JUSTITIEOMBUDSMANNENS
ÄMBETSBERÄTTELSE
AVGIVEN TILL RIKSDAGEN
ÅR 1965
STOCKHOLM 1965
IVAR HACGGSTRÖMS TRYCKERI AB
id.M'1 TAJlWraTffHM/
. ;
INNEHALL
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse
Inledning
I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagar- och
exekutionsväsendet samt fångvården
A. Åtal
1) Åtal mot rådman för dröjsmål med utfärdande av stämning i brottmål och för
försummad kontroll huruvida utfärdad stämning delgivits; dröjsmålen och försum¬
melserna hade medfört preskription i vissa fall .................................
B.
Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden
1) Sedan underrätt genom beslut förvandlat H. ådömda böter till fängelse samt H.
anfört besvär över beslutet, blev H. häktad i annat mål. För att möjliggöra verk¬
ställighet av förvandlingsstraffet under häktningstiden återkallade H. besvären.
Verkställighetens påbörjande fördröjdes emellertid på grund av dröjsmål i hovrätten
med handläggningen av återkallelsen. I anledning härav uppkom frågor om ater-
kallelsen bort av hovrätten handläggas med särskild förtur, om H. kunde anses ha
lidit skada genom dröjsmålet och om behovet av kompletterande bestämmelser----
2) Fråga i vilken utsträckning domsskrivning må förberedas före huvudförhandling . .
3) Fråga om missförhållanden förekomma vid rättsförhandlingar inom lyckta dörrar
4) Fråga om domstol bort företaga brottmål till huvudförhandling, oaktat den offent¬
liga försvararen icke kom tillstädes. Tillika fråga om rätten bort tillerkänna för¬
svararen arvode, trots att arvodesräkningen inkom till rätten först efter förhand¬
lingen ......................................................................
5) Domare, som förfarit felaktigt i ett lagsökningsmål, har ansetts böra ersätta part
skada som tillskyndats denne genom felet......................................
6) Praxis skiftar hos underrätterna med avseende å behandlingen av gemensam an¬
sökan om hemskillnad eller äktenskapsskillnad i sådana fall, där den ena parten
tidigare genom stämningsansökan väckt talan om skillnad. Bör handläggningen av
den gemensamma ansökningen på grund av bestämmelserna om lis pendens vila i
avbidan på att beslut om avskrivning av stämningsmålet vinner laga kraft? Kan
kumulation ske av stämningsmålet och ansökningsmålet? ......................
7) Fråga om häradsrätt ägt att till avgörande upptaga fråga om förvandling av X.
ådömt vitesstraff utan att X., som då var intagen i fångvårdsanstalt, kom tillstädes.
Tillika fråga om vitet med hänsyn till omständigheterna lagligen kunnat förvandlas
till ovillkorligt frihetsstraff ...................................................
8) Rättskemiska laboratoriet har i mål angående äktenskaplig börd avgivit två, helt
motstridiga utlåtanden beträffande resultaten av verkställda blodundersökningar.
Fråga i anledning härav om behovet av åtgärder för att öka säkerheten av bedöm¬
ningarna ...................................................................
27
43
32
34
38
70
73
4
9) Spörsmål i vad mån gällande rätt innefattar skydd mot rasdiskriminering av visst
slag ........................................................................ 78
10) Två små flickor i Stockholm ha med några veckors mellanrum dödats av en sexual¬
förbrytare. Under spaningsarbete! efter första brottet inkom från allmänheten ett
flertal anmälningar mot mannen, som även hördes av polisen. Kritik har riktats
mot polisens undersökning rörande gärningsmannen samt mot allmänna organisato¬
riska brister i fråga om spaningsarbetets bedrivande ............................ 81
11) Polismän ha utan bemyndigande verkställt husrannsakan. Fråga om medgivande av
den hos vilken husrannsakningen företogs kunde göra förrättningen lagligen grundad 159
12) Sedan förundersökning rörande misstanke mot en socialnämndsordförande för att ha
utnyttjat sin ställning till att förmå vissa kvinnliga understödstagare till intimt
umgänge avskrivits, lämnade landsfiskalen i orten, i anledning av uppkomna rykten,
några ledamöter i kommunalfullmäktige vissa upplysningar om vad som framkommit
vid utredningen. Frågor om utlämnande av uppgifterna var motiverat och om till¬
fälle dessförinnan bort beredas den misstänkte att yttra sig om ett utlämnande .. 164
13) Fråga om myndighet har eller bör åläggas skyldighet att till rättegångsombud utlåna
handling för kopiering eller avskrift annorstädes än å myndighetens expedition .... 169
14) På grund av lagsökningsutslag ha vissa fastigheter blivit utmätta. Fråga om bety¬
delsen av att vid tiden för utmätningen dels en av fastigheterna varit av gälde-
nären försåld (I), dels gäldenärens förvärv av en utav de andra fastigheterna en¬
ligt jordförvärvslagen var eller kunde vara ogillt (II). Tillika fråga om verkan därav
att sedan utmätningen skett domstol efter återvinningstalan mot lagsökningsutslaget
med »upphävande» av detta ålagt gäldenären, såvitt angick huvudsaken, samma be¬
talningsskyldighet som upptagits i utslaget (III). Fastighetsägare skall höras innan
föreläggande gives honom att söka lagfart (IV) ................................ 170
15) Fråga om behovet av förbud mot fotografering av tilltalad och misstänkt på väg till
och från rättssalen .......................................................... 174
16) Fråga om i visst fall ekonomisk förening skolat träda i likvidation, så ock om dom¬
stols och länsstyrelses befattning härmed ...................................... 180
17) Fråga om försvarares rätt att närvara vid förhör under förundersökning.......... 187
C. Utlåtanden samt framställningar till Konungen
1) Utlåtande rörande dels ombudsmännens praxis att i fall, då tjänstefel ej föreligger,
ingå på bedömning av befogenheten och lämpligheten av företagen tjänsteåtgärd,
dels frågan om utsättande av personnamn i ämbetsberättelsema................ 201
2) Utlåtande över JO-utredningens förslag om grundlagsändring, möjliggörande utök¬
ning av antalet ombudsmän .................................................. 208
3) Utlåtande över författningsutredningens förslag till regeringsform ................ 212
4) Utlåtande över betänkande ang. exekutionsavgifter i mål hos utmätningsmän ..... 219
5) Framställning angående åtgärder till stärkande av kontrollen över boutredningsmäns
förmögenhetsförvaltning ...................................................... 220
6) Framställning om åtgärder för att tillvarataga okända sakägares rätt till ersättning
på grund av att dem tillkommande rätt till myrslogar frånhänts dem i samband med
laga skifte inom Ore socken, vid vilket frågan om äganderätten till myrslogama
lämnades outredd. Spörsmål dels om häradsrätten ägt i anledning av framställning
från lantmätaren förordna gode män för de okända ägarna och — sedan gode män¬
nen försålt myrslogarna — meddela tillstånd till försäljningen, dels ock om gode
männen ägt nedsätta köpeskillingarna i allmänt förvar .......................... 229
7) Framställning om ersättning av allmänna medel åt klagande på grund av felaktig
handläggning av införselärende ................................................ 246
5
8) Framställning om ersättning av allmänna medel åt ett bolag för förlust i anledning
av fel vid köpeskillingsfördelning efter exekutiv auktion ........................
9) Framställning om nåd på grund av att dröjsmål med handläggning av mål medfört
att bestämmelserna om villkorlig frigivning icke kunnat tillämpas på sätt eljest
skolat ske ..................................................................
II. Redogörelse för ärenden, av förvaltningsrättslig beskaffenhet
A. Åtal
1) Vid en i privat regi anordnad flygresa till Paris och åter deltogo vissa statstjänste¬
män som gäster. Åtal för tjänstefel mot chefen för luftfartsinspektionen för att han
medföljt på resan samt mot generaldirektören och chefen för luftfartsstyrelsen for
att han lämnat tillstånd till detta deltagande i resan. Dylikt tillstånd av chef ansågs
ej fritaga den underordnade från ansvar för sitt handlande. Tillika fråga om ' issa
andra statstjänstemän förfarit felaktigt genom deltagande i resan eller genom läm-
nande av tillstånd härtill.....................................................
2) Åtal mot en polisman för att denne under tjänsteutövning fällt kränkande uttalan¬
den till och om utlänningar ..................................................
B.
Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden
1) Fråga om diarieföring av en till riksarkivet från en arkivarie inkommen anmälan mot
ett kanslibiträde för klandervärt sätt att sköta tjänsten kunde underlåtas därför att
anmälningen avsåg ömtåligt personalärende. Kritik har riktats mot verkets chef föi
denna underlåtenhet och för långvarigt dröjsmål med att verkställa utredning i
. ................. 294
2) Fråga om lantbruksstyrelsen bör motivera beslut, varigenom styrelsen ändrar lant¬
bruksnämnds beslut i ärende om jordförvärvstillstånd .......................... 302
3) Fråga om lantbruksnämnd bör — innan beslut meddelas — bereda sökande av jord¬
förvärvstillstånd tillfälle att i fall, där avslag ifrågasättes, yttra sig över den utred¬
ning, på vilken beslutet är avsett att grundas. Tillika fråga om lantbruksstyrelsen
bor_innan styrelsen prövar besvär över lantbruksnämnds beslut — bereda klagan¬
den tillfälle att yttra sig över utlåtande som infordrats från nämnden ............ 306
4) Enligt universitetsstatutema äger universitetskanslern efter framställning av fakultet
eller sektion antaga oavlönad docent. Fråga om kanslern i samband med prövning av
besvär över beslut, varigenom sektion i anledning av ansökan om docentur beslutat
att ej göra framställning om docentur hos kanslern, äger antaga klaganden till do¬
cent. Tillika fråga om ledamöter av sektion på grund av vissa av sektionen vidtagna
åtgärder varit av jäv hindrade att handlägga ansökan om docentur .............. 316
5) Sedan en av fakultet tillsatt betygsnämnd avgivit förslag till betyg å en avhandling,
som försvarats vid disputation, samt två av nämndens ledamöter hos JK hemställt
om åtal mot ansvarige utgivaren för en tidning för angrepp som i tidningen riktats
mot dem för deras bedömning av avhandlingen, uppkommer fråga huruvida denna
omständighet grundade jäv för dem att deltaga i fakultetens slutliga betygssättning
av avhandlingen. Tillika fråga om fakulteten handlade oriktigt då den avslog ansökan
om förkortad spikningstid beträffande avhandlingen ............................ 327
0) Klagomål mot filmcensurens bedömning av filmerna »Tystnaden» och »491». Tillika
fråga om behovet av en översyn av gällande bestämmelser rörande filmcensur---- 333
7) Av ledamöter i prövningsnämnd anförda klagomål över att handlingar skulle ha
ol>ehörigen avlägsnats ur akterna i mål som fullföljts till kammarrätten och över att
i akterna inlagts kommentarer, som voro ägnade att påverka kammarrättens be¬
handling men som de enskilda parterna icke fått taga del av (punkterna II och TII).
6
Tillika spörsmål om ordföranden i prövningsnämnd bör i mål, som är anhängigt i
nämnden, överlägga med enskild part utan att den fiskala parten är närvarande, om
betydelsen av diarieföring i prövningsnämnd (I), om behovet av samordning av taxe-
ringsfrågor (IV) och om prövningsnämnd äger undandraga sig prövning av fråga
om eftertaxering på grund av att frågan icke blivit behörigen utredd (V). I samband
härmed har prövats spörsmål om i vilken utsträckning upplysningsplikt åligger myn¬
dighet i anledning av remiss från JK och om ofullständiga och missvisande uppgifter
lämnats från Ö.Ä:s sida i skrivelse till JK (VI) ................................ 337
8) Fråga om användande av postdelgivning eller polisdelgivning i barnavårds- och nyk-
terhetsvårdsärenden. Tillika spörsmål huruvida kommunicering av utredningsmate¬
rial i samhällsvårdsärenden bör ske muntligen eller skriftligen och i sistnämnda fall
om handlingarna böra tillställas parten eller endast hållas tillgängliga hos myndighet 382
9) Tillstånd har lämnats till upptagande av här i riket gravsatt stoft i och för flyttning
till utlandet. Fråga bl. a. om den hänsyn, som vid sådan tillståndsprövning är att
taga till den avlidnes egen önskan rörande gravsättning ........................ 396
10) Försummelser i fråga om förvaring av nycklar till skåp med hemliga civilförsvars-
handlingar m. m. Tillika fråga om tillsynen över säkerhetsärendens handhavande
vid länsstyrelse ............................................................. 40j
11) Skatt har erlagts på grund av beslut av prövningsnämnd, vilket senare upphävdes
av kammarrätten, vars utslag fastställdes av regeringsrätten. Dröjsmål med åter¬
betalning av skatten, vilken skedde först 5 år efter erläggandet, och med delgivning
av regeringsrättens utslag .................................................... 405
12) Myndighet har beträffande tjänsteman, som varit anställd vid myndigheten i 30 år,
under kort tid utfärdat två tjänstgöringsbetyg av mycket olika innehåll. Fråga om
orsakerna härtill ............................................................ 407
13) Vid sammanträde inför Ordförande i länsskolnämnd har behandlats fråga om åtgärder
mot läroverkslektor, som ansetts hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav ur
stånd att taga vård om sig själv. Ordföranden har vid sammanträdet fällt kränkande
uttalanden om lektorn och utövat påtryckning mot denne att begära tjänstledighet.
Fråga tillika om förutsättningarna för interimistisk avstängning av lärare från tjänst¬
göring. Spörsmål jämväl om innebörden av urståndsindikationen i nykterhetsvårds-
laSen ......................... -116
14) Handläggningen hos länsbostadsnämnd av ansökningar om statliga lån för bostads¬
byggande har fördröjts på grund av brister i diarieföringen och eljest i den admi¬
nistrativa rutinen ........................................................... 431
15) Enskild har tillfogats skada vid trafikolycka, som orsakats av underlåtenhet av väg-
förvaltning att vid vägomläggning avspärra den gamla vägen. Exempel på svårighet
för enskild att hävda sin rätt gentemot det allmännas organ .................... 442
16) Är barnavårdsnämnd — innan den till domstol avger infordrat yttrande i v&rdnads-
fråga skyldig att bereda parterna tillfälle att taga del av och yttra sig över den
utredning som är avsedd att läggas till grund för utlåtandet? .................... 453
17) Underlåtenhet av föreståndarinna för barnhem att — sedan en där intagen 15-årig
flicka förklarat sig ämna flytta från hemmet för att sammanbo med en pojkvän —
lämna flickans vårdnadshavare underrättelse därom och eljest vidtaga erforderliga
åtgärder i anledning av flickans planer. Tillika långvarigt dröjsmål hos barnavårds¬
nämnden i Stockholm att, sedan flickan förverkligat sin avsikt, verkställa utredning
rörande flickans förhållanden och behovet av att lämna henne hjälp .............. 467
18) Styrelse för folkhögskola har relegerat en elev från skolan. Fråga om tillfälle bort
beredas eleven och hans föräldrar att — innan beslutet meddelades — taga del av
den utredning, pa vilken beslutet grundades, och yttra sig däröver ............... 473
19) Genom föreskrift i en av länsstyrelse fastställd torghandelsstadga har handel med
manufakturvaror begränsats till att avse endast »stuvar o. dyl.». Fråga huruvida
begränsningen var påkallad ur allmän ordningssynpunkt — eller väsentligen till-
7
kommit av andra skäl — och om sålunda länsstyrelsen bort på föreliggande uhed¬
ning fastställa föreskriften såsom lagligen grundad. Fråga jämväl om önskvärdheten
att domstol — vid överprövning i judiciell väg av laghgheten av lokal stadga
bereder vederbörande myndigheter tillfälle att förebringa utredning därom. Tillika
spörsmål om lämpligheten av utformningen av ovan berörda föreskrift ............
20) I lokal ordningsstadga för stad har tillståndstvång för sprängning, skottlossning o. d.
utsträckts till att omfatta vidsträckta områden av landsbygdskaraktär med allenast
smärre tättbebyggda delar. Tillståndsregleringen har ansetts opåkallad och innefatta
onödigt tvång på allmänheten. Fråga om metoderna för genomförande av gränsdrag¬
ning vid regleringar i dylika fall ..............................................
21) Vid upplåtelse av fasta försäljningsplatser på salutorg i Stockholm ha mellan staden
och. vederbörande torghandlare träffats individuella avtal rörande såväl platsupp¬
låtelsen som vissa i anslutning därtill gjorda åtaganden från stadens sida, avseende
ombesörjande av renhållning, tillhandahållande av elektrisk ström, lokaler för försälj-
ningspersonal m. m. I avtalen har överenskommits om viss avgift till staden, inklu¬
derande ersättning både för platsupplåtelsen och för de särskilda förmånerna. Med
hänsyn till den offentligrättsliga karaktären av platsupplåtelse å salutorg och avgift
härför — avgift å den allmänna rörelsen — har en reglering därav i privaträttsliga
avtal icke ansetts lagligen möjlig .............................................
22) I samband med folkparksuppträdanden av en filmstjärna har statspolispersonal in¬
satts för ordningshållning och även medverkat vid transport av artister från en fest¬
plats till annan. Fråga bl. a. om formerna för polisens medverkan och om kostna¬
derna för polisinsatsen .......................................................
23) Fråga om man bör utan viss närmare utredning godtaga uppgift av körkortsinne-
havare, som efter beslut om återkallelse av körkort anmodats återlämna detsamma,
att körkortet förkommit .....................................................
482
489
498
506
514
24) Fråga om vid Skansens avskiljande från stiftelsen Nordiska Museet de för stiftelsen
gällande stadgarna åsidosatts i visst hänseende..................................
25) Obehörigt förfarande av länsstyrelse genom att i ärende rörande tvångsmtagmng av
alkoholmissbrukare förvägra vederbörande rätten att bli personligen hörd inför läns¬
styrelsen ....................................................................
26) Innebörden och räckvidden av länsstyrelse enligt 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen
tillkommande befogenhet att såsom ett led i omprövningen av körkortsinnehavares
lämplighet utfärda föreläggande för denne att inkomma med kompetensbevis......
27) Fråga om den utredning, som bör förebringas för provning huruvida den, som ar
underkastad avflyttningsförbud, må betros med pass för utrikes resa (I). Tillika
obehörig vägran att utfärda pass för yngling, som enligt uppgift skulle komma att
instämmas i faderskapsmål (II) ...............................................
28) Fråga huruvida indrivningsmyndighet utan hinder av lämnat anstånd med betalning
av skatter äger vidtaga åtgärder för indrivning av skatteskulderna................
519
525
531
540
545
29) Fråga huruvida lotterianordnare, som beviljats tillstånd för lotteri med maximiinsats,
må under samma kalenderår beviljas ytterligare lotteritillstånd ..................
30) Bristfällig handläggning av ansökan om jordförvärvstillstånd .....................
31) Drätselkammare har i samband med handläggning av ärende angående försäljning
av tomt till J. införskaffat soliditetsupplysning beträffande denne. Fråga om solidi-
tetsupplysningen vore att anse såsom allmän handling och om J. ägt taga del därav 554
32) Befattningshavare vid drätselkammare har vägrat att vid telefonsamtal lämna tid¬
ningsman begärd upplysning om namnen på sökande till tjänst, därvid såsom skäl
härför angivits att sökandena icke ville 1m sina namn offentliggjorda. Fråga om
behörigheten av detta skäl. Tillika fråga om kommunal myndighet, å vilken service-
cirkuläret icke är tillämpligt, bör vid telefonsamtal tillhandagå allmänheten med
upplysningar, som icke kräva efterforskning .................................... 561
8
C. Utlåtande samt framställningar till Konungen
1) Utlåtande över betänkande med förslag rörande de offentliga tjänstemännens för¬
handlingsrätt ............................................ -G5
2) Framställning om vissa statstjänstemäns rätt till fribiljetter från transportföretag .. 574
3) Framställning om ändring av 6 § passkungörelsen avseende passmyndighets pröv¬
ningsrätt i vissa fall, då misstanke om brott föreligger mot passökande............ 583
Bilaga l. *
Förteckning över ärenden, som hos Kungi. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1964 och vari under år 1964 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma ars slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning be¬
roende, jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling ...................... 589
Till RIKSDAGEN
J ämlikt 18 § i den för riksdagens ombudsmän gällande instruktionen får
jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets för¬
valtning under år 1964.
Härvid får jag till en början erinra att val av justitieombudsman och
ställföreträdare för honom förrättades den 12 mars 1964 för den i 68 §
riksdagsordningen angivna tiden, därvid jag omvaldes till justitieombuds¬
man och till ny ställföreträdare efter hovrättsrådet Holger Nordqvist, som
i samband med utnämning till häradshövding i Hedemora domsaga undan¬
bett sig omval, utsågs lagmannen i hovrätten för Övre Norrland Bengt
Sandström.
Jag får vidare meddela att jag begagnat mig av semester den 9—den 18
mars, den 28—den 31 maj, den 27—den 31 juli, den 8 september, den 5—
den 24 oktober samt den 9 och den 16 december 1964, därvid ämbetet före-
ståtts av Nordqvist den 9—den 12 mars och av Sandström under tiden den
28—den 31 maj och övriga ledigheter därefter. För att få tillfälle att ägna
erforderlig tid åt de ur principiell synpunkt viktigaste ärendena och för att
nedbringa förefintlig arbetsbalans har jag vidare med stöd av 24 § andra
stycket instruktionen för riksdagens ombudsmän uppdragit åt Nordqvist
att under tiderna den 1 januari—den 16 februari och den 23 februari—den 8
mars samt åt Sandström att under tiderna den 7—den 26 april, den 1—den
18 maj, den 1—den 10 juni, den 18 juni—den 12 juli, den 24—den 26 juli,
den 1—9 augusti, den 29 augusti—den 7 september, den 9 september—den
4 oktober samt den 25 oktober—den 31 december 1964 med undantag för
de två förut omnämnda dagar, under vilka jag begagnade mig av semester,
förrätta å ämbetet ankommande göromål med avseende å ärenden, vilkas
avgörande jag icke själv förbehållit mig.
I fråga om den ordinarie personalen vid JO-expeditionen är följande för¬
ändringar att redovisa. Riksdagens delegerade ha efter framställning av mig
beslutat att byråchefen O. Cederstrands byråchefstjänst skall vara placerad
i lönegraden Br 3. Vidare har hovrättsfiskalen L. Persson på egen begäran
entledigats från sin befattning såsom byrådirektör vid expeditionen. Till ny
innehavare av denna tjänst har förordnats hovrättsfiskalen T. Gregow.
1» — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1965 års riksdag
10
På sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1964 års riksdag uppgick
antalet av de till år 1964 balanserade, under handläggning varande
ärendena till ............................................... 430
Antalet under år 1964 diarieförda ärenden har uppgått till 1 461
(mot 1 423 under ar 1963 och 1 178 under år 1962). Av dessa avsågo
27 JO-ämbetets organisation och dylikt. Av återstående 1 434 under
år 1964 diarieförda ärenden ha anhängiggjorts
genom klagomål .......................................... 1 239
genom remisser från Kungl. Maj:t eller riksdagen.............. 5
på grund av tidningsartiklar................................ U
på grund av anmärkning vid inspektion eller eljest på JO:s initiativ 179
Summa balanserade och inkomna ärenden.................... 1 864
Tabell över de verksamhetsområden som berörts av de under
år 1964 diarieförda ärendena1
Verksamhetsområden
|
Klagomål
|
JO:s
initiativ
|
Summa
|
Domstolsväsendet (utom förvaltningsdomstolar) ..
|
130
|
96
|
226
|
Åklagarväsendet ..............
|
106
|
24
|
130
|
Polisväsendet: brottmål..............
|
121
|
|
126
|
andra polisiära ärenden ..........
|
76
|
6
|
82
|
Exekutionsväsendet ...............
|
39
|
4
|
43
|
Fångvården ....................
|
163
|
|
163
|
Medicinalväsendet: sinnessjukvården .......
|
114
|
_
|
114
|
i övrigt ....................
|
45
|
1
|
46
|
Nykterhetsvården ...................
|
26
|
5
|
31
|
Bama- och ungdomsvården ..............
|
47
|
12
|
59
|
Byggnadsväsendet....................
|
17
|
5
|
22
|
Hyresregleringen ............
|
3
|
|
3
|
Lantmåteriet ....................
|
21
|
1
|
22
|
Skolväsendet .....................
|
30
|
4
|
34
55
|
Taxeringsväsendet................
Administrationen i övrigt (avseende andra ärenden
än de ovan nämnda)
|
50
|
5
|
centrala statliga verk och nämnder..........
|
61
|
___
|
61
|
länsstyrelser ..................
|
48
|
23
|
71
|
andra lokala organ...................
|
57
|
6
|
63
|
Statens afjärsdrivande verk ............
|
21
|
1
|
22
|
Kyrkliga myndigheter...............
|
12
|
|
12
|
Kommunala myndigheter (i övrigt).....
|
85
|
2
|
87
|
Kungl. Maj:t i statsrådet och riksdagen .......
|
6
|
_
|
6
|
Enskilda sammanslutningar och personer........
|
34
|
—
|
34
|
Förfrågningar, orediga klagomål o. d.............
|
50
|
—
|
50
|
*) Åtskilliga ärenden ha avsett flera verksamhetsområden.
11
1)
2)
3)
4)
5)
6)
7)
8)
9)
10)
11)
Av ovan omnämnda 1 864 ärenden ha under år 1964:
till annan myndighet överlämnats ........................
såsom återkallade avskrivits..............................
utan åtgärd avskrivits...................................
efter vederbörandes hörande eller efter annorledes verkställd ut¬
redning avskrivits ......................................
till åtal hänvisats.......................................
föranlett framställningar till Kungl. Maj:t..................
föranlett avgivandet av remissutlåtanden..................
föranlett rättelse, påpekande, erinran eller annan åtgärd......
och äro vid 1964 års slut:
i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller
annan utredning vilande.................................
i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande........
på prövning beroende..............................••••••
Summ
3
12
381
722
2
7
7
283
195
70
182
1 864
De två under år 1964 beslutade åtalen ha riktats
1) mot en landsfiskal för tjänstemissbruk m. m.; samt
2) mot en vattenrättsdomare för kränkande uttalanden mot en advokat
m. m.
De under året avlåtna framställningarna till Kungl. Maj:t ha avsett
1) ersättning av allmänna medel åt klagande på grund av felaktig hand¬
läggning av införselärende;
2) åtgärder för att tillvarataga okända sakägares rätt till ersättning på
grund av att dem tillkommande rätt till myrslogar frånhänts dem i sam¬
band med laga skifte inom Ore socken;
3) vissa statstjänstemäns rätt till fribiljetter från transportföretag;
4) ersättning av allmänna medel åt klagande i anledning av fel vid köpe-
skillingsfördelning efter exekutiv auktion;
5) nåd för B.I.L. Wikros;
6) åtgärder till stärkande av kontrollen över boutredningsmäns förmö-
genhetsförvaltning; samt
7) ändring av 6 § passkungörelsen avseende passmyndighets prövnings¬
rätt i vissa fall, då misstanke om brott föreligger mot passökande.
Sedan Kungl. Maj:t berett mig tillfälle därtill har jag avgivit remissytt¬
randen över
1963 års JO-utrednings framställning om viss grundlagsändring,
författningsutredningens förslag till regeringsform,
samma utrednings förslag till riksdagsordning,
12
ett av särskild utredningsman framlagt betänkande angående exekutions-
avgifter.
Vidare har jag på begäran av chefen för civildepartementet avgivit utlå¬
tande över ett inom departementet utarbetat betänkande med förslag rö¬
rande de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt. Därjämte ha inford¬
rade utlåtanden avgivits till första lagutskottet över motionen II: 263 an¬
gående riksdagens ombudsmäns verksamhet och till bevillningsutskottet
angående motionerna I: 16 och II: 19 om ökat rättsskydd för den enskilde
i skatteärenden samt angående motionerna I: 453 och II: 545 om ökat rätts¬
skydd i skattefrågor genom förstärkning av JO-ämbetet.
I anledning av brister och otydligheter i lagstiftningen, vilka uppmärk¬
sammats vid prövning av klagomål eller i samband med inspektioner, ha
handlingarna i ett flertal ärenden överlämnats till vederbörande departe¬
mentschef eller pågående utredningar för kännedom.
Under år 1964 har jag för inspektion besökt myndigheter i Kalmar län.
Därvid besöktes
länsstyrelsen,
lantbruksnämnden, länsbostadsnämnden, länsarbetsnämnden, länsskol-
nämnden och länsnykterhetsnämnden,
rådhusrätten i Kalmar samt Södra Möre, Ölands, Norra Möre och Stran¬
da, Aspelands och Handbörds, Sevede och Tunaläns samt Tjusts domsagor,
landsfogden, stadsfiskalerna i Kalmar och Oskarshamn samt landsfiska¬
lerna i Mörbylånga, Stranda, Högsby, Västerviks och Vassmolösa distrikt,
överlantmätaren,
fångvårdsanstaltema i Kalmar och Västervik,
Gudmundsgårdens skolhem,
barnavårdsnämnderna i Kalmar, Gärdslösa, Oskarshamn och Högsby,
nykterhetsnämndema i Kalmar, Oskarshamn och Högsby,
socialnämnderna i Kalmar och Oskarshamn,
stadsfogden och uppbördsverket i Kalmar,
kommunalborgmästaren i Oskarshamn,
häradsskrivama i Oskarshamns, Högsby, Kalmar norra och södra, Väs¬
terviks och Vimmerby fögderier,
pastorsämbetet i Kalmar och
S:ta Gertruds sjukhus.
Vidare har jag besökt ungdomsanstalten Roxtuna.
Tjänstförrättande justitieombudsmannen Sandström har inspekterat
rådhusrätterna i Umeå och Skellefteå,
Umeå samt Västerbottens södra, västra, mellersta och norra domsagor,
stadsfiskalen i Skellefteå och landsfiskalerna i Umeå norra, Skellefteå
norra och Lycksele distrikt samt
stadsfogden i Umeå.
13
På sätt framgår av de inledningsvis lämnade uppgifterna har antalet
klagomål under år 1964 stigit till 1 239 mot 1 224 under 1963 och 960 under
1962. Antalet ärenden som upptagits på JO:s initiativ har uppgått till 190
under 1964 mot 172 under 1963 och 203 under 1962. Härtill komma 5 re¬
misser från Ivungl. Maj:t eller riksdagen. Hela antalet nya ärenden har
under 1964 uppgått till sammanlagt 1 434 mot 1 396 under 1963 och 1 163
under 1962. Under år 1964 ha på sätt framgår av den lämnade redogörelsen
avgjorts 1 417 ärenden mot 1 351 under 1963 och 1 056 under 1962. Här¬
igenom har antalet vid årsskiftet 1964/65 balanserade ärenden stigit till
447 mot 430 vid slutet av 1963 och 385 vid årsskiftet 1962/63. Av de till
år 1965 balanserade ärendena ha 80 inkommit före år 1964. Motsvarande
siffra vid föregående årsskifte var 60.
Med en så stor arbetsbörda kan det icke undvikas att avgörandet av
vissa ärenden fördröjts. Missnöje med sådana dröjsmål har vid flera till¬
fällen kommit till min kännedom. I anledning härav har jag — för att få
en bild av dröjsmålens omfattning — gjort en undersökning beträffande de
666 ärenden som avgjordes under första halvåret 1964. Av dessa 666 ären¬
den hade 51 % slutligt avgjorts inom en månad efter det ärendena an-
hängiggjordes, 69 % inom tre månader, 83 % inom sex månader och 91 %
inom ett år. Återstående 9 % — vilka alltså avgjorts först mera än ett år
efter anhängiggörandet — avse huvudsakligen omfattande och svårbedöm¬
da ärenden samt ärenden, i vilka myndigheternas protokoll och handlingar
icke blivit tillgängliga dessförinnan, och ärenden rörande inspektionsan-
märkningar, vilka senare av naturliga skäl i allmänhet tagas i sista hand.
Jag hade hoppats att antalet balanserade ärenden skulle avsevärt ned¬
bringas i förhållande till föregående årsskifte. Jag utgick därvid från att
antalet avgjorda ärenden skulle genom anlitande av ökad personal betyd¬
ligt stiga i förhållande till föregående år. Att antalet icke stigit mer än som
skett beror bland annat på att ett flertal ärenden varit alldeles ovanligt
omfattande och tidsödande. Även de många remisserna varmed ämbetet
detta år belastats ha varit tidsödande. Att balansen stigit sammanhänger
emellertid främst med att under december 1964 över 100 initiativärenden i
anledning av inspektionsanmärkningar upptagits. De flesta av dessa ären¬
den ha måst balanseras till nästa år i avbidan på vederbörandes hörande.
Det bör dock noteras att antalet på prövning beroende ärenden nedgått
till 182 från 237 vid föregående årsskifte.
Efter framställning av mig till 1960 års riksdag medgav riksdagen, att
tidigare upprättat register över JO:s ämbetsberättelser för åren 1810—1910
finge kompletteras med register över ämbetsberättelserna för åren 1911—
1960, innehållande såväl ett systematiskt register som ett alfabetiskt sak¬
register. 1 1963 års ämbetsberättelse har som bilaga intagits ett systema¬
tiskt register för angivna 50-årsperiod. Jämväl ett, alfabetiskt sakregister för
14
denna period har nu färdigställts och utgives separat i samband med före¬
varande ämbetsberättelse. Det är min avsikt att efter hand komplettera
dessa register med alfabetiskt sakregister för 1961 och följande år.
Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att un¬
der år 1964 någon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsformen
bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.
15
I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagar-
ocli exekutionsväsendet samt fångvården
A. Åtal
1. Åtal mot rådman för dröjsmål med utfärdande av stamning i
brottmål och för försummad kontroll huruvida utfärdad stamning
delgivits; dröjsmålen och försummelserna hade medfört
preskription i vissa fall
I samband med att min dåvarande ställföreträdare, numera häradshöv¬
dingen Holger Nordqvist den 19—den 22 september 1962 inspekterade
Göteborgs rådhusrätt uppmärksammade han å femte avdelningen, att i ett
flertal fall avsevärda dröjsmål förekommit vid handläggningen av brott¬
mål. Dröjsmålen hade i sju fall avsett utfärdande av stämning, och i vissa
mål hade straff för åtalade gärningar förfallit, enär den misstänkte ej erhål¬
lit del av åtal inom tid, som avses i 5 kap. 14 § strafflagen. Därjämte hade
i ett fall underlåtenhet att övervaka huruvida stämning delgivits haft sam¬
ma konsekvenser.
Med anledning av vad vid inspektionen iakttagits inkommo efter remiss
yttranden från avdelningen och från avdelningens ordförande, rådmannen
Lage Samuelson. . ..
I en inom justitieombudsmansexpeditionen upprättad promemoria over
sju av de förut nämnda mål, vari förekommit dröjsmål med utfärdande av
stämning eller underlåtenhet att övervaka stämningens delgivning, utta¬
lades, att Samuelson, vilken vore närmast ansvarig för försummelserna,
genom dessa torde ha gjort sig skyldig till tjänstefel. Tillfälle bereddes här¬
efter Samuelson att taga del av vad i ärendet förekommit och att i anslut¬
ning till promemorian angiva den ytterligare utredning han ansåge sig bora
påfordra ävensom anföra vad han eljest aktade nödigt.
Med anledning härav inkom Samuelson med slutligt yttrande.
I fråga om handläggningen av två av de åtta mål, vilka omfattats av nu
berörd utredning, uttalade Nordqvist i särskilda skrivelser den 27 septem¬
ber 1963 att han lät bero vid erinran om vikten av att stämning utfärdas
utan dröjsmål.
Beträffande de övriga sex målen hade vid utredningen framkommit föl¬
jande.
16
1. Målet mot Ronald Erson (B 278/1961).
Ansökan om stämning å Erson för medhjälp till olovlig rusdrycksförsälj-
mng inkom den 27 mars 1961. Stämning delgavs den 5 i följande månad.
.6 oktober 1961 inkom ansökan om tilläggsstämning å Erson för grov
olovlig kornmg. Stämning _ jämte kallelse till huvudförhandling - utfär¬
dades forst den 19 september 1962 och delgavs följande dag. Erson döm-
des den 13 november 1962 för det sistnämnda brottet till dagsböter.
följmide^311^6 dCtta mål anfÖrde Samue,son — i sitt slutliga yttrande —
flntit^mrfc/1 .278/1981 är det omöjligt att efter den tid, som för-
T!! LTg .tdl ,dröJsmålet med utfärdande av stämning
da^ ff5rar att di -a^S a|ldo f?r utfärdande av direktstämning till viss
mrnliet få till ^ f°reiåg- Skälet tU1 min strävan att om
möjligt tä till stand direktstamningar har vant behovet att såvitt möjligt
arbetst7ckef expeditionspersonalen. Därtill kommer det ständift
anslagn^medel.1 ^ sammanhang upprepade kravet på sparsamhet mld
2. Målet mot Oskar Sundén (B 818/1961).
Ansökan om stamning å Sundén inkom den 20 september 1961 och avså°-
förseelser mot 80 § 1 mom. andra stycket uppbördsförordningen vid upp^
S =.”mer”a ?.T?ber 1959 Samt ianaari- maJ, Juli och september
1960. Stamning utfärdades icke. Sedan brotten preskriberats, nedlade åkla¬
garen atalet den 19 september 1962, varefter rådhusrätten samma dag av¬
skrev malet från vidare handläggning.
Beträffande detta mål anförde Samuelson.
JÄ813(I9S 1" ilS strax efler stämtungsaasökningens
inScd idettf ririÄ * mfd ulJardare" av ansökningen. Akten blev därefter
t”laf~ ' lt -k 1 omslag V an att stamning utfärdades. Detta har jag
mål J uppmarksammat Vld senare kontroll av inneliggande uppbörds-
3. Målet mot Per Erik Magnus Stenklo (B 356/1962).
Ansökan om stämning å Stenklo inkom den 30 mars 1962 och avsåg för¬
seelse mot 80 § 1 mom. andra stycket uppbördsförordningen under upp-
bordsterminen i juli 1960. Stämning utfärdades icke. Sedan brottet preskri¬
berats, nedlade åklagaren åtalet den 19 september 1962, varefter rådhus¬
rätten samma dag avskrev målet från vidare handläggning.
Samuelson har beträffande detta mål i sitt slutliga yttrande uppgivit,
att malet inkommit under tid, då han åtnjöt semesterledighet.
Från magistratens kansli har inhämtats upplysning, att Samuelson åtnjöt
semester den 30 och den 31 mars 1962.
17
4. Målet mot Sven Oloj Skarp (B If! 1 j 1962).
Ansökan om stämning å Skarp för förseelser mot 80 § 1 mom. andra
stycket uppbördsförordningen under uppbördsterminerna i maj och juli
1960 inkom den 17 maj 1962. Den 18 juni samma år inkom ansökan om
tilläggsstämning å Skarp för förseelse mot samma förordning under upp-
bördsterminen i september 1960. Stämning avseende båda åtalen utfär¬
dades först den 21 augusti 1962 men kunde icke delgivas. Sedan brotten
preskriberats, nedlade åklagaren åtalet den 19 september 1962, varefter
rådhusrätten sanmia dag avskrev målet från vidare handläggning.
5. Målet mot Robert Edvard Tage Bergstrand (B 488/1962).
Ansökan om stämning å Bergstrand inkom den 21 maj 1962 och avsåg
förseelse mot 80 § 1 mom. andra stycket uppbördsförordningen under upp-
bördsterminen i juli 1960. Stämning utfärdades ej. Sedan brottet preskri¬
berats, nedlade åklagaren åtalet den 19 september 1962, varefter rådhus¬
rätten samma dag avskrev målet från vidare handläggning.
6. Målet mot Bengt Olsson (B 329/1961).
Stämningsansökan, avseende av Olsson begångna förseelser mot 80 §
1 mom. andra stycket uppbördsförordningen under uppbördsterminerna i
maj, juli och november 1959 samt november 1960 och januari 1961, ingavs
den 17 april 1961. Stämning utfärdades den 24 i samma månad. Postdel-
givning anlitades. Delgivningsbevis eller hindersbevis inkom emellertid ej.
Detta uppmärksammades dock icke förrän efter avsevärd tid. Någon åt¬
gärd i saken vidtogs ej förrän den 6 juli 1962, da rådhusrätten tillskrev
posten i Göteborg med förfrågan om delgivningen. I svar, som inkom den
13 juli 1962, uppgavs att delgivningsförsändelsen ankomstbokförts vid
visst postkontor men att ytterligare anteckningar om försändelsen sakna¬
des. Ny stämning utfärdades därefter den 2 augusti 1962 och delgavs
Olsson den 27 i samma månad. Då till följd av utebliven delgivning pre¬
skription inträtt, såvitt avsåg de tre uppbördsterminerna under år 1959,
nedlade åklagaren den 2 oktober 1962 sin talan i dessa delar, varefter målet
härutinnan avskrevs. För övriga åtalade gärningar dömdes Olsson samma
dag till dagsböter.
Beträffande detta mål anförde Samuelson.
Akterna i mål, vari postdelgivning skall ske, förvaras enligt en ordning,
som tillämpades innan undertecknad blev ordförande å femte avdelningen,
på avdelningens expedition, till dess antingen delgivnmgs- eller hmders-
bevis inkommit. Därefter överlämnas akten till vederbörande ordförande
och skulle i förevarande fall inom skälig tid ha överlämnats till mig. Redo-
visningen av dylika delgivningar från postverkets sida har så gott som
regelmässigt skett i rätt tid; endast i enstaka fall har påminnelse mast goras
18
från avdelningens expedition. Av anledning, som ej kunnat utrönas, har
dröjsmålet med redovisningen av den ifrågavarande delgivningen från post¬
verkets sida ej uppmärksammats förrän i samband med genomgån» av å
expeditionen förvarade akter omedelbart före sommarsemestern ° 1962.
iletta mranledde i dagboksbladet anmärkta framställningar till postmäs¬
tarna vid Goteborg 1 och Goteborg 12 om utredning samt upprepade tele¬
fonsamtal med postmästaren Göteborg 12. Efter återkomsten från semes¬
tern utfardade undertecknad ny stamning, som delgavs tilltalade Olsson
den 27 augusti 1962.
Därest postdelgivningens resultat i föreskriven ordning redovisats till
radhusratten, skulle det förelupna felet ej ha inträffat. Innan det inträf¬
fade uppdagades vid aktgenomgång före sommarsemestrarna 1962, hade
jag saknat anledning att granska de akter, som för delgivning förvarades
a avdelningens expedition. Enligt arbetsrutinen vakade nämligen expedi-
tionspersonalen över att delgivningsbevis eller hindersbevis redovisades
monibehong tid, varefter vederbörande akt tillställdes mig eller min vika¬
rie. Det har ej kunnat utrönas varför akten i detta mål kommit att kvar-
iigga pa avdelningens expedition så lång tid utan åtgärd.
Samuelson anförde såsom förklaring till vad sålunda förevarit i huvud¬
sak följande.
r Tagare handlades de till rådhusrätten inkommande uppbördsmålen med
lika fordelnmg a rotel I och rotel III. Från och med den 1 januari 1961
anhangiggoras samtliga uppbördsmål å rotel I. Under år 1961 inkom till
rotel 1 191 uppbördsmål och under år 1962 154 dylika mål. För att i någon
man soka fatta arbetsbördan för avdelningens expedition — som alltid
vant arbetstyngd — brukade jag i fråga om utskrivande av stämningar
och kallelser i uppbördsmålen såvitt möjligt genast utfärda direktstäm-
mng (stamning till viss dag). Understundom kunde detta icke ske ome-
delbart. Akten blev da tillfälligt undanlagd.
Aibetsoördan beträffande stornämndsmålen å avdelningen har under
den med avseende å nu ifrågavarande mål aktuella tiden varit synnerligen
betungande; särskilt å rotel I. Arbetstakten har varit hårt uppdriven
bevakningen av ifrågavarande uppbördsmål har fått stå tillbaka för andra
trangande arbetsuppgifter. Dessvärre har därigenom en del av målen, vari
preskription 'varit relativt nära förestående, vilket ej uppmärksammats —
bland annat pa^ grund av att. vederbörande åklagare mot brukligheten i
sadana fall ej påpekat detta vid ansökningens ingivande — blivit preskri¬
berade Utan att stämninS delgivits (målen B 356/1962, 471/1962 och 488/
Viss försumlighet har förekommit vid handläggning av en del mål För¬
summelsen har emellertid icke sin grund i slapphet eller bristande intresse
for tjänsten vare sig från min eller mina medarbetares sida. Att arbetstak¬
ten under den aktuella tiden varit i ständig stegring framgår icke minst
av antalet a rotel I avgjorda mål, såväl smånämnds- som stornämndsmål
Enligt a expeditionen verkställd uträkning har följande antal mål avgjorts:
ar 1960 283, år 1961 — 363 (därav 154 uppbördsmål) och år 1962 — 443
(darav 142 uppbördsmål).
Slutligen önskar jag framhålla följande: Genom den personalförstärk-
nmg, som under senare delen av 1962 fram till årets slut tillfördes avdel¬
ningens första rotel har målbalansen i stornämndsmål, som varit besväran-
19
de särskilt hösten 1961 och våren 1962, nedbringats till normala propor¬
tioner. Detta har medfört, att möjlighet beretts mig
den föreberedande behandlingen av smanamndsmal. Därtill kommer att
lag numera regelmässigt utfärdar stämning i alla smanamndsmal redan i
anslutning till åtals väckande. Ytterligare preskriptionsfall av ovan om¬
förmäld karaktär torde därför icke vidare vara att befara.
Vid ärendets avgörande den 27 september 1963 uttalade Nordqvist i en
åtalsinstruktion, vari beslöts åtal mot Samuelson, följande.
Enligt 45 kap. 9 § RB skall, om stämningsansökan ej avvisas, ratten
utfärda stämning å den tilltalade att svara å åtalet och skall stämningen
jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar delgivas den till¬
talade. I 10 § samma kapitel stadgas, att rätten i stämningen skall före¬
lägga den tilltalade att uppgiva de bevis han vid åberopa vid nuvudior-
handlingen och vad han vill styrka med varje särskilt bevis; om pa grund
av den tilltalades erkännande eller annan omständighet kan antagas, att
uppgift om bevis ej erfordras, må dock rätten omedelbart i stamningen
kalla den tilltalade till huvdförhandling. Delgivning i rättegång skall enligt
33 kap. 4 § RB ske genom rättens försorg. _ ....
När stämningsansökan inkommit till rätten, skall i forsta hand provas,
huruvida ansökningen skall avvisas. Då åtal skall anses vackt i och med
att stämningsansökan inkommit, är det av särskild vikt att denna provning
sker utan dröjsmål. I brottmål torde ock prövningen regelmässigt verk¬
ställas i omedelbar anslutning till att ansökningen inkommit. Om ansök¬
ningen ej avvisas, skall enligt det förut nämnda stadgandet ratten utfarda
stämning. Någon ytterligare prövning härför skall icke aga rum. Stadgan¬
det i 45 kap. 9 § RB torde därför förutsätta, att stamning utfardas utan
dröjsmål. Även vikten av att brottmål handläggas utan onödig tidsutdrakt
samt hänsynen till att den tilltalade icke under längre tid svavar i ovisshet
om att åtal väckts göra det angeläget, att stämning utfardas sa skyndsam
som möjligt. Härför talar även betydelsen av att genom delgivning med den
tilltalade av åtalet hindra att straff för brottet forfaller enligt bestämmel¬
serna i 5 kap. 14 § strafflagen. Nu berörda omständigheter gora det aven
nödvändigt, att rätten sedan stämning utfärdats, noga vakar over att
stämningen delgives den tilltalade.
Beträffande stämnings innehåll följer av 45 kap. 9 § RB att den s ^
innefatta ett åläggande för den tilltalade att svara å atalet. Därutöver ifra-
gakommer som nämnts enligt 10 § att i stämning intaga bevisforelaggande
(första stycket) eller kallelse till huvudförhandling (andra stycket). I fråga
om valet vilket av dessa båda förfaringssätt som bör anvandas har i JO:s
ämbetsberättelse år 1949 s. 237 uttalats att in dubio bevisforelaggande bor
ees. Därest emellertid — såsom förutsättes i andra stycket av namnda
paragraf — ett bevisföreläggande anses onödigt, följer därav icke att stam-
20
T in 8tfa?an<le fa dr°Ja tdl deSS huvudförliandlingsdagen kan fixeras.
110 ^ andra stycket sages nämligen endast att rätten »må» redan i stäm-
ningen mtaga kallelse. När bevisföreläggande är onödigt men situation vid
ratten ar sadan att huvudförhandlingsdagen icke kan bestämmas redan när
stämningsansökningen inkommer eller dagarna närmast därefter, bör
stamning utfardas utan kallelse till huvudförhandling, och sådan kallelse
ar sedan utfardas särskilt på sätt angivits i 45 kap. 15 § andra stycket RB.
De skyldigheter som enligt vad sålunda anförts åligga rätten i samband
med provning av stamnmgsansökan samt utfärdande och delgivning av
stamning ha i betydande omfattning åsidosatts i de mål för vilka redo¬
görelse har tidigare lamnats. I målet B 278/1961 utfärdades stämning på
grund av atalet for grov olovlig körning först mera än elva månader efter
det att stämningsansökningen inkommit. Något godtagbart skäl för det
langa dröjsmålet har icke anförts. Enbart önskemålet att kunna omedel¬
bart i stamningen kalla den tilltalade till huvudförhandling utgör såsom
framgar av vad förut anförts icke skäl för dylikt dröjsmål.
• i1 måJ.ei\B 813/1961 samt 356 och 488/1962 ha stämningar över huvud
icke utfardats. Det forsta av målen var anhängigt under ett år och de båda
Övriga under atskilhga månader utan att någon som helst åtgärd vidtagits
med malen Forst vid tiden för min inspektion av rådhusrätten synas målen
ha uppmärksammats. Av rådhusrättens yttrande framgår, att orsaken till
underlåtenheten att utfarda stämning varit bristande bevakning av målen
från rådhusrättens sida. Det framstår såsom synnerligen anmärkningsvärt,
att radhusratten i sadan grad åsidosatt sin skyldighet att hålla fortlöpande
tillsyn over anhängiga mål.
,.. 80 § 1 mom. andra stycket uppbördsförordningen utgör straffet
för de förseelser atalen i sistnämnda tre mål avsågo dagsböter eller fängelse
i högst sex manader. Dylikt straff är emellertid jämlikt 5 kap. 14 § straff¬
lagen forfallet, om den misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för
brottet inom två år. På grund av underlåtenheten att utfärda stämning
kunde delgivning av åtalen ej ske, och samtliga åtalade brott preskribera-
c es. Med hansyn till betydelsen ur allmän synpunkt av att brott beivras
utgör preskriptionen en allvarlig följd av rådhusrättens underlåtenhet att
utfarda stämning.
I malet B 471/1962 anhängiggjordes talan den 17 maj respektive den
18 juni 1962 och avsåg förseelser i maj och juli, respektive september 1960
stamning utfärdades först den 21 augusti, då förseelserna i maj och juli
1960 redan voro preskriberade. Angelägenheten att söka hindra preskrip¬
tion av förseelserna i juli och september 1960 borde ha föranlett, att stäm¬
ning utfärdades omedelbart efter det stämningsansökningarna inkommit
Uavsett att stamningen kom att utfärdas å sådan tid att — med delgivning
i normal ordning — preskription ej skulle ha inträtt beträffande förseelsen
i september 1960, kan det dröjsmål på två månader med utfärdande av
21
stämning, som här förekommit, icke anses försvarligt med hänsyn till pre-
skriptionsfaran. Även den försummelse som sålunda föreligger torde vara
att hänföra till bristande tillsyn från rådhusrättens sida.
Vad slutligen angår målet B 329/1961 har väl stämning utfärdats kort
tid efter det målet inkom till rådhusrätten, men stämningen har icke kun¬
nat delgivas den tilltalade. Detta har emellertid icke uppmärksammats
förrän över 14 månader efter det stämningen utfärdats. Visserligen kan
vara lämpligt att expeditionspersonalen i första hand vakar över att del¬
givning sker, men detta kan icke befria rätten från dess skyldighet att
ägna sådana spörsmål en fortlöpande tillsyn. I förevarande fall utgjorde
faran för snar preskription av de äldsta förseelserna en särskild anledning
till vaksamhet. Genom att den först utfärdade stämningen ej kunde del¬
givas den tilltalade preskriberades de enligt åtalet i maj, juli och november
1959 begångna förseelserna. Hade rådhusrätten, såsom den bort, tid efter
annan ägnat anhängiga mål en regelbunden kontroll, torde i vart fall
preskription av förseelserna i juli och november 1959 kunnat undvikas.
För handläggningen av de nu ifrågavarande målen har Samuelson såsom
tilldelad rotel I å rådhusrättens femte avdelning varit ansvarig.
Samuelson har såsom förklaring till de patalade dröjsmålen fiamhallit
den tyngande arbetsbördan å avdelningen och särskilt å rotel I. Det vits¬
ordas att arbetsbelastningen å avdelningen under nu berörd tid vant be¬
tydande. Alltför stor arbetsbelastning kan givetvis anföras såsom skäl för
dröjsmål med upptagande av mål till huvudförhandling. Dylika dröjsmål
ha också, enligt vad som framkom vid inspektionen, i icke ringa omfatt¬
ning förekommit vid avdelningen. Med hänsyn till ai'betsbördan vid avdel¬
ningen har jag ansett mig icke böra ställa rådhusrätten till ansvar härför.
Vad däremot angår dröjsmål med utfärdande av stämning och underlåten¬
het att vaka över att stämning delgives kan arbetsbördan icke godtagas
som ursäkt härför. Med hänsyn till vad förut anförts om angelägenheten
av att stämning skyndsamt utfärdas och att tillsyn hålles över delgivning
av utfärdad stämning bör härför erforderliga åtgärder alltid vidtagas med
förtur. Det må framhållas, att dylika åtgärder — särskilt i mål av föreva¬
rande art — regelmässigt äro föga tidskrävande. Enligt min mening är icke
arbetsbördan utan — såsom framhållits i det föregående — bristande till¬
syn över anhängiga mål orsaken till de påtalade försummelserna.
Samuelsons påpekande, att aklagaren i vissa av uppbördsmalen mot
vanligheten ej gjort rådhusrätten uppmärksam på förestående preskription,
synes visserligen vara riktigt. Icke heller detta förhallande kan emellertid
lända Samuelson till ursäkt. Han måste ha varit medveten om dels att
åtal för brott mot uppbördsförordningen — delvis på grund av förfarandet
hos uppbördsmyndigheterna — ofta väckes ganska kort tid före preskrip¬
tionstidens utgång och dels att brotten, da de avse flera uppbördsterminer,
22
preskriberas kontinuerligt. Det är visserligen önskvärt, att åklagaren på¬
pekar, att preskription är nära förestående, men underlåtenhet därutinnan
kan icke fritaga rådhusrätten från skyldigheten att uppmärksamt granska
inkommande åtal ur denna synpunkt.
Den omständigheten, att Samuelson åtnjutit semesterledighet, då åtalet
i målet B 356/1962 väcktes, kan, särskilt som ledigheten omfattat allenast
två dagar, icke heller godtagas som ursäkt. Samuelson borde omedelbart
efter återkomsten ha gjort sig underrättad om de mål, som inkommit till
avdelningen under hans semesterdagar.
Åtalsbeslut
Såsom tidigare framhållits utgör vad Samuelson anfört till förklaring av
de påtalade bristerna vid handläggningen enligt min mening icke godtag¬
bar ursäkt för vad som förevarit. Bristerna kunna icke hänföras till tillfäl¬
ligt förbiseende, och dröjsmålen ha i flertalet fall varit avsevärda. Som en
allvarlig följd av försummelserna framstår, att i åtskilliga fall åtalade
brott preskriberats. Genom försummelserna har Samuelson gjort sig skyl¬
dig till tjänstefel. Omständigheterna härvid äro sådana, att jag anser mig
icke kunna underlåta att beivra vad sålunda förekommit. Jag har därvid
bl. a. beaktat de synpunkter och den bedömning som kommit till uttryck
i det i MO:s ämbetsberättelse år 1962 s. 15 ff behandlade fallet.
Av nu anförda skäl förordnar jag, att åtal skall väckas mot Samuelson
enligt följande.
1. Samuelson har i målet B 2/8/1961 utfärdat stämning först mera än
elva månader efter det åtal väckts.
o 2- Samuelson har i målen B 813/1961, 356/1962 och 488/1962 under¬
låtit att utfärda stämning. De åtalade förseelserna ha preskriberats medan
målen utan stämningsåtgärd legat hos rätten.
3. Oaktat i målet B 471/1962 redan när åtalen väcktes fara förelegat
för att åtalade förseelserna i juli och september 1960 skulle preskriberas,
har Samuelson dröjt med utfärdande av stämning i tre, respektive två må¬
nader. Den i juli 1960 begångna förseelsen har preskriberats medan målet
utan stämningsåtgärd legat hos rätten. Sedan stämning utfärdats men
delgivningsförsök misslyckats, har även den senare förseelsen preskriberats.
4. Samuelson har i malet B 329/1961 underlåtit att bevaka huruvida
den stämning, som utfärdats den 24 april 1961, delgivits den tilltalade,
med påföljd att han icke inom rimlig tid kunnat vidtaga sådana åtgärder
för förnyat delgivningsförsök som betingats av att besked angående den
första delgivningsförsändelsen uteblev. Innan ny stämning utfärdades blevo
de med atalet avsedda förseelserna under år 1959 preskriberade. I
I fråga om följderna av Samuelsons under punkterna 2—4 upptagna
försummelser, kan väl icke med full visshet fastslås, att beträffande ettvart
23
av de fem målen preskription skulle ha undvikits om försummelserna ej
förekommit. Även om stämning och delgivningsförsök skett utan de onö¬
diga dröjsmålen, kan nämligen tänkas att delgivningshinder förekommit
som småningom lett till preskription. Det måste dock erfarenhetsmässigt
antagas, att dylikt delgivningshinder ej kunnat föreligga i alla berörda mål
och att följaktligen åtminstone i några av målen preskriptionen direkt för¬
anletts av Samuelsons försummelser. Beträffande de fall, då preskription
inträtt medan mål utan stämningsåtgärd legat hos rätten, bör därjämte
framhållas att i dylika fall preskription är oundviklig.
De försummelser, som enligt punkterna 1—4 ligga Samuelson till last,
äro att tillskriva bristande tillsyn över mål, anhängiga å den rotel, för vil¬
ken Samuelson varit ansvarig.
Ansvar skall yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel. Åtalet
skall väckas vid hovrätten för Västra Sverige.
Nordqvist uppdrog därefter åt byrådirektören vid JO-expeditionen Len¬
nart Persson att väcka och utföra det beslutade atalet mot Samuelson.
Genom stämningsansökan den 27 september 1963 väckte därefter Pers¬
son åtal med en gärningsbeskrivning, vari de i åtalsinstruktionen angivna
sakförhållandena upptogos och därjämte — likaledes i överensstämmelse
med instruktionen — angavs vad som lades Samuelson till last.
Efter skriftlig förberedelse företog hovrätten målet till avgörande på
handlingarna.
Hovrättem dom, som var enhällig, meddelades den 12. februari 1964-
I domskälen antecknades till en början att Samuelson vitsordat de fak¬
tiska uppgifter som från åklagarsidan angivits beträffande de aktuella
målen. I domskälen anfördes vidare följande.
Samuelson har---i övrigt anfört:
Tidigare handlades de till rådhusrätten inkommande uppbördsmålen med
lika fördelning å rotel I och rotel III. Från och med den 1 januari 1961
anhängiggöras samtliga uppbördsmål å rotel I. Under år 1961 inkommo
till rotel I 191 uppbördsmål och under år 1962 154 dylika mål. För att i
någon mån söka lätta arbetsbördan för avdelningens expedition, som alltid
varit arbetstyngd, brukade Samuelson i fråga om utskrivande av stam¬
ningar och kallelser i uppbördsmålen såvitt möjligt genast utfärda direkt¬
stämning (stämning till viss dag). Understundom kunde detta icke ske
omedelbart. Akten blev då tillfälligt undanlagd. Arbetsbördan beträffande
stornämndsmålen å avdelningen har under den med avseende å nu ifråga¬
varande mål aktuella tiden varit synnerligen betungande, särskilt å rotel I.
Arbetstakten har varit hårt uppdriven. Bevakningen av ifrågavarande upp¬
bördsmål har fått stå tillbaka för andra, trängande arbetsuppgifter. Dess¬
24
värre har dangenom en del av målen, vari preskription varit relativt nära
iorestaende, vilket ej uppmärksammats — bland annat på grund av att
vederbörande åklagare mot brukligheten i sådana fall ej påpekat detta vid
ansökningens ingivande — blivit preskriberade utan att stämning delgivits.
Viss försumlighet har förekommit vid handläggning av en del mål. Försum¬
melsen har emellertid icke sin grund i slapphet eller bristande intresse för
tjänsten. De försummelser, vartill Samuelson gjort sig skyldig, äro med
hansyn till omständigheterna av så ringa beskaffenhet att de icke böra
toranleda ansvar.
Beträffande de särskilda fallen har förekommit följande.
Målet B 278/1961
Samuelson har anfört: I fråga om detta mål är det omöjligt att efter den
tid, som forflutit, uppgiva anledningen till dröjsmålet med utfärdande av
stämning. Troligast är att målet lagts åsido för utfärdande av direktstäm¬
ning till viss dag, eftersom preskriptionsfara ej förelåg. Skälet till Samuel¬
sons strävan att om möjligt få till stånd direktstämningar har varit behovet
att såvitt möjligt lätta arbetstrycket för expeditionspersonalen. Därtill
har kommit det ständigt återkommande, i skilda sammanhang upprepade
kravet pa sparsamhet med anslagna medel.
Målet B 813/1961
Samuelson har anfört: I fråga om detta mål var han strax efter stäm¬
ningsansökningens ingivande i förbindelse med utfärdaren av ansökningen.
Akten blev därefter inlagd i ett särskilt omslag utan att stämning utfär¬
dades. Detta har han ej uppmärksammat vid senare kontroll av innelig¬
gande uppbördsmål.
Målet B 356/1962
Samuelson har uppgivit att detta mål inkommit under tid då han åtnjöt
semesterledighet.
Justitieombudsmannen har åberopat att från Göteborgs magistrats kansli
mhamtats upplysning att Samuelson åtnjutit semester den 30 och den
31 mars 1962.
Målet B 329/1961
Justitieombudsmannen har bland annat anfört: För stämningen den 24
april 1961 anlitades postdelgivning. Delgivningsbevis eller hindersbevis
inkom emellertid ej. Detta uppmärksammades dock icke förrän efter av¬
sevärd tid. Någon åtgärd i saken vidtogs ej förrän den 6 juli 1962, då råd¬
husrätten tillskrev posten i Göteborg med förfrågan om delgivningen. I
25
svar, som inkom den 13 juli 1962, uppgavs att delgivningsförsändelsen
ankomstbokförts vid visst postkontor men att ytterligare anteckningar om
försändelsen saknades. Ny stämning utfärdades därefter den 2 augusti 1962
och delgavs den 27 i samma månad. Då till följd av utebliven delgivning
preskription inträtt, såvitt avsåg de tre uppbördsterminerna under år 1959,
nedlade vederbörande åklagare den 2 oktober 1962 sin talan i dessa delar,
varefter målet härutinnan avskrevs.
Samuelson har anfört: Akterna i mål, vari postdelgivning skall ske, för¬
varas enligt en ordning, som tillämpades innan Samuelson blev ordförande
å femte avdelningen, på avdelningens expedition till dess antingen delgiv-
nings- eller hindersbevis inkommit. Därefter överlämnas akten till veder¬
börande ordförande och den skulle i förevarande fall inom skälig tid ha
överlämnats till Samuelson. Redovisningen av dylika delgivmngar från
postverkets sida har sa gott som regelmässigt skett i rätt tid, endast i en¬
staka fall har påminnelse måst göras från avdelningens expedition. Av an¬
ledning, som ej kunnat utrönas, har dröjsmålet med redovisningen av den
ifrågavarande delgivningen från postverkets sida ej uppmärksammats
förrän i samband med genomgång av å expeditionen förvarade akter ome¬
delbart före sommarsemestern 1962. Detta föranledde i ramställningar till
postmästarna vid Göteborg 1 och Göteborg 12 om utredning samt uppre¬
pade telefonsamtal med postmästaren vid Göteborg 12. Efter återkomsten
från semestern utfärdade Samuelson ny stämning, som delgavs den 2/
augusti 1962. Därest postdelgivningens resultat i föreskriven ordning redo¬
visats till rådhusrätten, skulle det förelupna felet ej ha inträffat. Innan
det inträffade uppdagades vid aktgenomgång före sommarsemestrarna 1962
har Samuelson saknat anledning att granska de akter, som för delgivning
förvarades å avdelningens expedition. Enligt arbetsrutinen vakade näm¬
ligen expeditionspersonalen över att delgivningsbevis eller hindersbevis
redovisades inom behörig tid, varefter vederbörande akt tillställdes Samuel¬
son eller hans vikarie. Det har ej kunnat utrönas varför akten i detta mål
kommit att kvarligga på avdelningens expedition så lang tid utan åtgärd.
Hovrätten anser att de dröjsmål med utfärdande av stämning, som före¬
kommit i målen B 278/1961 beträffande åtalet för grov olovlig körning
samt i målen B 813/1961, B 356/1962, B 488/1962 och B 471/1962, icke
varit försvarliga med hänsyn till vikten av att brottmål handläggas utan
onödig tidsutdräkt och betydelsen av att genom delgivning av åtalet mot
den tilltalade straff för brottet hindras från att förfalla. Vad angår målet
B 329/1961 finner hovrätten att erforderlig kontroll icke utövats över att
den stämning som utfärdades den 24 april 1961 delgivits den tilltalade.
I följd av dröjsmålet med stämnings utfärdande i målen B 813/1961,
B 356/1962 och B 488/1962 ha de i dessa mål åtalade förseelserna preskri¬
berats. Beträffande den preskription som inträtt i målen B 471/1962 och
B 329/1961 måste det antagas att den åtminstone till viss del kunnat und¬
26
vikas, därest stämning utfärdats inom skälig tid efter det målen inkommit
till rådhusrätten. Med hänsyn till betydelsen ur allmän synpunkt av att
brott beivras utgör preskriptionen en allvarlig följd av dröjsmålen i nu
avsedda mål.
För de försummelser som enligt ovan förekommit är Samuelson ansvarig.
Även med beaktande av vad Samuelson anfört till sitt fredande anser
hovratten att han genom vad som ligger honom till last gjort sig skyldig
till försummelse i tjänsten av beskaffenhet att böra medföra ansvar för
tjänstefel.
Hovrättens domslut innebar att hovrätten dömde Samuelson jämlikt 25
kap. 4 § samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen för tjänstefel att till Kronan
utgiva 20 dagsböter om 40 kronor.
Hovrättens dom vann laga kraft.
27
B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden
1. Sedan underrätt genom beslut förvandlat H. ådömda böter till
fängelse samt H. anfört besvär över beslutet, blev H. häktad i annat
mål. För att möjliggöra verkställighet av förvandlingsstraffet un¬
der häktningstiden, återkallade H. besvären. Verkställighetens på¬
börjande fördröjdes emellertid på grund av dröjsmål i hovratten med
handläggningen av återkallelse^ I anledning härav uppkom frågor
om återkallelsen bort av hovrätten handläggas med särskild fortur,
om H. kunde anses ha lidit skada genom dröjsmålet och om behovet
av kompletterande bestämmelser
I förvandlingsmål mellan allmän åklagare och diversearbetaren R. H.
förordnade rådhusrätten i Borås genom slutligt beslut den 25 oktober 1962
att vissa H. ådömda böter för fylleri och misshandel skulle förvandlas till
fängelse sextiofyra dagar.
Rådhusrätten meddelade samma dag också dom i brottmål mot H., var¬
vid han dömdes för misshandel, grov vårdslöshet i trafik, grov olovlig kor-
ning och rattfylleri till fängelse åtta månader.
Mot båda avgörandena fullföljde H. talan hos hovrätten för Västra
Sverige, varvid han biträddes av advokaten Gunnar Lagerberg i Borås
såsom offentlig försvarare. Mot domen fullföljde även åklagaren talan
under yrkande om straffskärpning.
Sedan H. överträtt ett för honom gällande reseförbud, meddelade hovrat¬
ten i brottmålet — varmed här avses målet rörande misshandel m. m. till
skillnad från det andra målet som benämnes förvandlingsmålet — den 13
november 1962 beslut att H. skulle häktas. H. intogs därefter såsom häktad
å stadshäktet i Borås.
II. återkallade då sin besvärstalan i förvandlingsmålet. I återkallelse-
skriften angavs särskilt att avsikten med återkallelsen var att strafftiden
enligt förvandlingsbeslutet skulle börja löpa omedelbart i avbidan på hu¬
vudförhandling i brottmålet. Återkallelsen inkom till hovrätten den 16
november 1962.
Återkallelsen föredrogs å hovrättens tredje avdelning den 21 i samma
månad Den 29 i samma månad meddelade hovrätten avskrivningsbeslut,
som uppsattes särskilt; enligt beslutet tillerkändes Lagerberg för försvaret
av IL i hovrätten arvode av allmänna medel med 175 kronor, vilket belopp
28
H. förpliktades återgälda till statsverket. Beslutet expedierades till par¬
terna, rådhusrätten och fångvårdsstyrelsen.
Av från fångvårdsstyrelsen infordrade handlingar framgår att styrelsen
erhöll beslutet den 30 november 1962 och den 4 december sände det till
styresmannen för fångvårdsanstalten i Vänersborg, som erhöll det påföl¬
jande dag.
Emellertid hade den för H:s räkning utfärdade expeditionen av beslutet
redan den 3 december 1962 av Lagerberg företetts å stadshäktet, vilket
ledde till att H. samma dag införpassades till fångvårdsanstalten i Väners¬
borg. Verkställigheten av förvandlingsstraffet påbörjades sålunda nämnda
dag och skulle — om icke nya straffdomar tillkommit — ha slutat den 5
februari 1963.
I brottmålet meddelade hovrätten den 6 december 1962 dom, varigenom
rådhusrättens dom fastställdes. I hovrättsdomen antecknades att H., som
enligt vad särskilt angavs då börjat undergå förvandlingsstraffet, icke
längre skulle hållas häktad i brottmålet.
H. fullföljde talan mot domen, men högsta domstolen fann enligt beslut
den 24 januari 1963 ej skäl meddela prövningstillstånd.
Sedan åtal väckts mot H. vid Östra Värends häradsrätt, meddelade hä¬
radsrätten den 12 mars 1963 dom, vari häradsrätten med undanröjande av
straffbestämningen i den tidigare brottmålsdomen dömde H. för de brott,
som angåvos i den tidigare domen, samt för synnerligen grovt vållande till
annans död, grov olovlig körning och grov vårdslöshet i trafik till straff¬
arbete ett år. Från detta straff skulle enligt domen avräknas vad H. kunde
ha utstått av det genom domen den 6 december 1962 ådömda straffet.
Den 20 november 1963 blev H. villkorligt frigiven enligt reglerna om
obligatorisk villkorlig frigivning. I
I en den 11 februari 1963 hit inkommen klagoskrift anförde H. i huvud¬
sak följande. Sedan han i förvandlingsmålet återkallat sin talan hos hov¬
rätten, hade det dröjt 13 dagar innan hovrätten meddelat avskrivnings-
beslut och ytterligare fyra dagar innan straffverkställigheten kunnat börja.
Han ansåge att han genom dröjsmålen tillfogats onödigt frihetsberövande.
Sedan under hand upplysningar i saken inhämtats från Lagerberg, hov¬
rättsassessorn Birger Helling, som var referent i målet, och hovrättens
aktuariekontor, skedde remisser till hovrätten, till fångvårdsstyrelsen och
till föreståndaren för stadshäktet i Borås; vid samtliga remisser fogades
inom JO-expeditionen utarbetade promemorior vari angåvos de spörsmål
som önskades belysta. Under handläggningen — närmast efter det att hov¬
rätten yttrat sig — bereddes även Lagerberg tillfälle att avgiva yttrande.
29
I. Frågan om straffverkställighetens början fördröjts av hovratten
Helling upplyste rörande förvandlingsmålets handläggning följande.
H:s återkallelse av besvärstalan inkom fredagen den 16 november 1962.
För hovrättens tredje avdelning äro fredagar och lördagar regelmässigt
sessionsfria. Under större delen av ifrågavarande fredag var avdelningen
emellertid sysselsatt med överläggning i ett expropriationsmal som pagatt
under hela de fvra närmast föregående dagarna. Sannolikt har malet 8-4/02
av referent och/eller fiskal bedömts icke vara så brådskande att omedelbar
föredragning, trots att avdelningen redan avverkat ett arbetspensum oyer
det normala, var påkallad. Måndagen den 19 november handlades ett in¬
vecklat tvistemål, som tog hela dagen i ansprak. Pafoljande dag holls! tre
huvudförhandlingar i brottmål jämte en föredragning i mal angaende hak-
tad Denna dag var för övrigt för referenten i malet 894/62 sessionsfri.
Detta mål föredrogs därefter den 21 november, d. v s. vid forsta lagliga
tillfälle. På grund av att offentlige försvararen hemställt om ersättning av¬
fattades beslutet icke i protokoll utan uppsattes, enligt hovrattens praxis,
särskilt. Efter föredragning cirkulerade målet i vanlig ordning mellan leda¬
möterna och beslutet lämnades till uppsättning den 24 november. Vid nu
ifrågavarande tid hade hovrättens samtliga avdelningar gemensam skriv¬
central och det kan icke utan tidsödande undersökningar fastslas huruvida
beslutet med hänsyn till andra brådskande domar eller beslut kunnat fär¬
digställas tidigare än som skett. Något anmärkningsvart drojsma med
beslutets uppsättande och expeditionernas färdigställande synes emellertid
icke ha förelegat.
I den promemoria som fogades vid remissen till hovrätten anfördes
följande.
1. I återkallelseskriften angavs uttryckligen att avsikten med återkallel-
sen var att strafftiden skulle börja att löpa omedelbart. N agot hinder för
häktad att påbörja avtjänande av frihetsstraff under haktnmgstiden före¬
ligger ej; jämför JO:s ämbetsberättelse 1948 sid 102. Kan det med han¬
syn till den betydelse det haft för II. att snarast fa paborja straffverkstalh0-
heten — anses godtagbart att beslut av hovrätten meddelades forst tretton
dagar efter det återkallelsen inkom? För II. torde varje dags fördröjning av
ärendet ha inneburit en dags förlängning av hans frihetsberövande.
2. Vilka åtgärder kunna vidtagas till förekommande av dröjsmål i tall
som det förevarande? , . x
3. Lämnas besked till skrivcentralen vilka beslut som mas te taidiö
ställas skyndsamt? Har sådant besked lämnats i förevarande tall. .
4 Enligt telefonuppgift från hovrättens aktuariekontor har beslutet ej
expedierats till vederbörande häktesföreståndare. Porde icke sådan expedie¬
ring ha skett? (9 § andra stycket KIv den 18 november 1938 med vissa
föreskrifter rörande tillämpning av lagen om verkställighet av botesstrati,
jämfört med 1 § KK den 21 juni 1946 angående översandande av domar i
vissa brottmål in. in.).
T hovrättens yttrande anfördes i hiir aktuella delar följande.
1 Normalt får ett sådant dröjsmål som här förekommit anses vara
alltför långt. Hovrätten vill emellertid, utöver vad som framgår av de av
referenten tidigare lämnade upplysningarna, framhålla följande rörande de
30
speciella omständigheterna i förevarande fall.
Vid referentens genomläsning ay målet uppkom spörsmål huruvida åkla-
^are« • e kort göra anmälan jämlikt It § lagen om verkställighet av bötes-
straff mnan talan om bötesförvandling anhängiggjordes. Denna fråga, som
icke blivit föremal for diskussion vid föredragningen, kunde icke utan när-
mare undersökning besvaras och det var närmast av denna anledning som
malet tick cirkulera mellan samtliga ledamöter, innan beslutet lämnades till
uppsättning.
2. Av referentens uppgifter och det inledningsvis anförda torde framgå
ftt malet pa avdelningen utan extra förtursrätt behandlats så snart sig
Jamphgen gora låtit. Vad härefter angår beslutets uppsättande och expedi¬
tionernas färdigställande har systemet med gemensam skrivcentral, vilket
fortfarande tillampas, hittills visat sig tillfredsställande. Numera har emel¬
lertid yarje avdelning, vid sidan av de möjligheter skrivcentralen erbjuder
aven tillgång till ett extra skrivbiträde, som kan sättas in i särskilt bråds-
kain j äTe,d hänsyn till det anförda synes inga särskilda åtgärder vara
pakallade till förekommande av dröjsmål med expeditioner.
3. Besked om vilka, beslut som äro brådskande lämnas regelmässigt till
skrivcentralen. Huruvida sa skett i förevarande fall har icke kunnat fast¬
ställas. Skulle sådant besked icke ha lämnats torde detta haft sin grund i
ett övervägande av de synpunkter för vilka här ovan redogjorts.
4. Beslutet borde ha expedierats till föreståndaren för häktet. Att så icke
har skett torde ha berott på ett förbiseende som i sin tur kan ha haft sin
grund dels i fallets ovanliga beskaffenhet, dels i att vederbörande kansli-
skrivare, som hade ansvaret för expeditionerna, icke på annat ställe i akten
an i försvararens kostnadsräkning, vilken kansliskrivaren icke har anledning
att granska, kunde utläsa att H. var häktad.
När förvandlingsstraff eller annat frihetsstraff utdömts av underrätt och
den tilltalade efter att ha fullföljt talan återkallar denna talan, är under¬
rättens avgörande i princip verkställbart så snart återkallelseskriften in¬
kommit till hovrätten (regeringsrättens årsbok 1950 not. Ju 23; jfr JO:s
ämbetsberättelse 1952 s. 201—202). En förutsättning för att i sådant fall
underrättsavgörandet skall kunna befordras till verkställighet är dock att
vederbörande myndighet, som har att ombesörja detta, får kännedom om
återkallelse^ (se 13 § om verkställighet av frihetsstraff och kungörelserna
den 21 juni 1946 angående översändande av domar i vissa brottmål m.m.
samt angående straffdoms befordran till verkställighet).
Någon skyldighet för överrätt att till sådan myndighet sända underrät¬
telse om inkommen återkallelse i berörda fall är dock icke stadgad. Att
behov härav icke aktualiserats torde bero på två förhållanden, nämligen
dels att överrätterna regelmässigt lära så gott som omgående meddela be¬
slut i återkallade mål, varvid vederbörande myndighet får meddelande om
beslutet, dels att, såvitt angår dem som äro intagna i fångvårdsanstalt eller
häkte, styresmannen respektive föreståndaren oftast känner till att åter-
31
kallelse sker och därför kan vidtaga åtgärder för att domen skall befordras
till verkställighet (jämför fångvårdsstyrelsens yttrande nedan).
Att överrätterna pläga snabbt meddela beslut i återkallade mal är icke
enbart beroende på praxis. Beaktas bör sålunda till en början icke minst
med hänsyn till att hovrätten i sitt yttrande särskilt framhållit att det
aktuella målet blivit behandlat utan extra förtursrätt — att enligt 20 §
arbetsordningen för rikets hovrätter alla återkallelse^ sålunda även i civila
mål, medför att berört mål får i stadgandet angiven förtursrätt. Det är
emellertid icke nog härmed. I arbetsordningens 18 § angivas vissa mål som
skola erhålla än mer kvalificerad förtur. Sålunda stadgas i bestämmelsen
bl. a. följande.
Fordrar mål eller däri uppkommen fråga skyndsamt avgörande, skall
målet så snart ske kan upptagas till prövning på avdelningen. Referenten
åligger att ofördröjligen hos ordförande anmäla sadant mai. Anmalan skall
alltid göras:
1. då i målet någon hålles häktad eller, pa satt angivits i 19 § lagen om
införande av nya RB, är intagen i anstalt eller tagen i förvar;
Enligt min mening är det uppenbart att — när, sasom här skett, en häk¬
tad klagande hos hovrätten uttryckligen angiver att återkallelse av besvä¬
ren sker i syfte att kunna påbörja straffverkställighet under häktmngstid —
det föreligger ett sådant fall som på sätt angives i stadgandets första punkt
fordrar skyndsamt avgörande. Enligt min mening alag det därför referenten
att ofördröjligen anmäla målet hos ordföranden. Såvitt framkommit har
ordföranden eller avdelningen i övrigt — frånsett referenten — dock ej fått
befattning med målet förrän genom föredragningen den 21 november 1962.
Från och med föredragningen nämnda dag får det anses ha ålegat samtliga
vid föredragningen deltagande ledamöter att verka för att målet skulle
fortsättningsvis handläggas och beslut meddelas med den förtur som dess
beskaffenhet krävde.
Då enligt vad nu sagts 18 § första punkten arbetsordningen måste anses
ha varit tillämplig, saknar det egentligen självständig betydelse om målet
faller under de särskilda i paragrafen upptagna punkterna 1—4, avseende
vissa fall där det närmare preciserats att anmälan från referentens sida
ovillkorligen skall ske. Emellertid anser jag att det kan vara av värde att —
förutom de materiella skäl som betingat min bedömning i det föregående —
upptaga den mera formella frågan om målet varit sådant som åsyftas i 18 §
1. arbetsordningen. Därvid är att beakta följande. Den i berörda föreskrift
åberopade bestämmelsen i 19 § andra stycket RF avser bl. a. förvandlings-
mål. Att detta stadgande i RF var tillämpligt i målet har hovrätten själv i
sitt yttrande uppmärksammat när det gällt den nedan (IV b) berörda frå¬
gan om återbetalningsskyldighet beträffande försvarararvodet. Av stadgan¬
det följer att om part i sådant mål är intagen i fångvårdsanstalt han skall
32
anses som häktad. Enligt stadgandet kräves icke — i motsats till den i
samma paragrafs första stycke intagna bestämmelsen — att parten är »för
verkställighet» intagen. Är parten häktad i annat mål, är att beakta dels
det fallet att han är intagen som häktad i fångvårdsanstalt, dels det fallet
att han förvaras annorstädes, d. v. s. i häkte utanför fångvårdens ram; i det
följande kallas dessa häkten för enkelhetens skull »fristående häkte». I det
förstnämnda fallet torde något tvivel icke kunna råda därom att han är
»intagen i anstalt» i den mening som avses i 19 § andra stycket RP. Be¬
träffande det andra fallet — att han är intagen i fristående häkte — kan
uppenbarligen icke uppletas något som helst sakskäl för att han skulle i
processuellt hänseende behandlas annorlunda. Med hänsyn härtill anser
jag att man i avseende å det sistnämnda fallet endera bör tolka ordet
»anstalt» i 19 § andra stycket RP som omfattande även fristående häkte
eller i allt fall jämlikt grunderna för stadgandet behandla parten som vore
han häktad i förvandlingsmålet. Med hänsyn härtill anser jag att det
aktuella målet även om det betraktas rent formellt — varit sådant som
åsyftas i 18 § arbetsordningen och då, närmare bestämt, regeln under 1. i
paragrafen. Men alldeles oavsett den nu berörda, mera formella tolknings¬
frågan, anser jag som nämnts av materiella skäl att 18 § första punkten
arbetsordningen under alla förhållanden var tillämplig i förevarande fall.
Återkallelsen borde därför ha upptagits med sådan kvalificerad förtur som
avses i paragrafen, och enligt sakens natur borde målets brådskande karak¬
tär ha beaktats jämväl i sådant senare skede i handläggningen som avses i
30 kap. 7 § tredje stycket RB och 27 § andra stycket arbetsordningen.
Emellertid kan icke anses att så skett. Föredragningen av återkallelsen
förekom först den 21 november 1962 eller fem dagar efter återkallelse^
mkomstdag. För envar som tjänstgjort i en hovrätt framstår det såsom
notoriskt att ett dylikt dröjsmål med en så enkel fråga som att avskriva
återkallat mål icke var nödvändigt.
Därefter åtgingo tre dagar till en för gängse hovrättspraxis beträffande
återkallelsefallen säkerligen mycket ovanlig åtgärd, nämligen cirkulation av
akten mellan ledamöterna. Den i hovrättens yttrande till förklaring av-
cirkulationen nämnda frågan rörande eventuellt fel från åklagarens sida i
underrätten synes icke vara av den beskaffenhet att den behövde och fick
föranleda sådan omgång.
Ytterligare fem dagar gingo efter cirkulationen åt för utskrift av beslutet
jämte expeditionsexemplaren därav. En dylik tidsutdräkt är klart otillfreds¬
ställande när det gäller brådskande mål. I förevarande fall finns det dock
anledning förmoda att det icke klargjorts för skrivpersonalen att det var
fråga om ett brådskande fall, eftersom ju hovrätten i övriga sammanhang
ej synes ha betraktat målet som särskilt brådskande.
Slutligen uppkom, sedan beslutet meddelats den 29 november 1962
ytterligare några dagars dröjsmål med förvandlingsstraffets befordran till
33
verkställighet på grund av fel vid expedieringen från hovrätten. Enligt de
bestämmelser som angivits i den förut återgivna promemorian under punkt
4 borde beslutet ha expedierats till föreståndaren för stadshäktet i Borås i
stället för, såsom skedde, till fångvårdsstyrelsen; härvid må anmärkas att i
1946 års kungörelse angående översändande av domar i vissa brottmål
m. m. bestämmelserna beträffande häktad är avfattade så att de gälla även
om den tilltalade är häktad i annat mål. Hovrätten har vitsordat att fel
förelupit i berört avseende. Expedieringsfelet skulle ha lett till att verk¬
ställigheten inletts den 5 december 1962 då det till fångvårdsstyrelsen expe¬
dierade avskrivningsbeslutet slutligen efter vidarebefordran nådde fång-
vårdsanstalten i Vänersborg. Då emellertid Lagerberg ingrep och ställde
partsexpeditionen av beslutet till häktesföreståndarens förfogande, kunde
verkställigheten påbörjas två dagar tidigare.
Den kansliskrivare, som hade ansvaret för expedieringen, kan enligt min
mening rimligen icke lastas för expedieringsfelet. Hon hade, såsom hov¬
rätten också funnit, knappast någon möjlighet att varsebliva att fråga var
om en expediering rörande häktad. Detta giver mig anledning anföra
följande.
Jag vill härvid först framhålla, att det icke är första gången jag haft
anledning uppmärksamma att systemet med att åt icke rättsbildade biträ¬
den uppdraga att på eget ansvar ombesörja expeditioner kan ställa biträ¬
dena inför övermäktiga svårigheter. Flerstädes förekommer därför (jfr t. ex.
en häradsrättsordförandes yttrande i JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 177) att
ordföranden eller efter hans uppdrag annan jurist som deltagit i handlägg¬
ningen lämnar anvisningar för och övervakar biträdets expedieringsverk-
samhet när det gäller särskilt viktiga eller svårare expedieringsgöromål.
Enligt min mening bör också ordföranden i ett mål anses ha en allmän skyl¬
dighet att leda och övervaka andras arbete i avseende å målet och som ett
led däri bl. a. ge erforderliga anvisningar beträffande ej självklara expedie-
ringsspörsmål.
Förevarande fall ger vidare gott belägg för hur värdefullt det kan vara
med den i praxis allmänt förekommande ordningen att vid angivandet av
parterna enligt 30 kap. 5 § 2. KB i rubrik till dom och beslut utskrives —
oftast t. o. m. med understrykning — att den tilltalade är häktad eller in¬
tagen i fångvårdsanstalt, regelmässigt med angivande också av vilket häkte
eller vilken anstalt som är i fråga. Berörda praxis har, enligt vad jag tidi¬
gare sett, iakttagits även vid hovrätten. Så skedde dock icke i förevarande
fall, utan i hovrättens beslut angavs blott H:s yrkestitel, namn och bostads¬
adress.
I enlighet med det nu anförda anser jag att vid målets handläggning i
hovrätten förekommit en med hänsyn till målets förturskaraktär icke god¬
tagbar tidsutdräkt. Utöver de påpekanden som innefattas i det förut sagda,
finner jag dock ej anledning till någon ytterligare åtgärd i denna del. Vid
2 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1066 års riksdag
34
denna bedömning har jag beaktat att — såsom strax skall närmare beröras
— det synes troligt att hovrättens dröjsmål icke länt H. till men.
II. Frågan om tidsutdräkten hos hovrätten medfört men för TI.
I klagomålen hävdade H. att hovrättens dröjsmål medfört onödigt fri¬
hetsberövande för honom.
I hovrättens yttrande bemöttes detta uttalande. Sedan hovrätten därvid
först redogjort för det brottmål angående misshandel m. m., som var under
handläggning delvis samtidigt med förvandlingsmålet, och därvid uttalat
att talan fullföljts både av H. under yrkande om frikännande i vissa delar
och av åklagaren med yrkande om straffskärpning, anförde hovrätten föl¬
jande.
När H:s återkallelse av besvärstalan i målet 894/62 inkom den 16 no¬
vember 1962 hade hovrätten följaktligen möjligheter att beakta häktnings-
tiden vid såväl straffnedsättning och straffskärpning som vid eventuell
fastställelse av den överklagade domen. Vid huvudförhandlingen, där det
upplystes att H. börjat avtjäna förvandlingsstraffet den 3 december 1962,
framställdes särskilt yrkande om avräkning av häktningstid. Hovrättens
slutliga bedömning blev att II. ådömt straff borde fastställas utan sådan
avräkning. I beslut den 24 januari 1963 fann Kungl. Maj:t ej skäl att med¬
dela H. prövningstillstånd.
Hovrätten, som sålunda särskilt övervägt vilken inverkan häktningstiden
borde få, anser på grund av det anförda att H. icke med fog kan göra gäl¬
lande att han undergått onödigt frihetsberövande.
Lagerberg förfäktade i sitt därefter avgivna yttrande, att ett snabbt
beslut skulle ha förkortat frihetsberövandet cirka två veckor. Lagerberg
uttalade vidare att om hovrättens förfarande skulle ha varit formellt riktigt,
ändring borde ske av gällande föreskrifter.
Vad först angår hovrättens resonemang är jag icke fullt på det klara med
vad detta innebär. Om det förhåller sig så att hovrätten beaktat häktnings¬
tiden på så sätt att vid straffmätningen häktningstiden ansetts utgöra ett
skäl mot eljest motiverad straff skärpning, anser jag att det finns täckning
för en slutsats att H. i realiteten fått tillgodoräkna sig häktningstiden, ehuru
avräkning enligt 4 kap. 12 § SL ej uttryckligen gjorts. Skulle däremot hov¬
rätten ha ansett underrättens straffmätning i och för sig riktig men i av-
räkningsfrågan ansett omständigheterna sådana att avräkning ej skäligen
borde ske, måste detta i förening med hovrättens dröjsmål i förvandlings¬
målet anses innebära att H. hindrats från att såsom han önskat få häkt¬
ningstiden utnyttjad som verkställighetstid: han har i så fall icke tillgodo¬
räknats häktningstiden i brottmålet och ej heller fått den åstundade möj¬
ligheten att börja avtjäna förvandlingsstraffet under häktningstiden.
35
Hovrättens yttrande — att hovrätten »särskilt övervägt vilken inverkan
häktningstiden borde få» — ger icke klarhet i om häktningstiden faktiskt
fått inverkan på straffmätningen. Detta är ganska naturligt eftersom leda¬
möterna själva måste vara osäkra på sina minnesbilder beträffande över¬
vägandena i en fråga av straffmätningskaraktär som vid yttrandets avgi¬
vande låg närmare fem månader tillbaka i tiden. Det är emellertid obestrid¬
ligt att H. till en del betagits tillfälle att avtjäna förvandlingsstraff under
häktningstid. Huruvida han fått häktningstiden tillgodoräknad i brottmålet
har icke klarlagts. Med hänsyn till vad som synes vara domstolarnas praxis
ligger det närmast till hands att antaga att så icke är fallet. Till stöd härför
vill jag erinra om att lagberedningen uttalat, att om domstol vill taga hän¬
syn till häktningstiden det bör ske med stöd av 4 kap. 12 § SL och att det
alltså icke bör ske endast genom att straffet vid straffmätningen sättes lägre
än vad som skulle ha skett om den dömde icke varit häktad (SOU 1953: 17
s. 141). Uttalas i domen intet om att häktningstid avräknats, finns därför
anledning presumera att domstolen ansett sig ej böra tillgodoräkna den till¬
talade någon häktningstid.
Mot bakgrunden av det anförda upptogs under hösten 1963 härstädes
frågan huruvida framställning borde göras om att H. skulle av nåd få till¬
godoräkna sig viss del av häktningstiden före den 3 december 1962 såsom
strafftid. Ställningstagande till denna fråga måste ske vid berörda tid,
eftersom H. skulle villkorligt friges den 20 november 1963.
Som ett led i dessa överväganden verkställdes å JO-expeditionen vissa
strafftidsberäkningar för utrönande av vilken tid H:s frihetsberövande
kunde tänkas ha blivit förlängt genom den försenade behandlingen av åter-
kallelsen i förvandlingsmålet. Därvid jämfördes, å ena sidan, vilken straff¬
tid som skulle ha förekommit om förvandlingsstraffet snabbast möjligt
kunnat befordras till verkställighet, samt, å andra sidan, den strafftidsbe-
räkning som faktiskt kommit att gälla för H.; i sistnämnt hänseende in¬
hämtades under hand från fångvårdsstyrelsens straffverkställighetssektion
upplysningar om innehållet i därstädes enligt 18 § verkställighetslagen upp¬
rättade resolutioner beträffande H. De skilda strafftidsberäkningarna (jäm¬
för likartade beräkningar i fångvårdsstyrelsens nedan återgivna yttrande)
visade följande.
Med en snabb behandling av II:s den 16 november 1962 inkomna åter-
kallelseskrift och med riktig expediering skulle avskrivningsbeslutet under
gynnsamma omständigheter ha kunnat nå föreståndaren för stadshäktet ii
Borås tidigast den 18 i samma månad och föranlett straffverkställighetens
början samma dag. Förvandlingsstraffet å fängelse 64 dagar skulle i sådant
fall ha varit avtjänat den 21 januari 1963. Vid denna tid förelåg dock ännu
icke verkställbart avgörande i brottmålet. Eftersom hovrätten tidigare hävt
häktningsbeslutet enbart med anledning av alt förvandlingsstraffet börjat
36
verkställas, bör man räkna med såsom möjligt att i samband med förvand-
lingsstraffets avslutande, beslut skulle ha meddelats om att H. åter skulle
träda i häkte i avbidan på slutligt avgörande i brottmålet. Sådant avgö¬
rande förelåg den 24 januari, och ny straffverkställighet skulle då påbörjas.
Från denna verkställighet skulle H. — sedan Östra Värends häradsrätts
dom å straffarbete ett år för hela den då föreliggande brottsligheten mellan-
kommit — ha villkorligt frigivits efter 10 månader från den 24 januari eller
sålunda den 24 november 1963. Då det icke kan tagas för helt visst att
häktningsbeslut skulle ha meddelats när förvandlingsstrafftiden led mot sitt
slut, bör man dock också räkna med att i princip ett avbrott i verkställig¬
heten kunnat förekomma under tre dagar.
Verkställigheten kom emellertid att i stället faktiskt gestalta sig på föl¬
jande sätt. Först satt H. häktad fram till den 3 december 1962. Därefter
började verkställigheten av förvandlingsstraffet, och den 24 januari 1963
hade H. därav avtjänat 52 dagar. Sistnämnda dag förelåg till verkställighet
ny dom på frihetsstraff och jämlikt 23 § verkställighetslagen skulle då sam¬
manläggning ske av de strafftider H. utstått och ytterligare skulle utstå.
Den av förvandlingsstraffet återstående strafftiden, 12 dagar, skulle därvid
enligt 4 kap. 5 och 6 §§ SL övergå till straffarbete 6 dagar. Sedan Östra
Värends häradsrätts dom tillkommit, skulle i enlighet med det anförda den
sammanlagda strafftiden bli fängelse 52 dagar, straffarbete sex dagar och
straffarbete ett år eller tillhopa 1 år 58 dagar. Villkorlig frigivning skulle
ske, räknat från den 3 december 1962, efter (5/6 av 1 år 58 dagar ==) 10
månader 48 dagar eller sålunda den 20 november 1963.
Det framgår sålunda att fördröjningen hos hovrätten på grund av till¬
fälligheternas spel haft den paradoxala konsekvensen att den totala tiden
för !I:s frihetsberövande blivit fyra dagar eller — beroende på att i princip
får förutsättas att i januari 1963 skulle kunnat förekomma tre dagars
avbrott i straffverkställigheten — en dag kortare än den skulle ha blivit
om förvandlingsstraffets verkställande påbörjats vid tidigast tänkbara tid¬
punkt. Jag vill i sammanhanget anmärka att Lagerbergs ingripande, vari-
jgenom förvandlingsbeslutet kunde befordras till verkställighet den 3 i stället
för den 5 december 1962, i det långa loppet ledde till en dags förkortning av
iH:s frihetsberövande.
Att det nu berörda resultatet kan uppkomma är beroende på att H. i
verkligheten kommit att vinna strafftid dels genom att en del av förvand¬
lingsstraffet blivit omräknat till straffarbete under hälften så lång tid, dels
genom att i realiteten obligatorisk villkorlig frigivning kommit H. till del
även i avseende å förvandlingsstraffet, något som med hänsyn till 1 § lagen
om villkorlig frigivning ej kunnat ske om ej förvandlingsstraffet — tack
vare fördröjningen i hovrätten — förskjutits till så sen tid att det enligt
23 § verkställighetslagen måst sammanläggas med det andra straffet. Ut¬
över de nu nämnda fördelarna för H:s vidkommande är ytterligare att
37
beakta att i och för sig även fakultativ villkorlig frigivning, om sådan kom¬
mit i fråga, skulle ha lett till ytterligare förkortning av den tid han haft
att undergå förvandlingsstraff.
Med hänsyn till resultatet av nu berörda beräkningar fann jag uppenbart
att anledning saknades att för H:s del begära nåd. Av skäl som strax skall
beröras ansågs ärendets beredning dock böra fortsättas för att belysa vissa
andra frågeställningar.
Dessförinnan vill jag avslutningsvis till resonemanget i detta avsnitt foga
en liten reservation. Den vinst i fråga om tiden för totalt frihetsberövande
som uppkommit för H. — fyra dagar eller eventuellt en dag — är som
nämnts beroende bl. a. på att den villkorliga frigivningen i realiteten för¬
kortat avtjänandet av förvandlingsstraffet närmare bestämt med 10 dagar.
Men skulle det inträffa att den villkorliga frigivningen förverkas blir bilden
förändrad. Det slutliga resultatet av fördröjningen i hovrätten blir i så fall
att H. åsamkas 6 (eller med den alternativa möjligheten 9) dagars extra
frihetsberövande. Sistnämnda förhållande har jag dock ej ansett böra
beaktas vid prövningen av nådefrågan i detta ärende.
III. Ytterligare frågor om förvandlingsstraffets befordran till verkställig¬
het och om strafftidsb er åkningens början
Sedan beslut fattats att nåd ej skulle begäras för H. i berört hänseende,
skedde remiss till fångvårdsstyrelsen. Vid remissen fogades en promemoria
till ledning för remissens besvarande. Däri framställdes under hänvisning
till rättsfallen i regeringsrättens årsbok 1950 s. 50 och not. Ju 23 vissa
frågor beträffande strafftidsberäkningsspörsmål och beträffande gången vid
straffdoms befordran till verkställighet.
Fångvårdsstyrelsen anförde i sitt den 1 oktober 1963 hit inkomna ytt¬
rande — efter redogörelse för de beslut och domar som voro i fråga —
följande.
När H. den 13 november 1962 av hovrätten förklarades häktad förelåg
mot honom förvandlingsbeslutet å fängelse sextiofyra dagar. Enär II. som
häktad var intagen i stadshäkte och ej i fångvårdsanstalt hade han ej möj¬
lighet att — sedan hans återkallelseskrift den 16 november 1962 inkommit
till hovrätten — under häktningstiden börja avtjäna förvandlingsstraffet.
Detta kunde ej ske förrän han den 3 december 1962 som häktad intogs i
fångvårdsanstalt, därvid han, enligt vad styresmannen vid 1‘ångvårdsanstal-
ten i Vänersborg meddelat, medförde hovrättens beslut av den 29 novem¬
ber 1962 i bötesförvandlingsmålet. Verkställigheten av förvandlingsstraffet
kan således räknas först från den 3 december 1962. Ilade II. däremot som
häktad omedelbart intagits i fångvårdsanstalt skulle verkställigheten ha
räknats från den dag återkallelseskriften inkom till hovrätten eller den 16
november 1962. (Reg.rättens årsbok 1950 Not. Ju 23).
II. skall nu obligatoriskt villkorligt frigivas den 20 november 1963.
Därest förvandlingsstraffet börjat avtjänas den 16 november 1962 skulle
detta ha tillfullo verkställts den 19 januari 1963. II. skulle därefter suttit
38
häktad till dess straffverkställigheten den 24 januari 1963 återupptogs.
Han skulle då komma att obligatoriskt villkorligt frigivas den 24 november
1963 eller således fyra dagar senare enligt följande beräkning: 24/1-63 +
(5/6 av 1 år = 10 mån =) 24/11-63.
När en person som häktad intages i fångvårdsanstalt skall styresmannen
ofördröjligen hos fångvårdsstyrelsen verkställa aktrekvisition. Därest en la-
gakraftvunnen dom föreligger mot vederbörande, börjar verkställigheten
av det i domen utsatta straffet så snart domen kommit fångvårdsanstaltens
styresman tillhanda. Därest vederbörande fullföljt talan mot domen upp¬
manar fångvårdsstyrelsen vid översändandet av akten styresmannen att
tillfråga den häktade huruvida han önskar återkalla sin talan och under
häktningstiden börja avtjäna straffet. Därest den häktade återkallar sin
talan räknas straffverkställigheten, som ovan nämnts, från den dag åter-
kallelseskriften inkom till hovrätten eller Nedre justitierevisionen. Medde¬
lande till fångvårdsstyrelsen om denna dag lämnas som regel av styres¬
mannen och i de fall detta ej sker brukar fångvårdsstyrelsen vid strafftids-
beräkningen hos hovrätten efterhöra dagen då återkallelseskriften inkom. I
detta sammanhang må framhållas önskvärdheten av att hovrätten i sitt be¬
slut om avskrivning av målet efter återkallelsen alltid anger dagen då åter¬
kallelseskriften inkom till hovrätten.
Till sist må framhållas att i det nu föreliggande fallet icke fanns anled¬
ning för styresmannen vid fångvårdsanstalten i Vänersborg att sätta sig i
förbindelse med hovrätten, enär H. vid intagningen i anstalten den 3 decem¬
ber 1962 medförde verkställbart beslut beträffande bötesförvandlingsstraf-
fet.
På begäran inkom fångvårdsstyrelsen därefter med eu i yttrandet åsyftad
rundskrivelse från styrelsen till styresmännen för samtliga fångvårdsanstal-
ter angående lämnande av vissa uppgifter m. m. för strafftidsberäkning (nr
25/1961). Av rundskrivelsen må här återges följande.
3. Vid verkställighet under häktningstid (när häktad börjar undergå
honom i annat mål ådömt straff på grund av nöjdförklaring eller därför att
lagakraftvunnen dom kommer anstaltens styresman tillhanda) bör av de
insända verkställighetshandlingarna framgå, dels vilken dag domen in¬
kommit till anstalten (verkställighetstiden räknas från den dag verkställ¬
bar dom föreligger hos styresmannen), dels vilken domstol som meddelat
häktningsbeslut samt dagen för beslutet, dels vilken dag styresmannen
meddelat sistnämnda domstol att den häktade börjat undergå straffet
(sådan underrättelse bör sändas till domstolen utan dröjsmål: domstolen
och åklagaren erhåller avskrifter av fångvårdsstyrelsens strafftidsresolu-
tion).
För att häktad skall ha möjlighet att så fort som möjligt efter intag¬
ningen på fångvårdsanstalt börja avtjäna straff, som tidigare kan ha ådömts
honom, är det av synnerlig vikt att aktrekvisition hos fångvårdsstyrelsen
sker omgående.
4. På förekommen anledning erinras om att nöjdförklaring icke skall
upptagas efter fullföljdstidens utgång.
Om den dömde icke har överklagat domen, blir denna verkställbar
samma dag som fullföljdstiden utgår. Ilar den dömde fullföljt talan, kan
domen — om fullföljdstiden har utgått och nöjdförklaring således ej kan
39
avgivas — befordras till verkställighet endast om den dömde återkallar sin
vadetalan, varvid strafftiden för häktade dömda räknas från den dag da
återkallelseskriften inkommer till hovrätten resp. nedre justitierevisionen.
Om häktad, som har överklagat domen, efter fullföljdstidens utgång vill
avgiva nöjdförklaring, bör han i stället erhalla hjälp med att upprätta och
insända skrift i vilken han återkallar sin talan.
Därefter skedde remiss till föreståndaren för stadshäktet i Borås. Vid
remissen fogades en promemoria med frågor rörande dennes befattning med
de aktuella verkställighetsfrågorna.
I ett den 15 oktober 1963 hit inkommet yttrande anförde föreståndaren
för stadshäktet G. Andrén följande.
Genom advokaten Lagerberg fick jag den 3 december 1962 kännedom om
att H. hos hovrätten överklagat en honom tidigare av Borås rådhusrätt
ådömd dom, vilka besvär han sedermera återkallat, varför domen skulle
kunna verkställas. Eftersom jag ditintills icke ägt kännedom om vare sig
domen eller återkallelse^ uppvisade Lagerberg för mig hovrattens beslut,
varav framgick, att Lagerbergs uppgifter var med rätta förhållandet över¬
ensstämmande. H. blev därför samma dag förpassad till fångvårdsanstalten
i Vänersborg.
Frågan huruvida skyldighet förelegat för mig att befordra förvandlmgs-
straffet till verkställighet så snart återkallelsen inkommit till hovrätten —
under förutsättning att jag erhållit meddelande härom — kan jag besvara
endast genom hänvisning till fångvårdsstyrelsens åberopade yttrande.
Till att börja med må framhållas att enligt vad som framkommit under
utredningen Andrén icke känt till vare sig förvandlingsbeslutet eller åter¬
kallelsen. Det synes ej ha förelegat någon skyldighet för Andrén att vara
verksam för att utröna om nagot verkställbart avgörande beträffande H.
förelåg. Någon anledning till anmärkning mot Andrén förekommer sålunda
ej.
Oavsett detta har under handläggningens gång uppkommit flera spörsmål
som givit mig stark anledning ifrågasätta om beträffande häktesförestan-
dares befattning med straffverkställighetsfrågor givits tillfredsställande fö¬
reskrifter.
De frågeställningar som därvid uppkommit ha emellertid numera kom¬
mit i ett delvis nytt läge i och med att Kungl. Maj:t den 28 februari 1964
framlagt en proposition (nr 76) med förslag till lag om behandling i fang-
vårdsanstalt, avsedd att Ir. o. m. den 1 januari 1965 ersätta straffverkstäl¬
lighetslagen. Förslaget har antagits av riksdagen (skrivelse nr 169/1964). I
propositionen beröras sålunda vissa av de frågor som i förevarande ärende
uppmärksammats. Särskilt må hänvisas till de uttalanden som departe¬
mentschefen fiillt å s. 22—23 och som innebära att bestämmelser i admi¬
40
nistrativ ordning avses skola utfärdas till förebyggande av vissa olägen¬
heter eller oklarheter, sammanhängande med de fristående häktenas befatt¬
ning med verkställighetsfrågor.
I detta läge anser jag mig kunna inskränka mig till att framföra vissa
synpunkter i anslutning till de skilda frågeställningar som föranletts av nu
före varande ärende.
a) Det förhållandet att Andrén ej känt till förvandlingsmålet visar be¬
hovet av föreskrifter om skyldighet för häktesföreståndare att söka utreda
om en häktad blivit i annat mål ådömd straff som är verkställbart eller som
överklagats. Vissa föreskrifter av sådan art gälla redan för styresmännen för
fångvårdsanstalterna (jämför den ovan intagna rundskrivelsen och Kungl.
cirkuläret den 18 november 1938, intaget under 4 kap. 4 § SL). Av departe¬
mentschefens nämnda uttalande framgar att likartade bestämmelser äro
avsedda att utfärdas för föreståndare vid fristående häkte.
b) Vidare uppkommer frågan vad föreståndare för fristående häkte skall
göra, om han på nämnt sätt får kännedom om att verkställbar dom före¬
ligger. Problemet gäller därvid icke dom i det mål, vari vederbörande är
häktad; denna fråga är reglerad i 13 § första stycket verkställighetslagen
(11 § första stycket i nya lagen). Men även när den verkställbara domen
avser annat mål än det där häktning skett, lär skyldighet böra åvila före¬
ståndare för fristående häkte att befordra den till verkställighet. Då sådan
skyldighet ej synes vara stadgad (jämför 13 § andra stycket andra punkten
lagen samt motsvarande stadgande i nya lagens 11 §), torde — ehuru saken
ej särskilt nämnts i propositionen — få förutsättas att föreskrift härom är
avsedd att intagas i de av departementschefen förutskickade administrativa
bestämmelserna.
c) En fråga, som sammanhänger med straffdoms befordran till verk¬
ställighet, är det i förevarande ärende särskilt aktualiserade spörsmålet om
betydelsen av att man a den anstalt eller det häkte, där den dömde är in¬
tagen, får kännedom om att återkallelse inkommit till överrätt. Enbart
erfarenheterna i detta ärende synes mig dock ej utgöra anledning att väcka
fråga om införande av skyldighet för överrätt att sända meddelande var
gång återkallelse inkommer från en tilltalad, som är häktad i målet eller i
annat mål. Förutom att vederbörande styresman eller föreståndare säker¬
ligen oftast redan känner till aterkallelsen (jämför fångvårdsstyrelsens ytt¬
rande), talar emot en sådan underrättelseplikt det förhållandet att det
regelmässigt torde förflyta helt kort tid mellan återkallelsen och överrättens
avskrivningsbeslut, som ju ändå skall tillställas styresmannen respektive
föreståndaren. I detta sammanhang ma erinras om fångvårdsstyrelsens
önskemal att i avskrivningsbeslut utsättes dagen då återkallelse inkommit.
d) Viktigast beträffande återkallelsefallen torde ur den enskildes syn¬
punkt vara — icke att det kan förekomma några dagars dröjsmål med
straffverkställighetens inledande — utan om han vid strafftidsberäkningen
41
kan komma att »förlora» strafftid när begynnelsedagen för strafftidsberäk-
ningen infaller senare än domens verkställbarhet. De som äro häktade i
målet — oavsett var de förvaras — förlora dock ej strafftid, eftersom enligt
17 § verkställighetslagen strafftiden skall räknas från den dag då domen må
verkställas, d. v. s. dagen för återkallelseskriftens ankomst till överrätten.
Ej heller de som såsom häktade i annat mål äro intagna i fångvårdsanstalt
torde i regel behöva förlora strafftid, eftersom enligt vad fångvårdsstyrelsen
utvecklat i sitt yttrande man även då i praxis vid strafftidsberäkningen
räknat med att strafftiden börjat samma dag som återkallelseskriften inkom
till överrätten. Det må därvid framhållas, att en förutsättning för sådant
förfarande vid strafftidsberäkningen dock synes vara att domen nämnda
dag »hos styresmannen föreligger till verkställighet» (17 § verkställighets¬
lagen; jfr ovannämnda prop. s. 29 där visst förtydligande av stadgandet
föreslås). När fångvårdsstyrelsen i sitt yttrande uttalat, att om H. varit
som häktad intagen i fångvårdsanstalt verkställigheten skulle ha räknats
från återkallelse^ inkomstdag, torde sålunda ha förutsatts att styresman¬
nen dessförinnan införskaffat underrättens förvandlingsbeslut genom sådan
aktrekvisition som beröres senare i yttrandet.
En strafftidsberäkning med utgångspunkt från dagen för återkallelsens
ankomst till överrätten är dock icke möjlig när det gäller dem som såsom
häktade i annat mål äro intagna i fristående häkte. För deras del kan enligt
17 § verkställighetslagen vid strafftidsberäkningen såsom begynnelsedag
räknas först den senare dag när den dömde överförts till fångvårdsanstalt
och dom där föreligger till verkställighet. Den tidsutdräkt som därvid kan
uppstå ge dem i avseende å strafftidsberäkningen en sämre ställning som
framstår som sakligt sett helt omotiverad.
En tänkbar möjlighet att råda bot för detta förhållande är att komplet¬
tera 17 § verkställighetslagen (16 § i nya lagen) med en regel som även för
dessa fall möjliggör strafftidsberäkning från den dag återkallelseskrift in¬
kommit till överrätt. och detta trots att den dömde då vistas i fristående
häkte. Det vore ingen nyhet att räkna strafftid trots att den dömde vistas
i fristående häkte, ty så gäller redan för dem som är häktade i målet.
En annan tänkbar möjlighet vore att — i motsats till vad nu gäller enligt
7 § verkställighetslagen — tillåta nöjdförklaring även efter fullföljdstidens
utgång. Därvid måste dock närmare övervägas olika konsekvenser av en
dylik ordning, varvid exempelvis måste beaktas risken att en överrätt kan
tänkas hinna döma och kanske ändra ett underrättsavgörande innan den
får del av nöjdförklaring som föranlett verkställighets inledande.
Jag har emellertid icke ansett mig böra nu närmare överväga om änd¬
ringar i enlighet med de tankegångar som nyss antytts äro genomförbara
och lämpliga, eftersom straffverkställighetslagstiftningen nyligen varit före¬
mål för lagstiftningsmakternas prövning och skäl därjämte föreligga att
avvakta vilken innebörd och effekt de enligt propositionen planerade admi-
2* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1965 års riksdag
42
nistrativa bestämmelserna komma att få beträffande fall av här ifråga-
kommen art.
Av visst intresse kan dock vara att med utgångspunkt från nu ifråga-
kommet fall sammanfatta vilka bestämmelser som behövts för att få till
stånd snabb verkställighet i det här aktuella fallet.
Därest häktesföreståndaren haft en undersökningsplikt, liknande den som
stadgats i det under 4 kap. 4 § SL införda cirkuläret, hade han sannolikt
fått kännedom om förvandlingsbeslutet och därjämte troligen också H:s
tilltänkta eller verkställda åtgärd att återkalla sin besvärstalan.
Därest häktesföreståndaren i dylikt fall — när undersökningen givit an¬
ledning därtill — haft en rekvisitionsskyldighet beträffande avgörande som
var eller inom kort kunde förväntas bli verkställbart (jämför punkt 3 andra
stycket i fångvårdsstyrelsens ovan intagna cirkulär nr 25/1961), skulle han
ha erhållit förvandlingsbeslutet, så att detta blivit tillgängligt för eventuellt
uppkommande fråga om befordran av straffet till verkställighet.
Därest han därjämte haft skyldighet att när anledning förekom därtill,
undersöka om överklagad dom blivit verkställbar, hade han, vid kännedom
om återkallelsen, haft att hos hovrätten införskaffa besked om återkallel-
sens inkomstdag.
Därest han vidare haft skyldighet att beträffande fall, som avses i 13 §
andra stycket andra punkten verkställighetslagen (d. v. s. den som var
häktad i annat mål) befordra verkställbar dom till verkställighet, torde H:s
överförande till fångvårdsanstalt för straffverkställighet kunnat ske mycket
snart efter det att förvandlingsbeslutet blev verkställbart.
Enär erfarenheterna från nu behandlat avsnitt av ärendet möjligen
kunde vara av värde vid utarbetandet av de planerade administrativa be¬
stämmelserna, lät jag överlämna en avskrift av mitt beslut till chefen för
j ustitiedepartementet.
IV. Vissa övriga spörsmål i anslutning till hovrättens beslut
a) Vid remissen till hovrätten framställdes på förekommen anledning
frågan om den utmätningsman som begärt förvandlingen tillställts avskrift
av hovrättens beslut jämte utdrag av saköreslängd eller av expedition om
bötesbeslut (9 § kungörelsen den 18 november 1938 med vissa föreskrifter
rörande tillämpningen av lagen om verkställighet av bötesstraff).
Hovrätten anförde i sitt yttrande, att beslutet ej expedierats men att
hovrätten därtill ville anmärka att ifrågavarande utdrag ännu icke rekvire¬
rats när H. återkallade sin talan.
Vad i denna del förekommit är ej av beskaffenhet att föranleda annat än
ett påpekande att vederbörande, för expedieringen ansvariga befattnings¬
43
havare hos hovrätten haft att iakttaga stadgandet om expediering av be¬
slutet till utmätningsmannen.
b) Såsom ovan angivits innehöll hovrättens beslut i förvandlingsmålet
bl. a. att H. förpliktades att återgälda statsverket den till 175 kronor upp¬
gående ersättningen till den offentlige försvararen, advokaten Lagerberg.
