JUSTITIEOMBUDSMANNENS
ÄMBETSBERÄTTELSE
AVGIVEN TILL RIKSDAGEN
ÅR 1967
IVAR HiEGGSTRÖMS TRYCKERI AB
STOCKHOLM 1967
INNEHALL
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse
Inledning ..................................
I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagar- och
exekutionsväsendet samt kriminalvården
A. Åtal och disciplinär åtgärd
1) Åtal mot häradshövding för dröjsmål med färdigställande av domar och utslag i
avgjorda mål m. m................................
2) Åtal mot biträdande kronofogde för att denne i sin tidigare egenskap av lands¬
fiskal-utmätningsman missbrukat sin ställning genom att taga befattning med och
fördröja handläggningen av utsökningsmål rörande hans hustru samt för dröjsmål
med besvarande av remiss från JO ............................
3) Disciplinär åtgärd mot anstaltsläkare vid fångvårdsanstalt för underlåtenhet att
vidtaga erforderliga åtgärder för att utreda om intagen borde överflyttas till psykia¬
trisk avdelning inom kriminalvården ...........................
4) Disciplinär åtgärd mot förrådsförman vid fångvårdsanstalt för att han — i syfte att
utjämna uppkomna brister — avsiktligen levererat mindre kvantiteter än medföl¬
jande reversal utvisade ................................
B. Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden
1) Fråga om särskilda åtgärder kan anses påkallade för att åstadkomma en jämn för¬
delning mellan advokater av uppdrag såsom offentlig försvarare
2) Sedan reseförbud meddelats misstänkt med föreskrift att passet skulle omhänder-
havas av polisen, har förbudet hävts med den inskränkningen att passet alltjämt
skulle omhänderhavas av polisen. Hovrätt och JO har olika meningar i frågan om
något reseförbud består ..............................
3) I ett till stöd för yrkande om omyndighetsförklaring av B. L. åberopat läkarintyg
angavs att B. L.:s hörande vore utan gagn, enär ärendet ur psykiatrisk synpunkt
vore helt klart, men att barnen hade olika intressen och att det ur deras synpunkt
vore lämpligt att ombud för B. L. fick tillfälle att yttra sig. Fråga om domstolen
bort avgöra målet utan huvudförhandling.............................
4) Fråga i ärende angående tillstånd till försäljning av omyndigs fastighet om rätten
ägt underlåta bereda den omyndige tillfälle att yttra sig. Tillika fråga huruvida
överförmyndaren på grund av jäv bort avhålla sig från att taga befattning med
frågan om tillstånd till försäljningen ........................
5) Fråga om återkallelse av redan upptagen växelprotest må ske..................
6) I lagsökningsmål yrkas fastställelse till betalning ur fastighet av ränta å intecknad
gäld. Fråga om ränta kunde utdömas »tills betalning sker» oaktat talan icke fördes
beträffande intecknat kapitalbelopp .........................
7) Tillvägagångssättet vid underrättelse enligt 23 kap. 18 § RB
9
15
32
50
55
57
63
68
71
76
80
83
4
8) Fråga om säkerhetspolisens register sätter medborgarnas rättigheter på spel (I och
II). Forskare har begärt besked av rikspolisstyrelsen huruvida registrering av kom¬
munister och kommunistsympatisörer ägde rum. Fråga huruvida styrelsen haft laga
stöd för att vägra lämna uppgift härom (II). Fråga om en jur. stud. — som genom
beslut av länspolischef förvägrats godkännande såsom vaktman — kunde förmenas
rätt att taga del av utredningen på vilken beslutet grundats, bl. a. en promemoria
från säkerhetspolisen (III) ..................................................
9) Fråga om polisen äger föra register över och fotografera personer som varit miss¬
tänkta för kriminell homosexualitet och om det finns risk för att uppgifter ur
registret kan komma till obehörigs kännedom ..................................
10) Fråga om interimistiskt beslut av domstol om hävande av sammanlevnaden mellan
makar kan verkställas av utmätningsmannen enligt 37 § UL eller först efter över-
exekutors förordnande enligt 38 § UL ........................................
11) Utmätning av muntlig fordran (I) samt förfarandet hos utmätningsmannen medan
utmätningsfrågan är föremål för besvärsmyndighets prövning (III). Tillika fråga
om dröjsmål med handläggningen av ett utsökningsmal hos överexekutor (II) ....
12) Kriminalvårdsfrågor .........................................................
C. Framställning och utlåtande till Konungen
1) Finsk medborgare tillhöriga lösören, som omhändertagits av polisen, har genom
olämplig förvaring förstörts. Framställning om ersättning av allmänna medel härför
2) Utlåtande över 1963 års JO-utrednings betänkande..............................
D. Anteckningar rörande iakttagelser vid inspektioner m. m.
Domstolsväsendet
1) Om dröjsmål med verkställande av förundersökning ............................
2) Dröjsmål med sinnesundersökningar i brottmål ................................
3) Om tillämpningen av tvingande forumbestämmelser i tvistemål ..................
4) Skall i samband med dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad förmyndare för¬
ordnas för underårigt barn som ingått äktenskap? ..............................
5) Får beslag som eljest bort ske underlåtas, då föremålet är omhändertaget med stöd
av lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.? ......................
6) Kallelse i dispositivt tvistemål av part, som är häktad och vars personliga inställelse
icke påfordras av rätten, samt delgivning av sådan kallelse ......................
7) Om avgörande av brottmål i den tilltalades utevaro ............................
8) Översändande av domar till körkortsregistret ..................................
9) Ang. delgivning av dom med den som är intagen a rättspsykiatrisk klinik vid krimi¬
nalvården ..................................................................
JO) Tillämpningen av 13 § KK 10 juli 1947 med bestämmelser ang. vissa kostnader vid
domstol ....................................................................
11) Utbetalande av ersättning som tillerkänts biträde enligt lagen om fri rättegång----
12) Inbindning av dagboksblad samt av akter i ärenden ............................
13) Om domstols lämnande av muntliga upplysningar rörande fastighetsförhållanden ..
14) Behöver i mål om betalningsföreläggande grund angivas för ränteyrkande? ........
15) Personundersökning i brottmål ................................................
16) Smärre fel och brister vid handläggningen av mål och ärenden ..................
87
96
98
100
107
116
117
126
127
128
130
131
132
133
134
136
137
138
139
140
141
142
144
5
Polis- och åklagarväsendet
17) Åklagares befogenhet att nedlägga väckt åtal .................................. 148
18) Bör åklagare i samband med åtal för checkbedrägeri, då checkarna honorerats av
annan kreditinrättning än trassatbanken, förbereda och utföra trassatbankens talan?
RB 22 kap. 2 § ............................................................ 151
19) Fråga huruvida i visst fall åklagare bort yrka undanröjande av strafföreläggande 152
20) Ang. hämtning till förhör .................................................... 153
21) Fråga huruvida polisen äger befogenhet att omhändertaga person, som ansetts ha
falskeligen larmat polisen .................................................... 154
Exekutionsväsendet
22) Om handläggningen hos överexekutor av avhysningsmål, då talan rörande hyresför¬
hållandet samtidigt är anhängigt hos hyresrådet ................................ 156
II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig beskaffenhet
A. Disciplinär åtgärd
1) Disciplinär åtgärd mot landskanslist å länsstyrelse för felaktig handläggning av
ärende angående flyttning av gravsatt aska .................................... 159
B. Vissa ärenden som förcnilett erinringar eller andra uttalanden
1) Skall en handling, som under beredningen av ett regeringsärende har utarbetats
inom ett statsdepartement och för samråd överlämnats till ett annat departement,
anses expedierad från det förra och inkommen till det senare och därmed betraktas
som allmän handling? ....................................................... 162
2) Generaldirektör — som av statsråd fått muntligt förhandsbesked om att tillstånd
till visst extrauppdrag kunde lämnas — har under lång tid underlåtit att söka
Kungl. Maj:ts tillstånd. Tillika fråga om lämpligheten av att högre befattningsha¬
vare inom medicinalstyrelsen innehar uppdrag hos försäkringsbolag och av att do¬
mare och andra tjänstemän är ledamöter av försäkringsbolagens nämnder för en¬
hetlig bedömning av skadefall ................................................ 164
3) Bristfällig handläggning hos skolöverstyrelsen och andra skolorgan av ärenden rö¬
rande förvisning av elev. Hemställan till skolöverstyrelsen att utfärda anvisningar
rörande handläggningen av sådana ärenden .................................... 173
4) Fråga om tillfälle bör beredas sökande av lärartjänst att, innan tillsättningsärendet
avgöres, avhjälpa smärre brister i ansökningshandlingarna ...................... 187
5) I tjänstetillsättningsärenden förekommer att upplysningar om olika sökande under
hand införskaffas. De inhämtade uppgifterna dokumenteras icke och betraktas såsom
förtroliga. Denna praxis har ansetts oförenlig med offentlighetsprincipen och medför
risk för att avgörandena grundas på oriktiga uppgifter (I och II). Fn ändring av
denna praxis har ansetts önskvärd och aktualiserar fråga om utsträckt sekretess¬
skydd (I). Tillika fråga om myndighet är skyldig att till sökande redovisa källan
till en under hand inhämtad, oriktig uppgift, som påverkat utgången av tjänstetill¬
sättningsärende (II) ......................................................... 192
6) I samband med uppkommen fråga om fel begåtts inom skolöverstyrelsen vid utar¬
betandet av prov till studentskrivning i engelska och om omskrivning borde ske har
befattningshavare vid styrelsen underlåtit att lämna fullständiga upplysningar och
gjort missvisande uttalanden ................................................. 207
7) Fråga om skolstyrelse haft skäl att avslå ansökan om upplåtelse av skollokal för
vissa aftonkurser i maskinskrivning, anordnade av ett privat företag, som även be¬
drev försäljning av skrivmaskiner ..................... 223
6
8) Fråga om kyrka får upplåtas för vigsel i frikyrklig ordning ...................... 228
9) Fråga om kommun ägde att av person, som icke hade annan inkomst eller tillgång
än folkpensionen, tillgodoräkna sig högre ersättning för vård å ålderdomshem än
som motsvarade folkpensionen minus avdrag för fickpengar. Hemställan till social¬
styrelsen om utfärdande av råd och anvisningar om formerna för träffande av avtal
med vårdtagare om avgift för vård på ålderdomshem, om skyldighet för socialhjälps-
berättigad att bidraga till vårdavgiften, om rätten att uppbära vårdtagares folk¬
pension och om innebörden av åliggandet att utge fickpengar.................... 238
10) I samband med delgivning av beslut om omhändertagande av barn för samhällsvård
skall vårdnadshavaren och barnet, om det fyllt 15 år, anmodas skriftligen förklara
om han samtycker till att beslutet verkställes. Med hänsyn till beslutets vittgående
rättsverkningar har det ansetts önskvärt att den delgivne får en skriftlig redogörelse
för de befogenheter som tillkommer barnavårdsnämnden på grund av beslutet. Fram¬
ställning till socialstyrelsen om utarbetandet av sådan redogörelse ................ 247
11) Underåriga som omhändertagits för samhällsvård och som av barnavårdsnämnd pla¬
cerats i enskilt jordbrukarhem klagar över att de använts till arbete i alltför stor
utsträckning och att de fått för litet fickpengar för sitt arbete. I anledning av i ären¬
det framkomna brister med avseende å tillsynen över de omhändertagnas arbetsför¬
hållanden och rätt till skälig ersättning för sitt arbete har framställning gjorts till
socialstyrelsen om utfärdande av råd och anvisningar till barnavårdsnämnderna i
dessa hänseenden ............................................................ 253
12) Sedan samhällsvården för ett barn, som placerats i fosterhem, förklarats avslutad
i anledning av framställning från modem att själv få ta hand om barnet, vägrar
fosterföräldrarna att lämna barnet från sig. Kritik mot länsstyrelse för att den,
genom utdragen (tvåårig) handläggning av ärenden rörande handräckning för utläm¬
nande av barnet och rörande besvär över av barnavårdsnämnd meddelat flyttnings-
förbud, påverkat utvecklingen av fosterbarnsförliållandet ........................ 274
13) Socialnämnd har medverkat till flyttning av socialhjälpsbehövande utan att taga
kontakt med socialnämnden i inflyttningskommunen och utan att verkställa den
utredning i övrigt som varit påkallad med påföljd att de behövande icke fått till¬
fredsställande hjälp .......................................................... 280
14) Rektor vid yrkesskola har meddelat samtliga elever att permissionerna skulle indra¬
gas, om visst tillgrepp inte uppklarades. Förfarandet har ansetts felaktigt........ 294
15) Fråga om det fanns tillräckliga skäl att vägra den som tidigai'e vårdats på sinnes¬
sjukhus att taga del av den beträffande honom förda journalen ................ 295
16) Journal rörande person som vårdats på mentalsjukhus har utlämnats till professor
som icke behövde journalen för sin tjänst och som använt uppgifter ur journalen
för att bemöta ett tidningsinlägg av den journalen rörde ........................ 298
17) Landstingsdirektör har vägrat tidningsmän att taga del av förvaltningsutskottets
diarium. Tillika fråga om handling som i tjänsten inkommit till befattningshavare
hos landstinget bör diarieföras .............................................. 302
18) Fråga om nykterhetsnämnd ägde betäffande posttjänsteman, som var föremål för
nämndens behandling, taga kontakt med dennes överordnade och att till postverket
på begäran utlämna uppgifter rörande tjänstemannens förhållande i nykterhetshän-
seende ..................................................................... 311
19) Sedan beslut av kyrkofullmäktige rörande avgifter för upplåtelse av urnnischer i ett
columbarium överklagats, har en professor på uppdrag av ombud för församlingen
avgivit utlåtande om lagligheten av beslutet. Fråga om utlåtandet vore att anse
såsom avgivet i en rättstvist och därför kunde hållas hemligt och om kyrkorådet
ägt att upprepade gånger bordlägga en av klaganden framställd begäran att få ta
del av utlåtandet. Tillika fråga om kyrkonotarie kunde anses skyldig till tjänstefel
genom underlåtenhet att lämna kyrkorådet erforderliga råd...................... 316
7
20) Äger den som beviljats byggnadslov på egen risk påbörja arbetet innan beslutet
vunnit laga kraft............................................................ 325
21) Fråga om byggnadslov för ianspråktagande av byggnad för annat ändamål än det
vartill byggnaden förut varit använd, må tidsbegränsas ........................ 327
22) Fråga huruvida det är lämpligt att den, som sysslar med tomtexploateringsverksam-
liet inom en kommun, är ledamot av kommunens byggnadsnämnd................ 329
23) Fråga bl. a. om kontorsbiträde som i god tro uppburit lön för sju månader enligt
för hög löneklass var pliktig att återbetala vad hon för mycket uppburit och om
kvittning kunde mot hennes bestridande ske genom avdrag å lön ................ 334
24) Fråga om lantbruksnämnd i sin rationaliseringsverksamhet äger beakta sociala och
humanitära synpunkter ............... 338
25) Fråga om tillfälle bör beredas den, som genom avlämnande av mantalsuppgift fram¬
ställt yrkande om att bli mantalsskriven i viss kommun, att yttra sig, innan beslut
om avförande ur mantalslängden fattas ........................................ 340
26) Fråga om lotteriförordningen är tillämplig med avseende å bingospel, anordnat av
idrottsförening .............................................................. 346
27) Fråga om lämpligheten av viss polismyndighets praxis att till kontrollant för lotteri
alltid utse en polisman ...................................................... 350
28) Fråga om det förelåg skyldighet för polismästare att utfärda tjänstgöringsbetyg för
person som slutat anställning vid polisverket 8 år tidigare ...................... 357
29) Fråga om viss uppgift bort intagas i tjänstgöringsbetyg ........................ 359
30) Sekreterare i naturvårdsråd i ett län har förespeglat läkare, som genom att placera
avfall i en skog gjort sig skyldig till straffbar förseelse, att polisanmälan ej skulle
ske, om läkaren betalade 300 kr. till en hembygdsförening. Fråga om sekreteraren
var underkastad tjänstemannaansvar och om förfarandet innefattade tjänstefel .... 366
31) Fråga om beslut om arbetsgivaransvar för preliminär skatt kan anses röra arbets¬
tagaren och om tillfälle därför bör beredas honom att yttra sig över utredning,
innan beslut meddelas ....................................................... 367
32) Sedan arrenderätten till stad tillhörig mark överlåtits på H. samt denne begärt till¬
stånd till överlåtelsen, förklarade drätselkammaren, utan att yttra sig om framställ¬
ningen, att staden var villig att utarrendera marken till H. på kortare tid och till
högre arrende än enligt gällande arrendekontrakt. Förfarandet som var ägnat att
medföra förlust för överlåtaren har ansetts oförenligt med stadens civilrättsliga
förpliktelser och därför oriktigt .............................................. 373
33) Oriktiga anteckningar om underlag för beräkning av skogsvårdsavgift har ansetts
skola rättas i den ordning som är stadgad för uppbördsmål och ej taxeringsbesvärs-
vägen. I anledning av skiftande praxis har åtgärd vidtagits i syfte att vinna enhet¬
lig praxis .................................................................. 376
34) Tillvägagångssätt vid skönstaxering .......................................... 381
35) Sedan kommunalfullmäktige tillstyrkt rusdrycksutskänkning i viss lokal dels under
återstoden av löpande oktrojperiod och dels under därpå följande fyraårsperiod har
länsstyrelsen genom särskilda beslut — meddelade av olika tjänstemän —• först givit
tillstånd till utskänkning under förstnämnda period och kort därefter, utan att nytt
material av betydelse tillkommit, vägrat tillstånd för följande period. Fråga om
betydelsen av kravet på en enhetlighet och konsekvens i myndigheternas handlande.
Tillika fråga om det finns fog för tillämpad praxis att i fall som det förevarande
förvägra vederbörande restauratör besvärsrätt .................................. 386
36) Skolstyrelse har meddelat förbud för eleverna att utan tillstånd lämna skolans om¬
råde under håltimmar, lunchrast och andra raster. Fråga om lämpligheten av dylikt
förbud. Tillika fråga om elevråd varit utsatt för påverkan att utträda ur samorga-
nisation ................................................................... 397
8
C. Framställningar och utlåtanden
1) Framställning om åtgärder i syfte att giva de renskötande samerna bättre möjlig¬
heter att själva tillvarataga sina av lagen erkända rättigheter och att hindra att
intrång däri göres utan tillräckliga skäl och utan rimlig ersättning .............. 405
2) Praxis i fråga om skattskyldighet för lön under tjänstgöring utomlands har varit
mycket skiftande. Orsakerna härtill. Framställning om revision av bestämmelserna
om bosättning i riket såsom villkor för rätt till samhällsförmåner i syfte att åstad¬
komma en rättvis avvägning mellan förefintlig skyldighet att gälda skatt för lön
under tjänstgöring utomlands och rätt till olika samhällsförmåner under utlands¬
vistelse. Tillika fråga bl. a. om den, som från myndighet inhämtat upplysning att
skattskyldighet icke förelåg men långt senare beskattats, bör få gottgörelse för skada
till följd av att han, i förlitan på beskedet, påtagit sig utgifter för familjen som han
icke skulle ha ansett sig ha råd till om han vetat att skattskyldighet förelåg...... 422
3) Framställning om utredning av behovet av skydd för fastighetsägare mot verk¬
ningarna av långvariga provisoriska byggnadsförbud ............................ 463
4) Framställning om införande av bestämmelser om ersättning till enskild part för
inställelse vid förhör i nykterhets- och barnavårdsärenden ...................... 479
5) Framställning om ändring av det vid kungörelsen den 18 april 1947 (nr 186) om
upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare samt av kommunal
röstlängd fogade formuläret nr 3 .............................................. 492
6) Framställning om komplettering av utredningen i ärende rörande tillsättning av
professur i engelska språket och litteraturen vid Göteborgs universitet i syfte att
säkerställa en med hänsyn till professurens ämnesinnehåll objektivt riktig bedöm¬
ning av de sökandes vetenskapliga skicklighet.................................. 494
7) På grund av misskrivning i läkarintyg blev körkortet för en chaufför obefogat åter¬
kallat tills vidare i avvaktan på slutligt beslut. Framställning om ersättning av
allmänna medel för skada som härigenom tillskyndats chauffören ................ 508
8) Utlåtande beträffande ett av riksdagens revisorer väckt förslag om utredning av den
statliga revisionens konstitutionella ställning .................................. 515
9) Utlåtande över betänkandet »Vapenfri tjänst» .................................. 517
D. Anteckningar rörande iakttagelser vid inspektioner m. m.
1) Offentlighet och sekretess .................................................... 519
2) Barnavården ................................................................ 523
3) Nykterhetsvården m. m....................................................... 531
4) Taxerings- och uppbördsväsendet ............................................. 539
5) Byggnadsväsendet ........................................................... 547
6) Diverse förvaltningsrättsliga spörsmål ......................................... 551
Bilagor
I. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1966 och vari under år 1966 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu var på Kungl. Maj:ts prövning be¬
roende jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling ...................... 561
II. Kortfattat sakregister för åren 1961—1967 .................................... 566
9
Till RIKSDAGEN
1
Y amllkt 18 § i den for riksdagens ombudsmän gällande instruktionen får
jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets för¬
valtning under år 1966.
Härvid får jag till en början meddela att jag begagnat mig av semes¬
ter under tiderna den 14 februari—den 11 mars och den 5—den 16 septem¬
ber, varvid ämbetet föreståtts av min av riksdagen utsedde ställföreträdare,
lagmannen Bengt Sandström. För att få tillfälle att ägna erforderlig tid
åt de ur principiell synpunkt viktigaste ärendena och för att nedbringa före¬
fintlig arbetsbalans har jag vidare med stöd av 24 § andra stycket instruk¬
tionen för riksdagens ombudsmän uppdragit åt Sandström att under janu¬
ari, den 5—den 13 februari, den 12 mars—den 25 april, den 30 april—den
13 juni, den 1 juli—den 2 augusti, den 27 augusti—den 4 september, den
^ ^ den 29 september, den 1 den 31 oktober samt den 5 november_den
31 december 1966 förrätta a ämbetet ankommande göromål med avseende
å ärenden, vilkas avgöranden jag icke själv förbehållit mig.
I fråga om den ordinarie personalen vid JO-expeditionen har följande
förändringar inträffat under ar 1966. För beredning utom tjänsterummet
av särskilt kvalificerade klagoärenden beviljades kanslichefen C. G. Lid¬
berg av mig fr. o. m. den 4 april 1966 tills vidare befrielse från honom
därutöver åliggande tjänstegöromål. Sedan delegerade för riksdagens verk
bifallit en framställning från mig om medgivande att förordna kammar¬
rättsassessorn Bertil Wennergren, som varit besvärssakkunnigas sekreterare,
att med vikariatslön bestrida å kanslichefen ankommande göromål, med¬
delade jag sådant förordnande för Wennergren fr. o. m. den 1 juli tills
vidare. Den ena byråchefstjänsten vid JO-expeditionen, som blev vakant
då föregående innehavare erhöll entledigande fr. o. m. den 1 augusti 1965,
har ej heller under 1966 kunnat återbesättas med person, som har avsedda
och nödvändiga kvalifikationer. Med utgången av 1966 erhöll hovrätts-
fiskalen Torkel Gregow på egen begäran entledigande från sin befattning
såsom byrådirektör vid expeditionen. Till ny innehavare av denna befatt¬
ning har utsetts hovrättsfiskalen Tom T:son Thyblad.
1* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag
10
På sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1966 års riksdag uppgick
antalet av de till år 1966 balanserade, under handläggning varande
ärendena till ............................................... 307
Antalet under år 1966 diarieförda ärenden har uppgått till 1 748
(mot 1 438 under år 1965 och 1 461 under år 1964). Av dessa avsåg
29 JO-ämbetets organisation och dylikt. Av återstående 1 719 under
år 1966 diarieförda ärenden har anhängiggjorts
genom klagomål .......................................... 1 553
genom remisser .......................................... 2
på grund av tidningsartiklar ............................... 17
på grund av anmärkning vid inspektion eller eljest på JO:s initiativ 147
Summa balanserade och inkomna ärenden.................... 2 026
Tabell över de verksamhetsområden som berörts av de under
år 1966 diarieförda ärendena1
V erksamhetsområden
|
Klagomål
|
JO:s
initiativ
|
Summa
|
Domstolsväsendet (utom förvaltningsdomstolar) ..
|
166
|
52
|
218
|
|
106
|
17
|
123
|
Polisväsendet: brottmål........................
|
144
|
2
|
146
|
andra polisiära ärenden ..........
|
73
|
—
|
73
|
Exekutionsväsendet ...........................
|
51
|
1
|
52
|
|
171
|
1
|
172
|
Medicinalväsendet: sinnessjukvården ............
|
128
|
1
|
129
|
i övrigt ....................
|
55
|
—
|
55
|
Nykterhetsvården .............................
|
41
|
14
|
55
|
Bama- och ungdomsvården ....................
|
45
|
22
|
67
|
|
32
|
3
|
35
|
|
13
|
—
|
13
|
|
16
|
2
|
18
|
|
78
|
3
|
81
|
Taxeringsväsendet.............................
|
54
|
7
|
61
|
Administrationen i övrigt (avseende andra ärenden
|
|
|
|
än de ovan nämnda)
|
|
|
|
centrala statliga verk och nämnder............
|
60
|
3
|
63
|
|
73
|
14
|
87
|
andra lokala organ ..........................
|
55
|
8
|
63
|
Statens ajfärsdrivande verk ....................
|
30
|
1
|
31
|
Kyrkliga myndigheter .........................
|
21
|
2
|
23
|
Kommunala myndigheter (i övrigt)..............
|
114
|
11
|
125
|
Kungl. Maj:t i statsrådet och riksdagen ........
|
13
|
—■
|
13
|
Enskilda sammanslutningar och personer........
|
53
|
—
|
53
|
Förfrågningar, orediga klagomål o. d.............
|
106
|
'
|
106
|
J) Åtskilliga ärenden har avsett flera verksamhetsområden.
11
Av ovannämnda 2 026 ärenden har under år 1966:
1) till annan myndighet överlämnats ........................ 16
2) såsom återkallade avskrivits.............................. 18
3) utan åtgärd avskrivits................................... 459
4) efter vederbörandes hörande eller efter annorledes verkställd
utredning avskrivits..................................... 804
5) till åtal hänvisats....................................... 3
6) föranlett 8 framställningar till Kungl. Maj :t i 43 ärenden...... 43
7) föranlett avgivandet av remissutlåtanden.................. 5
8) föranlett rättelse, påpekande, erinran eller annan åtgärd..... 341
och är vid 1966 års slut:
9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller
annan utredning vilande................................. 169
10) i avbidan på domstols eller annan myndighets beslut vilande . . 36
11) på prövning beroende.................................... 132
Summa 2 026
De under år 1966 beslutade åtalen har riktats
1) mot en häradshövding för dröjsmål med färdigställandet av domar
och utslag m. m.;
2) mot en socialdirektör för underlåtenhet att tidigare än som skett vid¬
taga åtgärd för att bryta vid visst vårdhem rådande praxis att genom in¬
låsning isolera berusade vårdtagare; samt
3) mot en planeringsdirektör hos ett landsting för tagande av otillbörlig
belöning, alternativt grovt tjänstefel, samt mot ordföranden i samma lands¬
tings förvaltningsutskott för underlåtenhet att vidtaga erforderliga åtgärder
i anledning av vad han erfarit rörande planeringsdirektörens förfarande
m. m.
De under året avlåtna framställningarna till Kungl. Maj:t har avsett
1) hemställan om åtgärder i syfte att giva de renskötande samerna bätt¬
re möjligheter att själva tillvarataga sina av lagen erkända rättigheter och
att hindra att intrång däri göres utan tillräckliga skäl och utan rimlig ersätt¬
ning;
2) införande av bestämmelser om ersättning till enskild part för in¬
ställelse vid förhör i nykterhets- och bamavårdsärenden;
3) ersättning av allmänna medel åt klagande för skada på grund av
interimistisk återkallelse av körkort;
4) ändring av det vid kungörelsen den 18 april 1947 (nr 186) om upp¬
rättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare samt av kom¬
munal röstlängd fogade formuläret nr 3;
5) ersättning av allmänna medel åt klagande för lösören, som omhän¬
dertagits av polismyndighet då klaganden berövats friheten och som för¬
störts under frihetsberövandet;
12
6) viss komplettering av utredningen i ärende rörande tillsättning av
viss professur i syfte att säkerställa en — med hänsyn till professurens
ämnesinnehåll — objektivt riktig bedömning av de sökandes vetenskapliga
skicklighet;
7) revision av bestämmelserna om bosättning i riket såsom villkor för
rätt till samhällsförmåner i syfte att åstadkomma en rättvis avvägning
mellan förefintlig skyldighet att gälda skatt för lön under tjänstgöring
utomlands och rätt till olika samhällsförmåner under utlandsvistelse; samt
8) utredning av behovet av skydd för fastighetsägare mot verkningarna
av långvariga provisoriska byggnadsförbud.
Sedan Kungl. Maj:t berett mig tillfälle därtill har jag avgivit remissytt¬
randen över
ett av riksdagens revisorer väckt förslag om utredning av den statliga
revisionens konstitutionella ställning samt
1963 års JO-utrednings betänkande »Riksdagens justitieombudsmän».
Vidare har jag avgivit yttranden på begäran av chefen för försvarsde¬
partementet över ett av 1964 års utredning rörande vapenfria värnplikti¬
ga avgivet betänkande »Vapenfri tjänst» samt på begäran av sammansatta
konstitutions- och bankoutskottet över betänkande med förslag till effekti-
visering av riksdagens revisorers verksamhet i den del som avser ändrad
ordning för redovisning av revisorernas verksamhet och för inhämtande
av förklaringar i de av revisorerna upptagna ärendena.
I anledning av brister och otydligheter i lagstiftningen, vilka uppmärk¬
sammats vid prövning av klagomål eller i samband med inspektioner, har
handlingarna i ett flertal ärenden överlämnats till vederbörande departe¬
mentschef eller pågående utredningar för kännedom.
Under år 1966 har jag för inspektion besökt myndigheter i Skaraborgs
län. Därvid besöktes
länsstyrelsen,
lantbruksnämnden, länsskolnämnden och länsnykterhetsnämnden,
överlantmätaren,
domkapitlet och stiftsnämnden,
skogsvårdsstyrelsen,
polismästaren i Falköping,
kronofogden i Mariestad,
socialvårdsbyrån i Mariestad,
socialbyrån i Skövde,
barnavårdsnämnderna i Tidaholm, Hjo och Karlsborg,
nykterhetsnämnderna i Hjo och Karlsborg,
häradsskrivarna i Mariestads, Skara, Falköpings, Lidköpings och Töre-
boda fögderier,
13
katedralskolan i Skara,
Falbygdens sjukhus,
statens vårdanstalt för alkoholmissbrukare i Gudhem,
erkända nykterhetsvårdanstalten Lindåsen samt
Margretelunds yrkesskola.
Tjänstförrättande justitieombudsmannen Sandström har inspekterat föl¬
jande myndigheter i Stockholms län:
Södertörns och Svartlösa domsagor,
rådhusrätten i Södertälje,
åklagarmyndigheten i Södertälje samt
polismästaren i Södertälje.
På sätt framgår av de inledningsvis lämnade uppgifterna har antalet
klagomål under år 1966 uppgått till 1 553 mot 1 217 under 1965 och 1 239
under 1964. Antalet ärenden som upptagits på JO:s initiativ har uppgått till
164 under 1966 mot 190 under ettvart av åren 1965 och 1964. Härtill kom¬
mer 2 remisser. Hela antalet nya ärenden har under 1966 uppgått till sam¬
manlagt 1 719 mot 1 412 under 1965 och 1 434 under 1964. Under år 1966
har såsom framgår av den lämnade redogörelsen avgjorts 1 689 ärenden
mot 1 552 under 1965 och 1 417 under 1964. Härigenom har antalet vid
årsskiftet 1966/67 balanserade ärenden stigit till 337 mot 307 vid föregå¬
ende årsskifte och 447 vid utgången av 1964. Av de till 1967 balanserade
ärendena har 9 inkommit före 1966; motsvarande siffra vid årsskiftet
1965/66 var 63. Av övriga till 1967 balanserade ärenden, eller 328 ärenden,
har 35 anhängiggjorts under första halvåret 1966 och återstoden, eller 293
ärenden, under samma års sista hälft.
Av de före år 1966 inkomna, ännu icke prövade 9 ärendena är icke
något färdigberett för avgörande. Det är med stor tillfredsställelse som jag
redovisar denna efter en kraftansträngning vunna förändring i arbetsläget
i förhållande till tidigare årsskiften. Det är nämligen av största betydelse
för JO-ämbetet att ärendena kan avgöras inom rimlig tid efter det de in¬
kommit.
Jag vill tillägga att arbetsmängden inte låtit sig bemästra utan anli¬
tande av extra arbetskraft utöver den ordinarie juristpersonalen i en vida
större omfattning än föregående år. Sålunda har under hela året, utöver
den ordinarie personalen, anlitats fyra heltidsanställda domstols jurister och
under en del av året tre halvtidsanställda förvaltningsjurister, varjämte
tillfällig juristhjälp anlitats för särskilda mål.
Under min semester i februari och mars 1966 besökte jag U.S.A. och Ca-
nada. Resan företogs i anledning av en inbjudan att hålla föredrag om JO-
ämbetet inför New York Bär Association. På begäran besökte jag ett stort
14
antal myndigheter i U.S.A. för att lämna upplysning om JO-institutionen.
Bl. a. besökte jag senatens subcommittee on administrative practice and
procedure i Washington, the legislative assembly i staten Californien, the
commission on Judical Qualifications i San Francisco, the New York City
Council och the secretary of state i staten Massachusetts samt i Canada
provinsen Ontarios regering. Vidare höll jag föredrag vid the Law Schools
vid Yale, Harward, New York och Stanford universities samt universitetet
i Toronto. Föredrag i samma ämne hade därjämte genom svenska utrikes¬
förvaltningens förmedling ordnats inför ett mycket stort antal sammanslut¬
ningar i U.S.A. och i Ottawa i Canada. Utfrågningen efter föredragen visade
att intresset för JO-institutionen var enormt. Jag bör tillägga att jag an¬
sett mig oförhindrad att av Ford Foundation mottaga ett belopp av 1 100
dollars för att bestrida kostnaderna för resa till New York och till univer¬
siteten i Yale och Harward. I övrigt har jag mottagit ersättning endast
från utrikesdepartementet.
Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
under år 1966 någon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsformen
bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.
15
I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagar¬
en ch exekutionsväsendet samt kriminalvården
A. Åtal och disciplinär åtgärd
1. Åtal mot häradshövding för dröjsmål med färdigställande
av domar och utslag i avgjorda mål m. m.
Livgedingets domsagas ägodelningsrätt höll under ordförandeskap av
häradshövdingen i domsagan Sven Aminoff huvudförhandling med syn den
23 augusti 1962 i mål angående besvär över förrättning avseende bestäm¬
ning av gränserna kring fastigheterna Karlsborg l1 och Välnäs 32 i Fogdö
socken, Vårfruberga kommun (J 62/1961). Därvid hördes fyra vittnen.
Förhören upptogs på fonetisk väg. Vid förhandlingens slut tillkännagavs
att utslag i målet komme att meddelas genom att hållas tillgängligt å rättens
kansli i Eskilstuna den 24 september 1962. Efter huvudförhandlingen höll
ägodelningsrätten samma dag enskild överläggning, varvid utslag beslutades.
Dagmar Åberg, ägare till fastigheten Karls borg l1, anförde besvär över
utslaget, vilka inkom till ägodelningsdomaren den 20 oktober 1962, vid
vilken tid utslaget ännu icke fanns tillgängligt. Därvid yrkade hon helt
bifall till vad hon i målet anfört samt hemställde »om förlängd tid för
besvärsskrivelsens inlämnande» till dess hon erhållit ägodelningsrättens
utslag.
Sedan utslaget sedermera den 1 augusti 1963 tillhandahållits, föreläde
ägodelningsdomaren (Aminoff) Dagmar Åberg i en samma dag avlåten skri¬
velse att, vid äventyr att hennes besvärstalan eljest kunde bli avvisad,
senast den 29 samma månad komplettera besvärsinlagan, varjämte ägo¬
delningsdomaren förklarade att — därest Dagmar Åberg, sedan hon tagit
del av ägodelningsrättens utslag, icke önskade fullfölja sin besvärstalan —
hon hade att snarast inkomma med skriftlig återkallelse.
I en den 28 augusti 1963 dagtecknad, till Svea hovrätt ställd skrift, som
påföljande dag inkom till ägodelningsdomaren, förklarade sig Dagmar Åberg
återtaga sin besvärsinlaga.
Med anledning härav meddelade ägodelningsdomaren den 30 augusti 1963
följande beslut.
Sedan Dagmar Åberg den 20 oktober 1962 rättidigt inkommit med be¬
svärsinlaga i anledning av ägodelningsrättens utslag den 24 september 1962
och därvid anhållit om förlängd tid för utvecklande av sin talan, i anledning
varav ägodelningsdomaren den 1 augusti 1963 förelagt Dagmar Åberg att
senast den 29 i samma månad inkomma med avsedd komplettering, samt
16
Dagmar Åberg i en under gårdagen hit ingiven skrift förklarat sig återtaga
besvärsinlagan, konstaterar ägodelningsdomaren, att anledning till åtgärder
jämlikt 21 kap. 55 § andra stycket och 57 § jorddelningslagen icke längre
en^r u^*Ja§6t av den 24 september 1962 är laga kraftvunnet; till
följd härav skall, jämlikt 21 kap. 44 § nyssnämnda lag, ägodelningsdomaren
omedelbart å karta och förrättningshandlingar teckna bevis om fastställel-
sen.
I en den 16 september 1963 till ägodelningsdomaren inkommen skrift
anförde Dagmar Åberg, att det ankom på hovrätten att meddela föreläg¬
gande om komplettering av besvärsinlagan och att ägodelningsdomarens be¬
slut den 1 augusti 1963 därför icke vore lagligen grundat. Med anledning
härav förklarade hon att hon återkallade sin i skriften den 28 augusti 1963
gjorda återkallelse av besvären samt att hon anförde besvär över beslutet
den 30 augusti 1963.
I utslag den 25 maj 1965 uttalade Svea hovrätt bl. a. följande.
Ägodelningsdomarens beslut den 30 augusti 1963 har inneburit, att ägo¬
delningsdomaren från vidare handläggning avskrivit Dagmar Åbergs mot
ägodelningsrättens utslag fullföljda talan.
Ägodelningsdomarens prövning av parts fullföljdsåtgärder är emellertid
enligt 21 kap. 55 § första stycket jorddelningslagen begränsad till frågan,
huruvida besvärstalan är fullföljd på föreskrivet sätt och inom rätt tid.
Prövningen av Dagmar Åbergs återkallelse av den fullföljda talan an¬
kommer således liksom prövningen av frågan om hon ägt återtaga återkallel-
sen på hovrätten.
Enär ägodelningsdomarens förenämnda beslut förty saknar laga verkan,
prövar hovrätten lagligt undanröja beslutet.
Ägodelningsdomaren har ej heller varit behörig att meddela sådant före¬
läggande, som innefattas i skrivelsen den 1 augusti 1963. På grund härav
och med hänsyn till innehållet i skrivelsen samt till omständigheterna i
övrigt kan Dagmar Åberg icke anses bunden av sin återkallelse av besvären
över ägodelningsrättens utslag.
Hinder möter därför icke att till prövning upptaga dessa besvär.
Dröjsmål med expediering av dom hade förekommit även i följande fall.
I mål mellan allmän åklagare, å ena, samt häktade diversearbetaren P. O.
J. Hegethorn, å andra sidan, angående grov stöld m. m. (B 432/1962) höll
Livgedingets domsagas häradsrätt under Aminoffs ordförandeskap huvud¬
förhandling den 14 och den 17 januari 1963. Därvid hördes en målsägande
och sex vittnen. Förhören upptogs på fonetisk väg. Domen avkunnades i
parternas närvaro den 17 januari 1963 genom återgivande av domskäl och
domslut jämte meddelande av fullföljdshänvisning. Genom domen dömdes
Hegethorn för bl. a. grov stöld och förskingring till straffarbete nio må¬
nader, vilket straff till en tid av fyra månader skulle anses verkställt ge¬
nom Hegethorns hållande i häkte; med verkställighet av straffet i övrigt
skulle villkorligt anstå under en prövotid av tre år, varunder Hegethorn
skulle stå under övervakning.
17
Åklagaren fullföljde talan mot domen samt hemställde i vadeinlagan om
uppskov med utvecklandet av sin talan till den 21 februari 1963, enär han
icke haft tillfälle att närmare studera domen. I skrivelser den 21 februari,
den 5 och 26 mars, den 26 april samt den 28 juni 1963 till Svea hovrätt,
vilka ingivits till häradsrätten — med undantag för skrivelsen den 26 april
som med posten insänts till hovrätten, varifrån den synes ha vidarebeford¬
rats till häradsrätten — anhöll åklagaren av samma anledning om ytter¬
ligare anstånd med utvecklandet av vadetalan.
Häradsrättens dom synes ha varit tillgänglig för parterna först i mitten
av november 1963.
I skrivelse den 25 november 1963, som inkom till domsagan påföljande
dag, återkallade åklagaren sin vadetalan. Häradsrättens akt, vadeinlagan
jämte övriga skrivelser från åklagaren inkom till Svea hovrätt den 27 no¬
vember 1963.
Sedan jag i juni 1965 fått kännedom om de beträffande ovannämnda
båda mål nu redovisade omständigheterna, infordrade jag genom remiss¬
skrivelse den 3 juni 1965 yttrande från Aminoff i de hänseenden som an¬
gavs i en vid skrivelsen fogad promemoria (i fortsättningen benämnd re¬
misspromemorian) .
I ett den 28 oktober 1965 dagtecknat yttrande framförde Aminoff icke
några erinringar mot de ovan relaterade faktiska förhållandena i målen.
Som förklaring till dröjsmålen anförde han inledningsvis bl. a. följande.
Arbetsförhållandena vid domsagan var under den period, då de med
detta ärende avsedda missförhållandena inträffade mycket ansträngda,
vilket han tidigare informerat mig om såväl vid min inspektion av dom¬
sagan den 9 maj 1963 som i yttrande över vissa vid inspektionstillfället
gjorda iakttagelser. Orsakerna var trefaldiga, dels hade tingshuset under
pågående kansliarbete blivit helt ombyggt under tiden juni 1961—septem¬
ber 1962, dels rådde i fråga om såväl domar- som kanslipersonal en påtaglig
underbemanning i förhållande till den ökning av mål och ärenden som
sedan några år var skönjbar och dels var den tekniska hjälpapparaturen
otidsenlig, vilket särskilt gällde ljudupptagningsapparaterna; först i slutet
av 1963 installerades tidsenliga sådana i tingshusen i Strängnäs och Eskils¬
tuna.
Rörande anledningen till att ägodelningsrättens utslag i målet J 62/1961
icke tillhandahölls parterna inom föreskriven tid anförde Aminoff i huvud¬
sak följande.
Anledningen till dröjsmålet med utslagets tillhandahållande var i första
hand den intensiva brottmålsgången hösten 1962—1963, varav följde
såväl att de allmänna tingen blevo väsentligt längre och mer arbetskrä-
vande än normalt som att besvärliga extra ting för huvudförhandling med
häktade och likställda började överflöda med en intensitet som var över¬
18
mäktig domsagans domareorganisation, därvid, åtminstone såvitt mina
upprepade försök gåvo vid handen, den vid denna tid rådande synnerliga
svårigheten att få fiskal insatt som hjälpdomare medverkade till att det
prekära läget blev — jag har i något sammanhang fällt uttrycket »ab¬
normt» ■—• svårbemästrat; till dröjsmålet i förevarande fall medverkade
jämväl det förhållandet, att jag uppmärksammade att de gjorda vittnes-
målsutskrifterna uppvisade påtagliga luckor, särskilt beträffande lämnade
uppgifter om gränsstenar och iakttagelser rörande vissa äldre och å laga-
skifteskartan utsatta orienteringspunkter (såsom tidigare uthus och lik¬
nande) , vilka uppgifter ägodelningsrätten vid avgörandet fäst avseende vid;
enär dessa uppgifter kunde antagas återfinnas i avsnitt, som utskrivaren
betecknat »ohörbart», samt protokollföraren — ts Anderberg var hela hös¬
ten 1962 helt i anspråk tagen för sitt eget, då mycket omfattande tings-
arbete, fanns icke tillgänglig någon i bevisupptagningen insatt kvalificerad
kontrollavlyssnare, förrän jag under tiden för min semester i juli 1963 för¬
fogade över erforderlig tid. Detta blev dock icke fallet förrän efter den
20/7 1963.
Beträffande en i remisspromemorian angiven fråga om hovrätten under¬
rättats om att utslaget icke färdigställts inom föreskriven tid eller om eljest
någon åtgärd vidtagits för att minska tidsutdräkten med utslagets färdig¬
ställande uttalade Aminoff bl. a. följande.
Någon skriftlig anmälan till hovrätten om dröjsmålet hade han icke av¬
sänt. Däremot tog han under hösten 1962 nästan varje vecka telefonkon¬
takt med hovrättens administrativa avdelning (t. f. byrådirektören Anders
Knutsson eller fiskalen Hans Danelius) rörande möjligheten att erhålla fis¬
kal såsom vikarie och orienterade därvid avdelningen om det svåra mål-
belastningsläget vid domsagan. Några anteckningar om dessa samtal hade
han icke gjort och ej heller å administrativa avdelningen hade anteckningar
förts därom. Han var emellertid säker på att han efter återkomsten från
semester den 20 augusti 1962 satt sig i förbindelse med den administrativa
avdelningen (troligen Knutsson) och förhört sig om möjligheterna att få
fiskal förordnad för ett 2-dagars brottmål. Han ville minnas, att han därvid
underrättats om att antalet fiskaler i tjänst var otillräckligt för hovrättens
eget behov samt hänvisats att sätta en förhållandevis lång tid för utslaget i
jorddelningsmålet. Troligen i början av oktober hade han utan framgång
återkommit i frågan. I mitten av oktober hade han förhört sig om möjlig¬
heten att få fiskal förordnad att hålla ett extrating (fyra dagars huvudför¬
handling i ett brottmål), därvid dröjsmålet med jorddelningsutslaget och
det allmänna belastningsläget berörts. Han erhöll (troligen av Danelius)
svaret att fiskal icke kunde tillhandahållas för vikariat över flera dagar
men utlovades en välvillig inställning till frågan om att förordna fiskal för
någon enstaka tingsdag. I enlighet med detta löfte förordnades sedermera
fiskaler som ordförande å ett extrating den 31 oktober och ett allmänt
ting den 20 november. I syfte att fästa statsmakternas uppmärksamhet å
domsagans behov av — förutom tingsdomare —- fiskalskompetent biträde
19
avlät han skrivelser den 8 januari 1863 till hovrätten och den 26 januari
samma år till justitiedepartementet med begäran om fiskalskompetent bi¬
träde från den 1 april 1963. Därjämte uppvaktade han i frågan i slutet av
januari t. f. presidenten i hovrätten samt statsrådet Herman Kling. Vid
dessa uppvaktningar framhöll han det dröjsmål med färdigställande av ex¬
peditioner, som redan var ett faktum i jorddelningsmålet och i vissa bötes-
mål samt att sådana dröjsmål med expeditioner kunde befaras få en allmän¬
nare förekomst om icke hjälpdomarkraft tillfördes domsagan. Framställ¬
ningarna fick till följd att f. d. häradshövdingen G. Beling förordnades som
hjälpdomare 15/2—30/6 1963, vilket förordnande sedermera i olika om¬
gångar utsträcktes till utgången av 1963 och nyupprättades den 1 oktober
1964 till utgången av juni 1965. Vid JO:s inspektion tillfrågades Aminoff
avslutningsvis huruvida det förelåg några avgjorda mål, vari expeditionerna
icke medhunnits. Därvid upplyste han att i ett jorddelningsmål (varmed
han avsåg nu ifrågavarande mål) dröjsmål förelåg men att han tillsett att
den sakägare som var missnöjd bevakat sin talan genom att inkomma med
fullföljdsinlaga. Vidare omnämnde han att det förelåg en icke expedierad
brottmålsdom, mot vilken åklagaren reservationsvis anfört vad i avbidan
på att kunna taga del av utskrift av målsägandens utsaga vid huvudför¬
handlingen, varmed han åsyftade domen i målet mot Hegethorn. Han hade
uttryckt sig optimistiskt om utsikten att inom den närmaste tiden med¬
hinna expeditionerna. JO hade reagerat mot uttrycket att åklagaren an¬
mälde vad reservationsvis, men mer hade icke blivit talat om dessa avgö¬
randen. —-1 framställning den 4 juni 1963 till Svea hovrätt med hemställan
om fiskalskompetent biträde och om fortsatt förordnande för Beling ut¬
talade Aminoff om belastningen våren 1963 att »den otvetydigt ådagalagt
den dåvarande domarorganisationens otillräcklighet, vilket medfört en all¬
män svårighet att medhinna expeditioner» samt tilläde följande: »Sålunda
eftersläpade särskilt bötesmålen, vilka knappast hunnit expedieras förrän
efter 4 veckor, samt hade det i fråga om tre domar under mitt ordförande¬
skap, vari domskrivningen är förhållandevis omständlig (däribland ett ägo-
delningsrättsmål) visat sig svårt att få erforderlig tid för det slutliga av¬
fattandet.» Med de tre domarna hade han avsett de båda nu ifrågavarande
samt en dom i mål om vårdnad av barn i äktenskap, vilken dom expedierats
med fyra veckors försening. Framställningen hade lett till att fiskalskom¬
petent biträde tillförts domsagan från den 1 september 1963.
Rörande i remisspromemorian upptagna frågor om dels grunden för ägo-
delningsdomarens behörighet att förelägga Dagmar Åberg att komplettera
besvärsinlagan och att meddela beslutet den 30 augusti 1963, dels anled¬
ningen till att i kompletteringsföreläggandet intogs uttalandet att Dagmar
Åberg — därest hon, sedan hon tagit del av ägodelningsrättens utslag, icke
önskade fullfölja sin besvärstalan — hade att snarast inkomma med skrift¬
lig återkallelse anförde Aminoff i huvudsak följande.
20
Den dag utslaget meddelats, den 24 september 1962, hade Dagmar Åbergs
make efterhört utslagets innehåll och därvid förklarat sig missbelåten med
detsamma. Ungefär en vecka före besvärstidens utgång hade Aminoff
ringt upp makarna Åberg och framhållit bl. a. att Dagmar Åberg för att
bevara sin rätt till fullföljd borde åtminstone reservationsvis anföra besvär
och samtidigt, under åberopande att utslaget icke förelåg utskrivet, begära
ny tid för ingivande av slutlig besvärsinlaga. Han hade ansett den väsentliga
innebörden av Dagmar Åbergs den 20 oktober 1962 inkomna skrift vara
att hon anmälde laga förfall för att icke ha bestämt huruvida hon önskade
fullfölja besvärstalan mot utslaget och begärde utsättande av ny tid att
inkomma med slutlig besvärsinlaga. Med beslutet den 1 augusti 1963 hade
Aminoff avsett att meddela beslut om utsättande av sådan ny tid. Han
hade med stöd av It B 32 kap. 7 § eller i vart fall grunderna för detta
lagrum ansett att ägodelningsdomaren vore behörig därtill. Dagmar Åberg
hade emellertid i sin anmälan om laga förfall förmält sig anföra besvär
och det hade stått klart för Aminoff att hon i följd därav, därest hon inom
fristen bestämde sig för att icke fullfölja talan mot utslaget, icke kunde
enbart underlåta inkomma med besvärsskrift utan hade att skriftligen
återkalla sin besvärstalan. Aminoff hade ansett att Dagmar Åberg i beslutet
om utsiittande av ny tid borde göras uppmärksam på detta, vilket varit
anledningen till passusen att, om hon icke önskade fullfölja sin besvärs¬
talan, hon hade att snarast inkomma med skriftlig återkallelse. Beslutet
hade emellertid kommit att formuleras på ett sätt som icke motsvarade
den bakomliggande tankegången. Det hade sålunda erhållit formen av ett
föreläggande för Dagmar Åberg att komplettera besvärsinlagan. Därigenom
hade Aminoff överskridit ägodelningsdomarens behörighet. — Vid med¬
delandet av beslutet den 30 augusti 1963 hade Aminoff utgått från att i
följd av beslutet den 1 augusti 1963 om utsättande av ny tid ägodelnings¬
domaren ägde besluta över en före fristens utgång framställd begäran om
återtagande av besvärsinlagan. Sedermera hade han insett att fråga om
besvärsinlagas återtagande tillhörde rättsmedelsinstansens exklusiva pröv¬
ning, varför han genom beslut den 30 augusti 1963 överskridit ägodelnings¬
domarens behörighet.
Rörande målet allmän åklagare ./. P. O. J. Hegethorn anförde Aminoff
angående anledningen till att domen icke hållits tillgänglig inom föreskri¬
ven tid i huvudsak följande.
Om anledningen till dröjsmålet androg jag i skrivelse till hovrätten i sam¬
band med aktens insändande den 26 november 1963: Dröjsmålet med in¬
sändandet sammanhänger med å ena sidan den tiden januari—oktober
1963 domaravdelningen åvilande osedvanliga arbetsbelastningen (antalet
tingsdagar 1/1—30/6 1963 70 st. mot 53 st. motsvarande tid 1962; tiden
1/7 till dags dato uppgår tingsdagantalet till 52 mot 48 motsvarande tid
1962), och å andra sidan den synnerligen underhaltiga fonetiska apparatur
varöver domsagan hittills förfogat vars tekniska brister och deras förla¬
mande inverkan på utskriftsverksamheten framträtt markant när — såsom
under halva våren 1963 — ett flertal mål med vidlyftig muntlig bevisupp¬
tagning förehafts i tät följd samt utskrifter erfordrats i praktiskt taget
samtliga mål. Enär i förevarande mål åtalet i hög grad byggt på målsägan-
dens uppgifter — och denne vid ett två dagar omfattande förhör gång efter
annan ändrat sina. uppgifter i relevanta hänseenden, med ett flertal åtals-
21
justeringar som följd — hemställde åklagaren, samtidigt som han anmälde
att han avsåg att reservationsvis fullfölja vadetalan, att han skulle innan
han slutligen bestämde sig i fullfölj dsfrågan lämnas tillfälle att ta del av ut¬
skrifter av de mera betydelsefulla bevisutsagorna. Till följd av vissa oklar¬
heter beträffande åklagarens och målsägande^ slutliga ståndpunkter be¬
träffande vissa av åtalet omfattade föremål varutinnan åtalet för tillgrepp
ogillats (av mig och protokollföraren var för sig förda memorialanteck¬
ningar voro därvidlag icke entydiga), ansåg jag mig icke kunna slutgiltigt i
domen angiva åklagarens ansvarspåståenden i dessa delar innan även jag
tagit del av utskrifter av den fonetiska upptagningen av målsägandens vid
rätten avgivna utsaga. Denna utskrift kom mig i kontrollavlyssnat skick
tillhanda först i slutet av sistlidne oktober, därvid den omedelbart tillsam¬
mans med övriga förhörsutskrifter tillställdes åklagaren. Domen förelåg och
expedierades den 16 november. På åklagarens särskilda begäran hade med
insändandet anstått, tills åklagaren slutgiltigt bestämt sig i fullfölj dsf rågan.
Rörande frågan huruvida hovrätten dessförinnan underrättades om att
domen icke färdigställts inom föreskriven tid eller om eljest vidtogs någon
åtgärd för att minska tidsutdräkten med domens färdigställande anförde
A min pff bl. a. följande.
Sedan han avlåtit skrivelserna den 8 och 26 januari 1963 om behovet av
fiskal, höll han regelbunden kontakt med administrativa avdelningen, var¬
vid han framhöll att läget försämrades. Dessa kontakter skedde nog med
Danelius, som antagligen utgått från att Belings knytande till domsagan
skulle vara tillfyllest för balansens avhjälpande. I vart fall fick Aminoff det
beskedet att fiskal icke kunde ställas till ens kortvarigt förfogande för det
dåvarande. Emellertid erhöll han domskrivningsledighet under 22 dagar i
juli med tingsnotarie som huvudsaklig vikarie. Utskriften av målsägande-
förhöret i målet (109 sidor) hade då ännu icke medhunnits. Av denna anled¬
ning blev domskrivandet ytterligare försenat. Protokollföraren avlyssnade
icke förhöret förrän detta den 12 september 1963 förelåg utskrivet. I
I remisspromemorian anmodades Aminoff att inkomma med uppgift på
huruvida det förelåg eller under de två senaste åren förelegat något färdig-
behandlat mål eller ärende vari dom eller beslut icke färdigställts inom
föreskriven tid. Med anledning därav anförde Aminoff i huvudsak följande.
Såvitt han kunnat finna förelåg för närvarande icke något mål eller ärende,
vari dom eller beslut icke färdigställts inom föreskriven tid. Vid genomgång
av de mål, som under hans ordförandeskap handlagts eller avgjorts från och
med den 1 juli 1963, hade han uppmärksammat bl. a. följande väsentliga
dröjsmål.
T 63/1962. Valo Allonen ./. Clara Bäckström ang. fastighetsköp. Målet
handlagt 11 och 12 mars 1964, dom meddelad 31/3 1964, varigenom käro-
målet ogillades. Parterna erhöllo domsdagen del av domslutet. Dom expe¬
dierades först 23/6 1965. Käranden fullföljde vadetalan och akten insändes
till hovrätten den 28/6 1965.
I fråga om denna försening har jag intet att andraga till mitt försvar. Vis-
22
serligen förhöll det sig så, att käranden i ett år 1963 anhängiggjort mål av¬
seende utfående av påstådda löne- och provisionstillgodohavanden tiden
2/5 1955—31/1 1958, i vilket Beling hållit en misslyckad förberedelse,
pockade på att med förtursrätt — på grund av anspråkets ålder — få tid
utsatt för fortsatt förberedelse. Till en början hade jag utsett fiskalen Fröh-
ling att tjänstgöra som ordförande, men i och med att denne inkallades till
militärtjänst uppstod ett annat läge. Enär jag av Belings redogörelse från
första förberedelsen förstod att det skulle bli en synnerligen ömtålig förhand¬
ling att leda, ansåg jag mig icke böra överlåta den å Fröhlings vikarie, utan
— sedan jag först, utan framgång, försökt få käranden att avstå från för¬
beredelse tills Fröhling återkom — beslöt jag att själv leda den första. Se¬
dan jag väl börjat leda ett förberedelsesammanträde, ansåg jag det vara
lämpligast att jag fortsatte förberedelsen. Den kom att vara under sju
dagslånga förhandlingsdagar tiden 10/4 1964—15/1 1965. Efterarbetet
med protokoll från sammanträdena var likaledes besvärligt och tog väsent¬
ligt större del av min tingsfria tid i anspråk. Detta nämnes icke som försvar
utan som belysning av hur nedslitningen hunnit avtrubba min klarsyn.
Jag vidgår att jag är ensam ansvarig för den försening som härvidlag
förelupit och som tyvärr orsakat part förlust. Genom Svea Hovrätts dom
den 25/10 1965 har hovrätten, sedan ny bevisning förebragts av Allonen,
ålagt Clara Bäckström att till Allonen utge 5.800 kr jämte fem procent år¬
lig ränta. Jag har till Clara Bäckströms ombud, advokaten G. Wetterström,
Eskilstuna, ntfäst mig att när hovrättsdomen vinner laga kraft till henne
utgiva den del av räntan som belöper mellan tidpunkten då akten rätteligen
skulle ha insänts till hovrätten — den 28/4 1964 — och dagen för aktens
insändande, den 28/6 1965, eller 340 kr (enligt ett av Aminoff till JO-expe-
ditionen ingivet postkvitto har han den 15 december 1965 till Wetterström
översänt 340 kronor).---
B 341/1964. Åkl. jämte målsäganden Anna Poon ./. H. V. Karlsson och
N. S. Enger angående stöld. Hf 6/10 1964. Dom 20/10, DB 287 (åtal ogil¬
lat; Enger förpliktad utgiva viss mindre ersättning med 84 kr. jämte kost¬
nader). Anna Poon och Enger — som lämnats information om domens in¬
nehåll — har fullföljt vadetalan. Dom tillgänglig först 13/7 1965.
Domen tillhörde gruppen skrivmål och var förhållandevis omständlig att
skriva. Även om domsarbetets momentana åsidoläggande till dels samman¬
hängde med en önskan att få bättre tid för remisskrivande, är jag ensam
ansvarig för förseningen.
B 481/1963. Allm. åkl. jämte målsäganden G. Öhrfeldt ./. E. Åsberg ang.
åtal för förskingring m. m. Hf 2 — 4/2 1965; dom 4/2, DB 52 (åtal och er¬
sättningstalan ogillad; Öhrfeldt ålagd återgälda statsverket de särskilda
kostnader, 3.000 kr., som belöpa å offentlige försvararens tillvaratagande av
Åsbergs rätt gentemot Öhrfeldts anspråk). Öhrfeldt har fullföljt vadetalan.
Dom exp. till parterna 5/7 1965. Domskrivandet var omständligt. Även om
mitt engagemang i övervakningsnämnd just vid tiden för domen var före¬
nat med så mycket krävande arbete att det var förenat med svårigheter att
medhinna skrivandet av omständliga domar, vidgår jag att jag är ensam
ansvarig för förseningen.
Härjämte redovisade Aminoff 32 mål, vari föreskriven expeditionstid för
dom eller beslut överskridits med mellan några dagar och knappt två må¬
nader.
23
Rörande anledningen till dröjsmålen anförde Aminoff följande.
Som en allmän kommentar till dessa dröjsmål kan utsägas att missför¬
hållandena hösten 1963 hade sin grund i att — i syfte att icke tillåta belast¬
ningen växa domsagan helt över huvudet — tingen överbelastades i sådan
grad att de blevo tungsamma och mycket efterarbetskrävande; under året
1964 avtecknar sig till och från, särskilt under oktober—november, arbetet
med att besvara de remisser JO-inspektionen i maj 1963 föranledde såsom
en balansinspirerande faktor; och under våren 1965 antydes den hämmande
inverkan som övervakningsarbetet — särskilt under första kvartalet —
korn att utöva å domsagoarbetet.
Aminoff anförde slutligen, att under de fem år han varit häradshövding
arbetsbördan medgivit allenast avkortad semesterledighet, nämligen 36
dagar 1961, 40 dagar 1962, 23 dagar 1963 och 1964 samt 32 dagar 1965.
Med anledning av vad Aminoff anfört rörande sina kontakter med hov¬
rättens administrativa avdelning under hösten 1962 lät jag hålla förhör
med hovrättsfiskalema Anders Knutsson och Christer Leijonhufvud samt
inhämta yttrande från hovrättsfiskalen Hans Danelius.
Knutsson, som tjänstgjort vid administrativa avdelningen från hösten
1960 till och med september 1962, uppgav att han icke hade något minne
av att han därvid fått kännedom om att vid Livgedingets domsaga före¬
kommit dröjsmål med avfattandet av dom i färdigbehandlat mål, men att
han däremot känt till att arbetsförhållandena i domsagan var ansträngda.
Leijonhufvud, som tjänstgjort vid administrativa avdelningen från den 1
januari 1962 till och med september 1965, anförde att han icke hade något
minne av att under åren 1962—1963 ha fått uppgifter om att i domsagan
förekommit dröjsmål med avfattandet av domar i avgjorda mål, att han
däremot under den tid han tjänstgjort vid avdelningen haft ett allmänt
intryck av att Aminoff hade besvärliga arbetsförhållanden, att han, om
denne begärt personalförstärkning för att hinna avfatta dom i ett sedan
lång tid avdömt mål, omedelbart skulle ha tagit kontakt med presidenten
eller dennes ställföreträdare, varefter utomordentliga åtgärder skulle ha vid¬
tagits från hovrättens sida, att han vid något tillfälle, möjligen våren 1965,
ryktesvis hört att Aminoff i något eller några mål icke färdigställt dom eller
beslut, trots att meddelande därav skett för lång tid sedan, att detta
omgående rapporterats för ställföreträdande presidenten samt att det enligt
Leijonhufvuds mening vore alldeles klart att, om Aminoff klart omtalat
att betydande dröjsmål förekom med avfattande av domar i färdigbehand-
lade mål, från hovrättens sida skulle ha vidtagits utomordentliga åtgärder
för att råda bot på dessa förhållanden. Danelius uppgav att han tjänstgjort
såsom tillförordnad byrådirektör från sommaren eller hösten 1962 till
våren 1964, att Aminoff under denna tid vid åtskilliga tillfällen ringt för
att framlägga sin syn på personalläget i domsagan och begära personal¬
24
förstärkningar samt att Danelius icke nu kunde erinra sig huruvida Aminoff
därvid även meddelat att betydande försening förelåg med avfattande av
dom i ett eller flera redan avgjorda mål.
Genom remiss den 11 november lät jag underrätta Aminoff om att han
vore misstänkt för att ha gjort sig skyldig till tjänstefel genom
1. det dröjsmål han i målet angående besvär över förrättning avseende
bestämning av gränserna kring fastigheterna Karlsborg l1 och Välnäs 32
i Fogdö socken (J 62/61) låtit komma sig till last med avseende å färdig¬
ställandet av utslaget;
2. att — sedan utslaget den 1 augusti 1963 tillhandahållits — i skrivelse
samma dag meddela föreläggande för klaganden att inom viss tid komplet¬
tera av henne mot utslaget anförda besvär och att i samma skrivelse uttala
att — därest klaganden, sedan hon tagit del av utslaget, icke önskade full¬
följa sin besvärstalan — hon hade att snarast inkomma med skriftlig åter¬
kallelse;
3. att i beslut den 30 augusti 1963 avskriva klagandens mot ägodelnings-
rättens utslag fullföljda talan från vidare handläggning;
4. det dröjsmål han i målet mot Hegethorn (B 432/1962) låtit komma
sig till last med avseende å färdigställandet av domen och expedieringen till
hovrätten av akten jämte vadeinlagan;
5. de dröjsmål han i målen Valo Allonen ./. Clara Bäckström (T 63/
1962), allmän åklagare m. fl. ./. N. S. Enger m. fl. (B 341/1964) och allmän
åklagare m. fl. ./. E. Åsberg (B 481/1963) låtit komma sig till last med av¬
seende å färdigställandet av domarna och expedieringen av akterna till hov¬
rätten.
Samtidigt lämnades Aminoff tillfälle att i yttrande till mig angiva den
ytterligare utredning han ansåg sig böra påfordra ävensom anföra vad han
eljest aktade nödigt.
I avgivet yttrande anförde Aminoff att han beträffande punkten 2 icke
kunde inse, att han därutinnan gjort sig förfallen till tjänstefel.
I fråga om punkterna 1, 3—5 förklarade Aminoff, att han redan i sitt
tidigare yttrande vidgått felaktigt förfarande. Beträffande punkten 1 an¬
förde han följande.
Vad punkten 1 angår gör jag gällande, att jag redan innan dröjsmålet
inträffat till adnn avdelningen anmält fara för sådant och därefter oavbrutet
hållit hovrätten informerad om utvecklingen (ävensom utslagsdröjsmålet)
men hela tiden fått veta, att fiskalsbehovet var sådant att endast verkligt
allvarliga fall, häradshövdings sjukdom och liknande, för det dåvarande
kunde tillgodoses.
Rörande de under punkt 5 angivna målen framhöll Aminoff, att anled¬
ningen till dröjsmålen i dessa fall varit den honom åvilande arbetsbördan,
därvid han särskilt nämnde bl. a. besvarandet av tolv JO-remisser, hand¬
25
läggningen av två besvärliga och tidsödande tvistemål och verksamheten
såsom ordförande i övervakningsnämnd, vilken under våren 1965 sysselsatt
honom över 42 timmar i veckan.
Härjämte underströk Aminoff den stora ökning av arbetsbelastningen
vid domsagan, som ägt rum under hans tid som häradshövding. Därvid om¬
nämnde han bl. a., att han under 1961—65 handlagt sju mål, i vilka för¬
handlingarna pågått mellan tre och 18 dagar, samt framhöll att han räk¬
nade med att han under åren 1962—64 fullgjort omkring två domares ar¬
betsuppgifter utöver de rena chefsuppgifterna, vilka han uppskattade till
omkring 1/4 dagligt dagsverke.
Med anledning av Aminoffs uppgift att han redan före dröjsmålet med
färdigställandet av utslaget i jorddelningsmålet till hovrättens administra¬
tiva avdelning muntligen anmält fara för sådant dröjsmål och därefter oav¬
brutet hållit hovrätten informerad om utvecklingen ävensom utslagsdröjs-
målet lät jag genom befattningshavare vid min expedition dels infordra
uppgift från Aminoff huruvida han — utöver nämnda tillfällen i oktober
1962 och januari 1963 — vid ytterligare något tillfälle till hovrätten an¬
mält dröjsmålet med färdigställandet av utslaget i jorddelningsmålet samt
huruvida han vid ifrågakomna tillfällen klart uttalat att dröjsmålet gällde
avfattandet av ett långt tidigare meddelat utslag, dels ock inhämta upplys¬
ningar från ställföreträdande presidenten i Svea hovrätt, f. d. lagmannen
Sten Björklund.
Aminoff anförde i avgivet yttrande bl. a. följande: Han ville minnas, att
han den 6 eller 7 september 1962 per telefon talat med Knutsson om möjlig¬
heten att få ledigt från något av de allmänna tingen den 11 eller 18 septem¬
ber för att säkerställa jorddelningsutslagets expedierande. Det överens¬
stämde alltså med hans minnesbild, att något dröjsmål med utslaget ej in¬
träffat vid hans samtal med Knutsson. Vid samtalet i mitten av oktober
1962 med Danelius hade Aminoff redogjort för sina samtal med Knutsson
samt tillagt att nu var det befarade eftersläpet med jorddelningsutslaget ett
faktum sedan några veckor. Han hade det intrycket att Danelius fattat
detta. Rörande målet Valo Allonen ./. Clara Bäckström anförde Aminoff
bl. a., att Leijonhufvud vid något telefonsamtal under hösten 1964 —
när Aminoff berörde det domseftersläp som förelåg och kunde befaras
komma att öka — uttalat att i den föreliggande situationen fick hovrätten
försöka se på detta missförhållande med förståelse.
Björklund uppgav bl. a. följande. I hans fickalmanacka var för den 31
januari 1963 antecknat Aminoffs namn, varav torde framgå att denne
besökt honom den dagen; han kunde dock icke erinra sig besöket. Han kom
däremot ihåg att han haft telefonsamtal med Aminoff angående domsagans
behov av arbetskraft. Han hade icke något minne av att Aminoff för
honom framhållit att dröjsmål förelåg med färdigställande av expeditioner
i ett jorddelningsmål och i vissa bötesmål och att sådana dröjsmål kunde
26
befaras få en allmännare förekomst om icke hjälpdomarkrafter tillfördes
domsagan. Björklund kunde dock icke bestrida att Aminoff sagt detta, men
han hade icke något minne därav. Han ansåg dock att han borde ha kommit
ihåg en sådan motivering för arbetskraftsförstärkning. Han trodde icke att
dessa dröjsmål omnämnts i samband med frågan om sådan förstärkning.
Sedan Aminoff beretts tillfälle att yttra sig över de av Björklund läm¬
nade upplysningarna inkom Aminoff med yttrande, vari han anförde bl. a.
följande: Vid uppvaktningen inför Björklund hade han hänvisat till sina
två skriftliga framställningar i januari 1963 om fiskalskompetent biträde
och framhållit det mycket bekymmersamma arbetsläget i domsagan. Hans
minnesbild vore, att han i detta sammanhang tillagt, att hans oro för be-
lastningsutvecklingen syntes honom desto mer befogad som svårigheter re¬
dan förelåg att frigöra erforderlig tid för domsskrivning i icke-förtursmål,
med påföljd att dröjsmål med färdigställande av expeditioner förelupit
icke endast i bötesmål utan sedan en tid även i ett jorddelningsmål. Han
hade icke något minne av att Björklund närmare förhört sig om omfatt¬
ningen av dröjsmålen utan hade minnesbilden att denne tagit avsked med
ett beklagande att hovrätten icke kunde lämna någon utfästelse om do-
marhjälp.
Med anledning av vad sålunda förekommit uppdrog jag den 10 februari
1966 åt byråchefen Per Lundbergh att vid Svea hovrätt väcka och utföra
åtal mot Aminoff enligt en av mig samma dag utfärdad instruktion. I in¬
struktionen anförde jag såvitt här är av intresse — efter att ha upptagit
ovan redovisade förhållanden — följande. I.
I. Dröjsmål med avfattandet av domar
Stadganden i 17 kap. 9 § (tvistemål) resp. 30 kap. 7 § RB (brottmål)
reglerar inom vilken tid efter huvudförhandlingen domen skall meddelas.
Sålunda stadgas i 17:9 andra stycket följande.
Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag
överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Er¬
fordras på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande
eller avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om
ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två
veckor efter förhandlingens avslutande.---
30:7 RB innehåller motsvarande bestämmelser med bl. a. den skillnaden
att rätten endast om rådrum för domens beslutande eller avfattande finnes
oundgängligen erforderligt, må besluta anstånd därmed.
I mål eller ärende vid domstol skall expedition, som innefattar dom eller
slutligt beslut och som utfärdas för part, tillhandahållas inom en vecka
från den dag då domen eller beslutet meddelades. När dom eller beslut
27
meddelas genom att hållas tillgänglig å rättens kansli skall expeditionen
tillhandahållas när domen eller beslutet meddelas (17 § expeditionskungö-
relsen; motsvarande bestämmelser återfanns i 16 § i den intill utgången av
1964 gällande expeditionslösensförordningen, därvid tiden dock i det först¬
nämnda fallet angavs till sex dagar).
I 50 kap. 5 § och 51 kap. 5 § RB stadgas, att underrätt skall, om vadeta-
lan i tvistemål resp. brottmål ej avvisas, efter utgången av angivna tid —
fyra veckor från dagen för domen — utan dröjsmål till hovrätten insända
vadeinlaga!! med därvid fogade handlingar samt akten i målet. Beträffan¬
de jorddelningsmål gäller i detta hänseende särskilda i jorddelningslagen
intagna bestämmelser av innehåll bl. a., att ägodelningsdomaren genom kun¬
görelse skall förelägga icke klagande delägare att inom viss tid inkomma
med förklaring (21 kap. 55 §) samt att handlingarna först efter utgången
av förklaringstiden skall översändas till hovrätten (21 kap. 57 §).
I följd av rättens beslut om meddelande av domarna i förevarande mål
ålåg det sålunda Aminoff att i målen B 432/1962 (Hegethorn) och B 481/
1963 (allm. åkl. m. fl. ./. E. Åsberg) inom sex resp. sju dagar från dagen för
domens meddelande och i övriga förut närmare angivna mål samma dag do¬
men meddelades ha domen definitivt utformad med expeditionsexemplar
redo för parterna.
Av utredningen framgår att domarna i förevarande mål icke såsom ve¬
derbort å rätt dag funnits tillgängliga i skriftligen avfattat skick utan först
långt senare. Dröjsmålet har i de olika målen uppgått till nästan 15 må¬
nader (målet Valo Allonen ./. Clara Bäckström), omkring 10 månader
(jorddelningsmålet och målet mot Hegethorn), mer än 8% månad (målet
åkl. m.fl. ./. N. S. Enger in. fl.) samt mer än 4% månad (målet allm. åkl.
m. fl. ./. E. Åsberg). Enligt vad Aminoff vitsordat har dröjsmålen berott på
att han försummat att tidigare färdigställa domarna.
Det är uppenbart att dröjsmål av så anmärkningsvärd längd som i före¬
varande mål står i flagrant strid med den grundläggande tankegången bak¬
om 17 kap. 9 § och 30 kap. 7 § RB. Det finns därför starka skäl att när¬
mare granska vilka förhållanden som föranlett tidsutdräkterna. Därvid bör
redan från början framhållas att när ett mål nått så långt i handläggningen
att allt processmaterial är framlagt och parterna överlämnat målet till dom¬
stolens prövning, det för domstolen är ett göromål av hög angelägenhetsgrad
och förtursnatur att få målet avgjort. Förturskaraktären av ett sådant mål
är grundat på det förhållandet, att förhandlingsskedet är avslutat. Stad¬
gandet i 17:9 resp. 30:7 RB bör från den nu berörda synpunkten uppfattas
som en förtursbestämmelse, jämförbar med bestämmelser som med hänsyn
till måls karaktär fastställer frister eller i annan form anger förtur.
Intet av målen kan anses ha varit av verkligt vidlyftig beskaffenhet.
Huvudförhandlingarna har i tre av dem pågått mer än en dag (åkl ./. Hege-
28
thom två dagar; Allonen ./. Clara Bäckström 1% dag och åld. m. fl. ./.
Åsberg knappt tre dagar). Sedan domarna väl var beslutade, synes själva
avfattandet av dessa icke varit särskilt betungande eller krävt någon längre
tid.
Att Aminoff innehar en arbetstyngd tjänst och att han under ifrågava¬
rande tid arbetat hårt, har jag ingen som helst anledning att betvivla. Han
har dock utan att slutföra arbetet med förevarande domar ägnat sin arbets¬
kraft åt andra arbetsuppgifter. I enlighet med de synpunkter jag förut an¬
fört borde arbetet med färdigställandet av dessa domar ha bedömts som
göromål av hög angelägenhetsgrad. I rena undantagsfall kan visserligen
övriga förekommande arbetsuppgifter av framträdande förturskaraktär
vara av beskaffenhet att under någon eller några dagar få företräde framför
ett mål, vari dom eller beslut redan meddelats. Klart är emellertid att det
icke är godtagbart att det skriftliga avfattandet av redan meddelade do¬
mar uppskjutes till en obestämd framtid på grund av domarens arbetsbe¬
lastning. Aminoff synes icke inse detta, vilket jag finner betänkligt. Jag
är medveten om att det kan föreligga svårigheter att i ett arbetsprogram,
upptagande en mångfald brådskande arbetsuppgifter, inordna en doms-
skrivning av mera besvärlig beskaffenhet. Aminoff borde därför, när han
fann sig icke kunna färdigställa domarna till bestämd tid, ha vidtagit så¬
dana åtgärder att han i erforderlig grad vunnit lättnad i den arbetsbörda,
som åvilade honom.
Av utredningen framgår visserligen, att Aminoff till administrativa
avdelningen i förväg anmält att han befarade att icke medhinna avfattan¬
det av jorddelningsutslaget i rätt tid, att han vid upprepade tillfällen i
samband med att han begärt tillfälliga eller stadigvarande personalförstärk¬
ningar givit hovrätten upplysningar om svårigheterna på grund av det
allmänna arbetsläget vid domsagan samt att han i framställningen den 4
juni 1963 omtalat, att svårigheter förelåg att medhinna vissa expeditioner
och att viss försening förelåg beträffande expeditioner i bötesmål. Någon
skriftlig anmälan till hovrätten angående befarad försening med domarna
i ifrågakomna mål har Aminoff emellertid icke gjort. Utredningen ger vidare
vid handen, att Aminoff varken muntligen eller skriftligen med erforderlig
tydlighet till hovrätten anmält de långa dröjsmål, som förekommit med
avseende å färdigställandet av i dessa mål meddelade domar. Av nyss¬
nämnda framställning till hovrätten framgår icke alls, att vid denna tid¬
punkt i två av de av Aminoff åsyftade målen förekom långvariga dröjsmål
(åtta resp. fyra månader) med utformandet av domarna.
Aminoff har påstått att han vid min inspektion upplyst mig om
att dröjsmål med avfattandet av domarna förelåg i ett jorddelningsmål och
ett brottmål samt att han därvid åsyftat förevarande jorddelningsmål och
målet mot Hegethorn. Varken jag eller dåvarande byråchefen vid JO-
ämbetet Nils Mannerfelt har något minne av att Aminoff lämnat dessa
29
upplysningar. Jag saknar emellertid anledning att betvivla riktigheten av
Åminoffs uppgifter i detta hänseende. Däremot anser jag det uppenbart,
att Aminoff ej heller vid detta tillfälle uttryckt sig med erforderlig tydlighet.
Om nämligen jag eller någon av mina medhjälpare vid inspektionen fått
klart för sig att dröjsmål förelåg med färdigställandet av redan meddelade
domar, hade självfallet åtgärder omedelbart vidtagits för att råda bot på
dessa missförhållanden. Något annat är uteslutet.
Av utredningen anser jag klart framgå, att man på ansvarigt håll inom
hovrätten icke fått kännedom om de högst betänkliga dröjsmålen med
färdigställandet av ifrågavarande domar. Om hovrätten erhållit kännedom
härom, kan för visst antagas att hovrätten genast skulle ha vidtagit sådana
åtgärder att Aminoff omedelbart kunnat ägna sig åt arbetet med avfattan¬
det av domarna.
Det är ett beklagligt förhållande att personalsituationen inom domstols¬
väsendet är sådan att svårigheter ofta föreligger att tillgodose uppkommande
behov av personalförstärkning vid underrätter. Det är därför icke ovanligt
att framställningar, vari allmänt åberopas att arbetsläget motiverar extra¬
hjälp vid en domsaga, måste lämnas utan bifall. Det är emellertid mot den
bakgrunden synnerligen angeläget att klara besked ofördröjligen lämnas
hovrätten i de fall, där en så katastrofal situation föreligger att veder¬
börande domstol icke kan iakttaga laga tider i ena eller andra avseendet.
I stället för att lämna hovrätten klart besked om dröjsmålen med av¬
fattandet av ifrågavarande domar har Aminoff, som tidigare framhållits,
utan att slutföra arbetet med domarna ägnat sin arbetskraft åt andra
t j änsteuppgifter.
När Aminoff märkte att han icke hann inom rimlig tid färdigställa de
domar och utslag, om vilka här är fråga, och att han icke fick den hjälp
från hovrätten han önskade, borde han — om domsskrivningen verkligen
tog längre tid i anspråk — ha berett sig tid härtill genom att begränsa
utsättandet till huvudförhandling av nya mål av mindre vikt. En sådan
lösning av de akuta svårigheterna inverkade icke på arbetsbalansen i dess
helhet och låg så nära till hands att det är svårt att föreställa sig att verk¬
liga anledningen till de långvariga dröjsmålen varit någon annan än att
domsskrivandet i dessa mål varit för Aminoff på något sätt olustbetonat
och att han därför skjutit målen ifrån sig. Det är att märka att doms¬
skrivandet icke i något av målen krävt nämnvärd tid för en rutinerad
domare.
De dröjsmål med avseende å domarnas färdigställande, som Aminoff
låtit komma sig till last har varit desto mer oförsvarliga, som det, sedan
domarna överklagats — vilket varit fallet i samtliga mål — framstod såsom
angeläget, att hovrättens avgörande av målen icke försenades genom att
akten med domen icke tillställdes hovrätten. Genom dröjsmålen har parterna
— och detta kan Aminoff icke ha undgått att inse — under lång tid fått
30
vänta på hovrättens avgörande av målen. Detta har varit särskilt kännbart
för Hegethorn, eftersom denne under en mycket lång tid fått sväva i oviss¬
het om huruvida åtalet i anledning av åklagarens vadetalan skulle komma
att föranleda strängare straff än det av häradsrätten utmätta.
Även med beaktande av vad Aminoff åberopat till sitt fredande finner
jag på grund av det anförda för min del uppenbart, att Aminoff — genom
de långvariga dröjsmål, som förekommit med avseende å färdigställandet
av domarna i förevarande mål, med därav följande försening i fråga om
handlingarnas översändande till hovrätten — gjort sig skyldig till tjänstefel.
Ifrågavarande dröjsmål utgör icke några enstaka händelser. Aminoff
har själv angivit ytterligare 33 efter den 1 juli 1963 avgjorda mål, i vilka
dröjsmål förekommit med färdigställandet av dom eller beslut.
Med hänsyn härtill och till att dröjsmålen i de ovan behandlade målen
varit ytterst långvariga, finner jag mig icke kunna underlåta att — för att
inskärpa nödvändigheten av att dylika dröjsmål icke förekommer — beivra
vad Aminoff låtit komma sig till last i dessa mål.
Med hänsyn till vad i ärendet framkommit rörande Aminoffs arbetsbörda
såsom häradshövding synes mig Aminoff böra taga i övervägande om denna
arbetsbörda tillåter honom att kvarstå såsom ordförande i övervaknings-
nämnden.
II. Skrivelsen den 1 augusti 1963 i jorddelning smålet
I likhet med hovrätten anser jag, att Aminoff genom det i skrivelsen den
1 augusti 1963 i jorddelningsmålet meddelade föreläggandet för Dagmar
Åberg att inom viss tid komplettera av henne mot ägodelningsrättens utslag
fullföljd talan överskridit den befogenhet som tillkom honom såsom ägo-
delningsdomare. Aminoff har vidgått detta.
Ej heller borde Aminoff enligt min mening i skrivelsen ha intagit uttalan¬
det att Dagmar Åberg, därest hon — sedan hon tagit del av ägodelnings¬
rättens utslag, icke önskade fullfölja sin besvärstalan — hade att snarast
inkomma med skriftlig återkallelse, eftersom detta uttalande var klart ägnat
att påverka Dagmar Åberg att återkalla besvären.
Med hänsyn till vad Aminoff uppgivit om anledningen till komplette-
ringsföreläggandet och nämnda uttalande, anser jag emellertid de begångna
felen icke vara av så allvarlig beskaffenhet att de behöver föranleda åtal.
Jag låter därför bero vid vad i saken förevarit.
III. Avskrivning sbeslutet i jorddelningsmålet
I likhet med hovrätten finner jag, att Aminoff genom det i jorddelnings¬
målet den 30 augusti 1963 meddelade beslutet, varigenom Dagmar Åbergs
mot ägodelningsrättens utslag fullföljda talan avskrevs från vidare hand¬
31
läggning, överskridit ägodelningsdomares behörighet. Aminoff har vidgått
detta.
Meddelandet av beslutet är ägnat att av allmänheten uppfattas såsom
ett försök att förhindra att dröjsmålet med färdigställandet av utslaget
kom till hovrättens kännedom. Det tjänstefel som Aminoff sålunda låtit
komma sig till last måste därför beivras.
Av anförda skäl förordnar jag att åtal skall väckas mot Aminoff i enlighet
med vad som upptagits dels under punkt I rörande dröjsmål med färdig¬
ställande av domar och utslag (i jorddelningsmålet J 62/1961 samt i målen
allm. åkl. m. fl. ./. P. O. J. Hegethorn, V. Allonen ./. Clara Bäckström, allm.
åkl. in. fl. ./. N. S. Enger in. fl. och allm. åkl. m. fl. ./. E Åsberg) samt med
översändandet av handlingarna i dessa mål till hovrätten; dels ock under
punkt III beträffande det i ovannämnda jorddelningsmål meddelade av-
skrivningsbeslutet. Ansvar skall yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen resp.
20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel.
Hovrätten yttrade i dom den SO juni 1966.
Aminoff har förklarat sig erkänna vad åklagaren lagt honom till last samt
underkasta sig ansvar för tjänstefel enligt åtalet.
Hovrätten finner härigenom och genom vad i övrigt förekommit åtalet
vara styrkt. De försummelser i tjänsten vartill Aminoff gjort sig skyldig
är av beskaffenhet att föranleda ansvar för tjänstefel.
Rörande omständigheterna i samband med de i målet ifrågavarande dröjs¬
målen med avfattande och färdigställande av utslag och domar har Aminoff
anfört bland annat: Han hade under den tid då dröjsmålen inträffat haft en
mycket besvärlig arbetssituation med stora svårigheter att medhinna
arbetsuppgifterna. Det hade därvid förekommit ett stort antal mål av
förturskaraktär eller med flera förhandlingsdagar. Mängden av extra
ting hade även varit betydande. Upprepade gånger hade han gjort försök
att genom föreställningar till hovrättens administrativa avdelning få domar-
hjälp till domsagan. Emellertid hade det mött besvärligheter att — medan
arbetsbelastningen varit i fortgående ökning — få till stånd tillräckliga
personalförstärkningar för att vinna sådan lättnad i arbetsbördan att tid
kunnat beredas för avfattande av ifrågavarande domar. Redan innan dröjs¬
målet med jorddelningsutslaget uppkommit hade han till administrativa
avdelningen anmält fara för dröjsmål och därefter oavbrutet hållit hov¬
rätten informerad om utvecklingen ävensom om förseningen av utslaget.
I samband med framställningar om arbetskraftsförstärkning hade Aminoff
i slutet av år 1962 och början av år 1963 för tillförordnade presidenten Sten
Björklund och för tjänstemän vid administrativa avdelningen framhållit
att det förelegat dröjsmål med färdigställande av expeditioner i ett jord-
32
delningsmål och i vissa bötesmal. Den 4 juni 1963 hade Aminoff avlåtit en
framställning till hovrätten om arbetskraftsförstärkning. Häri hade med
nänsyftning på våren 1963 uttalats, att den dåvarande domarorganisationen
vore otillräcklig, vilket medfört en allmän svårighet att medhinna expedi¬
tioner, att särskilt bötesmålen släpade efter samt att det beträffande tre
domar under Aminoffs ordförandeskap »visat sig svårt att få erforderlig
tid för det slutliga avfattandet».
Utredningen i målet ger enligt hovrättens uppfattning icke anledning
betvivla riktigheten av Aminoffs uppgift att han vid den tid, då ifråga¬
varande dröjsmål förekom, hade en tung arbetsbörda. Ej heller finnes skäl
ifragasätta annat än att han med stor energi ägnat sig åt sina arbetsupp¬
gifter. Härtill har man att taga hänsyn vid målets bedömande.
Å andra sidan måste vid åtalets prövning också tagas i betraktande, dels
att det är ett viktigt rättssäkerhetsintresse som åsidosättes, då föreskrivna
tider för tillhandahållande och expediering av utslag och domar ej iakttages,
dels att Aminoff uppenbarligen icke — såsom han bort — för hovrätten
otvetydigt klargjort att det i redan avgjorda mål förelegat betydande
dröjsmål med avfattande av utslag och domar.
I sitt domslut dömde hovrätten Aminoff jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen
och 20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel att böta tjugufem dagsböter å
fyrtiofem kronor.
Hovrättens dom, som var enhällig, har vunnit laga kraft.
2. Åtal mot biträdande kronofogde för att denne i sin tidigare
egenskap av landsfiskal-utmätningsman missbrukat sin ställning
genom att taga befattning med och fördröja handläggningen av ut-
sökningsmål rörande hans hustru samt för dröjsmål med besvaran¬
de av remiss från JO I
I en den 3 april 1963 hit inkommen skrift anförde juris kandidaten Per
Assarson vid advokaten Bertil Bäckströms byrå i Ängelholm klagomål mot
landsfiskalen-utmätningsmannen i Västerviks distrikt Sven Waara-Grape
under åberopande av i huvudsak följande. Assarson och Bäckström voro
var för sig ombud för Algot B. Paulson Aktiebolag, Ängelholm. Bolaget
hade haft vissa utmätningsgilla fordringar å Syster Annas Sjukvårdsaffär
i Västervik, vilken affär innehades av landsfiskalen Waara-Grapes hustru
Alfhild. Vid tre tillfällen hade Bäckström hos utmätningsmyndigheten i
Västervik påkallat verkställighetsåtgärder i saken, men i samtliga ärenden
hade avsevärda dröjsmål och andra anmärkningsvärda förhållanden före¬
kommit. Assarson hemställde därför om utredning rörande påtalade för¬
hållanden.
33
Enligt utdrag ur handelsregistret i Västervik innehades berörda affär
sedan 1949 av ett handelsbolag, vari Alfhild Waara-Grape jämte annan var
delägare. Det upplystes vidare att Alfhild Waara-Grape förestod rörelsen
och var firmatecknare.
Klagoskriften remitterades omedelbart till Sven Waara-Grape för upp¬
lysningar, men först den 20 september 1963 efter påstötningar från JO-
expeditionen inkom en kort förklaringsskrift.
Assarson inkom därefter den 19 oktober 1963 med påminnelser, vari
upplystes att ett fjärde verkställighetsärende dåmera anhängiggjorts hos
utmätningsmannen.
Den 22 i samma månad begärde jag att landsfogden i Kalmar län skulle
verkställa utredning rörande ifrågakomna utsökningsärenden i de avseen¬
den som närmare angavs i en vid remissen fogad promemoria.
Sedan den begärda utredningen igångsatts inkom den 13 december 1963
från Assarson en skrift, vari han — under uppgift att hans huvudmans ford¬
ringar och kostnader i ärendena då guldits — förklarade sig återkalla sin
här gjorda anmälan mot Sven Waara-Grape.
Jag beslöt att aterkallelsen icke skulle föranleda avskrivning av det här
anhängiga ärendet.
Den 19 december 1963 inkom den genom landsfogdens försorg verkställda
utredningen.
Härefter begärde jag dels att länsstyrelsen i Kalmar län skulle inkomma
med yttrande i vissa angivna hänseenden, dels att landsfogden skulle vid¬
taga vissa ytterligare utredningsåtgärder ävensom ombesörja sådan delgiv¬
ning med Sven Waara-Grape som avses i 23 kap. 18 § RB; i en samtidigt
översänd promemoria angavs i vilka hänseenden det ansågs föreligga skälig
misstanke om brott i samband med handläggningen av de utav Assarson
åberopade ärendena.
Länsstyrelsens yttrande jämte därvid fogad utredning inkom den 28
februari 1964 och handlingar rörande de av landsfogden vidtagna åtgär¬
derna den 17 mars 1964.
Efter beslut den 1 juni 1964 delgavs Sven Waara-Grape misstanke om
brott i vissa ytterligare hänseenden. Någon framställning om utredning
eller yttrande inkom dock ej inom den honom vid denna delgivning enligt
RB 23 kap. 18 § förelagda tiden.
När staden Västervik från och med den 1 januari 1960 i judiciellt hän¬
seende förenades med Tjusts domsaga, blev stadsfiskals- och stadsfogde¬
tjänsterna till en början — i avvaktan på Kungl. Maj:ts ställningstagande
hur Västervik skulle inordnas i landsfiskalsdistriktsorganisationen — bibe¬
hållna. Den 26 februari 1960 förordnade Kungl. Maj:t jämlikt 4 § UL att
stadsfogden i Västervik finge, under de i nämnda paragraf stadgade förbe¬
hållen, för bestämt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan person,
som av överexekutor därtill godkänts. I enlighet med detta förordnande
2 -— Justitieombudsmannens ämb et sberättelse till 1967 års riksdag
34
antog länsstyrelsen Valter Lundqvist — vilken sedan 1938 haft förord¬
nande som exekutionsbiträde i Västervik — såsom domsverkställare med
sådan behörighet som angives i 4 § UL. Sedan stadsfogden i staden från-
trätt sin tjänstutövning, blev Lundqvist av länsstyrelsen förordnad att från
och med den 7 juli 1960 tills vidare bestrida stadsfogdetjänsten. Enligt
Kungl. Maj:ts förordnande blev Västervik från och med den 1 juli 1961
förenat med Södra Tjusts landsfiskalsdistrikt i avseende å utsöknings-
väsendet, varigenom de på stadsfogden ankommande göromålen överflytta¬
des på landsfiskalen i nämnda distrikt. Landsfiskal i distriktet var då Sven
Waara-Grape. Genom här berört beslut upphörde Lundqvists förordnande
som stadsfogde.
Med tillämpning från och med den 1 juli 1962 meddelade Kungl. Maj:t
ytterligare förordnanden rörande Västerviks inordnande i landsfiskals-
distriktsorganisationen, varvid, såvitt här är av intresse, bestämdes att
Södra Tjusts landsfiskalsdistrikt, vari staden ingick, skulle benämnas Väs¬
terviks landsfiskalsdistrikt samt att i distriktet skulle finnas en landsfiskal-
polischef och en landsfiskal-utmätningsman. Sven Waara-Grape blev av
Kungl. Maj:t utnämnd till innehavare av den sistnämnda tjänsten.
Den 12 februari 1962 förordnade länsstyrelsen jämlikt 6 § UL t. f. biträ¬
dande landsfiskalen A. Leijonberg att såsom särskild utmätningsman hand¬
lägga ärenden rörande den sjukvårdsaffär, vari Alfhild Waara-Grape var
delägare och föreståndare, med vilka ärenden Sven Waara-Grape på grund
av jäv icke ägde taga befattning. Den 10 juli samma år blev detta förord¬
nande återkallat och förordnande meddelades i stället för »tjänstförrat-
tande biträdande landsfiskalen i Västerviks distrikt», d. v. s. för envar som
kunde komma att tjänstgöra i berörda befattning. Såsom biträdande lands¬
fiskaler tjänstgjorde under den följande tiden K. Hansson, Leijonberg, B.
Svensson och C.-A. Holmström, dock att tjänsten tidvis var vakant. Den
11 april 1963 återkallades förordnandet och domsverkställaren Hans Oscars¬
son i Kalmar förordnades att vara särskild utmätningsman dels i fem an¬
givna enskilda mål dels i förekommande skatteärenden, allt i den mån de
anginge här ifrågavarande gäldenär. Den 31 maj 1963 förordnades lands¬
fiskalen i Tunaläns distrikt Fritiof Isberg att som särskild utmätningsman
handlägga tre angivna enskilda utmätningsmål jämte förekommande skat¬
teärenden beträffande samma gäldenär. Den 14 augusti 1963 meddelades
för Isberg nytt förordnande av innebörd att hans behörighet utvidgades att
avse jämväl nytillkommande enskilda utsökningsmål beträffande gälde-
nären.
I skrivelse till landsfogden den 2 juli 1964 upptog jag till en början det
förhållandet att Lundqvist, enligt vad som framgått under ärendets gång,
under tiden den 1 juli 1961 — början av 1962 tjänstgjort som sådan doms¬
verkställare som avsågs i 4 § UL, oaktat denna bestämmelse genom att
35
Västervik från och med den 1 juli 1981 beträffande utsökningsväsendet in¬
förlivats med landsfiskalsdistriktet icke längre var tillämplig. Jag anförde
i denna del bl. a. att det uppenbarligen var otillfredsställande att här under
ganska lång tid tillämpats en delegationsordning som icke hade stöd i UL,
att varken Sven Waara-Grape eller Lundqvist kunde gå fri från klander
för vad som förevarit i denna del samt att med hänsyn till omständighe¬
terna och under beaktande av att det tillämpade systemet, oavsett den
formella bristen, icke syntes ha lett till några mera påfallande olägenheter
jag dock ansåg mig i denna del ej ha anledning vidtaga vidare åtgärd mot
Sven Waara-Grape eller Lundqvist.
I skrivelsen till landsfogden behandlade jag därefter de av Assarson på¬
talade ärendena samt åtalsfrågor i anslutning därtill. Dessa ärenden, som
förekommit till handläggning under tiden hösten 1961—hösten 1963, av¬
sågo följande.
Nr 1. Utmätning på grund av slutbevis i mål om betalningsföreläggande.
Fordringen uppgick till 488 kronor 68 öre jämte ränta och kostnader.
Nr 2. Delgivning av ett lagsökningsutslag, avseende en fordran å 473
kronor 99 öre jämte kostnader.
Nr 8. Ny begäran om utmätning på grund av det under nr 1 angivna
slutbeviset.
Nr 4- Utmätning på grund av det under nr 2 nämnda utslaget.
Ärende nr 1
Ärendet inkom den 12 september 1961 och fick beteckningen UD nr 336
V/1961. Sven Waara-Grape överlämnade ärendet till Lundqvist i förment
egenskap av domsverkställare »för verkställighet i laga ordning». Lund¬
qvist utfärdade följande dag till gäldenären underrättelse om den sökta ut¬
mätningen. Ärendet blev därefter liggande en tid, enligt Lundqvist beroende
på löfte om avbetalningar. Förrättning för utmätning verkställdes sedan
av Lundqvist den 20 oktober 1961, varvid gäldenären enligt protokollet
befanns sakna utmätningsbara tillgångar. Redovisningen av ärendet till sö¬
kanden blev härefter försummad en tid.
Den 9 november 1961 gjorde Bäckström å borgenärens vägnar en skrift¬
lig förfrågan om ärendets fortgång. Den 20 november 1961 avlät Bäck¬
ström ett nytt brev, vari framhölls att svar å det förra brevet uteblivit och
att omgående besked önskades.
De nämnda två breven mottogs ostridigt av Sven Waara-Grape. Denne
uppgav att han dröjde med besvarandet för att gäldenären skulle få tid på
sig att betala.
Beträffande breven uppgav Sven Waara-Grape under utredningen till en
början att de funnits i akten i ärendet, men att han tagit ut dem ur denna
när akten infordrades av JO-ämbetet; anledningen härtill skulle vara att
kopior av breven ändå fanns i JO-ämbetets akt. Sedermera uppgav Lund-
36
qvist, i vilkens tjänstelokaler utmätningsakten varit förvarad i varje fall
under hösten 1961 och början av 1962, att Bäckströms båda brev aldrig
överlämnats till honom och att han ej heller eljest fått kännedom om dem.
Lundqvist förklarade vidare att om han fått del av breven detta skulle ha
lett till att ärendet omedelbart redovisats; vid denna tid låg ärendet på
grund av Lundqvists förbiseende oredovisat.
Sedan Sven Waara-Grape fått del av Lundqvists uppgifter, förklarade
han att det sannolikt var riktigt att Lundqvist ej fått de berörda breven,
att han själv förmodligen »lagt undan» dem och glömt bort att överlämna
dem samt att, om Lundqvist fått breven, detta uppenbarligen skulle ha lett
till att ärendet redovisats omedelbart. Linder utredningen sade Sven Waara-
Grape sig skola eftersöka de saknade breven och även andra saknade hand¬
lingar beträffande här aktuella ärenden för att lämna dem senare. Hand¬
lingarna avhördes dock ej.
I skrivelsen till landsfogden anförde jag i denna del bl. a. följande.
Enligt 6 § UL gällde att utmätningsman ej fick taga befattning med
mål, om beträffande detta för honom förelåg omständighet som enligt rät¬
tegångsbalken skulle utgöra jäv mot domare. Förekom jäv mot utmätnings¬
mannen var han enligt stadgandet skyldig att genast anmäla det hos över-
exekutor, som, där jävet prövades lagligt, förordnade annan utmätnings¬
man i den jäviges ställe.
För Sven Waara-Grape hade till följd av hans hustrus ställning i gälde-
närsbolaget förelegat jäv som avses i 4 kap. 13 § 4. RB.
Av det i 6 § UL stadgade absoluta förbudet för jävig utmätningsman att
taga befattning med målet följde, att han ej ägde att — för den händelse
att 4 § UL skulle vara tillämplig — själv sätta doms verkställare i sitt ställe
för det bestämda fallet. Detta framgick både därav att 6 § stadgade en sär¬
skild ordning för utseende av ersättare och även därav att enligt 1925 års
domsverkställarkungörelse utmätningsmannen i viktiga avseenden skulle
ha kontrollerande uppgifter med avseende på ärenden som överlämnats till
doms verkställare, något som självfallet icke skulle if rågako mma från den
utmätningsmans sida som jävet gäller.
Sven Waara-Grape hade underlåtit att fullgöra den honom såsom utmät¬
ningsman åliggande skyldigheten att anmäla jäv till överexekutor. Beträf¬
fande frågan i vad mån han tagit befattning med ärendet hade, såsom fram¬
gått, redan hans åtgärd att uppdraga verkställigheten åt en under hans
kontroll stående »domsverkställare» utgjort en olovlig befattning med ären¬
det. Vidare hade han tagit olovlig befattning med ärendet genom sitt för¬
farande med de två från Bäckström i november 1961 erhållna breven. Dessa
hade han icke låtit diarieföra och det måste antagas att han avsiktligen
hemlighållit dem för Lundqvist, ehuru denne fått i uppdrag att ombesörja
ärendets handläggning. Förfarandet hade varit ägnat att fördröja slutredo¬
visningen av ärendet. Breven, som rätteligen bort ingå i akten i ärendet, var
37
såvitt framkommit försvunna, något som med hänsyn till Sven Waara-
Grapes egna uppgifter, fick antagas bero på hans åtgöranden.
Sven Waara-Grapes underlåtenhet att anmäla jäv till överexekutor samt
hans olovliga befattning med ärendet i nu angivna hänseenden var uppen¬
barligen av den allvarliga beskaffenhet att åtal var oundgängligen påkallat.
Hans förfarande under ärendets första skede var att bedöma som tjänstefel
enligt 25 kap. 4 § SL. Förfarandet från och med det att breven av den 9 och
den 20 november 1961 inkommit var dock än allvarligare och syntes vara
att betrakta som tjänstemissbruk enligt 25 kap. 1 § SL.
Ärende nr 2
Begäran om delgivning av lagsökningsutslaget framställdes i brev från
Bäckström den 7 september 1962. Då närmaste icke tjänstefria dag där¬
efter var måndagen den 10 september fick brevet antagas ha inkommit till
landsfiskalsexpeditionen denna dag. I brev den 7 november 1962 fram¬
ställde Bäckström, under påpekande att ärendet ej avhörts på två månader,
begäran att omgående återfå utslaget med vederbörligt bevis om delgiv¬
ning. Den 13 november 1962 redovisade Lundqvist ärendet med delgiv-
ningsbevis. Delgivning hade skett dagen dessförinnan. Den 17 i samma må¬
nad hade Alfhild Waara-Grape per brev hos borgenären begärt anstånd
med betalningen av sin skuld enligt utslaget.
Lundqvist uppgav att delgivningsärenden vanligen verkställdes omedel¬
bart efter mottagandet samt att han icke kunde tänka sig annan förklaring-
till här förekommande dröjsmål än att delgivningshandlingen utlämnats
till honom någon dag före delgivningsdagen; troligen hade ärendet, när
Lundqvist fick det, varit åtföljt av en lapp att det skulle redovisas direkt
av delgivningsmannen.
Sven Waara-Grape uppgav att han icke kunde erinra sig tidpunkten för
överlämnandet av delgivningsärendet till Lundqvist, att han brukade läm¬
na ut sådana ärenden så gott som omedelbart samt att »han icke kunde
erinra sig någon anledning till att han frångått denna princip just i detta
fall». Han åberopade vidare att med den stora arbetsbelastning som före¬
kom det var lätt att förbise något ärende.
Såsom biträdande landsfiskaler och i följd därav med behörighet som sär¬
skilda utmätningsmän enligt länsstyrelsens förordnande den 10 juli 1962
tjänstgjorde under här aktuella tid först Svensson och sedermera Holm¬
ström. Båda förklarade att de ej fått kännedom om delgivningsärendet.
Jag anförde i skrivelsen till landsfogden i denna del följande.
Jävsstadgandet i 6 § UL torde icke kunna anses direkt tillämpligt i av¬
seende å delgivningsärende. Därest någon i sin egenskap av utmätnings¬
man fick en begäran om medverkan för delgivning måste dock anses att
han på grund av enligt allmänna grundsatser gällande jävsregler ej ägde
taga befattning med ärende, som rörde en nära anhörig.
38
Det hade varit i Sven Waara-Grapes egenskap av utmätningsman i Väs¬
tervik som förevarande delgivningsärende kommit i hans hand. Genom att
giva en underordnad order att verkställa delgivningen och avgiva redovis¬
ning kunde han icke anses ha skilt sig från ansvar för ärendet, eftersom
även i sådant fall utmätningsmannen varit skyldig att övervaka att den
hos honom begärda åtgärden blev verkställd. Omständigheterna var sådana
att det måste antagas att Sven Waara-Grape icke omedelbart utan först i
samband med Bäckströms påminnelser lämnat ärendet till Lundqvist och
alltså icke endast satt sig över jävshindret utan även fördröjt ärendet. Ett
påfallande förhållande var vidare att Sven Waara-Grape undvikit den i och
för sig naturliga åtgärden att om ärendet underrätta den som tjänstgjorde
såsom biträdande landsfiskal och som innehade särskilt förordnande, åsyf¬
tande att undvika jävssituationer i Sven Waara-Grapes ämbetsutövning.
Ytterligare borde beaktas det förhållandet att Sven Waara-Grape såväl i
ärende nr 1 som — såsom strax skulle framgå — i ärende nr 3 förhalat ären¬
den som berört hans hustru, varför likartat förhållande framstod som san¬
nolikt även här, helst som hustruns brev den 17 november 1962 visade att
hon var i starkt behov av betalningsanstånd. Slutligen var att nämna att
Bäckströms påminnelsebrev av den 7 november 1962, som ostridigt mot¬
tagits av Sven Waara-Grape, hörde till de handlingar som numera icke bli¬
vit återfunna.
För det fall att det likväl icke skulle anses uteslutet att annan än Sven
Waara-Grape låtit handlingarna bli liggande och därmed orsakat dröjsmål
med delgivningen, kunde Sven Waara-Grape icke rimligen ha varit ove¬
tande om att delgivningen, som ju avsåg hans hustru, ej kom till stånd om¬
gående. Det hade då, eftersom han ej avskurit sig från ansvaret för ären¬
det, varit hans sak att ingripa.
Jag fann därför åtal böra väckas mot Sven Waara-Grape för att han
trots föreliggande jäv tagit befattning med och ansvarat för delgivnings-
ärendet och därvid föranlett eller åtminstone medverkat till att ärendets
slutförande blivit otillbörligen fördröjt. Förfarandet torde vara att betrakta
i första hand som tjänstemissbruk och i andra hand som tjänstefel.
Ärende nr 3
Såsom förut nämnts hade Alfhild Waara-Grape den 17 november 1962
hos borgenären begärt betalningsanstånd beträffande sin skuld enligt lag-
sökningsutslaget. Som svar härpå meddelade Bäckström å borgenärens väg¬
nar i brev den 20 november 1962 att, om hon senast den 30 i samma månad
inbetalade sin skuld enligt slutbeviset i betalningsföreläggandemålet, bor¬
genären gick med på att hon fick göra avbetalningar med 50 kronor i må¬
naden å skulden enligt lagsökningsutslaget med början den 15 december
samt att, om betalningarna ej skedde å utsatta tider, ärendet omedelbart
39
kom att ingivas för indrivning. Någon betalning av skulden enligt slutbe-
viset skedde dock icke, varför frågan om betalningsanstånd förföll.
Den 4 december 1962 översände därför Bäckström slutbeviset till Sven
Waara-Grape under uttrycklig begäran om omedelbar verkställighet, var¬
jämte begärdes protokoll för det fall att gäldenären sade sig sakna utmät¬
ningsbara tillgångar. Den 11 december 1962 begärde Bäckström brevledes
omgående besked hur långt ärendet avancerat. Den 15 december 1962 av¬
lät Bäckström följande brev, föranlett av ett samtal som Sven Waara-
Grape haft med Bäckströms huvudman.
Sedan vår klient i dag meddelat, att Ni ringt direkt till denne och sagt
att fru Alfhild Waara-Grape hade fått vårt medgivande att avbetala 50:—
kr. i månaden på det till Eder för verkställighet överlämnade betalnings-
föreläggandet i rubr. ärende, få vi härmed anhålla om Edert omedelbara
skriftliga meddelande till vår huvudman om felaktigheten av denna upp¬
gift. Något sådant meddelande har nämligen ej av oss lämnats. Vi anhåller
fortfarande enligt våra brev av den 4 och 11 dennes om ärendets omedel¬
bara verkställighet i sin helhet. Därest ej så sker kommer vi att hos JO
begära utredning om Edra dröjsmål i våra ärenden mot Alfhild Waara-
Grape.
Till detta brev fogades avskrift av Bäckströms brev av den 20 november
1962. Den 18 december 1962 gjorde Alfhild Waara-Grape en avbetalning
om 100 kronor å skulden enligt slutbeviset. Den 10 januari 1963 avlät
Bäckström ett brev, vari han på det bestämdaste begärde redovisning i
ärendet senast den 15 i samma månad.
Assarsons klagoskrift inkom, såsom förut nämnts, till JO-expeditionen
den 3 april 1963. Remiss till Sven Waara-Grape skedde samma dag. Denne
fördröjde besvarandet av remissen till den 18 september 1963.1 svaret, som
var synnerligen kortfattat och vari helt förbigicks de skrifter Bäckström
avlåtit sedan hösten 1962, uppgavs att gäldenären gjort vissa avbetalningar
på skulden och att vad som återstod vid tiden för JO-anmälningen, om¬
kring 188 kronor, betalats av gäldenären.
Av klagandens påminnelser framgick att berörda betalning skett samma
dag som Sven Waara-Grape avgav sin förklaring hit samt att en därvid icke
inberäknad ränta guldits några dagar senare. Ytterligare anfördes att någon
redovisning från utmätningsmannen själv i det ärende som här betecknats
som nr 3 icke avhörts.
Sven Waara-Grape uppgav i denna del vid polisförhör i huvudsak föl¬
jande. Han hade ej lagt upp nytt dagboksblad eller ny akt, eftersom slut¬
beviset tidigare varit inne för verkställighet och därför enligt hans mening
kunde gå under det gamla diarienumret. Då han hade betraktat ärendet
som en fortsättning av det gamla ärendet nr 366 V/1961, hade han ej
»tänkt sig» att överlåta ärendet till den särskilt förordnade utmätnings¬
mannen. Något utmätningsförsök hade han ej gjort då han känt till att gäl-
40
denären saknade utmätningsbara tillgångar. Han hade anmodat gäldenären
att betala direkt till borgenären. Då gäldenären utlovat betalning, hade han
»legat på ärendet» i avvaktan på likvid, som så småningom skedde. Han
hade ansett ärendet slutredovisat i och med slutlikviden den 30 sep¬
tember 1963.
Beträffande sitt telefonsamtal med borgenären i december 1962 förkla¬
rade Sven Waara-Grape att han utom tjänsten på uppdrag av gäldenären
och i egenskap av make till henne ringt upp borgenären med begäran om
rätt till avbetalningar. Till förklaring av att han ansett sig kunna göra tele¬
fonframställningen om anstånd för sin hustrus räkning, medan utmätnings-
ärendet var anhängigt, anförde han att handläggningen av ärendet ankom¬
mit på Lundqvist och att han själv haft med ärendet att göra endast på
hustruns vägnar och icke i tjänsten.
I denna del anförde jag bl. a. följande.
För det fall att Sven Waara-Grape verkligen ansett att den nya verkstäl¬
lighet som begärdes i december 1962 skulle betraktas som en fortsättning
av det gamla ärendet, hade detta i och för sig ingen självständig betydelse.
Aven i sådant fall förelåg nämligen enligt 6 § UL hinder för honom att taga
befattning med ärendet och eftersom särskild utmätningsman redan var
förordnad för utsökningsmålen rörande berörda gäldenär ankom handlägg¬
ningen självfallet på denne. Lika klart var att, vare sig nytt eller gammalt
ärende förelåg, en på grund av jäv obehörig utmätningsman, som fått hand¬
lingarna i saken i sin besittning, var pliktig att till behörig utmätningsman
ofördröj ligen överlämna dessa handlingar.
Framhållas kunde att då det gamla ärendet för länge sedan var avslutat,
Bäckströms nya begäran om utmätning uppenbarligen innebar att ett nytt
utsökningsärende anhängiggjordes. Någon diarieföring eller aktuppläggning
för nytt ärende skedde dock ej. Men med hänsyn till Sven Waara-Grapes
förfäktande av att det skulle vara fråga om en fortsättning av det äldre
ärendet, fanns det anledning att påpeka att några anteckningar icke heller
gjordes å dagboksbladet i detta ärende och att, såvitt kunnat utrönas, de
nya handlingarna ej hade placerats i den gamla akten. De voro numera
försvunna.
Vad i denna del förekommit ansåg jag böra föranleda åtal mot Sven
Waara-Grape i följande hänseenden. Han hade på grund av sin ställning
som utmätningsman fått de här aktuella handlingarna i sin hand. På grund
av föreliggande jäv hade det ålegat honom att ofördröjligen överlämna
handlingarna till den för ärenden av ifrågavarande slag särskilt förordnade
utmätningsmannen och att därefter själv icke vidare taga någon befattning
med ärendet. Med åsidosättande härav hade han dock själv behållit och
hemlighållit handlingarna och därmed uppsåtligen förhindrat all laga be¬
handling av ärendet. Han hade därjämte i flagrant strid mot sin tjänsteplikt
41
aktivt engagerat sig å gäldenärssidan i målet genom att vid telefonsamtalet
den 15 december 1962 söka utverka anstånd för gäldenären. Förfarandet in¬
nefattade ett grovt missbruk av hans ställning och hade medfört förfång för
sökanden i ärendet, vilken hindrats från att få ärendet verkställt i laga ord¬
ning.
