304
Det möte som flygbladet skulle sprida information om var ett allmänt möte
utanför skolan. Med hänsyn till gällande praxis måste Stark under sådana förhål¬
landen anses ha haft fullt fog för sin vägran att tillåta att flygbladet sattes upp på
skolans anslagstavla. Den omständigheten att Hässleholms SSU också stod bakom
arrangemanget kan inte anses ha gjort någon skillnad. Vid denna min bedömning
saknar jag anledning att uttala mig om de övriga skäl Stark anfört i samband med
att han avslog Flineks framställning. Av Starks uttalande rörande praxis kan inte
klart utläsas huruvida Stark hållit en fullt objektiv linje i sitt handlande gentemot
olika politiska skolföreningar. Jag anser mig inte böra göra annat uttalande än att
jag alldeles som till Lundholm betonar angelägenheten av att en rektor eftersträvar
största möjliga objektivitet och opartiskhet i sina mellanhavanden med de skilda
skolföreningarna så att de kan verka på lika villkor.
Press release och allmänna handlingars offentlighet
Hos konjunkturinstitutet författades och utskrevs under juli månad 1969 på
stencil ett antal s. k. konjunkturbarometrar för juni 1969. Stencilema daterades
den 18.7.1969 och försågs med olika signaturer. Vidare antecknades på den sam¬
manfattande stencilen avseende industrin juni 1969 följande: »För publicering tidi¬
gast måndagen den 21 juli, kl. 17.00.»
På Svenska Dagbladets ledarsida fanns den 21 juli 1969 intagen en artikel i vil¬
ken tidningen meddelade att den i dagens nummer publicerade konjunkturinstitutets
rapport, trots att denna inte skulle friges för publicering förrän kl. 17.00 på mån¬
dagen. Tidningen förklarade sig inte kunna finna annat än att tidsgränsen var helt
godtyckligt fastställd och måste ha tillkommit för att gynna radio och TV.
I anledning av tidningsartikeln upprättades inom riksdagens ombudsmannaexpe-
dition en promemoria, i vilken det bl. a. antecknades att av tillgängliga uppgifter
att döma från konjunkturinstitutet den 18 juli 1969 expedierats ett antal stencile-
rade s. k. konjunkturbarometrar och att yttrande syntes böra inhämtas från insti¬
tutet angående de grunder, på vilka institutet funnit sig kunna meddela de på¬
tecknade publiceringsföreskrifterna och på vilka institutet ansett sådana föreskrifter
förenliga med tryckfrihetsförordningens (TF:s) bestämmelser.
Efter remiss inkom konjunkturinstitutets chef överdirektören Börje Kragh med
yttrande, i vilket det inledningsvis angavs att institutets arbete med konjunktur¬
barometrar inletts 1954 och sedan dess kontinuerligt utbyggts. Vidare anfördes
bl. a. följande.
Sedan barometern kommit att täcka större delen av industrin, ansåg institutet
att det motiverade utsändning till pressen, som synes ha uppmärksammat kon¬
junkturbarometerns nyhetsvärde omkring 1960. Den av JO påtalade publicerings-
föreskriften på det till nyhetsmedia av institutet utsända materialet infördes 1961.
I fråga om undersökningar av den typ konjunkturbarometrama representerar
föreligger det ofta svårigheter att ge exakta förhandsbesked om när analyserna
och resultaten kommer att vara färdiga. Nyhetsmedia skulle då behöva kontinuer¬
305
ligt bevaka tidpunkten för färdigställandet med motsvarande besvär både för dem
och för institutet. Under sådana förhållanden syntes det institutet mest rationellt
med en utsändning, som dels garanterar snabbinformation till alla intresserade ny¬
hetsmedia, dels även medför att produktionsprocessen inom institutet inte alltför
mycket störs av nyhetsmedias i och för sig vällovliga ambition att så fort som
möjligt få ta del av resultaten.
Det ansågs vidare motiverat att en viss kortare tidrymd borde förflyta mellan
det att stencilerna i ovannämnd bemärkelse expedieras — dvs. utsänds till företag
och nyhetsmedia — och att de blir föremål för referat och kommentarer. Material
av denna natur torde kräva en allsidig och nyanserad behandling innan det i ny¬
hetsmedia presenteras för en bredare allmänhet om man nämligen vill göra något
mer än att bara återge den av institutet författade resumén. Ett par dagars andrum
för genomläsning synes icke vara opåkallat med hänsyn till den brådska som
ambitionen att komma först annars kan medföra och den risk för misstolkning av
fakta som detta speciella slag av nyhetsmaterial då kan tänkas ge upphov till. Det
samtidiga utsändandet medför ju vidare att ingen kommer först på materialsidan.
Det borde i motsvarande mån vara mindre möjligt och angeläget att komma först
på publiceringssidan. Utsändning och publiceringsföreskrift bör sålunda ses i ett
sammanhang.
Institutet anser att de ovan angivna synpunkterna representerar goda skäl för den
påtalade publiceringsföreskriften. Institutet är å andra sidan fullt medvetet om
att icke ens aldrig så goda skäl ger institutet rätt att jämställa en sådan föreskrift
med ett förbud vars överträdelse på något sätt skulle kunna få föranleda sank¬
tioner. Institutet har gett nyhetsmedia en service genom att utsända ett material
så fort detta färdigställts och har anmodat mottagarna att i ett gemensamt intresse
följa viss publiceringsprocedur. Institutet har haft den uppfattningen att en anmo¬
dan av detta slag konstituerar en implicit överenskommelse mellan dem till vil¬
ken anmodan riktats — denna överenskommelse har också nästan undantagslöst
hållits. Institutets uppfattning har i själva verket styrkts i de fall då något nyhets¬
medium (detta gäller både radio/TV och enstaka tidningar) icke beaktat den
gjorda anmodan. De som varit solidariska har då genast låtit höra av sig. Någon
form av sanktioner har emellertid aldrig förekommit från institutets sida. Lika litet
har någon, som inte mottagit utsänt material, förvägrats att direkt hos institutet
ta del därav. Institutet är helt på det klara med att barometrarna så snart de
expedierats är offentlig handling till vilken »varje svensk medborgare äger fri
tillgång».
Angivandet av ett klockslag i publiceringsföreskriften kan ses som ett tillbehör
till denna men ej som dess egentliga syfte. Ett datum — med eller utan klockslag —
kan ej anges utan att något medium prioriteras. Det valda förfaringssättet har, som
den av JO bilagda notisen från Svenska Dagbladet mycket riktigt förmodar, moti¬
verats av att den kortfattade, av institutet redigerade resumén skulle komma till
användning före de av tidningarna i efterhand presenterade tyngre och utförligare
versionerna.
Institutet vill avslutningsvis påpeka att dess användning av publiceringsföreskrift
följer en sedan länge välkänd praxis — etablerad både av offentliga myndigheter,
av privata organisationer och enskilda personer samt — och kanske i synnerhet
— av internationella organisationer som t. ex. Förenta Nationerna. Uppenbarligen
har det genomgående funnits starka motiv för denna åtgärd. Frågan är väl också
om eu sådan föreskrift verkligen står i strid mot en bestämmelse om »fri» tillgång
till allmänna handlingar dvs. om man verkligen inkräktar på den frihet vars skydd
tryckfrihetsförordningen i grund och botten syftar till att garantera. I alla händelser
306
vore det välkommet med ett auktoritativt klarläggande av detta förhållande t. ex.
genom på administrativ väg utfärdade enhetliga bestämmelser för offentliga myn¬
digheter och verk.
Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Petrén.
Det kan i och för sig framstå som önskvärt att svenska myndigheter tillämpar
en internationellt vedertagen ordning i fråga om »press release». Å andra sidan
måste det observeras att förutsättningarna för ett »press release»-system i Sverige
i väsentliga avseenden skiljer sig från dem, som föreligger i andra länder. Den i
Sverige gällande ordningen med allmänna handlingars offentlighet saknar näm¬
ligen i stort sett motstycke utomlands.
I Sverige gäller enligt reglerna i 2 kap. 5 § TF för offentliga myndigheter att,
såvitt nu är i fråga, en handling skall anses upprättad och därmed allmän, då den
expedierats. I och med att en handling hos en myndighet expedierats, kan i enlighet
härmed, förutsatt att någon sekretessbestämmelse icke är tillämplig, föreskrifter
ej lämnas om hur den som utbekommit handlingen skall förfara med den. Det
står honom exempelvis fritt att i tidning eller annorstädes ge ökad publicitet åt
handlingen och dess innehåll. Något utrymme för föreskrifter om publicering först
vid viss senare tidpunkt finns sålunda ej (se även JO:s ämbetsberättelse 1969
s. 318).
Vad nu sagts utesluter självfallet icke att myndighet, exempelvis av skäl som kon¬
junkturinstitutet utvecklat i sitt yttrande, hemställer hos nyhetsmedia att hålla
inne med publicering av innehåll i viss handling till viss tidpunkt. Det kan emel¬
lertid här icke bli fråga om annat än allmänna önskningar. Det är nyhetsmedias
sak om de vill efterkomma myndighetens hemställan. Det kan antagas att de ej
sällan är beredda att efterkomma sådana önskemål.
I det aktuella fallet hade konjunkturbarometrarna, då de tillställdes nyhetsmedia,
också sänts till olika företag. Tvekan kan icke råda om att de därmed var att anse
som expedierade i den mening som avses i ovannämnda grundlagsregel. Kon¬
junkturinstitutet har därför enligt min mening ej haft befogenhet att förse baro¬
metrarna med några föreskrifter rörande publicering. Institutet hade inte ägt göra
annat än att uttrycka önskemål i fråga om publiceringstiden.
Även om vad jag här anfört i stort sett är blott ett upprepande av vad som redan
tidigare uttalats av JO (se JO:s ämbetsberättelse 1969 s. 318) och därför borde
vara känt av konjunkturinstitutet, kan det fel som begåtts dock ej anses vara av
beskaffenhet att föranleda ansvar för någon institutets tjänsteman. Jag kan därför
i denna del låta bero vid mina nu gjorda påpekanden och vid ett understrykande
av att de anförda synpunkterna bör vinna myndigheternas beaktande.
Den av konjunkturinstitutet i dess yttrande upptagna frågeställningen kan emel¬
lertid föranleda till vissa ytterligare överväganden. Stadgandena i 2 kap. 5 § TF
reglerar tidpunkten, då en handling, som tillkommer hos en myndighet, skall anses
ha fått så slutgiltig form att den blivit allmän handling. Huvudregeln är att hand¬
lingen inte är allmän förrän den upprättats i lagrummets mening. Så länge hand¬
lingen inte befinner sig i det färdiga skick eller eljest inte nått det handläggnings-
307
stadium att den skall anses som upprättad, har den karaktär av en myndighetens
interna handling. Översändandet av en kopia av en sådan ännu ej upprättad hand¬
ling till någon utomstående anses inte i och för sig innefatta en expediering av
handlingen. Expedieringen, varigenom handlingen blir allmän, är en mera form-
bunden åtgärd (se härom närmare RÅ 1963 ref. 16 och JO:s ämbetsberättelse
1964 s_ 444). Myndigheten kan sålunda överlämna ett exemplar av en icke allmän
handling underhand till exempelvis en tidning utan att för den skull handlingen
»expedieras» och därmed blir allmän. I den mån myndigheten på detta sätt låter
nyhetsmedia ta del av ett dylikt internt dokument, kan den därvid också uppställa
villkor beträffande publicering och meddela andra föreskrifter i förbindelse med
tillhandahållandet försåvitt gäller tiden intill dess handlingen blivit allmän (se JO:s
uttalande härom 1969 s. 318). Ett åsidosättande av dylika föreskrifter från mot¬
tagarens sida kan dock icke få annan påföljd än att myndigheten upphör att i
fortsättningen visa vederbörande tillmötesgående i form av tillhandahållande av
dylika interna icke allmänna handlingar.
Sedan detta sagts om rättsläget, kan jag dock icke underlåta att tillägga att enligt
min mening en tillämpning av detta förfaringssätt syftande till förtida publicering
måste brukas med stor försiktighet. Det kan icke vara lämpligt att myndigheter i
större omfattning utsänder icke färdiga handlingar till nyhetsmedia för publicering.
Så bör endast ske, då goda sakskäl talar för metodens användande. Ett vanligt och
praktiskt viktigt fall kan särskilt förtjäna nämnas, då sådana skäl torde kunna
anföras. Myndigheten har vid viss tidpunkt givit en handling dess slutliga utform¬
ning samt bestämt en dag för dess expediering och allmänliggörande. På grund av
exempelvis handlingens vidlyftighet eller dess invecklade innehåll kan det då, för
att nyhetsmedia skall bli i stånd att ge ett riktigt referat av den i omedelbar anslut¬
ning till handlingens allmänliggörande, vara lämpligt att nyhetsmedia beredes till¬
fälle att ta del av handlingen i förväg, så att vederhäftiga referat kan publiceras
i samma ögonblick som handlingen genom expedieringen blivit allmän. Däremot
synes mig mera tveksamt, om det av konjunkturinstitutet anförda argumentet att
en kontinuerlig bevakning av arbetet med konjunkturbarometrama från nyhets¬
medias sida skulle medföra besvär både för dem och för institutet kan utgöra till¬
räcklig grund för institutet att tillhandahålla nyhetsmedia barometrarna redan
innan dessa blivit allmänna handlingar.
Vissa övriga ärenden
Diarieföring
Sedan det vid JO Lundviks inspektion av länsarbetsnämnden i Västmanlands
län befunnits att där inte fanns något egentligt diarium i vilket alla handlingar togs
in, beslöt JO Bexelius att begära yttrande av arbetsmarknadsstyrelsen rörande
behovet av anvisningar för länsarbetsnämndernas förande av diarium. I sitt ytt¬
rande anförde styrelsen.
308
Sedan JO:s påpekande kommit styrelsen tillhanda, har styrelsen påbörjat en
undersökning rörande förhållandena i nu påtalade hänseende. Härvid har följande
framkommit:
Av tio tillfrågade nämnder hade sju nämnder viss diarieföring (från den s. k.
fatalieliggaren bortses här).
Gemensamt för de nämnder som hade diarieföring var, att centralt diarium
fördes i form av bunden bok. Uppgifter om inkomstdag, ärendets beskaffenhet
och beslutsdatum samt — i flertalet fall — »avsändare» kunde fås ur dessa
diarier.
Det brast i enhetlighet på så sätt, att handlingstyper som diariefördes hos en
nämnd icke antecknades hos en annan och omvänt. Vidare kunde ur vissa
diarier — utöver vad som angivits ovan — utläsas »handläggningsåtgärd» och
diarienummer. I vissa fall fördes icke någon fatalieliggare, utan uppgifter om
anförda besvär och därmed sammanhängande frågor (t. ex. remisser) stod att
få ur diariet.
Hos en länsarbetsnämnd fördes därjämte två diarier för särskilda gruper av
ärenden (arbetsvårdsärenden och »länsstyrelseärenden»).
Vid de sju länsarbetsnämnderna som hade diarieföring hade under ett år an¬
tecknats lägst 133 och högst 969 ärenden.
Arbetsmarknadsstyrelsen måste konstatera att nuvarande förhållanden ej är till¬
fredsställande. Med hänsyn till den livliga omsättningen av handlingar inom verket
— verksamheten har särskilt under 60-talet tilltagit i betydande omfattning —
motsvarar det nuvarande systemet icke kraven på säkerhet och överskådlighet.
Arbetsmarknadsstyrelsen finner att det föreligger ett påtagligt behov av anvis¬
ningar om diarieföring hos länsarbetsnämnderna. Styrelsen avser att utfärda sådana
anvisningar inom kort.
JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande.
Som arbetsmarknadsstyrelsen förklarat sig avse att inom kort utfärda anvis¬
ningar om diarieföring hos länsarbetsnämnderna, påkallar ärendet inte vidare
åtgärd från min sida. Jag förutsätter därvid att anvisningarna utformas på sådant
sätt att även ärenden som innehåller hemliga handlingar kan diarieföras i det
allmänna diariet. Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag vid flera tillfällen
hävdat, att även allmänna handlingar, som skall hållas hemliga men inte är så
kvalificerat hemliga att redan deras existens skall hållas hemlig, bör registreras i
diarium, i vilket allmänheten har full insyn. Att så sker är av väsentlig betydelse
för offentlighetsprincipens upprätthållande. Det förhåller sig nämligen så att all¬
mänheten, bara om en handling är registrerad i sådant diarium, i praktiken kan
få reda på att handlingen existerar och utverka prövning, i den ordning som före¬
skrivs i TF, av begäran om handlingens utlämnande.
Utnyttjande av myndigheters dataanläggningar
I en klagoskrift uppgav A. att han med posten mottagit ett provexemplar av en
veckotidning. Tidningsredaktionen hade av allt att döma erhållit uppgift om hans
adress från skattemyndigheternas dataregister. Å. ifrågasatte om det kunde anses
tillfredsställande och förenligt med gällande rätt att uppgifter ur dessa register
utlämnades för kommersiella ändamål. JO Henkow yttrade i anledning härav.
Från länsstyrelsen i Stockholms län har inhämtats följande. Vid länsstyrelsernas
datakontor föres i samband med fastighetsredovisningen magnetbandregister över
länets fastigheter, i samband med personredovisningen magnetbandregister över lä¬
309
nets befolkning (personband) och i samband med skatteredovisningen magnetband-
register över de skattskyldiga i länet (skatteband). Innehållet i banden är i huvud¬
sak av offentlig karaktär. I servicemeddelanden, utgivna av centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden (CFU), anges närmare vilka uppgifter som finns i banden
och i vad män dessa uppgifter kan lämnas ut till allmänheten. Utlämnande av
bandens innehåll sker normalt på det sättet att datamaskinanläggningen uthyres till
den som önskar erhålla vissa uppgifter. CFU har fastställt timtaxor för sådan
uthyrning, vilka taxor godkänts av statskontoret och riksrevisionsverket. Att hyra
en maskin kostar omkring 500 kr. per timme, vartill kommer kostnad för material
för utskrift m. in. 1 det av Å. påtalade fallet hade vederbörande tidningsföretag
dock inte hyrt länsstyrelsens datamaskinanläggning utan hade troligen erhållit
uppgifter om namn och adresser från statistiska centralbyrån eller något privat
serviceföretag. Byrån eller företaget hade emellertid med all sannolikhet i sin tur
fått uppgifterna från länsstyrelsens personband. Vid tillämpning av lagen den 28
maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekre¬
tesslagen) har magnetband ansetts som allmän handling (se Regeringsrättens års¬
bok 1965 ref. nr 25). Uänsstyrelse torde därför vara skyldig att lämna ut uppgifter
ur magnetband efter de i 2 kap. tryckfrihetsförordningen stadgade grunderna.
Vad som förekommit i nu förevarande ärende ger inte anledning antaga att nå¬
gon tjänsteman överträtt gällande bestämmelser eller att eljest något ingripande
från min sida skulle vara motiverat.
Det må nämnas att Kungl. Maj:t den 9 maj 1969 tillsatt en utredning om
offentlighet och sekretess beträffande allmänna handlingar m. m. I direktiven för
utredningen (se Post- och Inrikes Tidningar den 20 maj"l969) framhålles bl. a. de
speciella behov datateknikens utveckling kan medföra med hänsyn till den en¬
skildes personliga integritet.
Tillhandahållande av allmän, offentlig handling genom avgiftsbelagd avskrift
Inför en rättegång angående åtal för en parkeringsförseelse önskade J. till kom¬
plettering av utredningen i målet ta del av polismyndighetens tjänstgöringslistor för
den aktuella dagen. Han ville endast se på dem för att göra egna avskrifter. Resul¬
tatet av hans besök blev emellertid att polismyndigheten utfärdade ett avgiftsbelagt
intyg angående vilka polismän som tjänstgjorde vid tillfället i fråga. Sedan J. kla¬
gat häröver hos JO och yttrande inhämtats från polismyndigheten (polisinten¬
denten Bo Lind och poliskommissarien Eric Hasselgren) uttalade ställföreträdande
JO Petrén.
I första hand uppkommer frågan om J. begärt att få ta del av tjänstgöringsjour-
nalerna för den 11 och 12 juli 1968. Dessa är uppenbarligen allmänna handlingar
och någon grund för deras hemlighållande synes icke föreligga. För den händelse J.
begärf att få ta del av journalerna, hade det sålunda ålegat Hasselgren — förutsatt
att denne hade hand om journalerna — att jämlikt 2 kap. 8 § tryckfrihetsförord¬
ningen genast eller så snart som möjligt tillhandahålla J. dem.
Såväl Lind som Hasselgren har bestämt förnekat att J. gjort någon framställning
om journalernas tillhandahållande. Mot deras bestridande är icke styrkt att J. gjort
sådan framställning. Jag anser mig ej böra föranstalta om ytterligare utredning i
denna del. Grund för något mitt ingripande i anledning av vägran att utlämna
allmän, offentlig handling finnes under sådana omständigheter icke.
Enligt 1 § polisinstruktionen den 3 december 1965 skall bestämmelserna i bl. a.
4 § allmänna verksstadgan tillämpas på den lokala polisorganisationen. I 4 § andra
310
stycket nämnda stadga föreskrives att myndighet skall inom sitt verksamhetsområde
tillhandagå enskild med upplysningar och anvisningar enligt föreskrifterna i cir¬
kuläret den 18 oktober 1946 angående skyldighet att tillhandagå allmänheten med
översändande av expeditioner m. m. (det s. k. servicecirkuläret). Där stadgas bl. a.
följande: Myndighet skall från diarier eller andra hos myndigheten förvarade, för
allmänheten tillgängliga handlingar lämna sådana begärda uppgifter, som ej kräver
särskild efterforskning. Skriftlig uppgift om förhållande, beträffande vilket hittills
plägat utfärdas avgiftsbelagt bevis, såsom diariebevis, taxeringsbevis, mantals-
skrivningsbevis eller registreringsbevis, skall dock alltjämt lämnas genom utfär¬
dande av sådant bevis. I cirkuläret framhålles vidare att en myndighet jämväl i
övrigt bör tillhandagå allmänheten med erforderliga upplysningar i frågor, som
berör myndighetens verksamhetsområde, såvida icke lämnandet av sådant biträde
av särskild anledning finnes medföra olägenhet.
Uppenbarligen har det jämlikt ovan återgivna föreskrifter ålegat i första hand
Hasselgren och vidare Lind att lämna J. de av honom önskade uppgifterna ur
tjänstgöringslistorna. Av Linds och Hasselgrens yttranden till JO framgår att J.
också erhållit de upplysningar han önskat, låt vara att ett studium av handlingarna
efterlämnar det intrycket att Linds och Hasselgrens handlande icke helt präglats
av den anda av tillmötesgående mot allmänheten, som utgör grundtonen i service¬
cirkuläret.
Vad härefter angår frågan om i vilken skriftlig form de av J. önskade upplys¬
ningarna bort lämnas är följande att anteckna.
Servicecirkulärets föreskrifter har återgivits ovan. De torde böra tolkas så att
även skriftlig uppgift må lämnas kostnadsfritt, i den mån uppgiften icke iklädes
formen av sådant bevis som plägat avgiftsbeläggas. Skriftligt besked av den typ,
varom här är fråga — upplysningar om polismäns tjänstgöringstider — torde icke
bruka utfärdas i “form av avgiftsbelagt bevis. I bilaga till expeditionskungörelsen
talas om intyg, som utfärdas av polismyndighet och som icke eljest är särskilt
nämnt i kungörelsen. Sådant intyg skall beläggas med en expeditionsavgift av 15 kr.
JO har vid tidigare tillfälle uttalat sig i ett liknande spörsmål (se JO:s ämbets-
berättelse 1968 s. 487), vartill här kan hänvisas.
Bestämmelser om avgiftsbeläggning skall enligt sakens natur tolkas restriktivt.
Föreskrifterna i servicecirkuläret och i expeditionskungörelsen torde därför böra
tillämpas på så vis att skriftliga upplysningar, som enskild begär, icke skall lämnas
i form av avgiftsbelagda bevis eller intyg i andra fall än då sådana bevis eller
intyg »hittills» plägat utfärdas. Då utdrag ur polisens tjänstgöringslistor icke hit¬
tills “torde brukat lämnas i form av avgiftsbelagda bevis, borde polismyndigheten
i förevarande fall i och för sig ha lämnat J. de önskade upplysningarna icke i form
av ett avgiftspliktigt intyg utan som ett skriftligt besked utan avgift.
Nu har emellertid Lind påstått, att J. uttryckligen begärt att få ett intyg. Denna
uppgift har J. bestämt bestritt. Det torde icke vara praktiskt möjligt att nu utreda
vad som exakt förevarit vid tillfället i fråga.
Om emellertid J. framställt begäran om att få upplysningarna i form av ett
intyg, synes Linds förfaringssätt att utfärda ett formligt intyg och belägga detta
med avgift icke kunna klandras.
Fråga om promemoria med riktlinjer för medaljtilldelning har karaktär
av allmän handling
Från inrikesdepartementet hade till landshövdingen i Göteborgs och Bohus län
kommit en promemoria med riktlinjer för tilldelningen av medaljen »För medbor¬
311
gerlig förtjänst». Eftersom promemorian var ställd till landshövdingen personligen,
hade den ej diarieförts. För att kunna vara landshövdingen behjälplig med att upp¬
sätta framställningar om medaljer hade landssekreteraren Axelson av landshöv¬
dingen fått en kopia av promemorian. När en enskild person — P. — hos läns¬
styrelsen begärde få ta del av promemorian vägrade landssekreteraren honom det.
P. klagade hos JO häröver och över att landssekreteraren kränkt hans rätt till
anonymitet genom att begära en skriftlig framställning från honom.
JO Bexelius anlade följande rättsliga bedömning.
En landshövding har enligt gammal sed utöver de uppgifter, som åvilar lands¬
hövdingen såsom chef för länsstyrelsen, åtskilliga inte särskilt författningsreglerade
uppgifter. Avgivandet av förslag till tilldelning av medalj och dylikt hör till dessa
särskilda på landshövdingeämbetet ankommande uppgifter och ingår alltså inte i
länsstyrelsens åligganden.
Handlingar i ärenden, som ankommer på själva landshövdingeämbetet och som
förvaras hos ämbetet, är allmänna handlingar, vare sig de inkommit till lands¬
hövdingen eller upprättats av honom. Framställning om utbekommande av allmän
handling skall enligt 2 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen göras hos den myndighet,
där handlingen finns, och skall prövas av den myndigheten. År vården om hand¬
lingen enligt givet uppdrag anförtrodd viss befattningshavare har denne dock att
själv besluta om handlingens utlämnande. Vägrar han utlämna handlingen, skall
frågan på sökandens begäran hänskjutas till myndigheten.
Vad P. i det aktuella fallet önskade utfå synes ha varit en promemoria med rikt¬
linjer för tilldelning av medaljen »För medborgerlig förtjänst». Denna hade upp¬
rättats inom Kungl. Majrts kansli och tillställts rikets landshövdingar för beaktande
vid avgivande av förslag om tilldelning av medaljen. Promemorian torde i och
med att den kommit in till landshövdingen ha blivit en allmän, hos landshövdinge¬
ämbetet förvarad handling. Som handlingen inte är sekretesskyddad, torde envar
ha rätt att ta del av den.
Axelson har upplyst att han brukat vara landshövdingen behjälplig med upp¬
rättande av förslag om tilldelning av medaljer och att han därför av landshöv¬
dingen fått en avskrift av promemorian. När det gäller att bedöma huruvida denna
avskrift av den hos landshövdingeämbetet förvarade originalhandlingen tillika är
allmän och offentlig är till en början att beakta att det biträde som Axelson lämnat
landshövdingen vid upprättandet av medaljförslag inte kan anses ingå i hans upp¬
gifter såsom landssekreterare och tjänsteman vid länsstyrelsen. Avskriften kan
därför inte bedömas såsom en handling vilken är förvarad hos länsstyrelsen och
på den grunden blir att betrakta som allmän och offentlig.
När det gäller Axelsons innehav av avskriften är fortsättningsvis två betraktelse¬
sätt tänkbara. Antingen får Axelson anses inneha avskriften i och för sitt uppdrag
som biträde åt landshövdingen i medalj ärendena eller också kan man se det så att
han som privatperson för sin personliga information är i besittning av avskriften
på samma sätt som vem som helst annan som liksom sökanden i förevarande
ärende är intresserad av att förfoga över en avskrift av den hos landshövdinge¬
ämbetet förvarade allmänna handlingen. Anläggs det första betraktelsesättet är att
märka att Axelson knappast tillika kan anses ha fått sådant vårduppdrag beträf¬
fande handlingen som enligt tryckfrihetsförordningen förpliktar honom att själv
besluta om handlingens utlämnande. Axelson borde därför enligt detta betraktelse¬
sätt ha hänvisat sökanden att göra sin framställning hos landshövdingen eller vidare¬
befordrat framställningen till denne.
312
Ser man i stället saken så att Axelson inte innehade avskriften i anledning av ett
tjänsteuppdrag hos landshövdingeämbetet utan snarast som privatperson, kan
följande synpunkter anläggas. Som privatperson var Axelson givetvis inte skyldig
lämna ut avskriften. Det är emellertid uppenbart att framställningen om promemo¬
rians utlämnande utgick från antagandet att promemorian var en hos länsstyrelsen
förvarad handling och riktades till Axelson inte i hans egenskap av privatperson
utan på grund av hans egenskap av landssekreterare med rätt att besluta på läns¬
styrelsens vägnar. Då en framställning görs hos en myndighet rörande en sak som
det ankommer på annan myndighet att besluta om, hör det till vedertagen admini¬
strativ ordning att den förstnämnda myndigheten antingen överlämnar framställ¬
ningen till den behöriga myndigheten eller hänvisar sökanden till denna myndighet.
Vilket betraktelsesätt som än anläggs i det förevarande fallet kommer jag alltså
till den slutsatsen att Axelson bort hänvisa P. till landshövdingen eller till lands¬
hövdingen själv framföra P.:s begäran om utbekommande av promemorian. Att
Axelson underlät detta är dock inte av beskaffenhet att kunna läggas honom till
last såsom tjänstefel.
En begäran om utlämnande av allmän handling kan visserligen göras muntligen
och utan att sökanden anger vem han är. 1 beslut vari sådan begäran avslås måste
emellertid anges vem sökanden är. Med hänsyn härtill kan det inte under före¬
liggande omständigheter anses felaktigt att Axelson föreslog att P. skulle inkomma
med skriftlig framställning i saken.
Fritidsutrednings karaktär av inkommen eller upprättad handling
En privat konsultfirma hade på uppdrag av en kommuns fritidsnämnd gjort en
översiktlig utredning beträffande turist- och fritidsverksamheten i kommunen.
Utredningen hade av fritidsnämnden överlämnats till kommunalnämnden för bered¬
ning. Då en journalist på kommunalkontoret begärde att få ta de! av utredningen
förvägrades han detta. Sedan saken anmälts till JO och förklaring inhämtats från
kommunalnämnden, åberopade denna dels vad som sägs i 2: 1 TF om sekretess
till skydd för menigheters behöriga ekonomiska intressen, dels 8 och 34 §§ sekre¬
tesslagen om plansekretess respektive upphandlingssekretess m. m. JO Bexelius
anförde vid ärendets avgörande.
För att bedöma frågan om fritidsutredningen var att anse såsom en allmän hand¬
ling hos kommunalnämnden är det enligt TF:s bestämmelser av avgörande bety¬
delse huruvida fritidsutredningen skall anses ha inkommit till fritidsnämnden eller
kommunalnämnden eller ha upprättats hos någon av dessa nämnder. Har hand¬
lingen inkommit till fritidsnämnden var den allmän handling i och med att den
inkom. Har utredningen upprättats hos fritidsnämnden blev den allmän handling,
då den expedierades till kommunalnämnden. Har slutligen utredningen upprät¬
tats hos kommunalnämnden blir den allmän handling först då kommunalnämnden
slutfört ärendet (se 2: 5 TF). I sistnämnda fall ligger det inom kommunalnämndens
diskretionära prövning att bedöma om utredningen skall utlämnas till enskild,
oaktat handlingen ännu inte fått karaktär av allmän.
Ehuru de av kommunalnämnden lämnade upplysningarna är alltför knapp¬
händiga för att medge en helt säker bedömning, tyder de lämnade uppgifterna
på att konsultfirmans utredning är att anse såsom en utifrån kommande hand¬
ling som blev allmän handling redan då den inkom till fritidsnämnden. Under alla
förhållanden blev utredningen — även om handlingen skulle kunna anses upp¬
313
rättad inom fritidsnämnden — att anse såsom allmän handling, då den överläm¬
nades till kommunalnämnden. Något stadgande i sekretesslagen som skulle kunna
motivera att den därefter hölls hemlig torde inte finnas. De lagrum och den kom¬
mentar som åberopas i kommunalnämndens protokoll den 7 februari 1968 är i
allt fall inte tillämpliga. Det åberopade stadgandet i 2: 1 TF anger endast riktlinjer
för sekretess. I andra stycket av sistnämnda lagrum stadgas sålunda att de fall, då
allmänna handlingar enligt nämnda riktlinjer skall hållas hemliga, skall noga anges
i särskild lag, dvs. sekretesslagen. Ett hemlighållande måste därför kunna stödjas
på något lagrum i sekretesslagen. 8 § sekretesslagen rör enbart »hos myndighet
upprättade» handlingar i ärenden angående stadsplan, generalplan och utomplans-
bestämmelser. 34 § i lagen gäller ärenden angående förvärv, avyttrande eller upp¬
låtelse av egendom eller annat, som myndighet äger förvalta, eller angående utfö¬
rande av arbete för myndighets behov i vissa fall. Den översiktliga utredning be¬
träffande turist- och fritidsverksamheten inom kommunen — varom här är fråga —
är enligt min mening av alltför förberedande och generell karaktär för att kunna
inordnas under dessa paragrafer.
Offentlighet och sekretess i ärenden om disciplinära åtgärder mot skolelever
Vid JO Lundviks inspektion hos länsskolnämnden i Västerbottens län upp¬
märksammades att handlingar i vissa ärenden av disciplinkaraktär beträffande
skolelever hölls hemliga. Sedan skriftligen begärts närmare upplysningar, medde¬
lade länsskolnämnden att det gällde handlingar i ärenden av personlig natur, som
handlades av länsskolpsykologen. Nämnden förklarade vidare.
Jämlikt 6 kap. 29 § skolstadgan skall skolpsykolog medverka vid utredning
av orsaken till elevs upprepade förseelser, fortsatta olämpliga uppträdande eller
allvarligare förseelse. 1 regel sändes handlingar i sådana ärenden direkt till läns¬
skolpsykologen och det tillsågs att registratorn ej tog del av innehållet. De diarie¬
fördes dock i huvuddiariet. Inkommande handlingar — utredningsmaterialet, ev.
remissvar från läkare, barnavårdsnämnd, föräldrar etc. — samt kopia av länsskol-
psykologens utlåtande förvarades separat på dennes expedition under lås och
därigenom oåtkomligt för andra än denne och hans medhjälpare. Genom detta
förfaringssätt kunde utomstående i länsskolnämndens diarium konstatera att ett
elevärende blivit föremål för behandling av länsskolpsykologen, men endast be¬
höriga kunde ta del av vad som framkommit rörande elevens personliga förhållan¬
den. Ärenden, som kunde handläggas utan att personliga förhållanden penetrerades,
utskildes inte ur länsskolnämndens övriga handlingar, även om de skulle ha varit
ställda till länsskolpsykologen personligen.
Vidare upplystes under hand. De handlingar, som kom in till länsskolpsykologen,
var till en del sådana som omfattades av sekretess enligt 14 § sekretesslagen. Det
gällde barnavårdsnämnds handlingar, innehållande t. ex. utlåtande av psykolog eller
läkare eller yttrande av barnavårdsman, handlingar hörande till den psykiska barna-
och ungdomsvården samt handlingar på vilka läkarsekretessen var tillämplig. De
flesta handlingar som länsskolpsykologen förvarade var dock inte hemliga, såsom
anmälningar från rektor om problem och skolläkares — blanka eller motiverade
— remisser. Någon relegation hade aldrig varit aktuell. När elev eller föräldrar
lämnade uppgifter om personliga förhållanden till länsskolpsykologen, skedde det
i förtroende. Genom att själv behålla handlingar med sådana uppgifter hade man
kontroll över att uppgifterna inte kom till obehörigs kännedom.
314
JO Bexelius anförde.
Jag har vid flera tillfällen hävdat, att även allmänna handlingar, som skall hållas
hemliga men inte är så kvalificerat hemliga att redan deras existens skall hållas
hemlig, bör registreras i diarium, i vilket allmänheten har full insyn. Att så sker
är av väsentlig betydelse för offentlighetsprincipens upprätthållande. Det förhåller
sig nämligen så att allmänheten, bara om en handling är registrerad i sådant diarium,
i praktiken kan få reda på att handlingen existerar och att utverka prövning, i den
ordning som föreskrivs i TF, av begäran om handlingens utlämnande. Av vad läns-
skolnämnden anfört synes framgå att samtliga handlingar i de ärenden som hand¬
läggs av länsskolpsykologen antecknas i huvuddiariet. Någon anledning till an¬
märkning mot diarieföringen synes därför inte föreligga.
Av de kompletterande upplysningarna framgår att vissa handlingar i länsskol-
psykologens ärenden må, i vad de angår enskilds personliga förhållanden, hållas
hemliga med stöd av 14 § sekretesslagen, t. ex. handlingar i ärenden rörande sjuk¬
vård, samhällets barnavård och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds och
barnavårdsmäns verksamhet. Någon gång kan möjligen 7 § sekretesslagen vara
att tillämpa på handling i ärende som handläggs av länsskolpsykologen.
Beträffande handlingar i disciplinärenden — vilka föranlett remissen till läns-
skolnämnden — vill jag framhålla att de som sådana inte kan hållas hemliga, även
om de lämnar upplysning om någons personliga förhållanden. Det finns nämligen
ej något stadgande i sekretesslagen om sekretess för dylika handlingar. Det fram¬
går också av länsskolpsykologens uppgifter att han är medveten om att dessa
handlingar ej är hemliga.
Eftersom länsskolpsykologen har att förvara de handlingar som aktualiserat
detta ärende, ankommer det enligt 2: 9 TF i första hand på honom att — om
framställning görs om handlings utbekommande — pröva om handlingen skall
hållas hemlig enligt något stadgande i sekretesslagen.
Endast handling, som enligt stadgande i sekretesslagen kan hållas hemlig, får
undanhållas. Annan allmän handling är offentlig och skall på begäran utlämnas.
Även den som önskar uppträda anonymt skall därvid tillhandahållas begärd hand¬
ling. Att personen i fråga uppger sitt ändamål med framställningen får inte ställas
som villkor för utlämnande av allmän handling som är offentlig. Det är vidare
oförenligt med offentlighetsprincipen att en tjänsteman söker förmå vederbörande
att återkalla sin framställning med hänsyn till innehållet i sådan handling. En annan
sak, på vilken jag här ej ingår, är i vad mån det är lämpligt att en tjänsteman
uttrycker önskemål om att uppgift ur offentlig handling inte publiceras eller eljest
sprides.
Av det nu sagda framgår att, när det gäller allmänna handlingar som är offent¬
liga, man inte kan tala om obehöriga i den mening som avsetts av länsskolpsyko¬
logen.
Skolöverstyrelsen har i bestämmelser den 22 maj 1967 om tystnadsplikt för
bl. a. skolpsykologer (Aktuellt från skolöverstyrelsen 1967/68 nr 6) uttalat att
juridiskt bindande bestämmelser saknas om tystnadsplikt för skolpsykologer. Skol¬
överstyrelsen meddelade därför vissa rekommendationer om diskretion beträffande
elever och deras förhållanden samt ansåg att de regler som gällde läkares och
sjuksköterskas tystnadsplikt borde kunna tjäna som vägledning även för psyko¬
loger i skolan. Skolöverstyrelsen anförde vidare: »När en elev självmant anförtror
psykolog eller kurator något om sina personliga förhållanden, sker detta ofta i den
föreställningen, att vederbörande har Tystnadsplikt’. Den förtroendesituation, som
därmed uppstår, bör i möjligaste mån respekteras och diskretionen brytas endast
med elevens medgivande.»
315
Förslag om sekretess för vissa handlingar upprättade under medverkan av psyko¬
log har inte lett till lagstiftning (SOU 1966: 60 s. 14 och 152).
Mot bakgrund av vad jag tidigare redovisat är alltså tydligt att de rekommenda¬
tioner som skolöverstyrelsen utfärdat om diskretion inte får tillämpas rörande
innehållet i allmän handling som är offentlig gentemot den som begär handlingens
utlämnande.
Länsskolnämnden synes skilja mellan ärenden med handlingar, som rör person¬
liga förhållanden, och andra ärenden. Detta är ur offentlighetssynpunkt en oriktig
inställning. Personliga förhållanden i sådana handlingar, som avses i 14 § sekretess¬
lagen, kan medföra att handlingarna skall hållas hemliga, under det att handlingar
i skolärenden i allmänhet är offentliga, även om de rör personliga förhållanden.
Skolkurators tystnadsplikt
I anledning av att en skolelev anmält skolans kurator för det hon till lärare
vid skolan yppat uppgifter rörande hans personliga förhållanden, som hon inhämtat
vid samtal han haft med henne, uttalade JO Lundvik efter att ha erinrat om skol¬
överstyrelsens ovan återgivna rekommendationer att det i det förevarande fallet inte
fanns något som tydde på att kuratorn, mot elevens vilja eller mot uttalat löfte till
honom, skulle ha till annan utlämnat uppgifter rörande honom, ägnade att skada
honom eller eljest medföra obehag för honom.
Utbekommande av sjukjournal
F. hade genomgått en neurologisk undersökning vid Sahlgrenska sjukhuset under
docenten T. P. Störtebeckers ledning. I februari 1969 begärde han på neurologiska
kliniken att få ta del av den journal som upprättats i samband med undersökningen
i och för konsultation av läkare i annan stad. Av en sjuksköterska fick han det
beskedet att journalen utlämnades endast på begäran av den läkare han ämnade
konsultera. Då han sökte direktkontakt med Störtebecker, lät denne meddela att F.
skulle be en tjänsteman hos sjukvårdsstyrelsen att kontakta honom. Sedan F.
anmält saken hos JO, anförde Störtebecker i infordrat yttrande.
Patienter begär ofta journalutdrag, enär de har flyttat och t. ex. har för avsikt
att söka läkare på annan ort. Vanlig medicinsk praxis är att patienten ombeds upp¬
lysa om namnet på läkare som han ämnar besöka. Journalutdrag eller fotokopia av
journalen skickas därefter till läkaren. När F. meddelade, att han önskade söka
läkare på annan ort och ville ha sin journal tillsänd, lät Störtebecker helt rutin¬
mässigt en sjuksköterska meddela, att Störtebecker omgående skulle sända journal¬
utdrag till F.:s nya läkare. Trots detta insisterade F. på att få journalen tillsänd
sig. Från Störtebeckers sida förelåg ej hinder mot att patienterna fick ta del av in¬
nehållet i sina journaler. Ur medicinsk synpunkt skulle journalerna tjäna till bruk
för fortsatt handläggning. Därför utlämnades ej originalhandling utan man kunde
låta antingen patienten personligen ta del av handlingen eller göra en kopia därav.
Eftersom journalen ej var offentlig handling, brukade från läkarhåll en vanlig tele¬
fonförfrågan om utbekommande ej anses tillfyllest utan man ville ha skriftlig be¬
gäran. Vanlig rutinpraxis, som läkare brukade följa, var därför att anmoda ifråga¬
varande patienter att skriftligen kontakta den administrativa huvudmannen med
begäran om utbekommande av deras journalhandlingar. Så skedde även i detta fall.
316
Någon skriftlig begäran hade i F.:s fall ej kommit till Störtebecker från sjukvårds¬
styrelsen, till vilken Störtebecker låtit hänvisa F. Från läkarens sida förelåg ett
medicinskt ansvar för att utlämnande av sjukjournal till patient ej var till förfång
för patienten. Störtebecker illustrerade detta med ett exempel. Ur rent medicinsk
synpunkt var Störtebecker i tvivel om gagnet av att icke medicinskt bildade patien¬
ter fördjupade sig i sina sjukjournaler, enär feltolkning från deras sida av medi¬
cinska data oftare ledde till skada för dem själva än till nytta. Från administrativ
synpunkt var det naturligtvis från Störtebeckers sida intet till hinder för att patien¬
ter fick ta del av sina journaler, vilka ju utgjorde offentlig handling, och F. fick
gärna en kopia av sin journal, men Störtebecker trodde att det vore nyttigare för
F. ur medicinsk synpunkt, om kopian kunde skickas direkt till hans blivande läkare.
Om vissa patienter insisterade på att själva få förvalta sina sjukjoumaler, borde
dessa patienter själva även åta sig ansvaret för detta sitt handlande. Ärendet hade
då förlorat sin omedelbara medicinska relevans och övergått till ett administrativt
ärende, som åvilade den administrativa huvudmannen att expediera efter veder¬
börlig kvittering från patienten och mot lämplig expeditionsavgift. Sammanfatt¬
ningsvis rörde det sig om ett ärende som Störtebecker skött enligt gängse medicinsk
praxis, varför det var beklämmande att konstatera F.:s klagomål, men man kunde
ju fråga sig, huruvida han hade svårt att särskilja läkarens medicinska bedömning
av ett ärende från den rent administrativa sidan av ärendet beträffande utbekom¬
mande av offentlig handling.
JO Bexelius uttalade.
Den ifrågavarande journalen är allmän handling. TF:s och sekretesslagens be¬
stämmelser är alltså tillämpliga.
Enligt 14 § sekretesslagen får allmän handling i ärende rörande sjukvård, i vad
handlingen angår enskilds personliga förhållanden, inte utan hans samtycke till
annan utlämnas tidigare än 70 år efter handlingens datum. I vissa, här inte aktuella,
fall kan dock utlämnande ske även utan samtycke. Vad nu sagts gäller utlämnande
till utomstående. Den handlingen rör kan däremot i regel inte förvägras att själv
ta del av handlingen. Med stöd av paragrafens andra stycke kan emellertid ett ut¬
lämnande till patienten själv av handling angående hans vård eller behandling av
läkare vägras, dock endast om grundad anledning finnes att antaga att genom
handlingens utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen skulle mot¬
verkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara.
2: 8 TF föreskriver hur utlämnande skall ske av allmän handling, som ej skall
hållas hemlig. Handlingen skall på begäran genast eller så snart ske kan utan
avgift tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning på stället önskar ta del
därav. Han äger ock mot fastställd avgift få avskrift av handlingen. Om betydande
hinder därför möter, skall skyldighet att tillhandahålla handling på stället dock ej
föreligga. Rätten att få avskrift är beträffande handling som förvaras hos kom¬
munalmyndighet och som kan tillhandahållas på stället inskränkt till att gälla i den
utsträckning därom är stadgat i kommunallag eller eljest är särskit stadgat.
Framställning om allmän handlings utfående görs enligt 2: 9 TF hos den myn¬
dighet, där handlingen finns. Prövningen ankommer på den som anförtrotts vården
om handlingen enligt arbetsordning eller givet uppdrag. Det åligger honom dock
att därvid ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelade föreskrifter samt
att, då det kan ske utan omgång, i tveksamma fall hänskjuta frågan till myndighe¬
tens avgörande. Vägrar befattningshavaren att utlämna handlingen, skall, om
sökanden det begär, frågan hänskjutas till myndigheten.
Det sist sagda torde innebära, att fråga om utfående av sjukhusjournal i första
317
hand skall prövas av vederbörande läkare men att, om läkaren vägrar utlämnande,
sökanden kan begära att frågan om utlämnande hänskjutes till sjukhusdirektionen.
Något krav på skriftlig framställning från sökanden uppställs ej i TF eller sekre¬
tesslagen. Sådant krav är med hänsyn till rätten för varje svensk medborgare att
även anonymt få ta del av allmän handling, som är offentlig, uteslutet åtminstone
för dessa fall.
Mot bakgrunden av de nu redovisade bestämmelserna får jag beträffande hand¬
läggningen av F:s begäran om utfående av hans sjukhusjournal anföra följande.
Journalen rörde F. själv. Denne ägde följaktligen rätt att ta del av journalen i
den mån det icke förelåg något sådant förhållande som avses i 14 § andra stycket
sekretesslagen. Eftersom journalen förts vid en undersökning och alltså inte avsåg
vård och behandling av F., synes sistnämnda lagrum inte ha varit tillämpligt med
avseende å journalen. I allt fall har inte från något håll ifrågasatts, att journalens
utlämnande till F. skulle kunna motverka lämnad vård eller behandling eller sätta
någons personliga säkerhet i fara. Situationen var uppenbarligen sådan att F.
lagligen inte kunde förvägras att ta del av journalen.
Så snart det stod klart för Störtebecker ad F. inte ville följa Störtebeckers i och
för sig välbetänkta råd om att avskrift av journalen skulle översändas till den
läkare F. ämnade konsultera utan att F. önskade att själv ta del av journalen, ålåg
det Störtebecker på vars klinik journalen fanns att ta ställning till F.:s begäran.
Av Störtebeckers förklaring synes framgå att han låtit underrätta F. om att den¬
ne hade att göra en skriftlig framställning till sjukvårdsstyrelsen. F. har bestritt
denna uppgift. Det ligger närmast till hands att antaga att de motstridiga uppgifterna
om händelseförloppet beror på att F. missförstått det besked han fått. Oavsett
hur därmed förhåller sig, ger Störtebeckers handlande, såsom han själv återgivit
detsamma i den avgivna förklaringen, anledning till kritik. Det ålåg nämligen
Störtebecker på grund av stadgandet i 2: 9 TF att i första hand själv pröva F.:s
begäran. Störtebecker ägde således inte utan sådan prövning hänvisa F. att göra
framställning i saken till sjukvårdsstyrelsen.
På sätt framgår av det redan sagda borde F.:s ansökan ha bifallits vid den
prövning som ankom på Störtebecker. Om Störtebecker vid sin prövning skulle
ha ansett att ansökningen borde avslås — något som av hans yttrande att döma
icke var fallet — borde F. ha underrättats härom och om skälen härför; och skulle
ärendet, om F. så begärt, av Störtebecker ha hänskjutits till sjukvårdsstyrelsens
prövning. För ett dylikt hänskjutande behövdes emellertid inte någon skriftlig
framställning från F.:s sida. Ärendet kunde också av Störtebecker ha hänskjutits
till sjukvårdsstyrelsens avgörande, om han vid sin prövning funnit att frågan var
tveksam. En förutsättning härför var dock att sakens avgörande inte alltför länge
uppehölls genom ärendets hänskjutande till sjukvårdsstyrelsen.
Anledningen till att Störtebecker uppmanade F. att göra en skriftlig framställning
till sjukvårdsstyrelsen synes emellertid ha varit att F.:s begäran om handlingens
utlämnande framställdes vid ett telefonsamtal. Det är givet att det ålåg Störte-
becker att iakttaga försiktighet till förekommande av att journalen, som ju skulle
hållas hemlig i förhållande till utomstående, inte kom i obehörigs hand. Krav på
skriftlig framställning från den, som är berättigad att ta del av handlingar, har
emellertid inte stöd i lag och får av principiella skäl i regel inte uppställas. Vad
Störtebecker kunnat begära var att F. — då han kom till kliniken för att ta del
av journalen ■—- legitimerade sig för den händelse inte någon där kände igen
honom från undersökningen. Om F. vid telefonsamtalet avsåg att beställa en av¬
skrift av journalen att tillsändas honom, var särskild försiktighet givetvis påkallad
så att inte avskriften kom i obehörigs hand. Med hänsyn härtill var det i och för
318
sig inte sakligt omotiverat att kräva en skriftlig framställning. Men i så fall borde
F. ha underrättats om skälen härför och om att han antingen fick komma per¬
sonligen och därvid vara beredd att legitimera sig eller också göra en skriftlig
framställning.
Sammanfattningsvis kan konstateras, att F.:s begäran att få ta del av sjukhus¬
journalen ej handlagts i överensstämmelse med TF:s och sekretesslagens bestäm¬
melser. Vad härutinnan förekommit är dock i betraktande av omständigheterna
inte av beskaffenhet att böra läggas Störtebecker till last såsom tjänstefel. Ärendet
föranleder därför inte vidare åtgärd från min sida. Jag vill dock understryka vikten
av att framställningar av förevarande art handläggs korrekt så att den enskilde
inte betages möjlighet till egen insyn i sina förhållanden i den utsträckning svensk
rätt medger.
Fråga om allmän handling angått någon myndighetens rättstvist
Enligt en tidningsartikel skulle ett kyrkoråd ha hemlighållit ett brev från ett
brandstodsbolag angående brandskadeersättning för kyrka. I anledning härav
begärde JO upplysningar från kyrkorådet och tog del av det ifrågavarande brevet.
Det befanns att brevet innehöll en efterlysning av en inventarieförteckning. Vidare
uppgavs att de sakkunniga som utsetts för värdering av skadorna på kyrkan inte
syntes ha fått önskad kontakt. Bolaget redogjorde slutligen för sin beräkning av
skadan. Kyrkokamreraren hade avvisat en begäran att få ta del av brevet, eftersom
det innehöll uppgifter av väsentlig betydelse för frågan om ersättningen, som ännu
ej var slutgiltigt uppgjord. Vid anmälan av saken hos kyrkorådet beslöt detta
att inte utlämna brevet, förrän uppgörelse träffats. 6 och 34 §§ sekretesslagen
åberopades.
JO Bexelius uttalade.
Flandlingar som upprättats eller anskaffats för myndighets räkning till utredning
i någon dess rättstvist må enligt 6 § sekretesslagen ej utan myndighetens tillstånd
utlämnas förrän saken blivit slutligen avgjord eller tjugo år förflutit från handlingens
datum. 34 § första stycket samma lag avser handlingar i ärenden angående förvärv,
avyttrande eller upplåtelse av egendom eller annat, som myndighet äger förvalta,
eller angående transport som utförs av myndighet eller angående arbete som utförs
för myndighets behov annorledes än genom dess egen eller annan myndighets
personal.
Syftet med bestämmelsen i 6 § sekretesslagen är att den statliga eller kom¬
munala sidan i en rättstvist inte skall vara sämre ställd än sin motpart. I det be¬
tänkande, vari förslag i saken upptogs första gången, anfördes bl. a.: »Då kronan
indrages i rättstvister avgiver —--ofta justitiekanslem yttrande, däri invänd¬
ningar, som motparten kan tänkas framföra, undersökas och saken i övrigt disku¬
teras på ett sätt, som i viss mån motsvarar det, på vilket en advokat kan avhandla
en sak med sin klient. Det kan uppenbarligen lända kronan till men att dylika
yttranden bliva tillgängliga för motparten, innan tvisten är avgjord---. Stat
och menighet böra vid rättstvister med enskilda icke försättas i sämre ställnina
än dessa.» (SOU 1935: 5 s. 52 f.)
Av ordalagen i 6 § sekretesslagen — handling som upprättats eller anskaffats
för myndighets räkning — och av syftet med stadgandet framgår att sekretessen
inte omfattar handlingar som kommer från motparten. Eftersom bolaget var för¬
samlingens motpart i mellanhavandet om brandskadeersättning, kunde brevet,
319
även om man godtar att här är fråga om rättstvist i paragrafens mening, inte
hemlighållas med stöd av 6 § sekretesslagen.
Det är tydligt, att kyrkorådet, då 34 § första stycket sekretesslagen åberopades,
inte avsåg bolagets brev utan andra handlingar, t. ex. kostnadsberäkningar för
uppförande av ny kyrka. Brevet kan givetvis inte inordnas under nämnda lagrum
liksom ej heller under någon annan paragraf i sekretesslagen.
Kyrkorådet förfor alltså klart felaktigt, då rådet lät beslutet om hemlighållande
av handlingar rörande mellanhavandet med bolaget omfatta även brevet från
bolaget. Hithörande regler är emellertid svåra att tillämpa. Med hänsyn härtill
och till vad i övrigt förekommit anser jag dock att kyrkorådets felaktiga beslut att
hemlighålla bolagets brev inte bör läggas någon ledamot eller tjänsteman till last
som tjänstefel.
Utbekommande av hotellbolags bokslutsrapport som inkommit till kommunalnämnd
I samband med en framställning om kommunalt ekonomiskt stöd ingav ett
hotelibolag sin senaste bokslutsrapport till kommunalkontoret, där en medarbetare
i Skattebetalarnas förening begärde att få ta del av den vid besök den 19 april.
Kommunalkamreraren hänsköt frågan till kommunalnämnden, som vid samman¬
träde den 22 april konstaterade, att hotellrörelsen kunde allvarligt skadas av en
publicering, och beslöt att återlämna rapporten till bolaget. JO Bexelius uttalade
efter att ha hört kommunalnämnden.
Den grundläggande regeln om inskränkningar i allmänna handlingars offentlighet
finns i 2: 1 TF. Där föreskrivs att allenast sådana inskränkningar får gälla som på¬
kallas av vissa uppräknade skäl, bl. a. till skydd för enskildas behöriga ekonomiska
intresse. I särskild lag, sekretesslagen, skall noga anges de fall, då enligt de upp¬
räknade grunderna allmänna handlingar skall hållas hemliga.
Den ifrågavarande bokslutsrapporten blev allmän handling i och med att den
kom in till kommunalkontoret. Vad angår frågan huruvida rapporten kunde hållas
hemlig med stöd av någon föreskrift i sekretesslagen vill jag erinra att handling
som rör statlig stödverksamhet under vissa förutsättningar kan hållas hemlig enligt
bestämmelser i 21 § sekretesslagen och därtill anknutna tillämpningskungörelser.
För kommunalt stöd saknas däremot sådan reglering. Enligt 34 § sekretesslagen
kan vidare handlingar i ärende angående förvärv, avyttrande eller upplåtelse av
egendom eller annat, som myndighet äger förvalta, hållas hemliga under viss tid.
Så långt som till ett ärende angående förvärv av hotellet hade saken ännu ej
avancerat den 22 april, såvitt tillgängliga handlingar ger vid handen. Inte heller
eljest finnes i sekretesslagen någon bestämmelse som kan medföra att handling
i ärende av förevarande beskaffenhet kan hållas hemlig. Att, såsom nämnden utta¬
lat, stöd för nämndens handlingssätt torde finnas i den grundläggande regeln i
2: 1 TF är inte riktigt. Regeln tjänar främst som riktlinje för regeringen och riks¬
dagen vid lagstiftningen, alltså främst vid utformandet av de särskilda bestämmel¬
serna i sekretesslagen.
När kommunalnämnden den 22 april prövade framställningen att få ta del av
bokslutsrapporten, fanns rapporten tillgänglig hos nämnden. Handlingen skulle
följaktligen i enlighet med det sagda omgående ha utlämnats. I stället beslöt nämn¬
den att återlämna rapporten därvid syftet uppenbarligen var att hindra handlingens
utlämnande till föreningens medarbetare. Härigenom har de i beslutet deltagande
nämndledamöterna på ett flagrant sätt åsidosatt vad som ålegat dem på grund av
bestämmelserna i TF.
320
Till förklaring av sitt felaktiga handlande har från nämndens sida anförts, att ett
utlämnande av rapporten skulle kunna medföra skada för hotellinnehavarinnan
och att nämnden därför ansåg det orätt mot henne att utlämna rapporten. Det finns
inte någon anledning att ifrågasätta riktigheten av denna förklaring. Det får vidare
antagas att nämnden på grund av det sätt varpå bestämmelserna i 2: 1 TF avfattats
felaktigt trodde att nämnden i ett fall sådant som det förevarande ägde befogenhet
att vägra utlämna handling, vars publicerande kunde medföra skada för enskilds
behöriga ekonomiska intresse. Med hänsyn till nu angivna och övriga upplysta
förhållanden anser jag mig kunna underlåta åtal. Jag låter därför bero vid en all¬
varlig erinran om vikten av att de ur rättssäkerhetssynpunkt fundamentala, grund¬
lagsfästa bestämmelserna om utlämnande av allmän handling noga iakttas.
321
Exekution
Frågor i samband med exekutiv försäljning av utmätt bil om godtagande av inrop
och om överexekutor bort efter besvär av gäldenären häva auktionen. Tillika frågor
om oriktiga fullföljdshänvisningar och om underlåten kommunikation med in¬
roparen m. m.
Till gäldande av Hugo Jönsson, Balkåkra, Ystad, åvilande utskylder tog krono¬
fogdemyndigheten i Ystad den 1 februari 1968 i mät Jönssons personbil av märket
Volvo PV 544, 1960 års modell. Bilen värderades till 1 500 kr. Den 12 mars 1968
hölls auktion på bilen. Högsta budet uppgick till 1 100 kr. Auktionsförrättaren
ansåg, att sannolika skäl talade för att högre pris kunde erhållas vid underhands-
försäljning eller vid ny auktion och godtog därför icke budet. Den 1 april 1968
hölls ny auktion. Därvid avgavs endast ett bud, på 300 kr., vilket godtogs av auk¬
tionsförrättaren. I en den 10 april 1968 till länsstyrelsen i Malmöhus län inkom¬
men skrift anförde Jönsson besvär över auktionen den 1 april. I utslag den 20
augusti 1968 prövade länsstyrelsen lagligt undanröja auktionen, enär det vid
auktionen måste ha framstått som sannolikt att en avsevärt högre köpeskilling
kunde ha uppnåtts för bilen och auktionsförrättaren således ej bort godtaga budet.
I en den 12 augusti 1968 till JO inkommen klagoskrift riktade Jönsson anmärk¬
ningar mot kronofogdemyndigheten, främst därför att bilen sålts till för lågt belopp.
I ärendet inhämtades yttranden från kronofogdemyndigheten och länsstyrelsen.
Kronofogdemyndigheten anförde bl. a. följande: Före den exekutiva auktionen
den 12 mars inhämtades, att bilhandlare ansåg bilen måhända vara värd 1 500 kr.
De hade dock uttalat, att bilen först borde granskas. Med ledning av dessa utta¬
landen bestämdes, att ett bud understigande 1 500 kr. ej borde godtagas. Vid auk¬
tionen den 12 mars infann sig endast en spekulant, vilken bjöd 1 100 kr. som
första bud. Då nämnda person antogs vara Jönssons ombud och det fanns anled¬
ning räkna med att flera spekulanter skulle infinna sig vid ett annat auktionstill-
fälle och att priset då skulle bli avsevärt mera gynnsamt, vägrade förrättnings-
mannen godtaga inropet. Vid auktionstillfället den 1 april infann sig likaledes
endast en spekulant, vilken såvitt kunde bedömas ej var Jönssons ombud. Förrätt-
ningsmannen kunde således konstatera, att auktionsgodset ej var attraktivt och att
något avsevärt högre bud ej kunde erhållas. Med hänsyn härtill godtogs det
gjorda inropet 300 kr. Köparen har upplyst, att han samma dag inropet skedde,
försålt bilen till en bilhandlare i Malmö för 400 kr.
Sedan det påpekats att kronofogdemyndigheten i sina protokoll över auktio¬
nerna den 12 mars och den 1 april angivit att gäldenären hade att iakttaga en full¬
följdstid av tre veckor, vidgick kronofogdemyndigheten att fullföljdshänvisning-
11 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag
322
arna varit felaktiga eftersom klagan över verkställd exekutiv auktion syntes vara
att hänföra till klagan över utmätningsmans förfarande jämlikt 200 § utsöknings-
lagen och sådan klagan ej är begränsad till viss tid.
Med anledning av fråga, varför utslag i målet meddelats först den 20 augusti
1968, anförde länsstyrelsen bl. a., att länsstyrelsen är synnerligen angelägen om att
mål och ärenden avgöres med största skyndsamhet, att dröjsmålet med handlägg¬
ningen av ifrågavarande mål berott på att personalläget på allmänna sektionen
varit besvärligt, vilket i sin tur haft sin grund i vakans på en förste länsnotarie-
tjänst och semesterledighet för föredraganden i målet, samt att, för undvikande
av fortsatt eftersläpning av handläggningen av exekutiva ärenden, åtgärder vid¬
tagits för en intensifierad kontroll och en kraftfullare uppföljning efter diarie-
genomgångarna av dessa ärenden.
Med anledning därav att JO Lundvik efterlyst anledningen till att länsstyrelsen
ansett sig kunna undanröja auktionen utan att köparen blivit hörd i målet anförde
länsstyrelsen i huvudsak följande: Nämnda fråga diskuterades ingående innan
målet avgjordes. Utsökningslagen upptar i 195 § ett stadgande om att vederparten
skall höras i där angivna fall. Någon annan föreskrift, som reglerar frågan om
vem som skall höras i utsökningsmål av här förevarande slag, synes icke finnas i
utsökningslagen. Av uttalandena i litteraturen fann länsstyrelsen stöd för uppfatt¬
ningen, att köparen inte behövde lämna ifrån sig bilen utan lösen och på grund där¬
av kunde det ifrågasättas, om köparen hade sådant intresse av saken att han borde
höras i målet. Den direkta anledningen till att kommunicering av handlingarna
icke ägde rum var dock, att länsstyrelsen under hand från kronofogdemyndigheten
inhämtat, att köparen av bilen redan samma dag som han förvärvade den på
auktionen sålt den vidare. Någon uppgift på köparen lämnades ej och inte heller
vid kontroll hos bilregistret framkom någon uppgift om vem nye ägaren var. Den
andre köparens intresse av saken måste anses ha varit än mera uttunnat än den
föregående köparens med hänsyn till att det med fog kunde ifrågasättas, om han
ens mot lösen varit skyldig återlämna den köpta bilen. Även om det skulle före¬
legat skyldighet för den senare köparen att återlämna bilen, synes han enligt rätts¬
praxis kunnat fordra ersättning för bruksvärdet. Han skulle alltså ej ha gjort någon
förlust på grund av återlämnandet och torde därför knappast ha haft något intresse
av frågan huruvida den exekutiva auktionen bestod eller inte. Efter länsstyrelsens
utslag i målet har framkommit, att den nye köparen var okänd för den förste köpa¬
ren, och ingen av köparna hade före avgörandet av målet blivit antecknad som
ägare till bilen i bilregistret.
Sedan ny utmätning utsatts att äga rum hos Jönsson den 20 november 1968 på
grund av obetalda skatter m. m., anhöll Jönsson i en den 15 november 1968 till
JO inkommen skrift att nämnda förrättning måtte inställas i avvaktan på att hans
tidigare klagomål blivit avgjorda.
Med anledning av sistnämnda skrift inhämtades från kronofogdemyndigheten i
Ystad, att den senaste utmätningen avsett delvis samma skatteskulder som den
323
utmätning, varvid bilen togs i mät, samt att Jönsson befunnits sakna utmätnings¬
bara tillgångar.
Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.
I 93 § 2 mom. utsökningslagen i lagrummets lydelse från och med den 1 juli
1967 stadgas, att vid försäljning av annan lös egendom än sådan som avses i 94 §
1 mom. (vissa fartyg) inrop ej får godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre
köpeskilling än den bjudna kan uppnås. I 126 § 3 mom. har intagits en motsva¬
rande bestämmelse beträffande fast egendom. I 93 § 3 mom. angives, att om inrop
ej godtages och egendomen ej säljes vid nytt utrop, ny auktion skall utsättas eller
egendomen säljas under hand. I förarbetena till nämnda bestämmelser om försälj¬
ning av lös egendom anförde lagberedningen bl. a. (SOU 1966: 7 s. 99): »Auk-
tionsförrättaren är enligt förslaget skyldig att avvisa inrop, om det finnes sannolikt
att avsevärt bättre vederlag kan uppnås.. Naturligtvis kan denna bedömning vara
förenad med svårigheter. Auktionsförrättaren synes i första hand få utgå från det
värde som utmätningsmannen enligt 73 § UL skall ha åsatt egendomen i samband
med utmätningen. Denna värdering, som i första hand har betydelse för bestäm¬
ning av hur mycket som skall utmätas, kommer genom förslaget att få ökad be¬
tydelse, och den möjlighet utmätningsmannen har att tillkalla sakkunniga som
biträde vid värderingen kan behöva tillgripas oftare än hittills.» — Vad gäller de
motiv som legat bakom bestämmelsen i 126 § angående fast egendom anförde
departementschefen bl. a. (prop. 1967: 16 s. 126), att avsikten med bestämmelsen
ej var att mångfaldiga försäljningsförsök skulle göras och att — om inrop avvi¬
sades och ny auktion utsattes —- inrop på den senare auktionen i regel finge god¬
tagas, även om inropssumman inte nämnvärt skilde sig från den tidigare. — Denna
synpunkt äger uppenbarligen viss tillämpning även på försäljning av lös egendom.
Utredningen i förevarande fall medger icke någon säker uppfattning om det ut¬
mätta godsets, bilens, värde. Kronofogdemyndigheten hade värderat bilen till 1 500
kr. Värderingen hade emellertid icke föregåtts av någon besiktning genom sak¬
kunniga och måste därför betecknas som osäker. Vid auktionen den 12 mars 1968
avgavs ett bud på 1 100 kr. för bilen. Vid den förnyade auktionen den 1 april
samma år uppnåddes emellertid icke högre bud än 300 kr. Den som då inropade
bilen sålde den vidare samma dag för 400 kr. Sistnämnda omständighet tyder i sin
mån på att bilens värde icke var så högt som 1 500 kr.
I efterhand kan man givetvis beklaga, att auktionsförrättaren icke godtog det
bud å 1 100 kr. som avgavs den 12 mars. Hans bedömning kan dock icke läggas
honom till last såsom något direkt fel.
När det vid auktionen den 1 april visade sig att högre bud än 300 kr. ej kunde
erhållas, stod förrättningsmannen i en svår situation. Något direkt hinder hade en¬
ligt lag icke mött mot att utsätta en tredje auktion eller att göra ett försök med
underhandsförsäljning. Å andra sidan får det, i betraktande av vad som anförts
under lagens förarbeten, anses vara underförstått att mångfaldiga försäljningsför¬
sök i regel icke skall göras. Förnyade försäljningsförsök hade dragit ökade kost¬
324
nader. Med hänsyn till det ringa intresse som visats för bilen måste det vidare ha
framstått som ganska ovisst om ett väsentligt högre bud skulle kunna erhållas. Jag
finner det icke kunna läggas förrättningsmannen till last såsom tjänstefel att han
i det läge som förelåg godtog det gjorda inropet.
När det gäller de meddelade fullföljdshänvisningarna har kronofogden vidgått,
att dessa fått en felaktig utformning genom att klagotiden i förevarande fall be¬
gränsats till tre veckor utan att stöd härför finnes i utsökningslagen (jfr i denna
fråga Hassler, Utsökningsrätt 2 uppl. 1960 s. 428 f och NJA 1883 s. 382). Då
någon rättsförlust ej uppkommit och felaktigheten ej är av beskaffenhet att böra
medföra ansvar för tjänstefel, anser jag mig kunna låta bero vid en erinran om
vikten av att fullföljdshänvisningar lämnas i enlighet med de i utsökningslagen
givna bestämmelserna.
Jönssons klagomål angående den till den 20 november 1968 utsatta utmätningen
är ej av beskaffenhet att föranleda något yttrande från min sida.
Vad gäller handläggningen av målet hos länsstyrelsen framgår av utredningen,
att kronofogdens yttrande över de anförda besvären inkommit till länsstyrelsen den
22 april 1968, att komplettering av handlingarna med protokollet från auktionen
den 12 mars begärts först vid månadsskiftet maj—juni och att, sedan handlingarna
blivit kompletta den 7 juni 1968, målet avgjorts först den 20 augusti samma år.
Som länsstyrelsen framhållit är det självfallet angeläget, att mål av ifrågavarande
slag avgöres med största skyndsamhet. Handläggningen av det aktuella målet har
dragit alltför långt ut på tiden. Med hänsyn till vad som angivits om anledningen
till dröjsmålet och då någon skada ej synes ha uppkommit genom detsamma samt
åtgärder numera också vidtagits för att undvika liknande dröjsmål i framtiden,
låter jag i denna del bero vid mitt ovan gjorda uttalande.
I ärendet uppkommer också fråga, om länsstyrelsen över huvud bort häva auk¬
tionen och om icke i allt fall inroparen först bort få tillfälle att yttra sig. I dessa
delar får jag anföra följande.
Under vilka betingelser förrättad exekutiv auktion på lös egendom kan efter
klagan undanröjas och vilka rättsverkningar undanröjandet får, därom meddelar
utsökningslagen icke några bestämmelser.
I rättspraxis och doktrin har främst uppmärksammats den situationen, att ut¬
mätning och auktion med orätt kommit att omfatta gods som tillhör tredje man
och alltså icke utmätningsgäldenären. Det antages, att tredje man icke kan tillvara¬
taga sin rätt genom att överklaga auktionen. Han måste överklaga själva utmät¬
ningen och utverka inhibition av fortsatt verkställighet (jfr Karlgren i SvJT 1956
s. 255 f). I vad mån tredje man kan föra vindikationstalan mot inroparen av
godset är en omstridd fråga (jfr sammanfattning och hänvisningar i en uppsats av
Hessler i Rättsvetenskapliga studier ägnade minnet av Phillips Hult 1960 s. 206 ff).
Den nyssberörda situationen kan icke utan vidare likställas med den, då felet
ligger däri att reglerna om kungörande av auktion eller om förfarandet vid auktio¬
nen blivit åsidosatta. Inom litteraturen har antagits, att åtminstone grövre fel av
denna art bör föranleda att auktionen upphävs (se bl. a. Hassler, a.a. s. 259 f och
325
Almén, Om auktion såsom medel att åvägabringa avtal II, 1900, s. 20, 51 och 98).
I rättspraxis har också förekommit, att auktion på utmätt lös egendom hävts av
sådan anledning. Det har härvid i allmänhet rört sig om auktion på fordran eller
annan rättighet (jfr NJA 1922 s. 464 och SvJT 1953 rf. s. 46 — i NJA 1922 s. 57
gällde det ett interimsbevis å aktier). Endast sällan har det förekommit att auktion
på vanligt lösöre hävts (ett fall återges i JO:s ämbetsberättelse 1951 s. 119 ff;
ett annat hos Hassler, a.a. s. 261 not 74).
Det har förmodats (Almén, a.a. s. 20 not 3), att sistberörda förhållande sam¬
manhänger med att köparen skulle göra ett godtrosförvärv. Härom säger Almén
(anfört ställe) efter att ha hävdat att auktion bör upphävas vid kungörelsefel: »En
annan sak är, att den omständigheten, att någon felaktighet förelupit vid kungö¬
randet av en auktion å utmätt lös egendom, — — — icke lär kunna betaga inro¬
paren den rätt, som i allmänhet tillkommer godtroende förvärvare av lös sak, att
endast mot lösen behöva utgiva densamma.» I sin år 1895 utgivna kommentar till
utsökningslagen anför vidare Herslow på s. 120, efter att ha konstaterat att någon
viss tid icke föreskrivits för klagan över auktion på utmätt lös egendom: »Sedan
sådan egendom blivit å exekutiv auktion såld, lärer emellertid den, vilken i god tro
köpt egendomen, erlagt betalningen och fått egendomen till sig utlämnad, näppe¬
ligen vara pliktig att återställa densamma, åtminstone icke utan lösen.» Förhållan¬
det berörs också av Trygger i hans kommentar till utsökningslagen, 1 uppl. 1897—
1904 s. 416, där han avhandlar 134 § (nuvarande 156 §), vari det stadgas att, om
fastighetsauktion överklagats, utdelning ur köpeskillingen ej mot köparens bestri¬
dande får lyftas annat än mot pant eller borgen. Trygger säger: »Något stadgande,
motsvarande det i § 134, finnes ej beträffande lös egendom. Orsaken härtill är
den, att, även om auktionen upphäves, köparen endast emot det, att köpeskillingen
till honom återställes, kan tvingas utlämna den i god tro köpta egendomen.» I nyare
litteratur har frågan icke närmare diskuterats (i SOU 1966: 7 antyder lagbered¬
ningen på s. 66 f och 134 f problemet utan att taga egen ställning därtill).
Tryggers här ovan citerade uttalande tyder närmast på att han ansett, att frågan
om köparens goda tro icke skall prövas i klanderprocessen utan senare, måhända i
särskild vindikationsprocess. Överexekutors utslag, varigenom en auktion undan¬
röjs, skulle med denna inställning närmast få en deklaratorisk karaktär. Vilken
uppfattning Almén och Herslow hade, framgår ej klart, men deras uttalanden
framstår som väl förenliga med Tryggers. Rättspraxis kan knappast sägas möjlig¬
göra bestämda slutsatser i denna fråga. I det hovrättsfall som återges i JO:s äm¬
betsberättelse 1951 s. 119 ff undanröjdes en lösöreauktion utan att frågan om
köparens goda tro ens synes ha kommit på tal (i fallet hos Hassler a.a. s. 261 not
74 var tydligen den goda tron irrelevant eftersom det var köparen själv som ville
ha auktionen undanröjd). Almén har åberopat avgörandet i NJA 1887 not. B 373.
Här klandras en auktion på utmätt lös egendom, synbarligen under åberopande av
fel i förfarandet. Hovrätten, i vars utslag högsta domstolens majoritet ej fann skäl
göra ändring, lämnade besvären utan avseende, enär klagan över ifrågavarande
åtgärd lagligen ej kunde föranleda återgång av försäljningen. Frågan om den goda
326
tron blev sålunda icke uttryckligen berörd och det är vanskligt att draga bestämda
slutsatser av den kortfattade motiveringen. Slutligen må nämnas, att hovrätten i
fallet SvJT 1953 rf. s. 46 undanröjde auktion på en utmätt bostadsrätt med en
motivering som ger vid handen, att frågan om köparens goda tro tillmättes relevans.
För egen del vill jag lämna här berörda fråga öppen och inskränker mig till att
framföra följande synpunkter: Strängt taget kan det i här behandlade fall icke röra
sig om extinktiva godtrosförvärv i gängse mening. Det är ju icke fråga om gods
som förvärvats från annan än rätte ägaren, såsom när auktionen avsett tredje mans
gods vilket blivit utmätt för annans skuld. Felet förutsätts ju bestå endast däri, att
reglerna om kungörandet eller förfarandet vid auktionen åsidosatts i något hänse¬
ende. Fallen synes därför snarare vara att jämställa med de godtrossituationer som
behandlas i 3 kap. avtalslagen, låt vara att olikheterna icke får förloras ur sikte.
Extinktiva godtrosförvärv erkänns i stort sett beträffande lösöre o. d. Avtalslagens
3 kap. har ett betydligt större tillämpningsområde. Om den goda tron skall till¬
mätas relevans i nu behandlade sammanhang, är det därför tänkbart att den bör
beaktas även vid auktion på fordran eller rättighet (jfr SvJT 1953 rf. s. 46).
På frågan om möjligheten över huvud att undanröja auktion på utmätt lös egen¬
dom vill jag härutöver anlägga följande principiella synpunkter:
1 motiven till utsökningslagen framhöll nya lagberedningen (se NJA 1877 II
nr 3 s. 117), efter att ha nämnt att viss tid föreslagits för gäldenärs och borgenärs
klagan över utmätning, för klagan över auktion å fast egendom samt för klagan
över köpeskillingsfördelning: »Utmätningsmannens åtgärder i övrigt för verkstäl¬
lighet av domstols eller överexekutors beslut äro i allmänhet till sin natur sådana,
att den, som anser sig hava blivit genom dylik åtgärd lidande, ej bör vara bunden
av någon viss tid, inom vilken han skulle vara pliktig att föra klagan, vid äventyr
att åtgärden skulle anses hava tagit åt sig laga kraft och den, som lidit, hava förlorat
rätt att vinna den rättelse i åtgärden, som eljest kunnat äga rum.» Motiven antyder,
att ehuru klagotiden är obegränsad, möjligheten att vinna rättelse kan gå förlorad
till följd av faktiska omständigheter. Förhållandet uttryckes av Alexanderson i
Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler, 2 uppl. 1927 Utsökning s. 169
på följande sätt: »Klagan kan alltså föras när som helst, ehuru naturligtvis i vissa
fall efter en viss tids förlopp förhållandena medföra, att rättelse ej längre kan åväga¬
bringas.» (Jfr också Hassler a.a. s. 428.) Rättspraxis har också i en situation med
stor konsekvens intagit en ståndpunkt som ligger helt i linje med det nu sagda. Det
gäller när tredje man klagar över att hans gods med orätt tagits i anspråk för
annans skuld. Om förfarandet fortgått så långt att godset redan är sålt och köpe¬
skillingen utgiven, brukar förklaras, att klagan icke kan föranleda någon åtgärd
(jfr Karlgren i SvJT 1956 s. 255 f).
De överväganden som uppburit denna praxis synes mig kunna åtminstone del¬
vis appliceras också på det nu aktuella problemet om upphävande av auktion på
grund av fel vid förfarandet. Det är tydligt, att det mången gång måste möta stora
svårigheter eller vara omöjligt att återställa läget som det var före auktionen. Det
sålda kanske har bytt ägare igen, godset kanske har förts till annat land eller kan
327
eljest icke påträffas. Vidare är att märka, att köpeskillingen skall redovisas i vanlig
ordning oavsett om auktionen överklagats, låt vara att överexekutor torde kunna
förordna om inhibition, något som dock sällan lärer medhinnas (jfr häremot hur
motsvarande problem lösts vid fastighetsauktion, 156 § UL och motiven till dåva¬
rande 134 § i NJA 1877 II nr 3 s. 100).
Om det utan vidare står klart att någon rättelse icke är möjlig, förefaller det mig
uppenbart att överexekutor ej bör undanröja auktionen. Utslaget skulle ju komma
att sakna praktisk betydelse men kan verka förvirrande på parterna och möjligen
föranleda dem till onyttiga men kostnadskrävande åtgärder. I övrigt kan man ha
olika meningar om hur överexekutor skall förfara. För egen del finner jag det
klokt, om överexekutor iakttar stor försiktighet när det gäller att riva upp en
auktion. Om det icke framstår som åtminstone sannolikt att saken kan rättas till,
gör man knappast parterna en tjänst genom att häva auktionen. Det skulle också
ur mera allmän synpunkt vara olyckligt, om det blev vanligt att exekutiva auktioner
upphävs på klagan, kanske långt i efterhand. Allmänhetens intresse att avge bud på
auktionerna skulle minskas och priserna gå ner. En praxis i antydd riktning skulle
därför komma att gå stick i stäv med lagstiftarens i samband med 1967 års änd¬
ringar i utsökningslagen ådagalagda inställning att söka sörja för att så högt pris
som möjligt vinnes. Praxis skulle också mindre väl kunna förenas med de nya reg¬
lerna om försäljning av utmätt egendom under hand.
De här behandlade frågorna har tidigare icke haft så stor praktisk betydelse. Det
är möjligt att läget blivit ett annat efter de år 1967 genomförda ändringarna i ut¬
sökningslagen. Som ovan framhållits innebär dessa bl. a., att inrop ej får godtagas
om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling än den bjudna kan uppnås.
Det är tänkbart att det nu kommer att bli vanligt, att gäldenär eller borgenär över¬
klagar auktion under anförande att auktionsförrättaren icke bort godtaga gjort
inrop. Frågan, om ett bud är godtagbart eller icke, är en bedömningsfråga som fö¬
reter vissa likheter med andra ställningstaganden som en utmätningsman har att
göra. Bl. a. är det i viss utsträckning lagt i utmätningsmans hand att avgöra, hur
auktion lämpligen skall kungöras. Det har antagits, att om utmätningsman åsido¬
satt vad som lämpligen bort iakttagas för kungörandet, detta icke medför att auk¬
tionen skall upphävas (NJA 1883 s. 382, Trygger, a.a. s. 284 samt Almén, a.a. s.
20). Det synes mig som om man med fog kan draga en viss parallell härmed i den
nu behandlade situationen. Den omständigheten att utmätningsman missbedömt
möjligheten att uppnå högre köpeskilling och låtit klubban falla för ett lågt bud bör
sålunda enligt min mening icke föranleda till att auktionen upphäves annat än om
felbedömningen är uppseendeväckande grov (jfr lagberedningen i SOU 1968: 64
s. 190 — nya regler för fastighetsexekution, 55 §). Härtill måste givetvis ytterligare
tillkomma att situationen även i annat hänseende är sådan att det kan komma i
fråga att upphäva auktionen.
I förevarande fall har länsstyrelsen upphävt auktionen på bilen, trots att det var
känt att inroparen sålt bilen vidare och man ej visste var bilen dåmera fanns.
Enligt min mening hade länsstyrelsen i detta läge icke bort upphäva auktionen.
328
Att länsstyrelsen intog annan ståndpunkt kan med hänsyn till den ovisshet som
vidlåder hithörande problem dock givetvis icke läggas någon därför ansvarig till last
såsom fel.
Jag kan däremot icke underlåta att reagera mot att länsstyrelsen ej beredde in¬
roparen tillfälle att yttra sig innan auktionen upphävdes. Någon uttrycklig före¬
skrift om att kommunikation skall äga rum finns visserligen, såsom länsstyrelsen
framhållit, icke för dessa fall. Det antages emellertid allmänt, att kommunikation
alltid bör äga rum om klaganden visat skäl för sin talan (jfr bl. a. Hassler, a.a.
s. 432), och enligt min mening framstår det som ett starkt rättssäkerhetskrav att
ändring icke göres i utmätning e. d. utan att tillfälle till yttrande beretts den vars
rätt kan beröras av åtgärden. Den omständigheten att inroparen i detta fall hunnit
sälja bilen vidare medför enligt min mening icke att frågan om auktionens upp¬
hävande ej skulle kunna röra hans rätt. Jag vill här endast hänvisa till reglerna om
säljarens hemulsansvar i 59 § köplagen samt — då det kan antagas att nye ägaren
var i god tro — till vad som anföres om lösen i SOU 1965: 14 s. 110. Det må
tilläggas, att kommunikation i detta fall synes ha varit i hög grad påkallad också
ur utredningssynpunkt.
Med dessa uttalanden är ärendet av mig slutbehandlat. Då vad i ärendet fram¬
kommit synes kunna vara av intresse för lagberedningen vid dess fortsatta arbete
med utsökningslagens reformering låter jag överlämna en avskrift av detta mitt
beslut till lagberedningen för kännedom.
Obefogat krav på firmaregistreringsbevis
Sedan en kronofogdemyndighet avvisat en ansökan om verkställighet av ett
lagsökningsutslag på den grund att sökanden underlåtit att efterkomma anmodan
att komplettera ansökningshandlingarna med firmabevis utvisande behörigheten
att teckna sökandens firma och sökanden anmält detta hos JO, inhämtades yttran¬
de från kronofogdemyndigheten och länsstyrelsen. JO Lundvik anförde härefter.
I det till kronofogdemyndigheten ingivna lagsökningsutslaget har som borgenär
angivits »köpman Per Gustav Tage Hellström med firma 'Hellströms TV, Radio
o. Musik’». Som länsstyrelsen framhållit kan av denna firma utläsas att det ej var
fråga om ett bolagsförhållande utan att borgenären var en enskild person som drev
näring under angiven firma. Hellström måste därför ha varit behörig att teckna
firman och kronofogdemyndigheten har alltså saknat anledning anmoda sökanden
att inkomma med firmaregistreringsbevis.
329
Taxering och uppbörd
Beskattningsmyndighets och kammarrättens utrednings- och motiveringsskyldighet
i taxermgsmål angående ifrågasatt skentransaktion
Av handlingarna i mål angående muraren Emil Wiliam Strands i Töre inkomst¬
taxering år 1962 framgick följande.
Taxeringsnämnden i Töre distrikt taxerade år 1962 Strand till statlig inkomst¬
skatt för en taxerad inkomst av 9 900 kr. och till kommunal inkomstskatt för en
taxerad inkomst av 12 960 kr., därvid taxeringsnämnden med avvikelse från
Strands deklaration beskattade honom för ett belopp av 1 500 kr. som enligt
lämnad underrättelse om avvikelsen avsåg till sonen Bengt Åke försåld virkespost.
Någon motivering för beskattningsåtgärden angavs inte.
I besvär hos prövningsnämnden i Norrbottens län uppgav Strand, att han icke
sålt någon virkespost till sonen för 1 500 kr. men att sonen enligt leverans¬
kontrakt med Statens Skogsindustrier fått ut 1 500 kr. och deklarerat för beloppet.
Taxeringsnämndens ordförande anförde i avgivet yttrande, att virket utgått från
Strands skog. Att ett särskilt kontrakt å 1 500 kr. upprättats för sonens del hade
inom taxeringsnämnden ansetts utgöra försök till skatteflykt.
I sina erinringar förklarade Strand att sonen, som var född år 1945, bett att av
fadern få köpa skog på rot för att få arbete och inkomst, att de 1 500 kr. utgjorde
förskott och att sonen år 1962 fått slutlikvid på 822 kr.
Härefter avgav taxeringsintendenten Cixten Ohlsson följande yttrande.
Klaganden har som gåva till sonen överlämnat en avverkningsrätt som inbringat
1 500 kr. Gåvan är ej avdragsgill vid taxering. Därest klaganden gör gällande att
sonen arbetat hos honom kan avdrag ändock icke beviljas för lön till sonen. Barn
mellan 16 och 18 år, som ej genom arbete eller eljest uppnår skattepliktig in¬
komst, må nämligen jämlikt 20 § kommunalskattelagen icke hänföras till arbets¬
personalen.
Ohlssons yttrande föranledde Strand att avge nya erinringar, i vilka han upp¬
repade, att han icke sålt någon virkespost utan endast stämplad skog på rot, som
sonen huggit och levererat. Han förklarade vidare, att han inte gjort avdrag för
någon gåva å 1 500 kr. i sin deklaration eller för omkostnader för förvärvande av
inkomsten å 1 500 kr.
Ä erinringarna antecknade Ohlsson »Vidi» samt datum och signatur.
Prövningsnämnden avslog Strands besvär vid sammanträde den 30 och den
31 maj 1963 med följande motivering:
Klagandens son, Bengt Åke, född den 20 januari 1945, var under beskatt¬
ningsåret icke ägare till jordbruksfastighet. Hans försäljning av virke till AB Sta¬
ll* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag
330
tens Skogsindustrier har uttagits från klagandens jordbruksfastighet. Klaganden
har i sin deklaration icke redovisat någon intäkt genom försäljning av avverk¬
ningsrätten till sonen. Oaktat sonen försålt virket i sitt namn, kan med hänsyn
till föreliggande omständigheter denne icke anses skattskyldig för likviden å
1 500 kr. Taxeringsnämndens åtgärd, att hos klaganden beskatta ifrågavarande
likvid, är förty befogad.
I besvär hos kammarrätten uppgav Strand, att han sålt avverkningsrätten till
sonen för fulla värdet av 822 kr., vilket belopp Strand deklarerat. Sonen hade i sin
tur huggit och levererat massaveden, vilket för denne inbringade 2 322 kr.
Över besvären avgav Ohlsson följande yttrande:
Sonen Bengt Åke Strand, som den 1 november 1961 icke fyllt 18 år, uppnår
icke genom arbete eller eljest skattepliktig inkomst. Rotlikviden å 822 kr. utgör
under alla förhållanden för klaganden skattepliktig intäkt. Oavsett huruvida gåva
eller ej föreligger är klaganden dock icke berättigad till avdrag för värdet av det
arbete sonen utfört.
Strand anförde i erinringar, att han deklarerat för rotlikviden 822 kr. och att
han ej gjort något avdrag för något värde av sonens arbete.
Ohlsson antecknade på erinringsskriften »Föranleder ej ändrat ställningstagande
i sak».
Kammarrätten förklarade i utslag den 1 juni 1965, att den icke fann skäl att
göra ändring i prövningsnämndens beslut.
Taxeringsfrågan är numera efter besvär av Strand beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.
I en skrift, som inkom till justitieombudsmansexpeditionen den 19 december
1967, riktade Strand kritik mot handläggningen av taxeringsmålet. Han påstod,
att taxeringsnämnden och prövningsnämnden samt Ohlsson lämnat oriktiga upp¬
gifter i målet och hemställde att JO måtte utreda saken.
Med anledning av klagomålen upprättades inom justitieombudsmansexpeditio¬
nen en promemoria, vari redogjordes för gången av taxeringsmålet, varefter föl¬
jande anfördes.
Beskattningsåtgärden kan grundas på ett av följande alternativ.