I sitt yttrande anförde hovrätten, som själv upptog denna fråga, att be¬
slutet om återgäldandet icke stode i överensstämmelse med 19 § andra
stycket RP.
I remissen till Lagerberg gjordes en särskild hänvisning till detta hov¬
rättens uttalande, varvid anhölls om uppgift huruvida Lagerberg, i den mån
han ansåge förutsättningar för domvillobesvär föreligga beträffande nämnda
del av beslutet, ämnade anföra sådana besvär; tiden för dylika besvär hade
vid remissen ännu ej utlöpt.
I sitt yttrande anförde Lagerberg, att han icke ansett tillräckliga skäl
föreligga för anförande av domvillobesvär samt att han, som ej längre hade
något uppdrag från H., tillskrivit denne så att denne själv kunde taga
ställning till frågan.
Såsom hovrätten själv påpekat strider beslutet om återbetalningsskyl-
dighet för H. mot 19 § andra stycket sista punkten RP. Felet har uppen¬
barligen berott på förbiseende. Med hänsyn härtill och då sannolikheten för
att H. genom beslutet kommer att tillskyndas skada måste bedömas som
ringa, finner jag någon åtgärd från min sida ej vara påkallad. Jag vill till-
lägga att därest H. — som fick del av detta beslut — kommer att krävas
på och betala beloppet, han är oförhindrad att här upptaga fråga om ersätt¬
ning därför.
Med det anförda var ärendet för min del slutbehandlat.
2. Fråga i vilken utsträckning domsskrivning må förberedas före
huvudförhandling
Sedan min förutvarande ställföreträdare, hovrättsrådet Holger Nord-
qvist, vid inspektion av Göteborgs rådhusrätt hösten 1962 uppmärksam¬
mat att i vissa brottmål, som å femte och nionde avdelningarna varit ut¬
satta att förekomma till huvudförhandling men av olika anledningar icke
avgjorts, koncept till domar funnos i akterna, upptogs härstädes ett ärende
i saken under början av år 1963. Sedan Nordqvist lämnat sitt uppdrag som
ställföreträdande JO övertog jag ärendets handläggning.
De nämnda koncepten innehöllo — förutom uppgift om domstolen, tid
och ställe för domens meddelande, parterna samt deras ombud eller biträden
44
och den tilltalades försvarare samt åklagarens gärningsbeskrivning, sådan
den angivits i stämningsansökningen — mer eller mindre fullständiga dom¬
skäl och domslut. Målen angingo i huvudsak trafikbrott av grövre eller
ringare art samt förmögenhetsbrott. I de av målen i vilka den tilltalade vid
förundersökningen erkänt åtalade gärningen hade i domskoncepten såsom
domskäl antecknats, att den tilltalade erkänt gärningen och att erkännan¬
det styrktes av övriga omständigheter i målet. I vissa fall hade lämnats
plats för utsagor av den tilltalade och vittnen. I domslutet hade upptagits,
att den tilltalade jämlikt vissa lagrum dömdes för de åtalade brotten, var¬
vid utrymme lämnats för att ifylla ådömt straff. Därjämte hade i domslutet
antecknats, att den tilltalade förpliktades ersätta vissa kostnader i målet.
I ett erkänt mål (B 100/1961) angående grov förskingring hade i dom¬
skälen upptagits bl. a., att den tilltalade borde komma i åtnjutande av vill¬
korlig dom, och i domslutet, att rådhusrätten dömde den tilltalade till
straffarbete ett år, villkorlig dom.
Ett annat mål (B 289/1960) avsåg enligt ansvarspåståendet häleri, be¬
stående i att den tilltalade köpt ett guldur, som var stulet, oaktat han
maste ha insett den brottsliga åtkomsten. I ett i akten förvarat doms-
koncept hade under rubriken domskäl antecknats, att den tilltalade vits¬
ordat, att han köpt uret, men invänt att han ej visste eller hade anledning
misstänka, att uret åtkommits genom brott. Utrymme hade härefter läm¬
nats för ytterligare uppgifter av den tilltalade och för rådhusrättens bedöm¬
ning, varefter antecknats: »Rådhusrätten anser brottet böra bedömas som
ringa och förskylla böter». I domslutet hade antecknats att den tilltalade
dömdes för ringa häleri till dagsböter, medan antalet dagsböter och dags¬
böter belopp lämnats öppet.
Målet B 535/1960 angick bedrägligt beteende, bestående i att den till¬
talade (S.) bott på hotell utan att betala rumshyran. Under förundersök¬
ningen hade S. bestritt åtalet men vitsordat, att han häftade i skuld till
hotellet. I ett i akten förvarat domskoncept hade under rubriken domskäl
upptagits vissa uppgifter av S. under förundersökningen och utrymme läm¬
nats för dennes egna uppgifter vid huvudförhandlingen, varefter anteck¬
nats: »Rådhusrätten finner icke vad S. anfört till sitt fredande kunna fri¬
taga honom från ansvar för den åtalade gärningen. Denna är att bedöma
på sätt åklagaren angivit.» I domslutet hade härefter antecknats, att råd¬
husrätten dömde S. för bedrägligt beteende till dagsböter. Antalet dags¬
böter och dagsböter storlek hade icke angivits.
I ett annat mål (B 72/1961) hade ansvar yrkats för urkundsförfalskning
jämte annat brott. I domskonceptet hade bland domskälen upptagits bl. a.
att på vissa anförda skäl urkundsförfalskningen — som erkänts — borde
bedömas som ringa samt att vid sådant förhållande och då särskilda skäl
mot eljest möjlig tillämpning av 4 kap. 14 § SL förelågo straff för brottet
hade förfallit.
45
Angående det tillämpade förfarandet framhölls vid inspektionstillfället
av ledamöter å avdelningarna bland annat följande. Domskoncepten upp¬
rättades av den assessor som förberedde målens slutliga handläggning.
Denne vore icke närvarande vid huvudförhandlingen. Koncepten brukade
i huvudsak innehålla endast domsreciten samt stommen till domskäl och
domslut, medan domskäl eller domslut i egentlig mening icke skrevos på
förhand. Genom att redan vid huvudförhandlingens slut förelåg en stomme
till dom sparades tid och vanns möjlighet att handlägga flera mål vid varje
session. Härigenom minskades även den tid nämndemännen måste vänta
medan — efter den enskilda överläggningen — rättens ordförande med
hjälp av protokollföraren avfattade domskäl och domslut. Vidare förhind¬
rades i görligaste mån, att i domen utelämnades uppgifter, som skulle upp¬
tagas däri. Att domskoncept upprättats inverkade icke på målens avgöran¬
de; den som tjänstgjorde som ordförande kände sig helt obunden av kon¬
ceptets innehåll.
I anledning av vad sålunda förevarit begärdes — under hänvisning till
innehållet i 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § RB — att rådhusrätten måtte av¬
giva yttrande rörande lämpligheten att på sätt som skett före huvudför¬
handling i anhängigt mål utskriva koncept till blivande domar.
I yttrande den 28 februari 1963, som avgavs under medverkan av råd¬
husrättens flesta ledamöter, anförde rådhusrätten följande.
Före huvudförhandling i mål vid rådhusrätten uppsättes regelmässigt
domsrecit eller utkast till dom. I tvistemålen föreligger vid huvudförhand¬
lingen i allmänhet endast recit, innehållande — förutom uppgift om dom¬
stolen, tid och ställe för domens meddelande, parterna och deras ombud —
redovisning av parternas yrkanden och grunderna för yrkandena. Beträf¬
fande familjerättsmålen och vissa grupper av brottmål användas mera ut¬
förliga stencilerade domsformulär. I övriga brottmål utarbetas före huvud¬
förhandlingen domsutkast. Vad angår stomämndsmålen uppsättes doms-
utkasten av vederbörande assessor. Enligt arbetsordningen för rådhusrätten
åligger det assessor att handlägga sådana frågor enligt 23—28 kap. rätte¬
gångsbalken, vilkas avgörande för åtalet ankommer på rätten, samt att ut¬
färda stämning och vidtaga övriga förberedande åtgärder i dessa mål. As¬
sessorn tjänstgör icke vid huvudförhandlingen. I mål med liten nämnd upp¬
sättes domsutkast vanligen av den kammarskrivare som har att föra proto¬
koll vid huvudförhandlingen.
Domsutkast i brottmål kan tjäna som promemoria åt rättens ordförande
vid dennes genomgång av handlingarna före huvudförhandlingen. Med ut¬
kastet avses emellertid i första hand att underlätta domstolens arbete vid
avfattande av beslutad dom. För detta ändamål intagas i utkastet, förutom
en domsrecit, under rubrikerna domskäl och domslut jämväl annat som kan
väntas inflyta i domen. Har den tilltalade under förundersökningen erkänt
vad åklagaren lagt honom till last, kan det i allmänhet antagas, att den till¬
talade erkänner även vid huvudförhandlingen. I dessa iall antecknas därför
i utkastet att den tilltalade erkänt gärningen eller gärningarna, varjämte
göres tillägg angående omständigheter till stöd lör erkännandet, t . ex. vissa
46
skriftliga bevis. Har den tilltalade icke erkänt, lämnas utrymme i konceptet
för uppgifter, som vid huvudförhandlingen kunna komma att lämnas av
den tilltalade, samt för redovisning av andra utsagor och skriftliga bevis.
I marginalen göres ibland hänvisningar till aktbilagor. Finnes anledning
att frångå åklagarens brottsrubricering, kan i utkastet lämnas förslag hur
brottsligheten bör bedömas. Oavsett om den tilltalade erkänt eller ej brukar
1 domsutkastet upptagas fakta, som endast för den händelse den tilltalade
övertygas om brott komma att inflyta i domen. Sålunda göres, då tillämp¬
ning av 4 kap. 14 § strafflagen kan komma ifråga, anteckning om dom som
kan medföra straffhöjning. Vidare antecknas, för den händelse 4 kap. 3 §
strafflagen kan vinna tillämpning, uppgift om den tidigare dom som be-
rores. Domslutet skrives i allmänhet så som om åklagaren hade fått bifall
till sm talan. Ivan villkorlig dom, förvaring eller straffriförklaring ifråga-
konima, förses utkastet med härför lämpade formuleringar. Eventuellt in¬
tagas i utkastet alternativa skrivningar.
Att såsom skett i målet B 100/1961 (9 B) strafftiden preciseras i utkastet,
anser rådhusrätten olämpligt. — Det förhållandet, att i detta fall utsatts
ett straff 1 år — har sannolikt sin förklaring däruti, att författaren till
utkastet icke velat utesluta möjligheten av villkorlig dom och fördenskull
upptagit text härför i utkastet samt att han för sådant fall med hänsyn till
brottslighetens art ansett uppenbart, att strafftiden ej borde underskrida
den längsta tid, vid vilken villkorlig dom kan ifrågakomma. — I övrigt
synas domsutkasten ha utformats i enlighet med praxis.
Det ifrågavarande förfaringssättet, att utkast till dom uppsättes före
huvudförhandlingen, har tillämpats vid rådhusrätten i många år. Rådhus¬
rätten kan icke finna att förfarandet står i strid mot innehållet i 17 kap.
2 § och 30 kap. 2 § RB. Såsom framgår av det föregående upprättas ut¬
kastet icke av rättens ordförande, och rådhusrätten håller det för helt ute¬
slutet att förhandenvaron av ett enligt angivna normer upprättat doms-
utkast skulle medföra att domen grundas på annat än vad som förekommit
vid huvudförhandlingen.
Enligt RB 43 kap. 4 § och 46 kap. 4 § RB åligger det rätten att tillse,
att målet blir uttömmande behandlat. I Gärdes kommentar till sistnämnda
lagrum framhålles, att på rättens materiella processledning ställas i brott¬
mål större krav än i tvistemål, att rätten sålunda i vida högre grad än i
tvistemål är ansvarig för att utredningen blir fullständig samt att för hand-
havandet av de uppgifter, som i detta hänseende ankomma på rätten, det
torde vara erforderligt, att ordföranden i förväg genomgår materialet från
förundersökningen samt andra handlingar i målet. Någon risk för att domen
i anledning av sådan genomgång skulle komma att grundas på annat än vad
som förekommit vid huvudförhandlingen, kan icke rimligen antagas före¬
ligga, och den omständigheten, att ordföranden i samband med den rekom¬
menderade genomgången tager del av ett på handlingarna i målet grundat
domsutkast av här förut angiven beskaffenhet, är enligt rådhusrättens
mening lika litet som själva genomgången ägnad att skapa någon risk i be¬
rörda hänseende.
Sedan lämpligheten av förfaringssättet ifrågasatts, såsom nu skett, har
ett flertal av rådhusrättens nämndemän, vilka väl känna till förfarings¬
sättet, tillfrågats angående detta. Samtliga ha förklarat, att de icke i något
fall kunnat märka att bedömningen av vad som förekommit vid huvudför¬
handlingen rönt inflytande av att ett utkast till dom förelegat.
47
Någon olägenhet med förfaringssättet har således icke försports. Däremot
har detta visat sig medföra betvdande fördelar. Rådhusrätten hänvisar har-
utinnan till vad som anförts av'ledamöter å femte och nionde avdelningarna
i samband med inspektionen. Rådhusrätten vill understryka, att metoden
medför betydande tidsbesparing och är ägnad att minska riskerna för miss-
tåg och förbiseenden. Det torde i själva verket vara till uppenbart gagn tor
den dömande verksamheten, att rättens ledamöter under överläggning till
dom, i förlitan på det förarbete som skett, kunna utan onödig störning helt
ägna sina bemödanden åt att belysa och fastställa vad som vid huvudför¬
handlingen förekommit och medverka till ett riktigt domslut.
Efter remiss anförde hovrätten för Västra Sverige i yttrande den 5 maj
1964 — under framhållande att hovrätten begränsade sitt yttrande till att
avse brottmål och därvid främst toge sikte på mål i vilka nämnd deltoge
— följande.
Önkvärt torde vara att underrätts dom i brottmål i görligaste man av¬
kunnas muntligen i anslutning till den efter huvudförhandlingen hallna
överläggningen. Därest dom avkunnas i sådan ordning behover domen vis¬
serligen icke vid avkunnandet ha erhållit en i allo definitiv språklig utform¬
ning. Expedition som utfärdas för part skall emellertid hallas tillgänglig
inom sex dagar från avkunnandet. Ådömes ovillkorligt frihetsstraff, ior-
varing eller ungdomsfängelse skall domen inom samma tid expedieras ti
fångvårdsmyndighet. Liknande gäller domar som avser disciplinstraff eller
utmynnar i straffriförklaring enligt 5 kap. 5 § strafflagen. Meddelas vill¬
korlig dom föreskrives i vissa fall än kortare expeditionstid. År fråga om
häktad skall domen, även då den ej avkunnas i anslutning till överlägg¬
ningen, i princip vara skriftligen avfattad och meddelad inom en vecka
efter huvudförhandlingens avslutande. , ... ,
Uppenbart är att den tidsnöd som av nu angivna skal kan föreligga vid
domsskrivningen många gånger är svår att bemästra, och sadan tidsnod ar
under alla förhållanden ägnad att motverka en rationell arbetsrutin. Sär¬
skilt gäller detta domstolar, i vilka ordföranden har tva eller flera sessions-
dagar per vecka. Det är därför icke märkligt att en del domstolar åtminsto¬
ne i vissa mål söker att redan före huvudförhandlingen i nagon man för¬
bereda domsskrivningen genom utkast eller stommar. ^ Olika synpunkter
kan anläggas på dylikt förberedelsearbete beroende pa vilka avsnitt av
domen förberedelsearbetet avser. ......
Vad först angår ett förberedande av den del av domen som omfattar tore-
skrivna uppgifter rörande domstolen, parterna och ombuden m. m. sam
en redovisning av åklagarens och eventuell målägandes yrkanden synes intet
vara att erinra. Många gånger utgör detta avsnitt huvuddelen av den bli¬
vande domen. Ett förberedelsearbete av motsvarande slag utiores för ovngt
städse i hovrätterna och Högsta domstolen.
Vanskligare är frågan då förberedelsearbetet utstrackes till sadant som
brukar hänföras under rubriken domskäl. I princip är det givetvis förkast¬
ligt att före huvudförhandlingen göra utkast till domskäl. Undantag torde
dock kunna medgivas beträffande vissa i allmänhet till domskälen hanior-
lDa faktiska uppgifter, som med viss grad av sannolikhet kommer att bil
antecknade i den blivande domen. Närmast åsyftas uppgifter rörande tidi-
gare domar i fall då exempelvis 4 kap. 3 eller 14 §§ strafflagen kan bil
aktuella. Dylika uppgifter är slundom ganska omfattande, och viss tids¬
48
vinst ernås då onekligen om de blir skriftligen avfattade på förhand. Möj¬
ligen kan även sådana uppgifter som exempelvis rörande resultatet av blod-
undersokning i mål om rattfylleri och rattonykterhet nämnas i detta sam¬
manhang. Uppgifter av sistnämnda slag blir för övrigt regelmässigt redo¬
visade i domen oavsett vilken utgång målet får.
Därest domskälen förberedes i vidare mån än nu sagts och utkastet så¬
lunda avser domskal i mera egentlig bemärkelse, något som synes vara
tallet exempelvis i de i remisshandlingarna nämnda målen B 100/61 (9 avd.)
25.. 535/60 (5 avd.), anser hovrätten förfarandet inge betänkligheter
Har ma anmarkas det uppenbart förkastliga i att, som någon gång torde
. a i°rekommit, domstol på grundval av förundersökningsprotokollet för
införande i domen upprättar utkast till redogörelse för vad tilltalad, måls-
agande och vittne kan antagas komma att yttra vid huvudförhandlingen.
Hovratten vill understryka att den ej har anledning antaga att dylikt skulle
iorekomma vid den domstol, varom här närmast är fråga. Domstols dom i
huvudlorhandlmgsmal skall enbart grunda sig på en förutsättningslös be¬
dömning, av vad vid huvudförhandlingen förekommit. En ofta diskuterad
iraga ar i vad man domaren före förhandlingen kan bibringas en förhands-
mstallmng genom att taga del av innehållet i förundersökningsprotokoll
och annat skriftligt material. Det finns goda skäl för ett antagande att
risken för att domaren bibringas en sådan inställning är särskilt påtaglig
om han fore forhandlingen upprättar eller tar befattning med domsutkast.
som uttrycker bedömningar på grundval av handlingarna i målet. Risken
tor att domaren tar intryck av vad som anföres i ett domsutkast är må-
handa an storre om, som i rådhusrätten synes vara fallet i mål med stor
namnd, utkastet upprättas av annan kvalificerad jurist som ej är närva¬
rande vid huvudförhandlingen.
Vad slutligen angår utkast till domslut är i första hand de synpunkter
som anförts beträffande utkast till domskäl aktuella. Emellertid torde även
andra synpunkter tillkomma.
Vid sitt förberedande av ett mål har domaren att klargöra för sig de olika
slag av domslut, som är tänkbara i målet, och i den utsträckning så erford¬
ras satta sig in i de rättsliga frågor, som kan bli aktuella vid de olika sla¬
gen av utgång. Stundom torde han i anslutning härtill behöva göra nå<mt
slag av minnesanteckningar av juridisk-teknisk natur. Särskilt då något
eller nagra av de tänkbara alternativen till domslut är av mera komplicerad
art kan dessa anteckningar enklast komma till uttryck i ett eller flera mer
eller mindre fu lstandigt formulerade utkast till domslut. Redan av nu an¬
givna skal torde därför vissa (ofullständiga) utkast till domslut stundom
vara motiverade.
Till sistnämnda synpunkter kommer emellertid vad ovan anförts om
önskvärdheten att i görligaste mån avkunna dom i anslutning till över-
laggnmgen, i vilket fall åtminstone domslutet redan vid avkunnandet måste
föreligga i en även ur formell och språklig synpunkt någorlunda definitiv
ayiattnmg. skyldighet att i samband med avkunnandet omedelbart expe¬
diera domsbevis utvisande domslutet föreligger dessutom i flera fall. Ur
dessa synpunkter är det många gånger utan tvivel en vinst om visst eller
vissa alternativ till domslut är i formellt hänseende skisserade på förhand
till fromma för en koncentration av överläggningen till de egentliga tviste¬
frågorna i målet kommer överläggningen med nämnden i så fall ej att be¬
tungas med överväganden i formella och språkliga frågor och ej heller av
49
tidsödande konceptskrivning. Dessutom undvikes onödig och stundom irri¬
terande spilltid för nämndemännen samt ges domstolen kapacitet att av-
verka större antal mål, något som för närvarande far anses vara i hög grad
önskvärt. Den ordförande som ej på nu angivet sätt förberett ett mera kom¬
plicerat alternativ till domslut torde för övrigt, såvitt hans sessionsdag ej
är onormalt kort, i allmänhet vara obenägen att avkunna dom omedelbart
efter överläggningen. Risken för att formella fel begas är nämligen da olta
betydande. Olägenheterna med att avkunnandet av domen uppskjutes eller
att domslutet får en formellt felaktig utformning anser hovrätten vara be¬
tydligt större än de eventuella olägenheter, som kan tänkas vara följden
av att domaren upprättar (alternativa) utkast eller stommar till domslut.
Fasthållas måste emellertid under alla förhallanden att ett utkast (en
stomme) till domslut ej får innehålla mera än som påkallas av ovan anförda
synpunkter. I den mån utkast till domslut går utöver denna gräns, exem¬
pelvis genom att de — som i ett av de i handlingarna omnämnda malen är
fallet — innefattar utmätta straff, måste detta sålunda anses klart olämp¬
ligt av skäl likartade dem som berörts ovan angående det olämpliga i att på
förhand upprätta utkast till egentliga domskäl. Över huvud taget får ett
utkast till domslut ej utgöra en förhandsbedömning av målets utgång eller
ges sådan utformning att det kan fattas som en dylik bedömning. _
Sammanställes ovan anförda synpunkter, synes några erinringar ej bora
göras beträffande vad som enligt handlingarna förevarit i målen B 112/o9
och 144/59 (9 avd.). Utkasten i målen B 289/60, 72/61 och 100/61 (9 avd.)
samt B 535/60 (5 avd.) torde däremot innefatta vissa uppgifter, som enligt
hovrättens mening icke bör förekomma i utkast av förevarande slag.
Vid ärendets avgörande anförde jag följande.
Omedelbarhets- och muntlighetsprincipema, som höra till grundvalarna
för vårt rättegångssystem, ha bl. a. kommit till uttryck i 17 kap. 2 § och
30 kap. 2 § RB, vari för huvudförhandlingsmålen stadgas att domen skall
grundas å vad vid förhandlingen förekommit. Av berörda principer och
stadganden följer icke endast att skriftligt aktmaterial ej ma läggas till
grund för avgörande med mindre det aberopats vid förhandlingen, utan
även att något rättens ställningstagande till parternas talan ej skall före¬
komma förrän processmaterialet framlagts vid förhandlingen.
I enlighet med det anförda kan det icke anses stå i överensstämmelse
med rättegångsbalken om före huvudförhandlingen utformas en dom som
innefattar egentliga ställningstaganden till målet. Otvivelaktigt år det emel¬
lertid, såsom i remissyttrandena framhållits, av praktiskt värde om före
förhandling göras vissa förberedande anteckningar till en blivande dom.
De mest framträdande fördelarna härav är att pa det sättet cn ej obetydlig
tidsvinst under sessionsdagarna kan uppnås och att man får ökade möjlig¬
heter att, såsom i regel är önskvärt, kunna meddela dom i anslutning till
huvudförhandlingen i målet.
Fråga är då för brottmålens vidkommande hur omfattande dylika för¬
beredande utkast böra få göras (jämför beträffande nedan berörda spörsmål
Laurin i llcuman m. fl. Brottets beivrande s. 215). Olika meningar lär ej
50
rada om att det är fullt godtagbart att i förväg anteckna sådana uppgifter
om domstolen, parterna och dessas ståndpunkter som avses i 30 kap. 5 §
1—3 RB. Några invändningar kunna ej heller resas mot att i ett utkast
antecknas oomtvistade sakförhållanden av beskaffenhet att — oavsett ut¬
gången i målet — böra antecknas i domskälen.
När det enligt förundersökningshandlingama föreligger ett klart erkän¬
nande av ifrågavarande gärning eller gärningar torde vidare få anses god¬
tagbart om ett domsutkast göres mera fullständigt, varvid dock bör fast¬
hallas att man ej synes böra avvika från parternas i målet tillkännagivna
ståndpunkter. Sålunda torde som domskäl respektive viss förberedelse till
domslut, kunna ifragakomma anteckningar om erkännanden och andra
klaia förhallanden i skuldfrågan samt om medgivanden i eventuell skade-
ståndsfråga, uppgifter om brottsrubricering och tillämpliga lagrum — under
förutsättning att dessa moment ej äro tvistiga eller diskutabla — samt upp¬
gifter om tidigare domar, när tillämpning av 4 kap. 3 eller 14 §§ SL är
aktuell, ävensom anteckning om ersättningsskyldighet som i olika avseen¬
den kan komma att åläggas den tilltalade. Även andra förhållanden, som
ej framstå som kontroversiella, lär i åtskilliga fall kunna antecknas, när
målets beskaffenhet så kräver.
När ett otvetydigt erkännande icke föreligger och även eljest när rätten
vid sin framtida prövning kommer att ställas inför ett egentligt bedömande
— såsom bevisprövning, avvägning mellan skilda intressen, lösande av en
icke självklar rättsfråga, straffmätning eller val mellan olika tänkbara på¬
följ dsfonner — kan det däremot icke anses överensstämma med rättegångs¬
balkens principer om berörda bedömning föregripes genom ett i förväg
upprättat domsutkast, vari spörsmål av angiven art behandlas på ett sätt
som antyder viss utgång. Ställningstaganden till eller uttalanden om dylika
spöismal även om fråga är blott om preliminära bedömanden — med¬
föra, såsom hovrätten understrukit, en risk att domaren kan bibringas en
viss förhandsinställning i målet eller åtminstone röna en påverkan i viss
riktning. Jag vill härvid — med kännedom om våra domares medvetna
strävan att verkställa sin prövning förutsättningslöst och enbart efter egen
övertygelse framhålla att vad man i sammanhanget måhända främst
bör ha i åtanke är risken att domaren omedvetet kan ta intryck av ett av
honom själv eller annan utarbetat domsutkast som innefattar en preliminär
bedömning. Vidare måste det för parterna vara ägnat att menligt inverka
pa deras tillit till det rättsliga förfarandet, om de erfara, att domar i dylika
fall skrivas i förväg; för förtroendet för rättsskipningen är det över huvud
av synnerlig vikt att domstolarna i tvistiga frågor avhålla sig från allt som
kan ge intryck av att domstolen har en förutfattad mening i saken.
När det gäller vissa spörsmål av sist angiven art — t. ex. beträffande val
av påföljdsform, förverkande av tidigare villkorlig dom eller betydelsen
eljest av tidigare dom exempelvis enligt 4 kap. 3 § SL — kunna väl betänk¬
51
ligheterna mot i förväg upprättade domsutkast med uppgifter i dylika hän¬
seenden kanhända sägas bli mindre om utkastet innehåller alternativa
förslag i samma hänseenden. I vissa fall kan väl också ett utkasts utform¬
ning vara sådan att det framgår att viss anteckning utgör allenast förbe¬
redelse med tanke på ett av flera tänkbara alternativ. Jag tänker därvid
närmast på ett sådant förfarande som innebär exempelvis att, samtidigt
som man i ett bestritt mål lämnar bedömningen av skuldfrågan helt öppen,
man likväl gör de anteckningar som erfordras för en eventuellt uppkom¬
mande s. k. 4:3-situation; det är då tämligen klart markerat att anteck¬
ningarna äro avsedda att komma till användning endast i händelse den till¬
talade befinnes övertygad om brott. Att i fall av nu antydd art där mer
eller mindre klart angives att alternativa bedömningsmöjligheter förutsät-
tes — giva några fasta hållpunkter för en gränsdragning för vad som må
anses godtagbart eller icke, finner jag emellertid vanskligt. En vägledande
synpunkt av mera allmän natur för de preliminära domsutkasten över hu¬
vud svnes mig dock kunna vara att domsutkasten ej böra vara mei ingåen¬
de i fråga om bedömningar eller utgång än att de, teoretiskt sett — själv¬
fallet ej i praktiken — skulle före huvudförhandlingen kunna föreläggas
vederbörande parter eller deras försvarare utan att dessa skulle fa befogad
anledning att reagera mot innehållet sasom tydande pa en förhandsinställ-
ning inom domstolen. I
I enlighet med här anförda synpunkter anser jag att någon erinran icke
kan riktas mot att rådhusrätten i förväg upprättat domskoncept, innehål¬
lande stomme till dom och i erkända mål i angiven omfattning domskal
och domslut. Däremot kan enligt min mening icke anses överensstämma
med rättegångsbalkens principer att före huvudförhandlingen ställning ens
preliminärt tages till frågan om villkorlig dom, något som av föreliggande
utkast att döma skett i målet B 100/1961. Det synes mig vidare över hu¬
vud icke böra ifrågakomma att, såsom skett i samma mål, i förväg lamna
förslag till straffmätning; att denna uteslutande bör grundas på huvud¬
förhandlingen är uppenbart. I målen B 289/1960 och B 535/1960 hade de
tilltalade bestritt ansvar. Det oaktat behandlades i domskoncepten frågan
huruvida brott förelåg och hur brottsligheten var att bedöma. Då^ dessa
frågor voro t vistiga i målen, hade i enlighet med vad förut anförts frågorna
icke bort före huvudförhandlingen upptagas till ens preliminär bedömning.
Även utkastet i målet B 72/1961 anser jag innehålla sådana bedömningar
av föreliggande brottslighet som icke böra förekomma i utkast. Att doms¬
utkasten upprättats av befattningshavare vid rådhusrätten, som icke del¬
tagit i huvudförhandlingen, kan icke anses inverka, då utkasten tillförts
akten och varit tillgängliga för ordföranden före huvudförhandlingen.
I sist angivna hänseenden har alltså rådhusrätten i samband med upp¬
rättandet av förslag till domar enligt min mening icke handlat i överens-
52
stämmelse med rättegångsbalkens principer. Utöver det påpekande som
ligger i vad jag här anfört finner jag dock ytterligare åtgärd i saken från
min sida icke påkallad.
Härmed var ärendet av mig slutbehandlat.
3. Fråga om missförhållanden förekomma vid rättsförhandlingar
inom lyckta dörrar
I samband med en aktuell debatt rörande rättegångar inom stängda dör¬
rar gjorde advokaten Ragnar Gottfarb i Svenska Dagbladet för den 27 april
1964 ett inlägg, vari han bl. a. avslutningsvis anförde.
För den misstänkte är offentligheten den enda garantien mot övergrepp.
, ^ domstol är försvararen — han må vara aldrig så skicklig_
inför stängda dörrar hjälplös. Han må argumentera, protestera men dom¬
stolen är suveränt beslutande.
. ?ör domstolen är offentligheten det allseende öga som tvingar till objek¬
tivitet och tankeskärpa och förhindrar slentrian och självgodhet.
För allmänheten är offentligheten vägen att lugnt bedöma vad som in-
tratiat, iorhmdra ryktesspridning, oro, kanske panik.
För rättsordningen är offentligheten det enda medlet att vinna medbor¬
garnas fortroende, och utan förtroende till en fast, i alla skiften orubblig
rättsordning kan ingen trygghet kännas och utan trygghet är allt materiellt
valstand blott en värdelös kuliss.
I en den 5 maj hit inkommen skrift anförde häradshövdingen Torsten
Ahlgren — under åberopande främst av det nu återgivna avsnittet av Gott-
farbs artikel bl. a. följande. Artikeln kunde lätt inge en del av allmän¬
heten den föreställningen att vid våra domstolar bedrevs något av en häx¬
process i mål som handlades inom stängda dörrar. Ahlgren ansåg att de
erfarenheter som kunde ligga till grund för Gottfarbs omdömen borde kom¬
ma till offentligheten. Ahlgren anhöll därför att jag måtte verkställa utred¬
ning i syfte att klarlägga, huruvida vid någon av landets domstolar tjänste-
missbruk eller annat dylikt förelupit av beskaffenhet att kunna tagas till
intäkt för påstående om, att vid förhandling inför stängda dörrar gällande
processordning icke i allo länt till efterrättelse och att fördenskull domstols-
verksamhet vid sådan förhandling icke vore förtjänt av samtliga medborga¬
res förtroende i lika hög grad som den offentliga rättegången.
Vid ärendets avgörande anförde jag följande.
Vår rättegångsordning bygger på offentlighetsprincipen. Avsteg från
denna äro medgivna endast i snävt begränsade undantagsfall. Frågan om
53
undantagsstadgandenas utformning och räckvidd är föremal för offentlig¬
hetskommitténs överväganden, och jag finner icke anledning att ingå på
dessa spörsmål i förevarande sammanhang. Vad som med anledning av
Ahlgrens framställning behöver beröras är blott om det i sådana mål, där
rättegången i överensstämmelse med gällande föreskrifter försiggått inom
stängda dörrar, förekommit något som står i strid mot våra processuella
regler och grundsatser.
Därom vill jag framhålla att jag i olika sammanhang på grund av klago¬
mål eller av andra skäl granskat handlingarna i ett stort antal mål som
handlagts inom stängda dörrar. De fel som uppmärksammats i några av
dessa mål ha, såvitt jag kunnat finna, icke haft sin grund i att handlägg¬
ningen skett inom stängda dörrar. Jag har sålunda icke iakttagit något
som ger stöd för antagande, att särskilda missförhållanden förekommit i
mål, som handlagts inom stängda dörrar, eller att rättegången i sådana mål
gestaltat sig på annat sätt än i rättegångar, där offentlighet rätt.
Om handläggningen inför lyckta dörrar lett till särskilda missförhållan¬
den, skulle detta icke ha kunnat undgå att uppmärksammas av underrät¬
ternas folkvalda ledamöter och av insiktsfulla och ansvarskännande advo¬
kater. Det framstår som uteslutet att sådana personer skulle ha försummat
att påtala missförhållanden som uppmärksammats av dem. Då några klago¬
mål i förevarande hänseende icke framkommit, tyder detta på att nagra
särskilda missförhållanden icke förekommit i dessa mål.
Härvid är emellertid att beakta att antalet mål, som handläggas inom
stängda dörrar, är mycket litet i förhållande till det totala antalet mål.
Om man verkligen antoge att domarna avveke från för rättegången gällan¬
de regler eller eljest toge sig otillbörliga friheter i mål, från vilka en kontrol¬
lerande allmänhet är utestängd, skulle dylika missförhållanden helt visst
förekomma även i det mycket stora antal mål, från vilka allmänheten vis¬
serligen icke är utestängd men till vilka några åhörare likväl icke mfinna
sig. Utvecklingen har lett till att en mycket väsentlig del av alla mål rent
faktiskt handläggas i närvaro av allenast domstol, parter och i målet even¬
tuellt förekommande vittnen. Vad angår överrätterna torde det i varje fall
vara betydligt vanligare att representanter för allmänheten saknas än mot¬
satsen, och även om förhållandena äro skiftande i olika delar av riket,
lär ej så få underrätter ha likartade erfarenheter. När det gäller det mycket
stora antal mål, vari på detta sätt — trots den principiella offentligheten
_förhandlingarna försiggå helt utan närvaro av allmänhet eller press, har
såvitt jag känner till aldrig ifrågasatts att domstolarnas handläggning skulle
av den anledningen på minsta sätt avvika från vad som eljest förekommit.
Förhållanden av nu antydd art och även andra skäl — såsom advokat¬
kårens vaksamhet och reaktionsmöjligheter — ge starkt belägg for att i
praktiken domstolarnas sätt att sköta handläggningen är alldeles oberoen¬
de av om utomstående åhörare är tillstädes eller ej.
54
Med det sagda har jag på intet sätt velat förringa betydelsen av offent¬
lighet vid rättegångar. Det kan icke råda någon tvekan om att en grund¬
förutsättning för ett bibehållande av allmänhetens förtroende för rättskip¬
ningen är att rättegångarna i princip äro offentliga och att undantagen från
offentlighetsprincipen äro så få som möjligt. Med det anförda har jag en¬
dast velat klargöra, att det saknas anledning antaga att det sätt, varpå
handläggningen av mål för närvarande sker, påverkas av förhandenvaron
av en kontrollerande allmänhet.
Om offentlighetsprincipen ej hade den mycket vidsträckta tillämpning
som nu gäller, utan hemliga rättegångar vore det normala, skulle det väl
ej vara otänkbart att oarter och olägenheter av den art som antytts i Gott-
farbs artikel skulle kunna vinna insteg. Troligt synes mig också vara att
det är en sådan principiell tankegång som Gottfarb avsett att uttrycka,
när han tydligen mot bakgrunden av en tidigare i artikeln ställd princip¬
fråga varför en rättegång skall vara offentlig — i de fyra sista styckena av
artikeln talar om offentlighetens fördelar, och att dessa stycken alltså ej
avse att illustrera några egna erfarenheter av handläggningen i enskilda
mål.
Oavsett om sistnämnda förmodan är riktig eller ej, anser jag att det
icke föreligger någon som helst anledning att antaga att det skulle före¬
ligga behov att beträffande mål, som handlagts inom stängda dörrar, verk¬
ställa någon särskild undersökning av den art iVhlgren antytt. Skulle där-
emot beträffande något konkret fall framkomma omständigheter som tyda
på missförhållanden vid handläggningen, kommer givetvis ett dylikt fall
att bli föremål för noggrann utredning.
Under hänvisning till det anförda fann jag att Ahlgrens framställning
icke borde föranleda någon åtgärd från min sida.
4. Fråga om domstol bort företaga brottmål till huvudförhand¬
ling, oaktat den offentlige försvararen icke kom tillstädes. Tillika
fråga om rätten bort tillerkänna försvararen arvode, trots att
arvodesräkningen inkom till rätten först efter förhandlingen
Vid Göteborgs rådhusrätts sjätte avdelning ägde den 18 maj 1961 under
ordförandeskap av rådmannen H. Lindberg huvudförhandling rum i ett
brottmål mellan allmänna åklagaren, å ena, samt en man, här kallad X.,
å andra sidan, angående sedlighetssårande gärningar, olovlig rusdrycksför-
säljning och förskingring. För X., vilken före huvudförhandlingen genom¬
gått sinnesundersökning jämlikt 41 § sinnessjuklagen, hade advokaten
Hans-Erik Glimstedt förordnats till offentlig försvarare. Ehuru Glimstedt
55
icke kom tillstädes, företogs målet ändock till huvudförhandling. X. för¬
nekade vid denna, att han gjort sig skyldig till sedlighetssårande handling
vid ett av två påstådda tillfällen men erkände vad åklagaren i övrigt lade
honom till last. I dom den 1 juni 1961 fann rådhusrätten genom de berät¬
telser, som under förundersökningen avgivits av de tre minderåriga flickor,
som varit utsatta för de sedlighetssårande handlingarna, samt genom den
vittnesberättelse, som flickornas förhörsledare avgivit vid huvudförhand¬
lingen, åtalet i denna del i sin helhet vara styrkt. X:s erkännande av Övriga
gärningar fann rådhusrätten bestyrkt av utredningen i målet. Av det vid
sinnesundersökningen avgivna läkarutlatandet fann rådhusrätten emeller¬
tid framgå, att X. begått gärningarna under inflytande av sådan själslig
abnormitet, som avses i 5 kap. 5 § strafflagen. Rådhusrätten förklarade
därför X. saker till de åtalade gärningarna men fri från ansvar. Sedan X.
fullföljt talan mot rådhusrättens dom med yrkande att domen måtte upp¬
hävas i vad han därigenom förklarats saker till sedlighetssårande gärning,
fastställde hovrätten för Västra Sverige i dom den 7 september 1961 råd¬
husrättens domslut. X. ansökte härefter om revision, men högsta domstolen
fann i beslut den 20 december 1961 ej skäl att meddela prövningstillstånd,
i följd varav hovrättens dom skulle sta fast.
I en den 2 april 1963 hit inkommen skrift påtalade X:s moder att X:s
offentlige försvarare icke närvarit vid rådhusrättens huvudförhandling samt
framställde vissa, ej klart angivna anmärkningar mot bl. a. den bedömning
som gjorts av i målet förekommande ansvarsfrågor.
Med anledning av klagomålen inkom Lindberg efter remiss med yttrande
i anslutning till en härstädes upprättad promemoria.
Lindberg anförde i sitt yttrande följande.
När vid målets påropande den 18 maj 1961 klockan 14.10 advokaten
Glimstedt icke kom tillstädes, eftersöktes han per telefon, därvid besked
erhölls att han befann sig i Örebro. Försök gjordes då att få annan advokat
att samma dag uppträda såsom offentlig försvarare. Forsoken skedde dels
"enom efterfrågan bland i rådhuset tillstädesvarande advokater, dels genom
påringningar till andra som kunde tänkas ifrågakomma. Försöken miss¬
lyckades emellertid. 0 „ _ .... „
I detta läge förelåg den situation, som avses i 46 kap. 2 § 3. rättegång-
balken. När X. underrättades härom och om situationens konsekvens enligt
lag, blev han besviken och bekymrad. Jag har ett bestämt minne av att
detta ej enbart berodde på nödvändigheten i och för sig av en upprepad
resa till Göteborg från Skåne utan dessutom på att X., enligt vad han upp¬
gav, hade arbete i Skåne. Domstolen blev iföljd härav enig om att laga
efter lägligheten och låta rent mänskliga hänsyn råda samt företaga malet
till handläggning trots bestämmelsen i 46 kap. rättegångsbalken.
Sedan ett annat mål, däri en målsägande hördes, handlagts mellan kloc¬
kan 15—16, följde överläggning i förevarande mål och beslutades dom.
Överläggningen pågick mellan klockan 16—16.30, vilket protokollföraren
emellertid glömt att anteckna. När överläggningen skulle äga rum framhöll
jag för rättens ledamöter vikten av att med hänsyn till frånvaron av oltent-
56
lig försvarare tillvarataga X:s intresse genom särskild noggrannhet och för¬
siktighet i prövning och bedömning.
I skrivelse till Lindberg anförde jag följande.
Med hänsyn till beskaffenheten av de brott för vilka X. åtalats, och till
vad i målet upplysts om hans sinnesbeskaffenhet, är det uppenbart att X.
på grund av stadgandet i 21 kap. 3 § RB vid huvudförhandlingen skulle
ha biträtts av offentlig försvarare. Då den för X. förordnade offentlige
försvararen icke kom tillstädes vid huvudförhandlingen och annan försva¬
rare icke kunde utses, förelåg alltså en sådan situation som enligt bestäm¬
melserna i 46 kap. 2 § RB skall medföra att huvudförhandlingen inställes.
Sistnämnda bestämmelse om att huvudförhandling i dylikt fall skall in¬
ställas har uppställts i rättssäkerhetens intresse och får icke åsidosättas på
grund av den tilltalades medgivande. Att försvarare är tillstädes innebär
nämligen en ökad säkerhet för att den tilltalades intressen behörigen till¬
varatagas. X:s önskemal om huvudförhandling, oaktat hans försvarare icke
var tillstädes, hade rätten så mycket mindre anledning att taga hänsyn till,
som det pa goda grunder kunde antagas att han icke själv kunde bedöma
om han behövde försvarare. Det finnes visserligen icke någon som helst
anledning att ifrågasätta riktigheten av vad Lindberg uppgivit om att
rätten handlagt och avgjort målet med iakttagande av X:s intressen. Detta
är likväl nagot som skall ske i alla brottmål och kan därför icke ersätta en
försvarare.
Jag finner således att rätten förfor felaktigt, då den handlade målet utan
att försvarare var tillstädes. Då målet emellertid, såvitt handlingar ge vid
handen, synes ha avgjorts på ett materiellt riktigt sätt, anser jag mig kunna
låta bero vid en erinran om vikten av att hithörande bestämmelser noga
iakttagas.
Vid granskningen av akten i målet har uppmärksammats, att vissa andra
oriktigheter förekommit vid målets handläggning. Härom får jag anföra
följande.
Enligt 45 kap. 15 § och 21 kap. 9 § RB skola allmän åklagare och för¬
svarare kallas till huvudförhandling. Av dagboksbladet till akten i målet
framgår att kopior av den å X. utfärdade kallelsen till huvudförhandlingen
sänts till åklagaren och den offentlige försvararen. Bevis om delgivning med
åklagaren och försvararen synes dock icke ha inkommit till rätten. Den
tillämpade ordningen för att underrätta aklagaren och försvararen om
huvudförhandlingen kan icke anses stå i överensstämmelse med gällande
bestämmelser om kallelser och måste anses av flera skäl mindre lämplig. Jag
förutsätter emellertid att Lindberg icke tagit personlig befattning med kal¬
lelserna och att åtgärder komma att vidtagas så att kallelser hädanefter
utfärdas i behörig ordning på samma sätt som sker vid andra domstolar
samt att föreskrivet delgivningsförfarande icke underlåtes med mindre sär-
57
skilda omständigheter föranleda därtill (4 och 8 §§ delgivningskungörelsen).
Av dagboksbladet och akten synes framgå att icke heller målsäganden
— trots att han yrkat skadestånd — kallats till huvudförhandlingen. En¬
ligt 45 kap. 15 § första stycket RB hade så skolat ske. Som någon olägenhet
icke uppkommit i anledning härav, föranleder underlåtenheten icke annat
än det påpekande som innefattas i det sagda.
Av akten i målet framgår att Glimstedts arvodesräkning inkom till rätten
först 7 dagar efter huvudförhandlingen och efter det målets handläggning
avslutats. Med hänsyn härtill torde framställningen enligt grunderna för
21 kap. 10 § och 31 kap. 9 § RB icke ha kunnat på sätt som skett upptagas
till prövning (jfr NJA 1951 s. 322). Jag vill härvid särskilt påpeka att
tillfälle icke bereddes vare sig åklagaren eller X. att yttra sig över räk¬
ningen. Vad härutinnan förekommit är emellertid icke av beskaffenhet att
påkalla vidare åtgärd från min sida.
Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.
5. Domare, som förfarit felaktigt i ett lagsökningsmål, har ansetts
böra ersätta part skada som tillskyndats denne genom felet
I en klagoskrift hemställde Ivar Lind, att JO måtte pröva rådhusrättens
i Västerås handläggning av ett mål angående lagsökning mellan Lind,
borgenär, och annan person såsom gäldenär, vari rådhusrätten under ord¬
förandeskap av rådmannen Martin Lindheimer genom utslag den 21
februari 1963 lämnade den av Lind i målet förda talan utan bifall samt
förpliktade Lind att ersätta gäldenären dennes kostnader i målet med 70
kronor.
I anledning härav inlcommo efter remiss yttranden från rådhusrätten och
Lindheimer.
Lind mötte härefter med påminnelser. I
I skrivelse till Lindheimer den 22 juni 1964 anförde jag, att denne för¬
farit felaktigt genom att i lagsökningsmålet ogilla Linds talan i stället för
att, såsom rätteligen bort ske, hänskjuta målet såsom tvistigt till rätte¬
gång. Jag uttalade vidare, att Lind genom det felaktiga beslutet tillskyn¬
dats en skada uppgående till 70 kronor, eller det belopp Lind på grund
av utslaget haft att utgiva till motparten. Det fel som förekommit finge
antagas ha berott på att Lindheimer förbisett de aktuella reglerna i lag¬
sökningslagen. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt ansåg
jag ärendet kunna avskrivas utan ytterligare åtgärd från min sida under
58
föl-utsättning att Lindheimer till Lind utgåve ersättning för den omförmälda
skadan.
Lindheimer upplyste sedermera att han till Lind i ersättning för skadan
utgivit 70 kronor.
På grund av vad sålunda förekommit avskrev jag därefter ärendet från
ytterligare åtgärd från min sida.
6. Praxis skiftar hos underrätterna med avseende å behandlingen
av gemensam ansökan om hemskillnad eller äktenskapsskillnad i
sådana fall, där den ena parten tidigare genom stämningsansökan
väckt talan om skillnad. Bör handläggningen av den gemensamma
ansökningen på grund av bestämmelserna om lis pendens vila i av-
bidan på att beslut om avskrivning av stämningsmålet vinner laga
kraft? Kan kumulation ske av stämningsmålet och
ansökningsmålet ?
I JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 188 o. f. refererades ett vid en häradsrätt
handlagt äktenskapsskillnadsmal, vilket jag i samband med inspektion upp¬
tagit till behandling för att belysa frågan om innebörden av 8 § tredje styc¬
ket lagen° om fri rättegång. Omständigheterna i målet voro — med bort¬
seende från de förhållanden som särskilt sammanhänga med den nämnda
frirättegångsfrågan följande. Mannen yrkade i stämningsansökan äkten¬
skapsskillnad. Stämning utfärdades med kallelse till första inställelse.
Innan detta sammanträde ägt rum, inkom den 29 januari 1960 dels en
skrift vari mannen aterkallade sin talan, dels en gemensam ansökan, vari
makarna begärde äktenskapsskillnad och fastställelse av träffad överens¬
kommelse i underhålls- och vårdnadsfrågor. Häradsrätten meddelade den
9 februari 1960 dom i överensstämmelse med den gemensamma ansök¬
ningen.
I en den 15 januari 1964 inkommen skrivelse anförde ordföranden å
Stockholms rådhusrätts 21 :a avdelning, rådmannen Thure Hahn under
hänvisning till det nämnda referatet följande. Häradsrätten hade i detta
fall upptagit ansökningsmålet till avgörande redan innan beslutet om
avskrivning av stämningsmålet vunnit laga kraft. Rådhusrätten ansåg sig
emellertid i dylika fall böra avvakta besvärstidens utgång i stämningsmålet
innan dom i ansökningsmålet meddelades. Då sålunda olika praxis före¬
kom, hemställde Hahn om mitt uttalande i frågan.
Beträffande detta spörsmål upprättades den 24 januari 1964 inom JO-
expeditionen — efter viss förberedande utredning — en promemoria av
följande lydelse.
59
Det av Halm berörda spörsmålet uppmärksammades icke vid pansk-
ningen av det ifrågakomna, i ämbetsberättelsen refererade ärendet och
några överväganden i saken skedde salunda icke i det sammanhanget.
Då det aktuella spörsmålet likväl i praktiken torde uppkomma tämligen
ofta, synes det av värde att det upptages till diskussion i anslutning, till
vad som upplysts angående rådhusrättens praxis. Fråga är därvid icke
om att i nu förevarande ordning skulle kunna nas ett bindande besked
huruvida denna praxis är riktig eller felaktig. Syftet med att upptaga tra-
gan är i första hand att diskutera om gällande rätt gör det nödvändigt att
förfara på det sätt som rådhusrätten gör. I andra hand kan möjligen kom¬
ma under övervägande om skäl föreligga att begära en författningsändring
för att möjliggöra en annan ordning i mal av aktuellt slag. I samman-
hanget är att beakta att det för berörda makar är en olägenhet att den för
dem betydelsefulla skillnadsfrågan skall behöva fördröjas minst fjorton
dagar. När makarna i skillnadsfrågan uppnått och i en gemensam ansökan
dokumenterat full enighet, torde de uppfatta dröjsmålet med ansökningens
prövning såsom en onödig och sakligt omotiverad formalism.
En särskild anledning att här upptaga den berörda frågan till diskussion
är att det är föga sannolikt att en dylik fråga kommer under provning i
högre instans. . . .
Vid en telefonledes gjord rundfråga rörande vissa domstolars praxis i
ifrågakommet hänseende har framkommit följande.
I. Laga kraft avvaktas _ o .
a) Södertörns ds torde regelmässigt förfara på samma sätt som btock-
holms RR. .. , ..
b) Södra Roslags ds torde i huvudsak göra sammaledes men nar det sär¬
skilt begäres omgående handläggning av den gemensamma ansökningen
(inför förestående nytt äktenskap el. dyl.) har man — av hansyn till den
enskilde och i medvetande om den praktiskt sett så gott som obefintliga
risken av besvär över avskrivningsbeslutet — meddelat dom utan att av¬
vakta avskrivnings beslutets lagakraftvinnande. ...
c) Solna ds. Återkallelse av stämningsmålet kräves alltid om det blir
aktuellt med gemensam ansökan, varefter stämningsmålet avskrives. lio-
]jo-en brukar avskrivningsbeslutet vinna laga kraft innan dom pa den
gemensamma ansökningen ges, men det är beroende pa praktiska förhål¬
landen och ej resultat av principiella överväganden. .
d) Sollentuna och Färentuna ds. Om återkallelse av stämningsmålet in¬
kommer för sig och föranleder avskrivningsbeslut, torde en därefter inkom
men gemensam ansökan ej upptagas till prövning forran avskrivningsbe¬
slutet vunnit laga kraft. I övrigt — se under III e). II.
II. Laga kraft avvaktas ej
a) Göteborgs RR. Stämningsmålet avskrives omedelbart vid återkallel-
sen En samtidigt inkommen gemensam ansökan upplagges som särskilt
mål’, till vilket överföres prästbevis och andra handlingar som behovs i det
nva' målet Dom över gemensam ansökan meddelas utan att laga kraft a
avskrivningsbeslutet avvaktas eller i varje fall utan att man avsikthgen
avvaktar laga kraft.
b) närings in. fl. ds. Man torde ej medvetet ha tillämpad bestämd praxis.
En genomgång av vissa mål visade dock att i dessa laga kraft a avskriv-
ningsbeslut ej avvaktats före dom över gemensam ansökan.
60
c) Askims m. fl. ds. Laga kraft å avskrivningsbeslutet torde ej ha av¬
vaktats tore dom över gemensam ansökan.
d) Södra Roslags ds. Beträffande vissa särskilda fall — jämför I b).
Anm. I de under II anmärkta domstolarna torde arbetsfördelningen vara sådan att
stamnmgsmålen i stor utsträckning handläggas av andra domare än dem som behandla
ansöknmgsmålen.
III. Handläggning i gemensamt mål
a) RR i Malmö. Man betraktar den gemensamma ansökningen som en
andrmg eller inskränkning av den stämnings vägen väckta talan. I den mån
stämningsansökningen innehållit något yrkande utöver vad som upptagits
, gemensamma ansökningen, avskrives sådant yrkande på grund av
aterkallelsen varvid beslut upptages i protokoll. Samtidigt meddelas dom
over den gemensamma ansökningen.
b) RR i Norrköping Samma förfarande som vid RR i Malmö, dock att
beslut i protokoll beträffande återkallade yrkanden ej anses behövliga.
c) RR i Uppsala. Lika med III b).
d) Svartlösa ds. Lika med III b). Särskild återkallelse av stämningsmålet
brukar ejgoras av den rättshjälpsanstalt som har den helt övervägande
delen av skillnadsmålen. 6
e) Sollentuna och Förentuna ds. Lika med III b). Jfr därtill I d).
f) Stockholms läns västra ds. Mindre vanligt fall vid denna domsaga
men troligen hai tillämpats en ordning i enlighet med III b). Därest i stäm-
ningsmål enligt exempelvis 11: 8 GB parterna vid muntlig förberedelse enas
om att i stallet gemensamt begära hemskillnad enligt 11:1 eller äktenskaps¬
skillnad enligt 11:3 GB, meddelas dom i enlighet härmed. Motsvarande
betraktelsesätt torde kunna tillämpas om en likartad situation uppkommer
under skriftligt förfarande. Är man i en dylik situation osäker på den ur¬
sprungliga karandens avsikter, kan man kontakta hans ombud eller utsätta
muntlig förberedelse för att få klarhet.
Anm. Från de under III a) och b) anmärkta domstolarna har i sammanhanget fram¬
hållits att därstädes tillämpad ordning förenklar behandlingen av de med fri rättegång
förenade spörsmålen. — Domstolarna under III a)—e) uttogo icke stämpelavgift för den
gemensamma ansökningen.
Vad som sålunda framkommit i ärendet ger anledning till följande fråge¬
ställningar.
i. Det vid de under III upptagna domstolarna tillämpade förfarandet
synes tillgodose parternas intresse av snabbt avgörande och jämväl i övrigt
vara praktiskt. Fråga är då om det finns utrymme för några formella in¬
vändningar mot förfarandet. Finns det något att invända mot att betrakta
den gemensamma ansökningen såsom en tillåten fonn av ändring av talan
f „ j inskränkning av talan (eller i vissa fall kanske en kombination av
bada) r (Aven om stämningsansökningen och den gemensamma ansökning-
en skulle innehalla exakt samma yrkanden, föreligger i allt fall den änd-
nngen för karandens vidkommande att han önskat skapa förutsättning för
tillämpning av 15: 5 GB.) Kan det möta några betänkligheter att låta den
ursprunghge svaranden inträda som medsökande? Eftersom han genstäm-
mngsv is kunnat i målet framställa yrkanden som avvika från motpartens,
61
bör han då icke också i den gemensamma ansökningens form kunna in¬
stämma i motpartens yrkande såsom det slutligen utformats? o
2. Ytterligare bör beaktas vilken betydelse det kan ha om det från den
ursprunglige kärandens sida föreligger en uttrycklig återkallelse av hans
stämningstalan. Kan det möta några betänkligheter att säga sig att en
dylik återkallelse bör tolkas såsom egentligen avseende allenast sådana i
stämningsansökningen ingående yrkanden och grunder som ej återfinnas i
den gemensamma ansökningen? (Obs. möjligheten för advokaterna att for¬
mulera återkallelserna på annat sätt än som nu förekommer.) Eller skall
man anse sig nödsakad att tolka återkallelsen efter ordalydelsen och dels
avskriva stämningsmålet, dels betrakta den gemensamma ansökningen som
ett särskilt mål?
3. Om den sista frågan besvaras jakande, uppkommer frågan om 13 kap.
6 § RB utgör hinder för prövning av den gemensamma ansökningen intdl
dess ett avskrivningsbeslut vunnit laga kraft; frågan uppkommer oundvik¬
ligen i sådant fall som berörts under I d).
I detta sammanhang uppkomma teoretiska spörsmål av sådan art att
det torde föra för långt att närmare diskutera dem i anslutning till föreva¬
rande, för praktiska ändamål upptagna ärende. T. ex. kunde man måhända
diskutera om det i stämningsmålet föreligger någon »fråga varom — ---
är rättegång» i den bemärkelse, som avses i 13; 6 RB, efter det att käran¬
den i detta mål sagt sig återkalla sin talan i dess helhet. Vill man därvid
hävda att dom över den gemensamma ansökningen ej bör ges så länge det
föreligger den teoretiska möjligheten att efter besvär över avskrivmngsbe-
slutet den ursprungliga stämningstalan kan bli återupplivad, kunde man
möjligen säga att olägenheter skulle undvikas om man kumulerar stäm¬
ningsmålet och ansökningsmålet på det sättet att man meddelade gemen¬
samt avgörande genom dom med däri enligt 17:12 RB intaget särskilt
beslut angående avskrivning av stämningsmålet, varvid gemensam full¬
följ dshän visning skulle gälla. För övrigt kan ifrågasättas om hs pendens
verkligen kan påstås föreligga annat än när samma grund åberopats i stäm¬
ningsmålet och i ansökningsmalet (SvJd 1944 rf s. o5; Ekelöf, Rättegång III
s. 148). Ytterligare kunde man fråga sig — för det fall att lis pendens anses
föreligga — om icke den formella men praktiskt sett orimliga konsekvensen
strängt taget skulle bli att den gemensamma ansökningen rätteligen enligt
42: 4 andra stycket RB skulle omgående avvisas pa grund av rättegangs-
hinder (jfr JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 193 nederst).
Jag anhöll därefter att Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, För¬
eningen Sveriges Häradshövdingar, Föreningen Sveriges Stadsdomare och
Sveriges Advokatsamfund måtte inkomma med yttrande i anslutning till
promemorian.
I därefter avgivna yttranden anförde remissinstanserna följande.
Svea hovrätt:
Hovrätten delar den i promemorian framförda uppfattningen att det av
rådhusrätten i Malmö m. fl. domstolar tillämpade förfarandet bäst tillgodo-
ser parternas intressen och även för domstolen torde vara det mest ända-
målscnliga.
62
hänsyn till vad lagrådet anfört under förarbetena till 15 kap. 5 §
giltermålsbalken i dess nuvarande lydelse (NJA II 1947 s. 261) finner hov-
rätten hinder icke möta mot att utan huvudförhandling avgöra skillnads-
mål jämlikt 11 kap. 1, 3 eller 4 § giftermålsbalken även i de fall då ma¬
karna efter målets anhängiggörande enats om att gemensamt ansöka om
hemskillnad eller äktenskapsskillnad jämte beslut i därmed sammanhäng-
ande frågor. För den händelse de av käranden i stämningsansökningen
framställda yrkandena jämkas i den gemensamma ansökningen torde jämk-
mngen regelmässigt kunna anses som sådan inskränkning av talan eller
sadan ny omständighet till stöd för talan, som avses i 13 kap. 3 § sista styc¬
ket rättegångsbalken. Beträffande en uttrycklig återkallelse från kärandens
sida av hans stämningstalan sa torde enligt hovrättens mening vägande
mvändningar icke kunna göras mot att betrakta en dylik återkallelse så¬
som avseende allenast sådana yrkanden och grunder, vilka ej återfinnas i
den gemensamma ansökningen. Det av rådhusrätten i Malmö tillämpade
förfarandet synes salunda även vara teoretiskt och formellt tillfredsstäl¬
lande. — Med hänsyn till att skillnadsdomens rättskraft i regel kommer att
omfatta även atertagna yrkanden, torde i allmänhet för en domstol saknas
anledning att meddela avskrivningsbeslut beträffande sådana yrkanden.
till undvikande av rättsförlust för käranden — se härom rättsfallen NJA
1931 s. 181 och NJA 1946 s. 92 — lär avskrivningsbeslut i vart fall icke
bora meddelas annat än i domen.
Hovrätten för Västra Sverige:
Hovrätten anser icke att det finns något att invända mot att anse den
gemensamma ansökningen som en tillåten form av ändring av talan eller
inskränkning av talan. Rättegångsbalkens bestämmelser om förbud mot
ändring av talan motiveras främst av hänsyn till svaranden. Eftersom en
förutsättning för en gemensam ansökan är att parterna uppnått enighet,
saknas anledning att icke godtaga kärandens ändring av sina yrkanden.
Enligt hovrättens mening bör den ursprunglige svaranden kunna inträda
som medsökande.
0 Om käranden samtidigt med den gemensamma ansökningen ingiver en
återkallelse av sin talan i stämningsmålet torde något hinder icke finnas för
att anse att aterkallelsen endast avser de yrkanden och grunder, som ej
återfinnas i den gemensamma ansökningen. De av käranden vidtagna åt¬
gärderna torde i sådana fall kunna bedömas som endast en processhand-
hng. Den gemensamma ansökningen bör i sådana fall kunna handläggas
1 det ursprungliga målet. En handläggning i gemensamt mål torde i all¬
mänhet medföra uppenbara fördelar.
Om en gemensam ansökan inkommer först sedan stämningsmålet avskri-
vits måste ett nytt mål uppläggas. En sådan situation torde ej vara ovan¬
lig. Domstolens arbetsfördelning kan vidare vara sådan att ansöknings-
ärenden behandlas av annan domare än den som handlagt stämningsmålet.
I dessa fall uppkommer frågan om 13 kap. 6 § rättegångsbalken utgör hin¬
der för prövning av den gemensamma ansökningen intill dess avskrivnings-
beslutet vunnit laga kraft.
Kärandens åtgärd att sedan avskrivningsbeslutet meddelats ingiva en
gemensam ansökan torde kunna förstås som en förklaring, att avskrivnings¬
beslutet icke kommer att överklagas. Vidare bör beaktas att en kärande,
som återtager sin återkallelse och därför för talan mot avskrivningsbeslu-
63
tet, på grund av stadgandet i 13 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken
ej kan få till stånd en prövning i sak i högre rätt (Ekelöf, Rättsmedlen II
s. 332).1 På grund av det anförda och med beaktande av att mål av aktu¬
ellt slag böra handläggas på ett praktiskt tillfredsställande sätt anser hov¬
rätten, att dom bör kunna givas i ansökningsmålet utan hinder av att av-
skrivningsbeslutet i stämningsmålet icke vunnit laga kraft.
Häradshövdingef öreningen:
I åtskilliga domsagor tillämpas det under II i promemorian angivna till¬
vägagångssättet. Hinder mot sådant förfarande synes icke föreligga. Att
laga kraft ej avvaktas kan försvaras med en hänvisning till 49 kap. 1 §
tredje stycket RB, då det i den ifrågavarande situationen måste ligga i
sakens natur att parterna är ense om att ej överklaga avskrivningsbeslutet.
Även den under III b) redovisade handläggningsformen, som icke sällan
brukas, synes ändamålsenlig och ej ägnad att vålla teoretiska, betänklig¬
heter. I valet mellan dessa båda former tyckes föreningen den sist nämnda
vara att föredraga. Viss hänsyn bör måhända tagas till om formell åter¬
kallelse föreligger eller ej. Att sådan sker, torde emellertid ofta bero på
att åtminstone vissa domstolar vägrat att sedan stämning utfärdats med¬
dela dom i målet på skriftlig samfälld begäran från parterna utan att stäm¬
ningsmålet först återkallats. Detta måste emellertid från saklig och prak¬
tisk synpunkt vara överflödigt. Att tvekan kan föreligga om tillåtligheten
av sådan handläggning beror på att 42 kap. 18 § RB avser endast disposi¬
tiva mål.---Emellertid synes det rimligt att med stöd av 15 kap.
5 § GB döma på skriftligt medgivande även i nu ifrågavarande mål, givet¬
vis med beaktande av officialprövningen.
I detta sammanhang bör vidare beaktas ytterligare några spörsmål, som
kan uppkomma i ifrågavarande mål: .
l:o) Vanligen återkallas stämningsmålet med eller utan samtidigt in¬
givande av gemensam ansökan innan förhandling förekommit i målet. För
dessa fall synes tillvägagångssättet II praktiskt.
2:o) Stämningsmålet återkallas emellertid ej sällan sedan malet varit
före vid muntlig förberedelse, ofta sedan yttrande från barnavårdsnämnd
i vårdnadsfrågor inkommit.
En fråga blir här, om den gemensamma ansökningen far sa uppfattas,
att svaranden i stämningsmålet genom sin underskrift förklarat, att krav
på rättegångskostnad i detta icke föreligger, varför kommunikation med
svaranden i detta kan underlåtas. Föreningen vill emellertid här uttrycka
viss tveksamhet. Stundom kan den gemensamma ansökningen ha tillkom¬
mit utan att parterna ens rådgjort därom med sina i målet nyttjade om¬
bud. Även frågor rörande ersättning enligt lagen om fri rättegång kan
här kräva avgörande. I många fall synes kommunikation böra ske, och ett
uttalande härom torde icke vara oviktigt.
3:o) Tillvägagångssättet enligt II kan stundom leda till att vid samma
domstol samtidigt är anhängiga tva mål om samma sak med samma yr¬
1 Det är dock teoretiskt möjligt att käranden kan få sin stämningstalan återupplivad på grund
av återförvisning frun högre rätt. Återkallelsen kan exempelvis ha upprättats av ett icke bemyn¬
digat ombud. I sådana fall torde dock även den gemensamma ansökningen ha tillkommit på lik¬
nande sätt. Käranden har då möjlighet att överklaga även domen i ansökningsmålet eller att
besvära sig över domvilla. Skulle även ansökningsmålet återförvisas torde de buda mulen där-
efter kunna kumuleras i underrätten.
64
kande på samma grund (djup och varaktig söndring). Praktiskt torde
denna olagenhet icke kunna undvikas. Som redan i promemorian antydes
i anm. under II d) handläggas ofta ansökningsmålen av viss domare eller
avdelning vid domstolen medan stämningsmålen antingen såsom vid hä¬
radsrätt fördelas pa de olika domarna eller såsom i rådhusrätt handläggas
enbart vid vass eller vissa avdelningar. Någon bärande invändning mot
att sa blir iallet synes dock icke kunna riktas.
Enligt föreningens mening vore det från såväl domstolarnas som parter¬
nas synpunkt önskvärt, om en enhetlig praxis kunde utbildas, och då som
ovan anförts enligt alternativet III b). I samband därmed vore säkerligen
lyckligt om parterna kunde utforma sin gemensamma hemställan till dom¬
stolen icke sasom en »gemensam ansökan om hem- eller äktenskapsskill-
nad» utan som ett förhknmgsavtal, vilket domstolen då skulle kunna lägga
till grund tor dom utan parternas inställelse.
Här må vidare anmärkas att vid tillämpning av det förordade alterna-
tiyct stämpelavgift icke synes bora utgå för ansökningen/f örlikningsavta-
föreningen har därvid beaktat att även en annan stämpelfråga blir
aktuell, nämligen for domen.
c Slutligen må anmärkas att handläggningen enligt alternativ I eller II
aena, samt alternativ III, å andra sidan, föranleder viss skillnad vid till-
lampnmg av lagen om fri rättegång. I sist nämnda fall blir 8 § tredje styc¬
ket icke ti lämpligt. Detta förhållande bör emellertid icke få inverka 'på
iragans. bedömning. Spörsmålet bör måhända något beaktas vid den aktu¬
ella revisionen av lagen om fri rättegång.
S tadsdomar eföreningen:
Det synes styrelsen som om det av rådhusrätten i Malmö tillämpade
systemet vore det som måste ur alla synpunkter betraktas såsom mest till¬
talande. Aven andra domstolar, bland dem rådhusrätten i Hälsingborg till-
lampar denna praxis. För parterna torde det vara svårt att inse, att man
maste avvakta lagakraft å ett avskrivningsbeslut om vilket båda äro ense
och i avvaktan harpa droja med avgörandet av en ansökan som under¬
tecknats av dem gemensamt.
Ur teoretisk synpunkt synes det styrelsen som om man kunde dela upp
tallen i olika situationer, nämligen
1. Yrkandena i stämningen och ansökan äro identiska
I detta fall torde det icke föreligga någon ny talan och inte heller änd¬
ring i eller inskränkning av talan, eftersom »talan» måste avse innehållet i
yrkandena och ej formen för deras framställande. Här torde över huvud
taget ej iorehgga nagot utrymme för ett avskrivningsbeslut.
, gemensamma ansökningen är lika med stämningsansökningen,
bortsett från att nagot underhållsbidrag är lägre än i stämningsansök-
TWYLQ 6/i
Detta är en förhållandevis vanligt förekommande situation. Det torde
aven har saknas utrymme för något avskrivningsbeslut. Det kan jäm-
ioras med den situation, som inträder då det ursprungliga käromålet blivit
föremal tor iortsatt handläggning, därvid nedsättning av det yrkade belop¬
pet skett vid förhandling. 1
3. Något yrkande har helt bortfallit, exempelvis om underhåll eller rätt
att kvarsitta i boet
65
Ej heller här torde föreligga anledning att meddela något avskrivnings-
beslut. Om målet fullföljts i vanlig tvistemålsordning skulle sådant ej ha
givits. Återkallelsen skulle ha anmärkts i protokollet och eventuellt i
domen med uttrycket »som han slutligen bestämt sin talan» eller dylikt.
4. Fall då skillnadsyrkandena ej är o identiska
Styrelsen tänker härvid på fall då exempelvis i stämningen yrkats hem¬
skillnad enligt 11 kap. 2 § första stycket GB och detta i ansökningen ändras
till att avse 11 kap. 1 § GB, eller då i stämningen yrkats äktenskapsskillnad
enligt 11 kap. 8 § GB och detta i ansökningen ändras till hemskillnad enligt
11 kap. 1 § GB.
Ur formell synpunkt kunna väl dessa fall uppdelas i två grupper, näm¬
ligen
a) en sådan där det ändrade yrkandet återfinnes såsom ett alternativt
yrkande i stämningsansökningen och
b) en sådan där så ej är fallet.
Även i dessa fall synes emellertid en jämförelse böra göras med den
vanliga handläggningen, därvid det bör beaktas att den gemensamma an¬
sökningen här alltid omfattar något mindre än det ursprungliga käroinålet
(jfr NJA I 1933 s. 387).
Då ändring av talan tillåtes utan ny stämning, avskriver man ju aldrig
den förutvarande talan genom särskilt beslut utan fortsätter genast med
handläggningen av det nya — eventuellt förut alternativa — yrkandet,
möjligen med uttryckligt avskrivande av det gamla yrkandet i domen.
Detsamma torde för övrigt bli förhållandet även om ny stämning uttages
och den gamla stämningen »återkallas». Att ingå på frågan om lis pendens
synes opåkallat.
Genom vad som nu anförts vill styrelsen ha utsagt, att det ur praktisk
synpunkt rimliga förfaringssättet också torde vara teoretiskt riktigt eller
i vart fall försvarbart.
Advokatsamfundet:
Intar man den ståndpunkten att dom i anledning av den gemensamma
ansökningen icke kan meddeias utan att stämningsmålet först avskrivits
och avskrivningsbeslutet vunnit laga kraft, kan detta — oaktat makarna
är ense — leda till minst fjorton dagars dröjsmål med skillnadsfrågans av¬
görande. Ett sådant dröjsmål kan i vissa fall vara utan nämnvärd bety¬
delse men kan i andra fall medföra avsevärd olägenhet för makarna eller
endera av dem. Såsom antytts i JO-ämbetets P. M. är det säkerligen också
riktigt att makarna, sedan de uppnått och i en gemensam ansökan doku¬
menterat full enighet, har svårt att i dröjsmålet med ansökningens pröv¬
ning se annat än en för dem obegriplig formalism. En olägenhet ligger också
däri att domstolarnas praxis i förevarande hänseende icke är enhetlig.
Exempelvis kan det lätt tänkas att en advokat, som är van vid att de
domstolar, där han regelmässigt har sin verksamhet, meddelar dom i anled¬
ning av gemensam ansökan utan att avvakta lagakraftvunnet avskriv-
ningsbeslut i stämningsmålet, ger en klient, vars skilsmässomål iir an-
hängigt vid annan domstol, den upplysningen att efter gemensam ansökan
dom genast kan erhållas, varefter det emellertid visar sig att domstolen
tillämpar motsatt praxis. I ett sådant fall kan olägenheterna för klienten
bli betydande, t. ex. om han i förlitande på upplysningens riktighet vid¬
tagit åtgärder för ingående av nytt äktenskap. Styrelsen anser det på
3 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 19Gf> års riksdag
66
grund av det ovan sagda i hög grad tillfredsställande att frågan upptagits
till övervägande.
Vad först angår frågan om lis pendens hyser styrelsen den uppfattningen
att stadgandet i 13 kap. 6 § RB över huvud taget icke utgör hinder för
domstolen att till slutlig prövning upptaga en gemensam ansökan om hem¬
skillnad eller äktenskapsskillnad i andra fall än sådana där de i ansökning¬
en framställda yrkandena och grunderna för dessa yrkanden helt eller
delvis är identiska med de yrkanden som framställts och de grunder som
åberopats i det vid domstolen redan anhängiga stämningsmålet. Exempel¬
vis förmenar styrelsen att den omständigheten att den ena maken genom
ansökan om stämning väckt talan mot den andra med yrkande om äkten¬
skapsskillnad enligt 11: 8 GB eller om hemskillnad enligt 11:2 första styc¬
ket GB icke hindrar domstolen att upptaga en gemensam ansökan om hem¬
skillnad enligt 11: 1 GB och meddela dom i anledning därav. Avser stäm¬
ningsmålet äktenskapsskillnad enligt 11:8 GB, föreligger enligt styrelsens
mening ej heller hinder för domstolen att till slutlig behandling upptaga
en gemensam ansökan om äktenskapsskillnad enligt 11:3 eller 11:4 GB.
När med avseende å yrkanden och grunder identitet helt eller delvis
föreligger mellan stämningsmålet och ansökningsmålet, har styrelsen där¬
emot svårt att se annat än att saken i och för sig måste betecknas som lis
pendens. Därav följer emellertid enligt styrelsens mening icke att stäm¬
ningsmålet först måste avskrivas och avskrivningsbeslutet vinna laga kraft
innan dom kan meddelas i anledning av den gemensamma ansökningen.
Man synes här böra skilja mellan två olika fall, nämligen å ena sidan det
fall att den gemensamma ansökningen inkommer till rätten innan stäm¬
ningsmålet slutligen handlagts och å andra sidan det fall att ansökningen
inkommer först efter det att stämningsmålet på grund av återkallelse från
kärandens sida avskrivits.
I det förstnämnda fallet, vilket lärer vara det vanligen förekommande,
synes det naturliga vara att betrakta den gemensamma ansökningen såsom
eu av parterna gemensamt företagen processhandling i stämningsmålet,
och ansökningen bör i enlighet därmed upptagas till behandling i detta
mål; stämningsmålet och ansökningsmålet bör in. a. o. kumuleras. Gemen¬
samt avgörande bör meddelas genom dom på grundval av den gemensam¬
ma ansökningen, och för detta ändamål synes det icke nödvändigt att hålla
huvudförhandling.
Något lagligt hinder mot att förfara på nu angivet sätt föreligger enligt
styrelsens mening icke. I den mån den gemensamma ansökningen innebär
avvikelser från kärandens ursprungliga yrkanden, kan ansökningen icke
anses utgöra annat än en tillåten form av ändring eller inskränkning av
talan, och anledning saknas att i anledning av ändringen eller inskränk¬
ningen förfara på annat sätt än vad domstolen skulle ha gjort, om änd¬
ringen eller inskränkningen skett utan att någon gemensam ansökan in¬
givits.
Samma resultat som makarna avser att vinna genom den gemensamma
ansökningen kan de åstadkomma genom att, utan att inge någon gemen¬
sam ansökan, i stämningsmålet ömsesidigt medge varandras yrkanden,
sådana dessa i enlighet med makarnas åsämjande slutligen bestämts. I så
fall meddelas dom omedelbart, utan att särskild huvudförhandling er¬
fordras. Den omständigheten att makarna i stället valt att i den gemen¬
samma ansökningens form ge uttryck åt sitt slutliga ställningstagande kan
67
icke föranleda att något annat förfarande skulle behöva tillämpas. Särskild
återkallelse av talan i stämningsmålet synes icke erforderlig. Göres en sådan
återkallelse, kan densamma icke anses avse andra yrkanden och grunder
än sådana som icke återfinnes i den gemensamma ansökningen. Särskilt
beslut om avskrivning av sålunda återkallade yrkanden erfordras enligt
styrelsens mening icke. Styrelsen anser alltså att den praxis som enligt
promemorian tillämpas av bl. a. rådhusrätterna i Norrköping och Uppsala
är ur praktisk synpunkt rekommendabel och ur teoretisk synpunkt invänd-
ningsfri. Den praxis som följes av de under I. i promemorian angivna dom¬
stolarna är enligt styrelsens uppfattning uttryck för en onödig formalism.
Om talan i stämningsmålet återkallas och detta mål avskrives, samt
makarna först därefter — men innan avskrivningsbeslutet vunnit laga
kraft — inger en gemensam ansökan, som helt eller delvis innehåller samma
yrkanden och grunder som de i stämningsmålet framställda och åberopade,
synes däremot rent teoretiskt någon tvekan kunna råda huruvida dom i
anledning av ansökningen kan meddelas innan avskrivningsbeslutet vunnit
laga kraft. Då emellertid ansökningen måste anses innebära en förklaring
att avskrivningsbeslutet icke kommer att överklagas, torde avgörande
betänkligheter icke möta mot att dom i ansökningsmålet meddelas utan
avvaktan å att avskrivningsbeslutet vinner laga kraft. Sannolikheten för
ett överklagande av avskrivningsbeslutet är uppenbarligen utomordentligt
ringa, och skulle beslutet verkligen överklagas, lärer man kunna utgå ifrån
att klaganden även fullföljer talan mot domen i ansökningsmålet. Risken
för att den ursprungliga käranden skulle överklaga avskrivningsbeslutet
men icke domen i ansökningsmålet är praktiskt taget obefintlig, men
skulle detta ytterligt osannolika fall någon gång verkligen inträffa, synes
intet vara att erinra emot att käranden, för den händelse stämningsmålet
blir återförvisat, får bära de rättsliga konsekvenser som kan inträda till
följd därav att lagakraftvunnen dom i anledning av den gemensamma an¬
sökningen numera föreligger. I
I ärendet har framkommit att skiftande praxis tillämpas vid underrät¬
terna i sådana mål om hemskillnad eller äktenskapsskillnad där talan
ursprungligen väckts av en make genom stämningsansökan men makarna
sedermera — med eller utan återkallelse av stämningsansökningen för
kärandens del — inkomma med gemensam ansökan. Jag har ansett det
påkallat att i förevarande ärende få till stånd viss diskussion av hithörande
spörsmål för att om möjligt bidraga till att en enhetlig praxis skall kunna
slå igenom och därvid företrädesvis en sådan praxis som bäst tillgodoser
de berörda parternas berättigade intresse av snabb handläggning av skill-
nadsfrågan.
Till en början må bortses från de fall där återkallelse inkommer först
och leder till avskrivningsbeslut innan gemensam ansökan föreligger hos
domstolen.
Beträffande det vid Stockholms rådhusrätt tillämpade förfarandet (i pro¬
memorian betecknat såsom I) liir någon anmärkning ej kunna riktas där-
68
emot från formell synpunkt; att man ej, medan besvärstiden beträffande
avskrivningsbeslutet löper, upptager fråga om eventuell avvisning av den
gemensamma ansökningen på grund av lis pendens måste rimligen anses
godtagbart, eftersom en avvisning i sådant läge vore praktiskt sett menings¬
lös. Klart är dock att det är olägligt, i synnerhet för berörda makar, att
laga kraft å avskrivningsbeslutet avvaktas. Det är därför uppenbarligen
önskvärt med ett snabbare förfarande därest så är möjligt.
Vad härefter angår det förfaringssätt som i promemorian betecknats II
— innebärande att stämningsmålet avskrives på grund av återkallelsen
samt att dom över den (före avskrivningsbeslutet inkomna) gemensamma
ansökningen meddelas utan att laga kraft å avskrivningsbeslutet avvaktas
— må väl sägas att detta tillgodoser parternas intresse att få skillnadsfrå-
gan avgjord utan dröjsmål. Emellertid anser jag att man icke kan komma
ifrån invändningen att när grunder och yrkanden i båda målen äro helt
eller delvis identiska, lis pendens måste anses föreligga. Den i några ytt¬
randen framförda synpunkten, att den gemensamma ansökningen skulle
för kärandens vidkommande innebära en förklaring att han ej ämnar över¬
klaga, torde i processuellt hänseende icke vara bärkraftig. En förutsättning
för att en utfästelse att ej överklaga skall vara bindande är enligt 49 kap.
1 § tredje stycket RB att utfästelsen angår sak varom förlikning är tillåten.
I indispositiva mål torde alltså rättegången oavsett dylik utfästelse ej
kunna anses avslutad så länge fullföljdsmöjlighet kvarstår. Även om möj¬
ligheten av ett överklagande — eller i varje fall ett framgångsrikt över¬
klagande — är försvinnande liten (jfr t. ex. noten till hovrättens för Västra
Sverige yttrande), torde man från formell synpunkt ej böra bortse härifrån.
Vissa principiella betänkligheter tala sålunda mot nu berört förfarande när
grunder och yrkanden i båda målen äro helt eller delvis identiska.
Beträffande det förfarande som tillämpas vid rådhusrätten i Norrköping
och ytterligare vissa av de i ärendet tillfrågade domstolarna (jfr punkt III
i promemorian), nämligen ett förfarande innebärande att den genom stäm¬
ningsansökan väckta talan och den talan som innefattas i den gemensamma,
ansökningen förenas till handläggning i gemensam rättegång må anföras
följande. I den mån den gemensamma ansökningen företer avvikelse i fråga
om yrkande eller grunder, behandlas detta av berörda domstolar som en
tillåten form av ändring av talan eller inskränkning av talan. En återkal¬
lelse av stämningsansökningen tolkas av dessa domstolar uppenbarligen
såsom egentligen avseende allenast sådana i stämningsansökningen ingå¬
ende grunder och yrkanden som ej återfinnas i den gemensamma ansök¬
ningen. Berörda mål avgöras utan huvudförhandling med stöd av 15 kap.
5 § GB.
Samtliga remissinstanser synas anse nu berört förfaringssätt vara det
mest praktiska och från principiell synpunkt fullt godtagbart. För egen del
vill jag helt ansluta mig till denna uppfattning.
69
Några randanmärkningar må fogas till det nu sagda. I likhet med vad
flertalet remissinstanser uttalat anser jag det ej föreligga anledning att
med nu ifrågavarande förfaringssätt meddela något särskilt beslut om av¬
skrivning beträffande sådana i stämningsansökningen upptagna yrkan¬
den som ej omfattas av den gemensamma ansökningen (jfr Svea hovrätts,
stadsdomareföreningens och advokatsamfundets yttranden i denna del).
Häradshövdingeföreningen har berört vissa rättegångskostnadsfrågor.
Sålunda har uttalats viss tvekan om svaranden i stämningsmålet genom
sin underskrift å den gemensamma ansökningen kan anses ha förklarat att
rättegångskostnadskrav mot motparten icke föreligger. Enligt min mening
bör dock den ursprungliga svaranden förutsättas vara medveten om att i
och med den gemensamma ansökningens ingivande handläggningen av
målet omgående kommer att avslutas och att han därför har att fram¬
ställa eventuella kostnadsyrkanden senast i detta sammanhang (jfr 18 kap.
14 § första stycket RB). Frånvaron av dylikt yrkande i samband med den
gemensamma ansökningen torde därför böra tolkas såsom innebärande att
svaranden ej velat framställa sådant yrkande.
Vidare har häradshövdingeföreningen uttalat att 8 § tredje stycket lagen
om fri rättegång icke bleve tillämplig med det här berörda förfaringssättet.
För min del anser jag dock att detta stadgande bör anses tillämpligt även
i sådant fall. Huruvida stadgandets huvudregel om ersättningsskyldighet
med hälften av kostnaderna bör tillämpas eller av billighetsskäl — såsom
enligt stadgandet kan förekomma — annan bedömning ifrågakommer, blir
dock beroende på omständigheterna i målet (jfr det förut nämnda fallet
i 1964 års ämbetsberättelse s. 188).
Beträffande slutligen det fallet att en återkallelse inkommer i stämnings¬
målet och leder till avskrivningsbeslut samt att först därefter gemensam
ansökan inkommer, anser jag att samma synpunkter gälla som förut anförts
i anslutning till det som nr II betecknade förfaringssättet.
Sammanfattningsvis vill jag sålunda uttala att enligt min mening det
vore önskvärt och fördelaktigt om den praxis som tillämpats vid rådhus¬
rätten i Norrköping och vissa andra domstolar (förfarande enligt III b) i
promemorian) vunne allmän efterföljd.
70
7. Fråga om häradsrätt ägt att till avgörande upptaga fråga om
förvandling av X. ådömt vitesstraff utan att X., som då var intagen
i fångvårdsanstalt, kom tillstädes. Tillika fråga om vitet med hän¬
syn till omständigheterna lagligen kunnat förvandlas till ovillkor¬
ligt frihetsstraff.
Ångermanlands västra domsagas häradsrätt dömde den 22 juni 1962
diversearbetaren X. att utgiva försuttet vite 200 kronor.
Den 2 september 1963 väckte allmän åklagare hos häradsrätten talan om
förvandling av det utdömda vitet ävensom av vad som återstod oguldet
— 145 kronor — av böter å 270 kronor, vilka ådömts den 17 september
1960. Åklagaren yrkade ovillkorligt förvandlingsstraff.
Sedan X. betalat nyssnämnda belopp, 145 kronor, återkallade åklagaren
talan i vad avsåg förvandling av detta bötesbelopp.
Den 4 september 1963 utfärdades kallelse till förhandling inför härads¬
rätten den 24 september 1963. Kallelsen delgavs X. den 12 september.
Denne var då intagen på fångvårdsanstalten i Ulriksfors. Förpassning av
X. till förhandlingen begärdes icke. Vid förhandlingen kom X. icke till¬
städes.
Genom beslut den 24 september 1963 förvandlade häradsrätten under
ordförandeskap av häradshövdingen Sven Brehmer det utdömda vitet om
200 kronor till fängelse 35 dagar, ovillkorligt. Hovrätten för Nedre Norr¬
land, dit X. fullföljde talan och som inhämtade yttrande från statens
skyddskonsulent i Jämtlands distrikt, prövade genom beslut den 21 decem¬
ber 1963 lagligt på det sätt ändra häradsrättens beslut, att hovrätten för¬
ordnade att med förvandlingsstraffets verkställande skulle villkorligt anstå
under en prövotid av två år. Såsom skäl till beslutet anförde hovrätten
bl. a. att omständigheterna icke föranledde till antagande, att X. på grund
av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda beloppet.
I en den 30 november 1963 hit inkommen skrift anförde X. klagomål
mot häradsrätten. Han gjorde därvid gällande bl. a. att han icke fått till¬
fälle att närvara vid rättegången vid häradsrätten. Han hemställde om ut¬
redning rörande anledningen till att från häradsrättens sida icke gjorts
framställning till anstaltsdirektören om förpassning av honom till rätte¬
gången. X. klagade även över att hans broder den 16 november 1963 för¬
vägrats inbetala det förvandlade vitet, 200 kronor.
I infordrat yttrande anförde Brehmer i huvudsak följande.
Enär åklagaren yrkat ovillkorligt förvandlingsstraff i ansökningen kal¬
lade häradsrätten X. att komma personligen tillstädes vid förhöret inför
rätten. Jämlikt 16 § första stycket andra punkten lagen om verkställighet
av bötesstraff förelåg emellertid möjlighet att avgöra målet utan hinder av
X:s utevaro, detta givetvis under förutsättning att tillfredsställande utred¬
ning ändock kunde förebringas.
71
Mot bakgrunden av förundersökningen i målet samt av häradsrättens
ingående kännedom om X:s personliga förhållanden^ bedömdes vid målets
utsättande dennes personliga närvaro vid förhöret sasom i allt fall icke sa
angelägen för målets utredning, att en begäran till fångvårdsanstalten om
förpassning borde åtfölja kallelsen. Kallelsen till personlig inställelse möjlig¬
gjorde dock för X. att genom hänvändelse till anstaltsledningen aväga-
bringa transport — måhända efter utverkande av en formlig begäran om
förpassning från häradsrättens sida — till häradsrättens sammanträde,
därest han så önskat.
Bakom bestämmelsen om kallelse till personlig inställelse, da ovillkorligt
förvandlingsstraff yrkas, synes främst ligga en strävan att förhindra att
omständigheter, som tala för villkorlig dom, bliva obeaktade i malet. Vid
förhörssammanträdet förefanns enligt min uppfattning tillräcklig utredning
för målets avgörande.
Vid ärendets avgörande anförde jag följande.
I 16 § lagen om verkställighet av bötesstraff är föreskrivet, att i mål om
förvandling av böter parterna skola kallas till förhör inför rätten. Enligt
stadgande i 7 § kungörelsen den 18 november 1938 med vissa föreskriiter
rörande tillämpning av lagen om verkställighet av bötesstraff skall den böt-
fällde kallas att komma personligen tillstädes, om åklagaren i ansökningen
yrkat ovillkorligt förvandlingsstraff eller den bötfälldes personliga närvaro
eljest finnes erforderlig.
I mål om förvandling av böter äger den bötfällde på sätt framgår av de
återgivna bestämmelserna om kallelse rätt att vid förhandling i målet kom¬
ma tillstädes och föra talan. Denna rätt rubbas icke av det av Brehmer
åberopade stadgandet om att dylikt mål må avgöras utan hinder av att
den bötfällde uteblivit. Sistnämnda stadgande utgår nämligen — på sätt
framgår av förarbetena (se NJA avd. II 1938 s. 80) — från att det ankom¬
mer på den bötfällde att i de fall, där rätten icke finner hans närvaro nöd¬
vändig, själv bestämma huruvida han vill ingå i svaromål inför rätten.
Av det sagda följer att mål om förvandling av böter icke ma upptagas
till avgörande utan att tillfälle beretts den bötfällde att vid förhandlingen
komma tillstädes och anföra vad han aktar nödigt.
När förvandlingsmålet företogs till handläggning inför häradsrätten var
X. intagen på fångvårdsanstalt och kunde således icke utan fångvårdsmyn-
digheternas medverkan inställa sig personligen inför rätten.
När det nu gäller att bedöma om X., oaktat han var intagen på fång-
vårdsanstalt, kan anses ha genom den honom tillställda kallelsen fått till¬
fälle att personligen komma tillstädes vid förhandlingen, förhåller det sig
otvivelaktigt så att han kunnat, såsom Brehmer framhållit, hänvända sig
till anstaltsledningen med begäran om att bli inställd inför rätten. Huru¬
vida X. var medveten om denna möjlighet framgår icke av handlingarna.
Även om Brehmer icke saknat skäl att räkna med att X. själv skulle ge till
känna, om han önskade komma tillstädes, anser jag dock att officialprin-
72
cipen bort medföra att häradsrätten — eftersom fråga var om ovillkorligt
frihetsstraff för en person, som var berövad friheten och vars möjlighet att
tillvarataga sin rätt var begränsad — vidtagit åtgärder för att efterhöra
om X. önskade komma tillstädes inför häradsrätten och, om så var fallet,
hos vederbörande fångvårdsmyndighet påkalla hans inställande.
Vilken mening man än må ha om hur häradsrätten bort förfara i det an¬
givna läget, är det dock tydligt att häradsrätten, då målet företogs till
handläggning, saknade kännedom om huruvida X. önskade komma till¬
städes och om fångvårdsmyndigheterna ansågo sig kunna bereda honom
tillfälle därtill utan att häradsrätten pakallat hans inställelse inför rätten
(jfr 37 och 38 §§ lagen om verkställighet av frihetsstraff). Vid sådant för¬
hallande var det ovisst för häradsrätten huruvida tillfälle i lagens mening
beretts X. att komma tillstädes och försvara sig. Denna ovisshet utgjorde
enligt min mening hinder mot att företaga målet till slutlig handläggning.
I förevarande fall talade även andra skäl för att häradsrätten bort aktivt
verka för att X. kom tillstädes vid handläggningen. Härom får jas anföra
följande.
Meddelas beslut om förvandling av böter, må, enligt 4 § lagen om villkor¬
lig dom, genom villkorlig dom beviljas anstånd med förvandlingsstraffets
verkställande, såframt omständigheterna ej föranleda till antagande att
den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda
böterna eller att straffets verkställighet erfordrades för hans tillrättaföran¬
de. På sätt klart framgår av förarbetena (jfr JO:s ämbetsberättelse 1958
s. 45) har det varit lagstiftarens avsikt att frågan om villkorlig dom vid
förvandling av böter skall bedömas enligt andra förutsättningar än vad
som är fallet vid villkorlig dom, som beviljas i samband med ådömande
av straff eller vid sakerförklaring. Syftet med bevisregelns utformning i
förevarande hänseende är — såsom även kommit till uttryck i hovrättens
beslut att villkorlig dom vid bötesförvandling bör underlåtas endast då
positiv utredning ger anledning till sådant antagande som angives i 4 S
lagen om villkorlig dom (jfr NJA avd. II 1938 s. 99).
Då verkställighet av förvandlingsstraff för försuttet vite icke gärna kan
ha varit erforderligt för X:s tillrättaförande, skulle alltså villkorlig dom
enligt lagens mening ha meddelats, om det icke av utredningen positivt
framgick att underlåtenheten att betala det utdömda vitet berodde på
tredska eller uppenbar vårdslöshet.
Den av åklagaren i förvandlingsmålet förebragta utredningen för att be¬
döma sistnämnda fråga var enligt min mening helt otillfredsställande. För
att tredska med avseende å erläggandet av det i juni 1962 utdömda vitet
skulle kunna anses styrkt hade krävts åtminstone grundläggande upplys¬
ningar om när X. krävdes första gången på detta belopp och om hans eko¬
nomiska möjligheter att under den förhållandevis korta tiden därefter er¬
lägga — förutom avbetalningar å bötesskuld — även vitet. Med hänsyn
73
till dessa brister i utredningen hade det enligt min mening funnits anled¬
ning för häradsrätten att — oavsett om X. önskade det eller icke — för¬
ordna om att X. skulle inställas inför häradsrätten för att denna genom
förhör med X. skulle kunna bilda sig en säker uppfattning om anledningen
till underlåtenheten att betala det utdömda vitet. I varje fall fanns det skäl
för häradsrätten att tillse att offentlig försvarare tillvaratog X:s rätt. En
försvarare hade i detta fall tillfälle att göra en verklig insats.
Brehmer har i sin förklaring uppgivit att häradsrätten ägde ingående
kännedom om X:s personliga förhållanden. Denna kännedom lärer dock
icke ha kunnat avse den i målet relevanta frågan om han visat sådan
tredska med avseende å erläggandet av det år 1962 utdömda vitet, att ovill¬
korligt förvandlingsstraff lagligen kunnat utdömas.
På sätt framgår av det anförda står det sätt, varpå förvandlingsmålet
handlagts och avgjorts av häradsrätten, enligt min mening i mindre god
överensstämmelse med gällande bestämmelser. Enär emellertid dessa icke
äro helt klara till sin innebörd, är vad i saken förevarit icke av beskaffenhet
att kunna läggas Brehmer till last såsom tjänstefel. Klagomålen i denna del
föranleda därför icke vidare åtgärd från min sida.
Vidkommande klagomålen i övrigt får jag erinra att — sedan beslut med¬
delats varigenom förvandlingsstraff för vite blivit ålagt — vitet, enligt be¬
stämmelserna i 5 och 21 §§ lagen om verkställighet av bötesstraff, ej må
uttagas eller förvandlingsstraffet på grund av betalning ändras. Med hän¬
syn härtill har den av X:s broder erbjudna betalningen lagligen icke fått
mottagas. Klagomålen härutinnan sakna alltså fog och lämnas därför utan
åtgärd.
Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.
8. Rättskemiska laboratoriet har i mål angående äktenskaplig
börd avgivit två, helt motstridiga utlåtanden beträffande resultaten
av verkställda blodundersökningar. Fråga i anledning härav om be¬
hovet av åtgärder för att öka säkerheten av bedömningarna
Sedan rådmannen Per Heurlin under hand underrättat mig om att i ett
vid Stockholms rådhusrätt handlagt mål angående äktenskaplig börd —
däri berörda parter äro mannen Anders, modern Anne och barnet Anneli —
statens rättskemiska laboratorium avgivit tvenne, helt motstridiga utlåtan¬
den beträffande resultaten av verkställda blodundersökningar, lät Heurlin
den 20 maj 1963 hit översända berörda, vid laboratoriet upprättade proto¬
koll över de rättsserologiska undersökningarna av blodproven. Protokollen
voro dagtecknade den 26 oktober 1962, respektive den 11 maj 1963 och
undertecknade av laboratorn vid laboratoriet Aage Ileiken. I det första
3* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1065 års riksdag
74
protokollet uttalades bl. a. att det på vetenskapens nuvarande ståndpunkt
torde få anses uppenbart att Anders icke var barnets fader. I det senare
protokollet uttalades att Anders’ faderskap till barnet icke kunde hållas för
osannolikt.
Båda protokollen innehöllo anteckningar om antalet blodprov, som tagits
från envar av Anders, Anne och Anneli, och om sättet för styrkande av
dessas identitet. I det senare protokollet anmärktes vidare att den förnyade
undersökningen begärts av Anne under åberopande av att hon under kon-
ceptionstiden icke haft samlag med annan än Anders. Därutöver innehöllo
protokollen följande.
Protokollet den 26 oktober 1962:
Resultatet av undersökningarna var, att blodgruppskombinationen be¬
fanns vara för
Anne OMCCw+D+E—c— P+ Hp2—1,
Anneli A2 MN CCW+CW—D+E—c+ P+ Hp 2—1,
Anders A2MCCW+D+E—c-}- P-j- Hp 1—1.
Undersökningen utvisar, att barnet måste hava ärvt anlag till receptorn
N från sin fader.
Receptorn N saknas hos Anders’ röda blodkroppar.
På grund av ovanstående undersökning får jag avgiva det
Utlåtandet
att resultatet av blodundersökningen gör möjligheten av Anders’ fa¬
derskap i så hög grad osannolik, att det på vetenskapens nuvarande stånd¬
punkt torde få anses uppenbart, att Anders icke är barnets fader.
Sålunda undersökt och befunnet varder på heder och samvete intygat.
Protokollet den 11 maj 1963:
Resultatet av blodundersökningen var, att blodgruppskombinationen be¬
fanns vara för
Anne O MN2 CCW+D+E—c— P+ Hp2—1,
Anneli A2 MN2 CCW+CW—D+E—c+ P+ Hp 2—1,
Anders A2MCCW+D+E—c+ P+ Hp 1—1.
Som framgår av ovanstående resultat har laboratoriet vid denna under¬
sökning kunnat konstatera, att Annes röda blodkroppar innehåller ett svagt
s. k. N2-antigen. Även barnet Annelis N-antigen är något svagare än nor¬
malt och får betecknas N2.
Medan emellertid barnets avvikande N-antigen (möjligen beroende på
genmiljön) regarerar ungefär lika starkt med olika anti-N-sera varierar mo¬
derns N-antigen däremot mycket starkt i sin reaktion med olika anti-N-
sera. Med vissa testsera erhålles icke påvisbar reaktion.
En kompletterande blodundersökning av Annes äldsta barn och hennes
moder har icke givit resultat av informativt värde för undersökningen.
Avvikande M- och N-receptorer har beskrivits i litteraturen, men deras
förekomst är ytterst sällsynt. De testsera- och personalresurser, som krävas
för avslöjande av sådana sällsynta blodgruppsvarianter, är så stora, att de
75
ligger utanför vad laboratoriet har möjlighet att tillämpa i samtliga fader-
skapsärenden. — Som framgår av den nordiska vägledningen för det rätts¬
liga bedömandet av serologiska undersökningar i faderskapsärenden (Svensk
Juristtidning 1962, s. 41) kan inom samtliga blodgruppssystem mutationer
och bristande eller ofullständig utveckling av ett arvsanlag förekomma och
i mycket låg frekvens förorsaka feltolkningar vid faderskapsbedömningar.
På grundval av föreliggande kontrollundersökning får det med ändring
av det tidigare avgivna utlåtandet anses, att Anders’ faderskap till barnet i
fråga icke kan hållas för osannolikt.
Sålunda undersökt och befunnet varder på heder och samvete intygat.
Sedan i remiss till rättskemiska laboratoriet framställts vissa frågor med
anledning av det inträffade, avgav föreståndaren för blodgruppsserologiska
avdelningen, professorn Birger Broman, yttrande, vari resultatet av den
första undersökningen refererades och vidare anfördes följande.
Vid av modern begärd förnyad undersökning, varvid andra anti-N-test-
sera än tidigare kommo till användning, erhölls hållpunkter för att moderns
blodkroppar innehöllo en svag N-faktor. Samtidigt kunde man genom titre-
ring av anti-N-sera mot barnets blodkroppar påvisa att dessa — trots tydlig
agglutination vid direkt prövning — gav en avsevärt kortare titer än blod¬
kroppar innehållande normal N-faktor.
Dessa nya fynd innebära — med ändring av slutsatsen i tidigare utlå¬
tande — att Anders’ faderskap till barnet i fråga icke nu kan hållas för
osannolikt.
Innan jag besvarar frågan, varför man vid de första undersökningarna
icke kunde påvisa förekomst av N-faktor i Annes blod, får jag beskriva det
tekniska agglutinationsförfarandet vid prövning av blodkroppar med anti-
M och anti-N för MN-bestämning.
Teoretiskt är en sådan bestämning enkel. Med testserum anti-M erhålles
vid prövning av blodkroppar hopklumpning (agglutination) om M-faktorn
finnes i desamma och ingen hopklumpning om blodkropparna sakna M-
faktorn.
På motsvarande sätt användes anti-N för att bestämma om N-faktorn
finnes närvarande i blodkropparna (då agglutination inträder) eller saknas
i desamma (då agglutination uteblir).
Med nyssnämnda två testsera erhålles möjlighet att bestämma tre MN-
grupper, se nedanstående schema.
Blod
|
anti-M
|
anti-N
|
grupp
|
1
|
+
|
+
|
MN
|
2
|
+
|
|
M
|
3
|
|
+
|
N
|
Ett barn kan icke ha en M- eller N-faktor, om sådan saknas hos biigge för¬
äldrarna. Alltså är ett barn av typen MN icke möjligt till två föräldrar,
vilka bägge tillhöra M-gruppen.
En mycket sällsynt förekommande svag N-egenskap kallad N2 har på¬
visats första gången 1935 av tysken Crome, Dtsch. Ztschr. gerichtl. Med.
167 och följande år av dansken Friedenreich, som kallade den en »ärftlig
defekt N-receptor».
70
Typiskt för denna faktor (No) är att vid prövning mot anti-N-sera av
blodkroppar tillhörande gruppen MN2 ett mycket stort antal av dessa sera
(ca hälften) icke ge agglutination. Vidare är sådan utebliven agglutination
icke att tillskriva låg anti-N-titer hos antiserum, utan på en kvalitativ
ofullständighet, vilken i regel icke kan i förväg bestämmas.
Anledningen till att olika resultat erhöllos vid MN-grupperingen av Annes
blod vid de första undersökningarna, varpå det tidigare utlåtandet grun¬
dats, och de senare undersökningar som legat till grund för utlåtandet den
11/5 1963 är att de anti-N-sera som användes vid de första undersök¬
ningarna icke agglutinerade Annes blodkroppar.
För att eliminera risken för felaktiga faderskapsuteslutningar genom fel¬
aktiga grupperingsresultat, tillämpar laboratoriet den regeln att varje blod¬
prov undersökes så vitt möjligt med flera testsera eller på olika vägar på
förekomst av de olika blodgruppsfaktörerna. Dessutom utföres på nytt full¬
ständig undersökning å nytagna blodprov från mor, barn och den man, som
vid en första undersökning blivit utesluten.
Genom dylika dubbla undersökningar elimineras praktiskt taget fullstän¬
digt de risker för felaktigt resultat som betingas av eventuella misstag vid
provtagning, försändande och det expeditionellt-laboratoriemässiga hand-
havandet av blodproven (s.k. clerical errors).
Vad däremot denna organisation icke helt kan förhindra är felaktiga
resultat betingade av från det normala avvikande gener — speciellt när de
medföra en avvikande reaktionsförmåga med ett flertal testsera så att den
är starkt nedsatt eller t. o. m. obefintlig. Detta gäller vissa No-gener och
samma förhållande har nyligen kunnat påvisas vid laboratoriet för en ny¬
upptäckt Rh-gen, vars feno typ betecknats med D(C) (e) (under publika¬
tion).
När det gäller N2-genen kan denna lättast upptäckas, när den ger anled¬
ning till reaktioner, vilka peka på en moderskapsuteslutning (således moder
skenbart M, barnet N; moder N, barnet skenbart M). Sådana skenbara
moderskapsuteslutningar ha sedan år 1935 endast förekommit en gång vid
laboratoriet (år 1957) och det gällde då ett barn som tillhörde MN2-grup-
pen.
Att N2-faktorn är synnerligen ovanlig framgår även av vad den kände
amerikanske blodgruppsserologen A. S. Wiener skriver i sin bok »Blood
Groups and Transfusion» (1943):
»The present author has encountered only a single blood of type MN2
among many thousands tested, this blood also being detected with a
paternity proceeding. Åt the initial tests the putative fatheris blood was
diagnosed as type N, the mothers as type M and the child’s as type M, but
åt the reexamination the child’s blood proved actually to belong to type
MNo, justifying the mother’s surprise and protestations åt the time of the
preliminary report.»
Doktor Andresen har för dansk befolknings del uppgivit förekomsten av
No-egenskapen till blott 1: 10 000.
Att genom omläggning av laboratoriets praxis med 100 % säkerhet
kunna förekomma sådan felaktighet i ett utlåtande som betingats av mu¬
tation eller av en sällsynt, starkt avvikande reaktionsförmåga hos visst
blodprov torde icke låta sig göra. Sådana ytterst ovanliga felaktigheter böra
inräknas i den ungefärliga felfrekvens som blodgruppsundersökningar av
olika slag uppgivas vara behäftade med.
77
Givetvis kan en ökning av laboratoriets kapacitet, så att vid varje N-
bestämning i stället för att som nu två testsera komma till användning man
använder t. ex. ett tiotal, leda till eu minskad risk att icke kunna påvisa en
svag N-faktor (No). . .
Anti-N framställes genom mmumsermg av kaniner och det ar olta bara
ett av tio djur, som ger ett brukbart anti-N-serum. Skulle man vilja införa
N-bestämningar med ett större antal anti-N-sera, innebär detta behov av
ökade djurutrymmen för laboratoriets räkning jämte en icke obetydlig per¬
sonalökning för såväl beredande av anti-N som utförande av det ökade
antalet anti-N-bestämningar å alla till faderskapssektionen inkommande
blodprov. ... ,
Det är dock synnerligen vanskligt att kunna åstadkomma en sadan okad
kapacitet bland annat på grund av de sedan länge otillräckliga lokaler labo¬
ratoriet disponerar över. Dessutom kan konstateras att de icke oväsentliga
kostnader en sådan kapacitetsökning skulle kräva motsvaras av ytterst obe-
tvdlig ökning av den praktiska säkerheten.
1 I det aktuella fallet kan ytterligare följande upplysningar meddelas.
Efter sista skrivelsens avgivande den 11/5 1963 till rådhusrätten i Stock¬
holm, ha följande resultat erhållits.
En syster till modern har ävenledes visat sig tillhöra typen MN2.
Blodprov från modern och barnet Anneli ha pa laboratoriets initiativ un¬
dersökts vid WHO:s internationella referenslaboratorium i London. Enligt
svar från detta laboratorium, dagtecknat den 14/5, bestämdes Annes och
Annelis blod innehålla »an unusual N-antigen which is probably N3».
Vidare: »The cells of Anneli gave rather stronger reactions than those of
her mother throughout». Prövningen utförde referenslaboratoriet med de
stora resurser som där stå till buds. Det visade sig att över 40 % av de 32
specifika anti-N-sera som kommo till användning icke reagerade med Annes
N2-faktor
Att vi nu genom detta ärende upptäckt två vuxna personer i Sverige,
vilka tillhöra typen MN2, skall laboratoriet söka utnyttja för att öka säker¬
heten för att våra anti-N-sera reagera även med N2. En förutsättning är att
dessa personer äro villiga att lämna blod med visst intervall för behövliga
testningar. Trots en sådan kontroll kan man ändock icke med 100%
säkerhet räkna med att icke vissa N2-faktörer, ännu svagare än de nu på¬
visade, kunna undgå upptäckt. På grundval av vad ovan återgivits står det
dock klart att en felkälla av detta slag vid tolkning av blodgruppsserolo-
giska undersökningsresultat är utomordentligt sällsynt förekommande.
Efter remiss avgav medicinalstyrelsen följande utlåtande.
Medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd för ifrågavarande ämnes¬
område, professorn Broman, har redan i egenskap av föreståndare för blod-
gruppsscrologiska avdelningen vid statens rättskemiska laboratorium av¬
givit ett i remisshandlingarna ingående yttrande i ärendet. Styrelsen far
därför hänvisa till vad däri anförts och vill för egen del tillägga att hundra¬
procentig säkerhet vid bedömningen av fall av här aktuell typ icke är möjlig
på teknikens nuvarande ståndpunkt. Den kapacitetsökning hos laboratoriet,
som professor Broman berör, finner medicinalstyrelsen liksom Broman
knappast stå i proportion till den mycket obetydliga ökning av säkerheten
som därmed kunde vinnas. Den är för övrigt pa grund av lokal- och rekry-
tcringssvårighctcrna knappast möjlig att nu realisera.
78
Vid ärendets avgörande anförde jag följande.
Vad i ärendet förekommit ger ej något som helst stöd för antagande att i
nu ifragakomna sammanhang vid rättskemiska laboratoriet förekommit
försummelse eller fel som kan föranleda mitt ingripande mot någon be¬
fattningshavare vid laboratoriet.
Enär den felkälla som här varit i fråga är utomordentligt sällsynt före¬
kommande, kan vad som förekommit ej anses ägnat att mera allmänt rubba
förtroendet för de blodgruppsserologiska undersökningarna såsom ett av
hjälpmedlen för fastställande av faderskap enligt gällande rätt. Även om
det självfallet är från rättssäkerhetssynpunkt önskvärt att kunna eliminera
även en dylik mycket ovanlig felkälla, finner jag i belysning av vad som
anförts angående svårigheterna och kostnaderna härvidlag att tillräckliga
skäl ej föreligga för något mitt initiativ till åtgärder för ökande av säker¬
heten i ifrågakommet hänsende.
Under en nu pågående utredning har utredningsmannen, hovrättsrådet
Folke Nyquist, enligt direktiven att — såsom en förberedelse till statsmak¬
ternas kommande ställningstagande till frågan om de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt efter sina fäder — överväga spörsmålet vilka regler som
böra gälla för mål angående fastställande av faderskap till barn utom äkten¬
skap. En särskild anledning att ånyo utreda hithörande frågor har enligt
direktiven angivits vara de vetenskapliga framsteg som under senare år
gjorts på bl. a. det blodgruppsserologiska området. Eftersom erfarenheterna
från förevarande ärende belyste ett visst, låt vara begränsat, osäkerhets¬
moment i det blodgruppsserologiska undersökningsförfarandet, ansåg jag
mig böra tillställa Nyquist en avskrift av mitt beslut för kännedom.
9. Spörsmål i vad män gällande rätt innefattar skydd mot
rasdiskriminering av visst slag I
I en hit inkommen klagoskrift anförde redaktören Evert Kumm såsom
företrädare för Zigenarsamfundets arbetsutskott i huvudsak följande.
. Enligt uppgift i tidningen Expressen fredagen den 12 juni detta år av¬
visades två. svenska medborgare, Verner och Monika Poradi, från en bar¬
restaurang i Boras. Detta skulle ha skett onsdagen den 10 juni. Servitrisen
hade upplyst de två om att »enligt order serverar vi inga zigenare här».
Enligt samma tidningsuppgift har en av restaurangens ägare uttalat: »Vi
har dåliga erfarenheter av zigenare och serverar dem inte. Servitrisen har
handlat helt enligt mina order.»
Såsom känt är får man enligt svensk lag inte missfirma någon för att han
eller hon tillhör någon speciell folkgrupp. Vi vill därför gärna från Zigenar¬
samfundets sida uppmärksamma Eder på vad som enligt tidningsuppgiften
inträffat i Borås. Det är enligt vår mening upprörande att något sådant
79
kan inträffa i vårt land. Om lagen mot ras- och gruppdiskriminering har
någon som helst mening, borde den vara tillampbar i ett fall som detta.
Eljest torde det vara nödvändigt att ge den ett klarare innehall.
Vi vädjar om Edert ingripande, om Ni finner detta möjligt med hansyn
till vår nuvarande lagstiftning.
Vid ärendets avgörande anförde jag följande.
I den mån klagomålen innefatta anmälan mot enskild för enligt klagan¬
dens mening förgripliga yttranden eller åtgärder, vill jag framhålla att det
icke ingår i mina befogenheter att ingripa mot enskilda som ej aro under¬
kastade ämbetsansvar och därför ej stå under min tillsyn. .....
Med anledning av klagoskriftens innehåll i övrigt vill jag anföra följande
beträffande de av klaganden upptagna, mera allmänna fragestallmngama.
Den som i enskild regi bedriver rörelse för betjänande av allmänheten,
exempelvis restaurang såsom här är i fråga, har i och för sig icke nagon
skyldighet att mottaga och betjäna envar som så önskar. Av hans rätt att
disponera över sin lokal och bestämma om sitt företags bedrivande följer
otvivelaktigt viss rätt att neka personer tillträde till eller betjäning inom
restaurangen. Restauranginnehavaren behöver därvid icke ha något obje
tivt godtagbart skäl för avvisningsåtgärden. Han behöver icke ens redovisa
skälet, det må vara antagande att den besökande är berusad, ogillande av
hans ras eller härkomst eller annat förhållande, exempelvis att besökaren
saknat slips. Emellertid får en restaurangidkare, oavsett sina bevekelse-
orunder, icke vidtaga sina åtgärder på sådant sätt att han överträder sa-
dana straffbud som tillkommit till skydd för allmänt eller enskilt intresse.
Som skydd mot ras- eller folkgruppsdiskriminerande beteenden i dylika
sammanhang torde främst följande bestämmelser kunna få betydelse. Stad¬
gandet i 11 kap. 7 § SL om hets mot folkgrupp innebär att det är straff¬
belagt att offentligen hota, förtala eller smäda folkgrupp med viss här¬
stamning eller trosbekännelse. Smädelser mot enskilda individer på grund
av deras ras eller ursprung kunna även falla under bestämmelserna om äre¬
kränkning enligt 16 kapitlet SL, varvid det i så fall ankommer på den
kränkte att själv väcka åtal. En offentlig manifestation av ogdlande av viss
folkgrupp kan vidare tänkas vara sådan att beteendet ar att betrakta som
förargelseväckande beteende enligt 11 kap. 11 § SL. Otvivelaktigt ar (lock
att de nu berörda bestämmelserna icke täcka alla fall av ras- eller lol
gruppsdiskriminerande åtgärder av ifrågakommen art. En fullt effektiv lag¬
stiftning mot dylika åtgärder kan därför icke sägas föreligga enligt gallande
Fcltt
Något större behov av lagregler, innefattande förbud mot ras- eller folk-
"ruppsdiskriminering såsom sådan vid utövande av enskild rörelse för be¬
tjänande av allmänheten, torde dessbättre hittills ej ha gjort sig gällande i
vårt land För det övervägande flertalet medborgare torde det vara eu själv-
80
klar sak att alla oavsett ras böra behandlas lika även i sådana samman-
ang. a och då ha dock stötande exempel på diskriminering av angiven
art mträffat, och det synes mig i högsta grad befogat att uppmärksamt
folja vad som förekommer i dylikt hänseende. För närvarande finner jag
dock erfarenheterna ej vara sådana, att det är påkallat att överväga något
initiativ till lagstiftning i ämnet.
