301
vissa i 2 § 2 mom. angivna fall, införas i riket utan att vara åtföljd av
intyg av visst innehåll. Varan skall enligt 1 mom. dessutom ha undersökts
enligt bestämmelserna i förordningen och därvid godkänts till införsel. I
förordningens 4 § finnas närmare bestämmelser om sådan undersökning.
Enligt 5 § 1 mom. må vid undersökningen bl. a. färskt kött av nötkreatur,
får, get eller svin icke godkännas till införsel, med mindre köttet befinnes
vara på visst sätt styckat och i övrigt i sådant skick, varom närmare för-
mäles i bl. a. 8 och 9 §§.
Från sålunda givna bestämmelser rörande villkor för godkännande av
kött till införsel må enligt 24 § veterinärstyrelsen — därest särskilda skäl
därtill äro — medgiva undantag. Denna dispensrätt var före 1955 års för¬
fattningsändring vidsträcktare och förelåg då »skäl därtill äro». I den
utredning, som låg till grund för författningsändringen, uttalades, att sty¬
relsen alltjämt borde ha dispensrätt men att undantag endast borde med¬
ges, när alldeles speciella skäl förelågo härtill och då det var uppenbart, att
bestämmelsernas åsidosättande saknade betydelse ur sanitär synpunkt. I
enlighet härmed föreslogs den ändringen av 24 §, att styrelsen skulle kunna
medge undantag från i paragrafen angivna bestämmelser endast då särskilda
skäl förelågo därtill.
I en den 20 november 1958 till veterinärstyrelsen inkommen ansökan an¬
höll Aktiebolaget Hemköp om styrelsens medgivande till import från Dan¬
mark av »vissa styckningsdetaljer av kött». I ansökningen upplystes, att
importen avsågs omfatta styckningsdetaljer av oxkött, kalvkött och svin¬
kött, samt att vederbörande danska exportör endast saluförde köttvaror,
som styckats hos visst angivet slakteri i Danmark.
I anledning av denna ansökan utfärdade styrelsen den 21 november 1958
ett tillståndsbevis, enligt vilket styrelsen medgav att från berörda slakteri
till Hemköp anländande »styckat kött av nöt, kalv (dock ej spädkalv) samt
svin av danskt ursprung» fick — direkt eller efter transitförsändning —
före den 1 mars 1959 införas till riket över Stockholm, Göteborg, Malmö
eller Hälsingborg utan hinder av vissa i förordningens 8 § 1 mom. givna
bestämmelser rörande sättet för köttets styckning m. m. Såsom villkor före¬
skrevs, bl. a., att varorna vid föreskriven undersökning befunnos kunna,
jämlikt bestämmelserna i övrigt i förordningen och av styrelsen i ämnet
meddelade särskilda beslut, godkännas för införsel.
Enligt särskilda medgivanden av veterinärstyrelsen förlängdes tiden för
ifrågavarande införsel fram till den 1 juni 1959.
I skrivelse den 27 april 1959 till veterinärstyrelsen anförde Hemköp
följande.
Den 21 november 1958 erhöll Hemköp veterinärstyrelsens tillstånd att
från Danmark importera styckningsdetaljer av oxkött, kalvkött och svin¬
kött. Tillståndet förutsatte att vissa villkor beträffande läkarundersökning
302
av leverantörens personal och veterinärbesiktning av vederbörande företag
skulle uppfyllas.
Som eu följd av att ett omfattande förberedelsearbete krävdes, kunde
leveranser i större omfattning upptagas först i mars månad 1959. Detta för¬
beredelsearbete avsåg utformning av sortiment, arrangemang i tillverk¬
ningen så att denna kunde ske med, enligt de svenska bestämmelserna,
speciellt läkarundersökt personal etc.
Vi har vid de underhandskontakter, som förekommit, fått den uppfatt¬
ningen att vi kunnat påräkna att tillståndet automatiskt skulle förnyas.
Givetvis förutsattes härvid att vi uppfyllde alla de krav, som veterinär-
styrelsen kan ha anledning att ställa på en hygieniskt fullgod behandling
av de importerade varorna såväl i ursprungslandet som i Sverige. Vi har
redan bundit betydande investeringar med direkt utgångspunkt från im¬
porten av danskt kött, varjämte speciellt den danske leverantören kommer
att nedlägga icke obetydliga ytterligare investeringar i utvecklingsarbete av
produkterna. Med hänsyn härtill hemställer vi om bekräftelse på att till¬
ståndet kommer att förlängas under förutsättning att vi strikt iakttar de
veterinärhygieniska åtgärder som veterinärstyrelsen kan finna anledning
att kräva.
I två den 21 maj 1959 dagtecknade skrivelser anhöll Hemköp därefter
om nya införseltillstånd. Ansökningarna voro så lydande.
Undertecknat företag får härmed anhålla om veterinärstyrelsens medgi¬
vande till import från Danmark av vissa styckningsdetaljer (ej malda) av
kött. Importen avses omfatta styckningsdetaljer av oxkött, kalvkött och
svinkött. Som exportör i Danmark står firma Crown Meat Packing Co.,
Vejle. Denna exportorganisation saluför endast köttvaror, som styckats hos
firma Vejle og Omegns Andelsslagteri.
Vårt nuvarande tillstånd att importera styckningsdetaljer av kött ut¬
löper den 1 juni d. å.
Undertecknat företag får härmed anhålla om veterinärstyrelsens medgi¬
vande till import från Danmark av djupfryst malet kött (oxkött, kalvkött
och svinkött). Som exportör i Danmark står firma Crown Meat Packing
Co., Vejle. Denna exportorganisation saluför endast köttvaror, som styckats
hos firma Vejle og Omegns Andelsslagteri.
Vi vill i sammanhanget framhålla, att vi givetvis är beredda att påtaga
oss de kontrollåtgärder, som kan erfordras för att det malda köttet i fråga
om bakteriehalt och i andra avseenden, som kan vara av betydelse för de
intressen, som veterinärstyrelsen har att bevaka, uppfyller de krav, som
styrelsen anser sig kunna ha anledning att ställa.
Den 23 maj 1959 utfärdade veterinärstyrelsen i anledning av den här¬
ovan först intagna ansökningen ett nytt tillståndsbevis, enligt vilket sty¬
relsen medgav att till Hemköp från Danmark anländande »benfritt kött
(ej malet) av nöt, kalv (dock ej spädkalv) och svin av danskt ursprung»
fick — direkt eller efter transitförsändning — före den 1 september 1959
utan hinder av bestämmelserna i 8 § 1 mom. ifrågavarande förordning infö¬
ras till riket i den ordning och under de villkor som tidigare föreskrivits.
Den andra av Hemköp gjorda ansökningen — avseende införsel av djup¬
303
fryst malet kött — fann veterinärstyrelsen genom beslut den 25 maj 1959
icke skäl bifalla.
I en den 4 juni 1959 dagtecknad, till verkställande direktören i Hemköp
ställd skrivelse meddelade styrelsen därefter följande.
Då det kommit till veterinärstyrelsens kännedom att Ni — i strid mot
Kungl. Maj:ts kungörelse av den 17 juni 1955 och av veterinärstyrelsen
meddelade direktiv — inom landet försäljer konsumentförpackat malet kött
av danskt ursprung, indrages härigenom med omedelbar verkan samtliga
Eder av veterinärstyrelsen meddelade införselbevis rörande köttvaror av
danskt ursprung.
Härigenom indragna införseltillstånd skola till veterinärstyrelsen omgå¬
ende återsändas.
Skrivelsen var undertecknad av dåvarande överdirektören G. A. Bouveng
samt byråveterinären H. Edlund.
Över veterinärstyrelsens beslut den 25 maj och den 4 juni 1959 anförde
Hemköp besvär hos Kungl. Maj:t, därvid i besvärsskriften anfördes föl¬
jande.
I början av år 1958 upptog vårt företag samarbete med ett svenskt före¬
tag, som specialiserat sig på styckning och djupfrysning av kött. Hösten
1958 kunde vi, som ett resultat av ett omfattande förberedelsearbete, lan¬
sera ett sortiment djupfrysta köttvaror i konsumentförpackning. Kort tid
efter det att köttet förts ut på marknaden erhöll vi meddelande från veder¬
börande leverantör att man, efter att ha erhållit ett ultimativt krav från
sin övriga kundkrets, såg sig nödsakad att upphöra med leveranserna till
Hemköp.
I denna situation tog vi kontakt med ett ledande danskt exportslakteri
för ett samarbete beträffande djupfryst kött i konsumentförpackningar.
Sedan uppgörelse träffats sökte vi och erhöll också veterinärstyrelsens till¬
stånd till import i november 1958.
I telefonsamtal, som utväxlades den 21 och den 22 april erhöll vi från
veterinärstyrelsen meddelande om att man från styrelsens sida ifrågasatte
att vårt importtillstånd icke vid en förlängning skulle avse konsumentför-
packade köttvaror (endast konsumentförpackade varor hade över huvud
taget haft något intresse för oss). I detta sammanhang uttalades vissa be¬
tänkligheter mot distribution av malet kött, varvid dock framkom att
veterinärstyrelsens betänkligheter icke avsåg vår distribution utan den
prejudicerande betydelse som tillståndsgivningen kunde få. Det framkom
f. ö. att importen från Danmark icke kunde anses nr hygienisk synpunkt
mera riskfylld än en alternativ distribution av i Sverige producerade varor.
Veterinärstyrelsen utfärdade den 23 maj tillstånd för införsel av styckat
kött (ej malet) samt den 25 maj avslag på ansökan om införsel av malet
kött.
I skrivelse daterad den 4 juni 1959 meddelade veterinärstyrelsen oss att
man återkallat det den 23 maj lämnade tillståndet med motivering att vi
brutit mot vcterinärstyrelsens direktiv genom saluförandet av malet kött.
Det av oss saluförda köttet står på en ur hygienisk synpunkt oantastlig
nivå. Genom att köttet styckas vid ett av Danmarks ledande export slak¬
terier med mycket hög hygienisk standard och djupfryses omedelbart efter
styckningen samt fryskedjan ej brytes under distributionen, torde garantier
304
för uppfyllande av alla rimliga hygieniska krav ha skapats på ett helt annat
sätt än vid gängse distribution av kött enligt traditionella metoder.
Utöver de normala åtgärder det danska slakteriet vidtagit för att garan¬
tera den hygieniska standarden tillkommer att man dessutom på begäran
av de svenska myndigheterna vidtagit speciella kontrollåtgärder, som åt¬
minstone delvis icke torde ha någon motsvarighet i svenska slakterier. Vi
har dessutom i våra ansökningshandlingar förklarat oss beredda att svara
för att de ytterligare åtgärder, som veterinärstyrelsen kan anse erforderliga
för upprätthållande av de hygieniska krav, som styrelsen kan ställa, blir
genomförda.
Veterinärstyrelsen har motiverat återkallandet av det givna tillståndet
med att vi skulle ha handlat i strid med av veterinärstyrelsen givna direktiv
genom importen av djupfryst malet kött. Gentemot detta vill vi påpeka att
vi, redan vid importtillståndets erhållande på sakkunnigt håll kontrollerade
att köttfärs räknades in under beteckningen styckat kött. Vi vill för övrigt
hänvisa till att på Slakteriförbundets prislistor för styckade varor tas upp
malet kött, vilket torde få ses som ett uttryck för att malet kött enligt
branschens terminologi inräknas till denna kategori.
Ohållbarheten i veterinärstyrelsens motivering för återkallandet av till¬
ståndet, nämligen att vi skulle ha överträtt veterinärstyrelsens direktiv,
framgår klarast av förhållandet, att varje importleverans granskats av en
veterinär, som utsetts av vederbörande hälsovårdsmyndigheter och som
haft till uppgift att övervaka att veterinärstyrelsens direktiv följts samt
försett varje transportförpackning med påstämpling om införselns godkän¬
nande. Vi har givetvis icke haft anledning att ifrågasätta att dessa veteri¬
närer icke skulle kunna tolka styrelsens direktiv och att det på oss skulle
ankomma att i annan ordning pröva innebörden av de lämnade direktiven.
Vi vill ytterligare framhålla, att då fråga uppkommit att vid förlängning av
importtillståndet undantaga malet kött, har vid våra samtal med veterinär-
styrelsen från styrelsens sida aldrig ifrågasatts att vi icke skulle ha rätt att
försälja de malda köttprodukter, som importerats med stöd av det tidigare
tillståndet. Första gången ett dylikt försäljningsstopp ifrågasattes var vid
ett telefonsamtal med överdirektör Bouveng den 5 juni 1959.
Veterinärstyrelsens beslut innebär synnerligen allvarliga konsekvenser för
vår rörelse. Vi har gjort betydande investeringar i frysrum och anordningar
för frysdistribution speciellt med tanke på distribution av de djupfrysta
köttprodukterna. Även vår danske leverantör har nedlagt betydande inves¬
teringar i speciella arrangemang för denna tillverkning.
Sammanfattningsvis vill vi framhålla:
1. Ingen som helst veterinärhygienisk anmärkning har framställts mot de
av oss importerade köttvarorna. Tvärtom torde de hygieniska synpunk¬
terna vara väsentligt bättre tillgodosedda än vid köttdistribution i tra¬
ditionell form.
2. Av veterinärstyrelsen uppgivet motiv för indragning av redan lämnat
tillstånd att vi skulle ha överskridit styrelsens direktiv saknar all grund.
3. Veterinärstyrelsens indragning av lämnat tillstånd vållar såväl oss som
vår leverantör synnerligen allvarlig ekonomisk skada.
4. Konsumenternas intresse av att erhålla ett ur alla synpunkter hög¬
klassigt kött skadas genom att importen förhindras.
305
5. Veterinärstyrelsens beslut kan lätt uppfattas som en högst omotiverad
kritik av den hygieniska standarden hos dansk livsmedelsindustri och
därigenom verka störande på de goda relationerna med Danmark.
Vid besvärsskriften fanns fogat bl. a. dels en av Sveriges slakteriförbund
den 29 maj 1959 utfärdad prislista å »Styckade varor», i vilken lista bl. a.
fanns upptaget »Kalvfärs» och »Fläskfärs», dels utskrift av vissa telefon¬
samtal, som upptagits på talregistreringsapparat.
I ett över besvären avgivet utlåtande anförde veterinärstyrelsen bl. a.
följande.
Kontrollen vid införsel till riket av köttvaror regleras av förordningen
den 30 september 1921 (nr 581) angående kontroll vid införsel till riket av
köttvaror och djurfett. Författningens ändamål är att ge de importbeva-
kande organen möjlighet att skydda de inhemska konsumenterna mot in¬
försel av infekterat eller eljest hälsovådligt kött. Enligt 8 § ifrågavarande
förordning må kött icke vara styckat i mindre delar än, huvudet oberäknat,
fjärdedels kropp, där köttet härrör från större nötkreatur än kalv, eller halv
kropp, där köttet härrör från får, get, svin eller kalv.
Endast då särskilda skäl därtill äro må veterinärstyrelsen medgiva undan¬
tag från dessa bestämmelser. Med särskilda skäl torde avses försörjnings¬
svårigheter eller andra exceptionella förhållanden. Emellertid brukar till¬
stånd medgivas för styckad vara, som undergått sådan behandling, att
risken för överförande av Salmonella eller annan smitta kan anses elimine¬
rad. Ett exempel härå är skivad bacon.
Utvecklingen på det kyltekniska området har lett till att allt oftare öns¬
kemål framställs om tillstånd för införsel av benfritt kött, fruset i block
och avsett främst för den svenska charkuteritillverkningen. Erfarenhets¬
mässigt är den bakteriologiska kontrollen av dylik vara en omständlig
procedur och ger aldrig absolut säkerhet. Ett exempel härpå är den Sal-
monella-epidemi, som för cirka två år sedan åstadkoms av djupfryst ny-
zeeländskt kalvkött. Då vid charkuteritillverkningen varorna regelbundet
underkastas värmebehandling och eventuella Salmonella-bakterier som följd
härav avdödas, har med nyssnämnda beklagliga undantag ifrågavarande
import i stort sett icke medfört olägenheter i hygieniskt avseende. I sam¬
råd med veterinärstyrelsens vetenskapliga råd och medicinalstyrelsen ha
för övrigt nu gällande regler för import av grossistförpackad benfri djup¬
fryst köttvara utarbetats. Som huvudvillkor gäller att varorna skola ned¬
skäras av personal, som står under läkarkontroll. Import av kött av späd¬
kalv medgives ej.
På senare år har från ett flertal importörer gjorts framställning om att
erhålla tillstånd för införsel även av konsumentförpackade djupfrysta styck-
ningsdelar av nöt, svin och kalv. Då för införsel av dylika varor ej kunnat
åberopas särskilda skäl samt med hänsyn till att en effektiv bakteriologisk
kontroll vid införseln ställer sig praktiskt taget ogörlig, ha dessa ansök¬
ningar, oavsett exportlandet, regelmässigt avslagits och, såvitt veterinär¬
styrelsen har sig bekant, ha vederbörande importörer lojalt ställt sig detta
till efterrättelse — utom i ett fall — Hemköp.
Våren 1959 inrapporterades till veterinärstyrelsen gång på gång, att
Hemköp saluförde konsumentförpackade djupfrysta importerade köttvaror
av olika slag. Vid kontroll visade sig så även vara fallet och veterinär-
20 — J tis f it ico m b i läs mannen s ämbctsbcrultclse till 1961 års riksdag
306
styrelsen meddelade vid upprepade samtal bolagets verkställande direktör
att ifrågavarande införsel var författningsstridig, samt att veterinärstyrel¬
sen såg speciellt allvarligt på införsel av köttfärsen. Efter vad som fram¬
kommit har importen dock fortsatt. Trots att bolaget sålunda månad efter
månad bedrivit en konsekvent obstruktionspolitik mot gällande importföre¬
skrifter och av veterinärstyrelsen meddelade direktiv, beviljades bolaget
den 23 maj 1959 förnyat tillstånd för införsel av benfritt kött, dock under
förutsättning att ej malen vara infördes. Till yttermera visso konfirmerade
veterinärstyrelsen i ytterligare en skrivelse den 25 maj, att införsel av malet
kött ej vore tillåten. I trots av att ärendet sålunda författningsmässigt och
sakligt var fullständigt klarlagt, fortsatte bolaget sin importverksamhet
som om ingenting inträffat. Under sådana förhållanden ansåg veterinär¬
styrelsen sig ej längre kunna ikläda sig ansvaret för bolagets import utan
indrog av denna anledning för detsamma utfärdade införseltillstånd, ett
förfaringssätt som regelmässigt tillgripes vid dylika tillfällen. Importörerna
fritas härigenom från risken att binda sig vid importaffärer, som sedermera
ej kunna effektueras. Genom direktkontakt med vederbörande firma brukar
sedan uppstådda problem klarläggas och korrigeras. Vanligen utfärdas där¬
efter nya införseltillstånd, givetvis med annan lydelse än de förverkade.
Den andra utvägen som står veterinärstyrelsen till buds, att via samtliga
tullstationer — för närvarande ett 40-tal — stoppa införsel av dylik vara,
är knappast praktiskt tillämplig som rutinåtgärd och medför därjämte för
importören den nackdelen, att han först i andra hand får del av veterinär¬
styrelsens beslut.
Beträffande import av malet kött vill styrelsen i detta sammanhang
framhålla, att köttfärs sedan decennier manifesterat sig som ett av de
vanligaste medierna för överförande av Salmonella-smitta. Erfarenhetsmäs¬
sigt vet man vidare att sommarmånaderna alltid bruka giva en ökning av
antalet Salmonelloser. Att under sådana förhållanden och med kännedom
om svårigheterna att särskilt vid längre transporter vidmakthålla frysked-
jan och genom uraktlåtet ingripande sanktionera en import av det slag
Hemköp bedriver, vore därför ej försvarligt eller förenligt med veterinär¬
styrelsens instruktionsenliga skyldigheter.
I besvärsärendet ingav Hemköp ytterligare en skrift, däri anfördes bl. a.
följande.
1. Vid Hemköps kontakter med veterinärstyrelsen har under april—juni
månader 1959 vid upprepade tillfällen från veterinärstyrelsens sida ifråga¬
satts att importerat kött ej skulle få vara konsumentförpackat. Någon
veterinärhygienisk motivering härför har aldrig givits, tvärtom har en
tjänsteman i veterinärstyrelsen medgivit att det måste vara ett ur hygie¬
nisk synpunkt sämre förfaringssätt att först tina upp det importerade frysta
köttet och först därefter distribuera det.
2. Veterinärstyrelsen har likaså under april—juni månader 1959 vid
upprepade tillfällen framfört betänkligheter mot distribution av importerat
djupfryst malet kött.
Ingen i dessa frågor insatt person torde bestrida att en distribution, där
varan under hela distributionsförloppet förvaras djupfryst (vid en tempera¬
tur understigande — 20° Celsius) innebär en ur hygienisk synpunkt väsent¬
ligt säkrare distributionsform än köttdistribution i traditionell form.
Av Hemköp erhållet införseltillstånd är begränsat att avse ett visst
307
danskt slakteri. Den hygieniska standarden vid detta slakteri garanterar,
att varan före infrysningen är i bästa skick. Denna uppfattning har vits¬
ordats av den tjänsteman i veterinärstyrelsen, som tidigare handlagt till-
ståndsgivningen till Hemköp.
3. Enligt förordningen får införsel av köttvaror endast ske sedan va¬
rorna undersökts av hos hälsovårdsnämnden anställd legitimerad veterinär,
som förordnats av veterinärstyrelsen. I förordningen stadgas särskilt att
beträffande sådana köttvaror, för vilka särskilt tillstånd för införsel erford¬
ras, åligger det vederbörande veterinär att tillse att av veterinärstyrelsen
meddelat tillstånd finnes.
De köttvaror, som av Hemköp införts före den 5 juni 1959 har genom¬
gående utan anmärkning godkänts av vederbörande veterinär och i enlighet
med förordningens bestämmelse försetts med påstämpling om godkännande.
Därmed torde Hemköp ha full rätt att fritt saluföra de enligt förordningens
bestämmelse införda köttvarorna.
Från veterinärstyrelsens sida har ifrågasatts att när man i tillstånds-
beviset angivit »styckat kött av nöt, kalv( dock ej spädkalv) samt svin av
danskt ursprung» skulle denna bestämning ej avse malet kött. De veteri¬
närer, som godkänt importen skulle efter detta betraktelsesätt ha gjort sig
skyldiga till ett fel, då importen godkänts.
När Hemköp ursprungligen sökte tillstånd till införsel gjordes det fullt
klart vilket varusortiment Hemköp önskade införa. När besked erhölls från
veterinärstyrelsen om att tillstånd skulle komma att beviljas, antyddes icke
att någon begränsning av varusortimentet var avsedd.
I gällande författningar torde någon distinktion mellan styckat kött och
malet kött icke förekomma. Enligt gängse terminologi i branschen användes
beteckningen »styckat kött» som en sammanfattande benämning på andra
köttvaror än hela djurkroppar resp. charkuterivaror. Det den 21 november
utfärdade införseltillståndet för Hemköp torde ursprungligen ha varit avsett
att omfatta malet kött och även getts en sådan utformning att malet kött
verkligen inkluderades i tillståndet. Detta tillstånd gällde fram till den 1
juni 1959.
4. Veterinärstyrelsen har utan varsel återkallat ett redan för viss tid
lämnat tillstånd. Med stöd av det lämnade tillståndet har Hemköp den
5 juni infört varor till riket. Sedan Hemköp samma dag erhållit medde¬
lande att tillståndet indragits, har varorna icke kunnat godkännas för
införsel och har därmed icke kunnat saluföras. Rent orimliga förhållanden
kan uppstå om en statlig myndighet först utfärdar tillstånd för viss tid och
därefter godtyckligt åter annullerar detta med påföljd att avtal, som
träffats med stöd av tillståndet icke kan fullföljas.
Besvären prövades den 11 juni 1959, därvid Kungl. Maj:t icke fann skäl
att göra ändring i veterinärstyrelsens den 25 maj 1959 meddelade beslut att
avslå Ilemköps ansökan om tillstånd att införa malet kött. Vidkommande
besvären i övrigt fann Xungl. Maj:t — enär tillräckliga skäl icke förelegat
för styrelsen att återkalla sitt den 23 maj 1959 utfärdade tillståndsbevis,
vilket finge anses omfatta jämväl konsumentförpackad vara — skäligt
undanröja styrelsens den 4 juni 1959 meddelade beslut.
På därom gjord ansökan medgav veterinärstyrelsen den 19 augusti 1959
Hemköp att till riket införa vid det ifrågavarande danska slakteriet »slak¬
308
tat och därstädes konsumentförpackat samt djupfryst kött (med undantag
för kött av spädkalv) och fläsk av danska djur», under villkor bland andra
att införseln skedde före den 31 december 1959 samt att varan vore »styc¬
kad eller skivad men ej mald eller hackad».
I en den 8 juni 1959 hit inkommen skrift anförde Hemköp klagomål över
veterinärstyrelsens handläggning av ifrågavarande tillståndsärenden, varvid
Hemköp ifrågasatte huruvida styrelsen låtit sig påverkas av ovidkommande
motiv och om styrelsen ägde befogenhet att såsom bestraffningsåtgärd åter¬
kalla meddelat tillstånd.
På begäran inkom veterinärstyrelsen med yttrande i anslutning till en
härstädes upprättad promemoria. I denna erinrades om att styrelsen i sitt
återkallelsebeslut den 4 juni 1959 som skäl anfört, att det kommit till
styrelsens kännedom att Hemköp inom riket försålde malet kött av danskt
ursprung, under det att styrelsen i sitt utlåtande till Kungl. Maj:t anfört,
att skälet var att bolaget fortsatte sin importverksamhet »som om ingen¬
ting inträffat». I promemorian efterfrågades vidare vilken utredning som
— därest skälet för återkallelsebeslutet var att Hemköp efter den 23 maj
fortfarande importerade malet kött — legat till grund för antagandet därom.
I sitt yttrande anförde veterinärstyrelsen — efter en redogörelse för hit¬
hörande författningsbestämmelser — bl. a. följande.
En påtaglig för att ej säga hårdhänt erinran om nödvändigheten att med
försiktighet tillämpa dispensbefogenheterna erhölls hösten 1956. Närmast
med anledning av i riket rådande brist på kalvkött medgavs införsel från
New Zeeland av ett betydande parti benfritt kalvkött. Dispens gavs därvid
från bestämmelserna i såväl 8 § 1 mom. som 9 §. Vid den rutinmässiga
bakteriologiska införselkontrollen kunde intet misstänkt konstateras. En
Salmonella-epidemi med koncentration till Örebro och Värmlands län ut¬
bröt emellertid. Den avklingade först på nyåret 1957 samt orsakade bety¬
dande förluster för enskilda och avsevärda utgifter för epidemidistrikten och
i sista hand även för statsverket.
Erfarenheterna av importen av det nyzeeländska kalvköttet föranledde
överdirektören att giva direktiv därom för det första att dispens från be¬
stämmelserna i 9 § över huvud icke finge ifrågakomma vid import av färskt
kött. Beträffande import av benfritt sådant kött skulle vidare sådana vill¬
kor beträffande hygienen vid det exporterande företaget vara uppfyllda, att
största möjliga trygghet vunnes för att importen icke borde medföra epide-
miologiska skadeverkningar. De nu av veterinärstyrelsen tillämpade vill¬
koren äro godtagna av statsepidemiologen.
Grunden till att styrelsen — trots de ogynnsamma erfarenheter av im¬
porten av kött, från vilket benen avlägsnats, som närmast lågo till grund
för utredningen om effektivisering av köttkontrollen, samt trots följderna
av importen av det nyzeeländska kalvköttet — gått med på att under vissa
villkor medgiva import av från benen befriat kött har varit följande. I varje
fall tidigare inom riket rådande brist på nöt- och kalvkött ävensom prisrela¬
tionerna ha föranlett de företag, som sälja kött för eller själva bedriva
charkuteritillverkning, att täcka sitt behov genom import, huvudsakligen
309
från Danmark. Kan köttet därvid importeras utan ben, slipper man betala
frakt för en i det närmaste värdelös vara. Därtill kommer att varan kan
direkt, alltså utan föregående benurdragning, användas i fabrikationen, en
omständighet av icke oväsentlig betydelse i betraktande av här rådande
höga arbetskostnader.
När veterinärstyrelsen här talat om benfritt kött är det för styrelsen
angeläget betona, att därmed icke åsyftats s. k. konsument- eller kanske
riktigare portionsförpackade färska köttvaror. Och att styrelsen skulle ha
avsett medgiva import av köttfärs, d. v. s. hackat eller malet kött, faller på
sin egen orimlighet. Ett sådant medgivande skulle inneburit ett flagrant
åsidosättande av de grunder, varpå den styrelsen i 24 § 1921 års förordning
tillerkända dispensrätten vilar.
Inga av de andra företag inom kött- och charkuterivarubranschen, som
voro intresserade av import av portionsförpackade färska varor, ha tolkat
sina innehavda tillståndsbevis för införsel av färskt kött utan ben så, att
desamma skulle berättiga till import även av portionsförpackat färskt kött.
Erhållna besked att sådan import icke komme att av veterinärstyrelsen
medgivas ha lojalt accepterats.
Vad Hemköp beträffar lärer man, i varje fall efter de samtal dess verk¬
ställande direktör Sven Millqvist i maj månad hade med byråveterinären
Edlund, sakna skäl att tala om god tro beträffande innebörden av det den
23 maj utfärdade tillståndsbeviset. Däremot synes det veterinärstyrelsen i
anslutning till ett ingående samtal, som överdirektören den 17 juni hade
med direktör Millqvist, måhända befogat anse, att bolaget från början trott
att de erhållna tillståndsbevisen omfattat portionsförpackade varor, detta
enär bolaget varit övertygat om att arten av bolagets rörelse, som karak¬
täriserades bl. a. av att bolaget icke bedreve någon egen styckningsverksam-
het, vore allmänt bekant. Att denna så att säga partiella goda tro skulle
avsett även köttfärs anser styrelsen dock uteslutet. Varje person med någon
erfarenhet i köttvarubranschen bör veta, att import av sådan vara icke
medgives. Den av Hemköp gjorda hänvisningen till Sveriges slakteriför¬
bunds prislista kan veterinärstyrelsen ej taga på allvar.
Veterinärstyrelsen har ansett sig böra så utförligt som skett behandla
och belysa bakgrunden till konflikten mellan styrelsen och Hemköp i för¬
hoppning att därav må framgå det berättigade i styrelsens krav på att av
styrelsen medgivna dispenser från föreskrifterna i köttimportkontrollförord-
ningen icke utnyttjas annorledes än som varit avsett. Ett ytterligare skäl
är, att den bakteriologiska provtagning, som utgör ett moment i den i för¬
ordningens 4 § föreskrivna undersökningen, aldrig ger full säkerhet. Allra¬
minst är detta fallet med djupfrysta varor av den art Hemköp importerat,
beträffande vilka cn bakteriologisk kontroll av vanligen tillämpad omfatt¬
ning skulle få till följd att »fryskedjan» bleve bruten för ett betydande antal
förpackningar med därav följande sanitära vådor. Därest styrelsen finner,
att cn importör icke lojalt tillämpar erhållet införseltillstånd, brukar styrel¬
sen, för att komma till tals med vederbörande, hota med att återkalla till¬
ståndet. I de flesta fall har detta haft effekt. I fallet Hemköp ansåg styrel¬
sen sig sakna anledning att kunna hoppas på att så skulle bliva förhållandet.
Att denna förmodan icke saknade grund finner styrelsen framgå av vad
bolaget såsom första punkt andragit mot styrelsen i bolagets anmälan näm¬
ligen insinuationen, att styrelsen skulle låtit sig påverka av motiv, som äro
ovidkommande för styrelsens ämbetsutövning i förevarande frågor.
310
Emellertid vill veterinärstyrelsen förklara, att någon indragning av Hem¬
köps för tiden den 1 juni—Kien 31 augusti löpande tillståndsbevis aldrig
skulle kommit på tal, därest styrelsen icke blivit underkunnig om att bola¬
get alltfort försålde importerad köttfärs. Det är alltså detta förhållande som
legat till grund för indragningen.
Att veterinärstyrelsen i sin förklaring över bolagets besvär — för vilken
förklarings avgivande en och en halv dag stod styrelsen till buds — uppe¬
hållit sig vid bolagets sätt att utnyttja sina tillståndsbevis berodde på att
styrelsen i likhet med vad som gjorts i denna förklaring till justitieombuds¬
mannen ville visa, att bolaget utnyttjat sina tillståndsbevis på ett sätt, som
styrelsen icke avsett, då styrelsen utfärdade desamma. Att bolagets besvär
i vad de avsågo styrelsens vägran att medgiva tillstånd till import av kött¬
färs skulle ogillas ansåg för övrigt styrelsen så självklart, att styrelsen fann
vidlyftigare argumentering i den saken överflödig.
Hur veterinärstyrelsen fick kännedom om, att Hemköp ännu i juni må¬
nad försålde importerat målet eller hackat kött framgår av ett av biträ¬
dande statsinspektören Tore Andrén avgivet intyg. Någon utredning om att
bolaget efter den 25 maj importerat sådant kött förelåg ej. Så som veteri¬
närstyrelsen ser saken, måste det nämligen få anses ankomma på en im¬
portör, vilken får besked om att han icke får införa viss vara, att hos
styrelsen begära tillstånd eller i varje fall råd och anvisningar hur han skall
förfara med till äventyrs redan importerad dylik vara. Detta var bl. a. ända¬
målet med direktör Millqvists besök hos överdirektören den 17 juni. På vad
mellan överdirektören och direktör Millqvist därvid överenskoms saknar
veterinärstyrelsen anledning att här ingå; någon förlust torde bolaget däri¬
genom icke ha tillfogats. Vid samtalet framkom f. ö. att ett mindre parti
— cirka 700 kg — hackat kött importerats efter den 25 maj.
När styrelsen jämlikt 24 § köttimportkontrollförordningen dispenserar
från bestämmelser i förordningen, måste styrelsen såsom ovan antytts
bygga sitt beslut på att vederbörande tillståndshavare lojalt skall rätta sig
efter vad dispensen omfattar. När nu bolaget, trots styrelsens beslut den
25 maj, fortsatte försäljningen av importerat hackat och malet kött och
därmed visade, att bolaget icke ens beträffande denna vara ville ställa sig
styrelsens intentioner till efterrättelse, ansåg styrelsen sig tvungen att på
ett tillräckligt tydligt sätt manifestera att så finge det inte fortgå. Det var
alltså ej fråga om en bestraffningsåtgärd. Det visade sig också, dock först
sedan ett icke överklagbart beslut i saken förelåg, att det gick att sam-
förståndsvägen på ett tillfredsställande sätt avveckla bolagets innehav av
hackat och malet kött.
Vid veterinärstyrelsens yttrande funnos fogade följande intyg.
På anmodan intygas härmed att direktör Millqvist under våren 1959
gjort upprepade framställningar i syfte att erhålla tillstånd att från Dan¬
mark införa köttfärs. Framställningarna ha i samtliga fall av mig avvisats.
Att direktör Millqvist, efter de klarläggande samtal vi haft i frågan,
skulle ha fortsatt importen i god tro, anser jag uteslutet. Stockholm i Kungl.
Veterinärstyrelsen den 26 september 1959. Hans Edlund. Byråveterinär.
Härmed intygas att undertecknad, som en av de första dagarna i juni
detta år tillsammans med byråveterinärerna Edlund och Wretlind besökte
AB Hemköps försäljningsställe vid Hötorget, därvid tillsammans med dessa
konstaterade att firman ifråga i sin frysbox förvarade och enligt uppgift
311
även från densamma saluförde djupfryst, portionsförpackad dansk kött¬
färs. Stockholm den 28 september 1959 i Kungl. Veterinärstyrelsen. T.
Andrén, bitr. statsinspektör.
I anslutning till veterinärstyrelsens yttrande inkom överdirektören Bou-
veng med en särskild skrift, varefter Hemköp avgav påminnelser. Däri an¬
fördes följande.
Som framgår av veterinärstyrelsens redogörelse för bestämmelserna rö¬
rande införsel av kött, underkastas allt kött som införes i Sverige speciell
undersökning vid tullbehandlingen. Denna undersökning företages av en av
veterinärstyrelsen förordnad veterinär, som har att tillse att det importe¬
rade köttet uppfyller de krav som uppställts i författningarna och att till-
ståndsbevis finnes i de fall särskilda tillstånd erfordras för importen och
att därvid de speciella villkor som stipuleras i tillståndsbevisen uppfylles
vid importen.
Givetvis har alla köttvaror som importerats av Hemköp underkastats
kontroll enligt gällande bestämmelser. Vid varje importtillfälle har till-
ståndsbeviset företetts och vederbörande veterinär har efter undersökning
konstaterat att ingen anledning till anmärkning funnits och därefter försett
varje förpackning med en påstämpling om att förpackningen ifråga god¬
känts för import. Det kan särskilt påpekas att det inte rört sig om någon
slentrianmässig kontroll. De olika veterinärer som har haft till uppgift att
undersöka Hemköps köttimport har vid importtillfällena särskilt rest ut till
det frysrum dit partiet skulle intagas, noggrant genomgått partiet samt
uttagit prover för fortsatt analys.
Mot denna bakgrund ter sig veterinärstyrelsens uttalande att Hemköp ej
skulle kunnat vara i »god tro» beträffande införande av köttfärs till de
varor som medgetts i importtillståndet som högst anmärkningsvärt. Veteri¬
närstyrelsen säger att »varje person med någon erfarenhet i köttvarubran-
schen bör veta att import av sådan vara icke medgivits». Denna kritik
synes drabba vederbörande besiktnings veterinärer hårdare än Hemköp. I
själva verket torde såväl besiktnings veterinärerna som Hemköps personal
ha tolkat tillståndsbeviset på sätt som ursprungligen varit veterinärstyrel¬
sens avsikt, nämligen att tillståndet gällt allt »styckat kött» varvid styckat
kött ställes i motsatsförhållande till kött i hela kroppar och omfattar även
malet kött. Det kan påpekas att begreppet »malet kött» inte synes vara
infört i några av de författningar som reglerar köttimporten eller kötthan¬
teringen inom landet. Man synes däremot kunna draga den slutsatsen att
begreppet »styckat kött» i författningarna måste innefatta även malet kött.
Veterinärstyrelsen säger i sin skrivelse »att styrelsen skulle ha avsett
medgiva import av köttfärs, d. v. s. hackat eller malet kött, faller på sin
egen orimlighet. Ett sådant medgivande skulle ha inneburit ett flagrant
åsidosättande av de grunder varpå den styrelsen i 24 § av 1921 års förord¬
ning tillerkända dispensrätten vilar.» Man synes av sammanhanget kunna
draga den slutsatsen att uttrycket »flagrant åsidosättande» av dispens-
rättens grunder avser att import av köttfärs skulle medföra alltför stora
hygieniska risker. Som framgår av Hemköps tillståndsbevis av den 21 no¬
vember 1958 har tillstånd erhållits för import från ett visst namngivet
ledande danskt exportslakteri, varvid dessutom vissa speciella kontrollåt¬
gärder föreskrivits, som saknar motsvarigheter i de hygieniska föreskrif¬
terna för svenska slakterier. Veterinärstyrelsen synes göra gällande att im¬
312
port av köttfärs från detta namngivna danska slakteri skulle inneburit ett
flagrant åsidosättande av dispensrättens grunder. Enligt vår uppfattning är
detta en lika oberättigad som ogrundad kritik av den hygieniska standar¬
den hos dansk slakteriindustri i allmänhet och detta speciella slakteri i syn¬
nerhet.
Veterinärstyrelsen förklarar att indragningen av redan beviljat tillstånd
berodde på att Hemköp efter den 1 juni försålde importerad köttfärs. Denna
köttfärs hade importerats med stöd av tidigare gällande tillstånd och från
veterinärstyrelsens sida hade före den 4 juni aldrig vid något tillfälle ifråga¬
satts att Hemköp icke skulle få saluföra de varor som redan intagits till
landet och som vid importtillfället godkänts av vederbörande besiktnings-
veterinär.
Vi vill ytterligare framhålla att om veterinärstyrelsen ifrågasatt att det
fanns några reella hygieniska risker som gjorde det motiverat att stoppa
försäljningen av redan importerade köttvaror skulle vi givetvis omedelbart
ha upphört med försäljningen av dessa varor.
Eftersom några som helst anmärkningar mot det av oss importerade köt¬
tet aldrig framställts uppfattade vi med rätt eller orätt de ifrågasatta änd¬
ringarna i vårt importtillstånd som ett nytt resultat av de olika aktioner
som från konkurrentorganisationers sida genomförts för att försvåra varu¬
försörjningen för vårt företag. Vi ansåg oss därför inte bara ha formell
juridisk utan också moralisk rätt att utnyttja tidigare lämnade tillstånd
så länge dessa gällde, d. v. s. till den 1 juni. Det mindre parti om 700 kilo
hackat kött som enligt veterinärstyrelsen importerats efter den 25 maj
anlände till landet samma dag som vi erhöll del av veterinärstyrelsens av¬
slag om fortsatt tillstånd efter den 1 juni för import av malet kött. Partiet
var alltså avsänt från Danmark innan detta avslag meddelades. Redan
innan företaget erhöll del av avslaget hade för övrigt det tidigare till 1 juni
gällande tillståndsbeviset överlämnats till besiktningsveterinär i samband
med förtullningen av här berörda parti. Sammanfattningsvis vill vi fram¬
hålla:
1. Veterinärstyrelsen har fortfarande inte anfört några veterinärhygie¬
niska motiv för sina åtgärder.
2. Veterinärstyrelsen har inte kunnat påvisa att vi vid något tillfälle
överträtt av veterinärstyrelsen lämnade direktiv. Vi har omöjligen kunnat
uppfatta veterinärstyrelsens antydningar om kommande avslag på vår
ansökan om förnyelse av tillståndet som ett direktiv att upphöra med för¬
säljningen av redan importerade varor.
Vid ärendets prövning anförde jag följande.
Vad först angår veterinärstyrelsens den 25 maj 1959 meddelade beslut i
anledning av Hemköps ansökan om dispens för införsel av malet kött, kunde
sådan dispens författningsenligt icke lämnas med mindre särskilda skäl voro
därtill. Enligt vad som framhölls vid tillkomsten av ifrågavarande dispens¬
bestämmelse borde dispens givas allenast då det var uppenbart att undan¬
tag från föreskrifternas iakttagande saknade betydelse ur sanitär synpunkt.
Med hänsyn härtill och till vad i ärendet upplysts rörande de smittorisker,
som i allmänhet äro förenade med införsel av malet kött, hade styrelsen
313
uppenbarligen fog för sitt beslut att icke bifalla dispensansökningen. På
grund av vad sålunda anförts lämnar jag Hemköps klagomål i denna del
såsom ogrundade utan vidare åtgärd.
Beträffande härefter veterinärstyrelsens beslut den 4 juni 1959 att med
omedelbar verkan indraga det för Hemköp den 23 maj 1959 utfärdade till-
ståndsbeviset får jag anföra följande.
Till en början må framhållas, att styrelsen såsom dispensgivande myn¬
dighet — oaktat uttrycklig föreskrift därom icke givits i förordningen —
otvivelaktigt äger befogenhet att under vissa förutsättningar aterkalla tidi¬
gare given dispens. Med hänsyn till det starka allmänna intresse, som upp¬
bär förordningens bestämmelser om kontroll vid införsel till riket av kött¬
varor m. m., är det av väsentlig betydelse att dispens från dessa bestäm¬
melser endast lämnas företagare, som kan antagas komma att noggrant
iakttaga givna föreskrifter och villkor. Om det skulle visa sig att sådan före¬
tagare vid importverksamhetens bedrivande brister härutinnan eller eljest
förfar på sätt som ger anledning ifrågasätta hans lämplighet som dispens-
berättigad importör, är styrelsen befogad — och skyldig — att överväga
frågan om dispensens återkallande. Vid denna prövning måste emellertid
beaktas, att den enskilde företagaren i förlitan på den beviljade dispensen
kan ha iklätt sig affärsmässiga engagemang av betydande ekonomisk räck¬
vidd. En återkallelse av dispensen kan sålunda för denne innebära ett myc¬
ket allvarligt ingripande och medföra svårt ekonomiskt avbräck. Med hän¬
syn härtill måste prövningen ske med varsamhet och återkallelse icke beslu¬
tas med mindre verkligt vägande skäl därför befinnas föreligga. Det är
härvid att märka, att ett åsidosättande från importörens sida av givna
föreskrifter och direktiv kan bero på ursäktlig feltolkning eller ha sin grund
i förklarliga förbiseenden. Varje sådant åsidosättande är därför icke av
beskaffenhet att böra medföra återkallelse av meddelad dispens. För en
sådan åtgärd bör fordras — i den mån såsom orsak åberopas att importören
missbrukat sin ställning — att det föreligger starka, objektivt godtagbara
skäl för misstanken att han kommer att förfara illojalt även i fortsätt¬
ningen.
När det gäller att från dessa principiella synpunkter bedöma styrelsens
åtgärd att återkalla det för Hemköp utfärdade tillståndsbeviset, är av be¬
tydelse att klarlägga huruvida det med hänsyn till Hemköps förfarande
fanns fog för antagandet att företaget skulle komma att missbruka till¬
ståndet. Härutinnan har från styrelsens sida i olika skeden av ärendet läm¬
nats skiljaktiga uppgifter om vad som i fråga om Hemköp ansetts utgöra
grunden för sådant antagande. I återkallelsebeslutet åberopades sålunda att
Hemköp, i strid med förordningens bestämmelser och styrelsens direktiv,
inom landet försålde konsumentförpackat malet kött från Danmark. I sitt
utlåtande över Hemköps besvär över återkallelsebeslutet har styrelsen
såsom skäl angivit, att företaget även efter den 23 maj 1959 fortsatte im¬
314
porten av sådant kött. Och i sitt till mig avgivna yttrande anför styrelsen
som grund för återkallelse^ att Hemköp — utan att hänvända sig till sty¬
relsen för erhållande av besked huru företaget borde förfara med redan im¬
porterat malet kött — fortsatte försäljningen därav inom landet.
Vad veterinärstyrelsen sålunda åberopat hänför sig till Hemköps för¬
farande efter utfärdandet av tillståndsbeviset den 23 maj 1959. Av hand¬
lingarna framgår emellertid, att styrelsen ansett att Hemköp även dessför¬
innan uppträtt illojalt. Även om sistnämnda omständighet icke direkt åbe¬
ropats såsom grund för återkallelsebeslutet, har den dock tydligen i viss
mån inverkat på styrelsens ställningstagande och utgör för övrigt bak¬
grunden till den senare händelseutvecklingen. Det finns därför anledning
att först beröra denna fråga.
Den importverksamhet, som sålunda nu avses, grundade sig på det den
21 november 1958 utfärdade tillståndsbeviset. I detta angavs tillståndet
avse »styckat kött» av viss beskaffenhet. Till skillnad från vad som skedde
i senare utfärdade bevis angavs icke i det nu ifrågavarande, att köttet ej
fick vara malet eller hackat. Icke heller gjordes undantag i fråga om kött,
som förpackats i särskilda portioner, s. k. konsumentförpackat kött.
Det sålunda avfattade tillståndsbeviset har, såsom av handlingarna fram¬
går, givit anledning till olika tolkningar. Hemköp har sålunda för sin del
ansett, att tillståndet icke utgjorde hinder mot import av styckat kött i
konsumentförpackning och att under begreppet styckat kött även kunde
hänföras malet eller hackat sådant. Styrelsen har för sin del hävdat, att till¬
ståndet icke avsetts omfatta konsumentförpackat kött över huvud taget
och att det vore alldeles uteslutet att under tillståndet inrymma malet eller
hackat kött.
I sitt yttrande till mig har styrelsen icke velat göra gällande, att Hem¬
köp genom att över huvud taget importera varor i konsumentförpackat
skick skulle ha medvetet handlat i strid med styrelsens intentioner. Det
spörsmål, som i förevarande sammanhang är av intresse, avser därför
frågan huruvida Hemköp haft fog för sin uppfattning att även malet eller
hackat kött kunde omfattas av tillståndet eller om Hemköp härutinnan
handlat mot bättre vetande.
Att under begreppet »styckat kött» föra in även kött, som är malet eller
hackat, står onekligen i mindre god överensstämmelse med vanligt språk¬
bruk. Några allmänt vedertagna definitioner, som skulle ha gjort en så
vidsträckt tolkning befogad, synes icke heller finnas. Hemköp har tydligen
också, åtminstone till en början, självt hyst tvivel härutinnan och gjort
vissa förfrågningar i saken. Med hänsyn till vikten ur allmän synpunkt av
att givna tillstånd icke begagnas utöver sin avsedda innebörd — och till de
konsekvenser för företaget självt som kunde vara förenade med en oriktig
tolkning — hade Hemköp enligt min mening, innan importen påbörjats,
bort hos styrelsen på ett otvetydigt sätt förvissa sig om den avsedda inne¬
315
börden av tillståndet. Om så skett, hade tydligen ifrågavarande import
aldrig kommit till stånd och den senare inträffade konfliktsituationen kun¬
nat undvikas.
Även om det sålunda kan anses, att Hemköp i samband med tillståndets
erhållande bort såsom ansvarskännande importör iakttaga större försiktig¬
het, har emellertid därefter förekommit en omständighet som av företaget
åberopats till stöd för dess goda tro och som otvivelaktigt också talar till
dess förmån. Härmed avses det förhållandet, att nu ifrågavarande varor,
efter hand som de införts till landet, blivit i samband med tullbehandlingen
i föreskriven ordning undersökta av veterinär och därvid godkända för
införsel. Icke i något fall har, såvitt utredningen ger vid handen, erinran
därvid framförts eller saken ens givit upphov till diskussion. Oavsett vad
anledningen härtill må ha varit — enligt styrelsens mening borde varje
person med någon erfarenhet i köttvarubranschen känna till att dylik im¬
port vore förbjuden — har nämnda omständighet, sedd ur Hemköps syn¬
punkt, onekligen varit ägnad att befästa företaget i dess uppfattning i före¬
varande tolkningsfråga. Därtill kommer, enligt vad som framgår av i ären¬
det åberopade uppteckningar från ett samtal mellan Hemköps företrädare
och en chefstjänsteman hos styrelsen — att man hos styrelsen åtminstone i
april månad 1959 fick kännedom om att Hemköp importerade malet kött,
utan att någon åtgärd från styrelsens sida vidtogs i syfte att förhindra
pågående import.
Vid nu angivna förhållanden kan enligt min mening icke med fog göras
gällande, att Hemköp genom att under tiden fram till omkring den 23 maj
1959 importera malet kött avsiktligt eller eljest på ett anmärkningsvärt
sätt missbrukat sitt av styrelsen givna tillstånd.
Jag övergår härefter till frågan rörande Hemköps förfarande efter nämn¬
da tidpunkt, vilket av veterinärstyrelsen åberopats såsom den direkta
grunden till beslutet att återkalla tillståndet av den 23 maj 1959.
I sistnämnda tillstånd — som gällde från och med den 1 juni 1959 —
var särskilt angivet, att malet kött icke avsågs. Den av Hemköp särskilt
gjorda ansökan om införsel av sådant kött avslogs av styrelsen den 25 maj.