I. Det påstådda avtalet mellan Strand och dennes son var ett skenavtal, från
vilket bortsetts vid taxeringen. Strand har på grund härav beskattats för hela
likviden från AB Statens Skogsindustrier. I den mån likviden behållits av sonen,
har den ansetts utgöra från Strand utbetald lön. Eftersom löneinkomsten icke för¬
anlett skatteplikt för sonen, har Strand på grund av bestämmelsen i 22 § 1 mom.
fjärde stycket kommunalskattelagen jämfört med punkt 2 av anvisningarna till
20 § samma lag icke heller erhållit avdrag för lönekostnaden.
II. Det påstådda avtalet mellan Strand och sonen var ogiltigt på annan grund
med påföljd att beskattningsfrågan i övrigt bedömts på samma sätt som under I.
III. Strand har skänkt sonen skog på rot. Därvid har ansetts att Strand först
tillgodogjort sig rotposten såsom naturauttag.
IV. Uppgiften om att Strand sålt skog på rot åt sonen har i och för sig god¬
tagits.
Med anledning av det anförda uppkommer följande frågor:
331
1. Vilken bedömningsgrund har legat till grund för Ohlssons yttranden?
2. Borde inte den rättsliga grunden för Strands skattskyldighet ha angivits tyd¬
ligare i Ohlssons yttranden och prövningsnämndens motivering?
3. Borde inte Ohlsson eller prövningsnämnden ha verkställt sådan utredning i
målet, att de faktiska förhållandena och Strands syn på saken klarlagts? Om gåva
eller försäljning av skog på rot ansetts föreligga, borde utredning icke förebragts
om värdet av rotposten?
4. Vad hade Ohlsson för stöd för påståendet att Strand skänkt sonen avverk¬
ningsrätten?
5. Hur har frågan om rätt beskattningsår bedömts för det fall att Strands upp¬
gift om att han sålt skog på rot till sonen godtagits?
Under åberopande av innehållet i promemorian infordrades därefter yttrande
dels av prövningsnämndens ordförande rörande utformningen av prövningsnämn¬
dens motivering till nämndens beslut i taxeringsmålet och dels av Ohlsson rörande
innebörden av dennes yttranden hos prövningsnämnden och kammarrätten.
Före detta landskamreraren Arvid Wenker, som tjänstgjorde såsom ordförande
i prövningsnämnden vid handläggningen av Strands taxering, anförde i avgivet ytt¬
rande bl. a. följande.
Sedan besvär anförts över prövningsnämndens beslut, ankommer det icke på
mig som prövningsnämndens ordförande att försvara beslutets materiella riktighet.
Vad angår handläggningen hos prövningsnämnden torde denna — särskilt om man
beaktar de arbetsförhållanden, varunder dess beslut måste färdigställas — få anses
tillfredsställande. Stöd för denna uppfattning synes mig kunna hämtas av innehållet
i Kammarrättens utslag. Därest utredningen hos prövningsnämnden och dess moti¬
vering synts Kammarrätten otillfredsställande, skulle detta ha kommit till uttryck
vid dess handläggning och i dess utslag.
Ohlsson anförde följande.
Kungl. Maj:t har i utslag den 7 juni 1962 — härefter kallat utslaget — i fråga
om hemmansägaren Thure Enbom motiverat sitt ställningstagande på följande sätt:
»Värdet å avverkningsrätten då klaganden överlät densamma å sin fader under¬
steg uppenbarligen icke det belopp, som fadern erhöll vid försäljningen, eller
14 415 kronor. Överlåtelsen till fadern får därför anses hava utgjort försäljning till
ett belopp av 6 200 kronor och gåva till ett belopp av 8 215 kronor.
Då gåva av avkastning från fastigheten för klaganden medför skattskyldighet för
inkomst till belopp motsvarande gåvans värde samt beloppet 14 415 kronor således
skolat i sin helhet tagas till beskattning hos klaganden, lämnar Kungl. Maj:t be¬
svären utan bifall.»
Med ändring av det inbördes släktskapsförhållandet och krontalen föreligger
här enligt min mening ett likartat fall och jag har under hela taxeringsprocessen
haft utslaget som förebild. Några teoretiska spekulationer därutöver har icke före¬
svävat mig. Om jag icke missminner mig i Enbomska fallet var där fråga om på¬
stått skenavtal fram till Kungl. Maj:ts beslut. Regeringsrättens motivering anser
jag dock överlägsen.
Edm frågor.
1. Bedömningsgrunden för mitt yttrande är alternativ 1 men även kombinerat
med alternativ III sedan framkommit, att Strand i 1963 års deklaration redovisat
slutlikviden från AB Statens Skogsindustrier som rotlikvid från sonen.
332
2. Motiveringen har i sak grundats på vad härovan angivits. En motiverings
bärighet kan ju alltid diskuteras.
Jag har haft utslaget som förgrund, dock utan att åberopa detsamma. Prövnings-
nämnden har motiverat sitt beslut på annan likvärdig, enligt min mening korrekt
grund. Den rättsliga grunden är i båda fallen angiven, men ett åberopande från
min sida av utslaget kan jag tänka mig varit att föredraga utan att underlåtenheten
nu bör läggas mig till last.
3. Strands syn på saken synes klar, han vill genom sin transaktion komma i åt¬
njutande av avdrag för annars icke avdragsgill lön till sonen. Med den ståndpunkt
jag intagit synes värdet av rotposten eller avverkningsrätten, synonyma ord, sakna
betydelse, enär värdet alltid måste understiga leveranslikviden.
4. Påståendet att Strand skänkt sonen avverkningsrätten saknar annat stöd än
den motivering, som i utslaget angivits. Formuleringen bör kanske icke ha varit
så kategorisk utan borde i stället ha stått exempelvis »bör i taxeringssammanhang
betraktas som gåva».
5. Frågan om rätt beskattningsår får anses besvarad under punkt 1, eftersom
Strands uppgift om försäljning av skog på rot till sonen icke godtagits och varige¬
nom rotpostens värde anses ingå i det förskott sonen utkvitterat år 1961.
Det kan synas lättvindigt av mig att på Strands erinringsskrivelser anteckna
»Vidi» och »Föranleder ej ändrat ställningstagande i sak». Hur man än vrider och
vänder på saken måste emellertid resultatet bfi detsamma, att Strand bör beskattas
för all skogslikvid. Av Erland Geijer, Eric Rosenqvist och Harry Sterner utgiven
Skattehandbok, del 1, 6:e upplagan, sidan 57 framgår, att vid gåva till barn av
avverkningsrätt till skog, som sedermera försålts, »givaren beskattats, men i all¬
mänhet icke för värdet av skogen vid gåvotillfället utan för inkomsten genom bar¬
nens försäljning av skogen och först för det beskattningsår, varunder hkvid in¬
flutit. Beskattningen har alltså skett som om givaren själv sålt skogen och erhållit
likviden. Grunden till beskattningen har förmodats i detta fall icke ha varit, att
själva gåvan ansetts innebära tillgodogörande av inkomst från fastigheten utan att
givaren i verkligheten tillgodogjort sig skogslikviden och att gåvan alltså ansetts
vara en skentransaktion».
Om sonen varit över 18 år hade Strands transaktion utan vidare måst godkännas.
Nu förhåller sig emellertid så, att sonen är mellan 16—18 år. Enligt anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen anses barn i denna ålder ej tillhöra arbetspersona¬
len med mindre barnets inkomst av arbete eller eljest är så stor, att den föranleder
skatteplikt för barnet enligt 51 §. Sonen uppnår icke skattepliktig inkomst.
Min motivering bygger på fakta men är kanske icke fulländad. Med rimliga
krav anser jag dock icke motiveringen dålig och hemställer jag därför, att anmälan
icke måtte föranleda någon Eder åtgärd.
Med hänsyn till att kammarrätten i sitt utslag allenast uttalat att domstolen icke
fann skäl att göra ändring i prövningsnämndens beslut och denna lokution bru¬
kade tilläggas den innebörden, att kammarrätten godtagit prövningsnämndens mo¬
tivering, beslöts att av kammarrätten infordra yttrande i saken.
De i domstolens avgörande deltagande ledamöterna, kammarrättsrådet och divi-
sionsordföranden Tage Boström, kammarrättsrådet Jarl Fröberg och kammarrätts¬
assessorn Stig Hellsten, anförde i ett särskilt yttrande följande.
Vid bedömningen av rättsfrågan i målet har kammarrätten funnit att — oavsett
den form avtalet mellan klaganden och sonen givits — grunden för beskattningen
varit att i verkligheten klaganden och inte sonen tillgodogjort sig skogslikviden och
333
att fråga således varit om skentransaktion. I rubriken har ordet »skentransaktion»
inte använts. Kammarrätten har nämligen inte ansett detta nödvändigt enär pröv-
ningsnämndens motivering enligt vår mening ger vid handen att prövningsnämnden
ansett skenavtal föreligga. Att sa varit fallet framgår bl. a. därav att prövnings¬
nämnden angivit att försäljningen skett i sonens namn.
Vid sitt ställningstagande har kammarrätten ansett sig kunna godtaga de skäl
som prövningsnämnden i sin motivering för beslutet angivit. Kammarrätten har
därför ej haft anledning att på annat sätt än genom den använda lokutionen in¬
stämma i prövningsnämndens beslut.
Kammarrätten anförde därefter bl. a.
Den skattskyldige har fått skilda, delvis motstridiga och delvis vilseledande
upplysningar om hur sakläget på olika håll skatterättsligt bedömts. Meddelandet
från taxeringsnämnden om dess avvikelse från deklarationen har fått en olycklig
eller ofullständig formulering. Taxeringsintendenten har fört ett resonemang som
varit för den skattskyldige svårfattligt och som f. ö. inte heller till sina konsekven¬
ser slutförts. Den skattskyldige har med andra ord inte av taxeringsnämnden givits
en adekvat information och vad taxeringsintendenten i olika sammanhang anfört
har heller inte gjort det möjligt för den skattskyldige att överblicka vilken argu¬
mentation och eventuell bevisning från hans sida som skulle kunna vara av
relevans. Mot formuleringen av prövningsnämndens beslut synes emellertid enligt
kammarrättens mening motsvarande eller likvärdig kritik inte vara att rikta.
Givetvis hade tydligare kunnat utsägas att uppgörelserna mellan fadern, sonen och
Statens Skogsindustrier under förhandenvarande omständigheter skatterättsligt
bedömts såsom ett avtal för skens skull som inte fritagit fadern från att skatta för
skogslikviden å 1 500 kr. Det synes dock enligt kammarrättens mening inte råda
någon tvekan om att detta betraktelsesätt har täckning i den av prövningsnämnden
nyttjade formuleringen.
Denna uppfattning hade uppenbarligen de tre ledamöter i kammarrätten som
den 1 juni 1965 avgjorde målet, och de bedömde det inte heller som erforderligt
att med andra ord tillkännage enahanda uppfattning. Självfallet kan diskuteras
om en tydligare skrivning varit att föredra, men enligt kammarrättens mening
finns här utrymme för olika uppfattningar.
Avslutningsvis torde få sägas — samtidigt som det förtjänar framhållas att den
skattskyldige, enligt kammarrättens bedömande, inte genom vad som förekommit
lidit någon rättsförlust — att vad i ärendet förekommit kan ge anledning till skärpt
uppmärksamhet i avseende å behovet av klargörande motiveringar och uttalanden
av de på skilda nivåer arbetande myndigheterna.
Strand mötte med påminnelser.
Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius.
Enligt 20 § kommunalskattelagen får vid beräkningen av inkomsten från sär¬
skild förvärvskälla avdrag inte ske för värdet av arbete, som i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv, andre maken, hemmavaran¬
de barn under 16 år eller hemmavarande barn, som fyllt 16 men ej 18 år och som
ej anses tillhöra arbetspersonalen. Tanken bakom avdragsförbudet är att mannen,
hustrun och barnen lever i hushållsgemenskap och att förvärvsverksamhetens
ekonomi är så sammanvävd med familjeekonomin i övrigt att den skatterättsligt
334
bör bedömas som en odelbar enhet. Samma tanke ligger till grund för föreskriften
i samma paragraf att periodisk utbetalning till person i den skattskyldiges hushåll
skall hänföras till hans levnadskostnader, för vilka avdrag ej får ske. När det
gäller barn under 16 år är som framgår av föreskrifterna förbudet mot avdrag för
värdet av barnets arbete absolut, vare sig lön utgått för detta arbete eller ej. I fråga
om barn, som fyllt 16 men ej 18 år, medges däremot avdrag för lön, om barnet
kan anses tillhöra arbetspersonalen. Enligt anvisningarna till 20 § p. 2 skall detta
anses vara fallet om barnets inkomst av arbete eller annat är så stor, att den för¬
anleder skatteplikt för barnet enligt 51 §, dvs. om barnet uppnår en beskattnings¬
bar inkomst av minst 100 kr. Barnet utgör då självständigt skattesubjekt och har
av lagstiftaren ansetts ej längre kunna, ehuru hemmavarande, betraktas som en
ekonomiskt osjälvständig deltagare i familjeförsörjningen. Åldersgränserna går till¬
baka på reglerna i 6: 4 föräldrabalken om barns rätt att själv taga tjänst eller
annat arbete.
Av de återgivna bestämmelserna framgår att en fader, vilken såsom led i skogs¬
bruket på sin fastighet låter en son avverka ett parti skog, vid beräkningen av sin
inkomst av skogsbruk inte får göra avdrag för värdet av sonens arbete eller för lön
till sonen för arbetet, om denne var under 16 år eller mellan 16 och 18 år och
ej tillhörde arbetspersonalen. Bestämmelserna utsäger däremot inte direkt hur den
situation skall bedömas som innebär, att fadern till sonen överlåter — genom
försäljning eller gåva — rotposten i fråga och sonen i egen regi avverkar skogs¬
partiet och avyttrar virket.
Av innehållet i 21 § kommunalskattelagen torde följa att fadern i vart fall skall
som skattepliktig intäkt ta upp belopp svarande mot den likvid sonen ger honom
för rotposten eller mot värdet av det produktuttag som en gåva av rotposten inne¬
bär. Huruvida fadern dessutom skall beskattas för belopp svarande mot den del
av virkeslikviden, som hänför sig till värdet av sonens arbete med avverkningen,
utan rätt på grund av avdragsförbudet i 20 § kommunalskattelagen att göra ett
häremot svarande avdrag är en rättsfråga som ger utrymme för olika meningar.
Då regeringsrätten1 kan komma att ingå på denna fråga vid prövning av skatte-
målet, anser jag att jag inte bör uttala mig rörande densamma i vidare mån än
genom att som allmän synpunkt framhålla att enbart den omständigheten att ett
upptagande av virkeslikviden som skattepliktig intäkt för sonen blir förmånligare
för fadern i beskattningshänseende än om virkeslikviden tas upp som skattepliktig
intäkt för honom själv utan rätt till avdrag för arbetets värde givetvis inte kan
vara avgörande för den skatterättsliga bedömningen, som måste ske under hänsyns¬
tagande till samtliga på tolkningen och tillämpningen av lagen inverkande fak¬
torer. En från nu nämnda rättsfråga skild fråga är huruvida de transaktioner
mellan far och son som målet handlar om ägt rum i verkligheten eller ej. Har
1 Regeringsrätten meddelade den 19 november 1969 utslag i målet av följande lydelse: »Av
utredningen i målet framgår, såsom även prövningsnämnden och kammarrätten funnit, att
Emil Strand i verkligheten icke sålt någon skog till sonen. På grund härav lämnar Kungl.
Maj:t besvären utan bifall.»
335
någon försäljning eller gåva av rotposten till sonen aldrig förekommit utan före¬
ligger ren efterhandskonstruktion, skall beskattningen självfallet ske på grundval
av vad som faktiskt ägt rum. En skentransaktion saknar rättslig verkan.
Mot bakgrund av det sagda kan konstateras att vad skattemyndigheterna ställdes
inför i förevarande fall var i första hand om här förelåg en verklig transaktion eller
en skentransaktion. Har transaktionen verklighetens prägel, hade myndigheterna
att också ta ställning till nyssnämnda rättsfråga. Genom beslutsmotiveringar hade
myndigheterna att upplysa den skattskyldige om sina bedömningar såväl av bevis¬
frågorna som av rättsfrågan under noga särhållande av dessa två artskilda fråge¬
ställningar.
Jag övergår härefter till frågan huruvida myndigheterna handlagt taxerings-
rnålet på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Myndigheternas
utrednings- och motiveringsskyldighet träder här i förgrunden.
Taxeringsnämnden synes inte ha utrett de närmare omständigheterna kring
skogsaffären. I varje fall innehåller taxeringshandlingama inte närmare upplysning
härom. Det är därför oklart på vilka antaganden nämnden grundade sitt avgörande.
Beslutet om höjning av Strands taxering motiverades inte på annat sätt än att det
tillagda beloppet förklarades avse den till sonen försålda virkesposten. Med hän¬
syn till att transaktionen hade flera olika led och sträckte sig över mer än ett år
är det i betraktande även av den tidsknapphet, under vilken en taxeringsnämnd
arbetar, begripligt att dessa onöjaktigheter uppkom. Jag vill emellertid betona vik¬
ten av att en taxeringsnämnd vinnlägger sig om att grunda sina avgöranden på en
så fullständig utredning som möjligt och att förse sina beslut med motiveringar
som klargör för de skattskyldiga varför deras uppgifter inte tagits för goda.
Med hänsyn till vad Strand anförde i sina besvär till prövningsnämnden borde
den första åtgärden från Ohlssons sida, då han erhöll besvären för avgivande av
yttrande, ha varit att söka utreda de faktiska omständigheterna. Detta underlät
Ohlsson och gjorde i stället ett antagande att avverkningsrätten överlämnats som
gåva till sonen. Med utgångspunkt i ett härpå grundat rättsligt resonemang av¬
styrkte Ohlsson bifall till besvären. Såvitt nu kan bedömas är förklaringen till detta
från den skattskyldiges synpunkt helt ofattbara förfaringssätt att finna i en fel¬
tolkning från Ohlssons sida av ett regeringsrättsutslag i ett likartat taxerings-
mål. Det framstår inte desto mindre som anmärkningsvärt att Ohlsson — inte ens
sedan Strand bemött hans yttrande på ett sätt som visade att han inte förstått det
— gjorde något försök att utreda saken eller att göra sitt resonemang begripligt
för Strand. Denna försummelse från Ohlssons sida är dock inte att hänföra till
tjänstefel. Jag vill emellertid framhålla vikten av att en taxeringsintendent i för¬
klaringar över besvär låter sig angeläget vara att grunda sina ståndpunktstaganden
på en betryggande utredning om sakförhållandena och att utveckla sina slutled¬
ningar på ett sätt som gör det möjligt för de skattskyldiga att förstå dem. Endast
härigenom kan en meningsfull kontradiktorisk process komma till stånd inför
prövningsnämnd och skattedomstolar.
När målet kom upp till prövningsnämnden för avgörande var det fortfarande
336
otillfredsställande utrett. Prövningsnämnden borde därför enligt min mening ha
föranstaltat om komplettering av utredningen. I beslutet talas om Strands »för¬
säljning av avverkningsrätten till sonen» och om »hans (sonens) försäljning av
virke till AB Statens Skogsindustrier». Intet sades om varför trots detta Strand
och inte sonen skulle anses skattskyldig för likviden från bolaget. Om skälet var
att transaktionen mellan Strand och sonen bedömdes som skentransaktion, borde
detta efter vad som inledningsvis anförts ha klart utsagts i prövningsnämndens
beslut. Genom att detta led saknas i beslutet hänger slutet i luften. Denna brist
i motiveringen kan inte försvaras med att Strand ändå bort förstå beslutet med
hänsyn till att transaktionens ohållbarhet måste stå klar för honom hela tiden. Det
gällde ju att upplysa honom om vad prövningsnämnden ansåg i detta hänseende.
Utöver dessa påpekanden föranleder prövningsnämndens handläggning av taxe-
ringsmålet inte något ytterligare uttalande.
I sina besvär till kammarrätten citerade Strand taxeringsnämndens underrättelse,
enligt vilken »den till Bengt-Åke Strand försålda virkesposten å 1 500 kr. på¬
förts» honom till beskattning, Ohlssons förklaring att Strand till sonen överlämnat
en avverkningsrätt, som inbringat 1 500 kr., såsom gåva, vilken ej var avdragsgill,
samt upplyste att det i verkligheten låg till så att han sålt avverkningsrätten till
fulla värdet 822 kr. till sonen och att denne i sin tur huggit och levererat massa¬
veden, som inbringat 2 322 kr. Besvärsskriften avfattades mot bakgrund av pröv-
ningsnämndens beslut, där det framhölls att sonens försäljning av virke till AB
Statens Skogsindustrier uttagits från Strands fastighet och att Strand inte redovisat
någon intäkt genom försäljning av avverkningsrätten till sonen samt förklarades,
att denne, oaktat han försålt virket i sitt namn, med hänsyn till de föreliggande om¬
ständigheterna inte kunde anses skattskyldig för likviden, som i stället skulle be¬
skattas hos fadern.
Strands besvärsskrift ådagalade att prövningsnämndens beslut inte givit honom
de ledtrådar han behövde för att få full klarhet om hur myndigheterna såg på
saken. Beslutet hade inte upplyst honom om vilka de omständigheter var som
enligt prövningsnämnden föranledde att han och inte sonen skulle skatta för den
av sonen huggna och försålda massaveden. Ohlssons förklaring till kammarrätten
över besvären blev inte ägnad att skingra dunklet såsom framgår av Strands be¬
mötande. När kammarrätten skulle besvara besvären var utgångsläget alltså det att
Strand såsom rättssökande begärde full klarhet om varför han beskattats på sätt
som skett.
Studerar man noga kammarrättens utslag i anledning av Strands besvär,
finner man att kammarrätten i utslagets sakframställning beskrivit taxeringsnämn¬
dens beslut på det sättet att nämnden höjt Strands deklarerade nettointäkt med
1 500 kr., »utgörande likvid för en i sonen Bengt-Åke Strands namn försåld virkes-
post som uttagits från fastigheten». Det förefaller som om kammarrätten med sitt
ordval velat ange att kammarrätten uppfattat taxeringsnämndens beslut — som i
underrättelsen om avvikelsen från deklarationen angavs innebära att den till sonen
försålda virkesposten å 1 500 kr. påförts Strand — så att nämnden betraktat sonen
337
som bulvan för fadern vid virkesförsäljningen och menat att det i verkligheten
var Strand som sålt virkesposten, ehuru i sonens namn.
Ytterligare en detalj i kammarrättens utslag faller i ögonen. Prövningsnämnden
uttalade i sitt beslut att »hans ( = sonens) försäljning av virke» uttagits från kla¬
gandens jordbruksfastighet. De citerade orden har i kammarrättens utslag åter-
givits med orden »ifrågavarande virke». Härigenom har ur prövningsnämndens
beslut avlägsnats en vändning som kunnat uppfattas såsom en motsägelse till ett
antagande att även prövningsnämnden ansåg att det egentligen var Strand som
sålt virket.
Rent objektivt sett kan av det sätt, varpå kammarrätten i sitt utslag beskrivit
underinstansernas avgöranden, måhända utläsas att kammarrätten uppfattat beslu¬
ten såsom uttryck för den bedömningen att Strands överlåtelse till sonen av de
utstämplade träden var en skentransaktion. Betraktat från denna synpunkt låter det
sig förklara att kammarrätten utformade sitt eget beslut så att kammarrätten ej
fann skäl att göra ändring i det överklagade beslutet. Ä andra sidan kunde kammar¬
rätten knappast förvänta att Strand, som tidigare fått del av underinstansernas
mångtydiga beslut, skulle kunna av kammarrättens skrivning förstå grunden för
taxeringen. Det visade sig också att utslaget inte fullgjort sin funktion att ge
Strand de klarlägganden, som han med fog kunnat förvänta sig från kammar¬
rätten efter vad som förevarit vid taxeringsfrågans tidigare behandling. Enligt min
mening hade det med hänsyn till vad nu sagts varit önskvärt att kammarrätten i
sitt utslag utvecklat skälen för sitt avgörande ungefärligen på det sätt som seder¬
mera skedde i ledamöternas yttrande i förevarande ärende.
Det allmänna ställer stora krav på de skattskyldiga i fråga om deklaration och
uppgiftslämnande. De skattskyldiga bör i gengäld kunna räkna med att taxerings¬
myndigheterna behandlar deras ärenden med omsorg och öppenhet. När lagstift¬
ningen är invecklad och dunkel, blir det en ämbetsplikt för myndigheterna att söka
uppväga nackdelarna härav genom att lägga ut texten för de skattskyldiga. Ett
betydelsefullt medel härför utgör motivering av taxeringsbeslut i kontroversiella
ärenden. Taxeringsmyndigheternas arbetsbörda är stor. Det är därför i och för sig
förståeligt att beslutsmotiveringarna ibland blir ofullständiga eller i vart fall ej
tillräckligt upplysande för den som är lekman i skattefrågor.
På kammarrätten som är en domstol bör kunna ställas särskilda krav i före¬
varande hänseende. Detta gäller i synnerhet när det såsom i förevarande ärende
av klagandens inlagor framgår att taxeringsmyndigheterna inte gett honom erfor¬
derlig information. Vad som inträffat i ärendet visar på ett eklatant sätt vilken
viktig funktion kammarrätten har härvidlag. Att kammarrätten fyller denna funk¬
tion är såväl för den enskilde individen som för förtroendet för rättsskipningen i
taxeringsmål i allmänhet av den allra största betydelse.
Jag vill slutligen i anledning av det sätt varpå kammarrätten i sitt utslag ut¬
format sakframställningen tillägga att det i många fall är lämpligt att genom en
ändamålsenlig utformning av sakframställningen förmedla all den information om
grunderna för en myndighets avgörande som part behöver för att förstå detta.
338
Metoden låter sig med fördel tillämpa framför allt i besvärsmål, där det överkla¬
gade beslutet är så skrivet att det fyller rimliga anspråk på upplysning om de fak¬
tiska och rättsliga omständigheter som bestämt utgången och besvärsinstansen i
allt väsentligt delar beslutsinstansens uppfattning.
Används metoden att motivera via sakframställningen, kommer tyngdpunkten
i besvärsinstansens beslut tydligen att ligga på denna del av beslutet. När under¬
instansens beslut återges i sakframställningen, är av redigeringstekniska skäl ibland
viss språklig jämkning nödvändig. Den självklara begränsningen måste dock i så
fall iakttagas att redigeringen inte får ske på ett sådant sätt att riktigheten av det
sakliga innehållet kan ifrågasättas. Detta måste återges med trohet mot originalet.
Dröjsmål från prövningsnämnds kanslis sida med insändande till kammarrätten
av besvärsakter enligt 97 § taxeringsförordningen
I en skrift som inkom till JO den 28 mars 1968 anförde Rolf Norling i huvud¬
sak följande. Han hade bedrivit taxirörelse i Borlänge åren 1961—1966. Inkomsten
av rörelsen bestämdes vid 1964 och 1965 års taxeringar av prövningsnämnden ef¬
ter skön. Norling överklagade dessa taxeringar hos kammarrätten. Med anled¬
ning av att kronofogdemyndigheten hotat med exekutiva åtgärder hörde han sig
den 28 februari 1968 för hos kammarrätten när målen kunde beräknas bli av¬
gjorda och fick då beskedet att besvären ännu inte kommit in till kammarrätten.
Länsstyrelsen hade vägrat anstånd med betalning av skatten till dess kammarrät¬
ten avgjort målen. Norling ifrågasatte om tjänstefel begåtts.
Landskamreraren Olof Israelsson inkom med infordrade upplysningar, varav
framgick följande. Norlings taxering år 1964 avgjordes av prövningsnämnden vid
sammanträde den 29 och 30 juni 1965. Norlings besvär till kammarrätten inkom
till prövningsnämndens kansli den 21 september 1965 och remitterades till taxe-
ringssektionen den 29 september. Först den 28 februari 1968 avgav vederbörande
taxeringsintendent yttrande i målet. Prövningsnämndens kansli hade dessförinnan
påmint förste taxeringsintendenten Ragnar Lindholm om målet den 20 juli och den
2 november 1966 samt den 27 februari och den 23 augusti 1967. Norlings taxe¬
ring år 1965 avgjordes av prövningsnämnden den 11 maj 1966. Den 9 augusti
1966 inkom Norlings besvär över beslutet till prövningsnämndens kansli, som i
sin tur remitterade målet till taxeringssektionen den 11 augusti. Sedan prövnings-
nämndens kansli påmint om målet den 27 februari och den 23 augusti 1967 av¬
gav vederbörande taxeringsintendent yttrande den 28 februari 1968. Nästa dag
översändes båda besvärsakterna till kammarrätten. Påminnelserna till Lindholm
hade skett på så sätt att han fick balansförteckningar över oredovisade kammar-
rättsbesvär.
På begäran översände prövningsnämndens kansli till JO en den 29 februari
1968 upprättad förteckning över kvarliggande kammarrättsbesvär. Av förteck¬
ningen syntes framgå att det vid detta tillfälle hos länsstyrelsen fanns åtminstone
339
160 kammarrättsbesvär, vilka kommit in tidigare än sex månader innan förteck¬
ningen upprättades. Dessutom fanns ytterligare 78 besvärsärenden, som kommit
in under de senaste sex månaderna.
Efter remiss inkom Lindholm med yttrande, varefter Norling avgav påminnelser.
Slutligen inhämtades yttrande från revisionsintendenten, numera taxeringsinten-
denten Sune Agardt, varjämte länsstyrelsen på begäran inkom med förnyade ytt¬
randen av Israelsson och Lindholm samt med eget yttrande.
Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow följande.
Enligt 97 § första stycket taxeringsförordningen ankommer det på prövnings-
nämndens kansli att infordra förklaring eller yttrande i anledning av besvär över
nämndens beslut och att vid behov bereda tillfälle till ytterligare skriftväxling. I
andra stycket stadgas att besvärsakt skall, om inte särskilda omständigheter före¬
ligger, översändas till kammarrätten inom sex månader efter det att besvären in¬
kommit till prövningsnämndens kansli.
Det är allmänt känt att taxeringsprocesser som slutligen avgöres i de högsta
instanserna tar lång tid i anspråk. Förvaltningsdomstolskommittén uppger i sitt
betänkande »Förvaltningsrättsskipning» (SOU 1966: 70, s. 284) att en undersök¬
ning år 1965 visat att det i genomsnitt förflyter två år mellan prövningsnämndens
och kammarrättens beslut. Olägenheten av långa handläggningstider gör sig gäl¬
lande i skilda hänseenden. Stora belopp kan stå på spel och den skattskyldige kan
tvingas att skjuta viktiga dispositioner på en oviss framtid. Enligt sakens natur
medför en taxeringsprocess ett psykologiskt tryck på den enskilde och han har
även på grund härav ett berättigat krav på att hans sak förs fram till ett avgörande
utan onödig tidsutdräkt. Det bör också erinras att en skattskyldig som yrkar ned¬
sättning av sin taxering ofta blir tvungen att betala skatten på grund av taxering¬
en, fast beslutet inte vunnit laga kraft. Inte heller får man bortse från att han¬
läggningstider liksom formerna för handläggningen i övrigt har stor betydelse för
allmänhetens tilltro till myndighetens objektivitet och opartiskhet.
Under dessa omständigheter är det av synnerlig vikt att det förberedelsearbete
beträffande kammarrättsmål som genom nyssnämnda författningsbestämmelse
ålagts prövningsnämndens kansli ombesörjes utan dröjsmål. Om den för arbetet
fastställda maximitiden i normalfall, sex månader, skall kunna hållas måste tyd¬
ligen tillses att infordrade förklaringar och yttranden inkommer inom rimlig tid.
Finns från kansliets sida anledning att räkna med att så ej skall ske måste bestäm¬
da frister utsättas för förklaringars och yttrandens avgivande. Sådan frist bör ut¬
mätas efter målets beskaffenhet och med hänsyn till de övriga förberedelseåtgärder
som skall medhinnas. Endast i det fall, att målet är mycket omfattande eller svår¬
bedömt, kompletterande utredning måste avvaktas el. dyl., kan nämligen sådana
särskilda omständigheter anses föreligga som berättigar kansliet att överskrida den
för besvärsaktens insändande till kammarrätten stadgade sexmånaderstiden (se
Hedborg m. fl., Taxeringshandbok s. 261).
340
Av utredningen framgår att handlingarna rörande Norlings besvär över 1964 och
1965 års taxeringar översändes till kammarrätten nära två och ett halvt resp. drygt
ett och ett halvt år efter det att besvären inkommit. De avsevärda överskridanden
av sexmånaderstiden som sålunda ägt rum har emellertid inte varit enstaka händel¬
ser. Sedan berörda handlingar översänts till kammarrätten den 29 februari 1968
fanns ytterligare 160 mål i vilka besvär hos kammarrätten anförts tidigare än sex
månader utan att handlingarna insänts. Av dessa besvärsmål hade två anhängig-
gjorts år 1964 och 41 år 1965. Mot bakgrunden av det här förut anförda är vad
som förekommit i hög grad otillfredsställande.
Israelsson, som i egenskap av landskamrerare är ansvarig för den inträffade
tidsutdräkten, har förklarat att annan åtgärd i syfte att undvika denna inte vidtagits
än att målen upptagits i balansförteckningar som vid olika tidpunkter tillställts
förste taxeringsintendenten såsom påminnelse om hans skyldighet att redovisa må¬
len. Denna förklaring är inte godtagbar. Balansförteckningarnas överlämnande har
väl inneburit en erinran till intendenten att däri upptagna mål skulle redovisas,
men redan då balansen började uppkomma borde det ha stått klart att remiss
måste förenas med föreläggande av viss tid för svaret och remisshandlingarnas åter¬
ställande.
På grund av det sålunda upptagna finner jag Israelsson ha, genom underlåtenhet
att tillse att ifrågavarande mål blivit jämlikt 97 § taxeringsförordningen översända
till kammarrätten, gjort sig skyldig till tjänstefel. Med hänsyn till att olägenheter
på sätt ovan antytts kan ha uppkommit därav är felet av den allvarliga beskaffen¬
het att jag övervägt att beivra detsamma. Eftersom Israelsson numera inser vad
som ålegat honom i förevarande hänseende och vidtagit åtgärder för att förhindra
ett upprepande, anser jag mig emellertid kunna låta bero vid den erinran som inne¬
fattas i det anförda.
Vad härefter angår förste taxeringsintendentens dröjsmål med att yttra sig i
kammarrättsmål har naturligtvis innehållet i 97 § taxeringsförordningen varit väl
bekant för såväl Lindholm som andra tjänstemän vilka utfört på taxeringsintendent
ankommande göromål. Ehuru remisser i sådana mål skett formlöst utan föreläg¬
gande av viss tid, borde därför remisserna ha besvarats inom sådan tid att pröv-
ningsnämndens kansli kunnat till kammarrätten översända handlingarna enligt vad
i nämnda författningsrum stadgas.
Agardt, som haft att avgiva yttrande i Norlings ifrågavarande båda mål, har
uppgivit att yttrandet i målet angående 1964 års taxering ansetts böra anstå i av-
bidan på resultatet av taxeringsrevision i målet angående 1965 års taxering och
prövningsnämndens beslut i detta. Även om man godtar att prövningsnämndens
beslut angående 1965 års taxering inväntades har dock yttrandet avgivits först se¬
dan mer än ett år och nio månader förflutit från beslutets dag.
Av vad Lindholm uppgivit och länsstyrelsen i sitt yttrande anfört får anses
framgå att anledningen till förekomna dröjsmål med yttranden i kammarrättsmål
huvudsakligen varit den till följd av personalbrist stora arbetsbelastningen på taxe-
ringssektionen. Detta förhållande kan emellertid inte lända Lindholm till ursäkt.
341
Då allt arbete som åvilar en viss personalstyrka inte medhinnes måste något slag
av prioritering ske. I förevarande fall kan då med fog hävdas att det måste vara
angelägnare att redan pågående processer slutföres än att t. ex. initiativ tages till
nya. Men givetvis är det inte tillfredsställande att på detta sätt vissa uppgifter sät¬
tes i efterhand. Såsom chef för taxeringssektionen borde därför Lindholm ha till¬
sett, förutom att remitterade kammarrättsmål redovisades i vederbörlig tid, att er¬
forderlig personalförstärkning kom till stånd. I den mån han ej själv kunnat kom¬
ma till rätta med förhallandena hade han haft att hänvända sig till länsstyrelsen.
Trots att taxeringssektionen under många år haft betydande svårigheter att be¬
mästra sina uppgifter har, såvitt utredningen visar, tillfyllestgörande åtgärder inte
företagits från Lindholms sida.
Den kritik som sålunda riktats mot Lindholm kan dock ej läggas honom till last
såsom tjänstefel.
Vad i övrigt i ärendet förekommit ger ej anledning till anmärkning.
Lokal skattemyndighet och länsstyrelse har avslagit ansökan om befrielse från
preliminär skatt vid utlandsanställning utan godtagbar motivering
I en den 24 juni 1968 till lokala skattemyndigheten i Vilhelmina fögderi inkom¬
men skrift anhöll montören Lars Jonsson, Åsele, om skattebefrielse för tiden den
1 juni 1968—den 15 juli 1969 på grund av utlandsvistelse. Till stöd för sin an¬
sökan åberopade Jonsson ett av hans arbetsgivare AB Calor & Sjögren den 10 juni
1968 utfärdat intyg, vari uppgavs, att Jonsson fr. o. m. den 1 juni 1968 »kommer
att vara verksam vid vår arbetsplats i Sassnitz, Östtyskland». Enligt intyget beräk¬
nades arbetet vara färdigt den 1 juli 1969.
Genom beslut samma dag den 24 juni avslog häradsskrivaren Nils Åke Hallonstén
Jonssons ansökan med följande motivering.
Enligt gällande bestämmelser i 53 § kommunalskattelagen är fysisk person skyl¬
dig att erlägga skatt i Sverige för tid under vilken han varit här i riket bosatt för
all inkomst, som av honom förvärvats här i landet eller å utländsk ort. Eder vis¬
telse i Sassnitz under tiden 1/6 1968—1/7 1969 anses icke ha karaktär av varak¬
tig bosättning utomlands. Vid sådant förhållande är Ni såsom bosatt i Sverige
skyldig att här erlägga preliminär skatt även beträffande den inkomst som av Eder
förvärvas från AB Calor & Sjögren i Stockholm under tiden för Eder vistelse i
Sassnitz.
Något beskattningsavtal mellan Sverige och Folkdemokratiska Republiken Tysk¬
land, som kan föranleda ändring i allmänna bestämmelser rörande skattskyldighet,
finnes icke.
Jonsson anförde besvär hos länsstyrelsen i Västerbottens län. I ett den 4 juli
1968 avgivet yttrande hemställde tjänstgörande häradsskrivaren Rolf Risberg att
besvären måtte lämnas utan bifall. Risberg meddelade i särskild handling att enligt
telefonsamtal med bolaget samma dag upplysts att anställningen i Sassnitz skulle
342
räcka cirka ett år enligt intyget samt att lokala skattemyndigheten i Örebro fögderi
befriat en anställd från preliminärskatteuttag under arbete i Portugal.
Genom resolution den 5 juli 1968 fann länsassessorn Lars Lindblad och läns-
assistenten Sture Undin på länsstyrelsens vägnar besvären icke kunna föranleda
ändring av överklagade beslutet. I resolutionen anfördes bl. a. följande.
Utredning i målet visar, att klaganden, vilken är anställd hos AB Calor &
Sjögren i Solna, sedan den 1 juni 1968 arbetar för bolagets räkning i° Sassnitz,
Östtyskland, att lön för arbetet utbetalas från bolagets huvudkontor på konto i
bank för Jonssons räkning i Sverige, samt att arbetet beräknas vara slutfört under
juli månad 1969.
Något gällande dubbelbeskattningsavtal finns icke med Folkdemokratiska Re¬
publiken Tyskland (Östtyskland). Klaganden skall vid sådant förhållande jämlikt
53 § kommunalskattelagen beskattas i Sverige för den lön, som härifrån utbetalas
för det i Östtyskland utförda arbetet.
I en den 17 september 1968 till JO inkommen skrift ifrågasatte Jonsson om
länsstyrelsen förfarit riktigt genom att avslå hans besvär över lokala skattemyn¬
dighetens beslut och genom att lämna besked om att klagan ej fick föras över
länsstyrelsens resolution.
Med anledning av klagomålet infordrades från länsstyrelsen yttrande över en
inom ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria, vari anfördes bl. a. föl¬
jande.
Ärendet avsåg jämkning av skatt med stöd av 45 § uppbördsförordningen. Ut¬
gången var därför beroende på om Jonsson kunde antagas bli skattskyldig här i
riket för inkomsten från arbetet i Sassnitz. Länsstyrelsen ansåg att så var fallet
och åberopade till stöd härför innehållet i 53 § kommunalskattelagen jämte den
omständigheten att det inte fanns något dubbelbeskattningsavtal med Östtyskland.
Lokala skattemyndigheten anförde i andra ordalag samma skäl för sitt beslut. För
såväl lokala skattemyndigheten som länsstyrelsen var synbarligen avgörande, att
Jonssons vistelse i Sassnitz inte ansågs medföra någon ändring av hans bosättning
i Sverige.
Enligt 54 § första stycket h) kommunalskattelagen är emellertid här i riket bo¬
satt fysisk person, som under vistelse utomlands åtnjutit avlöning på grund av an¬
ställning där annat än hos svenska staten, svensk kommun eller ombord på svenskt
fartyg eller svenskt, danskt eller norskt luftfartyg, frikallad från skattskyldighet
för inkomst av anställningen under förutsättning att anställningen och vistelsen i
utlandet varat minst ett år eller enligt anställningsavtal eller på annan grund kan
antagas komma att vara minst ett år. I punkt 3 anvisningarna till 54 § stadgas
undantag härifrån endast för den som i och för sin tjänst måste göra tillfälliga
besök utomlands eller under längre tid uppehålla sig därstädes under kringresande
(t. ex. handelsresande). Innebörden av förevarande bestämmelser har närmare ut¬
vecklats i prop. 1966: 127 s. 50.
Med anledning av det anförda ifrågasättes om lokala skattemyndighetens och
länsstyrelsens beslut i ärendet är lagligen grundade.
I avgivet yttrande anförde Lindblad och Undin att de vid ärendets handlägg¬
ning funnit^ att Jonssons skrivelser var daterade den 17 juni och den 27 juni 1968
och att Jonsson av breven att döma befunnit sig i Åsele vid dessa tidpunkter. Yt¬
terligare anfördes följande.
343
Med hänsyn till dessa omständigheter samt då risk förelåg att Jonsson här i
riket skulle bli beskattad för sin inkomst i Östtyskland ansåg vi att jämkning icke
borde ske eftersom den slutliga skatten då i alltför hög grad skulle avvika från
den preliminärt erlagda.
Vi är medvetna om att brister förelegat i resolutionens utformning bl. a. i reciten
och beslutsmotiveringen. Inte heller vill vi bestrida att vi bort göra en närmare
utredning angående Jonssons vistelseort under aktuell tid. En sådan utredning
kom dock ej till stånd på grund av hög arbetsbelastning (semestertid) och vår
önskan att erhålla ett snabbt avgörande. Vi har dock försökt åstadkomma ett så
riktigt resultat som möjligt. Om så inte blivit fallet är vi de första att beklaga
detta och — i den mån så kan ske — medverka till att missförståndet undanröjes
och eventuell ändring kommer till stånd.
I frågan om ärendets handläggning hos den lokala skattemyndigheten anförde
Hallonstén i infordrat yttrande bl. a. följande.
Vid handläggningen av ärendet har jag antagit, att Jonsson den 17 juni 1968
vid tidpunkten för avlåtandet av sin ansökan vistats här i riket (i Åsele — se ovan
rörande skrivelsens dagtecknande). Jag är medveten om att mitt antagande bort
uppföljas av närmare utredning rörande de exakta tiderna för Jonssons in- och
utlandsvistelse. Av tidsnöd har någon sådan utredning emellertid icke kommit till
stånd. Av handlingarna i ärendet har jag kunnat konstatera, att utlandsvistelsen
enligt vid ansökan fogat av arbetsgivaren, aktiebolaget Calor & Sjögren i Stock¬
holm, utfärdat intyg med hänsyn till slutförandet av arbetena i Sassnitz i Östtysk¬
land tidsmässigt skulle komma att begränsas till längst den 1 juli 1969. Härav
följer, att Jonsson i sin gjorda ansökan om skattejämkning lämnat uppgifter rörande
sin utlandsvistelse, såväl ifråga om vistelsens påbörjande som dess avslutande, som
av mig icke kunnat godtagas såsom bevisligen riktiga. Vid sådant förhållande har
jag ansett, att den i 54 § första stycket h) kommunalskattelagen omförmälda ett-
årsregeln såsom icke verifierad icke skolat beaktas vid fattandet av mitt beslut i
anledning av den gjorda framställan.
Jonsson avgav påminnelser.
Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow i skrivelse till länsstyrelsen följande.
I 45 § 1 mom. uppbördsförordningen stadgas följande. Sedan debetsedel å pre¬
liminär skatt utfärdats må, därest bättre överensstämmelse mellan den preliminära
och den motsvarande slutliga skatten därigenom kan antagas uppkomma, genom
jämkning föreskrivas ändrade grunder för uttagande av den preliminära skatten.
Jämkning skall göras bl. a. i följande fall, nämligen, såvitt nu är i fråga, då skatt¬
skyldig gör sannolikt eller det eljest för myndigheten framstår såsom troligt att den
preliminära skatten till följd av ändring i inkomst eller i avdrag för omkostnader i
förvärvskälla eller beträffande allmänna avdrag eller av annan anledning kommer
att avvika från motsvarande slutliga skatt.
Då Jonsson anhållit om befrielse från att erlägga preliminär skatt för tiden den
1 juni 1968—den 15 juli 1969 på grund av utlandsvistelse, var det tydligt att han
grundade sin ansökan på att hans arbetsinkomst under nämnda tid skulle vara fri
från skatt enligt 54 § första stycket h) kommunalskattelagen.
Att det i Jonssons ansökan åberopade intyget var daterat den 10 juni 1968 och
344
att såväl ansökningen som klagoskriften till länsstyrelsen dagtecknats i Åsele re¬
spektive den 17 och den 27 juni 1968 utgjorde visserligen omständigheter som
kunde ge anledning att närmare undersöka utlandsvistelsens antagliga varaktighet.
Någon sådan undersökning synes emellertid inte ha gjorts i vidare mån än att
Risberg i samband med att han yttrade sig över Jonssons besvär genom telefonsam¬
tal med bolaget erhöll bekräftelse på att Jonssons utlandsvistelse skulle vara cirka
ett år enligt intyget. Innebörden härav torde vara att oavsett när vistelsen började
den beräknades få den varaktighet som angivits i intyget.
Vid angivna förhållanden måste Jonsson anses ha gjort sannolikt att hans preli¬
minära skatt på grund av utlandsvistelse skulle komma att väsentligt avvika från
motsvarande slutliga skatt. Enligt min mening borde därför hans ansökan ha bifal¬
lits, och såväl Hallonsténs beslut som länsstyrelsens resolution är sålunda felak¬
tiga.
Lindblad och Undin, som är ansvariga för länsstyrelsens resolution, har i ytt¬
rande till mig uppgivit att de med hänsyn till dagteckningen av bolagets intyg och
Jonssons skrivelser samt då risk förelåg att Jonsson här i riket skulle bli beskattad
för sin inkomst i Östtyskland, ansett att jämkning inte borde ske. Det är uppen¬
bart att denna förklaring ej är förenlig med resolutionens motivering. Närmast ger
den intryck av att vara en efterhandskonstruktion som tillkommit för att dölja att
Lindblad och Undin inte känt till ifrågavarande stadgande i 54 § kommunalskatte¬
lagen. Jag anser mig dock ej ha tillräckliga skäl att lämna förklaringen utan av¬
seende.
På grund härav måste förutsättas att Lindblad och Undin verkligen gjort den
bedömning som de påstått. Men resolutionens motivering framstår då som obegrip¬
lig. Den är ej endast, såsom de själva medgivit, bristfällig utan rent av vilseledande.
I motiveringen fastslås ju som utrett att Jonssons arbete utomlands för bolagets
räkning beräknas pågå minst tretton månader. Det kan härav omöjligen utläsas att
just dessa uppgifter inte till alla delar funnits troliga och att därför risk för beskatt¬
ning av arbetsinkomsten här i riket förelåg. Inte minst en myndighet som omprövar
en lägre myndighets beslut skall naturligtvis korrekt angiva sina skäl för avgörandet.
Att så sker är av största betydelse för den som berörs av beslutet. I förevarande fall
har visserligen länsstyrelsens resolution jämlikt 86 § uppbördsförordningen inte
fått överklagas. Jonsson har emellertid varit oförhindrad att göra ny ansökan om
jämkning, och för detta ändamål kunde han behöva veta om kompletterande ut¬
redning erfordrades i något avseende. Med den motivering som givits i länssty¬
relsens resolution skulle Jonsson, därest han ej annorledes skaffat sig kännedom
om sakens riktiga bedömning, ha funnit förnyad ansökan vara meningslös.
Vad angår motiveringen till Hallonsténs beslut överensstämmer denna i sak med
de skäl som angivits i länsstyrelsens resolution, och Hallonstén har i förklaring
till mig anfört liknande synpunkter som Lindblad och Undin. Med utgångspunkt
från att jämväl Hallonstén ansett Jonssons ansökan i första hand skola prövas mot
bakgrunden av 54 § första stycket h) kommunalskattelagen finner jag i enlighet
med vad här förut upptagits att ej heller Hallonsténs sätt att motivera sitt beslut
345
kan godtagas. Det är givetvis angeläget att även den som i första instans har att
pröva en ansökan så omsorgsfullt angiver skälen för beslutet att sökanden förstår
utgången och har möjlighet att bedöma om han skall överklaga beslutet.
Såväl Lindblad och Undin som Hallonstén har sålunda genom det sätt varpå
de angivit skälen för sina beslut av oförstånd eller oskicklighet åsidosatt sin tjänste¬
plikt och alltså gjort sig skyldiga till tjänstefel. Jag finner emellertid felen ej vara
av den allvarliga beskaffenhet att beivran bör ske och låter därför bero vid den
erinran som innefattas i det anförda.
Vissa övriga ärenden angående taxering
Anstånd med avgivande av självdeklaration
Ett aktiebolag klagade över att bolagets ägare, S., vid 1968 års taxering vägrats
anstånd med avlämnande av självdeklaration, trots att uppskov till den 15 april
under taxeringsåret begärts och beviljats årligen sedan år 1952. Bolaget ifråga¬
satte om anledningen till att anståndsansökan inte beviljats var att bolaget och S.
funnit anledning till klagomål mot taxeringsmyndigheterna i länet.
JO Henkow anförde i skrivelse till förste taxeringsintendenten, som avgivit två
yttranden i ärendet.
Enligt 34 § 2 mom. taxeringsförordningen må på ansökan av deklarationsskyldig,
som visar att i följd av hans förvärvskällors särskilda beskaffenhet eller verksam¬
hetens mera betydande omfattning eller annan omständighet av säregen beskaf¬
fenhet hinder möter att avlämna självdeklaration inom föreskriven tid, utsättas an¬
nan tid, inom vilken självdeklarationen skall vara avlämnad.
Såsom Ni själv uppgivit beviljade Ni jämlikt nämnda stadgande S. anstånd
med avlämnande av 1967 års deklaration. Den till grund för detta anståndsbeslut
liggande ansökningen var undertecknad av S. och hade i det väsentliga samma
innehåll som ifrågavarande ansökning
Till förklaring av att sistnämnda ansökning avslagits av Eder har Ni anfört dels
att anståndet inte begärts av den deklarationsskyldige utan genom ombud (ett
bolag") och dels att deklarationen ej var av den vidlyftighet och särskilda beskaf¬
fenhet i övrigt som Ni tidigare trott.
Av Edert beslut den 31 januari 1968 framgår ej att bolaget inte godtagits som
företrädare för S. I själva verket har Ni ej heller haft någon anledning att ifråga¬
sätta bolagets behörighet (jfr besvärssakkunnigas betänkande SOU 1964: 27 s.
208—-212). Därest emellertid den som uppger sig företräda annan anses sakna
behörighet därtill, måste besked därom lämnas före sakens avgörande eller i vart
fall senast då det sker, bl. a. därför att en sådan brist i allmänhet lätt kan av¬
hjälpas (jfr fjärde stycket i Kungl. Maj:ts cirkulär den 18 oktober 1946 till samt¬
liga till statsförvaltningen hörande myndigheter angående skyldighet att tillhandagå
allmänheten med översändande av expeditioner m. m.).
Den andra av de anförda förklaringsgrunderna innebär tydligen att Ni numera
anser Edert beslut angående 1967 års deklaration vara oriktigt. Ni har emellertid
inte kunnat angiva något sakligt skäl för denna uppfattning utan endast antytt att
346
Ni först vid prövningen av den nu ifrågavarande ansökningen satt Eder in i an-
ståndsfrågan. Härjämte är att märka att enligt uppgift liknande ansökningar under
en lång följd av år före 1967 bifallits.
Vid upptagna förhållanden ger Edert beslut att avslå bolagets för S.:s räkning
gjorda anståndsansökning i viss mån intryck av godtycke. Det är därför förklarligt
att bolaget funnit enda anledningen till Edert ändrade ställningstagande vara att
klagomål anförts mot taxeringsmyndigheterna i länet. Att en sådan misstanke om
bristande objektivitet ej kan avvisas såsom helt obefogad måste anses betänkligt
från synpunkten av allmänhetens förtroende för myndigheterna. Jag finner dock ej
styrkt att Ni gjort Eder skyldig till tjänstefel genom att vid beslutets fattande ha
tagit ovidkommande hänsyn.
Arbete i taxeringsnämnd
Verksamheten i taxeringsnämnd har under 1969 i likhet med tidigare år i åt¬
skilliga fall varit föremål för JO:s bedömande. Ett ärende gällde taxeringsnämnds
skyldighet att införskaffa utredning. Nämnden hade vägrat Å. förlustavdrag under
motivering att avdraget inte kunnat kontrolleras genom granskning av äldre dekla¬
rationer. Å. hävdade att taxeringsnämndens ordförande, S., därigenom i onödan
vältrat över arbetsuppgifter på Å. och prövningsnämnden. JO Henkow uttalade
härom.
Enligt 5 § förordningen om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst
åligger det skattskyldig, som önskar erhålla förlustavdrag, att visa ej mindre för-
handenvaron av de förutsättningar, som för honom grundar rätt till förlustavdrag,
än även befogenheten i övrigt av det yrkade avdraget.
Bevisbördan beträffande förlustavdrag har sålunda uttryckligen lagts på den
skattskyldige. Detta hindrar givetvis inte att den skattskyldige till utredning om
sin rätt åberopar handling som redan finns hos taxeringsmyndigheten. Är den
åberopade handlingen inte att tillgå där utan förvarad hos annan myndighet, torde
det i allmänhet inte medföra nämnvärt besvär att införskaffa den. I synnerhet då
sistnämnda myndighet är en skattemyndighet synes den skattskyldige kunna ha
berättigat anspråk på att taxeringsmyndigheten i fråga utan hans medverkan får
tillgång till handlingen. Om handlingen till följd av särskilda förhållanden inte
lämpligen kan införskaffas av taxeringsmyndigheten, bör den skattskyldige därför
i vart fall få besked i god tid före taxeringsbeslutet att han ej kan räkna med att
handlingen utan vidare är tillgänglig vid beslutets fattande.
Med hänsyn till det sålunda anförda borde S. enligt min mening ha sökt infordra
de äldre deklarationer han ansåg behövliga i kontrollhänseende och, därest hinder
i detta avseende mött, ha lämnat Å. meddelande därom. Att S. underlåtit detta är
emellertid ej av beskaffenhet att föranleda ansvar.
En skattskyldig klagade över att han tillsänts underrättelse om ifrågasatt avvi¬
kelse från deklarationen medan han varit bortrest. Den skattskyldige ansåg att
detta medförde risk för att taxeringen blev avgjord innan yttrande till taxerings¬
nämnden kunde avges. Stf JO Petrén uttalade i anledning härav.
I 65 § taxeringsförordningen stadgas, att förekommer anledning att åsätta skatt¬
skyldig taxering med avvikelse från självdeklaration skall, där hinder ej möter,
tillfälle beredas den skattskyldige att yttra sig i frågan. Om formen för ett sådant
meddelande till den skattskyldige har — till skillnad mot vad som gäller beträf¬
347
fande underrättelse om slutlig avvikelse enligt 69 § nämnda förordning — ingenting
föreskrivits. Det finns sålunda intet som hindrar att en underrättelse om ifrågasatt
avvikelse utsändes i vanligt brev, vilket för övrigt torde vara det normala sättet.
Har taxeringsnämnd utsänt underrättelse om ifrågasatt avvikelse, skall nämnden
självfallet inte upptaga den skattskyldiges taxering till slutlig behandling förrän så
lång tid förflutit, att den skattskyldige kan antagas ha fått i underrättelsen angivet
rådrum med ingivande av eventuellt yttrande. Då nämnden icke kan veta när
underrättelsen om ifrågasatt avvikelse kommit den skattskyldige till del, kan denna
tidrymd icke beräknas alltför knappt. Det må vidare påpekas, att en taxerings¬
nämnd givetvis bör — under förutsättningen att taxeringen inte är definitivt avgjord
— beakta allt vad den skattskyldige anfört, oavsett vid vilken tidpunkt yttrandet
inkommer till nämnden.
Enligt 69 § 1 mom. taxeringsförordningen skall, om självdeklaration inte blivit
följd vid taxeringen, till den skattskyldige sändas underrättelse om i vilka hänse¬
enden deklarationen frångåtts samt om skälen härför. I ett ärende hade H. vägrats
avdrag för ökade levnadskostnader och facklitteratur utan att något som helst skäl
för taxeringsnämndens beslut angivits. Vid avgörandet av ärendet, vilket väckte
frågan om taxeringsnämnds tillgång till deklarationsmaterial som lämnats till lokal
skattemyndighet för längdföring, anförde JO Henkow bl. a.
Till förklaring har taxeringsnämndens ordförande (TO) uppgivit att, då H. den
24 juni 1968 inkom med yttrande i anledning av underrättelsen om ifrågasatt avvi¬
kelse från deklarationen, TO redan insänt denna till lokala skattemyndigheten, att
hans begäran hos myndigheten att återfå deklarationen inte kunnat villfaras samt
att han därför saknat möjlighet att ange skäl för avvikelsen.
Upplyst är att med hänsyn till den inom taxeringsregistreringen tillämpade data¬
tekniken taxeringsnämnderna haft att till lokala skattemyndigheten inleverera
deklarationer enligt fastställda tidsplaner så att visst antal deklarationer skulle
komma myndigheten till handa under envar av de perioder i vilka tiden för taxe-
ringsarbetet indelats. Det är emellertid att märka att leveranserna skolat avse
endast färdigbehandlade deklarationer. Härav följer att, då avvikelse från en
deklaration ifrågasatts, denna inte rätteligen skolat insändas förrän yttrande från
den skattskyldige inkommit eller tiden för yttrandets avgivande utgått. Först då
så skett har deklarationen kunnat företagas till slutlig behandling. Enligt 29 §
1 mom. taxeringskungörelsen skall deklarationen med tillhörande handlingar senast
inom en vecka därefter avlämnas för längdföring.
Såvitt av utredningen framgår har H.:s yttrande med anledning av den ifråga¬
satta avvikelsen inkommit till TO inom förelagd tid. Redan dessförinnan hade
emellertid H.:s deklaration insänts till lokala skattemyndigheten. Eftersom TO inte
återfick deklarationen innan han den 28 juni 1969 underrättade H. om den
slutliga avvikelsen, måste antagas att det definitiva beslutet om H.:s taxering fattats
utan närmare prövning av frågan om avvikelse från deklarationen. Detta är givet¬
vis inte godtagbart.
En skattskyldig klagade över att en underrättelse om avvikelse från hans själv¬
deklaration var odaterad och att underskriften var oläslig. I skrivelse till TO an¬
förde JO Henkow bl. a.
Underrättelsen är otillfredsställande även såtillvida att den inte daterats och ej
heller försetts med läslig namnteckning. Med hänsyn till ordning och reda är det
348
angeläget att varje skrivelse från en myndighet angiver den dag då den utfärdats,
och den av riksskattenämnden senast fastställda blanketten för underrättelse av
ifrågavarande slag upptager också särskild plats för datering. Enligt cirkulär den
7 juni 1940 har Kungl. Maj:t, under framhållande av angelägenheten av att tjäns¬
temans namnunderskrift å utgående expedition skrives så tydligt som möjligt, före¬
skrivit att, då namnunderskrift å sådan expedition icke kan anses fullt tydlig, det
skall åligga vederbörande att under namnunderskriften med tryckbokstäver eller
med maskinskrift återgiva namnet.
Skriftväxling hos prövningsnämnd
I 77 § taxeringsförordningen stadgas att det ankommer på prövningsnämndens
kansli att ombesörja skriftväxlingen då besvär anförts hos prövningsnämnden.
Sedan A. anfört klagomål mot det sätt varpå skriftväxlingen handlagts m. m. in¬
hämtades yttranden från förste taxeringsintendenten N. och t. f. förste länsassessorn
H. Vid ärendets avgörande uttalade JO Henkow om skriftväxlingen och om proto-
kollföring hos prövningsnämnd bl. a.
Enligt 77 § tredje stycket taxeringsförordningen skall påminnelser eller nytt
yttrande infordras från part när så finnes påkallat.
Såsom framhålles i de av H. åberopade kommentarerna, Hedborg m. fl., Taxe-
ringshandbok, andra uppl., s. 223 och Lundevall, Handbok i taxeringsförfarandet,
s. 229, bör jämlikt stadgandet påminnelser eller nytt yttrande infordras då part
inkommit med ny utredning eller bevisning av den art att den kan tänkas påverka
målets utgång eller då part ändrat grunden för sin talan. Därmed har dock inte
fullständigt angivits alla situationer i vilka det kan finnas påkallat att ånyo höra
part. En antydan härom lämnas i kommentarerna (s. 220 respektive s. 224) när
det erinras om ett sakkunniguttalande, enligt vilket en aktiv processledning bör
utövas från prövningsnämndens sida samt nämnden sålunda har att tillse att utred¬
ningen i målen är tillfredsställande och sörja för föreliggande bristers avhjälpande,
bl. a. genom kommunikation av yttranden och inlagor med parterna. I Lundevalls
kommentar (s. 229) framhålles därjämte att det hör till god processordning att part
har rätt att få del av vad från motsidan anförts i målet samt att bemöta motsidans
argument.
Grundsatsen om parts rätt att få del av allt processmaterial i målet är uppen¬
barligen av stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt och måste därför beaktas
då fråga om kommunicering av handlingar med part uppkommer. Det kan nämnas
att regeringsrätten den 15 mars 1966 meddelat sina föredragande följande anvis¬
ningar (se SOU 1968: 27 s. 146).
»Ett avgörande till nackdel för enskild part får ej grundas på material, som denne
icke haft tillfälle att bemöta. Skrift, genmäle, yttrande eller utlåtande, som in¬
kommit under skriftväxlingen och som icke förut delgivits enskild part, skall därför
tillställas parten genom föredragandens försorg.---Kommunikation må dock
underlåtas om den synes överflödig, t. ex. därför att målet med säkerhet kan
väntas bli avgjort till partens förmån eller skriften, genmälet, yttrandet eller utlå¬
tandet endast innebär ett blankt avstyrkande eller vidhållande av tidigare intagen
ståndpunkt, alltså utan att ny motivering lämnas eller nya uppgifter framkommer.
Vidare må kommunikation underlåtas, om målet är brådskande och handlingen
i fråga icke synes ha avgörande betydelse för målets utgång.---»
I förevarande fall hade N. grundat sin besvärstalan endast på vad som förekom¬
mit vid 1966 års taxering då yrkade avdrag skönsmässigt reducerats till cirka 40 %,
349
men A. hade inte velat godtaga N.:s yrkande om en liknande reducering av de vid
1967 års taxering uppgivna avdragsgilla kostnaderna och därför i sin förklaring
lämnat en post för post motiverad specifikation med begäran om besiktning. Efter¬
som en taxering i princip torde böra grundas på de faktiska omständigheterna och
skönsmässig uppskattning ske endast då dessa ej i erforderlig mån kunnat klarläg¬
gas, måste det från utredningssynpunkt ha framstått som angeläget att riktigheten av
N.:s invändningar mot förklaringen kontrollerades. Någon skyldighet för pröv-
ningsnämnden att företaga besiktning föreligger visserligen inte men en sådan
skulle givetvis ha kunnat ske och hade måhända också varit lämplig i fallet. När
nu någon besiktning ej kom till stånd förelåg så mycket större skäl att låta A.
få yttra sig över vad N. anfört och i synnerhet över de detaljinvändningar som
framkommit genom blyertsanteckningarna på förklaringsskriften. Det kunde givet¬
vis inte uteslutas att beaktansvärda motargument skulle framföras eller att kom¬
pletterande utredning angående de omstridda kostnadernas art skulle förebringas.
Vid angivna förhållanden finner jag att H. förfarit felaktigt genom att inte
delgiva A. allt som från N.:s sida andragits i anledning av förklaringen och bereda
henne tillfälle att avgiva nytt yttrande i målet.
Vad angår prövningsnämndens protokoll har där redovisats N.:s yrkande i be¬
svären samt angivits att A. genom ombud inkommit med erinringar. Någon upp¬
gift om att N. därefter yttrat sig finns ej. Såsom H. medgivit hade i protokollet
bort intagas en sådan uppgift och H. har alltså förfarit felaktigt jämväl i detta
hänseende.
T axeringsrättelser
Vid JO:s inspektioner har även år 1969 (jfr JO:s ämbetsberättelse 1969 s. 371)
uppmärksamhet ägnats åt lokal skattemyndighets rättelsebeslut jämlikt 72 a §
taxeringsförordningen. I ett fall hemställde L., som blivit taxerad som ensam¬
stående skattskyldig utan hemmavarande barn, hos lokala skattemyndigheten om
ändring av taxeringsnämndens beslut under anförande: »Jag sammanlevde med
min fru under hela 1967, vår son föddes den 5/8 -67, fast giftermål ej skedde
förrän i november samma år, min fru hade under 1967 ingen inkomst.» Lokala
skattemyndigheten beslöt att L. skulle taxeras som ensamstående med hemma¬
varande barn. Beslutet, som förutsatte att barnet varit hemmavarande hos L. den
1 november 1967 (jfr 65 § kommunalskattelagen), meddelades utan att yttrande
från taxeringsnämndens ordförande dessförinnan inhämtats. Stf JO Petrén an¬
förde vid ärendets avgörande.
Enligt 72 a § taxeringsförordningen må lokal skattemyndighet i viss omfattning
besluta om rättelse av taxeringsnämnds beslut om taxering. Förutsättning härför
är att den av taxeringsnämnden fastställda taxeringen blivit oriktig till följd av
uppenbar felaktighet. Felaktigheten kan gälla bl. a. avdrag för kommunalskatt
enligt schablon, förvärvsavdrag och ortsavdrag. Bestämmelsen om rättelse av
lokal skattemyndighet har tillkommit för att avlasta prövningsnämnderna. Det är
därför viktigt att denna rättelsemöjlighet utnyttjas så långt möjligt är. Å andra
sidan får givetvis rättelse blott ske i fall, då förutsättningarna härför förefinnas.
Särskilt må framhållas, att felaktigheten skall vara uppenbar. Vidare torde böra
krävas att tvekan inte råder om på vilket sätt rättelse skall ske.
I förevarande fall hade L. i sin deklaration uppgivit att han ingått äktenskap
den 18 november 1967 samt — medelst kryssmarkering — att han den 1 novem¬
350
ber samma år hade hemmavarande barn under 16 år. L. hade däremot yrkat
allmänt avdrag för kommunalskatt med belopp som gäller för ensamstående utan
hemmavarande barn och hade vidare inte framställt något yrkande om sådant för-
värvsavdrag, som under vissa omständigheter tillkommer man med hemmavarande
barn under 16 år.
Taxeringsnämnden hade å vederbörlig plats pa deklarationens sista sida marke¬
rat att L. skulle taxeras som ensamstående utan hemmavarande barn. Detta beslut
kunde förmodas ha kommit till stånd på grund av att nämnden förbisett L.:s upp¬
gift å deklarationens första sida att han hade hemmavarande barn under 16 år.
Tänkbart hade dock varit att markeringen gjorts sedan nämnden diskuterat saken
och exempelvis funnit att barnet varit hemmavarande hos L. först i och med
giftermålet den 18 november 1967.
Det måste under sådana omständigheter anses tveksamt huruvida uppenbarhets-
kriteriet är uppfyllt. Frågan om över huvud en felaktighet föreligger har icke kun¬
nat bestämt besvaras, med mindre taxeringsnämndens ordförande avgivit yttrande.
Om sålunda skattemyndigheten bedömt förutsättningar för taxeringsrättelse före¬
ligga — något som i och för sig kan starkt ifrågasättas — hade i vart fall yttrande
av°taxeringsnämndens ordförande bort inhämtas jämlikt 72 a § fjärde stycket
taxeringsförordningen. Endast för det fall att ordföranden upplyst att taxerings¬
nämnden känt till att L. haft hemmavarande barn under 16 år den 1 november
1967 eller att nämnden i vart fall inte haft anledning att betvivla att så varit fallet,
synes ett rättelsebeslut av lokala skattemyndigheten kunnat komma i fråga.
Enligt min mening har sålunda icke lokala skattemyndigheten på grundval av det
för myndigheten föreliggande materialet ägt pa sätt skett meddela rättelsebeslutet
i fråga.
I ett annat fall uppmärksammades att lokal skattemyndighet i samband med
kontroll av stomme till förmögenhetslängd rättat taxeringsnämndens beslut i mate¬
riellt hänseende. Sedan den rättade längden underskrivits, meddelade lokala skatte¬
myndigheten beslut med åberopande av 72 a § taxeringsförordningen för att uppnå
samstämmighet mellan taxeringsunderlaget och förmögenhetslängden. Om detta
tillvägagångssätt anförde JO Henkow.
Enligt 68 § första stycket taxeringsförordningen skall följande taxeringslängder
föras, nämligen inkomstlängd och förmögenhetslängd, vari av taxeringsnämnd be¬
slutade taxeringar skall införas med angivande av taxeringens belopp och den
skattskyldiges namn. I paragrafens sista stycke stadgas att taxeringslängd skall
underskrivas av lokal skattemyndighet eller annan längdförare. Av 38 § taxerings-
kungörelsen framgår att längdföringen sker med ledning av vad som antecknats
på deklarationer och andra handlingar samt att lokal skattemyndighet skall kon¬
trollera och rätta stommarna till taxeringslängderna i nödvändig omfattning innan
dessa underskrives. Längderna skall vara underskrivna senast den 10 augusti
under taxeringsåret.
Det förhållandet att lokal skattemyndighet skall kontrollera och rätta stommarna
till taxeringslängder innebär inte att myndigheten har befogenhet att föra in andra
belopp i längden än vad taxeringsnämnden har antecknat på deklarationshandling-
arna. Huvudsyftet med denna granskning torde nämligen inte vara att uppnå ett
materiellt riktigt taxeringsresultat utan att åstadkomma överensstämmelse mellan
taxeringsnämndens beslut och längdens innehåll. Finner lokal skattemyndighet att
nämndens beslut är oriktigt bör myndigheten — sedan längden underskrivits —
351
meddela beslut om taxeringsrättelse jämlikt 72 a § taxeringsförordningen eller
anmäla felet till förste taxeringsintendenten.
Av det anförda framgår att lokala skattemyndigheten förfarit felaktigt genom att
vid granskningen av stommen till förmögenhetslängden införa andra belopp i
längden än vad taxeringsnämnden antecknat på deklarationshandlingama. Efter¬
som längdföringsfel inte var i fråga och ej heller förutsättning för tillämpning av
72 a § andra stycket taxeringsförordningen förelåg, hade över huvud taget någon
rättelse genom lokala skattemyndighetens försorg inte kunnat ske.
Särskild skatteberäkning för makar (»frivillig särtaxering»)
Enligt 1 § förordningen om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar (SSF)
kan samtaxerade makar och därmed likställda under vissa förutsättningar få statlig
inkomstskatt och folkpensionsavgift beräknad enligt de grunder som gäller för en¬
samstående skattskyldig. Av 8 § SSF framgår att den särskilda skatteberäkningen
inte sker automatiskt utan först sedan ansökan därom framställts. De två första
styckena i 8 § har följande lydelse.
Skatteberäkning enligt denna förordning sker efter ansökan hos den lokala
skattemyndigheten i hemortskommunen av båda makarna eller en av dem. Ansökan
bör innehålla de uppgifter som fordras för tillämpning av 5 § och skall avfattas
på blankett enligt formulär, som fastställes av riksskattenämnden efter samråd med
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.
Ansökan om skatteberäkning skall senast den 1 juli under taxeringsåret göras i
den ordning som i 35 § taxeringsförordningen stadgas för avlämnande av allmän
självdeklaration. Har taxeringsnämnden icke följt makes självdeklaration vid taxe¬
ringen till statlig inkomstskatt eller har nämnden åsatt make, som icke lämnat
deklaration, sådan taxering, må dock ansökan om skatteberäkning göras hos den
lokala skattemyndigheten senast den 15 augusti under taxeringsåret.
Bristande kännedom om dessa bestämmelser torde ha vållat rättsförluster för
allmänheten i ett inte obetydligt antal fall (se BeU 1969 s. 4 f). Vidare har upp¬
märksammats att tillämpningen av bestämmelserna inte varit fullt enhetlig från
myndigheternas sida. Sålunda framkom vid inspektion av en lokal skattemyndighet
att myndigheten upptog ansökningar om särskild skatteberäkning till prövning i sak,
oaktat de inkommit efter föreskriven tid. Sedan häradsskrivaren J. avgivit ytt¬
rande, anförde dåvarande stf JO Thyresson.
J. har i sitt yttrande uppgivit att lokala skattemyndigheten år 1968 till prövning
i sak upptagit ansökningar om särskild skatteberäkning, vilka inkommit efter
angivna tidpunkter men dock i sådan tid att de kunnat iakttagas vid avisering till
länsstyrelsens datasektion om ändrad taxering och debitering. Detta synes inne¬
bära att lokala skattemyndigheten ansett sig oförhindrad att bifalla ansökningar,
såvida de ej inkommit senare än i slutet av september månad under taxeringsåret.
J. har såsom förklaring till denna praxis anfört dels att det inträffat att ansöknings¬
handlingar förkommit eller kommit in för sent oaktat de ingivits i vederbörlig
ordning, dels att många skattskyldiga varit av den uppfattningen att ansökan som
inlämnats vid 1967 års taxering gällde jämväl för kommande år.
Det av lokala skattemyndigheten tillämpade förfaringssättet strider direkt mot
förut angivna bestämmelser. Detta måste anses anmärkningsvärt. Vad J. anfört
352
om anledningen till förfarandet utgör inte godtagbar förklaring till att det tilläm¬
pats. Den valda tidpunkten — slutet av september månad under taxeringsåret —
saknar varje anknytning till författningstexten och måste för de skattskyldiga före¬
falla helt godtycklig. Därtill kommer att myndighetens praxis medför avsevärd risk
för att skattskyldiga inom skilda fögderier i riket kommer att behandlas olika.
I fråga om tolkningen av andra punkten av 8 § andra stycket SSF anförde
häradsskrivaren A. följande.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1965 har departementschefen beträffande
bestämmelserna i 8 § ovannämnda förordning uttalat bl. a. följande: »Om taxe¬
ringsnämnden avviker från deklarationen kan förutsättningarna för särbeskattningen
ändras. För att tillgodose de skattskyldigas intresse härvidlag föreslås att ansökan
i detta fall får inges senast den 15 augusti, dvs. inom samma tid som gäller för
anförande av besvär över taxeringsnämndens beslut.»
I eu artikel i Skattenytt nr 7 år 1965 (sid. 226) har lagbyråchefen E. Reuter¬
swärd beträffande ansökan om särskild skatteberäkning för makar anfört bl. a.
följande: »Ansökan skall inges till vederbörande lokala skattemyndighet senast
den 1 juli under taxeringsåret. Det kan förutsättas att flertalet ansökningar kommer
att inges tillsammans med den allmänna självdeklarationen. Om TN bestämmer
taxeringen med avvikelse från deklarationen, kan förutsättningar för särbeskattning
uppkomma när sådana förutsättningar tidigare inte förelegat. Särskild ansöknings¬
tid har därför föreskrivits för dessa fall, nämligen senast den 15 augusti under
taxeringsåret, dvs. samma tid som gäller för anförande av besvär över TN:s
beslut.» Lokala skattemyndigheten har i sådana fall, då ansökan inkommit efter
den 1 juli men senast den 15 augusti under taxeringsåret, prövat densamma endast
då taxeringsnämndens höjning av den statliga taxeringen varit av sådan storleks¬
ordning att först på grund av denna höjning förutsättningarna för särbeskattning
blivit uppenbara. De skattskyldiga ha möjlighet att genom tabell, som finnes in¬
förd på tredje sidan i ansökningsformuläret, bedöma huruvida deras inkomster
varit av sådan storleksordning att särbeskattning skulle vara förmånlig. Det har
för den skull bedömts omotiverat att skattskyldig enbart på den grunden att taxe¬
ringsnämnden avvikit i något avseende vid taxeringen till statlig inkomstskatt,
skulle få en förlängd ansökningstid och detta ställningstagande har grundats på
ovan citerade uttalanden för tillämpning av lagtexten i 8 §. Upplysningsvis får jag
framhålla att endast ett fåtal ansökningar ha berörts av denna tillämpning av be¬
stämmelserna.
Vid ärendets avgörande uttalade JO Henkow.
Såsom A. anfört har bestämmelsen i 8 § andra stycket andra punkten SSF om
förlängd ansökningstid tillkommit med tanke på att taxeringsnämnds beslut kan
inverka på förutsättningarna för skatteberäkningen. Det är uppenbarligen rimligt
att tiden för ansökan utsträckes, då den särskilda skatteberäkningen först genom
taxeringsnämndens beslut medför lägre sammanlagd skatt för makarna än den skul¬
le ha blivit om den beräknats på vanligt sätt (jfr prop. 1965: 84 s. 23). Någon
begränsning av stadgandets tillämpningsområde med hänsyn till innebörden av
taxeringsnämndens deklarationsavvikelse har emellertid inte kommit till uttryck i
författningstexten. Där utsäges, som nämnts, förbehållslöst att förlängd ansök¬
ningstid gäller om taxeringsnämnd inte följt makes deklaration i fråga om taxe¬
ringen till statlig inkomstskatt.
1 och för sig kan det förefalla omotiverat att makar alltid skall komma i åtnju¬
tande av förlängd ansökningstid endast därför att taxeringsnämnden avvikit från
353
deklaration i fråga om taxeringen till statlig inkomstskatt. Ofta torde nämligen
sadan avvikelse ej alls inverka på frågan huruvida särskild skatteberäkning är
förmånlig eller inte. Att märka är emellertid att det genom ansökningsförfarandet
i princip lagts i makarnas hand att avgöra om särskild skatteberäkning skall äga
rum. Makarna har bl. a. möjlighet att påfordra särskild skatteberäkning även om
denna medför ökad sammanlagd skatt. Då otvivelaktigt en ändrad taxering i vissa
fall kan rubba de förutsättningar från vilka makarna utgått när de på grundval av
deklarationerna tagit ställning till frågan, skulle det vara otillfredsställande om de
ej fick ompröva sitt ställningstagande. En bedömning från lokala skattemyndig¬
hetens sida huruvida förlängd ansökningstid är motiverad skulle kunna utesluta
denna möjlighet och därmed lända makarna till nackdel. Myndigheten vet ju i
allmänhet inte vare sig anledningen till att ansökan gjorts först efter den 1 juli under
taxeringsåret eller efter vilka grunder makarna avgör huruvida de önskar erhålla
särskild skatteberäkning.
På grund av det anförda skall enligt min mening 8 § andra stycket andra punk¬
ten SSF äga tillämpning oavsett vilken innebörd taxeringsnämndens deklarations-
avvikelse i fråga om taxeringen till statlig inkomstskatt har.
I ett annat ärende uttalade stf JO Wennergren — sedan han redogjort för
innehållet i de två första styckena av 8 § SSF — följande.
" ---. Av } 5 § SSF jämfört med 99 § TF framgår vidare att en ännu längre
ansökningstid står till den skattskyldiges förfogande, om han inte erhållit i 69 §
TF föreskriven underrättelse om taxeringsnämndens beslut senast den 15 juli under
taxeringsåret.
Vid tillämpningen av bestämmelsernas föreskrifter om sätt, tid och ordning för
ansökan kan olika problem uppkomma. Det är inte ovanligt att en skattskyldig i
stallet för att göra ansökningen på fastställd blankett, i sin självdeklaration fram¬
ställer yrkande om särskild skatteberäkning. I ett sådant fall talar enligt min
mening övervägande skäl för att en — om ock ofullständig — ansökan skall anses
gjord den dag som deklarationen inkommit till den enligt 35 § taxerinosförord-
ningen behöriga myndigheten. Av allmänna rättsgrundsatser följer då att sökanden
skall beredas tillfälle att fullständiga sin ansökan genom att avfatta den på före¬
skriven blankett (SOU 1968: 27 s. 107). Lokala skattemyndigheten bör därför
tillställa den skattskyldige sådan blankett och anmoda honom att återställa den i
ifyllt skick inom viss tid. Endast om den skattskyldige underlåter att före den
angivna tidens utgång efterkomma anmaningen, torde ansökningen kunna avvisas
pa grund av den formella brist som består i att den ej avfattats på föreskrivet sätt.
Ibland kan tvekan uppkomma om när och om en ansökan gjorts. Det förekom¬
mer att skattskyldiga, som inte erhållit särskild skatteberäkning trots att detta skulle
medföia lägre skatt, i efterhand hävdar att de i vederbörlig tid och ordning ingivit
ansökan om sådan skatteberäkning. Vinner påståendet stöd i anteckningar i diarier
e. d., skall frågan om skatteberäkningen självfallet upptas till prövning i sak, även
om själva ansökningen inte kan återfinnas. Ofta torde det emellertid ställa sig
svårt att direkt verifiera den skattskyldiges påstående. Det får då från fall till fall
bedömas huruvida den skattskyldige kan anses ha i tillräcklig mån gjort sannolikt
att en ansökan verkligen gjorts. Full bevisning om att ansökan gjorts torde med
hänsyn till att ansökningar erfarenhetsmässigt emellanåt kommer på avvägar inte
böra stallas som villkor för en prövning av skatteberäkningsfrågan. Motsvarande
galler i tillämpliga delar när full visshet inte råder om vid vilkenddpunkt ansökan
gjorts.
Bedömningen av om en ansökan skall anses gjord i rätt tid kompliceras av att
12 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag
354
olika ansökningstider gäller beroende på hur den skattskyldiges taxering handlagts
hos taxeringsnämnden. Lokala skattemyndigheten kan sålunda inte avslå en ansökan
som kommit in efter den 1 juli såsom för sent inkommen utan att först via taxe-
ringshandlingarna ha konstaterat att taxeringsnämnden inte avvikit från självdekla¬
rationen. Ej heller kan lokala skattemyndigheten avslå en ansökan, som kommit
in efter den 15 augusti, utan att först ha försäkrat sig om att taxeringsnämnden
inte försummat sin underrättelseskyldighet.
Avslutningsvis vill jag framhålla att lokal skattemyndighet ej fått någon befo¬
genhet att till prövning upptaga ansökningar som kommit in efter utgången av
den ansökningstid som är tillämplig. Myndigheten får å andra sidan inte avslå en
ansökan på grund av försutten ansökningstid utan att först ha utrett vilken ansök¬
ningstid som gäller i det aktuella fallet.
Vid flera inspektioner hos lokala skattemyndigheter har iakttagits att ansök¬
ningar om särskild skatteberäkning inte diarieförts vartefter de inkommit till lokala
skattemyndigheten. Ansökningshandlingarna har vidare inte alltid förvarats på
betryggande sätt. I inspektionsprotokollen har därvid framhållits att det — bl. a.
med hänsyn till att de skattskyldiga i regel saknade bevis om att ansökan om sär¬
skild skatteberäkning ingivits — syntes mindre tillfredsställande att ansöknings¬
handlingarna under lång tid förvarades hos lokala skattemyndigheten utan att myn¬
digheten på något sätt antecknat vilka som gjort sådan ansökan. Vederbörande
myndigheter har i anledning av påpekandena förklarat att ansökningar om särskild
skatteberäkning framdeles skall diarieföras kontinuerligt och att ansökningshand¬
lingarna skall förvaras i låsta utrymmen.
355
Kommunal självstyrelse
Skolstyrelses ordförande har förfarit felaktigt genom att ensam avgöra frågor som
bort upptagas av skolstyrelsen och genom underlåtenhet att utsätta sammanträde
med styrelsen
I en den 7 augusti 1968 till JO inkommen skrift framförde Sven Fomarve, som
sedan den 1 januari 1968 var ledamot i skolstyrelsen i Ösmo kommun, klagomål
mot styrelsens ordförande Harald Sjöberg för dennes handläggning under 1968 av
ett ärende beträffande personalmatsal vid ösmo Centralskola.
Efter remiss inkom kommunalnämnden i kommunen och Sjöberg med vardera
två yttranden. Fomarve avgav påminnelser. Vidare infordrades från skolstyrelsen
och kommunalkontoret i kommunen handlingar som kunde beröra ärendet. JO
Lundvik tog även del av yrkesinspektionens handlingar i saken. Slutligen hörde
föredraganden vid besök på kommunalkontoret Sjöberg, kommunalnämndens ord¬
förande Gustav Eriksson och kommunalkamreraren Sven Hammarson.
Rörande lokalen må ur handlingarna till en början redovisas följande.
Lokalen och ännu ett rum användes tidigare som hemvårdsrum men behövdes
icke längre för detta ändamål. I skrivelse den 18 november 1966 lämnade yrkes¬
inspektionen — socialinspektören Lott-Lis Berglin — skolstyrelsen anvisning att
ordna särskilt matrum för skolans personal. Yrkesinspektionen hänvisade till
arbetarskyddsstyrelsens anvisningar nr 23: 1 och förklarade, att hemvårdsrummet
lämpligen kunde användas för ändamålet. Skolstyrelsen lade vid sammanträde den
21 november 1966 skrivelsen till handlingarna. Något protokollsutdrag expedie¬
rades icke till yrkesinspektionen. Sedan Berglin utsänt en påminnelse den 21 de¬
cember 1966 till skolstyrelsen, föredrogs saken i kommunalnämnden den 11
januari 1967, varefter nämnden beslöt att bordlägga ärendet samt att uppdraga åt
ordföranden att samtala med Berglin, enär »man ansåg att skrivelsens utformning
var påverkad». Att döma av yrkesinspektionens handlingar har sådan kontakt icke
tagits. Efter ytterligare en påminnelse den 3 mars 1967 översände skolchefen Walter
Möller protokollsutdrag avseende skolstyrelsens beslut den 21 november 1966 och
meddelade, att inga åtgärder hade vidtagits och att skolstyrelsen från kommunal¬
nämnden inhämtat, att de åberopade anvisningarna nr 23: 1 icke var tillämpliga i
ösmo. Yrkesinspektionen svarade i skrivelse till kommunalnämnden den 12 april
1967, att anvisningarna var tillämpliga för samtliga skolor. Detta besked föran¬
ledde viss aktivitet. Vid kommunalnämndens sammanträde den 10 maj 1967 för¬
klarade Sjöberg, som är ledamot av nämnden, att skolstyrelsen icke avlåtit någon
skrivelse med innehåll att anvisningarna icke skulle vara tillämpliga i kommunen.
Det antecknades, att nämnden icke heller fattat dylikt beslut. Nämnden beslöt sam¬
tidigt, att de båda rummen skulle vara sjukvårdsrum. Möller meddelade i skrivelse
356
den 12 maj 1967 till yrkesinspektionen, att skolstyrelsen icke kunde upptaga frågan
till ny behandling, eftersom kommunalnämnden vidhållit sitt beslut att rummet
icke fick användas till personalmatsal.
Den 1 september 1967 sammanträdde i Ösmo skola yrkesinspektören Gösta
Sandahl, Berglin, Sjöberg, Möller och skyddsombudet, tillsynsläraren Erland Ivars¬
son. Även Eriksson hade kallats men var förhindrad närvara. Sjöberg hänvisade
vid sammanträdet till kommunalnämndens beslut om användande av rummet. Sjö¬
berg uppgav, att skolstyrelsen därför ej utan nämndens hörande kunde ändra
beslutet men att Sjöberg skulle lägga fram yrkesinspektörens krav och därefter
lämna besked. I skrivelse den 23 november 1967 till kommunen, vari redogjordes
för det nu sagda och uppgavs att Sjöberg vid telefonsamtal den 21 november 1967
sagt sig ha hänskjutit ärendet till kommunalnämnden, uttalade Sandahl att besked
av kommunen införväntades senast den 7 december 1967 om vidtagna eller plane¬
rade åtgärder i anledning av yrkesinspektionens anvisning den 18 november 1966.
Trots påminnelser den 20 december 1967 och den 6 februari 1968 gjordes från
kommunalnämndens sida intet i saken.
Den 5 april 1968 anmodade yrkesinspektionen skolstyrelsen att ordna matrum
för skolans personal senast den 3 maj 1968 vid äventyr att eljest tillämpning av
tvångsbestämmelserna i 53 § arbetarskyddslagen skulle övervägas. På denna an¬
modan svarade Sjöberg genom en den 29 april 1968 dagtecknad skrivelse. Däri
ställde sig Sjöberg »i egenskap som skolstyrelsens ordförande» frågande till yrkes¬
inspektionens anmodan. Sjöberg utvecklade närmare sina synpunkter och avslu¬
tade med att »notera å skolkommunens vägnar att vi fritager oss från allt ansvar
i lokalfrågan för elevernas undervisning, och ansvaret får helt återfalla på Eder».
Sjöberg nämnde icke i skrivelsen om kommunalnämndens beslut att rummet skulle
vara sjukvårdsrum utan angav, att rummet var mer än nödvändigt som undervis-
ningsrum eller materialrum.
Fornarves klagomål mot Sjöbergs handläggning avsåg bl. a. Sjöbergs vägran att
trots begäran ta upp ärendet på sammanträde före den 20 september 1968 och
Sjöbergs åtgärd att utan skolstyrelsens medverkan avlåta skrivelsen den 29 april
1968. Fornarve uppgav härom: Vid årets första sammanträde den 30 januari 1968
anhöll Fornarve, att ärendet skulle medtagas för att snarast kunna behandlas. Sjö¬
berg avslog framställningen med motivering att endast frågor på dagordningen
kunde tas upp till behandling. Sjöberg påstod vidare, att ärendet icke kunde behand¬
las av skolstyrelsen utan skulle hänskjutas till kommunalfullmäktige. Fornarve an¬
höll, med stöd av en annan ledamot, att skolstyrelsen-skulle ingå med en skrivelse
till fullmäktige, alternativt att ärendet skulle medtagas vid nästa skolstyrelsesam¬
manträde. Vid sammanträde den 19 mars 1968, som föräldraföreningen inbjudit
till, framhöll Sjöberg ånyo att det var fullmäktige som hade att besluta i ärendet,
medan Fornarve hävdade att ärendet skulle handläggas av skolstyrelsen. Vid skol¬
styrelsens sammanträde den 27 mars 1968 anhöll Fornarve vid sammanträdets
början, med stöd av flera ledamöter, att frågan måtte tas upp till behandling.
Sjöberg meddelade, att endast frågor på dagordningen skulle behandlas. På upp¬
357
maning av Fornarve rapporterade Sjöberg vid sammanträdets slut om föräldra¬
föreningens sammanträde. Sjöberg uppgav ånyo, att ärendet låg under fullmäktige.
Fornarve bad att få läsa upp ett besked från t. f. länsskolinspektören Rolf Sage
Hallberg, vilket stödde uppfattningen att skolstyrelsen var behörig. Sjöberg av¬
slutade i stället sammanträdet, trots att så gott som samtliga ledamöter protesterade
och krävde att sammanträdet skulle fortsätta. Sjöberg lämnade lokalen. I kallelsen
till sammanträdet den 4 juni 1968 fanns sist på dagordningen »Ev. övriga ärenden».