Efter beslutets meddelande kom det till min kännedom att mina utta¬
landen på olika håll utomlands föranlett missförstånd om svensk rättsupp¬
fattning i rasdiskrimineringsfrågor. Bl. a. syntes missförstånd ha uppkom¬
mit såtillvida att rasdiskriminering troddes vara något som kunde accep-
teras enligt svensk rattsuppfattning samt vidare att äganderätten såsom
sadan skulle utgöra ett hinder mot inskridande med förbud gentemot ras¬
diskriminering. Då jag ansåg det vara ett svenskt intresse att de upp¬
komna missförstånden icke fingo stå oemotsagda, lät jag publicera ett till¬
rättaläggande i form av en genom JO-expeditionen utfärdad kommentar
Denna innehöll följande.
I JO:s avgörande fastslogs att en restaurangidkare enligt gällande svensk
rätt kunde, utan att ådraga sig straff, neka personer av viss ras eller här¬
komst tillträde till eller servering inom restaurangen, under förutsättning
att avvisandet icke skedde på ett sätt som stod i strid mot straffbestäm¬
melserna om hets mot folkgrupp, om ärekränkning eller om förargelse¬
väckande beteende. Restaurangidkarens makt att under angivna förutsätt¬
ningar avvisa vissa personer har icke tillagts honom genom någon lagstift-
mngsakt och utgör alls icke någon sorts oangriplig rättighet utan är alle¬
nast en följd av att det i detta avseende saknas straffbestämmelser som
begränsa hans handlingsfrihet såsom ägare eller företagare. Att ett mera
omfattande förbud mot rasdiskriminering saknas i Sverige beror icke på att
ett sadant förbud enligt svensk rättsuppfattning skulle vara oförenligt med
de befogenheter som följa med äganderätt och rätt att utöva näring. Det
föreligger i vårt land icke något som helst principiellt hinder mot att lag¬
stiftningsvägen — med inskränkning av nämnda befogenheter — införa
förbud mot rasdiskriminering i här aktuellt hänseende. Förklaringen till att
sådant förbud det oaktat icke införts i svensk rätt är uteslutande att för¬
hållandena i Sverige varit sådana att det icke framträtt något starkare be¬
hov av ett straffrättsligt skydd mot rasdiskriminering i hithörande sam¬
manhang.
Även i Sverige har visserligen då och då förekommit stötande exempel på
ras-eher folkgruppsdiskriminering, och det synes — såsom även framhölls
i JO:s beslut — i högsta grad påkallat att uppmärksamt följa vad som
förekommer i dylikt hänseende. Det är emellertid enligt svensk rättstradi-
tion icke brukhgt att ingripa med strafflagstiftning på grund av att enstaka
missförhållanden yppats. Det må sålunda erinras att justitieministern år
81
1960 — i anledning av framställda interpellationer i riksdagen rörande frå¬
gan om åtgärder mot rasdiskriminering och rasförföljelse — uttalade att det
effektivaste medlet, i varje fall på lång sikt, att motverka sådana motbju¬
dande företeelser som rashets och hetspropaganda vore upplysning och
uppfostran av det uppväxande släktet till respekt och aktning för män¬
niskovärdet. Justitieministern förklarade sig även vilja på det kraftigaste
understryka det förkastliga i varje form av rasförföljelse och hetspropa¬
ganda som riktar sig mot människor på grund av deras härstamning eller
religion.
Att det för närvarande saknas straffbestämmelse, som direkt riktar sig
mot rasdiskriminering av den art som i JO-ärendet var i fråga, innebär allt¬
så ingalunda att dylik diskriminering skulle stå i överensstämmelse med
svenskt rättsmedvetande. Det är självfallet att frågan om införande av
förbud mot rasdiskriminering i angivet sammanhang kommer i ett annat
läge, om händelser av det slag som föranledde JO:s uttalanden skulle bli
ofta förekommande.
Slutligen torde böra anmärkas att uttalandena i JO-ärendet allenast
gällde frågan om det straffrättsliga skyddet mot rasdiskriminering. Däremot
gav ärendet ej anledning att beröra vilka konsekvenser av annan art än
straff som en restaurangidkare får räkna med att riskera om han i sin yrkes¬
utövning ådagalägger rasfientlig inställning. Därvid åsyftas särskilt dels
den opinionsbildning mot utslag av rasdiskriminering som en vaksam press
kan åstadkomma, dels kundkretsens, anställdas och andras säkerligen nega¬
tiva reaktion inför dylika företeelser inom en restaurangrörelse, dels ock i
vad mån en restaurangidkares rasdiskriminering kan utgöra ett sådant
allmänt störande och otrivselskapande inslag vid rörelsens bedrivande att
det kan äga betydelse i fråga om beståndet av sådana rättigheter som res-
taurangidkaren kan ha förvärvat enligt utskänkningslagstiftningen.
10. Två små flickor i Stockholm ha med några veckors mellanrum
dödats av en sexualförbrytare. Under spaningsarbetet efter första
brottet inkom från allmänheten ett flertal anmälningar mot man¬
nen, som även hördes av polisen. Kritik har riktats mot polisens
undersökning rörande gärningsmannen samt mot allmänna orga¬
nisatoriska brister i fråga om spaningsarbetets bedrivande
Den 12 augusti 1963 klockan 19.30 anträffades sexåriga Berit Glesing
död i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm. Omständigheterna tydde
på att hon bragts om livet genom brott.
Kriminalpolisen i Stockholm påbörjade omedelbart spaningar efter gär¬
ningsmannen. Den 2 september 1963 — innan gärningsmannen ännu gripits
— utsattes ytterligare eu flicka i Stockholm, fyraåriga Ann-Christinc Svens¬
82
son, för så kraftigt våld, att hon senare avled av de skador som tillfogats
henne. Gärningen utfördes i ett skogsparti vid Blommensbergsvägen i Asp¬
udden, som är beläget i närheten av Södermalm.
Påföljande dag, den 3 september, anhölls trädgårdsarbetaren John Ingvar
Löfgren, född år 1930, såsom misstänkt för att ha bragt Berit och Ann-
Christine om livet. Löfgren, som var bosatt på ett pensionärshem vid Grön-
dalsvägen 146 i Gröndal norr om Aspudden, hade under spaningarna efter
Berits baneman hörts av kriminalpolisen den 21 augusti. Vad därvid före¬
kommit rörande Löfgren hade emellertid för det dåvarande icke medfört
något polisens vidare ingripande mot denne.
Löfgren har sedermera — i enlighet med sitt erkännande — av Stock¬
holms rådhusrätt sakerförklarats för bl. a. de gärningar, varom här är fråga,
avseende otukt med kvinna, som ej fyllt tolv år, samt dråp respektive mord.
Domen har vunnit laga kraft.
Med anledning av vissa i tidningspressen framförda kritiska synpunkter
på kriminalpolisens arbete för efterspanande av den person, som bragt
Berit om livet, infordrades genom remiss den 5 september 1963 upplysning¬
ar av polismästaren i Stockholm.
I anslutning till denna remiss överlämnades till polismästaren den 9 sep¬
tember en från droskägaren E. Lagerström samma dag hit inkommen skrift
rörande Beritfallet.
Den 10 september inkom från polismästaren Nils Liining en skrivelse
med anhållan om utredning genom JO:s försorg av, förutom polisens åtgär¬
der i Beritfallet, jämväl polisens förfarande i samband med att Löfgren i
maj 1963 hördes såsom misstänkt för viss gärning mot annan minderårig
flicka än Berit och Ann-Christine. Vidare anhölls i skrivelsen om utredning
rörande polisens åtgärder i samband med att — då offentlig försvarare för
Löfgren skulle utses i Beritfallet — annan person föreslogs som försvarare
än advokaten Thomas Scharl au, som erhållit motsvarande uppdrag i an¬
ledning av gärningen i maj 1963. Såsom skäl för framställningen åberopa¬
des, att stark kritik riktats mot polisen och att en inom polisen verkställd
utredning av berörda förhållanden kunde komma att möta misstro
Den 10 och den 11 september inkommo skrifter från M. Andreason,
Torsten Månsson och Mirjam Biberg, vilka samtliga skrifter berörde Berit¬
fallet.
Till besvarande av remissen den 5 september översände Liining den 13
i samma månad vissa promemorior och andra handlingar rörande Beritfallet.
Inom JO-expeditionen verkställdes härefter utredning avseende kriminal¬
polisens befattning med Beritfallet fram till den tidpunkt, den 2 septem¬
ber, då Ann-Christine bragtes om livet. Utredningen omfattade, förutom
genomgång och viss bearbetning av det hos kriminalpolisen befintliga ma¬
terialet rörande fallet, förhör med befattningshavare inom polisen samt med
vissa enskilda personer.
83
Med överlämnande av berörda utredning anhöll jag i skrivelse den 16
oktober 1963, att överståthållarämbetet i egenskap av högsta polismyndig¬
het i Stockholm ville — efter hörande av polismästaren och efter den ytter¬
ligare utredning som ämbetet i anledning därav kunde finna nödig — till
JO inkomma med yttrande över vad som i ärendet framkommit rörande
kriminalpolisens åtgärder i Beritfallet. I remissen angåvos vissa spörsmål,
tillhopa tio, vilka närmast syntes vara att beakta.
Den 19 mars 1964 inkom ÖÄ:s yttrande, därvid fogades ett av Liining
den 15 februari 1964 avgivet yttrande jämte protokoll över vissa hos polisen
hållna förhör. Vidare fogades vid ämbetets yttrande viss kompletterande
utredning, vilken inkommit från Liining med skrivelse den 22 och den 25
februari 1964. Slutligen bifogades bl. a. en av kriminalpolisintendenten den
20 december 1963 upprättad promemoria med beredskapsplan vid under¬
sökning i vissa grövre brottmål.
Såvitt angår kriminalpolisens befattning med Beritfallet avgjordes ären¬
det av mig genom skrivelse till ÖÄ den 28 september 1964.
Rörande detta fall må här först antecknas följande.
Kriminalpolisens och spaning sledning ens organisation
Enligt instruktion för polischefen och poliskammaren i Stockholm, vilken
instruktion fastställts av Kungl. Maj:t den 2 juni 1961, finnes under polis¬
chefen för ledningen av polisverksamheten i Stockholm ett antal byråer.
Chef för kriminalbyrån är en kriminalpolisintendent, som även är chef för
kriminalpolisen. Kriminalpolisintendenten har att närmast under polis¬
mästaren ansvara för fullgörandet av de uppgifter, som ankomma pa kri¬
minalpolisen, samt de uppgifter som enligt gällande arbetsordning åvila
kriminalbyrån.
Verksamheten inom kriminalpolisen bedrives på ett antal rotlar. Vid den
här aktuella tiden funnos nio rotlar, därav sex brottmålsrotlar och en spa-
ningsrotel ävensom en kanslirotel och en utlänningsrotel. Första roteln, den
s. k. våldsroteln, å vilken funnos ett femtiotal tjänster, indelades i fem
sektioner, vanligen kallade kommissioner. Beritfallet handlades inom mord¬
kommissionen. Denna kommission — som sysslade ej blott med mord utan
även med dråp, rån, misshandel m.m. — arbetade på två avdelningar, en
för spaning omfattande normalt sju ä åtta befattningshavare och en för
utredning av brott, där gärningsmännen voro kända, omfattande sex be¬
fattningshavare.
Enligt 64 § i den arbetsordning, som gällde för personalen i Stockholms
polisdistrikt intill den 1 januari 1964, ålåg det chef å bl. a. brottmålsrotel
att närmast under kriminalpolisintendenten leda och övervaka arbetet in¬
om roteln samt att, i den mån ej kriminalpolisintendenten annorlunda be¬
stämde, inom roteln fullgöra de åligganden, som åvilade polismyndigheten
i egenskap av undersökningsledarc. Sektionschefen — kommissionschefen
84
— hade enligt 66 § arbetsordningen att närmast under rotelchefen leda och
fördela spanings- och utredningsarbetet inom sektionen.
Befattningen såsom kriminalpolisintendent innehas sedan år 1955 av
Axel Danielson. Enär denne icke meddelat något undantagsförordnande i
Beritfallet, var, enligt nyssnämnda bestämmelse i arbetsordningen, rotel¬
chefen förundersökningsledare. Ordinarie rotelchefen kriminalkommissarien
G. A. Johansson — som innehaft befattningen i omkring 10 år efter att förut
under 14 år ha tjänstgjort vid mordkommissionen — var i tjänst, då brottet
mot Berit ägde rum den 12 augusti. Han insjuknade emellertid under spa-
ningsarbetets gång; av utredningen framgår, att han icke torde ha tagit
befattning med Beritfallet senare än den 21 augusti klockan 12.00 samt att
han efter att ha handlagt vissa rutinärenden — ett dygn senare jämväl
lämnat rotelchefsskapet i övrigt.
Sedan Johansson insjuknat, inträdde kriminalkommissarien G. W. Lars¬
son såsom rotelchef och därmed också såsom förundersökningsledare. Lars¬
son var sedan år 1952 — da han efterträtt Johansson å befattningen — chef
för mordkommissionen. Han hade i denna sin egenskap varit den som redan
från början utövat den omedelbara ledningen av spaningsarbetet i Berit¬
fallet. Da han ersatte Johansson sasom rotelchef, kvarstod han några dagar
även såsom chef för mordkommissionen. Anledning härtill var, att förste
kriminalassistenten Robert Odin — som hade tjänstgjort å mordkommissio¬
nen under närmare 10 ar och som brukade vikariera på olika kommissarie-
tjänster, i första hand som chef för mordkommissionen — skulle träda i
tjänst den 26 augusti. Från och med angivna dag upprätthöll Odin befatt¬
ningen såsom chef för kommissionen. Visserligen skulle enligt gällande be¬
stämmelser samma arbetsfördelning som tidigare rått mellan Johansson och
Larsson i princip nu rada mellan Larsson och Odin. I praktiken synes emel¬
lertid den skillnaden ha förelegat, att Larsson även efter det Odin trätt i
tjänst i väsentlig utsträckning svarade för de direkt spaningsledande upp¬
gifterna.
Personal, som deltog i spaningsarbetet
I det egentliga spaningsarbetet deltogo förutom mordkommissionen dels
den tekniska avdelning, som finnes inom kriminalpolisens kanslirotel, dels
personal från spaningsroteln i samarbete med civilpatruller från ordnings¬
polisen, dels vissa andra kriminalpolismän, bl. a. sådana som frivilligt ställ¬
de sig till förfogande för övertidstjänstgöring.
Tekniska avdelningen utförde med 10 man brottsplatsundersökningen.
Spaningsroteln svarade med tillhopa 16 man för identifiering och uppspå¬
rande av personer, som angivits såsom misstänkta för brottet eller som an¬
givits ha upplysningar av värde för utredningen. Vidare utförde personal
från denna rotel, förstärkt med annan kriminalpolispersonal — tillhopa
20 a 25 poliser — en aktion kallad »operation dörrknackning», avseende
85
inhämtande av upplysningar från personer som voro bosatta i närheten av
brottsplatsen. Denna aktion leddes, i vart fall i huvudsak, av chefen och
biträdande chefen för spaningsroteln.
Då spaningarna igångsattes på morgonen den 13 augusti, kunde endast
fyra eller fem polismän från mordkommissionen deltaga däri. Styrkan öka¬
des emellertid successivt för att — enligt en av Larsson uppgjord förteck¬
ning _ vid tidpunkten för brottet mot Ann-Christine uppgå till 12 polis¬
män. Av dessa hade mer än hälften icke tidigare tjänstgjort å kommissionen.
Här må tilläggas, att de ovan lämnade uppgifterna avse den totala per¬
sonalinsatsen; enligt vad Johansson uppgivit voro omkring 40 kriminal¬
polismän mera kontinuerligt sysselsatta med utredningen. Vid spaningens
början disponerade dock spaningsledaren, Larsson, endast över fyra eller
fem man i mordkommissionen och ett tiotal andra kriminalpolismän.
Metoderna vid spaning sarbetets bedrivande
Brottsplatsundersökningen gav icke någon ledning för gärningsmannens
efterspanande.
Redan innan Berit anträffats död på kvällen den 12 augusti hade emel¬
lertid radiopolisen blivit larmad av en dam, fröken Birgitta Blomqvist, som
bodde å Tengdalsgatan i närheten av Vitabergsparken. Hon hade iakttagit
en för henne okänd man tillsammans med en flicka — uppenbarligen Berit
— under omständigheter som kunde giva anledning till misstanke om otukt.
Birgitta Blomqvist lämnade ett relativt utförligt signalement på mannen.
Även andra personer hade sett denne, men de av dem lämnade signalemen¬
ten ansågos icke vara av egentligt värde. Med beaktande av bl. a. upp¬
gifter, som lämnats av Birgitta Blomqvist, bedrevs spaningsarbetet med ut¬
gångspunkt från vissa antaganden om gärningsmannens person.
Ledningen utgick således från att gärningsmannen var att söka bland
sedlighetsförbrytare av den typ, som hade en tendens att gripa till våld.
På grund av sistnämnda omständighet bedömdes det som föga sannolikt
att mannen tillhörde den grupp, som utgjordes av s. k. blottare; enligt poli¬
sens erfarenhet voro sådana människor i regel mycket skygga och övergingo
icke till våld. Vidare antogs — på grundval av polisens egen erfarenhet,
som vunnit stöd av medicinsk expertis — att man ej behövde befara, att
gärningsmannen i vart fall inom den närmast följande tiden skulle bega
ytterligare brott av samma slag. Med hänsyn härtill ansåg sig ledningen,
sedan brottet icke kunnat uppklaras under de första dagarna, kunna in¬
rikta sig på ett relativt långsiktigt spaningsarbete, vilket ansågs mest ända¬
målsenligt.
Utöver nu nämnda omständigheter förutsattes vid spaningarnas upp¬
läggning bl. a. att gärningsmannen kände till den trakt, där brottet begåtts.
Såväl Berits föräldrar som andra personer, vilka kände flickan väl, voro
86
av den bestämda uppfattningen, att hon icke skulle ha följt med en för
henne okänd man. På grund härav och med hänsyn till vissa andra om¬
ständigheter ansågo de sålunda hörda, att den person som utfört dådet
maste tillhöra föräldrarnas bekantskapskrets. Kretsen var mycket stor och
utvidgades ytterligare vid förhör med medlemmar av denna.
Vid genomgång av fotografier över sedlighetsförbrytare, igenkände Be-
lits föräldrar 23 personer, som bodde i närheten av hemmet eller som varit
synliga i trakten därav; Berit kunde ha känt ett par av männen. Under
spaningsarbetet nedlades »mycken tid» för förhör med de män, som enligt
det sagda ägde anknytning till familjen Glesing. Enligt vad Danielson upp¬
givit utgjorde detta en av de båda huvudlinjerna i spaningsarbetet. Förhör
höllos med männen och deras alibi kontrollerades. Arbetet härmed var ännu
den 2 september icke avslutat. Endast en polisman var emellertid då av¬
delad för att fullfölja detta utredningsavsnitt.
Den andra huvudlinjen efter vilken spaningsarbetet bedrevs avsåg in¬
hämtande och bearbetande av upplysningar från allmänheten. Detta skedde
på olika sätt, nämligen dels genom att polisen, såsom tidigare nämnts, tog
direkt kontakt med allmänheten genom »operation dörrknackning» och
dels genom att ett stort antal personer spontant vände sig till polisen för
att lämna upplysningar, s. k. tips, som av dem ansågos kunna bidraga till
att uppklara brottet.
»Operation dörrknackning» avsåg främst inhämtande av uppgifter om
den efterspanade mannens signalement, vilka kunde komplettera Birgitta
Blomqvists upplysningar därom.
Det tiotal kriminalpolismän som Larsson, utöver mordkommissionens
personal, förfogade över vid spaningarnas igångsättande insattes i denna
aktion. Den pågick till en början i huvudsak under första veckan av spa¬
ningsarbetet men var icke avslutad, då Odin den 26 augusti trädde i tjänst.
På dennes initiativ erhöll denna spaningsgren betydligt större omfattning
än tidigare. Under »operation dörrknackning» — och under en särskild ut-
frågningsoperation som företogs den 2 september — tillfrågades tillhopa
272 personer.
Ett mycket stort antal tips inflöto från allmänheten. Således inkommo
direkt till kriminalpolisen tillhopa 464 tips, varav flertalet eller 418 per
telefon, under det att de återstående lämnades brevledes eller vid personligt
besök. Härutöver inkommo 91 anmälningar från polisvaktdistrikten, av¬
seende till distrikten inkomna tips från allmänheten eller angående perso¬
ner, som genom distriktens eget initiativ eller eljest blivit föremål för åt¬
gärd. Slutligen inkommo 25 anmälningar från polismyndigheter utom
Stockholm, av vilka anmälningar en del gjorts av allmänheten.
Rörande mottagningen, redovisningen och bearbetningen av tipsen har
en omfattande utredning förekommit. I detta sammanhang må av vad där¬
vid upplysts antecknas endast följande.
87
Fyra polismän inom mordkommissionen avdelades för att jämte annat
arbete — syssla med mottagning av tips. Jämväl andra polismän inom
kommissionen mottogo emellertid tips. Vissa dagar inströmmade tips i så¬
dan mängd, att tre eller fyra personer samtidigt kunde vara upptagna av
telefonsamtal, varom här är fråga. Då telefonlinjerna till kommissionen
voro upptagna, kopplades samtalen från allmänheten till kriminalpolisens
jouravdelning. Till följd härav och eftersom tips mottogos av denna avdel¬
ning även under de tider av dygnet, då mordkommissionens mediemmar
icke voro i tjänst, kom ett stort antal upplysningar från allmänheten att
mottagas av personal utanför kommissionen.
De tips, som mottogos per telefon, skulle antecknas, renskrivas och redo¬
visas för spaningsledningen, i främsta rummet för Larsson, som i allmanhet
var den som gav personalen inom kommissionen i uppdrag att bearbeta de
lämnade upplysningarna. _ _ o
Tipsen skulle i princip bearbetas i kronologisk ordning, men åtskilliga sa-
dana undersöktes med förtur till följd av att tipsens innehåll var sådant,
att en snabb undersökning syntes angelägen. En del tips kunde visserligen
omedelbart gallras bort såsom varande utan värde, men de återstående voro
likväl så många, att polisen hade att kontrollera ett mycket stort antal
personer.
Sedan en eller flera polismän slutfört dem tilldelat uppdrag att bearbeta
visst tips, skedde föredragning för spaningsledaren, varvid beslut fattades
huruvida ytterligare åtgärder i fallet skulle vidtagas omedelbart eller om
detta skulle vila tills vidare. Det har från polisens sida starkt understrukits
att den undersökning av tips, som hunnit göras fram till den 2 september,
varit av preliminär natur och i huvudsak endast avsedd att gallra bort icke
bärkraftiga spaningsuppslag. Meningen var, att för den händelse gär¬
ningsmannen icke gripits dessförinnan — noggrann genomgång av utred¬
ningsmaterialet i dess helhet skulle följa och att då tips, som forut varit
föremål för undersökning och som därvid visat sig ha värde för det fort¬
satta arbetet, skulle upptagas till förnyad, noggrann undersökning.
Spaningarna bedrevos även efter andra linjer än de nu nämnda.
Förfrågningar gjordes sålunda hos vissa mentalsjukhus, men härvid
framkom allenast uppgift om en person, som kunde sammankopplas med
brottet. Vederbörande hade emellertid alibi för den aktuella tidpunkten.
Sedlighetskommissionen fick vidare i uppdrag att sortera fram uppgifter å
sedlighetsförbrytare, som visat våldstendenser. Härigenom erhöllos emeller¬
tid uppgifter å allenast ett fåtal personer. Samtliga dessa kunde efter kon¬
troll avföras från den fortsatta undersökningen. Även viss undersökning
rörande ouppklarade sedlighetsbrott gjordes.
Rörande omfattningen av spaningsarbetet framgår, att — utöver utred¬
ningen rörande familjen Glesings bekantskapskrets och utfrågningar under
»operation dörrknackning* — förhör höllos med 147 personer såsom miss-
88
tänkta, uppgiftslämnare, vittnen etc., därvid It personer såsom misstänkta
medtogos för förhör å kriminalavdelningen, att promemorior upprättades
angaende 12S personer, som blivit föremal för kontroll genom slagning i
vederbörliga polisregister, och att ytterligare 82 promemorior berörande
spaningsarbetet upprättats.
Tips beträffande Löfgren och i anledning därav vidtagna åtgärder
I fem anmälningar, som inkommo från allmänheten per telefon, fram¬
fördes misstankar mot Löfgren. Såvitt utredningen ger vid handen förekom
mot de personer, som särskilt registrerats såsom »misstänkta» — bland
vilka Löfgren dock ej kom att upptagas — icke mer än en anmälan. I fyra
av de fem tipsen rörande Löfgren var denne namngiven. I det återstående
fallet hade upplysningarna sådant innehåll, att Löfgren med lätthet kunde
identifieras. Anmälningarna lämnades under tiden den 13—den 17 augusti.
Här ma först lämnas en redogörelse för mottagandet av och innehållet i de
lämnade upplysningarna om Löfgren, sådana de antecknats i de av polis¬
männen gjorda uppteckningarna. De benämningar, som här och i fortsätt¬
ningen användas a tipsen, överensstämma med de som använts av Luning
i dennes yttrande. Tipsen upptogos i den ordning vari de — enligt den
verkställda utredningen — torde ha lämnats.
1. Anonymtipset. Anmälningen, som gjordes av en »anonym utländsk
kvinna», mottogs a mordkommissionen på eftermiddagen den 13 augusti av
förste kriminalassistenten Rolf Bångerud. Kvinnan förklarade, att hon satte
Löfgren i samband med flickmordet men att hon icke kunde angiva annan
grund för sin anmälan än att misstankar mot Löfgren framförts av andra
personer.
2. Jourtipset. Detta mottogs å kriminalpolisens jouravdelning sent på
kvällen den 13 augusti. Tipset överlämnades till mordkommissionen och
togs där om hand av Bångerud, troligen redan påföljande dag. Enligt tips-
uppteckningen meddelade en person, som önskade vara anonym, att gär¬
ningsmannen kunde vara en något efterbliven man i 30-årsåldem, som
bodde på Gröndals pensionärshem. Föreståndarinnan för hemmet kunde
lämna ytterligare upplysningar. Den man, som utpekades, hade föregående
kväll bett om hjälp med att få en handskada omsedd. Han hade sagt, att
han halkat på ett bananskal och därvid gjort sig illa.
3. Lagerströmstipset. Bångerud mottog det telefonsamtal, vid vilket tip¬
set lämnades. Lagerström — identisk med den person som hit inkom med
en skrift den 9 september — har vid förhör uppgivit att samtalet ägde rum
på kvällen den 15 augusti. Bångerud har förklarat, att denna tidsangivelse
torde vara riktig. Lagerström uppgav icke sitt namn vid samtalet med
Bångerud utan önskade vara anonym. Tipsuppteckningen — som skedde
å samma handling, å vilken anonymtipset upptecknades — är av följande
lydelse:
89
Samma dag ringde en likaledes anonym man och uppgav att »vi borde
titta litet på en Ingvar Lövgren, 30—35 år». Lövgren skall bo på pensio¬
närshemmet på Gröndalsvägen, stora stenbyggnaden. Detta beroende på
att han är något efterbliven.
Mannen ville icke uppgiva sitt namn men uppgav på frågor att hans
hustru är faster till Lövgren. Den 13/8 1963 hade sagesmannen och hust¬
run hälsat på hustruns moder, som bor i närheten av pensionärshemmet.
Därvid hade modern och hustrun talat om Lövgren. Modern hade sagt
ungefär: »Tänk att pojken såg flickan. Hon var blodig och inte riktigt död
ännu.»
Sagesmannen uppgav att Lövgrens utseende stämmer ganska bra med
det uppgivna signalementet beträffande »flickmördaren». Han brukar även
ha en »brunaktig» kostym.
Några ytterligare uppgifter gick icke att få.
4. Ritzéntipset. Jämväl denna anmälan, som inkom den 17 augusti, mot¬
togs av Bångerud. Anmälningen gjordes av fröken Ellen Ritzén — »fru
Ritzén» enligt tipsuppteckningen — som är föreståndarinna för det pen¬
sionärshem, å vilket Löfgren bodde. Tipsuppteckningen är så lydande:
Den 17/8 1963 ringde fru Ritzén, Ekensbergs pensionärshem, tel. 18 63 85
och ville lämna följande upplysningar beträffande
Lövgren, Ingvar
vilken är intagen på hemmet. Lövgren är något efterbliven. Han sköter
sig bra på hemmet och varken röker eller använder sprit. Däremot är han
känd för att intressera sig för småflickor bl. a. ute i parkerna. Han har vid
något eller några tillfällen på sitt rum haft benkläder tillhöriga flickor. _
Lövgren har en 90-årig mormor, som också bor på hemmet^Hon har tidi¬
gare varit boende på Högbergsgatan och Duvnäsgatan på Söder i Stock¬
holm.
Mormodern har en hemhjälp, Ebba Lindgren, boende Gröndalsvägen
27, tel. 18 15 98. Enligt denna hemhjälp, som har en del upplysningar att
lämna, håller sig varken Lövgren eller mormodern till sanningen.
Lövgren är mycket blyg för fru Ritzén och om han vill något beträffan¬
de sin bostad brukar hon få meddelande genom mormodern eller fru Lind¬
gren. »Dagen efter mordet» på morgonen den 13/8 1963 kom emellertid
Lövgren själv till fru Ritzén och ville ha en hand omlagd. Det var fråga om
en stukning. Om denna skada har Lövgren lämnat olika uppgifter, bl. a. att
han snubblat i bostaden och att han halkat ute på ett bananskal. Till fru
Ritzén har Lövgren uttryckt farhågor för att han skulle bli misstänkt för
mordet och bl. a. motiverat detta med att det »kan finnas två personer,
som äro lika».
Enligt fru Ritzén går Lövgren ofta brunklädd.
5. Biberg stipset. Förste kriminalassistenten Sigurd Furugård kontakta¬
des den 17 augusti av en person, som han kände och som meddelade att en
man vid namn Månsson i Gröndal hade ett tips att lämna i Beritfallet och
att han önskade en påringning. Furugård ringde upp det telefonnummer,
som angivits, varvid fru Mirjam Biberg svarade. Rörande samtalet med fru
Biberg innehåller tipsuppteckningen följande:
90
Fru Biberg uppger, att det är för hennes räkning som Månsson ringt till
Davidsson och därefter berättar fru Biberg, att hennes 9-årige son för ett
år sedan — i ett skogsområde i Gröndal — av en man tvingats att gnida
mannens manslem tills mannen fick utlösning. Mannen gav sonen en krona
för att han gjorde som mannen ville.
Vid tillfället befann sig en äldre broder till den ovannämnde gossen på
samma plats och åsåg händelsen. Denna har polisanmälts.
För någon vecka sedan kom sonen hem till fru Biberg och berättade att
den förenämnde mannen befann sig bland barnen på lekplatsen i närheten.
Fru Biberg gick dit men mannen syntes då icke till.
Fru Biberg har senare hänvänt sig till hemmet (Pensionärshemmet) i
Gröndal; där mannen bor och talat med föreståndarinnan.
Därvid har fru Biberg fått veta, att mannen ifråga antingen nu i mån¬
dags — den 12 eller förra måndagen den 13 — haft rivsår på ena handen
och fått detta omlagt eller i varje fall visat det för föreståndarinnan.
Fru Biberg vet nu bestämt att mannen heter Löfgren. Hon anser att
dennes förehavanden den 12 augusti bör undersökas.
Hos kriminalpolisen fanns en s. k. personakt rörande Löfgren. Av akten
framgick, att Löfgren vid ett tillfälle år 1953 blottat sig och onanerat inför
en vuxen kvinna samt att han den 27 maj 1963 gjort sig skyldig till sed¬
lighetsbrott mot en åttaårig flicka. Vid sistnämnda tillfälle hade Löfgren
lockat flickan med sig och i ett buskage gnidit sin manslem mot flickans
bakdel utanpa hennes kjol, varvid han fatt utlösning. Av akten framgick
vidare bl. a. att Löfgren var psykiskt efterbliven och varit intagen på
Västra Ny sjukhus 1953—1961.
Efter viss föredragning inför Larsson av vad som förekommit mot Löf¬
gren verkställdes förhör med Ellen Ritzén och Ebba Lindgren den 20 augus¬
ti samt med Löfgren följande dag. Förhören med Ellen Ritzén och med
Löfgren höllos på pensionärshemmet av kriminalassistenten Edvin Gardby
och förste kriminalassistenten Erik Hellström. Ebba Lindgren hördes per
telefon av Hellström. Efter förhören skedde föredragningar för Larsson
båda de nämnda dagarna. Varken i samband med dessa eller under tiden
därefter fram till den 2 september, då Löfgren utförde gärningen mot Ann-
Christine, beslöts om något ytterligare ingripande mot Löfgren eller före¬
togs annan utredning beträffande denne, dock att avsikten synes ha varit,
att förste kriminalassistenten Aina Kneckt-Bergman, som skulle träda i
tjänst sistnämnda dag, skulle hålla förhör med Löfgrens farmoder.
Sedan Löfgren den 3 september erkänt, att han begått gärningarna i
Vitabergsparken och i Aspudden, efterfrågades från spaningsledningens
sida dels personakten rörande Löfgren och dels det utredningsmaterial, som
under Beritspaningama upprättats beträffande denne. Härvid framkom,
att Furugård innehade personakten. Utredningsmaterialet kunde icke
omedelbart återfinnas.
Rörande de tio spörsmål, som uppställts i remissen till ÖÄ, anförde jag
i min skrivelse följande.
91
1. Fråga, huruvida Bångerud — sedan han mottagit Lagerströms telefon¬
anmälan — i erforderlig utsträckning redovisat denna anmälan för spa¬
ning sledning en
Lagerströmstipset, som mottogs av Bångerud sannolikt den 15 augusti,
innefattade, som framgår av den tidigare redogörelsen, bl. a. uppgift att
Löfgrens farmor omtalat att Löfgren skulle ha varit på brottsplatsen och
sett Berit sedan hon utsatts för våldet men innan hon ännu var död.
Rörande redovisningen för spaningsledningen av detta tips hördes främst
Bångerud, Larsson och Johansson vid den inom JO-expeditionen verkställ¬
da utredningen, varjämte de under Liinings utredning lämnat komplette¬
rande uppgifter. . .
Bångerud uppgav vid förhör den 16 september, att han, sedan han skrivit
ut handlingen med anonymtipset och Lagerströmstipset, vände sig till Lars¬
son och redovisade tipsen. Rörande denna redovisning anförde Bångerud
följande.
Han kunde icke erinra sig huru därvid i detalj tillgick och ej heller om
han vid detta tillfälle även hade tillgängligt det Lps beträffande Lotgren,
som mottagits den 13 augusti å jouravdelnmgen. Bångerud hade icke latit
hämta Löfgrens personakt. Ytterligare mlgon person var narvarande vid
samtalet med Larsson men Bångerud vet icke vem denne var. Larsson var
strängt upptagen, och Bångerud »stal några minuter» av Larssons tid.
Larsson upplystes om att fråga var om en person beträffande vilken tunnos
flera tips Bångerud nämnde mycket kortfattat om innehållet i dessa — att
Löfgren var efterbliven och att han bodde på ett pensionärshem — och
o-jorde klart för Larsson att upplysningarna verkade intressanta. Bångerud
kan icke påminna sig, huruvida han vid föredragningen atergav uppgiiten
av farmodern om att Löfgren sett Bent och att hon da icke varit riktigt
död Liknande anmärkningsvärda uppgifter forekommo ofta i tipsen, och
det är därför icke alls säkert att Bångerud citerade uppgiften. Bångerud
sade att Löfgren borde undersökas närmare. Larsson b ev allvarligt intres¬
serad av upplysningarna samt framhöll, att fallet naturligtvis skulle under¬
sökas. Det viktigaste var icke, att Larsson vid detta tillfälle i del al] udor-
merades om fallet. I sinom tid skulle han ]u fa fatta beslut om eventuellt
vtterlio-are åtgärder. Det är möjligt att vid någon tidpunkt efter föredrag¬
ningen av tipsen Bångerud och Larsson talade ytterligare om i alle t.
Larsson torde under utredningen ha förlitat sig pa, att i den man han
själv icke hann vidtaga alla åtgärder, som aktualiserats, Bångerud sag till
att de olika fallen följdes upp. Bångerud fattade Larssons uttalande vid
föredragningen av Löfgren-fallet som ett bemyndigande att avdela nagon
man för att utreda fallet närmare.
Om Bångerud i detta fall över huvud taget lamnade den av honom gjorda
tipsuppteckningen till Larsson, kan han icke säga. I vart fall tog Bångerud
handlingen med sig efter föredragningen.
Vid förhör den 30 september anförde Bångerud i samma avseende föl¬
jande.
Ungefär vid den tidpunkt, dä Lagerströmstipset lämnades, hade cn kvin¬
na mycket bestämt utpekat den s. k. Götgats-mannen såsom misstänkt tor
92
gärningen. Utredningen rörande mannen var synnerligen aktuell, och Lars¬
son var mycket intresserad av fallet. På grund härav och då även andra
angelägna utredningar pågingo, var Larsson strängt upptagen vid tidpunk¬
ten för föredragningen. Härutöver vore att märka vad Bångerud antytt vid
förhöret den 16 september, nämligen det rent faktiska skeendet efter före¬
dragningen, således att två polismän fingo i uppdrag att göra utredning
rörande Löfgren, att avrapportering av uppdraget skett för Larsson och
att denne härefter fått handlingarna i saken. Den omständigheten, att
Bångerud icke gjort utförligare föredragning av Lagerströmstipset än som
skett, borde därför enligt Bångeruds mening icke ha inverkat på fallets
behandling.
Larsson uppgav — vid förhör den 13 och den 23 september — rörande
föredragningen av Löfgrenfallet till en början följande.
Första gången Larsson hörde talas om Löfgren måste ha varit den dag.
då Ellen Ritzén lämnade sitt telefontips eller således den 17 augusti. Lars¬
son drog denna slutsats av att Gardby sagda dag utkvitterat Löfgrens per¬
sonakt. Bångerud anmälde fallet för Larsson. Detta skedde antingen på
Larssons eller på Bångeruds tjänsterum. Larsson hade mycket »omkring
sig» vid tillfället. Han ville minnas att föredragningen tillgick så, att Bånge¬
rud uppgav att han hade ett eller ett par tips beträffande en person med
namnet Löfgren samt att han ansåg att fallet skulle undersökas. Bångerud
torde vidare ha uppgivit, att fröken Ritzén var föreståndarinna för ett
pensionärshem och att Löfgren var bosatt å detta. Larsson fick den upplys¬
ningen att fröken Ritzén personligen icke trodde, att Löfgren begått brot¬
tet. Bångerud sade möjligen även, att ett tips lämnats av eu anonym per¬
son. Larsson såg icke tipsuppteckningarna. Han utgår från att Bångerud
hade dessa i handen. Larsson kände vid detta tillfälle icke till — och fick
ej heller veta — vad som i övrigt var känt för polisen om Löfgren. Larsson
gav sitt bifall till Bångeruds förslag om att fallet borde undersökas. Bånge¬
rud fick ett klart bemyndigande att välja ut polismän för uppdraget. Lars¬
son uttryckte sig härvid pa ungefär följande sätt: »Har vi ett par man
lediga, så låt dem undersöka saken.» Larsson visste, att Bångerud icke sagt
någonting om att Löfgren hade en farmor eller faster, som skulle ha lämnat
graverande uppgifter beträffande denne. Efter Bångeruds anmälan hade
Larsson för tillfället släppt tanken på fallet.
Vid ett senare förhör, den 30 september, uppgav Larsson följande.
Bångeruds första föredragning av tipsen beträffande Löfgren skedde
mycket allmänt. Bångerud hade förklarat att några tips, som behövde un¬
dersökas, funnos. Enligt de allmänna principer som gällde för föredragning
av tipsen borde Bångerud — med hänsyn bl. a. till tipsets anknytning till
Vitabergsparken — ha anmält innehållet i Lagerströmstipset och ej blott
sagt något allmänt om att undersökning borde ske av några tips. Larsson
blev emellertid ofta avbruten av telefonsamtal, och han hade »mycket om¬
kring sig». Han ville dock i detta sammanhang tillägga, att han under hela
sin utbildning och verksamhet som polisman fått lära sig att arbeta själv¬
ständigt, utan närmare direktiv, sedan väl ett uppdrag erhållits. Han hade
förutsatt att han alltid tilldelades sådan personal, som hade möjlighet att
sköta ett tilldelat uppdrag självständigt. Väl var han medveten om att han
borde ha fått kännedom om innehållet i nämnda tips. men han ansåg att
93
utredningen, trots att så icke val’ fallet, borde lia kunnat skötas tillfreds¬
ställande. Icke minst på grund av att en del av personalen inom kommis¬
sionen varit orutinerad hade dock närmare direktiv tydligen behövts.
Vid förhör den 17 december med bl. a. Bångerud och Larsson uppgav
Bångerud — efter en redogörelse för uppteckningen och förvaringen av
Lagerströmstipset — följande.
I övrigt vill Bångerud i fråga om Lagerströmstipset framhålla, att han
vet att han talat med Larsson om detta tips. När han första gången talade
med Larsson om Löfgren hade han framhållit att det var flera personer
som angivit Löfgren. När detta samtal ägde rum kan han nu inte panunna
sig. Han har dock talat mera med Larsson om Löfgren än vad han uppgivit
vid förhöret å JO-expeditionen. Minnesbilderna härom ha klarnat efter
detta förhör.
Larsson anförde.
Det kunde mycket väl inträffa att någon som skulle föredraga tij^ för
Larsson kunde bli avbruten av andra brådskande meddelanden. Med Lars¬
sons kännedom om Bångeruds noggrannhet med föredragningar och Lars¬
sons vetskap om Lagerströmstipset måste föredragningen av tipsen blivit
avbruten genom att Larsson eller Bångerud blivit engagerade i förhör, tele¬
fonsamtal eller dylikt.
Ytterligare anförde Bångerud vid förhör den 24 januari 1964 följande.
Bångerud var medveten om att för en utomstående kunde Lagerströms¬
tipset verka särskilt viktigt, men för en i mordutredningar initierad var det
inte särskilt alarmerande. Erfarenheten visar nämligen att s. k. uppenbara
tips inte brukar vara så allvarliga. Därmed ville han inte på något vis pasta
att han nonchalerade Lagerströmstipset, men han satte mera tilltro till
tipset från fröken Ellen Ritzén p. g. a. hennes ställning som föreståndarinna
för ett pensionärshem. Han anade också att Löfgren var en psykiskt deiekt
människa. . T -j
Bångerud kunde inte exakt komma ihag vad han sade till Larsson vid
föredragningen av tipsen mot Löfgren, men han vet att Larsson var mycket
upptagen. Bångerud hade utan att det särskilt utsagts fatt ett slags ställ—
företrädarskap. Omständigheterna tvingade fram ett sekundärt spanmgs-
ledarskap och ofta ett ställningstagande från Bångeruds sida. Det var inte
meningen att han skulle springa till Larsson med alla tips utan huvudsaken
var att något blev gjort. Han hade också gjort den erfarenheten att det
ofta inte lönade sig att prata för mycket, eftersom det som sades då inte
fastnade i minnet hos lyssnaren.
Här må även upplysas följande.
Utredningen visar, att Bångerud den 19 augusti sammanträffade med
Johansson och därvid i korta drag redogjorde för fallet Löfgren. Johansson
hade som hastigast bläddrat i de handlingar, som Bångerud medfört vid
tillfället, och bland vilka även handlingen med Lagerströmstipset synes ha
befunnit sig. Johansson ha.de emellertid icke läst detta tips eller eljest ei-
hållit upplysning om dess innehåll.
94
Lärling bär i sitt yttrande erinrat, att Bångerud — vilken såsom polis¬
man varit van vid att tips ofta voro »färgade» — icke funnit tipset så alar¬
merande som det kunde te sig för en utomstående. I detta sammanhang
har Luning åberopat vissa av honom gjorda allmänna uttalanden rörande
tips, som inflyta från allmänheten under mordutredningar.
Tipsen äro självfallet av skiftande beskaffenhet, i mycket stor utsträck-
ning anonyma. Vissa äro uppdiktade. — — — Ofta härröra tipsen från
människor, som blivit skrämda av brottet och därför tolka företeelser, som
nagot avvika från det normala, som hänförande sig till mordhandlingen
eller mördaren. Ofta är tipsgivaren en mentalt rubbad, vars labila sinnes-
värld påverkats av det inträffade.---I de flesta tipsen äro misstan¬
karna sa vagt utformade, att det, åtminstone då det är fråga om anonyma
tips, erbjuder mycket stora svårigheter för polisen att utröna vad tipsgiva¬
ren vill hava meddelat. Detta är ofta fallet, då tipsgivaren står i släktskap-,
vänskaps- eller annat linnande förhallande till den utpekade.
Särskilt bör framhallas, att det icke sällan förekommit, att tipsen inne¬
hålla en beskrivning av hur mordet tillgått, ett meddelande om att veder¬
börande varit vid brottsplatsen och sett den döde eller varit vittne till nå¬
gon, vanligen mycket upprörande eller vidrig händelse. Erfarna polismän
äro vana vid sadana tips, som väl i allmänhet härröra från någon själssjuk
person, och reagera därför ofta icke starkare inför sådana tips än inför
andra av mindre sensationellt innehåll. Detta förhållande torde beaktas, då
det gäller att taga ställning till varför Lagerströmstipset hos polismännen
till en början icke väckt den uppmärksamhet, som man nu vid en efter-
granskning kan anse befogad.
Till belysning av vad Bångerud yttrat därom, att det viktigaste icke var
att Larsson i detalj informerades om Löfgrenfallet, eftersom han i sinom
tid skulle fatta beslut om eventuellt ytterligare åtgärder, må här återgivas
följande av vad Luning anfört om bearbetningen av inkomna tips.
Med hänsyn till tipsens olika värde och i regel stora antal har polisens
arbete med tipsen till en början karaktären av spaningsarbete och ej utred¬
ningsarbete. Polismännen känner sig för bl. a. genom att inhämta upplys¬
ningar av och om i tipsen angivna personer och genom att göra förbere¬
dande undersökningar av föremål, som kunna tänkas ha värde för brotts¬
utredningen.
Det bör med bestämdhet framhållas, att dessa kontakter (uttrycket kän¬
ningar torde vara mera adekvat), som polismän till en början taga i anled¬
ning av ett tips, oftast icke ens förete någon likhet med vad man vanligen
menar med ett polisförhör. Dessa känningar gå i regel endast ut på att söka
gora sådana iakttagelser och inskaffa sådana underrättelser, att man skall
kunna taga ställning till frågan, huruvida tipset är av det värdet, att det bör
bearbetas vidare i form av exempelvis ett noggrant polisförhör eller en tek¬
nisk undersökning.
För utrönande av vilka tips bland de hundratal, som brukar föreligga vid
ett mord, som ha värde för den fortsatta utredningen, åtgår naturligtvis
mycken tid. Till en början måste därför kontakterna — känningarna av-
tidsskäl göras mindre ingående.
95
Det är naturligt att under begynnelsen av polisarbetet inånga misstag
göras. Polismännen har vid första kontakten icke »tänt» för att använda ett
polisuttryck. Man måste första, att sadant kan inträffa trots att motsatsen
vid en under lugnare förhållanden företagen eftergranskning kan synas ha
varit naturligare. Av vikt är emellertid, att ett betydelsefullt tips icke av¬
föres utan blir föremål för vidare bearbetning.
Rörande Bångeruds föredragning av Lagerströms tipset har Liining slut¬
ligen anfört följande.
Principiellt måste hävdas, att spaningsledaren skall ha del av alla om¬
ständigheter, som kunna inverka på hans beslut i en spaningsfråga. Ett
avstående från spaningsledarens sida av eget bedömande av alla spanings-
fakta och ett överlåtande därav till någon del å annan befattningshavare
måste anses innebära en partiell delegation av spaningsledareskapet. Om
någon sådan delegation icke skett eller varit avsedd, torde fa förutsättas
att all föredragning för spaningsledaren sker så, att icke någon för ären¬
dets bedömande väsentlig omständighet lämnas åt sidan. Under denna
principiella förutsättning kan Bångeruds föredragning icke anses ha varit
tillfredsställande. De upplysningar, som innefattats i Lagerströms tips, ha
uppenbarligen haft den betydelse för bedömande av fallet Löfgren, att en
föredragning i enskildheter av desamma varit påkallad.
Någon sådan delegation, som nyss antytts, har icke varit åsyftad av
Larsson, och Bångerud har heller icke velat göra gällande, att hans funge¬
rande under mordutredningen såsom, enligt Larssons uttryck, dennes »be¬
trodde man» skulle ha inneburit något egentligt biträdande spaningsledare-
skap. Han menar likväl att omständigheterna tvungit fram ett slags ställ-
företrädarskap, i vilket ställningstagande kunde pakallas från hans sida.
Larsson har å andra sidan uttalat att Bångerud i praktiken var Larssons
ställföreträdare, han kunde i Larssons frånvaro ge order åt annan polisman
om slagning eller smärre undersökning och kunde även ge order om annan
undersökning, då sådan var brådskande.
Den anmärkning som enligt det förut sagda kan riktas mot Bångerud
beträffande föredragningen av Lagerströms tips synes vad ansvaret beträf¬
far böra bedömas mot bakgrund av det sist antydda förtroendeförhållandet.
Bångerud har under trycket av den växande arbetsbördan kanske omed¬
vetet åt sig inrymt ett mera självständigt bedömande av tipsen än som
varit avsett. Bångerud har själv till följd av en med hänsyn till hans er¬
farenhet i och för sig befogad kritisk inställning objektivt sett gjort sig
skyldig till en underskattning av tipsens innebörd och resultatet har därige¬
nom blivit en otillräcklig föredragning. Bångerud hade dock efter föredrag¬
ningen ingen anledning antaga, att icke alla uppgifter, som funnos i tips¬
upplysningarna skulle beaktas vid utredningen sedan han, såsom han be¬
stämt hävdar, överlämnat alla handlingar och sålunda även Lagerströms
tips till den utsedde utredaren.
Den brist i Bångeruds handlande, som ovan påvisats, synes med hänsyn
till vad sålunda framhållits, icke böra läggas Bångerud till last.
ÖÄ har yttrat följande.
Vid torde av skäl, som Liining anfört, Lagerströmstipset, i och för sig för
den erfarne polismannen icke ha lett sig lika alarmerande som för den vid
mordutredningar mindre väno. Emellertid var för Bångerud tillgängliga
96
endast Lagerströmstipset utan även tre av de andra tipsen rörande
Löfgren, nämligen jourtipset, anonymtipset och Ritzéntipset. Tipsens antal
och innehåll borde uppenbarligen ha föranlett Bångerud till en ingående
föredragning av desamma för spaningsledaren Larsson. Bångerud har för¬
klarat, att han på grund av Larssons beträngda arbetsläge mycket kort¬
fattat nämnt innehållet i tipsen, samt att Larsson beordrat närmare utred¬
ning angående Löfgren. Hade Bångerud utförligt för Larsson föredragit
samtliga för honom tillgängliga tips rörande Löfgren, hade Larsson antag¬
ligen beordrat intensivare spaningsåtgärder. Att Larsson icke ingående un¬
derrättades om tipsen är därför besvärande för Bångerud.
Till Bångeruds förmån talar emellertid till en början i viss mån att han,
sannolikt den 19 augusti, låt vara i förbigående, enligt vad rotelchefen Jo¬
hansson upplyst anmält tipsen rörande Löfgren — inbegripet Lagerströms-
tipset för Johansson. Johansson, som vid tillfället händelsevis befann sig
i Larssons rum, tycks dock därvid ha haft den uppfattningen att Bångeruds
ärende varit att föredraga tipsen för Larsson. Uteslutet torde för övrigt ej
vara att Johansson vid tillfället fällt något uttryck, som påverkat Bånge-
ruds bedömning av tipsen. Johansson liar nämligen under Liinings under¬
sökning uttalat, att han — som visserligen endast helt hastigt tagit del av
handlingarnas innehåll »icke fatt någon glödande känsla för Löfgren»,
beroende kanske på att han »inte hade någon respekt för blottare».
Det skäl, Bångerud andragit för sin otillräckliga föredragning för Lars¬
son — dennes i hög grad pressade arbetsläge — kan vidare ej frånkännas
betydelse i saken. Bångerud, som efter Larsson var den till tjänsteställning-
en främste av de i tjänst varande befattningshavarna vid mordkommissio¬
nen, hade, darutmnan understödd av Larsson, kommit att inta ställningen
sasom biträdande spaningsledare och i den egenskapen utfört vissa funk¬
tioner som egentligen ankommit på spaningsledaren. Otvivelaktigt var, så¬
som i det följande kommer att närmare behandlas, en biträdande spanings¬
ledare erforderlig. Att Bångerud i viss utsträckning avlastat spaningsleda¬
ren var således till nytta för arbetet och kan icke läggas Bångerud eller
Larsson till last. Mot denna bakgrund framstår, ehuru Bångerud, såsom
redan framhållits, uppenbarligen hade bort för Larsson utförligt föredraga
tipsen rörande Löfgren, hans uraktlåtenhet härutinnan i mildare dager och
bör icke bedömas såsom tjänstefel.
En av huvudlinjerna i spaningsarbetet utgjordes, som framgår av tidi¬
gare redogörelse, av inhämtande och bearbetning av tips från allmänheten.
Rörande personalens redovisning av inkomna tips hade särskilda direktiv
visserligen icke utfärdats. Såsom framhållits från spaningsledningens sida
låg det emellertid i sakens natur att vederbörande polismän skulle inför
ledningen, i första hand för Larsson såsom den egentlige spaningsledaren,
på lämpligt sätt redovisa tipsen för bedömande av de åtgärder som i det
särskilda fallet borde vidtagas. Så synes också personalen allmänt ha fattat
sina åligganden, låt vara att uppenbart värdelösa tips kunde komma att
läggas åsido.
Nödvändigheten av att spaningsledningen i ett fall som detta informeras
om inkommande tips är uppenbarligen betingat icke endast av intresset av
ett ställningstagande från dess sida till frågan huruvida tipset bör antingen
97
föranleda en preliminär undersökning eller tills vidare läggas helt åt sidan.
En sådan information erfordras jämväl — och framförallt — för att spa-
ningsledningen skall bli i tillfälle att värdera tipsets angelägenhetsgrad och
vidtaga i anledning därav påkallade åtgärder. Om t. ex. ett tips är så pre¬
ciserat och i övrigt av sådant innehåll att — om uppgifterna skulle befinnas
riktiga — påtagliga misstankar föreligga mot viss person, kan sålunda an¬
ledning finnas för spaningsledningen att beordra skyndsam undersökning
och att lämna närmare direktiv rörande sättet för undersökningens bedri¬
vande, t. ex. i fråga om ordningen för hållande av förhör och utväljande av
för uppdraget lämplig personal. Även med en allmän uppläggning av spa-
ningsarbetet såsom en preliminär undersökning av föreliggande uppslag är
det sålunda av vikt att spaningsledningen får möjlighet att redan från bör¬
jan inverka i fråga om inriktningen och intensiteten av undersökningsåt-
gärdema. Att spaningsledningen — med sin allmänna erfarenhet av mord¬
utredningar och sin överblick över spaningsläget i det aktuella fallet — blir
i tillfälle att på ett tidigt stadium aktivt dirigera bearbetningen av inkomna
tips framstår överhuvudtaget som en oundgänglig förutsättning för ett
effektivt bedrivet spaningsarbete.
I enlighet med vad nu anförts måste det — såsom jämväl Liining anfört
— anses ingå som ett viktigt åliggande för polispersonalen att i anledning
av inkomna tips lämna spaningsledaren uppgift om alla omständigheter,
som kunna inverka på hans beslut i spaningsfrågan, och att sålunda före¬
draga ärendet på sådant sätt att icke någon för dess bedömande väsentlig
omständighet lämnas åt sidan.
Beträffande frågan huruvida Lagerströmstipset var av beskaffenhet att
böra mera ingående redovisas för Larsson har Liining påpekat att — även
om Bångerud med sin erfarenhet på området icke funnit tipset så alarme¬
rande som det kunde te sig för en utomstående — detta tips härrört från
en nära släkting till Löfgren och att man föreställde sig att de i tipset åsyf¬
tade omständigheterna måste ha allvarligt oroat sagesmannen, innan denne
kunde antagas ha velat ta ett sådant steg som att till polisen anmäla sin
hustrus brorson såsom misstänkt för mord. Vidare har Liining erinrat att
den sakupplysning, som innehölls i tipset, också vore anmärkningsvärd.
Därav framgick att Löfgren varit på brottsplatsen och sett flickan efter
brottet; uppgiften härom härrörde från Löfgren själv och återgavs av hans
egen farmor.
Förutom vad Lagerströmstipset sålunda i och för sig innehållit är — så¬
som ÖÄ framhållit — att märka, att även flera andra tips voro tillgäng¬
liga, vari misstankar — låt vara opreciserade — framförts mot Löfgren.
Såvitt utredningen ger vid handen förekommo överhuvudtaget icke mot
någon annan utpekad person så många anmälningar som mot Löfgren.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit finner jag — i likhet med vad
såväl Liining som ÖÄ konstaterat — att en noggrann redogörelse för inne-
1 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 ars riksdag
98
hållet i Lagerströmstipset uppenbarligen varit påkallad i samband med
föredragningen av ärendet rörande Löfgren.
Vad som förekommit vid Bångeruds föredragning för Larsson av Löfgrens-
ärendet har visserligen icke i detalj kunnat klarläggas. Utredningen får
emellertid anses ge vid handen att någon redogörelse för i varje fall enskild¬
heterna i Lagerströmstipset icke ägt rum och att Larsson sålunda icke upp¬
lysts om bl. a. de omständigheter i tipset, om vilka nyss talats. Icke heller
för Johansson eller annan inom ledningen har Bångerud lämnat upplysning-
härom. Bångerud har följaktligen åsidosatt vad som enligt det förut sagda
ålegat honom.
Till förklaring av Bångeruds berörda underlåtenhet har huvudsakligen
åberopats att Larsson vid tillfället var strängt upptagen — möjligen hade
föredragningen måst avbrytas på grund av mellankommande hinder —
samt att Bångerud i betraktande härav och med hänsyn till att han rent
faktiskt kommit att övertaga vissa på spaningsledaren eljest ankommande
funktioner ansett sig kunna begränsa föredragningen på sätt skett i med¬
vetande om att Larsson i allt fall efter det den beslutade preliminära under¬
sökningen företagits skulle komma att få närmare kännedom om föreliggan¬
de tips.
Med anledning härav må erinras om att en redogörelse för det väsentliga
i Lagerströmstipset icke behövt taga mer än någon minut i anspråk och att
— om tid härför likväl ej stått till buds vid föredragningen — sådan redo¬
görelse utan olägenhet för arbetet kunnat skjutas till annat tillfälle samma
eller senare dag. Den omständigheten att Bångerud må ha fungerat som
ett slags biträdande spaningsledare har icke heller i och för sig medfört be¬
fogenhet för honom att undanhålla Larsson uppgifter av väsentlig betydelse
för spaningsarbetets uppläggning och bedrivande. Vad som anförts till för¬
klaring av Bångeruds förfarande kan därför enligt min mening icke inne¬
fatta godtagbar ursäkt för den underlåtenhet, som ligger Bångerud till last.
Som ÖÄ framhållit är det sannolikt att Larsson, om denne erhållit när¬
mare kännedom om innehållet i Lagerströmstipset, skulle ha beordrat in¬
tensivare åtgärder rörande Löfgren än vad som nu kom att ske, varigenom
denne kunde ha kommit att tidigare avslöjas såsom gärningsmannen.
Bångeruds berörda underlåtenhet framstår därför som en försummelse av
allvarlig beskaffenhet.
Vid prövningen av ansvarsfrågan är emellertid att beakta, att Bångerud
— med den ställning han kom att intaga som Larssons närmaste medarbe¬
tare i spaningsarbetet — förfarit i enlighet med vad som utifrån hans egen
bedömning av tipsets angelägenhetsgrad och övriga föreliggande omstän¬
digheter tedde sig mest praktiskt och ändamålsenligt. Bångerud har också
ägt utgå från att tipsets innehåll skulle komma att beaktas vid den beslu¬
tade preliminära undersökningen och tämligen snart bringas till Larssons
kännedom. Hänsyn synes mig i detta sammanhang också böra tagas till den
99
betydande arbetsbörda, som efter allt att döma åvilat Bångerud alltsedan
spaningsarbetets början. I betraktande av föreliggande omständigheter har
jag därför beträffande Bångeruds nämnda försummelse funnit mig kunna
låta bero vid den erinran, som innefattas i det anförda.
2. Fråga om uraktlåtenheten att i samband med den undersökning rö¬
rande Löfgren, som av Gar dby och Hellström företogs den 20 och den 21
augusti, beakta Lagerströms anmälan
Innehållet i den av Lagerström gjorda anmälningen till mordkommissio¬
nen kom icke att beaktas vid den av Gardby och Hellström företagna un¬
dersökningen rörande Löfgren eller därefter.
Till belysning av förevarande och vissa av de följande frågeställningarna
skall här först antecknas vissa uppgifter om det till Gardby och Hellström
lämnade utredningsuppdraget. Polismännens minnesbilder i detta avseende
äro behäftade med luckor och äro i viss utsträckning inbördes skiljaktiga.
Utredningen får härutinnan anses visa, att följande förekommit.
Såsom framgår av vad som upptagits under punkt 1 härovan föredrog
Bångerud Löfgrenfallet för Larsson. Detta skedde vid ett eller flera till¬
fällen den 17 augusti eller, såvitt avsåg då inkomna tips, möjligen någon
dag tidigare. Bångerud fick bemyndigande att låta undersöka fallet. Samma
den 17 mottog förste kriminalassistenten Sigurd Furugård Bibergstipset.
Han föredrog detta för Larsson och tipset synes därefter ha fogats vid de
handlingar rörande Löfgren, som Bångerud redan innehade. Bångerud
lämnade uppteckningarna med tipsen å Löfgren — eller i varje fall vissa
av dem — till Gardby. Denne utkvitterade vidare sagda dag Löfgrens per¬
sonakt. Huruvida avsikten med överlämnandet av tipsuppteckningama till
Gardby allenast var att han skulle hämta personakten eller därjämte ut¬
föra annan åtgärd såsom registerslagning eller överhuvudtaget verkställa
en preliminär undersökning rörande Löfgren är icke klarlagt. I vart fall
återlämnade Gardby efter någon dag tipsuppteckningarna jämte person¬
akten till Bångerud.
Enligt vad Bångerud uppgivit avsåg han att ånyo tala med Larsson om
saken, men Bångerud är icke övertygad om att sådant samtal kom till
stånd. Sedan Bångerud ånyo läst handlingarna, återfick Gardby dem tro¬
ligen på eftermiddagen den 19 augusti. Härvid avhandlades frågan om be¬
arbetningen av tipsen. Ovisst är emellertid om den formella ordem till
Gardby att undersöka fallet givits av Bångerud eller om Larsson givit
ordern i anslutning till den s. k. morgongenomgången den 20 augusti. I vart
fall konfirmerade Larsson ordem vid detta tillfälle, därvid sannolikt även
Johansson var närvarande.
Vid kontakten mellan Gardby och Larsson avhandlades främst att Ellen
Ritzén och — möjligen — Ebba Lindgren skulle höras. Vidare var avsikten
att Löfgren därefter skulle lämna uppgifter i aidedning av anmälningarna
100
mot honom. Hellström, som av en tillfällighet befann sig i Larssons rum,
uppmanades av Larsson att medfölja Gardby vid uppdragets utförande’.
Vidare är i förevarande hänseende att anteckna följande.
Bångerud har vid förhör å JO-expeditionen uppgivit att han, då han
först lämnade handlingarna till Gardby, uppmanade denne att bearbeta
ärendet. Vidare har han förklarat, att det vid detta tillfälle icke torde ha
varit något detaljerat resonemang om vilka åtgärder Gardby skulle före¬
taga.
Rörande vad som förekom vid återlämnandet av handlingarna till Gard¬
by — sedan Bångerud läst dem — har Bångerud vid samma tillfälle anfört
följande.
Bångerud kan icke nu säga vilka råd han gav Gardby. Han underströk
dock, att undersökningen till en början borde göras »runt omkring» Löf-
gren, således borde fröken Ritzén höras. Helt naturligt borde det tips, som
avsåg innehållet i ett samtal mellan Löfgrens farmoder och faster, »följas
upp», men Bångerud vet icke vad han i detta avseende sade till Gardby.
Enligt Bångeruds mening hade det lämpligaste utredningsförfarandet varit
att höra fröken Ritzén, fru Lindgren, Löfgrens faster, Löfgren samt — be¬
roende på uppgifterna av övriga personer — dennes farmoder.
Vid ett senare förhör med Bångerud har denne ytterligare anfört följande.
Bångerud kunde icke påminna sig, att han vid något av de två tillfällen,
då han varit i kontakt med Gardby rörande Löfgrens handlingar, talade
med Gardby om Löfgrens farmoder eller faster. Bångerud var emellertid
mycket hårt pressad av olika arbetsuppgifter vid denna tidpunkt och hade
därför ej mycket minne av hur det tillgått vid sagda tillfällen.
Bångerud var övertygad om att Lagerströmstipset lämnats till Gardby
tillsammans med övriga tipsuppteckningar. Det hade icke funnits någon
anledning för Bångerud att lägga nämnda tips åt sidan. Bångerud ville
även påpeka, att det av tipsuppteckningarna rörande Löfgren tydligt fram¬
gick att. samtliga varit sammanfogade med ett gem. Med utgångspunkt från
att Gardby fått alla tipsuppteckningar rörande Löfgren var det tänkbart
att Gardby — liksom Bångerud då det gällde tipset från fru Biberg — fått
en »black out» rörande den omständigheten, att han mottagit Lagerströms¬
tipset.
Av utredningen framgår, att Hellström avdelades att jämte Gardby del¬
taga i utredningen rörande Löfgren först då Gardby tog kontakt med Lars¬
son i saken. Att så var fallet erinrade sig Larsson icke förrän i ett sent skede
av JO-utredningen. Detta är — för undvikande av missförstånd — att
märka vid läsningen av följande utsaga av Larsson rörande dennes kontakt
med Gardby före första besöket i Gröndal.
Några dagar efter Bångeruds föredragning anmälde Gardby och Hell¬
ström, att de hade för avsikt att hålla förhör beträffande en person med
namnet Löfgren, som bodde på ett pensionärshem i Gröndal. De skulle höra
Ellen Ritzén och en av henne åberopad person, fru Ebba Lindgren. Där¬
emot nämndes icke något om hörande av Löfgrens farmoder eller en dennes
101
faster. Anmälan skedde i enlighet med den allmänna skyldighet, som ålåg
kommissionens medlemmar att meddela Larsson då de lämnade polishuset
för att utföra ett uppdrag. Gardby och Hellström sökte upp Larsson för att
få ordern om uppdraget konfirmerad. Larsson hade förklarat, att han kände
till fallet. Han ville minnas, att han sagt ungefär: »Det är bra.» Larsson
trodde icke, att Bångerud var närvarande vid detta tillfälle. Han hade icke
minne av att han givit några direktiv för uppdragets utförande. Troligen
hade han sagt, att de båda polismännen skulle höra fröken Ritzén och andra
personer i Löfgrens omgivning. Han är övertygad om att han vid detta till¬
fälle ej granskat handlingarna rörande Löfgren.
Larsson hade ej någon egen minnesbild av att Johansson var närvarande
vid nu ifrågavarande tillfälle. Johansson hade emellertid sedermera omtalat
för Larsson, att även Johansson var närvarande och att han till polismän¬
nen sagt ungefärligen: »Det är ju bara en blottare, ta det inte så hårt.»
Vid ett senare förhör har Larsson uppgivit.
Gardby hade inte fått några särskilda direktiv för förhören. Det hade ju
i första hand gällt en komplettering av innehållet i tipset. Larsson ansåg det
icke vara möjligt att genom speciella förhållningsorder binda förhörsleda¬
ren. Det berodde alldeles på vad som kom fram vid förhören, hur dessa
skulle läggas.
Gardby har under utredningen med bestämdhet hävdat, att han icke
mottagit Lagerströmstipset. Han har därvid bl. a. framhållit följande.
Han hade läst inte bara personakten utan även de handlingar, som han
fått samtidigt med akten. Han förvarade handlingarna i sitt rum, som han
disponerade ensam. Handlingarna innehöll tre tips. Lagerströmstipset var
inte med. Han skulle ha kommit ihåg om han läst detta tips. Lagerströms¬
tipset var det mest graverande tipset, eftersom det anknöt till själva brotts¬
platsen, vilket intet av de andra tipsen gjorde. Larsson hade tydligen inte
heller känt till Lagerströmstipset, vilket framgick av diskussionen efter
förhöret med Löfgren huruvida farmodern skulle höras. Om Gardby känt
till Lagerströmstipset skulle Gardby ha påyrkat, att farmodern skulle höras
före Löfgren.
Av Hellströms uppgifter framgår, att denne i samband med utredningen
rörande Löfgren tog del av Ritzéntipset men däremot icke av något av de
övriga tipsen. Ej heller hörde han därvid talas om annat tips än det sist¬
nämnda.
Luning har i sitt yttrande, efter återgivande av vad vid utredningen i
förevarande hänseende förekommit, anfört följande.
Det har icke kunnat styrkas, att Lagerströmstipset funnits med bland de
handlingar, som överlämnats till Gardby av Bångerud, eller att Gardby på
annat sätt erhållit del av Lagerströms uppgifter när han erhållit uppdraget
att verkställa undersökning i anledning av anmälningarna mot Löfgren.
Bångerud å sin sida har bestämt hävdat, att han överlämnat även Lager¬
strömstipset till Gardby. Det har icke konstaterats — och är ej heller tro¬
ligt — att annan befattningshavare vid mordkommissionen före den ak¬
tuella utredningen befattat sig med enbart Lagerströmstipset.
102
Larsson har, på sätt närmare behandlats under p. 1, av Bångerud blivit
underrättad om, att flera tips inkommit beträffande Löfgren men icke fått
någon detaljföredragning. Han har uppdragit åt Gardby att hålla prelimi¬
nära förhör rörande Löfgren och har erhållit redovisning för dessa men har
— troligen av skäl som framgå av min allmänna beskrivning av tipsens
karaktär — uppenbarligen ej varit medveten om den reella innebörden av
Lagerströms tips.
Johansson har, på sätt likaledes framgår av redogörelsen under p. 1, fått
information om fallet Löfgren genom Bångerud men, såsom omständig¬
heterna ge vid handen, endast ytligt och utan förväntan från Bångeruds
sida, att Johansson vid det aktuella tillfället skulle fatta något beslut.
Uraktlåtenheten att beakta Lagerströms tips, i den bemärkelsen att nå¬
gon underlåtit att iakttaga vad honom ålegat till följd av egen befattning
med tipset ifråga, synes i betraktande av ovan redovisade omständigheter
icke kunna läggas viss befattningshavare vid mordkommissionen till last.
I vad män det. förhållandet i och för sig, att ifrågavarande tips kunnat
undgå att vinna vederbörligt beaktande, kan hänföras till administrativa
ofullkomligheter eller till bristande arbetsledning skall beröras under p. 10.
När man bedömer denna fråga bör man dock uppmärksamma att tipset icke
i erfarna och kritiska polismäns ögon hade så uppseendeväckande karak¬
tär, som den utomstående granskaren skulle vilja förmoda.
ÖÄ har yttrat följande.
Trots polismästarens ingående undersökning har det icke kunnat klar¬
läggas huruvida Lagerströmstipset utlämnats till ifrågavarande kriminal¬
polismän eller icke. Oklarhet får självfallet icke råda rörande ett så bety¬
delsefullt förhållande som att allt utredningsmaterial gjorts tillgängligt för
de polismän, som har att hålla förhör rörande en utpekad person. Fråga
är här om en organisatorisk brist, sammanhängande med registrerings¬
systemet, till vilket överståthållarämbetet återkommer i det följande.
På sätt framgår av vad som anförts under föregående avsnitt var Lager¬
strömstipset av betydelse för spaningsledningens åtgärder rörande Löfgren.
Varken Larsson eller annan inom ledningen erhöll emellertid i samband
med mottagandet av tipset närmare upplysning om innehållet däri och
kunde på grund därav ej heller lämna erforderliga direktiv för undersök¬
ningen. Den underlåtenhet som — enligt vad tidigare anförts — härutinnan
förelupit från Bångeruds sida, skulle dock icke ha menligt inverkat på den
fortsatta handläggningen, om tipset — vilket Bångerud utgick från —
kommit att vid undersökningen beaktas av Gardby och i samband därmed
bringas till Larssons kännedom.
Efter det Bångerud erhöll Larssons bemyndigande att låta verkställa
undersökning rörande Löfgren, ålåg det Bångerud att till Gardby såsom
utredningsman överlämna samtliga föreliggande tips och sålunda jämväl
Lagerströmstipset. På Gardby måste anses ha ankommit att — oavsett att
särskilda direktiv i saken ej lämnades — vid undersökningens utförande
beakta nämnda tips och med spaningsledningen upptaga frågan om de åt¬
gärder, som i anledning av tipsets innehåll borde vidtagas.
103
Bångerud har förklarat att han, som den 19 augusti synes ha haft alla
tipsuppteckningar rörande Löfgren förvarade tillsammans, senare samma
dag överlämnat samtliga tips till Gardby. Den sistnämnde har däremot
bestämt hävdat att Lagerströmstipset icke funnits bland de handlingar,
som överlämnats till honom.
Bångeruds uppgift framstår i och för sig som naturlig och trovärdig. Den
vinner också stöd i det förhållandet att — när handlingarna rörande Löf¬
gren efter den verkställda undersökningen anträffades — samtliga tips
voro sammanförda.
Om Gardbys uppgift vore riktig, synes detta förutsätta ej blott att Lager¬
strömstipset kommit åsido i samband med handlingarnas överlämnande till
Gardby. Därjämte måste förutsättas, att någon befattningshavare vid kri¬
minalpolisen skulle — efter det undersökningen rörande Löfgren avrappor¬
terats och handlingarna inlämnats — ha anträffat detta tips och efter ge¬
nomläsning därav ha letat fram handlingarna rörande Löfgren samt fogat
tipset till denna utan att för spaningsledningen med ett ord omnämna dessa
sina iakttagelser och åtgärder. Ett sådant förfarande under pågående mord-
spaningsutredning synes mig, om det verkligen inträffat, vara att beteckna
såsom synnerligen anmärkningsvärt.
Mot Gardbys bestridande kan emellertid icke anses styrkt att Gardby
mottagit Lagerströmstipset eller eljest erhållit del därav samt att förkla¬
ringen till att tipset ej beaktats i samband med undersökningen rörande
Löfgren sålunda skulle vara att tillskriva bristande uppmärksamhet från
Gardbys sida.
Vad som förekommit i det nu avhandlade hänseendet kan därför icke
föranleda någon min vidare åtgärd.
Som ÖÄ anfört framstår det emellertid som högst otillfredsställande, att
oklarhet överhuvudtaget kan råda huruvida allt relevant material verk¬
ligen hålles tillgängligt vid utredning i ett mordspaningsfall. Jag återkom¬
mer härtill under punkt 10.
3. Fråga om uraktlåtenhet att i samband med den under föregående
punkt omnämnda undersökningen till behandling upptaga Mirjam Bibergs
år 1962 gjorda anmälan
Den 30 augusti 1962 anmälde Mirjam Biberg till ll:e polisvaktdistriktets
station, att hennes son Tore, född år 1954, den 12 i samma månad i skogs¬
partiet mellan Vinterviksvägen och båthamnen Vinterviken blivit utsatt
för otukt av en »ful farbror». Tore och dennes broder hördes, varjämte viss
spaning skedde dock utan att gärningsmannen kunde anträffas. Den 12
oktober 1962 avskrevs ärendet av chefen för första roteln.
Oaktat Mirjam Biberg genom sitt tips till mordkommissionen den 17
augusti gjorde gällande att — enligt Tores uppgifter — Löfgren var iden¬
tisk med gärningsmannen, beaktades detta icke under utredningen rörande
104
Löfgren. Den tidigare polisanmälan hämtades icke ens fram; eftersom Löf-
gren icke tidigare blivit identifierad som gärningsman, hade anmälan icke
fogats vid Löfgrens personakt.
Sedan Löfgren gripits, erkände han — vid förhör den 7 oktober 1963 —
att han vid tillfället den 12 augusti 1962 låtit Tore Biberg gnida hans mans¬
lem, så att han fått utlösning.
Rörande orsaken till att Bibergstipset icke beaktades under spaningarna
i Beritfallet skall här först redovisas vissa uppgifter av de hörda polis¬
männen.
Furugard har förklarat, att han föredrog Bibergs tips för Larsson så snart
han renskrivit detta och därvid återgav uppgifterna sådana de upptagits
i tipsuppteckningen; han hade dragit tipset »punkt för punkt». Vid före¬
dragningen hade han haft personakten tillgänglig men icke den tidigare
polisanmälningen. Larsson visade sig enligt Furugård känna till fallet Löf¬
gren från tips, som tidigare inkommit, och uppgav att fallet skulle under¬
sökas. I urugård fick icke något uppdrag i detta hänseende.
Laisson har lämnat uppgifter av innebörd, att han icke har något egent¬
ligt minne av Furugårds föredragning i vidare mån än att sådan ägt rum.
Härutöver har Larsson anfört i huvudsak, att föredragningen säkerligen
varit fullständig, att den måste ha ägt rum först sedan Bångerud bemyn¬
digats att avdela personal för undersökning av Löfgrenfallet och att Lars¬
son rörande Bibergstipset måste ha sagt ungefär »att det skall vi lägga till
de övriga handlingarna».
Enligt Larssons mening var det en given sak, att den som fått i uppdrag
att sköta utredningen beträffande Löfgren skulle ha tagit fram anmälning¬
en fiån 1962 samt, om det i denna förekommit »något exceptionellt», ha
anmält detta för Larsson för vidare åtgärd. Härutöver har emellertid Lars¬
son framhållit att, även om sagda anmälan föredragits för Larsson, detta
sannolikt icke skulle ha nämnvärt påverkat hans ställningstagande beträf¬
fande Löfgren och gjort detta fall mera aktuellt; utredningen var av för¬
beredande natur och avsåg i första hand att kontrollera Löfgrens alibi för
den 12 augusti samt att utgöra grund för vidare utredning. Slutligen har
Larsson anfört, att det icke funnits anledning för honom att överföra »ut¬
redningen om den gamla anmälan» till sedlighetskommissionen, eftersom
Löfgrenutredningen icke slutförts.
Bångerud har förklarat, att han icke kan tänka sig annat än att Gardby
erhöll samtliga Löfgrenhandlingar, som Bångerud hade i sin besittning.
Bångerud är dock tveksam om Bibergstipset befunnit sig bland dessa; han
hade icke »fastnat» för innehållet i tipset, och om det icke framgått av
uppteckningen att Bångerud gjort viss registeranteckning på denna, skulle
han ha påstått att han icke sett uppteckningen. Bångerud har vidare för¬
klarat att han, sedan han återfått handlingarna från Gardby, vid den för¬
nyade genomläsningen icke saknade någon av de tipsuppteckningar som
105
han lämnat Gardby. Med ganska stor säkerhet kunde han påstå, att den av
Furugård gjorda tipsuppteckningen icke då fanns bland handlingarna.
Gardby har vid utredningen inom JO-expeditionen vitsordat att bland
de tips, som voro tillgängliga för honom vid utredningen i Löfgrenfallet,
befann sig Mirjam Bibergs anmälan av den 17 augusti samt har vidare upp¬
givit följande.
Innehållet i tipset var icke särskilt anmärkningsvärt för honom, enär
redan av personakten framgick att Löfgren var sexuellt avvikande. Han
reflekterade icke över frågan huruvida han skulle taga fram den av Mirjam
Biberg nämnda polisanmälan från år 1962. Gardby måste ha fått uppfatt¬
ningen att Löfgren, redan innan Mirjam Bibergs anmälan i Berit-fallet
gjordes, hade identifierats och att Löfgren därför redan tidigare hörts i
saken. Såvitt Gardby erinrade sig, resonerade han emellertid ej med Lars¬
son, Johansson eller Hellström om sagda anmälan.
Vid den utredning som Liining låtit verkställa har Gardby ytterligare
uppgivit i huvudsak följande.
Enligt Gardbys uppfattning hade det inte ålegat honom att taga fram
den gamla anmälan från 1962 för att höra Löfgren om denna. Detta skulle
ha medfört att han först hade varit tvungen att höra Mirjam Biberg och
eventuellt andra vittnen, innan han kunde höra Löfgren. Det hade inte i
mordspaningarna funnits tid till så omfattande förhör, som inte berörde
själva mordet. Det hade varit expeditionens sak att skaffa fram 1962 års
anmälan. Genom att han läst personakten hade han känt till, att denna inte
varit slutbehandlad, men eftersom tipset hade passerat spaningsledningen
och expeditionen, ansåg han, att man redan tagit ställning till anmälningen
och att den gamla anmälan kunde ha inneburit häktningsskäl, men han
ansåg att, om så varit fallet, detta borde ha observerats av spaningsled¬
ningen. Han hade endast varit 12 dagar på mordkommissionen.
Han hade bedömt sitt uppdrag som ett konkret uppdi’ag att höra Löf¬
gren beträffande misstankarna om Berit-mordet och han hade inte haft
någon anledning att tro, att detta uppdrag skulle kombineras med andra
uppgifter.
Såsom ovan angivits under punkt 1 erhöll Johansson genom Bångerud
viss kännedom om Löfgrentipsen den 19 augusti. Johansson har uppgivit,
att han därvid fick viss kännedom om Bibergstipset; en son till anmälaren
hade utsatts för »något närmande» av eu person, som pojken sedermera
utpekat såsom varande Löfgren. Johansson hade icke givit order om att
anmälningen skulle tagas fram och visste vid förhörstillfället — den 16
september 1963 — ej heller om annan befattningshavare hämtat anmälan.
Så borde emellertid — enligt vad Johansson uppgav — ha skett, och under¬
sökning i saken borde ha vidtagits i samband med utredningen i Beritfallet.
I det av Liining avgivna yttrandet har denne framhållit, att sedlighets-
kommissionen i allmänhet har att handlägga otuktsanmälningar men alt
i förevarande fall handläggningen av Mirjam Bibergs anmälan borde ha
4* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag
106
ålegat mordkommissionen, så länge undersökning angående Löfgrens för¬
hållande till Beritfallet pågick. Vidare har Liining anfört följande.
Enligt 2 § Provisoriska föreskrifter för polismyndigheten i Stockholm om
ansvars- och arbetsfördelningen mellan nämnda myndighet och åklagar¬
myndigheten i samma stad i fråga om förundersökning rörande brott skall,
då för brott misstänkt person identifierats till namn och födelsetid, med¬
delande om brottet givas åklagaren för att bereda denne tillfälle pröva,
huruvida ledningen av förundersökningen skall övertagas av honom. An¬
mälningen från 1962 borde sålunda ha meddelats stadsfiskalen Lennart
lliort, vilken jämlikt 3 § i ovannämnda föreskrifter följde spaningarna be¬
träffande Beritmordet.
Att sådan anmälan under den här diskuterade tidsperioden ännu icke
skett eller att särskilt beslut eljest icke fattats av spaningsledningen röran¬
de fru Bibergs tidigare anmälan torde i första hand få ses såsom en följd av
hela den allmänna preliminära målsättning, som präglade arbetet under
mordundersökningens inledande skede, nämligen att granska och värdera
föreliggande spaningsuppslag.
När Gardbv mottagit uppdraget beträffande anmälningarna om Löfgren
för förberedande granskning har han varit inställd på denna begränsade
uppgift att bedöma tillgängliga upplysningar om Löfgren från synpunkten
av deras värde för mordspaningarna, såsom arbetsuppslag betraktade.
Mirjam Bibergs tips hade enligt detta betraktelsesätt icke något eget värde.
Man visste redan att Löfgren var sexuellt abnorm. Upplysningen att Löf¬
gren begått ett otuktsbrott för ett år sedan var av intresse för en mera
differentierad bedömning av Löfgrens person såsom potentiell sexualmör-
dare men hade inget indicievärde. Såsom en faktor att beakta under den
utredning som skulle följa, var det tidigare brottet uppenbarligen av vä¬
sentlig betydelse men detta konnne, enligt Gardbys synsätt, att i veder¬
börlig tid beaktas.
Larsson å sin sida synes, oavsett den allmänna preliminära förutsättning
för arbetet, som ovan angivits, ha förväntat sig att Gardby i och för sitt
uppdrag skulle ha riktat hans uppmärksamhet på, att Löfgren på sannolika
skäl misstänktes för ytterligare ett otuktsbrott. Han utgår härvid från en
oskriven allmän regel av innehåll, att den polisman, som fått ett uppdrag,
i och för dess utförande samlar och bereder alla tillgängliga upplysningar
om den person uppdraget gäller och, om något betydelsefullt därvid fram¬
kommer, därom underrättar arbetsledningen för erhållande av direktiv.
Mellan Gardby och Larsson har sålunda förelegat ett missförstånd, som
givit anledning till att fru Bibergs anmälan från år 1962 icke i detta skede
av utredningen blivit i full utsträckning granskad och därigenom kunnat
utöva sin eventuella inverkan på taktik och arbetsplanering. Varken Lars¬
son eller Gardby kan väl helt frias från sin andel häri. Larsson, som genom
Furugård fått en fullständig föredragning av fru Bibergs tips, kan sägas
ha bort av egen drift vid det tillfället, då han bekräftade Gardbys uppdrag,
framhålla för Gardby, som var ny på mordkommissionen, vad honom ålegat
med avseende på det tidigare anmälda brottet, varigenom därmed samman¬
hängande spörsinål kunnat bli allsidigt belysta. Gardby å andra sidan, borde
genom upplysningen om det gamla brottet ha ingivits så mycken tveksam¬
het i frågan om detta ärendes rätta handläggning att han underställt frågan
överordnads prövning.
107
Emellertid får vad sålunda inträffat anses vara från de båda kriminal-
polismännens respektive utgångspunkter synnerligen förklarligt, om man i
tillbörlig grad beaktar den faktiska situationen. Verkan av vad som före¬
varit torde inskränka sig till ett uppskov med överväganden, som under
alla omständigheter skulle äga rum. Sedan Gardby slutfört sitt uppdrag
och redovisat det för Larsson, har han överlämnat de handlingar han haft
till Larsson, vilken avsett att låta ärendet vila i avvaktan på förste krimi¬
nalassistenten Aina Kneckts återkomst. Utredningen beträffande Löfgrens
eventuella del i mordet på Berit hade i och med Gardbys redovisning icke
varit slutförd, och Larsson hade sålunda icke då haft anledning att över¬
flytta den gamla anmälningen till sedlighetskommissionen för vidare utred¬
ning i denna del, utan hade att avvakta den nya utredning angående Löf-
grens alibi, som skulle verkställas genom förhör med Löfgrens farmor.
Senast vid den fullständiga prövning av Löfgren-fallet, som därefter skulle
komma att ske, hade frågan om samordnad handläggning av de båda ären¬
dena blivit aktuell. Rent allmänt får sägas, att en separat handläggning av
otuktsärendet knappast kunnat komma i fråga, innan man haft tillfälle göra
en preliminär bedömning av de omständigheter, som kunde förbinda Löf-
gren med mordet. Först sedan misstanken mot Löfgren för mordet hade
avskrivits som grundlös skulle tiden ha varit inne för en överflyttning till
sedlighetskommissionen av otuktsanmälningen.
För ytterligare belysande av den under denna punkt aktuella frågeställ¬
ningen må här omnämnas, att det under spaningarna efter Berits baneman
till kriminalpolisen inkommit ett 25-tal anmälningar om andra misstänkta
personer, i vilka även uttalades misstanke om tukt och sedlighet sårande
gärning och i några fall även om otuktshandlingar. Dessa anmälningar
överflyttades först efter slutförd spaning i mordfallet till sedlighetskom¬
missionen.
Sammanfattningsvis får jag anföra följande. Vid bedömande huruvida
otuktsbrottet år 1962 bort omedelbart utredas, måste hänsyn tagas till om¬
ständigheterna vid mordspaningarna. Dessa åsyftade i sitt inledande skede
främst att så snabbt som möjligt sovra de inkomna anmälningarna och att
följa upp och kontrollera de tips, som spaningsledningen bedömde vara
mest graverande. Härvid måste nödvändigtvis de preliminära utredningar¬
na göras korta och summariska. Självfallet anmäla sig under denna inven¬
tering av arbetsunderlaget en mångfald uppgifter som kräva åtgärd eller
beaktande. Det ankommer på spaningsledningen att tillse, att förekomman¬
de uppgifter åtgärdas i den ordning som deras angeliigenhetsgrad kräver,
men det är icke realistiskt att förutsätta, att varje uppgift i varje ögon¬
blick skall sättas i en rättvisande relation till alla andra.
Ofta har spaningsledningen att. taga ställning till, huruvida misstankar
om andra brott, vilka i samband med huvudbrottet ge sig lill känna, böra
bli föremål för omedelbara åtgärder. Merendels visar det sig nödvändigt att
låta anstå med vidare undersökningar i dylika fall. I allmänhet torde dessa
dröjsmål heller icke innebära någon fara för utredningarnas effektivitet.
Vad som inträffat med avseende å fru Bibergs anmälan år 1962 och som
torde avses med JO:s under denna punkt ställda fråga, synes i betraktande
av vad här ovan anförts icke kunna anses innefatta något anmärkningsvärt.
ÖÄ har för sin del anfört endast följande.
Att den av Mirjam Biberg år 1962 gjorda anmälan icke upptogs vid för¬
108
hören med Löfgren har knappast — då det för polisen ändock var känt att
Löfgren var en sexuellt abnorm person — kunnat menligt inverka på mord¬
spaningen.
I 18 kap. 10 § första stycket strafflagen stadgas, att om någon övar otukt
med annan av samma kön, som ej fyllt femton år, skall han dömas till straff¬
arbete i högst fyra år eller fängelse.
Den av Mirjam Biberg ingivna anmälan den 30 augusti 1962 innebar på¬
stående om sådant brott, som avses i nämnda stadgande, och genom an¬
mälningen till Furugård den 17 augusti gjordes gällande, att Löfgren var
identisk med gärningsmannen.
Såsom Luning anfört skulle i enlighet med gällande föreskrifter anmälan
om identifikationen göras till vederbörande åklagare för prövning huruvida
ledningen av förundersökningen skulle övertagas av honom. Om sådan an¬
mälan skett, måste förutsättas att åklagaren också övertagit ledningen av
förundersökningen rörande otuktsbrottet. Härvid är bl. a. att märka, att
i de av Liining åberopade föreskrifterna särskilt stadgas att ledningen av
förundersökning skall utan dröjsmål överlämnas till åklagaren då fråga är
om misstänkt, beträffande vilken finnes anledning antaga att han vid brot¬
tets begående till sin sinnesbeskaffenhet avvikit från det normala.
Att anmälan likväl icke skedde till åklagaren rörande misstankarna mot
Löfgren för detta brott eller att undersökning därom eljest icke företogs i
det dåvarande skedet av spaningsarbetet i Beritfallet har Luning funnit
förklarligt med hänsyn till den preliminära målsättning, som präglade ar¬
betet under det inledande skedet, nämligen att granska och värdera före¬
liggande spaningsuppslag. En separat handläggning av otuktsärendet hade
enligt Liining knappast kunnat komma i fråga, innan man haft tillfälle att
göra en preliminär bedömning av de omständigheter, som kunde förbinda
Löfgren med gärningen i Beritfallet. Uraktlåtenheten att för det dåvarande
vidtaga någon åtgärd i anledning av anmälningen mot Löfgren för nyss¬
nämnda otuktsbrott har Luning därför icke ansett anmärkningsvärd.
Rörande föreliggande fråga får jag till en början erinra om innehållet i
24 kap. 1 § RB, vari stadgas följande.
Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå straffarbete kan
följa, må han häktas, om med hänsyn till brottets beskaffenhet, den miss¬
tänktes förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han
avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom
undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller
ock anledning förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.
Som förut framhållits kunde på det brott, som avsågs i Bibergstipset,
följa straffarbete.
Av personakten beträffande Löfgren framgick bl. a. att han år 1953 dömts
för tukt och sedlighet sårande gärning, att han under många år varit in¬
tagen å Västra Ny sjukhus samt att han stod under åtal för att den 27 maj
109
1963 ånyo ha gjort sig skyldig till tukt och sedlighet sårande gärning, vilket
fall var av rätt allvarlig beskaffenhet. Redan med hänsyn till dessa upp¬
gifter förekom anledning att Löfgren — om han begått brottet mot fru
Bibergs son — skulle fortsätta sin brottsliga verksamhet.
Det kunde således ifrågakomma att anhålla och häkta Löfgren för nu
ifrågavarande otuktsbrott.
Ur allmän synpunkt är självfallet av största vikt att ingripande snarast
möjligt sker i anledning av brott mot person, särskilt om — såsom i före¬
varande fall — fortsatt brottslighet uppenbarligen är att befara. Att låta
anstå med utredning härom kan enligt min mening icke anses godtagbart
med mindre tungt vägande skäl tala därför.
I samband med större brottsutredningar, vid vilka framkomma miss¬
tankar om andra brott än huvudbrottet, kan det med hänsyn till föreliggan¬
de personalresurser och angelägenheten av att i första hand inrikta arbetet
på sistnämnda brott helt visst i många fall vara nödvändigt att tills vidare
helt lägga åsido anmälningar, som beröra andra förhållanden. Detta torde
framförallt ha avseende på anmälningar mot personer, som icke anses kunna
sättas i samband med det brott, som den aktuella utredningen avser, eller
mot vilka i varje fall någon åtgärd däri tills vidare ej ansetts påkallad. Om
däremot undersökning — låt vara av preliminär natur — inledes beträf¬
fande viss person, mot vilken jämväl anmälan för annat brott föreligger,
torde det ej sällan kunna vara ändamålsenligt att i samband med berörda
undersökning upptaga jämväl sistnämnda anmälan till behandling. I varje
fall kan enligt min mening icke med fog generellt hävdas att en sådan pre¬
liminär undersökning alltid först måste avslutas, innan åtgärd — kanske
efter avsevärd tid — kan vidtagas i anledning av misstankar mot veder¬
börande för annat brott. Som jag tidigare framhållit under punkt 1 kan
den omständigheten att ett spaningsarbete allmänt är upplagt som en pre¬
liminär bearbetning av anmälningar mot ett stort antal personer icke i och
för sig få hindra eller försena ingripande i särskilda fall, om så eljest är av
förhållandena påkallat.
I enlighet härmed kan jag icke finna, att enbart den omständigheten att
spaningsarbetet i Beritfallet haft angivna allmänna uppläggning kan åbe¬
ropas som godtagbart skäl från polisens sida för att tills vidare helt låta
anstå med att vidtaga åtgärd i anledning av anmälningen mot Löfgren för
otuktsbrottet mot pojken.
Fastmera kan med visst fog hävdas att Löfgren — om han genast an¬
hållits såsom misstänkt för sistnämnda brott — lämpligen kunnat i sam¬
band därmed höras om sin befattning med Beritfallet. Utredningen i denna
del skulle därigenom helt visst ha underlättats. Om den preliminära utred¬
ningen om Löfgrens befattning med Beritfallet. därvid visat, att misstan¬
karna mot Löfgren i denna del icke hade tillräckligt stöd i omständigheter¬
na, hade undersökningen rörande misstanken för otuktsbrottet mot pojken
Ilo
kunnat överflyttas från mordkommissionen till sedlighetsroteln. Med hän¬
syn härtill behövde angelägenheten att koncentrera mordkommissionens
arbetskrafter på utredningen av Beritfallet icke utgöra hinder mot att kom¬
missionen genast till utredning upptog misstanken för otuktsbrottet mot
pojken.
Med hänsyn till angelägenheten ur allmän synpunkt av att sistnämnda
brottsmisstanke snarast möjligt blev föremål för behandling kan i varje fall
icke åberopas något vägande skäl för underlåtenheten från polisens sida att,
enligt gällande föreskrifter, anmäla saken till åklagaren. Härutinnan har
otvivelaktigt en försummelse förelupit.
Huruvida även åklagaren såsom förundersökningsledare skulle — i likhet
med vad som nu skedde hos polisen — ha låtit anstå med utredning av
otuktsbrottet till dess den preliminära undersökningen av Löfgren i mord-
spaningsfallet utförts, låter sig givetvis icke i efterhand med säkerhet be¬
döma. Objektivt sett kunna emellertid vissa omständigheter anföras, som
tala för att åtminstone viss utredning rörande otuktsbrottet bort och utan
olägenhet kunnat äga rum i samband med nyssnämnda preliminära under¬
sökning. Härutinnan får jag anföra följande.
Till en början må härvid erinras, att en utgångspunkt för spaningsarbetet
i Beritfallet var att gärningsmannen borde sökas bland sedlighetsförbrytare
av den typ, som hade tendens att gripa till våld. Det ansågs sålunda föga
sannolikt att mannen tillhörde den kategori, som endast utgjordes av s. k.
blottare. De resonemang, som föregingo beslutet om den preliminära under¬
sökningen rörande Löfgren, byggde på antagandet att denne tillhörde sist¬
nämnda, i regel ofarliga kategori. Att Löfgren, trots att ett flertal tips in¬
kommit mot honom, icke betraktades som särskilt aktuell såsom gärnings¬
man i Beritfallet och att följaktligen en försiktig undersökning av fallet
rekommenderades, synes till väsentlig del ha sin grund i nämnda antagande.
Med hänsyn härtill kan det icke anses ha varit utan betydelse för bedöm¬
ningen av frågan om Löfgren överhuvudtaget kunde sättas i samband med
gärningen i Beritfallet — en bedömning som skulle ske på grundval av den
beslutade preliminära undersökningen — att få närmare klarhet huruvida,
såsom fru Biberg uppgivit i sitt tips, denne gjort sig skyldig till otukts-
gärningen mot hennes son. Även om yttre våld därvid ej kommit till bruk,
tydde denna gärning på ett betydligt mera aggressivt uppträdande än vad
man synes ha antagit ingå i Löfgrens beteendemönster. Vad sålunda kunde
ha förekommit mot Löfgren var även att betrakta med hänsyn till vad
som var känt rörande hans tämligen aktiva uppträdande vid tillfället den
27 maj 1963. Antagandet att Löfgren var »bara en blottare» kunde sålunda
visa sig förhastat.
Ett upptagande av otuktsfallet i samband med den preliminära under¬
sökningen synes icke heller, i varje fall icke i första hand, ha behövt med¬
föra något omfattande arbete som skulle ha sprängt ramen för berörda
in
undersökning. Härvid är att märka, att utredning i anledning av den gjorda
anmälan redan verkställts år 1962, bl. a. genom förhör med den pojke, som
utsatts för otukten, och en äldre broder till denne, vilken varit närvarande
vid tillfället. Att ärendet avskrivits hade berott på att gärningsmannen ej
kunnat utpekas eller eljest anträffas. Vad som nu inträffat var — enligt
vad som framgick av Bibergstipset — att pojken helt nyligen igenkänt Löf-
gren såsom gärningsmannen. Underlag synes följaktligen redan ha funnits
för att — då Löfgren ändock skulle höras i Beritfallet — i samband därmed
upptaga otuktsfallet med denne. Vilken ytterligare utredning, som må ha
krävts, har givetvis varit beroende på Löfgrens ställningstagande; som
förut framhållits vidgick Löfgren vid förhör i oktober 1963 ifragavarande
otuktsbrott.
I betraktande av vad sålunda anförts synas vägande skäl knappast kunna
anses ha förelegat för att låta tills vidare anstå med varje utredning röran¬
de otuktsbrottet. Enligt min mening borde därför — vilket även synes vara
Johanssons uppfattning — anmälningen rörande detta brott ha blivit före¬
mål för utredning i samband med den inledda undersökningen rörande Löf¬
gren.
Även om det som sagt ej säkert kan avgöras om åklagaren skulle ha be¬
ordrat sådan utredning, framstår det ingalunda som uteslutet att så skett
och att därvid sådana omständigheter framkommit att anledning förelegat
att anhålla och häkta Löfgren på grund av otuktsbrottet, varigenom gär¬
ningen den 2 september 1963 skulle ha förhindrats. Underlåtenheten att i
enlighet med givna föreskrifter anmäla otuktsärendet till åklagaren i och
för hans övertagande av ledningen av förundersökningen i denna del kan
därför icke anses som allenast en försummelse i formellt hänseende.
Rörande ansvaret för berörda försummelse är att beakta den befattning
Gardby och Larsson tagit med Bibergstipset.
Beträffande Gardby — som erhöll i uppdrag att utföra undersökningen
i anledning av tipsen mot Löfgren — har i Lunings yttrande erinrats om
att det vore en oskriven allmän regel att den polisman, som fått visst upp¬
drag, samlar och bereder alla tillgängliga upplysningar rörande den person
uppdraget gäller och, om något betydelsefullt därvid framkommer, därom
underrättar arbetsledningen för erhållande av direktiv. I enlighet härmed
borde Gardby — har Lärling framhållit — ha för överordnads prövning
underställt frågan om hur handläggningen av otuktsärendet bort ske. Att så
ej ägde rum, finner Lön ing emellertid synnerligen förklarligt från Gardbys
utgångspunkter.
När det gäller att bedöma Gardbys förfarande synes hänsyn först böra
tagas till det förhållandet att Gardby — efter långvarig tjänstgöring inom
ordningspolisen — endast ett knappt år fullgjort kriminalpolistjänst samt
att han var helt ny på mordkommissionen och aldrig tidigare deltagit i nå¬
gon mordutredning. Vidare är att märka, att Bibergstipset — vilket enligt
112
vad Gardby visste hade passerat spaningsledningen — icke av någon brag-
tes på tal vid de resonemang rörande undersökningen av Löfgrenfallet, som
vid skilda tillfällen ägde rum å mordkommissionen och vid vilka Gardby
var närvarande. Vid angivna förhållanden synes det mig rimligen icke kun¬
na läggas Gardby till last som fel att han, på grundval av de tips som han
tagit del av, fattade sitt uppdrag såsom begränsat till att utföra de under¬
sökningar, vilka uttryckligen beordrats av eller eljest avhandlats med spa¬
ningsledningen. Att Gardby sålunda icke — vilket däremot en erfaren och
omdömesgill kriminalpolisman helt visst skulle ha gjort — av egen drift
närmare undersökte den gjorda otuktsanmälan och särskilt fäste ledning¬
ens uppmärksamhet på densamma och på att häktningsskäl syntes före-
ligga — finner jag därför icke föranleda något mitt vidare yttrande.
Vad härefter angår Larssons befattning med saken har i Liinings yttran¬
de framhållits att denne, som av Furugård erhöll en fullständig föredrag¬
ning av Bibergstipset, borde ha för Gardby, som var ny på mordkommissio¬
nen, påpekat dennes åligganden att närmare undersöka den i tipset åsyf¬
tade otuktsanmälan och i förekommande fall anmäla saken för Larsson.
Utifrån Larssons utgångspunkter har emellertid Liining funnit även denna
uraktlåtenhet synnerligen förklarlig.
Av utredningen framgår att Bibergstipset föredrogs för Larsson den 17
augusti eller sålunda kort efter det beslut fattats om att Löfgrenfallet skulle
på grundval av tidigare tips preliminärt undersökas. Larsson har icke velat
ifrågasätta annat än att han vid föredragningen erhöll fullständig upplys¬
ning om att Löfgren i tipset utpekades som gärningsman till det tidigare
anmälda otuktsbrottet. Med den kännedom om Löfgren som Larsson redan
ägde, borde det vid föredragningen ha stått klart för honom att häktnings¬
skäl mot Löfgren kunde föreligga och att det med hänsyn härtill var angelä¬
get att saken enligt givna föreskrifter snarast möjligt anmäldes till åklaga¬
ren. Även om Gardby såsom utredningsman i Löfgrenfallet icke självmant
upptog otuktsärendet med Larsson, måste det vid angivna förhållanden
anses ha ålegat Larsson att i samband med föredragningen eller i allt fall
senare, då Löfgrenfallet i olika sammanhang avhandlades, själv vidtaga
åtgärd i nyssnämnda syfte.
Frågan om otuktsbrottet synes emellertid, sedan Larsson låtit överlämna
ifrågavarande tips till Gardby, helt ha fallit Larsson ur minnet. Att så kun¬
nat ske, har givetvis sin förklaring i Larssons stora arbetsbörda och den
mångfald spaningsuppslag som han hade att bedöma och handlägga. I be¬
traktande härav finner jag mig i fråga om Larssons berörda underlåtenhet
kunna låta bero vid en erinran om vikten av att förut angivna föreskrifter
rörande anmälan till åklagare vederbörligen iakttagas.
I detta sammanhang må även erinras om att Larsson — därest han er¬
hållit närmare upplysningar om innebörden av Lagerströmstipset — med
största sannolikhet skulle ha låtit beordra intensivare spaningsåtgärder
113
mot Löfgren. I sådant fall torde finnas all anledning antaga, att även den
nu avhandlade anmälan mot Löfgren för otukt sbrottet skulle ha kommit
att skänkas vederbörligt beaktande och föranlett åtgärder mot Löfgren. De
försummelser eller förbiseenden, som under föregående bada avsnitt av¬
handlats i fråga om Lagerströmstipset, synas följaktligen ha ägt betydelse
jämväl för den fråga, som behandlats i förevarande avsnitt.
4. Fråga huruvida inhämtandet av upplysningar av Ellen Ritzén och
Ebba Lindgren —- då dessa hördes den 20 augusti — skett med tillräcklig
omsorgs julihet
Såsom tidigare anförts hördes Ellen Ritzén och Ebba Lindgren den 20
augusti. Den förstnämnda hördes å pensionärshemmet i Gröndal av Gardby
och Hellström; den sistnämnda hördes per telefon av Hellström. Över för¬
hören upprättades maskinskrivna anteckningar, omfattande i första fallet
en knapp A4-sida och i andra fallet ungefär 1 Va sådan sida.
Den i tidningspressen framförda kritiken mot kriminalpolisens arbete
riktade sig bl. a. mot att vissa faktiska omständigheter, som objektivt sett
voro besvärande för Löfgren, icke ägnats tillbörlig uppmärksamhet eller
eljest blivit tillräckligt noggrant utredda vid nämnda förhör. Ellen Ritzén
har för sin del bl. a. uppgivit att någon närmare utfrågning ej förekom vid
tillfället och att hon själv delvis fick tänka ut vad hon skulle berätta om.
Enligt henne blev det ingen »kontakt» vid förhöret. Även Ebba Lindgren
har uttalat att förhöret ej var vidare detaljerat.
Såsom framgår av den tidigare framställningen erhöllo Gardby och Hell¬
ström icke några egentliga direktiv för utförandet av uppdraget rörande
Löfgren. Enligt vad Liining uppgivit funnos ej heller för kriminalpolisen i
Stockholm särskilda tjänsteföreskrifter eller order, innefattande anvisningar
för hållande av förhör.
Frågan om vilka krav, som kunde och borde ställas på utförandet av upp¬
draget att höra Ellen Ritzén och Ebba Lindgren — liksom att höra Löf¬
gren _ är därför att bedöma efter allmänna överväganden med beaktande
av syftet med undersökningen.
Liining har i detta hänseende anfört följande.
Enligt vad som klart framgår av redogörelserna och vinner stöd i om¬
ständigheterna ha förhören främst avsett att utröna, huruvida de mot Löf¬
gren framförda misstankarna vore bärkraftiga och sålunda värda en fort¬
satt fördjupad undersökning. Det rörde sig med andra ord om preliminära
förhör Häri ligger sjiilvklart nog, att man ställer mindre ansprak pa for-
höret, i in vad man gör om detta syftar till en slutlig undersökning. Med ett
preliminärt förhör avser man salunda att vinna i första hand en uppfattning
av uppgiftslämnarnas personliga beskaffenhet och tillförlitlighet samt att
klarlägga i vad mån uppgifterna grundat sig på egna iakttagelser eller and¬
ras utsago, att få kontroll på att de lämnade uppgifterna ratt uppfattats
och nedtecknats, att bredda underlaget för värderingen av de lamnade upp¬
114
gift erna, samt därefter att eventuellt erhålla komplettering med nya om¬
ständigheter av betydelse för saken, allt i syfte att vinna bättre utgångs-
punkter för utsallning av värdelösa tips och för en riktig bedömning efter
anen^e^sS,’aav kvarstående uppslag. Men även på ett preliminärt
förhör kan man ha större eller mindre krav. En preliminär granskning
måste givetvis bli mer summarisk om den går ut på att välja mellan hundra^
tals mojligheter än om den gäller något tiotal. Svårast blir bedömandet, när
kommer till ett fall, där det verkligen är tveksamt, om uppslaget inne¬
haller något av värde eller inte. Samtidigt, som man då har skäl att ställa
större ansprak pa den preliminära undersökningen, är det nämligen uppen¬
bart, att denna icke på det stadiet far övergå i en slutlig. Frågan därom
maste underställas spaningsledningen, som skall sammanställa fallet med
Övriga tveksamma preliminärt undersökta fall.
Ytterligare har Liining anfört.
Granskningen av tipsen beträffande Löfgren ingick som ett led i en snabb-
mventering av samtliga inkomna tips i mordaffären. Antalet härav upp-
gingo slutligen till över 550. Även om många av dessa kunde avfärdas utan
större tidsförlust, återstod tillräckligt många för att största skyndsamhet
skulle vara av nöden i utförandet av denna preliminära gallring, vilken eljest
skulle ha kunnat förfela sitt syfte. Man maste hela tiden hålla i minnet,
att den värdering av tipsen, som skulle möjliggöras genom preliminära för-
hör av här ifrågavarande typ, icke avsågs att vara annat än en förstahands-
värdering. Man bör komma ihåg, att undersökningen av mordfallet Berit
Glesing pa ett drastiskt sätt avbröts av det nya mordet på Ann-Christine
Svensson. Om denna händelse icke inträffat, hade den preliminära genom¬
gången av upplysningsmaterialet avlösts av en minutiös penetration av
samma material. Ju snabbare förhandsgranskningen kunde avslutas, desto
snarare kunde kraftsamling ske kring de mest bärkraftiga uppslagen. Det
är uppenbart, att man vid en sådan hastig inventering löper risken att
»bläddra förbi» ett värdefullt uppslag för spaningsarbetet. Man riskerar att
iorlora tid men uppslaget återstår för bearbetning i ett senare skede.
Risken för att mördaren under tiden skall hinna begå ett nytt mord har
i detta fallet, på sätt tidigare utförligt berörts, icke ingått i kalkylerna.
Beträffande förandet av anteckningar vid preliminära förhör har Liining
yttrat följande.
Själva inhämtandet av ^ upplysningarna är naturligen av intet värde om
de ej bli kända för den eller dem, som skola vägledas av upplysningarna i
sitt handlande. Säkerhet för att så sker vinner man på bästa sätt om upp¬
lysningarna nedtecknas i sådan omfattning, att den som införskaffat dem
icke löper risken att utelämna någon omständighet av betydelse vid före¬
dragningen. Någon allmän regel om förande av minnesanteckningar i alla
skeden eller rörande alla moment i en brottsutredning finnas icke och kan
av praktiska skäl uppenbarligen icke heller genomföras. I vad mån nu upp¬
draget att inhämta upplysningar i förevarande fall skall anses ha innefattat
ansprak på förande av minnesanteckningar i större eller mindre omfattning
kan också bedömas antingen efter strängare principiella normer eller efter
en till den förhandenvarande situationens möjligheter och behov anpassad
praktisk handlingslinje. Å ena sidan kan man därvid i högre grad ta hänsyn
till intresset av att vid efterkontroll och återupptagande av ett ärende ha
115
tillgång till säkra uppgifter om, vilka spörsmål och åtgärder som varit ak¬
tuella vid förhandsgranskningen, å andra sidan till vikten av att snabbast
möjligt vinna en någorlunda tillförlitlig överblick över spaningssituationen.
Vad som förekom vid förhören med Ellen Ritzén och Ebba Lindgren har
i förevarande ärende blivit föremal för en detaljerad och omfattande utred¬
ning. Jag finner icke påkallat att här redovisa alla enskildheter däri utan
anser att diskussionen lämpligen kan begränsas till tva punkter, nämligen
dels frågan om Löfgrens handskada, dels frågan om Löfgrens klädinnehav.
Löfgrens handskada
Såväl i Ritzén tipset som i de övriga två tips, som Gardby ostridigt mot¬
tog före undersökningen, lämnades uppgifter om en handskada som Löfgren
ådragit sig vid den aktuella tiden. I samtliga dessa fall sjnes handskadan
ha spelat en avgörande eller i varje fall viktig roll för tillkomsten av polis¬
anmälningarna. Enligt Ritzéntipset hade Löfgren lämnat olika uppgifter
om anledningen till skadan. Han skulle sålunda ha uppgivit först att han
snubblat i sin bostad och senare att han utomhus halkat pa ett bananskal.
Vid Gardbys och Hellströms besök hos Ellen Ritzén fördes handskadan
på tal. Enligt de av Gardby förda anteckningarna upplyste Ellen Ritzén
härom följande.
Tisdagen den 13/8 kom Löfgren till exp. någon gång mellan kl. 9—11 och
bad att få en hand omsedd. Han uppgav att han skadat sig i handen när
han ramlat i sin lägenhet. Sedan påstod han att han halkat på ett bananskal
i backen utanför hemmet.
Fru Ritzén kommer ej ihåg vilken hand som var skadad men hon lacte
märke till att det fanns plåsterlappar på två av fingrarna. Löfgren klagade
över att han stukat handen och fru Ritzén lade ett omslag.
Senare samma förmiddag kom Löfgren tillbaka till exp. och var mycket
angelägen att tala om mordet på Berit. Fru Ritzén frågade var Vitabergs-
parken låg och Löfgren svarade: »Det kan väl inte jag veta.» Sedan sade
han i alla fall att den skulle ligga vid Skånegatan. Han verkade illa berörd.
Enligt vad Gardby och Hellström uppgivit lämnade Ellen Ritzén vid till¬
fället därutöver uppgift av innehåll att skadan kunnat iakttagas som en
lätt eller obetydlig svullnad ovanpå handen eller handloven samt att plas-
terlapparna varit placerade ovanför fingerknogarna.
Rörande sin kännedom om handskadan och vad dånned ägde samband
har Ellen Ritzén vid JO-utredningen anfört följande.
Tisdagen den 13 augusti 1063
Sammanträffande med Löfgren vid 11-tiden
Ellen Ritzén hade på morgonen läst om mordet i tidningen och därvid
tänkt: »Det kan väl inte vara Löfgren.» Anledningen till denna reflexion
hade varit att hon kände till att Löfgren gjort sig skyldig till vissa hand¬
lingar som antydde ett abnormt sexualliv. Vid 10-tiden på dagen hade Lot-
116
gren k°mmit in på hennes expedition i våningen 1 tr. upp för att få en ska¬
dad hand — troligen den högra — förbunden. Att han själv kommit in på
expeditionen betraktade Ellen Ritzén som något ganska ovanligt. Trots att
hon ansa.g sig ha »god kontakt» med Löfgren hade denne nämligen sällan
gatt direkt till henne i något ärende. Han hade vanligen använt sin farmor
iru Rotgren som vore nära 90 år gammal, såsom mellanhand. Ellen Ritzén
• u 6 j 1V1^ direkt misstänksam, då Löfgren yttrat: »Jag har gjort mig illa
i handen» och visat fram en hand, som var svullen. Svullnaden hade sträckt
sig från yttre sidan av handloven snett över mellanhanden. På svullnaden
som var rödaktig, fanns inga skråmor eller hudavskrapningar. Vidare iakt-
tog Pilen Ritzén, att Löfgren hade häftplåster på pekfingret och ringfing-
ret. Dessa plaster voro virade runt själva lederna mellan fingrarnas två
undre ben. Ellen Ritzén hade icke tagit befattning med häftplåstren. Hand-
skadornas natur hade hos Ellen Ritzén givit anledning till misstankar om
ett samband mellan Löfgren och mordet, vilket berört henne illa. För att
la veta mera i saken hade hon frågat Löfgren, hur skadorna uppkommit.
o igren hade sett ut som om han talat osanning då han svarat: »Jag har
ramlat i lagenheten.» Ellen Ritzén hade haft mycket att göra vid tillfället,
vårtor hon endast forbundit den svullna delen av handen med fetvadd och
elastisk bmda samt yttrat att hon senare skulle se närmare på handskador-
na. Härefter hade Löfgren fatt lämna expeditionen.