Jag ansåg förfarandet böra bedömas som grovt tjänstemissbruk enligt
25 kap. 1 § andra stycket SL, varvid särskilt åberopades att Sven Waara-
Grape hänsynslöst utnyttjat de möjligheter, hans ställning erbjöd, för att
i sin hustrus intresse hindra verkställighet och uppnå betalningsanstånd.
Anmärkas kunde att klaganden i ärendet härstädes åberopat att borge¬
nären önskat utmätning just i december av den anledningen att gäldenären
da till följd av julhandeln kunde förväntas erhålla tillräcklig utmätningsbar
lösegendom. Huruvida utmätningsbar egendom då kunnat anträffas, kunde
numera ej fastställas eftersom utmätningsförsök förhindrades av Sven
Waara-Grape. Det förhållandet att gäldenären vid andra tillfällen befun¬
nits sakna utmätningsbara tillgångar, uteslöt icke att vid denna tid i sjuk-
vårdsaffären — som dock var en kontinuerligt pågående rörelse — skulle
kunnat antiäffas kontanter eller annan egendom att utmäta. I samman¬
hanget kunde erinras om att gäldenären den 18 december 1962 själv gjorde
en avbetalning å 100 kronor.
I det föregående hade Sven Waara-Grapes telefonhänvändelse till borge¬
nären setts som allenast ett led i ett sammanhängande brottsligt förfarande
i avseende å ärende nr 3 och sålunda såsom ingående i det grova tjänste¬
missbruk som här behandlats. För det fall att telefonhänvändelsen skulle
betraktas som ett särskilt brott — vilket kunde tänkas motiverat på den
giunden att, medan Sven Waara-Grapes handlande i övrigt skett i hans
egenskap av utmätningsman, han kanske befanns ha vid telefonsamtalet
handlat helt såsom privatman — hävdades såsom ett andrahandspåstående
att telefonframställningen i allt fall utgjorde åsidosättande av tjänsteplikt
och alltså tjänstefel. Ett dylikt engagemang i saken av honom såsom pri¬
vatman måste nämligen anses stå i klar strid mot hans tjänsteplikt, så länge
han som tjänsteman icke skilt sig från all befattning med det ärende som
var i fråga.
Underlåtenheten att underrätta de biträdande landsfiskalerna om läns¬
styrelsens förordnande den 10 juli 1962 (ärendena nr 2 och 3).
Enligt länsstyrelsens förut nämnda förordnande den 10 juli 1962 skulle
tjänsteförrättande biträdande landsfiskalen i distriktet vara särskild ut¬
mätningsman beträffande utsökningsmål och omsättningsskatter som av¬
såg ifrågavarande gäldenär. Enligt uppgift från länsstyrelsen blev exem¬
plar av förordnandet tillställda landsfogden, Sven Waara-Grape och Leijon-
berg.
Från och med den 10 september 1962 — eller samma dag som ärende nr
2* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag
42
2 torde ha inkommit — tjänstgjorde huvudsakligen Svensson och Holm¬
ström som biträdande landsfiskaler i distriktet i olika omgångar fram till
våren 1963.
Vid polisförhör upplyste Svensson och Holmström att de icke fått känne¬
dom om berörda förordnande förrän under våren 1063.
I denna del anförde jag' i skrivelsen till landsfogden följande.
Såsom chef för berörda utsökningsmyndighet hade Sven Waara-Grape
varit skyldig att tillse att de som tillträdde tjänstgöring som biträdande
landsfiskal fick kännedom om sådana förordnanden som hade betydelse
för deras tjänsteuppgifter. Sven Waara-Grape hade dock under lång tid
underlåtit att underrätta Svensson och Holmström om det här ifråga¬
varande förordnandet. Denna försummelse måste betraktas som ett allvar¬
ligt tjänstefel.
Detta tjänstefel stod i visst samband med Sven Waara-Grapes förut be¬
handlade förfaringssätt i ärendena nr 2 och nr 3. Till den del sistnämnda
förfaringssätt innefattat hemlighållande av ärendena för den särskilt för¬
ordnade utmätningsmannen framstod detta hemlighållande på sitt sätt som
en konsekvens av det tjänstefel som nu var i fråga. Sistnämnda tjänstefel
hade emellertid också eu vidare omfattning och en i förhållande till ären¬
dena nr 2 och nr 3 fristående betydelse i och med att förtigandet av förord¬
nandet haft betydelse även för andra ärenden, i varje fall i vad förordnan¬
det avsåg omsättningsskatter. Ytterligare kunde det sägas vara fristående
från ärendena nr 2 och nr 3 i så måtto att hemlighållandet av sistnämnda
ärenden kunde förekomma oberoende av om de biträdande landsfiskalerna
känt till förordnandet eller icke. Det riktiga syntes med hänsyn till det
anförda vara att ur straff rättslig synpunkt betrakta nu ifrågavarande
tjänstefel såsom ett särskilt brott, vilket vid åtalet borde upptagas såsom
en fristående åtalspunkt.
Beträffande ärende nr 4, rörande vilket Assarson i sin påminnelseskrift
den 18 oktober 1963 uppgav att advokatbyrån den 20 september 1963 in¬
sänt det förut nämnda lagsökningsutslaget för omedelbar verkställighet
utan att dittills något avhörts i saken, framgick av utredningen att lands¬
fiskalen Isberg med stöd av sitt förordnande att handlägga bl. a. nytillkom¬
mande utsökningsmål rörande den ifrågakomna gäldenären från och med
den 27 september 1963 omhändertagit det aktuella målets handläggning
och därvid uppburit avbetalningar så att slutredovisning kunnat ske den
23 november 1963.
Med hänsyn till att sålunda Sven Waara-Grape — tydligen utan att själv
veta eller i varje fall minnas det — varit skild från det nu aktuella ärendet,
fann jag att han icke annorledes än som enskild varit i beröring med ären¬
det och att därvid icke förekommit något av beskaffenhet att föranleda
mitt ingripande.
43
JO-ärendets fördröjning
Såsom redan antytts fördröjde Sven Waara-Grape även JO-ärendets
handläggning. De närmare omständigheterna härvid voro följande.
Sven Waara-Grape fick genom föreläggande och kompletterande telefon¬
besked från JO-expeditionen klart för sig att av JO-ämbetet begärda upp¬
lysningar av honom skulle avgivas senast den 26 april 1963. Utan att"ha
begärt anstand dröjde han med remissens besvarande. Vid påminnelse per
telefon från JO-expeditionen den 17 juli 1963 utlovade han svar under den
närmast kommande veckan. Då svar likväl uteblev anmanades han skrift¬
ligen den 5 september 1963 att senast den 12 i samma månad inkomma
med svar jämte remisshandlingarna. Ej heller denna anmaning efterkoms,
och först efter ytterligare en telefonhänvändelse från JO-expeditionen till
honom den 16 september 1963 inkom hans svar den 20 i samma månad.
Enär Sven Waara-Grape vid telefonsamtalet den 17 juli 1963 sade sig ha
varit sjuk, gjordes hos landsfogden förfrågan om han varit sjukledig vid nå¬
got tillfälle under berörda tid, varvid landsfogden upplyste att enligt hos
honom tillgängliga handlingar så icke varit förhållandet.
I skrivelsen till landsfogden anförde jag i denna del följande.
Det åsidosättande av givna förelägganden och egen utfästelse i berörda
hänseende som förekommit från Sven Waara-Grapes sida var att betrakta
som tjänstefel (jämför JO:s ämbetsberättelse 1924 s. 134 och däri gjorda
hänvisningar). Hans dröjsmål var att bedöma mot bakgrunden av att dröjs¬
målet fick antagas stå i samband med en önskan hos honom att förhala
ärendet för att det handelsbolag, vari hans hustru var delägare, skulle före
avgivandet av hans yttrande hinna fullgöra sina skyldigheter enligt det
slutbevis, vars fördröjda verkställighet påtalats i klagomålen. I Sven
Waara-Grapes yttrande åberopades sålunda särskilt att betalning skett. Av
klagandens i ärendet lämnade uppgifter framgick att den åberopade betal¬
ningen skett samma dag som yttrandet avläts.
Jag ville till mitt beslut om åtal i denna del anmärka att det var motvil¬
ligt som jag i detta fall avvek från en sedan länge rådande praxis, innebä¬
rande att andra medel än åtal användes för att bevaka att den myndigheter
och tjänstemän åliggande skyldigheten att tillhandagå JO-ämbetet med
begärda upplysningar iakttogs. Berörda skyldighet, som utgjorde en grund¬
förutsättning för att JO-ämbetet skulle kunna fullgöra sina uppgifter, bru¬
kade lojalt respekteras så gott som undantagslöst. JO-ämbetet å sin sida
eftersträvade i medvetande om många myndigheters stora arbetsbelastning
att inom rimliga gränser tillgodose framställda önskemål om anstånd med
remissers besvarande.
I förevarande fall hade jag dock funnit att annat ej kunde antagas än att
Sven Waara-Grape avsiktligen förhalat ärendet, varför beivran ej kunde
underlåtas. Jag ville i sammanhanget nämna att det remissvar, som slutli¬
gen inkom från honom, i själva saken icke innehöll mer än elva maskin¬
44
skrivna rader, innefattande endast ett kort — och f. ö. icke rättvisande —
referat av vad som förekommit i ärende nr 1 samt uppgiften om att den där
aktuella fordringen blivit betald.
Under hänvisning till vad som anförts uppdrog jag åt landsfogden att
vid vederbörlig domstol väcka och utföra åtal mot Sven Waara-Grape för
hans förfarande i de delar som enligt det sagda skulle bli föremål för åtal.
I skrivelsen till landsfogden behandlade jag härefter vissa ytterligare ut-
sökningsmål avseende Alfhild Waara-Grape, i anledning av att under utred¬
ningens gång framkommit uppgifter, som mer eller mindre klart tydde på
att Sven Waara-Grape tagit befattning också med andra sådana mål. Av
ifrågavarande mål hade flertalet kommit att mer eller mindre ingående be¬
röras i de handlingar som ingick i ett hos länsstyrelsen handlagt ärende, av¬
seende förordnandet för Oscarsson. Sedan länsstyrelsen genom resolution
den 28 augusti 1963 överlämnat bland annat akten i nämnda ärende till
landsfogden för på honom ankommande åtgärder, hade enligt vad som in¬
hämtats från denne förundersökning inletts, och denna var ännu ej av¬
slutad.
Med hänsyn till att eu av landsfogden ledd förundersökning redan på¬
gick samt spörsmålet, huruvida jäv och på grund därav olovlig befattning
med de ifrågavarande ärendena kunde ha förekommit, lämpligen borde
komma under utredning i samband med denna förundersökning, ansåg jag
mig icke ha anledning att igångsätta särskild utredning rörande dessa ären¬
den. Jag inskränkte mig därför till att till landsfogden redovisa de iaktta¬
gelser som här gjorts beträffande de nämnda ärendena. I
I skrivelsen till landsfogden upptog jag slutligen till behandling länssty¬
relsens tillsyn och beröring i övrigt med i ärendet ifrågakomna förhållanden.
I denna del gjorde jag vissa påpekanden i skilda hänseenden men ansåg det
oaktat att länsstyrelsens tillsynsverksamhet och befattning i övrigt med här
ifrågakomna förhållanden icke företett sådana brister att någon min åtgärd
var påkallad.
Sedan landsfogden slutfört den förundersökning, varom tidigare talats
väckte han vid Tjusts domsagas häradsrätt åtal mot Sven Waara-Grape i
enlighet med vad jag uppdragit åt honom ävensom för ytterligare brott,
beträffande vilka ansvar yrkades för tjänstemissbruk respektive tjänstefel.
Häradsrätten avgjorde målet genom dom den 9 november 1965. I domen
upptogs — i enlighet med åtalet — under åtalspunkt 1 Sven Waara-Grapes
ovan under »Ärende nr 1» behandlade förfarande att underlåta anmäla jäv
till överexekutor och att taga befattning med målet genom att överlämna
det till Lundqvist, ävensom liknande förfarande utav honom med fyra
andra utsökningsmål. De delar av åtalet i övrigt, varom jag beslutat, upp¬
togs i domen under åtalspunkterna 2—6 (dock något annan ordnings-
45
följd än den vari frågorna här tidigare upptagits). I dessa delar yttrade
häradsrätten i domen.
Åtalspunkt 1
Sven Waara-Grape har erkänt vad åklagaren lagt honom till last och
uppgivit: Han och hans hustru ha icke upprättat äktenskapsförord och ha
ej heller sökt boskillnad. Handelsbolagets rörelse har drivits av hustrun och
givit dåligt resultat. Den årliga omsättningen har varit cirka 30.000 kronor.
Han har hjälpt hustrun att betala skulder. Hon har velat göra rätt för sig,
och skuldsumman har efterhand nedbragts. När de ifrågavarande utsök-
ningsmålen inkommo, var det kolossalt genant för honom. Han kände gi¬
vetvis till gällande föreskrifter om jäv och om domsverkställare, och han är
medveten om att han handlade fel. I och med att målen överlämnades till
Lundqvist, kände sig Sven Waara-Grape emellertid trygg. Lundqvist skötte
sin tjänst perfekt och skulle säkerligen, om Sven Waara-Grape hade anmält
jäv, av överexekutor ha förordnats som särskild utmätningsman för be¬
rörda mål. Sven Waara-Grape hade efter den 1 juli 1961 en betydande ar¬
betsbörda. De utsökningsmål, som rörde Alfhild Waara-Grape, överlämna¬
des ibland omedelbart till Lundqvist. Ibland dröjde överlämnandet någon
dag. Fram till den 1 november 1961 hade Sven Waara-Grape sina ämbets-
lokaler i polishuset, medan däremot Lundqvist arbetade i rådhuset. Ett
kvinnligt biträde, som tjänstgjorde i rådhuset, brukade — ibland flera
gånger om dagen — hos Sven Waara-Grape hämta mål och andra hand¬
lingar, som skulle överlämnas till Lundqvist. Innan nya mål översändes till
Lundqvist, antecknades å varje måls dagboksblad: »Överlämnas till doms-
verkställaren för verkställighet i laga ordning». Under denna anteckning
anbragtes landsfiskalens tjänstestämpel. Sven Waara-Grape räknade med
att hans hustru skulle betala sina skulder.
Genom Sven Waara-Grapes erkännande, som vinner stöd av omständig¬
heterna i målet, finner häradsrätten åtalet i nu förevarande hänseenden
styrkt.
Gärningarna äro att bedöma i enlighet med åklagarens yrkande.
Åtalspunkt 2
Sven Waara-Grape har erkänt vad åklagaren lagt honom till last, och
uppgivit: Han har mottagit de två påminnelserna av den 9 och 20 novem¬
ber 1961 men ej besvarat dem. Anledningen härtill var, att Alfhild Waara-
Grape skulle få tid på sig att betala. Påminnelserna diariefördes ej, och
Sven Waara-Grape överlämnade dem icke till Lundqvist, eftersom han fann
det genant att visa dem. Han samtalade aldrig med Lundqvist om hand¬
läggningen av de mål, som överlämnats till denne. Han lade påminnelserna
i en brevkorg och har icke förstört dem men kan nu icke uppgiva, var
de finnas. Ett brev med förfrågan från sökanden i ett utsökningsmål brukar
intagas i vederbörande akt, såvida svaret icke tecknas direkt på brevet.
46
Av Sven Waara-Grapes egna uppgifter framgår, att han på sätt åklagaren
påstått missbrukat sin ställning som utmätningsman. Detta har lett till
förfång för enskild genom att redovisningen till sökanden i målet där¬
igenom fördröjts.
Sven Waara-Grape är följaktligen förvunnen till ansvar för tjänste-
missbruk.
Åtalspunkt 3
Sven Waara-Grape har — under påstående, att han icke kan erinra
sig de närmare omständigheterna kring delgivningsärendet -—■ förnekat,
att han uppsåtligen undanhållit ärendet från handläggning, men i övrigt
erkänt vad åklagaren lagt honom till last, och uppgivit: Han saknar vet¬
skap om anledningen till det uppkomna dröjsmålet. Givetvis har han
uppmanat sin hustru att betala, men han har icke fördröjt delgivningen
i syfte att ernå betalningsanstånd för henne. Kanske har han funnit del¬
givningen vara genant för honom. Han underlät att om ärendet underrätta
den som tjänstgjorde såsom biträdande landsfiskal och således hade för¬
ordnande som särskild utmätningsman. Delgivningsärenden brukade be¬
handlas på samma sätt som enskilda mål och brukade således genast ut¬
lämnas för verkställighet. Till följd av den stora arbetsbelastningen kan
han ha förbisett det ifrågavarande ärendet. Lundqvist har säkerligen icke
dröjt med delgivningen. Sven Waara-Grape erkänner, att han trots förelig¬
gande jäv tagit befattning med ärendet och att han av försummelse undan¬
hållit ärendet från handläggning.
Lundqvist har på åklagarens begäran hörts som vittne i målet och har
därvid uppgivit bland annat: Han kan icke påminna sig just detta ärende.
Bäckströms framställning var föranledd av att gäldenären i ett lagsöknings-
mål äger söka återvinning inom en månad från den dag, då utslaget delgives.
Ersättning för delgivning utgick med sex kronor, och delgivning brukade
verkställas omedelbart. I varje fall förekom aldrig längre dröjsmål än tre
dagar. Lundqvist, som brukade redovisa delgivningsärenden direkt till
sökanden, har icke sett något påminnelsebrev, och han har icke fördröjt
ärendet. Han har ej gjort någon skillnad mellan ärenden, som avsågo
Alfhild Waara-Grape, och andra ärenden.
Häradsrätten finner jävsstadgandet i 6 § utsökningslagen ej vara direkt
tillämpligt i fråga om delgivningsärenden. En utmätningsman, som får en
begäran om medverkan för delgivning, måste dock på grund av de jävs-
regler, som gälla enligt allmänna grundsatser, anses ej äga taga befattning
med ärenden, som röra en nära anhörig. Förevarande delgivningsärende
har tillställts Sven Waara-Grape i hans egenskap av utmätningsman
i Västervik.
Genom Sven Waara-Grapes egna uppgifter ävensom genom vittnesmålet
finner häradsrätten utrett, att Sven Waara-Grape ej omedelbart utan först
47
i samband med Bäckströms påminnelser lämnat ärendet till Lundqvist
och alltså icke endast satt sig över jävshindret utan även fördröjt ärendet.
Även om Alfhild Waara-Grape uppenbarligen varit i behov av betalnings-
anstånd, kan mot Sven Waara-Grapes bestridande ej anses tillförlitligen
styrkt, att hans fördröjande av ärendet skett uppsåtligen. Sven Waara-
Grape har emellertid erkänt, att han av försummelse undanhållit ärendet
från handläggning.
På grund av vad sålunda upptagits och eljest förekommit finner härads¬
rätten Sven Waara-Grape i denna del av målet vara förfallen till ansvar
för tjänstefel.
Åtalspunkt !+
Sven Waara-Grape har erkänt vad åklagaren lagt honom till last, och
uppgivit: Ett exemplar av länsstyrelsens förordnande tillställdes honom.
Han är medveten om att han borde ha underrättat ifrågavarande befatt¬
ningshavare om förordnandet och överlämnat sådana mål och ärenden, som
rörde handelsbolaget. De biträdande landsfiskalerna tjänstgjorde emellertid
hos den landsfiskal, som var polischef och åklagare, och Sven Waara-Grape
fann det genant att låta »unga pojkar», som ibland voro förordnade endast
för någon vecka eller i ett fall endast för en dag, få insyn i Alfhild Waara-
Grapes förhållanden.
Såsom chef för utsökningsmyndigheten har Sven Waara-Grape varit
skyldig att tillse, att de som tillträdde tjänstgöring som biträdande lands¬
fiskal, fingo kännedom om sådana förordnanden, som hade betydelse för
deras tj änsteuppgifter. Sven Waara-Grapes egen berättelse giver vid handen
att han icke underrättat berörda befattningshavare om det ifrågavarande
förordnandet. Denna hans underlåtenhet måste betraktas som ett allvarligt
tjänstefel.
Åtalspunkt 5
Sven Waara-Grape har erkänt, att han begått de under åtalspunkt 5
angivna gärningarna, men dels ifrågasatt, huruvida åtgärden att ringa till
borgenären och söka utverka anstånd med målets verkställighet kunde
medföra ansvar, dels ock hävdat, att det brott, vartill han gjort sig skyldig,
ej vore grovt. Närmare hörd har han uppgivit: Till följd av ett svårt förbise¬
ende har han undanhållit ifrågavarande utsökningsmål från handläggning.
Han har handlat felaktigt genom att ej anmäla jäv och ej heller införa målet
i utsökningsdagboken. Han har icke om den begärda utmätningen under¬
rättat vare sig biträdande landsfiskalen eller Lundqvist. Anledningen till
att han ej lagt upp nytt dagboksblad eller ny akt var, att slutbeviset
tidigare varit inne för verkställighet. Han betraktade målet som en fort¬
sättning av det gamla målet nr UD 366 V/1961, men de nyinkomna hand¬
lingarna placerades ej i den gamla akten, och icke heller gjordes några
anteckningar på det gamla dagboksbladet. Några verkställighetsåtgärder
48
vidtogos icke, da han kände till att Alfhild Waara-Grape saknade utmät¬
ningsbara tillgångar. Han uppmanade henne att betala och var övertygad
om att betalning skulle ske. Alfhild Waara-Grape hade stora affärer med
Paulssons, och förhållandet dem emellan var mycket gott. Paulssons
brukade ej vålla några svårigheter utan hade tvärtom vid skilda tillfällen
medgivit betalningsanstånd. Det är mycket möjligt, att Sven Waara-Grape
sett Bäckströms brev av den 20 november 1962. På sin hustrus begäran
ringde han emellertid till Paulssons och bad, att hon skulle få göra avbe¬
talningar. Han ringde under affärstid men utom tjänsten, från sin bostad.
Det visade sig, att Paulssons företag hade fått en ny innehavare. Denne
var hård och avvisande men förstod säkerligen icke, att Sven Waara-Grape
var utmätningsman. Sven Waara-Grape presenterade sig ej som landsfiskal.
I stället inledde han samtalet med orden »Det är från Syster Annas sjuk-
vårdsaffär». Han inser nu, att han i förevarande fall icke borde ha ringt.
När det gällt andra gäldenärer, har han hundratals gånger ringt till olika
borgenärer och för vederbörande gäldenärers räkning begärt anstånd. Det
har han gjort av ren hjälpsamhet, och det har hänt, att borgenärerna tackat
honom. Vid det nu aktuella samtalet lämnade Sven Waara-Grape icke
någon oriktig uppgift. Då han ej lyckades utverka medgivande till konti¬
nuerliga avbetalningar, fann han icke anledning att besvara Bäckströms
brev av den 15 december 1962. Anledningen till att några verkställighets-
åtgärder ej heller i fortsättningen vidtogos var, att Alfhild Waara-Grape
hade utlovat betalning. Han avvaktade likvid, och slutlikvid skedde också
den 30 september 1963.
Sven Waara-Grape har på grund av sin ställning som utmätningsman
fått de nu aktuella handlingarna i sin hand. Med anledning av föreliggande
jäv har det ålegat honom — icke att anmäla jävet men däremot — att
ofördröj ligen överlämna handlingarna till den särskilt förordnade utmät¬
ningsmannen och att därefter själv icke taga någon befattning med hand¬
lingarna.
Av Sven Waara-Grapes egna uppgifter och övrig utredning framgår
emellertid, att han själv behållit handlingarna och hemlighållit dem. Han
har därigenom förhindrat, att utsökningsmålet behandlats i laga ordning.
I flagrant strid mot sin tjänsteplikt har han därjämte aktivt engagerat sig å
gäldenärssidan i målet genom att vid telefonsamtalet den 15 september
1962 söka utverka anstånd för Alfhild Waara-Grape. Borgenärens före¬
trädare har, såsom framgår av Bäckströms brev den 15 december 1962,
samma dag haft klart för sig, att telefonsamtalet kommit från den utmät¬
ningsman, till vilken handlingarna i utsökningsmålet översänts.
Utredningen giver klart vid handen, att Sven Waara-Grape utnyttjat
de möjligheter, som hans ställning erbjöd, för att i sin hustrus intresse
hindra verkställighet och uppnå betalningsanstånd. Hans telefonhänvändelse
till borgenären får ses som ett led i ett sammanhängande brottsligt för¬
49
farande. Detta hans förfarande innefattar missbruk av hans ställning och
har medfört förfång för borgenären, vilken hindrats från att få målet verk¬
ställt i laga ordning. Sven Waara-Grape har följaktligen i nu förevarande
hänseenden gjort sig skyldig till tjänstemissbruk av allvarlig beskaffenhet.
Med hänsyn särskilt till att Alfhild Waara-Grape — låt vara först den
30 september 1963 — infriat den ifrågavarande skulden, finner häradsrätten
dock, att brottet ej är att anse som grovt.
Å tals-punkt 6
Sven Waara-Grape har erkänt vad åklagaren lagt honom till last, men
ifrågasatt, om hans försummelse kunde medföra ansvar. Närmare hörd har
han uppgivit: När han mottog JO-ämbetets föreläggande, var han sjuk men
icke tjänstledig. Han blev deprimerad och visste ej, vad han skulle svara.
Situationen var penibel. Han hade kanske bort vända sig till en advokat
för att få hjälp med ett klarläggande och finurligt formulerat svar, men det
blev icke av. Dröjsmålet förorsakades ej av någon baktanke. Den som miss-
tänkes för brott har rätt att vägra yttra sig, och denna regel bör gälla även
när ämbetsmän av JO-ämbetet anmodas att inkomma med upplysningar.
Sven Waara-Grapes erkännande vinner stöd av omständigheterna i målet.
Dröjsmålet med remissens besvarande får ses mot bakgrunden av att
handelsbolaget vid den tid, då Sven Waara-Grape borde ha avgivit svar,
icke fullgjort sina skyldigheter enligt det slutbevis, som avsåg fordringen
å 488 kronor 68 öre och vars fördröjda verkställighet påtalats i de hos
JO-ämbetet anförda klagomålen. I Sven Waara-Grapes svar den 20 sep¬
tember 1963 åberopades sålunda särskilt, såsom nyss nämnts, att betalning-
skett.
Den myndigheter och tjänstemän åliggande skyldigheten att tillhandagå
JO-ämbetet med begärda upplysningar utgör en grundförutsättning för att
JO-ämbetet skall kunna fullgöra sina uppgifter. Med hänsyn härtill och till
omständigheterna i övrigt finner häradsrätten Sven Waara-Grape ej kunna
undgå ansvar för sitt åsidosättande av de givna föreläggandena. Hans för¬
summelse härutinnan är att bedöma som tjänstefel.
Häradsrätten fann vidare, under åtalspunkterna 7—12, Sven Waara-
Grape övertygad om dels tjänstefel rörande tre utsökningsmål gentemot
hans hustru, bestående i att han underlåtit anmäla jäv till överexekutor
och tagit befattning med målen genom att överlämna dem till Lundqvist,
dels tjänstefel beträffande ett utsökningsmål gentemot hans hustru, bestå¬
ende i att han fördröjt målets handläggning genom att av försummelse
underlåta att överlämna målet till den särskilt förordnade utmätningsman¬
nen, dels tjänstefel rörande tre utsökningsmål gentemot hans hustru, bestå¬
ende i att han fördröjt målens handläggning genom underlåtenhet att över¬
lämna målen till vederbörande biträdande landsfiskal eller, om vakans före¬
legat, anmäla jäv till överexekutor samt i att han tagit viss befattning med
50
målen, dels ock tjänstefel beträffande ett utsökningsmål rörande återtagan¬
de av på avbetalning köpt egendom genom underlåtenhet att bokföra en in¬
betalning av 1 871 kronor och att insätta beloppet på sitt tjänstepostgiro-
konto.
För brotten dömde häradsrätten Sven Waara-Grape till avsättning från
hans befattning som extra ordinarie biträdande kronofogde i Västerviks
kronofogdedistrikt.
Sven Waara-Grape fullföljde talan mot häradsrättens dom till Göta hov¬
rätt men återkallade senare sin vadetalan, varefter hovrätten genom beslut
den 11 maj 1966 avskrev det där anhängiggjorda målet från vidare hand¬
läggning. Beslutet vann laga kraft.
3. Disciplinär åtgärd mot anstaltsläkare vid fångvårdsanstalt för
underlåtenhet att vidtaga erforderliga åtgärder för att utreda om
intagen borde överflyttas till psykiatrisk avdelning inom
kriminalvården
A. började den 7 januari 1965 undergå fängelsestraff om två månader på
fångvårdsanstalten i Mariestad. Den 4 mars — tre dagar innan han skulle
frigivas — berövade han sig livet i sin cell på anstalten.
A. hade tidigare undergått frihetsstraff första gången 1952 och senast
1960. Den 17 juli 1964 hade han intagits för vård på Falbygdens sjukhus
och utskrivits därifrån den 4 augusti samma år såsom förbättrad. Dagen
därpå, den 5 augusti, hade han på egen begäran ånyo intagits på sjukhuset
och den 21 augusti 1964 utskrivits därifrån såsom förbättrad. Det straff,
som han undergick vid sin död, hade ådömts honom den 17 november 1964
och avsåg grovt egenmäktigt förfarande.
I artiklar i dagspressen under april 1965 förekom uppgifter, som tydde på
att A. vid tiden för självmordet lidit av mentalsjukdom, för vilken erforder¬
lig vård icke skulle ha beretts honom.
Med anledning härav inkom anstaltsdirektören Gösta Hellgren — på min
begäran — med upplysningar, till vilka var fogad en av anstaltsläkaren,
provinsialläkaren Nils Almström, till Hellgren ställd skrivelse.
Almström anförde i sin skrivelse följande.
A. sökte mig den 12/1 1965 och omtalade, att han blivit »förgiftad» på
en matservering i Göteborg våren 1964 och att han fortfarande led svårt
av »giftet», som han trodde var kvar i kroppen. Hur detta tillgått kunde
han ej närmare redogöra för, men det var någon eller några, som ville kom¬
ma åt honom och som blandat gift i maten. Om sitt föregående i övrigt var
han mycket tystlåten och gav undvikande svar, men han omtalade, att han
51
varit intagen å mentalsjukhus under en månad sommaren 1964. Han var
dock ej nöjd med vården. Han tyckte ej att han blivit bättre och han an¬
såg, att man ej tagit sig an honom, som han önskat, eftersom man ej utrett
vilken förgiftning, som han led av. Han önskade istället en »mikroskopisk
undersökning» av sin kropp, så man kunde fastställa förgiftningens art,
varpå han skulle kunna få bot för sin åkomma och sätta fast dem, som för¬
giftat honom. Någon mental vård ansåg han sig ej i behov av. Jag försökte
klarlägga för honom, att det hela måste bottna i en tvångsföreställning, som
han skulle få medicin för. Han kunde dock ej övertygas, men var lugnare
efter samtalet och var tacksam för medicinen, då han hade svårt att sova.
Jag ordinerade hibernal, som man brukar ge vid dylika mentala symptom.
Den 20/1 och 27/1 besökte han min vikarie, Husläkare Tore Gustavsson
och klagade då över diverse egendomliga kroppsliga obehag. Han ordine¬
rades då förutom den tidigare medicinen även nozinan till natten, ett av
de nya psykopharmaca, som även är bra vid sömnsvårigheter. Den 2/2
sökte han mig och omtalade, att han kände sig bättre än på mycket länge
och verkade rätt optimistisk. Den 24/2 kom han på nytt till mottagningen,
då han tyckte, att han blivit sämre, han kände »vibreringar och briseringar»
i hela kroppen. Han sade vidare, att han mådde bäst, då han arbetade hårt
i verkstaden för då kom han ifrån sina tankar. Han medgav, att han, då
han kände sig bättre, nog slarvat med sin medicin. Jag antog, att försäm¬
ringen berodde på detta, och uppmanade honom att taga medicinen regel¬
bundet, som den var ordinerad, så skulle han nog bliva lugnare igen, vilket
han lovade. Den 2/3 återkom han för att diskutera, hur han skulle göra vid
frigivningen den 7/3, då jag ej skulle besöka fängelset förrän den 9/3. Han
ville ha en remiss till något sjukhus eller institution, där man grundligt
kunde utreda hans »förgiftning». Jag lyckades så småningom övertyga ho¬
nom, att en dylik utredning skedde bäst på ett mentalsjukhus och han gick
med på detta sedan jag lovat, att ge en utförlig beskrivning av hans besvär
i remissen. Då han gick tackade han mig för att jag ägnat honom så mycket
tid och sade, att han fått tala mer med mig än med någon annan läkare ti¬
digare. Han suicidium två dagar senare kom som en fullständig chock, då
han aldrig uttalat några suicidaltankar och då patienter med dylika mentala
rubbningar mycket sällan begår suicidium. Vad som utlöst den förtvivlade
handlingen bara några dagar före frigivningen är svårt att säga, möjligen
kan det vara oron för framtiden och kanhända en känsla av att aldrig kun¬
na bliva frisk. Han klagade aldrig över behandlingen på fångvårdsanstalten,
när han var inne hos mig och jag vill bestämt understryka, att han fick
adekvat medicinsk behandling. Den tragiska händelsen kunde även ha
hänt på ett mentalsjukhus.
Hellgren anförde bl. a. följande: Ingen befattningshavare på anstalten
hade haft den uppfattningen att A. skulle beröva sig livet. Något oroväc¬
kande beträffande hans tillstånd hade icke ansetts föreligga. Han hade av
befattningshavarna ansetts vara en snäll men något egendomlig person.
Under anstaltstiden hade han skött sig bra i alla avseenden. Enligt vad
sjukvårdaren uppgivit hade han icke haft besvär med att äta. Han hade icke
ansetts behöva sällskap medan han vistades i sitt rum. Under viss tid hade
han dock, till följd av överbeläggning på anstalten, delat rum med annan in¬
tagen. Hans rumskamrater hade icke meddelat bevakningen några iakttagel¬
52
ser beträffande honom. Han hade under anstaltstiden arbetat i diverse verk¬
staden och hade varit frånvarande från verkstaden två eller tre gånger på
grund av att han icke sovit under natten. Så hade varit förhållandet den
4 mars 1965. Vid sjukanmälningen på morgonen denna dag hade A. uppgivit
att han sovit dåligt och att han icke orkade arbeta den dagen, varför han
fått vistas i sitt rum. Dödsfallet hade upptäckts vid matinlämningen om¬
kring klockan 12. Hellgren ansåg att icke någon befattningshavare kunde
lastas för det inträffade.
Jag beslöt därefter verkställa närmare utredning i saken, varvid personer
som varit intagna på anstalten samtidigt med A. — bl. a. A:s tidigare rums¬
kamrater — samt viss vakt- och vårdpersonal hördes om sina iakttagelser
beträffande A.
Med anledning av vad som härvid framkom beslöt jag att inhämta ytt¬
rande från medicinalstyrelsen huruvida anstaltsläkaren eller annan befatt¬
ningshavare vid anstalten bort företaga åtgärd för att bereda A. mental¬
sjukvård. Styrelsen inkom därefter med ett av dess disciplinnämnd den 13
augusti 1965 avgivet yttrande, till vilket var fogat bl. a. en av t. f. byrå¬
chefen å styrelsens mentalsjukvårdsbyrå överläkare Einar Åseby upprättad
promemoria.
I promemorian anfördes följande.
Inte mindre än sex gånger under den två månader långa vistelsen på
fångvårdsanstalten har A. besökt anstaltsläkaren för förgiftningsidéer,
om vilka han hade en paranoid uppfattning, samt egendomliga kroppsliga
besvär som han satte i samband med den förgiftning, vilken han påstod
sig ha blivit utsatt för tidigare.
Han företedde sålunda klara symtom på psykisk sjukdom. Med hänsyn
härtill och mot bakgrunden av att han vårdats på mentalsjukhus, vilket
han även uppgivit för anstaltsläkaren, borde denne på ett tidigare stadium
ha föranstaltat om psykiatrisk undersökning och vård. Eftersom A. till
det yttre var välordnad och lugn och inte företedde tecken på psykos
fanns dock inte tillräckliga skäl för tvångsåtgärder. Även om A. inte hade
såpass sjukdomsinsikt att han själv ansåg psykiatrisk vård vara den rätta
var han dock så angelägen att han accepterade denna form. Av journalen
från Falbygdens sjukhus framgår att han påtagligt förbättrats under
vården där.
Anstaltsläkaren har anmärkningsvärt nog inte ens kontaktat läkarna
på mentalsjukhuset där A. tidigare vårdats och har därför heller inte gjort
sig underrättad om den behandling han fått eller att han i ett tidigare
skede även företett tendens till depressiv reaktion med allmän livsleda
(vilket framgår av journalen från Falbygdens sjukhus) som av allt att döma
utlöst suicidiet.
Disciplinnämnden anförde i sitt yttrande.
På de skäl Åseby utvecklat i promemorian anser disciplinnämnden, att
anstaltsläkaren provinsialläkaren Nils Almström bort samråda med veder¬
börande psykiater vid Falbygdens sjukhus beträffande A:s behandling och
eventuella behov av överflyttning till psykiatrisk avdelning inom fång¬
53
vården. Genom sin underlåtenhet härutinnan har Almström åsidosatt vad
som ålegat honom jämlikt 3 § 1) allmänna läkarinstruktionen. Med hänsyn
till omständigheterna är denna hans försummelse dock enligt nämndens
mening icke av svårare beskaffenhet än att handläggning i disciplinär väg
är tillfyllest.
I därefter avgivna påminnelser anförde Almström bl. a. följande: Om A.
hade ansetts vara i behov av psykiatrisk undersökning eller vård skulle
han ha remitterats till rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten
å Härianda. A., som under fångvårdsvistelsen icke företett rent depressiva
symtom utan mest paranoida idéer, hade emellertid varit negativt inställd
till all psykiatrisk vård och hade varit helt emot att bli överförd till Här-
landaanstalten och Almström hade icke velat tvinga honom därtill. Icke
heller Almströms vikarie, Gustavsson, vilken A. besökt två gånger, hade
ansett det erforderligt att A. undersöktes av specialist eller tvångsförflyt-
tades. Det var för övrigt ont om platser på rättspsykiatriska kliniken och
det var tveksamt om A. hade kunnat beredas plats där. Almström hade
först efter hård påtryckning och efter att ha lovat att säi’skilt framhålla
A:s behov av utredning rörande förgiftningen fått denne att acceptera
remissen till Fal bygdens sjukhus efter frigivningen. Många av de å an¬
stalten i Mariestad intagna hade tidigare undergått mentalsjukvård. Det
vore givetvis önskvärt att uppgifter införskaffades från de läkare som
behandlat dem, men detta vore helt ogörligt på grund av den ringa tid
som anstaltsläkaren hade till sitt förfogande. Flertalet av de intagna, som
konsulterade anstaltsläkaren, sökte behandling för psykiska besvär och
det vore icke sällsynt att de hotade med att »någonting kunde hända»
eller liknande om något gick dem emot. Almström hade ägnat mera tid åt
A. än åt flertalet andra intagna och hade icke på något sätt nonchalerat
denne. Om det skulle anses att han gjort en felbedömning funnos i vart
fall många förmildrande omständigheter.
Med anledning av vad sålunda förekommit anförde jag i en den 8 no¬
vember 1965 till medicinalstyrelsen avlåten skrivelse följande.
I 48 § första stycket sinnessjuklagen stadgas att om beträffande någon
som för undergående av påföljd för brott eller förvandlingsstraff för böter
är intagen i fångvårdsanstalt anledning föreligger till antagande, att han
är i behov av vård å sinnessjukhus, vederbörande fångvårdsmyndighet
skall draga försorg om hans intagande för vård eller observation å sinnes¬
sjukavdelning vid fångvården.
Jämlikt 3 § 1) allmänna läkarinstruktionen åligger det läkare att i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patient
de råd och, såvitt möjligt, den behandling, som patientens tillstånd fordrar.
Utredningen i ärendet ger visserligen icke något stöd för påståendena
54
i tidningsartiklarna och av A:s rumskamrater om A:s uppträdande. Av
vad Almström uppgivit framgår emellertid att A. under sin vistelse å fång-
vårdsanstalten besökt anstaltsläkaren sex gånger och att han därvid yppat
förgiftningsidéer och haft vissa fysiska besvär, vilka han satt i samband
med sin påstådda förgiftning.
Genom sina förgiftningsidéer och besvär i samband därmed företedde A.
tecken på psykisk sjukdom. Med hänsyn därtill och till att A. några må¬
nader tidigare varit intagen å sinnessjukhus, vilket var känt för Almström,
borde denne ha hänvänt sig till vederbörande läkare å sjukhuset för att
med läkaren samråda om behandlingen av A. och huruvida denne borde
för vård överföras till sinnessjukavdelning vid fångvården.
Jag finner sålunda, i likhet med styrelsen, att Almström — även om han
uppenbarligen visat intresse och uppmärksamhet för A:s fall — genom sin
underlåtenhet att samråda med vederbörande läkare å Falbygdens sjukhus
åsidosatt vad som ålegat honom såsom läkare. Omständigheterna få dock,
med hänsyn till de av Almström anförda förhållandena, anses förmildrande
och jag finner därför att hans försummelse icke är av allvarligare art än
att den kan upptagas till beivrande i disciplinär ordning.
Utredningen ger icke fog för antagande att någon befattningshavare
i övrigt vid anstalten, genom underlåtenhet att rapportera vad han erfarit
beträffande A. eller eljest, gjort sig skyldig till fel eller försummelse i
tjänsten. I denna del föranleder därför ärendet icke vidare åtgärd från
min sida.
På grund av vad ovan anförts rörande Almström överlämnade jag hand¬
lingarna i ärendet till styrelsen för den åtgärd mot honom som kunde
finnas påkallad.
Medicinalstyrelsens disciplinnämnd fann i beslut den 9 december 1965
att Almström bort samråda med vederbörande psykiater vid Falbygdens
sjukhus beträffande A:s behandling och eventuella behov av överflyttning
till psykiatrisk avdelning inom fångvården och att han genom sin under¬
låtenhet härutinnan åsidosatt den i 3 § 1) allmänna läkarinstruktionen
givna, för varje läkare gällande föreskriften att i överensstämmelse med
vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patient de råd och, såvitt
möjligt, den behandling, som patientens tillstånd fordrar. Vad Almström
sålunda låtit komma sig till last ansåg disciplinnämnden dock med hänsyn
till omständigheterna icke böra bedömas vara av svårare beskaffenhet än
att nämnden erinrade honom om vikten av att införskaffa allt tillgängligt
material för bedömning av fall av förevarande art.
Disciplinnämndens beslut har vunnit laga kraft.
4. Disciplinär åtgärd mot förrådsförman vid fångvårdsanstalt för
att han — i syfte att utjämna uppkomna brister — avsiktligen le¬
vererat mindre kvantiteter än medföljande reversal utvisade
Vid fångvårdsanstalten i Örebro finnes sedan 1961 anordnat ett s. k.
genomgångsförråd för intagnas beklädnad. Leveranser till förrådet göres
efter upphandling av kriminalvårdsstyrelsens kanslibyrås kameralsektion.
Efter rekvisition från anstalterna distribueras varorna vidare från förrådet.
Personalen vid detta utgöres av en förrådsförman, en förrådsman, ett
skrivbiträde med halvtidstjänstgöring och två vid anstalten intagna.
Förrådsförmanstjänsten uppehölls tidigare av yrkesmästaren Per Håkans¬
son. Som förrådsman tjänstgjorde Jens Alm.
Den 28 maj 1965 ingav Alm till kriminalvårdsstyrelsen en skrift, vari
han anmärkte på att Håkansson för att dölja brister i förrådets lager leve¬
rerade mindre antal varor än som rekvirerats men skickade reversal med de
rekvirerade kvantiteterna angivna. Den 20 september insände Alm skriften
till mig med anhållan att jag måtte omhänderta ärendet för utredning.
Efter remiss inkom kriminalvårdsstyrelsen med utredning i saken, inne¬
fattande förhör med bl. a. Håkansson och Alm. I samband härmed avgav
styrelsen yttrande, vid vilket fanns fogat en promemoria av byrådirektören
Olof Brenner. En av Håkansson till styrelsen ingiven skrift översändes
jämväl.
Med anledning av vad som framkommit vid den sålunda gjorda utred¬
ningen anförde jag i en den 10 december 1965 till kriminalvårdsstyrelsen
avlåten skrivelse följande.
Av utredningen framgår, att visst underskott uppkommit i fråga om en
del varor i förrådet samt att Håkansson i avsikt att eliminera den bok-
föringsmässiga bristen stundom å inkomna rekvisitioner bredvid den
maskinskrivna siffra, som angav önskad myckenhet, brukat med blyerts
tillskriva en något lägre siffra, som han sedan beordrat den som skötte in¬
packningen att leverera. Med leveransen skickades sedan en packnota, å
vilken den rekvirerade myckenheten angavs.
Håkansson har vid förhör uppgivit, att brister i förrådet uppstått på grund
av felexpedieringar; de intagna som arbetade vid förrådet räknade ofta fel.
Håkansson hade börjat tillämpa det anmärkta förfarandet då han fått klart
för sig, att det var en skriftlig transaktion som ej hade någon ekonomisk
betydelse.
I en promemoria över inventeringskontroll i förrådet den 29 september
1965, upprättad av Brenner, framhölls att över- och underskott icke kunde
undvikas i ett förråd av denna typ med stort sortiment, stora kvantiteter
och dagliga leveranser till många mottagare. Kostnaden för regelbundna
56
inventeringar av förrådet skulle enligt Brenner icke stå i proportion till
typen av förradshallning (genomgångsförråd). Vid inventeringen förelig¬
gande brister kunde betraktas som normalt svinn.
Den verkställda utredningen ger icke stöd för antagande att i förrådet
uppkomna brister berott på försummelse av Håkansson, än mindre att
någon oegentlighet ligger Håkansson till last. Trots detta måste de avsikt¬
liga felexpedieringarna anses innebära ett allvarligt fel. Särskilt bör beaktas,
att förfarandet kunnat ge de å anstalten intagna medhjälparna intrycket,
att fångvårdstjänstemän kunde opåtalt brista i redovisning och i tjänsten
lämna oriktiga uppgifter. Med hänsyn härtill finner jag Håkansson för vad
som ligger honom till last icke kunna undgå beivran, vilken dock synes
kunna ske i disciplinär väg.
På grund av vad sålunda anförts överlämnade jag, under åberopande
av 1 § instruktionen den 6 november 1964 för kriminalvårdsstyrelsen och
23 § allmänna verksstadgan, handlingarna i ärendet till kriminalvårds¬
styrelsen för den åtgärd mot Håkansson som kunde finnas påkallad.
Kriminalvårdsstyrelsen, som beredde Håkansson tillfälle att taga del
av utredningen och min skrivelse, fann i beslut den 25 februari 1966, att
Håkansson genom sitt förfarande gjort sig skyldig till tjänstefel, och styrel¬
sen tilldelade därför Håkansson varning jämlikt 23 § allmänna verksstadgan
den 7 januari 1955.
En ledamot var av skiljaktig mening och anförde. Med hänsyn till att
Håkansson med maj månads utgång 1966 avgår med pension, att han har en
lång och väl vitsordad tjänstgöring inom kriminalvården bakom sig och
nyligen belönats med guldmedalj för sina insatser, och att han upphört med
sitt oriktiga förfarande så snart han av styresmannen gjorts uppmärksam
på förhållandet, anser jag att man av personliga skäl bör avstå att tilldela
Håkansson den i och för sig sakligt motiverade varningen.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft.
57
B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden
1. Fråga om särskilda åtgärder kan anses påkallade för att åstad¬
komma en jämn fördelning mellan advokater av uppdrag såsom
offentlig försvarare
I en den 12 september 1963 hit inkommen skrift hemställde advokaten
Gunnar Molin om utredning om hur det tillgår då offentlig försvarare utses
vid Stockholms rådhusrätt och häradsrätterna i Stockholm, varjämte han
påyrkade åtgärder för att åstadkomma en i princip jämn fördelning av
försvararuppdragen mellan advokater, som anmält sig önska ifrågakomma
till sådana uppdrag.
Efter remiss inkom samfällda rådhusrätten i Stockholm samt häradshöv¬
dingarna i Svartlösa, Solna, Södertörns, Sollentuna och Färentuna, Södra
Roslags och Stockholms läns västra domsagor med yttranden. Polismästa¬
ren och åklagarmyndigheten i Stockholm avgav jämväl yttranden. Därefter
skedde remiss till styrelsen för Sveriges Advokatsamfund, som avgav ytt¬
rande och därvid bifogade yttrande från styrelsen för samfundets stock¬
holmsavdelning. Slutligen inhämtades yttranden från rikspolisstyrelsen och
riksåklagarämbetet.
I Molins klagomål gjordes gällande, att uppdragen som offentlig försva¬
rare i Stockholm till övervägande del tillföll en mindre grupp advokater,
medan ett betydande antal advokater som anmält sin villighet att ifråga¬
komma erhöll få eller inga uppdrag. Molin betecknade det som ett rättvise¬
krav, att fördelningen av uppdragen, i den mån de tilltalade icke själva
framställt önskemål om viss advokat, skedde i princip jämnt. Slutligen
framhöll han att det var olämpligt, om polis- eller åklagarmyndighet på¬
verkade misstänkts val av försvarare.
Stockholms rådhusrätt framlade visst statistiskt material till belysning-
av avdelningarnas praxis vid utseende av offentliga försvarare. Även en del
av häradsrätterna redovisade dylik statistik. I samtliga fall utvisade ma¬
terialet, att ett betydande antal olika advokater anlitades men att en stor
del av de anlitade — inemot hälften eller flera — under en ettårsperiod haft
allenast ett eller två uppdrag. Vid varje domstol eller avdelning hade en
väsentlig del av försvararuppdragen tillfallit en liten grupp advokater med
10—20 eller i undantagsfall än flera uppdrag per man.
Rådhusrätten anförde i sitt yttrande bland annat:
58
Rättegångsbalken tillförsäkrar misstänkt rätt att under vissa förutsätt¬
ningar erhålla offentlig försvarare och ålägger advokat, likaledes under vissa
förutsättningar, skyldighet att åtaga sig uppdrag som offentlig försvarare.
Någon rätt för advokat att erhålla sådana uppdrag har icke influtit i för¬
fattning eller, såvitt är rådhusrätten bekant, övervägts från _ lagstiftande
myndigheters sida. Uppenbarligen har också institutet offentlig försvarare
tillskapats helt och hållet i den misstänktes och rättssäkerhetens intresse.
Dessa intressen bör i första hand tillgodoses vid utseende av offentlig för¬
svarare. Ansvaret härför åvilar domstolen.---Någon skyldighet att
tillse att uppdragen som offentlig försvarare blir mer eller mindre jämnt
fördelade mellan de advokater, som förklarat sig villiga att mottaga förord¬
nande såsom offentlig försvarare, föreligger icke. Den av Molin framhållna
omständigheten att offentlig försvarare erhåller arvode av allmänna medel
saknar uppenbarligen betydelse i detta sammanhang. Det kan jämväl med
fog hävdas att misstänkt, som förtroendefullt överlåter till domstolen att
utse offentlig försvarare, har anspråk på att av flera advokater, varav icke
någon kan bedömas som olämplig, få den förordnad som är lämpligast för
honom. Molin har hävdat att en advokats lämplighet för uppdrag som of¬
fentlig försvarare med hänsyn till den ställning Sveriges advokatsamfund
intager i rättsordningen följer redan av det förhållandet att han är ad¬
vokat. Även om så i princip skulle vara förhållandet med avseende å mål
av mindre svår beskaffenhet — detta är också rådhusrättens uppfattning —
må dock framhållas att 21 kap. 5 § rättegångsbalken stadgar att till offentlig
försvarare skall förordnas advokat, som finnes lämplig därtill. Redan lag¬
rummets ordalydelse förutsätter följaktligen att advokat kan vara olämp¬
lig till visst försvararuppdrag. Att så undantagsvis är fallet även beträffande
mål av förhållandevis enkel beskaffenhet är erfarenheter, som gjorts av do¬
mare vid rådhusrätten, och detta ter sig även naturligt till följd av advo¬
katsamfundets bristande möjligheter att före antagandet av ledamot pröva
dennes duglighet som försvarare i brottmål. Det synes rent allmänt ligga
såväl i den misstänktes som i domstolens intresse att såsom försvarare fun¬
gerar brottmålsspecialister. En advokat med omfattande verksamhet som
försvarare kan beräknas ständigt hålla sig underrättad om utvecklingen
inom strafflagstiftningen och angränsande sociallagstiftning, förändringar
inom anstaltsväsendet med dess differentiering o. s.v. Eu viss personlig
rådgivning till den misstänkte även utanför snävt processuella frågor lär
vidare ingå i vad en misstänkt väntar sig av sin försvarare, och erfarenhet
på sådant område har sin icke oväsentliga betydelse.---Vad rådhus¬
rätten sålunda anfört innebär icke att rådhusrätten anser att försvarar-
uppdragen vid rådhusrätten skall koncentreras till ett fåtal advokater.
Det förtjänar ånyo framhållas att så icke heller är fallet vid rådhusrätten.
Det måste anses vara ett allmänt intresse att kretsen av dugliga och er¬
farna brottmålsadvokater icke hålles alltför begränsad, bl. a. av det skälet
att ett fåtal advokater icke räcker till för att tillgodose behovet av dugliga
försvarare. För domstolen, vilken som tidigare framhållits har ansvaret
för att den misstänkte erhåller en offentlig försvarare som han kan ha
nytta av, är det angeläget att ha tillgång till flera försvarare vilka
enligt domstolens mening förtjänar den misstänktes förtroende. Kretsen av
försvarare bör vidgas genom att »nya» advokater fortlöpande anförtros of-
fentligförsvarareuppdrag i mål av enklare och mindre allvarlig beskaffenhet.
Så sker även vid rådhusrätten och icke blott detta. De å rådhusrätten
59
tjänstgörande domarna söker över lag att, med de undantag som de ovan
redovisade förhållandena kräver och domarnas tjänsteplikt bjuder, bereda
samtliga de advokater, vilka anmält intresse härför, tillfälle att erhålla upp¬
drag som offentlig försvarare. Därvid följes i princip den förteckning över
villiga advokater, som advokatsamfundets stockholmsavdelning ställt till
förfogande.
De av rådhusrätten anförda allmänna synpunkterna biträddes i stort sett
av de häradshövdingar, som yttrat sig i ärendet. Häradshövdingen Ribbing
framhöll, att en jämn fördelning mellan de advokater, som önskade ifråga-
komma, vore principiellt riktig men att vissa avsteg därifrån vore nödvän¬
diga. Mot ett mer eller mindre automatiskt vex*kande turordningssystem —
vilket förordats av Molin — riktades flera invändningar. Det framhölls så¬
lunda, att samme försvarare lämpligen kunde anlitas i flera smärre mål,
som utsatts till samma rättegångsdag, och i mål mot flera tilltalade, som
icke hade mot varandra stridande intressen. Vidare ansågs det vara av vä¬
sentlig betydelse för domstolen att ha tillgång till några advokater, som
kunde med kort varsel rycka in beträffande häktade personer. Vid vissa hä¬
radsrätter nämndes även advokats lokala anknytning som en faktor av be¬
tydelse för personvalet.
Styrelsen för Sveriges Advokatsamfund anförde:
När i rättegångsbalken stadgats att till offentlig försvarare skall förord¬
nas advokat, har detta uteslutande skett i rättsvårdens intresse och för att
man skall få så starka garantier som möjligt för att den misstänktes eller till¬
talades rätt blir på behörigt sätt tillvaratagen, men däremot icke för att
tillskapa ett privilegium för advokatkåren, ett »privilegium» som därefter
skulle böra fördelas »rättvist». Ingen advokat har för sin egen del något be¬
rättigat anspråk på att i skälig omfattning bli anlitad som offentlig för¬
svarare, lika litet som han har något anspråk på att få skälig del av andra
uppdrag. En annan sak är att av andra skäl en mera allmän spridning av
försvarsuppdragen bland advokaterna kan vara önskvärd, en fråga till
vilken styrelsen återkommer i det följande.---Molins synpunkter på
den s. k. lämplighetsprövningen finner styrelsen icke heller i allo riktiga.
Lämplighetsprövningen betyder i själva verket ingenting annat än att rät¬
ten skall förordna en advokat, som den finner lämplig för uppdraget. Däri
ligger icke något underkännande av andra advokaters kompetens eller
lämplighet och ej heller något ställningstagande av innebörd att den av
rätten förordnade skulle vara den för uppdraget mest lämpade av alla. La¬
gens regel att den som rätten förordnar skall vara lämplig för uppdraget är i
princip oomtvistligt riktigt. Gör man gällande att varje advokat är lämplig
för vilket försvararuppdrag som helst, håller man sig icke längre på verk¬
lighetens mark. En annan sak är att flertalet advokater utan tvivel är kom¬
petenta att utföra även komplicerade försvararuppdrag.
I andra avseenden delar styrelsen den uppfattning som Molin uttalat i
sina skrivelser.
Styrelsen är sålunda helt ense med Molin om det förkastliga i att åklagar-
eller polispersonal rekommenderar den misstänkte eller tilltalade att hem¬
ställa om försvararförordnande för viss advokat eller på annat sätt är verk¬
60
sam för att viss advokat skall förordnas. Skälen till denna uppfattning lig¬
ger i öppen dag och torde icke behöva här närmare utvecklas. Styrelsen an¬
ser det otillfredsställande, om genomförandet och upprätthållandet av en
riktig ordning i detta hänseende skall vara beroende av i vad mån lokala
åklagar- eller polismyndigheter finner sig böra utfärda föreskrifter i ämnet.
Styrelsen får därför hemställa om JO:s medverkan till utfärdande av för
hela riket gällande föreskrifter, innefattande förbud mot sådana rekommen¬
dationer eller sådan medverkan från åklagar- och polispersonalens sida.
Ehuru styrelsen — såsom förut nämnts — i vissa avseenden icke finner
Molins synpunkter riktiga, är styrelsen såtillvida ense med Molin, att även
styrelsen anser att kretsen av offentliga försvarare vid domstolarna i Stock¬
holm borde väsentligt vidgas. En spridning av dessa uppdrag till en betyd¬
ligt vidare krets är i och för sig önskvärd både ur rättsvårdens synpunkt och
för upprätthållandet av en yrkesskicklig advokatkår. För rättsskipningen är
det ett betydande intresse att ett tillräckligt antal advokater med praktisk
erfarenhet av brottmål skall stå till förfogande för uppgiften såsom för¬
svarare i brottmål. Och för upprätthållandet av advokatkårens yrkesskick¬
lighet är det av betydelse att den mycket viktiga del av rättskipningen
som brottmålen utgör icke skall för större delen av kåren bli ett nära nog
okänt område. Levande kunskaper i straffrätt och även straffprocessrätt är
av stort värde även för advokater, vilkas verksamhet väsentligen är inrik¬
tad på andra rättsområden.
Avslutningsvis uttalade sig styrelsen — med hänvisning till ett år 1954
avgivet, i TSA 1954 s. 122 publicerat yttrande — för ett turordningssystem
såsom det mest ändamålsenliga sättet att få en önskvärd spridning till
stånd.
Stockholmsavdelningens styrelse framhöll i sitt yttrande, att statistiken
lämnade ett starkt stöd för påståendet att fördelningen av uppdrag genom
domstolarnas försorg var utomordentligt ojämn, och framförde med skärpa
önskemålet om ett turordningssystem. Avdelningsstyrelsen förklarade sig
vidare villig att ombesörja, att listor över advokater, villiga att åtaga sig
försvarsuppdrag, tillställdes berörda myndigheter och i framtiden hölles
aktuella genom kompletteringar.
Riksåklagarämbetet och rikspolisstyrelsen biträdde helt uppfattningen
att befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet icke borde medverka
vid valet av offentlig försvarare. Rikspolisstyrelsen förklarade sig beredd
att genom anvisningar eller på annat lämpligt sätt fästa polismyndigheter¬
nas uppmärksamhet på saken, om så skulle anses påkallat. Riksåklagaräm¬
betet förklarade däremot, att för ämbetet icke var känt annat än att åkla¬
garna förfor i enlighet med vad ämbetet ansåg riktigt, varför ämbetet icke
kunde ansluta sig till advokatsamfundets hemställan om föreskrifter i
ämnet.
Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till Molin följande.
Jämlikt 21 kap. 3 § tredje stycket RB skall offentlig försvarare förordnas
för misstänkt, som icke redan har försvarare och vars rätt finnes icke kunna
61
utan biträde tillvaratagas. Enligt 5 § i samma kapitel skall till offentlig
försvarare förordnas advokat, som finnes lämplig härtill, företrädesvis
någon som vid rätten brukas som rättegångsombud. Har den misstänkte
föreslagit behörig person, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle
medföra avsevärt ökade kostnader eller eljest särskilda skäl föranleder
annat.
I tidigare ärenden härstädes har jag haft anledning att understryka vik¬
ten av att den misstänktes eget val av försvarare respekteras (se bl. a. 1963
års ämbetsberättelse s. 76 ff.). Valfriheten är av grundläggande betydelse för
det förtroende till försvararinstitutionen, som är nödvändigt för att den skall
fungera på avsett sätt.
I detta ärende har gjorts gällande, att i några av de fall då rätten förord¬
nar av den misstänkte föreslagen person till offentlig försvarare förslaget
tillkommit efter råd eller påverkan från polis eller åklagare. Sådan med¬
verkan från polisens eller åklagarens sida måste rent principiellt anses högst
olämplig. Redan under förundersökningen framstår ju åklagaren som den
misstänktes motpart, och detta förhållande accentueras än mera sedan åtal
väckts. Polisen har, sedan förundersökningen riktats mot viss person och
åklagaren övertagit ledningen, att följa åklagarens direktiv, varför samma
synpunkt är tillämplig även beträffande polisen. Om målet sedermera får
en ur den misstänktes synpunkt otillfredsställande utgång, kan han sätta
denna i samband med att det var åklagaren eller polisen som föreslog för¬
svararen.
Av nu upptagna skäl anser jag, i likhet med praktiskt taget alla som i
detta ärende uttalat sig i frågan, att poliser och åklagare bör helt avhålla
sig från att ge råd eller eljest påverka misstänkt vid valet av försvarare. Vid
förfrågningar från den misstänkte bör tillgång finnas till en förteckning över
advokater, villiga att åtaga sig uppdrag som offentliga försvarare. I övrigt
bör den misstänkte hänvisas till möjligheten att låta rätten utse advokat.
Om särskilda anvisningar i frågan är erforderliga framstår som tvek¬
samt. Vad i detta ärende framkommit giver knappast stöd för antagande
att några egentliga missförhållanden förekommit. För åklagarnas del kan
det ifrågasättas, om ej medverkan vid valet av försvarare i regel står i sådan
strid med tjänstens beskaffenhet, att den är att hänföra till tjänstefel. Av
vad från åklagarhåll upplysts i ärendet framgår också tydligt att åklagarna
är medvetna om att åklagare icke bör inverka på valet av försvarare. Riks¬
åklagarämbetet anser därför att behov av föreskrifter icke föreligger. Med
hänsyn till det sagda anser jag att det icke finnes tillräckliga skäl för mig
att göra någon framställning om utfärdande av föreskrifter. Jag kommer
emellertid att i fortsättningen ha min uppmärksamhet riktad på denna
fråga.
Beträffande polismän är läget något annorlunda. Särskilt för yngre polis¬
män utan juridisk skolning kan det vara ett stöd att kunna hänvisa till
62
direkta föreskrifter i ämnet. Det förefaller mig därför lämpligt att rikspolis¬
styrelsen — såsom i dess yttrande angives — exempelvis genom anvis¬
ningar fäster polismyndigheternas uppmärksamhet på frågan. Polismästa¬
ren i Stockholm har redan tidigare i detta ärende förklarat sig ha för avsikt
att utfärda föreskrifter innefattande förbud mot lämnande av rekommen¬
dationer, råd eller anvisningar vid val av offentlig försvarare.
I de fall där misstänkt eller tilltalad överlåtit valet av försvarare till dom¬
stolen åligger det denna att i första hand beakta den enskildes intresse att
biträdas av en person, som besitter tillräckliga kvalifikationer för det mål
varom fråga är. Föreskriften i 21 kap. 5 § RB att man företrädesvis bör an¬
lita någon, som vid rätten brukas såsom rättegångsombud, får antagas
vara motiverad ej blott av ekonomiska skäl utan även av tanken att
rätten bör ha ett visst underlag för sin lämplighetsprövning. Kravet
att offentlig försvarare skall vara advokat ger visserligen en viss garanti för
lämpligheten, men i många mål kan denna garanti icke anses tillräcklig. I
viss anslutning till vad i ärendet anförts må här nämnas kraven på särskilda
civilrättsliga insikter i mera invecklade mål om förmögenhetsbrott, på kun¬
skaper i företagsekonomi och skatterätt i vidlyftiga deklarationsmål samt
på förmåga till kontakt med unga personer i mål mot sådana. På varje of¬
fentlig försvarare måste det kravet ställas, att han håller sig å jour med
utvecklingen på straffrättens område. Ett aktuellt exempel är den omlägg¬
ning av påföljdssystemet, som skett genom den nya brottsbalken.
Att lämplighetsprövningen av försvararna anförtrotts domstolarna är
helt naturligt, eftersom domstolen är den enda opartiska instans som har
möjligheter att bedöma försvararens arbete. Det synes i hög grad osanno¬
likt, att eu annan ordning härutinnan skulle kunna fungera lika bra. RB:s
regler är helt inriktade på att tillgodose den misstänktes och den allmänna
rättssäkerhetens intressen, och häremot kan rimligen ingen invändning rik¬
tas. Att därutöver binda domstolarnas val genom regler och anvisningar
väcker betänkligheter både med hänsyn till att de i RB angivna grunderna
måste tillerkännas obetingad prioritet och med hänsyn till domstolarnas
oavhängighet.
Utredningen i detta ärende ger emellertid vid handen, att fördelningen av
försvarsuppdrag i Stockholmsområdet är påfallande ojämn, vilket ur flera
synpunkter måste anses olämpligt. Exempel har icke. saknats på fall, där
advokater på grund av alltför många vidlyftiga uppdrag saknat möjlighet
att inom rimlig tid infinna sig till huvudförhandling (jfr 1964 års ämbets-
berättelse s. 50 ff.). Jag kan även instämma i vad advokatsamfundets sty¬
relse anfört om spridningens betydelse för rättsskipningen (tillgången på
erfarna advokater) och för upprätthållandet av en yrkesskicldig advokat¬
kår. Det är därför i hög grad önskvärt, att domstolarna verkar för en större
och jämnare spridning av försvararuppdragen bland därtill villiga advokater
i Stockolmsområdet. Även om invändningarna mot en automatiskt ver¬
63
kande turordning måste anses vägande synes det knappast möta några be¬
tänkligheter att kontrollera spridningen med ett lämpligt avpricknings-
system.
Enligt vad jag inhämtat ha i slutet av år 1965 överläggningar ägt rum
mellan representanter för domstolarna i Stockholmsområdet samt för ad¬
vokatsamfundet och dess stockholmsavdelning. Enighet rådde därvid om
önskvärdheten av en spridning av försvarsuppdragen, ehuru domarna vid¬
höll sina betänkligheter mot ett stelt turordningssystem. De synpunkter
som anfördes vid detta samråd är självfallet ej bindande för praxis, men
med all sannolikhet kan det påräknas att en ökad spridning kommer att
eftersträvas av domstolarna i Stockholmsområdet. Anmärkas må, att den
föreliggande frågan väsentligen synes vara ett huvudstadsproblem. Något
missnöje med rådande ordning har i allt fall icke avhörts från landet i öv¬
rigt. Detta är också ganska naturligt, eftersom redan det stora antalet advo¬
kater i Stockholm måste föranleda särskilda svårigheter. En metod att
främja en spridning av uppdragen är att sådana förteckningar, som stock¬
holmsavdelningens styrelse förklarat sig villig att tillhandahålla, används
och hålls aktuella.
Med hänsyn till det nu anförda fann jag några åtgärder från min sida i
anledning av Molins klagomål icke erforderliga. Jag framhöll emellertid,
att jag därmed icke ansåg att klagomålen saknat fog. De berör en viktig och
för rättssäkerheten vital fråga, och redan den diskussion som detta ärendes
behandling fört med sig har fäst uppmärksamheten på otillfredsställande
drag i nuvarande praxis och medfört insikt om behovet av att verka för
bättre förhållanden på området.
2. Sedan reseförbud meddelats misstänkt med föreskrift att passet
skulle omhänderhavas av polisen, bär förbudet hävts med den in¬
skränkningen att passet alltjämt skulle omhänderhavas av polisen.
Hovrätt och JO har olika meningar i frågan om något reseförbud
består
Vid granskning av handlingarna i ett av tandläkaren L. genom klagomål
härstädes anhängiggjort ärende uppmärksammades följande av klagomålen
ej berörda förhållande.
L. åtalades av allmän åklagare vid Gärds och Albo häradsrätt för grov
förskingring jämte åsidosättande av tjänsteplikt, alternativt grovt tjänste¬
fel. Sedan häradsrätten den 29 november 1963 avslagit ett av åklagaren
framställt häktningsyrkande och åklagaren fullföljt talan, meddelade hov¬
rätten över Skåne och Blekinge i beslut den 6 december 1963 L. förbud att
64
utan tillstånd lämna Vinslövs köping, ålade honom skyldighet att dagligen
anmäla sig hos polismyndigheten i Vinslöv och förordnade att hans pass
skulle omhänderhavas av nämnda myndighet.
Den 13 december 1963 anhöll L:s offentlige försvarare vid häradsrätten
om reseförbudets hävande. Som grund för yrkandet anfördes bl. a. hänsyn
till L:s psykiska hälsa. Försvararen framhöll vidare, att L. tidigare frivilligt
erbjudit sig att till polismyndigheten överlämna sitt pass och att han inte
hade något att erinra mot att passet tills annorledes förordnades finge kvar¬
bliva hos polisen, därest häradsrätten funne ett sådant arrangemang erfor¬
derligt.
Häradsrätten meddelade den 14 december 1963 följande beslut:
Häradsrätten finner skäl ej vidare föreligga för reseförbud för L. samt
häver förty med omedelbar verkan sagda förbud; dock att häradsrätten
stadgar att L:s pass skall omhänderhavas av polismyndigheten intill dess
häradsrättens dom i målet meddelas eller annorledes förordnas.
Över detta beslut anförde åklagaren besvär och yrkade, att hovrätten
måtte förklara L. ålagd skyldighet att dagligen anmäla sig hos polismyn¬
digheten fortfarande vara gällande. Genom beslut den 20 december 1963
fastställde hovrätten häradsrättens beslut.
I samband med dom i målet mot L. den 3 februari 1964 föreskrev seder¬
mera häradsrätten, att L:s pass skulle återställas till honom.
I en inom JO-expeditionen upprättad promemoria anfördes följande.
Den i häradsrättens av hovrätten fastställda beslut den 14 december 1963
meddelade föreskriften att L:s pass skulle omhänderhavas av polismyndig¬
het synes icke ha grundats på bestämmelsen i 25:2 HB — vilken förutsätter
att en sådan föreskrift meddelas såsom komplement till ett reseförbud (jfr
även 25:9 RB) — enär det L. tidigare ålagda reseförbudet samtidigt hävdes.
Detta ger anledning ifrågasätta om ett beslut om passets omhänderha-
vande av polismyndighet lagligen kan meddelas av domstol utan samband
med reseförbud.
Efter remiss inkom hovrätten med yttrande, vid vilket var fogat ytt¬
rande av häradshövdingen i Gärds och Albo domsaga A. Schedin.
I Schedins yttrande anfördes bland annat:
(Försvararen) uppgav muntligen i anslutning till sin begäran om rese¬
förbudets hävande, att L. av polisen i Vinslöv beordrats att varje morgon
klockan 8 infinna sig på poliskontoret, att besöken hos polisen vållade L.
obehag och irritation och kunde fördröja hans tillfrisknande samt att L.
då och då behövde resa till Kristianstad . . . (Försvararen) underströk, att
L. ej hade något intresse av passet och gärna medgav att detta finge ligga
kvar på polisstationen.
Av det åberopade uttalandet i förarbetena (NJA II 1943 s. 347) synes
man ej kunna draga någon bestämd slutsats. I L:s fall hade måhända hinder
ej mött för passets återlämnande. Men kan det vara fel att handla som
häradsrätten gjort? Förmodligen hoppades man, att åklagaren skulle nöja
65
sig med beslutet, då ju L. i allt fall hindrades resa utomlands. Skulle reseför-
budet kvarstått över julhelgen hade detta inneburit ytterligare påfrestning
för L. och dennes familj.
Hovrättens yttrande, som beslutats av de ledamöter — presidenten Kjel-
lin, hovrättsråden Nordholm och Bodewall samt numera kanslirådet Wentz
— som deltagit i beslutet den 20 december 1963, är av följande lydelse.
Den i promemorian framställda anmärkningen synes bero på ett missför¬
stånd. Föreskriften att L:s pass skulle omhänderhavas av polismyndighet
har icke meddelats av häradsrätten utan av hovrätten i dess beslut den 6
december 1963. Häradsrättens befattning därmed begränsar sig till att hä¬
radsrätten har upphävt hovrättens beslut om reseförbud i två etapper dels
genom beslutet den 14 december 1963 och dels genom en punkt i domen i
målet den 3 februari 1964. Det kan alltså i detta fall icke, såsom angives i
promemorian, behöva diskuteras om ett beslut om passets omhänderha-
vande av polismyndighet lagligen kan meddelas av domstol utan samband
med reseförbud — en fråga som självklart endast kan besvaras med nej.
Vad som här kan diskuteras är blott om ett beslut om reseförbud förenat
med dels anmälningsskyldighet och dels omhändertagande av pass kan
upphävas i etapper och i så fall hur detta bör ske.
Enligt hovrättens mening finns det icke något som helst skäl varför icke
de skilda föreskrifterna i ett sådant beslut skulle kunna upphävas var
för sig. Det bör här observeras att saken inte alls ligger så till att kvarhål-
landet av L:s pass bort upphävas i samband med häradsrättens beslut den
14 december 1963 och att det sålunda i denna del skulle föreligga något
övergrepp mot L. I stället förhåller det sig så att kvarhållandet av passet
skapade förutsättning för upphävande av den för L. besvärande anmäl¬
ningsskyldigheten. Arrangemanget tillkom på förslag av försvararen och i
L:s intresse. Vad saken gäller är alltså uteslutande en skrivfråga.
Vid en granskning av beslutets avfattning kan man enligt hovrättens
mening icke rimligen, såsom i promemorian, hävda att häradsrätten genom
att skriva att reseförbudet upphävdes har ryckt undan grunden för bibe¬
hållandet av passets omhändertagande. Häradsrätten; har genom en omedel¬
bart därtill ansluten »dock att»-sats angivit att det föreligger en inskränk¬
ning i detta upphävande och denna inskränkning är just att passet skall om¬
händerhavas på samma sätt som förut. Däremot skulle man mot detta sätt
att uttrycka beslutet kunna invända att det icke av beslutet framgår att
för L. anvisats en bestämd vistelseort, såsom förutsättes i 25 kap. 1 § rätte¬
gångsbalken. Härom kan emellertid sägas att det kan vara diskutabelt i hur
hög grad vistelseorten behöver preciseras, då reseförbudet grundas på andra
punkten i paragrafen och det alltså icke förekommer anledning att den miss¬
tänkte överhuvudtaget håller sig undan utan allenast att han beger sig från
riket och denna risk kan anses undanröjd genom omhändertagandet av pas¬
set. Om intet uttryckligen sägs om vistelseort, torde beslutet innebära för¬
bud att lämna landet eller i varje fall förbud att bege sig utanför de nor¬
diska länderna, för vilka passfrihet råder. Med hänsyn till den otydlighet
som sålunda kan föreligga beträffande vistelseorten kan det måhända häv¬
das att det skulle vara något bättre att ett beslut av detta slag uttrycktes
så att reseförbudet skall bestå med ändrad innebörd än att detta sägis vara
upphävt med visst undantag. Det bör dock härvid beaktas att avfattningen
:> — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1967 års riksdag
66
av häradsrättens beslut i viss män var betingad av L:s psykiska tillstånd
och målets beskaffenhet.
Hovrättens ledamöter har icke längre något direkt minne av hur de vid
föredragningen såg på frågan om beslutets avfattning. Anledning att disku¬
tera denna förelåg dock, eftersom försvararen i en samma dag inkommen
förklaringsskrift behandlat frågan om något reseförbund kunde anses gälla
eller icke. Av akten framgår allenast att hovrättens beslut avfattats enligt
en av undertecknad Kjellin gjord blyertsanteckning på ett av föredragande
fiskalen upprättat förslag av annat innehåll. Denna anteckning måste ha
gjorts vid föredragningen, då hovrättens beslut synes ha blivit expedierat
samma dag. Efter att nu på nytt ha granskat frågan vill hovrätten såsom
sin uppfattning framhålla att häradsrättens beslut är avfattat pa ett efter
omständigheterna i fallet fullt försvarligt och lämpligt sätt.
I skrivelse till hovrätten anförde jag följande.
Aled reseförbud förstås enligt 25 kap. 1 § KB förbud att utan tillstånd
lämna anvisad vistelseort. Jämlikt 2 § samma kapitel må med reseförbud
förenas skyldighet för den misstänkte att å vissa tider vara tillgänglig i sin
bostad eller å sin arbetsplats eller att anmäla sig hos polismyndighet i orten
så ock annat villkor, som finnes erforderligt för hans övervakande. Process¬
lagberedningen anger såsom exempel på sådant villkor skyldighet för den
misstänkte att lämna ifrån sig pass eller annan legitimationshandling
(NJA II 1943 s. 347).
Någon laglig möjlighet att utan samband med reseförbud meddela före¬
skrift om omhändertagande av pass kan icke grundas på 25 kap. RB och
förelåg icke heller eljest i målet. Detta vitsordas också i hovrättens ytt¬
rande.
I häradsrättens beslut den 14 december 1963 angavs uttryckligen, att
skäl ej vidare förelåg för reseförbud samt att detta hävdes, därvid i en dock¬
sats stadgades att L:s pass alltjämt skulle omhänderhavas av polisen. Med
den angivna motiveringen och de använda ordalagen ligger det onekligen
närmast till hands att tolka beslutet som om reseförbudet i sin helhet hävts.
Denna tolkning överensstämmer också bäst med vad häradsrättens ord¬
förande uppgivit i sitt yttrande. Om denna tolkning är riktig, har föreskrift
om passets omhänderhavande icke kunnat meddelas, eftersom sadan före¬
skrift kan ges endast som komplement till ett reseförbud.
Hovrätten hävdar emellertid att häradsrätten genom dock-satsen givit
uttryck för att reseförbud alltjämt skulle bestå. Självfallet har häradsrätten
kunnat, utan att rubba reseförbudet i övrigt, t. ex. upphäva föreskriften om
anmälningsskyldighet hos polisen. Häradsrättens beslut hade emellertid en
vidare syftning än att blott upphäva bestämmelsen om anmälningsskyl¬
dighet. Det är tydligt — och detta har icke ifrågasatts av hovrätten — att
häradsrätten med sitt beslut avsett att L. skulle vara oförhindrad att läm¬
na Vinslöv. Alan frågar sig då vad det enligt hovrättens mening kvarstående
67
reseförbudet skulle innehålla. Härvid är att beakta att reseförbud enligt
25:1 RB är förbud att utan tillstånd lämna anvisad vistelseort. I 25:4 RB
stadgas också att beslut om reseförbud skall angiva den ort, där den miss¬
tänkte skall uppehålla sig. Någon sådan ort har icke angivits i härads¬
rättens beslut. Det framgår av det nyss sagda att den i det tidigare be¬
slutet angivna orten icke längre avsågs. Hovrätten har uttalat att beslutet,
om intet uttryckligen sägs om vistelseort, torde innebära förbud att lämna
landet eller, då L:s pass alltjämt skulle vara omhändertaget av polisen,
i varje fall förbud att bege sig utanför de nordiska länderna, för vilka
passfrihet råder. Det synes mig helt orimligt att RB:s krav på »anvisad
vistelseort» skulle kunna medge att hela det passfria nordiska området kan
inbegripas däri eller att blankt reseförbud skulle kunna meddelas. Jag vill
härvid hänvisa till att förutsättning för att meddela reseförbud i det i 25:1
andra punkten upptagna lindrigare fallet just är att det finns anledning
befara, att den misstänkte genom att lämna landet undandrager sig lagfö-
ring. Jag tror icke heller att orden »ort, där den misstänkte skall uppehålla
sig» varit avsedda att tolkas så att hela landet däri inbegripes. Efterlevna¬
den av ett reseförbud med dylikt innehåll skulle nämligen icke kunna till¬
räckligt kontrolleras.
De anförda synpunkterna synes mig visa att det är svårt att i härads¬
rättens av hovrätten fastställda beslut intolka ett reseförbud som är för¬
enligt med bestämmelserna i RB. Vilken mening man än må ha härutinnan,
måste dock — och det är detta som är det väsentliga i saken — av ett dom¬
stolsbeslut kunna krävas att därav med lätthet kan utläsas vad som varit
avsett. Detta självklara förhållande är särskilt att beakta med hänsyn till
det i 25:4 RB upptagna, av domstolarna ej iakttagna stadgandet att i beslut
om reseförbud skall erinras om påföljden för överträdelse av förbudet. Den
misstänkte måste därför få klart besked om innebörden av förbudet så att
han icke behöver riskera att omedvetet överträda detsamma.
Mot bakgrunden av vad nu sagts har L. haft fog för att uppfatta dom¬
stolarnas beslut så att han ägde fritt utan tillstånd lämna Vinslöv och bege
sig varthän han önskade, låt vara att han av föreskriften om passets om¬
händertagande bort kunna förstå att domstolarna avsåg att hindra honom
från att lämna det nordiska passområdet. Jag vill även påpeka att stadgan¬
det 25:9 RB om påföljd för överträdelse av reseförbud i detta fall icke
heller kunnat omedelbart tillämpas, eftersom domstolarnas uppfattning
att L. alltjämt var underkastad reseförbud icke med erforderlig tydlighet
framgick av besluten den 14 och den 20 december 1963.
Av det anförda framgår att jag icke kan dela hovrättens uppfattning
att häradsrättens av hovrätten fastställda beslut »är avfattat på ett efter
omständigheterna försvarligt och lämpligt sätt». Den av hovrätten till
stöd för denna uppfattning hävdade tolkningen av beslutet låter sig näm¬
C8
ligen enligt min mening icke förena vare sig med motiveringen till eller
lydelsen av beslutet eller med RB:s föreskrifter om reseförbud.
I övrigt påkallar vad jag uppfattat såsom ett förbiseende från domstolar¬
nas sida icke något ytterligare uttalande från min sida.
3.1 ett till stöd för yrkande om omyndighetsförklaring av B. L. åbe¬
ropat läkarintyg angavs att B. L:s hörande var utan gagn, enär
ärendet ur psykiatrisk synpunkt var helt klart, men att barnen
hade olika intressen och att det ur deras synpunkt var lämpligt att
ombud för B. L. fick tillfälle att yttra sig. Fråga om domstolen bort
avgöra målet utan huvudförhandling
Fru B. L. (född år 1890) drev sedan åtskilliga år tillbaka ett större före¬
tag i Göteborg (aktiebolag). Hon ägde intill år 1946 samtliga 1.000 aktier i
bolaget men skänkte då 400 aktier till sin son Carl Otto, varvid hon dock
själv förbehöll sig rösträtten. Sonen är numera verkställande direktör i bo¬
laget.
Den 22 november 1965 ingav Carl Otto till Göteborgs rådhusrätt eu an¬
sökan att modern måtte förklaras omyndig samt att borgmästaren Gösta
Wilkens måtte förordnas till förmyndare för henne. Till stöd för ansökan
åberopades ett av legitimerade läkaren Karin Bengtsson den 19 november
1965 utfärdat intyg, enligt vilket B. L. på grund av psykiska åldersför¬
ändringar vore ur stånd att vårda sin egendom. Karin Bengtsson angav i
intyget, att B. L:s hörande skulle vara utan gagn samt tilläde: »Ärendet
ur psykiatrisk synpunkt helt klart, men då barnen delvis har olika intres¬
sen i detta casus kan det ur deras synpunkt måhända vara lämpligt
att juridiskt ombud för pat. får tillfälle yttra sig.» I intyget angavs där¬
jämte, att personlig inställelse såväl med hänsyn till patientens psykiska
som hennes fysiska status vore direkt kontraindicerad.
I en till rådhusrätten samma den 22 november inkommen ansökan an¬
höll B. L. att rådhusrätten måtte jämlikt 18 kap. 3 § FB på grund av
sjukdom, som kunde antagas vara övergående, förordna god man att be¬
vaka hennes rätt och förvalta hennes egendom samt till god man utse
advokaten Märta Westman i Göteborg. Advokaten Bo Westman, som bi¬
trädde B. L., bestred i en ingiven skrift omyndighetsförklaring, påyrkade
förhandling inför rådhusrätten och hemställde att — för det fall omyndig¬
hetsförklaring likväl meddelades — uppdraget såsom förmyndare måtte
anförtros Märta Westman.
Rådhusrätten (rådmannen F. A. Hammar) företog målet till avgörande
utan huvudförhandling och förklarade i dom den 22 november 1965 B. L.
omyndig. I två särskilda beslut samma dag förordnade rådhusrätten (asses-
69
som Olof Ekström) Wilkens till förmyndare för B. L. och fann ansökan om
förordnande av god man ej föranleda någon rådhusrättens vidare åtgärd.
Såväl domen å omyndighetsförklaring som båda besluten överklagades
i hovrätten för Västra Sverige. Genom beslut den 29 december 1965 un¬
danröjde hovrätten rådhusrättens beslut om förmyndarförordnande och
visade målet åter till rådhusrätten, som den 14 januari 1966 i fullsutten rätt
ånyo förordnade Wilkens till förmyndare. Jämväl detta beslut överklaga¬
des av B. L. I omyndighetsförklaringsmålet fann hovrätten i beslut den
22 december 1965 ej skäl att visa målet åter till rådhusrätten. Efter hu¬
vudförhandling den 17 februari och fortsatt huvudförhandling den 1 mars
1966, varvid fem vittnen hördes, meddelade hovrätten dom den 15 mars
1966 och fastställde därvid rådhusrättens domslut. Genom två beslut sam¬
ma dag lämnades besvären över rådhusrättens beslut angående förmynda¬
re och utseende av god man utan bifall. Efter fullföljd av B. L. är målen
nu anhängiga hos högsta domstolen.
I en den 8 december 1965 hit inkommen skrift anförde Bo Westman
klagomål mot rådhusrätten och gjorde gällande dels att rådhusrättens åt¬
gärder att förklara B. L. omyndig utan huvudförhandling och att förordna
förmyndare utan fullsutten rätt inneburit rättegångsfel, dels oek att be¬
sluten i sak varit oriktiga. I det senare hänseendet anförde Westman bl. a.
att Karin Bengtssons intyg grundats på otillräcklig utredning och att dess
slutsatser lämnade utrymme för allvarliga invändningar ävensom att hän¬
syn borde ha tagits till B. L:s egen önskan i fråga om valet av förmyndare. I
I skrivelse till rådhusrätten anförde jag följande.
Reglerna om förfarandet vid omyndighetsförklaring kvarstår i det vä¬
sentliga oförändrade sedan antagandet av 1924 års lag om förmynderskap.
Redan i denna lag fastslogs som huvudregel, att omyndighetsförklaring skul¬
le föregås av kontradiktorisk förhandling (NJA IT 1924 s. 504—505). Sam¬
ma regel gäller enligt 20 kap. 16 § FB (Walin, Föräldrabalken, 1952, s.
442 f.) Undantag gäller enligt 17 § dels för sådana fall, där vederbörande
själv begärt eller medgivit omyndighetsförklaring, dels ock då någon skall
förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamlieten, såframt det må antagas att hans hörande
skulle vara utan gagn. Jämlikt 36 § andra stycket må personlig inställelse
ej åläggas den som avses med ansökningen, såframt det finnes att instäl¬
lelsen skulle för honom kunna medföra men eller fara.
Lagberedningen uttalade beträffande det senare undantaget från hu¬
vudprincipen om kontradiktoriskt förfarande: »När fråga är, att någon
skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller
annan rubbning av själsverksamheten, skulle hans inkallande till rätten
70
många gånger vara alldeles utan ändamål, nämligen då hans sinnestillstånd
visas vara sådant, att någon tvekan om lämpligheten av att omyndighets¬
förklaring meddelas icke kan uppstå. Det har därför föreslagits, att kallelse
icke skall äga rum, såframt det finnes, att vederbörandes hörande skulle
vara utan gagn.» (XJA II 1924 s. 506 y). Walin uttalar, att ifrågavarande
bestämmelse har sin största betydelse, där vederbörande åtnjuter anstalts-
vård (a.a. s. 445 y).
Nu återgivna uttalanden ger närmast vid handen, att omyndighetsför¬
klaring utan huvudförhandling bör betraktas som en undantagsföreteelse,
avsedd för helt klara fall. Tungt vägande rättssäkerhetsskäl talar också för
denna tolkning. Vid avgörande utan huvudförhandling överflyttas den
reella beslutsfunktionen till undersökningsläkaren, vilket väcker betänklig¬
heter särskilt beträffande personer som ej vårdas å anstalt. Läkarens slut¬
satser måste ju i dessa fall bygga på relativt kortvariga kontakter, och be¬
hov av en kontradiktorisk förhandling med möjlighet att förebringa kom¬
pletterande utredning kan ofta föreligga. Risk föreligger även för att den
som förklarats omyndig utan att själv ha beretts tillfälle att utveckla sina
synpunkter uppfattar det skedda som en kränkning och får en avog in¬
ställning till samhället och förmyndaren. En dylik utveckling kan givetvis
vara i hög grad olycklig såväl för den omyndigförklarade själv som för
förmyndaren och dennes möjligheter att utföra sitt uppdrag på ett friktions¬
fritt och tillfredsställande sätt. Samma resultat kan visserligen uppkom¬
ma efter en dom på omyndighetsförklaring även efter den mest fullständi¬
ga utredning, men det är angeläget att samhällets organ icke ökar ris¬
kerna genom en handläggning som kan uppfattas som icke tillräckligt nog¬
grann.
I det nu aktuella fallet ingavs ansökan om omyndighetsförklaring och
begäran om förordnande av god man ungefär samtidigt till rådhusrätten,
och genom Westmans samtal med Ekström klargjordes ytterligare, att
B. L. själv var negativt inställd till omyndighetsförklaring. Den kritik
Westman riktat mot Karin Bengtssons intyg synes visserligen knappast
befogad, men redan intygets innehåll gav vid handen att väsentliga mot¬
sättningar rådde inom B. L:s familj, och Westman påyrkade handläggning
i icke summariska former. Dessa skäl borde enligt min mening ha föranlett
att målet upptogs till huvudförhandling. Därest dröjsmål med omyndighets¬
förklaringen ansågs uppenbarligen medföra fara för B. L. — handlingarna
i ärendet ger dock knappast stöd för ett sådant betraktelsesätt — hade ju
interimistiskt beslut jämlikt 20 kap. 20 § FB kunnat givas.
På nu anförda skäl anser jag för min del, att målet icke bort företagas
till avgörande utan huvudförhandling. Att ett mål mot parts bestridande
avgöres utan huvudförhandling i första instans för att efter överklagande
i hovrätt föranleda huvudförhandling i inemot tio timmar gör ett föga till¬
talande intryck. Jag vill emellertid samtidigt framhålla, att frågan om hu¬
71
vudförhandling med stöd av 20 kap. 17 § FB kunde underlåtas är en
bedömningsfråga, varom olika meningar kan göras gällande. Hammars be¬
dömning kan därför uppenbarligen icke läggas honom till last såsom tjänste¬
fel.
Sedan Hammar meddelat dom i målet om omyndighetsförklaring ålåg det
Ekström att besluta i ärendet om utseende av förmyndare. Behörig att av¬
göra ärendet såsom ensamdomare var Ekström endast för det fall att ären¬
det icke var tvistigt. Såsom tvistigt måste ett ärende anses så snart flera
oförenliga yrkanden föreligger, oavsett om något av yrkandena av doma¬
ren anses alldeles ogrundat. Såsom Ekström numera medgivit var det därför
klart felaktigt av honom att genom beslutet den 22 november 1965 själv
avgöra ärendet. Beslutet blev också av hovrätten undanröjt. Ekströms
feltolkning av den klara domförhetsregeln i 6 § andra stycket 2. ärendelagen
måste anses innefatta försummelse i tjänsten. Då Ekström emellertid uppen¬
barligen felat utan vrång avsikt finner jag mig med stöd av 4 § instruktio¬
nen för riksdagens ombudsmän kunna låta bero vid en erinran om vikten
av att domförhetsregeln noggrant iakttages.
Vad därefter angår den kritik Westman riktat mot rådhusrättens avgö¬
randen i sakfrågorna finner jag — oavsett vilken åsikt man må hysa om
lämpligheten av att en ledamot av förmynderskapsdomstolen i ett tvistigt
ärende förordnas till förmyndare — att misstanke om tjänstefel uppenbart
ej kan anses föreligga. Då sakfrågorna nu ligger under högsta domstolens
prövning anser jag mig icke vidare böra uttala mig i denna del.
4. Fråga i ärende angående tillstånd till försäljning av omyndigs
fastighet om rätten ägt underlåta bereda den omyndige tillfälle att
yttra sig. Tillika fråga huruvida överförmyndaren på grund av
jäv bort avhålla sig från att taga befattning med frågan om till¬
stånd till försäljningen
Hemmansägare A. Al., född den 31 januari 1900, omyndigförklarades
i september 1943 av Tössbo och Vedbo häradsrätt på grund av sinnessjuk¬
dom. Till förmyndare för henne förordnades nämndemannen Arvid Flink,
sedermera överförmyndare i Bengtsfors köping. Som överförmyndare be¬
träffande A. Al. fungerade Flinks ersättare kommunalkamrern Gunnar
Lindskog i Bengtsfors.
Vid tiden för omyndigförklaringen var A. Al. intagen på Restads sjukhus
för vård. Alellan 1947 och 1960 vistades hon på en jordbruksfastighet, där
hon biträdde i arbetet. Den 1 september 1960 intogs hon åter på Restads
sjukhus (för vård under diagnosen mano-depressiv psykos + persona cyclo-
thymica), varifrån hon utskrevs den 27 juni 1961 såsom förbättrad.
72
A. M. var ägare till en jordbruksfastighet i Bengtsfors. Delar av denna
såldes i mitten av 1950-talet till köpingen. Den 28 april 1961 meddelade
kommunalnämnden i Bengtsfors i brev till Flink, att kommunen vore syn¬
nerligen intresserad att förvärva återstoden av fastigheten för pris, varom
överenskommelse kunde träffas. Brevet var undertecknat av kommunal¬
nämndens ordförande med kontrasignation av Lindskog. Genom köpekon¬
trakt den 5 juni 1961 förvärvade kommunen fastigheten. Kontraktet under¬
tecknades av Flink i egenskap av förmyndare såsom säljare och av kom¬
munalnämndens ordförande och Lindskog för kommunstyrelsen såsom
köpare. I kontraktet stadgades bland annat, att köpet gällde under förut¬
sättning, att häradsrätten godkände försäljning av den omyndigas egen¬
dom. I en den 1 september 1961 daterad, till häradsrätten ingiven skrift
anhöll Flink, att häradsrätten måtte godkänna den skedda försäljningen. I
skriften uppgavs, att A. M. ej visat förbättring utan under senare tid varit
intagen å Resta ds vårdanstalt, varför fråga om att hon själv skulle kunna
återkomma och sköta fastigheten vore utesluten. Å skriften fanns tecknat:
»Förestående ansökan tillstyrkes, då försäljningen torde vara till förmån
för den omyndiga ägaren. Bengtsfors den 4 september 1961. Gunnar Lind¬
skog. T.f. överförmyndare.» Den 14 september 1961 biföll häradsrätten
med häradshövdingen Gunnar Eurenius såsom ordförande ansökningen.
Någon delgivning med A. M. hade då icke ägt rum.
Genom dom den 17 november 1962 förklarade häradsrätten A. M. åter
myndig. Ilon instämde sedermera dels Flink och Lindskog med yrkande om
skadestånd för bland annat deras medverkan vid fastighetsförsäljningen,
dels ock köpingen med yrkande om köpets återgång. Förstnämnda talan
ogillades genom dom av häradsrätten den 8 mars 1965, och av A. M. förd
vadetalan återkallades. A. M:s talan mot köpingen ogillades genom dom
den 20 juni 1966 av hovrätten för Västra Sverige, som därigenom fastställde
häradsrättens dom den 16 december 1965. I
I en den 14 april 1965 hit inkommen skrift hemställde advokaten Gustaf
Ros, som varit A. M:s rättegångsombud, om utredning huruvida Lindskog
icke bort såsom jävig avstå från befattning med ansökningen om härads¬
rättens godkännande av försäljningen. Han ifrågasatte vidare om ej Lind¬
skog genom att underlåta att utreda A. M:s hälsotillstånd och inställning
till försäljningen svikit sin tjänsteplikt.
Eurenius anförde i avgivet yttrande bl. a. följande:
När Flinks ansökan om godkännande av försäljningen inkom, var det mig
välbekant ej endast att hon omyndigförklarats såsom på grund av sinnessjuk¬
dom ur stånd att vårda sig och sin egendom utan även att hon vid dessa till¬
fällen lidit av depressionstillstånd som krävt anstaltsvård samt att svårig¬
heter uppstått då hon under försöksutskrivningar från Restads sjukhus
placerats utom denna anstalt. Likaledes kände jag till hennes fastigheter
73
i Bengtsfors samt hennes personliga och ekonomiska förhållanden i övrigt.
A. M. hade vid flera tillfällen tillställt mig långa, delvis osammanhängande
brev, vari hon än begärt att förklaras myndig — något som icke kunde bi¬
fallas enär hon icke kunnat förete erforderliga läkarintyg — och än uttryckt
missnöje med Flink och dennes dispositioner såsom hennes förmyndare.
Av breven hade framgått att hon motsatte sig att fastigheten i Bengtsfors,
som var hennes föräldrahem, eller någon del av fastigheten bleve försåld
samt att hon önskade bosätta sig på fastigheten och där idka lantbruk.
Från Flink hade jag erfarit att fastigheten var i dåligt skick och olämplig
som bostad, särskilt åt en ensamstående kvinna i A. M:s ålder, samt att
fastigheten gåve ringa avkastning. Av samtal vid skilda tillfällen med läkar¬
na å Itestad hade jag fått den uppfattningen att A. M. knappast kunde bliva
i stånd att klara sig på egen hand. Med anledning av ansökningen om fas-
tighetsförsäljningens godkännande satte jag mig ånyo i förbindelse med
Flink, som därvid meddelade att fastighetens jordbruk vore utarrenderat
för några hundra kronor om året och dess bostadshus uthyrt för ungefär
samma belopp samt att A. M. i Bengtsfors ägde en annan fastighet, där en
modern lägenhet stode till hennes förfogande, därest hon önskade bosätta
sig i Bengtsfors. På grund av vad jag erfarit angående A. M:s psykiska till¬
stånd och fastighetens beskaffenhet föreföll det mig uteslutet att hon någon¬
sin skulle kunna driva lantbruk vare sig i Bengtsfors eller annorstädes samt
att hon icke kunde komma att bebo fastigheten. Beträffande värdet av
fastigheten i förhållande till andra fastighetsvärden i Bengtsfors inhämtade
jag närmare upplysningar från Flink, vilken jag i dessa hänseenden ansåg
mer initierad än Lindskog. Flink är nämligen förutom överförmyndare och
innehavare av ett flertal andra allmänna uppdrag, nämndeman i domsagan
och såsom av allmänheten flitigt anlitad vid boutredningar, fastighetsför-
säljningar, upprättande av självdeklarationer m. m. i besittning av grundlig
erfarenhet av bland annat fastighetsvärderingar. Däremot ansåg jag det
överflödigt att bereda A. M. tillfälle att yttra sig i ärendet. Hennes inställ¬
ning till en försäljning av fastigheten var icke föremål för någon ovisshet,
och efter vad som framkommit om hennes psykiska status och förmåga av
objektivt omdöme ansåg jag att hennes hörande skulle sakna betydelse för
häradsrättens prövning av ärendet. Något yttrande från henne hade för
övrigt ansetts överflödigt jämväl då häradsrätten år 1951 godkände den
försäljning varigenom avsevärda delar av samma fastighet försålts till kö¬
pingen. Vid ärendets prövning i häradsrätten redogjorde jag för vad jag i
samband med ansökningen och i tidigare sammanhang hade erfarit, varefter
rätten enhälligt godkände försäljningen. Köpesumman bedömdes därvid
såsom för A. M. synnerligen tillfredsställande, och den avkastning som hon
skulle erhålla av köpesumman ansågs bliva så mycket högre än den avkast¬
ning fastigheten i hennes fortsatta ägo kunde väntas inbringa att hennes,
synbarligen på andra än ekonomiska skäl, grundade avvisande inställning
till försäljningen icke borde hindra densamma. Häradsrätten fann därför
viktiga skäl tala för tillståndet.
Lindskog uppgav i avgivet yttrande bl. a.
o Jag har varit bosatt i Bengtsfors sedan 1935 och kände väl till A. M. I ett
så litet samhälle som vårt har man ganska väl reda på varandra. Jag visste,
att A. M. var nervklen, att sjukdomen låg i släkten och att hon långa tider
vistades på sinnessjukhus. Då hon bodde på Huvudgingen l30 och l182 miss-
3* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag
74
skötte hon fastigheten och det stod alldeles klart för mig, att hon skulle
inte kunna taga hand om ett lantbruk. Jag talade med Flink härom. Ville
emellertid A. M. återflytta till Bengtsfors, ägde hon en bostadsfastighet
här med avsevärt högre standard. Hon saknade anhöriga, som kunde vara
intresserade av att förvärva egendomen. Taxeringsvärdet var då kronor
56 800:—. Köpingen hade tidigare förvärvat stora delar av densamma och
häradsrätten hade godkänt försäljningarna.
I brev av den 28 april 1961 meddelade kommunalstyrelsen i Bengtsfors
A. M:s förmyndare Arvid Flink, Bengtsfors, att köpingen hade intresse av
att förvärva fastigheten Huvudgången. Brevet var undertecknat av sty¬
relsens ordförande B. Dalbratt och kontrasignerat av mig såsom sekreterare.
Underhandlingar med Flink angående förvärvet fördes sedan av Dalbratt.
Till en början ville köpingen endast betala kronor 65.000:—, men priset
höjdes till kronor 74 000:—, således kronor 17 200:— över taxeringsvärdet.
Det preliminärt åsatta taxeringsvärdet för fastigheten är nu allenast kronor
47 400:—. Det pris, som köpingen bjöd för fastigheten, ansåg jag vara för
A. M. synnerligen förmånligt. Hennes inkomster från fastigheten hade upp¬
gått till cirka kronor 1 200:— per år. Ränteinkomsten på köpeskillingen ger
minst kronor 3 000:— per år.
---Jag har icke företrätt kommunen vid förhandlingar om köp av
fastigheterna och anser mig därför ha varit oförhindrad att som överför¬
myndare tillstyrka försäljningen. Eftersom jag väl kände A. Al., tyck lej äg¬
de t var meningslöst att göra särskild utredning om hennes ekonomiska
ställning och hennes personliga förhållanden. I det skick fastigheten befann
sig ansåg jag och anser allt fortfarande, att A. Al. icke kunde ha sin bostad
därstädes.
Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sandström följande.
Jämlikt 15 kap. 16 § FB kräves för överlåtelse av omyndigs fasta egen¬
dom rättens tillstånd, som ej må givas med mindre viktiga skäl är därtill.
Det åligger rätten att före besluts fattande inhämta yttrande från över¬
förmyndaren samt, såframt det utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan
ske, bereda den omyndige, om han fyllt sexton år, ävensom hans make och
närmaste fränder tillfälle att yttra sig. Ansvaret för att den omyndige höres
ligger alltså på rätten, ehuru givetvis även förmyndaren och överförmyn¬
daren bör beakta den omyndiges inställning. Överhuvud skall överförmyn¬
daren såsom t. ex. framgår av Walins kommentar till FB (s. 344) innan han
till rätten avgiver yttrande i ärenden av förevarande slag föranstalta om
utredning av de omständigheter, som kan vara av betydelse, och det har
vidare förutsatts att rätten får tillgång till de upplysningar som därvid
framkommit. Det sagda gäller både när rätten beslutat inhämta överför¬
myndarens yttrande och när denne avgiver yttrande så tidigt att det är
tillgängligt för rätten redan i samband med att ansökningen ingives.
Den i detta ärende aktuella försäljningen skedde helt utan den omyndigas
vetskap. Det har icke ens påståtts, att A. AI:s hörande skulle ha vållat
märklig omgång eller tidsutdräkt, utan Eurenius har förklarat sig anse åt¬
75
gärden meningslös. Med hänsyn till att lagtexten överhuvud ej upptager
något undantag för sådant fall kan underlåten delgivning icke godtagas
utom då det är uppenbart, att den omyndiga saknat förmåga att taga ställ¬
ning till frågan. Eftersom A. M. vid tiden för ärendets avgörande utskrivits
såsom förbättrad har en sådan situation med säkerhet icke förelegat.
Häradsrättens underlåtenhet att bereda A. M. tillfälle att yttra sig måste
därför anses klart felaktig.
Det hade varit naturligt att även Lindskog, innan han avgav sitt yttrande,
berett A. M. sådant tillfälle. Han borde jämväl ha meddelat rätten alla
upplysningar som inhämtats och överhuvud vilken utredning som legat till
grund för hans ställningstagande. Även om detta ej tillgodosetts genom
Lindskogs kortfattade tillstyrkan på ansökningen är det med hänsyn till
omständigheterna icke ett sådant fel att det föranleder mitt vidare in¬
gripande.
De huvudsakliga reglerna för överförmyndares verksamhet återfinns i
19 kap. FB. Någon jävsregel finns icke upptagen i kapitlet. I 10 § andra
stycket stadgas dock, att rätten äger förordna vikarie om såväl överför¬
myndaren som hans ersättare är förhindrade att uppehålla befattningen
eller bestrida därtill hörande åliggande. Det har exempelvis allmänt antagits,
att överförmyndare icke kan utöva tillsyn över förmynderskap som innehas
av honom själv eller någon honom närstående.
Även om sålunda ingen uttrycklig lagbestämmelse kan åberopas anser
jag dock överförmyndarens under ämbetsansvar utövade tillsyn förutsätta
en av partsintressen oberoende ställning. Lindskogs ställning som chefs¬
tjänsteman i köpingen framstår otvivelaktigt som en omständighet, som i
hög grad var ägnad att sätta hans opartiskhet beträffande fastighetsköpet
i fråga. Enligt min mening borde han därför ha avhållit sig från att såsom
överförmyndare taga befattning med frågan om köpets godkännande. Att
han vid köpehandlingarnas upprättande deltagit för köpingens räkning
kommer hans medverkan att framstå som än mindre tilltalande.
Eftersom Lindskogs ställning som chefstjänsteman hos köpingen icke kan
ha varit obekant för häradsrätten, hade anledning funnits för häradsrätten
att överväga huruvida Lindskogs tillstyrkande borde godtagas som behörigt
yttrande av överförmyndaren. Enligt min mening hade häradsrätten lämp¬
ligen bort förordna vikarie jämlikt 19 kap. 10 § andra stycket FB.
Av vad sålunda upptagits framgår, att jag finner anledning till kritik mot
såväl häradsrättens som överförmyndarens handläggning av ifrågavarande
ärende. Att fastigheten såldes mot A. M:s vilja utan att hon ens underrätta¬
des därom framstår som i hög grad otillfredsställande. Eftersom A. M:s
inställning var känd för häradsrätten kan det dock icke antagas, att för¬
summelsen att delgiva henne inverkat på beslutets materiella innehåll, och
stöd saknas för att antaga annat än att godkännandet i och för sig var
befogat. Att A. M. efter nära 20 år skulle förklaras åter myndig kunde näp¬
76
peligen förutses. Jag låter därför bero vid ett påpekande av vikten att lag¬
regler om rätt för sakägare att yttra sig noggrant iakttages. Med hänsyn till
avsaknaden av lagbestämmelse om jäv för överförmyndare finner jag ej
Lindskogs tillstyrkande och häradsrättens godtagande därav — ehuru
olämpliga — innefatta fel av beskaffenhet att kunna föranleda ansvar.
I besvärssakkunnigas slutbetänkande »Lag om förvaltningsförfarandet»
(SOU 1964: 27) framlägges förslag om generella jävsregler inom förvalt¬
ningen (se 2 kap. 3 § lagförslaget samt s. 144—151 i betänkandet). Om detta
förslag genomföres kommer ett agerande av i förevarande ärende aktuellt
slag att klart falla inom det förbjudna området.
5. Fråga om återkallelse av redan upptagen växelprotest må ske
I en den 20 mars 1965 hit inkommen skrift riktade advokaten C. W. Du
Rietz i egenskap av ombud för lantbrukaren Carl Axel Dahlgren, Broxviks
säteri, och dennes son köpmannen Bo Dahlgren i Norrköping klagomål mot
notarius publicus i Söderköping rörande en av denne omhänderhavd pro¬
testförrättning.
I skriften anförde Du Rietz följande.
Söderköpings Bilcentral AB har fått en låneväxel å 10 000 kronor diskon¬
terad i Östergötlands Enskilda Bank med herrarna Dahlgren som utställare.
Växeln förföll till betalning den 5 mars 1965. Den 8 mars överlämnade
banken växeln till notarius publicus i Söderköping med tillsägelse om att
växeln skulle ligga till påföljande dag, dvs. den 9 mars. Den 9 mars in¬
ställde jag mig hos notarius publicus strax efter kl. 9 och fick denna upp¬
gift bekräftad. Någon åtgärd med växeln hade då icke företagits. Växeln
företeddes för mig. Något protestprotokoll var alltså icke upprättat. Växeln
var i samma skick som när den överlämnats till notarius publicus.
Från notarius publicus gick jag tillsammans med herrarna Dahlgren och
talade med bankens kamrer i Söderköping Charles Svenson. Svenson be¬
kräftade, att banken lämnat upp växeln till notarius publicus dagen innan
med tillsägelse att den skulle »ligga till i morgon».
Jag förklarade för såväl notarius publicus som för kamrer Svenson, att
då växeln inte protesterats den 8 mars, var, såvitt jag förstod, växelrätten
mot utställarna förlorad.
Jag har nu från Östergötlands Enskilda Bank fått fotokopia av notarius
publicus protokoll för 1965 § 2, utvisande att växeln skulle ha protesterats
den 8 mars 1965 mellan kl. 18—19.
I anledning av vad sålunda förekommit och såsom ombud för herrarna
Dahlgren hemställer jag om utredning, huruvida notarius publicus i Söder¬
köping verkligen den 8 mars mellan kl. 18—19 vidtagit i lag föreskrivna
åtgärder för protest av växeln och sålunda om uppdragsgivarens begäran
att växeln skulle »ligga» — vilket jag tolkat som utan särskild åtgärd —
till på förmiddagen den 9 mars sålunda åsidosatts. Om ingen protest skett
den 8 mars och växeln fått ligga till den 9 mars, anhåller jag om uttalande
77
från Eder, huruvida i protokoll över protesten må antecknas att den verk¬
ställts den 8 mars och att, om protest skett först den 9 mars, banken skall
anses vara bibehållen vid växelrätt gentemot utställarna.
Notarius publicus i Söderköping var vid ifrågavarande tidpunkt tings-
notarien Jan Carlson. Denne anförde i infordrat yttrande följande.
Måndagen den 8 mars 1965 kl. 17.15 inlämnade kamrer Svensson å
Östergötlands Enskilda Bank i Söderköping ifrågavarande växel till mig
med begäran att densamma för utebliven betalning måtte protesteras.
Kamrer Svensson framhöll, att möjlighet till uppgörelse förelåg och att
besked skulle lämnas på förmiddagen följande dag därest uppgörelse skett,
i vilket fall publicering av protesten önskade förhindras, varför å växeln
icke skulle göras anteckning förrän nästa dag. Han använde därvid troligen
uttrycket, att växeln i detta avseende skulle »ligga» till nästa dag.
Protesten verkställdes såsom framgår av protokollet. På grund av ban¬
kens begäran lät jag anstå med påteckning av växeln och med protest¬
protokollets uppsättande till nästa dag, något som enligt praxis ofta lärer
förekomma även i andra fall. Innan så skett infann sig strax efter kl. 9
förmiddagen nästa dag advokaten C. W. Du Rietz å domsagans kansli
och anhöll att fa se växelprotokollet för den 8 mars. Besöket skedde utan
iakttagande av angiven expeditionstid och skedde alldeles oförberett. Jag
framhöll för advokaten bankens begäran och meddelade, att protokollet
därför ej var uppsatt. Han begärde att få se själva växeln, vilken begäran
jag tillmötesgick. När det i advokatens inlaga påstås, att någon åtgärd
med växeln då ej företagits är detta sålunda felaktigt utöver vad gäller,
att växeln och växelprotokollet vid advokatens besök ej var påtecknad
respektive utskrivet.
Bankens begäran uppfattade jag såsom en begäran, att protesten väl
skulle göras samma dag, men att om uppgörelse träffades banken ville för-
hindra protestens publicering. Något hinder att villfara en sådan fram¬
ställning till följande dag föreligger enligt min mening icke, enär förfaran¬
det icke rimligen kan leda till förfång för någon av de för växeln ansva¬
riga.
Av protokollet framgår, att ifrågavarande protest upptagits den 8 mars
1965 mellan kl. 18 och 19. Platsen för protestförrättningen framgår där¬
emot icke av protokollet. Carlson har emellertid under hand uppgivit att
protesten upptagits vid acceptantens stängda affärslokal.
I anledning av Carlsons yttrande inkom Du Rietz med påminnelser, i
vilka han hemställde om uttalande av mig i följande hänseenden, nämligen
1) om en notarius publicus bör mottaga en växel att »ligga över» till
annan dag för eventuell protest,
2) om icke en för protest mottagen växel utan onödigt dröjsmål skall
förses med bevis att växeln protesterats och protokoll snarast möjligt där¬
efter upprättas, samt
3) om en växel må protesteras och protesten sedan återkallas utan att
protokoll upprättas och utan att växeln förses med bevis om dels protes¬
ten och dels återkallandet.
78
Vid ärendets avgörande anförde jag följande.
Protest för bristande betalning av växel som lyder på betalning viss dag
eller viss tid efter utställandet eller uppvisandet, skall enligt 44 § växel¬
lagen upptagas en av de två närmaste söckendagarna efter den dag, då
växeln är betalbar. I enlighet härmed och i avseende till mellankommande
helgdag skulle protest i detta fall ske senast den 8 mars 1965. Carlson har
under tjänstemannaansvar uppgivit att protesten ägde rum, på sätt proto¬
kollet anger, den 8 mars 1965. Då annat icke visats måste Carlsons upp¬
gift om tidpunkten för protesten godtagas.
Växellagen upptager icke någon föreskrift om hur snart efter en protest¬
förrättning protokoll över denna skall upprättas och växeln förses med
anteckning om protesten. Det ligger emellertid i sakens natur att dessa
åtgärder skall företagas i mer eller mindre direkt anslutning till förrätt¬
ningen. Såsom Aubert framhållit i »Den Nordiske Vexelret» (s. 228) torde
åtgärderna kunna företagas även efter betalningstidens utgång utan att
påverka regressrätten. Att upprättandet av protokollet och påskriften på
växeln i förevarande fall skedde först efter den sista betalningsdagen, lärer
därför i och för sig icke vara av beskaffenhet att kunna läggas Carlson till
last som fel.
Carlson har uppgivit att anledningen till att han dröjde med protokollets
upprättande var bankens begäran härom.