Vid sammanträdet fanns dock nya dagordningar utskrivna, där den citerade punk¬
ten uteslutits. Fornarve anhöll, att punkten skulle finnas med och att det här aktu¬
ella ärendet skulle behandlas. Sjöberg meddelade dock, att endast frågor på dagord¬
ningen skulle tas upp till behandling. Genom kontakt med yrkesinspektionen hade
Fornarve fått vetskap om bl. a. inspektionens anmodan den 5 april 1968. Efter på¬
stötning rapporterade Sjöberg härom och om svarsskrivelsen den 29 april 1968.
Detta omnämndes ej i protokollet. Ärendet kom på detta sätt upp till en viss be¬
handling och diverse skrivelser upplästes. Sjöberg vägrade dock att låta ärendet gå
till beslut med hänsyn till att det inte fanns på dagordningen. Fornarve hävdade,
att det var skolstyrelsen och ingen annan som borde ha författat svaret till yrkesin¬
spektionen. På Fornarves fråga ville alla närvarande ledamöter utom Sjöberg att
ärendet skulle behandlas omedelbart. Dessa ville även ha ett nytt sammanträde
snarast och bestämde detta till den 10 juni 1968. Varken Sjöberg eller skolchefen
kom tillstädes vid den tidpunkten.
Enligt skolstyrelsens protokoll för år 1968 förekommer personalmatsalsärendet
den 30 januari, den 27 mars, den 4 juni och den 20 september. Vid det förstnämnda
tillfället yrkade en ledamot, att en hemställan skulle göras till kommunalfullmäktige
om snabb behandling av ärendet, varefter Fornarve instämde i att ärendet borde
påskyndas och beslut fattas om att lokalen fick användas. Den 27 mars avlämnade
ordföranden rapport, som lades som protokollsbilaga, från sammanträdet med
föräldraföreningen. I rapporten förekom bl. a. kritik mot Fornarve. Den 4 juni
lämnades visst bemyndigande, varvid dock undantogs prövning av hemvårdsrum-
met. Fornarve lämnade en redogörelse för ärendet och nämnde om skrivelser som
yrkesinspektionen avlåtit till skolstyrelsen, kommunalnämnden och kommunen
under tiden den 18 november 1966 — den 5 april 1968, vilka skrivelser enligt
Fornarve icke besvarats. Fornarve krävde att skolstyrelsen skulle uppta ärendet till
omedelbar behandling. Ordföranden vägrade upptaga kravet till behandling, enär
Fornarves förslag helt fick anses som nytt ärende utanför dagordningen. Den 20
september upptogs frågan. Sjöberg ansåg att ärendet borde få vila tills JO behandlat
Fornarves klagomål. Efter diskussion och besiktning av lokalen beslöt skolstyrelsen
med sju röster mot två, att rummet skulle användas som personalmatsal tills vidare.
Beträffande frågan vilken nämnd — kommunalnämnden eller skolstyrelsen —
som varit behörig att i första hand handlägga personalmatsalsärendet har bl. a.
förekommit följande: Sjöberg uppgav i sitt första yttrande, att då skolstyrelsen den
21 november 1966 lade yrkesinspektionens skrivelse den 18 i samma månad till
handlingarna det skett, enär skolstyrelsen ansåg att fullgoda serviceanläggningar
358
för lärarpersonalen redan förelåg. Enligt Sjöbergs i samma yttrande uttalade mening
kunde skolstyrelsen icke fatta beslut om inrättande av personalmatsal, eftersom
därmed skulle följa vissa kostnader, utan frågan kunde endast föreläggas av skol¬
styrelsen att behandlas och beslutas av fullmäktige. Den omständigheten att yrkes¬
inspektionen tillskrivit kommunalnämnden i frågan hade styrkt Sjöberg i hans
uppfattning att beslutanderätten ankom icke på skolstyrelsen utan på fullmäktige.
I kommunalnämndens andra yttrande uttalade Eriksson, att 2 kap. 4 § skolstadgan
ej torde vara tillämplig i ärendet, enär det ej var fråga om lokaler för undervisning
utan en komplettering av lokaliteter enligt anvisningar som tillkommit sedan skolan
var byggd. Sjöberg ansåg därför enligt Eriksson att frågan var av sådan art att den
borde prövas av fullmäktige. I sitt andra yttrande uppgav Sjöberg att undervis¬
ningsfrågor, personal, material och lärosalar m. m. självklart ålåg skolstyrelsen att
bereda och besluta inom ramen för medel och ändamål som fullmäktige anvisat,
medan andra eventuellt tillkommande kostnadskrävande ärenden bereddes av
skolstyrelsen och efter beslut framställning gjordes till fullmäktige. Sjöberg beto¬
nade vidare, att kommunalnämnden var fullmäktiges närmaste utredningsorgan.
Vid föredragandens besök uppgav Hammarson — med instämmande av Eriksson
och Sjöberg — att man i kommunen hade den uppdelningen att skolstyrelsen beslu¬
tade om lokaler för undervisning, dit matbespisningslokaler för eleverna hörde
liksom den tidigare användningen av ifrågavarande rum som hemvårdsrum, medan
kommunalnämnden beslutade om andra lokaler, t. ex. personalmatsal och sjuk-
vårdsrum avsett för elever.
Sjöberg har beträffande sin handläggning år 1968 uppgivit: Under samman¬
trädet den 30 januari 1968 begärde Fornarve omedelbar behandling av personal-
matsalsärendet. Sjöberg upplyste då, att skolstyrelsen 1964—1967 haft ärendet
under behandling och överlämnat det för utredning (tydligen till en viss utrednings-
kommitté). Fornarve opponerade sig och uttryckte att det var »fel». Sedan sam¬
manträdet den 27 mars 1968 avslutats och medan reseräkningarna bestyrktes, ut¬
talade Fornarve att sammanträdet skulle fortsätta. Sjöberg uppmärksammade då
Fornarve på att sammanträdet var klubbat avslutat. Fornarve gjorde då gällande
— med instämmande av Ivarsson — att han icke uppfattat att så skett. Fornarve
vidhöll kravet på fortsatta förhandlingar, vilket Sjöberg vägrade, då arbetsordningen
var genomgången samt Sjöberg och två andra ledamöter omgående måste lämna
lokalen för att bevista ett annat sammanträde. Fornarve ropade då, att de fick
hålla sammanträdet själva. Sjöberg undertecknade skrivelsen den 29 april 1968
efter samråd med ledamöterna i en troligen år 1964 tillsatt utredningskommitté,
som skolstyrelsen anmodat och bemyndigat att utreda om matsal för lärarpersona¬
len. Sjöberg undertecknade skrivelsen som kommitténs ordförande, likaså skolsty¬
relsens ordförande. Vid föredragandens besök uppgav Sjöberg, att undertecknandet
skett endast såsom skolstyrelsens ordförande. Något gällande delegationsbeslut
fanns ej, men Sjöberg ansåg sig bunden av den linje som utstakats av kommunal¬
fullmäktige, kommunalnämnden och äldre skolstyrelse. Yrkesinspektionens anmo¬
dan hade också kommit till Sjöberg personligen och ingen annan än Sjöberg kunde
359
lösa ut den rekommenderade försändelsen. — Vid sammanträdet den 4 juni 1968
kom Fomarve återigen med sina inslag och avbröt i annat ärende. När det var be¬
handlat, fick Fomarve tillfälle att framföra sina önskemål och yrkanden. Sjöberg
fann att Fornarve åter rörde ihop begreppen och uppmärksammade honom härpå.
Eftersom Fornarve icke hörsammade, vägrades han få fortsätta. Fornarve fick små¬
ningom fortsätta och redogjorde för bl. a. Sjöbergs skrivelse den 29 april 1968,
vilken Sjöberg annars ämnat läsa upp själv. Därefter framkom inga konkreta
yrkanden i sakfrågan annat än att Fornarve »krävde hem vårdsrummets använd¬
ning till omedelbar behandling», vilket Sjöberg hindrade av två skäl, nämligen att
ärendet var överlämnat till annan instans och att tre ordinarie ledamöter och en
suppleant var part enligt 16 § kommunallagen. Fornarves uppgift, att Fornarve
vid sammanträdet framställt proposition att ärendet omedelbart skulle behandlas
och att samtliga närvarande ledamöter utom Sjöberg yrkat bifall var icke riktig.
Något sådant hade ej förekommit före sammanträdets avslutning. Långt efter av¬
slutat sammanträde hade uttryckts, att nästa sammanträde skulle hållas den 10
juni 1968. Telefonmeddelande utgick sedermera från skolchefen, att sammanträde
ej kunde äga rum sistnämnda dag, eftersom både skolchefen och Sjöberg var
upptagna på annat håll. Att nästa sammanträde ej kom att hållas förrän den 20
september 1968 berodde på att det var omöjligt att hålla sammanträde under
semestertiden.
I kommunalnämndens första yttrande uttalade nämnden, att nämnden icke ansåg
att Sjöberg handlat felaktigt i sakärendet och handläggning av skolstyrelsens sam¬
manträden. Mot detta beslut reserverade sig Ivarsson, vilken är ledamot även i
skolstyrelsen, och uppgav:
Vid upprepade tillfällen har skolstyrelsens ledamöter begärt, att frågan om
personalmatsalen vid Centralskolan skulle upptagas till behandling. Vid skolsty¬
relsens sammanträde den 4.6.1968 begärde Sven Fornarve m. fl. att frågan skulle
upptagas till omedelbar behandling. Ordföranden vägrade och avslutade samman¬
trädet. Omedelbart därpå begärde samtliga närvarande ledamöter (6 st.) och supple¬
anter (2 st.), att skolstyrelsen skulle kallas till extra sammanträde inom en vecka
i och för behandling av detta ärende. Anteckning om detta fick inte göras i proto¬
kollet, enär begäran framfördes efter sammanträdets avslutning. Ärendet har
heller inte upptagits till behandling i skolstyrelsen.
Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.
Jag vill till en början framhålla, att jag ansett mig icke böra ingå på annat eller
mera än den formella handläggningen av förevarande sak. Först dock några ord
om vilken kommunala nämnd eller styrelse som haft att i första hand taga upp
frågan om lokalens användning.
Skolstyrelsen har att sörja för undervisningen av barn i grundskolan. Skolstyrel¬
sen svarar för den löpande förvaltningen av skolorna och skall enligt 2 kap. 4 §
skolstadgan utreda behovet av skollokaler och föreslå fullmäktige i kommunen
därav betingade åtgärder.
360
Det synes naturligt att till skollokaler hänföra alla de utrymmen, som behövs
för att skolundervisningen skall fungera och som har sin huvudsakliga användning
för skolan, samt ej göra den uppspaltning som enligt uppgift skett i Ösmo kommun.
Till skollokaler, vilket det tillkommer skolstyrelsen att planera och förvalta, skulle
då räknas även erforderliga utrymmen för lärarpersonalen och exempelvis sjuk-
vårdsrum, vare sig det är avsett för elever eller personal. Hur komplicerat besluts¬
förfarandet eljest kan bli belyses av detta ärende.
Enligt vad jag erfarit handhar skolstyrelsen i andra kommuner förvaltningen av
alla skolbyggnader i vidsträckt bemärkelse. Att så bör ske förutsätts också i skol¬
överstyrelsens anvisningar för planering av byggnadsföretag inom det allmänna
skolväsendet.
Jag är ej övertygad om att skolstyrelsen och kommunalnämnden i Ösmo kom¬
mun i praktiken iakttagit den antydda inskränkningen beträffande skolstyrelsens
befogenhet att förvalta skollokaler. Skolstyrelsen lade nämligen den 21 november
1966 yrkesinspektionens anvisning den 18 i samma månad till handlingarna, enär
enligt Sjöberg fullgoda serviceanläggningar för lärarpersonalen redan fanns. Skol¬
styrelsen ansåg sig således vid detta tillfälle behörig att behandla ärendet. Sjöberg
borde vidare — om skolstyrelsen ej var behörig behandla frågan — icke ha i sak
besvarat yrkesinspektionens anmodan den 5 april 1968 utan den borde efter över¬
lämnande från skolstyrelsen ha handlagts av kommunalnämnden. I sitt svar nämnde
för övrigt Sjöberg intet om att rummet skulle vara sjukvårdsrum. Han angav där¬
emot, att rummet behövdes för undervisningsändamål. Sjöberg har också i sitt
första yttrande i JO-ärendet uttalat, att skolstyrelsen ej kunde fatta något beslut
om inrättande av personalmatsal, då därmed följde kostnader, utan endast förelägga
fullmäktige att besluta. Icke ens vid detta tillfälle var det fråga om att kommunal¬
nämnden var behörig myndighet. Att kommunalnämnden den 10 maj 1967 beslöt
att rummet skulle vara sjukvårdsrum framstår som ett avsteg från vad eljest i
praktiken iakttagits.
När jag nu övergår till att pröva själva klagomålen, dvs. ärendets handläggning
år 1968, anser jag mig, mot bakgrund av det ovan anförda, kunna utgå från att
Sjöberg hyste den uppfattningen, att ärendets beredning ankom på skolstyrelsen
och skulle — sedan kommunalnämnden jämlikt 19 § kommunallagen fått till¬
fälle att yttra sig — bli föremål för fullmäktiges ställningstagande, om extra anslag
fordrades.
I ärendet är klarlagt, att Fornarve sammanträdesdagarna den 30 januari, den 27
mars och den 4 juni 1968 uttalat önskemål om att beslut skulle snabbt fattas att
rummet fick användas till personalmatrum.
Sjöberg hävdar att Fomarves yrkande den 27 mars 1968 framförts sedan sam¬
manträdet avslutats, under det att Fornarve påstår att yrkandet gjordes under sam¬
manträdets gång. I brist på ytterligare utredning får Sjöbergs uppgift här tagas för
god. Det är därför icke visat, att Fornarve vid detta sammanträde framförde något
yrkande i saken och att detta således bort avspeglas i skolstyrelsens protokoll.
Yrkesinspektionens anmodan den 5 april 1968 var ställd till skolstyrelsen och
361
skulle således besvaras av denna. Det kan här nämnas, ehuru förhållandet saknar
betydelse i sammanhanget, att det var skolchefen Möller som kvitterade mottag¬
ningsbeviset och icke Sjöberg, såsom Sjöberg själv uppgivit. Sjöberg, som numera
icke längre gör gällande, att han upprättat svaret för någon utredningskommittés
räkning, hade ej bemyndigande från skolstyrelsen att besvara yrkesinspektionens
anmodan. Vad kommunalfullmäktige, kommunalnämnd eller äldre skolstyrelse må
ha beslutat i själva sakfrågan var ovidkommande såvitt gällde Sjöbergs behörighet
att ensam besvara skrivelsen. Någon tidsbrist förelåg uppenbarligen ej. För att be¬
svara yrkesinspektionens anmodan ålåg det därför Sjöberg att i saken rådgöra med
skolstyrelsen och alltså utsätta sammanträde. Sådan skyldighet hade förelegat, även
om enskilda skolstyrelseledamöter icke tidigare visat intresse i frågan, men var
naturligtvis ännu mera påkallad nu. Genom att besvara yrkesinspektionens anmodan
utan att först taga kontakt med skolstyrelsen har Sjöberg förfarit klart felaktigt.
När nu Sjöberg ensam såsom ordförande avgav svaret till yrkesinspektionen, ålåg
det honom att vid nästa sammanträde den 4 juni 1968 anmäla förhållandet för skol¬
styrelsen för att utverka styrelsens godkännande i efterhand av åtgärden. Sjöberg
har också förklarat, att han skulle ha föredragit svaret, om icke Fornarve kommit
emellan och fått läsa upp svaret. Något godkännande av Sjöbergs åtgärd att ensam
avge svaret lämnades ej av skolstyrelsen, snarare tvärtom. Huruvida Fomarves
yrkande om prövning av hemvårdsrummets användning då borde upptagas till ome¬
delbar behandling eller ej ankom ej på Sjöberg såsom ordförande att avgöra utan
på skolstyrelsen. Sjöberg förfor således felaktigt genom att, såsom det anges i proto¬
kollet, ensam ta ställning härtill vid sammanträdet och vägra frågans upptagande
på den grund att det fick anses vara ett nytt ärende utanför dagordningen. I JO-
ärendet har Sjöberg såsom skäl för sin vägran i stället anfört, att ärendet var över¬
lämnat till arman instans samt att tre ledamöter och en suppleant var jäviga. Om
denna version skulle vara riktig, vill jag anmärka, att det icke är ordförandens utan
skolstyrelsens sak att ta ställning i jävsfrågor.
Genom Fornarves, Sjöbergs och Ivarssons uppgifter är utrett, att majoriteten av
skolstyrelsen den 4 juni 1968 begärde extra sammanträde den 10 i samma månad
för att behandla ärendet. Oavsett om denna begäran framfördes under eller efter
sammanträdet, skulle med hänsyn till bestämmelserna i 35 § kommunallagen,
vartill 14 § skollagen hänvisar, nytt sammanträde utsättas, låt vara att någon
jämkning kunde äga rum beträffande den bestämda dagen. Genom att icke utsätta
sammanträde förrän till tidpunkt efter tre månader — den 20 september 1968 —
har Sjöberg ånyo förfarit felaktigt. Hänsyn till semestertid kan givetvis icke ursäkta
ett så långt dröjsmål. Det är att förmoda att man önskat beslut i så god tid att
ärendet var avgjort före höstterminens början.
Det har i ärendet gjorts gällande, att Sjöberg skulle ha avslutat sammanträde med
klubbslag trots ledamöters protester. Utan att gå in på riktigheten av påståendena
härom vill jag betona, att det är skolstyrelsen och icke ordföranden ensam som
bestämmer, när sammanträdet skall avslutas, och att ordföranden därför före det
avslutande klubbslaget måste ha skolstyrelsens inställning klar för sig. Vidare
12* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag
362
vill jag nämna, att den omständigheten att en sak anmälts till JO icke bör medföra
att avgörandet fördröjs.
Sammanfattningsvis finner jag alltså, att Sjöberg förfarit felaktigt genom att
ensam besvara yrkesinspektionens skrivelse av den 5 april 1968 och vid samman¬
trädet den 4 juni 1968 ensam taga ställning i fråga som bort avgöras av skol¬
styrelsen. Ytterligare har Sjöberg felat genom sin underlåtenhet att trots framställd
begäran i tid utsätta sammanträde med skolstyrelsen. Särskilt det sistnämnda felet
är av allvarlig natur. Med hänsyn till de begränsningar som av riksdagen stadgats
för JO:s ingripanden på det kommunala området finner jag mig dock böra låta
bero vid den erinran som innefattas i det sagda.
Vissa övriga ärenden
Jäv
Järfälla kommun förvärvade 1967 och 1968 fastigheterna Görväln, på vilka finns
bl. a. en slottsbyggnad med två flygelbyggnader, en större villa samt en annex¬
byggnad. Bostäder i byggnaderna uthyrdes av kommunens fastighetskontor. En av
flygelbyggnaderna uthyrdes till ordföranden i kommunalnämndens arbetsutskott,
N. Under JO:s bedömande kom huruvida N. bort delta i arbetsutskottets beslut
att godkänna att fastighetskontoret uthyrde flygelbyggnaden till honom. JO Lund¬
vik uttalade härom.
I 16 § kommunallagen föreskrives, att fullmäktig ej må deltaga i behandling
av ärende som rör honom personligen. Sistnämnda bestämmelse är enligt lagens
37 och 45 §§ tillämplig även med avseende på ledamot i kommunens styrelse eller
sådan nämnd som tillsatts för handhavande av särskilda förvaltnings- eller verk-
ställighetsbestyr, således även på ledamot i kommunalnämndens arbetsutskott. Mo¬
tiven till kommunallagen (prop 1953:210) belyser stadgandet ur olika syn¬
vinklar men lämnar ingen direkt ledning för dess tolkning i ett fall som det före¬
varande. Det förtjänar dock nämnas, att departementschefen gjorde uttalanden av
innebörd att jävsbestämmelsen icke borde tolkas restriktivt samt uttryckligen fram¬
höll att han icke fann hinder för en rättsutveckling enligt vilken inom jävsområdet
fördes fall som med avseende å jävsregelns anda och syfte var fullt jämförbara
med de särskilt reglerade fallen. I besvärssakkunnigas slutbetänkande (SOU 1964:
27) framhölls (s. 141), att den i 16 § kommunallagen för jäv stadgade förutsätt¬
ningen att ärendet skulle röra vederbörande personligen kunde anses motsvara
den enligt 4 kap. 13 § första punkten rättegångsbalken angivna förutsättningen
att personen i fråga skulle vara part eller eljest ha del i saken eller av dess utgång
kunna vänta synnerlig nytta eller skada.
I ärendet har framskymtat den tanken, att beslutet — såsom icke innefattande
något för kommunen bindande åtagande gentemot N. — icke skulle röra honom
personligen varför jävsregeln i 16 § kommunallagen ej skulle vara tillämplig. Onek¬
ligen innefattade beslutet efter orden endast ett bemyndigande för fastighetskontoret
och är därför formellt sett av allenast intern karaktär. Det lärer emellertid icke
kunna bestridas, att frågan om N. skulle få förhyra lägenheten i realiteten var
avgjord i och med arbetsutskottets beslut. För egen del finner jag helt övervägande
skäl tala för att man bör se till denna beslutets reella innebörd. Enligt min mening
363
måste beslutet därför anses ha rört N. personligen, varför jag finner att han rätte¬
ligen skolat frånträda vid ärendets behandling.
Vid bedömande av N.:s handlande är, å andra sidan, att beakta, att frågan om
jävsregelns tillämpning i ett fall som det förevarande måhända icke är höjd över
varje diskussion. Hans strävan att överflytta valet av hyresgäst från fastighetskon¬
toret — med vilket N. hade nära beröring — till ett mera fristående och auktorita¬
tivt organ, arbetsutskottet, måste vidare anses i och för sig ytterst vällovlig. Att N.
vid ärendets behandling i arbetsutskottet förbisåg jävsfrågan och ej frånträdde vid
behandlingen av ärendet — vilket av allt att döma icke var på något sätt kontro¬
versiellt — kan under dessa omständigheter icke läggas honom till last såsom
tjänstefel.
Kommunalnämnds kompetensöverskridande
Sedan det efter anmälan till JO utretts att kommunalnämnden i Orsa till
Aktiebolaget Orsa Park- och Fritidsområde utan bemyndigande av kommunal¬
fullmäktige utbetalat 70 000 kr. såsom förskott på statsbidrag som väntades till¬
komma bolaget, anförde JO Lundvik.
JO:s tillsyn omfattade ursprungligen i princip endast statliga befattningshavare.
Först genom riksdagsbeslut år 1957 utsträcktes tillsynen till kommunala myndig¬
heter och tjänstemän. Därvid stadgades tillika vissa, alltjämt gällande begräns¬
ningar i tillsynen i syfte bl. a. att förebygga att den kommunala självstyrelsen led
intrång. Såvitt gäller den oreglerade kommunalförvaltningen ingriper JO i huvud¬
sak endast när särskild anledning är därtill. Min prövning av nu förevarande ärende
sker från här angivna utgångspunkt.
I ärendet är utrett att kommunalnämnden utan att kommunalfullmäktiges beslut
därom förelegat till bolaget utbetalat 70 000 kr. såsom förskott för väntat stats¬
bidrag. Vad sålunda förekommit är givetvis icke tillfredsställande. Det är också
mindre tillfredsställande att kommunalnämnden dröjde ett halvår med att delge
kommunalfullmäktige revisorernas anmärkningar angående kommunens mellan-
havanden med fritidsbolaget. Med hänsyn till att utbetalningarna skett till ett av
kommunalfullmäktige godkänt ändamål och det icke ens påståtts att medlen an¬
vänts för något otillbörligt syfte saknar jag — med hänvisning till den begränsning
som gäller för JO:s tillsyn av kommunernas förvaltning — anledning till vidare
ingripande i saken. Jag har därvid även beaktat, att kommunalfullmäktige numera
godkänt att kommunalnämnden under 1968 lämnat förskott till fritidsbolaget samt
beviljat kommunalnämnden full ansvarsfrihet avseende 1968 års förvaltning.
Handläggningstiderna i kommunala besvärsmål
För att få en uppfattning om handläggningstiderna i kommunala besvärsmål och
i förekommande fall om orsakerna till att handläggningen dragit ut på tiden lät JO
Lundvik verkställa en genomgång av de kommunala besvärsmål som avgjorts i
regeringsrätten under tiden den 1 juli 1968—den 30 juni 1969. Av praktiska skäl
gjordes en begränsning till mål, som ankom på social- och kommunikationsdepar¬
tementens föredragning, samt kyrkokommunala mål. Vid genomgången anteck¬
nades dag för det kommunala beslutet, länsstyrelsens beredningsåtgärder, dag för
länsstyrelsens beslut och dess innebörd, regeringsrättsbyråns beredningsåtgärder
samt dag för regeringsrättens utslag och dess innebörd. Genomgången kom att
364
omfatta 160 mål angående beslut från borgerlig primärkommun, 8 mål angående
beslut från landsting och 13 mål angående beslut från kyrkokommuner.
Bland besvärsmålen rörande borgerliga primärkommuner befanns det äldsta
kommunala beslutet vara från den 28 december 1961 och det yngsta från den 27
februari 1969. Länsstyrelsernas beslut var i målen meddelade den 18 maj 1962
respektive den 16 april 1969. Den genomsnittliga handläggningstiden uppgick hos
länsstyrelse till 5,8 månader och hos regeringsrätten till 13,4 månader.
Av landstingsbesluten var det äldsta från den 26 januari 1967 och det yngsta
från den 5 september 1968. Den genomsnittliga handläggningstiden hos regerings¬
rätten belöpte sig till 9,2 månader.
För besvärsmålen från kyrkokommuner antecknades som äldsta beslut den 29
oktober 1963 och som yngsta beslut den 26 juni 1968. Den genomsnittliga hand¬
läggningstiden uppgick hos länsstyrelse till 11,2 månader och hos regeringsrätten
till 18,7 månader. I 9 av målen skedde hos länsstyrelsen remiss till domkapitel.
I anledning av iakttagelser vid genomgången har remiss gjorts till ett antal
länsstyrelser och till föredragande i regeringsrätten med begäran om yttrande
rörande tillämpningen av remissförfarandet, handläggningen av för sent anförda
besvär m. m.
Kommunalbesvär
Sedan ett den 26 februari 1969 fattat stadsfullmäktigebeslut överklagats, med¬
delade länsstyrelsen utslag redan den 17 mars 1969 och fann på anförda skäl
besvären icke föranleda någon åtgärd. Klaganden gjorde anmälan hos JO och an¬
märkte mot att besvären avgjorts utan att stadsfullmäktige hörts och innan besvärs-
tiden utgått. Han ansåg sig ha fått sina möjligheter att få andra ogiltighetsgrunder
upptagna till prövning avskurna genom det för tidiga avgörandet. JO Lundvik för¬
klarade att det med hänsyn till föreliggande omständigheter inte skäligen kunde
riktas någon anmärkning mot länsstyrelsen för att länsstyrelsen avgjort besvärsmålet
utan att höra stadsfullmäktige och innan besvärstiden utgått. Han tilläde att klagan¬
den inte berövats möjligheten att före besvärstidens utgång anföra nya ogiltighets¬
grunder.
Vid sammanträde med kommunalfullmäktige i Nora kommun i Västmanlands
län den 12 februari 1968 förelåg en framställning från en kommunmedlem om
utförande av vatten- och avloppsanläggning för det område där han bodde (heden¬
området). Fullmäktige beslöt att avslå framställningen. Häröver klagade sökanden
hos länsstyrelsen med yrkande att länsstyrelsen skulle upphäva beslutet. Efter re¬
miss från länsstyrelsen inkom fullmäktige med yttrande den 4 april 1968. Vid JO
Lundviks inspektion av länsstyrelsen i april 1969 uppmärksammades att ärendet
ännu ej avgjorts. Yttrande begärdes i anledning härav från länsstyrelsen. Vid läns¬
styrelsens svar var fogad bl. a. en promemoria av föredraganden. Ur denna kan
antecknas.
365
Landssekreteraren ansåg, att skrivelsen borde diarieföras såsom kommunalt
besvärsmål — även om besvären ville synas utsiktslösa. Sedan målet avgjorts borde
länsstyrelsen upptaga ärendet till behandling i sak med stöd av lagen om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar samt hälsovårdsförfattningarna. Jag delade lands¬
sekreterarens bedömning av handläggningsordningen. Efter remissbehandling före¬
drog jag ärendet för landshövdingen, varvid jag medförde ett av mig undertecknat
utslag, daterat den 26.4.1968, varigenom besvären lämnades utan bifall, enär
klaganden ej ens påstått att klandrade beslutet skulle vara olagligt i något av de
hänseenden, varom förmäles i 76 § kommunallagen. Landshövdingen ställde sig
tveksam och syntes mena, att jag anlagt ett väl formalistiskt betraktelsesätt på
ärendet. Han behöll akten för vidare övervägande. Efter några veckor efterlyste
jag ärendet och fick då reda på att detsamma behandlats vid ett s. k. länsråd och
därefter överlämnats till naturvårdssektionen för undersökning och sakbehandling.
I samband därmed gjordes den av JO omnämnda blyertsanteckningen i diariet.
Jag ansåg mig ej kunna avföra ärendet ur diariet, emedan jag alltjämt hade den
uppfattningen, att här förelåg formliga besvär över ett kommunalfullmäktige-
beslut.
Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.
I lag eller författning har i olika sammanhang stadgats skyldighet för kommun
att vara verksam för tillgodoseende av skilda samhälleliga behov. Föreskrifter av
sådant innehåll återfinns, för att nämna endast några få exempel, i barnavårdsla¬
gen, hälsovårdsstadgan, byggnadslagen och brandlagen. Merendels har det i dessa
sammanhang ålagts länsstyrelsen att ex officio övervaka att kommunerna fullgör
sina nu nämnda skyldigheter. Om länsstyrelsen får kännedom om förhållande som
tyder på att kommun åsidosatt vad den författningsenligt har att iakttaga, ankom¬
mer det i dessa fall på länsstyrelsen att upptaga saken till undersökning och, när
anledning förekommer, ingripa med vitesföreläggande eller på annat sätt. Ett
sådant ingripande kan aktualiseras exempelvis genom vad som framkommit i ett
kommunalt besvärsmål.
Den omständigheten att vad som anförs i besvär över kommunal myndighets
beslut kan ge länsstyrelsen anledning ingripa såsom tillsynsmyndighet får naturligt¬
vis icke medföra att besvären ej blir prövade i vanlig ordning. Ofta torde det emel¬
lertid framstå som ändamålsenligt att samordna besvärsmålet med tillsynsärendet
så att de kan avgöras på en gång. Önskvärdheten av en samordning får dock icke
medföra att besvärsmålet uppehälles, om allmänna eller enskilda intressen skulle
lida men därav.
Vad angår förevarande fall må till en början framhållas, att 3 § lagen den 3 juni
1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar stadgar skyldighet för kom¬
mun att tillse att sådan anläggning kommer till stånd, när det till förekommande
av sanitär olägenhet påkallas att vattenförsörjning och avlopp för visst område
ordnas i ett större sammanhang. I lagrummet är därjämte utsagt, att om kommun
försummar att fullgöra sin skyldighet, länsstyrelsen kan ge kommunen åläggande
därom.
Vidare må erinras, att länsstyrelsen enligt 3 § hälsovårdsstadgan den 19 decem¬
ber 1958 skall vaka över allmänna hälsovården i länet. Om länsstyrelsen erhåller
366
kännedom om missförhållande i hälsovårdshänseende, skall länsstyrelsen enligt
samma författningsrum tillse att tjänliga åtgärder vidtages till undanröjande därav.
I 81 § av stadgan är härutöver utsagt, att länsstyrelsen vid sin tillsyn över att kom¬
muner fullgör sina åligganden med avseende å hälsovården äger förelägga vite.
Vad som anfördes i sökandens skrift till länsstyrelsen och vidare framkom har
förvisso givit länsstyrelsen anledning att upptaga till prövning, om icke något
borde göras för att förbättra avloppsförhållandena inom hedenområdet. Jag finner
det därför riktigt, att länsstyrelsen lät sin naturvårdssektion ta hand om denna
sak och har ingen erinran mot sektionens åtgärder.
Den inkomna skriften framstår emellertid till såväl form som innehåll såsom
en besvärsinlaga och har bort behandlas som sådan. I anledning av vad som anförs
i föredragandens promemoria kan jag i detta sammanhang icke underlåta att som
min mening framhålla, att inlagan med en välvillig tolkning kan anses innefatta
påstående om förefintligheten av två av de besvärsgrunder som omförmäles i 76 §
kommunallagen, nämligen att beslutet vilar på orättvis grund (olika tätbebyggelser
bör vara jämställda i fråga om rätten till vatten och avlopp) och att beslutet strider
mot allmän lag (kommunen har åsidosatt sin skyldighet enligt 3 § lagen om all¬
männa vatten- och avloppsanläggningar). Särskilt med hänsyn till det sista angivna
påståendet — som icke utan vidare kunnat lämnas utan avseende — har goda skäl
kunnat anföras för en sammankoppling av besvärsmålet med tillsynsärendet. Till¬
synsärendet har av olika, fullt godtagbara, anledningar kommit att draga ut på
tiden. Såvitt av handlingarna framgår har i detta fall varken allmänna eller enskilda
intressen blivit lidande på att det kommunala besvärsmålet icke företagits till avgö¬
rande för sig. Jag finner därför icke anledning till kritik av länsstyrelsens åtgärd att
låta anstå med avgörandet av besvärsmålet.
367
Tjänstemannafrågor
Vid inspektion av skolöverstyrelsen upptagen fråga om tjänstemäns lojalitetsplikt
mot det egna verket och därav eventuellt följande inskränkningar i deras yttrande¬
frihet
Vid JO Lundviks inspektion av skolöverstyrelsen den 31 januari och den 3—7
februari 1969 upptog JO till diskussion med dåvarande generaldirektören och
chefen för överstyrelsen Hans Löwbeer vissa frågor rörande överstyrelsens rela¬
tioner utåt. Samtalet anknöt till uttalanden som Löwbeer gjort vid företagsnämn¬
dens sammanträde den 23 november 1967. Löwbeer anförde vid inspektionen
bl. a. följande.
Vid studiekonferenser och vid många andra tillfällen har verkets tjänstemän att
uppträda som representanter för SO och klarlägga dess inställning till allehanda
frågor, t. ex. hur språkundervisningen skall läggas upp. Om vederbörande då
börjar driva en egen linje, uppstår förvirring och oklarhet bland åhörarna. SÖ:s
inställning måste utåt framstå som klar och enhetlig, annars uppstår stora svårig¬
heter för dem som skall arbeta på fältet. — Inom verket är ett fritt meningsutbyte
tillåtet och önskvärt. Utåt företräder emellertid varje tjänsteman SO, inte bara sig
själv. Det kan därför inte tillåtas att han utåt framför särmeningar, som strider
mot SÖ:s policy.
Själv anförde JO följande.
När tjänstemannen uppträder i tjänsten och företräder SO, skall han givetvis
lojalt följa de direktiv som getts från SO i fråga om vilka meningar som bör fram¬
föras såsom SÖ.s i givna avseenden. Hinder kan inte anses möta att för sådana
tjänstesammanhang förbjuda tjänstemannen att framföra egna privata åsikter. Viss
reservation torde dock böra göras när det gäller kontakter med nyhetsmedia med
hänsyn till den grundlagsskyddade informationsfrihet som gäller enligt tryckfrihets¬
förordningen. Framträder en tjänsteman vid en offentlig diskussion, i en tidnings¬
artikel e. d., som privatperson torde det stå honom fritt att framföra vilka åsikter
han vill även rörande sådant som rör det egna verkets policy. Det bör dock tilläg¬
gas att full klarhet inte råder om förhållandet mellan svensk tjänstemans tjänste¬
plikt och hans åsikts- och yttrandefrihet. I princip har tjänstemannen väl åsikts-
och kritikfrihet men det kan inte uteslutas att tjänsteplikten undantagsvis måste
anses innebära skyldighet för honom att iaktta en viss återhållsamhet, t. ex. för att
skydda tjänstens anseende.
Efter remiss inkom skolöverstyrelsen med yttrande i den väckta frågan. Över¬
styrelsen berörde först formerna för utformandet av överstyrelsens policy samt den
interna informationen om fastställda riktlinjer och gjorda ställningstaganden, över¬
styrelsen anförde därvid följande.
I enlighet med vad som anges i 3 § instruktionen för skolöverstyrelsen ligger
tyngdpunkten i överstyrelsens verksamhet på sådana uppgifter som — såsom skett
368
i verkets arbetsordning — kan sammanfattas under beteckningarna utveckling,
planering och samordning, rationalisering samt rådgivning och service. För att en
samordnad verksamhet av denna art skall kunna bedrivas inom de olika arbetsenhe¬
terna fordras — för det första — ett fortlöpande arbete på utformningen av skol¬
överstyrelsens policy och allmänna riktlinjer för verksamheten. Det är en bestämd
strävan att detta skall ske under medverkan av verkets tjänstemän på olika nivåer
i en fri, öppen och fortlöpande diskussion, där olika meningar får tillfälle att göra
sig gällande. Formerna härför skiftar efter omständigheterna. Arbetsgrupper, till¬
fälliga eller mer eller mindre permanenta, bildas för olika frågor. Fortlöpande
diskussioner förs på byrå- och avdelningssammanträden samt vid de chefs- och
kanslisammanträden samt föredragningar som äger rum varje vecka. Även vid de
månatliga orienteringssammanträdena förekommer allmänna diskussioner i prin¬
cipiella frågor.
SÖ:s ställningstaganden utformas successivt enligt de beslutsformer som anges
i instruktionen och arbetsordningen, i principiellt viktiga frågor slutligt av styrelsen.
Överstyrelsens policy och riktlinjer kommer till uttryck bl. a. i anslagsframställ¬
ningar till Kungl. Maj:t, särskilt i den sammanfattande ingressen, och i yttranden
till Kungl. Maj:t i principiellt betydelsefulla ärenden samt i interna promemorior,
projektförteckningar m. m.
En andra förutsättning för en målstyrd verksamhet är en väl fungerande intern
information, som garanterar att personalen har en grundlig insikt i fastställda rikt¬
linjer och gjorda ställningstaganden. Denna fråga har ägnats stor uppmärksamhet.
De viktigaste formerna för informationen är spridningen inom verket av petita-
ingressen och viktigare avgivna yttranden, informationskedjan från chefs- och
kanslisammanträden till avdelnings- och byråsammanträden osv. samt den verk¬
samhet som bedrivs av verkets informationssektion. En viktig roll spelar härvidlag
den grundliga genomgång av statsverkspropositionen som sker i början av varje
år dels på det allmänna orienteringssammanträdet, dels avdelningsvis.
Med utgångspunkt från de i inspektionsprotokollet återgivna uttalandena anförde
skolöverstyrelsen vidare följande.
Som ovan framhållits anser skolöverstyrelsen det vara i hög grad eftersträvans¬
värt att inom verket ständigt fortgår en fri och öppen diskussion vid utformningen
av överstyrelsens policy och i alla principiella frågor, till vilka ställning skall tas.
Det är överstyrelsens uppfattning att detta också är fallet. Sedan överstyrelsens
ståndpunkt i cn fråga sålunda har utformats, har tjänsteman i sitt framträdande utåt
i tjänsten att lojalt handla i enlighet härmed och i tjänstesammanhang inte framföra
egen eventuellt avvikande mening. Detta bör gälla vare sig han direkt deltagit i
själva beslutsfattandet och därvid varit i tillfälle att anmäla avvikande mening eller
han inte deltagit på detta sätt. Ett annat handlande skulle självklart förvirra dem,
som arbetar i skolväsendet eller i övrigt är intressenter i frågan.
Skolöverstyrelsen vill här inskjuta, att överstyrelsen är medveten om att, såsom
JO framhåller, viss reservation måste göras ifråga om kontakter med nyhetsmedia
med hänsyn till tryckfrihetsförordningens föreskrifter. Skolöverstyrelsen har i arbets¬
ordningen (28 §) — i anslutning till föreskrift om lämnande av uppgift om fattat
beslut — intagit en hänvisning till bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om
meddelande av uppgift för offentliggörande i tryckt skrift. I en kommentar till före¬
skriften i arbetsordningen (Kanslimeddelande 1967: 1) har hänvisning gjorts till
uttalanden av JO i sådan fråga i ämbetsberättelsen 1967 s. 181 f.
Debatten i skolfrågor förs givetvis inte endast inom skolöverstyrelsen. Det är
önskvärt och i många fall nödvändigt att skolöverstyrelsetjänstemän deltar i dis¬
369
kussioner som förs, t. ex. vid konferenser som anordnas av organisationer på
skolans områden, personal-, elev- och föräldraorganisationer. Överstyrelsen anser,
såsom redan framgått, det mycket viktigt att tjänsteman därvid inte gör uttalanden,
som kan skapa osäkerhet eller oklarhet om vad som är skolöverstyrelsens linje;
egna från denna linje avvikande meningar kan därvid inte få drivas. Generaldirek¬
törens ifrågavarande uttalanden avser i första hand just detta.
Sedan kan frågan om tjänstemans yttrandefrihet vidgas att omfatta hans delta¬
gande som medborgare i den allmänna samhällsdebatten och i politiska samman¬
hang, där skolpolitiska frågor kan utgöra ett viktigt inslag. Någon inskränkning
i hans rätt att som enskild delta häri kan givetvis inte få förekomma. Svårighet kan
dock här tänkas uppkomma för den enskilde att dra en gräns mellan å ena sidan
sin ställning som tjänsteman och å den andra sidan som privatperson-medbor¬
gare. Det torde till slut vara en gränsdragning som endast den enskilde tjänsteman¬
nen själv kan göra från fall till fall.
JO lämnade därefter tillfälle åt skolöverstyrelsens chefstjänstemannaförening,
skolöverstyrelsens tjänstemannaförening och SACO-föreningen vid skolöversty¬
relsen att inkomma med yttranden i ärendet. Alla tre föreningarna inkom med
sådana yttranden.
Skolöverstyrelsens chefstjänstemannaförening förklarade sig inte ha något att
erinra eller tillägga.
Skolöverstyrelsens tjänstemannaförening (sektion I) ifrågasatte det lämpliga
i att myndighet över huvud utfärdade direktiv, som inskränkte den enskilde tjänste¬
mannens yttrandefrihet. Föreningen anförde vidare följande.
Det torde vara överflödigt att slå fast att tjänsteman, som i tjänsten företräder
myndighet, också har att framföra myndighetens officiella linje. Det torde höra till
undantagen att så icke sker och bör om det ändå sker kunna rättas till tjänstevägen.
Tjänsteman bör dock icke på det sätt SÖ föreslår hindras från att ge uttryck åt en
från den officiella linjen avvikande mening under förutsättning att oklarhet icke
skapas om vilken åsikt som är den officiella.
Kärnpunkten i SÖ:s yttrande synes vara detta — »egna från denna linje avvi¬
kande meningar kan därvid inte få drivas». Föreningen finner denna formulering
alltför kategorisk. Med bakgrund av den exemplifiering som ges i samma stycke
— »SÖ-tjänsteman som deltar i diskussioner som förs t. ex. vid konferenser som
anordnas av organisationer på skolans områden, personal-, elev- och föräldraorga¬
nisationer» — anser föreningen det orimligt av myndigheten att fordra att en
tjänsteman, som såsom privatman och kanske funktionär i en fackorganisation
drivit en annan mening än SÖ:s, plötsligt skall förneka sina egna åsikter vid tillträde
av ett konsulentförordnande eller ett expertuppdrag hos SÖ. I båda fallen kan han
komma att delta i de fortsatta överläggningarna inom en facklig organisation eller
en ämnesförening och bör då rimligen deklarera, att han står fast vid sin åsikt men
att SÖ:s policy är en annan och att han i sin tjänst har att rätta sig därefter.
Föreningen tycker sig finna stöd för sin uppfattning i den passus i SÖ:s remiss¬
svar som talar om att svårigheter kan uppkomma för den enskilde att dra en gräns
mellan å ena sidan sin ställning som tjänsteman och å andra sidan sitt handlande
som privatperson-medborgare och att det till slut torde vara en gränsdragning som
endast den enskilde tjänstemannen själv kan göra från fall till fall.
Föreningen finner sålunda att ifrågavarande direktiv så som de uppfattats av
berörd personal innebär ett ingrepp i den personliga yttrandefriheten. Om verks¬
370
ledningen anser behov kvarstå för anvisningar av detta slag bör de enligt föreningens
mening ges en tydligare form i t. ex. introduktionsmaterial för nyanställda, varav
klart bör framgå att det gäller, enligt formuleringen i företagsnämndens protokoll,
lojalitet mot SÖ:s policy i tjänstekontakter.
SACO-föreningen vid skolöverstyrelsen anförde inledningsvis följande.
Det är alldeles uppenbart, att envar i sin tjänsteutövning måste vara lojal mot
arbetsgivarens direktiv och de intentioner som ligger bakom dessa direktiv. Lika
självklart måste vara att arbetsgivaren inte blott informerar om beslut som bör
vara bekanta för befattningshavarna i och för deras handlande utan även så långt
möjligt är delger dem bevekelsegrundema bakom dessa. Det är nämligen först
härigenom man verkligen kan handla i ledningens anda. — Under sin icke-tjänst-
göringstid kan emellertid den anställde komma att i diskussioner och på andra
sätt bli företrädare för andra intressen än arbetsgivarens. Detta gäller vare sig
den anställde är anställd i offentlig eller enskild tjänst.
Enligt SACO-föreningen borde skolöverstyrelsen tydligare ha klargjort sin upp¬
fattning om vad som är tjänsteuttalanden och vad som inte är det. I alla händelser
borde överstyrelsen ha visat sin uppfattning genom några exempel. Föreningen
framhöll avslutningsvis följande härom.
För föreningen synes det inte vara förenat med alltför stora svårigheter att skilja
åtgöranden inklusive uttalanden gjorda i tjänsten från sådana som görs som privat¬
person . — Under den tid då en befattningshavare — på tjänsterummet eller annor¬
städes —• uppträder i tjänsten är han skyldig att företräda arbetsgivarens intressen.
I de fall han uppträder som privatperson är situationen en annan. — Lika väl som
den enskilde tjänstemannen med varsamhet bör beträda gränsområden mellan den
privata och tjänstemannasfären, lika väl bör arbetsgivaren med lika stor var¬
samhet bedöma situationer som inträffat i detta inte alltför breda gränsområde. Det
är särskilt väsentligt ur den anställdes synpunkt att inte ens skuggan av en miss¬
tanke behöver föreligga för att åtgärder utom tjänsten av här aktuellt slag kan på¬
verka hans möjligheter exempelvis till avancemang i tjänsten.
Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.
Anledningen till att jag tog upp frågan om vad tjänstemännen i skolöverstyrelsen
borde iakttaga, när de med utomstående diskuterade överstyrelsens inställning i
olika undervisningsfrågor, var främst den att spörsmålet kunde ha intresse även
för andra myndigheter och för tjänstemännen hos dessa.
I gällande lag har frågan om tjänstemännens lojalitetsplikt och därav eventuellt
följande inskränkningar i deras yttrandefrihet icke blivit närmare behandlad. I 10 §
statstjänstemannalagen är visserligen stadgat, att tjänsteman skall ställa sig till
efterrättelse instruktion, arbetsordning och andra allmänna bestämmelser om arbe¬
tet samt särskilda föreskrifter rörande hans tjänsteutövning. Det är dock vanskligt
att av detta allmänt hållna stadgande hämta någon egentlig ledning för lösningen
av den nu aktuella frågan. Ämnet synes också vara föga uppmärksammat inom den
svenska förvaltningsrättsliga doktrinen och har knappast avsatt några spår i rätts¬
praxis. Det är därför svårt att ange några bestämda riktlinjer för hur hithörande
spörsmål mera i detalj bör bedömas. Det är vidare tydligt, att problemen gör sig
371
gällande på olika sätt hos skilda myndigheter allt efter myndigheternas uppgifter,
storlek och inarbetade sedvänjor. Graden och vidden av myndighetens utåtriktade
aktiviteter inverkar givetvis också.
Jag kan i förevarande ärende icke behandla ämnet ur alla aspekter utan måste
begränsa mig starkt. I det stora hela kan jag nöja mig med att hänvisa till mina
ovan återgivna uttalanden vid inspektionen av skolöverstyrelsen. Härtill vill jag
dock foga vissa reflexioner, delvis med anknytning till vad som framkommit
under ärendets remissbehandling.
Vad först angår tjänstemans uppträdande, när han i sin tjänst mera direkt
framträder som talesman för det egna verket, så bör han härvid givetvis lojalt
följa den linje som han vet vara verkets. Det bör icke få komma i fråga, att han i
dessa sammanhang agiterar mot verkets intagna ståndpunkt. Lojalitetskravet får
dock icke drivas in absurdum och får enligt min mening icke taga sig uttryck som
ter sig stötande för tjänstemännen i gemen. Det förefaller mig som om en tjänste¬
man — även när han uppträder i tjänsten — skall ha rätt att, åtminstone i korthet,
redovisa sin rent personliga mening, om han direkt tillfrågas därom, och det oavsett
att hans mening måhända starkt avviker från verkets ståndpunkt. När jag vid in¬
spektionen anförde att hinder icke kunde anses möta mot att förbjuda tjänsteman
att framföra egna privata åsikter, hade jag icke här avsedda situation i åtanke och
mitt uttalande framstår därför som alltför onyanserat. Jag vill vidare säga, att det
icke bör vara en tjänsteman förmenat att helt allmänt framhålla att de åsikter han
utvecklar är verkets och icke hans egna.
Såsom jag framhöll vid inspektionen och också blivit belyst i skolöverstyrelsens
remissyttrande måste vad som anförts om begränsningarna i tjänstemannens yttran¬
derätt underkastas särskilda reservadoner när det gäller kontakten med nyhets¬
media.
När tjänstemannen uppträder utom tjänsten och som privatperson och detta
också måste stå fullt klart för dem som han vänder sig till — för att välja ett
extremt exempel: om han talar i egenskap av riksdagsman eller ledamot av kom¬
munal församling — föreligger en stark presumtion för att han bör kunna tala helt
fritt som honom lyster. Såsom jag framhöll vid inspektionen är det dock tänkbart,
att han det oaktat åtminstone i vissa sammanhang — andra än de nyss åsyftade —
har att iakttaga viss återhållsamhet i sina uttalanden. Härtill kommer att tjänste¬
mannens ställning icke alltid är så entydig. Han kan t. ex. ha inbjudits till en
förening eller liknande för en diskussion, vid vilken han mer eller mindre direkt
kommer att framstå som en representant för verket, åtminstone enligt åhörarnas
uppfattning. Det borde te sig som naturligt för tjänstemannen att då också, och
helst i främsta rummet, redovisa verkets uppfattning i frågan.
I ärendet har även diskuterats på vad sätt en myndighet lämpligen kan ge ut¬
tryck åt sin inställning i fråga om kraven på tjänstemännens lojalitet. Skolöversty¬
relsen har valt att ta upp frågan i verkets företagsnämnd. Från vissa synpunkter
har det antagligen varit klokt att icke utfärda några bindande skriftliga förhåll-
ningsregler. Frågan är ännu endast ofullständigt belyst och alla konsekvenser av
372
skilda förhållningsalternativ kan icke överblickas. Det är dock tänkbart, att skol¬
överstyrelsen finner ett behov av mera preciserade regler. Ett skäl härtill kan vara
att överstyrelsen mer än andra ämbetsverk utnyttjar experter och annan personal
som knyts till verket för kortare tidsperioder. I och för sig torde hinder icke möta
mot att utfärda tjänsteföreskrifter rörande tjänstemans uppträdande även utom
tjänsten förutsatt att bärande sakliga skäl kan anföras härför. Skulle fråga upp¬
komma om att utfärda tjänsteföreskrifter rörande tjänstemännens yttrandefrihet,
är det givetvis angeläget att företrädare för personalen får tillfälle att ge sin mening
till känna.
Jag vill till sist framhålla, att en viktig förutsättning för att tjänstemännen spon¬
tant skall känna lojalitet med det egna verket och kunna med framgång utåt
företräda dess ståndpunkter är att verksledningen bereder utrymme för ett fritt
internt meningsutbyte och sörjer för erforderlig information om fattade beslut och
motiven därför. Vid min inspektion av skolöverstyrelsen fick jag ett intryck av att
överstyrelsen fäste stor vikt vid dessa synpunkter och detta intryck har befästs
genom vad som framkommit i detta ärende.
Fråga om hovrätt, som entledigat e. o. fiskal, handlat med tillräcklig omsorg
genom att ej tidigare ha tagit definitiv ställning till hans anställningsförhållanden.
Tillika fråga om innehållet i ett för fiskalen utfärdat tjänstgöringsbetyg
F. d. hovrättsfiskalen Hans Landgren är född den 20 augusti 1937. Han avlade
studentexamen år 1956 och juris kandidatexamen år 1960. Efter tingstjänstgöring
antogs Landgren som fiskalsaspirant i Göta hovrätt fr. o. m. den 19 oktober 1964
och som fiskal fr. o. m. den 25 oktober 1965. Landgren tjänstgjorde därefter i
hovrätten eller i domstol under hovrätten. Den 28 juni 1968 beslöt hovrätten att
Landgren skulle på grund av bristande lämplighet skiljas från sin tjänst som fiskal
med utgången av december 1968. Landgren anhöll därefter hos hovrätten om
återanställning. Hovrätten beslöt den 14 oktober 1968 att lämna Landgrens an¬
hållan utan bifall. På Landgrens begäran utfärdade hovrätten den 15 november
1968 ett tjänstgöringsbetyg för honom. I betyget angavs att hovrätten beslutat att
Landgren på grund av bristande lämplighet skulle skiljas från sin tjänst. Landgren
anförde besvär hos Kungl. Maj:t över hovrättens beslut den 28 juni och den 14
oktober 1968 samt över tjänstgöringsbetygets innehåll. Beträffande beslutet den 28
juni 1968 gjorde Landgren en särskild hemställan att beslutet skulle förklaras
ogiltigt på grund av domvilla. Kungl. Maj:t i regeringsrätten meddelade utslag
den 21 januari 1969, enligt vilket besvären över beslutet den 28 juni 1968 såsom
för sent inkomna ej upptogs till prövning och Landgrens hemställan om ogiltig¬
förklaring på grund av domvilla lämnades utan avseende. Enligt skrivelser den 14
februari 1969 lämnade Kungl. Maj:t besvären angående återanställning utan bi¬
373
fall och beslöt att besvären avseende tjänstgöringsbetyget ej skulle upptagas till
prövning.
I till JO inkomna skrifter anförde Landgren klagomål i olika hänseenden. I
första hand berörde klagomålen omständigheterna vid hovrättens beslut att skilja
honom från fiskalstjänsten och tjänstgöringsbetygets innehåll. Landgren gjorde
gällande att hovrätten bort närmare motivera avskedsbeslutet och ifrågasatte om
inte ett brev av kontroversiellt politiskt innehåll som Landgren ingivit till utbild¬
ningsdepartementet påverkat hovrättens ledamöter. Han ifrågasatte även om hov¬
rätten vid avskedandet agerat på egen hand eller varit utsatt för påtryckningar. I
betyget hade hovrätten i nedsättande syfte endast angivit att avskedet föranletts
av bristande lämplighet. Vidare klagade Landgren över att hovrätten på förfråg¬
ningar med anledning av att han sökt andra tjänster lämnat ofördelaktiga upplys¬
ningar om honom.
Efter remiss inkom hovrätten med upplysningar och yttranden. Vid ett av ytt¬
randena var fogad en av hovrättens president N. E. Åqvist den 29 oktober 1968
upprättad promemoria.
Landgren avgav påminnelser.
Angående Landgrens tjänstgöring och bedömningen därav anförde Åqvist i pro¬
memorian följande:
Vid Landgrens antagande till fiskal uttalades olika meningar och gavs uttryck
för stor tveksamhet. Överläggningen utmynnade emellertid i ett formellt enhälligt
beslut. Att tveksamhet förelåg framgår i och för sig redan av den långa tid Land¬
gren fick tjänstgöra som fiskalsaspirant; Landgren har fått »provföredraga» inför
både min företrädare i ämbetet och mig själv. Trots den tveksamhet som således
förelåg, var uppfattningen hos ett flertal av hovrättens ledamöter att förhoppningar
kunde hysas om att Landgren skulle utvecklas gynnsamt. I samband med att jag
meddelade Landgren att han antagits till fiskal, framhöll jag också att hovrätten
hyste förhoppningar om en gynnsam utveckling beträffande honom.
Landgren tjänstgjorde därefter som fiskal i hovrätten, bortsett från några kor¬
tare förordnanden i underrätt, till mars 1966. Sedan en tid hade då behov före¬
legat i Vadsbo domsaga av ett stadigvarande fiskalskompetent biträde. I mars 1966
bedömdes behovet vara så akut att det trots det besvärliga personalläget i hov¬
rätten måste tillgodoses. Landgren hade vid denna tid i och för sig inte tjänst¬
gjort så länge som fiskal att han normalt sett bort sändas ut såsom mera permanent
fiskalskompetent biträde i underrätt, men någon äldre fiskal var icke tillgänglig
för ändamålet och domsagans behov bedömdes som nämnts så angeläget att det
icke kunde anstå längre. Landgren förordnades därför till fiskalskompetent biträ¬
de i domsagan fr. o. m. den 21 mars 1966. I samband därmed meddelade jag hä¬
radshövdingen i domsagan Olof Svensson att viss tveksamhet förelegat i fråga om
Landgrens antagande som fiskal men att hovrätten bedömt hans prognos som för¬
hållandevis god och att denna bedömning hittills icke direkt jävats samt att Land¬
gren egentligen var något för ung i tjänsten för att bli fiskalskompetent biträde
men att äldre fiskal icke stod till buds.
I juli 1966 begärde Svensson att få med mig diskutera Landgrens tjänstgöring
i domsagan och ett sammanträffande mellan mig och Svensson ägde rum i Jön¬
köping den 5 juli, därvid även deltog vice ordföranden på I avd. hovrättsrådet
Norén och t. f. byråchefen fiskalen Odencrants. Vid sammanträdet framförde
374
Svensson så allvarliga anmärkningar mot Landgrens sätt att fullgöra sina tjänste¬
åligganden — Landgren brast i fråga om såväl skicklighet som omdöme — att jag
efter samråd med Norén och Odencrants ansåg det ofrånkomligt med hänsyn till
arbetets behöriga gång i domsagan att Landgren togs därifrån. Innan jag fattade
det formella beslutet härom, inkallade jag Landgren till hovrätten och förklarade
för honom att han med anledning av vad som förekommit skulle vid lämplig tid¬
punkt få återgå i tjänst i hovrätten och att han senare, om inget talade däremot,
skulle återgå till underrättstjänstgöringen men i annan domstol. Jag ansåg det inte
uteslutet att — vilket jag också meddelade Landgren — utfallet av hans tjänst¬
göring i Vadsbo domsaga kunde bero på att han »oförskyllt» kommit ut som fis-
kalsbiträde för tidigt.
Möjlighet att avlösa Landgren i Vadsbo domsaga uppkom först efter sommaren.
Landgren återgick i tjänst som fiskal i hovrätten från och med den 3 oktober 1966.
Landgren tjänstgjorde därefter på olika avdelningar i hovrätten som fiskal och
denna hans tjänstgöring — som i och för sig var förhållandevis svag — gav vid
handen att Landgren icke utvecklats på sätt man hoppats och bekräftade därmed
i viss mån den bedömning häradshövdingen Svensson gjort. Omständigheterna an¬
sågs likväl icke vara sådana, att Landgren icke borde beredas fortsatt underrätts-
tjänstgöring. Från och med den 1 mars 1967 förordnades Landgren att tjänstgöra
som fiskalskompetent biträde i rådhusrätten i Norrköping. Anledningen till att
denna domstol valdes var att det var en rådhusrätt, tillika den största inom Göta
hovrätts område, med flera framstående och erfarna domare. I den mån Land¬
grens »misslyckande» i häradsrätten berott på olyckliga omständigheter, borde
möjlighet till en mera allsidig bedömning kunna ske i den större domstolen i Norr¬
köping. Detta meddelade jag också till Landgren och till borgmästaren i rådhus¬
rätten Sven Lutteman.
Landgrens tjänstgöring i rådhusrätten följdes — liksom fallet har varit med öv¬
riga fiskalskompetenta biträden där —• kontinuerligt genom samtal som jag eller
andra av hovrättens ordinarie ledamöter bl. a. i samband med hovrättsting hade
med främst borgmästaren men även andra ledamöter i rådhusrätten. Med hänsyn
till de speciella omständigheterna beträffande Landgren förhörde jag mig i regel
om hans förhållande i tjänsten även vid telefonsamtal eller sammanträffanden med
Lutteman i andra tjänsteangelägenheter. Vid mitt besök i rådhusrätten i samband
med hovrättsting i början av februari 1968 ansåg jag tiden vara mogen att få en
mera sammanfattande bedömning av Landgrens tjänstgöring i rådhusrätten. Jag
sammanträffade därför med borgmästaren Lutteman och med rådmannen Anders
Törnvall, den i tjänst äldste rådmannen och tillika den ordinarie domare som
Landgren i huvudsak biträtt. Luttemans och Törnvalls omdömen om Landgrens
tjänstgöring bekräftade klart vad de tidigare samtalen gett anledning befara, näm¬
ligen att Landgren icke fyllde måttet vare sig i fråga om skicklighet eller omdöme.
Bedömningen av Landgren i rådhusrätten ansåg jag böra tillmätas så mycket stör¬
re betydelse som direkta jämförelser kunde ske med övriga tre samtidigt tjänstgö¬
rande fiskalskompetenta biträden, samtliga f. ö. yngre som fiskaler än Landgren.
Det överenskoms härefter att Törnvall skulle meddela Landgren, att Törnvall
fått lämna presidenten en redogörelse för Landgrens arbetsprestationer, att Törn¬
vall därvid icke kunnat underlåta att framföra allvarlig kritik mot Landgren, att
Landgren borde söka avsevärt förbättra sina arbetsinsatser och att presidenten
komme att senare efterhöra utfallet av denna tillsägelse. Enligt vad jag erfarit tog
Landgren, sedan Törnvall talat med Landgren, också kontakt med Lutteman för
att ytterligare informera sig om bakgrunden till den skedda tillsägelsen.
Den 6 maj 1968 besökte jag i samband med hovrättsting ånyo rådhusrätten
375
och sammanträffade med Törnvall, dåmera efter Luttemans avgång t. f. borgmäs¬
tare. Sammanfattningsvis gav samtalet vid handen att någon egentlig förändring
i Landgrens arbetsresultat icke förekommit under den mellanliggande tiden.
I detta läge ansåg jag mig böra mera uttryckligt informera hovrättens övriga
ordinarie ledamöter om situationen. Detta ägde rum vid plenum den 29 maj 1968.
Vid plenum biträdde hovrättens ledamöter ett mitt förslag att Landgren borde få
tillfälle att framföra sina synpunkter i saken till presidenten, innan ställning togs
till Landgrens fortsatta tjänstgöring.
Efter kallelse infann sig därefter Landgren hos mig den 31 maj 1968. Därvid
meddelade jag honom att hans tjänstgöring i rådhusrätten icke utfallit tillfreds¬
ställande och att Törnvalls tillsägelse icke syntes ha haft åsyftad verkan. Jag be¬
tonade att bedömningen av hans tjänstgöring icke grundade sig på hans handha-
vande av ett eller annat enskilt mål eller ärende utan var en sammanfattande bedöm¬
ning av innebörd att han icke uppnått den nivå som fordras för fortsatt befordran
på domarbanan, »icke höll måttet». Vid samtalet, som ägde rum i närvaro av t. f.
byråchefen Odencrants och byrådirektören Carlquist, sade jag icke — såsom Land¬
gren gjort gällande i sin skrivelse till justitieombudsmannen — att Landgren »ej
längre var önskvärd som fiskal» och jag anmodade icke heller — såsom antytts i
en tidningsartikel — Landgren att själv säga upp sig. Däremot nämnde jag att
den möjligheten icke kunde uteslutas att hovrättens plenum kunde komma att
säga upp Landgren från hans anställning.
Vid plenum i hovrätten den 28 juni 1968 redogjorde jag för vad som förekom¬
mit vid samtal med Landgren, och hovrätten beslöt därefter att uppsäga Landgren
till årsskiftet. Beslut delgavs Landgren den 4 juli 1968.
Sammanfattningsvis framhöll Åqvist att Landgren uppsades från sin anställning
som fiskal i hovrätten på grund av — vid den kontinuerliga prövning som äger
rum av icke ordinarie befattningshavare — sedan lång tid ådagalagd bristande
lämplighet för vidare befordran på domarbanan.
I fråga om Landgrens till utbildningsdepartementet ingivna brev anförde Åqvist
i promemorian:
Mot slutet av diskussionen om Landgren (vid plenum den 29 maj 1968) förde
någon ledamot på tal en skrift som Landgren tidigare i maj skulle ha avfåtit till
förmodligen utbildningsdepartementet och vari FNL skulle ha omnämnts; skriften
hade någon tid dessförinnan varit refererad i dagspressen. I anledning härav åter¬
gav jag ur minnet innehållet i skriften och underströk liksom flera andra ledamö¬
ter att skriften självfallet saknade betydelse i sammanhanget. Samtidigt framhölls
att hovrätten givetvis icke kunde förhindra att en eventuell blivande uppsägning av
Landgren av denne eller andra kunde tolkas som föranledd av skriften men att
hovrätten lika självklart icke av denna anledning kunde avstå från eljest påkallade
åtgärder. Skriften har varken vid detta eller annat tillfälle distribuerats till eller
— mig veterligen — cirkulerat bland hovrättens ledamöter.
För fullständighetens skull bör nämnas att vid sammanträdet med Landgren den
31 maj 1968 skriften från Landgren till utbildningsdepartementet överhuvudtaget
icke var på tal. Den 10 september 1968 begärde Landgren att få träffa mig föl¬
jande dag, och ett sammanträffande ägde rum i hovrätten den 11 september 1968,
därvid byråchefen Ljunggren också var närvarande. Vid sammanträdet efterhörde
Landgren bl. a. möjligheten att få tjänstledighet för omskolning. I sammanhanget
376
förde Landgren själv skriften på tal. Därvid uttalade jag att skriften inte gjort
något vare sig till eller från när det gällt Landgrens uppsägning, eventuellt kan
orden ha fallit att skrivelsen »inte varit vare sig till er nackdel eller till er fördel»
i sammanhanget. Att Landgren fattat detta som att hans agerande för FNL icke
talat till hans fördel får stå för Landgrens egen räkning.
Åqvist uttalade sammanfattningsvis i denna del att skriften inte påverkat upp-
sägningsärendets handläggning.
Det av hovrätten den 15 november 1968 utfärdade tjänstgöringsbetyget är av
följande lydelse.
Landgren är född den 20 augusti 1938. Han antogs till fiskalsaspirant i Göta
hovrätt från och med den 19 oktober 1964 och till extra ordinarie fiskal i hovrät¬
ten från och med den 25 oktober 1965.
Landgren har efter fiskalsförordnandet tjänstgjort:
25/10 1965—20/3 1966 som fiskal i hovrätten;
21/3 1966—2/10 1966 som fiskalskompetent biträde i Vadsbo domsaga;
3/10 1966—28/2 1967 som fiskal i hovrätten;
1/3 1967—22/9 1968 som fiskalskompetent biträde vid rådhusrätten i Norr¬
köping.
Landgren har därjämte såväl före som efter antagandet till fiskal vid olika till¬
fällen haft kortvariga förordnanden i underrätt.
Hovrätten beslöt den 28 juni 1968 att Landgren skulle på grund av bristande
lämplighet skiljas från sin tjänst som extra ordinarie fiskal i hovrätten med ut¬
gången av december 1968. Genom skrivelse den 3 juli 1968 uppsades Landgren
i enlighet med hovrättens beslut. Uppsägningsskrivelsen delgavs honom den 4 juli
1968.
Landgren har därefter på egen ansökan beviljats tjänstledighet för enskilda
angelägenheter från och med den 23 september 1968 tillsvidare, dock längst till
och med den 31 december 1968.
Hovrätten har förklarat sig i avgivet yttrande anse att enligt arbetsrättslig praxis
skyldighet föreligger för statlig myndighet att på begäran utfärda tjänstgörings¬
betyg och anförde rörande det för Landgren utfärdade betyget bl. a.: Eftersom
Landgren begärt betyg över sin tjänstgöring, har hovrätten på sätt som skett ut¬
talat sig om anledningen till hans skiljande från tjänsten och därmed också om
hans tjänstbarhet. Därest hovrätten därutöver skulle lämnat särskilda värdeom¬
dömen angående Landgrens tjänstgöring, skulle dessa sammanfattningsvis inte ha
utmynnat i annat uttalande än att Landgren brustit i lämplighet för sin tjänst.
Självfallet står det Landgren fritt att hos hovrätten begära endast intyg om sin
tjänstgöring.
Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow följande.
Enligt 30 § första stycket statstjänstemannalagen må tjänsteman, som är för¬
ordnad tills vidare, efter skriftlig uppsägning skiljas från tjänsten. I andra stycket
av samma paragraf stadgas att uppsägning endast må ske om tjänstemannen visat
377
bristande lämplighet för tjänsten eller det finnes anledning att draga in denna eller
uppsägningen av annat skäl är påkallad från allmän synpunkt.
Landgrens tjänst som fiskal i hovrätten var extra ordinarie och att betrakta
som ett förordnande tills vidare. Av det nämnda stadgandet följer sålunda att
Landgren kunde uppsägas bl. a. om han visat bristande lämplighet för tjänsten.
Fog saknas för antagande att hovrätten i frågan om uppsägningen av Landgren
låtit sig påverkas av ovidkommande omständigheter och jag finner ej anledning
att ifrågasätta riktigheten i och för sig av hovrättens bedömning att Landgren
brast i lämplighet för tjänsten.
Av vad som anförts i Åqvists promemoria framgår emellertid att man inom
hovrätten hela tiden hyst tveksamhet om Landgrens lämplighet. Även om skälet
till att han ej tidigare än som skett uppsagts från sin tjänst var att man hoppats
att Landgren skulle utvecklas till det bättre och i det längsta velat bereda möjlighet
till en sådan utveckling, kan ifrågasättas om Landgren i anställningshänseende be¬
handlats på ett godtagbart sätt.
När Landgren uppsades hade han tjänstgjort som fiskalsaspirant ett år och som
fiskal drygt två och ett halvt år. Det är visserligen riktigt att vid domstolar och
andra myndigheter en kontinuerlig prövning äger rum och måste äga rum beträf¬
fande icke ordinarie befattningshavare. En uppsägning kan självfallet vara påkal¬
lad från allmän synpunkt även om den berörde tjänstemannen avsevärd tid varit
anställd hos myndigheten. Att märka är emellertid att olägenheterna av en uppsäg¬
ning regelmässigt torde bli större ju längre tid den uppsagde varit anställd hos
myndigheten. Det är därför från personalvårdssynpunkt av vikt att, när tveksamhet
föreligger huruvida en tjänsteman brister i lämplighet för sin tjänst, frågan om
hans fortsatta anställning avgöres inom rimlig tid.
I detta sammanhang må erinras om innehållet i 62 § arbetsordningen för rikets
hovrätter. Där stadgas att prövning av fiskalsaspirant såvitt möjligt bör ske innan
aspiranten tjänstgjort i hovrätten ett år. Avsikten med stadgandet är tydligen att
hovrätten i aspirantens intresse skall fatta beslut i frågan om hans antagande som
fiskal på ett tidigt stadium. Sedan fiskalsförordnande meddelats synes vederbörande
alltså böra vara berättigad att räkna med att endast vad därefter uppenbarats skall
kunna medföra hans skiljande från tjänsten. Att aspirantprövningen i realiteten
utsträckes över en lång tid efter fiskalsförordnandet är inte förenligt med berörda
stadgande.
Jämväl från allmän synpunkt måste det anses betänkligt att frågan om Land¬
grens lämplighet för tjänsten hållits öppen under avsevärd tid. Beslutet om hans
entledigande innebär att Landgren inte varit lämplig för domaruppgifter, men
han har trots det i stor utsträckning tjänstgjort som ordförande i underrätt. Det
torde väl vara oundvikligt att sådan tjänstgöring stundom anförtros den som ut¬
över nödig formell kompetens inte har personliga kvalifikationer för domar¬
banan. Med hänsyn till rättssäkerhetens krav är det emellertid olägligt att så sker,
och det måste anses vara betydelsefullt att förekomsten av dylika fall begränsas.
På grund av det anförda har enligt min mening hovrätten, genom underlåtenhet
378
att tidigare än som skett taga definitiv ställning till Landgrens anställningsförhål¬
landen, ej handlagt frågan därom med tillräcklig omsorg.
I det av hovrätten utfärdade tjänstgöringsbetyget för Landgren har upptagits
dels anställningstid och förordnanden och dels orsaken till att han skilts från fis-
kalstjänsten. Bortsett från att Landgrens födelseår angivits felaktigt synes den re¬
dovisning av faktiska omständigheter som därvid skett ej i och för sig kunna föran¬
leda anmärkning.
Inte desto mindre är det förklarligt att Landgren ej ansett sig kunna åtnöjas med
betyget. Ändamålet med ett tjänstgöringsbetyg torde främst vara att vederbörande
vid sökande av ny anställning skall kunna visa vilka arbetsuppgifter han förut haft,
hur han skött dessa och vad han i övrigt ådagalagt med avseende å tjänstbarhet
och uppförande. Eftersom hovrätten i det för Landgren utfärdade betyget inte
upptagit annat omdöme än att Landgren brustit i lämplighet, har det uppenbarligen
inte kunnat användas för nämnda ändamål.
Av 3 § statstjänstemannalagen framgår att myndighets skyldighet att utfärda
tjänstgöringsbetyg kan regleras genom avtal. Några regler i detta avseende torde
dock ej ha kommit till stånd. Däremot har enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 16 juni 1966 en särskild utredningsman tillkallats för att utreda frågan om
normer för betyg och intyg över anställning inom den statligt reglerade offentliga
förvaltningen (riksdagsberättelsen 1967 s. 379 och 1969 s. 423). Vid dessa för¬
hållanden synes det naturligt att tills vidare ledning hämtas av den praxis som fö¬
religger beträffande privat arbetsgivares skyldighet att utfärda betyg. Såvitt angår
frågan om betygets innehåll får anses gälla att arbetsgivaren är pliktig att ange,
förutom anställningstiden och arbetsuppgifterna, vitsord om yrkesskicklighet och
uppförande samt uppgift rörande anledningen till anställningens uppphörande (se
Personaladministrativa rådets skrift Hur man skriver tjänstgöringsbetyg s. 102 ff
med där anmärkta rättsfall). Vitsord om yrkesskicklighet och uppförande skall
grundas på arbetsgivarens egen uppfattning (NJA 1947 s. 129). Det omdöme som
därvid uttalas måste emellertid vara allsidigt och får sålunda ej redovisa enbart
negativa omständigheter utan att ange de positiva som därjämte kan anföras (jfr
nämnda skrift s. 87). På arbetstagarens begäran är arbetsgivaren skyldig att ur
betyget utelämna uppgift om anledningen till anställningens upphörande (jfr NJA
1941 s. 115 och Schmidt, Tjänsteavtalet, andra upplagan s. 146).
Med utgångspunkt i vad sålunda upptagits kan först konstateras att hovrätten i
tjänstgöringsbetyget för Landgren ej gjort någon bedömning av dennes sätt att
fullgöra sina åligganden. I hovrättens yttrande har visserligen gjorts gällande att
hovrätten åtminstone indirekt uttalat sig om Landgrens tjänstbarhet genom att
anföra skälet för hans entledigande. Att Landgren ansetts brista i lämplighet utgör
emellertid ett allmänt omdöme om honom som inte besvarar frågan hur han skött
sina uppgifter. Eftersom Åqvist, enligt vad han uppgivit i sin promemoria, för
Landgren framhållit att det inte förelåg anledning till anmärkning mot honom i
något visst mål eller ärende, synes kunna förutsättas att ett svar på frågan skulle
varit fördelaktigt för Landgren. Berörda allmänna omdöme måste för övrigt anses
379
vara alltför onyanserat för att böra användas i ett tjänstgöringsbetyg för den som
i drygt två och ett halvt år varit anställd i hovrätt som fiskal. För sådan tjänst
erfordras kvalifikationer i flera olika hänseenden, såsom beträffande teoretiska
kunskaper, omdömesförmåga, förmåga att uttrycka sig i tal och skrift, ordnings¬
sinne, samarbetsförmåga osv. Det har sålunda funnits goda möjligheter att und¬
vika ett så generellt uttryck som bristande i lämplighet, och naturligtvis har också
ytterligare precisering kunnat ifrågakomma. Särskilt med hänsyn till anställnings¬
tidens längd är det tydligt att Landgren inte saknat alla kvalifikationer för tjäns¬
ten och att alltså även positiva omständigheter kunnat anföras i fråga om hans
tjänstbarhet.
Vidare måste mot det av hovrätten utfärdade betyget anmärkas att däri uppta¬
gits orsaken till att Landgrens anställning upphört. Visserligen torde Landgren inte
då han gjorde framställning om betyget ha begärt att uppgift därom skulle uteslu¬
tas ur betyget, men det kan med fog hävdas att hovrätten bort inse att Landgren
hade ett sådant önskemål.
I enlighet med det nu anförda har hovrätten i tjänstgöringsbetyget för Land¬
gren dels underlåtit att yttra sig om hur denne fullgjort sina åligganden, dels be¬
träffande hans tjänstbarhet i övrigt uttalat sig alltför generellt och enbart negativt
och dels mot hans vilja angivit orsaken till anställningens upphörande. Det torde
visserligen inte kunna antagas att hovrätten, såsom Landgren ifrågasatt, haft ett
nedsättande syfte med att utforma betyget på sätt som skett, men det framstår
som anmärkningsvärt att en myndighet som ansett sig skyldig att utfärda tjänst¬
göringsbetyg inte ägt större förståelse för vad betyget borde innehålla. Även om
rättsläget på området i viss mån är oklart, synes enkel rättvisa ha bort medföra
en allsidigare utformning av betyget. Med nutida synsätt på förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare kan det ej vara godtagbart att en myndighet, som ef¬
ter lång tid funnit sig böra skilja en anställd från tjänsten på grund av bristande
lämplighet, tilldelar denne ett tjänstgöringsbetyg som ytterligare måste försvåra
hans situation.
Jag finner förty att hovrätten förfarit felaktigt genom att utfärda ifrågavarande
tjänstgöringsbetyg. Vad som förekommit är dock ej av beskaffenhet att för någon
tjänsteman i hovrätten föranleda ansvar.
Förutsättningar för entledigande av tjänsteman mot hans vilja under löpande
pensioneringsperiod. Tillika frågor om underlåten kommunikation och dröjsmål
med att vidarebefordra avskedsansökan m. m.
Enligt 4 § 1 mom. första stycket statens allmänna tjänstepensionsreglemente
(SPR) är reglementet underkastad anställningshavare avgångsskyldig vid övre grän¬
sen av den för honom gällande pensioneringsperioden. I tredje stycket av samma
moment föreskrives att, därest anställningshavare, som uppnått pensionerings-
380
periodens nedre men icke dess övre gräns, befinnes icke kunna på tillfredsställande
sätt utföra honom åliggande arbete, han må förklaras skyldig att avgå.
Enligt 2 § 3 mom. tilläggsbestämmelserna till SPR gäller, att fråga om tillämp¬
ning av bestämmelserna i 4 § 1 mom. tredje stycket SPR prövas av den, på vilken
anställningshavarens entledigande ankommer, i den mån icke överordnad myn¬
dighet förbehållit sig prövningen. Finnes anledning antaga att tillämpning av be¬
stämmelserna i 4 § 1 mom. tredje stycket SPR bör ifrågakomma, skall tillfälle
beredas anställningshavaren att inkomma med ansökning om entledigande jämte
ansökning om egenpension.
Där ej särskilda skäl föranleder annat, bör avgången ej fastställas att äga rum
tidigare än sex månader efter det tillfälle beretts anställningshavaren att inkomma
med dylik ansökning. I 2 § 4 mom. tilläggsbestämmelserna föreskrives vidare att,
där fråga om anställningshavares avgångsskyldighet jämlikt 4 § SPR förekommer
— sålunda även vid tvångsentledigande enligt 1 mom. tredje stycket nämnda para¬
graf — entledigande ej må ske utan att frågan om anställningshavarens rätt att
komma i åtnjutande av egenpension dessförinnan avgjorts eller i samband med ent¬
ledigandet avgöres. Underlåter anställningshavare att i vederbörlig ordning ingiva
ansökning om entledigande och om ålderspension och inkommer han icke med
sådana ansökningar utan dröjsmål efter det han av vederbörande verksmyndighet
(huvudman) erinras om sin skyldighet därutinnan, ankommer det på myndigheten
(huvudmannen) att föranstalta om prövning av frågan om anställningshavarens
rätt att komma i åtnjutande av ålderspension samt att, därest pensionsrätt prövats
föreligga, entlediga anställningshavaren eller göra hemställan om hans entle¬
digande.
I en den 19 september 1968 till JO inkommen skrift anförde kriminalkommissa¬
rien Hugo Balkert, som innehade tjänst hänförd till pensioneringsperiod III (65—
66 år) och den 1 maj 1968 uppnått periodens nedre gräns, klagomål mot polis¬
mästaren i Solna polisdistrikt Georg Nyqvist och länspolischefen i Stockholms län
John Lundwall med anledning av åtgärder som av dem vidtagits i syfte att åstad¬
komma Balkerts entledigande från tjänsten snarast möjligt efter den 1 maj 1968.
Balkert påstod även, att Nyqvist den 9 april 1968, då han med Balkert dryftade
frågan om dennes pensionsavgång, varit obalanserad i sitt uppträdande mot honom,
utfarit i tarvligheter och bl. a. yttrat, att »Ni ska inte tro, att det här är någon
försörjningsinrättning».
Efter remiss inkom Lundwall med utredning och yttrande, varefter Balkert avgav
påminnelser. Jämväl Nyqvist inkom med yttrande. Ytterligare upplysningar in¬
hämtades från statens personalpensionsverk.
Av utredningen framgick följande: I skrivelse till Balkert den 22 maj 1968 —
undertecknad av Lundwall — anförde länsstyrelsen i Stockholms län, att enär
anledning fanns till antagande att tillämpning av 4 § 1 mom. tredje stycket SPR
borde ifrågakomma beträffande Balkerts avgång från tjänst, länsstyrelsen beredde
denne tillfälle att till länsstyrelsen inkomma med ansökning om entledigande jämte
ansökning om egenpension.
381
I en till länsstyrelsen ställd skrift den 14 juni 1968 anhöll Balkert bl. a. om när¬
mare besked beträffande anledningen till att en tillämpning av 4 § 1 mom. tredje
stycket SPR ifrågasattes beträffande honom.
Nyqvist yttrade sig i saken i skrivelse till länsstyrelsen den 10 juli 1968 och
anförde bl. a. följande: Nyqvist upptog under hösten 1967 tillsammans med polis¬
intendenten G. Rohlin till behandling frågan om de borde ta initiativ till förslag
om att Balkert borde avgå i samband med uppnåendet av pensionsperiodens nedre
gräns den 1 maj 1968. Det stod klart för dem att Balkert ej på ett tillfredsställande
sätt kunde sköta honom åliggande arbete som kriminalkommissarie och chef för
kriminalsektionen i polisdistriktet. Något förslag till länsstyrelsen avläts emellertid
icke, beroende på att Balkert åtnjöt sjukledighet. Frågan blev åter aktuell våren
1968. Nyqvist delgav, troligen den 9 april 1968, Balkert sin syn på saken och
klargjorde att Balkert enligt Nyqvists mening ej kunde fullgöra sin tjänst på ett
tillfredsställande sätt. Balkert ställde sig dock helt oförstående härtill. — De brister
som främst framträdde i fråga om Balkerts tjänsteutövning gällde initiativkraften
samt förmågan att organisera, fördela och leda arbetet.
T. f. länspolischefen Lars Olsson avlät därpå till statens personalpensionsverk
en den 31 juli 1968 dagtecknad ansökan om egenpension för Balkert. Personal¬
pensionsverket översände med skrivelse den 19 augusti 1968 ansökningen till
polismästaren i Solna polisdistrikt för komplettering.
I skrivelse till rikspolisstyrelsen den 12 september 1968 anslöt sig länsstyrelsen
till vad Nyqvist anfört i sin ovannämnda skrivelse av den 10 juli 1968 om Balkerts
bristande förmåga att utföra honom — såsom chef för kriminalsektionen — ålig¬
gande arbete. Länsstyrelsen, som uttalade att oförmågan enligt länsstyrelsens me¬
ning icke hade sin grund i sjukdom, överlämnade — enär jämlikt kungörelsen
1967: 279 fråga om tillsättande av och entledigande från tjänst som kriminalkom¬
missarie numera prövas av rikspolisstyrelsen — ärendet till styrelsen för vidare
handläggning. Därest beslut fattades om Balkerts entledigande borde detta enligt
länsstyrelsen fastställas till senast den 1 december 1968.
Balkert insände den 12 oktober 1968 tjänstevägen en till rikspolisstyrelsen ställd
ansökan om sitt entledigande fr. o. m. den 1 maj 1969 jämte en därvid fogad an¬
sökan till personalpensionsverket om egenpension. Ansökningarna, som inkom
den 14 oktober 1968 till Solna polisdistrikt, kvarhölls av Nyqvist till den 18 no¬
vember 1968, då de båda handlingarna översändes till personalpensionsverket, dit
de inkom den 19 november 1968.
Redan tidigare hade emellertid rikspolisstyrelsen agerat i saken. Med skrivelse
den 25 oktober 1968 till personalpensionsverket överlämnade rikspolisstyrelsen
länsstyrelsens förut nämnda ansökan om egenpension för Balkert till personal¬
pensionsverket. Styrelsen tillstyrkte ansökan. Personalpensionsverket meddelade
beslut den 5 november 1968 i anledning av ansökan och förklarade Balkert äga
rätt till egenpension enligt SPR. Beslutet expedierades till polismästaren i Solna
polisdistrikt. Denne (Nyqvist) hemställde därefter i skrivelse till rikspolisstyrelsen
att Balkert skulle beviljas avsked fr. o. m. den 1 januari 1969. Rikspolisstyrelsen
382
beslöt den 20 november 1968 meddela Balkert avsked fr. o. m. den 1 januari 1969.
Sedan Balkert överklagat rikspolisstyrelsens beslut hos Kungl. Maj:t, medde¬
lade Kungl. Maj:t i regeringsrätten den 18 februari 1969 utslag på Balkerts besvär
och upphävde rikspolisstyrelsens överklagade beslut. I regeringsrättsutslaget utta¬
lades bl. a. följande.
Såvitt handlingarna i målet utvisar grundar sig rikspolisstyrelsens beslut på ut¬
talanden av polismästaren och länsstyrelsen om att Balkert icke kan fullgöra sin
tjänst på tillfredsställande sätt. Det kan på grund av de nämnda uttalandena och
vad i övrigt förekommit i målet anses klarlagt, att motsättningar uppkommit mellan
Balkert och hans närmaste överordnade och att dessa icke är tillfredsställda med
hans sätt att sköta tjänsten. Uttalandena har emellertid i huvudsak endast karak¬
tären av allmänt hållna omdömen och innefattar icke någon sådan utredning om
faktiska förhållanden, som kan anses visa, om och i vad mån Balkert brustit i
fullgörande av tjänsten. Utredningen i målet är således icke av den beskaffenhet,
att den möjliggör ett bedömande — oberoende av den åsikt som myndigheterna
företräder i själva saken — huruvida Balkert är ur stånd att fullgöra sin tjänst på
ett tillfredsställande sätt. Då det vid sådant förhållande icke kan anses ådagalagt,
att detta är fallet, upphäver Kungl. Maj:t rikspolisstyrelsens överklagade beslut.
Balkert påtalade i sina påminnelser att rikspolisstyrelsen meddelat sitt nyss¬
nämnda beslut om Balkerts avskedande utan att Balkert förvarnats och utan att
han hunnit uttaga sin semester för år 1968.
Nyqvist tillbakavisade »med skärpa» vad Balkert i klagoskriften anfört mot ho¬
nom personligen.
I sitt yttrande anförde Lundwall bl. a.: Pensionsärendet har icke sin grund i
animositet från Nyqvists sida gentemot Balkert; i den mån någon varit särskilt
aktiv i ärendet är det Lundwall. Lundwalls aktivitet har därvid förestavats av hans
bedömning att Balkert ej på ett tillfredsställande sätt kunnat utföra det honom
åliggande betydelsefulla arbetet som kriminalkommissarie i länets största polis¬
distrikt.
Med anledning av Nyqvists åtgärd att över en månad kvarhålla Balkerts den 12
oktober 1968 tjänstevägen insända ansökningar om entledigande och om tjänste¬
pension begärdes nytt yttrande av Nyqvist. I anledning härav anförde Nyqvist
följande.
Enligt här fört diarium inkom Balkert den 14 oktober 1968 med en till Riks¬
polisstyrelsen ställd ansökan om avsked per den 1 maj 1969 jämte en därvid fogad
ansökan om egenpension. Det var för undertecknad känt att frågan om Balkerts
avgångsskyldighet jämlikt 4 § första mom. tredje stycket statens allmänna tjänste-
pensionsreglemente var föremål för Rikspolisstyrelsens och Statens personalpen¬
sionsverks prövning. Då jag räknade med, att beslut i ärendet skulle fattas inom
den allra närmaste tiden, vidarebefordrade jag för undvikande av dubbelhandling
ej omgående angivna handlingar.
Troligen den 18 november 1968 meddelade mig polisintendent Hans Leister
att personalpensionsverket telefonledes efterhört, huruvida Balkerts ansökan om
egenpension ingivits till polismyndigheten och att verket önskade få sig tillsänd
Balkerts ansökan. Sistnämnda dag översändes ansökan till personalpensionsverket,
varvid jag hänvisade till verkets tidigare beslut i ärendet av den 5 november 1968.
383
Härvid gjorde jag även följande anteckning: »RPS handlägger fråga om avsked
från 1.1.1969.»
Uppenbarligen av förbiseende kom såväl Balkerts ansökan om avsked som hand¬
lingen om egenpension att direkt tillställas personalpensionsverket.
I skrivelse den 21 januari 1969 till rikspolisstyrelsen hemställde JO Ulf Lund¬
vik om yttrande med anledning av att, enligt vad av handlingarna syntes framgå,
styrelsen genom förenämnda beslut den 20 november 1968 entledigat Balkert från
tjänsten utan att denne dessförinnan av styrelsen beretts tillfälle att yttra sig över
den till grund för beslutet liggande utredningen. I ett med anledning härav den 27
februari 1969 avgivet yttrande anförde styrelsen följande.
Polischefen och länspolischefen har båda funnit att Balkert inte på ett tillfreds¬
ställande sätt kunde fullgöra sin tjänst som chef för kriminalsektionen i Solna
polisdistrikt. Tjänsten är krävande och av vital betydelse för polisverksamheten.
Rikspolisstyrelsen anser att i ärendet förelegat klara och otvetydiga skäl för beslutet
den 20 november 1968 om Balkerts entledigande.
Balkert, som genom bl. a. samtal med polischefen och genom länsstyrelsens
skrivelse den 22 maj 1968 delgivits dessa myndigheters inställning till hans pen¬
sionsavgång, har i skrift den 14 juni 1968 utvecklat sin syn på frågan. Föreskrifter
eller andra regler för den formella handläggningen av ärenden av detta slag utöver
föreskrifterna i tilläggsbestämmelser till SPR torde inte föreligga. Ärendenas nära
anknytning till ärenden om vitsordsgivning, betygsutfärdande o. d. kan ha bidragit
till avsaknaden av bestämmelser om delgivning, respittider och andra omständig¬
heter av formell karaktär. Någon praxis i dessa avseenden har inte heller ut¬
bildats. Rikspolisstyrelsen finner alltså att formell skyldighet inte förelegat för
rikspolisstyrelsen att delge Balkert handlingarna före ärendets slutliga avgörande.