Sammanträffande med Löfgren vid 13-tiden
.„Vid iS-tiden samma dag, då hon fått bättre tid, hade hon kallat Löfgren
till expeditionen för att ställa ytterligare frågor till honom rörande hand-
skadan och vad därmed hade sammanhang. Hon hade emellertid »dessbätt¬
re» icke behövt bil den som påbörjade samtalet, då Löfgren själv omedel¬
bart yttrat: »Det har hänt ett mord här.» Härefter hade följt ungefär föl¬
jande rephkväxhng mellan henne och Löfgren:
Ritzén: »Var ligger den där Vitabergsparken egentligen?»
Löfgren: »Jag vet inte, för jag har aldrig varit där, men den ligger visst
nara bkanegatan.»
Ritzén: »Hur gick det till när Löfgren skadade handen?»
Lojgren: »Jag ramlade utanför här. Jag halkade på ett bananskal.»
Ritzén: »Jasa, hur gick det till då?»
Löfgren: »Jag gick med händerna på ryggen, när jag halkade.»
Rdzen: »Men i formiddags fick jag ju höra att skadan hade uppstått inne i
Lotgrens lägenhet.»
Löfgien hade emellertid vidhållit att skadan förorsakats av halkning på
ett bananskal och visat hur han hållit händerna på ryggen. Det hade synts
i ansiktet på Löfgren att han var illa berörd av Ellen Ritzéns frågor och att
jrs^od jtt hon misstänkte att han hade något att göra med det in-
‘radade mordet. — Att Löfgren »svängde sig» var ingenting ovanligt. Han
nade dareiter fatt lämna expeditionen utan någon vtterligare omläg^nine'
av handen. 1 feo
Samtal med fru Löfgren
Ellen Ritzén, som icke kunnat släppa Löfgrens handskada ur tankarna
hade senare samma dag i telefon ringt upp fru Löfgren för att genom för-
s^tiga frågor söka få veta vad denna kände till rörande uppkomsten av
Eoigiens handskada och hans förehavanden vid tiden för mordets begående.
117
Då Löfgren nästan dagligen brukade besöka sin farmoder, hade Ellen Rit-
zén hoppats att av denna få närmare uppgifter. Fru Löfgren hade vid sam¬
talet berättat att också hon frågat Löfgren rörande uppkomsten av hans
handskada och att han då uppgivit att han halkat på ett bananskal. Ellen
Ritzén hade då förstått att Löfgren kände sig misstänkt och att han därför
skyndat sig att även för farmodern lämna en förklaring till handskadans
uppkomst. För att icke verka misstänksam eller förstöra den goda kontak¬
ten hade Ellen Ritzén underlåtit att fråga om fru Löfgren kände till vad
Löfgren haft för sig under morddagen.
Samtal med fru Ebba Lindgren
Ellen Ritzén hade utgått ifrån att fru Ebba Lindgren, som sedan ca 2 år
nästan dagligen städat och hjälpt till hos fru Löfgren, skulle känna till åt¬
skilliga förhållanden av värde bl. a. för frågan om Löfgrens anknytning till
platsen för mordet. Ellen Ritzén hade därför talat med Ebba Lindgren om
mordet och det hade då visat sig, att också Ebba Lindgren hyste starka
misstankar mot Löfgren, bl. a. på grund av arten av hans handskada. Ebba
Lindgren hade yttrat att hon »trodde» att fru Löfgren en gång varit bosatt
på Duvnäsgatan, d. v. s. samma gata där den mördade flickan Berit varit
bosatt. Ellen Ritzén hade kommit överens med fru Lindgren om att den
senare vid sina besök hos fru Löfgren skulle söka samtalsvis inhämta upp¬
lysningar i berörda hänseende.
Onsdagen den 14 eller torsdagen den 15 augusti 1963
Sammanträffande med Löfgren
Ellen Ritzén hade antingen onsdagen den 14 eller torsdagen den 15
augusti 1963 mitt på dagen kallat ned Löfgren till expeditionen för om¬
läggning av den skadade handen. Hon tog därvid troligen själv av häft¬
plåstren på fingrarna. Ovanpa de leder, som varit ombundna med plaster,
syntes märken såsom efter läkta sår eller hudavskrapningar. Märkena voro
små och rundformiga, en aning röda. Vidare iakttog Ellen Ritzén, att fing¬
rarna, särskilt de nedre delarna mot knogarna, voro svullna. Dessa svull¬
nader hade icke funnits, då hon den 13 augusti ombundit handen. Ellen
Ritzén tog därefter av vaddförbandet över mellanhanden. Handen var fort¬
farande svullen, men svullnaden hade nu blivit gulfärgad. — Härefter hade
Löfgren fått lämna expeditionen.
Även vid det av Hellström hållna telefonförhöret med Ebba Lindgren
fördes Löfgrens handskada på tal. Enligt anteckningarna över förhöret upp¬
gav Ebba Lindgren härom endast följande.
Löfgren hade även en skada på ena handen. Hur han skadat sig hade han
lämnat olika förklaringar till.
Hellström har rörande förhöret i denna del anfört följande.
Ebba Lindgren lämnade exakt samma uppgifter om Löfgrens handskada
som fröken Ritzén. På grund härav tillfrågades hon icke i detalj om skadan.
Hellström vet icke om hon sett denna eller erhållit sina uppgifter därom
från fröken Ritzén. Han erinrade sig icke om fru Lindgren nämnt, att hon
talat med Löfgren om skadan. — När polismännen sedermera hörde Löf¬
gren, uppgav denne först att han halkat pa ett bananskal men förklarade
118
sedermera att han snavat genom att han trampat fel vid utgången till hu¬
set, där han bodde. På platsen fanns ett lågt trappsteg. Löfgren^hade stan¬
nat för sistnämnda uppgift. Ebba Lindgren hade sannolikt hört jämväl
denna uppgift, och detta torde vara orsaken till förhörsanteckningen om
att Löfgren lämnat olika uppgifter rörande uppkomsten av handskadan.
Vid JO-utredningen uppgav Ebba Lindgren rörande sin kännedom om
handskadan bl. a. följande.
Vid 11-tiden tisdagen den 13 augusti hade Ingvar Löfgren som vanligt
anlänt till fru Löfgrens lägenhet, där fru Lindgren varit sysselsatt med
städningsarbete. Hans första ord till farmodern hade varit: »Dom slog ihjäl
henne med en sten, så mycket blod, så mycket blod.» Därefter hade han
gatt in i badrummet, där fru Lindgren uppehållit sig, och visat fram ena
handen, som varit »alldeles röd och uppsvälld». På vardera av två fingrar
hade dessutom suttit häftplåster kring den led som är närmast mellanhan¬
den.
Härefter hade förekommit ungefärligen följande replikväxling.
Ingvar: »Kan fru Lindgren förbinda det här?»
Fru Lindgren: »Men vad har Ingvar gjort med handen?»
Ingvar: »Jag har halkat på ett bananskal.»
Fru Lindgren: »Var någonstans?»
Ingvar: »Här uppe på en grusgång.»
Fru Lindgren: »Då kan Ingvar vara glad som inte bröt sig. — Hur gick Ing¬
var?»
Ingvar hade då visat hur han gått med händerna på ryggen.
Fru Lindgren: »Men Ingvar går ju aldrig så.»
Fru Lindgren hade därefter frågat, om fru Löfgren hade några förbands-
artiklar. Da sa ej varit förhållandet, hade Ingvar lämnat våningen.
Ingvar hade kommit åter strax före klockan 12 med handen förbunden
Pa fru Lindgrens fråga hade Ingvar uppgivit att han varit hos fröken Rit-
zen och tatt handen omlagd. Då fru Lindgren undrat om icke handen bort
förbindas med våtvärmande omslag, hade Ingvar svarat att »det skulle det
mte vara».
De misstankar fru Lindgren fått mot Ingvar, då hon föregående kväll
hort de av fröken Blomkvist lämnade uppgifterna om gärningsmannens
utseende läsas i radio, hade bestyrkts av Ingvars yttranden och handskada,
rru Lindgren hade därför helst velat omedelbart tala med pensionärshem¬
mets föreståndarinna, fröken Ritzén, om vad man nu borde företaga sig.
Vidare uppgav Ebba Lindgren bl. a. att hon senare samma dag samtalat
med Ellen Ritzén, som därvid berättade att Löfgren för henne avgivit an¬
nan förklaring till handskadan än den han lämnat Ebba Lindgren; för Ellen
Ritzén hade han sålunda uppgivit att han halkat i sin lägenhet.
Beträffande frågan huruvida förhören rörande handskadan skett med
tillräcklig omsorgsfullhet har Luning, såvitt först angår förhöret med Ellen
Ritzén, framhållit att de båda polismännen, enligt vad dessa förklarat, upp¬
fattat berörda fråga såsom väsentlig och också hört Ellen Ritzén därom
men att denna vid förhöret icke velat lämna ytterligare upplysning än som
skett. Gardby hade sålunda anfört:
119
Det var beklagligt att fröken Ritzén vid förhörstillfället inte lämnade alla
de uppgifter hon tydligen satt inne med. Vi frågade henne om allt men or¬
saken till att det inte blev någon kontakt var, att hon intog en klar för¬
svarsställning, när vi kom in på ömtåliga frågor. Hon gick nästan ifrån tip¬
set, som jag anser starkare än förhöret. Vi kom inte längre angående hand¬
skadan.
Liining har vidare anfört följande.
Vid bedömandet av huruvida fog finnes för klander mot polismännen i
denna del bör beaktas främst vad ovan anförts rörande den aktuella under¬
sökningens utpräglat förberedande karaktär. Det har gällt för dem att kän¬
na sig för beträffande halten och innebörden i det till polisen lämnade tipset.
Fröken Ritzén, som frivilligt givit sig till känna, kunde förutsättas spontant
vilja upplvsa om vad hon kände till i saken. Men polismännen fingo ett in¬
tryck att "hon i stället ville nedvärdera sina tidigare uppgifter och under-
strvka att hon själv inte hyste några misstankar mot Löfgren. Det kan väl
icke uteslutas att fröken Ritzén om hon hårdare ansatts på de punkter, som
här avses, skulle ha lämnat mera detaljerade upplysningar, men man må a
andra sidan komma ihåg, att fröken Ritzén på goda grunder kan ha hyst
betänkligheter då hon ställts inför att göra sig reda för, på vilka grunder
hon kunde misstänka sin klient på hemmet för mordet, och därför vid detta
tillfälle över hövan kritiskt bedömt, vad som kunde vara av värde för under¬
sökningen, och förty även varit återhållsam med sina upplysningar. En så¬
dan attityd är visst icke oförenlig med en samvetsgrann medborgares i en
sådan situation. Om de båda polismännen låtit påverka sig av fröken Rit-
zéns åtminstone efter vad de uppfattat reserverade hållning och synbart
ringa tro på de egna uppgifternas värde får detta anses förklarligt. Den
riktning i vilken deras bedömning av ärendet kom att utvecklas, bestämdes
förmodligen i rätt hög grad av detta intryck från förhöret med fröken Rit¬
zén och utgjorde så att säga en del av resultatet av förhöret, låt vara att
detta blev missvisande. I betraktande av den brådskande karaktären av
uppdraget bör man icke klandra polismännen för att de icke pressade de nu
berörda punkterna av utredningen ytterligare. Med hänsyn^till de rådande
betingelserna för förhöret anser jag mig icke böra biträda någon kritik mot
Gardby eller Hellström i denna del.
Vad härefter angår förhöret med Ebba Lindgren rörande handskadan har
Liining anfört.
Fru Lindgren har enligt vad som framgår av protokollet över hennes be¬
rättelse vid JO-utredningen i ett sammanhang uttalat, att Hellströms ut¬
frågning ej varit vidare detaljerad, en reflexion som hon gjort vid ett åsikts¬
utbyte med fröken Ritzén efter det andra mordet, men dessförinnan har
hon, på tal om handskadan och småflicksbyxorna uttalat, att hon kon¬
centrerat sig på de framställda frågorna; hon hade tyckt att han »frågade
en hel del». Yttrandet att hon koncentrerat sig på de framställda frågorna
synes få uppfattas närmast så som om hon ursäktat sig själv för att hon
icke självmant framhållit vissa omständigheter som enligt hennes mening
borde ha kommit fram vid forhoret. Ej heller här kan man fria sig från
misstanken att senare händelser kastat nytt ljus över vissa omständigheter
och åt dem givit en innebörd som vid förhöret ännu ej för henne framstått
120
fullt klart. Med hänsyn till de för förhöret givna förutsättningarna
anser jag att någon kritik icke bör riktas mot Hellström med avseende på
detta avsnitt av förhöret.
Löfgrens klädinnehav
Vid gärningen den 12 augusti bär Löfgren, enligt vad vid utredningen
antecknats, en brunspräcklig blazer och en blåvitfärgad skjorta.
Det av Birgitta Blomqvist lämnade signalementet — som delgavs all¬
mänheten — innefattade uppgift att gärningsmannen varit iklädd ljusbrun
kostym och skjorta utan slips. Enligt uppgift av annat vittne hade mannen
haft rutig skjorta, troligen brunaktig.
I Ritzéntipset angavs att Löfgren ofta gick brunklädd.
Anteckningarna över förhöret med Ellen Ritzén innehöllo allenast upp¬
giften att Löfgren oftast gick klädd i brunt. Uppgift om Löfgrens klädsel
saknades helt i anteckningarna över förhöret med Ebba Lindgren.
Vid den nu företagna utredningen har framkommit — vilket ej framgår
av anteckningarna — att Gardby och Hellström, efter det förhöret med
Ellen Ritzen avslutats, i hennes sällskap besökte Löfgrens lägenhet och
därvid undersökte vilka kläder Löfgren hade i sin garderob. Enligt vad
Gardby uppgivit funnos bl. a. en blazer, som gick i brunt med ljusa inslag,
en mockajacka och en skinntröja med blank yta. Vidare iakttogs en skjorta,
som hängde för torkning i badrummet. Skjortan var enligt Hellström blå-
och vitrutig. Något misstänkt å dessa klädespersedlar hade ej kunnat iakt¬
tagas.
Beträffande förhöret med Ebba Lindgren har Hellström uppgivit, att fru
Lindgren därvid omtalade att Löfgren ägde bruna kläder; möjligen hade
hon därjämte sagt att Löfgren burit andra kläder efter den 12 augusti än
vad han eljest brukade begagna.
Ebba Lindgren har vid JO-utredningen uppgivit att hon den 12 augusti
träffade Löfgren och därvid kunde konstatera att han bär bl. a. en brunrutig
blazer och en blåvitrutig skjorta. Vidare har hon uppgivit bl. a. att hon —
om hon fatt besöka Löfgrens lägenhet — skulle ha kunnat uppge om denna
blazer, som Löfgren ofta använde och som hon väl kände igen, fortfarande
fanns kvar i garderoben.
Rörande frågan om Löfgrens klädinnehav har Luning i sitt yttrande
framhållit, att gärningsmannens klädsel vid brottstillfället varit en väsent¬
lig faktor såsom ett hjälpmedel att identifiera brottslingen och att even¬
tuellt binda denne vid brottet.
Beträffande förhöret med Ellen Ritzén har Luning erinrat, att de båda
polismännen också tillfrågat henne om Löfgrens klädinnehav och i hennes
närvaro gått igenom de kläder, som funnits i Löfgrens bostad. Luning har
vidare framhållit att polismännen, enligt vad de uppgivit, i samband med
sistnämnda undersökning tillfrågat Ellen Ritzén om Löfgren burit andra
121
kläder efter mordet, en fråga som hon dock ej kunnat besvara; hon hade
därom hänvisat till fru Lindgren. I betraktande av angivna omständigheter
har Liining förklarat, att han ej ansåg skäl föreligga till anmärkning i denna
del mot förhöret med Ellen Ritzén, dock att anteckning bort ske rörande
klädundersökningen och dess resultat i sammandrag.
Såvitt angår förhöret med Ebba Lindgren har Luning framhållit, att det
i och för sig kunde ifrågasättas om hon ej bort tillfrågas dels vilka kläder
Löfgren burit morddagen och, om svaret blivit bruna kläder, huruvida dessa
funnos kvar i Löfgrens garderob, dels i vad man Löfgren burit andra kläder
efter morddagen än dessförinnan. Det kunde enligt Luning icke anses helt
säkert om frågorna framställts av Hellström. Även om så ej skett, fann
dock Luning — med hänsyn till att förhöret varit ett led i en snabbinven¬
tering av inkomna tips — att detta icke borde räknas Hellström till last
som försummelse.
ÖÄ har rörande ifrågavarande avsnitt anfört att ämbetet, som i huvud¬
sak anslöt sig till vad Luning anfört, ansåge att några väsentliga erinringar
icke kunde riktas mot polismännen i förevarande avseende.
Frågan huruvida förhören med Ellen Ritzén och Ebba Lindgren skett
med tillräcklig omsorgsfullhet är, som tidigare anförts, att bedöma mot bak¬
grunden av undersökningens preliminära natur.
Som Luning framhållit kan det givetvis finnas anledning att, allt efter
omständigheterna, ställa större eller mindre krav på en undersökning av
sådan natur, såväl när det gäller själva inhämtandet av upplysningar som
i fråga om nedteckningen av vad därvid förekommit. Även vid en under¬
sökning, som har det begränsade syftet att möjliggöra en förstahandsväide-
ring av föreliggande spaningsuppslag, torde det sålunda i vissa fall kunna
vara ändamålsenligt och påkallat att inhämta upplysningar inom ett rela¬
tivt brett område och med viss noggrannhet i fråga om detaljer. Angelägen¬
heten av att snarast möjligt få underlag för en sovring av bärkraftiga upp¬
slag i och för intensiv vidarebehandling därav talar självfallet för att de
preliminära undersökningarna böra genomföras med all tillbörlig skynd¬
samhet. Även om sålunda dessa allmänt sett måste få en mera summarisk
prägel, måste emellertid tillses att undersökningarna i fråga om omständig¬
heter, som framstå som väsentliga, icke bli alltför hastigt och ytligt genom¬
förda. Den tidsbesparing, som därigenom står att vinna, torde nämligen
ofta vara föga betydande i betraktande av den tid, som ändå alllid maste
åtgå för undersökningarnas genomförande, bl. a. för förberedelser för för¬
hör och resor till och från förhörsplatsen. Det synes därför böra understry¬
kas, att kravet på skyndsamhet icke får överdrivas, och att detta krav
måste vägas mot intresset av att få ett någorlunda säkert underlag för den
angelägenhetsgradering av spaningsuppslagen, som den preliminära under¬
sökningen har till syfte att möjliggöra.
122
Beträffande förhöret med Ellen Ritzén i vad det avser frågan om Löf-
grens handskada synes någon meningsskiljaktighet icke råda om att nog¬
granna upplysningar bort inhämtas om hennes iakttagelser rörande skadan
och vad därmed ägde samband. Som utredningen givit vid handen hade
också Ellen Ritzén härom gjort åtskilliga iakttagelser av intresse för en
riktig värdering av det föreliggande spaningsuppslaget. I betraktande av
vad hon visat sig faktiskt känna till om saken framstå de upplysningar,
som Gardby och Hellström utfingo vid förhöret, såsom ytterst knapphän¬
diga och ofullständiga.
Förklaringen härtill skulle enligt Ellen Ritzén närmast vara att hon ej
blev närmare utfrågad av polismännen. Dessa ha å sin sida däremot hävdat
att de frågat henne om »allt», men att hon ställde sig avvisande och läm¬
nade svävande uppgifter. Båda parter synas vara ense om att någon »kon¬
takt» dem emellan ej nåddes vid förhöret.
Det kan icke antagas, att Ellen Ritzén — som jämte Ebba Lindgren själv
tog initiativet till att vända sig till polisen — skulle i och för sig ha varit
ovillig att lämna upplysningar om vad hon kände till rörande Löfgren, låt
vara att hennes benägenhet kan ha ökat sedan det visat sig att Löfgren
verkligen var gärningsmannen. Självfallet har emellertid polismännen i ett
fall som detta icke kunnat räkna med att av Ellen Ritzén spontant få en ut¬
förlig, sammanhängande berättelse om sina iakttagelser i relevanta hän¬
seenden. Ej minst den omständigheten att Ellen Ritzén tydligen kände sig
stå som angivare mot en person, som hon tyckte synd om och som hon på
olika sätt sökt hjälpa, ställde helt visst särskilda krav på polismännens takt
och omdöme vid förhörets genomförande. En strävan från dessas sida att
genom lämplig uppläggning och ledning av förhöret verkligen få »kontakt»
med Ellen Ritzén hade varit så mycket mera befogad som hon för dem
framstod som ett huvudvittne i fallet.
Huruvida förklaringen till det otillfredsställande resultatet av förhöret
med Ellen Ritzén i förevarande avseende är att tillskriva den ena eller den
andra av ovan antydda omständigheter har vid utredningen icke kunnat
klarläggas. Båda dessa faktorer ha måhända härvid spelat in. Vad i denna
del förekommit kan därför endast ge mig anledning understryka den utom¬
ordentliga betydelsen för ett positivt förhörsresultat av själva sättet för
uppläggningen och genomförandet av förhöret.
I samband med förhöret med Ellen Ritzén verkställde polismännen en
tämligen ingående undersökning av Löfgrens klädinnehav, varom enligt
uppgift muntlig upplysning lämnades Larsson vid undersökningens redovis¬
ning. Någon som helst anteckning om denna undersökning och dess resultat
gjordes emellertid icke, vilket synes ha berott på att Gardby betraktade
iakttagelserna som mindre intressanta. Med anledning härav får jag erinra
om att — vid tidpunkten för polismännens berörda undersökning — den
tidigare omnämnda dörrknackningsoperationen icke var avslutad, en spa-
123
liingsåtgärd som avsåg inhämtande av uppgifter om gärningsmannens signa¬
lement. Om därvid närmare uppgifter kunnat erhållas om vederbörandes
klädedräkt, skulle anteckning om de gjorda iakttagelserna rörande Löf-
grens kläder otvivelaktigt ha kunnat på ett avgörande sätt paverka det
fortsatta spaningsarbetet. Vid polismännens granskning synas nämligen ha
iakttagits två klädesplagg, som Löfgren burit vid gärningstillfället. Jag
finner därför, i likhet med Luning, att anteckning om iakttagelserna bort
ske. Den brist, som härutinnan vidlådit polismännens redovisning, anser
jag dock icke vara av beskaffenhet att böra föranleda annat än nu gjorda
påpekande.
Vad härefter angår förhöret med Ebba Lindgren framstår det i och för
sig som otillfredsställande att detta förhör icke hållits vid personligt samtal
utan blott per telefon. Ebba Lindgren var nämligen den som bättre än
Ellen Ritzén kände till Löfgren och hans förhållanden; till henne hade också
Ellen Ritzén såväl i sitt tips som vid förhöret med henne uttryckligen hän¬
visat. Att förhöret hölls per telefon — med därav följande svårigheter att
erhålla närmare kontakt — hade beslutats eller medgivits av Larsson. Att
så skedde synes för Larssons del förklarligt med hänsyn till att polismän¬
nen, enligt vad de rapporterat för Larsson, efter sitt besök hos Ellen Ritzén
bibragts uppfattningen att Löfgrenfallet var av mindre intresse.
Med hänsyn till angivna omständigheter finner jag det knappast för¬
vånande, att det av Hellström hållna telefonförhöret med Ebba Lindgren
gav ett resultat, som framstår som anmärkningsvärt ofullständigt.
Utöver vad nu anförts föranleder vad vid utredningen under detta av¬
snitt förekommit icke något vidare yttrande från min sida.
5 och 6. Fråga huruvida förhöret med Löfgren den 21 augusti skett med
den noggrannhet, som med hänsyn till omständigheterna varit pakallad,
samt huruvida — med hänsyn till vad som förekommit vid förhöret — an¬
märkning kan riktas mot innehållet i det över förhöret förda protokollet
Såsom tidigare anförts var avsikten, att Löfgren skulle höras efter^ för¬
hören den 20 augusti med Ellen Ritzén och Ebba Lindgren. Ej heller såvitt
avser förhöret med Löfgren synas några direktiv ha lämnats av Larsson
eller annan inom spaningsledningen, dock att Johansson — med tanke på
Löfgrens mentala tillstånd — torde ha fällt ett yttrande till Gardby och
Hellström av innehåll att viss försiktighet vid förhöret borde iakttagas.
Varken Gardby eller Hellström ha emellertid tillagt yttrandet den inne¬
börden, att förhöret icke skulle ske med tillbörlig noggrannhet.
Det material rörande Löfgren, från vilket Gardby och Hellström hade att
utgå, bestod dels av de tipsuppteckningar och andra handlingar, som voro
tillgängliga för dem, dels av de upplysningar som inhämtats vid de båda för¬
hören den 20 augusti.
124
Beträffande frågan vilka anspråk som kunde ställas på förhöret, har
Liining yttrat följande.
Även beträffande Löfgi'en har, enligt vad redogörelserna och omständig¬
heterna giva vid handen, med uppdraget åsyftats ett preliminärt förhör.
Innebörden härav har tidigare utförligt utvecklats och har tillämpning även
på förhöret med Löfgren. Dock föreligger här en principiell skillnad. Under
det att förhören med Ejlen Ritzén och Ebba Lindgren gällt enbart upplys-
ningsgivare kunde det i Löfgrens fall bli fråga om en misstänkt. Förhöret
kunde möjligen utvecklas i den riktning att de mot Löfgren framförda miss¬
tankarna förstärktes och förhörsledaren komma i den situationen att ett
gripande bleve aktuellt. Å andra sidan bör beaktas den i situationens natur
liggande uppenbara begränsningen i uppdraget. Detta gick även vad Löf-
gren beträffar ut på i första hand att göra sådana iakttagelser och inhämta
sadana upplysningar, som skulle göra det möjligt att bedöma, huruvida en
fortsatt bearbetning av fallet borde äga rum. Det gällde icke en penetration
av för handen varande omständigheter men däremot att söka utröna vilka
av dessa, som kunde tänkas ha substantiellt innehåll. Under det att den
förra synpunkten, den att förhöret dock kan anses gälla en potentiellt miss¬
tänkt, kan ge anledning till strängare krav beträffande såväl förhörets för¬
beredande som dess utförlighet, är den senare, som i detta fall väger över,
agnad att minska anspråken i båda dessa avseenden.
Vidare har Liining anfört bl. a. att förhöret med Löfgren borde, med hän¬
syn till sitt primära syfte att från vidare undersökning utesluta dem som
grundlöst misstänkts för mordet, i främsta rummet gälla Löfgrens alibi och
därmed sådana omständigheter, som vore ägnade att knyta honom till
brottsplatsen. Härutöver borde — enligt vad Liining framhållit — i första
rummet handskadan ägnas uppmärksamhet; det vore att märka, att det
var handskadan och de av Löfgren lämnade olika förklaringarna till denna
som i förening med hans intresse för småflickor främst kommit Ellen Ritzén
och Ebba Lindgren att sätta Löfgren i samband med mordet.
Rörande vad vid förhöret förekom innehåller det av Gardby upprättade
förhörsprotokollet — som omfattar ungefär en maskinskriven A 4-sida_
till en början vissa uppgifter av Löfgren angående hans kännedom om trak¬
ten kring Vitabergsparken, en park som Löfgren uppgav sig endast känna
till namnet. Därefter innehåller protokollet följande.
Den 11/8 uppehöll han sig i Gröndal i trakten av bostaden. Den 12/S
steg han upp vid 8-tiden och gick kl. 8.30 till en snabbköusaffär i närheten.
Pa vägen dit rakade han halka pa ett bananskal och fick i fallet högra han¬
den under kroppen, varvid han skrapade två fingrar och stukade handleden.
Han sysslade sedan med städning av sitt rum till kl. 12 och gick därefter
till sin farmor, hos vilken han städade till 16—17-tiden. De drucko sedan
kaffe och pratade, varefter farmodern vid 19.30-tiden följde med honom
hem till lägenheten för att titta på TV. Farmodern har själv ej någon TV.
De sågo på aktuellt och därefter på en film, han tror att det var Higgins.
Därefter följde han med farmodern hem och låg kvar hos henne över natten.
. Morgonen därpå sysslade han hela dagen med klippning av gräsmattor
vid hemmet. Vid ett tillfälle pa förmiddagen besökte han föreståndarinnan
125
för att få ett omslag på handen. Löfgren uppgav att forestandannnan skulle
ha fått reda på hans skada redan föregående dag och da ringt till honom
och bett honom komma ner och få skadan omsedd. Eftersom han ej ansag
skadan så svår, gick han ej ner till föreståndarinnan förrän följande dag.
Slutligen upptages i protokollet, att Löfgren uppgav att han aldrig varit
i trakterna av Sofia kyrka och Vitabergsparken samt att han var säker på
att han ej varit utanför hemmet den 12 augusti.
Beträffande den handskada, som Löfgren ådragit sig, framgår av den
inom JO-expeditionen verkställda utredningen, att frågan om skadans upp¬
komst och utseende ävensom övriga omständigheter berörande skadan, av¬
handlades avsevärt utförligare än vad protokollet utvisar. Om vad därvid
förekom skilja sig emellertid de båda polismännens uppgiftei.
Hellström har sålunda uppgivit bl. a. följande.
Hellström och Gardby granskade den hand, som skulle ha vant ska¬
dad. De kunde härvid icke se någon tillstymmelse till skada Löfgren be¬
rättade, att han för fröken Ritzén uppgivit att han halkat pa ett bananska ,
eftersom han varit generad för att tala om rätta förhållandet, nämligen
han »drullat omkull». Löfgren sade att han, i samband med att han snavat,
tagit sig för med handen. Han demonstrerade självmant liuru därvid till¬
gått. Han hade fallit snett framåt, och då han tagit sig for med handen,
hade det uppstått en stukning i handleden, som svullnat upp. I\agon annan
skada hade icke uppkommit. Eftersom Löfgren hkval var radd för att ko¬
ken Ritzén skulle anse, att han var sjapig — Löfgren ansag skadan vara
svårare än som kunde iakttagas vid eu ytlig granskning — hade han satt
två plåsterlappar på fingrarna, oaktat dessa icke voro skadade. Lppgdten
till fröken Ritzén, att han fallit på ett bananskal hade — framhöll Loigren
för polismännen — varit ett svepskäl.
Vidare har Hellström anfört.
På tal om den handskada som Löfgren haft, sade denne, att han besökt
sin farmoder och då han därvid klagat över att han skadat sig, hade tar-
modern skickat honom till fröken Ritzén för att fa skadan omsedd. Vid or-
hörstillfället sutto Hellström och Gardby på stolar medan Loigren satt pa
sin säng. Eftersom Gardby förde anteckningar över forhoret var det möjligt,
att denne icke fäste sig vid, att Löfgren demonstrerade hur det tillgått, da
skadan uppkommit. Löfgren »gick från» historien om bananskalet och sade
klart och tydligt hur det förhöll sig med skadans uppkomst. \ ad angick
uppgifterna om plåsterlapparna, sade Löfgren först, att han skrapat fing¬
rarna men sedan Hellström sett på handen ändrade han sig och sade åt
»det var båg», han hade velat få skadan att framstå som allvarligare an vad
den i verkligheten varit. Gardby hade i förhörsprotokollet visserligen an¬
tecknat, att Löfgren halkat på ett bananskal, men Gardby torde ändock ha
varit medveten om att Löfgren haft två versioner rörande skadans upp¬
komst. De anteckningar, som fördes på platsen voro kortfattade. Hellström
ville därför beteckna det som glömska, att Gardby icke upptagit aven den
senare_och riktiga — versionen i protokollet. Även den riktiga versionen
av anledningen till att Löfgren satt plåsterlappar på den skadade handen
saknades i protokollet. Vad Löfgren uppgivit i denna sak maste ha »gatt
126
förbi» Gärdby. De små avvikelser i sin berättelse, som Löfgren gjorde i
olika hänseenden, stämde väl överens med Löfgrens psyke. Hellström läste
igenom protokollet, innan Gardby lämnade in detta. De båda polismännen
litade på varandra, och da Hellström läste utsagan hade denna förefallit
honom i sak riktigt återgiva vad som förekommit vid förhöret. Han kom
icke att tänka på Löfgrens uppgifter om plåsterlapparna. Hellström hade
icke närmare penetrerat förhörsutsagan utan endast ögnat igenom denna.
Hellström hade nämligen varit mycket upptagen.
Gardby har uppgivit följande.
Löfgren påstod, att han skulle göra vissa inköp på tisdagsmorgonen —
den 13 — och att han därvid fallit på en permanentad trädgårdsgång utan¬
för pensionärshemmet. I fallet hade han fått ena handen under sig. I lik¬
het med vad Löfgren uppgivit för fröken Ritzén talade han om att ett ba¬
nanskal skulle ha förorsakat att han fallit. Han ändrade i vart fall icke i
väsentlig mån sina uppgifter rörande skadans uppkomst. Löfgren medgav
således icke klart, att de uppgifter han lämnat till fröken Ritzén i saken
voro oriktiga. Gardby har svårt att exakt minnas vad som förekommit i
detta avseende, men det fanns icke något som motsade att skadan kunde
ha uppkommit på sätt Löfgren uppgav. Löfgren, som i likhet med polis¬
männen satt under förhöret, steg, såvitt Gardby erinrade sig, icke upp och
demonstrerade hur han föll.
På tal om handskadan hade Löfgren förklarat, att han haft ont i hand¬
loven. Nar Hellström därvid invänt, att Löfgren ändock klippt en gräs¬
matta, svarade denne ungefär följande: »Ja, så farligt var det inte.»
n ™rhörstillfället tittade polismännen ingående på den hand, som
skulle ha skadats och på vilken plåsterlapparna skulle ha suttit. Löfgren
sade, att fråga endast varit om små, små skrubbsår. Det syntes inte någon
tillstymmelse till skada^ på händerna. Hellström och Gardby talade sins¬
emellan om att det maste ha varit mycket små skador Löfgren ådragit
sig, i annat fall skulle det ha kvarstått något slag av märken efter en så
lV1! S0I^.SJl! darar' Löfgren sade icke något om att han varit rädd för
att fröken Ritzén skulle, då han kom för att få skadan omsedd, tycka att
denna var obetydlig, och att det endast var för syns skull, som han satt på
plasterlapparna. Gardby är helt övertygad om att det icke var tal om att
Löfgren simulerat. Denne var en sådan person, att »lite konstiga» uppgifter
kunde godtagas. Men även bortsett härifrån var vad han uppgav i fråga
om skadan icke orimligt. °
Vidare har Gardby anfört.
Gardby var medveten om att han och Hellström hade olika meningar
om vad Löfgren faktiskt uppgivit rörande handskadan och dennas upp¬
komst. Gardby hyste uppfattningen, att Löfgren uppgivit att han faktiskt
halkat pa ett bananskal men att han frångått denna förklaring eftersom
han ansett förklaringen vara löjlig och i stället sagt — bl. a. till fröken
Ritzén att han fallit i lägenheten. Gardby ville därför icke ansluta sig
till den av Hellström framförda uppfattningen, att Löfgren klart och tyd-
kft sfigt att historien med bananskalet var felaktig. Löfgren hade bestämt
hal it på att han fallit på den permanentade gången utanför huset där han
bodde.. Naturligtvis kunde dock Gardby ha missuppfattat Löfgren. Sam¬
talet gick ju mycket »hit och dit». Det var möjligt, att Löfgren helt spon¬
127
tant ejorde några rörelser för att visa hur det tillgått nar han fallit. Någon
ordnad demonstration var det doek icke fråga om. Anledningen till att
Gardby måhända icke uppfattat vad som förekommit i detta hanseende
kunde vara, att han varit upptagen av att göra anteckningar.
Sedan Gardby härefter upplysts om att Hellström förklarat, att Lofgren
rest sig upp och visat hur han fallit, uppgav Gardby, att han ändock icke
kunde erinra sig att sådan demonstration förekommit. Han maste, ior (ten
händelse Hellströms uppgifter i detta hänseende voro riktiga, hanvisa till
att han förde anteckningar och att demonstrationen maste ha gatt mycke
snabbt, vilka båda omständigheter i förening medfört, att Gardby ej upp¬
fattat visningen. Härefter uppgav Gardby, att det var »mycket tankbart»
att Löfgren visat hur han fallit. ., „ „ „ .. ,
Löfgren förklarade, att han fått skrubbsar vid fallet. Gardby var överty¬
gad om att Löfgren sade detta och att han icke frångick påståendet senare
under samtalet. Skadorna hade emellertid varit obetydliga. Lofgren hade
satt plåsterlappar över de skadade ställena. Hellström undersökte handen,
men det fanns »ingenting då». Därest Löfgren frångått små uppgifter om
att skador funnits under plåsterlapparna, skulle Gardby ha antecknat detta;
Gardby och Hellström voro tillsammans under hela forhoret. Gardby hade
icke ansett bananskalsförklaringen vara helt orimlig, men ett handlande
från Löfgrens sida, som inneburit att han satt plåsterlappar pa fingrarna
utan att där funnits några skador, hade för Gardby framstatt sasom sa sär¬
eget, att han skulle ha upptagit detta i protokollet. .
En förklaring till Hellströms och Gardbys olika utsagor i forcvarande
sammanhang kunde vara, att Löfgren sagt att skadorna voro sa obetydliga
att plåsterlappar icke hade behövt sättas över skadorna, nagot som av
Hellström kan ha uppfattats som att det icke funnits nagra skador
Enligt Gardbys uppfattning hade han i förhörsprotokollet helt korrekt
återgivit Löfgrens uppgifter om orsaken till skadorna. I promemorian övei
förhöret med fröken Ritzén funnos anteckningar om att Löfgren hade plås¬
terlappar på fingrania, och av denna anledning gjorde Gardby icke nagon
anteckning härom i protokollet över förhöret med Löfgren; »det var ju en
sammanfattning av förhöret, som gjordes».
Beträffande redovisningen av förhöret med Löfgren, har Hellström upp¬
givit, att Larsson därvid muntligen upplysts om de båda förklaringar Löf¬
gren lämnat till handskadans uppkomst ävensom att Löfgren »förstärkt»
skadorna och att polismännen icke kunnat iakttaga någon skada.
XJtöver vad vid förhöret förekom rörande bl. a. Löfgrens handskada före¬
togs därvid ånyo undersökning av Löfgrens klädinnehav, i samband varmed
Löfgren lämnade vissa upplysningar. Någon anteckning härom upptogs
emellertid icke i förhörsprotokollet.
Såvitt angår frågan om förhöret med Löfgren skett med erforderlig nog¬
grannhet har L ilning anfört, att det enligt hans mening icke fanns fog för
anmärkning mot Gardby och Hellström.
Beträffande härefter protokollföringen har Liining anfört följande.
Frågan om handskadan och om hur den uppkommit var, sasom tidigare
framhållits, en av de frågor som hade betydelse för den med forhoret av¬
sedda preliminära undersökningen. De båda polismännen har också upp-
128
fattat frågan så. Egendomligt kan synas att de under sådana förhållanden
pa olika sätt uppfattat hans förklaringar.
Att Gardby, som fört anteckningarna vid tillfället, därigenom kan ha gått
miste om någon iakttagelse beträffande Löfgren eller något yttrande av
denne är i och för sig fullt förklarligt. Gardby kan ha fullkomligt rätt då han
att han, så som han uppfattat saken, i protokollet riktigt återgivit
innebörden av vad Löfgren ville inför polismännen påstå vara den rätta
förklaringen till skadan. Gardby har emellertid icke blott haft klart för sig
att Löfgren haft en alternativ version beträffande skadan utan även bort
vara medveten om att det icke var utan betydelse för bedömningen av
ärendet hur de olika versionerna skulle tolkas. Även om Gardby alltså icke
från små utgångspunkter behöver anses ha gjort en felaktig protokolls-
anteckning, kan den dock med hänsyn till syftet med förhöret i denna del
icke anses ha varit tillfyllest. Anteckningen borde ha givit åtminstone en
antydan om den andra versionen och om den innebörd som Löfgren velat
ge densamma.
Hellström har fört den övervägande delen av samtalet med Löfgren och
det synes därför sannolikt att han riktigare uppfattat Löfgrens framställ¬
ning. I ett sådant samarbete mellan två polismän, som här ägt rum, bör
det vara naturligt och underförstått, att sådana risker för ofullständig eller
missvisande protokollering, som uppkommer genom den enes sysslande med
anteckningarna, motverkas genom ömsesidig kontroll. Hellström, som i
detta fall helt kunnat ägna sig åt Löfgren, har bort ägna uppmärksamhet
åt att Gardby kunnat följa med vad som förekom vid förhöret. Särskilt har
det. ålegat honom att förvissa sig om det därvid förda protokollet i allt
väsentligt riktigt återgav händelseförloppet.
Det under denna punkt ställda spörsmålet bör i första hand bedömas uti¬
från samma synsätt som förut flerstädes skildrats och som hänfört sig till
— — — utredningens förberedande karaktär. Ytterligare en synpunkt kan
förtjäna att beröras. Bedömningen från Gardbys och Hellströms sida av
hela den frågas betydelse för ärendet, som hänfört sig till handskadan och
dess uppkomst kan möjligen ha påverkats av vad de hört sägas rörande
Löfgrens allmänna (patologiska) lögnaktighet. Den skenbara lätthet med
vilken Löfgren motiverat sina olika versioner — de olika uppfattningarna
om deras inbördes prioritet kunna vara ungefär lika välgrundade — och den
uppfattning de på andra omständigheter bildat sig om det mindre sannolika
i att Löfgren skulle kunna vara gärningsmannen, kan ha gjort att Löfgrens
tvetalan i deras ögon förlorat en del av sin för utredningen väsentliga inne¬
börd.
Det sist sagda kan utgöra en psykologisk förklaring till den alltför korta
och genom sin ofullständighet oavsiktligt missledande protokollsanteck-
mngen Däremot kan det icke ursäkta vad som förekommit i detta hänse-
e“de-/ rotokollet hade bort så detaljerat återge Löfgrens olika förklaringar
till skadan, att ingen tveksamhet behövt uppstå rörande innebörden av
densamma. Protokolleringen i detta fall kan anses utgöra ett exempel på
risken av ett allför summariskt återgivande av ett händelseförlopp, efter¬
som det icke givit polismännen själva tillräcklig vägledning för att i väsent¬
ligheter pa ett mellan dem ostridigt sätt aterkalla vad som förevarit.
...Utformningen av protokollet har skett genom Gardbys försorg. Han kan
danad icke anses ha givit detta den utförlighet, som med hänsyn till syftet
med denna del av förhöret varit påkallad. Hellström, som låtit Gardby läsa
129
upp protokollet för sig har godkänt detsamma, oaktat att han därvid borde
ha observerat, att det icke varit i allo korrekt och fullständigt.
Enligt mitt förmenande har Gardby och Hellström i ifrågavarande avse¬
ende förfarit på ett sätt, som icke kan vara riktigt. Framhållas må dock,
att vad de låtit sig komma till last knappast skulle i menlig riktning ha
påverkat den fortsatta polisutredningen.
Vidare har Liining i fråga om undersökningen av Löfgrens klädinnehav
framhållit, att ordnings- och redovisningsskäl bort föranleda en kortfattad
anteckning om vad som i detta hänseende förekommit.
ÖÄ har i nu berörda frågor i huvudsak anslutit sig till Liinings bedö¬
manden.
Jag delar Liinings uppfattning att förhöret med Löfgren främst bort
avse frågan om dennes alibi och den handskada han ådragit sig.
Vad vid förhöret i förstnämnda hänseende förekom ger mig icke anled¬
ning till annat yttrande än att förhöret i fråga om Löfgrens uppgivna sam¬
varo med sin farmoder — med vilken Löfgren skulle ha varit tillsammans
hela eftermiddagen och kvällen den aktuella dagen — synes mig väl kort¬
fattat. För den avsedda kontrollen av uppgifterna härutinnan — genom för¬
hör med farmodern — hade mera detaljerade upplysningar otvivelaktigt
varit av värde. Att Löfgren närmare hörts härom framstår också som på¬
kallat av ett annat skäl, nämligen det att Löfgren vid slutet av förhöret
lämnade den motstridande uppgiften att han var säker på att han ej läm¬
nat sin lägenhet den ifrågavarande dagen.
Beträffande härefter förhöret i vad det avsåg handskadan framgår av
utredningen, att frågan härom ägnats betydande intresse. I och för sig
saknas följaktligen fog för påstående att Gardby och Hellström skulle ha
lämnat denna fråga utan tillräckligt beaktande.
Däremot måste — även med hänsyn till de svårigheter som må ha före¬
legat på grund av Löfgrens efterblivenhet — betecknas som synnerligen
anmärkningsvärt att de båda polismännen på så gott som varje punkt ha
olika meningar om vad Löfgren uppgivit och vad eljest förekommit röran¬
de handskadan. Icke ens i fråga om Löfgrens uppgifter om skadans upp¬
komst överensstämma uppfattningarna. Ej heller råder enighet rörande
t. ex. frågan om Löfgren, enligt vad han uppgav, verkligen haft skrubbsår
på fingrarna eller om han vidtagit den egendomliga åtgärden att blott för
skens skull sätta på plåsterlappar. Att två polismän vid ett förhör kunna
uppfatta någon enstaka detaljuppgift på olika sätt, kan vara fullt förklar¬
ligt. Men att ett förhör — i ett mordspaningsfall — sker på sådant sätt att
polismännens uppgifter om vad därvid förekommit skilja sig så markant
som här är fallet, framstår som högst bctiinkligt. Förhållandet kan svår¬
ligen förklaras på annat sätt än att någon av polismännen — eller möjligen
båda — klart brustit i tillbörlig koncentration och uppmärksamhet. Då
5 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1965 års riksdag
130
polismännen bestämt vidhållit sina sinsemellan oförenliga uppgifter och
annan utredning ej står till buds, kan emellertid vad i detta hänseende före¬
kommit icke föranleda ingripande från min sida mot någon av dem.
I fråga om protokollföringen av Löfgrens uppgifter om handskadan kan
jag i allt väsentligt instämma i Lunings yttrande rörande föreliggande
brister.
Även med utgångspunkt från Gardbys uppfattning om vad vid förhöret
i denna del förekommit måste det anses ha ålegat Gardby att i protokollet
anteckna den alternativa version till skadans uppkomst som Löfgren enligt
Gardby lämnat. Huvudansvaret för anteckningarnas ofullständighet och
missledande beskaffenhet synes mig emellertid åvila Hellström. Det är an¬
märkningsvärt att denne, som hade den högre tjänsteställningen och som
i första hand skötte förhöret med Löfgren, kunnat godtaga ett protokoll
som i väsentliga hänseenden var ofullständigt och som stod i strid mot Hell¬
ströms egen uppfattning om vad Löfgren uppgivit vid förhöret.
I beaktande av omständigheterna har jag emellertid funnit mig kunna
härutinnan låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.
Vad i övrigt under detta avsnitt förekommit ger mig icke anledning till
annat yttrande än att jag, i likhet med Luning, anser att anteckning i för¬
hörsprotokollet bort göras jämväl om den undersökning av Löfgrens kläd¬
innehav, som verkställdes vid tillfället.
7. Fråga om behandlingen hos kriminalpolisen av det meddelande röran¬
de Löfgren, som Ellen Ritzén synes ha lämnat den 23 eller 2J+ augusti
Ellen Ritzéns telefonanmälan rörande Löfgren gjordes den 17 augusti.
Vid JO-utredningen uppgav Ellen Ritzén, att hon jämväl den 24 augusti
— således sedan hon hörts av Gardby och Hellström — ringt till polisen
rörande Löfgren. Härom lämnade Ellen Ritzén följande uppgifter.
Lördagen den 24 augusti hade hon i en eftermiddagstidning läst att flic¬
kan Berit möjligen dödats genom slag med knuten hand. Ellen Ritzén hade
då blivit upprörd. Hon hade gjort den reflexionen att Löfgrens handskador
kunde bättre förklaras på nyss antytt sätt än genom kalkning på ett banan¬
skal. Hon hade funnit att handskadorna »passade otäckt väl in» som resul¬
tat av hårda slag med knuten hand mot ett mjukare föremål. Någon gång
mellan kl. 18.30 och 19.00 hade hon därför ringt till polisen och bett att få
tala med någon av de polismän som besökt Gröndals pensionärshem i an¬
ledning av Berit-mordet. Ingen av dessa hade varit anträffbar, men den
som svarat i telefonen hade nämnt något om att det var han som tagit emot
det första telefonsamtalet från Ellen Ritzén i ärendet. Hon var icke säker
på polismannens namn. Tillfrågad om namnet kunde ha varit Bångerud
förklarade Ellen Ritzén, att när hon nu hörde namnet så tyckte hon sig
känna igen det.
Hon hade vid samtalet med polismannen åberopat tidningsuppgiften om
att Berit kunde ha dödats genom knytnävslag samt framhållit att hon bli¬
vit upprörd då hon läst uppgiften i tidningen och kombinerat den med Löf-
131
grens handskador. Hon hade ungefär yttrat: »Jag har grubblat på Löfgrens
handskador och dom är onaturliga, om dom inte uppkommit genom att han
slagit med handen knuten.»
Polismannen hade emellertid icke verkat särskilt intresserad utan hade
för det mesta passivt svarat ja på allt vad hon sagt. Han hade dock yttrat:
»Ja, vi håller ju på och arbetar med det där, så Ni får nog höra av oss.»
Ellen Ritzén hade avslutat samtalet med att säga ungefärligen: »Framför
nu till dom, som varit härute, att jag sagt att jag vill komplettera mina
uppgifter med detta.» — Hon hade efter telefonsamtalet känt sig irriterad
över att polismannen icke verkat mera intresserad av vad hon haft att
säga.
Ellen Ritzén uppgav vidare, att hon — innan Löfgren gripits — för Ebba
Lindgren omtalat, att hon ånyo vänt sig till polisen. Ebba Lindgren har
vitsordat denna uppgift.
Sedermera har Ellen Ritzén vid den av Liining företagna utredningen
förklarat, att hon »icke kunde svära på», att hon ringt just den 24 augusti
men att hon dock ansåg detta vara troligast.
Samtliga polismän, som synas kunna ifrågakomma som mottagare av det
senare samtalet från Ellen Ritzén, ha hörts under utredningen. Icke någon
av dem har emellertid kunnat erinra sig samtalet.
Bångerud, som enligt de av Ellen Ritzén lämnade uppgifterna närmast
skulle ha mottagit detta samtal, har bl. a. förklarat, att han i fråga om s. k.
omringningar handlade efter principen att, därest vederbörande vid om¬
ringningen hade nya uppgifter i sak att lämna, dessa antecknades men att
eljest anteckning om samtalet ej skedde.
Luning har framhållit, att man — bl. a. med hänsyn till att det vid kon¬
troll av övertidsjournalerna framkommit, att varken Bångerud eller annan
befattningshavare vid mordkommissionen varit i tjänst under den av Ellen
Ritzén angivna tiden, den 24 augusti klockan 18.30—19.00 — torde kunna
utgå från att hennes omringning ägt rum den 23 augusti ävensom att det
icke kunde uteslutas att Bångerud mottagit denna.
Vidare har Liining anfört följande.
Ellen Ritzéns avsikt med samtalet till polisen hade enligt hennes upp¬
gifter varit att göra spaningsledningen uppmärksam på att Löfgrens hand¬
skada var sådan, att den kunde ha uppkommit vid slag mot flickan Berits
huvud. I sak torde denna uppgift icke ha inneburit något nytt utöver vad
som förut framkommit vid förhören med Ritzén, Lindgren och Löfgren.
Hellström hade enligt vad han förklarat redan vid dessa förhör haft nämn¬
da möjlighet i åtanke. Orsaken till att Ellen Ritzéns misstankar från början
väckts hade just varit Löfgrens handskada, som hon satt i samband med
mordet. Den som mottagit samtalet — om det nu varit Bångerud eller an¬
nan vid mordkommissionen — hade känt till att fallet var under arbete och
icke bedömt Ellen Ritzéns meddelande såsom innebärande något nytt i sak,
varför han förmodligen icke ansett det nödvändigt att underrätta spanings¬
ledningen om samtalet. Under spaningarna inträffade ofta, att tidigare upp-
giftslämnare ringde på nytt och frågade om vederbörandes anmälan för¬
132
anlett någon åtgärd. Sådana samtal brukade icke antecknas, om de icke
inneburo nya uppgifter, i vilket fall anteckning skedde på den tidigare tips¬
uppteckningen.
Väl bör man icke utesluta, att en påringning av detta slag, även om den
icke innefattar något nytt i sak, kan ha betydelse som uttryck för allvaret
i anmälarens uppsåt. Att vederbörande samtalsmottagare icke vidarebeford¬
rat Ellen Ritzéns uppgifter vid telefonsamtalet till spaningsledningen torde
dock i det läge utredningen beträffande Löfgren då befunnit sig icke böra
betraktas såsom försummelse från någon befattningshavares sida.
ÖÄ har anfört.
Med säkerhet har icke kunnat utredas vilken polisman som tagit emot
Ellen Ritzéns ifrågavarande telefonmeddelande. Även om hennes medde¬
lande, såsom polismästaren framhållit, icke innebar något nytt i sak synes
det dock ha varit riktigast att anteckning gjorts om meddelandet.
Av vad Ellen Ritzén uppgivit framgår, att det för den polisman som mot¬
tog samtalet från henne den 23 eller 24 augusti måste ha stått klart, att
Ellen Ritzén tidigare lämnat tips rörande Löfgren och att hon därefter hörts
rörande bl. a. dennes handskada. Med hänsyn härtill var det i och för sig
värt beaktande att hon efter förhöret självmant sökte kontakt med någon
av utredningsmännen i avsikt att lämna ytterligare upplysningar rörande
skadan. Vilken betydelse hennes nya uppgifter kunde äga för fallets bedöm¬
ning kunde svårligen avgöras utan närmare kännedom om vad som vid för¬
höret med henne och eljest under utredningen förekommit rörande hand¬
skadan. Den polisman, som mottog samtalet — och som icke var någon av
de båda utredningsmännen — ägde tydligen icke någon sådan kännedom.
Vid angivna förhållanden kan jag, även med beaktande av att Löfgrenfallet
vid ifrågavarande tidpunkt tills vidare lagts åt sidan, icke finna annat än att
det måste anses ha ålegat vederbörande att — i stället för att göra en egen
bedömning av betydelsen av Ellen Ritzéns uppgifter och avföra dessa så¬
som varande utan intresse — verkställa anteckning om samtalet och under¬
rätta spaningsledningen därom.
Vid utredningen i ärendet har emellertid icke kunnat konstateras vem
som mottog Ellen Ritzéns telefonmeddelande. Vid sådant förhållande för¬
anleder ärendet i denna del icke något mitt vidare yttrande.
8. Fråga om uraktlåtenheten att å Löjgrens registerblad införa fyra av de
mot Löfgren inkomna fem anmälningarna
Någon dag efter det Beritutredningen påbörjades eller troligen den 15
augusti erhöll Bångerud i uppdrag av Larsson att självständigt svara för
registreringen av kriminalpolisens handlingar i fallet. Det manuella arbetet
anförtroddes åt kontorsbiträdet Pia Andersson. Hon erhöll viss hjälp med
detta arbete av kanslibiträdet Lisbeth Leksell, som eljest tjänstgjorde å
sedlighetskommissionen.
133
För registreringen användes det s. k. wiscardsystemet, som tidigare kom¬
mit till användning endast en gång i en större brottsutredning — vid ett
mordfall år 1962 — men som såvitt avsåg principerna i huvudsak icke skilde
sig från det system som vid tidigare mordspaningar begagnats.
Enligt wiscardsystemet sker registrering å löstagbara blad, som förvaras
i pärmar under alfabetiska upplägg. Bladens huvudord kunna enligt detta
system på ett översiktligt sätt ordnas under varje upplägg. Som huvudord
användes i Beritfallet dels personnamn, dels vissa s. k. samlingsrubriker.
Personer, som gjort anmälan eller eljest lämnat uppgifter av betydelse för
spaningsarbetet, liksom personer mot vilka anmälan ingivits eller mot vilka
misstanke eljest förekommit registrerades å särskilda blad. Varje blad, som
åsattes visst registemummer, skulle innehålla kortfattade anteckningar om
innehållet i gjord anmälan etc. och om de handlingar som i övrigt upprättats
i fallet. Angivna anteckningar formulerades av Pia Andersson eller av Lis-
beth Leksell vid utförandet av det manuella registreringsarbetet.
Ett 40-tal samlingsrubriker upplades. Som exempel må nämnas »Anony¬
ma uppgiftslämnare», »Beskrivning av kända», »Brottsplatsundersökning¬
en», »Försvunna personer», »Misstänkta personer», »Polisdistrikt». De per¬
soner, som skulle uppföras på eget registerblad, skulle även registreras på
vederbörligt samlingsblad. Vissa personer kunde följaktligen — förutom å
eget registerblad — förekomma på ett flertal samlingsblad. Registreringen
å samlingsbladen skedde efter direkta anvisningar av Bångerud, som på
upprättade handlingar antecknade den eller de samlingsrubriker, under
vilka handlingarna skulle registreras.
Beträffande registernumreringen har upplysts, att numren 1—100 reser¬
verats för fakta och omständigheter rörande Berit och hennes föräldrar,
t. ex. obduktionsrapport, brottsplatsundersökning, förhör med föräldrarna
o. s. v. Numren 101 och högre reserverades för övriga samlingsrubriker.
Under varje samlingsnummer skedde en kronologisk tilläggsnumrering
allt eftersom olika handlingar eller personer blevo aktuella. Under exempel¬
vis samlingsrubriken »Beskrivning av kända» (nr 104) erhöll sålunda den
först identifierade personen registreringsnumret 104: 1, nästa person 104: 2
o. s. v.
De handlingar, som upprättades i Beritfallet skulle — sedan registrering
skett — insättas i särskilda samlingspärmar i kronologisk ordning med ut¬
gångspunkt från den numrering som ägde rum vid registreringen. Emeller¬
tid användes de upprättade originalhandlingama även som arbetsmaterial,
vilket hade till följd att pärmarna icke voro kompletta under arbetets gång.
Det ålåg visserligen polismännen att skriva kvitto å handlingar, som togos
ur pärmarna, men enligt vad som upplysts försummades detta stundom.
Syftet med det register som upplades i Beritfallet var — enligt vad Odin
och Bångerud uppgivit — utöver att skapa ordning och reda bland utred-
ningshandlingarna — bl. a. att man skulle kunna konstatera huruvida flera
134
tips kommo in beträffande samma person. Såsom torde framgå av den läm¬
nade redogörelsen var systemet med olika samlingsrubriker även ägnat att
underlätta möjligheterna att kombinera inkommande upplysningar med
andra sådana, som lämnats tidigare.
Såsom nyss angivits torde registreringsarbetet icke ha påbörjats förrän
den 15 augusti. Åtskilliga handlingar hade redan vid denna tidpunkt upp¬
rättats i fallet. Under tiden fram till den 21 augusti erhöll Pia Andersson
hjälp med registreringen av Lisbeth Leksell. Först nämnda dag hade den
rådande balansen helt avarbetats. Lisbeth Leksell återgick då till sin egen
tjänst. Arbetsbalans uppstod emellertid ånyo. Enligt vad Pia Andersson
uppgivit hade i slutet av månaden funnits »en ganska stor hög handlingar»
oregistrerade, vilka handlingar kvarlågo till dess gärningen i Aspudden in¬
träffade den 2 september. Påföljande dag började Lisbeth Leksell ånyo bi¬
träda med registreringen i Beritfallet.
Rörande registreringen av de mot Löfgren inkomna fem anmälningarna
framkom vid den inom JO-expeditionen företagna utredningen följande.
För Löfgren hade upplagts ett registerblad med visst nummer. Å bladet
fanns endast en kortfattad anteckning om innehållet i Ritzéntipset. Detta
hade även antecknats å ett för Ellen Ritzén upplagt registerblad.
Jourtipset — vari Löfgrens namn icke angavs — hade registrerats under
samlingsrubriken »Anonyma uppgiftslämnare» i stället för, såsom rätte¬
ligen skulle ha skett, å Löfgrens blad. Anmälningen hade av Bångerud för¬
setts med påskriften: »Beskr. känd.» Denna påskrift hade emellertid över-
strukits och ersatts med »Okänd. Anonyma.»
Den uppteckning å vilken anonymtipset och Lagerströmstipset upptagits
var försedd med Löfgrens registreringsnummer. Anmälningarna hade emel¬
lertid icke antecknats å Löfgrens registerblad.
Bibergstipset hade antecknats å särskilt, för fru Biberg upplagt register¬
blad, men ej heller detta hade antecknats å Löfgrens blad.
Av det anförda framgår således, att endast en av de fem anmälningarna
mot Löfgren registrerats på dennes registerblad. Här må även nämnas, att
protokollen över förhören med Ellen Ritzén, Ebba Lindgren samt Löfgren
icke registrerats under den pågående Beritutredningen.
Pia Andersson har uppgivit, att — enligt vad som framgick av handstilen
å handlingarna — registreringen av anmälningarna rörande Löfgren verk¬
ställts av Lisbeth Leksell. Denna har vitsordat uppgiftens riktighet men
har förklarat att hon icke hade någon minnesbild av att hon under registre¬
ringsarbetet sett handlingarna eller hört namnet Ingvar Löfgren.
Liining har i sitt yttrande konstaterat, att registreringen av samtliga fem
Löfgrentips torde ha skett söndagen den 18 augusti samt att de fyra hand¬
lingar, å vilka tipsen voro upptagna, därvid varit sammanfästade. Vidare
har Liining — under hänvisning till de åsatta registreringsnumren — anfört,
att det tips, som först registrerats var Ritzéntipset, att Bibergstipset torde
135
ha registrerats närmast därefter, att anonymtipset och Lagerströmstipset
visserligen registrerats efter Ritzéntipset men att därutöver icke finnes
säkra hållpunkter för bestämmande av tidpunkten för åtgärden. Ytterligare
har Liining anfört, att Lisbeth Leksell troligen ändrat samlingsrubriken på
jourtipset på sätt förut angivits, enär hon icke kunnat finna något namn på
jourtipset att registrera handlingen på; oaktat samtliga tipsuppteckningar
varit sammanförda, hade hon icke sammankopplat innehållet i jourtipset
med de övriga tipsen på Löfgren utan behandlat det som ett fristående tips
på någon okänd. Eftersom vid tipsen troligen varit fästad en anteckning
att handlingarna skulle åter till Bångerud efter registreringen, har Lisbeth
Leksell — enligt Liining — förmodligen sammanfogat alla de fyra handling¬
arna och lämnat in dem på Bångeruds rum. Detta torde vara förklaringen
till att handlingarna, trots den avvikande registreringen på jourtipset,seder¬
mera dock förvarats tillsammans och att de, då ärendet efter det andra
mordet aktualiserades, fortfarande funnits tillsammans.
Slutligen har Liining anfört följande.
Sedan Lisbeth Leksell registrerat Ritzéntipset och infört en kort resumé
över innehållet på det samtidigt upprättade registerkortet för Löfgren, hade
det ålegat henne att även införa de övriga tips, som hon åsatt registrerings-
numret 104: 63 (Löfgrens registreringsnummer), på registerkortet. Av nå¬
gon anledning som ej gått att utreda har hon emellertid icke gjort detta.
Sannolikt har hon blivit avbruten i arbetet och genom något förbiseende
icke återupptagit detta i samma arbetsmoment som hon lämnade det. Jo¬
hansson har vitsordat, att fru Leksell, som tillhörde sedlighetskommissio-
nen, ofta blev tillfrågad i dess angelägenheter av kommissionens personal.
Hennes misslyckande i nu ifrågvarande avseende synes närmast få betrak¬
tas som ett olycksfall i arbetet. Den bristande noggrannhet som må kunna
påföras henne vid registreringen av Löfgrentipsen bör i allt fall icke läggas
spaningsledningen eller den för registreringsarbetet närmast ansvarige,
förste kriminalassistenten Bångerud, till last.---
Det har icke kunnat konstateras att uraktlåtenheten att införa de fyra
tipsen på registerkortet i det föreliggande fallet medfört något men för spa¬
ningarna fram till tidpunkten för det andra mordet. Samtliga tips ha varit
kända för i vart fall Bångerud och ha även medfört åtgärder beträffande
Löfgren.
ÖÄ har rörande denna punkt anfört följande.
Registreringen av inkomna tips och den därmed förenade kontrollen över
handlingar i Beritfallet var, såsom framgår av Lunings undersökning, brist¬
fällig. Bestyret med registreringen hade Larsson uppdragit åt Bångerud.
Denne hade emellertid, såsom framgår av det redan anförda, så många
andra betydelsefulla arbetsuppgifter att han knappast kan lastas för att
registret icke fördes korrekt.
Som redan framhållits tjänade registreringen av utredningsmaterialet i
Beritfallet ett vidare syfte än att endast bringa formell ordning och reda i
handlingarna. Registreringen var sålunda avsedd att även tjäna som ett
136
direkt hjälpmedel vid spaningsarbetet. Med hänsyn härtill var det av vikt
att registreringen skedde med noggrannhet och fullständighet.
Rörande registreringen av de fem tipsen mot Löfgren framgår av utred¬
ningen, att endast ett av dessa, Ritzéntipset, upptagits å det för Löfgren
upplagda registerbladet. Av de återstående fyra tipsen hade två — anonym¬
tipset och Lagerströmstipset, vilka voro upptagna å samma handling —
överhuvudtaget icke införts på något registerkort. Registreringen av tipsen
utvisar följaktligen anmärkningsvärda brister.
Enligt vad utredningen ger vid handen var det kanslibiträdet Lisbeth
Leksell som verkställde registreringen av nu angivna tips. Någon närmare
förklaring har icke kunnat lämnas till den bristande uppmärksamhet eller
de förbiseenden i övrigt som vid detta registreringsarbete tydligen förelupit.
Underlåtenheten att å Löfgrens registerkort införa ifrågavarande tips har
emellertid, med hänsyn till de organisatoriska brister som vidlådde registre¬
ringssystemet — brister till vilka jag skall återkomma under punkt 10 —
icke haft någon inverkan på spaningsarbetet i Löfgrenärendet såsom detta
faktiskt bedrevs. Jag vill dock framhålla att — om registreringssystemet
fungerat på ett ändamålsenligt sätt — utredningsmännen kunnat och bort
via registret kontrollera och ta del av samtliga handlingar rörande Löfgren.
Om så skett, skulle i detta fall Lagerströmstipset ha beaktats.
Vad under denna punkt förekommit föranleder icke något mitt vidare
yttrande.
9. Fråga om Furugårds förfarande att omhändertaga personakten röran¬
de Löfgren ävensom fråga om ansvaret för att jämväl övriga handlingar i
saken synas ha undandragits Larsson
Sedan Gardby och Hellström hört Löfgren den 21 augusti, avrapportera¬
des fallet för Larsson. Rörande vad därvid förekom får av utredningen an¬
ses framgå följande.
Beslut om någon ytterligare åtgärd, som skulle företagas omedelbart, fat¬
tades icke. Arbetsmaterialet rörande Löfgren skulle emellertid lämnas till
Larsson för granskning. Denne skulle härefter besluta huruvida och i vad
mån fortsatt utredning skulle ske. Den utredning, som i detta avseende när¬
mast syntes kunna komma i fråga, var kontroll av Löfgrens alibi genom
förhör med Löfgrens farmoder. Det synes sannolikt, att frågan om hörandet
av farmodern berörts vid föredragningen eller vid samtal med Larsson vid
tillfälle därefter. Enligt vad polismännen uppgivit hade det ansetts lämpligt
— främst med hänsyn till farmoderns höga ålder — att förhöret överläts åt
en kvinnlig polis. En sådan, förste kriminalassistenten Aina Kneckt-Berg-
man, skulle, såsom inledningsvis nämnts, träda i tjänst vid roteln den 2
september.
Vid den inom JO-expeditionen verkställda utredningen förklarade Lars¬
son, att han — efter föredragningen — icke påträffade handlingarna röran¬
137
de Löfgren på sitt rum. Han anförde vidare, bl. a., att han relativt snabbt
brukade gå genom sådana handlingar, som avsågo avrapporterade upp¬
drag, och att han därför dagen eller i vart fall någon av de allra närmaste
dagarna efter det handlingarna lagts in till honom borde ha påträffat arbets¬
materialet beträffande Löfgren.
Den 3 september hämtades Löfgren klockan omkring 16 till polishuset.
Under färden dit erkände Löfgren brottet mot Ann-Christine. Larsson un¬
derrättades härom. Härvid erinrade han sig, att han hört namnet Löfgren
under Beritutredningen. Rörande vad härefter förekom uppgav Larsson vid
förhör den 13 och den 23 september följande.
Sedan Larsson erhållit sagda upplysning och sedan han samlat personalen
inom kommissionen, yttrade han ungefär följande: »Nu vill jag ha alla
handlingar beträffande Löfgren.» I vart fall Bångerud, Hellström och Furu-
gård voro tillstädes. Handlingarna eftersöktes. Vid denna tidpunkt hade
Larsson »ganska så tomt» på sitt skrivbord, i vart fall hade han ej några
handlingar som rörde Löfgren. Han blev arg när polismännen icke kunde
»få fram» handlingarna. Larsson var vid flera tillfällen i kontakt med polis¬
männen, därvid han förklarade: »Jag måste ha fram dem.» Han gjorde i
detta läge icke någon undersökning huruvida handlingarna funnos i regist¬
ret. Senare på kvällen överlämnade Furugård personakten till Larsson.
Furugård uppgav härvid ungefär följande: »Jag har legat på de här hand¬
lingarna en hel vecka med tanke på att jag skulle ta’ itu med ärendet så
fort. jag blev ledig.» Larsson visste icke anledningen till, att Furugård icke
omedelbart överlämnat akten, då handlingarna efterfrågats. Vid överläm¬
nandet sade Larsson, att han ville ha samtliga handlingar, således, ej blott
personakten utan även de handlingar som upprättats under Berit-utred-
ningen. Furugård förklarade, att han icke hade sistnämnda handlingar på
sitt rum. På kvällen den 3 september nåddes icke något resultat i fråga om
de handlingar, som saknades.
Påföljande morgon beordrade Larsson ånyo personalen att leta efter
handlingarna angående Löfgren. Enligt vad Larsson hört började Bångerud
och Hellström var för sig att på mordkommissionens olika rum söka efter
de saknade handlingarna. Gemensamt gingo de båda in i skrivrummet, där
registrerade handlingar förvarades. Även »lösa», ännu icke registrerade
handlingar i rummet granskades. Bångerud hade uppgivit, att han för sin
del icke letade särdeles noggrant på rummet, medan Hellström förklarat att
han sökt »oerhört noggrant». Hellström sade, att »de fanns ej där». Efter
några timmar hade Larsson fått besked av Hellström och Bångerud om att
handlingarna icke kunnat återfinnas. Efter ytterligare en stund hade Ivars¬
son sammanträffat med Furugård. Denne hade då i sin besittning hela ar¬
betsmaterialet — tips och förhörsuppteckningar — beträffande Löfgren.
Handlingarna voro hopfogade med ett gem. Furugård uppgav, att han hit¬
tat handlingarna i skrivrummet. Larsson var arg i anledning av att hand¬
lingarna icke kunnat skaffas fram omedelbart då de efterfrågats. Han tog
handlingarna och gick in på sitt rum, där han läste dem. Härvid såg han för
första gången den tipsuppteckning, vari lämnades uppgifter om yttranden
av Löfgrens farmoder och faster. Larsson »blev upprörd» då han såg inne¬
hållet i uppteckningen. Härefter förvarade Larsson arbetsmaterialet beträf¬
fande Löfgren under lås.
i* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1066 urs riksdag
138
(Av utrymmesskäl uteslutes här referat av den omfattande utredning,
som i ärendet verkställdes rörande förevarande avsnitt och som innefattade
ett flertal förhör med olika i saken inblandade polismän.)
Luning har rörande förevarande avsnitt anfört.
Löfgrens personakt synes icke ha förvarats i Larssons rum vid något till¬
fälle under mordspaningarna. Ingen av de utav mordkommissionens med¬
lemmar, som blivit hörda under utredningen, har uppgivit, att de lämnat
akten på Larssons rum. Det synes fastmera vara klarlagd, att akten under
den aktuella tiden, den 21—26 augusti, förvarats i Bångeruds rum. Furu¬
gård har vid förhör förklarat sig numera icke komma ihåg var han tagit
akten. Det synes icke heller ha förelegat någon anledning, att personakten
skulle lämnas in till Larsson, vilken ju haft övriga handlingar i ärendet till¬
gängliga. Personakter, som förvarats i de olika rummen vid mordkommissio¬
nen, ha inom kommissionen betraktats som »gemensam egendom», och de
ha formlöst kunnat tagas om hand av den, som ansett sig behöva akten, för
något uppdrag. Några direkta tjänsteföreskrifter för handhavandet av per¬
sonakter, som av kommissionens personal utkvitterats från centralregistret,
har icke funnits. Furugårds omhändertagande av akten — var detta än har
skett — står därför icke i strid med några muntliga eller skriftliga instruk¬
tioner och kan heller icke i övrigt anses vara av sådan karaktär att däri
skulle ha legat något oegentligt eller felaktigt. Furugård hävdar bestämt,
att han icke omhändertagit övriga handlingar beträffande Löfgren. Det har
icke gått att få full klarhet i var handlingarna förvarats under tiden den 21
augusti—den 3 september. Även om de olika uppgifterna om handlingarnas
anträffande icke överensstämma, utgöra de dock icke något stöd för ett på¬
stående, att Furugård av någon anledning omhändertagit handlingarna för
att med förbigående av spaningsledningen själv vidtaga åtgärder mot Löf¬
gren. Eftersom Larsson icke efterfrågat handlingarna förrän den 3 septem¬
ber kan man icke heller påstå att de ha undandragits Larsson. Att hand¬
lingarna, sedan Larsson frågat efter dem, icke ha anträffats omedelbart tor¬
de icke ha medfört något men för mordspaningen i det läge den då befunnit
sig, d. v. s. efter Löfgrens erkännande av andra mordet.
Ej heller beträffande övriga handlingar i Löfgrenärendet torde någon be¬
fattningshavare vid mordkommissionen sålunda ha gjort sig skyldig till
vårdslöshet eller försummelse.
ÖÄ har anfört.
Furugårds förfarande att — sannolikt i Bångeruds rum — omhändertaga
Löfgrens personakt lär, såsom Luning framhållit, icke kunna anses anmärk¬
ningsvärt. Övriga handlingar rörande Löfgren synes — möjligen med un¬
dantag för Lagerströmstipset — av Gardby och Hellström ha överlämnats
till Larsson. Denne har förklarat det icke vara uteslutet, att han lämnat
dessa handlingar till Bångerud för registrering av förhörsprotokollen. Intet
synes motsäga riktigheten av Larssons antagande. Den numera förebragta
utredningen ger således icke stöd för att handlingarna rörande Löfgren,
möjligen med undantag för Lagerströmstipset, undandragits Larsson.
Frågan om Furugårds befattning med Löfgrens personakt har i remiss¬
skrivelsen uppställts med utgångspunkt från de uppgifter därom, som Furu¬
139
gård själv lämnat vid den inom JO-expeditionen företagna utredningen.
Furugård uppgav därvid sålunda, att han några dagar efter det Löfgren¬
fallet avrapporterats den 22 augusti, funnit akten på Larssons rum tillsam¬
mans med visst arbetsmaterial rörande detta ärende samt att han — efter
att ha bläddrat i materialet och bl. a. observerat det av honom själv mot¬
tagna tipset från fru Biberg — avskilt personakten från handlingarna och
utan att därom underrätta Larsson medfört akten för eget studium och ej
återställt den förrän den 3 september. Dessa uppgifter om de yttre omstän¬
digheterna vid hans omhändertagande av personakten har Furugård utan
reservationer lämnat och vitsordat vid två skilda förhör.
För mig framstår det redan av ordningsskäl som i princip olämpligt att
handlingar, som sammanförts i ett för undersökning upptaget, ännu icke
slutbehandlat fall, splittras och förvaras på olika håll. Om Furugård an¬
träffat personakten under de av honom enligt ovan angivna omständigheter¬
na, måste det ha stått klart för Furugård att Larsson hade för avsikt att i
vanlig ordning läsa handlingarna och att det därvid kunde vara av intresse
för honom att taga del jämväl av personakten. Även om Furugård kände
till att man ansett att Löfgrenfallet tills vidare skulle vila, kunde för övrigt
någon ny uppgift tänkas inkomma, som aktualiserade fallet och gjorde till¬
gång till personakten angelägen. Ett dröjsmål härmed — ett dröjsmål som
kunnat bli avsevärt om Furugård vid tidpunkten i fråga t. ex. ej var på sin
vanliga arbetsplats — kunde därför ha haft direkt menliga konsekvenser
för spaningsarbete!.
Enligt min mening måste det därför ur såväl ordnings- som spaningssyn-
punkt betecknas som olämpligt, om Furugård — på sätt han enligt det
förut sagda uppgivit — gått in i spaningsledarens rum och avskilt person¬
akten från de övriga handlingar, som inlämnats till spaningsledaren för
kontrolläsning, och därefter under åtskillig tid förvarat akten hos sig i och
för egen granskning av fallet, allt utan att lämna någon uppgift om sitt för¬
farande. Vad Liining i sitt yttrande anfört därom att man inom mordkom¬
missionen betraktade personakter som »gemensam egendom», som formlöst
kunde omhändertagas av envar, synes mig icke ha varit tillämpbart beträf¬
fande den då aktuella situationen.
Emellertid har Furugård under den fortsatta utredningen i väsentlig mån
ändrat sina nyss återgivna uppgifter. Han har sålunda icke längre fasthållit
vid uppgiften att han tagit personakten på Larssons bord utan förklarat
att det fanns lika stor — eller större — anledning förmoda att den legat på
Bångeruds. Ej heller är han längre säker på att det arbetsmaterial, vari han
bläddrat och bland vilket han iakttagit det av honom själv mottagna tipset
rörande Löfgren, legat tillsammans med personakten. Hans tidigare läm¬
nade uppgift om att det endast var i samband med omhändertagandet av
personakten, som han tagit del av arbetsmaterialet, skulle således även kun¬
na ha berott på minnesfel.
140
Med hänsyn till de ändrade uppgifter Furugård sålunda lämnat och till
vad vid utredningen i övrigt i denna del förekommit kan icke göras gällan¬
de, att Furugård omhändertagit personakten under de omständigheter, som
han till en början under utredningen detaljerat angivit och vitsordat. Den¬
na akt synes också under åtminstone viss tid ha förvarats i Bångeruds rum.
Det kan ej heller anses uteslutet, att akten och övriga handlingar förvara¬
des åtskilda inom mordkommissionen. Att personakten i sådant fall om¬
händertagits av Furugård kan med hänsyn till den praxis, som i detta hän¬
seende synes ha varit rådande inom kommissionen, icke läggas Furugård
till last som fel.
Vad i denna del förekommit föranleder därför icke något mitt vidare ytt¬
rande.
Vad härefter angår frågan om förfarandet med det arbetsmaterial, som
upprättats i Löfgrenfallet — tips och förhörsanteckningar — får jag anföra
följande.
Larsson har i olika sammanhang hävdat att han, sedan materialet över¬
lämnats till honom, haft för avsikt att enligt tillämpad rutin taga del av
detta material men att så ej kunnat ske, eftersom handlingarna ej varit till¬
gängliga för honom. Det saknas all anledning ifrågasätta riktigheten av vad
Larsson sålunda uppgivit. Såsom Larsson framhållit är det icke osannolikt
— enligt min mening fastmera troligt — att han vid en kontrolläsning av
handlingarna skulle ha funnit anledning beordra mera intensiva åtgärder
rörande Löfgren. Frågan huru med arbetsmaterialet förfarits saknar därför
icke betydelse för handläggningen av Löfgrenfallet.
Genom utredningen i ärendet har ej kunnat klarläggas huruvida arbets¬
materialet under nu aktuella tid överhuvudtaget funnits i Larssons rum
och — om så varit fallet — av någon befattningshavare avhämtats därifrån,
eller om Larsson möjligen anträffat handlingarna och, i avsikt att därefter
återfå dem för genomläsning, lämnat handlingarna till Bångerud för re¬
gistrering. Sistnämnda möjlighet kan, som Larsson jämväl förklarat, icke
anses utesluten.
Om Larsson sålunda, i nyssnämnda avsikt, lämnat handlingarna för re¬
gistrering utan att därvid uttryckligen angiva att han önskade snarast möj¬
ligt återfå dem för genomläsning, kan ej göras gällande, att Bångerud eller
annan med registreringsarbetet sysselsatt befattningshavare förfarit klan¬
dervärt genom att ej så snart som möjligt återställa handlingarna till Lars¬
son. Däremot är tydligt att — om någon befattningshavare efter handling¬
arnas utlämnande för registrering omhändertagit dessa för eget studium
— denne därigenom gjort sig skyldig till ett allvarligt fel. Härvid är att
märka, att utredningsmaterialet i Beritfallet upprättades endast i original¬
exemplar och att — som i andra sammanhang berörts eller skall beröras —
registreringssystemet icke fungerade på sådant sätt att garantier förelågo
för att utredningsmaterialet i förekommande spaningsfall kunde överblickas
141
och anträffas. Med den uppläggning som spaningsarbete t i Beritfallet hade
skulle det följaktligen ha kunnat medföra allvarliga konsekvenser, om en
enskild befattningshavare, utan att underrätta spaningsledningen därom,
för egen räkning omhändertog utredningsmaterialet eller del därav.
Som förut framhållits har Furugård vidgått att han, i syfte att närmare
granska fallet Löfgren, omhändertagit dennes personakt. Med hänsyn till
vad Furugård sålunda upplyst om sin avsikt att granska fallet Löfgren
ligger det otvivelaktigt nära till hands att antaga, att Furugård i samma
syfte tagit hand jämväl om det i fallet upprättade arbetsmaterialet.
Vid utredningen har betydande intresse ägnats frågan under vilka om¬
ständigheter handlingarna rörande Löfgren slutligen anträffats. Vad Furu¬
gård härom uppgivit — nämligen att han utan större svårighet hittat hand¬
lingarna i skrivrummet den 3 september — vinner icke stöd i vad vid ut¬
redningen i övrigt förekommit. I betraktande särskilt av vad Hellström
upplyst framstå Furugårds uppgifter i detta hänseende fastmera som osan¬
nolika.
Mot Furugårds bestämda bestridande har emellertid icke blivit styrkt,
att Furugård omhändertagit nu ifrågavarande handlingar rörande Löfgren.
Möjlighet att genom ytterligare utredning vinna klarhet i frågan synes icke
föreligga. Jag finner därför att ärendet i denna del icke kan föranleda någon
min vidare åtgärd.
Vad i nu avhandlat hänseende förekommit understryker emellertid med
all tydlighet angelägenheten av att spaningsledningen — oavsett mellan-
kommande irrationella omständigheter — verkligen blir i stånd att på av¬
sett sätt följa upp och överblicka förefintliga spaningsuppslag. Jag åter¬
kommer härtill under punkt 10.
10. Fråga dels huruvida arbetet inom kriminalavdelningen varit tillfreds¬
ställande organiserat med avseende å mottagande, redovisning och registre¬
ring av inkomna anmälningar m. m., dels huruvida i övrigt polisledningen
tillsett att spaning sarbetet bedrivits med erforderlig personalinsats och el¬
jest på sätt som med hänsyn till omständigheterna varit påkallat
De frågor, som behandlats under föregående nio punkter, ha gällt vissa
moment i handläggningen inom mordkommissionen av anmälningarna mot
Löfgren. Som framgår av redogörelsen har granskningen givit vid handen,
att vissa förbiseenden eller försummelser, delvis av allvarlig natur, före-
lupit vid ärendets handläggning hos mordkommissionen. Även om det själv¬
fallet icke är möjligt att utpeka någon viss av antydda brister såsom ensam
för sig orsak till att Löfgren icke tidigare än som skett gripits såsom gär¬
ningsman — varigenom det andra våldsbrottet skulle ha förhindrats —
torde med fog kunna göras gällande att handläggningen av Löfgrenärendet,
om den i allo skett med tillbörlig noggrannhet och uppmärksamhet, bort
medföra och med mycket stor sannolikhet också skulle ha medfört sådant
142
resultat. Jag vill härvid erinra om de anmärkningsvärda förhållanden som
framkommit med avseende å behandlingen av Lagerströmstipset, vilket
kom att helt lämnas åt sidan vid genomförandet av undersökningen röran¬
de Löfgren; innebörden av detta tips bragtes sålunda icke till spaningsled-
ningens kännedom, och tipset kom ej heller — av skäl som ej kunnat till
fullo klarläggas — att beaktas vid utredningsmännens undersökning eller
därefter. Bland övriga brister i handläggningen, som varit av betydelse i
förevarande hänseende, må ytterligare erinras om uraktlåtenheten att i sam¬
band med undersökningen rörande Löfgren vederbörligen beakta en tidigare
gjord anmälan rörande denne för visst otuktsbrott — för vilket Löfgren
kunnat anhållas och häktas — ävensom de objektivt sett ytterst otillfreds¬
ställande resultaten av förhören med de två kvinnor, som enligt inkomna
anmälningar hade närmare uppgifter att lämna med avseende å brottet mot
Berit.
Med hänsyn till vad nu anförts framstår som en central fråga huruvida
de förbiseenden eller försummelser vid handläggningen av Löfgrenärendet,
som i och för sig kan läggas olika befattningshavare — främst underordnad
personal — till last, äga sammanhang med svagheter i fråga om den all¬
männa organisationen av polisarbetet i Beritfallet och om sålunda bristema
i själva handläggningsledet kunnat i väsentliga avseenden förebyggas ge¬
nom åtgärder av organisatorisk natur. Frågan gäller med andra ord om man
från polisledningens sida tillsett att en lämplig organisation redan från bör¬
jan stått till buds för ett effektivt bedrivet spaningsarbete i ett fall av den
beskaffenhet och omfattning som det förevarande eller om ledningen i varje
fall tillsett att av omständigheterna påkallade ändringar i organisationen
vidtagits under arbetets gång.
Härvid aktualiseras främst — på grundval av vad i ärendet förekommit
— frågan om organisationen med avseende å behandlingen av inkomna tips,
vilkas bearbetning utgjorde en av huvudlinjerna i spaningsarbetet. Denna
fråga berör såväl spaningsledningens dimensionering och därmed dess för¬
måga att följa och överblicka det stora antalet inkomna anmälningar och
vad därmed åtgjordes som också personalens förfarande med aktuella ären¬
den enligt ändamålsenliga rutiner. Hithörande frågeställningar torde genom
vad som anförts under tidigare avsnitt ha blivit klart belysta.
Vidare har i ärendet ifrågasatts huruvida personalramen för spanings¬
arbetet överhuvudtaget varit tillräcklig. Av handlingarna framgår sålunda
att Odin — som den 26 augusti 1963 inträdde som tillförordnad chef för
mordkommissionen, sedan Larsson några dagar tidigare måst övertaga rotel-
chefsskapet — vid besök hos Danielson nämnda dag framställt begäran om
särskild personaltilldelning för genomförande av viss spaningsoperation,
därvid Odin bl. a. åberopade utländska erfarenheter i fråga om behovet av
betydande personalinsatser i mordspaningsfall. Denna begäran hade emel¬
lertid icke bifallits. Vidare har Odin uppgivit, att han för Larsson vid upp¬
143
repade tillfällen framhållit behovet av att mordkommissionen tillfördes yt¬
terligare personal för det löpande arbetet. I detta sammanhang ma även
nämnas att Odin vid det förut nämnda besöket hos Danielson jämväl fram¬
fört vissa andra förslag i syfte att effektivisera spaningsarbete^ avseende
bl. a. utnyttjande i större utsträckning av radio och television som hjälp¬
medel. Förslagen hade emellertid avvisats.
Rörande organisationen i fråga om behandlingen av inkomna tips har
Liining i sitt yttrande särskilt uppehållit sig vid registreringssystemet. Han
har därvid konstaterat att arbetet med registreringen i Beritfallet företett
bristfälligheter, avseende bl. a. att avsevärda dröjsmål med registrering
förekommit, att införingar å registerblad underlåtits, att originalexemplar
av tips i stor utsträckning använts vid bearbetningen i stället för kopior
och sålunda saknats i registerpärmama samt att anteckningar icke förts om
vilka polismän som fått i uppdrag att bearbeta olika tips.
Härefter bär Liining anfört följande.
Vid bedömandet av de påvisade bristfälligheterna bör beaktas följande.
Behovet av särskilda åtgärder för omhändertagande av de just vid mordfall
inströmmande anmälningarna från allmänheten har under senare år ökat i
högsta grad. Allmänhetens deltagande har genom medverkan av främst
televisionen ytterligare tilltagit. Det var denna erfarenhet som_ gav anled¬
ning till att man för två år sedan anskaffade det nu använda wiscardsyste-
met, som före Berit-mordet endast en gång prövats vid ett större mordfall
och då till allmän belåtenhet.
Rent principiellt torde fortfarande icke finnas skäl till erinran inot det
tillämpade registreringssystemet. Metoden med samlingsrubriker möjliggör
dess utnyttjande icke blott för kontrolländamal utan även såom kombina-
tionsregister. Vad som brustit i tillämpningen torde främst få hänföras till
frånvaron av fasta rutiner för handlingarnas gång och för registrets hand-
havande. Att allt icke fungerade helt tillfredsställande kunde redan under
det Berit-utredningen pågick iakttagas. Det bedömdes dock icke allvarligt
och gav icke anledning till att mitt under brinnande arbete göra någon vä¬
sentlig revidering av tillvägagångssättet. Initiativ togs emellertid — och
detta innan JO:s utredning blev aktuell — till en allmän översyn av den här
ifrågavarande arbe t sproblematiken och resulterade i en beredskapsplan för
undersökningar i vissa grövre brottmål.
Ehuru det väl, som nyss nämndes, var för sent att införa nya rutiner re¬
dan under den pågående mordutredningen, hade det dock funnits möjlig¬
heter att, vidtaga vissa åtgärder. De ofullkomligheter i kontrollen över och
handhavandet av handlingarna, som ovan antytts, torde i väsentlig grad fa
hänföras till att uppgiften ej ägnats hela den insats som den efter sin vikt
förtjänat. Utredningen har visat, att Bångerud, som givits ansvaret för re¬
gistreringen och vad som därmed ägde samband, icke mäktade att ensam
på ett tillfredsställande sätt sköta denna uppgift samtidigt som han åt spa-
ningsledaren skulle personligen utföra diverse enskilda uppdrag, för vilka
han bedömdes särskilt kvalificerad. Omständigheterna ha även givit vid
handen, att den för registreringsarbetet erforderliga kvinnliga arbetskraften
åtminstone tidvis varit otillräcklig. Larsson har framhållit, att man icke bör
överdriva vikten av att registret hela tiden hölls ä jour. En viss efterslåp-
144
ning med registrets färdigställande skulle i det mera långsiktiga arbetet
med mordfallet icke komma att få någon betydelse. Denna synpunkt kräver
beaktande men ändrar icke det berättigade i de erinringar som här fram¬
ställts.
Såvitt angår personalinsatsen i spaningsarbetet har Luning — efter en
redogörelse för personalförhållandena — framhållit att den personal ställts
till förfogande, som begärts av den för mordundersökningen närmast ansva¬
riga ledningen. I den mån en otillräcklig personalinsats likväl kunde anses
ha skett på något avsnitt, vore detta — har Luning framhållit — att hän¬
föra till den bedömning som rotel- och spaningschefen gjort av personal¬
behovet.
Efter att ha berört Danielsons insats i mordutredningen har Luning rö¬
rande sin egen del däri anfört följande.
Sedan mordet inträffat den 12 augusti 1963 informerades undertecknad
polismästare därom samma kväll av kriminalpolisintendenten Danielson.
Jag uppmanade denne att sätta in all personal som behövdes och erinrade
Danielson om att denne kunde påräkna all erforderlig hjälp från ordnings¬
polisen. De närmaste dagarna ägde upprepade föredragningar och konfe¬
renser rum mellan mig och Danielson i mån av tid och möjlighet. Under
dagarna den 16—19 augusti mottog jag i Stockholm rikspolischefen i Israel
och polischefen i Tel-Aviv jämte polischeferna i Köpenhamn och Oslo. Kon¬
ferenser ägde rum jämte löpande uppgifter. Den 20 augusti avreste jag så¬
som ende polisiäre representant för Sverige till sammankomst med Interpol
i Helsingfors. Därifrån återvände jag den 29 augusti. Under denna dag och
följande tva dagar hade jag besök i Stockholm av och konferenser med ge¬
neralsekreteraren i Interpol samt ett tiotal högre polischefer från övriga
delar av världen. Den 2 september på kvällen underrättades jag om det
andra mordet. Jag bedömde då situationen synnerligen allvarligt i det att
man syntes kunna förmoda att en vettvilling vore i farten som inom en snar
framtid ytterligare skulle kunna upprepa sina brott. Allmänheten skulle
också kunna gripas av en förklarlig rädsla för vad som skulle kunna hända.
Jag meddelade vid överläggningar följande morgon med ordningspolisinten¬
denten och kriminalpolisintendenten att jag övertoge ledningen av de po¬
lisiära insatserna i Beritfaliet samt beslöt, att alla tänkbara krafter skulle
sättas in. Detta^ skedde omedelbart på ett sätt som jag icke här har anled¬
ning att gå in på. Jag förmodade att jag skulle bli så engagerad i ärendet att
det kunde bli nödvändigt att frånträda de med polismästartjänsten förenade
löpande göromålen. Samma dag på eftermiddagen greps emellertid mör¬
daren.
Härefter har Luning ingått på frågan om ansvaret för förefintliga brister
i arbetsledningen och har därom anfört följande.
Spaningsledaren Larsson har varit synnerligen hårt arbetsbelastad. Han
har varit överhopad med göromål och har icke kunnat i erforderlig grad
avbörda sig rutinärenden. Bångerud, vars hela arbetsinsats behövts" för
kontroll- och registerarbetet, har trots detta nödgats till dels fungera såsom
en inofficiell ställföreträdare men endast i otillräcklig grad och på bekost¬
nad av egna uppgifter kunnat avlasta Larsson. Rotelchefen Johansson sy¬
145
nes icke ha i önskad utsträckning kunnat bidraga till svårigheternas undan¬
röjande.
Med det sagda har antytts ett drag i den rådande fördelningen av ansva¬
ret mellan rotelchefen och spaningsledaren. På rotelchefen torde ankomma
att inom ramen för anförtrodda resurser tillse, att aktuella uppgifter etter
angelägenhetsgrad tillgodoses med lämplig _ personal i erforderlig omfatt¬
ning samt att vid behov, om egen personaltillgång eller andra resurser icke
förslå, göra framställning om förstärkning. Han bör bereda gynnsammast
möjliga arbetsbetingelser samt följa arbetet sa nära, att överbelastning i och
för en arbetsuppgift uppmärksammas och avhjälpes. Naturligen skall han
också bära ansvar för undersökningen inom roteln och äger träda in och
fatta beslut när han finner ärendets vikt därtill ge anledning. — Spamngs-
ledaren handhar spaningen i ett brottsfall. Honom aligger i första hand att
ha ansvar för detta arbetes rätta bedrivande. Han skall till rotelchefen an¬
mäla förefallande behov och föreslå åtgärder för spaningens underlättande.
Hans ansvar för de administrativa problemens lösande får anses mindre
uttalade än rotelchefens. .....
Linjerna för ansvarsfördelningen mellan polischefen och knmmalpolis-
ehefen samt mellan denne och rotelchefen torde med syftning på de i detta
ärende aktuella ansvarsfrågorna kunna uppdragas på följande sätt. 1 obs-
chefen torde det åligga att tillse, att polisorganisationen med tillgång-hga
medel fungerar riktigt samt att polisverkets samlade resurser vid behov
kunna stå till förfogande. Det kan ej förutsättas, att han skall deltaga i ut¬
redande av enskilda brott. Kriminalpolischefen har i princip samma kom¬
petens härför som polischefen men dessutom pa grund av sin specialisering-
större rutin och erfarenhet. Polischefens arbetsbörda är f. ö. så stor, att ett
effektivt deltagande från hans sida ej kan förverkligas utan att annan sat¬
tes i hans ställe. När en samfälld insats, under medverkan av större delen
av polisorganisationen, blir aktuell, synes han emellertid böra taga ans\ar
härför. Det åligger kriminalpolischefen att halla polischefen onenteiad.
Beträffande organisationsfrågor äga båda rätt och skyldighet att taga ini¬
tiativ. — I förhållandet mellan kriminalpolischefen och rotelchefen är an¬
svarsfördelningen den motsvarande. Kriminalpolischefen äger befogenhet
att själv från rotelchef övertaga förundersökning om han finner skäl därtill.
Emellertid är antalet stora och krävande undersökningar så stort, att ett
sådant övertagande i praktiken kan ske endast i undantagsfall. Det förut¬
sätter, att kriminalpolischefen helt engagerar sig i förundersökningen och
som eu följd därav att annan siittes i hans ställe, vilket kräver polismästa¬
rens medverkan.
Kriminalpolischefen kan på förekommen anledning åt annan person än
rotelchefen uppdraga handhavandet av viss undersökning.
Innan jag går närmare in pa bedömningen av eventuella brister i arbets¬
ledningen skall jag här lämna vissa upplysningar rörande kommissarierna
Johansson och Larsson. Johansson har bakom sig en 20-årig utomordentlig
insats i ledande ställning inom kriminalpolisen, en insats i vilken han hän¬
synslöst offrat sig själv och för vilken han i hela landet åtnjuter det största
anseende. Han bär under senare tid varit något nedsatt till krafterna, ett
förhållande vartill eu allmän förslitning i tjänsten torde ha verksamt bi¬
dragit. Larsson kan se tillbaka på en i det närmaste lika lång synnerligen
förtjänstfull och hängiven gärning vid kriminalpolisen, i vilken han prak¬
tiskt. taget oavbrutet samarbetat med Johansson. De har utgjort ett team, i
146
vilket de på ett lyckligt sätt kompletterat varandra. Larsson är till sin lägg¬
ning mer utpräglat spekulativ spanare än eu utåtriktad arbetsledare.
I överensstämmelse med de förut i korthet beskrivna ansvarslinjerna
och i betraktande av de ovan antydda personella förutsiittningarna synes
följande resonemang i ansvarsfrågan vara befogat.
Att Bångerud under rådande arbetsbetingelser icke förmått ägna all önsk¬
värd omsorg åt de med kontrollen av handlingarna sammanhängande pro¬
blemen är förklarligt i betraktande av den dubbla funktion han kommit att
intaga såsom jämväl spaningsledarens närmaste man. De brister som kan
anses hänförliga till hans uppdrag böra därför icke läggas honom till last.
Larsson synes ha bort söka frigöra Bångerud från andra uppdrag för att
möjliggöra för denne att i högre grad ägna sig åt de nyss berörda kontroll-
och registerfrågorna. Själv har han emellertid varit beroende av Bångerud.
Omständigheterna ge vid handen att han behövt en biträdande spanings-
ledare. Man bör här lägga märke till att Larsson icke själv bedömt sin
situation helt på detta sätt. Han vitsordar att det upprepade gånger fram¬
hållits för honom att han kunde få mera folk. Han har emellertid bedömt
det vara vanskligt att dubblera spaningsledarskapet och han har icke an¬
sett det lämpligt att ha mer än en ansvarig för registerfrågorna. Han har
icke funnit tidsfaktorn väsentlig i sistnämnda hänseende, med tanke på det
förestående långsiktiga arbetet. Han har för övrigt, säger han, aldrig förut
i en motsvarande situation haft så mycket folk till sitt förfogande. Larssons
synpunkter i dessa frågor förtjäna avseende men de belysa samtidigt hans
läggning såsom arbetsledare. I den män det är riktigt att en större personal¬
insats på här berörda punkter varit ägnad att undanröja de brister som
framträtt under utredningen — och detta är min uppfattning — är natur¬
ligtvis Larsson principiellt icke helt fri från ansvar härutinnan men ansvaret
härför torde i första hand åvila rotelchefen.
Johansson har av allt att döma icke ägnat den rent arbetstekniska och
administrativa delen av sin uppgift en så aktiv insats som omständigheter¬
na givit anledning till. Han har å ena sidan vetat, att om Larsson haft några
önskemål hade han fått del av dem. Å andra sidan har han känt till Lars¬
sons sätt att bedöma situationen och det hade ålegat honom att vid behov
efter eget bedömande vidtaga ändrade dispositioner och bereda möjlighe¬
ter för ökad personalinsats, i den män så krävdes för arbetets behöriga gång.
Johansson kan själv icke ha varit främmande för de betraktelsesätt, som
nyss beskrivits såsom Larssons, och har själv varit van att arbeta under
ogynnsamma betingelser och på lång sikt. Hans egna iakttagelser hade
dock bort övertyga honom om att förbättringar var möjliga och om lämp¬
ligheten av att, utifrån egna erfarenheter, diskutera därmed sammanhäng¬
ande problem med kriminalpolisintendenten. Att Johansson icke i detta fall
synes ha ådagalagt för honom eljest utmärkande initiativ- och ledarkraft
kan niahända sammanhänga med den sjukdom, som senare tvang honom
att sjukskriva sig och kanske dessförinnan också inverkat på hans arbets¬
kapacitet. Det förefaller sannolikt att Johansson på grund av sin ambition
och viljestyrka dröjt för länge med att sjukskriva sig.
För kriminalpolischefens del synes uppställa sig frågan i vad mån han,
som pa nära håll följt och deltagit i undersökningen, lagt märke till att ar¬
betet icke alltigenom letts med den fasta hand, som uppgiftens svårighet
och omfattning krävt. Danielson har uppgivit, att han icke märkt några
tecken härpå. Han vill framhålla, att det med hänsyn till den väldiga an-
147
liopningen av meddelanden från allmänheten i en mordaffär av denna typ
får anses fullt normalt, att personal och resurser i det inledande skedet an¬
strängas till det yttersta. Det är svårt att under dylika pressande förhål¬
landen avslöja eventuella brister i arbetsledningen. Man kunde räkna med,
att sedan överblick över situationen vunnits och spaningsläget klarnat, ar¬
betet skulle komma in i ett lugnare tempo. Danielson såg tecken till en i
och för sig naturlig trötthet hos Johansson och sökte pa olika sätt undei-
lätta hans arbete, men fann icke skäl att vidtaga åtgärd för att helt eller
delvis avlösa honom från hans arbetsuppgifter. Att fatta särskilt beslut om
att helt frikoppla Johansson från rotelchefskapet under spaningsarbete! har
enligt Danielsons mening icke varit påkallat, enär rotelns organisation ar
sådan, att rotelchefen kan vid behov lösgöra sig från praktiskt taget alla
med rotelns skötsel förenade löpande arbetsuppgifter. Erfarna sektions¬
chefer finnes för rotelns olika specialiteter.
Vad kriminalpolischefen sålunda framhållit torde för envar kunna synas
fullt rimligt. Naturligt nog upptäcker man vid en eftergranskning i lugn och
ro lättare vad som kan ha brustit i en forcerad undersökning än vad man
gör när striden står som hetast. . ..
En fråga som här synes kräva ytterligare någon belysning ar den huru¬
vida icke kriminalpolischefen bort själv övertaga förundersökningen. Det
kunde sägas, att här varit fråga om ett sådant undantagsfall, som pakallat
att kriminalpolischefens personliga insats och ansvar tagits i ansprak. ror ut
har framhållits, att kriminalpolischefens övertagande av förundersokmngs-
ledarskapet i en stor och omfattande undersökning förutsätter, att han helt
frigör sig från andra arbetsuppgifter. Det nu aktuella brottsfallet hade ma-
hända i och för sig givit skäl för en sådan åtgärd men tillgång saknades till
ersättare. Biträdande kriminalpolisintendenten åtnjöt semester och annan
befattningshavare, som kunnat träda in i kriminalpolischefens ställe, stöd
icke till buds. Kriminalpolischefen valde — och han hade däri mitt stöd
att i stället ge rotelchefen allt det personliga bistånd, som hans egna krafter
medgåvo.
De synpunkter, som här ovan anlagts pa fragan om ansvaret tor den brist
i arbetsledningen som må ha vidlått utförandet av förundersökningen i
Berit-fallet, leda till att ansvaret för den uppkomna situationen stannar pa
rotelchefen. Detta synes mig icke helt tillfredsställande och ett ansvar där¬
för synes mig på rent principiella grunder böra vila även på kriminalpohs-
Rörånde frågan om polismästarens ansvar för vad som i detta ärende före¬
kommit anser jag mig icke böra göra något uttalande.
I sitt yttrande har ÖÄ rörande organisationsfrågorna anfört följande.
Organisationen av kriminalpolisens utredningsarbete i Beritfallet var, så¬
som framgår av polismästarens utförliga redogörelse i ämnet, behäftad med
vissa brister. Arbetsbördan för spaningsledaren, kriminalkommissarie (.. W.
Larsson, blev uppenbarligen så stor att han, oaktat betydande arbetsinsat¬
ser, icke kunde tillfredsställande ombesörja alla på spaningsledaren ankom-
mande uppgifter. Spaningsledningens otillräcklighet hade såsom framgar av
det redan anförda menliga följder i flera avseenden. Den kriminalpohsman,
åt vilken anfört rot t s att ombesörja registreringen och kontrollen av hand¬
lingar i målet, fick till uppenbart men för dessa viktiga funktioner tjänst¬
göra även såsom Larssons ställföreträdare. Larssons pressade arbetsläge
148
synes även ha föranlett att kriminalpolismännen — i vart fall Bångerud —
ansett sig icke kunna betunga honom med så ingående föredragningar i
saken som eljest bort förekomma. Dessa organisatoriska brister, vilka var
för sig är allvarliga, bär sammantagna varit till betydande men för utred¬
ningen. Overstathållarämbetet delar polismästarens uppfattning att skäl
torde finnas till antagande att mordet hade kunnat klarläggas tidigare, om
bristerna ej förelegat.
Inför den sålunda påtalade ordningen uppställer sig först frågan huru¬
vida de administrativa svårigheterna hade bort förutses och erforderliga
tjänsteföreskrifter enligt 16 § polisreglementet bort i förväg utfärdas. Av
den förut lämnade redogörelsen för tillämpliga författningsbestämmelser
framgår att kriminalpolisintendenten ägt befogenhet att utfärda sådana
föreskrifter. Frågan huruvida föreskrifter bort utfärdas synes främst vara
avhängig av spörsmålet om erfarenheterna från tidigare liknande brotts¬
utredningar varit sådana att föreskrifter objektivt sett bort framstå såsom
behövliga. Upplysning härutinnan kan företrädesvis hämtas från vad kri¬
minalkommissarien G. A. Johansson anfört vid polismästarens undersökning
i saken. Johansson har förklarat, att det vid tidigare omfattande mordspa-
mngar icke funnits några svårigheter att registrera alla handlingar. Det
hade tidigare aldrig förekommit — och icke heller behövt förekomma — att
en kriminalpolisman och tva skrivbiträden avdelats enbart för registrerings-
uppgifter. Först vid Gerda Löfgren-fallet hösten 1962 hade genom påverkan
av radio och TV förmärkts ett ökat intresse från allmänhetens sida i form
av större tillströmning av tips. Överståthållarämbetet har från Johansson
inhämtat, att i detta fall registrerats under första veckan omkring 160 fak¬
torer, under andra veckan omkring 40 faktorer och därefter intill mars 1964
omkring 100 faktorer. Med faktorer avses från allmänheten inkomna tips
och polisens egna spaningsuppslag. Registreringen hade enligt Johansson i
detta fall fungerat anmärkningsfritt. På fråga huruvida i Gerda Löfgren-
fallet i vilket Johansson vore undersökningsledare — behov framstått
av biträdande spaningsledare förklarade sig Johansson till eu början vilja
ennra om att Stockholmspolisen under tidigare år varit »svältfödd» på re¬
surser i såväl personellt som materiellt avseende, något som icke kunnat
undgå att paverka hans tänkande. Behovet av en särskild tjänst såsom
biträdande spaningsledare vid mordkommissionen hade för Johansson klart
framstått först efter avslutandet av det hetsiga arbetet med Beritfallet, då
det blivit möjligt att summera erfarenheterna från detta. Under de senaste
aren hade för övrigt såsom Larssons närmaste man vid mordkommissionen
varit placerad eu i mordutredningar mycket erfaren förste kriminalassistent
med kommissaneutbildnmg — Robert Odin — vilken faktiskt tjänstgjort
sasom biträdande spaningsledare. Odin hade emellertid vid mordet på Berit
och tiden närmast därefter haft semester. Johansson förklarade slutligen
att han var angelägen framhålla, att i Beritfallet ställts till förfogande all
den polispersonal, han önskat.
Mordet på Berit har helt naturligt i hög grad upprört allmänheten, något
som. tagit sig uttryck i ett vida större antal tips än i något tidigare fall.
Därigenom och genom polisens egna intensiva spaningsåtgärder har led¬
ningen av organisationsapparaten blivit överansträngd. Det kan visserligen
hävdas att en så viktig arbetsenhet som mordkommissionen bör ha sådana
personella resurser i ledningen att även belastningar, som helt oförmodat in¬
ställer sig, kan klaras. Att sådan organisation icke före Beritfallet tillska¬
149
pats kan dock icke rimligen anses bero på försummelse från polisledningens
sida. Vad beträffar registreringssystemet borde, då detta först togs i bruk i
samband med Gerda Löfgren-fallet, säkra rutiner ha upplagts, innefattande
icke endast registrering utan även kopiering av tips och kontroll i övrigt av
handlingar. Utfärdandet av föreskrifter i ämnet hade, såsom framgatt av det
redan anförda, bort ankomma på kriminalpolisintendenten efter förslag av
rotelchefen eller chefen för mordkommissionen. Att så ej skett kan dock
med hänsyn till omständigheterna icke anses som någon försummelse från
dcFcis sida
Vad härefter angår spörsmålet huruvida, sedan påfrestningarna på orga¬
nisationsapparaten inträtt i samband med Beritfallets handläggning, åt¬
gärder kunnat och bort ske, för att förbättra organisationen, är lörst att
märka, att just den omständigheten att ledningsorganisationen i forevaran-
de fall varit, underdimensionerad gjort det särskilt svårt for ledningen att
kunna ägna tid och krafter åt de organisatoriska problemen. Ändock ha,de
utredningslednmgen otvivelaktigt bort tillmäta dessa problem större vikt
än vad som synes ha skett. I första hand lärer det, såsom även polismästa¬
ren ansett, ha bort ankomma pa de för själva utredningen ansvariga ——
undersökningsledaren och spaningsledaren — att i detta skede själva vid¬
taga möjliga åtgärder eller, i frågor utanför deras befogenhet, understalla
kriminalpolisintendenten förslag till sådana. Tämligen snart borde ledning¬
en ha insett att registreringsarbetet icke sköttes effektivt och att åtgärder
var påkallade för att snabbt åvägabringa rättelse. I detta syfte borde utan
dröjsmål framställning ha gjorts om ledningens förstärkande med en erfaren
kriminalpolisman såsom ställföreträdare för spaningsledaren, varigenom
skulle ha vunnits bland annat att Bångerud frigjorts från registreringsarbe¬
tet. Ansvaret för att så icke skedde torde, såsom polismästaren framhållit,
få delas av Larsson och Johansson men i första hand åvila den sistnämnde
såsom undersökningsledare. _
En rad olyckliga omständigheter har i Beritfallet medverkat till att ut¬
redningen icke varit så framgångsrik som önskvärt vore. Bland dessa om¬
ständigheter kan t. ex. nämnas missuppfattningen att man icke behövt all¬
varligare befara en upprepning av det första mordet, missuppfattningen att
en person av Löfgrens typ ej begär våldsbrott samt den oväntat stora mäng¬
den inströmmande tips och den därav följande oväntat stora pressen på
polispersonalen. De nämnda missuppfattningarna är förklarliga mot bak¬
grunden av kriminalpolisens erfarenheter från andra liknande fall. Alla
dessa och åtskilliga andra olyckliga omständigheter ger anledning att be¬
döma ansvarsfrågan mildare än eljest. Överståthallarämbetet anser salunda
med beaktande av omständigheterna att vad i organisatoriskt eller annat
avseende kan läggas Johansson och Larsson till last i deras egenskap av
undersöknings- respektive spaningsledare icke bör medföra ansvar för tjäns¬
tefel för någon av dem. Ämbetet vill även vitsorda att både Johansson och
Larsson under långvarig tjänst vid kriminalpolisen i Stockholm ådagalagt
mycket framträdande duglighet.
Avslutningsvis framhöll ÖÄ vikten av att åtgärder vidtoges för att för
framtiden undvika sadana organisatoriska brister, som framträtt i Bent-
fallet, samt erinrade om att så också numera skett genom den av kriminal-
polisintendenten i december 1903 upprättade beredskapsplanen vid under¬
sökning av vissa grövre brottmål.
150
Samhällsintresset att grova våldsbrott snarast möjligt uppdagas och ut¬
redas gör sig helt naturligt särskilt starkt gällande i sådana fall, då någon
genom brottet bringas om livet under upprörande omständigheter. Med¬
borgarna ha befogade krav pa att polisen i dylika fall insätter sina resurser
på ett verkligt effektivt och ändamålsenligt sätt. Härvid är givetvis av
största vikt att spaningsarbetet ledes och utföres av erfaren och lämplig
personal och att de enskilda uppslagen prövas och handläggas med all till¬
börlig omsorg och noggrannhet. En grundförutsättning för ett framgångs¬
rikt spaningsarbete — och för att de rent personliga insatserna skola kunna
komma till sin fulla rätt — är emellertid att en hållbar organisatorisk ram
för arbetet föreligger och att verksamheten i övrigt i arbetstekniska hän¬
seenden är tillfredsställande ordnad. Att tillse att dessa organisatoriska
förutsättningar äro för handen är följaktligen en primär uppgift för polis¬
ledningen.
I ett mordspaningsfall som det förevarande — där man genom press
radio och television vädjar till allmänheten om bistånd för brottets upp¬
klarande — kan det med hänsyn till antalet inströmmande tips uppenbar-
lupn bli erforderligt att vidtaga särskilda organisatoriska åtgärder för att
på ett ändamålsenligt sätt tillvarataga alla dessa uppslag. Det gäller härvid
i första hand att skapa en lämplig ordning i fråga om mottagande, regi¬
strering och redovisning av inkomna tips, så att personalen härutinnan
kan arbeta efter fasta och säkra rutiner. JVfen även själva spamngsled-
ningen måste i antydda fall organiseras och dimensioneras på sätt som
gör det möjligt för den att med tillbörlig noggrannhet pröva och följa mäng¬
den av inkommande uppslag och i anledning därav vidtagna åtgärder.
Med hänsyn till spaningsmaterialets omfattning kan följaktligen en väsent¬
lig utbyggnad av den för normala fall avpassade ledningsorganisationen
komma att erfordras.
Vid tidpunkten för Beritfallet förelag icke någon plan för organisationen
i extra ordinära mordspaningsfall. Sådan plan har emellertid numera upp¬
gjorts. Såvitt angår rutinen för behandlingen av inkomna tips, innehåller
denna plan ett stort antal detaljerade föreskrifter. För mottagandet av
tips har t. ex. avdelats vissa angivna telefoner med ständig bevakning,
av vilka en skall vara försedd med talregistreringsapparat. Diktamen av
mottagna uppgifter skall kunna ske på ljudband. Spaningsledningen skall
omedelbart informeras om inkomna tips genom överlämnande av gjorda
utskrifter, vilka någon i spaningsledningen själv genomläser. Utförliga före¬
skrifter ha lämnats för att säkerställa en snabb och noggrann registrering
av tips och andra handlingar. I detta arbete skall deltaga såväl spanings¬
ledningen som eu för registreringen särskilt avdelad polisman i befälsställ-
ning. I övrigt må här endast nämnas, att arbetsmaterialet skall bestå av
kopior och icke av originalhandlingar samt att spaningsledningen skall
151
föra journal över utdelade arbetsuppgifter för att kunna följa och kon¬
trollera arbetet.
Beträffande spaningsledningen förutsattes i planen att rotelchefen, som
normalt är undersökningsledare, avlastas övriga rotelchefsuppgifter. Vidare
avses spaningsledningen bestå — förutom av konnnissionschefen av tva
biträdande spaningsledare, varjämte som nyss nämnts en polisman i befäls-
ställning avdelas att förestå registreringsarbetet. Bortsett från den sist¬
nämnde, skall alltså spaningsledningen i nu avsett fall utgöras av fyra för
uppgiften uteslutande avsedda polismän.