Därigenom var fullt klarlagt, att dylik införsel icke kunde medgivas av
styrelsen.
I sitt till mig avgivna yttrande har veterinärstyrelsen såsom skäl för
återkallelsen icke längre åberopat, att Hemköp skulle ha missbrukat till¬
ståndet av den 23 maj 1959. I stället har lagts företaget till last, att detta
efter den 25 maj, då ansökningen i fråga om malet kött avslogs, fortsatt att
inom landet försälja sådant kött av de kvantiteter, som redan tidigare im¬
porterats. Enligt styrelsens mening utvisade detta förfarande, att Hemköp
icke ens beträffande angivna vara ville ställa sig styrelsens intentioner till
efterrättelse.
Denna styrelsens bedömning grundar sig tydligen på uppfattningen att
316
Hemköp, med hänsyn till styrelsens ställningstaganden den 23 och den 25
maj, bort icke blott omedelbart avbryta sin import av målet kött utan även
upphöra med sin försäljning inom landet av redan importerad sådan vara.
Härvid har styrelsen — såsom styrelsen slutligt angivit sin ståndpunkt —
icke lagt Hemköp till last, att försäljningen skett i strid med något av
styrelsen uttryckligen lämnat direktiv eller annat besked. Sådant besked
har icke heller, såvitt visats, lämnats företaget. I stället har styrelsen gjort
gällande, att det måste anses ankomma på en importör, som får reda på att
han ej får införa viss vara, att — vilket Hemköp underlåtit — hänvända
sig till styrelsen för besked om huru han skall förfara med vad som till
äventyrs redan importerats.
I ett dylikt fall är det emellertid enligt min mening knappast importören
som i första hand har att taga initiativ i berörda hänseende. Vad som bör
åtgöras med redan importerad vara — som anses medföra risk för utbre¬
dande av smittosam sjukdom — utgör tydligen en fråga som faller inom
veterinärstyrelsens ämbetsområde och som styrelsen själv har att bevaka
med hänsyn till föreskrifterna i livsmedelsstadgan. Därvid torde bl. a.
— under vissa förutsättningar — kunna ifrågakomma att genom vederbö¬
rande hälsovårdsnämnd meddela föreläggande eller förbud i fråga om varans
saluhållande.
I före varande fall har Hemköp visserligen genom besluten den 23 och den
25 maj fått fullt klart för sig, att styrelsen på grund av sanitära risker icke
kunde medgiva import av malet kött. Därmed har emellertid icke i och för
sig utsagts, hur Hemköp borde förfara med kvarvarande partier av redan
importerad sådan vara. Det är härvid att märka, att styrelsen redan före
meddelandet av ovannämnda beslut ägt kännedom om att Hemköp impor¬
terade och försålde malet kött utan att styrelsen på ett tydligt sätt, t. ex.
genom ändring av tidigare utfärdat tillståndsbevis, vidtagit åtgärd för im¬
portens och därmed också försäljningens upphörande. I samband med be¬
sluten den 23 och den 25 maj lämnade styrelsen icke heller, vare sig skrift¬
ligen eller muntligen, något besked angående de kvarvarande partierna.
Frågan härom synes över huvud taget icke ha diskuterats med Hemköp.
Om styrelsen haft den uppfattningen, att dessa partier borde — till före¬
kommande av smittorisk — försäljas eller behandlas i viss särskild ordning,
har Hemköp med fullt fog kunnat förutsätta att styrelsen också på något
sätt skulle ha berört saken. Vid angivna förhållanden kan det icke läggas
Hemköp till last som illojalt förfarande att företaget — som icke delade
styrelsens uppfattning rörande varornas smittofarlighet och även över¬
klagade beslutet härutinnan — icke självt gjorde någon hänvändelse till
styrelsen för erhållande av särskilda direktiv.
På sätt jag tidigare framhållit måste prövningen av fråga om återkallelse
av lämnat importtillstånd ske med varsamhet och återkallelse icke beslutas
med mindre det föreligger starka, objektivt godtagbara skäl för misstanke
317
att importören kommer att obehörigen utnyttja tillståndet. I fråga om
Hemköp ha emellertid, i enlighet med vad härovan anförts, sådana skäl
icke förelegat. Beslutet om återkallelsen — ett beslut som senare upphävdes
av Kungl. Maj:t — har följaktligen varit felaktigt.
Det är vidare att märka, att återkallelsebeslutet fattats utan att tillfälle
dessförinnan beretts Hemköp att yttra sig över vad som från veterinär¬
styrelsens sida lades företaget till last. Härigenom har styrelsen — låt vara
att uttrycklig föreskrift därom icke givits i nu ifrågavarande förordning —
förfarit i strid med en allmänt vedertagen, betydelsefull förvaltningsrättslig
princip. Förfarandet framstår som desto mera anmärkningsvärt som det här
gällde ett allvarligt ingripande mot företaget och omständigheterna knap¬
past voro sådana att företagets yttrande icke kunnat avvaktas.
Det är emellertid tydligt — och handlingarna i ärendet ge klart belägg
härför — att veterinärstyrelsen vid sin prövning icke letts av ovidkom¬
mande motiv utan handlat i överensstämmelse med vad styrelsen ansett
påkallat ur allmän synpunkt. Den felbedömning, som förelupit, synes
väsentligen sammanhänga med att styrelsen icke tillräckligt beaktat hur
saken gestaltade sig från Hemköps utgångspunkter. En sådan felbedöm¬
ning är icke i och för sig av beskaffenhet att påkalla beivran. Det be¬
gångna felet har också, efter anförda besvär, rättats efter mycket kort tid.
Det finns vidare anledning antaga, att styrelsen framdeles kommer att ägna
frågor av liknande beskaffenhet noggrann prövning under beaktande av vad
jag härovan framhållit. Med hänsyn härtill anser jag mig i fråga om styrel¬
sens berörda beslut kunna låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.
Vad i ärendet förekommit utvisar med all önskvärd tydlighet vikten av
att veterinärstyrelsen i sina tillståndsbevis använder klara begreppsbestäm¬
ningar och i övrigt avfattar bevisen på sätt som, såvitt möjligt, utesluter
missuppfattningar. Härutinnan lämna de tidigare för Hemköp utfärdade
tillståndsbevisen utrymme för erinringar. Numera synas emellertid bevis av
detta slag givas en tydligare avfattning. Jag kan därför begränsa mig till
att understryka vikten av att styrelsen fortlöpande har sin uppmärksamhet
fästad vid nu berörda fråga.
5. Fråga huruvida statistiska centralbyrån äger befogenhet att
på grund av namnhävd godkänna namn, som bäres av annan släkt
och som är av mera egenartad beskaffenhet. Tillika spörsmål om
namnhävd kan anses styrkt och om ärendet må av centralbyrån
avgöras utan att tillfälle beretts innehavare av äldre rätt
till namnet att yttra sig
Med anledning av en framställning från direktören Per Appeltofft med¬
delade en tjänsteman vid statistiska centralbyrån i skrivelse den 18 septem¬
ber 1950 till Per Appeltofft, att släktnamnet Appclto//t jämte namnet Ebel-
318
toft antecknats i ett å centralbyråns avdelning för namnärenden fört
register över släktnamn, rörande vilka innehavare av namnen särskilt an¬
hållit om skydd eller protesterat mot att namnen godkändes för annan
person. I skrivelsen uttalades vidare att släktnamnet därefter komme att
bevakas så att ansökning om godkännande av namnet icke företoges till
prövning utan att tillfälle bereddes Per Appeltofft att dessförinnan yttra
sig i ärendet.
I en till centralbyrån den 6 juni 1956 inkommen ansökan anhöllo fabriks¬
arbetaren Åge Rolf Gunnar Karlsson, född 1927, och dennes broder, meka¬
nikern Ugo Nils Viktor Karlsson, född 1933, ävensom den sistnämndes
hustru att få såsom släktnamn antaga namnet Appelto/t. Till stöd för an¬
sökningen åberopades utredning om att namnet använts av bröderna så
länge de levat och dessförinnan av deras fader sedan år 1908. Utan att
dessförinnan höra Per Appeltofft bifölls ansökningen av centralbyrån genom
beslut den 4 juli 1956.
I skrift den 16 januari 1958 anhöll Per Appeltofft, att centralbyrån måtte
upptaga namnärendet till förnyad prövning och därvid återkalla godkän¬
nandet av namnet Appeltoft. Till stöd härför åberopades att namnet Appel¬
tofft vore av egenartad beskaffenhet och sedan nära 300 år burits av den
släkt han tillhörde och att godkännandet förty stode i strid mot bestäm¬
melserna i § 3 släktnamnsförordningen.
Med anledning härav meddelade centralbyrån i skrivelse den 14 februari
1958 till Per Appeltofft, att beslutet den 4 juli 1956 stode i överensstäm¬
melse med den praxis, som tillämpades av centralbyrån och tidigare av
Kungl. Maj:t, samt att yrkandet om återkallelse av godkännandet lagligen
icke kunde bifallas.
I en den 10 juli 1958 hit inkommen skrift anhöll Per Appeltofft — under
åberopande av här återgiven skriftväxling med centralbyrån — att JO måtte
pröva lagligheten av centralbyråns omförmälda praxis.
Centralbyrån inkom efter remiss med yttrande över klagomålen samt an¬
förde därvid bl. a. följande.
Genom beslut den 4 juli 1956 har centralbyrån godkänt släktnamnet
Appeltoft för två bröder med namnet Karlsson, sedan i ärendet funnits ut¬
rett, att det sökta namnet använts såsom tillnamn av dem sedan barn¬
domen och därjämte av deras fader sedan år 1908.
Klaganden anför, att den praxis som därvid följts står i strid mot § 3
släktnamnsförordningen och hemställer att frågan om dess lagenlighet måtte
prövas av JO.
Denna praxis, vilken även innebär att ärendena avgöras utan att de som
redan bära namnet enligt kyrkoböckerna beredas tillfälle att yttra sig,
förelåg fullt utbildad hos Kungl. Maj:t, då namnärendena den 1 juli 1946
överfördes till centralbyrån och har såsom prejudicerande fortsatts av ver¬
ket. Enligt den tradition, som centralbyrån fick övertaga, angavs en 40-årig
hävdetid som riktpunkt, och minst så långvarigt brukande av namnet har
också i allmänhet krävts av centralbyrån. Det har emellertid förekommit
319
att även mindre långvarig hävd godtagits av Kungl. Maj:t. En redogörelse
för denna praxis har offentliggjorts genom Svensk namnbok 1954 (s. 14).
Av skäl som framgår av det där anförda tillämpas numera icke en 40-års-
regel utan kräves en oavbruten användning av namnet sedan tid före 1912.
Genomgående kräves, att sökanden bär son-namn och att det sökta namnet
är egenartat.
Genom att under en lång följd av år bestämda riktlinjer följts vid avgö¬
randena har det vid sidan av namnförordningen utbildat sig rättsregler,
som måste anses förbindande för centralbyrån i dess verksamhet såsom
namnmyndighet. Sedan handläggningen av namnärendena överförts från
länsstyrelserna till Kungl. Maj:t är det förenat med svårighet att påvisa
i vad mån dessa regler ansetts innebära en tolkning eller en modifiering av
namnförordningens bestämmelser. Från tiden dessförinnan finner man där¬
emot i regeringsrättens årsbok talrika fall, i vilka regeringsrätten jämlikt
§ 3 förordningen fastställt länsstyrelsens avslagsbeslut därför att det sökta
namnet bars av annan släkt och Kungl. Maj:t i statsrådet därefter, på
hemställan av regeringsrätten, medgivit sökanden att antaga namnet. Detta
synes icke kunna innebära annat än att, om en privaträtt till släktnamn
överhuvudtaget erkänts, denna i varje fall icke ansetts så oinskränkt som
§ 3 i förordningen synes giva vid handen.
Per Appeltofft avgav därefter påminnelser.
Enligt § 1 förordningen den 5 december 1901 angående antagande av
släktnamn må anteckning i kyrkobok därom att någon antagit nytt släkt¬
namn ske — förutom i ett antal familj er ättsligt betonade fall samt ett
specialfall rörande dem som sakna släktnamn — endast då Kungl. Maj:t
för särskilt fall förordnat om det nya namnets antagande (punkt 1) eller då
särskilt godkännande av det nya namnet blivit meddelat enligt släktnamns-
förordningen (punkt 5).
Ansökan om godkännande enligt § 1 punkt 5 må enligt § 3 första stycket
ej bifallas, där det nya namnet, såvitt känt är, bäres av annan släkt och
tillika är av mera egenartad beskaffenhet.
Godkännande enligt § 1 punkt 5 meddelades under åren 1902—1919 av
länsstyrelserna, under åren 1920—1946 av Kungl. Maj:t i statsrådet samt
sedan mitten av år 1946 av statistiska centralbyrån. Under den tidrymd
länsstyrelserna hade befattning med dessa ärenden kunde deras beslut över¬
klagas. Däremot må enligt uttryckligt stadgande i § 3 andra stycket klagan
ej föras över centralbyråns beslut i ärende om godkännande av släktnamn.
Bestämmelsen i § 3 första stycket — att ansökan om godkännande av
släktnamn ej må bifallas, där det nya namnet bäres av annan släkt och
tillika är av mera egenartad beskaffenhet — synes under den tidsperiod,
då godkännande i första instans meddelades av länsstyrelserna, ha tolkats
enligt sin ordalydelse. I samtliga till regeringsrätten fullföljda ärenden an¬
gående sådant namn har ansökan avslagits. I åtskilliga fall, i vilka besvären
avslagits, har emellertid regeringsrätten, med tillstyrkan om bifall, över¬
320
lämnat ärendet till Kungl. Maj:t i statsrådet, som med stöd av § 1 punkt 1
släktnamnsförordningen ägt möjlighet att »för särskilt fall» förordna om det
nya namnets antagande. När sedermera ärendena angående godkännande
av släktnamn enligt § 1 punkt 5 kommo att handläggas av Kungl. Maj:t
synes man ej ha upprätthållit skillnaden mellan sådant godkännande och
förordnande enligt § 1 punkt 1. Man kan således icke av ett Kungl. Maj:ts
beslut i namnärende från perioden 1920—1946 se, om ett bifall till ansök¬
ning om nytt släktnamn har karaktären av ett godkännande eller förord¬
nande. Författningsenligt torde emellertid beviljande av ansökan om släkt¬
namn, som redan bars av annan släkt och var egenartat, ha kunnat ske
endast med stöd av § 1 punkt 1.
Under nyss angivna period — åren 1920—1946 — utbildades i olika
hänseenden en viss praxis med avseende å beviljande av nytt släktnamn.
När prövningen av ansökningar om godkännande år 1946 överflyttades till
statistiska centralbyrån, synes en tyst förutsättning ha varit, att central¬
byrån skulle fullfölja den praxis som utbildats av Kungl. Maj:t.
Före släktnamnsförordningens tillkomst erhölls efternamn genom anmä¬
lan till pastorsämbetet. Namn kunde då antagas utan hinder av att det bars
av annan släkt. Erfarenheten har visat, att släktnamnsförordningens före¬
skrifter om sättet för antagande av nytt släktnamn först så småningom
trängt igenom på landsbygden. Om före namnförordningens ikraftträdande
den 1 januari 1902 eller under en övergångsperiod därefter ett borgerligt
namn brukats såsom efternamn av sökande eller den, efter vilken han bär
efternamn, utan att ha blivit infört i kyrkoböckerna som släktnamn, har
det ansetts skäligt att vederbörande skulle få namnet godkänt, även om
detta är egenartat och bäres av annan person (se Svensk namnbok, SOU
1954:1 s. 14). Under perioden 1920—1946 biföll Kungl. Maj:t i många fall
på grund av hävd ansökningar om släktnamn, som burits sedan första
decenniet under 1900-talet, oaktat namnet bars av annan släkt. År 1925
godkändes sålunda på grund av hävd ett släktnamn som burits sedan 1910.
Vid slutet av nu ifrågavarande period (1946) gällde såsom hjälpregel i
hävdefall, att namnet skulle ha brukats av vederbörande i ca 40 år.
Statistiska centralbyrån har, sedan godkännande av ansökan om släkt¬
namn enligt § 1 punkt 5 år 1946 överflyttats på centralbyrån, fortsatt och
utvecklat Kungl. Maj:ts praxis att på grund av namnhävd bevilja ansök¬
ningar om släktnamn, oaktat detta bars av annan släkt och var egenartat.
Enligt den praxis som numera tillämpas av centralbyrån kräves, på sätt
framgår av dess yttrande, en oavbruten användning av namnet sedan tid
före år 1912.
Denna praxis står, såsom ock regeringsrätten i ett flertal fall funnit,
otvivelaktigt, formellt sett, i strid med § 3 första stycket släktnamnsför¬
ordningen och har, på sätt framgår av det förut sagda, endast kunnat upp¬
komma med stöd av Kungl. Maj:ts befogenhet enligt § 1 punkt 1 samma
321
förordning. Då denna Kungl. Maj:t alltjämt tillkommande befogenhet icke
överfördes å centralbyrån i samband med decentraliseringen år 1946 av
ärenden enligt § 1 punkt 5 samma förordning, torde centralbyrån ha saknat
författningsenligt stöd för att fortsätta Kungl. Maj:ts praxis i namnhävds-
ärenden, såvitt nu är i fråga. Strängt formellt borde sådana ansökningar,
vilkas beviljande stod i strid med förenämnda stadgande i § 3 första stycket,
ha i överensstämmelse med regeringsrättens praxis under länsstyrelseperio¬
den överlämnats till Kungl. Maj:t för avgörande med stöd av Kungl. Maj:ts
befogenhet enligt § 1 punkt 1.
Praktiska skäl ha emellertid ansetts tala för att även namnärenden av
förevarande slag prövades och avgjordes av centralbyrån. Någon erinran
mot centralbyråns praxis härutinnan har veterligen aldrig tidigare anförts.
Fastmera har redogörelse för denna praxis utan kritik lämnats i Svensk
namnbok 1954, och Kungl. Maj:t har genom brev till centralbyrån den
9 april 1954 överlämnat exemplar av namnboken och därvid anbefallt
byrån att vid behandling av ärenden angående släktnamn tillämpa de prin¬
ciper för byte av släktnamn, namnbildning in. in., som angivits i boken.
I betraktande av det anförda anser jag, att centralbyrån icke rimligen
bör lastas för att den — ehuru formellt författningsenligt stöd saknats —
ansett sig kunna tillämpa av Kungl. Maj:t tidigare utbildad praxis att på
grund av visad namnhävd godkänna egenartat släktnamn, som redan bars
av annan släkt.
Mot det sätt varpå denna praxis närmare utformats av centralbyrån
— innebärande att namnhävd anses föreligga, om namnet brukats av
sökanden eller den, efter vilken han bär efternamn, sedan tiden före 1912
års utgång — synes i och för sig icke vara något att erinra.
I förevarande fall har centralbyrån genom sitt beslut den 4 juli 1956
godkänt namnet Appeltoft för sökandena — två bröder med namnet Karls¬
son. Beslutet har grundats på att centralbyrån funnit utrett, att namnet
Appeltoft brukats såsom tillnamn av sökandena sedan barndomen och
dessförinnan av deras fader sedan år 1908 samt att sökandena således visat
hävd till namnet enligt tillämpad praxis. I handlingarna finnes skriftligt
belägg för att sökandenas moder år 1919 benämnts Appeltoft. Vidare har
pastorsämbetet i Hofmanstorps församling intygat att »Fadern Karlsson
var kyrkoskriven här från 1912 till sin död men intet spår finnes i kyrko¬
böckerna av det tillnamn Appeltoft, varunder han bevisligen här mestadels
nämndes». I ansökningsärendet företeddes därjämte en anteckningsbok,
där sökandenas fader nedtecknat visor; varje sådan nedteckning är daterad
och undertecknad. Dateringarna hänförde sig i de flesta fall till år 1908, och
vid undertecknandet hade sökandenas fader i de flesta fall använt sig av
namnet Appeltoft. Det kan naturligtvis ifrågasättas om den sålunda i namn¬
ärendet åberopade bevisningen kan anses tillräcklig såsom bevis för att
namnet Appeltoft allmänt använts av sökandena och deras fader sedan
21 — J ustiticovibmlsmannens ämbet sberättelse till 1961 års riksdag
322
tiden före år 1912. Av intyget från pastorsämbetet framgår icke vilket
sakligt underlag som finnes för däri upptaget påstående. När det i ett fall
som det förevarande gäller att pröva om ett namn, som brukas av annan
släkt, bör i strid mot släktnamnsförordningens ordalydelse godkännas på
grund av namnhävd, bör enligt min mening kravet på bevisning om att
namnet allmänt brukats såsom tillnamn sedan före år 1912 sättas tämligen
högt, så att icke annan persons äldre rätt till namnet åsidosättes. Även om
jag för min del är benägen anse, att den åberopade bevisningen är väl
knapp för att anse namnhävd styrkt, finner jag dock uppenbart att central¬
byråns motsatta bedömning av ärendet icke kan läggas centralbyrån till
last såsom fel.
Vad härefter angår centralbyråns förfarande att — i enlighet med till-
lämpad praxis — avgöra namnärendet utan att tillfälle dessförinnan beretts
Per Appeltofft eller annan bärare av dennes släktnamn att yttra sig i
ärendet, saknas visserligen uttrycklig föreskrift om skyldighet att i namn¬
ärende höra dem, som redan bära namnet. Under den tid, då Kungl. Maj:t
prövade namnärendena, skedde icke heller sådan kommunicering. Även om
det med hänsyn till vad nu sagts icke kan läggas centralbyrån till last som
fel, att byrån fortsatt denna praxis, tala dock enligt min mening starka skäl
för att, i överensstämmelse med eljest erkända förvaltningsrättsliga grund¬
satser, kommunicering i ärenden av förevarande slag i allmänhet kommer
till stånd. Det är härvid att beakta det starka intresse, som ärendet kan
ha för dem, vilkas släkt sedan kanske mycket lång tid tillbaka burit det
ifrågasatta namnet, ett intresse som ofta kan föranleda vederbörande att
närmare belysa frågan om namnhävd och i övrigt tillföra ärendet nytt
material av beskaffenhet att främja ett riktigt avgörande. Under alla
omständigheter bör sådan kommunicering ske i fall, då — såsom i före¬
varande namnärende var förhållandet — begäran om skydd framförts och
registrerats. Även med utgångspunkt från centralbyråns praxis hade den
omständigheten, att klaganden tidigare skriftligen fått besked från byrån
om att han i förekommande fall skulle höras, bort medföra att yttrande
inhämtats från honom eller i varje fall att han fått något meddelande om
den gjorda ansökningen.
På sätt framgår av det anförda kan handläggningen och avgörandet av
bröderna Karlssons ansökan om godkännande för dem av släktnamnet
Appeltoft visserligen icke läggas centralbyrån till last såsom fel. Tillämpad
praxis synes dock, i enlighet med vad ovan sagts, mindre tillfredsställande
och delvis oförenlig med bestämmelserna i släktnamnsförordningen.
Förutom att denna praxis knappast kan anses tillräckligt beakta den
rätt, som tillkommer äldre innehavare av det namn varom fråga är, synes
densamma även medföra risker för den person, som får ansökan om god¬
kännande av nytt släktnamn för sig bifallen. Rättsläget på förevarande
område är nämligen så svävande, att det f. n. icke med säkerhet kan be¬
323
dömas vilken namnrätt en person förvärvar genom att få nytt släktnamn
för sig godkänt. Frågan, huruvida hans rätt kan angripas, därest annan
redan tidigare förvärvat samma namn, besvaras nämligen icke i släktnamns-
förordningen utan måste lösas med stöd av allmänna rättsprinciper. Något
avgörande i högsta instans föreligger icke på denna punkt, men från åren
1936 och 1946 föreligga dock domar, vilka utgå från att namnhavare med
äldre namnrätt principiellt äger få namnmyndighetens avgörande prövat
av domstol (se SOU 1960: 5 s. 65). Varumärkes- och firmautredningen har
i sitt år 1958 avgivna betänkande (SOU 1958:10 s. 226) uttalat, att den
räknar med att en privaträttslig ensamrätt även till icke adligt släktnamn
får anses vara för handen. Om denna uppfattning godtages, kan namnmyn¬
dighetens nuvarande praxis tydligen leda till rättsförlust för namnsökande.
Då ny lagstiftning är att förvänta på grundval av namnrättskommitténs
nyligen framlagda betänkande, saknas anledning för mig att göra någon
framställning i ämnet. I avvaktan på sådan lagstiftning synes mig dock
namnmyndigheten böra, med tillbörligt beaktande av vad jag härovan
anfört, iakttaga en viss varsamhet vid godkännande av släktnamn i fall
som det före var ande.
Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.
6. Kan släktnamnet Dannäs anses så likartat eller förväxlingsbart
med det äldre släktnamnet Danäs, att hinder förelegat mot godkän¬
nande av det förra namnet? Tillika fråga om namnärendet bort av¬
göras innan tillfälle beretts bärare av det äldre
namnet att yttra sig
Genom beslut den 28 april 1950 godkände statistiska centralbyrån nam¬
net Danäs såsom släktnamn för redaktören Sune Danäs och hans hustru.
Den 9 april 1957 godkände centralbyrån namnet Dannäs såsom släktnamn
för ett flertal sökande, vilka voro syskon.
I brev den 4 maj 1957 till centralbyrån gjore Sune Danäs gällande, att
godkännandet av namnet Dannäs innebure intrång i hans namnrätt, och
yrkade att godkännandet skulle återkallas.
I svarsskrivelse den 7 maj 1957 anförde centralbyrån följande.
Då centralbyrån till behandling hade ansökningen om godkännande av
namnet Dannäs har centralbyrån begärt yttrande från byråns språkveten¬
skapsman angående likheten med det förut befintliga namnet Danäs. Enligt
språkvetenskapsmannens yttrande utgjorde ej förekomsten av namnet
Danäs hinder mot godkännande av Dannäs som släktnamn, enär besvä¬
rande likhet icke kunde anses föreligga. På grund härav har centralbyrån
bifallit framställningen om godkännande av namnet Dannäs som släkt¬
namn.
324
Med anledning härav inkom Sune Danäs med ytterligare en den 24 maj
1957 dagtecknad skrift, däri han upprepade sin begäran om återkallande av
beslutet den 9 april 1957.
I en den 22 april 1958 hit inkommen skrift har Sune Danäs anhållit om
prövning, huruvida centralbyrån vid sitt godkännande av namnet Dannäs
förfarit riktigt, samt, om så ej skulle vara fallet, vidtaga åtgärder för att
åvägabringa rättelse och undanröja möjlighet för ett återupprepande.
Med anledning av klagomålen inkom centralbyrån med infordrat ytt¬
rande, däri anfördes följande.
Jämlikt § 2 kungl. förordningen den 5 december 1901 angående anta¬
gande av släktnamn skola ansökningar om godkännande av sådana namn
prövas av statistiska centralbyrån. Enligt § 3 må ansökan om godkännande
av släktnamn ej bifallas, där det nya namnet, såvitt känt är, bäres av annan
släkt och tillika är av mera egenartad beskaffenhet. Detsamma gäller enligt
praxis då det nya namnet är alltför likt ett redan existerande namn. I § 3
stadgas vidare, att klagan ej må föras över statistiska centralbyråns beslut
i ärende om godkännande av släktnamn.
Sedan 1952 års släktnamnskommitté i »Svensk Namnbok 1954» (SOU
1954: 1) dragit upp vissa riktlinjer för namnbildning m. m., har Kungl.
Maj:t enligt skrivelse till centralbyrån den 9 april 1954 anbefallt central¬
byrån att vid behandlingen av släktnamnsärendena »tillämpa de principer
för byte av släktnamn, namnbildning m. m., som angivits av släktnamns-
kommittén».
Då handläggningen av släktnamnsärendena överflyttades från justitie¬
departementet till centralbyrån (se prop. 1946:266), bemyndigades verket
att som rådgivare anlita en språkvetenskapsman — sedan åtskilliga år pro¬
fessorn Ivar Lundahl — vilken borde taga del av alla ansökningar om nytt
släktnamn. Beslut fattas av överdirektören efter föredragning av en förste
byråsekreterare, innehavare av en för ändamålet inrättad tjänst, och i när¬
varo av byråchefen på folkbokföringsavdelningen. Handläggningsordningen
är i övrigt väsentligen densamma som i justitiedepartementet.
Anmärkningar mot centralbyråns beslut besvaras som regel av föredra¬
ganden. Om så erfordras, föredragas klagomålen i ämbetsverket. Beslutet
och skälen för beslutet meddelas sedermera klaganden efter omständighe¬
terna genom en skrivelse av föredraganden, en verksskrivelse eller, i vissa
fall, en skrivelse av överdirektören.
Enligt allmänna rättsgrundsatser äger centralbyrån ej återkalla ett givet
godkännande på begäran av annan än den som fått namnet godkänt (se
Westerberg. Om rättskraft i förvaltningsrätten s. 241 o. f. och 288 samt 447;
jfr dock s. 314 och 320).
Ett av namnmyndigheten godkänt släktnamn anses även till stavningen
bestämt genom det utfärdade namnbeviset (jfr Westerberg a.a. s. 820).
Någon rätt att stava namnet annorlunda kan ej härledas av att den nuva¬
rande lagstiftningen icke anvisar något rättsmedel mot den som bryter
häremot.
Som allmän regel vid godkännande av släktnamn gäller att stavningen
bör följa vanliga stavningsregler. Uttalet av ett namn blir emellertid under
alla förhållanden bärarens ensak (Svensk namnbok 1954 s. 26). Vid pröv¬
ningen av släktnamnsansökningar beaktas namnlikhet ex officio med led¬
325
ning av förda register. Det är ej praxis och i många fall — på grund av att
erforderlig kännedom om namnbärarna ej kan vinnas ur registren — ej
heller möjligt att utställa ansökningarna till delgivning med personer som
bära liknande namn. Som norm lägges det uttal som kan anses vara det
normala i nutida svenskt språkbruk (jfr Svensk namnbok 1954 s. 19).
Centralbyrån åberopade i detta sammanhang de riktlinjer för prövning
av frågor om namnlikhet, som av släktnamnskommittén angivits i Svensk
namnbok 1954 s. 19 och som byrån genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 april
1954 anbefallts att följa. Det åberopade uttalandet i namnboken är av föl¬
jande innehåll.
Vid vår behandling av frågan om namnlikheter, vilken utgör ett av
namnmyndighetens svåraste problem, har vi konstaterat att det knappast
är möjligt att uppställa allmängiltiga regler och att man för övervägande
antalet ansökningar är hänvisad till att avgöra detta spörsmål från fall till
fall. Några exempel kunna emellertid belysa frågan i vad mån olikheter i
uttal och stavning av släktnamn äro sådana att varianterna skola betrak¬
tas som olika namn.
Som norm har vi härvid lagt det uttal som kan anses vara det normala
i nutida svenskt riksspråk.
Dubbelskrivning av konsonant. — Namn som skilja sig från varandra en¬
dast genom dubbelskrivning av konsonant ha tidigare ansetts icke kunna
godkännas vid sidan av varandra. Praxis har dock på senare år blivit mera
liberal på grund av synpunkter som framförts från språkvetenskapligt håll.
Som exempel på namnbildningar som godkänts såsom skilda släktnamn
kunna nämnas Gränö och Grännö, Osmark och Ossmark, Otsjö och Ottsjö
samt Tenby och Tennby. Namnen Gränö, Osmark, Otsjö och Tenbv ha
sålunda ansetts vara åtskilda från namnen Grännö, Ossmark, Ottsjö och
Tennby. Däremot ha namn av typen Andal och Anndal samt Hamberg
och Hammberg ansetts vara för lika och ha därför icke godtagits bredvid
varandra. Vi ansluta oss till denna praxis.
Centralbyrån anförde vidare i sitt yttrande.
Namnen Danäs och Dannäs ha olika förleder. Förleden i det första nam¬
net är Da som i namnen Daberg och Dabäck. Förleden i det andra namnet
kan vara Dan eller Dann.
Frågan om likhet med namnet Danäs anmärktes i vederbörlig ordning
på den föredragningslista som upptog ansökningen om namnet Dannäs och
som granskades av den språkvetenskaplige rådgivaren. Denne yttrade att
besvärande namnlikhet ej kunde anses föreligga och att ansökningen till¬
styrktes.
Härvid tillämpades regeln att i normalt svenskt språkbruk ett kort
n-ljud mellan vokaler skrives med ett n medan det långa n-ljudet mellan
vokaler skrives med två n och att detta medför olikhet i uttalet av den
första vokalen (jämför å ena sidan Ina och Stina, å andra sidan Anna och
Hanna). Genom dubbelskrivning av n mellan vokalerna i namnet Dannäs
blir uttalet alltså normalt skilt från uttalet av Danäs. Enligt normala
svenska uttalsvanor äro namnen Danäs och Dannäs därför klart åtskilda.
Som en parallell kan nämnas att det år 1940 godkända namnet Grannäs
var upptaget bland namnförslagen i Svensk namnbok 1939 (SOU 1939:4),
ehuru namnet Granäs finns i den över befintliga släktnamn utgivna förteck¬
326
ningen Sveriges familjenamn 1920. Exempel på tillämpning av den anförda
språkregeln i Kungl. Maj:ts praxis äro bl. a. Danö, Dannö, Danås, Dannås,
Danestam och Dannestam, som godkänts bredvid varandra, samt Danå,
som godkänts, ehuru Dannå fanns i den nyssnämnda förteckningen. I
Svensk namnbok 1940 (SOU 1940: 10) voro Dannås, Danås, Dannö och
Danö upptagna som släktnamn bredvid varandra.
Enligt den princip, som sålunda länge tillämpats vid likhetsprövningen,
kan klaganden icke anses ha lidit intrång i sitt namn genom att namnet
Dannäs godkänts för annan sökande.
I härefter avgivna påminnelser anförde Sune Danäs följande: För kla¬
ganden som reklamman och frilansjournalist hade hans efternamn ett oom¬
tvistligt värde såsom kvalitetsstämpel och ursprungsbeteckning — fullt
jämförbart med ett varumärkes- eller firmanamns. Om namnet Danäs
varit inregistrerat såsom varu- eller firmanamn hade ett intrång genom
namnformen Dannäs med all säkerhet kunnat beivras på rättslig väg. Det
måste anses stå i strid med lagstiftarens avsikt om ett släktnamn skulle
vara sämre skyddat mot intrång än ett varu- eller firmanamn. I vart fall
strede det mot vad namninnehavaren med skäl kunde förmoda vara »all¬
mänt rättsmedvetande». — Det vore uppenbart, att frågan om »besvärande
likhet» måste bedömas objektivt — men lika givet vore att endast den, som
lede »besväret», kunde avgöra om »besvär» verkligen uppstode. Fallet hade
dock avgjorts utan att denne besvärslidande part alls hörts — och ej ens
fått kännedom om ärendet förrän det slutbehandlats inom byrån. Att rätts¬
innehavaren ställdes helt utanför avgörandet i ett mål som berörde hans
— låt vara immateriella — egendom torde vara unikt i svenskt rätts- och
förvaltningsväsende. Klaganden förutsatte att detta unikum icke berodde
på lag och förordning utan på felaktig tolkning — vilken borde följas av
lämplig räfst och rättelse. — I centralbyråns yttrande hänvisade man till
en rad fall där »den princip, som länge tillämpats vid likhetsprövningen»,
utvecklades genom citat av likheterna Danö/Dannö, Danås/Dannås och
Danestam/Dannestam m. fl. Klaganden bestrede att denna »princip»
kunde betraktas som prejudicerande — och därmed hindrande för en rät¬
telse i hans speciella fall. Dessutom hade centralbyrån själv angett en
mycket trolig orsak till att ämnet ej redan tidigare tagits upp till en
grundlig — och möjligen princip-ändrande — debatt: »Det är ej praxis ...
att utställa ansökningarna till delgivning med personer som bära liknande
namn.» Det vore med andra ord högst sannolikt, att många av de tidigare
drabbade ej känt till — och kanske ännu ej kände till — att de fått »dub¬
belgångare». — Gentemot vad byrån sade ville klaganden hävda, att just
förstavelsen Dan- vore speciell i fråga om uttalet — jämför exempelvis
Danmark, Danvikstull (vilka båda uttalas med kort a) med banmästare
eller fanvakt (där första stavelsens a vore långt). Och klaganden ville som
speciellt märkligt anföra, att av dem som såge hans namn första gången i
tryck eller skrift uttalade de allra flesta det som Dannäs — d. v. s. med
327
kort a. Centralbyrån påstode att ett godkänt släktnamn icke kunde få
stavas annorlunda än vad namnbeviset sade. Detta kunde ej vara riktigt
— ty därigenom skulle innehavaren av ett på administrativ väg godkänt
släktnamn och hans arvingar på manssidan (liksom ogifta kvinnliga ätt¬
lingar) ställas i en annan situation än innehavaren av ett »icke taget»
namn och hans ättlingar. Anderson vore en godtagen variant av Andersson
— trots att s-et i det första namnet måste betraktas som första bokstaven
i -son och därför icke gärna kunde vara genitiv-s eller ens slut-s i Anders.
Men klagandens barn skulle inte få stava Darmäs — ens om det vore för
att »följa upp» omgivningens uttal med kort a!?
Enligt § 3 släktnamnsförordningen må ansökan om godkännande av nytt
släktnamn ej bifallas, där det nya namnet, såvitt känt är, redan bäres av
annan släkt och tillika är av mera egenartad beskaffenhet. Detta stadgande
har ansetts utgöra hinder för godkännande av ej blott identiskt samma
namn utan även namn, som är »likartat» eller »förväxlingsbart» därmed
(se SOU 1960: 5 s. 163, jfr RÅ 1918 not E 38).
Såsom anförts i centralbyråns yttrande har släktnamnskommittén i sitt
betänkande Svensk namnbok 1954 uppdragit vissa riktlinjer för att bedöma
frågan huruvida visst föreslaget namn har sådan likhet med äldre namn,
att det förra icke kan godkännas. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 9 april
1954 skola dessa riktlinjer tillämpas av centralbyrån. Kommittén har ut¬
format dessa riktlinjer på språkvetenskapliga — etymologiska och fone¬
tiska — grunder, därvid kommittén beträffande uttal utgått från vad som
kan anses vara det normala i nutida svenskt riksspråk.
Frågan huruvida ett existerande namn på grund av namnlikhet med före¬
slaget nytt namn innefattar hinder för godkännande av det senare torde
främst böra bedömas med hänsyn till den språkliga förväxlingsrisken. Här¬
vid har — såsom namnrättskommittén uttalat i sitt betänkande med förslag
till namnlag (SOU 1960: 5 s. 165) — den språkvetenskapliga värderingen
av de båda namnen den största betydelse. Det gäller — anförde namn¬
rättskommittén — att fastställa huruvida olikheterna mellan de jämförda
namnen uppbäras av språkelement, som äro tillräckligt distinktiva för
att namnen skola kunna uppfattas som skilda i vanligt vårdat tal.
Vid bedömande av fråga om namnlikhet synes enligt min mening synner¬
lig hänsyn böra tagas till den enskilde namnhavarens intresse av att hans
namn verkligen fyller sin egentliga funktion av individualiseringsmedel.
Härvid är särskilt att märka att två namn — vilka vid språkvetenskaplig
bedömning enligt förenämnda grunder kunna anses såsom skilda — vid den
praktiska användningen såsom individualiseringsmedel kunna visa sig lätt
förväxlingsbara. Vid prövning av namnlikhetsfråga bör därför hänsyn tagas
även till förväxlingsrisk av annat slag än språklig. Att så sker är av särskild
328
betydelse då det sökta namnet liknar ett allmänt känt existerande namn.
I fråga om förväxlingsrisker är även att beakta att allmänhetens uttals-
vanor på många orter ej sällan skiljer sig från vad som i centralbyråns
yttrande kallas normalt svenskt språkbruk.
När det nu gäller att bedöma, huruvida namnet Dannäs är förväxlings-
bart med det äldre namnet Danäs, har klaganden gjort gällande att det
förra namnet endast är en stavningsvariant av det senare. Enligt central¬
byråns mening innefattar emellertid dess godkännande av släktnamn även
ett fastställande av stavningen för namnet, vilket skulle innebära att den,
för vilken namnet godkänts, ej utan nytt godkännande kunde ändra stav¬
ningen. Det synes mig också ligga i sakens natur, att ett nyskapat namn
endast kan föreligga i en bestämd form. Om stavningsändring av nytt
namn vore tillåten, skulle detta tydligen kunna leda till besvärande likhet
med annat namn. Ett nybildat släktnamn, som godkännes av centralbyrån,
kan därför enligt min mening ha endast en enda, av byrån fastställd stav¬
ning. Det kan med hänsyn härtill icke råda något tvivel om att Danäs och
Dannäs i och för sig äro olika namn.
Centralbyråns språkvetenskaplige expert har förklarat, att enligt hans
mening besvärande likhet mellan namnen ej kan anses föreligga. Enligt
normalt svenskt språkbruk är också uttalet av förlederna i de båda nam¬
nen otvivelaktigt så olika, att dessa ur språklig synpunkt icke kunna anses
förväxlingsbara. Centralbyråns bedömning härav synes ock stå i fullständig
överensstämmelse med de riktlinjer för namnlikhetsbedömning, som upp-
dragits av släktnamnskommittén och som enligt Kungl. Maj :ts beslut den
9 april 1954 skola tillämpas av centralbyrån.
Å andra sidan kan man icke bortse från att uttalsvanorna på sina håll
äro sådana, att risk för förväxling finnes. Även eljest torde de båda namnen,
brukade sida vid sida, kunna förväxlas. Vilken betydelse nu berörda för¬
hållanden bort tillmätas vid prövningen av ansökan om godkännande av
namnet Dannäs är en bedömningsfråga, om vilken delade meningar kunna
råda. Vilken mening man än må ha härutinnan — och klaganden har
otvivelaktigt anfört vägande skäl för sin uppfattning, som för övrigt har
visst stöd i tidigare regeringsrättsavgöranden — är det dock uppenbart, att
centralbyråns bedömning av namnlikhetsfrågan icke kan läggas byrån till
last såsom fel. Någon erinran kan följaktligen icke heller riktas mot central¬
byrån för att klagandens yrkande om omprövning av namnärendet lämnats
utan bifall. Därmed har jag dock icke tagit ställning till frågan huruvida
Sune Danäs äger få namnmyndighetens avgörande prövat av domstol (se
härom SOU 1960: 5 s. 165).
Vad därefter angår det förhållandet, att centralbyrån — i enlighet med
tillämpad praxis — avgjort namnärendet utan att tillfälle dessförinnan
beretts Sune Danäs att yttra sig i ärendet, saknas uttrycklig föreskrift om
skyldighet att i namnärende höra dem som redan bära namnet. Under den
329
tid då Kungl. Maj:t prövade namnärendena skedde icke heller sådan kom-
municering. Med hänsyn till vad nu sagts kan det icke läggas centralbyrån
till last såsom fel att byrån fortsatt denna praxis. Enligt min mening tala
dock starka skäl för att, i överensstämmelse med eljest erkända förvalt-
ningsrättsliga grundsatser, kommunicering, där sådan är möjlig, sker i fall,
där bedömningen av namnlikhetsfråga framstår såsom tveksam. Kommuni¬
cering i ett fall som det förevarande är ägnat att föranleda vederbörande
att belysa namnlikhetsfrågan och att tillföra ärendet nytt material av be¬
skaffenhet att främja ett riktigt avgörande.
I anledning av klagandens yrkande om åtgärder för att förekomma ett
upprepande av det inträffade vill jag erinra om namnrättskommitténs ny¬
ligen framlagda betänkande med förslag till namnlag. Då härigenom frågan
om ändrade bestämmelser på förevarande område redan bragts under
Kungl. Maj:ts prövning, finner jag icke påkallat att göra någon framställ¬
ning i ämnet i anledning av vad som framkommit i detta ärende.
Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.
7. Skriftväxling med kammarrätten rörande frågan huruvida
besvär i socialhjälpsmål bör deserteras enbart av den anledningen
att de ingivits till kammarrätten i stället för att — som i 59 § lagen
om socialhjälp föreskrives — ingivas till den länsstyrelse,
vars utslag eller beslut överklagats
I kammarrättens årsbok för år 1958, avd. II, refererades å sidan 20 ett
socialvårdsmål under följande rubrik: »Direkt till Kammarrätten inkomna
besvär över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i socialhjälpsmål upp¬
tagas icke till prövning. — Besvären skola ställas till Kammarrätten samt
ingivas eller insändas till den länsstyrelse, som dömt i målet.»
Rörande ifrågavarande mål innehöll referatet följande.
Hos länsstyrelsen i Västerbottens län yrkade Nikolina L. — under upp¬
gift att socialnämnden i Lövångers kommun utan hennes kännedom utbe¬
talat socialhjälp för hemhjälp, som lämnats Nikolina L. av en grannfru —
att socialnämndens beslut att utgiva socialhjälp måtte undanröjas.
Efter det socialnämnden och socialvårdskonsulenten i trettonde distriktet
blivit i målet hörda, fann länsstyrelsen enligt resolution den 23 april 1958
framställningen icke föranleda någon vidare åtgärd, varjämte Nikolina L.
hänvisades att, därest hon ej åtnöjdes med beslutet, hos kammarrätten an¬
föra besvär, vilka skulle inom viss angiven tid efter erhållen del av resolu¬
tionen vara inkomna till länsstyrelsen.
I besvär över länsstyrelsens resolution, vilka besvär inkoinmo direkt till
kammarrätten, fullföljde Nikolina L. sin föronämnda talan.
330
Kammarrätten yttrade i utslag den 1 oktober 1958: Enär jämlikt 59 §
lagen om socialhjälp samt meddelad besvärshän visning förevarande besvär
skolat ingivas till länsstyrelsen, men besvären inkommit direkt till kam¬
marrätten, alltså kan vad Nikolina L. härstädes anfört och yrkat icke kom¬
ma under prövning.
Med anledning av detta rättsfallsreferat tog jag del av handlingarna till
kammarrättens utslag i målet. I skrivelse till kammarrätten den 22 februari
1960 anförde jag därefter följande:
Av handlingarna framgår, att Nikolina L:s besvärsskrift inkom till kam¬
marrätten den 17 maj 1958 eller sålunda å sista dagen av den för besvärs
anförande utsatta tiden, varför skriften — om densamma av kammarrätten
omgående översänts till länsstyrelsen — icke kunnat vara denna till handa
inom besvärstiden. Nämnda förhållande synes emellertid, åtminstone av ut¬
slagets formulering att döma, icke ha varit avgörande för utgången. I stället
har utslaget, enligt dess avfattning, den innebörden att besvär, som i social-
hjälpsmål inkomma direkt till kammarrätten, av denna — oavsett när be¬
svären inkomma — avvisas utan saklig prövning.
Detta kammarrättens avgörande synes icke stå i överensstämmelse med
den praxis, som för motsvarande fall tillämpas av hovrätterna, som städse
bruka till vederbörande underrätt översända till hovrätt direkt inkomna
besvär. Avgörandet synes icke heller stå i överensstämmelse med den ord¬
ning, som tillämpas inom vissa delar av förvaltningen. I fråga om taxerings-
mål — i vilka till kammarrätten ställda besvär likaledes skola insändas till
den lägre instans, vars beslut överklagas — utgör den omständigheten att
besvärsskriften i stället inkommer direkt till kammarrätten icke hinder för
prövning av besvären.
Det synes mig med visst fog kunna hävdas, att mål om socialhjälp i for¬
mellt hänseende icke böra behandlas strängare än andra mål. Skäl synes
mig tvärtom tala för att i fråga om dylika mål kravet på iakttagande av
formföreskrifter uppmjukas.
Med hänsyn till nu åberopade synpunkter har kammarrättens ifrågava¬
rande avgörande givit mig anledning att till övervägande upptaga frågan,
om en annan ordning för behandling av till kammarrätten direkt inkomna
besvär bör tillämpas än den som kommit till uttryck i nyssnämnda av¬
görande och om en författningsändring är nödvändig härför.
På grund härav får jag anhålla, att kammarrätten ville till mig inkomma
med yttrande rörande här avhandlat spörsmål och därvid tillkännagiva, om
kammarrätten anser den av mig antydda ordningen för behandlingen av till
kammarrätten direkt inkomna besvärsskrifter i socialhjälpsmål nödvändigt¬
vis kräva ändring av bestämmelserna i lagen om socialhjälp.
Till svar härå erhöll jag från kammarrätten ett den 2 juni 1960 dagteck-
nat yttrande, därvid kammarrätten fogade utdrag av ett vid sammanträde
i plenum med vederbörande divisioner samma dag fört protokoll. Enligt
detta protokoll förekom hos kammarrätten följande:
Vid behandling å dömande avdelning av de besvär, Gerd Margareta J.
anfört över länsstyrelsens i Stockholms län utslag den 19 januari 1960 i mål
angående skyldighet för klaganden att utgiva ersättning för vård och under¬
331
håll åt klagandens minderåriga dotter Ingrid Lorraine Copeland hade den
å avdelningen rådande meningen om tillämpning av 59 § lagen om social¬
hjälp befunnits avvika från rättsgrundsatser, som antagits av kammarrät¬
ten genom utslag den 1 oktober 1958 på besvär av Nikolina L. över iäns-
styrelsens i Västerbottens län resolution den 23 april 1958 i mål angående
socialhjälp åt klaganden.
På grund härav hade beslutats, att till plenum hänskjuta följande frågor:
1) Skola besvären deserteras enbart av den anledningen, att de ingivits
till kammarrätten i stället för att — såsom i 59 § lagen om socialhjälp
föreskrives — ingivas till den länsstyrelse, vars utslag eller beslut över¬
klagats;
samt, därest denna fråga besvaras med nej,
2) skola besvären i omförmälda fall anses hava inkommit i rätt tid, därest
de ingivits till kammarrätten före besvärstidens utgång?
Vid behandling av nämnda frågor besvarades den första frågan av kam¬
marrätten enhälligt nekande.
Den andra frågan besvarades jakande.
Från beslutet om besvarande av den andra frågan voro fyra av de delta¬
gande femton ledamöterna skiljaktiga. Dessa fyra ledamöter besvarade frå¬
gan nekande.
I sitt yttrande anförde kammarrätten:
Ehuru det i plenum fattade beslutet lärer komma att medföra, att direkt
till kammarrätten inom föreskriven tid inkomna besvär komma att behand¬
las som om de ingivits till vederbörande länsstyrelse, finner kammarrätten
att det likväl skulle vara tacknämligt att åtgärder vidtoges för sådan änd¬
ring av författningstexten att därav framgår, att den omständigheten att
besvären ingivits eller insänts direkt till kammarrätten ej må utgöra hinder
för målets prövning. Kammarrätten vill i detta sammanhang framhålla
lämpligheten av att sådan likformighet åvägabringas i bestämmelserna om
anförande av besvär till kammarrätten jämväl i de författningar å hithö¬
rande områden, där så ej redan skett.
I en till kammarrätten ställd skrivelse anförde jag därefter följande.
Av skäl som angivits i min föregående skrivelse till kammarrätten syntes
mig den rättsgrundsats, som kommit till uttryck i det förenämnda refere¬
rade målet — innebärande att direkt till kammarrätten inkomna besvär i
socialhjälpsmål deserteras enbart av den anledningen att besvären icke,
enligt given föreskrift, ingivits till vederbörande länsstyrelse — innefatta
en alltför sträng bedömning ur formella synpunkter. Jag fann mig därför
böra till övervägande upptaga frågan om åtgärder för åstadkommande av
en ändring härutinnan.