Rikspolisstyrelsens underlåtenhet i denna del grundade sig dock inte enbart på
formella skäl utan även på förvissningen att Balkert inte skulle kunna komma att
tillföra ärendet något ytterligare av värde för bedömning av frågan huruvida han
på ett tillfredsställande sätt kunde sköta sin tjänst. Detta torde även till fullo ha
bestyrkts av vad Balkert senare anfört i saken. Rikspolisstyrelsen vill dock nu ge
tillkänna att det, med hänsyn till den fråga som förelåg till avgörande, torde ha
varit till fördel om en formell delgivning med Balkert kommit till stånd. Rikspolis¬
styrelsen vill även meddela att styrelsen — för den händelse liknande ärenden
skulle uppkomma — avser att verkställa formell delgivning med vederbörande före
beslut.
Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Petrén följande.
År 1951 infördes i de statliga pensionsreglerna det nuvarande systemet med
pensionsperioder i stället för tidigare ordning med en fast pensionsålder. Systemet
innebär att statlig tjänsteman har rätt att avgå med pension då han uppnår pen-
sioneringsperiodens nedre gräns och är skyldig avgå då han når periodens övre
gräns. I princip är det befattningshavaren som själv äger bestämma vid vilken tid¬
punkt under pensioneringsperioden han vill avgå. Emellertid fogades till denna be¬
fattningshavarens rätt som ett komplement en myndigheternas rätt att under vissa
förutsättningar besluta om tjänstemannens avskedande redan då han uppnår perio¬
dens nedre gräns. I samband med systemets införande gjordes åtskilliga uttalanden,
384
av vilka här kan ur departementschef syttrandet (prop. 1951: 184 s. 57—58) återges
bl. a. följande.
Vad först angår frågan om myndigheternas möjlighet att besluta om befattnings¬
havares entledigande under pensioneringsperiod delar jag pensionsålderskommit-
téns uppfattning, att myndighet icke regelmässigt skall ha att upptaga befatt¬
ningshavarens fortsatta tjänstgöring utöver pensioneringsperiodens nedre gräns till
särskilt övervägande utan tjänstgöringen bör oförändrat fortgå till den tidpunkt
före periodens slut, intill vilken befattningshavaren önskar kvarstå, såvida icke
myndigheten av särskilda skäl finner anledning föreskriva att tjänstgöringen skall
upphöra tidigare.---
Liksom kommittén förutsätter jag, att myndighet icke meddelar beslut om entle¬
digande under pensioneringsperiod utan att ha förskaffat sig en bestämd, på erfa¬
renhet av befattningshavarens arbete grundad uppfattning om hans arbetsförmåga.
Härvidlag bör man givetvis icke kräva en så formbunden prövning som är stadgad
i fråga om sjukpensionering. I princip bör enligt min mening för avbrytande av
tjänstgöring under pensioneringsperiod fordras att befattningshavaren befunnits
icke kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden. Därutöver
bör i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag gälla, att entledigande
må ske, då befattningshavarens bibehållande i tjänst får anses innebära risker för
hans egen eller andras säkerhet eller hälsa.
Statsutskottet uppmärksammade vid sin behandling av propositionen bl. a. de
motsättningar som kan uppkomma mellan befattningshavare, som önskar kvar-
stanna i tjänst, tills han uppnår pensionsperiodens övre gräns, och myndigheten,
som önskar göra sig av med en tjänsteman, som visar tecken på sjunkande tjänst-
barhet. Utskottet yttrade härom (SU 1951: 146 s. 27 och 28).
Befattningshavarens valfrihet med avseende å tidpunkten för avgången måste
sålunda självfallet — vilket även departementschefen förutsatt — motsvaras av en
befogenhet för myndigheten att tillse, att icke tjänstgöringen utsträckes längre än
som motiveras av tjänstbarheten. Det ligger i sakens natur, att denna intresseavväg¬
ning kan erbjuda svårigheter i det enskilda fallet. Med den utformning bestäm¬
melserna erhållit i propositionsförslaget och vartill utskottet i det följande åter¬
kommer, synas svårigheterna dock kunna i betydande utsträckning bemästras.
Vidare bör myndighet icke fatta beslut om entledigande under pensionerings¬
period utan att ha förskaffat sig en bestämd, på erfarenhet av befattningshavarens
arbete grundad uppfattning om hans arbetsförmåga. Mot vad propositionsförslaget
på denna punkt i övrigt innehåller har utskottet intet att invända.
Reglerna har sedan 1951 undergått vissa justeringar men kvarstår, såvitt nu
är i fråga, oförändrade i sina huvuddrag i 1959 års nu gällande pensionsreglemente
(SPR).
Uppenbart är att ärende om att avskeda tjänsteman mot hans vilja, innan han
uppnått pensionsperiodens övre gräns, måste handläggas med största omsorg. Av
de ovan återgivna uttalandena vid införande av ordningen med pensionsperioder
framgår, att hänsyn i första hand skall tagas till befattningshavarens egna önskemål.
385
Endast om genom sådant hänsynstagande statliga effektivitetskrav blir i mera av¬
görande grad eftersatta, bör ifrågakomma att tvångsvis entlediga en tjänsteman.
Reglerna synes också ha tillämpats med stor försiktighet. Hos JO har uppgivits
att rikspolisstyrelsen icke tidigare haft något ärende av detta slag före Balkerts
fall. Det förhållandet att icke tidigare under de år rikspolisstyrelsen varit verksam
(sedan den 1 juli 1964) något enda fall av tvångsvis avskedande före uppnående
av den övre pensionsgränsen inträffat, trots att det gäller en så stor personalgrupp
som polisen och en kår, på vilken måste ställas höga krav ifråga om effektivitet,
tyder på att man gått fram med försiktighet och i förekommande fall eftersträvat att
nå godvillig uppgörelse med tjänstemannen ifråga.
Såsom statsutskottet framhåller måste ställas betydande krav på utredningen i
fall av denna art. Det måste, såsom statsutskottet i sitt ovan återgivna yttrande
avser att framhålla, klart och övertygande utredas att tjänstemannen icke på ett
tillfredsställande sätt kan utföra honom åliggande arbete. Regeringsrätten har i sitt
utslag på Balkerts besvär intagit samma ståndpunkt.
I Balkerts fall fanns av här tillgängliga handlingar att döma icke annan utred¬
ning än ett den 10 juli 1968 dagtecknat uttalande av Balkerts närmaste chef,
Nyqvist, till vilken Balkert synes stå i visst motsatsförhållande, av innehåll att
bristerna i Balkerts tjänstbarhet främst framträder beträffande hans initiativkraft
samt hans förmåga att organisera, fördela och leda arbetet. Nyqvist förklarar det
vara helt uteslutet att Balkert mäktar med göromålen som biträdande spanings-
ledare och chef för spaningscentralen vad gäller grova våldsbrott. Länsstyrelsen har
i sitt yttrande av den 12 september 1968 anslutit sig till Nyqvists uttalande att
Balkert icke kan på ett tillfredsställande sätt utföra honom åliggande arbete som
chef för kriminalsektionen. Såvitt här tillgänglig utredning utvisar — något som
bekräftas av regeringsrättens utslag — har rikspolisstyrelsen icke haft tillgång till
ytterligare material som underlag för sitt beslut att entlediga Balkert fr. o. m. den
1 januari 1969.
Balkert sjalv har icke beretts tillfälle yttra sig i ärendet om sitt avskedande. Av
allmänna förvaltningsrättsliga grundregler följer att ett för en enskild tjänsteman
så ingripande beslut som hans tvångsvisa avskedande icke får beslutas utan hans
hörande.
Spörsmålen beträffande kommunikation har varit föremål för överväganden av
besvärssakkunniga och senast utförligt belysts i det inom justitiedepartementet ut¬
arbetade förslaget till förvaltningslag (SOU 1968: 27 s. 143—173). Den i 15 §
lagförslaget intagna huvudregeln om kommunikation innebär att slutligt beslut,
som går part emot, inte får meddelas utan att myndigheten underrättat parten om
upplysning, yttrande eller annat, som tillförts ärendet genom annan än honom
själv, och lämnat parten tillfälle att yttra sig över det. Den rättsgrundsats, som
föreslås bli lagfäst i stadgandet, torde, som jag nyss antytt, utgöra del av gällande
rätt.
Då vidare, som angives i förarbetena, en omsorgsfull utredning om vederböran-
des tjänstbarhet skall eftersträvas i ärenden om ifrågasatt tvångsavskedande, måste
13 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdas;
386
givetvis den, om vars oförmåga är fråga, beredas tillfälle att själv förebringa allt
det material han önskar andraga till sakens belysning. Att så bort ske har i före¬
varande fall varit så mycket mera påkallat, som personliga motsättningar synes ha
förelegat mellan Nyqvist och Balkert.
Under angivna omständigheter har rikspolisstyrelsen, trots att någon formell
föreskrift icke överträtts, förfarit felaktigt, då den beslutat om Balkerts entledigande
utan att ha inhämtat Balkerts yttrande över utredningen i saken. Balkert har först
i sina besvär till Kungl. Maj:t fått tillfälle att närmare utveckla sin talan. Även i
övrigt hade en mera ingående utredning varit behövlig.
Bristerna i utredningen i detta ärende bör enligt min mening betecknas som
allvarliga. Då emellertid rikspolisstyrelsen förklarat sig ämna i fortsättningen i lik¬
nande fall verkställa delgivning med vederbörande före fattande av beslut, kan
jag begränsa mig till att än en gång understryka vikten av att utredningen ägnas
tillbörlig omsorg och framför allt av att kommunikationsprincipen iakttages.
Själva sakfrågan har numera avgjorts av Kungl. Maj:t. Den föranleder därför
inte något annat mitt yttrande än att det med hänsyn till de syften, som stadgandet
i 4 § 1 mom. tredje stycket SPR avses skola tillgodose, synes mig kunna starkt
ifrågasättas, om ej den vinst i effektivitetshänseende staten kunde ha gjort genom
att avlägsna Balkert från hans tjänst fyra månader tidigare än eljest skolat ske
mångfalt uppväges av vad staten därmed skulle förlorat i anseende som personal¬
vårdande arbetsgivare. Med hänsyn till föreliggande personalbrist inom polisen
synes mig sannolikt att Balkert, som har långvarig erfarenhet av polisiär tjänst,
bort kunna utnyttjas på ett rationellt sätt inom polisväsendet under de fyra
månader som tvisten gällde.
Nyqvist har icke vidarebefordrat Balkerts ansökningar om avsked och om egen¬
pension till respektive myndigheter i vederbörlig ordning. Avskedsansökan har
över huvud icke insänts till rätt adressat rikspolisstyrelsen utan till personalpen¬
sionsverket. Visserligen var vid den tidpunkt, då Balkert ingav sin avskedsansökan,
redan frågan om hans tvångsvisa entledigande anhängiggjord. Detta förhållande
kan emellertid icke ha givit Nyqvist befogenhet att stoppa Balkerts ansökan, som
bort omgående överlämnas till rikspolisstyrelsen för gemensam handläggning med
det andra ärendet om Balkerts avgång. Nyqvist hade vidare till personalpensions¬
verket bort omedelbart vidarebefordra Balkerts ansökan om pension. Jämlikt 2 §
4 mom. tredje stycket tilläggsbestämmelserna till SPR inträder nämligen myndighe¬
tens plikt att föranstalta om prövning av tjänstemans rätt till pension först då an-
ställningshavaren underlåtit att själv ingiva ansökan. Rikspolisstyrelsen insände
sin ansökan om pension för Balkert först den 25 oktober 1968. Genom Nyqvists
innehållande av Balkerts ansökan har personalpensionsverket berövats möjlighet
att i ärendet beakta Balkerts egen ansökan. Då emellertid, såvitt kan överblickas,
Balkert härigenom icke lidit någon rättsförlust, låter jag bero vid en allvarlig er¬
inran till Nyqvist, som i saken förfarit felaktigt. Inkomna ansökningar av nu före¬
varande slag måste vidarebefordras i vederbörlig ordning.
Mot Nyqvists bestridande är icke styrkt, att han vid sammanträffandet med
387
Balkert den 9 april 1968 gjort sig skyldig till kränkande uttalanden mot Balkert
eller eljest uppträtt otillbörligt. I denna del finns sålunda icke grund för något mitt
ingripande.
Diskriminering i platsannonser
Inledning, bakgrund
Genom kungörelse den 15 juni 1945 (SFS nr 424), som trädde i kraft den 1
januari 1946, förordnade Kungl. Maj:t, att statsmyndighet icke utan Kungl. Maj:ts
medgivande äger förbehålla viss statstjänst eller annat allmänt uppdrag för endast
män eller endast kvinnor.
Den 8 februari 1963 skrev expeditionschefen i civildepartementet — på uppdrag
av chefen för samma departement, som i ärendet samrått med övriga statsråd —
till samtliga expeditionschefer i statsdepartementen samt chefen för utrikesdeparte¬
mentets personalavdelning och uppmanade dem att tillse, att vid utannonsering av
tjänster tillhörande vederbörandes departement annonserna icke infördes under
rubrik avsedda för enbart manliga eller enbart kvinnliga tjänster. Det påpekades i
skrivelsen, att annonserna självfallet icke heller skulle utformas så att därav kunde
utläsas att person av visst kön önskades för viss tjänst. — Om vad sålunda skulle
iakttagas för statsdepartementens del förutsattes underställda verk och myndig¬
heter bli underrättade genom försorg av skrivelsens mottagare.
Genom cirkulär till statsmyndigheterna den 26 augusti 1960 (SFS nr 538) gjorde
Kungl. Majrt dessa uppmärksamma på ett uttalande av utredningen om äldre
arbetskraft i statstjänst att faktiska åldersgränser icke bör införas genom att i sam¬
band med ledigannonsering etc. önskemål om viss ålder uttalas. Utredningens för¬
slag (betänkande inom socialdepartementet den 9 april 1960, stencil) innefattade
bl. a., att myndighet icke skulle få i praktiken införa åldersgränser, t. ex. genom att
hos arbetsförmedlingen eller i samband med ledigannonsering, prospekt eller an-
ställnmgsbroschyrer etc. uttala önskemål om viss ålder.
Enligt 6 § första stycket statstjänstemannastadgan den 3 december 1965 (SFS
nr 601) får endast den som företett läkarintyg om sitt hälsotillstånd utses till inne¬
havare av tjänst som tillsättes av myndighet eller upptagas i förslag till tjänst som
tillsättes av Kungl. Maj:t. Detta gäller enligt andra stycket, om ej särskilda skäl
föranleder till annat, dock icke i fråga om den som tidigare erhållit tjänst förenad
med rätt till statlig pension eller den som ifrågakommer till icke-ordinarie anställ¬
ning, vilken beräknas vara så kort tid eller bli förenad med tjänstgöring av så ringa
omfattning att rätt till statlig pension icke inträder. — Såvitt gäller statligt reglerade
kommunala tjänster har i Kungl. Maj:ts stadga den 3 december 1965 om vissa
tjänstemän hos kommuner m. fl. (SFS nr 602) i 5 § meddelats bestämmelser i fråga
om läkarintyg, vilka överensstämmer med de i 6 § statstjänstemannastadgan därom
meddelade.
I en skrift, som inkom till JO den 11 augusti 1969, anmälde redaktören K.-G.
388
Michanek att de förut nämnda föreskrifterna i stor omfattning åsidosattes av myn¬
digheterna och påkallade JO:s ingripande direkt mot vissa statsmyndigheter.
Michanek hänvisade till en av honom gjord undersökning, vars resultat publicerats
i Expressen den 5—10 juli 1969.
Redan innan klagoskriften inkom hade JO Lundvik — med anledning av upp¬
gifterna i Expressen — föranstaltat om granskning av vissa av länsarbetsnämnden
i Stockholms län utgivna platslistor. Enär de däri förekommande meddelandena
angående lediga platser hos myndigheter i flera fall befanns avfattade i strid mot
gällande bestämmelser, lät JO inhämta yttranden från vissa berörda myndigheter.
I flera av dessa yttranden uttalades, att anledningen till att villkor om ålder eller
kön uppställts var missförstånd mellan den tjänsteman hos myndigheten som gjort
beställningen av arbetskraft och ordermottagaren hos arbetsförmedlingen. Det gjor¬
des också gällande, att myndigheten ej godkänt meddelandets lydelse, för vilken
arbetsförmedlingen varit ansvarig. Med anledning härav verkställde JO den 26
november 1969 inspektion av länsarbetsnämnden i Stockholms län, varvid inspek¬
tionen begränsades till frågor rörande praxis vid ledigförklarande av statliga
tjänster m. m.
JO upptog också till granskning vissa fall, där platser utannonserats i dags¬
pressen, och infordrade vederbörande myndighets yttrande med anledning av vad
därvid iakttagits.
Slutligen inkom Michanek den 17 och 21 oktober med ett antal tidningsurklipp
jämte fotokopior av orderblanketter vilka använts vid ordermottagning vid läns¬
arbetsnämnden i Stockholms län.
I det följande kommer att kortfattat redovisas de fall av diskriminering i med¬
delanden om lediga platser och platsannonser, vilka JO upptagit till närmare
granskning. Fallen fördelas därvid i tre huvudgrupper: förbehåll vid ledigförkla¬
rande av tjänster för antingen manlig eller kvinnlig sökande, uppställande av ålders¬
gränser samt infordrande av »friskintyg» i stället för läkarintyg.
De utredda fallen
I. Fall av förbehåll för manlig eller kvinnlig sökande
a) Statens pris- och kartellnämnd. I den av arbetsförmedlingen
i Stockholm utgivna platslistan, avdelning A för vecka 31 år 1969 (tiden den 27
juli—den 2 augusti), fanns på s. 18 intaget ett meddelande, att nämnden sökte en
kontorist i lönegrad A 9. Medelst ett »K» angavs att tjänsten var avsedd för kvinn¬
lig sökande. _ Efter remiss inkom nämnden med yttrande. Nämnden framhöll
därvid, att den alltid tillämpat den regeln, att lediga tjänster utannonseras utan
förbehåll beträffande kön. Om den berörda annonseringen anförde nämnden
bl. a. följande.
Såvitt nämnden kunnat utröna har i föreliggande fall icke något förbehåll av
berört slag skett från nämndens sida. Emellertid kan det icke anses uteslutet att
genom ordvalet vid den muntliga anmälan — som sannolikt skedde i mars månad
389
— arbetsförmedlingens personal bibringats den uppfattningen att tjänsten gällt
kvinnliga platssökande. Vederbörande tjänsteman hos nämnden kan ha sagt »vi
söker en maskinskriverska, som också är hemma i maskinräkning», varmed dock
ingalunda menats att anställningen skulle vara förbehållen kvinnliga sökande. Ut¬
tryckssättet har i så fall varit betingat av erfarenheten att manliga platssökande i
allmänhet icke visar intresse för denna typ av anställning. Vidare är det möjligt att
nämndens tjänsteman vid sitt samtal med arbetsförmedlingen kan ha framhållit
att tjänsten eventuellt kunde tänkas delad mellan två hemmafruar, som söker
halvtidstjänst.
Av det ovanstående framgår, att nämnden icke avsett att förbehålla den ifråga¬
varande tjänsten för endast kvinnliga platssökande, men att arbetsförmedlingen
synes ha uppfattat situationen så och därför — utan att nämnden begärt det och
utan nämndens vetskap — markerat den lediga tjänsten med ett »K» i sin publi¬
kation.
Vid inspektionen av länsarbetsnämnden besökte JO ordercentralen för mottag¬
ning av beställning av arbetskraft för kontor och förvaltning. JO tog därvid del av
orderblanketten avseende ifrågavarande tjänst. Klarhet kunde därvid inte skapas,
hur beteckningen »K» i platslistan kommit till. Det konstaterades emellertid, att
beteckningen sedermera strukits. Beställningen hade kommit in den 10 mars.
b) Statens Vattenfallsverk. Genom annons i Dagens Nyheter för
den 8 maj 1969 sökte vattenfallsverket en stansoperatris till datacentralen vid hu¬
vudkontoret i Råcksta. — Då annonsens avfattning angav att tjänsten syntes vara
avsedd för kvinnlig sökande, remitterades ärendet till vattenfallsverket för ytt¬
rande. — I sitt remissvar hävdade verket, att gängse språkbruk följts vad avsåg den
för arbetet adekvata yrkesbenämningen. Suffixet »-tris» hade icke ansetts utesluta
potentiella manliga sökande. Att använda begreppet »operatör» eller »stansopera¬
tör» syntes mindre lämpligt, då det inte syntes ingå i det allmänna språkbruket för
den eftersökta yrkesgruppen utan rent av avse en annan yrkeskår. Enligt verkets
uppfattning syntes den enda möjligheten att undvika eventuella missförstånd be¬
träffande en könsbunden yrkesbenämning vara en längre omskrivning, vari ingick
ordet »anställningshavare» eller »tjänsteman» jämte en beskrivning av arbetsupp¬
giften. Annonstextens krav på pregnans och klarhet gjorde dock att verket inte
fann förfarandet rekommendabelt. Någon diskriminering av eventuella manliga
sökande hade ingalunda avsetts.
c) Statistiska centralbyrån. Genom en annons i Dagens Nyheter
för den 12 augusti 1969 sökte centralbyrån (SCB) två stansoperatriser till sin
datamaskincentral. Då annonsens avfattning angav att tjänsterna syntes vara av¬
sedda för kvinnliga sökande, infordrades yttrande från centralbyrån. I yttrandet
anfördes följande.
Vid annonsering efter personal till en specifik arbetsuppgift är det givetvis önsk¬
värt att kortfattat göra klart för läsarna vad slags arbetsuppgifter den utannonse¬
rade befattningen avser. Yrkesbenämningen stansoperatris (eller stanserska) är den
inom arbetsområdet i fråga mest brukliga på den personal som utför renodlat stans¬
arbete. I likhet med vissa andra titlar, t. ex. sjuksköterska, systemman, har titeln
genom sin språkliga utformning en könsanknytning, varför den kan uppfattas som
390
förbehållen visst kön, trots att så ingalunda är fallet. Det kan väl också ifrågasättas
om den manliga formen stansoperatör är mindre könsdiskriminerande. SCB följer
denna benämningspraxis utan att förbehåll för kvinnliga sökande förekommer vid
något anställningstillfälle. Vid annonsering efter stansoperatriser har SCB vid flera
tillfällen haft manliga sökande som även i något fall beretts anställning. SCB är
dock beredd att utnyttja sådan titulatur i annonsering att misstankar om könsför-
behåll undanröjes. Verket har även vid upprepade tillfällen erinrat berörd personal
om att sådant förbehåll icke får göras. Eftersom SCB icke vid något tillfälle avsett
att förbehålla vissa tjänster för kvinnliga respektive manliga sökande synes något
avsteg från den i SFS 1945: 424 meddelade bestämmelsen icke ha skett.
II. Krav på viss ålder för anställning
Samtliga berörda fall under denna rubrik återfinnes i arbetsförmedlingens i Stock¬
holm platslistor, avdelningarna B eller J för vecka 31 år 1969 (27 juli—2 augusti).
I det följande refereras till platslistan endast genom angivande av avdelning och
sida.
a) Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
(CFU). I platslistan avd. J fanns på s. 31 intaget ett meddelande, att nämnden
sökte en expeditionsvakt. Det angavs i meddelandet, att vederbörande borde vara
cirka 30—40 år. — Efter remiss inkom nämnden med yttrande. Därav framgick
bl. a. följande.
Anmälan till arbetsförmedlingen i Stockholm om att CFU sökte lämplig person
som expeditionsvakt gjordes på telefon. Därvid framhölls att sökanden borde
kunna köra moped enär nämnden hade för avsikt att inköpa en trehjulig lastmoped
för transport av paket m. m. från nämndens distributionsdetalj. På fråga av tjäns¬
temannen på arbetsförmedlingen huruvida nämnden i så fall önskade »en yngling»
lämnades det beskedet att ev. sökande inte fick vara för vek, då det här gällde ett
ganska tungt arbete. — Från såväl arbetsförmedlingens som nämndens sida var
man enig om att sökanden borde vara »fullvuxen» (35—40 år). Från nämndens
sida förutsattes att dessa upplysningar skulle leda till att man redan på arbetsför¬
medlingen skulle underrätta vederbörande sökande om arbetets art för att undvika
att sökande som inte ansåg sig orka med att lyfta tunga paket skulle behöva
uppsöka nämnden. Från nämndens sida räknades givetvis inte med att notisen
i arbetsförmedlingens publikation skulle få den utformningen som den fick. Noti¬
sens formulering var okänd för nämnden.
Vid JO:s inspektion av länsarbetsnämnden framhöll föreståndaren på order¬
centralen för industri-, lager- och kommunikationsexpeditionen på fråga av JO,
att det inte var helt osannolikt att vederbörande ordermottagare kunde ha före¬
slagit den person på CFU som gjorde beställningen att kontakt skulle tagas med
ungdomsexpeditionen och att arbetsgivaren då reagerat med att säga att veder¬
börande borde vara »mellan 30 och 40 år». Fallet kunde inte klarläggas närmare.
b) Länsstyrelsen i Stockholms län. I platslistan avd. J fanns
på s. 30 intaget ett meddelande, att länsstyrelsen sökte en expeditionsvakt i löne¬
grad A 8, varvid angavs att vederbörande borde vara högst 40 år. — Efter remiss
anförde länsstyrelsen bl. a. följande.
391
Formuleringen i meddelandet strider uppenbarligen mot föreskrifterna i cirku¬
läret. Länsstyrelsen vill emellertid framhålla att länsstyrelsen inte angivit någon
åldersgräns då tjänsten i fråga anmäldes ledig och inte heller medverkat vid ut¬
formningen av meddelandets lydelse. Att den angivna åldersgränsen kommit in
kan möjligen vara föranlett av den uppgift om arbetsuppgifternas art (budskick-
ning o. d.) som lämnats till arbetsförmedlingen.
Det kan nämnas att i ett senare meddelande i samma publikation för vecka 34,
med utgivningsdag den 22.8.1969, likaledes avseende en tjänst som expeditions-
vakt, anges »gärna äldre».
Länsstyrelsen framhöll avslutningsvis, att den vid sin personalrekrytering inte
på något sätt ställt den äldre arbetskraften åt sidan och beklagade att den påtalade
åldersgränsen angivits.
Vid JO:s inspektion av länsarbetsnämnden framkom bl. a. följande. Beträffande
det förstnämnda fallet framgick av orderblanketten, att länsstyrelsen kontaktade
orderexpeditionen första gången den 22 maj 1969. Det fanns noterat, att läns¬
styrelsen ringt i saken fyra gånger. Vad som förekommit i fråga om åldersgränsen
kunde icke klarläggas. — Vad gällde den av länsstyrelsen omnämnda andra an¬
nonsen uttalade föreståndaren för vederbörande ordercentral, att hon såg det som
något direkt positivt att myndigheten gärna ville ha äldre sökande i betraktande
av de svårigheter länsarbetsnämnden hade att placera den äldre arbetskraften.
c) Handelsdepartementet. I platslistan avd. J fanns på s. 30 in¬
taget ett meddelande, att departementet sökte en expeditionsvakt. Vederbörande
borde enligt meddelandet vara cirka 16—18 år. — På förfrågan av JO meddelade
expeditionschefen i departementet, att departementet inte beställt någon plats¬
annons i den angivna publikationen eller godkänt utformningen av det åberopade
meddelandet. Möjligen hade en telefonkontakt mellan materialförvaltaren i depar¬
tementet, som under sommaren 1969 genom muntliga förfrågningar sökte efter
någon person som expeditionsvakt, och arbetsförmedlingen varit underlag för med¬
delandet. — Föreståndaren för vederbörande ordercentral framhöll i denna sak vid
inspektionen av länsarbetsnämnden, att det av noteringarna på ordersedeln fram¬
gick att materialförvaltaren i handelsdepartementet gjort en beställning den 7 maj
1969. Från departementet hade man senare påmint expeditionen om beställ¬
ningen. Handelsdepartementet måste enligt föreståndarens åsikt rimligen känna
till att nämnden numera hade ett system med öppen annonsering. På ordersedeln
stod som beställning »16—18 år».
d) Telekontoret i Stockholm. I platslistan avd. J fanns på s. 37
intaget ett meddelande, att Stockholms teleområde sökte en expeditionsvakt. I
meddelandet angavs, att vederbörande borde vara cirka 16—17 år. — Efter
remiss inkom teledirektören vid telekontoret med yttrande, vari upplystes att
meddelanden till arbetsförmedlingen normalt gjordes skriftligen, varjämte an¬
fördes.
Den nu aktuella notisen i Lediga platser för vecka 31 infördes efter att en
underordnad tjänsteman vid teleområdet gjort ett avsteg från anställningsrutinen
och per telefon meddelat arbetsförmedlingen ett behov av en person för intern
392
budbäring. Önskemål uttalades om att vederbörande skulle vara cirka 16—17 år
gammal. För dessa arbetsuppgifter anställes normalt ynglingar, vilka senare över¬
föres till telearbetar- eller reparatörskurser. Det förekommer dock relativt ofta att
även äldre personer anställes för arbetsuppgifter av den karaktär det här är fråga
om. Arbetsförmedlingen införde därefter en notis om det anmälda rekryteringsbe¬
hovet under rubriken »expeditionsvakt» i sin publikation Lediga platser i stället
för under »kontorsbud», vilket hade varit en mer adekvat placering. Det bör fram¬
hållas att arbetsförmedlingen själv redigerar notiserna i Lediga platser och inte
heller ger televerket möjlighet att granska notisens innehåll innan den publiceras.
Åtgärder hade enligt teledirektören vidtagits för att förhindra ett upprepande.
Failet blev ej närmare belyst vid JO:s inspektion av länsarbetsnämnden.
e) Centrala studiehjälpsnämnden. I platslistan avd. J fanns
på s. 74 intaget ett meddelande, att nämnden sökte en expeditionsvakt. I meddelan¬
det angavs att vederbörande borde vara cirka 17—20 år. — Efter remiss anförde
studiehjälpsnämnden bl. a. följande.
Kontakten med arbetsförmedlingen har från nämndens sida skötts av personal¬
chefen L. Staffas. Hon har uppgett, att hon inte framställt någon begäran om att
ålder skulle utsättas i meddelande om tjänsten. Vid diskussion om tjänstens karak¬
tär angav Staffas, att expeditionsvakten borde ha god fysik och kunna lyfta tunga
bördor. Anledningen till detta är att nämndens nuvarande vaktmästare av hälso¬
skäl är ordinerad att inte lyfta tunga bördor. I anslutning till detta uttalades att
tjänsten skulle passa en yngre person, men det var inte avsett att något önskemål
skulle anges i ifrågavarande publikation. — Nämnden är medveten om att några
åldersgränser icke bör utsättas vid ledigannonsering utan att det gäller att söka
och anställa den som med hänsyn till meriter m. m. är den lämpligaste för arbets¬
uppgifterna. Inte i något fall har vid annonsering i tidningar någon önskvärd ålder
angivits. Det inträffade ger dock nämnden anledning att förstärka uppmärksamheten
i den påtalade frågan.
Vid inspektionen av länsarbetsnämnden bragtes detta ärende på tal. Det kunde
dock ej klarläggas.
f) Riksrevisionsverket. I platslistan avd. J fanns på s. 37 intaget
ett meddelande, att riksrevisionsverket sökte en expeditionsvakt i lönegrad 8. Det
angavs att vederbörande borde vara högst 50 år. — Efter remiss anförde riksrevi¬
sionsverket bl. a. följande.
Riksrevisionsverkets behov av en expeditionsvakt anmäldes i förevarande fall till
arbetsförmedlingen per telefon. Härvid kom samtalet in på frågan om lämplig lev¬
nadsålder för den, som bestrider expeditionsvaktsyssla hos verket. Av vad som
sagts vid samtalet har vederbörande tjänsteman vid arbetsförmedlingen uppenbar¬
ligen fått uppfattningen, att önskemål förelegat om att i meddelandet skulle anges,
att den som ville komma i fråga till tjänsten, borde vara högst 50 år. — Den
tjänsteman vid riksrevisionsverket, som gjort ifrågavarande anmälan, har bestämt
förklarat att det berott på ett missförstånd, att tjänstemannen vid arbetsförmed¬
lingen fått nämnda uppfattning. Önskemål om att meddelandet skulle innehålla
någon formulering angående viss ålder har inte framförts.
Riksrevisionsverket uppgav till sist, att på tjänsten i fråga hade anställts en
393
person som var äldre än 50 år och att åtgärder vidtagits i syfte att förebygga en
upprepning av det skedda.
Föreståndaren för ordercentralen för industri-, lager- och kommunikationsexpe-
ditionen vid länsarbetsnämnden framhöll vid JO:s inspektion, att det enligt hennes
bedömning nog var den mänskliga faktorn som fick lastas för det inträffade. San¬
nolikt hade någon vikarie tjänstgjort som ordermottagare. Beställningen hade
kommit in mitt under semestertiden.
g) Kontrollstyrelsen. I platslistan avd. B fanns på s. 19 intaget ett
meddelande, att kontrollstyrelsen sökte ett kontorsbiträde i lönegrad A 3—A 9,
varvid angavs att vederbörande borde vara 30—40 år. — Efter remiss anförde
kontrollstyrelsen bl. a. följande.
I slutet av juni månad 1969 anmäldes till arbetsförmedlingen i Stockholm att
kontrollstyrelsen sökte ett kontorsbiträde till en arbetsenhet inom styrelsen. An¬
mälan gjordes av en tjänsteman som tillfälligt hade att ombesörja nyanställning av
personal. —- Regelmässigt görs sådan anmälan per telefon till arbetsförmedlingens
ordercentral för kontorspersonal.
Den tjänsteman hos kontrollstyrelsen som handlade ärendet har uppgivit, att man
under samtalets gång kom in på frågan om eventuella önskemål beträffande ålder.
Samtalsvis hade härvid yttrats, att genomsnittsåldern hos den berörda arbetsgrup¬
pen — vilken är ovanligt homogen i sin sammansättning — torde ligga mellan
trettio och fyrtio år. Tjänstemannen bestrider däremot att han som önskemål skulle
ha uttalat, att åldern hos sökande till tjänsten borde vara trettio—fyrtio år. Hans
uppgifter om den genomsnittliga åldern syftade närmast till att belysa att styrelsen
ställde sig positiv till rekrytering ur den äldre arbetskraftskadern. — Med hänsyn
till att tjänstemannen i fråga är väl insatt i de föreskrifter som gäller beträffande
rekrytering av personal inom statsförvaltningen, anser kontrollstyrelsen sig inte ha
anledning betvivla riktigheten av hans uppgifter. Kontrollstyrelsen har även i övrigt
vid behov av nyanställning av personal sett till att bekantgörandet i enlighet med
gällande föreskrifter utformas utan förbehåll med avseende på ålder och kön hos
de sökande.
I samband med att statliga myndigheters annonsering efter personal behandlades
i dagspressen uppringdes kontrollstyrelsen i början av juli (vecka 27) av en byrå¬
direktör vid arbetsförmedlingen. — Genom samtalet bibragtes personalrekryteraren
hos kontrollstyrelsen _ den uppfattningen, att man från arbetsförmedlingens sida
skulle vidta erforderliga åtgärder i syfte att vid kommande publicering i Lediga
platser av styrelsens behov stryka den olämpliga åldersuppgiften. Då ytterligare
behov av biträdespersonal uppkom, hade kontrollstyrelsen anledning att helt kort
efter nyssnämnda telefonsamtal ånyo kontakta arbetsförmedlingen. Vid denna för¬
nyade och samlande anmälan, som gjordes av sistnämnde tjänsteman hos kontroll¬
styrelsen, underströks att tjänsterna inte i något fall förutsattes vara låsta till viss
ålderskategori. Det är därför överraskande att uppgiften om åldersgräns i föreva¬
rande fall medtagits i arbetsförmedlingens publikation ännu vecka 31. — Att kon¬
trollstyrelsens behov av ett kontorsbiträde meddelats i arbetsförmedlingens publika¬
tion med angivande^ av åldersgräns torde sålunda, såvitt kontrollstyrelsen kan
bedöma, ha berott på ett olyckligt missförstånd från arbetsförmedlingspersonalens
sida.
Vid inspektionen av länsarbetsnämnden konstaterade JO via orderblanketten,
att beställningen inkommit den 2 juni 1969. Ordercentralen för mottagning av be-
13* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag
394
ställning av arbetskraft för kontor och förvaltning hade enligt den uppgift JO
erhöll där begärt att anteckningen om ålderskravet skulle strykas i platslistan.
Detta framgick av en anteckning den 2 juli 1969 på orderblanketten. Det kunde
inte klarläggas, varför denna begäran ej efterkommits.
h) Lantmäteristyrelsen. I platslistan avd. B fanns på s. 19 inta¬
get ett meddelande att lantmäteristyrelsen sökte två kontorister. I meddelandet
angavs, att vederbörande borde vara »yngre». — Efter remiss anförde lantmäteri¬
styrelsen bl. a. följande.
Under sistlidna vår uppkom behov av att tillföra personaldetaljen inom admi¬
nistrativa byråns allmänna sektion två arbetskrafter, som skulle få till uppgift
att biträda med enklare göromål vid viss personalredovisning. Arbetskraftsbehovet
anmäldes därför till arbetsförmedlingen per telefon av en lantmäteristyrelsens
tjänsteman. På direkt fråga från förmedlingens tjänsteman om lantmäteristyrelsen
hade något emot att yngre arbetssökande anvisades platserna svarade styrelsens
tjänsteman att så inte var fallet. — Huruvida arbetsförmedlingens fråga föran¬
leddes av tillfälligt stor tillgång på yngre arbetskraft är för styrelsen obekant.
Styrelsen har således inte begärt att endast yngre sökande skulle anvisas de båda
platserna, än mindre dikterat lydelsen av ifrågavarande platsmeddelande.
Styrelsen beklagade att formuleringen ändå blivit sådan att den stred mot Kungl.
Maj:ts cirkulär den 26 augusti 1960. På grund av det inträffade avsåg styrelsen att
påminna vederbörande tjänsteman hos styrelsen om att i samband med ledig¬
annonsering etc. inte fick användas formuleringar eller framföras önskemal som
innebar, att faktiska åldersgränser infördes eller att viss tjänst förbehölls endast
män eller endast kvinnor.
Om denna beställning uppgavs vid inspektionen av länsarbetsnämnden, att be¬
ställningen syntes ha kommit in den 18 mars 1969. Identifikationen var dock något
osäker. Det var emellertid inte uteslutet, att ordermottagaren kunde ha tagit upp
beteckningen »yngre» på ordersedeln för att få över ärendet till nämndens stude¬
randeexpedition. Vederbörande kunde tänkas ha sagt till beställaren t. ex.: »Kan
Ni utnyttja skolungdomar tills vidare?»
i) Patent- och registreringsverket. I platslistan avd. J fanns
på s. 30 intaget ett meddelande att verket sökte en expeditionsvakt i lönegrad
A 7—A 8, varvid angavs att vederbörande borde vara högst 40 år. — Efter re¬
miss inkom verket med yttrande. Därav framgick bl. a. följande.
Det skall här påpekas att det är arbetsförmedlingen som bestämmer innehållet
i de annonser som införs i »Lediga platser». I vilken mån tillräckliga skäl funnits
att vid ifrågavarande annonsering avvika från rekommendationerna i 1960 års
cirkulär är alltså en fråga som i första hand arbetsförmedlingen haft att ta ställ¬
ning till. Patentverket har inte uttryckt något önskemål om annonsens formule¬
ring och åldersfrågan har inte den betydelse att patentverket skulle funnit anled¬
ning att ställa viss ålder som villkor för anställning. När det gäller anställning för
ett arbete, som kräver viss fysisk spänst, är det emellertid orealistiskt att utesluta
att åldersfrågan avhandlas vid kontakten mellan arbetsgivaren och arbetsförmed¬
lingen. Patentverket vill dock tillägga, att det erfarenhetsmässigt finns gott om
395
äldre arbetskraft som har samma fysiska förutsättningar som dem man brukar
tillskriva en 40-åring. Patentverket delar därför uppfattningen att det onödigtvis
begränsar urvalet att i en annons om den lediga tjänsten som expeditionsvakt före¬
skriva att sökanden borde vara högst 40 år.
Vid inspektionen av länsarbetsnämnden uppgav föreståndaren för vederbörande
ordercentral, att beställningen av ifrågavarande arbetskraft inkommit till ordercen¬
tralen den 25 mars 1969. Från ordercentralens sida erbjöd man ganska ofta, om
beställaren förde in viss ålder, »något positivt», t. ex. »vi har en man i den och
den åldern». Det kunde möjligen ha varit fråga om ett sådant fall.
III. Infordrande av »friskintyg» i stället för läkarintyg
a) Värmlands läns landstings förvaltningsutskott
I Dagens Nyheter för den 21 april 1969 fanns införd en annons i vilken lands¬
tinget ledigförklarade en tjänst som rektor och ett antal lärartjänster vid Värm¬
lands centrala vårdyrkesskola. Det angavs i annonsen, att sökande skulle — beträf¬
fande rektorstjänsten efter anmodan — förete friskintyg. — Under erinran om att
Michanek i sin framställning hit anfört, att kravet på friskintyg, som ofta upp¬
ställdes, utestängde alla med något handikapp — vilket stred mot Kungl. Maj:ts
cirkulär den 15 september 1960 angående anställningsvillkor m. m. för partiellt
arbetsföra inom statlig och statsunderstödd verksamhet (SFS 1960: 553 med
senare ändringar) — och med hänvisning till 5 § Kungl. Maj:ts stadga den 3
december 1965 om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl., lät JO infordra lands¬
tingets yttrande. — I sitt yttrande anslöt sig landstingets förvaltningsutskott helt
till ett av landstingets undervisnings- och kulturnämnd avgivet yttrande. Förvalt¬
ningsutskottet anförde bl. a. följande.
I sitt remissvar till förvaltningsutskottet har nämnden meddelat, att annonsen
i fråga har i det här påtalade ärendet fått en olycklig formulering. I stället för ordet
friskintyg borde ha angivits ordet läkarintyg med möjligheter till angivande av
eventuella handikapp utan hinder varav anställning i förekommande fall kan
ifrågakomma. Nämnden har i anslutning härtill förklarat, att nämnden för sin del
i fortsättningen kommer att iaktta gällande föreskrifter på området och så for¬
mulera annonserna, att den av ledigannonserad tjänst intresserade icke kan ställas
i tvivelsmål om att vederbörande kan söka tjänsten trots handikapp. — Vid ledig-
förklarande av tjänster, vilket i huvudsak sker centralt från landstingets kansli, har
numera kravet på friskintyg slopats. Förvaltningsutskottet beklagar för sin del den
ovannämnda olyckliga formuleringen och skall fortsättningsvis söka förhindra att
liknande förbiseende upprepas.
b) Direktionen för Karolinska sjukhuset. I Dagens Nyhe¬
ter för den 22 juli 1969 fanns införd en annons, i vilken direktionen ledigför¬
klarade en tjänst som ingenjör i lönegrad Ag 19 med placering vid sjukhusets
driftsektion. Det angavs i annonsen, att sökanden skulle vara beredd att vid
anfordran avlämna friskintyg. — Under erinran om innehållet i 6 § statstjänste-
mannastadgan och hänvisning till Kungl. Maj:ts cirkulär den 15 september 1960
(jfr ovan under III a) remitterades ärendet till direktionen för yttrande. I sitt ytt¬
396
rande medgav direktionen, att uttrycket friskintyg felaktigt använts i kungörelse
om lediga tjänster. Denna omständighet hade emellertid icke medfört att sökande
med handikapp hade utestängts från tjänster. Åtgärd hade vidtagits för att en
upprepning av den påtalade felaktigheten ej skulle förekomma.
Vissa iakttagelser från inspektionen av länsarbetsnämnden i Stockholms län
Vid inspektionen av länsarbetsnämnden erfor JO, att nämnden med början 1967
på försök infört ett »öppet» platsförmedlingssystem på vissa förmedlingsexpeditio-
ner. Systemet innebär att lediga platser, till skillnad från tidigare, annonseras i plats¬
listor vilka på begäran tillhandahålles platssökande. Arbetsgivaren ringer in ett
besked om vilken arbetskraft han önskar, önskemålen nedtecknas av en order¬
mottagare och sammanfattas av förmedlingen till en annons i vederbörlig platslista.
Personalen på nämnden hade i maj månad 1969 kallats samman till en oriente¬
ring om gällande föreskrifter vid ledigförklarande av statliga tjänster. Vid tillfället
i fråga hade det klargjorts för personalen, att det var förbjudet att ange att »frisk¬
intyg» krävdes. Det skulle i stället, om beställaren fordrade intyg, betonas, att det
var fråga om »läkarintyg». Enligt bestämd order gällde följande för närvarande:
Inga uppgifter om kön och ålderskrav tas in i annonserna om lediga statliga tjänster.
Information om gällande bestämmelser lämnas till de statliga myndigheter som
fortsätter att kräva förbehåll av diskriminerande karaktär. — Beträffande enskilda
uppdragsgivare frågar tjänstemännen vid arbetsförmedlingen inte längre — som
man försöksvis under viss tid gjort — om man kan få bortse från framställda önske¬
mål om visst kön eller viss ålder. Begär sådan uppdragsgivare visst förbehåll av
denna art, upplyser tjänstemännen endast om att det pågår en debatt i dessa frågor
och omtalar vad som gäller för statliga verk. Sådana enskilda uppdragsgivare
som absolut kräver att förbehåll tas in i platsmeddelandet tillmötesgås av tjänste¬
männen på det sätt, att de på orderblanketten noterar ett »M» eller »K» i därför
tillämplig ruta. Sådana tomma rutor — märkta »M» eller »K» — finns för övrigt
på orderblanketten, som användes för mottagande även av statliga myndigheters
telefonbeställningar. Nya blanketter är emellertid under utarbetande genom arbets¬
marknadsstyrelsens försorg.
Som komplettering till ovanstående må nämnas, att föreståndaren för en av
ordercentralerna på fråga av JO betonade, att ordermottagarna inte ansåg sig
kunna med samma tyngd som på den statliga sektorn kräva en ändring på den
kommunala beställningssidan. Det var emellertid, uppgavs det, en stark strävan
från förmedlingens sida att upplysa om vad som krävdes på den statliga sektorn
för att det skulle kunna vara till ledning även för en kommunal beställare.
Länsarbetsdirektören uppgav bl. a., att arbetsförmedlingens personal var oerhört
främmande för att ange någon övre åldersgräns i platsmeddelandena utan mycket
starka påtryckningar. Vid nämnden kände man med sin speciella erfarenhet väl de
åldersproblem som fanns. — Studerandeexpeditionen (lediga platser för ungdom)
397
riktade sig till viss bestämd åldersgrupp. Här var enligt länsarbetsdirektörens upp¬
gifter arbetsgivarna starkt inspårade på könsbundenhet vid arbetsanställning.
Vid ärendenas avgörande uttalade JO Lundvik följande.
De fall av diskriminering vid platsannonsering — efter kön, ålder eller hälso¬
tillstånd — som här upptagits till granskning kan och bör ses i ett vidare samman¬
hang. Diskriminering av samma eller liknande art möter på många olika håll; i
familjen, på arbetsplatsen, i yrkesvalet, ja, även i våra allmänna attityder. Delvis
kan förhållandet tillskrivas slentrian, delvis är vår inställning betingad av uppfost¬
ran. En utveckling åt annat håll är emellertid på gång. Allt mer kommer man till
insikt om det inhumana i varje form av diskriminering. Icke minst gäller det
diskriminering inom arbetslivet. Samhällsdebatten ägnas i dag sådana frågor som
sättet att komma till rätta med könsrollstänkandet, den äldre arbetskraftens inlem¬
mande i produktionen och de handikappades problem. Skolans målsättning — icke
minst manifesterad i den nya läroplan för grundskolan som snart träder i tillämp¬
ning — är att verka för en mera human attitydbildning på området. Det bör därför
bli lättare för den yngre generationen att nalkas dessa problem på ett naturligt
och inlevt sätt. I dagens läge finns det emellertid i verk och myndigheter, precis
som i samhället i övrigt, människor vilka av naturliga skäl är förankrade i äldre
föreställningar och som kanske icke alltid känslomässigt förmår leva upp till andan
i de nya bestämmelser som meddelats. Det finns både sociologiska och psykolo¬
giska förklaringar till att — utan att någon egentligen ond avsikt föreligger — så
många avsteg göres från vad som bestämts om utformningen av platsannonser
o. d. Det bör också understrykas, att även om förbuden mot diskriminering i
annonser o. d. upprätthålls fullt ut, så har därmed dock icke vunnits någon absolut
garanti för att det slutliga urvalet av sökande sker utan otillbörliga sidoblickar.
I enlighet med vad som gäller beträffande området för JO:s tillsyn har jag till
granskning i första hand upptagit fall som rör statliga myndigheters handlande.
Statliga bolag står ej under JO:s tillsyn och deras annonser har ej granskats. Än
mindre tillkommer det mig att utöva någon övervakning på den rent privata
sektorn. Kommunal myndighets platsannonsering har påtalats endast i ett fall, där
för vissa statligt reglerade tjänster oriktigt krävts friskintyg. Rörande kommunerna
vill jag i övrigt anföra följande: Kungl. Maj:ts i det föregående berörda författ¬
ningar (SFS 1945: 424 och 1960: 538) med förbud mot särskiljande efter kön och
ålder riktar sig endast till statliga myndigheter. Några motsvarande förbud finns ej
meddelade för kommunala myndigheter. Den s. k. likställighetsprincipen _ som
gäller för all kommunal förvaltning och i korthet innebär att ett kommunalt beslut
ej får på icke objektiv grund gynna eller missgynna enskilda kommunmedlemmar
— kan möjligen förtjäna beaktande i detta sammanhang. Den har dock uppburits
av andra överväganden än dem som här blir aktuella och det har synts mig mycket
ovisst, om principen med framgång skulle kunna åberopas t. ex. i ett kommunalt
besvärsmål där frågan är om viss befattning oriktigt förbehållits endast män. Jag
398
vill dock understryka, att det är oförenligt med de allmänna strävandena i vårt
land att från kommuns sida utestänga personer av visst kön eller viss ålder från
anställning. Om rättelse ej kan vinnas på övertygelsens väg, synes fråga uppkomma
om ingripande lagstiftningsvägen. Beträffande »friskintyg» framgår av 5 § stadgan
den 3 december 1965 om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. att såvitt gäller
tjänster som åsyftas i stadgan (statligt reglerade tjänster) väl kräves »läkarintyg» —
varom mera nedan — men ingalunda »friskintyg». För rent kommunala tjänster
saknas bestämmelser i författning. I kollektivavtal för kommunernas tjänstemän
förekommer bestämmelse om att sökande skall förete »friskintyg», varmed emel¬
lertid förstås läkarintyg som styrker att sökanden är »fri från sådan sjukdom eller
sådant sjukdomsanlag eller lyte, som kan inverka menligt på förmågan att sköta
tjänsten». Det synes mig beklagligt, att man som beteckning för detta intyg, som i
och för sig ej är opåkallat, valt termen »friskintyg». Ordet kan avskräcka en handi¬
kappad från att söka en tjänst, som han mycket väl kunnat gå i land med. Med de
begränsningar som gäller för JO:s möjligheter att ingripa på det kommunala om¬
rådet nödgas jag dock inskränka mig till att påpeka förekomsten av nu angivna
förhållande.
Då jag nu övergår till att behandla de särskilda fallen, upptar jag först villkor
om visst kön. Min direkta undersökning har begränsats till några få fall som synts
typiska i sitt slag. Det må för övrigt nämnas, att min fortsatta granskning av läns¬
arbetsnämndens i Stockholm platslistor visat att antalet fall av påtaglig könsdiskri¬
minering i platsmeddelandena starkt minskat sedan Expressens artiklar i frågan
publicerats och hunnit påverka myndigheternas handlande.
Den könsdiskriminering det här är fråga om är av två slag: dels fall där antingen
en man eller en kvinna söks, dels fall där tjänstens benämning antyder att arbets¬
givaren åtminstone i första hand vänder sig till sökande av endera könet. Ett fall av
den förstnämnda typen och två av den senare har redovisats i det föregående.
Det förra fallet gäller en via arbetsförmedlingen i Stockholm utannonserad
kontoristtjänst för kvinnlig innehavare vid statens pris- och kartellnämnd. Full
klarhet har inte kunnat vinnas om hur beteckningen »K» i platslistan tillkommit.
Sannolikt får nämnden och arbetsförmedlingen dela ansvaret härför. Nämnden har
förklarat sig ha för praxis att ej ställa villkor om visst kön och jag anser mig
kunna utgå från att nämnden tillser att det inträffade, såvitt på nämnden ankom¬
mer, icke upprepas. Förmedlingen å sin sida har efter hand betydligt skärpt reg¬
lerna för att förhindra att arbetsförmedlingens platslistor upptar tjänster för manlig
eller kvinnlig sökande. Jag anser mig vid angivet förhållande kunna underlåta att
vidtaga någon åtgärd mot pris- och kartellnämnden eller länsarbetsnämnden i Stock¬
holm. Jag vill emellertid, i anledning av vad pris- och kartellnämnden framhållit i
sitt remissyttrande, understryka vikten av att termer, som kan suggerera en motta¬
gare av beställning av arbetskraft i viss riktning — såsom här »maskinskriverska»
— undvikes.
Det sist sagda för mig över till de två fall där tjänstens benämning föranlett mitt
399
ingripande. Såväl statens vattenfallsverk som statistiska centralbyrån har i annonser
efterlyst »stansoperatriser». Myndigheterna har hänvisat till att yrkesbenämningen
följt »gängse språkbruk» eller är »den mest brukliga på den personal som utför ren¬
odlat stansarbete». Båda har förklarat att de icke avsett att utesluta manliga
sökande. Benämningen »stansoperatör» har de förmenat vara en »manlig form»
(statistiska centralbyrån) eller »rent av avse en annan yrkeskår» (vattenfallsverket).
Jag är medveten om att de »könsbundna» yrkesbenämningarna utgör ett besvär¬
ligt problem. Det finns helt neutrala benämningar, som t. ex. »kontorist» och »pro¬
grammerare». Det finns också många benämningar som till sin ursprungliga natur
är maskulina men som efter hand blivit beteckningar inom vilka också kvinnliga
yrkesutövare ryms. Å andra sidan har jag utomordentligt svårt att förstå, att en
yrkesbenämning som »stansoperatris» kan uppfattas annat än som en, inom vilken
ryms enbart kvinnliga anställda. Vattenfallsverkets uppfattning att det inte bara är
en språklig skillnad mellan operatör och operatris har ej närmare utvecklats. I
annonser ser man båda formerna, utan att någon yrkesmässig skillnad synes vara
åsyftad. För egen del menar jag, att det — till dess vi måhända genomgående får
helt neutrala beteckningar — är bättre och säkrare utesluter risken för missför¬
stånd, om i ett fall som här föreliggande den »manliga» beteckningen »operatör»
användes, när tjänsten skall stå öppen för såväl manliga som kvinnliga sökande.
Tyvärr synes det icke gå att komma ifrån att vårt språk på denna punkt är fattigt.
Det vore dock uppenbarligen av värde, om vid de översyner av gällande statliga
tjänstebenämningar som kontinuerligt företages även iakttages möjligheterna att få
bort könsbundenheten i dessa. Enligt vad jag erfarit vid inspektionen av läns¬
arbetsnämnden i Stockholms län har det nyligen tillsatts en kommitté på nordisk
basis, som skall se över yrkesnomenklaturen. Det vore glädjande, om kommittén
kunde beakta även vad här anförts.
Jag kan tillägga, att jag i ett fall sett en annons, vari myndighet (värnpliktsver-
ket) ledigförklarat tjänster för »datapersonal — kvinnliga eller manliga». Initiativet
synes mig förtjänstfullt, ehuru det är ofrånkomligt att metoden medför en något
ökad kostnad.
Med hänsyn till att några fasta normer inte finns på förevarande område och då
vattenfallsverket och statistiska centralbyrån icke syftat till att diskriminera vissa
sökande företager jag icke någon vidare åtgärd i denna del.
Könsdiskrimineringen i de fall som här redovisats har bestått däri att tjänster
mer eller mindre uttryckligen förbehållits kvinnliga sökande. Det skulle kunna gö¬
ras gällande, att de tjänster det här rört sig om är av den natur att män ändå inte
skulle vilja ifrågakomma och att de begångna felen därför är av mera formell
natur. Oavsett hur det må förhålla sig med mäns villighet att åtaga sig arbete som
kontorist eller stansoperatör, är det icke utan sina olägenheter om vissa grenar av
yrkeslivet faktiskt kommer att förbehållas kvinnor. Jag vill här endast erinra om
de ofta återkommande uttalandena i den allmänna debatten om hur kvinnoyrkena
blir eftersatta i lönehänseende m.m.
400
Jag övergår till de redovisade fallen av åldersdiskriminering. Det har här gällt
annonser som utformats på ett sätt som gett äldre personer den föreställningen att
de ej kunde ifrågakomma för anställning. Jag är medveten om att vissa arbeten
med hänsyn till sin karaktär lämpligen inte kan utföras av t. ex. den som har svag
rygg. Alla äldre personer har emellertid icke ryggbesvär. Ändå utestängs generellt
äldre sökande, om man ställer ett krav på t. ex. 30—40 års ålder. Detta är orim¬
ligt. Speciella hänsyn till arbetets krav får och bör däremot tagas vid urvalet bland
de sökande. Det kan också vara lämpligt att man redan vid annonseringen klargör,
t. ex. att det fordras att vederbörande kan bära tunga bördor eller föra moped.
Cirkuläret av den 26 augusti 1960 (SFS 1960: 538) tar sikte på slopande av övre
åldersgränser. Det är också utan tvivel så, att det är den äldre arbetskraftens place¬
ring som vållar bekymren i praktiken. Icke desto mindre synes det mig som om
man rent principiellt ej heller bör — i allt fall icke utan vägande skäl — uppställa
några krav på viss lägsta ålder. Härvid är dock att märka, att enligt 5 § statstjänste-
mannastadgan och 4 § stadgan den 3 december 1965 om vissa tjänstemän hos
kommuner m. fl. ordinarie tjänst endast får innehas av den som fyllt 20 år och extra
ordinarie tjänst endast av den som fyllt 19 år. I lag och författning (se t. ex. 4 kap.
1 § rättegångsbalken om domare) finns härutöver i vissa fall ålderskrav, som givet¬
vis måste iakttagas.
Ingen av de myndigheter vars platsannonser jag undersökt har, enligt vad som
anförts i yttrande till mig, haft för avsikt att utesluta sökande av annan ålders¬
kategori än den direkt efterfrågade. Så gott som samtliga har förklarat sig beredda
att i fortsättningen tillse, att någon diskriminering i fråga om ålder inte görs.
I yttranden från berörda myndigheter har oftast uttalats att det varit missför¬
stånd mellan den »beställande» tjänstemannen och ordermottagaren hos länsarbets¬
nämnden som föranlett att villkoret om ålder influtit och att myndigheten ej god¬
känt annonsens lydelse. I ett fall (handelsdepartemenet) har angivits, att någon
platsannons ej beställts i berörda publikation. I ett annat fall (kontrollstyrelsen) har
anförts, att det från myndighetens sida understrukits att tjänst icke var låst till viss
ålderskategori vilket dock sedan angivits i meddelandet om ledig tjänst. Vid min
inspektion av länsarbetsnämnden fick jag försäkringar om att utfärdade bestäm¬
melser på området numera noggrant iakttogs och fungerade som riktmärken för
nämndens ordermottagare i deras kontakter med beställarna. De av mig undersökta
fallen visade sig ligga i tiden före det skärpta förhållningsorder utfärdades för läns¬
arbetsnämndens tjänstemän. Jag har i det föregående, så långt varit möjligt, redo¬
visat vad som från länsarbetsnämndens sida uttalats om nämndens åtgärder i de
enskilda fallen. Även efter detta är det emellertid många gånger inte klart, hur det
tillgått då platsmeddelandet kom till. Åldersvillkors uppställande torde, såsom jag
sett det, mestadels kunna hänföras till missförstånd mellan beställare och ordermot¬
tagare. Jag finner ingen anledning att föranstalta om ytterligare utredning för att
bringa klarhet i de konkreta fallen och var skuldbördan ytterst ligger. Det synes
emellertid enligt min mening angeläget, att informationen om det s. k. öppna för-
401
medlingssystemet och platslistorna på ett eller annat sätt förstärks. Jag har näm¬
ligen av myndigheternas yttranden fått det bestämda intrycket, att många statliga
myndigheter helt enkelt icke är medvetna om innebörden eller ens förhandenvaron
av det nya förmedlingssystemet och därmed förknippade platslistor. Detta är givet¬
vis mycket otillfredsställande. Jag anser mig därför kunna utgå ifrån att länsarbets¬
nämnden i Stockholms län — liksom givetvis de länsarbetsnämnder i övrigt som
har samma system — finner möjlighet att nå ut med ytterligare information till
myndigheterna i saken.
Jag vill till sist i detta sammanhang framhålla vikten av att statsmyndigheterna
på lämpligt sätt ökar informationen till dem som fått deras uppdrag att svara för
ackvisitionen av arbetskraft om gällande bestämmelser på området. Jag kommer
även fortsättningsvis att ha min uppmärksamhet tid efter annan riktad på före¬
komsten av fall av diskriminering i platsannonser och platsmeddelanden.
Vad slutligen angår de båda fall, där uttrycket »friskintyg» i annonser om lediga
platser använts i stället för — såsom förutsatts i 5 § Kungl. Maj:ts stadga den 3
december 1965 om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. respektive i 6 § stats-
tjänstemannastadgan — läkarintyg om hälsotillstånd, får jag anföra följande: Det
måste starkt betonas, att den omständigheten att läkarintyg författningsenligt krävs
för att vederbörande skall kunna utses till innehavare av viss tjänst icke innebär
att läkarintyget måste utvisa att sökanden är i allo frisk. Syftet med kravet på
läkarintyg är endast att säkerställa att den som anställes har och kan under över¬
skådlig tid förutsättas bevara den arbetsförmåga som erfordras för tjänstens ut¬
förande. Kravet sammanhänger därmed, att den anställde får rätt till sjukpension
i händelse av varaktig arbetsoförmåga. — Om »friskintyg» krävs, kan detta, som
Michanek mycket riktigt angivit i sin framställning hit, avhålla handikappade från
att anmäla sig som sökande. Det senare strider i sin tur mot Kungl. Maj:ts cirku¬
lär den 15 september 1960 angående anställningsvillkor m. m. för partiellt arbets¬
föra inom statlig och statsunderstödd verksamhet (SFS 1960: 553).
Både Värmlands läns landsting och Karolinska sjukhuset har insett, att de fel¬
aktigt krävt friskintyg, beklagat det inträffade och förklarat, att de fortsättningsvis
skall iaktta gällande bestämmelser på området. Med hänsyn härtill har jag ansett
mig kunna underlåta att ingripa mot landstinget och sjukhuset. Jag anser dock att
vad som här framkommit kan visa sig vara av värde för andra myndigheter och
organ, som måhända är omedvetna om skillnaden mellan »friskintyg» och läkar¬
intyg.
Jag har icke funnit det nödvändigt att närmare uppehålla mig vid alla de kon¬
kreta exempel på olika myndigheters diskriminering i annonser m. m. som Micha¬
nek tillställt mig. De har emellertid givit mig den allmänna övertygelsen, att det
finns all anledning för myndigheterna att skärpa uppmärksamheten på vad här av¬
handlats. Även om felaktigheter på denna sektor i sig själv är allvarliga nog, vill jag
dock än en gång hänvisa till vad jag i det föregående anfört om att diskriminering i
fråga om kön, ålder och handikapp möter även utanför annonsernas värld. Medve¬
tandet härom gör det emellertid icke mindre angeläget att motarbeta diskrimine¬
402
ring, även om det för myndigheternas del närmast bara blir fråga om att överpröva
deras annonseringspolitik.
Avskrift av JO:s beslut expedierades bl. a. till Svenska kommunförbundet och
Nordiska expertgruppen för yrkesvägledningsfrågor.
Vissa övriga ärenden
Jävsfrågor m. m. vid tillsättning av professur
I ett ärende angående jäv för sakkunnig i ett tillsättningsärende uttalade ställ¬
företrädande JO Petrén bl. a.
Det akademiska befordringsväsendet kan under seklernas lopp uppvisa många
exempel på bittra strider mellan vetenskapsmän ofta av framstående skicklighet.
Läget inom en vetenskaplig disciplin är ofta det att universitetstjänsterna är få
och de kvalificerade sökandena flera. Då det vanligen icke råder brist på begåvning
och skrivkunnighet, tenderar ej sällan akademiska befordringsärenden att svälla ut
till mastodontärenden, i vilka skrivelser av olika slag korsar varandra. Röstläget
blir ofta högt.
Sedan gammalt bygger tillsättningsförfarandet vad gäller högre akademiska
tjänster på ett system med sakkunniga. Som framgår av de ovan återgivna reglerna
ur universitetsstadgan skall de sökandes vetenskapliga skicklighet bedömas av
särskilt utsedda granskare, sakkunniga. Envar sakkunnig har att avgiva ett omdöme
om de sökandes skicklighet till tjänsten. Enligt sakens natur måste varje sådant
omdöme vara uttryck för den sakkunniges personliga värdering och blir i denna
mening subjektivt. Givetvis åligger det den sakkunnige att vid sin bedömning taga
hänsyn endast till faktorer, som är relevanta i sammanhanget. Sympatier och anti¬
patier av olika slag, som icke har med den vetenskapliga skickligheten att göra,
får självfallet icke inverka på bedömningen.
Men även om alla ovidkommande hänsyn hålles utanför — något som för den
enskilde sakkunnige kan vara svårt nog; ingen är i stånd att helt frigöra sig från
alla de värderingar han lever med i vardagslag — kvarstår dock det faktum att
objektiva en gång för alla givna värderingsnormer icke finnes för tillsättning av
professurer. Objektivitet i den meningen att sakkunnigbedömningen är höjd över
alla subjektiva värderingar kan icke finnas i dessa sammanhang. Varje sakkunnig
har full frihet att fästa mer avseende vid en forskaregenskap än vid en annan
och att inom det område som fastställts för professuren lägga större vikt vid in¬
satser på ett forskningsfält än vid resultat som uppnåtts på ett annat. Meritering
av olika slag kan värderas på skilda sätt. Utan att brista i tillbörlig objektivitet kan
sålunda olika sakkunniga vid bedömningen av en och samma sökande komma till
ganska olikartade resultat beroende på vid vilka faktorer vederbörande sakkunnige
fäster särskilt avseende.
Med hänsyn till vad nu sagts är av vikt att fakulteterna vid val av sakkunniga
tillser att om möjligt olika riktningar och olika synsätt blir företrädda inom en
sakkunniggrupp. Exempel kan anföras på hur genom ett relativt ensidigt val av
sakkunniga tillhörande en meningsriktning eller en gruppering inom en disciplin
småningom flertalet akademiska tjänster besatts av forskare av en typ eller till¬
hörande en viss meningsriktning, medan högt förtjänta forskare av annat slag
403
blivit mer eller mindre utestängda. Ytterst ankommer det på universitetskanslers-
ämbetet och i sista hand på Kungl. Maj:t att ingripa korrigerande gentemot ten¬
denser av detta slag.
Personliga motsättningar kommer oundvikligen alltid att spela en icke oväsentlig
roll i det akademiska befordringsväsendet. I allmänhet har vetenskapsidkare inom
en och samma disciplin antingen konkurrerat med varandra eller blivit bedömda
den ene av den andre. I många fall växer härigenom motsättningar fram, som på
olika sätt kan försvåra samarbetet och som kan göra akademiska befordrings-
ärenden till skådespel där mänskliga lidelser får stort utrymme.
Det kan icke vara JO-ämbetets sak att söka utreda och kartlägga alla detaljer
i de talrika dramata av detta slag, som utspelar sig inom ramen för det akademiska
befordringsväsendet. På JO-ämbetet ankommer att bevaka att grundläggande admi¬
nistrativa principer icke överträdes och att gällande bestämmelser följes. Vad angår
olika instansers bedömning av sökande kan JO icke upphäva sig till någon över-
prövningsinstans med uppgift att i efterhand granska alla de värderingar av
skilda slag som är ofrånkomliga i ett befordringsärende. Det gäller här för JO
att övervaka att icke någon utsättes för mannamån och att icke enskilds rätts¬
säkerhet kränkes.
I syfte att tillgodose detta intresse av rättssäkerhet har i 120 § andra stycket
universitetsstadgan insatts regeln om grannlagenhetsjäv. Den kan icke rimligen
givas den tolkningen att varje motsättning, som kan ha förekommit mellan en sö¬
kande och en tilltänkt sakkunnig, diskvalificerar den senare från ett sakkunnig¬
uppdrag. Om bestämmelsen tillämpades så strängt, skulle det i åtskilliga ämnen
icke vara möjligt att över huvud uppdriva sakkunniga. Uppenbarligen måste —
för att jäv skall anses föreligga enligt den ifrågavarande regeln i universitets¬
stadgan — fordras en tämligen påfallande fiendskap eller i vart fall en så kraftigt
dokumenterad ofta känslomässigt förankrad motvilja mot en sökande från den
föreslagne sakkunniges sida, att hans vilja till objektivitet på allvar kan ifråga¬
sättas.
Prövningen av frågan om jäv föreligger ankommer på den fakultet som har att
utse sakkunniga i det förekommande fallet. Om fråga om jäv uppkommer, vare
sig genom att den som föreslagits eller utsetts till sakkunnig anför jäv mot sig själv
eller genom att jävsinvändning göres av en sökande till tjänsten eller av en utom¬
stående, skall givetvis hållbarheten i invändningen prövas noggrant av fakulteten
ifråga.
I förevarande fall har samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universi¬
tet vid två tillfällen, nämligen den 6 mars och den 20 mars 1968 prövat frågan om
D:s eventuella jävighet som sakkunnig. Av handlingarna i ärendet framgår ej,
vilken form fakultetens prövning fick vid sammanträdet den 6 mars 1968. Att den
icke varit särskilt ingående vid detta första tillfälle kan måhända slutas av det
förhållandet, att först vid fakultetssammanträdet den 20 mars 1968 fakta redovi¬
sades, som baserades på handlingarna i det tillsättningsärende från läsåret 1951/52,
som förutsatts utgöra den huvudsakligaste grunden för ett motsatsförhållande
mellan D. och en av sökandena.
Det finns, som framhållits av fakulteten, icke närmare bestämmelser om proce¬
duren vid behandling av jävsfrågor inom universitetsväsendet. Mot bakgrund av
att D. i sin jävsinvändning mot sig själv förklarat sig beredd att på anfordran
precisera grunderna för sin invändning synes fakulteten ha bort anmoda D. att
skriftligen eller muntligen för fakulteten närmare utveckla dessa grunder för sin
jävsinvändning. Även för att undvika att få sken av att icke vara helt opartisk
i sin bedömning borde fakulteten låtit sig angeläget vara att införskaffa ett täm¬
404
ligen utförligt material för jävsfrågans avgörande. Av handlingarna att döma synes
fakulteten ha begränsat sina undersökningar till förebringande av viss dokumenta¬
tion i ett 16 år gammalt tillsättningsärende, i vilket D. och sökanden stått emot
varandra. Fakulteten borde lämpligen ha eftersträvat att få även den fortsatta
utvecklingen av motsatsförhållandet mellan D. och sökanden närmare belyst.
Enligt min mening hade sålunda samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stock¬
holms universitet bort ägna större omsorg åt utredningen av frågan om D:s even¬
tuella jävighet. Brister i handläggningen av jävsfrågan i sakkunnigsammanhang
kan lätt hos därav berörda skapa intrycket, att myndigheten har en förutfattad
mening i tillsättningsärendet. Detta är så mycket mera förklarligt, som valet av
sakkunniga ofta kan få stor betydelse för tillsättningsärendets slutliga utgång.
Fakultetens underlåtenhet i detta fall att införskaffa tillräckligt utredningsmaterial
kan dock knappast läggas någon, som är underställd JO:s tillsyn, till last som
straffbart tjänstefel.
Vad gäller jävsfrågan i sak synes mig D. ha bedömt sin egen situation tämligen
riktigt. Vid en prövning i efterhand förefaller universitetskanslersämbetet sålunda
ha goda skäl för sin uppfattning att D. med anledning av vad som anförts i jävs-
anmälningarna bort befrias från att vara sakkunnig beträffande sökanden i fråga.
Fakultetens ståndpunktstagande att icke godkänna jävsinvändningarna kan dock
icke läggas någon till last som tjänstefel.
I samma tillsättningsärende gjordes jävsinvändning också mot en annan av de
sakkunniga. Den framfördes uttryckligen först efter det att de sakkunniga avgivit
sina utlåtanden och fakulteten fann jäv ej föreligga. Sedan även denna fråga
bragts under JO:s prövning förklarade JO Lundvik.
Det är visserligen icke utsagt men ligger likafullt i sakens natur, att en preciserad
jävsinvändning ej kan få framställas hur sent som helst under ett ärendes hand¬
läggning, om jävsförhållandet —■ som i detta fall — synes part uppenbart på ett
tidigt stadium. Åtskilliga skäl talar härför. Sakkunnigproceduren är i sin nuvarande
utformning tidsödande. Proceduren, om den avancerat långt, bör därför inte utan
mycket starka skäl avbrytas, då detta kan betyda, att tillsättningsförfarandet för¬
längs, till men för sökande och med ökade kostnader som följd. En sökande, som
ämnar anföra jäv, bör i eget intresse ej heller göra detta i ett alltför sent skede,
enär förfarandet eljest ger det intrycket, att han vill få möjlighet att först taga
del av den presumtivt jäviges uttalanden i tro, måhända, att de trots allt kan vara
positiva för honom. Det är också uppenbart att kraven på dokumentation om ett
motsatsförhållande måste ställas högt vid en mycket sen jävsinvändning, där part,
som gjort den, redan länge känt till de omständigheter, som skulle konstituera
jävssituationen. Enligt min mening kan fakulteten på intet sätt klandras, för att
den i det läge, som rådde i oktober 1968, efter utredning fann jäv icke föreligga
mot H.
I ärendet framfördes klagomål hos JO även över att fakulteten efter att ha
befriat två av de ursprungligen utsedda sakkunniga från deras uppdrag utsett två
nya sakkunniga utan att först vända sig till övriga akademiska lärosäten där
ordinarie lärartjänster i ämnet fanns. JO Lundvik uttalade härom.
Tolkningen av 122 § tredje stycket universitetsstadgan erbjuder vissa svårig¬
heter. Fakulteten har tydligen hämtat viss ledning från 121 §. Däri stadgas som
tidigare framhållits, att sakkunniga utses av fakulteten efter samverkan med övriga
405
akademiska lärosäten från vilka förslag skall begäras. Fakulteten har läst stad¬
gandet så, att den ej var bunden av de förslag som avgetts från övriga lärosäten.
Denna uppfattning kan jag biträda. Mera tveksam synes mig frågan, hur man
skall fatta stadgandet i 122 § tredje stycket att, om de sakkunnigas antal nedgått
under tre och fakulteten finner sig icke kunna utse nya sakkunniga med ledning
av tidigare inkomna förslag, nya förslag skall infordras därvid vad i 121 § sägs
skall äga motsvarande tillämpning. Stadgandet går tillbaka på en liknande före¬
skrift i 1956 års universitetsstatuter, där beslutanderätten vid utseende av sakkun¬
niga dock, väl att märka, var lagd på det större konsistoriet. I sitt nya samman¬
hang är stadgandet enligt min mening knappast nöjaktigt avfattat. I förevarande
sammanhang nöjer jag mig med att uttala, att jag anser den tolkningen icke ute¬
sluten att det ligger i fakultetens diskretionära bedömande om den anser sig be¬
höva inhämta nya förslag. Hur många oförbrukade namn som kvarstår, skulle då
icke få omedelbar relevans. Vilken uppfattning man än må ha i denna tolknings¬
fråga, kan fakultetens ställningstagande i detta fall uppenbarligen icke läggas dess
ledamöter till last såsom tjänstefel.
Sedan en liknande fråga kommit under bedömande i ett annat ärende, anförde
JO Lundvik.
I förevarande fall hade till medicinska fakulteten i Lund inkommit förslag å fyra
olika sakkunniga. Innan fakulteten hunnit fatta något beslut i ärendet hade seder¬
mera två av de föreslagna avböjt sakkunniguppdraget. Fakulteten ansåg sig i det
uppkomna läget kunna, utan att inhämta ytterligare förslag, till sakkunniga utse
de två kvarstående personerna jämte en tredje av fakulteten själv nominerad
person.
Vid bedömande av vad sålunda förevarit vill jag till en början fastslå, att fakul¬
teten enligt min — också i annat sammanhang (jfr föregående ärende) uttalade —
mening icke varit bunden av de ursprungliga förslagen å fyra sakkunniga utan ägt
utse till sakkunnig någon som ej upptogs därå. Vidare må framhållas, att 122 §
universitetsstadgan icke kan anses tillämplig i en situation som den förevarande
där avsägelserna kom innan sakkunniga utsetts (angående tolkningen av 122 § må
i övrigt hänvisas till mitt beslut i nyssnämnda ärende). Å andra sidan finner jag
det uppenbart, att fakulteten i det uppkomna läget — när två av de föreslagna
avsade sig — kunnat inhämta förslag å ytterligare sakkunniga. Härför talar bl. a.
analogien med 122 §. Huruvida ytterligare förslag bör inhämtas måste givetvis
bero av omständigheterna i varje särskilt fall. Jag kan icke finna, att fakultetens
förfarande i detta fall kan läggas någon till last såsom fel.
En vid 1968 års riksdag väckt motion om inrättande av en professur i oral
kirurgi vid odontologisk fakultet sändes av statsutskottet på remiss till socialsty¬
relsen. Hos JO påtalades att vid socialstyrelsens handläggning av remissärendet
styrelsens specielle sakkunnige i odontologi deltagit fastän han kunde bedömas
som en av de allvarligaste kandidaterna till en lärostol i oral kirurgi och därför
hade starkt personligt intresse av att sådana krav inte uppställdes i kompetens¬
hänseende för professuren som han ej uppfyllde. JO Bexelius uttalade.
Av handlingarna framgår att socialstyrelsens yttrande avfattats i enlighet med
beslut av generaldirektören Rexed i närvaro av cheferna för tandvårdsbyrån och
sjukhusbyrån, medicinalråden Osvald och Alsén, den förre föredragande, samt
docenten Söder i hans egenskap av specialföredragande å tandvårdsbyrån. Söder
406
har alltså deltagit i styrelsens avgörande, ehuru han icke, på sätt i klagoskriften
påståtts, fungerat som föredragande i ärendet.
Ur rättssäkerhetssynpunkt är det givetvis av största vikt att alla som deltager i
ett ärendes avgörande är ojäviga. En förutsättning för materiellt riktiga beslut
och för allmänhetens förtroende för förvaltningens objektivitet är att myndigheter¬
nas befattningshavare intar en opartisk ställning. Några generella bestämmelser av
vad som härutinnan krävs av förvaltningsmyndigheterna finns ej. Sedan gammalt
har, i den mån uttryckliga bestämmelser ej meddelats, i praxis de i rättegångsbalken
upptagna jävsreglema för domare i stor utsträckning beaktats av myndigheterna.
De jävsregler som i detta sammanhang är aktuella uttryckes i rättegångsbalken så,
att domare är jävig dels om han själv är part eller eljest har del i saken eller av
dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada dels ock om eljest särskild om¬
ständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i
målet.
Från socialstyrelsen har under hand upplysts, att vid tidpunkten för avgivandet
av förenämnda yttrande frågan om tillsättandet av professuren i oralkirurgi vid
odontologiska fakulteten i Göteborg var aktuell. Till denna professur hade Söder
icke anmält sig som sökande. Frågan om tillsättande av annan professur i ämnet
kunde enligt vad för mig uppgivits icke väntas bli aktuell förrän om 4 å 5 år.
Under sådana förhållanden kan det icke med fog göras gällande att Söder, då social¬
styrelsen den 17 april 1968 avgav sitt yttrande över motionen, hade sådant intresse
av saken, att han var av jäv hindrad att deltaga i styrelsens handläggning.
Riktigheten av att återkalla ett skolöverstyrelsebeslut på grund av att det angick
fråga som skulle avgöras av rektor
Den 15 augusti 1968 förordnade skolöverstyrelsen sjuksköterskan S. att vara
innehavare av en arvodestjänst som seminariesköterska vid förskoleseminariet i
Jönköping fr. o. m. höstterminen 1968. Den 27 augusti 1968 återkallade styrelsen
sitt beslut. Saken uppmärksammades vid JO Lundviks inspektion av skolöversty¬
relsen och föranledde begäran om yttrande från styrelsen. Som förklaring till åter-
kallelsen anfördes att vid beslutets fattande förbisetts att tillsättningen efter författ¬
ningsändring 1967 ankom på rektor för seminariet och att beslutet vid återkallel-
sen ännu ej vunnit laga kraft. Vidare framhölls att återkallelsen gjorts mot bak¬
grund av den rådande oklarheten om när en myndighets beslut är att anse som en
nullitet. Vid ärendets avgörande uttalade JO Lundvik.
Beslutanderätten i anställningsärendet ankom på rektor, och skolöverstyrelsens
beslut att förordna S. på tjänsten var därför oriktigt. Möjligheten av att beslutet
kunnat betraktas som en nullitet har antytts. Under vilka omständigheter ett för¬
valtningsbeslut kan betraktas som en nullitet — dvs. utan vidare frånkännas bety¬
delse — är tämligen ovisst. Man torde få kräva, att beslutet är behäftat med
något mycket allvarligt och påtagligt fel såsom att det härrör från en myndighet
som över huvud ej har med saken att göra. I förevarande fall är att märka, att
skolöverstyrelsen författningsenligt utövar överinseendet över förskoleseminariema
och att besvär över seminarierektors beslut bl. a. i anställningsärenden föres hos
skolöverstyrelsen. Den omständigheten att ett anställningsbeslut genom förbise¬
ende kommit att meddelas av skolöverstyrelsen i stället för som bort ske av rektor
kan enligt min mening icke medföra att skolöverstyrelsens beslut blir att betrakta
som en nullitet.
407
Fråga är då, om skolöverstyrelsen ägt och bort återkalla sitt beslut i syfte att
åvägabringa rättelse. Man står här inför problemet om rättskraft i förvaltnings¬
rätten. Några generella regler härom finns icke i lag eller författning och det har
ej heller, vid det reformarbete som pågår på förvaltningsrättens område, ansetts
möjligt att uppställa några sådana regler.
Jag finner ej anledning att i förevarande ärende gå in på problemet i hela dess
vidd. Jag konstaterar endast, att — eftersom S. var enda sökande och rektor var
införstådd med att hon skulle få tjänsten, som ej behövde ledigkungöras — förfa¬
randet knappast medfört risk för rättsförlust för S. och att någon sådan förlust ej
heller veterligen uppkommit. Även om jag fortfarande ställer mig tvekande i frågan
om riktigheten av åtgärden att återkalla tillsättningsbeslutet, vill jag uttala, att åter-
kallelsen — som uppenbarligen var föranledd av en i och för sig välmotiverad
strävan att rätta till ett fel — under inga förhållanden kan läggas den för beslutet
ansvarige till last såsom tjänstefel.
Underrättelse om tjänstetillsättningsbeslut
En person, som vid två tillfällen sökt maskinisttjänster vid försvaret med forti-
fikationsförvaltningen som tillsättningsmyndighet, klagade hos JO över att han
inte fått tillfredsställande information om tillsättningsbesluten. Ställföreträdande
JO Thyresson uttalade.
Enligt föreskrift i 16 § av den intill den 1 januari 1966 gällande allmänna verks-
stadgan (SFS 1955: 3) skulle tillkännagivande om myndighets beslut om tjänste¬
tillsättning ofördröjligen anslås i myndighetens lokal. Motsvarande föreskrift finns
för tiden efter den 1 januari 1966 i den då ikraftträdda statstjänstemannastadgan
(10 § andra stycket samt 12 och 13 §§). Skyldighet att tillställa den som sökt
tjänst särskilt meddelande fanns ej föreskriven i nämnda verksstadga och stad¬
gande härom finns ej heller efter den 1 januari 1966. I en inom civildepartementet
i juli 1965 upprättad promemoria (1965: 4) med förslag till statstjänstemanna-
stadga upptogs en föreskrift om att meddelande om tillsättningsbeslut genast skulle
tillställas den som sökt tjänsten. Stadgan kom emellertid ej att innehålla någon
sådan föreskrift, enligt uppgift av det skälet att i de fall där ledigförklaring av tjänst
samlat ett mycket stort antal sökande det kunde bli alltför betungande för myn¬
digheten att behöva underrätta var och en om tillsättningsbeslutet. Detta torde
dock ej böra tagas till intäkt för att myndighet alltid kan begränsa sig till att till¬
kännage beslutet genom anslag. Uppenbarligen kan det ofta vara svårt för sökande,
som ej fått en tjänst och som önskar klaga, att utnyttja sin besvärsrätt om beslutet
endast anslås. I de fall då endast ett fåtal sökt en tjänst och det inte innebär något
större besvär för myndigheten att särskilt underrätta var och en av dem om beslutet
synes det därför böra ske (jämfört kungl. cirk. den 18 oktober 1946 till samtliga
till statsförvaltningen hörande myndigheter ang. skyldighet att tillhandagå allmän¬
heten med översändande av expeditioner m. m., det s. k. servicecirkuläret, infört
under 1 kap. utsökningslagen i lagboken; jämför också förslaget till förvaltnings¬
lag, SOU 1968: 27 s. 204 o. f.).
D. innehade tjänst som föreståndare för televerkets radiosektion i Luleå. Sedan
den 1 maj 1967 var han tjänstledig för fullgörande av ett expertuppdrag i Ghana.
Under hans bortovaro ledigförklarades en nyinrättad tjänst som radiodirektör vid
televerket med placering i Luleå. Han sökte tjänsten, som emellertid tillsattes med
en annan sökande. Hos JO klagade han då bl. a. över att han gått miste om möj¬
408
ligheten att överklaga tillsättningsbeslutet genom att han inte genom televerkets
försorg underrättats om beslutet i så god tid att han kunnat iaktta föreskriven
besvärstid. Ställföreträdande JO Thyresson förklarade i denna del.
Televerkets centralförvaltning har inte varit skyldig att anslå tillkännagivande
om beslutet, vilket fattades den 19 december 1967. Tillkännagivandet anslogs lik¬
väl den 21 i samma månad och underrättelse om beslutet utsändes sistnämnda dag
till televerkets tjänsteställen genom förvaltnings- och personalmeddelanden. Att
D. trots detta ej i tid fick del av beslutet synes bero på ett missförstånd av den
person som D. anmodat att vara hans kontaktman under hans utomlandsvistelse.
Det måste ha stått klart för verksledningen att D. haft goda skäl att hysa upp¬
fattningen att han hörde till dem som främst skulle komma i fråga för den nyin¬
rättade radiodirektörstjänsten i Luleå, eftersom D. innehade tjänsten såsom före¬
ståndare för Luleå radiosektion som kan sägas i viss mån ha uppgått i den nya
radiodirektörstjänsten. Vidare måste det ha varit uppenbart för verksledningen att
D. på grund av sin utrikesvistelse kunde antagas ha mindre goda möjligheter att
hålla sig underrättad om utgången av tillsättningsärendet. Även om formellt sett
någon skyldighet inte förelegat för verket att underrätta D. i saken, hade det enligt
min mening på grund av angivna omständigheter varit lämpligt att verket — inte
minst från synpunkten att en arbetsgivare i personalvårdens intresse bör visa sina
anställda omtanke och hänsyn — snarast tillställt D. underrättelse om tillsättnings¬
beslutet med snabbaste postbefordran för att bereda honom tillfälle till besvär.
Besvärsliänvisriing i tjänstemannaärenden
I anledning av klagomål mot att besvärshänvisning ej meddelats i ett tjänste¬
tillsättningsärende uttalade ställföreträdande JO Thyresson.
Skyldighet för myndighet att i tjänstemannaärenden meddela besvärshänvisning
torde ej föreligga. Såsom framhållits av besvärssakkunniga i slutbetänkandet »Lag
om förvaltningsförfarandet» (SOU 1964:27 s. 451) förses beslut i tjänstetillsätt¬
nings ärenden, avlöningsärenden och andra personalärenden i regel ej med besvärs¬
hänvisning; parten-tjänstemannen förutsättes därförutan äga kunskap om tillgänglig
klagomöjlighet. Att förvaltningsmyndighet i regel torde vara skyldig att på be¬
gäran meddela besvärshänvisning torde vidare stå fast. — Nämnas må att det i
förslaget till förvaltningslag (SOU 1968: 27 s. 204) har upptagits en föreskrift, att,
där det ej är obehövligt, beslut skall bringas till parts kännedom genom delgivning
av en expedition och att expeditionen skall innehålla besvärshänvisning, om beslu¬
tet går part emot och han får klaga över det genom besvär.
I ett ärende, där en tjänsteman felaktigt till länsstyrelsen ingivit besvär över
länsskolnämnds beslut att entlediga henne från tjänsten, uppkom fråga om besvärs-
tiden skall räknas från dagen för beslutets delgivning med klaganden även om
beslutet ej är försett med besvärshänvisning. Vidare kom under bedömande om
länsstyrelsen varit skyldig vidarebefordra besvärsskriften till rätt besvärsinstans. JO
Bexelius anförde i dessa delar.
Länsstyrelsen grundar sin uppfattning att besvärstiden för länsskolnämndens be¬
slut den 30 december 1968 borde räknas från den dag N. delgavs fullföljdshänvis-
ningen på motiv till en föreslagen men ännu inte antagen förvaltningslag. Stånd¬
punkten i motiven bygger på en föreslagen bestämmelse, att expedition i vissa
409
ärenden skall innehålla besvärshänvisning, om beslutet går parten emot och han
får klaga över det genom besvär. För närvarande gäller inte en sådan generell be¬
stämmelse inom förvaltningen. Beslut i personalärenden brukar sålunda i regel ej
förses med besvärshänvisning. Den ursprungliga beslutsexpeditionen till N. kan
därför ej anses så ofullständig på grund av avsaknad av besvärshänvisning att
expeditionens delgivning ej skulle utgöra utgångspunkt för besvärstiden. Enligt
egen uppgift fick N. del av beslutet den 9 januari 1969. Besvärstiden skulle så¬
ledes ha utgått den 30 i samma månad. Om länsstyrelsen omgående översänt be-
svärsskriften till departementet, hade skriften alltså varit departementet till handa
tidigast den 31 januari 1969, dvs. efter besvärstidens utgång. Huruvida besvären
i sådant fall ändock kommit att prövas i sak eller ej, hade ankommit på Kungl.
Maj:t att avgöra. Jämför den skiftande praxis härvidlag, som konstitutionsut¬
skottet redovisat i sitt memorial nr 15 år 1968.
Såsom länsstyrelsen framhållit ger gällande författningsbestämmelser inte väg¬
ledning vid bedömande av fråga om myndighet, till vilken besvär felaktigt ingivits,
är skyldig att vidarebefordra besvären till rätt myndighet. För egen del är jag
benägen anse att en sådan skyldighet följer av den serviceskyldighet som i betydande
utsträckning åvilar myndigheterna i förhållande till allmänheten. I nyssnämnda
memorial anges att, om besvär inkommit till fel myndighet, handlingen snarast
bör vidarebefordras till rätt myndighet (s. 54). Det fall man närmast haft i åtanke
är, att besvär ingivits till beslutsmyndigheten i stället för besvärsmyndigheten eller
tvärtom, men den angivna ordningen bör gälla även i andra uppenbara fall. Vidare
kan nämnas att regeringsrätten brukar överlämna inkomna skrifter i här ifrågava¬
rande fall (se t. ex. RÅ 1968: S not 167).
410
Byggnads- och planväsendet
Fråga om byggnadslov i visst fall bort göras beroende av särskilt tillstånd från
hyresnämnds sida
I ett ärende anfördes klagomål mot en hyresnämnd rörande handläggningen av
ett ärende angående bl. a. tillstånd att omändra två bostadslägenheter till kontor.