Mot bakgrund av vad nu anförts rörande planläggningen av arbetet i
större mordspaningsfall torde de i Beritfallet föreliggande svagheterna i
organisatoriskt hänseende tydligt framträda. Jag anser icke påkallat att
ingå härpå i varje detalj utan skall begränsa mig till två — delvis samman¬
hängande — organisatoriska brister, utan vilka flera i det föregående be¬
handlade misstag vid handläggningen av Löfgrenärendet synas ha kunnat
förebyggas eller rättas.
Som i remissyttrandena även berörts måste sålunda spaningsledningen
anses ha haft en klart otillräcklig kapacitet. Trots mängden av inström¬
mande tips och trots det omfattande arbetsmaterial som successivt hopades,
förstärktes icke ledningen utöver den för normala fall avsedda organisa-
tionsramen. Rotelchefen Johansson avlastades sålunda icke övriga arbets¬
uppgifter och kunde därför — även om han, liksom kriminalpolisintenden¬
ten, sökte följa arbetet och diskutera olika uppslag — icke deltaga så inten¬
sivt som han själv önskade och som med hänsyn till förhållandena var
påkallat. Ej heller förstärktes ledningen med någon biträdande spanings¬
ledare vid sidan av Larsson. På grund av Johanssons sjukdom och Odins
sena inträde som vikarierande kommissionschef kom ledningen tvärtom
att under viss tid få mindre kapacitet än i normala fall. Genom att sålunda
praktiskt taget allt av betydelse måste passera Larsson blev denne helt
naturligt så överhopad av arbetsuppgifter, att han icke kunde bli i stånd
att med erforderlig noggrannhet pröva och följa löpande undersöknings¬
fält Den menliga inverkan, som Larssons övermäktiga arbetsbörda haft
i fråga om hans befattning med Löfgrenärendet, har berörts under tidigare
avsnitt.
Man kan naturligtvis ha olika meningar angående omfattningen av den
förstärkning av spaningsledningen, som bort ske i Beritfallet. För mig synes
en dimensionering av ledningen i enlighet med vad som skisserats i den
förut omnämnda beredskapsplanen, alltså med fyra för uppgiften helt sys¬
selsatta polismän, ha varit väl motiverad i ett fall som detta. Under alla
omständigheter framstår som ett. minimikrav att ledningen i ett tidigt
skede av utredningen förstärktes med åtminstone en biträdande spanings¬
ledare. Detta var nödvändigt redan av det skälet att, som i det följande
skall närmare beröras, den för registreringsarbetet avsedde polismannen —
152
som var Larssons närmaste man på kommissionen — skulle kunna odelat
ägna sig åt detta viktiga arbete. Någon svårighet att tillföra ledningen en
så blygsam — men praktiskt betydelsefull — förstärkning förelåg ej heller
med hänsyn till polisens personella resurser. Tvärtom har i ärendet under-
strukits, att det i och för sig skulle ha varit lätt att från andra avdelningar
av kriminalpolisen överföra personal.
I detta sammanhang må även erinras om den kritik, som riktats mot
att ledningen icke skulle ha i spaningsarbetet insatt tillräckligt stor perso¬
nalstyrka eller vidtagit vissa andra åtgärder. Jag anser mig sakna anled¬
ning att närmare ingå på dessa spörsmål. Emellertid vill jag framhålla,
att möjligheterna för spaningsledningen att utnyttja alla tillgängliga resur¬
ser — och att överhuvudtaget taga initiativ för att ytterligare effektivisera
arbetet — självfallet är beroende på ledningens egen dimensionering och
kapacitet. I betraktande av det synnerligen ansträngda arbetsläge, som
för spaningsledningens del var för handen i Beritfallet, framstår det som
tämligen förklarligt att en ökad insats av personal för olika uppgifter —
och därmed också en ytterligare ökning av ledningens egen arbetsbörda —
icke kunde för ledningen vara ett primärt önskemål. Eljest synes mig i och
för sig icke uteslutet att åtgärder i antytt syfte kunnat vara lämpliga och
påkallade. Även ur nu angiven synpunkt framträder sålunda betydelsen
av att spaningsledningen har tillräcklig kapacitet.
Ett annat organisatoriskt missförhållande i Beritfallet gäller registrerings¬
systemet och dess handliavande. Med hänsyn till den överväldigande
mängd tipsuppteckningar och andra handlingar, som upprättades i fallet,
ställdes uppenbarligen särskilda krav på att detta system fungerade på
ett tillfredsställande sätt, i första hand naturligtvis för att förebygga
att handlingar förkommo eller eljest icke beaktades i spaningsarbetet. För
tillämpning i större brottsutredningar ha också numera, som tidigare fram¬
hållits, noggranna anvisningar lämnats rörande registrering och därmed
sammanhängande förhållanden, ett arbete som närmast skall övervakas
av en för uppgiften särskilt avdelad befattningshavare.
Uppdraget att i Beritfallet ombesörja registreringen lämnades — dock
först ett par dagar efter det anmälningar börjat inströmma — åt en särskild
befattningshavare, nämligen Bångerud. För detta arbete hade emellertid
icke i förväg utfärdats några anvisningar eller eljest upplagts fasta och
ändamålsenliga rutiner. Denna brist hade måhända kunnat avhjälpas, om
Bångerud fått erforderlig tid och assistans att organisera registreringen och
att följa och övervaka de därmed sammanhängande göromålen. Det är
tydligt att denna uppgift var av den omfattning och vikt att den helt
krävde sin man. Som Bångerud framhållit hade det därutöver för arbetets
bemästrande — förutom tillräcklig biträdespersonal — möjligen krävts
assistans av ytterligare en polisman.
Som tidigare framhållits kom emellertid Bångerud — eftersom spanings-
153
ledningen icke förstärktes med någon biträdande spaningsledare att
ianspråktagas för vissa uppgifter i det egentliga spaningsarbete^ Han fick
följaktligen icke tid att i erforderlig utsträckning ägna sig åt den redan
från början försenade registreringen. Ej heller erhöll han biträde därvid av
annan polisman. Även den manuella arbetskraften synes, åtminstone tidvis,
ha varit otillräcklig. Härigenom kom registreringen på sätt torde framgå
av vad tidigare anförts därom att förete så betänkliga brister att systemet
i väsentliga hänseenden blev utan praktiskt värde. Om registreringen hand¬
hafts på tillfredsställande sätt, torde flera i det föregående behandlade
misstag vid handläggningen av Löfgrenärendet, bl. a. med avseende å
Lagerströmstipset, icke ha behövt förekomma.
Nu berörda missförhållande beträffande registreringen och vad därmed
ägde samband — ett missförhållande som lätt kunnat avhjälpas genom
insats av blott någon eller några få arbetskrafter — har sin grund i att
man från polisledningens sida tydligen icke ägnat nagon som helst upp¬
märksamhet åt hur registreringssystemet praktiskt fungerade. Larsson
har sålunda förklarat att han, i och med att Bangerud fick order att svara
för registreringen, förlitade sig på att denne skötte uppgiften. Såvitt hand¬
lingarna utvisa har ej heller någon annan i polisledningen tillsett eller ens
förfrågat sig om hur arbetet löpte. Med hänsyn till det osedvanligt omfat¬
tande spaningsmaterial, som inflöt i detta fall, och till övriga föreliggande
omständigheter framstår denna underlåtenhet som anmärkningsvärd.
Av vad jag nu anfört framgår att brister i organisatoriskt hänseende
främst framträtt dels genom att spaningsledningen haft en klart otillräck¬
lig kapacitet, dels genom att åtgärder ej vidtagits för att registreringen och
därmed kontrollen av handlingarna kunde utföras på tillfredsställande sätt.
Dessa brister ha varit ägnade att på flera sätt menligt inverka på handlägg¬
ningen av ärendet rörande Löfgren. Som både ÖÄ och polismästaren fram¬
hållit torde skäl finnas för antagande att Löfgren kunnat gripas tidigare —
och det andra våldsdådet följaktligen icke behövt inträffa — om dessa
organisatoriska missförhållanden ej förelegat. Frågan om ansvaret för vad
härutinnan förekommit påkallar därför noggrann prövning.
I sitt yttrande har ÖÄ till en början diskuterat frågan huruvida polis¬
ledningen i förväg bort vidtaga åtgärder för att organisatoriskt stå rustad
att möta fall som det förevarande och om sålunda en beredskapsplan bort
föreligga för att i erforderlig utsträckning kunna träda i tillämpning.
Ämbetet har därvid visserligen funnit att föreskrifter åtminstone i vissa
hänseenden, bl. a. rörande registreringen, bort i förväg utfärdas, föreskrif¬
ter som enligt ämbetet i första hand bort tillkomma på initiativ av Johans¬
son och Larsson. Ämbetet har emellertid ansett att, med hänsyn till den
oförmodat stora påfrestningen på spaningsapparaten som inträffade i Bent-
fallet, avsaknaden av förberedelser ej kan läggas någon till last som försum¬
melse.
154
Rörande denna fråga får jag först erinra att — enligt vad polismästaren
i sitt yttrande framhållit — behov av särskilda åtgärder för omhänder¬
tagande av tips irån allmänheten i högsta grad ökat under senare år och
att allmänhetens medverkan främst genom televisionen ytterligare till¬
tagit. Med anledning härav anskaffades redan mer än ett år före Beritfallet
det nu ifrågavarande registreringssystemet. Visserligen har i ärendet upp-
givits att detta system i ett tidigare mordfall kunnat fungera utan att sär¬
skilda föreskrifter rörande dess handhavande förelegat. Denna omständig¬
het synes mig dock svårligen kunna åberopas som stöd för att man icke
behövde befara att andra fall kunde uppkomma, som bl. a. genom mäng¬
den av inströmmande tips ställde ytterligare påfrestningar på registrerings¬
systemet och på spaningsapparaten överhuvudtaget. Fasthellre synes det
mig ha kunnat förutses att sådant fall, i enlighet med den klart konsta¬
terade tendensen, kunde komma att inträffa.
I den mån omständigheterna ge anledning till övervägande att — med
avvikelse från förefintlig ordning — vidtaga särskilda organisatoriska åt¬
gärder för att bemästra förhållandena i extra ordinära brottmålsfall, synas
mig dylika spörsmål vara av den beskaffenhet att det i första hand bör
ankomma på kriminalpolisintendenten och polismästaren att ägna upp¬
märksamhet däråt. Jag vill härvid erinra att det enligt givna föreskrifter
särskilt åligger polischefen att planlägga polisarbetet och tillse att de åtgär¬
der bli vidtagna, som i varje särskilt fall erfordras för polisverksamhetens
behöriga upprätthållande. Det åligger honom också att hålla sig under-
kunnig om polisväsendets tillstånd och behov. Och under polischefen har
kriminalpolisintendenten närmast att svara för verksamheten inom kri¬
minalpolisen.
Enligt min mening ha Johansson och Larsson ägt utgå från att en organi¬
sationsfråga av den betydelse och omfattning, som uppgörande av bered¬
skapsplan för extra ordinära fall innebär, skulle i förekommande fall upp¬
tagas av den högre polisledningen, som måste förutsättas äga tillräcklig
kännedom om förhållandena för att kunna bedöma en sådan fråga. Enligt
vad handlingarna utvisa har emellertid något sådant initiativ icke tagits
eller frågan ens förts pa tal med Johansson eller Larsson. Jag anser därför
att kritik i förevarande hänseende icke med fog kan riktas mot dessa polis¬
män.
I betraktande av vad i detta ärende framkommit måste det betecknas
såsom en brist att en beredskapsplan för angivna fall saknades. Denna brist
har tydligtvis haft olyckliga följder för arbetet i det nu aktuella mord-
spaningsfallet. Även om behovet av en sådan plan synes ha kunnat förut¬
ses av den högsta polisledningen, är dock enligt min mening underlåten¬
heten att taga initiativ till en sådan plan icke av beskaffenhet att kunna
läggas Danielson och i sista hand Liining till last såsom tjänstefel. På grund
155
härav och då dylik plan numera uppgjorts, finner jag ärendet i denna del
icke föranleda något mitt vidare yttrande.
Jag övergår härefter till frågan om uraktlåtenheten att i Beritfallet vid-
taga åtgärder för att avhjälpa de organisatoriska brister, som med hänsyn
till förhållandena i detta fall voro för handen.
Som tidigare framhållits gäller det här främst dels spaningsledningens
otillräckliga kapacitet, dels — och delvis som en följd därav — de otill¬
fredsställande förhållanden, som förelågo med avseende å registreringssyste¬
mets handhavande.
Rörande ansvarsfrågan i denna del har Luning anfört att även om
Larsson såsom spaningsledare ej kunde gå helt fri — ansvaret i första hand
torde åvila rotelchefen Johansson. På rent principiella grunder borde dock
även Danielson ha ett ansvar härför.
Med hänsyn till de speciella påfrestningar, som i Beritfallet ställdes på
spaningsapparaten, framstår det i och för sig som anmärkningsvärt att
varken Larsson eller Johansson — som hade det omedelbara ansvaret för
spaningsarbetet — togo något initiativ i nu angivna organisatoriska hän¬
seenden. I ärendet har emellertid erinrats om att dessa befattningshavare
under sin långvariga polistjänst varit vana att arbeta med knappa resurser
och med stor egen arbetsinsats. Det är också att beakta att deras erfarenhet
huvudsakligen varit inriktad på brottsspanande verksamhet, icke pa be¬
dömning av organisatoriska och administrativa frågor. Såvitt angår arbetet
i Beritfallet är vidare att märka, att Larsson och Johansson dagligen hollo
Danielson underrättad om fallets utveckling. Redan från början deltog
denne direkt i verksamheten inom mordkommissionen, ingrep själv i spa¬
ningsarbetet och höll regelbundna presskonferenser rörande fallet. Vid
angivna förhållanden — särskilt med hänsyn till den nära kännedom om
fallets utveckling och rådande arbetsförhållanden som deras närmaste chef
sålunda ägde — synes det ganska förklarligt att varken Larsson eller Jo¬
hansson under det hetsiga arbetet ägnade organisationsfrågorna närmare
eftertanke, utan i stället koncentrerade sig på själva spaningsarbetet. För
Johanssons del tillkommer dessutom att han på grund av sjukdom icke
synes ha varit i stånd att följa arbetet under i stort sett mer än den första
veckan och att han även därunder torde ha haft känning av sin sjukdom.
Jag anser därför att det icke bör läggas Larsson eller Johansson till last som
fel att de underläto att vidtaga åtgärd med avseende å de organisatoriska
missförhållanden, varom här är fråga.
Vad härefter angår Danielsons befattning med fallet °— en fråga som
ÖÄ icke berört i sitt yttrande — får jag först framhalla, att jag delar
Lunings uppfattning att erinran icke kan riktas mot att Danielson under
förhandenvarande omständigheter ej själv inträdde som undersöknings-
ledare. . in- oV
Oavsett om kriminalpolischefen är undersökningsledare eller ej, åligger
156
det honom emellertid att tillse att verksamheten inom hans avdelning behö¬
rigen bedrives och upprätthålles. Denna skyldighet har framförallt avse¬
ende på frågor rörande de organisatoriska förutsättningarna för ett effek¬
tivt arbete, frågor som särskilt i en storstad med dess större resurser kräver
speciell uppmärksamhet. Tillsynen härutinnan blir helt naturligt av särskild
vikt i ett brottspaningsfall, där komplikationer av ena eller andra skälet
uppstå.
Såvitt angår Beritfallet framgår av vad tidigare anförts att Danielson
redan från början på nära håll följde arbetet i detta fall; under de fyra
örsta dagarna arbetade han t. ex. varje kväll på mordkommissionen och
flera kvallar följande vecka. Några tecken på att arbetet icke leddes med
erforderlig fasthet hade emellertid Danielson, enligt vad han uppgivit, icke
förmärkt. Han har även framhållit, att det i spaningsfall av denna typ
vore normalt att personal och resurser i det inledande skedet ansträngdes
till det yttersta och att det vore svårt att under sådana pressande för¬
hållanden avslöja eventuella brister i arbetsledningen.
På sätt tidigare anförts utsattes emellertid i detta fall spaningsledningen
— och särskilt Larsson — för en osedvanligt hård arbetsbelastning. Med
hänsyn till den snabbt växande arbetsanhopningen och avsaknaden av
någon mera säker ledtråd kan det enligt min mening icke anses godtagbart
att låta vecka efter vecka förflyta i förhoppning om att arbetet så små¬
ningom skulle komma in i ett lugnare tempo. Även om en förstärkning av
spaningsledningen ej genomfördes redan de första dagarna av spanings-
arbetet, måste en sådan förstärkning — för att ledningen skulle bli i stånd
att ägna tillbörlig uppmärksamhet åt de olika uppslagen — anses erforderlig
i varje fall efter första veckans förlopp. Med det ansvar Danielson hade
för att organisationen var tillfredsställande borde han därför ha tillsett, att
en förstärkning kom till stånd. Den omständigheten att spaningsledningen
bestod av kriminalpolismän med mycket stor erfarenhet och att dessa icke
själva förde frågan om förstärkning på tal, synes emellertid i viss mån
kunna förklara Danielsons passivitet i detta hänseende.
När det gäller den med nu berörda spörsmål delvis sammanhängande frå¬
gan om bristerna med avseende å registreringssystemets handhavande,
framgar av utredningen att Danielsson icke vidtagit någon åtgärd för att
tillse hur detta system fungerade i fallet. Redan den ovanligt stora mäng¬
den tips och andra handlingar, som inströmmade, borde emellertid ha givit
Danielson anledning att göra sig närmare underrättad härom. Vidare var
för Danielson bekant att några i förväg genomtänkta anvisningar rörande
registreringarbetet icke funnos. Danielson ägde ej heller utgå från att krimi¬
nalpolismännen även om de hade stor erfarenhet av polistjänst — kunde
pa egen hand behärska de rent administrativa problemen i samband med
registreringarbetet i ett fall av denna omfattning, helst som systemet som
sådant var relativt nytt. Danielson kände dessutom till att spaningsled-
157
ningen var till ytterlighet ansträngd i sitt egentliga arbete att pröva och
följa de löpande ärendena.
Vid nu angivna förhållanden och med hänsyn till den grundläggande be¬
tydelse, som en ordnad registrering har i ett fall som detta, kan jag icke
finna annat än att Danielson bort förvissa sig om hur registreringssystemet
fungerade. Om så skett — och detta hade krävt föga tid — skulle Daniel¬
son utan svårighet ha konstaterat de allvarliga brister, som vidlådde regi-
streringsarbetet.
I enlighet med vad nu anförts finner jag att Danielson icke ägnat de
organisatoriska frågorna i Beritfallet, särskilt i vad angar registreringssyste¬
mets handhavande, erforderlig uppmärksamhet och att han därför icke
tagit de initiativ som voro påkallade av omständigheterna. Vad härutinnan
förekommit synes mig dock icke vara av beskaffenhet att kunna läggas
honom till last såsom tjänstefel. Ärendet i denna del föranleder därför icke
vidare åtgärd från min sida.
I ärendet återstår slutligen att bedöma Lunings befattning med före¬
varande mordspaningsfall. Rörande denna fråga — på vilken ÖÄ icke in¬
gått — får jag anföra följande.
I min verksamhet har jag sett åtskilliga exempel på den utomordentliga
betydelsen för en myndighets effektivitet att verkschefen personligen ägnar
uppmärksamhet åt det löpande arbetet i det organ, vars ledning anförtrotts
honom. Detta torde icke minst ha avseende på verksamheten inom det
samhällsviktiga organ, som polisorganisationen i en storstad utgör. Som
tidigare framhållits har också reglementsenligt ålagts polischefen — för¬
utom bl. a. att svara för planläggningen i stort — att särskilt utöva tillsyn
över att de åtgärder bli vidtagna, som i varje särskilt fall erfordras för polis¬
verksamhetens behöriga fullgörande. Vikten av att härvid uppmärksamhet
framförallt ägnas de organisatoriska förutsättningarna för ett effektivt
arbete har förut understrukits.
Med den arbetsbörda, som åvilar polischefen i huvudstaden, kan helt
visst icke krävas att han skall utöva nu angivna tillsyn på det sättet att
han i allmänhet själv närmare engagerar sig i olika förekommande brott-
målsutredningar. Som regel torde detta, med en god allmän organisation, ej
heller vara nödvändigt. I fall av större vikt synes polischefens insats också
ofta kunna begränsas till att han genom närmast ansvariga chefer håller sig
informerad om fallet och vidtar de åtgärder, som han på grundval av vad
därvid anföres eller föreslås för honom finner påkallade.
I fråga om det nu aktuella mordspaningsfallet synes mig emellertid om¬
ständigheterna ha varit sådana, att anledning förelegat för Luning att mera
aktivt än som skett utöva tillsyn över att arbetet var på ett tillfredsstäl¬
lande sätt organiserat. Härför har talat ej blott den omständigheten att
brottet mot Berit var av den beskaffenhet att det var av särskild vikt. att
brottet snarast möjligt kunde uppklaras. Behovet av att erforderliga åtgär¬
158
der härför vidtogos var alltså uppenbart. För Luning — som fram till den
20 augusti fortlöpande hölls informerad av Danielson om fallets utveck¬
ling torde vidare ha statt klart att polisen saknade säkra ledtrådar, att
tips från allmänheten inströmmade till ett antal, som tidigare saknat mot¬
stycke, men att likväl nagon förstärkning av ledningsorganisationen ej
företagits. Luning kände också till att någon särskild plan för arbetet i extra
ordinära fall icke uppgjorts. Dessa omständigheter i förening synas mig
ha bort föranleda Luning att vid besök hos mordkommissionen själv göra
sig närmare underrättad om radande arbetsförhållanden för att därmed
bli i stånd att göra en egen bedömning av organisationens effektivitet och
av behovet av särskilda åtgärder från polisledningens sida. Detta synes
knappast ha kunnat vara mera tidskrävande än att möjlighet härtill —
eventuellt med undanskjutande av mindre angelägna löpande uppgifter —
stått Luning till buds under veckan före hans avresa till Helsingfors den 20
augusti för deltagande i en poliskonferens. Om så skett, har jag svårt att
tro annat än att Luning skulle ha observerat de brister i organisatoriskt
hänseende, som han nu själv påtalat i sitt yttrande.
I enlighet med den uppfattning, varåt jag här givit uttryck, synes det mig
ha funnits skäl för Luning att — då han före nyss berörda konferens icke
fick tid eller eljest icke kom att mera aktivt befatta sig med Beritfallet —
för egen del avstå från deltagande i denna konferens, som skulle fortgå
under rätt lång tid.
Enligt min mening voro omständigheterna alltså sådana — särskilt i be¬
traktande av den tillsynsskyldighet som åligger polischef — att en mera
aktiv personlig insats i Beritfallet från Limings sida var objektivt påkallad.
Vad härutinnan förekommit synes mig dock icke vara av beskaffenhet att
kunna läggas Luning till last som tjänstefel. Jag finner därför saken i denna
del icke föranleda något mitt vidare yttrande.
Den granskning av polisens befattning med Beritfallet, som nu slutförts,
har närmast tillkommit på grund av den häftiga presskritik, som efter gär¬
ningsmannens avslöjande riktades mot polisen och som innefattade krav på
särskild undersökning. Som den lämnade redogörelsen ger vid handen har
detta krav visat sig fullt berättigat. Det har sålunda funnits fog för allvar¬
liga anmärkningar mot polisens arbete. På sätt klart framgår av hand¬
lingarna har spaningsarbetet på grund av ett flertal samverkande omstän¬
digheter — trots betydande arbetsinsatser från personalens sida — brustit
i effektivitet på ett i högsta grad betänkligt sätt. I betraktande av arbets-
uppgiftens vikt och tillgången till upplysningar rörande gärningsmannen
framstar det som hart när otroligt att denne icke kunnat tidigare avslöjas.
Att såsom här skett — söka ingående klarlägga orsakerna härtill har
varit nödvändigt icke blott för att fastställa om bristerna haft sin grund
i straffbar försummelse från nagon befattningshavares sida, utan även och
159
framförallt för att erfarenheterna från detta fall nia kunna tillgodogöras
för framtiden till förekommande av ett upprepande. Det är också min för¬
hoppning att den nu genomförda undersökningen skall tillgodose sistnämn¬
da syfte och att den sålunda kan bli av positivt värde för fullgörande av
polisens maktpåliggande uppgifter till allmänhetens skydd.
Ärendet rörande polisens befattning med Beritfallet var därmed av mig
slutbehandlat.
11. Polismän ha utan bemyndigande verkställt husrannsakan.
Fråga om medgivande av den hos vilken husrannsakningen företogs
kunde göra förrättningen lagligen grundad
Av en å Stockholmspolisens sjätte vaktdistrikt den 26 oktober 1963
upprättad promemoria, undertecknad av förste polisassistenten H. Dahl¬
berg, framgår följande. Lördagen den 26 oktober 1963 kl. 20.50 meddelade
en man, som uppgav sig heta Söderkvist med viss angiven adress telefon¬
ledes till vaktdistriktets station att han under en längre tid observerat att
förste postiljonen John R. E. och dennes hustru Maj-Britt E., vilka bodde
i samma fastighet, vid ett flertal tillfällen hämtat in gods från postverket
tillhöriga bilar som mannen E. haft parkerade utanför bostaden. Anmälaren
uppgav vidare att mannen E. syntes leva ett ganska högt liv, varför an¬
mälaren misstänkte att makarna E. gjort sig skyldiga till brottsligt förfa¬
rande med postförsändelser. Kort före telefonsamtalet hade anmälaren,
enligt vad han uppgav, sett Maj-Britt komma med två bärkassar fulla
med brev vilka hon tydligen hämtat i en postbil utanför bostaden. Efter
kontakt med jourhavande befälet på kriminalavdelningen bestämdes att
distriktets civilpatrull skulle bege sig till platsen »för undersökning hur det
förhöll sig och ev. kontroll av de förhållanden som föranlett Söderkvist att
anmäla E. för polisen».
I ett till promemorian fogat tillägg hade antecknats följande. Poliskon¬
staplarna i distriktet S. Cambrand, B. Färnlycke och R. Martinell hade be¬
ordrats att uppsöka Söderkvist. Denne hade dock ej anträffats i sin bostad.
Polismännen hade så uppsökt makarna E:s bostad och där träffat Maj-
Britt. Hon hade förklarat sig vara helt ovetande om den av Söderkvist
anmälda händelsen. »Fru E. uppmanade dock polismännen att söka genom
lägenheten, då hon ville att både hon och maken skulle bli rentvådda. Po¬
lismännen genomsökte därpå lägenheten utan att finna nagot misstänkt
med anledning av angivelsen.» — Tillägget till promemorian var underteck¬
nat av Färnlycke.
160
I en den 4 november 1963 hit inkommen klagoskrift anförde Maj-Britt i
huvudsak följande. När polismännen kommit till makarnas bostad, hade
hon bett dem att stiga in. De hade omtalat att de blivit beordrade att ut¬
föra husundersökning och att åklagarmyndigheten bestämt detta. På hen¬
nes fråga hade de omtalat innebörden av den mot henne och hennes man
gjorda anmälningen. Polismännen hade därefter gjort en noggrann husun¬
dersökning och därvid tittat bl. a. i skåp, garderober och även i hennes
handväska. Med anledning av att klaganden vid senare tillfälle fått upp¬
lysning att »fru» Söderkvist gjort anmälningen, ville hon upplysa att
familjen Söderkvist, som bott i berörda fastighet, flyttat ett par månader
tidigare och att deras lägenhet stod obebodd. Klaganden ansåg att laga
grund för husundersökningen ej förelegat.
Efter remiss föranstaltade polismästaren i Stockholm om utredning, var¬
vid polismännen hördes. Under utredningen framkom i huvudsak följande.
Dahlberg uppgav, att han innan civilpatrullen utsändes kontrollerade
att det fanns en person vid namn Söderkvist bosatt under den adress som
uppgivits vid anmälningstillfället. Ordergivningen innebar enligt Dahlberg
att patrullen beordrades till Söderkvists bostad för undersökning och ut¬
redning av omständigheterna kring den av Söderkvist gjorda angivelsen.
Carnbrand uppgav vid förhör i huvudsak följande. Patrullens medlemmar
hade beordrats att åka till den ifrågakomna gatuadressen »för en undersök¬
ning och eventuell husrannsakan». De hade uppsökt Söderkvists lägenhet
men ingen hade varit hemma där. De hade därefter ringt på hos makarna
E. och hade av fru E. ombetts att stiga in. När hon hört vad som anmälts
beträffande breven, hade hon förnekat att dylika tillgrepp förekommit. —
Vidare uppgav Carnbrand enligt förhörsprotokollet bl. a. följande.
Fru E. verkade vara förtroendeingivande, och Carnbrand fick en känsla
av att någon undersökning icke borde göras i lägenheten. Fru E. uppmanade
dem emellertid att undersöka och gick själv fram till ett linneskåp, som
stöd i sängkammaren, och öppnade dörren till detta. Hon började plocka ut
linnet från skåpet och rev därefter upp sängkläderna i en av sängarna.
Konstaplarna utnyttjade icke fru Ers erbjudande om undersökning och
Carnbrand förklarade för fru E., att de icke önskade göra någon undersök¬
ning av lägenheten. Fru E. gick emellertid före honom och öppnade olika
förvaringspersedlar och yttrade: »Varsågod och undersök.» Någon hand¬
väska var dock aldrig framme, som fru E. uppgivit i sin anmälan. Ej heller
gjordes något besök på toaletten. I köket öppnade fru E. ett köksskåp och
kylskåpet samt ville därefter, att konstaplarna skulle följa med in i en inne¬
boendes rum, vilket de emellertid icke gjorde. Konstaplarna vistades i lä¬
genheten i 10—15 minuter.
Carnbrand har aldrig betraktat den undersökning, som de gjorde i ären¬
det, för någon husrannsakan. Efter samtalet med fru E., förstod Carn¬
brand att hon icke gjort sig skyldig till någon brottslig handling. Om Carn¬
brand ansett, att en husrannsakan borde verkställas, hade han tagit kon¬
takt med polisstationen före dess genomförande. Carnbrand utnyttjade icke
heller fru Ers samtycke eller uppmaning att undersöka lägenheten. Någon
161
kontakt med åklagarmyndigheten, som uppgivits i fru Ers anmälan, har
Carnbrand icke tagit.
Martinell och Färnlycke bekräftade vid förhör riktigheten av Carn-
brands här återgivna redogörelse.
Under hänvisning till den verkställda utredningen uttalade poliskom¬
missarien i sjätte vaktdistriktet Sven Hedin i avgivet yttrande följande.
Jag anser icke att polismännen gjort sig skyldiga till något tjänstefel i
detta ärende, som behandlats så taktfullt som möjligt. Någon husrannsakan
synes icke ha företagits och någon begäran hos åklagarmyndigheten att få
företaga en sådan har icke framställts. Det hade varit felaktigt av polis¬
männen att icke göra den undersökning, som nu gjorts. Fru E:s anmärk¬
ningar borde ha riktats mot den, som gjorde telefonanmälan och icke mot
polismännen.
Som eget yttrande åberopade polismästaren den verkställda utredningen
och Hedins yttrande.
I härefter avgivna påminnelser hävdade Maj-Britt bl. a. att det varit
polismännen och icke hon som öppnat dörrar och skåp.
Inom JO-expeditionen upprättades därefter en promemoria, vari redo¬
visades närmare synpunkter på frågan om icke den verkställda under¬
sökningen måste betraktas såsom husrannsakan enligt 26 kap. RB och vari
jämväl behandlades spörsmålet om laga förutsättningar för dylik åtgärd
förelegat.
I avgivet yttrande över denna promemoria anförde polismästaren föl¬
jande.
Vad angår den i promemorian prövade frågan huruvida den av tre po¬
lismän i fru E:s bostad företagna undersökningen är att anse såsom en
olaga husrannsakan torde, av vad i ärendet förekommit, få anses framgå
att den ifrågavarande undersökningen varit sådan husrannsakan, som åsyf¬
tas i 28 kap. rättegångsbalken. Det torde även vara uppenbart, att något
i laga ordning tillkommet beslut om husrannsakans företagande icke före¬
legat. Ej heller vill jag hävda, att sådana omständigheter varit för handen,
att polismännen det oaktat ägt befogenhet att företaga husrannsakan. En¬
ligt den sålunda gjorda bedömningen har jag funnit den ifrågavarande un¬
dersökningen innefatta en olaga husrannsakan. Den omständigheten att
polismännen själva icke uppfattat undersökningen såsom en husrannsakan
lär icke kunna förtaga densamma dess karaktär av sådan. Däremot synes
det mig som om denna omständighet i förening med polismännens utta¬
lade uppfattning att undersökningen företagits med fru Ers samtycke böra
beaktas vid prövning av frågan, huruvida ansvar skäligen må ifrågakomma
för det inträffade. Vid sagda prövning synes också böra räknas polismän¬
nen till godo, att deras handlande tydligen förestavats av vilja att, efter
deras bedömande, på bästa sätt fullgöra ett tjänsteuppdrag, som lämnats
dem.
Vid ärendets avgörande anförde jag följande.
(I — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1065 års riksdag
162
Av utredningen framgår att de ifrågavarande polismännen i makarna
Ers bostad som ett led i sin undersökning tittat i skåp och andra förva-
ringsutrymmen. Oavsett vem som därvid öppnat skåpdörrar och dylikt, är
sådana undersökningsåtgärder otvivelaktigt att betrakta som husrannsa¬
kan enligt 28 kap. 1 § RB. Vad som avsågs att bli kontrollerat var uppen¬
barligen huruvida postförsändelser, som kunde vara tillgripna, funnos i
lägenheten, och fråga var sålunda om — såsom angives i nämnda lagrum
— utrönande av omständighet, som kunde äga betydelse för utredning om
brott.
I berörda stadgande angives att en förutsättning för att husrannsakan
skall få ske är att det förekommer anledning att brott förövats, varå fri¬
hetsstraff kan följa. Något krav på starkare bevisning om att brott före¬
ligger gäller sålunda icke; härvid må jämföras 23 kap. 1 § RB beträffande
skälen till förundersöknings inledande. Även om den i förevarande fall före¬
komna telefonangivelsen om tillgrepp av brev icke kunde giva anledning till
annat än en mycket löst grundad misstanke mot makarna E., lär knappast
kunna bestämt hävdas att vid tiden för husrannsakningen ej förekommit
anledning att tillgreppsbrott förövats.
Klart är emellertid också att vid nämnda tidpunkt misstanken ej rim¬
ligen kunde anses ha nått den styrka att makarna E. kunde anses »skäligen
misstänkta» i RB:s mening (jämför Gärde, Nya RB s. 310; JO:s ämbets-
berättelse 1953 s. 326—327 och Ehving, Tillräckliga skäl s. 61. of.); i sådant
fall skulle för övrigt förundersökningens ledning redan från början ha över¬
lämnats till åklagarmyndigheten (23:3 RB). Följaktligen var att iakttaga
de strängare villkor som enligt 28 kap. 1 § andra stycket uppställas för att
husrannsakan skall få ske hos annan än den som skäligen kan misstänkas för
brott. Uppenbart är utan vidare att i förevarande fall ej förelåg, såsom detta
stadgande kräver, synnerlig anledning att utredning om brott skulle vinnas
därigenom. Självfallet måste ett betydligt starkare underlag än den här
ifrågakomna angivelsen av en ej identifierad person föreligga innan förut¬
sättningarna enligt 1 § andra stycket äro uppfyllda.
Fråga är då om den nu berörda bristen beträffande de i 1 § angivna ma¬
teriella förutsättningarna för åtgärden kunde repareras genom att Maj-Britt
samtyckte till husrannsakningen. Enligt tredje stycket i nyssberörda para¬
graf stadgas att för husrannsakan hos »den misstänkte» ej i något fall må
åberopas dennes samtycke, med mindre han själv begärt åtgärden. Beträf¬
fande husrannsakan hos annan än »den misstänkte» anses däremot sam¬
tycke kunna åberopas (jfr Gärde a.a. s. 378 nederst). En något tveksam
fråga är om i 28 kap. 1 § tredje stycket uttrycket »den misstänkte» bör
tolkas såsom liktydigt med den som är skälig en misstänkt. Närheten till
andra stycket — vari talas om annan än den som är skäligen misstänkt —
kan inbjuda till en sådan tolkning. Den nu angivna, mera inskränkta bety¬
delsen är vidare underförstådd i vissa andra sammanhang i RB (t. ex. 23:18),
163
medan uttrycket »den som kan misstänkas» (23: 9) använts när fråga är
om att mera obestämda misstankar riktas mot någon. Enligt min mening
tala dock starka skäl för att anse 28 kap. 1 § tredje stycke böra gälla till
förmån för envar som utsättes för misstankar och alltså gälla även när
vederbörande misstänkes utan att vara skäligen misstänkt. För en dylik
tolkning talar i viss mån ordalagen i 12 § i 1933 års tvångsmedelslag, på vil¬
ket stadgande den nu berörda bestämmelsen ytterst går tillbaka. De skäl
som uppbära förbudet mot åberopande av samtycke äga också full giltighet
även beträffande den som utsättes för mera vaga misstankar (jfr särskilt
lagrådets uttalande NJA II 1933 s. 115—116).
Enligt min mening kunde alltså husrannsakan i nu förevarande fall god¬
tagas endast om Maj-Britt själv begärt sådan åtgärd. I ärendet ha förekom¬
mit motstridiga uppgifter huruvida Maj-Britt, som uppenbarligen utsattes
för viss misstanke, framfört sådan begäran. Jag anser det ej erforderligt att
uttala mig om denna bevisfråga. För att en begäran skall kunna tillmätas
betydelse måste nämligen under alla förhållanden krävas att den framföres
till någon som äger befogenhet att besluta om husrannsakan. Dylik befo¬
genhet tillkommer enligt 28 kap. 4 § undersökningsledaren, åklagaren eller
rätten, och ostridigt har ingendera av dessa haft befattning med saken.
Ytterligare må enligt 5 § samma kapitel polisman själv besluta om hus¬
rannsakan — förutom i vissa särskilda fall varom här ej är fråga — då fara
är i dröjsmål, dock självfallet endast när dessutom de materiella förutsätt¬
ningarna enligt 1 § äro uppfyllda (jfr NJA II 1933 s. 119, lagrådets utta¬
lande). Någon omständighet som berättigat till bedömningen att i detta fall
fara varit i dröjsmål har icke åberopats eller eljest framkommit. Klart sy¬
nes vara att intet hinder förelegat för berörda polismän att hänskjuta frå¬
gan om husrannsakan till behörig undersökningsledare. Under sådana för¬
hållanden kan icke ens en uttrycklig begäran från den misstänkte berätti¬
ga polismannen att själv besluta om husrannsakan.
På grund av det anförda anser jag att ifrågakomna husrannsakan icke
varit lagligen grundad.
Ansvariga för åtgärden ha varit Carnbrand, Fämlycke och Martinell.
Även om Dahlberg — såsom Carnbrand uppgivit men Dahlberg icke vid¬
gått — skulle ha fällt ett uttalande av innebörd att patrullen skulle göra
»undersökning och eventuell husrannsakan», kan detta icke anses innebära
någon order eller eljest ett ställningstagande att husrannsakan skulle ske.
Vid bedömingen av de förstnämnda tre polismännens förfarande är att
beakta att de uppenbarligen ej insett att deras åtgärd var att betrakta
som en husrannsakan. Fråga är om en rättslig felbedömning, som säkerligen
gjorts i god tro. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt anser
jag mig kunna låta bero vid den erinran, som innefattas i det sagda.
164
12. Sedan förundersökning rörande misstanke mot en social-
nämndsordförande för att ha utnyttjat sin ställning till att förmå
vissa kvinnliga understödstagare till intimt umgänge avskrivits,
lämnade landsfiskalen i orten, i anledning av uppkomna rykten,
några ledamöter i kommunalfullmäktige vissa upplysningar om
vad som framkommit vid utredningen. Frågor om utlämnande av
uppgifterna var motiverat och om tillfälle dessförinnan bort bere¬
das den misstänkte att yttra sig om ett utlämnande
Sedan misstanke uppkommit att en man, som här benämnes K., med
utnyttjande av sin ställning som socialnämndsordförande i en landsorts-
kommun förmått vissa kvinnliga understödstagare i kommunen till intimt
umgänge med honom, verkställdes förundersökning, vid vilken ett flertal
personer hördes. Den 26 oktober 1959 avskrev landsfogden i länet ärendet
under motivering att det mot K:s bestridande icke kunde styrkas att han
gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. Om beslutet underrättades bl. a.
landsfiskalen i vederbörande distrikt, här kallad A., och denne erhöll även
ett exemplar av förundersökningsprotokollet.
I november 1959 erhöll A. från vissa ledande kommunalmän inom kom¬
munen förfrågan om de kunde erhålla del av utredningen för kontroll av
sanningshalten i de rykten angående K. som kommit i omlopp under utred¬
ningens gång. Efter att ha samrått med landsfogden kallade A. några leda¬
möter av kommunalfullmäktige till ett sammanträde å landsfiskalskonto¬
ret, varvid A. med ledning av förundersökningsprotokollet redogjorde för
vad som vid utredningen framkommit, dock utan att därvid angiva namnen
på de kvinnor som blivit hörda.
I augusti 1961 anförde K. klagomål hos landsfogden mot A. för dennes
nyss berörda förfarande. Sedan landsfogden överlämnat detta ärendes
handläggning till biträdande landsfogden — en åtgärd som varit föremål
för RÅ:s prövning och som jag ej finner anledning att här behandla —
meddelade biträdande landsfogden den 19 oktober 1961 beslut att förunder¬
sökning ej skulle inledas. I motiveringen anfördes beträffande A:s åtgärd
följande.
Enär åtgärden skett för att få slut på en för K. och det kommunala
arbetet besvärande ryktesspridning och då delgivningen ägt rum inför en
representativ samling kommunala förtroendemän, finner jag — med beak¬
tande av jämväl övriga omständigheter — icke anledning att misstänka A.
för tjänstefel.
I en den 2 juli 1962 hit inkommen skrift anförde K. klagomål mot lands¬
fogden och A. för åtgärden att på sätt som skett giva viss offentlighet åt
förundersökningens innehåll. K. anförde därvid bl. a. följande. Förunder¬
sökningen hade innehållit en del för K. starkt nedsättande påståenden.
Enligt K:s mening hade informationsmötet å landsfiskalskontoret varit
165
ägnat att öka och underblåsa ryktesspridningen mot honom. Det syntes
angeläget att polismyndigheter hölle sig utanför den ryktesspridning och
allmän smutskastning, som ofta föreginge politiska val. I förevarande fall
hade informationen till kommunalmännen medfört att polisutredningen
kommit att nämnas vid ett kommunalfullmäktigesammanträde den 5 de¬
cember 1959.
Här må antecknas att enligt vad K. i en senare skrift upplyst vid be¬
rörda fullmäktigesammanträde skedde val av ordförande i socialnämnden
samt att K. då icke omvaldes.
Ärendet vilade härefter till hösten 1963 i avbidan på RÅ:s prövning av
den därstädes upptagna frågan. Sedan jag därefter fått tillgång till lands¬
fogdens akter rörande ifrågakomna ärenden, skedde remiss till denne, var¬
vid bifogades en inom JO-expeditionen upprättad PM av följande innehåll.
De kommunalmän som fått del av upplysningar rörande den ifrågakom¬
na förundersökningens innehåll synas icke i och för sin tjänsteutövning
ha haft behov av informationer i saken. Fråga torde sålunda knappast vara
om utlämnande av hemliga uppgifter från en myndighet till annan myn¬
dighet. Ej heller synes på annan grund ha ålegat dem, som mottagit infor¬
mationerna, att iakttaga tystnad om vad som upplystes från A:s sida.
Med hänsyn härtill synes det vara av betydelse att besked erhålles om
dels den närmare innebörden av de upplysningar A. lämnade, dels dennes
uppfattning i vad mån utlämnande av upplysningarna kunde vara menligt
för klaganden. Ytterligare bör i remissvaret beröras frågan om icke klagan¬
den före informationskonferensen bort beredas tillfälle att yttra sig i frå¬
gan om en redogörelse för förundersökningen kunde från hans synpunkt
framstå som menlig.
I härefter avgivet yttrande hänvisade landsfogden till en bilagd, av A.
upprättad redogörelse i saken samt anförde vidare.
Jag bedömde kommunalmännen som representanter för kommunen och
att uppgifterna icke kunde vara till skada för K. Då landsfiskalen rådgjort
med mig i saken påtager jag mig hela ansvaret för den händelse någon fel¬
aktighet blivit begången.
Jag har emellertid bedömt att informationerna kunde lämnas med hän¬
syn till allt skvaller som vidarebefordras om K.
I A:s nämnda yttrande anfördes bl. a. följande. A. hade icke varit initia¬
tivtagare till sammanträffandet med kommunalmännen utan det var per¬
soner inom kommunens ledande skikt som funnit det angeläget att de kom¬
munala myndigheterna finge information om vad som i verkligheten fram¬
kommit genom utredningen och icke blott voro hänvisade till skvaller när
det gällde bedömningen av vad som borde göras för att återställa förtroen¬
det för kommunens sociala verksamhet. A. kunde icke påminna sig att han
beaktat möjligheten att K:s mening beträffande den planerade informatio¬
nen bort inhämtas, vilket torde sammanhänga med Ars uppfattning att den
gjorda framställningen var befogad. Den ifrågakomna informationen hade
ej haft någon partipolitisk innebörd. Då fyra år förflutit från sammanträdet
166
kunde A. ej exakt angiva vilka delar av utredningen som upplästes, men
med säkerhet var det en allsidig information. Det framhölls för de närva¬
rande att uppgifterna icke fingo utspridas, något som såvitt A. hade sig
bekant ej heller skett. A. kunde ej finna att informationen varit K. till
men, utan ryktesspridningen torde ha avtagit och till slut upphört. A.
åberopade slutligen att K:s anmälan till landsfogden beträffande informa¬
tionen skett först två år efteråt men dagen efter det att K. på talan av A.
fällts till ansvar för viss förseelse i annat sammanhang.
K. inkom därefter med påminnelser, varvid anfördes bl. a. följande.
Jag anser att information ur avskrivna polisutredningar principiellt vara
en sak som endast i alldeles speciella undantagsfall skall få tillgripas på det
politiska planet. Allra minst anser jag det lämpligt att polismyndigheten
själv lånar sig till dylika informationer, som då lätt får officiell karaktär. I
detta fall lämnades uppgifterna dessutom ut av en polischef, som själv icke
ens sysslat med ärendet tidigare. Det hade väl rimligen räckt med, att under
någon dag exempelvis hålla polisrapporten tillgänglig å polisstationen för
de av denna särskilt intresserade. Det riktiga hade väl närmast varit att
hänvisa till ett besök å landsfogdens expedition, som varit rätta platsen för
ett studium av förundersökningsprotokollet.
Att lång tid efteråt påstå att en åtgärd varit till någons men eller icke,
kan vara nog så vanskligt. Själv har jag den bestämda uppfattningen, att
åtminstone med hänsyn till mina politiska planer så var det kritiserade
mötet ett avsevärt men, vilket ju för övrigt omedelbart bekräftades å val¬
sammanträdet den 5 december 1959. I vart fall måste väl landsfiskalen och
landsfogden, som tagit del av den i många delar synnerligen motsägelse¬
fulla polisutredningen förstå, att ett offentliggörande av denna polisutred¬
nings innehåll, sannerligen icke skulle bidraga till att ta död på några ryk¬
ten mot mig.---
I en P. M. den 3 september 1963 från Eder expedition har ifrågasatts om
icke mitt tillstånd till informationen bort inhämtats. I den delen vill jag
endast ha sagt, att min principiella inställning är att konferenser av aktuellt
slag äro direkt olämpliga. Men om de över huvud taget i något enstaka fall
ändock kunde anses ha någon funktion att fylla, så borde i varje fall den
misstänktes tillstånd eller i varje fall synpunkt på det hela först ha in¬
hämtats.
I förevarande fall fick jag för övrigt händelsevis av en min partikamrat
några dagar i förväg kännedom om att sammanträdet i fråga skulle hållas
inför landsfiskalen. Med anledning därav ringde jag vid två tillfällen upp
landsfogdeexpeditionen och protesterade mot att ett offentliggörande av
polisutredningen skulle få ske under dylika former. Då landsfogden icke var
anträffbar bad jag särskilt kontorsbiträdet att omedelbart till landsfogden
framföra mina protester mot det aktuella mötet, vilket hon lovade. Jag
ringde dessutom upp landsfiskal A. vilken jag personligen kom i kontakt
med och framförde till denne mina bestämda protester mot det planerade
informationsmötet, vartill landsfiskalen cyniskt genmälde att han icke
tänkte taga någon hänsyn till vad jag tyckte och tänkte i saken.
Både landsfogden och A. ha på förfrågan förklarat sig sakna minne av att
telefonledes framförda protester från K:s sida skulle ha förekommit.
187
I en den 28 oktober 1963 hit inkommen skrift hemställde J. — som är
make till den kvinna som lämnat de för K. mest graverande uppgifterna
under förundersökningen — om åtgärder gentemot K.
Vid ärendets avgörande anförde jag följande.
Vad först angår J:s klagomål i vad de avse de förhållanden under 1958
och januari 1959 som voro föremål för den här särskilt ifrågakomna för¬
undersökningen, vill jag till att börja med i anslutning till landsfogdens
åtalsprövning hösten 1959 uttala att det icke finns anledning till kritik
mot honom för att han för sin del med hänsyn till de motstridiga uppgif¬
terna i saken fann bevisningen icke vara tillräcklig för åtal. Samtidigt vill
jag dock också uttala att det med hänsyn till den utredning som förelåg
icke skulle ha kunnat anses felaktigt om landsfogden väckt åtal, varvid icke
minst är att beakta att K. vid ett polisförhör vidgått sådana ömhetsbety¬
gelser gentemot en av de ifrågakomna kvinnliga understödstagama att det
ingalunda varit obefogat om till domstol hänskjutits huruvida uppträdan¬
det i det sammanhanget innefattat åsidosättande av tjänsteplikt. I de nu
berörda bedömningsfrågorna finnes dock utrymme för olika meningar, och
landsfogdens mening kan ej bestämt påstås vara felaktig.
De nämnda händelserna påtalades härstädes av J. i slutet av oktober
1963 kort tid innan preskriptionstiden för eventuellt ämbetsbrott från K:s
sida utlöpte. Såvitt angick sådana handlingar som K. själv vidgått hade
preskriptionstiden möjligen redan utgått. Med hänsyn till att någon ytter¬
ligare utredning av värde icke kunde beräknas stå till buds vid denna sena
tidpunkt och under beaktande av omständigheterna i övrigt fann jag för
min del ej skäl att vidtaga någon åtgärd i saken.
Beträffande K:s klagomål över att material från förundersökningen givits
viss offentlighet må anföras följande.
Enligt 10 § sekretesslagen gäller bl. a. att handlingar rörande polismyn¬
dighets och åklagares verksamhet till förekommande eller beivrande av
brott ej må utlämnas, såvida skäligen kan befaras att — såvitt här är av
intresse — utlämnande skulle vara menligt för enskild person. Med stöd av
denna paragraf anses oftast handlingar rörande förundersökning mot den,
som misstänkts men ej åtalats för brott, vara hemliga. Av allmänna rätts¬
grundsatser anses följa att en tjänsteman har tystnadsplikt beträffande in¬
nehållet i allmän handling som är hemlig.
I nu förevaran de fall ha uppgifter från ett förundersökningsprotokoll
muntligen utlämnats sedan beslut fattats att åtal ej skulle väckas. Utläm¬
nandet av uppgifterna är att bedöma enligt de grunder som framgå av 10 §
sekretesslagen. Såsom framhållits i den förut refererade promemorian har
här ej varit fråga om utlämnande av hemliga uppgifter från en myndighet
till annan myndighet. Även om det. formellt ej var fråga om dylik formed¬
168
ling av hemlig handling myndigheter emellan, anser jag dock att man ej
bör lämna helt obeaktat att ett syfte med den lämnade informationen var
att kommunala myndigheter skulle, låt vara medelbart, få sakliga upplys¬
ningar som kunde vara av värde för deras verksamhet.
Det avgörande för frågan om information bort lämnas på sätt som skedde
var dock om utlämnandet av uppgifterna skäligen kunde befaras vara men¬
ligt för K. Karaktären av de brott, för vilka K. misstänkts, och även inne¬
hållet i de beskyllningar som framförts mot honom, tala onekligen starkt
för att ett utlämnande av upplysningar kunde vara menligt för honom.
Emellertid måste hänsyn också tagas till att ostridigt en avsevärd ryktes¬
spridning beträffande K. vid berörd tid förekom i bygden med anledning
av vad som inträffat eller troddes ha inträffat. Även om det nu ej låter sig
fastställas vad de cirkulerande ryktena inneburo, måste sägas att före¬
komsten av rykten, måhända överdrivna, kan tänkas vara så menlig för
den berörde att ett visst offentliggörande av eljest hemliga uppgifter rö¬
rande de verkliga saksammanhangen kan vara ej endast icke menlig utan
till och med till fördel för vederbörande. Klart är dock att största restrikti-
vitet bör iakttagas vid bedömning om av dylik anledning offentliggörande
av hemliga uppgifter bör ifrågakomma. Ett löst grundat antagande om att
oförmånliga rykten förekomma bör självfallet ej få tagas till anledning till
utlämnande av hemliga uppgifter. Bedömningen huruvida motverkande av
ryktesbildning genom dylikt utlämnande verkligen är till fördel för den för
ryktena utsatte kan också vara mycket vansklig att göra i det enskilda
fallet.
Med hänsyn härtill tala enligt min mening starka skäl för att tillfälle
bör beredas den, till vars förmån sekretessen gäller, att före offentliggöran¬
det uttala sin mening i frågan vad som är att anse som menligt eller icke
för honom. Detta måste dock med utgångspunkt från gällande rätt anses
vara en lämplighetsfråga. Det kan ej hävdas att för landsfogden eller A.
förelegat någon ovillkorlig skyldighet att höra K. i saken. Jag anser mig
följaktligen ej ha fog för någon anmärkning i den delen även om jag vill
framhålla att jag för min egen del anser att det klart lämpligaste varit om
K. hörts före landsfogdens ställningstagande. Därvid vill jag också nämna
att landsfogden i och för sig ej skulle ha varit bunden av K:s mening i saken
men ett viktigt bidrag till underlaget för bedömningen skulle otvivelaktigt
ha vunnits.
Vad angår landsfogdens bedömning att ett utlämnande i förevarande fall
ej skulle lända K. till men, vill jag under hänvisning till det ovan sagda som
min mening uttala, att det framstår som tveksamt vilket som varit det
riktiga men att det ej finnes fog för att påstå att landsfogdens bedömning
var felaktig.
Beträffande själva tillvägagångssättet vid utlämnandet av uppgifterna
finner jag ej skäl till någon erinran. Anledning saknas till annat antagande
169
än att A. därvid lämnat en objektiv redogörelse. K:s antagande att parti¬
politiska synpunkter kunnat spela in vid A:s befattning med saken fram¬
står som helt obestyrkt.
Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.
13. Fråga om myndighet har eller bör åläggas skyldighet att till
rättegångsombud utlåna handling för kopiering eller avskrift
annorstädes än å myndighetens expedition
I ett ärende väcktes fråga om myndighet icke borde vara skyldig att
såsom lån tillhandahålla rättegångsombud domsexemplar för kopiering
eller avskrift genom ombudets försorg. Klaganden — en advokat — åbero¬
pade att han för att bespara en uppdragsgivare kostnad för domslösen
begärt hos en åklagare att få låna dennes exemplar av en brottmålsdom
men nekats detta.
Vid ärendets avgörande anförde jag till en början följande.
En till åklagare expedierad och hos honom förvarad dom utgjorde enligt
2 kap. 2 § TF allmän handling hos åklagaren. Enligt 8 § samma kapitel
skulle dylik handling, som ej var hemlig, på begäran tillhandahållas för
läsning eller avskrivning på stället. Därjämte kunde avskrift erhållas mot
stadgad avgift.
I praktiken torde av naturliga skäl endast undantagsvis inträffa att
någon som ville taga del av allmän handling, upprättad av en myndighet,
vände sig till annan myndighet än den som själv upprättat handlingen.1
I förevarande fall fann jag det opåkallat att upptaga frågan om just åkla¬
garen borde vara skyldig att tillhandahålla en dom för avfotografering
eller dylikt. Det fanns ju ingen som helst anledning att han skulle åläggas
detta om domstolen, som meddelat domen, icke själv hade någon motsva¬
rande skyldighet.
Med utgångspunkt från att den upptagna frågan borde ses från dom¬
stolarnas synpunkt, diskuterade jag därefter problemet i belysning av expe¬
ditionslösen- och stämpelförordningarnas bestämmelser. Enär från och med
den 1 januari 1965 ny lagstiftning rörande expeditionsavgifter gäller, åter¬
giver jag här endast sådana synpunkter som synes kunna vara tillämpliga
även enligt den nya lagstiftningen.
I beslutet fastslogs att det icke förelåg någon skyldighet för domstol att
utlåna domar eller andra handlingar till enskilda för avfotografering eller
dylikt på annat håll än domstolens kansli. Vidkommande frågan om dom-
1 Jämför numera beträffande avskriftbeställning 20 § SFS 1064 nr 618.
6* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 19G5 års riksdag
170
stolen likväl kunde anses vara berättigad att efter eget bedömande utlåna
handling i angivet syfte anfördes följande.
I de fall, där för avskrift eller kopia stadgats högre avgift än som mot¬
svarade ett schablonmässigt beräknat självkostnadspris för avskrifts eller
kopias framställande (såsom enligt den nya lagstiftningen gäller för lösen-
skyldig part och enligt tidigare gällande rätt gällde jämväl i vissa andra
fall), vore det stridande mot lagstiftningens grunder om utlåning skedde.
Den högre avgiften vore nämligen betingad av att parten av lagstiftaren
ansetts böra svara för vissa kostnader utöver vad som belöpte på själva
expeditionens framställande. Det kunde icke ifrågakomma att parten skulle
genom domstols utlåning av domen besparas sådan tilläggskostnad som —
avsiktligen — inbegripits i avgiftstariffen.
Vad anginge de fall där det allenast skulle utgå en avgift som i princip
motsvarade självkostnadspriset (dvs. enligt den nya lagstiftningen i regel
tre kronor per sida) borde däremot utlåning ibland kunna ifrågakomma,
nämligen i sådana fall där något statsfinansiellt eller annat allmänt intresse
icke träddes för när. Om sålunda en arbetstyngd domstol eller annan myn¬
dighet ansåge att det vore fördelaktigt för myndigheten att dess personal
besparades arbete med avskrift och att utlåning av den allmänna hand¬
lingen bedömdes kunna ske utan någon som helst risk för skada, något som
väl sällan vore fallet beträffande originalhandlingar, torde någon invänd¬
ning icke kunna framställas om utlåning sker. Bedömningen i detta hän¬
seende måste dock anses tillkomma myndigheten själv, och det kunde ej
hävdas att i fall av nu berörd art en vägran att utlåna en allmän handling
för avskrift utom myndighetens lokaler skulle utgöra ett fel från myndig¬
hetens sida.
I ärendet fann jag något lagstiftningsinitiativ i anledning av klagandens
framställning icke vara motiverad.
14. På grund av lagsökningsutslag ha vissa fastigheter blivit ut¬
mätta. Fråga om betydelsen av att vid tiden för utmätningen
dels en av fastigheterna varit av gäldenären försåld (I), dels
gäldenärens förvärv av en utav de andra fastigheterna enligt jord¬
förvärvslagen var eller kunde vara ogillt (II). Tillika fråga om
verkan därav att sedan utmätningen skett domstol efter återvin-
ningstalan mot lagsökningsutslaget med »upphävande» av detta
ålagt gäldenären, såvitt angick huvudsaken, samma betalnings¬
skyldighet som upptagits i utslaget (III). Fastighetsägare skall
höras innan föreläggande gives honom att söka lagfart (IV)
Genom lagsökningsutslag den 4 oktober 1961 av Södra Möre häradsrätt
förpliktades Ove Bergström att till gäldande av en av honom accepterad
171
växel å 40 000 kronor till Svenska Handelsbanken utgiva växelbeloppet
jämte ränta samt ersättning för kostnader å målet.
Sedan Bergström hos häradsrätten bl. a. ansökt om återvinning med¬
delade häradsrätten den 16 januari 1962 dom, varigenom — med upphä¬
vande av lagsökningsutslaget — Bergström ålades dels samma betalnings¬
skyldighet i avseende å kapital och ränta som bestämts i utslaget, dels ock
förpliktelse att med visst belopp gottgöra banken dess rättegångskostnader.
Sedan Bergström fullföljt talan mot domen, fann Göta hovrätt genom dom
den 22 oktober 1962 ej skäl göra ändring i häradsrättens dom. Högsta
domstolen fann i beslut den 30 maj 1963 ej skäl meddela prövningstillstånd,
i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.
För uttagande av sin fordran enligt lagsökningsutslaget ansökte banken
hos utmätningsmannen i Vassmolösa distrikt, landsfiskalen G. Klette, om
utmätning av Bergström tillhörig egendom. I anledning härav utmätte
Klette vid förrättning den 9 december 1961 dels viss lös egendom värderad
till 10 650 kronor, dels ock fastigheterna Sävsjö l20, l38 och l39 i Karlslunda
socken. I utmätningsprotokollet antecknades bl. a. att Bergström icke var
närvarande vid förrättningen men att skriftlig underrättelse om den sökta
utmätningen delgivits honom den 5 december 1961, att han förvärvat
Sävsjö l20 enligt köpebrev den 21 februari 1956 och att lagfart senast bevil¬
jats för honom å fastigheterna Sävsjö l38 och l39.
Genom besvärsskrift den 23 december 1961 överklagade Bergström hos
länsstyrelsen i Kalmar län utmätningen under yrkande att densamma måtte
upphävas, enär han anhängiggjort återvinningstalan mot lagsökningsut¬
slaget.
I skrifter inkomna till länsstyrelsen den 19 mars 1962 och senare för¬
klarade Bergström att han icke erhållit tillstånd enligt jordförvärvslagen
att förvärva fastigheten Sävsjö l20, i följd varav fånget vore ogillt och att
han således icke vore ägare till fastigheten, att han försålt Sävsjö l39
genom köpebrev den 3 januari 1960, att enär häradsrätten i sin dom den
16 januari 1962 upphävt lagsökningsutslaget utmätningen förfallit, att han
fullföljt talan mot sistnämnda dom, genom vilken honom ålagts betalnings¬
skyldighet till banken, samt att han motsatte sig »all försäljning av ut¬
mätta fastigheter under rådande omständigheter».
I utslag den 8 oktober 1962 lämnade länsstyrelsen på angivna skäl hans
yrkanden utan bifall. Länsstyrelsens utslag vann laga kraft.
I en den 2 januari 1963 hit inkommen klagoskrift anförde Bergström
att länsstyrelsens utslag och förfarandet vid utmätningen enligt hans för¬
menande i åtskilliga avseenden voro felaktiga och ansåg, att de som hand¬
lagt ärendet gjort sig skyldiga till tjänstefel. Han underställde därför ären¬
det JO:s prövning och hemställde om vidtagande av de åtgärder vartill ut¬
redningen kunde föranleda. I klagoskriften påtalade han — såvitt nu är
i fråga — jämväl att häradsrätten, efter framställning av landsfiskalen i
172
Vassmolösa distrikt, ådömt honom »böter med 200 kronor» för det han
underlåtit att söka lagfart å fastigheten Sävsjö l20, vilken fastighet han
icke vore ägare till.
Sedan yttranden infordrats från länsstyrelsen och från häradshövdingen
i Södra Möre domsaga, inkom Bergström med påminnelser huvudsakligen
såvitt avsåg frågan om skyldighet för honom att söka lagfart å fastigheten
Sävsjö l20. Han vitsordade därvid, att hans klagomål i denna del avsåg
ett av häradsrätten den 20 januari 1962 utfärdat föreläggande för honom
och hans hustru att söka lagfart å fastigheten.
I skrivelse till Bergström anförde tjänstförrättande JO lagmannen Bengt
Sandström bl. a. följande.
Utmätningen den 9 december 1961.
Vad angår de grunder Bergström hos länsstyrelsen och härstädes anfört
till stöd för att utmätningen skulle vara felaktig vill jag anföra följande.
I. Såsom länsstyrelsen i utslaget uttalat utgjorde det förhållandet att
Bergström anhängiggjort återvinningstalan mot lagsökningsutslaget icke
laga hinder mot utmätningen (49 § och 51 § första stycket UL).
Bergström hade ostridigt erhållit senaste lagfart å fastigheten Sävsjö l39.
Ny lagfart hade icke sökts. Att Bergström enligt köpebrev den 3 januari
1960 försålt denna fastighet har icke visats vid utmätningstillfället. Vid
sådant förhållande och då den person till vilken Bergström enligt köpe-
brevet överlåtit fastigheten icke klandrat utmätningen, synes utmätningen
icke ha kunnat upphävas av det skäl att Bergström enligt nyssnämnda
köpebrev försålt fastigheten.
II. Beträffande Sävsjö l20 är upplyst att Bergström och hans hustru för¬
värvat denna fastighet enligt köpebrev den 21 februari 1956 och att Berg¬
ström genom boskifteshandling den 31 mars 1958 tillskiftats fastigheten.
Även om köpet av fastigheten var ogillt vid tiden för utmätningen, enär
Bergström ej erhållit jordförvärvstillstånd, synes detta förhållande, särskilt
med hänsyn till möjligheten att förnya fångeshandlingen före ansökan om
lagfart och förvärvstillstånd, ej böra anses ha utgjort hinder för utmät¬
ningen med mindre det vid utmätningen blivit styrkt att fastigheten åter¬
gått till säljaren.
III. I vad gäller Bergströms påstående att utmätningen bort upphävas
eller förklaras ha förfallit av den orsak att häradsrätten i domen uttalat
att den »med upphävande av lagsökningsutslaget» förpliktade Bergström
att utgiva beloppet i fråga har länsstyrelsen i sitt yttrande anfört:
Genom utslaget har länsstyrelsen i sak även prövat Bergströms efter
besvärstidens utgång framställda invändning, att utmätningen den 9 de¬
cember 1961 skulle ha förfallit och har länsstyrelsen därvid funnit, att
utmätningen — oavsett formuleringen av Södra Möre häradsrätts dom den
16 januari 1962 — måste avse Svenska Handelsbankens fordran, såvitt
173
densamma av häradsrätten fastställts lika med lagsökningsutslaget den 4
oktober 1961. Denna prövning kunde möjligen mera fullständigt ha an¬
givits i länsstyrelsens utslag.
Bergströms påstående föranleder mig till följande uttalande: Det synes
kunna med fog ifrågasättas huruvida i detta fall, då häradsrätten fast¬
ställt den omtvistade fordringen, det »upphävande» varom häradsrätten
förordnat är sådant som avses i 50 § UL. Oavsett hur därmed må förhålla
sig, synes Bergström icke ha hos utmätningsmannen ansökt om återgång
av den verkställighet som ägt rum på grund av utslaget. Då återgångs-
yrkande ej väckts hos utmätningsmannen synes det därför tveksamt huru¬
vida länsstyrelsen på av Bergström anförda skäl skulle ha ägt till prövning
upptaga sådant yrkande eller Bergströms yrkanden om att utmätningen
måtte upphävas eller förklaras ha förfallit.
Föreläggandet att söka lagfart å Sävsjö l20.
IV. Av handlingarna i ärendet framgår, att Södra Möre häradsrätt genom
beslut den 20 januari 1962 förelagt Bergström och hans hustru, envar vid
vite av 200 kronor, att sist den 7 februari 1962 söka lagfart å fastigheten
Sävsjö l20.
Enligt vad som framgår ovan hade Bergström icke erhållit lantbruks¬
nämndens tillstånd till förvärvet av fastigheten och ej heller inom därför
stadgad tid ansökt om sådant tillstånd.
Bergström har i ärendet anfört att föreläggandet ej bort meddelas, enär
fånget var ogillt och han därför ej ägde erhålla lagfart å fastigheten, samt
att han borde ha fått tillfälle att innan föreläggandet meddelades yttra
sig över den ansökning av landsfiskalen i Vassmolösa distrikt, som låg till
grund för vitesföreläggandet.
Häradshövdingen Liss-Eric Björkman har i ärendet inkommit med ytt¬
rande, varjämte han bifogat yttrande från tingsnotarien Per-Göran Näss,
som i häradsrätten handlagt ärendet. Näss har i sitt yttrande anfört, att
enär inga för lagfart hinderliga villkor eller bestämmelser om villkorlig
äganderättsövergång funnos i det köpebrev, dagtecknat den 21 februari
1956, varigenom Bergström och dennes hustru förvärvade fastigheten, han
ansåg att hinder ej förelåg att utfärda det begärda vitesföreläggandet. Näss
har vidare anfört, att han ej vid handläggningen av ärendet ägde kännedom
om vad JO anfört i ämbetsberättelsen år 1944 s. 96 o.f. — Björkman har
i sitt yttrande anfört bl. a. att, ehuru fel blivit begånget, föreläggandet en¬
ligt hans mening icke länt Bergström eller dennes hustru till ohägn, särskilt
som den av landsfiskalen väckta frågan helt synes ha förfallit. — Även
Näss har uttalat att makarna Bergström icke synes ha lidit någon rätts¬
förlust.
Dåvarande JO har å det av Näss anmärkta stället i ämbetsberättelsen till
1944 års riksdag som sin mening uttalat, att det är av största vikt att
fastighetsägaren, innan lagfartsföreläggande gives, beredes tillfälle att yttra
174
sig över det framställda yrkandet. Jag delar helt den mening som sålunda
kommit till uttryck. I nu förevarande ärende finnes anledning att antaga
att Bergström, om han beretts tillfälle att yttra sig över ansökningen, läm¬
nat upplysningar av sådan art att föreläggande icke kommit att meddelas.
Bergström har nämligen i ärendet anfört, att säljarens dödsbodelägare icke
velat gå med på förnyelse av köpeavtalet och att Bergström därför icke
kunde erhålla förvärvstillstånd.
Häradsrätten hade således enligt min mening bort lämna makarna Berg¬
ström tillfälle att inkomma med yttrande över ansökningen. Med hänsyn
till avsaknaden av uttalanden i lagtext och kommentarer rörande hand¬
läggningen av ärenden angående lagfartsföreläggande finner jag emellertid
— utöver mitt nu gjorda uttalande — icke skäl till någon min vidare åtgärd
i anledning av ifrågavarande underlåtenhet. Föreläggandet — som ej följts
av talan om utdömande av det förelagda vitet — synes ej heller ha orsakat
Bergström eller dennes hustru någon rättsförlust.
15. Fråga om behovet av förbud mot fotografering av tilltalad och
misstänkt på väg till och från rättssalen
I en den 10 januari 1964 hit inkommen framställning anförde advo¬
katen Hjalmar Petri följande.
Enligt rättegångsbalken, 5:e kap. 9 § må fotografi ej tagas i rättssalen.
Följden av denna bestämmelse har i varje fall vid Stockholms Rådhus¬
rätt blivit att det lilla utrymmet mellan rättssalen och det s. k. fångrummet
nu i stället utnyttjas för fotografering. I alla uppmärksammade brottmål
postera fotograferna utanför de två aktuella dörrarna med sina kameror
i högsta hugg, beredda till aktion när den misstänkte visar sig. Ingen som
bevittnat denna olustiga företeelse, som nästan för tanken till människo¬
jakt, kan finna den annat än osympatisk, olustig och ovärdig svensk rätts¬
ordning.
Till försvararens övriga uppgifter har nu också kommit att han skall
vara »fotografvamare». Bortsett från rena undantagsfall önskar i brott¬
mål misstänkta personer undslippa varje form av publicitet. Detta kända
faktum gör det till en bjudande plikt för en försvarare att när han finner
en fotograf utanför fångrummet omedelbart underrätta sin klient härom
så att denne kan vidtaga erforderliga åtgärder för att skydda sig. Tillfreds¬
ställelsen av att kunna göra sin klient en sådan tjänst grumlas dock otvi¬
velaktigt av att åtgärden nödvändiggöres av ett inkonsekvent system.
Jag vill med det sagda icke taga ställning till huruvida fotografering vid
domstolarna skall vara tillåten eller icke. Oberoende av om man anser att
det må förekomma bör dock alla kunna vara överens om att den nuvarande
ordningen är ytterst otillfredsställande och att en ändring i någon riktning
bör komma till stånd.
Jag tillåter mig hemställa, att JO vidtager de åtgärder vartill denna fram¬
ställning kan anses böra föranleda.
175
1 anledning av framställningen beslöt jag inhämta yttrande av Stock¬
holms rådhusrätt. I remissen begärdes synpunkter på frågan huruvida
gjorda erfarenheter voro sådana att det kunde anses föreligga behov av lag-
stadgat förbud mot fotografering av anhållen, häktad och annan intagen
som föres till eller från domstol; i detta sammanhang hänvisades till 14 §
KK den 25 april 1958 ang. tillämpning av lagen om behandlingen av häk¬
tade och anhållna m. fl., 39 § verkställighetslagen och SOU 1938: 44 s. 113.
Därjämte anhölls om upplysning huruvida det övervägts att vidtaga lokala
dispositioner så att en tilltalad eller misstänkt av berörda kategorier kunde
föras in till rättssalen utan att dessförinnan behöva passera för allmän¬
heten tillgängliga utrymmen i rådhuset.
Rådhusrätten inkom därefter med begärt yttrande, vari anfördes i huvud¬
sak följande.
Å de avdelningar av rådhusrätten, som ha att handlägga mål av ifråga¬
varande slag, torde åtgärder icke vidtagas till förhindrande av fotografe¬
ring av anhållna, häktade och andra intagna under det dessa föras mellan
vederbörande avdelnings förvaringsrum för sådana personer och rättssalen
och därvid passera för allmänheten normalt tillgängliga utrymmen inom
Rådhuset. Sådan fotografering synes förekomma endast i relativt liten ut¬
sträckning och då alltid i mål, som av en eller annan anledning äro särskilt
uppmärksammade.
Rådhusrätten finner uppenbart att vederbörande genom fotograferingen
utsättas för uppmärksamhet i en omfattning och i en form, som kan inne¬
bära onödigt lidande (jfr 14 § IvK den 25 april 1958 angående tillämpning
av lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. samt 39 § verk¬
ställighetslagen). Det är att märka, att ett av processlagberedningens skäl
för det förbud mot fotografering i rättssalen, som återfinnes i 5 kap. 9 §
rättegångsbalken, just var, att sådan fotografering under pågående för¬
handling vore ägnad att utsätta tilltalad i brottmål för onödigt lidande
(se SOU 1938: 44 s. 113). I detta sammanhang bör även framhållas att för¬
handling under förundersökning i brottmål jämlikt 5 kap. 1 § rättegångs¬
balken ovillkorligen skall, om den misstänkte så begär, hållas inom stängda
dörrar samt att det, såvitt gäller sådan förhandling, icke föreligger skyldig¬
het för domstol alt anslå uppropslista på samma sätt som i fråga om
huvudförhandling påbjudits i KK den 10 juli 1947 om tillkännagivande
av de allmänna domstolarnas sammanträden samt om uppropslistor m. m.
Emellertid torde laga grund saknas för meddelande av förbud mot foto¬
grafering inom de för allmänheten tillgängliga utrymmena av en domstols
lokaler. Den i 5 kap. 9 § rättegångsbalken förekommande bestämmelsen, att
det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ordning vid rättens
sammanträden och att meddela därför nödiga föreskrifter, torde kunna
anses inrymma bemyndigande för ordföranden att av ordnings- och säker¬
hetsskäl avstänga allmänheten från vissa utrymmen i domstolsbvggnaden,
men däremot icke rätt att utvidga det i samma lagrum förekommande
förbudet mot fotografering i rättssalen till att giilla andra lokaler.
Närmast uppställer sig då frågan, huruvida fotografering kan hindras
genom att vissa utrymmen inom domstolsbyggnaden, som anhållen, häktad
176
eller eljest intagen måste passera på väg till eller från rättssalen, avstängas.
Allmänheten äger rätt att få tillträde till vissa av domstolens lokaler såsom
följd av bestämmelsen, att förhandling vid domstol skall vara offentlig.
Härjämte äger allmänheten rätt att besöka domstolens kansli under de
tider detta hålles öppet. I vidare mån än nu sagts torde någon ovillkorlig
rätt att utan särskilt tillstånd uppehålla sig i domstolens lokaler icke före¬
ligga för allmänheten. Så länge allmänheten icke berövas sin möjlighet att
övervara offentlig förhandling eller att besöka kansliet skulle då genom
tillfredsställande avstängningsanordningar samma resultat uppnås som ge¬
nom ett utvidgat fotograferingsförbud. Med hänsyn till att offentlighets¬
principen starkt präglat såväl rättegångsbalken som övriga processuella
bestämmelser, torde det emellertid kunna ifrågasättas, om denna fram¬
komstmöjlighet kan vinna förståelse hos allmänheten och särskilt då hos
de nyhetsförmedlande organens representanter.
Å rådhusrättens fyra stomämndsavdelningar är det redan nu möjligt att
med beaktande av allmänhetens förutnämnda rätt avstänga just de delar
av korridorerna utanför vissa sessionssalar, över vilka anhållna, häktade
och andra intagna passera på väg mellan förvaringsrum och rättssalen.
Sådan avstängning äger också understundom rum, främst av ordningsskäl.
Avstängningsanordningarna utgöra emellertid icke något effektivt hinder
för fotografering. Viss komplettering av dessa anordningar till förhindrande
av fotografering är emellertid möjlig att åstadkomma. Å rådhusrättens
övriga brottmålsavdelningar saknas sådana avstängningsanordningar, som
nu nämnts.
Såsom förut antytts delar rådhusrätten på grund av sina erfarenheter
advokaten Petris uppfattning, att den hittills tillämpade ordningen är
ytterst otillfredsställande. Den anonymitet, som de lagstiftande myndig¬
heterna avsett att tillförsäkra en för brott misstänkt person, kan i fall, då
en gärning väckt stort uppseende, bliva helt illusorisk, därest icke fullgoda
möjligheter till förhindrande av fotografering i vissa andra delar av dom-
stolsbyggnaden än själva rättssalen tillskapas.
Rådhusrätten har införskaffat kostnadsförslag beträffande sådan kom¬
plettering av förefintliga avstängningsanordningar, som förut nämnts, i
syfte att kunna, därest så skulle erfordras, hos vederbörande medelsförval-
tande myndighet inom Stockholms stad göra framställning om erforderliga
åtgärder. Med sådan framställning torde emellertid böra anstå till dess full¬
ständig utredning i frågan om behovet av utvidgat fotograferingsförbud
föreligger.
Remiss skedde härefter till styrelserna för Föreningen Sveriges Härads¬
hövdingar, Föreningen Sveriges Stadsdomare, Sveriges Advokatsamfund
och Publicistklubben.
I de härefter avgivna yttrandena vitsordade samtliga nämnda remiss¬
instanser att missförhållanden i av Petri påtalat hänseende förekommo, och
i flertalet yttranden underströks att de tilltalade och misstänkta tillfogades
onödigt lidande genom fotograferingen. Samtliga remissinstanser avstyrkte
likväl lagstadgat förbud och förordade i första hand andra utvägar, varvid
i huvudsak anfördes synpunkter av följande innehåll.
Häradshövdingeföreningen uttalade bl. a.
177
Ovedersägligen kan sådant onödigt lidande tillfogas honom (den till¬
talade eller misstänkte), om han i rättens förrum utsätts för en skur av
fotoblixtar, men man kan i sammanhanget icke bortse från fotografernas
många andra möjligheter att fotografera honom. Anonymitetsskyddet kan
säkerligen icke upprätthållas endast genom ett förbud som det i föreva¬
rande sammanhang diskuterade. Av hänsyn till den tilltalade synes emeller¬
tid vissa avspärrningsanordningar kunna vidtagas såsom rådhusrätten an¬
fört. För häradsrätternas vidkommande må vidare framhållas, att fragan i
stort sett saknar aktualitet. De olägenheter, som enligt vad rådhusrättens
skrivelse antyder för närvarande föreligga, torde böra lösas genom överens¬
kommelse med pressens organisationer.
Stadsdomarföreningen anförde.
Styrelsen ställer sig emellertid tveksam till införandet av ett lagstadgat
förbud. Flertalet av våra domstolsbyggnader äro så disponerade, att ett
sådant skulle vara svårt att upprätthålla. Transport sker ofta genom flera
utrymmen och genom långa korridorer. Det förefaller också ganska orealis¬
tiskt att tänka sig att sådana byggnadstekniska eller andra arrangemang-
skulle kunna genomföras, så att de utrymmen inom domstolsbyggnaden,
som anhållen, häktad eller eljest intagen måste passera på väg till eller från
rättssalen, skulle kunna avstängas och fotografering därigenom undvikas.
Dylika arrangemang skulle dessutom säkerligen visa sig mycket kostnads¬
krävande. Andra möjligheter torde emellertid finnas. Vederbörande kan
exempelvis transporteras till rättssalen i god tid före förhandlingens början.
Han kan också föras dit på andra vägar än de vanliga, exempelvis genom
rättens ingång. Aled någon uppfinningsförmåga bör det kunna ordnas sä
att det icke gives tillfälle till fotografering. Detta system torde redan till-
lämpas på sina håll. Det är sedan en annan fråga om detta pa nagot sätl
kan anses stå i strid med offentlighetsprincipen. Styrelsen förmenar att så
icke är fallet. Ett auktoritativt uttalande härom vore emellertid önskvärt.
Styrelsen anser, att om ett sådant uttalande kommer till stånd, ett utvidgat
fotograferingstorbud icke är erforderligt och med hänsyn till de tidigare
antydda svårigheterna att upprätthålla detsamma knappast heller önskvärt.
Advokatsamfundet uttalade.
Det är enligt styrelsens uppfattning tveksamt hur långt ett sådant för¬
bud (mot fotografering) borde sträcka sig, och man måste vidare räkna
med praktiska svårigheter att upprätthålla förbudet. Styrelsen förutsätter
emellertid att domstolarna i förekommande fall vidtar sådana anordningar
som kan vara ägnade att förhindra att den misstänkte eller anhållne utsät-
tes för onödigt lidande. ... .
Enligt styrelsens uppfattning är det icke otänkbart att nuvarande miss¬
förhållanden skulle kunna åtminstone i avsevärd mån avhjälpas genom reg¬
ler eller rekommendationer utfärdade av pressens organisationer, och sty-
relsen har därför beslutat föreslå publicistklubben att göra denna fiaga till
föremål för överläggningar mellan publicistklubben och advokatsamfundet.
Publicistklubben anförde till en början beträffande de av Stockholms
rådhusrätt anförda synpunkterna om avstängningsåtgärder, att förståelse
för dylika åtgärder förvisso icke kunde påräknas hos de nvhetsförmed-
178
lande organens representanter och att sådana anordningar torde komma att
betraktas som ett kringgående av offentlighetsprincipen. I fortsättningen
anfördes.
Styrelsen vill här hänvisa till Publicistklubbens publiceringsregler, som
avser att motverka »onödigt lidande». Vad som säges i dessa regler skall
a.Y.en gälla pressens bildmaterial. I anslutning till det synsätt, som ligger
till grund tor publiceringsreglerna, vill Styrelsen gärna “medverka i över¬
läggningar om åtgärder, som utan att rubba offentlighetsprincipen kunna
vara ägnade att undanröja eventuella missförhållanden.
Stockholms rådhusrätt pekar i sin skrivelse på problemet om radio- eller
televisionssändning från offentlig rättegång bör få förekomma. Detta pro¬
blem galler aven den fotograferingsfråga som behandlats här ovan. På grund
av radio- och TV-arbetets natur — dess beroende av apparatur av ganska
komphcerad art — är det speciellt svårbemästrat. Det borde tas upp till
särskild behandling. Styrelsen vill här hänvisa till dess svnpunkter på
»radiofrihetens problem», som i korthet antytts i dess »Yttrande över 1944
ars tryckfnhetssakkunnigas Förslag till tryckfrihetsförordning avgivet av
4 ubhcistklubbens tryckfrihetsdelegation 1947» sid. 23.
I anslutning till vad som anförts här ovan avstyrker Styrelsen en utvidg¬
ning av förbudet mot här ifrågavarande fotografering samt föreslår över¬
läggningar mellan intresserade parter och Styrelsen i syfte att i den anda,
som pmglar Publicistklubbens publiceringsregler, komma till rätta med
eventuella missförhållanden.
I avgivna påminnelser uttalade Petri att han instämde i förslaget att
överläggningar borde komma till stånd mellan intresserade parter och Publi¬
cistklubbens styrelse.
Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till Publicistklubben föl¬
jande.
Den av Petri framförda kritiken av sådan fotografering av tilltalade och
misstänkta, som förekommer i samband med inställelser i mera uppmärk¬
sammade brottmål, är otvivelaktigt berättigad. Genom pressbilder och tele¬
vision ha givits stötande exempel på hur tilltalade och anhållna fått gå
formliga gatlopp mellan rader av fotografer. I förevarande ärende har från
flera håll betonats att den påtalade fotograferingen innebär ett onödigt
lidande för den utsatte. Denne är vid dessa tillfällen i regel berövad sin
rörelsefrihet och i allt fall är det ej av fritt val han inställer sig. Han är
alltså, — i motsats till många andra som utsättas för offentlighetens ljus —
ett försvarslöst villebråd för kamerajägare. Hans situation är även i övrigt
sådan att han drabbas särskilt hårt av närgången uppmärksamhet av ifråga¬
varande slag.
En dylik behandling av tilltalade och misstänkta är icke förenlig med till¬
börlig hänsyn till nästan. Humanitetens bud, som ju fått en så framträdan¬
de plats i vår rätts- och kriminalvård, bör prägla behandlingen av tilltalade
och misstänkta även när de komma till och lämna den domstol, där de ha
179
att stå till svars. Behandlingen av tilltalade och misstänkta bör därför
försiggå i värdiga och humana former icke blott under själva rättsiörhand-
1 ingen utan även i anslutning därtill. Det framstår såsom ett allmant in¬
tresse att de tilltalade ej tillfogas onödigt lidande genom förfaranden som
för dem själva måste framstå som schavotteringsstraff. Det synes mig där¬
för angeläget att de tilltalade och misstänkta besparas sådant lidande som
kan föranledas av fotografering av aktuellt slag.
I ärendet har ifrågasatts om det icke vore oförenligt med oilenthghets-
grundsatsen att hindra eller försvåra fotografering i nu aktuellt samman¬
hang. Enligt min bestämda uppfattning är så icke fallet. Offentlighets-
orundsatsen tjänar ju de mycket viktiga ändamålen att ge allmänheten
Tnsyn i och möjlighet att kontrollera domstolars och andra myndigheters
verksamhet samt att även i övrigt ge allmänheten upplysning om vad som
förekommit hos myndigheterna. För att dessa betydelsefulla sylten skola
kunna vinnas måste huvudförhandlingarna i regel vara offentliga. Den
enskildes intresse av anonymitet måste här vika för de viktiga intressen
som uppbära offentlighetsprincipen. Men något behov av msyn och kon¬
troll just i avseende å en parts förande till eller från en rattssal föreligger
uppenbarligen ej. Och vidare ligger det i öppen dag att något sakligt be¬
rättigat informationsbehov ej trädes för när om möjligheterna begransas
för den sortens nyhetsförmedling, som består i att kännedom sprides om
hur en part tagit sig ut i situationer av nämnd art.
Vad särskilt angår förhandling, som under förundersökning i brottmål
äger rum vid domstol, må erinras att sådan förhandling enligt 5 kap. 1 § KB
skall hållas inom stängda dörrar, om den misstänkte begär det. Den rätt
till anonymitet som härigenom tillförsäkrats den misstänkte kan delvis
göras illusorisk om den misstänkte nödgas underkasta sig fotografering pa
väg till eller från domstolen.
I enlighet med det anförda anser jag att avspärrningsanordningar eller
sådana andra arrangemang som berörts i ärendet alls icke sta i stöd med
vad myndigheterna ha att iakttaga utan fastmer äro fullt försvarliga medel
till förebyggande av för de tilltalade eller misstänkta obehaglig fotografe¬
ring i de sammanhang som nu är i fråga. Klart är dock att praktiska svå¬
righeter och även kostnadsfrågor kunna lägga hinder i vägen for effektiva
yttre åtgärder för sådant ändamål.
På sätt framgår av det sagda kunna vägande skäl anföras för att i lag¬
stiftningen införa förbud mot fotografering i det sammanhang varom liar
är fråga. Innan fråga om lagändring upptages till närmare övervägande,
bör dock först undersökas om icke eu bättre ordning i påtalade hanseenden
kan åstadkommas på frivillighetens väg. I ärendet har också framhållits
att så skulle kunna ske genom tillägg till pressens publiceringsregler.
Publicistklubben och advokatsamfundet ha uttryckligen förklarat sig amna
upptaga överläggningar härom. I avvaktan på resultatet av dessa over-
180
läggningar i vilka jag förutsätter att Sveriges radio aktiebolag såsom
utövare av televisionsverksamheten tar del — anser jag mig för närvarande
ej böra genom framställning till Kungl. Maj:t eller riksdagen taga något
initiativ till lagstiftning i här behandlat hänseende. Jag avser att följa frå¬
gans vidare utveckling, varvid vore av värde om de organisationer som
komma att deltaga i överläggningarna ville underrätta mig om dessas
resultat.
16. Fråga om i visst fall ekonomisk förening skolat träda i likvida¬
tion, så ock om domstols och länsstyrelses befattning härmed
Lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar (föreningslagen) inne¬
haller i 72 § första stycket bestämmelse att om förening saknar till för-
eningsregistret anmäld behörig styrelse, är styrelseledamot, föreningsmed¬
lem eller borgenär, så ock envar annan vars rätt kan vara beroende av att
någon finnes som äger företräda föreningen, berättigad att hos rätten göra
ansökan, att föreningen skall förklaras skyldig att träda i likvidation. I
andra stycket stadgas, att om förhållande som i första stycket avses varat
mer än ett år, skall länsstyrelsen, där det varder för denna kunnigt, göra
anmälan därom hos rätten. Sker ansökan eller anmälan skall rätten, enligt
tredje stycket, ofördröjligen utfärda kallelse å föreningen samt å förenings¬
medlemmar och borgenärer, som vilja yttra sig i ärendet, att inställa sig
för rätten å utsatt dag, då frågan om föreningens trädande i likvidation
skall prövas av rätten. Styrkes ej innan ärendet företages till avgörande, att
behörig styrelse finnes samt att införing i registret skett, skall rätten, enligt
fjärde stycket, förklara, att föreningen skall träda i likvidation ävensom
förordna en eller flera likvidatorer.
Enligt 74 § föreningslagen skall länsstyrelsen, för att möjliggöra avfö¬
rande ur registret, om rörande förening under de tio sista åren icke inkom¬
mit någon anmalan till registret och anledning föreligger till antagande att
föreningen upphört med sin verksamhet, genom skrivelse till föreningen
eller på annat lämpligt sätt förhöra sig, huruvida föreningen äger bestånd.
Enligt 21 § jämförd med 57 § skall styrelseledamot utses för tid intill
dess ordinarie årsstämma hållits och må icke utses för längre tid än till och
med den stämma som skall äga rum under tredje räkenskapsåret efter valet.
Om val av ny styrelseledamot underlåtes, när sådant val skall ske, får
föreningen anses sakna till registret anmäld behörig styrelse, och likvida-
tionsanledning föreligger enligt 72 § (jfr Hagbergh-Nisell Lagen om eko¬
nomiska föreningar, 3 uppl., s. 73).
Genom klagomål av förre lantbrukaren Olof Svensson kom hösten 1963
under JO-ämbetets prövning ett ärende, vilket den 21 april 1964 avgjordes
181
av tjänstförrättande JO lagmannen Bengt Sandström. Omständigheterna
voro i huvudsak följande.
År 1917 antogos stadgar för Arkelstorps Brunns Fastighetsförening utan
personlig ansvarighet. Föreningen hade till ändamal bl. a. att i närheten
av Arkelstorps brunn uppföra bostadslägenheter till bort hyrning åt besö¬
kande kurgäster vid badanstalten. Föreningen infördes 1918 i det av läns¬
styrelsen i Kristianstads län förda föreningsregistret. År 1925 antecknades
i registret att föreningens styrelse utgjordes av Göran Oredsson, Anders
Olsson, Thure Jönsson, P. Moberg och Hans Jönsson, ledamöter, samt att
tre suppleanter utsetts.
Sedan Svensson i skrift till länsstyrelsen den 20 september 1962 — under
förmälan att han ägde andelar i föreningen — yrkat att föreningen skulle
träda i likvidation och därvid åberopat bl. a. att endast en styrelseledamot
vore i livet och att föreningens fastigheter försålts, verkställde länsstyrelsen
viss utredning. Denna utvisade, att fyra av de i registret antecknade sty¬
relseledamöterna avlidit, nämligen Olsson 1961, Thure Jönsson för 25 30
är sedan, Mnberg 1960 och Hans Jönsson för cirka 15 ar sedan, att Oredsson
var i livet samt att föreningen hade att förvalta en fastighet. Länsstyrelsen
anmälde därefter hos häradsrätten jämlikt 72 § andra stycket förenings¬
lagen, att föreningen sedan mer än ett år saknade till föreningsregistret
anmäld behörig styrelse.
Den 8 januari 1963 beslöt häradsrätten att i anledning av länsstyrelsens
anmälan kalla föreningen samt de föreningsmedlemmar och borgenärer, som
kunde vilja yttra sig i ärendet, att inställa sig inför häradsrätten den 29
mars 1963, då frågan om föreningens likvidation skulle prövas av rätten.
Till rätten inkom den 13 mars 1963 från föreningen en av advokaten Tage
Troedsson enligt utfärdad rättegångsfullmakt undertecknad skrivelse, i
vilken angavs, att vid föreningsstämma den 17 november 1953 utsedd
styrelse den 9 mars 1963 blivit registrerad i länsstyrelsens föreningsregister.
Föreningen valde nämligen vid 1953 ars sammanträde tem styrelseledamö¬
ter, nämligen genom omval Oredsson, Olsson och Moberg samt genom ny¬
val två ytterligare personer. Därjämte utsågos tre styrelsesuppleanter samt
revisorer. Vidare godkändes vid samma tillfälle ett av styrelsen upprättat
köpeavtal angående försäljning av föreningens badhusbyggnader och före¬
togs till behandling det, såsom i protokollet angives, »utlysta ärendet om
föreningens trädande i likvidation». Efter anteckning att en av deltagarna
yrkade bordläggning av frågan, upptager protokollet följande: »Stämman
uttalade dock sig för att föreningen skulle omedelbart träda i likvidation.»
Någon anteckning om att likvidatorer utsetts finnes emellertid icke i pro¬
tokollet.1 Enligt vid Trocdssons skrivelse fogat utdrag av föreningsregistret
1 Likvidationstillst&nd torde cj inträda förrän likvidatorer utsetts: Betänkande med förslag till
lag om registrerade föreningar in. m., SOU 1040: 17, s. 226 och Hagbergh-Nisell vid 79 §.
182
inledes registeranteckningen med följande ord »Enligt beslut, av förenings¬
stämma den 17 november 1953 utgöres styrelsen av---» och avslutas
den med orden »Enligt anmälan hava Anders Olsson, Per Moberg och
Arthur Jansson sedermera avlidit». I Troedssons skrivelse framhölls, att
de övriga två styrelseledamöterna Göran Oredsson och Ragnar Truedsson
jämte någon av de tre suppleanterna, vilka alla levde, utgjorde behörig
styrelse. Troedsson förklarade vidare, att föreningen styrkt att behörig sty¬
relse fanns och att införing av denna skett i registret och hemställde, med
åberopande av 72 § sista stycket föreningslagen, att länsstyrelsens anmälan
icke måtte föranleda någon vidare häradsrättens åtgärd och att ärendet
måtte avskrivas utan förordnande om tvångslikvidation.
Vid allmänt ting den 29 mars 1963 fattade häradsrätten, som bestod av
dåvarande tingsnotarien Claes Laurell jämte nämnd, enligt protokollet
»efter granskning av handlingarna rörande saken» följande beslut: »Enär
det visats, att föreningen äger till föreningsregistret anmäld behörig styrelse
avskrives ärendet.» Beslutet överklagades icke och vann sålunda laga kraft.
Vid föreningsstämma den 27 i samma månad hade emellertid föreningen
— ehuru detta ej framkom vid häradsrättens handläggning — »med bekräf¬
tande av det vid närmast föregångna stämmans likvidationsbeslut den 17
november 1953» enhälligt beslutat att föreningen skulle träda i likvidation
samt till likvidator utsett Troedsson.
Anteckning om likvidationsbeslutet in. in. har gjorts i föreningsregistret
den 22 april 1963. I.
I. Angående handläggningen av det hos häradsrätten anhängiggjorda
ärendet anförde Laurell i hit avgivet yttrande bl. a. följande. Vid härads¬
rättens förhandling hade Svensson samt advokaten Bengt Eberhard i Kris¬
tianstad infunnit sig. Eberhard företrädde föreningens styrelse enligt full¬
makt. Svensson kom fram till domarbordet med ett papper, enligt vilket
som han sade — det framgick, att han ägde andelar i föreningen. Sam¬
tidigt hemställde han om att föreningen måtte försättas i likvidation. Med
beskedet, att det just var denna fråga, som häradsrätten hade att taga
ställning till, sade Laurell åt Svensson att sitta ned i salen. Om Svenssons
ställning i förhållande till föreningen ägde Laurell redan tidigare kännedom.
Sedan Laurell redogjort för vad i ärendet förevarit och ingen haft något
ytterligare att anmärka, förklarade han förhandlingen avslutad samt till¬
sade, att beslut i ärendet meddelades efter tingets slut. Senare under dagen
tog rätten överläggning, varefter beslutet meddelades. Laurell hade icke
observerat stadgandet i 21 § tredje stycket föreningslagen. Det vore tänk¬
bart, att även länsstyrelsen förbisett detta stadgande vid sin prövning
enligt 100 § föreningslagen, huruvida registrering av 1953 års förenings-
beslut damera finge ske. Han vore emellertid medveten om att häradsrät¬
tens prövning i likvidationsärendet skulle göras enligt lag och icke efter
183
vad registreringsmyndigheten funnit vara riktigt. Da häradsrätten hand¬
lade ärendet, hade emellertid föreningen själv redan beslutat träda i lik¬
vidation, varför ett avskrivningsbeslut ändock bort meddelas, ehuru pa
annan grund än som nu skett.
Vid ärendets prövning anförde tjänstförrättande JO bl. a. följande be¬
träffande häradsrättens bedömning.
Såsom framgår redan av lagtexten (72 § sista stycket) skola, för att dom¬
stolen i nu avsett fall skall äga underlata förklaring om föreningens trä¬
dande i likvidation, två förhållanden vara styrkta; dels skall behörig sty¬
relse finnas, dels skall registrering av denna styrelse ha skett i förenings-
registret. Rätten äger själv hos registreringsmyndigheten inhämta upplys¬
ning i sistnämnda hänseende. Till bedömning uppkommer först fragan vad
som i lagrummet avses med uttrycket »behörig styrelse». Uttrycket torde
ha samma betydelse på de två ställen i paragrafen, första och sista stycket,
där det förekommer. Här må hänvisas till vad ovan uttalats angaende 21 §
därom att om val av ny styrelseledamot underlåtes, när sådant val skall
ske, föreningen saknar till registret anmäld behörig styrelse, och likvida-
tionsanledning föreligger enligt 72 § (jfr Hagbergh-Nisell, s. 73 och 177).
Det bör emellertid anmärkas att även om nu avsedd brist och likvidations-
anledning föreligger, styrelsen kan antagas vara behörig att tills domstolens
beslut meddelats företaga åtgärder i inre föreningsförhållanden, t. ex. sam¬
mankalla stämma, och företräda föreningen utåt (jfr angående talan vid
domstol å stämmobeslut, 69 § föreningslagen och 138 § aktiebolagslagen
ävensom lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m. in., SOU 1941: 9
s. 560).
I enlighet med vad som avses med uttrycket »behörig styrelse» i 72 §
torde rätten vid prövningen ej äga enbart förlita sig därpå att registrering
skett varigenom bristen synes ha blivit undanröjd. Därutöver torde näm¬
ligen böra krävas, att rätten finner styrkt, att behörig styrelse verkligen
finnes, å andra sidan är det ej heller tillfyllest att sådan styrelse finnes;
den måste också ha blivit registrerad innan rätten företager ärendet till
avgörande. I annat fall skall rätten förklara att föreningen skall träda i
likvidation. Prövningen avser, såsom framgår av lagtexten, förhållandena
då ärendet företages till avgörande, och hinder torde därför ej föreligga mot
att föreningen, efter det anmälan eller ansökan till rätten skett men innan
ärendet företages till avgörande, avhjälper eventuellt förefintliga brister.
Mot häradsrättens avskrivningsbeslut kan alltså såsom framgår av vad
ovan anförts riktas den anmärkningen att rätten vid den prövning den haft
att företaga enligt 72 § sista stycket bort finna att föreningen saknade be¬
hörig styrelse i den mening lagrummet avser. Mandattiden för den år 1953
valda styrelsen hade ju utgått (jfr bestämmelsen i 21 § tredje stycket).
184
Redan på grund av den av Troedsson åberopade registreringen kunde an¬
tagas att omval ej ägt rum och att kompletteringsval underlåtits. Ej heller
har föreningens eget likvidationsbeslut blivit vid häradsrätten åberopat.
Häradsrätten hade sålunda bort förklara att föreningen skulle träda i likvi¬
dation och förordna en eller flera likvidatorer. Laurell har emellertid er¬
känt att han ej verkställt en sådan prövning av ärendet som bort ske. Då
jag ej har anledning till annat antagande än att nämnda underlåtenhet
berott av förbiseende och enär — då häradsrätten avskrev ärendet —
föreningen sedan den 27 mars redan befann sig i likvidationstillstånd och
underlåtenheten således ej torde ha medfört skada för någon, finner jag
mig ej böra vidtaga några ytterligare åtgärder i anledning av häradsrättens
beslut i ärendet.
I beslutet påpekade tjänstförrättande JO även att Laurell bort tillse att
ärendet blivit uttömmande behandlat (jfr 43 kap. 4 § RB), i vilket fall
kunskap torde ha erhållits om att föreningen tva dagar före förhandlingen
trätt i likvidation. Grunden för häradsrättens beslut torde, såsom Laurell
medgivit, därvid ha blivit en annan.
II. I remiss till länsstyrelsen upptogs fråga om länsstyrelsens befattning
med registrering särendet och även frågan i vad mån länsstyrelsen ansåge
sig böra självmant — med hjälp av föreningsregistret — utöva kontroll
huruvida skäl till ingripande jämlikt 72 § andra stycket föreningslagen
kunde föreligga.
Länsstyrelsen yttrade bl. a.
. Enligt länsstyrelsens uppfattning står länsstyrelsens registreringsbeslut
icke i strid med föreskrifterna i 100 § föreningslagen. Länsstyrelsen har
med andra ord ej ansett sig äga rätt att — med den avfattning som läns¬
styrelsen använt — vägra registrera de uppgifter, som anmälts för läns¬
styrelsen.
Erinras må i detta sammanhang om den anmälningsskyldighet, som en¬
ligt 37 § föreningslagen åligger styrelseordförande, och om den påföljd för
försummad anmälan, som framgår av 111 § 2. samma lag.
Vad beträffar frågan i vad mån länsstyrelsen i allmänhet anser sig böra
självmant — med hjälp av föreningsregistret — utöva kontroll, huruvida
skäl till ingripande jämlikt 72 § andra stycket föreningslagen föreligger,
må följande anföras.
Länsstyrelsens möjlighet att enligt föreningsregistret utöva kontroll
huruvida förening har behörig styrelse, synes endast avse fall, då i samband
med anmalan om^ styrelseändring klart kan konstateras, att behörig sty-
relse ej finns. I sådana fall, som ej ofta förekomma, anmodas föreningen
att komplettera anmälningen så att behörig styrelse blir anmäld. Såtillvida
utövar lansstyrelsen kontroll av angivet slag. I övrigt märkes att den om¬
ständigheten, att anmälan om styrelseändring ej inkommit till förenings¬
registret under visst antal år, icke utgör skäl att antaga, att behörig sty¬
relse saknas. Styrelsen omväljes nämligen ofta och registreringsskyldighet
185
föreligger enligt 37 § föreningslagen endast beträffande ändringar i styrel¬
sen. Någon praktisk möjlighet att utöva kontroll, att registrcringsskyldig-
heten jämlikt berörda lagrum verkligen fullgöres beträffande alla ekono¬
miska föreningar, har länsstyrelsen icke. Anmäles däremot i visst fall, att
behörig styrelse saknas, kan länsstyrelsen — efter medverkan av lokal
polismyndighet — i regel utreda förhållandet, sasom i det nu aktuella ären¬
det också skett.
I denna del anförde tjänstförrättande JO vid ärendets avgörande föl¬
jande.
I 72 § andra stycket utsäges att länsstyrelsen skall, där det varder för
länsstyrelsen kunnigt att förhållande som i första stycket sägs varat mer än
ett år, göra anmälan därom hos rätten. I vart fall då den i 21 § fjärde styc¬
ket stadgade tidsrymden överskridits utan att ny anmälan till registret
gjorts, kan alltså fall som avses i 72 § andra stycket föreligga, ehuru, såsom
ock länsstyrelsen framhållit, det ingalunda är säkert att så är fallet. Endast
förändringar i styrelsens sammansättning behöva nämligen anmälas (37 §),
och om fullständigt omval av styrelseledamöter och suppleanter skett,
erfordras således ej anmälan. Emellertid torde valen ej sällan medföra i
vart fall någon förändring eller anmälningsplikt av annan anledning (leda¬
mots dödsfall, avgång etc.) uppkomma. Det torde därför efter någon eller
några mandatperioder finnas anledning antaga att förändring inträffat,
även om anmälan icke inkommit. Registreringsmyndigheten kan i sådana
fall hos föreningen efterhöra, huruvida ändring inträffat. Sådana förfråg¬
ningar göras också på vissa håll. Nagon plikt att skaffa sig upplysning
härutinnan torde länsstyrelserna dock icke ha; i förut nämnda betänkande
uttalas också (s. 222), att särskild undersökning från länsstyrelsens sida ej
är föreskriven (jfr aktiebolagslagen 143 § och uttalandet i SOU 1941. 9
s. 570 därtill: »Undersökning föreskrives således ej i lagen»). Jag finner så¬
ledes, att länsstyrelsen icke kan anses ha gjort sig skyldig till någon för¬
summelse genom att ej ha med hjälp av registret utövat kontroll över huru¬
vida likvidationsanledning jämlikt 72 § andra stycket förelåg för föreningen
(jfr emellertid 74 § avseende föreningar beträffande vilka någon anmälan
till registret icke inkommit under de tio sista aren).
Vad därefter angår frågan huruvida länsstyrelsen bort vägra registrera
den först år 1963 gjorda anmälan om styrelsevalet 1953 har länsstyrelsen
uttalat, att den ej — med den avfattning som länsstyrelsen använt — ägt
vägra registrera de uppgifter, som sålunda anmäldes.
I 100 § stadgas bl. a. att om vid anmälan för registrering icke iakttagits
de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall meddelade, eller om beslut,
som anmäles för registrering, prövas icke ha tillkommit i föreskriven ord¬
ning eller ej stå i överensstämmelse med föreskrifterna i lagen eller eljest
strida mot lag eller författning, skall registrering vägras. Det torde icke
186
kunna anses att länsstyrelsen på grund av dessa föreskrifter ägt vägra re¬
gistrering av 1953 års stämmobeslut. På grund av reglerna i 21 § kunde
visserligen starkt misstänkas, att förändringar efter 1953 års styrelseval
inträtt i fråga om styrelseledamöter och suppleanter. Under förutsättning
att så ej skett, vilket förutsatte att omval på samtliga poster ägt rum, hade
emellertid någon ytterligare anmälan ej behövt göras. Det bör här upp¬
märksammas, att föreningslagen ej stadgar någon tidsfrist, efter vars utgång
anmälan om förändring i styrelsens sammansättning ej kan ske. Visserligen
utsäges i 37 §, att anmälan skall göras ofördröjligen. Någon sista tidpunkt
för sådan anmälan är emellertid ej stadgad. Anledningen därtill kan ha varit
att det ansetts tillräckligt med det straffansvar, som i 111 § andra punkten
stadgas för bl. a. styrelseledamot, som underlåter att iakttaga föreskrift,
som för registreringsanmälan är meddelad i bl. a. 37 §. Därtill kommer, att
länsstyrelsen i registreringsärendet ej torde äga rätt att pröva beslutets
giltighet ur andra synpunkter än de som angivits i 100 §. Att ett för registre¬
ring anmält styrelseval på grund av bestämmelserna i 21 § vid tidpunkten
för prövningen ej längre kan vara gällande, torde icke kunna tagas till
intäkt för att vägra registrering. Visserligen uttalas i betänkandet (s. 245),
att då anmälan om föreningsstämmobeslut göres för registrering, länssty¬
relsen skall pröva beslutets giltighet. Därmed kan emellertid, med den av¬
fattning som lagtexten har, ej avses prövning ur andra synpunkter än de
som uppräknas i paragrafen.
Det förhållande att anmälan innehöll uppgift om att tre av styrelseleda¬
möterna avlidit, torde, da detta förhallande ej angick det för registrering
anmälda beslutet, ej heller kunna ha medfört att registrering av beslutet
bort vägras. Något klander mot länsstyrelsens registreringsbeslut kan så¬
ledes enligt min mening ej framställas. En annan sak är, att anmälan och
de i densamma meddelade uppgifterna utgjort skäl för ett antagande, att
föreningen saknade sådan behörig styrelse som avses i 72 §. Vid registre¬
ringen hade emellertid länsstyrelsen redan till häradsrätten anmält att så¬
dan brist förelåg. Länsstyrelsen har ej heller i anledning av registreringen
återkallat denna anmälan.
På grund av vad ovan anförts finner jag ej anledning till antagande att
länsstyrelsen gjort sig skyldig till fel eller försummelse.
Vad i ärendet förekommit utgör enligt min mening anledning att vid bli¬
vande inspektioner av länsstyrelserna särskilt uppmärksamma i vilken
utsträckning länsstyrelserna i egenskap av registreringsmyndighet funnit
sig böra och kunna jämlikt 72 § påkalla likvidation eller jämlikt 74 § under¬
söka, huruvida förening äger bestånd. Sedan större underlag sålunda er¬
hållits kan till prövning upptagas frågan om behov av lagändring eller
andra åtgärder. Härvid kunde också övervägas sådan ändring av 100 §
föreningslagen att anmälan om sådant styrelseval, som enligt reglerna i 21 §
ej längre kan vara gällande, icke blir införd i registret och kungjord.
17. Fråga om försvarares rätt att närvara vid förhör under
förundersökning
187
Av handlingarna i ett av advokaten Sven Celander här anhängiggjort
ärende framgår följande.
Vid en under våren 1961 av kriminalpolisen i Stockholm företagen för¬
undersökning angående verksamheten vid viss uthyrningsbyrå, vars inne¬
havare misstänktes för bl. a. brott mot hyresregleringslagen, uppstod jäm¬
väl misstanke, att en direktör medverkat vid en i februari månad 1960
gjord otillåten överlåtelse av hyresrätten till en bostadslägenhet i huset
Bondegatan 11 i Stockholm, vilken hyresrätt därvid förvärvats av kontors-
tjänstemannen H. K. Kammare för ett belopp av 5 700 kronor.
Stadsfiskalsassistenten Lars Ripe förordnade om fortsatt förundersökning
för att utröna hur direktören kommit att få befattning med lägenheten
samt hur det av Kammare erlagda beloppet slutligen disponerats. Under
denna undersökning var Ripe förundersökningsledare medan förste kri¬
minalassistenten Olof Dahlqvist var förhörsledare. Sedan det utretts, att
docenten S. H. haft hyresrätten till lägenheten närmast före Kammare, hör¬
des H. den 15 november 1961. H. uppgav, att han genom förmedling av
en kapten, anställd hos ett fastighetsaktiebolag, erhållit hyresrätten till
en lägenhet i huset Brahegatan 39 i Stockholm, samt att han därvid i byte
överlåtit hyresrätten dels till lägenheten vid Bondegatan 11 och dels till en
lägenhet i Birkastaden i Stockholm. Vidare uppgav han, att han i samband
med hyrestransaktionen överlåtit hyresrätten till en lägenhet i ett hus vid
Åsögatan i Stockholm. H. förklarade vid förhöret, att han vid den senare
överlåtelsen mottagit 3 000 kronor, utgörande ersättning för vad han sjalv
utgivit för reparation av sistnämnda lägenhet, men att han därutöver var¬
ken utgivit eller mottagit ekonomiskt vederlag i samband med lägenhets-
överlåtelserna.
Den 16 november 1961 hördes kaptenen. Enligt protokoll från förhöret
uppgav denne, att han åt den förut omnämnde direktören uppdragit att
överlåta hyresrätten till lägenheten vid Bondegatan 11, att han av direk¬
tören mottagit 3 000—4 000 kronor av det av Kammare erlagda beloppet
samt att han överlämnat beloppet till H.
Den 23 november 1961 hördes II. ånyo. Vid förhöret, vid vilket II. del¬
gavs misstanke om brott mot hyresregleringslagen, var Celander narva-
rande såsom försvarare för honom. II. vidgick därvid, att han av kaptenen
mottagit 4 000 kronor, men förklarade, att han saknat kännedom om att
beloppet utgjort gottgörelse för hyresrätten till lägenheten vid Bonde¬
gatan 11. II. uppgav, att han hos det bolag, vid vilket kaptenen var an¬
ställd, ämnat deponera 4 000 kronor då han i september månad 1959 erhöll
hyresrätten till lägenheten vid Brahegatan 39 men att han, enär bolaget
åtagit sig att betala flyttningskostnaderna för den förutvarande hyresgäs¬
188
ten i sistnämnda lägenhet, i stället överlämnat beloppet till denna hyres¬
gäst samt att bolaget avsetts skola återbetala beloppet sedan H. ställt
vissa byteslägenheter till bolagets förfogande.
Förnyat förhör ägde därefter rum med kaptenen den 30 november 1961.
I en den 11 december 1961 hit inkommen skrift anförde Celander, att
det under hans arbete som försvarare i Stockholm flera gånger inträffat
att han för sina respektive huvudmäns räkning under förundersökningen
begärt vissa förhör samt framfört sin huvudmans önskan om att Celander
skulle vara närvarande vid förhören men att dessa likväl hållits utan att
Celander fått tillfälle närvara eller ens underrättats om förhören.
Sasom exempel pa nämnda förhallande redogjorde Celander för vad som
förekommit under den förundersökning, vilken ovan relaterats, och uppgav
härvid i huvudsak följande. Vid slutet av det förhör, som den 23 november
1961 hölls med H., fingo denne och Celander taga del av protokoll över ett
förhör, som hållits med kaptenen. Enär protokollet innehöll vissa för H.
graverande sakuppgifter, vilka enligt Celanders mening kunde bevisas vara
oriktiga, fann Celander sig föranlåten att å sin huvudmans vägnar avslut-
ningsvis hemställa om förnyat förhör med kaptenen. Celander påpekade,
att hans huvudman önskade att tillfälle bereddes Celander att närvara vid
det begärda förhöret. Enär Dahlqvist icke självmant gjorde någon anteck¬
ning om Celanders begäran, upprepade Celander densamma och hemställ¬
de, att den skulle intagas i protokollet över förhöret. Dahlqvist förklarade
då, att ett förhör med kaptenen skulle bliva nästa led i förundersökningen.
— Celander erhöll den 25 november 1961 en utskrift av protokollet över
förhöret med H. den 23 november. I protokollet hade Celanders nyss¬
nämnda begäran utelämnats. Sannolikt den 27 november meddelade Dahl¬
qvist per telefon, att Ripe i egenskap av förundersökningsledare avslagit
Celanders begäran om att få närvara vid det kommande förhöret med
kaptenen. Dahlqvist lämnade icke någon motivering till avslagsbeslutet.
Celander bad därför Dahlqvist att anmoda Ripe att motivera beslutet. —
Förhör med kaptenen ägde därefter rum utan att Celander beretts tillfälle
närvara eller ens underrättats om tidpunkten för förhöret. Celander erhöll
sedermera besked därom att förhöret icke ägt rum på Celanders begäran
utan ingått som ett av förhörsledaren beslutat led i den fortsatta förunder¬
sökningen, ett beslut som i varje fall icke torde ha kommit till något som
helst uttryck förrän efter det Celanders begäran framställts. Dessförinnan
hade det nämligen icke varit på tal att höra kaptenen ännu en gång. Enligt
vad Celander inhämtat, erhöll kaptenen kallelse till det nya förhöret åtskil¬
liga dagar efter det Celanders begäran framställts.