På sätt framgår av kammarrättens plenibeslut den 2 juni 1960 har kam¬
marrätten numera beslutat att i socialhjälpsmålen frångå nyssnämnda rätts¬
grundsats och icke desertera besvär på ovan angiven grund. Någon lag¬
stiftningsåtgärd erfordras följaktligen icke för vinnande av önskvärd änd¬
ring av kammarrättens praxis i förevarande hänseende. Vid sådant förhål¬
332
lande påkallar ärendet ur angiven synpunkt icke vidare åtgärd från min
sida.
Kammarrätten har emellertid i sitt yttrande ifrågasatt ett förtydligande
av socialhjälpslagen i fråga om prövningen av besvär, som ingivits eller
insänts direkt till kammarrätten. Därjämte har kammarrätten framhållit
lämpligheten av att sådan likformighet åvägabringas i bestämmelserna även
i andra författningar på hithörande områden. Med anledning härav får jag
framhålla att berörda spörsmål — liksom den av kammarrätten upptagna
frågan huruvida direkt till kammarrätten ingivna besvär skola anses ha
inkommit i rätt tid, därest de ingivits före besvärstidens utgång — synas
mig vara av beskaffenhet att böra upptagas till övervägande i ett större,
principiellt sammanhang. På grund härav och då spörsmålen rörande det
administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande ämnen äro
föremål för utredning av besvärssakkunniga, kommer jag att till de sak¬
kunniga överlämna en avskrift av denna skrivelse för kännedom.
8. Utdrag av verksstyrelses protokoll har expedierats innan proto¬
kollet blivit justerat. Fråga om protokolljusteringens och expedie¬
ringens betydelse för tidpunkten, då protokoll blir allmän handling.
Tillika fråga om otillbörlig beskyllning för protokollsförfalskning
I en den 18 juni 1958 hit inkommen skrift anförde sekreteraren vid sty¬
relsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök Carl-Göran Bran-
del klagomål mot generaldirektören Sam. B. Norup. Brandel gjorde därvid
gällande, att Norup i egenskap av vice ordförande i styrelsen vid ett sam¬
manträde den 21 november 1957 beskyllt Brandel för »uppenbar proto¬
kollsförfalskning» .
Sedan Norup avgivit infordrade upplysningar, inkom Brandel med på¬
minnelser och därefter med ytterligare skrifter.
Av handlingarna framgår följande: Vid sammanträde den 22—23 okto¬
ber 1957 beslöt styrelsen med Norup såsom tjänstförrättande ordförande
att förordna agronomen Karl Eric Lennart Norrman till assistent i löne¬
grad Ae 17 vid statens husdjursförsök. Över beslutet, som redovisades un¬
der § 404 i protokollet, anförde en av de övriga sökandena, e. o. assistenten
Erik Walter Cagell, besvär hos Kung], Maj:t. Vid sammanträdet den 21
november 1957 hade styrelsen att avgiva av Kungl. Maj:t anbefallt utlå¬
tande över besvären. Därvid uppmärksammades bland Cagells besvärs-
handlingar en avskrift av ett å högskolans kansli av kanslibiträdet Ing-
Marie Wallsten bestyrkt utdrag av § 404 i protokollet, i vilket utdrag an¬
givits att Norup justerat protokollet. Någon sådan justering hade emeller¬
tid ännu ej ägt rum. Detta förhållande anmärktes under § 448 i protokol¬
let. Vid samma sammanträde beslöts, att sekreterarens konceptprotokoll
333
från styrelsesammanträde skulle färdigställas inom sju dagar efter detsamma.
Vid sammanträde den 20 december 1957 lät styrelsen i protokollet anteckna,
att vid färdigställandet av styrelsens protokoll en mycket betydande efter¬
släpning varit rådande samt att denna eftersläpning, som vore oförsvarlig,
icke finge upprepas. I ett av styrelsen den 4 juni 1958 till Kungl. Maj:t av¬
givet yttrande uttalade styrelsen beträffande omförmälda utdrag av § 404
i protokollet följande: »Vad härefter angår utdraget av protokollet står det
ostridigt fast, att fungerande ordförandens namn insatts, innan protokollet
justerats. Någon reservation att protokollet ej justerats fanns ej. Att detta
förfarande är oriktigt är självklart, likaså att ansvaret för transumeringen
innan protokollen justerats måste åvila styrelsens sekreterare.»
Brandel gjorde i ärendet gällande, att han i fråga om protokollens färdig¬
ställande och expediering följt den praxis, som gällt redan innan han anställ¬
des vid styrelsen. Enligt denna praxis hade styrelseärendenas expediering
löpt jämsides med och ofta före protokollens justering. Bestyrkta protokolls-
utdrag granskades icke av sekreteraren, innan de utsändes. Vederbörande
kanslibiträde brukade efter protokollsjustering, ofta på eget initiativ, ut¬
sända en mängd utdrag. Dessutom förekonnne att utdrag av ej justerade
protokoll beställdes. Detta hade Cagell gjort i förevarande fall. Givetvis
vore det i dylika fall av särskild vikt, att ordförandens namn ej medtoges.
När det felaktiga protokollsutdraget uppmärksammades vid sammanträdet
den 21 november 1957, hade Brandel icke känt till felet.
Sedan Brandel anmodats att angiva om han för vederbörande kansliper¬
sonal klargjort, att av protokollsutdrag borde framgå huruvida protokollet
justerats, anförde Brandel följande.
Han hade såväl i början av sin anställning vid högskolan som senare för
personalen framhållit vikten av att ordförandens namn ej finge förekomma
å protokollsutdrag innan ordföranden justerat protokollet. Han hade även
konstaterat att personalen, som han icke tvekade att kalla rutinerad, kände
väl till detta förhållande. Med hänsyn till den långa tid, som nu förflutit
sedan Brandel gjorde personalen uppmärksam på saken, kunde han icke
erinra sig exakt när det skedde.
Tjänstetillsättningsärendena påkallade givetvis särskild uppmärksamhet
från sekreterarens sida. Att Brandel icke gav några särskilda direktiv i det
nu aktuella fallet berodde på att det i ärendet fattade beslutet tidigare
offentliggjorts genom kungörelse på högskolans anslagstavlor. Det ålåg
nämligen sekreteraren att, utan avvaktande av protokollets färdigställan¬
de, så snart som möjligt kungöra styrelsens beslut i tjänstetillsättnings-
ärenden. I det aktuella fallet måste kungörandet ha skett någon av de när¬
maste dagarna efter den 23 oktober.
Aled hänsyn till åliggandet för sekreteraren att kungöra beslut i tjänste-
tillsättningsärenden ville Brandel ifrågasätta om icke protokollet i vad an-
ginge sådana ärenden måste, ehuru uttryckligt beslut därom ej brukade
fattas, anses omedelbart justerat.
Kanslibiträdet Ing-Alarie Wallsten anförde i infordrat yttrande.
334
Under hela hennes anställningstid hade protokollsutdrag gjorts endast
efter order av sekreteraren, som lämnat ut protokoll eller koncept till pro¬
tokoll och angivit vilka utdrag som skulle expedieras. Någon praxis enligt
vilken skrivbyrån på eget initiativ skulle expediera protokollsutdrag fanns
icke. Varken Brandel eller någon annan hade klargjort vikten av att utdra¬
get klart utvisade att protokollet icke justerats. Hon hade själv skrivit
utdraget ifråga och fick, om hon mindes rätt, endast den del av koncept¬
protokollet, som behövdes för utskriften. Huruvida hon också skrivit kon¬
ceptprotokollet kunde hon ej erinra sig.
Sedan Brandel fått del av vad Ing-Marie Wallsten anfört, vidhöll han
vad han tidigare uppgivit.
Rörande hos myndighet förda protokoll och därmed jämförliga anteck¬
ningar gäller som huvudregel enligt 2 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen, att
sådana handlingar skola anses upprättade — och därmed i princip tillgäng¬
liga för envar — då de av myndigheten justerats eller eljest blivit färdig¬
ställda. Denna regel i fråga om tidpunkten för handlings offentlighet har
emellertid icke avseende å myndighets beslut, som enligt vad därom är
stadgat skall avkunnas eller expedieras, samt till sådant beslut hörande pro¬
tokoll och liknande anteckningar. Enligt särskilt stadgande i 2 kap. 6 §
andra stycket tryckfrihetsförordningen skola sålunda sistnämnda hand¬
lingar anses upprättade först då beslutet avkunnats eller expedierats. Detta
stadgande är att se mot bakgrunden av det förhållandet, att fattat beslut
ansetts kunna i allmänhet av myndigheten ändras icke blott i fråga om
avfattningen utan även i materiellt hänseende intill dess expediering skett
(jfr Westerberg: Om rättskraft i förvaltningsrätten s. 38).
I de fall myndighet har att expediera meddelat beslut bli sålunda till
beslutet hörande protokoll och jämförliga anteckningar allmänna hand¬
lingar i och med att expediering sker. Härav följer, att det rörande beslutet
förda protokollet först skall vederbörligen färdigställas hos myndigheten,
innan expediering får äga rum. Såvitt gäller statliga nämnder och styrelser
torde det vara vanligt, att sådant färdigställande sker genom att protokol¬
let över samtliga vid visst sammanträde förekommande ärenden blir i ett
sammanhang justerat av ordföranden.
Emellertid möter icke hinder — då fråga är om brådskande ärende, vars
expediering icke lämpligen kan anstå i avbidan på att sammanträdespro-
tokollet blir i dess helhet färdigställt — att myndigheten redan vid sam¬
manträdet beslutar att protokollet rörande visst ärende skall anses ome¬
delbart justerat. I sådana fall kan vara lämpligt att protokollföraren till
sammanträdet medfört ett utkast till protokoll. I ärenden av mera rutin¬
mässig beskaffenhet kan en sådan ordning måhända vara överflödig och
protokollet i förevarande del — oaktat utkast icke företetts — anses som
omedelbart justerat, därvid förutsättes att detsamma avfattas på veder¬
335
taget sätt. I nu angivna fall möter således icke hinder att — i enlighet med
myndighetens särskilda beslut eller praxis — expediera protokollsutdrag
eller att eljest lämna underrättelse om behandlat ärende, oaktat samman-
trädesprotokollet i dess helhet icke justerats och försetts med påskrift
därom.
Av utredningen i förevarande ärende framgår, att färdigställande av
protokollen från styrelsens sammanträden — vilka protokoll enligt till-
lämpad ordning skola justeras av fungerande ordföranden — i icke obe¬
tydlig utsträckning försenats i vad avser under år 1957 hållna sammanträ¬
den samt att därvid meddelade beslut i flera fall expedierats genom utfär¬
dande av protokollsutdrag, innan protokollet blivit justerat. Vidare är
utrett, att på ett av dessa utdrag angivits att protokollet justerats av
Norup, oaktat så icke skett.
I enlighet med vad jag tidigare angivit framstår det i och för sig icke
såsom anmärkningsvärt att expediering skett, innan sammanträdesproto-
kollet i dess helhet justerats. En sådan expediering förutsätter dock, såsom
ovan framhållits, särskilt medgivande från myndighetens sida. Enligt vad
utredningen ger vid handen har emellertid styrelsen i de fall, varom här är
fråga, icke medgivit att protokollet rörande nu ifrågavarande ärenden
skulle anses omedelbart justerat. Med hänsyn härtill har det varit felaktigt
av Brandel att, på sätt skett, expediera utdrag av protokoll, som ännu icke
justerats. Även om sådant utdrag saknar påteckning om justering, ger det
uppenbarligen läsaren intryck av att fråga är om utdrag av ett justerat
protokoll.
Med hänsyn till omständigheterna finner jag mig i fråga om Brandels nu
berörda förfarande — som enligt Brandel skulle ha förekommit redan innan
han tillträdde tjänsten som styrelsens sekreterare — kunna låta bero vid
mina nu gjorda uttalanden.
Vad härefter angår expedieringen av det utdrag av protokoll, som angi¬
vits vara justerat av Norup, oaktat någon justering icke ägt rum, har ifrå¬
gavarande oriktiga anteckning — uppenbarligen av rent förbiseende —
verkställts av Ing-Marie Wallsten. Att Brandel — som det åligger att om¬
besörja expedieringen av styrelsens beslut — till viss del anförtrott expe-
dieringsarbetet åt kanslipersonal kan icke anses möta hinder under förut¬
sättning att vederbörande erhåller erforderliga instruktioner. Av Brandels
yttranden att döma synes emellertid varken Ing-Marie Wallsten eller övrig
biträdespersonal ha fått erforderliga anvisningar. Härutinnan må fram¬
hållas, att personalen bort instrueras att vid expediering av utdrag av icke
justerade protokoll — ett förfarande som enligt vad nyss sagts är oriktigt
— tillse, att utskriften skedde på sådant sätt att därav klart framginge
att fråga blott vore om konceptprotokoll.
336
Ehuru Brandels förfarande i nu förevarande hänseende sålunda icke kan
gå fritt från anmärkning, anser jag mig även härutinnan kunna låta bero
vid vad i saken förevarit.
Beträffande slutligen det av Brandel påtalade yttrandet av Norup att
utskriften av sistnämnda protokollsutdrag skulle vara »uppenbar proto¬
kollsförfalskning» har Norup vitsordat, att han vid ifrågavarande samman¬
träde fällt ett yttrande av denna eller liknande innebörd. Norup har icke
saknat fog för att reagera mot det fel som förelupit därigenom att proto¬
kollet angivits vara justerat av honom, oaktat så icke skett. Hans kritik
härav har emellertid skett på ett olämpligt och onödigt tillspetsat sätt. Det
är dock uppenbart, att Norup med sitt yttrande icke velat göra gällande
att Brandel skulle ha gjort sig skyldig till brottslig gärning. På grund härav
och med hänsyn till omständigheterna i övrigt finner jag vad härutinnan
förekommit rimligen icke vara av beskaffenhet att föranleda annat än ett
understrykande av vikten att all kritik från överordnad till underordnad
bör framföras med hovsamhet.
Ärendet var med dessa uttalanden av mig slutbehandlat.
9. Vid statlig myndighet tillfälligt anställd befattningshavare har
icke av arbetsgivaren i samband med anställningen mottagit före¬
skriven erinran om sin skyldighet jämlikt 45 § sjukförsäkrings¬
lagen att till allmän sjukkassa anmäla sådan stadigvarande ändring
av arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäk¬
ringen. Fråga bl. a. huruvida berörda underlåtenhet kan tillmätas
sådan betydelse att befattningshavaren kan därå grunda rätt till
skadestånd av den för underlåtenheten ansvarige tjänstemannen
Enligt 1 § förordningen den 21 maj 1954 (nr 269) om skyldighet för
arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning är arbetsgivare,
som anställer arbetstagare, skyldig att lämna uppgift härom. Är anställ¬
ningen avsedd att vara högst fyra veckor, föreligger dock ej uppgiftsskyl-
dighet, med mindre anställningen varar längre tid. Upphör arbetstagares
anställning, åligger det arbetsgivaren att lämna uppgift härom, såframt an¬
ställningen varat längre tid än fyra veckor eller, om den varat kortare tid,
uppgift lämnats angående arbetstagarens anställande. Uppgifterna skola
lämnas till allmän sjukkassa. Enligt 2 § äger Kungl. Maj:t bestämma, att
statliga verk och inrättningar ävensom kommuner skola, helt eller delvis,
undantagas från uppgiftsskyldighet. I kungörelse den 10 december 1954
(nr 784) med vissa föreskrifter angående tillämpningen av nämnda förord¬
ning har Kungl. Maj:t under 1 § förordnat, att statliga verk och inrätt¬
ningar samt landsting, kommuner, församlingar, särskilda skoldistrikt, muni-
337
cipalsamhällen och kommunalförbund skola undantagas från uppgiftsskyl-
digheten såvitt angår sådana arbetstagare i statens eller samfällighetens
tjänst, vilkas anställningsvillkor reglerats genom författning, utfärdad av
Kungl. Maj:t, eller bestämmelse, som beslutats av samfälligheten. Dock
skall — enligt kungörelse den 25 februari 1955 — uppgiftsskyldighet före¬
ligga, då arbetstagaren avgår från tjänsten och i samband därmed kommer
i åtnjutande av pension. I samband med att arbetstagare, som avses i 1 § i
tillämpningskungörelsen, anställes eller sådan arbetstagares anställning
upphör ankommer det — enligt 2 § i kungörelsen — på arbetsgivaren att
erinra arbetstagaren om hans skyldighet enligt 45 § lagen om allmän sjuk¬
försäkring att till allmän sjukkassa anmäla sådan stadigvarande ändring i
arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen enligt
nämnda lag.
Av handlingarna i ett efter klagomål av Annie J. härstädes upptaget
ärende inhämtas följande.
Vid inskrivning av klaganden såsom medlem i Uppsala allmänna sjuk¬
kassa blev hon fr. o. m. den 1 januari 1955 i enlighet med avgiven inkomst¬
uppgift för den allmänna sjukförsäkringen allenast sjukvårdsförsäkrad en¬
ligt lagen om allmän sjukförsäkring.
Under tiden den 25 juni—den 15 augusti 1956 var klaganden anställd
vid Uppsala universitets kansli.
Den 20 augusti 1956 erhöll klaganden anställning som skrivbiträde vid
lantbrukshögskolans och statens lantbruksförsöks kansli med placering i
lönegrad Cg 4. Denna anställning upphörde den 8 november 1956. Samma
dag blev klaganden anställd hos enskild arbetsgivare, vilken i vederbörlig
ordning underrättade sjukkassan om anställningen.
Sedan klaganden av sjukkassan anmanats att lämna uppgift om sina
arbetsinkomster, anmälde hon den 28 november 1956 till kassan, att hon
fr. o. m. den 1 oktober 1956 tills vidare beräknade sin årliga nettoinkomst
av tjänst till omkring 7 200 kronor. På grund härav beslöt kassan, att hon
fr. o. m. den 1 december samma år skulle tillhöra sjukpenningklass 9.
Klaganden, som fött barn den 8 juni 1957, gjorde i samband med ned-
komsten hos kassan framställning om tilläggspenning enligt lagen om
moderskapshjälp.
Enär klaganden icke omedelbart före nedkomsten eller den beräknade
tidpunkten därför under minst tvåhundrasjuttio dagar i följd varit obliga¬
toriskt försäkrad för tilläggssjukpenning, beslöt kassan att icke utgiva till-
läggspenning till henne. Häröver anförde klaganden besvär hos riksförsäk-
ringsanstalten.
Enligt beslut den 8 augusti 1957 fann anstalten besvären ej föranleda
någon åtgärd. I detta beslut fann Kungl. Maj:t den 9 maj 1958,efter besvär
av klaganden, ej skäl att göra ändring.
22 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1961 urs riksdag
338
I skrivelse den 17 maj 1958 till lantbrukshögskolan och statens lant-
bruksförsök anförde klaganden följande. Enligt 2 § förenämnda tillämp-
ningskungörelse den 10 december 1954 hade det ålegat högskolan att vid
klagandens anställning erinra henne om hennes skyldighet enligt 45 § i
sjukförsäkringslagen att till sjukkassan anmäla ändring i arbetsinkomsten.
Sådan erinran hade icke lämnats klaganden, vare sig vid hennes anställ¬
ning eller därefter. Hon hade härigenom kommit att kvarstå i sjukpenning¬
klass 1, trots att hennes inkomster rätteligen bort föranleda uppflyttning
till sjukpenningklass 8. Klagandens framställning om tilläggspenning hade
avslagits, enär hon icke under erforderlig tid — eller under minst tvåhundra¬
sjuttio dagar före den 8 juni 1957 — varit obligatoriskt försäkrad för till-
läggssjukpenning. På grund av sin anställning hos högskolan hade hon
emellertid bort vara på sådant sätt försäkrad den 8 september 1956. Att
hon icke blivit detta hade berott på högskolans underlåtenhet att erinra
henne om hennes nyssnämnda skyldighet enligt sjukförsäkringslagen. Un¬
der den tid, då klaganden bort erhålla tilläggspenning, hade hon varit pla¬
cerad i sjukpenningklass nr 9, där tilläggssjukpenningen utgjorde 9 kronor
per dag. Hennes förlorade tilläggspenning uppgick sålunda för 90 dagar
till 810 kronor. På grund av det vid hennes anställande vid högskolan före-
lupna felet hade hon åsamkats en förlust, uppgående till detta belopp. Hon
hemställde om besked, huruvida högskolan vore villig att till henne utgiva
ersättning med nämnda belopp.
I skrivelse den 25 juli 1958 meddelade högskolans sekreterare — C. G.
Brandel — att styrelsen för högskolan beslutat avvisa klagandens anspråk.
Såsom skäl härför anfördes följande. Av 1 § i förordningen om skyldighet
för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning framgick att,
om anställningen var avsedd att vara högst fyra veckor, stadgad uppgifts-
skyldighet ej förelåg med mindre anställningen varade längre tid än nyss
sagts. Då klaganden anställdes, var anställningen ej avsedd att vara fyra
veckor. Hon kom emellertid att kvarstanna längre tid. Senast då fyra vec¬
kor förflutit från anställningens början eller sålunda den 17 september
1956 borde alltså erinran om hennes skyldighet enligt 45 § sjukförsäkrings¬
lagen ha gjorts. Så hade visserligen formellt ej skett, men en erinran vid
nämnda datum hade ej kunnat leda till tilläggspenning under havande-
skapstiden. En utebliven erinran från arbetsgivaren fritoge ej arbetstagaren
från skyldigheten att själv anmäla ändring i arbetsinkomsten. Anledningen
till att erinran jämlikt åberopad föreskrift ej lämnats klaganden torde när¬
mast ha varit, att hon tidigare varit anställd vid Uppsala universitet och
att högskolan räknat med att hon där erhållit sådan erinran.
I en den 27 januari 1959 hit inkommen skrift påkallade klaganden min
prövning av saken, därvid hon bl. a. anmärkte, att hennes anställning vid
lantbrukshögskolan redan från början var avsedd att vara permanent.
339
Sedan därefter riksförsäkringsanstalten inkommit med yttrande och kla¬
ganden med påminnelser, avgav styrelsen för lantbrukshögskolan och sta¬
tens lantbruksförsök infordrat yttrande, varvid fogades särskilt yttrande
av Brandel. Styrelsen framhöll för sin del, att klagandens anställning var
tillfällig. Av styrelsens yttrande framgick vidare, att erinringar om skyl¬
digheten att till sjukkassan anmäla stadigvarande ändring i arbetsinkoms¬
ten av styrelsens kansli i allmänhet lämnats muntligen men att i samband
med vissa allmänna löneförbättringar cirkulär med erinran om skyldighe¬
ten utsänts till samtliga anställda.
Den i 2 § förenämnda tillämpningskungörelse meddelade föreskriften om
att arbetsgivare har att i samband med anställning av arbetstagare erinra
denne om hans skyldighet att till sjukkassan anmäla sådan stadigvarande
ändring av arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkring¬
en, gäller — såsom riksförsäkringsanstalten framhållit i sitt yttrande i
ärendet — oberoende av anställningens varaktighet. Det ålåg följaktligen
lantbrukshögskolan att i samband med att klaganden anställdes vid hög¬
skolan erinra henne om hennes skyldighet att till vederbörande sjukkassa
meddela sådan ändring i arbetsinkomsten som nyss sagts.
Brandel har vitsordat, att han vid den tidpunkt, då klaganden anställ¬
des, var den befattningshavare vid högskolan, på vilken det ankom att
erinra henne om hennes ifrågavarande skyldighet, och att han icke påmint
henne härom. Genom sin underlåtenhet härutinnan har Brandel följakt¬
ligen åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten.
När det gäller att bedöma Brandels förfarande är att märka, att före¬
skriften om att myndighet har att erinra arbetstagare om dennes skyldighet
att göra anmälan till vederbörande sjukkassa enligt 45 § sjukförsäkrings¬
lagen meddelats i en författning, som Brandel icke eljest haft anledning
tillämpa, och att det därför var lätt att förbise föreskriften. Även om Bran¬
del ägde kännedom om föreskriften, framstod det icke såsom något aktuellt
behov att erinra klaganden om ifrågavarande skyldighet, eftersom hon ome¬
delbart förut haft anställning vid Uppsala universitet i samma lönegrad
och det således vid hennes anställning vid lantbrukshögskolan icke var
fråga om sådan ändring av arbetsinkomsten, som borde anmälas till sjuk¬
kassan. I betraktande härav och med hänsyn jämväl till att klagandens
anställning vid högskolan måste antagas ha varit avsedd att vara endast
mycket kort tid framstår Brandels försummelse som tämligen ursäktlig.
Jag vill vidare påpeka, att skyldigheten att göra anmälan till sjukkassan
ålåg klaganden oberoende av om hon blev påmind om denna skyldighet
eller ej, och att Brandels underlåtenhet att iakttaga berörda ordningsföre¬
skrift — låt vara att denna tillkommit i arbetstagarnas intresse — enligt
min mening icke synes kunna tillmätas sådan betydelse i orsakssamman-
340
lianget, att klaganden kan å den uteblivna påminnelsen grunda rätt till
skadestånd av Brandel. Av nu anförda skäl anser jag mig kunna låta bero
vid vad i saken förevarit och vid en erinran om vikten av att berörda före¬
skrift i förekommande fall iakttages. Jag vill emellertid framhålla, att det
står klaganden fritt att — om hon icke delar min mening i fråga om hennes
rätt till skadestånd — själv i mån av befogenhet vid vederbörande domstol
föra talan mot Brandel om ersättning för den uppgivna skadan.
Då det icke var för mig bekant huruvida åläggandet för myndigheterna
att erinra arbetstagare om hans skyldighet enligt 45 § sjukförsäkringslagen
ofta förbisetts av myndigheterna, ansåg jag mig icke ha tillräckliga skäl att
göra framställning om att Kungl. Maj:t måtte genom cirkulär fästa myn¬
digheternas uppmärksamhet på nämnda erinringsskyldighet. En avskrift
av den skrivelse, däri mina uttalanden i ärendet upptogos, överlämnade jag
emellertid för kännedom till chefen för socialdepartementet.
10. Tillämpningen av hyresrådets anvisningar om förutsättningar¬
na för fastighetsägare att få tilläggskompensation för ökade ränte¬
utgifter har i ett fall medfört en beräkning av räntekostnadsök¬
ningen, som framstår såsom obillig. Fråga om anvisningarna med
hänsyn härtill kunde anses stå i strid med grunderna för Kungl.
Maj:ts beslut om tilläggskompensation för ökade ränteutgifter
Fru Ella Hansson är ägare till en i Malmö belägen bostadsfastighet, som
är belastad med olika inteckningslån. Bottenlånet, vilket löd å 283 000 kro¬
nor, var den 31 december 1954 placerat hos ett visst försäkringsbolag mot
en fast räntesats av 3,1 %. Detta lån var bundet till den 16 november
1957. Den 31 december 1954 uppgingo räntebeloppen å inteckningslånen
enligt de räntesatser, som den dagen gällde för de olika lånen, till samman¬
lagt 13 804 kronor. Bottenlånet uppsades till förfallodagen den 16 november
1957 av långivaren, som i stället erbjöd Ella Hansson ett nytt, under 10 år
bundet lån mot en ränta av 5,35 %. Då Ella Hansson emellertid räknade
med att ränteläget skulle sjunka under den kommande 10-årsperioden, var
hon icke villig att binda lånet för så lång period. Hon lyckades i stället få en
sparbank att övertaga lånet »på för sparbanken normala villkor». Lånet
överfördes därför den 16 november 1957 från försäkringsbolaget till spar¬
banken. Räntan å sparbankslånet var 5,75 %. Den 1 januari 1959 upp¬
gingo de sammanlagda räntebeloppen å inteckningslånen till 22 572 kronor
enligt de då för lånen gällande räntesatserna.
Genom beslut den 28 november 1958 medgav Kungl. Maj:t jämlikt 5 §
hyresregleringslagen att avtal i vissa fall finge för tiden den 1 januari—den
31 december 1959 träffas om hyreshöjning utöver grundhyran intill vissa
341
närmare angivna procent av denna. Enligt beslutet kunde dessutom — ut¬
över denna generella hyreshöjning — tilläggskompensation för ökade ränte¬
utgifter under vissa omständigheter få uttagas. En förutsättning härför var
att hyresnämnd efter ansökan funnit, att de årliga ränteutgifterna för lån
mot säkerhet i inteckning ökats så mycket under tiden den 31 december
1954—den 1 januari 1959, att ökningen, beräknad på visst sätt i förhållande
till hyrorna, översteg ett visst tröskeltal. För Ella Hanssons fastighet var
detta tröskeltal 16,6. — Till bedömande av huruvida rätt till tilläggskom¬
pensation förelåg skulle med tröskeltalet jämföras det kvottal, som erhölls
genom att räntekostnadsökningen under åren 1955—1958 å de intecknings¬
lån, som den 31 december 1954 belastade fastigheten, multiplicerades med
talet 100, varefter den erhållna produkten dividerades med summan av de
hyresbelopp, exklusive bränslekostnader, som sistnämnda dag gällde inom
fastigheten. Om det då erhållna kvottalet överskred vederbörande tröskel¬
tal, skulle tilläggskompensation få uttagas av hyresgästen. Den 10 december
1958 utfärdade statens hyresråd i cirkulär nr 98/1958 tillämpningsföre¬
skrifter till Kungl. Maj:ts beslut. I dessa uttalades bl. a.: Beträffande lån,
som belastade fastigheten den 31 december 1954 men därefter inlösts, skall
såsom räntesats den 1 januari 1959 tillämpas räntesatsen som gällde den
31 december 1954 med tillägg för det antal procentenheter, som motsvarar
skillnaden i riksbankens diskonto vid nämnda tidpunkt och den 1 januari
1959. I cirkuläret meddelades vidare, att diskontot den 1 januari 1959 var
1,75 % högre än den 31 december 1954.1 cirkulär nr 104/1959, dagtecknat
den 29 maj 1959, lämnade hyresrådet viss komplettering av cirkuläret nr
98/1958. Hyresrådet meddelade därvid — såvitt nu är i fråga — att om
ett lån efter den 31 december 1954 återbetalats till långivaren och nytt lån
i stället upptagits hos annan långivare, borde beräkningen av räntekost¬
nadsökningen ske enligt de regler, som i cirkuläret nr 98/1958 angivits för
inlöst lån. Vidare anfördes, att skäl till annat bedömande dock kunde före¬
ligga om lån hos bl. a. försäkringsbolag återbetalats på grund av upphöran¬
det av kreditinstitutets långivande verksamhet.
I en till hyresnämnden i Malmö i januari 1959 ingiven ansökan anhöll
Ella Hansson om prövning, huruvida förutsättning för uttagande av till-
läggskompensation beträffande lägenheterna i hennes fastighet förelåg.
I beslut den 16 mars 1959 avslog hyresnämnden Ella Hanssons ansökan.
Nämnden ansåg nämligen, att inteckningslånet å 283 000 kronor skulle
bedömas såsom inlöst samt att räntesatsen å detta lån den 1 januari 1959
skulle i enlighet med cirkuläret nr 98/1958 beräknas till summan av räntan
å lånet den 31 december 1954, 3,1 %, och den därefter inträffade diskonto¬
höjningen, 1,75%, eller 4.85 %. Till följd därav kom räntekostnadsök¬
ningen icke att uppgå till sådant belopp, att fastighetens kvottal överskred
tröskeltalet 16,6. Sedan Ella Hansson anfört besvär över nämndens beslut,
fann hyresrådet i utslag den 2 juli 1959 ej skäl göra ändring i beslutet. T eu
342
i november 1959 till Konungen ingiven skrift gjorde Ella Hansson fram¬
ställning om sådan ändring av hyresrådets tillämpningsföreskrifter till
Kungl. Maj:ts beslut den 28 november 1958, att en fastighetsägare genom
byte av kreditinstitut icke skulle komma i ett sämre ekonomiskt läge vid
bedömandet av förutsättningarna för tilläggskompensation. Efter inhäm¬
tande av utlåtande från hyresrådet beslöt Kungl. Maj:t den 29 januari 1960
att Ella Hanssons framställning ej skulle föranleda någon åtgärd.
I en den 7 juli 1960 hit inkommen skrift fäste Ella Hansson JO:s upp¬
märksamhet på förhållandena samt anförde därjämte bl. a.: Fastighetens
kapitalkostnadsökning under åren 1955—1958 uppgick till 8 768 kronor,
vilket motsvarade ett kvottal av 22,24. Även om räntesatsen å bottenlånet
beräknades den 1 januari 1959 uppgå till den av försäkringsbolaget er¬
bjudna, 5,35 %, skulle fastighetens kvottal överskrida tröskeltalet. Fastig¬
heten var under åren 1955—1958 icke vid någon tidpunkt löst från något
av inteckningslånen eller del därav. Enbart genom den omständigheten, att
samma kreditinstitut icke stod som långivare den 31 december 1954 som
den 1 januari 1959, hade rätten till tilläggskompensation frånhänts Ella
Hansson. Hyresrådets bedömande av förevarande sak stred enligt hennes
uppfattning mot grundtanken i Kungl. Maj:ts beslut den 28 november 1958
och hade i hennes fall medfört orimliga konsekvenser. Hon hemställde där¬
för, att JO måtte taga ställning till huruvida hyresrådets i cirkuläret nr
104/1959 gjorda tolkning av begreppet inlösen av lån kunde »anses vara i
överensstämmelse med svensk rättstradition och giva full rättssäkerhet
även i vart enskilt fall».
För tillämpning av Kungl. Maj:ts beslut den 28 november 1958 var det
av naturliga skäl erforderligt med föreskrifter om hur räntekostnadsök¬
ningen skulle beräknas, när något lån, som belastade en fastighet den 31
december 1954, hade inlösts före den 1 januari 1959. De anvisningar härom,
som lämnades i cirkuläret nr 98/1958, stå i överensstämmelse med vad
som föreslagits av utredningen av vissa hyresfrågor, vars betänkande legat
till grund för Kungl. Maj:ts beslut.
I det utlåtande till Kungl. Maj:t, som hyresrådet avgav i anledning av
Ella Hanssons i november 1959 gjorda framställning, förklarade hyres¬
rådet, att det, enär det visat sig att tvekan uppstått vid tolkningen av
begreppet inlöst lån, fann erforderligt att utfärda ytterligare anvisningar i
frågan. I dessa anvisningar, som lämnades i cirkuläret nr 104/1959, med¬
delade hyresrådet — såsom tidigare berörts — att om ett lån återbetalats
till långivaren och nytt lån i stället upptagits hos annan långivare, borde
beräkningen av räntekostnadsökningen ske enligt de regler som i cirkulär
nr 98 angivits för inlöst lån.
343
Det kan givetvis vid tillämpningen av denna anvisning förekomma fall,
där regeln medför en beräkning av räntekostnadsökningen som ur fastig¬
hetsägarens synpunkt är mindre tillfredsställande och kan synas obillig. Så
kan i viss mån sägas vara förhållandet med avseende å Ella Hanssons
fastighet. Den i cirkuläret lämnade föreskriften synes dock vara nödvändig
till förekommande av missbruk. Av praktiska skäl torde det vara omöjligt
att meddela detaljerade anvisningar för alla de olika situationer, som
kunna tänkas uppstå vid omplacering av ett inteckningslån. För hyres¬
nämndernas och hyresrådets arbete med bedömande av förutsättningarna
för tilläggskompensation måste enkla och enhetliga regler eftersträvas, även
om en reglering i enlighet härmed kan i något enstaka fall framstå som
mindre tillfredsställande för fastighetsägaren.
Med hänsyn härtill synes någon befogad kritik icke kunna riktas mot
hyresrådet för de utfärdade tillämpningsföreskrifterna. Dessa kunna icke
anses stå i strid med grunderna för beslutet den 28 november 1958 om
generell hyreshöjning.
Ej heller kan någon anmärkning rimligen riktas mot hyresrådet för att
rådet — i överensstämmelse med anvisningarna i cirkulär nr 104 — be¬
dömde Ella Hanssons omdisponering av bottenlånet enligt de regler som
angivits för inlöst lån och därför fann henne icke berättigad till tilläggs¬
kompensation.
Det är icke för mig känt att tillämpningen av hyresrådets anvisningar i
andra fall lett till ett obilligt resultat. Jag förutsätter emellertid att hyres¬
rådet har sin uppmärksamhet riktad på förhållandet och att rådet — därest
det skulle visa sig att tillämpningen av anvisningarna i ett flertal fall skulle
få uppenbart oskäliga eller eljest mindre tillfredsställande följder — vidta¬
ger härav påkallade åtgärder.
Vad i före varande ärende framkommit rörande de av hyresrådet utfär¬
dade tillämpningsföreskrifterna utgör således ej tillräcklig anledning till
något ingripande från min sida.
Klagomålen föranledde därför icke någon min vidare åtgärd.
11. Icke-ordinarie befattningshavare vid lotsverket har entledigats
på grund av bristande allmän lämplighet för lotstjänst. Fråga
huruvida tillfälle bort beredas honom att före ärendets avgörande
yttra sig över framkomna anmärkningar
Av handlingarna i ett efter klagomål av reservlotsen Arne Olsson här-
städes anhängiggjort ärende inhämtas följande.
Olsson, som är född den 2 juni 1930, inträdde i statstjänst som lotselev
den 14 mars 1958 och anställdes som reservlots över stat i lönegrad Ag 8
344
vid Landsorts lotsplats den 14 februari 1959. I oktober 1959 skulle Olsson
ha s. k. fridygn sledighet under sju dygn med början den 15 oktober. Den 11
oktober anhöll Olsson hos överlotsen vid lotsplatsen att få börja ledigheten
redan samma dag. Olssons begäran blev dock avslagen. Olsson lämnade
likväl lotsplatsen den 11 oktober och återkom efter sju dygn. Med anledning
härav blev Olsson förhörd av överlotsen vid lotsplatsen den 30 oktober
1959. Protokoll över förhöret upprättades. Med skrivelse till sjöfartsstyrel-
sen den 2 november 1959 ingav lotsdirektören i mellersta lotsdistriktet från
överlotsen inkommen anmälan och förhörsprotokollet samt hemställde, att
styrelsen måtte vidtaga de åtgärder vartill det inträffade kunde föranleda.
Lotsdirektören anförde därjämte följande:
För egen del anser jag Olssons handlande såsom mycket allvarligt och
ägnat att skada uppehållandet av ordning och disciplin vid lotsplatsen. När
Olsson redan på aspirantstadiet ådagalägger ett sådant mått av bristande
omdöme, vill jag också starkt ifrågasätta hans kvarstående i verkets tjänst.
Då rekryteringsförhållandena därjämte för närvarande äro gynnsamma ur
sjöfartsverkets synpunkt, föreligger icke heller med hänsyn härtill skäl att
behålla honom kvar vid lotsplatsen. Denna händelse och vad som skett
vid Dalarö lotsplats synes mig vidare motivera skärpta åtgärder för att
kväva tendenser av förevarande slag. Jag förordar därför att Olsson med¬
delas avsked.
Genom beslut den 20 november 1959 uppdrog styrelsen — som i ärendet
icke berett Olsson tillfälle att avgiva yttrande — åt lotsdirektören att ent¬
lediga Olsson från hans anställning med utgången av januari 1960.
I en skrift till styrelsen av den 17 december 1959 anhöll Olsson att beslu¬
tet den 20 november 1959 skulle »tagas upp till omprövning», hemställde
att få genomgå förhör i saken inför styrelsen samt förklarade att skriften
vore att anse som besvär över beslutet. Med biläggande av yttranden från
överlotsen och lotsdirektören jämte eget utlåtande överlämnade styrelsen
besvärsskriften till Kungl. Maj:t. Genom beslut den 22 januari 1960 läm¬
nade Kungl. Maj:t besvären utan bifall.
I en den 2 februari 1960 hit inkommen skrift anhöll Olsson om utredning
huruvida avskedandet varit sakligt och rättsligt befogat eller om han en¬
bart skulle vara ett varnande exempel samt anmärkte bl. a. på att sjöfarts-
styrelsen icke hållit förhör med honom såsom han begärt i skriften den 17
december 1959.
I anledning av Olssons klagomål inkom sjöfartsstyrelsen med yttrande.
Vid ärendets avgörande anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik — efter att ha framhållit bl. a. att det av sjöfartsstyrelsens ytt¬
rande till JO framginge att beslutet om Olssons entledigande icke grundats
enbart på den begångna förseelsen utan därpå att styrelsen hyste den upp¬
fattningen att Olsson till följd av brister i sina allmänna personliga egen¬
345
skaper var olämplig för lotstjänsten, brister vilka manifesterat sig i den
begångna förseelsen — följande.
Vid nu angivna förhållanden har det varit av betydelse vilka upplys¬
ningar styrelsen erhållit rörande Olssons allmänna lämplighet och vilket
vitsord som kunnat tillmätas dessa. Fråga var ju om att entlediga en per¬
son, som varit i tjänst under mer än 1 V2 år och som — frånsett förseelsen
— ej synes ha misskött tjänsten. Ett rimligt krav är att man i sådant fall
icke skrider till entledigande med mindre en objektivt godtagbar utred¬
ning föreligger, som verkligen ger belägg för att vederbörande måste be¬
tecknas som olämplig för tjänsten. För en sådan utredning måste i allmän¬
het fordras att vederbörande får tillfälle att yttra sig över vad som anföres
mot honom. Vad styrelsen hade sig bekant om Olsson hade därför bort
angivas antingen genom anteckning i akten om vad styrelsen tidigare in¬
hämtat eller genom infordrande av särskilt yttrande från lotsdirektören
och eventuellt från andra. Över denna utredning hade Olsson bort få yttra
sig. Så har icke skett.
Ehuru sålunda ärendets utredning hos sjöfartsstyrelsen måste betecknas
såsom i viss män bristfällig, saknas dock anledning antaga att beslutet om
entledigande — vilket fastställts av Kungl. Maj:t — skulle vara att anse
som materiellt obefogat. På grund härav och då ej heller i övrigt förekom¬
mit något av beskaffenhet att kunna läggas befattningshavare till last så¬
som tjänstefel, finner jag ärendet icke påkalla vidare yttrande från min
sida.
Ärendet var därmed slutbehandlat.
12. Fråga huruvida i lokala ordningsföreskrifter för allmänt läro¬
verk må intagas bestämmelser rörande elevernas uppförande
och ordning utanför skolan
Den 21 augusti 1942 antog kollegiet vid högre allmänna läroverket i Sö¬
dertälje ett av läroverkets rektor framlagt förslag rörande vissa ändringar
i ordningsreglerna för lärjungarna vid läroverket. Det sålunda antagna för¬
slaget innebar bl. a.,
1. att lärjunge icke fick vistas å restaurant eller annan offentlig lokal där
spritdrycker serverades, såvida det icke skedde i föräldrars eller förmyn¬
dares sällskap eller rektor lämnat särskilt tillstånd därtill;
2. att lärjunge icke fick bevista offentlig danstillställning med mindre
det skedde i sådant sällskap eller med sådant tillstånd, som nyss sagts, samt
att lärjunge ej heller fick utan rektors tillstånd medverka vid annan offent¬
lig nöj estill ställning;
3. att — därest rektor skulle finna anledning utfärda förbud att bevista
346
vissa offentliga nöjestillställningar, sammankomster eller möten av vad slag
som helst — lärjunge under inga omständigheter fick besöka dessa; samt
4. att lärjunge icke utan rektors tillstånd fick anordna sammanträden,
samkväm, nöjestillställningar eller dylikt i offentlig eller förhyrd lokal.
Sedan beslutet om antagandet av ifrågavarande ordningsregler översänts
till skolöverstyrelsen för godkännande i enlighet med då gällande föreskrift,
beslöt överstyrelsen den 3 september 1942 — efter antecknande att den
under punkt 3 härovan upptagna föreskriften enligt meddelande av läro¬
verkets rektor borde utgå — att fastställa det sålunda ändrade beslutet.
Föreskriften under punkt 3 — vilken alltså icke omfattades av översty¬
relsens fastställelse — upptogs emellertid i de i läroverkets skolkataloger
intagna ordningsreglerna fram till höstterminen 1958, då den utgick.
Sedan läroverksstadgans bestämmelser rörande ordningsföreskrifter för
lärjungar undergått viss ändring genom kungl. kungörelse den 23 maj 1958
samt överstyrelsen den 17 augusti 1959 fastställt allmänna anvisningar för
undervisning och fostran på skolans högre stadier, beslöt rektor i samråd
med kollegiet vid läroverket i Södertälje den 24 september 1959 att utfärda
nya ordningsregler för lärjungarna. I dessa bestämmelser ingå icke de
under punkterna 1—3 här ovan angivna förbuden. Beträffande föreskriften
under punkt 4 har densamma i de nya ordningsreglerna begränsats till att
avse skolföreningssammankomster, klassfester och dylikt.
I en den 9 december 1957 hit inkommen skrift hemställde Sveriges elevers
centralorganisation om min prövning huruvida ordningsreglerna vid läro¬
verket i Södertälje stode i överensstämmelse med rektors och kollegiets be¬
fogenheter enligt läroverksstadgan och med allmänna rättsgrunder.
Efter remiss avgav skolöverstyrelsen yttrande, därvid fogades ett av rek¬
torn vid läroverket i Södertälje B. Hemberg efter hörande av läroverkskol¬
legiet avgivet yttrande. Överstyrelsen framhöll i sitt yttrande bl. a., att sty¬
relsen komme att behandla de i klagoärendet föreliggande frågorna i de all¬
männa anvisningar, som styrelsen då hade under utarbetande.
Sveriges elevers centralorganisation inkom därefter med påminnelser och
med ytterligare en skrift.
Vid min prövning av ärendet anförde jag följande.
Rörande vad lärjunge vid läroverk har att iakttaga i fråga om ordning
och tukt innehåller läroverksstadgan i §§ 50—52 vissa allmänna bestäm¬
melser. Sålunda stadgas bl. a. att lärjunge skall visa vördnad för allmän
lag och fastställd ordning, iakttaga anständigt uppträdande såväl inom som
utom läroverket samt avhålla sig från sådana nöjen och njutningsmedel,
som kunna menligt inverka på hans utveckling och hälsa.
Förutom dylika för alla läroverkselever gällande bestämmelser har lär¬
347
junge att efterkomma de särskilda ordningsföreskrifter, som må gälla vid
det läroverk han tillhör. Befogenheten att utfärda sådana föreskrifter var
i läroverksstadgan före dess genom kungörelsen den 23 maj 1958 ändrade
lydelse icke reglerad i vidare mån än att det i § 52 andra stycket stadgades,
att lärjunge skulle iakttaga de föreskrifter rörande vandel och ordning, som
rektor i samråd med kollegiet meddelade. Enligt samma författningsrum i
dess nu gällande lydelse är befogenheten att utfärda särskilda ordningsföre¬
skrifter fördelad mellan å ena sidan rektor och kollegiet och å andra sidan
skolstyrelsen. Sålunda tillkommer det rektor i samråd med kollegiet att ut¬
färda föreskrifter rörande lärjungarnas uppförande och ordning under vis¬
telse inom läroverkets område eller närmaste omgivning eller annorstädes
under läroverkets uppsikt. I övrigt ankommer det på skolstyrelsen att ut¬
färda bestämmelser i ämnet.
I fråga om skyldigheten att från skolans sida övervaka lärjungarnas upp¬
trädande gäller enligt § 143 läroverksstadgan, att det åligger rektor med
biträde av övriga lärare att öva uppsikt över lärjungarnas uppförande och
ordning såväl inom läroverket som ock, i den mån det kan ske, utom det¬
samma.
I skolöverstyrelsens år 1959 utfärdade allmänna anvisningar för under¬
visning och fostran framhålles rörande läroverkens ordningsföreskrifter
bl. a., att dessa lämpligen kunna innehålla dels en utläggning av läroverks-
stadgans generella bestämmelser i hithörande hänseenden, dels de särskilda
föreskrifter som betingas av de lokala förhållandena. Därvid uttalas, att
bestämmelser om ungdomens privata livsföring utanför skolan icke böra
förekomma, bl. a. därför att skolan i stort sett icke kan övervaka denna,
även om så vore önskvärt. Allmänna förbud mot tobaksrökning, alkoholför¬
täring, restaurantbesök, utevistelse efter viss tid o. s. v. förfelade ofta sin
verkan, då kontroll ej kunde utövas, och borde därför ersättas med rekom¬
mendationer och upplysningsverksamhet.
I förevarande ärende har av elevorganisationen ifrågasatts, om icke rek¬
tor och kollegiet vid läroverket i Södertälje överskridit sina befogenheter
genom att utfärda nu ifrågavarande, av skolöverstyrelsen med visst undan¬
tag fastställda ordningsföreskrifter. Därvid har särskilt erinrats, att — även
om överstyrelsen i sina allmänna anvisningar avråder från utfärdande av
dylika bestämmelser — överstyrelsen likväl icke tagit principiellt avstånd
från tanken att rektor och kollegium skulle äga utfärda föreskrifter rörande
ungdomens privata livsföring.
Beträffande sistnämnda principfråga får jag till en början framhålla, att
läroverksstadgan, på sätt tidigare återgivits, innehåller vissa allmänna be¬
stämmelser angående lärjunges uppförande icke blott inom utan också utom
läroverket, avseende sålunda jämväl lärjunges privata livsföring. Otvi¬
velaktigt är det också ett nödvändigt element i den allmänt karaktärsut-
vecklande fostran, för vilken skolan har ansvar — och som ytterst syftar
348
till att dana ungdomen till nyttiga och ansvarskännande samhällsmedlem¬
mar — att lärjungarna även under fritiden iakttaga gott uppförande och
god ordning. Det föreligger därför icke något principiellt hinder för veder¬
börande skolmyndigheter att — därest så med hänsyn till lokala förhållan¬
den befinnes påkallat — som komplettering till läroverksstadgans allmänna
bestämmelser härutinnan utfärda särskilda ordningsregler rörande lärjung¬
arnas förhållanden utom skolan.
Emellertid är att märka, att befogenheten att utfärda lokala ordnings¬
föreskrifter icke får ianspråktagas med mindre föreskrifterna objektivt sett
äro påkallade ur ordningssynpunkt. Vid prövningen av behovet liksom av
ändamålsenligheten och lämpligheten i övrigt av ifrågasatt föreskrift är att
beakta, att generella förbud och regleringar icke böra grundas därpå att
missförhållande blott i enstaka fall eller eljest i obetydlig utsträckning före¬
kommit eller kan tänkas förekomma. Hänsyn måste därjämte tagas till det
förhållandet, att det ur allmän synpunkt framstår som meningslöst och
ibland direkt olämpligt att införa regleringar, som på grund av bristande
kontrollmöjligheter icke kunna i praktiken vidmakthållas.
Av nu angivna skäl kan jag ansluta mig till vad skolöverstyrelsen i sina
nu utgivna anvisningar uttalat därom, att allmänna bestämmelser angående
ungdomens privata livsföring utanför skolan, t. ex. beträffande bruk av
tobak och alkohol, besök å restaurant o. s. v. icke böra intagas i lokala ord¬
ningsföreskrifter för läroverken. Förhållningsregler i angivna hänseenden
äro för övrigt i allmänhet knappast rent lokalt betingade. Jag vill dock
understryka att — om det undantagsvis verkligen skulle föreligga något
allvarligare missförhållande i fråga om ungdomens uppträdande utanför
skolan — hinder icke möter för vederbörande skolmyndighet att utfärda på
lämpligt sätt begränsad lokal ordningsföreskrift även i dylikt hänseende.