I klagomålen framhölls bl. a. att byggnadslov erhållits för omändringsarbetena
och ifrågasattes om jämväl hyresnämnds tillstånd då var erforderligt. Vid slutbe¬
handlingen av ärendet hänvisades till 9 § hyresregleringslagen och anfördes att
frågan huruvida byggnadsnämnden bort hänvisa klaganden att söka hyresnämndens
tillstånd att uthyra lägenheterna för bostadsändamål skulle upptagas som särskilt
ärende. I detta ärende infordrades yttrande från byggnadsnämnden huruvida upp¬
giften att byggnadslov lämnats var riktig samt, om så var fallet, huruvida inte
byggnadslovet med hänsyn till stadgandet i 9 § hyresregleringslagen borde ha gjorts
beroende av tillstånd från hyresnämndens sida.
Från byggnadsnämndens sida anfördes därefter i huvudsak följande. Det är rik¬
tigt att bostadslägenheterna enligt beviljat byggnadslov har ändrats till kontors-
lägenheter. Byggnadsloven meddelades av stadsarkitekten jämlikt bemyndigande.
I byggnadslovsprotokollen gjordes av förbiseende ingen hänvisning till hyresnämnds-
prövning. Som förklaring härtill framhölls att ett byggnadslovsbeslut normalt före¬
gås av muntliga kontakter mellan sökanden och stadsarkitekten, varvid bl. a. be¬
hovet av hyresnämnds tillstånd brukar påpekas. Det är då lätt hänt att stads¬
arkitekten, därest han på grund av delegation själv beslutar i ärendet, råkar för¬
summa att även skriftligt göra den obligatoriska hänvisningen till hyresnämnds-
prövningen. Vidare framhölls att byggnadslovet såsom sådant inte är beroende av
att annan myndighet än byggnadsnämnden ger sitt tillstånd. Däremot är bygg¬
nadsföretagets tillåtlighet beroende av tillstånd från såväl byggnadsnämnd som
hyresnämnd. Fastighetsägarens skyldighet att söka tillstånd kvarstår givetvis även
om han inte uttryckligen och bevisligen påmints därom. Slutligen anmärktes att
byggnadsnämndens verksamhet sannolikt inte registrerade hela kontoriseringsten-
densen, eftersom byggnadslovet ej alltid sökes även om så bort ske jämlikt 54 §
byggnadsstadgan.
Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.
Ansökningen om byggnadslov synes ha avsett dels vissa ändringsarbeten, bl. a.
ventilationsanordningar, dels ock lokalernas användande för annat ändamål än
tidigaie. Enligt 54 § byggnadsstadgan erfordras byggnadslov för vissa åtgärder,
bl. a. sådan ändring av byggnad som berör ventilationskanaler, samt för ianspråk-
411
tagande av byggnad eller del därav för väsentligen annat ändamål än det, vartill
byggnaden förut varit använd. Enligt 9 § hyresregleringslagen må lägenhet, som
den 1 januari 1942 eller vid den senare tidpunkt, då den blivit färdigställd, var
avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, ej utan hyresnämndens till¬
stånd uthyras eller av ägaren tagas i bruk för väsentligen annat ändamål än nu
sagts.
För att taga de bostadslägenheter, varom i ärendet är fråga, i anspråk för kon-
torsändamål krävdes alltså tillstånd av såväl byggnadsnämnden som hyresnämnden.
För byggnadsarbetenas utförande krävdes däremot endast lov av byggnadsnämn¬
den. Med hänsyn till att arbetena synes ha betingats av lägenheternas ianspråk-
tagande för kontors ändamål, hade byggnadslov till arbetenas utförande kunnat och
lämpligen bort göras beroende av att även hyresnämnden lämnade tillstånd till
att lägenheterna togs i anspråk för ett helt annat ändamål än förut. Under alla för¬
hållanden ålåg det jämlikt 57 § första stycket byggnadsstadgan byggnadsnämnden
att hänvisa byggnadslovssökanden att söka sådant tillstånd, som enligt stadgande
i lag eller författning var erforderligt för åtgärd för vilken byggnadslov söktes.
Eftersom vederbörlig prövning jämlikt hyresregleringslagen sedermera ägt rum
och någon slutlig skada ej uppkommit, lät JO bero vid nu gjorda påpekanden.
Fråga om skyldighet för byggnadsnämnd att bereda granne tillfälle att yttra sig i
dispensärende, där åtgärd kan inverka på dennes rätt
En byggnadsnämnd beviljade byggnadslov för uppförande av enfamiljshus med
sammanbyggd garagedel på en tomt inom kvarter, som enligt gällande stadsplan
fick bebyggas med friliggande bostadshus i två våningar till en höjd av 7 meter
och inrymma två lägenheter och där av tomtplats högst en fjärdedel fick bebyggas.
Byggnadsnämnden hade av länsstyrelsen tillagts befogenhet att medge avvikelse
från fastställd stadsplan. Byggnadsföretaget avvek från gällande stadsplan bl. a.
därigenom att byggnaden upptog mer än en fjärdedel av tomtens areal och med
omkring 2 meter sköt in på mark, som ej fick bebyggas (förgårdsområde). Ägarna
till två av de tre tomter som gränsade till byggnadstomten hade skriftligen lämnat
sitt medgivande till byggnadsföretaget, medan den tredje angränsande tomtens
ägare, N., inte bereddes tillfälle att yttra sig, innan byggnadslovet lämnades.
N. anförde klagomål bl. a. över att hon inte hörts i dispensärendet och framhöll
att hon klagat hos Kungl. Maj:t över ett beslut av länsstyrelsen, varigenom länssty¬
relsen lämnat hennes besvär över byggnadslovsbeslutet utan bifall.
I ärendet inhämtades yttrande från byggnadsnämnden, som anförde i huvudsak
följande. N. hade redan i samband med att hon ett år tidigare anfört besvär över
tomtindelningen för området hävdat att nybebyggelse över huvud taget inte borde
tillåtas där. Vid upprepade besök på stadsingenjörs- och stadsbyggnadskontoret
hade hon understrukit sitt ogillande av varje bebyggelse på området. Detta hade
412
delgivits byggnadsnämnden vid föredragningen av byggnadslovsärendet. Någon
som helst tvekan om att N. var emot varje bebyggelse och sålunda avstyrkte bygg¬
nadslov förelåg ej, och detta stod fullkomligt klart för byggnadsnämnden. Att
ytterligare en gång höra henne skulle endast tjäna syftet att ytterligare fördröja
ärendet med därav följande kostnader för sökanden.
JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande bl. a. följande. Beträffande hand¬
läggning av dispensärende gäller enligt 67 § 3 mom. byggnadsstadgan att — om
åtgärd, för vilken dispens sökes, kan inverka på grannes rätt — tillfälle att yttra
sig skali beredas grannen, innan dispensen beviljas. I detta fall är uppenbart att
byggnadsföretaget kunde inverka på N:s rätt. Tillfälle skulle alltså ha beretts
henne att yttra sig, vilket byggnadsnämnden underlåtit. Till förklaring av denna
underlåtenhet har nämnden anfört att nämnden kände till hennes inställning till
företaget och att det därför var onödigt att höra henne. N. hade emellertid författ¬
ningsenlig rätt att framföra sina synpunkter i ärendet, och nämnden kunde inte på
förhand veta om hon inte skulle komma att framföra synpunkt som kunde vara
värd beaktande. Nämnden förfor således klart felaktigt genom sin underlåtenhet
att höra N.
Då någon rättsförlust på grund av det inträffade inte syntes ha uppstått, eftersom
dispensfrågan underställts högre myndighets prövning, lät JO bero vid den erinran
som innefattades i det sagda.
Bristfällig handläggning i länsstyrelse av besvärsärende angående vitesföreläggande
att borttaga utan tillstånd uppförd tillbyggnad. Tillika fråga om hur diariegenom-
gång bör verkställas.
Vid sammanträde den 5 januari 1966 beslöt byggnadsnämnden i Mölndal att
vid vite av 3 000 kr. förelägga ägaren av en stadsäga att inom tre månader efter
delgivning ha borttagit en utan tillstånd uppförd tillbyggnad på stadsägan. Fastig¬
hetsägaren anförde den 18 mars 1966 genom sitt ombud, advokaten F., besvär
hos länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län över byggnadsnämndens beslut. Besvä¬
ren fullföljdes och kompletterades genom nya skrifter dagtecknade den 22 april
och den 11 maj 1966. Först genom remiss den 8 september 1967 — alltså nära
16 månader senare — anmodade länsstyrelsen byggnadsnämnden att inkomma
med förklaring över besvären. Vid sammanträde den 20 september 1967 beslöt
byggnadsnämnden på anförda skäl att avstyrka besvären och att samtidigt påpeka
det anmärkningsvärda i att besvären ej remitterats tidigare. På grund av ett miss¬
tag inom byggnadsnämndens expedition avsändes emellertid ej yttrandet till läns¬
styrelsen förrän i februari månad 1968, då länsstyrelsen gjorde en påstötning per
telefon. Sedan länsarkitekten hörts i ärendet remitterade länsstyrelsen den 17 maj
1968 ånyo ärendet till byggnadsnämnden med fråga om byggnaden kunde tillåtas
413
kvarstå till utgången av år 1971, då klaganden enligt uppgift ej längre hade behov
av den. I yttrande, som inkom till länsstyrelsen den 28 juni 1968, avstyrkte bygg¬
nadsnämnden besvären och framhöll, att nämnden fann det angeläget att besvärs-
ärendet snarast avgjordes. Den 2 juli 1968 meddelade länsstyrelsen utslag i ärendet
och ogillade besvären, varvid dock tidpunkten för föreläggandets fullgörande fram¬
flyttades till den 1 januari 1969. Varken länsarkitektens eller byggnadsnämndens
yttrande hade dessförinnan delgivits F. eller klaganden. F. fullföljde talan mot
länsstyrelsens utslag och begärde att få del av samtliga handlingar i ärendet.
Besvärsskriften översändes av Kungl. Maj:t till länsstyrelsen, som infordrade
yttrande från byggnadsnämnden men ej delgav F. handlingarna. Efter påstötningar
från dennes sida expedierades fotokopior av samtliga handlingar till F., som enligt
egen uppgift erhöll dessa den 9 september 1968.
Sedan F. fäst JO:s uppmärksamhet på länsstyrelsens handläggning av besvärs-
ärendet, varvid den huvudsakliga anmärkningen avsåg länsstyrelsens underlåtenhet
att före ärendets avgörande kommunicera utredningen, granskades handlingarna i
ärendet och inhämtades yttrande från länsstyrelsen, därvid fogades särskilda ytt¬
randen från fyra befattningshavare, som i länsstyrelsen deltagit i sakens hand¬
läggning. Länsstyrelsen bifogade även yttrande från byggnadsnämnden, som åbe¬
ropade en tjänsteskrivelse av stadsarkitekten.
Vid ärendets avgörande framhöll JO Bexelius att omständigheterna i fråga om
sättet för besvärsärendets handläggning och den tidsutdräkt som förekommit i flera
avseende var anmärkningsvärda. JO anförde därom närmare följande.
Det framstår först och främst som synnerligen otillfredsställande från allmän
synpunkt, att ett ärende om ett vitesföreläggande, där tiden för föreläggandets
fullgörande gick ut redan under våren 1966, fick ligga obehandlat i länsstyrelsen
under tiden den 12 maj 1966—8 september 1967, då remiss till byggnadsnämnden
äntligen skedde. Ansvaret för ärendets förberedande ålåg, enligt vad länsstyrelsen
upplyst, vederbörande länsassessorer. Enligt av avdelningschefen utfärdad instruk¬
tion skulle bevakning av anhängiga ärenden ske genom att diarierna i början av
varje kalenderkvartal genomgicks av vederbörande förste landskanslist. Det av F.
anhängiggjorda besvärs ärendet borde ha observerats vid genomgångarna i juli och
oktober 1966 samt januari, april och juli 1967, men i de listor som upprättades
och överlämnades till föredragande, sektionschef och avdelningschef upptogs ej
ärendet.
Det är uppenbart att vederbörande förste landskanslister vid kvartalsgranskning-
arna på ett betänkligt sätt brustit i noggrannhet. De bristfälliga kvartalsgransk-
ningarna synes i någon mån kunna förklaras av besvärliga arbetsförhållanden i
samband med ombyggnad av kanslilokalerna.
Mot instruktionen om kvartalsvis kontroll synes i och för sig intet vara att
erinra. Det måste emellertid framhållas, att vederbörande föredragandes ansvar ej
upphäves genom att kontrolluppgifter anförtros underordnad personal. Jag kan
sålunda icke biträda länsstyrelsens uppfattning, att länsassessorerna ägt förlita sig
på kvartalsrapportema. De borde ha förvissat sig om att rapporterna grundades
414
direkt på grundmaterialet och inte upprättades med ledning av föregående kvartals-
rapport. Åtminstone en gång årligen bör därjämte en genomgång av anhängiga
ärenden göras av föredraganden med ledning av diarier och annat grundmaterial.
Under förutsättning att dessa förs på ett sätt som underlättar uppmärksammandet
av ej avslutade ärenden behöver en sådan genomgång ej bli orimligt tidskrävande.
Det torde vara vanligt och i regel lämpligt, att en dylik kontroll sker i början av
varje kalenderår. Det kan också vara motiverat med särskild kontroll vid byte av
befattningshavare.
Då ärendet i september 1967 äntligen remitterades till byggnadsnämnden var
det med hänsyn till den förelupna förseningen särskilt angeläget att icke ytterligare
dröjsmål tillkom. Det framstår som förvånande och otillfredsställande, att tydligen
ingen på länsstyrelsen insåg detta eftersom inga speciella åtgärder vidtogs för att
bevaka ärendet. Då remissyttrandet på grund av expeditionsfel från byggnads¬
nämndens kansli ej insändes medförde detta ytterligare fem månaders onödigt
dröjsmål.
Hur felet på byggnadsnämndens sida uppkom har ej kunnat utrönas, men sanno¬
likt har orsaken varit att ärendet — som av byggnadsnämnden med rätta bedömdes
som brådskande — ej behandlades enligt vanlig rutin. Ansvaret för felet åligger
närmast stadsarkitekten, som också själv vitsordat detta.
Med hänsyn till att länsstyrelsen upplyst att huvudsyftet med den förnyade re¬
missen till byggnadsnämnden den 17 maj 1968 var att få bekräftelse på vilken
byggnadsdel som avsågs med rivningsföreläggandet framhöll JO att någon befogad
erinran inte kunde riktas mot denna remiss.
I kommuniceringsfrågan anförde JO vidare följande. Länsstyrelsen har i sina
yttranden framhållit, att länsstyrelsen är väl medveten om vikten av att kommuni¬
kation sker, och beklagat det avsteg från eljest tillämpad praxis som ägt rum i
detta ärende. Med hänsyn härtill kan jag inskränka mig till att i denna del uttala,
att klagomålen ifråga om den underlåtna kommunikationen måste anses fullt befo¬
gade och att utslaget trots det avsevärda dröjsmål som redan förelupit ej bort
meddelas utan kommunikation.
JO anförde avslutningsvis att anmärkningar av delvis allvarlig natur måste göras
mot länsstyrelsens handläggning av besvärsärendet men att anledning dock sak¬
nades till antagande att någon befattningshavare handlat i vrång avsikt samt att
någon skada ej torde ha tillfogats enskild genom vad som förekommit. JO lät där¬
för bero vid de erinringar som innefattades i det sagda, varvid JO förutsatte att läns¬
styrelsen vidtog erforderliga åtgärder för att förhindra ett upprepande. Beträffande
det hos byggnadsnämnden förelupna expeditionsfelet lät JO bero vid avgiven för¬
klaring.
415
Övrigt
Framställning angående behovet av föreskrifter rörande fartygsägares skyldigheter
och myndighets rätt och plikt att ingripa med avseende på vrak
I en den 7 februari 1969 till Konungen avlåten skrivelse anförde JO Lundvik
följande.
Vid min inspektion av länsstyrelsen i Västerbottens län i oktober 1968 upp¬
tog landssekreteraren Lennart Lindblad ett spörsmål om ett fartyg som gått på
grund och blivit vrak. Lindblad hävdade, att det borde finnas bestämmelser som
gav staten rätt att taga hand om vrak om ägaren ej gjorde det.
Av utredning som sedermera införskaffats framgår följande om det konkreta
fallet.
Den 18 december 1966 grundstötte det grekiska fartyget m/v Sinergasia på
Lövögrundet utanför Holmsund. Grundet är beläget cirka 3 distansminuter (5 500
meter) från fastlandet. Fartyget som totalhavererade stod ännu i december 1968
kvar på grundet.
Sedan länsstyrelsen erhållit rapport om förlisningen, undersökte länsstyrelsen,
huruvida vraket kunde medföra oljeskador eller skador från lasten som bestod av
bl. a. kopparslig. Vid undersökningen märktes inga oljeskador och kopparhalten i
vattnet var så ringa, att den ansågs icke kunna medföra skador på fisket. Läns¬
styrelsen befarade dock, att det kunde finnas olja i vrakets tankar. Sedan det upp-
givits att äganderätten till vraket efter skadereglering övergått till firma P. Wigham-
Richardson & Co, London, tillskrev länsstyrelsen i september 1967 detta företag
med förfrågan om vilken åtgärd man planerade beträffande vraket. På denna fråga
erhölls icke något svar. Efter förslag av en skeppsmäklare i Stockholm tillskrev
länsstyrelsen i november 1967 Salvage Association i London såsom då uppgiven
försäkringsgivare. Avskrift av brevet tillställdes P. Wigham-Richardson & Co. 1
december 1967 meddelade Salvage Association, att detta företag icke vore ägare
till vraket, men att man tagit kontakt med P. Wigham-Richardson & Co, som en¬
ligt Salvage Association vore »insurance brokers for this vessel». Salvage Associa¬
tion förklarade, att P. Wigham-Richardson & Co skulle behandla ärendet med »the
parties concerned». P. Wigham-Richardson & Co avhördes alltjämt icke. Då vraket
inte ansågs utgöra någon direkt fara för sjöfarten eller fisket, lät länsstyrelsen
ärendet bero vintern 1967—68.
I april 1968 anhöll byggnadsnämnden i Holmsunds köping, att länsstyrelsen
måtte med statliga medel låta bortförskaffa vraket. Med anledning härav anhöll
länsstyrelsen den 22 maj 1968 om sjöfartsstyrelsens utlåtande i frågan.
Sjöfartsstyrelsen svarade i skrivelse den 18 juli 1968, att risk bedömdes icke
föreligga att vraket eller delar därav skulle kunna av vind, sjöhävning eller is föras
416
ut till och störa trafiken i farleden. Vraket kunde därför icke anses utgöra något
hinder eller någon fara för sjöfarten. Ej heller ansågs vraket vålla väsentligt för¬
fång för fisket. Sjöfartsstyrelsen hade därför funnit sig icke kunna föranstalta om
att vraket undanröjdes med tillämpning av kungörelsen den 1 juni 1951 om undan¬
röjande av för sjöfarten eller fisket hinderliga vrak m. m. Sjöfartsstyrelsen ansåg
det dock ur allmänna synpunkter önskvärt att vraket undanröjdes snarast möjligt.
Sedan länsstyrelsen erfarit, att försäkringsaktiebolaget Skandia ägde större de¬
len av lasten (kopparsligen) medan ett försäkringsföretag i USA skulle vara ägare
till annan del av lasten (silverslig), tillskrev länsstyrelsen den 23 juli 1968 Skandia
och AB H. Gullberg, det senare bolaget såsom ombud för företaget i USA. Skan¬
dia svarade den 31 i samma månad, att bolaget för sin del inte hade något att in¬
vända emot bärgning av fartyget. Skandia avstod från sin rätt till lasten. AB H.
Gullberg lät sig icke avhöra.
På grund av svårigheten att få svar från P. Wigham-Richardson & Co hemställde
länsstyrelsen i skrivelse den 22 juli 1968 hos utrikesdepartementet, att detta genom
beskickningen i London skulle ta kontakt med det engelska företaget för att söka
utröna vilka avsikter företaget hade ifråga om vraket. Om företaget icke självt
ämnade låta bärga vraket, ansåg länsstyrelsen det rimligt, att företaget avstod från
sin rätt till detsamma. Enär en bärgare tagit kontakt med P. Wigham-Richardson
& Co och även med länsstyrelsen angående vraket, förordade länsstyrelsen en
överenskommelse mellan företaget och bärgaren. Länsstyrelsen hemställde också,
att departementet ville söka kontakt med vederbörande grekiska rederi för att
få bestyrkt, att rätten till vraket övergått till P. Wigham-Richardson & Co. I skri¬
velse den 5 september 1968 meddelade beskickningen i Athen, att rederiet bestyrkt
att rätten övergått till »försäkringsgivarna».
Med skrivelse den 12 september 1968 överlämnade utrikesdepartementet en
skrivelse från generalkonsulatet i London, som förhandlat med P. Wigham-
Richardson & Co. Innehållet i denna skrivelse gav dock inte någon större klarhet.
Företrädaren för företaget hade meddelat generalkonsulatet, att han gärna skulle
lämna de av länsstyrelsen begärda upplysningarna men att han kunde handla endast
»on behalf of the Owners and on their instructions». Länsstyrelsens förmodan, att
P. Wigham-Richardson & Co ägde vraket av Sinergasia, vore felaktig.
Med anledning av vad Lindblad anfört anhöll jag om sjöfartsstyrelsens ytt¬
rande. Till svar härå redogjorde sjöfartsstyrelsen för innehållet i sin till länsstyrelsen
den 18 juli 1968 avlåtna skrivelse samt överlämnade vidare en av sjöfartsrådet
G. Lindencrona författad promemoria av den 23 augusti 1968. I promemorian
redogjordes för de bestämmelser om bärgning av skeppsvrak som finns i lagen
den 12 juni 1942 om fornminnen, lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser
om sjöfynd, i 224 § sjölagen samt i Kungl. Maj:ts beslut den 20 augusti 1841
återgivet i kommerskollegiums kungörelse den 20 september samma år (Svensk
Författningssamling 1841 nr 44 s. 2). Sistnämnda bestämmelser gäller det fall att
någon hos länsstyrelsen anmäler sig vilja upptaga sjunket gods som övergivits av
ägaren.
417
I promemorian anfördes vidare följande:
I samband med sjömätningar och eljest påträffas ofta vrak, som kan vara till
hinder för sjöfarten och vilkas bortförande eller sprängning kan vara angeläget ur
sjöfartssäkerhetssynpunkt. Det förekommer även att fartyg förliser på sådana plat¬
ser utan att ägaren finner anledning att bärga detsamma. Genom kungörelse den
1 juni 1951 (nr 321) om undanröjande av för sjöfarten eller fisket hinderliga vrak
m. m. har sjöfartsstyrelsen bemyndigats att föranstalta om undanröjande i erfor¬
derlig omfattning av fartyg eller annat större föremål, som sjunkit i allmän farled
och utgör hinder eller fara för sjöfarten eller som sjunkit inom vattenområde, där
fiske må bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt, och som vållar väsentligt för¬
fång för fiske av betydenhet. Dessa föreskrifter är emellertid icke helt tillfredsstäl¬
lande. Önskvärt vore att, på sätt motsvarande fråga reglerats i många hamnord¬
ningar efter mönster av sjöfartsstyrelsens normalhamnordning, skyldighet fastställ¬
des för ägaren av fartyget eller föremålet att i erforderlig omfattning undanröja
detsamma samt rätt för sjöfartsstyrelsen att i händelse av tredska vidtaga erforder¬
liga åtgärder på ägarens bekostnad. Sjöfartsstyrelsen borde därvid äga rätt att —
om betalning ej sker — täcka sina kostnader av vad som bärgas. Ägare till förlist
fartyg bör äga åberopa begränsningsregeln i sjölagens 254 § 1 mom. p. 5. En öppen
fråga är om ägarens skyldigheter bör upphöra viss tid efter det fartyget eller före¬
målet sjunkit och han förklarar sig ha övergivit detsamma. Det kan ifrågasättas om
icke en sådan skyldighet för ägare att undanröja sjunket fartyg eller annat större
föremål bör geografiskt utvidgas utöver allmän farled och plats där fiske av bety¬
denhet bedrives.
Slutligen berördes i promemorian vissa miljövårdsfrågor:
Allt oftare förekommer att äldre fartyg, som icke längre kan med fördel ut¬
nyttjas kommersiellt eller för fritidsändamål, föres upp mot någon strand eller i
någon vik för att där ligga tills det vittrar eller slås sönder av väder och vind.
Sådana skrotlager har blivit en allt vanligare syn i många vackra vikar och ibland
kunnat utgöra olägenhet eller fara för folk som besöker platsen för fritidssyssel¬
sättningar såsom bad, fiske o. dyl., eller av andra anledningar. Hur denna fråga
skall lösas är tveksamt. Möjligen bör skillnad göras mellan de fall vraket ligger på
enskilt och då det ligger på allmänt vattenområde.
Promemorian utmynnade i en rekommendation att de berörda frågorna görs till
föremål för utredning genom en särskilt tillkallad utredningsman.
Sedan jag därefter berett länsstyrelsen tillfälle att yttra sig i ärendet, anförde
länsstyrelsen:
Bortskaffande av vrak regleras av dels kungörelsen den 1 juni 1951 om undan¬
röjande av för sjöfarten eller fisket hinderliga vrak m. m. dels ock kommerskolle¬
giums kungörelse den 20 september 1841 angående rättigheter och skyldigheter
för dem, vilka upptaga sjunket gods, som av ägare blivit övergivet.
Vidare torde det i vissa fall kunna vara möjligt att tillämpa naturvårdslagen.
Av sjöfartsstyrelsens yttrande och i övrigt kända förhållanden framgår, att Siner-
gasia inte kan undanröjas med stöd av 1951 års kungörelse.
Enligt 1841 års kungörelse kan länsstyrelsen på ansökan av bärgare lämna till¬
stånd till upptagande av sjunket gods. Förutsättning härför är, att godset övergivits
av därtill lagligen berättigad ägare.
I fallet Sinergasia har äganderätten till vraket ännu ej kunnat utrönas. Försäk-
14 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag
418
ringsaktiebolaget Skandia har avstått från sin rätt till lasten (kopparslig), medan
försäkringsföretag i USA, som uppgivits vara ägare till annan del av lasten (silver-
slig) ej avhörts. Ansökan om rätt att bärga fartyg och last har ej inkommit till
länsstyrelsen, men en bärgare har muntligen meddelat, att han mot en ersättning
av 22 000 kronor är villig att bärga fartyget med last.
Om inledda undersökningar om äganderättsförhållandena inte leder till resultat
inom nära framtid, kan man — med hänsyn till den tid som redan förflutit sedan
förlisningen — möjligen anse fartyget och lasten som övergivna. Man kommer lik¬
väl inte till någon lösning, såvida inte bärgare hos länsstyrelsen anmäler sin önskan
att verkställa bärgningen. Om bärgaren — såsom nu är fallet — begär ersättning
för sitt arbete, saknar länsstyrelsen anslag för ändamålet. Risk föreligger därför, att
vraket får ligga kvar tills det förstöres av naturkrafterna. I detta sammanhang kan
nämnas, att det lärer ha förekommit viss plundring på vraket. Vid samtal med
polismyndigheten härom har framhållits, att myndigheten saknar resurser att vid¬
taga åtgärder till skydd för egendom på vraket.
1841 års kungörelse har tillkommit i en tid då handelsflottan bestod av segel¬
fartyg av trä. Fartygen var i allmänhet små. Om de förliste förstördes de snabbt
genom naturkrafterna. Problemen med oljeskador eller andra föroreningar från
förlista fartyg existerade ej på den tiden.
Erfarenheten visar, att det kan vara mycket svårt att utreda vem som är ägare
till vrak och last. Sannolikt beror detta bl. a. på förhållandena inom sjöförsäkrings¬
branschen. Sedan skadereglering ägt rum, övergår äganderätten till förlista egen¬
domen från redaren/lastägaren till försäkringsgivaren. Denne torde emellertid som
regel ha återförsäkring och det kanske förekommer serier av återförsäkringar.
Om försäkringsgivaren fått huvudparten av sin förlust ersatt genom återförsäkring,
är det förståeligt att han mister intresset för vraket. Skulle han vilja göra en formell
överlåtelse av egendomen, måste han kanske inhämta medgivande av samtliga in¬
blandade försäkringsföretag och dessa kan vara spridda i olika länder.
Det sagda visar att 1841 års kungörelse inte längre fyller sitt ändamål. Behov
föreligger av en ny författning, som är anpassad till aktuella förhållanden. Författ¬
ningen bör vara konstruerad så, att vederbörande myndighet viss kort tid efter
förlisningen äger rätt att vidtaga åtgärder för undanskaffande av förlist fartyg med
last, såvida inte vederbörande rättsägare själv vidtager erforderliga åtgärder inom
den bestämda tiden. Därest fartyget eller lasten medför akut allvarlig skada eller
fara för sjöfart, fiske eller naturvårdsintresset, bör myndigheten äga rätt att ome¬
delbart ingripa.
I sådana fall, där bärgaren av det som bärgas inte kan täcka sina kostnader och
skälig ersättning för sitt arbete, bör staten träda emellan med möjlighet att söka
sitt åter av den slutligt ansvarige.
Vad slutligen angår naturvårdslagen, så torde det måhända inte vara uteslutet
att i vissa fall tillämpa denna lag. I praktiken torde det dock vara mycket svårt att
lösa problemen med stöd av denna lag, i varje fall då åtgärder befinnes erforderliga
gentemot utländska intressenter.
Under åberopande av det anförda vill länsstyrelsen framhålla vikten av att
skyndsamma åtgärder vidtages för åstadkommande av en tidsenlig och effektiv
lagstiftning på före varande område.
Med avseende på det konkreta fall som föranlett ärendets upptagande vill jag
endast framhålla, att jag förutsätter att, om länsstyrelsen trots fortsatta ansträng¬
419
ningar icke inom rimlig tid får klarhet i frågan om äganderätten till fartyg och last
och dessa vid föreliggande förhållanden då får anses övergivna, länsstyrelsen för¬
anstaltar om vrakets avlägsnande på det allmännas bekostnad. Om länsstyrelsen
icke skulle disponera erforderliga medel härför, torde det ankomma på länsstyrel¬
sen att göra framställning härom hos Eders Kungl. Maj:t.
Vad som framkommit i ärendet visar enligt min mening, att det föreligger ett
behov av bestämmelser som reglerar, å ena sidan, fartygsägarens skyldigheter och
å andra sidan, länsstyrelses eller annan myndighets rätt och plikt att ingripa, när
fartyg blivit vrak.
Att ett förolyckat eller övergivet fartyg blir liggande som vrak på havsbotten eller
på något grund kan medföra allvarliga olägenheter. I första hand tänker man kan¬
ske på de risker som vraket kan medföra för sjöfarten. Också fisket kan lida för¬
fång. Finnes olja ombord som drivmedel eller som last, kan befaras att oljan förr
eller senare läcker ut och vållar skador. Även annan fartygets last kan medföra
skaderisk. Såsom framhållits i ärendet kan skeppsvrak vidare verka störande på
landskapsbilden och medföra olägenhet för friluftslivet vid badstränder och klip¬
por. Vrak kan också medföra särskilda olycksrisker därigenom att barn och andra
lockas till platsen och ej alltid besinnar de faror som där kan hota.
Vad som här sagts gäller, med de modifikationer som betingas av sakens natur,
i princip alla slags fartyg. Icke ens mindre fritidsbåtar kan lämnas åt sidan. Med
hänsyn till att allt fler människor skaffar sig fritidsbåtar kan sådana tvärtom med
tiden komma att representera ett allvarligt problem, särskilt från miljövårdssyn-
punkt Man kan här draga en parallell med de olägenheter som följer med över¬
givna bilar. Allmänhetens ökade intresse för friluftsliv inverkar också på det viset,
att här påtalade förhållanden blir förnimbara för en vidgad krets av människor.
Det allmänna intresset av att förolyckade eller övergivna fartyg icke blir lig¬
gande som vrak tillgodoses endast ofullständigt av gällande bestämmelser.
Vad till en början angår Eders Kungl. Maj:ts i ärendet åberopade beslut av den
20 augusti 1841 förutsätter det, att någon enskild anmäler önskan om att bärga
sjunket gods som övergivits av ägaren. Bestämmelserna har därför en relativt be¬
gränsad räckvidd. De framstår också som otidsenliga.
Enligt kungörelsen den 1 juni 1951 äger sjöfartsstyrelsen föranstalta om att far¬
tyg undanröjes »i erforderlig omfattning», om det sjunkit i allmän farled och där
vållar hinder eller fara för sjöfarten. Detsamma gäller när fartyg sjunkit inom vat¬
tenområde, där fiske får bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt och där vållar vä¬
sentligt förfång för fiske av betydenhet. Kungörelsen är alltså efter sin ordalydelse
icke tillämplig i ett fall som det förevarande, när fartyget står på ett grund vid
sidan av farleden och ej skadar fisket. Bortsett härifrån är bestämmelserna ytterst
ofullständiga. Man kan exempelvis fråga sig, hur långt sjöfartsstyrelsen kan gå för
att få vraket avlägsnat. Får det sprängas? Under vilka förutsättningar? Hur långt
skall ägarens intressen tillvaratagas? I vilken utsträckning och med vilka medel
skall ägaren efterforskas? Såsom anmärkts i den inom sjöfartsstyrelsen upprättade
promemorian är det också en brist, att författningen alls icke berör kostnads¬
420
frågan. Man kan slutligen diskutera, om icke ämnet är av sådan karaktär att det
kräver reglering i lag och icke allenast i administrativ författning.
Länsstyrelsen har i ärendet antytt, att man i vissa fall skulle kunna tänka sig ett
ingrepp mot övergivande av fartyg med stöd av naturvårdslagen. De stadganden
som därvid kan tänkas åberopade är 23 och 24 §§, där det talas om nedskräpning
eller osnyggande i naturen, samt reglerna om vite m. m. i 39 §. Nu berörda be¬
stämmelser synes väl kunna tillämpas, när det rör sig om mindre båtar som avsikt¬
ligt övergivits (jfr vad som i förarbetena yttrats om bilvrak, prop. 1964: 148 s. 100).
Däremot framstår det för mig som tveksamt, om bestämmelserna kan tillämpas
också på båtar som icke övergivits utan förolyckats eller på vrak efter större, sjö¬
gående fartyg. Särskilt de sistnämnda synes knappast gå in under stadgandenas
ordalydelse. Frånsett dessa mera formella betänkligheter är det tydligt, att tillämp¬
ning av naturvårdslagen i många fall, särskilt när fartygsägaren är okänd eller
vistas utom riket, icke representerar en framkomlig väg. Eventuella handräcknings-
åtgärder genom utmätningsman måste nämligen föregås av vitesföreläggande och
sådant skall ha delgivits adressaten.
Övriga i ärendet berörda bestämmelser (i fornminneslagen, lagen om sjöfynd
och sjölagen) är uppenbarligen ej heller ägnade för tillämpning i här avsedda situa¬
tioner. I vad mån länsstyrelse med stöd av sin allmänna politimakt kan ingripa,
när ett sjunket eller övergivet fartyg vållar olägenhet ur allmän synpunkt, är en
öppen fråga. Såsom jag redan betonat får det därför anses föreligga ett behov av
föreskrifter rörande fartygsägarens skyldigheter och myndighets rätt och plikt att
ingripa med avseende på vrak. Det synes också angeläget att en ändamålsenlig
kompetensfördelning kommer till stånd mellan sjöfartsstyrelsen och länsstyrelse i
dessa tall.
Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för riks¬
dagens ombudsmän får jag härmed — med överlämnande av handlingarna i ären¬
det — framlägga här berörda spörsmål för den åtgärd vartill Eders Kungl. Maj:t
må finna framställningen föranleda.
De svenska och danska öresundsdelegationerna har tillsatt en expertgrupp för ut¬
redning av bl. a. vissa bullerproblem vid anläggning av en flygplats på Saltholm.
Formerna för expertgruppens arbete. Underlåtenhet att redovisa skiljaktiga
meningar inom expertgruppen
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 februari 1968 tillkallade
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet samma dag sakkunniga
att ingå i en delegation med uppdrag att i samarbete med en motsvarande dansk
delegation förbereda regeringsöverläggningar i för Sverige och Danmark gemen¬
samma frågor rörande fast förbindelse över Öresund och storflygplats i öresunds-
regionen. Delegationerna fann nödvändigt att komplettera tidigare utförda utredning¬
421
ar om de bullerförhållanden som kunde väntas uppkomma om en storflygplats
förlädes till regionen. I detta syfte tillsatte delegationen en särskild expertgrupp,
i vilken ingick bl. a. f. d. generaldirektören Bo Lundberg och flygchefen E. G.
Eriksson. Gruppen överlämnade i augusti 1968 sina kompletterande utredningar
till delegationerna, som därefter publicerade en stencilerad promemoria rubricerad
»Flygbuller omkring en storflygplats i Köpenhamnsområdet» (stencil K 1968: 10;
daterad 25.9.1968).
I två skrifter, som inkom till JO den 16 januari resp. den 21 februari 1969,
påtalade Lundberg, att expertgruppens arbete bedrivits på ett i vissa avseenden
onöjaktigt sätt. Han gjorde också gällande, att den framlagda promemorian var
ofullständig och tillika behäftad med felaktighet i ett väsentligt avseende. Lund¬
bergs framställning innefattar i huvudsak följande:
Sedan fråga uppkommit om anläggande av en ny storflygplats i öresundsområ-
det, företogs från dansk sida vissa undersökningar rörande de bullerstörningar
som kunde förväntas uppkomma på svenskt och danskt land vid olika förlägg-
ningsalternativ. En dansk akustiker, professorn F. Ingerslev, framlade i oktober
1967 en preliminär rapport angående störningsområdets utsträckning vid förlägg¬
ning av flygplatsen till Kongelunden på Sydamager respektive till Saltholm. I den¬
na utredning utgick Ingerslev från antagandet att in- och utflygningssektorer an¬
ordnats helt symmetriskt runt flygplatsen. Flygplanen antogs i stort sett tilläm¬
pa rak utflygning intill dess de nått störningsfri höjd. Genom att en av de plane¬
rade banorna på Saltholm —- 14L — pekade mot Malmö skulle denna stad bli
svårt störd, därest rak utflygning över staden från banan tillämpades. — Det
danska luftfartsdirektoratet framlade i december 1967 en rapport över de trafik-
ledningsmässiga förutsättningarna för en ny flygplats bl. a. på Saltholm. I denna
rapport var särskilt följande rekommendationer beträffande flygvägarna av bety¬
delse.
1) Vid start i sydvästlig riktning från en planerad bana på Saltholm med be¬
teckningen 21L skulle flygplan, som hade nordostlig destination, stiga på rakbana
ca 12 km innan 180°-svängen företogs, så att normalt en höjd av minst 5 500
fot uppnåddes strax efter svängen. De utgående planen skulle då komma på stör¬
ningsfri höjd när de passerade Malmö.
2) Vid starter i sydostlig riktning skulle plan, som var destinerade öster- och
norrut, använda bana 14L men göra en vänstersväng ungefär mittemellan Saltholm
och Malmö varigenom staden inte skulle bli störd.
Lundberg fortsatte:
I den expertgrupp som öresundsdelegationerna tillsatte i mars 1968 för att
komplettera nyssnämnda danska bullerutredningar ingick som svenska deltagare
Eriksson, civilingenjören N. S. P. Ingemansson såsom akustiker och avdelnings¬
direktören C. A. Johansson såsom trafikledningsexpert och svensk ordförande.
Därjämte deltog Lundberg i gruppens arbete som suppleant för Eriksson. Lund¬
bergs deltagande ansågs motiverat på grund av att Eriksson genom sin flygtjänst
kanske inte kunde deltaga i alla sammanträden samt enär Lundberg som flygtek¬
niker kunde bidra till bedömningarna av utvecklingen i fråga om flygbuller m. m.
Expertgruppen hade till uppgift att ange vilka bullerförhållanden som skulle upp¬
komma om de förutsättningar, som uppställts i de danska utredningarna, ändrades
beträffande flygplans bulleralstring, utflygningsvägar och trafikfördelning mellan
422
olika startbanor. Därjämte skulle gruppen göra en jämförelse mellan olika meto¬
der för beräkning av störningsområdet samt i möjlig mån belysa frågan om buller
från överljudsflygplan.
Lundberg androg vidare:
Expertgruppen sammanträdde fyra gånger. Tidigt under gruppens arbete över¬
lämnade Lundberg till den två rapporter som innehöll av honom utförda beräkning¬
ar angående kritiska bullergränser vid anläggande av en storflygplats på Saltholm
respektive vid Kongelunden. Beräkningarna beträffande saltholmsalternativet, som
utgick från de av luftfartsdirektoratet anvisade flygvägarna, utvisade att buller¬
gränsen skulle komma att ligga i Öresund på ganska betydande avstånd från
Malmö, vilket innebar att staden inte skulle bli nämnvärt störd. Lundbergs rap¬
porter upptogs aldrig till diskussion inom expertgruppen. Dennas sista sammanträde
ägde rum den 6 augusti 1968. Ingerslev, som var med i gruppen, presenterade då
omarbetade beräkningar rörande störningsområdenas omfattning vid flygplatsens
förläggning enligt de båda aktuella alternativen. Till grund för dessa beräkningar
hade såvitt gällde saltholmsalternativet lagts förändrade förutsättningar i fråga
om de flygvägar, som skulle tillämpas. De nya flygvägarna hade föreskrivits av
Johansson och gruppens danske trafikledningsexpert Nielsen utan att dessförin¬
nan göras till föremål för överläggning i gruppen. Den svenske akustikern Inge-
mansson, som vid detta tillfälle ännu inte hade slutfört sina beräkningar, medde¬
lade att han räknade med samma flygvägssystem. Såvitt gällde utflygning mot syd¬
väst från bana 21L av flygplan, som var destinerade mot nordost, innebar för¬
ändringen att 180°-svängen skulle påbörjas redan vid ändpunkten av startbanan.
Denna flygväg skulle innebära mycket svår bullerstörning av Malmö, enär pla¬
nen — även de tyngsta och mest bullersamma — på låg höjd skulle passera strax
utanför staden eller, på grund av spridningen i vinkelled, ofta t. o. m. över staden.
Såvitt gällde utflygningar i sydostlig riktning hade föreskrivits att plan, som efter
start gör vänstersväng, vid nattstarter skulle använda bana 14R. Detta medförde
störning av Malmö på natten genom att svängen kom att ligga mycket närmare
staden än efter start på bana 14L. Planen skulle ibland t. o. m. komma att passera
över Malmö.
Slutligen anförde Lundberg:
Vid expertgruppens sammanträde den 6 augusti hade deltagarna ingen tids¬
mässig möjlighet att i detalj studera akustikernas omfattande beräkningar och
konsekvenserna av de tillämpade nya flygvägarna. Eriksson och Lundberg anmärkte
emellertid framför allt på den exceptionellt tidiga 180“-svängen efter start på bana
21L samt på att trafikledningsexperterna givit sina direktiv beträffande flygvägar¬
na utan föregående överläggning inom expertgruppen. Vidare framhöll de att ex¬
pertgruppen enligt deras mening inte hade löst sin utredningsuppgift och att det
därför var olämpligt att söka utforma och nå enighet om en slutrapport. Eriks¬
son och Lundberg erhöll dagen efter sammanträdet av Johansson ett koncept till
slutrapport. Då deras anmärkningar inte var medtagna i utkastet sände Eriksson
omedelbart en skriftlig redogörelse för desamma till Johansson. Senare framlade
Johansson en slutrapport i vilken så gott som alla Erikssons och Lundbergs an¬
märkningar av väsentlig innebörd fortfarande var obeaktade eller uteslutna. I ett
följebrev meddelade Johansson att rapporten inte skulle publiceras utanför grup¬
pen, att öresundsdelegationen själv skulle skriva en rapport, samt att de »nya
författarna» fått tillgång till Erikssons och Lundbergs »reservationer». Eriksson
423
och Lundberg fick ta del av den promemoria, som delegationen lade fram, först
vid dess offentliggörande den 25 oktober 1968. De fann då att deras reservationer
inte heller hade medtagits i denna promemoria. Promemorian innehöll en oriktig
uppgift av väsentlig betydelse för bedömning av rapportens slutsatser. Det angavs
nämligen att akustikerna i sitt arbete utgått från de flygvägar som framlagts av det
danska luftfartsdirektoratet. Ingen antydan gavs om att akustikerna — på sätt
Lundberg angivit -—• i själva verket räknat med utgångspunkt från andra flygvägar.
Eriksson och Lundberg, som ansåg det vara av vikt att remissinstanserna snarast
möjligt fick kännedom om denna allvarliga felaktighet i promemorian, anmärkte i
en skrivelse till kommunikationsministern den 8 november 1968 såväl på denna sak
som på det förhållandet att deras reservationer undertryckts i rapporten.
Lundberg hemställde med stöd av redogörelsen för vad som förevarit, att JO
måtte granska de brister i fullständighet och objektivitet som förekommit i sam¬
band med expertgruppens arbete. Lundberg gjorde gällande, att Johansson i egen¬
skap av svensk ordförande i gruppen var huvudsakligen ansvarig för dessa brister.
Lundberg begärde också utredning dels om anledningen till att hans och Eriks¬
sons reservationer inte redovisats i delegationens promemoria, dels beträffande den
av Lundberg såsom oriktig betecknade uppgiften i promemorian att det danska
luftfartsdirektoratets flygvägssystem låg till grund för de redovisade bullerberäk¬
ningarna.
Efter remiss inkom 1968 års svenska öresundsdelegation med yttrande över
klagomålen. Delegationen vitsordade att de svenska och danska delegationerna
tillsatt en expertgrupp med de uppgifter som angivits i Lundbergs framställning
samt anförde vidare:
Med hänsyn till de nya bullerberäkningar som skulle utföras ansåg delegationer¬
na det nödvändigt att i första hand knyta akustiker till expertgruppen. Vidare er¬
fordrades trafikledningsteknisk expertis. Delegationerna ansåg att det därjämte
borde undersökas om någon flygexpert från exempelvis SAS kunde ingå i grup¬
pen.
Den svenska delegationen utsåg som svenska deltagare i expertgruppen civil¬
ingenjören S. Ingemansson och ledamoten i delegationen Johansson. Den danska
delegationen utsåg som danske representanter i gruppen konsulenten J. L. Halck,
som är den danska delegationens sekreterare, professor Ingerslev och luftfarts-
inspektören A. G. T. Nielsen. SAS utsåg efter hänvändelse från den danska dele¬
gationen flygchefen E. G. Eriksson att ingå i gruppen. Lundberg deltog i gruppens
arbete som SAS:s konsult; han hade således inte något uppdrag av delegationerna.
Expertgruppen var att betrakta som en delegationernas arbetsgrupp. Inga för¬
ordnanden utfärdades för deltagarna i gruppen. Inte heller utarbetades några
skriftliga direktiv för gruppen. Delegationerna följde gruppens arbete genom att
redogörelser för arbetsläget kontinuerligt lämnades vid delegationernas samman¬
träden, och delegationerna gav efter hand anvisningar för gruppens arbete. Dele¬
gationerna utsåg inte ordförande i gruppen. Gruppen har heller inte utsett ord¬
förande.
Det förhållandet att namnen på dem som i olika egenskaper deltagit i arbetet
i expertgruppen inledningsvis nämns i delegationernas PM kan måhända ha för¬
anlett någon läsare till missförståndet att dessa svarar för innehållet i promemorian.
Gruppen har emellertid enbart arbetat för delegationerna och har inte lämnat
någon gemensam skriftlig slutrapport, vilket delegationerna inte heller funnit erfor¬
424
derligt. Såsom framgår av promemorian är det delegationerna själva som svarar
för redovisningen och bedömningarna i promemorian.
Med hänsyn till gruppens ställning och rapportens karaktär enbart av underlag
för delegationernas bedömning och även till formuleringarna i bil. 9 och 10 till an¬
mälan (den promemoria som Eriksson och Lundberg upprättade efter samman¬
trädet den 6 augusti 1968) synes Erikssons och Lundbergs »reservationer» vara
att betrakta som ett yrkande om komplettering av undersökningarna med utgångs¬
punkt från en modifiering av de flygvägar som akustikerna enligt sina förutsättning¬
ar haft att utgå från. Trafikledningsexperterna inom gruppen ansåg nu liksom
vid tidigare diskussioner av dessa frågor i gruppen sådana modifierade flygvägar
inte lämpade att ligga till grund för ytterligare undersökningar. I det av gruppen
redovisade materialet beaktades emellertid Lundbergs och Erikssons synpunkter
genom ett uttalande om möjligheterna att reducera bullerstörningarna genom att
anpassa flygvägarna över särskilt kritiska områden. Delegationerna fick redogö¬
relser för Erikssons och Lundbergs uttalanden, när gruppens arbete redovisades.
Inte heller delegationerna fann att ytterligare undersökningar då borde göras. I
delegationernas PM har intagits ett uttalande om möjligheten att reducera stör¬
ningarna genom att korrigera vissa flygvägar och genom att införa vissa buller-
begränsande flygprocedurer (s. 16).
Inte enbart Eriksson och Lundberg framförde synpunkter på den första utskrif¬
ten av gruppens redogörelse. De särskilda synpunkter, som sålunda framförts
inom expertgruppen, har inte bedömts vara av sådan art att det funnits skäl för de¬
legationerna att särskilt redovisa dem i promemorian.
I de frågor av flygledningsteknisk natur som aktualiserats i ärendet hänvisade
delegationen till ett särskilt yttrande av Johansson. Såvitt gällde flygvägssystemet
framhöll denne bl. a. att i luftfartsdirektoratets rapport främst presenterades flyg¬
vägar, som kunde användas för trafikavveckling vid komplicerade trafiksituationer,
för att därigenom påvisa att flygvägssystemet kunde fungera även vid dylika till¬
fällen. Det material, som utarbetats av Johansson och Nielsen m. fl., var en kom¬
plettering och inte ett frångående av luftfartsdirektoratets flygvägssystem. Materia¬
let överlämnades till deltagarna i arbetsgruppen i form av flygvägsskisser med
kommentarer på våren 1968.
Lundberg avgav påminnelser.
Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.
Av utredningen framgår, att expertgruppen tillsatts av delegationerna för vissa
uppgifter av teknisk natur. Några skriftliga direktiv om hur arbetet inom gruppen
skulle bedrivas har delegationerna icke meddelat men väl efter hand muntliga
anvisningar. Någon ordförande för gruppen har ej utsetts. Gruppens arbete har
bedrivits i tämligen fria former i det att de olika experterna i stor utsträckning ar¬
betat individuellt, även om vissa sammanträden hållits. Någon gemensam slutrap¬
port i egentlig mening har ej upprättats. Den rapport som framlagts synes ha bli¬
vit författad av den fungerande ordföranden utan att alla gruppens medlemmar
fått tillfälle att deltaga i beslut om rapportens innehåll.
Några bestämmelser i svensk lag eller författning om hur arbetet i en expert¬
425
grupp skall bedrivas finns icke och praxis på området synes ännu ej ha nått sådan
fasthet att ledning alltid kan hämtas därur. Situationen i förevarande fall kompli¬
ceras också därav att utredningsarbetet skulle bedrivas i samarbete mellan repre¬
sentanter för Danmark och Sverige.
Även om fasta utgångspunkter för bedömningen saknas, kan dock vissa rikt¬
linjer härledas ur sakens natur. Det synes mig sålunda uppenbart att, när ett an¬
tal personer tillkallas för att ingå i en expert grupp, det förutsätts att de i åtminsto¬
ne viss utsträckning skall arbeta i kollegiala former och låta sina bedömningar
komma till synes i en gemensam slutrapport. I allt fall gäller detta frågor, där de
olika personernas sakkunskap helt eller delvis täcker varandras eller där vissa be¬
dömningar måste grundas på de resultat som framgår av andras arbete. Så har
varit fallet hos den förevarande expertgruppen. I denna ingick bl. a. trafiklednings-
tekniska experter och akustiska experter. De senares bedömningar av väntade
bullerstörningar måste grundas på de beräkningar som trafikledningsexpertisen
gjorde i fråga om frekventa flygvägar. Anledning synes därför ha funnits att låta
gruppens arbete ske i kollegiala former. Att så ej skedde i större utsträckning än
som blev fallet kan förmodas ha berott på tidsnöd men tydligen också därpå, att
delegationerna, som följde gruppens arbete, ej uttryckte önskemål om en mer in¬
gående samverkan. Tidsnöden liksom också delegationernas inställning torde också
utgöra förklaringen till att någon gemensam slutrapport ej upprättades.
De former varunder expertgruppen arbetade och särskilt det förhållandet att
någon gemensam slutrapport ej upprättades har otvivelaktigt medfört, att Lund¬
berg och Eriksson fick minskade möjligheter att inverka på sakens bedömning.
Även om detta må beklagas, kan dock vad härutinnan förevarit uppenbarligen
icke läggas någon under min tillsyn stående befattningshavare till last såsom tjäns¬
tefel. Jag saknar därför anledning till vidare åtgärd i denna del.
Lundbergs påstående, att i delegationernas promemoria lämnats en oriktig upp¬
gift angående det flygvägssystem som legat till grund för bullerberäkningarna, har
blivit bestritt. Jag inskränker mig i denna del till att säga, att — vilken uppfatt¬
ning som här än må anses vara den riktiga — det förelupna icke kan läggas någon
härför ansvarig till last såsom tjänstefel.
Lundbergs enligt min mening mest vägande anmärkning hänför sig till det för¬
hållandet, att delegationernas promemoria icke redovisar att han och Eriksson
haft annan mening än expertgruppen i övrigt och det på punkter av stor betydelse.
Någon bestämmelse om rätt för expert i kommitté eller utredning att få sin av¬
vikande mening redovisad finns icke meddelad i svensk lag eller författning. I
praxis medges i vårt land dock i allmänhet expert, som har annan mening än den
i kommitténs eller utredningens betänkande redovisade, att i reservation eller sär¬
skilt yttrande framlägga sin mening. Att expertens åsikt — i vad den hänför sig
till ämne där han deltagit i utredningsarbetet — redovisas synes mig naturligt och
lämpligt.
Delegationerna har i sin promemoria redogjort för expertgruppens tillsättande,
sammansättning och uppgifter. På flera punkter hänvisas i promemorian till de
14* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag
426
slutsatser expertgruppen dragit. Jag kan, vid en bedömning av saken ur svensk
synpunkt, icke finna det annat än högst otillfredsställande, att delegationerna här¬
vid icke med ett ord antytt att expertgruppen ej varit enig och alltså icke nämnt
att Lundberg och Eriksson på flera punker varit av annan mening. Promemorians
utformning framstår genom denna underlåtenhet som i vissa avseenden vilseledan¬
de. Jag kan också väl förstå, att Lundberg och Eriksson känner det förödmjukan¬
de att deras åsikter tillmätts så ringa betydelse att åsikterna ej ens omnämnts.
Därjämte kan de med fog påtala, att läsaren av promemorian bibringas det orik¬
tiga intrycket att de omfattat den mening som framställs såsom expertgruppens.
Då såsom ovan framhållits några uttryckliga regler icke finns på förevarande
område, kan vad som förevarit icke läggas någon under min tillsyn stående be¬
fattningshavare till last såsom tjänstefel och jag låter därför bero med dessa mina
uttalanden.
Fråga om körkort bort beviljas intellektuellt underutvecklade med intelligenskvot
under 65. Framställning till socialstyrelsen om översyn av meddelade anvisningar
rörande läkarundersökning för erhållande av körkort
I 31 § 1 mom. andra stycket vägtrafikförordningen föreskrives att sökande vid
anmälan till förarprov skall förete läkarintyg, innefattande bl. a. utlåtande i vad
mån sökanden lider av sådant lyte eller sådan sjukdom, som väsentligen minskar
hans förmåga att föra motorfordon av det slag varom fråga är. Enligt 63 § väg¬
trafikkungörelsen äger medicinalstyrelsen (numera socialstyrelsen) meddela när¬
mare föreskrifter om sättet och ordningen för utförandet av den läkarundersökning,
som skall ligga till grund för läkarintyg avsett att företes vid anmälan till förar¬
prov för körkort. Med stöd härav lämnade medicinalstyrelsen genom cirkulär den
26 april 1965 vissa anvisningar och upplysningar till ledning för läkarundersökning¬
en. Sålunda föreskrevs att till sådan undersökning hörde jämväl aktgivande på in¬
telligensrubbningar. I anslutning härtill uttalades följande i cirkuläret: »Under
inga förhållanden bör den som icke når högre IK än 65 eller högre IÅ än 9—10
föreslås till erhållande av körkort. Vid gränsfall bör testning utföras med pålitlig
metod och av van undersökare.» Vidare stadgas i 67 § vägtrafikkungörelsen att
körkort för den som lider av sjukdom som väsentligen minskar hans förmåga att
föra motorfordon av det slag varom fråga är må utfärdas efter medicinalstyrelsens
tillstyrkan och på de villkor som styrelsen må ha angivit som förutsättning för
tillstyrkandet.
Av handlingarna i ett hos JO upptaget ärende rörande utfärdande av körkort
för personer, som är intellektuellt utvecklingsstörda, framgick följande.
I september 1966 anhöll jordbrukseleverna A. och L. vid Johannesbergs skol-,
yrkes- och vårdhem var för sig hos länsstyrelsen i Skaraborgs län om körkort för
traktor. Enligt åberopat läkarintyg erhöll A., som ej lärt sig läsa, vid testning en¬
427
ligt Terman-Merrill-metoden en intelligenskvot av 48. L., som hade vissa läs- och
skrivsvårigheter, nådde vid testning enligt samma metod en intelligenskvot av 53.
Länsläkaren avstyrkte av medicinska skäl båda ansökningarna.
I infordrade yttranden till länsstyrelsen den 1 november 1966 anförde medici¬
nalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, att A. och L. på grund av intellektuell un¬
derutveckling ej borde betros med körkort för traktor.
Sedan handlingarna överlämnats till sökandena för avgivande av påminnelser,
insände kuratorn vid Johannesbergs vårdhem till länsstyrelsen avskrift av ett av
professorn i psykologi Gösta Ekman den 4 november 1963 avgivet utlåtande i två
liknande körkortsärenden. I sistnämnda utlåtande anförde Ekman bl. a.
Det kan anses helt säkert, att sambandet mellan körskicklighet och intellektuell
nivå är obefintligt eller obetydligt inom ett mycket brett variationsområde. Det
empiriska underlaget för en bedömning av detta samband i den lägre delen av det
intellektuella variationsområdet är av större intresse men å andra sidan mindre
väl känt. Allmänt kan man räkna med att körskicklighet, liksom nästan varje pres¬
tationsförmåga, visar ett visst samband med intelligens på de mycket låga nivåerna,
ehuru det självfallet är omöjligt att draga annat än en godtycklig gräns för »lämp¬
lighet ».
På det hela taget, och detta torde äga väsentlig giltighet också i det lägre intellek¬
tuella variationsområdet, måste man räkna med att andra psykologiska faktorer
än intelligensnivå är av mycket större betydelse för körskicklighet. Dessa andra
faktorer torde emellertid i praktiken sällan beaktas, och skälet därtill är säkert
nästan enbart att de är mycket svårare att bedöma och mäta med en rimlig grad
av säkerhet. Förhållandet är sålunda i viss mån det att själva tillgången på intelli¬
gensundersökningsmetoder kan medföra en tendens att lägga en alltför stor vikt
vid just intelligensvariabeln i sådana fall där den i själva verket är av underordnad
betydelse.
Min allmänna slutsats av ovanstående resonemang blir att en bedömning öv en
persons lämplighet som bilförare endast i ringa utsträckning bör grundas på ve-
derbörandes intellektuella nivå. Även vid sådana grava intelligensdefekter, där
bristen kan tänkas vara av betydelse för körskickligheten, bör i första hand en to¬
talbedömning av vederbörandes lämplighet utföras. Ett ställningstagande bör inte
under några omständigheter grundas enbart på en intelligensbestämning.
Tf. förste bilinspektören Mats Molander, som av länsstyrelsen anmodats yttra
sig i ärendet, framhöll bl. a. att både A. och L. visat sig ha goda kunskaper be¬
träffande såväl trafikregler som övriga bestämmelser, som är aktuella för traktor¬
förare, samt att båda framfört traktor på ett föredömligt sätt — även på livligt
trafikerad väg. Enligt Molanders mening låg A:s och L:s kunskaper inom det ak¬
tuella området på avsevärt högre nivå än genomsnittet för traktorkörkortsaspiran-
ter. Molander tillstyrkte därför ansökningarna.
Ärendet återremitterades därefter till medicinalstyrelsens rättspsykiatriska
nämnd, som i förnyade yttranden den 31 januari 1967 anförde, att A. och L. på
grund av höggradig intellektuell underutveckling från medicinsk synpunkt för det
dåvarande icke borde betros med körkort för traktor.
Sedan tillfälle ånyo beretts sökandena att inkomma med påminnelser, insände
rektorn vid Johannesbergs särskola B. T:son Fridholm med skrivelse den 22 juni
428
1967 intyg om förnyad testning av A. och L. med anlitande av andra metoder än
den tidigare använda. Enligt intyget nådde A. med Blockprovet en IK av ca 70—
75. Ett försök till intelligensbedömning med WISC gav ett IK-värde av 65. Den
adekvata kvoten angavs ligga omkring 60. I intyget för L. uttalades att L. vid
testning med Stanford-Binet nått en IK av 54 och med WISC en kvot av 64. Den
adekvata kvoten för L. angavs ligga närmare 60.
Fridholm åberopade vidare en av överinspektören och chefen för medicinalsty¬
relsens avdelning för psykiskt efterblivna Karl Grunewald »å medicinalstyrelsens
vägnar» den 19 juni 1967 till Fridholm på dennes begäran avlåten skrivelse, vari
han — under hänvisning till professor Ekmans förut återgivna utlåtande i två lik¬
nande körkortsärenden -— anförde bl. a. följande.
I det åberopade yttrandet av professor Ekman konstateras att vederbörandes
intellektuella nivå endast i ringa utsträckning bör ligga till grund för sådan lämp-
lighetsbedömning, och ett beslut bör inte under några omständigheter grundas en¬
bart på en intelligensbestämning. Professor Ekmans ställningstagande är sålunda
grundläggande för hur mycket en intelligensbestämning bör få influera på bedöm¬
ningen av ett körkortsärende.
Beträffande de båda förevarande ansökningarna gäller det enbart körkort för
traktor. Vederbörande besiktningsman, som personligen bedömt bägge elevernas
sätt att framföra traktor, har förklarat dem fullt kompetenta såväl med avseende
å teorikunskap som praktisk körförmåga och har tillstyrkt, att de båda tilldelas
körkort för traktor.
Ett annat relevant förhållande i sammanhanget är att traktorkörkort för en sär-
skolelev har en väsentlig betydelse för deras sociala anpassning och de arbetsan-
ställningar de kan erhålla. Likaså är det uppenbart att innehav av traktorkörkort
kan medföra betydligt ökade möjligheter att nå bättre inkomstförhållanden samti¬
digt som detta i sin tur återverkat på elevernas sociala anseende och självkänsla.
Den aktuella utredningen ger vid handen att båda eleverna visat en god social an¬
passning och förefaller vara psykiskt stabila samt i god psykisk balans. Det finns
sålunda inga hållpunkter för förekomsten av sådana personlighetsmässiga defek¬
ter, såsom impulsivitet, omdömeslöshet och liknande.
Enligt medicinalstyrelsens mening finnes därför i förevarande tvenne fall icke
tillräckliga motiv att förvägra vederbörande körkort för traktor. Lämpligt vore
dock att omprövning av deras körförmåga sker efter något år genom kontroll av
deras körskicklighet.
Med stöd av det anförda tillstyrkes att L. och A. betros med körkort för traktor.
Genom beslut den 27 juni 1967 beviljade länsstyrelsen båda ansökningarna.
Sedan JO:s uppmärksamhet riktats på saken, tog JO Bexelius del av länsstyrel¬
sens handlingar i de två körkortsärendena. JO anhöll därefter att medicinalstyrel¬
sen — efter hörande av dess rättspsykiatriska nämnd och överinspektören Grune¬
wald — ville avge yttrande i anslutning till en inom ombudsmannaexpeditionen
upprättad promemoria, vari bl. a. anfördes följande.
För JO:s bedömning av ärendet är det erforderligt att få del av medicinalstyrel¬
sens uppfattning dels i frågan huruvida körkort med hänsyn till trafiksäkerhetens
krav i princip bör utfärdas för intellektuellt underutvecklade personer, som inte
kan läsa eller som har lässvårigheter, och om mindre krav i detta hänseende bör
429
ställas på traktorförare än på förare av övriga motorfordon och dels huruvida
körkort i de nu aktuella fallen bort utfärdas. Vidare önskas uttalande i frågan hu¬
ruvida medicinalstyrelsens handläggning av A:s och L:s körkortsärenden skett i
enlighet med för styrelsen gällande instruktion.
Med anledning härav inkom socialstyrelsen med infordrat utlåtande. Vid utlå¬
tandet var fogat yttranden av styrelsens rättsläkarråds rättspsykiatriska sektion samt
av Grunewald — numera medicinalråd och chef för socialstyrelsens byrå för om¬
sorger om utvecklingsstörda m. m. — ävensom av professorn i psykiatri Börje
Cronholm, professorn i oligofrenologi med genetik Hans Forssman och den förut
omnämnde professorn i psykologi Ekman, samtliga medlemmar av socialstyrelsens
vetenskapliga råd, samt från rektor Fridholm vid Johannesbergs skol-, yrkes- och
vårdhem.
I skrivelse till socialstyrelsen anförde JO Bexelius följande.
Den viktigaste frågan i ärendet gäller huruvida vid prövning av ansökan om kör¬
kort för personer, som är intellektuellt utvecklingsstörda, resultatet av mätningar
av intelligensnivån bör — såsom skett i 1965 års cirkulär — i viss utsträckning
tillerkännas avgörande betydelse. Socialstyrelsen har i anledning av remissen genom
sin utredning pa ett utomordentligt sätt sörjt för att denna fråga, som har intresse
utöver de två i ärendet aktuella fallen, blivit på ett allsidigt sätt belyst.
Beträffande denna fråga har professor Ekman uttalat att det kan anses helt sä¬
kert att sambandet mellan körskicklighet och intellektuell nivå är obefintligt eller
obetydligt inom ett mycket brett variationsområde. Ekman medger dock att man
kan räkna med att körskicklighet, liksom nästan varje prestationsförmåga, visar
ett visst samband med intelligensen på de mycket låga nivåerna. På det hela taget
— och detta också i det lägre intellektuella variationsområdet — har enligt Ek¬
man andra psykologiska faktorer än intelligensnivå större betydelse för körskick-
ligheten. Ekman anser därför att vederbörandes intellektuella nivå endast i ringa
utsträckning bör få påverka bedömningen. I stället bör även vid grava intelligens¬
defekter en totalbedömning av den sökandes lämplighet fälla utslaget.
Professor Forssman har förklarat sig dela Ekmans principiella inställning.
Professor Cronholm har sagt sig vara i stort sett enig med Ekman men förklarat
sig anse att det finns en gräns, under vilken en dålig intellektuell utrustning i och
för sig måste antagas avsevärt nedsätta körskickligheten. Då denna gräns var
svar att fixera, synes det Cronholm rimligt att godta de i medicinalstyrelsens cirku¬
lär angivna gränsvärdena, därvid han dock framhållit vikten av en allsidig bedöm¬
ning av de intellektuella resurserna samt att gränsvärdena ej bör tolkas alltför bok¬
stavligt utan ses som ett riktmärke vid totalbedömningen.
Socialstyrelsen har — under erinran om att dåvarande medicinalstyrelsen intagit
den ståndpunkten att personer som inte når högre IK än 65 eller högre IÄ än 9—
10 under inga förhållanden bör föreslås till erhållande av körkort — förklarat sig
sakna anledning att för närvarande intaga någon annan ståndpunkt. Styrelsen har
430
dock i någon mån modifierat denna mening genom att uttala att personer med lägre
gränsvärden än de i cirkuläret angivna måste »i princip» anses olämpliga att föra
motorfordon. I enlighet härmed anser styrelsen att i undantagsfall körkort för per¬
soner med lägre IK-värden bör kunna — trots cirkulärets regel — utfärdas efter
noggranna kompletterande undersökningar.
De skiftande uppfattningar som sålunda framkommit och de synpunkter som
framförts till stöd för dem belyser klart de svårigheter som möter, när det gäller
att vid prövning av fråga om körkort för intellektuellt underutvecklade avväga
de intressen som står mot varandra. Det är givetvis av vikt att man icke genom
uppställande av alltför stränga villkor undandrar en underutvecklad tillfredsställel¬
sen att kunna fullgöra en nyttig arbetsinsats inom samhället. Å andra sidan måste
till allmänhetens skydd beaktas vad trafiksäkerhetsintressena kräver. Även traktor-
körning i skog och mark ställer till förekommande av olyckshändelser krav på
föraren som den underutvecklade kan ha svårt att fylla och som även bör beaktas
i sammanhanget.
Ur den enskildes synvinkel talar vägande skäl för att vid prövning av fråga
om körkort för underutvecklad låta en totalbedömning av hans egenskaper fälla
utslaget. Alla de hörda professorerna synes också ense om att inom ett tämligen
brett område intelligensnivån inte får vara ensamt avgörande utan att inom detta
område i stället körkortsfrågans prövning skall grundas på en totalbedömning av
abiliteter och defekter. Det förefaller dock naturligt att utgå från att det — som
professor Cronholm framhållit — finns en gräns, under vilken en dålig intellek¬
tuell utrustning måste antagas nedsätta körförmågan så avsevärt att körkort inte
bör utfärdas. Var denna gräns går lämnar utredningen i detta ärende inte besked
om. Av vad som framkommit i ärendet förefaller det dock som om det finnes
vägande skäl att låta prövningen av körkortsfråga grundas på en totalbedömning
av sökandens egenskaper även vid intelligensnivå som ligger under de i cirkuläret
angivna gränsvärdena, i varje fall då fråga är om körkort för att föra traktor.
Även om cirkulärets gränsvärden för dem, som under inga förhållanden må
föreslås till erhållande av körkort, skulle med tanke på de flesta fall kunna anses
ha satts betryggande lågt, måste det mot bakgrunden av det anförda ifrågasättas
om medicinalstyrelsens anvisningar i 1965 års cirkulär är ändamålsenliga och till¬
räckliga. Av professorernas uttalanden framgår att det mycket väl kan förhålla
sig så att en intellektuellt underutvecklad med ett IK-värde över 65 kan på grund av
speciella intellektuella defekter vara höggradigt olämplig att framföra motorfordon.
Med hänsyn härtill synes det knappast vara ändamålsenligt att på sätt som skett i
anvisningarna knyta möjligheterna för en underutvecklad att få körkort till viss
intelligensnivå. Detta kan nämligen vid tillämpningen ute i landet leda till miss¬
förstånd. I varje fall synes det mig önskvärt att det av anvisningarna klart framgår
att prövningen skall även vid IK-värden över det i cirkuläret angivna grundas på
en totalbedömning och icke på viss intelligensnivå allenast.
Till stöd för en revision av bestämmelserna kan även åberopas vad i yttrande¬
na anförts om den osäkerhet som vidlåder intelligenstestningar. I de två aktuella
431
körkortsfallen har också resultaten av testningarna blivit mycket skiftande. Det
förefaller som om resultaten av testningarna kan bli beroende av vilken metod
som använts och vem som varit undersökare. Detta intryck bestyrks av professor
Forssmans uttalande att med olika metoder kan samma försöksperson vid samma
tillfälle få värden över eller under 65 även i en van testares hand. Hänsyn synes
också böra tagas till vad Forssman uppgivit om de beräknade medelfel som de
olika metoderna är förenade med.
Det synes med hänsyn till vad nu sagts önskvärt att anvisningarna beträffande
intellektuellt utvecklingsstörda utformas så att därav tydligt framgår att prövningen
av sökandens lämplighet skall grundas på en totalbedömning av relevanta omstän¬
digheter och att dessa omständigheter följaktligen skall beaktas vid läkarunder¬
sökningen. Om systemet med gränsvärden anses böra bibehållas, synes det — av
utredningen i detta ärende att döma — vara lämpligt att anvisningarna ger väg¬
ledning beträffande vilken testmetod som må anlitas och vilken hänsyn som skall
tagas till beräknat medelfel vid testvärden. Det kan även ifrågasättas om inte i
anvisningarna bör anges vilken utbildning en undersökare bör ha för att hans
testresultat skall kunna godtagas. Vidare synes önskvärt att i anvisningarna antydes
att något lägre krav kan ställas vid utfärdande av körkort för förande av traktor.
Av anförda skäl synes mig en översyn av de av medicinalstyrelsen utfärdade an¬
visningarna i förevarande hänseende vara påkallad. Jag vill därför förorda att
socialstyrelsen måtte överväga en revision av anvisningarna till större överens¬
stämmelse med de meningar som uttalats av de i ärendet hörda sakkunniga pro¬
fessorerna. Därvid synes även böra undersökas om arbetsbelastningen tillåter att
anvisningarna utformas på sådant sätt att tveksamma fall städse underställes so¬
cialstyrelsens prövning.
Vad därefter angår frågan om körkort bort utfärdas i de aktuella fallen synes
det mig — efter att ha tagit del av professorernas utlåtanden — klart, att det
finns sakligt underlag för båda de i ärendet uttalade meningarna. Jag kan därför
helt ansluta mig till professor Forssmans uttalande att det inte kan göras gällande
att den ena eller den andra meningen är fel. Ärendet kan därför härutinnan inte
föranleda vidare åtgärd från min sida.
Beträffande ärendets handläggning i medicinalstyrelsen hänvisade JO till vissa
av socialstyrelsen åberopade bestämmelser samt anförde vidare.
Av styrelsens yttrande framgår otvetydigt att det författningsenligt ankom på
rättspsykiatriska nämnden att uttala sig i körkortsärendena. Grunewald var inte
behörig att å styrelsens vägnar uttrycka verkets ståndpunkt i ärendena. Frågan om
någon ytterligare åtgärd från verkets sida borde företagas borde därför av Grune¬
wald ha hänskjutits till nämnden. Det stod därvid Grunewald fritt att genom kon¬
takt med nämndens ordförande eller på annat sätt verka för att nämnden ändrade
ståndpunkt. Om Grunewald därvid inte kunde få gehör för sina synpunkter, hade
han vidare möjlighet att söka övertyga generaldirektören om att denne borde inom
nämnden upptaga principfrågan om en ändrad praxis.
432
Grunewald överskred alltså sina befogenheter, då han uttalade sig i ärenden vil¬
ka instruktionsenligt ankom på nämnden att avgöra. Grunewalds uttalande, att det
»enligt medicinalstyrelsens mening» inte fanns tillräckliga motiv att förvägra kör¬
kort för traktor, ledde till att körkort beviljades de sökande, tydligen i strid med
nämndens uppfattning. Det fel som Grunewald lät komma sig till last är därför av
allvarlig beskaffenhet.
Det är emellertid uppenbart att motivet till Grunewalds handlande uteslutande
var en i och för sig erkännansvärd önskan att hjälpa två handikappade att få det
som de enligt Grunewalds mening borde få. Han hade dessutom sakligt vägande
skäl för sin ståndpunkt. Med hänsyn härtill och till att Grunewald numera förkla¬
rat sig inse att han handlat felaktigt, anser jag mig kunna underlåta åtal. Jag lå¬
ter därför bero vid en erinran om skyldigheten för envar tjänsteman att iakttaga
gällande instruktionsbestämmelser.
Slutligen har socialstyrelsen i sitt utlåtande berört angelägenheten av att styrel¬
sens rättspsykiatriska sektion i ärenden rörande psykiskt utvecklingsstörda i ökad
utsträckning anlitar experter på frågor inom detta område. Vad socialstyrelsen
härom uttalat synes mycket betydelsefullt från rättssäkerhetssynpunkt.
Vid polismyndighets utfärdande av s. k. negativa lämplighetsintyg för körkorts-
sökande har myndigheten brukat förse intyget med en stämpel innehållande
upplysning till sökanden att förnyad prövning av ansökan syntes böra ske tidigast
vid viss utsatt tidpunkt. Denna praxis har betecknats som olämplig
Vid JO Lundviks inspektion i april 1969 av länsstyrelsen i Västmanlands län
observerades vid granskningen av körkortsärenden, att polismyndigheten i Västerås
polisdistrikt i flera fall vid utfärdande av s. k. negativa lämplighetsintyg för kör-
kortssökande försett intyget med en stämpel innehållande upplysning till sökanden
att förnyad prövning av ansökan synes böra upptagas tidigast vid viss utsatt tid¬
punkt. Från länsstyrelsens sida framfördes, att denna uppgift av många sökande
uppfattades som om de fått avslag på sin körkortsansökan, då de icke kände till
att de ägde rätt att påkalla länsstyrelsens prövning av körkortsfrågan, oaktat de ej
erhållit positivt lämplighetsintyg av polismyndigheten.
Med anledning av vad sålunda iakttagits beslöt JO att inhämta yttrande från
polismyndigheten.
Efter remiss inkom polismyndigheten med ett den 23 maj 1969 dagtecknat ytt¬
rande, därvid anfördes i huvudsak följande.
Polismyndigheten har sedan år 1961 tillämpat angivna ordning vid utfärdande
av s. k. negativa lämplighetsintyg. Avsikten härmed var att nedbringa antalet för¬
frågningar från körkortssökande om den tidpunkt då det kunde löna sig för dem
att göra förnyad ansökan. Åtgärden gjordes i bl. a. arbetsbesparande syfte, då det
visat sig att sådana förfrågningar väsentligen ökat polismyndighetens arbetsbörda.
433
Polismyndigheten förklarade att de körkortssökande brukade upplysas om inne¬
hållet i 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen angående sina möjligheter att påkalla
länsstyrelsens prövning av körkortsfrågan dels av vederbörande körskola under
utbildningstiden dels ock av polismyndigheten i de fall en sökande vänt sig dit
med förfrågan. Polismyndigheten förklarade sig i samband härmed villig att göra
tillägg på blanketten av innehåll att sökanden är oförhindrad att, när han så önskar,
påkalla länsstyrelsens prövning av ärendet.
Med anledning av vad som upplysts av polismyndigheten i Västerås beslöt JO
att inhämta yttrande från rikspolisstyrelsen om lämpligheten av att polismyndig¬
heten tillämpade särskilt förfaringssätt vid utfärdande av negativa lämplighets-
intyg och huruvida åtgärder borde vidtagas för att uppnå enhetlighet bland landets
polismyndigheter i detta avseende.
Efter remiss inkom rikspolisstyrelsen med ett den 30 juli 1969 dagtecknat ytt¬
rande, däri anfördes bl. a. följande.
Det torde vara uppenbart att polismyndighetens uppgift på blanketten att för¬
nyad prövning av ansökan icke synes böra upptagas förrän tidigast viss angiven
tidpunkt av många sökanden måste uppfattas som att frågan om körkort definitivt
avgjorts och att förnyad ansökan är meningslös före den av polismyndigheten an¬
givna tidpunkten. Även om information om innehållet i 32 § 2 mom. vägtrafik¬
förordningen lämnas av bilskolorna i samband med förarutbildningen och vid
direkt förfrågan även av polismyndigheten, kan man inte bortse från det inte ringa
antal körkortsaspiranter som inte erhåller sin utbildning genom bilskolornas för¬
sorg och som sålunda självmant måste kontakta polisen för att kunna få de upp¬
lysningar som krävs för att förstå innebörden av lämplighetsintygets text. Det till-
lägg på blanketten som polismyndigheten är villig att göra torde inte i nämnvärd
grad vara ägnat att för sökanden klargöra att länsstyrelse har rätt att utfärda kör¬
kort, oaktat polismyndighet meddelat negativt lämplighetsintyg.
Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning är det således olämpligt att påföra lämp-
lighetsintyget sådana noteringar att sökanden kan bibringas en felaktig uppfatt¬
ning om gällande bestämmelser. Anteckning om vilket datum sökande tidigast kan
påräkna positivt lämplighetsintyg kan i stället göras på de handlingar, som för¬
varas på polismyndighetens kansli. Härigenom underlättas kanslipersonalens arbete
vid besvarande av frågor rörande negativa lämplighetsintyg.
Det är inte känt för rikspolisstyrelsen att någon polismyndighet utöver Västerås
tillämpar från övriga polismyndigheter avvikande förfaringssätt vid utfärdande av
negativa lämplighetsintyg. Med hänsyn härtill och då styrelsen utgår från att polis¬
myndigheten i Västerås framdeles inte kommer att tillämpa förfaringssättet om JO
har någon erinran mot det, anser sig styrelsen inte behöva vidta annan åtgärd i sa¬
ken än att i sinom tid i styrelsens allmänna meddelanden till polismyndigheterna
publicera JO:s avgörande i detta ärende.
Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.
Alltsedan 1961 har polismyndigheten i Västerås tillämpat den praxis, att när
körkortssökande bedömes icke lämplig att betros med körkort, det intyg som ut¬
färdas i ärendet förses med en stämpel med texten: »Förnyad prövning av ansökan
synes böra upptagas tidigast......».
434
Någon motsvarighet till denna praxis förekommer veterligen icke inom övriga
polisdistrikt i riket.
Såsom rikspolisstyrelsen uttalat i sitt yttrande i ärendet är den text som på-
tryckes intygen ägnad att vilseleda många sökande. Polismyndighetens avstyrkande
utgör nämligen icke något hinder för länsstyrelsen att upptaga och, om skäl är
därtill, bifalla en ansökan om körkort. Vidare förhåller det sig så, att om läns¬
styrelsen avslagit ansökan, intet hindrar sökanden från att genast återkomma med
ny ansökan, låt vara att den praktiska möjligheten av att vinna bifall därvid helt
naturligt är liten.
Även om den praxis som tillämpas av polismyndigheten i Västerås kan vara
ägnad att bespara polisen en del arbete, vill jag mot bakgrund av det anförda och
i likhet med rikspolisstyrelsen beteckna denna praxis som olämplig. Enligt min
mening finns all anledning för polismyndigheten att snarast frångå sin påtalade
praxis. Någon anledning att i intygen ange viss tid då förnyad ansökan kan upp¬
tagas synes icke förekomma. Polismyndighetens förslag att behålla den nuvarande
texten men förse den med ett tillägg kan jag icke tillstyrka.
Onöjaktig besvärshänvisning vid samtidig handläggning av konkurrerande ansök¬
ningar om trafiktillstånd
Trafiknämnden i Göteborg beslöt i juni 1966, att antalet tillstånd till drosk-
trafik i Göteborg skulle utökas. Ansökningar om sådant tillstånd inkom från
droskförama Allan Falck och Arne Thelin jämte flera andra personer. Falcks
och Thelins ansökningar lämnades genom beslut den 22 november 1966 utan
bifall av trafiknämnden. Falck besvärade sig hos länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län och, sedan ärendet där avgjorts, hos Kungl. Maj:t men vann ej bifall
till sina besvär.
Genom köpeavtal den 15 januari 1968 förvärvade sedermera Thelin av drosk-
ägaren Johan Edvin Falkenström två droskbilar. Avtalet var för sin giltighet be¬
roende av att Thelin erhöll erforderligt trafiktillstånd. Thelin ansökte samma den
15 januari hos trafiknämnden om att få övertaga Falkenströms tillstånd till yrkes¬
mässig trafik för personbefordran. På ansökningen hade Falkenström tecknat, att
han avsade sig sitt trafiktillstånd till förmån för Thelin. Trafiknämnden lät kun¬
göra, att ansökningen inkommit och att trafikföretag och andra som berördes där¬
av kunde få yttra sig i ärendet. Med anledning därav inkom Falck med en skrift,
vari han anhöll att han — för den händelse han icke erhöll någon av de rättig¬
heter han tidigare ansökt om — måtte tilldelas det tillstånd som Thelin bett att
få övertaga.
Genom beslut den 16 februari 1968 biföll trafiknämnden Thelins framställning.
Beslutet anslogs i nämndens lokal den 19 februari 1968. Till beslutet var fogad
435
den hänvisningen, att besvär över beslutet fick anföras hos länsstyrelsen inom tre
veckor från anslagsdagen. Genom ett till Falck ställt beslut samma den 16 februari
lämnade trafiknämnden utan bifall dennes »ansökan om att få övertaga drosk-
ägaren Johan Edvin Falkenströms tillstånd». Enligt Falck meddelad besvärshän-
visning fick besvär över avslagsbeslutet föras hos länsstyrelsen. Besvären skulle ha
inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.
Beslutet expedierades till Falck i rekommenderat brev med begäran om mottag¬
ningsbevis och kom Falck till handa den 28 februari 1968.
I en den 15 mars 1968 till länsstyrelsen inkommen besvärsinlaga hemställde
Falck att bli tilldelad det trafiktillstånd som Thelin erhållit. I utslag den 8 april
1968 lämnade länsstyrelsen besvären utan prövning, enär de icke inkommit inom
föreskriven tid. Falck besvärade sig häröver hos Kungl. Maj:t, som den 4 oktober
1968 lämnade besvären utan bifall. Under mellantiden hade Falck erhållit tillstånd
till drosktrafik.
I en den 25 mars 1968 till JO inkommen skrift anförde advokaten Bengt Liitt-
ners såsom ombud för Falck klagomål mot trafiknämnden dels för det Falck icke
erhållit begärda trafiktillstånd och dels för att nämnden lämnat Falck en felaktig
besvärshänvisning i sitt till denne ställda beslut den 16 februari 1968.
Med anledning av klagomålen inkom trafiknämnden och länsstyrelsen med
infordrade yttranden, varefter Liittners mötte med påminnelser.
Vid ärendets avgörande anförde JO Lund vik.
Att Falck icke erhöll trafiktillstånd år 1966 har berott på att flera andra sökande
ansetts böra få företräde på grund av längre tjänstgöringstid som droskförare. Av
Falck anförda besvär häröver har lämnats utan bifall såväl av länsstyrelsen som av
Kungl. Maj:t och jag kan ej finna att i denna del förekommit något som motiverar
mitt ingripande.
Då trafiknämnden ansåg att Thelin borde få övertaga Falkenströms trafiktill¬
stånd och sålunda lämnade Falcks i det ärendet gjorda framställning utan bifall,
har nämnden byggt på liknande överväganden som i det förra ärendet. Nämnden
har nämligen ansett, att Thelins tjänstgöringstid var längre än Falcks. Falcks klago¬
mål synes i denna del väsentligen bygga därpå, att Falck haft längre tjänstgörings¬
tid som droskförare i Göteborg än Thelin, vilken under några år arbetat i Stock¬
holm. Klagomålen föranleder icke annat yttrande från min sida än att jag finner
uppenbart, att trafiknämndens bedömning icke kan läggas någon därför ansvarig
till last såsom tjänstefel och att jag ej heller eljest finner anledning till ingripande.
Vad angår de av trafiknämnden i dess beslut den 16 februari 1968 meddelade
besvärshänvisningarna och behandlingen hos länsstyrelsen av Falcks den 15 mars
1968 anförda besvär vill jag anföra följande.
I 18 § 1 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig auto-
mobiltrafik m. m. stadgas, att tillstånd till yrkesmässig trafik må, då tillstånds-
436
havaren avlidit eller försatts i konkurs eller då skäl eljest föreligger, överlåtas på
annan efter medgivande av den myndighet som meddelat trafiktillståndet. Det har
under förarbetena till förordningen förutsatts, att framställning om erhållande av
sådant medgivande skall behandlas i samma ordning som i 7—11 §§ stadgas för
handläggning av ansökan om nytt trafiktillstånd (se t. ex. SOU 1938:59s. 159 och
prop. 1940: 115 s. 91 f). Även vid tillämpningen av reglerna om besvär m. m. i
44 § skall enligt motiven beslut varigenom överlåtelse medgives anses lika med
beslut som innefattar nytt trafiktillstånd (se SOU 1938: 59 s. 218).
Trafiktillstånd meddelas i de fall som här är av intresse av trafiknämnd. Enligt
den nyss nämnda 44 § i 1940 års förordning skall talan mot trafiknämnds beslut
enligt förordningen föras hos länsstyrelsen genom besvär. Av 1954 års lag om be-
svärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut följer, att besvärstiden är
3 veckor — för menighet dock fem veckor — och att tiden räknas från det kla¬
ganden fick del av beslutet. Del av beslut får klaganden normalt genom att myn¬
digheten låter formligen delgiva honom detta. Emellertid är i andra stycket av
44 § i 1940 års förordning stadgat, att beslut som innefattar trafiktillstånd skall
anses ha kommit klaganden till del den dag då beslutet tillkännagivits genom an¬
slag i vederbörande myndighets lokal. Skälet för detta stadgande är att tillstånds-
beslut — i motsats till exempelvis beslut som innefattar avslag på ansökan — i all¬
mänhet icke blir gällande förrän beslutet vunnit laga kraft eller efter besvär fast¬
ställts. Det har därför ansetts av vikt, att besvärstidens utgångspunkt blir lätt fast¬
ställbar och att beslutets vinnande av laga kraft icke får bero av om delgivning
kunnat ske med alla tänkbara klagande.
Som redan antytts är nyssnämnda regel om besvärstidens beräkning avsedd att
vinna tillämpning även på beslut som innebär medgivande till överlåtelse av tra¬
fiktillstånd. Om någon skulle vilja göra gällande att trafiknämnden icke bort lämna
sitt medgivande till viss överlåtelse, har han därför att inge sina besvär inom tre
veckor räknade från den dag då beslutet tillkännagavs genom anslag i trafiknämn¬
dens lokal.
Tillämpningen av det nu sagda kompliceras, om klaganden (A) framträtt redan
hos trafiknämnden och där intagit den ståndpunkten, att trafiknämnden borde
icke endast vägra sitt medgivande till att trafiktillståndet överläts på sökanden (B)
utan härutöver även verka för att tillståndet i stället överfördes på A. Om nämnden
i sådant fall likväl låtit B övertaga trafiktillståndet, kan man ställa frågan, om
beslutet även bör uppfattas som ett avslag på en särskild framställning i saken
från A:s sida med därav följande återverkan på besvärstidens beräkning. Vad
trafiknämnden har att bestämma i dylikt ärende är emellertid i princip endast och
allenast, huruvida medgivande skall lämnas till överlåtelsen av tillståndet till B
eller icke. Ett eventuellt avslag på B:s framställning innebär icke, att A mer eller
mindre automatiskt inträder som förvärvare av tillståndet. Överlåtaren föredrar
kanske i det förändrade läget att behålla sitt trafiktillstånd eller vill söka sig ny
avtalspart, annan än A. Med hänsyn till det sagda framstår det för mig som mest
naturligt anse, att det i den antydda situationen endast föreligger en sak hos trafik¬
437
nämnden, nämligen om medgivande till trafiktillståndets överlåtelse till B, och att
tiden för anförande av besvär över beslut, varigenom sådant medgivande lämnats,
skall för envar klagande räknas från anslagsdagen. Huruvida en eller två besluts¬
expeditioner utskrives är enligt min mening härvid utan inverkan.
I förevarande fall tillkommer ytterligare en komplikation. Falck hade hos trafik¬
nämnden angivit, att han i första hand ville ha något av de trafiktillstånd som han
tidigare ansökt om och i andra hand det tillstånd som avsågs med Thelins ansökan.
Det kan därför icke utan fog göras gällande, att det hos trafiknämnden förelegat
två, strängt taget skilda saker, nämligen dels Thelins av Falck bestridda ansökan
om att få övertaga Falkenströms tillstånd och dels en självständig ansökan från
Falcks sida om att få ett trafiktillstånd. Liknande situationer kan uppkomma även
eljest; jag kan bl. a. hänvisa till det fall som återgives i NJA 1959 s. 384. Förhål¬
landet har föranlett Kungl. Maj:t att i cirkulär den 15 september 1961 till trafik-
tillståndsmyndigheterna anbefalla, att med varandra sammanhörande tillstånds-
ärenden om möjligt avgörs samtidigt. Meddelas i dylikt fall bifall till den enes
men avslag på den andres ansökan, måste beslutet enligt min mening anses ha
två sidor; det innefattar dels ett trafiktillstånd och dels ett avslag på framställning
om sådant tillstånd. Tiden för eventuella besvär över att trafiktillstånd meddelats
räknas från anslagsdagen, medan besvär över att ansökan om sådant tillstånd av¬
slagits skall anföras inom tid som räknas från delfåendet i vanlig ordning. I nyss¬
nämnda cirkulär föreskrivs, att underrättelse om trafikmyndighetens beslut i här
aktuellt fall ävensom om vad den som vill besvära sig har att iakttaga bör utan
uppskov tillställas envar sökande, som ej erhållit bifall till sin ansökan. Besvärs-
hänvisningen måste härvid för att fylla sin funktion ge upplysning om båda de
angivna besvärstiderna. Betydelsen av att berörda parter i god tid före besvärs-
tidens utgång erhåller en i sak riktig och fullständig besvärshänvisning i här avsedda
fall kan icke nog understrykas.