Frågan huruvida återkallelse av redan upptagen protest må ske utan
offentliggörande av protesten har varit föremål för prövning av min före¬
trädare i ärendet 105/1952. I sistnämnda ärende, som gällde notarius
publicus i Göteborg, upplyste denne att återkallelse av protest sedan år¬
tionden medgivits i Göteborg intill kl. 11.00 å fjärde dagen från »protes¬
tens avgivande». Fyra notarii publici i Stockholm uppgå vo att det i Stock¬
holm förelåg en fast, minst 50 år gammal praxis att — på begäran av
växelinnehavare — medgiva återkallelse av växelprotest under förrätt-
ningsmannens expeditionstid dagen efter protestdagen. Om för återkallel-
sen protokoll utskrivits, makulerades detta liksom protestbeviset på växeln.
Antalet återkallelser sedan sekelskiftet kunde år 1952 beräknas överstiga
100 000. Förfarandet bottnade säkerligen i näringslivets och kreditväsen¬
dets behov av en viss smidighet vid protestförfarandet, som gjorde möjligt
att en acceptant, som löste eller omsatte en växel dagen efter protestbe¬
söket och således innan protokollet blivit offentligt tillgängligt, icke blev
föremål för den kreditförstörande verkan, som en påföljande publicering
av protesten kunde medföra.
Svenska Bankföreningen avgav i nyssnämnda ärende ett den 11 juni
1952 dagtecknat yttrande, däri anfördes bl. a. följande.
Bankföreningen vill icke förneka, att denna praxis på sätt notarii publici
i Stockholm uttalat kan vara grundad på humanitet — därigenom fram-
skjutes i själva verket tiden för växelns betalning med en dag, låt vara mot
79
erläggande av protestkostnaderna — men bankföreningen har å andra
sidan svårt att inse, hur förfarandet, i de fall då betalningen icke erlagts
före protesten, låter förena sig med växellagens bestämmelser.
Om däremot protesten beror på ett verkligt misstag, exempelvis om
växeln inlämnats för protest oaktat betalningen erlagts i rätt tid, ställer
sig problemet annorlunda. Det synes då vara rimligt och riktigt, att pro¬
testen kan, på anmälan av den som påkallat densamma, i allmänhet en
bank, återkallas innan den hunnit offentliggöras. I själva verket äro dylika
misstag icke alldeles ovanliga. Betalningen kan exempelvis ha gjorts hos
ett annat bankkontor än det, där växeln skall betalas, så sent under sista
respitdagen att anmälan därom icke kommit det rätta kontoret tillhanda
förrän morgonen därpå. Eller betalningen kan ha fullgjorts av någon annan
person än växelgäldenären under sådana omständigheter, att det först vid
granskningsarbetet efter bankens stängning blir klarlagt, att betalningen
avsåg den ifrågavarande växeln. I sådana och liknande fall framstår det
enligt bankföreningens mening som ett verkligt behov, att en möjlighet
till protestens återkallande finnes. Misstagen måste nämligen betraktas
som obetydliga i jämförelse med den skada som en materiellt obefogad
protest kan medföra.
Om sålunda intresset av att äga en möjlighet till återkallelse av protest
är väsentligt mera påtagligt i de sist anförda fallen än då fråga är om för¬
senad betalning, uppstå emellertid säkerligen svårigheter att i praktiken
skilja mellan de bägge typfallen. Bankföreningen kan för sin del icke anvisa
någon lämplig väg för uppdragande av eu sådan skillnad. Enligt bankför¬
eningens mening bör man emellertid hellre godtaga nuvarande praxis på
detta område än äventyra möjligheten att före protestprotokollets färdig¬
ställande återkalla protest i de ovanberörda misstagsfallen.
Vid ärendets avgörande den 25 november 1952 fann min företrädare
ärendet ej föranleda annan åtgärd än att bankföreningens yttrande skulle
tillställas notarii publici i Stockholm och Göteborg.
Frågan om återkallelse av upptagen protest har även varit föremål för
JK:s prövning i ärendet AD 217/1963. JK fann i sitt beslut den av notarius
publicus i Lund tillämpade ordningen att godtaga återkallelse av växel¬
protest, som skedde före kl. 11 dagen efter protestdagen innan något
offentliggörande ägt rum, icke vara av beskaffenhet att föranleda ingri¬
pande från JK:s sida.
Bankföreningen har i anledning av klagomålen upplyst att föreningen
alltjämt vidhåller den uppfattning, åt vilken föreningen gav uttryck i
ärendet 105/1952.
Det synes mig visserligen stå i mindre god överensstämmelse med gäl¬
lande växellag att efter utgången av den i 44 § växellagen för protests
upptagande angivna tiden tillåta återkallelse av en i laga ordning verk¬
ställd protest. Ett sådant förfarande måste nämligen anses i realiteten
innebära att tiden för växelns betalning förlänges med en dag. Den praxis
som utvecklats är emellertid så gammal och fast, att den är att betrakta
såsom rättssedvänja. Ett ingripande mot någon notarius publicus för denna
praxis är därför uteslutet.
80
Under hänvisning till det anförda finner jag Carlsons åtgärd att dröja
med protokollets upprättande i avvaktan på en eventuell återkallelse av
den upptagna protesten icke kunna föranleda kritik.
Som ifrågavarande praxis med avseende å återkallelse av upptagen pro¬
test syntes motiverad av vägande skäl, tillställde jag chefen för justitie¬
departementet en avskrift av mitt beslut, så att frågan om ett lagfästande
av berörda praxis kunde komma under övervägande i samband med andra
ändringar i växellagstiftningen.
6. I lagsökningsmål yrkas fastställelse till betalning ur fastighet
av ränta å intecknad gäld. Fråga om ränta kunde utdömas »tills be¬
talning sker» oaktat talan icke fördes beträffande intecknat
kapitalbelopp
I en till Gästriklands östra domsagas häradsrätt den 29 september 1965
inkommen ansökan yrkade advokaten Hans Lindberg såsom ombud för
Gävle-Dala centralkassa för jordbrukskredit — under åberopande av sex i
fastigheten Hagsta 639 i Hamrånge kommun intecknade skuldebrev, varav
fem lydande å sammanlagt 17 500 kronor med vardera sex procent ränta
och ett å 2 500 kronor med fem procent ränta — att till betalning ur fastig¬
heten skulle fastställas sex procent ränta å 17 500 kronor och fem procent
ränta å 2 500 kronor från den dag som infallit två år före häradsrättens bli¬
vande utslag i målet tills betalning skedde. Genom utslag den 8 oktober
1965 fastställde häradsrätten till betalning ur fastigheten 2 350 kronor, ut¬
görande ränta för två år före dagen för utslaget, och anförde vidare att yr¬
kandet i övrigt icke kunde lagligen bifallas. Sedan centralkassan anfört be¬
svär över utslaget med yrkande om helt bifall till sin ansökan, lämnade Svea
hovrätt genom utslag den 27 april 1966 besvären utan bifall. Hovrätten an¬
förde därvid att borgenär genom lagsökning ägde söka betalning ur inteck¬
nad fastighet endast för sådan fordran som var förfallen till betalning vid
den tidpunkt då ansökningen gjordes, att detta gällde även räntefordran,
att beträffande ränta gällde jämlikt 18 § 1 mom. inteckningsförordningen
därutöver den begränsningen att den icke fick utgå för längre tid före lag-
sökningsutslaget än två år, att de åberopade skuldebreven saknade bestäm¬
melser om vid vilken tidpunkt räntan förföll till betalning, att vid sådant
förhållande enligt 5 § första stycket skuldebrevslagen räntan skulle, så länge
kapitalbeloppet ej var förfallet till betalning, erläggas årligen å dag som ef¬
ter kalendern motsvarade dagen för skuldebrevets utfärdande samt att det
belopp, för vilket centralkassan enligt det anförda på grund av ansökningen
ägt rätt att erhålla betalning ur fastigheten, icke översteg det belopp härads¬
rätten utdömt.
81
I en den 9 maj 1966 hit inkommen skrift anförde Lindberg i huvudsak
följande: Enligt 1 § lagsökningslagen krävdes för att lagen skulle vara till¬
lämplig att fordran var förfallen. Underrätterna torde hittills i regel ha till-
lämpat denna bestämmelse på så sätt att det var tillräckligt att någon post,
t. ex. en räntepost, var förfallen; på borgenärens yrkande hade då utdömts
å tiden efter förfallodagen belöpande, huvudstolen avseende, ränta tills be¬
talning skedde. Söktes t. ex. under åberopande av intecknat skuldebrev fast-
ställelse till betalning ur fast egendom av ränta, hade regelmässigt ansökan
avseende ränta från den dag som infallit två år före utslaget tills betalning
skedde bifallits. Därigenom hade, eftersom den exekutiva försäljningen av
fastigheten kunde dröja sex—elva månader från utslagets dag, ränta på
grund av utslaget kunnat uttagas för en tid av 30—35 månader. Bestäm¬
melsen hade, såvitt Lindberg kände till, tillämpats på angivet sätt såväl i
de fall då yrkandet avsett kapital med ränta som i de synnerligen vanliga
fall då yrkandet avsett endast ränta. Hovrättens utslag innebar enligt Lind¬
bergs mening att i lagsökningsmål yrkande om ränta tills full betalning
skedde icke kunde bifallas och att icke ens ränteyrkande, som avsåg tid före
utslaget eller för ansökan men efter den dag som efter kalendern motsvara¬
de dagen före skuldebrevets utfärdande, kunde bifallas. Konsekvensen därav
blev att han för att åtminstone i hjälplig utsträckning kunna tillvarataga
sin klients intressen var nödsakad att, då den exekutiva fastighetsauktionen
nalkades, skyndsamt försöka få lagsökningsutslag på de ytterligare ränte-
poster som då förfallit till betalning. Tänkbart var att hovrätten skulle ha
intagit en för borgenären mera fördelaktig ståndpunkt om fastställelse till
betalning yrkats icke blott av räntan utan även av kapitalet. Man kunde
dock fråga sig om borgenären skulle vara tvingad att kräva och gäldenären
behöva utsättas för krav å kapitalbelopp jämte ränta för att borgenären
skulle utfå det belopp varmed han var nöjd, nämligen räntan (full ränta).
En användbar utväg för borgenären att erhålla en exekutionstitel å ränta
tills betalning skedde fick antagas vara att han anhängiggjorde sin talan ge¬
nom stämning. Om lagsökning fortfarande skulle kunna begagnas som en
enkel, snabb och billig väg att i ostridiga mål nå en exekutionstitel som
fyllde praktikens behov, syntes vara nödvändigt att lagsökningslagens text
förtydligades så att den tidigare vedertagna tolkningen blev den enda möj¬
liga eller att frågan blev utredd och så belyst att en enhetlig och praktiskt
användbar rättstillämpning därigenom åvägabringades. Lindberg anhöll om
utredning och den åtgärd som kunde finnas motiverad.
Vid prövning av ärendet anförde jag följande.
I tvistemål gäller såsom huvudregel i fråga om vid vilken tidpunkt ett
yrkat anspråk skall vara förfallet för att talan om fullgörelse därav skall
82
upptagas till prövning att förfallotiden skall ha inträtt innan målet av-
göres. Denna huvudregel gäller även ränteanspråk. Såsom undantag här¬
ifrån är i RB 13 kap. 1 § stadgat, såvitt nu är i fråga, att talan dock må prö¬
vas, om fråga är om ränta, till dess betalning sker, å förfallen fordran (be¬
träffande andra undantag från huvudregeln se RB 13 kap. 1 § p. 1., 2., 4. och
5.). Yrkas betalningsförpliktelse — eller fastställelse till betalning ur inteck¬
nad egendom — av kapital och ränta därå, kan domstolen sålunda utdöma,
förutom kapitalbeloppet, ränta tills betalning sker (av kapitalbeloppet); i
annat fall skulle ju borgenären sedan kapitalbeloppet erlagts ha måst ånyo
vända sig till domstolen för att få utdömt den efter domen förfallna räntan.
År kapitalbeloppet icke förfallet till betalning eller göres i vart fall icke
gällande att så är förhållandet kan annan ränta än som är förfallen till be¬
talning vid målets avgörande icke utdömas.
Det kan ifrågasättas vad Lindberg i nu förevarande fall, då endast ränta
yrkades, egentligen avser med ränta »tills betalning sker». Vad han än må
avse därmed så vill jag framhålla att, såsom följer av det tidigare anförda,
sådan ränta icke kan utdömas, eftersom den icke är förfallen till betalning
samt fråga icke är om förpliktande att utgiva jämväl huvudfordringen och
undantagsbestämmelsen i RB 13 kap. 1 § p. 3 alltså icke är tillämplig.
Såsom framgår av det anförda äger domstol i tvistemål icke — vare sig
vid åläggande av betalningsskyldighet eller vid fastställelse till betalning ur
intecknad egendom — utdöma ränta på sätt Lindberg gjort gällande. Icke
heller i lagsökningsmål kan sådant utdömande ske; i dessa mål gäller vidare,
enligt 1 § lagsökningslagen, på grund av förfarandets summariska karaktär
den begränsningen att fordran skall vara förfallen redan då ansökan göres.
Sistnämnda stadgande, som alltså avser även räntefordran (se t. ex. SvJT
1955 ref. sid. 49), gäller dock naturligtvis icke ränta å förfallet, samtidigt
yrkat kapitalbelopp, i vilket fall undantagsbestämmelsen i RB 13 kap. 1 §
p. 3 är tillämplig. Då ränta utdömts på sätt Lindberg gjort gällande, måste
antagas att det skett av förbiseende.
I anledning av vad Lindberg påstått om olägenheten vid exekutiv för¬
säljning av fastighet av att domstolen icke till betalning ur fastigheten fast¬
ställt ränta »tills betalning sker» vill jag framhålla följande.
Enligt 18 § 1 mom. inteckningsförordningen medför inteckning för ford¬
ran rätt att i den ordning utsökningslagen bestämmer ur egendomen
utbekomma vad intecknat är, dock ej ränta för längre tid före den dag ut¬
mätning sker (eller konkurs börjas) än två år. I 112 § första stycket I L
stadgas att ränta å intecknad fordran vid borgenärsförteckningens upp¬
görande skall beräknas för ett år, där det ej visats att den för annan tid in-
nestår. Dessa stadganden — som alltså innebär att inteckningshavare vid
exekutiv försäljning maximalt kan utfå ränta från två år före den dag ut¬
mätning skett (eller konkurs börjat) och därutöver för tiden mellan exeku¬
tionens inledande och dagen för köpeskillingsfördelningen samt att ränta
83
beräknas för ett år från dagen för köpeskillingsfördelningen om icke styrkes
att ränta för längre tid utestår ogulden — gäller naturligtvis även för in-
teckningshavare, som genom dom eller lagsökningsutslag fått då förfallen
ränta fastställd till betalning ur fastigheten. Även sådan inteckningshavare
äger alltså utfå ränta fram till dagen för köpeskillingsfördelningen.
På anförda skäl finner jag vad Lindberg anfört icke föranleda vidare åt¬
gärd från min sida.
7. Tillvägagångssättet vid underrättelse enligt 23 kap. 18 § KB
Den 3 juni 1966 överlämnade rikspolisstyrelsen hit ett inom styrelsen
utarbetat utkast till arbetsanvisningar rörande förfaringssättet vid till-
lämpningen av RB 23 kap. 18 § första stycket andra och tredje punkterna,
varvid styrelsen önskade höra mina synpunkter på utkastet innan styrelsen
tog ställning till detta.
I utkastet anfördes inledningsvis bl. a. följande: Det ifrågavarande
stadgandet tillämpades på många håll på ett sätt som innebar onödig arbets¬
belastning för utredningspersonalen. Sålunda förekom att utredningar i stor
utsträckning remitterades till andra polisdistrikt med begäran att tillfälle
skulle beredas den misstänkte att taga del av utredningen eller rentav att
utredningsprotokollet skulle mot bevis formellt delgivas den misstänkte.
Detta förfarande vållade ofta betydande arbete och besvär och var dess¬
utom nästan undantagslöst icke erforderligt. På vissa platser syntes man
anse att formell delgivning med bevis därom krävdes för att åtal skulle
kunna väckas. Ordet »delgivning» förekom icke i stadgandet. När uttrycket
»delgivning jml RB 23: 18» användes, var det i realiteten endast fråga
om att tillfälle skulle lämnas den misstänkte att taga del av utredningen.
Härefter föreslogs i utkastet följande tre alternativa förfaringssätt vid
tillämpningen av stadgandet.
1. Underrättelse att förundersökningen slutförts och att tillfälle lämnas
att taga kännedom om vad som förekommit vid undersökningen samt att
angiva den utredning som anses önskvärd och att eljest anföra vad som
finnes nödvändigt att beakta sändes — å särskild blankett — till den miss¬
tänkte och hans försvarare i vanlig postförsändelse (lösbrev). Antingen
lämnas därvid handlingarna i målet kvar hos polismyndigheten, vilket
markeras å blanketten, eller bifogas de underrättelsen. I underrättelsen
angives när yttrande senast bör ha inkommit. Om yttrande icke inkommit
inom förelagd tid, anses tillfälle ha beretts vederbörande att taga del av
förundersökningen, varom markering eller anteckning göres. Kopia av
underrättelsen medföljer protokollet till åklagaren.
84
2. Vid förhör med den misstänkte — det förutsattes här att förunder¬
sökningen då icke är helt slutförd — lämnar förhörsledaren den misstänkte
och hans försvarare tillfälle att vid viss senare tid taga del av utredningen.
Anteckning härom bör göras. Om möjligheten att taga del av utredningen
icke iakttages inom den förelagda tiden, anses tillfälle likväl ha beretts där¬
till. Förhörsledarens markering eller anteckning härom anses tillfyllest.
3. Förhörsledaren eller dennes biträde tager per telefon kontakt med den
misstänkte — som här förutsättes redan vara hörd — och hans försvarare
och bereder dem tillfälle att taga del av förundersökningen inom viss angi¬
ven tid. Markering eller anteckning härom göres. Om denna möjlighet icke
tillvaratages, anses ändock tillfälle ha beretts dem att taga del av förunder¬
sökningen. Markering eller anteckning härom skall ske i förundersöknings¬
protokollet.
Härefter anfördes i utkastet att det låg i sakens natur att i vissa brottmål,
särskilt sådana av mera allvarlig eller omfattande art, behov kunde före¬
ligga av att den misstänkte och hans försvarare verkligen tagit del av ut¬
redningen.
I yttrande den 21 juni 1966 till rikspolisstyrelsen anförde jag följande.
Bestämmelsen i RB 23 kap. 18 § har tillkommit i den misstänktes intresse
för att förhindra att åtal väckes då så rätteligen icke skolat ske. Till före¬
kommande härav är det i hög grad angeläget att den misstänkte och — i
förekommande fall — hans försvarare innan åtal beslutas erhåller tillfälle
att taga del av det material, som skall ligga till grund för åtalsbeslutet, och
begära kompletterande utredning och eljest yttra sig över den verkställda
utredningen. Det ligger dessutom i sakens natur att en så ingripande åtgärd
som att besluta åtal mot en person icke bör vidtagas innan tillfälle lämnats
honom att yttra sig över utredningsmaterialet. För allmänhetens förtroende
för rättskipningen är det av vikt att för brott misstänkt icke får den före¬
ställningen att han hålles utanför utredningen i målet. Med hänsyn till den
misstänktes intressen är det sålunda av största vikt att åtal icke beslutas
utan att dessförinnan tillfälle beretts honom (och hans försvarare) att
bemöta utredningen. Att stadgandet noggrant tillämpas är nödvändigt även
för att förundersökningen skall bliva så fullständig som möjligt och fylla sin
uppgift att förbereda huvudförhandlingen och möjliggöra dennas slutförande
i ett sammanhang.
För tillämpningen av det ifrågavarande stadgandet är det icke erforderligt
att den misstänkte och hans försvarare verkligen tagit del av den verk¬
ställda utredningen, utan det är, såsom framgår av stadgandets ordalydelse,
tillräckligt att tillfälle lämnats dem därtill samt till att angiva komplet¬
terande utredning och att eljest yttra sig i saken. Det är härvid tillfyllest
att den misstänkte (och hans försvarare) erhåller meddelande om sin möj¬
85
lighet härtill (se uttrycket »underrättelse» i 20 § andra stycket förunder-
sökningskungörelsen) samt om när och hur det kan ske ävensom att skäligt
rådrum därtill lämnas. En annan sak är att det i vissa mål kan vara lämpligt
att den misstänkte och hans försvarare före åtals beslutande verkligen tagit
del av utredningen. För att det i stadgandet uppställda kravet att tillfälle
skall ha lämnats den misstänkte och hans försvarare skall vara uppfyllt
måste dessa givetvis före åtals beslutande verkligen ha erhållit underrättelse
om sin möjlighet att taga del av utredningen etc. Då åtal beslutas måste
därför enligt min mening bevis finnas om att så skett. Vid muntlig under¬
rättelse är det därvid tillräckligt med tjänsteanteckning i förundersöknings¬
protokollet, medan vid skriftlig underrättelse skriftligt bevis om delgivning
därav bör finnas.
Mot det förfaringssättet att förhörsledaren eller dennes biträde per tele¬
fon underrättar den misstänkte — personligen — om att han äger hos
polismyndigheten inom viss angiven tid taga del av utredningen samt angiva
den utredning han anser önskvärd och eljest anföra vad han aktar nödigt
finner jag icke anledning till någon erinran. Sker efter underrättelsen ytter¬
ligare utredning bör dock ny underrättelse givas. Förfaringssättet kan givet¬
vis begagnas även beträffande försvararen. Jag vill framhålla att noggrann
anteckning om underrättelsen och tidpunkten för densamma bör göras i
förundersökningsprotokollet av vederbörande befattningshavare.
Ej heller mot förfarandet att i samband med förhör med den misstänkte
underrätta honom om att han senare, under viss angiven tid, äger taga del
av utredningen etc. kan riktas någon kritik. Om ytterligare utredning äger
rum efter underrättelsen bör emellertid ny underrättelse ske. Förfarandet
kan naturligtvis användas även rörande närvarande försvarare. Jag vill
även i fråga om detta förfaringssätt påpeka vikten av att noggrann an¬
teckning om underrättelsen göres i protokollet. I detta sammanhang kan
också erinras om möjligheten att i samband med förhör med den miss¬
tänkte, om utredningen då är slutförd, låta honom (och hans försvarare)
taga del av utredningen etc. För tillämpningen av förevarande stadgande
fordras ju icke att förundersökningsprotokollet är uppsatt. Sistnämnda
förfarande bör dock icke komma till användning annat än vid enklare
utredningar, ty den misstänkte och hans försvarare bör ju alltid erhålla det
rådrum som betingas av sakens beskaffenhet.
Det i utkastet ifrågasatta förfaringssättet att till den misstänkte i lösbrev
översända underrättelse — med eller utan bifogad utredning — är enligt
min mening icke godtagbart. Den misstänkte kan vid tiden för under¬
rättelsen t. ex. ha flyttat från sin tidigare uppgivna adress eller vara bort¬
rest. Det finns därför ej någon garanti för att misstänkt erhåller en i lös¬
brev avsänd underrättelse före utgången av den honom förelagda tiden eller
ens att sådan underrättelse över huvud kommer honom till handa. Från
styrelsens sida har under hand framhållits att förfarandet torde medföra
86
att i ett mindre antal fall den misstänkte icke erhåller tillfälle att före åtals
beslutande taga del av utredningen etc. men att någon rättsförlust icke
torde uppstå därigenom, eftersom den misstänkte har möjlighet att även
efter det att åtal beslutats begära kompletterande utredning och eljest yttra
sig i saken. Detta resonemang kan jag för min del icke godtaga. Det ifråga¬
satta förfarandet synes mig oförenligt med syftet med stadgandet, nämligen
att den misstänkte städse skall ha en möjlighet att bemöta utredningen och
därigenom kunna förekomma ett otillräckligt grundat åtalsbeslut. Under¬
rättelse enligt 23: 18 kan även utan användande av lösbrev ske på ett sätt
som icke behöver betunga polispersonalen. Jag vill även framhålla att lagens
förarbeten icke ger stöd för antagandet att undantag skulle få göras från
den ifrågavarande bestämmelsen (vid preskriptionsfara har dock, på grund
av uttalande under förarbetena till RB, undantag ansetts få ske; se JO:s
ämbetsberättelse 1956 sid. 83 ff. och 1961 sid. 170 ff.). För att det vid
beslutande om åtal skall kunna konstateras att den misstänkte verkligen
erhållit underrättelsen och när det skett måste, såsom tidigare framhållits,
bevis finnas därom. Översändande av underrättelse i lösbrev till den miss¬
tänkte uppfyller därför enligt min mening icke det i RB 23 kap. 18 § första
stycket stadgade kravet att den misstänkte före åtals beslutande skall lia
erhållit tillfälle att taga del av utredningen etc. Det förtjänar påpekas att,
om bevis saknas om att underrättelsen delgivits den misstänkte och han,
t. ex. vid huvudförhandling i målet, gör gällande att han icke erhållit under¬
rättelsen, hans påstående knappast kan motbevisas. Därest han då exempel¬
vis begär kompletterande utredning kan huvudförhandlingen kanske behöva
inställas. Ej heller anser jag det tillfyllest om underrättelsen översändes i
rekommenderad försändelse utan mottagningsbevis, ty icke heller då, sär¬
skilt icke om åtal beslutas redan före utgången av försändelsens normala
liggetid på adresspostanstalten, har man tillräcklig säkerhet för att under¬
rättelsen i tid kommit den misstänkte till handa.
Om de här tidigare behandlade muntliga underrättelseförfarandena — i
utkastet upptagna som nr 2 och 3 — icke begagnas, bör underrättelsen del¬
givas den misstänkte mot skriftligt bevis därom. Därvid torde delgivningen,
i likhet med vad som gäller beträffande domstolsdelgivning (se 4 § delgiv-
ningskungörelsen), i allmänhet böra ske genom att underrättelsen jämte
blankett för delgivningserkännande översändes till den misstänkte i vanligt
tjänstebrev med begäran om återsändande av blanketten kvitterad. Om
sådan delgivning icke lyckas eller om särskild anledning föreligger till an¬
tagande att erkännande icke kommer att lämnas, får delgivningen ske på
annat sätt. Det skulle därvid vara en fördel om rätt att låta verkställa
delgivningen genom postverket kunde erhållas. Möjlighet finnes också att
försöka erhålla bevis om mottagandet av underrättelsen genom att över¬
sända densamma i rekommenderad försändelse med begagnande av mot¬
tagningsbevis.
87
Såvitt rör försvarare — varmed här avses advokat eller annan med fast
kontor — anser jag mig däremot kunna godtaga att underrättelse till denne
översändes i lösbrev (jfr JO:s ämbetsberättelse 1964 sid. 217 noten).
Avslutningsvis vill jag framhålla dels att, om underrättelse föranlett
begäran om kompletterande utredning och sådan utredning ägt rum, ny
underrättelse givetvis bör givas innan åtal beslutas dels att, såsom före¬
skri ves i 20 § andra stycket förundersökningskungörelsen, i förundersök¬
ningsprotokollet skall, såvitt nu är i fråga, antecknas icke endast uppgift
om underrättelsen utan även uppgift huruvida den misstänkte och — i
förekommande fall — hans försvarare påfordrat ytterligare utredning eller
eljest velat anföra något.
8. Fråga om säkerhetspolisens register sätter medborgarnas rät¬
tigheter på spel (I och II). Forskare har begärt besked av rikspolis¬
styrelsen huruvida registrering av kommunister och kommunist¬
sympatisörer ägde rum. Fråga huruvida styrelsen haft laga stöd
för att vägra lämna uppgift härom (II). Fråga om en jur. stud. —
som genom beslut av länspolischef förvägrats godkännande såsom
vaktman — kunde förmenas rätt att taga del av den utredning på
vilken beslutet grundats, bl. a. en promemoria från säkerhetspolisen
(III)
I.
Den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott
mot rikets säkerhet m. m. leds av rikspolisstyrelsen. Styrelsen utgörs av
rikspolischefen, en överdirektör och fem av Kungl. Maj:t utsedda leda¬
möter.
Om polisregister stadgas i lagen den 9 april 1965 om polisregister m. m.
Med polisregister förstås register som föres hos polismyndighet för att tjä¬
na till upplysning om brott, för vilka någon misstänkts, åtalats eller dömts,
eller om någons vandel i övrigt. Innehållet i polisregister skall begränsas
till uppgifter som polisen behöver för att kunna förebygga och uppdaga
brott samt fullgöra sin verksamhet i övrigt.
Hos rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning finns ett centralt polisregis¬
ter för anteckning av uppgifter som bedöms erforderliga för fullgörandet
av säkerhetspolisens uppgift att förebygga och uppdaga brott mot rikets
säkerhet. Ansvaret för registret vilar på rikspolisstyrelsen. Innehållet i sä¬
kerhetspolisens register är hemligt jämlikt 10 och 11 §§ sekretesslagen och
lagen om polisregister.
I en skrift som kom in hit den 30 juni 1966 anhöll docenten Joachim Is¬
rael i anledning av uppgifter i Aftonbladet den 19 juni 1966 att jag skulle
88
undersöka om någon av den information säkerhetspolisen insamlat om
Israel innehöll uppgifter hämtade från tidningen »Fria Ord» och om så var
fallet huruvida ett sådant tillvägagångssätt kunde anses överensstämma
med utfärdade instruktioner.
I skrivelse till Israel anförde jag följande.
Att särskild polisverksamhet skall bedrivas för hindrande och uppda¬
gande av brott mot rikets säkerhet är beslutat av Kungl. Maj:t och riks¬
dagen. Att inom ramen för denna verksamhet förs polisregister i enlighet
med lagen om sådant register är uppenbarligen helt i sin ordning. Jag har
vid några tillfällen tagit del av registret beträffande vissa personer och ej
kunnat finna annat än att det förs i överensstämmelse med föreskrifterna i
lagen om polisregister och meddelade instruktioner. Sekretesskäl hindrar
mig från att besvara Israels fråga angående eventuella anteckningar om
honom.
I hur stor omfattning och efter vilka metoder anteckning bör göras i
ifrågavarande register är omdömesfrågor, om vilka delade meningar kan
råda. Jag anser mig icke böra ingå på bedömning av de normer efter vilka
dessa frågor avgörs av rikspolisstyrelsen annat än om de sätter enskild
medborgares fri- och rättigheter på spel. Den granskning av registret, som
föranletts av klagomålen, har inte lett till antagande att så skulle vara
fallet. Något ytterligare är därför inte att tillägga i dessa frågor från min
sida.
II.
I en den 20 oktober 1964 till rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning in¬
kommen skrivelse anhöll fil. doktorn Sven Rydenfelt om besked huruvida
någon registrering av kommunister och kommunistsympatisörer m. fl. ägde
rum hos polisen samt — om så vore fallet — huru många personer som
återfunnes i registret, huru de grupperats och om vilka konsekvenser ett in¬
förande i registret kunde ha för den enskilde.
I skrivelse den 23 oktober 1964 meddelade avdelningschefen vid riks¬
polisstyrelsen P. G. Vinge, att de begärda uppgifterna icke kunde lämnas.
I en den 20 januari 1965 hit inkommen skrivelse begärde Rydenfelt att
jag måtte pröva huruvida rikspolisstyrelsen och Vinge handlat riktigt ge¬
nom att vägra honom de begärda uppgifterna. Efter remiss inkom riks¬
polisstyrelsen med yttrande, varefter klaganden avgav påminnelser.
Rikspolisstyrelsen anförde bland annat följande.
Uppgifter kan överbringas från myndigheter till enskilda på i huvudsak
två sätt. Uppgifter, som finnas intagna i en handling, kan vidarebefordras
till allmänheten genom handlingens utlämnande. Vidare kan uppgifter —
oavsett huruvida de är intagna i en handling eller ej — lämnas muntligen
89
eller på annat liknande sätt, exempelvis genom uppgifternas intagande i en
skrivelse.
—;--1 det av Rydenfelt anhängiggjorda ärendet är icke fråga om
skyldigheten att utlämna handlingar. Spörsmålet är här i vilken utsträck¬
ning en myndighet — närmare bestämt en polisiär myndighet — är skyldig
att till enskild person lämna muntliga eller likartade uppgifter. Till en bör¬
jan måste slås fast att såväl polisiära som andra myndigheter rent allmänt
givetvis har skyldighet att gå allmänheten tillhanda med upplysningar.
—--Det är dock uppenbart, att den upplysningsskyldighet som åvilar
företrädare för polisväsendet icke kan vara total, dvs. innebära en skyldighet
för polismyndighet att lämna allmänheten upplysningar rörande polisiära
förhållanden i varje som helst hänseende. Spörsmålet blir då hur gränserna
för denna uppgiftsskyldighet skall kunna fastställas. Reglerna om tystnads¬
plikt för befattningshavare inom polisväsendet torde ge vägledning i detta
hänseende.
Då det gäller bestämmandet av den polisiära tystnadspliktens omfång
med avseende på säkerhetstjänsten bör följande framhållas. Rikspolissty¬
relsen utövar jämlikt 4 § instruktionen för styrelsen ledningen av den sär¬
skilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot
rikets säkerhet m. m. Den form av polisverksamhet det här rör sig om skiljer
sig — då det gäller arbetssättet — väsentligt från andra former av polis¬
verksamhet. Den brottsbeivrande verksamhet som bedrives av den »öppna»
kriminalpolisen har som utgångspunkt regelmässigt brott, vilka kan kon¬
stateras genom yttre fakta såsom påståenden om brott, skador av skilda
slag, brottsplatser m. in. Så är däremot i regel icke fallet i fråga om den
polisiära säkerhetstjänsten. De former av brott, mot vilka denna polisverk¬
samhet riktar sig, kännetecknas i allmänhet därav att de ej lämnar iakttag-
bara spår efter sig. Till följd härav måste den polisiära säkerhetstjänsten
genom ständig spaningsverksamhet utröna huruvida brott mot rikets säker¬
het förövats eller är å färde. För att denna spaningsverksamhet skall bli
framgångsrik är det absolut nödvändigt att dess medel och metoder samt
de informationer säkerhetstjänsten besitter icke blir kända för obehöriga.
Den polisiära säkerhetstjänsten är därför i åtskilligt högre grad än den
allmänna kriminalpolisverksamheten i behov av skydd mot insyn.
Avslutningsvis hävdade styrelsen att de av klaganden begärda upp¬
gifterna vore av samma art som åsyftas i 10 § sekretesslagen och ansåg det
intresse klaganden i egenskap av vetenskapsman kunde ha av att få del av
uppgifterna icke kunna bryta den tystnadsplikt som åvilade styrelsen be¬
träffande uppgifter av det här aktuella slaget.
Vid prövning av ärendet anförde jag följande.
Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen äger varje svensk medborgare
fri tillgång till allmänna handlingar med allenast de undantag, som angivas
i särskild lag, den s. k. sekretesslagen. Såsom rikspolisstyrelsen framhållit
regleras i denna lagstiftning endast utlämnande av allmänna handlingar,
icke meddelande av uppgifter från myndigheter till enskilda i annan form.
90
Enligt det s. k. servicecirkuläret (SFS 680/1946) har myndigheterna ålagts
att tillhandagå allmänheten med erforderliga upplysningar i frågor, som
berör myndighetens verksamhetsområde, såvida icke lämnande av sådant
biträde av särskild anledning finnes medföra olägenhet. Sådan särskild
anledning kan t. ex. vara att uppgiftens framtagande kräver ett vidlyftigt
forskningsarbete. Cirkuläret rubbar icke den tystnadsplikt, som jämlikt
lag eller instruktion kan åligga tjänsteman. Beträffande innehållet i hand¬
lingar, som jämlikt sekretesslagen icke må utlämnas, anses sådan tystnads¬
plikt alltid föreligga (NJA 1953 s. 654 och brottsbalken II, 1965, s. 360).
Jämlikt 10 § sekretesslagen må handlingar rörande polismyndighets,
tullmyndighets eller åklagares verksamhet till förekommande eller beivrande
av brott ej utlämnas, såvida skäligen kan befaras, att utlämnande skulle
motverka brotts upptäckande eller brottmåls utredning eller åtgärder till
förekommande av brott eller ock vara menligt för rikets säkerhet eller för
enskild person. Ivungl. Maj:t kan dock för särskilt fall medgiva undantag.
Ett exempel på undantag från sekretessen är den av Rydenfelt omnämnda
Sandlerska utredningen angående säkerhetstjänsten under andra världs¬
kriget (SOU 1948: 7), som behandlade förhållanden av hemlig natur men
likväl ansågs böra bringas till allmän kännedom (jfr s. 4 i betänkandet).
De av klaganden begärda uppgifterna avser polismyndighets verksamhet
till förekommande och beivrande av brott, närmast formerna och hjälp¬
medlen för spaning rörande brott mot rikets säkerhet. Någon erinran kan
enligt min mening icke riktas mot rikspolisstyrelsens bedömning att dessa
förhållanden av hänsyn till rikets säkerhet måste hållas hemliga. Rikspolis¬
styrelsen har följaktligen på grund av den styrelsen åliggande tystnads¬
plikten lagligen icke ägt lämna klaganden de begärda upplysningarna.
Utlämnande i särskilt fall kan som förut angivits endast beslutas av Kungl.
Maj:t. Det ligger också i sakens natur att ett ställningstagande av detta
slag bör ankonuna på Kungl. Maj:t.
Av nu anförda skäl finner jag klagomålen mot rikspolisstyrelsen icke
kunna föranleda någon min åtgärd.
I anledning av vad klaganden anfört i sina skrifter vill jag tillägga
följande.
I Offentlighetskommitténs diskussionspromemoria med utkast till bl. a.
ny lydelse av 2 kap. tryckfrihetsförordningen (1964) har upptagits en para¬
graf (2:11), som innebär sekretessbeläggning av polisverksamheten enligt
ungefär samma principer som i gällande rätt, även om en viss utvidgning
av offentligheten åsyftas. Överhuvud synes det ofrånkomligt, att även i en
demokratiskt styrd stat verksamheten för förebyggande och uppdagande
av brott till icke oväsentlig del undandrages allmänhetens insyn.
Vad som främst åsyftas med klagomålen synes vara risken för att infor¬
mationer från polismyndighet kan få menliga konsekvenser för enskilda
personer. I påminnelserna har klaganden sålunda gjort gällande, att per¬
91
soner i för honom kända fall »på polisens order» avskedats från tjänster,
vilka de skött på ett klanderfritt sätt. Härtill må anmärkas, att godkän¬
nande från polismyndighets eller länsstyrelsens sida uppställts som villkor
för anställning i vissa fall, bland annat såsom vaktman i auktoriserat be¬
vakningsföretag, stadsbud och droskförare å vissa orter samt föreståndare
för körskola, hotell- och pensionatrörelse, pantlånerörelse och utskänkning
av alkoholhaltiga drycker. En översikt av ifrågavarande författningar finnes
i betänkandet Den allmänna brottsregistreringen (SOU 1961:11) s. 41—68.
I övrigt saknar polisen direktivrätt ifråga om anställningar. Emellertid
kan givetvis enskilda personer tillfogas lika stor skada genom att informa¬
tioner från polismyndighet lämnas till aktuella eller presumtiva arbets¬
givare. Tillåtligheten av sådan information, som tidigare icke varit föremål
för rättslig reglering, har nu begränsats genom 1965 års lag om polisregister
(SFS 94/1965), som starkt inskränkt möjligheterna för myndigheter och i
än högre grad enskilda att få del av polisregisters innehåll. Lagen bygger
på det förut omnämnda betänkandet, publicerat i SOU 1961:11.
Under förarbetena till lagen om polisregister diskuterades främst behovet
av kontroll vid nyanställning. Frågan om personalkontroll gentemot redan
anställda är givetvis med hänsyn till de enskildas ställning än ömtåligare.
På områden med anknytning till försvaret och ordningsmakten torde dock
en viss kontroll av befattningshavarnas allmänna medborgerliga pålitlighet
vara ofrånkomlig (jfr JO:s ämbetsberättelse 1959 s. 292 o.f.). Ett uttryck
för statsmakternas inställning härutinnan är den uppmjukning av oavsätt-
lighetsprineipen beträffande tjänstemän, som på dessa områden genom¬
fördes under 1940-talet genom införande av särskilda disponibilitets- och
avgångsstater. Härigenom avsåg man bl. a. att möjliggöra att sådana befatt¬
ningshavare, vilkas lojalitet mot den demokratiska samhällsordningen anses
kunna ifrågasättas, kan överföras på avgångsstat. Av 33 § i 1965 års
statstjänstemannalag framgår, att ifrågavarande möjlighet ansetts böra
bibehållas.
Om det i något konkret fall föreligger anledning till antagande, att enskilds
intresse av skydd för sin personliga integritet otillbörligen åsidosatts i nu
berört hänseende, är jag givetvis beredd att utreda fråga härom. De allmänt
hållna påståenden som framförts i detta ärende kan däremot icke föranleda
någon min åtgärd.
III.
Enligt 2 § kungörelsen den 28 september 1951 (nr 640) om auktorisation
av enskilda bevakningsföretag skall personal hos sådant företag före anställ¬
ningen prövas av polismyndighet med avseende på laglydnad och medbor¬
gerlig pålitlighet samt godkännas av myndigheten för anställningen. Pröv¬
ningen verkställs av länspolischefen och skall ske i den ordning som tillämpas
vid rekrytering av polispersonal.
92
Till länspolischefen i Uppsala län kom den 16 juni 1966 in en ansökan
från Städernas Vakt AB om godkännande av jur. stud. R. S. som vaktman
hos bolaget. Efter utredning meddelade länspolischefen den 12 juli 1966
beslut av innebörd att ansökningen avslogs. Beslutet tecknades på ansök¬
ningshandlingen och lydde »Ansökan avslås (se hemlig p. m.). Uppsala den
12 juli 1966. G. A. Lbg.»
I en skrift, som kom in hit den 6 september 1966, upplyste S. att han
fått besked om beslutet muntligen genom Städernas Vakt AB i Uppsala och
att någon motivering till beslutet inte lämnats. S. fortsatte:
För att få klarhet över de omständigheter, som legat mig till last vid
länspolischefens bedömning, uppsökte jag länspolischefen Lindberg i Upp¬
sala den 21 juli.
Jag framhöll, att det ur rättssäkerhetssynpunkt var av vitalt intresse, att
jag som part skulle få del av de omständigheter, som legat till grund för
beslutet. Emellertid vägrades jag alla upplysningar i den vägen. Då jag
då med stöd av lagen om handlingars partsoffentlighet krävde att få se
alla de handlingar, som förekommit i ärendet, förklarade länspolischefen,
att om det fanns uppgifter som privata personer lämnat, skulle deras anony¬
mitetsskydd kränkas, om jag fick tillgång till sådana handlingar. Om det
nu fanns dylika handlingar ville han dock varken bekräfta eller dementera.
Jag framhöll då, att utlåtanden från andra myndigheter borde jag få ta del
av. Nu visade det sig, att alla kontakter hade tagits per telefon, och några
anteckningar om dessa yttranden hade inte bevarats. Emellertid vägrades
jag att få vetskap, om andra myndigheter än Arvidsjaurs polisdistrikt hade
ombetts komma med yttranden. Länspolischefen förnekade all förekomst av
skriftliga handlingar. Det enda spår som detta ärende efterlämnat var en
diarieanteckning. För att om möjligt få någon klarhet uppsökte jag den 27
juli polismästaren i Arvidsjaur, men han kunde endast meddela mig, att
han icke kunde erinra sig mitt fall. Några anteckningar om att en under¬
sökning hade gjorts fanns inte.
Under hänvisning till det anförda hemställde S., att jag skulle granska
länspolischefens handläggning av ärendet i två avseenden, dels beträffande
det förhållandet att protokoll inte förts i ärendet, dels huruvida det är för¬
enligt med rättssäkerhetsintresset att objektivitetsprincipen, som påyrkar
ett redovisande av sakskälen till ett beslut, får åsidosättas. S. åberopade i
sistnämnda hänseende 39 § sekretesslagen om partsoffentlighet och de grun¬
der, på vilka detta stadgande vilar.
I infordrat yttrande över klagomålen anförde länspolischefen Gösta A.
Lindberg bl. a. följande.
Beslutet har föregåtts av en undersökning rörande sökandens person.
Denna undersökning har verkställts vid polisens säkerhetssektion i Uppsala.
Säkerhetssektionen har därvid haft kontakt med rikspolisstyrelsens säker¬
hetsavdelning. I ärendet finnas upprättade dels en promemoria dagtecknad
den 30 juni 1966 och undertecknad av förste kriminalassistenten Åke Ger-
hult vid Rps:s säkerhetsavdelning och dels en skrivelse till länspolischefen
i Uppsala län dagtecknad den 5 juli 1966 och undertecknad av förste krimi¬
93
nalassistenten Bertil Morin vid härvarande säkerhetssektion. Båda dessa
handlingar äro hemligstämplade jämlikt 10 § sekretesslagen.
Då ärendets avgörande gav anledning till viss tveksamhet, var jag före
beslutets fattande i kontakt med polisintendenten vid Rps:s säkerhetsavdel¬
ning O. Frånstedt för erhållande av vissa upplysningar. Jag har mig bekant
att denne informerat parlamentariska nämnden om fallet.
Vid S:s i sin skrivelse till JO omnämnda besök hos mig den 21 juli 1966
upplyste jag honom om att anledningen till att han icke godkänts för sökt
anställning var de upplysningar jag från olika håll införskaffat om honom
och att jag var förhindrad att delge honom närmare detaljer i ärendet.
Några närmare upplysningar av vilka handlingar akten innehöll lämnades
icke.
I påminnelser genmälde S. bl. a. följande.
Sekretesslagens 10 § som åberopas räknar upp en råd skäl, som motiverar
.sekretess. Men då det i detta aktuella fall inte föreligger misstanke om brott,
kan det inte gärna vara frågan om, att ett utelämnande av aktens innehåll
skulle motverka brotts upptäckande eller brottmåls utredning. Det kan
inte heller vara frågan om hänsyn till någon privat person, då en myndighet
haft utredningen om hand.
Alltså måste endera rikets säkerhet sättas i fara eller polisens åtgärder
för förekommande av brottslig verksamhet från min sida försvåras, om
anledningen till att jag ansågs olämplig att bli väktare uppdagades.
Det skulle för mig personligen vara av största intresse att få kännedom,
om jag endast betraktas som en presumtiv brottsling i allmänhet, eller om
jag möjligen av myndigheterna anses vara en potentiell landsförrädare. Att
det lutar åt det senare alternativet, pekar Rps:s säkerhetsavdelnings och
parlamentariska nämndens sammankoppling med fallet.
Enligt länspolischefen måste också synnerliga skäl för att vägra ett ut¬
lämnande föreligga, då endast sekretesslagens 39 § tycks vara tillämplig i
vad där undantagsvis sägs om vägran till part att få tillgång till de i ärendet
förekommande handlingarna.
Frågan om mitt krav att få kännedom om de sakskäl, som åberopas mot
mig, tycks intimt höra samman med huvudfrågan — angående min lämplig¬
het att bli godkänd som väktare. Hela detta befängda resonemang, att jag
som väktare under mina ferier skulle kunna sätta rikets säkerhet i fara,
ligger uppenbart till grund för att hemligstämpla akten.
S. hemställde avslutningsvis, att jag skulle granska ärendet i dess helhet
och pröva lagligheten av grunderna för länspolischefens beslut angående
hans pålitlighet som medborgare. S. betecknade det som ett primärt rätts-
säkerhetskrav att han fick kännedom om de sakskäl som åberopats mot
honom.
Jag har tagit del av länspolischefens handlingar i ärendet.
Vid ärendets avgörande anförde jag följande.
I fråga om protokollföring i ärenden som handläggs av länspolischef är
44 § länsstyrelseinstruktionen tillämplig. Enligt detta stadgande föreligger
ingen protokollsskyldighet i sådant ärende som det om vilket nu är fråga.
94
Däremot skall i ärendet finnas en handling, som utvisar vilka som deltagit
i ärendets slutliga handläggning, dag för beslutet samt dess innehåll. Hand¬
lingen skall vara påtecknad av den som deltagit i den slutliga handlägg¬
ningen. Nu nämnda krav är uppfyllda genom de anteckningar om beslutet
i ärendet som gjorts på ansökningshandlingen.
Polismyndighets handlingar i ärende om godkännande för anställning
hos enskilt bevakningsföretag är allmänna. I vad mån de skall vara offent¬
liga blir att bedöma enligt 10 § sekretesslagen jämte, såvitt angår part i
ärendet, 39 § lagen. S. har visserligen inte formellt uppträtt som sökande i
ärendet men är uppenbarligen det oaktat att betrakta som part. I först¬
nämnda paragraf stadgas bl. a. att handlingar rörande polismyndighets
verksamhet till förekommande eller beivrande av brott ej får utlämnas,
såvida det skäligen kan befaras, att utlämnande skulle motverka brotts
upptäckande eller brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av
brott eller också vara menligt för rikets säkerhet eller för enskild person.
I fråga om utlämnande till part gäller härutöver enligt 39 § sekretesslagen
att själva beslutshandlingen alltid skall utlämnas och att utlämnande av
annan handling inte får vägras på angivna sekretessgrund i annat fall än
då det av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen finnes vara av syn¬
nerlig vikt att innehållet i handlingen inte uppenbaras.
Av det anförda framgår att Lindberg inte ägt vägra S. att ta del av det
på ansökningshandlingen tecknade beslutet. S. synes emellertid inte ha
begärt att få ta del av just denna handling, som för övrigt inte hade någon
annan upplysning att ge i själva sakfrågan än att en hemlig promemoria
fanns upprättad. Med hänsyn härtill finner jag det ursäktligt att handlingen
inte lämnades ut till S. vid hans besök hos Lindberg.
I fråga om S:s rätt att ta del av övriga handlingar i ärendet är följande
att beakta. I ärende om godkännande för anställning hos enskilt bevaknings¬
företag skall anställningssökanden prövas med avseende på laglydnad och
medborgerlig pålitlighet. Handlingarna i ärendet blir under sådana förhål¬
landen att betrakta som sådana handlingar rörande polismyndighets verk¬
samhet till förekommande av brott som omnämns i 10 § sekretesslagen. Så¬
dana handlingar får enligt stadgandet inte utlämnas bl. a. om det skäligen
kan befaras att utlämnandet skulle motverka åtgärder till förekommande av
brott eller vara menligt för rikets säkerhet. Vidare följer av 39 § sekretess¬
lagen att för vägran att utlämna handling till sökanden med stöd av den
återgivna sekretessbestämmelsen fordras att det av hänsyn till de allmänna
intressena skall finnas vara av synnerlig vikt att innehållet i handlingen
inte uppenbaras ens för honom.
Såsom anförs i den av justitidepartementet och Stockholms stad utgivna
skriften »Offentlighetsprincipen och myndigheterna» (andra upplagan s. 26)
bör avgörandet av ett förvaltningsärende i princip inte grundas på material
som part inte fått kännedom om och därför inte har fått möjlighet att be¬
95
möta. Avsteg från denna grundsats måste emellertid undantagsvis göras till
förmån för sådana intressen av högre valör än partens informations- och
rättssäkerhetsintresse som t. ex. rikets säkerhet utgör. Detta är i och för
sig otillfredsställande från den enskildes synpunkt men måste godtas av
samhällsskäl.
Av det sagda framgår att polismyndigheten i ärende om godkännande
för anställning hos enskilt bevakningsföretag under vissa förutsättningar
har rätt att avslå ansökningen utan att ange skälen för beslutet och utan
att medge sökanden insyn i utredningsmaterialet.
Förutom de två i Lindbergs yttrande omnämnda handlingar, som riks¬
polisstyrelsen försett med stämpel med erinran om 10 § sekretesslagen,
innehåller akten i ärendet — förutom själva ansökningshandlingen med på¬
tecknat beslut, ett åldersbetyg samt utdrag ur kriminalregistret och kon¬
trollstyrelsens straffregister — en referensförfrågan hos dr. E. Wallquist
verkställd den 9 juni 1966 och en av polisassistenten Kaj Sköld den 23
juni 1966 upprättad utredningspromemoria. Ingen av sistnämnda två hand¬
lingar innehåller något av beskaffenhet att kunna föranleda en vägran från
Lindbergs sida att utlämna dem till S. De ger å andra sidan ej någon upp¬
lysning om anledningen till att S. ej godkändes för anställning. Även om
Lindberg bort lämna ut dem till S., när denne begärde att få ta del av hand¬
lingarna i ärendet, finner jag därför hans underlåtenhet härutinnan inte
vara av sådan beskaffenhet att den bör föranleda något ingripande från
min sida.
Delade meningar kan möjligen råda om huruvida innehållet i de hand¬
lingar, som rikspolisstyrelsen försett med stämpel som erinrar om 10 §
sekretesslagen, var sådant, att det var av synnerlig vikt av hänsyn till all¬
männa intressen att det inte uppenbarades. Lindbergs bedömning härav
och hans därpå grundade vägran att lämna ut handlingarna till S. är dock
uppenbarligen inte av beskaffenhet att kunna läggas honom till last som
tjänstefel. S:s klagomål föranleder därför inte någon åtgärd från min sida.
Jag erinrade dock S. att han genom överklagande kunde bringa frågan
om ett utlämnande av handlingarna under regeringsrättens prövning. S.
ägde därjämte att hos Konungen påkalla att handlingarna utlämnades utan
hinder av vad i 10 § sekretesslagen stadgades.
96
9. Fråga om polisen äger föra register över och fotografera perso¬
ner som varit misstänkta för kriminell homosexualitet och om det
finns risk för att uppgifter ur registret kan komma till obehörigs
kännedom
I en hit inkommen skrift anförde förste kriminalassistenten K. E. A.
Bellander i huvudsak följande: Sedan början av år 1964 tjänstgjorde han
vid sektionen för sedlighetsbrott av Stockholmspolisens kriminalavdelning,
närmast med uppgift att handlägga ärenden rörande kriminell homosexuell
otukt. Enligt Bellanders uppfattning följdes icke alltid lagens bestämmelser
vid arbetet på sektionen. Fotografering av misstänkta ägde sålunda rum
i större utsträckning än medgivet. Personer registrerades enbart på den
grund att de misstänktes för att vara homosexuella. Spaningsregistrens
uppgifter var tillgängliga för ett stort antal personer. Då påpekanden för
Bellanders chefer icke lett till någon åtgärd, önskade han bringa förhållan¬
dena till min kännedom.
Efter remiss inkom polismästaren i Stockholm Nils Ltining med upp¬
lysningar, innefattande bl. a. redogörelser av ordnings- och kriminalpolis¬
intendenterna och förhör med ett flertal polismän. Av utredningen framgår
i huvudsak följande:
För att underlätta utredningar av kriminell homosexualitet föres vid
sedlighetssektionen register över personer, beträffande vilka det blivit
utrett att de gjort sig skyldiga till kriminell homosexualitet eller beträffande
vilka fog för misstanke om sådan brottslighet befunnits föreligga. Därjämte
finnes ett hjälpregister över till sektionen inkomna tips och anmälningar,
vilka icke föranlett utredning men som kunna vara av vikt vid kommande
förundersökningar. Registren kompletteras av en fotografisamling beträf¬
fande personer, som gjort sig skyldiga till kriminell homosexualitet eller med
fog kunna misstänkas för sådant brott. Fotografierna äro insatta i särskilda
album. Vid varje fotografi finnes ett nummer, som hänvisar till de hand¬
lingar där sakmaterialet återfinnes. Fotografierna ha till alldeles över¬
vägande del tagits av kriminalpolisen i Stockholm i samband med brotts¬
utredningar. Någon registrering eller fotografering av homosexuella utöver
vad nu angivits förekommer icke.
Registret över kriminella homosexuella lades upp enligt beslut av då¬
varande polismästaren i november 1951. Beträffande fotografering synes
muntliga direktiv ha lämnats av dåvarande kriminalpolisintendenten Alvar
Zetterquist. Behovet av fotografering för utredning av sedlighetsbrott
ansågs väsentligt större än beträffande andra brott, dels på grund av att
målsägandena i de flesta fall kände till den misstänktes utseende men
icke hans namn och dels med hänsyn till den erfarenhetsmässigt mycket
starka återfallsbenägenheten hos sedlighetsförbrytare.
Spaningsregistren betraktas som hemliga handlingar och förvaras under
lås. Till andra än befattningshavare vid polis- och åklagarmyndigheterna
i Stockholm utlämnas uppgifter ur registren endast efter beslut av kriminal¬
polisintendenten. Ltining har emellertid framhållit, att i en organisation
av Stockholmspolisens storlek ett betydande antal personer i tjänsten måste
97
^ brlS‘er * ^^sekretessen la
ärdlfvS^^r”81^6^ »^etsbrott misstänkta personer
5vf K’-mU maIsagande och vittnen få försöka identifiera den miss-
vidkett Slfälle1 W öll T" l,°Van •,mitalade fotografisamlingen. Åtminstone
i oen en av de fotosratpr0^ ommik att en person vid en sådan visning känt
• I d,® totograferade, som tidigare vant misstänkt för sedlighetsbrott
men icke haft nagot att skaffa med den då aktuella gärningen
Rikspolisstyrelsen avgav efter remiss följande utlåtande:
Det allmänna rättssäkerhetskravet kräver bl. a. att polisen är så effektiv
om möjligt i sitt arbetssätt. Detta framstår som särskilt angeläget när det
menTif6 .^ets*lrott med hänsyn till att gärningsmännen på grund av sin
mentala sarart ofta visar stor farlighet och till att offren för deras förbrv
telser ofta ar mmderanga eller eljest mindre motståndskraftiga. 7
^om ett nödvändigt led i polisens spanande och brottsutredande verk
samhet maste ingå rätten att förete fotografier ifråga om personer s^m
misstänkts för homosexuell kriminalitet eller andra sedlighetsbrott ’ i all
synnerhet nar for sådana brott utsatta personer uppger Jo- kunna känna
igen gärningsmännen. Detta är särskilt betydelsefullt v d smnbg efter
sedhghetsforbrytare med hänsyn till att sådana förbrytare erärenhets-
assigt kan forvantas aterfalla i nya brott av liknande slag. Att helt ute¬
sluta risken för att en till ett aktuellt brott oskyldig person i samband med
sadana visningar (t. ex. vid valkonfrontationer) kan framstå i en ofördel-
°/df Varai Fotoförevisningar av detta slag bör och
•;;.alSJalvfalIet fke ™ed s,toPta omsorg och med beaktande av deluppgifter
ra.ga om signalement och brottsbeskrivning, som vederbörande målsägare
essforinnan lamnat polisen. Det bör åligga polisledningen att se till att så
langtmojhgt den störst» grannhgenhet iakttages vid® ifrågavarande vis-
Vid ärendets avgörande anförde jag följande.
Jamnkt 28 kap. 14 § RB må fotografi och fingeravtryck tagas av anhållen
eller haktad. Detsamma gäller annan, om det erfordras för vinnande av
utie ning om brott, varå frihetsstraff kan följa. Närmare föreskrifter i
amnet har meddelats i kungörelsen den 19 december 1947 om fingerav¬
tryck m. m. ö
Enligt .2 § lagen om polisregister skall innehållet i polisregister begränsas
till uppgifter som polisen behöver för att kunna förebygga och uppdaga
brott samt fullgöra sm verksamhet i övrigt. Bestämmelsen infördes i lagen
pa yrkande av tre av lagrådets ledamöter, som ansåg det böra markeras
att registreringen skulle ske med den återhållsamhet, som var möjlig utan
äventyrande av polisverksamhetens effektivitet (se prop. 18/1965 s 104)
Mot bedömningen att fotografering i avsevärd utsträckning är påkallad
för utredning av sedlighetsbrott kan uppenbarligen någon erinran icke
riktas. Klagandens påstående att fotograferingen av för sedlighetsbrott
misstänkta personer i Stockholm varit olaglig har icke vunnit något som
4 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag
98
helst stöd av vad i ärendet blivit upplyst. Med hänsyn till vad däri anförts
kan det icke anses stridande mot 2 § lagen om polisregister att tagna foto¬
grafier arkiveras och registreras i den utsträckning som skett. Anmärkas
bör dock, att den i nyssnämnda lagrum uttryckta principen kräver att
inaktuellt material effektivt utgallras med icke alltför långa mellanrum.
Jämlikt 11 § sekretesslagen får uppgifter och anteckningar, vilka tillförts
polisregister, icke utlämnas i annat fall eller annan ordning än som sägs
i lagen om polisregister. Utlämnande till annan än befattningshavare vid
polis- eller åklagarmyndighet förekommer allenast i undantagsfall. Vad i
ärendet upplysts giver icke stöd för antagande, att i Stockholm föreliggei
otillbörliga risker för att uppgifter ur registren skulle komma till obehörigs
kännedom.
Stadgandena i sekretesslagen och lagen om polisregister lägger icke hinder
i vägen för att fotografier och andra handlingar ur registren användes i
polisens egen spaningsverksamhet. Visningar av det slag som avses i riks¬
polisstyrelsens yttrande kan icke bedömas som lämnande av uppgifter,
avsikten är ju tvärtom att inhämta i spaningshänseende betydelsefulla upp¬
gifter från de personer, för vilka visningarna äger rum. Såväl Luning som
rikspolisstyrelsen har understrukit vikten av att visningarna sker med om¬
sorg och att risken för att enskilda tillfogas skada i möjligaste man elimi¬
neras. Vad i ärendet förekommit ger icke fog för antagande, att praxis i
Stockholm avvikit från de sålunda angivna riktlinjerna.
Av anförda skäl lämnar jag klagomålen utan åtgärd.
10. Fråga om interimistiskt beslut av domstol om hävande av sam¬
manlevnaden mellan makar kan verkställas av utmätningsmannen
enligt 37 § UL eller först efter överexekutors förordnande enligt
38 § UL I
I en den 12 maj 1966 hit inkommen skrift anförde advokaten Åke B.
Holmberg i huvudsak följande: Den 28 april 1966 förordnade Vemmenhögs,
Ljunits och Herrestads domsagas häradsrätt i interimistiskt beslut bl. a.,
att sammanlevnaden mellan makarna Anna och Ragnar S. i Malmö skulle
vara hävd samt att hustrun skulle äga rätt att kvarsitta i hemmet till dess
bodelning skett. Sedan Holmberg, som var ombud för hustrun, tillställt kro¬
nofogden i Malmö beslutet för verkställighet såvitt rörde avhysning av
Ragnar S., meddelade kronofogden, att beslutet icke var så utformat att
det kunde ligga till grund för avhysning. Holmberg återtog då ansökningen.
På grund av det inträffade anhöll Holmberg om mitt besked huruvida det
för verkställighet är nödvändigt att domstols beslut innehåller ett direkt
99
besked att mannen skall avflytta i de fall sammanlevnaden häves och
hustrun berättigas kvarsitta i hemmet.
Efter remiss inkom kronodirektören vid kronofogdemyndigheten i
Malmö Ragnar Jungkvist med upplysningar från biträdande kronofogden
Lars Erik Paulsson. Denne anförde: Ifrågavarande domstolsbeslut stadgade
bl. a. att Anna S. skulle äga rätt att kvarsitta i hemmet till dess bodelning
skett. Beslutet angav däremot ej att mannen till följd därav omedelbart
skulle avflytta. Enligt den praxis som råder bland utmätningsmännen ha¬
de beslutet måst innehålla en sådan förpliktelse för mannen för att krono¬
fogdemyndigheten jämlikt 37 § första stycket 3) utsökningslagen omedel¬
bart skulle kunna bringa det i verkställighet. Paulsson hänvisade till ett ut¬
talande av Reinhold Eilard (Exekutionsrättsliga uppsatser 1958, s. 95).
Holmberg mötte med påminnelser, vari han hemställde att jag vid be¬
dömning av ärendet måtte lämna sådana anvisningar att beslut enligt
giftermalsbalkens bestämmelser av ifrågavarande slag kan verkställas ge¬
nom kronofogdarna.
Kronofogden Olof Beck-Friis vid kronofogdemyndigheten i Stockholm
har per telefon till JO-expeditionen omtalat, att i Stockholm verkställig¬
het av ifrågavarande slags domstolsbeslut — i enlighet med överståthållar-
ämbetets praxis — icke sker jämlikt 37 § utsökningslagen utan förutsätter
överexekutors förordnande jämlikt 38 § samma lag samt att med något en¬
staka undantag denna praxis, såvitt han hade sig bekant, torde råda bland
de exekutiva myndigheterna i hela landet.
Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till lagberedningen föl¬
jande:
Det i klagomålen omnämnda domstolsbeslutet har utformats i överens¬
stämmelse med föreskrifterna i 15 kap. 11 § giftermålsbalken. Denna av¬
fattning av dylika beslut torde ock vara den i domstolspraxis ojämförligt
vanligaste. Uttrycket »kvarsitta i hemmet» lider emellertid av en viss
vaghet. Här må — såvitt nu har intresse — framhållas att i besluten regel¬
mässigt icke anges var detta »hem» är beläget. Fall kan tänkas där om¬
ständigheterna är sådana, att det icke med säkerhet kan avgöras vilken
konkret bostad domstolen åsyftat med sitt förordnande. I en sådan situ¬
ation är det tydligt att verkställigheten av beslutet icke faller inom utmät¬
ningsmannens av 37 § utsökningslagen bestämda kompetensområde. Å
andra sidan kan det antagas, att det i de flesta fall står alldeles klart för
exekutionsmyndigheten vilket faktiskt och rättsligt läge domstolen velat
åstadkomma genom beslutet. I sådana fall torde själva verkställigheten i
regel vara sådan, att dess genomförande jämlikt de principer som legat till
grund för 37 och 38 §§ utsökningslagen icke borde förutsätta särskilt för¬
ordnande av överexekutor. Beslut av förevarande slag är emellertid icke
100
uttryckligen omnämnda i 37 § IIL. Detta stadgande har fastmera avfattats
på sådant sätt att kritik icke kan riktas mot vederbörande exekutiva myn¬
digheter för att de vid tolkningen av lagrummet funnit detsamma icke äga
tillämpning ens i de fall, där det står klart vilket faktiskt och rättsligt läge
domstolen velat åstadkomma med sitt beslut.
Även om rådande praxis alltså enligt min mening icke kan anses felaktig,
synes densamma, med hänsyn till att förfarandet med ansökan hos över-
exekutor jämlikt 38 § utsökningslagen kan medföra tidsutdräkt, innebära
risk för att syftet med domstolens på giftermålsbalkens angivna bestäm¬
melse grundade förordnande icke i önskvärd utsträckning uppnås. Jag fin¬
ner det därför angeläget att möjligheter skapas för en snabbare verkställig¬
het av beslut av detta slag.
En tänkbar utväg är att domstolarnas beslut erhåller en annan utform¬
ning än den nu vanliga så att däri mer precist anges den verkställighet som
kan erfordras. Varken den nämnda bestämmelsen i giftermålsbalken eller
andra lagregler lägger, såvitt jag kan finna, hinder i vägen för ett dylikt
tillvägagångssätt. Detsamma torde förutsätta att parterna i rättegången
själva preciserar sina yrkanden i enlighet härmed. En dylik praxis kan dock
måhända befaras visa sig mindre lämplig med hänsyn till att den kan
bidraga till att motsättningarna mellan parterna i dessa redan ömtåliga rät¬
tegångar skärpes.
En annan utväg är givetvis att utmätningsmännens kompetensområde
beskrives så, att därigenom faller verkställighet av de nu gängse besluten.
Med hänsyn till denna möjlighet har jag funnit mig böra genom denna skri¬
velse ställa frågan under lagberedningens prövning under det pågående ar¬
betet med ny exekutionslagstiftning.
Ärendet var härmed av mig slutbehandlat.
11. Utmätning av muntlig fordran (I) samt förfarandet hos utmät¬
ningsmannen medan utmätningsfrågan är föremål för besvärsmyn-
dighets prövning (III). Tillika fråga om dröjsmål med handlägg¬
ningen av ett utsökningsmål hos överexekutor (II)
I en till kronofogdemyndigheten i Oskarshamns distrikt den 14 januari
1965 inkommen ansökan anhöll Sundsvallsbanken om utmätning hos M. W.
i Mönsterås på grund av ett lagsökningsutslag, genom vilket hon förpliktats
att till banken utgiva 3 244 kronor 58 öre jämte ränta och ersättning för
kostnader. I ansökningen anvisade banken såsom utmätningsobjekt en
M. W. tillkommande fordran å T. T. i Örnsköldsvik och anhöll att ford¬
ringen skulle utmätas. Vid utmätningsförrättning den 9 februari 1965 fann
förrättningsmannen, kronofogdesekreteraren Arwo Leijonberg, på i för-
101
rättningsprotokollet angivna skäl icke någon utmätningsbar egendom.
Banken anförde hos länsstyrelsen i Kalmar län klagomål över att utmätning
vägrats, varefter länsstyrelsen genom utslag den 15 september 1965 undan¬
röjde förrättningsmannens beslut och återförvisade saken till kronofogden.
Den 17 september utmättes den anvisade fordringen. Sedan M. W. fullföljt
talan mot länsstyrelsens utslag till Göta hovrätt, lämnade hovrätten genom
utslag den 5 november 1965, vilket vann laga kraft, besvären utan bifall.
Genom skrivelse från kronofogdemyndigheten den 9 november anmodades
T. T. att till kronofogdemyndigheten erlägga betalning för fordringen.
I en den 3 november 1965 hit inkommen skrift anförde banken klagomål
rörande handläggningen av utmätningsfrågan. Banken påtalade därvid
främst Leijonbergs underlåtenhet att utmäta den anvisade fordringen, dröjs¬
målet med Leijonbergs avgivande av yttrande till länsstyrelsen i utsök-
ningsmålet samt Leijonbergs handläggning av ärendet efter det länsstyrel¬
sen meddelat utslag.
I. Leijonbergs förfarande att icke utmäta den anvisade fordringen
I sin ansökan till kronofogdemyndigheten redogjorde banken för hur den
anvisade fordringen skulle ha uppkommit. Banken uppgav därvid att ban¬
ken i M. W:s nyligen avslutade konkurs erhållit utdelning med 4 698 kronor
37 öre, avseende bevakning på grund av M. W:s borgen för T. T:s och den¬
nas makes checkräkningskredit med banken, att T. T:s make numera var
avliden, att T. T. sedermera förvärvat en motfordran å M. W. genom att till
banken inbetala 2 483 kronor 15 öre å ett M. W:s lån hos banken samt att
M.W:s fordran å T. T. således genom kvittning minskat med sistnämnda
belopp och numera uppginge till 2 215 kronor 22 öre jämte eventuell ränta.
I protokollet över utmätningsförrättningen, vilken ägde rum i M. W:s
bostad i hennes närvaro antecknade Leijonberg rörande den av banken an¬
visade fordringen följande.
M. W. anvisade icke till utmätning det av sökanden angivna tillgodoha¬
vandet i Sundsvalls bank. Hon meddelade att hon anlitat advokaten Y. för
att klarlägga sina mellanhavanden med Sundsvalls bank. Med anledning av
dessa uppgifter anses det angivna tillgodohavandet tvistigt, varför det icke
ansågs kunna bliva föremål för utmätning.
I yttrande till länsstyrelsen i utsökningsmålet, vartill Leijonberg hän¬
visade i sitt i anledning av bankens här anförda klagomål avgivna yttrande,
anförde Leijonberg bl. a. följande.
Först är att konstatera, att det är utmätningsmannens självklara skyl¬
dighet att avgöra huruvida en påstådd fordran verkligen existerar eller
icke. Det åligger sökanden att styrka eller åtminstone göra troligt att en an¬
visad fordran finnes disponibel för gäldenär»!. I det aktuella fallet ställde
102
sig M. W. helt ovetande till, att hon skulle ha en fordran i Sundsvall. Under
sådana omständigheter torde det enligt min mening åvila sökanden större
skyldighet att styrka en viss fordrans existens än i sådana fall, då gälde-
nären vidgår en påstådd fordrans bestånd. I sin framställning har Sunds-
vallsbanken icke på något sätt styrkt, att den anvisade fordran verkligen
existerade.
För det andra — med hänsyn till vad som framkommit efter hand — är
det enligt min mening högst tvivelaktigt huruvida en M. W. tillkommande,
utmätningsbar fordran verkligen fanns vid tillfället för utmätningsförrätt-
ningen den 9 februari 1965. För att en fordran skall vara utmätningsbar
fordras bland annat att den är överlåtelsebar. M. W. innehade icke någon
fordringshandling. Hon ägde icke ens kännedom om den påstådda ford¬
ringens bestånd. Utmätningsmannen hade endast sökandens franka på¬
stående om att M. W. skulle ha ett tillgodohavande i Sundsvall att rätta sig
efter. Att under sådana omständigheter verkställa utmätning tycks mig
högst tvivelaktigt.
Vidare är att konstatera, att den utredning om en påstådd fordrans exis¬
tens, och den bevisning om ett sådant förhållande, som kan anses erfor¬
derlig, åvilar sökanden. Utmätningsmannen har härvidlag ingen skyldighet
att vara verksam.
Ställföreträdande JO Sandström, som avgjorde ärendet, anförde i denna
del följande.
Uttryckliga bestämmelser om de närmare förutsättningarna för att en
muntlig fordran, som utmätningsgäldenären påstås ha, skall kunna tagas i
mät finnes icke. För att utmätning skall kunna ske torde emellertid be¬
träffande fordringens existens endast krävas att sannolika skäl förebragts
därför. Den omständigheten att en fordran är tvistig utgör icke hinder för
fordringens utmätande (jfr UL 88 b § andra stycket.) Beträffande det an¬
förda kan hänvisas till Hassler, Utsökningsrätt andra upplagan sid. 146—
147; Olivecrona, Utsökning fjärde upplagan sid. 98; Trygger, Kommentar
till utsökningslagen andra upplagan första häftet sid. 194; Lundberg,
Handledning för exekutorer och stämningsmän sjätte upplagan sid. 41 och
43 samt Eilard, Exekutionsrättsliga uppsatser sid. 21 och 24.
I förevarande fall hade banken i sin ansökan om utmätning lämnat när¬
mare uppgifter om den påstådda fordringen och dess uppkomst. Det ålåg
Leijonberg att vid utmätningsförrättningen från M. W., som var närva¬
rande vid förrättningen, söka inhämta upplysningar rörande fordringen och
de omständigheter, som skulle betinga dess existens (se Olivecrona a. a. sid.
97; Hassler a. a. sid. 147 samt Lundberg, a. a. sid. 23 och 61). Om M. W.
därvid icke kunde göra troligt att bankens uppgifter var oriktiga, borde vad
banken uppgivit ha godtagits och detta medfört att sannolika skäl ansetts
ha förebragts för den anvisade fordringen och att, då ej heller i övrigt hin¬
der torde ha förelegat för fordringens utmätande, densamma utmätts. Lei¬
jonberg hade också, om han ansett det påkallat, jämlikt UL 73 § första
103
stycket tredje punkten kunnat söka inhämta erforderliga upplysningar rö¬
rande fordringen från T. T.
Leijonberg vägrade emellertid att verkställa utmätning av den anvisade
fordringen, varvid han —- såvitt framgår av förrättningsprotokollet och vad
han själv anfört — icke ens sökte erhålla närmare upplysningar av M. W.
rörande de av banken påstådda sakförhållandena utan nöjde sig med hennes
uppgift att hon vore ovetande om fordringen (till synes dock avseende ford¬
ran å banken; se nedan). Härigenom förfor Leijonberg felaktigt. Vad som
förekom vid utmätningsförrättningen kan emellertid icke anses ha betagit
trovärdigheten av bankens uppgifter. Banken borde därför enligt min me¬
ning ha bedömts ha förebragt sannolika skäl för fordringens existens, varför
densamma, då ej heller annat hinder torde ha förelegat, borde ha utmätts.
Leijonberg fann också, enligt vad han antecknade till protokollet, att det
angivna tillgodohavandet var tvistigt men utmätte det likväl icke. Även i
nu angivna hänseenden förfor han alltså oriktigt. Hans felaktiga handlägg¬
ning torde delvis sammanhänga med att han till synes icke insett att fråga
var om utmätning av en M. W. tillkommande fordran å T. T., vilken ford¬
ran skulle ha uppkommit på sätt banken uppgivit, och icke av en M. W:s
fordran å banken (»det av sökanden angivna tillgodohavandet i Sundsvalls
bank»). Det är ägnat att förvåna att Leijonberg icke insett detta förhål¬
lande. Än mera anmärkningsvärt finner jag att han, såvitt framgår av vad
han själv anfört (»fordran i Sundsvall»), ej heller senare insett rätta förhål¬
landet, vare sig då han i besvärsmålet yttrade sig till länsstyrelsen eller ens
i sitt i anledning av JO:s remiss avgivna yttrande över bankens klagomål.
II. Dröjsmålet beträffande utsökning smålets handläggning
Bankens klagan över förfarandet att icke utmäta fordringen inkom till
länsstyrelsen den 8 april 1965. Genom resolution samma dag överlämnade
länsstyrelsen handlingarna till kronofogden, som anmodades att efter hö¬
rande av gäldenären inkomma med yttrande över besvären ävensom med
remisshandlingarna och avskrift av förrättningsprotokollet. Sedan handling¬
arna den 9 april inkommit till kronofogdemyndigheten överlämnade krono¬
fogden Fritiof Isberg genom skrivelse den 13 april desamma till M. W:s om¬
bud, advokaten X., för yttrande över klagomålen, varvid angavs att hand¬
lingarna återförväntades. I en till länsstyrelsen den 10 september inkommen
skrift påtalade banken bl. a tidsutdräkten beträffande målets handläggning
vid länsstyrelsen. Samma dag avgav X. och Leijonberg yttranden över kla¬
gomålen, vilka yttranden inkom till länsstyrelsen den 13 september.
I sitt yttrande framhöll Leijonberg att ärendet den 13 april 1965 remit¬
terats till X. och att X. påmints om saken den 17 juni, den 10 augnsti, den 2
september och — skriftligen — den 9 september.
104
Min ställföreträdare anförde följande.
Det ligger i sakens natur att frågor rörande utmätning kräver skyndsam
behandling. Utmätningssökanden är i allmänhet angelägen att snarast utfå
honom tillkommande belopp och ett dröjsmål härutinnan kan medföra att
utmätningsbar egendom icke längre finnes i behåll; tidpunkten för utmät¬
ning har också betydelse för sökandens förmånsrätt vid konkurrens med
andra borgenärer. I UL 88 c § är också stadgat att i mål om utmätning ut¬
mätningsmannen skall skyndsamt vidtaga vad på honom ankommer för att
utmätningen skall verkställas och att utmätningsförrättning såvitt möjligt
skall hållas inom fyra veckor från det utmätningsmannen mottog veder¬
börliga handlingar.
I förevarande fall kunde ett onödigt dröjsmål med målets avgörande vid
länsstyrelsen och sålunda med utmätning, om sådan borde ske, medföra att
den anvisade fordringen under tiden utbetalades till M. W. och förbrukades
eller pn annat sätt undandrogs banken. Sedan M. W., som vid förrättningen
den 9 februari sagt sig sakna kännedom om fordringen (till synes dock av¬
seende fordran å banken), fått sin uppmärksamhet fäst på saken, förelåg
fara att hon, som tydligen saknade andra utmätningsbara tillgångar, skulle
försöka indriva fordringen. Det var sålunda uppenbart att ett dröjsmål så¬
som det förelupna innebar risk för ekonomisk förlust för banken.
Sedan länsstyrelsen den 8 april 1965 remitterat bankens klagan till kro¬
nofogden med anmodan till denne att, efter hörande av gäldenären, inkom¬
ma med yttrande och därvid återställa remisshandlingarna, ålåg det själv¬
fallet länsstyrelsen att tillse att så skedde utan onödig tidsutdräkt (se
KCirk 5 juni 1931 till statens förvaltande myndigheter ang. remissers verkstäl¬
lande och besvarande). Länsstyrelsen, som till synes icke uppmärksammade
dröjsmålet förrän i början av augusti 1965, vidtog dock icke andra åtgärder
än att vid två tillfällen — den 5 och den 23 augusti och sålunda först om¬
kring fyra månader efter det att remiss skett — erinra kronofogdemyndig¬
heten om yttrandet samt, i anledning av bankens till länsstyrelsen den 10
september inkomna skrift, anmoda X. och Leijonberg att omedelbart re¬
dovisa målet. Dessa åtgärder uppfyllde dock ingalunda vad som fick krävas
av länsstyrelsen. Då remissen icke besvarats inom skälig tid — för besva¬
randet torde icke ha erfordrats mera än några veckor (påskhelgen inföll
omedelbart efter det att handlingarna tillställts M. W:s ombud) — borde
länsstyrelsen omedelbart ha erinrat kronofogden därom och tillsett att den¬
ne avgav yttrande och att handlingarna återställdes. Sedan länsstyrelsen
slutligen — till synes strax före den 5 augusti — uppmärksammade tidsut-
dräkten, borde länsstyrelsen naturligtvis ha tillsett att målet omedelbart
redovisades. Att banken icke erinrade länsstyrelsen om målet befriade själv¬
fallet på intet sätt länsstyrelsen från att vaka över målet. Det kan framhål¬
las att det naturligtvis icke var nödvändigt att M. W. yttrade sig utan var
tillräckligt att tillfälle därtill bereddes henne. Genom sin underlåtenhet att
105
vaka över remissens besvarande och målets skyndsamma avgörande åsido¬
satte länsstyrelsen i anmärkningsvärd grad sina skyldigheter beträffande
målets handläggning.
Beträffande frågan vilken eller vilka befattningshavare vid länsstyrelsen
som var ansvarig för försummelsen fann min ställföreträdare att förste läns-
assessorn Arne Fagergren, som i egenskap av chef för allmänna sektionen
hade att öva tillsyn över arbetet å sektionen och som enligt uttrycklig be¬
stämmelse i arbetsordningen var ansvarig för att samtliga ärenden å sektio¬
nen handlades utan dröjsmål, fick anses främst ansvarig, oavsett om honom
underställda befattningshavare försummat sina skyldigheter rörande till¬
synen över målet, samt att förste länsnotarien Ulf Helander, som i egen¬
skap av föredragande hade att handlägga målet, visat försumlighet beträf¬
fande målets tillsyn.
Min ställföreträdare anförde vidare följande.
Då remissen inkom till kronofogdemyndigheten ålåg det Isberg att bereda
M. W. tillfälle att yttra sig i målet. Vid hanlingarnas överlämnande
till X. i egenskap av hennes ombud borde enligt min mening Isberg ha före¬
skrivit viss, kortare, tid för avgivande av yttrande (jfr besvärssakkunnigas
förslag till lag om förvaltningsförfarandet, SOU 1964:27, 15 kap. 4 §). Så
skedde emellertid icke. Oavsett detta hade Isberg, som fram till den 16 au¬
gusti hade ansvaret för remissens besvarande till länsstyrelsen, att utan
onödigt dröjsmål besvara densamma (se tidigare nämnda KCirk 5 juni
1931), varvid han efter högst ett par veckor borde ha påmint X. om dennes
yttrande samt, om detta då icke genast avgavs eller bärande skäl kunde
anföras för ett kortare anstånd, omedelbart ha återkrävt de överlämnade
handlingarna och till länsstyrelsen inkommit med det från kronofogden be¬
gärda yttrandet. Det var ju icke nödvändigt att M. W. yttrade sig utan var
tillräckligt att tillfälle därtill beretts henne. Isberg vidtog dock icke, såvitt
framkommit i ärendet, annan åtgärd än att han vid två tillfällen — den 17
juni och den 10 augusti — påminde X. om dennes yttrande. Härigenom åsi¬
dosatte Isberg sin skyldighet att så skyndsamt förhållandena medgav det
till länsstyrelsen inkomma med yttrande jämte de remitterade handlingar¬
na, Icke heller Leijonberg kan undgå anmärkning i förevarande hänseende.
Under den, förhållandevis korta, tid han ansvarade för att yttrande avgavs
— den 16 augusti—den 10 september — erinrade han visserligen X. vid två
tillfällen och avgav slutligen begärt yttrande. Sedan han fått ansvaret för
remissens besvarande borde han emellertid, med hänsyn till den tid som då
förflutit sedan X. erhållit handlingarna, omedelbart ha återfordrat dessa
och avgivit det från kronofogden begärda yttrandet.
Genom de sålunda ådagalagda försummelserna från länsstyrelsens och
kronofogdemyndighetens sida tilläts utmätningsgäldenären att i flera må¬
nader förhala målets avgörande med uppenbar fara för rättsförlust för ban¬
ken som följd.
4* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag
106
III. Kronofogdemyndighetens handläggning av ärendet efter det att läns¬
styrelsen meddelat utslag
Såsom tidigare nämnts utmättes den anvisade fordringen den 17 septem¬
ber 1965. Förbud enligt 75 § andra stycket UL delgavs T.T. den 20 septem¬
ber. Först genom skrivelse den 9 november, sedan hovrätten meddelat ut¬
slag den 5 i samma månad, anmodade kronofogdemyndigheten T. T. att er¬
lägga betalning för fordringen. Den 19 november inbetalade T. T. beloppet
och den 22 november redovisades detta till banken.
Ställföreträdande JO Sandström anförde i denna del följande.
I UL 310 § andra stycket (jfr 53 §) stadgas att utslag, varigenom över-
exekutor föreskriver ändring med avseende å utmätningsmans åtgärd, ome¬
delbart skall lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas; i mål om
utmätning skall dock redan verkställd åtgärd ej gå åter innan utslaget vun¬
nit laga kraft, med mindre överexekutor förordnat därom. Enligt 218 § förs¬
ta stycket äger hovrätten, sedan besvär mot överexekutors utslag inkom¬
mit till hovrätten, att, om skäl därtill är, innan ändringssökandet slutligen
prövas, förordna att utslaget icke må verkställas eller att, om verkställig¬
het redan följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas.
Upplyst är att M. W:s besvär över länsstyrelsens utslag, vari icke för¬
ordnats att detsamma icke skulle lända till omedelbar efterrättelse, inkom
till länsstyrelsen den 6 oktober 1965 samt att hovrätten icke meddelade nå¬
got inhibitionsbeslut.
Av det anförda följer att länsstyrelsens den 15 september 1965 meddelade
utslag omedelbart skulle lända till efterrättelse. Detta innebar till en början
att utmätningsmannen skyndsamt skulle vidtaga på honom ankommande
åtgärder rörande utmätning av fordringen (UL 88 c § första stycket första
punkten). Den 17 september — samma dag som handlingarna i ärendet in¬
kom från hovrätten — utmätte också Leijonberg fordringen, varvid enligt
UL 75 § andra stycket förbud meddelades för T. T. att utbetala någon del
av fordringen till annan än utmätningsmannen eller den, till vilken i följd
av utmätningen M. W:s rätt kunde komma att övergå, vilket förbud del¬
gavs henne den 20 september. Fog för anmärkning i detta hänseende fin¬
nes därför icke.
Förfarandet därefter skulle ske med tillämpning av UL 88 b §. I första
stycket första punkten detta lagrum stadgas att, om fordran i penningar
utmätts, utmätningsmannen skall anmoda den från vilken fordringen skall
utgå att erlägga betalning till honom; dock att sådan anmodan ej skall ske,
där enligt vad förut är stadgat hinder för det utmättas försäljning möter
eller eljest särskilda skäl däremot är.
107
Såsom framgår av det nyss anförda kunde även sist angivna åtgärd —
och jämväl redovisning enligt UL 137 § första stycket av influtet belopp
(se Olivecrona a. a. sid. 121) — ha ägt rum utan hinder av att länsstyrel¬
sens utslag icke vunnit laga kraft, så länge icke hovrätten meddelat inhibi-
tionsbeslut. Givetvis utgjorde icke heller den omständigheten att beslutet
det 17 september om utmätning icke vunnit laga kraft hinder mot fortsatta
exekutiva åtgärder (jfr UL 210 § första stycket).
Något sådant hinder för det utmättas försäljning som avses i UL 88 b §
första stycket första punkten förelåg icke. Ej heller eljest torde särskilda
skäl ha funnits mot att anmoda T. T. att erlägga betalning för fordringen
(se Hassler a. a. sid. 253). På grund härav samt då enligt min mening även
eljest anledning saknades att dröja med att försöka indriva fordringen borde
hon utan onödigt uppehåll efter utmätningen ha anmodats erlägga betal¬
ning (jfr 88 c § andra stycket; såväl indrivningsförsök som eventuella för¬
sälj ningsåtgärder skall normalt rymmas inom den i detta lagrum stadgade
tiden om två månader; se NJA II 19G4 sid. 55 samt Olivecrona a. a. sid.
112). Sådan anmodan skedde dock först den 9 november, sedan hovrätten
den 5 i samma månad meddelat utslag. Genom detta dröjsmål handlades
ärendet om än icke direkt felaktigt så dock på ett otillfredsställande sätt
från kronofogdemyndighetens sida; jag beaktar härvid bl. a. att risk kunde
föreligga att T. T. kom på obestånd. För denna handläggning är Leijon-
berg, som verkställt utmätningen och som synes ha omhänderhaft ärendet
till och med den 20 oktober och alltså till efter det att handlingarna till¬
ställts hovrätten, ansvarig.
Såsom framgår av det anförda hade befattningshavare vid såväl länssty¬
relsen som kronofogdemyndigheten förfarit försumligt eller felaktigt vid
handläggningen av utmätningsfrågan. Min ställföreträdare fann sig emeller¬
tid, bl. a. med hänsyn till att banken icke lidit någon rättsförlust, kunna
låta bero vid de allvarliga erinringar som låg i det sagda.
12. Kriminalvårdsfrågor
Såsom framgår av de i denna och föregående ämbetsberättelser lämnade
statistikuppgifterna avser en stor del av de vid JO-ämbetet upptagna ären¬
dena kriminalvården. Sålunda uppgick antalet sådana ärenden under 1965
till 166 och under 1966 till något mera. De allra flesta härav utgöres av kla¬
gomål utav i fångvårdsanstalt intagna över behandlingen i anstalt eller över
förhållanden som har samband därmed. Såsom exempel på ofta återkom¬
mande klagomål kan nämnas klagomål rörande förvägrad permission, disci¬
plinär bestraffning, anstaltsplacering, arbetsplacering, sjukvård och brev¬
108
censur. I ett antal fall har också anförts klagomål över påstådd misshandel
eller kränkande yttranden eller annat olämpligt uppträdande från anstalts-
personalens sida; antalet sådana ärenden uppgick under 1965 till 13, varav
fem avsåg påstådd misshandel, och under 1966 till 11, varav tre rörde på¬
stående om misshandel. I en del fall har klagomålen angått intagen tillkom¬
mande förmåner, t. ex. mottagande av besök och inköp av premievaror. Ef¬
ter inhämtande av yttrande eller upplysningar eller verkställande av annan
utredning har i det största flertalet ärenden, däribland dem som avsett på¬
stådda övergrepp från anstaltspersonals sida, framkommit att klagomålen
saknat fog eller att de i vart fall icke blivit styrkta. Endast i ett mindre an¬
tal fall har anledning funnits att rikta kritik mot befattningshavare eller
vidtaga annan åtgärd.
Flertalet ärenden rörande kriminalvården har saknat mera allmänt in¬
tresse. I en del fall har emellertid principiella frågor på området blivit
föremål för bedömande. Här skall redogöras för några av dessa frågor och
de uttalanden de föranlett.
I ett ärende uppkom fråga huruvida en till förvaring dömd person, H.,
som överförts till öppen anstalt, bort placeras pa sadan anstalt. Frågan
aktualiserades av att H. under vistelsen på anstalten i betydande omfatt¬
ning nattetid smög sig bort och förövade stölder, varefter han återvände
till anstalten utan att hans förehavanden upptäcktes.
I ärendet framkom sammanfattningsvis följande rörande H. Han hade
under sina tidigare fängelsese jourer gjort sig känd som en mycket förslagen
rymmare. Den 14 augusti 1960 avvek han från fangvardsanstalten i Norr¬
köping, dit han förts för att undergå ådömd förvaring med en lång minsta
tid. Sedan han gripits, fördes han till den s. k. fasta paviljongen på Lång¬
holmen, vilken paviljong var rymnings,säker. H. hölls där i enskild cell
till den 29 januari 1962, då han överfördes till Norrköpingsanstaltens s.k.
östra flygel och placerades även där i enskild cell. Då H. undergått 2 år
7 månader cell vistelse överfördes han i maj 1963 till fangvardsanstalten
Hall. Sedan misstanke uppkommit att H. planerade att rymma, återfördes
han till Norrköpingsanstaltens östra flygel. Därifrån företog han ett rym-
ningsförsök och flyttades med anledning därav till Långholmens fasta pavil¬
jong den 26 juli 1963. Han kvarhölls där till den 17 januari 1964, då han
på nytt fördes till Norrköpingsanstaltens östra flygel, vilken då hade gjorts
än mer rymningssäker. Den 12 mars samma år återstod av H. ådömd för¬
varing en minsta tid av tre år. Den 16 november 1964 överfördes han till
Norrköpingsanstaltens västra flygel, där arbete och fritidsvistelse i gemen¬
skap med andra intagna tilläts och varifrån H., enligt vad som uppgivits,
troligen kunnat rymma, om han velat detta. Han föreföll emellertid ha
kommit i sinnesro. Efter en månad flyttades han till en liten, sluten anstalt,
Vänersborg, vilken var än mindre rymningssäker. Härifrån erhöll han per¬
mission och skötte den oklanderligt. Den 22 mars 1965 överfördes H. till
109
öppen anstalt. Därifrån erhöll han två permissioner, som han skötte utan
anmärkning.
Vid beslutet om H:s överförande till öppen anstalt ansågs det, mot bak¬
grund av att H. sedan slutet av år 1960 hållits i ensamcell i mera än fyra
år och av hans uppförande på Norrköpingsanstaltens västra flygel och i
Vänersborg i förening med vissa skäl av för H. privat natur och hans ålder
(H. är född 1907), berättigat att antaga att han ändrat sinnesinriktning
och uppriktigt strävade till en normal övergång till vård utom anstalt. Kri¬
minalvårdsstyrelsen anförde i ett i ärendet avgivet yttrande att det enligt
styrelsens mening kunde med fog göras gällande att H. vid tiden för för¬
flyttningen till den öppna anstalten visat sådan pålitlighet, som jämlikt
57 § andra stycket behandlingslagen utgjort förutsättning för hans placering
på öppen anstalt.
Beträffande placeringen av H. på öppen anstalt gjorde jag följande ut¬
talande.
Först vill jag instämma i vad kriminalvårdsstyrelsen uttalat om att sådan
placering förr eller senare måste ske och att därvid vissa risker måste tagas.
Det kan regelmässigt icke vara lämpligt att intagna, även om viss tvek¬
samhet råder om deras pålitlighet, kvarhålles på sluten anstalt för att
därifrån direkt överlämnas till vård utom anstalt.
När kriminalvårdsstyrelsen i mars 1965 hade att bedöma frågan om H.
borde placeras på öppen anstalt var att beakta, att H. åtminstone sedan
ett tjugutal år tillbaka regelbundet begått brott av övervägande grov be¬
skaffenhet, att han visat stor benägenhet att rymma och att av den för
hans förvaring bestämda minsta tiden återstod nästan två år. Å andra sidan
var av betydelse, att H. under synnerligen lång tid förvarats i ensamcell,
att hans uppförande på slutet varit klanderfritt, att han skött sig väl
under den omkring fyra månader långa vistelsen på de slutna anstalterna,
där han varit i gemenskap med andra intagna, att han väl klarat en per¬
mission samt — måhända — att vissa andra omständigheter syntes tillåta
ett antagande att H. strävade efter en normal övergång till vård utom
anstalt. Det är uppenbart att materialet icke berättigade till något säkert
antagande att H. skulle klara en placering på öppen anstalt. Det var därför
tveksamt huruvida det i behandlingslagen stadgade rekvisitet att den in¬
tagne visat pålitlighet var uppfyllt. För egen del beaktar jag särskilt
följande omständigheter. Det gällde en person vars farlighet för annans
egendom och rymningsbenägenhet var klart dokumenterad. Den tid H.
tillbringat på sluten anstalt under mindre rigorösa former än då han vistades
i cell var förhållandevis kort. Det återstod nästan två år tills minsta tiden
för hans förvaring skulle gå ut; risken för rymning är givetvis större ju
längre tid som återstår av frihetsberövandet. Med hänsyn till det nu anförda
och med beaktande av att förvaring respektive internering som kriminal-
politisk åtgärd i första hand syftar till att skydda medborgarna mot fort-
no
satta brottsliga angrepp är jag för min del benägen anse, att övervägande
skäl talade för att H:s överflyttande till öppen anstalt bort anstå, till dess
något säkrare slutsatser kunde dragas beträffande hans pålitlighet.
Det var emellertid uppenbart, att kriminalvårdsstyrelsens härifrån av¬
vikande, av humanitet präglade ställningstagande i denna bedömnings-
fråga icke var av beskaffenhet att kunna föranleda någon min åtgärd.
I samma ärende inhämtades från kriminalvårdsstyrelsen, i anslutning
till min framställning av den 2 januari 1965 till Kungl. Maj:t (se 1966 års
ämbetsberättelse sid. 150 ff.), yttrande rörande vidtagna eller planerade
åtgärder i syfte att förbättra skyddet mot rymningar, särskilt när det
gällde intagna som kunde antagas utgöra fara för annans person eller egen¬
dom.
Kriminalvårdsstyrelsens yttrande må här sammanfattas på följande sätt:
Huvudproblemet beträffande rymningarna hänförde sig till de slutna an¬
stalterna. Systemet med differentiering av de intagna genom placering i
lämplig anstalt efter uppskattad farlighet eller besvärlighet kunde fungera
tillfredsställande endast om tillgången på anstaltsplatser av olika sluten-
hetsgrad korresponderade med klientelets storlek och sammansättning;
så hade dock icke varit förhållandet. Fångvårdens byggnadskommitté hade
den 1 november 1965 till Kungl. Maj:t överlämnat en utredning, vari redo¬
gjordes för utvecklingen av anstaltssystemet och plan eringen för dess vidare
utbyggnad. Kommittén hade ägnat de slutna anstalternas säkerhetsfrågor
och den därmed sammanhängande rymningsrisken särskilt intresse, och
framlagda förslag fyllde mycket högt ställda krav i detta hänseende. Som
exempel härpå kunde framhållas att ännu hade ingen intagen lyckats full¬
borda en regelrätt rymning från Kumlaanstalten. Vid denna anstalt, som
kunde sägas utgöra prototypen för de planerade nya centralanstalterna, hade
säkerhetskraven väl tillgodosetts. För de följande centralanstalterna skulle
den tekniska säkerheten, med stöd av vunna erfarenheter från Kumlaanstal¬
ten, komma att ytterligare förstärkas. I fråga om de äldre slutna anstalter
som enligt kommitténs planer skulle vara i bruk under avsevärd tid pågick
och planerades vissa ombyggnadsarbeten och upprustningar som tog sikte på
att förbättra säkerheten. Det var emellertid icke tillräckligt med byggnads-
tekniskt väl planerade och utrustade anstalter för att upprätthålla ett
effektivt säkerhetssystem. Det fordrades härtill också ett väl utvecklat be-
vakningssystem. Visserligen kunde med anlitande av tekniska hjälpmedel
behovet av mänsklig arbetskraft till bevaknings- och kontrollåtgärder i viss
utsträckning nedbringas. Såvitt styrelsen kunde finna måste man emellertid
alltid räkna med personella resurser av icke obetydlig omfattning. Behovet
härav var dock givetvis icke enbart kvantitativt. Styrelsen ville i stället
understryka den kvalitativa sidan av bevakningsproblemet. Utbildnings¬
frågan hade tidigare försummats, men under de senaste åren hade, huvud-
in
sakligen i styrelsens egen regi, en metodiskt planerad utbildningsverksamhet
kommit till stånd. Personalutbildningsberedningen hade numera framlagt
förslag angående gemensam utbildning för vissa personalkategorier inom
kriminalvården, ungdomsvården och nykterhets vården. Förslaget hade i
princip godtagits av statsmakterna, och styrelsen hade erhållit väsentligt
vidgade resurser för att kunna börja utbyggnaden av sin del av utbildningen.
— Den tidigare oroväckande stegringen i rymningsfrekvensen hade numera
brutits. Den fallande tendensen gjorde sig särskilt märkbar inom inter-
neringsräjongen, som inrymde det ojämförligt största antalet av sådana
personer som betraktades som farliga för annans person eller egendom.
X mitt beslut i ärendet anförde jag i nu förevarande del att det av krimi¬
nalvårdsstyrelsens yttrande framgick att styrelsen angripit det mycket
svåra problemet beträffande åtgärder för att höja säkerheten vid de slutna
anstalterna på ett respektingivande sätt samt att det var att hoppas att
åtgärderna även i praktiken skulle visa sig medföra den eftersträvade
minskningen av rymningarna.
Ett ärende gäller bl. a. delgivning av dom i brottmål med den som är
intagen i fångvårdsanstalt. Förhållandena var här följande.
B., som undergick straff i fångvårdsanstalten å Långholmen, var åtalad
för nya brott. Huvudförhandling i målet ägde rum den 18 mars 1966 och
dom meddelades genom att den 21 mars klockan 11 hållas tillgänglig å
rättens kansli (i Stockholm). Av förbiseende expedierades avskrift av domen
till styresmannen för anstalten först den 22 mars (domsbevis sändes icke)
och inkom till anstalten den 23 mars. Domen delgavs med B. först den
24 mars.
Sedan B. härstädes anfört klagomål rörande delgivandet av domen an¬
fördes från anstaltens sida i avgivna upplysningar bl. a. att B. vid tillfället
hade varit placerad på anstaltens fasta paviljong i anledning av en disci¬
plinförseelse och att vederbörande assistent icke haft tillfälle att gå över dit
samma dag samt att delgivningen därför ägt rum den 24 mars på för¬
middagen.
Vid ärendets avgörande anförde min ställföreträdare, lagman Sandström,
i nu före var ande hänseende följande.
I 17 § kungörelsen med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen
om behandling i fångvårdsanstalt stadgas att, när dom angående den som
är häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt inkommit till styresmannen
eller föreståndaren för häktet, denne skall genast bevisligen giva den dömde
del därav samt att vad nu sagts även gäller domsbevis, om sådant översänts.
Oaktat i förevarande fall ett dröjsmål såsom det förelupna med domens
delgivande icke kunnat inverka på straffverkställighetstiden, hade B. givet¬
vis ett befogat intresse av att omedelbart få del av domen, bl. a. för att
kunna taga ställning till huruvida han skulle fullfölja talan mot domen eller
112
icke. Med hänsyn härtill och till att avskrift av domen rätteligen borde ha
inkommit till anstalten icke senare än den 22 mars borde delgivning med B.
ha skett samma dag som domsavskriften inkom till anstalten, den 23 mars.
Vad som anförts från anstaltens sida som förklaring till att delgivningen
ägde rum först den 24 mars — att vederbörande assistent den 23 mars icke
hade tillfälle att uppsöka B. på anstaltens fasta paviljong — kan icke god¬
tagas som giltig ursäkt. Jag finner alltså att vederbörande befattningsha¬
vare vid anstalten genom dröjsmålet med delgivandet av domen förfarit
felaktigt.
I ett ärende förekom till bedömande fråga huruvida befattningshavare,
som utfärdar förpassningsorder (för häktad), äger helt överlämna till trans¬
portföraren att bedöma om fängsel bör användas under transporten. Om¬
ständigheterna var här följande.
I., som var såsom häktad intagen i en fångvårdsanstalt, skulle transpor¬
teras till en fångvårdsanstalt i en annan stad. I förpassningsordern, som ut¬
färdades av S. i egenskap av tjänstgörande styresman, angavs att I. under
transporten skulle i mån av behov vara fängslad med handbojor. I. blev,
då han hämtades till transporten av vaktkonstaplarna R. och Å. i egenskap
av transportförare, belagd med fängsel.
Sedan I. härstädes anfört klagomål över att fängsel kommit till använd¬
ning, inhämtades upplysningar i saken. S. uppgav därvid att förpassnings-
ordem formulerats på det sätt som var brukligt, att angivandet att fängsel
skulle anbringas i mån av behov innebar att transportförarna gavs befogen¬
het att avgöra när fängsel skulle anbringas samt att S. icke haft någon
speciell kännedom om I. och därför icke funnit anledning att giva särskilda
förhållningsorder. R. och Å. framhöll att de, då de varit på väg till att
hämta I., diskuterat om fängsel skulle anbringas, att A., som tjänstgjorde
vid anstaltens psykiatriska avdelning och väl kände till I., då förklarat att
han i handlingarna rörande denne funnit en anteckning av tjänstgörande
överläkaren vid psykiatriska avdelningen om att vid transport av I. fängsel
borde användas samt att, sedan de påträffat I. och denne omedelbart sagt
att han icke tänkte följa med frivilligt, Å. tillsagt honom att han skulle följa
med och att han skulle vara fängslad.
Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sandström följande.
Enligt 2 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. må
häktad beläggas med fängsel om det prövas erforderligt för att förekomma
flykt eller eljest är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet.
Med hänsyn till vad som blivit upplyst i ärendet anser jag att I. saknar
fog för sina klagomål över att fängsel kom till användning vid transporten.
Beslutet om användande av fängsel, vilket fattades av R. och Å., grun¬
dades — åtminstone främst — på vad handlingarna innehöll om I. och på
Å:s tidigare kännedom om honom. Vid utfärdandet av förpassningsordern
113
ålåg det emellertid S. att på grundval av tillgängliga upplysningar bedöma
huruvida fängsel borde användas. Därvid hade det med hänsyn till vad som
var känt om I. varit naturligt att förordna att fängsel skulle komma till
användning. Då S. — såsom han uppgivit — saknade närmare kännedom
om I. hade det ålegat honom att skaffa sig sådan kännedom, främst genom
att granska handlingarna rörande I. S:s beslut kom i realiteten att innebära
att han överlämnade till vaktkonstaplarna att avgöra även om I:s tidigare
förhållanden motiverade fängsel. Jag finner emellertid saken utöver detta
påpekande icke föranleda någon åtgärd från min sida.
Det kan här, såvitt avser transport av den som undergår påföljd i fång-
vårdsanstalt, hänvisas till 73 § andra stycket behandlingslagen samt de
före 1965 gällande föreskrifterna i 81 § andra stycket verkställighetslagen
och den då gällande lydelsen av 84 § i kriminalvårdsstyrelsens s. k. vård-
cirkulär (nr 5/1962).
I ett genom klagomål av B. härstädes anhängiggjort ärende framkom
bl. a. följande.
B. förklarades den 19 oktober 1965 häktad och införpassades samma dag
till häktesavdelningen vid en fångvårdsanstalt. Den 21 oktober rekvirerades
hos kriminalvårdsstyrelsen akten rörande B. Sedan akten med ett däri
förvarat exemplar av beslut om förvandling av böter inkommit till häktet
den 23 oktober, började B. samma dag undergå förvandlingsstraffet. Genom
skrivelse den 28 oktober underrättade häktesföreståndaren domstolen i
häktningsmålet om straffverkställigheten. Först i samband med delgivning
den 3 november av rådhusrättens beslut att B. icke längre skulle vara häktad
i målet underrättades denne om att han undergick straff. Den 4 november
hade förvandlingsbeslutet ännu icke insänts till kriminalvårdsstyrelsen för
att s. k. strafftidsresolution skulle meddelas.
De här anmärkta förhållandena gav min ställföreträdare, lagman Sand¬
ström, anledning att vid ärendets avgörande framhålla bl. a. följande. Vis¬
serligen torde direkt föreskrift icke finnas om skyldighet att i ett fall som
det före varande underrätta den intagne om att han börjat undergå straff
(jfr 30 § kungörelsen med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen
om behandling i fångvårdsanstalt). Det ligger emellertid i sakens natur att
sådan underrättelse skall givas och häktets föreståndare har också i efter¬
hand förklarat att B. bort underrättas om verkställigheten. Enligt kriminal¬
vårdsstyrelsens rundskrivelse nr 25/1961 (se även nr 83/1965) skall i fall
som det förevarande akt rekvisition hos styrelsen beträffande den häktade
ske omgående. Jämlikt samma rundskrivelse bör underrättelse om att häktad
börjat undergå honom i annat mål ådömt straff sändas till domstolen i
häktningsmålet utan dröjsmål. För att kriminalvårdsstyrelsen skulle fast¬
ställa dagen för strafftidens slut, vilket enligt 17 § lagen om behandling i
fångvårdsanstalt skall göras så snart ske kan, borde förvandlingsbeslutet så
114
fort som möjligt ha insänts till styrelsen (se styrelsens tidskrift Kriminal¬
vården nr 6/1964 sid. 8 andra spalten sista stycket).
I ett ärende anförde R., som var intagen i en fångvårdsanstalt, klagomål
över kvitterandet av till intagna adresserade avier om värdepostförsändel-
ser och gjorde gällande att sådana försändelser, t. ex. rekommenderade brev
och postanvisningar, utkvitterades av anstaltens personal och att den in¬
tagne sålunda icke fick kvittera avierna.
Från fångvårds anstaltens sida anfördes i avgivna upplysningar att avier
om rekommenderade och assurerade försändelser alltid kvitterades av den
intagne, medan däremot postanvisningar och utbetalningskort från post¬
girokonto kvitterades av inspektören för vederbörande avdelning. Anled¬
ningen härtill var att, om avierna skulle sändas omkring för kvittering, risk
ansågs föreligga för att de kom på avvägar och att, medan vid förlust av
avi om rekommenderad eller assurerad försändelse dubblett kom från post¬
verket, så icke var förhållandet beträffande postanvisning och utbetalnings¬
kort samt att fråga var om en stor anstalt med täta förflyttningar mellan
avdelningarna.
Från poststyrelsen inhämtades att styresman för fångvårdsanstalt av
postverket ansågs berättigad utkvittera försändelser, däribland postan¬
visnings- och postgiromedel, till i sådan anstalt intagen samt att detta
ansågs följa av 96 § 6. allmänna poststadgan jämförd med 34 § lagen om
behandling i fångvårdsanstalt (tidigare 34 § lagen om verkställighet av fri¬
hetsstraff m. m.).
Kriminalvårdsstyrelsen anförde i avgivet yttrande bl. a. att styrelsen
närmast var benägen att anse att befattningshavare vid fångvårdsanstalt
icke hade behörighet att företräda den intagne som adressat samt att sty¬
relsen, som främst hade att taga ställning till huruvida det påtalade för¬
faringssättet stod i överensstämmelse med de föreskrifter som reglerade
sättet för redovisning inom anstalten av intagnas värdeförsändelser, ansåg
att värdeförsändelse till intagen borde kvitteras av denne.
Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.
I 96 § allmänna poststadgan stadgas om utlämnande av värdeförsändelser
och vissa andra försändelser, däribland postanvisnings- och postgiromedel.
I bestämmelsen gives under punkt 1. den allmänna föreskriften att sådan
försändelse utlämnas endast mot kvitto av adressaten eller dennes behörigen
befullmäktigade ombud. Härefter gives särbestämmelser och undantag för
vissa fall. Under punkt 6. stadgas sålunda att om utkvittering av värdeför¬
sändelse etc. till person, som är intagen på fångvårdsanstalt, sinnessjukhus,
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller epidemisjukhus, gäller vad
därom särskilt är stadgat.
Beträffande i fångvårdsanstalt intagen person finnes emellertid icke någon
uttrycklig bestämmelse rörande utkvitterande av till intagen ankommande
115
försändelser (jfr 27 § stadgan för allmänna vårdanstalter för alkoholmiss¬
brukare, enligt vilket lagrum föreståndaren äger övervaka den intagnes
brevväxling och för detta ändamål må bl. a. utkvittera samt öppna och taga
del av ankommande försändelse). I 34 § behandlingslagen stadgas däremot
att intagen icke må utan tillstånd avsända eller mottaga brev eller annat
skriftligt meddelande. Detta stadgande, som såvitt avser ankommande
post främst har till syfte att förebygga att innehållet i försändelser, vilka
är olämpliga med hänsyn till behandlingen av den intagne, delgives denne,
kan emellertid enligt min mening icke grunda rätt för befattningshavare vid
fångvårdsanstalt att kvittera till intagen adresserad försändelse, i synner¬
het icke postanvisnings- och postgiromedel.
På grund härav och då icke heller i övrigt finnes någon föreskrift, som
innefattar befogenhet för styresman eller annan befattningshavare vid fång¬
vårdsanstalt att kvittera till intagen adresserad värdepostförsändelse, finner
jag — i likhet med kriminalvårdsstyrelsen — att sådan försändelse bör
kvitteras av den intagne.
Av utredningen i ärendet framgår att de å anstalten intagna själva fått
kvittera rekommenderade och assurerade försändelser. I denna del saknar
därför R:s klagomål fog. Postanvisningar och utbetalningskort från postgiro¬
konto har däremot kvitterats av befattningshavare vid anstalten. Detta
har, såsom framgår av det tidigare anförda, enligt min mening icke varit
riktigt men kan, bl. a. med hänsyn till att visst fog funnits för att förfarandet
skulle vara riktigt, icke läggas någon befattningshavare till last såsom
tjänstefel.
Då alltså såvitt avser å fångvårdsanstalt intagen sådana bestämmelser,
som avses i 96 § 6. allmänna poststadgan, saknas, bör beträffande till sådan
person adresserad värdeförsändelse in. m. tillämpas huvudregeln i 96 §;
försändelsen bör alltså utlämnas endast mot kvitto av den intagne eller
dennes ombud. Att så icke skett i fråga om i anstalten intagna kan dock,
med hänsyn till vad som i ärendet blivit upplyst om anledningen därtill,
givetvis icke läggas någon befattningshavare vid postverket till last såsom
tjänstefel. Jag ämnar emellertid för kännedom tillställa poststyrelsen ett
exemplar av detta beslut.
116
C. Framställning och utlåtande till Konungen
1. Finsk medborgare tillhöriga lösören, som omhändertagits av po¬
lisen, har genom olämplig förvaring förstörts. Framställning om
ersättning av allmänna medel härför
I en den 27 september 1966 till Konungen avlåten skrivelse anförde jag
följande.
I eu den 20 december 1965 hit inkommen skrift anförde finske med¬
borgaren J. K. klagomål över att polisen i Vänersborg frånhänt honom klä¬
despersedlar till ett värde, som han beräknade till omkring 600 kronor.
Efter remiss inkom polismästaren i Vänersborg Oskar Hultman med
upplysningar av följande innehåll: J. K. och några andra personer greps den
12 mars 1965 såsom misstänkta för grova brott. Såsom anhållen och senare
häktad förvarades J. K. i arrest hos polisen i Vänersborg under tiden den 12
mars—den 9 april 1965. Han ådömdes sedermera frihetsstraff jämte förvis¬
ning ur riket. — Under utredningen omhändertogs vissa persedlar till¬
hörande J. K. av polisen och transporterades till polisstationen i Väners¬
borg. På grund av bristande registrering av godset i samband med omhän¬
dertagandet fick det omhändertagna kvarligga på polisstationen och över¬
lämnades icke till J. K., då denne överfördes till fångvårdsanstalt. Då J. K.
sedermera gjorde anspråk på persedlarna visade sig en de! av dessa vara
mögelskadade och värdelösa, varför de kastades. Utredningen gav icke vid
handen, att någon polisman kunde göras ansvarig för den bristande re¬
gistreringen och redovisningen av godset. Att felaktigt förfarande förelåg
kunde dock ej bestridas. För att inskärpa vikten av att noga iakttaga gäl¬
lande bestämmelser vid beslag m. m. hade Hultman utfärdat särskild polis¬
chef sorder med föreskrifter härutinnan. Han hoppades därför att sådana
fel som begåtts i samband med förvaringen av J. K:s tillhörigheter ej skulle
behöva upprepas.
I ärendet är upplyst, att Hultman efter utredning rörande värdet av det
förkomna godset hos rikspolisstyrelsen hemställt om besked huruvida sty¬
relsen ville ställa ett belopp av 535 kronor 35 öre till förfogande för utbetal¬
ning till J. K. Rikspolisstyrelsen har emellertid ej erhållit bemyndigande att
besluta i ersättningsärendet.
Den förebragta utredningen ger vid handen, att vissa J. K. tillhöriga lös¬
ören omhändertagits av polisen och därefter genom olämplig förvaring blivit
förstörda. Trots grundlig utredning har icke kunnat fastställas, vem som är
117
ansvarig för att godset icke registrerats och vidarebefordrats i samband
med att J. K. transporterades från polisstationen.
Någon möjlighet att genom rättegång utfå ersättning för den lidna för¬
lusten torde icke föreligga för J. K. Enligt min mening skulle det emellertid
vara otillfredsställande om gottgörelse ej tillerkändes J. K. Eftersom han
var berövad friheten saknade han ju möjlighet att själv bevaka sina in¬
tressen.