I enlighet med nu angivna synpunkter synas mig bärande skäl icke ha
förelegat för de av rektor och kollegiet vid läroverket i Södertälje utfärdade,
av skolöverstyrelsen fastställda allmänna förbuden i fråga om lärjunges
besök å restaurant och offentlig danstillställning. Då emellertid dessa för¬
bud numera utgått ur ordningsreglerna, finner jag ärendet i denna del icke
påkalla vidare uttalanden från min sida.
Beträffande den av rektor i samråd med kollegiet ursprungligen antagna
föreskriften rörande befogenhet för rektor att utfärda förbud mot bevistande
av sammankomst och möte av vad slag som helst har denna föreskrift redan
i samband med skolöverstyrelsens fastställelseprövning återkallats av rektor
men har — enligt uppgift av förbiseende — under en följd av år intagits
bland de i skolkatalogerna återgivna ordningsreglerna. Något förbud att
bevista vissa sammankomster har emellertid aldrig av rektor utfärdats, och
349
bemyndigandet härom — som aldrig varit gällande — har sedermera även
formellt utgått. Jag låter därför bero vid vad härutinnan i saken förevarit.
Vad härefter angår det av skolöverstyrelsen fastställda förbudet att utan
rektors tillstånd anordna sammankomster i offentlig eller förhyrd lokal synes
mig ett dylikt förbud — som bl. a. berör lärjungarnas enskilda aktivitet
inom föreningslivet — under alla omständigheter ha fört för långt. Före¬
skriften har numera också begränsats till att avse sammankomster av skol-
karaktär. Även med denna begränsning torde kunna ifrågasättas, huruvida
ett verkligt behov av någon tillståndsreglering i förevarande hänseende kan
anses vara för handen. På grund härav synes anledning föreligga för rektor
att — i enlighet med förut angivna allmänna synpunkter i fråga om utfär¬
dande av lokala ordningsföreskrifter — till omprövning upptaga sitt den 24
september 1959 i samråd med kollegiet fattade beslut rörande kontrollen
av utom läroverket anordnade skolföreningssammankomster o. d. Därvid
är även att beakta om icke, med hänsyn till nu gällande kompetensfördel¬
ning, utfärdande av dylik föreskrift rätteligen tillkommer icke rektor och
kollegiet utan skolstyrelsen.
Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.
13. Rektor vid allmänt läroverk har själv utsett vissa lärare att
verkställa särskild prövning för intagning i läroverket av en son
till rektorn, varefter rektorn i intagningsnämnden och sedermera
enligt dess uppdrag beslutat rörande sonens intagning. Fråga huru¬
vida rektorn varit av jäv hindrad att på sätt skett taga befattning
med frågan om sonens inträde i läroverket
I en den 18 februari 1959 hit inkommen skrift anförde adjunkten vid
högre allmänna läroverket i Skövde Thyra Gunhild Borg klagomål över
— förutom annat — vissa förhållanden i samband med att en son till läro¬
verkets rektor, Helge Gullberg, i juni 1955 intogs i realskolans första klass
vid läroverket. Hon påtalade därvid, att den särskilda inträdesprövning,
som Gullbergs son fått undergå, verkställts av vissa av Gullberg själv för¬
ordnade lärare. Vid denna prövning hade sonen erhållit vitsord, som vore
väsentligt högre än hans folkskolebetyg och mer än tillräckliga för intag¬
ning i läroverket. Klaganden påtalade vidare, att Gullberg fungerat som
ordförande i skolans intagningsnämnd, när hans son erhöll inträde i läro¬
verket.
I ärendet inhämtades yttrande av Gullberg, varjämte viss ytterligare ut¬
redning förebragtes.
350
Vid ärendets prövning anförde jag i hithörande del följande.
Till en början får jag erinra, att generella jävsregler icke meddelats be¬
träffande förvaltningen på samma sätt som skett i fråga om rättsskip¬
ningen. Endast med avseende å vissa områden av förvaltningen ha jävs-
frågorna reglerats i specialförfattningar. Beträffande andra områden av för¬
valtningen — exempelvis skolväsendet — ha dessa frågor däremot lämnats
helt eller delvis oreglerade. Jävshinder anses emellertid enligt allmänt veder¬
tagen uppfattning föreligga i väsentligt vidsträcktare omfattning inom för¬
valtningen än nyssnämnda specialförfattningar ge vid handen, vare sig nu
detta beror på att man ansett sig bunden av ett kungl. brev av år 1752
eller att man utan vidare utgått från att RB:s regler varit direkt eller ana-
logiskt tillämpliga eller att man helt enkelt ansett det ligga i sakens natur
att vissa jävsförhållanden böra beaktas (se Herlitz i SOU 1946:69 s.
38—42).
Vad som nödvändiggjort uppställandet av jävsföreskrifter för domstols-
förfarandet är kravet på fullständig objektivitet och opartiskhet i den
dömande verksamheten. Även när det gäller förvaltningen är det ett all¬
mänt intresse att söka förebygga, att avgöranden å det allmännas vägnar
träffas av befattningshavare, som ha ett personligt intresse av hur avgöran¬
dena utfalla. Inom förvaltningen gör sig emellertid objektivitetssynpunkten
icke gällande med samma styrka i alla slags ärenden. Av praktiska skäl kan
man inom förvaltningen vid meddelandet av beslut av mindre ingripande
betydelse, t. ex. avgivande av ett remissvar, icke uppställa samma krav på
ojävighet som vid avgörandet av en tvist mellan enskilda. Förvaltningsför-
farandet måste utformas under hänsynstagande till effektivitetssynpunkter,
som icke ha någon motsvarande betydelse inom domstolsförfarandet. RB:s
jävsföreskrifter kunna därför icke anses undantagslöst analogiskt tillämp¬
liga inom förvaltningen.
Av nu anförda skäl måste jävsfrågorna inom de områden av förvalt¬
ningen, med avseende å vilka någon reglering i förevarande hänseende icke
skett, bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Det
torde härvid kunna krävas, att de mera markerade jävsförhållandena —
släktskap och ett utpräglat privatintresse i saken — regelmässigt iakttagas
och att endast i undantagsfall, såsom vid förberedande åtgärder av ringa
vikt, en på sådant sätt jävig tjänsteman deltager i ärendes handläggning.
I förevarande fall är utrett, att Gullbergs son på grund av alltför låga
folkskolebetvg knappast kunnat utan särskild prövning vinna inträde i
läroverket, att Gullberg själv förordnat de lärare, för vilka sonen den 6 och
den 7 juni 1955 undergick inträdesprövning, varvid han erhöll tillräcklig
betygspoäng för inträde i läroverket, att Gullberg fungerade som ordförande
i skolans intagningsnämnd, då den vid sammanträde den 13 juni 1955, i
samband med beslut om det antal elever som skulle intagas, uppdrog åt
351
Gullberg att verkställa intagningarna, ävensom att Gullberg med stöd av
nämndens uppdrag själv intog sin son i läroverket.
Beslut om intagning i läroverk innefattar ett mycket betydelsefullt av¬
görande icke blott för den ungdom, beslutet närmast avser, utan även —
med hänsyn till platsbristen — för den som står närmast i tur att vinna
inträde. Gullberg har framhållit, att han i fråga om intagningen av sin son
i läroverket ej funnit anledning taga ställning till eventuellt jäv, enär sonen
på grund av de betygspoäng han uppnått genom inträdesprövningen kom¬
mit att placeras ungefär i mitten bland de intagna pojkarna. Gullberg
synes därmed vilja göra gällande, att han verkställt intagningen av sin son
med en rent automatisk tillämpning av läroverksstadgans bestämmelser,
och att jävsförhållandena därför icke hade någon betydelse. Jävsreglerna
avse emellertid icke blott att vinna största möjliga säkerhet för att beslut,
som fattas å det allmännas vägnar, icke påverkas av ovidkommande, per¬
sonliga intressen, utan även att förebygga uppkomsten hos allmänheten
av misstanke om ovidkommande hänsyn. Blodsbandet mellan Gullberg och
dennes son var otvivelaktigt ägnat att ge upphov till — låt vara ogrundad
— misstanke om bristande objektivitet vid Gullbergs handläggning av frå¬
gor om sonens intagning i läroverket. Det har för övrigt icke här varit fråga
om en uteslutande automatisk tillämpning av gällande föreskrifter. Det är
sålunda att märka, att Gullberg själv utsett de lärare, vilkas prövning av
sonen möjliggjorde att denne överhuvudtaget kunde komma i fråga för
intagning.
Jag finner av anförda skäl, att Gullberg varit på grund av jäv hindrad
att taga befattning med frågan om sonens intagning i läroverket. Gullberg
borde sålunda icke själv ha utsett de lärare, som skulle pröva sonen. På
grund av jävsförhållandet borde Gullberg — icke minst med tanke på att
detta i betraktande av rådande platsbrist var i hög grad ägnat att hos all¬
mänheten rubba förtroendet till hans opartiskhet — icke heller ha träffat
beslutet om sin sons intagning i läroverket, även om beslutet endast inne¬
fattade en rent automatisk tillämpning av gällande bestämmelser. Genom
att det oaktat taga befattning med sonens intagning i läroverket har Gull¬
berg förfarit felaktigt i sin tjänst såsom rektor.
Väl är det fel, som Gullberg sålunda låtit komma sig till last, i och för sig
av allvarlig beskaffenhet. Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst sak¬
nas emellertid anledning att i frågasätta annat än att beslutet om sonens
intagning var ur objektiv synpunkt riktigt. På grund härav och då uttryck¬
liga jävsbestämmelser icke meddelats med avseende å skolväsendet, anser
jag mig, i betraktande jämväl av omständigheterna i övrigt, kunna låta
bero vid mina här gjorda uttalanden.
352
14. Vissa under länsstyrelses tillsyn stående stiftelser — som enligt
sina stadgar äga att fritt pantsätta tillgångar och att ikläda sig
borgensförbindelser med avseende å rörelser däri stiftelserna ha
ekonomiska intressen — ha genom stora sådana engagemang till¬
skyndats betydande förluster. Fråga härvid huruvida länsstyrelsen
brustit i sin tillsynsskyldighet genom att underlåta att undersöka
huruvida ifrågavarande engagemang varit ekonomiskt försvarbara.
Tillika fråga, bl. a., huruvida den omständigheten att landshöv¬
dingen var ordförande i stiftelsernas styrelse kunnat innefatta jäv
för länsstyrelsen att ingripa mot stiftelsestyrelsen eller eljest kun¬
nat föranleda begränsning av länsstyrelsen
åliggande tillsynsskyldighet
I en den 10 januari 1957 hit inkommen, med namnet Carl Hansson un¬
dertecknad skrift påtalades, att Greta och Johan Kocks stiftelser genom
sina engagemang i Trelleborgs Glasindustri Aktiebolag fått vidkännas be¬
tydande förluster samt ifrågasattes i allmänna ordalag, huruvida tillsynen
av stiftelserna försummats och om skäl funnits att nedlägga viss polis¬
utredning rörande bolaget.
Sedan upplysningar inhämtats från länsstyrelsen och landsfogden i
Malmöhus län, fann jag i beslut den 4 februari 1958, att vad i ärendet före¬
kommit icke gåve vid handen att vare sig länsstyrelsen eller landsfogden
gjort sig skyldig till någon försummelse, varför saken icke föranledde någon
min vidare åtgärd.
Trelleborgs stads drätselkammare överlämnade därefter den 3 november
1958 för min kännedom en av stadskamreraren i Trelleborg Alf Stenudd till
drätselkammaren ställd skrivelse, vari Stenudd påtalade brister i länssty¬
relsens tillsyn över stiftelserna samt närmare utvecklade vari bristerna
skulle bestå. Med anledning härav fann jag mig böra upptaga anmärkta
förhållanden till förnyad granskning.
Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.
Genom ett den 11 och den 16 februari 1941 upprättat testamente för¬
ordnade grosshandlaren Johan Kock och hans hustru Greta Kock att, då
en av dem avlede, all boets egendom skulle tillfalla den efterlevande maken
samt att efter båda makarnas död allt vad i boet efter den sist avlidne fun¬
nes skulle, sedan vissa lösörelegat utgått, tillfalla tre nybildade stiftelser.
Av egendomen skulle 2/8 tillfalla Greta och Johan Kocks släktstiftelse,
Vs Greta och Johan Kocks stiftelse för Trelleborgs stads försköning samt
5/s Greta och Johan Kocks stiftelse för behövande unga, gamla eller sjuka,
därvid Vs av avkastningen från sistnämnda stiftelse tillkommande egen¬
dom borde användas för ett hem för gamla i Trelleborg, förslagsvis benämnt
Greta och Johan Kocks hem för gamla. Stiftelserna skulle enligt testamen¬
353
tet ha gemensam styrelse bestående av fem ledamöter. Av dessa skulle två
utses av stadsfullmäktige i Trelleborg, två av de bidragsberättigade släk¬
tingarna och en av länsstyrelsen i Malmöhus län. Styrelsen, vars mandat¬
tid fastställdes till fyra år, skulle inom eller utom sig utse firmatecknare
och verkställande direktör. Som arvode ägde styrelsen uppbära och mellan
sig fördela fem procent av nettoavkastningen efter avskrivningar. Stiftel¬
sernas förvaltning skulle årligen granskas av tre utav stadsfullmäktige i
Trelleborg valda revisorer, av vilka en skulle tagas från Greta Kocks och
en från Johan Kocks släkt. Beträffande stiftelsernas förvaltning föreskrevs
i testamentet, att styrelsen ägde förvalta stiftelsernas förmögenhet på sätt
den funne klokast, dock att de olika rörelser, som inginge i kvarlåtenskapen,
borde fortsättas så länge det befunnes klokt och lämpligt. De närmare de¬
taljbestämmelser för förvaltningen, som kunde finnas erforderliga, skulle
utarbetas av styrelsen.
Makarna Kock avledo, Greta Kock år 1941 och Johan Kock år 1945.
Bouppteckningen efter Johan Kock visade en behållning av 4 600 772
kronor 26 öre. Tillgångarna uppgingo till 7 078 458 kronor 40 öre och ut¬
gjordes till övervägande delen av aktier och i övrigt av bl. a. två fabriks-
rörelser, Trelleborgs Glasindustri och Kocks Snickerifabriker, samt ford¬
ringar.
Styrelseledamöter utsågos enligt testamentet. Den 9 oktober 1945 utsåg
sålunda länsstyrelsen dåvarande landshövdingen i länet Arthur Thomson
till ledamot. Till övriga ledamöter i styrelsen utsågos av stadsfullmäktige
i Trelleborg reparatören Peter Nilsson och disponenten Ruben Almare samt
av släktingarna förre medicinalrådet K. M. Herrlin och borgmästaren C. J.
Reventberg.
Den av länsstyrelsen utsedda ledamoten har även i fortsättningen varit
landshövdingen i länet. Senast har länsstyrelsen den 13 september 1957
meddelat förordnande för landshövdingen G. A. Widell att för ytterligare
fyra år vara ledamot av stiftelsernas styrelse.
Efter vederbörlig anmälan av styrelsen beslöt länsstyrelsen den 22 januari
1947 att stiftelserna för Trelleborgs stads försköning och för behövande
unga, gamla eller sjuka skulle stå under tillsyn enligt lagen den 24 maj 1929
om tillsyn över stiftelser. Samtidigt fastställde länsstyrelsen av styrelsen
antagna stadgar för stiftelserna. Stadgarna innehålla, utöver vissa i testa¬
mentet meddelade bestämmelser, bl. a. föreskriften att styrelsen må fritt
sälja och pantsätta stiftelsernas tillgångar, även fast egendom, samt ikläda
stiftelserna borgensförbindelser såväl i stiftelsernas egen som i annan verk¬
samhet, i vilken stiftelserna ha ekonomiska intressen (16 §).
Den 18 september 1953 beslöt stiftelsestyrelsen — i anslutning till testa¬
mentets föreskrift om anslående av medel till ett hem för gamla i Trelle¬
borg — att en särskild stiftelse skulle bildas med namnet Greta och Johan
Kocks hem för gamla; samtidigt antogos stadgar för denna stiftelse.
23 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1961 års riksdag
354
Genom beslut den 29 april 1954 förordnade länsstyrelsen, att även sist¬
nämnda stiftelse skulle stå under tillsyn enligt berörda lag, varjämte de
för stiftelsen antagna stadgarna fastställdes.
De av Stenudd i skrivelsen till drätselkammaren påtalade bristerna i
länsstyrelsens tillsyn av stiftelserna avse främst stiftelsernas engagemang i
två bolag, nämligen Trelleborgs Glasindustri Aktiebolag och Aktiebolaget
Lomma Tegelbruk. Dessa engagemang, som innefattade försträckningar
till bolagen och borgensåtaganden för dem, hade medfört mycket stora för¬
luster för stiftelserna. Vidare påtalade Stenudd, bl. a., länsstyrelsens förord¬
nanden av landshövdingen i länet till ledamot av stiftelsernas styrelse.
Stenudd anförde till en början:
Länsstyrelsens förordnande den 9 oktober 1945 av sin chef såsom ansva¬
rig styrelseledamot i stiftelserna skedde visserligen vid en tidpunkt, då stif¬
telserna ännu icke hunnit anmälas för länsstyrelsens tillsyn, men det måste
ha stått klart att dylik anmälan mycket snart skulle inkomma till länssty¬
relsen och att valet därför icke var lämpligt.
Under alla förhållanden borde förordnandet av landshövdingen såsom
styrelseledamot i stiftelserna ha blivit föremål för omprövning sedan läns¬
styrelsen efter anmälan den 22 januari 1947 resolverade, att två av stiftel¬
serna skulle vara underkastade länsstyrelsens överinseende.
Därför kom länsstyrelsens såväl nämnda som senare förnyade förord¬
nanden för KB att vara ansvarig styrelseledamot av stiftelse, underkastad
samme KB:s tillsyn, att stå i strid mot såväl stiftelselagen som andra
lagrum.
Det förefaller tyvärr icke heller osannolikt, att just den omständigheten,
att landshövdingen i egenskap av styrelseledamot varit ansvarig för och
ofta undertecknat beslut, årsredovisningar, deklarationer m. m., bidragit
till antingen en mindre noggrann genomgång av dessa ärenden eller ett god¬
kännande, som eljest måhända icke skulle ha följt. Man måste ställa sig
förstående till den tveksamhet, som till äventyrs förekommit hos länssty¬
relsens tjänstemän vid handläggningen av stiftelsernas ärenden, då en even¬
tuell anmärkning mot stiftelsernas förvaltning i första hand skulle drabba
deras chef. Detta synes utgöra en viss förklaring till att stiftelsernas förslag
till stadgar, årsredovisningar m. in. icke föranlett erinran från länssty¬
relsen.
Med avseende å utformningen av stadgarna påtalade Stenudd, att dessa
godkänts av länsstyrelsen, ehuru de avveke från testamentets föreskrifter
i så väsentliga hänseenden, att makarna Kocks föreställning om en klok
och lämplig skötsel av stiftelsernas förvaltning samt om offentlig insyn i
denna kom att bli en illusion. Stenudd anförde härutinnan:
Trots att stadsfullmäktige i Trelleborg anförtrotts utseendet av reviso¬
rer i stiftelserna, föreskrevs i stadgarna, att revisorerna skola avgiva sin
berättelse över granskningen av stiftelsernas förvaltning till styrelsen. Frå¬
gan om vilken myndighet som skulle taga ställning till eventuell anmärk¬
ning i revisionsberättelse eller bevilja styrelsen och verkställande direktören
355
ansvarsfrihet lämnades helt öppen. Härigenom har detta ansvar kommit att
helt åvila länsstyrelsen i enlighet med lagen om tillsyn över stiftelser.
Till huvudregeln i testamentet: »Styrelsen äger förvalta stiftelsernas för¬
mögenhet på sätt den finner klokast», har gjorts ett tillägg: »Styrelsen må
fritt sälja och pantsätta stiftelsernas tillgångar, även fast egendom, samt
ikläda stiftelserna borgensförbindelser såväl i stiftelsernas egen som i annan
verksamhet, i vilken stiftelserna hava ekonomiska intressen.»
Man ställer sig mycket undrande till detta tillägg. Vad avses med uttryc¬
ket »fritt»? Och var det icke självklart, att stiftelserna skulle kunna teckna
ansvarsförbindelser i sin egen verksamhet? Inte avsåg man väl att genom
detta tillägg gardera sig för ansvar, om någon förvaltningsåtgärd framdeles
skulle befinnas vara mindre klok eller lämplig? Eller ville styrelsen redan
vid denna tidpunkt förskaffa sig ett formellt underlag för borgensförbin¬
delser i Trelleborgs Glasindustri AB och AB Lomma Tegelbruk?
Rörande stiftelsernas engagemang i Trelleborgs Glasindustri Aktiebolag
anförde Stenudd följande:
I sin redogörelse till länsstyrelsen för 1946 års förvaltning anförde stif¬
telsernas styrelse: »Stiftelserna hava redan tidigare år avvecklat en gren
av den industriella verksamheten, nämligen snickerirörelsen. Fr. o. m. ut¬
gången av 1946 har jämväl den av stiftelserna bedrivna glasindustrin
avvecklats. Glasbruket har överlåtits till ett nybildat aktiebolag, Trelle¬
borgs Glasindustri Aktiebolag, i vilket stiftelserna skola ingå som delägare,
dock utan att äga majoriteten, som skall ägas av anställda hos glasbruket.»
I olika sammanhang har stiftelsernas styrelse gjort gällande, att arbe¬
tarna vid bruket i första hand blevo erbjudna att köpa glasindustrin. Detta
är icke med sanningen överensstämmande. Glasbruket överläts i stället till
några tjänstemän vid bruket för en summa, som förefaller så hög, att — om
förutsättningar för en lönsam drift i egen regi tidigare ansetts tvivelaktig
— så borde en förhöjd kapitalbelastning ha framkallat allvarliga farhågor.
De tjänstemän, som köpte glasindustrin saknade dessutom ekonomiska
förutsättningar för att genomföra köpet. Därför kommo stiftelserna redan
från början att helt dominera det nya bolaget, dels genom att äga aktier
för 60.000 kronor av bolagets hela aktiekapital om 135.000 kronor, dels att
stå i borgen för bolaget i fråga om mycket stora belopp. Klokskapen i och
lämpligheten av denna affär kunde därför redan från början mycket starkt
ifrågasättas. Avvecklingen kom i stället att innebära en inveckling i en
verksamhet av olyckligaste slag. Det torde emellertid uppmärksammas att
bolaget trots detta gått med stora vinster t. o. m. år 1950. Den sannolika
anledningen till att det nya glasindustribolaget 1951—1952 gick allt sämre
driftmässigt ihop torde vara att söka i de höga administrations- och kapi¬
talkostnaderna i förening med tilltagande utländsk konkurrens inom bran¬
schen. Redan från början borde en försäljning ha skett till kapitalstark
branschman eller branschorganisation, och utsikter härtill lära icke heller
ha saknats. De vid bruket anställda, mycket skickliga glasarbetarna hade
förmodligen hälsat en sådan försäljning med känsla av större trygghet för
sin existens än vad som blev fallet, då bruket såldes till dessa tjänstemän
vilkas oförmåga att bedöma riskerna av de allt större och äventyrligare
engagemangen i glasbruket, till sist ledde till brukets nedläggande vid en
arbetsmarknadsmässigt mycket olycklig tidpunkt. Glasindustrins ekono¬
miska ställning borde ha föranlett konkurs långt innan så skedde, och bola¬
356
gets revisorer lära ha framhållit detta för såväl bolagets som stiftelsernas
ledning. Glasindustrins verkställande direktör, tillika verkställande direk¬
tör i stiftelserna, lär emellertid ha svarat revisorerna, att stiftelserna sva¬
rade för bolagets skulder, varför en betalningsinställelse icke vore nödvän¬
dig. I ett sista desperat försök att rädda sina fordringar på glasindustrin
finansierade stiftelserna en försöksfabrikation av plastbehandlade glasulls-
mattor. Försöket misslyckades och medförde en ökning av stiftelsernas
kontanta insatser och borgensåtaganden för glasindustribolaget till omkring
1.700.000 kronor. I sin årsredogörelse för år 1954 till länsstyrelsen säger
stiftelsernas styrelse härom: »På grund av att det väntade resultatet av
bolagets rörelse uteblivit, har styrelsen emellertid den 3 november 1954 be¬
slutat att genast upphöra med all hjälp åt bolaget. Stiftelsernas engagement
för bolaget den 31 december 1954 voro:
lån från stiftelserna, kapital ............................ 653.065: —
borgen för olika krediter åt bolaget å tillsammans kapital . . 1.006.500: —
Därtill kommer upplupna räntor. Såsom säkerhet för dessa engagement fin¬
nas med två undantag fastighets- och förlagsinteckningar i bolagets fasta
och lösa egendom till dess fulla värden. Undantagen utgöras av fastighets-
inteckningar dels å 130.000 kronor jämte ränta till säkerhet för bolagets
s. k. bottenlån och dels ytterligare å 25.000 kronor jämte ränta. Vidare
hava stiftelserna säkerhetsköp beträffande bolagets glasullfabriksbyggnad.
— Det är risk för att bolaget när som helst inställer sina betalningar och
går i konkurs.»
Trelleborgs Glasindustri AB trädde efter egen ansökan i konkurs den 5
april 1955.
Stiftelserna infriade under 1955 alla sina borgensåtaganden för Trelle¬
borgs Glasindustri AB. Stiftelsernas nominella fordran å bolaget var där¬
efter den 31 december 1955 1.413.668 kronor. Härav avskrevs såsom be¬
räknad säker förlust 913.668 kronor, varefter fordringen å Trelleborgs Glas-
industri AB i räkenskaperna upptogs till 500.000 kronor.
Stiftelsernas skulder stego under år 1955 med nära 800.000 kronor. Skulle
denna skuldökning ha sammanhang med stiftelsernas eget påstående att de
under år 1955 infriat alla sina borgensåtaganden för Trelleborgs Glasin¬
dustri AB, skulle de totala förlusterna för glasindustrin uppgå till omkring
2.500.000 kronor.
I fråga om stiftelsernas engagemang i Aktiebolaget Lomma Tegelbruk
anförde Stenudd:
Bland de i makarna Kocks efterlämnade förmögenhet ingående aktierna
funnos 652 st. stamaktier (av totalt 1550) samt 393 st. preferensaktier
(av totalt 1283) i AB Lomma Tegelbruk. Stamaktierna värderas till 0 kro¬
nor, men preferensaktierna uppsattes i ett värde av 40 kronor pr st.
För tryggande av sin tegelförsäljning, var det givetvis ett intresse för AB
Johan Kock att förvärva kontroll över ett lämpligt tegelbruksföretag. Flär-
om är intet att säga. Då en rätt stor preferensaktiepost i Lomma Tegelbruk
av en händelse utbjöds på marknaden i slutet av år 1946, inköptes denna
post, tyvärr dock icke av AB Johan Kock — vilket såsom jag nämnt borde
ha legat närmast till hands — utan av stiftelserna. Genom förvärvet av
dessa aktier, 549 st. preferensaktier, på offentlig auktion i Malmö den
15 december 1946 för 23.000 kronor, fick stiftelserna stor majoritet i detta
tegelbolag.
357
Styrelsen för tegelbruket blev praktiskt taget identisk med stiftelsernas
och stiftelserna kommo även genom ekonomiska engagemang att fullstän¬
digt dominera bolaget. Stiftelsernas borgensförbindelser för Lomma Tegel¬
bruk, som tidigare varit avsevärda, men icke oroande, växte under år 1954
till så stora belopp, att detta borde ha föranlett allvarlig eftertanke.
Bruket moderniserades genom investeringar, finansierade med banklån
mot stiftelsernas borgen. Utbyggnaden skedde i etapper, av vilka den första
synes ha blivit rätt värdelös. Den slutliga ombyggnaden uppgives emeller¬
tid ha lett till slutresultat, att Lomma Tegelbruk kunde betraktas såsom
ett av landets modernaste. Det visade sig dock genast, att den lertäkt som
bolaget disponerade var otillräcklig och delvis olämpligt belägen, varför
bolagets styrelse nödgades förvärva en intilliggande lertäkt till ett högt pris.
Stiftelsernas engagemang i tegelbruket hade då stigit till omkring 3.000.000
kronor. Tegelbrukets totala skulder uppgingo emellertid till väsentligt högre
belopp, och det stod rätt snart klart för stiftelsernas styrelse, att driften
icke skulle kunna bliva räntabel samt att bruket med all sannolikhet skulle
få besvärligheter att undgå konkurs. Stiftelsernas styrelse började nu inse,
att det icke varit försvarligt att engagera sig med så stora belopp i tegel¬
bolaget.
Stiftelsernas aktier i AB Lomma Tegelfabrik ha hösten 1958 försålts. Det
står redan nu ganska klart, att stiftelsernas förluster på tegelfabriksengage-
mangen komma att uppgå till lägst 1.500.000 kronor.
Stenudd anförde sammanfattningsvis:
Stiftelsernas hittillsvarande borgensförluster torde komma att stiga till
omkring 4.000.000 kronor, såvida mitt tidigare antagande om förlusterna
på glasindustrin är riktigt.
Det är emellertid — tyvärr — icke osannolikt att nya förluster skola
tillkomma. Stiftelserna stå alltjämt i borgen för ytterligare, långt ifrån risk¬
fria millionbelopp.
Stiftelsernas egna skulder beräknas detta år komma att stiga till närmare
7.000.000 kronor, varav ca 3.000.000 kronor utgör lån för lösen av nyemit¬
terade aktier i AB Trelleborgs Gummifabrik år 1956.
Även om en viss del av denna skuldsumma är amorteringsfri, komma de
årliga kostnaderna för räntor och amorteringar under en lång följd av år
likväl att uppgå till så stora belopp, att det är tvivelaktigt, huruvida stif¬
telseförmögenhetens avkastning, praktiskt taget helt bestående av utdel¬
ning på aktier, täcker dessa utgifter.
Icke mindre än 90 % av nämnda utdelning belöper sig på aktier i AB
Trelleborgs Gummifabrik, i vilket stiftelserna äga 24.160 (av samtliga
50.400) aktier med ett nominellt värde av 12.080.000 kronor. Så gott som
alla dessa aktier äro pantförskrivna såsom siikerhet för stiftelsernas ovan
omförmälda lån.
Stiftelserna sakna likvida medel. Utgifter bestridas av checkräkningskre-
diter, vilka efterhand täckas av inflytande inkomster, huvudsakligen utdel¬
ningar å aktier. Det förefaller därför, som om det i längden icke skulle
kunna gå att finansiera stiftelsernas utgifter, utan antingen upptagande av
nya lån, om sådana kunna erhållas, eller genom försäljning av aktier.
Det är givetvis svårt att bilda sig en uppfattning om det pris, som stif¬
telsernas aktier skulle betinga vid en försäljning, det rör sig här om ett rent
358
hypotetiskt resonemang, men jag förmodar att köpeskillingen skulle kunna
uppskattas till omkring 10.000.000 kronor, möjligen något högre, beroende
på när och under vilka omständigheter avyttringen skulle kunna tänkas
ske. Eftersom stiftelsernas skulder väntas komma att uppgå till omkring
7.000.000 kronor, skulle en avsevärd behållning under även ogynnsamma
försäljningsbetingelser sannolikt uppstå.
Jag är angelägen att framhålla detta, för att icke någon skall bibringas
den uppfattningen, att stiftelserna genom sina stora förluster skulle ha
råkat i insolvens.
Trots de senaste årens stora förluster har stiftelsernas styrelse och verk¬
ställande direktör i årsberättelserna redovisat stora vinster. Detta har möj¬
liggjorts genom att förlusterna bokats direkt på kapitalkontot såsom för-
mögenhetsförluster. Å andra sidan ha vinster vid fastighetsförsäljningar
etc. icke heller redovisats på vinst- och förlustkontot, då de betraktats så¬
som kapitalvinster.
Mot denna redovisning har varken revisorer eller länsstyrelsen gjort
någon erinran.
Detta redovisningssätt strider — såvitt jag förstår — icke endast mot
testamentets föreskrifter om »nettoavkastning efter avskrivningar», enär
den sålunda redovisade vinsten utdelats, utan även mot såväl bokförings¬
lagen som lagen om tillsyn över stiftelser.
Det står enligt mitt förmenande klart, att stiftelsernas redovisning icke
borde ha godtagits av revisorerna och av länsstyrelsen. Och — även om
det varit lagligt ur bokföringssynpunkt — borde någon utdelning under
de förlustbringande åren naturligtvis icke ha ägt rum, då detta stod i strid
mot testamentsbestämmelserna. Till och med om dessa förutsättningar före¬
legat, borde en utdelning under så förlustfyllda år ha ansetts i högsta grad
oklokt och olämpligt.
Länsstyrelsen anförde i avgivet yttrande över klagomålen:
De nu framförda klagomålen överensstämmer delvis med dem som fram¬
ställdes år 1957 i ett annat till justitieombudsmannen hänskjutet ärende,
som avgjordes den 4 februari 1958 med uttalande om att länsstyrelsen
icke gjort sig skyldig till någon försummelse. Länsstyrelsen inskränker sig
därför nu till att yttra sig om de avsnitt av kritiken, som uppbäres av nya
skäl. Därvid måste länsstyrelsen begränsa sina uttalanden till att gälla till¬
synsärendets formella handläggning vid länsstyrelsen och några därtill
knutna synpunkter. På grund av landshövdingens ordförandeskap i stiftel¬
sen föreligger nämligen, om anledning till anmärkning mot stiftelsens för¬
valtning skulle uppkomma, jäv för länsstyrelsens befattningshavare att i
sak ingripa mot stiftelsestyrelsens beslut.
Syftet med 1929 års lag om tillsyn över stiftelser är att länsstyrelsen
skall tillse, att stiftarens vilja förverkligas. Tillsynen skall aldrig föras längre
än stiftaren själv har velat. Tillsynen skall vidare ej innebära en noggrann
prövning av varje utgift utan vara en granskning av förmögenhetens place¬
ring och medlens användning. Normalt sker denna tillsyn genom en efter-
handsgranskning av styrelsens årsrapporter. En motsatsställning mellan
länsstyrelsen och en stiftelses styrelse kan väl uppkomma, om granskning¬
en skulle ge vid handen, att ett av stiftelsens styrelse redan fattat beslut
icke skulle stå i överensstämmelse med stiftarens vilja. Om, såsom skett i
förevarande fall, landshövdingen av länsstyrelsen utsetts att vara ledamot
359
i stiftelsens styrelse, synes det länsstyrelsen uppenbart, att den länssty¬
relsen åvilande skyldigheten att verka för att stiftarens vilja respekteras,
fullgöres på ett mera betryggande sätt än vad som måste vara fallet vid
länsstyrelsens efterhandsgranskning av årsrapporterna. Tillsynslagen synes
till och med möjliggöra att stiftelse i ett sådant fall undantages från tillsyn,
något som för övrigt förekommit i andra län, eftersom lämplig kontroll då
får anses ha anordnats på annat sätt än genom tillsyn av länsstyrelsen.
Utan att stiftelsens styrelse begär detta, saknar länsstyrelsen anledning
att aktualisera ett dylikt undantagande.
Länsstyrelsen delar anmälarens uppfattning att tillsynen skall grundas
på vad stiftelseurkunden och stadgarna därom innehåller. Mot anmälarens
åsikter härom kan framhållas, att just avsaknaden av detalj föreskrifter i
testamentet och stiftarens önskan om fortsättandet av hans affärsrörelser
talar för att stiftaren velat ge styrelsen fria händer och att han sökt finna
garantier för stiftelsens fortbestånd i urvalet av styrelsekretsen, där allmän¬
intresset ju givits ett ovanligt stort inflytande. Att stiftaren — som själv
var affärsman — måste ha räknat med förlustsituationer torde vara uppen¬
bart.
Vad därefter angår själva redovisningsmetoden må framhållas, att till¬
synslagens tillämpningskungörelse rekommenderar en redovisning, som när¬
mast är jämförbar med en årsräkning enligt föräldrabalkens bestämmelser
om förmyndares redovisningsskyldighet. Anmälaren synes förbise, att aktie¬
bolagens och bokföringslagens särskilda bokföringsföreskrifter tillkommit
för att tillgodose ett borgenärsintresse, vartill motsvarighet i regel saknas
när det gäller stiftelser. En med redovisningsmetoden sammanhängande
fråga är hur bestämmelsen om styrelsens arvode skall tolkas. Anmälarens
åsikt härom kan leda till att styrelsen under visst år finge uppbära ett
oskäligt högt arvode.
Anmälarens ur tillsynssynpunkt allvarligaste anmärkning är påståendet
om att styrelsen mot stiftelseurkundens föreskrifter tillgodosett egna in¬
tressen och eljest gjort sig skyldig till missvård av stiftelsens angelägen¬
heter. Länsstyrelsen har icke av årsredovisningarna kunnat utläsa, att så
varit förhållandet. Så snart som anmärkning härom kommit till länsstyrel¬
sens kännedom, har länsstyrelsen den 29 oktober 1958 på grund av an¬
märkningens art förordnat om granskning jämlikt 15 § tillsynslagen av
stiftelsens räkenskaper och protokoll.
Sedermera inkom från länsstyrelsen ytterligare utredning.
I syfte att vinna klarhet om det sätt, varpå tillsynen utövats, begärde
jag av länsstyrelsen nytt yttrande i anslutning till en härstädes upprättad
promemoria. Med anledning härav överlämnade länsstyrelsen tjänstememo-
rial från de av länsstyrelsens nuvarande tjänstemän, som haft befattning
med tillsynen över ifrågavarande stiftelser, nämligen landskamreraren
C. Arthur Norgren, länsassessorn A. Isaksson och e. o. liinsnotarien Helena
Jacobsson, varjämte länsstyrelsen avgav särskilt yttrande.
Norgren uppgav, att han bestritt landskamrerartjänsten under tiden 20
augusti—30 november 1951 samt från den 1 mars 1955, att ärenden rörande
tillsyn av stiftelser vid länsstyrelsen normalt handlades som sektionschefs-
ärenden samt att Norgrens befattning med ifrågavarande tillsyn, såvitt
360
diarierna utvisade, inskränkt sig dels till viss handläggning, som föranletts
av vissa hos JO anhängiga ärenden, dels till att han förordnat Widell som
styrelseledamot och godkänt stiftelsernas redovisning för år 1956. I övrigt
hade Norgren endast haft mera periferiska kontakter med sina medarbe¬
tare i saken. Med stiftelsestyrelsen hade han icke haft annan kontakt än
att han vid ett tillfälle av stiftelsernas sekreterare tillfrågats om redovis¬
ningssystemet.
Med anledning av i remisspromemorian uppställda frågor, om länsstyrel¬
sen med stiftelsestyrelsen diskuterat huruvida förmögenheten vore på be¬
tryggande sätt placerad och om de engagemang, i vilka styrelsen invecklat
sig, borde snarast avvecklas anförde Norgren följande:
Lagen stadgar icke något förbud mot att en donator överlåter sin affärs¬
rörelse till en stiftelse med allmännyttigt ändamål. Om så sker kan ansva¬
ret för driftresultatet rimligen icke överflyttas på en länsstyrelse. Tvärtom
skadas det allmänna donationsintresset om en myndighet skall kunna
tvångsvis avveckla en rörelse, som donator har givit icke myndigheten utan
en stiftelse i uppdrag att förvalta. Om stiftelseurkunden uttryckligen läm¬
nar en dylik befogenhet till länsstyrelsen innebär detta, att stiftaren utsett
länsstyrelsen till stiftelsens verkliga styrelse. Länsstyrelsen måste då enligt
lag hålla tillsyn över sig själv. I ett sådant läge uppkommer för varje läns¬
styrelse den situation, som Stenudd finner oriktig.
_Nu har det inträffat att en stiftelse som enligt stiftelseurkunden skall
driva affärsrörelse i den utsträckning stiftelsens styrelse finner klokt drab¬
bas av affärsmässiga förluster. Stiftelsens styrelse är fullt medveten härom
men är enig om att behålla rörelsen tills vidare trots förlusterna. Till denna
uppfattning kommer styrelsen efter samråd med dels en särskilt anställd
verkställande direktör, som tidigare under en följd av år varit donators
förtrogne medarbetare, och dels styrelsens sekreterare, som på sin tid med¬
verkat vid donationsurkundens utformning. Stenudd kan likväl icke accep¬
tera styrelsens åtgärder och argumenterar till stöd för sin uppfattning med
stiftelselagen och länsstyrelsen som tillhygge. Självfallet förmenas Stenudd
icke denna rätt till kritik. Jag står emellertid icke till förfogande som skilje¬
domare i en fråga som rör olika uppfattningar om avvecklingstakten i stif¬
telsens engagemang. På denna punkt hävdar jag bestämt att enligt gällande
lag är detta en tillsynen ovidkommande fråga. Jag anser sålunda att lagen
icke ger länsstyrelsen befogenhet att förbjuda stiftelsen att behålla sina
företag.
Enligt 15 § stiftelselagen skall länsstyrelsen tillse att förmögenheten är
nöjaktigt placerad. Bestämmelsen reglerar sålunda placeringen, ej förvalt¬
ningen. Av lagens förarbeten (NJA II 1929 s. 227—293) framgår att med
förmögenhet menas behållning, att lagstiftaren ej avsett att påbjuda någon
särskild placeringsform och att stiftarens önskemål därom skall respekte¬
ras. I lagförslaget användes ursprungligen uttrycket betryggande som ut¬
bytts mot nöjaktigt. Om stiftaren överlämnar en rörelse eller en fastighet
är denna placering vid överlämnandet i regel nöjaktig. Vad som därefter
händer med tillgångens lönsamhet är icke en placerings- utan en förvalt¬
ningsfråga. Det är stiftelsens styrelse och icke länsstyrelsen som ansvarar
för förvaltningen så länge denna handhaves enligt bestämmelser i stiftelse¬
stadgar och lag. Om länsstyrelsen anses ha detta ansvar på grund av till¬
361
synen bör därav också följa att länsstyrelsen kan tvinga stiftelsen att sälja
en tillgång som stiftaren icke anförtrott länsstyrelsen, t. ex. en fastighet som
ej kan användas för sitt ursprungliga ändamål eller som är förlustbring-
ande. Varför erfordras då permutationsbeslut av Kungl. Maj:t i dessa fall?
Länsstyrelsen borde med denna tolkning kunna medge försäljningen enligt
15 § stiftelselagen.
Jag har icke uppfattat bestämmelsen på detta sätt och åberopar till stöd
för min uppfattning det enda rättsfall som hittills synes beröra spörsmål av
denna art, R 1954 Ju 44.
Även om lagen efter bokstaven kan läsas så, att länsstyrelsen kan in¬
gripa på sätt anmälaren påstår, föreligger ringa möjlighet för mig att av¬
dela landskontorets personal för ett fortlöpande samråd med rörelsedrivan¬
de företag om klokheten i deras överväganden. En sådan form av tillsyn
är orimlig och avböjdes också 1929, då ett förslag om fortlöpande inspek¬
tion av länsstyrelserna genom revisorer förkastades. En avvägning av ett
ämbetsverks resurser måste dagligen ske inom förvaltningen och jag ser
för min del ingen möjlighet att till praktiskt bruk överföra tanken att in¬
bjuda affärsföretagens ledning till diskussioner om företagens lönsamhet.
I den mån det i 1929 års lag talas om rådgivning kan jag därför icke tro att
det är denna form av diskussioner som avses. Länsstyrelsens nuvarande
situation torde icke kunna beskrivas bättre än genom att citera följande
uttalande i JO:s ämbetsberättelse år 1959:
»Arbetet bör bedrivas efter metoder, som — förutom att de arbetstek-
niskt och organisatoriskt äro rationella — tillgodoser behovet av en behö¬
rig avvägning av det statliga intresset och tillbörlig hänsyn till viktiga
enskilda intressen.» Denna norm har jag efter bästa förmåga sökt följa.
Tilläggas må till sist att den av anmälaren berörda förlustsituationen
icke är en enstaka företeelse. Pengar kommer att förloras även efter anmäl¬
ningen både av Kockska stiftelserna och andra. JO har för övrigt tidigare
observerat själva förlustsituationen och tagit initiativ till en lagstiftnings-
ändring men ej — mig veterligen — gjort något vägledande uttalande till
myndigheterna i fråga om möjligheten till ingripanden enligt nu gällan¬
de lag.
Isaksson anförde följande:
Under ett vart av åren 1954, 1955 och 1956 hade jag under tiden den
1 januari—den 30 juni förordnande som biträdande taxeringsintendent.
Den tjänsteman, som nämnda tre halvår uppehållit min tjänst innehar
icke längre statstjänst. En äldre landskanslist, som under en lång följd av
år var föredragande i tillsynsärendena, pensionerades med utgången av år
1957. I vad man jag under åren 1954—1956 deltog i bedömningen av nu
ifrågavarande stiftelser kan jag svårligen påminna mig. Något spörsmål,
som under dessa år bedömdes som särskilt betydelsefullt, torde icke ha
kommit till min kännedom. I anledning av innehållet i revisorernas berät¬
telse för 1955 års förvaltning infordrade dåvarande t. f. kameralassessorn
den 22 mars 1956 yttrande från styrelsen. Till svar härå insände stiftelser¬
nas sekreterare styrelseprotokoll av den 29 februari 1956, utvisande att åt
numera avlidne revisorn Ture Kristersson uppdragits att göra eu viss
expertutredning. Då det dröjde, innan länsstyrelsen fick del av denna
utredning, hade jag vid nitgot tillfälle telefonsamtal med Kristersson härom
och om jag minns rätt även samtal med landshövding Widell. Vad jag vid
362
dessa samtal erfor ansåg jag icke vara av beskaffenhet att föranleda något
ingripande från länsstyrelsens sida. Jag har vid något tillfälle eller några
tillfällen samrått med landskamreraren men kan icke ange några data för
dessa tillfällen. Jag har en privat anteckning att jag den 20 december 1957
haft del av expertutredningen men jag kan nu ej erinra mig om den ställdes
till mitt förfogande genom Kristerssons eller landshövdingens försorg.
Efteråt har jag kommit underfund med, att icke hela expertutredningen
ställdes till mitt förfogande 1957.
Länsstyrelsen yttrade:
Av den av länsstyrelsen tidigare överlämnade utredningen framgick
bland annat, att stiftelserna under år 1956 upplånat 2,2 miljoner kronor
för att utnyttja stiftelsernas företrädesrätt till nyteckning av värdefulla
aktier och att bedömningen av därmed sammanhängande förvaltningsåt-
gärder var beroende av den fortsatta utredning som kunde föranledas av
länsstyrelsens beslut den 29 oktober 1958 om granskning av stiftelsernas
räkenskaper och protokoll. I anledning av vad som framkommit vid
granskningen har länsstyrelsen begärt närmare upplysningar från stiftel¬
sernas sekreterare. Det framgår av utredningen, att stiftelserna åsamkats
mycket stora och extraordinära utgifter för ifrågavarande upplåning. Dessa
utgifter utgöras av provisioner å tillhopa 58.166 kronor, därav till banker
15.666 kronor. Av lånesumman har 1,5 miljoner kronor placerats hos vissa
pensionskassor mot garanti av en bank, till vilken stiftelserna överlämnat
en större aktiepost som pant. Bankens årliga arvode för garantin uppgår
till 15.000 kronor för helt år. En annan bank har medverkat vid låneaffä-
ren genom att som långivare spåra upp några av bankens klienter — vissa
pensionskassor — och för denna förmedling uppburit 9.500 kronor i pro¬
vision. Låneaffären har därjämte inneburit att stiftelsernas styrelse — sig
själv ovetande — betalt ytterligare 24.500 kronor till en person, vars med¬
verkan i allt väsentligt synes ha inskränkt sig till att ha sökt kontakt med
banken. Anledningen till detta ovanliga låneförfarande har varit dels ny¬
teckningens angelägenhetsgrad för stiftelserna och dels de stränga kredit¬
restriktionerna under år 1956. Då stiftelserna förgäves sökt erhålla gängse
kredit i bankerna, har man ansett det nödvändigt att söka andra låne-
utvägar.
Länsstyrelsen är medveten om att en tillsynsmyndighet bör granska stif¬
telsebeslut som hänför sig till bestämda utgiftsposter. Enligt en annan
mening — som länsstyrelsen icke delar — ligger även uppkommande
affärsmässiga förluster som sådana under tillsynsbegreppet. På grund härav
upprepar länsstyrelsen sin anmälan om jäv. Förluster har uppkommit
även efter 1956, och de lär kunna ske vid varje tillfälle då konjunkturen
för stiftelsebolagens verksamhet är ogynnsam. Länsstyrelsen måste tyd¬
ligen räkna med att även för ett senare år få förfrågningar i tjänsten om
anledningen och vill i framtiden kunna åberopa jävsförhållandet ånyo.
Länsstyrelsen har övertygats om riktigheten av denna ståndpunkt i jävs-
frågan av tjänsteförrättande justitieombudsmannens uttalanden i ämbets-
berättelsen år 1959 sid. 358.
Sedan tillfälle beretts drätselkammaren att avgiva påminnelser, förkla¬
rade kammaren att den icke fann anledning avgiva några påminnelser.
Riksräkenskapsverket anförde i därefter infordrat utlåtande — efter en
363
redogörelse för stiftelsernas verksamhet i de hänseenden, som beröras av
klagomålen — följande:
Vid bedömandet av frågan, huruvida länsstyrelsen vid sin befattning
med ifrågavarande stiftelser kan anses ha eftersatt vad som ålegat läns¬
styrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet torde hänsyn i första hand böra
tagas till huruvida stiftelsernas beslut stå i överensstämmelse med stiftar¬
nas vilja. En genomgång av makarna Kocks testamente ger vid handen
att dessa givit stiftelsernas styrelse mycket vidsträckta befogenheter vid
förvaltning av stiftelserna. I testamentet föreskrives sålunda bl. a. följande:
»Styrelsen äger förvalta stiftelsernas förmögenhet på sätt den finner klo¬
kast. De olika rörelserna som ingå i kvarlåtenskapen böra dock fortsättas
så länge det befinnes klokt och lämpligt. De närmare detalj bestämmelserna
för stiftelsernas förvaltning, som kunna finnas erforderliga, skola utarbetas
av styrelsen för stiftelserna.»
Med hänsyn till nämnda testamentsbestämmelser och då stiftarna redan
under sin livstid voro genom stora borgensåtaganden och på annat sätt
starkt engagerade i Trelleborgs Glasindustri och AB Lomma Tegelbruk
kan det — även om lämpligheten av de omfattande engagemangen i bo¬
lagen och särskilt understödjandet av experimentet med tillverkning av
plastbehandlad glasull hos Trelleborgs Glasindustri i och för sig^kan ifråga¬
sättas — enligt riksräkenskapsverkets mening icke anses ha, ålegat läns¬
styrelsen att vidtaga åtgärder i anledning av vad som förevarit.