Celander hemställde att, enär det angivna förfaringssättet — nämligen
att förklara att ett av den misstänktes försvarare begärt förhör hållits icke
x anledning av den misstänktes begäran utan pa grund av förundersöknings-
eller förhörsledarens eget bedömande — i praktiken kunde användas till
189
att omintetgöra försvarares lagstadgade rätt att närvara vid vissa förhör,
JO måtte utreda huruvida förfarandet stod i överensstämmelse med gäl¬
lande lag. Under anförande att han icke kunnat erhålla något tillfredsstäl¬
lande besked om på vilket sätt hans närvaro vid det begärda förhöret skulle
kunna anses vara till »men för utredningen» hemställde Celander om utred¬
ning även av denna fråga.
På min begäran inkom Ripe med upplysningar i anledning av innehållet
i Celanders skrift. Ripe ingav vidare hit en av Dahlqvist upprättad prome¬
moria angående åtgärder, som vidtagits under förundersökningen efter den
18 oktober 1961. Från Celander inkom därefter påminnelser ävensom en
av H. upprättad redogörelse för vad som förevarit vid förhöret med denne
den 23 november 1961.
Vidare avgåvos — i anslutning till en inom JO-ämbetet upprättad pro¬
memoria — utlåtanden av styrelsen för Sveriges advokatsamfund och av
riksåklagarämbetet. Vid ämbetets utlåtande var fogat yttrande av stats-
åklagaren i Stockholm och en av Ripe upprättad promemoria.
Av den sålunda i anledning av klagomålen förebragta utredningen skall
här återgivas följande.
Dahlqvist har i sin promemoria uppgivit, att H. vid förhöret den 23
november 1961 lämnade sådan förklaring till att han mottagit beloppet
å 4 000 kronor av kaptenen, att det stod klart, att nästa åtgärd i ärendet
måste bli ett nytt förhör med kaptenen. Då förhöret var avslutat fram¬
förde Dahlqvist omedelbart sin åsikt i nämnda hänseende, varvid Celander
genmälde, att han ville vara närvarande vid förhöret och ställa frågor till
kaptenen. Denna begäran noterade Dahlqvist på ett block för att under¬
ställa densamma förundersökningsledarens prövning och för att sedermera
redovisa den i ärendets huvudprotokoll.
Dahlqvist har ytterligare uppgivit, att Ripe, sedan ärendet föredragits
för honom, avslog Celanders begäran, att Celander den 28 november erhöll
besked om avslagsbeslutet samt att förhöret med kaptenen därefter hölls
den 30 november 1961.
Slutligen har Dahlqvist framhållit, att, enligt hans förmenande, Celan¬
ders påstående om att förhöret med kaptenen ägt rum på Celanders begä¬
ran vore en efterliandskonstruktion, som tillkommit efter det Celander fått
del av avslagsbeslutet. När detta skedde, nämnde Celander icke att för¬
höret skulle ha tillkommit på hans begäran.
Ripe har, såvitt avser Celanders begäran, yttrat följande.
Anledning saknas att ifrågasätta Dahlqvists uppgifter, särskilt som jag
känner Dahlqvist som en samvetsgrann och vederhäftig utredningsman
och han säger sig nära nog exakt erinra sig ordalagen vid tillfället. Celan¬
ders påstående att han avslutningsvis hemställt om förnyat förhör med
kaptenen är sålunda icke riktigt. Det är däremot riktigt, att Celander,
190
sedan Dahlqvists meddelat sin avsikt att ånyo höra kaptenen, hemställt
att få vara närvarande vid detta förhör och ställa frågor till honom samt
att denna framställning lämnats utan bifall. Någon skyldighet att angiva
skälen till avslag på en dylik framställning föreligger icke. Med hänsyn till
förhållandet mellan kaptenen och H. samt arten av H:s invändningar har
Celanders närvaro bedömts kunna medföra men för utredningen.
I sin promemoria har Ripe i detta hänseende ytterligare framhållit föl¬
jande.
Av utredningen framgår, att relativt intima affärsförbindelser varit rå¬
dande mellan kaptenen och Ii. Kaptenen har medverkat till att H. erhöll
hyresrätten till en lägenhet i huset Brahegatan 39 ocli H. har å sin sida låtit
kaptenen förfoga över två lägenheter i husen Bondegatan 11 och Tomtebo-
gatan 5. Sedan kaptenen hörts den 16 november 1961, har H. vid förhör
den 23 november 1961 i väsentliga hänseenden lämnat uppgifter, som av¬
vikit från vad kaptenen vid förstnämnda förhör berättat. Ii:s invänd¬
ningar har i huvudsak innefattat, att transaktionen beträffande lägenheten
vid Brahegatan 39 varit en affär mellan honom och kaptenens arbets¬
givare, och att han i samband därmed hos bolaget deponerat 4 000 kronor,
vilket belopp han sedermera genom kaptenens medverkan återfått. I den
situation, som förelegat inför förhöret med kaptenen den 30 november
1961, har kaptenens uppgifter varit av väsentligt intresse för bedömande
av H:s skuld. Med hänsyn till det anförda har det enligt min mening fun¬
nits anledning antaga, att närvaro vid förhöret av H:s ombud och försva¬
rare kunde verka hämmande på kaptenens villighet att lämna fullt riktiga
uppgifter om transaktionerna mellan honom och H.
I sitt yttrande har Ripe vidare framhållit, att frågan om Celanders rätt
att närvara vid förhöret med kaptenen icke skulle ha bedömts annorlunda
därest begäran om förhöret skulle ha framställts av Celander. Ripe har i
anslutning härtill anfört följande.
I 23 kap. 10 § andra stycket RB stadgas visserligen, att vid förhör, som
enligt 18 § andra stycket hålles på den misstänktes begäran, äga han och
hans försvarare att närvara. Jämföres berörda stadgande med bestämmel¬
serna i 18 § i samma kapitel måste emellertid anses framgå, att i först¬
nämnda lagrum icke avses andra förhör än sådana, som på den misstänktes
begäran hålles, sedan förundersökningen fortskridit så långt, att tillfälle
lämnats honom och hans försvarare att taga kännedom om vad vid under¬
sökningen förekommit samt att angiva den utredning de anse önskvärd och
att eljest anföra vad de akta nödigt. Sådant tillfälle har, då ju ytterligare
utredning varit oundgängligen påkallad, icke lämnats H. vid förhöret den
23 november 1961. Såsom framgår av det vid förhöret förda protokollet
har annat icke förekommit än att H. avslutningsvis anmodats yttra sig
över vissa av kaptenens uppgifter vid förhöret den 16 november 1961. Det
ligger i sakens natur, att lorundersökningsledaren, intill dess förundersök¬
ningen enligt hans uppfattning är komplett, äger att självständigt leda un-
dersökningen^ och därvid bestämma i vad mån den misstänkte och hans
försvarare må vara närvarande vid förhör.
Celander har i sina påminnelser genmält följande.
191
Ripe synes mena att en misstänkt eller hans försvarare icke har rätt att
begära kompletterande utredning förrän förundersökningen drivits så långt
att den enligt förundersökningsledaren är komplett. Till detta är först att
säga att i RB 23: 18 andra stycket icke förutsättes ens att den misstänkte
och hans försvarare fått taga kännedom om vad dittills vid undersökningen
förekommit och än mindre att förundersökningen av åklagaren anses av¬
slutad. Även om man emellertid av stadgandets placering i RB 23: 18
skulle vilja draga den slutsatsen, att stadgandet endast avser förhör som
hålles efter det den misstänkte och försvararen fått taga »kännedom om
vad vid undersökningen förekommit», synes emellertid detta rekvisit vara
uppfyllt i förevarande fall. H. bereddes vid förhöret tillfälle att taga del av
dels kaptenens, dels en annan persons uppgifter angående lägenheterna på
Åsögatan resp. Bondegatan. Detta bedömdes tydligen kunna ske »utan men
för utredningen». Under sådana omständigheter måste min begäran om
förhör omfattas av bestämmelsen i 23: 18 andra stycket och har jag följ¬
aktligen haft rätt närvara vid förhöret med kaptenen jämlikt 23: 10 andra
stycket.
Slutligen har Celander i sina påminnelser berört frågan, huruvida Ripe
haft fog för sin uppfattning att Celanders närvaro skulle kunna vara till
men för utredningen. Efter hänvisning till JO:s uttalande i ämbetsberät-
telsen 1956, s. 117 f, har Celander anfört.
Jag kan ha en viss förståelse för att man i början av en utredning icke
önskar att den misstänkte genom sin försvarare får del av vad som fram¬
kom vid ett förhör innan den misstänkte själv hörts härom, även om jag
anser att detta skäl oftast starkt överdrives från åklagarhåll. Däremot kan
jag icke förstå att det skulle kunna vara till men för utredningen att jag
redan under förundersökningen skulle få vara närvarande vid ett förnyat
förhör med kaptenen och därvid bereddes tillfälle att enligt förhörsledarens
bestämmande framställa de kompletterande frågor, vartill förhöret kunde
ge anledning. Ett sådant förfarande kan enligt min mening endast vara
ägnat att göra förundersökningen fullständigare och tillförlitligare såsom
bl. a. underlag för åklagarens bedömning av åtalsfrågan. Det synes mig
beklagligt, att trots de ovan åberopade uttalandena i 1956 års ämbetsbe-
rättelse fortfarande inom Stockholms åklagarkår kvarlever den uppfatt¬
ningen, att en försvarares medverkan redan vid förundersökningen skulle
vara ägnad att vara till men för densamma. Enligt min mening skulle en
sådan medverkan i stället vara mycket eftersträvansvärd, bl. a. därför att
den säkerligen skulle medföra att de i förhållande till förundersökningspro¬
tokollen ändrade uppgifterna vid en kommande huvudförhandling, vilka
nu ofta kommer som en obehaglig överraskning för åklagaren, därigenom
i stor utsträckning skulle kunna undvikas.
Styrelsen för Sveriges Advokatsamfund har i sitt utlåtande anfört i hu¬
vudsak följande.
Vidkommande principfrågorna vill styrelsen inledningsvis framhålla att
rättegångsbalkens bestämmelser i förevarande avseende icke är så klara
och entydiga, att styrelsen vågar uttala någon bestämd uppfattning om
den rätta tolkningen. Styrelsen måste därför göra sina uttalanden med den
tvekan som är en naturlig följd av lagbestämmelsernas avfattning.
192
Styrelsen delar helt den i promemorian uttalade uppfattningen att första
förutsättningen för en tillämpning av RB 23: 18 andra stycket måste vara
att det verkligen finnes en misstänkt, d. v. s. att förundersökningen fort¬
skridit så långt att viss person skäligen misstänkes för brottet. Så till vida
synes någon tvekan om lagens innebörd knappast föreligga.
Betydligt mera komplicerat är spörsmålet huruvida av det ifrågavarande
stadgandets placering såsom ett andra stycke i RB 23: 18 bör dragas den
slutsatsen att stadgandet för sin tillämplighet kräver att — i enlighet med
vad som sagts i paragrafens första stycke — tillfälle lämnats den miss¬
tänkte och hans försvarare att taga kännedom om vad vid undersökning¬
en förekommit samt att angiva den utredning de anser önskvärd och att
eljest anföra vad de aktar nödigt. Om man anser stadgandets placering
motivera nu angivna slutsats, inställer sig — såsom framhållits i prome¬
morian — ytterligare frågan huruvida, sedan den misstänkte underrättats
om misstanken och, måhända fortlöpande, beretts tillfälle att taga känne¬
dom om vad vid undersökningen förekommit, undersökningsledaren har
rätt att avslå en av den misstänkte framställd begäran om förhör på den
grunden att tillfälle ännu icke anses kunna utan men för utredningen bere¬
das honom att begära ett förhör, vid vilket den misstänkte och hans för¬
svarare skulle äga närvara.
Frågan i vad mån stadgandets placering efter bestämmelserna i RB 23:18
första stycket berättigar till de slutsatser som nu sagts, är enligt styrelsens
uppfattning i hög grad diskutabel.
Stadgandet i RB 23: 18 andra stycket tager i och för sig icke alls sikte
på spörsmålet om vem eller vilka som skall äga rätt att närvara vid sådant
förhör som avses i stadgandet. När däri utsäges att en av den misstänkte
framställd begäran om förhör med någon eller om annan utredning skall
efterkommas, om det kan antagas att åtgärden skulle äga betydelse för
undersökningen, så ger denna bestämmelse uttryck för en princip, som,
såvitt styrelsen kan se, har oinskränkt giltighet under hela förundersök¬
ningen från det ögonblick då någon underrättats om att han är misstänkt.
Varken stadgandets avfattning eller motivuttalandena ger anledning till
annat antagande än att den misstänktes rätt att hos undersökningsledaren
begära viss utredning är eu rätt, som tillkommer honom i och med att han
underrättats om misstanken. Denna innebörd står i god överensstämmelse
med principen att förundersökningen skall vara objektiv och att vid den¬
samma ej blott de omständigheter, som talar emot den misstänkte, utan
även de som är gynnsamma för honom skall beaktas och bevis, som är till
hans förmån, tillvaratagas (RB 23:4 första stycket). Avfattningen av
RB 23: 18 andra stycket är icke sådan att därav kan slutas att den miss¬
tänktes rätt att begära utredning skulle vara beroende av i vad mån till¬
fälle beretts honom att taga kännedom om vad vid undersökningen före¬
kommit och än mindre av undersökningsledarens bedömande av i vad mån
ett efterkommande av den misstänktes begäran skulle kunna vara till men
för utredningen. Om det varit lagstiftarens mening att den i RB 23: 18
andra stycket stadgade rätten för den misstänkte att begära utredning
skulle vara beroende av ytterligare förutsättningar utöver den att han
underrättats om att han är misstänkt för ett brott, borde det rimligtvis
icke ha mött svårighet att avfatta stadgandet på sådant sätt att den åsyf¬
tade begränsningen kommit till klart uttryck i lagtexten. Den omständig¬
heten att stadgandet placerats efter bestämmelserna i RB 23: 18 första
193
stycket utgör därför enligt styrelsens mening icke tillräcklig anledning att
tolkningsvis ge stadgandet en mera begränsad innebörd än vad ordalydel¬
sen ger vid handen.
Om det nu anförda är riktigt, skulle en tillämpning av rättegångsbalkens
regler närmast leda till att den misstänkte och hans försvarare på grund av
stadgandet i RB 23: 10 andra stycket andra punkten skulle äga en ovill¬
korlig rätt att närvara vid varje förhör, som på den misstänktes begäran
hålles sedan han underrättats om misstanken. Denna rätt skulle gälla oav¬
sett om den misstänkte beretts tillfälle att taga kännedom om vad vid un¬
dersökningen förekommit och oavsett i vad män undersökningsledaren be¬
dömer den misstänktes eller försvararens närvaro vid förhöret såsom men¬
lig för utredningen.
För en sådan ordning synes också kunna åberopas goda skäl. I många
fall kan den misstänktes och framförallt försvararens närvaro vid förhör vara
ägnad att främja en objektiv utredning och hindra att utredningen kommer
på sned.
Även om avfattningen av RB 23: 18 andra stycket i enlighet med vad
styrelsen anfört närmast tyder på att den där stadgade rätten att begära
utredning tillkommer den misstänkte så snart han underrättats om miss¬
tanken, och även om goda skäl kan anföras för en långt gående rätt för
den misstänkte och försvararen att vara närvarande vid förhör med andra
personer, föreligger dock en omständighet, som måste föranleda tvekan
huruvida bestämmelserna i RB 23: 10 andra stycket och 23: 18 andra styc¬
ket kan tilläggas den innebörd som angivits i det föregående. I fråga om
rätten att övervara förhör är rättegångsbalkens huvudregel enligt 23: 10
den, att det är undersökningsledaren som har att bestämma huruvida annan
än förhörsvittne skall få närvara. Vad särskilt angår försvararens rätt att
närvara måste huvudregeln sägas vara den, att sådan rätt tillkommer ho¬
nom allenast om det kan ske utan men för utredningen. Bestämmelsen om
ovillkorlig rätt för den misstänkte och hans försvarare att närvara vid för¬
hör, som enligt RB 23: 18 andra stycket hålles på den misstänktes begäran,
framstår såsom ett undantag från de nu angivna reglerna.
Oavsett vilken uppfattning man må ha om lämpligheten av dessa reg¬
ler synes man knappast kunna undgå att konstatera att en tillämpning
av RB 23: 18 andra stycket i enlighet med den tolkning som angivits i det
föregående skulle kunna leda till att reglerna i RB 23: 10 andra stycket i
praktiken finge en annan innebörd än vad som åsyftats. Den misstänkte
skulle genom att redan från början begära förhör med alla de personer,
som undersökningsledaren kan tänkas komma att höra, kunna bereda sig
själv och försvararen ovillkorlig rätt att närvara vid förhör med dessa
personer. Undantagsregeln i RB 23: 10 andra stycket skulle på så sätt kun¬
na göras tillämplig och huvudregeln sättas ur kraft. Ehuru lagstiftaren
icke ansett att den misstänkte eller försvararen bör ha någon ovillkorlig
rätt att närvara vid alla förhör, skulle resultatet, åtminstone teo etiskt,
ändock kunna bli att den misstänkte förskaffade sig och försvararen eu
sådan rätt. En möjlighet att förhindra denna konsekvens skulle föreligga,
om undersökningsledaren ägde rätt att bortse från den misstänktes begä¬
ran om förhör med den motiveringen att han oavsett denna begäran än¬
dock haft för avsikt att höra vederbörande, men av skäl, till vilka styrelsen
i det följande skall återkomma, torde undersökningsledaren icke ha någon
sådan befogenhet.
7 •— Justitieombudsmannens årsberättelse till 1065 urs riksdag
194
Vilken betydelse nu anförda synpunkter bör tillmätas vid tolkningen av
RB 23: 18 andra stycket synes styrelsen tveksamt, och styrelsen vill därför
inskränka sig till att uttala att man på grund av det anförda icke utan
vidare kan avvisa den tolkningen att stadgandet trots ordalagen icke är
tillämpligt enbart därför att misstanke om brott delgivits någon.
Om man antager att RB 23: 18 andra stycket för sin tillämpning kräver
något mera än att den misstänkte vid förhör underrättats om misstanken,
uppstår frågan vilka ytterligare förutsättningar som måste föreligga. Därvid
ligger det enligt styrelsens mening nära till hands att, under anknytning till
bestämmelserna i paragrafens första stycke, fordra att tillfälle beretts den
misstänkte eller hans försvarare att taga kännedom om vad vid undersök¬
ningen förekommit och angiva den utredning de anser önskvärd. Detta
betyder icke att förundersökningen enligt undersökningsledarens uppfatt¬
ning behöver vara slutförd eller »komplett» (jämför Ripes skrivelse, intagen
ovan s. 190); »komplett» kan förundersökningen överhuvud icke vara innan
den misstänkte och hans försvarare fått tillfälle att taga kännedom om vad
som förekommit och angiva den utredning de anser önskvärd. Rättegångs¬
balkens ståndpunkt är icke att en förundersökning skall bedrivas utan rätt
för den misstänkte att begära viss utredning och att han skall erhålla
kännedom om vad som förekommit först sedan undersökningsledaren sam¬
lat allt utredningsmaterial, som han — utan begäran av den misstänkte —
funnit sig böra tillvarataga. Tvärtom framgår av processlagberedningens
motiv (sid. 294) att den misstänkte och hans försvarare bör erhålla tillfälle
att taga del av vad som förekommit »allteftersom förundersökningen fort¬
skrider». Lagen stadgar att sådant tillfälle skall beredas den misstänkte
och hans försvarare så snart det kan ske utan men för utredningen.
Har undersökningsledaren funnit att han utan men för utredningen kan
låta den misstänkte och hans försvarare få tillfälle att taga kännedom om
vad som förekommit vid utredningen, måste den misstänkte under alla
omständigheter vara berättigad att i anledning därav enligt RB 23: 18
andra stycket begära viss utredning, t. ex. förhör med någon person, och
enligt RB 23:10 andra stycket andra punkten har den misstänkte och för¬
svararen då ovillkorlig rätt att närvara vid sådant förhör. Att härutöver
för tillämpning av RB 23: 18 andra stycket — och därmed också för till-
lämpning av RB 23: 10 andra stycket andra punkten — fordra att under¬
sökningsledaren finner sig kunna utan men för utredningen låta den miss¬
tänkte begära dylikt förhör och närvara vid detsamma vore att uppställa
ett krav, som icke synes ha något stöd i lagen. Det måste vara tillräckligt
att undersökningsledaren funnit att den misstänkte och hans försvarare
utan men för utredningen kan få del av vad som förekommit.
Det nu sagda innebär enligt styrelsens mening icke att den misstänkte
och hans försvarare skulle ha någon ovillkorlig rätt att närvara vid varje
förhör, som hålles med viss person, sedan den misstänkte en gång begärt
dennes hörande. Sedan det begärda förhöret avslutats och den misstänkte
och hans försvarare därvid fått tillfälle att framställa de frågor de anser
erforderliga, torde det stå undersökningslederen fritt att, i den utsträckning
han finner erforderligt, ånyo höra samma person, med rätt för den miss¬
tänkte och försvararen att vara närvarande allenast i den mån så kan ske
utan men för utredningen.
I det föregående har styrelsen i visst sammanhang varit inne på en
fråga, som särskilt angivits i den i JO-expeditionen upprättade promemo¬
195
rian, nämligen huruvida undersökningsledaren i sådana fall, där den miss¬
tänkte äger rätt att begära förhör eller annan utredning, är berättigad att,
om den misstänkte begär förhör med en person, som undersökningsledaren
ändå haft för avsikt att höra, betrakta förhöret såsom tillkommet allenast
på hans eget föranstaltande. Enligt styrelsens uppfattning måste denna
fråga besvaras nekande. En dylik befogenhet för undersökningsledaren har
icke något stöd i lagtexten och kan så mycket mindre antagas vara åsyftad
som den skulle kunna göra den misstänktes och försvararens ovillkorliga
rätt att närvara vid vissa förhör helt illusorisk. Den skulle göra det möjligt
för undersökningsledaren att alltid vägra den misstänkte och försvararen
att närvara genom att framställa det mycket svårkontrollerbara påståen¬
det att jämväl han haft för avsikt att höra den person vars hörande be¬
gärts av den misstänkte.
Styrelsen vill härefter framföra sina synpunkter på frågan huruvida i
det aktuella fallet Celander på grund av stadgandet i RB 23: It) andra
stycket sista punkten bort tillåtas närvara vid det förhör varom i ärendet
är fråga. Förvägras försvararen att närvara vid förhör, måste beslutet här¬
om vara grundat på objektivt godtagbara skäl. En undersökningsledares
subjektiva uppfattning om försvararens person eller en allmän ovilja mot
att ha försvarare närvarande kan icke godtagas som giltiga skäl för en
vägran. I det material som av JO ställts till styrelsens förfogande finnes,
såvitt styrelsen kan se, icke någonting som ger vid handen att Celanders
närvaro vid förnyat förhör med kaptenen skulle ha kunnat vara till men
för utredningen. I detta sammanhang må framhållas att Celander och
hans huvudman icke på grund av någon lagbestämmelse var förhindrade
att efter förhöret den 23 november 1961 sätta sig i förbindelse med kap¬
tenen och till honom ställa de frågor som de kunde finna påkallade. Vidare
må erinras om att Celander, därest han fått vara närvarande vid det för¬
nyade förhöret med kaptenen, haft att med avseende å frågor till denne
iakttaga den ordning som undersökningsledaren bestämde (RB 23:11).
Styrelsen vill således såsom sin uppfattning uttala att Celander, även om
bestämmelsen i RB 23: 10 andra stycket andra punkten icke ansetts till¬
lämplig, bort på grund av stadgandet i sista punkten av samma stycke till¬
låtas närvara vid förhöret.
Det av statsåklagaren i Stockholm avgivna yttrandet innehåller i huvud¬
sak följande.
Enligt 23 kap. 10 § RB äger vid förhör, som enligt 18 § andra stycket
hålles på den misstänktes begäran, han och hans försvarare att närvara.
I fråga om andra förhör är den misstänktes och hans försvarares rätt att
närvara beroende på en prövning av huruvida detta kan ske utan men för
utredningen. Fråga uppkommer här, om rätten att närvara vid förhör,
som sker på begäran av den misstänkte är avsedd att vara helt villkorslös,
eller om rätten är knuten till ytterligare förutsättningar utöver de i 23 kap
10 § direkt angivna. Det är möjligt, att gällande lagstiftning icke kan anses
till sin innebörd fullt klar, när det gäller gränsdragningen mellan de tvä
ovan angivna typerna av förhör, som anges i 23 kaj). 10 § RB. Det skulle
sålunda möjligen kunna göras gällande, att lagrummet skall så tolkas, att
avgränsningen mellan dessa båda typer av förhör enbart skall vara bero¬
ende av huruvida förhöret skett, på begäran av den misstänkte eller ej.
Fn sådan tolkning måste dock enligt min mening vara oriktig. Vore avsik¬
19(i
ten med stadgandet den nyss angivna, hade det sålunda varit helt onödigt
att i lagtexten upptaga hänvisningen till 18 § andra stycket. Då så emeller¬
tid skett, måste häri ligga en viss ytterligare begränsning av rätten att när¬
vara vid förhör. Denna begränsning kan, såvitt jag kan finna ej vara annan
än den, att med i 10 § angivet förhör, som hålles på den misstänktes be¬
gäran, endast avses sådant förhör, som hålles, sedan saken kommit i det
läge, som avses i 18 § första stycket, d. v. s. sedan den misstänkte och hans
försvarare delgivits misstanken för brottet, samt fått tillfälle att taga del
av vad vid undersökningen förekommit och angiva den utredning de anse
önskvärd samt att eljest anföra vad de aktat nödigt. För en dylik tolkning
kan anföras åtskilliga skäl. Till en början talar den inbördes placeringen av
första och andra stycket i 18 § härför. Vidare torde sakens läge vid an¬
givna tidpunkt just vara det, vid vilket en framställning, varom här är
fråga, normalt torde bli aktuell och som sålunda får antagas närmast ha
föresvävat lagstiftaren vid tillkomsten av lagrummet. Innan en person bli¬
vit förklarad skäligen misstänkt och innan han fått del av förundersökning¬
en och därigenom fått veta vad den innehåller torde han sålunda endast mera
sällan ha något egentligt behov av att själv göra en framställning om för¬
hör i saken. Och slutligen kan en annan tolkning än den här hävdade
knappast stå i överensstämmelse med den i 18 § första stycket stadgade
rätten att pröva, om delgivning av förundersökningsmaterialet med den
misstänkte kan ske utan men för utredningen. Den reella betydelsen av att
den misstänkte tar del av ett förhörsprotokoll eller att han får vara när¬
varande då förhöret i fråga hålles, är uppenbarligen ur här ifrågavarande
synpunkter densamma. Skulle den misstänkte anses ha en ovillkorlig rätt
att närvara vid alla förhör, som han själv begär skulle därav bli följden,
att den nyss angivna prövningsrätten rörande men för undersökningen
skulle kunna praktiskt taget sättas ur funktion. Såsom i remitterade hand¬
lingarna framhållits, skulle nämligen den misstänkte genom att på förhand
begära förhör med alla personer, som kan tänkas ha upplysningar av värde
att lämna i saken, skaffa sig möjlighet att på ett alltför tidigt stadium
taga del av hela utredningsmaterialet. Fn tolkning, som leder till ett sådant
resultat kan givetvis icke godtagas ur utredningssynpunkt och kan säker¬
ligen ej heller anses ha varit av lagstiftaren avsedd. Med den av mig häv¬
dade tolkningen elimineras däremot i väsentlig mån dessa olägenheter.
Till bedömande må härefter upptagas den i promemorian berörda frågan,
huruvida, sedan den misstänkte jämlikt 18 § första stycket erhållit del av
utredningen, en av honom framställd begäran att få närvara vid därefter
hållna förhör kan avslås på den grund, att härav skulle uppkomma men
för utredningen. I den mån en sådan framställning avser förhör med redan
tidigare hörda personer, torde väl i allmänhet hinder ur utredningssyn¬
punkt icke föreligga för bifall till framställningen. Men framställningen
kan ju även i detta läge av förundersökningen avse förhör med personer,
vilka tidigare ej varit hörda och som ej heller tidigare kunnat höras, exem¬
pelvis på grund av sjukdom, utrikes vistelse eller dylikt. Skada för utred¬
ningen kan tydligen i dylika fall befaras uppkomma genom att den miss¬
tänkte tillåts närvara vid förhöret.
Det vore väl i och för sig icke otänkbart tolka 23 kap. 18 § så att man
även i dylika fall låter en sådan risk grunda rätt för förhörsledaren att vägra
den misstänkte att närvara vid förhöret. Anses emellertid, såsom ovan
gjorts gällande, nämnda rätt vara beroende av att framställningen göres,
197
innan handläggningen av brottmålsärendet överskridit den i 18 § första
stycket angivna gränsen därför, torde väl konsekvensen fordra att man
bör tillåta den misstänktes närvaro, när framställningen sker, sedan denna
gräns passerats. På grund härav och då ett motsatt betraktelsesätt må¬
hända skulle kunna anses innebära ett alltför långt ingrepp i den misstänk¬
tes befogade intressen, är jag för min del närmast benägen att anse, att
den misstänkte skall i det läge, som senast angivits, tillåtas närvara vid
ett på hans begäran hållet förhör. Frågan härom får emellertid anses syn¬
nerligen tveksam.
Samma resonemang som det nyss framlagda synes mig i viss mån även
böra anläggas för det fall att den misstänkte i ett läge, där han otvivel¬
aktigt äger rätt att enligt 18 § andra stycket begära förhör, påkallar för¬
hör med en person, som förhörsledaren ändå haft för avsikt att höra. Det
synes mig sålunda, om ock med en viss tvekan, böra antagas, att den miss¬
tänkte i ett dylikt fall bör äga rätt att närvara vid förhöret.
Vad här ovan anförts angående misstänkts rätt att närvara vid förhör
torde i princip även böra gälla i fråga om motsvarande rätt för hans för¬
svarare. Dock torde ofta skäl finnas för en mera generös tillämpning, när
fråga är om försvarare än när det gäller misstänkt.
Att behandla återstår härefter endast frågan huruvida Ripe i det aktuella
fallet förfarit rätt, när han vägrat Celander att närvara vid förhöret med
kaptenen den 30 november 1961. Besvarandet av denna fråga är till en
början beroende av huruvida det kan anses styrkt, att Celander gjort någon
framställning om förhör med kaptenen i detta sammanhang. Av handling¬
arna att döma synes detta ovisst. Däremot torde av utredningen klart fram¬
gå, att även om Celander gjort någon sådan framställning, densamma icke,
innan Ripe den 25 november 1961 avslog Celanders framställning, att få
närvara vid förhöret ifråga, framförts till Ripe, som sålunda då icke känt
till framställningen. Ripes yttrande ger vidare vid handen, att varken H.
eller Celander den 25 november 1961, då Ripe avslog framställningen, fått
taga del av utredningen i brottmålsärendet. Vid detta förhållande kan —
med den av mig hävdade tolkningen av bestämmelserna angående rätt för
misstänkt och försvarare att närvara vid förhör — någon ovillkorlig sådan
rätt sålunda icke ha förelegat för Celander, även om förhöret i fråga skulle
anses ha skett på hans begäran, utan Ripe har ägt pröva, om detta kunnat
ske utan men för utredningen. Ripe har i sitt ovannämnda yttrande anfört
vissa skäl för sin vägran att låta Celander närvara vid förhöret. På min
begäran bär Ripe kompletterat sitt uttalande härom i en den 6 juli 1964
dagtecknad promemoria. De skäl, Ripe anfört, synes mig värda beaktande.
Riksåklagarämbetet har i sitt utlåtande anfört följande.
Beträffande den principiella frågan huruvida enligt rättegångsbalkens
bestämmelser rätt föreligger för en för brott misstänkt person eller för hans
försvarare att närvara vid förhör under förundersökningen anser sig äm¬
betet för sin del kunna dela de synpunkter, som kommit till uttryck i stats-
åklagarens utlåtande.
Riksåklagarämbetet vill vidare framhålla, att enligt ämbetets mening
den misstänkte och hans försvarare icke torde äga någon ovillkorlig rätt
att niirvara vid varje förhör, som hålles med viss person i målet, sedan den
misstänkte en gång begärt dennes hörande. Ämbetet delar den uppfattning,
som kommit till uttryck i styrelsens för Sveriges Advokatsamfunds y tf -
198
rande av den 10 november 1962 att — sedan det begärda förhöret avslu¬
tats och den misstänkte och hans försvarare därvid fått tillfälle att fram¬
ställa de frågor de ansett erforderliga — det torde stå undersökningsledaren
fritt att i den utsträckning han finner erforderligt, ånyo höra samma per¬
son, med rätt för den misstänkte och försvararen att vara närvarande
allenast i den mån så kan ske utan men för utredningen.
Beträffande slutligen frågan huruvida Ripe i det aktuella fallet handlat
riktigt, när han vägrat Celander att närvara vid förhöret med kaptenen, vill
ämbetet även i denna del biträda statsåklagarens uppfattning.
Vad först beträffar den principiella frågan rörande förutsättningarna för
misstänkts och försvarares rätt att närvara vid förhör under förundersök¬
ningen kan jag i huvudsak ansluta mig till de synpunkter, som kommit till
uttryck i remissinstansernas yttranden. Även om innebörden av ifrågavaran¬
de bestämmelser — såsom styrelsen för advokatsamfundet framhållit —
är i viss mån oviss, anser jag dock övervägande skäl tala för att den miss¬
tänkte och hans försvarare icke kan anses ha någon ovillkorlig rätt att när¬
vara vid förhör, som sker på begäran av dem, förrän förundersökningen
fortskridit så långt att den misstänkte underrättats om misstanken och till¬
fälle beretts honom och hans försvarare att taga kännedom om vad vid
undersökningen förekommit samt att angiva den utredning de anse nöd¬
vändig. Till stöd härför vill jag särskilt framhålla, att om RB 23: 10 andra
stycket andra punkten ansåges åsyfta alla av misstänkt påkallade förhör,
den misstänkte skulle, genom att redan från början begära förhör med alla
de personer som undersökningsledaren kunde tänkas komma att höra,
kunna bereda sig själv och försvararen ovillkorlig rätt att närvara vid dessa
förhör. Härigenom skulle huvudregeln om att försvararen äger rätt att när¬
vara vid förhör endast om det kan ske utan men för utredningen kunna sät¬
tas helt ur kraft. Den omständigheten att i stadgandet hänvisning skett
till RB 23: 18 andra stycket vilket icke får ses isolerat utan måste läsas
som en fortsättning av första stycket av samma lagrum — tyder även på att
lagstiftaren icke avsett andra av den misstänkte begärda förhör än de som
påkallas efter det den misstänkte fått — förutom underrättelse om miss¬
tanken — tillfälle att taga del av vad vid förundersökningen förekommit.
Såsom framhålles i det av styrelsen för advokatsamfundet citerade utta¬
landet av processlagberedningen, bör emellertid sådant tillfälle lämnas den
misstänkte och hans försvarare allt efter som förundersökningen fortskri¬
der, om det kan ske utan men för utredningen. Sedan undersökningen väl
nått det stadium att den misstänkte och hans försvarare fått del av för¬
undersökningsmaterialet, äger undersökningsledaren icke vägra dem att
närvara vid ett på deras begäran hållet förhör. Detta bör gälla även förhör
med person, som undersökningsledaren ändå haft för avsikt att höra. Eljest
skulle den misstänktes och hans försvarares rätt kunna göras illusorisk.
199
Det föreligger dock — såsom påpekats av remissinstanserna — icke något
hinder för undersökningsledaren att, i den utsträckning han finner erforder¬
ligt, ånyo höra samma person med rätt för den misstänkte och försvararen
att vara närvarande allenast i den mån så kan ske utan men för utred¬
ningen.
Även om i det nu aktuella fallet tillfälle lämnats H. och Celander enligt
RB 23: 18 första stycket att taga kännedom om vad vid förundersök¬
ningen förekommit — något som ej är till fullo klarlagt — har i vart fall,
eftersom uppgifterna härom äro stridiga, icke blivit styrkt, att Celander
framställt begäran om förnyat förhör med kaptenen. Ripe har åtminstone,
då han fattade sitt beslut att vägra Celander att närvara vid det nya för¬
höret med kaptenen, icke haft anledning att utgå från annat än att fråga
var om ett av förhörsledaren beslutat förhör. Ripes ställningstagande till
Celanders begäran att närvara vid förhöret med kaptenen skall följaktligen
bedömas enligt bestämmelsen i RB 23 kap. 10 § andra stycket tredje
punkten att försvarare må vara tillstädes vid förhör om det kan ske utan
men för utredningåen. Såsom saklig motivering för Ripes beslut har han
angivit, att relativt intima affärsförbindelser varit rådande mellan kaptenen
och H. samt att närvaro vid förhöret av H:s försvarare med hänsyn därtill
kunnat antagas verka hämmande på kaptenens villighet att lämna fullt rik¬
tiga uppgifter om transaktionerna mellan honom och H. Den uppfatt¬
ning, åt vilken Ripe sålunda givit uttryck, kan jag icke dela. Kaptenen hade
redan vid förhöret den 16 november 1961 lämnat för H. graverande upp¬
gifter och någon anledning antaga att han vid förnyat förhör skulle av
Celanders närvaro påverkas att mot bättre vetande lämna oriktiga upp¬
gifter kan icke anses ha förelegat. Därest Celander fått närvara vid för¬
höret, hade han för övrigt enligt RB 23 kap. 11 § haft att med avseende
å frågor till kaptenen iakttaga den ordning som undersökningledaren be¬
stämde.
Ehuru jag således för min del anser att Ripe vid ifrågavarande förunder¬
sökning icke tillräckligt beaktat den misstänktes intressen, är dock uppen¬
bart att vad härutinnan förekommit icke är av beskaffenhet att kunna läg¬
gas Ripe till last såsom fel.
Jag vill tillägga, att det synes mig angeläget att undersöknings- och för¬
hörsledare i största möjliga utsträckning ställa sig tillmötesgående mot
framställningar från försvararens sida att få närvara vid förhör. Styrelsen
för advokatsamfundet har upplyst, att så brukar vara fallet och att mot¬
sättningar och meningsskiljaktigheter mellan åklagare och advokater i all¬
mänhet icke förekomma beträffande hithörande spörsmål.
Någon skyldighet att närmare motivera beslut, varigenom yrkande om
att få närvara vid förhör avslås, kan icke anses föreligga. Om undersök¬
ningsledaren skulle behöva närmare angiva varför den misstänktes och hans
försvarares närvaro vore till men för undersökningen, skulle detta kunna
200
medföra att syftet med huvudregeln i RB 23:10 andra stycket icke
vunnes.
Avslutningsvis vill jag även framhålla vikten av att förhörsprotokoll
göres fullständigt så att i förekommande fall även önskemål och synpunk¬
ter från den misstänktes sida med avseende å utredningen bliva redovisade.
Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.
201
C. Utlåtanden samt framställningar
till Konungen
1. Utlåtande rörande dels ombudsmännens praxis att i fall,
då tjänstefel ej föreligger, ingå på bedömning av befogenheten och
lämpligheten av företagen tjänsteåtgärd, dels frågan om utsät¬
tande av personnamn i ämbetsberättelserna
Genom skrivelse den 12 februari 1964 hemställde första lagutskottet om
JO:s yttrande över en inom riksdagen i andra kammaren väckt motion
nr 263 av herrar Wachtmeister och Edlund angående riksdagens ombuds¬
mäns verksamhet. Med anledning därav anförde jag i yttrande till utskottet
följande.
I motionen beröras två spörsmål, nämligen dels frågan om MO:s praxis
att i fall, där ämbetsbrott ej föreligger, ingå på »lämplighetsbedömanden»
av tjänstemäns åtgärder, dels frågan om utsättande av personnamn i om¬
budsmännens ämbetsberättelser. I förstnämnda hänseende hävdas i motio¬
nen att instruktionsenligt stöd saknas för MO:s berörda praxis, vilken i
motionen betecknas som otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Motionärernas yrkande går i denna del ut på att genom förtydligande av
instruktionen eller på annat sätt få fastslaget, att »MO endast är åklagare
utan vare sig disciplinär eller annan domsrätt eller rätt att utfärda anvis¬
ningar eller uttala sin uppfattning om tjänstemans åtgärder i övrigt». Be¬
träffande den andra i motionen berörda frågan avser yrkandet, att namn
på tilltalade personer i fortsättningen icke skola utsättas i ombudsmännens
ämbetsberättelser.
Vad först angår frågan om befogenheten för MO att i andra fall än där
ämbetsbrott föreligger uttala sin uppfattning om riktigheten eller lämplig¬
heten av tjänstemäns åtgärder har denna fråga ur såväl principiell som
praktisk synpunkt avseende jämväl på JO:s ämbetsutövning. Den praxis
hos MO, mot vilken motionärerna rikta sig, grundar sig sålunda på en tolk¬
ning av hithörande grundlagsbud och instruktionsbestämmelser som långt
före MO-institutionens tillkomst tillämpats och alltjämt tillämpas vid JO-
ämbetet. Denna tolkning — som vid skilda tillfällen varit föremål för dis¬
kussioner inom riksdagen — innebär i korthet följande.
Instruktionsenligt har ombudsmännen som sin viktigaste uppgift att på
folkrepresentationens vägnar utöva »en allmän tillsyn över lagars, författ¬
ningars och instruktioners efterlevnad» av ämbets- och tjänstemän. I sam¬
band därmed stadgas att ombudsmannen skall tilltala eller låta tilltala dem,
som i sin ämbetsutövning begått någon olaglighet eller underlåtit att be¬
hörigen fullgöra sina ämbetsplikter. Ombudsmannen har med andra ord
utrustats med åtalsrätt i fall, där ämbetsbrott befinnes föreligga; i vissa
sådana fall äger han även meddela åtalseftergift. Men tjänstemännen kunna
tillämpa lagar och författningar på ett felaktigt, oegentligt eller eljest mer
eller mindre olämpligt sätt utan att förfarandet kan läggas vederbörande
7* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 19G5 års riksdag
202
till last som straffbart fel och utan att sålunda åtal kan ifrågakomma. Hur
ombudsmannen skall ställa sig till sådana fall, därom lämnar instruktionen
inget positivt besked. Om man emellertid vill fasthålla att all myndighets¬
utövning bör ske på författningsmässig grund och tillgodose samhällsnyt-
tiga syften, är det tydligt att även fall av nu antydd beskaffenhet omfattas
av den allmänna tillsynsskyldighet i fråga om författningars efterlevnad,
som ålagts ombudsmannen. I enlighet härmed bör också ombudsmannen
— oaktat någon uttrycklig föreskrift därom icke givits — vara befogad och
skyldig att ingå i bedömande jämväl av dylika fall och därigenom verka för
en riktig tillämpning av lagar och författningar samt främja en enhetlig
och ändamålsenlig praxis, som tillgodoser rättssäkerhetsintressena.
Vid bedömningen av ombudsmännens ställning och befogenhet att in¬
gripa mot tjänsteåtgärder har man sålunda att skilja mellan å ena sidan
fall, där förfarandet innefattar ämbetsbrott, och å andra sidan fall, där
straffansvar visserligen ej kan ifrågakomma men där förfarandet ur objek¬
tiva synpunkter likväl ger anledning till påpekanden eller tillrättaläggan¬
den. lfenna distinktion har vid tidigare diskussioner rörande ombudsman¬
nens s. k. erinringspraxis måhända icke alltid klart fasthållits. I fall, där
ämbetsbrott föreligger, har ombudsmannen — såsom jämväl framhål¬
lits i det i motionen åberopade uttalandet vid tillkomsten av MO-ämbetet
(prop. nr 5/1915 s. 24) — ställningen som åklagare och enbart som åkla¬
gare; någon egen disciplinär eller annan domsrätt tillkommer honom — av
konstitutionella skäl — icke. Att en precisering sålunda skett i fråga om
ombudsmannens ställning i åtalsfallen — vilka helt naturligt i första hand
förtjäna uppmärksamhet och som helt visst vid inrättandet av JO-ämbetet
framstod som den dominerande uppgiften för JO — kan icke i och för sig
berättiga till slutsatsen att ombudsmannens tillsynsverksamhet skulle vara
begränsad till just dessa fall. Något uttalande om en sådan begränsning
återfinnes icke i ovannämnda proposition och har, såvitt jag kunnat finna,
ej heller eljest förekommit i instruktionssammanhang. På sätt förut anförts
är det också val förenligt med ombudsmannens allmänna tillsynsskyldighet
att han även i andra fall än där åtal kan följa äger uttala sin mening om
förhållanden, som han finner anmärkningsvärda eller eljest i behov av till¬
rättalägganden.
_ Beträffande tolkningsfrågans tidigare behandling kan jag begränsa mig
till följande korta, rapsodiska återblick.
Uppfattningen att hinder icke föreligger för ombudsmannen att uttala
sin mening även i fall, där straffbart fel icke föreligger, torde ända sedan
JO-ämbetets tillkomst allmänt ha omfattats av ämbetets innehavare. Den
som under 1800-talet med särskild kraft hävdade denna uppfattning var
JO Theorell (1848—57), vilken som bekant upptog även högsta domsto¬
lens domar till ingående, kritisk granskning. I ämbetsberättelsen för år
1850 utvecklade Theorell utförligt sina synpunkter på ombudsmannens rätt
och skyldighet att utöva kritik ej blott av åtalbara tjänsteåtgärder, därvid
han bl. a. underströk »det allmännas rätt att fordra en bättre lagskipning
än som endast genom farhågan för laga ansvar kan framtvingas» (s. 123—
130). Theorells förfarande föranledde vid riksdagen 1850—51 diskussioner
inom samtliga riksstånd; resultatet av diskussionerna har uppfattats som
en seger för Theorell i själva tolkningsfrågan. I allmänhet var det emeller¬
tid under 1800-talet sällan som ombudsmännen ingrepo i andra fall än där
åtal ansågs kunna följa — ett förhållande som bl. a. är att betrakta mot
203
bakgrunden av då härskande stränga uppfattning om vad som utgjorde
straffbart fel och det stora antal åtalsfall som på grund därav sysselsatte
ombudsmännen. Först i början av 1900-talet — sedan JO Hasselrot till¬
trätt ämbetet (1906—13) — försköts tyngdpunkten från åtal till erinringar
och andra uttalanden. Denna utveckling föranledde Rudolf Kjellén att år
1908 i andra kammaren uppta en principdiskussion rörande JO:s befogen¬
heter — en fråga vartill Kjellén år 1911 utförligt återkom i första kamma¬
ren — och därvid utifrån konstitutionella synpunkter hävda uppfattningen
att JO i förhållande till tjänstemännen endast ägde ställning som åklagare.
Under ledning av Karl Staaff slöt emellertid kammaren upp kring ämbetets
praxis. Flera av talarna underströko därvid behörigheten och lämpligheten
av att JO vid granskning av myndighetsåtgärder uttalade sin åsikt även i
fall där åtal ej kunde följa (andra kammarens protokoll den 5 februari
1908, § 3).
Någon invändning mot nu berörda tolkning av JO:s befogenheter synes
därefter icke ha framförts inom riksdagen. I stället ha vid skilda tilllällen
positiva uttryck givits för riksdagens gillande av att ombudsmännen — i
anledning av iakttagna brister eller ofullständigheter — gjorde vägledande
uttalanden i såväl rättsliga som praktiska spörsmål (se t. ex. första lagut¬
skottets utlåtanden nr 1/1948 och nr 3/1949).
Rörande ändamålsenligheten av berörda praxis vill jag framhålla, att be¬
hovet av vägledande uttalanden torde vara särskilt framträdande inom för¬
valtningen, där allmänna regler om handläggningsordningen saknas och där
de materiella bestämmelserna ofta ge ett brett utrymme för olika tolkningar
och för vitt skiftande praxis hos myndigheterna. Genom den successiva ut¬
byggnaden av förvaltningsapparaten och den snabbt växande, till omfånget
överväldigande förvaltningsrättsliga lagstiftningen har frågan om behovet
av en på förvaltningen inriktad, av rättssäkerhetssynpunkter betingad till¬
syn radikalt förändrats i förhållande till gången tid. Frågan om hur denna
tillsyn bör ordnas är ju också föremål för riksdagens oavlåtliga uppmärk¬
samhet. Det framstår för mig som helt orimligt om denna tillsyn, utövad
av riksdagens ombudsman, skulle vara begränsad till att avse endast så¬
dana fall där tjänstemän så tydligt brutit mot lag eller eljest åsidosatt sin
tjänsteplikt att straffansvar föreligger. Med hänsyn till den formella hand¬
lingsfrihet som särskilt förvaltningslagstiftningen erbjuder tjänstemännen
och till rådande liberala uppfattning om vad som är straffbart fel skulle en
på sådant sätt begränsad tillsyn bli av ringa omfattning och mycket väl
kunna omhänderhas av ordinarie åklagare. Behovet och värdet av tillsynen
ligger i stället numera väsentligen på det informativa, vägledande planet.
Vad som här står att vinna och vilka problemställningar som här i rik
variation möta har jag i någon mån sökt belysa i en artikel i Statsveten¬
skaplig Tidskrift år 1961 s. 201 o. f. Till mina där framlagda synpunkter
och åberopade exempel ber jag att i detta sammanhang få hänvisa. Här¬
utöver vill jag endast tillägga, att JO:s befogenhet att — utöver åtalsfallen
— ingå på bedömning av myndigheternas åtgärder och i vägledande syfte
göra de uttalanden, som han finner nödiga, enligt min mening utgör själva
livsnerven för JO:s verksamhet i dagens samhälle. Att nu —- i strid mot
hävdvunnen praxis — slopa eller ens begränsa denna befogenhet, synes mig
därför icke kunna komma i fråga. I detta sammanhang vill jag också erinra
om alt ombudsmännen i Danmark och Norge — vilka icke utrustats med
den åt al srätt som tillkommer de svenska ombudsmännen — uttryckligen
204
tillagts rätt att uttala sig om tjänstemännens åtgärder utan att det här i
princip föreligger möjlighet för tjänstemännen att få sålunda framförd
kritik prövad av domstol.
Det bör emellertid understrykas, att ombudsmannens befogenhet att i
fall där fråga ej är om tjänstefel göra uttalanden, som innefatta kritik av
myndighetsåtgärder, självfallet måste begagnas med försiktighet och ur¬
skiljning. Ombudsmannen måste här handla efter sitt eget omdöme och
sakens beskaffenhet. Ej minst viktigt är det att uttalandena avfattas med
tillbörlig hovsamhet. Den kontroll som utövas från riksdagens sida synes i
dessa fall — där fråga alltså ej är om att påstå att tjänstefel förekommit
— vara tillfyllest ur tjänstemännens synpunkt. För min del har jag svårt
att förstå att det skulle vara förklenande för en tjänsteman, om riksdagens
ombudsman i hovsam form tillkännager och på objektiva grunder motiverar
en uppfattning, som avviker från tjänstemannens. Lika litet som någon med
fog kan känna sig förnärmad av att hans beslut underkännes av överord¬
nad besvärsinstans, lika litet bör han ha anledning att bli förnärmad av ett
uttalande från ombudsmannens sida som går honom emot. Ett sådant utta¬
lande är icke heller bindande för tjänstemannen; dess verkan är helt bero¬
ende av tyngden av de skäl, som anföras till stöd för detsamma. Tjänste¬
mannen är sålunda oförhindrad att — om han ej finner de anförda argu¬
menten övertygande — vidhålla sin mening och i fortsättningen handla
därefter.
På sätt jag förut framhållit grundar sig den praxis, mot vilken motionä¬
rerna rikta sig, på en tolkning av hithörande bestämmelser som icke är
oförenlig med bestämmelsernas ordalydelse och som tillika har gammal
hävd. Befogenheten för ombudsmännen att ingå på bedömning även av
fall, där åtal ej kan följa, utgör — av skäl som jag nyss anfört — en oefter¬
givlig förutsättning för att ombudsmännen skola kunna på ett effektivt
sätt fullgöra den av 1809 års konstitutionsutskott angivna uppgiften att
såsom väktare över lagarnas efterlevnad iakttaga medborgarnas allmänna
och individuella rättigheter. Med hänsyn härtill är det min förhoppning att
riksdagen i anledning av motionen måtte på ett för framtiden klargörande
sätt uttala, att ombudsmännens hittillsvarande praxis i detta hänseende
alltjämt står i överensstämmelse med riksdagens vilja.
Vad härefter angår yrkandet i motionen att tilltalade personers namn ej
vidare skola utsättas i ombudsmännens ämbetsberättelser får jag anföra
följande.
I fråga om redovisningen av åtal har i JO:s ämbetsberättelser, med un¬
dantag för nedannämnda period, tillämpats den praxis, att åtalade tjänste¬
män alltid namngivits. Under den period, som omfattar ämbetsberättelsema
för verksamhetsåren 1852—1885, följdes emellertid en annan ordning. Den¬
na ordning innebar, att antingen namnet på myndigheten eller också äm-
betstiteln jämte namnet på myndigheten utsattes; däremot icke själva
personnamnet. Vid åtal t. ex. mot en rådhusrätt angavs sålunda stadens
namn samt att åtalet avsåg de »ledamöter» i denna rådhusrätt, som del¬
tagit i det aktuella beslutet. Vid åtal mot en häradshövling angavs, att
åtalet gällde häradshövdingen i viss angiven domsaga. Avsåg åtalet en
vikarie för häradshövdingen, angavs att målet gällde »en tillförordnad dom-
havande» i samma domsaga; stundom utsattes därvid även bokstavsinitial.
På samma sätt angavs åtal mot landshövding, landssekreterare, polismäs¬
205
tare, stadsfiskal osv. eller mot tillförordnade sådana befattningshavare; län
och ort utmärktes sålunda.
Anledningen till att denna praxis — som torde ha tillkommit av grann-
lagenhetshänsyn — bragtes att upphöra, är mig icke med säkerhet bekant.
Det synes mig emellertid icke svårt att finna orsaken. En sådan redovis¬
ningspraxis ger otvivelaktigt visst utrymme för personförväxlingar och orik¬
tiga antaganden om vilken eller vilka personer, som åtalen avse. Framför¬
allt gäller detta naturligtvis sådana fall, då åtal anställs mot kollektiv myn¬
dighet eller mot tillförordnad befattningshavare. Berörda praxis synes följ¬
aktligen — utan att den för flertalet fall torde innebära något större skydd
för de åtalade — kunna föranleda befogade protester från tjänstemän, som
icke omfattas av åtalen men som av en eller annan anledning kunna för¬
knippas därmed.
Tillräckliga skäl att återinföra nu angivna, under en viss tidsperiod
praktiserade men för längesedan upphävda redovisningspraxis synes mig
icke föreligga. An mindre torde skäl finnas för att införa den — av motio¬
närerna möjligen åsyftade — ordningen, att icke blott personnfmmet utan
även alla lokala angivelser slopas. En sådan ordning skulle tydligen lämna
fältet fritt för allsköns gissningar och personförväxlingar..
Vad nu sagts rörande åtalsärendena gäller också åtskilliga av de ärenden
som icke föranlett åtal. I många fall kan man dock, där fråga icke är om
åtal, utan större betänklighet underlåta ett utsättande av vederbörande
tjänstemans namn.
Rörande redovisningen av personnamn i ämbetsberättelserna vill jag i
övrigt framhålla, att jag — när det gäller de översiktligt redigerade sam¬
manställningarna av inspektionsanmärkningar, som icke avse tjänstefel —
i enlighet med tidigare praxis endast utsätter ämbetstitel eller myndighet
utan någon bestämning i övrigt. Vidare får jag upplysa att jag — med
viss ändring härutinnan av tidigare praxis — numera i möjligaste män
söker undvika att i berättelserna namngiva enskilda personer i de fall, då
fråga är om mera ömtåliga personliga förhållanden.
I utlåtande nr 15 anförde första lagutskottet följande.
De grundläggande bestämmelserna om riksdagens ombudsmän finnes i
96—ioi §§ regeringsformen och 68 § riksdagsordningen. Till dessa stad-
ganden ansluter sig instruktionen för riksdagens ombudsmän. Enligt 96 §
regeringsformen i dess ursprungliga lydelse, som endast avsåg en ombuds¬
man, JO, skulle riksens ständer förordna »en för lagkunskap och utmärkt
redlighet känd man, att, såsom deras ombud, efter den instruktion de för
honom komma att utfärda, hava tillsyn över lagarnes efterlevnad av doma¬
re och ämbetsmän samt att vid vederbörliga domstolar i laga ordning till¬
tala dem, som uti sine ämbetens utövning av våld, mannamån eller annan
orsak någon olaglighet begå, eller underlåta att sine ämbetsplikter behöri¬
gen fullgöra». Enligt lagrummets nuvarande lydelse skall ombudsmännen
»hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad i vad de skola av
dem, som i allo äro underkastade ämbetsansvar, tillämpas»; bestämmelsen
om åtal kvarstår i sak oförändrad.
JO:s väsentliga funktion var enligt den år 1809 fastställda regeringsfor¬
men att på ständernas vägnar kontrollera att domstolar och förvaltnings¬
myndigheter handlade i enlighet med lag. Liksom JK utrustades JO med
äklagarbehörighet. Den ursprungliga tanken var också att ingripandena
206
skulle ske i form av åtal. Frågor av mindre allmän vild kunde JO dock
överlämna till JK. Denna möjlighet fick ej större praktisk betydelse och
det blev efter hand vanligt att JO icke heller själv beslöt om åtal för smärre
fel. Riksdagen godtog denna praxis. Genom en ändring av instruktionens
text i samband med att MO-ämbetet inrättades år 1915 medgavs ombuds¬
männen uttryckligen rätt att »låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven
förklaring eller vad eljest förekommit i saken», när någon hade »felat en¬
dast av ovarsamhet, utan vrång avsikt».
Åtalen har med tiden kommit att numerärt sett utgöra en allt mindre del
av ombudsmännens verksamhet. Denna har i stället mera inriktats på att
tjäna till vägledning för myndigheterna i deras handlande. Då JO eller MO
avgör ett ärende yttrar han sig ofta om innebörden av gällande lag och ut¬
talar sig om riktigheten och lämpligheten av tjänstemäns åtgärder. Ombuds¬
mannen kan icke ändra en myndighets beslut, och han kan icke lämna före¬
skrifter för myndighetsutövningen. Ej heller har ombudsmannen någon dis¬
ciplinär eller annan domsrätt över de befattningshavare som hans tillsyn
gäller. Den betydelse ombudsmannens uttalanden får för tjänstemännens
handlande beror därför enbart på tyngden i de skäl han åberopar till stöd
för sin mening.
Riksdagens inflytande över ombudsmännen utövas i första hand genom
instruktionen. Vidare granskas deras ämbetsförvaltning av lagutskott. På
hemställan av utskottet kan riksdagen, utan avbidan på utgången av man¬
dattiden, entlediga ombudsman eller ställföreträdare, som icke längre åt¬
njuter riksdagens förtroende. Riksdagen kan däremot icke enligt nuvaran¬
de ordning ge ombudsman direktiv angående handläggningen av särskilda
ärenden.
I förevarande motion beröres främst MO:s praxis att, även i fall där
ämbetsbrott ej kan konstateras, ingå på en allmännare bedömning av frå¬
gan, om tjänstemans åtgärd varit riktig och lämplig, samt att uttala sin
mening härom. Motionärerna anser denna praxis vara betänklig från rätts¬
säkerhetssynpunkt och syftar med sitt yrkande i denna del till att få nämn¬
da praxis avskaffad. Motionärerna föreslår härutöver, att namn på till¬
talade personer i fortsättningen ej skall utsättas i ombudsmännens ämbets-
berättelser.
Vad gäller den närmare innebörden av den praxis, som motionärerna vän¬
der sig emot och vilken är ungefär densamma hos JO som hos MO, torde få
hänvisas till de redogörelser som lämnats av ombudsmännen i deras ytt¬
randen över motionen.
Såvitt utskottet kunnat finna står nämnda praxis icke i strid mot de om
ämbetena meddelade bestämmelserna i grundlag och instruktion eller mot
vad som eljest kan anses avsett att gälla beträffande ombudsmännens verk¬
samhet. Fastmera är praxis, ehuru den ej heller har direkt stöd i uttryck¬
ligt stadgande, väl förenlig med den tillsynsskyldighet som åligger ombuds¬
männen. Härtill kommer att nämnda praxis fortvarit lång tid utan erinran
från riksdagens sida och därför får anses tillhöra hävdvunnen ordning. En¬
ligt utskottets mening kan det vid angivna förhållanden icke med fog göras
gällande att nu avsedda praxis som sådan skulle innebära ett överskridan¬
de av ombudsmännens befogenheter.
Vad därefter gäller frågan, huruvida nämnda praxis bör brytas genom en
inskränkning av ifrågavarande befogenheter, får utskottet anföra följande.
207
Enligt vad utskottet kunnat iakttaga, bland annat i samband med utskot¬
tets granskning av J0:s och MO:s verksamhet, synes de undersökningar
och uttalanden, som ombudsmännen gör utanför ramen för den uttryckligen
föreskrivna skyldigheten att inskrida mot straffbara tjänstefel, ha utom¬
ordentligt stor betydelse för upprätthållandet av enhetlighet och följdrik¬
tighet i myndigheternas handlande. Den förskjutning av tyngdpunkten i
ombudsmännens arbetsuppgifter som med tiden ägt rum innebär att verk¬
samheten mera direkt inriktats på att förebygga från rättssäkerhetssyn¬
punkt otillfredsställande förhållanden. Uppenbarligen är en sådan utveck¬
ling i och för sig önskvärd. Med utbyggnaden av den statliga och kommu¬
nala verksamheten i ett alltmera komplicerat samhällsliv har följt ett ökat
behov av tillsyn över att tjänstemännen fullgör sina skyldigheter på behö¬
rigt sätt. Enligt utskottets mening kan detta behov i vart fall numera till¬
godoses endast ofullständigt, om tillsynen utövas med huvudsaklig inrikt¬
ning på åtalsfrågor. Behovet av tillsyn med vägledning som ett väsentligt
syftemål torde vara särskilt påfallande, såvitt gäller det vidsträckta och
svåröverskådliga område som den egentliga förvaltningen omfattar, men
även i vad avser den judiciella myndighetsutövningen torde erfarenheten
visa, att ombudsmännen med sin överblick över förhållandena kan göra vär¬
defulla insatser genom att klarlägga och påpeka bristfälligheter. Vad angår
de talrika ärenden hos ombudsmännen, som anhängiggöres genom enskilda
klagomål, vill utskottet framhålla värdet av att den som anser sig oriktigt
behandlad av tjänsteman eller myndighet har viss möjlighet att erhålla ett
motiverat besked av ombudsmannen om hur denne ser på klagomålen, även
i fall då tjänstefel ej kan påstås föreligga.
Givetvis kan ombudsmännens granskning och uttalanden emellanåt upp¬
levas som mycket besvärande för vederbörande tjänsteman, särskilt om
därigenom blir offentliggjort, att tjänstemannens åtgärder varit i högre
grad otillfredsställande. Det tillhör emellertid den offentliga tjänstens natur
att utövningen därav kan bli utsatt för offentlig kritik. Ombudsmännen
plägar framföra sin mening på ett objektivt och grannlaga sätt, och något
i och för sig förklenande ligger självfallet icke i att tjänstemannens åtgär¬
der blir föremål för bedömning. En likartad bedömning ingår för övrigt ofta
i överordnad myndighets prövning av beslut och andra åtgärder, vartill
tjänstemannen medverkat. Det anspråk på skydd mot att ombudsman ut¬
talar sig i tolknings- och lämplighetsfrågor, som innefattas i motionärernas
förslag, är därför enligt utskottets mening icke välgrundat. I vart fall kan
detta anspråk säkerligen icke tillmätas större betydelse än det allmännas
och de enskilda medborgarnas krav på effektiv tillsyn av att myndighets¬
utövningen sker på ett sätt, som vid en allsidig bedömning framstår som
riktigt.
På de grunder, som nu angivits, har utskottet funnit sig kunna i allt vä¬
sentligt instämma i den mening om det berättigade och nödvändiga i be¬
rörda praxis, som ombudsmännen framfört i sina ovan återgivna yttran¬
den. Utskottet avstyrker således bifall till motionen, såvitt nu är i fråga.
Vad gäller förslaget att namn på tilltalade personer i fortsättningen oj
skall utsättas i ombudsmännens ämbetsberättelser får utskottet till en bör¬
jan erinra om att ämbctsberiittclserna för närvarande iir så fullständiga att
de ger eu god inblick i ombudsmännens verksamhet och även i viss man en
bild av de allmänna förhållandena på deras arbetsområden. Enligt utskott
208
tets mening är det bland annat med hänsyn till riksdagens granskning icke
lämpligt att generellt övergå från den nuvarande redovisningsmetoden till
strängt summariska redogörelser. Med denna utgångspunkt synes det up¬
penbart att ett genomförande av motionärernas förslag skulle medföra be¬
tydande olägenheter i form av ökade möjligheter till personförväxling. Skyd¬
det för tjänstemännens anonymitet skulle även bli tämligen ofullständigt.
I många fall skulle nämligen de redovisade omständigheterna lämna klart
besked om vem saken gällde och i övriga fall skulle den särskilt intresserade
kunna underrätta sig därom genom att taga del av offentliga handlingar
i ombudsmännens kanslier. Enligt utskottets mening måste olägenheterna
med den av motionärerna förordade ordningen allmänt sett anses överväga
de begränsade fördelar som kan vinnas därmed. Utskottet kan av nu angiv¬
na skäl ej heller i förevarande del tillstyrka motionärernas förslag. Det här
sagda gäller givetvis endast den allmänna principen för utsättande av namn
i de^ referat som upptages i ämbetsberättelserna.
Såsom JO påpekat är det i vissa fall icke förenat med några betänklighe¬
ter att utesluta vederbörande tjänstemans namn. Detta gäller bland annat
översiktliga sammanställningar av inspektionsanmärkningar.
Härjämte synes det i hög grad önskvärt att ombudsmännen söker und¬
vika att angiva namn, när i ärendet beröres mera ömtåliga personliga för¬
hållanden.
Ofta torde det i dessa fall vara lämpligt att även ortsangivelser och
dylikt uteslutes samt att framställningen i övrigt utformas så att identifi¬
kation försvåras. Fragan, i vad mån avvikelse från den allmänna principen
för namnredovisningen bör äga rum, torde få bedömas av ombudsmännen
från fall till fall; att instruera dem i detta avseende synes ej erforderligt.
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: 263, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
2. Utlåtande över JO-utredningens förslag om grundlagsändring,
möjliggörande utökning av antalet ombudsmän
Genom remiss den 28 december 1963 beredde Kungl. Maj:t mig tillfälle
att avgiva utlåtande över en av 1963 års JO-utredning gjord framställning
om grundlagsändring, möjliggörande utökning av antalet riksdagens om¬
budsmän.
Med anledning därav anförde jag i skrivelse till Kungl. Maj:t följande.
Till en början vill jag understryka utredningens uttalande att det är
uppenbart, att sådana organisatoriska och andra åtgärder snarast möjligt
måste vidtagas att arbetsbalansen vid JO-ämbetet kan nedbringas och att
den av olika skäl betydelsefulla inspektionsverksamheten kan intensifieras.
Som komplettering av de i framställningen lämnade uppgifterna om JO-
ämbetets arbetsförhållanden får jag i anslutning härtill framhålla, att an¬
talet klagomål under år 1963 nått rekordsiffran 1 224 och att antalet initia¬
209
tivärenden uppgått till 172. Det totala antalet ärenden under år 1963 har
följaktligen väsentligt överstigit alla tidigare siffror. Som en följd härav har
också arbetsbalansen fortsatt att stiga; vid senaste årsskiftet uppgick sa-
lunda antalet balanserade ärenden till 430.
Som jag i min ämbetsberättelse till 1964 års riksdag framhållit synes den
ständigt stigande klagofrekvensen och behovet av en utökad inspektions¬
verksamhet beträffande förvaltningen närmast föranleda en uppdelning av
JO-ämbetet. Jag är därför och med hänsyn till önskvärdheten av skynd¬
samma åtgärder helt ense med utredningen därom att möjlighet bör öppnas
för riksdagen att — för den händelse en sådan uppdelning kommer att be¬
slutas — genomföra en utökning av antalet ombudsmän sa snart detta är
möjligt.
Utredningens nu framlagda förslag grundar sig emellertid icke på något
definitivt ställningstagande till frågan om nödvändigheten av en utökning
av antalet ombudsmän. Utredningen lämnar denna fråga tills vidare öppen
och framhåller, att det i och för sig är tänkbart att man kan bibehålla det
nuvarande systemet med två ombudsmän. Detta är även min uppfattning.
En förutsättning för att bibehålla nuvarande ordning med två ombuds¬
män är dock att JO:s tillsyn över förvaltningen effektiviseras genom att
åtgärder vidtagas för att väsentligt minska JO:s arbete med prövning av
klagomål och genom att tillsynen av vissa delar av rättsväsendet eller för¬
valtningen överflyttas på MO. Härutinnan får jag anföra följande.
JO:s arbetstid tages i mycket stor utsträckning i anspråk för att pröva
sådana klagomål mot underordnade myndigheter, vilka äro av den beskaf¬
fenhet, att de lämpligen kunna och böra i första hand utredas och prövas
av vederbörande högre myndighet.
Exempelvis rikta sig ett mycket stort antal klagomål varje år mot polis
och åklagare för underlåtenhet att verkställa tillräcklig förundersökning i
anledning av brottsanmälan eller för underlåtenhet att väcka åtal mot en¬
skild person. Vad JO kan pröva i anledning av sådana klagomål är allenast
om polis- eller åklagarmyndighet förfarit felaktigt vid sin bedömning av om
förutsättningar för åtal föreligga. Däremot äger JO icke befogenhet att an¬
moda åklagare att väcka åtal mot enskild eller att själv förordna härom.
För den klagande skulle det därför närmast vara en fördel om JO kunde
överlämna sådana klagomål för utredning och prövning till vederbörande
statsåklagare eller, om klagomålen rikta sig mot honom, till riksaklagaren.
JO:s bedömning i sak skulle klaganden i dylika fall äga påfordra endast om
han är missnöjd med riksåklagarens prövning. En sådan ordning skulle
medföra en betydande lättnad i JO:s arbetsbörda.
Många av de klagomål som härröra från fångar äro av den natur att
klagomålen ur klagandens egen synpunkt med fördel kunna och böra i
första hand utredas och prövas av fångvårdsstyrelsen. Detta gäller särskilt
klagomål som avse frågor om permission, placering å koloni, missnöje med
210
tilldelat arbete, rätt att disponera över besparade medel, kost och läkar¬
vård m. m.
Ändamålsenligt synes mig även vara att frågor om utskrivning från sin¬
nessjukhus, om patienters vård och behandling å dylika sjukhus och om
frigång i första hand utreddes och prövades av sinnessjuknämnden respek¬
tive medicinalstyrelsen. Då antalet klagomål som avse dylika frågor är
mycket stort, skulle överlämnandet av sådana till vederbörande centrala
myndighet innebära en betydande lättnad för JO-ämbetet.
Även åtskilliga klagomål berörande socialvården äro av den beskaffenhet
att de lämpligen kunna i första hand utredas och prövas av socialstyrelsen.
En befogenhet för JO att till annan myndighet för utredning och pröv-
ning överlämna härför lämpade klagomal skulle naturligtvis icke medföra
att klaganden skulle avskäras från rätten att få saken bedömd av JO, om
han är missnöjd med sistnämnda myndighets prövning. Men det skulle helt
visst vara till fördel för saväl klaganden som för JO-ämbetets effektivitet
och måhända även för den tjänsteman, mot vilken klagomålen rikta sig, om
dessa i första hand utreddes och prövades av vederbörande högre myndig¬
het. Det är för övrigt att märka att hithörande klagomål i mycket stor ut¬
sträckning avse omdömesfrågor, om vilka man kan ha olika meningar och
vilkas avgörande därför endast sällan kan bedömas såsom felaktigt och för¬
anleda åtgärd från JO:s sida.
En annan tänkbar åtgärd i syfte att lätta JO:s arbetsbörda är att be¬
träffande klagomal mot statliga myndigheter införa i huvudsak samma
begränsning i fråga om JO:s skyldighet att ingripa som nu gäller på det
kommunala området. Salunda skulle kunna föreskrivas att klagomål, så¬
vida fråga ej är om uppenbart övergrepp, icke bör upptagas innan möjlig¬
het till rättelse prövats genom överklagande av myndighetens beslut. För
närvarande förekommer nämligen ofta att rättssökande, samtidigt som de
i vanlig ordning fullfölja talan mot visst beslut, påkalla prövning därav
jämväl hos JO. Som regel avse sådana ärenden bedömningsfrågor, som icke
äro av beskaffenhet att föranleda ingripande av JO.
En avlastning av JO:s arbetsbörda beträffande klagomål skulle vidare
kunna vinnas genom införande — i likhet med vad som gäller för de danska
och norska ombudsmännen — av en snävare tidsgräns för JO:s skyldighet
att pröva klagomål än vad som följer av nuvarande regler om åtalspreskrip-
tion vid ämbetsbrott, i allmänhet 5 år. Vissa skäl torde kunna tala för att
JO i princip ej skall vara skyldig upptaga klagomål, som anföras senare
än 1 eller i varje fall 2 år efter det att det förmenta felet blivit begånget.
Ej sällan förekommer emellertid att klagomål — utan att vägande skäl för
dröjsmålet synas föreligga — avse förhållanden som ligga åratal tillbaka
i tiden. I anslutning till en sådan begränsning av JO:s prövningsskyldighet
skulle därjämte kunna övervägas en föreskrift, som ger JO möjlighet att
avvisa klagomål från den som icke beröres av den sak klagomålen avse.
211
Genom åtgärder av nu antytt slag skulle helt visst JO:s arbetsbörda med
avseende å inkommande klagomål i väsentlig grad kunna lättas. Möjligen
skulle härigenom antalet klagomål, som JO hade att sakligt pröva, kunna
nedbringas till omkring hälften av nuvarande antal.
En utväg att vinna ytterligare lättnad i arbetsbördan är vidare — som
utredningen jämväl berört — att till MO överflytta handläggningen av
visst eller vissa slag av ärenden eller att eljest göra den inbördes gränsen
mellan ombudsmännens tillsynsområden så smidig att den lätt kan för¬
skjutas efter arbetsbelastning och andra omständigheter. En förutsättning
för sådan överflyttning synes vara att MO:s hittillsvarande befattning med
frågor rörande den rent ekonomiska verksamheten inom försvarsväsendet
avsevärt begränsades. Om så skedde, synes möjlighet öppnas för en över¬
flyttning av ärenden, som kunde medföra en väsentlig avlastning av JO:s
arbetsbörda.
Av vad jag nu anfört framgår, att man genom olika åtgärder — avseen¬
de begränsningar i fråga om JO:s skyldighet att pröva klagomål samt över¬
flyttning av ärenden till MO — synes kunna vinna betydande lättnader i
JO:s nuvarande arbetsbelastning och därigenom öka utrymmet för en
främst på förvaltningen inriktad tillsynsverksamhet. Om dessa åtgärder —
som emellertid innebära ganska betydande begränsningar i den av JO sedan
gammalt, utövade ämbetsverksamheten — anses böra vidtagas, kan det
måhända befinnas möjligt att, i varje fall tills vidare, bibehålla nuvarande
organisation med två ombudsmän och sålunda undvika en uppdelning av
JO-ämbetet.
Jag vill emellertid understryka, att en sådan lösning torde förutsätta
bortsett från andra åtgärder — att en väsentlig omfördelning sker av ar¬
betsuppgifterna för JO och MO. Vid sadant förhallande synes knappast
möjligt att bibehålla de nuvarande ämbetstitlarna. En ändring härutmnan
av grundlagsbestämmelserna — på sätt utredningens förslag innebär —
lärer följaktligen vara påkallad, även om en utökning av antalet ombuds¬
män icke befinnes nödvändig.
I enlighet med vad jag nu anfört synes grundlagsändring erforderlig vare
sig man väljer den ena eller den andra av ovan berörda lösningar. På sätt
jag inledningsvis framhållit är det med hänsyn till radande arbetsförhållan¬
den vid JO-ämbetet i hög grad angeläget att den reform, som man slut¬
ligen stannar för, kan genomföras så snart som möjligt. Vilande beslut om
grundlagsändring bör därför, såsom utredningen föreslagit, fattas redan av
innevarande års vårriksdag.
Beträffande detaljutformningen av utredningens förslag till grundlags¬
ändringar får jag framhålla, att det synes av principiella skäl kunna ifråga¬
sättas om det icke är tillfyllest att frågan om antalet ombudsmän regleras
i den av riksdagen utfärdade instruktionen för ombudsmännen och sålunda
icke — som utredningen tänkt sig — genom särskild, av Eders Kungl.
212
Maj:t och riksdagen gemensamt stiftad lag. Spörsmål om antalet av riks¬
dagens egna ombudsmän — liksom om deras ämbetstitlar och huvudsak¬
liga ämbetsområden — synes böra avgöras av riksdagen allena.
I övrigt har jag beträffande utformningen av grundlagsändringarna intet
annat att anföra än att jag för min del helst skulle se, att författningsutred-
ningens förslag till huvudstadgande rörande riksdagens ombudsmän (FRF
9 kap. 6 §) redan nu införes i regeringsformen och ersatte nuvarande §§96
och 99. I annat fall synes erforderligt att, när den nya regeringsformen väl
antages — jag utgår från att berörda förslag till grundstadgande därvid
inflyter i oförändrat skick — vidtaga därav påkallad ändring av instruk¬
tionen för riksdagens ombudsmän. Denna ändring synes lämpligen kunna
genomföras i samband med de ändringar av instruktionen, som dessförinnan
torde få genomföras som en följd av det nu förestående beslutet angående
ombudsmannaämbetenas organisation och verksamhetsformer.
3. Utlåtande över författningsutredningens förslag till
regeringsform
Genom remiss den 31 maj 1963 beredde Kungl. Maj:t JO tillfälle att
avgiva utlåtande företrädesvis beträffande 9 kap. i författningsutredningens
förslag till regeringsform. I anledning härav avgav jag följande yttrande.
Beträffande 9 kap.
Jag förutsätter att med remissen i främsta rummet avses att jag bör
yttra mig om de delar av kapitlet som beröra JO:s gransknings verksamhet.
I fråga om riksdagens ombudsmän innehåller förslaget i 9 kap. 6 § en be¬
stämmelse som, jämfört med nuvarande RF:s stadganden om JO, är täm¬
ligen kortfattad men enligt min mening fullt tillräcklig såsom grundlags-
stadgande i ämnet. Möjligen kan ifrågasättas om icke åtalsbefogenheten är
av den centrala betydelse att den bör omnämnas i stadgandet. Så bör i varje
fall ske, om lagstiftningsmakten framdeles — liksom hittills — skall vara
samfälld. I sådant fall lärer nämligen riksdagen icke kunna ensidigt genom
bestämmelse i instruktionen giva ombudsmännen denna befogenhet.
I anslutning till förslaget att ombudsmännen skola vara minst två till
antalet, vill jag erinra om att JO-utredningen redan framlagt förslag om
grundlagsändring, möjliggörande utökning av antalet ombudsmän, och att
jag häröver avgivit yttrande. I mitt yttrande har även berörts möjlighe¬
terna att genom vissa begränsningar av JO:s skyldighet att pröva klagomål
kunna undvika en eljest nödvändig utökning av antalet ombudsmän. Be¬
gränsningar av dylik art kunna vid behov föreskrivas i instruktionen för
ombudsmännen och behöva sålunda ej komma till uttryck i grundlag.
213
En begränsning i annat hänseende gäller nu såtillvida att JO:s tillsyn ej
avser statsråds tjänsteutövning. En motsvarande begränsning är avsedd
enligt förslaget. Enligt motiven till de i 9 kap. föreslagna bestämmelserna
angående granskningen av statsråds tjänsteutövning är det emellertid för¬
utsatt att JO skall, om så befinnes erforderligt och lämpligt, i samband med
konstitutionsutskottets granskning ha att tillhandagå utskottet med — for-
utom utredningsåtgärder och åtals utförande — även ett före utskottets
ställningstagande i åtalsfråga avgivet yttrande i frågan huruvida viss gär¬
ning av statsråd innefattar ämbetsbrott av så grov beskaffenhet att för gär¬
ningen kan dömas till avsättning (del 2 s. 458, 456). Utredningens tanke
att JO skulle vara skyldig att, innan åtal beslutats, uttala omdöme i dylikt
hänseende vill jag bestämt avstyrka. Visserligen kan det från en synpunkt
sägas vara fråga om en juridisk gränsdragning men den är ej särskilt for¬
mellt betonad utan tämligen värderingsmässig. Därjämte ligger i problem¬
ställningen ett framträdande politiskt moment i och med att gränsdrag-
ningsfrågan också är avgörande för om juridiskt eller politiskt ans\arsut-
krävande skall ifrågakomma. Stannar utskottet för uppfattningen att po¬
litiskt ansvarsutkrävande bör ske, är det sannolikt att JO:s bedömning
vare sig den inneburit att grovt tjänstefel förelegat, att ett icke grovt tjäns¬
tefel förekommit eller att tjänstefel ej alls begåtts — kommer att användas
som slagträ i den följande politiska debatten. En grundläggande princip bör
vara att en JO ej skall uttala att ämbetsbrott föreligger med mindre han är
beredd men också har möjlighet att få sin bedömning rättsligen prövad av
domstol. Men när en rent politisk prövning av ett statsråds handlande skall
ske, är det ej alls tilltalande att ett JO-utlåtande, som ej kan bli prövat av
domstol, skall stå till förfogande som argument i den politiska striden. Jag
vill starkt understryka önskvärdheten av att ombudsmannainstitutionen
hålles utanför de politiska stridsfrågorna.
En annan begränsning i ombudsmännens liksom i JK:s befogenheter att
ingripa följer nu av § 101 RF, som innebär att åtal mot justitieråd och rege¬
ringsråd får ske endast vid verkligt grova och för den enskilde ödesdigra fel
i domarämbetets utövning. Det föreliggande förslaget innebär däremot att
någon begränsning av dessa domares juridiska ansvarighet för ämbetsbrott
ej längre skall föreligga och att ämbetsbrott av sådan domare alltså skall
bedömas på samma sätt som ämbetsbrott av andra domare (s. 281—282).
Häremot torde några invändningar i och för sig icke vara att resa. Fastmera
är det ur principiell synpunkt befogat, att riksdagens kontroll omfattar även
den högsta domarmakten. Det ligger emellertid i sakens natur, att JK och
ombudsmännen regelmässigt böra avhålla sig från att — annorledes än vid
åtal, t. ex. i samband med avskrivning av klagomål — ge uttryck för en
personlig uppfattning i lagtolkningsfrågor som prövats i högsta instans.
I övrigt anser jag att 9 kap. i förslaget icke ur JO-ämbetets särskilda
synvinkel giver anledning till några kommentarer. Från allmänna synpunk¬
214
ter må dock ytterligare framhållas att kapitlet enligt dispositionen (del I s.
29) utgör en del av den avdelning som avsetts skola behandla riksdagen och
dess funktion (och verk). Det är sålunda riksdagens granskning och tillsyn
som skall avhandlas i 9 kap. — något som kanske borde komma till uttryck
i kapitelrubriken — men granskning och tillsyn utövas också av till rikets
styrelse och förvaltning (4 kap.) hänförliga organ. Från synpunkten att
9 kap. avses gälla riksdagens gransknings- och tillsynsverksamhet kan ifrå¬
gasättas om kapitlets 8 § — som berör den för all granskningsverksamhet
betydelsefulla rätten för enskilda att taga del av allmänna handlingar —
bör hänföras till detta kapitel; stadgandet synes med viss fördel kunna
sammanföras med 2 kap. 1 § som bl. a. berör tryckfriheten i allmänhet.
Allmänna synpunkter beträffande förslaget i övrigt
Med hänsyn till remissens innehåll har jag ej sett mig föranlåten att
verkställa någon mera ingående granskning av det föreliggande förslaget i
dess helhet, något som ej heller varit möjligt på grund av den svåra arbets¬
belastningen vid JO-expeditionen. Jag vill därför — utan att giva uttryck åt
något ställningstagande till de här icke behandlade delarna av förslaget —
inskränka mig till vissa allmänna synpunkter, främst sammanhängande
med rättssäkerhetsfrågor.
Beträffande 2 kapitlet som helhet må anföras följande. Jämfört med nu¬
varande RF innebär förslaget i förevarande del att klarare bestämmelser
rörande medborgerliga fri- och rättigheter avses bli införda. Otvivelaktigt
är det av vikt att klara principstadganden i dessa hänseenden bli inskrivna
i grundlag. De föreslagna bestämmelserna få även anses innebära en viss
formell förstärkning av skyddet för medborgarna, såtillvida att det upp<
ställes krav att inskränkningar i vissa rättigheter endast må ske genom lag.
Nära till hands ligger dock frågeställningen om det icke låter sig göra att
skapa ett fastare värn för de medborgerliga rättigheterna. Olika möjligheter
att åstadkomma detta är väl i och för sig tänkbara men varje utväg synes
vara förenad med problem, som icke äro lättlösta. Ehuru väl medveten om
de stora svårigheter man har att brottas med vid utformning av ytterligare
regler som kunna ge en klarare gräns omkring eller ett fastare skydd för vad
som ma kallas den enskildes frihetssfär, vill jag allmänt framhålla det önsk¬
värda i att möjligheterna att tillskapa dylika regler ingående prövas. En
viss vinst i detta hänseende skulle uppnås om det ginge att — på ett ej allt¬
för intetsägande sätt — giva regler om att inskränkningar i frihetssfären får
ske endast i visst syfte eller under särskild förutsättning.
Det må dock gärna erkännas att icke heller ett kompletterande stadgande
av nu antydd innebörd skulle ge några orubbliga hållpunkter, eftersom det
lika fullt maste förutsättas att olika meningar skulle kunna råda huruvida
i visst fall de här antydda villkoren voro uppfyllda. Att angiva mer påtag¬
liga gränser i fråga om tillåtligheten av inskränkningar synes dock svårt om
215
man icke går så långt att närmare föreskrifter anknytas till envar av de sär¬
skilda fri- och rättigheter som äro i fråga. Detaljerade regler i den före¬
slagna regeringsformen skulle dock icke gå väl ihop med förslagets all¬
männa, väl avvägda disposition och dess föredömligt kortfattade och strama
utformning.
Beträffande de enskilda stadgandena i 2 kap. vill jag inskränka mig till
ett par randanmärkningar.
I 2 § har stadgats att de där angivna fri- och rättigheterna ej må in¬
skränkas annorledes än genom lag eller »med stöd av lag». Eftersom även
regeringsformen är att anse som lag (jämför ordalagen i 2: 1) kan alltså in¬
skränkning ske med stöd av grundlag. Utfärdande av författning i admi¬
nistrativ ordning sker med stöd av 7 kap. 2 § och alltså med »stöd av lag».
I realiteten torde alltså 2 kap. 2 § — ehuru ordalagen vid första påseende
ger ett annat intryck — ej innebära starkare skydd än att de där avsedda
fri- och rättigheterna skola gälla, såvitt ej annat är särskilt stadgat (jämför
2: 5 och 11). I fråga om sådant skydd som följer av kravet på lagform när
det gäller inskränkningar synes sålunda 2 kap. 2 § ej utsäga något alls, utan
den verkliga garantin ligger därvidlag i den i 7 kap. 2 § fastslagna principen
att sådana inskränkningar, som ej äro mindre ingripande, kräva lag. Att
utredningen ej ansett sig kunna i 2 kap. 2 § uppställa krav på att inskränk¬
ningar må ske endast genom lag torde bero på önskemålet att frihetsstraff,
ej överstigande 6 månader, skall kunna föreskrivas i administrativ ordning.
Detta önskemål — som icke föranleder några invändningar — torde dock
kunna tillgodoses genom en viss omredigering av 2 § så att beträffande
andra i paragrafen avsedda fri- och rättigheter än den personliga friheten
krav upprätthålles att inskränkning endast må ske genom lag. Exempelvis
kunde i ett första stycke fastslås att svensk medborgare åtnjuter personlig
frihet och må berövas denna allenast där så i lag stadgas eller efter laga
avgörande av domstol. Återstoden av paragrafen kunde då redovisas som
ett andra stycke varvid skulle gälla att de rättigheter, om vilka här är fråga,
ej må inskränkas annorledes än genom lag och alltså icke »med stöd av» lag.
I anslutning till det nu sagda må framhållas att även 10 §, avseende asyl¬
rätten, innehåller uttrycket »med stöd av lag». Möjligen skulle här — i lik¬
het med i 2 kap. 1 § använt uttryckssätt — kunna angivas att politisk flyk¬
ting har rätt till fristad här i riket enligt vad i lag närmare stadgas. Där¬
igenom skulle markeras att inskränkningar ej finge föreskrivas i sådan
administrativ författning som grundas enbart på 7 kap. 2 §.
Beträffande 3 §, avseende trygghet för egendom, kan måhända sägas att
dess värde som värn för äganderätten ej är särskilt påtagligt. Och stadgan¬
det synes knappast kunna tilläggas någon bestämd innebörd alls i fråga om
det föreligger något skydd för allmän förmögenhetsställning i meningen att
medborgarna endast under särskilda förutsättningar skola vara pliktiga att
tåla att de — i annan form än genom skatt eller allmän avgift — åläggas
216
förpliktelser av ekonomisk innebörd eller verkan eller åsamkas förluster
genom beslut eller andra åtgöranden från det allmännas sida. Även om
andra föreskrifter i förslaget också äro av betydelse i förevarande samman¬
hang (jämför del 2 s. 344 och 377), vore det från rättssäkerhetssynpunkt
värdefullt om 2 kap. innehölle ett mer klargörande stadgande i förevarande
hänseende. Klart är dock att det är vanskligt att utforma några vägledande
och allmängiltiga principstadganden på förevarande område, som är mång¬
skiftande och vars nuvarande rättsläge är oklart i vissa delar. Det må dock
framhållas att Art. 1 i tilläggsprotokollet till Europarådets konvention an¬
gående de mänskliga rättigheterna erbjuder något fastare hållpunkter än
förslaget. Ytterligare kunde övervägas om icke frågan om rätten till er¬
sättning vid expropriation och annan total tvångsavhändelse av äganderätt
skulle — även utan den i betänkandet (del 2 s. 193) efterlysta utredningen
rörande ersättningsfrågor vid skilda äganderättsinskränkningar — redan nu
kunna grundlagsmässigt regleras sålunda att i dylika fall ersättning, vars
skälighet i sista hand kan prövas av domstol, skall utgå, såvida ej annor¬
lunda föreskrivits i lag. Utredningen har menat att en dylik grundsats borde
anses ligga redan i den av utredningen föreslagna formuleringen, men det
vore av värde om berörda grundsats kom till klart uttryck i lagtexten.
I 1 kap. 2 § har RF 16 § intagits med en viss omformulering. Om inne¬
börden av RF 16 § har olika meningar uttalats. Efter redovisning av de
fyra huvudsakliga meningsriktningarna har utredningen uttalat som sin
mening att vad RF 16 § »främst» utsäger är att det uppställes ett krav på
normmässighet och på en rättvis och likformig behandling av medborgarna
(del 2 s. 167). Ett dylikt krav är av grundläggande betydelse, och en princip
av sådan innebörd bör därför fastslås i regeringsformen. Tveksamt är dock
om detta bör ske på det sättet att den till sin innebörd omtvistade 16 §
väsentligen oförändrad överföres till en ny regeringsform. Om stadgandet —
förutom att det avses ge uttryck åt den nyss angivna principen — utsäger
något utöver vad som följer av förslagets senare kapitel, måste man göra
fullt klart vad det i så fall är som utsäges. Det vore icke försvarligt om i en
ny grundlag intages ett stadgande om vilket man redan från början kan
säga att det ej är i allt klart till sin innebörd. Pietetsskäl kan icke få väga
tyngre än kravet på juridisk klarhet, allra minst i en grundlag. Av de fram¬
lagda förslagen i denna del synes med hänsyn till det anförda reservanter¬
nas (del 2 s. 520) vara att föredraga.
Vad utredningen uttalat och förordat i fråga om lagprövning srätten för¬
anleder ingen invändning från min sida.
I 4 kap. 1—5 §§ ha föreslagits vissa allmänna bestämmelser om regerings-
arbetets organisation och regeringsärendenas handläggning. Närmare be¬
stämmelser avses bli meddelade i en särskild regeringsstadga. Klart är att
med de kortfattade bestämmelser rörande regeringsärendena som föreslås i
regeringsformen, i regeringsstadgan kommer att få regleras åtskilliga bety¬
217
delsefulla spörsmål. Anledning torde exempelvis föreligga att i det samman¬
hanget särskilt uppmärksamma formerna för den viktiga formella gransk¬
ningen av administrativa författningar. På många områden tilläggas för¬
valtningsmyndigheter genom dylika författningar vidsträckta befogenheter
varvid enligt erfarenheten författningarna ej sällan erhållit en tämligen vag
avfattning som ger utrymme för olika tolkningar. Genom den asyftade
decentraliseringen, som skall frigöra regeringen från en del uppgifter av för-
valtningsnatur, torde nya betydelsefulla uppgifter komma att anförtros för¬
valtningsmyndigheterna. Det är därför av stor vikt att författningsförslag
av dylik natur underkastas sorgfällig granskning från juridisk synpunkt.
Även när det gäller besvärsärenden, som innehålla väsentliga rättsliga
apekter, är det angeläget att finna former som garantera medverkan av
juridisk sakkunskap (jfr bl. a. del 2 s. 238 och 239). — I anslutning till vad
utredningen uttalat om protokoll över beslut i regeringsärende (del 2 s. 241
o.f.) vill jag understryka önskvärdheten av att beslut i besvärsärenden
innehålla klargörande motiveringar. Nuvarande praxis att i allmänhet icke
motivera beslut i sådana ärenden framstar sasom en reminiscens fian alle-
narådandets tid och bör ändras i detta sammanhang. I ett demokratiskt
samhälle bör beslut, som går den enskilde emot och som är av ingripande
betydelse för honom, klargörande motiveras. Skälen härför har jag, såvitt
angår förvaltningsmyndigheterna, närmare utvecklat i min år 1961 avgivna
ämbetsberättelse s. 448 o. f. Att beslut i besvärsärenden motiveras är även
av stor betydelse såsom vägledning för förvaltningsmyndigheterna och så¬
som ett viktigt underlag för konstitutionsutskottets granskning. I sistnämnt
hänseende må bl. a. erinras om förslaget att utskottet i större utsträckning
skall ägna sig åt granskning av allmän praxis vid handläggning av rege¬
ringsärenden (del 2 s. 455).
Beträffande förvaltningsmyndigheterna har i 4 kap. 10 § föreskrivits att
de skola fullgöra sina uppgifter efter vad i lag och annan författning stadgas
och i enlighet med utfärdade anvisningar. Med föreskriften att anvis¬
ningarna måste vara »utfärdade», d. v. s. formligen beslutade, har utred¬
ningen avsett att uttrycka att direktiv under hand ej skola vara bindande
för förvaltningsmyndigheterna. Denna princip vill jag understryka eftersom
det är av vikt att förvaltningsmyndigheterna bibehållas vid den självstän¬
diga ställning som de nu inneha. Framhallas ma därjämte att det berörda
stadgandet torde vara att uppfatta så att om enligt lag prövningen av visst
slag av ärenden uppdragits åt en förvaltningsmyndighet denna icke skall
vara bunden ens av formligen beslutade direktiv från överordnad myndig¬
het därest dessa äro oförenliga med lagen, exempelvis såtillvida att de inne¬
fatta krav att ett särskilt ärende skall få viss utgång. — Vad utredningen
anfört om angelägenheten av en enhetlig reglering av förfarandet hos för¬
valtningsmyndigheterna vill jag ansluta mig till, liksom också till synpunk¬
ten att de grundläggande stadgan den a härom hör ges i lag.
218
I anslutning till vad utredningen uttalat i samband med 4 kap. 14 § och
5 kap. 6 § vill jag nämna att jag i remissyttrande över förslaget rörande
de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt underströk vikten av att val
av anställningsformer sker på ett sådant sätt att tillämpningsområdet för
oavsättlighetsprincipen icke inskränkes beträffande tjänstemän i ledande
ställning. Det är påkallat av det allmännas intresse att man bibehåller en
ordning varigenom dylika tjänstemän kunna intaga en även i förhållande
till regeringen självständig ställning.
I 6 kap. 15 § har föreslagits bl. a. den utvidgningen i fråga om riksdags¬
ledamots immunitet att enskild målsägandes skadeståndstalan mot riks¬
dagsledamot ej skulle få väckas med mindre riksdagen så beslutat i viss
ordning. Under diskussionen om en dylik utvidgning har ifrågasatts att JO
skulle medverka i utredningshänseende i dylika fall (jfr Agge, SvJT 1963
s. 169 o. f.). Jag vill dock instämma i Agges synpunkt att det synes oför¬
enligt med JO:s ställning att deltaga i förfaranden riktade mot en riksdags¬
ledamot. Det ma tilläggas att i förevarande avsende ej är fråga om ämbets¬
brott, något som utgör ett ytterligare skäl mot att JO skulle taga befatt¬
ning med saken. F. ö. synes det vara en minst sagt tveksam fråga om över¬
tygande skäl för den ifrågasatta utvidgningen av immunitetsskyddet kan
anses föreligga.
Den enligt 7 kap. 6 § förordade utvidgningen av lagrådets gransknings-
område anser jag värdefull.
I anslutning till vad utredningen anfört om § 113 RF, som saknar mot¬
svarighet i förslaget, vill jag för min del — med tanke på förestående om¬
prövning av ämbetsansvarets omfattning — bestämt förorda att taxerings-
män underkastas fullt ämbetsansvar. Med hänsyn till den utomordentliga
betydelse taxeringsarbetet har för den enskildes rätt är det angeläget a°tt
genom ett förstärkt sanktionshot motverka uppkomsten eller förekomsten
av godtycke och lättvindighet vid den rättstillämpning som här är i fråga.
Avslutningsvis vill jag uttala att en genomgripande modernisering av
författningen, omfattande även kodifiering av konstitutionell praxis, svår¬
ligen torde kunna genomföras genom ändringar i 1809 års RF. Jag anser
därför att man ej bör ställa sig avvisande till tanken att införa en helt ny
regeringsform. Med den begränsade granskning av förslaget, som jag enligt
vad förut anförts haft tillfälle att göra, anser jag mig icke böra fälla något
samlat omdöme om förslaget. Om tillräcklig enighet uppnås rörande de med
förslaget sammanhängande politiska spörsmålen, synes mig dock det förelig¬
gande förslaget utgöra en god grundval för fortsatta överväganden i grund¬
lagsfrågan. Att vissa spörsmål, icke minst med anledning av påpekanden
vid remissbehandlingen, måste underkastas ytterligare utredning lär väl
dock få förutsättas, helst som utredningen själv påpekat (del 2 s. 31) att på
grund av utredningsuppdragets omfattning varje enskild fråga icke kunnat
ägnas så stor uppmärksamhet, som ett mera begränsat uppdrag hade möj¬
liggjort.
4. Utlåtande över betänkande ang. exekutionsavgifter i mål hos
utmätningsman
Genom remiss den 9 april 1964 beredde Kungl. Maj:t mig tillfälle att
.avgiva utlåtande över betänkandet »Exekutionsavgifter i mål hos utmät-
ningsmän». I anledning härav anförde jag i skrivelse till Kungl. Maj .t
följande. o
Jag har ej funnit det påkallat att underkasta betänkandet nagon detalj¬
granskning utan inskränker mig till ett par mera allmänna synpunkter.
Jag kan ansluta mig till det föreliggande förslagets grundtanke, innebä¬
rande dels att åtskilliga kostnader (specificerade i förslagets 7 §) icke längre
skola bestridas av parterna utan gäldas av allmänna medel, dels att till täc¬
kande delvis av det allmännas utgifter införas schablonmässigt beräknade
avgifter. En dylik reform lär medföra en ej oväsentlig förenkling i utmät¬
ningmännens arbete. En ordning av föreslagen innebörd tillgodoser de
önskemål som framfördes från JO-ämbetets sida 1925 (betänkandet s. 25).
Det för utsökningsavgift föreslagna beloppet 25 kr. förefaller mig något
högt (jfr nyligen föreslagna lösenavgifter för stämningsansökan och annan
ansökan hos domstol; prop. nr 75/1964 s. 370). .
Då en lagstiftning om schablonmässig utsökningsavgift synes böra göras
så lättillämpad som möjligt, torde återbetalningsfall helst böra undvikas.
Regler av den art som upptagits i förslagets 5 § andra och tredje styckena
behövs ej om man anlägger ett annat betraktelsesätt än som uttiyckes i 3 §.
Sålunda synes man kunna anse ett mål föreligga så länge endast en utsök-
ningsurkund åberopas och detta oavsett om ansökningen gäller flera mot¬
parter eller utsökning av olika art mot samma motpart.
I betänkandet har utredningsmannen betonat att den föreslagna utsök-
ningsavgiften icke utgör ett förskott för framtida kostnader utan är en av¬
gift av samma natur som exempelvis stämpel å stämningsansökan (s. 57).
I annat sammanhang (s. 73) uttalas att avgiften skall ses som en sökandens
kostnad för att ansökan skall upptagas till behandling. En konsekvens här¬
av torde vara att avgiften i och för sig — oavsett dess bakgrund ej kan
betraktas som en exekutionskostnad i vedertagen mening (jfr t. ex. Olive-
crona, Utsökning 2 uppl. s. 228) utan får anses utgöra en sökandens pro¬
cesskostnad i utsökningsmålet. Vid förfarande inför utmätningsman anses
vardera parten enligt gällande rätt skola vidkännas sin kostnad. Skall ett
av sökanden erlagt avgiftsbelopp kunna slutligt uttagas hos gäldenären,
torde uttryckligt stadgande härom erfordras i UL. En dylik fråga torde
220
böra prövas i samband med det större spörsmålet om sökandens process¬
kostnader över huvud (t. ex. för uppsättande av ansökan) skall kunna ut¬
tagas i utsökningsmål inför utmätningsman.
Om meningen är att, när sökanden har fri verkställighet, utsökningsavgif-
ten skall gäldas av gäldenären, lär uttryckligt stadgande härom erfordras.
Utredningsmannen har förutsatt att särskilda föreskrifter om avgifternas
redovisning skall meddelas av riksrevisionsverket. Med hänsyn till avgifter¬
nas likhet med expeditionsstämpelavgifterna kan man dock fråga sig om
icke stämpellagstiftningens redovisningsordning kan komma till använd¬
ning även här.
Med hänsyn till de föreslagna avgifternas karaktär synes lagstiftning om
avgiftsskyldighet kräva riksdagens medverkan.
5. Framställning angående åtgärder till stärkande av kontrollen
över boutredningsmäns förmögenhetsförvaltning
I en den 12 december 1964 till Konungen avlåten framställning anförde
jag följande.
I en den 4 januari 1963 hit inkommen skrift hemställde advokaten Folke
Rogard att jag måtte överväga möjligheterna att genom lagstiftning för¬
bättra kontrollen av förvaltningen av dödsbos tillgångar.
I ärendet avgav Sveriges Advokatsamfund yttrande som inkom hit den
17 oktober 1963. Yttrandet utmynnade i en hemställan att Rogards fram¬
ställning icke måtte föranleda någon åtgärd.
Rogard mötte därefter med påminnelser.
De nu nämnda skrifterna ha in extenso återgivits i Tidskrift för Sveriges
Advokatsamfund 1964 s. 83—96. Beträffande skrifternas närmare innehåll
må därför hänvisas till berörda tidskrift.
När någon förvaltar tillgångar, som tillhöra annan, har ju förvaltaren i
regel rent faktiskt möjlighet att tillägna sig tillgångarna eller delar därav.
Frestelsen att för eget bruk tillgripa anförtrodda medel — tillgrepp som av
gärningsmännen ofta ses som tillfälliga »lån» vilka de tänka sig att kunna
återbetala längre fram — torde vara större om förvaltaren kan utgå från
att redovisning eller kontroll över förvaltningen ej behöver påräknas förrän
i en tämligen avlägsen framtid.
Erfarenheten visar att oavsett det straffhot som följer av bestämmel¬
serna i 22 kap. SL, förtroendemissbruk från förmögenhetsförvaltares sida
ingalunda är någon ovanlig företeelse. Självfallet kan något fullt tillförlit¬
ligt skydd mot sådana brott ej åstadkommas. Det är dock angeläget att
man söker tillvarataga till buds stående möjligheter att motverka dylik
221
brottslighet. Icke minst är det anledning uppmärksamma i vad mån genom
organisatoriska åtgärder ett förbättrat skydd kan astadkommas. I det sam¬
manhanget finns skäl att erinra om att man genom administrativa åtgärder
kunnat i avsevärd män minska de förr ofta förekommande förskingring¬
arna av befattningshavare i det allmännas tjänst.
Vid årets riksdag har i två motioner (I: 24 och II: 28) upptagits frågan
om att skapa ett skydd för anförtrodda medel genom försäkring. Då denna
fråga nyligen varit föremål för riksdagens prövning, anser jag mig ej böra
ingå härpå i förevarande sammanhang. Jag vill dock framhalla att även om
en försäkringsform skulle medföra skydd för malsägandena, den icke är
ägnad att minska förekomsten av förskingringar; måhända t. o. m. tvärtom.
I första hand synes man därför böra sträva efter åtgärder som kunna före¬
bygga eller begränsa förskingringar.
I nu förevarande sammanhang är ej fråga om att till behandling upptaga
berörda spörsmål från mera allmänna synpunkter. När det gäller förvalt¬
ningsuppdrag av helt enskild natur, dvs. där det allmänna ej tager befatt¬
ning med uppdragets tillkomst eller fullgörande, torde det ej böra ifraga-
komma att ingripa med reglerande bestämmelser. Beträffande förmvnder-
skaps- och konkursboförvaltning finnas redan vissa bestämmelser och, även
om i ärendet åberopats att dessa ej äro fullt effektiva från kontrollsyn¬
punkt, finner jag ej anledning att nu ingå pa frågan om ändringar av dessa
bestämmelser kunna anses motiverade. Vad som aktualiserats genom
Rogards framställning, såsom den slutligen avgränsats, är kontrollen över
dödsboförvaltning i de fall där rätten förordnat boutredningsman.
De nu gällande bestämmelserna om kontroll över boutredningsmans för¬
valtning återfinnas i 19 kap. ÄB. Av bestämmelserna må först återgivas
17 § som lyder sålunda.
När dödsbodelägare begär det eller rätten eljest prövar lämpligt, skall
rätten förordna god man att öva tillsyn å boutredningsmannens förvalt¬
ning, såframt boutredningsmannen icke ställer säkerhet för ersättning som
han kan finnas skyldig att utgiva. Gode mannen äger genomgå räkenska¬
per och andra handlingar ävensom verkställa inventering av egendomen.
Han skall, på föreläggande av rätten eller framställning av delagare, med¬
dela upplysningar om boet och dess förvaltning samt, där anledning före¬
ligger till anmärkning, göra anmälan hos rätten.
Är god man ej utsedd, äger rätten, på ansökan av delagare eller eljest,
förelägga boutredningsmannen att avgiva redogörelse för sm förvaltning
eller ock förordna någon att granska förvaltningen och däröver avgiva be¬
rättelse. .
Ilar beslut enligt denna paragraf meddelats pa ansökan av allenast vissa
delägare, må rätten på talan av delägare föreskriva, att kostnaden ej skall
stanna å boet utan av sökandena slutligen gäldas, med fördelning dem
emellan efter deras lotter i boet.
Utöver sålunda stadgade kontrollmöjligheter må nämnas att enligt 15 §
samma kapitel boutredningsman har att avgiva redovisning för sin förvalt¬
222
ning när boet beretts för bodelning eller arvskifte samt för det fall att han
frånträtt sitt uppdrag. Utan att så är uttryckligen stadgat lär därjämte
dödsbodelägarna under pågående förvaltning kunna påfordra att få besked
om förvaltningens gång. Till rättsägarnas skydd har meddelats jämväl vissa
andra föreskrifter i samma kapitel, varvid må nämnas att boutrednings¬
mannen i angelägenheter av vikt skall inhämta dödsbodelägarnas mening.
om det lämpligen kan ske (11 §), att särskilda villkor uppställts när det
gäller överlåtelse av fast egendom eller tomträtt (13 §), att dödsboets egen¬
dom ej må sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan till¬
hör (14 §), att boutredningsmannen skall — även utan yrkande av rätts¬
ägare — entledigas av rätten om han finnes icke vara lämplig eller av annan
särskild orsak bör skiljas från uppdraget (5 §) samt att boutredningsman¬
nen är pliktig ersätta uppsåtligen eller av vårdslöshet orsakad skada (18 §).
Nämnas må att man under förarbetena till boutredningslagen såg rätten
som en tillsynsmyndighet (NJA II 1933 s. 274 första stycket), men i prak¬
tiken ha domstolarna, som ju saknat insyn i boutredningsmännens förvalt¬
ning, knappast kunnat fylla någon egentlig tillsynsuppgift.
Rogard har i sin framställning påtalat att nu gällande kontrollbestäm¬
melser vore otillräckliga och har väckt fråga om införande av ytterligare
bestämmelser till stärkande av kontrollen, i huvudsak genom att en rättens
ombudsman skulle ha löpande tillsyn över boutredningsmans förvaltning,
genom att boutredningsmannen skulle med vissa intervaller avgiva redo¬
visning samt genom att denne också skulle ha skyldighet att nedsätta vär¬
dehandlingar i öppet förvar.
Advokatsamfundets styrelse har avstyrkt förslaget under åberopande av
flera argument, varvid särskilt må nämnas farhågor att boutrednings-
mannainstitutet skulle bli mindre smidigt samt att dödsboen skulle drabbas
av ökade kostnader. Advokatsamfundet har även framhållit en inom sam¬
fundet pågående utredning för genomförande av förbättrat skydd för medel
och tillgångar, vilkas förvaltning anförtrotts advokater. En redogörelse har
också lämnats för Advokatsamfundets Ersättningsfond, varur ersättningar
kunna utgå vid förskingringar från advokaters sida.
De åtgärder, som från advokatsamfundets sida vidtagits för att utöka
kontrollen över advokaternas medelsförvaltning och för att efter försking¬
ringar av advokater hålla vederbörande rättsägare skadeslösa, äro helt visst
förtjänstfulla och värda erkännande. Dessa åtgärder och de ytterligare åt¬
gärder av huvudsakligen intern natur, som kunna ifrågakomma från advo¬
katsamfundets sida, anser jag dock ej utgöra tillräcklig anledning att avstå
från att närmare överväga huruvida förbättrade kontrollformer i avseende
å boutredningsmannaförvaltning kan uppnås genom lagstiftning. Till en
början må därvid beaktas att — ehuru enligt en av häradshövdingeför-
eningen gjord beräkning mer än tre fjärdedelar av boutredningmännen är
223
advokater eller banker, dvs. uppdragshavare beträffande vilka visst skydd
redan finnes (jfr första lagutskottets utlåtande nr 40/1964 s. 9 och 12) —
man ej bör bortse från att det förekommer boutredningsmän utanför advo¬
katernas och bankernas krets. Vidare är det, oavsett vem som innehar bout-
redningsmannauppdrag, ett allmänt intresse att förekommande möjligheter
att motverka förskingringar ej lämnas outnyttjade. Därvid är ett princi¬
piellt skäl för en utbyggnad av den lagstadgade kontrollen den synpunkten
att samhället kan anses ha iklätt sig — eller i varje fall bör ikläda sig —
ett visst ansvar för boutredningsmannaförvaltningen genom att dennas an¬
ordnande är beroende på domstols beslut; en dylik synpunkt åberopade
redan lagberedningen (NJA II 1933 s. 272) och den har jämväl kommit
till uttryck i Rogards inlaga och även i motioner i riksdagen. Väl är det,
såsom advokatsamfundet åberopat i sitt yttrande, så att domstolen täm¬
ligen regelmässigt utser den boutredningsman som föreslagits av vederbö¬
rande dödsbodelägare och alltså knappast kan anses garantera att en lämp¬
lig och pålitlig person utses för uppdraget. Ett dylikt förhållande talar dock
icke emot att det allmänna bör känna ansvar för förvaltningens tillförlit¬
lighet. Snarare bör man se det så att ju mer begränsad inverkan det all¬
männas organ har i fråga om själva personvalet, desto angelägnare är det
att vederbörandes förvaltningsverksamhet står under effektiv kontroll.
Ytterligare är att beakta att fråga är om ett av lagstiftaren anvisat och
reglerat förvaltningsförfarande till den enskildes tjänst. Det maste från
denna synpunkt anses vara ett allmänt intresse att ett dylikt lagreglerat
institut icke medför dolda faror utan med förtroende skall kunna anlitas
av medborgarna. De fördelar institutet av lagstiftaren är avsett att med¬
föra — framför allt dels gäldansvarsbefrielsen för delägarna, dels möjlig¬
heten att i händelse av oenighet mellan delägarna kunna åvägabringa en
effektiv förvaltningsform — bör ej till någon del behöva köpas till priset av
att delägarna ikläda sig en risk i fråga om egendomens trygghet. I detta
sammanhang finns anledning att erinra om att häradshövdingeföreningen
(första lagutskottets utlåtande nr 40/1964 s. 9) beräknat att av domstol
förordnad boutredningsman förekommer endast i omkring eller knappt fem
procent av alla boutredningar. För min del vill jag dock framhålla att siff¬
ran fem procent i och för sig icke bör anses så obetydlig när den ställs i
relation till samtliga i riket förekommande boutredningar. Därtill kan fogas
den reflexionen att boutredningsmannainstitutet måhända skulle av all¬
mänheten bli mera utnyttjat om — utöver dess nuvarande fördelar — till-
komme den beaktansvärda fördelen att vissa garantier för medlens skydd
kunde vinnas genom anlitande av den lagreglerade boutredningsmannaför¬
valtningen.
Ytterligare är att beakta att ej heller borgenärernas intressen böra läderas
genom brister i boutredningsmannainstitutet. Fn rättsverkan av att ett
dödsbo avtriides till förvaltning av boutredningsman är ju nit dödsbodel¬
224
ägarna bli fria från ansvar för den dödes gäld, och borgenärerna ha alltså
allenast boets egendom att hålla sig till. Från deras synpunkt är det därför
också viktigt med kontroll att denna egendom ej undandrages dem. Det
bör för övrigt från det allmännas synpunkter ej förbises att de som oftast
förekomma som borgenärer till dödsboen äro stat och kommun, nämligen
när såsom ofta är fallet skatteskulder föreligga. I anslutning till vad advo¬
katsamfundet anfört därom, att, såvitt anginge förskingringar av advoka¬
ter, skadeupprättande åtgärder vidtogos genom utbetalningar ur samfun¬
dets ersättningsfond, må i detta sammanhang erinras om att utbetalningar
från fonden ej ske där beloppet skulle åtgå till gäldande av ogulden skatt.
I dylika fall fa alltsa stat och kommun själva stå för förlusten.
En synnerligen viktig synpunkt är emellertid också att man ej inför kon¬
trollformer som betager boutredningsmannainstitutet dess smidighet eller
hindrar boutredningsman att kraftfullt och effektivt sköta förvaltningen
och avvecklingen av ett dödsbo. Ej heller bör ifrågakomma kontrollformer
som för rättsägarna bli oskäligt dyrbara. De nu berörda synpunkterna be¬
tonades i uttalanden redan under förarbetena till boutredningslagen. Advo¬
katsamfundet har i sitt yttrande refererat dessa och med all rätt under¬
strukit desamma. Det förtjänar dock att påpekas att en fullt rättvisande
bild av berörda uttalanden under förarbetena ej erhålles om de ses isole¬
rade och utan kompletteringen att såväl lagberedningen som lagrådet fäste
stort avseende vid de risker för rättsägarna, som kunde förutses. Lagbered¬
ningen framhöll därvid svårigheterna att finna rätta formerna för kontroll
(särskilt NJA II 1933 s. 272) och lagrådet att det vore »en omdömesfråga
där goda skäl kunna givas för olika meningar, huru den (kontrollen) lämp¬
ligast skall vara reglerad och om förslaget lyckats träffa det rätta» (s. 208).
Man bör även hålla i minnet att vid den tidpunkt, då det dittills oprövade
boutredningsmannainstitutet skulle införas, det var vanskligt att bedöma
vad den framtida tillämpningen komme att innebära. Bl. a. torde knappast
ha förutsetts att just de kontrollformer, som lagstiftningen anvisade (nuva¬
rande 19: 17 ÄB), i praktiken skulle — såsom strax skall närmare beröras
— komma att anlitas i så ringa utsträckning som fallet blivit.