Till frågan om ersättningens storlek har jag icke ansett mig behöva taga
ställning.
Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag — med
överlämnade av handlingarna i ärendet — för Eders Kungl. Maj:t framlägga
ovan berörda förhållanden för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.
2. Utlåtande över 1963 års JO-utrednings betänkande
Genom remiss den 3 december 1965 beredde Kungl. Maj:t mig tillfälle att
avgiva utlåtande över det av 1963 års JO-utredning avgivna betänkandet
»Riksdagens justitieombudsmän» (SOU 1965:64). Med anledning härav
anförde jag i utlåtande till Kungl. Maj:t i huvudsak följande.
1957 års reform av ombudsmannainstitutionen innebar en utvidgning av
verksamhetsområdet. Reformen syftade också till en vidgad och intensi¬
fierad tillsyn över förvaltningen främst genom inspektion i ökad omfattning.
Såsom utredningen uttalat har arbetsvolymen efter reformens genomfö¬
rande särskilt under senare år vuxit i en omfattning som man icke kunnat
förutse. Klagomålen ha de tre senaste åren varit något över 1 200 om året
eller i det närmaste 2% gånger så många som vid mitt tillträde för 10 år
sedan. Samtidigt som klagomålen tilltagit i antal har de tenderat att öka i
vidlyftighet och svårighetsgrad, något som främst gäller förvaltningsären¬
dena. Jag delar utredningens uppfattning att det saknas fog för antagande
att klagomålens antal skall minska. — Initiativärendenas antal har, trots
att utrymmet för inspektioner till följd av mängden av klagomål starkt be¬
gränsats, under vart och ett av de båda senaste åren uppgått till 190. —
Hela antalet nya ärenden, som år 1964 steg till över 1 400, var under fjol¬
året 1 412. År 1965 avgjordes tillsammans 1 552 ärenden. Detta har för
min ställföreträdare och mig inneburit en arbetsinsats som både vad intensi¬
tet och tid beträffar icke är möjlig annat än under begränsad tid. Antalet
vid senaste årsskiftet balanserade ärenden utgjorde 307.
Det är därför, såsom jag i tidigare sammanhang framhållit, oundgängli¬
gen nödvändigt att åtgärder nu skyndsamt vidtagas för att den ständiga
ökningen av arbetsbördan skall kunna bemästras och den alltjämt betydan¬
11S
de arbetsbalansen skall kunna nedbringas. Ett snabbt avgörande av klago-
ärenden är av vikt icke blott för den klagande utan även för den befatt¬
ningshavare mot vilken klagomålen riktat sig. Med nuvarande arbetsbörda
kan behovet av ett snabbt avgörande icke tillgodoses i erforderlig utsträck¬
ning.
Frågan på vilket sätt detta skall ske och hur man skall skapa sådan orga¬
nisation och sådana verksamhetsformer att ämbetet utan ändring av dess
allmänna karaktär kan fullgöra sin uppgift att — på sätt. 1809 års riksdag
förutsatte — vara en effektiv väktare av medborgarnas allmänna och in¬
dividuella rättigheter är en fråga om vilken man givetvis kan ha olika upp¬
fattningar. Betänkandet belyser enligt min mening på ett förtjänstfullt sätt
alla de problem som härvid är av betydelse.
Jag har tidigare utgått från att förevarande spörsmål borde lösas i enlig¬
het med de riktlinjer, som av utredningen angivits i betänkandet. Detta har
jag även framhållit inför utredningen. Utvecklingen under de senaste åren
med avseende å arbetsbördan och insikten om behovet av en vidgad in¬
spektionsverksamhet med avseende å förvaltningen har dock numera lett
mig till den uppfattningen att en något mera genomgripande reform än den
av utredningen föreslagna är nödvändig för att ombudsmansinstitutionen
skall kunna på behörigt sätt fylla sin uppgift utan att betungas av en per¬
manent arbetskris.
Beträffande inriktningen och omfattningen av ombudsmännens verksam¬
het får jag anföra följande.
Såsom utredningen påpekat bestämmes verksamhetens inriktning i första
hand av vilka frågor och ämnesområden som kommer under ombudsmän¬
nens bedömande genom de inkomna klagomålen. Själva kan ombuds¬
männen påverka inriktningen huvudsakligen endast genom sina inspek¬
tioner.
Såsom jag vid skilda tillfällen framhållit delar jag utredningens uppfatt¬
ning att inspektionsverksamheten rörande den statliga förvaltningen bör
ges en väsentligt större omfattning än tidigare. Det kan enligt min mening
icke råda någon tvekan om behovet av en sådan utvidgning av inspektions¬
verksamheten. Genom inspektioner får nämligen JO i en helt annan ut¬
sträckning än som kan ske i samband med prövning av klagomål kännedom
om olämplig praxis vid handläggningen av förvaltningsärenden. På sätt
framgår av ämbetsberättelserna från senare tid har JO på grundval av iakt¬
tagelser vid inspektioner kunnat i betydande mån medverka till sådana änd¬
ringar av praxis som varit ägnade att öka medborgarnas rättssäkerhet.
Denna del av JO:s verksamhet har — icke minst i betraktande av avsak¬
naden av generella lagbestämmelser om förvaltningsförfarandet — för mig
alltid framstått såsom den viktigaste. Jag vill därför kraftigt betona ange¬
lägenheten av att förutsättningar skapas för en utvidgning av inspektions¬
verksamheten.
119
Denna bör icke såsom nu vara begränsad till lokala och regionala civila
statsorgan utan även omfatta centrala statliga verk och myndigheter. På de
centrala verken och övriga centrala myndigheter torde i våra dagar — till
följd av en ständigt fortgående delegering från Kungl. Maj:t — ankomma
en betydande del av den statliga maktutövningen över de enskilda medbor¬
garna, omfattande icke endast handläggning av individuella ärenden utan
Lill viss del även statlig normgivning. Den del av Kungl. Maj:ts maktutöv¬
ning som delegerats till de centrala ämbetsverken är undandragen konstitu¬
tionsutskottets granskning. Då JO hittills saknat resurser för inspektion av
denna växande del av statsförvaltningen, har någon från riksdagen härrö¬
rande rättskontroll över lagars, författningars och instruktioners efterlev¬
nad på området faktiskt icke förekommit i vidare mån än att vissa ären¬
den eller principfrågor genom individuella klagomål kommit under JO:s
prövning. Härav har för JO endast följt en mycket begränsad insyn. Nå¬
got bärande skäl för att inspektionerna icke skulle omfatta även detta för
de enskilda medborgarnas rättigheter ytterst väsentliga förvaltningsområde
föreligger enligt min mening icke. Inspektionerna av de centrala myndighe¬
terna bör, såsom utredningen framhållit, övervägande avse myndigheter¬
nas praxis i principiella frågor samt handhavandet av normgivningsmakten.
Målet för inspektionsverksamheten behöver därför icke vara en lika regel¬
bundet återkommande kontroll, som den man eftersträvar beträffande verk¬
samheten vid de lägre instanserna.
Utredningen har icke ansett sig böra taga ställning till frågan om det i
§ 113 regeringsformen stadgade åtalsskyddet för taxeringsmän bör upp¬
hävas utan endast förordat en intensifiering av inspektionsverksamheten
i fråga om taxeringsförfarandet. Såsom jag tidigare föreslagit (betänkandet
s. 162) bör enligt min mening taxeringsmän underkastas fullt ämbetsansvar
och bestämmelsen i RF 113 § upphävas. För min del anser jag det vara
alldeles självklart att tillsynen över skatteärenden, vilka rör nästan alla
medborgare, måste stå under JO:s tillsyn. Den som i sin verksamhet bl. a.
fått se exempel på att en person, vilken varit för mångårigt straff intagen
på fångvårdsanstalt, år efter år skönstaxerats för arbetsinkomst kan icke
hysa annan uppfattning än att en utvidgad tillsyn av taxeringsväsendet är
nödvändig. Fn sådan utvidgad tillsyn skulle självfallet innebära ett avse¬
värt arbets tillskott och medföra att det utöver den av utredningen föreslag¬
na byråchefstjänsten kunde komma att krävas ytterligare någon på skatte-
juridikens område erfaren och sakkunnig jurist. Även om den begränsning i
tillsynen över taxeringsväsendet, som nu följer av § 113 RF, kommer att
kvarstå, innebär den av utredningen föreslagna intensifieringen av inspek¬
tionsverksamheten i fråga om skattemyndigheterna otvivelaktigt en ökad
arbetsmängd för ombudsmannen.
Beträffande kommunalförvaltningen delar jag utredningens uppfattning
att någon utvidgning av inspektionsverksamheten icke är erforderlig i fråga
120
om den oreglerade förvaltningen men att inspektionerna bör intensifieras
i vad avser frihetsberövande åtgärder och sådana delar av den specialregle-
rade förvaltningen, i vilka de enskildas rättsskyddsintresse är särskilt fram¬
trädande. Enligt min mening föreligger ett påtagligt behov av en mera in¬
gående tillsyn av kommunalförvaltningen än den som hittills skett. Denna
tillsyn måste givetvis även i fortsättningen liksom nu ske under beaktande
av denna förvaltnings särart, särskilt det förhållandet att den utövas efter
frivilligt åtagande av lekmän, vilka ej kunna äga samma administrativa
skicklighet och författningskunskap som anställda tjänstemän. JO-ämbetets
tillsynsverksamhet har ju icke längre till syfte att tillse att alla förekom¬
mande fel beivras utan är helt inriktad på att verka för att handläggningen
av förekommande ärenden sker på ett ur rättssäkerhetssynpunkt godtag¬
bart sätt. Med denna inriktning av tillsynen utgör den kommunala förvalt¬
ningens särart icke något hinder för en utvidgad tillsyn.
Även om en väsentlig utvidgning av tillsynen över den kommunala för¬
valtningen anses böra ske, bör detta dock icke leda till inrättande av ett
särskilt kommunalombudsmansämbete. En sådan uppdelning av tillsynen
över förvaltningen på två olika ämbeten skulle försvåra tillsynen och mot¬
verka syftet med den nuvarande inriktningen av tillsynen samt inger där¬
för starka betänkligheter. Då principerna för förfarandet är desamma för
såväl statliga som kommunala myndigheter, skulle en sådan uppdelning mot¬
verka en tillsyn som har till syfte att verka för en enhetlig tillämpning av
principerna för förvaltningsförfarandet. Härtill kommer att den statliga
och den kommunala förvaltningen i stor utsträckning har sådant samband,
att en uppdelning framstår såsom praktiskt ogenomförbar. Ett belysande
exempel på nämnda samband är länsstyrelsernas överprövning av bygg¬
nadsnämndernas verksamhet. Klagomål över ett byggnadsärende riktar sig
ofta mot båda dessa myndigheter. Skulle i ett sådant fall byggnadsnämn¬
dens handläggning prövas av den kommunala ombudsmannen och läns¬
styrelsens handläggning av justitieombudsmannen? Eller skulle båda om¬
budsmännen tilläggas befogenhet att pröva såväl den kommunala som den
statliga myndighetens åtgöranden? Ett annat exempel gäller administrativa
frihetsberövanden, där kontinuerlig och effektiv kontroll är nödvändig. Det
är alltså min bestämda uppfattning att det icke går att uppdela tillsynen
över förvaltningen mellan en ombudsman för den kommunala och en om¬
budsman för den statliga förvaltningen. Enligt min mening måste hela den
offentliga förvaltningen i alla avseenden vara underkastad tillsyn av samma
organ.
Jag delar utredningens uppfattning att inspektionsverksamheten i fråga
om domstolsväsendet, åklagar- och polisväsendet samt kriminalvården och
lantmäteriväsendet bör ha ungefär samma omfattning som nu. Vad gäller
försvar sväsendet har jag ingen invändning mot den föreslagna inriktningen
av inspektionsverksamheten.
121
Med anledning av utredningens förslag att ombudsmannen för civilför¬
valtningen åt inspektioner bör anslå omkring åtta veckor om året vill jag
framhålla, att omfattningen av inspektionsverksamheten icke kan mätas i
det antal dagar eller veckor, som vederbörande ombudsman besöker olika
myndigheter. JO:s inspektioner äro numera upplagda så att denne dels till¬
sammans med ett betydligt större antal medhjälpare än tidigare besöker
myndigheterna och under relativt kort tid genomgår diarier, registratur, vis¬
sa akter in. m., dels ock i samband med besöket inlånar ett antal stickprovs-
vis uttagna ärenden, som därefter granskas å JO-expeditionen. De på detta
sätt bedrivna inspektionerna är därför avsevärt mera omfattande än de ti¬
digare, även om den tid som åtgår för besöket hos vederbörande myndighet
är relativt kort.
Frågan om åtgärder för att minska JO:s arbete med 'prövningen av klago¬
mål har av mig tidigare vid skilda tillfällen berörts (Sv.J.T. 1960 s. Ilo, äm-
betsberättelsen 1962 s. 473 och 1965 s. 208 o.f.). För närvarande tages JO:s
arbetstid i stor utsträckning i anspråk för att pröva mot underordnade
myndigheter riktade klagomål, som äro av den beskaffenheten att de lämp¬
ligen kunna och böra i första hand utredas och prövas av vederbörande
högre myndighet. JO äger icke befogenhet att i anledning av klagomål från
person, som är intagen å mentalsjukhus, förordna om utskrivning. JO äger
icke heller befogenhet att anmoda åklagare, mot vilken klagomål anförts
för underlåtenhet att utreda och åtala brott som begåtts av enskild, att
väcka åtal mot denne. Icke heller kan en fånge, som klagar över att han för¬
vägrats permission, få sitt önskemål härom uppfyllt genom klagomål till JO.
Visserligen kan JO till förmån för klagande rikta framställningar till veder¬
börande myndigheter. Detta kan emellertid ske endast i sådana fall, där det
befogade i klagomålen är uppenbart. Det skulle därför vara till fördel såväl
för klaganden som för JO-ämbetets effektivitet om sådana klagomål kunde
överlämnas till vederbörande överordnade myndighet. Hithörande frågor
avse i stor utsträckning omdömesfrågor, om vilka man kan ha olika me¬
ningar och vilkas avgörande därför endast sällan kan bedömas som felaktigt
och föranleda åtgärd från JO:s sida. Den föreslagna möjligheten för JO att
överlämna klagomål till annan myndighet tillstyrkes därför. Jag har ej
heller någon invändning mot övriga av utredningen föreslagna begräns¬
ningar i ombudsmännens prövningsskyldighet. Jag vill dock understryka
att begränsningarna, särskilt möjligheten att avvisa klagomål under åbe¬
ropande av klagandens försummelse att anlita befintlig besvärsmöjlighet,
ur principiell synpunkt innebär en begränsning av den rätt att få klagomål
mot myndighet undersökta och prövade, som hittills tillkommit envar med¬
borgare och som bör gälla i ett demokratiskt samhälle. Jag utgår därför från
att dessa begränsningar av klagorätten bör tillämpas mycket restriktivt.
JO bör därför med stöd av dessa bestämmelser undandraga sig prövning ax¬
klagomål endast i sådana fall, då han har anledning tro att klagomålen äro
122
obefogade eller, såsom ej sällan är fallet, avse bagatellartade förhållanden
eller då lång tid förflutit från det det påstådda felet begicks. Det kan t. ex.
icke vara rimligt att en klagande, som ej överklagat beslut av länsstyrelse
att på grundval av en rattfylleridom återkalla klagandens körkort, skall 4%
år efter återkallelsen kunna få beslutet prövat av JO och JO alltså skall
vara tvungen att rekvirera handlingarna och granska desamma. Det synes
mig vara för medborgarna väsentligt viktigare att JO ägnar sin tid och sin
kraft åt att verka för en ur rättssäkerhetssynpunkt ändamålsenlig och trygg
praxis.
Även med eu restriktiv tillämpning av de av utredningen förordade be¬
gränsningarna av JO:s skyldighet att pröva inkomna klagomål, torde be¬
gränsningarna tillsammantagna medföra en icke oväsentlig arbetslättnad
för JO. Hur stor arbetslättnaden blir är naturligtvis svårt att bedöma. Det
är emellertid uppenbart att denna minskning av arbetsbördan icke kan
uppväga den ökning av arbetsbördan, som kommer att ske om den enligt
min mening ytterst betydelsefulla inspektionsverksamheten med avseende
å statliga myndigheter skall bedrivas i den omfattning, som utredningen
föreslagit och jag förordat. Skall såsom här förordats tillsynen över skatte¬
väsendet och över de kommunala myndigheterna intensifieras, måste nog
det sammanlagda resultatet bli en icke oväsentlig ökning av den tillsyns¬
verksamhet som nu ankommer på JO.
Beträffande nuvarande MO:s tillsynsområde skulle kontrollen av försva¬
rets ekonomiska förvaltning och granskningen av arrestantkort bortfalla.
Härjämte skulle en viss reducering av inspektionen av lokala och regionala
organ inom försvarsväsendet äga rum. Å andra sidan har utredningen fun¬
nit det angeläget att inspektionen av försvarets centrala myndigheter inten¬
sifierades. Som helhet måste dock de föreslagna förändringarna medföra
en påtaglig minskning av den tillsynsverksamhet som nu ankommer på MO.
Vad det sammanlagda resultatet för JO- och MO-ämbetena blir av de
här förordade förändringarna är knappast möjligt att med säkerhet uttala
sig om, i all synnerhet som det för mig är svårt att bedöma verkningarna av
de föreslagna förändringarna av tillsynsverksamheten inom MO:s nuvaran¬
de område. Det synes mig dock föga troligt att de föreslagna åtgärderna
skola kunna tillsammantagna medföra någon mera avsevärd minskning av
arbetsmängden för de båda ämbetena, För närvarande tjänstgör årligen
de båda ställföreträdarna enligt 24 § andra stycket gällande instruktion un¬
der sammanlagt omkring ett år. Härtill kommer deras tjänstgöring under
ombudsmännens semestrar och andra ledigheter. I realiteten tjänstgöra allt¬
så för närvarande drygt tre ombudsmän hela året. Vidare måste beaktas
den betydande övertidstjänstgöring inom JO-ämbetet som varit nödvändig
för att förekomma olyckliga följder av arbetsbelastningen. Vad sålunda an¬
förts leder otvivelaktigt till den slutsatsen, att utredningens ståndpunkt
att två ombudsmän, med hjälp av var sin ställföreträdare, vars tjänstgö¬
123
ring skulle begränsas till tre månader om året, skola kunna medhinna de
föreslagna arbetsuppgifterna är alltför optimistisk. I varje fall innefattar ut¬
redningens förslag till lösning en betydande risk för att organisationsfrågan
redan efter ett par år måste upptagas till omprövning. Det synes mig ock
nödvändigt att frågan löses på sådant sätt att JO-ämbetet bringas ut ur
den permanenta arbetskris, vari ämbetet så länge befunnit sig.
Med en realistisk inställning har man enligt min bestämda uppfattning
att välja mellan två vägar, antingen att söka förverkliga den av utred¬
ningen förordade inriktningen av verksamheten genom att ha mera än två
ombudsmän eller ock att med bibehållande av nuvarande antal ombuds¬
män på annat effektivt sätt begränsa deras uppgifter. Det förra alternativet
säges försvaga det personliga moment, som ansetts så värdefullt att det i
det längsta bör bevaras. Det senare alternativet skulle medföra att den en¬
skildes möjligheter att få klagomål prövade måste ytterligare och avsevärt
beskäras. Jag har svårt att föreställa mig hur sistnämnda begränsning skall
kunna genomföras utan att medföra en radikal förändring av ämbetenas
hittillsvarande karaktär att utgöra instanser till vilka var och en utan kost¬
nadskrävande hjälp kan vända sig för att erhålla rättsskydd mot felaktiga
myndighetsbeslut.
Tidigare förslag om utökning av antalet ombudsmän ha avböjts med hän¬
syn till det personliga momentets betydelse. Enligt ett av riksdagen år 1956
godkänt utskottsuttalande borde man icke avstå från det personliga mo¬
mentet, med mindre en utökning visade sig oundgängligen nödvändig. Se¬
dan nämnda år har emellertid JO-ämbetets arbetsmängd som förut sagts
mer än fördubblats, något som i praktiken medfört att ställföreträdaren
måst tjänstgöra i sådan utsträckning att ämbetet de facto varit dubblerat.
Då — såsom jag tidigare framhållit — någon minskning av arbetsvolymen
icke är att förvänta, och någon väsentligt större ökning av avverknings-
kapaciteten icke torde vara möjlig med ytterligare hjälp för beredning av
ärendena anser jag för min del att man uppnått gränsen för två ombuds¬
mäns prestationsförmåga eller med andra ord att man nu kommit till det
stadium, då det är ”oundgängligen nödvändigt” med en utökning av antalet
ombudsmän.
Inför valet att ytterligare begränsa ombudsmännens uppgifter eller att
utöka antalet ombudsmän förordar jag utan tvekan det senare alternativet.
En utökning till tre ombudsmän skulle snarast innefatta ett lagfästande av
nu rådande förhållanden och skulle inte i mera märklig mån försvaga det
personliga momentet i ämbetsutövningen. Betydelsen av det personliga
momentet bör inte överskattas. För de flesta klagande torde nämligen frå¬
gan vilken person som beslutar i deras ärenden — av erfarenheterna av nu¬
varande ordning att döma — vara av mindre vikt än att avgörandet träf¬
fas av en person som står fri gentemot myndigheterna och som personligen
prövar och avgör varje enskilt ärende.
124
För att arbetet skall kunna löpa effektivt och smidigt bör enligt min upp¬
fattning några preciserade gränser mellan de tre ombudsmännens verksam¬
hetsområden icke angivas i instruktionen. Lämpligare synes mig vara att
verksamheten sammanhålles inom ett ämbete, där ärendena fördelas mellan
ombudsmännen efter överenskommelse dem emellan med hänsyn bl. a. till
vars och ens särskilda sakkunskap. Genom en sådan organisation skulle
många svåra och onyttiga gränsdragningsproblem undvikas. Den kategori
av ärenden, som naturligast låter sig särskilja, är de militära. Inom JO-äm-
betet är det ej sällan svårt att avgöra huruvida ett ärende skall beredas å
domstolsavdelningen eller å förvaltningsavdelningen. Det förekommer ofta
att ärenden från båda avdelningarna ha sådant inbördes samband att de
föredragas och avgöras samtidigt. Det är icke heller ovanligt att en kla¬
gande påtalar förhållande, som innebär klagomål mot t. ex. såväl allmän
domstol som förvaltningsmyndighet. Klagomål rörande utbekommande av
allmänna handlingar kunna rikta sig mot myndigheter inom alla områ¬
den, och ombudsmännens ställningstaganden är här av synnerlig betydelse
för enhetlighet i rättstillämpningen. Det är på grund härav och med hänsyn
till arbetseffektiviteten mest ändamålsenligt att dylika ärenden avgörs
av samma ombudsman. I fråga om inspektionsverksamheten är det själv¬
klart att en uppdelning icke är praktiskt lämplig. Det händer icke sällan att
vid inspektion av en domstol upptäcks fel eller försummelse från en förvalt¬
ningsmyndighets sida eller att vid inspektion av en förvaltningsmyndighet
uppmärksammas fel eller försummelse från någon domstols sida. Det är
också mest rationellt att myndigheter av skilda slag kan bli föremål för
inspektion vid ett och samma tillfälle. Nackdelarna av den föreslagna tu¬
delningen av tillsynen över polisväsendet och av gränsdragningen mellan
lantmäteriväsendet och byggnadsnämndernas verksamhet synes mig påtag¬
liga.
I händelse av oenighet mellan ombudsmännen rörande fördelningen av
arbetsbördan bör majoritetens mening gälla. En annan möjlighet är att den
äldste ombudsmannen får bestämma i ett dylikt fall. Det kan även ifråga¬
sättas om icke den äldste borde äga bestämma vilka områden han vill ägna
sig åt. Han kunde då samla sina krafter åt översiktliga och särskilt betydel¬
sefulla frågor. I övrigt skulle varje ombudsman vara verksam på områden,
med vilka han t. ex. på grund av tidigare arbetsinsats blivit särskilt förtro¬
gen, under det att vad som därefter återstode delades upp på lämpligt sätt
så att arbetsbördan blev rimligt fördelad. Enligt min mening behöver man
därmed icke frukta för en snäv och specialinriktad syn på verksamheten,
därtill äro de många' klagomålen alltför mångfasetterade. Och risken för
bristande enhetlighet i uttalanden och åtgärder kan icke bliva påtagligare
med tre ombudsmän, som kan delgiva varandra sina erfarenheter, än med
det nuvarande systemet, där två ställföreträdare avgör ett icke obetydligt
antal ärenden.
125
Om emellertid det personliga momentet skulle tillmätas den betydelsen
att antalet ombudsmän icke anses böra utökas, måste instruktionen tillåta
ett utnyttjande av ställföreträdare i avsevärt större utsträckning än utred¬
ningen tänkt sig. Detta gäller i all synnerhet om den av utredningen föror¬
dade inspektionsverksamheten skall kunna bli verklighet. Med den upp¬
delning av verksamhetsgrenarna mellan olika ombudsmän och med den
korta tjänstgöringstid för ställföreträdare, som föreslås av utredningen,
skulle det vara omöjligt att hinna med den intensifiering av verksamheten,
som förslaget syftar till. Vidare måste de föreslagna begränsningarna av om¬
budsmännens prövningsskyldighet tillämpas så att klagomål lämnas utan
prövning i en så stor omfattning, att det hos mig väcker allvarliga betänk¬
ligheter.
Om den av utredningen förordade lösningen kommer till stånd vill jag
påpeka att det under alla förhållanden är nödvändigt att en uppkommen
balans hos den ene ombudsmannen skall kunna avarbetas av den andre
utan att instruktionsändring först måste avvaktas.
Det krävs åtskilliga år innan en person kan sätta sig in i och få en god¬
tagbar överblick över hela förvaltningen. Det av mig förordade systemet
med tre ombudsmän med en sammanhållande verksamhet framstår därför
även ur denna synpunkt som det bästa. För ombudsmännen kunde det då
troligen räcka med en enda ställföreträdare, som tjänstgjorde under större
delen av året och som därvid skaffade sig den erfarenhet och rutin som
måste finnas hos ombudsmännen för att avverkningskapaciteten skall
kunna hållas tillräckligt hög.
126
D. Anteckningar rörande iakttagelser
vid inspektioner m. m.x
DOMSTOLSVÄSENDET
1. Om dröjsmål med verkställande av förundersökning
Under senare år har jag vid åtskilliga tillfällen haft att utreda klagomål
över dröjsmål med förundersöknings verkställande. Det har därvid ofta
visat sig att beklagligt långa dröjsmål, icke sällan av betydande långvarig¬
het, förekommit. Utredning som verkställts i anledning av klagomålen har
emellertid i allmänhet givit vid handen att dröjsmålen icke berott på fel
eller försummelse från någon befattningshavares sida utan att orsaken till
tidsutdräkten i stället varit rådande arbetssituation och personalläge vid
utredningsavdelningarna. På många håll har antalet anmälda brott varit
så stort, att utredningspersonalen icke förmått att på ett tillfredsställande
sätt bemästra situationen.
Vid inspektioner av polismyndigheter och åklagarmyndigheter har vits¬
ordats att dröjsmål med förundersöknings igångsättande och verkställande
förekom och att viss balans av ärenden förelåg.
Vid inspektion i juni 1965 av myndigheter i ett län framkom att för¬
hållandena vid en polismyndighets utredningsavdelning var högst otill¬
fredsställande. Brottsutredningarna i detta distrikt tog alltför lång tid i
anspråk, och balansen hade kraftigt ökat på senare tid. Det uppgavs att
avdelningen var hårt arbetsbelastad, att personalen, som ansågs vara alltför
ringa, var utsliten och förtvivlad och att man icke kunde hålla tillräckligt
god kvalitet på utredningarna. Vid en av länspolischefen i länet några
månader senare verkställd inspektion av polismyndigheten konstaterades
bl. a. att arbetet vid densamma i olika avseenden bedrivits oriktigt eller
icke tillräckligt rationellt. Vid nytt besök hos polismyndigheten, som en
befattningshavare vid JO-expeditionen på mitt uppdrag företog i maj 1966,
inhämtades att länspolischefens anvisningar rörande arbetets bedrivande
efterkommits så långt det varit möjligt, att utredningarna verkställdes på
kortare tid än tidigare, att arbetsförhållandena numera även i övrigt var
mera tillfredsställande än vid tiden för min inspektion 1965 samt att om
man erhöll viss väntad personalförstärkning till det kommande budgetåret
1 Angående tidigare sammanställningar av iakttagelser vid inspektioner se ämb.ber. 1958 s. 142
o.f., 1960 s. 96 o.f., 1962 s. 124 o.f., 1964 s. 179 o.f. samt 1966 s. 199 oi.
127
— vilket också skedde — man, oaktat antalet anmälda brott alltjämt öka¬
de, bedömde arbetssituationen positivt.
I december 1966 inhämtades under hand uppgifter beträffande tider
för förundersökningens verkställande från några län ävensom från de tre
största städerna i landet. Härvid upplystes på de flesta håll att i följd av
övergångssvårigheter i samband med omorganisationen inom polisväsendet
den 1 januari 1965 balanserna ökat och tiderna för förundersökningars
verkställande förlängts, att emellertid numera en förbättring skett och
balanserna minskat och utredningstiderna nedgått samt att situationen
icke ingav någon större oro. I de största städerna, vilka för övrigt icke på
samma sätt berördes av polisväsendets omorganisation, var dock förhål¬
landena annorlunda. Här förelåg ganska stora balanser, och förundersök¬
ningarna tog i allmänhet förhållandevis lång tid i anspråk.
2. Dröjsmål med sinnesundersökningar i brottmål
I tidigare ämbetsberättelser (1962 sid. 102 ff, 1964 sid. 82 ff och 1966
sid. 201 f) har jag behandlat frågan om dröjsmål med verkställande av sin¬
nesundersökning i brottmål. Därvid har redovisats uppgifter beträffande
bl. a. tiderna för sådana undersökningar. Även under 1966 har härstädes
anförts klagomål över att dröjsmål förekommit vid verkställande av sinnes¬
undersökningar, och jag har med uppmärksamhet följt utvecklingen på om¬
rådet.
Av medicinalstyrelsens månatliga översikter framgår bl. a. att antalet
häktade som väntat på undersökning inom kriminalvården som helhet ut¬
gjort
1962 1/1
|
170,
|
varav
|
111 väntat mer än 6 veckor
|
1963 1/1
|
157,
|
|
88 —
|
1964 1/1
|
208,
|
)?
|
122 —
|
1965 1/1
|
105,
|
55
|
68 —
|
„ 1/7
|
71,
|
55
|
21 —
|
1966 1/1
|
130,
|
55
|
63 —
|
„ 1/7
|
136,
|
55
|
85 —
|
„ 1/12 142,
|
55
|
87 —
|
Av tabellen framgår att under sista halvåret 1964 och första halvåret
1965 skedde en fortgående förbättring samt att läget sedan efter hand åter
försämrats i fråga om antalet väntande undersökningsfall. Från medicinal¬
styrelsen har i december upplysts att den genomsnittliga undersökningstiden
då kunde beräknas till omkring 3% månad. Därvid bör dock beaktas att
vid den rättspsykiatriska kliniken i Stockholm — den största i landet —
128
den genomsnittliga undersökningstiden är betydligt längre. Den kunde
vid nämnda tidpunkt beräknas till nära sex månader, trots att sedvanliga
överflyttningar under 1966 omkring 25 fall — till andra undersöknings-
avdelningar vidtagits för att uppnå bättre balans mellan antalet väntande
fall på de olika avdelningarna. I vissa fall har även denna tid avsevärt
överskridits. Så t. ex. har jag i anledning av uppgifter i dagspressen tagit
del av ett fall, där undersökningstiden för en kvinna, som sedermera
adömdes skyddstillsyn, uppgick till över åtta månader. Av medicinalsty¬
relsens rapport för november framgår att på rättspsykiatriska kliniken i
Stockholm fanns den 1 december 1966 sammanlagt 70 exspektanter, av vilka
en väntat sedan mars, två sedan april, 13 sedan juni och 10 sedan juli
månad.
Läget inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet är således allt¬
jämt otillfredsställande, och beträffande rättspsykiatriska kliniken måste
förhållandet betecknas som ytterst bekymmersamt. Någon varaktig änd¬
ring till det bättre kan inte beräknas komma till stånd förrän de nya rätts¬
psykiatriska klinikerna börjat sin verksamhet. När det kan ske, kan för
närvarande inte överblickas. Enligt inhämtade upplysningar synes dock
klinikerna i Uppsala och Lund kunna tagas i bruk sommaren 1969. Om
uppdrag att projektera erforderliga anläggningar ges i början av 1967 torde
även kliniken i Göteborg kunna vara färdig vid samma tid. Den tomt, på
vilken kliniken i Stockholm skall byggas, blir inte tillgänglig förrän vid
årsskiftet 1969/70. Byggnadstiden torde uppgå till mellan V/2 och två år
och kliniken blir således färdig att tagas i bruk tidigast under senare delen av
1971. Kliniken i Umeå torde inte vara färdig förrän ett par år senare.
Beträffande den psykiatriska avdelningen vid fångvårdsanstalten Hinse-
berg, där häktade kvinnor skall undersökas, har projekteringsuppdrag ännu
ej lämnats. De tekniska förberedelserna är dock gjorda och byggnadstiden
beräknas till 8—10 månader.
I samband med avgörandet av några här anhängiga ärenden rörande
klagomål över dröjsmål med sinnesundersökningar, i vilka ärenden skrift¬
växlingen torde vara avslutad i januari 1967, kommer jag att närmare
behandla förevarande problem, därvid hänsyn även kommer att tagas till
en inom kriminalvårdsstyrelsen pågående utredning rörande frågan om
några förbättringar kan vinnas inom ramen för nuvarande resurser.
3. Om tillämpningen av tvingande forumbestämmelser i tvistemål
Vid inspektion av en domstol uppmärksammades att domstolen icke
fordrade mantalsskrivningsbevis i äktenskapsmål. Endast om en gransk¬
ning av handlingarna (prästbevis, parternas egna adressuppgifter i ansökan,
129
eventuell uppgift för fri rättegång samt, i mål om äktenskapsskillnad, sär-
levnadsintyg och hemskillnadsdom) gav anledning till tveksamhet om
rättens behörighet, kontrollerade man mantalsskrivningsorten. Det upp¬
gavs att man var medveten om att underlåtenheten att kräva mantals-
skrivningsbevis i varje äktenskapsmål skulle kunna leda till att i något
enstaka fall en dom på hemskillnad eller äktenskapsskillnad blev medde¬
lad av en icke behörig domstol, men någon olägenhet därav ansågs icke
kunna uppkomma. Den olägenhet och kostnad, som det medförde för
parterna att skaffa mantalsskrivningsbevis i varje äktenskapsmål, ansågs
vara större än den fördel, som skulle följa av att risken för misstag beträf¬
fande rätt forum helt uteslöts.
I anledning härav anförde min ställföreträdare bl. a. följande.
Avgörande för frågan vilken domstol som är behörig att till prövning-
upptaga mål av nu förevarande slag är i allmänhet var vederbörande part
iir mantalsskriven, och bestämmelserna om domstols behörighet i dessa mål
är tvingande, vilket innebär att rätten skall självmant pröva sin behörighet
(jfr RB 34 kap. 1 § andra stycket). Frågan om rättens behörighet enligt
de anförda forumstadgandena får vidare anses vara av sådan beskaffenhet
att anledning alltid förekommer att pröva densamma (se RB 34 kap. 1 §
första stycket). Någon annan mening har icke heller hävdats i ärendet och
den upptagna frågan kan i stället sägas gälla huru ingående rättens pröv¬
ning bör vara eller, annorlunda uttryckt, om det är tillräckligt att prövning
sker på grundval av i målet lämnade upplysningar om bostadsadress, kyrko¬
bokföringsort m. in., och bevis om mantalsskrivningsorten kräves endast
då upplysningarna giver anledning därtill eller om rätten — med stöd av
mantalsskrivningsbevis — bör positivt övertyga sig om att den är behörig
att upptaga målet.
Avvisningsfrågor bör såvitt möjligt definitivt avgöras innan domstolen
ingår på behandling av själva saken. Visserligen må fråga om rättegångs-
hinder, bestående i att underrätten saknat behörighet enligt en tvingande
forumbestämmelse av nu förevarande beskaffenhet, icke upptagas av högre
rätt med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som är be¬
rättigad därtill, och visserligen kan sådant rättegångsfel icke medföra
undanröjande av domen på grund av domvilla, men rättegångshindret skall
föranleda målets avvisande utav underrätten även om hindret uppmärk¬
sammas först i ett senare skede av rättegången; den handläggning som i
sådant fall ägt rum dessförinnan har då endast vållat besvär och kostnader.
Vad sist anförts saknar dock i allmänhet betydelse beträffande mål, som
anhängiggöres genom ansökan. Adressuppgift och bevis om kyrkobok¬
föringsort avser förhållandena vid en annan, ibland avsevärt senare, tid¬
punkt än den som är avgörande för mantalsskrivningen. Det vållar icke
käranden (sökanden) större besvär eller kostnad att anskaffa och förete
mantalsskrivningsbevis. Domstolen kan på grundval av sådant bevis snabbt
och lätt övertyga sig om huruvida den är behörig att pröva målet eller icke.
På anförda skäl bör enligt min mening i mål av nu förevarande beskaf¬
fenhet, där mantalsskrivningsorten iir avgörande för domstolens behörighet,
domstolen i allmänhet taga del av mantalsskrivningsbevis och därigenom
positivt övertyga sig om att den har behörighet att pröva målet. Dom-
5 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag
130
stolen äger därvid kräva att käranden företer sådant bevis; givetvis är det
domstolen obetaget att i stället själv inhämta uppgift rörande mantals¬
skrivningsorten (se NJA II 1943 sid. 450 och Gärde m. fl., Nya HB sid. 98).
Det kan framhållas att i en häromåret utgiven avhandling (Olsson, För¬
beredelse i tvistemål) givits uttryck (sid. 73—75) för samma uppfattning
som den här hävdade (jfr dock Kallenberg, Svensk civilprocessrätt I: 1 sid.
288—289, I: 2 sid. 1169 och II: 1 sid. 85—86 med not 81; se även samme
författares Om forum i brottmål sid. 217—220, som dock avser äldre rätt).
Min erfarenhet är också att domstolarna brukar fordra mantalsskrivnings-
bevis.
4. Skall i samband med dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad
förmyndare förordnas för underårig! barn som ingått äktenskap?
Genom dom den 14 januari 1964 dömde en häradsrätt till hemskillnad
mellan Justus J. och hans hustru Ella J. I domen förordnades vidare bl. a.
att Ella under hemskillnadstiden skulle ha vårdnaden om makarnas båda
barn, däribland dottern Ulla-Britt, född 1946. Ulla-Britt ingick äktenskap
den 5 december 1964. Den 9 februari 1965 dömde häradsrätten till äkten¬
skapsskillnad mellan makarna J. I domen meddelades icke något förord¬
nande angående vårdnaden om Ulla-Britt.
Sedan i samband med inspektion av häradsrätten akten i äktenskaps-
skillnadsmålet granskats, upptogs härstädes fråga om förmyndare bort för¬
ordnas för Ulla-Britt i samband med äktenskapsskillnadsdomen.
I denna fråga uttalade ställföreträdande JO, lagman Sandström, följande.
I hemskillnadsdomen förordnades att Ella skulle ha vårdnaden om Ulla-
Britt. Detta medförde, enligt EB 11 kap. 1 § andra stycket, att Ella blev
ensam förmyndare för dottern. Under hemskillnadstiden ingick Ulla-Britt
äktenskap, vilket, på grund av stadgandet i FB 6 kap. 1 §, enligt vilket barn
i äktenskap står under föräldrarnas vårdnad till dess det fyllt tjugoett år
eller ingått äktenskap, hade till följd att hon icke längre kom att stå under
någons vårdnad. Den omständigheten att Ella till följd av Ulla-Britts gif¬
termål upphörde att vara vårdnadshavare för henne kan emellertid icke
anses ha medfört att Ella jämväl upphörde att vara förmyndare för dottern
eller eljest inneburit någon ändring rörande förmynderskapet (jämför Wa-
lin, Föräldrabalken sid. 225—226 och 227—228). Ella fortfor således att
vara ensam förmyndare för dottern även efter det att denna ingått äkten¬
skap. Äktenskapsskillnadsdomen, vari på grund av stadgandet i FB 6 kap.
1 § något förordnande beträffande vårdnaden om Ulla-Britt ej meddelades,
torde icke heller ha inneburit någon ändring i fråga om förmynderskapet.
Det synes därför icke ha varit erforderligt att i samband med äktenskaps¬
skillnadsdomen förordna förmyndare för dottern.
I beslutet uttalades vidare, beträffande det fall att domstol dömer till
äktenskapsskillnad (eller hemskillnad) mellan makar, vilka i äktenskapet
131
håi undeiangt barn, som ingått äktenskap, för vilket barn båda föräldrarna
är förmyndare, följande.
Då det dömes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad i ett fall av nu
avsedd beskaffenhet skall domstolen, på grund av vad som stadgas i FB 6
kap. 1 §, icke förordna rörande vårdnaden om det underåriga och gifta bar¬
net. Föreskriften i 11 kap. 1 § andra stycket, att den som skall ha vårdna¬
den om barnet skall vara barnets förmyndare, blir därför icke tillämplig
Därmed följer emellertid icke att rätten enligt 11 kap. 3 § skall förordna
förmyndare för barnet. Den omständigheten att det dömes till hemskillnad
eller äktenskapsskillnad mellan föräldrarna torde nämligen i förevarande
situation icke inverka pa förmynderskapet, utan föräldrarna torde enligt
huvudregeln ill kap. 1 § första stycket första punkten alltjämt gemensamt
vara förmyndare för barnet (se Walin, Föräldrabalken sid. 224 noten). Det
kan påpekas att Walin i den nyss anmärkta noten ifrågasatt om icke dom¬
stolen, med hänsyn till att det kan vara olämpligt att båda föräldrarna efter
dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad alltjämt är förmyndare, bör
kunna i malet föreskriva att endast den ene maken skall vara förmyndare
för barnet (jämför 11 kap 9 §).
5‘ Får beslag som eljest bort ske underlåtas, då föremålet är om¬
händertaget med stöd av lagen om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.?
Tvä utländska makar, som av eu polismyndighet tagits i förvar enligt
utlänningslagen, förklarades anhållna av en landsfiskal (i annat distrikt).
De blev därefter häktade. Landsfiskalen väckte senare åtal mot dem för
bl. a. brukande av falsk urkund, varvid påstods att envar av dem begagnat
viss legitimationshandling som var förfalskad. Vidare yrkades att Iegiti-
mationshandlingarna skulle förklaras förverkade. Dessa hade i samband
med anhållningsbeslutet överlämnats till landsfiskalen, som därefter för¬
varat dem å landsfiskalskontoret; övriga från de båda personerna omhän¬
dertagna tillhörigheter hade förvarats å polisstationen. Omhändertagandet
och förvarandet av handlingarna och övrig egendom hade alltså skett med
stöd av 3 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. Vid hu¬
vudförhandlingen i målet ingav landsfiskalen till rätten legitimationshand-
lingama, vilka han tillika åberopade såsom bevis i målet. Handlingarna var
icke tagna i beslag.
Rörande frågan om landsfiskalen icke bort taga legitimationshandlingar-
na i beslag yttrade ställföreträdande JO Sandström följande.
I 3 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. stadgas att
häktad — varmed enligt 10 § jämställes bl. a. anhållen — skall senast vid
ankomsten till förvaringslokalen visiteras samt att penningar, värdesa¬
ker, legitimationshandlingar och sådana föremål som kan äventyra ordnino’
och säkerhet skall fråntagas honom för att särskilt förvaras.
132
Den anförda bestämmelsen torde icke medföra rätt för förundersöknings-
ledare eller åklagare att förfoga över ett sålunda omhändertaget föremål,
t. ex. genom att ingiva detsamma till domstol såsom bevis; syftet med be¬
stämmelsen är ju endast att de ifrågavarande föremålen skall omhänderta¬
gas i särskilt förvar för den intagnes räkning under tiden för frihetsberövan-
det. Det ligger emellertid i sakens natur att ett omhändertagande enligt fö¬
revarande bestämmelse, som medför förvar hos myndighet av det omhän¬
dertagna, kan innebära att behov, åtminstone för en tid, icke föreligger av
tagande i beslag.
I förevarande fall förvarades legitimationshandlingarna ända från det
makarna ankom till landsfiskalsdistriktet åtskilda från övriga omhänder¬
tagna föremål, handlingarna kom uppenbarligen till användning vid för¬
undersökningen, de åberopades i stämningsansökningen såsom bevis och
ingavs slutligen till rätten vid huvudförhandlingen, varvid yrkades för¬
verkande av handlingarna. Enligt min mening borde handlingarna ha tagits
i beslag så snart misstanke uppkom om brott genom handlingarnas begag¬
nande. I vart fall borde landsfiskalen ha tagit handlingarna i beslag före
deras ingivande till rätten.
6. Kallelse i disposifcivt tvistemål av part, som är häktad och vars
personliga inställelse icke påfordras av rätten, samt delgivning av
sådan kallelse
Sedan ett bolag vid en rådhusrätt ansökt om stämning å C., som var häk¬
tad, med yrkande bl. a. att C. skulle åläggas avflytta från en av honom i
bolagets fastighet förhyrd lägenhet, utfärdade rådhusrätten stämning å ho¬
nom under adress av det häkte, vari han var intagen. Stämningen innehöll
kallelse till första inställelse, till vilken C. förelädes att vid äventyr av
tredskodom inställa sig personligen eller genom ombud. Stämningen med
den däri intagna kallelsen delgavs C. å häktet genom stämningsman. Vid
förhandlingen, till vilken C. icke inställde sig, meddelade rådhusrätten på
bolagets begäran tredskodom, varigenom C. förpliktades att omedelbart
avflytta från lägenheten. C. hade emellertid önskat närvara vid förhand¬
lingen och hade utgått från att han utan begäran skulle genom häktets för¬
sorg transporteras till densamma.
Min ställföreträdare anförde i anledning härav följande.
Förhandlingen avsåg ett dispositivt tvistemål och C:s personliga instäl¬
lelse påfordrades icke. Rådhusrätten kunde därför icke i samband med
kallelsen begära hans inställande till förhandlingen.
C. förelädes att inställa sig till förhandlingen personligen eller genom
ombud vid äventyr av tredskodom, vilket innebar att han själv hade att av¬
göra om han skulle infinna sig personligen eller genom ombud eller om han
över huvud skulle inställa sig. Om han önskade komma personligen tillstä¬
des, hade han själv att vidtaga någon åtgärd i saken, närmast att hänvända
sig till befattningshavare vid häktet. Någon skyldighet för rådhusrätten att
133
efterhöra om han önskade inställa sig kan icke anses ha förelegat. I ett fall
som det förevarande har nämligen domstolen anledning räkna med att
parten, som av kallelsen kan se att han själv har att bestämma om han
skall inställa sig och att han alltså icke kommer att utan vidare förpassas till
förhandlingen, kommer att själv meddela om han önskar komma tillstädes.
Enligt min mening kan det emellertid vara lämpligt om domstolen i kallel¬
sen angiver att parten, därest han önskar komma personligen till förhand¬
lingen, bör i god tid meddela detta. Givetvis är det domstolen obetaget att,
såsom numera tycks ske vid rådhusrätten, låta efterhöra om parten önskar
komma personligen tillstädes vid förhandlingen.
Delgivning med den som är intagen i häkte bör enligt min mening äga
mm genom befattningshavare vid häktet. I 7 § andra stycket delgivnings-
kungörelsen stadgas sedan den 1 augusti 1965 att delgivning med den som
är intagen i fångvårdsanstalt, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller ungdomsvårdsskola bör ske genom tjänsteman vid anstalten; detsam¬
ma bör emellertid gälla vid delgivning' med den som är intagen i häkte (jfr
8 § delgivningskungörelsen). Vederbörande befattningshavare bör härvid
vid delgivning av kallelse enligt min mening försöka göra sig underrättad
om innehållet i kallelsen och i ett fall som det förevarande efterhöra om den
intagne önskar komma personligen tillstädes till förhandlingen. Härigenom
torde faran för missförstånd från den intagnes sida med ty åtföljande risk
för rättsförlust minskas.
7. Om avgörande av brottmål i den tilltalades utevaro
J. åtalades vid en häradsrätt för olovlig jakt, varvid motorfordon an¬
vänts och en tjäder fällts, och för olaga vapeninnehav. Den olovliga jakten
hade polisanmälts av B., som uppgivit bl. a. att han vid det ifrågavarande
tillfället sett en bil backa över ett backkrön, att han hört bilen stanna på
andra sidan krönet och ögonblicket därefter hört ett gevärsskott, att han
sprungit fram och hejdat bilen, som satt sig i rörelse, att J., som varit
ensam i bilen, sagt att han endast skjutit i luften, att i bilen legat ett hagel-
gevär, övertäckt med klädesplagg, att J. vägrat flytta på kläderna och sagt
att han icke hade någon fågel samt att B. därefter på andra sidan back¬
krönet sett dunfjädrar efter en tjäder. J. hade vid förundersökningen för¬
nekat brott och uppgivit bl. a. att han vid det aktuella tillfället varit ute
med sin bil, att han icke medfört vapen eller kläder, att han icke blivit
stoppad av B. och talat med denne eller över huvud träffat denne vid till¬
fället samt att B:s uppgifter vore rena påhittet.
Vid huvudförhandling å utsatt dag, till vilken J. icke inställde sig, företogs
målet till handläggning och avgörande i hans utevaro. Därvid hölls förhör
med B. såsom målsägande och med en polisman, som gjort undersökning
på platsen, såsom vittne. J. dömdes för de åtalade gärningarna att böta
100 dagsböter.
134
Vid prövning huruvida det med hänsyn till vad som stadgas i RB 46 kap.
15 § var riktigt att företaga målet till handläggning och avgörande i J:s
utevaro anförde jag bl. a. följande.
Olovlig jakt med användande av motorfordon, för vilket brott straffet
är dagsböter, lägst tjugu, eller fängelse i högst sex månader, brukar bedömas
förhållandevis strängt. I häradsrättens dom har framhållits att det var ett
allvarligt brott att skjuta skogsfågel med hjälp av motorfordon och att
straffet därför måste bliva strängt men att det denna gång dock kunde
stanna vid böter. På grund härav samt då enligt det ifrågavarande stadgan¬
det mål icke torde böra företagas till handläggning och avgörande i den
tilltalades utevaro annat än om någon tvekan icke kan råda om att påfölj¬
den i händelse av fällande dom kommer att stanna vid böter (jämför NJA
II 1964 sid. 148—149) kan enligt min mening redan med hänsyn till på¬
följden i målet ifrågasättas om målet bort avgöras, oaktat J. uteblivit från
huvudförhandlingen.
Vidare fordras, för att ett mål enligt den förevarande bestämmelsen skall
få avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit från huvudförhand¬
lingen, att saken likväl finnes kunna nöjaktigt utredas. I motiven till stad¬
gandet saknas närmare kommentar till denna förutsättning; processlag¬
beredningen anförde dock (se NJA II 1943 sid. 587) att förhandling borde
kunna hållas och målet avgöras, om »fullständig utredning» kunde vinnas
utan hinder av den tilltalades frånvaro. Gärde m. fl. har i sin kommentar
till rättegångsbalken (sid. 695) framhållit att i fråga om de jämförelsevis
ringa brott som här avses rätten kan böra godtaga ett erkännande, som av
den tilltalade avgivits under förundersökningen eller som vid huvudför¬
handlingen göres genom ombud, att även eljest möjligheter kan föreligga
för en nöjaktig utredning i saken samt att stadgandet emellertid måste
tillämpas med nödig varsamhet. Olivecrona har uttalat (Rättegången i
brottmål enligt RB, andra upplagan sid. 277—278) att det för fällande
dom praktiskt taget torde erfordras att den tilltalade avgivit erkännande
under förundersökningen eller lämnat skriftligt erkännande till rätten.
Bevisningen till stöd för åtalet utgjordes till huvudsaklig del av måls-
äganden B:s utsaga. Rättens bedömning var alltså helt beroende av den
tilltro som kunde sättas till B:s utsaga. Denna hade emellertid under för¬
undersökningen bestritts av J. och av denne betecknats såsom rena på¬
hittet. I ett sådant fall synes mig någon säker uppfattning om tilltron till
B:s utsaga icke kunna tillförlitligen grundas utan att även J. hördes av
rätten. Härav följer enligt min mening att saken icke kunde nöjaktigt ut¬
redas utan att J. hördes i målet. Jag finner därför för min del omständig¬
heterna vara sådana att J:s utevaro bort leda till att huvudförhandlingen
inställdes.
8. Översändande av domar till körkortsregistret
Vid inspektion av domstolarna i ett län uppmärksammades att dit inkom¬
mit en av länsstyrelsen i länet den 11 februari 1960 utfärdad skrivelse, i
vilken anfördes följande.
135
Länsstyrelsen utsänder årligen till domstolarna i länet ett stort antal do¬
mar med begäran om lagakraftbevis i anledning av ifrågasatta, åtgärder mot
körkortsinnehavare.
Då en avsevärd förenkling av expeditionsar betet för såväl domstolarna
som länsstyrelsen torde kunna vinnas, om nämnda utsändande av domar
begränsades, får länsstyrelsen hemställa, att de avskrifter av domar, som
domstolarna insända till länsstyrelsen, jämlikt föreskrift i 80 § 2 mom. väg¬
trafikkungörelsen, om möjligt förses med bevis, huruvida domen vunnit
laga kraft, därest straffet bestämts till 30 dagsböter eller däröver.
Det inhämtades att man vid vissa av domstolarna förfor i enlighet med
länsstyrelsens hemställan.
Till inspektionsprotokollet antecknades följande.
Enligt 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen, såväl i dess nuvarande lydelse
som i den vid skrivelsens utfärdande gällande lydelsen, ålåg det domstolen
att i de i lagrummet angivna fallen ofördröjligen översända avskrift av do¬
men till den länsstyrelse, som utfärdat den dömdes körkort. Länsstyrelsens
skrivelse innebar att domstolarna i de fall straffet bestämts till 30 dags¬
böter eller mera skulle expediera domsavskrift först sedan fullföljdstiden
gått till ända. Att dröja med översändandet tills tre veckor förflutit från
domens meddelande stred emellertid mot kravet på att översändandet
skulle ske ofördröjligen. Skrivelsen innebar sålunda i själva verket en hem¬
ställan om att domstolarna i angiven utsträckning skulle underlåta att för¬
fara i enlighet med stadgandet i vägtrafikkungörelsen.
Länsstyrelsen anförde i avgivet yttrande bl. a. följande, iinledningen till
att skrivelsen utsänts hade varit att länsstyrelsen velat försöka förenkla ex-
peditionsarbetet såväl för domstolarna som för länsstyrelsen själv. Med
hänsyn till det stora antalet inkomna domar hade förfarandet inneburit
vissa lättnader i expeditionsarbetet. Länsstyrelsen hade emellertid nu ge¬
nom ny skrivelse till domstolarna i länet hemställt att expediering av do¬
mar måtte ske såsom föreskrevs i 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen.
Ställföreträdande JO Sandström anförde följande.
I 80 § 2 mom. första stycket vägtrafikkungörelsen stadgas att det i de i
bestämmelsen angivna fallen åligger domstolen att ofördröjligen översända
avskrift av domen jämte uppgift om numret å den dömdes körkort till den
länsstyrelse, som utfärdat detta. Jämväl enligt föreskriftens lydelse vid ti¬
den för skrivelsens utfärdande, då underrättelseskyldigheten var mindre
omfattande, skulle översändandet ske ofördröjligen. Anledningen härtill
torde främst vara att domen kan giva körkortsmyndigheten anledning att
vidtaga åtgärd beträffande den dömdes körkort, t. ex. att besluta om in¬
terimistisk återkallelse. Att översändandet sker snabbt tillgodoser också
kravet på att anteckning i körkortsregistret göres snarast; detta har ju be¬
tydelse bl. a. för den som erhåller utdrag ur registret.
Länsstyrelsens skrivelse till domstolarna i länet innebar i realiteten — så¬
136
som påpekades till inspektionsprotokollet — en begäran att domstolarna
skulle åsidosätta den anförda bestämmelsen i vägtrafikkungörelsen. Efter
vad som inhämtades i samband med inspektionen i länet förfor också vissa
av domstolarna i enlighet med länsstyrelsens begäran.
Min ställföreträdare uttalade vidare att han fann det anmärkningsvärt
att länsstyrelsen uppmanat domstolarna att åsidosätta en klar författnings¬
bestämmelse.
Rörande det förhållandet att expediering i viss mån skett på sätt begärts
av länsstyrelsen påpekades bl. a. att domstolarna givetvis icke ägt efter¬
komma länsstyrelsens hemställan.
9. Ang. delgivning av dom med den som är intagen å rättspsykiat¬
risk klinik vid kriminalvården
Vid eu häradsrätt hade åtal väckts mot skogsarbetaren D. S. för grov
stöld m. m. Sedan sinnesundersökning ägt rum i målet, hölls huvudförhand¬
ling den 22 februari 1965. Samma dag avkunnades dom, genom vilken S.
dömdes för grov stöld och rattfylleri och förordnades att han skulle över¬
lämnas till vård enligt sinnessjuklagen. S., som då var intagen å rättspsy¬
kiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten å Långholmen, var icke när¬
varande vid förhandlingen och domens meddelande. Domsexemplar expe¬
dierades bl. a. till fångvårdsanstalten, S. och sjukvårdsläkaren. S. delgavs
dock icke domen förrän — efter påstötningar från honom — sista dagen för
fullföljande av talan. Utredningen i ärendet gav vid handen att det för S.
avsedda exemplaret av domen å fångvårdsanstalten av förbiseende pla¬
cerats i hans personakt.
I anledning av vad sålunda förekommit uttalade ställföreträdande JO
Sandström, såvitt avsåg häradsrätten, bl. a. följande.
Då i förevarande fall S. var intagen å sinnessjukavdelning vid fångvården
och häradsrättens dom beträffande honom meddelades i hans frånvaro ålåg
det enligt 49 § sinnessjuklagen häradsrätten att föranstalta om att domen
delgavs honom genom sjukvårdsläkarens försorg.
Häradsrätten expedierade också den 27 februari 1965 till fångvårdsan¬
stalten en för S. avsedd utskrift av domen och å densamma synes hans namn
ha utsatts. Någon ytterligare åtgärd för att föranstalta om att domen del¬
gavs S. vidtogs däremot icke. Enligt min mening borde emellertid härads¬
rätten ha hos sjukvårdsläkaren begärt att domen skulle delgivas S. eller ha
vidtagit annan liknande åtgärd för att säkerställa att delgivning av domen
med honom skulle komma till stånd. Jag anser därför att kontorsskrivaren,
som på eget ansvar skötte expeditionerna i målet, genom sin underlåtenhet
härutinnan förfarit oriktigt, vilket även vitsordats från häradsrättens sida.
137
10. Tillämpningen av 13 § KK 10 juli 1947 med bestämmelser ang.
vissa kostnader vid domstol
I samband med inspektion av en domsaga uppmärksammades beträf¬
fande ett tvistemål följande. Genom tredskodom den 1 september 1964 för¬
pliktade häradsrätten svaranden att till käranden utgiva visst belopp jämte
ränta. Svaranden ålades därjämte att återgälda statsverket dess kostnader i
anledning av att käranden åtnjutit fri rättegång i målet. Den 16 septem¬
ber 1964 översände häradsrätten till vederbörande länsstyrelse bevis om
den svaranden ålagda betalningsskyldigheten till statsverket.
Till inspektionsprotokollet påpekades att lagstiftaren syntes ha förutsatt
att ett lagakraftvunnet avgörande skulle föreligga innan underrättelse över¬
sändes till vederbörande länsstyrelse.
I infordrat yttrande anförde häradshövdingen i domsagan i huvudsak föl¬
jande. Häradsrätten hade icke ägt delgiva svaranden tredskodomen utan att
käranden begärt sådan delgivning. Förfrågan hos käranden om denne öns¬
kade att domen delgavs svaranden hade icke kunnat göras, eftersom det
skulle kunna uppfattas som en påtryckning. Det hade således varit okänt
för häradsrätten om någon utgångspunkt för återvinningstiden skulle er¬
hållas. Häradshövdingen hade låtit översända bevis om återbetalnings-
skyldigheten, sedan tredskodomen vunnit laga kraft mot käranden och be¬
slutet om ersättning åt den ersättningsberättigade tagit åt sig laga kraft.
Därmed hade överlämnats åt indrivningsmyndigheten att delgiva svaran¬
den beslutet om återbetalningsskyldighet. Om svaranden vid verkställighet
invände att han ämnade söka återvinning i målet, finge verkställigheten
avbrytas samt avvaktas huruvida återvinning söktes och inhibitionsbeslut
meddelades.
Jag anförde följande.
Återvinning, som är det enda ordinära rättsmedel, som står en tredsko-
vis dömd part till buds, skall sökas hos den rätt, där talan väckts, inom en
månad från den dag då domen delgavs parten. Så länge den part mot vil¬
ken tredskodomen givits äger rätt till återvinning, anses domen i vad den
gått honom emot icke ha vunnit laga kraft. Fn första förutsättning för att
en tredskodom skall vinna laga kraft är sålunda att domen delgives den part
mot vilken domen givits. Enligt 33 kap. 4 § första stycket första punkten
RB skall delgivning i rättegång ske genom rättens försorg. I andra punkten
stadgas emellertid, att om part begär att få ombesörja delgivning, det må
anförtros honom, om rätten finner det kunna ske utan olägenhet. I tredje
punkten stadgas den undantagsbestämmelsen att delgivning av tredsko¬
dom, som ej innebär fastställande av intecknad fordran till betalning ur
fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt, skall ske genom rättens för¬
sorg allenast om parten begär det. Om dylik begäran ej framställes, ankom¬
mer alltså delgivning av tredskodom på den som fått sådan dom, därvid
tillstånd, som i andra punkten sägs, icke behöver inhämtas. — Någon skyl¬
dighet för part, som själv ombesörjt delgivning av tredskodom, att till rät¬
ten inkomma med bevis om delgivningen finnes ej stadgad.
5* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag
138
I promemoria den 25 juli 1956 med förslag till vissa ändringar i bestäm¬
melserna om delgivning in. in. har 1951 års rättegångskommitté behandlat
frågan om delgivning av tredskodom. Kommittén uttalade därvid (s. 122),
att enligt dess uppfattning gällande bestämmelser vore att tolka så, att
skyldighet för rätten att delgiva tredskodom, som ej innebure fastställande
av intecknad fordran till betalning ur fast egendom, tomträtt eller vatten-
fallsrätt, visserligen endast förelåge, om part begärde detta, men att hinder
ej funnes att rätten utan sådan begäran ombesörjde delgivning av tredsko¬
dom, därest detta vore påkallat av särskilda omständigheter. Om det för
tillämpning av 13 § i 1947 års kungörelse eller av annan anledning erfordra¬
des bevis om delgivning av tredskodom och sådant bevis ej kunde anskaf¬
fas på annat sätt, borde således enligt kommitténs mening rätten själv om¬
besörja delgivning av tredskodom.
Jag delar kommitténs uppfattning rörande tolkningen av dessa bestäm¬
melser. Enligt min mening borde därför häradsrätten i förevarande mål ha
låtit delgiva tredskodomen med svaranden och därefter avvaktat att domen
vann laga kraft mot denne, innan bevis om den honom ålagda betalnings¬
skyldigheten till statsverket jämlikt 13 § i 1947 års kungörelse översändes
till länsstyrelsen.
Jag vill emellertid betona att utrymme finnes även för annan tolkning än
den här hävdade. Någon kritik kan självfallet icke riktas mot häradshöv¬
dingens tolkning av sista punkten i 33 kap. 4 § första stycket RB.
Jag vill i detta sammanhang omnämna, att utredningen rörande revision
av lagstiftningen om rättshjälp i rättegång och därmed sammanhängande
frågor i sitt betänkande (SOU 1965:13) föreslagit, att stadgandet i 33 kap.
4 § RB om delgivning av tredskodom i vissa fall genom rättens försorg skall
ändras på så sätt att däribland även upptages det fall att den part, som
vunnit tredskodom, åtnjuter rättegångshjälp.
11. Utbetalande av ersättning som tillerkänts biträde enligt lagen
om fri rättegång
I samband med inspektion av en domsaga uppmärksammades att ersätt¬
ning, som av allmänna medel tillerkänts biträde enligt lagen om fri rätte¬
gång, i allmänhet utbetalats förhållandevis lång tid efter det att beslut
meddelats om ersättningen. T flertalet fall uppgick tiden till tre å fyra vec¬
kor och i ett fall till 40 dagar.
Rörande anledningen till dröjsmålen uppgav häradshövdingen i dom¬
sagan att ersättningsbesked, som icke ditintills begärts av någon ersätt-
ningsberättigad, utskrevs sedan akten i målet för expediering överlämnats
till domsagans kansli, varefter beskedet tillställdes kassörskan för utbetal¬
ning av ersättningen, att beloppet därefter ofta hämtades av den därtill
berättigade, då han i annat ärende besökte kansliet, vilket kunde dröja,
samt att dröjsmålet i vissa fall berott på att pengar icke funnits utan måst
rekvireras. Häradshövdingen upplyste vidare att ersättningsbeloppen nu¬
mera utbetalades över postgiro.
Ställföreträdande JO Sandström anförde följande.
139
Enligt 9 § första stycket kungörelsen med bestämmelser ang. tillämpning¬
en av lagen om fri rättegång gäller i fråga om utbetalning och redovisning
av belopp, som enligt lagen om fri rättegång eller med stöd därav fattat be¬
slut skall utgå av allmänna medel, oavsett kostnadens beskaffenhet, vad i
sådant hänseende är föreskrivet om ersättning av allmänna medel till vitt¬
nen m. fl. I 7 § kungörelsen med bestämmelser ang. vissa kostnader vid
domstol stadgas bl. a. att, när i mål eller ärende vid domstol rätten slutligen
fastställer ersättning av allmänna medel till vittne m. fl., om det begäres,
skriftligt besked om beslutet genast skall utan avgift tillhandahållas den
ersättningsberättigade, att denne äger mot kvitto å beskedet omedelbart
utbekomma ersättningen samt att, om ersättningen ej lyftes inom en vecka,
densamma skall tillställas den berättigade genom domstolens försorg.
Den anförda bestämmelsen får, såvitt nu är i fråga, anses innebära att,
om den ersättningsberättigade icke lyfter ersättningen inom en vecka från
det att densamma fastställts, domstolen skall utan dröjsmål tillställa honom
ersättningen.
12. Inbindning av dagboksblad samt av akter i ärenden
Enligt protokollskungörelsen skall för varje kalenderår dagboksbladen i
de under året inkomna målen så snart ske kan inbindas i nummerföljd. Se¬
dan alla under ett kalenderår inkomna ärenden avgjorts genom beslut som
vunnit laga kraft, skall akterna så snart ske kan inbindas i nummerföljd.
Vid inspektion av en domsaga uppmärksammades att varje år dagboks¬
bladen i de mål, som blivit avgjorda under året dessförinnan, inbands till¬
sammans med domarna i dessa mål. Vidare konstaterades att akterna i de
ärenden, som avgjorts under ett kalenderår, inbands tillsammans. I anled¬
ning härav anförde min ställföreträdare följande.
Bestämmelserna i 17 § tredje stycket tredje punkten och 21 § andra styc¬
ket. tredje punkten protokollskungörelsen har bibehållits oförändrade sedan
tillkomsten 1947. I mitten av 1950-talet föreslogs emellertid av statens or-
ganisationsnämnd (domstolsutredningen) i dess rapport över en undersök¬
ning rörande administrativa verksamhetsformer vid de statliga domsto¬
larna, att dagboksblad även sedan mål eller ärende avgjorts skulle förvaras
i akten. Förslaget, som var föremål för ett omfattande remissförfarande, av¬
styrktes av bland andra (majoriteten av) styrelsen för Föreningen Sveriges
häradshövdingar och riksarkivet. Riksarkivet anförde bl. a., att det då dag¬
boksbladen tjänar som nycklar till domstolsarkiven — en funktion som i de
flesta arkiv fylles av diarierna — är av stor betydelse att bladen samman¬
föres till särskilda volymer samt att det för en hel rad av forskningsområ¬
den är av vikt att ha tillgång till den samlade överblick över materialet som
den särskilda förvaringen bereder.
Beträffande såväl dagboksblad som ärenden synes gälla, att en arkive¬
ring i nummerföljd för kalenderår skapar den bästa överblicken över ma¬
terialet. Även ur kontroll- och säkerhetssynpunkter är denna förvarings¬
metod den mest ändamålsenliga. Den vid häradsrätten tillämpade metoden
tillgodoser i och för sig säkerhetskravet.
140
Mot bakgrunden av att domstolsutredningens omdiskuterade förslag
icke föranledde någon ändring i hithörande bestämmelser och då det givet¬
vis ur arkiv- och forskningssynpunkt är ett väsentligt intresse att enhetliga
inbindningsmetoder begagnas av alla myndigheter av samma slag i riket,
finner jag det synnerligen anmärkningsvärt att häradsrätten under en följd
av år låtit binda in dagboksblad och akter i ärenden pa ett sätt som stri¬
der mot uttryckliga författningsbestämmelser, med vilka man varit väl
förtrogen.
13. Om domstols lämnande av muntliga upplysningar rörande
fastighetsförhållanden
Direktören A. ringde till en domsagas inskrivningsavdelning och begärde
upplysning, huruvida viss inteckning dödats jämlikt lagen om dödande av
förkommen handling. Tingsnotarieaspiranten M., som tog emot samtalet,
svarade att han icke lämnade upplysningar per telefon. A. förklarade att
ett besök på inskrivningsavdelningen skulle innebära tidsutdräkt för ho¬
nom och framhöll bl. a. att ett gravationsbevis icke kunde förväntas bli ex¬
pedierat inom kortare tid än en månad, men M. vidhöll sin vägran att läm¬
na upplysningen.
Jag uttalade i anledning härav följande.
Genom det så kallade servicecirkuläret för domstolar (SES 794/1964),
vilket trätt i kraft den 1 januari 1965, har fastslagits en allmän skyldighet
för tjänsteman vid domstol att muntligen lämna begärda upplysningar från
offentliga handlingar förvarade hos domstolen. Denna skyldighet föreligger,
enligt vad uttryckligen stadgas, blott om den kan fullgöras utan menlig
inverkan på arbetets behöriga gång. Från vad sålunda i allmänhet gäller
har undantagits upplysningar om förhållanden som kan upptagas i ägande¬
rätts- och gravationsbevis.
Det är alltså numera klarlagt, att någon skyldighet att lämna muntliga
besked om fastighetsförhållanden icke föreligger för vare sig inskrivnings¬
domare eller tingsnotarie eller annan vid domstol anställd tjänsteman. Det¬
samma torde ha gällt redan före cirkulärets ikraftträdande. M. har alltsa
icke genom sin vägran eftersatt någon honom i tjänsten åvilande skyldighet.
Det är också — främst med hänsyn till risken för missförstånd — nöd¬
vändigt att restriktivitet iakttages vid lämnande i telefon av upplysningar
från fastighetsböckerna. Frågan i vilken utsträckning allmänheten bör
tillmötesgås i detta hänseende kommer jag att ägna uppmärksamhet vid
mina inspektioner av domsagorna.
Det besked A. begärde av M. angick ett förhållande av sådan art, att
upplysning därom torde, i betraktande av att A. är jurist, ha kunnat
lämnas utan risk för missförstånd. Det hade därför, även om någon skyl¬
dighet därtill icke förelåg, enligt min mening varit lämpligt att M. tillmötes¬
gått A:s begäran. Jag vill dock framhålla, att bedömningen av frågan huru¬
vida risk för missförstånd föreligger är av grannlaga natur. Kritik kan
därför icke riktas mot M. för hans vägran att lämna den begärda upp¬
lysningen.
141
14. Behöver i mål om betalningsföreläggande grund angivas för
ränteyrkande?
I en till en häradsrätt den 1 oktober 1965 inkommen ansökan anhöll
ett bolag om betalningsföreläggande å S. avseende 3 377 kronor 55 öre
jämte sex procent ränta å 4 377 kronor 55 öre från den 19 januari 1965 till
den 26 januari samma år och å 3 377 kronor 55 öre från den 26 januari tills
betalning skedde. Till ansökningen var fogat fotostatkopior av utav
bolaget upprättade arbetssedlar, utställda å S., å sammanlagt 5 377 kronor
55 öre ävensom en sammanställning därav, varå var antecknat att avbetal¬
ning skett den 19 januari 1965 med 1 000 kronor och den 26 januari med
samma belopp. Sedan föreläggande jämlikt 22 § lagsökningslagen utfärdats
å S. och tiden för anmälande av bestridande utgått, meddelade häradsrätten
bevis om att ansökningen lämnats obestridd ävensom om att utmätning
omedelbart fick äga rum för 3 377 kronor 55 öre jämte fem procent ränta
därå från delgivningsdagen.
I anledning av häradsrättens beslut i räntefrågan uttalade jag bl. a.
följande.
Utmärkande för den summariska processform, som förfarandet i mål om
betalningsföreläggande utgör, är att däri icke förekommer någon materiell
prövning av det framställda fordringsanspråket. Syftet med förfarandet
är endast att konstatera huruvida anspråket lämnas obestritt av gäldenären,
varefter, om så sker, domstolen utfärdar bevis därom — s. k. slutbevis —
medförande rätt för borgenären till omedelbar exekution för anspråket (se
bl. a. NJA II 1947 sid. 115 och 129 samt Hassler, Svensk civilprocessrätt
sid. 444—445; jämför dock SOU 1963: 28 sid. 101). Den prövning som skall
förekomma i mål om betalningsföreläggande är helt och hållet av formell
art och skall, om det brister i något hänseende, föranleda ansökningens
avvisande; något ogillande av anspråket kan över huvud icke ifrågakomma
i sådant mål.
Ordalydelsen i 19 § lagsökningslagen giver närmast vid handen att även
om borgenärens anspråk omfattar icke endast ett fordringsbelopp utan även
ränta därå det är tillräckligt att grunden för själva fordringen angives. I
lagmotiven synes icke finnas något uttalande i saken. Att grunden för själva
fordringen måste angivas är självklart, då ju gäldenären måste kunna
erhålla full klarhet om vilken fordran ansökningen avser. Dessutom måste
rätten ha möjlighet att taga ställning till frågan om ansökningen bör av¬
visas, t. ex. på grund av att den avser skadestånd. Något motsvarande skäl
till att grunden måste angivas även för samtidigt fordrad ränta (i den mån
denna överstiger vad som skall utgå enligt lag) föreligger icke, eftersom
räntan ju är en tilläggsförpliktelse till huvudfordringen.
Med hänsyn härtill kan det enligt min mening icke krävas att borgenären
angiver grund för sin fordran å ränta (jämför även lydelsen i de för mål om
betalningsföreläggande fastställda formulären). Härav följer att domstol
icke äger avvisa en ansökan av den anledningen att sådan grund icke an¬
givits.
142
15. Personundersökning i brottmål
Vid granskning av personundersökning har stundom konstaterats att
sådan undersökning alls icke uppfyllt de krav som måste ställas därpå.
Jag har därvid framhållit bl. a. följande allmänna synpunkter.
Ändamålet med verkställandet av personundersökning är att domstolen
skall erhålla material till bedömande av de från individualpreventiv syn¬
punkt lämpligaste åtgärderna mot den tilltalade; därtill kommer att person¬
undersökning skall tjäna till ledning vid den vård eller behandling, som den
undersökte kan komma att underkastas. Det är härvid väsentligt att per¬
sonundersökning lämnar fylligast möjliga materiel till nyssnämnda be¬
dömande och därvid även giver en bakgrund till brottet. Vid undersök¬
ningens verkställande skall syftet vara att inhämta konkreta uppgifter om
den misstänktes person och levnadsförhållanden och att belysa dessa upp¬
gifter. Allmänna omdömen kan vara värdefulla men kan icke ersätta kon¬
kreta upplysningar och bör användas med försiktighet.
I ett fall hade personundersökaren i personundersökningsberättelsen
lämnat i flera hänseenden felaktiga eller otillräckligt grundade uppgifter
om den misstänkte, bl. a. i fråga om intagning å mentalsjukhus och tidigare
kriminalitet. Uppgifterna i berättelsen hade lämnats utan angivande av
varifrån de erhållits. Det visade sig att nästan samtliga uppgifter hämtats
från vederbörande socialnämnds handlingar rörande den misstänkte och att
personundersökaren icke sökt erhålla uppgifter från den misstänkte själv.
I anledning härav anförde jag bl. a. följande. Det var självfallet av största
vikt att vid personundersökning inhämtade uppgifter redovisades korrekt.
Uppgifterna inflöt ju i en allmän handling, som skulle ligga till grund för
bestämmandet av påföljd. Verkställd utredning, som givit vid handen att
uppgifterna i personundersökningsberättelsen i flera hänseenden var fel¬
aktiga eller otillräckligt grundade, visade att personundersökaren icke, på
sätt det författningsenligt ålåg personundersökare, i erforderlig utsträckning
kontrollerat inhämtade uppgifter. Av berättelse över personundersökning
borde naturligtvis framgå varifrån i berättelsen redovisade uppgifter om
den misstänktes levnadsförhållanden inhämtats; bl. a. måste ju domstolen
ha möjlighet att bedöma trovärdigheten av uppgifterna. Då uppgifterna
i berättelsen hämtats från socialnämndens handlingar rörande den miss¬
tänkte, borde detta ha angivits i berättelsen. Oaktat de angivna handling¬
arna innehöll uppgifter om den misstänkte, borde personundersökaren, för
att erhålla tillräckligt med material rörande hans tidigare och nuvarande
förhållanden och för att få hans syn på de åtalade gärningarna, ha inhämtat
upplysningar från honom själv (se 6 § kungörelsen med vissa bestämmelser
ang. tillämpningen av lagen om personundersökning i brottmål). Därigenom
torde dessutom flertalet av de oriktiga uppgifterna ha kunnat undvikas.
I ett mål vid en rådhusrätt hade S. förordnats att verkställa personunder¬
143
sökning beträffande C., som var misstänkt för att ha misshandlat spårvägs-
mannen L. och därigenom åsamkat denne skador, som lett till hans död. C.
hade några månader tidigare dömts av rådhusrätten för fylleri, misshandel
och obehörigt beträdande av spårområde för tunnelbana att böta 40 dags¬
böter. I detta mål hade C., som själv fört sin talan, erkänt fylleri men sagt
sig icke ha något minne av vad som i övrigt lades honom till last; i dessa
delar hade åtalet befunnits styrkt genom målsägandeförhör med en person
och vittnesförhör med en annan.
I sin berättelse över verkställd personundersökning anförde S. beträf¬
fande den tidigare domen bl. a. att denna »från rent juridiska grunder» kun¬
de ifrågasättas, att C., som då varit endast något mera än 18 år gammal,
ansetts icke behöva offentlig försvarare samt att »denna lucka i lagen» väl
icke i och för sig medförde att domen lämnades utan avseende men att S.
dock ansåg att domen icke vore tillräcklig för att C. skulle anses som en
våldsverkare men att den möjligen kunde vara ett indicium därpå. Rörande
den nu åtalade gärningen framhöll S. i berättelsen bl. a. att flera vittnen
till händelsen under förundersökningen uppgivit att L. givit C. ett flertal
örfilar, att det syntes S. icke oförståeligt att en hetlevrad ungdom vid ett
sådant angrepp blev retad, att spårvägstjänstemännen visserligen skulle
upprätthålla ordningen på tunnelbanetågen men att för den skull använda så
bryska medel kunde synas vara mera än nöden krävde samt att det »rent
allmänt» kunde framhållas att det förekom vid rådhusrätten att åtal
ogillades, då de som handhade ordningen vid tunnelbanorna under måls¬
ägande- och vittnesförhör lämnade uppenbart orimliga uppgifter.
Jag anförde bl. a. följande.
Såsom ett led i införskaffandet av uppgifter om den misstänktes person¬
lighet och miljöförhållanden ingår att personundersökaren gör sig under¬
rättad om de brott, som den misstänkte tidigare kan ha gjort sig skyldig
till, och redogör därför i personundersökningsberättelsen. Om den misstänkte
under utredningen lämnar uppgifter av betydelse rörande tidigare begångna
brott eller däröver meddelade domar bör dessa uppgifter redovisas i be¬
rättelsen. Om personundersökaren själv skulle göra någon iakttagelse, som
han anser inverka på bedömningen av en tidigare meddelad dom, bör även
detta förhållande framhållas i berättelsen. Personundersökaren bör däremot
avhålla sig från att kritisera utgången i ansvarsdelen i tidigare handlagda
mål, i synnerhet beträffande bevisfrågor. Härvid har ju vederbörande dom¬
stol haft helt andra förutsättningar för att kunna taga ställning i saken.
Mot att S. önskade framhålla att C. i det tidigare målet icke biträtts av
försvarare finner jag i och för sig icke fog för anmärkning, även om det här
endast gällde en formell fråga. Jag vill dock påpeka att jag för min del
icke kan finna att rådhusrätten handlat felaktigt genom att icke i målet
förordna försvarare för C. S. nöjde sig emellertid icke med nämnda på¬
pekande utan förklarade, med hänsyn till frånvaron av försvarare, att
(riktigheten av) den tidigare domen kunde »från rent juridiska grunder»
ifrågasättas och han synes av samma orsak icke ha velat draga de kon¬
klusioner av domen som han tydligen eljest skulle ha gjort. Bortsett från
144
att hans uppfattning i försvararfrågan i vart fall icke berättigade till sådana
slutsatser saknade han skäl att på sådant sätt yttra sig över en meddelad
— och lagakraftvunnen — dom.
Personundersökning skall avse utredning endast rörande den misstänktes
personliga förhållanden och sålunda icke beträffande det aktuella brottet.
Rörande detta sker utredningen av polis- och åklagarmyndighet, varefter
åtalet prövas vid muntlig förhandling inför domstolen. Vid sin utredning
om de personliga förhållandena har personundersökaren emellertid även att
ingå på frågan vilka förhållanden som kan ha förorsakat brottet, varvid
han bör låta den misstänkte berätta om sin syn på brottet och omständig¬
heterna kring detta. Han må visserligen därvid — numera dock endast om
ej särskilda skäl är däremot — taga del av anteckningar och andra hand¬
lingar från förundersökningen och närvara vid polisförhör med den miss¬
tänkte. Personundersökaren skall däremot givetvis icke verkställa någon
utredning om brottet och ej heller giva uttryck för någon egen uppfattning
i ansvarsfrågan. Något sådant är helt främmande för personundersökarens
uppgift.
Såsom framgår av det anförda borde S. över huvud icke ha givit uttryck
för någon egen uppfattning i skuldfrågan eller ha angivit synpunkter på
den frågan. Härtill kommer att det var olämpligt att framhålla att de som
uppehöll ordningen på tunnelbanestationerna ibland lämnade uppenbart
orimliga uppgifter vid målsägande- och vittnesförhör. Även om S. i några
mål ansett sig ha gjort sådana iakttagelser var påståendet så generellt
avfattat att den ifrågavarande personalkategorien kunde känna sig kränkt
därav. Såvitt avsåg uppgifter vid vittnesförhör för uttalandet dessutom
tanken till frågan om mened begåtts.
16. Smärre fel och brister vid handläggningen av mål och ärenden
1. I ett härstädes granskat brottmål observerades att en häradsrätt
dömt en person, som undergick ungdomsfängelse och var för vård intagen
i anstalt, för nya brott och därvid förordnat att han skulle överlämnas till
vård enligt sinnessjuklagen.
Detta var emellertid icke lagligen möjligt. Enligt BrB 34 kap. 7 § andra
stycket får nämligen icke beträffande den som ådömts ungdomsfängelse
och vårdas i anstalt domstol döma särskilt till påföljd för nya brott. Den
ifrågavarande personen var visserligen vid tiden för den nya domen intagen
å rättspsykiatrisk klinik för observation, men ungdomsfängelsenämnden
hade icke beslutat om hans överförande till vård utom anstalt och han var
därför att anse såsom vårdad i anstalt. Av min ställföreträdare framhölls
att det riktiga hade varit att undanröja straffet å ungdomsfängelse och för
samtliga brotten döma till påföljden överlämnande till vård enligt sinnes¬
sjuklagen.
2. I en till en häradsrätt inkommen ansökan om stämning å J. yrkade
H. att häradsrätten måtte berättiga H. att från J. återtaga två under
äganderättsförbehåll till J. försålda djur eller, för den händelse J. sålt djuren,
145
fälla J. till ansvar för olovligt förfogande. Häradsrätten godtog stämnings¬
ansökningen, som icke var åtföljd av intyg om att åklagaren beslutat att
icke väcka åtal, och utfärdade stämning å J. samt utsatte senare målet till
förhandling, vid vilken det avgjordes.
Vad sålunda förekommit uppmärksammades vid en av min ställföreträ¬
dare företagen inspektion och föranledde följande uttalande av honom.
Enligt 47 kap. 2 § tredje stycket RB skall målsägande, som vill väcka
enskilt åtal, vid stämningsansökan foga intyg att åklagaren beslutat att ej
åtala. Rätten skall, om detta underlåtes, förelägga målsäganden att förete
sådant intyg samt enligt 4 § samma kapitel, därest ej heller föreläggandet
efterkommes, avvisa stämningsansökningen. Något stöd synes icke finnas
för att göra avsteg från dessa bestämmelser då ansvarsyrkande framställes
allenast i andra hand. Häradsrättens åtgärd att utfärda stämning å J. att
svara jämväl å åtalet kan därför enligt min mening ej anses förenlig med
RB:s bestämmelser. Enär förstahandsyrkandet om återtagande av djuren
ej var att betrakta såsom enskilt anspråk i anledning av brott och stadgan¬
det i 22 kap. 1 § RB om förande av sådan talan i samband med åtal således
icke var tillämpligt, saknades vidare lagligt stöd för handläggning av de av
H. framställda yrkandena i samma rättegång.
3. I samband med inspektion av ett par domsagor har beträffande trafik-
mål uppmärksammats att, oaktat åklagaren i stämningsansökningarna för¬
klarat sig såsom bevisning åberopa till förundersökningsprotokollet fogade
skiss och fotografier och det därför fick antagas att handlingarna åberopats
även vid huvudförhandlingen, huvudförhandlingsprotokollen saknade an¬
teckning om att så skett.
I avgivet yttrande anförde häradshövdingen i den ena domsagan bl. a.
att dessa handlingar närmast utgjorde del av ett förundersökningsförfar-
ande, varigenom ett visst händelseförlopp redovisades, och ej bevis i egentlig
mening samt att han ansett åklagarens åberopande därav utgöra ett led
i utvecklandet av åtalet och därför inrymt åberopandet i den mening i
protokollet som återgav sakframställningen, t. ex. »åklagaren utvecklar sin
talan».
Ställföreträdande JO Sandström yttrade härom följande.
Jämlikt RB 6 kap. 5 § första stycket skall protokollet från huvudför¬
handling upptaga bl. a. vilka vittnen eller sakkunniga som höres och vilka
bevis i övrigt som förebringas.
På grund härav skall förebringandet av skriftliga bevis antecknas i huvud¬
förhandlingsprotokollet .
Skiss och fotografier torde däremot icke utgöra skriftlig bevisning i rätte¬
gångsbalkens mening (se Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken sid. 526; Hass-
ler, Svensk civilprocessrätt sid. 394; Ekelöf, Rättegång fjärde häftet sid.
170 samt Kallenberg, Svensk civilprocessrätt andra bandet sid. 792—796).
Härav följer dock icke att företeendet och granskningen därav icke skall
antecknas i domstolens protokoll. Avgörande härför torde vara vad skiss
och fotografier bör anses utgöra.
146
I 39 kap. RB stadgas om syn i rättegång. I 1—4 §§ finnes bestämmelser
om syn å stället, dvs. syn som hålles annorstädes än där rätten eljest skulle
ha sammanträtt. Syn kan emellertid äga rum även i rättssalen, nämligen av
föremål som där företes (se 5 § i 39 kap.; se vidare bl. a. NJA II 1943 sid.
503—504; Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken sid. 538; Hassler, Svensk
civilprocessrätt sid. 404 samt Ekelöf, Rättegång fjärde häftet sid. 170). Då
föremål, som icke är att anse såsom skriftligt bevis, företes och granskas i
rättegång torde det alltid vara fråga om syn och föremålet böra betraktas
såsom syneobjekt (jämför Kallenberg, Svensk civilprocessrätt andra bandet
sid. 798—799 samt samme författare i SvJT 1940 sid. 607). På grund härav
synes granskning i rättegång av skiss och fotografier böra bedömas såsom
syn enligt 39 kap. RB.
Då det ovan nämnda stadgandet i RB 6 kap. 5 § givetvis även avser syn,
som äger rum i rättssalen, skall således under alla förhållanden granskning
av skiss och fotografier i trafikmål antecknas i huvudförhandlingsproto¬
kollet.
4. Vid inspektion av en domsaga observerades beträffande ett par tviste¬
mål, vari käranden åtnjutit fri rättegång med biträde och dom meddelats
samma dag som huvudförhandling ägt rum, att beslut om ersättning till
biträdet upptagits i huvudförhandlingsprotokollet och icke i domen.
I avgivet yttrande anförde häradshövdingen i domsagan i huvudsak
följande synpunkter: Beslut om ersättning till annan än part var i allmänhet
icke av intresse för parterna. Från partssynpunkt var det därför oftast till¬
räckligt att i domen intogs beslut om parts återbetalningsskyldighet be¬
träffande ersättningen, där sådan skyldighet ålades. Domen borde om möj¬
ligt icke förlängas med ersättningsbeslut, som parterna saknade intresse av,
och därav föranledda fullfölj dshän visningar. Den ersättnings berättigade
hade ett befogat intresse av att snarast möjligt efter avslutad förhandling
av målet få domstolens besked i ersättningsfrågan. Även om domen med¬
delades å förhandlingsdagen var den i regel icke tillgänglig den dagen, medan
däremot förhandlingsprotokollet regelmässigt var färdigställt samma dag.
åtminstone i koncept. Om beslutet var intaget i protokollet kunde därför
ersättningen, som icke borde utbetalas förrän beslutet därom förelåg i färdig¬
ställd dom eller protokoll, utbetalas praktiskt taget omedelbart. RB 17 kap.
13 § tredje stycket, vari stadgades att, om beslut som ej var slutligt med¬
delades i samband med dom eller beslut, det skulle upptagas däri, syntes
icke utgöra hinder mot att upptaga ersättningsbeslut i förhandlingsproto¬
kollet, eftersom detta stadgande enligt häradshövdingens mening endast
avsåg det fall att ersättningsfrågan och saken prövats samtidigt. I de på¬
talade målen hade emellertid ersättningsbesluten meddelats under pågående
förhandling, medan domen ju meddelats efter förhandlingen.
Min ställföreträdare, lagman Sandström, anförde följande.
Yrkande av biträde enligt lagen om fri rättegång om ersättning av all¬
männa medel framställes regelmässigt sedan parterna slutfört sin talan och
omedelbart innan handläggningen avslutas (se 18: 14 första stycket första
147
punkten R B). Normalt torde därför sådant yrkande — liksom parternas
egna eventuella kostnadsyrkanden — prövas samtidigt som den materiella
frågan i målet och beslut meddelas i samband med domen och upptagas i
denna (Gärdes m. fl. kommentar till 17: 13 RB). Någon saklig anledning
att bryta ut just frågan om ersättning av allmänna medel till parts biträde
enligt lagen om fri rättegång och pröva den i särskild ordning synes ej heller
finnas. Tvärtom kan det vara erforderligt att pröva målet i sak innan ställ¬
ning tages till ersättningsyrkandet, detta med hänsyn till stadgandet i 14 §
lagen om fri rättegång om hur biträdes arvode skall bestämmas och hur
ersättningen kan nedsättas eller biträdet förklaras ej äga. rätt till ersättning
(jfr 18: 8 RB). Vad häradshövdingen anfört om den ersättningsberättigades
intresse av att snarast möjligt efter avslutad handläggning av målet få
domstolens^ besked i ersättningsfrågan torde i sådana fall som det före¬
varande, då dom avkunnas samma dag efter förhandlingens slut, icke vara
något vägande skäl redan med hänsyn till föreskriften i 17 § expeditions-
kungörelsen att expedition som innefattar dom och som utfärdas för part
skall tillhandahållas inom en vecka från den dag då domen meddelades men
framför allt med hänsyn till att biträdet — eller annan som tillerkänts
ersättning enligt lagen om fri rättegång — ju redan samma dag som ersätt¬
ningen yrkas och domen avkunnas äger icke blott erhålla skriftligt besked
om beslutet i ersättningsfrågan utan även mot kvitto å beskedet utbekomma
ersättningen. Häradshövdingens förfaringssätt syntes därför vara mindre
väl förenligt med RB och icke alls motiverat av de praktiska skäl denne
utvecklat.
5.1 några fall, då en person av överrätt ådömts böter och samtidigt ålagts
återbetalningsskyldighet för vittnesersättning o. dyl., har framkommit att
den dömde blivit krävd på betalning från två myndigheter för domstols-
kostnaderna. Anledningen härtill har varit följande.
Jämlikt 4 § 4 mom. förordningen angående indrivning och redovisning
av böter skall överordnad domstols beslut om böter i erforderliga delar
(genast) översändas till länsstyrelsen i det län, där den domstol som först
dömt i målet har sitt säte. Enligt 13 § kungörelsen med bestämmelser an¬
gående vissa kostnader vid domstol skall däremot bevis om beslut rörande
återbetalningsskyldighet för vittnesersättning o. dyl. (sedan domen vunnit
laga kraft) översändas till länsstyrelsen i det län, där den förpliktade är
bosatt. I de fall då den dömde vid tiden för avsändande av bevis om ålagd
återbetalningsskyldighet är bosatt inom annat län än det där underdom¬
stolen finns skall alltså expedition av bötesbeslut och bevis om återbetal¬
ningsskyldighet ske till olika myndigheter. Vid expedition för indrivning-
av bötesbeloppet översändes ofta avskrift av domen eller beslutet i dess
helhet. I några fall har vederbörande länsstyrelse därvid behandlat denna
avskrift såsom avseende även bevis om återbetalningsskyldigheten, i följd
varav den dömde blivit krävd därpå från två länsstyrelser.
För att undanröja nämnda olägenhet är det lämpligt om domstolen i
fråga om expedition för bötesindrivning endast översänder den del av domen
148
eller beslutet som erfordras för bötesindrivningen eller å handlingen angiver
att översändandet sker för verkställighet såvitt angår bötesbeslutet.
6. Enligt 3 § KK 22 maj 1963 med vissa föreskrifter rörande tillämp¬
ningen av lagen om allmänt kriminalregister skall, om den, som i tjänsten
tager befattning med registerutdrag, finner anledning antaga att dess
innehåll är oriktigt, anmälan därom ofördröjligen insändas till kriminal¬
registret.
I ett fall, då till en domstol beträffande samme tilltalade inkommit såväl
ett s. k. blankt kriminalregisterutdrag som ett utdrag ur kontrollstyrelsens
straffregister, enligt vilket den tilltalade ett å två år tidigare dömts för grov
stöld m. m. till straffarbete ett år, utan att domstolen gjort anmälan till
kriminalregistret, har min ställföreträdare haft anledning att erinra om den
i nämnda författningsrum stadgade skyldigheten.
7. Tingsnotarier erhåller ofta under häradshövdings ledighet av veder¬
börande hovrätt förordnande enligt 18 § tredje stycket domsagostadgan
att uppehålla häradshövdingämbetet. Förordnande jämlikt nämnda för¬
fattningsbestämmelse innebär emellertid icke, vilket klart framgår av be¬
stämmelsen, behörighet att hålla förhandling i och avgöra sådana mål, be¬
träffande vilka tingsnotarien eljest saknar dylik behörighet.
I samband med inspektion av en domsaga uppmärksammades att en
tingsnotarie, som haft förordnande av nu nämnda beskaffenhet men icke
något förordnande med mera omfattande behörighet, meddelat dom i ett
mål rörande omyndighetsförklaring. I avgivet yttrande förklarade tings¬
notarien bl. a. att han feltolkat bestämmelsen i domsagostadgan och miss¬
tagit sig på målets beskaffenhet. Vid ärendets avgörande erinrade ställföre¬
trädande JO Sandström om att tingsnotarien saknat behörighet att avdöma
målet men lät, med hänsyn till omständigheterna i ärendet, bero vid en
erinran.
POLIS- OCH ÅKLAGARVÄSENDET
17. Åklagares befogenhet att nedlägga väckt åtal
Fråga om åklagares befogenhet att nedlägga väckt åtal har varit föremål
för prövning i några ärenden. I ett fall hade en åklagare nedlagt ett av en
annan, sidoordnad, åklagare väckt åtal (för vårdslöshet i trafik), eftersom
han för sin del ansett det uppenbart att åtalet skulle ogillas. I ett annat
fall var anledningen till nedläggandet att vederbörande åklagare ansåg att
åtalseftergift bort meddelas. I sistnämnda ärende var förhållandena följande.
Den 6 november 1962 väckte landsfiskalen L. åtal mot P. för fylleri och
osant intygande, begångna den 15 och 16 oktober 1962. P. förekom i straff¬
registret under flera punkter; senast hade han dömts den 30 november 1961,
149
varvid förordnats att tidigare ådömd förvaring skulle avse jämväl de då
förevarande brotten och ny minsta tid för förvaringen bestämts till ett år
sex månader. Den dag huvudförhandling skulle hållas i målet nedlade bi¬
trädande landsfiskalen N. åtalet efter att föregående dag ha meddelat
åtalseftergift jämlikt 20 kap. 7 § 2. RB.
I avgivet yttrande anförde N. att han tillträtt befattningen som biträ¬
dande landsfiskal en vecka före huvudförhandlingsdagen, att han vid ge¬
nomgång av handlingarna i målet mot P. fått uppfattningen att åtal icke
borde ha väckts, eftersom alla förutsättningar för åtalseftergift enligt 20
kap. 7 § 2. RB förelåg, att han efter noggrann prövning kommit till det
resultatet att han i det föreliggande fallet ägde nedlägga åtalet samt att
han alltjämt vore av den uppfattningen att förfarandet varit riktigt.
Jag anförde följande.
Jag vill till en början erinra att stadgandet i 20 kap. 6 § RB vilar på
legalitetsprincipen, enligt vilken det åligger åklagare såsom en tjänsteplikt
att väcka åtal, när tillräckliga skäl mot den misstänkte föreligger. Från
denna allmänna regel har gjorts vissa undantag, enligt vilka åklagaren äger
eftergiva åtal. De hänsyn som ansetts böra medföra att en åklagare i vissa
fall äger underlåta åtal och sålunda förebygga ett rättegångsförfarande och
därmed förbundna olägenheter, kan icke utan vidare åberopas som stöd för
att — även sedan dylikt förfarande satts igång — åklagaren äger nedlägga
åtalet utan att något nytt framkommit. I förarbetena till de bestämmelser,
som ger åklagare rätt att efterge åtal, finnes icke något som tyder på att
lagstiftaren ansett nämnda rätt inbegripa befogenhet att, sedan åtal skett,
nedlägga detsamma. Av det förhållandet att en åklagare kan nedlägga åtal,
om han icke längre är övertygad om den tilltalades skuld, kan icke dragas
någon slutsats rörande befogenhet för åklagaren att, då brottsligheten står
fast och straffet således icke drabbar en oskyldig, nedlägga åtalet under
utövande av diskretionär prövningsrätt. Såsom min företrädare i äm¬
betet framhållit (JO:s ämbetsberättelse 1953 s. 233 o. f., särskilt s. 236)
kan därför befogenhet att nedlägga väckt åtal anses tillkomma åklagaren
allenast i sådana fall, då under målets handläggning nya omständigheter
eller bevis yppats som, därest de från början varit kända, skulle föranlett
att åtal ej väckts (jfr NJA 1948 s. 706).
Strafflagberedningen har uttalat, att hinder mot åtalseftergift icke möter
även efter det åtal väckts, men har samtidigt framhållit att skäl till efter¬
gift i sådana fall ytterst sällan torde föreligga (SOU 1953: 17 s. 132). I den
mån därmed avsetts att eftergift kan meddelas utan att några nya omstän¬
digheter framkommit — vilket jag för min del icke tror —- kan jag icke
biträda uttalandet. Frågan om åtalseftergift kan givetvis i många fall vara
föremål för delade meningar, men om en åklagare fattat ståndpunkt i
frågan kan det icke anses riktigt att en med honom sidoordnad åklagare
på samma material omprövar bedömningen.
Då L. fattade beslut i åtalsfrågan var den tidigare förvaringsdomen be¬
kant för honom. Om han på grund av sagda dom beslutat att meddela åtals¬
eftergift för de aktuella förseelserna skulle ingen som helst erinran ha kunnat
riktas däremot.
150
N:s beslut att nedlägga åtalet motiverades enbart av att han bedömde
frågan på ett annat sätt än L. Av vad förut sagts framgår, att N. enligt min
mening icke på sådan grund ägde nedlägga åtalet. Strafflagberedningens
nyssnämnda uttalande och i anslutning därtill gjorda, kortfattade kommen¬
tarer av Strahl (SvJT 1953 s. 553) och Elwing (Tillräckliga skäl, 1960, s.
389) kan emellertid i viss mån åberopas till stöd för den av N. intagna stånd¬
punkten. Hans ställningstagande kan därför självfallet icke läggas honom
till last såsom fel.
I ett annat fall berodde nedläggandet på att den tilltalade godkände ett
— efter åtalets väckande utfärdat — strafföreläggande. I detta ärende var
omständigheterna följande.
Genom en den 2 juli 1965 dagtecknad stämningsansökan, vilken inkom
till vederbörande domstol den 5 i samma månad, väckte distriktsåklagaren
R. åtal mot S. för parkeringsförseelse. Av en till stämningsansökningen fogad
rapport framgick att S. förnekade gärningen (han påstod att bilen stått
på platsen endast åtta minuter och icke 15 minuter, som påstods i rapporten
och senare i stämningsansökningen). Den 20 juli 1965 — stämning hade
då icke utfärdats — nedlade R. åtalet, sedan S. godkänt ett av R. den 9
juli utfärdat strafföreläggande.
I avgivet yttrande anförde R. bl. a. att den 9 juli 1965 inkommit rapport
om att S. numera erkänt förseelsen och förklarat sig beredd att godkänna
strafföreläggande, att R. samma dag utfärdat sådant föreläggande, att han
nedlagt åtalet, sedan föreläggandet godkänts, samt att han numera insåg att
han borde ha nedlagt åtalet innan han utfärdade föreläggandet.
Min ställföreträdare, lagman Sandström, anförde följande.
Åtal skall enligt 45 kap. 1 § andra stycket RB anses väckt då stämnings¬
ansökan inkom till rätten. Väckt åtal kan icke nedläggas annat än om
under målets behandling nya omständigheter eller bevis yppas vilka, därest
de från början varit kända, skolat föranleda att åtal ej kommit att väckas
(jfr Gärdes m. fl. kommentar till RB s. 247 f. samt JO:s ämbetsberättelse
1953 s. 236). Såsom en sådan omständighet lärer icke kunna anses att den
tilltalade sedermera erkänt den åtalade gärningen och förklarat sig villig
att mottaga strafföreläggande.
Ris åtgärd att för en gärning, som redan var föremål för domstols pröv¬
ning, utfärda strafföreläggande och godtaga godkännandet därav torde
strida mot grunderna för stadgandet i 45 kap. 1 § tredje stycket RB att nytt
åtal mot den tilltalade ej må väckas för gärning, för vilken han redan står
under åtal. Ris handläggning av ärendet har, såsom han ock förklarat sig
medveten om, varit felaktig.
Jag vill i sammanhanget erinra om att åtal och strafföreläggande är sido¬
ordnade institut och någon skyldighet för åklagare att välja det senare,
då detta är tillämpligt, föreligger icke (Jfr Elwing a. a. s. 332). Sedan åkla¬
garen träffat sitt val, är det redan med hänsyn till rättsordningens stabilitet
och förtroendet för rättsvårdens handhavande angeläget att han icke ändrar
sig.
151
18. Bör åklagare i samband med åtal för checkbedrägeri, då chec¬
karna honorerats av annan kreditinrättning än trassatbanken, för¬
bereda och utföra trassatbankens talan? KB 22 kap. 2 §
I ett härstädes granskat brottmål uppmärksammades bl. a. följande.
Sedan misstanke uppkommit om att A. tillsammans med en annan person,
som hade checkkonto med viss bank, utställt checkar utan täckning, yrkade
vederbörande åklagare, sedan banken hos honom gjort framställning därom,
vid en domstol att denna skulle förordna om kvarstad å A. tillhörig egen¬
dom till säkerhet för bankens fordran å A. Domstolen biföll yrkandet. De
ifrågavarande checkarna hade icke honorerats av banken utan av andra
kreditinrättningar och banken hade inlöst checkarna från dessa.
Min ställföreträdare, lagman Sandström, anförde beträffande frågan om
åklagaren bort yrka kvarstad till säkerhet för bankens anspråk följande.
Enligt RB 22 kap. 2 § är åklagaren, om enskilt anspråk grundas å brott,
som hör under allmänt åtal, på målsägandens begäran skyldig att i samband
med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske
utan olägenhet och hans anspråk ej finnes obefogat. Med förberedande av
talan avses bl. a. yrkande om säkerhetsåtgärder, t. ex. kvarstad (jfr RB 26
kap. 2 § tredje stycket). Med att ett anspråk »grundas å brott» avses —
i motsats till uttrycket anspråk »i anledning av brott» (22 kap. 1 §) — en¬
dast anspråk utav målsäganden gentemot den tilltalade, vilket grundas
enbart på den brottsliga gärningen (se bl. a. lagrådets uttalande i NJA II
1943 sid. 294, justitierådet Erik Söderlunds uttalanden i NJA I 1963 sid.
229 ff. samt Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB 2:a uppl. sid.
333). Endast talan om anspråk av angivet slag har åklagaren att förbereda
och utföra. Om ett yrkande grundar sig även på något ytterligare rätts-
faktum, t. ex. en överlåtelse från den som drabbats av brottet, är det där¬
emot icke fråga om anspråk som »grundas å brott» (se NJA I 1962 sid. 174
och 1963 sid. 227). Talan om anspråk av sistnämnda slag har åklagaren
icke skyldighet och ej heller rättighet att förbereda och utföra (jfr Riks¬
åklagarämbetets cirkulärskrivelse nr 111, Ekelöf, Rättegång andra häftet
2:a uppl. sid. 188, särskilt not 88, samt första lagutskottets utlåtande nr 20
år 1963).
I förevarande fall grundade sig bankens talan icke endast på de brottsliga
gärningarna (samtliga checkar hade honorerats av annan kreditinrättning
än banken) utan även på en överlåtelse från de honorerande kreditinrätt¬
ningarna av dessas anspråk. Då detta framgick av bankens begäran hos
åklagaren om att denne skulle yrka kvarstad och då endast banken anmält
ersättningsanspråk i anledning av checkbedrägerierna (jfr RB 26 kap. 2 §
tredje stycket) borde åklagaren på grund av det tidigare anförda icke ha
yrkat kvarstad i denna del.
152
19. Fråga huruvida i visst fall åklagare bort yrka undanröjande
av strafföreläggande
I samband med inspektion av en domsaga framkom följande rörande ett
brottmål. Sedan misstanke uppkommit mot S. om våld mot tjänsteman
och fylleri, begångna vid samma tillfälle, inkom till vederbörande åklagar¬
myndighet från polismyndigheten dels den 10 februari 1965 protokoll över
verkställd förundersökning beträffande båda gärningarna dels den 13
februari rapport beträffande enbart fylleriförseelsen. En åklagare vid åkla¬
garmyndigheten, assistentåklagaren E., utfärdade strafföreläggande å S. för
fylleriförseelsen, vilket godkändes av denne, medan en annan åklagare
väckte åtal mot S. vid häradsrätten för båda gärningarna. Sedan S. vid
huvudförhandling i målet den 22 mars 1965 påpekat att han godkänt straff-
föreläggande för fylleriförseelsen, nedlade distriktsåklagaren T., som då
förde åklagarmyndighetens talan i målet, åtalet i den delen, varefter för¬
handlingen fortsatte såvitt avsåg gärningen våld mot tjänsteman. T. gjorde
gällande att denna icke borde betraktas som ringa. Häradsrätten dömde
S. för våld mot tjänsteman, vilket bedömdes som ringa, till böter.
Rörande frågan om T. icke, i stället för att nedlägga åtalet för fylleri,
bort begära uppskov med förhandlingen för att vidtaga åtgärder för
undanröjande av strafföreläggandet avgav T. på begäran yttrande. Detta
hade i huvudsak det innehållet, att det vid strafföreläggandets utfärdande
icke varit känt för E. att S. förövat även annat brott, för vilket han ännu
icke lagförts, att det därför icke på denna grund kunde anses ha förekommit
sådant fel vid ärendets behandling, att strafföreläggande borde anses ogil¬
tigt, att T. redan på grund härav ansåg att han skulle ha handlat direkt fel¬
aktigt om han begärt uppskov med huvudförhandlingen i syfte att yrka
undanröjande av föreläggandet, att man dessutom måste anlägga praktiska
synpunkter på frågan samt att T. kunnat förutsätta att häradsrätten vid
straffmätningen skulle beakta strafföreläggandet så att straffet skulle bliva
fem å tio dagsböter lägre än vid gemensam lagföring.
Min ställföreträdare, lagman Sandström, konstaterade att i förevarande
fall strafföreläggande rätteligen icke kunnat komma i fråga och att särskild
rapport rörande fylleriförseelsen därför icke bort lämnas samt anförde
vidare, såvitt avser den nu förevarande frågan, följande.
o Att E. utfärdade strafföreläggande beträffande fylleriförseelsen, oaktat
sådant föreläggande rätteligen icke skolat givas, kan med hänsyn till om¬
ständigheterna icke läggas honom till last såsom fel eller försummelse.
Enligt RB 59 kap. 5 § första stycket 2. skall strafföreläggande, som god¬
känts . av den misstänkte, efter besvär undanröjas, om vid ärendets be¬
handling förekommit sådant fel, att föreläggandet bör anses ogiltigt. För
tillämpning av detta stadgande kräves icke att det förekommit förhållande,
som kan tillräknas någon befattningshavare såsom fel eller försummelse,
153
utan det är tillräckligt att ärendet objektivt sett handlagts oriktigt på
visst sätt (se Cars i SvJT 1964 sid. 334—337).
I förevarande fall erhöll åklagarmyndigheten rapport om fylleriförseelsen
den 13 februari och förundersökningsprotokoll rörande våld mot tjänsteman
(och fylleri) den 10 februari, medan strafföreläggandet utfärdades först den
1 mars. Båda brotten var alltså kända för åklagarmyndigheten vid utfär¬
dandet av föreläggandet. Oaktat E. för sin del vid föreläggandets utfärdande
saknade kännedom om att S. var misstänkt även för våld mot tjänsteman
och oaktat, som tidigare framhållits, utfärdandet av föreläggandet icke
kan läggas E. till last såsom tjänstefel, handlades ärendet otvivelaktigt
objektivt sett felaktigt från åklagarmyndighetens sida. Det förelupna felet
var enligt min mening av sådan beskaffenhet att det efter besvär skolat
jämlikt det nyss anförda stadgandet föranleda undanröjande av föreläg¬
gandet (se Cars i SvJT 1964 sid. 330—340, särskilt sid. 333—338).
Enligt RB 59 kap. 6 § andra stycket skall besvär över strafföreläggande
föras inom en månad, sedan åtgärd för verkställighet av föreläggandet vid-
togs hos den misstänkte. I förevarande fall hade tiden för anförande av
besvär över föreläggandet, som godkänts den 13 mars, sålunda icke till-
ändagått vid huvudförhandlingen den 22 mars.
Enligt min mening borde T. vid huvudförhandlingen, i stället för att
nedlägga åtalet för fylleri, ha begärt uppskov med förhandlingen för att
genom besvär yrka undanröjande av strafföreläggandet samt anfört sådana
besvär. Jag har härvid beaktat — förutom det genom föreläggandets ut¬
färdande förelupna felet — bl. a. att den som samtidigt är misstänkt för
flera brott bör på en gång lagforas för brotten samt att T. vid huvudför¬
handlingen, i enlighet med vad som påstods i stämningsansökningen, gjorde
gällande att den åtalade gärningen våld mot tjänsteman icke var att bedöma
som ringa och alltså att fängelse borde ådömas och att, om häradsrätten
godtagit hans uppfattning, S. i följd av strafföreläggandet kommit att
erhålla icke endast fängelsestraff utan även bötesstraff.
20. Ang. hämtning till förhör
Sedan V. anmält till en polisstation att han en kort stund tidigare ofre¬
dats av M., blev M., som befann sig i arbete omkring 250 meter från polis¬
stationen, efter beslut av förste poliskonstapeln S. omedelbart hämtad till
stationen, varefter han hördes om den anmälda gärningen. M. åtalades se¬
dermera och ådömdes tio dagsböter.
I anledning av hämtningen anförde jag bl. a. följande.
Den som under förundersökning skall inställa sig till förhör på annan
plats än där han uppehåller sig skall i regel erhålla kallelse i god tid (jämför
5 § andra stycket förundersökningskungörelsen och Gärde m. fl., Nya RB s.
296). Omedelbar hämtning medges enligt 23 kap. 7 § andra stycket RB om
det skäligen kan befaras, att vederbörande ej skulle hörsamma kallelse
eller, om han kallades, skulle försvåra utredningen; därjämte uppställes
vissa krav i fråga om brottets svårighetsgrad och vägsträckan, vilka här ej
är av intresse. Den som är tillstädes å plats där brott förövas är skyldig att
154
på tillsägelse av polisman omedelbart medfölja till förhör och kan medtagas,
om han utan giltig orsak vägrar (23 kap. 8 § RB). Annan än undersöknings-
ledaren må besluta hämtning endast i detta fall och då förutsättningar för
gripande föreligger.
M. hämtades till förhöret efter beslut av S., som icke var undersöknings-
ledare. Eftersom åtminstone tio minuter förflutit efter uppträdet mellan
V. och M. kan det icke anses, att M. var tillstädes å plats, där brott för¬
övades. Än mindre förelåg förutsättningar för gripande. S. saknade därför
befogenhet att medtaga M. till omedelbart förhör. Det är även i högsta grad
tveksamt, om förutsättningarna för hämtning sakligt förelåg.
Med hänsyn till att anmälan gjordes omedelbart efter händelsen och den
misstänkte befann sig på endast ett par hundra meters avstånd var det i
och för sig lämpligt att omedelbart efterhöra, huruvida M. utan olägenhet
kunde ställa sig till förfogande för ett förhör, men då M. icke frivilligt med¬
följde var det enligt min mening felaktigt att tvinga honom.
21. Fråga huruvida polisen äger befogenhet aft omhändertaga
person, som ansetts ha falskeligen larmat polisen
I ett genom klagomål av studeranden W. härstädes anhängiggjort ärende
var förhållandena följande.
En natt anmälde W. per telefon till polisstationen i en stad, att ett inbrott
pågick i en affär i staden. I anledning av anmälan dirigerades tre radiobilar
med polis till platsen. Förste poliskonstaplarna S. och T. L., som utgjorde
besättningen i den ena radiobilen, hade kort före larmet vid två tillfällen
passerat platsen och därvid iakttagit W. och hade efter larmet av tillstädes-
komna kolleger erfarit att man vid en första undersökning icke kunnat
finna några tecken på inbrott. De antog därför att W. utan fog larmat
polisen och medförde honom till polisstationen, där han på order av förste
polisassistenten I. L. insattes i polisarrest. Omkring en halvtimme senare
infördes på polisstationen två män, som gripits såsom misstänkta för inbrott
på den aktuella platsen. Kort därefter frigavs W. Omhändertagandet av
W. beslöts med stöd av 19 § polisinstruktionen.
I sina klagomål påtalade W. att han berövats friheten.
Vid ärendets avgörande anförde min ställföreträdare, lagman Sandström,
bl. a. följande.