I sitt till Falck ställda beslut den 16 februari 1968 har trafiknämnden icke ut¬
tryckligen yttrat sig om annat eller mera än om Falcks ansökan att få övertaga
Falkenströms trafiktillstånd. Oavsett om nämnden ansett, att den genom beslutet
tagit ställning också till Falcks framställning om att få ett eget trafiktillstånd, eller
icke, kan jag ej finna annat än att den vid beslutet fogade besvärshänvisningen
var onöjaktig, då däri utan reservation angavs att besvär kunde anföras inom tre
veckor från det Falck fått del av beslutet. Hur besvärshänvisningen enligt min
mening bort utformas, framgår av det ovan anförda.
Falcks hos länsstyrelsen anförda besvär hänförde sig uteslutande till det förhål¬
landet att Thelin hade fått övertaga Falkenströms trafiktillstånd och berörde så¬
lunda icke Falcks framställning om att få ett eget tillstånd. Falck hade visserligen
icke erhållit den besvärshänvisning han bort få. Denna omständighet kunde emel¬
lertid ej inverka på tillståndsbeslutets lagakraftvinnande. Att länsstyrelsen under
sådana omständigheter och då besvären inkom efter det tillståndsbeslutet vunnit
laga kraft och blivit gällande ej upptog besvären till prövning var enligt min mening
riktigt.
438
Brister i fråga om skolstyrelses handläggning av anställningsfrågor beträffande
e. o. lärare bl. a. i samband med överförandet fr. o. m. den 1 juli 1966 av de
statliga gymnasierna under kommunernas huvudmannaskap
Som ett led i gymnasiereformen överfördes de statliga gymnasierna fr. o. m.
den 1 juli 1966 under kommunernas huvudmannaskap. I ett cirkulär den 22 mars
1966 med anvisningar i vissa övergångsfrågor för icke-ordinarie lärare föreskrev
skolöverstyrelsen, att bl. a. samtliga extra ordinarie lärare med förordnande tills
vidare vid statligt gymnasium skulle sägas upp med utgången av juni månad 1966.
I cirkuläret sades, att det var förutsatt att lärarna — i mån av behov och enligt
gällande behörighetsbestämmelser — skulle komma att i anslutning till omorganisa¬
tionen den 1 juli 1966 återanställas vid gymnasiet i kommunen. I regel skulle
därvid icke erfordras att tjänsten ledigkungjordes eller lediganmäldes. För flerta¬
let lärare skulle uppsägningen enligt cirkuläret därför komma att innebära en mera
formell procedur.
Fil. mag. Barbro Galewski förordnades den 15 januari 1966 — efter att dess¬
förinnan ha innehaft vissa tidsbegränsade förordnanden — att vara extra ordina¬
rie adjunkt i Lidingö med tjänstgöring tills vidare vid Södra läroverket, numera
Gångsätra skola. Hon undervisade i engelska och franska.
I enlighet med skolöverstyrelsens anvisningar uppsade skolstyrelsen i Lidingö
genom skrivelse den 29 mars 1966 samtliga icke-ordinarie lärare vid Södra läro¬
verket. I skrivelsen hänvisades till skolöverstyrelsens ovannämnda cirkulär.
I skrifter, som inkom till JO den 24 januari 1967 och senare, anförde Galewski
klagomål över att hon icke blivit återanställd m. m. Hon påtalade därvid, att fil.
mag. Christina Möller-Lundvall den 23 juni 1965 erhöll förordnande tills vidare
som extra ordinarie adjunkt vid Södra läroverket utan att tjänsten i vederbörlig
ordning blivit lediganmäld hos arbetsförmedlingen. Galewski menade, att förord¬
nandet för Möller-Lundvall — som undervisade i tyska, franska och spanska —-
medfört ett överskott av språklärare vilket i sin tur lett till att Galewski icke fått
fortsatt förordnande. Galewski menade vidare, att hon bort ifrågakomma för
återanställning framför Möller-Lundvall samt att rektor obehörigen gynnat Möller-
Lundvall vid schemaläggningen.
Galewski anförde vidare: Den 8 juni 1966 hade hon mottagit ett skriftligt
meddelande från rektor att hon icke kunde få fortsatt förordnande med tjänst¬
göring vid Gångsätra skola. Enligt meddelandet syntes det däremot möjligt att
bereda Galewski tjänstgöring vid Källängens skola. Då Galewski ej ville tjänst¬
göra vid Källängens skola, hade hon redan i juni månad 1966 vänt sig till skoldi¬
rektören i Lindingö med klagomål i saken och denne hade lovat att göra en utred¬
ning. I avvaktan på utredningen hade Galewski påbörjat licentiatstudier. Då utred¬
ningen dröjde, begärde hon den 6 oktober 1966 tjänstledighet med B-avdrag för
studier för den händelse hon icke kunde få tillbaka den tjänst hon förlorat. Skol¬
direktören meddelade emellertid i brev den 7 oktober 1966, att då Galewski icke
var anställd inom skolväsendet i Lidingö, frågan inte kunde behandlas av skolsty¬
439
relsen. I november samma år hade Galewski fått upplysning om att hon kunde be¬
svära sig hos skolnämnden för Stockholms stad och län. Hon hade med anledning
därav den 24 november 1966 hos nämnden anfört besvär över att hon inte fått
fortsatt förordnande. Dessa besvär hade nämnden den 14 februari 1967 avvisat
såsom för sent inkomna. Galewski hade överklagat utslaget hos Kungl. Maj:t.
Galewski påtalade vidare, att hennes förordnande före den 15 januari 1966 fel¬
aktigt tidsbegränsats samt att förordnanden för icke-ordinarie lärare vid Gångsätra
skola för läsåret 1966/67 icke meddelats förrän under våren 1967.
Med anledning av klagomålen inkom skolstyrelsen med yttranden. Från sup¬
pleanten i skolstyrelsen Fritz Åberg inkom skrifter. Yttranden avgavs vidare av
Lärarnas riksförbund och skolöverstyrelsen.
Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik i beslut den 23 maj 1969 bl. a.
följande.
Felaktiga förordnanden
a. För Galewski
I 25 kap. 42 § skolstadgan föreskrivs, att förordnande beträffande extra ordina¬
rie tjänst skall, om ej annat stadgats, meddelas tills vidare fr. o. m. viss dag, alltså
utan tidsbegränsning.
Av utredningen framgår, att Galewski av skolstyrelsen först anställdes som extra
ordinarie adjunkt för läsåret 1964/65 samt att hon därefter erhöll nytt förord¬
nande endast för höstterminen 1965. Först i januari 1966 erhöll hon ett till tiden
icke begränsat förordnande.
Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande i ärendet anfört, att Galewski redan första
gången bort erhålla förordnande från och med viss tidpunkt tills vidare.
Jag delar skolöverstyrelsens uppfattning och finner följaktligen, att skolstyrelsen
förfor felaktigt då förordnandena för Galewski de två första gångerna tidsbegrän¬
sades. Någon inverkan på frågan om Galewskis återanställande efter uppsägningen
i mars 1966 bör dessa fel dock icke ha haft.
b. För Möller-Lundvall
När tjänst som extra ordinarie lärare skall tillsättas, erfordras i allmänhet icke
att tjänsten formligen kungöres ledig till ansökan. Enligt 25 kap. 39 § skolstadgan
skall dock skolstyrelsen anmäla ledigheten till den offentliga arbetsförmedlingen.
Från denna regel gäller vissa undantag som bl. a. avser fall när fråga är om fort¬
satt förordnande vid samma skola under vissa villkor.
Möller-Lundvall anställdes under vårterminen 1965 vid Södra läroverket i Li¬
dingö för att fullgöra handledd praktik. Därefter fick hon den 23 juni 1965 —
utan att tjänsten lediganmälts hos arbetsförmedlingen — ett icke tidsbegränsat
tillsvidareförordnande som extra ordinarie adjunkt därstädes.
440
Såsom påtalats av bl. a. skolöverstyrelsen och vitsordats av skolstyrelsen hade
tjänsten bort anmälas ledig till arbetsförmedlingen. Skolstyrelsen förfor alltså
felaktigt, då den i juni 1965 utfärdade förordnande för Möller-Lundvall utan att
sådan lediganmälan skett.
Galewski synes mena, att skolstyrelsen velat gynna Möller-Lundvall på Galew-
skis bekostnad. Något stöd för antagandet att den uteblivna lediganmälningen haft
sin orsak i en sådan strävan har dock icke framkommit.
Galewski gör vidare gällande, att eftersom Möller-Lundvalls förordnande var be¬
häftat med fel, skolstyrelsen icke ägt återanställa henne efter uppsägningen i mars
1966 utan att tjänsten då lediganmälts.
Det går ej att i gällande bestämmelser finna något otvetydigt svar på denna
fråga. Den omständigheten att förordnandet år 1965 icke föregåtts av vederbörlig
lediganmälan hade kunnat medföra förordnandets undanröjande efter besvär. Så¬
dana har emellertid icke blivit anförda inom därför stadgad tid. Fråga är då om
felet kunnat och bort tillrättas genom att förordnandet återkallades eller Möller-
Lundvall uppsades från sin tjänst och denna därefter anmäldes ledig. Skolöversty¬
relsen har i ärendet uttalat, att det förelupna felet icke syntes kunna anföras som
skäl för att förordnandet skulle hävas. Jag vill för min del uttala, att jag finner
övervägande skäl tala för att förordnandet icke kunde återkallas (hävas) och att
det knappast heller kunnat ifrågakomma att bringa förordnandet till upphörande
genom uppsägning. Om Möller-Lundvall icke kunnat uppsägas av här berörd an¬
ledning, framstår det för mig som fullt klart att hon efter uppsägningen i mars
1966, som gällde samtliga extra ordinarie lärare och var föranledd av den före¬
stående omorganisationen, kunnat återanställas utan att tjänsten dessförinnan
lediganmäldes. Sammanfattningsvis vill jag säga, att det icke kan läggas skolsty¬
relsen till last såsom fel att den icke, innan Möller-Lundvall efter den generella
uppsägningen i mars 1966 åter förordnades till extra ordinarie adjunkt, anmälde
tjänsten till arbetsförmedlingen såsom ledig.
Frågan om Galewskis återanställande
I skrivelse till skolstyrelsen den 6 juni 1966 framlade rektor förslag till förord¬
nande för lärare vid Gångsätra skola läsåret 1966/67. Rektor framhöll därvid,
att antalet klasser och därmed veckotimmar nedgått avsevärt och att samtidigt
ordinarie lärare utnämnts med placering vid skolenheten. Det hade därför inte va¬
rit möjligt att återanställa samtliga icke-ordinarie lärare som uppsagts inför den
förestående kommunaliseringen. I kombinationen engelska och franska kunde så¬
lunda icke alla erhålla förnyat förordnande.
Vidlyftig utredning har i ärendet förebragts i frågan, huruvida situationen vid
Gångsätra skola verkligen var sådan att någon av de icke-ordinarie språklärarna
måste förvägras fortsatt anställning och om det i så fall var ofrånkomligt att just
en lärare i engelska och franska måste friställas.
Utredningen ger vid handen, att det funnits vissa möjligheter att kombinera om
441
lärarnas tjänstgöring. Det förefaller med hänsyn härtill sannolikt, att det varit åt¬
minstone teoretiskt möjligt att bereda samtliga extra ordinarie lärare i engelska
och franska fortsatt tjänstgöring och i stället låta en lärare i annan språkkombi¬
nation få gå.
Vad angår frågan, om det var ofrånkomligt att någon av språklärama måste
friställas, får jag av utredningen det bestämda intrycket, att läget i juni 1966, då
rektor gjorde upp förslag till förordnanden och meddelade Galewski att hon ej
kunde komma ifråga, var sådant att det framstod som välbetänkt att skära ned
kadern av språklärare. Man kunde redan då förutse en nedgång i antalet veckotim¬
mar i jämförelse med läsåret 1965/66; i själva verket blev nedgången ännu större
än vad man beräknat på våren. Vidare måste — såsom rektor framhållit — på
våren vissa marginaler hållas så att samtliga lärare fick full tjänst när organisationen
definitivt fastställdes på hösten. Med hänsyn till de genomgripande förändringar
som förestod i skolans organisation måste det ha framstått som ytterst angeläget
att gardera sig i detta hänseende.
På hösten hade läget stabiliserats så att bättre överblick fanns. Det förelåg då
ett icke obetydligt antal s. k. övertimmar. Rektor har i ärendet uppgivit, att man
vid en efterhandskonstruktion skulle genom utnyttjande av övertimmar kunna få
fram 21 veckotimmar i engelska och franska, vilket dock icke räckt till för full
tjänst. Enligt rektor skulle en sådan omplanering dock varit ogörlig av schemamäs¬
siga skäl.
Utredningen visar sålunda, att det teoretiskt sett funnits utrymme åtminstone för
en reducerad tjänst (21/24) i engelska och franska. Huruvida oöverstigliga hinder
av schematekniska skäl mött mot inrättandet av en sådan tjänst, kan jag icke med
säkerhet bedöma. Jag konstaterar emellertid icke utan förvåning, att skolstyrelsen
såsom sådan aldrig synes ha upptagit till allvarligt övervägande om en sådan tjänst
kunde inrättas så att man kunde undgå att helt friställa Galewski eller annan av
språklärarna. Jag återkommer i det följande till den formella handläggningen av
återanställningsfrågan.
Om man nu ansåg sig böra friställa någon av språklärarna, är nästa fråga den,
om det var rimligt att just Galewski skulle få gå.
Såsom jag redan framhållit uttalade rektor i sin skrivelse till skolstyrelsen den 6
juni 1966, att minskningen i antalet klasser och därmed veckotimmar medförde
att icke alla lärare med ämneskombinationen engelska och franska kunde få för¬
nyat förordnande. I engelska och franska fanns tre extra ordinarie adjunkter, var¬
av Galewski var en. Enligt rektor var Galewski den som hade de lägsta meriterna
vid tillämpning av skolöverstyrelsens meritberäkningsanvisningar.
Utredningen har icke vederlagt rektors påstående att Galewski vid den aktuella
tiden hade lägre meriter än övriga extra ordinarie adjunkter med ämneskombina¬
tionen engelska och franska.
Såsom redan framhållits förefaller det emellertid ha varit åtminstone teoretiskt
möjligt att låta minskningen av antalet språklärare gå ut över en annan kategori
än lärarna i engelska och franska. Galewski har i ärendet gjort gällande, att hon
442
bort ifrågakomma för fortsatt förordnande framför Möller-Lundvall, och utred¬
ningen har kommit att beröra även denna fråga.
Möller-Lundsvalls meriter har ansetts poängmässigt större än Galewskis. Galew-
ski gör mot denna värdering gällande bl. a. att meritvärderingen påverkats av det
sätt på vilket rektor lagt ut undervisningstimmar för Möller-Lundvall. Såsom tidi¬
gare framhållits påstår Galewski, att rektor obehörigen gynnat Möller-Lundvall
vid schemaläggningen.
Huruvida schemat kunnat utan större olägenhet läggas på annat sätt i vad gäller
de timmar som tilldelats Möller-Lundvall, kan ej med säkerhet bedömas med led¬
ning av utredningen. Jag inskränker mig till att konstatera, att det icke framkom¬
mit något stöd för antagande att rektor vid schemaläggningen tagit obehöriga hän¬
syn eller att bedömningen av Möller-Lundvalls poängmässiga meriter kan läggas
någon till last såsom fel.
I ärendet har ytterligare gjorts gällande, att Galewski i allt fall bort få företräde
framför Möller-Lundvall på grund därav att Galewski varit längre i tjänst vid
skolan.
I denna fråga vill jag anföra följande: Situationen var i realiteten den, att man
av organisatoriska skäl såg sig nödsakad att friställa en av språklärarna. Enligt
min mening har läget i sak varit att bedöma som om det gällt att avskeda någon
av de anställda. Uttryckliga regler saknas om vilka urvalsprinciper som skall till-
lämpas i en sådan situation. Regeringsrätten har nyligen haft att taga ställning till
ett dylikt fall (RÅ 1966 ref. 35) och därvid intagit en ståndpunkt som i korthet
innebär, att tjänstgöringstidens längd bör tillmätas stor betydelse i konkurrens med
andra på frågan inverkande omständigheter. Härtill kan läggas, att man inom det
enskilda näringslivet i stor omfattning åtmistone vad gäller lägre befattningshavare
tillämpar principen att den sist anställde först skall friställas om arbete ej kan be¬
redas alla.
Skoldirektören har i ärendet hänvisat till ett äldre avgörande av regeringsrätten
(RÅ 1935 not. E 238). Han synes därur utläsa, att vanliga poängmässiga beford-
ringsprinciper skall tillämpas även i konkurrenssituationer av här förevarande art.
Utan att närmare ingå på det åsyftade fallet — som ej kan fullt ut bedömas med
ledning av det knapphändiga referatet — vill jag erinra om att fallet är gammalt
och att mycket förändrats sedan dess, både i vad gäller lärarnas anställningsför¬
hållanden och den allmänna uppfattningen inom arbetslivet. Det är därför vanskligt
att draga några bestämda slutsatser från detta avgörande, om vilket dock skall
konstateras att det — i motsats till 1966 års fall — rör skolväsendet.
För egen del vill jag sammanfattningsvis uttala, att frågan om Galewski bort
ifrågakomma för återanställning framför Möller-Lundvall lämnar utrymme för oli¬
ka uppfattningar och att det uppenbarligen icke kan läggas skolstyrelsen eller nå¬
gon dess underlydande till last såsom fel att Möller-Lundvall fick företräde.
Den formella handläggningen av frågan om Galewskis återanställande
Som jag redan sagt blev Galewski i mars 1966 uppsagd från sin tjänst med ut¬
443
gången av juni månad 1966. Hon mottog vidare den 8 juni 1966 ett skriftligt med¬
delande från rektor att hon inte kunde få fortsatt förordnande med tjänstgöring
vid Gångsätra skola men att hon möjligen kunde få tjänstgöra vid Källängens sko¬
la. Med anledning härav sökte Galewski i samma månad kontakt med skoldirek¬
tören. Vad som därvid förekom är icke i detalj klarlagt. Galewski uppger, att skol¬
direktören lovade att göra en saklig utredning, och skoldirektören säger, att han
troligen meddelat att frågan skulle diskuteras med rektor. Tydligt är, att skoldirek¬
tören ställt i utsikt någon form av utredning och att Galewski väntat besked om
hon kunde få fortsatt tjänstgöring vid Gångsätra skola. Ehuru Galewski sedermera
vid flera tillfällen tog kontakt muntligen och skriftligen såväl med skoldirektören
som med skolstyrelsens ordförande, erhöll hon aldrig något klart besked om möj¬
ligheten av fortsatt anställning. Skoldirektörens meddelande i oktober 1966, att
Galewskis ansökan om tjänstledighet inte kunde behandlas av skolstyrelsen, enär
Galewski ej var anställd inom skolväsendet i Lidingö, kan knappast ses som ett
svar på frågan, om Galewski skulle kunna erhålla fortsatt förordnande och kom
under alla förhållanden på ett mycket sent stadium.
Jag kan inte finna annat än att handläggningen av denna sak skett på ett yt¬
terst otillfredsställande sätt, särskilt därigenom att skolstyrelsen såsom sådan aldrig
tagit klar ställning till frågan om Galewskis återanställande och meddelat ett beslut
varöver hon kunnat anföra besvär. Vad angår rektors meddelande i juni 1966 må
till en början framhållas, att rektor, såvitt av handlingarna framgår, icke var be¬
hörig att fatta något beslut i frågan på skolstyrelsens vägnar. Meddelandet fram¬
står vidare till sin form som ett privatbrev. Det hänvisar till rektors skrivelse den
6 juni 1966 till skolstyrelsen, vari rektor framlägger förslag till förordnanden för
lärare vid Gångsätra skola. Brevet till Galewski framstår under dessa förhållanden
i sak som en underrättelse om att rektor icke kunnat föreslå henne till fortsatt
förordnande. Om något beslut på skolstyrelsens vägnar rör det sig alltså icke.
Vad som yttrats vid det samtal som Galewski haft med skoldirektören i juni 1966
kan ej heller rimligen uppfattas som något skolstyrelsens beslut varöver hon haft
anledning att anföra besvär. Meddelandet i oktober 1966, att skolstyrelsen icke
tog befattning med hennes ansökan om tjänstledighet, har en annan karaktär men
innefattar knappast något ståndpunktstagande i frågan om Galewski skulle kunna
komma att återanställas.
Det skulle mot det anförda kunna invändas, att Galewski dock blivit uppsagd
i mars 1966 och att hon därefter aldrig formligen sökt återanställning. Det är
emellertid att märka, att uppsägningen i mars drabbade samtliga icke-ordinarie lä¬
rare vid skolan och att det därvid angavs att de flesta kunde påräkna återanställ¬
ning. Tjänsterna skulle i regel icke ledigkungöras eller lediganmälas och det var
tydligen förutsatt, att ansökan om återanställning icke behövde göras. Det finns
ingenting som tyder på att icke också Galewski haft anledning att räkna med åter¬
anställning och det har inte rimligen kunnat påfordras, att hon skulle överklaga
uppsägningen. Ej heller har hon haft anledning att inge formlig ansökan om åter¬
anställning.
444
Det skulle vidare kunna invändas, att frågan om Galewskis återanställande
icke blivit slutligt avgjord förrän övriga lärare definitivt beretts anställning och
att Galewski kunnat anföra besvär över anställningsbeslutet. Någon definitiv an¬
ställning av icke-ordinarie lärare vid Gångsätra skola skedde emellertid icke förrän
under våren 1967 eller alltså vid en mycket sen tidpunkt. Till en början tjänst¬
gjorde lärarna och uppbar lön endast med stöd av ett muntligt besked från rek¬
tors sida. Först den 10 november 1966 tog skolstyrelsen så till vida ställning i sa¬
ken att den uppgjorde listor över lärarnas placering vid olika skolenheter. Det har
uppenbarligen inte kunnat begäras att Galewski skulle besvära sig över rektors
muntliga besked till lärarna om deras tjänstgöring. Beträffande beslutet den 10
november 1966 kan ifrågasättas, om det haft konstitutiv karaktär. Under alla för¬
hållanden kom detta beslut först på ett mycket sent stadium.
Efter Galewskis hänvändelse till skoldirektören i juni 1966 och hennes senare
framställningar till denne och skolstyrelsens ordförande måste det ha stått klart
för skolledningen, att Galewski vidblev sin önskan att få fortsatt förordnande
vid Gångsätra skola. Enligt min mening har det under dessa omständigheter åle¬
gat skolstyrelsen att från höstterminens början fatta ett uttryckligt beslut i frågan
om de extra ordinarie lärarnas återanställning, som Galewski i händelse av miss¬
nöje kunnat överklaga hos skolnämnden för Stockholms stad och län.
Sent utfärdade förordnanden för övriga icke-ordinarie lärare
Skolstyrelsen har i denna del anfört: Enligt skolöverstyrelsens anvisningar skulle
icke-ordinarie lärare förordnas, när övergången för de ordinarie lärarna till kom¬
munal anställning slutförts och eventuellt utrymme i tjänstefördelningen kunde
konstateras. Överföringen av de ordinarie lärarna kunde icke påbörjas förrän
löneförhandlingarna slutförts, vilket skedde i december 1966. Skolstyrelsen hade
behandlat ärendet om överföring av de ordinarie lärarna vid sammanträde i febru¬
ari 1967. Några skriftliga förordnanden hade man av dessa skäl ej kunnat med¬
dela de icke-ordinarie lärarna under höstterminen. Till dem hade rektor i juni
1966 före läsårets avslutning meddelat, hur tjänstefördelningen skulle bli under
kommande läsår. De extra ordinarie lärarna hade fått lön från och med den 1 juli
1966. Övriga icke-ordinarie lärare hade fått lön från höstterminens början den 24
augusti. Den 10 november 1966 hade därefter skolstyrelsen skriftligen fördelat lä¬
rarna på skolenheter för höstterminen 1966. — För viss nyanställd personal hade
tillämpats annan ordning.
Även om det av skäl skolstyrelsen anfört får anses ha mött hinder mot att med¬
dela de icke-ordinarie lärarna definitiva förordnanden å sina tjänster förrän frågan
om överföring av de ordinarie lärarna lösts någon gång på våren 1967, kan jag
icke finna skolstyrelsens handläggning av lärarnas anställningsfråga tillfredsstäl¬
lande.
Enligt 14 § Kungl. Maj:ts stadga om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl.,
som trädde i kraft den 1 januari 1966 och äger tillämpning på lärare vid kommu¬
445
nala skolor, skall den anställde — med visst här icke aktuellt undantag — få
skriftligt bevis om anställningen. I beviset skall anges bl. a. den anställningsform
som gäller för anställningen. Några sådana skriftliga anställningsbevis har icke
tillställts lärarna under höstterminen 1966, med reservation för vad som gällt de
helt nyanställda lärarna. Redan häri ligger ett fel.
Än större betänklighet väcker det att något i skrift fixerat beslut om de här
ifrågavarande lärarnas anställning överhuvud icke förelåg, i allt fall icke före den
10 november 1966. Jag vill erinra om att det är en allmän regel inom förvaltning¬
en att myndighet skall upprätta skriftlig handling om sina beslut som är av någon
vikt. Att besluten avfattas i skrift är angeläget av många skäl. Utan skriftligt be¬
slutsförfarande förlorar reglerna om besvär, insyn, personligt ämbetsansvar m. m.
mycket av sin betydelse som garantier för rättssäkerhetens upprätthållande. När
det gäller anställningsbeslut, måste hänsyn också tagas till att de utgör grundval
bl. a. för löneutbetalning och pensionsberäkning. Att det icke senast vid höstter¬
minens början förelåg skriftliga beslut om vilka lärare som tills vidare skulle tjänst¬
göra vid skolan framstår därför som mycket otillfredsställande.
Till skolstyrelsens ursäkt må dock framhållas, att styrelsen i samband med
gymnasiets kommunalisering från den 1 juli 1966 hade att lösa en mängd admini¬
strativa uppgifter av engångsnatur och att skolledningen överhuvud var starkt be¬
lastad vid den tid som här är aktuell. Förhållandena får förutsättas numera vara
tillrättade.
Sammanfattning och slutsatser
Av vad jag anfört framgår, att anmärkningar i skilda hänseenden kan riktas mot
skolstyrelsens handläggning av de frågor som uppdragits i ärendet. Vissa för Ga-
lewski och Möller-Lundvall före den 1 juli 1966 meddelade förordnanden måste
sålunda betecknas som felaktiga. De ur rättssäkerhetssynpunkt mest allvarliga
anmärkningarna hänför sig till skolstyrelsens underlåtenhet att i tid fatta något
uttryckligt beslut i frågan om de extra ordinarie lärarnas återanställande, ett för¬
farande som medfört att Galewski enligt min mening saknat utgångspunkt för an¬
förande av besvär. Slutligen kan vissa anmärkningar riktas mot tiden för utfär¬
dande av skriftliga förordnanden för de icke-ordinarie lärarna m. m.
I själva sakfrågan, om Galewski bort återanställas, har jag icke kunnat finna att
det ligger skolstyrelsen eller annan till last såsom fel att Galewski ej bereddes
fortsatt anställning.
Då vad i ärendet framkommit, trots de förelupna felen, ej kan anses vara av
beskaffenhet att kunna läggas någon därför ansvarig till last såsom tjänstefel, låter
jag bero vid mina nu gjorda uttalanden.
446
Elevs intagning i kommunal damfrisörskola får ej göras beroende av facklig
organisationstillhörighet
Jämlikt 21 kap. 1 § skolstadgan är den som genomgått årskurs 9 i grundskolan
eller äger motsvarande kunskaper behörig att intagas som elev i yrkesskola. I fråga
om krav på högre skolunderbyggnad än grundskolan för viss kurs samt om krav på
förkunskaper i visst ämne eller praktik och om andra villkor för behörighet att
vinna inträde i kurs förordnar skolöverstyrelsen. Jämlikt 21 kap. 4 § skolstadgan
meddelas beslut om intagning i yrkesskola av skolstyrelsen.
Jämlikt en av skolöverstyrelsen den 29 april 1965 fastställd läroplan för dam¬
frisörskola gäller såsom särskilda fordringar för inträde, utöver fullgjord skolplikt,
till årskurs I att inneha intyg om lämplighet för yrket, till årskurs II att ha genomgått
årskurs I och därefter under ett år ha varit samt även under kurstiden vara an¬
ställd inom yrket samt till årskurs III att ha genomgått årskurs II och därefter
under ett år ha varit samt även under kurstiden vara anställd inom yrket. Före
intagning av elever skall yttrande inhämtas från ett yrkesråd, till vilket ledamöter
föreslås av Svenska Frisörföreningens och Svenska Frisörarbetareförbundets lokala
lärlingsnämnd.
Vid Polhemsskolan i Lund finnes damfrisörskola. Vid sammanträde i yrkesrådet
för damfrisörer den 17 augusti 1967 under ordförandeskap av skolans rektor
Herman Gumaelius antecknades under § 1 följande:
Betygshandlingarna för de sökande till årskurs 1 i damfrisörskolan (generell läro¬
plan UY 1 65: 35) togs upp till prövning. Samtliga konstaterades vara bosatta inom
elevområdet (Malmöhus län med undantag för Malmö stad).
Sökanden Kerstin Olsson, Furulund, upptogs till särskild behandling. Eleven hade
goda vitsord och skolbetyg. Lärlingsnämndens ordförande damfrisörmästare Folke
Lundell anförde att herr J. Hall, chefen för den salong i Malmö där hon var an¬
ställd som elev, ej hade någon utbildning som frisör och ej var ansluten till Svenska
Frisörföreningen. Någon kontraktskrivning i vedertagen bemärkelse kunde därför
ej äga rum och icke heller skulle gesällprov kunna avläggas i vanlig ordning. Malmö
stad tillhörde f. ö. icke Lunds elevområde. Det kunde icke vara meningen att dam¬
frisörskolan i Lund under de redovisade omständigheterna skulle bedriva utbild¬
ning för salong i Malmö. Det bemärktes att sökanden inlämnat lämplighetsintyg
undertecknat av herr Hall. Herr Lundell förklarade sig icke vilja biträda en intag¬
ning i damfrisörskolan av denna elev.
Efter diskussion beslöts med hänsyn till de framförda synpunkterna att ärendet
skulle utredas ytterligare. Övriga sökande intogs i kursen.
I brev till länsskolnämnden i Malmöhus län den 30 augusti 1967 hemställde
Gumaelius med hänvisning till protokollet av den 17 augusti om länsskolnämndens
utlåtande huruvida hinder förelåg för intagning av Kerstin Olsson. Den 4 september
meddelade emellertid skolchefen i Lund i skrivelse till länsskolnämnden, att
Kerstin Olsson intagits i damfrisörskolan sedan hon fått anställning hos frisör¬
mästare i Lund. Länsskolnämnden avskrev därefter ärendet.
I en den 19 oktober 1967 till JO-expeditionen inkommen skrift uppgav Hall,
447
att Lundell förmått Kerstin Olsson att sluta sin anställning hos honom och börja
hos en frisör i Lund för att därigenom få möjlighet att komma in vid yrkesskolan.
Hall förmenade att Lundell otillbörligt utnyttjat sin ställning i yrkesrådet och att
Gumaelius begått tjänstefel genom att följa yrkesrådets rekommendation. Han be¬
gärde JO:s utredning och åtgärder i saken.
Efter remiss ingav skolstyrelsen i Lund avskrifter av protokollet den 17 augusti
1967 och skriftväxlingen samt av yttrande från Gumaelius den 30 oktober 1967.
Hall yttrade sig över utredningen.
JO Alfred Bexelius beslöt den 15 januari 1968 att hos ombudsmannen för nä-
ringsfrihetsfrågor hemställa om utlåtande i den av ärendet aktualiserade princip¬
frågan. I sitt den 14 februari 1968 till JO-expeditionen inkomna utlåtande redo¬
gjorde näringsfrihetsombudsmannen för ett antal av honom handlagda ärenden
rörande konkurrensbegränsningar inom frisörbranschen. Han upplyste vidare, att
Hall enligt till NO-ämbetet lämnade uppgifter i aktiebolagsform drev två damfrisér-
salonger i Malmö med sammanlagt nio anställda inklusive de två föreståndarinnorna
för salongerna. Samtliga anställda var yrkesutbildade men ej fackföreningsanslutna.
I principfrågan anförde NO:
Även om en person som i detta fall Hall — trots att han är ägare till två frisér-
salonger — ej skulle ha undergått frisörutbildning och sålunda ej själv deltar i det
manuella utövandet av yrket, bör detta enligt min mening ej inverka på frågan om
den s. k. kontraktskrivningen. Det väsentliga bör vara, om de som förestår frisér-
salongerna uppfyller vissa kvalifikationskrav och detta givetvis oavsett om de tillhör
en branschsammanslutning eller ej. Inom flera branscher, till vilka yrkesskolorna
har anknytning, t. ex. bilreparationsbranschen, torde många gånger firmornas ägare
icke deltaga i det aktiva hantverksarbetet utan ansvaret för den praktiska yrkes¬
undervisningen i stället åvila anställda verkmästare. Mot bakgrunden av vad ovan
upptagits beträffande pris- och konkurrensförhållandena inom frisörbranschen
skulle det vara än olyckligare om en elevs intagning i yrkesskola gjordes beroende
av, huruvida arbetsgivaren tillhör eller icke tillhör en enskild intresseorganisation
som Svenska Frisörföreningen. Vad slutligen beträffar det s. k. gesällprovet har
detta som tidigare nämnts icke något att göra med avgångsbetyget från yrkesskolan.
Ärendet remitterades därefter till skolöverstyrelsen, som i sitt den 20 februari
1969 inkomna utlåtande förklarade sig ansluta sig till de av NO anförda syn¬
punkterna. Överstyrelsen ville starkt understryka, att det var uppenbart i strid mot
skolstadgans bestämmelser, om en elevs intagning i yrkesskola fick påverkas av
några som helst fackliga organisationshänsyn. I överstyrelsens utlåtande anfördes
vidare följande:
Undervisningen inom frisöryrket vid yrkesskola är organiserad som en treårig ut¬
bildning. Under sammanlagt ett år bedrivs utbildningen i skola och under återstå¬
ende tid som praktiskt arbete hos frisör. För inträde till denna utbildning vid yrkes¬
skola krävdes före 1965 bl. a. ett mellan mästare och elev upprättat lärlingskon¬
trakt. Då denna anordning ansågs strida mot skolstadgans bestämmelser angående
intagning av elever borttogs i samband med utfärdandet av generella läroplaner för
dam- och herrfrisörskola kravet på sådant lärlingskontrakt. Emellertid är det, om
utbildningen skall kunna bedrivas enligt läroplanen, nödvändigt att eleven tillförsäk¬
448
ras anställning inom facket under de perioder utbildningen bedrivs utanför skolan.
Med utgångspunkt i detta förhållande har i läroplanen intagits särskilda anvisningar
om yrkesråd och dess medverkan vid intagning av elever.
Huvudsaken är således att någon form av kontrakt föreligger vid början av den
första perioden på arbetsstället utanför skolan. Med beaktande av den procentuellt
stora anslutningen till Svenska Frisörföreningen är det naturligt, att den övervägande
delen av anställningsavtal träffas med fackanslutna frisörmästare, varför det erfor¬
derliga kontraktet i realiteten alltjämt består av det ovan nämnda lärlingskontrak¬
tet, som dessutom anses uppfylla det i läroplanens »särskilda fordringar för inträde
utöver fullgjord skolplikt» angivna kravet på intyg om lämplighet för yrket. SO vill
understryka, att detta lärlingskontrakt, i vilket eleven kontrakterar en egen fram¬
tida organisationstillhörighet, inte utgör något krav vid inträde till kursen men väl
för avläggande av gesällprov. Detta senare prov är inte någon skolans angelägenhet
utöver att det av kommentaren till statsbidragsbestämmelsema (Kbr. 28.5.1959,
senast ändrat 4.6.1964) samt av läroplanen för yrkesskola framgår att, om gesäll¬
prov förekommer inom yrket, utbildningen bör ta sikte på att meddela den kompe¬
tens som erfordras för avläggande av detta prov; läroplanen förutsätter endast
slutbetyg.
SO vill avslutningsvis framhålla, att statsbidragsbestämmelsema beträffande lär¬
lingsutbildning omfattar alternativet att utbildande företagare i sin tjänst har an¬
ställd arbetsledare, som äger den i det aktuella avseendet erforderliga kompetensen.
Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.
Av bestämmelser i skolstadgan och läroplanen — för vilka i korthet redogjorts
i det föregående — framgår, vilka hänsyn som författningsenligt skall tagas vid
intagning av elever i damfrisörskola. Såsom skolöverstyrelsen framhållit är det ej
förenligt med gällande bestämmelser, om härutöver uppställs krav på viss facklig
organisationstillhörighet. Att dylika krav kan föra till olyckliga konsekvenser ur
allmän synpunkt har närmare belysts i näringsfrihetsombudsmannens utlåtande.
Såvitt handlingarna utvisar förelåg intet författningsenligt hinder mot att Kerstin
Olsson intogs på Polhemsskolan höstterminen 1967, och hennes vitsord och skol¬
betyg berättigade henne synbarligen till intagning. De invändningar som i yrkesrådet
framfördes var, såsom av det föregående framgår, ej sådana att något avseende
bort fästas vid dem. Anledning har därför saknats att med hänsyn till sagda invänd¬
ningar uppskjuta beslutet om Kerstin Olssons intagning.
Av skolöverstyrelsens yttrande framgår emellertid, att före läroplanernas utfär¬
dande år 1965 för inträde krävts ett mellan mästare och elev upprättat s. k.
lärlingskontrakt samt att sådana i flertalet fall alltjämt upprättas. Kravet på att
sådant kontrakt skulle föreligga vid intagningen borttogs i läroplanerna, men an¬
visningarna om yrkesrådens medverkan vid intagning av elever och kravet på an¬
ställning inom yrket synes ha medfört en viss oklarhet. Ehuru åtgärden att upp¬
skjuta Kerstin Olssons intagning enligt min mening var opåkallad och faktiskt torde
ha verkat som en påtryckning mot henne att byta arbetsgivare, finner jag därför
icke, att vad som förekommit kan läggas Gumaelius till last såsom tjänstefel.
449
Hall har riktat klagomål även mot Lundell. Lundells yrkanden vid yrkesrådets
sammanträde — de enda åtgärder beträffande vilka ämbetsansvar för honom ens
kan ifrågasättas — kan emellertid uppenbart ej anses som tjänstefel.
Rektor vid grundskola har under tjänstledighet anlitat skolexpeditionen för mång¬
faldigande av pornografiska teckningar. Kritik mot denna åtgärd
I en skrift, som inkom till JO den 2 juli 1969, påtalade kyrkoherden Olle
Eriksson, Särna, att skolchefen i Säma, rektorn vid grundskolan där, Egil Hols
med utnyttjande av rektorsexpeditionens personal och tekniska utrustning låtit
framställa 450 pornografiska bilder. Eriksson hemställde att JO måtte utreda
huruvida Hols gjort sig skyldig till tjänstemissbruk i följande hänseenden. Genom
utnyttjande av sin förmansställning hade Hols låtit en kvinnlig kontorist vid rek-
torsexpeditionen utföra ett arbete — reproduktion av pornografiska teckningar —
som måste innebära ett ingripande i hennes integritet. Det kunde nämligen anses
klart, att hon vid tillträdandet av sin tjänst vid skolkontoret icke räknat med att
få mottaga dylika uppdrag av sin förman. — Hols hade vidare genom utnyttjande
av kontorets tekniska resurser fått reproducera bilder till ett pris, som vida under¬
stigit vad han skulle ha fått erlägga hos en privat skrivbyrå, om en sådan över
huvud taget hade åtagit sig uppdraget att reproducera pornografi. — Hols hade
slutligen brustit i det omdöme som förväntas av en man i rektors och skolchefs
ställning.
Av de handlingar som Eriksson bifogat sin framställning framgick bl. a. följande:
Hols hade viss del av våren 1969 varit tjänstledig på grund av militärtjänstgöring,
Den 19 maj 1969 hade den kvinnliga kontoristen på rektorsexpeditionen erhållit
ett brev från Hols, innehållande tre pornografiska teckningar och följande med¬
delande:
»Gunnel!
Bli nu inte chockad. Jag vill ha 150 ex. av vardera teckningen som elektro-
stenciler. Kanske blir det bättre att gå via planocopen. Skall sändas till---
(värnpliktsnumret, här utelämnat) Hols, Fältpost---(numret här utelämnat).
Det är bråttom. Jag betalar sedan.
Tack.
Hälsningar Egil»
Kontoristen hade villfarit Hols begäran och reproducerat bilderna till det angivna
antalet. Vid samtal mellan kontoristen och t. f. rektor hade överenskommits, att de
reproducerade bilderna icke skulle sändas till Hols. I stället skulle t. f. rektor
bränna bilderna. Innan detta skett hade några bilder försvunnit och visats upp
för personer i samhället.
Efter remiss inkom länspolischefen i Kopparbergs län med utredning i saken
och eget yttrande. Av utredningen framgick bl. a. följande.
15 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag
450
Hols uppgav:
Han hade varit inkallad till repetitionstjänstgöring. De inkallade hade till största
delen varit i åldern 25—45 år. Man hade bl. a. diskuterat och tittat på porrtid¬
ningar. Vid ett tillfälle under permission hade Hols tillsammans med två kamrater
köpt några porrbildstidningar. Tidningarna hade studerats på militärförlägg¬
ningen. En av de inkallade kamraterna, som var skicklig tecknare, hade, med bilder
i de inköpta tidningarna som förebild, tecknat tre bilder, som han förstorat på A4-
ark. De flesta av kamraterna hade velat ha bilderna. Då det skulle ha blivit för
mycket arbete för tecknaren att rita åt alla kamraterna, hade Hols ämnat lösa
problemet genom att låta elektrostencilera bilderna på skolans maskiner i Särna.
Han hade vänt sig till kontoristen vid skolexpeditionen, som normalt skötte sten-
cileringsarbeten, med en skriftlig beställning av 450 bilder av teckningarna. Hon
utförde nämligen i mån av tid även stencileringsarbeten åt allmänheten efter fast¬
ställd taxa. Hols hade varit tjänstledig och alltså ej fungerat som förman för
kontoristen i egentlig mening. Eftersom han skulle göra rätt för sig som alla andra,
hade han ej haft anledning att betänka om hon uppfattade det som en order eller
ej. Det hade varit hans avsikt att betala vid hemkomsten till Särna. Han skulle ej
ha gjort den aktuella beställningen, om han anat eller kunnat tänka sig att det
skulle bli så stort väsen omkring den. Han hade ej haft någon tanke på att den
skulle komma till allmänhetens kännedom. Han erkände gärna att det var en
ovanlig beställning.
Kontoristen framhöll bl. a.:
Hon hade blivit lite förvånad, då hon fick beställningen och bilderna från Hols.
Hon hade emellertid varken blivit illa berörd eller stött. Då hon var tveksam, hade
hon visat t. f. rektor beställningen för att denne skulle avgöra saken. Sedan hon
själv tänkt över saken, hade hon uppfattat beställningen närmast som en beställ¬
ning från allmänheten. T. f. rektor hade ej klart sagt ifrån att hon skulle låta bli
att framkalla bilderna. Hon hade lagt bilderna från Hols så att utomstående nor¬
malt ej skulle ha tillgång till att se dem, sedan hon gått hem för dagen. Dagen efter
det beställningen inkommit hade hon tagit itu med framställningen, vilken hon på
grund av ett annat arbete ej hade kunnat utföra i ett sammanhang. I det rum där
framkallningsmaskinen var uppställd hade all personal vid skolan tillträde. Genom
att hon den aktuella dagen utfört en hel del andra arbeten och fått gå ifrån vissa
stunder, hade teckningarna kommit att ligga framme i maskinrummet. Hon visste
ej hur många lärare som cirkulerat i det aktuella rummet, men det kunde ha varit
många lärare. Det var möjligt, att någon varit och tittat på bilderna under den tid
hon ej varit närvarande. Hon hade dock ej framvisat bilderna för någon. När alla
bilderna var framkallade, hade hon samlat ihop dem och lagt dem i bokhyllan på
skolexpeditionen. Om någon skulle ha tittat i bokhyllan, hade det nog varit lätt
att iakttaga bilderna. T. f. rektor hade senare på dagen omtalat att bilder från
Hols’ beställning hade kommit ut i samhället. T. f. rektor hade då bestämt sig för
att bränna alla bilderna och avlägsnat sig med dem. Originalbilderna hade återsänts
per post till Hols av t. f. rektor.
T. f. rektor uppgav:
Han hade den dag beställningen kom in tyckt att den var olämplig. Ju färre av
personalen som kände till beställningen, desto bättre var det enligt hans uppfatt¬
ning. Han hade tänkt att det var bra för Hols, om saken ej blev ytterligare känd.
Påföljande dag hade han haft besök av Eriksson som, utan att t. f. rektor talat
451
om saken, i förbigående sagt att han hört talas om att Hols beställt framkallning
av pornografiska bilder vid skolan. Eriksson hade inte givit t. f. rektor några råd.
Efter samtalet och då han fått veta att saken var känd på samhället, hade t. f.
rektor beslutat att inga bilder skulle sändas till Hols. Han hade ej tyckt att skolans
material skulle användas för sådant ändamål. Beställningen hade dessutom varit
olämplig ur den synpunkten att såväl elever som skolans personal ägde rätt att be¬
träda rummet, där framkallningen skedde.
Länspolischefen anförde för egen del i huvudsak följande:
Av utredningen framgick, att allmänheten mot en av skolstyrelsen fastställd taxa
kunde få handlingar duplicerade genom skolkontoret och att det var kontoristen
som utförde detta arbete. Såvitt framgick av utredningen syntes det icke vara före¬
skrivet, att skolledningen eller skolstyrelsen i de särskilda fallen skulle ingå i någon
prövning. Möjlighet hade givetvis funnits för personalen att i tveksamma fall
underställa skolledningen frågan om effektuering av en beställning. Detta hade
också skett i här föreliggande fall. Av utredningen syntes också framgå, att Hols,
som varit tjänstledig, handlat i egenskap av privatman och att han som sådan
skulle betala för det utförda arbetet. Det borde dock ha stått klart för Hols att han,
som normalt var kontoristens förman, genom denna sin ställning kunnat dels för¬
sätta henne i en för henne personligen obehaglig situation, dels få igenom en be¬
ställning, som skolan principiellt kanske inte borde medverka till. Samma syn¬
punkter kunde också läggas på Hols’ förhållande till t. f. rektor, vilken normalt
var underställd Hols. Även om Hols härigenom kunde anses ha handlat olämpligt,
syntes han dock enligt länspolischefen icke genom sitt handlande ha begått straff¬
bar gärning.
I en inom riksdagens ombudsmannaexpedition upprättad promemoria, vilken
bifogades en remiss till länsskolnämnden i Kopparbergs län, erinrades om att i
ärendet uppkommit två huvudfrågor. Det syntes för det första ha varit en av
skolstyrelsen godtagen praxis att kontorsbiträdet på skolexpeditionen mot fast¬
ställd taxa tillhandagick allmänheten med mångfaldigande av handlingar, därvid
skolans apparatur och material användes. I anslutning härtill ställdes frågan, om
det var rimligt att i sådant sammanhang även pornografiska teckningar mångfal¬
digades. Bl. a. borde observeras risken för att teckningarna blev sedda av eleverna.
Beträffande de sistnämnda hänvisades till vissa uttalanden i läroplanen för grund¬
skolan. För det andra ställdes frågan, om det var förenligt med en rektors tjänste¬
plikt att han lät skolexpeditionen mångfaldiga pornografiska teckningar och om
det därvidlag spelade någon roll, om rektor var i tjänst eller tjänstledig. Frågan
kunde enligt promemorian ses ur två synvinklar, nämligen dels om det kunde anses
fläcka rektors anseende och nedsätta hans möjlighet att rätt utöva sin lärargär¬
ning, om han förfor på angivet sätt, dels om rektors begäran att få teckningarna
mångfaldigade innefattade en obehörig påtryckning på den honom underlydande
personalen.
I sitt yttrande i ärendet framhöll länsskolnämnden inledningsvis i huvudsak
följande:
Lämplighetsbedömningen av de för reproduktion avsedda originalen syntes på
452
skolexpeditionen helt naturligt ha ansetts åvila beställaren. Nämnden, som med
förvåning hade noterat vad som hänt i Särna, fann att Hols inte kunde ställas till
svars för det intresse han som privatperson kunde ha för pornografi. Däremot hade
han genom sin beställning brustit i omdöme, eftersom han inte fick vara främ¬
mande för alstrens tvivelaktiga karaktär och det sensationsmakeri som lätt kunde
uppkomma kring bilder av denna art. På grund av sin ställning i Särna hade han
inte bort ta ens den — som han själv tycktes ha trott — minimala risken att bil¬
derna skulle bli kända i kommunen. Man borde dock beakta att Hols visste att
apparatrummet hölls låst, och att endast lärarna och annan behörig personal hade
nycklar. Han syntes därvid ha utgått ifrån att hans beställning skulle tillställas
honom utan inblandning av annan än kontoristen. Risken för att teckningarna nu
skulle nå utanför den från början avsedda kretsen hade ökat genom åtgärder utan¬
för Hols’ kontroll.
Med anledning av den första frågeställningen i promemorian anförde nämnden
bl. a. följande:
Skolan och hemmen kunde knappast hindra barn och ungdom från att se den
pornografi som utbjöds i deras omvärld. Uppgiften för hem och skola syntes under
rådande förhållanden närmast böra vara den att hos de uppväxande skapa en
sådan inställning till sexuallivet att bilder av ifrågavarande art miste sin sensations-
effekt. Skolan försökte i sin sexualundervisning att få ungdomarna att nalkas
sexualfrågoma på ett öppet och avspänt sätt. Det fanns anledning antaga, att
undervisning och samtal om sexuallivet inte var samma sensation för dagens skol¬
ungdomar som det var och kanske ännu är för deras föräldrar. Arbetet med attityd¬
förändringar inom detta område var dock ett arbete på lång sikt. I takt med denna
sakliga undervisning minskade också riskerna för eventuella skadeverkningar, om
och när barn och ungdom kom i kontakt med den s. k. pornografin.
Den andra frågan i promemorian, den om vilka beteendemönster som var för¬
enliga med en rektors tjänsteplikt, kunde enligt länsskolnämndens mening inte
besvaras kategoriskt. Med tjänsteplikt syntes böra förstås främst rektors pedago¬
giska och organisatoriska verksamhet inom skolan, sådan den var reglerad i skol-
stadgan. Nämnden var av den bestämda uppfattningen, att man vid bedömningen
av ett icke önskvärt handlande hos en tjänsteman måste undersöka och i normal¬
fallet ta hänsyn till, om det hänförde sig till tid, då denne uppehållit sin tjänst eller
varit helt ledig från den. Nämnden hade vid bedömningen av Hols’ handlande
enbart sett till de rådande faktiska förhållandena, nämligen att Hols vid tillfället
varit tjänstledig. Han kunde heller inte misstänkas ha haft för avsikt att ge bilderna
allmän spridning vare sig i skolan eller inom kommunen. — För eleverna syntes
händelsen inte framstå med samma dimensioner som för de vuxna, vilka ingripit
eller indragits i förloppet. Rektors möjlighet att i fortsättningen utöva sin lärar¬
gärning bedömdes därför av länsskolnämnden inte ha nedsatts.
Det var enligt nämnden klarlagt, att kontoristen inte hade kunnat bortse från
att beställaren av bilderna var hennes ordinarie förman. Huruvida Hols’ handlande
skulle kunna anses innefatta en obehörig påtryckning på kontoristen syntes däremot
tveksamt. De skriftliga meddelandena från Hols till kontoristen tydde i ton och
form på ett gott kamratligt förhållande dem emellan och saknade varje karaktär
av order.
453
Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.
Det är alldeles uppenbart, att människors inställning i vårt land till och i sexual-
frågor under främst det senaste årtiondet blivit allt öppnare och mera fördomsfri.
Särskilt gäller denna attitydförändring det uppväxande släktet, som i långt högre
grad än tidigare generationer genom skolans undervisning kommer i kontakt med
sådana frågor av såväl etisk som biologisk natur. Men även utanför skolans ram
märks förändringarna i inställningen. Vad som tidigare såldes och lästes i smyg,
som t. ex. porrtidningar, säljs i dag öppet och efterfrågas öppet av allmänheten.
Här är icke platsen att knyta några värderingar till utvecklingen. En utveckling
har emellertid skett och samhällsmedlemmarna har i större eller mindre utsträck¬
ning anpassat sig till den. Det är viktigt att hålla detta i minnet, då förevarande
sak bedömes. Hur långt värderingarna i sexualfrågor än förändrats, kan man
emellertid inte bortse ifrån, att människor som har med barn att göra, t. ex. lärare,
måste vara uppmärksamma på att barnen kanske inte alltid är mogna att mottaga
sexualupplysning i vilken form som helst. Man torde också böra betänka, att
barnen ännu i dag ibland riskerar att komma i en besvärlig mellanställning mellan
vad skolan lär och de attityder som präglar en äldre generation föräldrar. Takt och
finkänslighet samt saklighet måste uppenbarligen vara vägledande i den sexual¬
upplysning som skolan förmedlar till yngre elever. Å andra sidan kan varken skolan
eller föräldrarna effektivt förhindra att såväl saklig som osaklig sådan upplysning
når barnen utanför skolans ram.
Stora krav på förmåga att kunna balansera och avväga olika värderingar och
informationskällor för elever i grundskolan måste uppenbarligen ställas på rektor
för en sådan skola. Rektor är skolans främste företrädare. Kraven på omdöme, takt
och balanserat uppträdande är givetvis särskilt stora på en person, som fyller en
sådan viktig funktion. Dessa krav gör sig i princip gällande oavsett om rektor är
i tjänst eller icke, i allt fall om hans handlande har beröring med skolans värld.
Mot bakgrund av vad nu sagts måste rimligheten av att pornografiska teck¬
ningar mångfaldigas på en skolexpedition med rektors goda minne starkt sättas
ifråga. I förevarande fall var Hols tjänstledig för militärtjänstgöring, då han lät
föranstalta om reproduktion i ett stort antal exemplar av tre pornografiska bilder.
Han var också medveten om att allmänheten i mån av utrymme härför mot viss
mindre avgift kunde få handlingar av skilda slag reproducerade och räknade sig
uppenbarligen vid detta tillfälle till denna »allmänhet». Han förklarade sig beredd
att stå för kostnaderna för reproduktionerna. Uppenbarligen utgick han också
ifrån, som länsskolnämnden påpekat, att det rum, där reproduktionerna utfördes,
normalt hölls låst, varför risken för obehörig åtkomst av i rummet förvarade hand¬
lingar rimligen bort vara ringa.
Även med beaktande av nu angivna omständigheter kan jag icke finna annat än
att Hols, med hänsyn framför allt till att han borde ha besinnat den uppmärk¬
samhet som enbart själva beställningen som sådan skulle kunna få, borde —
oavsett att han var tjänstledig — ha avhållit sig från att engagera skolexpeditionen
i denna sak. Då så icke skedde, har Hols brustit i omdöme. Även om Hols’ an¬
454
seende måhända i någon mån kan ha fläckats genom det inträffade, torde hans
möjlighet att rätt utöva sin lärargärning bland eleverna emellertid knappast ha
minskat. Jag har därvidlag alltså dragit samma slutsats som länsskolnämnden. Trots
att jag således ställer mig kritisk till Hols’ handlande i här berörda avseenden och
icke kan tillmäta den omständigheten utslagsgivande betydelse att Hols var tjänst¬
ledig har jag dock icke funnit, att han genom vad som passerat gjort sig skyldig till
straffbar gärning.
Vidkommande frågan om Hols’ begäran att få teckningarna mångfaldigade inne¬
fattade en obehörig påtryckning på vederbörande kvinnliga kontorist, tyder i varje
fall vad kontoristen själv sagt i saken icke på att så skulle vara fallet, oavsett att hon
givetvis, som länsskolnämnden framhållit, icke kunde helt bortse från att bestäl¬
laren av bilderna var hennes förman. Även om Hols’ åtgärd att överlämna be¬
ställningen till en underordnad kvinnlig tjänsteman enligt min mening framstår
som i och för sig mindre lämplig, vill jag därför ej lägga honom till last att han
skulle ha utövat obehörig påtryckning.
Eriksson har i ärendet reagerat mot det pris som förutsatts uttagas för de
reproducerade bilderna. Då den prissättningen uppenbarligen ej skulle ha avvikit
från den som normalt gäller vid reproduktion för allmänheten, påkallar berörda
förhållande icke något mitt ingripande.
Vad slutligen angår den fråga som uppställer sig vid ärendets behandling, näm¬
ligen om den tillförordnade rektorns handlande att låta förstöra huvudparten av de
färdigställda reproduktionerna, som Hols beställt, var förenligt med vad som
åvilade honom i tjänsten, inskränker jag mig till att säga, att det i allt fall icke
kan läggas t. f. rektor till last som fel att han i denna mycket speciella situation
skred till en i normala fall så drastisk åtgärd. Jag vidtager alltså icke någon åtgärd
i anledning härav.
Grekisk medborgare har avvisats till Grekland trots att han inrest till Sverige från
Västtyskland, där han hade uppehållstillstånd, och trots att han sagt att han kunde
vänta politisk förföljelse i Grekland. Kritik mot utlänningskommissionens och
polisens handläggning av saken
Grekiske medborgaren Paul Kotsikos inreste den 21 februari 1969 till Sverige
från Förbundsrepubliken Tyskland. Han gjorde gällande, att han var politisk flyk¬
ting och begärde asyl här i riket. Den 20 maj beslöt statens utlänningskommission,
att Kotsikos skulle avvisas. Beslutet verkställdes den 24 maj 1969, då Kotsikos
sändes med flyg till Athen.
I en skrift, som inkom till JO den 29 maj 1969, påkallade ordföranden i SSU
JÄMLIKHET Ulf Andersson prövning, huruvida polismyndigheten handlagt ären¬
det i enlighet med gällande författningar.
455
Advokaten H. G. Franck anförde i en den 30 maj 1969 till JO inkommen
klagoskrift i huvudsak följande: Den utredning som låg till grund för utlännings¬
nämndens och utlänningskommissionens prövning av Kotsikos’ påstående om
politiskt flyktingskap hade varit bristfällig, och Kotsikos hade inte fått tillfälle att
bemöta för honom ofördelaktiga uppgifter som lämnats av andra personer. Med
hänsyn till tillståndet i Grekland efter kuppen den 21 april 1967 borde varje an¬
sökan om uppehålls- och arbetstillstånd från grekiska medborgare behandlas gene¬
röst, och avvisning borde ej ske, när det förelåg någon som helst risk att utlänningen
kunde utsättas för repressalier i Grekland. Det var en påtaglig brist, att utlännings-
kommissionen underlåtit att i sitt beslut ange att verkställighet ej fick ske till Grek¬
land. Kotsikos hade inte fått del av beslutet om avvisning förrän i samband med
att han greps. Han hade, sedan beslutet om avvisning fattats, ej fått tillfälle att ta
kontakt med advokat eller annan som kunde lämna honom biträde. Kvällen den
23 maj 1969 hade Franck för jourhavande poliskommissarien omtalat, att Kotsi¬
kos skulle ansöka till Kungl. Maj:t om upphävande av avvisningsbeslutet och om
inhibition. Beslut förelåg då, att Kotsikos redan påföljande morgon skulle skickas
till Athen. Trots de upplysningar Franck sålunda lämnade, vidtogs icke någon
åtgärd från polismyndighetens sida för att uppskjuta verkställigheten. Ansökningen
till Kungl. Maj:t undertecknades natten till den 24 maj 1969 av Kotsikos, och en
kopia av handlingen lämnades till polismyndigheten. I ansökningen åberopade
Kotsikos omständigheter, som ej prövats av utlänningskommissionen. Jämlikt 58 §
andra stycket utlänningslagen hade ärendet därför bort ånyo underställas utlän-
ningskommissionen, innan verkställighet skedde. I vart fall hade ansökningen bort
föranleda polismyndigheten att avbryta vidare verkställighet i avvaktan på att
Kungl. Maj:t fattat beslut åtminstone i frågan om inhibition. Verkställigheten hade
skett på morgonen pingstaftonen den 24 maj 1969. I ett rättssamhälle får det inte
förekomma, att beslut av så livsavgörande slag verkställs under sådana omstän¬
digheter och med sådan brådska vid en tidpunkt, då en rad samhällsorgan ej
fungerar. I enlighet med regeln i 55 § utlänningslagen hade Kotsikos i alla hän¬
delser inte bort avvisas till annat land än förbundsrepubliken. Natten till den 24
maj 1969 hade Kotsikos varit apatisk och djupt olycklig samt enligt uppgift försökt
begå självmord. Det borde undersökas, vilka åtgärder polismyndigheten vidtagit
för att bereda Kotsikos tillfälle att komma i kontakt med läkare, och om Kotsikos
fått någon medicin, som haft betydelse i samband med verkställigheten. Den 24 maj
1969, medan Kotsikos var på väg till Athen, hade Franck vid telefonkontakt med
jourhavande kommissarien, chefen för polisens utlänningsavdelning och med polis¬
intendenten O. P. Stefansson försökt att få verkställigheten återkallad. Jourha¬
vande kommissarien och chefen för utlänningsavdelningen hade därvid förklarat
att de inte kunde göra något åt saken. Stefansson hade avslagit framställningen,
ehuru han då hade tillgång till tidigare ej förebragt utredning av betydelse för
frågan om Kotsikos var politisk flykting.
Den 13 juni 1969 inkom viss utredning, som gjorts på föranstaltande av polis¬
mästaren i Stockholm Nils Liining, jämte yttrande av Liining.
456
Efter remiss inkom den 2 juli 1969 från utlänningskommissionen ett yttrande,
vari anfördes bl. a. följande.
Utlänningskommissionens beslut hade expedierats den 21 maj 1969 till polis¬
myndigheten i Stockholm för delgivning med Kotsikos och verkställande av awis-
ningsbeslutet. Vid sin bedömning av ärendet hade såväl utlänningsnämnden som
kommissionen ej funnit sådana omständigheter föreligga som föranledde en tillämp¬
ning av 53 § utlänningslagen. Så kallad hemlandsklausul hade därför ej fogats till
avvisningsbeslutet. I kommissionens beslut om avlägsnande av utlänning angavs
som regel icke, till vilket land verkställighet skulle ske, eftersom utlänningslagen
innehöll bestämmelser därom. Endast i sådana fall, då kommissionen bedömde att
verkställighet kunde ske trots föreliggande hinder enligt 53 §, angavs i kommis¬
sionens beslut, till vilket land verkställighet skulle äga rum. — I 58 § andra stycket
utlänningslagen stadgades, att vid verkställighet av bl. a. avvisning underställning
av verkställighetsfrågan skulle ske om utlänningen framfört påstående om s. k.
politiskt verkställighetshinder och påståendet ej var uppenbart oriktigt eller om
påståendet enligt det beslut som förekom till verkställighet redan var prövat. Med
hänsyn till vad som förekommit i samband med verkställigheten av det Kotsikos
meddelade avvisningsbeslutet ifrågasatte kommissionen, huruvida icke verkställig¬
hetsfrågan jämlikt berörda lagrum borde ha underställts kommissionen. Givet var
att i verkställighetsärenden där fråga var om s. k. politiskt verkställighetshinder
största möjliga försiktighet alltid borde iakttagas.
Franck inkom med påminnelser.
Kungl. Maj:t föranstaltade den 29 maj 1969 i anledning av fallet Kotsikos om
utredning, huruvida ändringar i nuvarande bestämmelser angående formerna för
handläggning av ärenden om utlännings avlägsnande från Sverige är påkallade med
hänsyn till utlänningens rättssäkerhet. Efter slutförd utredning avgav utrednings¬
mannen, landshövdingen Ingvar Lindell, den 28 oktober 1969 en promemoria med
förslag till vissa ändringar i nu gällande bestämmelser.
Av handlingarna framgår i korthet följande:
Kotsikos, som är född 1935, hade före inresan till Sverige vistats i Förbunds¬
republiken Tyskland sedan augusti 1966, således ungefär två och ett halvt år. Han
hade vid ankomsten hit giltigt grekiskt hemlandspass. Av passet framgick, att han
hade uppehållstillstånd i förbundsrepubliken till den 10 augusti 1969. Den 28
februari 1969 ansökte Kotsikos hos polisen i Stockholm om uppehållstillstånd
och om arbetstillstånd för anställning som restaurangbiträde. Enligt ansökningen
ville han stanna i Sverige i avvaktan på att det nuvarande politiska tillståndet i
Grekland förändrades. Sedan ansökningen överlämnats till utlänningskommis¬
sionen, remitterades den till polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt den 7
mars 1969 med begäran om fullständig utredning i ärendet.
Under utredningen hördes förutom Kotsikos två landsmän till denne och en
tjänsteman vid socialförvaltningen i Stockholms stad. Kotsikos uppgav bl. a., att
han, sedan den nuvarande regeringen i Grekland kommit till makten, i förbunds¬
republiken deltagit i demonstrationer mot den nya grekiska regeringen och att han
förhörts vid grekiska konsulatet i Stuttgart angående sin inställning till regimen i
Grekland samt därefter kallats till grekiska ambassaden i Bonn för nytt förhör.
Han uppgav vidare, att han lämnat förbundsrepubliken med anledning av denna
kallelse och emedan han var rädd att eljest därifrån sändas tillbaka till Grekland;
i hemlandet skulle han omedelbart bli ställd inför militärdomstol på grund av sin
457
politiska uppfattning. De två grekiska medborgare som hördes lämnade enligt
förhörsprotokollet följande uppgifter. R.: »Kotsikos bor hos mig sedan i slutet av
februari 1969. Han bor tillsammans med en tysk kvinna, Helga H. Det är visst
hans fästmö. Han är inte demokrat. Han är ingen vidare människa. Han går till
sociala byrån och får pengar och sedan går de ut och dansar. Till sina barn i Grek¬
land säger han, att han inte kan skicka några pengar. Grekerna skäms för honom.
Han har livlig fantasi.» — M. (sekreterare i grekiska Centerunionen i Stockholm):
»Kotsikos är inte här av politiska skäl. Jag har kontrollerat hans uppgifter. Han
ljuger. Han är inte bra.» (M. lämnade uppgifterna per telefon.) Från socialförvalt¬
ningen i Stockholms stad inhämtades, att Kotsikos under tiden den 28 februari till
den 16 april 1969 erhållit bidrag till uppehälle, logi och kläder med sammanlagt
1 306 kr.
Utredningen resulterade i att förste polisassessorn Anders Nelin, som uppehöll
tjänst som polisintendent och i egenskap därav hade att såsom polismyndighet
handlägga utlänningsärenden, fann, att det förelåg anledning att avvisa Kotsikos på
den grund att Kotsikos kunde antas komma att sakna medel för sin vistelse i landet
och för sin hemresa. Eftersom Kotsikos påstått sig vara politisk flykting, över¬
lämnade Nelin genom resolution den 16 april 1969 ärendet enligt 20 § andra styc¬
ket utlänningslagen till kommissionens prövning. Kommissionen underställde av-
visningsfrågan utlänningsnämnden för yttrande. I enhälligt yttrande den 12 maj
1969 fann nämnden hinder inte möta mot avvisning av Kotsikos. I kommissionens
beslut den 20 maj 1969 om avvisning av Kotsikos anfördes som skäl, att Kotsikos
kunde antas komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse i riket ävensom
för hemresan. Beslutet innehöll inte något förbud mot att awisningen verkställdes
genom att Kotsikos fördes till sitt hemland (s. k. hemlandsklausul) och inte heller
andra anvisningar om beslutets verkställande.
Avvisningsbeslutet expedierades den 21 maj 1969 till polismyndigheten i Stock¬
holm för delgivning med Kotsikos och för verkställighet. Sedan Kotsikos efter¬
spanats och på morgonen den 23 maj påträffats på en socialbyrå i staden av två
polismän, följde han med till kriminalstationen. Enligt beslut av Nelin jämlikt 35 §
utlänningslagen togs Kotsikos i förvar i avvaktan på att avvisningsbeslutet skulle
verkställas och delgavs beslutet genom tolk. Nelin beslöt senare samma dag, att
Kotsikos skulle sändas till Grekland den 24 maj. Kotsikos ställdes inte vid något
tillfälle uttryckligen inför valet att avvisas antingen till Grekland eller Förbunds¬
republiken Tyskland.
Vid 22-tiden den 23 maj ringde Franck till vakthavande kriminalkommissarien
Ernst Ahlbäck och omtalade, att han avsåg att senare under natten inkomma med
en ansökan om att få avvisningsbeslutet upphävt. Ahlbäck, som då inte hade
närmare kännedom om ärendet men visste att Kotsikos skulle avvisas till Grekland
nästa dag, tog efter telefonsamtalet del av handlingarna i ärendet. Omkring kl.
24.00 på natten infann sig Kotsikos’ fästmö och hennes arbetsgivare för att låta
Kotsikos underteckna en till Kungl. Maj:t ställd ansökan, vari hemställdes om
upphävande av avvisningsbeslutet och om inhibition av verkställigheten. I ansök¬
ningen påstods, att Kotsikos i Grekland ådömts två års fängelse och att straffet
15* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag
458
sammanhängde med hans inställning till den rådande militärregimen. Det uppgavs
vidare i ansökningen, att Kotsikos utpekats av militär juntan som kommunist och
därför riskerade att bli utsatt för hårt straff och förföljelse, samt att han, om han
sändes till Grekland, kunde dessutom erhålla ytterligare straff på grund av sin
flykt från landet och sin aktivitet utomlands. Ahlbäck tog del av ansökningen och
uppmärksammade påståendet om att Kotsikos ådömts straff i Grekland; han för¬
vånades över att Kotsikos inte tidigare omnämnt detta. Ansökningen översattes till
grekiska för Kotsikos, som därefter undertecknade den. Ahlbäck ansåg inte, att in¬
nehållet i ansökningen kunde föranleda ett avbrytande av verkställigheten och fann
därför inte skäl att underrätta jourhavande polischef.
Kotsikos förvarades från omhändertagandet till dess beslutet om avvisning verk¬
ställdes på polisens arrestavdelning. Den 23 maj kl. 18.00—21.00 avhämtades
Kotsikos’ tillhörigheter. Kotsikos färdades därvid i bil tillsammans med tre polis¬
män. Sedan en Kotsikos tillhörig bil hittats efter något sökande, uppställdes den på
polishusets gård för att senare säljas. Kotsikos’ övriga tillhörigheter hämtades dels i
hans bostad i Täby, dels hos hans fästmö i Danderyd. Då det av säkerhetsskäl be¬
fanns inte vara lämpligt att Kotsikos själv var med vid besöket i Danderyd, häm¬
tades de hos fästmön befintliga tillhörighetema av personal i Danderyds polis¬
distrikt. Med anledning av att det ansågs föreligga risk att Kotsikos skulle försöka
fly, förelåg extra bevakning under uppehållet i Täby. Denna bevakning bestod i att
en polisman därifrån med hund satt i sin tjänstebil och var beredd att ingripa. På
återfärden till Stockholm bad Kotsikos att få ringa sin fästmö. Denna begäran
villfors efter återkomsten till polisens lokaler.
Verkställigheten tillgick så att Kotsikos och två civilklädda polismän for med
flygplan från Arlanda till Athens flygplats. På egen begäran fick Kotsikos vid mel¬
lanlandning i Ziirich samtala med schweiziska polismän. Före landningen i Athen
fick han sitt pass och sin färdbiljett jämte bagagekvitton. Han upplystes om att
hans ankomst till Grekland inte skulle tillkännages för grekiska myndigheter. Polis¬
männen tog avsked av Kotsikos, och denne passerade ensam genom en annan pass¬
kontroll än poliserna.
Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.
Inledning
Med hänsyn till att förslag numera framlagts om ändring av gällande bestäm¬
melser om förfarandet vid avvisande av utlänning m. m. begränsar jag min pröv¬
ning av saken till frågan om någon befattningshavare gjort sig skyldig till fel eller
försummelse vid sin handläggning av fallet. Jag vill tillägga att min prövning sker
med utgångspunkt från vad som i varje ögonblick varit känt för de beslutande
myndigheterna. Till vad som i efterhand framkommit om Kotsikos’ person och
hans behandling i Grekland har jag sålunda icke ansett mig böra taga hänsyn.
Uppgifterna härom är för övrigt knappast entydiga.
459
Tillämpliga bestämmelser
Myndigheterna har i fallet Kotsikos huvudsakligen haft att tillämpa de regler
som är upptagna i utlänningslagen den 30 april 1954 med sedermera däri gjorda
ändringar.
Såvitt gäller utlännings avlägsnande från riket skiljer utlänningslagen mellan fyra
olika former: avvisning, förpassning, förvisning och utvisning. Av dessa har i ären¬
det reglerna om avvisning och i viss mån de om förpassning särskilt intresse.
Avvisningens innebörd var vid lagens tillkomst att en utlänning vid inresan hind¬
rades komma in i riket eller i omedelbar anslutning till inresan avlägsnades ur
riket. Efter en lagändring år 1963 kan numera avvisning i vissa fall äga rum intill
tre månader efter utlänningens ankomst. Lagändringen tillkom huvudsakligen för
att åstadkomma en med övriga nordiska länder enhetlig reglering och för att det ej
skulle vara nödvändigt att för avlägsnande av icke önskvärda men ej påtagligt
asociala utlänningar, som inkommit i riket, avvakta utgången av den tre månader
långa period, då uppehållstillstånd ej erfordras. Lagens bestämmelser om förpass¬
ning är nämligen i allmänhet inte tillämpliga så länge utlänningen inte behöver uppe¬
hållstillstånd; grunden för beslut om förpassning är att utlänning uppehåller sig i
riket utan att, då så erfordras, inneha pass och tillstånd att vistas här. Vid lag¬
ändringens genomförande uttalade departementschefen vissa betänkligheter med
anledning av att ändringen komme att innebära viss förskjutning av awisningens
innebörd'(NJA II 1963 s. 493).
De fall, då utlänning kan avvisas, framgår av 18 och 19 §§. Bl. a. nämns, att
utlänningen kan antas komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse här i
landet och för sin hemresa.
Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet. Om polismyndigheten finner
skäl till avvisning föreligga men utlänningen påstår att han i det land från vilket
han kommit löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse, skall jämlikt 20 § —
om påståendet inte är uppenbart oriktigt — polismyndigheten underställa ärendet
den centrala utlänningsmyndigheten. Central utlänningsmyndighet var vid ifråga¬
varande tid statens utlänningskommission. Underställning skall också ske, om
utlänningen påstår att han i det land från vilket han kommit inte åtnjuter trygghet
mot att bli sänd till land i vilket han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse.
Även i andra fall får underställning ske, om polismyndigheten finner det vara tvek¬
samt om utlänningen bör avvisas. Utlänningsmyndigheten skall i regel höra ut¬
länningsnämnden.
Över utlänningsmyndighetens beslut får klagan föras hos Kungl. Maj:t genom
besvär, om utlänningsnämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening
eller om nämnden inte avgett yttrande (46 §).
Enligt 55 § första stycket bör utlänning som avvisas befordras till land, varifrån
han ankommit hit. Utlänning som förpassas bör enligt samma lagrum befordras till
sitt hemland eller, om detta inte kan utrönas, till land från vilket han ankommit
hit. Om det möter hinder att verkställa beslut som nu sagts eller det eljest före¬
kommer särskilda skäl däremot, får utlänningen befordras till det land som befinns
lämpligast.
Jämlikt 53 § får utlänning vid verkställighet inte befordras till land, där han
löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse, och inte heller till land, där han inte
åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land där han löper sådan risk. Undantag från
denna regel gäller endast i vissa fall av synnerligen grov brottslighet och till skydd
för rikets säkerhet (54 §).
Beslut om avvisning skall verkställas av polismyndighet så snart det kan ske
460
(58 § första stycket). Om utlänningen påstår att han är politisk flykting och på¬
ståendet inte är uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den centrala utlän-
ningsmyndigheten (58 § andra stycket). Underställning skall dock inte ske, om
påståendet enligt det beslut som förekommer till verkställighet redan är prövat.
Ärende om verkställighet skall vidare underställas, om det möter svårighet att verk¬
ställa beslutet eller om det är tvivelaktigt hur beslutet skall verkställas (60 § första
stycket). Om den centrala myndigheten meddelat beslut om avvisning, kan myn¬
digheten lämna närmare anvisningar för verkställigheten.
Kan beslut om avvisning inte verkställas eller föreligger eljest, vare sig beslutet
verkställts eller ej, skäl att beslutet inte längre skall lända till efterrättelse, äger
Kungl. Maj:t upphäva beslutet. Beslut om avvisning, som inte verkställts, får upp¬
hävas av den centrala myndigheten, om särskilda skäl är därtill, utom i fall då
beslutet meddelats av Kungl. Maj:t (51 §).
Den beslutande myndigheten kan i ärenden om avvisning hålla förhör (39 §).
Därvid kan, förutom utlänningen, andra personer höras (42 §). Vid förhör har
utlänningen rätt till biträde av lämplig person (41 §).
Francks anmärkning att utredningen var bristfällig och att Kotsikos inte fick till¬
fälle till bemötande
I denna fråga kan till en början hänvisas till följande uttalande i Lindelis ovan¬
nämnda promemoria av den 28 oktober 1969:
»En allmänt vedertagen förvaltningsrättslig princip är att det utredningsmaterial,
varpå ett beslut grundas, skall vara sakligt och så fullständigt som möjligt och att
— i vart fall i ärende där motpart saknas — det åligger beslutsmyndigheten att
tillse att ärendet är tillräckligt utrett innan det avgöres. Kravet på att utrednings¬
materialet i förvaltningsärende skall vara sakligt och fullständigt gör sig gällande
med synnerlig styrka i ärenden som i så hög grad berör för den enskilde vitala
intressen som fråga om avlägsnande av utlänning.---I allmänhet torde det
inte vara möjligt att åstadkomma en saklig och fullständig utredning i ett ärende,
om inte parten ges möjlighet att ta del av utredningsmaterialet och bereds tillfälle
att göra de kompletteringar och beriktiganden som han anser erforderliga. Den
allmänna skyldigheten för myndighet att tillse att ärende är tillräckligt utrett innan
det avgörs får därför anses innefatta också ett principiellt krav på att myndig¬
heten upplyser part om vad som tillförts ärendet och ger honom tillfälle till bemö¬
tande. Behovet av kommunikation gör sig enligt utredningsmannens mening särskilt
starkt gällande i sådana ärenden om avlägsnande där avgörandet huvudsakligen
grundas på enskildas omdömen om utlänningens personliga förhållanden och
vandel.»
Jag instämmer i dessa synpunkter och vill för egen del tillägga följande: I för¬
arbetena till utlänningslagen underströks, att en huvudsynpunkt vid utarbetandet
av lagen var att stärka de rättsliga garantierna och tillgodose trygghetsbehovet för
politiska flyktingar (NJA II 1954 s. 119—120). Lagen innehåller visserligen inte
någon föreskrift om att förhör med utlänning skall hållas innan beslut om avvisning
meddelas annat än i fall då myndigheten själv finner anledning därtill. Emellertid
uttalade departementschefen vid lagens tillkomst, att förhör i synnerhet var på¬
kallat när fråga var om förpassning av den som påstår att han är politisk flykting.
Departementschefen tilläde: »Det förhållandet att någon allmän rätt för utlänning
461
att påkalla förhör i förpassningsärenden icke föreskrivits innebär icke, att för-
passningsbeslut får meddelas utan att den beslutande myndigheten har tillgång till
erforderlig utredning, omfattande även utlänningens egna synpunkter i ärendet.»
Ehuru uttalandet avser ärenden om förpassning, äger det enligt min mening full
giltighet även vid avvisning av utlänning som sedan någon tid befinner sig i riket.
Enligt min mening var frågan om avvisande av Kotsikos ett ärende av sådan
vikt och beskaffenhet att utlänningskommissionen lämpligen bort hålla förhör, innan
beslut meddelades. I alla händelser hade kommissionen icke bort avgöra ärendet
utan att dessförinnan underrätta Kotsikos om vad hans båda landsmän uttalat om
honom och bereda honom tillfälle att yttra sig däröver. Underlåtenheten framstår
som särskilt betänklig mot bakgrund av att kommissionen, såsom av dess yttranden
framgår, var medveten om att dess prövning innebar att Kotsikos kunde sändas till
Grekland.
År 1962 har JO i ett ärende, vari utlänningskommissionen vägrat utlänning för¬
längt uppehållstillstånd samt förordnat om förpassning av honom, riktat kritik mot
kommissionen för att beslutet grundats på utredning som utlänningen icke fått
tillfälle att yttra sig över. I det ärendet fann JO med hänsyn till omständigheterna,
att underlåtenheten ej var av beskaffenhet att kunna läggas de för beslutet ansvariga
till last såsom tjänstefel, men framhöll angelägenheten av att kommissionen fram¬
deles hade sin uppmärksamhet riktad på vikten ur rättssäkerhetssynpunkt av att
kommuniceringsprincipen iakttages, där så är påkallat av omständigheterna (JO:s
ämbetsberättelse 1963 s. 341).
Kommissionens underlåtenhet att låta Kotsikos taga del av utredningen i före¬
varande fall framstår för mig som ej mindre betänklig än den motsvarande under¬
låtenheten i det tidigare fallet. I fallet Kotsikos tillkommer, att beslutet — i motsats
till vad som blev utgången i nyss berörda fall — också gick i verkställighet. Kom¬
missionens underlåtenhet att låta Kotsikos ta del av utredningen har emellertid
inte stått i strid med någon uttrycklig bestämmelse. Kommissionen har vidare ej
saknat anledning antaga att de uppgifter som av Centerunionen lämnades om
Kotsikos’ politiska verksamhet var riktiga. Med hänsyn därtill finner jag mig kunna
låta bero vid den erinran som innefattas i det anförda.
Utlänningskommissionens sakliga prövning
Kommissionens yttrande ger vid handen, att kommissionen vid sin prövning av
avvisningsfrågan fann, att Kotsikos inte löpte risk för politisk förföljelse i hemlan¬
det. Olika meningar kan hysas i frågan, huruvida den — i och för sig knapphändiga
— utredning som förelåg verkligen medgav en sådan slutsats. För egen del in¬
skränker jag mig till att säga, att kommissionens ställningstagande i allt fall ej kan
läggas någon dess ledamot eller befattningshavare till last såsom straffbart fel.
Delgivningen av beslutet
Att Kotsikos delgavs kommissionens beslut först i samband med att han den 23
maj togs i förvar för verkställighet finner jag ej anledning att kritisera.
462
Nelins beslut den 23 maj att Kotsikos skulle sändas till Grekland påföljande morgon
Såsom redan påpekats framgår av 55 § utlänningslagen att den som avvisas i
första hand bör befordras till det land från vilket han kommit till Sverige.
I en den 26 maj 1969 upprättad promemoria har Nelin om anledningen till att
han beslöt låta verkställigheten ske till Grekland uttalat bl. a., att kommissionen
uppenbarligen funnit Kotsikos icke vara politisk flykting, att Kotsikos helt saknade
medel till sin försörjning, att Kotsikos enligt egna uppgifter ej i Grekland utsatts
för politisk förföljelse, att grekiska Centerunionen i Stockholm uttalat sig negativt
om Kotsikos, och att Kotsikos lämnat sådana uppgifter om vistelsen i förbunds-
republiken som visade att han ej önskade återvända dit. Vid förhör den 29 maj
1969 har Nelin tillagt, att Kotsikos vid delgivningen av avvisningsbeslutet under¬
rättats om att han skulle föras antingen till förbundsrepubliken eller till Grekland
och därvid förklarat, att han inte ville komma till förbundsrepubliken, eftersom
han saknade möjligheter att försörja sig där; Kotsikos hade emellertid även mot¬
satt sig att komma till Grekland.
De skäl som Nelin anfört för att hellre låta verkställigheten ske till Grekland än
till förbundsrepubliken förefaller knappast övertygande. Kotsikos hade som nämnts
vistats i förbundsrepubliken två och ett halvt år och hade uppehållstillstånd där till
augusti 1969. Av utredningen framgår, att Nelin den 23 maj 1969 talat med polis¬
intendenten Otto Holm om ärendet och därvid givit uttryck för viss oro över att
behöva sända en grekisk medborgare, som åberopat politiskt flyktingskap, tillbaka
till hemlandet; det framgår också, att Nelin därvid ej nämnt möjligheten att sända
Kotsikos till förbundsrepubliken. Mot bakgrund därav förefaller det troligast, att
Nelin i själva verket inte gjort klart för sig, att Kotsikos enligt huvudregeln borde
avvisas till förbundsrepubliken. Antagandet stöds också av att Nelin i sin pro¬
memoria uttalat, att han ej fann skäl »frångå praxis att låta Kotsikos föras till
hemlandet» och av att Nelin aldrig, såsom eljest varit naturligt, ställt Kotsikos
själv inför valet att föras till antingen Grekland eller förbundsrepubliken.
Vid bedömningen av vad som förevarit måste ihågkommas, att stadgandet i 55 §
utlänningslagen icke tillkommit för att tillvarataga något utlänningens intresse
och ej heller är av tvingande natur. Regeln bör i likhet med övriga bestämmelser
om proceduren vid avvisning ses mot den bakgrunden, att avvisning ursprungligen
avsågs äga rum vid inresan. I den mån utlänningen kvarstannat i riket en längre
tid uttunnas, allmänt sett, de skäl som talar för hans återsändande till det land
varifrån han ankommit hit. Härtill kommer i det förevarande fallet att Kotsikos
enligt egen uppgift ej funnit sig väl till rätta i förbundsrepubliken och ej ville
återvända dit. Jag finner därför att Nelin — som vid sitt ställningstagande ej hade
tillgång till de uppgifter som sedermera framfördes i »nådeansökningen» — visser¬
ligen förfarit olämpligt genom att icke uttryckligen ställa Kotsikos i valet mellan
avvisning till förbundsrepubliken och avvisning till Grekland men att denna Nelins
underlåtenhet dock icke kan läggas honom till last såsom tjänstefel.
Eftersom utlänningslagen stadgar, att avvisningsbeslut skall verkställas av polis¬
463
myndigheten så snart det kan ske, finner jag mig icke kunna rikta någon anmärk¬
ning mot Nelins beslut om tiden för verkställighet.
Tillfälle till kontakt med advokat eller annan
Såvitt framgår av utredningen har Kotsikos inte begärt att få sätta sig i för¬
bindelse med annan person än sin fästmö. Någon rätt för Kotsikos att oberoende
av framställning få juridiskt biträde har inte förelegat enligt gällande lag.
Telefonsamtalet mellan Kotsikos och hans fästmö synes ha kommit till stånd
först omkring kl. 21.00 den 23 maj. Av utredningen (uppgifter av vaktkonstapeln
N. D. Dahlgren) framgår, att Kotsikos upprepade gånger under dagen hade begärt
att få ringa och tala med sin fästmö. Det är inte klart, vad som förekommit i anled¬
ning därav och varför telefonsamtalet ej ägde rum förrän på kvällen.
Vad sålunda förekommit föranleder mig att erinra om 10 § kungörelsen den
25 april 1958 angående tillämpningen av lagen s. d. om behandlingen av häktade
och anhållna m. fl. Enligt nämnda bestämmelse skall den som intagits i bl. a. polis-
arrest på annan grund än misstanke om brott eller fylleri efter intagningen i förva-
ringslokalen eller överflyttning till annan sådan lokal erhålla tillfälle att under¬
rätta närstående om sin vistelseort. Det ligger i sakens natur, att sådant tillfälle bör
beredas den intagne så snart som möjligt.
Åtgärder i anledning av »nådeansökningen» och begäran om inhibition
Francks telefonsamtal med Ahlbäck ägde rum omkring kl. 22.00 den 23 maj.
Ahlbäck hade då inte tagit del av handlingarna rörande Kotsikos. Han visste emel¬
lertid, att Kotsikos skulle avvisas till Grekland tidigt på pingstaftonen, och fick vid
telefonsamtalet med Franck klart för sig, att en ansökan skulle komma in med
begäran att få verkställigheten hävd. När »nådeansökningen» sedermera ingavs om¬
kring kl. 24.00, hade Ahlbäck hunnit ta del av handlingarna i ärendet.
Enligt 46 § utlänningslagen kunde besvär icke anföras mot utlänningskommis-
sionens beslut. En viss möjlighet återstod dock att få beslutet upphävt med stöd av
51 § samma lag. Syftet med »nådeansökningen» var uppenbarligen att få sist¬
nämnda stadgande bragt i tillämpning.
I gällande lag finns ingen bestämmelse om skyldighet eller ens rättighet för poli¬
sen att låta anstå med verkställigheten, när tillämpning påkallats av 51 §. I Lindells
promemoria föreslås en uttrycklig bestämmelse om att anstånd skall kunna ges
under vissa förutsättningar. I praxis förekommer i Stockholm redan nu att anstånd
ges, låt vara sparsamt. För egen del anser jag, att lagens krav på att avvisning
skall verkställas »så snart det kan ske» icke behöver eller ens får läsas så bokstav¬
ligt att hinder skulle möta mot att ge ett helt kort anstånd när sådant erfordras för
att icke stadgandet i 51 § skall bli helt illusoriskt och starka skäl i övrigt talar
för anstånd.
Redan med hänsyn till det sagda finner jag det olyckligt, att verkställigheten
genomfördes utan varje uppskov. Härtill kommer, att det måste ifrågasättas om
464
icke polisen varit skyldig att självmant ånyo bringa frågan om verkställighet under
utlänningskommissionens prövning. Såsom redan anförts stadgas i 58 § andra
stycket utlänningslagen, att ärendet skall underställas den centrala utlänningsmyn-
digheten om utlänningen påstår att han är politisk flykting och påståendet ej är
uppenbart oriktigt och ej redan blivit prövat. Skall underställning ske, måste
uppenbarligen frågan om verkställighet anstå tills vidare. Frågan om Kotsikos’
ställning som politisk flykting hade visserligen redan prövats av utlänningskom-
missionen. I »nådeansökningen» hade emellertid framförts nya påståenden som,
om de var riktiga, ställde saken i ett helt annat läge. I utlänningskommissionens
till mig avgivna yttrande framskymtar uppfattningen att underställning bort ske
med hänsyn till vad som framkommit på verkställighetsstadiet. För egen del finner
jag starka sakliga skäl tala för den tolkningen av lagtexten, att man i ett fall som
det förevarande står inför ett »nytt» påstående och att detta — om ej påståendet är
uppenbart oriktigt — skall prövas av den centrala utlänningsmyndigheten. Till
stöd för att frågan om avvisning under antydda omständigheter bör ånyo prövas
av den centrala utlänningsmyndigheten synes också kunna åberopas stadgandet i
60 § utlänningslagen, att underställning skall ske bl. a. om svårighet möter vid
verkställighet.
I förevarande fall kan väl göras gällande, att det är egendomligt att det utom¬
ordentligt viktiga påståendet om att Kotsikos i Grekland dömts till fängelse två
år för ett politiskt färgat brott icke framförts tidigare. Att därav sluta sig till att
påståendet var uppenbart oriktigt vore dock enligt min mening förhastat. Språk¬
svårigheter och bristande insikt om vilka fakta som ur svensk synvinkel var de mest
relevanta kan mer än väl förklara att domen icke förts på tal tidigare. Jag anser
för den skull, med hänvisning till vad jag nyss sagt, att all anledning funnits att
bringa frågan om verkställigheten under utlänningskommissionens förnyade pröv¬
ning. Också av denna anledning har det därför enligt min mening varit motiverat
att låta anstå med verkställigheten.