Enligt min mening är det av skäl som nu anförts och med anledning av
de upprepade fallen av förskingring av dödsbons egendom befogat att taga
under övervägande om icke en förstärkt kontroll över boutredningsmans
förvaltning kan uppnås utan att detta behöver medföra alltför tyngande
eller kostsamma anordningar. I första hand synes naturligt att ställa frågan
om förbättringar kunna vinnas genom att utbygga eller effektivisera de
kontrollmedel som nu finnas stadgade i 19 kap. 17 § ÄB.
Vad angår anordningen med god man för tillsyns utövande kan väl sägas
att en dylik fortlöpande kontroll i och för sig måste medföra god trygghet
225
för dödsbodelägarna. Begäran om förordnande av god man torde emellertid
förekomma påfallande sällan. Sådant förordnande torde ha ifrågakommit
främst när starka motsättningar förelegat mellan skilda kretsar av bodel¬
ägare och det ena lägret är angeläget att kontrollera att en boutrednings¬
man, som föreslagits av deras motståndare, icke kommer att gynna dessa.
Föreligger däremot icke en konfliktsituation av dylik art framstår en be¬
gäran om god man ganska otvetydigt som en öppet ådagalagd misstro att
en boutredningsman misstänkes sko sig själv på dödsboets bekostnad. Även
om en dylik misstro eller ett frö därtill föreligger, är nog flertalet människor
av naturliga skäl obenägna att visa detta öppet, och detta särskilt som
dödsbodelägarna måste befara att efter en sålunda visad misstro framtida
mellanhavanden mellan dem och deras förtroendeman icke bli särskilt be¬
hagliga. En dödsbodelägare torde också ogärna vilja riskera att framstå
i en löjlig dager för det fall att godmanskontrollen skulle visa att han varit
ute i ogjort väder. — Vad angår rättens möjlighet att ex officio förordna
god man, torde rätten, då den ej har någon egentlig insyn i förvaltningen,
ytterst sällan få anledning att självmant upptaga frågan om förordnande
av god man.
Man kunde då fråga sig om det vore lämpligt med en lagändring så att
en tillsyn genom god man gjordes i princip obligatorisk. Man skulle då få
en ordning som påminner om ordningen med en rättens ombudsman i kon¬
kurs. Rogard har också ifrågasatt om icke efter konkursreglernas förebild
en rättens ombudsman skulle kunna ifrågakomma jämväl i nu förevarande
sammanhang.
Emellertid är jag för min del betänksam mot en sådan ändring. Framför
allt skulle en dylik ordning med fortlöpande kontroll bli kostsam för döds-
bona. Vidare skulle säkerligen förvaltningsförfarandet bli mindre smidigt
än för närvarande. Om möjligt synes därför i första hand andra lösningar
böra eftersträvas.
Det i 19 kap. 17 § andra stycket ÄB reglerade, mera enkla kontrollför¬
farandet genom särskilt förordnad granskning sman kommer därvid främst
i åtanke. Fråga är i detta stadgande icke om en fortlöpande tillsyn utan
om en vid bestämt tillfälle insatt granskning av boutredningsmannens för¬
valtning. En dylik kontroll behöver alls ej vara lika kostsam som godmans-
tillsynen och ej heller tynga boutredningsmannens löpande arbete. Detta
kontrollinstitut såsom det för närvarande är utformat måste emellertid
sägas lida av samma brist som nyss berörts beträffande godmanskontrollen,
nämligen att särskilt initiativ erfordras, varvid i praktiken i främsta rum¬
met kan tänkas framställning från delägares sida. Av samma skäl som förut
angivits torde sålunda delägare vara högst obenägna att taga något initia¬
tiv för att få dylik kontroll. Kontroll av denna art lär därför ha varit ytterst
sällsynt.
Ett ökat utnyttjande av denna kontrollform, helst med någorlunda korta
8 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1965 års riksdag
226
mellanrum, synes mig kunna vara av ganska stort värde. Medvetandet hos
en boutredningsman om att granskning av förvaltningen icke är skjuten till
en obestämd framtid utan är att förvänta med kortare intervaller är ägnat
att minska en måhända eljest föreliggande frestelse att tillgripa dödsbo¬
medel. Värdet av att i vissa fall en påbörjad förskingring kan uppdagas
någorlunda snart och innan den nått alltför stor omfattning bör ej heller
underskattas. Den väg man i så fall skulle kunna gå vore att föreskriva så¬
som huvudregel att kontroll av nu ifrågavarande art skulle, oberoende av
yrkande, anordnas med vissa intervaller, t. ex. efter sex månader från för¬
ordnandet och därefter var sjätte månad. Rätten skulle då redan när bout¬
redningsman förordnas också kunna utse granskningsman.
En dylik föreskrift om regelbunden granskning torde icke böra göras
undantagslös. Dödsbon med ringa tillgångar — tillgångarna, ej bobehåll¬
ningen torde böra vara avgörande — synes sålunda kunna undantagas med
hänsyn dels till den typiskt sett mindre förskingringsrisken i dylika fall,
dels till intresset att bespara dylika bon även blygsamma extrakostnader.
Där boutredningsmannen inom sex månader (eller annan tidsfrist av be¬
gränsad längd) från förordnandet avgivit sådan redovisning till dödsbodel¬
ägarna, som avses i 19 kap. 15 § ÄB, torde också granskning genom särskild
granskningsman kunna undvaras. Undantag torde vidare efter särskild
prövning kunna förekomma även i andra fall, såsom när dödsbodelägarna
uttryckligen och enhälligt förklara sig vilja avstå från här avsedd kontroll
och väsentliga borgenärsintressen ej tala för motsatsen.
Lämpligen kunde rätten åläggas att vaka över att granskning kom till
stånd, vilket kunde ske genom att anmälan om verkställd granskning eller
slutredovisning skulle anmälas till rätten. Rättens tillsynsfunktion skulle
då få något mer reell innebörd än för närvarande. Av värde torde i det sam¬
manhanget vara om rätten genomgående finge underrättelse när boutred-
ningsmannauppdrag slutförts så att entledigande kunde ske (jfr NJA
1955: 574 under åtalspunkt I B).
En utökning av kontrollen på nyss skisserat sätt kan likväl självfallet
icke medföra ett i allo effektivt skydd. En värdefull komplettering skulle
vara om det läte sig göra att jämväl få till stånd föreskrifter som garan¬
terade en betryggande placering av likvida eller lätt realiserbara tillgångar,
vilka typiskt sett äro de som äro mest lockande och lättillgängliga för-
skingringsobjekten. Därvid kan ifrågasättas om icke — såsom Rogard före¬
slagit — föräldrabalkens föreskrifter kunde i viss mån tjäna som förebild.
En dylik tanke är i och för sig icke något väsentligen nytt. Sålunda utta¬
lades under boutredningslagens förarbeten att, ehuru uttryckliga föreskrif¬
ter därom ej meddelades, reglerna i 8 kap. förmynderskapslagen (numera
motsvarande 15 kap. FB) i vissa hänseenden kunde vara till ledning även
för boutredningsmannaförvaltningen (NJA II 1933 s. 266).
De föreskrifter som i nu berört hänseende i främsta rummet kunde tänkas
227
vore att boutredningsmannen skulle åläggas viss skyldighet att — utan
förbehåll om egen dispositionsrätt — insätta penningmedel i bank samt
nedsätta värdehandlingar i öppet förvar (jfr 15 kap. 4 och 8 §§ FB). Emel¬
lertid måste därvid beaktas att boutredningsmannens uppgifter äro delvis
artskilda från en förmyndares. Medan en förmyndares förvaltning är en
förvaltning på ganska lång sikt, varvid normalt ej förekomma större om-
dispositioner, är boutredningsmannens verksamhet i princip1 avsedd att
inriktas på dödsboets snabba avveckling. Därvid kommer i blickpunkten
särskilt uppgiften att ombesörja betalning av den dödes gäld och ofta även
arvsskatt samt att tillse att kontanta medel också stå till förfogande för
verkställande av testamentariska förordnanden om penninglegat; kontan¬
ter behövas ofta också för dödsbodelägares underhåll. För boutrednings¬
mannen är det därför erforderligt att utan omgång kunna disponera kon¬
tanta medel och att därvid kunna vid behov försälja tillgångar, exempelvis
obligationer och aktier. Å ena sidan är på grund av förhållanden av nu
nämnd art angeläget att boutredningsmannen när det gäller bankuttag
eller värdepappersförsäljning, som utgöra nödvändiga led i förvaltnings-
verksamheten, ej bindes av tyngande föreskrifter av sådan innebörd att
exempelvis upprepade tillstånd av någon tillsynsinstans skulle erfordras.
Å andra sidan utgör boutredningsmannens uppgift att åstadkomma en ut¬
redning och avveckling av dödsboet ingalunda skäl för att alla dödsboets
tillgångar skola stå under hans omedelbara disposition. I den mån dödsboet
har värdepapper eller kontanter, som ej komma att behövas för gäldsbetal-
ning eller andra utbetalningar under boutredningen, finns strängt taget icke
någon anledning alls att dessa tillgångar skola kunna fritt disponeras av
boutredningsmannen.
En målsättning vid övervägande av hur ökad säkerhet för dödsbos till¬
gångar bör kunna uppnås synes mig med hänsyn till det anförda böra vara
att boutredningsmannen under sin omedelbara disposition ej skall ha
likvida tillgångar i vidare mån än som erfordras för de på honom ankom¬
mande utbetalningarna. I övrigt bör dylika tillgångar vara insatta på spär¬
rad bankräkning respektive nedsatta i öppet förvar utan fri dispositions¬
rätt för boutredningsmannen, allt intill dess arvskifte skett eller boutred-
ningsmannaförvaltningen eljest avvecklats. Beträffande frågan vid vilken
tidpunkt det rimligen kan ske en bedömning vilka tillgångar som behöva
stå under boutredningsmannens omedelbara förvaltning och vilka som icke
böra göra detta må anföras följande. Vid den tidpunkt då boutrednings¬
man förordnas torde ofta boets ställning icke vara så klar att det kan ske
någon egentlig bedömning av nu ifrågavarande art. Underlag för en dylik
1 Det bör nämnas ntt skillnaden mellan boutredningsmans och förmyndares förvaltning blir mindre
påfallande i de fall då dödsbon under lång tid bibehållas oskiftade, icke därför att själva boutred¬
ningen är tidskrävande utan därför att delägarna av skatteskäl finna det fördelaktigt att bibehålla
dödsboet som ett särskilt skattesubjekt.
228
bedömning torde dock i allmänhet föreligga tämligen tidigt under boutred¬
ningen och i regel senast när bouppteckning förrättas. Dock kunna ibland
också då föreligga ovissa faktorer, såsom i frågan om och i så fall när den
avlidnes fordringar kunna beräknas bli infriade, liksom också i avseende å
frågan vilka intäkter och kostnader ett dödsbo bör kunna påräkna i en
rörelse, från en hyresfastighet osv. Det torde likväl i flertalet fall vara möj¬
ligt att, med marginal för dylika ovissa faktorer, göra en ungefärlig beräk¬
ning av vad boutredningsmannen kommer att behöva ha tillgängligt för
sina kommande utbetalningar. Med hänsyn härtill synes tänkbart — åt¬
minstone som en huvudregel, varifrån vid behov rätten finge medgiva
undantag — att föreskriva den ordningen att boutredningsman skall när
boets ställning kan överblickas och senast när bouppteckning förrättats,
vara skyldig att insätta kontanter å spärrad bankräkning respektive ned¬
sätta värdehandlingar i öppet förvar utan egen dispositionsrätt, allt i den
mån dylika tillgångar bedömas ej behöva bli ianspråktagna under boets
fortsatta utredning. Boutredningsmannens bedömning och åtgärder i be¬
rörda hänseende böra anmälas till dödsbodelägarna och till rätten. Visar det
sig sedermera att någon del av de spärrade tillgångarna behövas för gäld-
reglering eller dylikt, bör sådan ordning gälla att erforderliga tillgångar
kunna frigöras utan alltför stor omgång men ändå med tillgodoseende av
rättsägarnas intresse att de och rätten få kännedom om att och varför de¬
ponerade tillgångar tagas i anspråk. Vid sådan granskning genom särskild
granskningsman som förut berörts kunde vidare kontrolleras att boutred¬
ningsmannen använt under hans disposition stående medel till avsedda
ändamål.
Förut antyddes att en ordning av här skisserad art finge betraktas som
en huvudregel, varvid undantag säkerligen finge tänkas. Så torde bl. a.
kunna erfordras beträffande rörelseidkande dödsbon, för vilkas vidkom¬
mande svårigheter kunna föreligga att bedöma kommande utveckling och
därmed behovet av rörelsekapital. Vidare synes, när bank är boutrednings¬
man, föreskrifter av nu antydd art enligt sakens natur ej vara påkallade.
Med det här anförda har jag allenast velat antyda ett par till synes fram¬
komliga vägar när det gäller öka kontrollen över boutredningsmans för¬
valtning av dödsbos tillgångar. Det föreliggande spörsmålet kan dock knap¬
past i allo överblickas med mindre i ämnet sker en nännare utredning. Då
det i enlighet med vad förut anförts får anses angeläget att möjligheterna
till en förbättrad kontroll i förevarande hänseende nännare utredas, får jag,
med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, framlägga ovan berörda spörsmål för den åtgärd
vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.
229
6. Framställning om åtgärder för att tillvarataga okända sakäga¬
res rätt till ersättning på grund av att dem tillkommande rätt till
myrslogar frånhänts dem i samband med laga skifte inom Ore sock¬
en, vid vilket frågan om äganderätten till myrslogarna lämnades
outredd. Spörsmål dels om häradsrätten ägt i anledning av fram¬
ställning från lantmätaren förordna gode män för de okända ägarna
och — sedan gode männen försålt myrslogarna — meddela tillstånd
till försäljningen, dels ock om gode männen ägt nedsätta köpeskil¬
lingarna i allmänt förvar
Den 14 maj 1964 avlät jag följande framställning till Konungen.
I en den 14 januari 1960 hit inkommen skrift riktade Giftings Rickard
Persson och 19 andra personer i uppgiven egenskap av delägare i Sunnan-
heds, Norrboda och Sörboda skifteslag i Ore socken, Kopparbergs län, vissa
anmärkningar mot förrättningsmannen vid ett inom skifteslaget sedan år
1943 pågående och 1960 ännu ej avslutat laga skifte. Efter viss skriftväx¬
ling och inhämtande av lantmäteristyrelsens utlåtande avslutades ärendet
genom en den 31 augusti 1962 dagtecknad skrivelse till distriktslantmätaren
Erik Skommar. Av skäl som angavs i skrivelsen beslöt jag att i särskilt
ärende till utredning och övervägande upptaga fråga om åtgärder för till¬
varatagande av den rätt till ersättning, som tillkommer okända sakägare
på grund av att dem tillhöriga myrslogar sålts i samband med skiftet.
I anledning därav upprättades inom JO-ämbetet en promemoria, som den
26 september 1962 remitterades till häradshövdingen i Nedansiljans dom¬
saga Ernst Leche för yttrande. Leche inkom den 30 mars 1963 med ytt¬
rande. Efter remiss den 11 juli 1963 inkom länsstyrelsen i Kopparbergs
län — i egenskap av överexekutor — den 11 september samma år med
vissa upplysningar.
Såsom bakgrund till de i förenämnda promemoria upptagna synpunk¬
terna och Leches yttrande må följande nämnas om huvudfrågan i det
ärende som avgjordes genom skrivelsen till Skommar i augusti 1962.
Laga skiftet å Sunnanheds, Norrboda och Sörboda sammanförda skif¬
teslag har handlagts enligt reglerna i jorddelningslagen och lagen den 17
juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län (dalalagen). I den mån för skiftet gäller
enbart jorddelningslagen har särskilda förrättningar ägt rum enligt den
numera upphävda lagen den 4 juni 1943 med särskilda bestämmelser om
iiganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar
i Kopparbergs län (1943 års lag).
Inom den mark som omfattas av laga skiftet äro ett stort antal myrslogar
(naturliga slåtterängar) belägna.
Beträffande behandlingen av myrslogar vid skiften, i första hand stor¬
230
skiften, inom Dalarna har en utförlig redogörelse lämnats i f. d. general¬
direktören Harald Malmbergs betänkande om »Myrslogar i Dalarna»
(SOU 1959:31). Med avseende å behandlingen av myrslogama vid stor¬
skiftet inom Ore socken framgår av denna redogörelse följande.
Storskif tet inom Ore socken påbörjades år 1824. Liksom i de flesta andra
socknar verkställdes skiftet i tre etapper. Först delades socknens inägo-
jord mellan de olika byarna (bydelningen), därefter delades inägojorden
mellan jordägarna inom byarna (åbodelningen) och sist verkställdes bydel-
ning av samt i förekommande fall avvittring å skogsmarken. Åbodelning å
skogsmarken ingick ej som ett led i storskiftet. Storskiftet inleddes med
att lantmätarna påbörjade mätning och kartläggning av all socknens mark.
Samtidigt verkställdes s. k. revning av inägoma. I revningen intogs all
socknens åker samt hägnad slog och annan ängsslog men icke myrslogama.
Revningen hade till syfte att åstadkomma en uppgift om storleken eller
rättare värdet av varje jordägares innehav av inägojord före storskiftet.
Vid revningen skedde därför ej blott mätning utan även viss gradering
av jorden. De med ledning av gradtalen framräknade reducerade talen
utgjorde ett mått på vederbörandes andel i skifteslaget.
Vid storskiftet å inägoma i Ore socken medtogos myrslogama i revningen
men de medtogos icke vid delningen av inägorna. Som delningsgrund an¬
vändes revboksinnehållet av enbart egentlig inägojord. Myrslogama an-
sågos därför ej heller ingå i de jordtal som vid storskiftet åsattes de då
bildade fastigheterna. — Vid bydelningen å skogsmarken (fastställd 1844)
verkställdes gradering och beskrivning av myrslogama, som också redo¬
visades å kartan över skogsmarken. I graderingslängden eller myrslogs-
längden upptogos myrslogama under de nummer som åsatts dem å kartan
med angivande tillika av myrslogens namn eller uppgift om dess läge samt
av ägarens namn och slogens avkastning i lass hö. Med utgångspunkt
från denna avkastning åsattes slogama även jordtal (2 lass hö beräknades
utgöra ett reducerat snesland).
Beträffande myrslogslängdens uppgifter om ägare anföres i Malmbergs
betänkande följande:
Vid uppgörandet av myrslogslängden förelågo uppenbarligen vissa svå¬
righeter för angivandet av innehavaren. Vidare amnärktes ofta, sedan en
skogstrakt genomforskats, att ytterligare ej förut upptagna slogar funnos.
Slogar kunde ha övergivits av tidigare brukare men omhändertagits av
andra. I den med sloginnehavama i december 1842 kollationerade myrslogs¬
längden finnas upptagna åtskilliga slogar, för vilka angivits okänd inne¬
havare eller »Orsa okänt» eller »Helsingar okänt».
Vid bydelningen av skogsmarken tillgodofördes myrslogarna för sina jord¬
tal andel i skogen på samma sätt som byama. På detta sätt blevo de vid
storskiftet utbrutna byskogarna samfällda för åbolotterna i byn och inom
samma skogar liggande myrslogar. Vid senare följande åbodelningar å byar¬
231
nas skogar har det på myrslogarna belöpande skogsanslaget behandlats på
olika sätt. Ibland har skogsanslaget utbrutits och utlagts som s. k. stäng-
fång vid varje mvrslog eller såsom ett för flera myrslogar gemensamt skogs¬
område.
Frågan om myrslogarnas i Ore socken kamerala natur, om rätten till de¬
samma och vart slogama i skifteslagshänseende skall räknas har varit före¬
mål för rättslig prövning i ett flertal mål i samband med laga skifte å Näsets
by. I ett av högsta domstolen år 1947 avgjort mål (NJA 1947 s. 509) gällde
tvisten huvudsakligen vem som var ägare till viss myrslog. Hovrätten, vars
utslag fastställdes av högsta domstolen, fann slogen tillhöra den eller dem
densamma tillfallit genom laga fång från de vid bydelningen av skogsmar¬
ken och myrslogarna antecknade ägarna. Utslaget gällde en s. k. utombys
slog, d. v. s. slog tillhörande person i annan by än den till vilken slogen om¬
givande skogsmark hörde.
Beträffande myrslogarnas behandling vid det nu aktuella skiftet utvisa
skifteshandlingarna följande.
Samtliga myrslogar inom skifteslaget ha intagits i hävdeförteckningen.
Som ägare till slogarna ha i hävdeförteckningen och i de särskilda ägande¬
rättsutredningarna för byama antecknats rättsinnehavarna efter de vid
bydelningen av socknens skogsmark i samband med storskiftet antecknade
ägarna i den s. k. myrslogslängden. Då äganderätten till slogarna var oklar
gjorde förrättningsmannen jämlikt 3 kap. 1 § tredje stycket jorddelnings¬
lagen sådan amnälan som avsågs i dåvarande 11 kap. 4 § lagen om för-
mynderskap (numera 18 kap. 4 § föräldrabalken). Genom beslut den 18
maj 1948 förordnade Nedansiljans domsagas häradsrätt gode män med
uppgift att bevaka bortovarande delägares rätt till myrslogar och förvalta
vad som kunde tillfalla sådan delägare. Genom köpekontrakt i november
1952 försålde gode männen för en sammanlagd köpeskilling av över 22 000
kronor samtliga myrslogar med okända ägare till lantbruksnämnden i
Kopparbergs län. Försäljningen tillstyrktes av vederbörande överförmyn¬
dare och godkändes av häradsrätten genom beslut den 19 januari 1953.
Beslutet vann laga kraft. Sedan delägarna i skifteslaget uttalat sina önske¬
mål om förvärv av myrslogar — vilket skedde på cirkulär, vilka som bud¬
kavle sändes genom Sunnanheds och Norrboda byar — försålde lantbruks¬
nämnden myrslogama till vissa delägare i skiftet genom köpebrev den 23
maj 1953. De sålunda gjorda försäljningarna ha redovisats i generalsam¬
mandragen för de tre byarna. Det vid försäljningen till lantbruksnämnden
influtna beloppet har nedsatts i allmänt förvar hos överexekutor, d. v. s.
länsstyrelsen i Kopparbergs län, enligt lagen den 24 mars 1927 om gälds
betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.
Äganderättsutredningen har för samtliga byar inom skifteslaget slut¬
behandlats vid sammanträde den 14 november 1955. Enligt förrättnings-
protokollen överlämnades redogörelsen över utredningen därefter till »ägo-
232
delningsdomaren» för utfärdande av kungörelse enligt lagen den 17 juni
1932 med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Koppar¬
bergs län. Sådan kungörelse utfärdades av häradsrätten den 16 januari 1956.
Genom utslag den 3 oktober 1956 förordnade Nedansiljans domsagas
ägodelningsrätt om sammanläggning enligt 7 § dalalagen och 4 § 1943 års
lag. I sammanläggningarna ingår även ett stort antal myrslogar.
Klagandenas anmärkningar gällde de inom skifteslaget belägna myr¬
slogarna. Enligt klagandenas mening hade Skommar underlåtit, att verk¬
ställa utredning angående äganderätten till dessa slogar. Sådan skyldighet
hade ålegat honom enligt dalalagen och 1943 års lag. Klagandena gjorde
gällande, att det ej förelegat några särskilda svårigheter att utreda ägande¬
rätten till slogarna. I stället för att utreda äganderätten hade Skommar
emellertid hos häradsrätten hemställt om förordnande av gode män med
uppgift att bevaka okända myrslogsägares rätt. Klagandena gjorde även
gällande att den köpeskilling som erhållits vid gode männens försäljning
av slogarna var avsevärt lägre än slogarnas verkliga värde.
I avgivet yttrande över klagomålen framhöll Skommar bl. a. följande:
Utgången av 1947 års rättsfall hade ställt förrättningslantmätaren inför en
mycket svår uppgift. Enligt detta rättsfall skulle slogarna anses ingå i den
by, inom vars gränser de voro belägna, och tillhöra den eller dem de tillfallit
genom laga fång från dem som vid bydelningen av skogsmarken och myr¬
slogarna antecknats såsom ägare. Med hänsyn till att vid bydelningen en¬
dast en del av slogama kom att ligga inom den egna byns gränser kom man
att få i princip två slag av slogar, inombysslogar och utombysslogar. Rätts¬
fallet innebar att en utredning av äganderätten till slogarna måste inne¬
fatta — förutom en utredning av äganderätten till alla inom skifteslaget
belägna hemman — även åtskilliga hemman utanför skifteslaget, ja t. o. m.
hemman i angränsande socknar. Vid förrättningssammanträdena hade icke
någon delägare företett några handlingar till styrkande av rätt till myrslog,
detta trots att delägarna uppmanats förete sådana handlingar. Då delägarna
ej kunde visa laga fång från de vid bydelningen av skogsmarken och myr¬
slogarna vid storskiftet antecknade ägarna hade Skommar funnit uppen¬
bart, att sådant tillstånd var rådande som avses i 3 kap. 1 § tredje stycket
jorddelningslagen (JDL). Han hade därför gjort sådan anmälan som avses
i nuvarande 18 kap. 4 § föräldrabalken (FB), varefter häradsrätten förord¬
nat gode män, vilka sedan sålt slogama till lantbruksnämnden. Den valda
lösningen hade icke tillgripits för att bespara förrättningsmannen utred¬
ningsarbete utan av omtanke om skiftesdelägarna, som därigenom icke
tvingades till onödiga processer och därmed förenade kostnader, och av en
strävan att delägarna och det allmänna ej skulle bliva lidande genom ett
alltför utdraget och kostnadskrävande förrättningsförfarande.
I skrivelsen till Skommar i samband med ärendets avgörande framhöll
jag, att frågeställningen i denna del av ärendet endast gällde huruvida
233
Skommar — då delägarna icke själva varit verksamma för att åstadkomma
en utredning om äganderätten till myrslogarna — bort vidtaga åtgärder för
att på annat sätt utreda äganderätten till slogarna. Härefter anförde jag
följande.
Såvitt av handlingarna framgår har Ni icke vidtagit några sådana åt¬
gärder. Huruvida detta berott på en bedömning enligt vilken ingen sådan
åtgärd var möjlig eller på att Ni icke ansett Eder vara skyldig vidtaga
sådana åtgärder, framgår icke klart. Av motiven till dalalagen---synes
emellertid framgå, att lantmätare har skyldighet att själv verka för åstad¬
kommandet av utredning om äganderättsförhållandena och att det från
delägarna infordrade materialet endast är avsett att tjäna till ledning vid
utredningen. Enbart den omständigheten att ingen delägare kunnat inför
Eder med laga fång styrka sin äganderätt till myrslog har därför icke be¬
friat Eder från skyldigheten att söka utreda äganderättsförhållandena. I
vilken utsträckning lantmätare själv bör vara verksam för att utreda ägan¬
derättsförhållandena framgår icke klart av vare sig lagtext eller motiv. Att
skyldigheten omfattar granskning av sådana allmänna handlingar som lag¬
farts- och inteckningsböcker, mantalslängder o. d. är givet liksom att den¬
samma icke innefattar upprättande av tilläggsbouppteckningar, arvskiften
o. d.
Av handlingarna framgår visserligen att ingen enskild delägare kunnat
— åtminstone enligt Eder mening — genom laga fång styrka sin ägande¬
rätt till myrslogar men det synes icke framgå huruvida anspråk på myrslog
över huvud framställts och om så skett ej heller vilken utredning som före-
bragts men underkänts. Edra uttalanden synas utvisa att Ni i denna fråga
uppställt krav på bevisning genom formellt giltiga laga fång. Lantmäteri-
styrelsen synes dela Eder uppfattning om det berättigade i ett sådant krav.
Det kan emellertid ifrågasättas om det är motiverat att i skiftessamman-
hang uppställa så stränga krav och huruvida lagstiftaren verkligen avsett
detta. I varje fall torde praxis ha intagit en mer liberal ståndpunkt i denna
fråga då det gäller annan mark än myrslogar. Detta gäller naturligtvis
främst fall, där viss mark är föremål för endast ett anspråk. Att kraven ej
böra ställas högre då det gäller myrslogar än eljest synes också givet. Ten¬
densen belyses även av förenämnda lag den 6 juni 1962 om äganderätts¬
utredning m. m., som utgår från att ett obestritt anspråk i förening med
hävd skall anses tillräckligt som grund för att upptaga vederbörande som
ägare i en äganderättsredogörelse. Såvitt i ärendet upplysts har icke ens
någon undersökning angående hävdeförhållandena i avseende å myrslogar¬
na verkställts.
En utredning av äganderätten till myrslogarna har uppenbarligen för¬
svårats av att myrslogarna av förklarliga skäl i allmänhet icke särskilt redo¬
visats i fastighetsböcker och mantalslängder och att det därför icke var
möjligt fiir Eder att med ledning av för Eder lätt tillgängliga handlingar
utreda äganderättsförhållandena. En stor del av myrslogarna måste emeller¬
tid antagas tillhöra de i skifteshandlingarna upptagna delägarna i skiftes¬
laget. Enligt min mening hade därför vid äganderättsutredningen delägar¬
na bort anmodas att särskilt angiva vilka myrslogar, som envar av dem
gjorde anspråk på och hävdat, och vilka bevis som kunde av delägarna
åberopas till stöd för anspråken. Eu sådan anmodan skulle helt visst ha
klargjort för delägarna vad de själva måste prestera i ulredningshänseende
8* — Jun ti lieo m budsmannens årsberättelse till l'M5 års riksdag
234
och gjvit Eder material, som underlättat för Eder att bedöma i vad mån
ytterligare utredning, som kunde klargöra äganderättsförhållandena i varje
särskilt fall, vore möjlig och påkallad. Det förefaller icke uteslutet att det i
så fall skulle ha varit möjligt att åtminstone beträffande några av de 150
myrslogarna härleda äganderätten från 1844 års myrslogshingd fram till
nuvarande ägare. I varje fall skulle en utredning om delägarnas anspråk ha
varit av betydelse vid häradsrättens senare handläggning av frågan om
godkännande av gode männens försäljning av myrslogama till lantbruks¬
nämnden.
Med hänsyn till att varken ordalydelsen av gällande författningar an¬
gående äganderättsutredning eller motiven till dessa gav något stöd för en
sådan tolkning av bestämmelserna att det skulle ha ålegat Skommar som
en tjänsteplikt att vid förrättningen inhämta närmare upplysningar om
delägarnas äganderättsanspråk beträffande myrslogama och hur dessa häv¬
dats fann jag att Skommar uppenbarligen ej kunde anses ha gjort sig skyl¬
dig till tjänstefel.
Vidare uttalade jag.
Den såsom ersättning för en klarläggande äganderättsutredning valda
utvägen med godemansförordnande och försäljning av myrslogarna är enligt
min mening icke tillfredsställande. Denna mening torde delas av lantmäteri-
styrelsen, som i annat sammanhang uttalat, att förfarandet i fråga »ej inne¬
fattar en i allo önskvärd och lämplig lösning». Eder befattning med detta
förfarande inskränker sig emellertid till den enligt 3 kap. 1 § jorddelnings¬
lagen gjorda anmälan och är icke av beskaffenhet att kunna läggas Eder
till last såsom fel.
Vid min granskning av handlingarna har jag kommit till den uppfatt¬
ningen att frågan, huruvida häradsrätten haft tillräckliga skäl att, på sätt
som skett, godkänna myrslogarnas försäljning till lantbruksnämnden utan
närmare utredning om förekommande äganderättsanspråk och hävd, bör
utredas för att belysa om det allmänna bör medverka till en äganderätts¬
utredning som kan läggas till grund för anspråk på att utbekomma del av
den hos överexekutor nedsatta köpeskillingen för de försålda myrslogarna.
I den promemoria som fanns fogad vid remissen till Leche erinrades om
att Skommars hemställan avsåg förordnande av god man att vid skiftet
bevaka okända myrslogsägares rätt, att häradsrätten genom tre särskilda
beslut den 18 maj 1948 förordnade vissa personer att såsom gode män för
»bortovarande delägare i de myrslogar, vilka omfattas av lantmäteriför-
rättningen i samband med laga skifte —--bevaka sådan delägares rätt
och förvalta vad som må tillfalla delägaren av myrslog», att gode männen
genom köpekontrakt i november 1952 till lantbruksnämnden i länet för¬
sålde samtliga inom skifteslaget belägna myrslogar, med undantag av dem
som vid äganderättsutredningen påförts vissa namngivna fysiska eller juri¬
diska personer samt att häradsrätten i beslut den 19 januari 1953 gav sitt
godkännande av försäljningarna. I detta beslut antecknades följande:
Häradsrätten har sökt utreda huruvida någon sakägare bort höras i ären¬
det. Sådan sakägare har emellertid icke kunnat uppspåras.
235
Häradsrätten har uppmärksammat att en försäljning av det slag varom
här är fråga sannolikt icke tidigare dragits under domstols prövning. Med
anledning härav har häradsrätten nedlagt särskild omsorg vid prövningen
av ärendet.
Vidare har det icke kunnat utrönas, att någon person skulle lida rätts¬
förlust genom en försäljning i den föreslagna formen.---Att den före¬
slagna åtgärden enhälligt omfattats av delägarna i skifteslaget har jämväl
med anspråk på trovärdighet upplysts inför häradsrätten. Häradsrätten har
icke kunnat bortse från denna omständighet.
Beträffande häradsrättens åtgärder att förordna god man och sedermera
godkänna försäljningen av slogarna upptogs i promemorian följande.
Avfattningen av 3 kap. 1 §, tredje stycket, jorddelningslagen ger anled¬
ning till tvekan huruvida stadgandet — åtminstone primärt — avser annat
än fall då till namnet känd delägare vistas å okänd ort eller är så fjärran
att han ej kan bevaka sin rätt vid skiftet.
Om stadgandet anses analogt tillämpligt även i fall då delägaren är helt
okänd, uppkommer fråga huruvida omständigheterna i det föreliggande
fallet voro sådana att delägarna voro i denna mening okända. Det synes
exempelvis mycket tveksamt, om delägaren kan anses okänd i ett fall, då
flera pretendenter finnas till egendomen men det är ovisst vem av dem som
är delägare.
Om god man förordnats för okänd delägare (eller delägare å okänd ort),
kan det vidare från rent principiella synpunkter ifrågasättas om det faller
inom hans behörighet att utan särskilda skäl försälja den förvaltade egen¬
domen (jämför även ordalagen i häradsrättens förordnande av god man).
I promemorian uttalades vidare att det syntes ligga i sakens natur att en
stor del av ortsbefolkningen på grund av arv var innehavare av rätt till de
försålda myrslogama, och det ifrågasattes, huruvida icke med hänsyn här¬
till — innan försäljningen godkändes av häradsrätten — tillfälle borde ha
beretts sådana rättsinnehavare att, exempelvis vid sammanträde i orten,
anmäla anspråk och angiva i vad mån de hävdat myrslogar samt uttala sig
om försäljningen.
Som sista punkt i promemorian upptogs en fråga vilka åtgärder som
kunde vara möjliga för att hjälpa de vid tiden för försäljningen befintliga
rättsinnehavama att utfå dem tillkommande andelar av den nedsatta köpe¬
skillingen och en fråga huruvida det ur praktisk synpunkt vore möjligt att
utan alltför stora kostnader utreda äganderättsförhållandena.
Leches yttrande innehåller dels vissa allmänna synpunkter på olika i
ärendet aktuella frågeställningar, dels vissa synpunkter i anledning av olika
i promemorian behandlade frågor.
Inledningsvis framhålles i yttrandet vilken oerhörd utredning som med
den av mig i skrivelsen till Skommar hävdade meningen skulle ha kommit
att åvila denne som förrättningsman. Leche erinrade sig väl de väldiga
släkttablåer som åberopades från pretendenterna då han såsom ordförande
i ägodelningsrätten handlade det förenämnda i NJA 1947 s. 509 refererade
236
målet. Enligt Leches mening hade Skommar — som vid den aktuella tid¬
punkten ej hade sig bekant att någon tvist förelåg rörande myrslogar inom
skifteslaget — varit tvungen att söka få fram en lösning, som tillgodosåg
sakägarnas önskemål om att skiftet snarast möjligt måtte bringas till ett
slut. Skommars hemställan om förordnande av god man och gode männens
försäljning av slogarna måste ses mot denna bakgrund. Om Skommar i stäl¬
let valt den linje, som antytts i min skrivelse till honom, skulle skiftet ha
fördröjts i knappast överskådlig omfattning med därav följande väsentligt
ökade kostnader. Sannolikt hade han dessutom kommit till det resultatet
att ett otal tvister ändå måste hänskjutas till ägodelningsrättens prövning.
I yttrandet framhålles vidare, att varje enskild myrslogs realvärde före
skiftet var mycket lågt, att försäljningen skett efter värdering enligt de
grunder som tillämpats vid frivilliga överlåtelser av mark delägarna emel¬
lan, vilket torde innebära en värdering enligt ortens pris, samt att det efter
laga skiftet gällande värdet å mark och ståndskog inom skifteslaget hade
sin grund i den genom skiftet åstadkomna rationaliseringen. Om slogarna
ej, på sätt som möjliggjorts genom försäljningen till lantbruksnämnden,
kunnat tillföras jordbruket i orten, skulle förrättningsmännen vid skiftet
visserligen ha besparats mycken tid och möda men då hade de också blivit
nödsakade att för det ägokrav som slogarna representerade utlägga en sär¬
skild ägolott, vilken med samäganderätt skulle ha kommit att innehavas av
rättsinnehavama till de ursprungliga myrslogsägarna. Denna ägolott skulle
ej ha kunnat förvaltas på annat sätt än genom god man och denne skulle
ej ha kunnat fördela avkastningen mellan delägarna — eftersom ägande¬
rättsförhållandena fortfarande skulle ha varit lika oklara — varför resul¬
tatet torde ha blivit att den behållna avkastningen nedsatts i allmänt för¬
var. Att ett sådant för förrättningslantmätaren bekvämare och från for¬
mella synpunkter oantastligt alternativ icke skulle ha gagnat ortsintressena
vore enligt Leches mening uppenbart.
I anslutning till de olika i promemorian behandlade frågeställningarna
uttalade Leche bl. a. följande. Häradsrätten hade naturligtvis funnit det
tveksamt, huruvida god man kunde förordnas för okända sakägare, men
Leche hade i varje fall — i egenskap av såväl häradshövding som ägodel-
ningsdomare — känt ett stort ansvar för att allt som kunde göras för att
bringa skiftet till ett slut också blev gjort. För att nå detta syfte måste
med avseende å myrslogarna vidtagas en praktisk åtgärd, som icke kunde
anses lagstridig. Ilan ansåge fortfarande att förordnandet av god man jäm¬
likt grunderna för åberopade lagrum var tillåtligt och dessutom fullt för¬
svarligt. — Att häradsrätten ägnade frågan om tillåtligheten av försälj¬
ningen av slogarna synnerlig omsorg framginge av motiveringen till beslu¬
tet. I promemorian syntes icke ha beaktats att den uppkomna situationen
var synnerligen likartad med den som regleras i lagen om samäganderätt.
Skommar hade — för att vara formellt försvarad — möjligen kunnat plocka
237
ut en presumerad delägare i en myrslog varefter en god man enligt sam-
äganderättslagen kunnat vidtaga erforderliga åtgärder för förvaltningen av
myrslogen i dess helhet. Denna väg kunde Skommar dock knappast gå
eftersom några stridiga intressen beträffande äganderätten till myrslogama
icke anmälts till honom. — Då det i promemorian talades om att det syntes
ligga i sakens natur att en stor del av ortsbefolkningen på grund av arv var
innehavare av rätt till myrslog vore detta närmast en truism. Visst fanns
det och finnes fortfarande sådana ortsbor men man borde komma ihåg, att
det förflutit ett århundrade eller mera sedan myrslogarna tillkommo och
att rätten till dem hunnit passera åtskilliga generationer orebor av vilka
åtskilliga — kanske flertalet — vid den aktuella tidpunkten ej längre voro
att hänföra till kategorien ortsbefolkning. Det förefölle helt orimligt att
beträffande de till värdet skäligen obetydliga myrslogarna kräva en om¬
fattande utredning till klarläggande av äganderättsfrågan. Ett sådant sam¬
manträde, som antytts i promemorian, hade sannolikt kommit att leda till
att ett större eller mindre antal pretendenter på myrslogar kommit till
städes och utan stöd av någon egentlig utredning gjort vissa anspråk gäl¬
lande. Slutet hade med största sannolikhet icke blivit något annat än vad
häradsrättens beslut den 19 januari 1953 om godkännande av försäljning¬
arna till lantbruksnämnden innebar. Man kunde också fråga sig var ett
sådant sammanträde skulle passats in i ramen för skiftet.
Beträffande rätten till den i allmänt förvar nedsatta köpeskillingen för
myrslogarna hävdade Leche att den som vill göra anspråk på del i beloppet
själv bör genom erforderlig utredning styrka sin rätt och att annan — vare
sig enskild eller myndighet — ej har någon skyldighet att åstadkomma
denna utredning. Frågan huruvida det vore möjligt att utan alltför stora
kostnader utreda äganderättsförhållandena kunde ej föranleda annat svar
än ett klart nej. I
I fråga om de hos överexekutor gjorda nedsättningama enligt 1927 års
lag framgår av länsstyrelsens handlingar följande.
I framställningarna om nedsättning av köpeskillingarna för de försålda
myrslogama redogjorde gode männen för bakgrunden till försäljningarna
samt uttalade att icke någon under skiftet anmält sig såsom ägare till del
av myrslogama, att yrkande ej heller framställts hos gode männen om ut¬
betalning av del av köpeskillingarna, att utredningen vid skiftet icke kun¬
nat föras längre än att såsom ägare till varje myrslog antecknats rättsinne-
havarna efter den person som i 1844 års myrslogslängd antecknats såsom
ägare till myrslogen i fråga samt att gode männen med hänsyn härtill skä¬
ligen icke kunde veta till vilka personer köpeskillingarna skulle utbetalas.
Därest de nedsatta beloppen innestode, sedan 20 år förflutit, skulle belop¬
pen enligt vad gode männen vidare uttalade fördelas med angivna procent¬
tal på dåvarande ägarna till vissa angivna lagaskifteslotter.
238
Lantbruksnämnden, som av länsstyrelsen hördes rörande gode männens
framställningar, förklarade — till förtydligande av vad gode männen anfört
— att nämnden åtoge sig att såsom gäldenär jämlikt 7 § i 1927 års lag göra
sådan anmälan som i nämnda paragraf avses. Vidare förbehöll sig nämn¬
den såsom varande gäldenär den rätt som jämlikt 4 § första stycket samma
lag tillkommer gäldenär.
Länsstyrelsen upplyste i sitt y ttrande följande.
Det första ärendet om nedsättning av medel härrörande från försäljning
av myrslogar hade anhängiggjorts år 1952. Genom resolution den 27 no¬
vember samma år hade länsstyrelsen med hänsyn till föreliggande omstän¬
digheter funnit 1927 års lag vara tillämplig. Den första nedsättningen hade
ägt rum i augusti 1956; de i förevarande ärende aktuella nedsättningarna
hade skett den 20 och 27 januari 1958 samt den 15 april 1959. Den senaste
nedsättningen av detta slag hade gjorts den 14 juni 1963. De nedsatta be¬
loppen utgjorde tillhopa ungefär 140 000 kronor.
I förevarande ärende är fråga dels om häradsrättens åtgärder att för¬
ordna gode män och framför allt att bevilja tillstånd till försäljningen av
myrslogama, dels ock om nedsättningen i allmänt förvar av de vid försälj¬
ningen erhållna beloppen.
I den till Leche remitterade promemorian uttalades tvekan huruvida
stadgandet i 3 kap. 1 § tredje stycket JDL avser andra fall än då delägarna
äro kända. När detta lagrum — som vid tiden för häradsrättens förordnan¬
de av gode män hänvisade till 11 kap. 4 § lagen om förmynderskap och som
avfattats med sistnämnda paragrafs första stycke såsom mönster — tillkom,
avsåg bestämmelserna i förmynderskapslagen ej andra än till namnet kän¬
da, bortovarande personer på sätt framgår av uttalanden i samband med
år 1928 genomförda ändringar i förmynderskapslagen (NJA II 1928 s. 613
och 616). Dessa ändringar inneburo bl. a. att en regel infördes om gode-
mansförordnande även för fall då delägare i dödsbo är helt okänd.
Huruvida det i 11 kap. 4 § förmynderskapslagen (nuvarande 18 kap. 4 §
4 p. FB) förekommande stadgandet om befogenhet för rätten att förordna
god man, då det »eljest» — d. v. s. bortsett från vissa situationer av suc-
cessionsrättslig natur — tarvas att bortovarandes rätt bevakas eller hans
egendom förvaltas, sedermera kommit att avse även okända personer, är
tveksamt. Vilken mening man än må ha härutinnan, synes mig stadgandet
likväl icke innefatta stöd för godemansförordnande i alla de situationer,
där man icke med säkerhet vet vem som är ägare till viss mark. Ägaren kan
icke anses okänd exempelvis i ett fall, då flera pretendenter finnas till mar¬
ken men det är ovisst vem av dem som är rätt ägare, d. v. s. fall av ägande-
rättstvist. I sådana situationer får den för lösandet av dylika tvister av¬
sedda proceduren tillgripas; detta gäller även om en sådan procedur kan
befaras bli tidskrävande och därför kan komma att fördröja skiftet.
239
En förutsättning för att häradsrätten skulle äga förordna gode män måste
under alla förhållanden ha varit att ägarna till myrslogarna voro okända i
nyss angivna mening, d. v. s. oidentifierade. Ehuru det icke framgår av
häradsrättens beslut torde kunna tagas för visst att besluten avsågo alla
delägare i slogarna och alltså ej enbart eventuella bortovarande delägare.
Att detta var innebörden av besluten bestyrktes av att gode männen vid
försäljningen uppenbarligen ansågo sig representera samtliga delägare i
slogarna. Vid ett ställningstagande i denna del är det givetvis av största
betydelse vilken utredning som förelåg till styrkande av att delägarna voro
helt okända. Denna utredning som bestod i Skommars uppgift, att det i ett
stort antal fall ej var möjligt att till nutiden härleda fång från de vid stor¬
skiftet antecknade ägarna till myrslogama, var enligt min mening knappast
tillräcklig såsom grundval för godemansförordnanden, vilka vilade på förut¬
sättningen att alla delägare i slogama kunde anses okända i förut angivna
mening. Förordnandena avsågo emellertid endast bevakande av de borto-
varandes rätt och förvaltning av »vad som må tillfalla delägaren av myr¬
slog». Det kunde med hänsyn härtill tagas för visst att förordnandena ej
skulle skada delägarna. Häradsrättens åtgärd att förordna gode män för¬
anleder därför icke något mitt vidare yttrande.
Vad i det föregående anförts om godemansförordnandena är närmast av
intresse såsom grund för häradsrättens beslut i försäljningsfrågan. Genom
försäljningen av myrslogarna kommo dessa och det ägokrav de represen¬
terade att definitivt frånhändas ägama, som i stället hänvisades att söka
utfå vederlag ur köpeskillingen.
Enligt 18 kap. 8 § FB skall om försäljning av egendom, vilken står under
förvaltning av god man, gälla detsamma som i fråga om motsvarande åt¬
gärd beträffande omyndigs egendom. Försäljning må alltså äga rum endast
om de i 15 kap. 16 § FB angivna förutsättningarna äro för handen, d. v. s.
om viktiga skäl föreligga. Såsom exempel på dylika skäl nämnes i motiven,
att försäljningen är påkallad av hänsyn till ägarens ekonomiska ställning
eller att ägaren saknar personligt intresse av att behålla fastigheten.
Den föreliggande situationen är givetvis av den karaktär att den ej förut¬
setts av lagstiftaren. Intet av de nyss anförda exemplen på sådana viktiga
skäl, som ansetts kunna motivera eu försäljning, passar därför in. Vilka skäl
som av häradsrätten ansetts motivera försäljningen framgår ej av dess
beslut. Det kan emellertid antagas, att ett av de huvudsakliga skälen varit
eu önskan att slippa laborera med icke identifierade myrslogsägare som
delägare i skifteslaget. Eu försäljning skulle befria förrättningsmännen från
problemet hur dessa delägare — företrädda av gode männen — skulle till¬
delas mark motsvarande det ägokrav slogarna representerade. Att detta
varit det egentliga skälet bestyrkes av Leches yttrande i förevarande ären¬
de. Ett annat skäl, vars vikt ingalunda skall förringas, torde ha varit att
240
slogarna genom försäljningen kunde nyttiggöras på ett helt annat sätt än
om de för framtiden skulle förvaltas av gode männen.
Då det i den vid remissen fogade promemorian ifrågasattes, huruvida det
föll inom gode männens behörighet att försälja myrslogarna var den av¬
görande synpunkten att gode männen fått sina förordnanden i anledning
av det pågående laga skiftet och att enligt gällande rätt ett skifte i princip
avser en omarrondering av jorden men ej en omfördelning beträffande
äganderättsförhållandena. Jag bortser här från att vissa skifteslikvider kan
utgå på grund av svårigheter att åstadkomma en tilldelning som exakt mot¬
svarar ägokravet. Ett undantag från principen finnes visserligen i 12 § dala¬
lagen men för att detta skall vara tillämpligt måste alldeles speciella förut¬
sättningar vara uppfyllda.
I de ej sällsynta, av lagstiftningen oförutsedda situationer, som uppkom¬
ma under ett skifte av här ifrågavarande slag, gäller det att välja en lösning
som är praktisk men som samtidigt tillgodoser rättssäkerhetskraven. För
att kunna göra ett sådant val erfordras ett klarläggande av de konsekven¬
ser, vartill den ena eller andra lösningen leder. En fortsatt godemansförvalt-
ning av myrslogama skulle ha framtvingat att vid tilldelningen i laga skif¬
tets slutskede utlagts en särskild lott, som dock torde ha kunnat bli gemen¬
sam för samtliga oidentifierade myrslogsägare. Denna lott skulle sedan ha
förvaltats av gode männen. Den viktigaste konsekvensen av försäljningen
var att delägarna avhändes marken och därmed möjligheten att erhålla till¬
delning av mark vid skiftet. Den avvägning som erfordras för ett val mellan
de olika lösningarna, sedda i belysning av de nyss angivna konsekvenserna,
kan göras på olika sätt. Från praktisk synpunkt framstod helt visst en för¬
säljning såsom en ändamålsenlig lösning. Försäljningen befriade från åt¬
skilligt arbete och var tilltalande även från fastighetsbildningstekniska syn¬
punkter. För myrslogsägarna kunde en försäljning icke antagas vara lika
välkommen. Förhållandena torde dock ha varit skiftande. Vissa av del¬
ägarna kunde förutsättas äga mycket obetydliga andelar i slogarna, och om
de då ej tillika ägde annan mark inom skifteslaget och dessutom voro bo¬
satta på annan ort, kunde det med visst fog göras gällande att försäljningen
var till fördel för dem. Andra delägare kunde emellertid antagas äga större
andelar eller äga jämväl annan mark inom skifteslaget och därför ha ett
intresse av att få behålla sin mark. Det kan ej heller bortses från att det för
icke jordägare möter stora svårigheter att få förvärva skogsfastigheter.
Försäljningen måste därför av många delägare, om de kunnat höras i ären¬
det, ha uppfattats såsom en tvångsavhändelse. Detta förhållande ändras ej
därav att anledning saknas till antagande, att det vid försäljningen erhållna
priset ej skulle utgöra full ersättning.
Enligt min mening borde betänkligheterna inför en försäljning av slogar¬
na ha bedömts vara så stora att de fått väga tyngre än de fördelar som
kunde anses vara förenade med försäljningen. Bland de synpunkter som
241
därvid bort tillmätas betydelse vill jag — utöver det redan anförda näm¬
na även den omständigheten att det låg i sakens natur att en stor del av
ortsbefolkningen och därmed åtskilliga av delägarna i skifteslaget voro del¬
ägare i slogarna. Även om det förflutit mera än etthundra år sedan en full¬
ständig myrslogslängd upprättades, var det icke uteslutet att några av dessa
delägare skulle, åtminstone så småningom, kunna styrka sin rätt.
En omständighet, som icke får förbises, är att försäljningen av slogarna
icke ingick som något led i skiftesförfarandet. Ehuru försäljningen var av
stor betydelse för laga skiftet, var den rättsliga prövningen av densamma
uteslutande ett på häradsrättens prövning ankommande ärende. Detta var
beklagligt ty om försäljningsfrågan behandlats vid ett i laga ordning utlyst
skiftessammanträde kunde med fog ha gjorts gällande, att åtskilliga av de
presumtiva delägarna i slogarna fått tillfälle att yttra sig om försäljningen.
Mot bakgrund härav har i den vid remissen till Leche fogade promemorian
ifrågasatts, huruvida icke häradsrätten bort bereda ortsbefolkningen till¬
fälle att exempelvis vid sammanträde i orten ge sin mening till känna. Visst
stöd för en sådan åtgärd ger den i 15 kap. 16 § FB upptagna regeln om att
rätten före avgörandet av fråga om försäljning av omyndigs egendom har
att bereda den omyndige tillfälle att yttra sig. Överflyttad på den här
aktuella situationen skulle denna regel enligt min mening ha givit härads¬
rätten möjlighet att bringa viss publicitet åt försäljningsfrågan, lämpligen
genom en i ortspressen och på annat lämpligt sätt kungjord kallelse i vilken
dagen för ärendets handläggning angivits och alla som ansågo sig ha ett
rättsligt intresse i frågan uppmanats att delgiva häradsrätten sin mening
(jfr det i 3 § tredje stycket bysamfällighetslagen stadgade förfarandet).
Leche har — som redan framgått — uttalat, att ett sammanträde med an¬
givet syfte sannolikt skulle ha lett till att ett antal pretendenter utan stöd
av utredning framställt anspråk på myrslogar. Resultatet skulle därför
trots allt ej ha blivit ett annat, d. v. s. häradsrätten skulle ändock ha godkänt
försäljningarna. Jag kan givetvis icke uttala mig om vad häradsrätten
skulle ha bestämt i en sådan situation men rätten torde under angivna om¬
ständigheter i varje fall ej ha kunnat — såsom nu blev fallet — taga fasta
på den i ärendet lämnade upplysningen att försäljningen enhälligt omfattats
av skiftesdelägama.
Såsom stöd för häradsrättens beslut i försäljningsfrågan har Leche också
åberopat att den uppkomna situationen var synnerligen likartad med den
som regleras i lagen om samäganderätt och skisserat ett tänkbart förfaran¬
de med försäljning enligt denna lag såsom resultat. I hans resonemang i
denna del förbises emellertid, att man icke vet något om rättsförhållandet
mellan de skilda delägarna, och därjämte förutsattes sasom klart att myr¬
slogarna utgöra särskilda fastigheter. Oavsett sistnämnda fråga, som knap¬
past. kan anses fullt klar. är det i varje fall ingalunda givet att myrslogama
innehavas med samäganderätt av okända delägare.
242
Såsom en sammanfattning av min syn på försäljningsfrågan vill jag mot
bakgrunden av det anförda uttala följande.
Försäljning av en omyndigs, en bortovarandes eller en okänds egendom
är en för vederbörande betydelsefull åtgärd. Lagstiftarna har därför upp¬
ställt vissa regler till skydd för egendomens ägare, nämligen krav på rättens
tillstånd och hörande av ägaren samt förhanden varon av viktiga skäl för
försäljningen. Kravet på hörande av ägaren kan givetvis ej upprätthållas i
fall då ägaren verkligen är okänd. I förevarande fall bör det emellertid ha
stått klart för såväl gode männen som överförmyndaren och häradsrätten
att det i realiteten bland ortsbefolkningen fanns personer, vilka på grund
av arv eller andra fång voro innehavare av rätt till myrslogarna i fråga.
Riktigheten av denna bedömning har också i detta ärende vitsordats av
häradsrättens ordförande. Fröts att gode männen voro företrädare för okän¬
da personer, borde häradsrätten därför enligt min mening ha vidtagit sär¬
skilda åtgärder för att bereda delägarna tillfälle att yttra sig i försäljnings-
fragan. Kravet pa viktiga skäl sasom förutsättning för tillstånd till försälj¬
ning skall givetvis upprätthållas i full utsträckning även i fall då egen¬
domens ägare är okänd. I förevarande fall voro skälen enligt min mening ej
av den styrka att en försäljning bort tillåtas. I denna fråga finnes dock
givetvis utrymme för delade meningar. Jag vill tillägga att ett godkännan¬
de av försäljningen icke var nödvändigt för att förekomma att skiftet drog
ut på tiden, eftersom det synes ha varit möjligt att utlägga ett för alla
myrslogsägare gemensamt ägoskifte.
Även om jag för min del anser att laga förutsättningar ej förelågo för ett
godkännande av försäljningen, är det dock uppenbart att häradsrättens på
en amian uppfattning grundade åtgärd ej kan läggas häradsrätten till last
såsom fel.
Jag övergår härefter till att behandla de åtgärder som, efter försäljningen
av slogarna, vidtagits med de erhållna köpeskillingarna, d. v. s. gode män¬
nens åtgärd att nedsätta beloppen i allmänt förvar hos överexekutor.
Nedsättningama ha skett med stöd av 1927 års lag om gälds betalning
genom penningars nedsättning i allmänt förvar. Enligt denna lag äger gäl¬
denär rätt till nedsättning bl. a. i fall da han ej vet eller bör veta vem som
är borgenär (1 §). Gäldenären skall hos överexekutor uppgiva det förhål¬
lande a vilket han grundar sitt ansprak pa att få fullgöra betalningen genom
nedsättning (2 §). Av motiven framgår, att överexekutor ej har någon
skyldighet att under alla omständigheter mottaga penningar i förvar. Någon
materiell prövning av frågan huruvida de för nedsättningsförfarandets till-
lämpning stadgade förutsättningarna äro för handen bör visserligen icke
vidtagas men depositionen skall ej mottagas, om icke gäldenären åberopat
förhållande som berättigar honom att anlita denna utväg för betalningens
fullgörande (NJA II 1927 s. 302). Det står gäldenären fritt att vid nedsätt-
243
ningen förbehålla sig rätt att återtaga det nedsatta beloppet och skall i hän¬
delse av återtagande anses som om nedsättning icke ägt rum (4 §). Sedan
tjugu år förflutit från det nedsättning skett må gäldenären lyfta nedsatt
belopp, därest han anmäler sig därtill inom natt och år. Göres ej sådan an¬
mälan tillfaller beloppet kronan (7 §). Nedsatta belopp skola av överexeku-
tor göras räntebärande genom insättning i bank (8 §).
Av överexekutors akter i nedsättningsärendena framgår, att nedsättmng-
arna skett på ansökan av gode männen men att lantbruksnämnden betrak¬
tats som gäldenär och de okända myrslogsägama som borgenärer. När lant¬
bruksnämnden betraktats som gäldenär i nedsättningsärendena har ut¬
gångspunkten uppenbarligen varit de gäldsförhållanden, som uppkommit
på grund av nämndens köp av myrslogarna. Borgenärerna i detta förhål¬
lande voro ostridigt okända och detta har ansetts motivera en tillämpning
av 1927 års lag. Parterna — liksom överexekutor — synas emellertid ha
förbisett, att lagen ej är tillämplig på fall, där den okände borgenären före¬
trädes av behörig ställföreträdare, t. ex. av en god man. Att detta är en
riktig tolkning framgår även av motiven till lagen (NJA II 1927 s. 298).
Även lantbruksnämnden synes ha bedömt saken sa att gode männen ägt
att med för borgenären bindande verkan mottaga köpeskillingarna i fråga.
Detta framgår därav att nämnden utbetalat beloppen till gode männen,
som i samband med nedsättningarna överlämnat dem till överexekutor.
De nedsättningar, som skett av medel härflytande från gode männens
försäljning av myrslogarna till lantbruksnämnden, borde alltså enligt min
mening ej ha fått komma till stånd. Det principiellt felaktiga i förfarandet
framgår även därav att beloppen genom nedsättningen kunna komma att
definitivt frånhändas de okända rättsägare, vilkas rätt gode männen erhållit
uppdrag att bevaka. Detta står i strid med föräldrabalkens regler om för¬
myndare och gode män. Enligt dessa regler skola medlen förvaltas av gode
männen och i sinom tid redovisas till den som förmyndaren eller gode man¬
nen företräder.
Ehuru överexekutor förfarit felaktigt genom att tillata nedsättningen,
kan någon åtgärd gentemot de för överexekutorsärenden ansvariga ämbets¬
männen numera ej ifrågakomma. Emellertid framstår det också såsom helt
otillfredsställande om man skulle låta bero vid att medlen förbleve under¬
kastade reglerna i 1927 års lag — särskilt preklusionsbestämmelsen i 7 §
— eftersom denna lag som nämnts ej alls bort tillämpas i förevarande fall.
För att undvika att ett icke rättsenligt arrangemang blir bestående och till
undanröjande av risken att myrslogsägarnas rätt på grund av det nämnda
preklusionsstadgandet skall gå helt förlorad synes det nödvändigt att de
hos överexekutor nedsatta beloppen återtagas. Behörig att återtaga belop¬
pen är lantbruksnämnden, som i samtliga fall gjort förbehåll enligt 4 § nyss¬
nämnda lag. Beloppen bör emellertid därefter till fullgörande av lantbruks¬
nämndens åtaganden vid dess förvärv återställas till gode män för myr-
244
slogsägama. Därest de förutvarande gode männen entledigats, bör det an¬
komma pa häradsrätten att självmant eller efter ansökan av vederbörande
överförmyndare ånyo förordna gode män. Jag kommer därför att över¬
lämna kopior av denna skrivelse till såväl häradsrätten som överexekutor,
lantbruksnämnden och överförmyndaren.
Motsvarande förhållanden som nu sagts synes föreligga även i vissa andra
fall, däi nedsättning skett av medel härrörande från försäljning av myr¬
slogar.
I och för sig skulle ärendet kunna avslutas med det nu anförda. Jag har
emellertid funnit anledning föreligga att ägna uppmärksamhet även åt
frågan, huru bör förfaras med beloppen i fråga sedan de åter kommit under
gode männens förvaltning.
Såsom framgår av mina uttalanden i det genom skrivelsen till Skommar
i augusti 1962 avgjorda ärendet, anser jag, att det bort vara möjligt att
genom lämpliga åtgärder från förrättningsmännens sida skapa klarhet om
äganderätten åtminstone beträffande nagra av de ca 150 mvrslogar varom
här är fråga. Möjligheterna härtill äro ännu icke försuttna, ehuru den vars
rätt kan styrkas nu måste hänvisas till att uttaga sin andel ur de vid för¬
säljningen influtna medlen. Dessa medel ha till icke oväsentlig del tagits
i anspråk för vissa kostnader, främst skifteskostnader.
Omständigheterna i förevarande fall synas mig vara sådana, att det med
fog kan ifrågasättas om icke från det allmännas sida sådana åtgärder böra
vidtagas som kunna leda till att därtill berättigade personer komma i åt¬
njutande av de medel som rätteligen höra till dem. Till stöd härför vill jag
framhålla att någon egentlig äganderättsutredning rörande myrslogarna
icke skedde vid skiftesförrättningen, att framställningen om förordnande
av gode män för myrslogsägarna, såvitt handlingarna utvisa, skedde utan
att dessa, av vilka många måhända icke hade klart för sig konsekvenserna
av 1947 års rättsfall och som därför antagligen utgingo från att myrslogar¬
na voro tillbehör till fastigheterna, dessförinnan fått sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och uppfattat att det var nödvändigt för dem att
särskilt anmäla äganderättsanspråk beträffande myrslogar och meddela
upplysningar rörande hävdeförhållandena, samt att tillstånd till försälj¬
ningen lämnats utan att detta kan anses ha legat i samtliga myrslogsägares
intresse och utan att ens tillfälle beretts dem att hävda sina anspråk. De
omständigheter, under vilka myrslogsägarna sålunda frånhänts sin ägande¬
rätt och viktiga rättsprinciper på grund av hänsynstagande till så kallade
praktiska skal icke blivit tillbörligen beaktade, äro enligt min mening ägna¬
de att rubba förtroendet till det allmännas organ, om icke det allmänna gör
åtminstone ett försök att skapa klarhet i äganderättsförhållandena.
Jag avser icke att det allmänna skulle påtaga sig någon fullständig ut¬
redning av äganderättsförhållandena. Detta bör helt visst ankomma på
dem, som göra anspråk på andel i köpeskillingen för myrslogarna. Vad jag
245
åsyftar är allenast att det allmänna hjälper de enskilda med utredningen i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som stadgats i 1962 års lag om
äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa
fall i Kopparbergs län.
Det framstår som sannolikt att en sådan utredning i syfte att klargöra
äganderättsförhållanden i åtminstone en del av fallen skulle leda till posi¬
tivt resultat. Det kan dock med visshet antagas att det i ett stort antal fall
visar sig omöjligt att uppnå den klarhet, som erfordras för utbetalning av
andel i medlen. Gode männen skulle med andra ord ej kunna befrias från
sina uppdrag utan nödgas för all framtid förvalta beloppen i fråga.
En ordning sådan som den nyss antydda är uppenbarligen icke tillfreds¬
ställande. Det vore från skilda synpunkter önskvärt om medlen efter för¬
loppet av viss tid kunde — eventuellt utan att vederbörandes rätt preklu-
derades — på något sätt nyttiggöras. Detta skulle också vara till fördel
från allmän synpunkt eftersom gode männen då kunde entledigas samt
häradsrätten och överförmyndaren befrias från sina uppgifter i avseende å
godemanskapen. Problemet är ej begränsat till fall av den särpräglade art
varom förevarande ärende handlar. Liknande fall kunna uppkomma sa
snart någon förordnas att bevaka en okänd persons rätt, dock ej då det gäl¬
ler okänd delägare i dödsbo. För fall av sistnämnda slag inträder alltid
preskription efter förloppet av en längre eller kortare tid. Det har emeller¬
tid påpekats för mig att fall motsvarande de här behandlade kunna före¬
ligga och faktiskt även föreligger beträffande dödsbon efter personer, som
avlidit före arvslagens tillkomst (se Walin: Ärvdabalken, 1963 s. 310). På
grund av att det i äldre rätt saknades regler motsvarande den i nuvarande
16 kap. 4 § ärvdabalken (ÄB) upptagna allmänna tioårspreskriptionen kan
— om sådan kungörelse som avses i nuvarande 16 kap. 2 § ÄB ej utfärdats
— fortfarande finnas godmanskap avseende okända dödsbodelägare, vilka
godmanskap det med nuvarande lagstiftning ej är möjligt att avveckla.
En tänkbar lösning av fall sådana som de nu antydda skulle kunna vara
att beloppen i fråga efter viss tid, exempelvis tjugu år, tillfördes allmänna
arvsfonden, eventuellt med nagon garanti från statens sida att halla där¬
efter möjligen uppdykande pretendenter, som kunde styrka sin rätt, skades¬
lösa.
Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härigenom framlägga här berörda spörs¬
mål och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.
I detta sammanhang är det mig angeläget alt tillägga följande. I det ge¬
nom min skrivelse till Skommar avgjorda ärendet hade jag att pröva klago¬
mål i flera olika hänseenden. Att jag i en av dessa punkter gav uttryck åt
en annan uppfattning än Skommar om hur viss vid skiftet uppkommen
fråga borde lösas, kan objektivt icke lagas till intäkt för att såsom skett
246
i ortspressen och eljest — göra gällande, att mitt beslut i nämnda ärende
skulle innebära en stark kritik mot Skommar för hans handläggning av
skiftesförrättningen. Vid granskningen av handlingarna fick jag tvärtom
en mycket positiv uppfattning av Skommars insatser vid skiftet och det
sätt varpå förrättningsmännen bemästrat de många svårigheter som möta
vid ett skifte av förevarande slag.
7. Framställning om ersättning av allmänna medel åt klagande på
grund av felaktig handläggning av införselärende
Den 7 februari 1964 avlät jag följande framställning till Konungen.
I en den 27 juni 1963 hit inkommen skrift begärde fru Eva Petersson,
Erkenskroken 9, Johanneshov, att JO skulle utreda vissa förhållanden be¬
träffande handläggningen av ett ärende rörande införsel för uttagande av
henne efter äktenskapsskillnad mellan henne och hennes förre make, spår-
vägsmannen Erik Nils Gösta Rosqvist, tillkommande underhållsbidrag
ävensom undanröja vissa orättvisor som skulle ha vederfarits henne genom
åtgärder och försummelser av tjänstemän vid Stockholms stads indrivnings-
verk och av advokater och biträdande jurister vid Stockholms stads rätts-
hjälpsanstalt. Till stöd för denna begäran anförde Eva Petersson följande:
Genom högsta domstolens utslag den 19 maj 1944 hade Rosqvist förpliktats
att till henne utgiva underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad. Indrivnings-
verket, som beviljat införsel i Rosqvists lön på grund av utslaget, hade icke
beaktat den höjning av underhållsbidraget som skett genom lagen den 6
juni 1952 om höjning av vissa underhållsbidrag med däri genom lag den
24 maj 1957 gjorda ändringar. Fel hade även i övrigt förelupit vid hand¬
läggningen av införselärendet. Hon hade hänvänt sig till rättshjälpsanstal-
ten med begäran om hjälp. Rättshjälpsanstalten hade därvid icke på nöj¬
aktigt sätt tillgodosett hennes intressen.
Sedan jag begärt upplysningar beträffande indrivningsverkets befattning
med de i klagomålen berörda förhållandena, inkom exekutionsdirektören
Sven Östlund med yttrande, varjämte Östlund ingav och åberopade av ho¬
nom införskaffade yttranden i saken från f. d. exekutionsdirektören Alarik
Lundberg och förste uppbördsrevisom Åke Thelander.
Härefter har Eva Petersson mött med påminnelser.
Av handlingarna i ärendet framgår följande.
Enligt utslaget den 19 maj 1944 hade Rosqvist att till Eva Petersson ut¬
giva underhållsbidrag med 75 kronor i månaden för hennes egen del och
med ytterligare belopp för hennes två barn tills vartdera barnet fyllt 18 år.
Införsel i Rosqvists lön för samtliga bidrag beviljades den 6 september 1944
med belopp motsvarande hela bidragen. Sedan Rosqvist efter ansökan om
stämning å Eva Petersson vid Stockholms rådhusrätt yrkat, att enär vä¬
247
sentligt ändrade förhållanden inträtt, bidraget för hennes eget underhåll
måtte nedsättas, förordnade rådhusrätten genom dom den 15 augusti 1951,
vilken vann laga kraft — med bifall till en av Eva Petersson i samma mål
förd talan om förlängning av den tid under vilken underhållsbidrag för det
äldsta barnet skulle utgå till och med maj 1952 — att det underhållsbidrag
Rosqvist hade att utgiva för hennes egen del enligt utslaget den 19 maj
1944 skulle för tiden till och med maj 1952 utgå med allenast 25 kronor per
månad; i vidare mån skedde ej nedsättning av underhållsbidraget. — Vid
ett flertal tillfällen har jämkning skett av de vid förordnandet om införsel
meddelade bestämmelserna. Sålunda skedde genom jämkningsbeslut den
8 oktober 1952, den 28 april 1953, den 20 augusti 1954 och den 15 juni
1955 i samband med förändringar med avseende på Rosqvists underhålls¬
skyldighet för barnen motsvarande justeringar av införsel beloppet. Mot
besluten fördes icke talan. — I skrivelse den 5 maj 1958 till indrivningsver-
ket anförde advokaten Ulf Hamacher för Eva Peterssons räkning, att jäm¬
likt 1952 års lag om höjning av vissa underhållsbidrag hennes underhålls¬
bidrag skulle utgå med en förhöjning, som vid tillfället uppginge till 55 %,
varför han hemställde, att från och med nästa införseltillfälle måtte uttagas
75 kronor jämte 55 % tillägg därå. Med bifall till denna framställning be¬
stämdes införselbeloppet genom jämkningsbeslut den 29 maj 1958 till 116
kronor 25 öre för månad. — Eva Petersson begärde härefter rättshjälps-
anstaltens biträde med att utfå vad hon gått miste om därigenom att för¬
höjningen jämlikt 1952 års lag av bidraget till hennes eget underhåll genom
indrivningsverkets felaktiga handläggning kommit att beaktas först vid
införsel i juni 1958. Sedan utmätning för det mistade bidraget begärts hos
Rosqvist, befanns denne vid förrättning för utmätning den 8 februari 1961
sakna utmätningsbara tillgångar. Rosqvist avled den 12 februari 1961.
Efter ansökan om stämning å Stockholms stad yrkades sedermera för Eva
Peterssons räkning åläggande för staden att ersätta hennes ifrågavarande
förlust med — i första hand — 1 503 kronor 75 öre. Nämnda belopp hade
i skrivelse till staden från förste stadsfogden i Stockholm angivits motsvara
Eva Peterssons förlust. Staden — som bestred bifall till Eva Peterssons
talan i målet — vitsordade skäligheten av beloppet. Rådhusrätten lämnade
genom dom den 7 juni 1962 Eva Peterssons talan utan bifall. Jämväl Svea
hovrätt dit hon fullföljt talan mot domen lämnade, i dom den 8 mars 1963,
hennes talan utan bifall. Hovrätten anförde i sin dom.
»Hovrätten finner väl, att vederbörande införselmyndighet förfarit fel¬
aktigt i det hiinseende Eva Petersson angivit såsom grund för sitt första-
handsyrkande. Då emellertid den skada Eva Petersson till följd av nämnda
förfarande lidit icke är av beskaffenhet att för staden kunna föranleda
skadeståndsskyldighet, kan hennes talan därom icke vinna bifall.»
Sedan Eva Petersson ansökt om revision, fann Kungl. Maj;t ej skäl med¬
dela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.
248
I klagoskriften och en därvid fogad redogörelse har Eva Petersson bl. a.
anfört: Då den höjning av hennes underhållsbidrag, som skedde genom 1952
års lag om höjning av vissa underhållsbidrag, icke beaktats vid införsel och
då hon ej heller fått något meddelande om anledningen härtill, hade hon av
Thelander, vilken hade handhaft ärendet vid indrivningsverket, begärt att
utfå förhöjningen. Thelander hade emellertid förklarat, att eftersom hennes
underhållsbidrag blivit omprövat av domstol under år 1951, hade 1952 års
lag icke varit tillämplig därå. Under åren 1952—1954 hade hon hos indriv¬
ningsverket vid ett flertal tillfällen begärt att utfå förhöjningen. Muntliga
framställningar i saken hade emellertid avvisats, och av henne avlåtna brev
till Thelander och förste stadsfogden hade icke besvarats. Genom ändringen
den 24 maj 1957 av 1952 års lag hade hennes underhållsbidrag — även om
detta varit att anse såsom bestämt genom domen den 15 augusti 1951 —
skolat utgå med viss förhöjning. Då införselbeloppet likväl icke blivit höjt
i samband med ikraftträdandet av 1957 års lagändring, och något beslut
härom icke tillställts henne, hade hon gjort upprepade påstötningar hos
Thelander, men därvid återigen blivit nekad förhöjningen. I indrivnings-
verkets journal i ärendet funnes ingen anteckning om något beslut att in¬
förselbeloppet ej skulle höjas enligt 1952 års lag. Någon anteckning om hen¬
nes upprepade framställningar i saken funnes ej heller i journalen. Det hade
givetvis ålegat indrivningsverket att redovisa sitt ställningstagande i frågan
om förhöjning av underhållsbidraget skulle ske samt tillställa henne besked
härom med anvisning om vad hon hade att iakttaga för att erhålla rättelse.
Att hon kunnat påkalla överexekutors prövning genom besvär hade hon
icke känt till. Genom att hon under tiden den 1 juli 1952—den 30 juni 1958
ej genom införsel utfått förhöjningen å hennes underhållsbidrag hade hon
gått miste om tillhopa 1 693 kronor 75 öre.
Östlund har i sin skrivelse anfört: Det borde beaktas, att det år 1952 varit
fråga om tillämpning av en lagstiftning av helt ny beskaffenhet, där man
icke haft möjlighet att lita till vare sig praxis eller tidigare erfarenhet. Det
finge anses, att det närmast efter lagens tillkomst varit en tolkningsfråga,
huruvida lagen var tillämplig å det förevarande fallet. Tydligen hade veder¬
börande tjänsteman ansett att, eftersom en omprövning av utslaget den 19
maj 1944 skett under 1951, lagen icke varit tillämplig. Därest Eva Peters¬
son efter hänvändelse till införselexpeditionen eller i sista hand till exeku-
tionsdirektören icke erhållit önskad rättelse i saken, hade hon haft att be¬
svära sig hos överexekutor. Att hon, såsom hon anfört, icke förstått att
denna utväg stått öppen, kunde icke lända henne till ursäkt. Det förtjänade
emellertid att anmärkas, att hon i ett flertal fall erhållit jiimkningsbeslut
vilka innehållit besvärshänvisning. Ett i en tolkningsfråga fattat beslut,
som sedermera bleve ändrat i högre instans, kunde icke föranleda skade¬
ståndsansvar för vederbörande tjänsteman. — Från och med den 1 januari
1952 hade införselexpeditionen för underhållsbidrag sorterat direkt under
249
exekutionsdirektören såsom utmätningsman. Utmätningsmannens i lagen
fixerade arbetsuppgifter vore fördelade på en mångfald befattningshavare,
vilka i stor utsträckning under eget ansvar handlade ärendena. Exekutions-
direktörens befattning med handläggningen av varje enskilt ärende bleve
som regel beroende av om och i vad mån ärendet underställdes honom.
Något personligt ansvar för fel eller försummelse som beginges av annan
befattningshavare kunde — under förutsättning givetvis att exekutions¬
direktören icke eftersatt sin allmänna tillsyn och kontroll av verksamheten
— rimligen icke åvila denne. Av handlingarna framginge icke att Lundberg,
som varit Östlunds företrädare i tjänsten och som avgått den 1 december
1957, deltagit i handläggningen av ärendet. Östlunds granskning hade icke
utvisat, att vid handläggningen av ärendet förelupit något fel eller någon
försummelse av beskaffenhet att böra föranleda skadeståndsansvar för nå¬
gon befattningshavare vid indrivningsverket.
Thelander har i sitt yttrande anfört: Vid ikraftträdandet av 1952 års lag
funnos ca 6 000 ärenden, där en tillämpning av lagen var aktuell. Dessa
ärenden hade genomgåtts av olika tjänstemän som kunnat frigöras från
sitt ordinarie arbete. De ärenden där en förhöjning av bidragsbelopp skulle
ske hade försetts med en särskild stämpel. Eva Peterssons ärende hade för¬
setts med sådan stämpel. Sedermera hade emellertid stämpeln satts inom
parentes, vilket innebure att ärendet efter den generella genomgången blivit
föremål för särskild prövning. Anledningen härtill hade varit, att frågan
om fortsatt underhållsbidrag blivit prövad genom domen den 15 augusti
1951. Efter diskussion hade befunnits, att domen utgjorde hinder för till-
lämpning av 1952 års lag. Han hade ingen minnesbild av de påstådda
samtalen med Eva Petersson i saken. Någon skriftlig framställning om för¬
höjning av införselbeloppet hade vid denna tidpunkt icke inkommit till in¬
drivningsverket. Av jämkmngsbesluten i oktober 1952 och senare fram¬
ginge, att någon höjning i anledning av 1952 års lag icke skett. Kopior av
besluten, vilka innehållit besvärshänvisning, hade tillställts Eva Petersson.
Efter ändringen den 24 maj 1957 av 1952 års lag hade införselbeloppet i
vart fall bort höjas. Av förbiseende hade så ej skett. Den förlust Eva Pe¬
tersson härigenom lidit hade sedermera blivit ersatt.
Det bidrag till Eva Peterssons eget underhåll, som Rosqvist genom ut¬
slaget den 19 maj 1944 förpliktats utgiva ändrades icke genom domen den
15 augusti 1951, såvitt avser tiden efter utgången av maj 1952. Domen in¬
nebar i denna del allenast att Rosqvists talan om nedsättning av bidraget
för tiden därefter ogillades. Vid sådant förhållande kan bidraget uppenbar¬
ligen icke anses bestämt annorledes än genom 1944 års utslag. 1952 ars lag
om höjning av vissa underhållsbidrag har förty från och med lagens ikraft¬
trädande den 1 juli 1952 varit tillämplig såvitt avser detta bidrag, vilket
250
innebar att bidraget skolat utgå med en förhöjning om 30 % under tiden
den 1 juli 1952 den 1 juli 1957 och 55 % för tiden från och med sistnämn-
c a dag. Denna förhöjning hade skolat beaktas ex officio vid införseln.
Vid handläggningen av införselärendet har således före jämkningsbeslutet
den 29 maj 1958 förfarits felaktigt. På grund av reglerna om straffrättslig
preskription har fråga om ansvar för tjänstefel härför förfallit.
Anledning saknas till annat antagande än att den förhöjning som skolat
utgå före nyssnämnda jämkningsbeslut kunnat uttagas genom införsel
hos Rosqvist. Genom att så ej skett har Eva Petersson således lidit skada
på grund av felet. Med ledning av den av mig införskaffade utredningen
i ärendet kan icke avgöras vilken eller vilka befattningshavare vid indriv-
ningsverket som äro ansvariga för det fel som förelupit. På grund av den
långa tid som förflutit och övriga omständigheter synes icke heller möjligt
att vinna klarhet härutinnan genom ytterligare utredning. Eva Petersson
saknar förty möjlighet att av befattningshavare vid indrivningsverket utfå
ersättning för den skada hon lidit. Såsom domstolarna funnit svarar icke
Stockholms stad för skadan, och enligt gällande rätt torde ej heller föreligga
skyldighet för staten att utgiva ersättning härför.
Det skulle emellertid framstå som stötande om Eva Petersson finge själv
vidkännas den förlust hon lidit. Starka billighetsskäl tala enligt min mening
för att Eva Petersson erhåller gottgörelse av allmänna medel för den skada
hon kan anses ha lidit genom felet. Att hon haft möjlighet att vinna rät¬
telse genom besvär hos överexekutor — i vart fall genom att besvära sig
oyer något av de under åren 1952—1955 meddelade jämkningsbesluten —
bor med hänsyn till omständigheterna icke föranleda till annan bedömning.
Till stöd för denna framställning om ersättning av allmänna medel åt
Eva Petersson vill jag åberopa Eders Kungl. Maj:ts praxis vid behandling¬
en av liknande framställningar från ombudsmännens sida, den äldsta från
1820-talet. Ersättning har av ombudsmännen påkallats, när fråga varit om
tjänsteåtgärd som objektivt sett varit oriktig men för vilken någon tjänste¬
man ej ansetts kunna eller böra göras ansvarig, och gottgörelse av allmänna
medel för skada och lidande, som enskild tillskyndats genom åtgärden,
synts motiverad av starka billighetsskäl. Till stöd för framställningen må
även åberopas ett av 1906 ars lagutskott vid granskningen av ,JO:s ämbets¬
förvaltning gjort uttalande i angivna riktning.
Frågan om storleken av den förlust som uppkommit för Eva Petersson
ar på grundval av det föreliggande materialet icke fullt klar. I målet mellan
Eva Petersson och Stockholms stad enades Eva Peterssons ombud och sta¬
den efter en av förste stadsfogden gjord utredning, att förlusten skulle anses
ha uppgått till det belopp denne angivit, eller 1 503 kronor 75 öre. Eva
Petersson anmälde i målet som sin uppfattning, att den nu ifrågavarande
förlusten uppgick till 1 693 kronor 75 öre, eller samma belopp som hon an¬
givit i klagoskriften. Med hänsyn till omständigheterna saknas enligt min
251
mening skäl till annat bedömande i förevarande sammanhang än att för¬
lusten uppgått till allenast 1 503 kronor 75 öre.
Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän får jag — med överlämnande av handlingarna i
ärendet — framlägga ovanberörda förhållanden med avseende å den fel¬
aktiga handläggningen av införselärendet för den åtgärd Eders Kungl.
Maj:t må finna framställningen föranleda.
Vad Eva Petersson i övrigt anfört mot indrivningsverket och vad som
eljest framkommit vid min granskning visar icke, att ytterligare fel eller
försummelse förekommit vid handläggningen av införselärendet. Klagomå¬
len i denna del lämnas därför utan åtgärd. Icke heller vad hon anfört an¬
gående olika befattningshavare vid rättshjälpsanstalten ger anledning till
någon åtgärd från min sida.
Genom beslut den 4 juni 1964 fann Kungl. Maj:t skäligt tillerkänna Eva
Petersson ersättning för den henne åsamkade förlusten med 1 503 kronor
75 öre.
8. Framställning om ersättning av allmänna medel åt ett bolag för
förlust i anledning av fel vid köpeskillingsfördelning
efter exekutiv auktion
Den 24 november 1964 avlät jag till Konungen följande framställning.
Enligt avbetalningskontrakt den 4 oktober 1961 försålde Aktiebolaget
Auto-Hansa i Göteborg, i det följande kallat bolaget, till Willy Gillberg,
Kungsbacka, en bänksvarv av fabrikatet Myford. Av köpeskillingen skulle
en del erläggas vid leveransen och återstoden genom avbetalningar. Enligt
kontraktet förbehöll sig bolaget äganderätten till bänksvarven intill dess
full betalning erlagts.
Den 20 juli 1962 verkställde t. f. landsfiskalen i Kungsbacka distrikt Karl
Wahlgren utmätning hos Gillberg för ogulden skatt jämte restavgift, till¬
hopa 818 kronor, varvid togs i mät en skåpbil och nyssnämnda bänksvarv.
Enligt lagsökningsutslag, meddelat den 29 juli 1963 av Hallands norra
domsagas häradsrätt, förpliktades Gillberg att till bolaget utgiva 650 kro¬
nor, utgörande ogulden del av köpeskillingen enligt avbetalmngskontrak-
tet, samt ränta och kostnader. Avskrift av avbetalningkontraktet fogades
till utslaget. ...... ,
Samma dag utfärdade häradsrätten i mål om betalningsföreläggande
mellan samma parter slutbevis, innebärande att utmätning hos Gillberg
finge ske för en bolagets fordran å 266 kronor 54 öre jämte ränta och kost¬
nader.
252
Ddi 19 augusti 1963 inkom till landsfiskalen i Kungsbacka distrikt en
ansökan från Justitias Inkasso & Juridiska Byrå AB (Justitia), vari å bola¬
gets vägnar begärdes utmätning på grund av utslaget och slutbeviset, vilka
handlingar bifogades i original med därtill hörande bilagor.
Den 21 i samma månad verkställde Wahlgren i anledning av denna an¬
sökan hos Gillberg utmätning av förut nämnda bänksvarv samt ett elek¬
triskt laddningsaggregat och en luftkompressor med motor.
Efter visst anstånd som medgivits av bolaget skedde exekutiv auktion
den 11 december 1963. Förrättningsmannen vid detta tillfälle, landsfiska¬
len i distriktet T. Norén, avgav därefter till bolagets ombud en redovis¬
ning som tecknades på ansökningen i utmätningsärendet och lydde sålunda.
Återgår med utslag och slutbevis åsatta bevis om tillgångslöshet jämte
översänt kontrakt mot postförskott för sammanlagda exekutionskostna-
derna jamte stampelkostnad enligt två kvitton å kronor 16-26
Upplysningsvis meddelas följande.
Då efter anstånd gäldenären icke erlade likvid, utsattes den 28/11 exeku¬
tiv auktion att äga rum den 11/12-63. Utmätning hade företagits i gälde¬
när enda utmätningsbara tillgångar, div. verkstadsmaskiner, vari tidi¬
gare gjorts utmätning för bl. a. oguldna skatter.
Vid exekuUva auktionen inflöt endast kronor 855:—. Av köpeskillingen
t^Ungf' °Cf Knman förmånsrätt enligt lag med kronor 818:—.
Återstoden fördelades helt a exekutionskostnaderna sålunda, att kronor 7:50
kungorelsekostnad (del av) gottgjordes skatteärendet och kronor 14:75
vartdera av Edra har ifrågavarande ärenden. I dessa uppgick exekutions-
, V?001' , 0; 8S, 1 vart(Jera ärendet. Mellanskillnaden å exeku-
^ således kronor 6: 13 i vartdera ärendet, vilken kostnad
uttages av Eder enligt ovan.
Härefter förekom mellan Justitia och berörda utmätningsmän en skrift¬
växling varunder framkom — sammanfattningsvis — att den här ifråga¬
varande bänksvarven ingått i den egendom som försålts på auktionen, Itt
enhgt Justitias mening Wahlgren av avbetalningskontraktet bort förstå att
banksvarven ej tillhört Gillberg och alltså ej bort utmätas, varför Wahlgren
borde ersätta bolaget det utdömda beloppet och kostnaderna i lagsöknings-
malet, samt att enhgt utmätningsmännens mening det icke varit felaktigt
att utmäta bänksvarven som Gillberg uppgivit tillhörde honom.
Den i9 maj 1964 inkom från verkställande direktören i Justitia Ture
A den i egenskap av ombud för bolaget till JO-ämbetet en klagoskrift, vari
, .®n .. ter redogörelse för utmätningsärendets gång och förekommen
skriftväxling — anförde följande.
Jag havdar att det måste åligga en utmätningsman att ex officio beakta
at!öe£eiTni.soP uppenbarligen tillhör annan än gäldenären icke blir före-
mal tor utmatning. Genom bristande uppmärksamhet har utmätningsman-
nen i det har föreliggande fallet för Kungl. Maj:t och Kronans räkning ut¬
mätt egendom som enligt företedda handlingar i utmätningsärendet till¬
kommer min huvudman. Jag är av den uppfattningen att utmätnings¬
253
mannen genom nyssnämnda vårdslöshet förorsakat min huvudman en
skada som uppgår till i varje fall 650 kronor.
Jag får hemställa att utredning i saken verkställes och för den händelse
det skulle framkomma att straffbar vårdslöshet ligger utmätningsmannen
till last, jag får bli i tillfälle att i kommande rättegång utföra min huvud¬
mans skadeståndstalan.
Efter remiss inkom Wahlgren med yttrande, vari han lämnade en redo¬
görelse för sin befattning med berörda utmätningar samt bestred att han
förfarit felaktigt. Bl. a. åberopades därvid att Gillberg uppgivit att svarven
tillhört honom och att han anvisat den för utmätning då och även vid tidi¬
gare tillfällen.
Vid Wahlgrens yttrande fanns fogat protokoll över den av Norén verk¬
ställda exekutiva auktionen. Protokollet var, såvitt här är av intresse, av
följande lydelse.
Genom nedannämnda protokoll hade utmätningar företagits av viss egen¬
dom hos Willy Gillberg,---, till gäldande dels av oguldna skatter, dels
av enskilda borgenärers fordringar, sålunda:
1) protokoll den 20 juli 1962 av t. f. landsfiskalen Karl Wahlgren till
gäldande av oguldna skatter med kronor 790: — jämte restavgift med kronor
28:— eller tillhopa kronor 818:—, för vilket belopp utmätning företagits
i 1 skåpbil N 38204 av fabrikat DKW och en metallsvarv »Myford»;
2) protokoll den 21 augusti 1963 av t. f. landsfiskalen Karl Wahlgren
till gäldande av Aktiebolaget Auto-Hansa, Göteborg, fordran enligt Hal¬
lands norra domsagas häradsrätts utslag den 29 juli 1963, utgörande,
kapital ................................... kr. 650
ränta, förslagsvis........................... * 75
kostnader ................................. » 80
— kr. 805: —
3) protokoll av samma dag till gäldande av samme borgenärs fordran
enligt Hallands norra domsagas häradsrätts bevis den 29 juli 1963, utgörande
kapital ................................... kr. 266:54
ränta, förslagsvis........................... » 28:
kostnader ................................. * 57: kr. 351:54
vartill komme exekutionskostnader förslagsvis 30 kronor. För under punkt
2 och 3 angivna fordringar togs i mät 1 st elladdningsaggregat, 1 st bänk¬
svarv »Myford» (samma som ovanstående) och 1 st luftkompressor med
motor, tillhopa värderat till 1 500 kronor.
När auktionen å utsatt tid skulle äga rum, hade ett 10-tal spekulanter
infunnit sig. Gäldenären kom dock inte tillstädes. Auktionsvillkoren — kon¬
tant likvid och egendomens försäljning i befintligt skick — tillkännagavs,
varefter egendomen utbjöds till den högstbjudande.
Härefter såldes den utmätta egendomen sålunda,
1 st laddningsaggregat . .
1 » bänksvarv »Myford»
1 » luftkompressor .....
för kr. 275: —
» » 500: —
» » 80: — kr. 855: —
254
Antecknades att aen utmätta skåpbilen numera icke fanns i gäldenärens
ägo, emedan han avyttrat densamma.
Da den sålunda erhållna köpeskillingen icke täckte hela skulden, anteck¬
nades. att gäldenären — såvitt kunnat utrönas — saknade ytterligare ut¬
mätningsbar tillgång.
Fördelningen av köpeskillingen:
1) Kungl. Maj :t och Kronan med förmånsrätt enligt lag .... kr. 818:_
Exekutionskostnad, efter fördelning, annonskostnad..... » 7: 50
2) Aktiebolaget Auto-Hansa, d:o i avräkning på ex.kostnad. . » 14: 75
3) D:o , d:o d:o...... » 14:75
Summa kr. 855: —
I en härefter avgiven påminnelseskrift vidhöll Aldén, att Wahlgren för¬
farit felaktigt genom att utmäta bänksvarven och borde ställas under åtal
för tjänstefel. Vidare anförde Aldén beträffande den av Norén upprättade
fördelningslängden i huvudsak följande.
Fördelningslängden måste vara felaktigt upprättad. För Kungl. Maj:t
och Kronans räkning förelåg endast en förmånsberättigad utmätning i
banksvarven med 500 kronor medan däremot Kungl. Maj:t och Kronan
1 ftk 311 n^’0n förmånsrätt i utmätningen av laddningsaggregatet och I
I infordrat yttrande anförde Norén härefter följande.
Med anledning av vad klaganden anfört i påminnelseskriften angående
fordelningen av köpeskillingen får jag i princip vitsorda framförd anmärk¬
ning med avseende å hkviden för laddningsaggregatet och luftkompres¬
sorn, tillsammans kronor 355: —. Med beklagande konstaterar jag nu att
jag av förbiseende tillgodogjort Kungl. Maj:t och Kronan förmånsrätt i
hela köpeskillingen jämlikt HB 17: 8 i stället för att tilldela de enskilda
borgenärerna den del därav, som helt tillkom dem genom utmätningarna
den 21 augusti 1963. Jag vidhåller emellertid åsikten att Kungl. Maj:t och
Kronan har förmånsrätt i likviden för den sålda bänksvarven med kronor
500: —.
Att detta beklagliga fel kunnat uppstå vill jag förklara på det sätt, att
ett flertal utmätningar tidigare ägt rum hos gäldenären för bl. a. skatter,
därvid som regel allt utmätningsbart måst tagas i mät. Gängse praxis är
också att vid utmätning för enskild borgenärs fordran utmätning samtidigt
göres för ev. ogulden skatt. Vid tidpunkten för auktionen — kort före jul¬
helgen — förelåg synnerligen stor arbetsanhopning med ett flertal förrätt¬
ningar utom kontoret och intensiv forcering inom kontoret inför årsskiftet,
bl. a. revision från länsstyrelsen, brådskande arkivarbeten av personal från
landsarkivet m. m.
Fördelning hade rätteligen bort ske enligt följande
255
Avräkning.
Köpeskilling tillhopa................................... kr. 855:
Avgår exekutionskostnader:
Kungl. Maj:t och Kronan, annonskostn., del av, kr. 7:50
UD 216 AB Auto Hansa .................. » 20: 88
UD 217 » .................. » 20:88 » 49:26
Säger kr. 805: 74
Kungl. Maj:t och Kronan, förm.rätt enl. H 17: 8.......... » 500: —
Netto att fördela...................................... kr. 305: 74
Kungl. Maj :t och Kronan erhåller........... kr. —: —
UD 216 AB Auto Hansa................... » 152: 87
UD 217 » ................... » 152:87 » 305:74
Härtill kommer uttagen mellanskillnad i exekutionskostnad, kronor
20: 88 — 14: 75 = 6:13 X 2 — kronor 12: 26.
Sammanlagt klaganden till godo kronor 318:—.
Klaganden har vid ärendenas redovisning den 12 december 1963 erhållit
specifik redogörelse över fördelningen av köpeskillingen. Formella besvär
över auktionen eller fördelningen ha icke anförts hos överexekutor. Detta
oaktat anser jag mig böra personligen hålla hans borgenärer skadeslösa i
angivet hänseende på grund av den faktiska felaktigheten beträffande för¬
delningen. Under sådant förhållande är jag — därest klaganden insisterar
därpå — villig att ersätta honom med angivna belopp kronor 318: —Jag
torde dock icke kunna påräkna att av Kungl. Maj:t och Kronan återfå
beloppet, då besvär icke anförts.
På grund av det anförda hemställer jag att Herr Justitieombudsmannen
ville låta bero vid detta yttrande med förklaring angående köpeskillingens
fördelning.
Aldén har därefter anfört.
Jag godtager den avräkning som Norén numera upprättat.
Under förutsättning att landsfiskalen Norén till mig såsom ombud för
Aktiebolaget Auto-Hansa inbetalar kronor 318: — jämte 6 % ränta å detta
belopp räknat från den 12 december 1963, då redovisning av ärendet skedde,
har jag i denna del av ärendet icke något ytterligare yrkande.
I övrigt vidhålles de framställda yrkandena.
I varje fall borde landsfiskalen Wahlgren ha inhiberat den utmätning
som skedde den 20 juli 1962.
Norén har telefonledes förklarat sig vitsorda ränteyrkandet.
Vad angår utmätningen den 20 juli 1962 har icke förekommit något för¬
hållande som givit Wahlgren anledning antaga att bänksvarven tillhörde
annan än Gillberg och än mindre har därvid visats sannolika skäl för
annans äganderätt (69 § UL). Klagomålen i vad de avse nu berörda för¬
rättning förtjäna därför ej avseende.
Vid utmätningsförrättningen den 21 augusti 1963 hade Wahlgren väl i
sin besittning lagsökningsutslaget jämte det såsom bilaga därtill fogade
256
avbetalningskontraktet, som utvisade bolagets äganderätt till bänksvarven
eller i varje fall till en bänksvarv av aktuellt fabrikat. Därest Wahlgren
uppmärksammat avbetalningskontraktets innebörd i berört hänseende bor¬
de han ha beaktat detta förhallande (jfr t. ex. Lundberg, Handledning för
exekutorer och stämningsmän, 5. uppl. s. 107). Emellertid kan det icke
läggas Wahlgren till last att han icke uppmärksammat nämnda förhållande
eftersom nagon undersökningsplikt i dylikt hänseende ej ålegat honom.
För övrigt torde det vara ganska naturligt att en utmätningsman tar när-
maie del av en exekutionsurkund endast i de delar som regelmässigt äro
relevanta för verkställighetsåtgärderna, dvs. uppgifterna om parterna samt
domslutet och, där sa erfordras, lagakraf t frågan. Klagomålen i nu berörd
del föranleda alltså icke någon åtgärd.
Vad slutligen angar köpeskillingsfördelningen, för vilken Norén är ansva¬
rig, har uppenbarligen begåtts ett fel i och med att Kungl. Maj:t och kro¬
nan tillgodoräknats de köpeskillingsbelopp som influtit för laddningsaggre-
gatet och luftkompressorn ehuru denna egendom ej utmätts för skatteford-
ringarna. Norén har vidgått felet. Med hänsyn till omständigheterna anser
jag mig med stöd av 4 § instruktionen för riksdagens ombudsmän kunna
eftergiva åtal mot Norén och låta bero vid den erinran som innefattas i det
sagda.
Ytterligare är dock att beakta att bolaget tillskyndats förlust genom
felet. Oavsett att Norén förklarat sig villig att ersätta beloppet anser jag
att i första hand bör beaktas, att bolagets förlust motsvaras av att Kungl.
Maj.t och kronan tillförts samma belopp ehuru laga grund därför saknats.
Goda skäl tala följaktligen för att ersättning för bolagets förlust bör utgå
av allmänna medel. Förlusten har av Norén och bolaget angivits till 318
kronor, varjämte bolaget yrkat 6 % ränta härå från den 12 december 1963.
Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän får jag — med överlämnande av handlingarna i
ärendet — framlägga ovan berörda ersättningsfråga för den åtgärd Eders
Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.
9. Framställning om nåd på grund av att dröjsmål med handlägg¬
ning av mål medfört att bestämmelserna om villkorlig frigivning
icke kunnat tillämpas på sätt eljest skolat ske I
I en den 8 december 1964 till Konungen avlåten framställning anförde
jag följande.
I samband med min inspektion av Ölands domsaga den 16 september
1964 granskades bl. a. vissa akter i avgjorda brottmål. Därvid uppmärk¬
sammades beträffande mål B 154/1963 följande.
257
Genom dom den 25 april 1963 dömde rådhusrätten i Kristianstad di-
versearbetaren B. I. Ii. Wikros för grov stöld, vårdslöshet i trafik och ratt¬
fylleri till straffarbete tre månader. Hovrätten över Skåne och Blekinge
fastställde genom dom den 1 oktober 1963, som vann laga kraft, rådhus¬
rättens dom.
I en den 30 augusti 1963 till häradsrätten inkommen stämningsansökan
yrkade allmän åklagare ansvar å Wikros för dels grov stöld natten till den
22 juni 1963 och dels fylleri samma natt. Den 14 januari 1964 utfärdade
häradsrätten kallelse å parterna till huvudförhandling den 25 februari sam¬
ma år. Vid denna förhandling upplyste åklagaren, att Wikros, som icke
kommit tillstädes, avtjänade straff å fångvårdsanstalten i Karlskrona, var¬
ifrån han skulle frigivas omkring den 20 maj 1964, samt hemställde att
målet ånyo måtte utsättas till huvudförhandling. Häradsrätten utsatte
därefter målet till huvudförhandling den 2 juni 1964, då Wikros, som fri¬
givits den 17 maj 1964, kom tillstädes och målet företogs till handläggning.
Sedan fortsatt huvudförhandling hållits den 9 juni fann häradsrätten genom
dom den 16 juni på närmare angivna skäl Wikros skyldig i enlighet med
åtalet. Med undanröjande av straffbestämningen i domen den 1 oktober
1963 och med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen dömde häradsrätten
Wikros för fylleri, grov stöld, vårdslöshet i trafik och rattfylleri till gemen¬
samt straff av straffarbete sex månader, från vilket straff skulle avräknas
vad han kunde ha utstått av det genom domen den 1 oktober 1963
ådömda straffet.
Per telefon har inhämtats, dels att Kungl. Maj:t genom beslut den 2
oktober 1964 icke funnit anledning förekomma att lämna bifall till en av
Wikros gjord framställning att — på grund av familjeskäl — av nåd er¬
hålla villkorlig dom och dels att länsstyrelsen i Kalmar län meddelat Wikros
uppskov med verkställighet av straffet till den 4 januari 1965.
I anledning av vad sålunda iakttagits beslöt jag att från häradsrätten
inhämta yttrande angående dels anledningen till dröjsmålet med målets
avgörande och dels vilken betydelse dröjsmålet haft med hänsyn till be¬
stämmelserna i 1 § andra stycket och 2 § lagen om villkorlig frigivning.
Häradshövdingen G. Lindencrona inkom efter remiss med yttrande, vari
inledningsvis anfördes att, sedan vissa förberedande åtgärder vidtagits i
målet, stämning utfärdades den 24 oktober 1963 med föreläggande för
Wikros att inom 20 dagar efter delfåendet (26 oktober) inkomma med be¬
visuppgift. I yttrandet anfördes vidare i huvudsak följande.
Orsaken till att målet, då bevisuppgift inom föreskriven tid icke inkom¬
mit, icke utsattes till huvudförhandling kan jag icke med bestämdhet säga.
Jag har för vana att åtminstone var tredje vecka personligen kontrollera
alla mål, som stämts med föreläggande om bevisuppgift. Som av härads¬
rättens akt framgår rekvirerade tingsnotarien Rolf Ström i mitten av
november nytt kriminalregisterutdrag. Jag vill erinra mig att hovrättens
dom icke fanns upptagen å detsamma varför det under hand återställdes
för rättelse. En möjlighet — och en trolig sådan — är att målet efter det
registerutdraget återkommit blivit lagt på fel plats d. v. s. i facket för vi¬
lande mål i stället för det beträffande mål i vilka bevisuppgift begärts samt
att jag först i januari, då årsstatistiken upprättats och jag genomgick samt-
«) Justitieombudsmannens årsberättelse till 1065 års riksdag
258
liga balanserade mål, uppmärksammade det Wikroska. Kallelse till huvud¬
förhandling den 25 februari 1964 utfärdades nämligen den 14 januari 1964.
Då målet förekom vid häradsrätten den 25 februari anmälde åklagaren,
att Wikros avtjänade straff och efter något resonemang mellan åklagaren
och mig utsatte jag målet till snarast möjligt efter det Wikros skulle bliva
frigiven i maj 1964. Beklagligtvis förbisåg jag därvid de i protokollsutdraget
anmärkta bestämmelserna i lagen om villkorlig frigivning.
I ärendet är upplyst, att Lindencrona satt sig i förbindelse med Wikros’
offentlige försvarare — advokaten Stig Agestam i Kalmar — och under
åtagande att svara för kostnaderna ombett denne att hjälpa Wikros med
en nådeansökning samt att Agestam trots försök icke fått något samman¬
träffande med Wikros till stånd.
Jag vill till en början helt allmänt erinra om angelägenheten av att brott¬
mål handläggas med all den skyndsamhet som kan ske. För möjligheterna
att åvägabringa tillfredsställande utredning om den åtalade gärningen är det
sålunda av betydelse att handläggningen inför domstol icke fördröjes utan
kan äga rum, medan parter och vittnen ännu ha händelseförloppet i färskt
minne. Vidare är det av humanitära skäl av vikt att den tilltalade icke
under längre tid får vara i ovisshet om påföljden för de gärningar som
läggas honom till last. Ovisshet härom innebär ofta svåra påfrestningar.
Det är också av vikt för den brottsliges tillrättaförande och för den all¬
männa laglydnaden att påföljd så snart som möjligt följer på brott. —
Beträffande vissa mål, där största skyndsamhet skall iakttagas, har i lag¬
stiftningen fastställts korta tidsfrister, inom vilka handläggning skall ske,
t. ex. mål rörande häktad. Med i det närmaste samma grad av förtur bör
även vissa andra mål handläggas, t. ex. mål mot tilltalad, som är intagen
å fångvårdsanstalt (jämför ämbetsberättelsen år 1964 sid. 87 o.f., särskilt
sid 90—93).
Nu förevarande mål inkom till häradsrätten den 30 augusti 1963. Stäm¬
ning utfärdades den 24 oktober samma år. Den 14 januari 1964 utfärdades
kallelser till huvudförhandling den 25 februari. Som Wikros då avtjänade
det honom genom hovrättens dom den 1 oktober 1963 ådömda straffet å
fångvårdsanstalten i Karlskrona, varifrån han skulle frigivas den 20 maj,
inställdes huvudförhandlingen och utsattes ny sådan att äga rum den 2 juni
1964. Dom meddelades den 16 i samma månad.
Med hänsyn till vad nyss sagts om angelägenheten av en skyndsam
handläggning av brottmål borde målet mot Wikros ha företagits till slut¬
ligt avgörande långt tidigare än som nu skedde. Enligt vad jag iakttog vid
inspektionen ha arbetsförhållandena i domsagan icke hindrat ett tidigare
avgörande av målet.
Vad särskilt angår häradsrättens beslut den 25 februari 1964 att utsätta
målet till ny huvudförhandling den 2 juni får jag anföra följande.
250
När häradsrätten den 25 februari hade att bestämma tid för ny huvud¬
förhandling, hade häradsrätten att beakta — förutom vad förut sagts om
angelägenheten av en skyndsam behandling av brottmål — även den till¬
talades intresse av att få undergå straffet för alla de av honom begångna
brotten i ett sammanhang. Det ligger i sakens natur att en uppdelning av
det gemensamma straffet på straffverkställighet i omgångar kan medföra
olägenheter och obehag och därför, om så kan ske, bör undvikas. Härtill
kommer att en dylik uppdelning kan för den dömde medföra förlust av
väsentliga förmåner.
I sådant hänseende är att beakta bestämmelserna i lagen den 18 septem¬
ber 1943 om villkorlig frigivning. Enligt 1 § första stycket nämnda lag skall
den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex månader, eller ock
fängelse på minst lika lång tid villkorligt frigivas, då han avtjänat fem
sjättedelar av strafftiden. Jämlikt andra stycket i samma lagrum må, därest
jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt straff ådömts den som till fullo av¬
tjänat det honom förut ådömda straffet, villkorlig frigivning som i första
stycket sägs ej ske, med mindre straffet efter avräkning av vad han tidigare
utstått uppgår till minst sex månader och ej heller förrän den dömde ånyo
avtjänat minst fem månader.
Jämlikt 2 § första stycket samma lag må den som undergår straffarbete
på viss tid eller fängelse och avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock
minst fyra månader, efter egen ansökan villkorligt frigivas, därest med fog
kan antagas att han efter frigivningen skall förhålla sig väl.
Mot bakgrunden av vad nu sagts fanns det enligt min mening skäl för
häradsrätten, som hade att ex officio beakta den tilltalades intressen, att
vid utsättandet av ny huvudförhandling bestämma dagen härför på sådant
sätt, att dom i målet kunnat meddelas i god tid, innan Wikros till fullo av¬
tjänat det honom först ådömda straffet. Den omständigheten att Wikros
var intagen i fångvårdsanstalt utgjorde självfallet icke hinder för hans in¬
ställande inför häradsrätten till huvudförhandling under straffverkställig-
hetstiden.
Om häradsrätten med beaktande av det sagda handlagt målet med till¬
börlig skyndsamhet skulle dom ha meddelats å sådan tid att Wikros kun¬
nat avtjäna det honom ådömda gemensamma straffet — straffarbete sex
månader — i ett sammanhang. Vid sådant förhållande hade jämlikt 1 §
lagen om villkorlig frigivning Wikros villkorligt frigivits, då han avtjänat
fem månader av straffet, och hade han haft möjlighet att jämlikt 2 § sam¬
ma lag bli villkorligt frigiven efter fyra månader.
Det uppkomna dröjsmålet med målets avgörande har medfört att Wikros
får avtjäna straffet i två omgångar om vardera tre månader. På grund här¬
av kan han enligt nyssnämnda bestämmelse icke komma i åtnjutande av
villkorlig frigivning.
Skäl synas därför föreligga att till Eders Kungl. Maj:ts prövning hän-
260
skjuta frågan huruvida icke av nåd borde förordnas att Wikros skall kom¬
ma i åtnjutande av den straff lindring, som enligt lagen om villkorlig fri¬
givning skulle ha kommit honom till del om han i ett sammanhang under¬
gått det honom ådömda gemensamma straffet.
Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag därför
för Eders Kungl. Maj:t framlägga nämnda fråga för den åtgärd Eders
Kungl. Maj:t må finna påkallad.
Såsom framgår av det anförda kan kritik riktas mot handläggningen av
ifrågavarande brottmål. Vad härutinnan förekommit torde emellertid icke
vara av beskaffenhet att böra läggas Lindencrona till last såsom tjänstefel.
Jag vill emellertid i anledning av det inträffade erinra om vikten av att
brottmål handläggas med all möjlig skyndsamhet. Därjämte vill jag — av
skäl som angivits i ämbetsberättelsen år 1964 s. 193—194 — med kraft
understryka angelägenheten av att stämning i brottmål utfärdas utan
dröjsmål efter det stämningsansökan inkommit.
201
II. Redogörelse för ärenden av förvaltnings-
rättslig beskaffenhet
o
A.» Åtal
1. Vid en i privat regi anordnad flygresa till Paris och åter deltogo
vissa statstjänstemän som gäster. Åtal för tjänstefel mot chefen
för luftfartsinspektionen för att han medföljt på resan samt mot
generaldirektören och chefen för luftfartsstyrelsen för att han
lämnat tillstånd till detta deltagande i resan. Dylikt tillstånd av
chef ansågs ej fritaga den underordnade från ansvar för sitt hand¬
lande. — Tillika fråga om vissa andra statstjänstemän förfarit
felaktigt genom deltagande i resan eller genom
lämnande av tillstånd härtill
Transair Sweden Aktiebolag — i det följande kallat Transair — driver en
icke regelbunden in- och utrikes flygtrafik för svenska resebyråer, utländska
organisationer och andra kunder. Verkställande direktör i bolaget är Gösta
Ellhammar i Malmö, vilken även äger en betydande andel av aktierna i
bolaget.
Den 12 december 1961 anordnade Ellhammar och hans hustru med ett
av Transairs flygplan av typen Douglas DC-6 B en flygresa till Paris och
åter, kallad »Julklappsköpsresan». I denna resa deltogo efter inbjudan av
makarna Ellhammar ett 70-tal personer, bland dem överingenjören vid luft¬
fartsstyrelsen Julius Erland Hjalmar Ljungh och hans hustru, besiktnings-
ingenjören i luftfartsverket Torvald Eigil Björk och hans hustru, flygplats¬
chefen i Malmö Nils Erik Herman Krautmeyer och hans hustru samt kans¬
lirådet i kommunikationsdepartementet Björn Oskar Dillen och hans son.
Ljungh hade före resan underställt frågan om sitt deltagande först tjänst-
förrättande verkschefen, byråchefen Sven Sörenson, och därefter ordinarie
verkschefen, överdirektören, numera generaldirektören Henrik Winberg,
som givit Ljungh tillstånd att deltaga i resan och utfärdat reseförordnande
för honom. Björk hade hos besiktningsinspektören Raymond Gustaf Lam-
bert erhållit tillstånd att medfölja på resan.
Sedan resan ägt rum, publicerades i tidningspressen vissa uppgifter om
resan och om deltagande i denna, diirvid ifrågasattes om statstjänstemän,
som hade att å tjänstens vägnar taga befattning med Transairs verksamhet,
bort deltaga i en dylik resa. Med anledning av vad sålunda framkommit i
262
pressen hemställde jag i skrivelse den 8 januari 1962 till statsåklagaren i
Stockholm att denne måtte låta verkställa erforderlig utredning för bedö¬
mande, huruvida under JO:s tillsyn stående tjänstemän genom att antaga
den ifrågavarande inbjudan kunde anses ha förfarit felaktigt eller eljest
anmärkningsvärt. Den därefter verkställda förundersökningen leddes av
t. f. stadsfiskalen Thorsten Rosenberg.
Den 27 mars 1962 överlämnade Rosenberg den verkställda utredningen
jämte eget yttrande till statsåklagaren. Denne överlämnade i sin tur hand¬
lingarna till mig och bifogade därvid eget yttrande.
Vid granskningen av den då föreliggande utredningen fann jag anledning
till misstanke, att Winberg, Sörenson, Ljungh, Lambert och Björk åsidosatt
sin tjänsteplikt på sätt närmare angivits i Rosenbergs yttrande. De nu
nämnda befattningshavarna underrättades om sålunda uppkommen miss¬
tanke och jämväl i övrigt vidtogos i 23 kap. 18 § RB stadgade åtgärder.
Till JO-expeditionen inkom sedermera kompletterande förundersöknings¬
protokoll och viss annan utredning, bl. a. skrifter från envar av dem som i
ärendet delgivits misstanke om brott.
Vid min prövning av ärendet fann jag att åtal för tjänstefel mot Winberg
och Ljungh borde anställas samt att beträffande en del andra av de berörda
statstjänstemännen förelåg skäl till vissa anmärkningar.
Mitt beslut i ärendet upptogs i en för åtalet utfärdad instruktion av den
11 september 1962. Jag finner ej erforderligt att här återgiva den tämligen
omfångsrika instruktionen i dess helhet utan lämnar endast en kort över¬
sikt över innehållet. I instruktionen lämnades sålunda översikter dels be¬
träffande vissa tjänsteföreskrifter och eljest gällande ordning beträffande
friresor för statstjänstemän av ifrågavarande kategori, dels beträffande till-
ståndsgivning, kontroll och ärenden i övrigt som kunde ankomma på i resan
deltagande tjänstemän, dels beträffande ett särskilt tillståndsärende rörande
Transair, vilket ärende vid tiden för resan var under Ljunghs handläggning.
Här må vara tillfyllest att hänvisa till det sammandrag av uppgifterna i
berörda hänseenden som återfinnes i Svea hovrätts nedan intagna dom.
Efter redogörelse för utredningens innehåll i huvuddrag anförde jag i in¬
struktionen vissa allmänna synpunkter såsom en bakgrund till bedömningen
i dess helhet, nämligen följande.