Då W. påträffades av S. och T. L., befann han sig å plats, där brott för¬
övades. Jämlikt 23 kap. 8 § RB var han följaktligen skyldig att medfölja
till förhör. S. och T. L. hade emellertid icke denna uppfattning av situa¬
tionen, utan deras ingripande berodde på att de misstänkte W. för att falske¬
ligen ha larmat polisen. Att felaktigt larma polis torde emellertid enligt
svensk rätt i och för sig icke vara straffbelagt. I vissa fall, exempelvis sådana,
där ett felaktigt larm ingår som ett led i en brottsplan och syftar till att
främja dennas förverkligande, torde larmet kunna föranleda ansvar och i
155
vart fall en tillämpning av bestämmelserna i 19 § polisinstruktionen kunna
komma ifråga.
Frågan huruvida falskt larm av polisen i andra fall än nu nämnts kan
anses innebära en störning av eller en omedelbar fara för den allmänna
ordningen i polisinstruktionens bemärkelse kan icke besvaras generellt utan
måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.
Om åtgärden är ägnad att allvarligt störa eller hindra polisorganen vid full¬
görandet av deras samhällsviktiga funktion utgör den emellertid uppen¬
barligen en dylik störning eller fara. Sådan verkan kan falskt larm framkalla
särskilt i mindre polisdistrikt, där polisens personella och materiella resurser
är relativt begränsade.
Omhändertagande enligt 19 § polisinstruktionen får äga rum endast då
detta objektivt befinnes nödvändigt. Denna bedömning måste ställas i
relation till andra relevanta faktorer, främst ingripandets syfte, och måste
bli beroende av den konkreta situationen. Dessutom måste enligt allmänna
rättsgrundsatser fordras att ingripandet är ändamålsenligt, dvs. ägnat att
eliminera eller motverka den aktuella störningen respektive faran. Med
hänsyn till det ingrepp i den enskildes rörelsefrihet, som även ett kortvarigt
omhändertagande innebär, är det givetvis angeläget, att, innan åtgärden
vidtages, det sker en omsorgsfull bedömning rörande tillämpligheten av
bestämmelserna i 19 § och huruvida de där uppställda förutsättningarna
föreligger.
Att S. och T. L. för sin del felaktigt ansåg larmet i och för sig utgöra en
straffbelagd gärning och på grund härav eller till förebyggande av ny sådan
gärning omhändertog W. kan icke läggas dem till last som tjänstefel. Vid
bedömandet av frågan om omhändertagandet överhuvudtaget var motiverat
bör främst följande omständigheter beaktas. Polismännen kände till att W.
misstänkts för att tidigare ha larmat polisen, och vid det nu aktuella till¬
fället hade över polisradion anmälts att larmet gjorts av en anonym person,
som av rösten att döma var W. På polismännens fråga på brottsplatsen
förnekade W. att han kände till larmet om inbrott. Då erforderlig klarhet
i denna fråga icke kunde vinnas på platsen, medförde S. och T. L. W. till
polisstationen för förhör. — Med hänsyn till nu berörda och andra i ärendet
upplysta förhållanden kan enligt min uppfattning någon anmärkning ej
riktas mot S:s och T. L:s åtgärd.
Vad I. L. uppgivit ger vid handen, att han vid sin prövning, huruvida
den av S. och T. L. vidtagna åtgärden skulle bestå, utgått från att W. falske-
ligen larmat polisen — en uppfattning som ingalunda kan betecknas som
ogrundad — och att sådant larm i och för sig utgjorde en straffbelagd
handling. Som framgått av det föregående har I. L. icke ägt att endast på
grund av misstanke om falskt larm hålla W. i förvar.
156
EXEKUTIONSVÄSENDET
22. Om handläggningen hos överexekutor av avhysningsmål, då ta¬
lan rörande hyresförhållandet samtidigt är anhängigt hos
hyresrådet
E. S. förhyrde en bostadslägenhet av ett bolag. Sedan hyrestiden gått till
ända utan att hon avflyttat och bolaget därför uppsagt henne till avflytt¬
ning, förlängde hyresnämnden i orten efter framställning av E. S. hyresför¬
hållandet till den 1 oktober 1965, då detsamma skulle upphöra att gälla
utan föregående uppsägning. Den 29 september 1965 avslog hyresnämnden
eu hemställan från henne om ytterligare förlängning av hyresförhållandet.
I en till hyresrådet den 22 oktober inkommen skrift anförde hon besvär
över hyresnämndens beslut och anhöll samtidigt om inhibition därav. Ge¬
nom beslut den 29 oktober förordnade hyresrådet att för tiden till dess
hyresrådet meddelade slutligt utslag i målet hyresnämndens beslut icke
skulle lända till efterrättelse. Den 4 februari 1966 meddelades utslag i målet,
varvid hyresrådet ej fann skäl att göra ändring i hyresnämndens beslut.
Samtidigt med handläggningen hos hyresrådet handlades ett avhysnings¬
mål rörande samma hyresförhållande. I en till vederbörande överexekutor
den 15 oktober 1965 inkommen ansökan anhöll nämligen bolaget om av¬
hysning av E. S. från lägenheten. I förklaringsskrift, som inkom till över¬
exekutor den 27 oktober, framhöll E. S. bl. a. att hon hos hyresrådet anfört
besvär över hyresnämndens beslut, att hon därvid anhållit om inhibition av
beslutet och att hyresrådet ännu icke meddelat beslut i inhibitionsfrågan
samt hemställde att överexekutor icke skulle avgöra avhysningsmålet förrän
sådant beslut meddelats. Sedan bolaget erhållit tillfälle att yttra sig över
förklaringsskriften och den It november begärt att utslag skulle meddelas,
meddelade överexekutor samma dag utslag, varigenom E. S. förpliktades
att genast avflytta från lägenheten vid äventyr av vräkning. E. S. besvärade
sig över utslaget till vederbörande hovrätt, som förordnade att innan änd-
ringssökandet slutligen prövades eller hovrätten annorledes förordnade
överexekutors utslag icke finge verkställas. Sedan hyresrådet meddelat sitt
utslag, lämnade hovrätten besvären över överexekutors utslag utan bifall.
E. S. gjorde i härstädes anförda klagomål gällande att, sedan hon hos
överexekutor visat att inhibition begärts av hyresnämndens beslut, varvid
hon icke kunnat åberopa inhibitionsbeslutet, eftersom detta då ännu icke
meddelats, överexekutor varit skyldig att före utslags meddelande invänta
hyresrådets beslut i inhibitionsfrågan och övertyga sig om huruvida sådant
beslut meddelats.
Den befattningshavare, som i egenskap av överexekutor handlagt avhys-
ningsmålet, anförde i avgivet yttrande bl. a. att handräckningsmålens hand¬
läggning hos överexekutor krävde medverkan från parternas sida, vilket in¬
157
nebar bl. a. att, om hyresgäst icke anmälde omständighet som var ägnad att
hindra beslut om vräkning, sökandens uppgifter lades till grund för beslutet,
samt att ett efterforskande i ett fall som det förevarande av huruvida inhi-
bition meddelats enligt hans mening stred mot de allmänna principerna för
handräckningsmåls handläggning.
Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sandström bl. a.
följande.
Såsom E. S. gjort gällande bör i ett avhysningsmål av förevarande art,
där hyresnämnden visserligen ogillat hyresgästens framställning om för¬
längning av hyresförhållandet, men hyresgästen i målet visar att han hos
hyresrådet anfört besvär över hyresnämndens beslut och tillika begärt in-
hibition därav, utslag i avhysningsmålet icke meddelas under den tid som
erfordras för att beslut i inhibitionsfrågan skall hinna meddelas (se Hed-
feldt-Ringdén-Hamilton, Hyresreglering och besittningsskydd tredje upp¬
lagan sid. 116—117 och 164—165). Med det anförda är dock icke utan vi¬
dare sagt att överexekutor har att självmant förvissa sig om huru hyres¬
rådet förordnat i inhibitionsfrågan.
Om ett avhysningsmål, vari visats att hos hyresrådet begärts inhibition
av hyresnämnds beslut som gått hyresgästen emot, är — bortsett från den
inverkan den framställda begäran om inhibition bör ha — färdigt för av¬
görande, bör överexekutor, med hänsyn till sökandens befogade anspråk på
att snarast möjligt erhålla utslag å hyresgästens avhysning om förutsätt¬
ningar därför föreligger, icke låta målet utan åtgärd vila tills sådan tid för¬
flutit, att det kan antagas att hyresrådet tagit ställning i inhibitionsfrågan.
I stället bör överexekutor i en sådan situation, då man rimligen icke vet vil¬
ken dag målet är färdigt för avgörande, vara verksam i saken antingen ge¬
nom att hänvända sig till hyresgästen och t. ex. förelägga denne att inom
viss, kort tid visa att förordnande om inhibition meddelats eller eljest yttra
sig därom vid äventyr att målet avgöres i befintligt skick eller ock genom
att direkt vända sig till hyresrådet.
Enligt min mening bör emellertid detsamma gälla i liknande mål, som
— frånsett inhibitionsfrågan — är färdigt för avgörande först någon tid ef¬
ter det att inhibition begärts hos hyresrådet och beslut i inhibitionsfrågan
kan förväntas ha meddelats. Fråga är ju endast om mål, vari hyresgästen
tidigare i målet visat att han sökt inhibition men därvid icke kunnat förete
bevis om att förordnande därom meddelats, eftersom hyresrådet då ännu
icke hunnit behandla framställningen. Det kan därför icke sägas att det här
rekommenderade förfarandet står i strid med principerna för handlägg¬
ningen av avhysningsmål. Mången gång torde det kunna vara så att hyres¬
gästen utgår från att han gjort vad som ankommit på honom genom att visa
att han begärt inhibition. Från några överexekutorsmyndigheter, som till¬
frågats under hand, har inhämtats att i mål, vari visats att inhibition be¬
gärts hos hyresrådet men besked om hyresrådets beslut däröver icke ingi¬
vits, de före målets avgörande låter efterhöra huruvida förordnande givits
om inhibition. Utrymme finnes emellertid även för den i ärendet hävdade
uppfattningen att hyresgästen har att självmant visa att hyresrådet förord¬
nat om inhibition (jfr ordalydelsen i 192 § utsökningslagen: och gitter han
(hyresgästen) ej visa sannolika skäl, att han ändock äger kvarsitta).
I det nu förevarande avhysningsmålet visade E. S. genom sin till över-
158
exekutor den 27 oktober 1965 inkomna klagoskrift med därtill fogade bila¬
gor att hon genom en den 20 oktober dagtecknad skrift till hyresrådet an¬
fört besvär över hyresnämndens beslut och därvid jämväl begärt inhibition
därav. Med hänsyn till det tidigare sagda borde därför enligt min mening
— oaktat överexekutors utslag efter fortsatt skriftväxling i målet med¬
delades först den 11 november och sålunda å tid då det kunde antagas att
hyresrådet tagit ställning till inhibitionsyrkandet — överexekutor före ut¬
slags meddelande ha hänvänt sig i saken till E. S. eller direkt till hyresrådet.
Att överexekutor var av annan uppfattning och utan vidare åtgärd med¬
delade utslag å avhysning kan dock icke läggas honom till last såsom fel.
159
II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig
beskaffenhet
A. Disciplinär åtgärd
1. Disciplinär åtgärd mot Iandskanslist å länsstyrelse för felaktig
handläggning av ärende angående flyttning av gravsatt aska
I en till länsstyrelsen i Kalmar län den 7 april 1965 inkommen skrift an¬
höll Ruth Persson i Kalmar om tillstånd att upptaga och flytta »urnan med
stoftet» efter sin år 1937 avlidne son. Det uppgavs i ansökningen att urnan,
sedan den avlidne undergått eldbegängelse i Kalmar, gravsatts å Förlösa
kyrkogård samt att flyttningen avsågs skola ske till Kalmar skogskyrko¬
gård.
Sedan ansökningen remitterats till kyrkorådet i Kalmar församling för
yttrande, inkom till länsstyrelsen en skrift från kyrkogårdsnämnden i Kal¬
mar, vari framhölls att hinder mot gravsättning av urnan ej förelåg under
vissa angivna förutsättningar.
Därefter utfärdade förste landskanslisten Gunnar Ängquist å länssty¬
relsens vägnar en den 6 maj 1965 dagtecknad resolution, enligt vilken läns¬
styrelsen med stöd av begravningskungörelsen, »sedan vederbörande kyr¬
koråd hörts», lämnade Ruth Persson tillstånd att »flytta stoftet efter sö¬
kandens son» från Förlösa kyrkogård till viss gravplats å Kalmar skogskyr¬
kogård. Vidare uttalades i resolutionen att sökanden hade att ställa sig till
efterrättelse de föreskrifter, som lämnats i medicinalstyrelsens cirkulär den
8 juni 1964 angående flyttning av gravsatt stoft.
Sedan detta ärende genom en från kyrkoadjunkten i Åby och Förlösa
församling Erik Magnéli till JO-expeditionen inkommen skrift bragts till
min kännedom, lät jag från länsstyrelsen infordra yttrande över innehållet
i länsstyrelsens resolution.
Med anledning av vad som vid utredningen framkom anförde jag i en
den 25 november 1965 till länsstyrelsen avlåten skrivelse följande.
I 81 § första stycket begravningskungörelsen stadgas att gravsatt stoft
icke må upptagas utan tillstånd av länsstyrelsen, som i ärendet skall höra
hälsovårdsnämnden och den som förvaltar begravningsplatsen. Med stöd
av bemyndigande i detta författningsrum har medicinalstyrelsen den 8 juni
1964 utfärdat cirkulär angående flyttning av gravsatt stoft. I cirkuläret
lämnas detaljerade förhållningsregler för sådan flyttning, avseende väder¬
160
leksförhållanden, närvaro av vissa myndighetsrepresentanter, skyddsbe-
klädnad m. m.
Rörande flyttning av gravsatt aska stadgas i andra stycket av samma
paragraf. För sådan flyttning — därest fråga ej är om flyttning inom be¬
gravningsplats eller mellan begravningsplatser tillhörande samma för¬
samling eller kyrkliga samfällighet — erfordras tillstånd av länsstyrelsen,
som i ärendet skall höra den som förvaltar begravningsplatsen.
Enligt 31 § begravningskungörelsen skall sålunda — vare sig fråga är om
flyttning av gravsatt stoft eller flyttning av gravsatt aska —- länsstyrelsen
i ärende, som ankommer på dess handläggning, städse höra den myndighet
som förvaltar begravningsplatsen, dvs. den begravningsplats varifrån flytt¬
ning skall äga rum. Att yttrande från denna myndighet föreligger utgör
uppenbarligen en väsentlig förutsättning för att tillståndsfrågan skall kun¬
na materiellt prövas. I det av Ängquist handlagda ärendet inhämtades
emellertid icke sådant yttrande utan i stället — onödigtvis — yttrande av
myndigheten i den ort, dit flyttningen skulle ske. Genom att likväl utfärda
tillstånd till flyttning har Ängquist av vårdslöshet åsidosatt en för ärendets
handläggning viktig föreskrift.
I nämnda ärende var fråga om flyttning — icke av gravsatt stoft — utan
av gravsatt aska. Detta framgick med all önskvärd tydlighet såväl av själ¬
va ansökningen som av det inhämtade yttrandet. Det oaktat har Ängquist
utfärdat tillstånd, som avsåg flyttning av gravsatt stoft och som i enlighet
härmed förenades med åläggande att iakttaga föreskrifter, vilka icke kunde
eller rimligen borde tillämpas på den avsedda flyttningen. Ängquist har
härigenom i anmärkningsvärd grad åsidosatt tillbörliga krav på omsorg och
noggrannhet vid ärendets handläggning.
Utifrån Ängquists uppfattning att fråga var om flyttning av gravsatt
stoft skulle yttrande, på sätt framgår av 31 § första stycket begravnings¬
kungörelsen, ha inhämtats även från hälsovårdsnämnden i den ort, varifrån
flyttning skulle ske. Något sådant yttrande — som i angivet fall var av vä¬
sentlig betydelse för ärendets prövning — inhämtades emellertid icke. Den¬
na underlåtenhet kan visserligen icke läggas Ängquist till last som själv¬
ständigt fel i förevarande ärende, som avsåg flyttning av gravsatt aska, men
är att beakta vid bedömningen av hans förfarande i övrigt.
Det kan vidare ur formell synpunkt anmärkas bl. a. att Ängquist i den
utfärdade resolutionen icke ens riktigt angivit den myndighet, som yttrat
sig i ärendet.
Det borde icke behöva förekomma att ärende av den enkla beskaffenhet,
varom här är fråga, blir föremål för en så underhaltig handläggning som här
skett. Visserligen synes Ängquists förfarande icke ha medfört rättsförlust
eller annan olägenhet, bortsett från att Magnéli av förklarliga skäl blivit
konfunderad av resolutionens innehåll och synes ha bibragts föreställningen
att han själv — genom att lämna sitt medgivande till flyttningen — gjort
161
sig skyldig till fel, något som givetvis ej är fallet. Ur allmän synpunkt är
emellertid av vikt att tjänstemännen även i enkla ärenden iakttager elemen¬
tära handläggningskrav. Med hänsyn härtill och till det anmärkningsvärda
sätt, varpå Ängquist i förevarande fall — såsom ensam beslutande å läns¬
styrelsens vägnar — åsidosatt sådana krav, synes hans förfarande ej böra
lämnas obeivrat. I betraktande av omständigheterna är åtal knappast på¬
kallat, utan beivran kan lämpligen ske i disciplinär ordning.
På grund av vad sålunda anförts överlämnade jag, under åberopande av
56 § 2 mom. länsstyrelseinstruktionen, handlingarna i ärendet till länssty¬
relsen för den åtgärd mot Ängquist som länsstyrelsen kunde finna påkallad.
Länsstyrelsen beslöt den 19 januari 1966 att med hänsyn till vad Äng¬
quist låtit komma sig till last med stöd av 19 § statstjänstemannalagen
meddela Ängquist varning.
Länsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft.
6 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag
162
B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra åtgärder
1. Skall en handling, som under beredningen av ett regeringsären-
de har utarbetats inom ett statsdepartement och för samråd över¬
lämnas till ett annat departement, anses expedierad från det förra
och inkommen till det senare och därmed betraktas som allmän
handling?
I en skrift, som kom in hit den 2 september 1966, anhöll fil. och jur. kand.
Daniel Tarschys om utredning huruvida grundlagens offentlighetsprincip
otillbörligen inskränks genom den praxis som tillämpas i statsdepartemen-
ten. Tarschys syftade därvid på att handlingar, som utväxlats mellan stats-
departementen under regeringsärendenas beredning, ej behandlas som all¬
männa och offentliga.
Vid ärendets avgörande anförde jag följande.
Begreppet allmän handling definieras i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
som en handling, vilken antingen kommit in till en stats- eller kommunal¬
myndighet eller upprättats där och vilken tillika förvaras hos myndigheten.
Svensk rätt känner inte något entydigt myndighetsbegrepp. Eu legaldefi¬
nition har därför blivit nödvändig i 2 kap. tryckfrihetsförordningen för att
klargöra vad som skall förstås med statsmyndighet respektive kommunal¬
myndighet vid tillämpningen av reglerna i detta kapitel. Den erforderliga
definitionen har tagits in i 3 § nämnda kapitel. Vad gäller de högsta stats¬
organen har där beträffande riksdagen angetts både riksdagen som sådan
och dess beredande organ m. fl., medan för Kungl. Majris del nämnts
”statsdepartementen, försvarets kommandoexpedition”. Vid tillämpningen
av begreppsdefinitionen är den allmänna tolkningsregel att beakta som finns
i regeringsformen § 84 och som förklarar att grundlagarna skall tillämpas
efter deras ordalydelse i varje särskilt fall.
Offentlighetskommittén har i sin diskussionspromemoria ”Offentlighet
och sekretess” av år 1964 (s. 25) anfört följande.
Enligt den nuvarande definitionen på begreppet statsmyndighet i 3 §
första stycket torde vart och ett av statsdepartementen samt försvarets
kommandoexpedition vara att anse som myndighet; möjligen utgör stats¬
rådsberedningen en myndighet för sig (då i det följande talas om departe¬
ment avses även statsrådsberedningen och kommandoexpeditionen). Härav
torde följa att en handling som från ett departement översändes till ett an-
163
nät därmed blir allmän handling såsom expedierad från det förra och inkom¬
men till det senare. En sådan ordning kan knappast anses ändamålsenlig.
Viktigare ärenden beredes i mer än ett departement; departementen funge¬
rar i stor utsträckning som regeringens gemensamma kansli. Att en handling
översändes från ett departement till ett annat betyder således inte alltid att
det förra departementets överväganden avslutas. Starka skäl talar för att
departementen vid tillämpningen av lagstiftningen om handlingsoffentlighet
betraktas som en enda myndighet.
Vid avgörandet av frågor om handlingsoffentlighet i regeringsärenden har
nu ifrågavarande stadgande om vad som skall förstås med statsmyndighet
alltsedan sin tillkomst tillämpats så inom Kungl. Maj:ts kansli, att stats-
departementen under intern samverkan utåt betraktats som en enda myn¬
dighet. Såsom offentlighetskommittén framhåller talar starka skäl för ett
sådant betraktelsesätt. Det är över huvud inte möjligt att på ett ändamåls¬
enligt sätt styra riket utan ett samråd mellan departementen som är skyd¬
dat från insyn. Exempelvis måste sådant samråd utan insyn förekomma
under beredningen av statsverkspropositionen och av förslag till nya skatter.
Frågan är då om betraktelsesättet är förenligt med stadgandets ordalydelse
eller ej. Bedömningen härav bör ske mot bakgrunden av förarbetena till
stadgandet.
Inledningsvis bör då nämnas att i det förslag till tryckfrihetsförordning,
som utarbetades av kommitterade inom justitiedepartementet och fram¬
lades i betänkande den 20 december 1912, användes ordalagen »Kungl.
Maj :ts i statsrådets och i kommandomål---beslut, protokoll och
skrivelser jämte alla andra hos dem förvarade handlingar av vad namn och
beskaffenhet de vara må». Detta förslag utgår uppenbarligen från tanken
att Kungl. Maj:t med tillhörande kansli är att uppfatta såsom en myndighet
i förhållande till allmänheten. Den lydelse av stadgandet som sedermera val¬
des går emellertid tillbaka på ett formuleringsförslag i det av professor Nils
Herlitz avgivna betänkandet med förslag till ändrade bestämmelser rörande
allmänna handlingars offentlighet (SOU 1927:2). Där anförs bl. a. (s. 48):
»Förslaget upptager ej Kungl. Maj:t bland de myndigheter, vilkas hand¬
lingar äro offentliga. Anledning därtill utgöra de formella svårigheter som
följa av att Kungl. Maj:t särskilt nämnes. Sakligt sett utsäger emellertid
förslaget detsamma som 1912 års förslag, då det särskilt omnämner de or¬
gan, genom vilka Kungl. Maj:ts verksamhet utåt förmedlas: statsdeparte-
menten och kommandoexpeditionerna.» I därpå följande betänkande i
ämnet (SOU 1935:5) uttalas (s. 28) i förevarande hänseende intet annat än
att definitionen av begreppet statsmyndighet väsentligen överensstämmer
med definitionen i 1927 års lagförslag. Frågan berörs såvitt här är av in¬
tresse ej alls vare sig i prop. 1936:140 eller prop. 1948:230 som innehåller de
förslag, på vilka det gällande stadgandet vilar.
Förarbetena kan visserligen inte anses ge en fullständigt klar bild av lag¬
stiftarens avsikt med den formulering som valts. Närmast till hands ligger
164
dock enligt sakens natur att anta avsikten ha varit att statsdepartementen,
då de förmedlar Kungl. Maj:ts verksamhet utåt, skall betraktas som en
enda myndighet. Ordet »statsdepartementen» skulle alltså läsas som en kol¬
lektiv benämning på den organisation som står till Kungl. Maj:ts förfo¬
gande för regeringsärendenas beredning och handläggning i övrigt. De an¬
vända ordalagen kan enligt min mening icke anses oförenliga med en sådan
innebörd av stadgandet.
Otvivelaktigt ger det aktuella stadgandet utrymme för skilda tolkningar.
Vilken mening man än må ha härutinnan synes det mig dock uppenbart
att någon erinran icke kan riktas mot den inom Kungl. Maj:ts kansli hävd¬
vunna tolkningen, så mycket mindre som den synes väl förenlig såväl med
vad som kan antas ha varit lagstiftarens avsikt som med stadgandets orda¬
lydelse samt därtill leder till ett resultat vilket enligt allmän uppfattning är
materiellt tillfredsställande. Än mindre kan det då läggas någon departe¬
mentst jänsteman till last som tjänstefel att han företräder denna tolkning
och därpå grundar beslut om vägran att utlämna handlingar i ärenden, som
är under beredning inom Kungl. Maj:ts kansli.
Under hänvisning till det anförda lämnar jag därför Tarschys’ framställ¬
ning utan vidare åtgärd.
2. Generaldirektör — som av statsråd fått muntligt förhandsbe¬
sked om att tillstånd till visst extrauppdrag kunde lämnas — har
under lång tid underlåtit att söka Kungl. Maj:ts tillstånd. Tillika
fråga om lämpligheten av att högre befattningshavare inom medi¬
cinalstyrelsen innehar uppdrag hos försäkringsbolag och av att do¬
mare och andra tjänstemän är ledamöter av försäkringsbolagens
nämnder för enhetlig bedömning av skadefall
I en den 21 december 1965 hit inkommen klagoskrift anförde advokaten
Gunnar Molin klagomål över att generaldirektören i medicinalstyrelsen
Artur Engel och andra till medicinalstyrelsen knutna personer hade uppdrag
hos försäkringsbolag och till försäkringsbolagen knutna organisationer.
Molin hemställde därvid att jag måtte
dels verkställa utredning angående Engels uppdrag som läkare hos Thule-
bolagen och då även huruvida Engel haft Kungl. Maj:ts tillstånd till upp¬
draget hos Thule ävensom huruvida Engel, som vederbort, upplyst veder¬
börande i inrikesdepartementet om grannlagenheten av uppdraget samt vid¬
taga i anledning av utredningen påkallade åtgärder,
dels verkställa utredning huruvida det är förenligt med uppdraget som
ledamot av medicinalstyrelsens psykiatriska nämnd att jämväl vara leda¬
165
mot av försäkringsbolagens skallskadenämnd samt vidtaga i anledning av
utredningen påkallade åtgärder,
dels utreda och för allmänheten framlägga förteckning å samtliga tjänste¬
män hos medicinalstyrelsen samt eljest till medicinalstyrelsen anknutna
personer vilka tillika har uppdrag hos försäkringsbolag eller hos försäkrings¬
bolagens organisationer,
dels slutligen vidtaga åtgärder till förhindrande av att i allmän tjänst
anställda domare, läkare eller andra anlitas av försäkringsbolagen eller de¬
ras organisationer.
Efter remiss avgav medicinalstyrelsen yttrande i ärendet den 31 januari
1966. Samtidigt inkom yttrande från Engel, såvitt klagomålen avsåg honom.
Vid medicinalstyrelsens yttrande var fogat särskilda yttranden av medici¬
nalrådet Olof Osvald och överläkaren, professorn Gösta Rylander. Molin
avgav därefter påminnelser. Efter remiss inkom Svenska Försäkringsbolags
Riksförbund med utlåtande.
I. Engels uppdrag som läkare hos Thule
Engel upplyste följande: Då han år 1952 erbjöds chefskapet för medici¬
nalstyrelsen hade han — eftersom detta skulle medföra ett betydande in¬
komstbortfall — förklarat sig kunna mottaga det erbjudna förordnandet
endast under förutsättning att han fick antaga ett av Thule framställt
erbjudande om ett uppdrag såsom konsulterande läkare mot en årlig er¬
sättning av 10 000 kronor. Dåvarande statsrådet Hedlund lämnade, efter
att ha tagit upp saken i statsrådsberedning, beskedet att uppdraget finge
förenas med generaldirektörsämbetet. Engel tillträdde därefter uppdraget,
som han alltjämt innehar. I samband med diskussionen om de extra upp¬
drag, som vissa tjänstemän vid byggnadsstyrelsen innehade, uppmanades
år 1961 medicinalstyrelsens tjänstemän att inkomma med skriftliga fram¬
ställningar att med tjänsten få förena eventuella extrauppdrag. Engel ingav
den 9 augusti 1961 sådan ansökan beträffande uppdraget hos Thule, vilken
bifölls den 16 augusti samma år. Tillståndet har därefter genom nya beslut
förlängts.
Före detta statsrådet Gunnar Hedlund har skriftligen bekräftat, att han
låtit undersöka huruvida uppdraget i Thule kunde anses olämpligt att
förena med chefskapet för medicinalstyrelsen, att så ansetts icke vara fallet,
att han föredragit ärendet inför kollegerna i regeringen och att man inom
regeringen varit ense om att tillståndet kunde lämnas.
Vid min prövning av klagomålen den 5 augusti 1966 anförde jag i denna
del följande.
Utredningen ger klart vid handen att Engel, innan han åtog sig upp¬
166
draget, av dåvarande inrikesministern under år 1952 fått muntligt besked
att statsrådets ledamöter funnit att tillstånd till uppdraget kunde lämnas.
Det kan med hänsyn härtill icke läggas Engel till last såsom fel att han
innehaft ett uppdrag som skulle vara oförenligt med tjänsten såsom gene¬
raldirektör. Klagomålen härutinnan kan alltså icke föranleda någon min
åtgärd.
Författningsenligt ålåg det emellertid Engel att söka Kungl. Majrts till¬
stånd att inneha uppdraget. Engel sökte sådant tillstånd först den 9 augusti
1961, tydligen efter påstötning från departementet. Tillstånd av Kungl.
Maj:t meddelades den 16 augusti 1961. Engel har således under lång tid
innehaft uppdraget utan vederbörligt tillstånd.
Underlåtenheten att söka Kungl. Maj:ts tillstånd är — trots det lämnade
underhandsbeskedet från inrikesministern — icke att betrakta allenast
såsom en försummad formalitet. Det är nämligen att märka att beslutande¬
rätten konstitutionellt icke ankommer på statsrådet. Ett förhandsbesked
av det slag som här lämnats, kan aldrig och har i detta fall säkerligen icke
heller varit avsett att ersätta ett av Kungl. Maj:t i behörig ordning med¬
delat beslut. Genom att åtnöja sig med förhandsbeskedet har Engel kommit
att undandraga det bakomliggande ställningstagandet riksdagens kontroll.
Ett dylikt förfarande är därjämte oförenligt med offentlighetsprincipen
såsom ägnat att betaga medborgarna möjlighet till ett fritt meningsutbyte
rörande en principiellt betydelsefull fråga. Engels underlåtenhet att iakttaga
i författning stadgad skyldighet att söka Kungl. Maj:ts tillstånd är med
hänsyn till vad nu sagts att anse såsom ett fel, som ur principiell synpunkt
framstår såsom betänkligt. Emellertid är frågan om ansvar för att Engel
innehaft uppdraget utan vederbörligt tillstånd numera förfallen på grund
av preskription utom beträffande några dagar under augusti 1961. I icke
preskriberad del låter jag dock bero vid mina nu gjorda uttalanden.
II. Principiella synpunkter på frågan om uppdrag vid sidan om tjänsten
för medicinalstyrelsens ledamöter
I klagomålen yrkade Molin, såsom i korthet nämnts, att jag måtte utreda
i vilken utsträckning till medicinalstyrelsen anknutna personer tillika hade
uppdrag inom försäkringsväsendet samt vidtaga åtgärder för att förhindra,
att i allmän tjänst anställda domare, läkare eller andra anlitas av försäk¬
ringsbolagen eller deras organisationer. Under detta avsnitt behandlas en¬
dast frågorna rörande medicinalstyrelsens personal, medan återstående frå¬
gor upptages i avsnitt III.
Medicinalstyrelsen anförde i sitt yttrande:
Frågan om statstjänstemännens rätt att vid sidan av tjänsten inneha
bisysslor har t. o. m. december 1965 reglerats genom bestämmelserna i 7 §
statens allmänna avlöningsreglemente (Saar). Enligt dessa bestämmelser
erfordrades — bortsett från vissa i 6 § angivna fall — särskilt tillstånd för
137
förening av ordinarie eller extra ordinarie tjänst »med tjänstebefattning
eller därmed jämförligt uppdrag» eller med uppdrag såsom ordförande eller
ledamot i styrelse för verk, bolag, förening eller inrättning, som har till än¬
damål att driva rörelse inom bl. a. försäkringsväsen eller vars verksamhet
eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte. Tillstånd meddelades av Kungl.
Maj:t eller, såvitt angick tjänstemän med lägre lönegradsnummer än 24,
av vederbörande myndighet. Under förutsättning att Kungl. Maj:t eller
vederbörande myndighet vid prövning av sådan ansökan fann innehavet
av befattningen eller uppdraget icke inverka hinderligt för utövandet av
tjänsten, fick tillstånd enligt det anförda författningsrummet beviljas.
Nu anförda regler har fr. o. in. den 1 januari 1966 ersatts av föreskrift
i 13 § statstjänstemannalagen. Enligt detta stadgande må statstjänsteman
ej åtaga sig uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet till
hans oväld i tjänsteutövningen. Närmare bestämmelser härom ankommer
— frånsett vissa specialfall — på Konungen att meddela. Så har skett i 46 §
instruktionen för medicinalstyrelsen (SFS nr 778/1965), enligt vilken
tjänsteman i styrelsen icke utan tillstånd i varje särskilt fall får åtaga sig
uppdrag av kommun eller enskild i ärende, som är eller kan bli föremål för
handläggning av styrelsen. Tillstånd meddelas av Kungl. Maj:t, såvitt avser
tjänster som tillsättes av Kungl. Maj:t, och eljest av styrelsen.
Medicinalstyrelsen upplyste vidare, att utöver Engel tre tjänstemän hade
uppdrag hos försäkringsbolag, att två av dem haft Kungl. Maj:ts tillstånd
härtill samt att tillstånd enligt styrelsens bedömande icke var erforderligt
beträffande den tredje.
I Engels yttrande anfördes bland annat:
Som verkschef har jag fått rik erfarenhet av statens svårighet att väl
rekrytera högre fackmannatjänster på grund av icke konkurrenskraftiga
löner. För att kunna till styrelsen knyta högkompetenta läkare har jag
sålunda personligen fått engagera mig för att bereda dem extra inkomster,
som någorlunda kunnat utfylla gapet mellan de goda inkomsterna ute på
fältet och en medicinalrådslön (före 1/7 1965 ca 56 700 kronor, därefter
tillkom lönetillägg om 15 000 kronor). Svårigheten med detta system och
önskvärdheten av att komma från detsamma har upprepade gånger disku¬
terats med vederbörande departementschef. Genom social- och civilminist¬
rarnas medverkan kunde i mars 1964 på mitt förslag dåvarande överläkaren
vid kirurgiska kliniken i Falun docenten Stig Lindgren knytas till styrelsen
såsom medicinalråd genom kontraktsanställning. Då den kontrakterade
lönen emellertid icke ansågs få överstiga generaldirektörens dåvarande lön
måste en inkomst därutöver ordnas, vilket skedde genom anställning såsom
biträdande överläkare vid riksförsäkringsverket. Ännu vid denna tidpunkt
var således generaldirektörslönen ej ens konkurrenskraftig beträffande en
medicinalrådsbefattning. En viktig princip — kontraktsanställningsformen
— var emellertid för styrelsens del knäsatt. Det senaste utfärdade förord¬
nandet för ett medicinalråd — docenten Sälde 1965 — fick i avvaktan på
styrelsens omorganisation och för att bereda befattningshavaren en kon¬
kurrenskraftig inkomst karaktären av en tf-tjänst med bibehållande av
vissa av Säldes förmåner som sjukhuschef vid Ulleråkers sjukhus. I MCA-
utredningen (SOU 1965:49) framlade jag nyssnämnda rekryteringssvårig-
heter och rekommenderade kontraktsanställning av de högsta fackmanna-
168
tjänsterna. Utredningen rekommenderar också denna anställningsform.
Betänkandet är f. n. föremål för remissbehandling.
Vad i ärendet förekommit ger icke vid handen, att någon befattnings¬
havare i medicinalstyrelsen kan misstänkas för att ha utövat bisyssla utan
erforderligt tillstånd och därigenom gjort sig skyldig till fel eller försummelse
i tjänsten.
Ur principiella synpunkter finnes emellertid anledning att närmare be¬
handla frågan om önskvärdheten av att ledamöter av landets högsta medi¬
cinska myndighet medverkar i försäkringsbolagens skaderegleringsverk-
samhet. I sammanhanget vill jag hänvisa till vad jag anfört i ett tidigare
ärende rörande byggnadsstyrelsen (1963 års ämbetsberättelse s. 254—321,
särskilt s. 307—309) och i framställning till Konungen den 3 juli 1963
(1964 års ämbetsberättelse s. 479—521). I sistnämnda framställning fram¬
höll jag angelägenheten av att frågan om tjänstemännens rätt att inneha
bisysslor erhöll en generell reglering, varvid särskild hänsyn måste tagas till
rättsordningens krav på att förtroendet för myndigheternas objektivitet
och opartiskhet upprätthölls, och anförde bl. a. (s. 516 f):
För samhällsorganens möjligheter att fullgöra sina uppgifter och därmed
för samhällsutvecklingen i stort är det av grundläggande betydelse, att all¬
mänheten hyser förtroende för myndigheternas objektivitet och opartisk¬
het. Som ett led i det allmännas strävan att upprätthålla sådant förtroende
har man i vårt land sedan gammalt uppställt vissa regler om jäv, regler som
syfta till att utesluta tjänstemän från handläggning av mål eller ärende,
vari deras förhållande till saken eller till den saken rör innebär fara för
partiskhet eller eljest är ägnat att rubba förtroendet för deras objektivitet.
Inom rättsskipningens område finnas generella regler härom, under det att
frågan för förvaltningens del endast i vissa särskilda fall uttryckligen regle¬
rats. Även på de i detta hänseende oreglerade delarna av förvaltningen
lärer emellertid grundsatserna om jäv i princip äga tillämpning, låt vara
med vissa av förhållandenas natur betingade inskränkningar.
Av dessa regler och grundsatser om jäv torde följa, att tjänstemännen
i viss utsträckning äro förhindrade att åtaga sig privata uppdrag, som falla
inom området för deras egen tjänsteutövning. Om en tjänsteman biträder
enskild i angelägenhet, som skail för prövning hänskjutas till den myndighet
där han är anställd, blir tjänstemannen som regel av jäv hindrad att i
enlighet med gällande arbetsföreskrifter deltaga i ärendets prövning. Genom
att åtaga sig dylika uppdrag kan alltså tjänstemannen själv försätta sig
i jävsställning och bli ur stånd att fullgöra vad som normalt åligger honom
i tjänsten. Ett sådant tillvägagångssätt — om det sker i större utsträckning
— torde emellertid icke kunna anses förenligt med tjänstens beskaffenhet.
Även om uttrycklig föreskrift härom icke meddelats, synes följaktligen en
viss begränsning — av varierande räckvidd för olika grupper tjänstemän
— föreligga i fråga om deras möjligheter att åtaga sig privata uppdrag.
Frågan om tjänstemännens rätt att inneha bisysslor av viss särskild
beskaffenhet synes emellertid böra bedömas från en vidare synpunkt. Den
omständigheten att man mot betalning kan anlita en tjänsteman hos den
myndighet, som har att pröva ens ärende, lärer hos allmänheten lätt kunna
169
giva^ upphov till föreställningen — för detta har jag i min verksamhet
också, fatt upprepade belägg — att man härigenom kan vinna fördelar på
grund av tjänstemannens ställning och hans förmodade möjligheter att,
aven om han icke själv deltager i prövningen, indirekt påverka ärendets
utgång. Det ligger också i sakens natur, att en tjänsteman som plägar
mottaga uppdrag av visst slag. är angelägen att erhålla nya sådana uppdrag
av den som en gang hänvänt sig till honom, särskilt när det gäller uppdrags¬
givare som driver mera omfattande ekonomisk verksamhet. Av sådant skäl
kan tjänstemannen, då han i andra sammanhang har att i tjänsten taga
befattning med ärenden, som röra uppdragsgivaren, vara benägen att —
lat vara helt omedvetet — förfara på sätt som bäst överensstämmer med
dennes intressen. Även om det förhåller sig så, att tjänstemannen faktiskt
icke deltager i ärendenas handläggning eller ens har möjlighet att påverka
prövningen, är det tydligt att blotta samröret mellan tjänstemannen och
uppdragsgivaren är ägnat att hos allmänheten väcka misstankar om otill¬
börligt hänsynstagande.
bedan min framställning avgavs har — som medicinalstyrelsen i sitt
yttrande påpekat — en generell reglering av statstjänstemännens möjlig¬
heter att med tjänsten förena bisyssla av beskaffenhet att kunna beröra
tjänsteutövningen införts genom 13 § statstjänstemannalagen, och i an¬
slutning härtill har i åtskilliga instruktioner för centrala verk införts när¬
mare bestämmelser om tillståndstvång. Beträffande medicinalstyrelsen har
en bestämmelse av samma innehåll som den nuvarande för övrigt gällt
sedan år 1959.
När det gäller medicinalstyrelsens tjänstemän föreligger tydligen särskild
risk för intressekollisioner, eftersom de uppdrag inom styrelsen verksamma
läkare åtager sig i allmänhet faller inom styrelsens vidsträckta verksam¬
hetsområde och salunda kan bli föremal för handläggning mom styrelsen.
Även om utredningen i detta ärende ger vid handen att sådana intresse¬
kollisioner förekommit i mycket ringa utsträckning synes det mig med
hänsyn till allmänhetens förtroende för myndigheterna i hög grad önsk¬
värt, att medicinalstyrelsens personal och i synnerhet styrelsens ledamöter
står helt fria från såväl försäkringsbolagens verksamhet som privata intres¬
sen på andra områden med anknytning till styrelsens ämbetsområde. Emel¬
lertid föreligger enligt 46 § instruktionen för medicinalstyrelsen generellt
tillståndstvång för uppdrag av den art som här diskuterats, och såvitt
avser högre tjänster ligger det därför i Kungl. Majrts hand att genom till-
ståndspraxis reglera utvecklingen. På Kungl. Maj:t ankommer även att
bedöma huruvida åtgärder bör vidtagas för att ifrågavarande läkare icke
av ekonomiska skäl behöver engagera sig i arbete som ej är förenligt med
deras önskvärda helt oberoende ställning. Engel har upplyst, att han i
vederbörlig ordning fäst uppmärksamheten på detta problem och att det
torde bli föremål för övervägande i samband med den omorganisation av
medicinalstyrelsen som för närvarande överväges. Någon ny framställning
från min sida kan därför icke anses påkallad.
6* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag
170
III. Läkares och domares medverkan till försäkringsbolagens skade¬
reglering och i bolagens särskilda nämnder
I denna del anförde Molin följande:
De till Svenska Försäkringsbolagens Riksförbund anslutna försäkrings¬
bolagen sysselsätter ett flertal nämnder, vilka alla har det gemensamt att
ledamöterna inklusive ordföranden utses och avlönas av försäkringsbolagen
resp. deras organisationer. Nämnderna är sålunda inte några opartiska
organisationer men har ändock till uppgift att avgiva utlåtanden i tvister
mellan försäkringsbolagen och enskilda, som framställer krav mot försäk¬
ringsbolag på grund av försäkringar, trafikskador m. m. Nämnderna avgiver
sina utlåtanden efter framställning av försäkringsbolag samt uteslutande på
material, som framlägges av försäkringsbolagen, och bolagens motpart
beredes inte tillfälle att inför nämnden framlägga någon bevisning eller elj est
framföra sina synpunkter. Bolaget hänskjuter för övrigt i allmänhet tvisten
till nämnden på ett så tidigt stadium, att motparten inte varit i tillfälle att
framskaffa fullständig utredning. Trots att nämndens utlåtanden sålunda
tillkommer i strid med elementära principer för handläggning av rätts-
tvister utgör de, då de går emot bolagets motpart, vilket i allmänhet synes
vara fallet, ett mycket värdefullt stöd för bolaget. Försäkringsbolagen har
nämligen till ledamöter i nämnderna utsett domare och andra ämbetsmän
i framstående ställning för att därmed ge extra tyngd åt nämndutlåtandena,
som sålunda är ägnade att avhålla den ersättningssökande från att vidhålla
sina krav samt i andra hand att utgöra ett argument i bolagens processer.
Det är alldeles särskilt otillfredsställande att nämnderna, sammansatta ute¬
slutande utav av försäkringsbolagen utsedda och avlönade personer, t. o. m.
anlitas av domstolarna för yttrande i rättegångar mot försäkringsbolag.
Molin gjorde vidare gällande, att förefintligheten av ett av läkare i fram¬
skjuten allmän tjänst på försäkringsbolags hemställan avgivet utlåtande
medförde svårigheter för en ersättningssökande att få annan läkare att åtaga
sig en medicinsk utredning, som skulle kunna medföra motsatsförhållande
till den framstående kollegan.
I medicinalstyrelsens yttrande anfördes i denna del:
Vad till sist angår Molins yrkande, att läkare m. fl. i allmän tjänst gene¬
rellt skulle förmenas att mottaga uppdrag för försäkringsbolag och deras
organisationer, får medicinalstyrelsen hemställa, att det icke vinner be¬
aktande. Några andra hinder för sådana engagemang än som följer av
gällande författningsreglering är enligt styrelsens mening icke påkallade och
bör ej uppställas. Molins farhågor beträffande svårigheterna för en för¬
säkringstagare att få utlåtande av annan läkare anser styrelsen vara väsent¬
ligt överdrivna och torde i varje fall ej vara grundade på läkarnas obenägen¬
het att komma i motsatsförhållande till framstående kolleger.
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund anförde:
Vid mitten av 1930-talet verkställdes på försäkringsinspektionens initiativ
en undersökning rörande trafikförsäkringsanstaltemas skadereglering. Den
av inspektionen särskilt förordnade granskningsmannen avgav redogörelse
för sin undersökning den 17 april 1935. Försäkringsinspektionen konstate¬
171
rade pa grund av undersökningen att skaderegleringen led viss brist pa
enhetlighet. Härutöver förekom hos ett mindre antal bolag brister i skade¬
regleringen, som grundade sig på bristfällig förtrogenhet med dessa frågor
och oriktig inställning till vissa ledande principer på området. Till motver¬
kande av dessa brister beslöts bildandet av Trafikförsäkringsanstalternas
nämnd, vars förefintlighet blev och fortfarande är koncessionsvillkor för
de försäkringsbolag som driver trafikförsäkring. Denna nämnds reglemente
är fastställt av Kungi. Maj:t, som jämväl utser nämndens ordförande.
Efter mönster av Trafikförsäkringsanstalternas nämnd bildades år 1947
Ansvarighetsförsäkringens Personskadenäinnd, som inom den vanliga an¬
svarighetsförsäkringens område har att fylla i princip samma funktioner
som Trafikförsäkringsanstalternas nämnd inom trafikförsäkringen. Med
samma syften för ögonen, enhetlighet och rättvis skadereglering, har ytter¬
ligare nämnder bildats, omnämnda i Molins skrivelse den 20 december 1965.
(Här avses Skadeförsäkringarnas villkorsnämnd, Sjuk- och olycksfallsför-
säkringsnämnden och Försäkringsbolagens skallskadenämnd.) Liksom ifråga
om Trafikförsäkringsanstalternas nämnd har stor vikt härvid fästs vid
möjligheten att till nämnderna knyta juridisk eller medicinsk expertis,
beroende på nämndernas verksamhetsfält.
Avsikten med nämnderna har varit att i skaderegleringsarbetet infoga
en kontinuerlig följsamhet till domstolspraxis resp. medicinska erfarenheter
så att försäkringsbolagens ersättningserbjudanden — utan att behöva i
varje enskilt fall prövas av domstol — skall stå i överensstämmelse med
gällande rätt. Dessa syften har ansetts bäst kunna uppfyllas genom att
nämnderna till sig kunnat knyta domare med kunskaper om domstolarnas
praxis eller läkare med en vid erfarenhet av t. ex. de invaliditetstillstånd,
vilka nämnderna har att bedöma. Det må i detta sammanhang framhållas
att såväl 1958 års försäkringssakkunniga (SOU 1960:11) som föredragande
departementschefen i Ivungl. Maj:ts proposition nr 171/1961 angående
ändring i lagen om försäkringsrörelse gjort uttalanden av innebörd att dylika
specialister får anses självskrivna i nämnder av nu ifrågavarande slag.
Det är visserligen så att försäkringstagare eller skadelidande icke själva
kan vända sig till någon av nämnderna för erhållande av utlåtande. Detta
förhållande beror på att nämnderna inrättats som rådgivande organ åt
försäkringsbolagen. Detta arrangemang medför emellertid i praktiken icke
några nackdelar för försäkringstagare och skadelidande. Nämnderna måste
nämligen till sitt förfogande ha allt relevant material i ett ärende, däri
inbegripet den skadelidandes synpunkter och yrkanden ävensom den utred¬
ning som den skadelidande kan ha verkställt. Utan detta material skulle
nämnderna icke rätt kunna fullfölja syftet med sin verksamhet, nämligen att
pröva hur en domstol skulle ställa sig till det aktuella fallet.
Vidare må framhållas att i fråga om vissa nämnder, såsom Trafikförsäk¬
ringsanstalternas nämnd och Ansvarighetsförsäkringens Personskadenäinnd,
försäkringsbolagen är skyldiga att hänskjuta ärenden av betydelsefullare
slag till prövning oavsett om delade meningar råder om ersättningens stor¬
lek. I andra fall, såsom ifråga om Skadeförsäkringens Villkorsnämnd, är
försäkringsbolagen skyldiga att dit hänskjuta ärenden för prövning, såvida
tvist uppkommer rörande tolkningen av försäkringsvillkor.
Vad nu sagts rörande domares och läkares funktioner i bolagens nämnder
gäller i princip även de läkare, som är knutna till skilda försäkringsbolag
som förtroendeläkare. Försäkringsbolagen måste oundgängligen ha tillgång
172
till medicinsk expertis såväl vid riskprövning som skadereglering. Denna
expertis måste för att rätt kunna fylla sin funktion ha vid erfarenhet och
fortlöpande kontakt med olika medicinska områden.
På grund av försäkringsverksamhetens karaktär återfinnes nu ifråga¬
varande sakkunskap i stor utsträckning inom ämbetsmannakåren, vare
sig det är fråga om jurister eller om läkare. Därest hinder upprestes för för¬
säkringsbolagen att anlita dylik sakkunskap, skulle det innebära klara
nackdelar för de skadelidande, eftersom det därigenom skulle uppkomma
fara för bristande enhetlighet och bristande kontakt med de områden som
är grundläggande för skaderegleringen.
Såsom ett av de mera framträdande skälen för sitt yrkande om förhind¬
rande av att försäkringsbolagen anlitar ämbetsmän till sakkunniguppdrag
har Molin framfört det påståendet att förekomsten av aktade personers
namn på utlåtanden från försäkringsbolagen eller deras nämnder skulle på¬
verka andra ämbetsmän i deras ställningstaganden. Detta påstående inne¬
bär en anmärkningsvärd underskattning av den svenska ämbetsmanna¬
kåren och dess frihet. Det må räcka att mot detta påstående erinra om alla
de fall där ledamöter av en domstol, och icke sällan den yngste ledamoten,
förklarar sig skiljaktig från majoritetens mening.
Sammanfattningsvis får riksförbundet framhålla att försäkringsbolagens
skadereglerings verksamhet senast granskats av 1958 års försäkringssakkun-
niga i huvudsak utan anmärkning och att härtill bidragit förekomsten av
särskilda sakkunniga inom bolagen och deras nämnder. Ett förhindrande av
möjligheterna för försäkringsbolagen att anlita dylik sakkunskap skulle
vara till klar nackdel ej blott för de skadelidande utan även för försäk¬
ringsbolagens kunder, d. v. s. i princip för hela samhället. Riksförbundet får
därför hemställa att Molins ifrågavarande framställning lämnas utan åt¬
gärd.
Att läkare, domare och andra tjänstemän engageras för uppdrag inom
försäkringsområdet kan väcka betänkligheter på grund av möjliga kollisio¬
ner med vederbörandes uppgifter i tjänsten. Detta problem har för medi¬
cinalstyrelsens del redan behandlats under avsnitt II ovan. Även i andra
fall kan givetvis 13 § statstjänstemannalagen eller särskilda instruktionsbe-
stämmelser vara oförenliga med engagemang av ifrågavarande slag. Vad
som upplysts i detta ärende ger emellertid icke fog för antagande, att något
ingripande från min sida på denna grund skulle vara påkallat mot någon
tjänsteman.
Molin har gjort gällande, att uppdrag inom försäkringsbolagen och spe¬
ciellt hos de till riksförbundet knutna nämnderna skulle vara olämpligt av
två andra skäl. Dels skulle förekomsten av högt uppsatta tjänstemän i
nämnderna minska en försäkringstagares möjligheter att mot nämndens
utlåtande kunna göra sitt yrkande gällande gentemot försäkringsbolaget,
förhandlingsvis eller inför domstol. Dels skulle enligt Molins mening nämn¬
dernas egenskap av försäkringsbolagens organ vara så principiellt betänk¬
lig, att ämbetsmän icke bör deltaga i nämndernas arbete.
Den första av de angivna invändningarna kan jag icke finna bärande.
173
Det är en i svensk förvaltning och rättsskipning grundläggande princip, att
varje beslut skall grundas på vederbörande tjänstemans egen på relevant
underlag motiverade och under ämbetsansvar utformade mening. Om en
tjänsteman låter sitt beslut påverkas av det förhållandet, att eu viss utgång
förordats av exempelvis en högre ämbetsman, är detta alltså klart felaktigt.
Undfallenhet för auktoriteter är emellertid icke något som är utmärkande
för den svenska tjänstemannakåren. Vad Molin i detta hänseende anfört
påkallar enligt min mening icke några särskilda åtgärder.
Molins anmärkningar mot de ifrågavarande nämndernas tillsättning och
arbetsformer synes till väsentlig del vara grundade på uppfattningen att
nämnderna — eftersom de tillsatts helt eller till större delen av försäkrings¬
bolagen — måste representera intressen, som strider mot försäkringstagar¬
nas. Avsikten med nämnderna är dock att främja en enhetlig bedömning av
vissa grupper av försäkringsfall, vilket måste anses vara ett för försäkrings¬
givare och försäkringstagare gemensamt intresse. Det är självfallet att de¬
lade meningar kan råda om ändamålsenligheten ur försäkringstagarnas syn¬
punkt av vad nu gäller beträffande nämndernas sammansättning och ar¬
betsformer och om försäkringstagarnas intressen med nu rådande ordning
behörigen tillvaratages. Nämnderna står emellertid icke under JO:s tillsyn.
Jag kan därför icke verkställa någon utredning rörande nämndernas arbets¬
former. På grund härav och då vad i detta ärende upplysts icke ger vid
handen, att nämndernas verksamhet skulle vara sådan, att betänkligheter
mot tjänstemäns medverkan i dem för den skull föreligger, finner jag Mo¬
lins framställning i denna del icke kunna föranleda vidare åtgärd från min
sida.
3. Bristfällig handläggning hos skolöverstyrelsen och andra skol-
organ av ärenden rörande förvisning av elev. Hemställan till skol¬
överstyrelsen att utfärda anvisningar rörande handläggningen av
sådana ärenden
I pressen förekom under slutet av april och i början av maj 1965 vissa
artiklar, däri kritik riktades mot Bröderna Påhlmans Handelsinstitut, av¬
seende bl. a. ett av lärarkollegiet fattat beslut om förvisning av en elev.
Sedan skolnämnden för Stockholms stad och län i ett till skolöverstyrelsen
avgivet yttrande framfört vissa anmärkningar mot institutets handläggning-
av förvisningsärendet, beslöt överstyrelsen den 10 maj 1965 anmoda styrel¬
sen för institutet att inom viss tid handlägga ärendet enligt skolstadgans
bestämmelser. Beslutet publicerades i pressen den 11 maj 1965.
I en sistnämnda dag hit inkommen skrift anförde rektorn vid institutet,
advokaten Ragnar Påhlman, klagomål mot överstyrelsen och skolnämnden
174
med anledning av myndigheternas befattning med det i pressen omskrivna
förvisningsärendet ävensom med ett annat sådant ärende. Vidare framfördes
klagomål mot överstyrelsen och mot förutvarande överstyrelsen för yrkes¬
utbildning i ett flertal andra hänseenden.
Med anledning av klagomålen avgav överstyrelsen och skolnämnden in¬
fordrade yttranden, varefter klaganden inkom med påminnelser.
I. Ärendet angående förvisning av eleven Åke H., född den 16 juli 194-1 •
Av handlingarna framgår bl. a. följande.
Höstterminen 1964 påbörjade H. — som då alltså var 23 år gammal —
en tvåårig handelskurs vid institutet. Vid kollegium den 14 oktober 1964
tilldelades H. varning på grund av stor obestyrkt frånvaro från lektioner
(enligt uppgift av klassläraren 44 timmars frånvaro med avsevärd spridning,
därav 27 timmars obestyrkt frånvaro och i övrigt frånvaro av »dubiös
giltighet»). Dagen efter kollegiet, den 15 oktober, anträffades H. av en lärare
med en brinnande cigarrett i handen inom institutets lokaler, några meter
innanför ingången. Enligt Påhlman erkände H. att han brutit mot gällande
rökningsförbud och erinrades om att sådan förseelse medförde nedsatt upp¬
förandebetyg. Vid kollegium den 14 december 1964 konstaterades av klass¬
läraren att H. efter varningen i oktober varit frånvarande ytterligare 43
timmar, av vilka 38 timmar utgjorde »styrkt» frånvaro och 5 timmar
obestyrkt. Enligt protokollet från sammanträdet beslöt lärarkollegiet till¬
dela H. dels betyget B i ordning på grund av frånvarofrekvensen, dels bety¬
get B i uppförande på grund av förseelsen mot rökningsförbudet. I proto¬
kollet antecknades därefter: »I och med detta var H. relegerad.» — Enligt
uppgift av rektor mottog H. vid terminsavslutningen den 21 december 1964
skriftligt meddelande om förvisningen och avstängdes från undervisningen
från och med vårterminen, som började den 11 januari 1965.
Här skall inskjutas, att de av styrelsen för institutet antagna ordnings¬
reglerna innehåller ett stadgande av följande lydelse: »Elev, som tilldelats
tre anmärkningar av sådan allvarsgrad att de var för sig föranleder varning
resp. nedsatt betyg i ordning eller uppförande, skiljes från skolan.»
I skrivelse den 16 januari 1965 till överstyrelsen framhöll H. — under
bestridande bl. a. att han gjort sig skyldig till rökningsförseelsen — att han
fann det orimligt att bli avstängd på anförda grunder. Vid ett samtal som
H:s fader haft med rektor hade denne vägrat att inkalla nytt kollegium
för sakens omprövning. H. hemställde att, även om överstyrelsen inte kunde
hjälpa honom att återupptaga studierna, prövning måtte ske om beslutet
var befogat.
Med anledning av denna skrivelse avgav Påhlman yttrande den 26 januari
1965, däri bl. a. framhölls att lärarkollegiets beslut att skilja II. från insti¬
tutet var — även bortsett från rökningsförseelsen — motiverat på grund
av H:s frånvaro från undervisningen.
175
Vid sammanträde den 29 januari 1965 med styrelsen för institutet anmäl¬
de Påhlman att H. ådragit sig tre allvarliga varningar och förvisats »i enlig¬
het med bestämmelserna» ävensom vad därefter förekommit i saken. Enligt
protokollet lämnade styrelsen Påhlmans anmälan utan erinran.
Den 1 mars 1965 remitterade överstyrelsen ärendet till H., som yttrade
sig den 21 i samma månad. I anslutning härtill inkom även H:s fader med
en skrift.
Den 7 april 1965 remitterades därefter ärendet till skolnämnden för Stock¬
holms stad och län, som avgav yttrande den 30 i samma månad. I yttrandet,
som var undertecknat av länsskolinspektören S. Orrgård, framhölls dels att
utredningen rörande rökningsförseelsen syntes ha varit otillfredsställande,
dels att lämpligheten att låta tre anmärkningar schablonmässigt medföra
förvisning kunde starkt ifrågasättas.
I en den 10 maj 1965 dagtecknad skrivelse anmodade därefter översty¬
relsen, med överlämnande av handlingarna i ärendet, institutets styrelse
att senast den 19 i samma månad handlägga ärendet enligt skolstadgans
bestämmelser.
Till svar härå avlät institutet genom Påhlman en skrivelse den 12 maj
1965, däri framhölls att alla formalia enligt skolstadgan syntes vara upp¬
fyllda. Vidare framhölls bl. a. att H., om han så önskade, kunde få åter¬
upptaga studierna till hösten.
Den 17 maj 1965 överlämnade överstyrelsen handlingarna till skolnämn¬
den för vederbörlig handläggning.
I utslag den 16 augusti 1965 konstaterade skolnämnden — som upptog
H:s skrivelse den 16 januari 1965 som besvär över kollegiets förvisnings-
beslut — att förvisning av elev jämligt 21 kap. 18 § skolstadgan skulle med¬
delas av skolstyrelsen, men att styrelsen för institutet icke beslutat om H:s
förvisning. Då lärarkollegium vid yrkesskola saknade befogenhet att förvisa
elev, fann skolnämnden att förvisningsbeslutet icke tillkommit i laga ord¬
ning, i följd varav detsamma undanröjdes.
Rörande detta förvisningsärende aktualiseras genom klagomålen följande
spörsmål.
Handläggningen av själva förvisningsjrågan
Påhlman har anmärkt att obehörigt dröjsmål förekommit i fråga om
överstyrelsens handläggning av H:s skrift den 16 januari 1965, vari anhölls
om prövning huruvida förvisningsbeslutet var befogat. Enligt Påhlmans
mening borde ärende av detta slag handläggas omgående, om den som kla¬
gade skulle ha någon möjlighet att återupptaga sina studier. Genom översty¬
relsens dröjsmål hade H. berövats sådan möjlighet.
Överstyrelsen har i sitt yttrande vitsordat att visst dröjsmål förekommit
med remissbehandlingen av H:s skrift, vilket bl. a. berott på stor arbets¬
belastning. Under framhållande att ärende om förvisning bör prövas utan
176
dröjsmål har överstyrelsen vidare framhållit, att den numera kommit till
uppfattningen att det skulle ha varit mera ändamålsenligt om överstyrelsen
omgående till skolnämnden för handläggning såsom besvärsärende över¬
lämnat H:s skrift.
Vid ärendets prövning anförde jag i denna del följande.
Såsom villkor för statsbidrag till yrkesskola gäller bl. a. att skolan är
anordnad enligt bestämmelserna i skolstadgan, som är avsedd att äga till-
lämpning jämväl å enskilda yrkesskolor (se 20 kap. 2 §). Bröderna Påhl-
mans Handelsinstitut åtnjuter statsbidrag. Institutet har följaktligen varit
skyldigt att vid handläggningen av förvisningsärendena iakttaga skolstad-
gans bestämmelser i hithörande hänseende.
Överstyrelsens förfarande i denna del är att bedöma mot bakgrunden av
förvisningsfrågans behandling hos institutet. Vad härutinnan och i övrigt
förekommit med avseende å förvisningsfrågans handläggning och prövning
hos skolorganen ger anledning att upptaga berörda spörsmål i dess helhet
till granskning ur rättsliga synpunkter.
Rörande åtgärder för tillrättaförande av elev vid yrkesskola — vartill
institutet är att hänföra — lämnas föreskrifter i 21 kap. 17—19 §§ skol¬
stadgan. Av 17 § följer att — om elev gjort sig skyldig till upprepade för¬
seelser eller fortsatt olämpligt uppträdande eller till allvarligare förseelse
— rektor skall tillsammans med elevens lärare och föräldrar söka utreda
orsaken till beteendet. Med ledning av vad som framkommit vid utred¬
ningen skall rektor söka vinna rättelse genom individuellt avpassade åt¬
gärder, därvid rektor äger tilldela eleven varning.
Vinnes ej syftet med sådana åtgärder eller kan elevs uppförande antagas
inverka skadligt på andra elever eller är eljest särskilda skäl därtill, må
eleven jämlikt 18 § avstängas från undervisningen helt eller delvis högst
två veckor eller ock förvisas från skolan för viss tid. I samma paragraf
stadgas att beslut om avstängning meddelas av rektor efter hörande av
kollegiet och att beslut om förvisning meddelas av skolstyrelsen. Vidare
stadgas att, innan avstängning eller förvisning beslutas, tillfälle att yttra
sig skall beredas eleven. Har eleven icke fyllt 21 år, skall samråd äga rum
med barnavårdsnämnden och tillfälle att yttra sig beredas elevens för¬
äldrar.
Jämlikt 29 kap. 3 § skolstadgan må besvär över beslut av styrelse för
yrkesskola föras hos länsskolnämnden. Sådana besvär skall jämlikt 5 § i
samma kapitel ha inkommit till vederbörande myndighet inom tre veckor
från det klaganden fick del av beslutet.
Av bestämmelserna i skolstadgan framgår sålunda — och detta ligger
för övrigt i sakens natur — att beslut om förvisning skall föregås av om¬
sorgsfull utredning och prövning av omständigheterna i det särskilda
177
fallet. Med dessa bestämmelser är därför icke förenligt att låta visst antal
varningar eller nedsättningar av betyg i ordning eller uppförande helt
generellt — och sålunda oavsett omständigheterna i övrigt — medföra
förvisning. En annan sak är, att det måhända kan vara en ändamålsenlig
ordning att som allmän princip tillämpa en dylik metod för att utsovra
fall, som bör hänskjutas till styrelsen för att — i enlighet med givna före¬
skrifter — upptagas till närmare handläggning och prövning ur förvis-
ningssynpunkt.
Den i institutets ordningsregler intagna föreskriften om att tre varningar
eller betygssänkningar medför förvisning står följaktligen — med den ut¬
formning föreskriften erhållit — i strid mot skolstadgans bestämmelser.
Föreskriften bör därför utgå.
I detta sammanhang må erinras att föreskriften att tillfälle skall beredas
eleven att yttra sig tillkommit ur rättssäkerhetssynpunkt, främst för att
säkerställa en allsidig utredning. Denna synpunkt kan i ett förvisnings-
ärende icke anses tillgodosedd endast genom att t. ex. rektor håller förhör
med eleven rörande vad som anmärkts mot denne. Att rektor håller för¬
hör med olika av saken berörda personer framstår normalt som en första
utredningsfas i ärendet, därvid erhållna utsagor givetvis bör upptecknas.
Om frågan om elevens förvisning därefter hänskjutes till skolstyrelsen, har
denna att tillse — eventuellt efter erforderlig kompletterande utredning —
att tillfälle beredes eleven att yttra sig över det förebragta materialet. Det
är ur nyss anförda synpunkt av fundamental betydelse, att eleven verk¬
ligen får klart för sig att fråga om hans förvisning upptagits till prövning
och vad som därutinnan läggs honom till last. Eleven bör följaktligen i
lämplig ordning få ta del av utredningsmaterialet och lämnas viss tid att
till skolstyrelsen yttra sig däröver. Med hänsyn till förvisningsåtgärdens
allvarliga innebörd bör enligt min mening, på sätt jämlikt 23 § allmänna
verksstadgan gäller i fråga om disciplinär bestraffning av tjänsteman,
sådant yttrande kunna avgivas antingen skriftligen eller, om eleven det
påfordrar eller så prövas lämpligt, vid muntligt förhör inför styrelsen.
Härom bör han också underrättas. Vad nu sagts äger givetvis motsvarande
tillämpning på föräldrars rätt att yttra sig i förvisningsärende.
Som förut framhållits kan — då elev gjort sig skyldig till förseelse eller
olämpligt uppförande — flera alternativa disciplinpåföljder ifrågakomma,
av vilka förvisning är den allvarligaste. Frågan om vilken påföljd som i
ett visst fall bäst tjänar syftet med disciplinbestämmelserna kan naturligt¬
vis ibland bli föremål för olika meningar. Tveksamhet kan i sådana ären¬
den yppas även i andra hänseenden, t. ex. med avseende å bevisfrågor. Om
eleven eller hans föräldrar anser att ett av skolstyrelse meddelat förvis-
ningsbeslut är ogrundat eller eljest oriktigt, har de också rätt att genom
besvär få beslutet prövat av högre instans. För att oklarhet härutinnan
icke skall råda bör — med hänsyn särskilt till förvisningsåtgärdens ingri¬
178
pande natur — underrättelse om denna rätt lämnas eleven eller föräld¬
rarna. Förvisnings beslut bör därför alltid skriftligen delgivas tillika med
behörig besvärshänvisning.
I fråga om förvisningsbesluts verkställbarhet är att märka, att enligt
svensk rätt beslut om disciplinstraff, i analogi med vad som gäller beträf¬
fande brottmålsdomar, principiellt inte träder i verkställighet förrän de
vunnit laga kraft. Undantag från denna princip kräver följaktligen ut¬
tryckligt författningsstöd. I olika författningar har också dylika undan¬
tagsbestämmelser införts, enligt vilka viss beslutad påföljd omedelbart —
och sålunda utan hinder av besvär — går i verkställighet eller befogenhet
att förordna därom tillagts myndighet.
Såvitt angår beslut om förvisning av elev vid yrkesskola innehöll 1955
års yrkesskolestadga uttrycklig föreskrift att eleven, från den dag beslutet
meddelats, icke fick vistas vid skolan. Motsvarande föreskrift förekom
också i 1933 års läroverksstadga. Nu gällande skolstadga innehåller emel¬
lertid icke någon dylik undantagsbestämmelse beträffande beslut om för¬
visning av elev vid yrkesskola liksom ej heller i fråga om elev vid grund¬
skolan. Däremot är — fortfarande — så fallet när det gäller förvisning av
elev vid gymnasium. Sålunda stadgas i 12 kap. 26 § skolstadgan att i sam¬
band med beslut om förvisning av sådan elev får föreskrivas, att eleven i
avbidan på att beslutet vinner laga kraft ej må deltaga i skolarbetet.
Sistnämnda bestämmelse saknar alltså motsvarighet i skolstadgans övriga
föreskrifter om förvisning (6 kap. 30 § och 21 kap. 18 §).
Av vad nu anförts framgår, att beslut om förvisning av elev vid yrkes¬
skola enligt nu gällande lagstiftning icke kan verkställas förrän beslutet
vunnit laga kraft. En elev, som förvisas av skolstyrelse, äger följaktligen
— om han så önskar — fortfarande deltaga i undervisningen till dess be¬
slutet vunnit laga kraft eller efter besvär blivit ståndande. En motsatt ord¬
ning skulle också, såsom princip betraktad, i väsentlig grad begränsa be¬
tydelsen av det rättsskydd som besvärsrätten är avsedd att innebära.
Härmed bär jag självfallet icke tagit ställning till frågan om behovet att
beträffande yrkesskoleelev stadga möjlighet att i speciella förvisningsfall
— på sätt gäller i fråga om elev vid gymnasium — besluta om interimis¬
tisk avstängning, en fråga som jag i detta sammanhang saknar anledning-
ingå på. Härutöver vill jag tillägga, att den rektor tillerkända befogenheten
att högst två veckor avstänga elev självfallet icke får begagnas i syfte att
antecipera verkställigheten av meddelat förvisningsbeslut. Sådan avstäng¬
ning är en självständig alternativ disciplinpåföljd, som därför icke kan —
sedan den allvarligaste påföljden i form av förvisning beslutats — tilläggas
som ytterligare bestraffning.
I anslutning till vad nu sagts om besvärsrätt och verkställbarhet be¬
träffande förvisningsbeslut vill jag understryka, att — då besvär anförs
över sådant beslut — handläggningen av besvärsärendet måste ske med
179
största skyndsamhet. Detta är ett angeläget intresse inte bara för eleven
utan också — med hänsyn till vikten av att ett befogat förvisningsbeslut
snarast möjligt kan gå i verkställighet — ur skolans egen synpunkt. Ärende
av detta slag bör därför behandlas med förtur och sålunda upptagas före
alla andra mindre brådskande göromål. I betraktande av det begränsade
antalet besvär över förvisningsbeslut som torde förekomma samt ärendenas
i allmänhet mindre omfattande och komplicerade beskaffenhet lär inte
heller hinder möta för även eljest arbetstyngda myndigheter att genom¬
föra skyndsam handläggning. Enligt min mening bör handläggningstiden
som regel icke behöva sträckas utöver en eller annan vecka.
Betraktar man härefter behandlingen hos institutet av den nu aktuella
förvisningsfrågan beträffande H., framgår av protokollet från lärarkolle¬
giets sammanträde den 14 december 1964, att kollegiet dels beslöt att H.
— som tidigare erhållit varning på grund av frånvaro — skulle tilldelas
nedsatt betyg i ordning på grund av fortsatt frånvaro, dels beslöt om ned¬
satt betyg jämväl i uppförande på grund av åberopad förseelse mot rök-
ningsförbud. Vid angivna förhållanden ansågs, enligt vad handlingarna ut¬
visar, att förvisning var en given följd av förut omnämnda föreskrift i
ordningsreglerna och att frågan därom följaktligen icke påkallade ställ¬
ningstagande utöver ett konstaterande av föreskriftens konsekvens i det
föreliggande fallet. Någon samlad materiell prövning av förvisningsfrågan
ägde följaktligen icke rum hos lärarkollegiet — som ej självt har behörig¬
het att besluta om förvisning — och ej heller bereddes H. föreskriven möj¬
lighet att yttra sig. Än mindre skedde någon sådan prövning eller eljest
något ställningstagande i saken av den enda instans vid institutet som
ägde besluta om förvisning, nämligen institutets styrelse.
Med hänsyn till de uppenbara fel, som sålunda förekommit med avseende
å kollegiets konstaterande att H. var förvisad, är tydligt att detta konsta¬
terande icke innefattade något rättsligt giltigt beslut om förvisning (jfr
Håkan Strömberg: När är förvaltningsakt en nullitet? Förvaltningsrätts-
lig Tidskrift 1955 s. 112 o. f.). På denna bedömning kan uppenbarligen
icke inverka att institutets styrelse i efterhand, sedan H. begärt översty¬
relsens prövning av förvisningsfrågan, förklarade sig lämna utan erinran
en anmälan av Påhlman om vad som förekommit mot H. och att denne
förvisats »i enlighet med bestämmelserna».
Då något giltigt beslut om H:s förvisning sålunda icke förelåg, hade det
ankommit på överstyrelsen — som enligt sin instruktion har inseende över
verksamheten vid skolorna — att snarast möjligt efter erhållen kännedom
därom vidtaga erforderliga åtgärder. Sådan kännedom erhöll överstyrelsen
—• sedan H. hos styrelsen begärt prövning av förvisningsfrågan — genom
Påhlmans yttrande den 26 januari 1965, vid vilket fogats handlingarna i
saken. Även vid en flyktig genomläsning av dessa handlingar borde ha
fallit i ögonen, att förvisningsfrågan icke handlagts enligt skolstadgans
180
bestämmelser, framför allt att något beslut icke ens meddelats av behörig
instans. Överstyrelsen hade då, i slutet av januari 1965, genast bort på¬
peka förhållandet för institutet i syfte att få förvisningsfrågan handlagd
och prövad i behörig ordning. Samtidigt hade anstalt bort vidtagas för
att underrätta H. — som tydligen önskat fortsätta studierna — att hinder
däremot ej förelåg och att så kunde ske i avbidan på utgången av besvär
över ett eventuellt förvisningsbeslut av skolstyrelsen.
I stället för att så förfara lät överstyrelsen H:s skrift bli föremål för en
utdragen remissbehandling, som i betraktande av ärendets brådskande
natur och av att fråga var om ett uppenbart ogiltigt beslut måste beteck¬
nas som helt omotiverad. Först den 10 maj — eller 3% månader senare
än som bort ske — kunde sålunda överstyrelsen konstatera att förvis¬
ningsfrågan icke handlagts enligt gällande bestämmelser. Den hänvändelse
härom, som avläts till institutet, skedde följaktligen långt fram på vårter¬
minen, då rättelse av det skedda saknade all praktisk betydelse.
I enlighet med det anförda finner jag att det ärende som hos översty¬
relsen anhängiggjordes genom H:s skrift icke ägnats den handläggning som
ärendets beskaffenhet och förhållandena i övrigt påkallat. De försummel¬
ser som härutinnan förekommit från vederbörande tjänstemäns sida har
tydligen väsentligen haft sin grund i bristande insikter om förvisningsbe-
stämmelserna. Med hänsyn till överstyrelsens ställning och förvisnings-
ärendens vikt för enskilda — som med förtroende bör kunna vända sig till
överstyrelsen i sådana frågor — framstår berörda förhållande som i hög-
grad anmärkningsvärt.
Jag vill för övrigt påpeka — med anledning av överstyrelsens yttrande
att det skulle ha varit mera ändamålsenligt att omgående överlämna H:s
skrift till skolnämnden för handläggning som besvär — att besvärstiden
gått till ända då skriften inkom till överstyrelsen. Följaktligen hade, om
nu förvaltningsbesvär överhuvudtaget kan anföras över beslut av lärar¬
kollegium vid yrkesskola, besvären i vart fall icke författningsenligt kunnat
upptagas till prövning. Inte ens om H:s talan betraktats som s. k. nullitets-
besvär, hade ett överlämnande till skolnämnden varit ändamålsenligt; ett
konstaterande i sådan ordning av att något rättsligt giltigt förvisnings¬
beslut ej förelåg var i detta fall icke nödvändigt. Remiss i sådant syfte
innebar därför onödig omgång.
Den omständigheten att överstyrelsen — efter långt dröjsmål — först
vidtog den riktiga åtgärden att anmoda institutet ompröva ärendet enligt
gällande regler för att sedan, utan att något av relevans inträffat, från-
falla denna ståndpunkt och i stället överlämna handlingarna till skolnämn¬
den för besvärsprövning synes mig ytterligare belysa den bristande känne¬
dom om gällande rätt som utmärkt ärendets handläggning hos översty¬
relsen. I anslutning härtill vill jag också för fullständighetens skull erinra
om det dröjsmål som förelupit även vid skolnämndens handläggning och
181
— i enlighet med det nyss sagda — den formellt oriktiga åtgärden av
nämnden att behandla ärendet såsom avseende förvaltningsbesvär. Vad
sålunda förekommit hos skolnämnden har emellertid i förevarande fall
saknat praktisk betydelse.
Vid min prövning av de försummelser, som enligt det förut anförda lig¬
ger tjänstemän hos överstyrelsen till last, har jag icke kunnat underlåta
beakta att — om förvisningsfrågan i behörig ordning prövats av styrelsen
för institutet — det synes ligga närmast till hands antaga, att styrelsen
också skulle ha beslutat om H:s förvisning. För egen del saknar jag anled¬
ning och — i brist på erforderlig utredning — även möjlighet att ingå på
en materiell prövning av berörda fråga. Vidare har jag att beakta att H.,
som hos institutet icke synes ha erhållit upplysning om besvärsrätt och
verkställbarhet beträffande förvisningsbeslut — vartill uttrycklig skyldig¬
het ej heller föreligger — likväl haft möjlighet att i god tid före vårter¬
minens början och sålunda långt tidigare än som nu skedde påkalla rättelse.
Med hänsyn bl. a. till anförda omständigheter har jag funnit mig kunna i
förevarande hänseende låta bero vid de erinringar som innefattas i det
ovan sagda.
Offentliggörandet av överstyrelsens beslut den 10 maj 1965
Beslutet innebar, som av det förut anförda framgår, att ärendet över¬
lämnades till institutet med anmodan att handlägga detsamma enligt skol-
stadgans bestämmelser.
Påhlman har anmärkt att beslutet offentliggjordes i pressen den 11 maj,
innan det expedierats eller eljest delgivits institutet.
Överstyrelsen har hänvisat till föreskrift i gällande arbetsordning (29 §),
enligt vilken underrättelse om besluts innehåll icke får, vare sig av de i
handläggningen deltagande eller av annan tjänsteman, lämnas innan be¬
slutet expedierats, såvida ej generaldirektören medgivit undantag. I det nu
aktuella fallet hade generaldirektören medgivit sådant undantag. I enlighet
härmed hade en redaktör i en morgontidning den 10 maj fått upplysning
om innehållet i beslutet, oaktat detta ännu ej expedierats.
Handling innehållande myndighets beslut är enligt tryckfrihetsförord¬
ningen icke i allmänhet att anse som upprättad — och därmed som allmän
handling — förrän den expedierats. Inom denna tid kan också ett hos
myndigheten träffat avgörande ändras även i materiellt hänseende. Redan
med hänsyn härtill torde det i regel få anses åligga befattningshavare som
en tjänsteplikt att icke lämna upplysning om fattat beslut före expedie¬
ringen. Därtill kommer intresset för enskild part att icke på omvägar er¬
hålla kännedom om beslut, som omedelbart angår honom.
Vad nu sagts har avseende å tjänstemäns förhållande till utomstående i
182
allmänhet och gäller icke utlämnande av uppgifter för offentliggörande i
tryckt skrift. I sistnämnda hänseende föreligger enligt 1 kap. 1 § andra
stycket tryckfrihetsförordningen icke hinder för någon att lämna medde¬
landen i angivet syfte, med undantag dock för vissa särskilt angivna fall.
Av dessa är här närmast av intresse det fallet att tjänstemannen har att
iakttaga i lag fastställd tystnadsplikt. Något allmänt lagstadgande om
tystnadsplikt beträffande innehållet i ännu ej expedierade beslut eller eljest
beträffande väntade eller preliminära ställningstaganden hos förvaltnings¬
myndigheterna har emellertid icke utfärdats.
Med hänsyn till vad sålunda gäller kan i förevarande fall någon erinran
icke riktas mot den av generaldirektören medgivna åtgärden att till ifråga¬
varande tidningsman lämna upplysning om innehållet i överstyrelsens ännu
ej expedierade beslut, vilket meddelande uppenbarligen skedde för offent¬
liggörande i tryckt skrift. Jag saknar härvid anledning anta, att general¬
direktörens medgivande hade räckvidd utöver meddelande till pressen.
Enligt min mening hade dock varit lämpligt att man hos överstyrelsen i
samband med meddelandet till tidningsmannen lämnat institutet motsva¬
rande uppgift, vilket lätt kunnat ske genom en enkel telefonpåringning.
Beträffande den i arbetsordningen för överstyrelsen intagna föreskriften
om förbud mot visst uppgiftslämnande vill jag tillägga att föreskriften,
med den utformning den erhållit, icke står i full överensstämmelse med
nyss åberopade regler i tryckfrihetsförordningen. Stadgandet synes förden¬
skull böra jämkas (se i övrigt JO 1964 s. 427 o.f.).
II. Ärendet angående förvisning av eleven Kjell S., född den 22 april 1944
Rörande S. har upplysts att han den 14 oktober 1964 erhöll varning på
grund av störande uppträdande under lektioner. Ytterligare varning till¬
delades S. den 17 mars 1965 på grund av fusk under skrivning den 19
februari 1965. Vid lärarkollegium den 24 mars upptogs ånyo ärende rörande
S., mot vilken framkommit att han uppträtt olämpligt och bl. a. gjort sig
skyldig till våldshandlingar vid en av institutets elevförening med rektors
medgivande anordnad danstillställning för eleverna. Denna tillställning
hade ägt rum den 11 mars å en restaurant i Stockholm. Rörande händelse¬
förloppet förebragtes viss utredning genom förhör med olika personer.
Vid sin prövning den 24 mars 1965 fann lärarkollegiet att S. skulle skiljas
från institutet. I anslutning härtill antecknades i ett sedermera upprättat
styrelseprotokoll: »Med anledning därav hade rektor avstängt eleven från
undervisningen.» Enligt S:s fader blev S. också nämnda dag avvisad från
skolan. Om beslutet underrättades föräldrarna muntligen. Utredningsresul¬
tatet jämte kollegiebeslutet tillställdes omedelbart styrelsens ledamöter.
I skrivelse till överstyrelsen den 29 mars 1965 ifrågasatte S:s fader —
S. skulle fylla 21 år den 22 april samma år — om ärendet behandlats en¬
ligt gällande skolstadga och om överstyrelsen kunde häva beslutet eller om
183
hänvändelse skulle ske till annan rättsinstans. Vidare anhölls om svar
snarast möjligt, eftersom examensskrivningarna skulle börja om fyra vec¬
kor.
Skrivelsen remitterades till skolnämnden, som avgav yttrande den 5
april. Däri framhölls att förvisningsbeslutet syntes ha meddelats av kolle¬
giet och ej — som enligt skolstadgan skulle ske — av styrelsen samt att
föreskrivet samråd med barnavårdsnämnden och S:s föräldrar ej heller
syntes ha förekommit.
Den 13 april 1965 beslöt överstyrelsen överlämna ärendet till institutet
med anmodan att senast den 21 i samma månad handlägga detsamma
enligt skolstadgans bestämmelser.
Sedan kontakt från institutets sida tagits med barnavårdsnämnden och
S:s fader, prövades ärendet av institutets styrelse den 21 april. Styrelsen
beslöt därvid att S. skulle förvisas från institutet och att förvisningen
skulle gälla till och med vårterminens utgång. En redogörelse för ärendets
handläggning tillställdes samma dag överstyrelsen.
Den 26 april 1965 och alltså efter det S. blivit myndig anförde S:s fader
hos skolnämnden besvär över styrelsens förvisningsbeslut.
Följande dag avlät skolnämnden genom Orrgård en skrivelse till insti¬
tutet med anmodan om vissa kompletterande uppgifter. Bl. a. begärdes
protokoll eller annan handling, som utvisade vilka åtgärder barnavårds¬
nämnden vidtagit i ärendet, ävensom protokoll över kollegiets och styrel¬
sens förhör med S.; därvid tillfogades att det syntes orimligt att nämnda
instanser avgjort ett så viktigt ärende utan att man hört vad S. själv haft
att anföra till sitt försvar.
Till svar härå avlät styrelsen den 6 maj en skrivelse till skolnämnden med
vissa begärda upplysningar. Därjämte uppgavs att institutet saknade till¬
gång till protokoll från barnavårdsnämnden och att förhör med S. ej hållits
av kollegiet eller styrelsen, vilket ej heller erfordrades enligt skolstadgan
och vedertagen praxis.
Den 19 maj 1965 remitterade Orrgård ärendet till institutets styrelse
för yttrande snarast möjligt.
Med anledning härav framhöll styrelsen i skrivelse den 24 maj, att sty¬
relsen redan utförligt yttrat sig i sina skrifter den 21 april och den 6 maj.
Skolnämnden avgjorde därefter ärendet genom utslag den 16 augusti
1965. I utslaget framhölls till en början att kollegiets förvisningsbeslut
den 24 mars 1965 saknat laga stöd samt att — enär rektor ägde besluta
om avstängning endast under högst två veckor — avstängningen av S.
fram till styrelsens förvisningsbeslut den 21 april inneburit, att rektor över¬
skridit sin befogenhet.
I utslaget yttrades därefter att, enligt vad handlingarna utvisade, det
huvudsakliga skälet till S:s förvisning var att han deltagit i ett restaurant-
bråk. Skolnämnden, som ej fann att elevs uppträdande på fritid utgjorde
184
tillräcklig grund för beslut om förvisning, prövade därför skäligt upphäva
det överklagade beslutet.
Över skolnämndens utslag har institutets styrelse anfört besvär. Besvä¬
ren är beroende på Kungi. Maj:ts prövning.
Genom klagomålen aktualiseras i samband med detta förvisningsärende
följande spörsmål.
Handläggningen av själva förvisningsfrågan
Påhlman har anhållit om närmare granskning av ärendet, därvid han
särskilt påtalat dels skolnämndens åtgärd att från institutet — och ej från
barnavårdsnämnden — begära protokoll från denna nämnd, dels skol¬
nämndens antagande att förhör med elev i förvisningsfråga måste hållas
av kollegiet och styrelsen, något som syntes verklighetsfrämmande och ej
heller förekom i praxis, dels skolnämndens åtgärd att först den 19 maj till
institutets styrelse för yttrande översända besvärsskriften av den 26 april,
över vars innehåll styrelsen redan tidigare yttrat sig. Beträffande skol¬
nämndens utslag har Påhlman anmärkt, att nämndens bedömning av för¬
visningsfrågan syntes ohållbar.
Rörande sin befattning med ärendet har överstyrelsen framhållit, att
den numera kommit till uppfattningen att det skulle ha varit mera ända¬
målsenligt om skriften den 29 mars från S:s fader — på sätt sagts om mot¬
svarande skrift i ärendet rörande H. — omgående överlämnats till skol-
nämnden för handläggning såsom besvärsärende.
Skolnämnden har åberopat ett yttrande av Orrgård, däri denne bemött
de anmärkningar som framförts mot Orrgårds begäran i skrivelsen den 27
april att från institutet erhålla vissa kompletterande uppgifter. Härvid har
Orrgård anfört att det icke kunde anses oriktigt att — då i förvisningsfall
samråd enligt skolstadgan skall tagas med barnavårdsnämnden — hos
institutet begära att få del av de handlingar, som institutet kunde ha fått
från nämnden. Beträffande frågan om protokoll från förhör inför kollegiet
och styrelsen har Orrgård framhållit, att intet förekommit som tydde på
att hänsyn tagits till vad S. haft att anföra och att det därför syntes ange¬
läget att få fastslaget på vilka grunder kollegiet och styrelsen fattat sina
beslut. — Rörande klagomålen i övrigt har Orrgård icke uttalat sig.
Vad som rörande S. förekom vid lärarkollegiets sammanträde den 24
mars 1965 innefattade uppenbarligen icke något rättsligt giltigt beslut om
förvisning. Härutinnan må hänvisas till vad som rörande motsvarande
fråga tidigare anförts i samband med bedömningen av förvisningsåtgärden
mot H.
När överstyrelsen genom skrivelsen den 29 mars från S:s fader erhöll
kännedom om vad som förekommit, hade det därför — på sätt i hithörande
185
hänseende närmare utvecklats under föregående avsnitt — ålegat över¬
styrelsen att utan dröjsmål påpeka förhållandet för institutet och därjämte
tillse att S:s föräldrar underrättades om att hinder ej mötte för S. att del¬
taga i undervisningen. Överstyrelsens åtgärd att remittera skrivelsen till
skolnämnden för yttrande och — sedan yttrande avgivits den 5 april —-
först den 13 i samma månad anmoda institutet att handlägga förvisnings-
frågan enligt gällande bestämmelser finner jag följaktligen ha innefattat
obehörigt dröjsmål. En praktiskt viktig brist var vidare att underrättelse,
som nyss sagts, icke lämnades. Det är härvid att märka, att S:s fader —
med hänsyn till stundande examensskrivningar -—■ uttryckligen anhöll om
besked snarast möjligt huruvida förvisningen kunde hävas.
Beträffande härefter skolnämndens handläggning av de besvär, som S:s
fader anförde över förvisningsbeskedet den 21 april 1965, finner jag att
jämväl härutinnan obehörigt dröjsmål förekommit. Om det ansetts erfor¬
derligt att remittera besvärsskriften till institutets styrelse, hade detta
sålunda bort ske omedelbart — och ej som nu först den 19 maj — i sam¬
band med vilken remiss önskade kompletteringar också kunnat begäras.
Vidare framstår som anmärkningsvärt att utslag icke meddelades förrän i
augusti och således långt efter terminens utgång.
I samband med besvärsärendets anhängiggörande måste det vidare —
på sätt jag förut anfört med avseende å överstyrelsen — anses ha ålegat
skolnämnden att fästa vederbörandes uppmärksamhet på att hinder ej före¬
låg för S. att i avbidan på ärendets prövning åter deltaga i undervisningen,
ett påpekande som i detta fall varit så mycket mera angeläget som examens-
skrivningarna för S. synes ha varit omedelbart förestående.
Med anledning av de anmärkningar klaganden riktat mot innehållet i
skolnämndens skrivelse den 27 april 1965, vari begärdes vissa komplette¬
rande uppgifter, får jag först framhålla att det enligt min mening icke var
en obefogad förmodan från skolnämndens sida att institutets akt rörande
förvisningsärendet kunde innehålla något meddelande från barnavårds¬
nämnden i anledning av den dit gjorda anmälan. Rörande härefter frågan
om förhörsprotokoll och om eleven bort höras inför lärarkollegiet eller sty¬
relsen får jag hänvisa till de av mig under föregående avsnitt gjorda prin¬
cipiella uttalandena om utredningsförfarandet i förvisningsärenden. Här¬
utöver föranleder klagomålen i förevarande hänseende icke något mitt
vidare yttrande.
Vad härefter angår skolnämndens utslag den 16 augusti 1965 vill jag av
principiella skäl påpeka att S. — då besvären ingavs — var myndig och
att hans fader följaktligen icke i denna sin egenskap var behörig att an¬
föra besvär. Huruvida sådan behörighet eljest förelegat saknar jag anled¬
ning pröva. Beträffande disciplinärendets materiella bedömning är denna
fråga föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Jag bör fördenskull icke därom
uttala mig i vidare mån än att jag vill framhålla att skolnämndens ställ¬
186
ningstagande, vilken mening man än må hysa i frågan, uppenbarligen icke
är av beskaffenhet att kunna läggas nämnden till last som tjänstefel.
De försummelser som enligt det nu anförda förekommit hos överstyrel¬
sen och hos skolnämnden såvitt angår besvärsärendets förberedande hand¬
läggning synes — liksom bristerna i handläggningen av ärendet rörande H.
—- väsentligen ha berott på bristande kännedom om hur förvisningsfrågor
skall bedömas. Detta förhållande framstår — på sätt tidigare sagts med
avseende å överstyrelsen — som i hög grad anmärkningsvärt även i fråga
om skolnämnden med hänsyn till dess egenskap av besvärsinstans just i
sådana ärenden.
Vid min prövning av ärendet i denna del har jag att beakta att — om
förvisningsfrågan upptagits av institutets styrelse i omedelbart samband
med lärarkollegiets prövning den 24 mars 1965 — beslut om förvisning
uppenbarligen skulle ha meddelats styrelsen. Visserligen hade S. ej heller
i sådant fall lagligen kunnat omedelbart avstängas från undervisningen.
Huruvida S. — om avstängning ej skett och anförda besvär prövats med
tillbörlig skyndsamhet — skulle ha kunnat i vanlig ordning avsluta ter¬
minen, är emellertid en öppen fråga. Under angivna förhållanden synes
nämligen Kungl. Maj:ts ställningstagande ha kunnat förväntas före ter¬
minens utgång. Med hänsyn härtill och till övriga upplysta omständigheter
har jag funnit mig kunna jämväl i nu berörda hänseenden låta bero vid
de erinringar som innefattas i det sagda.
Vad som förekommit vid handläggningen av de båda nu behandlade
förvisningsfalien har givit vid handen, att samtliga berörda skolorgan i ett
flertal hänseenden handlat i strid mot förvisningsreglernas rätta innebörd
och mot de krav som eljest måste ställas på sådana ärendens handläggning.
Som tidigare framhållits är det ett viktigt rättssäkerhetsintresse för den
elev, som berörs av förvisningsfråga — och för hans föräldrar — att dessa
regler och krav iakttagas såväl vid handläggningen inom skolan som där¬
efter i samband med besvär över beslutad förvisning. Att så sker — och
att förvisning i behörig ordning också beslutas och genomföres i de fall då
så är påkallat — är av väsentlig betydelse jämväl för skolan själv och för
det rättsskydd som lärare och elever å sin sida bör kunna åtnjuta mot
störande element. Ur denna sistnämnda synpunkt ställs, av skäl som tidi¬
gare utvecklats, särskilda krav på skyndsamhet i fråga om besvärsinstan-
sernas prövning.
Genom de felbedömningar och missgrepp som vid behandlingen av ifråga¬
varande förvisnings ärenden förekommit hos såväl överstyrelsen som skol¬
nämnden och institutet — och som kan befaras även annorstädes äga mot¬
svarighet — aktualiseras frågan om åtgärder för att förebygga upprepande
av liknande förfaranden. Det synes härvid angeläget att skolorganens upp¬
märksamhet fästes på förvisningsbestämmelsemas rätta innebörd och på
vad behörig handläggning av förvisningsärende eljest kräver. Detta kan
187
lämpligen ske genom att överstyrelsen utfärdar allmänna anvisningar, som
genom cirkulär eller på annat sätt delgives länsskolnämnderna, skolstyrel¬
serna och övriga organ med befogenhet att besluta om förvisning ävensom
rektorerna vid samtliga berörda undervisningsanstalter. För överstyrelsens
egen del synes den organisatoriska åtgärden böra övervägas att — i de fall
förvisningsärende hänskjutes till överstyrelsens bedömande — sådant
ärende med hänsyn till dess rättsliga aspekter beredes inom eller i samråd
med administrativa avdelningen, där personal med för ändamålet avsedd
juridisk utbildning torde vara företrädd.
Det är min förhoppning att genom ovan antydda och andra åtgärder
som överstyrelsen till äventyrs kan finna lämpliga ökad säkerhet skall vin¬
nas att förvisningsärenden framdeles ägnas riktig handläggning under be¬
aktande av det dubbla rättsskyddsintresse, som i sådana ärenden skall till¬
godoses för skolans bästa.
4. Fråga om tillfälle bör beredas sökande av lärartjänst att, innan
tillsättningsärendet avgöres, avhjälpa smärre brister i
ansökningshandlingarna
Vid min inspektion i september 1964 av länsskolnämnden i Kalmar län
iakttogs bl. a. att nämnden den 25 mars 1963 beslutat att i ärende angående
preliminära förordnanden på tjänster vid det obligatoriska skolväsendet
obehörig-förklara sökanden Emma Grindestam, som icke undertecknat sin
ansökan till tjänsten och ej heller underskrivit uppgiften angående av henne
sökta tjänster.
Jag lät i inspektionsprotokollet anteckna att jag ifrågasatte om det —
med hänsyn till de grunder som kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts cirku¬
lär den 18 oktober 1946 till samtliga till statsförvaltningen hörande myndig¬
heter angående skyldighet att tillhandagå allmänheten med översändan¬
de av expeditioner m. m. — kunde anses rimligt att lämna Emma Grinde-
stams ansökan åsido utan att hava berett henne tillfälle att komplettera
ansökningen med sin namnunderskrift. Detsamma gällde hennes förteck¬
ning över sökta tjänster, så mycket mera som denna enligt 25 kap. 28 §
första stycket skolstadgan var obligatorisk endast om hon sökt flera tjäns¬
ter än den här ifrågavarande. Om så var förhållandet var hon dessutom be¬
rättigad att ingiva sin anmälan först inom två veckor från det ansöknings¬
tiden för den sist sökta tjänsten utgick.
Efter remiss inkom länsskolnämnden med infordrat yttrande, vari anför¬
des följande.
Vid tillsättning av lärartjänster under skolstyrelsen har länsskolnämnden
att rätta sig efter bestämmelserna i 25 kap 3 § skolstadgan. Enligt 3 § 3
mom i dess ursprungligen gällande lydelse må skolöverstyrelsen medgiva
188
sökande undantag från bestämmelserna i 2 mom, d. v. s. bestämmelserna
om meritförteckning och övriga vid ansökan fogade handlingar. Över¬
styrelsen har vid skilda tillfällen med stöd av Ss 25 kap 3 § 3 mom utfärdat
bestämmelser om infordrande av felande handlingar, vidimering av hand¬
lingar och bestyrkande av meritförteckning och därvid även hänvisat till
Kungl. Maj:ts cirkulär den 18 oktober 1946. I intet fall är det länsskol-
nämnden bekant att frågan om att bereda möjlighet att efter ansöknings¬
tidens utgång underskriva ansökan berörts i de av överstyrelsen utfärdade
anvisningarna. Stadgan ger icke heller överstyrelsen befogenhet att medgiva
undantag från andra bestämmelser än de i 2 mom omnämnda.
Att i länsskolnämndens protokoll även bilaga A, förteckning över sökta
tjänster, berörts har icke skett utifrån den utgångspunkten att nämnden
skulle betraktat en underskrift av bilaga A som obligatorisk för att Emma
Grindestam behörigen skulle sökt tjänsten, utan tvärtom utifrån den syn¬
punkten att nämnden i sin bedömning ansett sig kunna sträcka sig så
långt att även betrakta bilaga A såsom ett slags ansökan. Om alltså den
egentliga ansökan saknat namnunderskrift, men bilaga A haft sådan, skulle
nämnden varit beredd att acceptera ansökan. Då emellertid varken ansö¬
kan eller bilaga A undertecknats av Emma Grindestam, måste nämnden
konstatera att det ej redovisats någon som helst handling som kunnat gälla
som ansökan till tjänsten och att en ansökan i skolstadgans mening därför
ej förelegat. Om nämnden efter ansökningstidens utgång underrättat Emma
Grindestam om bristen och ansökan då underskrivits, skulle detta i realite¬
ten inneburit, att nämnden accepterat eu ansökan som inkommit efter an¬
sökningstidens utgång. Bestämmelsen i Kungl. Maj:ts cirkulär den 18 ok¬
tober 1946 »så framt icke på grund av förefintligheten av motsatta partsin¬
tressen eller av annan särskild anledning myndigheten finner olämpligt att
lämna sådant biträde» har för nämnden varit avgörande vid beslutets fat¬
tande. Då i allmänhet i ärenden angående tjänstetillsättning föreligger mot¬
stridiga enskilda intressen är det av vikt att den beslutande myndighetens
objektivitet och oväld icke kan ifrågasättas genom ett tillhandagående med
råd och upplysningar till enskild sökande.
Hänvändelse till överstyrelsen har i ärendet gjorts per telefon av före¬
draganden som därvid inhämtat, att överstyrelsen accepterat en ej under¬
skriven ansökan, om bilaga A varit undertecknad av den sökande, men ej
kunnat godtaga en ansökan, där såväl denna som bilagan saknat sökan¬
dens egenhändiga namnteckning.
I anvisningarna till den av skolöverstyrelsen godkända blanketten för
ansökan om ordinarie folkskollärar- och småskollärartj änster står orda¬
grant angivet under punkt 6: »För att ansökan skall kunna godtagas måste
den vara vederbörligen undertecknad.» Sökande till ifrågavarande lärar¬
tjänster saknar alltså icke i angivna hänseende erforderlig information.
Byrådirektören L. Ekströmer uttalade en från nämndens yttrande avvi¬
kande mening.
I därefter infordrat utlåtande anförde skolöverstyrelsen följande.
Innan allmänna skolstadgan trädde i kraft år 1958 ledigförklarades ett
stort antal lärartjänster i läroämnen av skolöverstyrelsen. I de fall då
ansökan inkom, vilken ej var undertecknad av sökanden, beredde registra-
torn vederbörande tillfälle att komplettera handlingen med namnunder¬
skrift. Om så kort tid återstod, att man inte kunde räkna med att hand¬
189
lingen skulle hinna återkomma till registratorn före ansökningstidens ut¬
gång, kontaktade registratorn sökanden per telefon för att ge denne möjlig¬
het att utskriva en ny ansökan, som, undertecknad, kunde komma in i tid
till registratorn före ansökningstidens utgång. Lyckades man inte ordna upp
saken på detta vis, överlänmades handlingarna i ärendet till vederbörande
arbetsenhet med anteckning om förhållandet. Sökanden betraktades där¬
efter som icke behörig, och det lär inte ha förekommit, att sökanden bered¬
des tillfälle att komplettera namnteckningen på detta stadium.
Efter allmänna skolstadgans ikraftträdande tillkom som ett led i sam¬
ordningen av länsskolnämndernas/skolöverstyrelsens tillsättning av tjänster
den s k önskelistan, vilken skulle vara bifogad varje ansökan till tjänst och
på vilken samtliga sökta tjänster skulle anges. Denna förteckning skulle
vara försedd med sökandens namnteckning. Då man på detta sätt fick
klart verifierat, i en av sökanden underskriven handling, att han sökte
den tjänst, beträffande vilken han ingivit den icke underskrivna ansökan,
kom man att godta ansökan såsom inkommen i rätt tid. Var å andra sidan
ej heller »önskelistan» undertecknad, så betecknades sökanden definitivt
som icke behörig.
Det finns ingen anledning att betvivla, att länsskolnämnden i Kalmar
vid hänvändelse till överstyrelsen med förfrågan rörande praxis erhållit
upplysning av den art som nämnden i sitt yrkande anger. Emellertid för¬
ändrades så småningom inom gamla skolöverstyrelsen synen på frågor av
detta slag.
Inom nya skolöverstyrelsen har strävan att låta sökanden genom kom¬
plettering avhjälpa formella brister blivit ännu mera markerad. Översty¬
relsen skulle således numera inte förklara någon icke behörig av anledning
som givit upphov till detta ärende. Sedan av ansökningshandlingarna kun¬
nat konstateras sökandens namn, bör enligt överstyrelsens uppfattning nu¬
mera sökanden beredas tillfälle att inom rimlig tid få vederbörligen fullstän¬
diga sin ansökan.
Då emellertid vid tidpunkten för det tillsättningsbeslut, beträffande vil¬
ket JO begärt upplysningar, dåvarande skolöverstyrelsen tillämpade det
ovan beskrivna strängare förfaringssättet, anser överstyrelsen för sin del,
att länsskolnämnden inte rimligen kan klandras för det sätt, på vilket
nämnden handlagt ärendet.
Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till länsskolnämnden föl¬
jande.
Det är självfallet att ansökningen, för att kunna beaktas, skall vara be¬
hörigen undertecknad, då tillsättningsärendet upptages till avgörande. Det
vid inspektionen upptagna spörsmålet avser sålunda allenast huruvida till¬
fälle bort beredas Emma Grindestam att, innan tillsättningsärendet av¬
gjordes, underteckna ansökningen.
Länsskolnämnden har till stöd för sin underlåtenhet att ej bereda Emma
Grindestam tillfälle att underteckna ansökningen främst anfört att — om
nämnden efter ansökningstidens utgång underrättat henne om bristen och
ansökningen undertecknats — detta i realiteten skulle ha inneburit att
nämnden accepterat en ansökan som inkommit efter ansökningstidens ut¬
gång. Vidare har framhållits att nämnden med hänsyn till de i tillsättnings¬
190
ärendena förefintliga motstridiga enskilda intressena icke borde tillhandagå
med råd och upplysningar.
Vad nämnden sålunda anfört är uttryck för en formalism som är helt
främmande för modernt tänkesätt. En dylik ordning är ägnad att motverka
det allmännas intresse av att den mest kvalificerade sökanden utses till den
lediga befattningen. I ett demokratiskt samhälle har man dessutom rätt
att förvänta sig av myndigheterna att den offentliga maktutövningen sker
under beaktande av behöriga enskilda intressen. I enlighet härmed bör sö¬
kande av en tjänst kunna förvänta sig att tillsättningsmyndigheten bereder
honom tillfälle att avhjälpa brist i ansökningshandlingarna. Däremot kan
medsökandena icke anses ha något berättigat anspråk på att den beslu¬
tande myndigheten avstår från att bereda en sökande tillfälle att avhjälpa
en obetydlig, formell brist i ansökningshandlingarna.
Med hänsyn till vad sålunda framkommit anser jag för min del att den
nu aktuella frågan bör bedömas i enlighet med de grunder som kommit
till uttryck i Kungl. Maj:ts cirkulär den 18 oktober 1946 till samtliga till
statsförvaltningen hörande myndigheter angående skyldighet att tillhanda¬
gå allmänheten med översändande av expeditioner m. m. I nämnda cirku¬
lär föreskrives att myndighet — om i anhängigt ärende komplettering av
enkel beskaffenhet erfordras — skall meddela anvisning om vilka åtgärder
som bör vidtagas för bristens avhjälpande, såframt icke på grund av före¬
fintligheten av motsatta partsintressen eller av annan särskild anledning
finnes olämpligt att sådant biträde lämnas. I överensstämmelse härmed
synes myndighet, som har att tillsätta viss befattning, böra —- om sökan¬
den förbisett att underteckna ansökningshandlingen — bereda honom till¬
fälle härtill, innan tillsättningsärendet avgöres. Till stöd härför må även
framhållas, att det skulle vara stötande om ett obetydligt och måhända
ursäktligt formfel, som lätt kan skyndsamt avhjälpas, skulle tillåtas få
vittgående konsekvenser för sökanden utan att detta kan anses betingat
av allmänna eller enskilda intressen.
Det torde också numera efter nya rättegångsbalkens tillkomst få anses
vara en allmänt accepterad rättsuppfattning att den, som anhängiggjort
ett ärende hos en myndighet, alltid — i den mån annat icke föreskrivits —
skall erhålla tillfälle att avhjälpa eventuella brister i ansökan eller be-
svärsinlaga, innan ärendet avgöres. I rättsfallet NJA 1955 s. 328 bereddes
sålunda en revisionssökande tillfälle att komplettera sin revisionsinlaga,
vari sökandens namn anbragts allenast med maskinskrift. I RÅ 1952 ref.
3, avseende besvär över taxering till allmän omsättningsskatt, fick en kla¬
gande, oaktat besvärstiden gått till ända, tillfälle att egenhändigt under¬
teckna en besvärsinlaga, vari klagandens namn anbragts endast med maskin¬
skrift (se även RÅ 1950 ref. 30 angående komplettering med fullmakt för
ombud). Besvärssakkunniga har i sitt betänkande med förslag till lag om
förvaltningsförfarandet uttalat, att en myndighet icke bör äga avvisa eu
191
bristfällig framställning, med mindre tillfälle först beretts parten att av¬
hjälpa bristerna (SOU 1964:27 s. 416). I Kungl. Maj:ts proposition 1965:60
med förslag till statstjänstemannalag (se s. 150) har departementschefen
anfört bl. a, följande i fråga om tjänstetillsättning: »Som sökande bör an¬
ses envar som sökt tjänsten inom föreskriven tid, även om han icke vid
ansökningstidens utgång fullgjort allt som sökande har att iakttaga,
exempelvis om han underlåtit att inkomma med meritförteckning, ålders¬
betyg e. d.»
Under hänvisning till det anförda anser jag att Emma Grindestams an¬
sökning icke bort lämnas utan avseende. I stället borde före tillsättnings¬
ärendets avgörande tillfälle ha lämnats henne att underteckna ansökningen.
Med hänsyn till vad som upplysts om den praxis, som tidigare tillämpats
av skolöverstyrelsen i tjänstetillsättningsärenden och om vilken föredragan¬
den i ärendet inhämtat besked i telefon, kan förfarandet dock icke läg¬
gas länsskolnämnden till last såsom fel.
I sitt utlåtande har skolöverstyrelsen uttalat att den numera icke skulle
förklara sökande obehörig i fall av förevarande slag. Med hänsyn härtill
anser jag mig icke behöva vidtaga ytterligare åtgärd till förekommande av
ett upprepande av det inträffade.
Med dessa uttalanden var det av mig vid inspektionen upptagna ärendet
slutbehandlat. _
Några veckor efter det förenämnda inspektionsärende avgjorts och om¬
nämnts i pressen, inkom ämneslärarinnan Ann-Margret Wiman med en
skrift däri hon anförde följande: Ann-Margret Wiman hade tidigare inne¬
haft ordinarie lärartjänst, sist vid Borlänge läroverk. I samband med ingå¬
ende av äktenskap hade hon fått en e. o. tjänst vid läroverket i Visby. Då
denna tjänst skulle tillsättas såsom ordinarie från den 1 juli 1960, var hon
enda sökande. Hon förklarades emellertid obehörig på grund av att hennes
meritförteckning ej var vidimerad. Hon fortsatte emellertid såsom e. o. När
den ordinarie tjänsten ånyo kungjordes för tillsättning den 1 juli 1961, var
hon åter ensam sökande. Hon förklarades emellertid även denna gång obe¬
hörig på grund av att diplomet från lärarinneseminariet »ej vidimerats på
varje blad särskilt (hophäftat). Det var dock vidimerat av för SÖ väl kän¬
da personer med titel och adress.» Sedan ordinarie tjänsten ånyo kungjorts
för tillsättning från den 1 januari 1962 hade hon sökt tjänsten. Denna
gång hade samtliga betyg inlämnats till en skrivbyrå, där de vidime¬
rats av för henne och SÖ okända personer, vilka icke utsatt titel och
adress. Denna gång hade emellertid ansökningen godkänts, och hon hade
blivit ordinarie. Behandlingen av hennes ansökningar hade orsakat »sveda
och misstro, storskratt åt vårt perfekta samhälle samt tyvärr väntan på
nya mackel, när det blir dags att räkna pensionsår».
192
I skrivelse till Ann-Margret Wiman anförde jag följande.
Jag förstår Eder indignation över att Edra ansökningar behandlats på
sätt som skett enligt Edra uppgifter. Förfaringssättet_ stod emellertid i
överensstämmelse med gammal praxis och kan därför icke läggas veder¬
börande tjänstemän till last såsom tjänstefel. Sedan jag vid inspektion av
en länsskolnämnd uppmärksammat denna enligt min mening förkastliga
praxis samt tagit upp saken till utredning i syfte att hos Kungl. Maj:t pa-
kalla rättelse, har skolöverstyrelsen i ett till mig avgivet yttrande förklarat
sig numera icke komma att tillämpa ifrågavarande praxis. Ett upprepande
av förfaringssättet är därför icke att befara.
Med hänsyn till det sagda, finner jag Edra klagomål icke påkalla nagon
särskild åtgärd från min sida.
5. I tjänstetillsättningsärende]» förekommer att upplysningar om
olika sökande under hand införskaffas. De inhämtade uppgifterna
dokumenteras icke och betraktas såsom förtroliga. Denna praxis
har ansetts oförenlig med offentlighetsprincipen och medför risk
för att avgörandena grundas på oriktiga uppgifter (I och II). En
ändring av denna praxis har ansetts önskvärd och aktualiserar
fråga om utsträckt sekretesskydd (I). Tillika fråga om myndighet
är skyldig att till sökande redovisa källan till en under hand in¬
hämtad, oriktig uppgift, som påverkat utgången av tjänstetillsätt¬
ningsärende (II)
I.
Vid min inspektion i juni 1965 av länsskolnämnden i Östergötlands län
upplystes rörande handläggningen av ärenden angående rektorsförordnan-
den följande.
Enligt skolstadgan utgjordes befordringsgrunderna i dessa ärenden av de
sökandes insikter, erfarenhet och övriga egenskaper, som företrädesvis
fordras för tjänstens utövande. Då det gällde för nämnden okända sökande
— varmed vanligen förstodes lärare från annat län — inhämtade föredra¬
ganden i nämnden per telefon upplysningar från vederbörande skolstyrelse.
Om därvid framkom för sökanden negativa uppgifter, brukade föredragan¬
den genom telefonkontakter med andra myndigheter, exempelvis på det
kommunala planet, undersöka om det avgivna omdömet kunde anses vara
uttryck för någon allmän uppfattning om sökanden. Föredraganden uppgav
alltid det verkliga ändamålet med sin förfrågan och nedtecknade — för
eget bruk vid föredragningen — de inhämtade uppgifterna. De härav bil¬
dade minnesanteckningarna behölls efter föredragningen av föredraganden
och medföljde icke akten, då den sändes till skolöverstyrelsen. Ej heller
arkiverades anteckningarna. Nämnden lämnade sålunda icke, såvitt gällde
den påverkan sökandenas subjektiva förhallanden kunde utöva pa, turord¬
ningen dem emellan, någon skriftlig motivering som medföljde till högre
193
instans. En anledning till denna underlåtenhet vore att vederbörande före¬
dragande inom skolöverstyrelsen alltid i telefon efterhörde och antecknade
vad nämnden haft för motiv till sitt förslag. Dessa anteckningar torde där¬
efter ha karaktären av föredragandens egna minnesanteckningar till den
slutliga föredragningen av ärendet.
Sedan därefter hos skolöverstyrelsen inhämtats att ej heller de av före¬
draganden hos överstyrelsen gjorda anteckningarna — efter det överstyrel¬
sen skilt sig från ärendet — kvarlåg i akten eller eljest var tillgängliga
för den som önskade besvära sig över beslutet eller eljest ta del av anteck¬
ningarna, lät jag till inspektionsprotokollet anteckna följande.