Att Ahlbäck, som ej var närmare insatt i fallet, ej själv förstod att verkställig¬
heten kunnat och bort uppskjutas är beklagligt men kan ej läggas honom till last
såsom tjänstefel. Mera betänkligt är att Ahlbäck icke hänsköt frågan till jourha¬
vande polischefen. Enligt 10 § kungörelsen den 9 oktober 1964 om handläggning
av vissa polischefsuppgifter gäller, att om uppgift som i polischefens ställe fullgörs
av honom underställd tjänsteman kräver avgörande som är av principiell betydelse
eller eljest av större räckvidd, frågan om uppgiftens fullgörande skall hänskjutas
till polischefen eller den tjänsteman som polischefen bestämmer. Vidare är stadgat,
att om kommissarie eller lägre tjänsteman anser att uppgift som han har att full¬
göra i polischefens ställe är av svårare beskaffenhet, anmälan därom skall göras
till den närmast högre tjänsteman som har att fullgöra uppgifter av ifrågavarande
slag. Jag anser, att det varit Ahlbäcks skyldighet att i den uppkomna situationen
underrätta jourhavande polischefen om vad som förevarit. Att Ahlbäck icke iakttog
detta har dock uppenbarligen icke berott på någon ond avsikt utan får tillskrivas
obekantskap med hithörande bestämmelsers rätta tolkning. Med genomförande av
465
det förslag som framlagts i Lindelis promemoria bör det vara sörjt för att saken
icke skall behöva upprepas. Jag anser mig därför kunna låta bero vid vad som
förevarit.
Självmordsförsök och läkarvård
Tolv personer, som tjänstgjorde på arrestavdelningen under den tid då Kotsikos
var intagen där, har hörts. Fyra av dem befann sig på avdelningen under natten.
Samtliga har uppgivit, att de inte iakttagit och ej heller hört talas om att Kotsikos
försökt begå självmord.
Såvitt utredningen visar, har Kotsikos inte företett tecken på sjukdom och ej
heller sagt, att han var sjuk eller begärt att få träffa en läkare.
Klagomålen i denna del lämnas av mig utan åtgärd.
Francks framställning på eftermiddagen den 24 maj
Jag finner inte skäl till kritik mot någon tjänsteman för det framställningen —
som gjordes blott några minuter innan flygplanet skulle landa i Athen — ej föran¬
ledde verkställighetens avbrytande.
Övrigt
Vid min granskning av ärendet har intet framkommit som ger stöd för anta¬
gande att i övrigt någon tjänsteman gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid
sin tjänsteutövning.
Vissa andra ärenden
Kallelse till besiktning som äger mm i mål vid hyresnämnd
I ärende vari klagan förts över delgivningsförfarandet i vad gällde kallelse till
besiktning genom särskilt förordnad besiktningsman yttrade JO Lundvik följande.
I 9 § andra stycket lagen den 28 maj 1968 om hyresnämnder stadgas bl. a.: Om
anledning därtill förekommer, skall nämnden eller den nämnden förordnar besiktiga
den lägenhet som tvisten rör. Parterna skall beredas tillfälle att närvara vid sådan
besiktning.
Någon bestämmelse om hur parterna skall underrättas om besiktningen har ej
meddelats. Man får vid sådant förhållande förfara på lämpligaste sätt. Hinder kan
icke anses möta mot att underrätta dem muntligen, t. ex. vid ett telefonsamtal. Det
kan enligt min mening sålunda icke fordras att man använder sig av formlig del¬
givning, i allt fall icke när kallelsen, såsom i detta fall, utgår från särskilt utsedd
förrättningsman. Å andra sidan bör man givetvis förskaffa sig skälig visshet om
att underrättelsen verkligen når fram till parterna.
Grannlagenhetsjäv i vapenlicensärende
Vid JO Lundviks inspektion hos en polismyndighet uppmärksammades att, då
466
polisintendenten, som normalt handlade vapenärendena på polismyndighetens väg¬
nar, ansökt om licens för förvärv av en armépistol, ärendet handlagts av en polis¬
intendenten underordnad tjänsteman. Det upplystes att beslutet om vapenlicensen
fattats när polismästaren var på semester och polisintendenten vikarierade för
honom. JO Lundvik framhöll att ärendet —- som givetvis inte kunde handläggas
av polisintendenten själv — lämpligen bort avgöras av polismästaren personligen,
i allt fall om denne kunnat väntas återinträda i tjänst inom rimlig tid.
Avfattningen av avslagsbeslut i vapenlicensärenden
Vid samma inspektion iakttogs att i ärenden, där avslag meddelades på ansökan
om licens för förvärv av salongsgevär eller pistol, en standardformulering använ¬
des för motiveringen av det innehållet att sökanden inte uppfyllde kraven för innehav
av dylikt vapen och behov av vapnet inte kunde anses föreligga. JO Lund vik anför¬
de härom.
Standardformuleringar var givetvis arbetsbesparande och någon invändning mot
användande av sådana kunde icke göras i därför lämpade fall. Emellertid måste till¬
ses, att besluten inte blev mer eller mindre innehållslösa utan gav sökanden den väg¬
ledning som var skälig. I annat fall föranleddes sökanden mången gång att i onödan
anföra besvär. Alltför knapphändig formulering kunde också föranleda kverulans
som tog sig uttryck bl. a. i JO-anmälningar. Enligt JO:s mening borde den formu¬
lering som här berördes utökas, så att sökanden fick klart för sig att polismyndig¬
heten enligt meddelade direktiv hade att iakttaga särskilt stor restriktivitet just
när fråga var om salongsgevär eller pistol.
Fråga om skrift i vapenärende bort behandlas som besvärsskrift
I ärende angående klagomål mot länsstyrelse och polismyndighet för handlägg¬
ning av frågor om innehav av visst vapen anförde JO Lundvik.
Polismyndigheten förordnade den 14 mars 1968 att vapnet skulle inlösas av
Kronan och fastställde det värde efter vilket inlösen skulle ske till 300 kronor. Vid
beslutet var fogat en underrättelse, att talan mot beslutet kunde föras genom
besvär hos länsstyrelsen inom tre veckor från delfåendet av beslutet.
Den 26 mars 1968 inkom till polismyndigheten en skrift från Å., där denne bl. a.
anförde att han betalat 500 kr. för vapnet och haft utlägg för ammunition och
vapenlicens med 40 kr. Å. förklarade, att han ansåg skäligt att han fick ersättning
för dessa utlägg. I skrivelse den 17 april 1968 meddelade polismyndigheten Å., att
därest han med sin skrift avsåg att anföra besvär över polismyndighetens beslut
om inlösen av vapnet, besked härom emotsågs inom en vecka från delfåendet av
meddelandet. Den 23 april 1968 inkom Å. till polismyndigheten med en skrift, där
han med anledning av myndighetens skrivelse meddelade att han krävde 540 kr. i
inlösensumma. Polismyndigheten behandlade därefter beslutet som lagakraft-
vunnet.
Enligt min mening hade polismyndigheten bort överlämna Å:s skrifter till läns¬
styrelsen för dess ställningstagande i frågan, huruvida den skrift som inkom den 26
mars kunde uppfattas som en besvärsinlaga. Av Å:s båda skrifter framgår näm¬
ligen fullt tydligt, att han var missnöjd med polismyndighetens värdering av vapnet.
Den omständigheten att Å. icke lämnade ett klart svar på frågan, om han med sin
467
första skrift avsåg att anföra besvär, borde enligt min mening icke ha lagts honom
till last. Att handlingarna undanhölls länsstyrelsens — besvärsinstansens — pröv¬
ning framstår för mig som otillfredsställande. Jag vill tillägga, att det för mig skulle
framstått som naturligt och lämpligt om länsstyrelsen bortsett från handlingens
formella brister och behandlat den som en besvärsinlaga.
Obehöriga villkor i beslut angående tillställningar
Vid JO Lundviks inspektion av en polismyndighet iakttogs att polismyndig¬
heten på ansökningar av två finska föreningar, som ville var på sin plats på lång¬
fredagen år 1968 ordna interna danstillställningar, utfärdat bevis om anmälan för
envar av föreningarna och däri som särskilt villkor föreskrivit att danstillställningen
inte fick pågå längre än till klockan 24.00. JO Lundvik uttalade härom.
Föreskrifterna i 9—22 §§ allmänna ordningsstadgan om anmälnings- och till-
ståndstvång är tillämpliga endast på sådana tillställningar som är offentliga i ord-
ningsstadgans mening. Det är att märka att inte bara tillställningar som anordnas
för allmänheten utan också vissa slags föreningsarrangemang skall behandlas som
offentliga tillställningar. Den omständigheten att en tillställning av en förening
betecknas som intern utesluter därför i och för sig inte att den är att bedöma som
offentlig tillställning enligt 9 § andra stycket allmänna ordningsstadgan. Utgör en
förenings danstillställning offentlig tillställning enligt nämnda författningsrum, är
den underkastad tillståndstvång enligt 12 § andra stycket allmänna ordningsstad¬
gan. — I det aktuella fallet tillkommer också, att det numera upphävda stadgandet
i 10 § om förbud mot offentlig tillställning på långfredagen utan länsstyrelsens
tillstånd var att beakta. — Kan danstillställningen inte betraktas som offentlig till¬
ställning, kommer däremot inte ens föreskrifterna om anmälningstvång i 13 §
första stycket stadgan att gälla.
Polismyndigheten har i de aktuella fallen tydligen bedömt föreningarnas dans¬
tillställningar som icke offentliga tillställningar. Föreningarnas anmälningar borde
i enlighet härmed inte ha föranlett annan åtgärd från polismyndighetens sida än att
polismyndigheten underrättat föreningarna om resultatet av sin bedömning. Såsom
polismyndigheten vitsordat saknades vid denna bedömning varje stöd i allmänna
ordningsstadgan för uppställande av något villkor om tidsbegränsning av tillställ¬
ningarna.
Vid samma inspektion uppmärksammades att polismyndigheten i ett för AB
Knäppupp utfärdat tillståndsbevis angående offentlig tillställning under särskilda
villkor angivit att tillståndshavaren skulle genom försäkring eller på annat lämp¬
ligt sätt svara för eventuell skada som genom arrangemangen kunde uppkomma
på person eller egendom. JO Lundvik uttalade.
Av 16 § första stycket allmänna ordningsstadgan framgår, att polismyndigheten
får meddela föreskrifter med avseende på ordning och säkerhet vid offentlig till¬
ställning. En föreskrift om att anordnaren av tillställningen skall teckna s. k. före¬
tagsförsäkring eller på annat sätt beakta sitt skadeståndsansvar torde knappast
kunna inordnas under begreppet föreskrifter angående ordning och säkerhet. Jag
anser därför att det var oriktigt att uppställa det ifrågavarande villkoret.
Polismyndigheten har i sitt yttrande gjort gällande att det i själva verket inte
var frågan om ett villkor utan endast om en påminnelse att stat och kommun inte
genom tillståndet iklädde sig något skadeståndsansvar. Det är svårt att förstå
468
behovet av en sådan information. Om den skulle lämnas, borde det i vart fall inte
ha skett i ordalag och på sätt som kunnat uppfattas som gällde det ett tillstånds-
villkor.
Utredningen hos länsstyrelse i besvär smål angående lokala trafikföreskrifter
Trafiknämnden i Strömstad beslöt förbjuda stannande av fordon på viss gatu-
sträckning i staden. Beslutet överklagades hos länsstyrelsen som inte fann skäl att
göra ändring i beslutet. Hos JO framfördes klagomål över att länsstyrelsen inte
verkställt allsidig utredning. Efter att ha inhämtat upplysningar från länsstyrelsen
anförde JO Lund vik.
I svensk förvaltningsrätt saknas för närvarande generella föreskrifter om utred-
ningsförfarandet hos förvaltningsmyndigheterna. Avsaknaden av sådana bestäm¬
melser innebär emellertid icke att myndigheterna äger frihet att efter eget gottfin-
nande underlåta att vidtaga erforderliga utredningsåtgärder. Av allmänna grund¬
satser anses följa en skyldighet för förvaltningsmyndigheterna att sörja för en all¬
sidig och grundlig ärendeutredning och — om så är av betydelse för ärendets
prövning och det kan ske utan olägenhet — lämna enskild part tillfälle att yttra
sig över förebragt utredningsmaterial (se JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 345). Myn¬
digheternas ansvar för utredningens fullständighet och för kommunikation av utred¬
ningsmaterial är av största betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt. Icke minst gäller
detta för besvärsförfarandets del.
När det gäller omfattningen av besvärsmyndigheternas utredningsskyldighet i här
aktuella ärenden, kan viss ledning även hämtas ur bestämmelserna i vägtrafikför¬
ordningen. Av 61 § framgår, att lokala trafikföreskrifter endast får meddelas om
de är erforderliga. Denna behovsprövning, som i första instans såvitt nu är i fråga
skall verkställas av trafiknämnden, måste — om nämndens beslut blir föremål för
överklagande —■ givetvis också äga rum hos länsstyrelse, som har att självständigt
pröva huruvida en ifrågasatt reglering är påkallad.
Av utredningen i ärendet framgår, att länsstyrelsen avgjort ifrågavarande besvärs-
mål utan att bereda klagandena tillfälle att inkomma med påminnelser och utan
att företaga annan utredning om trafikföreskriftens erforderlighet än att inhämta
upplysningar från polischefen i Strömstad. Enligt min mening har länsstyrelsen haft
anledning att föranstalta om ytterligare utredning. Det hade sålunda varit lämpligt
att länsstyrelsen genom besök på platsen sökt skaffa sig en självständig uppfattning
om de rådande trafikförhållandena. Att polischefens yttrande icke kommunicera¬
des med de klagande finner jag vidare beklagligt.
Komplettering av ofullständig anmälan om avregistrering av motorfordon
I en till länsstyrelsen den 31 oktober 1967 inkommen anmälan hemställde B.
om tillfällig avregistrering av sin motorcykel. Han underlät bifoga stadgad avgift
på tre kronor. Sedan länsstyrelsen påmint dels den 1 november 1967 och dels den
22 mars 1968, betalade han avgiften den 4 april 1968 och länsstyrelsen avförde
samma dag fordonet ur bilregistret. Mot länsstyrelsens handläggning anfördes
klagomål hos JO. JO Lundvik uttalade efter att ha hört länsstyrelsen.
Enligt 19 § 1 mom. vägtrafikförordningen kan ägare av registrerat motorfordon,
som har för avsikt att tills vidare icke bruka fordonet, göra anmälan hos länssty¬
469
relsen om förhållandet för fordonets överförande från bilregistret till bilreserv-
registret. Anmälan skall göras skriftligen och åtföljas av stadgad avgift. Enligt 20 §
1 mom. samma förordning skall registrering eller anteckning till registret vägras
om för anmälan meddelade föreskrifter icke iakttagits.
Länsstyrelsen har i före varande fall enligt min mening bort ge B. tillfälle att
inom skälig tid komplettera sin anmälan med föreskriven avgift samt vid utgången
av den angivna tiden meddela beslut om anteckning i registren eller om vägrad
anteckning. Ett beslut om vägrad anteckning skulle ha fyllt bl. a. den funktionen
att det för B. tydligt klargjorts att han icke utan att betala avgiften i fråga kunde
få fordonet överfört till bilreservregistret och därmed vinna frihet från automobil-
skatt. Att beslut i ärendet icke meddelats förr än mer än fem månader efter det
anmälningen inkommit framstår som otillfredsställande. Emellertid kan antas, att
beslut om överföring till bilreservregistret — om länsstyrelsen förfarit på sätt jag
rekommenderat — knappast kunnat meddelas tidigare än i december 1967, i vilket
fall skatteplikten för fordonet jämlikt 3 § första stycket automobilskatteförord-
ningen upphört med utgången av nämnda månad. Med hänsyn till att skatten för
år 1968 avkortats och till omständigheterna i övrigt anser jag mig kunna låta
bero vid vad som förevarit.
470
V. Remissyttranden
Yttrande över förslag till förvaltningslag
Genom remiss den 16 september 1968 beredde statsrådet och chefen för justi¬
tiedepartementet riksdagens ombudsmän tillfälle att avge yttrande över ett av en
arbetsgrupp inom departementet utarbetat förslag till förvaltningslag (SOU 1968:
27). Sedan mellan ombudsmännen överenskommits, att remissen skulle besvaras
av JO Bexelius, avgav denne den 27 februari 1969 följande yttrande till departe¬
mentschefen.
I mitt tidigare remissyttrande över besvärssakkunnigas betänkande framhöll
jag, att en reglering av förfarandet utgör endast en av de faktorer som främjar
rättssäkerheten i förvaltningen och att procedurfrågorna sinsemellan är av mycket
växlande betydelse. Intresset borde enligt min mening främst inriktas på de ur
rättssäkerhetssynvinkel essentiella spörsmålen. Det nu framlagda förslaget över¬
ensstämmer till sin principiella uppläggning med denna tanke och har i allt väsent¬
ligt fått en mycket lycklig utformning. Arbetsgruppen är förvisso förtjänt av ett
oförbehållsamt erkännande för ett utomordentligt förtjänstfullt arbetsresultat, som
synes väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Jag vill framhålla att det är
högst angeläget, att det långvariga utredningsarbetet nu resulterar i en lag som
fastslår de principer som bör gälla på förvaltningens område. Behovet av en sådan
lagstiftning har klart framgått i ett stort antal ärenden hos JO och har även — så¬
som också redovisas i förslaget — föranlett åtskilliga framställningar hos Kungl.
Maj :t från min sida. Behovet av den föreslagna lagstiftningen framstår åtminstone
för mig såsom så trängande, att ett genomförande av densamma inte bör uppskju¬
tas i avbidan på ett ställningstagande till förvaltningsdomstolskommitténs förslag
till organisation av förvaltningsdomstolarna.
Förslagets tillämpningsområde
Förslagets 5—7 och 22—25 §§ gäller med vissa angivna undantag förvaltningen
i dess helhet inklusive Kungl. Maj:t i statsrådet och förvaltningsdomstolarna. För
de bestämmelser som det här gäller — om ingivande av handlingar, om rätt att
taga del av inkommet material samt om besvärstid och därmed sammanhängande
frågor — synes detta också lämpligt. De allmänna bestämmelserna i övrigt liksom
de särskilda bestämmelserna för vissa partsärenden berör däremot inte Kungl.
Maj:t i statsrådet och ej heller förvaltningsdomstolarna i deras judiciella funktion.
Häremot synes intet vara att invända.
Uppdelningen av återstående bestämmelser på en grupp allmänna bestämmelser
471
och en grupp bestämmelser för vissa partsärenden är i och för sig lämplig med
hänsyn till förslagets omfattning och principiella uppläggning.
Förslaget har gjorts tillämpligt även å myndigheter som lyder under riksdagen.
Av konstitutionella skäl har det hittills ansetts vara en angelägenhet för riksdagen
allena att meddela föreskrifter för riksdagen underlydande myndigheter. Från prak¬
tisk synpunkt lärer det dock inte kunna möta några betänkligheter mot att göra
de föreslagna bestämmelserna tillämpliga å riksdagens myndigheter och på så sätt
åstadkomma en i och för sig önskvärd enhetlighet i förfarandet.
Förslaget har således aktualitet även för ombudsmännen. Såsom konstaterats
i betänkandet å s. 83—84 faller dock åtalsärendena helt utom lagförslaget. De vik¬
tiga bestämmelserna i 14—21 §§ är på grund av stadgandet i 13 § tillämpliga
endast å ärende, som angår någons rätt eller plikt såsom enskild och som avgöres
genom beslut med rättslig verkan, och blir därför inte tillämpliga å tillsynsärenden.
Det är alltså endast 5—12 §§ i förslaget som skulle bli tillämpliga å handlägg¬
ningen av tillsynsärenden. Hithörande bestämmelser — om ingivande av handling,
om partsoffentlighet, om rätt att anlita ombud, om viss serviceskyldighet, om re¬
misser och om jäv — synes utan betänklighet kunna göras tillämpliga även å om¬
budsmännens handläggning av tillsynsärenden. I sin helhet blir förslaget, såvitt om¬
budsmännen berörs därav, tillämpligt endast på administrativa ärenden som rör en¬
skild, exempelvis antagande och entledigande av personal. Mot denna ordning
synes intet vara att erinra. Såsom jag framhöll i mitt yttrande över besvärssakkunni-
gas betänkande skulle det vara högst olyckligt, om ombudsmännens tillsynsverk¬
samhet bands genom en närmare procedurreglering. Det nu föreliggande förslaget
får för ombudsmännens del knappast någon annan konsekvens än att 23 § andra
stycket nu gällande instruktion för ombudsmännen kommer att kunna utgå som
överflödig, eftersom 22 och 24 § § i förslaget ger motsvarande regler.
Legaldefinitioner
Av betydelse för avgränsningen av förslagets tillämplighet i olika hänseenden
är innebörden av de i den föreslagna lagtexten använda termerna slutligt beslut,
part, ärende och myndighet. I 4 § ges legaldefinitioner för de två första av dessa
termer, medan de andra två endast diskuteras i motiven.
Eftersom lagens tillämpning överhuvud i första paragrafen görs beroende av att
ett ärende hos en statlig eller kommunal myndighet föreligger, är det i och för sig
uppenbarligen önskvärt med en så klar innebörd som möjligt av dessa termer. I
fråga om myndighetsbegreppet hänvisas i motiven till offentlighetskommitténs de¬
finition i SOU 1966: 60 s. 12 och 130, med den preciseringen (det aktuella för¬
slaget s. 81) att tillhörigheten till den statliga eller kommunala organisationen är
ett avgörande kriterium. Det anmärkes, att en tjänsteman exempelvis i ett statligt
eller kommunalt bolag genom förordnande att »förrätta ämbete eller tjänsteären¬
de» kan få ställning som myndighet, och som exempel härpå nämnes de hos AB
Svensk Bilprovning anställda besiktningsmännen. Iakttagelsen synes riktig i det ak¬
tuella fallet. Det bör dock framhållas att ett förordnande som medför ämbetsan-
472
svar icke med nödvändighet behöver medföra, att den förordnade anses vara eller
ingå i någon myndighet, ty ämbetsman enligt BrB 20:12 första stycket är ett
vidsträcktare begrepp än befattningshavare hos myndighet enligt förslaget. Reg¬
lerna om ämbetsmän är ju tillämpliga ej blott på statliga och kommunala befatt¬
ningshavare utan även på dem som är satta att förvalta »allmänna av Konungen
stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter»
samt på »andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende». Ämbetsan-
svar har i ärenden härstädes ansetts föreligga bl. a. för befattningshavare hos för¬
säkringskassor (som i förslaget — s. 81 — ej betraktas såsom myndigheter; jfr
dock ett av regeringsrätten den 22 maj 1968 meddelat utslag), för Vetenskapsaka¬
demiens styrelse och preses och för personundersökare (se härom även NJA 1960
s. 308). En noggrannare precisering av myndighetsbegreppet än offentlighetskom¬
mitténs torde dock svårligen kunna åstadkommas genom en legaldefinition (jfr
MO 1968 s. 200).
Vad beträffar begreppet ärende efterlyste JK i sitt yttrande över besvärssakkun-
nigas betänkande en definition härav och kritiserade besvärssakkunnigas använd¬
ning av termen, som enligt JK innebar en utvidgning i förhållande till gängse
språkbruk. I förslaget avses en mera inskränkt betydelse, som i korthet diskuteras
på s. 80 ifråga om tillsyns- och planeringsverksamhet. Vad som säges överensstäm¬
mer väl med registreringspraxis hos riksdagens ombudsmän, där exempelvis en in¬
spektion i och för sig icke betraktas som ärende men varje sak som enligt inspek¬
tionsprotokollet föranleder remiss till myndighet eller tjänsteman tages upp under
ett särskilt ärendenummer. Med hänsyn till de skiftande förhållandena hos olika
myndigheter är jag närmast böjd att ansluta mig till den i motiven angivna stånd¬
punkten att en definition av ärendebegreppet skulle bli så uttunnad att den knap¬
past skulle ge någon ledning för tillämpningen.
Den i 4 § givna definitionen av termen slutligt beslut är klar och ansluter sig na¬
turligt till rättegångsbalkens och ärendelagens terminologi. Detta är däremot ej
fallet med begreppet part enligt den föreslagna legaldefinitionen. Rättegångsbal¬
kens rent formella partsbegrepp kan givetvis inte direkt överflyttas till förvaltningen
med dess mångskiftande förhållanden. Enligt den föreslagna lagtexten avses med
part bl. a. den, till vilken det slutliga beslutet kan komma att ställas (första alterna¬
tivet). Denna definition kan ej anses tillfredsställande. Den kommer i åtskilliga fall
efter ordalydelsen att avse någon, åt vilken det ej finns anledning att ge de befo¬
genheter partsställningen innefattar, exempelvis en anmälare i ett ärende om
disciplinär åtgärd. Har myndighet efter utredning funnit sådan anmälan obefogad
och avskrivit ärendet, anses anmälaren enligt gällande rätt ej äga fullfölja talan
mot beslutet. Åtskilliga myndigheter med tillsynsbefogenheter torde — i likhet med
riksdagens ombudsmän — betrakta anmälaren som beslutets adressat i sådana fall,
men någon anledning att tillerkänna honom ställning såsom part finnes knappast.
Det andra ledet i definitionen — att beslutet eljest uppenbarligen kan komma att
nära angå vederbörande — är allmänt hållet och ger inte någon säker vägledning
men bör dock kunna läggas till grund för rättspraxis. Den tredje regeln — att den
473
som enligt särskild bestämmelse får föra talan i ärendet är part — är invändnings-
fri.
Jag vill därför föreslå att hithörande bestämmelse utformas på det sättet att med
part avses envar, som myndighetens beslut i saken uppenbarligen kan komma att
nära angå eller som jämlikt särskild bestämmelse får föra talan i ärendet.
De allmänna bestämmelserna
Bestämmelserna i 5 § om ingivande av handling synes mig ändamålsenliga. Att
godtaga telegram såsom inlaga med möjlighet för myndigheten att påfordra skrift¬
lig, egenhändig bekräftelse torde numera efter ett pleniavgörande i HD i huvud¬
sak överensstämma med vad som gäller inom domstolsväsendet. Den föreslagna
bestämmelsen om att handling som inges efter tjänstetidens (och alltså inte expe¬
ditionstidens) slut skall anses inkommen först påföljande dag torde avvika från den
rättstillämpning som kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1963 s. 384. Med hän¬
syn till förvaltningsmyndigheternas skiftande karaktär synes förslagets lösning sak¬
ligt vara att föredraga framför RB:s. Det kan ifrågasättas, om ej fullständig enhet¬
lighet borde åstadkommas genom ändringar i RB på de angivna punkterna.
Om 6 och 7 §§ är att konstatera, att förslaget innefattar en anslutning till of¬
fentlighetskommitténs ståndpunkt att 39 § första stycket sekretesslagen icke innefat¬
tar utan endast förutsätter en regel om partsoffentlighet. Den allmänna regeln här¬
om ges därför i 6 § första stycket. Häremot finns intet att erinra.
I 6 § andra stycket har föreslagits att myndighet — i det fall att part med stöd
av 39 § andra stycket sekretesslagen finns inte kunna tillåtas få del av allmän
handling — skall upplysa honom om dess innehåll, i den mån avgörande hinder
ej möter med hänsyn till rikets säkerhet eller annat allmänt eller enskilt intresse.
Den föreslagna bestämmelsen är väl avvägd och synes kunna göras tillämplig på de
flesta grupper av ärenden.
Med avseende å möjligheten att tillämpa den föreslagna regeln å nykterhets-
vårdsärenden får jag anföra följande.
Ur rättssäkerhetssynvinkel är naturligtvis intresset av partsoffentlighet lika bety¬
delsefullt i nykterhets vårds ärenden som i andra slag av ärenden. Jag kan därför
helt instämma med arbetsgruppen, när den framhåller att det är av vikt att mate¬
rial som måste hemlighållas för part inte läggs till grund för avgörandet. Härav
kan dock inte slutas att part måste få upplysning om innehållet i alla handlingar
som hör till akten i ärendet. Det är nämligen att märka att akterna i hithörande
ärenden innehåller mycket mera material än det som bör läggas till grund för avgö¬
randet.
Jag vill sålunda erinra att det åligger nykterhetsnämnd, som fått anmälan att
någon missbrukar alkoholhaltiga drycker, att verkställa undersökning och därvid
inhämta upplysningar om hans levnadsförhållanden och andra omständigheter för
fallets bedömande. Nämnden brukar därvid upplägga en äkt rörande alkoholmiss¬
brukaren innehållande anteckningar om inhämtade uppgifter rörande honom.
474
Denna akt finns alltid tillgänglig vid nykterhetsnämndens handläggning av ären¬
den rörande honom. Även vid länsstyrelsens handläggning av fallet är ofta nämn¬
dens akt eller del därav tillgänglig.
Det ligger i sakens natur att akterna till sådana ärenden ofta och i stor utsträck¬
ning innehåller handlingar — exempelvis anteckningar om uppgifter som lämnats
av anmälare eller medlem av alkoholmissbrukarens familj eller bekantskapskrets
— vilka på grund av bestämmelserna i sekretesslagen icke må utlämnas till parten.
Om nu parten begär att få upplysning om innehållet i dessa handlingar, uppkom¬
mer fråga i vad mån hans önskemål kan tillgodoses utan att uppgiftslämnarens in¬
tressen åsidosättes. Det är notoriskt att alkoholmissbrukare kan reagera mycket
häftigt mot dem som lämnat uppgifter om hans alkoholmissbruk. Om skyddet för
uppgiftslämnarna inte är effektivt, kan detta därför leda till att de blir utsatta för
våld. Det är även uppenbart att möjligheterna för nykterhetsnämnderna att få er¬
forderliga uppgifter blir mindre, om skyddet för uppgiftslämnarna inte är effektivt.
Samhället måste därför skydda uppgiftslämnarna, särskilt om fråga är om med¬
lemmar av alkoholmissbrukarens familj.
Det är helt visst ofta möjligt att låta parten få del av inhämtade uppgifter utan
att uppgiftslämnarens namn uppenbaras. Å andra sidan är det ofta inte möjligt att
redogöra för innehållet i en nedtecknad berättelse utan att parten förstår från vem
uppgifterna härrör. Det innebär därför en betydande risk att delge en alkoholmiss¬
brukare innehållet i nedtecknad berättelse även om uppgiftslämnarens namn inte
nämns. För övrigt bör man inte heller bortse från risken att den alkoholsjuke kan
få en felaktig föreställning om vem som lämnat viss uppgift och handlar i enlighet
härmed.
Skyldighet att redogöra för innehållet i handling som enligt sekretesslagen skall
hållas hemlig även för parten själv skall emellertid enligt förslaget inte föreligga,
om »avgörande hinder» möter med hänsyn till enskilt intresse. Innebörden av den¬
na passus är inte otvetydig. Det kan — med hänsyn härtill och till vad som sagts i
motiven om att syftet varit att uppställa ett strängare villkor än det som ligger i se¬
kretesslagens uttryck »av synnerlig vikt» — befaras att villkoret kommer att tol¬
kas så att part i nykterhetsvårdsärende inte kan undanhållas upplysning om inne¬
hållet i en handling, såvida det inte föreligger en mera påtaglig risk för uppgifts¬
lämnarens säkerhet. Hur en alkoholsjuk kommer att reagera kan emellertid inte på
förhand förutses. Det framstår därför åtminstone för mig såsom tydligt att det före¬
slagna villkoret inte ger uppgiftslämnare det skydd som de rimligen bör kunna på¬
räkna.
I motiven till förslaget framhålles att — om det skulle föreligga avgörande hin¬
der mot att röja en anmälares identitet — myndigheten bör sträva att inte ta upp
anmälarens berättelse utan i stället begagna anmälningen allenast som utgångs¬
punkt för vidare utredning. Men hur är detta möjligt? Såvitt jag förstår äger var¬
ken nykterhetsnämnd eller polis underlåta att ta upp och göra anteckningar om en
berättelse, som exempelvis avges av hustrun till en alkoholsjuk, när hon kommer
för att söka skydd, hjälp eller råd. Och det är väl ändock inte meningen att be¬
475
gränsa en nämnds eller polisens skyldighet att göra anteckningar om lämnade upp¬
gifter till sådant som anses motsvara det aktuella behovet av åtgärder?
När man tvingas att väga de motstående intressena mot varandra, kan jag för
min del inte finna annat än att större avseende måste fästas vid uppgiftslämnamas
intresse av sekretess till skydd för deras säkerhet än till alkoholmissbrukares in¬
tresse av partsoffentlighet. Med avseende å nykterhetsvårdsärenden kan förslaget
inte anses tillräckligt beakta uppgiftslämnamas intresse. Jag anser därför att i så¬
dana ärenden myndighets skyldighet att lämna upplysning om innehållet i hemlig
handling bör begränsas till fall där så kan antagas ske utan men för annan. Frågan
synes bäst kunna lösas genom att i nykterhetsvårdslagen uppta en särbestämmelse
härom.
Vad sålunda förordats behöver rent faktiskt inte innebära något mera betydande
avsteg från principen om partsoffentlighet. Jag utgår nämligen från att besluten i
nykterhetsvårdsärenden i regel inte grundas på annat material än sådant som parten
haft tillfälle att yttra sig över. Den av mig förordade specialbestämmelsen är ute¬
slutande motiverad av att det i allmänhet inte är möjligt att hålla akt i nykterhets-
vårdsärende fri från sådana handlingar, som parten inte bör få tillfälle att ta del av.
Liknande undantag från den föreslagna skyldigheten att lämna part upplysning
om innehållet i hemlig handling är påkallad även i vissa barnavårdsärenden och i
ärenden rörande intagning i och utskrivning från mentalsjukhus (journaler beträf¬
fande psykiskt sjuka innehåller ofta uppgifter lämnade av anhöriga).
Utöver nu förordade undantag från partsoffentligheten föranleder förslaget
i denna del följande påpekande. Föreskriften i 6 § andra stycket i förslaget att
part, som ej kan erhålla del av hemlig handling, skall på annat sätt upplysas
om dess innehåll, innefattar ingen begränsning till vad som kan ha betydelse
i ärendet. En sådan begränsning synes emellertid motiverad. En myndighet
kan ju i ett ärende låna in hemliga handlingar från en annan myndighet för
att kontrollera, om några upplysningar av betydelse i saken kan inhämtas där,
men vid granskning konstatera att så ej är fallet. Om handlingarna av sekretess¬
skäl ej kan utlämnas till part synes det icke erforderligt att redogöra för deras in¬
nehåll i annan mån än att parten underrättas om att intet av betydelse för saken
konstaterats. Att döma av resonemanget på s. 100 i betänkandet är det också
arbetsgruppens mening, att sådana fakta som icke är av betydelse för utredningen
ej behöver uppenbaras för part i strid mot sekretesskyddat intresse. Detta synes
dock böra komma till uttryck i lagtexten.
I motiven till de föreslagna bestämmelserna i 6 § har arbetsgruppen — i an¬
slutning till yttranden av regeringsrätten och offentlighetskommittén ■—- avvisat den
av besvärssakkunniga diskuterade möjligheten att låta parts ombud eller biträde
ta del av visst material under tystnadsplikt gentemot huvudmannen (s. 101). Jag
har förståelse för de synpunkter som föranlett denna ståndpunkt. Jag anser dock
att i fall, då parten själv inte har något emot att låta ombud ta del av visst mate¬
rial under tystnadsplikt jämväl i förhållande till huvudmannen, möjlighet härtill
bör finnas. Så skedde i notisfallet R. 1963 not. S 278. Särskilt i sådana fall som
476
avses i 14 § andra stycket sekretesslagen kan det vara i hög grad önskvärt, att om¬
budet får möjlighet att taga del av material, som från vårdsynpunkt ej bör delges
vederbörande själv. Den myndighet som prövar utlämningsfrågan bör då kunna
taga hänsyn till om det kan bedömas föreligga rimlig säkerhet mot att ombudet
äventyrar vårdresultatet genom att vidarebefordra erhållna upplysningar till hu¬
vudmannen.
Reglerna om rätt att anlita ombud eller biträde och om möjlighet att avvisa
ombudet eller biträdet i 8 § föranleder ingen invändning från min sida. Om ver¬
kan av ett avvisningsbeslut ges inga regler, men bestämmelserna i RB torde i viss
utsträckning kunna tillämpas analogt. Avvisning kan dock ej ha verkan utöver
det ärende som är aktuellt.
Regeln i förslagets 9 § om vägledning till part, då komplettering av enkel be¬
skaffenhet erfordras, tillstyrkes i och för sig. Det kan dock ifrågasättas om icke
stadgandet borde utsträckas att innehålla en allmän regel om den serviceskyldighet
som numera anses böra prägla förhållandet mellan myndigheterna och enskilda.
Jämlikt servicecirkuläret bör till statsförvaltningen hörande myndighet tillhandagå
allmänheten med erforderliga upplysningar i frågor som berör myndighetens verk¬
samhetsområde, såvida icke lämnande av sådant biträde av särskild anledning
finnes medföra olägenhet. Avsaknaden av en motsvarande bestämmelse för den
kommunala förvaltningen har i flera hos JO anhängiga ärenden framstått som en
brist (se t. ex. JO 1968 s, 223). Arbetsgruppen har under åberopande av skäl som
anförts av regeringsrätten ansett sig icke böra föreslå någon mera generell regel
om service och vägledning (s. 109—110). Det må medges att en dylik regel i viss
mån kan sägas falla utom ramen för den föreslagna lagen. För min del anser jag
dock att principen om skyldighet för myndighet att tillhandagå allmänheten med
anvisningar och upplysningar är av sådan fundamental betydelse för förhållandet
mellan myndigheterna och allmänheten, att principen bör komma till uttryck i den
föreslagna lagen genom en bestämmelse av den innebörd servicecirkuläret innehåller,
låt vara att en sådan bestämmelse måste förses med erforderliga reservationer. Ett
sådant stadgande skulle efter hand kunna ersätta i olika specialförfattningar upp¬
tagna bestämmelser om skyldighet att lämna allmänheten råd och upplysningar
(se t. ex. 1 § byggnadsstadgan och 2 § hälsovårdsstadgan).
Föreskrifterna i 10 § om remisser, som bl. a. avses ersätta 1931 års cirkulär an¬
gående remissers verkställande och besvarande, föranleder ingen erinran från min
sida. I anslutning till de synpunkter som redovisas i motiven vill jag framhålla
vikten av att remissförfarandets huvuddrag på detta sätt regleras. Som exempel på
fall, där remissinstitutet använts på olämpligt sätt, kan nämnas de ärenden som
återges i JO 1967 s. 549 f. och 1968 s. 323 ff. Med hänsyn till att dröjsmål med
remisser i ett stort antal fall konstaterats vid klagomål härstädes kan det ifrågasät¬
tas om ej vikten av att remisserna bevakas såväl av remitterande myndighet som
remissmyndighet — framhållen i motiven s. 118 — borde få uttryck även i lag¬
texten.
Jävsregleringen i 11 och 12 §§ innebär, att en allmän jävsregel för statsförvalt¬
477
ningen och den specialreglerade kommunalförvaltningen ävensom för kommunala
tjänstemän överhuvud införes. För den kommunala egenförvaltningens förtroende¬
män skall alltjämt kommunallagarnas mindre omfattande jävsregler gälla, och i de
specialförfattningar som hänvisar till domarjäven föreslås icke ändring. Den före¬
slagna regleringen synes lämplig och tillstyrkes. En stor fördel är att klara regler
erhålles för det kommunala området, som hittills vållat svårigheter (se t. ex. JO
1966 s. 462 ff.) — I förhållande till domarjäven är olikheterna följande. Direkta
motsvarigheter till RB 4: 13 punkt 6 (vederdelomannajävet) och punkt 8 (jäv mot
den som vittnat eller varit sakkunnig) saknas. Eftersom generalklausulen kan åbe¬
ropas i sådana fall som eljest kunde leda till stötande resultat synes intet vara att
erinra häremot. Jäv skall vidare icke föreligga i ärende i vilket frågan om opar¬
tiskhet uppenbarligen saknar betydelse. Undantaget är påkallat av praktiska skäl,
men det finns anledning att understryka motivuttalandet s. 135 att jäv bör beaktas
i alla tveksamma fall. Undantagsregeln bör alltså tolkas strängt restriktivt.
Åtgärd, som ej kan vidtagas av annan utan olägligt uppskov, får enligt försla¬
get ombesörjas av jävig befattningshavare även om den skulle innefatta avgörande
av saken. Även detta undantag synes praktiskt nödvändigt men bör tillämpas re¬
striktivt. — Regeln att jäv skall iakttagas ex officio bör, såsom föreslås, lagfästas.
De särskilda bestämmelserna
Reglerna om de särskilda bestämmelsernas tillämplighet i 13 § synes innebära
en lämplig och tämligen klar avgränsning. Enligt motiven s. 137 ger en remiss icke
upphov till något förvaltningsrättsligt partsärende hos remissmyndigheten. Saken
torde dock få bedömas annorlunda om remissmyndigheten tillerkänts vetorätt eller
eljest har ett avgörande inflytande på beslutets innehåll, såsom t.ex. övervaknings-
nämnd i ärende om utfärdande av pass för den som står under övervakning (6 §
tredje stycket passkungörelsen). Ett likartat problem inom barnavårdslagstiftningen
har behandlats i min framställning till Kungl. Maj:t den 3 april 1967 (JO 1968 s.
457 ff.).
Bestämmelserna om anlitande av tolk i 14 § kan i två avseenden föranleda tvek¬
samhet. För det första synes det kunna ifrågasättas, om ej reglerna om tolkhjälp
lämpligen borde placeras bland de allmänna bestämmelserna och sålunda tillämpas
även utanför de förvaltningsrättsliga parts ärendenas ram. Skrifter på utländskt
språk kan inkomma i snart sagt vilket ärende som helst. Även annan än part kan
vara i behov av tolkhjälp. Exempelvis kan i ett remiss ärende behov av tolkhjälp
uppkomma för en myndighet. Kravet att anlitande av tolk skall vara skäligen på¬
kallat synes vara en tillräcklig garanti för att en allmän regel om anlitande av tolk
ej blir alltför betungande för det allmänna. Givetvis kan skälighetskravet ställas
högre i ärenden av annan typ än förvaltningsrättsliga partsärenden.
Den andra punkt som föranleder tvekan är förslagets uttryck att tolk får anli¬
tas, vilket innebär att någon rätt till tolkhjälp aldrig tillförsäkras den enskilde. Med
hänvisning till det ärende, som redovisas i JO 1968 s. 279, vill jag såsom min be¬
478
stämda mening framhålla att i åtskilliga ärenden, särskilt sådana som rör omhän¬
dertagande med tvång, det för den enskildes rättssäkerhet är ett oavvisligt krav
att tolk vid behov anlitas. Detta bör också framgå av lagen.
Mot utformningen av kommunikationsregeln i förslagets 15 § har jag intet att
erinra, och jag kan helt ansluta mig till vad i motiven anföres om kommunikations-
regelns grundläggande betydelse ur rättssäkerhetssynvinkel. Till de å s. 147 upp¬
räknade JO-ärenden, där kommunikationsgrundsatsen varit aktuell, kan läggas
två i 1968 års ämbetsberättelse refererade, s. 362 (kommunal besvärsnämnd) och
522 (byggnadsnämnd).
Stadgandet om motivering i 16 § är uppbyggt efter samma princip som stadgan¬
det om kommunikation. Det i förslaget upptagna kravet på motivering inskränkes
sålunda till slutligt beslut, som går part emot. I fråga om motivering kan denna in¬
skränkning ej anses lika naturlig som i fråga om kommunikation. Sasom också i
motiven påpekas (s. 195) kan motivering ofta vara pakallad i besvärsärenden med
hänsyn till behov av vägledande uttalanden därför att bifall meddelats i strid mot
mening, som uttalats av lägre instans eller remissmyndighet, eller till nackdel för
någon som ej har partsställning. Lagen är emellertid inte tillämplig å förvaltnings¬
domstolarna, som ju är de egentliga prejudikatinstanserna. Dessa liksom de cen¬
trala ämbetsverken torde — trots begränsningen av hithörande bestämmelse
komma att beakta behov av vägledande uttalanden. Jag anser mig därför i och för
sig kunna tillstyrka det föreslagna stadgandet. En fördel vore dock om till para¬
grafen lades ett fjärde stycke av förslagsvis följande lydelse: Slutligt beslut som in¬
nebär ändring av lägre myndighets beslut bör även eljest i erforderlig utsträckning
motiveras.
Undantagsbestämmelserna från den i första stycket angivna motiveringsskyldig-
heten är enligt min mening väl avvägda. Jag ansluter mig till den i motiven (s. 200)
framförda uppfattningen, att eventuella undantag med hänsyn till arbetsmängden
hos viss myndighet ej upptas i lagen utan får föreskrivas i vederbörande specialför¬
fattning.
I bestämmelserna om expedition i 17 § stadgas, att skiljaktig mening skall åter¬
ges. Detta förslag, som jag anser välmotiverat, saknar motsvarighet i RB och expe-
ditionskungörelsen (jfr däremot 42 § militära rättegångslagen efter lagändring
1963). Eftersom informationsintresset ifråga om skiljaktiga meningar är — åtmin¬
stone om man bortser från högsta instans — minst lika stort inom domstolsväsen¬
det som beträffande förvaltningen synes ändring böra ske för domstolarnas del, om
förslaget genomföres beträffande förvaltningen. — Expedition skall enligt förslaget
tillställas part, om det ej är obehövligt. Enligt motiven (s. 211) skall expedition
alltid anses behövlig, om part begär sådan. Härtill vill jag obetingat ansluta mig.
Arbetsgruppen har icke framlagt något förslag till reglering av rättskraftsfrågan
inom förvaltningen. De skäl som ås. 219 anförs mot att söka lösa denna intrikata
fråga i nu förevarande sammanhang finner jag bärande, och ytterligare uppskov
med lagstiftningsärendet bör i allt fall ej ifrågakomma för denna saks skull. En möj¬
lighet till rättelse av uppenbar oriktighet till följd av skrivfel, räknefel eller annat
479
dylikt förbiseende föreslås däremot i 18 § såsom en motsvarighet till rättelseinsti¬
tutet i 17: 15 och 30: 13 RB. Förslaget tillstyrkes.
Den generella regeln att statlig myndighets slutliga beslut får överklagas — som
för närvarande anses gälla utan direkt lagstöd — har inskrivits i 19 § första styc¬
ket. För kommunala myndigheters beslut skall specialreglering alltjämt gälla. Mot
beslut under förfarandet får klagas i vissa uppräknade fall, som i viss mån anslu¬
ter sig till RB 49: 4. Fråga om jäv får enligt förslaget ej överklagas särskilt, vilket
motiveras av att beslut i jävsfråga i regel meddelas först i samband med slutgiltigt
beslut. Häremot synes i och för sig intet vara att erinra. Om en jävig befattningsha¬
vare meddelar ett interimistiskt beslut, trots att förutsättningar härför enligt 12 §
ej förelegat, måste emellertid jävsfrågan kunna upptagas i samband med besvär
över det interimistiska beslutet. Så blir också fallet enligt förslaget. — Att under-
ställningspliktiga beslut och återförvisningsbeslut av praktiska skäl ej undantas
från överklagbarhet (s. 230—231) föranleder ingen erinran.
Regeln om besvärsrätt för kommunal myndighet i 20 § föranleder ingen invänd¬
ning, ej heller det förhållandet att frågan om klagorätt för allmänt ombud hänvisas
till specialbestämmelser.
Inhibitionsregeln i 21 § tillstyrkes.
Bestämmelser om besvärstid m. m.
22 §, som är avsedd att ersätta 1954 års besvärstidslag, innefattar den ändringen
att besvärstiden blir tre veckor för alla; den särskilda femveckorstiden för menig¬
heter avskaffas alltså. Häremot är från de synpunkter JO har att företräda intet att
invända.
23 § upptager regeln att den som tagit fel ifråga om till vilkendera av besvärs-
eller beslutsmyndigheterna klagoskrift skall inges likväl skall anses ha fört talan
inom rätt tid. Förslaget är klart att föredraga framför besvärssakkunnigas lösning
och tillstyrkes. Enligt 25 § får besvärsmyndighet, om det är uppenbart att ingens
rätt äventyras därigenom, pröva även för sent inkomna besvär. I motiven framhål-
les, att en likformig praxis ifråga om denna möjlighet är angelägen (s. 259). Häri
vill jag instämma. Med hänsyn till de snävt utformade rekvisiten (uppenbart) an¬
ser jag den föreslagna bestämmelsen inte väcka några betänkligheter.
24 § om beredning av överklagat ärende föranleder inga invändningar, ej heller
de föreslagna promulgationsbestämmelserna.
Yttrande över bisyssleutredningens betänkande »Offentliga tjänstemäns
bisysslor»
Genom remiss den 4 juni 1969 beredde statsrådet och chefen för civildeparte¬
mentet riksdagens ombudsmän tillfälle att avge yttrande över rubricerade betän¬
kande (SOU 1969:6).
Med anledning härav avgav JO Lundvik den 29 september 1969 följande ytt¬
rande till departementschefen.
480
Den reglering som i samband med 1965 års .tjänstemannarättsreform genom¬
fördes ifråga om de offentliga tjänstemännens rätt att inneha bisysslor byggde på
en åtskillnad mellan s. k. jävsgrundande bisysslor och andra bisysslor. Intresset
att tjänstemän icke åtar sig uppdrag som kan rubba förtroendet till deras oväld
i tjänsteutövningen ansågs böra tillvaratagas genom offentligrättsliga bestämmel¬
ser. Rätten att i övrigt åta sig uppdrag utom tjänsten reglerades däremot genom
avtal. Bisyssleutredningens förslag uppbärs av samma grundsyn.
Ifråga om de icke jävsgrundande bisysslorna accepterar utredningen den nu¬
varande avtalsbundna ordningen, som för huvudparten av tjänstemännen innebär
att det står dem fritt att åta sig bisysslor men att arbetsgivaren under viss förut¬
sättning får avkräva vederbörande uppgift, huruvida och i vilken omfattning han
innehar bisyssla, samt ålägga honom att helt eller delvis upphöra med bisyssla
som enligt arbetsgivarens bedömanden inverkar hindrande på tjänsteutövningen.
Dock förordar utredningen, att förhandlingar upptas om avtalsbestämmelser rö¬
rande begränsning i möjligheterna för vissa grupper av tjänstemän att driva med
vederbörande myndighet konkurrerande verksamhet.
Vad angår de jävsgrundande bisysslorna föreslår utredningen vissa jämkningar
och strykningar i gällande bestämmelser. Bortsett från de regler som skall gälla
för domare framstår förslagen som föga genomgripande.
Jag är icke övertygad om att den grundsyn som uppbär förslagen är i allo rik¬
tig. Det förefaller mig icke möjligt att draga någon skarp gräns mellan jävsgrun¬
dande och icke jävsgrundande bisysslor. Bland de omständigheter som spelar in
vid avgörandet av om en bisyssla skall anses ägnad att rubba förtroendet till oväld
i tjänsteutövningen utgör nämligen sysslans omfattning en icke oväsentlig faktor.
Om bisysslan kräver ringa tid och även eljest framstår som föga omfattande, kan
det sålunda tolereras att den drar med sig en viss avlägsen risk för uppkomsten
av jävssituationer (jfr vad som anförs i betänkandet på s. 79). Ökar bisysslan
i omfattning, ökar automatiskt antalet tänkbara jävssituationer och därmed också
risken för att tjänstemannen skall sätta förtroendet till ovälden i fara och risken
kanske nu stiger över tröskeln till det tolerabla. Det torde för övrigt förhålla sig
så, att redan den omständigheten att en tjänsteman har ett stort antal bisysslor
eller ett mindre antal men mycket tidskrävande bisysslor kan vara ägnad att rubba
allmänhetens förtroende till hans oväld, i allt fall om bisysslorna är av enskild
natur. Distinktionen mellan jävsgrundande och icke jävsgrundande bisysslor, mel¬
lan kvalitativa och kvantitativa synpunkter på hithörande problem, framstår där¬
för för mig som en schematisk förenkling. En sådan kan ha sitt värde ur peda¬
gogisk och systematisk synpunkt men kan icke tillmätas utslagsgivande betydelse
när man går att utforma regler för framtiden. Utredningen har enligt min mening
anlagt ett alltför dogmatiskt synsätt vid behandlingen av de problem som bisyss¬
lorna drar med sig och bortsett från att de kvalitativa och de kvantitativa syn¬
punkterna i stor utsträckning måste beaktas i ett sammanhang.
Mina erfarenheter som justitieombudsman har hittills icke givit mig belägg för
att nuvarande ordning med en reglering av bisysslefrågan till viss del genom avtal
481
och till viss del genom lag och författning skulle medföra direkta praktiska olä¬
genheter. Jag anser mig därför icke ha tillräcklig anledning att motsätta mig att
man vidbliver nuvarande ordning med avtalsreglering jämsides med författnings¬
reglering. Jag vill emellertid ifrågasätta om icke regleringen under alla förhållan¬
den bör få ett annat och betydligt mera vittgående innehåll än utredningen före¬
slagit.
Stadgandena i 13 § stat&tjänstemannalagen och 16 § kommunalt jänstemanna-
stadgan om förbud mot jävsgrundande bisysslor har, även med de av utredningen
föreslagna ändringarna, så allmänt innehåll att stora tolkningssvårigheter kan
uppkomma i konkreta fall. Sakens natur torde göra det ofrånkomligt, åt,t de cen¬
trala bestämmelserna på området måste få en mera generell utformning som med¬
för att tolkningssvårigheter ej helt kan undgås. Olägenheterna kan avhjälpas ge¬
nom kompletterande föreskrifter för skilda förvaltningsområden, varom mera i det
följande. Man kan också tänka sig, att frågan, huruvida hinder möter mot viss
bisyssla, löses på så sätt att man mer eller mindre generellt fordrar att tjänsteman
skall söka vederbörligt tillstånd innan han åtar sig bisyssla eller genom att man
för tjänstemännen stadgar anmälningsskyldighet ifråga om innehavda bisysslor med
möjlighet för myndigheten att i förekommande fall ålägga vederbörande att upp¬
höra med sysslan. Ett system med tillståndsprövning eller anmälningsskyldighet
tillgodoser på samma gång intresset att tjänstemännen inte åtar sig mera arbete
på sin fritid än de orkar med. Det synes nämligen självklart, att myndigheten vid
sin prövning skall kunna beakta både kvalitativa och kvantitativa synpunkter.
Bisyssleutredningen har — ehuru endast ur synpunkten av att åstadkomma en
kvantitativ reglering av bisysslorna — diskuterat systemet med tillståndspröv¬
ning eller anmälningsskyldighet. Utredningen befarade emellertid att ett sådant
system skulle medföra stor administrativ belastning och avvisade därför tanken
på en sådan ordning.
Förvisso är det angeläget att undvika administrativ belastning. För den skull
synes det dock icke nödvändigt att helt avstå från att söka lösa bisysslefrågan
genom tillståndsprövning eller anmälningsskyldighet. Vissa ofrånkomliga begräns¬
ningar måste dock göras.
Till en början är det inte nödvändigt att i detta sammanhang medta alla slags
bisysslor. De offentliga uppdragen — som enligt utredningen utgör en mycket
betydande grupp bland tjänstemännens bisysslor — torde sålunda utan olägen¬
het kunna lämnas åt sidan. Det är nämligen mindre vanligt att sådant uppdrag
är ägnat att rubba förtroendet för oväld i tjänsteutövningen. Såvitt rör offentliga
uppdrag bör man för övrigt kunna komma till rätta med hithörande problem på
annat, mindre ingripande sätt. Utredningen har själv anvisat en lösning genom
sitt förslag om samverkan mellan myndigheterna. Härutöver synes det mig, som
om man utan nämnvärd olägenhet kan avstå från krav på föregående tillstånd
eller anmälan när det gäller uppdrag av ideell art, inom fackorganisation e. d.
Även andra begränsningar ifråga om uppdragens art kan tänkas.
16 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag
482
För det andra kan övervägas att låta ett system med tillståndsprövning eller
anmälningsskyldighet omfatta endast vissa grupper av offentliga tjänstemän. Ut¬
redningen har själv beträtt denna väg, när den föreslår att domare icke utan till¬
stånd skall få driva näringsverksamhet eller åtaga sig vissa närmare angivna upp¬
drag. Jag menar, att motsvarande regler med fördel kan uppställas för åtskilliga
andra grupper av tjänstemän. I första hand tänker jag på åklagare, utmätnings¬
man och polisbefäl. Även länsstyrelsens tjänstemän synes böra underkastas sam¬
ma regler. Uppräkningen är inte avsedd att vara uttömmande.
Jag vill förorda, att här framförda tankar på införande av ett system med till¬
ståndsprövning eller anmälningsskyldighet övervägs. Systemet synes mig kunna
genomföras antingen avtalsvägen eller genom offentligrättsliga föreskrifter.
Som redan antytts har utredningen förordat, att, förhandlingar upptas för att få
till stånd avtalsbestämmelser för vissa grupper av tjänstemän om begränsningar i
rätten att driva en med vederbörande myndighet konkurrerande verksamhet. Syf¬
tet med dessa förhandlingar skulle vara att tillgodose det allmännas ekonomiska
intressen. Förhandlingarna avses därför beröra endast en del speciella grupper
av tjänstemän, synbarligen sådana som är anställda vid myndigheter vilka driver
näringsverksamhet. Utredningen är medveten om att bisyssla på myndighetens
verksamhetsområde också kan leda till fara för bristande förtroende till ovälden i
tjänsteutövningen. Några särskilda initiativ för att komma till rätta med hithörande
problem tas inte; tvärtom föreslår utredningen att man i sinom tid ur verksin-
struktioner och andra författningar utmönstrar kvarstående förbud för tjänstemän
att — utan tillstånd — åta sig konkurrensbisysslor. Om meningen är att, dylika
strykningar skall göras även i instruktionerna för verk, där förbud mot konkurrens¬
bisysslor icke införes genom kollektivavtal, kan jag ej biträda förslaget. Att .tjänste¬
man åtar sig bisyssla på den egna myndighetens verksamhetsområde kan stundom
vara mycket olämpligt och direkt ägnat att undergräva allmänhetens förtroende
för myndigheten. Det finns enligt min mening därför ingen anledning att generellt
förorda en strykning av hithörande bestämmelser ur verksinstruktionerna. Snarare
kan det finnas anledning att överväga, om icke sådana bestämmelser bör införas
där de nu saknas.
Vad angår de s. k. jävsgrundade bisysslorna föreslår utredningen, att förbudet i
13 § statstjänstemannalagen och 16 § kommunaltjänstemannastadgan för tjänste¬
man att åta sig uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet till
hans oväld i tjänsteutövningen utvidgas att avse även syssla som kan rubba för¬
troendet till annan tjänstemans oväld eller skada myndighetens anseende för att
oväld iakttas i dess verksamhet. Jag tillstyrker detta förslag.
Jag kan vidare tillstyrka vad utredningen förordat om skyldighet för myndighet
att på begäran lämna tjänsteman besked, huruvida viss bisyssla som han innehar
eller vill åta sig kan anses rubba förtroendet till oväld i tjänsteutövningen, samt om
inrättande av en bisysslenämnd. Även förslaget om samverkan myndigheterna
emellan, när en myndighet vill anlita tjänsteman från annan myndighet för något
uppdrag, tillstyrkes.
483
Utredningen föreslår vidare, att den som utövar domartjänst ej utan tillstånd får
driva näringsverksamhet eller åta sig vissa uppdrag. Jag vill här till en början hän¬
visa till vad jag ovan anfört om at,t det kan finnas skäl att införa ett liknande system
för åtskilliga andra grupper av tjänstemän. Förslaget omfattar endast dem som
»utövar» domartjänst, alltså — som utredningen framhållit — ej domare som
t. ex. är .tjänstledig för kommittéuppdrag. Nuvarande specialregler för domare
i 24 a § domsagostadgan m. fl. författningsrum upptar icke denna begränsning och
jag ifrågasätter dess berättigande. I övrigt vill jag framhålla, att det knappast synes
motiverat at,t domare skall behöva inhämta tillstånd till skiljemannauppdrag, sär¬
skilt om prövningen — såsom utredningen menar — endast skall ta sikte på ange¬
lägenheten att bevara förtroendet till domarens oväld. Det är tänkbart åt,t utfö¬
randet av ett skiljemannauppdrag kan sätta detta intresse i fara. Något, sådant
torde dock vara sällsynt och situationen lärer knappast framträda i sin klarhet på
det stadium då .tillståndsprövningen sker. Tillståndsprövningen kan också medföra
praktiska olägenheter särskilt genom den tidsutdräkt som blir ofrånkomlig. _I
motiven till förevarande bestämmelse säger utredningen (s. 90 f), att frågan om
tillstånd skall ges eller inte skall bedömas med hänsyn endast, till vad bevarandet
av förtroendet till oväld kräver. Denna inställning förefaller mig inte bara opraktisk
utan även ägnad att leda till direkt stötande konsekvenser. Tillstånd bör väl rim¬
ligen icke ges till ytterligare bisyssla, om man klart, ser att domaren redan har för
många sådana. I övrigt hänvisar jag till vad jag förut anfört om att de kvalitativa
och de kvantitativa synpunkterna måste beaktas i et,t sammanhang.
Utredningens förslag berör slutligen vissa av de talrika specialföreskrifter om
bisysslor som förekommer i verksinstruktionerna och andra författningar. Delvis
har jag redan berört förslaget i det föregående, nämligen i vad rör de s. k. konkur¬
rensbisysslorna. Utöver vad som anförts om dessa förordar utredningen, att man
efter hand utmönstrar förekommande föreskrifter om skyldighet för tjänsteman
att söka tillstånd till bisyssla. Jag kan icke biträda förslaget. I vad mån dylika före¬
skrifter behövs framdeles beror givetvis av om man inför sådana mera generella
bestämmelser om .tillståndsprövning som jag skisserat i det föregående. Skulle
sådana bestämmelser icke bli utfärdade, synes man för den skull inte böra utan
vidare utmönstra de specialbestämmelser om tillståndsprövning som finns. Utred¬
ningens tanke, att bestämmelserna skulle bli obehövliga om man inrättade en bi-
sysslenämnd och i övrigt, genomför dess förslag, synes mig knappast hållbar. För¬
visso kan mycket anmärkas mot utformningen av här berörda föreskrifter liksom
mot de specialbestämmelser rörande bisysslor som i övrigt finns. Vid sidan av de
generella bestämmelserna — vilka som jag tidigare framhållit ofrånkomligen måste
få ett mera allmänt innehåll som medför tolkningssvårigheter — fyller specialbe¬
stämmelserna enligt min mening ett verkligt behov. Det är ej uteslutet att tillkoms-
sten av bisysslenämnden kommer att ställa saken i ett annat läge. Innan man vunnit
någon erfarenhet av hur nämnden kan fylla sin funktion vore det dock förhastat
att upphäva de specialföreskrifter som finns
484
Yttranden över ämbetsansvarskommitténs principbetänkande »Ämbetsansvaret».
Genom remiss den 9 juli 1969 beredde statsrådet och chefen för justitiedeparte¬
mentet riksdagens ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande
(SOU 1969: 20). Betänkandet föranledde följande, den 9 oktober 1969 beslutade
yttranden.
Ombudsmännen:
Allmänt om förslaget
Under rubriken »Kommitténs förslag i huvuddrag» förklarar kommittén att syftet
med betänkandet är att redovisa de mera grundläggande principer från vilka kom¬
mittén funnit sig böra utgå vid uppbyggnaden av ett för offentliga funktionärer
avsett sanktionssystem samt att i betänkandet vidare redovisas huru detta sank-
tionssystem i sina huvuddrag skulle kunna gestalta sig.
Oaktat betänkandet uttryckligen betecknats som ett principbetänkande (s. 10),
har kommittén inte sammanfattningsvis angivit vilka principer och regler i övrigt
som kommittén, tydligen för sitt fortsatta arbete, önskar få fastslagna. Detta för¬
hållande medför givetvis villrådighet bland dem som har att yttra sig över betänk¬
andet. Klart torde visserligen vara att en grundtanke i förslaget är avkriminalisering
av vad kommittén kallar det vanliga tjänstefelet och, såsom ersättning, utvidgning
av det disciplinära ansvaret till att avse även vissa funktionärer som nu endast är
underkastade ämbetsansvar. Likaså måste det antagas att vad kommittén, utan att
själv taga ställning, anfört om de två alternativen till disciplinärt ansvarssystem,
avtalsreglerat eller legalt, utgör något som kommittén redan på detta stadium anser
sig behöva få slutgiltigt avgjort. I vad mån kommitténs förslag i övrigt är avsett att
bilda grundval för ett avgörande med bindande verkan för kommitténs fortsatta
utredningsarbete är vanskligt att bedöma. Åtskilligt av vad kommittén förordat är
översiktligt utformat eller i vart fall ej i detalj behandlat. Detta gäller t. ex. vad
kommittén i 5 kap. anfört om ämbetsansvarets arbetsrättsliga betydelse. Vidare må
framhållas, att lagutkasten, även om de ger intryck av slutgiltighet, inte har försetts
med så ingående motivering att ett definitivt ställningstagande är möjligt.
På grund av det anförda kommer vi i det följande att huvudsakligen uppehålla
oss vid de ovan berörda frågorna om avkriminalisering och om avtalsreglerat eller
legalt disciplinansvar. Beträffande betänkandet i övrigt förutsätter vi sålunda att
det nu närmast gäller preliminär bedömning och att ny remissbehandling i sinom
tid skall komma till stånd.
6 kap. Allmänna överväganden rörande sanktioner inom offentlig verksamhet
Såsom kommittén framhållit fyller de nuvarande reglerna om ämbetsbrott — vilka
framgått som resultat av en lång historisk utveckling — två huvudfunktioner. Dels
skyddar de den enskilde mot övergrepp från myndighetsutövarnas sida. Dels tryggar
485
reglerna överheten, det allmänna, mot att dess tjänstemän åsidosätter sina plikter.
Dessa ämbetsansvarets två funktioner framskymtade redan i 1720 års regeringsform
och kom till tydligt uttryck i 1766 års förordning om lagarnas verkställighet. Regel¬
systemets grundvalar har alltså gammal hävd. De intressen som reglerna tillgodoser
är emellertid alltjämt ytterst aktuella. I våra dagar, när den offentliga förvaltningen
fått allt större omfattning och kommit att allt närmare ingripa i de enskildas intresse¬
sfärer, framträder med särskild styrka behovet att bereda den enskilde skydd mot
övergrepp eller misstag från myndighetsutövarnas sida. För oss framstår detta
skyddsintresse som det helt dominerande. Vid sidan härav är det allmännas intresse
att tjänstemännen icke åsidosätter sina plikter förvisso fortfarande värt allt beaktan¬
de men kan i förevarande sammanhang dock icke tillmätas lika stor betydelse.
Frågan om ämbetsansvarets framtida utformning bör enligt vår mening därför främst
ses från synpunkten av vad som gagnar den enskildes rättssäkerhet. Härvid tänker
vi i främsta rummet på skyddet för den utomstående allmänheten men vi vill på¬
peka, att nuvarande regler om ämbetsbrott även innebär ett skydd för tjänstemän¬
nen gentemot deras överordnade. För allmänhetens skydd måste •— såsom också
kommittén insett — ett straffrättsligt ansvar för dem som fullgör offentliga funk¬
tioner alltjämt anses i hög grad påkallat. Även om själva straffhotet såsom sådant nu¬
mera icke spelar samma roll som i äldre tider, går det icke att bortse från att straff¬
bud i väsentligt högre grad än regler om disciplinpåföljder även i vår tids samhälle
verkar moral- och normbildande. Genom det straffrättsliga ansvaret erhålls också
en kontroll över förvaltningen genom de allmänna domstolarna, vilka intar en från
regering och förvaltning fristående ställning. För den enskilda medborgarens rätts¬
säkerhet är denna kontroll av stort värde.
Samtidigt som vi sålunda vill betona ämbetsansvarets viktiga roll i samhällssyste¬
met kan vi emellertid instämma i åtskilligt av den kritik som kommittén riktar mot
gällande ordning. Denna företer inte någon enhetlig bild. Anledningen härtill är
uppenbarligen främst att finna däri att den vuxit fram successivt under århundra¬
denas lopp och aldrig gjorts till föremål för någon helhetsbedömning. I vår verk¬
samhet träffar vi relativt ofta på fall där offentlig myndighet utövas utan ämbets-
ansvar fastän det från allmän synpunkt vore önskvärt att sådant ansvar kunde ut¬
krävas. Å andra sidan lägger vi ej sällan märke till situationer där offentliga funk¬
tioner utövas under ämbetsansvar trots att det är fråga om verksamhet som inte
nämnvärt skiljer sig från vad som förekommer också inom den privata sektorn
och där det uttalade rättsskyddsbehov som utgör det främsta skälet för ett straff¬
rättsligt ansvar inte kan påvisas. Det råder därför ingen tvekan om att ämbets¬
ansvarets tillämpningsområde behöver reformeras. Framför allt gäller det att passa
in ansvaret på ett funktionellt riktigt sätt i de nya organisationsformer, under vilka
offentlig verksamhet bedrivs i våra dagar.
Kommittén skisserar en lösning som innebär att de nuvarande ämbetsbrotten
tjänstemissbruk och tjänstefel sammanförs till ett enhetligt ämbetsbrott. Stadgandets
tillämpningsområde avgränsas så, att bara sådan offentlig verksamhet som har karak¬
tär av utövning av offentlig myndighet inryms. Begreppet »utövning av offentlig
486
myndighet» är emellertid tämligen diffust. Ett fall där tvekan kan uppkomma är
överordnads otillbörliga förfarande i personalärende, t. ex. obefogad vägran att
medge semester, medvetet fel vid tjänstetillsättning och trakassering i största all¬
mänhet. Ytterligare ett flertal fall skulle kunna anföras där det är ovisst om den
tänkta regeln blir tillämplig. Det är därför omöjligt att bilda sig någon bestämd upp¬
fattning om förslagets räckvidd på denna punkt.
Kommitténs mening är tydligen, att kravet på att gärningen skall vara begången
i utövning av offentlig myndighet skall innebära en väsentlig ändring av tillämp¬
ningsområdet för ämbetsansvaret. Såsom framgår av det ovan anförda står vi icke
främmande för tanken att en sådan är motiverad. Det kan förefalla naturligt att
härvid knyta an till en gräns mellan verksamhet, som fullgörs med hjälp av särskilda
offentligrättsliga befogenheter, och annan verksamhet, om nu en klar sådan gräns
kan dragas. Man måste emellertid tillse, att man icke härvid av tekniska skäl kom¬
mer att lämna åt sidan områden där det straffrättsliga ansvaret har sin betydelse.
Vi vill i detta sammanhang erinra om vad vi tidigare framhållit, nämligen att det
nuvarande ämbetsansvaret även verkar till skydd för tjänstemän gentemot deras
överordnade. Det låter visserligen säga sig, att otillbörligt uppträdande från över¬
ordnads sida mot underordnad lika väl kan förekomma i privat verksamhet som
i offentlig och att det därför saknas tillräcklig anledning att ingripa med straffrätts¬
liga sanktioner på det offentliga fältet när särskilda sådana sanktioner icke drabbar
en privat arbetsgivare som förgått sig. Det är dock ingalunda givet att man enbart
för att vinna likformighet bör avskaffa det integritetsskydd som de offentliga tjänste¬
männen av ålder haft. Om den överordnades otillbörliga uppträdande skulle ta sig
formen av påtryckningar på den underordnade för att förmå honom att företaga
eller underlåta någon tjänsteåtgärd, tillkommer ett betydelsefullt moment: intresset
av förvaltningens behöriga gång och av att den enskildes rätt icke trädes för när.
Till skydd för detta intresse är straffrättsligt ansvar starkt motiverat.
Det är inte ovanligt att förvaltningsuppgifter, som innefattar vad som kan be¬
traktas som utövning av offentlig myndighet, delegeras till organ som är bildade
i privaträttslig ordning eller eljest framstår som privaträttsliga subjekt, t. ex. aktie¬
bolag, stiftelser och ekonomiska föreningar. Det synes vara en riktig tanke av kom¬
mittén att med befogenheterna i så fall också bör vara förbundet straffrättsligt an¬
svar av samma natur som det vilket avses gälla för offentliga tjänstemän m. fl.
Genom att ämbetsansvar för närvarande inte åvilar alla som utövar offentlig myn¬
dighet, blir det en lucka i allmänhetens rättsskydd.
Kommittén menar vidare att ämbetsansvaret kan kritiseras därför att det straff-
sanktionerar varje fel i tjänsten hur obetydligt felet än må vara. Om kommittén
därmed avser den skönhetsfläck i lagtekniskt hänseende som vidlåder 20: 4 BrB
i så måtto att också bagatellfelen formellt går in under brottsbeskrivningen, bör
framhållas att den knappast har praktisk betydelse. Fel, som i objektivt hänseende
är så ringa att de rimligen inte bör föranleda straffrättsligt ansvar, åtalas normalt
inte. Straffrättskommitténs tanke (SOU 1944: 69 s. 414) att åtal skulle kunna väckas
enbart för att tillgodose behovet av ett domstolsavgörande huruvida en tjänste-
487
åtgärd varit riktig eller oriktig vann inte sympati vid 1948 års reform.
Kommitténs förslag och skilda uttalanden i betänkandet tyder emellertid på att
kommittén inte bara haft de rena bagatellfelen i tankarna utan också vad kom¬
mittén kallar »vanliga tjänstefel» (s. 11). Kommittén föreslår sålunda att straff¬
ansvaret för sådana tjänstefel avskaffas. Som motiv anförs att det här främst är fråga
om fel som inte skiljer sig från vad som likaväl kan förekomma i förhållandet mel¬
lan en enskild arbetsgivare och dennes försumlige arbetstagare. Typiskt sett utgör
de inte några allvarliga angrepp på de enskilda medborgarnas rättsläge. Vi kan
instämma i att skäl föreligger att begränsa ämbetsansvaret i förhållande till vad nu
gäller. Flera olika vägar att nå ett sådant mål är i och för sig tänkbara.
Det centrala i den gärningsbeskrivning som kommittén föreslår är åsidosättandet
av tjänsteplikt. Vid karakteristiken av tjänsteplikterna har kommittén till skillnad
mot vad som nu gäller enligt 20: 4 BrB inte tagit med åligganden som följer av
tjänstens beskaffenhet. Det synes oss som om det är nödvändigt att uttryckligen
nämna dessa åligganden. Vad som följer av tjänstens beskaffenhet kan ej alltid som
kommittén synes mena betecknas som en rättsgrundsats.
Till komplettering av huvudrekvisitet föreslår kommittén ett förfångs- och för-
månsrekvisit. I denna del påminner gärningsbeskrivningen om den som valts för
tjänstemissbruk i 20: 1 BrB. Den senare innefattar krav på objektivt förfång. För¬
fång anses föreligga även om den objektiva effekten är ringa. Har endast fara upp¬
kommit för förfång, är rekvisitet däremot ej uppfyllt. Gärningen blir då i stället att
bedöma som tjänstefel. Om man skall överflytta förfångsrekvisitet till ett enhetligt
ämbetsbrott, kan därför ifrågasättas om det inte bör utformas så att det täcker också
fara för förfång. I varje fall torde en sådan utformning böra väljas, om den ytter¬
ligare begränsningen görs att det skall vara fråga om förfång som ej är ringa. På
grund av lyckliga omständigheter kan en gärning, som innebär allvarlig risk, få blott
ringa objektiv effekt.
Som namn på det allmänna ämbetsbrottet har valts maktmissbruk. Ordet för inte
tanken rätt. Det synes för starkt för att kunna användas inte bara på sådana
allvarliga förgripelser som illojal maktanvändning o. d. utan också på oriktig, skad¬
lig rättstillämpning över huvud taget. Det lär oftare bli fråga om att beivra felaktigt
bruk av offentliga befogenheter än missbruk därav. Särskilt oegentlig synes brotts¬
rubriceringen i fråga om sådana oarter som passivitet och andra underlåtenhetsbrott.
Ett mera rättvisande namn på det allmänna ämbetsbrottet skulle vara oriktig eller
olaga myndighetsutövning.
På de av kommittén anförda skälen torde det vara nödvändigt att kriminalisera
inte bara uppsåtliga utan också oaktsamma gärningar.
Bexelius och Lundvik:
Den yttre ramen för det föreslagna enhetliga ämbetsbrottet, maktmissbruk, repre¬
senteras av kravet på att gärningen skall vara förövad i utövning av offentlig myn¬
dighet. Inom denna ram avgränsas det straffbara fältet på sådant sätt, att det i
488
huvudsak motsvarar området för tjänstemissbruk och grövre former av tjänstefel
enligt gällande lag (s. 40). Annat tjänstefel föreslås icke skola medföra straffrätts¬
ligt ansvar. I stället skall kunna följa disciplinärt ansvar, dock icke för ringa tjänste¬
fel.
Vi kan icke acceptera en så långt gående avkriminalisering. Det är visserligen
riktigt, att vanliga tjänstefel endast i begränsad utsträckning blir föremål för straff¬
rättslig beivran. I de fall som kommer under JO:s eller JK:s prövning meddelas
i stor omfattning åtalseftergift. Att åtalspraxis varit liberal utgör dock icke något
hållbart argument för avkriminalisering. Att gärningen i princip innefattar ett brott
har alltjämt sin betydelse, ur psykologisk och annan synvinkel. Ur JO:s praxis kan
åtskilliga exempel anföras på fall som lett till åtal, fastän gärningen såsom sådan
icke varit av särskilt allvarlig beskaffenhet. Olika omständigheter har motiverat
denna utgång. Saken kan ha haft sådan principiell betydelse att det befunnits nöd¬
vändigt att få det påtalade förfarandets oriktighet fastslagen genom en dom. Tjänste¬
mannen kan — mot vad den förebragta utredningen synts giva vid handen — ha
bestritt att han förfarit på påtalat sätt och det har i detta läge ansetts ofrånkomligt
att hänskjuta saken till domstol för vittnens hörande. Mången gång har slutligen
den utslagsgivande faktorn varit hänsynen till målsäganden, till hans intresse att
kunna föra talan om skadestånd jämsides med åtalet.
Kommittén har som redan anförts tänkt sig, att det straffrättsliga ansvaret skulle
ersättas av ett disciplinärt sådant i vad gäller »medelgrova» tjänstefel. Vi vill i an¬
ledning härav med skärpa framhålla, att disciplinärt förfarande i åtskilliga, viktiga
hänseenden är underlägset straffprocessen. Detta gäller redan disciplinförfarandet
i nuvarande gestaltning. De ändringar som kommittén skisserar är i vissa hänse¬
enden ägnade att ytterligare försvaga disciplinförfarandet.
Vi vill till en början erinra om att disciplinärt ansvar varken i gällande lag eller
enligt kommitténs förslag träffar de högsta tjänstemännen, landshövdingar, general¬
direktörer o. d. Såsom verkschefer är de och bör givetvis också vara ansvariga för
arbetets behöriga gång och för den allmänna inriktningen av verkets praxis. Icke
så få JO-åtal har just riktat sig mot denna kategori av befattningshavare. Det fram¬
står enligt vår mening som en allvarlig brist i förslaget, att dessa tjänstemän över¬
huvud skulle undgå sanktion om ej den gärning som lägges dem till last är så grov
att den kan inordnas under stadgandet om maktmissbruk.
Mot disciplinärförfarandet måste anmärkas, att det icke erbjuder samma möjlig¬
heter att vinna utredning av omstridda faktiska förhållanden som en domstolspro-
cess. Vittnen kan t. ex. icke höras på ed av myndigheten. En ytterst allvarlig brist
är vidare, att förfarandet är inkvisitoriskt, d. v. s. att någon åklagare eller annan
företrädare för det allmänna icke uppträder. I samband härmed står att möjlighet
saknas att överklaga ett friande beslut. Om JO eller JK hänskjutit en sak till veder¬
börande myndighet för disciplinär bestraffning men denna icke vill tillgripa sådan
— det må nu bero på att myndigheten icke funnit styrkt att tjänstemannen förfarit
så som påståtts eller på att myndigheten, mot JO:s eller JK:s uppfattning, hävdar
att gärningen icke innefattar något fel — så kan JO eller JK icke föra saken vidare.
489
För närvarande återstår i detta fall för dem utvägen att väcka åtal men med kom¬
mitténs förslag bortfaller denna. För JO:s och JK:s möjlighet att ingripa mot och
bryta en felaktig praxis som utbrett sig inom förvaltningen medför förslaget en
allvarlig begränsning.
Slutligen anser vi oss böra framhålla, att man här också har att taga hänsyn till
målsägandens intresse. Om åtal väcks, kan han för närvarande i stor utsträckning
räkna med att få sin skadeståndstalan prövad i samma rättegång. En prövning sam¬
tidigt av ansvarstalan och skadeståndsanspråk är av betydelse för alla berörda men
särskilt för målsäganden som gör en väsentlig besparing i vad gäller rättegångs¬
kostnaderna. Den omreglering av skadeståndsrätten som står för dörren kan visser¬
ligen tänkas medföra att nu anförda synpunkt får mindre vikt. Det är möjligt att
målsäganden framdeles kan med större fördel vända sig mot stat eller kommun
med sitt anspråk. Även om stat eller kommun framdeles skulle komma att svara
för skadeståndet är det dock för målsäganden till väsentlig fördel att få skadestånds-
frågan prövad i samband med ansvarsfrågan. Detta bör kunna ske oberoende av om
han riktar sin talan mot tjänstemannen eller mot det allmänna. Det synes under
dessa omständigheter förhastat att nu bestämma sig för en ordning som innebär
att de allmänna domstolarna i stor utsträckning upphör att befatta sig med frågor
om ansvar för fel i tjänsten.
Det nuvarande stadgandet i 20 kap. 4 § BrB går onekligen mycket långt i att
straffbelägga fel och försummelser i tjänsten. I praxis tillämpas emellertid icke
stadgandet efter sin ordalydelse i det att straff icke utmäts för de ringaste förseelser¬
na. Om nya regler skall antagas på området, ter det sig naturligt att låta den in¬
ställning som präglat praxis komma till uttryck också i lagtexten. Vi anser därför,
att man lämpligen kan stadga att ringa fel eller försummelse icke skall medföra
straff, jfr punkt 3 i kommitténs skisserade lagregler om disciplinansvar (s. 91 i be¬
tänkandet). Att låta avkriminaliseringen gå längre än så finner vi icke tillrådligt.
Däremot förefaller det oss icke omotiverat, om man — i anknytning även här till
den praxis som utbildats — stadgar att åtal för fel eller försummelse i tjänsten
endast får väckas om särskilda skäl är därtill. Eventuellt kan man göra JO, JK och
RÅ ensamt behöriga att väcka åtal för sådan gärning. Med den antydda metoden
skulle man vinna en viss begränsning av de fall då åtal kommer till stånd utan att
för den skull åsidosätta de intressen som vi berört i det föregående.
Henkow:
Kommitténs förslag att fel och försummelser i tjänsten som ej omfattas av brotts-
beskrivningarna för maktmissbruk, mutbrott och brott mot tystnadsplikt inte skall
kunna föranleda straff kan te sig revolutionerande. Kommittén har emellertid fram¬
hållit att avkriminaliseringen står i överensstämmelse med den praxis som under
senare år utvecklats av JO och JK och som innebär ätt erinringar i skilda former
fått träda i åtalens ställe. Innebörden av förslaget synes därför i stort sett endast
490
vara att det nuvarande straffansvar som i praktiken inte utkrävs också formellt blir
undanröjt.
Enligt den gällande bestämmelsen i 20 kap. 4 § BrB är varje fall av inkorrekt
tjänsteutövning straffbar även om nämnvärd olägenhet inte uppkommit för vare
sig enskild eller det allmänna. Att fel och försummelser av detta huvudsakligen
formella slag begås torde inte kunna undvikas. Det måste da anses tämligen ända-
målslöst att straffansvar är stadgat. Med hänsyn till den nutida tjänstemannakårens
allmänt sett höga standard kan rentav ifrågasättas om det inte är stötande att varje
missgrepp i tjänsteutövningen betecknas som brott.
Om det sålunda redan i och för sig finns skäl att inskränka det straffrättsliga
tjänsteansvaret har den år 1965 genomförda reformen av stats- och kommunal¬
tjänstemännens ställning gjort frågan därom särskilt aktuell. I linje med denna
synes nämligen vara att kriminaliseringen beträffande offentliga funktionärer be¬
gränsas. Härmed är dock inte sagt att dessa funktionärer kan helt likställas med
privata tjänstemän i straffrättsligt hänseende. Av vad förut anförts torde framgå
att det med hänsyn till enskildas rättssäkerhet och den allmänna verksamhetens
behöriga gång är synnerligen angeläget att den av kommittén ifrågasatta bestäm¬
melsen om maktmissbruk ej gives ett för snävt tillämpningsområde.
På grund av det anförda finner jag mig böra tillstyrka kommitténs nu berörda
förslag om avkriminalisering.
Ombudsmännen:
7 kap. Straffbara gärningar
A. Maktmissbruk
I fråga om brottsrekvisiten och brottsrubriceringen hänvisar vi till vad vi anfört
under 6 kap. Kommittén diskuterar församlingsledamöters eventuella ansvar för
ifrågavarande brott men tar inte någon ståndpunkt. Ställningstagandet blir uppen¬
barligen beroende av vilken utformning brottet får. Ju mer det närmas det nuvaran¬
de brottet tjänstemissbruk, desto allvarligare kan övervägas att föra in också för-
samlingsledamöter i ansvarskretsen. Göres det i stället mera likt det nuvarande
brottet tjänstefel, ter det sig mindre naturligt att göra det tillämpligt också på för-
samlingsledamöter.
Vi utgår liksom kommittén från att den inskränkning som stadgas i 113 § rege¬
ringsformen i taxeringsmäns ansvar skall hävas och ledamöter i taxeringsnämnder
m. fl. underkastas ämbetsansvar. Detta ställningstagande gäller, vare sig det allmän¬
na ämbetsbrottet kommer att påminna mest om tjänstemissbruk eller mest om
tjänstefel.
B. Mutbrott
Vi delar kommitténs åsikt att en utredning bör komma till stånd om förutsätt¬
ningarna för ett generellt mutansvar för envar anställd eller uppdragstagare, oav¬
sett om arbets- eller uppdragsgivaren återfinns inom den offentliga eller den privata
491
sektorn. En sådan utredning bör enligt vår mening bedrivas parallellt med den
ifrågavarande så att resultaten kan samordnas. Sker det ej, synes mutansvaret inte
böra vidgas inom den offentliga sektorn utan bibehållas i princip vid den krets det
för närvarande täcker. Hur denna krets lagtekniskt skall bestämmas, är en fråga
vartill ställning inte kan tas förrän de allmänna riktlinjerna för ämbetsansvaret och
disciplinansvaret lagts fast.
C. Brott mot tystnadsplikt
Kommittén har inte gått närmare in på den mängd olika problem som samman¬
hänger med sanktioneringen av tystnadsplikt inom den offentliga verksamheten.
Förslaget föranleder från vår sida endast det uttalandet att ansvaret inte lämpligen
kan begränsas till svikande av tystnadsplikt som anges i författning. Också tyst¬
nadsplikt som följer av tjänstens beskaffenhet behöver straffsanktioneras (se t. ex.
JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 427 ff).
8 kap. Disciplinansvarets utformning
Skall vissa typer av fel i tjänsten — även sådana som begås under myndighets¬
utövning — överföras från ämbetsansvar till ett exklusivt disciplinansvar, måste
ett oavvisligt krav vara att detta disciplinansvar regleras i lag. Eljest erhålls inte de
garantier som behövs för en ordning som är tillräckligt betryggande för allmänhetens
rättsskydd.
Beträffande disciplinansvarets omfattning ställer vi oss tveksamma till om det
lämpligen kan förknippas med den ställning som en ledamot av styrelse, verk,
nämnd, kommitté eller annan sådan inrättning har. En dylik ordning förefaller
konstlad.
9 kap. Avskedsfrågor
Kommitténs förslag om ett lagreglerat avskedsinstitut innebär åtskilliga förbätt¬
ringar ur anställningsskyddets synvinkel för de kategorier av tjänstemän som inte
åtnjuter oavsättlighet enligt gällande ordning men försvagningar för de oavsättliga.
Konsekvenserna synes icke alltför avskräckande de lege ferenda men det är vansk¬
ligt att taga ställning till förslaget innan det utformats mera i detalj. Om oavsätt-
ligheten skall bevaras eller ej är också en öppen fråga som här spelar in. Vi anser
oss därför inte böra yttra oss över förslaget i denna del och inte heller över för¬
slaget om avskaffande av avsättning som ämbetsstraff.
11 kap. Processuella frågor
Enligt förslaget skall rättsmedlet för organiserad tjänsteman, som ådömts disci¬
plinpåföljd eller avskedats, vara talan hos arbetsdomstolen. Till grund för arbets¬
492
domstolens sammansättning ligger speciella synpunkter och hänsyn. Det kan med
tanke härpå ifrågasättas om arbetsdomstolen är rätt instans för prövning av sådana
gärningar som förutsätter bedömning av om en författning tillämpats på rätt sätt.
Även om arbetsdomstolens sammansättning skulle ändras som en följd av de före¬
slagna reformerna, kan diskuteras om arbetsdomstolens förutsättningar för nämnda
prövning härigenom ändras på ett avgörande sätt.
13 kap. Justitieombudsmännens och justitiekanslerns tillsyn
Utöver det som redan uttalats om JO:s tillsyn i anslutning till frågor om ämbets-
ansvar och disciplinansvar har vi följande att tillägga.
Förslaget att generaldirektörer, landshövdingar m. fl. inte skall vara underkastade
disciplinansvar innebär — sammantaget med förslaget att ämbetsansvaret skall be¬
gränsas till mera betydande fel och försummelser — att vad kommittén kallar van¬
liga tjänstefel kommer att falla utanför JO:s kompetens att beivra om felen begås
av sådana ämbetsmän som nämnts. Om JO varken kan åtala ett fel eller anmäla det
för disciplinär bestraffning, lar JO heller inte kunna utdela någon erinran. Enligt
vår mening är förslaget otillfredsställande om dess innebörd skulle vara att ifråga¬
varande chefstjänstemän icke blir underkastade JO:s tillsyn i vidare mån än såvitt
rör maktmissbruk.
Det skulle onekligen från rättssäkerhetssynpunkt innebära en vinning om också
styrelseledamöter och funktionärer m. fl. hos stats- eller kommunalägda bolag,
stiftelser m. m. fördes in under JO:s tillsyn. Skall JO:s tillsyn utsträckas till dessa
områden, torde det dock bli nödvändigt att begränsa kontrollen till fall då den
framstår som påkallad från allmän synpunkt enligt JO:s diskretionära bedömning.
Annars skulle JO:s arbetsuppgift få en alltför vid omfattning.
Beträffande det fall att JO anser att någon begått ett fel men att beivran inte är
påkallad vare sig genom åtal eller anmälan till disciplinmyndighet utan en erinran
är tillräcklig anför kommittén att funktionären själv bör äga anmäla frågan för
disciplinmyndigheten och få den prövad och avgjord av denna, om funktionären
inte godtar JO:s bedömning. Det skulle innebära att, om inte heller disciplinmyn¬
digheten delar JO:s mening om gärningens felaktighet, myndigheten gör ett friande
uttalande och förklarar att tjänstemannen ej kan ådömas någon disciplinpåföljd.
Såsom förslaget utformats skulle alltså vilken disciplinmyndighet som helst vara
skyldig att överpröva JO:s beslut om så påfordras. Detta är särskilt olämpligt i de
fall då disciplinmyndigheten redan prövat saken innan den dragits inför JO. Mot
myndighetens avgörande skulle vidare enligt förslaget JO inte kunna föra någon
talan. Ej heller skulle JO — om ej gärningen är så grov att den faller under stad¬
gandet om maktmissbruk — såsom för närvarande kunna väcka åtal och sålunda
få frågan prövad av allmän domstol. Det föreslagna systemet är olämpligt och bör
ej genomföras. Om någon fullföljdsmöjlighet ej öppnas för JO, bör myndigheten
inte ingå i någon bedömning av den av JO prövade saken.