Vad beträffar den stora upplåningen av medel under år 1956 och det i
samband därmed gjorda inköpet av aktier i Trelleborgs Gummifabriks AB
synes dessa åtgärder innebära ett omfattande spekulativt engagemang i
förhållande till stiftelsernas resurser. Med hänsyn till den befogenhet som
tillkommer stiftelsens styrelse enligt ovannämnda bestämmelser i testamen¬
tet samt föreskrifterna i 16 § stiftelsernas stadgar synes länsstyrelsen dock
icke haft möjlighet att påverka stiftelsernas åtgärder. Den omständigheten
att länsstyrelsen icke funnit anledning till anmärkning mot stiftelsernas
årsredovisning för år 1956 kan sålunda enligt riksräkenskapsverkets mening
icke anses innebära att länsstyrelsen eftersatt sin tillsynsskyldighet i be¬
rörda avseende.
Beträffande frågan huruvida redovisningen skett på ett formellt tillfreds¬
ställande sätt samt huruvida det kan anses försvarligt att den å vinst- och
förlusträkningen redovisade vinsten utdelats på sätt som skett har profes¬
sorn i företagsekonomi vid Lunds universitet Nils Västhagen den 4 decem¬
ber 1958 avgivit utlåtande, vari han uttalar den meningen, att det av stif¬
telserna tillämpade bokföringsförfarandet ej nödvändigtvis skulle ha varit
direkt felaktigt om det gällt ett aktiebolag och att det funnes än mindre
anledning att fördöma det när det är fråga om en stiftelse, som ej är under¬
kastad bestämmelserna i bokföringslagen. Den av styrelsen förda utdel-
ningspolitiken anser Västhagen med hänsyn till den reella kapitalutveck¬
lingen hos stiftelserna ej direkt kunna ge anledning till någon anmärkning,
ehuru det varit försiktigare att under de senare åren helt eller delvis reser¬
vera den för året redovisade vinsten, varigenom man hade kunnat undvika
eu minskning av det redovisade kapitalet.
Även om (let kan råda delade meningar om vilket redovisningssätt som
bort tillämpas, anser riksräkenskapsverket att någon erinran icke kan göras
mot länsstyrelsen därför att den godtagit det av stiftelserna tillämpade
redovisningsförfarandet.
364
På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till vad i övrigt i ären¬
det förekommit finner riksräkenskapsverket att vederbörande länsstyrelse
vid sin befattning med ifrågavarande stiftelser icke kan anses ha eftersatt
vad som ålegat länsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet.
I ärendet tog jag tillika del av länsstyrelsens handlingar rörande stiftel¬
serna.
I en till länsstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag följande.
Jämlikt 8 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser skall stiftelse,
som enligt lagen anmälts hos länsstyrelse, stå under dess tillsyn, där läns¬
styrelsen finner stiftelsen främja ett allmännyttigt ändamål. Länsstyrelsen
äger dock från tillsyn undantaga stiftelse, som redan är underkastad nöj¬
aktig tillsyn eller för vilken tillsyn enligt nämnda lag eljest på grund av
särskilda omständigheter finnes icke vara behövlig.
Rörande det sätt, varpå tillsynen skall anordnas, meddelas bestämmel¬
ser i 9—18 §§ samma lag. Det tillkommer jämlikt 9 § länsstyrelsen att över¬
vaka, att stiftelses förvaltning handhaves i överensstämmelse med denna
lag och de för stiftelsen gällande föreskrifter; och har länsstyrelsen jämväl
att tillhandagå stiftelsen med erforderliga råd och upplysningar. 14 § åläg¬
ger stiftelses styrelse att föra räkenskaper över stiftelsens tillgångar och
skulder samt inkomster och utgifter, årligen avsluta räkenskaperna samt
inom tre månader efter räkenskapsårets slut till länsstyrelsen insända dels
berättelse, huru stiftelsens ändamål blivit under året främjat, dels ock sam¬
mandrag av räkenskaperna enligt formulär, som Konungen fastställt. Läns¬
styrelsen har enligt 15 § att med ledning av de sålunda insända handling¬
arna granska stiftelsens förvaltning. Vid granskningen bör huvudsakligen
tillses, att stiftelsens medel icke dragas från ändamål, vartill de äro be¬
stämda, och att förmögenheten är på nöjaktigt sätt placerad. Finner läns¬
styrelsen vid granskningen ytterligare handlingar eller upplysningar röran¬
de stiftelsens förvaltning erforderliga, äger länsstyrelsen infordra sådana
från styrelsen. Där omständigheterna sådant påkalla, äger länsstyrelsen
jämväl hos styrelsen förrätta granskning av stiftelsens förvaltning, därvid
stiftelsens räkenskaper, kassa, värdehandlingar, säkerhetshandlingar och
protokoll skola av styrelsen hållas tillgängliga. Har styrelse fattat beslut,
som står i strid med lag eller de för stiftelsen gällande föreskrifter, äger
länsstyrelsen jämlikt 16 § förbjuda verkställighet av beslutet eller, om
sådan ägt rum, förelägga styrelsen att vidtaga rättelse. Länsstyrelsen må
ock eljest förelägga styrelsen att fullgöra vad den åligger. Enligt 17 §
äger länsstyrelsen, där ej fråga är om föreskrift, vars överträdande är belagt
med straff, utsätta vite vid meddelande av föreläggande eller förbud enligt
lagen samt fälla till sådant vite. Länsstyrelsen äger ock i vissa fall — ändå
att anmälan av sakägare icke gjorts — med stöd av 18 § förordna om ut¬
förande av talan vid domstol mot ledamöter i stiftelsens styrelse angående
365
ersättning för stiftelsen tillskyndad skada eller förordnande om annan för¬
valtning av stiftelsen.
Tillsynsmyndighetens allmänna uppgift är, på sätt framgår av uttalan¬
den under förarbetena till gällande lag, att övervaka att stiftelses förvalt¬
ning handhaves i överensstämmelse med lag och de för stiftelsen gällande
föreskrifterna.
Beträffande sättet för tillsynens utövande har den reglering lagen i detta
hänseende innehåller utformats efter en avvägning mellan det allmännas
intresse av en effektiv tillsyn och de enskildas anspråk på att kontrollen
icke göres mera betungande och hämmande på stiftelsernas verksamhet än
nödvändigt (se NJA II 1929 s. 233 ff.). Tillsynen har därför anordnats i
första hand som en efterföljande kontroll i form av granskning utav stif¬
telses årsberättelse och sammandrag av räkenskaperna. Under lagens för¬
arbeten betonades vikten av att granskningen göres med mjuk och lätt
hand samt i så smidiga och enkla former som möjligt. Samtidigt påpekades,
att en effektiv kontroll måste ligga även i stiftarnas eget intresse, då den
bjuder trygghet för stiftelsernas framtida bestånd.
I förevarande ärende har från länsstyrelsens sida gjorts gällande, att till¬
synen skulle vara begränsad till förmögenhetens placering och medlens an¬
vändning för avsett ändamål. I enlighet med denna uppfattning skulle till¬
synen icke omfatta förvaltning av rörelse, som bedrives av stiftelse.
Såtillvida torde denna uppfattning vara riktig, att tillsynen, såsom under
lagens förarbeten framhållits, i allmänhet icke bör utsträckas till en nog¬
grann prövning av varje utgifts behörighet utan inskränkas till en gransk¬
ning av behållningens placering och huruvida avkomsten använts i dona¬
tors syfte. I enlighet härmed har, såsom förut nämnts, i 15 § stadgats att
tillsynsmyndigheten bör vid granskningen av årsberättelse huvudsakligen
tillse att stiftelsens medel icke dragas från ändamål, vartill de äro be¬
stämda, och att förmögenheten är på nöjaktigt sätt placerad.
Av det sagda lärer icke kunna dragas den slutsatsen, att stiftelses för-
valtningsåtgärder i övrigt skulle vara undandragna tillsyn. En sådan slut¬
sats skulle vara oförenlig med tillsynens syfte att trygga stiftelsens framtida
bestånd. Om styrelsen för en stiftelse exempelvis ikläder sig borgensförbin¬
delser, som kunna äventyra stiftelsens fortsatta verksamhet, lärer tillsyns¬
myndigheten icke blott äga utan även vara skyldig att vidtaga åtgärder
till förekommande av att stiftelsens medel dragas från det ändamål, vartill
de äro bestämda. Mot förenämnda uppfattning att tillsynen skulle vara
begränsad allenast till att övervaka förmögenhetens placering och medlens
användning för avsett ändamål talar även det förhållandet att tillsynsmyn¬
digheten — ändock att anmälan av sakägare icke gjorts — jämlikt 18 §
äger utföra talan om ersättningsskyldighet för styrelseledamot som genom
vårdslöshet tillskyndat stiftelsen skada.
Av det sagda torde framgå, att länsstyrelse vid tillsyn av stiftelse icke
366
kan inskränka sig till att — med bortseende från stiftelsestyrelses ekono¬
miska förvaltning i övrigt — blott övervaka förmögenhetens placering och
medlens användning. En annan sak är, att stiftelsens styrelse bör ha täm¬
ligen fria händer vid t. ex. förvaltningen av en rörelse och att ingripande
från tillsynsmyndighetens sida beträffande dylika angelägenheter bör ske
endast om särskild anledning förekommer därtill.
Jag kan således icke dela den av länsstyrelsen uttalade, principiella upp¬
fattningen, att länsstyrelses tillsyn är begränsad och icke omfattar »upp¬
kommande affärsmässiga förluster».
Vad därefter angår frågan om den omständigheten, att länets landshöv¬
ding är ledamot av styrelse för en stiftelse, är av beskaffenhet att påverka
omfattningen av länsstyrelsens tillsyn över stiftelsen, får jag anföra föl¬
jande. Länsstyrelsen har hävdat den meningen, att den länsstyrelse åvi¬
lande skyldigheten att verka för att stiftarens vilja respekteras fullgöres på
ett mera betryggande sätt, om landshövdingen utsetts att vara ledamot av
stiftelsens styrelse, än genom en efterhandsgranskning av årsberättelserna.
Länsstyrelsen har vidare hävdat att — om anledning uppkomme till an¬
märkning mot stiftelsestyrelse, där landshövding är ledamot — det förelåge
jäv för länsstyrelsens befattningshavare att i sak ingripa mot stiftelse¬
styrelsen.
Frågan om jäv mot tjänsteman vid länsstyrelse regleras av 37 § länssty¬
relseinstruktionen, enligt vilket stadgande — med vissa undantag, om vilka
här ej är fråga — vad om jäv mot domare är stadgat skall gälla även den
som deltager i handläggningen av ärende inom länsstyrelsen. I 4 kap. 13 §
RB stadgas, att domare är jävig att handlägga mål — utom i ett antal när¬
mare angivna fall — om eljest särskild omständighet föreligger, som är
ägnad att rubba förtroendet för hans opartiskhet i målet.
Såsom jag — i min framställning till Kungl. Maj:t den 17 december 1958
om behovet av ändring av lagen om tillsyn av stiftelser i syfte att undvika
att stiftelse, i vars styrelse landshövding eller avdelningschef vid länssty¬
relse ingår såsom ledamot, skall stå under tillsyn av samma länsstyrelse —
framhållit, är gällande ordning för tillsyn av sådan stiftelse ur principiella
synpunkter ägnad att inge betänkligheter. Det syntes — anförde jag —
visserligen icke vara att befara, att de tjänstemän, som hade att handlägga
ifrågavarande ärenden, i allmänhet skulle, av rädsla att stöta sig med sina
chefer eller eljest av hänsyn till dessa, underlåta att framföra kritik, för
vilken sakliga skäl kunde åberopas. Man kunde dock icke bortse från möj¬
ligheten, att granskningen i något av dessa ärenden skedde med lättare
hand än eljest i förlitan på att närmare kontroll icke vore av nöden. Det
vore även — anförde jag vidare — förklarligt, att den beroendeställning,
varom här är fråga, redan i och för sig vore av beskaffenhet att hos utom¬
stående alstra misstankar för bristande objektivitet. Jag påpekade därjämte
svårigheten för vederbörande tjänstemän att, med hänsyn till arten av
367
granskningen och frånvaron av strikta regler härför, i praktiken gendriva
beskyllningar eller antydningar om ovidkommande hänsynstagande. Jag
föreslog därför att tillsynen över stiftelse, i vars styrelse landshövding eller
avdelningschef inginge såsom ledamot, skulle — i den mån omständighe¬
terna icke vore sådana att stiftelsen kunde undantagas från tillsyn —
överflyttas från länsstyrelsen till annan myndighet.
Även om jag sålunda finner starka skäl tala mot att länsstyrelse tjänste¬
män utöva tillsyn över stiftelse, i vars styrelse landshövding är ledamot,
vill jag dock framhålla att förmanskap icke under alla omständigheter
grundar jäv. När jäv av nämnda grund skall anses föreligga synes bli bero¬
ende av omständigheterna i varje särskilt fall. Av betydelse är härvid bl. a.
arten av den tjänsteåtgärd varom fråga är. Jävsfrågan framstår på annat
sätt vid t. ex. prövning av fråga huruvida ersättningstalan skall föras mot
stiftelsestyrelse, i vilken landshövdingen är ledamot, än vid avgörande av
fråga om länsstyrelsen bör anlita sakkunnig för bedömning av viss åtgärd
av samma styrelse.
Huru man nu än bedömer förevarande jävsspörsmål, är det dock uppen¬
bart, att en länsstyrelse icke kan förhålla sig helt passiv i fråga om till¬
synen av en stiftelse, som enligt lag står under länsstyrelsens tillsyn, endast
därför att en jävssituation kan uppkomma. Finner en tjänsteman sig av
jäv förhindrad pröva visst ärende, har han att vederbörligen anmäla förhål¬
landet, så att ojävig person kan förordnas i hans ställe. Och skulle alla
länsstyrelsens tjänstemän anse sig jäviga, måste frågan om tillsynens ut¬
övande hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning. Länsstyrelsen kan sålunda
icke under förebärande av jäv underlåta att vidtaga åtgärder för att av¬
sedd tillsyn skall komma till stånd.
Enligt min mening kan det emellertid, såsom jag förut framhållit, icke
göras gällande att länsstyrelses tjänstemän äro på grund av jäv generellt
förhindrade att utöva tillsyn över stiftelse, i vars styrelse landshövdingen
i länet är ledamot. Såvitt jag har mig bekant har vid andra länsstyrelser
jäv icke heller ansetts föreligga i motsvarande situationer. Länsstyrelsens
befattning med de Kockska stiftelserna synes för övrigt ge vid handen, att
länsstyrelsen själv icke ansett något generellt jävshinder föreligga.
Jag vill härefter beröra frågan huruvida den omständigheten, att lands¬
hövdingen är ledamot av stiftelsestyrelse, är av beskaffenhet att böra för¬
anleda begränsning av den tillsyn över stiftelsen, som eljest åligger läns¬
styrelsen.
Av de förut återgivna lagbestämmelserna följer att, om stiftelse är un¬
derkastad tillsyn enligt lagen, tillsynen också skall utövas i den därför stad¬
gade ordningen. Någon undantagsbestämmelse, vari föreskrives en mera
begränsad tillsyn, finnes ej. Även om kontroll på grund av särskilda om¬
ständigheter skulle anses obehövlig, kan länsstyrelse således icke — där
ej stiftelsen helt, undantagits från tillsyn — utöva granskningen i andra
368
former eller eljest på annat sätt än i lagen föreskrives. Denna grundsats
har under lagens förarbeten hävdats av departementschefen med avseende
å den situationen, att stiftaren — i stället för att begagna honom tillkom¬
mande befogenhet att helt undantaga stiftelse från offentlig tillsyn — skulle
önska någon ändring i formerna för tillsynen (NJA II 1929 s. 243). Prin¬
cipen måste emellertid uppenbarligen äga tillämpning även i övriga fall,
då stiftelse är underkastad tillsyn enligt lagen. Vad länsstyrelsen anfört
därom, att den länsstyrelsen åvilande skyldigheten att verka för att stif¬
tarens vilja respekterades fullgjordes på ett mera betryggande sätt genom
landshövdingens ledamotskap av stiftelsestyrelsen än genom länsstyrel¬
sens efterhandsgranskning av årsberättelserna, kan således redan av prin¬
cipiella skäl icke — såsom länsstyrelsen synes vilja ifrågasätta — åberopas
som argument för en begränsning av i lagen föreskriven och avsedd gransk¬
ning av stiftelsens förvaltning. En enbart formell kontroll är också täm¬
ligen meningslös.
Av nu anförda skäl finner jag, att länsstyrelsen icke ägt begränsa till¬
synen av de Kockska stiftelserna på sätt från länsstyrelsens sida hävdats.
När det nu gäller att — mot bakgrunden av vad förut sagts rörande om¬
fattningen och innebörden av länsstyrelses tillsyn av stiftelse — bedöma
huruvida ingripande från länsstyrelsens sida bort ske med avseende å de
Kockska stiftelserna, får jag anföra följande.
I fråga om stiftelsernas engagemang i Trelleborgs Glasindustri Aktie¬
bolag är följande upplyst: Trelleborgs Glasindustri var en av de rörelser,
som ingingo i kvarlåtenskapen efter makarna Kock. Glasindustrin överläts
i början av år 1947 till ett under medverkan av vissa tjänstemän nybildat
bolag, i vilket stiftelserna från början ägde en minoritetspost aktier å nomi¬
nellt 60 000 kronor. Denna minoritetspost såldes under år 1948. Eftersom
tjänstemännen saknade erforderliga ekonomiska resurser, måste stiftelserna
stå i borgen för bolagets skulder till betydande belopp. Stiftelsernas borgen
uppgick hösten 1950 till 336 000 kronor. Under år 1951 började företaget till
följd av förändrade konjunkturer att gå dåligt. För att stödja detsamma
iklädde sig stiftelserna under år 1951 och 1952 ytterligare borgensåtagan¬
den med 225 000 kronor. Sommaren 1952 igångsatte bolaget experiment
med glasulltillverkning och under år 1953 byggdes en ny fabrik för tillverk¬
ning i stor skala av plastbehandlad glasull. Investeringarna gåvo emeller¬
tid icke förväntat resultat utan ledde i stället till stora förluster. Stiftelserna
fortsatte under år 1953 och 1954 att stödja bolaget med ytterligare lån och
borgensåtaganden. Vid slutet av år 1954 uppgingo borgensförbindelserna
till 1 006 500 kronor och lånen till bolaget till 653 065 kronor. Den 5 april
1955 försattes bolaget i konkurs. Efter avvecklingen visade sig stiftelsernas
förlust på bolaget uppgå till 1 413 668 kronor, vartill kommer en fordran
på konkursboet å 141 509 kronor som enligt uppgift troligen måste av¬
skrivas.
369
Beträffande Aktiebolaget Lomma Tegelbruk är följande upplyst: Johan
Kock hade genom ett av sina andra företag en fordran å Aktiebolaget
Lomma Tegelbruk å 150 000 kronor. Vidare hade Kock åtagit sig borgens¬
förbindelser för bolaget å 905 000 kronor. De vid dödsfallet befintliga bor¬
gensförbindelserna kommo att åvila stiftelserna. På grund av dessa förhål¬
landen inköpte stiftelserna, då tillfälle härtill gavs, år 1946 en post aktier
1 bolaget å offentlig auktion. Stiftelserna blevo härigenom ägare till aktie¬
majoriteten i bolaget. Samtliga aktier i bolaget voro i stiftelserna bokförda
till ett värde av 53 350 kronor. Vid slutet av år 1948 hade stiftelsernas bor¬
gensförbindelse enligt uppgift nedgått till 486 000 kronor. Under år 1947
förstördes en stor del av anläggningen vid ett av tegelbruken i Lomma
genom brand. När nytt maskineri år 1949 igångsattes, fungerade det icke,
varför andra maskiner måste anskaffas. Även en ny ugn visade bristfällig-
heter. Det blev därför nödvändigt att skaffa en annan ugn, vilken färdig¬
byggdes år 1954. Under byggnadstiden härjades bruket av en ny eldsvåda,
varvid en torklada brann ner och stora skador uppstodo på det nya ugns-
huset. För samtliga byggnadsarbeten ävensom för de nya maskinerna blevo
kostnaderna betydligt högre än som beräknats vid planeringen. Oturen
med bränderna och misslyckandet med ugnen hämmade tillverkningen un¬
der byggnadstiden och gjorde att bolaget måste öka sin skuldsättning. Så¬
lunda stego bolagets långfristiga lån år 1948 från 545 000 till 1 095 000
kronor samt under 1949 till 1 795 000 kronor; år 1954 ökades skulderna till
2 595 000 kronor, vartill kommo accepter å 250 000 kronor. När det gällde
att skaffa kredit åt bolaget, fanns det enligt uppgift ingen möjlighet att
erhålla sådan utan borgen från stiftelserna. Vid utgången av år 1955 hade
stiftelsernas borgensförbindelse för bolaget stigit till ett belopp av 2 599 000
kronor. Efter revisionsanmärkning uppdrog stiftelsernas styrelse hösten
1956 åt en auktoriserad revisor att verkställa undersökning av bolagets
ekonomi. I anledning av vad denne i sitt utlåtande anförde sålde stiftel¬
serna i juli 1958 sina aktier i bolaget, därvid köparna övertogo betalnings¬
ansvaret för en del av bolagets skulder. Stiftelserna inlöste för sin del
952 837 kronor av skulderna, och deras totala förlust å bolaget uppgick till
omkring 1 250 000 kronor.
Som stiftelses verksamhet icke står under JO:s tillsyn, har jag icke befo¬
genhet att ingå i bedömning av styrelsens verksamhet i vidare mån än som
är erforderligt för prövningen av länsstyrelsens förfarande i fråga om till¬
synen över stiftelsernas styrelse. Härutinnan får jag anföra följande.
Såvitt handlingarna ge vid handen har länsstyrelsens granskning av de
årligen från stiftelsernas styrelse inkomna redovisningshandlingarna icke
föranlett någon åtgärd förrän den 22 mars 1956, då länsstyrelsen infordrade
styrelsens yttrande i anledning av vad som i revisionsberättelsen för år
1955 anförts om behovet av en expertundersökning av de stora engage¬
mangen i bl. a. tegelbruket. Vidare har länsstyrelsen den 29 oktober 1958
2h — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 19G1 års riksdag
370
— efter det Stenudd framställt sina anmärkningar — med stöd av 15 §
i 1929 års lag förordnat en länsrevisor att förrätta granskning av stiftelser¬
nas räkenskaper och protokoll. I övrigt synes, av handlingarna att döma,
länsstyrelsens tillsynsverksamhet ha begränsats till en granskning av stiftel¬
sernas årsredovisningar. Länsstyrelsen har förklarat, att av dessa redovis¬
ningar icke kunnat utläsas att styrelsen gjort sig skyldig till missvård av
stiftelsernas angelägenheter.
Stiftelsernas engagemang i de två bolagen ha, såsom de återgivna upp¬
gifterna ge vid handen, varit av mycket stor omfattning. Den länsstyrelsen
åvilande tillsynen över stiftelserna har otvivelaktigt omfattat skyldighet
att pröva huruvida de till bolagen utlånade medlen innefattade en betryg¬
gande1 placering och huruvida de åtagna borgensförbindelserna vore försvar¬
liga, trots att de kunde, såsom ock faktiskt skedde, leda till att stiftelsernas
medel i betydande utsträckning drogos från avsett ändamål. För en riktig
bedömning av denna fråga ha tillräckliga upplysningar icke lämnats i de
av stiftelsernas styrelse avgivna årsberättelserna. Dessa ha dock innehållit
uppgifter, vilka bort ägnas uppmärksamhet vid tillsynen. I årsberättel¬
serna ha sålunda från och med år 1950 lämnats uppgifter om stiftelsernas
borgensåtaganden, vilka uppgått till mycket höga belopp i förhållande till
den totala behållningen. De sammanlagda borgensförbindelserna uppgingo
år 1950 till 5 141 905 kronor och hade år 1954 stigit till 6 587 955 kronor.
Av de avgivna redovisningarna har man kunnat följa huru borgensåtagan¬
dena för de två bolagen stigit. I årsberättelserna ha bland tillgångarna
upptagits en ospecificerad post under rubriken »utestående fordringar»,
vilka år 1951 uppgingo till 692 799 kronor och år 1955 till 1 237 684 kronor.
Huruvida de betydande tillgångar som sålunda redovisats såsom utestå¬
ende fordringar kunde anses betryggande1 placerade har icke framgått av
årsberättelserna. Med hänsyn härtill borde enligt min mening länsstyrelsen
i samband med granskningen av årsredovisningarna ha infordrat närmare
upplysningar rörande borgensåtagandena och de utestående fordringarna.
Om så skett, skulle länsstyrelsen helt visst ha fått full kännedom om stif¬
telsernas engagemang i de två bolagen. Med kännedom härom hade läns¬
styrelsen icke kunnat undgå att på ett långt tidigare stadium än nu skedde
överväga frågan om icke engagemangen i de två bolagen innebure alltför
stora risker för stiftelserna och påkallade särskilda åtgärder från länssty¬
relsens sida.
Ett dylikt ställningstagande innefattade helt visst en ömtålig och vansk¬
lig avvägning mellan olika synpunkter. För att biträda vid denna bedöm¬
ning hade länsstyrelsen kunnat anlita ekonomisk expertis (se prop. 83/1929
s. 109). Härtill hade funnits så mycket större skäl som det måste för läns¬
1 Se anmärkning å s. 372.
371
styrelsen ha framstått såsom tveksamt om stiftelsernas styrelse med hän¬
syn till sin sammansättning hade erforderlig ekonomisk erfarenhet att be¬
döma riskerna med engagemangen. I varje fall synes det ha förelegat skäl
att hos stiftelsernas styrelse påkalla den expertundersökning av en auktori¬
serad revisor som nu alltför sent kom till stånd. Det är icke osannolikt —
kanske t. o. m. troligt — att ett tidigare anlitande av ekonomisk expertis
skulle ha lett till en begränsning av stiftelsernas engagemang i bolagen och
därmed till en begränsning av förlusterna.
Å andra sidan är att märka, att det ingalunda är säkert att en tidigare
expertundersökning kunnat giva länsstyrelsen fog för att genom föreläg¬
gande eller förbud ingripa gentemot styrelsen, på vilken det ankom att av¬
göra om riskerna borde tagas. Även om jag för egen del är benägen anse,
att stiftelsernas intressen i de två bolagen icke berättigade till de stora ris¬
ker som togos, kan dock icke sägas, att stiftelsernas styrelse helt saknade
skäl för de stora engagemangen i bolagen. Handlingarna ge icke heller stöd
för antagande, att styrelsen förfarit på sådant sätt, att styrelsens leda¬
möter kunna åläggas ersättningsskyldighet.
Vid bedömandet av länsstyrelsens förfarande med avseende å tillsynen
över ifrågavarande stiftelser är att beakta, att länsstyrelsen härvid synes
ha utgått från en principiellt grundad uppfattning om att tillsynen vore
på visst sätt begränsad. Av skäl som förut angivits måste denna uppfatt¬
ning betecknas som felaktig. Emellertid äro bestämmelserna angående till¬
synen allmänt avfattade och kunna giva visst utrymme för tvekan i fråga
om tillsynens omfattning. Länsstyrelsens uppfattning härutinnan framstår
därför som i viss mån ursäktlig. Det kan icke heller visas att länsstyrelsen,
om tillsynen utövats på verksamt och avsett sätt, skulle ha haft fog för
ingripande, som lett till en begränsning av de för stiftelserna uppkomna för¬
lusterna. Vid angivna förhållanden finner jag mig kunna låta bero vid
mina här gjorda uttalanden.
Vad i ärendet förekommit — särskilt vad från länsstyrelsens sida anförts
om jäv — visar på ett slående sätt behovet av att från länsstyrelse över¬
flytta tillsynen över stiftelse, i vars styrelse landshövding eller avdelnings¬
chef vid länsstyrelsen ingår såsom ledamot. En avskrift av denna skrivelse
kommer därför att av mig överlämnas till chefen för justitiedepartementet
för beaktande vid prövningen av min förut omnämnda framställning om
sådan överflyttning av tillsynen över vissa stiftelser. Jag vill i detta sam¬
manhang tillägga, att förevarande spörsmål icke synes mig böra, såsom på
några håll ifrågasatts, helt generellt lösas på det sättet att stiftelse, i vars
styrelse ingår sådan befattningshavare som nyss sagts, helt undantages
från tillsyn. Av särskild vikt synes vara, att t. ex. stiftelse med stor förmö¬
genhet är underkastad tillsyn av offentlig myndighet. Vidare har hävdats
att det, för undantagande från tillsyn, skulle vara tillräckligt, att stiftelsens
förvaltning reviderades av auktoriserad revisor. Så kan väl vara förhållan¬
372
det, där fråga om ansvarsfrihet för styrelsen prövas av utomstående organ.
Där sådan prövning icke anordnats och styrelsen själv avgör vilken hänsyn
som skall tagas till framställda revisionsanmärkningar, torde den i lagen
stadgade tillsynen i allmänhet icke kunna anses obehövlig.
I ärendet har vidare påtalats, att revisorernas berättelse enligt de av läns¬
styrelsen fastställda stadgarna för de Kockska stiftelserna skall avlämnas
till stiftelsernas styrelse. Denna anmärkning saknar enligt min mening fog,
eftersom stiftelserna äro underkastade länsstyrelsens tillsyn och hänsyn till
revisionsberättelsen sålunda skall tagas vid tillsynen.
Klagomålen över att länsstyrelsen till ledamot i stiftelsernas styrelse
utsett landshövdingen i länet — ett förfarande som icke möter laga hinder
och står i överensstämmelse med gammal praxis — lämnar jag utan åtgärd.
På de av riksräkenskapsverket anförda skälen finner jag icke heller grund
för någon erinran mot länsstyrelsen för att den godtagit av stiftelsestyrelsen
tillämpat redovisningssätt.
I övrigt har i ärendet icke förekommit något av beskaffenhet att föran¬
leda åtgärd eller uttalande från min sida.
Såsom jag i förenämnda skrivelse inledningsvis framhållit har länsstyrelse
jämlikt 15 § stiftelselagen att granska stiftelses förvaltning, därvid huvud¬
sakligen bör tillses, bl. a., att förmögenheten är på nöjaktigt sätt placerad.
I samband med att jag längre fram i skrivelsen utvecklat mina synpunkter
på länsstyrelsens förfarande med avseende å de i ärendet ifrågakomna stif¬
telserna har på ett par ställen använts formuleringen att förmögenheten
skulle vara betryggande placerad. Då denna formulering kan ge anledning
till missförstånd, är jag angelägen framhålla, att min bedömning av länssty¬
relsens förfarande självfallet skett med utgångspunkt från vad lagen i före¬
varande hänseende angivit eller sålunda att förmögenheten skall vara på
nöjaktigt sätt placerad. I detta uttryck har jag icke — och det är härut-
innan som ett missförstånd på grund av den använda formuleringen skulle
kunna uppkomma — intolkat mera än vad lagens ordalydelse ger vid han¬
den och dess motiv närmare utvisar.
15. Onödigt remissförfarande och andra dröjsmål vid ärendes
handläggning hos länsstyrelse
I en den 7 november 1959 hit inkommen skrift påtalade Alf Johansson i
Ekshärad, att han i mars 1958 hos länsstyrelsen i Värmlands län anfört
besvär över ett av Ekshärads kommunalfullmäktige fattat beslut men att
besvärsmålet ännu icke avgjorts av länsstyrelsen.
Efter remiss upplyste länsstyrelsen, att utslag i målet — som avsåg
besvär över ett av kommunalfullmäktige den 19 februari 1958 fattat beslut
373
att utse viss person till vattenverksskötare — meddelats den 1 december
1959. Länsstyrelsen bifogade därjämte utdrag ur vederbörligt diarium, ut¬
visande målets handläggning.
Sedan klaganden därefter avgivit påminnelser, inkom länsstyrelsen med
yttrande i anslutning till en härstädes upprättad promemoria. Länssty¬
relsen bifogade därvid särskilt yttrande av föredraganden i det ifrågava¬
rande målet, förste länsassessorn Eric Carlsson.
I en till länsstyrelsen ställd skrivelse anförde jag följande.
Av handlingarna framgår, att besvären inkommo till länsstyrelsen den
20 mars 1958. I besvären yrkade klaganden — under åberopande att till¬
sättningen av tjänsten som vattenverksskötare enligt visst normal tjänste-
reglemente för kommunala tjänstemän ankomme på vattenverksstyrelsen
och icke på fullmäktige — att beslutet måtte upphävas såsom icke till¬
kommet i laga ordning. Genom sitt utslag den 1 december 1959 upphävde
länsstyrelsen på av klaganden angiven grund kommunalfullmäktiges be¬
slut. Över länsstyrelsens utslag anförde därefter fullmäktige besvär.
Beträffande ärendets remissbehandling hos länsstyrelsen framgår, att
den tagit sin början den 20 mars 1958 och avslutats den 30 november 1959.
Remissbehandlingen har sålunda tagit över ett år och åtta månader i an¬
språk. Härunder ha sex remissyttranden infordrats, nämligen yttranden av
— i tur och ordning — kommunalfullmäktige, ordföranden i kommunal¬
fullmäktige, klaganden, vattenverksstyrelsen, lönenämnden samt kommu¬
nalfullmäktige ånyo. De avgivna yttrandena ha, med undantag för det
sistnämnda, avgivits utan mer anmärkningsvärd tidsutdräkt, omkring en
ä två månader. För det sistnämnda yttrandet ha däremot åtgått över fem
och en halv månader. I fråga om ärendets handläggning hos länsstyrelsen
framgår vidare, att ärendet mellan de olika remissåtgärderna varit vid två
tillfällen liggande obehandlat hos föredraganden under längre tid, avseende
mer än två resp. tre månader.
Det ligger i sakens natur och är för övrigt instruktionsenligt föreskrivet,
att ärende skall handläggas utan onödig tidsutdräkt. Vikten av att ärendes
handläggning icke fördröjes genom onödig remissbehandling eller genom
onödigt utdragen sådan har särskilt understrukits i kungl. cirkuläret den
5 juni 1931 angående remissers verkställande och besvarande. I detta cirku¬
lär föreskrives sålunda, bl. a., att inhämtande genom remiss av yttrande
icke må ske med mindre behovet av sådan åtgärd noga prövats samt att
tillsyn skall utövas över att begärda remissvar avgivas inom skälig tid.
Det är uppenbarligen ur såväl allmän som enskild synpunkt en angelägen¬
het av betydande vikt, att sålunda givna föreskrifter behörigen iakttagas
vid ärendenas behandling hos myndigheterna.
374
Ur nu angiven synpunkt måste enligt min mening allvarliga erinringar
riktas mot handläggningen av det ifrågavarande besvärsmålet. I detta mål
gällde det för länsstyrelsen att i första hand taga ställning till frågan,
huruvida det av klaganden åberopade normaltjänstereglementet — vilket
icke antagits av fullmäktige utan av lönenämnden — var för kommunen
gällande. Om så var fallet, uppkom frågan huruvida fullmäktige med stöd
av viss bestämmelse i reglementet förbehållit sig att själva tillsätta ifråga¬
varande tjänst, vilken enligt reglementet eljest skulle tillsättas av vatten-
verksstyrelsen. I det från fullmäktige först infordrade yttrandet — vilket
inkom den 10 maj 1958 — berördes icke närmare dessa båda spörsmål. I
stället för att genom en preciserad ny remiss till fullmäktige begära ytt¬
rande i angivna hänseenden har föredraganden — som redan vid denna
tidpunkt haft frågeställningarna klara för sig — igångsatt ett utdraget
remissförfarande, som icke givit och icke kunnat giva klargörande besked i
frågorna. Först den 12 juni 1959 eller sålunda mer än ett år efter det full¬
mäktige första gången yttrat sig har ärendet ånyo — vilket genast bort
ske — remitterats till fullmäktige.
Beträffande sistnämnda remiss är vidare att anmärka, att åtgärder uppen¬
barligen bort från länsstyrelsens sida vidtagas för att erhålla svar långt
tidigare än som nu skedde eller först efter mer än fem och en halv månader.
Slutligen är mot handläggningen av målet att erinra, att detta i två om¬
gångar — oaktat avsevärd tid redan förflutit från dess upptagande — legat
obehandlat hos länsstyrelsen under tillhopa nära sex månader.
För vad sålunda förekommit är Carlsson såsom föredragande närmast
ansvarig. Genom att förfara på sätt skett måste Carlsson — som även själv
vidgått dröjsmål med målets handläggning — anses ha åsidosatt sin tjänste¬
plikt.
Vid bedömande av Carlssons förfarande är att beakta att denne, enligt
vad länsstyrelsen vitsordat, haft en betungande arbetsbörda. Med hänsyn
härtill kan det vara i viss mån förklarligt om dröjsmål och mindre ända¬
målsenliga remissåtgärder stundom förekomma vid handläggningen av
ärenden, vilka såsom det förevarande icke äro av alldeles enkel beskaffen¬
het. Jag är också övertygad om att Carlsson framdeles skall låta sig ange¬
läget vara, att ägna ökad uppmärksamhet åt remissbehandlingen av före¬
kommande ärenden och därvid iakttaga föreskrifterna i 1931 års cirkulär.
På grund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt finner jag
mig kunna låta bero vid den erinran, som innefattas i det nu anförda.
Jag vill slutligen tillägga, att det uppenbarligen är av vikt att länssty¬
relsen vidtager erforderliga organisatoriska åtgärder i fråga om tillsyn och
kontroll över ärendenas handläggning i syfte att förebygga onödiga dröjs¬
mål. Härutinnan är upplyst att länsstyrelsen — tydligen med föranledande
av bl. a. det nu ifrågakomna målets behandling — den 18 november 1959
utfärdat vissa föreskrifter rörande landskansliet, enligt vilka tillsyn åvilar
375
sektionscheferna och vissa lägre tjänstemän. I anledning härav vill jag
endast framhålla, att det givetvis är av betydelse att icke heller den tillsyn
över ärendenas gång underlåtes, som jämlikt länsstyrelseinstruktionen åvilar
landshövding och avdelningschef.
16. Alltför vidlyftigt remissförfarande i vissa å länsstyrelses
planeringssektion handlagda ärenden
Vid min inspektion år 1960 av länsstyrelsen i Gävleborgs län iakttogs,
bl. a., att remissförfarandet i vissa på planeringssektionen handlagda till-
ståndsärenden syntes ha utsträckts långt utöver vad som varit erforderligt.
Som exempel antecknades i inspektionsprotokollet följande fall.
1. I skrivelse den 21 mars 1959 ansökte en person om tillstånd jämlikt
79 § byggnadsstadgan för uppförande av nybyggnad, som skulle innefatta
tätbebyggelse. Över ansökningen inhämtades yttranden av distriktsingen-
jören för vatten och avlopp samt länsarkitekten, vilken förklarade sig ha
samrått med överlantmätaren. Därefter remitterades ärendet till överlant¬
mätaren, som i likhet med de båda tidigare remissinstanserna avstyrkte
bifall. Handlingarna kommunicerades därpå sökanden, som vidhöll sin
ansökan. Nya yttranden inhämtades därefter i tur och ordning från de
redan hörda myndigheterna, vilka förklarade sig sakna anledning ändra
ståndpunkt eftersom nya omständigheter icke förebragts. Sedan sålunda
sju remissyttranden avgivits — av vilka åtminstone tre eller fyra syntes
onödiga — avslog länsstyrelsen ansökningen utan motivering.
2. En kommunal vattenverksstyrelse anhöll i en den 26 februari 1959
till länsstyrelsen inkommen ansökan om tillstånd enligt 33 § lagen om all¬
männa vägar att på ett avstånd av 17 meter från mitten av allmän väg
uppföra ett reningsverk enligt bifogade ritningar. Ansökningen tillstyrktes
av byggnadsnämnden under framhållande att byggnadslov ej erfordrades,
eftersom utomplansbestämmelser saknades och detaljplan för området ej
fastställts. I ett därefter avgivet yttrande förklarade vägförvaltningen i
länet, att ur vägtrafiksynpunkt intet vore att erinra mot placeringen av
reningsverket. Vägförvaltningen uttalade vidare, utan angivande av skäl,
att yttranden borde inhämtas från distriktsingenjören för vatten och av¬
lopp och från länsarkitekten, innan ansökningen prövades. Efter remiss
anförde distriktsingenjören att förste provinsialläkaren vid samråd förklarat
sig ej ha någon erinran mot den föreslagna placeringen och att denna av
distriktsingenjören ur ekonomisk och teknisk synpunkt bedömdes vara den
mest fördelaktiga. Härefter remitterades handlingarna till länsarkitekten,
som i avgivet yttrande tillstyrkte byggnadens uppförande under framhål¬
lande, att byggnaden icke strede mot de i 122 § byggnadslagen angivna
grundsatserna. Sedan handlingarna därefter remitterats till överlantmäta¬
ren och denne återställt desamma med tillstyrkan, avgjordes ärendet genom
resolution den 25 maj 1959 av länsstyrelsen, som därvid beviljade den be¬
gärda dispensen enligt 33 § väglagen. Därjämte prövade länsstyrelsen i sin
resolution jämlikt 143 § byggnadsstadgan skäligt förklara, att anläggningen
icke kom me att stå i strid med de grundsatser, som angåves i 122 § bygg¬
nadslagen.
376
Till inspektionsprotokollet lät jag anteckna följande: Av ritningarna
rörande det ifrågavarande reningsverket framginge, att fråga vore om en
förhållandevis liten byggnad, som knappast kunde hänföras till sådana an¬
läggningar — hotell, sjukhus och industrier — vilka enligt 135 och 143 §§
byggnadsstadgan ej finge uppföras utan att länsstyrelsen dessförinnan prö¬
vat att anläggningen ej stode i strid med de natur- och kulturskyddsintres-
sen, som skyddades i 122 § byggnadslagen. Med hänsyn härtill syntes ären¬
det ha kunnat avgöras utan ytterligare remisser, sedan vägförvaltningen
avgivit sitt yttrande. Därest reningsverket varit att hänföra till sådan an¬
läggning, som avsåges i 143 § byggnadsstadgan, hade i varje fall anledning
saknats att remittera ansökningen till annan än länsarkitekten. Eftersom
länsstyrelsen icke ägt ingå i prövning av ändamålsenligheten av renings¬
verket ur teknisk och ekonomisk synpunkt, framstode remissen till distrikts-
ingenjören som meningslös. Icke heller syntes någon rimlig anledning ha
förelegat att remittera handlingarna till överlantmätaren. Det vore av vikt,
att länsstyrelsen icke genom obehövliga remisser fördröjde ärendenas av¬
görande och förorsakade andra myndigheter onödigt arbete.
Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande, därvid åberopades en av
förste länsnotarien Henrik Källström — vilken handhaft ärendenas bered¬
ning — upprättad promemoria.
Vid ärendets prövning uttalade jag följande.
Vad från länsstyrelsens sida anförts giver mig icke anledning frångå upp¬
fattningen att remissförfarandet i de ifrågavarande ärendena kunnat och
bort avsevärt begränsas. Sålunda kan jag beträffande det förstnämnda
ärendet icke finna, att sökandens påminnelser voro av beskaffenhet att
motivera förnyade remisser till tre redan hörda myndigheter. Dessa remis¬
ser ha icke heller tillfört ärendet nya synpunkter. Vad särskilt angår över¬
lantmätarens hörande må påpekas, att denne redan i samband med remis¬
sen till länsarkitekten sattes i tillfälle framlägga sina synpunkter. Med an¬
ledning av vad som anförts därom, att remisser till överlantmätaren i viss
mån äro avsedda som information för denne angående bebyggelseutveck¬
lingen får jag framhålla, att dylik information uppenbarligen icke bör läm¬
nas genom infordrande av remissyttrande — vilket uppehåller ärendets av¬
görande — utan i annan ordning, t. ex. genom att avskrift av besluten
expedieras till överlantmätaren.
Beträffande handläggningen av det andra ärendet kan jag begränsa mig
till att hänvisa till vad därom närmare anförts i inspektionsprotokollet.
Därutöver må dock tilläggas, att den i länsstyrelsens yttrande avhandlade
remissen till distriktsingenjören icke kan — lika litet som remisser till över-
lantmätaren — motiveras av hänsyn till vederbörandes behov av informa¬
tion.
377
Vad sålunda förekommit i fråga om alltför vidlyftigt remissförfarande —
och vad jag i övrigt härom iakttog vid min inspektion av länsstyrelsen —
ger mig anledning erinra om innehållet i Kungl. Maj:ts cirkulär den 5 juni
1931 angående remissers verkställande och besvarande. I detta cirkulär
har Kungl. Maj:t — i syfte att genomföra en begränsning av remissväsen¬
det för att vinna lättnad i arbetsbördan och skyndsammare behandling av
ärendena — anbefallt myndigheterna att noga pröva behovet av att in¬
fordra remissyttranden, därvid närmare anvisningar i saken lämnats. Det
är min förhoppning att länsstyrelsen i fortsättningen kommer att ägna ökad
uppmärksamhet åt ärendenas remissbehandling i det i cirkuläret angivna
syftet.
17. Fråga vilken prövning som bör föregå länsstyrelses åtgärd att
— på grundval av dom i trafikmål — upptaga frågan om åter¬
kallelse av vederbörandes körkort och därvid infordra
förklaring av körkortsinnehavaren
Av handlingarna i ett efter klagomål av budgetsekreteraren Hans Pop-
pius härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.
Genom lagakraftvunnen dom den 28 september 1959 dömde Stockholms
rådhusrätt klaganden att böta 12 dagsböter för att han vid ett tillfälle i
mars samma år framfört personbil med en hastighet av 45 km/tim., oaktat
högsta tillåtna hastighet å platsen i fråga var 30 km/tim.
I anledning därav tillställde Ö. Ä. klaganden en skrivelse, däri ämbetet
— under förmälan att fråga uppstått om återkallelse av för honom utfär¬
dat körkort — lämnade klaganden tillfälle att inom en vecka efter delfåen-
det inkomma med skriftlig förklaring vid äventyr att ärendet eljest av¬
gjordes. Vid skrivelsen fanns fogat ett den 13 november 1959 dagtecknat
utdrag av körkortsregistret rörande klaganden, avseende tiden efter den
1 januari 1956. I utdraget fanns icke upptagen anteckning om annan av
klaganden begången trafikförseelse än den nyss omnämnda fortkörningen.
Sedan klaganden den 7 januari 1960 erhållit del av berörda skrivelse,
anhöll han följande dag att Ö. Ä. — då remissen till honom syntes ha till¬
kommit av misstag — ville omedelbart vidtaga rättelse.
Den 14 januari 1960 fann Ö. Ä., att ärendet icke skulle föranleda vidare
åtgärd.
Den 15 i samma månad — innan klaganden erhållit underrättelse om
sistnämnda beslut — insände han till Ö. Ä. en skrivelse, däri han såsom
infordrad förklaring åberopade innehållet i en bilagd promemoria.
Med en den 16 januari 1960 hit inkommen skrift överlämnade klaganden
ett exemplar av ifrågavarande promemoria. I denna promemoria vände sig
klaganden mot Ö. Ä:s åtgärd att i anledning av den ifrågavarande trafik¬
378
förseelsen upptaga frågan om eventuell återkallelse av hans körkort och att
tillställa klaganden en skrivelse, enligt vilken tillfälle bereddes honom att
inkomma med förklaring. Denna åtgärd fann klaganden ur flera synpunkter
uppseendeväckande och för honom förödmjukande. I anslutning härtill an¬
förde klaganden i promemorian:
Lyckligtvis synes gällande rätt på förevarande område icke tillåta sådana
samhällsreaktioner. Ty naturligtvis måste utgångspunkten för det admi¬
nistrativa förfarandet, då domstolsbehandling ägt rum, vara domstolens
bedömning av en påstådd förseelse. En administrativ myndighets överpröv¬
ning av domstolsbehandlingen i den meningen, att t. ex. en förseelse mot en
lokal föreskrift — genom inledande av kommunicering — presumeras vara
i stället ett grovt åsidosättande av en förarförpliktelse, får självfallet icke
förekomma. Jag kan därför inte finna annat än att trafiksektionens här
refererade skrivelse icke är lagligen grundad. Att skrivelsen likväl tillkom¬
mit, synes mig i varje fall böra föranleda, att ytterligare riktlinjer för till-
lämpningen än de, som kan härledas ur gällande regler och förarbetena till
dem, anges på lämpligt sätt.
Med anledning av vad klaganden anfört inkom Ö. Ä. med yttrande, däri
framhölls att åtgärden att infordra förklaring från klaganden skett i enlig¬
het med då rådande praxis inom ämbetet rörande handläggningen av kör-
kortsärenden. Enligt denna praxis skulle nämligen i fråga om »fortkörning»
körkortsmemorial upprättas om hastighetsöverskridandet — där den högsta
tillåtna hastigheten vore 50 km/tim. — uppginge till hälften av den högsta
tillåtna hastigheten; i övriga fall skulle memorial upprättas redan då över¬
skridandet uppginge till en tredjedel av den högsta tillåtna hastigheten.
Klaganden inkom därefter med påminnelser.
I skrivelse till klaganden anförde jag därefter följande.
Till en början får jag framhålla, att körkortsmyndigheten vid sin pröv¬
ning av frågan om återkallelse av körkort i anledning av viss trafikförseelse
icke är bunden av domstolsprövningen på sätt Ni synes antaga. Körkorts-
myndighetens prövning skall ske från delvis andra och vidare synpunkter
än domstolens (jfr SOU 1957: 18 s. 332 o. f.). Den omständigheten, att för¬
seelsen innebär överskridande av en i lokal ordning fastställd maximihastig¬
het och ansetts förskylla ett relativt lågt bötesstraff, är uppenbarligen icke
i och för sig av beskaffenhet att utgöra hinder för körkortsmyndigheten att
till prövning upptaga frågan om vederbörandes lämplighet som förare.
Av praktiska skäl tillämpa körkortsmyndigheterna vissa schabloner för
avskiljande av fall, som anses böra bli föremål för närmare granskning.
Häremot kan någon erinran i och för sig icke riktas, även om givetvis delade
meningar kunna råda i fråga om lämpligheten av gjorda gränsdragningar
(jfr JO:s ämbetsberättelse 1955 s. 296 o. f.). Det är emellertid tydligt, att
379
lokala förhållanden kunna motivera i viss mån skiftande schabloner och att
myndigheterna härutinnan måste äga viss rörelsefrihet.
I betraktande av vad nu anförts äro de av Ö. Ä. tillämpade riktlinjerna
för upprättande av körkortsmemorial — vilka tid efter annan torde av
ämbetet omprövas — icke av beskaffenhet att påkalla inskridande från min
sida.
Beträffande härefter handläggningen av ärenden, som sålunda schablon¬
mässigt utsovrats för närmare granskning, har min företrädare såsom justi¬
tieombudsman i förenämnda ämbetsberättelse uttalat, att infordrande av
förklaring från körkortsinnehavaren icke bör ske rent schematiskt utan
föregås av en individuell prövning, därvid i tveksamma fall utredning
rörande förseelsen bör verkställas innan ärendet utställes till förklaring. För
min del kan jag också instämma i detta uttalande rörande önskvärdheten
av att remissförfarande icke sker annat än i sådana fall, där med hänsyn
till föreliggande omständigheter återkallelse eller varning med fog kan
ifrågasättas. Möjligheten för myndigheterna att på detta stadium av hand¬
läggningen ingå på en individuell prövning av ärendena torde dock i viss
mån vara beroende av rådande arbetsbelastning och personaltillgång.