»Från principiella synpunkter måste stränga begränsningar gälla i fråga
om rätt för befattningshavare i det allmännas tjänst att i samband med sin
tjänst taga emot gåvor eller andra förmåner från enskilda. I första hand är
detta förhållandet, när den erbjudna förmånen är av sådan art eller lämnas
under sådana omständigheter att mottagandet därav kan befaras komma
att — medvetet eller omedvetet -— påverka befattningshavaren i hans
tjänsteutövning. Även om i det enskilda fallet mottagandet av förmån i och
för sig icke är av beskaffenhet att kunna antagas komma att faktiskt på¬
263
verka tjänsteutövningen, kan mottagandet av förmånen hos allmänheten
väcka misstro mot vederbörande tjänstemans opartiskhet och rubba all¬
mänhetens förtroende för hans tjänsteutövning. Med hänsyn till intresset
av att allmänhetens förtroende för den statliga och kommunala tjänsteut¬
övningen vidmakthålles måste det anses vara en tjänsteplikt för befatt¬
ningshavare i allmän tjänst att i nu ifrågavarande hänseende förhålla sig
så, att någon misstanke av angiven art icke kan uppkomma hos allmän¬
heten. Om en förmån, bekostad av annan än stat eller kommun, erbjudes
befattningshavare på grund av hans tjänst bör han således enligt min me¬
ning icke mottaga förmånen med mindre det — även för utomstående —
måste framstå som uppenbart att den erhållna förmånen saknar betydelse
för hans ställningstaganden i tjänsten och att förmånen ej heller är att
uppfatta som en otillbörlig belöning för tidigare åtgärder i tjänsten.
I nu förevarande ärende bör vid bedömningen beaktas, att inom kommu¬
nikationsväsendet särskilda förhållanden rått och råda med avseende å stat¬
liga befattningshavares rätt till förmåner i form av fria resor. Utvecklingen
i detta avseende har tagit sin början redan före det modema trafikflygets
tid. Fria resor för statliga befattningshavare inom kommunikationsväsen¬
dets område ha på grund av tjänstens beskaffenhet och statsverkets intresse
kommit att bli tämligen vanliga. Därvid ha framvuxit regler och praxis av
innebörd att berörda befattningshavare fått rätt att även utom tjänsten
åtnjuta vissa fria resor. Dylika förmåner ha också i viss utsträckning till¬
kommit deras familjemedlemmar.
Huruvida de regler som för luftfartsverkets vidkommande utbildat sig äro
i allo lämpliga, har jag anledning att senare pröva i ett annat här anhängigt
ärende1. I nu förevarande ärende måste prövningen självfallet ske med
utgångspunkt från gällande ordning. Därvid bör till de berörda befattnings¬
havarnas förmån beaktas, att deras ställningstaganden skett mot bakgrun¬
den av att det varit vedertaget och ansett såsom korrekt att de i ej ringa
utsträckning åtnjutit förmåner i form av fria resor; betraktelsesättet inom
kommunikationsverken i fråga om rätten till förmåner måste förutsättas ha
blivit i viss mån annorlunda än inom flertalet andra grenar av statsförvalt¬
ningen, där enligt sakens natur jämförbara förmåner icke förekomma. I sam¬
manhanget förtjänar också att beaktas, att beträffande dem som i sin tjänst
företaga resor i stor omfattning nöjesmomentet i en resa icke bör över¬
skattas; att förhållandet kan vara annorlunda för deras familjemedlemmar
är dock uppenbart.
För luftfartsverkets personal har — förutom de föreskrifter som avse
fribiljetter till SAS och AB Linjeflygs linjer och som bygga på ett rekvisi-
tionssystem — gällt den regeln, att befattningshavare icke utan särskilt
tillstånd får begagna fribiljett till flygning, som utföres av svenskt eller ut¬
1 Sc den i det följande intagna framställningen till Konungen angående vissa statstjänstemäns
rätt till fribiljetter frun transportföretag.
264
ländskt lufttrafikföretag. Regeln har tillkommit främst med tanke på fri¬
biljetter, som erbjudas av charterföretag, men synes täcka även invig¬
nings- och visningsflygningar, anordnade av andra flygföretag.
Inom kommunikationsdepartementets trafikbyrå har gällt den ordningen
att tjänstemän vid byrån vid ett flertal tillfällen deltagit i invignings- eller
visningsflygningar, och därvid har chefen för byrån, när han för egen del
erhållit inbjudan till mera kortvarig flygresa, själv tagit ställning till inbjud¬
ningen.»
Med hänsyn till att vissa av de i ärendet hörda personerna gjort gällande,
att de uppfattat resan såsom en invignings- eller visningsflygning — en
uppfattning som dock icke hävdats av Ellhammar, vilken arrangerat resan
— behandlade jag därefter denna fråga och fann på anförda skäl att det icke
fanns sakligt underlag för att uppfatta resan såsom invignings- eller vis¬
ningsflygning. Frågan om flygningen kunde betecknas såsom invignings-
eller visningsflygning ansåg jag för övrigt icke vara av avgörande betydelse.
En tjänsteman som mottager en inbjudan till en flygresa, det må vara in¬
vignings- eller annan flygning, måste nämligen under alla förhållanden be¬
akta, huruvida omständigheterna äro sådana att ett mottagande av för¬
månen kan vara ägnat att hos allmänheten rubba förtroendet för hans
tjänsteutövning. Han har därvid att taga hänsyn till i vad mån det ligger
en ur tjänstesynpunkt otillbörligt stor favör i den erbjudna fria resan och
i vad mån tjänsteintressen i övrigt kunna tala för eller emot ett deltagande
i resan.
I fortsättningen anförde jag i instruktionen i huvudsak följande.
»Resan var till sin huvudsakliga karaktär en nöjesresa, som otvivel¬
aktigt innefattade och var avsedd att innefatta en favör för de inbjudna
befattningshavarna. Erbjudandets karaktär av favör förstärktes av att
befattningshavarnas hustrur också inbjödos. Erbjudandet tillställdes be¬
fattningshavarna på grund av deras tjänsteställning, dock med det undan¬
taget att Krautmeyer får anses ha haft fog för sin i ärendet uttryckta upp¬
fattning att inbjudningen till honom främst föranletts av hans vänskapsför¬
hållande till Ellhammar. Oavsett att makarna Ellhammar uppträdde såsom
inbjudare måste — med hänsyn till Ellhammars ställning i Transair — om¬
ständigheterna anses ha varit sådana att det måste eller i varje fall borde
ha stått klart för befattningshavarna att fråga var om en nöjesresa, avsedd
att skapa good-will för bolaget hos befattningshavarna. Jag är dock ange¬
lägen framhålla, att det helt saknas stöd för antagande, att någon av de
här berörda befattningshavarna skulle ha låtit sin tjänsteutövning påverkas
av den mottagna förmånen.
Vad nu upptagits rörande den erbjudna förmånens karaktär utgjorde en¬
ligt min mening mycket starka skäl att avböja inbjudningen. Beträffande
vissa av de berörda befattningshavarna förelågo därjämte särskilda skäl att
265
iakttaga försiktighet vid bedömningen av frågan om förmånen kunde mot¬
tagas, nämligen såvitt angår Ljungh och Björk vilkas tjänsteuppgifter inne¬
fatta inspekterande och kontrollerande funktioner i förhållande till Transair.
För tjänstemän med dylika funktioner är det särskilt viktigt att de för¬
hålla sig så att deras objektivitet och oberoende ställning icke kan dragas
i tvivelsmål, och detta gäller i all synnerhet när kontrollverksamheten av¬
ser en så viktig sak som flygsäkerhetsfrågor. För Ljunghs vidkommande till¬
kom ytterligare det förhållandet att han vid ifrågavarande tid såsom före¬
dragande hade befattning med för Transairs verksamhet mycket betydelse¬
fulla tillståndsfrågor av icke rutinmässig karaktär; därvid må framhållas att
Transairs operationella tillstånd efter två års giltighet utlöpt den 30 no¬
vember 1961, att för tiden därefter meddelats endast temporärt tillstånd
till den 15 januari 1962 i avvaktan på att Transair skulle göra en erforder¬
lig utbyggnad av sin tekniska underhållstjänst samt att frågan om denna
utbyggnad skulle dryftas vid ett sammanträde den 14 december 1961 mel¬
lan Ljungh och andra företrädare för luftfartsverket samt företrädare för
Transair. Den här ifrågakomna inbjudningen tillställdes Ljungh någon av
de första dagarna i december 1961 och resan skedde som nämnts den 12 i
samma månad.
Jag övergår härefter till frågan om något tjänsteintresse kan åberopas till
stöd för uppfattningen att det — oaktat fråga var om en resa, som var av¬
sedd att utgöra en favör åt tjänstemännen — förelåg skäl för befattnings¬
havarna att deltaga i resan. Härvid är till en början att framhålla att
resan, på sätt framgår av det anförda, icke var förenad med något sådant
invignings- eller visningsmoment som kunde göra det önskvärt att statliga
befattningshavare för att högtidlighålla evenemanget ställde sig till för¬
fogande såsom representanter för samhället.
Vidare har beträffande Ljungh och Björk åberopats, att det varit ett
tjänsteintresse att de fingo tillfälle att inspektera flygplanet. Man torde
emellertid kunna utgå från att ett nyanskaffat flygplan icke tages i bruk
utan att ha undergått fullständig besiktning. I varje fall har det icke före¬
legat något sakligt intresse att företaga inspektion, som kan ha varit i och
för sig erforderlig, i samband med en nöjesresa. Vad av Ljungh och Björk
uppgivits beträffande av dem företagen inspektion av flygplanet visar på
ett övertygande sätt, att det från allmän synpunkt icke förelåg något
verkligt behov av att de deltogo i resan för att få tillfälle att inspektera
planet. Om ett verkligt behov av inspektion under charterföretags flyg¬
ningar föreligger, bör detta rimligen tillgodoses genom tjänsteresa helt på
statens bekostnad eller genom eu ordning som möjliggör rekvisition av bil¬
jetter. Under alla förhållanden iir det olämpligt att förlägga en inspektion
till en friresa som i och för sig har utpräglad karaktär av nöjesresa och vid
vilken den inspekterandes hustru hör till gästerna. Inspektionen kan näm¬
ligen då av utomstående rimligen icke uppfattas som annat än ett svepskäl
9* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 19G& års riksdag
266
för deltagande i resan. Redan den påtagliga risken härför borde ha av¬
hållit från deltagande i resan under åberopande av inspektionssyfte.
Såsom av värde för tjänsten har också åberopats att de berörda befatt¬
ningshavarna fingo tillfälle att göra sig bekanta med flygplanstypen och
eljest göra studier av verksamheten i samband med flygresan. Samtidigt
som det utan vidare kan medgivas, att studier av berörd art kan vara av
värde för vederbörandes tjänst, bör framhållas att den anförda synpunkten
kan åberopas till stöd för deltagande i snart sagt vilken flygresa som helst.
Studiesyftet bör därför icke tillmätas sådan betydelse, att det bör tillgodoses
även när — såsom i förevarande fall — omständigheter förekomma, som
starkt tala emot att tjänstemannen deltager i resan.
Mot bakgrunden av de nu anförda allmänna synpunkterna övergår jag
till bedömning av de ställningstaganden som gjorts av var och en av de
berörda befattningshavarna. En gemensam utgångspunkt för bedömningar¬
na i samtliga fall är att enligt min åsikt resan till sin huvudsakliga karaktär
var en nöjesresa, att det icke förefanns något allmänt intresse, som kunde
motivera ett deltagande i resan av statliga befattningshavare, samt att det
redan vid den tidpunkt befattningshavarna togo ställning till inbjudningar¬
na förelåg möjlighet att bedöma resans verkliga karaktär.
Ljungh och hans hustru ha uppenbarligen erhållit inbjudan till resan på
grund av Ljunghs ställning såsom chef för luftfartsinspektionen. Med hän¬
syn härtill och till de viktiga uppgifter av kontrollerande natur som Ljungh
regelmässigt i sin tjänst hade att fullgöra gentemot Transair, borde han icke
ha accepterat inbjudningen till resan. Ett ytterligare synnerligen starkt skäl
att avböja inbjudningen var att Ljungh vid den aktuella tidpunkten hade
befattning med för Transair mycket betydelsefulla tillståndsfrågor, sam¬
manhängande med det operationella tillståndet. Vad Ljungh åberopat där¬
om att resan givit tillfälle till inspektion och studier finner jag mot bak¬
grunden av vad nyss anförts icke ha utgjort godtagbart skäl för Ljunghs
ställningstagande.
Vidkommande spörsmålet huruvida Ljungh kan anses fri från ansvar för
deltagande i resan på den grunden att han underställt verkschefen frågan
om sitt deltagande, är följande att beakta. Om vid handläggning av ärende,
vars avgörande ankommer på luftfartsstyrelsens plenum eller generaldirek¬
tören, fattas beslut, som strider mot föredragandens eller annan vid ären¬
dets slutliga handläggning närvarandes åsikt, har denne enligt 27 § instruk¬
tionen för luftfartsverket att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga
mening. Ljungh är sålunda formellt medansvarig för beslut, som fattas
efter föredragning av honom, t. ex. när det gäller operationella tillstånd. Då
han följaktligen har att intaga en självständig ställning inom verket, har
han också att på eget ansvar pröva om en honom erbjuden förmån är av
sådan beskaffenhet att det är förenligt med hans ställning som tjänsteman
267
att förmånen mottages. Ytterligare må framhållas, att en tjänsteman har
sin fulla rätt att avböja en till honom själv ställd inbjudan, och någon skyl¬
dighet att efterkomma överordnads begäran att tjänstemannen skall mot¬
taga inbjudningen i och för fullgörande av tjänsteuppgifter kan icke anses
föreligga.
Genom att jämte sin hustru deltaga i resan under angivna förhållanden
har Ljungh förfarit på ett sätt som varit ägnat att rubba allmänhetens för¬
troende för hans tjänsteutövning. Ljungh får därmed anses ha av oförstånd
åsidosatt vad som enligt tjänstens beskaffenhet ålegat honom. Jag finner
åtal mot Ljungh för tjänstefel vara ofrånkomligt.
Sörenson har i egenskap av tillförordnad verkschef från Ljungh mottagit
framställning om tillstånd att deltaga i resan. Med hänsyn till de förhål¬
landen som nyss berörts såvitt angår Ljungh borde Sörenson ha genast av¬
slagit framställningen på samma sätt som skedde beträffande Smedmans
begäran om tillstånd att deltaga i resan. Emellertid kan icke lämnas obe¬
aktad Sörensons invändning, att han icke slutgiltigt meddelat tillstånd och
att avsikten var att Ljungh skulle återkomma i ärendet vid senare tillfälle,
något som skedde först sedan Winberg återinträtt i tjänst. Med hänsyn
härtill och till omständigheterna i övrigt anser jag mig kunna beträffande
Sörenson låta bero vid en erinran om vikten av att tillståndsärenden av fö¬
revarande slag handläggas med den restriktivitet som kan vara påkallad ur
allmän synpunkt.
För Winberg är det ett tjänsteåliggande att vid tillståndsprövning av
den art som nu är i fråga vaka över att honom underställda befattningsha¬
vare icke mottaga reseförmåner, om detta är ägnat att rubba allmänhetens
förtroende för vederbörande befattningshavares tjänsteutövning. För att
kunna fullgöra detta har Winberg att införskaffa tillräckliga upplysningar för
bedömning av en erbjuden resas karaktär. I förevarande fall har Winberg
givit Ljungh tillstånd att deltaga i resan och utfärdat reseförordnande för
honom, ehuru — med hänsyn till vad nyss anförts beträffande Ljungh —
förhållandena voro sådana att denne icke borde deltaga i resan. Härigenom
har Winberg av försummelse eller oförstånd åsidosatt vad som enligt tjäns¬
tens beskaffenhet ålegat honom. Även med beaktande av att Winberg åter¬
inträtt i sin tjänst först den 9 december 1961 och därför ej haft större råd¬
rum, anser jag att Winbergs förfarande är av beskaffenhet att böra för¬
anleda åtal för tjänstefel.
Björk och hans hustru ha uppenbarligen erhållit inbjudan till resan på
grund av Björks befattning som besiktningsingenjör. Med hänsyn härtill
och till de viktiga uppgifter av kontrollerande natur som Björk regelmässigt
i sin tjänst hade att fullgöra gentemot Transair borde han icke ha accepte¬
rat inbjudningen till resan. Vad Björk åberopat därom att resan givit
268
honom tillfälle till inspektion och studier finner jag mot bakgrunden av
vad förut anförts icke ha utgjort godtagbart skäl för Björks ställningsta¬
gande.
Genom att jämte sin hustru deltaga i resan under angivna förhållanden
har Björk förfarit på ett sätt som varit ägnat att rubba allmänhetens för¬
troende för hans tjänsteutövning. Han har därigenom åsidosatt vad som
ålegat honom på grund av tjänstens beskaffenhet. Med hänsyn till att Björk
vid den aktuella tidpunkten tjänstgjort i sin befattning endast kortare tid
och till omständigheterna i övrigt anser jag mig dock kunna låta bero vid
den erinran som innefattas i det sagda.
Björk har vidare förfarit felaktigt genom att begära tillstånd till resan
hos Lambert i stället för hos verkschefen. Även i denna del finner jag om¬
ständigheterna vara sådana att jag kan låta bero vid vad i saken förevarit.
Lambert har icke ägt behörighet att meddela tillstånd till deltagande i
utrikesresor utanför Skandinavien. För sitt felaktiga förfarande att upp¬
taga Björks framställning till prövning har Lambert enligt vad som upplysts
erhållit en erinran av verkschefen. Någon ytterligare åtgärd i anledning av
det felaktiga förfarandet i formellt hänseende är i och för sig icke påkallad.
Vad angår Lamberts ställningstagande i sak, måste detta med hänsyn
till vad som nyss anförts beträffande Björk anses felaktigt. Jag anser emel¬
lertid att omständigheterna äro sådana, att jag med avseende å det fel, som
ligger Lambert till last, kan låta bero vid den erinran som innefattas i det
sagda.
Krautmeyer har i sin egenskap av flygplatschef att gentemot de flygföre¬
tag, som han i tjänsten har beröring med, förhålla sig så att någon misstan¬
ke icke kan uppkomma därom att han i sin tjänsteutövning icke är opar¬
tisk. Även om Krautmeyer i sin tjänst icke har att fatta beslut, som för
dylika företag äro av mera ingripande betydelse, bör normalt icke ifråga-
komma att han mottager förmåner erbjudna från flygföretags sida. I före¬
varande fall får dock Krautmeyer, såsom nämnts, anses ha haft fog för
uppfattningen att inbjudningen för hans vidkommande föranletts främst
av lians vänskapsförhållande till Ellhammar och icke av hans ställning
såsom flygplatschef. Under sådana förhållanden finner jag tillräcklig anled¬
ning till anmärkning mot Krautmeyers deltagande i resan icke föreligga.
Dillen och hans hustru ha uppenbarligen erhållit inbjudan till resan på
grund av Dillens befattning som chef för trafikbyrån i kommunikationsde¬
partementet. Innehavaren av nämnda befattning har att taga del i hand¬
läggning av ärenden, i vilka Transair kan ha ställning som part. Om ordi¬
narie innehavaren av denna tjänst mottager favörer av företag, som ganska
ofta har ärenden som skola prövas i departementet, är detta otvivelaktigt
ägnat att rubba allmänhetens förtroende för ärendenas opartiska handlägg¬
269
ning i departementet. Innehavaren av tjänsten måste därför anses pliktig
att avhålla sig från att mottaga favörer som kunna påverka förtroendet till
hans tjänsteutövning. Det sagda gäller även för det fall att innehavaren
av tjänsten är tillfälligt tjänstledig. Jag anser därför att Dillen med hänsyn
till vad som var syftet med resan bort underlåta att tillsammans med sin
son deltaga i resan. Vad Dillén anfört därom att resan givit tillfälle till
studier anser jag icke ha utgjort godtagbart skäl för hans ställningstagande.
Bedömningen av Dillens förfarande påverkas emellertid av att Dillén vid
tiden för resan sedan lång tid varit tjänstledig och att det var förutsatt att
denna tjänstledighet skulle fortsätta under avsevärd tid framåt. Han hade
sålunda, rent faktiskt sett, icke någon möjlighet att påverka ärendenas
handläggning i departementet. Med hänsyn härtill och till omständigheterna
i övrigt anser jag mig kunna även beträffande Dillén låta bero vid mina här
gjorda uttalanden.»
På grund av vad sålunda anförts beslutade jag att åtal skulle väckas mot
Winberg och Ljungh för tjänstefel i förut angivna hänseende. Jag uppdrog
åt byråchefen Nils Mannerfelt att väcka och utföra åtalet vid Svea hov¬
rätt.
Mannerfelt väckte därefter genom stämningsansökan den 11 september
1962 vid Svea hovrätt åtal mot Winberg och Ljungh under yrkande om
ansvar för tjänstefel jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen. Beträffande Ljungh
gjordes därvid gällande att han -— som i sin tjänst hade att taga befattning
med betydelsefulla ärenden angående Transair — genom att jämte sin
fru deltaga i resan förfarit på ett sätt som varit ägnat att rubba allmän¬
hetens förtroende för hans tjänsteutövning och därmed åsidosatt vad
som enligt tjänstens beskaffenhet ålegat honom. Winberg lades till
last, att han genom att giva Ljungh tillstånd att deltaga i resan och utfärda
reseförordnande för Ljungh, ehuru denne icke bort deltaga i resan, åsidosatt
vad som enligt tjänstens beskaffenhet ålegat honom.
Winberg och Ljungh — vilka båda biträddes av advokaten Ragnar Gott-
farb såsom ombud och offentlig försvarare — bestredo var för sig åtalet.
Hovrätten förehade målet vid huvudförhandling den 7 maj 1963 och
meddelade dom den 20 juni samma år. I domen anfördes följande.
Luftfartsstyrelsen har att pröva frågor om tillstånd till icke regelbunden
luftfart i förvärvssyfte, kallade operationella tillstånd. Sådana tillstånd
iiro tidsbegränsade. Tillståndsärendena beredas inom luftfartsinspektionen
och avgöras av styrelsen efter föredragning av Ljungh. Denne beslutar en¬
sam om de särskilda föreskrifter, som knytas till tillstånden. Luftfartssty¬
relsen har vidare att meddela tillstånd för charterföretagen till särskilda
flygresor eller serier av flygresor, kallade kommersiella tillstånd. Sistnämnda
ärenden beredas inom styrelsens utrikessekretariat. På luftfartsinspektionen
270
ankommer vidare att utfärda luftvärdighetsbevis beträffande luftfartyg,
att meddela verkstadstillstånd — avseende rätten för lufttrafikföretag att
själva driva den tekniska underhållstjänsten beträffande egna luftfartyg —
att meddela luftfartscertifikat, samt att utföra kontinuerlig kontroll över
de inom landet registrerade luftfartygen och den tekniska underhållstjäns¬
ten för dessa. Slutligen har inspektionen kontrollfunktioner när det gäller
luftfartygens besättningar. Innan luftvärdighetsbevis utfärdas skola luft¬
fartygen godkännas vid besiktning av luftfartsinspektionens besiktningsav-
delning.
Jämlikt 7 § allmänna verksstadgan och 13 § instruktionen för luftfarts¬
verket äger luftfartsstyrelsen, i den mån medel finnas tillgängliga, bestäm¬
ma om inspektions- och andra tjänsteresor inom och utom riket, vilka finnas
påkallade av myndighetens ämbetsförvaltning.
Vid månadsskiftet november—december 1961 utsändes inbjudningskort
till den omtalade flygresan. Korten, i vilka Transair betecknades TSA, av¬
slutades med en tidtabell och hade i övrigt följande lydelse:
»EVA OCH GÖSTA ELLHAMMAR HA HÄRMED ÄRAN INBJUDA
att deltaga i TSA-flygresa till Paris tisdagen den 12 december 1961. Flyg¬
resan utföres med ett av våra nyinköpta flygplan av typen Douglas DC-6 B.
Flygplanet avgår, som framgår av nedanstående program, från Malmö på
morgonen den 12 december kl. 09.30 och återkommer på kvällen samma
dag kl. 23.00. För deltagare i resan, som bor i Stockholm, har anslutnings-
flyg anordnats. Vi ha kallat resan för »Julklappsköpsresan» och skulle sätta
stort värde på om Ni kunde deltaga.
Tacksam för Edert svar per telefon (040) 93 56 80 till Fröken Elgström,
senast den 7 december.
Hjärtligt välkomna
EVA OCH GÖSTA ELLHAMMAR».
I Transairs per telex till luftfartsstyrelsen gjorda ansökan om tillstånd
att utföra ifrågavarande flygning angavs, att resan utgjorde »transair own
flight with bonafidegroup around 60 passengers representatives of swedish
authorities for studies of flights».
Åklagaren har till utveckling av åtalet anfört: I resan deltogo represen¬
tanter för kommersiella intressen, försvaret, press och radio med flera. Även
från luftfartsverket deltogo ett antal tjänstemän. Ljungh medföljde enligt
ett av Winberg meddelat reseförordnande innebärande att resan företogs
som tjänsteresa, under det att övriga tjänstemän reste som privatpersoner
och makarna Ellhammars gäster. Vad angår Transairs förhållanden vid
tiden för resan vore följande att beakta. Den 27 november 1959 hade luft¬
fartsstyrelsen beviljat Transair operationellt tillstånd för tiden t. o. m.
271
den 30 november 19G1. Vissa förändringar i fråga om finansieringen av
Transair och beträffande verksamheten i Kongo föranledde bildandet av
ett särskilt bolag, Transavia Sweden Aktiebolag. Under senare halvåret
1961 upptogos överläggningar mellan bolagen och luftfartsstyrelsen rörande
verksamhetens framtida tekniska och administrativa organisation och för¬
utsättningarna för nytt tillstånd. Frågorna löstes icke före tillståndstidens
utgång och Transair erhöll därför endast temporära tillstånd. \ id tiden för
resan förelåg ett den 28 november 1961 meddelat tillstånd, som tillsvidare
endast gällde till den 15 januari 1962. Tillståndet hade meddelats interi¬
mistiskt av det skälet att vissa med underhållstjänsten sammanhängande
frågor krävde ytterligare överväganden. Dessutom hade från luftfartsin¬
spektionens sida anmärkningar framställts rörande gångtidens överskri¬
dande, vilket krävde ytterligare överläggningar mellan representanter från
bolaget och luftfartsstyrelsen. I anslutning till omnämnda tillståndsgivning
erhöll bolaget i början av december 1961 en kallelse från luftfartsstyrelsen
till sammanträde för att behandla de framställda anmärkningarna. Sam¬
manträdet ägde rum den 14 december 1961. Luftfartsstyrelsen represente¬
rades vid detta sammanträde av Ljungh samt ett antal luftf artsinspektörer,
under det att Transair representerades av bland andra direktören Ellham-
mar. Vid sammanträdet träffades en överenskommelse om en successiv
uppbyggnad av bolagets underhållstjänst, innebärande att ett enhetligt kon¬
trollsystem beträffande samtliga flygplanstyper skulle införas och att nya
befattningar inom underhållstjänsten skulle inrättas. Denna överenskom¬
melse innebar för Transair en betydande ekonomisk belastning. Såvitt an-
ginge Vinbergs och Ljunghs ställningstagande till ifrågavarande inbjudan
finge beaktas att ingen av dem tillhörde makarna Ellhammars umgänges¬
krets men att båda i sin tjänst hade regelbunden kontakt med Ellhammar.
Vidare komme i betraktande att vid kommunikationsverken gällde sär¬
skilda regler för statliga befattningshavares rätt att mottaga förmåner i
form av fria resor. Dessa regler motsvarades av vissa överenskommelser
mellan flygföretagen om tillhandahållande av fribiljetter. Sålunda hava vissa
regler fastställts av International Air Transport Association (IATA). Till
denna organisation hör Scandinavian Airlines System (SAS) men däremot
icke Transair. Det inom IATA-bolagen tillämpade systemet beträffande fri¬
befordran har blivit normgivande inom luftfartens hela område. Enligt
dessa regler äga företagen i allmänhet endast utfärda fribiljetter efter
rekvisition av vederbörande myndighet i det egna landet. Därjämte ha SAS
och de skandinaviska luftfartsmyndigheterna träffat en fribiljettsöverens-
kommelse, som bygger på IATA:s bestämmelser. Överenskommelsen inne¬
bär, att luftfartsmyndigheten äger rekvirera fribiljetter bl. a. för inspektion
av SAS’ verksamhet och — inom ramen för viss kvot — fria studieresor
inom Europa; beträffande sistnämnda resor gäller att familjemedlem får
medtagas inom ramen för biljettkvoten. Syftet med detta arrangemang är.
272
att inga fribiljetter skola få förekomma vid sidan av avtalet, att en likfor-
mig prövning av resebehovet inom avtalets ram skall ske, samt att de en¬
skilda tjänstemännen av alla grader med avseende på resor utom tjänsten
icke skola komma i personligt beroende av SAS. Med AB Linjeflyg har träf¬
fats ett särskilt fribefordringsavtal, som i allt väsentligen överensstämmer
med motsvarande avtal med SAS. De nyssnämnda av IATA utfärdade
reglerna stadga vidare, att de anslutna flygföretagen få utan rekvisition
utfärda fribiljetter till vilken person som helst när det gäller invignings-
eller visningsflygningar, s. k. inauguration flights. För fribiljetter till flyg¬
ningar med de utanför IATA stående charterföretagen, bland andra Trans-
air, saknas motsvarande överenskommelser. Luftfartsstyrelsens den 21 de¬
cember 1959 utfärdade tjänsteföreskrifter stadga generellt, att luftfarts¬
verkets personal icke må begagna sig av fribiljett på flygning, som utföres
av svenskt eller utländskt lufttrafikföretag, med mindre verkschefen eller
den han därtill förordnar lämnat sitt medgivande. Sedermera har styrelsen
delegerat till vissa flygplatschefer att lämna avsett medgivande till under¬
ställd personal. I delegationsskrivelsen den 19 maj 1960 har angivits att
syftet med tjänsteföreskriften var att skydda verkets personal mot miss¬
tankar för bristande integritet i förhållande till flygbolagen. Tjänsteman,
som har tillstånd att begagna sig av fribiljett, kan, om plats finnes, även
medtaga familjemedlem på samma sätt som förutsatts i fribiljettsöverens-
kommelserna.
Åklagaren har vidare anfört: Ljungh och hans fru hade erbjudits att
deltaga i en nöjesresa, vilken med hänsyn till omständigheterna vore att
betrakta som en förmån för Ljungh. Ljungh hade i sin tjänst att gentemot
Transair fullgöra viktiga uppgifter av kontrollerande natur och hade vid
den aktuella tidpunkten haft att taga befattning med för Transair betydel¬
sefulla tillståndsfrågor. Det pastodes icke att mottagandet av förmånen
kunde tänkas påverka Ljungh i hans tjänsteutövning men att detta med
hänsyn till anförda omständigheter varit ägnat att hos allmänheten väcka
misstro mot Ljunghs opartiskhet och rubba allmänhetens förtroende för
hans tjänsteutövning. Godtagbara skäl för Ljungh att det oaktat deltaga
i resan kunde icke anses ha förelegat därigenom att resan givit Ljungh till¬
fälle till inspektion och studier. Det hade därför ålegat Ljungh att avböja
Transairs inbjudan. Beträffande Winberg gjorde åklagaren gällande att
Winherg ägt sådan kännedom om resans karaktär och betydelsen av de
avgöranden som luftfartsstyrelsen vid denna tid haft att träffa angående
Transairs verksamhet att han bort vägra Ljungh tillstånd att deltaga. En¬
ligt instruktionen för luftfartsverket ålåg det föredraganden att, om vid
handläggning av ärende vars avgörande ankomme på generaldirektören
fattades beslut som stred mot föredragandens åsikt, låta till protokollet an¬
teckna sin skiljaktiga mening. Detsamma gällde även annan vid ärendets
slutliga handläggning närvarande. Härav framginge att Ljungh icke kun-
273
nät undandraga sig att pa eget ansvar pröva huruvida det varit förenligt
med hans ställning som ämbetsman att mottaga den av Iransair erbjudna
förmånen. Det förhållandet att Ljungh underställt Winberg såsom verks¬
chef frågan om sitt deltagande kunde alltså icke medföra att Ljungh vore
fri från ansvar.
Winberg har uppgivit: Den av IATA fastställda fribiljettsöverenskom¬
melsen reglerade icke så kallade inauguration flights. Systemet med rekvi¬
sitioner tillämpades således ej. Vid tidtabellskiftena den 1 mars och den
1 november varje år inträffade alltid förändringar beträffande lufttrafiken
som, utan att vara särskilt remarkabla händelser, ansågos berättiga flyg¬
bolagen att under en kort tid fritt inbjuda luftfarsverkets personal till in-
vigningsflygningar. Det hade varit V inbergs önskan att inbjudningarna till
dessa flygningar skulle gå genom honom för fördelning bland personalen.
Så skedde vanligen men ibland förekommo inbjudningar ställda till vissa
personer, som undandrogo sig hans kontroll. Förbudet för tjänstemän vid
luftfartsverket att mottaga fribiljetter från charterföretag utan verks¬
chefens tillstånd hade tillkommit sedan det i mitten av 1950-talet visat sig,
att en del flygplatstjänstemän efter inbjudan deltagit i resor med utländs¬
ka charterföretag, vilka ej hållit den standard som luftfartsmyndigheterna
önskade och vilka därför ej lämpligen bort uppmärksammas eller sanktio¬
neras på detta sätt. Till en början hade förbudet endast gällt utländska
charterbolag men det hade senare utvidgats att gälla även svenska företag.
Förbudet avsåge även invigningsflygningar. Fredagen den 8 december 1961
återkom Winberg från en tjänsteresa till Brasilien och fann då bland övrig
post ett inbjudningskort för honom och hans fru till ifrågavarande resa.
Han erfor att hans fru redan meddelat Transair, att de icke hade tillfälle
att medfölja. På lördagen nämnde tjänsteförrättande verkschefen, byråche¬
fen Sven Sörenson, inbjudningarna till luftfartsverkets personal. Winberg
fick sålunda bl. a. veta, att byråsekreteraren Gunnar Smedman mottagit
en inbjudan och önskade deltaga. Sedan frågan om hans deltagande disku¬
terats mellan Sörenson och Winberg, befanns, att Smedman med hänsyn till
att han sysslade med föredragningen av kommersiella luftfartsärendcn i
styrelsen icke borde deltaga. På måndagen fick Smedman besked om att
han icke kunde tillåtas deltaga. Sörenson nämnde också att Ljungh motta¬
git inbjudan och ämnade deltaga i resan. I samband härmed talade de om
Transairs nyinköpta plan och de olikheter detta kunde ha i förhållande till
bolagets övriga plan. På måndagen nämnde Sörenson, att Ljungh ville före¬
taga resan som en inspektionsresa och att denne ville taga kontakt med
Winberg i ärendet. Senare på dagen inställde sig Ljungh hos Winberg och
fick på begäran ett reseförordnande. Härvid nämnde Ljungh icke att hans
fru var inbjuden. Winberg ägnade ej frågan om hennes deltagande någon
tanke. Vetskapen om att fru Ljungh ämnade deltaga skulle antagligen ej ha
påverkat hans ställningstagande. Winberg hade uppfattat den nu ifråga¬
274
varande Transair-resan som en invigningsflygning. Anskaffandet av det i
inbjudningskortet omnämnda flygplanet vore ej märkligt i och för sig men
utgjorde dock ett steg pa bolagets väg till bättre flygplan. Klasskillnaden
mellan reguljärt flyg och charterflyg vore nu mindre än förr, och denna
utveckling vore väl värd att uppmärksammas från luftfartsverkets sida.
Det kommersiella tillstand för Transair, vilket Smedman vid ifråga varan de
tidpunkt varit sysselsatt med att förbereda, kände Winberg väl till. Winberg
ville ej att den som förberedde intresseärenden för Transair skulle stå såsom
mottagare av en förman i ett sammanhang, som engagerade tjänsteman¬
nen. Detta hade föranlett avslagsbeslutet. Ljungh hade visserligen att taga
befattning med Transairs operationella tillstånd men för honom hade före¬
legat särskilda skäl att deltaga i resan. Det beslut om temporärt tillstånd för
Transair som fattats i slutet av november manad, hade Winberg vid ifråga-
\ arande tidpunkt ej känt till. Han hade inte haft någon precis uppfattning
om den löpande tillståndstiden men hade känt till ärendets gång i stort och
förekomsten av de kortfristiga tillstanden. Resan hade ägt rum under en
period, da det varit särskilt aktuellt att öva tillsyn över Transair. Ljunghs
resa hade ansetts motiverad av tjänstens intressen. Winberg hade sålunda
vid sin prövning av tillståndet för Ljungh fäst avseende vid angelägenhe¬
ten för Ljungh av att närmare granska Transairs verksamhet, bolagets nya
flygplan, dessas luftvärdighet och annat som vore av intresse för förhand¬
lingarna med Transair. Meningen var att Ljungh under resan huvudsak¬
ligen skulle sysselsätta sig med driften i luften. Winberg hade också haft en
tanke pa att det var fråga om nagon brist i luftvärdighetshänseende. Win¬
berg hade inte fäst större avseende vid att resan betecknats »julklapps-
köpsresan» — det vore ett allmänt »glamour»-namn — och inte heller vid
att makarna Ellhammar och icke bolaget stått som inbjudare.
ljungh har uppgi\it: Sedan Transair under ar 1959 inköpt sina första
plan av typen DC-6 råkade bolaget i svårigheter, när det gällde att till¬
fredsställa luftfartsstvrelsens krav på underhållstjänst. Luftfartsstyrelsen
hade sedan dess hållit Transair under kontinuerlig press för att tvinga bola¬
get att uppfylla de anspråk på flygsäkerhet som erfordrades. Tillståndsgiv-
ningen endast för korta perioder begagnades för detta ändamål. Situationen
hade aldrig varit så kritisk, att det ifrågasatts, att tillstånden för Transair
skulle behöva upphöra. Luftfartsstyrelsen gjorde regelbundna inspektioner
av både underhållstjänst och drift hos Transair. Inspektionerna hos detta
och andra bolag diskuterades i styrelsen under Ljunghs ledning och föran¬
ledde åtgärder av olika slag. En sadan var att kalla Transairs tekniska led¬
ning till överläggning den 14 december 1961. Efter hand hade Ljungh till
följd av anhopning av olika ämbetsgöromål fått allt svårare att hinna med
att deltaga i sådana diskussioner. Han reste emellertid ofta med flyg och
hade då tillfälle att bilda sig en uppfattning om den regelbundna lufttra¬
fiken. För charterflyget förekom emellertid icke sådan möjlighet. Vid tid¬
275
punkten för den ifrågavarande resan hade Ljungh nästan känt det som om
han försummat Transair. Ljungh mottog inbjudningskortet till resan den 7
december. Han fann formen för inbjudningen litet ovanlig men ansåg sig
böra beakta detta tillfälle att få göra en resa med Transair. Han ville inte
göra resan som gäst i den form inbjudningen fatt. Men han hade ett
tjänsteintresse av att orientera sig om praktiska förhållanden inom Trans¬
air. Han ville därför antaga inbjudan. Resan såsom sådan var ej lockande
för honom. Ljungh föreslog härefter vid samtal med Sörenson att han skulle
medfölja på resan å tjänstens vägnar. Han ringde också till Ellhammar och
hörde sig för angående det plan som skulle användas. Ljungh hade näm¬
ligen ett särskilt intresse av att se närmare på ett plan av just denna typ.
Senare diskuterade Ljungh deltagandet även med Winberg och fick där¬
efter sitt reseförordnande. Ljungh tänkte vid denna tidpunkt inte närmare
på om det rörde sig om en invigningsflygning och visste inte vilka som
skulle med på resan. Han hade emellertid den bestämda uppfattningen att
han var den ende deltagaren från luftfartsverket. När han steg ombord på
planet i Malmö, såg han emellertid flera personer från luftfartsverket där.
Han fann det olämpligt, att andra tjänstemän från luftfartsverket deltogo
såsom gäster medan han själv reste i tjänsten, och övervägde att avstå
från att deltaga; han fann dock denna tanke väl sent påkommen. Under
färden vistades Ljungh tidvis i planets förarhytt, där han hade tillfälle att
tala med Transairs utbildningschef. Det talades om planets avvikelser från
andra liknande plan. Vid en regelmässig inspektion skulle åtskilliga moment
genomgås. Detta gjorde Ljungh icke. Han snarare studerade än inspekte¬
rade planet. Han skrev inte något protokoll men han bildade sig en allmän
uppfattning om planets kondition och om verksamheten i luften.
I domskälen anförde hovrätten följande.
Med hänsyn till betydelsen av att allmänhetens förtroende för den stat¬
liga förvaltningen bevaras och ämbetsmännens anseende upprätthålles
måste det anses såsom en tjänsteplikt för varje ämbetsman att iakttaga
återhållsamhet i fråga om mottagande av gåvor eller andra förmåner från
enskilda personer eller företag, med vilka ämbetsmannen i sin tjänst star
i förbindelse, även då omständigheterna måste anses utesluta att gåvan
eller förmånen lämnats för ämbetsmannens tjänsteutövning.
Ljungh, som ej varit umgängesvän till makarna Ellhammar, har i sin
tjänst som chef för luftfartsinspektionen haft kontrollerande och inspekte¬
rande uppgifter i förhållande till Transair. Vid ifrågavarande tid hade han
därjämte att såsom föredragande taga befattning med för Transair mycket
betydelsefulla tillståndsfrågor. Det har uppenbarligen varit av stor vikt,
att Ljunghs objektivitet och oberoende ställning i denna verksamhet icke
kunnat bliva föremål för tvivel. Med hänsyn härtill förelågo starka skäl
276
mot att Ljungh och hans fru deltogo i resan, vilken måste anses ha inne¬
burit en icke obetydlig förmån för dem.
Emellertid måste hänsyn även tagas till omständigheter, som från allmän
synpunkt kunnat göra det önskvärt eller eljest tillåtet att Ljungh antog den
ifrågavarande inbjudningen. Sålunda skall den praxis beaktas, som inom
luftfartsverket liksom inom kommunikationsväsendet i övrigt uppstått be¬
träffande befattningshavares rätt att mottaga förmåner i form av fria
resor. På grund av tjänstens beskaffenhet och statens intresse av att större
rörelsefrihet och möjligheter till studier lämnas dessa befattningshavare får
denna rätt antagas ha varit betydligt vidsträcktare än inom den offentliga
förvaltningen i övrigt. I målet har särskilt framhållits den praxis, som hos
luftfartsverket utbildats rörande personalens deltagande i visnings- eller
invigningsflygningar. Hovrätten har icke anledning att här bedöma denna
praxis i och för sig. Bjudningskortets avfattning och de upplysningar om
resan, som eljest stått Winberg och Ljungh till buds, måste ha givit vid han¬
den att det icke gärna kunde vara fråga om en sådan resa. Det måste fast¬
mera för Winberg och Ljungh stått klart, att resan ordnats av Ellhammar
i huvudsaklig avsikt att bereda deltagarna förmånen av ett tämligen kost¬
samt nöje för att därigenom skapa goodwill för Transair. Nöjesmomentet
och resans karaktär av förmån förstärktes genom att inbjudningarna även
gällde befattningshavarnas fruar. Ljunghs deltagande i resan kan förty
icke anses sta i överensstämmelse med nyss berörda praxis för visnings- och
invigningsflygningar.
Ljungh har begärt och erhållit Winbergs förordnande att deltaga i resan
för inspektions- och studieändamål. Det maste i och för sig anses såsom
olämpligt att förlägga en inspektion till en resa, vilken som den föreva¬
rande huvudsakligen haft karaktär av nöjesresa och vid vilken såväl den
inspekterande som hans fru skulle åtnjuta gästfrihet från flygföretagets led¬
ning. Härtill kommer, att Ljungh som chef för luftfartsinspektionen haft
n ioj I i gl i et att när han sa önskade beordra en provflygnmg för den inspektion
och de studier han ansåg motiverade. Under dessa förhållanden har det
angivna intresset för Ljungh att i tjänsten deltaga i resan bort stå tillbaka
för de allvarliga skäl, som enligt det tidigare anförda förelågo mot Ljunghs
deltagande i denna.
Winberg har förts till last, att han beslutat giva Ljungh tillstånd att del¬
taga i resan och utfärda reseförordnande för denne. De förhållanden, som
enligt vad hovrätten funnit bort föranleda Ljungh att avstå från delta¬
gande i resan, ha för Winberg vid beslutets fattande varit till huvudsaklig
del bekanta, och i övrigt ha upplysningar om resan och dess förutsättningar
varit lätta att inhämta.
Vid övervägande av vad sålunda anförts finner hovrätten, att Winberg
och Ljungh åsidosatt vad som enligt tjänstens beskaffenhet ålegat dem,
Winberg genom att giva Ljungh tillstånd att deltaga i resan och Ljungh
277
genom att jämte sin fru deltaga i denna resa. Det förhållandet att Ljungh
underställt Winberg frågan om sitt deltagande är ej av beskaffenhet att
befria Ljungh från ansvar.
Åklagarens mot Winberg och Ljungh förda talan om ansvar för tjänstefel
skall således vinna bifall.
Hovrättens domslut innebar, att hovrätten dömde vardera Winberg och
Ljungh jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel att till Kronan utgiva
15 dagsböter, varje dagsbot bestämd för Winberg till 35 kronor och för
Ljungh till 25 kronor. Winberg och Ljungh förpliktades en för båda och
båda för en att till statsverket återgälda Gottfarb tillerkänt arvode.
Hovrättens dom vann laga kraft mot Ljungh.
Winberg däremot fullföljde talan mot domen hos högsta domstolen un¬
der yrkande att han måtte frikännas från ansvar och återbetalningsskyl-
dighet.
Jag bestred ändringsyrkandet och hemställde att hovrättens dom måtte
fastställas.
Högsta domstolen — som företog målet till avgörande utan huvudför¬
handling — meddelade dom den 21 april 1964 och fastställde därvid hov¬
rättens dom.
2. Åtal mot en polisman för att denne under tjänsteutövning fällt
kränkande uttalanden till och om utlänningar
Kriminalassistenten Axel Östen Sigvard Bergman vid polisen i Södertälje
tjänstgjorde vid polisens pass- och utlänningsavdelning i staden dels under
första månaderna av år 1960, dels från slutet av mars till början av decem¬
ber 1962.
Den 20 oktober 1962 inkom till JO-expeditionen en klagoskrift från
fil. dr Tibor Lakatos, vilken gjorde gällande att Bergman under tjänste¬
utövning den 15 i samma månad till Tibor Lakatos’ hustru Ildiko Lakatos
fällt kränkande uttalanden och i övrigt uppträtt ohövligt mot henne.
Den 9 november 1962 inkom vidare en klagoskrift från Franz Kiovsky,
vilken anförde klagomål mot Bergmans uppträdande i tjänsten under upp¬
gift bl. a. att Bergman vid ett telefonsamtal med Kiovsky den 12 oktober
1962 farit ut i svordomar och i övrigt uttalat sig ohövligt.
Efter remisser till stadsfiskalen i Södertälje föranstaltade denne om för¬
hör med Bergman, vilken därvid bestred vad som lagts honom till last i
klagoskrifterna.
278
Sedan Tibor Lakatos och Kiovsky beretts tillfälle att avgiva påminnelser,
inkommo de med var sin skrift, varvid Ildiko Lakatos instämde i de ax¬
hennes make anförda klagomålen. Makarna Lakatos uppgåvo i skrift bl. a.
att de voro beredda att vid förhör uppgiva namn på ytterligare personer,
vilka blivit föremål för kränkande behandling från Bergmans sida, samt att
förhör borde hållas med fru Lisa W ernsten, vilken såsom kontorsbiträde
tjänstgjorde vid pass- och utlänningsavdelningen och antogs ha hört sam¬
talet mellan Bergman och Ildiko Lakatos.
Med anledning av makarna Lakatos’ sistnämnda uppgifter verkställde
stadsfiskalen i Södertälje på min begäran viss kompletterande utredning,
varefter makarna Lakatos fingo yttra sig över denna.
Inom JO-expeditionen upprättades därefter en promemoria av innehåll
i huvudsak att Bergman i vissa närmare angivna hänseenden finge anses
misstänkt för tjänstefel — eventuellt ärekränkning i vissa delar — samt att
ytterligare utredning borde ske rörande vissa framkomna förhållanden.
Pa min begäran lät landsfogden i Stockholms län därefter verkställa nyss¬
nämnda utredning samt lät vidare delgiva Bergman att han vore misstänkt
för brott pa sätt framginge av nyssnämnda promemoria, varjämte övriga i
23 kap. 18 § första stycket RB föreskrivna åtgärder vidtogos.
Med anledning av vad som framkom under sistnämnda utredning delgavs
Bergman därefter misstanke om tjänstefel i ytterligare två fall.
Bergman inkom sedermera med yttrande i saken.
I en till landsfogden i Stockholms län den 3 maj 1963 avlåten skrivelse
anförde jag därefter följande.
Vid polisens pass- och utlänningsavdelning i Södertälje tjänstgöra regel¬
mässigt en kriminalpolisman och ett kvinnligt biträde. Till polismannens
tjänstgöringsuppgifter hör att i de på avdelningen ankommande ärendena
mottaga anmälningar och ansökningar samt under polischefens ledning verk¬
ställa utredningar och i övrigt bereda ärendena. På grund av tjänstens be¬
skaffenhet har vederbörande polisman i ej obetydlig utsträckning kontakt
med allmänheten och därvid även med utlänningar.
När det gäller förhållandet till allmänheten har polisman bl. a. att
ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i 4 § allmänna polisinstruktionen.
Han har sålunda att i sin tjänsteutövning uppträda hövligt och hänsynsfullt
men med erforderlig fasthet, att vinnlägga sig om självbehärskning samt att
undvika vad som kan uppfattas som utslag av oginhet eller småaktighet.
Beredvilligt skall han lämna allmänheten upplysningar, råd och annan
hjälp i den utsträckning som det är honom möjligt. Han skall uppträda på
ett sätt som ingiver förtroende och aktning.
Ett iakttagande av dessa föreskrifter om hjälpsamhet, korrekt uppträ¬
dande m. m. är särskilt viktigt när det gäller en polismans befattning med
279
utlänningar i utlänningsärenden. Utlänningar med begränsade erfarenheter
av svenska förhållanden och måhända besvärade av språksvårigheter maste
nämligen antagas i regel ha sämre möjligheter än svenska medborgare att
tillvarataga sina intressen, när det gäller mellanhavanden med svenska
myndigheter. Därtill kommer att ärenden, som angå rätten att över huvud
vistas här i riket och här vinna försörjning, för utlänningarna och da främst
flyktingarna torde framstå såsom synnerligen betydelsefulla, varför det för
dem kan vara ytterligt kännbart och oroande, om de i ärenden av nämnd
art ej hjälpas till rätta utan tvärtom bemötas med ovilja och brist på till¬
mötesgående.
I nu förevarande ärenden har lämnats ett flertal upplysningar som ge
anledning till antagande att Bergman under sin tjänstgöring å pass- och
utlänningsavdelningen vid upprepade tillfällen åsidosatt vad som alegat
honom enligt det nyss angivna stadgandet och den berörda tjänstens be¬
skaffenhet. Delvis äro dock dessa upplysningar tämligen allmänt hållna.
Sålunda har Lisa Wemsten — under förmälan att hon under tiden den
1 april—den 30 november 19G2 tjänstgjort tillsammans med Bergman på
pass- och utlänningsavdelningen — uppgivit, att Bergman under sina sam¬
tal med besökande utlänningar ofta brukade ryta och skrika, förringa och
nedsätta dem, antyda att de inte hade något här i landet att göra samt
stundom även använda vulgära uttryck såsom »jag skiter i er» och dylikt.
Även i övrigt ha beträffande vissa särskilda tillfällen framkommit allmänt
hållna uppgifter, varvid exempelvis utan närmare detaljer gjorts gällande
att Bergmans ton varit sårande eller att hans uppträdande enligt uppgifts-
lämnarens mening varit oförskämt, argsint, nonchalant, överlägset eller
dylikt. Bergman har själv vidgått att han under hösten 1962 — på grund
av stor arbetsbörda — vid vissa, ej närmare angivna, tillfällen varit retlig
och haft allt svårare att behärska sig samt att han »vid något tillfälle» upp¬
trätt på sådant sätt att han kunnat såra någon.
Vad som genom dessa allmänt hållna uppgifter framkommit ger ett starkt
stöd för antagande att från Bergmans sida i viss — enligt Lisa Wemsten
ej obetydlig — omfattning förekommit bristande tillmötesgående, ohövligt
bemötande och stötande ordval vid utlänningars besök hos honom i hans
tjänst. Nu berörda uppgifter och omdömen äro emellertid så opreciserade,
att de icke kunna läggas till grund för några särskilda yrkanden.
Ett flertal i ärendet hörda personer ha emellertid lämnat uppgifter som
innefatta preciserade påståenden om att Bergman vid vissa angivna till¬
fällen uppträtt otillbörligt i tjiinsten.
I mitt beslut redovisade jag därefter vad som vid den verkställda ut¬
redningen framkommit om Bergmans uppträdande och uttalanden vid de
tillfällen som uppgiftslämnarna mera ingående skildrat. Da vad som i dessa
280
hänseenden lädes Bergman till last upptagits i åklagarens gärningsbeskriv-
ning (punkterna 1—6) i det nedan refererade brottmålet, finner jag ej erfor¬
derligt att här redogöra för utredningen i denna del.
Jag fann vad i ärendet förekommit innefatta tillräckliga skäl för anta¬
gande att Bergman gjort sig skyldig till tjänstefel och i vissa avseenden äre¬
kränkning i förening med åsidosättande av tjänsteplikt. Jag uppdrog därför
åt landsfogden i Stockholms län att vid rådhusrätten i Södertälje väcka
och utföra åtal i enlighet med vad som närmare angavs i mitt beslut.
Under utredningen framkom vidare att Bergman, sedan JO-ärendet an-
hängiggjorts av Tibor Lakatos, sökt påverka Lisa Wernsten att vid den
igångsatta utredningen förtiga vad som förekommit vid Bergmans samtal
med Udiko Lakatos. Enär jag ansåg Bergmans förfarande i detta avseende
innebära tjänstefel, uppdrog jag åt landsfogden att väcka åtal även i den
delen.
I enlighet med berörda beslut anhängiggjorde t. f. landsfogden i Stock¬
holms län L. Lindelöw ansvarstalan mot Bergman vid rådhusrätten under
följande påståenden.
Bergman har dels i början på år 1960 och dels från mars—november 1962
tjänstgjort å polisens pass- och utlänningsavdelning i Södertälje. Till Berg¬
mans tjänstgöringsuppgifter hörde att i de på avdelningen ankommande
ärendena mottaga anmälningar och ansökningar samt att verkställa före¬
kommande utredningar och i övrigt bereda ärendena. I följande hänseenden
har Bergman dels genom för enskilda personer smädliga yttranden, dels ock
genom andra yttranden och sitt uppträdande i övrigt åsidosatt sin tjänste¬
plikt att iattaga de i 4 § allmänna polisinstruktionen närmare angivna före¬
skrifterna.
1) Vid ett tillfälle i februari 1960, när fru Piroska Patay vänt sig till
Bergman för rådfrågning med anledning av sitt behov av bostad, hade
Bergman fällt avvisande uttalanden av innebörd att ungrare icke hade
något att göra i Sverige då ingen bett dem att komma hit samt att han för
sin del, ehuru han hade en ledig stuga, aldrig skulle låta en utlänning få bo
där. Fru Patay hade på grund av Bergmans bemötande blivit så upprörd
att hon fallit i gråt. — Åberopat lagrum: 25 kap. 4 § strafflagen.
2) Den 17 maj 1962 besökte fru Siv Kovacs Bergman för att ordna en
tillståndsfråga för sin nuvarande make Barnabas Kovacs. Under samtalet
hade Bergman skrikit och varit högljudd och bl. a. yttrat att: a) »det var
det värsta folket som lämnat Ungern vid revolutionen», b) »det var bara skit
som kommit hit från Ungern, förut hade finnarna varit värst men nu hade
ungrarna gått om finnarna» samt att c) ungrarna som kommit hit »kunde
vara både tjuvar, gangster, mördare och banditer». Siv Kovacs, vid denna
tid förlovad med Barnabas Kovacs, hade blivit mycket förskräckt över
dessa Bergmans yttranden, av vilka åtminstone de under a) och b) angivna
281
får anses vara ärekränkande mot Barnabas Kovacs. Bergman hade emel¬
lertid senare bett om ursäkt för sitt beteende. — Åberopade lagrum: 16 kap.
11 § och 25 kap. 5 § samt 25 kap. 4 § strafflagen.
3) Den 2 oktober 1962 hade fru Piroska Patay besökt Bergman i ett pass¬
ärende, varvid hon på grund av sjukdom inställt sig nagon tid senare än
hon enligt erhållen kallelse skolat göra. Bergman hade, sedan hon förklarat
orsaken till sitt dröjsmål, skrikit till henne bl. a. a) »jag skiter i er», b)
»ungrare bråkar och ställer till besvär, ja värre än finländare» samt c)
»djävla utlänningar». Fru Patay hade tagit Bergmans bemötande i när¬
varo av hennes minderåriga barn — mycket hårt. Bergmans under b) och c)
anförda yttranden får anses vara ärekränkande mot fru Patay. — Åbero¬
pade lagrum: 16 kap. 11 § och 25 kap. 5 § samt 25 kap. 4 § strafflagen.
4) Vid ett telefonsamtal den 12 oktober 1962 hade pressgjutaren Franz
Kiovsky talat med Bergman om vissa tillståndsfrågor rörande Kiovskys
bror, som kort förut flyttat till Sverige från Österrike. Bergman hade där¬
vid bl. a. yttrat: »Ni skall ge fan i att ta hit flera utlänningar» och »Ni skall
inte prata så mycket skit». — Åberopat lagrum: 25 kap. 4 § strafflagen.
5) Den 15 oktober 1962 hade fru Ildiko Lakatos besökt Bergman i ett
passärende rörande sina döttrar och beträffande en egen ansökan om
svenskt medborgarskap. Härvid hade följande förekommit.
a) När det i samband med ifyllandet av en ansökningsblankett framkom¬
mit att Ildiko Lakatos ej hade någon förmögenhet, hade Bergman »fräckt
och utmanande» anmärkt att det funnes sadana, som arbetade oidentligt
och sparade pengar och inte vore luffare och dagdrivare.
b) När Ildiko Lakatos i samband med ifyllandet av eu blankett frågat
huruvida en i blanketten upptagen punkt rörande utomlandsvistelser avsåg
även tiden före familjens inflyttning till Sverige, hade Bergman skrikit »det
skiter vi i vad som har hänt före».
c) När Ildiko Lakatos i ett spörsmål rörande passen uttryckt annan me¬
ning än Bergman, hade denne börjat ryta och därvid yttrat att hon inte
finge ha någon vilja i saken utan att det vore polisen som bestämde. Där¬
vid hade han kastat hennes pass på bordet och sagt att hon fick ordna
passet själv.
d) Bergman hade under Ildiko Lakatos’ besök vidare om ungerska flyk¬
tingar i allmänhet fällt ett uttalande av innebörd att de inte vore politiska
flyktingar utan brottslingar.
e) Under samtalet med Ildiko Lakatos hade Bergman sagt »det är myc¬
ket skit från Ungern som kommit hit och ställt till besvär», och han hade
vidare i hetsig ton yttrat »ni utlänningar kommer alltid att bli betraktade
och behandlade som utlänningar, även om ni blir svenska medborgare».
Fru Lakatos, som vid tillfället led av sviter efter skador vid en trafik¬
olycka, åtföljdes av en minderårig son. Bergmans under a) och under e)
först angivna uttalanden far anses vara ärekränkande mot fru Lakatos.
282
— Åberopade lagrum: 16 kap. 11 § och 25 kap. 5 § samt 25 kap. 4 § straff¬
lagen.
6) Vid något tillfälle i oktober eller november 1962 hade mekanikern
Laszlo Stefan Szorath besökt Bergman i ett tillstånds- och passärende, var¬
vid Bergman anmärkte på att ett blad i Szoraths pass suttit löst och bl. a.
yttrat: »Vad i helvete säger du, menar du att jag tagit sönder ditt pass.»
Bergman hade ställt sig pa golvet och kastat passet på skrivbordet. Under
den fortsatta ordväxlingen med Szorath hade Bergman sagt: »Tag dina
djävla grejor och dra åt helvete», »jag vill inte ordna något åt dig som inte
kan sköta något» samt »jag skiter fullständigt i er och vill inte ha något
vidare med er att göra». — Åberopat lagrum: 25 kap. 4 § strafflagen.
Åklagaren yrkade vidare i anslutning till andra åtalsbeslut ansvar å
Bergman för tjänstefel enligt följande påstående:
7) Sedan Bergman erfarit att fil. dr Tibor Lakatos den 20 oktober 1962
ingivit anmälan mot honom till riksdagens justitieombudsman (jfr åtals¬
punkten o ovan) har Bergman vid nagot tillfälle därefter sökt påverka kon-
torsbiträdet, fru Lisa Wemsten att vid eventuellt förhör i saken förtiga vad
som förekommit. Bergman har sålunda vid samtal med Lisa Wernsten ytt¬
rat följande: »Det bästa man kan göra, om man blir tillfrågad, är att man
säger att man inte sett eller hört nagot. Sa nu Lisa beror det på dig, om jag
får varning eller ej.» Genom att sålunda, när riktigheten av hans tjänsteåt-
gärder ifrågasatts, till egen fördel verka för att viktiga omständigheter i
saken skola hemlighållas, har Bergman satt förtroendet och aktningen för
polistjänsten i fara. — Åberopat lagrum: 25 kap. 4 § strafflagen.
Bergman, som biträddes av advokaten Åke Fryckstrand såsom offentlig
försvarare, bestred vid rådhusrätten vad åklagaren lagt honom till last
under åtalspunkterna 1, 3, 4, 5 och 7. Även beträffande punkt 2 bestred
Bergman ansvar; han medgav dock att han vid tillfället fällt ett olämpligt
yttrande. I fråga om åtalspunkt 6 erkände Bergman tjänstefel.
Rådhusrätten anförde i dom, meddelad den 28 februari 1964 följande.
Allmänna överväganden
Vid huvudförhandling i målet ha såsom målsägande hörts fru Piroska
Patay (åtalspunkterna 1 och 3) och fru Udiko Lakatos (punkt 5), varjämte
såsom vittnen hörts fru Juliana Juhasz (punkt 1), fru Siv Kovacs, född
Olsson, och tjänstemannen Ervin Pakh (punkt 2), pressgjutaren Franz
Kiovsky (punkt 4), fil. doktor Tibor Lakatos (punkt 5), mekanikern Laszlo
Szorath (punkt 6) samt kontorsbiträdet Lisa Wernsten (punkterna 5, 6
och 7).
Nämnda målsägande och vittnen ha — var och en i fråga om det eller
de tillfällen, om vilka han eller hon kunnat uttala sig — i allmänhet be¬
kräftat att Bergman därvid fällt sådana yttranden och även i övrigt upp¬
283
trätt på sådant sätt som åklagaren påstått. Vittnena Pakh och Tibor
Lakatos, vilka icke själva närvarit vid avsedd händelse, ha lämnat uppgif¬
ter, som åtminstone ge visst stöd åt övrig utredning därom.
Bergman har uppgivit att han hade för vana att tala med hög röst.
Bergman har emellertid vidhållit att han icke i vidare man än han,
enligt vad ovan antecknats, erkänt — vid något av ifrågakomna tillfällen
brukat kränkande tillmålen, svordomar eller andra grova uttryckssätt samt
att han ej heller inför Lisa Wemsten uttalat sig så som påståtts under åtals¬
punkt 7. Han har betecknat uppgifterna härom som påhitt och förklarat att
han ansåg sig utsatt för en organiserad förföljelse. Beträffande Lisa Wem¬
sten, vilken tjänstgjorde som kontorsbiträde på utlänningsavdelningen, har
Bergman lämnat uppgifter av innehall att han som ansvarig chef för av¬
delningen varit missnöjd med hennes arbetsinsatser och även givit uttryck
däråt samt att förhållandet mellan dem blivit olidligt. Lisa Wernsten hade
å sin sida vid ett tillfälle beklagat sig över Bergman hos poliskommissa¬
rien.
Med anledning av vad Bergman i dessa hänseenden anfört antecknas i
detta sammanhang att endast i två av de fall, som nu äro föremål för pröv¬
ning, därav berörda personer påkallat ingripande från JO. Anmälan har så¬
lunda ingivits dels beträffande den under åtalspunkt 5 upptagna händelsen
av Tibor Lakatos och hans hustru Ildiko Lakatos — varvid mannen hand¬
lat på hustruns vägnar — dels beträffande den händelse som åsyftas under
åtalspunkt 4 av Franz Kiovsky, medan övriga i målet hörda personer såvitt
känt icke själva tagit initiativ till att av dem berörda förhållanden påtalats.
Av Tibor Lakatos’ vittnesmål framgår att han ingivit anmälan om Berg¬
mans beteende mot Ildiko Lakatos utan att först rådföra sig med någon
utomstående, bortsett från att han av en annan person blivit upplyst om att
Bergmans uppträdande i detta fall ej var någon engångsföreteelse och att
han därigenom styrkts i sin uppfattning att saken borde påtalas. Även vad
Franz Kiovsky som vittne anfört synes utvisa att han ingivit anmälan
utan påtryckning från annan.
Vad i målet förekommit ger således icke något stöd åt den av Bergman
framförda uppfattningen att han skulle vara utsatt för en organiserad för¬
följelse. Rådhusrätten finner i stället hans påståenden i denna riktning
vederlagda genom utredningen.
Rörande tillförlitligheten av målsägandes och vittnens berättelser bör
vidare beaktas, att dessa präglats av saklighet samt avgivits lugnt och
behärskat och att i intet fall givits uttryck för aggressivitet mot Bergman,
ehuru hans uppträdande klandrats och i vissa fall uttalats att man varit
upprörd (iver bemötandet från lians sida. Vad angår vittnet Lisa Wernsten
har av henne uppgivits att hon under Bergmans tjänstgöring mottagit till¬
sägelser av honom i tjänsten och att hon vid ett tillfälle pa hösten 1062
uppsökt poliskommissarien med anledning av att Bergman »skällt ut»
284
henne och slängt igen en dörr för att hon mottagit ett pass utom expedi¬
tionstiden. Lisa Wemsten ansåg att det gått bra att arbeta, ehuru förhål¬
landet mellan dem inte varit särskilt bra. Hon kunde icke förstå att Berg¬
man ville beteckna förhållandena som olidliga.
Bergmans uttalande i sistnämnda avseende kan måhända i någon mån
förklaras genom att Bergman — såsom han jämväl uppgivit — ansett ar¬
betsuppgifterna pa utlänningsavdelningen trakiga och tjänstgöringen där
mindre attraktiv även från ekonomisk synpunkt. Tydligt är i varje fall att
de störningar i samarbetet mellan Bergman och Lisa Wemsten, som före¬
kommit, icke från Lisa Wernstens sida uppfattats på sådant sätt att det
skulle finnas någon anledning till misstro mot de uttalanden om konkreta
iakttagelser, vilka Lisa Wemsten i egenskap av vittne avgivit i målet. På
grund av vad nyss upptagits angaende målsägandenas och vittnenas berät¬
telser anser rådhusrätten det även i fråga om övriga vittnen liksom måls-
ägandena ställt utom tvivel att dessa inför rådhusrätten givit uttryck för
sin verkliga uppfattning om händelseförloppet i varje särskilt fall, sådant
det av dem uppfattats vid tillfället och numera hos dem kvarstår i minnet.
De från skilda hall framkomna uppgifterna om Bergmans uttryckssätt
och uppträdande vid de olika tillfällen, om vilka i målet är fråga, förete till
sin allmänna karaktär viss likhet sinsemellan. Då uppgifterna lämnats obe¬
roende av varandra, innefattar nämnda förhållande ytterligare ett stöd för
antagande att de i huvudsak rätt väl återspegla vad som i verkligheten till¬
dragit sig.
Uppenbart är a andra sidan — redan med hänsyn tagen till den tid som
förflutit efter händelserna — att uppgifter angående enskildheter i ordval
och dylikt måste bedömas med försiktighet. Till följd av begränsad känne¬
dom om svenska språket och gällande författningsbestämmelser hos vissa
målsägande och vittnen kan det ej heller uteslutas att dessa kunnat i ett
eller annat avseende missförstå innebörden av gjorda uttalanden eller an¬
ledningen till dem.
Rådhusrätten övergår härefter till närmare prövning av de olika åtals¬
punkterna var för sig.
Åtalspunkt 1
Piroska Patay har berättat bl. a.: Hon kom till Sverige 1957 och flyttade
till Södertälje från Eskilstuna 1960. Hon fick då bo hos fru Juhasz. Hon
hade tre barn. Hon kunde inte få lägenhet utan tänkte besöka utlännings-
avdelnmgen och trodde att de kanske kunde hjälpa henne med hur hon
skulle göra för att skaffa en lägenhet. Hon sa där att hon hade det svårt
och att hon bodde i omodem lägenhet och talade om att hon inte mådde
bra och om han kunde hjälpa henne med lägenhet skulle hon vara mycket
tacksam. Men han kunde inte hjälpa henne. Han sa att hon skulle gå till
bostadsförmedlingen och prata. Hon sa att det var konstigt att ingen kunde
285
hjälpa henne, när hon hade tre barn och med en dalig lägenhet. Han sa,
»varför skulle Ni komma här till Sverige» och »ungrare bara bråka». Hon
blev inte ledsen för att han inte kunde hjälpa henne, utan det var hans sätt,
som gjorde det. Han sa att han aldrig skulle ha en utlänning i sin stuga. Det
var riktigt att han sa att ungrare inte hade här att göra. Hon förstod svenska
bra redan då och missförstod honom inte. Hon trodde att hon börjat gråta
inne på expeditionen, då hon hade så hemsk lägenhet och var precis slut.
Bergman var fräck och tillbakavisande och hade bara ett småleende och
visade inte den minsta vilja att försöka hjälpa och hon blev mycket upp¬
rörd. Hon var inte arg på Bergman, men hon blev upprörd av att han var
så tillbakavisande och av det han sa om egna stugan. Hon kom inte ihåg
att det var fråga om någon stuga i Turinge. Hon började gråta, när han sa
»jag komma till Sverige och prata sådana saker, som inte passar ihop».
Bergman har uppgivit i huvudsak följande: Piroska Patay omtalade att
hon ville ha en lägenhet. Han svarade att detta var utlänningsavdelningen
och att hon skulle gå till bostadsförmedlingen. Hon sade att hon varit där.
Hon nämnde även att hon varit ute och bilat och varit vid Turinge kyrka
och sett en lägenhet, som var ledig. Bergman ringde då flera samtal och fick
tåg på en kommunalman. Bergman omtalade att Piroska Patay ville ha en
lägenhet men fick svaret att fastighetsägaren inte ville hyra ut annat än åt
kommunen. Då blev hon arg på Bergman för det hon var på bar backe.
Hon sade att mannen ställt henne utan bostad. Bergman kumk inte göra
något åt det och skrev upp adressen till bostadsförmedlingen på en lapp.
Bergman ville hjälpa henne och det var därför han ringde. Han hade inte
uttalat sig så som angivits i stämningen. Han var inte irriterad vid detta
tillfälle, för då hade han nog inte ringt. Han hade aldrig ägt någon stuga.
När han frågade ut henne och innan han ringde började hon gråta.
Genom Juliana Juhasz’ vittnesmål har ej kunnat närmare klarläggas
vilka uttalanden vid tillfället fällts från Bergmans sida, då enligt vad
Juliana Juhasz själv framhållit hon vid ifrågavarande tid icke haft sådan
kännedom om svenska språket att hon kunnat förstå allt vad som sades.
Juliana Juhasz har emellertid bekräftat att Bergman överlämnade en lapp
med adressen till bostadsförmedlingen, som hon och Piroska Patay tidigare
icke hade uppsökt. Hon kände däremot ej till något om en stuga i Turinge.
Av vittnesmålet framgår vidare att samtalet vid besöket, som enligt Juliana
Juhasz’ uppfattning varat ungefär 10 minuter, till en början förts lugnt
men sedan på ett nervöst sätt samt att Piroska Patay efter besöket varit
upprörd och nervös och på ungerska berättat för Juliana Juhasz vad Berg¬
man sagt. Juliana Juhasz har jämväl uppgivit att hon besökt Bergman på
utlänningsavdelningen vid andra tillfällen och att han da alltid varit hövlig
och hjälpt henne att fylla i erforderliga formulär.
Den av Bergman lämnade uppgiften att han i närvaro av Piroska Patay
och Juliana Juhasz ringt upprepade samtal om en stuga i Turinge förefaller
286
— då Piroska Patay och Juliana Juhasz ställt sig helt ovetande härtill —
egendomlig. Emellertid har i detta fall lång tid förflutit sedan händelsen
utspelade sig. Piroska Patays upprörda sinnesstämning vid tillfället kan
också till väsentlig del ha föranletts av att hon då befunnit sig i en fysiskt
och psykiskt synnerligen pressande situation samt att hon missförstått frå¬
gor från Bergman om anledningen till att hon och familjen flyttat från
Eskilstuna — där de haft bostad — till Södertälje. Vidare är ostridigt att
Bergman givit Piroska Patay anvisning till bostadsförmedlingen.
Vid övervägande av dessa och övriga förhållanden finner rådhusrätten
mot Bergmans bestridande icke styrkt att han i denna del gjort sig skyldig
till förfarande, som bör föranleda ansvar för tjänstefel.
Åtalspunkt 2
Bergman har angående denna punkt uppgivit: Innehavare av främlings-
pass måste före utlandsresa ha återresetillstånd för att få återvända. Under
sommaren kunde det ta lång tid att erhålla sådant tillstånd. Vid något till¬
fälle ingav Siv Kovacs (Olsson) ansökan om återresetillstånd för Barnabas
Kovacs, varvid hon nämnde att hon var förlovad med denne. Det var se¬
mestertid och knappt om tid för att få tillståndet. Hon frågade varför de
måste ha återresetillstånd. Han sade »varken Ni eller jag vet vad det är för
folk som reser». Hon sade då »de är väl bra». Han svarade »det vet väl
varken Ni eller jag». I anslutning härtill yttrade han »det var mycket skit
som kom hit från Ungern efter revolutionen och många av dem har ett
skumt förflutet och man får inte glömma att nästan varje ungerskt fängelse
tömdes vid revolutionen, vilket måste innebära att både tjuvar och andra
grövre brottslingar kommit till Sverige». Bergman tillfogade även »detta får
de ordentliga ungrarna lida för». Det var ett svar, som kunnat ha sparats,
ett klumpigt svar på hennes påstående, att som hon sa alla var bra. Det var
dumt att säga så. Bergman menade inte hennes fästman. Han visste att
Barnabas Kovacs var mycket skötsam. Bergman var inte i balans och
skulle velat ha haft det osagt. Det var hans uppfattning att från det landet
liksom från andra länder följde med en massa mindre lyckade element,
men det var ingen uppfattning över lag om ungrare. Han undantog inte
utttryckligen Barnabas Kovacs. Han bestred emellertid att det skulle vara
ärekränkning. Det var ett olyckligt ordval, varigenom hon missförstod
honom. Siv Kovacs återkom sedan tillsammans med Pakh. Bergman för¬
klarade då att det var ett missförstånd. Han bad om ursäkt och sade att
han inte hade någon aversion mot folk som sköter sig.
Siv Kovacs har vittnat: Hon kom till Bergman med sin mans — dåva¬
rande fästmans — pass och ville ha en stämpel, som hade blivit glömd av
någon anledning. Ärendet gällde ett återresetillstånd. Hennes man hade
tidigare varit hos Bergman och fått sitt pass stämplat under trevliga för¬
287
hållanden. Bergman var vänlig även mot henne tills hon sade att det var
bråttom då österrikiska ambassaden tog lång tid på sig, när det gällde
ungrarna. Då svarade Bergman att de var rädda för ungrare och att han
såg på henne att hon tyckte synd om dem, men att det skulle hon inte
göra, ty de som kom hit vid revolutionen var inga frihetskämpar, utan vid
revolutionen öppnades fängelseportarna och då kom det ut tjuvar, mördare
och banditer. Hon blev förskräckt och sa att hon i varje fall aldrig hört
något om att ungrare här i Södertälje skulle ha misskött sig eller ställt till
bråk. Hon kände ganska många ungrare och hade bara gott att säga om
dem. Då sade Bergman, att han kände en fru, som var gift med en man —
eller kanske gällde det en flicka som hade en fästman — vilken var mör¬
dare. När Bergman såg att hon blev upprörd, tilläde han att det gärna
kunde stanna dem emellan vad han sagt. Hon blev förskräckt, när en krimi¬
nalassistent sade på det sättet. Hon tänkte att det kanske låg något under
det han sagt. Vid tillfället sade han även att förut hade finnar varit värst,
men att nu hade ungrarna gått om dem. Hon gick till sin man på Scania-
Vabis och han tog omedelbart kontakt med ungrarnas kontaktman Pakh
och denne följde med henne tillbaka till Bergman. Bergman bad då om ur¬
säkt. Hon grät inte förrän hon kom ut till Scania-Vabis och pratade med
sin man. Hon tyckte uttalandena riktade sig till hennes man och mot
ungrare i allmänhet.
Sedan för Siv Kovacs föredragits de i gämingsbeskrivningen till ifrågava¬
rande punkt under a, b och c citerade uttalandena, har hon bekräftat att
Bergman yttrat sig på detta sätt.
Siv Kovacs har vidare uppgivit bl. a.: Hon kom absolut ihåg det. Hon
hade inte hört Bergman säga »det får de ordentliga ungrarna lida för». Då
skulle hon inte ha reagerat som hon gjorde. Han yttrade dock ingenting
direkt om hennes fästman. Hon visste att hennes fästman inte var straffad
enligt vad han sagt henne. Hon tyckte fästmannen blev nedsvärtad genom
detta. Pakh gick med henne tillbaka till Bergman och bad att få tala med
Bergman, varefter Pakh berättade vad hon sagt till honom om vad som
förevarit. Pakh presenterade henne som blivande fru Kovacs. Bergman såg
då förskräckt ut och hon fick uppfattningen att han kanske inte tidigare
vetat att hon var Kovacs’ fästmö. Pakh sade åt Bergman att om han hade
något emot någon ungrare, skulle han vända sig till personen i fråga och
inte prata om dem över lag. Bergman lovade att det inte skulle förekomma
mer. Han bad henne om ursäkt.
Pakh har omvittnat att han, sedan han tillkallats, funnit Siv Kovacs
alldeles upprörd, nästan svimfärdig och gråtande, att han efter att ha blivit
informerad om vad som förekommit åtagit sig att söka utreda saken, att
Bergman vid det därefter följande besöket varit lugn och erkänt att han
var mycket kolerisk och kunde bli litet obetänksam och då ibland sade vad
han inte menade, att Bergman vidgått att han i detta fall gjort fel, var¬
288
efter de överenskommit att Bergman skulle kontakta Pakh om det blev
något mera problem med ungrare, samt att i enlighet därmed Bergman se¬
dermera ringt upp Pakh 2 eller 3 gånger. Pakh har även upplyst att han
tidigare haft att göra med Bergman och att denne då varit utsökt trevlig.
De uttalanden till Siv Kovacs angående ungrare och ungerska förhållan¬
den, vilka Bergman medgivit, skilja sig till sin innebörd ej väsentligt från
den utformning dessa uttalanden haft enligt åklagarens påstående och Siv
Kovacs uppgifter. Uttalandena ha — även enligt den version av händelsen
som lämnats från Bergmans sida — varit helt opåkallade och förkastliga.
Anledning saknas för övrigt till antagande att omständigheterna vid till¬
fället nämnvärt avvikit från den redogörelse härför, som Siv Kovacs avgivit.
Att beakta i detta sammanhang är bl. a. att Siv Kovacs såsom infödd
svenska ej hindrats av några språksvårigheter utan haft god möjlighet att
rätt uppfatta även enskildheter i gjorda uttalanden. Hennes upprördhet
över vad hon fått höra — vitsordad även av Pakh — tyder ytterligare på
att Bergmans uttalanden haft den form och riktats till henne på det sätt
hon i målet uppgivit. Bergman har vid sina nedsättande uttalanden om
ungrare ej undantagit Bamabas Kovacs. Då ärendet angått Bamabas
Kovacs, har Siv Kovacs liksom Barnabas Kovacs i stället haft grundad
anledning till förmodan att även denne åsyftades, vilket Bergman måst inse.
I anslutning till det anförda finner rådhusrätten styrkt att Bergman, på
sätt åklagaren under denna punkt hävdat, gjort sig skyldig till ärekränkning
i förening med åsidosättande av tjänsteplikt samt tjänstefel.
Rådhusrätten bedömer Bergmans förlöpning i denna del som allvarlig.
Emellertid bör det räknas Bergman till godo att han, sedan han kommit till
insikt om sitt fel, framfört en ursäkt till Siv Kovacs.
Åtalspunkt 3
Piroska Patay har berättat bl. a.: Hennes pass gick ut den 2 oktober. Två
veckor innan fick hon meddelande att hon kunde hämta passet, men bar¬
nen voro sjuka och hon kunde inte komma ifrån. Bergman var upprörd över
att hon inte kommit tidigare, utan kom samma dag som passet gick ut. Hon
berättade varför, men Bergman ville inte höra på. Han sade »det skiter
jag i». Han sade även att »ungrare är värre än finländare», att de bråkade
mera än finländare. Hon svarade »Ni får inte säga så till mig». — Piroska
Patay har även givit följande beskrivning av händelseförloppet: När hon
kom in till Bergman och försökte förklara att barnen varit sjuka började
Bergman skrika och sa »Ni måste komma med detsamma och jag skiter i
era barn och Ni måste komma i rätt tid och jag kan inte sköta era saker
nu och jag skiter i Er och djävla utlänningar». Han sade flera gånger »jag
skiter i Er». Han dundrade flera gånger i bordet. Hon var utlänning själv
och kände sig kränkt. Hon visste att i Södertälje uppfattades finländare
289
som mycket bråkiga och hon uppfattade att ungrare var ännu värre. —
Hon hade medfört barnen, men dessa voro ej närvarande i Bergmans rum.
En polisman kom in och omtalade att barnen skrek, varför hon avlägsnade
sig. Barnens gråt hade alltså ingenting att göra med Bergmans uppträdan¬
de. Hon erhöll sedan passet med posten.
Bergman har uppgivit att han vid tillfället frågat Piroska Patay varför
hon icke kom på kallelse och att han tillsagt henne att sköta sina åliggan¬
den. Han hade talat med hög röst men icke använt svordomar eller sådana
uttryck som Piroska Patay uppgivit.
Bergman har icke kunnat uppgiva någon anledning till att Piroska Patay
skulle vilja beljuga honom. Varje grund för sådant antagande saknas också,
såvitt känt. Hennes berättelse inför rådhusrätten ger även — oaktat vissa
språkliga ofullkomligheter — en klar bild av händelseförloppet och den över¬
ensstämmer väl med de uppgifter hon tidigare lämnat, vilka lagts till grund
för åklagarens talan i denna del. Det måste starkt betvivlas att Piroska
Patay skulle förmått avgiva en sådan berättelse, om den saknat verklig¬
hetsunderlag.
På grund av det anförda finner rådhusrätten styrkt att Bergman vid
tillfället fällt de av åklagaren angivna yttrandena, vilket dock ej skett i
närvaro av Piroska Patays minderåriga barn. Bergman har därigenom gjort
sig skyldig till ärekränkning i förening med åsidosättande av tjänsteplikt
samt tjänstefel.
Åtalspunkt A
Angående det ifrågavarande telefonsamtalet och omständigheterna därvid
har en utförlig berättelse lämnats dels av Bergman dels av Franz Kiovsky
i egenskap av vittne. Av berättelserna framgår att samtalet gällt fråga om
arbetstillstånd för en broder till Kiovsky, att Bergman därvid frågat varför
Kiovsky låtit sin broder börja arbeta utan att denne hade tillstånd samt
att Bergman uppfattat ett följande yttrande av Kiovsky som en beskyllning
för att ej sköta sin tjänst, varvid Bergman förklarat att han ej hade an¬
ledning mottaga sådana beskyllningar. Kiovsky har i sitt vittnesmål be¬
kräftat att Bergman vid samtalet använt de av åklagaren påtalade uttryc¬
ken samt förklarat att han absolut inte misstagit sig i detta avseende, att
han varit bosatt i Sverige nästan 8 år och att han förstått svenska bra
redan år 1962. Bergman har å sin sida bestämt förnekat att han vid till¬
fället uttryckt sig såsom påståtts.
Rådhusrätten finner anledning saknas till antagande att Kiovsky skulle
ha missförstått Bergman i förevarande avseende eller att han skulle vilja
beljuga denne. Vid detta förhållande och med hänsyn jämväl till omstän¬
digheterna i övrigt anser rådhusrätten styrkt att Bergman fällt ifrågavaran¬
de yttranden. Han har därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel.
10 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1066 års riksdag
290
Åtalspunkt 5
Ildiko Lakatos har såsom målsägande inför rådhusrätten lämnat en om¬
fattande och ingående redogörelse för händelseförloppet vid här avsett till¬
fälle. Hon har därvid bekräftat att Bergman till henne fällt uttalanden av
i huvudsak det innehåll, som angivits under a) t. o. m. e) i gärningsbeskriv-
ningen till denna åtalspunkt. Hon har vidare uppgivit bl. a.: Hon hade bott
i Sverige 7 år och förstod svenska, ehuru hon inte behärskade språket lika
bra som hennes man. De av Bergman använda uttrycken var sådana att
nästan alla förstår dem och det kunde inte vara något missförstånd från
hennes sida. Ildiko Lakatos hade efter en trafikolycka utomlands, vid vil¬
ken hon skadats, nödgats kvarlämna sina båda döttrar i en internatskola
i Tyskland. Bergman ansåg att tyska pass skulle anskaffas för dem, men
det önskade hon icke. Han började då skrika. Hennes son — numera 20 år
— såg ganska rädd ut. Sedermera blev Bergman arg igen, när hon fällde
ett skämtsamt yttrande om en förmögenhetsuppgift; han uttalade sig då
såsom angivits under a). Hon kände sig utpekad vid detta yttrande. Hon
var inte nervös, när hon besökte Bergman. Men hon fick en svår chock.
Hon hade trivts i Sverige och var inte van vid sådan behandling.
Även Bergman har lämnat en berättelse om händelsen. Han har därvid
förnekat att han fällt sådana uttalanden som påståtts samt vidare upp¬
givit bl. a.: Ildiko Lakatos höjde aldrig rösten, men han hörde att hon var
irriterad. Han själv höjde rösten endast vid ett tillfälle, nämligen då hon
avbröt honom. Han sade därvid att utlänningskommissionen bestämde.
Tibor Lakatos har i sitt vittnesmål förklarat att han uppsatt sina inlagor
till JO efter de uppgifter han erhållit från sin hustru.
Lisa Wernsten har i denna del vittnat: Lisa Wernsten kände Ildiko Laka¬
tos från tidigare besök. Vid tillfället kom Ildiko Lakatos in och talade om
sina flickor, som hon hade i Tyskland. Hon ville ha egna pass för sina barn,
då de var i Tyskland. Bergman sade åt henne att söka tyska pass. Hon ville
inte det. Då sade Bergman att »det är ingen som bryr sig om vad Ni
tycker». Bergman ringde emellertid till utlänningskommissionen och fick det
svaret att de skulle söka främlingspass och att det skulle vara någon som
skulle bestyrka deras identitet. Ildiko Lakatos var mycket lugn och san¬
sad. Samtalet skedde i Bergmans rum. Dörren var nästan aldrig stängd
och Lisa Wernsten hörde samtalet väl. Det verkade som om Bergman inte
tyckte om Ildiko Lakatos. Hon såg ledsen ut, då hon ju ville att barnen
skulle ha svenska främlingspass. Ildiko Lakatos pratade inte så högt utan
Lisa Wernsten hörde vad Bergman sade. Han uttalade sig om ungrare och
att det var mest skit, som kommit hit från Ungern. Bergman sade att det
inte gjorde någonting om de blev svenska medborgare, för de komme att
behandlas som utlänningar ändå. Bergman sade det inte skämtsamt.
Ildiko Lakatos har — liksom hennes man Tibor Lakatos — på rådhus¬
rätten gjort ett vederhäftigt intryck. Hennes utsagor i målet överensstäm¬
291
mer även med de uppgifter hon tidigare lämnat. Uppgifterna vinner där¬
jämte på vissa punkter stöd genom Lisa Wemstens vittnesmål. Detta gäller
i synnerhet uppgiften att Bergman sagt till Ildiko Lakatos att utlänningar
alltid kom att bli betraktade och behandlade som utlänningar, även om de
blev svenska medborgare.
Vid angivna förhållanden finner rådhusrätten styrkt att Bergman inför
Ildiko Lakatos fällt de yttranden och i övrigt uppträtt på det sätt, som
åklagaren påstått. Uttalandena ha varit klart olämpliga och, i den ut¬
sträckning åklagaren anfört, ärekränkande för Ildiko Lakatos. Bergman är
således jämväl i förevarande del av målet övertygad om ärekränkning i
förening med åsidosättande av tjänsteplikt samt tjänstefel. Bergmans för¬
löpning är i detta fall desto mera anmärkningsvärd som Ildiko Lakatos å sin
sida uppträtt med lugn och ej heller eljest givit Bergman någon anledning
att förlora behärskningen. Bergman har även — sedan han i fallet Siv
Kovacs kommit till insikt om vådan av obetänksamma yttranden och efter
sin uppgörelse med Pakh — haft särskild anledning att giva akt på sitt upp¬
trädande. Rådhusrätten bedömer därför omständigheterna i det förelig¬
gande fallet som särskilt graverande för Bergman.
Åtalspunkt 6
Bergman har erkänt att han uttryckt sig så som under denna punkt på¬
ståtts och har till förklaring anfört att Szorath hade tagit anställning under
falskt namn, att hans pass var smutsigt och trasigt, födelsedatum ändrat
och giltighetstiden för länge sedan utgången samt att Bergman uppfattat ett
uttalande av Szorath så, att denne anklagat Bergman för att ha gjort sönder
passet.
Szorath har såsom vittne bekräftat att Bergman fällt de ifrågavarande
yttrandena. Szorath har vidare uppgivit att han alltid tagit anställning
under sitt eget namn, att födelsedatum i passet ändrats av myndighet, så
att anteckningen därom blivit riktig, samt att han med ett uttalande om
att passet gått genom många händer ej alls menat att Bergman skulle haft
sönder passet.
Även Lisa Wemsten har i sitt vittnesmål omnämnt att Bergman vid till¬
fället svor och skrek åt Szorath att han skulle försvinna.
Av såväl Bergmans som Szoraths uppgifter framgår att samtalet avslu¬
tats lugnt.
Genom Bergmans erkännande och vittnesmålen är åtalet i denna del
styrkt. Även om Bergman vid tillfället haft viss anledning känna irritation,
har han dock uppenbarligen icke — utan att ens ha erhållit någon bekräf¬
telse på sina olika misstankar mot Szorath — haft rimlig grund till sitt
temperamentsutbrott. Hans förlöpning kan därför ej anses till någon del
ursäktlig.
292
Åtalspunkt 7
Bergman har uppgivit: Han fick kännedom om Lakatos’ anmälan mot
honom, sedan han den 24 oktober 1962 kallats till poliskommissarien. Upp¬
giften om att han uttalat sig så som angivits under denna åtalspunkt var
ett påhitt av Lisa Wemsten. Han hade inte diskuterat med henne om
Lakatos eller om något av de andra fallen. På grund av motsättningarna
mellan dem hade han över huvud taget inte växlat många ord med Lisa
Wernsten.
Lisa Wernsten har vittnat: Kommissarien bad att få tala med Bergman
och det sade hon till honom. Bergman blev där någon timme. Bergman tala¬
de sedan om att han blivit JO-anmäld av Lakatos. Bergman var nervös och
sade att han inte sagt så. Lisa Wernsten sade ingenting utan bara lyssnade
till Bergman. Bergman sade »det bästa man kan göra, man skall alltid säga
som de andra säger, att man aldrig sett eller hört något» och tilläde »nu
Lisa beror det på dig om jag får varning eller ej». Bergman nämnde i sam¬
manhanget namnen på två stycken polismän. Hon kände det nästan som
ett hot, när han sade så till henne. Hon visste inte vad hon tänkte på då,
men hon räknade med att hon skulle bli hörd. Det blev hon också senare.
Hon hade inga ytterligare samtal med Bergman i saken. Hans tjänstgöring
på utiänningsavdelningen avbröts i december 1962 och han hade inte sökt
upp henne senare. Bergman gick fram och tillbaka och verkade väldigt
nervös, när han kom från kommissarien. Han stod i hennes rum, då han
yttrade sig om vad han var åtalad för, det var i normal ton. Hon fattade
det som ett hot, när han bad henne, och hon uppfattade det som riktat till
henne. Han stannade upp i dörren och sade »nu Lisa beror det på dig om
jag får varning eller ej».
Som framgår av vad nu upptagits har Lisa Wernsten i sitt vittnesmål
lämnat klara och bestämda uppgifter om Bergmans uttalanden vid tillfället
och omständigheterna därvid. Lisa Wernsten har för sin del avvisat Berg¬
mans påstående om att hon skulle varit illvilligt inställd mot honom och,
såsom förut anförts, saknas anledning att misstro hennes uppgifter.
Rådhusrätten finner vid angivna förhållanden genom Lisa Wernstens
vittnesmål styrkt att Bergman vid tillfället till henne yttrat sig på sådant
sätt som under denna åtalspunkt påståtts. Ett uttalande av ifrågavarande
art, ställt till underordnad tjänsteman, måste — då det med fog kunnat
uppfattas som en anmodan att vid förhör i saken förtiga sanningen — anses
synnerligen olämpligt och ägnat att sätta aktningen för polistjänsten i fara.
Emellertid har Bergman, enligt vad utredningen visar, ej ytterligare bragt
saken på tal med Lisa Wernsten eller eljest sökt att påverka henne. Vid
detta förhållande synes Bergmans yttrande få anses snarare som ett utslag
av en i och för sig förklarlig nervositet över anmälningen mot honom samt
bristande omdöme än som avgivet med uppsåt att inverka på Lisa Wern¬
sten. Vad Bergman i förevarande del låtit komma sig till last måste därför
293
antagas ha skett av obetänksamhet. Bergman är därigenom förfallen till
ansvar för tjänstefel.
Påföljd
I utlåtande till rådhusrätten den 20 november 1963 jämlikt kungl. kun¬
görelsen den 30 december 1948 angående inhämtande av myndighets ytt¬
rande i vissa mål rörande brott av ämbetsman m. fl. har länsstyrelsen i
Stockholms län anfört att Bergman — därest han befanns skyldig till de
förseelser för vilka han åtalats — syntes genom förseelserna ha i avsevärd
mån skadat det anseende polisman bör äga, varför länsstyrelsen ansåg nå¬
gon, icke alltför kort tids suspension ofrånkomlig.
Även rådhusrätten har — på grund av Bergmans vid upprepade till¬
fällen ådagalagda oförstånd i tjänsteutövningen utan att han självmant låtit
sig rätta — haft sådan påföljd under övervägande.
Med beaktande av att vid utredningen jämväl framkommit positiva vär¬
deringar rörande Bergmans uppträdande i tjänsten ävensom att Bergman
enligt egna uppgifter vid ifrågavarande tid känt sig pressad i arbetet och av
personliga skäl varit ur balans, har emellertid rådhusrätten slutligen funnit
brotten kunna sonas med ett högt bötesstraff.
Rådhusrättens domslut innehöll följande.
Åklagarens talan i vad rör åtalspunkten 1 ogillades.
Med anledning av åklagarens i övrigt förda talan dömde rådhusrätten
Bergman jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§, 16 kap. 11 § samt 25 kap. 4 och 5 §§
strafflagen för ärekränkning i förening med åsidosättande av tjänsteplikt
samt tjänstefel att till Kronan utgiva 80 dagsböter om 15 kronor.
För försvaret tillerkändes Fryckstrand arvode av allmänna medel och
Bergman förpliktades återgälda statsverket nämnda belopp samt vissa vitt-
nesersättningar.
Rådhusrättens dom vann laga kraft.
294
B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden
1. Fråga om diarieföring av en till riksarkivet från en arkivarie
inkommen anmälan mot ett kanslibiträde för klandervärt sätt att
sköta tjänsten kunde underlåtas därför att anmälningen avsåg
ömtåligt personalärende. Kritik har riktats mot verkets chef för
denna underlåtenhet och för långvarigt dröjsmål med att
verkställa utredning i saken
Av handlingarna i ett av biträdande redaktören för Svenskt biografiskt
lexikon, arkivarien Hans Gillingstam härstädes anliängiggjort ärende fram¬
går följande.
En kvinnlig tjänsteman — bär kallad X. — anställdes år 1952 i riks¬
arkivet och konstituerades den 14 maj 1955 till ordinarie kanslibiträde.
Hon överflyttades år 1956 från riksarkivets huvudavdelning till dess kam¬
mararkivsektion (kammararkivet), vilken sorterar under dess första byrå.
Enligt 30 § i den för riksarkivet den 7 december 1961 fastställda, från och
med den 1 januari 1962 gällande arbetsordningen är arbetstiden på tjänste¬
rummet för heltidstjänstgörande personal, där ej annorlunda särskilt före-
skrives, förlagd till tiden kl. 9—17 under måndagar—fredagar och kl. 10—
14.30 under lördagar. För X:s tjänstgöring synes, enligt särskild överens¬
kommelse, hava tillämpats tiderna 9.15—17.15 måndagar—fredagar samt
10.00—14.30 lördagar.
I egenskap av tillförordnad chef för kammararkivet påtalade Gillingstam
i en till riksarkivet ställd, den 5 mars 1962 dagtecknad skrivelse att X.
sedan länge väckt uppmärksamhet genom att aldrig iakttaga de för henne
gällande tiderna för arbetets påbörjande på morgnarna. Upprepade för¬
maningar under årens lopp av Gillingstam, kammararkivets ordinarie chef,
förste arkivarien Holger Wichman och chefen för första byrån, arkivrådet
Olof Jägerskiöld, tillika riksarkivets personalchef, hade endast medfört till¬
fälliga förbättringar. En invändning av X. att hon »arbetade in tiden efter
tjänstgöringstidens slut» förtjänade enligt Gillingstam icke beaktande, enär
hon under sistnämnda tid syntes ofta ägna sig åt telefonsamtal. Gillingstam
hade under en vecka i februari—mars 1962 låtit anteckna X:s ankomst¬
tider och funnit att hon anlände till riksarkivet vid olika tidpunkter mellan
klockan 10.00 och 10.20. Hennes arbetsprestationer vore också »synner¬
ligen obetydliga». Vidare anmärkte Gillingstam på att hon egenmäktigt
295
— utan att anmäla förhållandet för sektionsföreståndaren — under tjänste¬
tid av olika anledningar lämnade kammararkivet. Slutligen framhöll
Gillingstam att det vore önskvärt, att riksarkivet antingen tvingade X. att
»fungera som ett normalt kanslibiträde» eller avlägsnade henne från kam¬
mararkivet.
I en den 23 augusti 1963 hit inkommen skrift gjorde Gillingstam gällande
att X:s sätt att sköta sin tjänst icke förbättrats. Gillingstam hade under de
närmast förflutna fyra veckorna varit förordnad sasom sektionsförestån-
dare och därvid ånyo konstaterat dagliga försummelser från X:s sida. Hon
hade därigenom ådragit sig arbetsbalans. Vidare påtalades att hans an¬
mälan den 5 mars 1962 ännu icke föranlett någon riksarkivets åtgärd utan
blivit liggande hos riksarkivarien Ingvar Andersson utan att hava diarie¬
förts. Enligt uppgift avvaktade Andersson ett lämpligt tillfälle att tala med
X. Då Gillingstam iakttagit att hans tidigare anmälan till riksarkivet icke
blivit diarieförd, hade han i ett handbrev till Andersson hemställt om dess
diarieföring. Någon sådan hade dock ej ägt rum. I denna situation, da
kammararkivets sektionsföreståndare icke hade något stöd av riksarkivets
ledning vid ingripande mot X., hade Gillingstam sett sig nödsakad bekant¬
göra förhållandena för mig.
Med anledning av Gillingstams klagomål inkom Andersson med yttran¬
de, i vilket uppgavs att Wichman »åtskilliga gånger» för Jägerskiöld anmält
att X. icke höll arbetstiden och att hennes arbetsresultat varit otillfreds¬
ställande. I anledning härav hade Jägerskiöld vid tre olika tillfällen allvar¬
ligt föreliållit henne hennes försummelser. Gillingstams skrivelse av den 5
mars 1962 liksom ett senare brev från honom befunne sig alltjämt hos riks¬
arkivarien för övervägande av vidare åtgärder. Med utgångspunkt från
skrivelsen hade Andersson, Jägerskiöld och Wichman vid olika tillfällen
diskuterat möjliga åtgärder. Ytterligare uppgavs att »nu» med hänvisning
till 23 § allmänna verksstadgan X:s uttalande infordrats. Med utgångs¬
punkt från detta skulle saken vidare handläggas.
Upplysningarna möttes av Gillingstam med påminnelser. Härjämte tog
jag del av följande till riksarkivet i ärendet ingivna handlingar, nämligen
X:s förklaring den 3 september 1963 över Gillingstams anmälan, Gilling¬
stams promemoria den 13 september 1963 med anledning av X:s förklaring
och Wichmans yttrande över vad Gillingstam och X. anfört i saken.
X. bestred i sin förklaring icke att hon visat bristande punktlighet i ar¬
betet men ifrågasatte Gillingstams möjlighet att överblicka hennes sam¬
lade arbetsprestation. Till sitt fredande anförde hon i övrigt att Gillingstam
syntes ha avsiktligt utvalt observationsdagar, då hon av olika anledningar
måst vara borta från sin arbetsplats i större omfattning än normalt, att
anmälan till överordnad om förflyttningar i tjänsten inom arkivlokalerna
enligt hennes uppfattning icke borde förekomma i sådan omfattning att det
bleve störande, att hon arbetade med stor noggrannhet, vilken påverkade
296
hennes arbetstakt, samt att Gillingstams »angrepp» ställde henne och ar¬
betsplatsen i felaktig belysning.
Gillingstam framhöll beträffande den av honom påyrkade diarieföringen
av hans anmälan den 5 mars 1962, att en registrering till tjänst för even¬
tuellt i framtiden ingripande chefer skulle rädda anmälan från att i sam¬
band med Anderssons förestående avgång löpa fara att komma undan.
Wichman vitsordade i sitt yttrande Gillingstams uppgifter beträffande
X:s tjänstgöring. X. syntes enligt Wichman ha en konstitutiv brist på
känsla för tid, vilket bl. a. yttrade sig i hennes sena ankomsttider på morg¬
narna och långa privata telefonsamtal. Att hon ofta sutte kvar efter arbets¬
tidens slut vore sant, men det skedde ej i den utsträckning att ankomst-
förseningen kompenserades och utnyttjades ej effektivt såsom Gillingstam
konstaterat och arbetsresultaten utvisade. Wichman underströk dock vissa
positiva sidor i X:s arbete.
Den 17 oktober 1963 meddelade riksarkivet följande beslut:
§ 1.
Upptogs de mot kanslibiträdet X. framställda anmärkningar (Ing. I:
629/1963). Dessa befunnos icke vara av natur att föranleda bestraffning
enligt allmänna verksstadgans 23 §.
§ 2.
Beslöts att kanslibiträdet X. vid särskilt sammanträde i riksarkivet den
18 oktober 1963 skulle erinras om sina skyldigheter enligt riksarkivets in¬
struktion och arbetsordning. Ett av förste arkivarien Wichman upprättat
förslag till särskild arbetsordning för kanslibiträdet i kammararkivet och
till plan för avarbetande av arbetsbalansen genomgicks och fastställdes.
Arbetsordningen och planen skulle för efterrättelse delgivas kanslibiträdet
A.
På min begäran avgav riksarkivarien — i anslutning till en inom JO-
expeditionen upprättad promemoria — nytt yttrande. Härefter inkom
Gillingstam med ytterligare en skrift.
I sistnämnda yttrande anförde Andersson i huvudsak följande: Gilling¬
stams anmälan den 5 mars 1962 hade föranlett överläggning inom riks¬
arkivet om lämpliga åtgärder. Vid överläggningarna hade hänsyn tagits till
de allmänna erfarenheterna av X. Gillingstams uppgifter rörande hennes
bristande punktlighet, långvariga telefonsamtal och långsamma arbetstakt
vitsordades. Vid riksarkivets överväganden den 17 oktober 1963 hade hän¬
syn tagits till behovet av att åstadkomma en varaktig förbättring av X:s
sätt att sköta tjänsten. Anledningen till Anderssons dröjsmål att verkställa
utredning och meddela beslut i anledning av Gillingstams anmälan hade
varit hans uppfattning att ärendet i Gillingstams framställning förlorat
rimliga proportioner och att de föreställningar som personalchefen och
297
chefen för kammararkivet meddelade X. i längden skulle visa sig verksamma.
De senast vidtagna åtgärderna hade medfört en förbättring av hennes
arbetsprestation.
Andersson uppgav vidare att han icke diariefört Gillingstams anmälan
den 5 mars 1962, enär han icke ansett lämpligt att så skedde med en intern
framställning i ett ömtåligt personärende. Nämnda anmälan hade av sagda
anledning alltjämt icke diarieförts. Så hade däremot skett med Gillingstams
anmälan till JO.
Riksarkivarien tilläde härefter:
Undertecknad är helt ansvarig för att aktstycket icke diarieförts, vilket
jag icke betraktar som tjänsteförsummelse. Då dr Gillingstams skrivelse be¬
handlades vid sammanträde i riksarkivet och föranledde överläggning med
sektionschefen, synes mig all tänkbar uppmärksamhet ha ägnats åt detta
starkt personligt präglade aktstycke.
Riksarkivets övriga ledamöter anser icke att någon tjänsteförsummelse
förekommit i samband med underlåtenheten att diarieföra ifrågavarande
skrivelse. Någon författningsenlig skyldighet att företaga en sådan åtgärd
synes icke föreligga.
Gillingstam gjorde i sin sist nämnda skrift gällande att vissa anmärk¬
ningar mot X:s sätt att sköta arbetet förekommit redan under 1950-talet
och varit orsaken till att hon år 1956 flyttades från riksarkivets huvud¬
avdelning till kammararkivet.
Vid ärendets avgörande anförde jag följande.
I ärendet är upplyst att Gillingstams till riksarkivet ställda skrivelse den
5 mars 1962 — utan föregående diarieföring — omhändertagits och för¬
varats av riksarkivarien »för övervägande av vidare åtgärder». Andersson
har uppgivit att han vid olika tillfällen tillsammans med personalchefen
och sektionschefen diskuterat möjliga åtgärder. Av handlingarna framgår
att yttranden i saken från X., Gillingstam och Wichman infordrats först
efter det Gillingstam den 23 augusti 1963 härstädes påtalat handläggningen
av hans anmälan till riksarkivet.
Genom att själv omhändertaga och förvara Gillingstams skrivelse får
Andersson anses ha i enlighet med 20 § andra stycket instruktionen för
riksarkivet själv övertagit beredning och föredragning av det genom an¬
mälningen hos riksarkivet väckta ärendet. Andersson får härigenom anses
ensam ansvarig för det sätt, varpå ärendet beretts.
Gillingstams anmälan innefattade påståenden om att X. åsidosatt henne
åvilande tjänsteplikt.
Det ligger i sakens natur, att en till ett verk inkommen anmälan, som
innefattar påstående att en tjänsteman vid verket gjort sig skyldig till
tjänstefel påkallar ett skyndsamt ställningstagande från verkets sida. Att
under lång tid lämna utan åtgärd en anmälan, som kan vara befogad, är
10* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag
298
oförenligt med den verkschefen i 5 § allmänna verksstadgan ålagda skyl¬
digheten att vaka över att personalen med nit och noggrannhet fullgör
sina åligganden. Ett skyndsamt ställningstagande till anmälningen är på¬
kallat även för det fall, att anmälningen är obefogad. I sådant fall har näm¬
ligen den, mot vilken anmälningen riktas, ett starkt intresse av att verket
skyndsamt avgör ärendet och avvisar oberättigade beskyllningar.
I förevarande fall måste det redan från början ha framstått såsom sanno¬
likt, att Gillmgstams anmälan mot X. ej saknade fog. Klagomål mot hennes
sätt att sköta sin tjänst hade förekommit redan tidigare. Redan då X. år
1955 konstituerades till ordinarie kanslibiträde reserverade sig ett arkivråd
»i betraktande av hennes arbetstakt». Vidare har Andersson i sitt första
yttrande uppgivit att ordinarie sektionschefen Wichman vid åtskilliga till¬
fällen för personalchefen Jägerskiöld anmält, att X. ej hållit arbetstiden och
att hennes arbetsresultat varit otillfredsställande. Andersson har också upp¬
givit att Jägerskiöld med anledning av dessa anmälningar vid tre olika till¬
fällen allvarligt förehållit X. hennes försummelser. Wichman har i sitt ytt¬
rande uttalat att vad Gillingstam i anmälningen anfört om X:s tjänstgöring
överensstämde med den uppfattning som Wichman givit uttryck åt i riks¬
arkivet redan i juli 1960. Härmed torde avses en av X. hit översänd, den
1 juli 1960 dagtecknad promemoria, däri Wichman redogjort för ett flertal
fall, i vilka X. icke skulle ha inom behörig tid fullgjort henne åvilande
arbetsuppgifter.
Mot bakgrunden av vad sålunda var för verksledningen känt måste det
ha framstått såsom i hög grad sannolikt att Gillingstams i tjänsten och
under tjänstemannaansvar lämnade uppgifter i anmälningen om försum¬
melser i tjänsten från X:s sida voro riktiga. De påstådda försummelserna
voro av allvarlig beskaffenhet. Vid sådant förhållande var det särskilt ange¬
läget att det genom anmälningen väckta ärendet hos riksarkivet skyndsamt
utreddes och avgjordes. Det är att märka att Gillingstam i sin anmälan till
riksarkivet uppgivit, att X. — trots henne givna upprepade förmaningar
att iakttaga för henne gällande arbetstider — gjort sig skyldig till upp¬
repade nya, i anmälningen preciserade förseelser häremot. Han hade även,
såsom framgår av det förut sagda, lagt henne till last att hennes arbets¬
prestationer voro otillfredsställande bl. a. på grund av långvariga, privata
telefonsamtal samt att hon avlägsnat sig från arbetsplatsen utan att lämna
besked därom. Underlåtenhet att snabbt ingripa mot företeelser av detta
slag är ägnad att minska personalens tilltro till verksledningens vilja att
kräva iakttagande av personalens skyldigheter.
Oaktat en skyndsam handläggning sålunda var påkallad, infordrades ytt¬
rande över anmälningen icke förrän efter det Gillingstam härstädes påtalat
riksarkivets underlåtenhet att ingripa eller således mera än 1 år 5 månader
efter Gillingstams anmälan till riksarkivet. Ärendet avgjordes först den
17 oktober 1963.
299
Andersson har till förklaring av sitt dröjsmål med att bereda ärendet till
avgörande anfört att ärendet i Gillingstams anmälan »förlorat rimliga pro¬
portioner» och att de föreställningar som sektions- och personalcheferna
givit X. i längden skulle visa sig verksamma. Andersson räknade med att
hennes »intresse för tjänsten och hennes intelligens skulle övervinna hennes
av Gillingstam så omsorgsfullt utredda slarv».
Denna förklaring av dröjsmålet är icke godtagbar. Andersson har själv
vitsordat X:s bristande punktlighet, hennes långvariga telefonsamtal och
hennes långsamma arbetstakt. Med hänsyn härtill och till att liknande
klagomål sedan lång tid tillbaka riktats mot henne kan saken icke anses ha
»förlorat rimliga proportioner» i Gillingstams framställning, som fastmera
framstår såsom hovsam i betraktande av att fråga var om en tjänsteman som
icke låtit sig rättas av upprepade förmaningar.
Jag kan därför icke finna annat än att Andersson genom det långvariga
dröjsmålet med att tillse, att det av Gillingstam väckta ärendet utreddes
och avgjordes, förfarit klart felaktigt.
Med avseende å den sent omsider verkställda utredningen, som i huvud¬
sak består i yttranden av X., Wichman och Gillingstam, får jag anföra
följande. Genom Wichmans och Gillingstams under tjänstemannaansvar
lämnade uppgifter får anses styrkt att X. trots förmaningar icke iakttagit
för henne gällande arbetstider. X. har icke direkt bestritt, att hon försum¬
mat att iakttaga gällande arbetstider. Med hänsyn till hennes svävande
och vaga uttalanden borde utredningen i denna del, innan ärendet avgjor¬
des, ha kompletterats genom förhör med henne.
Utredningen beträffande övriga av Gillingstam mot X. framförda an¬
märkningar är icke tillräckligt uttömmande för ett slutligt ställningstagande
till frågan om hon även härutinnan åsidosatt tjänsteplikt på sätt som bort
beivras i disciplinär väg. Genom vad Wichman och Gillingstam uppgivit
har dock gjorts sannolikt att hon otillbörligt utnyttjat arbetstiden för lång¬
variga privata telefonsamtal och brustit i arbetsflit i sådan mån, att hon
kunnat disciplinärt bestraffas härför. Utredningen i denna de] borde därför,
innan ärendet avgjordes, ha fullständigats genom förhör med X. och de
övriga befattningshavare som kunnat lämna upplysning i saken. Så borde
också ha skett beträffande vad Wichman uppgivit om X:s »benägenhet att
lämna kammararkivets lokaler utan anmälan».
De av Gillingstam framförda anmärkningarna voro, såsom redogörelsen
för desamma ger vid handen, av allvarlig beskaffenhet och krävde därför en
väsentligt grundligare utredning än den som skedde. Ur allmän synpunkt
är det av väsentlig vikt att anmälningar av detta slag bli föremål för er¬
forderlig utredning. Underlåtenhet att utnyttja de utredningsmöjligheter
som finnas är nämligen ägnad att framkalla den — ur saklig synpunkt må¬
hända helt oriktiga — föreställningen att myndigheten icke velat gå till
botten med saken. En fullständig utredning ligger även i den anklagades
300
intresse, eftersom den måhända kan visa att beskyllningarna eller en del
av dem sakna fog.
Av det sagda framgår att jag för min del — även om jag anser att utred¬
ningen även härutinnan bort kompletteras före avgörandet — finner styrkt
att X. icke iakttagit för henne gällande arbetstider. Vad hon härutinnan
låtit komma sig till last är enligt min mening, i betraktande av att hon icke
låtit sig rättas av upprepade förmaningar, så klandervärt att det funnits
skäl att ådöma henne disciplinär bestraffning, åtminstone varning. Jag kan
sålunda icke dela den uppfattning som kommit till uttryck i riksarkivets
beslut den 17 oktober 1963.
Vad slutligen angår frågan om Gillingstams anmälan bort diarieföras får
jag anföra följande.
I svensk rätt saknas generella regler om diarieföring av inkommande
handlingar eller vidtagna åtgärder i ärenden hos förvaltningsmyndighet.
I stor utsträckning ha emellertid bestämmelser härom upptagits i instruk¬
tioner eller arbetsordningar. Saknas föreskrifter om diarieföring vid viss
myndighet, innebär detta icke utan vidare att myndigheten kan helt under¬
låta registrering. Särskilt när det gäller större verk ligger det i sakens natur
att myndigheten för att över huvud kunna fullgöra sina uppgifter och för
att kunna vid anfordran tillhandahålla rättssökande allmän handling och
för att kunna lämna allmänheten råd och upplysningar måste registrera
inkommande handlingar på något sätt. Det är emellertid icke alltid nödvän¬
digt att anteckna alla inkommande handlingar i ett allmänt diarium. I
många fall är till fyllest att anteckning göres i register, liggare eller på annat
sätt. Vad man vill vinna med diarieföring kan i vissa fall tillgodoses genom
uppläggning av särskilda akter, om blott detta sker på ett sådant sätt att
allmän handling, som icke skall hållas hemlig, kan vid anfordran utan om¬
gång återfinnas och utlämnas.
I den av riksarkivet fastställda arbetsordningen för riksarkivet anges en¬
dast en registreringsform. Enligt 23 § arbetsordningen skall sålunda i riks¬
arkivet föras bl. a. diarier över inkonunande och utgående skrivelser samt
över hemliga ärenden. Några undantag från denna registreringsföreskrift
anges icke.
Andersson har såsom skäl för att anmälningen icke diariefördes anfört att
han icke ansåg lämpligt att så skedde »med en intern framställning i ett
ömtåligt personärende». Ett av syftena med diarieföring är emellertid att
möjliggöra för allmänheten att få tillgång till allmänna handlingar, som icke
skola hållas hemliga. Att underlåta diarieföring av det angivna skälet är
icke förenligt med nämnda syfte. Ett godtagande av skälet skulle innebära
att myndighet skulle kunna genom underlåtenhet att registrera såsom
»ömtåliga» betraktade ärenden försvåra — för att icke säga praktiskt
omöjliggöra — allmän insyn i sådana ärenden.
Gillingstams framställning var icke att anse såsom sådan minnesanteck-