493
14 kap. Den militära sektorn
En reform av ämbetsansvaret kan inte undgå att få återverkningar på krigsmäns
straffrättsliga ansvar. Kommittén har inte närmare utrett denna fråga och dess ut¬
talanden i ämnet kan därför inte föranleda annan kommentar än att det knappast
är möjligt att reformera ämbetsansvaret utan att den militärstraffrättsliga lagstift¬
ningen samtidigt revideras. Det synes sålunda nödvändigt att en genomgripande
revision av denna lagstiftning bedrives jämsides med kommitténs fortsatta utred¬
ningsarbete och samordnas med detta.
494
Bilaga 1
Arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition antagen av riksdagens
ombudsmän den 11 december 1969
1 §■
Ombudsmännens tillsynsområden omfattar
1) ärenden rörande
allmänna domstolar,
offentlig rättshjälp,
åklagare, polisens verksamhet för utredning om brott eller tillämpning av 19 § polis¬
instruktionen samt vad därmed äger samband,
hyresnämnder, överförmyndare,
försvarsväsendet, vapenfri tjänst,
2) ärenden rörande
arbetsdomstolen, fastighetsdomstolar, ägodelningsrätter, expropriationsdomstolar,
vattendomstolar,
polisväsendet utom ärenden, som hör under 1) eller 3),
justitieförvaltningen i övrigt utom ärenden rörande tryckfrihet, domstolar, offentlig
rättshjälp, åklagare, hyresnämnder, överförmyndare, kriminalvård eller samhällsfarlig
asocialitet,
utrikesförvaltningen,
kommunikationsförvaltningen utom vägväsendet,
skatteväsendet, folkbokföringen, finansförvaltningen i övrigt,
skolväsendet, högre utbildning och forskning, svenska kyrkan samt övriga till utbild¬
ningsdepartementet hörande ärenden utom ärenden rörande teater och film,
tillämpning av jordförvärvslagen, skogsväsendet, veterinärväsendet, naturvård utom
ärenden som rör bebyggelse, rennäringen, jordbruksfrågor i övrigt,
pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet, affärstid, handelsfrågor i övrigt,
förvärv och förlust av svenskt medborgarskap, utlänningar, bostadsväsendet, inrikes-
frågor i övrigt utom ärenden rörande arbetsmarknaden, arbetslöshetsförsäkring, vapenfri
tjänst eller hyresreglering,
lantmäteriväsendet, länsstyrelserna, de lokala skattemyndigheterna, kronofogdemyn¬
digheterna, primärkommunerna, landstingen, till civildepartementet hörande ärenden i
övrigt utom ärenden rörande planläggning eller byggnadsväsendet,
industri, hantverk, till industridepartementet hörande ärenden i övrigt,
riksdagsförvaltningen och riksdagens verk,
arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare i allmän tjänst utom i vad avser rent
militära förhållanden,
3) ärenden rörande
kriminalvård och samhällsfarlig asocialitet, barna- och ungdomsvård, socialhjälp,
åldringsvård, nykterhetsvård, narkomanvård, allmän hälso- och sjukvård, arbetarskydd,
arbetstid, allmän försäkring m. fl. frågor hörande till socialförvaltningen, arbetsmark¬
naden, arbetslöshetsförsäkring,
495
planläggning, byggnadsväsendet,
vägväsendet,
tryckfrihet, allmänna handlingars offentlighet,
övriga frågor, som ej hör under 1) eller 2).
2 §.
Ärende, som berör mer än ett tillsynsområde, handläggs, om ej annat överenskoms,
av den justitieombudsman till vars tillsynsområde ärendet huvudsakligen hör. Har
ärenden, som tillhör olika tillsynsområden, nära samband med varandra, överenskom¬
mer vederbörande justitieombudsmän om vem som skall handlägga ärendena.
Ärende, som upptagits vid inspektion, handläggs, om ej annat överenskoms, av den
justitieombudsman som förrättat eller beordrat inspektionen.
När ärende, som hör till visst tillsynsområde, på grund av jäv eller av annan anledning
ej kan handläggas av den justitieombudsman som förestår tillsynsområdet och ställföre¬
trädare ej lämpligen kan inträda, övertages ärendet av annan justitieombudsman.
3 §.
Tillsynsområdena fördelas mellan ombudsmännen sålunda att för 1) svarar justitie¬
ombudsmannen Gunnar Thyresson, för 2) justitieombudsmannen Ulf Lundvik och för
3) justitieombudsmannen Alfred Bexelius.
4 §.
Om ställföreträdares tjänstgöring beslutar vederbörande justitieombudsman efter er¬
forderligt samråd med övriga justitieombudsmän.
5 §.
Inom riksdagens ombudsmannaexpedition finns sex byråer, nämligen administrativa
byrån, första och andra domstolsbyrån, första och andra förvaltningsbyrån samt för-
svarsbyrån. Härjämte finns en skatteavdelning. Varje byrå förestås av en byråchef och
skatteavdelningen av en byrådirektör/avdelningsdirektör. På andra domstolsbyrån inde¬
las en byrådirektör/avdelningsdirektör för militära mål m. m., på första förvaltnings¬
byrån en byrådirektör/avdelningsdirektör för kriminalvårdsärenden m. m. samt på andra
förvaltningsbyrån en byrådirektör/avdelningsdirektör för kommunala ärenden m. m.
6 §.
Till riksdagens ombudsmannaexpedition ankommande postförsändelser, telegram och
övriga försändelser öppnas och till expeditionen ställda värdeförsändelser utkvitteras av
kanslichefen eller av annan på kanslichefens uppdrag.
Vid postöppningen fördelas de nya ärendena på tillsynsområden, sakområden samt
byråer och motsvarande, varefter de överlämnas till registratorn för registrering.
7 §.
På registratorsexpeditionen förs
496
1) över inkommande handlingar i nya ärenden diarium med diarieblad och register
enligt fastställda formulär
2) över övriga inkommande handlingar förteckning (inkommande postbok)
3) över avgjorda ärenden expeditionslistor för envar ombudsman
4) över ärenden av principiellt eller eljest allmänt intresse sakregister.
Av expeditionsförmannen förs
över utgående försändelser förteckning (utgående postbok).
8 §.
Vid diarieföring iakttas
att, om bilaga som anges följa inkommen handling saknas, handlingen förses med
anteckning härom,
att, om inkommande ärende har gemenskap med annat ärende, anteckning härom
görs på diariebladen för båda ärendena samt på båda ärendenas aktomslag, varjämte
det äldre ärendets akt fogas till det nya ärendets akt, om det äldre ärendet är avgjort.
9 §.
Kanslichefen verkställer på ombudsmännens uppdrag särskilda utredningar och
biträder dem med beredning av offentligrättsliga ärenden av principiellt betydelsefull
natur.
Kanslichefen är dessutom personalchef samt har som sådan också ansvaret för
expeditionens lokaler, inventarier m. m.
10 §.
Chefen för administrativa byrån åligger
att bereda och för kanslichefen eller ombudsmännen föredraga personalärenden och
övriga administrativa ärenden,
att föra särskilt protokoll i administrativa ärenden, expeditionens tjänstematrikel,
ärendestatistik samt liggare över ärenden som föranlett åtal eller disciplinär bestraffning,
att svara för redigering av ämbetsberättelsen.
11 §.
Övriga byråchefer åligger, var för sin byrå,
att antingen själv bereda och föredraga eller till annan tjänsteman överlåta att bereda
och föredraga de ärenden, som fördelas på hans byrå,
att vaka över att ärendena på hans byrå företas till behandling utan onödig tidsut-
dräkt.
Byrådirektörerna har motsvarande åligganden på sina sakområden.
12 §.
Expedition, som rör infordrande av upplysning, utredning eller yttrande i anhängigt
ärende, undertecknas av ombudsman eller kanslichefen med kontrasignation av före¬
draganden. Expedition, som endast avser att bereda klagande tillfälle att yttra sig över
utredningsmaterial, undertecknas av föredraganden.
13 §.
Av ombudsmans beslut skrivs originalexemplar ut dels för registraturet, dels för
klaganden och dels, i förekommande fall, för myndighet eller tjänsteman till vilken
497
beslutet särskilt riktar sig. Härjämte tages det antal avskrifter som erfordras. Föredra¬
ganden upprättar koncept till beslutet och anger på detta antalet utskrifter och avskrifter
och till vilka de skall gå. Om beslutet bör antecknas i sakregistret, anmäler han detta
till registratorn.
14 §.
Akt i avgjort ärende skall innehålla avskrift av beslutsexpedition.
15 §.
Utgående beslutsexpedition skrivs under
i ärende, som avgjorts av ombudsmännen gemensamt, av ombudsmännen eller den av
dem som de utsett därtill och kanslichefen eller av kanslichefen enligt ombudsmännens
beslut,
i ärende, som avgjorts av ombudsman, av denne och föredraganden eller av föredra¬
ganden eller annan på ombudsmannens uppdrag,
i administrativt ärende, som avgjorts av tjänsteman på expeditionen, av denne.
16 §.
Beslut i personalärenden och övriga administrativa ärenden fattas av ombudsmännen
gemensamt eller
av kanslichefen, efter erforderligt samråd, i fråga om semester eller annan ledighet,
vikariatsförordnanden i anslutning härtill, antagande av extra personal, arvodes- och
liknande ersättningsfrågor, lokal-, material-, inventarie-, bok- och tidskriftsfrågor.
17 §.
Registratorsexpeditionen åligger att
svara för diarieföringen,
sedan inkomna handlingar hållits tillgängliga för nyhetsorganen, överlämna dem till
vederbörande befattningshavare,
utfärda diariebevis,
tillhandagå myndigheter, nyhetsorgan, allmänheten och expeditionens befattnings¬
havare med de upplysningar som utan särskild efterforskning kan lämnas med ledning
av registratur, diarier, protokoll, akter och övriga på expeditionen tillgängliga hand¬
lingar,
på föredragandes uppdrag rekvirera handlingar från myndigheter,
ombesörja expedieringen av utfärdade beslut,
upprätta expeditionslistor,
ansvara för arkivet och för bindningen av registratur, diarium m. m.
18 §.
Assistenten
leder och fördelar arbetet på registratorsexpeditionen, svarar själv för beslutsexpe¬
dieringen, arkiveringen och övriga åtgärder i anslutning till ärendenas avslutande samt
lämnar kanslichefen det biträde som påkallas av honom.
Förste kontorsskrivaren svarar under assistenten för diarieföringen och vad därtill hör.
17 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1970 års riksdag
498
19 §.
Expeditionsvakt åligger
att avhämta och avlämna expeditionens post och handlingar,
att biträda vid expedieringen av försändelser,
att biträda med stencilering, fotokopiering, arkivering och framtagning ur arkivet,
att befordra interna försändelser mellan expeditionens befattningshavare,
att i övrigt utföra de sysslor som anvisas honom.
20 §.
Expeditionsvakt som är expeditionsförman åligger därjämte att ansvara för vården
av skrivmaterial, papper, blanketter, kuvert, öva kontroll över förbrukningen och i god
tid till kanslichefen anmäla behov av komplettering,
att låta ombesörja bindning av tidskrifter m. m.,
att föra förteckning över innehavare av nycklar till expeditionens lokaler,
att vaka över städning och rengöring av expeditionens lokaler, tvätt av mattor, gar¬
diner och handdukar samt tillse att uppkommande reparations- och underhållsbehov i
fråga om lokaler och inventarier blir åtgärdade.
21 §.
Justitieombudsmännen har mottagningstid för allmänheten tisdagar mellan klockan
10 och klockan 12 och registratorsexpeditionen hålls öppen för allmänheten måndag—
fredag mellan klockan 9 och klockan 16, om annat ej bestäms i särskilt fall.
499
Bilaga 2
Tjänstgöring och personalorganisation
Justitieombudsmännens semestrar m. in.
Justitieombudsmannen Bexelius
3—14 februari, 14—30 maj, 16—22 augusti, 13—24 oktober.
Justitieombudsmannen Henkow
10 mars, 26—28 mars (sjukledighet), 8—11 april, 19 maj, 14 juli—15 augusti, 20—31
oktober.
Justitieombudsmannen Lundvik
3—7 mars, 23 juni—11 juli, 18 augusti—-5 september.
Justitieombudsmannen Thyresson
15—19 december.
Ställföreträdande justitieombudsmännens tjänstgöring
Ställföreträdande justitieombudsmannen Thyresson
3—21 februari (dubblering), 10 mars, 19 mars (dubblering), 26—28 mars, 6—11 april,
5—8 maj (dubblering), 19 maj, 23 juni—26 juli, 18 augusti—5 september, 15—19 oktober
(dubblering), 20—31 oktober, 3—5 november (övertagande av ombudsmannaämbete).
Ställföreträdande justitieombudsmannen Petrén
3—14 februari, 3—7 mars, 20 mars (dubblering), 15 april (dubblering), 14—30 maj,
21—26 juli (dubblering), 27 juli—22 augusti, 15 september (dubblering), 13—24 oktober,
3—7 november (dubblering), 24 november—4 december (dubblering).
Ställföreträdande justitieombudsmannen Wennergren
15—19 december, 20—31 december (dubblering).
Riksdagens ombudsmäns kansli
Kanslichefen Bertil Wennergren (t. o. m. den 14 december)
Byråchefen Per Lundbergh (första domstolsbyrån)
Byråchefen Lars Persson (andra domstolsbyrån)
Byråchefen Karl-Åke Lundin (försvarsbyrån)
Byråchefen Claes Hammarskjöld (första förvaltningsbyrån; länsförvaltning)
Byråchefen Hans Bolinder (andra förvaltningsbyrån; central förvaltning)
Byråchefen Sven Sjöberg (administrativa byrån)
Kammarrättsassessorn Bengt Karlsson (skatteavdelningen, 1—31 januari)
Byrådirektören Stig von Bahr (skatteavdelningen, fr. o. m. 1 februari)
Byrådirektören Erik Tersmeden (militära mål m. m.)
Avdelningsdirektören Tom T:son Thyblad (kriminalvårdsärenden, 1 januari—14 augusti)
Byrådirektören Peter Löfmarck (kriminalvårdsärenden, fr. o. m. 1 september)
Länsassessorn Jan Berntsen (kommunala ärenden, fr. o. m. 1 oktober).
Under tiden maj—oktober har föredragandena hos KU Per Dahlman och Lennart
Groll med vissa avbrott planenligt tjänstgjort som föredragande hos riksdagens om¬
budsmän. Såsom föredragande med heltidsanställning har vidare under år 1969 tjänst¬
gjort hovrättsrådet Birgitta Egenvall, hovrättsrådet Gunnar Lindh (fr. o. m. 11 augusti).
500
byråchefen Gunnar MacDowall (fr. o. m. 1 september), assessorn Karl-Olof Lidin
(t. o. m. 31 juli), hovrättsassessorn Bo G. Nordström och hovrättsassessorn Brita Sund-
berg-Weitman (fr. o. m. 1 november). Som föredragande med halvtidstjänstgöring har
tjänstgjort byrådirektören Karin Dahnell (t. o. m. 15 oktober).
501
Bilaga 3
Förteckning
över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl. Maj:t under år 1969 genom skrivelser
från justitie- och militieombudsmännen före den 1 januari 1969
1. 1949 den 22 augusti (JO nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.
Kungl. Maj:t har den 23 maj 1969 utfärdat efterlysningskungörelse (SFS 1969: 293).
Ärendet är därmed slutbehandlat. (Justitiedepartementet.)
2. 1949 den 11 november (JO nr 553/1948), angående arkivfotografering av fastig-
hetsböcker.
Den i skrivelsen behandlade frågan har samband med frågan om automatisk databe¬
handling på inskrivningsväsendets område. Denna fråga övervägs f. n. inom justitie¬
departementet på grundval av inskrivningskommitténs betänkande ADB inom inskriv¬
ningsväsendet. (Justitiedepartementet.)
3. 1953 den 3 december (MO nr 681/1953), angående fråga om behov av bestäm¬
melser till förebyggande av att tryckfrihetsförordningens föreskrifter om all¬
männa handlingars offentlighet åsidosättes genom användande av handbrev.
Den i skrivelsen behandlade frågan kommer att tas upp av offentlighets- och sekretess-
lagstiftningskommittén, som enligt bemyndigande den 11 april 1969 tillkallats för att
utreda frågan om offentlighet och sekretess beträffande allmänna handlingar m. m.
(J ustitiedepartementet.)
4. 1954 den 2 december (JO nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser om
rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.
Utredningen om rättegångshjälp har den 19 februari 1965 avlämnat förslag till lag om
rättegångshjälp m. m. (SOU 1965: 13). Sedan yttranden inhämtats över förslaget, är
detta beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)
5. 1958 den 22 november (JO nr 331/1956), angående förtydligande av stadgandet
i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär till ersättning för
kostnad i mål om betalningsföreläggande.
Den i skrivelsen berörda frågan har behandlats i lagberedningens den 22 april 1963
avgivna betänkande, benämnt »Utsökningsrätt II» (SOU 1963: 28). Betänkandet är i
förevarande delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)
6. 1960 den 23 december (JO nr 1201), angående förslag till partiell reform inom
ramen för gällande förvaltningsförfarande i syfte att vinna ökat administrativt
rättsskydd genom införande av en allmän regel om principiell skyldighet för
förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva de skäl, å vilka besluten grundas.
Skrivelsen har remissbehandlats. Inom justitiedepartementet har utarbetats förslag till
förvaltningslag (SOU 1968:27). Förslaget, som innehåller bl. a. en bestämmelse om
motivering av beslut, har remissbehandlats och är f. n. beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Justitiedepartementet.)
502
7. 1961 den 27 mars (JO nr 748/1959), angående utfärdande av anvisningar till
ledning för beräkningen av vissa kommissionärsavgifter vid länsstyrelserna m. m.
Ärendet har överlämnats till bilregisterutredningen med anledning av Kungl. Maj:ts
uppdrag den 29 maj 1969 till utredningen »att med hänsyn till den förestående om¬
läggningen av bilregistreringen (prop. 1969: 30, SU 42, rskr 136) vid fullgörandet av
sitt uppdrag i övrigt närmare överväga frågan om de avgifter som i fortsättningen bör
debiteras i anslutning till denna». (Civildepartementet.)
8. 1961 den 2 juni (JO nr 403/1960), angående behovet av en översyn av bestäm¬
melserna om kostnader för vissa förrättningar enligt stadgan angående hotell-
och pensionatrörelse samt förordningarna om eldfarliga oljor och explosiva
varor.
Förordningen om eldfarliga oljor ersattes den 1 januari 1963 med förordningen om
brandfarliga varor. Kommerskollegium har den 27 september och den 28 november
1968 avgivit yttrande i ärendet, såvitt angår dessa förordningar och förordningen om
explosiva varor, samt den 17 oktober 1968 utfärdat kungörelse med närmare bestäm¬
melser rörande tillämpningen av sistnämnda förordning. Kungl. Maj:t har den 28
november 1969 funnit att skrivelsen ej föranleder vidare åtgärd. Ärendet är därmed
slutbehandlat. (Handelsdepartementet.)
9. 1961 den 5 december (JO nr 1010), angående lagstiftningsåtgärd för vinnande
av ökat administrativt rättsskydd genom införande av allmän föreskrift om
skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter att före ärendets avgörande
lämna enskild part tillfälle att yttra sig.
Inom justitiedepartementet har utarbetats förslag till förvaltningslag (SOU 1968: 27).
Förslaget, som innehåller bl. a. en bestämmelse om kommunicering med part, har
remissbehandlats och är f. n. beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedeparte¬
mentet.)
10. 1963 den 21 november (JO nr 998/1961, 1032/1961 och 108/1962), angående
behovet av att i samband med polisväsendets förstatligande inom polisväsendets
ram i brottsförebyggande syfte inrätta särskilda rådgivningsbyråer utan perso¬
nellt samröre med enskilda organ.
Se JO:s ämbetsberättelse 1965 s. 592. Polisberedningen har sedermera överlämnat
ärendet till rikspolisstyrelsen. I sin anslagsframställning för budgetåret 1970/71 har
styrelsen tagit upp frågan om statens övertagande av de tre s. k. polistekniska rådgiv¬
ningsbyråer, som finns i Stockholm, Göteborg och Malmö, samt om anskaffning av
viss materiel m. m. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedeparte¬
mentet.)
11. 1963 den 12 december (MO nr 632/1961), angående fråga om undervisningen
inom krigsmakten rörande krigets lagar och bruk.
Ärendet bereds för närvarande inom justitie- och försvarsdepartementen. Genom justi¬
tiedepartementets försorg beräknas under första halvåret 1970 kunna utgivas de full¬
ständiga texterna till de konventioner m. m. på folkrättens område vilka Sverige ratifi¬
cerat jämte sakregister. För undervisning i folkrätt inom krigsmakten avses 1949 års
Genévekonventioner utges i särtryck och förbereds inom försvarsstaben en handbok
angående folkrättsliga regler för krig. Denna handbok föreligger i manuskript. Vidare
har överbefälhavaren fastställt målsättning och kursplaner för utbildningen i folkrätt vid
militärhögskolan. I en ny upplaga av »Svensk soldat», som utkommer våren 1970, har
503
delen om krigets lagar utökats och översetts av folkrättssakkunnig. (Försvarsdeparte¬
mentet.)
12. 1964 den 6 maj (JO nr 727/1960), angående vissa statstjänstemäns rätt till
fribiljetter från transportföretag.
Sedan yttranden över framställningen avgetts av statens järnvägar och luftfartsverket,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Kommunikationsdepartementet.)
13. 1964 den 14 maj (JO nr 812/1962), angående åtgärder för att tillvarataga okända
sakägares rätt till ersättning på grund av att dem tillkommande rätt till myr¬
slogar frånhänts dem i samband med laga skifte inom Ore socken, m. m.
I skrivelsen berörd fråga om avveckling av vissa äldre godmanskap för okända eller
bortovarande arvingar ingår i förmynderskapsutredningens uppdrag enligt direktiven
för utredningen den 30 december 1964. I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Justitiedepartementet.)
14. 1964 den 18 december (JO nr 425/1962), angående ändring av 6 § passkun¬
görelsen avseende passmyndighets prövningsrätt i vissa fall, då misstanke om
brott föreligger mot passökande.
Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)
15. 1966 den 24 januari (JO nr 1144/1963), angående åtgärder i syfte att giva de
renskötande samerna bättre möjligheter att själva tillvarataga sina av lagen
erkända rättigheter och att hindra att intrång däri göres utan tillräckliga skäl
och utan rimlig ersättning.
Rennäringssakkunniga har den 13 februari 1968 avgett betänkandet »Rennäringen i
Sverige» (SOU 1968: 16). I detta har JO:s skrivelse behandlats (se ex. vis s. 36, 57, 69).
Betänkandet är f. n. föremål för beredning i departementet. Avsikten är att förslag till
rennäringslag skall remitteras till lagrådet i maj 1970 och proposition på grundval av
betänkandet föreläggas riksdagen hösten 1970. (Jordbruksdepartementet.)
16. 1966 den 18 februari (MO nr 586/1963), angående rättsskipningen vid de
svenska FN-kontingenterna.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)
17. 1966 den 14 oktober (JO nr 879/1964 m. fl.), angående revision av bestäm¬
melserna om bosättning i riket såsom villkor för rätt till samhällsförmåner i
syfte att åstadkomma en rättvis avvägning mellan förefintlig skyldighet att gälda
skatt för lön under tjänstgöring utomlands och rätt till olika samhällsförmåner
under utlandsvistelse. Tillika fråga bl. a. om den, som från myndighet inhämtat
upplysning att skattskyldighet icke förelåg men långt senare beskattats, bör få
gottgörelse för skada till följd av att han, i förlitan på beskedet, påtagit sig
utgifter för familjen som han icke skulle ha ansett sig ha råd till om han vetat
att skattskyldighet förelåg.
Frågan om bosättningsreglerna är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vad angår
frågan om gottgörelse för skada, som kan ha tillskyndats någon som förlitat sig på
myndighets besked rörande skattskyldighet, meddelas att tre ärenden med begäran om
sådan gottgörelse den 17 oktober 1969 avgjorts av Kungl. Maj:t, som lämnat fram¬
ställningarna utan åtgärd. (Finansdepartementet.)
504
18. 1967 den 15 februari (MO nr 5/1966), angående fråga huruvida gällande be¬
stämmelser om den militära straffregistreringen bör överses.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)
19. 1967 den 21 april (JO nr 111/1967), angående översyn av reglerna om hand¬
läggning av disciplinärenden mot Vetenskapsakademiens tjänstemän.
Vetenskapsakademien har den 8 augusti 1968 yttrat sig över skrivelsen. Fråga om änd¬
ring av grundstadgarna med anledning av JO:s skrivelse är under beredning hos aka¬
demien. (Utbildningsdepartementet.)
20. 1967 den 6 juli (JO nr 275/1967), angående föreskrifter rörande anlitande av
patienters vid mentalsjukhus arbetskraft för utförande av privata sysslor åt
personalen.
Efter remissbehandling har Kungl. Maj:t genom beslut den 9 maj 1969 bemyndigat
socialstyrelsen att utfärda föreskrifter bl. a. beträffande psykiskt sjuka eller psykiskt
utvecklingsstörda patienters deltagande i arbetsdrift och sysselsättningsterapi vid sjuk¬
hus eller annan vårdinrättning. (Socialdepartementet.)
21. 1967 den 9 augusti (JO nr 409/1966), angående ändring av gravationsbevis-
kungörelsen i syfte att gravationsbevis skall upptaga upplysning huruvida mark
frångått fastigheten och i så fall vilket år det senast skett.
Den i skrivelsen behandlade frågan har samband med frågan om automatisk databe¬
handling på inskrivningsväsendets område. Denna fråga övervägs f. n. inom justitie¬
departementet på grundval av inskrivningskommitténs betänkande ADB inom inskriv¬
ningsväsendet. (Justitiedepartementet.)
22. 1967 den 10 augusti (JO nr 131, 437 och 883/1966), angående åtgärder för
nedbringande av väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar i brottmål.
Arvodet för rättspsykiatrisk undersökning, som har utförts av s. k. utomstående läkare,
har höjts fr. o. m. den 1 november 1967. Vid rättspsykiatriska kliniken i Stockholm har
inrättats bl. a. en extra överläkartjänst fr. o. m. den 1 mars 1968. Dessutom har vissa
ändringar gjorts i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, m. m.
(prop. 1965:22, SFS 1969:40—44). Skrivelsen anses därmed slutbehandlad. (Justitie¬
departementet.)
23. 1968 den 20 juni (nr 1050/1968), angående tillståndsgivningen avseende drosk-
trafik i Stockholm.
Skrivelsen har den 13 juni 1969 överlämnats till utredningen rörande företagsstruk¬
turen inom den yrkesmässiga vägtrafiken att tagas i övervägande vid utredningsupp¬
dragets fullgörande. (Kommunikationsdepartementet.)
24. 1968 den 26 september (nr 1874/1968), angående ändring av barnavårdslagen i
syfte att barnavårdsnämnds förhandsgranskning av ifrågasatt fosterhem skall
kunna överprövas.
Ärendet har anmälts den 21 mars 1969 genom proposition nr 62 med förslag till lag
om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97). (Socialdepartementet.)
505
Bilaga 4
Sakregister
till
Justitieombudsmännens ämbetsberättelser 1969—1970
Ackord, se Indrivning.
Adoption, se Barnavård.
Allmän försäkring, krav på förstadagsintyg vid sjukanmälan, 70: 276.
Allmän plats, frågor rörande planeringen av och dispositionsrätten till det s. k. innetorget
i Täby centrum, särskilt huruvida torget utgör allmän plats, 70: 38; — tillståndsgiv-
ning för allmän sammankomst på kasemområde som tillika är allmän plats samt om
upprätthållande av allmän ordning å sådant område m. m., 70: 43.
Allmänna handlingar, fråga huruvida i 50 § militära rättsvårdskungörelsen avsedd till¬
rätta'visningsförteckning utgör hemlig handling, 69: 117; — fråga om röntgenfilm ut¬
gör allmän och offentlig handling, 69: 313 — utbekommande av sjukjournal, 70: 315;
— utbekommande av hotellbolags bokslutsrapport som inkommit till kommunal¬
nämnd, 70: 319; — fråga om promemoria med riktlinjer för medaljtilldelning har
karaktär av allmän handling, 70: 310; — fritidsutrednings karaktär av inkommen eller
upprättad handling, 70: 312; — fråga om skriftligt samråd mellan sakkunniga vid
professorstillsättning, 69: 313; — ordningen för tillhandahållande av handlingar i myn¬
dighets arkiv, 69: 314; — utlämnande av bostadsförmedlings handlingar för mikro-
fotografering, 69: 315; — intagens rätt att ta del av fångvårdsanstalts portionsstat,
70: 187; — åtal mot kommunalnämndsordförande, kommunalkamrerare och kom¬
munalassistent för lämnande av oriktiga och vilseledande uppgifter om allmän hand¬
ling, 70: 285; — möjligheten att få avskrift av kommunal myndighets handlingar eller
att själv göra avskrift därav, 69: 316; — ersättning får uttas av kommunal myndighet,
som tillhandahåller avskrift av allmän handling, 69: 316; — tillhandahållande av all¬
män offentlig handling genom avgiftsbelagd avskrift, 70: 309; — hos statlig myndighet
diarieförd handling må ej utbytas mot annat ändrat exemplar, 70: 146; — fråga om
allmän handling angått någon myndighetens rättstvist, 70: 318; — se även Sekretess.
Arbetsformer, se Handläggning.
Arbetsrätt, yttranden över betänkande angående justitieråds, regeringsråds och justitie-
kanslems arbetsrättsliga ställning, 69: 472.
Arbetsvärd, före beslut om arbetsvårdsåtgärder skall tjänsteman få yttra sig, 69: 408.
Arkiv, frågor angående den kommunala arkivvården, 69: 384.
Arrest, verkställighet av arreststraff ur rättssäkerhetssynpunkt, 69: 181; — straffarrestants
rätt till bädd under dagen, 70: 145.
Avvisande av talan, se Huvudförhandling.
Avvisning, kritik mot utlänningskommissionens och polisens handläggning av avvisnings-
ärende, 70: 454.
17* — Justitieombudsmännens cimbetsberättelse till 1970 års riksdag
506
Bandinspelning, fråga om privat bandinspelning vid huvudförhandling, 69: 39.
Barnavård, framställning om ändring av barnavårdslagen så att barnavårdsnämnds för¬
handsgranskning av ifrågasatt fosterhem kan överprövas, 69: 226; — fråga om barna¬
vårdsnämnds skyldighet att kommunicera utredning i vårdnadsmål före avgivande av
yttrande, 69: 231, 70: 235; — barnavårdsmans efterforskande av faderskap, 69: 233;
— fråga om barnavårdsnämnd bör verka för eftergift av återkrav å bidragsförskott,
69: 240; — fråga om varning enligt 26 § barnavårdslagen, 69: 241; — för samhällsvård
omhändertaget barn bör ej längre tid vistas i föräldrahemmet, 69: 242; — dröjsmål
med vårdnadsutredningar, 69: 242; — framställning om ersättning av allmänna medel
för att täcka förlust för barn till följd av barnavårdsmans underlåtenhet att bevaka
barnets rätt till barnpension, 70: 203; — fråga om tillräckliga skäl förelegat för om¬
händertagande av barn för samhällsvård och om hämtning av för samhällsvård om¬
händertaget barn, 70: 207, 217; —■ brister i barnavårdsmannaorganisationen i Stock¬
holms stad, 70: 219; — barna vårdsmännens stora arbetsbörda, 70: 233; — barnavårds¬
nämnds ansvar i fråga om kontroll av den miljö i vilken för samhällsvård omhänder¬
taget barn vistas under permission och bristande samordning mellan barnavårdsnämn¬
dens olika avdelningar i permissionsfrågan, 70: 223; — barnavårdsnämnds och bama-
vårdsmans skyldigheter att vidta åtgärder till förebyggande av misshandel av barn
och att göra polisanmälan om misshandel, 70: 228.
Behandlingslagen, se Straffverkställighet.
Beslag, se Rusdrycker.
Besvär, se Fullföljd av talan, Handläggning, Utredning.
Betalningsföreläggande, prövning av sökandens uppgifter i ansökan om betalningsföre¬
läggande, 70: 64; — kvarhållande av fullmakt i mål om betalningsföreläggande, 70: 64.
Betyg, regementschefs bestämmande av betyg för plutonchefsskoleelev och stamvitsord
för officer, 70: 121; — tjänstgöringsbetyg för reservofficer, 70: 143; — fråga om
innehållet i tjänstgöringsbetyg, 70: 372.
Bevisning, bevisbedömningen vid vittnesvägran av tilltalads nära anhörig, 69: 30; — se
även Huvudförhandling.
Bisyssla, yttrande över bisyssleutredningens betänkande »Offentliga tjänstemäns bisyss¬
lor», 70: 479.
Bostadsförmedling, fråga om villaägare, som sålt sin fastighet utan att tillförsäkra kom¬
munen anvisningsrätt till någon av köparen anskaffad byteslägenhet, kan vägras bo¬
stad genom bostadsförmedlingens försorg, 69: 376.
Bouppteckning, inregistrering av, 70: 65.
Brev, olovligt öppnande av brev (intrång i förvar), 69: 322.
Brottmål, se Huvudförhandling, Personundersökning.
Byggnadsdispens, fråga om skyldighet för byggnadsnämnd att höra granne i dispens¬
ärende, 70: 411.
Byggnadslov, fråga om byggnadsnämnd äger meddela byggnadslov för nybyggnad oak¬
tat länsstyrelses dispensbeslut icke vunnit laga kraft, 69: 425; — skyldighet för bygg¬
nadsnämnd att höra granne vid meddelande av byggnadslov för garage invid tomt¬
507
gräns, 69: 425; — fråga om byggnadslov i visst fall bort göras beroende av särskilt
tillstånd från hyresnämnds sida, 70: 410.
Böter, oriktig förvandling av bötesstraff å 50 kronor, 69: 46; — upprepade uppskov i
bötesförvandlingsmål, 69: 46; — se även Verkställighet.
Censur, statens biografbyrås bedömning av filmer, 69: 456; — se även Mentalsjukvård,
Straffverkställighet.
Civil verksamhet, fråga om militära chefer ägt tillåta helikoptertransporter för tillgodo¬
seende av civila intressen, 69: 157; — värnpliktiga kan beordras som ledningspersonal
då civila flygplan anlitar militära flygplatser, 69: 183; — frågor om beordrande av
personal ur krigsmakten att medverka vid högertrafikomläggningen, 69: 183; — åtal
mot officerare för obehörigt lån av verkstadstält m. m., 70: 94; — se även Tävlingar.
Delgivning, med i fångvårdsanstalt intagen, 70: 188; — verkställighet av delgivning i
offentlig lokal, 70: 72; — kungörelsedelgivning, 70: 55; — formerna för efterforskning
av persons adress i samband med delgivning, 70: 71; — se även Hyresreglering, Nöjd-
förklaring.
Demonstrationer, polisens åtgärder vid de s. k. båstadskravallerna, 69: 63: — fråga om
banderoller och plakat varit lagstridiga, 69: 85; — polismyndighets åtgärder vid de¬
monstration som sker utan laga tillstånd, 70: 67.
Diarieföring, 69: 323, 324, 70: 146, 307, 354, 412.
Disciplinbot, fråga om lagligheten av att, enligt anteckning å beslut i disciplinmål, ålagd
disciplinbots storlek rättats, 70: 92.
Disciplinmål, mål avgjort i disciplinär ordning trots oklarhet om de faktiska förhållan¬
dena, 70: 144; se även Disciplinbot, Ersättningsmål, Militärförhör.
Diskriminering, i platsannonser, 70: 387.
Dokumentation, allt relevant material i ett ärende skall dokumenteras, 69: 403; — se
även Protokoll, Taxering.
Dom, tillhandahållande av, 70: 61.
Domförhet, beträffande tillstånd till dödande av inteckning utan inteckningsh andlingens
företeende, 70: 63.
Domsagostadgan, framställning om vidgad behörighet för tingsnotarieaspirant, 70: 21.
Domstols behörighet, krav på mantalsskrivningsbevis för utrönande av domstols be¬
hörighet, 70: 54.
Dop, se Religionsutövning.
Dröjsmål, med vårdnadsutredningar, 69: 242; — med återbetalning av skatt i anledning
av beslut om nedsatt taxering, 69: 374; — av prövningsnämnd med insändande av be-
svärsakter till kammarrätten, 70: 338; — med avgörande av ärende om tillstånd jäm¬
likt 19 kap. 13 § ärvdabalken, 70: 64; — med avgörande av mål angående fastställande
av grundhyror, 69: 415; — med vidarebefordrande av avskedsansökan m. m., 70: 379;
— se även Nykterhetsvård.
508
Entledigande, fråga om hovrätt, som enledigat e.o. fiskal, handlat med tillräcklig om¬
sorg genom att ej tidigare ha tagit definitiv ställning till hans anställningsförhållanden,
70: 372; — förutsättningar för entledigande av tjänsteman mot hans vilja under löpan¬
de pensioneringsperiod, 70: 379.
Ersättning, framställning om ersättning av allmänna medel till importör, som lidit skada
genom fel från myndigheters sida, 69: 435. Jfr Huvudförhandling.
Ersättningsmål, behörighet att ålägga den som ej står under militärt befäl ersättnings¬
skyldighet, 70: 145.
Exekutiv auktion, fråga i samband med exekutiv försäljning av utmätt bil om god¬
tagande av inrop och om överexekutor bort efter besvär av gäldenären häva auk¬
tionen, 70: 321.
Expedition, fråga om medellös persons frihet från avgift enligt expeditionskungörelsen,
69: 47; — anteckning av tidpunkt för beställning av expedition, 70: 66; — felaktiga
expeditionsåtgärder vid domstol då värnpliktig förpliktas utgiva ersättning för hans
hämtande till militärtjänstgöring, 70: 61; — se även Dom.
Explosiva varor, förvaring av explosiva varor i strid mot gällande föreskrifter, 69: 121.
Expropriation, kompetensöverskridande genom egenmäktigt besittningstagande av fastig¬
het i samband med expropriation, 69: 385; — se även Rättegångskostnad.
Faderskap, se Barnavård.
Familjebidrag, framställning angående ändrade föreskrifter rörande disposition av an¬
slagsposten Särskild hjälpverksamhet till förmån för de värnpliktiga och deras famil¬
jer, 70: 91.
Fartyg, se Vrak.
Flyghaveri, framställning angående militära haveriutredningar och viss ändring i luft¬
fartslagen, 70: 73.
Flygning, se Civil verksamhet.
Folkrätt, krigsdeltagare som i strid dödar fiende är enligt allmänna folkrättsliga regler
i princip ej straffbar därför, 69: 82.
Forum, se Domstols behörighet.
Fri rättegång, om fri rättegång i brottmål och om skyldighet att kommunicera rätte-
gångsbiträdes ersättningsyrkande, 70: 59.
Frihetsberövande, se Vårdhem.
Fritid, fråga om föreskrift av innebörd, att värnpliktig, som förts till sitt förband därför
att han stört allmän ordning, skall beordras lägga sig på sitt kompani, är förenlig med
gällande bestämmelser om värnpliktigs fritid, 69: 113.
Fullföljd av talan, oriktiga fullföljdshänvisningar beträffande klagan över exekutiv auk¬
tion, 70:321; — fråga om skrift i vapenärende bort behandlas som besvärsskrift,
70: 466.
509
Fångvård sanstalt, sjukvård och tandvård vid, 69: 207, 70: 171; — intagens användande
för arbete åt tjänsteman, 69: 217, 70: 191; — tjänsteman tillgodogjort sig intagens
egendom, 70: 192; — anstaltsplacering, 70: 162; — handläggning av disciplinärende,
70: 188; — se även Delgivning.
Förberedelse, käromål har under förberedelse avvisats efter föreläggande om komplet¬
tering av stämningsansökningen, 69: 25.
Företagsnämnd, suppleant, som utan att ha trätt i ledamots ställe deltagit i av nämnden
företagen resa, har ej ansetts berättigad uppbära oavkortad lön, resekostnadsersättning
och traktamente, 69: 176.
Förflyttning, fråga om skyldighet för statstjänsteman att fullgöra kommunal tjänst,
69: 405.
Förhör, kvarhållande för förhör mer än sex timmar, 70: 69; — val av tolk vid polisför¬
hör med politisk flykting, 70: 70.
Förmynderskap, fråga om överförmyndares redovisningskrav gentemot förmyndare,
69: 51. Jfr Kungörelse.
Försvarare, fördelning av uppdrag som offentlig försvarare, 70: 56; — se även Fri rätte¬
gång.
Förundersökning, utsaga som nära anhörig till misstänkt lämnat vid förundersökning bör
icke åberopas som bevis, om den anhörige utnyttjar sin rätt att vägra vittna i målet,
69: 30; — polismyndighets skyldighet att utlämna uppgifter till pressen och att moti¬
vera vägran att lämna uppgift, 69: 77; — förundersöknings bedrivande då fråga är om
ett stort antal brott och flera tilltalade, 69: 83; — bör bedrivas skyndsamt när den
misstänkte är häktad, 69: 84; — underlåtenhet att i samband med delgivande av miss¬
tanke för brott lämna underrättelse om rätt att anlita försvarare, 69: 92; — polismyn¬
dighets skyldighet att underrätta målsägande vid nedläggande av förundersökning,
70: 71; — se även Förhör, Gripande, Åtal.
Förvaltning, yttrande över förvaltningsdomstolskommitténs betänkande »Förvaltnings-
rättskipning», 69: 480; — över förslag till förvaltningslag, 70: 470.
Förvar, förutsättningar för tagande i förvar enligt 36 § militära rättegångslagen, 69: 104.
Gripande, förutsättningar för gripande och medtagande till förhör, 69: 89, 92; — polis¬
mans skyldighet uppge anledning till gripande, 69: 92; — underlåtenhet att skyndsamt
anmäla gripande, 69: 93.
Gåva, om mottagande av gåvor till statsverket, 70: 121.
Handläggning, åtal mot läkare för underlåtenhet att besvara i tjänsten mottagna
skrivelser, 69: 145; •— kommunalkamrer har överskridit sin befogenhet genom att
utan stöd av kommunalt beslut underteckna kollektivavtal, 69: 385; — kommunal¬
nämnds kompetensöverskridande, 70: 363; — skolstyrelses ordförande har förfarit fel¬
aktigt genom att ensam avgöra frågor som bort upptas av skolstyrelsen och genom
underlåtenhet att utsätta sammanträde med styrelsen, 70: 355; — handläggningstiderna
i kommunala besvärsmål, 70: 363; — bristfällig handläggning i länsstyrelse av besvärs-
ärende angående vitesföreläggande, 70: 412; — komplettering av ofullständig anmälan
om avregistrering av motorfordon, 70: 468; — handläggning av framställning om
510
utfående av allmän handling (sjukjournal), 70: 315: — formerna för expertgrupps
arbete; underlåtenhet att redovisa skiljaktiga meningar inom expertgruppen, 70: 420;
— se även Hyresreglering, Säkerhetsfrågor, Tjänstetillsättning, Utlämning.
Handräckning, se Mentalsjukvård, Nykterhetsvård.
Husrannsakan, skyldighet för polisen att vid husrannsakan förete tillstånd ej stadgad,
69: 87; — förutsättningar för, 70: 67; — husrannsakan enligt 28: 1 RB eller undersök¬
ning enligt 28: 10 RB, 70: 69.
Huvudförhandling, i brottmål där den tilltalade är häktad, 69: 40; — fråga om brott¬
mål bort avgöras i den tilltalades frånvaro, 69: 40, 42; — fråga om tilltalads befrielse
från inställelseskyldighet efter skriftligt erkännande å s. k. erkännandeblankett, 69: 41;
— fråga om skriftligt erkännande bort godtagas, 69: 42; — fråga om skyldighet att
höra vårdnadshavare innan skyddstillsyn ådömes, 69:43; — framställning angående
rätt för vårdnadshavare för underårig till ersättning för inställelse i brottmål mot den
underårige, 70: 19; — fråga om hörande i brottmål upplysningsvis av person som ej
är part, 69: 44; — fråga om bedömning av yrkande om jämkning av skadestånd,
69: 44; — uppdelning av rättegångsförfarandet i mål med stort antal tilltalade; bevis¬
omedelbarheten åsidosatt, 70: 56; — utformningen av beslut om avvisande av talan,
70:60; — rådrum vid kallelse till kvarstadsförhandling, 70: 63; — rådrum för anmälan
av enskilt anspråk, 70: 66; — se även Bandinspelning.
Hyresreglering, åtal mot vice ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med avgörande av
mål angående fastställande av grundhyror, 69: 415; — kallelse till besiktning som
äger rum i mål vid hyresnämnd, 70: 465.
Häktning, åklagare bär ej inom stadgad tid avlåtit ansökan till rätten om häktning,
69: 82.
Hämtning, av konkursgäldenär jämlikt 94 § konkurslagen, 70: 65; — av för samhällsvård
omhändertaget barn, 70: 207, 217; — framställning om civil klädsel m. m. vid hämt¬
ningar inom nykterhetsvårdens, barnavårdens och mentalsjukvårdens områden,
70: 237; — förutsättningar för hämtning till förhör utan föregående kallelse, 70: 67.
Hämtningskungörelsen, beräkning av kostnad för värnpliktigs hämtande till militär¬
tjänstgöring, 70: 138; — se även Expedition.
Indrivning, fråga om länsstyrelses antagande av ackordsanbud beträffande oguldna
skatter, 69: 330.
Införsel, fråga om tidpunkt för införsel på grund av hovrätts bötesdom, 69: 336; — fråga
om kvittningsanspråk vid införsel för utfående av underhållsbidrag, 69: 339.
Inhibition, se Lagsökning.
Inställelse till rättsförhandling, se Huvudförhandling.
Inteckning, i samband med sammanläggning av fastighet med annan har ägodelnings-
domare felaktigt krävt att fastigheten skulle befrias från nyttjanderättsinteckning, av¬
seende mark utanför fastigheten, 69: 49.
JO, tillsynskompetens, 70: 278; — om utredning i JO-ärenden, 70: 280.
Jäv, jävsfrågor vid samtidigt förordnande för tjänsteman att fullgöra taxeringsinten-
dentsuppgifter och att vara taxeringsnämndsordförande, 69: 343; — ej förenligt med
511
god ordning att polischef förordnar sig själv till kontrollant vid lotteri, 69: 454; —
jävsfrågor vid tillsättning av professur, 70: 402; — vid kommuns uthyrning av bygg¬
nad, 70: 362; — grannlagenhetsjäv i vapenlicensärende, 70: 465.
Kassaväsende, militär kassachef har felaktigt utlämnat förskott för fyllnadsinbetalning
av skatt, 69: 187.
Kollektiv bestraffning, tidigareläggning av revelj har felaktigt använts som reaktions-
medel i stället för individuella tillrättavisningar, 69: 181; — se även Mentalsjukvård.
Kommunalbesvär, 70: 364. Jfr Handläggning.
Kommunicering, fråga i ärende rörande disciplinär bestraffning om anmälares rätt att
få del av utredningsmaterialet, 69: 309; — länsstyrelse har oriktigt förelagt part att
avge yttrande inom viss tid vid äventyr att ärendet annars avskrevs (stupstocksremiss),
69: 310; — vid prisundersökningar, 69: 440; — med konkursgäldenär av framställning
om hämtning jämlikt 94 § konkurslagen, 70: 65; — av rättegångsbiträdes ersättnings-
yrkande, 70: 59; — i ärende rörande förverkande av villkorligt medgiven frihet,
70: 192; — med inropare vid klagan över exekutiv auktion, 70: 321; — vid fråga om
tjänstemans entledigande under löpande pensioneringsperiod, 70: 379; — se även
Barnavård, Taxering.
Kompetens, se Expropriation, Handläggning.
Konkurs, se Hämtning, Kommunicering.
Kungörelse, fråga om tiden för kungörande av dom angående hävande av omyndig¬
hetsförklaring, 69: 49. Jfr Laga kraft.
Kungörelsedelgivning, 70: 55.
Kvarstad, rådrum vid kallelse till kvarstadsförhandling, 70: 63.
Kvittning, se Införsel, Lön.
Körkort, fråga om körkort bort beviljas intellektuellt underutvecklade med intelligens¬
kvot under 65 och om översyn av meddelade anvisningar rörande läkarundesökning
för erhållande av körkort, 70: 426; — olämplig praxis av polismyndighet vid utfär¬
dande av s. k. negativa lämplighetsintyg för körkortssökande, 70: 432.
Laga kraft, beträffande dom angående hävande av omyndighetsförklaring, 69: 49. Jfr
Kungörelse.
Lagfart, inskrivningsdomares utredningsskyldighet vid beräkning av lagfartsstämpel,
69: 48.
Lagsökning, fråga huruvida domstol, som förordnat om inhibition av lagsökningsut-
slag och därefter i återvinningsmål fastställt utslaget, ägt i samband med domen för¬
ordna om fortsatt inhibition, 69: 33; — fråga om godtagande i lagsökningsmål av
avskrift, som ej helt överensstämt med originalet, 69: 47.
Ledighet, värnpliktig äger rätt att erhålla erforderlig ledighet för förberedande av sin
talan i militärt brottmål, som handläggs av domstol, 69: 182.
Lojalitetsplikt, se Yttrandefrihet.
Lotteri, brister i kontroll och tillsyn över lotterier, 69: 455. Jfr Jäv.
512
Läkare, Läkarvård, läkares skyldighet att lämna biträde åt polisen, 69: 88; — förbands-
läkare har av misstag oriktigt utfört stelkrampsinjektioner, 70: 130; — kompanichefs
närvaro vid läkarundersökning av värnpliktiga, 70: 141.
Läkarintyg, se Allmän försäkring.
Lön, myndighet har ansetts icke böra göra avdrag på anställds lön för rättande av tidi¬
gare löneutbetalning som bedömts vara felaktig, 69: 395; — fråga om inhämtande av
tjänstemans medgivande vid verkställande av löneavdrag för fackföreningsavgifter,
69: 322; — se även Företagsnämnd.
Mentalsjukvård, olaga handräckning för intagning på mentalsjukhus; tillika fråga om
intagningsbeslutet var sakligen grundat, 69: 287; — förutsättningarna för polishand¬
räckning för tvångsintagning på mentalsjukhus, 69: 298; —- fråga om förtur vid intag¬
ning av den som av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård, 69: 299; — åtgär¬
der mot indisciplinärt förfarande från ett flertal patienters sida bör ha en individuell
inriktning och inte ges kollektiv karaktär, 69: 302; — omhändertagande av intagens
pass, 69: 304; — frågor om brevcensur, 69: 304; — se även Psykiatrisk vård.
Militär tandvård, värnpliktiga tandläkares tjänstgöring på militära tandpolikliniker,
70: 133.
Militärt straffregister, rikspolisstyrelsen äger i sin polisrekryterande verksamhet erhålla
utdrag av militärt straffregister, 70: 146.
Militärförhör, behörighet att hålla militärförhör, 69: 107; — protokoll vid militärför¬
hör, 70: 143.
Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 69: 100.
Motivering av beslut, medicinalstyrelsens disciplinnämnd ej skyldig att närmare preci¬
sera skälen till att disciplinär åtgärd ej vidtages, 69: 310; — fråga om skyldighet att
närmare utveckla motiveringen i försäkringsärende, 69; 311 — motivering av avslags-
beslut på ansökan om forskningsanslag, 69: 311; — lokal skattemyndighet och läns¬
styrelse har avslagit ansökan om befrielse från preliminär skatt vid utlandsanställning
utan godtagbar motivering, 70:341; — avfattningen av avslagsbeslut i vapenlicens-
ärenden, 70: 466; — se även Taxering.
Motorfordon, se Skadestånd.
Målsägande, rådrum för anmälan av enskilt anspråk, 70: 66.
Naturvårdslagen, skyldighet att söka tillstånd enligt 22 § naturvårdslagen för uppsättande
av skylt för vilken byggnadslov lämnats, 69: 418; — dröjsmål vid exploatering av om¬
råde för fritidsbebyggelse genom naturvårdskrav framförda av olika myndigheter,
69: 423.
Nykterhetsvård, återintagning på vårdanstalt av gravid kvinna på grundval av bristfällig
utredning; tillika fråga om begärd polishandräckning varit erforderlig och om under¬
låten förvarning om handräckningen, 69: 249; — polismyndighets anmälningsskyldig¬
het enligt 10 § nykterhetsvårdslagen, 69: 255; — bedrivandet av undersökningar en¬
ligt 12 § nykterhetsvårdslagen, 69: 256; — den som avses med ansökan om tvångsin¬
tagning bör personligen höras, 69: 256; — frågor om vad som är att hänföra till
hjälpåtgärd enligt 14 § 1 mom. samt om tillämpning av 14 § 2 mom. nykterhets-
513
vårdslagen, 69: 257, 258; innebörden av 18 § nykterhetsvårdslagen, 69: 259; — del¬
givning av övervakningsbeslut enligt 10 § tillämpningsföreskrifterna till nykterhets¬
vårdslagen, 69: 259; — övervakares råd till alkoholmissbrukares hustru att söka skils¬
mässa oförenligt med uppdraget som övervakare, 69: 260; — tillämpning av reglerna
om avstängning från inköp av rusdrycker, 70: 241; — dröjsmål i ärende om förver¬
kande av villkorligt anstånd med verkställighet av beslut om tvångsintagning, 70:
242; — dröjsmål vid handläggning av ärende angående omhändertagen alkoholmiss¬
brukare; 70: 243; — se även Straffverkställighet.
Nämndeman, se Privat uppdrag.
Nöjdförklaring, häktad eller eljest intagen skall så snart som möjligt få del av meddelad
dom, 69: 224; — återtagande av nöjdförklaring avgiven enligt 55 § militära rättegångs¬
lagen, 70: 144.
Oavsättlighet, yttrande över tjänstebegreppsutredningens PM »Oavsättligheten inom
statsförvaltningen», 69: 487.
Obduktion, avlidens anhöriga bör beredas tillfälle framföra synpunkter på frågan om
obduktion bör ske, 69: 306.
Offentlig försvarare, se Försvarare.
Onykterhet i tjänsten, åtal mot förvaltare för, 70: 100.
Ordningen inom krigsmakten, jfr Fritid.
Ordningsstadga, obehöriga villkor i beslut angående tillställningar, 70: 467; — se även
Allmän plats.
Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 69: 100; — mot mötesdeltagare, 70: 43.
Otillbörlig belöning, fråga om kommunal förtroendeman mottagit otillbörlig belöning,
69: 386.
Pass, torde ej kunna vägras sökande om ej uttryckligt i lag eller författning upptaget
hinder möter däremot, 69: 453; — se även Mentalsjukvård.
Pension, felaktigheter vid handläggning av ärende angående pensionsavgång, 69: 409; —
myndighet skall kontrollera att tjänstematrikel är fullständig och riktig, 69: 322; —
bevakning av rätt till barnpension, 70: 203. Jfr Entledigande.
Personalvård, yttrande över militära tjänstgöringsåldersutredningens betänkande »Offi¬
cerare som konsulenter inom försvarets personalvård», 69: 460.
Personundersökning, personundersökare i brottmål äger icke utreda omständigheterna
kring brottet, 69: 28.
Polismyndighet, polisens åtgärder vid de s. k. båstadskravallerna, 69: 63; — polismans
skyldighet att legitimera sig, 69: 86, 70: 68; — polismän har överträtt sina befogen¬
heter då de sökt förskaffa en person tillträde till en annans bostad, 69: 87; — åtal mot
polismästare för obefogat ingripande mot enskild, 70: 22; — mot polismästare för
otillbörligt uttalande om underordnad, 70: 26; — mot kriminalassistent för bl. a.
opåkallat omhändertagande av demonstrant, 70: 28; — polismyndighets befattning
med tryckt affisch som påstås vara tukt- och sedlighetssårande, 70: 36; — polismyn¬
dighets åtgärder vid demonstration som sker utan laga tillstånd, 70: 67; — se även För¬
undersökning. Jfr Avvisning, Delgivning, Körkort, Läkare, Läkarvård.
514
Polisregister, felaktiga uppgifter i lämplighetsintyg utfärdat med ledning av polisregistret,
69:94; — polismyndighets åtgärd att på begäran av socialnämnd med stöd av 16 §
socialhjälpslagen lämna nämnden uppgifter ur polisregistret beträffande hjälpsökande
saknar stöd i gällande bestämmelser, 69: 95.
Preskription, fråga om preskription av disciplinärt ansvar, 69: 414.
Priskontroll, se Kommunicering.
Privat uppdrag, fråga om det är förenligt med nämndemans tjänsteåliggande att verka
som pressreferent av domstolsförhandlingar, 69: 39; — se även Tjänsteplikt.
Protokoll, kommunal nämnd har i syfte att undvika publicitet underlåtit att protokoll¬
föra beslut, 69: 381.
Psykiatrisk vård, man som begått grova våldsbrott mot hemskild hustru har av domstol
överlämnats till sluten psykiatrisk vård och av socialstyrelsen placerats i närheten av
hustruns hem. Fråga om erforderlig hänsyn tagits till hustruns anspråk på att känna
trygghet, 70: 258; — krav på självständig bedömning av vårdbehov vid utfärdande av
vårdintyg för tvångsintagning på mentalsjukhus, 70: 265; — fråga om intagning på
mentalsjukhus av person, som kommit i ett akut psykiskt orostillstånd, 70: 268; — vår¬
den av s. k. N-fall, 70: 271; — se även Mentalsjukvård.
Regeringsrätten, se Handläggning.
Religionsfrihet, se Tjänsteplikt.
Religionsutövning, villkor kan ej ställas om viss undervisning innan dop förrättas,
69: 451.
Rese- och traktamentsersättning, se Företagsnämnd.
Rusdrycker, beslag av, 70: 144.
Rättegångsförhandling, se Huvudförhandling.
Rättegångskostnad, framställning om införande av möjlighet för expropriationsdomstol
att tillerkänna markägare förskott åt rättegångskostnad i expropriationsmål, 69: 21;
— se även Fri rättegång.
Rättspsykiatriska undersökningar, väntetiderna vid, 70: 147.
Sekretess, disciplinär åtgärd mot polisman för försumlighet vid handhavandet av hem¬
liga handlingar, 69: 59; — fråga om beslut att uppdraga åt enskilt företag att utföra
visst projekteringsarbete kan hemlighållas med stöd av 34 § sekretesslagen, 69: 381; —
tillämpning av vissa sekretessbestämmelser, 70: 121; — fråga om hemlighållande av
handlingar hos försvarets sjukvårdsstyrelse jämlikt 14 § sekretesslagen, 70: 136; —
offentlighet och sekretess i ärenden om disciplinära åtgärder mot skolelever, 70: 313;
— skolkurators tystnadsplikt, 70: 315; — utnyttjande av myndigheters dataanlägg¬
ningar, 70: 308; — se även Allmänna handlingar. Jfr Protokoll.
Sjukvård, information om sociala bidrag till sjukvård, 70: 277.
Självrättelse, se Ändring av beslut.
Skadestånd, fråga om förare av staten tillhörigt motorfordon förorsakat skada genom
grov vårdslöshet, 69: 96.
515
Skatt, se Indrivning, Taxering, Uppbörd.
Skjutning, åtal mot värnpliktig sergeant för bristfälligheter i säkerhetshänseende vid
skjutövning, 70: 117.
Socialhjälp, fråga huruvida socialnämnd ägt att för utgivande av socialhjälp uppställa
villkoret att nämnden får lyfta mottagaren tillkommande pension, 69: 282; — fråga
huruvida kommun ägt mot dödsboet efter en avliden vårdtagare framställa krav på
ersättning för vårdkostnader m. m., 69: 283; — fråga huruvida socialnämnd ägt att
påkalla betalningsföreläggande och verkställa utmätning för indrivning av oguldna
avgifter för hemsamarithjälp, 70: 256.
Stadsplan, skyldighet för kommunala myndigheter att ta samråd med fastighetsägarna i
ett villaområde vid utarbetande av förslag till ny stadsplan för området, 69: 422.
Statliga utredningar, förordnande att som expert biträda en utredning medför ej rätt att
delta i allt utredningsarbete, 69: 401.
Strafföreläggande, å strafföreläggande av misstänkt gjord påteckning att han ej var
skyldig till förseelse men under viss förutsättning kunde påta sig ansvar för densam¬
ma hade icke bort godtagas som ett godkännande, 69: 57.
Straffverkställighet, disciplinära åtgärder mot styresmän för inneslutning av underåriga
i enrum under längre tid än behandlingslagen medger, 69: 191; — förvaring av inta¬
gen i låst källarrum, 69: 194; — isoleringsstraff, 70: 163; — placering i isoleringscell
på grund av platsbrist, 70: 167; — arbetsvägran vid Kumla-anstalten, 69: 199; — till-
lämpning av 45 § behandlingslagen, 69: 203; — av 26 och 35 §§ lagen, 70: 160; —
frågor angående brevgranskning vid fångvårdsanstalter, 69: 209, 70: 176; — lättnad i
verkställigheten för utförande av talan vid domstol, 69: 219; — användande av bespa¬
rade medel för permissionskostnad, 69: 220; — intagens rätt att mot avgift erhålla
avskrift av anslaget beslut; tillika fråga om penninginsamling bort förbjudas, 69: 221;
— användande av fängsel vid transport av häktad eller i fångvårdsanstalt intagen,
69: 222, 70: 168; -— framställning med anledning av olägenheter ur vårdnadssynpunkt
vid samtransporter av fångar och alkoholmissbrukare, 69: 243; — om transporter av
intagna, 70: 169; — mathållning vid transporter, 70: 176; — klagomål mot kriminal¬
vårdsstyrelsen angående motarbetande av KRUM, 70: 154; — se även Fångvårds¬
anstalt.
Stämning, stämning i tvistemål har utfärdats på ansökan som var otjänlig för rättegång,
69: 25.
Säkerhetsfrågor, yttrande över parlamentariska nämndens i Wennerström-affären utlå¬
tande rörande handläggningen av säkerhetsfrågor, 69: 462.
Taxering, anstånd med avgivande av självdeklaration, 70: 345; — fråga om dokumen¬
tation av utredningsmaterial som annorledes än skriftligen tillförts taxeringsärende,
69: 361; — taxeringsnämnds skyldighet att införskaffa utredning, 70: 346; — taxerings¬
nämnds tillgång till deklarationsmaterial, 70: 347; — frågor om samråd mellan taxe¬
ringsnämnder då skattskyldig skall taxeras på flera orter, 69: 363; — fråga om inne¬
börden av taxeringsnämnds underrättelseskyldighet i olika fall, 69: 340, 360, 70: 346;
— skyldighet att dagteckna underrättelser m. m., 69: 365, 70: 347; — om taxerings¬
nämnds beslutskompetens och nämndens rätt att hålla »ajournerat» sammanträde efter
den 30 juni, 69: 362; — om skyldighet att tillhandahålla utdrag av taxeringslängd och
av nämndens protokoll, 69: 365; — skriftväxling hos prövningsnämnd, 70: 348; — en-
516
mansmål i prövningsnämnd, 69: 368; — formulering av prövningsnämnds beslut i
fall då taxeringsbesvär ej upptagits till prövning, 69: 350; — otillfredsställande besluts¬
redovisning hos prövningsnämnder, 69: 368, 70: 329; — taxeringsintendents kompe¬
tens är i princip begränsad till taxeringar i det egna länet, 69: 365; — taxeringsinten¬
dents utredningsskyldighet vid desertionsinvändning, 69: 367; — om skyldighet att
lämna kvitto å omhändertagna handlingar vid taxeringsrevision, 69: 365; -— frågor
om tillämpning av 72 a § taxeringsförordningen om rättelse av taxering, 69:371,
70: 349; — särskild skatteberäkning för makar, 70: 351 — diarieföring av ansökningar
om särskild skatteberäkning, 70: 354; — se även Dröjsmål, Jäv, Utredning.
Tillrättavisning, vid åläggande av tillrättavisning i form av extratjänst skall angivas om
extratjänsten skall utgöras av handräckningsarbete eller annan särskild uppgift,
69: 116. Jfr Kollektiv bestraffning.
Tillrättavisningsförteckning, se Allmänna handlingar.
Tillsyn, över lotterier, 69: 455; — över utmätningsmän, 69: 337.
Tjänstebil, disciplinär åtgärd mot styresman för fångvårdsanstalt för underlåtenhet att
föra körjournal, 69: 194.
Tjänstebrev, oriktigt användande av tjänstebrev för meddelande om grupplivförsäkring,
69: 321.
Tjänstefel, åtal för, se Allmänna handlingar, Civil verksamhet, Explosiva varor, Hand¬
läggning, Polismyndighet, Skjutning, Vårdhem, Ålderdomshem.
Tjänstematrikel, Se Pension.
Tjänsteplikt, förhållandet mellan lärares tjänsteplikt och hans religionsfrihet i fråga om
vakt över skolklass vid samling med konfessionella inslag, 69: 389; — tjänstepliktens
omfattning och åtaganden utom tjänsten för personal inom lantmäteristaten, 69: 397;
— kritik mot rektor för anlitande under tjänstledighet av skolexpedition för mång¬
faldigande av pornografiska teckningar, 70: 449.
Tjänstetillsättning, statsmyndighet äger ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd förbehålla viss
tjänst för endast män eller endast kvinnor, 69: 393; — tjänstemans utnyttjande av den
fria kritikrätten får ej ligga honom till last i fråga om befordran, 69: 401; — frågor
om vidimation av betyg och om komplettering av ansökningshandlingar, 69:401; —
fråga om formerna för samråd mellan sakkunniga i ärende angående tillsättning av
professur, 69: 404; — användande av psykologisk test vid tjänstetillsättning, 69: 403;
— underlätet ledigförklarande av tjänst efter undanröjande av tidigare tillsättnings¬
beslut, 69:404; — frågor om återkallelse av tjänstetillsättningsbeslut, 69:411, 413,
70: 406; — brister i fråga om skolstyrelses handläggning av anställningsfrågor be¬
träffande e. o. lärare, 70: 438; — diskriminering i platsannonser, 70: 387; — under¬
rättelse om tjänstetillsättningsbeslut, 70: 407; — besvärshänvisning i tjänstemanna¬
ärenden, 70: 408. Jfr Jäv.
Tjänstgöringsbetyg, se Betyg.
Tomtindelning, verkan av byggnadsnämnds underlåtenhet att till länsstyrelse redovisa
inkommen anmärkning mot utställt förslag till tomtindelning, 69: 420.
Trafiktillstånd, framställning angående tillståndsgivningen avseende drosktrafik i Stock¬
holm, 69: 426; — onöjaktig besvärshänvisning vid samtidig handläggning av konkur¬
rerande ansökningar om trafiktillstånd, 70: 434.
517
Tryckfrihet, frågor angående inskränkningar i rätten att fritt lämna upplysningar till
pressen och om ordningen för lämnande av pressinformation, 69: 316, 317; — anony¬
mitetsskydd för meddelare till pressen, 69: 319; — press release och allmänna hand¬
lingars offentlighet, 70: 304; — polismyndighets befattning med tryckt affisch som
påstås vara tukt- och sedlighetssårande, 70: 36; — skolföreningars affischering på
skolas anslagstavla, 70: 294; se även Allmänna handlingar.
Tvångsmedel, se Gripande, Åklagare.
Tystnadsplikt, se Sekretess.
Tävlingar, olämplig uttagningsgrund för deltagande i tävling, 70: 142.
Undervisning, fråga om användningen av boken »Samspel» i sexualundervisningen,
69: 429.
Ungdomsvårdsskola, fråga om elev vid ungdomsvårdsskola borde ha utskrivits från
skolan sedan han dömts till skyddstillsyn, 70: 234.
Uppbörd, fråga om laga skäl förelegat att innehålla inbetald överskjutande preliminär¬
skatt, 69: 352; — samordningsfrågor vid samtidigt yrkande om anstånd med betalning
av kvarstående skatt och anförande av besvär över taxering, 69: 373; —- dröjsmål med
återbetalning av skatt i anledning av beslut om nedsatt taxering, 69: 374; — se även
Motivering av beslut, Utredning.
Upphandling, felaktigheter vid handläggning av upphandlingsärenden, 69: 165, 188.
Upplysningsverksamhet, fråga om uttalande av regementschef framstått som inbland¬
ning i den politiska debatten, 69: 180.
Utbildning, fråga om fog förelegat för förvisning av en elev vid militär verkstadsskola
och om lärarkollegiet varit behörigt besluta därom, 69: 169; — elevs intagning i kom¬
munal damfrisörskola får ej göras beroende av facklig organisationstillhörighet,
70: 446.
Utlämning, förfarandet när fråga uppkommit om att begära att någon skall utlämnas
från annat land till Sverige, 70: 49.
Utmätning, fråga om överexekutor bort sakpröva besvär över utmätning trots formfel
vid förrättningen, 69: 336; — egendoms egenskap av enskild eller giftorättsgods saknar
betydelse vid utmätning, 69: 337; — fråga om utmätningsgäldenärs fordran skall ut¬
mätas i dess helhet, 69: 337; — länsstyrelses tillsyn över utmätningsmännen, 69: 337;
— fråga om verkställighet av utslag i lagsökningsmål utan företeende av det i utslaget
avskrivna skuldebrevet, 69: 338; — gäldenärs underrättande i förväg om utmätning,
69: 338; — obefogat krav på firmaregistreringsbevis, 70: 328; — se även Exekutiv
auktion.
Utredning, lokal skattemyndighets utredningsskyldighet i ärenden angående anstånd med
betalning av skatt, 69: 308; — beskattningsmyndighets och kammarrättens utrednings-
och motiveringsskyldighet i taxeringsmål angående ifrågasatt skentransaktion, 70: 329;
— utredningen hos länsstyrelse i besvärsmål angående lokala trafikföreskrifter,
70: 468; — se även JO.
Utsökningsmål, se Verkställighet.
518
Verkställighet, fråga om möjligheterna att verkställa utslag i utsökningsmål, innefattande
förpliktelse att bortföra byggnad från annans mark, och om fel vid handläggningen,
69: 325; — fråga om tiden för verkställbarhet av hovrätts bötesdom, 69: 335; — se
även Vräkning.
Villkorlig frigivning, se Kommunicering.
Visitering, av häktade, anhållna m. fl., 70: 68.
Vite, fråga om utsättande ex officio av vite i samband med meddelande av besöksförbud
i hemskillnadsmål, 69: 45.
Vitsord, se Betyg.
Vrak, framställning angående behovet av föreskrifter rörande fartygsägares skyldigheter
och myndighets rätt och plikt att ingripa med avseende på vrak, 70: 415.
Vräkning, fråga om verkställighet av vräkning, 69: 336.
Vårdhem, åtal mot socialdirektör för underlåtenhet att bryta praxis vid vårdhem att i
låst rum isolera berusade vårdtagare, 69: 261.
Yttrandefrihet, fråga om tjänstemäns lojalitetsplikt mot det egna verket och därav
eventuellt följande inskränkningar i deras yttrandefrihet, 70: 367.
Åklagare, underlåtenhet att ingripa vid flyktfara, 69: 54; — se även Häktning, Straff¬
föreläggande. Jfr Målsägande.
Ålderdomshem, fråga om socialnämndsordförandes skyldighet att biträda vårdtagare
vid fastighetsförsäljning, 69: 279; — åtal mot föreståndarinna på ålderdomshem för
åsidosättande av tjänsteplikt genom att medverka vid makens affärstransaktioner med
intagen på hemmet, 70: 245; — differentierade avgifter vid vård på ålderdomshem,
70: 255.
Åtal, åtal för underlåtenhet att ansöka om registrering av bil felaktigt nedlagt sedan
köparen upplyst om att han ej fått skattekvittot från säljaren, 69: 83; — fråga om
väckande av åtal innan förundersökning avslutats, 69: 85.
Ämbetsansvar, yttrande över ämbetsansvarskommitténs principbetänkande »Ämbetsan-
svaret», 70: 484.
Ändring av beslut, fråga om självrättelse av på felaktig automatisk databehandling
grundat oriktigt beslut, 69: 312. Jfr Tjänstetillsättning.
Övervakning, Övervakningsnämnd, övervakningsnämnds underlåtenhet att under över-
vakningstid vidta åtgärder beträffande person som dömts till skyddstillsyn, 70: 194.
Övning, anordnade av militära vinterövningar i stark kyla, 69: 185.
519
Bilaga 5
The Swedish Parliamentary Ombudsmän
Annual Report för 1969
Summary in English
The annual report for 1968 for the first time included a summary in English, which
was also issued as a separate publication. Judging from the interest shown, the summary
had a function to fulfil and we therefore intend to continue printing such summaries.
For the benefit of those who are not in possession of last year’s summary we begin with
a recapitulation of the historical and legal background of our Work.
When the Office of a parliamentary Ombudsman was created in 1809 the idea was
that one person should be appointed to supervise, on behalf of the Riksdag (Parliament),
all judges, civil servants and military officers in order to ensure that the law was observed
in the execution of official duties. The designation of the officer—justitieombudsman,
i.e. Judicial Commissioner—as well as the requirement that he should be a trained lawyer
emphasized his role as a watcher over the loyalty of public officers towards the law.
In 1915 the Riksdag found it necessary to separate the function of supervising the
military officers from the general supervisory functions of the justitieombudsman and
created a separate Office for the control of the armed forces and authorities attached
thereto—the militieombudsman (Military Commissioner). From 1915 onwards there
were consequently two parliamentary Ombudsmen in Sweden. The development after
the second World War led, however, to decreasing work for the militieombudsman but
increasingly onerous tasks for the justitieombudsman. The Riksdag in December 1967
therefore decided on quite a radical reform to take effect in March 1968.
In short, the reform meant that the two offices of the justitieombudsman and the
militieombudsman were turned into one sole institution with three Ombudsmen, each
styled justitieombudsman, and with a common staff of assistants. The supervisory duties
of the Ombudsmen were to be distributed among them on grounds of substance. The
Riksdag was anxious to strengthen the supervision of administrative fields where deten-
tions and other restrictions of the personal liberty were possible, e.g. in connection with
the care of children and young persons, the administration of the temperance laws,
prison administration, and the care of mentally disordered persons. The main task of
one of the Ombudsmen therefore is to supervise the province of social welfare. He is
also in charge of matters concerning social insurance, building and planning, and
questions of classification of documents with regard to publicity.
With regard to the two other Ombudsmen a rearrangement of the fields of super¬
vision was made in 1969 so that one of them now is keeping watch over the judiciary as
well as over the prosecutors and the police. In addition to this, which may be regarded
as his main task, he also supervises the armed forces. The third Ombudsman takes care
of all kinds of civil administration which does not belong to the domain of the first-
mentioned Ombudsman. The two Deputy Ombudsmen who belong to the organization
will serve when an Ombudsman is in need of relief on account of journeys of inspec-
tion or particularly time-consuming cases, or when he goes on holiday.
Ombudsman for the first and the third areas of supervision, respectively, are Mr.
Alfred Bexelius and Mr. Ulf Lundvik. Ombudsman for the second area was Mr. Hugo
520
Henkow, who, however, resigned in November. Mr. Gunnar Thyresson, a former Deputy
Ombudsman, was elected as his successor. As a new Deputy Ombudsman beside the
remaining one, Mr. Gustaf Petrén, Mr. Bertil Wennergren, the former chief of the
Ombudsmen’s staff, was elected.
In the staff of the Ombudsmen there are the following posts: one Chief of Staff, six
Chiefs of Sections (there are two sections for judicial and two for administrative matters,
one for military and one for civil service questions), and four Deputy Chiefs (concerned
with prison administration, local government, taxation and military matters respectively).
In addition to these there are some eight supernumerary officers. All members of the
staff are qualified lawyers, most of them drawn from the judiciary. There are also about
fifteen clerks, assistants and typists. The budget of the Office with all salaries and costs
included amounts to about 2,800,000 Swedish crowns. The salary of an Ombudsman
equals that of a Judge of the Supreme Court, i.e. 104,400 crowns a year.
According to the Swedish Constitution all judges, civil servants and police and military
officers are bound to give the Ombudsmen all the assistance they may require. All
public prosecutors must aid the Ombudsmen by instituting proceedings when requested
to do so. Furthermore, the Ombudsmen have access to all files and records of the
courts, the administrative authorities, and the armed forces. On request the documents
must be sent to the Ombudsmen. The Constitution anticipates that further Instructions
as to the activities of the Ombudsmen should be given by the Riksdag, and new Instruc¬
tions were issued in connection with the reform. Mainly, however, they merely codified
what had long been the established practice of the Ombudsmen.
According to the Instructions, supervision is to be exercised by inspections and in-
quiries and by such other means as may be appropriate in the circumstances. The Om¬
budsmen may embark on inquiries on account of complaints, observations in the course
of inspections, or for other reasons. Among the measures which are mentioned by the
Instructions as available to the Ombudsmen are recommendations to the Riksdag or the
Government for amendment of the law or for some other action. There are also provi¬
sions for the prosecution in a court of law and for disciplinary proceedings by the
competent authority against an official who has broken his duty, although these powers
are rarely used nowadays. When an official is found åt fault the Ombudsman may
instead issue a more or less severe admonition. Quite often the Ombudsman, when giving
his decision in a case, takes the opportunity of making a pronouncement with regard
to the interpretation or application of the rules in question or as to what, in his opinion,
is the proper course of administration in a given situation. Here his competence,
however, is limited to reasoned argument. He may not order an official to change a
decision, nor can he intervene and reverse it.
Complaints must be made in writing. They generally arrive by mail, many of them are
handwritten and few compiled with the assistance of a lawyer. Complainants very seldom
appear personally to see the Ombudsman. The usual way of handling a complaint that
calls for investigation is either simply to send for the documents, or to remit the com¬
plaint to the authority or official concerned and ask for an explanation and comments.
In the latter case the reply is forwarded to the complainant together with an invitation
to give his point of wiev. If necessary, further correspondence may take place, and the
opinions of experts and interested bodies may be taken. When the inquiries are finished,
one of the lawyers on the staff prepares the case for decision and presents it to the
Ombudsman together with a draft decision. The Ombudsman then makes his decision.
The procedure is thus generally written, but it now and then happens that oral hearings
are held with the official concerned or with an expert or other “witness”, either before
the Ombudsman himself or, usually, before a member of the staff. When someone has
to be heard orally, it is, however, often more practical to let a chief of police or a public
521
prosecutor take care of this phase of the investigation. Furthermore, an Ombudsman is
not entitled to hear a person under oath; in principle, only a court of law may do so in
Sweden.
In 1969 a total of 3 128 fresh cases were registred with the Ombudsmen. Out of these
2 708 were complaints, and 393 were initiated by the Ombudsmen themselves as a result
of newspaper articles, observations in the course of inspections, or for some other reason.
The rest of the cases had reference to organizational and similar administrative matters.
In comparison with 1968 these figures signify an increase in the cases of complaints by
about 25 per cent. Compared to the increase between 1967 and 1968, which was 10
per cent, this is quite an alarming figure. The increase mainly seems to depend on the
wave of social consciousness that has swept through the Swedish community particularly
during the last year. In an “active society” pressure groups as well as socially committed
individuals are inclined to try all means of influencing the social processes. It is not
astonishing that they should also try lodging complaints with the Ombudsmen. It is
symptomatic that political youth leagues have written to the Ombudsmen during 1969
much more often than in any previous year. As in 1968 private persons have also sent
newspaper articles to the Ombudsmen and asked for investigations to an extent hitherto
unknown.
Leaving the administrative cases out of account, a total of 2 948 cases were dealt with
in 1969; in the end of the year there were 757 case still under consideration. The tables
on the following pages show the kind of public activity concerned and the outcome of
the cases.
522
Schedule of complaint cases finished during 1969
Activity concemed
|
Result
|
|
|
|
|
|
|
Proposals Prose- Admo-
to the cutions or nitions
Govern- discipli-
ment nary
pro-
ceedings
|
No criti- Referred
cism af ter to other
investi- agencies
gation or State
organs
|
Dismissed Total
without
investi-
gation
|
Courts ...................
|
|
|
27
|
132
|
1
|
69
|
229
|
Public prosecutors..........
|
|
|
10
|
67
|
24
|
30
|
131
|
Police authorities; criminal
|
|
|
|
|
|
|
|
matters.................
|
|
1
|
7
|
82
|
14
|
55
|
159
|
Police authorities; other mat-
|
|
|
|
|
|
|
|
ters ....................
|
|
1
|
11
|
44
|
2
|
14
|
72
|
Prison administration.......
|
|
1
|
42
|
263
|
43
|
41
|
390
|
Armed forces..............
|
i
|
3
|
25
|
66
|
3
|
42
|
140
|
Ohild welfare..............
|
i
|
|
16
|
74
|
|
23
|
114
|
Social welfare.............
|
|
|
2
|
45
|
|
12
|
59
|
Care of alcoholics..........
|
|
|
4
|
15
|
|
3
|
22
|
Medical care ..............
|
|
|
7
|
144
|
2
|
39
|
192
|
Social insurance ...........
|
|
|
6
|
30
|
4
|
10
|
50
|
Public health..............
|
|
|
7
|
39
|
1
|
15
|
62
|
Planning..................
|
|
|
7
|
49
|
|
7
|
63
|
Execution.................
|
|
|
15
|
37
|
1
|
21
|
74
|
Local govemment..........
|
|
1
|
9
|
47
|
1
|
40
|
98
|
Communications ...........
|
|
|
17
|
69
|
|
29
|
115
|
Taxation and revenue ......
|
|
|
34
|
59
|
1
|
43
|
137
|
Education, culture, State
|
|
|
|
|
|
|
|
Church.................
|
|
|
17
|
64
|
1
|
24
|
106
|
Agriculture ...............
|
|
|
1
|
27
|
1
|
10
|
39
|
Trade and commerce.......
|
|
|
|
12
|
|
4
|
16
|
Domestic matters ..........
|
|
|
7
|
20
|
1
|
6
|
34
|
Miscellaneous..............
|
|
|
1
|
26
|
|
13
|
40
|
Complaints with unclear mean-
|
|
|
|
|
|
|
|
ing.....................
|
|
|
|
|
|
43
|
43
|
Complaints outside jurisdiction
|
|
|
|
|
|
154
|
154
|
|
2
|
7
|
272
|
1 411
|
100
|
747
|
2 539
|
523
Schedule of cases initiated by an Ombudsman and finished during 1969
Activity concerned
|
Result
|
|
|
|
|
Proposals
to the
Government
|
Prosecutions
or discipli-
nary
proceedings
|
Admonitions Finished
without
final
criticism
|
Total
|
Courts .................
|
2
|
|
31
|
12
|
45
|
Public prosecutors........
|
|
|
7
|
2
|
9
|
Police authorities ........
|
|
|
8
|
4
|
12
|
Prisan administration.....
|
|
|
3
|
21
|
24
|
Armed forces............
|
1
|
|
61
|
23
|
85
|
Child welfare............
|
|
|
14
|
5
|
19
|
Care of alcoholics........
|
1
|
|
11
|
2
|
14
|
Medical care............
|
|
|
4
|
1
|
5
|
Public health............
|
|
|
2
|
1
|
3
|
Execution...............
|
|
|
2
|
4
|
6
|
Local government........
|
|
|
2
|
4
|
6
|
Communications.........
|
.. 1
|
|
4
|
6
|
11
|
Taxation and revenue ....
|
|
|
98
|
20
|
118
|
Miscellaneous ...........
|
|
|
16
|
11
|
27
|
|
5
|
|
263
|
116
|
384
|
The proposals to the Government dealt with:—
the procedure for investigating military aeroplane accidents and the introduction of
more severe rules for flying personnel as to the consumption of alcohol;
the need of regulations conceming wrecks with regard to the owners’ responsibilities
and the rights and duties of the authorities to intervene in the interests of safety, nature
conservancy etc.;
a more appropriate use of funds destined for national service men and their families;
the creation of a right for a parent to receive compensation for his costs when sum-
moned to attend court proceedings against his child;
an extension of the competence of junior judges in local courts;
compensation from public funds to a child who, on account of negligence of a public
official, had not been granted the child pension he was entitled to;
the desirability of policemen wearing civilian clothes and using plain cars when
assisting agencies working in the fields of the temperance, child welfare or mental
illness administration.
There were no proposals to the Riksdag. The usual way of drawing attention to the
need of legislative amendments etc. is to tum to the Government.
The prosecutions were directed against:—
a judge of a local court for having neglected to order a person in custody to be set
free after the trial;
a chief of police for rude language when speaking about a subordinate;
524
municipal functionaries for having disregarded the rules as to the publicity of docu-
ments;
a national service officer for insufficient safety measures åt a shooting practice;
a policeman for rude language and behaviour against a young student who had parti-
cipated in a demonstration against “American imperialism”;
a chief judge of a local court for not having entered judgement in due time;
a judge of a local court for having shouted åt a female clerk so that she received a
shock and was permanently injured.
The disciplinary proceedings were directed against:—
a military officer for bad behaviour and insulting a subordinate;
a prison warder for having neglected to receive a person who had been summoned
to the prison in order to be imprisoned.
The report also contains a list of courts, administrative agencies, regiments etc. in-
spected by the Ombudsmen in the course of the year. Altogether about a hundred dif-
ferent authorities are mentioned in that list.
In order to give a general idea of the nature of the admonitions issued by the Ombuds¬
men, it may be mentioned by way of example that the Ombudsmen have reminded
officials—judges as well as civil servants and military officers—of their duties with
regard to matters of procedure, both in particular and general respects, e.g. the obser-
vance of the rules of no bias, of the hearing of both sides and of the stating of reasons
for adverse decisions. Quite often criticism has been directed against administrative
officials for erroneous interpretations or applications of substantive provisions of the
law. Unreasonable delays in the handling of cases have also rather frequently been
criticized.
Of the cases dealt with in 1969 a number have been selected for full reports with
case histories in the Annual Report. The selection includes all cases that have led to
proposals to the Government as well as those which have resulted in prosecutions or
disciplinary proceedings. Of the remainder a few instances will be mentioned below.
When the principle of the freedom of the press was introduced into Sweden in 1766
it was considered necessary to combine it with the principle of free access to official
files and documents. The Citizen should be free to study the documents åt the premises
of the authorities, to take copies, to print the documents and to discuss them freely.
This open system has prevailed in Sweden ever since and is looked upon as one of
the most valuable guarantees of a fair public administration. Much to the surprise of
many foreign visitors it has proved to work well even in the modern welfare State,
although the list of exceptions from publicity has increased considerably in the interest
of individual privacy as more and more facts of a private nature are inserted into the
registers of the agencies. It has from the beginning been looked upon as one of the
most important tasks of an Ombudsman to protect and promote the system of document
publicity. The system has also been spöken of as one that promotes the work of an
Ombudsman as it makes it possible for the individual Citizen or the press to discover
maladministration and report it to the Ombudsman. The Ombudsmen deal with a few
dozen cases every year in which it is alleged that the principle of document publicity has
been disregarded. One of the most interesting cases this year in point of principle con-
cerned the question how a press release system should be organized so as to accord
with the system of document publicity.
The Ombudsmen have through the years paid great attention to the principle that
the authorities should State the reasons for their decisions, when these affect individ-
uals negatively. There have been several cases on this in 1969. One of them contains
525
a particularly thorough analysis of the problems involved. The taxation authorities and
the Administrative Court of Appeal had found a taxpayer liable to pay tax for a pay-
ment that his son had received for a consignment of timber. None of the instances had,
however, explained to the taxpayer that the reason for the finding was that they
regarded the transaction as a sham one. By not receiving straightforward information
on this point the taxpayer had in the Ombudsmän^ opinion been denied a fair trial
In another case a taxpayer had been refused the advantage of not paying tax in respect
of income denved from working abroad. The taxation authorities did not give him the
real reason which was that they, on rather good grounds, suspected that the taxpayer
would not work abroad as long as he indicated and as was necessary for granting the
advantage—but simply referred to the contents of the legal provisions. In both cases
the authorities were quite severely admonished by the Ombudsman.
Inmates of mental hospitals have complained of the treatment, the food and other
practical things. Some have been dissatisfied because they have not been transferred
to some other hospital according to their wishes. There is not much an Ombudsman
can do in such cases but to inspect the case records and inform himself of the con-
ditions m the hospital in question. But this kind of control is usually enough to reveal
abuses, if there are any. The most important cases in the province of mental care have
concerned such inmates as the courts have declared guilty of crimes but not punishable
and in need of treatment in a mental hospital. Some members of this category, referred
to as psychopaths or sociopaths, have created special problems with regard to discipline
etc., and the Ombudsman has made investigations and expressed his views as to the
matter. In another case of interest in point of principle a mentally disordered man,
who had committed severe crimes of violence against his wife, had been placed in a
mental hospital situated in the neighbourhood of the wife’s home. The wife complained
and said that she felt utterly unsafe particularly as her husband was given ground
privileges. The Ombudsman criticized the National Health and Welfare Board and the
hospital authorities for not having paid proper attention to the question of the wife’s
safety. A reprimand was in yet another case directed against the senior physician of
a mental hospital for not having admitted an alcoholic who was in urgent need of
treatment but lacked the necessary certification. The Ombudsman has also criticized
doctors for not having given enough consideration to their duties when giving certifi-
cates for compulsory admission into mental hospitals.
As regards the armed forces one case that attracted great attention concerned an
officer who meant that he had not been correctly treated by his colonel and other
superior officers with regard to marks, promotion etc. The affair caused very com-
prehensive investigations and the Ombudsman s decision included points of view on
the powers of a regiment to accept gifts of works of art for its mess-rooms. Another
case which led to unusually thorough investigations concerned a military physician
who, being pressed for time, had given certain national service men double doses of
injection by mistake. Among the military cases those concerning exemption from mili¬
tary service also deserve particular notice.
Questions relating to the civil service have been quite numerous. The Ombudsman
has been obliged to express opinions about the right of a leading civil servant to defend
publicly the policy of his agency and to use rather drastic words when doing so, but
also conversely about the limits of the freedom of expression that an official may have
to respect for reason of loyalty towards his agency when appearing publicly though
otherwise than as a representative of the agency. The first-mentioned case concerned
the head of the prison administration and the second one officials of the National
Board of Education. More frequently the cases in the civil service fields originate,
526
however, from complaints as to appointments, particularly academic and educational
ones.
From the educational world it may also be mentioned that the general drive för
democracy in the schools has induced pupils to write to the Ombudsmen on a number
of occasions and ask for opinions on different matters. In one such case the Ombuds¬
man discussed the legal aspects of the use by pupils’ associations of the school’s
notice-board för their announcements. The Ombudsman was also asked if it could be
made a condition of entering a public hairdressers’ school that the pupil belonged to
a certain labour union. The Ombudsman found such a condition unlawful.
The increasing watchfulness against all forms of discrimination was reflected in one
decision. It has been laid down by royal ordinance that no State authority may, without
permission of the Government, reserve any office in the public service of the State
exclusively for men or women. Furthermore, it is the declared policy of the Govern¬
ment that there should be no discrimination as to sex or age in any advertisement in-
viting applications for vacancies in the public service. Nevertheless, certain advertise-
ments have appeared stating, for instance, that a female clerk was wanted, or that the
applicant should be “between 30 and 40 years of age”. In 1969 a number of such
cases were investigated by the Ombudsman, who made it quite clear in his decision that
such deviations from official policy could not be tolerated. There was a similar kind
of discrimination, in the opinion of the Ombudsman, where certain authorities had
stated in their advertisements that a “certificate of good health” was required. It is
laid down by statute that a person must produce a “doctor s certificate before being
appointed to an office in the State public service, but there is no provision that the
certificate must evidence the good health of the applicant. The wording of the advert¬
isements was, in the view of the Ombudsman, apt to deter disabled persons generally
from applying.
There has been a particularly great number of complicated matters conceming child
welfare. Several of them have been focused on the work of child welfare officials and
the assistance of the police when a child is fetched from a parent and handed over
to the other parent or to a child welfare institution. The risk of dramatic scenes is
apparent and the press is often on the spot. The Ombudsman gave his opinions on the
way the matters handled. In some much noticed cases, e.g. where a baby had been
maltreated and a mother with five small children had been left on her own, the Om¬
budsman found reason to criticize the authorities and suggest means of preventing
repetitions.
Finally it may be mentioned that there have been some cases conceming driving li-
cences which have given rise to legally interesting questions, as for instance, if a person
with an IQ under 65 should be granted such a licence. As a result the Ombudsman
wrote to the National Health and Welfare Board and suggested a revision of the rules
for medical examinations in connection with applications for driving licences.
Stockholm in January, 1970.
ALFRED BEXELIUS ULF LUNDVIK GUNNAR THYRESSON
Sven Sjöberg