Det ärende, som berörde Eder — och som enligt tillämpad schablon ut¬
gjorde ett gränsfall — har remitterats utan föregående individuell prövning.
Hade sådan skett, skulle tydligen — enligt vad Ö. Ä.:s beslut den 14 januari
1960 ger vid handen — någon remiss icke ha ägt rum. Att kommuniceringen
sålunda enligt tillämpad ordning icke föregåtts av individuell prövning kan
emellertid, av förut angivet skäl, icke anses innefatta fel. Såsom förut fram¬
hållits bör emellertid ett dylikt schematiskt kommunikationsförfarande om
möjligt undvikas. Enligt vad jag inhämtat har Ö. Ä. också numera frångått
detta förfarande i ärenden av nu ifrågavarande slag.
Under hänvisning till det ovan anförda finner jag klagomålen icke föran¬
leda vidare åtgärd från min sida.
18. Vid körkortsansökan fogat läkarintyg är att anse som offentlig
handling, varav envar äger taga del
I en den 4 januari 1960 hit inkommen skrift påtalade fil. stud. Bill Hack¬
man, att läkarintyg, som fogas vid ansökan till överståthållarämbetet och
länsstyrelserna om erhållande av körkort, betraktades som offentlig hand¬
ling. Detta hade medfört att intygen utnyttjades i kommersiellt syfte.
Med anledning härav ifrågasatte Hackman, under hänvisning till bestäm¬
melserna om läkares tystnadsplikt, om det vore riktigt att behandla ifråga¬
varande läkarintyg som offentliga handlingar.
380
I 2 kap. 1 § första stycket tryckfrihetsförordningen stadgas, att varje
svensk medborgare skall äga fri tillgång till allmänna handlingar. I denna
rätt må gälla allenast sådana inskränkningar, som påkallas av vissa i lag¬
rummet angivna hänsyn. De fall, då enligt dessa grunder allmänna hand¬
lingar skola hållas hemliga, ha med stöd av nämnda lagrums andra stycke
upptagits i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekom¬
ma allmänna handlingar (sekretesslagen).
Enligt 2 kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen äro allmänna
handlingar alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar,
vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade. Jämlikt
8 § första stycket samma kapitel skall allmän handling, som ej skall hållas
hemlig, på begäran genast eller så snart ske kan utan avgift tillhandahållas
den som för läsning eller avskrivning på stället önskar taga del därav.
De av klaganden påtalade läkarintygen äro allmänna handlingar i enlig¬
het med angivna bestämmelser i tryckfrihetsförordningen. Intygen äro icke
av beskaffenhet att jämlikt sekretesslagen kunna hållas hemliga. Myndig¬
heterna äro följaktligen pliktiga att tillmötesgå begäran om att få taga del
av intygen.
Vad därefter angår frågan om vad nu sagts om rätt för envar att taga
del av dylika intyg är förenligt med bestämmelserna om läkares tystnads¬
plikt vill jag erinra, att sistnämnda bestämmelser, enligt uttrycklig före¬
skrift i 60 § allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930, icke med¬
föra någon inskränkning i läkares skyldighet att verkställa förrättning och
avgiva utlåtande eller intyg samt därvid förfara enligt gällande författ¬
ningar och instruktioner. Sådant läkarintyg, som skall fogas vid ansökan
om körkort, avfattas enligt vederbörligen fastställt formulär. Läkare är så¬
lunda oförhindrad att lämna de upplysningar, som enligt formuläret begäras
av honom.
På grund av det anförda och då jag icke fann tillräckliga skäl föreligga
att göra framställning om ändring av gällande bestämmelser, såvitt nu är
i fråga, föranledde klagoskriften icke någon min åtgärd.
19. Fråga huruvida — sedan dispens från skyldigheten att anordna
skyddsrum givits på den grund att anordnandet skulle medföra
oskäliga kostnader — dispensen må återkallas, därest med hänsyn
till ändrade förhållanden angivna dispensgrund ej
längre kan åberopas
Enligt 24 § 1 mom. civilförsvarslagen den 15 juli 1944 skulle vissa anlägg¬
ningar och byggnader vara försedda med s. k. enskilt skyddsrum. I 2 mom.
stadgades, att gemensamt skyddsrum finge anordnas för två eller flera när¬
belägna anläggningar eller byggnader, där det kunde ske utan eftergivande
381
av skäliga anspråk på skydd mot skada av fientlig verksamhet. Kunde ej
överenskommelse träffas om anordnande av gemensamt skyddsrum, ankom
det enligt 60 § på länsstyrelsen att förordna om sådant skyddsrum och dess
belägenhet, så ock att bestämma grunderna för kostnadens fördelning. Fun¬
nes ägaren icke skäligen kunna inrätta erforderligt skyddsrum i egen fastig¬
het eller byggnad och kunde behovet av skyddsrum icke lämpligen tillgodo¬
ses genom anordnande av gemensamt skyddsrum, ägde länsstyrelsen med¬
giva ägaren rätt att inrätta skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller
byggnad.
Från skyldigheten att anordna skyddsrum ägde länsstyrelsen enligt 28 §
medgiva befrielse dels om anordnandet prövades medföra oskälig kostnad,
dels i den mån befrielse kunde ske utan eftergivande av skäliga anspråk på
skydd mot skada av fientlig verksamhet.
Bestämmelser av i huvudsak motsvarande innehåll äro intagna i civil¬
försvarslagen den 22 april 1960.
I skrivelse den 25 juli 1956 till bostadsrättsföreningen Troheten i Eskils¬
tuna förklarade sig länsstyrelsen i Södermanlands län, med stöd av 28 §
civilförsvarslagen, medgiva föreningen sökt befrielse från skyldigheten att
anordna skyddsrum inom vissa av föreningen planerade, källarlösa radhus i
staden. I skrivelsen erinrade länsstyrelsen emellertid, att »befrielsen» inne-
bure att föreningen kunde »bli pliktig deltaga i kostnaderna för ett gemen¬
samt skyddsrum, vilket framdeles eventuellt kan komma att anordnas inom
ifrågavarande bostadsområde».
Vid av mig under år 1957 verkställd inspektion av länsstyrelsen upp¬
märksammade jag ifrågavarande dispensärende, därvid jag i anledning av
innehållet i berörda skrivelse framhöll — såvitt nu är ifråga — att det
syntes oklart vilken grund som kunde föreligga för den av länsstyrelsen om-
förmälda skyldigheten att deltaga i framtida skyddsrumskostnader och
under vilka omständigheter en sådan skyldighet kunde göras gällande mot
fastighetsägaren.
Efter remiss avgåvos yttranden av länsstyrelsen, Sveriges fastighetsägare¬
förbund samt civilförsvarsstyrelsen.
I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag följande.
Såvitt handlingarna utvisa, har den av länsstyrelsen givna dispensen
grundats därå, att anordnande av skyddsrum för radhusen skulle medföra
oskälig kostnad. Det spörsmål, som i ärendet föreligger, avser sålunda huru¬
vida en på dylik grund given dispens kan återkallas, därest det med hänsyn
till ändrade omständigheter — närmast genom tillkomsten av ytterligare
bebyggelse, som skulle giva möjlighet att anordna gemensamt skyddsrum
— icke längre skulle vara förenat med oskälig kostnad att anordna skydds¬
rum för radhusen.
382
I denna fråga har länsstyrelsen hävdat, att laga hinder icke kunde anses
möta mot dylik framtida omprövning av dispensbeslutet, därvid länsstyrel¬
sen framhållit att — därest en omprövning icke skulle kunna företagas —
dispensprövningen måste ske mycket restriktivt för att icke skäliga anspråk
på tillgång till skyddsrum enligt gängse behovsprövning skulle eftersättas.
Fastighetsägareförbundet har gjort gällande, att det icke vore lagligen möj¬
ligt att, efter given dispens, ålägga fastighetsägaren skyldighet att bidraga
till anordnande av senare tillkommet skyddsrum. Civilförsvarsstyrelsen har
för sin del funnit tveksamt, huruvida dispensbestämmelsema kunde tolkas
på sätt länsstyrelsen hävdat, därvid styrelsen framhållit att en förutsätt¬
ning för att anordna gemensamt skyddsrum för flera fastigheter torde vara,
att skyddsrumsfrågan för dessa aktualiserades någorlunda samtidigt. Å
andra sidan har styrelsen icke funnit lydelsen av 28 § civilförsvarslagen
innebära, att ett dispensmedgivande i och för sig måste vara förbehållslöst.
Styrelsen har slutligen framhållit, att sedan juni månad 1957 skyddsrum
för radhus icke längre behövde inrättas.
Det sålunda diskuterade spörsmålet om återkallande av medgiven
skyddsrumsdispens är icke särskilt reglerat i lagstiftningen och synes icke
heller ha närmare berörts under förarbetena till hithörande bestämmelser.
Inom doktrinen har man beträffande återkallelse av s. k. gynnat beslut på
grund av nya faktiska omständigheter ansett åtskillnad böra göras mellan
dels återkallelse av säkerhetsskäl, t. ex. med hänsyn till brandfara, trafik¬
fara samt allmän ordning och säkerhet i övrigt, dels återkallelse av andra
skäl. Därvid har ur principiell synpunkt hinder icke ansetts böra möta mot
återkallelse på grund av säkerhetsskäl, därest trängande sådana kunna åbe¬
ropas, under det att återkallelse av andra skäl i princip icke bör ifrågakom-
ma med hänsyn till den gynnades behov av trygghet (se Westerberg: Om
rättskraft i förvaltningsrätten s. 350 o. f.).
I de undantagsfall, då anordnande av skyddsrum på grund av särskilt
ogynnsamma betingelser skulle medföra oskälig kostnad, äger fastighets¬
ägaren påräkna befrielse från sin skyldighet härutinnan. Det starka all¬
männa intresset av att befolkningen på utsatta orter skall kunna åtnjuta
visst skydd vid luftanfall o. d. har i sådana undantagsfall ansetts böra och
kunna eftergivas. I dylikt fall kommer fastighetsägaren tydligen i en gyn¬
nad position i förhållande till andra fastighetsägare genom att han helt
befrias från kostnader för skyddsrum. Det är emellertid härvid att märka,
att kostnader för skyddsrum torde kunna inräknas i de produktionskost¬
nader, som bli bestämmande för hyrorna i nybyggda fastigheter, och att
sålunda meddelad dispens ofta innebär en faktisk ekonomisk lättnad för i
första hand hyresgästerna.
Om förhållandena ändras därhän, att det blir möjligt att utan oskälig
kostnad anskaffa skyddsrum för fastighetens behov — t. ex. genom inrät¬
tande av skyddsrum i nytillkommen bebyggelse — föreligger icke längre
383
den omständighet, som motiverat eftersättande av eljest föreskrivet skydd
till personlig säkerhet. Vid sådant förhållande tala uppenbarligen ur allmän
synpunkt starka skäl för att det dittills eftersatta skyddet blir tillgodosett.
Intresset för fastighetsägare och hyresgäster att bibehållas i sin gynnade
ekonomiska position synes härvid i princip böra få stå tillbaka för det all¬
männa skyddsintresset. I praxis synes man även ha ansett, att hinder i och
för sig icke kan möta mot återkallelse av dispens, som givits av kostnads¬
skäl (t. ex. RÅ 1941 not. K 36, 1945 not. K 151).
Om jag sålunda, i enlighet med det nu anförda, kan ansluta mig till läns¬
styrelsens ståndpunkt att hinder ur principiell synpunkt icke föreligger för
omprövning av meddelad dispens, synes det mig emellertid i vissa fall kunna
vara tveksamt hur en sådan omprövning bör utfalla. Så kan det t. ex. te sig
obilligt att återkalla given dispens även lång tid därefter, om detta skulle
medföra påtagliga ekonomiska nackdelar för den enskilde utan större vinst
ur skyddssynpunkt. Avsikten med att jag vid min inspektion av länsstyrel¬
sen upptagit förevarande ärende var närmast att med ledning av praktiska
fall få belyst vilka riktlinjer som tillämpades vid återkallelse av givna dis¬
penser. Av remissyttrandena synes emellertid framgå, att sådana fall äro
sällsynta och att någon viss praxis icke utbildat sig. Vid sådant förhållande
saknar jag anledning att ingå på spörsmålet i vidare mån än att jag vill
framhålla vikten av att dylika ärenden prövas med beaktande av de mot¬
satta intressen som här göra sig gällande, å ena sidan det ur samhällets
synpunkt viktiga skyddsintresset och å andra sidan intresset av att enskilda
icke onödigtvis försättas i ekonomiska svårigheter.
Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.
20. Fråga i vad mån — vid prövning av ansökan om anstånd med
verkställighet av frihetsstraff — hänsyn må tagas
till arbetsgivarintressen
Vid min inspektion år 1958 av länsstyrelsen i Örebro län uppmärksam¬
mades följande.
Den 23 april 1957 hade länsstyrelsen meddelat traktorföraren Johan
Edvin S. uppskov till den 23 maj 1957 med verkställigheten av Svea hov¬
rätts lagakraftvunna dom den 20 februari 1957, varigenom S. ådömts en
månads fängelse för rattfylleri. Som skäl för ansökningen hade S. åberopat,
att det vore beklagligt, om han mitt under vårbruket skulle ställa sin ar¬
betsgivare utan traktorförare.
Den 2 maj 1957 hade länsstyrelsen vidare meddelat gruvarbetaren Wal¬
demar J. uppskov till den 20 juni 1957 med verkställigheten av rådhusrät¬
tens i Köping lagakraftvunna dom den 19 mars 1957, varigenom J. ådömts
tre månaders fängelse för rattfylleri. Som skäl för ansökningen hade J. åbe¬
ropat, att han till den 1 september samma år vore sysselsatt med vissa gruv-
384
byggnadsarbeten. Av i ärendet upprättad polisrapport framgick, att arbets¬
givaren förklarat sig tacksam om uppskovet kunde beviljas, då det vore
svårt att få yrkeskunnigt folk till berörda arbeten. Enligt en av föredragan¬
den å akten gjord blyertsanteckning förordades det beviljade uppskovet för
att underlätta för arbetsgivaren att anskaffa ersättare för J.
Jag anmärkte, att uppskoven i berörda ärenden icke syntes ha tillgodo¬
sett annat än arbetsgivarnas intressen och följaktligen icke varit behövliga
med hänsyn till sökandenas personliga förhållanden. Jag erinrade, att det
här vore fråga om en sociallagstiftning till förmån för de dömda, icke för
deras arbetsgivare.
Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande av länsassessorn Arne
Beskow — vilken varit föredragande i de båda ärendena — och med eget
yttrande.
Beskow anförde i sitt yttrande följande.
Jämlikt 15 § lagen om verkställighet av frihetsstraff in. m. må länssty¬
relse medgiva uppskov med verkställighet av frihetsstraff »om med hänsyn
till den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning eller övriga förhållanden
synnerliga skäl för uppskov prövas föreligga». I prop. nr 342/1945 ha an¬
givits vissa exempel på situationer då uppskov enligt sagda lagrum anses
kunna beviljas. Däribland upptages det fall, då den dömde har ett utpräg¬
lat säsongarbete och därför skulle lida särskilt stort ekonomiskt avbräck,
därest han omedelbart skall avtjäna straffet. Sagda exempel avser således
det förhållandet, att en omedelbar verkställighet medför förlust för den
dömde själv. Om t. ex. specialarbetare omedelbart skall undergå frihetsstraff
kan detta emellertid även medföra förlust för hans arbetsgivare, och risken
härför är särskilt stor i tider med brist på kvalificerad arbetskraft. Om
t. ex. en traktorförare ej medges uppskov med verkställighet av straff un¬
der den mest brådskande skördetiden och ersättare ej genast kan erhållas
kan för övrigt den förlust en arbetsgivare lider på grund av vägrat upp¬
skov även innebära motsvarande förlust för samhället. Det i lagrummet
förekommande uttrycket »den dömdes yrkesutövning eller övriga förhål¬
landen» synes ej utesluta, att man vid avgörandet av ärenden om uppskov
med straffverkställighet skall taga hänsyn till de förluster en omedelbar
straffverkställighet kan förorsaka den dömdes arbetsgivare. Därest en ar¬
betsgivare lider förluster av en omedelbar straffverkställighet kan detta för
övrigt ofta i själva verket medföra försämrade förvärvsutsikter för den döm¬
de efter straffets avtjänande. Det kan nämligen ej anses vara ägnat att för¬
våna om en arbetsgivare i framtiden blir mindre villig att behålla eller
anställa en person, som förorsakat honom förlust genom att han vid olämp¬
ligt tillfälle måst avbryta sin anställning för att avtjäna straff. Även i de
fall den dömdes arbetsförhållanden ej äro sådana att han framdeles per¬
sonligen skulle få nackdel av att han ej fått uppskov med verkställighet av
frihetsstraff torde en sådan tolkning av lagbestämmelserna att hänsyn ej
får tagas till tredje man generellt sett medföra försämrade utkomstmöjlig¬
heter för personer, som dömts till frihetsstraff. Då arbetsgivare haft kon¬
takt med länsstyrelsen i ärenden angående uppskov med straffverkställig¬
het har det också förekommit att de låtit förstå, att ett avslag å uppskovs-
ansökan skulle medföra att de i fortsättningen skulle anse sig nödsakade att
söka undvika att anställa personer, vilka vänta på att avtjäna frihetsstraff.
385
Ett dylikt resultat synes både ur de dömdas och samhällets synpunkter
högst olyckligt särskilt med hänsyn till att ett stort antal dömda måste
byta sysselsättning t. ex. enär de på grund av rattfylleri mist sina körkort.
Ur sagda synpunkter har jag i de fall dömda personer anhållit om uppskov
med verkställighet av frihetsstraff under åberopande av de förluster deras
arbetsgivare skulle lida av en omedelbar straffverkställighet undersökt möj¬
ligheterna för arbetsgivaren att skaffa ersättare, i vilken fråga jag brukat
rådgöra med tjänstemän å arbetsförmedlingen. I de fall skäl till uppskov
enligt sagda resonemang ansetts föreligga har som regel lämnats helt kort
tid till dess arbetsgivaren beräknats kunna skaffa ersättare.
Det i propositionen angivna exemplet å skäl för uppskov att en dömd
fullgör värnpliktstjänstgöring och endast kort tid återstår av sagda tjänst¬
göring synes även giva visst stöd för uppfattningen att hänsyn skall tagas
ej enbart till den dömdes egna intressen.
Det förhållandet, att uppskov med verkställighet av frihetsstraff ej med¬
ges på ansökan av arbetsgivare utan förutsätter, att den dömde själv gör
framställning därom synes för övrigt i realiteten medföra att frågan om
uppskov blir prövad endast i de fall den dömde anser detta vara till fördel
för honom själv. Att uppskov ej kan medges på ansökan av den dömdes
arbetsgivare kan å andra sidan ej åberopas till stöd för att hänsyn ej må
tagas till dennes förluster, då uppskov ej heller synes kunna medges på an¬
sökan av sådan anhörig, vars vårdbehov man enligt propositionen skall taga
hänsyn till.
Därest JO emellertid skulle anse min ovannämnda av sociala och sam¬
hällsekonomiska skäl motiverade tolkning av 15 § i lagen om straffverk¬
ställighet av frihetsstraff felaktig vore jag tacksam för ett uttalande i
frågan.
Länsstyrelsen anförde för sin del följande.
Som av Beskows yttrande framgår synes denne hävda, att länsstyrelsens
ställningstagande i ifrågakomna två fall är förenligt med gällande lag. Läns¬
styrelsen nödgas dock numera för sin del efter närmare övervägande med¬
giva, att så de lege lata knappast torde vara fallet. Vad som vid ett studium
av förarbetena skulle kunna åberopas till stöd för länsstyrelsens beslut
skulle väl närmast vara den omständigheten, att bland annat nära anhörigs
— det vill säga annan persons än den dömde — behov av personligt bistånd
av den dömde enligt strafflagberedningen skulle kunna åberopas såsom skäl
för ett uppskov för denne.
Hur frågan de lege ferenda borde behandlas saknar länsstyrelsen anled¬
ning att i detta sammanhang ingå på.
Som förklaring till länsstyrelsens handlingssätt kan anföras, att lagtex¬
tens uttryck »den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning eller övriga
förhållanden» icke är helt entydigt språkligt sett, särskilt om man ställer
det samman med ett efter vad det vill synas lagligt anstånd, beviljat främst
i nära anhörigs intresse.
Länsstyrelsen har numera gått i författning om att bringa sin praxis i
överensstämmelse med den uppfattning, som av JO omfattas, för vars rik¬
tighet länsstyrelsen finner de starkaste skälen kunna anföras.
Vid ärendets prövning anförde jag följande.
25 — Justitieombudsmannens ärnbetsberiittelse till 1961 års riksdag
386
Avfattningen av stadgandet i 15 § andra stycket straffverkställighets¬
lagen och förarbetena till stadgandet (se SOU 1944: 50 s. 17 och 260 samt
prop. nr 342/1945 s. 141, jfr s. 224) ge enligt min mening klart vid handen,
att det är hänsynen till den dömdes — och icke hans arbetsgivares — för¬
hållanden och intressen som i princip skola vara avgörande, när det gäller
att bedöma, huruvida uppskov med straffverkställighet skall beviljas. Att
— i de fall där den dömdes intresse av ett uppskov sammanfaller med ar¬
betsgivarens — även den sistnämnde har nytta av uppskovet är en sak för
sig. I sitt yttrande har länsstyrelsen vitsordat riktigheten av den — på
grund av mitt angivna principiella betraktelsesätt — framställda anmärk¬
ningen och upplyst att praxis vid länsstyrelsen ändrats i enlighet härmed.
Jag låter därför bero vid vad i saken förevarit.
21. Fråga huruvida den, som jämlikt butikstängningslagen bevil¬
jats tillstånd att idka viss handel utom vanlig affärstid, äger anföra
besvär över därefter meddelat tillstånd för annan att idka
samma slags handel
Den 29 januari 1957 meddelade landsfiskalen i Älvdalens distrikt, jäm¬
likt 11 § butikstängningslagen, viss person tillstånd att från en kiosk i
Kyrkbyn försälja varm korv m. m. under utsträckt affärstid. Över beslutet
anförde Dalarnas Korvhandlareförening besvär hos länsstyrelsen i Koppar¬
bergs län »å på platsen redan befintliga korvhandlares vägnar», därvid
yrkades att beslutet måtte upphävas. Genom utslag den 14 mars 1957 fann
länsstyrelsen ej skäl göra ändring i det överklagade beslutet.
Vid min inspektion av länsstyrelsen år 1958 uppmärksammades ifråga¬
varande ärende, därvid jag framhöll att det syntes oklart vilka övervägan¬
den som föranlett länsstyrelsen att anse föreningen saklegitimerad och att
sålunda upptaga besvären till materiell prövning.
I infordrat yttrande framhöll länsstyrelsen, att förfarandet icke vore for¬
mellt oantastligt eftersom föreningen icke företett fullmakt från å platsen
befintliga korvhandlare. Då emellertid skäl till ändring av överklagade be¬
slutet icke ansågs föreligga, hade länsstyrelsen ej funnit nödvändigt infordra
någon formell fullmakt.
Vid ärendets avgörande anförde jag följande.
Avsikten med mitt vid inspektionstillfället gjorda uttalande var i första
hand att få klarlagt, huruvida länsstyrelsen — eftersom någon fullmakt för
föreningen att föra enskilda medlemmars talan icke syntes föreligga och
någon huvudman icke ens namngivits — möjligen ansåge föreningen som
sådan äga besvärsrätt. En dylik uppfattning — som otvivelaktigt skulle
387
vara felaktig — har länsstyrelsen emellertid icke hävdat. I stället har an¬
förts, att föreningen betraktats som ombud för vissa tillståndshavare, ehuru
förhållandet icke styrkts med fullmakt. Jag låter bero vid länsstyrelsens
förklaring till den formella oegentlighet, som härutinnan förelupit.
Länsstyrelsens handläggning av ärendet har sålunda skett från den prin¬
cipiella uppfattningen, att besvärsrätt i fall som det förevarande kan anses
tillkomma den eller dem, som å platsen redan beviljats tillstånd till försälj¬
ning utom vanlig affärstid. Med anledning härav får jag anföra följande.
I likhet med de flesta andra förvaltningsrättsliga författningar saknar
butikstängningslagen bestämmelser, som närmare reglera besvärsrättens
räckvidd. Frågan härom är sålunda att bedöma med ledning av den all¬
männa grundsats, som i rättstillämpningen kommit till uttryck vid pröv¬
ningen av hithörande spörsmål. Principen synes härvid vara, att besvärs¬
rätt allenast tillkommer den, vars rättsliga ställning eller eljest erkända
intresse på ett för honom ofördelaktigt sätt rönt inverkan av beslutet.
Vid bedömningen i vad mån ett jämlikt 11 § butikstängningslagen med¬
delat tillstånd berör andra rörelseidkares legitima intressen är att märka,
att tillståndsprövningen skall jämlikt 3 mom. i samma paragraf innefatta
en avvägning mellan å ena sidan det gagn för allmänheten och å andra
sidan de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall
till framställningen. Med uttrycket »annan handel» avses enligt lagmotiven
och fast praxis endast sådan handel, som äger rum under vanlig affärstid,
och sålunda icke jämväl handeln å utsträckt tid. Den omständigheten att
sistnämnda handel rent faktiskt kan vållas avbräck genom att ett nytt till¬
stånd meddelas är följaktligen icke av beskaffenhet att kunna tillmätas
betydelse vid tillståndsprövningen. Det är med andra ord den fasta han¬
deln och icke handeln under utsträckt affärstid, som lagstiftningen ger ett
visst konkurrensskydd.
I enlighet med det nu sagda synes ett jämlikt 11 § butikstängningslagen
meddelat tillstånd principiellt icke kunna sägas beröra andra sådana till-
ståndshavares rätt. Det kan därför enligt min mening med fog hävdas, att
besvärsrätt icke heller bör tillkomma dessa.
Till stöd för länsstyrelsens förfarande att upptaga ifrågavarande besvär
till materiell prövning — jag bortser här från den formella oegentlighet som
förelupit — skulle kunna åberopas, att Kungl. Maj:t i statsrådet i motsva¬
rande fall plägar ingå i saklig prövning av besvären. Det synes emellertid
kunna ifrågasättas, om denna Kungl. Maj:ts praxis är att fatta som uttryck
för att besvärsrätt anses föreligga och om den icke i själva verket grundar
sig på den befogenhet att vid sidan av besvärsinstitutet föranstalta om rät¬
telse, vilken anses i viss begränsad utsträckning kunna på grund av själva
subordinationsförhållandet tillkomma överordnat organ. Även om Kungl.
Maj:t ansett sig härutinnan äga viss frihet, framstår det dock som ytterst
tveksamt huruvida en dylik befogenhet till mindre formbundna ingripan¬
388
den bör tillkomma jämväl länsstyrelserna i ärenden av förevarande beskaf¬
fenhet, i varje fall där fråga icke är om uppenbart felaktigt beslut.
Såväl spörsmålet om den administrativa besvärsrättens räckvidd som frå¬
gan om befogenheten för överordnat organ att annorledes än i besvärsväg
rätta underordnad myndighets beslut tillhöra de ämnen, som besvärssak-
kunniga ha under övervägande. Jag saknar därför anledning att i vidare
mån än härovan skett ingå härpå.
Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.
22. Befattningshavare å landskontor, som tjänstgjort som ord¬
förande i taxeringsnämnd, bör icke såsom protokollförare biträda
prövningsnämnden vid handläggning av besvär över
taxeringar, i vilka han själv deltagit
I samband med inspektion år 1959 av länsstyrelsen i Jönköpings län
uppmärksammades, att såsom protokollförare i länsprövningsnämnden an¬
litats en befattningshavare på landskontoret, som tillika var ordförande i
taxeringsnämnd, och att från hans protokollföring icke undantagits ärenden
som han handlagt såsom taxeringsnämndsordförande. Härom antecknades
i det över granskningen upprättade protokollet följande.
Även om en protokollförare icke ägde deltaga i prövningsnämndens be¬
slut, kunde ifrågasättas om det vore lämpligt att den, som tjänstgjort såsom
ordförande i taxeringsnämnd, jämväl tjänstgjorde som protokollförare hos
prövningsnämnden vid handläggning av ärenden, som i första instans av¬
gjorts av samma taxeringsnämnd. En dylik sammankoppling av tjänster
kunde bl. a. leda till att en skattskyldig finge meddelanden från såväl taxe¬
ringsnämnd som prövningsnämnd, undertecknade av samma person. En
sådan ordning syntes ägnad att rubba de skattskyldigas tilltro till taxe¬
ringsmyndigheternas objektivitet och sålunda icke stå i överensstämmelse
med den princip, som låge till grund för reglerna om jäv.
Efter remiss avgav länsstyrelsen yttrande i ärendet och redovisade tillika
yttrande av förenämnde befattningshavare.
Ur allmän synpunkt måste det anses olämpligt att den, som tjänstgjort
såsom ordförande i taxeringsnämnd, biträder prövningsnämnden såsom pro¬
tokollförare vid handläggningen av besvär över taxeringar, i vilka han del¬
tagit. Protokollförarens närvaro i prövningsnämnden, då denna behandlar
mål och ärenden från protokollförarens taxeringsdistrikt, kan sålunda men¬
ligt inverka på handläggningen. Härutinnan må pekas på att i en sådan
situation part vid muntlig förhandling kan känna sig hindrad att fritt
uttala sig om taxeringsnämndens åtgärder. Även ledamöterna själva kunna
389
under nu antydda omständigheter känna sig hindrade att uttala sig om
spörsmål, som ha samband med taxeringen. Vidare måste det, såsom utta¬
lats i remissprotokollet, för den skattskyldige framstå såsom egendomligt
att han vid tvist i en taxeringsfråga erhåller besked om taxeringsbesluten
i såväl första som andra instansen genom underrättelser, undertecknade av
en och samma person. Redan av nu anförda skäl är det påtalade förhållan¬
det ägnat att rubba de skattskyldigas förtroende för taxeringsmyndighe¬
terna.
De i 85 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna om jäv för
ledamot i prövningsnämnd torde icke utan vidare gälla protokollförare i
prövningsnämnd. De i 37 § länsstyrelseinstruktionen upptagna jävsföre-
skrifterna torde allenast ha avseende å handläggningen av ärenden inom
länsstyrelse och sålunda icke vara direkt tillämpliga i förevarande fall. Det
framstår såsom tveksamt huruvida rättegångsbalkens jävsbestämmelser
eller eljest meddelade jävsföreskrifter kunna anses analogt tillämpliga å en
protokollförare, som icke deltager i ärendes avgörande. Oavsett huru därmed
må förhålla sig, är det dock uppenbart att anlitande av taxeringsnämnds-
ordförande såsom protokollförare i prövningsnämnd vid handläggning och
prövning av besvär över taxering, i vilken protokollföraren deltagit i taxe¬
ringsnämnden, är — på sätt här förut anförts — ägnat att rubba det för¬
troende till myndigheterna, som jävsbestämmelserna äro avsedda att skyd¬
da, och att en sådan ordning därför icke bör förekomma.
Då länsstyrelsen i sitt yttrande biträtt den i granskningsprotokollet utta¬
lade uppfattningen samt vidtagit åtgärd för rättelse i det anmärkta hän¬
seendet, lät jag bero vid mina i ärendet gjorda uttalanden.
23. Innebörden av taxeringsintendents och länsstyrelses prövning
av fråga om utdömande av vite för underlåtenhet av skattskyldig
att efterkomma föreläggande att avgiva självdeklaration
I samband med inspektion år 1959 av länsstyrelsen i Jönköpings län
granskades å landskontoret bl. a ett antal ärenden om föreläggande och
utdömande av vite enligt 1956 års taxeringsförordning. Av handlingarna i
ett sådant ärende inhämtades bl. a. följande.
Den 6 juni 1958 utfärdade ordföranden i Sofia femte taxeringsdistrikt i
Jönköpings stad föreläggande för fru Nanna Hansen att vid vite av 100
kronor inom fem dagar efter anmaningens mottagande till ledning vid 1958
års taxering avlämna allmän självdeklaration. Föreläggandet delgavs den
12 i samma månad. 1 en den 28 juni 1958 dagtecknad skrivelse till läns¬
styrelsen anhöll taxeringsintendenten i länet — sedan samma dag från
taxeringsnämndens ordförande inkommit anmälan att Nanna Ilansen icke
efterkommit vitesföreläggandet — att vitet måtte utdömas. Sedan Nanna
390
Hansen den 1 augusti 1958 delgivits handlingarna, inkom hon till länssty¬
relsen med en den 6 i samma månad dagteeknad skrift, vari hon uppgav
att hon icke haft någon skattepliktig inkomst sedan oktober månad 1955,
då hon slutat viss anställning. Genom resolution den 12 november 1958 för¬
ordnade länsstyrelsen att vitet ej skulle utdömas.
Med anledning av vad sålunda iakttagits antecknades i det över gransk¬
ningen upprättade protokollet att det syntes böra närmare klarläggas vilka
skäl som förelegat för anmaningen att avgiva deklaration, vilka kontakter
med den skattskyldige som föregått föreläggandet den 6 juni 1958 och som
utvisat förhandenvaron av tredska eller annat förhållande som gjort före¬
läggandet påkallat, skälet till att föreläggandet utfärdats så sent under
taxeringsperioden samt arten av den granskning som taxeringsintendenten
underkastade inkomna framställningar om vites utdömande.
Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande, därvid fanns fogat ytt¬
rande jämväl av taxeringsnämndsordföranden. Därefter införskaffades viss
kompletterande utredning.
Av de sålunda inkomna handlingarna framgår följande.
Taxeringsintendentens anmälan hos länsstyrelsen om vitets utdömande
var av denna lydelse:
Sedan taxeringsnämndens ordförande i Jönköpings stads Sofia V taxe-
ringsdistrikt till mig anmält, att fru Nanna Hansen, Lilla Sanna, Vätters-
näs, trots anmaning vid vite av 100 kronor ej inkommit med allmän själv¬
deklaration till ledning för 1958 års taxering, får jag härigenom överlämna
bifogade handlingar med anhållan om vitets utdömande.
De vid anmälningen fogade handlingarna innehöllo i huvudsak icke några
ytterligare uppgifter utöver dem som upptagits i anmälningen.
Landskamreraren och vederbörande föredragande länsassessor upplyste
om vitesärendets handläggning följande:
Anledningen till att vi ansågo det förelagda vitet icke böra utdömas är
fru Hansens brev den 6 augusti 1958 och den däri lämnade uppgiften, att
hon icke haft någon skattepliktig inkomst sedan oktober månad 1955. Vi
ansågo på grund härav, att det skulle vara alldeles onyttigt att framtvinga
en deklaration från henne och att det finge anses så ursäktligt att hon inte
efterkommit deklarationsföreläggandet, att vi borde befria henne från vitet.
Givetvis hade vårt ställningstagande blivit ett annat, om vi vetat att till
taxeringsnämnden inkommit en kontrolluppgift, enligt vilken fru Hansen
under ifrågakomna beskattningsår uppburit ett lönebelopp å 547 kronor.
Denna kontrolluppgift fanns emellertid icke bilagd handlingarna, när vi
handlade ärendet, och vi hade ingen anledning tro att någon sådan uppgift
eller annan handling var för taxeringsintendenten eller taxeringsnämnden
tillgänglig. Att det skulle vara någon nytta med att återremittera ärendet
till taxeringsintendenten för påminnelser förespeglade oss därför inte.
Beträffande handläggningen i taxeringsnämnden av frågan att infordra
självdeklaration från Nanna Hansen framgår av utredningen i ärendet att
391
till taxeringsnämnden inkommit kontrolluppgift, utvisande att Nanna Han-
sen under år 1957 uppburit viss inkomst, som för henne medfört deklara¬
tionsskyldighet vid 1958 års taxering, att uppgiften kommit taxeringsnämn¬
den till handa senare under taxeringsperioden än som sedvanligen brukade
vara fallet med uppgifter av hithörande slag, att taxeringsnämnden, innan
vitesföreläggandet den 6 juni 1958 utfärdades, den 12 april 1958 anmanat
Nanna Hansen att avlämna självdeklaration, dock utan att förelägga vite,
vilken anmaning hon icke efterkom samt att taxeringsnämnden i avsaknad
av deklaration åsatt Nanna Hansen taxering efter skön.
På grund härav finner jag erinran icke kunna riktas mot taxeringsnämn¬
dens handläggning av vitesärendet. Jag vill dock understryka vikten av att
vitesföreläggande, då sådant anses böra tillgripas, meddelas utan tidsut-
dräkt. I förevarande fall synes möjlighet ha förelegat — trots att kontroll¬
uppgiften försenats — att utfärda föreläggandet något tidigare än som
skedde.
Några särskilda bestämmelser ha icke meddelats rörande den anmälan,
varigenom taxeringsintendenten jämlikt 124 § taxeringsförordningen hos
länsstyrelsen anhängiggör fråga om uttagande av vite, förelagt i anmaning
att avgiva självdeklaration. Såsom framgår av förarbetena till taxerings¬
förordningen (se prop. nr 150/1956 s. 324) ankommer det på taxeringsinten¬
denten att självständigt pröva, om ett av taxeringsnämnd förelagt vite bör
anmälas till länsstyrelsen för uttagande eller ej. Härigenom åstadkommes
en sovring så att utdömande av vite ej påkallas annat än när det framstår
som befogat. Taxeringsintendenten har alltså att allsidigt överväga huru¬
vida skäl föreligga för länsstyrelsen att utdöma vitet. Härvid är att märka
att länsstyrelsen har att — på samma sätt som en domstol — bedöma vites¬
frågan i dess helhet. Länsstyrelsen har sålunda bl. a. att pröva huruvida
vitet bort föreläggas och vitesbeloppets skälighet. Med hänsyn härtill fram¬
står det som erforderligt att redan i taxeringsintendentens anmälan till
länsstyrelsen om vitets utdömande upplysning lämnas om åtminstone de
grundläggande skäl, vilka enligt intendentens mening gjort framställningen
påkallad, såsom exempelvis arten av den skattskyldiges försummelse. I de
fall då — såsom i det förevarande — den skattskyldige varit på grund av
taxeringsförordningens föreskrifter skyldig att utan anmaning avlämna
självdeklaration men underlåtit att iakttaga denna sin skyldighet, bör i en¬
lighet med det nyss anförda detta förhållande angivas i anmälningen såsom
av väsentlig betydelse för länsstyrelsens bedömande av ärendet. Har sådan
skattskyldig före vitesföreläggandet anmanats att avgiva deklaration —
vilket icke är ovanligt — bör jämväl detta förhållande uppgivas i anmäl¬
ningen, enär därav framgår att åtgärd vidtagits för att erinra vederbörande
om deklarationsförsummelsen och förmå den skattskyldige att frivilligt full¬
göra sin deklarationsplikt.
T förevarande fall har taxeringsintendenten som skäl för sin anmälan
392
allenast åberopat, att Nanna Hansen trots vitesföreläggande underlåtit att
avlämna deklaration. Däremot har upplysning icke lämnats, som gjort det
möjligt för länsstyrelsen att bedöma, huruvida och med vilket belopp vitet
bort föreläggas (jfr 124 § tredje stycket taxeringsförordningen). I enlighet
med vad förut sagts borde taxeringsintendenten — för att möjliggöra denna
bedömning — i sin anmälan ha upplyst att Nanna Hansen enligt inkommen
kontrolluppgift under år 1957 uppburit sådan inkomst, att hon varit skyl¬
dig att utan anmaning deklarera och att hon före vitesföreläggandet av
taxeringsnämnden anmodats att inkomma med deklaration.
Då taxeringsintendenten underlät att i sin framställning till länsstyrelsen
lämna erforderliga uppgifter för att möjliggöra en riktig bedömning av ären¬
det, borde vederbörande föredragande hos länsstyrelsen — innan tillfälle
bereddes Nanna Hansen att yttra sig över framställningen — ha inhämtat
erforderliga upplysningar i saken. Detta kunde givetvis ha ägt rum på ett
formlöst sätt. Hade så skett, skulle länsstyrelsen helt visst icke ha god¬
tagit Nanna Hansens invändning utan att först ha låtit kontrollera riktig¬
heten av den inkomna kontrolluppgiften. Enligt min mening går sålunda
icke heller länsstyrelsens handläggning av ärendet fri från erinran.
Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till länsstyrelsen avlåten skri¬
velse, lät jag bero vid vad i ärendet förevarit, därvid jag förutsatte att de
av mig angivna synpunkterna komme att beaktas vid handläggning fram¬
deles av liknande ärenden.
24. Polismän ha placerats för tjänstgöring å en huvudsakligen av
försäkringsbolag finansierad, under enskild styrelse lydande polis¬
teknisk rådfrågningsbyrå, som tjänar dels allmänt brottsförebyg¬
gande syften, dels vissa enskilda intressen för bolagen. Fråga huru¬
vida polismännens ianspråktagande på sätt skett kunde anses i allo
falla inom ramen för polisverksamhetens upprätthållande. Tillika
fråga om lämpligheten över huvud taget att polismän äro i sin
tjänst verksamma i ett organ som det ifrågavarande
I en den 25 juli 1957 hit inkommen skrift anförde disponenten Gustaf
Boström i Saltsjöbaden bl. a. följande: I syfte att minska sina utgifter på
grund av egendomsbrott bildade för ett antal år sedan de till Svenska
Tariff öreningen anslutna försäkringsbolagen jämte vissa andra företag en
förening, som skulle ha till uppgift att genom upplysningar till allmänheten
verka för bättre förvaring och skydd av egendom. Föreningen, som fick
namnet Föreningen Front mot tjuven, innehade i Stockholm en rådfråg¬
ningsbyrå, som benämndes Polisens tekniska rådfrågningsbyrå. Denna be¬
nämning ingå ve helt naturligt allmänheten den uppfattningen, att det rörde
393
sig om ett polisens eget organ. Verksamheten åtnjöte emellertid icke anslag
från stat eller kommun utan finansierades av försäkringsbolagen, som i
bidrag erlade viss procent på tecknade inbrottsförsäkringar. Verksamheten
tjänade sålunda privata kommersiella och ekonomiska syften. Det vore an¬
märkningsvärt, att som självskriven styrelseledamot i denna försäkrings¬
bolagens egen förening inginge chefen för statens kriminaltekniska anstalt,
vilken därjämte vore ledamot i styrelsens arbetsutskott och de facto chef
för Polisens tekniska rådfrågningsbyrå i Stockholm. Därigenom förstärktes
uppfattningen, att byrån vore ett officiellt organ. Vidare vore att märka,
att å byrån tjänstgjorde en förste kriminalassistent och andra polismän.
Befattningshavare i allmän tjänst borde icke taga del i en verksamhet, som
i uppkommande försäkringsfall avsåge att tillgodose försäkringsgivarens
intressen i konflikter med försäkringstagaren. Byråns personal verkställde
därjämte för försäkringsbolagens räkning besiktningar för utrönande av
försäkringsrisker och lämnade i samband därmed föreskrifter om tekniska
skyddsanordningar. Dessutom »godkände» byrån vissa tillverkares produk¬
ter samt distribuerade reklamalster. Personalen utförde även egna under¬
sökningar på brottsplatser, innan i vederbörlig ordning beordrade brotts¬
platsundersökningar komme till stånd. Det vore betänkligt, om chefen för
statens kriminaltekniska anstalt, då han hade att i tjänsten avgiva utlå¬
tande i en kriminalteknisk fråga, skulle nödgas snegla på redan gjorda
bedömningar av det partsorgan, för vilket han jämväl vore ledare. Ytter¬
ligare borde framhållas att, då byråns personal hördes som vittnen i mål
rörande försäkringstvister, såväl försäkringstagarna och deras ombud som
domstolsledamöterna syntes vara helt ovetande om den ställning, som vitt¬
nena intoge genom sin anknytning till ett försäkringsbolagens organ.
Under hänvisning bl. a. till vad sålunda anförts påkallade Boström pröv¬
ning av frågan huruvida chefen för statens kriminaltekniska anstalt vore,
på grund av sitt samröre med ovannämnda förening, av jäv hindrad att
som anstaltschef avgiva utlåtanden i sådana brottsfall, där en ekonomisk
reglering ytterst skulle ske hos försäkringsgivare, som vore medlem eller
medfinansiär i föreningen. Tillika anhöll Boström om granskning av till¬
börligheten i att kriminalpolismän placerades för tjänstgöring å föreningens
rådfrågningsbyrå.
Med anledning av klagoskriften inkom föreståndaren för statens krimi¬
naltekniska anstalt, överdirektören G. von Sydow, med infordrat yttrande.
Av detta yttrande jämte därvid fogade handlingar framgick rörande för¬
eningen och organisationen av dess verksamhet i huvudsak följande:
Föreningen Front mot tjuven bildades år 1948 och har enligt sina stadgar
till ändamål att genom propaganda och upplysning verka för förbättring
av säkerhetsanordningar till förhindrande av tjuvnadsbrott, att på de plat¬
ser, där så av föreningen anses lämpligt, upprätta för allmänheten tillgäng¬
liga rådfrågningsbyråer, där kostnadsfria upplysningar om lås- och andra
394
säkerhetsanordningar till skydd mot inbrott kunna erhållas samt att i öv¬
rigt stödja polisen i dess preventiva verksamhet i ovan nämnda syfte.
Som medlemmar i föreningen ingå ett antal försäkringsbolag, några före¬
tag som tillverka lås, kassaskåp o. d., ett par vaktbolag, en bank samt en
låssmedsorganisation. Medlemmarna lämna enligt vissa grunder bidrag för
finansieringen av föreningens verksamhet.
Föreningens angelägenheter handhas av en styrelse med säte i Stock¬
holm. I styrelsen, som skall bestå av högst 18 personer, ingå såsom själv¬
skrivna ledamöter polismästaren i Stockholm, chefen för kriminalpolisav¬
delningen därstädes, chefen för statens kriminaltekniska anstalt, chefen för
statspolisen samt polischeferna å de platser där — enligt föreningens be¬
stämmande — särskild lokalstyrelse skall vara inrättad.
Styrelsens arbetsutskott utgöres av ordföranden, sekreteraren och kassa¬
förvaltaren. Ordförande är polismästaren i Stockholm och kassaförvaltare
föreståndaren för statens kriminaltekniska anstalt.
I stadgarna omnämnda rådfrågningsbyråer finnas under namnet Polisens
tekniska rådfrågningsbyrå upprättade i Stockholm, Göteborg och Malmö
samt i ytterligare några städer. Personalen å dessa byråer utgöres i viss
utsträckning av polismän, som ha sin tjänstgöring förlagd till respektive
byrå och vilkas avlöningar sålunda bestridas av vederbörande polisdistrikt.
I vissa fall tillhandahålla därjämte kommunerna lokal för byråernas verk¬
samhet.
Beträffande den i Stockholm befintliga rådfrågningsbyrån utgöres per¬
sonalen av en föreståndare och fem assistenter. Av dessa är föreståndaren
förste kriminalassistent och två av byråns assistenter poliskonstaplar i
Stockholms polisdistrikt, som också svarar för deras avlöning. Övriga tre
assistenter äro anställda av och uppbära arvode från föreningen. Av dessa
äro två pensionerade polismän. Sistnämnda tre assistenter ha av polische¬
fen givits förordnande som extra polismän.
I avgivna påminnelser anmärkte klaganden, med vidhållande av sina
yrkanden, bl. a. dels att det vid rådfrågningsbyrån i Stockholm funnes vissa
skyltarrangemang, som gåve byrån sken att vara en officiell institution,
dels att samtliga å byrån tjänstgörande personer givits polismans förord¬
nande och sålunda kunde uppträda som representanter för det allmänna,
dels att en av de arvodesanställda assistenterna, den s. k. hamnassistenten,
enligt byråns verksamhetsberättelse på egen hand verkställt brottsutred¬
ningar i ett stort antal fall.
I skrivelse till överståthållarämbetet framhöll jag därefter, att utredning¬
en i ärendet gåve vid handen att vissa polismän i Stockholm vore i sin
tjänsteutövning placerade å föreningens rådfrågningsbyrå härstädes samt
att byråns verksamhet — som syntes avse bl. a. rådgivning åt försäkrings¬
bolag, kontroll huruvida vidtagna skyddsanordningar överensstämde med
försäkringsvillkor, avgivande av intyg rörande vissa produkters fördelar,
distribuering av reklamalster etc. — till väsentlig del finansierades av pri¬
vata företag. Med anledning därav anhöll jag om överståthållarämbetets
yttrande huruvida — med hänsyn till de arbetsuppgifter, varmed ifrågava¬
rande polismän kunde vara sysselsatta — deras ianspråktagande på sätt
393
som skedde kunde anses i allo falla inom ramen för polisverksamhetens
upprätthållande. Yttrandet borde jämväl avse frågan huruvida det kunde
anses lämpligt, att polismän tjänstgjorde i en privatfinansierad byrå under
enskild styrelse, därvid även borde beaktas det namn varunder byrån fram¬
trädde.
I sitt med anledning av remissen avgivna yttrande, därvid fogades ett
yttrande av polismästaren i Stockholm samt en promemoria av von Sydow,
tillkännagav ÖÄ till en början sin allmänna uppfattning om föreningens
och byråns verksamhet, därvid ämbetet anförde följande:
Till polisens brottsbekämpande verksamhet hör icke blott brotts beivran
utan även åtgärder till förebyggande av brott. Uttrycklig föreskrift härom
finnes i 1 § allmänna polisinstruktionen.
Brottslighetens utveckling har alltmer framhävt betydelsen av åtgärder
för att, där så är möjligt, genom åtgärder av teknisk natur försvåra eller
förhindra brotts utförande. Främst komma härvid i åtanke olika slag av
stöldskydd. Särskilt där, såsom tyvärr är fallet i Stockholm, polispersona¬
len är för fåtalig för att genom bevakning, brottsplatsundersökning och
spaning i önskvärd omfattning förhindra och beivra brott — icke minst
gäller detta tillgreppsbrotten — äro goda tekniska skyddsanordningar av
synnerlig vikt.
Upplysning och propaganda i fråga om stöldskyddsanordningar är nu¬
mera av sådan samhällelig betydelse att det i och för sig vore befogat att
särskilda organisatoriska åtgärder härutinnan ombesörjdes av det allmänna.
Då så ej skett är det naturligt att — med hänsyn till den betydelse försäk¬
ringsväsendet numera fått, när det gäller att ekonomiskt skydda den en¬
skilde för verkningarna av tillgreppsbrott, liksom lämpligheten av att i
form av försäkringsvillkor verka för genomförandet av lämpliga tekniska
skyddsåtgärder — en samverkan på detta område mellan försäkringsgivare
och vissa myndighetsorgan, däribland polismyndigheter, etablerats. Enligt
vad av remissakten framgår startades denna samverkan i den formen, att
i Stockholm en utställning anordnades i samarbete mellan statens kriminal¬
tekniska anstalt, kriminalpolisen i Stockholm och inbrottsförsäkringsbola-
gen. Sedan verksamheten givits fastare form genom bildandet av Föreningen
Front mot tjuven — en ideell förening — och anordnandet av fasta råd-
frågningsbyråer, synes verksamheten ekonomiskt främst vara beroende av
det stöd, som lämnas av försäkringsbolag som medlemmar av föreningen,
även om andra inkomster — såsom av försäljning av nyckelbrickor — före¬
ligga. Rådfrågningsbyrån i Stockholm stödes jämväl på så sätt, att viss
polispersonal kommenderats till tjänstgöring därstädes.