Mot det förhållandet att myndigheter, som hade att handlägga tillsätt¬
ningsärenden i vilka även andra än objektivt mätbara meriter författnings¬
enligt skulle tillmätas betydelse, under hand inhämtade upplysningar om
de sökandes lämplighet för sökt befattning funnes i och för sig intet att
erinra, under förutsättning att myndigheterna vid sina förfrågningar sökte
få fram en såvitt möjligt objektiv bild av den sökandes lämplighet. En
sökande, som ansåge sig med orätt förbigången till en tjänst och därför
ville anföra besvär, saknade möjlighet att i handlingarna finna motiven för
myndigheternas ställningstagande i frågan om hans lämplighet i jämförelse
med de övriga sökandena. Det syntes kunna med fog ifrågasättas om en
dylik ordning vore förenlig med offentlighetsprincipen och rättssäkerhetens
krav. Vad som författningsenligt tillmätts betydelse vid avgörandet av ett
ärende borde framgå av de för sökandena tillgängliga handlingarna i ärendet.
Efter remiss avgav skolöverstyrelsen yttrande, däri anfördes följande.
Jämlikt skolstadgan 25: 11 gäller som befordringsgrund vid tillsättning
av skolledartjänst insikter, erfarenhet och övriga egenskaper, som företrä¬
desvis fordras för tjänstens utövande. Därutöver fordras (skolstadgan 15: 3)
för behörighet till rektorstjänst vid allmänt gymnasium och handelsgym-
nasium bl. a. att vara lämplig för tjänsten och vid tekniskt gymnasium att
vara skicklig och lämplig för tjänsten.
Föredragning rörande tillsättning av rektorstjänster vid gymnasier och
lärarutbildningsanstalter samt skoldirektörstjänster sker inför generaldirek¬
tören i närvaro av vanligtvis samtliga skolråd samt de undervisningsråd,
som är chefer för närmast berörda byråer. Beträffande övriga rektorstjänster
sker föredragningen inför skolrådet på administrativa avdelningen i närvaro
av berörda skolråd och undervisningsråd. Tjänster tillhörande den först¬
nämnda gruppen tillsätts av Kungl. Maj:t. Överstyrelsen brukar i sina ytt¬
randen i dessa ärenden avge förord eller förslag utan närmare motivering
eller med motivering, att vederbörande med hänsyn till insikter, erfarenhet
och övriga egenskaper är den för tjänsten mest lämplige. Övriga rektors¬
tjänster tillsätts av överstyrelsen. Härvid förs protokoll innehållande beslut
utan motivering.
De upplysningar, som av överstyrelsen genom muntliga förfrågningar
inhämtas från skolstyrelser, länsskolnämnder m. fl. har till ändamål att få
fram en så objektiv bild som möjligt av sökandes egenskaper och lämplighet
för tjänsten. För att verkligen uppnå syftet med förfrågningarna — anled¬
ningen till dessa uppges alltid — är det nödvändigt att upplysningarna
betraktas som förtroliga, vilket i detta fall måste innebära, att de inte är
7 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag
194
avsedda att bli offentliga. Gällde inte detta betraktelsesätt, skulle uppgifts-
lämnaren säkerligen vara mycket försiktig med att lämna för en sökande
negativa uppgifter och syftet med förfrågningarna inte nås, dvs. att få
en allsidig belysning av en sökandes lämplighet. Detta är möjligt endast om
såväl positiva som negativa uppgifter lämnas, varvid i princip allt, som
kan vara av betydelse för bedömningen vid tjänstetillsättningen, bör ned¬
tecknas. Vissa upplysningar kan uppenbarligen vara av sådan art, att det
inte kan vara förenligt med sökandens intresse att de får offentlighet.
Vid de överläggningar, som föregår avgörandet av ett ärende av nu ifråga¬
varande slag, är det icke ovanligt att de närvarande lämnar upplysningar
om sökande, vilka påverkar bedömningen av dennes lämplighet för. viss
tjänst. Även sådana upplysningar måste innefattas i vad som författnings¬
enligt kan tillmätas betydelse vid ett ärendes avgörande.
Överstyrelsen anser det inte praktiskt möjligt att driva offentlighets¬
principen så långt, att allt, som författningsenligt bör vara av betydelse
vid en tjänsts tillsättande, skall vara offentligt och således tillgängligt också
för sökandena.
Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till offentlighetskommittén
följande.
Av handlingarna framgår att man hos skolmyndigheterna vid beredning
av tjänstetillsättningsärenden plägar komplettera förefintlig utredning ge¬
nom att införskaffa muntliga upplysningar om olika sökande utan att gjorda
anteckningar om vad sålunda inhämtats tillföres handlingarna i ärendet
eller eljest hålls tillgängliga. Som jag i inspektionsprotokollet framhållit
torde kunna ifrågasättas om en dylik ordning är förenlig med offentlig¬
hetsprincipen och rättssäkerhetens krav. Nämnda förfarande — som torde
äga motsvarighet jämväl hos andra myndigheter — står emellertid inte i
strid mot någon uttrycklig författningsföreskrift och kan, i betraktande av
nu rådande förhållanden, ej heller eljest anses vara av beskaffenhet att inne¬
fatta tjänstefel. Såtillvida föranleder förevarande inspektionsärende i vad
det avser skolmyndigheterna ej någon min vidare åtgärd.
Vad i ärendet upplysts och vad jag under min verksamhet i övrigt inhäm¬
tat rörande förevarande spörsmål ger mig emellertid anledning att ur prin¬
cipiella synpunkter diskutera frågan om förfarandet i samband med inhäm¬
tande av muntliga upplysningar i ärenden rörande tillsättning av statlig
tjänst. Nuvarande praxis härutinnan synes nämligen förenad med så väsent¬
liga olägenheter att en omläggning därav är påkallad, något som i sin tur
synes kräva viss ändring av gällande sekretessbestämmelser. Rörande denna
fråga får jag anföra följande.
Som underlag för bedömningen av ärenden rörande tillsättning av tjänst
efter ansökningsförfarande föreligger som regel vissa i tjänstgöringsbetyg
och andra handlingar avgivna vitsord och omdömen. Dessa uttalanden be¬
gränsar sig i allmänhet till korta, sammanfattande värderingar av veder-
börandes kvalifikationer och lämplighet i olika avseenden. De gradationer,
195
som härvid förekommer, ges oftast ingen motivering i de utfärdade hand¬
lingarna, i varje fall inte när fråga är om mindre positiva värderingar. Över¬
huvudtaget synes man i praxis undvika att i betygshandlingar närmare
ange förhållanden av för tjänstemannen ofördelaktigt slag. De omständig¬
heter och överväganden, som ligger till grund för gjorda värderingar —
eller kanske för avsaknad av värdering i något hänseende — framgår sålunda
som regel inte av de i tjänstetillsättningsärendet föreliggande handlingarna.
Det är därför helt naturligt att man i ärenden av detta slag mången gång
har anledning att införskaffa kompletterande upplysningar rörande sökande,
som ej är personligen känd hos tillsättningsmyndigheten, t. ex. då den inbör¬
des turordningen enligt sedvanliga bedömningsgrunder framstår som tvek¬
sam eller då vissa formuleringar i betygshandlingar skapar osäkerhet om
bakomliggande omständigheter. Att sådan kompletterande utredning äger
rum kan följaktligen inte i och för sig föranleda erinran; i åtskilliga fall torde
åtgärden i själva verket utgöra en nödvändig förutsättning för objektivt
riktiga beslut. Framförallt ur praktiska synpunkter synes erinran inte heller
böra riktas mot att kompletteringarna i dessa ärenden i allmänhet sker
genom muntliga förfrågningar.
I de fall upplysningar av betydelse för ärendets prövning erhålls vid
sådana förfrågningar torde, såsom i inspektionsärendet också upplysts, vissa
anteckningar därom ofta göras av vederbörande tjänsteman till stöd för
minnet. Dessa anteckningar synes i praxis betraktas som tjänstemannens
privata handlingar och tillföres ej akten i ärendet. Ej heller eljest plägar
någon uppgift om införskaffade upplysningar fogas till eller inflyta i akten.
Handlingarna i tillsättningsärendet innehåller följaktligen, även om för
prövningen avgörande material därigenom tillförts, som regel ingen som
helst anteckning om att kompletterande upplysningar om sökande inhäm¬
tats från ena eller andra hållet och än mindre om innebörden av lämnade
upplysningar. Att en viss sökande, med till synes överlägsna tjänstgörings-
meriter, förbigåtts vid en tjänstetillsättning kan följaktligen — vid en
granskning av handlingarna i saken — framstå som helt oförklarligt.
Som stöd för denna underlåtenhet att dokumentera för ärendets avgö¬
rande relevant material har i inspektionsärendet åberopats att det vore
nödvändigt att behandla upplysningar av detta slag som förtroliga med¬
delanden, eftersom uppgiftslämnarna eljest skulle vara obenägna att lämna
negativa upplysningar om vederbörande och en allsidig belysning av dennes
lämplighet därmed inte skulle kunna erhållas. Därjämte har framhållits att
offentliggörande av sådana upplysningar i vissa fall ej kan vara förenligt
med sökandens eget intresse. Liknande synpunkter till stöd för berörda
praxis har jag även hört framföras från andra myndigheter.
Rörande behörigheten av detta resonemang må till en början erinras om
det samband frågan äger med spörsmålet om gränsdragningen mellan all¬
männa handlingar och i tjänsten mottagna privata meddelanden eller brev.
196
Detta sedan länge diskuterade spörsmål är ju fortfarande oreglerat i lag¬
stiftningen och har i stället ansetts böra lösas i rättspraxis. Möjligheten av
ett visst utrymme för meddelanden av nyssnämnt slag, som ej skulle vara
att anse som allmänna handlingar, har följaktligen hittills lämnats öppen
av lagstiftaren. Som offentlighetskommittén framhållit i sin i januari 1964
upprättade diskussionspromemoria om offentlighet och sekretess (s. 27)
synes dock tidigare oklarhet på området knappast ha undanröjts genom ut¬
vecklingen av rättspraxis. Kommittén har också i sin nämnda promemoria
anslutit sig till det av 1944 års tryckfrihetssakkunniga framlagda förslaget
i frågan, dvs. att alla brev och andra sådana personliga meddelanden till
viss tjänsteman skall utgöra allmänna handlingar, om de ej uppenbart
saknar betydelse för ärendet; om de sedan skall vara offentliga eller hem¬
liga bör bero av bestämmelserna om handlingssekretessen.
Vad nu sagts har avseende på skriftliga meddelanden som inkommit till
tjänsteman. Emellertid skulle analogivis kunna hävdas att motsvarande
bedömning bör ske jämväl i fråga om muntliga meddelanden som lämnas
tjänsteman och att ett visst utrymme följaktligen skulle finnas för att
gjorda uppteckningar av sådana meddelanden av förtrolig eller eljest per¬
sonlig karaktär inte skulle anses utgöra allmänna handlingar.
När det gäller upplysningar som införskaffas i tjänstetillsättningsärende
är emellertid att märka, att befattningshavare som i sin tjänst erhållit kän¬
nedom om viss sökande måste anses vara av tjänsteplikt skyldig att lämna
begärd uppgift om vad han har sig bekant om denne, i den mån detta är
av betydelse för ett objektivt bedömande av tillsättningsärendet. Befatt¬
ningshavaren kan följaktligen inte anses äga vägra lämna sådan — för
tjänsteärendes bedömning erforderlig — uppgift eller förbehålla sig att
uppgiften, som alltså lämnas under tjänsteansvar, skall betraktas som privat
meddelande eller eljest som given i förtroende. Åt denna uppfattning har
jag även tidigare givit uttryck (JO 1958, s. 227). För min del kan jag därför
inte finna någon rättsligt hållbar grund för tankegången att — såvitt angår
upplysningar av förevarande slag — något utrymme skulle kunna finnas
för »förtroliga» meddelanden mellan tjänstemän, meddelanden som alltså
ej skulle behöva redovisas utan kunna hållas hemliga. En annan sak är att
det givetvis inte kan anses nödvändigt att i handlingarna uppteckna allt
som inhämtas. I den mån upplysningarna endast innebär ett mera allmänt
bestyrkande av redan givna vitsord och omdömen, torde närmare anteck¬
ningar härom ej erfordras, möjligen med undantag för uppgift om själva
bestyrkandet. I övrigt torde i allmänhet få anses tillfyllest med angivande
av upplysningarnas väsentliga innehåll.
Beträffande sistnämnda fråga om själva skyldigheten att dokumentera
muntligen införskaffat utredningsmaterial saknar visserligen nuvarande
lagstiftning för förvaltningsmyndigheternas del uttrycklig generell föreskrift
härom. Offentlighetsprincipen bygger emellertid otvivelaktigt på tanken
197
att allt relevant material skall dokumenteras. Denna för rättssäkerheten
och en sund samhällsutveckling utomordentligt viktiga princip skulle ju
eljest lätt kunna i ömtåliga fall helt sättas ur spel. Vikten av att ej något
av det sakliga material, på vilket myndighet grundar sina beslut och åtgär¬
der, undandrages från offentlighetsprincipens tillämpning har också under¬
strukits av 1944 års tryckfrihetssakkunniga (SOU 1947: 60, s. 220). Enligt
min mening måste därför dokumentationsskyldighet beträffande muntligen
införskaffat utredningsmaterial av betydelse för ärendes avgörande redan
nu anses gälla som allmän rättsgrundsats. I den föreslagna lagen om förvalt-
ningsförfarandet har en undantagslös föreskrift om sådan skyldighet också
intagits (8 kap. 23 §).
I enlighet med vad här anförts kan jag inte finna annat än att nuvarande
praxis att i tjänstetillsättningsärenden undanhålla muntligen införskaffat
utredningsmaterial av betydelse för ärendets avgörande inte står i överens¬
stämmelse med offentlighetsprincipen och att följaktligen ändring av denna
praxis bör ske. För sådan ändring talar också starka praktiska rättssäker-
hetskrav. Härom får jag anföra följande.
Inom förvaltningen förekommer i stor utsträckning att uppgifter om
enskildas personliga förhållanden inhämtas och att sådant material i väsent¬
lig grad bestämmer besluten. I många fall, t. ex. i ärenden av social och
polisiär beskaffenhet, uppställer sålunda författningarna krav på vissa per¬
sonliga kvalifikationer för gynnande beslut och i andra fall krävs förhanden-
varon av vissa förhållanden av personlig art för beslut med förpliktande
innebörd. Utredningen om sådana personliga omständigheter, avseende bl. a.
vederbörandes lämplighet eller olämplighet i ena eller andra hänseendet,
förebringas liksom i tjänstetillsättningsärenden primärt genom skriftligt
material. Även i dessa andra ärenden sker emellertid i viss utsträckning
kompletterande utredning genom muntliga förfrågningar. Det material av
betydelse som härvid inhämtas torde — till skillnad från vad som är praxis
i tjänstetillsättningsärenden — i allmänhet dokumenteras genom anteck¬
ningar, som tillförs handlingarna i ärendet. Detta material blir följaktligen
offentligt, i den mån särskilt sekretesskydd inte gäller.
Den omfattande verksamhet för inhämtande och vidarebefordran av upp¬
lysningar rörande personliga förhållanden, som sålunda förekommer inom
förvaltningen, innefattar naturligtvis i och för sig risker för fel och misstag.
I min verksamhet har jag också kunnat konstatera hur lätt förväxlingar
och andra förbiseenden sker, medförande att oriktiga upplysningar läggs
till grund för avgörandena. Sålunda har vid upprepade tillfällen — även
vid skriftligt utredningsförfarande i ärenden av betydande vikt för veder¬
börande — förekommit att personförväxling på grund av namnlikhet skett
med påföljd att graverande upplysningar lämnats om oförvitliga personer.
Vidare har jag sett flera exempel på att myndigheter vid underhandsför-
frågningar rörande enskildas personliga förhållanden mottagit lösligt grun¬
198
dade eller rent ovederhäftiga upplysningar. Som förklaring till att sådana
upplysningar lämnats har anförts att man inte trott att uppgifterna skulle
åberopas i ärendet eller att så i varje fall inte skulle ske utan ytterligare
kontroll. Bortsett från den felmarginal som alltid kan föreligga vid mot¬
tagande och uppteckning av muntligen lämnade upplysningar, ger erfaren¬
heten följaktligen vid handen att betydande risker föreligger för misstag
i samband med inhämtande av upplysningar rörande enskildas personliga
förhållanden. Genom att materialet i nu avsedda förvaltningsärenden åt¬
minstone i huvudsak plägar dokumenteras och därmed kan bli föremål för
kontroll, föreligger dock i dessa ärenden möjlighet att uppdaga begångna
misstag och att tillse att rättelse sker.
Uppenbarligen föreligger på motsvarande sätt risker för fel och misstag
jämväl vid inhämtande av underhandsupplysningar i tjänstetillsättnings-
ärenden. Särskilt är så naturligtvis fallet, när upplysningar skall lämnas
från myndighet med stort antal anställda eller med stor personalomsättning.
Då någon dokumentation av detta material ej sker, saknas emellertid här
som regel möjlighet att i efterhand tillrättalägga oriktiga eller otillräckligt
grundade informationer. Vetskapen om att lämnade upplysningar betraktas
som »förtroliga» och inte kommer att utåt åberopas synes i vissa fall också
kunna inbjuda till vidarebefordran av vad som är att hänföra till hörsägner
och skvaller. Den omständigheten att, såsom i inspektionsärendet uppgivits,
vissa av en tjänsteman inhämtade underhandsupplysningar stundom i sin
tur muntligen förmedlas i flera led med skilda »privata» uppteckningar är
tydligen inte heller ägnad att öka tryggheten mot feluppfattningar och för¬
växlingar.
Starka skäl — ur tjänstemännens synpunkt och i det allmännas intresse
av att tjänster tillsätts med den objektivt sett bäst meriterade — talar följ¬
aktligen för att nyssnämnda praxis i tjänstetillsättningsärenden bringas till
överensstämmelse med vad i allmänhet tillämpas inom förvaltningen och
att sålunda dokumentation i erforderlig utsträckning sker av underhands¬
upplysningar om sökande, i den mån sådana upplysningar tillmätes bety¬
delse för ärendets avgörande och ej redan framgår av åberopade aktstyc¬
ken. Verkställda uppteckningar härav skulle därmed enligt tryckfrihetsför¬
ordningens bestämmelser, på sätt tidigare därom anförts, utgöra allmänna
handlingar. Då sekretesslagen saknar föreskrifter rörande handlingar av
sådant slag, skulle handlingarna tillika vara offentliga.
En synpunkt, som plägar anföras i detta sammanhang — och som också
framförts i inspektionsärendet — är att det inte skulle vara förenligt med
tjänstemännens eget intresse att de negativa upplysningar, som i tillsätt¬
ningsärenden stundom lämnas om sökande, skulle få offentlig karaktär och
därmed bli tillgängliga för envar. Denna synpunkt förtjänar också otvivel¬
aktigt visst beaktande.
199
De upplysningar, som under hand införskaffas torde sålunda — i den mån
de är av självständig betydelse för ärendets avgörande — i stor utsträck¬
ning beröra för vederbörande ofördelaktiga omständigheter, som inte alls
eller endast indirekt återspeglas i betygshandlingarna. Arten av dessa upp¬
lysningar torde variera från allmänt hållna negativa omdömen till detaljera¬
de uppgifter om tjänstemannens uppträdande i olika sammanhang och om
hans personliga förhållanden i övrigt såväl i som utom tjänsten. I åtskilliga
fall, inte minst när fråga är om tjänster på vilkas innehavare ställs mera
speciella krav i fysiskt eller psykiskt hänseende, torde upplysningarna kunna
beröra mycket ömtåliga omständigheter av personlig och privat natur. Det
kan därför inte bortses från att upplysningar av nu antytt slag — om de
skulle bli offentliga — i ej obetydlig utsträckning skulle kunna missbrukas
till skada eller förklenande för tjänstemannen eller eljest leda till andras
missaktning. Handlingar innehållande sådana upplysningar synes följakt¬
ligen, av hänsyn till tjänstemännen, böra omfattas av sekretesskydd. Själv¬
fallet bör i dessa fall partsoffentligheten inte inskränkas i vidare mån än
som följer av stadgandet i 39 § sekretesslagen.
Med utgångspunkt från nuvarande konstruktion av sekretessreglerna
skulle alltså i sekretesslagen böra införas särskild föreskrift med avseende
å handlingar i tjänstetillsättningsärenden. Därmed skulle, synes det mig,
bortfalla den enda vägande invändning som kan riktas mot dokumentation
av i sådana ärenden förebragt relevant material. Förklaringen till nuvarande
praxis härutinnan synes i själva verket till väsentlig del vara att söka just
i avsaknaden av allt sekretesskydd.
Nuvarande praxis i fråga om förekomsten av helt okontrollerbara under-
handsupplysningar i tjänstetillsättningsärenden är, som förut framhållits,
oförenlig med offentlighetsprincipen och kan i vissa fall medföra betydande
risker för att avgörandena grundas på oriktiga eller eljest ovederhäftiga
uppgifter. Det är därför angeläget att denna praxis ändras så att det mate¬
rial, som på nyssnämnt sätt införskaffas och som är av beskaffenhet att
inverka på avgörandet, i erforderlig utsträckning dokumenteras. En sådan
ändring tillgodoser ett i och för sig önskvärt kontrollbehov och synes över¬
huvudtaget ägnad att medföra ökad trygghet för att avgörandena grundas
på i allo tillförlitligt material. Att så sker är ett befogat krav ur de enskilda
tjänstemännens synpunkt och ligger också i det allmännas eget intresse.
Med hänsyn härtill och till det stora antal tjänstetillsättningar som årligen
förekommer framstår det ur rättssäkerhetssynpunkt som en angelägenhet
av vikt att berörda omläggning av praxis snarast kommer till stånd.
För att en dokumentation som nyss sagts skall kunna i full utsträckning
ske synes emellertid hänsynen till enskilda tjänstemän kräva att möjlighet
finns till sekretesskydd för vissa uppgifter om personliga förhållanden av
ömtåligt slag. Då sådan möjlighet ej föreligger enligt gällande lagstiftning,
är enligt min mening angeläget att denna brist — som i viss mån berörts
200
i offentlighetskommitténs diskussionspromemoria — avhjälpes vid den lag¬
revision som kommittén förbereder.
Jag har därför velat för kommitténs kännedom redovisa mina synpunkter
på spörsmålets räckvidd och betydelse.
II.
Av handlingarna i ett av fackläraren vid Katrineholms stads praktiska
skolor, civilingenjören Nils Lindström härstädes anhängiggjort ärende fram¬
går bl. a. följande.
Den 23 september 1959 beslöt styrelsen för Hässleholms tekniska skola
— sedan eu nyinrättad ordinarie facklärartjänst vid skolan förklarats till
ansökan ledig senast den 8 oktober samma år — att uppdraga åt styrelsens
ordförande, vice ordförande samt skolans rektor att upprätta och till läns¬
skolnämnden i Kristianstads län ingiva förslag angående tjänstens till¬
sättande.
Enligt ett den 12 oktober »1960» dagtecknat protokoll beslöt därefter
den sålunda utsedda delegationen — efter antecknande att som sökande
anmält sig Lindström samt en vid skolan tjänstgörande e. o. facklärare —
föreslå styrelsen att bordlägga ärendet i avvaktan på att skolans framtida
ställning blev klarlagd.
Enligt protokoll den 30 november 1959 beslöt styrelsen i enlighet med
delegationens förslag.
Den 2 juni 1960 återupptogs ärendet av styrelsen. Efter antecknande bl. a.
att styrelsen vid sammanträdet »den 12 oktober» beslutat bordlägga ärendet
i avvaktan på vissa organisatoriska undersökningar gjorde styrelsen i sitt
protokoll vissa uttalanden om de två sökandenas meriter. Rörande Lind¬
ström — som under en lång följd av år fram till den 1 juli 1959 innehaft
förordnanden som rektor — framhölls bl. a. att handlingarna inte utvisade
orsaken till att han frånträtt rektorstjänsten, »men styrelsen har sig bekant
att samarbetssvårigheter förefunnits som orsakat att Lindström ej erhållit,
förnyat förordnande». Med stöd av vad i protokollet anförts beslöt styrelsen
föreslå att Lindströms medsökande skulle erhålla tjänsten.
Länsskolnämnden beslöt den 1 augusti 1960 förordna den sålunda före-
slagne till innehavare av tjänsten från och med den 1 januari 1961.
Sedan besvär häröver anförts av Lindström, tillstyrkte länsskolnämnden
i yttrande den 9 november 1960 bifall till besvären. Nämndens ändrade
ställningstagande grundade sig enligt yttrandet på att den av skolstyrelsen
lämnade uppgiften att Lindström ej fått förnyat rektorsförordnande vid
kontroll visat sig felaktig.
Genom beslut den 12 december 1960 lät Kungl. Maj:t — sedan Lindström
förklarat sig med hänsyn till vad som förekommit hos skolstyrelsen avstå
från att vidare eftersträva tjänsten och därför återkallat besvären — vid
den gjorda återkallelsen bero.
201
Vidare må framhållas att Lindström — med anledning av de för lionom
ofördelaktiga uppgifter, som intagits i skolstyrelsens protokoll den 2 juni
1960 — i skrivelse till styrelsen den 1 november 1960 anhöll om besked
rörande källorna till sagda uppgifter. Styrelsen beslöt den 9 december 1960
att framställningen ej skulle föranleda någon åtgärd. Länsskolnämnden,
varest klaganden anförde besvär över beslutet, fann i utslag den 17 mars
1961 besvären icke föranleda någon nämndens åtgärd, enär nämnden sak¬
nade befogenhet att ålägga skolstyrelsen att lämna klaganden de av honom
begärda uppgifterna. Häröver anförda besvär lämnades av Kungi. Maj:t
genom resolution den 17 november 1961 utan bifall.
I januari 1961 anhöll Lindström hes landsfogden i Kristianstads län om
utredning i vissa hänseenden rörande tillsättningsärendets handläggning.
I beslut den 30 december 1961 fann landsfogden Gunnar Kragh att åtal ej
skulle väckas.
I en den 9 april 1965 hit inkommen skrift framhöll Lindström att han
genom att länsskolnämnden tillstyrkt bifall till hans besvär i tillsättnings¬
ärendet ansett sig ha i viss mån fått upprättelse för de rättskränkningar,
föi vilka han varit utsatt, samt att han efter landsfogdens ställningstagande
ansett sig böra tills vidare låta bero under förhoppning att vad som inträffat
skulle visa sig vara en isolerad företeelse. Emellertid hade — sedan Lind-
stiöm därefter sökt viss tjänst i annan stad än Hässleholm — vederbörande
skolstyrelse i början av år 1963 förklarat Lindström icke lämplig för tjäns¬
ten, därvid den direkta anledningen syntes ha varit vad som förekommit i
ärendet rörande tjänsten i Hässleholm. På grund därav hade Lindström
funnit nödvändigt att hänvända sig till JO, därvid Lindström påkallade
prövning av de åtgärder och ställningstaganden som förekommit hos styrel¬
sen för Hässleholmsskolan, länsskolnämnden och landsfogden. Lindström
fiamhöll därvid bl. a. att det med hänsyn till de tjänstesökandes intressen
syntes angeläget att få fastslaget i vilka hänseenden fel begåtts eller om
möjligen lagstiftningen på området var i behov av översyn. Härutöver före¬
låg ett intresse för honom att få underlag för en bedömning av skadestånds-
f rågan.
Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.
Som framgår av den lämnade redogörelsen anförde skolstyrelsen i sitt
den 2 juni 1960 avgivna förslag i tjänstetillsättningsärende! att handling¬
arna inte utvisade orsaken till att klaganden fr. o. in. den 1 juli 1959 från-
trätt av honom sedan länge innehavd rektorstjänst, »men styrelsen har sig
bekant att samarbetssvårigheter förekommit som orsakat att Lindström ej
erhållit förnyat förordnande».
Av handlingarna i ldagoärendet framgår, att klagandens rektorsförord-
nande utlöpte vid halvårsskiftet 1959 och att överstyrelsen för yrkesutbild¬
ning den 17 mars 1959 förordnade klaganden att fortfarande fr. o. in. den
— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag
202
1 juli 1959 tills vidare t. o. m. den 30 juni 1960 vara rektor vid berörda
skolor. Vidare framgår att överstyrelsen den 10 juli 1959 — i anledning av
framställning av klaganden — entledigat honom från förordnandet.
Uppgifterna i skolstyrelsens yttrande var sålunda oriktiga. I betraktande
särskilt av att vägran att på angiven grund förnya rektorsförordnande torde
förutsätta att vederbörande allvarligt brustit i fråga om samarbetsfönnåga
har uppgifterna tillika varit för klaganden förklenande och menliga.
Frågan om uppgifterna bort av skolstyrelsen godtagas utan kontroll
Klaganden har påtalat att uppgifterna inte kontrollerats, därvid han
bl. a. framhållit att uppgifterna härrörde från ordföranden i vederbörande
skolstyrelse, som alltså var part i det samarbetsförhallande, varom han
uttalat sig, samt att uppgifterna därjämte motsades av de goda vitsord som
klaganden erhållit i utfärdade tjänstgöringsbetyg.
Vid min bedömning av förevarande fråga har jag haft att utgå från de
uppgifter, som skolstyrelseordföranden Vannerberg lämnat vid polisutred¬
ningen. Enligt Vannerberg hade han sålunda — på grund av vissa inom
skolstyrelsen diskuterade farhågor rörande klagandens samarbetsförmåga
_uppringt ordföranden i vederbörande skolstyrelse i Katrineholm, ingen¬
jören L. Fogelberg, för att få upplysning i saken. Vid detta samtal — som
synes ha ägt rum före skolstyrelsens bordläggningsbeslut den 30 november
1959 — hade Fogelberg, såsom Vannerberg enligt förundersökningsproto¬
kollet slutligen uppgivit, förklarat att klaganden »icke erhållit förnyat
rektorsförordnande på grund av att han var omöjlig att samarbeta med».
Vannerberg hade vidare uppgivit att han — sedan klaganden i besvärs-
ärendet påpekat att han själv begärt entledigande — ånyo förhört sig med
Fogelberg, som då ändrat sina tidigare uppgifter och vitsordat riktigheten
av klagandens påpekande, därvid emellertid Fogelberg tillagt att klaganden
likväl av skolstyrelsen fått »det s. k. silkessnöret».
De uppgifter som Vannerberg sålunda erhöll lämnades i tjänsten av Fogel¬
berg såsom ordförande i vederbörande skolstyrelse. Uppgifterna var därför
i princip av beskaffenhet att böra godtagas. Den omständigheten att Fogel¬
berg i viss mån själv berördes av uppgifterna kan inte anses ha utgjort
anledning att ifrågasätta uppgifternas riktighet. Med hänsyn till rådande
praxis i fråga om formulering av tjänstgöringsbetyg kan vidare innehållet
i de för klaganden — före utgången av rektorsförordnandet — utfärdade
tjänstgöringsbetygen mte heller anses ha innefattat tillräcklig anledning
härtill.
Av angivna skäl har det enligt min mening — även om det varit en lämp¬
lig försiktighetsåtgärd att hos överstyrelsen kontrollera uppgifterna — i
varje fall inte kunnat läggas Vannerberg eller annan ledamot av skolsty¬
relsen till last som tjänstefel att man förlitade sig på uppgifternas riktighet.
203
Frågan om uppgifterna bort beaktas vid meritvärderingen
Klaganden har hävdat att uppgifterna inte avsett förhållande vartill
hänsyn lagligen kunde tagas vid meritvärdering i fråga om lärartjänst.
I likhet med vad som föreskrives i nuvarande skolstadga (25 kap. 25 §)
gällde vid ifrågavarande tidpunkt såsom befordringsgrunder vid tillsättning
av ordinarie lärartjänst vissa i allmänna skolstadgan (5 kap. 5 §) angivna
egenskaper och förhållanden, såsom undervisningsskicklighet och nit, kun¬
skaper och färdigheter samt längden av väl vitsordad tjänstgöring. Att här¬
vid inte särskilt angivits vissa personliga egenskaper, såsom t. ex. förmåga
att samverka med kolleger och överordnade, betyder självfallet inte att
sådana egenskaper och eventuella brister däri skall lämnas utan beaktande
vid meritvärderingar. Det ligger i sakens natur att förhållanden av antydd
personlig natur kan vara av betydelse för vederbörandes tjänsteduglighet
och att hänsyn härtill följaktligen i vissa fall måste tagas vid valet mellan
olika sökande. Vad särskilt angår lärares förmåga till samarbete som nyss
nämnts, är sådan förmåga uppenbarligen av väsentlig betydelse för lära¬
rens möjligheter att uppfylla sina allmänna åligganden enligt skolstadgan
(8 kap.). Anmärkningsvärda förhållanden med avseende härå är alltså —
även om de till äventyrs inte kommit till uttryck i tjänstgöringsbetyg — av
beskaffenhet att böra beaktas.
De uppgifter, som skolstyrelsen i förevarande fall inhämtade rörande
klagandens samarbetsförmåga, avsåg emellertid hans tjänstgöring som rek¬
tor och inte som lärare. På en rektor, som bl. a. har att rörande skolans
allmänna verksamhet nära samarbeta med skolstyrelsen, ställs uppenbar¬
ligen delvis andra — och större — krav i fråga om samarbetsförmåga än
på en facklärare. Den omständigheten, att det visat sig brista i fråga om
en rektors förmåga härvidlag, behöver därför inte i och för sig betyda att
han också som lärare skulle ha svårigheter att på tillfredsställande sätt fylla
de krav som en sådan tjänst ställer. Å andra sidan är tydligt att — om de
uppgivna bristerna i fråga om rektorstjänstgöringen är allvarliga — för¬
hållandet kan vara ägnat att skapa tvivel rörande förmågan jämväl i sist¬
nämnda hänseende. Huru härmed egentligen förhåller sig kan givetvis inte
avgöras utan närmare kännedom om beskaffenheten av de aktuella anmärk¬
ningarna och om bakgrunden härtill.
Såvitt handlingarna utvisar inhämtade emellertid skolstyrelsen inte när¬
mare upplysningar härutinnan. På grundval enbart av de kortfattade upp¬
gifterna om klagandens avgång som rektor var det såsom nyss nämnts inte
möjligt att med någon grad av säkerhet avgöra huruvida vad härutinnan
förekommit var av beskaffenhet att mverka vid bedömningen av klagan¬
dens kvalifikationer som lärare. Vid meritvärderingen i det aktuella till¬
sättningsärendet kunde uppgifterna följaktligen inte anföras till klagandens
nackdel.
204
När det gäller bedömningen av skolstyrelsens förfarande att i tillsätt¬
ningsärendet likväl åberopa ifrågavarande uppgifter är att märka, att den
av skolstyrelsen gjorda jämförelsen mellan de båda sökandes meriter grun¬
dade sig på överväganden ur flera olika synpunkter, bl. a. med hänsyn till
sökandenas praktiska erfarenhet och till åldersförhållandena. Av vad skol¬
styrelsen därom uppgivit i avgivna yttranden och vad i övrigt förekommit
synes framgå att styrelsen — inom vilken viss personlig kännedom om
klaganden var företrädd — inte tillmätt de nu ifrågavarande uppgifterna
rörande klagandens avgång som rektor avgörande betydelse för sitt ställ¬
ningstagande i tjänstetillsättningsärendet. Det framstår därför som i viss
mån förklarligt att styrelsen för sin del inte ansåg nödigt att närmare ut¬
reda de bakomliggande förhållandena.
Med hänsyn till vad nu anförts har jag vid min prövning av ärendet i
denna del funnit att — ehuru styrelsen enligt min mening inte bort under
föreliggande omständigheter åberopa ifrågavarande uppgifter — styrelsens
berörda åtgärd likväl icke var av beskaffenhet att medföra ansvar och
ersättningsskyldighet.
Vad härefter angår länsskolnämndens bedömning av tillsättningsärendet
framgår av handlingarna, att uppgiften om att klaganden på grund av sam-
arbetssvårigheter ej skulle ha erhållit förnyat förordnande som rektor varit
avgörande för nämndens beslut. Sedan nämnden i anledning av klagandens
besvär kontrollerat uppgifterna och funnit dem oriktiga, har nämnden
sålunda framhållit att — om samarbetssvårigheter förekommit, vilket dock
ej framgick av handlingarna i övrigt — syntes det förnyade rektorsförord-
nandet tyda på att klaganden inte ensam kunde göras ansvarig för berörda
svårigheter samt att dessa inte torde vara så allvarliga att förhållandet
borde inverka på klagandens lämplighet för en facklärartjänst. Nämnden
frånträdde därför sitt tidigare ställningstagande och förklarade att klagan¬
den med hänsyn till hans klara överlägsenhet i fråga om längden av väl
vitsordad tjänstgöring borde äga företräde till tjänsten.
Rörande sin bedömning av ifrågavarande uppgifter ■— som alltså tillmätts
utslagsgivande betydelse för tjänstetillsättningen — har nämnden uppgivit
dels att den förlitat sig på uppgifternas riktighet, dels att det inte är bruk¬
ligt att en rektor utan tungt vägande skäl vägras förnyat förordnande samt
att förmåga att samarbeta med omgivningen har stor betydelse även vid
uppehållande av facklärartjänst. Nämnden hade därför ansett att uppgif¬
terna innefattade en så stark motivering för skolstyrelsens förslag att detta
borde särskilt beaktas.
Att nämnden förlitat sig på riktigheten av de i skolstyrelsens tjänste-
utlåtande lämnade uppgifterna kan i och för sig inte föranleda någon erin¬
ran. Med utgångspunkt från att uppgifterna var riktiga kunde visserligen
— av skäl som nämnden anfört — ifrågasättas huruvida vad som i skol¬
styrelsens yttrande gjorts gällande om klagandens samarbetssvårigheter så¬
205
som rektor var av beskaffenhet att inverka negativt även vid eu bedöm¬
ning av klagandens kvalifikationer som facklärare. Som jag med avseende
å skolstyrelsens bedömning av samma fråga tidigare framhållit, var det
emellertid inte möjligt att med någon grad av säkerhet uttala sig härom,
med mindre närmare upplysningar erhölls om arten av uppgivna svårig¬
heter och om bakomliggande förhållanden i övrigt. Länsskolnämnden hade
därför — såsom beslutande i ärendet — så mycket större anledning att in¬
förskaffa sådana upplysningar som nämnden enligt föreliggande betygs-
handlingar fann klaganden överlägsen i merithänseende och därför kunde
förbigå denne endast av hänsyn till det uppgivna ■ förhållandet. Därtill
kommer att tillfälle ej heller beretts klaganden att yttra sig över vad skol¬
styrelsen anfört, något som enligt min mening bort ske i ett ärende som det
förevarande.
Länsskolnämnden har följaktligen grundat sitt beslut på antaganden, som
inte kunnat grundas på de erhållna uppgifterna och som, såvitt av hand¬
lingarna framgår, ej heller eljest varit befogade. Genom att sålunda under¬
lata att i ett för nämndens prövning avgörande hänseende förebringa erfor¬
derlig utredning — en utredning som utan obehörig tidsutdräkt eller annan
olägenhet också kunnat införskaffas — har nämnden åsidosatt en ur rätts¬
säkerhetssynpunkt viktig grundsats. Om nämnden härutinnan rätteligen
förfarit finns all anledning antaga, att uppgifternas oriktighet skulle ha
uppdagats och att nämnden följaktligen skulle ha givit klaganden den sökta
tjänsten.
Att nämnden icke — på sätt bort ske — föranstaltade om närmare ut¬
redning i anledning av de av skolstyrelsen lämnade uppgifterna, har
uppenbarligen sin förklaring i att nämnden vid sitt ställningstagande icke
beaktade att de under tjänstemannaansvar lämnade uppgifterna om att
klaganden såsom rektor skulle ha haft samarbetssvårigheter icke nödvän¬
digtvis behövde innebära att han på grund härav var mindre lämplig såsom
lärare. Å andra sidan var den av skolstyrelsen lämnade uppgiften om anled¬
ningen till att klaganden ej fått rektorsförordnandet förnyat ägnad att
inge nämndens ledamöter föreställningen att de uppgivna samarbetssvårig-
heterna vore sådana, att de kunde antagas göra sig gällande även vid ut¬
övandet av lärartjänst. I betraktande härav och då det är uppenbart att
nämndens ledamöter vid beslutets fattande trodde sig handla i överensstäm¬
melse med vad som var förenligt med skolans bästa., anser jag nämnda
förbiseende från nämndens sida icke vara av beskaffenhet att kunna läggas
nämndens ledamöter till last såsom tjänstefel.
Frågan om uppgifternas dokumentation och redovisning
Klaganden har påtalat att — utöver vad som återgivits i skolstyrelsens
yttrande i tillsättningsärendet — någon dokumentation ej skett av de röran¬
206
de honom införskaffade uppgifterna. Det borde enligt klaganden vara själv¬
klart att, i den mån muntliga uppgifter inhämtades och utnyttjades vid
sidan av ansökningshandlingarna, sådant material skulle öppet framläggas
och redovisas till såväl innehåll som ursprung. I varje fall borde skyldighet
föreligga att vid anfordran tillhandahålla materialet.
I tjänstetillsättningsärende!! har man enligt allmänt tillämpad praxis ofta
plägat komplettera förefintligt urkundsmaterial genom att införskaffa munt¬
liga upplysningar om olika sökande utan att anteckning sker om vad sålunda
inhämtats eller att gjorda anteckningar tillförs handlingarna i ärendet eller
eljest hålls tillgängliga. Frågan om behörigheten av denna praxis har jag
ur principiella synpunkter närmare behandlat i min till offentlighetskom¬
mittén avlåtna skrivelse.
Som jag i nämnda skrivelse framhållit står emellertid nu berörda praxis
inte i strid mot någon uttrycklig författningsföreskrift och kan — i betrak¬
tande av hittills rådande förhållanden — ej heller eljest anses vara av be¬
skaffenhet att innefatta tjänstefel. Klagomålen i vad de avser den brist¬
fälliga dokumentationen av de nu aktuella uppgifterna och underlåtenheten
att — som följd härav — lämna närmare upplysningar därom kan därför
icke föranleda ingripande mot vederbörande.
Emellertid vill jag i detta sammanhang understryka vad jag i skrivelsen
till offentlighetskommittén framhållit om angelägenheten av att ifråga¬
varande praxis ändras. Vad i förevarande ärende förekommit synes på ett
slående sätt belysa de risker för fel och misstag, som föreligger vid inhäm¬
tande av underhandsupplysningar. Inte minst förtjänar härvid erinras att
vetskapen om att lämnad upplysning — enligt ett utbrett betraktelsesätt —
anses som »förtroligt» meddelande, vilket inte kommer att utåt åberopas
eller i varje fall till källan anges, kan leda till att lösligt grundade eller
ovederhäftiga upplysningar, vilka uppgiftslämnaren icke kontrollerat och
därför icke vill stå för, lämnas och läggs till grund för beslut.
Vidare kan jag inte underlåta påpeka det enligt min mening högst otill¬
fredsställande som ligger däri att enskild person — om vilken i tjänste¬
ärenden lämnats nedsättande uppgift, som visat sig oriktig — inte skulle
kunna få besked rörande uppgiftens tillkomst med mindre han vidtar extra
ordinära åtgärder i form av polisanmälan eller liknande. Att klaganden —
oaktat han hänvänt sig till skolstyrelsen samt efter besvär till överstyrelsen
för yrkesutbildning, länsskolnämnden och Kungl. Maj:t — icke fått besked
om källan till skolstyrelsens uppgifter, framstår för mig såsom i hög grad
betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt. Först efter det polisanmälan gjorts
har klarhet vunnits om hur den oriktiga uppgiften tillkommit.
Att i administrativ ordning sålunda förvägra en tjänstesökande upplys¬
ning om anledningen till att ett beträffande honom begånget misstag ägt
rum synes mig — även om förfarandet på grund av bristande dokumenta¬
tion har formellt hållbart stöd — vara ägnat att rubba allmänhetens för¬
207
troende för myndigheterna. En sådan ordning skulle inte heller behöva
förekomma, om praxis ändras i enlighet med vad jag angivit.
Av vad sålunda anförts framgår att klaganden enligt min mening hade
fullt fog att reagera mot de oriktiga och nedsättande uppgifter, som lämnats
om honom och som inverkat vid tillsättningsärendets avgörande, liksom
mot de hinder som därefter rests för honom att få klarhet om uppgifternas
ursprung. Även i vissa andra hänseenden, som jag ansett icke behöva här
redovisas, fann jag utrymme för befogade anmärkningar.
Vad som förekommit med avseende å ifrågavarande uppgifter framstår
ur allmän och enskild synpunkt som ett betänkligt missförhållande och be¬
lyser angelägenheten av att — såsom jag i min till offentlighetskommittén
avlåtna skrivelse framhållit — ändring snarast sker av det i praxis tilläm¬
pade förfarandet med avseende å underhandsupplysningar i tjänstetillsätt-
ningsärenden. Det är också min förhoppning att vad jag härutinnan anfört
beaktas av myndigheterna, något som jag kommer att ägna fortsatt upp¬
märksamhet.
6. I samband med uppkommen fråga om fel begåtts inom skolöver¬
styrelsen vid utarbetandet av prov till studentskrivning i engelska
och om omskrivning borde ske har befattningshavare vid styrelsen
underlåtit att lämna fullständiga upplysningar och gjort
missvisande uttalanden
Inför det förestående skriftliga provet i engelska för studentexamen vid
de allmänna gymnasierna, vilket ägde rum den 4 november 1963, inlämna¬
des till skolöverstyrelsen av vederbörande censorer olika förslag till exa-
mensskrivning. Bland dessa förslag utvaldes ett, vilket styrelsens ämnes-
expert konsulenten Sven Enander tillsammans med universitetslektorn
Yngve Olsson och adjunkten Sven Johansson såsom särskilt tillkallade ex¬
perter granskade och bearbetade, innan det fastställdes som examensskriv-
ning. Provet var sammansatt av en engelsk text, versionen, som skulle över¬
sättas till svenska och en svensk text, temat, som skulle översättas till eng¬
elska. Texten till provet var hämtad från en novell av författaren A. Hux-
ley. Före skrivningen underrättades Enander av Johansson att utdrag av
samma novell fanns i en år 1946 utgiven bredvidläsningsbok. I samband
med skrivningen framkom dessutom att den förra delen av skrivningen del¬
vis ingått i en serie engelska stilar, utgivna av Ilermods korrespondensinsti¬
tut i Malmö.
Rörande vad som förekom vid Olssons och Johanssons expertuppdrag
ha dessa i en den 24 november 1963 till skolöverstyrelsen ställd skrivelse
uppgivit följande.
Konsulent Enander kallade SJ till expert genom direkt hänvändelse och
208
gav SJ i uppdrag att anmoda YO, vilket skedde. Uppdraget gällde gransk¬
ning av examensskrivningsförslag---.
Det material vi konfronterades med, då vi på SÖ:s lokaler i Stockholm
skulle fullgöra vårt uppdrag, var i första hand ett enda av Enander färdig¬
ställt förslag till flerdelat _ prov, baserat på ett av en censor insänt förslag
till en kombinerad skrivning, i andra hand en sållad samling liknande cen-
sorsförslag, samtliga avseende kombinerad skrivning. Vi förväntades under
dagens lopp ha godkänt ett förslag som kunde användas för både flerdelat
och kombinerat prov.
Vi uttryckte vår undran över att man på SÖ inte visste varifrån den text
var tagen, på vilken Enander hade utarbetat det enda föreliggande förslaget
för en examensskrivning; censorerna är ju skyldiga att ange källan för sina
förslag.
Eftersom vi kände igen texten, gjorde vi på SÖ ett misslyckat försök att
spåra den, varefter vi uppsökte en bokhandel för att inhandla den novell¬
samling ur vilken texten var tagen, nämligen Aldous Huxley, Mortal C oils.
Någon skolantologi där berättelsen stod kunde vi då inte erinra oss.
Utom för identifiering av textmaterialet var originaltexten nödvändig av
en annan anledning. Den av Enander utvalda kombinerade stilen visade sig
nämligen i sitt föreliggande skick i så starkt behov av omredigering, att en
kollationering måste göras. Endast genom att utan minsta arbetspaus ut¬
nyttja hela den tid som stod till vårt förfogande lyckades vi få fram ett på
det tillgängliga förslaget grundat flerdelat prov.
Ingen av de andra censorstexterna kunde på rimlig tid förvandlas till ett
examensprov av annan karaktär än den för vilken de sammansatts. Det
enda riktiga hade varit att skaffa fram adekvat material och på grundval
av detta uppgöra mer än ett preliminärt förslag, men en sådan åtgärd ingick
inte i våra befogenheter och skulle naturligtvis inte ha hunnits med inom
den snäva tidsramen av en enda dag.
Efter hemkomsten till Göteborg fann YO, att delar av Huxley texten
fanns i den ganska allmänt använda antologien Bjerre-Ehlefors, English
Texts for Higher Forms och skrev den 11 oktober till SJ som varit hans
kontaktman med skolöverstyrelsen. SJ ringde upp Enander och meddelade
saken, endera lördagen den 12 eller måndagen den 14 oktober. Student¬
skrivningen skulle äga rum först måndagen den 4 november, varför skol¬
överstyrelsen både i tid underrättats och alltså måste ha känt till, att tex¬
ten verkligen ingick i en textsamling.---
Enander upplyste följande: Han och de tillkallade experterna träffades
den 20 september 19G3. Enander hade på förhand utvalt 5 å 6 förslag, som
han ansåg i första hand böra ifrågakomma som prov efter viss bearbetning.
Till det förslag, som sedermera användes och som Enander fann vara det
bästa, hade Enander utformat förslag till frågor och uppgifter för flerdelat
prov. De tillkallade experterna voro, sedan de orienterat sig bland försla¬
gen, av samma uppfattning. Den 12 eller den 14 oktober 1963 ringde Jo¬
hansson och meddelade, att Olsson kontaktat honom och meddelat att ut¬
drag ur samma novell varur stilen bearbetats fanns i den tidigare nämnda
textboken, vilken är utgiven utan glosor och kommentarer och närmast
avsedd för kursiv och extensiv läsning. Vid telefonsamtalet sade Johansson
ungefär: »Det finns vissa ord som går igen i stilen, men Yngve tyckte visst
209
inte det var så farligt. Du kan ju se själv vad du tycker.» Johansson ville
själv icke ha något ansvar beträffande detta. Enander bedömde efter före¬
tagen jämförelse att överensstämmelserna mellan novellen och examenspro¬
vet voro av sådan art att de saknade betydelse för provets värde som kun¬
skapskontroll. Enander bedömde då och fortfarande att stilen trots sam¬
bandet med textboken var ett lämpligt prov. Hade Enander redan vid valet
av text varit medveten om förhållandet, skulle han av hänsyn till allmän¬
hetens eventuella reaktion ha valt en annan text. Ett par dagar före provet
kom Enander på tanken att någon möjligen — på samma sätt som skett
vid ett tidigare tillfälle — skulle ringa till skolöverstyrelsen och meddela
sambandet mellan provet och textboken. Då Enander ansåg det lämpligt
att rotelchefen, t. f. undervisningsrådet Eskil Aspelin, fick veta förhållandet
av Enander på förhand, underrättade Enander Aspelin i detalj om omstän¬
digheterna. Samma dag provet utfördes fick Enander reda på att en Her-
modsstil företedde likheter med examensprovet. Någon kännedom om den¬
na Hennodsstil hade Enander icke tidigare. Icke heller Olsson och Johans¬
son synes ha känt till stilen.
Aspelin bekräftade att han sannolikt den 1 november 1963 underrättades
om att samband förelåg mellan examensprovet och textboken. Aspelin för¬
klarade att han icke hade någon anledning ifrågasätta Enanders uppfatt¬
ning att sambandet saknade betydelse.
Efter påpekande i vissa tidningar tillkännagav en representant för skol¬
överstyrelsen den 5 november 1963 genom pressen att styrelsen funnit att
det förhållandet att ett mindre antal elever kunde ha haft beröring med
texten redan före provet icke skulle föranleda att detta ogiltigförklarades
eller att nytt skriftligt prov anordnades.
Med början den 7 november 1963 inkommo klagomål till JO, vari påtala¬
des examensprovets överensstämmelse med Hermodsstilen och textboken.
Klagomålen avsåg bl. a. frågan vilka omständigheter vid ärendets hand¬
läggning inom skolöverstyrelsen som föranlett att provet kommit att om¬
fatta en känd text. Ungefär samtidigt inkom till chefen för ecklesiastik¬
departementet olika ansökningar, huvudsakligen från elever i sista ringen,
med yrkande bl. a. att examensprovet skulle ogiltigförklaras och förnyat
prov anställas. I dessa skrifter påpekades provets överensstämmelse med
Hermodsstilen och i två fall även dess samband med textboken.
Efter remiss i anledning av skrifterna till departementschefen anförde
skolöverstyrelsen — med deltagande av generaldirektörens ställföreträdare
Jonas Orring, ledamoten Maj Bosson-Nordbö samt Aspelin och Enander
— i yttrande den 12 november 1963 bl. a, följande.
Det skriftliga prov i engelska, som gavs den 4 november i år, byggde
på en novell av författaren A. Huxley. Det har nu visat sig, att versions-
delen (den engelska delen) av detta till två tredjedelar ingick som tevia
(den svenska delen) i en stil utgiven som nummer 2 i en för gymnasiets näst
210
högsta årskurs avsedd serie engelska stilar från Hermods korrespondens¬
institut i Malmö. Återstoden av versionsdelen av studentstilen överens¬
stämde delvis med ett parti av Hermodsbrevets version. I en år 1946 ut¬
given textbok (bredvidläsningsbok), English Texts for Higher Forms, finnes
utdrag ur samma novell som den vilken legat till grund för novemberstilen.
Utdragen i nämnda textbok omfattar dock i huvudsak andra partier än
de som Hermodsbrevet bygger på.
Antalet abiturienter, som kommit i kontakt med Hermodsstilen kan icke
exakt angivas. En skattning utförd med stöd av vissa uppgifter från Her¬
mods ger emellertid vid handen att 2 eller högst 3 procent, dvs, högst
350—550 av de mer än 18 000 abiturienterna genom Hermodskursen kan
ha tagit del av den aktuella stilen. Möjligheten att några elever därutöver
på annat sätt kan ha kommit i kontakt med motsvarande text före skriv¬
ningen kan visserligen inte uteslutas, men antalet av dessa måste under
alla förhållanden vara ringa.
Yttrandet innehöll icke något om när man på skolöverstyrelsen fått reda
på provets samband med textboken eller något i övrigt om denna bok. Av¬
slutningsvis uttalades följande.
Sedan det emellertid nu har visat sig, att utöver det överraskande miss¬
ödet med den uppgift som förelädes eleverna i november, den engelska
skrivning som skrevs i augusti i år byggde på en text av J. S. Beresford,
som återfinnes i den tidigare nämnda textboken, är det uppenbart att det
hitintills praktiserade förfaringssättet för språkskrivningarnas utväljande
icke längre kan tillämpas. Av de olika andra möjligheter som med hänsyn
till sina konsekvenser i olika avseenden över huvud taget kan diskuteras,
talar övervägande skäl för att texterna fortsättningsvis utväljes från ett
så starkt begränsat område, att texten inte kan vara känd ens för en liten
grupp av abiturienter.
Chefen för ecklesiastikdepartementet besvarade den 15 november 1963
i första kammaren och fyra dagar senare i andra kammaren enkla frågor i
saken. Svaren berörde endast provets samband med Hermodsstilen, icke
med textboken.
Skolöverstyrelsen beslöt att i sina rådgivande anvisningar till de rättande
lärarna föreslå viss justering av den högsta tillåtna poängbelastningen för
felaktigheter på översättningsprovet från engelska till svenska, varigenom
denna del av provet fick ett minskat inflytande på betygssättningen.
En artikel i tidningen Dagens Nyheter för den 17 november 1963 redo¬
gjorde för ett informationsmöte anordnat av skolöverstyrelsen under med¬
verkan av Orring, Aspelin och Enander. Enligt referatet uppgav därvid
Orring bl. a.: »Vi trodde före larmet om kollisionen med Ilermodsskrivning-
en osv. att vår metodik för de skriftliga studentprovens utarbetande var
helt vattentät.»
I en insändare i tidningen Svenska Dagbladet för den 15 november 1963,
undertecknad av adjunkten Harald Lindelöf, anfördes följande.
211
Med anledning av diskussionen om höstens studentskrivning i engelska,
det kombinerade provet, vill undertecknad rikta följande frågor till dem
(el. den) på S.Ö., som detta läsår bestämt, vilka komb. prov, som skall givas
i eng. i studentexamen.
I augusti i år gavs som sådant komb. prov en stil, som i stora delar över¬
ensstämmer med st. 15 i »English Texts for Higher Forms», utgiven av
Bjerre-Ehlefors i samarbete med Hermods korrespondensinstitut och Gebers
förlag. Många lärare i eng. på högsta stadiet är väl förtrogna med denna i
sig utmärkta samling av eng. texter, vilken i många läroverk användes som
kursivläsningsbok inför den muntliga studentexamen. Detta st. 15 hade
jag f. ö. i våras använt som versionsövning i en R IV-klass.
Redan i augusti spärrade man förvånad upp ögonen. Vad menade man på
S.Ö.:s språkavdelning? Visste man inte om detta sammanfallande?
Nå, i augusti skriver ju ett relativt fåtal abiturienter, varför denna till¬
fällighet knappast kunde spela så stor roll.
Men när årets novemberstil i eng. också visar sig vara hämtad ur en
text, som i originalutdrag återfinnes i ovannämnda kursivläsningsbok: nr
28 (Aldous Huxley: The Tillotson Banquet), blir man betänksam.
Ännu starkare reagerar man givetvis, när det visar sig, att hos »Hermods»
just detta textavsnitt redan förelåg utarbetat till ett komb. eng. prov för
högstadiet och sålunda med säkerhet relativt nyligen kunnat studeras av
åtskilliga av årets abiturienter.
Därför måste såväl lärare som elever fråga:
1) Varför väljer S.Ö.:s språkmän ut två på varandra följande komb.
prov i eng. för studentexamen med direkt anknytning till, ja, till största
delen byggande på stycken i ovan nämnda textbok?
2) Kände vederbörande på S.Ö. till dessa samband men ansåg det ha föga
eller ingen betydelse, om vissa abiturienter hade haft möjlighet att läsa
dessa textavsnitt, resp. inöva en komb. stil, byggd på en av texterna?
3) Kan det förväntas, att S.Ö. i framtiden noggrannare kontrollerar, att
de eng. texter, som examensproven bygger på, ej är i allmänt bruk på sko¬
lornas högstadier eller förekommer i allmänt brukade stilsamlingar på
samma stadium?
Abiturienternas reaktioner runt om i landet tyder på att de anser, att en
klar orättvisa begås, om det eng. komb. provet i november ej ogiltigförkla-
ras och göres om. Den uppfattningen delas nog av många lärare och allmän¬
heten.
Såsom svar på Lindelöfs insändare infördes i samma tidning den 20 no¬
vember 1963 följande under rubriken Den famösa studentengelskan.
I en insändare i SvD den 15 nov. ställde adjunkt Harald Lindelöf i Ny¬
köping några frågor till de ansvariga på skolöverstyrelsen angående valet
av texter till höstens studentskrivningar i engelska. Svaret blir:
Texterna har givetvis inte valts ur de av adj. Lindelöf nämnda böckerna.
Om de ansvariga känt till, att de litterära texter, som utnyttjades i de två
skrivningarna, till en del också ingår i en textsamling och i en Hermods-
kurs, hade givetvis andra texter valts.
Det är censorerna, som ger skolöverstyrelsen förslag till skriftliga prov
i studentexamen. Förslagsställarna var inte desamma i aug. och i nov. Skol¬
överstyrelsen anlitade inte heller samma experter för slutgiltigt val av text
vid de båda tillfällena.
212
Överstyrelsen kommer givetvis att vidta åtgärder för att förhindra en
upprepning av höstens malörer.
Adj. Lindelöf liar rätt i att många röster har höjts för en omskrivning
av novemberstilen. De som reagerat så har dock knappast satt sig in i vilka
följderna av en omskrivning skulle bli. En omskrivning skulle nämligen
innebära en stor orättvisa mot flertalet av abiturienterna. Som framgår av
den utförliga redogörelse skolöverstyrelsen just utsänt torde ingen ha för¬
lorat på att språkmaterialet i en viss del av versionen i novemberskriv¬
ningen var känt av ett antal abiturienter.
Sven Enander. Konsulent i Kungl. Skolöverstyrelsen.
Den 22 november 1963 lämnade Kungl. Maj:t utan åtgärd ansökningarna
om examensprovets ogiltigförldarande och om förnyat prov.
I sin skrivelse till skolöverstyrelsen den 24 november 1963 påpekade Ols¬
son och Johansson att de funnit att överstyrelsens uttalande sådant det
redovisats i ett TT-meddelande i pressen den 17 november 1963 icke var
helt klarläggande och att Enanders svar på Lindelöfs insändare innehöll
yttranden, där sanningen kommit på glid. De ansågo det vara en förvansk¬
ning då i svaret talades om »experter för slutgiltigt val av text». Efter den
redogörelse för händelseförloppet, som tidigare här intagits, fortsätter skri¬
velsen.
I Svenska Dagbladet skriver konsulent Enander den 20 november »Om
de ansvariga känt till, att de litterära texter, som utnyttjades i de två skriv¬
ningarna, till en del också ingått i en textsamling och i en Hermodskurs,
hade givetvis andra texter valts» (understrykningen gjord av oss). Förhål¬
landet var alltså känt på Kungl. Skolöverstyrelsen. Någon annan text val¬
des icke. Konsulent Enander tillåter sig alltså att medvetet vilseleda all¬
mänheten.
Efter att i fortsättningen ha riktat kritik mot skolöverstyrelsens centrala
handläggning av förslag till examensskrivningar slutade Olsson och Johans¬
son sin skrift med en anhållan att styrelsen beaktade vad de anfört och
bringade det till kännedom samt att styrelsen för framtiden på riktigt
sätt använde anlitad expertis.
Den 16 december 1963 avgav Orring i egenskap av generaldirektörens
ställföreträdare skriftligt svar till Olsson. I svaret uttalades bl. a. att styrel¬
sen gjort sina uttalanden från den självklara utgångspunkten, att ansvaret
för det inträffade i sin helhet åvilade enbart ämbetsverket och att det av
Enander signerade uttalandet i tidningen med nödvändighet blivit kortfat¬
tat och därför också på sina punkter ofullständigt.
I anledning av de här ursprungligen anförda klagomålen översände Aspe-
lin till mig avskrift av skolöverstyrelsens remissyttrande den 12 november
1963 med följande den 20 december samma år dagtecknade missi vskrivelse.
Åberopande diarienummer J.O. 1175/63 översändes härmed skolöver¬
styrelsens yttrande till statsrådet och chefen för Kungl. Ecklesiastikdeparte¬
213
mentet angående studentskrivningen i engelska i november respektive
augusti 1963. Ytterligare material i ärendet finnes icke.
Klagomålen avgjordes av mig den 26 februari 1964 — utan remiss till
skolöverstyrelsen — på grundval av styrelsens yttrande till chefen för
ecklesiastikdepartementet. Jag hade då icke kännedom om vare sig Olssons
och Johanssons skrivelse, Orrings svar på denna, Lindelöfs insändare eller
svaret på denna. Vid prövningen fann jag att det icke kunde läggas de
ansvariga befattningshavarna till last såsom tjänstefel att de icke, innan
provet fastställdes, förvissat sig om att texten till provet icke förekom i
någon textbok eller i stil som utgivits av korrespondensinstitut. Med hän¬
syn till att styrelsen framdeles skulle använda annat sätt för bestämmande
av text för proven förklarade jag mig sakna skäl att genom framställning
till Kungl. Maj:t eller riksdagen taga något initiativ till ändrade bestäm¬
melser. Klagomålen i denna del föranledde därför icke vidare åtgärd från
min sida. Klagomålen i övrigt avseende styrelsens underlåtenhet att för¬
anstalta om nytt prov och styrelsens beslut att justera poängskalan för¬
anledde icke heller någon åtgärd från min sida.
I en den 10 mars 1964 hit inkommen skrift frågade Olsson om jag vid
mitt avgörande tagit hänsyn till de fakta som framginge av Olssons och
Johanssons skrift.
Sedan jag i anledning av Olssons skrift till omprövning återupptagit det
avgjorda ärendet, hemställde jag att skolöverstyrelsen ville efter hörande av
vederbörande befattningshavare inom styrelsen inkomma med yttrande,
vilket särskilt borde omfatta följande punkter.
1. Var det före studentskrivningen den 4 november 1963 för de ansvariga
befattningshavarna inom skolöverstyrelsen känt, att texten till skrivningen
delvis ingick i en tämligen allmänt använd antologi (bredvidläsningsbok) ?
Om frågan nr 1 besvaras jakande, skall upplysning lämnas i följande hän¬
seenden.
2. Vad var anledningen till att icke annan text valdes?
3. Vilka befattningshavare äro ansvariga för valet av text?
4. Olsson synes vilja göra gällande att man från skolöverstyrelsens sida
avsiktligt givit allmänheten uppfattningen att styrelsen icke före skriv¬
ningen känt till, att den engelska texten ingick i en inom vissa skolor an¬
vänd bredvidläsningsbok. Har Olsson fog för sin åsikt?
5. Hade icke skolöverstyrelsen lämpligen bort i sitt yttrande till chefen
för ecklesiastikdepartementet den 12 november 1963 lämna tydlig upplys¬
ning om att det inom styrelsen redan före skrivningen var känt, att den
engelska texten delvis ingick i en bredvidläsningsbok?
6. Undervisningsrådet E. Aspelin har i en missi vskri velse den 20 decem¬
ber 1963 till JO med översändande av överstyrelsens förenämnda remiss¬
yttrande uppgivit att ytterligare material i ärendet icke funnes. Hade Aspe¬
lin därvid kännedom om Olssons skrivelse till skolöverstyrelsen den 24
november 1963? — Om så var fallet, varför överlämnades icke sistnämnda
skrivelse?
214
Skolöverstyrelsen inkom därefter med yttrande, vid vilket voro fogade
promemorior av Aspelin och Enander.
Enander uppgav i sin promemoria — utöver vad tidigare upptagits —
bl. a. följande: Från den 1 juli 1963 bekläddes posten för examensroteln
med ledamot, som icke var språkman (Aspelin). Vid höstterminens början
samma år förordnades Enander som expert inom roteln för sådana ärenden
som rörde språkundervisning. Enligt tradition ha studentstilarna bearbe¬
tats av texter nr kända författares produktion och stora möjligheter ha
alltid funnits att vissa elever kände igen motiv och miljö, därför att de läst
texten. Vid prövningsperioden i augusti 1963 — då Enander icke medver¬
kade — utgjorde den engelska stilen en bearbetning av en annan text ur
ifrågavarande textbok utan att denna omständighet vållade starkare reak¬
tion än att förhållandet meddelades Enander i förbigående av en lektor,
som därvid förutsatte, att sambandet var bekant för skolöverstyrelsen. Vid
sammanträde någon dag efter novemberskrivningen koncentrerades diskus¬
sionen helt kring frågan om den då bl. a. via pressen aktualiserade omskriv¬
ningen och kring möjligheterna att i fortsättningen undvika oförutsedda
överensstämmelser mellan examensprov och stilar, publicerade i stilsam¬
lingar. Några dagar efter skrivningen bekräftade Olsson vid besök i annat
ärende uttryckligen, att han icke ansåg sambandet med textboken vara
sådant, att stilen bort kasseras på grund av detta. Svaret på Lindelöfs in¬
sändare skrevs av styrelsens biträdande pressombudsman och godkändes
av Enander. Däri redovisades för det förhållandet, att om sammanfallet
mellan provet å ena sidan och inte bara textboken utan även Hermodsstilen
å andra sidan varit bekant vid valet av prov, hade en annan text valts.
Med »experter för slutgiltigt val av text» avsåg Enander de ansvariga ex¬
perterna vid de båda skrivningstillfällena, dvs. för novemberskrivningen
Enander själv. Vid upprepade tillfällen hade Enander inför tidningarnas
representanter förklarat, att Enander ensam hade ansvaret för det inträf¬
fade. Enander fann dock, att insändarsvaret blivit alltför komprimerat. Vid
telefonsamtal med byråchefen Cederstrand vid JO-ämbetet i januari 1964
nämnde Enander beträffande sin handläggning av ärendet, såvitt han
kunde minnas, att han före skrivningstillfället fått kännedom om samban¬
det med textboken men bedömt detta som betydelselöst, medan Enander
däremot icke på förhand kände till Hermodsstilens samband med provet,
vilket samband hela tiden varit det väsentliga i tidnings- och radiodiskus¬
sioner om provet.
Aspelin anförde följande.
När det, sedan provet utförts, blivit känt, att en viss överensstämmelse
fanns jämväl mellan det kombinerade provet och en i en Hermodskurs
ingående kombinerad skrivning och frågan om en omskrivning med anled¬
ning därav förts på tal, diskuterades inom överstyrelsen lämpligheten och
215
möjligheten av en sådan. Den vid diskussionen helt dominerande frågan
var givetvis förhållandet mellan examensprovet och Hermodsstilen.
Kort tid därefter hade överstyrelsen att yttra sig över framställningar till
chefen för ecklesiastikdepartementet angående omskrivning av det engelska
provet. I överstyrelsens den 12 november avgivna yttrande redovisades de
synpunkter, som varit bestämmande vid överstyrelsens ställningstagande.
I yttrandet konstaterades också att ett samband fanns mellan provet och
texten i bredvidläsningsboken. Att utöver detta konstaterande ingenting
mer sades om den saken måste ha berott på att sambandet mellan provet
och Hermodsstilen alltjämt helt dominerade tankarna. Att så var fallet
hos mig kan jag i varje fall omvittna.
Någon dag efter det att överstyrelsen fattat sitt beslut att inte för¬
anstalta om någon omskrivning av det engelska examensprovet, meddelade
byråchefen Cederstrand i JO-expeditionen per telefon, att JO önskade ta
del av det protokoll, som förts vid det sammanträde inom överstyrelsen,
då frågan om eventuell omskrivning avgjorts. Telefonsamtalet fördes med
byråsekreteraren på min rotel, U 5. Byråchefen framhöll avslutningsvis,
att någon åtgärd inte behövde vidtagas av överstyrelsen med anledning av
samtalet, utan att JO skulle återkomma i frågan.
När frågan på nytt aktualiserades av JO-ämbetet i december månad
diskuterade jag med generaldirektörens ställföreträdare, undervisningsrådet
Orring, i vilken form överstyrelsen skulle besvara JO:s begäran. Då över¬
styrelsen till alla delar redovisat skälen till sitt ställningstagande i sitt
yttrande till chefen för ecklesiastikdepartementet och då dessutom där
redovisats, hur överstyrelsen avsåg att för framtiden försöka förhindra lik¬
nande missöden, beslöts, att detta yttrande skulle såsom överstyrelsens svar
översändas till JO. I annan form fanns överstyrelsens ställningstagande i
frågan inte redovisat i någon handling hos överstyrelsen. Jag fann det moti¬
verat, att vid översändandet detta utsädes, då byråchefen Cederstrand ju
tidigare efterfrågat ett protokoll.
Helt naturligt hade jag vid det tillfället ingen som helst tanke på att till
överstyrelsens ställningstagande i omskrivningsfrågan skulle kunna höra
den av lektor Olsson och adjunkt Johansson till överstyrelsen ingivna skri¬
velsen med anledning av ett svar på en insändare i en tidning, en skrivelse,
som jag tagit del av i slutet av november eller början av december. Såvitt
jag visste gällde JO:s förfrågan överstyrelsens ställningstagande i omskriv¬
ningsfrågan.
Efter redogörelse för handläggningen i allmänhet av de skriftliga exa¬
mensproven vid examensroteln inom skolöverstyrelsens undervisningsav-
delning konstaterade styrelsen att det ankom på chefen för examensroteln
att svara för den administrativa delen av examensprovets tillkomst, fram¬
ställning och utsändande till skolorna, medan styrelsens ämnesexpert i
engelska var den ansvarige och i sista hand beslutande i fråga om provets
sakliga innehåll och slutliga utformning. Fram till den 4 november 1963
saknade — bortsett från den tekniska personalen — andra än förslagsstäl-
lande censor, Enander, Olsson och Johansson kännedom om provets inne¬
håll. Provets samband med textboken var före skrivningsdagen bekant
endast för Olsson, Enander och Johansson, varjämte Enander dessförinnan
216
härom underrättat Aspelin. Provets samband med Hermodsstilen, som var
mera påtagligt än det förra sambandet, var fram till skrivningsdagen obe¬
kant för samtliga som på ett eller annat sätt haft med detta prov att göra.
Skolöverstyrelsen fortsatte.
Beträffande de i JO:s skrivelse ställda frågorna får överstyrelsen anföra
följande.
Fråga 1.
Vad avser kännedomen om sambandet mellan ämnesområdet för exa-
mensskrivningen och textboken hänvisar överstyrelsen till det tidigare an¬
förda liksom till Aspelins och Enanders promemorior. Överstyrelsen vill
därutöver framhålla följande.
Frågans formulering ». .. att texten till skrivningen delvis ingick i en
tämligen allmänt använd antologi (bredvidläsningsbok)» ger enligt över¬
styrelsens mening en inte korrekt bild av sakförhållandet.
Överstyrelsen, som inte utan föregående undersökning vill vitsorda att
antologin är »tämligen allmänt använd», konstaterar visserligen att provet
är grundat på en novell som ingår i textboken men finner å andra sidan att
sambandet mellan provets text och bokens text avser endast fem punkter
av begränsad omfattning och där sambandet är av endast innehållslig natur
mellan den svenska texten i provet och den engelska texten i boken. Sam¬
bandet är enligt överstyrelsens uppfattning utan betydelse för den svenska
textens användbarhet som examensprov.
Fråga 2.
Enligt Enanders bedömande fanns icke saklig anledning att välja annan
text. Överstyrelsen finner Enanders då gjorda bedömning riktig. Därutöver
vill överstyrelsen framhålla följande.
Tiden från den 12 (14) oktober fram till den 4 november, dvs. 2V2 arbets¬
vecka, är icke tillräcklig för framställning, tryckning, emballering och dis¬
tribution av ett studentprov i engelska, i varje fall inte utan mycket extra¬
ordinära åtgärder. För den händelse det hade funnits anledning att över¬
väga dylika åtgärder, hade vid en närmare bedömning jämväl måst beaktas
dels hur pass omfattande inverkan ett visst samband mellan texten i ett
examensprov och en tidigare i allmänna marknaden publicerad text kan ha
för ett antal elever, dels huruvida utsikter förelåge att genom ett sålunda
improviserat prov åstadkomma en för (majoriteten av) eleverna helt okänd
text av tillfredsställande språklig och pedagogisk kvalitet.
Fråga 3.
Beträffande svaret på denna fråga hänvisas till redogörelsen i det före¬
gående.
Fråga J+.
Därest klaganden vill göra gällande, att man från skolöverstyrelsens sida
avsiktligt skulle ha givit allmänheten uppfattningen att överstyrelsen icke
före skrivningen känt till att den engelska text varifrån provtexten var
hämtad ingick i en inom vissa skolor använd bredvidläsningsbok, så torde
hans mening bygga på ett svar, undertecknat av Enander, som i Svenska
Dagbladet den 20 november 1963 lämnats på en insändare i samma tidning
217
den 15 november. I denna insändare hade frågats, varför skolöverstyrelsens
språkmän valt ut två på varandra följande kombinerade prov i engelska —
i augusti och i november — för studentexamen med direkt anknytning till
en viss textbok samt om vederbörande på skolöverstyrelsen kände till dessa
samband. Frågan i insändaren var så formulerad att den kunde ge intryck
av att överstyrelsen helt enkelt hämtar färdiga provtexter ur en textsam¬
ling. Enanders svar på denna insändare avsåg att klarlägga, att proven ej
utvalts från någon textsamling utan bland de prov som infordrats av cen¬
sorer samt att om sambandet mellan proven och textkursen varit känt vid
tiden för utväljandet, dessa då icke skulle ha utvalts för bearbetning. For¬
muleringen i svaret var: »Om de ansvariga känt till, att de litterära texter,
som utnyttjades i de två skrivningarna, till en del också ingår i en text¬
samling och i en Hermodskurs, hade givetvis andra texter valts.» Denna
formulering avsåg att ge information om arbetssituationen vid det tillfälle
då man bland ett antal insända förslag till färdiga prov utväljer ett till
fortsatt bearbetning inom överstyrelsen. För den situation som förelåg
senare, när sambandet mellan textboken och novemberprovet blev bekant,
redogjordes i detta sammanhang icke. På detta senare stadium var valet i
själva verket definitivt, och möjligheterna att — därest så hade befunnits
sakligt motiverat i den då uppkomna situationen — i tid arbeta fram ett
nytt prov var, med hänsyn till den arbetsbelastning som ovan berörts och
den forcerade fabrikation som därigenom framtvingats, utomordentligt
små. Fn tillfredsställande förklaring av dessa omständigheter hade, såsom
torde framgå bland annat av det omfång förevarande ärende måst givas,
krävt ett utrymme som icke står till buds i en insändarspalt.
Överstyrelsen finner det beklagligt att den av omständigheterna fram¬
tvingade kortheten i Enanders svar medfört formuleringar vilka givit upp¬
hov till en tolkning som icke förutsetts. Varje påstående att någon som
helst avsikt att vilseleda allmänheten skulle ha förelegat vill överstyrelsen
bestämt tillbakavisa. Överstyrelsen erinrar i detta sammanhang för övrigt
om att det här aktuella förhållandet av Enander muntligen redovisats i
telefonsamtal med byråchefen Cederstrand i JO-ämbetet. I övrigt hänvisas
beträffande denna fråga till Enanders bilagda promemoria.
Fråga 5.
Överstyrelsens yttrande till statsrådet och chefen för ecklesiastikdeparte¬
mentet den 12 november gällde enligt de då deltagandes uppfattning helt
och hållet frågan huruvida det fanns skäl och möjlighet att föranstalta om
en ny skrivning i engelska eller ej. Bl. a. som en bakgrund för denna fråga
redogjordes då också för sambandet mellan innehållet i vissa delar av
skrivningen samt å ena sidan textboken, å andra sidan Hermodsstilen. Av
skäl, som torde framgå av det föregående, kom därvid det senare samban¬
det att helt dominera behandlingen. Vid den tidpunkt då skrivelsen avläts
var fortfarande ledamöterna Orring och Bosson-Nordbö okunniga om att
samband mellan stilen och textboken berörts före den 4 november, medan
Enander kände till sambandet, vilket dock som redan nämnts av Enander
bedömts som i sammanhanget utan betydelse, och Aspelin före den 4 no¬
vember underrättats härom samt om den bedömning i sakfrågan som Enan¬
der gjort.
Mot bakgrunden av vad som senare passerat, den uppmärksamhet som
missödet väckt bland press och allmänhet, förevarande klagoskrivelse m. m.
218
kan naturligtvis i efterhand den frågan ställas om det inte hade varit av
värde att även sambandet mellan studentprovet och textboken, hur obe¬
tydligt detta nu än är, hade fått en fylligare behandling än vad som blev
fallet. Till detta vill överstyrelsen framhålla, att bedömningar av risker
för samband mellan föreslagna provtexter och tidigare publicerade texter
inte sällan förekommer i överstyrelsens arbete med olika slag av prov.
Dessa bedömningar är av så tekniskt-pedagogisk natur att de för sin pre¬
sentation fordrar en ingående och omfattande redogörelse där ändå den
slutliga ståndpunkten måste bli resultatet av en pedagogiskt grundad
värdering. En sådan redogörelse och värdering hade på intet sätt bidragit
till att belysa frågan huruvida den engelska stilen borde skrivas om eller ej.
Fråga 6.
Det telefonsamtal beträffande JO:s förfrågan, vilket byråchefen Ceder-
strand i JO-expeditionen fört med byråsekreteraren Malmgren på rotel U 5,
har av henne uppfattats såsom avseende överstyrelsens ställningstagande i
omskri vningsfrågan.
Överstyrelsen vill framhålla, att den vid ifrågavarande tidpunkt icke på
annat sätt än genom telefonsamtal erhållit kännedom om innehållet i de
hos JO då anhängiggjorda klagomålen avseende överstyrelsens åtgärder i
samband med det aktuella provet.
Olssons och Johanssons skrivelse till överstyrelsen den 24 november var
föranledd av det ovan nämnda svaret på en insändare i en tidning och av¬
såg att klarlägga deras medverkan vid provets tillkomst. Någon relevans
för överstyrelsens ställningstagande i omskrivningsfrågan hade denna skri¬
velse sålunda icke. I övrigt hänvisas beträffande denna fråga till Aspelins
promemoria.
Vid ärendets avgörande anförde jag följande.
Vad först angår frågan om överensstämmelserna mellan provet och text¬
boken voro sådana, att det över huvud fanns anledning att taga hänsyn
härtill, har skolöverstyrelsen i sitt yttrande tydligen utgått från att sam¬
bandet mellan provet och textboken är obetydligt (»hur obetydligt detta
nu än är»). Sambandet mellan provets text och bokens text avser enligt
styrelsen »endast fem punkter av begränsad omfattning». Dessa punkter
ha redovisats av Enander och avse delvis icke helt vanliga uttryck. Olsson
har i sina påminnelser pekat på ytterligare överensstämmelser. Han har
därjämte anmärkt att de elever, som skrevo rätt på glosorna 'parrot, subject
och ancestor, enligt den av överstyrelsen distribuerade rättningsnormen
fingo pluspoäng, trots att det kunde befaras, att det just bland dem funnos
sådana som på förhand läst texten. Det synes mig därför kunna med visst
fog ifrågasättas om icke de elever, som läst texten i bredvidläsningsboken,
haft större förutsättningar att rätt översätta stilen än de som icke läst
textboken.
Frågan om skolöverstyrelsen på grund av förefintliga överensstämmelser
bort välja ett annat prov, när likheten med textboken blev känd, beror
naturligtvis även på i vilken utsträckning textboken kommit till använd¬
219
ning vid skolorna. Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande till mig i anledning
av den första av mig ställda frågan icke utan föregående undersökning
velat vitsorda att den textbok varom fråga är varit »tämligen allmänt
använd». Efter påpekande av Olsson i påminnelserna har jag låtit kontrol¬
lera att det av årgångarna 1958—1959, 1959—1960 och 1960—1961 av
Årsbok för undervisningen i moderna språk, utgiven av dåvarande under¬
visningsrådet Birger Thorén, framgår att textboken åtminstone då var en
av de mest allmänt använda gymnasietextböckerna i engelska. Enligt
Thorén skulle textboken under läsåren 1956—1957, 1957—1958 och 1958—
1959 ha använts vid resp. 87, 85 och 83 högre allmänna läroverk och sam-
realskolor.
När Enander fick kännedom om sambandet mellan provet och textboken,
återstod ungefär tre veckor till skrivningen. Det kan för utomstående
förefalla som om den tid, som sålunda stod till förfogande, borde ha varit
tillräcklig för att styrelsen med sina personalresurser skulle hinna utarbeta
och distribuera ett nytt prov. Skolöverstyrelsen har emellertid ansett denna
tid icke vara tillräcklig för utarbetande och distribution av ett studentprov
i engelska utan att härför erfordrades extraordinära åtgärder. Med hänsyn
till denna bedömning och till Enanders uppfattning om betydelsen av sam¬
bandet mellan prov och textbok kan det uppenbarligen icke läggas honom
till last såsom fel att han för sin del ansåg att det utarbetade provet icke
borde frångås.
Frågan var emellertid, objektivt sett, så tveksam och av den vikt, att
den bort av Enander genast anmälas icke blott för rotelchefen utan även
för generaldirektören. Det är härvid att beakta att styrelsen, även om den
ansåg utarbetandet av nytt prov före den utsatta dagen icke möjligt, hade
anledning att överväga om icke det utarbetade provet borde överarbetas
så att förefintliga överensstämmelser med textboken undvekos. Det fanns
även skäl överväga om icke skrivningen kunde och borde uppskjutas ett
par veckor för utarbetande av nytt prov. Enanders underlåtenhet att
genast anmäla förhållandet för sina överordnade framstår därför såsom
betänklig.
Beträffande skolöverstyrelsens befattning med saken före och efter skriv¬
ningen får jag i övrigt anföra följande.
För att möjliggöra en rättvis bedömning av det skriftliga provet, måste
å detta ställas det kravet att provet är nytt för så gott som alla i provet
deltagande elever. Härav följer att den som har ansvaret för provet måste
kontrollera att provet icke överensstämmer med text i ofta anlitade text¬
böcker. Detta har uppenbarligen icke skett i förevarande fall, innan för¬
slaget till prov förelädes experterna. Av Olssons och Johanssons skrivelse
till styrelsen framgår, att de hos styrelsen icke ens kunde få upplysning från
vilken författare texten hämtats. Det inträffade visar att åtminstone Enan¬
der icke hade översikt över vilka texter som förekommo i allmänt av
220
elever anlitade böcker och brevskolekurser. Icke ens efter upptäckten att
provet i augusti 1963 överensstämde med ett stycke i nu ifrågavarande
textbok kontrollerades denna bok före novemberskrivningen. En rutinmäs¬
sig kontroll av att studentexamensproven icke överensstämde med de
arbetsuppgifter, som ingingo i de större brevskolornas undervisningskurser
för elever på gymnasiernas högstadier, borde även ha kunnat göras. Risken
för överensstämmelse med texter som elever tidigare behandlat var ju med
det tillämpade systemet påtaglig och borde därför ha beaktats, varför
arbetet bort planeras så att nya examensprov på kort tid kunnat färdig¬
ställas.
Vad därefter angår skolöverstyrelsens remissvar till chefen för ecklesia¬
stikdepartementet får jag till en början framhålla att det för den prövning
som ankom på Kungl. Maj:t var av relevans att få upplysning om något fel
i påtalade hänseenden begåtts inom styrelsen vid utarbetandet och faststäl¬
landet av provet. Såsom tidigare nämnts påpekades i två av de ansök¬
ningar, som inkommo till departementschefen, provets samband med text¬
boken. Departementschefen borde därför ha underrättats om vad som inom
styrelsen blivit före provet känt om sambandet mellan provet och text¬
boken. Detta har försummats från styrelsens sida. Ansvaret härför åvilar
Aspelin och Enander. Dessa ha icke ens, på sätt bort ske, upplyst övriga
ledamöter, som deltagit i handläggningen av remissvaret, om vad som före¬
kommit.
I remissvaret säges uttryckligen (Det har nu visat sig etc.) att man före
skrivningen icke kände till provets överensstämmelse med Hermodsstilen.
Vad som därefter nämnes om textboken ger enligt min mening det intryc¬
ket — ehuru ej direkt uttalat — att även sambandet med textboken var
okänt hos skolöverstyrelsen före den 4 november 1963. I denna riktning
pekar nämligen vad som i remissvaret sägs om det inträffade som ett över¬
raskande missöde. Om i stället omtalats att Enander redan före nämnda
datum — helst med angivande av tidpunkt — känt till förhållandet och
gjort den bedömningen att sambandet saknade betydelse, hade någon tve¬
kan på denna punkt icke behövt uppstå. Väl torde det vara riktigt, såsom
framhållits från skolöverstyrelsens sida, att provets överensstämmelse med
Hermodsstilen både var mera betydelsefullt och kom att dominera i jäm¬
förelse med förhållandet till textboken. Detta borde dock ej föranleda till
att man underlät att i remissvaret nämna att man före skrivningen känt
till sambandet mellan provet och textboken. Genom att Aspelin och Enan¬
der undanhållit Orring och Maj Bosson-Nordbö upplysning härom ha dessa
uppenbarligen trott att nu ifrågavarande samband var okänt före själva
skrivningen. De båda sistnämnda ha således saknat tillräckligt underlag
för att göra remissvaret klarläggande härutinnan. Detta förklarar också
varför Orring kunnat uttala sig så som förut citerats ur referat i Dagens
Nyheter.
221
Beträffande den av Olsson kritiserade av Enander signerade insändaren
kan nagon befattningshavare vid styrelsen icke göras ansvarig. För inne¬
hållet i periodisk tryckt skrift är nämligen den ansvarige utgivaren ensam
ansvarig. Vad som anföres i insändaren är emellertid av intresse när det
gäller att bedöma om underlåtenheten att i andra sammanhang lämna full¬
ständiga uppgifter om vad som förekommit inom styrelsen skett allenast
av ovarsamhet.
I den av Enander signerade insändaren har uttalats att om de ansvariga
känt till, att de litterära texter, som utnyttjades i de två skrivningarna, till
en del också ingår i en textsamling och i en Hermodskurs, hade givetvis
andra texter valts. Uttalandet kan rindigen icke tolkas så att de ansvarigas
vetskap skulle — såsom Enander nu gjort gällande — avse överensstäm¬
melsen med både boken och Hermodsstilen, i all synnerhet som student¬
stilen i augusti ej ägde samband med någon Hermodsstil utan endast med
textboken. Det är vidare uppenbart att man vid avfattandet av insändaren
icke kan ha avsett att uttala, att textvalet icke skulle ha påverkats, om
endast Hermodsbrevet varit känt.
Vad slutligen angår det förhållandet att Olssons och Johanssons skrivelse
till skolöverstyrelsen icke överlämnades till JO-ämbetet, innan de härstädes
under år 1963 anförda klagomålen avgjordes den 26 februari 1964, vill jag
först erinra att styrelsens handlingar i saken rekvirerades av byråchefen
Cederstrand vid ett telefonsamtal med en befattningshavare hos styrelsen.
Vad som yttrades vid samtalet torde numera icke kunna klarläggas. Det
är emellertid — eftersom klagomålen avsågo provets överenstämmelse med
Hermodsstilen och textboken — uppenbart att Cederstrand med beställ¬
ningen, i likhet med vad som undantagslöst sker vid alla rekvisitioner av
handlingar, avsåg att erhålla styrelsens samtliga handlingar i saken. Sty¬
relsen har uppgivit att rekvisitionen uppfattades såsom avseende styrelsens
ställningstagande i omskrivningsfrågan samt att Olssons och Johanssons
skrivelse avsåg att klarlägga deras medverkan vid provets tillkomst och att
skrivelsen därför var utan relevans i omskrivningsfrågan. Huru Aspelin
kunnat få den uppfattningen att klagomålen endast avsågo omskrivnings¬
frågan är icke klarlagt. Men även med en sådan uppfattning borde det ha
stått klart för Aspelin att det var betydelsefullt för mig att få del av inne¬
hållet i Olssons och Johanssons skrift för att kunna bedöma om någon be¬
fattningshavare felat i samband med fastställande av examensprovet, vil¬
ken fråga ju var intimt förenad med besluten att icke föranstalta om om¬
skrivning och att vidtaga åtgärder som för framtiden förhindrade upp¬
repanden. Även om Aspelin uppfattat Cederstrands rekvisition såsom
avseende handlingar i omskrivningsfrågan, borde Olssons och Johanssons
skrivelser därför ha överlämnats i anledning av rekvisitionen. Att frågan
om fel förekommit var av relevans för omskrivningsfrågan synes icke ha
varit främmande för styrelsen vid avgivandet av remissvaret till departe¬
222
mentschefen, i vilket styrelsen var angelägen framhålla att »missödet» var
överraskande och att man icke förut känt till likheten med Hermodsstilen.
I den missivskrivelse den 20 december 1963, med vilken Aspelin i anled¬
ning av rekvisitionen till mig översände styrelsens yttrande till departe¬
mentschefen »angående studentskrivningen i engelska i november respek¬
tive augusti 1963», tillädes att »ytterligare material i ärendet finnes icke».
Missivskrivelsen är till sitt innehåll direkt felaktig, eftersom ytterligare ma¬
terial angående ifrågavarande studentskrivningar ju fanns i Olssons och
Johanssons skrift och Orrings svar. Även det inom skolöverstyrelsen utar¬
betade insändarsvaret hörde för övrigt dit. När de utanför styrelsen anli¬
tade experterna påstått att TT-meddelandet icke var helt klarläggande och
att Enanders insändare innehöll »yttranden, där sanningen kommit på
glid», var det än mera angeläget att överlämna materialet och icke genom
en missvisande formulering giva sken av att något ytterligare icke fanns.
Enander har uppgivit att han den 22 eller den 23 januari 1964, såvitt
han kunde minnas, vid telefonsamtal med Cederstrand nämnt att Enander
före den 4 november 1963 fått kännedom om sambandet med textboken
men bedömt detta som betydelselöst. Av härstädes bevarade anteckningar
framgår att Cederstrand den 27 januari 1964 haft ett samtal med Enander
om ansvaret inom skolöverstyrelsen för examensprovet. Anteckningarna
innehålla icke något om sambandet mellan examensskrivningen och text¬
boken. Cederstrand har förklarat att han icke har något minne av att
frågan om när Enander fick kännedom om detta samband över huvud före¬
kom vid telefonsamtalet eller eljest. Det är självfallet att en sådan upplys¬
ning, om den nått fram till mig, skulle ha lett till att saken redan då blivit
grundligt utredd.
Av det anförda framgår sammanfattningsvis att Enander och Aspelin
underläto att upplysa övriga ledamöter i styrelsen om att sambandet mellan
provet och textboken var känt inom verket redan tre veckor före skriv¬
ningen, att man underlät att i remissvaret till departementschefen upplysa
härom och därvid skrev på ett sätt som gav en läsare anledning förmoda
att nämnda samband framkommit först efter skrivningen, att direkt miss¬
visande uppgifter i angivna hänseende lämnades i den av Enander signe¬
rade insändaren, att Aspelin, då han hade att hörsamma JO-ämbetets
rekvisition av handlingarna, underlät att hit insända en för Enander be¬
lastande skrivelse, som var av vikt för min bedömning av klagomålen, och
att Aspelin i samband därmed lämnade en oriktig uppgift, med påföljd att
ytterligare efterforskning av handlingar ej skedde och att jag lämnade
klagomålen utan de uttalanden som voro påkallade av omständigheterna.
Det kan ju förefalla som om en sådan serie av underlåtenheter och miss¬
visande uttalanden icke kan inträffa utan medvetet handlande. Styrelsen
har emellertid med bestämdhet avvisat tanken att det skulle ha förelegat
någon avsikt att vilseleda. Med hänsyn härtill och då de avgivna förkla¬
223
ringarna i varje särskilt fall är rimliga och icke vederlagda, kan det icke
anses styrkt att någon otillbörlig avsikt att dölja vad som inträffat före¬
legat. Det inträffade visar dock en anmärkningsvärd frånvaro av vilja att
rättframt och enkelt söka klarlägga vad som förevarit och synes betänkligt,
när det gäller en myndighet som skolöverstyrelsen, som har att centralt leda
ungdomens utbildning och där de ansvariga på grund av intelligens och
utbildning äger särskilda förutsättningar att uttrycka sig adekvat.
Även om det alltså icke varit fråga om medvetet handlande, måste det
dock betecknas såsom fel att Enander, då han fick uppmärksamheten
fast på sambandet mellan provet och den tämligen allmänt använda text¬
boken, icke genast anmälde förhållandet för överordnade för prövning av
frågan om vad som borde göras i det uppkomna läget, att Enander och
Aspelin vid remisssvarets avgivande till departementschefen icke underrät¬
tade övriga ledamöter om att sambandet mellan provet och textboken
var känt före skrivningen och att de icke tillsågo att upplysning härom
lämnades i remissvaret, samt att Aspelin underlät att till JO-ämbetet över¬
sända samtliga handlingar rörande skrivningen och i samband därmed läm¬
nade en missvisande uppgift. I betraktande av omständigheterna — sär¬
skilt det förhållandet att underlåtenheten att lämna departementschefen
fullständiga upplysningar knappast kunde med hänsyn till tidpunkten för
hans prövning påverka hans ställningstagande — anser jag mig dock kunna
låta bero med en erinran om den synnerliga vikten av att svar på remisser
och andra förfrågningar från myndigheter göras fullständiga och korrekta.
Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.
7. Fråga om skolstyrelse haft skäl att avslå ansökan om upplåtel¬
se av skollokal för vissa aftonkurser i maskinskrivning, anordnade
av ett privat företag, som även bedrev försäljning av skrivmaskiner
Av handlingarna i ett på klagomål av Börje Almsätter med uppgiven
firma Svenska Maskinskrivningsskolan abc i Stockholm härstädes upptaget
ärende framgår följande.
I ansökan till skolstyrelsen i Eskilstuna den 15 februari 1965 anhöll
klaganden — som enligt uppgift i skolor över hela landet anordnar afton¬
kurser i maskinskrivning för såväl ungdom som vuxna — om upplåtelse
av lokal inom Fristadsskolan i Eskilstuna för undervisning i maskinskriv¬
ning tillhopa åtta kvällar klockan 1830—2145 under tiden den 4 mars — den
3 juni 1965.
Genom beslut den 16 mars 1965 avslog skolstyrelsen den gjorda ansökan
under motivering att kurser i maskinskrivning anordnades i erforderlig
utsträckning genom yrkesskolans försorg, varvid eleverna varken betalade
224
kursavgift eller behövde hyra eller köpa dyrbara skrivmaskiner för under¬
visningen.
Sedan klaganden anfört besvär över beslutet, upplyste skolstyrelsen i
yttrande till länsskolnämnden i Södermanlands län bl. a. att eleverna i den
av klaganden anordnade kursen skulle under hela kurstiden öva maskin¬
skrivning i hemmet och att de härför kunde genom klagandens försorg få
tillgång till skrivmaskin av visst märke genom att antingen vid kursens
början kontant köpa sådan maskin eller att hyra den och vid kursens slut
köpa maskinen med avdrag bl. a. för erlagd hyra. Undervisningen syntes
följaktligen vara i viss mån sammankopplad med försäljningsverksamhet.
Genom beslut den 24 juni 1965 fann länsskolnämnden, då tiden för den
avsedda upplåtelsen gått till ända, besvären ej föranleda någon nämndens
vidare åtgärd.
Den 15 november 1965 inkom klaganden ånyo med ansökan om lokal¬
upplåtelse i Fristadsskolan för undervisning i maskinskrivning av enahanda
omfattning under tiden den 7 december 1965 — den 22 april 1966.
Med anledning härav beslöt skolstyrelsen den 14 december 1965 att hos
Kungl. Maj:t hemställa om uttalande rörande tillämpningen av 2 kap. 32 §
skolstadgan. I sin underdåniga skrivelse lämnade styrelsen en redogörelse
för omständigheterna i ärendet samt framhöll att den närmast hade den
uppfattningen att innebörden av berörda paragraf ej kunde vara att skol¬
styrelsen var skyldig att tillhandahålla lokaler även för mer eller mindre
uttalad försäljningsverksamhet. Styrelsen anhöll om uttalande huruvida
denna tolkning var den rätta.
Kungl. Maj:t förordnade den 18 februari 1966 att skolstyrelsens fram¬
ställning skulle, såsom icke föranledande någon Kungl. Maj:ts åtgärd,
läggas till handlingarna.
Den 21 mars 1966 inkom klaganden med ytterligare en ansökan om lokal-
upplåtelse, avseende tiden den 15 september — den 15 december 1966.
Den 19 april 1966 beslöt skolstyrelsen — efter antecknande att den vid¬
höll sin tidigare ståndpunkt att klagandens verksamhet var av affärsbetonad
ari, — att avslå sistnämnda två ansökningar.
Om beslutet underrättades klaganden i skrivelse den 25 april 1966, däri
skolstyrelsen som motivering till sitt avslagsbeslut framhöll att klagandens
verksamhet fortfarande syntes innefatta undervisning som var förenad med
försäljningsverksamhet samt att sådan verksamhet ej kunde enligt styrelsens
mening likställas med »frivillig bildningsverksamhet och liknande fostrande
verksamhet bland ungdom», varom talades i 2 kap. 32 § skolstadgan. Vi¬
dare framhölls i skrivelsen, att Fristadsskolan skulle ombyggas under som¬
maren och större delen av höstterminen 1966, varför styrelsen emotsåg svåra
lokalproblem för den ordinarie undervisningens behöriga bedrivande.
I en den 21 mars 1966 hit inkommen skrift anhöll klaganden om JO:s
granskning av skolstyrelsens handläggning av de gjorda ansökningarna,
225
som enligt klaganden avsåg upplåtelse av skollokal enligt 2 kap. 32 § skol-
stadgan för frivillig bildningsverksamhet i ämnet maskinskrivning. Klagan¬
den patalade att skolstyrelsen förhalat ärendenas handläggning och genom
sitt avslagsbeslut den 16 mars 1965 åsidosatt berörda författningsföreskrift.
Vid prövning av klagomålen anförde jag följande.
Vad skolstyrelsen anfört i samband med prövningen av klagandens
ansökningar och i förevarande ärende bär utmärkts av stor ovisshet rörande
innebörden av föreskrifterna i 2 kap. 32 § skolstadgan. Styrelsen synes
härvid bl. a. närmast vilja hävda uppfattningen att stadgandet ej skulle
ha avseende å upplåtelse för verksamhet av »affärsbetonad art». Med an¬
ledning härav får jag rörande den principiella innebörden av stadgandet
anföra följande.
Stadgandet lyder sålunda:
Om större olägenhet ej vållas skolans verksamhet, böra mark och lokaler
upplåtas för annat än skolans behov.
För frivillig bildningsverksamhet och liknande fostrande verksamhet
bland ungdomen skall upplåtelse enligt första stycket medgivas under där
angivet villkor. Uttages därvid ersättning, må denna motsvara högst den
av upplåtelsen föranledda ökningen av kommunens kostnader.
Som av författningstexten framgår innehåller första stycket en allmän
rekommendation till skolmyndigheterna att upplåta till skola hörande mark
och lokaler för annat än skolans behov. I princip är det självfallet också ett
allmänt intresse att skolornas fastigheter utnyttjas så ekonomiskt och
rationellt som möjligt, vilket bl. a. förutsätter att upplåtelse i viss utsträck¬
ning sker även för andra än skolans egna syften. För sådana särskilda upp¬
låtelser har i författningen ej uppställts annat villkor än att skolans verk¬
samhet ej därigenom vållas större olägenhet. Någon begränsning i fråga
om de behov — av ideellt, privatekonomiskt eller annat slag — för vilka
upplåtelse kan ske har följaktligen ej stadgats. Utöver prövningen av nyss
angivna villkor ankommer det sålunda på vederbörande skolorgan att —
inom ramen för den förvaltning som författningsenligt åligger myndigheten
och därmed också enligt objektiva grunder — pröva huruvida sökt upp¬
låtelse, med hänsyn till verksamhetens art och omständigheterna i övrigt,
lämpligen bör beviljas och mot vilken ersättning och på vilka andra villkor
upplåtelse i förekommande fall bör ske:. I fråga om beslut i ärenden av detta
slag — där nämnda prövning alltså formellt sett är obunden och kan ge brett
utrymme för olika värderingar — är att märka att, till skillnad från vad
i princip gäller beträffande beslut av den kommunalt valda skolstyrelsen,
full administrativ besvärsrätt stadgats (jfr 53 § skollagen och 29 kap. 1 § b)
skolstadgan). Det tillkommer sålunda i sista hand Ivungl. Maj:t att leda ut¬
vecklingen av praxis i fråga om upplåtelse, varom här är fråga.
8 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag
226
Vad nu sagts har avseende å innebörden av första stycket i ovannämnda
författningsrum. Andra stycket innehåller föreskrifter rörande ett special¬
fall av upplåtelse, nämligen upplåtelse för frivillig bildningsverksamhet och
liknande fostrande verksamhet bland ungdomen. Beträffande upplåtelse
för ungdomsverksamhet, varom i sistnämnda stycke talas, har stadgats ovill¬
korlig skyldighet för skolmyndigheten att medgiva upplåtelse, om så kan
ske utan större olägenhet för skolans verksamhet. Myndighetens tillstånds¬
prövning är med andra ord — i motsats till vad som gäller i fråga om andra
upplåtelser — i nu nämnt fall begränsad till frågan om upplåtelsens inverkan
på skolans egen verksamhet. Vidare gäller i detta fall beträffande ersätt¬
ningsfrågan en maximigräns, bestämd till belopp motsvarande kommunens
självkostnad för upplåtelsen. I fråga om upplåtelse av skolfastighet för
annat än skolans behov har sålunda enligt andra stycket — i konsekvens
med skolans allmänna syfte — fostrande ungdomsverksamhet av nu nämnt
slag tillagts en särskilt prioriterad ställning.
Vad härefter angår skolstyrelsens åtgärder i det nu aktuella fallet får jag
anföra följande.
Det avgörande för styrelsens ställningstaganden till klagandens ansök¬
ningar synes ha varit styrelsens bedömning av frågan huruvida den av
klaganden anordnade kvällsundervisningen i maskinskrivning kunde anses
hänförlig till verksamhet, varom talas i andra stycket av förenämnda para¬
graf. Som stöd för att så ej kunde anses vara fallet har styrelsen åberopat,
att försäljning av skrivmaskiner ägde rum i samband med undervisningen
och att verksamheten sålunda var av affärsbetonad art. Den sålunda åbe¬
ropade omständigheten finner jag visserligen i och för sig sakna betydelse
för bedömningen av berörda spörsmål. Av vad handlingarna innehåller
rörande klagandens undervisningsverksamhet — som ej synes stå under
skolöverstyrelsens tillsyn — framgår emellertid enligt min mening att denna
i privat regi och mot avgift bedrivna verksamhet ej kan till sin karaktär
hänföras till sådan fostrande verksamhet, som torde ha avsetts med stad¬
gandet i andra stycket av ifrågavarande författningsrum. För övrigt var
undervisningen, enligt vad handlingarna utvisar, öppen för envar och så¬
lunda även för vuxna, varför den redan av denna anledning måste anses
falla utanför berörda stadgande.
Om klagandens ansökningar sålunda ej kunde anses avse upplåtelse enligt
sistnämnda stadgande, hade skolstyrelsen haft att pröva ansökningarna
enligt första stycket i förenämnda paragraf. Det har följaktligen ålegat
styrelsen att, på sätt tidigare anförts, pröva huruvida hinder objektivt sett
kunde anses möta mot att, i enlighet med den i författningen givna rekom¬
mendationen, medgiva upplåtelserna och på vilka villkor upplåtelse i före¬
kommande fall borde beviljas.
Någon sådan prövning synes emellertid, i varje fall såvitt angår de an¬
227
sökningar varom beslut meddelades den 19 april 1966, ej ha kommit till
stånd. Detta har varit en brist, som tydligen haft sin grund i missuppfatt¬
ning rörande författningsrummets innebörd. Vad sålunda förekommit finner
jag — som saknar anledning och, i avsaknad av erforderligt underlag,
jämväl möjlighet att uttala mig om hur prövningen bort utfalla — dock ej
böra läggas skolstyrelsen till last som tjänstefel. I denna del finner jag
följaktligen tillfyllest erinra om den prövningsskyldighet som enligt vad
förut sagts ankommer på styrelsen.
Beträffande härefter klagomålen mot skolstyrelsen för dröjsmål med
ansökningarnas handläggning framgår av handlingarna, att beslut i anled¬
ning av de två först gjorda ansökningarna meddelades först efter det den
planerade undervisningen skolat ta sin början, i ena fallet omkring två
veckor och i andra fallet ej mindre än omkring fem månader efter berörda
tidpunkt. Med anledning härav vill jag helt allmänt understryka önskvärd¬
heten av att lämpliga organisatoriska åtgärder vidtages, eventuellt genom
viss beslutsdelegation, i syfte att prövning skall kunna ske före planerad
upplåtelses början, vilket också som regel torde vara förutsättning för att
lämnat tillstånd överhuvudtaget skall kunna begagnas. Ur denna synpunkt
kan anledning måhända finnas för skolstyrelsen att ompröva gällande hand-
läggningsordning, enligt vilken prövning av ärenden om lokalupplåtelse
synes vara knuten till ordinarie, månadsvisa sammanträden. Det framstår
som ett rimligt krav från sökandes sida att — särskilt då brådskande lokal¬
behov uppkommer — kunna påräkna prövning efter ett mindre stelt tids-
bundet schema.
Utöver vad nu anförts kan jag ej underlåta erinra om skolstyrelsens ända-
målslösa, mot all administrativ praxis stridande åtgärd att den 14 december
1965 — flera dagar efter det den med ansökan avsedda undervisningen
skolat ta sin början — bordlägga ärendet för att hos Kungl. Maj:t anhålla
om uttalande i en med prövningen sammanhängande tolkningsfråga. Om
styrelsen önskat upplysningar och råd i denna fråga, hade styrelsen bort
hänvända sig till länsskolnämnden eller skolöverstyrelsen. Detta hade från
styrelsens sida kunnat och bort ske långt före sammanträdet den 14 decem¬
ber, då ärendet i varje fall senast borde ha slutligt avgjorts.
I fråga om de dröjsmål som sålunda, förekommit finner jag mig emeller¬
tid, med hänsyn till föreliggande omständigheter, kunna låta bero vid mina
nu gjorda uttalanden.
Med anledning av den situation som uppkommit genom att skolstyrelsen
den 19 april 1966 på anförd grund avslagit bl. a. klagandens ansökan om
lokalupplåtelse under instundande hösttermin och sålunda icke prövat an¬
sökningen enligt 2 kap. 32 § första stycket skolstadgan vill jag till sist fram¬
hålla att — om klaganden skulle inge ny ansökan avseende samma tid —
styrelsen torde vara oförhindrad att uppta en sådan ansökan till författ¬
ningsenlig prövning.
228
8. Fråga om kyrka får upplåtas för vigsel i frikyrklig ordning
I en den 13 oktober 1965 hit inkommen skrift anhöll komministern Gösta
Dahlsten om min prövning huruvida kyrkoherden i Huddinge församling
förfarit oriktigt genom att den 10 juli 1965 upplåta församlingskyrkan till
kyrklig vigsel i annan ordning än svenska kyrkans. Av skriften framgick
att Dahlsten såsom redaktör för avdelningen Kyrkonytt i tidningen Vår
Kyrka jakande besvarat en framställd fråga huruvida en kyrkoherde har
rätt att öppna kyrkan för frikyrklig vigsel. Dahlsten ansåg att pastor
på grund av avsaknad av lagbestämmelser i frågan icke kunde ställas till
ansvar för tjänstefel vare sig han upplät eller vägrade att upplåta kyrkan.
I tidningen Svensk Pastoraltidskrift åter hade man hävdat den uppfatt¬
ningen att den som upplät kyrkan för frikyrklig vigsel därigenom begick
tjänstefel.
I anledning av framställningen inkom kyrkoherden Stig Waller med
följande redogörelse.
I skrivelse anhöll frälsningsofficer Märta Guntner att få viga sin dotter
Inger Christina Guntner, kyrkoskriven i Gustav Vasa församling i Stock¬
holm med Carl Åke Hammerberg, kyrkoskriven i Huddinge församling,
lördagen den 10 juli 1965 kl. 17.00 i Huddinge kyrka.
Hon meddelade, att hon i egenskap av officer i Frälsningsarmén hade
vigselrätt, och att båda ungdomarna känslomässigt var knutna till Huddinge
kyrka. För Carl Åke Hammerberg var det församlingskyrkan och för Inger
Christina Guntner den kyrka, där hennes far konfirmerats.
Då, enligt gammal praxis, kyrkoherden upplåter kyrkan för gudstjänst
och därmed jämförlig förrättning och då enligt min uppfattning en kyrklig
vigsel i annan ordning, i detta fall Frälsningsarméns, är en kristen vignings-
akt, som är jämställd med en vigsel enligt svenska kyrkans ordning, är
det för mig fullkomligt självklart, att jag som kyrkoherde i Huddinge
församling hade rätt att upplåta Huddinge kyrka.
De särskilda skäl, som gjorde, att jag i detta fall använde mig av denna
rätt var, dels att det för den ena av kontrahenterna gällde församlings¬
kyrkan, dels att båda tillhörde svenska kyrkan och dels att Frälsnings¬
armén saknar egen gudstjänstlokal i Huddinge församling.
Jag anhöll därefter i skrivelse till ärkebiskopen Gunnar Hultgren att
han — efter hörande av rikets övriga biskopar — ville inkomma med ut¬
låtande angående den i ärendet uppkomna frågan om pastors befogenhet
att upplåta kyrka för frikyrklig vigsel. Till ledning för remissens besvarande
hade inom JO-ämbetet upprättats en promemoria, varur här må upptagas
följande.
Pastor har sedan gammalt haft en allmänt erkänd rätt — grundad på
hävd och sedvänja — att besluta om kyrkas upplåtande---. Ivyrko-
lagsutskottet framhöll i betänkande nr 26 vid 1925 års kyrkomöte (avseende
ändring i 1894 års jordfästningslag), att denna pastors rätt icke var obe¬
gränsad. Utskottet fortsatte (s. 6):
229
Rätten är nämligen förbunden med en plikt att förbjuda och för¬
hindra kyrkans användande till ändamål, som strider mot kyrkans
ställning som religionssamfund eller som skulle innebära en negation
av eller en protest mot kyrkans religiösa ståndpunkt och den särskilda
helgd, som tillkommer kyrkan och får sin högtidliga bekräftelse vid
dess invigning.---
Av dessa principiella grunder är det utskottet omöjligt att nöja sig
med den i lagförslaget avsedda ståndpunkten, att frågan om kyrkas
upplåtande för nu nämnt ändamål lämnas öppen, att i varje fall för
sig avgöras av kyrkoherden — eller vice pastor — efter hans uppfatt¬
ning om lämpligheten av det ena eller det andra förfaringssättet. I en
sådan ofta ömtålig situation behöver församlingsprästen mer än väl
stödet av ett i lag givet direktiv för hans handlande. Det synes utskottet
därför nödvändigt att genom uttryckligt stadgande i lagen förebygga,
att icke en dylik misstydning av pastors befogenhet må bliva allmän.
Detta mål vinnes lämpligast genom införande i 8 § 2 mom. av ett
direkt förbud mot kyrkas upplåtande vid begravning utan jordfäst¬
ning i svenska kyrkans ordning. Då ett uttalande om begränsning på
denna speciella punkt av pastors dispositionsrätt över kyrkan tillkom¬
mit av en särskild anledning, kan av denna lagbestämmelse icke dragas
en annars kanske möjlig slutsats, att pastor skulle av de ovan nämnda
kyrkliga hänsynen var obunden i avseende å kyrkas upplåtande för
andra ändamål än begravning.
Sedan 1926 års riksdag och kyrkomöte godkänt förslag till ny lydelse
av bl. a. 8 § 2 mom. i 1894 års jordfästningslag, utfärdade Kungl. Maj:t
den 5 november 1926 lag i ämnet av, såvitt gäller nämnda moment, följan¬
de innehåll:
Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall
klockringning, om det begäres, iiga rum i vanlig ordning; men ej må
vid sådan begravning kyrka upplåtas, med mindre särskilda skäl därtill
äro.
Genom lagändring den 26 oktober 1951 fick stadgandet följande lydelse:
Då jordfästning förrättas i annan ordning än svenska kyrkans eller
begravningen sker utan jordfästning, skall klockringning, om det
begäres, äga rum i vanlig ordning; och må vid sådan begravning kyrka
kunna upplåtas, om särskilda skäl därtill äro.
I anledning av Kungl. Maj:ts förslag till denna lagändring uttalade
kyrkolagsutskottet i betänkande nr 20 vid 1951 års kyrkomöte, att det
näppeligen borde ifrågakomma att kyrka upplätes för begravningsakt med
icke-kristen karaktär (s. 24).
Sedan 1957 års riksdag och kyrkomöte antagit Kungl. Maj:ts förslag till
ny lag om jordfästning m. m., utfärdades den 25 oktober 1957 lag i ämnet
vars 10 § hade följande lydelse:
För jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans må kyrkorum
som invigts för svenska kyrkans gudstjänst upplåtas, om särskilda
skäl därtill äro.
230
Genom proposition nr 149 föreläde Kungl. Maj:t 1968 års riksdag----
förslag till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall. Förslaget, som i
oförändrat skick antogs av såväl riksdag som kyrkomöte, hade i nu aktuella
delar följande innehåll:
1 §. Kyrkorum---må på de villkor och i den ordning som
nedan sägs tillfälligt upplåtas för annat ändamål än gudstjänst och
därmed jämförlig förrättning.
2 §. Sådan upplåtelse må beslutas endast under villkor
b) att den icke innebär något som strider mot kyrkorummets helgd
eller kyrkans ordning;
3 §. På kyrkorådet i församlingen ankommer att besluta om upp¬
låtelse som avses i denna lag; dock må rådet uppdraga åt kyrkoherden
eller åt avdelning av rådet, i vilken kyrkoherden ingår, att besluta
på rådets vägnar.