Enligt överståthållarämbetets uppfattning har föreningen och rådfråg¬
ningsbyrån i Stockholm gjort betydelsefulla insatser i det brottspreventiya
arbetet. Att statistiskt mäta värdet av dessa insatser torde icke låta sig
göra. En antydan om betydelsen av tekniskt stöldskydd i allmänhet erhålles
emellertid av de uppgifter, som finnas på ett speciellt område, nämligen
i fråga om tillgrepp av motorfordon. Enligt ett av särskild utredningsman
(inom justitiedepartementet) den 21 december 1959 avlämnat betänkande
rörande stöldskydd på bilar kan tillgreppsrisken antagas vara ungefär 100
gånger större för bilar utan stöldskydd än för bilar med sådant skydd.
Det förhållandet att föreningens och rådfrågningsbyråns verksamhet tjä¬
396
nar såväl ett allmänt brottspreventivt syfte som de engagerade försäkrings¬
bolagens privatekonomiska intressen lärer, med hänsyn till att försäkrings¬
bolagens medverkan ytterst kommer den premiebetalande allmänheten
till godo, i och för sig icke utgöra något hinder för ifrågavarande samverkan.
Det dubbla syftet med verksamheten kan dock onekligen leda till vissa svå¬
righeter i den praktiska tillämpningen, såsom ock utredningen i förevarande
ärende utvisar. I betraktande av det stora värde rådfrågningsbyrån repre¬
senterar ur allmän synpunkt bör emellertid enligt överståthållarämbetets
mening frågeställningen vara, huruvida med bevarande i huvudsak av nu¬
varande samarbete sådana riktlinjer kunna uppdragas för byråns och där
tjänstgörande polismäns uppgifter, att en sammanblandning av offentlig
och enskild verksamhet icke uppkommer. Av vikt är därvid att byrån icke
utåt framträder på sätt som kan vålla missförstånd angående arten och
innebörden av dess verksamhet.
Därefter ingick ÖÄ på de med remissen avsedda frågorna samt anförde
härutinnan:
Frågan om byråns benämning m. m.
Det namn, varunder rådfrågningsbyrån framträder — Polisens tekniska
rådfrågningsbyrå — är enligt överståthållarämbetets uppfattning icke lämp¬
ligt. Det inger uppfattningen att byrån är en del av polis verket. En ändring
lärer följaktligen böra ske. Mot den i von Sydows promemoria föreslagna
benämningen »Polistekniska rådfrågningsbyrån» synes ingen invändning
kunna riktas ur nyss angiven synpunkt. Erinras må att flerstädes polistek¬
niska föreningar finnas med även andra än polismän som medlemmar.
På samma plan som namnfrågan ligger det i ärendet påtalade skyltnings-
förfarandet vid rådfrågningsbyråns ingångsdörr, avseende statens kriminal¬
tekniska anstalt och Stockholmspolisens kriminalavdelning. Dessa skyltar
ha numera borttagits.
Frågor sammanhängande med 'placeringen av polismän å byrån
Enligt utredningen i ärendet tjänstgöra å byrån i Stockholm en förste
kriminalassistent såsom föreståndare och två poliskonstaplar. Dessa polis¬
män äro anställda vid och avlönade av polisdistriktet.
Byråns och därmed även polismännens verksamhet avser till väsentlig
del meddelande av råd och upplysningar till allmänheten i fråga om tek¬
niska skyddsåtgärder, vilket sker såväl i broschyrform som vid besök å
byrån. En broschyr av här avsett slag, utgiven år 1950, är bifogad remiss¬
akten. En dylik rådgivning faller enligt överståthållarämbetets mening i
och för sig väl inom ramen för polisverksamhet. De svårigheter, samman¬
hängande med polismännens ställning som offentliga tjänstemän, vilka här
uppkomma, gälla det förhållandet att rådgivningen knappast kan ske utan
att i marknaden förekommande fabrikat av stöldskydd därvid komma på
tal. Att å byrån tjänstgörande befattningshavare genom prov och annor-
ledes skaffa sig god kännedom om olika fabrikats egenskaper är självfallet
en förutsättning för deras verksamhet, och det kan rimligen icke anses möta
något hinder, att de lämna upplysningar om tekniska fakta rörande olika
produkter. Gränsen mellan sådana upplysningar och rekommendation av
visst fabrikat kan väl vara svår att draga. De direktiv, som enligt von
Sydows promemoria gälla för byråns personal i fråga om rådgivningen,
synas emellertid härutinnan vara till fyllest. Av promemorian framgår ock
397
att »godkännanden» av vissa fabrikat numera ej lämnas av byrån. Här¬
igenom bör kunna undvikas, att byråns uttalanden utnyttjas för reklam¬
ändamål.
Då de personer, som söka kontakt med rådgivningsbyrån i syfte att
skaffa sig ett förbättrat stöldskydd, i regel torde ha sin egendom försäkrad,
kommer rådgivningsverksamheten försäkringsgivarna till godo i form av
minskade skaderisker. Detta förhållande, som helt naturligt är skälet till
försäkringsbolagens ekonomiska understöd, lärer i och för sig icke utgöra
något skäl mot polismännens deltagande. I och med att fråga uppkommer
att som försäkringsvillkor föreskriva utförandet av tekniska skyddsanord¬
ningar, synes man emellertid komma in på ett område, som icke i allo kan
räknas till polisverksamhet. Om såsom försäkringsvillkor blott angives, att
skyddsanordningar skola vara vidtagna i enlighet med av byrån utgivna
tryckta allmänna anvisningar av den typ, som återfinnes i den akten bifo¬
gade broschyren, föreligger enligt överståthållarämbetets mening ingen an¬
ledning till erinran på den grund att polismän med sin speciella sakkunskap
medverkat vid anvisningarnas utformande. Däremot kan det icke anses
tillåtligt, att polismän medverka vare sig vid utformning i enskilda fall av
skyddsanordningar, vilka avses skola föreskrivas som försäkringsvillkor,
eller vid besiktning därav. Detta torde vara en uppgift för försäkringsbola¬
gens anställda och kan icke anses falla inom ramen för polisverksamhet.
Ett spörsmål, av särskild betydelse i fråga om polismännen, gäller med¬
verkan från byråns sida vid brottsplatsundersökningar eller annan åtgärd
vid förundersökning om brott. Hinder lärer icke möta, att expertis från
byrån anlitas av den befattningshavare vid polis- eller åklagarmyndighe¬
ten, som enligt gällande regler handhar ledningen av förundersökning om
brott. Det sagda gäller även vid byrån tjänstgörande polismän, vilka i
sådant fall kunna på tjänsteväg beordras att biträda vid förundersök¬
ningen. Några egna befogenheter rörande förundersökning om brott till¬
komma däremot uppenbarligen icke byråns personal, vare sig polismän eller
andra. Viss tvekan kan föreligga, huruvida erinran kan riktas mot att polis¬
männen på begäran av försäkringsbolag eller enskilda göra utredningar, som
icke ha karaktär av förundersökning om brott, t. ex. en undersökning huru¬
vida i ett osäkert fall brott föreligger eller en granskning efter avslutad
polisutredning, huruvida de tekniska skyddsåtgärderna varit bristfälliga.
Även om sådan medverkan skulle kunna anses falla inom ramen för polis¬
verksamhet bör den dock enligt överståthållarämbetets mening — i syfte
att hålla en klar gräns mellan rådgivningsverksamheten och den på veder¬
börande rotlar vid kriminalavdelningen ankommande brottsutredningen —
icke lämpligen förekomma.
Därest vad ovan angivits i fråga om vissa begränsningar i polismännens
medverkan i arbetet på rådfrågningsbyrån iakttages — något som enligt
von Sydows promemoria i huvudsak redan torde ske — anser överståthål-
larämbetet för sin del, att polismännens uppgifter vid byrån falla inom
ramen för polisverksamhet samt att något hinder för deras tjänstgöring
icke föreligger av det skälet, att byrån delvis är privatfinansierad och lyder
under enskild styrelse.
Spörsmål avseende annan byråpersonal iin polismän
Av handlingarna i ärendet framgår, att vissa befattningshavare vid råd¬
frågningsbyrån, som icke äro aktiva polismän, meddelats förordnande som
398
extra polismän. Syftet härmed torde ha varit att bereda befattningshavarna
ämbetsskydd. Dylikt förordnande torde emellertid icke vara befogat. Polis¬
mästaren har också förklarat sig ämna återkalla dylika förordnanden, som
alltjämt äro gällande.
Ett par befattningar å byrån innehavas av pensionerade polismän. En
av dem, den s. k. hamnassistenten, sysslar speciellt med bevakning och
skyddsåtgärder, avseende tillgrepp i hamnarna. Av bl. a. två i akten ingå¬
ende redogörelser över verksamheten vid rådfrågningsbyrån under åren
1955 och 1956 framgår, att hamnassistentens verksamhet åtminstone
nämnda år avsett jämväl utredning om stölder i hamnarna. Utredningar
om förkommet gods kunna visserligen göras genom enskild försorg — såsom
väl också ofta förekommer — därvid först sedan brott konstaterats anmä¬
lan sker till polismyndigheten för vidare utredning och åtgärd. Självfallet
kunna dock icke vid sådana enskilda efterforskningar några polisiära befo¬
genheter utövas; så synes ej heller ha skett i förevarande fall. Med hänsyn
till hamnassistentens egenskap av f. d. polisman är det likväl angeläget att
hans verksamhet så regleras, att anledning till missförstånd om hans ställ¬
ning icke uppkommer.
Klaganden inkom därefter med nya påminnelser. I dessa gjordes gällan¬
de, bl. a., att byrån allt fortfarande lämnade »godkännande» av vissa pro¬
dukter, varjämte anmärktes att den föreslagna nya benämningen av råd¬
givningsbyrån ävenledes måste verka vilseledande.
I en till ÖÄ avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.
I klagoskriften har ifrågasatts, huruvida von Sydow på grund av sin
anknytning till föreningen och dess verksamhet vore av jäv hindrad att såsom
föreståndare för statens kriminaltekniska anstalt avgiva utlåtande rörande
vid anstalten utförda undersökningar i fall, där krav om ersättning för upp¬
kommen skada kunde komma att riktas mot något i föreningen ingående
försäkringsbolag. Med anledning härav får jag framhålla, att von Sydows
ledamotskap av föreningens styrelse och dess arbetsutskott — liksom de
högre polistjänstemännens ledamotskap — uppenbarligen helt grundar sig
på det ur allmän synpunkt viktiga intresset av att den brottsförebyggande
verksamheten bedrives så effektivt som möjligt. Enligt vad jag inhämtat
utgår icke heller något arvode för dessa styrelseuppdrag, bortsett från att
von Sydow erhåller viss ersättning för sitt arbete som kassaförvaltare. Det
kan enligt min mening vid angivna förhållanden icke med fog göras gäl¬
lande, att ifrågavarande ledamotskap skulle vare sig faktiskt påverka ve¬
derbörande i deras tjänst enliga handläggning av ärenden, som ytterst kunna
beröra något i föreningen ingående försäkringsbolag, eller eljest vara ägnat
att rubba förtroendet för deras opartiskhet som tjänstemän. Jag finner för¬
denskull klagomålen i förevarande hänseende icke föranleda vidare åtgärd.
Beträffande härefter frågan om placeringen å rådfrågningsbyrån i Stock¬
holm av vissa polismän från Stockholms polisdistrikt jämte därmed sam¬
manhängande spörsmål får jag anföra följande.
399
Såsom ÖÄ framhållit synes det ha varit naturligt att — då centrala åt¬
gärder från det allmännas sida icke vidtagits med avseende å omfattningen
av och formerna för polisens brottsförebyggande verksamhet — polismyn¬
digheterna i vissa större städer etablerat samarbete med representanter för
det enskilda försäkringsväsendet, för vilket en effektivt bedriven verksam¬
het på förevarande område ävenledes utgör ett givet intresse. I och för sig
kan icke heller erinran riktas mot att viss polispersonal avdelas för sådant
samarbete i nyss angivet syfte.
Emellertid kompliceras frågan genom den omständigheten att, enligt vad
utredningen ger vid handen, verksamheten å de rådgivningsbyråer där sam¬
arbetet äger rum tjänar ej blott ett allmänt brottspreventivt syfte utan
jämväl vissa försäkringsgivarintressen, vilka synas ligga utom ramen för
vad som kan falla in under begreppet polisverksamhet. Härigenom upp¬
komma tydligen, vilket även handlingarna i ärendet utvisa, vissa svårig¬
heter att i det praktiska arbetet särhålla byråernas och deras personals
dubbla funktioner. Då polismän icke få i tjänsten obehörigen användas för
tillgodoseende av enskilda intressen, har såsom en förutsättning för sådana
befattningshavares placering å vederbörande rådfrågningsbyrå bort givas
närmare direktiv för deras arbete därstädes i syfte att i görligaste mån und¬
vika en sammanblandning av offentlig och enskild verksamhet. Likaledes
har såsom förutsättning för deras tjänstgöring bort gälla att byrån —
eftersom den i viss utsträckning avser att tjäna enskilda försäkringsgiva¬
res intressen — icke komme att, på grund av polisens medverkan i det
brottsförebyggande arbetet, utåt framstå såsom ett polisens eget organ.
För polismännens tjänstgöring å den i Stockholm befintliga rådfrågnings-
byrån synas emellertid närmare direktiv i förut angivet syfte icke ha av
polismästaren utarbetats. Byråns benämning och vissa andra yttre omstän¬
digheter ha vidare onekligen varit ägnade att vålla missförstånd angående
byråns ställning och uppgifter.
I sitt yttrande har ÖÄ — med utgångspunkt från att det nuvarande sam¬
arbetet borde i huvudsak bevaras — angivit vissa riktlinjer för polismän¬
nens medverkan i arbetet å byrån, syftande till att avgränsa deras arbets¬
uppgifter mot vad som är att anse som servicetjänster åt försäkringsgivare
samt till att förhindra att polismännens rådgivande verksamhet utnyttjas
för reklamändamål. Ämbetet har vidare förklarat sig anse fog saknas för
att, såsom hittills skett, den privatavlönade personalen lämnas förordnande
som extra polismän. Därjämte har ämbetet uttalat sig för en närmare regle¬
ring av den å byrån anställde hamnasssistentens verksamhet i syfte att
missförstånd rörande hans ställning icke skulle uppkomma. I fråga om det
sätt, varpå byrån utåt framträtt, har ämbetet slutligen — med konstate¬
rande att viss påtalad skyltning numera borttagits — förordat ändring av
byråns benämning.
Vad ÖÄ sålunda förordat synes mig — om samarbetet i rådgivningsfrågor
400
skall bibehållas i sin nuvarande organisation — vara ägnat att undanröja
de mera iögonfallande olägenheter, som äro förenade med denna organisa¬
tion. Jag utgår också från att ÖÄ kommer att tillse, att föreslagna föränd¬
ringar — i den mån så ej redan skett — utan dröjsmål komma att genom¬
föras. Beträffande byråns benämning får jag dock framhålla, att även det
föreslagna nya namnet torde vara ägnat att föranleda missförstånd, varför
en omprövning härav synes böra ske.
Visserligen anser jag — på sätt i det följande skall närmare beröras —
att lämpligheten av att bibehålla nuvarande organisation måste ur princi¬
piell synpunkt ifrågasättas. Om förut omnämnda förändringar genomföras,
synes dock en fortsatt placering av polismän för tjänstgöring å rådfråg-
ningsbyrån kunna vara försvarbar. Under angivna förutsättning finner jag
ärendet i denna del icke föranleda ingripande mot någon viss befattnings¬
havare.
Såsom förut framhållits har utgångspunkten för ÖÄ:s ställningstagande
varit, att med bevarande i huvudsak av nuvarande samarbete mellan polis¬
myndighet och försäkringsväsende söka, såvitt möjligt, undvika en sam¬
manblandning mellan offentlig och enskild verksamhet. Ett sammanförande
av allmänna uppgifter och mer eller mindre utpräglat privatekonomiska
sådana inom en gemensam organisation torde emellertid ur principiell syn¬
punkt kunna föranleda betänkligheter. Även om befattningshavarnas ar¬
betsuppgifter noggrant uppspaltas i arbetsordning eller andra direktiv, lärer
det ofta bli svårt för personalen att i den praktiska verksamheten strängt
iakttaga sådana riktlinjer. Detta synes ej minst ha avseende på det sam-
arbetsorgan, varom här är fråga, med hänsyn såväl till uppgifternas art
som till den begränsade personalbesättningen och organisationen i övrigt.
Över huvud taget torde kunna ifrågasättas lämpligheten av att befattnings¬
havare i allmän tjänst, särskilt om de äro polismän, äro verksamma i ett
organ, som står under enskild styrelse och som huvudsakligen finansieras
av privata företag, i varje fall om — såsom här är fallet — dessa företag
kunna ställa anspråk på organet för att tillgodose enskilda syften. En ur
principiell synpunkt mera tillfredsställande ordning vore uppenbarligen,
att sistnämnda del av verksamheten utbrötes ur den bestående organisa¬
tionen — för att handhas av försäkringsbolagen själva i en eller annan form
— och att rådfrågningsbyråerna sålunda i fortsättningen, med bibehållande
av sin ställning i övrigt, enbart hade att syssla med vad som faller in under
polisverksamhet. En annan lösning vore — om man vill hålla en fullt klar
gränslinje — att den rådgivande verksamheten i brottsförebyggande syfte
organiserades som en särskild gren inom polisverket, vilket skulle medföra
att den nuvarande organisatoriska gemenskapen med befintliga rådfråg-
ningsbyråer upphörde.
Jag anser det emellertid icke böra ankomma på mig att närmare ingå på
hithörande organisationsfrågor, så mycket mindre som särskilda sakkunniga
401
tillkallats för utredning rörande lämpliga åtgärder i syfte att effektivisera
polisens verksamhet för bekämpande av brottsligheten m. m. (polisverk-
samhetsutredningen). Det lärer falla inom denna utrednings uppdrag att
närmare överväga frågan om formerna för och omfattningen av den bety¬
delsefulla del av polisverksamheten, som arbetet till förebyggande av brott
representerar. Jag kommer därför att till utredningen för kännedom över¬
lämna handlingarna i ärendet jämte en avskrift av denna skrivelse.
25. I vilka fall må vid polishandräckning för underårigs överföran¬
de till ungdomsvårdsskola handfängsel tillgripas
mot den underårige?
Sedan det kommit till min kännedom, att en minderårig flicka genom
polisens försorg överförts till Bistagårdens hemskola invid Enköping och
därvid varit belagd med handbojor, anmodade jag rektorn för skolan att
inkomma med upplysningar i saken. I anledning härav upplyste rektorn
i en den 18 juni 1958 hit inkommen skrivelse följande.
Gun-Britt L, född den 25 juni 1941 och omhändertagen för skyddsupp-
fostran, överfördes till skolan den 22 maj 1958. Hon fördes till skolan i bil
genom polisens i Värnamo försorg. Med transporten följde även en annan
flicka, Karin S., vilken skulle föras till Skärsätra flickhem i Lidingö. Flic¬
korna sutto baktill i bilen, som fördes av en poliskonstapel, vilken i sällskap
hade en kvinnlig tjänsteman. Då flickorna hoppade ur bilen voro de ihop-
kopplade med handbojor. Sedan Gun-Britt frigjorts, fastlåstes Karin med
den kvinnliga tjänstemannen. Färden fortsattes därefter mot Lidingö. En¬
ligt uppgift av Gun-Britt hade handbojorna påsatts i Strängnäs.
På grund av vad sålunda blivit upplyst anmodades landsfiskalen i Värna¬
mo distrikt att inkomma med närmare upplysningar rörande transporten.
I anledning härav inkom landsfiskal Olof Hallin med yttrande i saken. Vid
detta funnos fogade två av kontorsbiträdet Vera Magnusson och poliskon¬
stapel Berth Wennblom upprättade redogörelser för omständigheterna i sam¬
band med transporterna. Av denna utredning framgick följande.
Gun-Britt L. och Karin S, född den 10 november 1942, grepos i Värna¬
mo. Sedan begäran inkommit från respektive »hem» om återtransport av
flickorna, beordrades Wennblom att med biträde av Vera Magnusson verk¬
ställa transporten. Vera Magnussons medverkan var helt frivillig. På grund
av bristande tillgång till annan lämplig personal hade hon anlitats i ganska
stor utsträckning, när det gällt transporter av kvinnor och underåriga. Vid
transporter av detta slag använde polispersonalen egna personbilar. Både
Wennblom och Vera Magnusson hade god vana vid transporter av detta
slag.
2G — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1061 års riksdag
402
Förpassningen, som verkställdes med användande av Wennbloms 2-dör-
rars personbil, påbörjades den 22 maj 1958 kl. 11.50. Flickorna sutto till en
början ofängslade i bilens baksäte. Lunchuppehåll gjordes i Ödeshög. Även
därvid voro flickorna ofängslade. Så var även fallet under den fortsatta
färden. Strax före Strängnäs ville flickorna göra toalettbesök i skogen men
detta vägrades dem. I stället föreslogs att de skulle få besöka en toalett på
polisstationen i Strängnäs. Flickorna hade ingenting att erinra mot att
vänta till Strängnäs, men de ville besöka en toalett på annan plats än polis¬
stationen. De fördes emellertid direkt till polisstationen. När resan sedan
skulle fortsättas, gick Vera Magnusson först ut från polisstationen. Därefter
följde flickorna och sist kom Wennblom. Just då de skulle stiga in i bilen
ropade en av flickorna eller båda »Nu sticker vi», varefter de sprungo åt var
sitt håll. Vera Magnusson förföljde Gun-Britt och kunde med hjälp av en
civilperson gripa henne i en portgång cirka 200 meter från bilen. Gun-Britt
var då enligt uppgift av Vera Magnusson »svart i ansiktet av ilska» och
skrek att man skulle låta bli henne. Wennblom kunde efter en stunds jakt
gripa Karin inne på en gård ungefär 300 meter från polisstationen. Hon var
då desperat och sökte slita sig lös. På polisstationen kopplades sedan flic¬
korna ihop med handlängsel. De voro därefter sammankopplade under hela
den ungefär sju mil långa resan till Bistagården.
På Bistagården överlämnades Gun-Britt till rektorn för hemmet. Under
den tid Wennblom var borta från bilen var Karin sammankopplad med
Vera Magnusson. Detta var ute i det fria. Fängslandet ansågs påkallat av
försiktighetsskäl. Efter några minuter fortsattes färden mot Lidingö. Där¬
vid lösgjordes Karin och hon lade sig att sova i bilens baksäte. Hon sov
sedan till Solna, varifrån hon visade vägen till Lidingö.
Wennblom och Vera Magnusson förklarade, att fängslandet föranletts av
flickornas flyktförsök och deras desperata uppförande efter infångandet.
I infordrat utlåtande, vid vilket fogats ett yttrande från styrelsen för
Bistagårdens hemskola, anförde därefter socialstyrelsen följande.
Enligt 77 § barnavårdslagen äger barnavårdsnämnd samt styrelse eller
rektor för ungdomsvårdsskola erhålla handräckning av polismyndighet för
vidtagande av åtgärd, som enligt nämnda lag ankommer på dem. Med stöd
av denna bestämmelse lämnas polishandräckning bl. a. då sådant biträde
påkallas för överförande av omhändertagen underårig till ungdomsvårds¬
skola.
Uttryckliga bestämmelser, som reglerar polismans befogenhet att an¬
vända fängsel, torde finnas endast i lagen den 25 april 1958 om behand¬
lingen av häktade och anhållna m. fl., där i 2 § föreskrives, att häktad må
beläggas med fängsel allenast om det prövas erforderligt för att förekomma
flykt eller eljest är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet. Då
fråga uppkommer om användande av fängsel i andra fall, synes polisman
vara hänvisad till att tillämpa de allmänna grundsatser om polisens makt¬
befogenheter, som inskrivits i allmänna polisinstruktionen och närmare för¬
klarats i de av chefen för inrikesdepartementet utfärdade anvisningarna till
nämnda instruktion.
Den centrala bestämmelsen på området utgör instruktionens It §, enligt
vilken polisman för att verkställa tjänsteåtgärd ej får använda strängare
403
medel än förhållandena kräver. Våld får tillgripas endast då tjänsteuppgif-
ten ej kan lösas på annat sätt. Vid val mellan olika former av våld skall
användas den lindrigaste som kan leda till det avsedda resultatet. Vidare
får våld ej brukas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.
I anvisningarna till nämnda instruktion framhålles till en början, att
tvång kan behöva anlitas vid fullgörande av olika verkställighets- och hand-
räckningsuppgifter. Polisinstruktionens allmänna grundsatser i fråga om
tvångsrätt skall därvid beaktas. Instruktionens grundläggande regel härvid¬
lag anges innebära, att polisman alltid skall genomföra sina uppgifter med
så små och för den enskilde så föga kännbara medel som möjligt. Det fram¬
hålles som särskilt angeläget, att åtgärder, som innebär ingrepp i personlig
frihet, endast, vidtas, då det är oundgängligen nödvändigt, och att de ej
göres mera omfattande än omständigheterna påkallar.
Såvitt styrelsen har kunnat inhämta har särskilda tjänsteföreskrifter om
bruk av fängsel ej utfärdats av lokala polismyndigheter. I vart fall har,
enligt vad som uppgivits, så ej skett i Stockholm. Ordonnansavdelningen
inom Stockholmspolisen har upplyst, att i den mån fängsel kommit till an¬
vändning vid transport av flickor till ungdomsvårdsskola —- vilket endast
förekommit i något enstaka fall — man ej har använt handbojor utan s. k.
vallningsrep, ett snöre varmed polismannen kunnat på ett för allmänheten
praktiskt taget omärkligt sätt fästa den transporterade vid sin handled.
Socialstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att handräckning av
polismyndighet för att överföra yngre, mera lätthanterligt klientel till ung¬
domsvårdsskola eller eljest för vidtagande av åtgärd enligt barnavårdslagen
numera alltmera sällan tillgripes. Beträffande det äldre, mera svårbemäst¬
rade klientelet är däremot handräckning genom polismyndighets försorg
relativt vanlig. Eftersom detta klientel ökar i antal vid ungdomsvårds¬
skolorna och handräckning följaktligen kan bli aktuell i större utsträckning
framdeles, kräver spörsmålet om räckvidden av polismans befogenheter i
fråga om användande av fängsel i dylika situationer ökad uppmärksamhet.
Av polisinstruktionen torde nu utan vidare följa, att fängsel i sådana
fall, som är föremål för bedömande i detta ärende, liksom för övrigt även i
andra fall får tillgripas endast om det bedömes vara oundgängligen nödvän¬
digt för handräckningsåtgärdens genomförande. När det såsom här gäller
handräckning enligt barnavårdslagen bör vid detta bedömande därutöver
särskilt beaktas, att åtgärder, som innebär ingrepp i personlig frihet, har
en betydligt allvarligare karaktär, då de riktar sig mot barn och ungdom,
än om det är fråga om ett vuxenklientel. Att belägga underårig med fängsel
måste generellt anses såsom olämpligt, och en sådan åtgärd bör på anförda
skäl enligt socialstyrelsens mening få förekomma endast i yttersta nödfall.
Till det nu sagda kommer, att beläggande av en för skyddsuppfostran
omhändertagen med fängsel, även om åtgärden i nödfall kan behöva till¬
gripas under ett handräckningsförfarande, inte står i överensstämmelse med
de vårdprinciper, som barnavårdsmyndigheterna och ungdomsvårdsskolor¬
na har att följa, och att åtgärden i det enskilda fallet kan vara ägnad att
allvarligt försvåra den underåriges behandling. Även från nu angiven syn¬
punkt är det angeläget, att fiingsel undvikes i samband med handräckning.
Socialstyrelsen vill sålunda som sin mening uttala, att beläggning med
handbojor icke bör komma ifråga annat än i yttersta nödfall vid handräck¬
404
ning för vidtagande av åtgärd enligt barnavårdslagen. Vad särskilt beträffar
det fall som föreligger till bedömande i detta ärende kan socialstyrelsen för
sin del icke finna att åtgärden varit nödvändig.
Vid ärendets prövning anförde jag följande.
För att genomföra sina uppgifter äger polisen vid behov anlita tvång.
Detta gäller även vid fullgörande av sådan handräckningsuppgift som den,
varom i detta ärende är fråga.
Som allmän förutsättning för rätt att bruka våld uppställes i polisin¬
struktionen, att våld får tillgripas endast då tjänsteuppgiften ej kan lösas på
annat sätt. Vidare gäller att våld ej får brukas längre än som är oundgäng¬
ligen nödvändigt (11 §). Har syftet uppnåtts — i inrikesdepartementets an¬
visningar nämnes såsom exempel, att motstånd brutits eller rymmare in¬
fångats — skall våldet upphöra.
Vad i ärendet blivit upplyst om flickornas desperata uppträdande och om
vad eljest förekom i samband med att flickorna i Strängnäs försökte rymma
gör det förklarligt att fängsel ansågs böra komma till användning, när
flickorna därefter fördes från polisstationen till bilen. Jag vill dock fram¬
hålla, att Wennblom på polisstationen torde ha kunnat erhålla sådant
biträde, att flickorna kunnat föras till bilen, utan att fängsel behövt använ¬
das, och att instruktionsenlig förutsättning för att därvid använda sådant
tvång följaktligen icke förelegat.
Med hänsyn till bilens konstruktion och därav föranledda svårigheter för
passagerare i baksätet att lämna bilen mot de framför sittandes vilja, anser
jag att skäl saknats för att hålla flickorna fängslade under färden från
Strängnäs till Bistagården. Jag kan icke heller finna att det var nödvändigt
att sammankoppla Karin med Vera Magnusson medan Wennblom överläm¬
nade Gun-Britt till rektorn för Bistagården. Vera Magnusson hade helt
visst, om hon och Karin därunder kvarstannat i bilen, kunnat tillse att
Karin icke på nytt försökte att rymma.
I likhet med socialstyrelsen finner jag således, att tillräckliga skäl att
belägga flickorna med handbojor icke förelegat. Å andra sidan är uppen¬
bart att flickornas sinnestillstånd omedelbart efter rymningen var sådant,
att det icke kan läggas Wennblom till last såsom fel att han för sin del be¬
dömde omständigheterna vara sådana, att det för att genomföra hand-
räckningsuppdraget var nödvändigt att belägga flickorna med handbojor.
Ärendet föranleder därför icke någon ytterligare åtgärd från min sida. Jag
vill dock i anledning av det inträffade understryka socialstyrelsens uttalan¬
de att vid handräckning enligt barnavårdslagen fängsel mot underårig bör
tillgripas endast om det bedömes vara oundgängligen nödvändigt.
405
26. På begäran av nykterhetsnämnd har polishandräckning läm¬
nats för överförande till vårdanstalt av en alkoholmissbrukare, där¬
vid denne utan föregående meddelande hämtades i sin hostad kloc¬
kan 4.30. Fråga huruvida den förpassade bort i förväg erhålla
underrättelse om transporten och om hämtning bort äga rum så
tidigt på morgonen som skedde. Tillika fråga bl. a. i vilken utsträck¬
ning polismyndighet bör anlitas för transporter av förevarande slag
Den 17 oktober 1958 innehöll tidningen Expressen en artikel med rubrik
»Samhällets alkoholistvård började halv 5 i morse». Av tidningsartikeln in¬
hämtades bl. a. att å en ort i närheten av Stockholm två civilklädda polis¬
män utan förvarning samma dags morgon klockan halv fem väckt en familj
bestående av man, hustru och tre barn för att förpassa mannen till anstalt för
alkoholmissbrukare, att mannen därefter i bil avförts till polisstationen, dit
även hustrun på begäran fått medfölja i en annan bil, att hustrun vid halv
sextiden från polisstationen ringt upp nykterhetsnämndens ordförande för
att söka utverka anstånd med intagningen samt att mannen under telefon¬
samtalets gång avförts till anstalten utan att hustrun fått tillfälle att taga
avsked av mannen.
Med anledning av innehållet i tidningsartikeln infordrades upplysningar
i saken från länsstyrelsen i Stockholms län, som med skrivelse den 20 no¬
vember 1958 överlämnade rapport över en av förste polisassistenten L. B.
Hedberg verkställd utredning i ärendet jämte yttranden av landsfiskalen i
Svartlösa distrikt Sven Wadenius och t. f. landsfogden i länet Bengt Steen.
Sedermera överlämnade länsstyrelsen ytterligare en av Hedberg upprättad
kompletterande promemoria. Därefter avgav socialstyrelsen utlåtande i
ärendet.
Av handlingarna i ärendet framgår följande.
På ansökan av nykterhetsnämnden i Grödinge kommun förordnade läns¬
styrelsen i Stockholms län genom resolution den 27 augusti 1958 att grov¬
arbetaren H. F. finge intagas å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,
enär H. F. vore hemfallen åt alkoholmissbruk och blivit dömd för ett flertal
under de två senast förflutna åren begångna fylleriförseelser. Tillika angavs
i resolutionen att beslutet jämlikt 33 § lagen om nykterhetsvård finge gå i
verkställighet utan hinder därav, att det ej ägde laga kraft, ävensom att
det skulle ankomma på nykterhetsnämnden att föranstalta om verkställig¬
het av beslutet, därvid nämnden ägde bevilja villkorligt anstånd med verk¬
ställigheten.
Sedan länsstyrelsens resolution, som vann laga kraft, den 2 september
1958 kommit nykterhetsnämnden till handa, upptog nämnden vid sam¬
manträde den 18 i samma månad frågan huruvida anstånd med verkstäl¬
ligheten av intagningsbeslutet skulle medgivas II. F. Nämnden — som där¬
vid hade att pröva en av länsstyrelsen den 15 september överlämnad fram¬
406
ställning från H. F. att han med hänsyn till att han börjat arbetsanställ-
ning måtte erhålla anstånd med verkställigheten — beslöt emellertid att för¬
ordnandet om H. F.:s intagning på anstalt för alkoholmissbrukare skulle
verkställas. Sedan därefter från socialstyrelsen den 1 oktober 1958 inkom¬
mit besked att H. F. kunde mottagas på vårdanstalten Björstorp i Emma-
ljunga, hänvände sig en befattningshavare på kommunalkontoret i Grö-
dinge till Hedberg i dennes egenskap av föreståndare för polisstationen i
Tumba med hemställan för nykterhetsnämndens räkning om handräckning
för förpassning av H. F. till anstalten Björstorp. Som Hedberg erfarit att
H. F. skulle inställa sig inför Södertörns domsagas häradsrätt den 15 okto¬
ber 1958, hade Hedberg efter samråd med vederbörande på domsagokans-
liet och socialstyrelsen samt föreståndaren på Björstorpsanstalten utverkat
uppskov med förpassningen till omedelbart efter nämnda dag. Den 16
oktober 1958 hade Hedberg beordrat t. f. polisassistenten Gösta Svensson
att påföljande dag verkställa förpassningen. Samtidigt beordrades poliskon¬
staplarna Karl J. Kjellberg och Sven Jonsson att sistnämnda dag vid 4.30-
tiden på morgonen hämta H. F. i bostaden och hålla honom resklar vid
5-tiden. Anledningen till dessa dispositioner hade varit, att Svensson erbju¬
dit sig att ombesörja transporten av H. F. till Emmaljunga i sin privata bil
och därvid påfordrat att få åka så tidigt som möjligt för att ha dagen fram¬
för sig. Hedberg hade ansett sig böra tillmötesgå detta önskemål med hän¬
syn till förpassningsresans längd och till att det vore känt att H. F. brukade
åka till arbetet redan vid 5.30-tiden på morgonen. Härom upplyses i Hed¬
bergs promemoria följande.
Svensson hade under september tidigt om morgnarna fiskat i sjön Tullan.
Vid åtminstone två tillfällen hade han redan vid 6-tiden iakttagit H. F.
vid arbetsplatsen icke långt från sjön. Svensson hade sedermera fått veta,
att H. F. och hans arbetslagkamrater i god tid varit på arbetsplatsen för
att göra i ordning de maskiner och redskap, som de disponerade för arbe¬
tet, vilket vore ackordsarbete. Svensson och Hedberg hade bedömt att
H. F. måste ha minst 30 minuter på sig för att komma till arbetsplatsen.
Han måste sålunda åka hemifrån senast klockan 5.30.
Hedberg uppgav vidare att förvarning om hämtningen ansetts icke böra
ske, enär H. F. i så fall sannolikt skulle hålla sig undan och bli svår att an¬
träffa; en förvarning ansågs vidare med den kännedom polisen hade om
H. F. innebära en viss risk för våldshandlingar mot hustrun.
Angående vad som förekom vid hämtningen uppgåvo Kjellberg och Jons¬
son följande.
H. F. hade varit uppe vid deras ankomst. Han hade blivit överraskad
över det plötsliga beskedet om avresa till vårdanstalt för alkoholmissbru¬
kare och först efter övertalning insett, att han icke haft något val. Några
handgripliga tvångsåtgärder hade icke behövt förekomma. Fru F. hade
gjort kraftiga invändningar mot ingripandet och ansett det vara fel att
omhändertaga maken, eftersom han senaste tiden skött sig bra. Fru F. hade
407
fått följa med till polisstationen för att tala med nykterhetsnämndens ord¬
förande i telefon.
I polisrapporten upplyses vidare: Polismännens besök i H. F:s bostad
hade tagit längre tid än beräknat, varför Svensson också begivit sig dit. Där
hade han sammanträffat med polismännen och familjen F. Svensson och
H. F. hade klockan 5.30 åkt direkt till Emmaljunga. Resan hade gått bra.
De hade anlänt till anstalten kl. 12.30.
Rörande H. F:s anstaltsvistelse må antecknas, att han dagen efter intag¬
ningen — den 18 oktober 1958 — avvek från anstalten, att han den 24 i
samma månad självmant återvände dit samt att han den 30 i samma månad
erhöll försökspermission från anstalten.
H. F. uppgav i ärendet, att han vid tiden för förpassningen brukade
bege sig hemifrån till arbetet vid 6-tiden på morgonen, ibland något tidi¬
gare.
Wadenius anmärkte i sitt yttrande, att det ankomme på polischefen att
meddela sådan polishandräckning som avsåges i nykterhetsvårdslagen. Wa¬
denius anförde vidare.
I förevarande fall har nykterhetsnämnden vänt sig direkt till den lokala
polisen. Polisstationens föreståndare har ställt erforderlig personal till för¬
fogande. Ehuru denne, rent formellt, synes ha förfarit felaktigt, tala onek¬
ligen praktiska synpunkter till hans förmån. Är handräckningsskyldigheten
obligatorisk, torde det förhållandet, att polischefen icke är anträffbar, icke
rimligen böra föranleda onödigt uppskov med handräckningens verkstäl¬
lande. Detta innebär givetvis icke ett godtagande av att, såsom skett i det
nu anmärkta fallet, försök underlåtits att nå kontakt med polischefen eller
hans ställföreträdare, helst som dessa varit anträffbara.
Beträffande sättet för handräckningens verkställande anförde Wadenius
följande.
Den anmärkning, som i tidningsartikeln riktats mot polisen, synes främst
avse tidpunkten för handräckningens verkställande. Enligt min mening
kunna rättegångsbalkens bestämmelser om tid för husrannsakan här tjäna
till vägledning. Analogi vis bör dock bl. a. flyktfara godtagas som grund för
ingripande å annan tid än som där normaliserats. Om H. F. i förväg under¬
rättats om tiden för transporten, hade han säkerligen gjort sig oanträffbar.
För denna uppfattning talar bl. a. den omständigheten, att han dagen efter
ankomsten till anstalten rymde från denna. Jag anser därför att polisper¬
sonalen handlat rätt, då den grep H. F. innan han hunnit begiva sig till sin
arbetsplats. Enligt rapporten anträder han dagligen färden dit klockan 5.30.
Då det syntes lämpligt, att han erhöll underrättelse om transporten så
tidigt, att han dessförinnan kunde undvika att iföra sig sina arbetskläder,
torde måhända klockan 5 ha varit den lämpligaste tidpunkten för polisens
ingripande. Såvitt av rapporten framgår, var dock H. F. vid polismännens
ankomst klockan 5 redan uppstigen. Vid det tidigare klockslag, som po¬
lismännen anlände till platsen, blev H. F. sålunda icke störd i sin nattsömn.
Man torde därför kunna ifrågasätta om besökets tidpunkt i och för sig är
ägnad att föranleda anmärkning. — Sedan jag erhållit underrättelse om vad
408
som förevarit, har jag beordrat förste polisassistenten att i framdeles före¬
kommande fall, då handräckning av nu ifrågavarande art begäres, hänvisa
sökanden till polischefen, på vilken det ankommer att fall för fall instruera
polispersonalen om sättet för handräcknings verkställande.
Steen anförde följande.
Vad gäller tidpunkten för handräckningens verkställande är jag av ena¬
handa uppfattning som Wadenius, nämligen att bestämmelserna om tiden
för husrannsakan böra tjäna till vägledning. I likhet med vad som gäller
vid husrannsakan kan emellertid särskilda skäl böra föranleda till att hand¬
räckning verkställes å annan tid än mellan klockan 6 f. m. och klockan 9
e. m. En sådan anledning kan vara att vederbörande börjar sitt dagliga ar¬
bete mycket tidigt på morgonen eller har lång resväg samt att det bedömes
lämpligare att uppsöka den som skall hämtas i eller invid hans hem än på
arbetsplatsen. Så har vederbörande polisman bedömt situationen i detta
fall. Av den föreliggande utredningen synes framgå att det icke varit be¬
hövligt att uppsöka vederbörande förrän omkring vid V 6-tiden. Som en
allmän anmärkning härvid kan även framhållas att vederbörande polisman
vid denna tid på dygnet lämpligen bör, om det är möjligt med hänsyn till
flyktfaran, vänta utanför bostaden. Vidare må anmärkas att den omstän¬
digheten att enligt förrättningsmannens önskan förpassningen bör ske så
tidigt som möjligt på dagen för att han skall hinna återvända till sin hemort
samma dag icke utgör tillräckligt skäl för att förpassningen verkställes
redan vid den tidpunkt varom här är fråga. Vid bedömandet av vederbö¬
rande polismans åtgärd härutinnan må dock erinras om att den som skulle
hämtas redan var uppstigen samt att polismännen på grund av egna iakt¬
tagelser varit av den uppfattningen att den person som skulle hämtas bru¬
kade begiva sig till sitt arbete redan vid ^4 6-tiden på morgonen.
Socialstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.
Ingripande enligt nykterhetsvårdslagen syftar till att bereda alkohol¬
missbrukare den hjälp eller vård, varav han bedömes vara i behov. Hjälp-
och vårdsyftet gör det angeläget, att varje förfarande från tillämpningsorga-
nens sida genomföres med all möjlig humanitet och hänsyn. Detta gäller
jämväl åtgärd för inställande av vårdbehövande person å vårdanstalt.
Socialstyrelsen har av denna anledning förfäktat den meningen, att nykter-
hetsnämnd, när så är möjligt, bör ombesörja inställandet av vårdbehö van de
person på vårdanstalt utan att anlita polismyndigheten. Stundom förelig¬
ger dock uppenbart behov av polisens medverkan. Även polisens handräck¬
ning bör givetvis genomföras med humanitetens krav för ögonen.
Som allmän regel bör gälla, att den som skall inställas å vårdanstalt i
förväg erhåller underrättelse om tidpunkten för åtgärdens påbörjande, så att
han därigenom beredes tillfälle att ordna viktigare enskilda angelägenheter
och i övrigt förbereda sig för resan till anstalten. Särskilda skäl — såsom
risk för avvikande eller trängande behov av omedelbar vård — kan dock
föranleda avsteg från denna regel. I här före varande fall har som särskilt
skäl för underlåtenheten att i förväg underrätta H. F. om den förestående
resan till vårdanstalt angivits, att han, om så skett, troligen skulle ha gjort
sig oanträffbar samt kunde befaras göra sig skyldig till våldshandlingar.
Har den vårdbehövande icke förberetts på polishandräckningen, torde de
polismän, som beordrats att verkställa åtgärden, böra bereda honom möj¬
409
lighet att i deras närvaro tillvarataga verktyg, kläder och andra tillhörig-
heter, giva erforderliga instruktioner rörande olika familjeangelägenheter,
byta kläder, nedpacka klädespersedlar, toalettartiklar o. d., meddela an¬
höriga om avresan och resans mål m. m.
Även i fråga om tidpunkten för uppsökandet av den person, som är före¬
mål för handräckningsåtgärden, bör hänsyn tagas till humanitära krav. Som
landsfogden angivit kan rättegångsbalkens bestämmelser om tiden mellan
kl. 21 och 6 såsom i princip fredad från åtgärder för genomförande av hus¬
rannsakan tjäna som vägledning härvidlag. De av Hedberg anförda skälen
för det morgontidiga ingripandet i detta fall synes dock såtillvida bärande,
att H. F. brukade lämna bostaden för att begiva sig till sitt arbete kl. 6
eller något tidigare. Med hänsyn härtill borde besöket hos II. F. ha kunnat
ske någon kortare tid före kl. 6 i stället för att, som synes ha skett, redan
omkring kl. 4.30. Valet av detta tidiga klockslag synes ha förestavats av en
önskan från den polismans sida, som skulle inställa Ii. F. å vårdanstalten,
att hinna slutföra förrättningen samma dag. Emellertid var, enligt vad som
upplysts, H. F. vid polisens ankomst redan uppstigen, och han blev därför
icke störd i sin nattvila.
Det vårdfall, varom här är fråga, är icke lättbedömt. Normalt skulle,
sedan länsstyrelsens intagningsförordnande hade meddelats, nykterhets-
nämnden ha hållit fortlöpande övervakningskontakt med Ii. F. intill dess
förordnandet verkställdes. Verkställandet hade då direkt anknutit sig till
iakttagelserna rörande H. F.:s förhållande i nykterhetshänseende m. m., och
när intagning på vårdanstalt blev aktuell, hade det varit naturligt, att Ii. F.
hade underrättats härom och jämväl om tidpunkten och sättet för resan till
anstalten. Att ärendet utvecklade sig på annat sätt sammanhänger med
flera omständigheter. Fn sådan omständighet är bristande rutin hos nykter-
hetsnämnden. Andra omständigheter är emellertid, att nykterhetsnämnden
hade ogynnsamma erfarenheter beträffande vårdtagarens vilja att samar¬
beta med nämnden i öppen vård och att polisen befarade, att H. F., om
denne i förväg bleve underrättad om avresan, skulle hålla sig undan och
dessutom kunde komma att göra sig skyldig till våldshandlingar mot när¬
stående. Med hänsyn till dessa och övriga omständigheter synes någon sär¬
skild åtgärd i detta fall icke vara påkallad, även om socialstyrelsen för sin
del icke finner förrättningsmannens önskan att hinna slutföra förrättningen
och återvända till hemmet på en dag motivera, att den som är föremål för
åtgärden uppsökes i sitt hem så tidigt på morgonen som här skett.
Enligt 38 § lagen om nykterhets vård äger nykterhetsnämnd, som har att
föranstalta om verkställighet av beslut om tvångsintagning, därvid påkalla
handräckning av polismyndigheten, om så finnes erforderligt.
På sätt framgår av stadgandet, bör nykterhetsnämnd icke påkalla polis¬
handräckning annat än om så finnes erforderligt. Såsom socialstyrelsen
framhållit bör nykterhetsnämnd, när så är möjligt, själv ombesörja instäl¬
landet av vårdbehövande person på vårdanstalt utan att anlita polismyn¬
dighet. Detta är av vikt icke minst av tillbörlig hänsyn till den vårdbehö¬
vande. Från allmän synpunkt framstår det därjämte som önskvärt att poli¬
410
sen icke belastas med förrättningar, som icke oundgängligen kräva dess
medverkan.
Vad i ärendet blivit upplyst ger knappast vid handen, att det i detta fall
förelåg behov av att anlita polishandräckning för att inställa H. F. på
Björstorpsanstalten. Huru därmed än må förhålla sig har dock polisen
uppenbarligen haft att tillmötesgå nykterhetsnämndens framställning om
handräckning utan att ingå i prövning om dess medverkan faktiskt var
erforderlig.
Att besluta om begärd handräckning ankommer enligt nyssnämnda lag¬
rum på polismyndigheten, d. v. s. i detta fall polischefen i orten (jämför lag
den 15 juni 1944 om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses).
I ärendet är upplyst att den kommunala befattningshavare, som erhållit
i uppdrag att för nykterhetsnämndens räkning påkalla polishandräckning
för H. F:s förpassande till Björstorpsanstalten, hänvänt sig till polisstatio¬
nen i Tumba, där Hedberg var tillstädes och i egenskap av föreståndare
åtog sig att låta ombesörja förpassningen. Hedberg vidtog därefter, utan
att närmare pröva frågan om sin behörighet, själv de erforderliga åtgär¬
derna för förpassningens utförande. Såsom nyss nämnts ankom detta emel¬
lertid på polischefen. Hedberg hade därför, i stället för att själv handlägga
frågan, bort anmäla förhållandet för denne. Genom sin underlåtenhet här-
utinnan har Hedberg förfarit felaktigt. Eftersom nykterhetsnämndens begä¬
ran om handräckning icke kunde vägras samt ärendet med hänsyn härtill
framstod såsom bagatellartat, finner jag Hedbergs underlåtenhet att anmäla
saken för landsfiskalen ursäktlig. Jag låter därför bero vid vad härutinnan
förevarit. Jag vill emellertid framhålla, att det närmast ankommer på polis¬
chefen att meddela eventuellt erforderliga anvisningar för förpassningens
genomförande och att det därför är av vikt, att dylika ärenden anmälas för
polischefen, där så kan ske.
Vad därefter angår tillvägagångssättet vid förpassning av detta slag fin¬
ner jag i likhet med socialstyrelsen att som allmän regel bör gälla, att den
som skall inställas å vårdanstalt bör i förväg erhålla underrättelse om tid¬
punkten för förpassningens påbörjande. Tillbörlig hänsyn till den vårdbe-
hövande och hans familj påkallar, att nödigt rådrum beredes honom att
ordna personliga angelägenheter och eljest förbereda sig för resan. Avsteg
från vad sålunda i allmänhet bör gälla kan naturligtvis föranledas av olika
omständigheter, exempelvis att den vårdbehövande antages vara farlig för
omgivningen eller att han är i trängande behov av vård eller att han kan
misstänkas vilja hålla sig undan. Utredningen i ärendet ger icke vid handen,
att det i förevarande fall funnits tillräckliga skäl att frångå huvudregeln
om att den vårdbehövande skall i förväg underrättas om tidpunkten för
inställelsen å anstalten. Fastmera är upplyst, att H. F. hade familj och fast
bostad samt regelbundet arbete. Förordnandet om hans intagande på vård¬
anstalt var icke grundat på att han skulle vara farlig för omgivningen eller
411
för sig själv. Jag finner således att H. F. bort i förväg underrättas om tid¬
punkten för förpassningen.