I propositionen anförde föredragande statsrådet bl. a. följande (s. 26 f
och 31):
Det nuvarande rättsläget — som inte är entydigt och huvudsakligen
grundar sig på sedvana — kan i korthet beskrivas så, att kyrkoherden
ensam torde äga besluta om kyrkans användning för gudstjänstända¬
mål och annan kyrklig verksamhet, vilken prästerskapet i församlingen
utövar. Kyrkoherden torde vidare få besluta om upplåtande för annat
ändamål såväl då detta är kyrkligt men ligger vid sidan om präster¬
skapets ämbetsgöromål eller annan verksamhet inom församlingsange¬
lägenheternas ram som då det är av icke-kyrklig karaktär. I sådana
fall fordras medgivande också av kyrkorådet, som har att besluta
beträffande de kostnader som upplåtelsen föranleder. Såsom kammar¬
kollegiet sammanfattat rättsläget härvidlag, torde både kyrkoherden
och kyrkorådet i dessa fall ha vetorätt, och båda har befogenhet att
uppställa villkor i samband med att upplåtelsen medgives.
Kyrkoherdens rätt att bestämma över kyrkorummet för den av
prästerskapet utövade religiösa verksamheten inom församlingen har
bekräftats i rättspraxis. Jag syftar härvid på det tidigare omnämnda
avgörandet av regeringsrätten (RÄ 1937 not. E 16), i vilket fastslagits
kyrkoherdens rätt att för gudstjänständamål förfoga över kyrkorum¬
met. Detta utslag torde vidare ge vid handen, att kyrkoherden princi¬
piellt har beslutanderätt även vid upplåtelse av kyrkorummet för
gudstjänständamål till sammanslutning spm står utanför församlings¬
organisationen, även om kyrkorådet som jag nyss anfört från kyrkligt-
ekonomiska synpunkter har bestämmanderätt beträffande kostnader,
som föranledes av upplåtelsen, och vad därmed äger samband.
Någon ändring i denna ordning för upplåtande av kyrkorummet
för kyrkliga ändamål har inte ifrågasatts.
Jag hyser även för egen del den uppfattningen, att anledning inte
föreligger att i nu berörda avseenden införa en ny ordning. Vid mitt
ställningstagande förutsätter jag emellertid, att denna kyrkoherdens
befogenhet endast avser upplåtelse av kyrkorummet för gudstjänst
eller därmed jämförlig religiös kulthandling. I sådana fall måste rent
231
religiösa synpunkter vara avgörande och då torde kyrkoherden bäst
kunna bedöma, om kyrkorummet bör kunna upplåtas för ändamålet
i fråga. En annan sak är att hithörande frågor självfallet bör avgöras
i en generös ekumenisk anda. Jag vill härvid anknyta till biskopsmötets
uttalande år 1948, att biskoparna borde var och eu i sitt stift för
prästerna framhålla det angelägna i att frågor om upplåtelse av kyrko¬
rummet för annat ändamål än gudstjänst behandlades med grannlagen-
het och förståelse och det önskvärda i att de i tveksamma fall rådgjorde
med biskopen. Detta uttalande finner jag ha aktualitet även för här
avsedda fall, och tillämpningen i frågor om upplåtelse bör uppmärk¬
sammas av biskoparna. Pastors beslut i ärende rörande upplåtande av
kyrkorum torde för övrigt — såsom första lagutskottet vid 1950 års
riksdag uttalat — kunna överklagas till domkapitlet.
Även om det alltså torde fin tias anledning att inom kyrkan följa
utvecklingen, anser jag inte tillräckliga skäl föreligga att — såsom
församlingsstyrelsekommittén tänkt sig — i författning reglera kyrko¬
herdens befogenheter då det gäller dispositionen av kyrkorummet för
kyrkligt ändamål. Jag vill understryka, att under begreppet kyrkligt
ändamål, sådant jag här sökt bestämma det, inte kan anses falla pro¬
fana förrättningar även om de till sin karaktär har anknytning till
motsvarande kyrkliga, exempelvis borgerlig begravning efter en ord¬
ning utan religiösa inslag.
. Uttrycket kyrkans ordning innebär, att vad som skall förekomma
vid upplåtelsen inte bara måste präglas av värdighet och taktfullhet
— alltså närmast en ordningsfräga — utan också kunna förutsättas
icke strida mot sådana grundläggande moment i kyrkans lära, att
upplåtelsen skulle innebära en direkt negation av svenska kyrkans
samfundskaraktär.
Första lagutskottet anförde i utlåtande nr 34 bl. a. följande (s. 12):
I det till lagrådet remitterade förslaget stadgades, att lagen skulle
äga tillämpning å upplåtelse »för annat än kyrkligt ändamål». I an¬
slutning^ därtill uttalade föredraganden att med nämnda uttryck skul¬
le förstås gudstjänst_ och därmed jämförlig förrättning. Sedan lag¬
rådet uttalat, att det i förslaget använda uttrycket icke syntes tillräck¬
ligt klart, har detta i det slutligen framlagda förslaget ersatts med »för
annat ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrättning». Enligt
föredraganden vore under detta uttryck att hänföra exempelvis be¬
gravning eller vigsel vare sig den skedde enligt svenska kyrkans eller
annat trossamfunds ritual men däremot icke förrättning utan religiöst
inslag. På grund av den avfattning det framlagda förslaget sålunda
fått och med hänsyn till nämnda uttalande anser utskottet, att någon
egentlig svårighet icke torde föreligga att i det enskilda fallet bestäm¬
ma lagens tillämpningsområde.
Under hänvisning till vad sålunda anförts och då utskottet ej heller
i övrigt haft någon erinran mot förslaget, får utskottet hemställa, att
riksdagen måtte---bifalla förevarande proposition---
I den reservation till kyrkolagsutskottets betänkande nr 21, vilken god¬
kändes av kyrkomötet, anfördes bl. a. följande (s. 11—13):
232
Av departementschefens uttalande i propositionen och riksdags¬
debatten framgår, att upplåtelse av kyrkorummet för gudstjänst eller
därmed jämförlig religiös kulthandling — vare sig dessa sker enligt
svenska kyrkans ordning eller enligt annat ritual — skall bero av
kyrkoherdens beslut, eftersom rent religiösa synpunkter då måste vara
avgörande.
Utskottet anser dessa förbättringar så betydande, att tidigare anförda
betänkligheter mot den föreslagna lagstiftningen till stor del bortfaller.
Utskottet vill då först påpeka, att pastors rätt att upplåta kyrkan
är underkastad bestämda begränsningar. Såsom kyrkolagsutskottet
1925 påpekat — med instämmande av kyrkolagsutskottet 1957, i båda
fallen i av kyrkomötet godkända betänkanden — är nämligen pastors
rätt att disponera över kyrkan »förbunden med en plikt att förhindra
kyrkans användande till ändamål, som strider mot kyrkans ställning
som religionssamfund eller som skulle innebära en negation eller en
protest mot kyrkans religiösa ståndpunkt». Detta uttalande föranleddes
av att under förarbetena till 1910 års jordfästningslag vissa uttalanden
förekommit, som syntes förutsätta, att pastor skulle äga befogenhet
att bestämma om kyrkas upplåtande för en icke kyrklig begravning.
Kyrkomötet hävdade häremot den ståndpunkten, att ett sådant med¬
givande endast kunde ges genom särskilda lagbestämmelser. Sådana lag¬
bestämmelser kom senare (1926) till stånd. De gäller endast jordfäst¬
ning. I andra fall äger pastor icke rätt att upplåta kyrkan för förrätt¬
ningar, som strider mot svenska kyrkans ordning. Detsamma måste
självfallet anses gälla kyrkorådet.
Under debatten i kyrkomötet yttrades bl. a. följande (kyrkomötets proto¬
koll nr 7).
Herr Ramfors (s. 21): Fråga om upplåtelse av kyrka för frikyrklig
vigsel, om detta över huvud taget kommer att påkallas, skall prövas
av pastor.
Biskop Giertz (s. 22 f): För borgerlig vigsel torde kyrka icke kunna
upplåtas enligt gällande lag. Det framgår av vad som förekom åren
1925 och 1926, när bestämmelsen om upplåtande för jordfästning i
annan ordning än svenska kyrkans reglerades. Riksdagen hade år 1925
utgått från att det låg i prästens hand att upplåta kyrkan för andra
vigslar och jordfästningar än svenska kyrkans. Däremot inlade kyrko¬
mötet en mycket kraftig gensaga och hävdade att saken måste regleras
i lagform i varje särskilt fall. Så skedde år 1926 genom den då träffade
överenskommelsen om att kyrka kan få upplåtas för sådan jordfäst¬
ning, om särskilda skäl föreligger. Det är emellertid den enda punkt
på vilken sådant undantag är reglerat. Där så inte är fallet måste
grundregeln anses gälla, dvs. att det inte föreligger rätt för prästen
eller någon annan att upplåta kyrkan.
Av den föregående översikten synes framgå, att beslutanderätten i fråga
om kyrkas upplåtande för frikyrklig vigsel tillkommer kyrkoherden ensam
och att varken 1963 års lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall eller
233
någon annan författning därvid är direkt tillämplig. Under förarbetena
till 1963 års lag torde man, såvitt framgår av vissa av de ovan refererade
uttalandena, från Kungl. Maj:ts och riksdagens sida ha utgått från att
kyrkoherde ägde rätt men icke skyldighet att upplåta kyrka för frikyrklig
vigsel. Någon för pastor bindande »världslig» regel finnes således icke i före¬
varande hänseende i motsats till vad fallet är exempelvis beträffande förrät¬
tande av kyrklig vigsel (se 4:3 första stycket giftermålsbalken).
Den fråga, som vid remissens besvarande i synnerhet bör uppmärksam¬
mas, är huruvida kyrkoherde med hänsyn till kyrkans lära och bekännelse
är förhindrad att upplåta kyrka för frikyrklig vigsel samt — därest frågan
besvaras j akande — huruvida en överträdelse av ett sådant — uttryckligt
eller genom tolkning av kyrkans skrifter deducerat — upplåtelseförbud är
av så uppenbar och allvarlig natur att; den kan anses utgöra tjänstefel. För
den händelse att dessa frågor ej skulle kunna besvaras generellt synes det
böra utredas, huruvida några riktlinjer kan uppställas för frågornas bedöm¬
ande i enskilda fall, varvid det i förevarande ärende aktuella fallet särskilt
är att beakta.
Något helt entydigt, auktoritativt uttalande i berörda frågor förefaller
icke ha gjorts från kyrkligt håll vid tillkomsten av de författningsbestäm¬
melser, för vilka redogjorts i den föregående översikten. Vad särskilt beträf¬
far debatten vid 1963 års kyrkomöte förekom där uttalanden såväl att
kyrka ej utan uttryckligt lagstöd kunde öppnas för andra vigslar än svenska
kyrkans som att frågan om kyrkas upplåtande för frikyrkliga gudstjänster
enligt gällande rätt kunde och borde lösas i ekumenisk anda, vilket senare
uttryck knappast torde kunna tolkas på annat sätt än att kyrkoherden
ansågs ha rätt att upplåta kyrka för frikyrkliga gudstjänster.
Det bör vidare uppmärksammas, att 1963 års lag icke direkt berör
frågan om upplåtelse av kyrkorum för gudstjänst och därmed jämförlig för¬
rättning av kristen — kyrklig eller frikyrklig — karaktär. Möjligen kan
uttalandena i denna fråga vid tillkomsten av 1963 års lag därför anses
vara mindre vägledande än uttalandena vid tillkomsten av de olika författ¬
ningsbestämmelserna om kyrkas upplåtande för jordfästning i annan ord¬
ning än svenska kyrkans, vilka bestämmelser avsåg bl. a. frikyrklig jord¬
fästning. Av exempelvis kyrkolagsutskottets — ---av 1951 års kyrkomöte
godkända betänkande nr 20 torde sålunda framgå, att något generellt
hinder mot kyrkas upplåtande för begravningsakt av kristen karaktär —
ehuru ej i svenska kyrkans ordning — icke ansågs möta med hänsyn till
kyrkans lära och bekännelse. Det synes därför böra utredas, huruvida det
finns anledning att intaga en annan principiell ståndpunkt i fråga om
kyrkas upplåtande för en kristen vigselakt i annan ordning än svenska
kyrkans.
Ärkebiskopen anförde i sitt utlåtande följande.
Såsom närmare utvecklas i den handlingarna bifogade inom JO-ämbetet
upprättade promemorian har frågan om omfattningen av pastors rätt att
upplåta kyrka för gudstjänst och därmed jämförlig förrättning i lag reglerats
endast, när det gäller sådan upplåtelse för jordfästning i annan ordning än
svenska kyrkans. Beträffande upplåtelse för övriga förrättningar, liksom
för gudstjänster, torde gälla den sedvanerätt, vars innehåll — såsom i Eder
skrivelse framhålles — kyrkomötet i olika sammanhang sökt precisera.
Sålunda uttalade kyrkomötet 1925 att den rätt att upplåta kyrka, som
8* •— Justitieombudsmannens iimbetsberättelse till 1967 års riksdag
234
sedvanerättsligt tillkommer pastor, icke är obegränsad. Rätten är nämligen
förbunden med en plikt att förbjuda och förhindra kyrkans användande till
ändamål, som strider mot kyrkans ställning som religionssamfund eller som
skulle innebära en negation eller protest mot kyrkans religiösa ståndpunkt.
Av de särskilda bestämmelserna rörande begravning får icke dragas den
slutsatsen, att pastor skulle vara obunden i avseende på kyrkans upplåtande
i andra fall (Kyrkolagsutskottets betänkande nr 26 är 1925, sid. 6). 1957
uttalade sig kyrkomötet i samma anda. Kyrkorummet är avskilt till att
vara ett rum för kyrkans gudstjänster och övriga kulthandlingar. Därigenom
har en gräns blivit angiven, när det gäller kyrkorums användning till andra
ändamål (Kyrkolagsutskottets betänkande nr 17 år 1957, sid. 17). Senaste
kyrkomöte bär genom att godtaga en till Kyrkolagsutskottets betänkande nr
21 fogad reservation anslutit sig till denna tolkning av sedvanerätten under
framhållande av att pastor för andra fall än jordfästning icke äger rätt att
upplåta kyrkan för förrättning, som strider mot svenska kyrkans ordning.
Denna restriktiva rättspraxis har emellertid icke ansetts utgöra hinder för
att kyrka undantagsvis upplåtes, då detta motiverats av s. k. »ekumenisk
gästfrihet» eller tvingande omständigheter. Sålunda har flyktingar av
främmande trosbekännelse kunnat beredas möjlighet att fira gudstjänst
i svenska kyrkor, och i ekumeniska sammanhang har andra samfund in¬
bjudits att fira sin gudstjänst därstädes. — I detta sammanhang bör
observeras bestämmelsen i 2 § mom. b i 1963 års lag om upplåtelse av
kyrkorum i vissa fall, där såsom förutsättning för sådan upplåtelse angives,
att upplåtelsen icke innebär något som strider mot kyrkorummets helgd
eller kyrkans ordning. Föredragande statsrådet har i propositionen till denna
lag givit en tolkning av uttrycket »kyrkans ordning» genom att hänvisa
till »sådana grundläggande moment i kyrkans lära, att upplåtelsen skulle
innebära en direkt negation av svenska kyrkans samfundskaraktär». Vad
sålunda utsäges om upplåtelse för icke-religiösa ändamål har givetvis i än
högre grad giltighet vid upplåtelse för gudstjänster och religiösa förrätt¬
ningar och talar för en restriktiv tolkning av den upplåtelserätt, som härvid
kan tillkomma pastor.
Vad beträffar pastors rätt att upplåta kyrka för vigsel i annan kristen
ordning, måste i första hand understrykas, att denna rätt eller dess be¬
gränsning icke fixerats i lag. Jordfästningslagens medgivande, om särskilda
skäl därtill äro, är en klar undantagsbestämmelse, som icke kan åberopas
som grund för en motsvarande eller större rätt på detta område. Dess
införande kan emellertid icke heller hävdas ha medfört någon förändring
i begränsande riktning av möjligheten att upplåta kyrka för gudstjänst i
andra samfunds ordning i sådana särskilda fall, som ovan antytts. Pastor
måste m. a. o. härvidlag anses vara så bunden och fri, som sedvanerätt och
på denna utvecklad praxis ger vid handen. Det är emellertid att observera,
att pastor vid utövningen av denna rätt befinner sig i ett annat läge än
tidigare, då en upplåtelse av kyrka till vigsel i annan ordning än svenska
kyrkans endast ytterst sällan kunde komma ifråga och sådan upplåtelse
fick en klar karaktär av enstaka undantagsfall, medan numera efter till¬
komsten av vigselrätt för andra samfunds pastorer, liksom genom den
ökande frekvensen av giftermål mellan medlemmar av svenska kyrkan och
medlemmar av annat trossamfund problemet fått en vidare räckvidd. Det
torde vara uppenbart, att pastor vid sin individuella prövning av uppkom¬
mande fall under sådana förhållanden kan komma i ovisshet om den rätta
tillämpningen av gällande principer i sedvanerätt och praxis. Bl. a. behöver
vissa för bedömningen väsentliga frågor klarläggas, som berör förhållandet
mellan svenska kyrkan och de närmast ifrågakommande kyrkorna och sam¬
funden, såsom innehållet i de av dessas vigselförrättare brukade ritualen,
frågan om betydelsen av kontrahenternas ev. dubbla medlemsskap o. dyl.
Vad som här anförts har relevans för det i Eder skrivelse refererade
aktuella fallet av kyrkas upplåtelse för frikyrklig vigsel. Av vederbörande
pastors motivering för sin åtgärd framgår, att han såsom något självklart
utgått ifrån, att en vigsel i Frälsningsarméns ordning såsom en kristen
vigselakt är att jämställa med en vigsel »enligt svenska kyrkans ordning»,
och att ett av de särskilda skälen var båda kontrahenternas tillhörighet till
svenska kyrkan. Mot den bakomliggande tolkningen av vad som överens¬
stämmer eller icke med kyrkans samfundsordning, kan starka invändningar
göras. Men vid det förhållandet, att pastors rätt att i särskilda fall upplåta
kyrka för sådant ändamål aldrig blivit preciserad och att därför oklarhet
kan råda hos den enskilde prästen om innebörden och tillämpningen av
gällande sedvanerätt, synes i det föreliggande fallet pastor icke rimligen
böra ställas till ansvar för tjänstefel.
På annat sätt än genom de inledningsvis anförda synpunkterna är det
icke för närvarande möjligt att generellt ange grunderna för bedömning av
pastors utövning av sin rätt att upplåta kyrkan, när det gäller frikyrklig
vigsel. Så mycket starkare framstår då behovet av sådana riktlinjer för
frågornas bedömande i enskilda fall, vilka efterlyses i PM. Såsom framgår
av vad som här anförts utifrån det aktuella fallet är det en grundväsentlig
fråga, vad som är förenligt eller icke förenligt med svenska kyrkans sam-
fundskaraktär. En undersökning behöver göras, som ej begränsas till vigseln
utan utsträckes till även gudstjänster och andra kyrkliga handlingar, och
som vidgas till att gälla upplåtelse ej blott till de svenska frikyrkosamfunden
utan också till andra konfessioner, som är representerade i vårt land. Enligt
föredragande statsrådets uttalande i propositionen till 1963 års lag bör
tillämpningen i frågor om upplåtelse uppmärksammas av biskoparna.
Biskopsmötet har också upptagit till behandling hela problemkomplexet i
det ekumeniska sammanhanget och har för avsikt att inleda överläggningar
med representanter för övriga kyrkor och samfund i syfte att åstadkomma
erforderliga riktlinjer.__
Vid ärendets prövning anförde jag följande.
Enligt 10 § 1957 års lag om jordfästning m. m. må för jordfästning i
annan ordning än svenska kyrkans kyrkorum som invigts för svenska kyr¬
kans gudstjänster upplåtas, om särskilda skäl är därtill. Genom 1983 års
lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall har villkor fastställts för till¬
fälligt upplåtande av sådant kyrkorum för annat ändamål än gudstjänst och
därmed jämförlig förrättning. Såvitt här är av intresse får enligt sistnämnda
lag upplåtelse ske endast om den icke innebär något som strider mot kyrko¬
rummets helgd eller kyrkans ordning.
Utöver vad nu berörts har frågan om kyrkans upplåtande icke reglerats
i författning. På grund av sedvänja tillkommer det pastor att i andra fall
än det nu nämnda pröva om kyrka må upplåtas för gudstjänst eller därmed
jämställd förrättning i annan kristen ordning än den svenska kyrkans. Något
236
direkt författningsenligt hinder för upplåtelse av kyrkorummet för sådant
ändamål finnes således icke. Såsom från kyrkomötets sida framhållits är
emellertid pastors befogenhet att upplåta kyrkorummet underkastad vissa
begränsningar. Det ligger sålunda i sakens natur att upplåtelse icke må ske
för en förrättning som kan befaras strida mot kyrkorummets helgd eller
mot svenska kyrkans ordning. Upplåtelse får alltså icke ske om den skulle
strida mot sådana grundläggande moment i kyrkans lära, att upplåtelsen
skulle innebära en direkt negation av svenska kyrkans samfundskaraktär.
Emellertid framgår redan av det begränsade material som står till buds
i detta ärende att det råder mycket delade meningar om när en religiös
förrättning strider mot svenska kyrkans ordning. I ett ingivet exemplar
av Svensk Pastoraltidskrift säges i en artikel att så är fallet beträffande
alla de förrättningar som företas på annat sätt än som är föreskrivet för
förrättningar inom svenska kyrkan, dvs. enligt gällande kyrkohandbok och
med behörig officiant. Artikeln fortsätter: »Svenska kyrkans ordning» är
den som i lag och författning är fastslagen såsom för Svenska kyrkan gäl¬
lande; varje annan ordning — avvikelserna må sedan vara stora eller små,
samfundet i fråga må ha aldrig så vänskapliga relationer till vår kyrka —
strider mot Svenska kyrkans ordning. En liknande uppfattning synes fram¬
skymta i Giertz’ tidigare citerade yttranden under debatten i kyrkomötet.
Med denna tolkning kan knappast sägas att pastor äger någon rätt att
upplåta kyrkan för andra trossamfunds religiösa förrättningar. När sådant
i undantagsfall — i ekumeniska sammanhang eller i nödsituationer — före¬
kommit i praxis, har upplåtelsebeslutet med denna utgångspunkt snarast
framstått såsom en dispens från gällande begränsningar.
Ett annat betraktelsesätt framkommer i ärkebiskopens yttrande och
innebär att pastor har en verklig men begränsad rätt att upplåta kyrkan
för andra samfunds religiösa förrättningar. Vid sin prövning av en begäran
om upplåtelse för exempelvis frikyrklig vigsel skulle då pastor komma in
på svårbedömda frågor, t. ex. förhållandet mellan svenska kyrkan och det
ifrågavarande samfundet, beträffande vilka han icke synes ha någon väg¬
ledning vare sig av några auktoritativa uttalanden eller i praxis.
De uttalanden om pastors befogenhet att upplåta kyrkorum för guds¬
tjänst och annan därmed jämställd förrättning än jordfästning — som i
lagstiftningssammanhang gjorts av departementschefer, riksdagen och kyr¬
komötet — har icke lags karaktär och lämnar för övrigt föga vägledning för
bedömande av frågan om i vilken mån en upplåtelse kan anses strida mot
svenska kyrkans ordning. Någon fast praxis har icke heller utbildats i före¬
varande hänseende. Det är därför förklarligt att det råder ovisshet om i
vilken utsträckning det kan anses tillåtet att upplåta kyrkorummet för
ändamål som nu sagts.
Vad särskilt angår den i detta ärende uppkomna frågan om kyrkas upp¬
låtande för vigsel i frikyrklig ordning är att märka att en upplåtelse för
237
vigsel i annan ordning än den svenska kyrkans tidigare endast ytterst sällan
kunde komma i fråga. Efter införandet av vigselrätt för frikyrkosamfundens
pastorer är läget ett annat. Det torde därför kunna antagas, att frågan
framdeles kommer att ofta aktualiseras.
Det synes naturligt att utvecklingen av praxis med avseende å kyrkas
upplåtande för frikyrklig vigsel påverkas av det förhållandet att kyrko¬
rummet numera enligt jordfästningslagen må upplåtas för jordfästning i
frikyrklig ordning, om särskilda skäl är därtill. Det finnes även anledning
att erinra om departementschefens uttalande i 1963 års förenämnda pro¬
position, att hithörande frågor självfallet bör prövas i en generös ekumenisk
anda. Numera finns det även anledning hänvisa till kyrkoberedskapsutred-
ningens uttalande i betänkandet Kyrklig beredskap (SOU 1965: 59 s. 124)
om att det icke strider mot svenska kyrkans ordning att under krig öppna
kyrkans gudstjänstlokaler för andra kristna trossamfunds gudstjänster, var¬
vid givetvis från ömse håll viss eftergift och tolerans kan behöva visas.
Vid bedömningen av Wallers åtgärd att upplåta församlingskyrkan för
vigsel i frälsningsarmens ordning måste vidare hänsyn tagas till det ritual
som använts vid vigselakten. Jag har tagit del av de två vigselritual som
brukas inom frälsningsarmén. Såvitt jag kan finna innehåller dessa ritual
icke något som strider mot grundläggande moment i den svenska kyrkans
lära.
Vilken mening man än må ha beträffande frågan om kyrka må upplåtas
för vigsel i frikyrklig ordning är det dock — i betraktande av vad här an¬
förts — uppenbart att den av Waller medgivna upplåtelsen av kyrkan icke
är av beskaffenhet att kunna läggas honom till last såsom tjänstefel. Jag
måste emellertid konstatera att rättsläget är sådant att det icke heller
kunnat läggas honom till last såsom fel om han vägrat upplåta kyrkan.
Ett sådant rättsläge är synnerligen otillfredsställande. Vad som före¬
kommit i detta ärende visar att stor ovisshet råder om innebörden i och
omfattningen av pastors rätt att upplåta kyrka för frikyrklig vigsel. Det är
alldeles tydligt att klarhet härutinnan måste vinnas. Icke minst för all¬
mänheten är det av stor vikt att tillämpningen på skilda håll sker efter
likartade grunder samt att — som en följd därav -— resultatet av en begäran
om upplåtelse av kyrka för frikyrklig vigsel, med stöd av rådande praxis
eller annan vägledning, i allmänhet kan förutses. Jag har därför övervägt
att genom framställning till Kungl. Maj:t eller riksdagen väcka förslag om
utredning i frågan. Då nu emellertid biskopsmötet, som redan till behand¬
ling upptagit vissa närbesläktade frågor, avser att söka åstadkomma
erforderliga riktlinjer, anser jag att i avbidan på resultatet härav saken icke
gagnas av en utredning i annan ordning genom det allmännas försorg. Jag
har dock för avsikt att med uppmärksamhet följa frågan som enligt min
mening måste lösas snarast möjligt.
Ärendet var härmed av mig avslutat.
238
9. Fråga om kommun ägde att av person, som icke hade annan in¬
komst eller tillgång än folkpensionen, tillgodoräkna sig högre er¬
sättning för vård å ålderdomshem än som motsvarade folkpen¬
sionen minus avdrag för fickpengar. Hemställan till socialstyrelsen
om utfärdande av råd och anvisningar om formerna för träffande
av avtal med vårdtagare om avgift för vård på ålderdomshem, om
skyldighet för socialhjälpsberättigad att bidraga till vårdavgiften,
om rätten att uppbära vårdtagares folkpension och om innebörden
av åliggandet att utge fickpengar
Fru A. P. intogs år 1957 för vård på Färgelanda ålderdomshem. Ilon
vistades sedan där i olika perioder 1957—1901, hela 1962 samt från och med
den 1 januari till den 20 januari 1963, då hon för vård intogs på liestads
sjukhus. Hon avled på sjukhuset den 3 december 1963. Kostnaderna för
hennes vård på sjukhuset betalades av vederbörande försäkringskassa. Från
och med april 1959 till och med december 1963 utbetalades hennes folk¬
pension till Färgelanda kommun. Under år 1963 uppbar kommunen sålunda
enligt uppgift av riksförsäkringsverket 3 713 kronor. Av detta belopp ut¬
betalade kommunen under år 1963 tillhopa 2 456 kronor 75 öre till fru P.
och hennes anhöriga men innehöll återstoden i avräkning på vad kommunen
ansåg sig ha att fordra för fru P:s vård å ålderdomshemmet.
I en den 10 mars 1964 till länsstyrelsen i Älvsborgs län inkommen skrift
hemställde G. T. i egenskap av måg till fru P., att länsstyrelsen ville ålägga
Färgelanda kommun att nedsätta vårdavgifterna för fru P. och tillställa
hennes dödsbo det belopp som härigenom skulle tillkomma dödsboet. Som
skäl för denna hemställan anförde G. T. att fru P. icke haft några som
helst tillgångar utöver folkpensionen, att något avtal om högre avgift för
vården än vad som svarade mot folkpensionen med avdrag för fickpengar
ej träffats samt att ett sådant avtal för övrigt skulle ha varit orimligt. I
en senare till länsstyrelsen ingiven skrift ifrågasatte G. T. vidare om kom¬
munen ägt rätt att av fru P:s fickpengar uttaga ersättning för kostnader
avseende läkarvård, medicin och transport till Restads sjukhus. — Social¬
nämnden i Färgelanda kommun, som bereddes tillfälle yttra sig i ärendet,
förklarade dels att nämnden i god tid före fru P:s intagande på ålderdoms¬
hemmet den 1 januari 1962 upplyst henne om att avgiften för vård på
hemmet uppgick till 10 kronor per dag, dels att nämnden ansett sig be¬
rättigad att gottgöra sig för denna avgift och övriga kostnader för fru P:s
vård ur hennes folkpension för år 1963. Av handlingarna i ärendet framgick
vidare, att nämnden debiterat fru P. kostnader för läkarvård, medicin och
transport till Restads sjukhus.
Efter hörande av statens social vårdskonsulent i 8:e distriktet samt riks¬
försäkringsverket förklarade länsstyrelsen i skrivelse till G. T. den 12 ja¬
nuari 1965, att ärendet — enär frågan om storleken av det belopp, som
239
dödsboet efter fru P. hade att fordra av Färgelanda kommun, icke var av
beskaffenhet att böra prövas av länsstyrelsen — icke syntes erfordra något
länsstyrelsens vidare yttrande.
I en den 26 februari 1965 hit inkommen skrift jämte därtill fogad bilaga
anförde G. T. klagomål mot socialnämndens handläggning av ärendet, där¬
vid han i huvudsak anförde följande. Kommunens ersättningskrav för vår¬
den på ålderdomshemmet var orimligt och dess beslut att uttaga högre
ersättning för vården på hemmet än vad som svarade mot folkpensionen
med avdrag för fickpengar saknade stöd i gällande sociallagstiftning. Ej
heller hade det varit riktigt av kommunen att uttaga kostnader för läkar¬
vård, medicin och sjuktransport av fru P:s fickpengar. Socialnämnden hade
vidare under år 1963 felaktigt uppburit fru P:s folkpension, eftersom hon
under året icke vistats på ålderdomshemmet någon hel månad. Nämn¬
den hade därjämte visat försumlighet genom att ej förrän efter framställ¬
ning av G. T. utbetala fickpengar till fru P. under hennes sjukhusvistelse.
Slutligen hade nämnden förfarit felaktigt genom att utan dödsboets med¬
givande tillgodogöra sig för sina ersättningskrav genom att innehålla en
del av de folkpensionsmedel nämnden uppburit under år 1963. G. T. anhöll
därför att JO måtte med beaktande av dödsboets rätt upptaga hela frågan
till prövning.
I senare ingiven skrift yrkade G. T., att Färgelanda kommun måtte för¬
pliktas att till fru P:s dödsbo utgiva ett belopp om 1 156 kronor 15 öre —
utgörande mellanskillnaden mellan, å ena sidan, henne tillkommande pen¬
sion för år 1963 samt, å andra sidan, vad som under året utgivits till fru P.
och hennes anhöriga jämte viss avgift för vården å ålderdomshemmet under
tiden den 1—den 20 januari 1963 — ävensom 6 procent ränta å beloppet
från och med den 1 januari 1963.
Med anledning av klagomålen inhämtade jag upplysningar från social¬
nämnden i Färgelanda kommun och utlåtande från socialstyrelsen. Tillfälle
bereddes därefter G. T. att inkomma med påminnelser.
Avgiften på ålderdomshemmet samt kostnaderna för läkarvård,
medicin och transport till sjukhus
I denna del av ärendet uppgav socialnämnden i sitt yttrande, att kom¬
munen från och med den 1 januari 1962 upprättade avtal med varje vård-
tagare på ålderdomshemmet om en vårdavgift av 10 kronor per dag ex¬
klusive läkarersättningar, medicinkostnader och resor.
G. T. bestred att något sådant avtal träffats mellan kommunen och fru
P. samt framhöll, att ett sådant avtal, om det förelegat, skulle ha varit
obilligt, enär hon icke haft några som helst inkomster eller tillgångar utöver
sin folkpension.
240
Socialstyrelsen anförde i utlåtande den 6 maj 1966 följande.
Enligt 1918 års fattigvårdslag var kommun skyldig att ha anstalt (ålder¬
domshem, försörj ningshem, vårdhem) för mottagande av under stödstag are
i behov av vård. Ålderdomshemmens karaktär ändrades genom socialhjälps-
lagens tillkomst så tillvida, att hemmen skulle anordnas för åldringar och
andra personer, vilka är i behov av vård och tillsyn som icke eljest tillgodo¬
ses. En vistelse på ålderdomshem innebär alltså i och för sig inte, att veder¬
börande erhåller socialhjälp. Av förarbetena till socialhjälpslagen framgår
tvärtom klart, att de kommunala ålderdomshemmen är att anse som in-
aekorderingshem. Sålunda säger departementschefen i prop 177/1955: »I
den mån personer på grund av bristande försörjningsförmåga av andra skäl
måste söka sig till kommunala anstalter bör frågan om vårdkostnaden enligt
min mening betraktas som en sak, och tillgodoseendet av vårdbehovet som
en annan.» (Wahlberg m fl årg 1963 sid 64, jfr uttalande på sid 12.)
Socialhjälp utgår således ej automatiskt genom att någon får sitt vård¬
behov tillgodosett genom att intagas på ålderdomshem, utan blir aktuell
först när en vårdtagare ej kan betala vårdkostnaderna (vårdavgiften), t ex
om han saknar folkpension, eller om pensionen ej täcker hela kostnaden
(avgiften), eller han saknar tillräckliga andra inkomster eller tillgångar,
eller endast har bundna tillgångar. Situationen är i dessa fall densamma
som om vederbörande måst intagas för vård på annat vårdhem, där avgif¬
ten ej erlägges enligt särskilda regler såsom t ex enligt bestämmelserna om
sjukförsäkring.
Varken i socialhjälpslagen eller i annan lagstiftning finns bestämmelser
om storleken av den vårdavgift, som kommun må uttaga av vårdtagaren.
I prop 38/1957 uttalade departementschefen angående avgifter bl a:
»Enligt min mening bör ingen ålderspensionär nu anses som ett s k för-
sörjningsfall vid intagning på ålderdomshem. Därav anser jag det följa —
och i samma riktning pekar önskemålet om eu enhetlig avgift — att avgif¬
ten på ett ålderdomshem inte skall vara högre än att eu pensionär med full
folkpension alltid kan betala den med sin pension.»
Departementschefen ansåg dock ej, att denna princip skulle lagfästas, vil¬
ket ej heller skedde (prop 38/57 sid 67). Kommunerna har alltså frihet att
träffa överenskommelse med vårdtagarna om högre avgifter än vad dessa
kan betala med sin pension. Även om en kommun nöjer sig med pensionen
minus lagstadgade fickpengar, måste man anse att en form av avgiftssys¬
tem tillämpas, eftersom ålderdomshem är att betrakta som inackorderings-
hem. Problemet är hur den del av självkostnaden, som ej täckes av vård¬
tagaren själv genom avgifter, bör betraktas. ■— — •—•
Aled hänsyn till bestämmelserna i 12 och 14 §§ shjl får ingen uteslutas
från vård på ålderdomshem av den anledningen, att han saknar medel till
erläggande av fastställd avgift. Detta torde ej heller förekomma. Det torde
däremot vara vanligt, att socialnämnderna ej fattar formliga beslut om att
socialhjälp skall utgå till avgiften eller till den del av avgiften, som ej er-
lagts. Anteckning om kostnad och inbetald avgift sker vanligen i social¬
register utan angivande av hur eventuell mellanskillnad skall täckas. När
vårdtagaren saknar tillräckliga medel att betala hela kostnaden, torde so¬
cialnämnderna vanligen låta sig nöja med eventuell inbetald pension, när
sådan finns och därutöver ej vidtaga några åtgärder.
Detta förfaringssätt vållar i allmänhet inga problem. Problemen uppstår
först när krav framställes, vanligen med anledning av att dylik vårdtagares
241
dödsbo utvisar viss behållning. Vårdtagaren kan genom gåvor, hopsparade
fickpengar eller på annat sätt ha förvärvat mindre belopp eller också efter¬
lämna fastighet eller annat bundet kapital.
Såsom framgår av det förut sagda, kan krav mot vårdtagare få dels civil¬
rättslig karaktär — då civilrättsligt avtal eller annan bindande överenskom¬
melse mellan socialnämnden och vårdtagaren kan läggas till grund för kra¬
vet — dels få offentligrättslig karaktär — när socialhjälp utgått för täc¬
kande av avtalad avgift eller del därav. De fordringar, som måste ställas på
överenskommelse mellan socialnämnd och vårdtagare, för att den skall kun¬
na läggas till grund för civilrättsligt krav, framgår av socialstyrelsens Råd
och anvisningar nr 138 samt eu däri redovisad dom av högsta domstolen den
30 november 1960 (H 1900:586). Bevisbördan för att civilrättsligt giltigt
avtal ingåtts åvilar i dessa fall kommunen.
Socialhjälpslagens bestämmelser om krav mot enskild återfinnes i shjl
33—36 §§. Enligt 37 § har socialnämnden möjlighet att meddela eftergift
från ersättningsskyldighet. Av betydelse för kravmöjligheterna är därvid,
om socialhjälpen utgått enligt 12 eller 13 § shjl, vilket får avgöras från fall
till fall.
Huvudförutsättningen är att socialhjälp över huvud taget utgått, vilket
— som torde framgå av ovanstående — kan vara svårt att avgöra i det en¬
skilda fallet. Kammarrätten har sålunda i två mål om avgiftsfrågor på ål¬
derdomshem ansett, att socialhjälp ej utgått med hänsyn till att formligt
beslut därom ej förelegat. X ett mål, som avgjordes den 29 juni 1962, ansåg
kammarrätten, att civilrättsligt avtal förelåg (socialvårdsmål 1962 sid 23).
I ett annat mål, som avgjordes den 3 juli 1963, var utrett att civilrättsligt
avtal om avgifter ej fanns (socialvårdsmål 1963 sid 16). I båda fallen ansåg
kammarrätten, att kraven ej kunde prövas i den för socialhjälpsmål stad¬
gade ordningen med hänsyn till att socialhjälp enligt kammarrättens me¬
ning ej utgått, eftersom uttryckligt beslut därom saknades.
Anledningen till att formligt beslut vanligen ej föreligger synes vara, att
samma nämnd administrerar ålderdomshemmet och beviljar socialhjälp och
anser, att det ej har någon betydelse, om obetalda vårdavgifter bokföres
som socialhjälp, som civilrättslig fordran på ogulden inackorderingsavgift
eller som subvention. För alla berörda parter är det av vikt, att det redan
från början klargöres på vilket sätt vårdavgiften skall erläggas. Den en¬
skilde vårdtagaren och eventuella anhöriga måste få klart för sig, om han
ådrar sig en civilrättslig skuld eller uppbär socialhjälp. I sistnämnda fall
måste också mellan parterna klargöras socialhjälpens belopp och om social¬
hjälpen utgår enligt 12 eller 13 § shjl.
Konsekvensen av att kommunerna ej anger hur avgiften är att betrakta
torde många gånger bli att kommunerna ej har möjlighet att få ut någon
ersättning. Ovissheten vållar emellertid ofta osäkerhet och irritation. Social¬
styrelsen nödgas även konstatera, att kommunerna i vissa fall får ut betal¬
ning av dödsbon, som ej inser, att de ej är betalningsskyldiga. Detta är
enligt socialstyrelsens uppfattning otillfredsställande.
I det nu aktuella fallet saknade vårdtagaren andra inkomster och till¬
gångar än folkpension. Med hänsyn härtill hade kommunen enligt social¬
styrelsens uppfattning ej bort träffa avtal med henne om högre avgift än
vad som svarade mot folkpensionen minus lagstadgade fickpengar. Av
handlingarna framgår dock ej klart, om avtal föreligger. Skulle så vara fal¬
242
let, anser socialstyrelsen att sådana förhållanden, som avses i 12 §, är för
handen, varför socialnämnden bort betala den del av avgiften, som ej täck¬
tes med folkpensionen efter avdrag för s k fickpenning. Enligt socialhjälps¬
lagens återkravsbestämmelser hade i så fall hjälpen, som utgått enligt 12 §
socialhjälpslagen, ej kunnat återkrävas enligt socialhjälpslagens bestäm¬
melser. Icke heller hade då någon civilrättslig fordran kvarstått, eftersom
densamma torde utsläckas i den mån socialhjälp utgår.
Färgelanda kommun har enligt avräkningen för fru P. debiterat kost¬
nader för läkarvård och medicin utöver vårdavgiften. Detta är enligt social¬
styrelsens uppfattning felaktigt. Det torde vara allmänt vedertaget, att
vårdavgiften avser att täcka alla kostnader för vård och tillsyn, läkarvård
och medicin inberäknat. Det enda fall, där detta ej gäller, är om vårdtagaren
anlitat egen läkare. I vart fall måste i detta fall även ifrågavarande hjälp
anses ha utgått enligt 12 § shjl.
Man kan enligt socialstyrelsens erfarenhet spåra ett stigande intresse från
kommunernas sida att ingå avtal om högre vårdavgifter på ålderdomshem
än som svarar mot folkpension minus fickpengar. Detta hänger samman
med att allt fler åldringar har inkomster utöver sin folkpension. Risken för
att sådana situationer som i det remitterade ärendet skall uppkomma
ökar därigenom och särskilt om kommunerna underlåter att klargöra för
sig själva och de enskilda vårdtagarna hur vårdavgifterna skall erläggas.
Som fallet fru P. visar är det angeläget, att oklarheten på området skingras.
Frågan om avgifter på ålderdomshem har sedan längre erbjudit en kompli¬
cerad problematik, och det pågår för närvarande utredningar i hithöran¬
de frågor, bl a inom socialpolitiska kommittén och sjukförsäkringsutred-
ningen. Man kan därför vänta, att klarläggande uttalanden angående dessa
förhållanden så småningom kan erhållas.
Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till socialstyrelsen följande.
Enligt 1 § lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp skall varje kommun
sörja för att den, som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av
hjälp, erhåller sådan enligt vad i lagen närmare sägs (socialhjälp). I 12 §
samma lag stadgas att den, som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller
eljest bristande kropps- eller själskrafter icke kan försörja sig genom arbete
eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, är berät¬
tigad, i den mån han själv saknar medel och hans behov icke tillgodoses
på annat sätt, att erhålla socialhjälp till sitt livsuppehälle och till den vård,
som finnes erforderlig. Hjälpen bör enligt 14 § nämnda lag utgå i form av
kontant understöd, såvida ej hjälpbehovets art föranleder till annat. Före¬
ligger behov av vård å ålderdomshem skall socialnämnden enligt samma
lagrum föranstalta om att sådan vård lämnas.
Den som är i behov av vård å ålderdomshem behöver emellertid inga¬
lunda vara ekonomiskt blottställd. Kommunerna har därför i princip full
frihet att träffa avtal med vårdtagarna om vilken avgift de skall erlägga för
vården. I den mån avgiften fastställes till högre belopp än folkpensionen
med avdrag för s. k. fickpengar bör nämnden träffa ett formligt avtal om
243
avgiften med vårdtagaren och eventuellt även underrätta dennes närmaste
anhöriga (se Eric Wahlberg m. fl. Socialhjälpslagen [1965] s. 66).
I förevarande ärende föreligger olika uppgifter om huruvida något sär¬
skilt avtal om vårdavgiften träffats mellan kommunen och fru P. Hur
härmed förhåller sig torde väl numera endast kunna avgöras genom dom¬
stolsprövning. Klart synes emellertid vara att socialnämnden icke upprättat
något skriftligt avtal med fru P. och ej heller underrättat hennes närmaste
anhöriga om den avgift kommunen avsåg att uttaga för vården.
Även om Färgelanda kommun brukat uttaga högre avgift för vård å ål¬
derdomshemmet än vad som svarade mot folkpensionen med avdrag för
fickpengar, måste emellertid, då det gäller fru P., beaktas att hon ej haft
annan inkomst eller tillgång än sin folkpension. Ej heller har något avtal
träffats med hennes barn eller eljest fastställts, att dessa i enlighet med
bestämmelserna i 7 kaj>. 3 § andra stycket föräldrabalken skulle bidraga till
hennes underhåll (jfr Förvaltningsrättslig tidskrift 1960 s. 97 ff.). Fru P.
befann sig därför — i all synnerhet som det i förarbetena till 12 § social¬
hjälpslagen särskilt framhållits, att fickpengar bör inbegripas i det livs¬
uppehälle och den vård, som kommunerna är skyldiga att tillhandahålla
(Eric Wahlberg a. a. s. 35) — i en sådan situation, att hon jämlikt 12 §
socialhjälpslagen ägde rätt att erhålla socialhjälp till den del av vårdavgif¬
ten, som översteg folkpensionen med avdrag för fickpengar, och till kost¬
naderna för läkarvård, medicin och sjuktransport. Sådan socialhjälp torde
enligt socialhjälpslagen icke kunna återkrävas av lijälptagaren. Den om¬
ständigheten att socialnämnden ej meddelat formligt beslut om socialhjälp
till den del av vårdavgiften, som översteg folkpensionen med avdrag för
fickpengar, och till kostnaderna för läkarvård, medicin och sjuktransport,
kan givetvis ej medföra att kommunen var berättigad att senare utkräva
beloppet av fru P. Kommunens åtgärd att av hennes pension för år 1963
uttaga den högre vårdavgiften för år 1962 ävensom ersättning för läkarvård
m. m. kan därför icke anses stå i överensstämmelse med socialhjälpslagens
bestämmelser.
Kommunens rätt att uppbära fru P:s folkpension
Socialnämnden i Färgelanda kommun anförde i fråga om uppbärandet
av fru P:s folkpension för år 1963 följande.
Under tiden fru P. vistades på Färgelanda ålderdomshem utbetalades
pensionen å särskild lista till Färgelanda kommun, vilket också skedde sedan
fru P. överförts till Restads sjukhus. Detta har sin förklaring dels av att
hon själv på grund av sitt sinnestillstånd ej kunde handha pengar och ingen
förmyndare var utsedd då hon ej var omyndigförklarad och dels av att
kommunen var av den uppfattningen att den även i fortsättningen skulle
svara för hennes vård. Vidare var det oklart om fru P. skulle kvarstanna
för varaktig vård å Restads sjukhus eller skulle återkomma till ålderdoms¬
244
hemmet. Då en överföring av utbetalningen av pensionsmedlen till annan
beräknas taga ca två månader i anspråk skulle det nya förhållandet knap¬
past ha hunnit fungera förrän fru P. återkommit till ålderdomshemmet.
Från anhöriga gjordes heller ingen framställning att mottaga folkpensionen
förrän i oktober månad 1963.
Klagandens uppgift att kommunen utkvitterat folkpensionen därför att
fru P. häftar i skuld till kommunen saknar all grund.
Fru P. var under år 1963 jämlikt 5 kap. 1 § lagen om allmän försäkring
berättigad till folkpension. Med stöd av 10 kap. 3 § samma lag har i 1 §
kungörelsen den 25 maj 1962 (SFS 393) om rätt i vissa fall för kommun
eller annan att uppbära folkpension förordnats, att kommun, därest pen-
sionsberättigad under hel månad är intagen i hem, som avses i 18 § lagen om
socialhjälp, eller åtnjuter vård eller försörjning mot avgift, som erlägges av
kommunen, äger uppbära den pensionsberättigades folkpension för måna¬
den samt därav tillgodogöra sig sina kostnader för vården eller försörjning¬
en. I ärendet är ostridigt, att fru P. den 20 januari 1963 överfördes till
Restads sjukhus, där hon vistades till sin död den 3 december 1963, samt
att kostnaderna för hennes vård å sjukhuset betalades av vederbörande för¬
säkringskassa. Kommunen har följaktligen icke ägt att uppbära fru P:s
folkpension för år 1963. Den omständigheten att pensionsmedlen likväl
utbetalats till kommunen på grund av att kommunen ej till riksförsäkrings¬
verket anmält de ändrade förhållandena med avseende å fru P:s vård har
icke varit av beskaffenhet att kunna inverka på hennes rätt i förhållande
till riksförsäkringsverket, eftersom förutsättningarna för medlens utbetalande
till annan än henne ej var uppfyllda. Det ålåg under dessa omständigheter
kommunen, sedan det oriktiga i kommunens förfarande påpekats för den¬
samma, att omgående återbetala det obehörigen uppburna beloppet till
riksförsäkringsverket eller att efter tillstånd av riksförsäkringsverket utbe¬
tala det till fm P. eller hennes rättsägare.
Med anledning av socialnämndens påstående att fru P:s sinnestillstånd
var sådant att hon ej kunde handha pengar och att hon ej hade någon för¬
myndare, då hon ej var omyndigförklarad, må därjämte framhållas följande.
Enligt 63 § socialhjälpslagen åligger det socialnämnd, som finner att
hjälptagare bör förklaras omyndig, att göra anmälan härom till överför¬
myndaren, som därefter avgör om omyndigförklaring skall begäras hos
rätten (jfr socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 180 s. 82). Socialnämnden
äger alltså ej utse sig själv till förmyndare för en icke omyndigförklarad
person.
I förevarande ärende synes emellertid något behov av omyndigförklaring
knappast ha förelegat. Om socialnämnden önskat överföra pensionsmedlen
till fru P., hade detta säkerligen på enkelt sätt kunnat ordnas genom sam¬
råd med kuratorn på sjukhuset och fru P:s anhöriga.
245
Utbetalandet av fickpengar
Beträffande utbetalande av fickpengar till fru P. under år 1963 anförde
socialnämnden följande. Under sin sista tid kunde hon ej själv använda
sig av fickpengarna. Den del av fickpengarna, som ej användes till hennes
trevnad, insattes därför på en bankbok för hennes räkning. Från Restads
sjukhus hade tidigare meddelats, att sjukhuset skulle underrätta nämnden,
när någon patient från kommunen var i behov av pengar. Sjukhuset hade
emellertid, då behov av pengar uppstått för fru P., meddelat detta till
hennes anhöriga i stället för till socialnämnden. Så snart de anhöriga tagit
kontakt med socialnämnden, hade fickpengar utbetalats.
Enligt 4 § tidigare nämnda kungörelse den 25 maj 1962 (SFS 393) om
rätt i vissa fall för kommun eller annan att uppbära folkpension skall kom¬
mun, som uppbär folkpension, tillhandahålla den pensionsberättigade fick¬
pengar. Under år 1963 skulle dessa fickpengar enligt samma författnings-
rum uppgå till minst 720 kronor för år. Därest den pensionsberättigade på
grund av sitt tillstånd ej kunde begagna sig av kontanta medel skulle kom¬
munen enligt samma stadgande använda motsvarande belopp för ökande
av den pensionsberättigades trivsel eller eljest till dennes personliga nytta.
I enlighet med nämnda stadgande ålåg det socialnämnden att tillse att
i allt fall så stor del av fru P:s pension för 1963 som svarade mot det an¬
givna fickpenningsbeloppet kommit henne till godo under sjukhusvistelsen.
Detta hade kunnat ske genom att socialnämnden tagit kontakt antingen
med sjukhuset eller med fru P:s anhöriga och förfrågat sig om på vilket sätt
medlen lämpligast borde användas.
Rätten till kvittning
Olika åsikter föreligger beträffande frågan om Färgelanda kommun,
sedan den oriktigt uppburit fru P:s pension, ägt rätt att fullgöra den fordran,
som hon eller hennes rättsägare härigenom erhållit mot kommunen, genom
kvittning med den motfordran, som kommunen ansåg sig ha på grund av
den tidigare vården av fru P. Något lagstadgande om huruvida kvittning
må ske i sådana situationer finnes ej. Däremot har frågan berörts av Knut
Rodhe i boken Obligationsrätt, där det under rubriken »Kvittning såsom
tillåten självtäkt» (s. 389) anföres bl. a. följande.
Ibland kan denna självtäkt överskrida gränserna för vad man vill tole¬
rera. Det har sålunda i doktrinen diskuterats om man icke borde förbjuda
kvittning i vissa situationer som karakteriseras därav att gäldenären olov¬
ligen tillgodofört sig borgenären tillhörig egendom eller olovligen tillfogat
denne skada och därefter vill fullgöra den sålunda uppkomna huvudfordran
246
genom kvittning med motfordran. Om kvittning här medgives, har gälde-
nären i realiteten genom den olovliga handlingen drivit in sin motfordran.
Rabenius har gjort gällande att kvittning bör vägras om den olov¬
liga handlingen vidtagits i syfte att driva in motfordran, andra nordiska
författare har velat gå ännu ett steg längre. Hur svensk rättspraxis ser på
problemet kan icke angivas.
Då emellertid — såsom tidigare anförts — fru P. under förhandenvarande
omständigheter måste anses ha varit bibehållen vid sin rätt att utfå pension
av riksförsäkringsverket och då kommunen var skyldig att återställa det
obehörigen uppburna beloppet till riksförsäkringsverket, torde frågan om
kvittningsrätt sakna betydelse i ärendet.
Dödsboets krav mot kommunen
Socialstyrelsen anförde ifråga om dödsboets krav följande.
Under ärendets handläggning vid socialstyrelsen har styrelsen tagit kon¬
takt med riksförsäkringsverket angående de av kommunen felaktigt upp¬
burna pensionsbeloppen. Riksförsäkringsverket har med anledning därav
krävt kommunen på 1 156 kronor 15 öre, vilket belopp av dödsbodelägarna
vitsordats som deras fordran.
Den 23 februari 1966 har riksförsäkringsverket meddelat, att kommunen
inbetalt beloppet till dödsboet. Dödsbodelägarna har, enligt muntlig uppgift
från riksförsäkringsverket, utöver sagda belopp även krävt kommunen på
6 procent ränta, varom riksförsäkringsverket underrättat kommunen. Kom¬
munen har emellertid lämnat detta krav utan beaktande.
G. T. har i skrift den 13 juni 1966 bekräftat, att dödsboet erhållit 1 156
kronor 15 öre. Han har samtidigt förklarat, att dödsboets räntekrav kvar¬
står samt att dödsboet numera kräver ränta på ränta. Slutligen har han även
uppgivit, att dödsboet, om ej räntekravet tillgodoses, ämnar begära civil¬
rättslig prövning därav.
Frågan om rätt till ränta i en sådan situation som den förevarande torde
ej vara lagligen reglerad och det kan följaktligen icke anses klart att ränte-
anspråken mot kommunen vinner bifall, om talan därom väckes vid dom¬
stol. Ej heller synes ränteanspråket vara utformat i överensstämmelse med
domstolarnas praxis vid utdömande av dröjsmålsränta. Med hänsyn härtill
kan det ej läggas socialnämndens ledamöter till last såsom tjänstefel att
ränteanspråket avvisats. På grund härav och då fråga om skyldighet för
kommunen att erlägga ränta endast kan prövas av domstol med bindande
verkan, finner jag ej skäl att närmare uttala mig om ränteanspråket.
Av det anförda framgår att socialnämnden i flera avseenden förfarit fel¬
aktigt. Vad som sålunda framkommit samt vad som anförts i socialstyrel¬
sens yttrande i ärendet synes visa, att socialnämnderna är i behov av väg¬
247
ledning på området. Sålunda synes viss ovisshet råda om formerna för träf¬
fande av avtal med vårdtagare om avgift för vården på ålderdomshem, om
skyldigheten, då sådan situation föreligger som avses i 12 § socialhjälps¬
lagen, att bidraga till vårdavgiften, om rätten att uppbära vårdtagares
folkpension samt om den närmare innebörden av åliggandet att utgiva
fickpengar.
Socialpolitiska kommittén har numera slutfört sitt arbete (socialdeparte¬
mentet, stencil 1966:3) utan att framlägga något förslag ifråga om ålder¬
domshemmens ställning och vårdavgifterna å desamma. I stället har kom¬
mittén förordat, att ålderdomshemmens lagliga reglering ävensom princi¬
perna för vårdavgifterna måtte bli föremål för särskild utredning (s. 18—20
i stencilen). Det kan därför förmodas, att den nuvarande ordningen kommer
att bestå ännu en tid framåt.
Under åberopande av det anförda hemställde jag att socialstyrelsen måtte
taga under övervägande att utfärda ytterligare råd och anvisningar i ämnet.
10. I samband med delgivning av beslut om omhändertagande av
barn för samhällsvård skall vårdnadshavaren och barnet, om det
fyllt 15 år, anmodas skriftligen förklara om han samtycker till att
beslutet verkställes. Med hänsyn till beslutets vittgående rättsverk¬
ningar har det ansetts önskvärt att den delgivne får en skriftlig
redogörelse för de befogenheter som tillkommer barnavårdsnämn¬
den på grund av beslutet. Framställning till socialstyrelsen om ut¬
arbetandet av sådan redogörelse
I en den 9 juni 1965 hit inkommen skrift anhöll författaren Jan Myrdal,
Mariefred, att JO ville utreda om Örebro barnavårdsnämnd förfarit i över¬
ensstämmelse med gällande lag vid omhändertagande för samhällsvård av
en pojke, M. O. L., därvid Myrdal förklarade sig vilja i tre avseenden ifrå¬
gasätta riktigheten av nämndens handlande. För det första hade det enligt
Myrdals uppfattning ej förelegat tillräckliga skäl för nämndens ordförande
att med stöd av 11 § barnavårdslagen besluta, att pojken skulle omhänder¬
tagas för samhällsvård. Det hade ej varit motiverat att omhändertaga poj¬
ken med stöd av 25 § b) barnavårdslagen. För det andra hade det icke, in¬
nan pojkens vårdnadshavare — hans moder, fru L. — samtyckte till åtgär¬
den, på ett tillfredsställande sätt klargjorts för henne vad omhändertag¬
andet innebar. För det tredje var de av nämnden angivna skälen för om¬
händertagandet oklara.
I ärendet avgav Örebro barnavårdsnämnd yttrande, varjämte Myrdal
inkom med påminnelser. Vid min prövning av klagomålen fann jag på an¬
248
förda skäl någon anmärkning icke kunna riktas mot beslutet att omhänder¬
taga pojken för samhällsvård. Med avseende å motiveringen till barnavårds¬
nämndens beslut fann jag visserligen motiveringen icke uppfylla kravet på
klart besked om de omständigheter som var utslagsgivande för nämndens
ställningstagande. Ilärutinnan lät jag dock bero vid en erinran om vikten
av att skälen för ett beslut utformas på sådant sätt att därav klart fram¬
går på vilka omständigheter beslutet grundats. Ärendet i nu berörda delar
saknar allmänt intresse. Jag begränsar därför min redogörelse att avse kla¬
gomålen i övrigt, d. v. s. frågan om pojkens moder, då hon samtyckte till
omhändertagandet av pojken, förstod vad beslutet innebar.
Av handlingarna i ärendet framgår följande.
Fru L., som är av finsk eller ingermanländsk härkomst, föddes i Lenin¬
grad 1921. Vid 1 års ålder kom hon till Finland, där hon vistades till 1956,
då hon flyttade till Sverige tillsammans med sina tre då födda barn, där¬
ibland den pojke varom i ärendet är fråga. Under år 1959 ingick hon äkten¬
skap med dåvarande finske medborgaren O. L., vilken är anställd som
svetsare. I äktenskapet med O. L. har hon två barn.
Den 7 januari 1965 delgavs och undertecknade fru L. en skrivelse av föl¬
jande lydelse.
Örebro barnavårdsnämnd har vid sammanträde den 30 december 1964
beslutat att för samhällsvård jämlikt 25 § b) och 29 § barnavårdslagen
omhänderta Er son---, född--- 1952.
Örebro den 4 januari 1965.
För Örebro barnavårdsnämnd :
Nils Magnusson
B arnavårdsdirektör.
Ett med denna skrivelse likalydande exemplar har jag denna dag emottagit,
vilket härmed erkännes. Samtidigt får jag avgiva den förklaringen, att jag
samtycker till ifrågavarande beslut.
Örebro den 7 januari 1965.
Sedan fru L. den 22 januari 1965 hos nämnden hemställt, att samhälls-
vården för pojken skulle upphöra, avslog nämnden hennes begäran härom
den 26 januari. Häröver anförde fru L. besvär hos länsstyrelsen i Örebro län,
som i utslag den 27 mars 1965 fann besvären icke kunna bli föremål för
länsstyrelsens prövning, enär pojken den 23 mars 1965 av socialstyrelsen
inskrivits som elev vid ungdomsvårdsskola.
Fru L. anförde därjämte besvär över det av socialstyrelsen meddelade be¬
slutet om pojkens intagande i ungdomsvårdsskola. I yttrande över be¬
svären redovisade barnavårdsnämnden vad vederbörande tjänsteman upp¬
givit om vad som förekommit i samband med att fru L. delgivits utredning¬
en rörande pojken och beslutet att omhändertaga honom.
Beträffande delgivningen av utredningen anfördes följande av den tjäns¬
teman, som verkställt delgivningen.
249
Så småningom blev det dock möjligt för fru L. att i lugn och ro studera
utredningen. Hon läste handlingen och gjorde vissa kommentarer. Bland an¬
nat påpekade hon, att utredaren skrivit att pojken vistats i ett namngivet
fosterhem i fyra år, vilket var felaktigt. Han hade varit i nämnda hem
som feriebarn i fyra somrar. Detta rättades senare i utredningen. Såvitt
jag kunde bedöma var fru L. lugn och i balans under tiden hon läste ut¬
redningen och förslaget till åtgärd. Däremot kom hon i affekt, då hon läste
det till utredningen fogade lärarutlåtandet, där läraren beskriver vissa in¬
träffade episoder. Hon begärde att få ett exemplar av utredningen, vilket
jag lovade. Utredningen tillställdes henne senare per post.
Efter genomläsningen skrev fru L. på utredningen en bekräftelse av, att
hon tagit del av densamma. Inte vid något tillfälle gjorde hon gällande, att
hon inte förstått vad hon läst. Under samtalets gång upplyste jag fru L.
om, att hon hade rätt att yttra sig till barnavårdsnämnden i ärendet, och
att hon hade rätt att bli muntligt hörd av nämnden, varvid hon fick upp¬
gift om tidpunkten för nämndens sammanträde. Jag meddelade henne ock¬
så, att hon vid sådant förhör hade rätt att anlita biträde och upplyste hen¬
ne om, att hon hade möjlighet att vända sig till härvarande rättshjälps-
anstalt för att få hjälp att utveckla sina synpunkter gentemot barnavårds¬
nämnden. Fru L. meddelade emellertid, att hon inte hade för avsikt att ut¬
nyttja dessa möjligheter. Hon uppgav, att hon kämpat så mycket med
myndigheter att hon nu inte orkade strida längre.
Jag är angelägen om att betona, att fru L., vid mitt besök i hennes hem,
vilket varade i ett par timmar, hela tiden var synnerligen älskvärd och till¬
mötesgående. Bortsett från affektutbrottet på grund av lärarens skrivning
var hon lugn och samlad och vi skildes åt på ett vänligt och hövligt sätt.
I fråga om beslutet att omhändertaga pojken för samhällsvård, vilket
beslut delgavs fru L. genom två tjänstemän från barnavårdsnämnden, an¬
fördes.
Vi redogjorde för vårt ärende; fru L. läste flera gånger igenom delgiv-
ningen och vi förklarade flera gånger innebörden av bestämmelserna i de
angivna paragraferna i barnavårdslagen. Fru L. var tveksam om hon skulle
skriva på. Den främsta anledningen härtill var att hon ville ha ett bestämt
besked huruvida beslutet skulle innebära någon förändring beträffande so¬
nens placering. Pojken vistades i ett fosterhem i närheten av familjens
sommarbostad. Vi kunde då förklara att någon ändring under rådande för¬
hållanden ej var aktuell.---
Fru L. är sedan 1963 svensk medborgare och vi hade således inget tvivel
om att hon inte kunde läsa och förstå svenska.
I en i Örebro-Kuriren den 27 januari 1965 intagen artikel har därjämte
barnavårdsnämndens ordförande beträffande delgivningen av omhänder¬
tagandebeslutet uppgivit följande.
När assistenterna kom till mamman, tillfrågades hon om hon samtyckte.
Hon sade då ifrån att om grabben nu skulle skickas från det ena stället till
det andra kunde hon inte gå med på ett omhändertagande. Efter en försäk¬
ran att pojken placerats i ett fosterhem där det var meningen att han skulle
stanna förklarade hon sig dock vara med om beslutet och tecknade sitt
godkännande på det papper assistenterna medfört.
250
Slutligen ha de tjänstemän, som delgivit fru L. omhändertagandebeslutet,
i en i barnavårdsnämndens yttrande till mig intagen förklaring beträffande
delgivningen anfört följande.
Fru L. läste flera gånger igenom delgivningen och vi förklarade flera
gånger innebörden av bestämmelserna i de angivna paragraferna i barna¬
vårdslagen. Vi förklarade således innebörden av 25 § bvl — det vill säga,
att pojken gjort sig skyldig till brottslig gärning och in disciplinära förhål¬
landen i skolan och att han av nämnden bedömdes vara i behov av sär¬
skilda tillrättaförande åtgärder, samt innebörden av 29 § bvl, det vill säga,
att han av barnavårdsnämnden skulle med tvång omhändertagas för sam-
hällsvård. Vi redogjorde även för fru L. att ärendet skulle underställas läns¬
styrelsens prövning därest hon ej samtyckte till beslutets verkställande.
Enligt vår uppfattning förstod fru L. innebörden av våra förklaringar.
---Tyvärr kan vi ej efter så lång tid i detalj återge samtalet, men
det är vår bestämda uppfattning att fru L. av vårt samtal förstod beslu¬
tets innebörd. Vi kan ytterligare tillägga att vi båda — med hänsyn till
vår kännedom om fru L:s inställning — blev förvånade över att hon sam¬
tyckte till barnavårdsnämndens beslut.
Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelsen till socialstyrelsen i denna
del av ärendet följande.
Enligt 24 § barnavårdslagen skall beslut om omhändertagande för sam-
hällsvård ofördröjligen skriftligen delgivas såväl den som skall omhänder¬
tagas, om han fyllt 15 år, som hans föräldrar. Om vårdnaden tillkommer
allenast den ene av föräldrarna, skall delgivningen enligt 97 § andra stycket
barnavårdslagen ske med vårdnadshavaren. Enligt socialstyrelsens råd och
anvisningar nr 133 s. 70 kan delgivningen ske antingen genom att beslutet
avkunnas av nämnden i närvaro av berörda personer eller genom skrift¬
lig delgivning. Om skriftlig delgivning användes skall, såsom framgår av
95 § andra stycket barnavårdslagen jämfört med 33 kap. 6 § rättegångs¬
balken, handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till den
som skall delgivas. Sker delgivning av ett omhändertagandebeslut skrift¬
ligen, skall följaktligen beslutet i dess helhet d.v.s. en handling, upptagande
såväl själva beslutet som skälen för detsamma, överlämnas till den som
skall delgivas beslutet.
Huruvida de tjänstemän, som delgivit fru L. omhändertagandebeslutet,
till henne överlämnat ett protokollsutdrag, som även upptagit skälen för be¬
slutet, eller allenast den handling, varå hon tecknat sitt godkännande, fram¬
går ej av handlingarna i ärendet. Däremot ha tjänstemännen förklarat,
dels att fru L. före beslutets fattande fått del av utredningen i målet, dels
att hon vid delgivningen av beslutet underrättats om skälen för detta. Jag
anser mig därför i detta hänseende kunna inskränka mig till ett påpekande,
att vid skriftlig delgivning av omhändertagandebeslut protokollsutdrag in¬
nefattande såväl skäl som beslut skall överlämnas till berörda personer.
251
Väsentligt viktigare är emellertid i detta sammanhang den av Myrdal
upptagna frågan, om fru L. då hon lämnade sitt samtycke till omhänderta¬
gandet, förstod beslutets innebörd.
Då ett barn omhändertages för samhällsvård enligt 25 § b) och 29 §
barnavårdslagen övertager barnavårdsnämnden i själva verket i allt fall
för en tid en del av de befogenheter, som vårdnadshavaren eljest har. Bar¬
navårdsnämnden skall bl. a. bestämma var barnet skall placeras och bar¬
navårdsnämnden svarar under omhändertagandet för barnets vård, fostran
och utbildning. Barnavårdsnämnden kan, om så befinnes lämpligt, förflytta
barnet från ett hem till ett annat och nämnden kan utan vårdnadshavare^
samtycke begära dess intagande på ungdomsvårdsskola. Nämnden har även
rätt att helt avskära vårdnadshavarens förbindelse med barnet och hålla
vårdnadshavaren i okunnighet om var barnet vistas.
Om ett samtycke till ett omhändertagandebeslut skall ha något värde,
måste givetvis den som lämnar samtycket vara fullt insatt i beslutets inne¬
börd. En vårdnadshavare, som lämnar sitt samtycke till omhändertagan¬
debeslutet, måste följaktligen vara medveten om att han därigenom, så
länge omhändertagandet består, berövas viss bestämmanderätt över barnet.
Det torde i hög grad vara tvivel underkastat, om föräldrar i allmänhet
äro medvetna om att ett omhändertagandebeslut jämlikt 25 § b) och 29 §
barnavårdslagen innebär så vittgående befogenheter för barnavårdsnämn¬
den som här angivits. I fråga om fru L. har särskild anledning förelegat att
ifrågasätta om hon förstått innebörden av omhändertagandebeslutet dels
med tanke på att hon endast vistats i Sverige ett fåtal år och uppenbarligen
har vissa språksvårigheter, dels i betraktande av att pojken tidigare varit om¬
händertagen för samhällsvård enligt 31 § andra stycket barnavårdslagen,
vilket omhändertagande för henne närmast innebar vissa ekonomiska för¬
delar och vilket hon, när helst hon önskade, kunde häva.
De tjänstemän, som delgivit fru L. omhändertagandebeslutet, ha för¬
klarat, att hon varit tveksam om hon skulle samtycka till beslutet men
att hon gjort det, sedan tjänstemännen förklarat, att någon ändring be¬
träffande sonens fosterhemsplacering ej var aktuell. Detta uttalande jämte
vad som i övrigt förekommit giver närmast stöd för påståendet att fru L.,
innan hon samtyckte till beslutet, ej blivit underrättad om beslutets hela
räckvidd. I allt fall framgår det av fru L:s senare uttalanden och av hennes
snara begäran om sonens hemsändande, att hon ej förstått vad hon sam¬
tyckt till.
Utredningen giver följaktligen vid handen, att barnavårdsnämnden, då
den anmodade fru L. att förklara, huruvida hon samtyckte till beslutet eller
ej, icke förfor på ett godtagbart sätt. För att så skulle ha skett borde de
tjänstemän, som verkställt delgivningen, ha lämnat en redogörelse för alla
de befogenheter, som barnavårdsnämnden har efter ett omhändertagande¬
beslut enligt 25 § b) och 29 § barnavårdslagen, och för vilka inskränkningar
252
detta i sin tur medförde i fru L:s vårdnadsrätt. Även om fru L. haft möj¬
lighet att förstå vad som framkommit vid utredningen synes dock hennes
språksvårigheter ha varit så stora, att det därjämte kan ifrågasättas om
icke anlitande av tolk varit påkallat vid redogörelsen för innebörden av be¬
greppet samhällsvård. Om tolk användes i dylika fall, torde också den del¬
givande tjänstemannen ha större möjligheter att förvissa sig om att veder¬
börande helt förstått innebörden av vad som sagts.
Enär av utredningen i ärendet emellertid framgår, att frågan om fru
L:s samtycke till omhändertagandebeslutet icke kan ha haft någon avgöran¬
de inverkan på ärendets slutliga utgång, anser jag mig kunna låta bero vid
en erinran om vikten av att det, innan samtycke inhämtas till omhänderta¬
gandebeslut, för berörda personer klargöres vilken innebörd och räckvidd
beslutet har samt att tolk användes, då innebörden av så särpräglade be¬
grepp som samhällsvård skall förklaras för personer, som ej helt behärska
svenska språket.
Även om jag således icke anser någon vidare åtgärd påkallad gentemot
Örebro barnavårdsnämnd för förfarandet i samband med inhämtandet av
vårdnadshavarens samtycke till omhändertagandebeslutet, synes mig dock
frågan om förfarandet i dylika sammanhang vara av sådan principiell be¬
tydelse, att den bör bliva föremål för ytterligare uppmärksamhet. Såsom
förut framhållits bör den som anmodas att angiva om han samtycker till
ett omhändertagandebeslut innan han fattar ståndpunkt vara helt insatt
i vad beslutet innebär och vilka följder det kan hava. Av vad som fram¬
kommit i nu förevarande ärende framgår, att bättre garantier böra skapas
för att så sker. Sådana garantier skulle vinnas om t. ex. en kortfattad och
lättöverskådlig redogörelse för barnavårdsnämnds befogenhet efter ett
omhändertagandebeslut lämnades antingen på det formulär, å vilket sam¬
tycket skall tecknas, eller i en särskild skrift, som överlämnas före sam¬
tyckets inhämtande.
Av anförda skäl anser jag mig böra hemställa att socialstyrelsen måtte
taga under övervägande lämpligheten av att utarbeta en dylik redogörelse
ävensom att meddela närmare anvisningar om förfarandet vid inhämtande
av samtycke till omhändertagandebeslut.
253
11. Underåriga som omhändertagits för samhäilsvård och som av
barnavårdsnämnd placerats i enskilt jordbrukarhem klagar över att
de använts till arbete i alltför stor utsträckning och att de fått för
litet fickpengar för sitt arbete. I anledning av i ärendet framkom¬
na brister med avseende å tillsynen över de omhändertagnas arbets¬
förhållanden och rätt till skälig ersättning för sitt arbete har fram¬
ställning gjorts till socialstyrelsen om utfärdande av råd och anvis¬
ningar till barnavårdsnämnderna i dessa hänseenden
I skrifter, som inkom hit den 26 och 29 januari 1965, anförde Per-Olof G.,
Västerås, och Lars-Erik A., Örebro, klagomål över dels att de under sina av
barnavårdsnämnden i Örebro anordnade vistelser hos lantbrukaren Bengt
J. på Gotland ålagts alltför hårt arbete och blivit misshandlade, dels att
barnavårdsnämnden i Örebro icke vidtagit någon åtgärd, oaktat Per-Olof
och Lars-Erik för nämnden framhållit att missförhållanden rått. Anmälan
skedde enligt Per-Olof för att dylika missförhållanden i fortsättningen skulle
kunna i möjligaste mån undvikas. Lars-Erik klagade därjämte på att han
tvingats arbeta, ehuru han varit sjukskriven, att han icke fått besöka tand¬
läkare, ehuru han begärt detta, samt att han icke tillåtits telefonera till
barnavårdsnämnden i Örebro, då han önskat göra det.
Sedan J. genom pressen fått kännedom om klagomålen, hemställde han
— under påstående att han och hans hustru efter bästa förmåga sökt fostra
Per-Olof och Lars-Erik — att han och hans hustru måtte rentvås från de
beskyllningar pojkarna riktat mot dem.
I anledning av klagomålen inhämtade jag yttrande från barnavårds¬
nämnden i Örebro samt länsstyrelserna i Gotlands och Örebro län. Genom
nämnda länsstyrelser hördes på min begäran barnavårdsnämnden i Dalhem
och flertalet av de personer som tagit befattning med ärendet. Per-Olof
inkom därefter med påminnelser. Jag har slutligen även tagit del av dels
ett förundersökningsprotokoll, som upprättats i anledning av att Per-
Olof och Lars-Erik hos länsåklagarmyndigheten i Gotlands län angivit
Bengt J. för misshandel och för brott mot arbetarskyddslagen, dels ett av
chefsåklagaren i Visby distrikt den 1 mars 1966 meddelat beslut, enligt
vilket ärendena rörande pojkarnas angivelser avskrivits, såvitt angick miss¬
handel, enär gärningarna — i den mån misshandel förekommit — i allt
fall voro preskriberade, och såvitt angick angivelserna i övrigt, enär brott
ej förelegat.
Under den utredning, som skett genom länsstyrelsernas försorg, uppkom
jämväl fråga om barnavårdsnämnden i Dalhem förfarit i överensstämmelse
med gällande författning, då barnavårdsnämnden i november 1963 efter
förfrågan av barnavårdsnämnden i Örebro godkände J:s hem såsom foster¬
hem för en pojke I. G. K., född den 19 januari 1948. Vidare har under ut¬
redningen ytterligare en pojke K. S. född den 25 augusti 1949, som varit
254
placerad hos J. under sommaren 1962, uppgivit, att han under vistelsen
hos J. fått stryk med en tennisracket.
Handlingarna i ärendena utvisa följande.
Per-Olof är född den 16 oktober 1945. Han blev den 27 oktober 1961
omhändertagen för samhällsvård jämlikt 25 § b) och 29 § barnavårdslagen
av barnavårdsnämnden i Örebro. Den 7 mars 1962 placerades han av barna¬
vårdsnämnden i Örebro hos J., hos vilken han vistades till den 30 augusti
1963.
Lars-Erik, är född den 15 mars 1946. Han blev den 6 juni 1963 omhänder¬
tagen för samhällsvård jämlikt 25 § b) och 29 § barnavårdslagen av barna¬
vårdsnämnden i Örebro. Redan den 30 maj 1963 hade han av barnavårds¬
nämnden i Örebro placerats hos J., hos vilken han vistades till den 2 no¬
vember 1963.
Per-Olof har i sin klagoskrift samt vid polisförhör den 24 april 1965 upp¬
givit följande om sin vistelse på Gotland: Redan andra dagen på Gotland
hade han med uppehåll för måltider fått arbeta mellan klockan 06.30 och
18.30. Då vårbruket börjat hade han huvudsakligen fått köra traktor.
Arbetsdagen hade därvid utsträckts till 22.00 eller 22.30. Arbetsdagarna
hade då omfattat en tid av 16—17 timmar. Dessa arbetstider hade sedan
hållits hela sommaren. Vid något tillfälle hade han tvingats arbeta ända
fram till klockan 02.00 eller 03.00. Enligt Per-Olofs mening måste ett sådant
sätt att utnyttja minderårig arbetskraft stå i strid mot bestämmelserna i
arbetarskyddslagen. För arbetet hade han erhållit en lön av 10 kronor per
vecka. — Vid tre tillfällen hade han blivit misshandlad av J. Sålunda hade J.
vid ett tillfälle, då Per-Olof ej svarat på J:s tilltal, givit Per-Olof dels en ör¬
fil, så att han ramlat omkull i sin säng, dels ett slag i ansiktet, så att han
blött från mun och näsa. Vid ett annat tillfälle, då Per-Olof olovandes givit
en av grisarna på gården en vitaminspruta, hade J. tilldelat honom ett
slag med knuten hand i ansiktet, varav uppkommit en blånad. Slutligen
hade Per-Olof vid ett tredje tillfälle efter en dispyt med J. fått eu örfil. —
Per-Olof hade i brev till barnavårdsnämnden i slutet av år 1962 eller bör¬
jan av år 1963 underrättat nämnden om missförhållandena hos J.
I ärendet har från barnavårdsnämnden i Örebro ingivits en fotostatkopia
av ett den 22 januari 1963 från Per-Olof till barnavårdsnämnden skrivet
brev, vilket lyder:
OBS! Jag skulle villa veta lite mer om den närmaste framtiden med arbete
och sånt.. . Som ni kanske hört har det varit lite rabalder här. Och nu skulle
jag villa veta hur länge jag skall gå här och fördröja tid. Nu vill jag veta
också när ni har tänkt att jag skall börja med ett arbete. »Jag har fått nog
av lantbruk alla år jag har varit på sådana.» Nu tycker jag att ni skall göra
slag i saken (och låtet inte gå lika länge som Örebroresan) så skall ni ha
tack för jag fick åka upp jag hade hemskt roligt. Pöresten lönen här tycker
jag är urusel 40:— i månaden. 100:— i månaden tycker jag inte vore för
255
mycket. Och föresten skall jag inte vara här, så gör det ju detsamma. Och
så har jag en fråga är man tvungen att arbeta på en söndag. »Nu vill jag
antingen härifrån eller också skaffa ett arbete och så bo här jag nu är.» Och
den 7 mars är det ett år sen jag kom hit och i sommar tänker jag inte stanna
här. Nu tycker jag att ni skatt ta i håll med det här och svara omgående!!!
Högaktningsfullt
Per-Olof G.
Lars-Erik har i sin klagoskrift samt vid polisförhör den 15 juli 1965 anfört
följande: Han hade med avbrott för måltidsraster i regel arbetat mellan
klockan 05.30—19.30. Per-Olof hade börjat vid 7-tiden och hade i regel
hållit på till 19.30. Även på söndagarna hade de fått arbeta, dock ej så
många timmar. Arbetstiden per vecka hade i regel uppgått till 70 timmar
för Lars-Erik och 60 timmar för Per-Olof. Ibland hade Lars-Erik och Per-
Olof arbetat även på kvällarna, några gånger till 22-tiden och någon eller
några gånger till 01-tiden. Vid ett par tillfällen hade han dessutom fått bör¬
ja arbeta vid 3-tiden på morgonen. Oaktat Lars-Erik en tid varit sjukskri¬
ven för en skada i benet, hade han fått arbeta i vanlig ordning. Enligt hans
mening hade J. genom att låta honom arbeta på detta sätt gjort sig skyldig
till brott mot arbetarskyddslagen. I ersättning för sitt arbete hade Lars-Erik
under den tid han varit hos J. erhållit tillhopa uppskattningsvis 150 kronor
jämte ett paket tobak i veckan. — Vid ett tillfälle under den första veckan
hos J. hade J. misshandlat Lars-Erik genom att giva honom en örfil. Detta
hade skett i anledning av att Lars-Erik vägrat att efterkomma en tillsägelse
av J. Lars-Erik hade även sett, att J. givit Per-Olof ett par örfilar i samband
med att denne givit en gris en vitaminspruta. Per-Olof hade vidare berättat
för Lars-Erik, att han blivit misshandlad vid ytterligare tillfällen. — Lars-
Erik hade skrivit ett tiotal brev till tjänstemän vid barnavårdsnämnden
i Örebro, i vilka han bl. a. omtalat att han fick arbeta för hårt och att han
blivit misshandlad. Han hade därjämte vid ett besök i Visby ringt en
tjänsteman vid nämnden och påtalat samma förhållanden.
Från barnavårdsnämnden i Örebro har ingivits fotostatkopior av sex
brev, som Lars-Erik skrivit till barnavårdsnämnden eller dess tjänsteman
från Gotland. Av breven äro fem daterade under tiden den 9 augusti _
den 24 oktober 1963 medan ett är odaterat. I samtliga brev begärde Lars-
Erik att få komma tillbaka till Örebro. I ett den 22 september dagtecknat
brev undrade Lars-Erik om han inte kunde få byta hem eller få komma till
en ungdomsvårdsskola, »för sämre kan jag inte få det». I de i oktober date¬
rade breven samt i det odaterade brevet påtalade han därjämte att han fick
arbeta över 300 timmar per månad, att han blivit slagen och missfirmad av
J. samt att han tvingats arbeta fastän han var sjukskriven.
J. har i sin klagoskrift, vid samtal med landssekreteraren i Gotlands län
den 24 maj och vid polisförhör den 25 januari 1966 uppgivit bl. a. följande:
Han var sedan 1960 ägare till en jordbruksfastighet om 71,5 hektar mark,
256
varav 28 hektar skog, 17,5 hektar åker och återstoden myr- eller ängsmark.
Dessutom arrenderade han 14,5 hektar myrmark och 3,5 hektar åker.
Under åren 1962—1964 hade han i medeltal 7 mjölkkor, 5 kvigor, 6—7
kalvar, 8 suggor, 15—20 smågrisar, cirka 15 får och ett 15-tal höns. Därtill
kom att han varje vår inköpte ett flertal ungdjur, vilka han hade som betes¬
djur över sommaren och sålde på hösten. Han och hans hustru hade själva
skött gården med viss hjälp av dagavlönade arbetare. Under åren 1962—
1964 hade han tidvis haft viss hjälp av Per-Olof och Lars-Erik samt en
pojke K. S., som vistades hos honom under två månader sommaren 1962,
och en pojke I. G. K., som varit placerad hos honom som fosterbarn under
tiden den 26 november 1963—den 8 december 1964. Samtliga dessa pojkar
hade placerats hos honom genom barnavårdsnämndens i Örebro försorg.
Nämnden hade dessutom under somrarna åren 1963—1965 placerat en
nioårig flicka hos honom som feriebarn. Han hade själv ej tagit initiativ till
att få dessa barn placerade hos sig utan de hade mottagits först sedan barna¬
vårdsnämnden i Örebro gjort flera förfrågningar om J. ej ville taga emot
dem. För vården av barnen hade makarna J. erhållit månatlig ersättning
av barnavårdsnämnden i Örebro. Denna ersättning hade uppgått till 350
kronor i månaden för Per-Olof och 400 kronor för Lars-Erik. Några överens¬
kommelser mellan J. och barnavårdsnämnden i Örebro beträffande arbets¬
förhållanden och ersättning för arbete hade ej förekommit. Från nämndens
sida hade dock framhållits, att pojkarna borde hållas sysselsatta samt att de
ej skulle ha för mycket pengar. Arbetstiderna hade, såsom alltid var fallet
på en lantgård, varit i hög grad skiftande. En normal arbetsdag under
sommarhalvåret pågick med uppehåll för morgonkaffe, frukost, förmiddags¬
kaffe, middag, eftermiddagskaffe och kvällsmåltid från klockan 06.30 till
klockan 18.30—19.30. Stundtals förekom även extra arbete på kvällarna
men detta kompenserades med ledighet under dagarna. På söndagarna
förekom intet annat arbete än skötsel av djuren. Lars-Erik hade varit sjuk¬
skriven under cirka en månad. Mot slutet av denna period hade han en gång
fått övervaka maskinmjölkningen sittande på en pall. Eu gång hade han
frivilligt hjälpt till att driva djuren. I övrigt hade han under denna period
varit befriad från arbete. Pojkarna hade fått fickpengar, varierande mellan
10 och 50 kronor per vecka. Någon gång hade de fått större belopp. Vid
betgallring hade ackordsersättning utgått enligt gängse taxa. Makarna J.
hade betraktat pojkarna som egna barn. De hade därför ansett sig ha stöd
i föräldrabalken för att handgripligen tillrättavisa dem. J. hade i enlighet
härmed vid några tillfällen tagit barnen i håret och skakat dem litet. Några
örfilar eller slag hade han dock icke utdelat. Däremot hade hans hustru vid
ett tillfälle, då pojken K. S. brutit sig in i ett skåp, tagit en flaska med
thinner och berusat sig genom sniffning, daskat pojken ett par gånger i baken
med en bordtennisracket. — Vad beträffar Lars-Eriks klagomål i övrigt var
det icke riktigt, att J. nekat honom att gå till tandläkare eller att J. miss-
257
firmat honom. J. hade över huvud taget under den tid Lars-Erik vistades
hos J:s ej hört talas om att Lars-Erik behövde gå till tandläkare. Däremot
var det möjligt, att J. nekat Lars-Erik att ringa till Örebro, vilket i så fall
berott på att tidpunkten varit olämplig ur arbetssynpunkt eller att Lars-
Erik ringt så många samtal till Örebro, att det blivit för dyrbart för J.
J. har därjämte företett dels ett den 30 juli 1964 daterat vykort, i vilket
Per-Olof, som då fullgjort militärtjänstgöring på KA 3, Fårösund, bad att
få komma och hälsa på hos J., dels ett den 22 december 1964 poststämplat
julkort, vari Lars-Erik framförde jul- och nyårshälsningar till J:s.
Barnavårdsnämnden i Örebro har genom sin dåvarande barnavårds-
direktör Nils Magnusson i yttrande den 12 februari 1965 — under förmälan
att J:s hem godkänts av barnavårdsnämnden i Dalhem och befunnits lämp¬
ligt av tjänstemän från barnavårdsnämnden i Örebro vid besök i hemmet
den 12 februari och den 22 augusti 1962 — vidare anfört.
Beträffande arbetsförhållandena på gården kan barnavårdsnämnden i
Örebro inte göra någon säker bedömning. Intrycket är emellertid att J. är en
arbetsmänniska och nämnden har bedömt det som en viss risk att han vid
sina krav på arbetsprestationer från pojkarnas sida använt sin egen kapa¬
citet som måttstock. Nämnden har svårt att bedöma, huruvida pojkarnas
arbetstider var annorlunda än man har anledning att räkna med i ett jord¬
bruk med tanke på att arbetet måste koncentreras till vissa tider på året.
Nämndens intryck är dock att pojkarna fått arbeta hårt. Detta har också
påpekats för J. vid samtal med denne.
Den påstådda misshandeln har nämnden och dess tjänstemän ej hört talas
om förrän i samband med här aktuella anmärkningar. J. har nu medgivit
att han vid ett par tillfällen »tagit pojkarna i kragen». Det ena tillfället
har han beskrivit så att han vid hemkomsten från en stadsresa upptäckt
att pojkarna Lars-Erik och Per-Olof tillgripit en burk klorex, av vilket de
tillverkat bomber. Dessa hade de bringat att krevera i en grop och för att
komma undan explosionen hade de använt en smal planka att springa upp
på. Vid upptäckten av detta, säger sig J. ha blivit så förtvivlad över vad som
skulle kunna ha hänt, om pojkarna blivit kvar i gropen, att han »ruskat
om dem ordentligt».
Beträffande K. S:s uppgifter om misshandel har J. till en del verifierat
dessa. Han uppger att han och hans hustru besökt Visby men att K. S. inte
velat följa med. Vid hemkomsten upptäckte J. att pojken brutit sig in i ett
skåp, där han tillgripit en flaska thinner, med vilket han berusat sig. Han
låg omtöcknad på sängen. Fru J. hade då »daskat till» pojken i stjärten
ett par tre gånger med en tennisracket. Man hade efteråt redogjort för hän¬
delseförloppet för S:s mamma. Denna händelse har kommit till nämndens
kännedom först i samband med denna utredning.
I ett brev, som bifogats i fotostatkopia, och som Per-Olof åberopar, har
denne påtalat att han tjänade för dåligt och fick arbeta även på söndagar.
Detta brev kom nämnden tillhanda före min tid i Örebro och ledde enligt
Gerd Hellström till att dessa frågor vid något tillfälle ventilerades med J.
Hon anser det olyckligt att detta brev ej blev besvarat direkt till pojken.
Vid det tillfället bedömde emellertid nämndens tjänstemän situationen
så att det här rörde sig om ett par speciella frågor, som inte nämnvärt
9 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag
258
inverkade på frågan om hemmets lämplighet som fosterhem, helst som
klagomål ej tidigare framförts från Per-Olofs sida. Fastmer bedömde
nämnden förhållandena mellan pojken och fosterföräldrarna och förhållan¬
dena i fosterhemmet så goda, att man vågade sig på att placera även Lars-
Erilc i hemmet under tiden Per-Olof var kvar där. I efterhand kunde kon¬
stateras att nämnden här gjorde eu felbedömning. En sådan dubbelpla¬
cering har därefter ej upprepats utom beträffande syskon; även om sådana
då och då förekommer vid andra nämnders placeringar.
Lars-Erik kom som nämnts till fosterhemmet den 30 maj 1983. Förste
socialassistent Elver Malm, som följde med pojken, fick ett gott intryck
av hemmet. De av pojken påpekade förhållandena ansåg jag motivera ett
besök i fosterhemmet från barnavårdskonsulentens sida. Detta kom på
nämndens hemställan till stånd men intet anmärkningsvärt framkom. De
brev, som Lars-Erik sist skrev från fosterhemmet, uppfattade nämndens
tjänstemän som desperata försök från denne att komma tillbaka till Örebro.
Förhållandena mellan pojken och fosterföräldrarna ansågs som ohållbara
och efter en hel del kontakter med pojken och fosterföräldrarna fick pojken
komma hem till Örebro den 2 november 1963.
De brev, som Lars-Erik skrivit, hade skapat en viss osäkerhet hos nämn¬
den om hemmets lämplighet. Innan en ny pojke placerades där togs därför
kontakt med barnavårdsnämnden i kommunen, som informerades om nämn¬
dens tveksamhet. Nytt godkännande av hemmet lämnades och I. G. K.
placerades där den 28 november 1963. Vid denna placering gjorde nämnden
den bedömningen att den pojke, som skulle placeras i hemmet, borde ha
intresse och fallenhet för lantbruksarbete, vilket var fallet med I. G. K.
Under den tid denne vistades i fosterhemmet, hördes inga klagomål vare
sig från honom eller hans föräldrar, som nämnden väl känner, utom detta
att modern vid ett samtal med nämnden framhöll att pojken fick arbeta
hårt. Detta ledde till samtal med J. den 30 juni 1964, vilket framgår av
daganteckningarna. När I. G. K. den 8 december 1964 kom hem från Got¬
land tillfrågades han av socialassistenten Rolf Björklund om hur han haft
det på Gotland. »Alla tiders» svarade han då.
Det här aktuella fallet har hos nämnden skapat en viss osäkerhet be¬
träffande fosterhemsärenden. Nämnden har visserligen inhämtat godkän¬
nande i samband med placeringen, men den obligatoriska fosterbamstill-
synen gäller endast barn under 16 år. Nämnden anser det vore ett stöd,
om denna obligatoriska tillsyn utsträcktes till 21-årsåldern. En annan
fråga är i vilken utsträckning fosterföräldrar i sin fostrargärning skall jäm¬
ställas med biologiska föräldrar. Skal! en överilning från fosterföräldrarnas
sida med handgripligheter i form av lindrigare aga kunna leda till reaktion
från samhällets sida i form av åtal för misshandel? Skulle det inte finnas fog
för någon form av fosterhemsinstruktion till stöd för fosterföräldrar och
barnavårdsnämnder, där även t. ex. sekretessfrågor berördes?
Beträffande arbetssituationen är det för nämnden något oklart, om ar¬
betarskyddslagen är tillämplig. Från lagens tillämpning är undantaget
arbete, som utförts av medlem av arbetsgivarens familj. Det är önskvärt
att relationerna mellan fosterföräldrar och fosterbarn blir lika de som råder
i en familj. En tillämpning av arbetarskyddslagen skulle i lantbruk kunna
framstå som en svårighet, samtidigt som nämnden skulle se det som ett
stöd, ifall klara besked kunde lämnas beträffande fosterbarnens arbetsskyl-
dighet.
259
I ett senare den 18 augusti 1965 avgivet yttrande har Magnusson för¬
klarat, att påståendet om att nämnden ej förrän i samband med nu före¬
varande ärende hört talas om att misshandel skulle ha förekommit var
oriktigt., enär Lars-Erik berört denna fråga i ett brev till barnavårdsnämn¬
den.
Länsstyrelsen i Gotlands lön har efter hörande av barnavårdskonsulenten
i länet, fosterbarnsinspektören i Dalhems kommun samt ledamöterna i
barnavårdsnämnden i samma kommun anfört följande.
Länsstyrelsen anser sig inledningsvis böra framhålla, att båda klagandena
fyllt 16 år, innan de placerats pa Gotland i J:s hem. De har sålunda inte
varit fosterbarn i den mening, som uttrycket tages i barnavårdslagen.
Bestämmelserna i lagens kapitel om fosterbarnsvård har därför icke varit
tillämpliga för dem under deras vistelse på Gotland. Ansvaret för de två
ynglingarnas vård i familjevårdhemmet måste därför i första hand falla på
barnavårdsnämnden i Örebro. Det har sålunda ankommit på denna nämnd
att övervaka, att ynglingarna hos makarna J. erhållit god vård och fostran.
Först under förutsättning att brister i dessa hänseenden kommer till
barnavårdsnämndens i vistelsekommunen kännedom, måste det anses an¬
komma på denna att därom underrätta den barnavårdsnämnd, som befatt¬
ningen med omhändertagen tillkommer.
o I förevarande fall synes det ligga så till, att barnavårdsnämnden i Örebro
sasom första myndighet i början av oktober 1963 direkt av Lars-Erik
underrättats om att han ansåg sig ha för lång arbetstid och att han måste
arbeta även medan han led av en benskada, som han ådragit sig. Örebro¬
nämnden, som hade befattningen med den omhändertagne, var sålunda
från början direkt underrättad om de av Lars-Erik påstådda missförhål¬
landena, Nämnden begärde med anledning av hans anmälan medverkan
av länsstyrelsens bamavårdskonsulent, vilken medverkan ock lämnades.
Fosterbarnsinspektören hos barnavårdsnämnden i Dalhems kommun har
lämnat sin medverkan till undersökningen i saken genom att meddela vad
som varit för henne känt till barnavårdskonsulenten, vilkens besök å plat¬
sen och därpå följande rapport till Örebronämnden givit till resultat, att
Lars-Erik återförts till Örebro. Då sålunda Örebronämnden varit den första
myndighet, som underrättats om de påstådda missförhållandena, och på¬
pekanden om dessa tämligen snart resulterat i, att Lars-Erik återförts till
Örebro, har länsstyrelsen inte kunnat finna, att fog för anmärkning föreligger
mot barnavårdsnämnden i Dalhems kommun eller dess fosterbarnsinspektör
i vad avser klagandenas vistelse här i länet.
Efter det Lars-Erik i början av november 1963 lämnat makarna J:s hem,
har barnavårdsnämnden i Dalhems kommun samma månad meddelat
Örebronämnden, som anmält tveksamhet om det hemmets lämplighet, att
J:s hem på visst villkor kunde godtagas såsom fosterhem åt ynglingen I. G.
K., som vid tillfället för placeringen i Dalhems kommun icke fyllt 16 år
och sålunda varit att betrakta såsom fosterbarn i barnavårdslagens mening.
Barnavårdsnämnden i Dalhems kommun har uppgivit, att inga graverande
anmärkningar vid ifrågavarande tidpunkt varit kända för nämnden, men att
man dock känt till, att pojkarna fått arbeta hårt och hållits i »Herrans
tukt och förmaning». Godkännandet föregicks icke av någon av den till¬
tänkta placeringen föranledd undersökning av hemmets lämplighet som
fosterhem.
260
Uppgiften att inga graverande anmärkningar mot J:s hem varit kända
för nämnden i november 1963 torde få tagas för god. Den polisrapport, som
enligt nämndens ordförande riktade nämndens uppmärksamhet på foster¬
hemmet, innehåller inga upplysningar om hur det var ställt för fosterbarnen
i fosterhemmet. Tydligen har nämnden ansett sig kunna lita på att de fakta,
som hade betydelse för frågan om fosterhemmets godkännande, icke under¬
gått förändring sedan 1961, då ett liknande godkännande lämnats av
nämnden.
Det kan vara av intresse att i sammanhanget ställa den hypotetiska
frågan vad som skulle ha inträffat om nämnden låtit prövningen i november
1963 föregås av en ordentlig utredning. Mot de yttre förhållandena i hemmet
torde anledning till anmärkning icke ha framkommit. Den omständigheten
att barnavårdskonsulenten föreslagit Örebronämnden att tills vidare icke
utnyttja J:s hem såsom fosterhem, vilket förslag grundats på att yngling¬
arna uppgivits ha fått arbeta »väl hårt», borde emellertid ha föranlett
vederbörande att vid samtal med J. efterhöra de i hemmet vistande yng¬
lingarnas arbetsbetingelser. En sådan åtgärd hade varit särskilt påkallad,
då fråga nu var om mottagande i hemmet av en yngling, som i motsats till
Per-Olof och Lars-Erik ännu ej fyllt 16 år. Vilka uppgifter som därvid skulle
ha framkommit är omöjligt att veta. Men om I. G. K:s uppgifter om ar¬
betstiden enligt det till Örebronämndens remissyttrande fogade förhörs¬
protokollet därvid verifierats, borde enligt länsstyrelsens mening godkän¬
nande i varje fall ha gjorts beroende av att J. gått med på kortare arbetstid
för I. G. IC.
Utredning enligt 7 § kungörelsen om fosterbarnsvård synes vara obliga¬
torisk varje gång ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn inkommer.
Det oaktat bör nämnden kunna lämna godkännande utan sådan utredning,
om nämnden har aktuell och fullständig kännedom om de i andra stycket
av nämnda paragraf angivna förhållandena och utredningen fördenskull är
helt obehövlig. Vad förevarande fall beträffar kan enligt länsstyrelsens
mening situationen icke anses ha varit av antydd art, varför barnavårds¬
nämndens sätt att handlägga ifrågavarande ärende synes anmärkningsvärt.
I. G. K. uppnådde 16 års ålder mindre än två månader efter det han kom
till J:s hem. Även om fosterbarnsinspektören icke vidtagit någon åtgärd för
att göra sig förtrogen med hans förhållanden i fosterhemmet, synes denna
underlåtenhet — med hänsyn till den korta tid det var fråga om och då hon
på grund av den kännedom grannskapet till J. gav henne icke behövde räkna
med en tillämpning av 46 § tredje stycket barnavårdslagen — ej böra
läggas henne till last.
Vad slutligen angår länets barnavårdskonsulent har hon enligt länssty¬
relsens mening fullgjort vad på henne kunnat ankomma.
Länsstyrelsen i Örebro län har efter hörande av barnavårdskonsulenten
i Örebro län och barnavårdsnämnden i Örebro i yttrande den 2 november
1965 anfört följande.
Vad först beträffar frågan huruvida barnavårdsnämnden i Örebro eller
någon tjänsteman där kan läggas till last att några åtgärder ej vidtagits
i anledning av Per-Olofs brev den 22 januari 1963, vill länsstyrelsen anföra
följande. Den 12 februari 1962 besökte fosterbarnsinspektören i Örebro Gerd
Hellström makarna J:s hem. Hennes intryck av hemmet var gott. Härefter
placerades Per-Olof där den 7 mars 1962. Assistenten Ingvar Andersson
261
besökte den 22 augusti 1962 fosterhemmet »för att tala med Per-Olof och
fosterföräldrarna». Även hans intryck av hemmet var gott. I november 1962
fick Per-Olof permission och besökte då Örebro där han stannade några
dagar. Därunder hade assistenten Andersson ett par sammanträffanden
med Per-Olof. Denne förklarade att han trivdes bra i fosterhemmet. Barna¬
vårdsnämndens tjänstemän få genom dessa åtgärder anses ha på ett till¬
fredsställande sätt förberett placeringen av Per-Olof i makarna J:s hem
och likaledes på ett tillfredsställande sätt ha utövat övervakning av att
Per-Olof bereddes god vård i detta hem. Åtminstone fram till november
1962, det vill säga åtta månader efter det Per-Olof placerats i hemmet, hade
han icke framfört några klagomål beträffande förhållandena där. Det synes
väl vara osannolikt att Per-Olof, som enligt uppgift haft förtroende för
assistenten Andersson, åtminstone vid sina sammanträffanden med denne
i Örebro skulle ha underlåtit att framföra klagomål beträffande förhållan¬
dena i fosterhemmet om anledning därtill förelegat. Att så skulle ha skett
har ej heller, så vitt framgår av handlingarna, gjorts gällande av Per-Olof.
Mot bakgrund härav och med hänsyn till att tjänstemännen vid barna¬
vårdsnämnden synas ha ägt god kännedom om Per-Olofs personliga för¬
hållanden, kan det vara förklarligt, att man funnit det osannolikt att för¬
hållandena i hemmet endast två månader efter det han förklarat att han
trivdes bra där skulle ha kunnat undergå sådan förändring att en ompla¬
cering av honom eller särskild utredning var påkallad i anledning av vad
Per-Olof anfört i sitt brev. Däremot anser länsstyrelsen att vederbörande
tjänsteman borde ha. besvarat skrivelsen och lämnat svar på de framställda
frågorna samt därjämte anmodat Per-Olof att närmare angiva skälen varför
han ville lämna hemmet.
Vad härefter beträffar Lars-Eriks placering i makarna J:s hem vill läns¬
styrelsen som sin mening framföra att det var mindre lämpligt att placera
Lars-Erik samtidigt med Per-Olof i synnerhet som pojkarna — såsom bar-
navårdskonsulenten Hammar i sitt yttrande framhållit — voro opålitliga
och hade olika bakgrund, kynne och egenheter.
Såsom huvudprincip torde väl även gälla att mer än ett barn endast i
undantagsfall — exempelvis om det gäller syskon — bör placeras i samma
fosterhem.
Mot de åtgärder som vidtagits i anledning av Lars-Eriks skrivelse finns
enligt länsstyrelsens mening icke något att erinra.
Vidkommande slutligen frågan om lämpligheten av att I. G. Iv. placerats
i makarna J:s hem vill länsstyrelsen framhålla följande. Det torde nu icke
vara möjligt att med säkerhet avgöra om Per-Olof direkt till tjänsteman
vid barnavårdsnämnden i Örebro framfört klagomål över att han skulle ha
fått arbeta för hårt i fosterhemmet. Enligt vad barnavårdskonsulenten
Kerstin Carlsson anfört skulle Per-Olof visserligen den 28 augusti 1968
i hennes och assistenten lime Schmuuls närvaro ha beklagat sig över att
han fått arbeta för hårt och föreslagit utredning i detta avseende. Assisten¬
ten Schmuul har emellertid bestritt att detta yttrande fällts i hennes när¬
varo. Enligt vad barnavårdskonsulenten Carlsson uppgivit hade hon den
8 oktober 1963 på begäran av barnavårdsdirektören Nils Magnusson gjort
hembesök hos fosterföräldrarna för utredning i anledning av de klagomål
som Lars-Erik i sina brev framfört till barnavårdsnämnden i Örebro. Hon
hade därjämte låtit fosterbarnsinspektören vid barnavårdsnämnden i Dal¬
hems kommun verkställa visst utredningsarbete. Vid telefonsamtal den 8
262
oktober 1963 med »sannolikt assistenten Andersson» hade barn a vårdskon¬
sulenten enligt egen uppgift framhållit, att hon ansåg att Lars-Erik borde
omplaceras och att hemmet tillsvidare icke borde utnyttjas som fosterhem.
Som skäl för vad hon sålunda anfört hade hon uppgivit att fosterbarns-
inspektören efter de förfrågningar som hon gjort yttrat: »folk anser nog att
pojkarna får arbeta för hårt». Enligt vad assistenten Andersson uppgivit
skulle barnavårdskonsulenten endast ha meddelat honom att det ej före¬
låg några större problem vid fosterhemmet men att en del grannar hyste
betänkligheter mot att pojkarna fingo arbeta för hårt. Däremot bestrider
han att barnavårdskonsulenten skulle ha yttrat att makarna J:s hem icke
vidare borde utnyttjas såsom fosterhem. Då samrådet mellan barnavårds¬
konsulenten och assistenten Andersson endast skett muntligen och icke
skriftligen torde det nu vara omöjligt att avgöra vad barnavårdskonsulen¬
ten yttrat till assistenten Andersson vid ifrågavarande tillfälle. Om det
förhållit sig så, att barnavårdskonsulenten såsom hon uppgivit förklarat
hemmet olämpligt som fosterhem, har det givetvis varit felaktigt av veder¬
börande tjänsteman att placera I. G. K. där utan att göra ytterligare ut¬
redningar rörande de uppgivna missförhållandena. Länsstyrelsen anser
emellertid att vid det förhållandet att J:s grannar uttalat betänkligheter
mot att pojkarna fingo arbeta för hårt försiktigheten bort bjuda vederbö¬
rande tjänsteman att icke placera I. G. K. i fosterhemmet utan föregående
ytterligare utredning i ärendet.
Emellertid får det anses förklarligt att tjänstemännen vid barnavårds¬
nämnden i Örebro på de skäl, som av dem angivits i deras yttrande i detta
ärende, ändock funnit lämpligt att placera I. G. K. i fosterhemmet. Läns¬
styrelsen vill härvid särskilt framhålla den vikt som barnavårdsnämnden
i Örebro ägt tillmäta den omständigheten att barnavårdsnämnden i Dalhems
kommun godkänt hemmet som fosterhem. Ytterligare bör beaktas de över¬
läggningar med I. G. K:s föräldrar som enligt uppgift föregått dennes pla¬
cering i fosterhemmet och vad som därvid förekommit. Av betydelse är även
att I. G. K. var intresserad av jordbruksarbete och att dennes placering i ett
jordbrukarhem varit lämplig såsom ett led i hans utbildning.
Under hänvisning till vad som enligt ovanstående och i övrigt förekommit
i ärendet väll länsstyrelsen här slutligen anföra, att såvitt länsstyrelsen
kunnat finna anledning icke synes föreligga till någon åtgärd mot barna¬
vårdsnämnden i Örebro stad eller någon dess tjänsteman.
Barnavårdsnämnden i Dalhems kommun har anfört bl. a. följande.
Beträffande Per-Olofs och Lars-Eriks klagomål, så är det väl ganska na¬
turligt att dessa ynglingar, vilka äro uppväxta i stadsmiljö och aldrig tidi¬
gare varit i kontakt med de arbetsförhållanden som råder i ett lantbruk,
skulle finna arbetet hårt och arbetstiderna obekväma. Att i ett modernt
lantbruk, trots mekanisering, och rationalisering, vid arbetstopparna under
vår och höst allmänt förekommer att traktorerna arbetar ute på fälten både
bittida och sent är ingenting ovanligt eller anmärkningsvärt. Ynglingarna i
denna ålder brukar ju oftast vara intresserade av maskiner och motorer och
finna nöje i att sitta på en traktor och köra varför vi anser att någon över¬
ansträngning ej gärna kunnat förekomma. Huruvida någon ersättning för
övertid utgått i detta fall kan vi ej yttra oss om. Händelserna ligger ju 1%
år tillbaka i tiden och vi hade ju då ingen anledning forska i saken. Som
263
framgår av bifogade särsk. yttrande av suppl. i barnavårdsnämnden Oskar
Svensson bär ynglingarna under varma sommardagar fått ledigt för
bad och då istället ibland fått arbeta några timmar på kvällen då det varit
svalare. Skulle ynglingarna ha haft ett sådant »inferno» som de låter
påskina så hade de helt säkert rymt från fosterhemmet. Det är enligt vår
mening förvånande att J. och hans hustru vågat ha dessa ynglingar i sitt
hem och att de kunnat få dem att utföra ett någorlunda hyggligt arbete.
Deras goda vilja att återföra pojkarna till ett ordnat levnadssätt och hos
dem inpränta någon smula hut och hyfsning torde ej behöva ifrågasättas.
Att förmågan därtill emellertid ej varit tillräcklig borde dock icke läggas
dem till last. Nämnden anser dem beundransvärda och ingen av nämndens
ledamöter skulle varken kunna eller vilja påtaga sig ett dyl. ansvar.
Om det har varit ekonomiska eller ideella intressen som varit motivet torde
val vara mycket svårt att avgöra. Att det inneburit ekonomiska fördelar
för J. är uppenbart och det kan ju vara pojkarnas (och även andra perso¬
ners^ insikt om detta som kan ha varit, jämsides med den enl. deras upp¬
fattning hårda behandlingen, den främsta drivfjädern till föreliggande
anmälan. Men att J. har varit och är beroende av denna arbetskraft för att
kunna nöjaktigt sköta sitt jordbruk är nämnden helt överens om. Att J:s
tålamod eventuellt vid något tillfälle skulle ha brustit är ju förklarligt men
dock ej förlåtligt. Efter vad som framkommit i detta ärende hittilldags
kan vi inte anse att vi skulle kunna ha handlat annorlunda.
Länsstyrelsen i Gotl. län har i sitt yttrande till JO funnit barnavårds¬
nämndens handläggning anmärkningsvärd vid I. G. K:s placering i foster¬
hemmet och ansett att utredning enl. 7 § kung. om fosterbarnsvård skulle
ha verkställts. Orsaken till att sådan utredning ej verkställdes är följande:
Vi anser i motsats till länsstyrelsen att sådana förhållanden i fosterhemmet
ej för barnavårdsnämnden vid det tillfället var kända att en förnyad utred¬
ning var påkallad. B. v. n. hade då ej fått någon anmälan om missförhållan¬
den i hemmet från något håll. Fosterhemmet var ju genom utredning den
18/12-61 godkänt och fosterbarnsinpektörens rapporter goda. Det fanns
således ingen anledning att antaga att en ny utredning skulle vara behövlig.
Hade en sådan ändå verkställts så hade hemmet även då blivit godkänt.
Inspektör Gerd Hellström, Örebro, begärde pr telefon den 19/11-63
förhand slöfte om placering av I. G. K. Ordf. ställde sig då litet tveksam,
icke på grund av arbetsförhållandena, utan därför att dessa avancerade yng¬
lingar ofta bli ett dåligt föredöme för traktens egen ungdom och på så sätt
förorsaka tråkigheter. Insp. Hellström blev vid detta samtal upplyst om
att vi hade på känn att ynglingarna höllos i »Herrans tukt och förmaning»
och att det kunde tänkas att de fingo arbeta väl hårt. Hennes svar blev då
att de skulle arbeta hårt och hållas kort. Detta är ju även vår åsikt under
förutsättning att allt sker inom rimliga gränser och att arbetskraften ej
otillbörligt utnyttjas. Därför ansåg vi att någon kontakt med fosterhemmet
ej var behövlig, framförallt beroende på inställningen hos b.v.n. i Örebro.
Ordföranden i barnavårdsnämnden i Dalhems kommun lantbrukaren
Evald Stenhammar har vid ett sammanträde den 2 april 1965 inför lands¬
sekreteraren i Gotlands län upplyst följande.
Vid sitt personliga besök 1965 hade Stenhammar funnit, att hemmet nu
måste anses vara mindre lämpligt som fosterhem. Om han nu. prövat frågan,
skulle han icke ha godkänt hemmet. Det vore nämligen numera uppenbart
264
att J. lagt upp driften på gården med tanke på att han skulle få billig
arbetskraft genom barnavårdsnämndens förmedling.
Enligt en av landssekreteraren upprättad, i ärendet ingiven promemoria
har Stenhammar den 2 juni 1965 vidare uppgivit bl. a. följande.
Stenhammar hade varit på besök i familjen J:s hem i vintras och senast
vid ett tillfälle i maj månad 1965. Han hade därvid även tittat in i ladu¬
gården och förstått, att makarna J. omöjligt kunde klara av ett jordbruk
med så många djur utan hjälp. Att skaffa hjälp på öppna marknaden vore
nästan omöjligt och skulle det lyckas, bleve det alldeles för dyrt. Stenham¬
mar hade den uppfattningen, att makarna J. försökte erhålla billig arbets¬
kraft genom barnavårdsnämndens förmedling. Så snart en yngling, som varit
placerad i hemmet, reste därifrån, hade J. nämligen kommit med begäran att
få ta emot en ny. Enligt Stenhammars uppfattning förelåg med hänsyn till
arbetets omfattning och avsaknaden av lejd arbetskraft uppenbar risk för
att pojkarna fick arbeta för mycket. Efter I. G. K:s avresa hade varit tal
om att placera en yngling i J:s hem och Stenhammar hade då tagit kontakt
med fosterbarnsinspektören, som uppgivit, att hon icke gärna kunde god¬
känna hemmet längre på grund av att arbetsförhållandena vore besvärliga
och att ungdomarna finge arbeta för mycket. Stenhammar uppgav att den
allmänna uppfattningen bland befolkningen i Hörsne redan före publiciteten
varit att ungdomarna finge arbeta för mycket. Nämnden hade tänkt säga
nej när det var tal om I. G. K:s placering, men hade emellertid då icke haft
något fast att ta på. Risk hade därför förelegat att nämnden fått bakslag om
J. överklagat ett nämndens avslag å ansökan att få mottaga fosterbarn.
Stenhammar hade »dåligt samvete» för att han icke uppdragit åt foster¬
barnsinspektören att göra en utredning rörande hemmets lämplighet innan
T. G. K. placerades där.
Uppgiften om att pojkarna fått arbeta hårt hade successivt kommit
nämnden tillhanda dels genom att ordföranden själv sett att de varit igång
sent, dels genom förenämnda uppgifter från fosterbarnsinspektören i sam¬
band med I. G. K:s placering dels och framförallt genom den publicitet,
som blivit en följd av Per-Olofs och Lars-Eriks anmälan angående för¬
hållandena. __
Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till socialstyrelsen föl¬
jande.
Genom den i ärendet företagna utredningen har full klarhet icke kunnat
vinnas beträffande vad som förevarit under de omhändertagna pojkarnas
vistelse på Gotland. Med hänsyn till den tid som förflutit sedan händelserna
inträffade torde sådan klarhet icke heller kunna vinnas genom ytterligare
utredning. Ett ställningstagande till dessa bevisfrågor är för övrigt icke
påkallat för den på mig ankommande prövningen huruvida någon myn¬
dighet eller tjänsteman förfarit felaktigt i påtalade hänseenden.
Klagomålen och den i anledning av klagomålen företagna utredningen
ha aktualiserat ett flertal spörsmål av principiell betydelse. Sålunda har
upptagits fråga om arbetarskyddslagen är tillämplig på arbete, som utföres
av omhändertagen underårig under placering i enskilt hem, fråga om i
265
vilken utsträckning arbetsersättning bör utgå till sådan underårig, fråga
om rätten att aga den omhändertagne, fråga om barnavårdsnämnds tillsyn
över de omhändertagna samt fråga om vad som kräves för att barnavårds¬
nämnd skall godkänna fosterhem. Dessa frågor komma i det följande att
behandlas var för sig.
Angående arbetsförhållandena för underåriga, som omhändertagits för
samhällsvård och -placerats i enskilt hem
Från Per-Olofs sida har ifragasatts om icke det sätt varpå han och Lars-
Prik utnyttjats i J:s jordbruk inneburit ett brott mot arbetarskyddslagen.
Barnavårdsnämnden i Örebro har å sin sida anfört, att det för nämnden var
oklart om arbetarskyddslagen var tillämplig i sådana fall, varom här är
fråga.
Enligt huvudregeln i 1 § arbetarskyddslagen skola lagens bestämmelser
äga tillämpning på varje verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete
för arbetsgivares räkning. Med arbetstagare förstås enligt samma paragraf
envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne
vara att anse såsom självständig företagare. För att lagen skall vara tillämp¬
lig förutsättes icke att något visst antal arbetstagare användes i rörelsen
eller arbetsföretaget, utan lagen gäller även om blott en arbetstagare syssel-
sättes däri och oavsett om denne är minderårig (under 18 år) eller räknas
som vuxen. Nagot krav pa att arbetet skall utföras mot avlöning eller
annan form av ersättning uppställes icke. (Se L. G. Ohlsson — H. Starland:
Arbetarskyddslagstiftningen/1951 s. 27).
Att även fosterbarn och äldre omhändertagna, som placerats i enskilt
hem, i och för sig kunna anses såsom arbetstagare i det hem där de vistas
framgår av en utav försäkringsdomstolen den 10 april 1964 meddelad dom.
Domen rörde arbetsgivaravgift för två flickor, av vilka den ena var född
1943 och den andra 1946. Flickorna hade av barnavårdsnämnd placerats
i enskilt hem. Mannen i detta hem drev en speceriaffär, i vilken flickorna
fingo utföra arbete. Försäkringsdomstolen förklarade i domen, att båda
flickorna med avseende å det arbete de under år 1960 utfört i speceri¬
affären voro att betrakta som arbetstagare i förhållande till mannen som
arbetsgivare.
Emellertid gives i arbetarskyddslagen ett par i förevarande sammanhang
väsentliga undantag från huvudregeln att lagen äger tillämpning på all
verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning.
Sålunda stadgas i 3 § b) att från lagens tillämpning undantages arbete, som
utföres av medlem av arbetsgivarens familj, såframt arbetet är förlagt till
arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk eller någon dess bi¬
näring, vilken icke bedrives såsom självständigt företag, eller till bygg¬
nadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som nyss nämnts Vidare
stadgas i 4 § andra stycket andra punkten, att bestämmelserna i 17—21,
9* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag
266
23—25, 27—31 och 33—38 §§ icke skola gälla beträffande arbete, som
utföres av medlem av arbetsgivarens familj.
I anslutning till dessa stadganden anföres följande i förenämnda kom¬
mentar till arbetarskyddslagstiftningen (s. 15).
Med hänsyn till att arbetstidslagarna icke omfatta medlem av arbets¬
givarens familj ha ej heller arbetarskyddslagens stadganden om arbetstiden
och dess förläggning ansetts böra tillämpas för sådan medlem. Såsom fram¬
går av sistnämnda lagrum undantagas även vissa andra bestämmelser
från tillämpningen å arbete av familjemedlem. Lagens allmänna bestäm¬
melser om raster, natt- och veckovila samt de särskilda föreskrifterna om
arbetstid för minderåriga och om nattvila för minderåriga och kvinnor
kunna således ej åberopas beträffande familjemedlem. Av lagens övriga
stadganden rörande minderåriga och kvinnor gälla dessutom blott bestäm¬
melserna i 22 §, nämligen vad som förstås med minderårig, samt i 26 § an¬
gående rätt att i visst fall ingripa mot konstaterade missförhållanden i fråga
om minderårigs arbete samt att generellt förbjuda att minderårig användes
till vissa farliga arbeten. Vid fastställandet av dessa undantagsbestäm¬
melser har det ansetts att familjebandet i regel utgjorde tillräcklig garanti
mot sådana olägenheter, som de undantagna stadgandena a vs ä ge att
förekomma.
Vad beträffar uttrycket »medlem av arbetsgivarens familj» förutsatte
arbetarskyddskommittén att det skulle givas samma tolkning som enligt
tidigare lag. Med medlem av arbetsgivarens familj bör sålunda förstås
arbetsgivarens make och hans anförvanter i rätt ned- eller uppstigande led
samt dessutom avlägsnare släktingar och till och med oskylda personer,
såsom fosterbarn och myndlingar, när de leva i gemensamt bo med arbets¬
givaren eller tillhöra hans hushåll.
Till angivna kategori »medlem av arbetsgivarens familj» måste enligt
min mening även hänföras underårig, som omhändertagits för samhälls-
vård och som för vård placerats i enskilt hem. Härav följer att arbetar¬
skyddslagens bestämmelser icke äro tillämpliga på det arbete, som de om¬
händertagna pojkarna utfört i J:s jordbruk.
Även om arbetarskyddslagens bestämmelser om minderårigas använ¬
dande i arbete på något undantag när över huvud taget icke äro tillämpliga
på fosterbarn och äldre omhändertagna, som placerats i enskilt hem, inne¬
bär detta dock icke att de i arbetshänseende är helt överlämnade till den
omhändertagande familjens gottfinnande. Då en underårig omhändertages
för samhällsvård övertager barnavårdsnämnden flertalet av föräldrarnas
befogenheter över den underårige. Härmed följer emellertid även skyldig¬
het att tillse att den underårige kommer i tillfredsställande förhållanden.
Denna skyldighet har fastslagits i 35 § barnavårdslagen. Barnavårdsnämn¬
den svarar enligt detta lagrum för att den omhändertagne erhåller god
vård och fostran samt den utbildning som hans personliga förutsättningar
och övriga omständigheter påkalla. För att kunna uppfylla detta krav
måste barnavårdsnämnden, om den underårige skall utföra arbete i det nya
hemmet, göra sig underkunnig om arbetets art och omfattning. Om såsom
267
i förevarande fall fråga är om jordbruksarbete, bör nämnden — då arbetar¬
skyddslagen icke är tillämplig och alltså icke ger den omhändertagne
underårige något skydd — lämpligen före placeringen ge de personer, som
skola omhänderha barnet, anvisningar om arbetstid och dess förläggning,
därvid vad i arbetarskyddslagen finnes stadgat i dessa hänseenden bör
beaktas. Till exempel bör vad i 31 § arbetarskyddslagen finnes stadgat om
att minderårig icke ma användas till arbete mer än 10 timmar av dygnet
eller 54 timmar i veckan analogt tillämpas även med avseende å omhänder¬
tagen som är minderårig. I skyldigheten för nämnden att ha tillsyn över
den omhändertagne bör även ingå att söka tillse att sådana anvisningar
iakttagas. Detta är så mycket mera påkallat, som man alltid måste — då
arbetarskyddslagen icke är tillämplig — räkna med möjligheten att den
omhändertagnes arbetskraft utnyttjas i större utsträckning än som är
lämpligt med hänsyn till hans ålder.
Såvitt handlingarna ge vid handen har barnavårdsnämnden i Örebro icke
meddelat makarna J. några anvisningar i förevarande hänseende. Det vill
även synas som om nämnden icke heller under pojkarnas vistelse på Gotland
ägnat önskvärd uppmärksamhet åt pojkarnas arbetsförhållanden.
Angående arbetsersättning och fickpengar åt omhändertagen underårig
som placerats i enskilt hem
För vårdens ändamålsenliga ordnande torde även frågan om arbets¬
ersättning och fickpengar ha en stor betydelse. Om den omhändertagne utför
produktivt arbete i det nya hemmet, bör han även erhålla ersättning härför.
Fn annan sak är att hans arbetskapacitet måhända ofta är mindre än hans
jämnårigas och att ersättningen, som givetvis måste bestämmas med hänsyn
till sådana förmåner som fri kost och logi och fria kläder, därför bör sättas
lägre än vad som eljest är fallet. Att någon form av flitpengar bör utgå
är emellertid av stor vikt, enär man eljest kan räkna med en negativ in¬
ställning till arbetet och vården från den underåriges sida, vilket i sin tur
måste verka försämrande på vårdresultatet. Icke minst med tanke på dessa
arbetstagares särart och de svårigheter, som i följd härav kan uppstå vid
ersättningsfrågans bedömande, bör överläggningar i denna fråga ske mellan
representanter för barnavårdsnämnden och de personer, som skola om¬
händerha barnet.
Enligt 9 § kungörelsen den 28 oktober 1960 om fosterbarnsvård (SFS nr
594) åligger det fosterbarnsinspektören att tillse att barnet kommer i åt¬
njutande av de förmåner, som blivit överenskomna. I anslutning till denna
bestämmelse har socialstyrelsen i sina råd och anvisningar nr 137 s. 36
anfört.
Det åligger också fosterföräldrarna enligt kungörelsen 9 § att, om barnet
har mottagits för yrkesutbildning eller arbetsanställning, låta barnet komma
268
i åtnjutande av de förmåner, som blivit överenskomna. Fosterbarnet skall
få den lön resp. de fickpengar som avtalats liksom även överenskommen
fritid och de förmåner som i övrigt kan ha överenskommits vid barnets
placering i fosterhemmet.
Då det gäller barn under 16 år förutsättes således, att avtal träffas med
fosterföräldrarna om lön och fickpengar. Enligt min mening torde det, då
det gäller de högre åldrarna, där arbetsfrågan av naturliga skäl har ännu
större betydelse, vara minst lika viktigt, att överenskommelse träffas om
de principer, enligt vilka ersättning skall utgå.
Ehuru den omhändertagne bör ha arbetsersättning i förhållande till sina
arbetsprestationer, är därmed icke sagt, att han omedelbart bör fa disponera
denna ersättning. Tvärtom torde det ofta nog vara lämpligt, att han endast
får ut en mindre del härav, medan återstoden avsättes för framtida behov.
Även detta spörsmål kräver, att överenskommelse träffas mellan barna¬
vårdsnämnd och de personer, hos vilka den underårige placeras.
Icke heller ifråga om arbetsersättning eller fickpengar synas några över¬
läggningar mellan representanter för barnavårdsnämnden i Örebro och
makarna J. ha föregått placeringarna av pojkarna.
Angående uppsikt över underåriga, som omhändertagits för samhällsvård
I 4 § 1920 års lag om barn i äktenskap stadgades, att föräldrarna skulle
ha uppsikt över barnet, samt att de, om det för barnets uppfostran var
nödigt ägde tukta barnet på sätt med hänsyn till barnets ålder och övriga
omständigheter finge anses lämpligt. Vidare stadgades i 37 § 2 mom. 1924
års barnavårdslag beträffande omhändertagen, som ej fyllt 21 år och ej var
elev i skola tillhörande barna- och ungdomsvården, att den rätt att ha
uppsikt över den omhändertagne och att tukta honom, vilken eljest tillkom
föräldrarna, skulle under omhändertagandet tillkomma barnavårdsnämn¬
den eller den, åt vilken nämnden sådant överlåtit.
Statsmakterna ha emellertid i samband med nya barnavårdslagens till¬
komst slopat befogenheten för barnavårdsnämnd eller dess representant att
tukta den som omhändertagits. (Jfr 41 § första stycket nu gällande barna¬
vårdslag.)
I kommentaren till barnavårdslagen av H. Romander — B. Grönlund
säges härom (andra upplagan 1965 s. 165 f).
Enligt 37 § 2 mom. ÄBvl tillkom barnavårdsnämnd eller dess represen¬
tant »den rätt att hava uppsikt över den omhändertagne och att tukta
honom, vilken eljest tillkommer föräldrarna». Stadgandet avsåg endast om¬
händertagna under 21 år. I den nya lagen har befogenheten att bestämma
och att öva uppsikt icke anknutits och begränsats till vad som följer av
föräldramyndigheten. Bestämmanderätten har i stället gjorts beroende av
vad den omhändertagnes behandling kräver och den kan utövas även be¬
träffande omhändertagen som icke längre står under någons vårdnad.
Med omhändertagandet följer sålunda befogenhet att, så länge det genom
269
ingreppet etablerade vårdförhållandet består, träffa de avgöranden rörande
den omhändertagnes person och personliga förhållanden, som erfordras för
att nämnden skall kunna lösa sin uppgift. Befogenheten för barnavårds¬
nämnd att tukta omhändertagen har däremot slopats.
Även om man vid tillkomsten av den nya föräldrabalken icke ansåg sig
helt och hållet kunna undanrycka den rättsliga grundvalen för en av föräld¬
rarna utövad kroppsaga, tillkommer en dylik rätt icke personer, som få till
sig överlämnade barn, vilka omhändertagits av barnavårdsnämnd för sam-
hällsvård. Makarna J:s uppfattning, att de i föräldrabalken haft stöd för
att handgripligen tillrättavisa de underåriga, som barnavårdsnämnden i
Örebro placerat hos dem, är alltså icke riktig.
Emellertid anser jag icke, att makarna J. böra lastas för att de svävat i
denna villfarelse. Det torde snarare vara en allmänt utbredd missuppfatt¬
ning, att personer som åtaga sig att fostra omhändertagna barn därvid
även erhålla samma befogenheter som barnets föräldrar.
Vad barnavårdsnämnden i Örebro anfört i ärendet ger närmast intryck
av att icke heller nämnden haft klart för sig den skillnad, som föreligger
mellan föräldrars och andra personers befogenheter, då det gäller att till¬
rättavisa barn. Detta är desto mer beklagligt som det nämnden åvilande
ansvaret för de omhändertagna barnen enligt min mening påkallat att
nämnden före barnens placering i J:s hem förvissat sig om att makarna J.
hade kännedom om denna betydelsefulla begränsning av deras befogenheter
gentemot de omhändertagna barnen.
Angående barnavårdsnämnds tillsyn över underåriga, som om¬
händertagits för samhällsvård och placerats i enskilt hem
Såsom tidigare nämnts stadgas i 35 § barnavårdslagen, att barnavårds¬
nämnd, som omhändertagit en underårig, svarar för att denne erhåller god
vård och fostran samt den utbildning som hans personliga förutsättningar
och övriga omständigheter påkalla. I 39 § samma lag stadgas vidare, att
barnavårdsnämnden noggrant skall följa den omhändertagnes utveckling
och uppmärksamma, huruvida de krav som angivas i 35 § äro uppfyllda.
Härav följer, att den barnavårdsnämnd, som omhändertagit barnet, är
skyldig att fortlöpande göra sig underrättad om förhållandena i det hem,
där placeringen sker. Något undantag göres icke för det fall, att hemmet ej
är beläget inom den egna kommunen.
Om barn under 16 år omhändertages och placeras i hem utanför den egna
kommunen, gäller därjämte enligt 49 § barnavårdslagen, att barnavårds¬
nämnden i den kommun, där hemmet är beläget, är skyldig att öva nog¬
grann tillsyn över hemmet. I sådana fall föreligger alltså dubbel tillsyns¬
skyldighet, nämligen dels för den barnavårdsnämnd, som omhändertagit
barnet, och dels för barnavårdsnämnden i den kommun, där hemmet är be¬
läget. Givet är i sådana fall, att barnavårdsnämnderna böra samordna till¬
270
synen, så att den utövas av en och samma person (se socialstyrelsens råd
och anvisningar nr 133 s. 101—102, nr 137 s. 50—51 och nr 167 s. 10—11).
I förevarande ärende var såväl Per-Olof som Lars-Erik över 16 år under
vistelsen hos J. Ynglingen I. G. K. var däremot under 16 år, då han place¬
rades hos makarna J. Han fyllde emellertid 16 år kort tid därefter och var
alltså under större delen av vistelsen i J:s hem över 16 år.
Ansvaret för den fortlöpande tillsynen över Per-Olofs och Lars-Eriks för¬
hållanden samt över I. G. K:s förhållanden efter det han fyllt 16 år har i
enlighet med det anförda helt åvilat barnavårdsnämnden i Örebro. Givet
är att svårigheter härvidlag kunde uppstå med tanke på avståndet till hem¬
met, där pojkarna placerats. Även sådana svårigheter synas emellertid kun¬
na bemästras med lämpliga åtgärder. Socialstyrelsen har i denna fråga i
sina råd och anvisningar nr 167 s. 13 anfört.
Praktiskt taget alla omhändertagna ungdomar över 16 år, som placeras
i familjevård, har anpassningsproblem av ett eller annat slag. De flesta av
ungdomarna är omhändertagna med stöd av 25 § b) Bvl och en eller flera
av de i denna paragraf angivna indikationerna föreligger alltså: brottslig
gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen för¬
sörja sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel etc. Familjer, som
tar hand om ungdomar med problem av dessa slag, ställs givetvis inför
vissa påfrestningar. Det är därför angeläget, att den tillsyn som befatt-
ningsnämnden jämlikt 39 § Bvl har att utöva, fullgöres på ett aktivt sätt.
Såväl den unge som familjevårdshemmet behöver vanligen barnavårds¬
nämndens stöd och hjälp. För att tillsynen enligt 39 § Bvl verkligen skall
bli effektiv erfordras i regel att den utövas av någon person på orten. Be-
fattningsnämnden bör i ett sådant fall begagna sig av sin rätt enligt 10 §
Bvl att anlita det biträde som erfordras. Nämnden bör hos barnavårds¬
nämnden i den kommun, där den unge placeras, hemställa om förslag på
person, som är lämplig och villig att fullgöra befattningsnämndens tillsyn
jämlikt 39 § Bvl. Den person, som åtager sig uppdraget, bör av befattnings-
nämnden erhålla arvode samt givetvis ersättning för sina kostnader i sam¬
band med uppdragets fullgörande (resekostnader, utgifter för telefonsamtal,
porton etc).
Såvitt av handlingarna framgår har barnavårdsnämnden i Örebro icke
anlitat någon person på Gotland att fortlöpande sköta tillsynen. Om så
skett, hade de omhändertagna pojkarna haft en person att vända sig till
med sina klagomål, och det hade omedelbart kunnat undersökas, om dessa
varit befogade. Uppenbart är att samma möjligheter icke funnits vid det
fåtal besök, som tjänstemän från barnavårdsnämnden i Örebro gjort i hem¬
met. Ej heller i övrigt kan den fortlöpande tillsynen anses tillfredsställande
fullgjord genom dessa besök.
Angående godkännande av fosterhem
Enligt 47 § första stycket barnavårdslagen är den som önskar mottaga
fosterbarn skyldig att inhämta tillstånd därtill av barnavårdsnämnden i
den kommun, där han är bosatt. Tillstånd må enligt andra stycket samma
271
paragraf lämnas endast om nämnden finner, att barnet hos sökanden kom¬
mer att erhålla god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsför¬
hållanden. I anslutning härtill anföres bl. a. följande i den ovan nämnda
kommentaren till barnavårdslagen (s. 183 ff).
Av stadgandet framgår, att ansökan om tillstånd skall göras av den som
vill mottaga barnet. I många fall, exempelvis då omhändertaget barn place¬
ras som fosterbarn i annan kommun, torde ansökningen visserligen i realite¬
ten göras av barnavårdsnämnd eller annan myndighet. Det har emellertid
ansetts riktigast, att de tilltänkta fosterföräldrarna alltid skall stå som sö¬
kande i förhållande till den tillståndsbeviljande nämnden. Tillstånd skall
avse visst barn. Det får ej meddelas före barnets födelse.
Föreskrifter om vad tillståndsansökan skall innehålla samt om den utred¬
ning i övrigt som sökande har att prestera har meddelats i kungörelsen om
fosterbarnsvård.
Då barnavårdsnämnd genom tillståndsansökan eller anmälan eller på
annat sätt erhållit kännedom om att någon som har sitt hem i kommunen
önskar mottaga eller redan mottagit fosterbarn, är nämnden enligt 3 kap.
skyldig att utan dröjsmål företaga den utredning som kan erfordras för
prövning, huruvida barnet kan tillåtas fostras i det berörda hemmet. Till¬
stånd att mottaga fosterbarn bör aldrig lämnas utan att barnavårdsnämn¬
den kan stödja sig på en fullt aktuell och tillräcklig utredning angående
hemmet. Utredningen bör så gott som alltid omfatta hembesök.
I 5—7 §§ kungörelsen den 28 oktober 1960 (SFS nr 594) om fosterbarns¬
vård ha lämnats närmare föreskrifter om ärenden rörande tillstånd att mot¬
taga fosterbarn. Ansökan skall bl. a. innehålla uppgifter om sökandens eller
sökandenas namn, ålder och adress och motsvarande uppgifter rörande bar¬
net och dess vårdnadshavare. Då för samhällsvård omhändertaget barn
skall placeras som fosterbarn i annan kommun, bör den barnavårdsnämnd,
som har befattningen med barnet, till barnavårdsnämnden i den andra
kommunen lämna de upplysningar om barnet och dess förhållanden, som
kunna vara av betydelse för val av fosterhem och tillsyn över barnet. Ut¬
redning skall vidare verkställas av fosterbarnsinspektör eller annan lämplig
person. Vid utredningen skola upplysningar inhämtas rörande samtliga för¬
hållanden, vilka kunna vara av betydelse för bedömande av sökandens möj¬
ligheter att bereda barnet god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma
levnadsförhållanden. Av vikt är därvid att barnets anlag, karaktär och ut¬
vecklingsmöjligheter noga beaktas.
Vidare har socialstyrelsen lämnat anvisningar om förfarandet vid ansö¬
kan om tillstånd att taga fosterbarn och prövningen av sådan ansökan (se
råd och anvisningar nr 137 s. 14—26). I dessa anvisningar har bl. a. fram¬
hållits, att ansökan skall ske skriftligen, att endast individuellt tillstånd kan
lämnas enligt 47 § barnavårdslagen d. v. s. tillstånd att mottaga ett visst
barn, att utredningen jämlikt 18 § barnavårdslagen bör omfatta hembesök
samt att en bedömning skall ske om hemmet är lämpligt för just det barn,
som ansökan avser.
272
Av utredningen i ärendena framgår, att barnavårdsnämnden i Dalhems
kommun åsidosatt de bestämmelser och anvisningar, som sålunda medde¬
lats. Som orsak härtill har nämnden i sitt yttrande den 14 juni 1965 angi¬
vit bl. a. att hemmet godkänts för fosterbarn den 18 december 1961 samt
att fosterbamsinspektörens rapporter var goda.
Vad den första invändningen beträffar må följande anföras. Ett generellt
godkännande av ett enskilt hem såsom fosterhem må i vissa undantagsfall
lämnas. Enligt 53 § barnavårdslagen må nämligen barnavårdsnämnd på
synnerliga skäl medgiva befrielse tills vidare från tillämpningen av bestäm¬
melserna i 47—49 §§ beträffande visst hem inom kommunen. Sådan be¬
frielse är främst avsedd att tillämpas på de fall, där enskilt hem införlivats
med exempelvis ungdomsvårdsskolas eller sjukvårdsanstalts behandlings-
och placeringsmöjligheter. Bestämmelsen i 53 § barnavårdslagen torde där¬
emot icke vara avsedd att tillämpas i sådana fall, varom nu är fråga, och
barnavårdsnämndens beslut den 18 december 1961 har ej heller avsett
sådan befrielse från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 §§, som i
53 § sägs. Beslutet har i stället inneburit ett godkännande av hemmet för
det barn, som då var aktuellt. En prövning av om hemmet var lämpligt
jämväl för I. G. K. skulle därför ha skett. Att den utredning, som tidigare
må ha gjorts, därvid icke kan ha varit tillfyllest, följer redan av den om¬
ständigheten, att denna utredning skett i det närmaste två år tidigare och
avsett hemmets lämplighet för ett annat barn. Den hade därjämte skett
under en tid, då nämnden hade en annan sammansättning.
Vad därefter angår påståendet, att fosterbamsinspektörens rapporter
var goda, motsäges detta i viss mån av vad barnavårdsnämndens ord¬
förande uppgivit till landssekreteraren i Gotlands län den 2 juni 1965. En¬
ligt vad som då uppgavs hade fosterbarnsinspektören, då I. G. K:s placering
i hemmet aktualiserades, anmärkt på att de pojkar, som tidigare vistats i
J:s hem, enligt hennes uppfattning fått arbeta litet för hårt. Då nämndens
ordförande, enligt vad han ävenledes uppgivit inför landssekreteraren, ock¬
så själv sett, att pojkarna »varit igång sent», hade det varit desto större an¬
ledning att verkställa en sådan utredning, som föreskrives i 7 § fosterbarns-
kungörelsen.
Med hänsyn till vad nu nämnts framstår barnavårdsnämndens i Dalhem
handläggning av ärendet rörande tillståndet till I. G. Eks placering i J:s
hem såsom anmärkningsvärd. Nämndens handläggning vittnar om att
nämnden ej satt sig in i de på området gällande bestämmelserna. Ej heller
tycks nämnden ha tagit del av socialstyrelsens i ämnet utfärdade råd och
anvisningar. Även om jag sålunda finner att nämnden betänkligt brustit i
sina skyldigheter att före tillståndets givande utreda fosterföräldrarnas för¬
utsättningar att handha det fosterbarn, varom fråga var, anser jag mig
emellertid med tanke på att det tilltänkta fosterbarnet var i det närmaste
16 år ävensom till omständigheterna i övrigt kunna låta bero vid en erinran
273
om vikten av att nämnden i fortsättningen iakttager givna bestämmelser
samt tager del av de råd och anvisningar, som finnas i dessa frågor.
Såsom framgår av det anförda har jag funnit åtskilliga anmärkningar
kunna riktas mot barnavårdsnämndens i Örebro förfarande i samband med
att nämnden placerat omhändertagna ynglingar hos J. Erforderliga över¬
läggningar med J. om arbetstider, arbetsersättning och fickpengar ha ej ägt
rum. Nämnden har över huvud taget ej gjort sig närmare underrättad om
hur J. löst dessa frågor. Ej heller har nämnden, ehuru behov därav förelegat,
lämnat J. upplysningar om vilka befogenheter han och hans hustru haft,
då det gällt att tillrättavisa ynglingarna. Slutligen har nämnden icke heller
på ett tillfredsställande sätt fullgjort den tillsynsskyldighet, som åvilar
nämnden enligt 39 § barnavårdslagen.
Den omhändertagnes utveckling är givetvis i hög grad beroende av de
förhållanden, som komma att råda i det hem, där han placeras. Härvid är
arbetsfrågan och inställningen i hemmet till uppfostringsfrågan av väsent¬
lig betydelse. Det ligger därför i sakens natur, att dessa frågor icke få förbi¬
gås med mera allmänt hållna påpekanden om att den omhändertagne måste
hållas sysselsatt och att han ej bör ha för mycket pengar att röra sig med.
Med hänsyn till såväl den omhändertagne som de personer, som närmast
skall svara för honom, är det i stället av stor vikt att dessa frågor redan
från början äro åtminstone i fråga om huvudlinjerna lösta. Ur samtligas
synpunkt är likaledes viktigt att dessa frågor följas upp och att det på
orten finnes någon person, som kan rådfrågas och till vilken även den om¬
händertagne kan hänvända sig så att han icke behöver känna sig helt be¬
roende av dem hos vilka han placerats.
Vad som i nu förevarande ärenden förekommit synes mig visa, att bar¬
navårdsnämnderna är i behov av vägledning rörande förfarandet i dessa
frågor. Sådan vägledning synes i första hand böra ske genom centralt utfär¬
dade råd och anvisningar. Vidare torde statens socialvårdskonsulenters,
barnavardskonsulenternas och barnavårdsombudens uppmärksamhet böra
fästas på dessa frågor, så att de, envar inom sitt distrikt, kan giva barna¬
vårdsnämnderna den upplysning på området, som uppenbarligen fordras.
Därigenom böra också situationer, liknande dem som uppstått i före¬
varande ärenden, kunna förebyggas. Jag anser mig därför böra hemställa,
att socialstyrelsen måtte upptaga till övervägande huruvida icke de i ären¬
dena framkomna bristerna i barnavårdsnämndernas verksamhet till skydd
för de omhändertagnas väl böra föranleda styrelsen att dels utfärda råd och
anvisningar i de frågor, som här angivits, dels fästa statens socialvårdskon¬
sulenters, barnavårdskonsulenternas och barnavårdsombudens uppmärk¬
samhet på vikten av att dessa råd och anvisningar vinna tillämpning.
I övrigt föranleda klagomålen icke någon åtgärd från min sida.
Med dessa uttalanden var ärendena av mig slutbehandlade.
274
12. Sedan samhällsvården för ett barn, som placerats i fosterhem,
förklarats avslutad i anledning av framställning från modern att
själv få ta hand om barnet, vägrar fosterföräldrarna att lämna
barnet från sig. Kritik mot länsstyrelse för att den, genom utdragen
(tvåårig) handläggning av ärenden rörande handräckning för ut¬
lämnande av barnet och rörande besvär över av barnavårdsnämnd
meddelat flyttningsförbud, påverkat utvecklingen av
fosterbarnsförhållandet
Stockholms stads barnavårdsnämnd beslöt den 20 juni 1961 att för sam-
hällsvård omhänderta Anders Ö., född den 13 september 1960 och son till
Christina Ö. Sedan Anders en kortare tid vistats på spädbarnshem i Stock¬
holm, placerades han genom barnavårdsmyndigheternas försorg som foster¬
barn hos makarna Stig och Vanja Bossel i Värnamo. På våren 1962 utta¬
lade modern till Anders’ dåvarande barnavårdsman en önskan att genast
få ta Anders till sig. Barnavårdsmannen och modern kom emellertid över¬
ens om att vänta någon tid med att vidta någon åtgärd angående barnet.
På hösten 1962 gifte modern sig med D. Af. Kort tid därefter, i januari
1963, begärde hon hos Stockholms stads barnavårdsnämnd att själv få ta
hand om Anders. Efter utredning beslöt barnavårdsnämnden den 7 febru¬
ari 1963 att förklara samhällsvården för Anders avslutad.
Såsom vårdnadshavare för barnet hade modern därefter rätt att själv
bestämma var barnet skulle vistas och hon var således berättigad begära
att få tillbaka Anders från fosterhemmet. Fosterföräldrarna underrättades
också om att modern önskade att själv ta hand om Anders. Makarna Bossel
motsatte sig emellertid detta, och i en anmälan till barnavårdsnämnden i
Värnamo framhöll de att en förflyttning av Anders kunde bli till skada för
honom. Barnavårdsnämndens ordförande meddelade genom beslut den 4
april 1963, vilket bekräftades av nämnden fem dagar senare, interimistiskt
förbud jämlikt 50 § barnavårdslagen för Christina att flytta Anders från
fosterhemmet. Flyttningsförbudet skulle gälla tills vidare i avvaktan på att
makarna Bossel kunde inkomma med utlåtande av barnpsykiatrisk exper¬
tis. Vid barnavårdsnämndens sammanträde den 7 maj 1963 togs ärendet
upp på nytt. Eftersom makarna Bossel inte kommit in med något utlåtande
av barnpsykiater beslöt nämnden att lämna deras framställning om flytt -
ningsförbud utan bifall. Makarna Bossel vägrade emellertid alltjämt att
frivilligt lämna ifrån sig Anders.
I ansökan, som inkom till länsstyrelsen i Jönköpings län den 21 maj 1963,
begärde Christina handräckning för att få Anders utlämnad till sig. Några
dagar därefter anförde makarna Bossel hos länsstyrelsen besvär över bar¬
navårdsnämndens nyssnämnda beslut att vägra flyttningsförbud. Dessa
båda ärenden handlades därefter parallellt av länsstyrelsen till i februari
1964. Då avskrevs nämligen ärendet rörande makarna Bossels besvär,
275
sedan barnavårdsnämnden i Värnamo den 11 februari 1964 beslutat att
utfärda förbud enligt 50 § barnavårdslagen för Christina att ta barnet
från fosterhemmet.
Över detta beslut av nämnden anförde Christina besvär, som inkom till
länsstyrelsen den 22 i samma månad. Detta besvärsmål samt handräck-
ningsmålet avgjordes av länsstyrelsen genom särskilda utslag den 2 juni
1965. Länsstyrelsen fann därvid ej skäl att göra ändring i barnavårdsnämn¬
dens beslut; förbudet för Christina att ta Anders från fosterhemmet skulle
alltså stå fast. Handräckning kunde då inte beviljas, varför länsstyrelsen
lämnade Christinas begäran därom utan bifall.
Länsstyrelsens båda beslut överklagades av Christina. Regeringsrätten
beslöt den 3 november 1965 upphäva barnavårdsnämndens beslut. Hand-
räckningsansökan bifölls genom utslag av Göta hovrätt den 21 december
1965. Enligt beslut av högsta domstolen den 8 februari 1966 vägrades ma¬
karna Bossel prövningstillstånd i handräckningsmålet i följd varav hov¬
rättens utslag skulle stå fast. Den 28 mars 1966 ägde verkställigheten av
handräckningsutslaget rum.
I anledning av redogörelser i pressen för vad som förekommit i före¬
varande sammanhang kom anmälningar in till JO den 31 mars 1966 från
Carl Walfridsson angående sättet för handräckningens verkställande och
från civilingenjören John-Henry Sager den 1 april 1966 rörande frågan
om erforderlig information lämnats fosterföräldrarna om förutsättningarna
för fosterhemsplaceringen.
I skrivelse till länsstyrelsen anhöll jag att länsstyrelsen ville — efter
hörande av barnavårdsnämnden i Värnamo stad — inkomma, med yttrande
i anslutning till en inom JQ-ämbetet upprättad promemoria, däri uttalades,
att det — med hänsyn till att ärende om överlämnande av barn i späd ålder
måste anses vara av brådskande natur — syntes anmärkningsvärt, att från
barnavårdsnämndens första förbudsbeslut till länsstyrelsens utslag förflöt
en tid av mer än två år. Yttrande från länsstyrelsen kom in den 1 september
1966. Jag har också tagit del av barnavårdsnämndens handlingar rörande
Anders och kronofogdemyndighetens i Värnamo distrikt akt angående
verkställandet av handräckningen för förflyttningen av Anders från foster¬
föräldrarna till modern.
När förut nämnda anmälningar kom in hit, var den sak de angick redan
föremål för JK:s prövning. Christina hade nämligen i en skrift, som kom in
till JK den 16 juni 1965, anhållit om utredning huruvida länsstyrelsen
onödigt fördröjt handläggningen av de mål angående handräckning i vilka
hon var part.
JK meddelade beslut i saken genom skrivelse den 13 oktober 1966 till
länsstyrelsen, däri JK anförde bl. a. följande.
Jag vill inledningsvis något erinra om rättsläget vid den tidpunkt, i maj
1963, då länsstyrelsen först fick befattning med målen. Samhällsvården an¬
276
gående Anders hade upphört genom Stockholms stads barnavårdsnämnds
beslut i februari 1963. Enligt familjerättens regler hade Christina såsom
Anders naturliga moder därefter rätt att utöva vårdnaden om sitt barn och
bestämma var Anders skulle vistas. När hon hos länsstyrelsen begärde
handräckning för att få barnet utlämnat från fosterföräldrarna förelåg till
en början inte något rättsligt hinder för bifall till framställningen. Att
länsstyrelsen då likväl inte biföll handräckningsansökan sammanhängde
med att länsstyrelsen genom makarna Bossels besvär fått att pröva frågan
om flyttningsförbud enligt 50 § barnavårdslagen. För länsstyrelsen var,
såsom länsstyrelsen också i sitt yttrande framhållit, spörsmålet om sådant
förbud den centrala frågan under större delen av handläggningstiden.
Genom bestämmelserna i 50 § barnavårdslagen har barnavårdsnämnder¬
na, och vid besvär länsstyrelserna, fått befogenhet att ingripa mot skadliga
fosterbarnsförflyttningar. Bestämmelserna innebär att vårdnadshavare!! kan
förbjudas att flytta barnet från fosterhemmet, om det skulle vara till avse¬
värd skada för barnet att skiljas därifrån. Vid barnavårdslagens tillkomst
uttalade föredragande statsrådet i anslutning till denna paragraf (prop.
1960: 10 s. 152 f), att enligt rättspraxis vårdnadshavare i åtskilliga fall från-
hänts samhällets stöd för att få tillbaka barn från fosterhem men att barn
dock i stor utsträckning vid prövning i högsta instans befunnits böra åter¬
lämnas. Föredraganden fortsatte:
De dominerande skälen för ett avgörande till vårdnadshavarens för¬
mån i tveksamma fall torde vara följande: Familjerätten och i mycket
även andra delar av rättsordningen bygger på de naturliga föräldrarnas
rätt och plikt att utöva vårdnaden och bestämma över barnet. Utövning¬
en av föräldramyndigheten bör därför få samhällets stöd mot utom¬
stående, om ej mycket starka skäl talar för undantag. Barnets framtid
är mera oviss hos annan barnafostrare, som ej är på jämförligt sätt för¬
pliktad. Blodsbandet får anses ha stor betydelse. Det finns särskilda
förutsättningar för samförstånd och samhörighetskänsla mellan nära
befryndade. Barnet bör hållas samman med sina syskon. Barn visar i
regel — även efter mycket kraftig reaktion mot ifrågasatt eller vidtagen
förändring — stor förmåga att anpassa sig i nya förhållanden, förutsatt
att miljön är god.
Att avgöra, i vilka fall det är med barnets sanna bästa mest förenligt,
att det får bli kvar i fosterhemmet, är en utomordentligt svår och grann-
laga uppgift. Vid prövningen torde i allt väsentligt de nyss berörda syn¬
punkterna böra vara vägledande. I likhet med ett flertal remissinstanser
hyser jag den uppfattningen, att ingripande till förhindrande av eu
ifrågasatt flyttning av fosterbarn bör förekomma endast i undantagsfall.
De i kommitténs förslag angivna förutsättningarna för ingripande och
särskilt den därför anförda motiveringen synes ge vid handen, att kom¬
mittén åsyftat att stadgandet skulle komma att tillämpas i en om¬
fattning, som måste anses gå alltför långt. Endast om det föreligger risker
för allvarlig skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa eller för dess
utveckling, bör barnavårdsnämnden kunna hindra förflyttningen.
Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen angående
målen har det dröjt nära tre år från det Christina först gjorde framställ¬
ning om att få ta hand om sitt barn och till dess barnet kunde överflyttas
till henne. Länsstyrelsens handläggning har tagit i anspråk en tid av mer
än två år.
277
Länsstyrelsen har i sina yttranden — med framhållande av att enligt
länsstyrelsens mening kravet på en grundlig utredning måste ges företräde
framför fordran på skyndsamhet vid handläggningen av mål om överläm¬
nande av barn — uttalat att det såvitt angår de aktuella målen inte förelåg
anledning att med hänsyn till barnets bästa handlägga målen med speciell
skyndsamhet.
De skäl länsstyrelsen anfört för denna uppfattning ger enligt min mening
intryck av att länsstyrelsen inte tillräckligt beaktat Christinas intresse.
Utgångspunkten för bedömningen måste ju ha varit att Christina såsom
vårdnadshavare var berättigad att få ta hand om sitt barn. Bara om det
skulle vara till avsevärd skada för barnet att skiljas från fosterhemmet
kunde hennes ansökan om handräckningen vägras. Det enda legala skälet
för ett uppskov med avgörandet har därför varit utredningen om sådan
skada kunde befaras. Det är i detta sammanhang viktigt att beakta även
de negativa verkningarna av ett dröjsmål. Tidsutdräkten har otvivelak¬
tigt minskat Christinas möjlighet att komma till sin rätt gentemot foster¬
föräldrarna, eftersom tiden i stort sett ensidigt verkat till deras förmån.
Även om barnets bästa bör stå i förgrunden vid avgörande av mål av
hithörande slag är det enligt gällande rätt nödvändigt att ta hänsyn till
moderns intresse. Också ur barnets synpunkt är ett dröjsmål med avgöran¬
det förenat med menliga verkningar. Det kan nämligen knappast råda nå¬
got tvivel om att tidsutdräkten försvårar barnets frigörande från den
gamla miljön. Enligt min mening var i före varande mål rättsläget sådant
att nu anförda synpunkter bort föranleda en annan bedömning av frågan
om skyndsamhet med avgörandet.
Länsstyrelsen har som stöd för sin uppfattning att målen inte påkallade
skyndsam handläggning åberopat yttranden av den läkare som makarna
Bossel anlitat och av barnavårdskonsulenten. Yttrandena hade avgetts
i juli 1963, således i början av handläggningen. Länsstyrelsens uppfattning
har inte kommit till uttryck på ett för parterna påtagligt sätt genom beslut
eller meddelanden. Under en avsevärd tid — från maj 1963 till februari 1964
— fanns icke utfärdat något förbud enligt 50 § barnavårdslagen. De prak¬
tiska verkningarna av länsstyrelsens dröjsmål med avgörandet blev för par¬
terna desamma som om ett sådant beslut meddelats. Om länsstyrelsen ville
avvakta utvecklingen, hade den kunnat meddela ett snabbt beslut om flytt-
ningsförbud under viss tid och därvid uttryckligen redovisa sin uppfatt¬
ning. Detta förfaringssätt hade varit desto mera befogat som makarna
Bossel uttryckligen yrkat interimistiskt förbud, vilket yrkande länsstyrelsen
över huvud taget inte yttrat sig över. Om sådant beslut meddelats, hade
Christina beretts möjlighet att med ordinära rättsmedel få länsstyrelsens
beslut prövat i högre instans.
Vad i saken förekommit ger mig också anledning att något beröra läns¬
styrelsens formella handläggning av målen. Vid granskningen av länssty¬
relsens akter har jag särskilt bemärkt länsstyrelsens användning av remiss¬
institutet. Remissbeslut har i något fall fördröjts utan påtaglig anledning.
I fråga om några av länsstyrelsens remissbeslut vill jag för övrigt ifråga¬
sätta om de varit tillräckligt motiverade. Detta gäller framför allt beträf¬
fande remisserna till barnavårdsnämnden i Värnamo den 5 december 1963
och till socialstyrelsen. Ett alltför omfattande och schablonmässigt remiss¬
förfarande synes även i övrigt ha förekommit i målen, och de olika hand-
läggningsåtgärderna har inte koncentrerats i den utsträckning som varit
278
möjlig och önskvärd. Detta har ibland medfört att tidigare verkställd ut¬
redning förlorat sin aktualitet och måst förnyas, vilket i sin tur förorsakat
tidsutdräkt. I detta sammanhang vill jag erinra om de anvisningar angående
remisser som givits i kungl. cirkuläret den 5 juni 1931, nr 213, i vilket
myndigheterna anbefallts att noga pröva behovet av remissåtgärd (jfr
även SOU 1964: 27 s. 345). Cirkuläret innehåller också en rekommendation
till mera detaljerade anvisningar i remissbesluten. Länsstyrelsen har i pro¬
memorian den 8 juni 1966 gjort ett uttalande av den innebörden att det
enligt länsstyrelsens mening inte är erforderligt att i remiss till eu kvalifi¬
cerad myndighet ange vad yttrandet skall avse. Jag delar härvidlag inte
länsstyrelsens uppfattning. Ett preciserat remissbeslut är ägnat att under¬
lätta och påskynda remissinstansens befattning med saken och därmed
främja en koncentration av utredningen.
Beträffande den formella handläggningen har jag vidare uppmärksam¬
mat följande förhållande. Medan makarna Bossels talan om flyttningsförbud
enligt 50 § barnavårdslagen alltjämt var anhängig hos länsstyrelsen, tog
barnavårdsnämnden i Värnamo upp saken och meddelade den 11 februari
1964 beslut om sådant förbud. Beslutet tillkom sedan länsstyrelsen remit¬
terat målet till barnavårdsnämnden för yttrande. Det torde enligt gällande
rätt förhålla sig så att barnavårdsnämnden saknat befogenhet att med an¬
ledning av remissen meddela beslut i den fråga som bragts under länssty¬
relsens prövning (se härom bl. a. SOU 1964:27 s. 418). Detta förhållande
synes ej ha uppmärksammats av länsstyrelsen. Om så varit fallet hade en
annan handläggning från länsstyrelsens sida varit påkallad. Frågan har
intresse inte bara från den synpunkten att en formellt riktig processordning
bör iakttas utan även med hänsyn till den betydelse för fördröjningen av
avgörandet som åtgärderna kan ha haft.
Sammanfattningsvis uttalade JK följande.
Länsstyrelsens handläggning har enligt min mening inte skett i enlighet
med de allmänna principer som bör vara normerande för handläggning
av barnavårdsmål. En så lång handläggningstid som den i förevarande fall,
mer än två år, kan i allmänhet inte vara ur saklig synpunkt lämplig eller
eljest motiverad. Vad länsstyrelsen anfört därom att liandläggningstiden
skulle beräknas från den 22 februari 1964 anser jag inte förtjäna avseende.
Ifrågavarande mål har vare sig ur rättslig synpunkt eller med hänsyn till
utredningens omfattning varit så komplicerade att den långa handlägg-
ningstiden varit försvarbar. Enligt min mening saknas stöd i gällande rätt
för länsstyrelsens uppfattning att avgörandet skulle få uppskjutas i avsikt
att följa barnets utveckling hos fosterföräldrarna. Genom att fördröja
avgörandet har länsstyrelsen påverkat utvecklingen av fosterbarnsförhål-
landet på ett sätt som är mindre väl förenligt med den objektivitet som
skall prägla de rättsvårdande myndigheternas handlande.
Vad angår länsstyrelsens formella handläggning av målen har denna präg¬
lats av slapphet och brist på koncentration, vilket allt i hög grad medverkat
till att handläggningen blivit utdragen över så lång tid. Även om, såsom
länsstyrelsen anfört, handläggningen fördröjts på grund av personalbrist
och anhopning av andra brådskande göromål, kan detta inte överskyla det
förhållandet att betydande brister förekommit i handläggningen av målen.
Av länsstyrelsens yttranden framgår att länsstyrelsen numera inte vill
bestrida att målen kunnat och bort handläggas skyndsammare än som skett.
279
Länsstyrelsen har också vidgått att önskvärd tillsyn och kontroll över
målens handläggning inte utövats. Länsstyrelsen har förklarat att den för
framtiden kommer att ägna ökad uppmärksamhet åt remissbehandlingen
av ärenden på landskansliet. Nya föreskrifter om granskning av landskans-
liets diarier har också redan utfärdats.
Med hänsyn till vad länsstyrelsen sålunda uttalat anser jag mig ha be¬
fogad anledning räkna med att länsstyrelsens egna åtgärder skall vara till¬
räckliga för att förbättra handläggningsordningen hos länsstyrelsen och att
förhindra ett upprepande av den otillfredsställande handläggning som före¬
kommit i de nu ifrågavarande målen. Jag anser mig därför kunna låta i
ärendet bero vid de uttalanden som nu gjorts.
I skrivelse till länsstyrelsen i Jönköpings län anförde jag därefter följande.
Av handlingarna framgår att barnavårdsnämnden i Värnamo är utan
skuld till de dröjsmål vid förevarande ärendens handläggning som före¬
kommit. Nämndens åtgärd att — medan makarna Bossels besvär i förbuds-
frågan alltjämt var föremål för länsstyrelsens prövning — meddela flytt-
ningsförbud finner jag visserligen i sakligt hänseende helt opåkallad, i all
synnerhet som något handräckningsbeslut ännu icke meddelats och det
därför icke förelåg något reellt behov av ett dylikt förbud. Vad härutinnan
förekommit är emellertid icke av beskaffenhet att kunna läggas nämndens
ledamöter till last såsom fel. I övrigt finner jag ej anledning till antagande
att nämnden förfarit i strid mot meddelade föreskrifter eller eljest åsidosatt
tjänsteplikt.
I likhet med JK finner jag länsstyrelsens handläggning av förevarande
ärenden behäftad med betänkliga brister. Jag ansluter mig helt till JK:s
uttalanden i dessa hänseenden. Länsstyrelsen har i sitt yttrande till mig
förklarat sig medveten om att ej alldeles nödvändiga uppehåll förekommit
i handläggningen samt att länsstyrelsen icke utövat sådan tillsyn och
kontroll över ärendenas handläggning som varit önskvärd. Länsstyrelsen
har vidare i anledning av de uppdagade bristerna omarbetat sina föreskrifter
om diariegranskning. Ett upprepande av de förelupna handläggningsfelen
torde därför inte behöva befaras. Under sådana omständigheter anser jag
mig kunna låta bero vid den allvarliga erinran som innefattas i JK:s ut¬
talanden.
Kronofogdemyndighetens handlingar lämnar utförliga upplysningar om
handräckningsbeslutets verkställande. Varken dessa handlingar eller vad
i övrigt framkommit i ärendena ger stöd för antagande att vid verkställig¬
heten något förekommit som kan tillräknas tjänsteman som fel eller för¬
summelse eller eljest påkalla mitt ingripande.
Handlingarna ger ej heller anledning till antagande att makarna Bossel
vid fosterhemsplaceringen bibragts felaktig föreställning om åtgärdens
innebörd eller att något annat förhållande påkallar ingripande från min
sida i fråga om denna placering.
280
13. Socialnämnd har medverkat till flyttning av socialhjälpsbehö-
vande utan att taga kontakt med socialnämnden i inflyttningskom-
munen och utan att verkställa den utredning i övrigt som varit på¬
kallad med påföljd att de behövande icke fått tillfredsställande hjälp
I en den 29 februari 1964 hit inkommen skrift anförde makarna Bror och
Inger K. klagomål över att Mörarps kommun tvångsförflyttat makarna K.
till Hyllinge i Åstorps köping. Sedan tillfälle beretts socialnämnderna i Mör¬
arps kommun och Åstorps köping att yttra sig i ärendet, fann socialnämn¬
den i Åstorps köping sig böra framhålla att ytterligare två socialhjälps-
behövande familjer — familjerna J. och D. — förflyttats från Mörarps kom¬
mun till Hyllinge, och att skäl förelåg att i flera avseenden ifrågasätta lämp¬
ligheten av socialnämndens i Mörarps kommun handläggning av ärendena
rörande socialhjälp till berörda familjer. Med anledning härav företogs en
vidlyftig utredning. Vid denna hördes medlemmar av de berörda familjerna
genom länspolischefens i Kristianstads län försorg. Vidare inkom länssty¬
relsen i Malmöhus län och statens social vårdskonsulent i sjätte distriktet —
efter hörande av representanter för socialnämnden i Mörarps kommun —
med yttranden i ärendet. Under utredningens gång avgavs påminnelser av
makarna K., makarna J. samt fru V. D. Vidare besiktigade byggnadsingen¬
jören Sven Källström, Åstorps köping, de lägenheter, som de tre familjerna
erhållit i Hyllinge. Bror K. och V. D. yrkade i påminnelserna — utan angi¬
vande av belopp eller närmare grunder — skadestånd av Mörarps kommun.
Jag lät vidare under hand inhämta vissa upplysningar från riksförsäk¬
ringsverket samt tog del av vissa hos verket förvarade handlingar rörande
pension m. m. åt K. D.
Flyttningarna från Mörarps kommun till Hyllinge i Åstorps köping
Familjen K.
Socialnämnden i Mörarps kommun beslöt den 16 maj 1963 att godkänna
åtgärden att för Bror K:s räkning förhyra en bostad i Hyllinge för en må-
nadshyra av 50 kronor och att låta reparera densamma för 25 kronor. Sam¬
tidigt beslöts att inköpa en begagnad oljekamin för 185 kronor att placeras
i lägenheten.
Makarna K. har uppgivit följande. De hade i cirka 3,5 år bott i en arbe¬
tarbostad tillhörig Lydinge gård inom Mörarps kommun. Denna bostad
hade varit i synnerligt dåligt skick. Bror K., som var sjuklig, hade varit
sjukskriven i två år, innan han i april 1963 erhöll sjukpension. Inger K.
var i det närmaste blind. De hade flera gånger begärt en bättre bostad av
kommunen. Någon gång i april månad 1963 hade socialnämndens ord¬
förande, landstingsmannen J. B. Lind och ledamoten av nämnden, inspek¬
tera och landstingsmannen Anders Hansson besökt Bror K. i dennes bostad
281
och lovat honom en bättre bostad i det omkring två kilometer därifrån be¬
lägna Ilyllinge. De hade samtidigt utfäst sig att reparera den nya lägen¬
heten. Iv., som vid denna tidpunkt var uppsagd från sin dåvarande lägenhet
och tvungen att flytta, hade gått med på att flytta till lägenheten i Hyl-
linge. Den 22 maj 1963 hade han erhållit skriftlig uppsägning från sin lä¬
genhet i Mörarp. Den bostad, som han erhållit i Hyllinge, hade varit något
bättre än hans föregående men ej tillfyllest, framför allt ej med tanke på
hans hälsotillstånd. Sedan makarna Iv. flyttat i juni 1963 hade Mörarps
kommun fortsatt att betala deras hyra året ut. Däremot hade kommunen
ej längre såsom tidigare ersatt deras utgifter för värme, elektricitet, läkare
och medicin. I Hyllinge hade Bror K. fått anställning som tidningsbud med
en månadslön av 250 kronor. Denna anställning hade han dock på grund av
sin sjukdom ej kunnat bibehålla. Någon som helst plan för eventuell reha¬
bilitering hade ej gjorts av socialnämnden i Mörarps kommun i samband
med förflyttningen.
Socialnämnden i Mörarps kommun har genom sin ordförande, landstings¬
mannen J. B. Lind anfört följande. Vid tidpunkten för Iv:s flyttning till
Hyllinge handlades ett flertal socialhjälpsfrågor inom Mörarps kommun av
ett arbetsutskott, bestående av Lind, socialnämndens vice ordförande, träd¬
gårdsmästaren Arthur Lundström samt nämndledamoten Hansson. Någon
utredning i samband med K:s flyttning gjordes ej och ej heller togs någon
kontakt med inflyttningskommunen, eftersom familjen K:s förhållanden
var väl kända och den ort, vartill flyttningen skulle ske låg intill Mörarps
kommun. Den blivande bostaden i Hyllinge hade däremot besiktigats av
Hansson och befunnits bättre än K:s bostad i Mörarps kommun, vilken var
under all kritik. Genom flyttningen erhöll makarna K. bättre kommunika¬
tionsmöjligheter till Hälsingborg och Bjuv och därmed hade båda bättre
möjligheter att bidraga till familjens försörjning. Flyttningen ombesörjdes
av socialnämnden i Mörarps kommun. — Bror K., som varit sjukskriven
under tiden den 13 juli 1959—den 31 maj 1962, hade därefter genom social¬
nämndens försorg placerats på Hälsingborgs stads arbetsträningsverkstad.
Under den tid han arbetade på träningsverkstaden hade socialnämnden va¬
rit särskilt tillmötesgående med socialhjälp i avsikt att stärka förutsätt¬
ningarna för hans återanpassning till självständig försörjning. Den 9 april
1963 blev Bror K. ånyo sjukskriven och lämnade träningsverkstaden. När
han efter denna sjukskrivningsperiod ej återgick till verkstaden indrogs
vissa av de förmåner Bror K. tidigare erhållit. Anledningen härtill var att
Bror K. ej motsvarat de fordringar på ambition att nå självförsörjning, som
socialnämnden med fog kunnat ställa.
Socialnämnden i Åstorps köping har anfört bl. a. följande. Det syntes
nämnden anmärkningsvärt, att socialnämnden i Mörarps kommun icke på
något sätt informerat Åstorps socialnämnd, innan familjen K. flyttades till
Hyllinge. Någon verklig hjälp för makarna K. hade flyttningen ej inneburit.
282
De hade erhållit bostad i ett äldre omodernt hyreshus av sten, ett av Höga-
näsbolagets förutvarande arbetarbostadshus. Bostaden var dragig, dyr att
uppvärma och hade primitiva toalettanordningar. Om Åstorps socialnämnd
tillfrågats före flyttningen, skulle nämnden bestämt ha avrått från en flytt¬
ning till denna bostad.
Byggnadsingenjören Sven Källströms rapport den 28 mars 1966 beträf¬
fande den K. anvisade lägenheten har följande lydelse.
Lägenhetens storlek: 2 rum och kök (totalt ca 50 m2). Ena rummet in¬
rett på vind.
Uppvärmning: Saknas. Familjen har själv anskaffat en mindre fotogen¬
kamin till köket och en större till rummet på bottenvåningen. Vindsrum¬
met ouppvärmt (kan ej användas vintertid).
Köksutrustning: Vedspis. Diskbänk med enbart kallvatten. Mycket små
skåpsutrymmen. Skafferiet saknade frisklufts ventil.
Toilettrum: Saknas. WC saknas, ca 35 in över gård till s.k. utedass (oupp¬
värmt) .
Tvättstuga: I uthus på gården, dåligt skick.
Allmänna intryck: Lägenheten var i dåligt skick. Fuktgenomslag konstate¬
rades på åtskilliga ställen. Fönster kunde icke öppnas, då risk fanns att
bågarna skulle gå sönder vid stängningsförsök. Ytterdörr samt dörr mel¬
lan förstuga och lägenhet slöt mycket dåligt till. Höga uppvärmnings-
kostnader.
Förslag till åtgärder: Då det ur kostnadssynpunkt måste anses orealistiskt
att reparera huset (ett s.k. gruvhus med delvis inredd vind) kommer
kopia av denna rapport att tillställas hälsovårdsnämnden med förslag att
lägenheten utdömes vid nuvarande hyresgästs avflyttning.
Även socialvårdskonsulenten har uppgivit, att han vid besök i Hyllinge
funnit fastigheterna mycket dåligt underhållna och bristfälliga samt ma¬
karna K:s lägenhet obekväm, otidsenlig och i stort behov av renovering.
Länsstyrelsen i Malmöhus län, slutligen, har anfört följande.
Det är uppenbart att socialnämnden i Mörarps kommun skulle ha tagit
kontakt med socialnämnden i Åstorps köping, innan familjen K. överflyt¬
tades till Hyllinge. Denna underlåtenhet kan emellertid enligt länsstyrelsens
mening med hänsyn till omständigheterna icke anses ha varit ett fel av
mera allvarlig beskaffenhet. Det var nämligen angeläget, att socialnämnden
i Mörarps kommun på kort tid anskaffade annan bostad, enär familjen först
muntligen blivit uppmanad att flytta och därefter den 22 maj 1963 skrift¬
ligen uppsagts till avflyttning före den 5 juli 1963 från bostaden i Mörarp.
Enligt socialnämndens uppgift, vilken ej vederlagts, fanns det emellertid
icke möjlighet för socialnämnden vid denna tidpunkt att uppbringa pas¬
sande bostad för familjen i Mörarps kommun. Den lägenhet familjen er¬
bjöds i Hyllinge hade vidare besiktigats av Hansson på nämndens uppdrag
och därvid av Hansson befunnits vara lämplig. Bror K., som gått med på
att flytta, hade även godkänt bostaden, enär han ansåg den vara bättre än
bostaden i Mörarp. Därjämte fanns det vissa skäl, som talade för att fa¬
miljens möjligheter att försörja sig skulle öka, om man flyttade till Hyllinge.
283
Enligt 1 § lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp skall varje kommun
sörja för att den, som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av
hjälp, erhåller sådan enligt vad i lagen närmare sägs (socialhjälp). Uppgif¬
ten att bestämma, i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former
socialhjälp skall meddelas ankommer enligt 6 § på kommunens social¬
nämnd. Hjälpen bör dock enligt 14 § första stycket lämnas på sådant sätt,
att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att genom eget arbete för
framtiden försörja sig och de sina. Innan fråga om beviljande av socialhjälp
avgöres, skall socialnämnden enligt 16 § första stycket göra sig noga under¬
rättad om förhandenvarande omständigheter samt utreda hur behovet bör
på lämpligaste sätt avhjälpas. Vid sådan utredning skall enligt andra styc¬
ket samma paragraf hjälpsökanden såvitt möjligt höras samt, i den mån så
erfordras, uppgifter inhämtas från myndigheter och andra, som kan lämna
upplysningar i ärendet. Förekommer anledning antaga, att behovet av so¬
cialhjälp beror på sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller
svaghet, skall enligt tredje stycket nämnda paragraf, där ej särskilda skäl
till annat föranleder, yttrande inhämtas av läkare rörande den lämpligaste
formen av ingripande.
Frågan om samråd med andra myndigheter har varit föremål för särskild
uppmärksamhet, framför allt då det gällt socialhjälp till flyttning från en
kommun till en annan; se socialstyrelsens råd och anvisningar nr 123, nr
148 samt nr 180 s. 37 f., JO:s ämbetsberättelse år 1962 s. 276 ff. samt Eric
Wahlberg m. fl.: Socialhjälpslagen (1965) s. 46 ff. och s. 60. Sålunda har
socialstyrelsen i råd och anvisningar nr 148 s. 2 f. anfört bl. a.
Grundläggande för socialnämnds bedömning av frågan, om socialhjälp i
visst fall bör utges till flyttning och eventuellt för anskaffande av bostad i
inflyttningskommun, skall vara socialhjälpslagens bestämmelser i 14 och
16 §§. Till dessa bestämmelser har socialstyrelsen tidigare lämnat anvis¬
ningar (Råd och anvisningar i socialhjälpsfrågor nr 97/1956). Enligt dessa
bestämmelser och anvisningar skall socialhjälp inte vara en hjälp för stun¬
den utan ha förebyggande karaktär så att den hjälpbehövande såvitt möj¬
ligt blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina.
Beslut om socialhjälp måste bland annat av den anledningen föregås av
utredning, som klarlägger orsakerna till hjälpbehovet och innefattar förslag
om hur detta skall på lämpligaste sätt avhjälpas. I bestämmelser och anvis¬
ningar framhålls särskilt vikten av att socialnämnden samråder med läkare
och arbetsmarknadsorgan samt beaktar eventuellt behov av åtgärder för
andra familjemedlemmar än den i första hand hjälpsökande och därvid sö¬
ker eventuellt erforderlig samverkan med organ för hälso- och sjukvård,
åldringsvård, nykterhetsvård, barnavård och utbildningsanstalt. Aktuali¬
seras hjälp till flyttning och till bosättning i annan kommun erfordras ovill¬
korligen att utredningen utsträckes att omfatta samråd med vederbörande
myndigheter i den tilltänkta bosättningskommunen. Om en så noggrann ut¬
redning, som socialstyrelsen förutsatt normalt skall äga rum, av någon sär¬
skild anledning i visst fall icke kan göras eller icke är påkallad, bör ett be¬
284
slut om socialhjälp till flyttning till annan kommun dock i vart fall alltid
föregås av samråd med socialnämnden i den andra kommunen.
Ett förfarande genom vilket socialnämnd utgivit hjälp till flyttning och
anskaffande av bostad i annan kommun utan att ha vidtagit åtgärder för
att sätta den hjälpsökande i stånd att i möjligaste män försörja sig måste
betecknas som ett avsiktligt övervältrande av socialhjälpskostnader. Ett dy¬
likt förfarande kunde göra det nödvändigt att påkalla närmare utredning-
för att beivra eventuellt tjänstefel genom åtal vid allmän domstol.
Vidare har jag i min ämbetsberättelse 1962 s. 299 ff. i samma fråga an¬
fört följande.
I 14 § första stycket har — såsom framgår av det föregående — klart
kommit till uttryck, att det yttersta syftet med socialhjälpen är att om
möjligt sätta hjälptagaren i stånd att framdeles själv försörja sig och sin
familj. Avsikten med hjälpåtgärderna är alltså icke endast att lätta den
hjälpbehövandes beträngda läge för tillfället; de skola även vara inriktade
på att på längre sikt främja hans möjligheter till försörjning genom egen
verksamhet. För att hjälpen i största möjliga utsträckning skall kunna till¬
godose detta, för såväl den enskilde hjälptagaren som samhället väsentliga
ändamål, är det nödvändigt att socialnämnderna i enlighet med stadgan-
dena i 16 § noggrant utreda icke blott vad som erfordras för att möta det
hjälpbehov som är närmast aktuellt utan även vilka åtgärder som bäst
tjäna till att i framtiden möjliggöra för hjälptagaren att reda sig på egen
hand. Härvidlag är det viktigt att socialnämnderna nära samarbeta med
andra myndigheter, t. ex. arbetsmarknadsmyndigheterna, i fråga om even¬
tuell omskolning till annat arbete. När hjälpbehovet kan antagas bero på
sjukdom eller annan svaghet vare sig av kroppslig eller själslig art är ytt¬
rande av läkare av alldeles särskild betydelse. Skyldighet att i sådana fall
obligatoriskt införskaffa dylikt yttrande har också i princip föreskrivits i
16 §.
När det gäller för socialnämnd att bedöma huruvida socialhjälp bör läm¬
nas någon för att möjliggöra för honom och hans familj att bosätta sig i an¬
nan kommun måste nämnden i enlighet med det anförda noga pröva huru¬
vida detta är lämpligt och ändamålsenligt från socialvårdssynpunkt. För
att med något mått av säkerhet kunna bedöma om en flyttning kan beräk¬
nas medföra verklig nytta för hjälptagaren erfordras i regel närmare upp¬
lysningar om förhållandena i den tilltänkta boningsorten. En utredning som
icke innefattar undersökning av dessa förhållanden kan icke vara tjänlig-
såsom grundval för ett allsidigt och objektivt bedömande av den hjälpbehö-
vandes utsikter till försörjning i den nya kommunen. I överensstämmelse
med vad socialstyrelsen anfört i nr 123 av publikationen Råd och anvis¬
ningar i socialvårdsfrågor — som utgavs i mars 1960 — anser jag därför,
att beslut om hjälp till anskaffande av bostad i annan kommun eller eljest
till flyttning till plats utanför vistelsekommunen regelmässigt måste före¬
gås av samråd med vederbörande myndigheter i den tilltänkta boningsor¬
ten. Särskilt i fall där bedömningen framstår såsom tveksam kan det även
vara lämpligt att kontakta vederbörande socialvårdskonsulent. Jag vill
också kraftigt understryka vad socialstyrelsen i övrigt anfört i sina anvis¬
ningar om nödvändigheten av en omsorgsfull utredning i dessa ärenden
samt vidare hänvisa till styrelsens uttalanden om hur utredningen bör ske.
Den omständigheten, att varje medborgare i princip äger rätt att fritt be¬
285
stämma var lian vill vistas, innebär alltså icke, att socialnämnd må efter¬
sätta krav på objektiv utredning av frågan om en eventuell flyttning bör
understödjas genom socialhjälp. Ej heller får nämnden vid prövningen av
dylikt ärende anlägga andra synpunkter än sådana, som betingas uteslu¬
tande av omsorgen om hjälptagarens och hans familjs bästa. Att genom en
av social v årdssynpunkter icke betingad flyttning av hjälptagare till annan
kommun söka befria hemkommunen från ekonomiska förpliktelser, vilka i
stället komma att läggas på inflyttningskommunen, är ett klart felaktigt
och för det förtroendefulla samarbetet mellan kommunerna i hög grad skad¬
ligt förfarande, som icke får förekomma. Ett sådant otillbörligt förfarande
kan för den socialnämndsledamot eller tjänsteman, som låter dylikt komma
sig till last, medföra ansvar såsom för tjänstefel.
I förevarande ärende har socialnämnden i Mörarps kommun klart åsido¬
satt sin skyldighet att verkställa erforderlig utredning samt att i samband
därmed inhämta yttrande från läkare och samråda med arbetsmarknads¬
myndigheter och inflyttningskommunen. Socialnämnden synes sålunda icke
förrän efter det ärendet anhängiggjorts hos mig ha blivit underkunnig om
att Bror K:s hälsotillstånd var så allvarligt, att han beviljats sjukpension,
och att Inger K. har kraftig synnedsättning. Sett mot bakgrunden av vad
som numera upplysts om makarna K:s hälsoförhållanden ter sig social¬
nämndens åtgärd att skaffa makarna Iv. bostad i Ilyllinge för att bereda
dem bättre kommunikationsmöjligheter till arbetsplatser i Hälsingborg och
Bjuv tämligen meningslös. Ej heller kan den omständigheten att Bror Iv.
en tid — enligt allt att döma utan förmedling av socialnämnden i Mörarps
kommun — varit anställd såsom tidningsbud i Hyllinge utgöra stöd för att
placeringen i Hyllinge varit lämplig ur arbetssynpunkt. Om nämnden in¬
hämtat yttrande av läkare och samrått med arbetsmarknadsmyndigheterna
hade förutsättningarna för en lämplig lösning av arbetsfrågan med säkerhet
varit bättre. Vidare kan anmärkningar riktas även mot lösningen av själva
bostadsfrågan. Visserligen har bostaden i Hyllinge enligt uppgift varit
bättre än bostaden i Mörarps kommun samt godkänts av Iv. Emellertid är
att märka att K. vid godkännandet befunnit sig i ett nödläge och dessutom
svävat i den villfarelsen att socialnämnden i Mörarps kommun åtagit sig
att reparera lägenheten i Hyllinge i större utsträckning än som skett. Här¬
till kommer att lägenheten i Hyllinge enligt samstämmiga uppgifter av ma¬
karna Iv., byggnadsingenjören Sven Källström och socialvårdskonsulenten
i själva verket var i ett mycket dåligt skick samt att socialnämnden i Ås¬
torps köping, om den tillfrågats, skulle ha avrått från att placera makarna
Iv. i denna lägenhet. Bostadsfrågan borde följaktligen om möjligt ha lösts
på ett bättre sätt. I den mån godtagbar bostad ej kunnat beredas inom
Mörarps kommun borde samråd ha skett i första hand med myndigheterna
i angränsande kommuner och i andra hand med socialvårdskonsulenten.
I anslutning till vad socialnämnden anfört om indragandet av viss social¬
hjälp till makarna Iv. må vidare framhållas följande. Även om socialhjälp
286
bör lämnas på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att
för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina, får denna princip
ej leda till att kommunen utan att beakta vederbörandes hälsotillstånd sö¬
ker att med ekonomiska medel driva vederbörande till arbete. Socialnämn¬
den bör i stället i sådana fall, där tvekan om vederbörandes hälsotillstånd
föreligger, samråda med medicinsk sakkunskap, om vilka förutsättningar
som finnes att inpassa vederbörande i arbetslivet och vilka medel som lämp¬
ligen bör komma till användning för att nå detta mål.
Faviiljen J.
Makarna E. och S. J. har berättat följande. De hade på hösten 1960
flyttat till Mörarps kommun, där mannen fått arbete på Rosendahls gård.
De hade fått bostad i en gården tillhörig arbetarbostad. Inspektor på går¬
den var ledamoten i socialnämnden Anders Hansson. Den 21 oktober 1962
intogs mannen E. J. på anstalten Berga i Hälsingborg för att avtjäna ett
bötesförvandlingsstraff om 42 dagars fängelse. Under tiden mannen E.J.
var intagen å anstalten erhöll hustrun S. J. socialhjälp av Mörarps kommun
för sig och sina tre barn i åldern 7 år, 4 år och 2 månader. Kort tid innan
E. J. intogs på Berga hade Hansson upplyst dem om att de måste flytta,
enär det hus, vari de bodde skulle moderniseras. Makarna J. uppmanades
samtidigt att söka bostad i Hyllinge. De hade hört sig för i Hyllinge hos en
person, som Hansson namngivit. Denne hade dock meddelat, att någon le¬
dig lägenhet ej fanns. Under det att E. J. vistades på anstalten hade Hans¬
son en dag besökt S. J. och meddelat, att hon skulle flytta påföljande dag,
eftersom det blivit en lägenhet ledig i Hyllinge. Flyttningen hade skett den
10 november 1962 och ombesörjts av arbetare på Rosendahls gård. Hans¬
son hade själv skjutsat S. J. och hennes barn. S. J., som sett lägenheten i
Hyllinge ett par dagar tidigare, hade under bilfärden påtalat för Hansson,
att lägenheten var i ett synnerligen dåligt och hälsovådligt skick. Hansson
hade emellertid svarat, att han ej ansåg det vara något fel på lägenheten.
Lägenheten bestod av två vindsrum med en vask emellan rummen. Mat¬
lagningen fick ske på en köksspis i sovrummet. Lägenheten var mycket kall.
Vattnet frös i vasken på vintern och det var centimetertjocka islager på ett
av fönstren. Innan ljuset påkopplades var S. J. tvungen att betala före¬
gående lägenhetsinnehavares elräkning. För detta ändamål måste hon låna
pengar av Hansson. Den 11 mars 1963 flyttade makarna J. från lägenheten.
Socialnämnden i Mörarps kommun förklarade, att nämnden icke haft
något med familjen J:s flyttning att göra utan att denna helt ombesörjts av
E. J:s arbetsgivare.
Inspektören Anders Hansson har vid sammanträdet inför socialvårdskon-
sulenten anfört följande. Familjen J. uppsades till avflyttning, enär det hus,
vari familjen bodde, skulle moderniseras. Hansson erbjöd sig i samband
287
därmed att skaffa familjen en lägenhet i Hyllinge, vilket makarna J. för¬
klarade sig tacksamma för. Flyttningen var alltså helt ett mellanhavande
mellan makarna J. och mannens arbetsgivare. Möjligen hade Hansson
nämnt något om flyttningen i socialnämnden, men nämnden kopplades ald¬
rig in på denna fråga. Hansson hade däremot själv ordnat en arbetsanställ-
ning åt E. J. i Östra Ramlösa.
Socialnämnden i Åstorps köping uppgav följande. Bostaden i Hyllinge
åt familjen J. hade ordnats genom direkt medverkan av Mörarps kommun.
Socialnämnden i Åstorp hade ej heller i detta fall vidtalats. Bostaden, som
liksom K:s bostad var inrymd i Höganäsbolagets förutvarande arbetarbo¬
städer, var synnerligen olämplig för att ej säga hälsovådlig för en familj
med tre småbarn. Därtill kom att det var cirka 2 mils väg till E. J:s arbets¬
plats i Östra Ramlösa.
Byggnadsingenjören Sven Källströms rapport den 28 mars 1966 beträf¬
fande den J. anvisade lägenheten utvisar följande.
Lägenhetens storlek: Inredd vind om 2 rum och kök?, (totalt ca 35 in2).
De tva rummen skildes från det s. k. köket av vindskorridor:
Uppvärmning: Saknas. Familjen hade själv skaffat oljekamin. »Köket»
saknade helt uppvärmning.
Köksutrustning: Saknades helt! Enda inredningsdetalj utslagsvask med
kallvattenkran. Matlagning fick ske på oljekaminen i ena rummet.
Toilettrum: Saknas. WC saknas, ca 40 m över gård till s. k. utedass (oupp¬
värmt) .
Tvättstuga: I uthus på gården, oanvändbar.
Allmänna intryck: Lägenheten i dåligt skick. Hyresgästen hade själv be¬
kostat tapetsering. »Köket» oanvändbart. På grund av dålig isolering
höga uppvärmningskostnader.
Förslag till åtgärder: Da det ur kostnadssynpunkt måste anses orealistiskt
att reparera huset (ett s. k. gruvhus med delvis inredd vind) kommer
kopia av denna rapport att tillställas hälsovårdsnämnden med förslag att
lägenheten utdömes vid nuvarande hyresgästs avflyttning.
Även socialvårdskonsulenten besiktigade den av familjen J. tidigare inne¬
havda lägenheten i Hyllinge och bedömde denna såsom hälsovådlig för en
familj med tre barn.
Enligt 15 § första stycket socialhjälpslagen har den som vill komma i
åtnjutande av socialhjälp att göra anmälan därom hos socialnämnden i den
kommun, där han vistas, eller hos nämndens ordförande eller annan av
nämnden eller hos den som nämnden kan ha utsett att mottaga sådan an¬
mälan. Har anmälan gjorts hos annan än ordföranden, är enligt andra styc¬
ket samma lagrum den som mottagit anmälan, därest han icke äger att
själv fatta beslut i ärendet, skyldig att ofördröj ligen vidarebefordra anmä¬
lan till socialnämnden eller dess ordförande. Oavsett om anmälan skett,
åligger det socialnämnden enligt tredje stycket nämnda lagrum att om¬
288
besörja att den som vistas i kommunen och finnes vara i behov av social¬
hjälp erhåller sådan.
Av ifrågavarande lagrum framgår sålunda att det åligger socialnämnden
att ex officio tillse, att var och en, som vistas i kommunen och finnes vara
i behov av socialhjälp, erhåller sådan. Det måste vid sådant förhållande
enligt min mening också föreligga skyldighet för socialnämndsledamot, som
fått kännedom om att någon är i behov av socialhjälp, att bringa detta be¬
hov till nämndens kännedom. Skälen att göra detta måste vara än starkare,
om vederbörande ledamot ingår i ett särskilt arbetsutskott för socialhjälps-
frågor och dessutom såsom i förevarande fall ofta fått representera nämn¬
den i sådana frågor gentemot hjälpbehövande.
S. J. har med familjens tre barn varit i behov av socialhjälp under tiden
för mannens fängelsevistelse. Hon har också under den tiden uppburit lö¬
pande bidrag till sitt och barnens uppehälle av socialnämnden i Mörarps
kommun. Då familjen under samma tidsperiod blev uppsagd från sin bo¬
stadslägenhet, har familjens situation uppenbarligen varit sådan att ett in¬
gripande från socialnämndens sida varit påkallat. Det hade därför ålegat
Hansson att, om bostadsfrågan ej kunde därförutan lösas på ett godtagbart
sätt, anmäla förhållandet till socialnämnden. Den lösning, som Hansson
valt, då han anvisat bostaden i Hyllinge, kan med hänsyn till vad som upp¬
lysts om denna bostads beskaffenhet ej anses godtagbar, i all synnerhet som
familjen hade tre minderåriga barn, varav ett i späd ålder.
Oavsett om Hansson anmält familjen J:s förhållanden till socialnämn¬
den eller ej borde emellertid nämnden, som vid tidpunkten för flyttningen
utbetalade löpande socialhjälp till familjen, ha förskaffat sig kännedom om
familjens förhållanden. Familjen J:s situation var, då mannen intogs i
fängelse och socialhjälp började utgå, otvivelaktigt av sådan art, att en ut¬
redning enligt 16 § socialhjälpslagen var påkallad. Om en sådan utredning
skett, hade också behovet av ny bostad blivit uppenbart för nämnden.
Vissa omständigheter tyder emellertid på att nämnden eller i allt fall
dess arbetsutskott icke bara känt till utan även medverkat vid flyttningen
till Hyllinge. Sålunda har nämnden den 24 november 1962 beslutat god¬
känna socialhjälp till S. J. för bl. a. el-installationen med 70 kronor 69 öre.
Enligt en verifikation till utgiftsposten avses med densamma el-installation
i lägenheten i Hyllinge. Av verifikationen, som utgöres av en till social¬
nämnden i Mörarps kommun ställd faktura från en el-installatör i Mör-
arp, framgår vidare att installationen utfördes den 9 november 1962, d. v. s.
dagen innan familjen J. flyttade till lägenheten i Hyllinge. Av handlingarna
att döma synes sålunda socialnämnden i Mörarp ha förberett familjen J:s
flyttning till Hyllinge.
Av det sagda framgår, att socialnämnden i Mörarps kommun eller i allt
fall en av nämndens ledamöter även då det gäller familjen J:s flyttning i
hög grad åsidosatt vad som ålegat nämnden. I fallet J. synes förfarandet
289
desto betänkligare med hänsyn till att en för tillfället ensamstående moder
med små barn placerades i en lägenhet som enligt allt att döma var häl¬
sovådlig.
Familjen D.
V. D. har uppgivit följande. Under tiden november 1961—november
1962 hade hon, hennes make K. D. och deras dotter Janet, född 1951, bott
i en arbetarbostad i Mörarps kommun. I november 1962 flyttade de till
Höganäs, där mannen fick anställning som vaktmästare i en frikyrka och
erhöll tjänstebostad. Sedan mannen i juli 1963 blivit sjuk och intagits på
S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg nödgades familjen flytta från tjänstebo-
staden. Möblerna ställdes på magasin i Klippan och V. D. begav sig med
dottern till bekanta i Östergötland. Mannen utskrevs från sjukhuset i ok¬
tober 1963 och reste då till släktingar i Mörarp. Sedan kuratorn på S:ta
Maria sjukhus varit i förbindelse med ett flertal kommuner såsom Klippan,
Hälsingborg, Mörarp och Höganäs, vilka alla förnekade att de var vistelse¬
kommun för familjen D., hade slutligen socialnämnden i Mörarps kommun
anskaffat en bostad i Hyllinge, där familjen åter kunde samlas. Inflytt¬
ningen skedde troligen den 27 november 1963. Lägenheten hade visat sig
vara kall och dragig samt så fuktig, att tapeterna lossnade.
Socialnämnden i Mörarps kommun upplyste följande. Iv. D. flyttade till¬
sammans med en son till Mörarp den 24 november 1961. Den första tiden
bodde han hos en svåger men sedan han den 1 december samma år fått bo¬
stad anlände även hustrun och dottern. Den 8 december 1961 hade social¬
nämnden första kontakten med familjen, som då gjorde skriftlig framställ¬
ning om socialhjälp. Socialhjälp utgick därefter fortlöpande till och med
juni 1963. I samband med att K. D. senare under året var intagen på S:ta
Maria sjukhus i Hälsingborg ringde kuratorn därstädes till socialnämndens
ordförande Lind och förhörde sig om möjligheterna att skaffa en bostad
åt familjen D. Lind upplyste om att Mörarps kommun ej var vistelsekom¬
mun för familjen D. och ej hade någon skyldighet att anskaffa bostad åt
familjen. Sedan kuratorn efter några dagar ånyo ringt till Lind, hade denne
lovat att taga kontakt med Hansson, vilken hade vissa förbindelser med
fastighetsägare i Hyllinge. Kuratorn meddelade därefter att han genom
Hanssons förmedling erhållit en lägenhet åt familjen D. i Hyllinge. Kura¬
torn uppgav samtidigt att familjen D. saknade medel att erlägga förskotts-
hyra. Socialnämnden i Mörarps kommun erlade då denna hyra eftersom
kommunen ändock i egenskap av mantalsskrivningskommun måste slutli¬
gen svara för eventuell utgiven hjälp till familjen D.
liansson uppgav, att han genom en av sina vänner anskaffat en lägenhet
åt familjen D. i Hyllinge samt att han besiktigat lägenheten och funnit
densamma vara godtagbar.
10 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag
290
Socialnämnden i Åstorps köping anförde följande. Mörarps kommun hyr¬
de en bostad åt familjen D. i Hyllinge i samband med att K. D. utskrevs
från sjukhuset. Bostaden var belägen i samma gamla omoderna arbetarbo¬
städer som de bostäder som anvisats familjen K. och familjen J. Familjen
D:s bostad var dragig och kall. Ett fönster, som slagit sig och ej gick att
stänga, lagades ej på flera månader. Toaletten var primitiv och belägen
cirka 70 meter från bostaden, vilket var desto obekvämare som K. D. led
av tarmbesvär. Någon riktig spis fanns ej i lägenheten, varför familjen D.
nödgades anskaffa en sådan.
Byggnadsingenjören Sven Källströms rapport den 28 mars 1966 beträf¬
fande den av familjen D. bebodda lägenheten har följande lydelse.
Lägenhetens storlek: 2 rum och kök (totalt ca 60 nr).
Uppvärmning: Lokalvärmeledning med panna i kök.
Köksutrustning: Spis saknas. Enda matlagningsmöjlighet ovanpå värme¬
pannan! (Familjen har själv anskaffat Kosangasspis). Diskbänk med
enbart kallvatten. Skafferi oanvändbart på grund av fukt med mögel¬
bildning. Imventil och ventilation saknas.
Toilettrum: Saknas. WC saknas, ca 70 m över gård till s.k. utedass (oupp¬
värmt) .
Tvättstuga: I uthus på gården, oanvändbar.
Allmänna intryck: Lägenheten var i mycket dåligt skick. På grund av fukt
hade tapeterna släppt från underlaget och vid golv förekom mögelbild¬
ning. Fönster kunde icke öppnas, då risk fanns att bågarna skulle gå sön¬
der vid stängningsförsök. Endast enkla bågar, varför uppvärmningskost-
naderna varit onormalt höga.
Förslag till åtgärder: Då det ur kostnadssynpunkt måste anses orealistiskt
att reparera huset (ett s. k. gruvhus med delvis inredd vind) kommer
kopia av denna rapport att tillställas hälsovårdsnämnden med förslag att
lägenheten utdömes vid nuvarande hyresgästs avflyttning.
Socialvårdskonsulenten har i sitt yttrande uppgivit att han funnit famil¬
jen D:s lägenhet vara i ungefär samma bristfälliga skick som familjen K:s.
Med hänsyn till vad som i ärendet framkommit måste det anses tvek¬
samt vilken kommun som var att anse såsom vistelsekommun för K. D. och
hans familj vid tiden för bostadsanskaffningen. Det torde emellertid inga¬
lunda vara uteslutet, att Mörarps kommun, där K. D. synes ha uppehållit
sig, då bostadsfrågan aktualiserades, var att räkna såsom sådan kommun.
Hur härmed förhåller sig torde emellertid numera vara av underordnad be¬
tydelse, enär socialnämnden i Mörarps kommun, såsom länsstyrelsen an¬
fört, genom att utgiva socialhjälp i form av kontantunderstöd och bidrag
till hyra påtagit sig vistelsekommunens ansvar. Något hinder för hemorts¬
kommunen att lämna sådan hjälp torde, såsom framgår av förarbetena till
socialhjälpslagen, ej föreligga (jfr Wahlberg m. fl.: Socialhjälpslagen [1965]
s. 14 och 54).
291
Socialnämnden har under angivna förhållanden, såsom länsstyrelsen lika¬
ledes nämnt, varit skyldig att i enlighet med 16 § socialhjälpslagen utreda,
hur familjen D:s hjälpbehov på lämpligaste sätt kunde avhjälpas. Det ålåg
också nämnden, innan nämnden anskaffade bostaden i Hyllinge, att sam¬
råda med socialnämnden i Åstorps köping. Om utredning skett och därvid
yttrande från sjukhuset ävensom socialnämnden i Åstorps köping inhäm¬
tats, hade uppenbarligen klart framgått, att bostadsfrågan måst lösas an¬
norlunda än på det klart olämpliga sätt, som nu skett.
Övriga frågor
Utbekommande av sjukpenning, sedan socialhjälp lämnats
Såväl S.J. som V.D. har påtalat, att de, då någon av familjemedlem¬
marna varit sjuk, ej fått hämta sjukpenningen på sjukkassan utan hos
socialnämnden eller någon dess ledamot. V.D. har vidare framhållit, att
hon ej utfått sjukpenningmedlen kontant utan i form av ett medgivande
att få handla för visst belopp i Konsum i Mörarp.
Socialnämnden i Mörarps kommun har genom sin ordförande i denna
fråga anfört, att socialhjälp utgått såsom förskott å sjukpenningen, att so¬
cialnämnden i sådana fall alltid brukade taga fullmakt från hjälptagaren
att få utkvittera sjukpenningen samt att hjälptagaren därefter kunde hos
socialnämnden få utkvittera eventuellt överskott.
Enligt 105 § lagen om allmän sjukförsäkring, vilket lagrum efter den 1
januari 1963 motsvaras av 20 kap. 6 § lagen om allmän försäkring, må
fordran å sjukhjälp ej tagas i mät för gäld. Ej heller må, enligt samma lag¬
rum, rätt till sjukhjälp överlåtas, innan den försäkrade är berättigad att
lyfta sjukhjälpen. Någon överlåtelse av sjukpenningen, innan densamma är
tillgänglig för lyftning, kan alltså kommunen ej framtvinga. Ej heller kan
kommunen, såsom ifråga om vissa pensionsbelopp, få sjukpenningen direkt
utbetald till sig i avräkning på utgiven socialhjälp (jfr 17 kap. 4 § lagen om
allmän försäkring). Däremot lärer väl något hinder i och för sig icke före¬
ligga mot att kommunen erhåller en fullmakt att utkvittera sjukpenningen,
då den blir tillgänglig för lyftning. Vid sådant förhållande bör emellertid
kommunen givetvis tillse att den del av sjukpenningen, som ej svarar mot
utgivet förskott härå, omedelbart tillställes den sjuke på sådant sätt att
därav klart framgår att beloppet utgör honom tillkommande sjukpenning.
Några inskränkningar ifråga om förfogandet över beloppet får därvid gi¬
vetvis ej göras från socialnämndens sida.
I förevarande ärende torde numera knappast kunna utredas huruvida de
292
köpanvisningar V. D. erhållit hos Konsum i Mörarp motsvarat socialhjälp
eller sjukpenning. Uppenbart är dock att V. D. ansett dem motsvara sjuk¬
penningen. Socialnämnden i Mörarps kommun har följaktligen brustit an¬
tingen i det hänseendet att nämnden ej klargjort för V. D. vad som utgjort
socialhjälp och vad som svarat mot sjukpenningen eller ock genom att ut¬
betala jämväl sjukpenningen i form av köpanvisning hos Konsum.
Rätten till allmänt barnbidrag
S. J. har slutligen uppgivit följande. Vid ett tillfälle under den tid hennes
make var intagen i fängelse erhöll hon ej den sedvanliga barnbidragsanvis-
ningen. Då hon frågade lantbrevbäraren om anledningen, omtalade denne,
att han lämnat hennes barnbidragsanvisning till inspektor Hansson. Redan
samma dag eller påföljande dag erhöll hon besök av Hansson, som med¬
förde barnbidragsanvisningen, vilken löd på omkring 350 kronor. S. J. hade
tidigare lånat omkring 150 kronor av Hansson att återlämnas då barnbi¬
draget kom. Hansson återkrävde nu detta belopp. Därjämte krävde han
att erhålla återstoden av barnbidragsbeloppet i ersättning för utgifter för
reparationer av lägenheten i Hyllinge. S. J. hade så småningom gått med
på detta.
Hansson har i denna del av ärendet uppgivit följande. När S. J. flyttat
till Hyllinge var ljuset plomberat i den lägenhet, som hon erhållit. Elverket
hade vägrat att koppla på elektriciteten, innan makarna J. betalat en ti¬
digare skuld till elverket. Hansson hade då lånat S. J. 150 kronor under
förbehåll att hon skulle återbetala detta, då barnbidraget kom. Hansson
hade därpå bett postkontoret att meddela honom, när barnbidragsanvis¬
ningen kom. Han hade emellertid aldrig hört något från postkontoret. Vid
ett senare tillfälle hade Hansson erhållit 50 kronor av E. J. De återstående
100 kronorna hade han aldrig fått. Han hade aldrig haft någon till S. J.
ställd barnbidragsanvisning i sin hand.
Enligt 13 § lagen om allmänna barnbidrag må rätt till allmänt barnbi¬
drag ej överlåtas och kan förty icke tagas i mät för gäld. Barnbidraget kan
alltså ej överlåtas till enskild person. Ej heller äger socialnämnd — såsom
framgår av socialstyrelsens råd och anvisningar nr 180 s. 67 — förskottera
allmänt barnbidrag eller uppställa överlåtande av barnbidrag som villkor
för meddelande av socialhjälp.
Beträffande hur det förfarits med barnbidraget i förevarande ärende står
uppgift mot uppgift och någon klarhet om hur härmed förhåller sig synes
knappast numera kunna erhållas. Klart anmärkningsvärt synes emellertid
under alla omständigheter vara att Hansson, som var ledamot i social¬
293
nämnden, i stället för att underrätta nämnden om S. J:s behov av hjälp för
att fa elektriciteten påkopplad själv lånade S. J. medel härtill under för¬
behåll att lånebeloppet skulle återbetalas med kommande barnbidragsme-
del. Ett sådant förfarande är ej förenligt med vad som åligger en ledamot
av socialnämnden.
Av det anförda framgår, att åtskillig kritik kan riktas mot socialnämn¬
den i Mörarps kommun och ledamöter av nämnden, då det gäller befatt¬
ningen med familjen K. samt familjerna J. och D. Ifråga om familjen K.
riktar sig denna kritik framför allt mot nämndens sätt att lösa familjens bo¬
stadsproblem och dess underlåtenhet att vid bestämmande av socialhjäl¬
pens omfattning förskaffa sig erforderlig kännedom om och taga tillbörlig
hänsyn till familjemedlemmarnas hälsotillstånd. Beträffande familjen J.
riktar sig anmärkningarna främst mot en ledamot av nämnden för hans
underlåtenhet att underrätta nämnden om föreliggande socialhjälpsbehov.
Vad slutligen angår familjen D. framgår av handlingarna att nämnden un¬
derlåtit att verkställa erforderlig utredning och att lösa bostadsfrågan på
ett tillfredsställande sätt.
Socialnämnden i Mörarps kommun ävensom enskilda ledamöter av nämn¬
den har genom sitt angivna handlingssätt i betänklig grad åsidosatt sina
skyldigheter enligt socialhjälpslagen. Underlåtenheten att samråda med in-
flyttningskommunen måste anses desto mer anmärkningsvärd som ifråga¬
varande flyttningar skett inom loppet av två år efter det att nödvändig¬
heten av samrad kommunerna emellan framhållits såväl i min ämbetsbe-
rättelse som i socialstyrelsens i maj 1962 utgivna råd och anvisningar. Det
handlingssätt, som ådagalagts i förevarande ärenden, vittnar över huvud
taget om en anda, som borde ha varit främmande för en socialnämnd i da¬
gens samhälle.
Även om jag sålunda funnit handläggningen av ifrågavarande ärenden
i hög grad anmärkningsvärd, har jag emellertid — i beaktande av omstän¬
digheterna, bl. a. det förhållandet att nämnden vid tidpunkten för ären¬
denas handläggning icke haft tillgång till någon tjänsteman med social ut¬
bildning — ansett mig kunna låta i ärendet bero med en allvarlig erinran
om vikten av att nämnden och dess ledamöter i fortsättningen iakttager
sociallagens bestämmelser och behandlar fall liknande dem som nu förekom¬
mit i en anda, som bättre överensstämmer med meningen av bestämmel¬
serna i socialhjälpslagen.
Vad angår Bror K:s och V. D:s begäran om skadestånd har jag ej kun¬
nat finna att i ärendet förekommit något, som berättigar dem till skade¬
stånd. I denna del föranleder ärendet följaktligen icke någon åtgärd från
min sida.
Med dessa uttalanden var ärendet för min del avslutat.
294
14. Rektor vid yrkesskola har meddelat samtliga elever att permis¬
sionerna skulle indragas, om visst tillgrepp inte uppklarades.
Förfarandet har ansetts felaktigt
Den 8 mars 1964 förövades i ett förråd inom Sundbo yrkesskola i Fagersta
tillgrepp av vissa klädespersedlar m. m. Om förhållandet gjordes från skolans
sida polisanmälan, därvid någon för tillgreppet misstänkt ej kunde anges.
Enligt ett i saken den 7 september 1964 upprättat förundersöknings¬
protokoll — varav jag i annat ärende erhöll del — meddelade rektorn vid
skolan K. XI. Sunesson samtliga elever vid skolan att permissionerna skulle
indragas, om inte tillgreppet uppklarades.
Såvitt framgår av vissa vid skolan förda anteckningar lämnades med¬
delandet den 23 mars 1964. Enligt anteckningarna inställde sig någon timme
därefter två elever inför rektor och erkände att de förövat tillgreppet.
Med anledning av vad i förundersökningsprotokollet upplysts rörande
meddelandet om permissionernas indragning inkom Sunesson efter anmodan
med upplysningar.
Vid prövning av ärendet anförde jag följande.
Vid tidpunkten för Sunessons berörda meddelande kunde tydligen inte
med någon grad av säkerhet utpekas vem som förövat tillgreppet. Även
om det låg nära till hands att misstänka, att den eller de skyldiga var att
finna bland eleverna, fanns uppenbarligen inte fog för antagande att samt¬
liga med meddelandet avsedda elever förövat tillgreppet eller medverkat
till detta.
Vid angivna förhållanden fanns inte objektivt stöd för att — av den
anledningen att det ifrågavarande tillgreppet förövats — indraga eller
förvägra permissioner, som eljest skulle ha gällt eller meddelats. Att genom
dylik åtgärd låta ett flertal elever umgälla vad någon eller några av dem
möjligen brutit, skulle otvivelaktigt ha innefattat tjänstefel av principiellt
allvarlig beskaffenhet.
Om det alltså inte var möjligt att på angiven grund indraga permissio¬
nerna, ägde rektorn inte heller att genom hot därom söka utöva påtryckning
mot vederbörande. Att använda hot om otillbörlig åtgärd i syfte att fram¬
kalla bekännelse är uttryckligen förbjudet i rättegångsbalken och över¬
huvudtaget helt främmande för svensk rättsuppfattning. Genom det berörda
meddelandet till eleverna förfor Sunesson följaktligen felaktigt.
Vid min prövning härav har jag beaktat, att den förutskickade permis¬
sionsindragningen inte kom till stånd och att Sunesson själv tydligen var
helt omedveten om det oriktiga i det tillämpade förfaringssättet. Jag har
därför och med hänsyn till omständigheterna i övrigt funnit mig kunna
låta bero vid den erinran som innefattas i mina nu gjorda uttalanden.
295
15. Fråga om det fanns tillräckliga skäl att vägra den som tidigare
vårdats på sinnessjukhus att taga del av den beträffande honom
förda journalen
Den 7 december 1962 omhändertog polis finske medborgaren svetsaren
E. L. på begäran av hans hustru, som påstod att L. hotat henne och upp¬
trätt så att hon var rädd för honom. Efter ansökan av polismyndighet
intogs L. följande dag på Ulleråkers sjukhus, där prövning enligt 12 §
sinnessjuklagen verkställdes av biträdande överläkaren Maja Johansson.
L. lämnade sedermera sjukhuset den 27 juli 1963.
I en den 11 juni 1963 hit inkommen skrift påtalade advokaten Woldemar
Ivriiger såsom ombud för L. att denne blivit utan tillräckliga skäl intagen
och kvarhållen på sjukhuset. I anledning av klagomålen inkom Maja Jo¬
hansson med yttrande, dagtecknat den 15 juli 1963. Efter ytterligare utred¬
ning, varunder medicinalstyrelsen avgav utlåtande, avlät jag den 6 oktober
1965 framställning till Konungen om ersättning av allmänna medel åt L.
för det denne utan tillräckliga skäl intagits och kvarhållits på sjukhuset.
Under utredningen i nämnda ärende framkom att direktionen förvägrat
Kriiger att ta del av L:s sjuk journal. Jag upptog frågan om lagligheten av
detta beslut som ett särskilt ärende. I anledning härav inkom direktionen
med yttrande i anslutning till en inom JO-expeditionen upprättad prome¬
moria. Kriiger mötte med påminnelser.
I fråga om Kriigers framställning att få ta del av journalen och hand¬
läggningen därav utvisar handlingarna i huvudsak följande.
I skrift den 6 april 1964 till sjukhuset anhöll Kriiger om en kortare tids
lån av journalen. Kriiger uppgav därvid att han erhållit JO:s föreläggande
att inkomma med påminnelser och att han knappast kunde yttra sig med
mindre han fick ta del av journalen.
Maja Johansson anförde i yttrande den 14 april 1964 över Kriigers fram¬
ställning bl. a. följande.
Sedan advokat Kriiger nu fått JO:s föreläggande att inkomma med på¬
minnelser i ärendet, anhåller han om lån av sjukhusets journal ang. L.
Om förhållandet vore att journalen endast omfattade uppgifter rörande
pat. L., skulle jag vilja tillstyrka utlåning av journalen efter inhämtande
av patientens tillstånd. Journalen innehåller emellertid även strängt privata
och personliga uppgifter rörande pat.s numera hemskilda hustru samt
ytterligare en person, som är namngiven i journalen. Med hänsyn härtill
torde utlåning av pat. L:s journal inte vara i överensstämmelse med sekre¬
tesslagen.
Direktionen lämnade i beslut den 24 april 1964 Kriigers framställning
utan bifall. Någon motivering för avslagsbeslutet angavs icke, men kopia
av Maja Johanssons yttrande bifogades för kännedom.
I sitt yttrande anförde direktionen i huvudsak följande.
296
I förevarande fall förekom i journalen uppgifter om patientens numera
hemskilda hustru och om en namngiven tredje person, vilka uppgifter enligt
läkarens mening icke borde utlämnas. — ---Vid den överläggning inom
direktionen, som föregick avslagsbeslutet, ansågs tveksamt, huruvida hand¬
lingarna skulle kunna utlämnas. Direktionen antog, att någon skada icke
rimligen kunde tillfogas L. genom ett negativt beslut, enär L:s ombud, som
är bosatt i Uppsala, vore oförhindrad att ta del av berörda handlingar
å Ulleråkers sjukhus, vilket av vederbörande sjuk vårdsläkare skulle med¬
delas ombudet. Ombudet hade ju dessutom möjlighet att genom att anföra
besvär i vanlig ordning hos medicinalstyrelsen snabbt få frågan om utläm¬
nande av handlingarna ytterligare prövad.
Det kan givetvis diskuteras om ett avslagsbeslut av ifrågavarande karak¬
tär bör motiveras. Direktionen har vid tidigare beslut av denna art icke
ansett det lämpligt att lämna en motivering. Icke heller medicinalstyrelsen
torde motivera sina beslut i dylika fall. Enligt direktionens mening torde
det icke vara lämpligt att en förutvarande patient av avslagsformuleringen
kan utläsa, att hans sinnesbeskaffenhet alltjämt är av sådant slag, att han
icke bör få del av vissa handlingar.
Av Krugers påminnelser framgår att Krliger icke fått något som helst
meddelande om eller insett att han, oaktat direktionen meddelat avslag,
kunde få ta del av den begärda handlingen.
Vid ärendets avgörande anförde jag följande.
I princip gäller — enligt 39 § första stycket sekretesslagen — att sökan¬
des, klagandes eller andra parters rätt att i mål och ärenden hos domstol
eller annan myndighet utbekomma handlingar icke inskränkes av sekre¬
tesslagens bestämmelser i ämnet. Finnes av hänsyn till allmänna eller
enskilda intressen vara av synnerlig vikt att innehållet i annan handling
än dom eller beslut icke uppenbaras, må dock enligt paragrafens andra
stycke med stöd av stadgande i sekretesslagen utlämnande av sådan hand¬
ling till parten vägras.
Sekretesskydd för handlingar av det slag varom nu är fråga har upptagits
i lagens 14 §.
Enligt paragrafens första stycke må handlingar rörande sjukvård, i vad
de rör enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan
utlämnas tidigare än 70 år efter handlingens datum. Detta stadgande, som
tillkommit för att hindra insyn i den sjukes personliga förhållanden, torde
såvitt nu är i fråga, icke kunna åberopas såsom hinder för den sjuke själv
att taga del av handlingen endast därför att handlingen berör även den
sjukes förhållande till annan person.
Angår nu avsedd handling någons intagning, vård eller behandling å
anstalt eller inrättning och finnes grundad anledning antaga att genom
handlingens utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen skulle
motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara, må enligt 14 §
andra stycket utlämnande vägras. Detta stadgande kan åberopas även mot
den sjuke själv.
297
Övriga bestämmelser i 14 § saknar aktualitet i förevarande sammanhang.
Av det sagda följer att utlämnande till parten själv av en på sinnessjukhus
förd journal rörande honom kan vägras endast om det finnes grundad
anledning antaga att genom handlingens utlämnande ändamålet med
vården eller behandlingen skulle motverkas eller någons personliga säkerhet
skulle sättas i fara.
Ivriigers begäran att för L:s räkning få taga del av sjukjournalen rörande
L. kunde alltså vägras endast om det fanns grundad anledning antaga att
ett utlämnande skulle motverka L:s vård eller behandling eller om någons
personliga säkerhet kunde sättas i fara. Av Maja Johanssons yttrande till
direktionen framgår att hon icke ansett hinder föreligga i förstnämnda
avseende. Maja Johansson har till stöd för sitt avstyrkande av Kriigers
framställning endast åberopat att journalen innehöll strängt privata och
personliga uppgifter rörande L:s hustru och ytterligare en namngiven per¬
son. Av hennes uttryckssätt framgår icke otvetydigt om hon tagit ställning
till frågan om någons personliga säkerhet. Det kan lika väl förhålla sig så att
Maja Johansson gjort sin bedömning med utgångspunkt från 14 § första
stycket sekretesslagen, som dock icke är tillämpligt i förevarande fall. De
ifrågavarande uppgifterna om L:s hustru och den andra personen härrörde
väsentligen från L. själv och kunde därför icke väntas påverka L. till något
missbruk. Härtill kom att dessa uppgifter redan förekom i offentliga hand¬
lingar i två akter hos Svartlösa domsagas häradsrätt, den ena rörande
hemskillnad och den andra rörande misshandel, något som dock direktionen
vid sitt avslagsbeslut saknade kännedom om.
Av det anförda, särskilt den omständigheten att L. själv lämnat nästan
alla de ifrågavarande personliga uppgifterna, framgår att utlämnande av
journalen till Kriiger rimligen icke kunde antagas sätta någons personliga
säkerhet i fara. Enligt min mening borde därför Kriiger såsom ombud för
L. ha fått bifall till sin framställning.
Hithörande bestämmelser är emellertid svårtolkade. Den omständigheten,
att Kriiger utan tillräckliga skäl förvägrats att för L:s räkning taga del av
journalen, kan därför enligt min mening icke läggas vare sig Maja Johans¬
son eller direktionen till last såsom tjänstefel.
Jag vill emellertid framhålla att det synes mig vara av vikt att — när
fråga om befogenheten av viss intagning uppkommer — den intagne icke
förvägras att taga del av sjukhusets handlingar i andra fall än sådana, där
detta betingas av medicinska skäl eller av hänsyn till annans säkerhet.
Härvid är att beakta att sistnämnda skäl sällan torde kunna åberopas
för att i sin helhet undanhålla den intagne sjukhusjournalen.
Det synes mig självfallet att vid motivering av beslut av det slag varom
här är fråga stor varsamhet måste iakttagas. Vad nu sagts bör dock icke
medföra att man ej ens anger det lagrum på vilket avslagsbeslutet grundats.
Med dessa uttalanden var ärendet av mig avslutat.
10* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag
298
16. Journal rörande person som vårdats på mentalsjukhus har ut¬
lämnats till professor som icke behövde journalen för sin tjänst
och som använt uppgifter ur journalen för att bemöta ett tidnings-
inlägg av den journalen rörde
I en icke undertecknad artikel i tidningen Dagens Nyheter för den 26
januari 1966 bemöttes kritik som professorn Gösta Rylander riktat mot
ett TV-program om narkotika. Författaren förklarade därvid att det var
han som frivilligt medverkat som huvudperson i ett närmare angivet
avsnitt i programmet. Han redogjorde vidare för viss behandling för avvänj-
ning som han erhållit på Ulleråkers sjukhus och hänvisade, vad gällde medi-
cinering, till journalen. Ett av Rylanders signerat svar i tidningen fyra
dagar senare innehöll bl. a. ett uttalande att uppgifterna i artikeln beträf¬
fande avvänjningskurerna på mentalsjukhuset icke stämde överens med
vad som angavs i journalen därifrån.
I en den 11 februari 1966 hit inkommen skrift anförde den tidigare
artikelns författare — här kallad X. — följande: Sedan Rylander svarat
i tidningen hade X. försökt att få taga del av sina egna journaler. Vid
förfrågan hos Rylander meddelade denne att det ej fanns någon som helst
anledning att upplysa var journalerna kunde finnas. Med hjälp av redak¬
tören Roland Hjelte, Sveriges Radio, erhöll X. småningom kännedom om
att journalerna funnits på Sidsjöns sjukhus, varifrån de på Rylanders
begäran sänts till denne »för vetenskapligt arbete». Rylander kontaktade
sedermera Hjelte och bekräftade att journalerna fanns hos Rylander. X.
ville fästa min uppmärksamhet på det förhållandet att man gjorde svårig¬
heter för honom, då han sökte få tag på sina egna journaler, medan man
lät Rylander ta del av dem för att han skulle kunna utnyttja dem mot X.
i offentlig polemik. X. hade icke varit Rylanders patient.
I anledning av klagomålen inkom Rylander samt överläkarna Nils Brage
Nordlander och H. Beander med upplysningar.
Rylander anförde följande: Vid kontakt med tidningen den 26 januari
1966 uppgavs från tidningens sida att artikelförfattaren givetvis var känd
för tidningen och att denne själv velat framträda med sitt namn men att
tidningen ansett att han borde förbli anonym. Efter det Rylander under¬
strukit att hans avsikt givetvis icke var att komma med någon som helst
förfrågan rörande identiteten, lämnade tidningen uppgift om X:s namn.
Rylander förvissade sig om att tidningen även i fortsättningen avsåg att
X. skulle förbli anonym samt meddelade att han på grund härav ansåg sig
eventuellt kunna besvara artikeln. Dessförinnan var det nödvändigt för
Rylander att få ta del av journalen. Chefsläkaren vid Ulleråkers sjukhus
var emellertid icke anträffbar. I stället tog Rylander kontakt med t. f.
sjukhuschefen, Nordlander, samt diskuterade med honom sin avsikt att
lämna ett svar i tidningen och framhöll att han för detta ändamål behövde
299
disponera journalen för att kunna konstatera om X:s uppgifter var riktiga
eller ej. Nordlander delade Rylanders uppfattning att Rylander, eftersom
artikelförfattaren var anonym, skulle kunna tillrättalägga hans uppgifter
om de visade sig felaktiga. Nordlander lovade att sända journalen till Ry¬
lander. Nordlander meddelade emellertid senare att journalen från Uller-
åkers sjukhus fanns på Sidsjöns sjukhus. Sjukhuschefen där var ej anträff¬
bar. Rylander omtalade då för dennes sekreterare att Rylander ville läsa
journalen från Ulleråkers sjukhus och att Rylander erhållit Nordlanders
tillstånd därtill. Rylander påstod icke att journalen var avsedd för veten¬
skapligt arbete. Sannolikt omnämnde Rylander icke sin avsikt med fram¬
ställningen. Sedermera läste Rylander upp sitt förslag till svar för Nord¬
lander, som icke fann hinder föreligga för publicering utan ansåg detta
befogat med hänsyn till den felaktiga bild av behandlingen på Ulleråkers
sjukhus som allmänheten erhållit genom X:s artikel. Stöd för denna upp¬
fattning fick Rylander även av ordinarie sjukhuschefen.
Nordlander anförde följande.
Utlåning av journaler till överläkare vid andra sjukhus förekommer ofta
och måste av naturliga skäl så ske. Patienter söker andra läkare eller remit¬
teras för utlåtande eller bedömning och vederbörande läkare måste då ha
tillgång till även tidigare journaler i fallet. Varje överläkare vid mental¬
sjukhus är bunden av samma tystnadsplikt och diskretionshänsyn och
det° finns därför inte någon anledning till restriktivitet när det gäller
utlåning av journal till sådan överläkare. Vad han sedan i sin tur företar
med denna journal sker helt på hans eget ansvar. Den utlånande läkaren
kan rimligtvis icke uppställa några villkor för sådan interkollegial utlåning.
I enlighet med denna praxis har också professor Rylander fått låna den
aktuella journalen på X. Journalen förvarades vid Sidsjöns sjukhus dit
patienten på sin tid överflyttades såsom försöksutskriven.---När
frågan om journalens utlånande blev aktuell skickade överläkaren vid
Sidsjöns sjukhus journalen till Ulleråker, då han menade att den överläkare
som här behandlat X. också borde ta ställning till frågan om journalens
utlånande.---
X. har personligen skrivit till den överläkare vid Ulleråkers sjukhus,
som hade hand om behandlingen av honom här, nämligen Dr. Margit Bo-
man-Båråny och begärt att få ta del av sin journal. Dr. Båråny bedömde
detta som mindre lämpligt bl. a. med hänsyn till andra personer, som om¬
nämns i journalen och hänvisade därför X. att göra sin framställning hos
direktionen, till vilken frågan om journals utlämnande i mera tveksamma
fall brukar hänvisas. Någon framställning till direktionen har han emeller¬
tid inte gjort.
Beander hänvisade till Nordlanders uttalanden samt uppgav vidare bl. a.
följande.
Den 14/2 1966 inkom till direktionen för Sidsjöns sjukhus en begäran
från X. att få de aktuella journalerna utlämnade till honom för påseende.
Vid direktionens sammanträde den 18/2 1966 beslöts emellertid att ärendet
300
skulle överlämnas till medicinalstyrelsen för avgörande, detta eftersom X.
varit intagen på Ulleråkers sjukhus för vård och endast såsom försöks-
utskriven överflyttats till Sidsjöns sjukhus.
Emellertid remitterade medicinalstyrelsen ärendet till mig för avgörande
och med anledning härav skrev jag den 22 april 1966 ett brev till X. i
vilket jag meddelade honom att jag, sedan jag införskaffat de handlingar
saken gällde och satt mig in i de uppgifter som förekommer i dessa hand¬
lingar, inte ansåg mig kunna utlämna till hans påseende den av honom
begärda sjukjournalen från Ulleråkers sjukhus. Jag påpekade vidare för
honom att han, för den händelse han var missnöjd med detta mitt beslut
och fortfarande kvarblev i sin önskan att få ta del av de aktuella sjuk-
journalerna, hade möjlighet vända sig till direktionen för Sidsjöns sjukhus,
som i så fall på nytt fick ta ställning till ärendet.
Vid ärendets avgörande anförde jag följande.
Enligt 14 § första stycket sekretesslagen må handlingar i ärenden rörande
sjukvård, i vad de angår enskilds personliga förhållanden, icke utan hans
samtycke till annan utlämnas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum.
Även utan sådant samtycke skall dock sådan handling utlämnas om, med
hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständig¬
heterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att
missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållan¬
den i handlingen avses eller för hans nära anhöriga. Om handlingen angår
någons intagning, vård eller behandling på anstalt eller inrättning och
grundad anledning finnes antaga att genom handlingens utlämnande ända¬
målet med vården eller behandlingen skulle motverkas eller någons per¬
sonliga säkerhet sättas i fara må enligt paragrafens andra stycke utlämnande
vägras, ändock att enligt bestämmelserna i första stycket utlämnande bort
ske.
Den vid Ulleråkers sjukhus upprättade journalen beträffande X. är en
sådan handling som avses i 14 § andra stycket sekretesslagen och en hem¬
ställan av enskild att få tillgång till journalen skall således bedömas med
beaktande av förutsättningarna i såväl första som andra stycket i para¬
grafen. Beander har i sina upplysningar redogjort för grunderna till sitt
ställningstagande i anledning av X:s begäran att utfå journalen. Beanders
beslut att icke utlämna journalen till X. kan uppenbarligen icke läggas
honom till last såsom tjänstefel. Jag vill tillägga att frågan om journalen
bör utlämnas kan prövas hos direktionen vid det sjukhus, där handlingen
finnes, till vilken X. oavsett tidigare avslag kan hänvända sig, samt att X.,
i händelse av förnyat avslag, kan anföra besvär över beslutet. I sista hand
ankommer det på regeringsrätten att pröva frågor av hithörande slag.
Enligt 2 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen skall framställning om allmän
handlings utbekommande göras hos och prövas av den myndighet, där
handlingen finnes. Journalen förvarades — här bortses från lånet till Ry-