Att så icke skett kan doek i betraktande av omständigheterna icke läggas
polisen till last såsom fel. Enligt min mening hade det varit lämpligast att
nykterhetsnämnden i förväg underrättat H. F. om tiden och sättet för re¬
san. Socialstyrelsen har också i sitt utlåtande framhållit att nykterhets¬
nämnden, sedan länsstyrelsens intagningsförordnande meddelats, normalt
skulle ha hållit fortlöpande övervakningskontakt med H. F., intill dess för¬
ordnandet verkställdes, och att det varit naturligt att H. F., när intagning
blev aktuell, underrättats härom och om tidpunkten och sättet för resan till
anstalten. Att ärendet utvecklade sig på annat sätt har enligt socialstyrel¬
sen sammanhängt med bristande rutin hos nykterhetsnämnden och med
att nämnden haft ogynnsamma erfarenheter beträffande H. F:s vilja att
samarbeta med nämnden i öppen vård. Med hänsyn till att uttryckliga
föreskrifter saknas finner jag de av socialstyrelsen anmärkta bristerna i
ärendets handläggning icke heller kunna läggas nykterhetsnämnden till last
såsom fel. Vad i ärendet förekommit ger dock anledning ifrågasätta, om
icke till ledning för nykterhetsnämndernas verksamhet närmare anvis¬
ningar borde meddelas rörande vem som bör ombesörja inställandet av
vårdbehövande person på vårdanstalt och förfarandet härvid. Jag förutsät¬
ter att socialstyrelsen föranstaltar härom, därest behov av dylika anvis¬
ningar befinnes föreligga.
Vad slutligen angår tidpunkten för H. F:s hämtande för inställelse å an¬
stalten får jag till en början framhålla, att förpassning städse bör genom¬
föras så att den medför minsta möjliga olägenhet och obehag för den, mot
vilken åtgärden är riktad. Av hänsyn till den vårdbehövande och dennes
familj bör tiden för hämtning så bestämmas, att hemfriden icke otillbörligt
störes. När det gäller att bedöma vilken hänsyn som bör tagas härtill, anser
jag i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna stadgandet i 28 kap. 6 §
tredje stycket RB böra tjäna såsom vägledning. I nämnda lagrum stadgas,
att husrannsakan ej må utan särskilt skäl verkställas mellan klockan 9 på
aftonen och klockan 6 på morgonen. I överensstämmelse härmed bör hämt¬
ning för vårdbehövandes tvångsvisa inställelse på anstalt icke utan tungt
vägande skäl ske före klockan 6 på morgonen.
För den tidiga hämtningen av H. F. har bl. a. åberopats, att denne bru¬
kade vara uppe tidigt och bege sig till sitt arbete redan omkring klockan 6
och ibland tidigare. Jag kan icke finna detta skäl för den tidiga hämtningen
bärande. Förrättningen var uppenbarligen ägnad att störa familjen i övrigt.
Om polismännen befarade att II. F. skulle hinna lämna hemmet dessför¬
innan, hade det varit tillräckligt att de väntat utanför. Det är vidare själv¬
klart, att förrättningsmannens önskan att hinna utföra förrättningen och
återvända till hemmet på en och samma dag icke innefattat giltigt skäl för
att störa familjen så tidigt som skett.
412
Jag finner således att polisen genom att hämta H. F. redan klockan 4.30
på morgonen brustit i tillbörlig hänsyn till H.F. och dennes familj. Några
uttryckliga bestämmelser i ämnet ha emellertid icke meddelats. Med hän¬
syn härtill och till omständigheterna i övrigt anser jag mig kunna låta bero
vid mina här gjorda uttalanden.
Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.
27. Eu å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare intagen per¬
son har kvarhållits å anstalten utöver den i lag längst medgivna
vårdtiden. Frågor om beräkningen av vårdtiden med hänsyn till
avbrott däri på grund av rymningar och försökspermissioner
För verkställighet av länsstyrelsens i Kopparbergs län beslut den 23 maj
1958 intogs Birgitta C. den 13 juni samma år å Hagbyhemmet, som är
allmän vårdanstalt för kvinnliga alkoholmissbrukare.
I en skrift, som inkom hit den 13 augusti 1959, hemställde Birgitta C.
om bistånd för att bliva utskriven m. m. Med anledning härav infordrades
från anstalten journal och övriga handlingar beträffande henne. Av hand¬
lingarna, som inkommo hit den 27 oktober 1959, framgick att Birgitta C.
fem gånger rymt från anstalten men återförts efter längre eller kortare tid,
att hon två gånger haft försökspermission, från vilken hon återhämtats på
grund av återfall i alkoholmissbruk, samt att hon utskrivits den 19 septem¬
ber 1959 men frivilligt kvarstannat där ytterligare två dagar.
Då handlingarna syntes utvisa, att Birgitta C. kvarhållits för länge å
anstalten, verkställdes ytterligare utredning i ärendet. Härvid avgåvos ytt¬
randen av bl. a. anstaltens styrelse, socialstyrelsen och f. d. byråchefen
A. Åman. Vidare hördes Eva-Lisa Hultenheim, som vid tiden för Birgitta
C:s utskrivning tjänstgjorde som föreståndare vid anstalten.
Vid ärendets prövning gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande uttalanden.
Den tid Birgitta C. längst kunde kvarhållas å anstalten utgjorde ett år
(44 § första stycket första punkten nykterhetsvårdslagen). Om ej verk¬
ställigheten avbrutits, skulle hon alltså ha utskrivits senast den 13 juni
1959.
Såsom redan framhållits var Birgitta C. fem gånger frånvarande från
anstalten på grund av rymning. Med iakttagande av att tiden för borto¬
varon — såsom socialstyrelsen anfört och också iakttages av fångvårds¬
styrelsen i liknande situationer — skall räknas i hela dagar från (ej från och
med) rymningsdagen och till och med dagen för återförandet, omfat¬
413
tade det avbrott i verkställigheten, som föranleddes av rymningarna, till¬
hopa 30 dagar.
Birgitta C. åtnjöt vidare två gånger försökspermission, från vilken hon
dock på grund av återfall i alkoholmissbruk återhämtades till anstalten.
Permissionstiden skulle alltså icke inräknas i vårdtiden (52 § tredje stycket
nykterhetsvårdslagen). Tiden för avbrotten — beräknad på nyss angivna
sätt och med iakttagande tillika av att, när permission varat mer än en
månad, tiden skall räknas efter kalendermånad icke efter det faktiska dag¬
antalet i månaden — uppgick till sammanlagt en månad 29 dagar.
Sammanlagda tiden för avbrotten uppgick alltså till en månad 59 dagar.
Lägges denna tid till den 13 juni 1959, når man den 10 september 1959,
vilken dag av socialstyrelsen angivits såsom rätt slutdag för vårdtiden.
Emellertid är att märka, att Birgitta C. erhöll tillfällig permission den
17 juli 1959, från vilken hon återkom den 19 i samma månad. Eva-Lisa
Hultenheim har i ärendet gjort gällande att Birgitta C. sistnämnda dag
återförts till anstalten på grund av att hon berusat sig med tabletter.
Godtages denna uppgift, ökas avbrottstiden med ytterligare två dagar. Rätt
slutdag skulle då bliva den 12 september 1959.
Beräkningen av Birgitta C:s vårdtid har verkställts av Eva-Lisa Hulten¬
heim ensam. Full klarhet har icke kunnat vinnas om hur hon därvid resone¬
rat. Tydligt är emellertid att hon ansett, att man vid varje avbrott skulle
räkna med såväl avgångsdagen som ankomstdagen. Vidare synes hon ha
betraktat den misslyckade korttidspermissionen såsom ett avbrott under tre
dagar. Vidare torde hon i ett fall, då försökspermission varade längre än
en månad, ha räknat efter dagantalet och icke efter kalendermånad och
överskjutande dagar. Härigenom har avbrottet beräknats en dag längre än
med tillämpning av den metod som får anses vara den riktiga. Med nu
antagna utgångspunkter skulle emellertid slutdagen ha blivit den 21 sep¬
tember, icke den 19.
I enlighet med vad jag förut anfört har rätta slutdagen inträffat den
10 september eller i varje fall icke senare än den 12 i samma månad. Jag
finner följaktligen att Birgitta C. kvarhållits åtminstone sju dagar för
länge och att Eva-Lisa Hultenheim i sin tjänst som föreståndare alltså
gjort sig skyldig till ett allvarligt fel.
Vid bedömande av felet bör till en början beaktas, att i lag eller för¬
fattning icke givits någon klar anvisning om hur tiden skall beräknas i ett
fall som det förevarande. Ej heller har socialstyrelsen, som är tillsynsmyn¬
dighet för nykterhetsvårdsanstalterna, utfärdat några skriftliga anvis¬
ningar i ämnet. Upplysningar har däremot lämnats vid en kurs, som Eva-
Lisa Hultenheim bevistat, men hon synes ha missuppfattat vad som därvid
framfördes eller också efteråt förlorat det ur minnet.
Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt framkommit — bl. a. att
Eva-Lisa Hultenheim började tjänstgöra å nykterhetsvårdsanstalt först den
414
1 juni 1958 och numera övergått till tjänst inom helt annat område —
finner jag att vad som ligger henne till last icke är av beskaffenhet att
påkalla beivran genom anställande av åtal för tjänstefel. Med hänsyn till
vikten av att vårdtiden icke utsträckes utöver den i lag längst medgivna
och att fel som det förevarande icke upprepas vill jag dock överlämna en
avskrift av denna min skrivelse till socialstyrelsen med hemställan att
styrelsen ville taga under övervägande om icke behov finnes av skriftliga
anvisningar för nykterhetsvårdsanstalternas personal i hithörande frågor.
Sedan en avskrift av skrivelsen överlämnats till socialstyrelsen med hem¬
ställan i enlighet med vad förut sagts, var ärendet därmed slutbehandlat.
28. Sedan två personer hos lantbruksnämnd ansökt om förvärvs-
tillstånd avseende samma fastighet, har nämnden bifallit den enes
ansökan och först vid ett senare sammanträde prövat den andres
ansökan, vilken därvid lämnats utan åtgärd under hänvisning till
att förvärvstillstånd redan meddelats annan person. Genom förfa¬
randet har uppkommit sakligt ogrundad misstanke att den
senare otillbörligen gynnats
Enligt ett den 30 augusti 1958 dagtecknat köpekontrakt förvärvade greve
Hans Wachtmeister å Johannishus för en köpeskilling av 100 000 kronor
fastigheten Mölleryd l4 i Hjortsberga socken. I en den 1 september 1958
till lantbruksnämnden i Blekinge län inkommen skrift anhöll Wachtmeister
— under åberopande av köpekontraktet — om tillstånd att förvärva fas¬
tigheten, därvid han såsom utbyte erbjöd viss fast egendom i Förkärla
socken.
Den 13 september 1958 anhöll Svante Holgersson i Västanås hos lant¬
bruksnämnden, att nämnden måtte medverka till att Holgersson finge för¬
värva den av Wachtmeister preliminärt inköpta fastigheten Mölleryd l4
och den av nämnden ägda Mölleryd l3. Såsom skäl anförde Holgersson,
att han redan innehade ett jordbruk om 8 hektar, vilket gränsade till Möl¬
leryd l4, samt att han genom förvärv av Mölleryd l3 och l4 skulle få ett
sammanhängande jordbruk om 23 hektar.
Vid sammanträde den 10 oktober 1958 beslöt lantbruksnämnden att av
Wachtmeister inköpa viss fastighet i Förkärla enligt ett den 6 och 10 okto¬
ber 1958 upprättat kontrakt. Den sålunda inköpta egendomen blev, efter
uppdelning, av nämnden i sin tur försåld till två olika jordbrukare. Vid
samma sammanträde beviljades Wachtmeister tillstånd att förvärva Möl¬
leryd l4.
Holgerssons framställning behandlades av nämnden vid sammanträde
den 17 november 1958, därvid nämnden — med hänsyn till att Wacht-
415
meister den 10 oktober 1958 beviljats tillstånd att förvärva Mölleryd l4
— fann sig icke kunna medverka till Holgerssons förvärv av Mölleryd l3
och l4.
I en den 7 november 1959 hit inkommen skrift ifrågasatte Holgersson
om icke lantbruksnämnden förfarit felaktigt genom att nämnden icke prö¬
vat hans och Wachtmeisters ansökningar samtidigt.
Lantbruksnämnden anförde i infordrat yttrande följande.
Genom köpekontrakt den 21/4 1951 förvärvade lantbruksnämnden för
rationaliseringsändamål Mölleryd l3 i Hjortsberga socken. Motiven för för¬
värvet var dels att fastigheten ansågs sakna erforderlig bärkraft som själv¬
ständig brukningsenhet, dels att fastighetens byggnader var gamla, omo¬
derna och hårt nedslitna, dels att ägaren av grannfastigheten Mölleryd l4
då icke ville förvärva Mölleryd l3. Lantbruksnämnden ansåg att Mölle¬
ryd l3 och l4 borde tillsamman bilda en långsiktigt bestående, bärkraftig
brukningsenhet med en totalareal av 89 ha, varav 17 ha åker och 66 ha
skogsmark.
Inom gränserna för Johannishus fideikommiss, som innehaves av Wacht-
meister, finnas vissa enklaver som icke tillhöra fideikommisset. Mölleryds
by eller skifteslag ligger i centrum av fideikommisset nära dess bruknings-
centrum och sågverk. Av Mölleryds totala areal om 735 ha tillhör 450 ha
eller cirka 61 % fideikommisset före ovannämnda fastighetsförvärv. Fidei¬
kommissets inägojord å Mölleryd brukas som arrendeställen och övertaliga
bostadshus bebos av anställda eller arbetare vid fideikommisset.
Beredning av Wachtmeisters förvärvsansökan å Mölleryd l4 ledde till
upprättande av tre preliminära köpeavtal. Enligt det första skulle Wacht-
meister med visst förbehåll sälja vissa områden å Förkärla till lantbruks¬
nämnden för 105.000 kronor. Enligt andra och tredje köpeavtalet skulle
lantbruksnämnden för rationaliseringsändamål sälja de förvärvade områ¬
dena till lantbrukarna Erik Karlsson och Nils Pettersson för sammanlagt
105.000 kronor.
Vid plenum den 10/10 1958 beslöt lantbruksnämnden inköpa berörda
markområden av Wachtmeister, försälja desamma till Karlsson och Pet¬
tersson samt meddela Wachtmeister tillstånd att förvärva Mölleryd l4.
Holgersson bebor och brukar arrendestället Västanås under Johannishus
fideikommiss. Holgerssons skrivelse tolkades av lantbruksdirektören icke
som ansökan om tillstånd jämlikt jordförvärvslagen utan som en anhållan
att av nämnden få inköpa Mölleryd l3 och om nämndens medverkan till
Holgerssons inköp av Mölleryd l4. Medverkan till Holgerssons förvärv av
Mölleryd l4 kunde nämnden icke lämna förrän Wachtmeisters ansökan om
förvärvstillstånd å Mölleryd l4 eventuellt avslagits genom lagakraftvunnet
beslut. Vid nästa plenum den 17/11 1958 upptogs Holgerssons skrivelse till
behandling. Nämnden ansåg fortfarande att Mölleryd l3 saknade erforder¬
lig bärkraft som självständig brukningsenhet. Med anledning härav och då
Wachtmeister meddelats tillstånd att förvärva Mölleryd l4 fann sig nämn¬
den icke kunna medverka till Holgerssons förvärv av ifrågavarande fastig¬
heter.
Därest Holgerssons skrivelse hade tolkats som ansökan om tillstånd jäm¬
likt jordförvärvslagen, ägde nämnden jämlikt 1 §, andra stycket jordför¬
värvslagen förelägga Holgersson att komplettera ansökan med bl. a. fånges¬
416
handling eller fångesmannens skriftliga samtycke samt avvisa ansökan om
Holgersson icke förmådde avhjälpa bristen.
I anslutning till ovanstående vill nämnden redovisa nämndens mark¬
byten med Wachtmeister åren 1958—1959 och användningen av desamma.
Av handlingarna framgår att Wachtmeister sålt till nämnden och till lant¬
brukare, som meddelats tillstånd av nämnden, 151 ha mark för 357.845
kronor. Samtidigt har Wachtmeister köpt av nämnden och med förvärvs-
tillstånd av nämnden 113 ha för 250.000 kronor. De av Wachtmeister
försålda områdena äro belägna vid fideikommissets väst- och sydvästgräns
och ha använts till ändamålsenliga och betydande förstärkningar av fem
jordbruksfastigheter. De av Wachtmeister förvärvade områdena äro be¬
lägna i fideikommissets centrum. Skuremåla, Kanteryd, Arvidstorp och
större delen av Mölleryd tillhöra fideikommisset. Mellan Mölleryd och
Skuremåla ligger ett område om cirka 150 ha — Vagntorpshultet — upp¬
delat på ett stort antal småskiften under byarna Leråkra, Hattatorp,
Binga, Gärestad, Edestad och Djurtorp, belägna flera km. från Vagn¬
torpshultet. Detsamma har sedan flera generationer tillbaka brukats som
torp och mindre arrendeställen men är numera i huvudsak avfolkat. Den
enda riktiga användningen av Vagntorpshultet synes nämnden vara att
sammanlägga området och omföra detsamma till skogsmark. För att inom
rimlig tid uppnå tillfredsställande skogsproduktion kräves emellertid bety¬
dande återuppbyggnadsåtgärder i form av röjning och plantering av större
delen av området. Härtill kommer en förräntningstid av minst 23 år innan
den nya skogen lämnar någon inkomst. Fn väsentlig förutsättning för dessa
rationaliseringsåtgärder i Vagntorpshultet är att detsamma inlemmas i ett
större skogskomplex, i detta fall fideikommisset. Ytterligare lämpliga bytes¬
objekt finnas. Lantbruksnämnden hoppas därför på fortsatta markbyten
med Johannishus fideikommiss.
Holgersson inkom härefter med påminnelser. Han upplyste därvid, att
den tjänsteman, till vilken Holgersson lämnat sin framställning till nämn¬
den, vid tillfället förklarat att Holgerssons ansökan skulle prövas enligt
jordförvärvslagen samtidigt med Wachtmeisters ansökan.
Vid ärendets avgörande anförde jag följande.
Holgerssons framställning om lantbruksnämndens medverkan till förvärv
av Mölleryd l4 måste anses innefatta jämväl ansökan om tillstånd att för¬
värva fastigheten. Vid sådant förhållande borde Holgerssons ansökning —
efter vederbörlig beredning — självfallet ha prövats samtidigt med Wacht¬
meisters två veckor tidigare inkomna ansökan om tillstånd att förvärva
samma fastighet.
Det fel som lantbruksnämnden genom sitt sätt att handlägga Holgers¬
sons ansökan låtit komma sig till last synes emellertid vara mera av formell
natur. Med hänsyn till vad nämnden i sin förklaring anfört och till vad jag
i övrigt funnit vid min granskning av handlingarna har jag för min del
blivit helt övertygad om att det ur fastighetsbildningssynpunkt och eljest
från allmän synpunkt var mest ändamålsenligt, att den intill fideikommis¬
sets brukningscentrum belägna fastigheten Mölleryd l4 införlivades med
417
fideikommisset mot skyldighet för detta att för komplettering av ofullstän¬
diga jordbruk avstå mark i fideikommissets utkanter. En samtidig prövning
av Waehtmeisters och Holgerssons ansökningar torde följaktligen icke ha
lett till annat resultat för Holgersson än som nu skedde.
Man torde för övrigt knappast kunna antaga annat än att lantbruks¬
nämnden, då den vid sammanträdet den 10 oktober 1958 prövade Wacht-
meisters ansökan, även beaktade Holgerssons ansökan och att Wacht-
meisters ansökan icke skulle ha bifallits, om nämnden ansett det ur allmän
synpunkt mera ändamålsenligt att Holgersson finge tillfälle att förvärva
fastigheten.
I betraktande av nu anförda omständigheter låter jag bero vid vad i
saken förevarit. Jag vill dock härvid framhålla vikten av att ärende icke
handlägges på sådant sätt, att det framkallar sakligt ogrundad misstanke
att en part otillbörligt gynnats på annans bekostnad.
29. Jordbruksfastighet har tvångsförsålts enligt bestämmelserna i
1948 års jordförvärvslag till pris, som endast obetydligt översteg
det värde, som åsatts egendomen av utmätningsmannen i samråd
med lantbruksnämnden och under vilket försäljning icke fick ske.
Fråga om det åsatta värdet understeg det faktiska och om detta
berodde på fel vid värderingen. Tillika fråga om lantbruksdirektö-
ren ägde att å lantbruksnämndens vägnar vid auktionen avgiva
anbud enbart i syfte att framdriva högre bud
Jordbruksfastigheten Körsveka 53 i Knäreds socken med en areal av ca
67 hektar — därav åtminstone 39 hektar produktiv skogsmark — inropa¬
des på exekutiv auktion den 6 juli 1954 för 24 500 kronor av Bror Nilsson.
Vid auktionen föreskrevs att fastigheten skulle i enlighet med bestämmel¬
serna i jordförvärvslagen ånyo avyttras innan två år förflutit från det auk¬
tionen vann laga kraft, såvida ej dessförinnan inroparen erhållit tillstånd
av lantbruksnämnden att förvärva fastigheten. Nilsson erhöll lagfart den
13 oktober 1954. Nilsson, som icke fått tillstånd att förvärva fastigheten,
sålde densamma den 23 november 1954 för likaledes 24 500 kronor till en
person, som i sin tur avyttrade densamma den 27 maj 1955 till arkitekten
Einar Johansson i Kristianstad för en köpeskilling av 30 000 kronor.
Våren 1956 — enligt uppgift den 9 april — besökte Johansson lantbruks¬
nämndens kansli i syfte att utverka tillstånd att förvärva Körsveka 53 och
företedde därvid sin fångeshandling beträffande fastigheten. Johansson upp¬
lystes vid besöket om att fångeshandlingen var mer än tre månader gam¬
mal, att fånget i följd därav var ogiltigt och att jämväl fångesmannen un¬
derlåtit att söka förvärvstillstånd inom laga tid.
27 — Justitieombudsmannens ämbctsberättclse till 1961 års riksdag
418
I enlighet med beslut av lantbruksnämnden den 27 juni 1956 hemställde
lantbruksdirektören Albin Persson å nämndens vägnar i en den 2 juli 1956
till länsstyrelsen i Hallands län inkommen framställning, att — enär Nils¬
son icke inom föreskriven tid ansökt att få behålla fastigheten eller avyttra
densamma till av nämnden godkänd köpare — fastigheten måtte genom
länsstyrelsens försorg säljas jämlikt bestämmelserna i 1948 års jordförvärvs¬
lag.
Den 5 juli 1956 inkom till lantbruksnämnden en den 22 maj 1956 dag-
tecknad ansökan från Johansson om tillstånd att förvärva Körsveka 53.
Å ansökningen fanns en av Nilsson den 30 juni 1956 dagtecknad förklaring
att denne var beredd att sälja fastigheten till Johansson för 24 500 kronor.
Genom beslut den 18 juli 1956 avslog lantbruksnämnden Johanssons an¬
sökan om förvärvstillstånd med stöd av 4 § första stycket första och tredje
punkterna i 1955 års jordförvärvslag, enär anledning fanns till antagande
att förvärvaren ville åtkomma egendomen huvudsakligen för kapitalplace¬
ring samt fånget vidare skulle medföra att skilda brukningsenheter, vilka
kunde anses lämpade för sitt ändamål, sammanfördes i en ägo.
Över lantbruksnämndens beslut anförde Johansson besvär hos lantbruks-
styrelsen, som genom resolution den 12 oktober 1956, under åberopande av
4 § första stycket första punkten jordförvärvslagen, ej fann skäl bifalla
besvären, enär anledning funnes till antagande, att Johansson ville åtkomma
förvärvsfastigheten huvudsakligen för kapitalplacering.
Johansson fullföljde talan mot beslutet hos Kungl. Maj:t, som genom
resolution den 28 februari 1958 lämnade besvären utan bifall.
Med anledning av lantbruksnämndens framställning hos länsstyrelsen
om försäljning av fastigheten lät länsstyrelsen — sedan tillfälle beretts
Nilsson att yttra sig över framställningen — föranstalta om beskrivning och
värdering av Körsveka 53 enligt 79 § utsökningslagen genom utmätnings¬
mannen i Höks distrikt. Den 17 september 1956 inkom till länsstyrelsen från
Thore Persson ett av honom i egenskap av t. f. landsfiskal i distriktet upp¬
rättat protokoll innefattande beskrivning och värdering av fastigheten. Av
protokollet framgick bl. a. att fastigheten, som åsatts ett taxeringsvärde
av 25 500 kronor, av Persson saluvärderades till 20 000 kronor. Vid värde¬
ringen hade Persson — enligt vad han härstädes uppgivit — muntligen sam-
rått med lantbruksdirektören.
Därefter utfärdade länsstyrelsen samma den 17 september kungörelse om
fastighetens försäljning på offentlig auktion den 26 oktober 1956 »jämlikt
lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet». Lantbruks¬
nämnden, som beretts tillfälle att yttra sig över den av utmätningsmannen
verkställda värderingen, fann i skrivelse till länsstyrelsen den 22 september
1956 ej anledning till erinran mot det åsatta saluvärdet. Till stöd härför
anfördes bl. a. att fastigheten efter den exekutiva auktionen den 6 juli 1954
stått obebodd, att under åren 1954 och 1955 åtminstone en del av åker¬
419
jorden nyttjats till bete men att gården under år 1956 i sin helhet legat
öde; uppenbar vanhävd måste fördenskull anses föreligga. Nämnden an¬
förde ytterligare följande.
Enda positiva insats som utförts på fastigheten under de senaste åren är
att Körsveka torrläggningsföretag av år 1950 utförts, varigenom beretts
möjlighet till viss uppodling av fastighetens ängsmark. Enligt vad nämnden
inhämtat resterar dock fastigheten för hela sin andel i detta företag. Den
förbättring av fastigheten, som företagets utförande innebär, synes emeller¬
tid icke på långt när uppväga den försämring, som fastigheten undergått
genom den bristfälliga hävden under den tid, som förflutit sedan den exeku¬
tiva försäljningen den 6 juli 1954.
Med anledning av länsstyrelsens kungörelse om den offentliga auktionen
inkom Nilsson — genom Johanssons ombud — till länsstyrelsen med en
framställning, vari han påkallade sådan särskild värdering, varom förmäles
i 12 § andra stycket 1955 års jordförvärvslag. Länsstyrelsen förordnade i
anledning härav den 13 oktober 1956 skogvaktaren Harry Brattberg och
nämndemannen Joel Henningsson att verkställa den begärda värderingen.
Till fullgörande av detta uppdrag avgåvo värderingsmännen den 24 okto¬
ber 1956 till länsstyrelsen ett den 22 i samma månad dagtecknat värde-
ringsutlåtande enligt vilket värdet å Körsveka 53 uppskattades till 26 600
kronor, därav jordbruksvärde och skogsmarksvärde 12 600 kronor och
skogsvärde 14 000 kronor. Tillika upplystes i utlåtandet att samråd ägt rum
med lantbruksdirektören Persson och att denne »med hänsyn till det höga
skogsvärdet» icke hade något att erinra mot det åsatta värdet.
Samma dag — den 24 oktober — inkom till lantbruksnämnden Johans¬
sons till Konungen ställda besvär över lantbruksstyrelsens tidigare omför-
mälda, den 12 i samma månad fattade beslut i jordförvärvsärendet. Sam¬
tidigt inkom Johansson med en till lantbruksnämnden ställd skrift, vari
han hemställde, att auktionen på Körsveka 53 måtte inställas till dess laga-
kraftägande beslut i jordförvärvsärendet förelåge. Med skrivelse den 25
oktober 1956 överlämnade nämnden Johanssons besvär till lantbruksstyrel-
sen och anförde därvid bl. a. följande.
Länsstyrelsen har i vederbörlig ordning låtit företaga besiktning och vär¬
dering av fastigheten genom vederbörande landsfiskal. Fastigheten salu¬
värderades därvid till 20.000 kronor. Med hänsyn till att fastighetens såväl
byggnader som åkerjord genom bristande underhåll och skötsel avsevärt
försämrats sedan fastigheten år 1954 försåldes för 24.500 kronor på exekutiv
auktion hade nämnden icke något att erinra mot det åsatta saluvärdet. På
framställning av fastighetens lagfarne ägare har länsstyrelsen sedan för¬
anstaltat om särskild värdering av fastigheten, varvid saluvärdet höjts till
26.600 kronor. Anledningen till denna förändring av saluvärdet är beroende
på att de vid den särskilda värderingen anlitade värderingsmännen, den ene
skogsexpert och den andre nämndeman och jordbrukare i orten, ansåg
skogstillgången vara sådan, att en höjning av saluvärdet rimligen borde
företagas. Då skälet för höjningen synes väl motiverat, har nämnden ansett
420
sig böra tillstyrka det nya saluvärdet. Endast under förutsättning att en
köpeskilling av 2G.600 kronor uppnås vid auktionstillfället kommer således
en försäljning till stånd. Nämnden finner det därför föga sannolikt, att den
lagfarne ägaren skulle vara benägen att under nuvarande förhållanden för¬
sälja fastigheten för 24.500 kronor till klaganden.
Klaganden har i särskild skrivelse till nämnden begärt, att den till den 26
oktober 1956 utsatta auktionen skulle inställas i avvaktan på lagakraft-
vunnet avslagsbeslut. Enär klagandens ansökan om förhandstillstånd till
förvärv inkom först sedan nämnden gjort framställning om förnyad försälj¬
ning av fastigheten, anser nämnden, att större hänsyn skäligen icke bör
tagas till klaganden än till andra som nekats begärda förhandstillstånd. En
avvaktan på lagakraftvunnet avslagsbeslut i sådant ärende skulle enligt
nämndens uppfattning kunna leda till att bestämmelserna i 11 § jordför¬
värvslagen i praktiken icke skulle kunna tillämpas. Nämnden har därför
icke ansett sig böra vidtaga några åtgärder i syfte att få auktionen förlagd
till senare tidpunkt.
Den 26 oktober 1956 blev Körsveka 53 såld på offentlig auktion. Av det
därvid förda protokollet framgår bl. a. att lantbruksdirektören Persson och
Johansson voro tillstädes vid auktionen samt att — i överensstämmelse med
113 § utsökningslagen och 4 b § 1948 års jordförvärvslag — vid auktionen
tillkännagavs att det lägsta bud, som finge vid auktionen antagas, måste
överstiga 20 522 kronor 7 öre. Vid utrop av fastigheten avgavs ett bud på
21 000 kronor, som fästades med klubbslag. Som emellertid inroparen icke
erhållit vederbörligt förvärvstillstånd eller var befriad från att söka sådant
tillstånd, blev fastigheten ånyo utropad. Vid det nya utropet avgav lant¬
brukaren Vigo Wiktorsson, som fått förhandstillstånd att förvärva fastig¬
heten, ett bud å 20 650 kronor, vilket anbud blev antaget.
Påföljande dag, den 27 oktober 1956, avlät lantbruksnämnden till lant-
bruksstyrelsen en skrivelse, vari nämnden — med erinran om att nämnden
den 25 i samma månad yttrat sig angående Johanssons besvär till Konungen
— anförde i huvudsak följande.
Med hänsyn till att yttrandet utformats efter då kända förhållanden men
att vid auktionen den 26 oktober sedermera lämnats upplysningar, som for¬
mellt motivera en annan utformning av detsamma, får lantbruksnämnden
härmed lämna följande kompletteringar.
Vid auktionstillfället upplystes sålunda om att ett lån till ett torrlägg¬
ningsföretag, vari fastigheten Körsveka 53 har andel, ännu icke fördelats
på de berörda fastigheterna, att fastigheten ifråga skulle komma att belastas
med en beräknad andel i företaget beviljat lån å 5 896: 60 kronor, att den
lagfarne ägaren icke ägt påkalla särskild värdering, enär försäljningen skulle
ske jämlikt bestämmelserna i äldre jordförvärvslagen, samt att försäljningen
följaktligen skulle komma att äga rum, därest en köpeskilling på lägst
20.000 kronor eller motsvarande det av landsfiskalen åsatta saluvärdet
komme att uppnås.
Fastigheten försåldes sedan för 20.650 kronor till person, som erhållit
lantbruksnämndens förhandstillstånd till förvärvet.
Försäljningspriset, 20.650 kronor plus lånet för torrläggningsföretaget
421
5.896: 60 kronor eller sammanlagt 26.546: 60 kronor, synes emellertid väl
motsvara det vid den särskilda värderingen uppnådda värdet, 26.600 kro¬
nor, vilket värde var satt med hänsyn till att torrläggningsföretaget redan
var utfört och i tron att till företaget beviljat lån redan fördelats på berörda
fastigheter.
Den 7 december 1956 utfärdade länsstyrelsen — sedan den offentliga
auktionen vunnit laga kraft — köpebrev för Wiktorsson å Körsveka 53.
I en den 25 september 1958 hit inkommen skrift anförde Johansson kla¬
gomål över lantbruksnämndens och utmätningsmannens åtgärder i samband
med tvångsförsäljningen den 26 oktober 1956 av Körsveka 53. I klagoskrif¬
ten upplyste Johansson att fastigheten av en av honom anlitad sakkunnig
värderats till minst 30 000 kronor samt att densamma vid 1957 års fastig¬
hetstaxering åsatts taxeringsvärde med tillhopa 36 600 kronor, därav 20 700
kronor skogsvärde. Under åberopande härav påtalade Johansson att det av
utmätningsmannen åsatta värdet uppenbarligen var för lågt, att offentlig
försäljning påfordrats och fullföljts, trots att Johansson hos lantbruks¬
nämnden begärt försäljningens uppskjutande i avvaktan på den slutliga
prövningen av hans ansökan om förvärvstillstånd, att nämnden vid auk¬
tionen låtit avgiva bud, som den insett vara uppenbart för lågt och till
skada för Johansson såsom inteckningshavare, samt att någon verklig auk¬
tion icke kommit till stånd, eftersom det i förväg bestämts att försäljningen
endast skulle få ske till en enda person och till ett fastställt underpris.
Vidare ifrågasatte Johansson om icke omständigheterna vore sådana att han
hade möjlighet att av nämnden eller dess tjänstemän utkräva skadestånd
för den förlust som åsamkats honom genom försäljningen, vilken förlust av
Johansson uppskattades till 5 950 kronor.
I infordrat yttrande över klagomålen anförde lantbruksnämnden angåen¬
de värderingen av Körsveka 53 i huvudsak följande.
På grund av förre ägarens ekonomiska obestånd var fastighetens bygg¬
nader och åkerjord i mindre gott skick. Under de två åren fastigheten be¬
fann sig i Nilssons ägo undergick emellertid såväl byggnader som åkerjord
en ytterligare betydande värdeminskning genom bristande underhåll. Bo¬
stadshuset kunde sålunda efter denna tid ej längre anses användbart i be¬
fintligt skick eller ens värt att reparera. Ekonomibyggnaderna krävde bety¬
dande reparationskostnader för att åter bli användbara. Åkerjorden hade
under nämnda tid endast använts till bete utan att vara insådd för sådant
ändamål. Ogräsfloran dominerade därför hela växt beståndet.
Enda förbättringen på fastigheten var utförandet av det avdikningsföre-
tag, vari fastigheten hade del och för vilket företag fastigheten alltjämt
häftade i skuld. För skogens vidkommande, som till större delen bestod av
skog i yngre åldersklasser, kunde konstateras behovet av gallringar fram¬
förallt i en del starkt eftersatta tallplanteringar.
Mot bakgrunden av nu relaterade förhållanden skedde den värdering, vid
vilken lantbruksdirektören medverkade som representant för lantbruks¬
nämnden. Värderingen skedde med beaktande av den vanhävd som rådde å
422
fastigheten och med hänsynstagande till de av lantbruksstyrelsen utfärdade
föreskrifterna, att »värdering skall ske försiktigt på objektiva grunder,
d. v. s. efter det pris en försiktig köpare kan antagas vilja betala i öppna
marknaden». Vid bedömning av ett skäligt försäljningspris för ett kombine¬
rat jordbruk synes det inte möjligt att, som klaganden tydligen gjort, vär¬
dera skogen för sig och låta detta värde vara ett bevis för fastighetens sam¬
manlagda saluvärde. Byggnaderna, som erfordras å ett kombinerat jord¬
bruk, synas nämligen skäligen icke enbart böra belasta det rena jordbruket
utan också skogen. Detta gäller i första hand kostnaderna för bostadshuset
men även, om än i väsentligt mindre grad, ekonomibyggnaderna.
Vid fastställande av ett skäligt saluvärde för en fastighet liksom vid be¬
dömningen av en fastighets belåningsvärde måste självfallet hänsyn tagas
till de pålagor som åvilar fastigheten, bl. a. delaktighet i avdikningsföre-
tag. Sistnämnda delaktighet representerade ett värde av icke mindre än
kr. 5.896: 60. Eftersom de senare utsedda särskilda värderingsmännen sak¬
nade kännedom om att nämnda belopp kvarstod oreglerat, är det värde,
som dessa åsatt fastigheten, 26.600 kronor, jämförbart med nämndens vär¬
de, 20.000 kronor, först sedan nämndens värde ökats eller särskilda värde-
ringsmännens värde minskats med ovan angivna belopp. Skillnaden mellan
dessa värden, c:a 700 kronor, är enligt nämndens uppfattning så obetydlig,
att den skäligen icke bör läggas till grund för anmärkningar av så allvarlig
natur, som klaganden vill göra gällande.
Klaganden åberopar jämväl fastighetens taxeringsvärde enligt 1957 års
fastighetstaxering, 36.600 kronor, som bevis för att undervärdering av fas¬
tigheten skett. Därest detta taxeringsvärde skall anses motsvara fastig¬
hetens värde vid värderingstillfället sommaren 1956, måste taxeringsvärdet
vara för högt, ett förhållande som icke är någon ovanlig företeelse å fastig¬
heter med svagt byggnadsbestånd. Som ett tydligt bevis härpå må nämnas
ett fall i länet, där en jordbruksfastighet i fjol försåldes på offentlig auktion
för allmänna arvsfondens räkning, varvid försäljningspriset stannade vid
57.000 kronor, trots att taxeringsvärdet var icke mindre än 73.200 kronor.
Sedan avsevärda förbättringar numera företagits å fastigheten Körsveka
5S synes det åsatta taxeringsvärdet vara något mera försvarbart. En fel¬
aktighet synes dock alltjämt kvarstå, eftersom den produktiva skogsarea¬
len upptagits till 46.0 ha mot i verkligheten sannolikt endast c:a 39.0 ha.
Lantbruksnämnden anförde vidare.
Angående det av klaganden påtalade förhållandet att nämnden i sitt ytt¬
rande till lantbruksstyrelsen den 25 oktober 1956 anfört att »endast under
förutsättning att en köpeskilling av 26.600 kronor uppnås vid auktionstill-
fället kommer således en försäljning till stånd» förhåller det sig så, att
eftersom länsstyrelsen bifallit framställningen om värdering av särskilt ut¬
sedda värderingsmän, bibringades nämnden den uppfattningen, att försälj¬
ningen skulle ske efter den nya jordförvärvslagens bestämmelser. Först vid
auktionstillfället upplyste auktionsförrättaren att, eftersom den exekutiva
auktionen ägt rum före den nuvarande lagens tillkomst, jämväl den nya för¬
säljningen skulle ske i överensstämmelse med den äldre lagens bestäm¬
melser.
Angående lantbruksdirektörens deltagande i budgivningen vid auktionen
uttalades i yttrandet följande.
423
Den extra värdering som verkställts medförde som tidigare anförts en
ökning av saluvärdet på c:a 700 kronor. Med hänsyn härtill ansåg lant¬
bruksdirektören det vid auktionstillfället försvarligt, om försäljningspriset
kunde höjas åtminstone i nivå med övre gränsen för skillnaden mellan de
saluvärden nämnden och de särskilda värderingsmännen var för sig kom¬
mit till. I prishöjande syfte avgav lantbruksdirektören därför ett bud 100
kronor över det tidigare av Wiktorsson avgivna. Detta resulterade emeller¬
tid endast i en ytterst försiktig höjning av Wiktorsson på 25 kronor. Salu-
priset kom således att stanna vid 20.650 kronor. Då köparen dessutom hade
att erlägga fastighetens andel i tidigare omnämnt dikningsföretag uppgick
således inköpspriset för fastigheten för hans del till 20.650 + 5.896: 60 =
= 26.546: 60 kronor. Med hänsyn till kostnaderna för såväl åkerjordens
som byggnadernas iståndsättning kan ett sådant inköpspris icke betraktas
som något underpris.
Lantbruksnämnden upplyste i sitt yttrande vidare om att nämnden den
24 oktober 1956 meddelat Wiktorsson tillstånd att förvärva Körsveka 53
samt att nämnden tidigare den 16 och den 19 i samma manad avslagit
ansökningar av två andra personer att erhålla förvärvstillstånd beträffande
samma fastighet.
Johansson avgav härefter påminnelser, i vilka han vidhöll sina klagomål
och framhöll, att vad lantbruksnämnden anfört om avdikningskostnadernas
inverkan på värdet icke kunde godtagas.
Utmätningsmannen, landsfiskalsassistenten Thore Persson, upplyste att
han vid värderingstillfället icke hade någon kännedom om det i hand¬
lingarna omnämnda torrläggningsföretaget samt uppgav ytterligare bl. a.
följande:
Samråd med lantbruksnämnden skedde — troligen telefonledes ^— genom
kontakt med lantbruksdirektören Persson. Denne befanns äga sådan kän¬
nedom om fastigheten, att hans närvaro vid beskrivningen och värderingen
icke ansågs erforderlig. Vi voro båda fullt ense om att fastigheten på grund
av de senaste årens starka vanhävd icke rimligen kunde åsättas högre salu¬
värde än 20.000 kronor.
Lantbruksstyrelsen avgav därefter infordrat utlåtande i ärendet. Däri
framhöll styrelsen bl. a. att särskilda anvisningar rörande värdering, varom
nu är fråga, icke meddelats. I cirkulär till lantbruksnämnderna den 23 maj
1949 — vilket lantbruksnämnden åsyftade i sitt remissvar — hade lant¬
bruksstyrelsen emellertid angående inrop å exekutiv auktion till skyddande
av statens fordran meddelat vissa anvisningar, innehållande bl. a. den av
nämnden citerade rekommendationen. Det låge i sakens natur — anförde
lantbruksstyrelsen vidare — att lantbruksnämnd vid sådant samråd i vär¬
deringsfrågan som skulle ske med utmätningsmannen, då offentlig auktion
skulle komma till stånd, hade att verka för att värdet uppginge till men
icke överstege vad en förståndig köpare borde kunna betala med beaktande
av egendomens beskaffenhet och förutsättningarna för dess utnyttjande.
424
Y ärdet borde enligt lantbruksstyrelsen sålunda bedömas med hänsyn tagen
till egendomens avkastningsförmåga och ortens pris.
I fråga om värderingen av Körsveka 53 anförde lantbruksstyrelsen i
huvudsak följande.
Y ad beträffar den nu ifrågavarande egendomens användning har lant¬
bruksnämnden funnit fastigheten ha förutsättningar att bestå som särskild
brukningsenhet. Med hänsyn bl. a. till jordförvärvslagens och uppsiktsla¬
gens bestämmelser måste det anses riktigt att egendomen värderats såsom
en s. k. kombinerad brukningsenhet (jordbruk och skogsbruk i kombination)
med beaktande av såväl erforderliga investeringar som påräknelig avkast¬
ning på längre sikt. Däremot skulle det icke ha varit riktigt att åsätta egen-
domen varde såsom om den hade kunnat överföras till ren skogsfastighet.
Utmätningsmannen åsatte, efter samråd med lantbruksnämnden (lant-
bruksdirektören) enligt föreskrifterna i 6 § tillämpningskungörelsen till 1948
*rs Jordförvärvslag, fastigheten ett värde av 20.000 kronor. Vid detta till¬
fälle förelåg en beskrivning, upprättad av utmätningsmannen vid besikt¬
ning på fastigheten. Av beskrivningen framgår bl. a. att byggnaderna, med
undantag för en gödselstad och en potatiskällare, var i dåligt respektive
mindre^ gott skick. Fastigheten, som vid exekutiv auktion år 1954 försålts
för 24.500 kronor, har enligt vad som framgar av andra i länsstyrelsens akt
lörande den offentliga auktionen ingående handlingar därefter undergått
vissa förändringar. Genom dikningsföretag, som berört fastigheten, har en
del av dess ägor fått torrläggning. Såvitt av handlingarna framgår har
någon skog icke avverkats å fastigheten mellan 1954 och 1956 års auktioner,
varför kubikmassan bör ha ökats med tillväxten. Lantbruksnämnden har i
sitt yttrande till länsstyrelsen i värderingsfrågan den 22 september 1956
anfört att fastigheten sedan 1954 års auktion stått obebodd och under 1956
legat helt öde och att uppenbar vanhävd rådde. Förbättringen av fastig¬
heten genom ovannämnda dikningsföretag syntes enligt nämnden icke på
langt när uppväga den försämring, som fastigheten undergått genom den
bristfälliga hävden å jord och byggnader efter 1954 års auktion. Arten av
yanhävden och den därav följande värdeminskningen har närmare påvisats
i nämndens yttrande till justitieombudsmannen. Vidare var vid värderings-
tillfället känt att fastighetens då gällande taxeringsvärde var 25.500 kronor
samt att dess lagfarne ägare den 30 juni 1956 hade förklarat sig beredd att
sälja fastigheten till Johansson för 24.500 kronor.
.Det synes lantbruksstyrelsen, redan med hänsyn till vad som förekommit
vid avsedd försäljning av fastigheten år 1956, icke med fog kunna göras
gällande att fastighetens värde till grund för minimiprisets bestämmande
vid den offentliga auktionen borde sättas högre än 24.500 kronor. — Då
fastigheten enligt uppgift i handlingarna numera undergått avsevärda för¬
bättringar torde dess beskaffenhet år 1956 inte nu låta sig med säkerhet
bedömas. Det är sålunda vanskligt att uppskatta dess dåvarande värde som
en brukningsenhet för kombinerat jord- och skogsbruk med skäligt beak¬
tande av kostnaderna för dess iordningställande. Styrelsen får därför be¬
gränsa sig till att uttala att det åsatta värdet 20 000 kronor synes lågt, men
att värderingen, med hänsyn till vad utmätningsmannen och lantbruks¬
nämnden anfört om egendomens eftersatta skick och kostnaderna för att
sätta den i stånd, kan ha varit motiverad.
Enligt ett av Johansson företett utlåtande skulle fastigheten ha ett värde
425
av minst 30.000 kronor. De särskilt tillkallade värderingsmännen åsatte i
skrivelse till länsstyrelsen den 22 oktober 1956 fastigheten ett värde av
26.600 kronor. Enligt vad värderingsmännen antecknat i sistnämnda skri¬
velse har lantbruksdirektören icke haft något att erinra emot det av dem
åsatta värdet. Av lantbruksnämndens förut berörda yttrande till lantbruks-
styrelsen den 25 oktober 1956 framgår också att nämnden tillstyrkt det
värde till vilket värderingsmännen kommit. Nämnden har tydligen godtagit
deras uppfattning att skogstillgången var sådan att en höjning av värdet
vore motiverad. Värderingsmännen har icke lämnat någon redovisning av
skogsbeståndets storlek och sammansättning etc. på fastigheten, och ej
heller återfinns uppgifter härom i de övriga föreliggande handlingarna. Syn¬
barligen har någon inventering i detalj av skogen icke förelegat utan värdet
bedömts på en mer okulär uppskattning. På det föreliggande materialet och
i avsaknad av dylika uppgifter om de skogliga förhållandena kan lantbruks-
styrelsen icke nu göra något uttalande om det värde skogen må ha haft vid
tiden för auktionen.
Rörande dikningsföretagets inverkan i förevarande fall uttalade lant-
bruksstyrelsen följande.
Slutligen har styrelsen anledning att behandla frågan om sambandet
mellan prissättningen på fastigheten och kostnaderna för den genomförda
avdikningen. Enligt handlingarna belastades fastigheten vid tiden för auk¬
tionen av skyldighet att bestrida kostnader till en summa av 5.896 kronor
60 öre för Körsveka torrläggningsföretag av år 1950. Ett dikningsföretag
bör givetvis medföra båtnad, dvs. ökad behållen avkastning på längre sikt
av berörda marker. Man kan emellertid, med hänsyn till vunna erfarenheter
icke utgå från att den förbättring, som i verkligheten vinnes, alltid motsva¬
rar den nedlagda kostnaden eller den kalkylerade båtnaden. Och det torde
vara mycket vanligt att en investering för grundförbättring icke »slår ige¬
nom» i saluvärdet utan endast i begränsad del påverkar detsamma. Såvitt
av handlingarna framgår synes det förenämnda torrläggningsföretaget för
fastigheten Körsveka 53 väsentligen ha betytt att möjlighet beretts till viss
uppodling av fastighetens ängsmark. Båtnaden torde i så fall kunna till¬
godonjutas endast om sådan uppodling kommer till stånd, vilket icke synes
ha skett.
Då torrläggningsföretaget var genomfört vid tiden för 1956 års auktion,
var det riktigt att därvid värdera fastigheten i dess skick efter torrlägg¬
ningen, och det synes icke ge anledning till erinran om värderingsmännen
tillagt den ännu icke odlade marken endast ett mycket måttligt värde.
Nämnden har ju också bedömt värdeminskningen till följd av bristande
underhåll av byggnader och jord vara större än den förbättring, som dik¬
ningen medförde å fastigheten.
Sedan värdet av fastighet i befintligt skick uppskattats, får priset vid för¬
säljning av fastigheten givetvis bestämmas med beaktande av den gäldför-
pliktelse, som köparen genom förvärvet ådrager sig. I förevarande fall är
köparen tydligen skyldig att betala den på fastigheten belöpande kostnads-
andelen för det nyligen genomförda dikningsföretaget. Denna skyldighet
föreligger på grund av beslut vid lagakraf t ägande syneförrättning enligt
vattenlagen och sålunda oavsett, om fördelning av avdikningslån och fast-
ställelse av återbetalningsskyhlighct (annuiteter) redan skett eller ännu
återstår att göra. Priset på fastigheten har sålunda bort bestämmas till dess
426
uppskattade värde i befintligt skick, minskat med det belopp, som det —
efter avräkning för erhållna statsbidrag eller redan gjorda inbetalningar —
återstår för fastighetens blivande ägare att gälda för dikningsföretaget.
I sitt yttrande anförde lantbruksstyrelsen vidare bl. a. följande.
Det är ägnat att inge förvåning, att Johansson kunnat inlåta sig i ett så
riskabelt företag som att förvärva en jordbruksfastighet av en person, som
icke kunnat uppvisa åtkomsthandlingar eller ens jordförvärvstillstånd, och
därvid också till fullo erlägga köpeskillingen. Synbarligen krävde och fick
Johansson emellertid — förmodligen därtill rådd av sin advokat — som
säkerhet för köpeskillingen inteckningar i fastigheten för högre belopp än
hela köpeskillingen. Det må här inskjutas, att det visat sig ganska vanligt
att personer, som varit medvetna om att de icke skulle kunna erhålla jord¬
förvärvstillstånd, på dylikt sätt sökt kringgå jordförvärvslagstiftningen.
Fastigheten kan ju därefter näppeligen förvärvas av någon annan. Under
den tid då lagen den 30 juni 1947 om kronans förköpsrätt gällde, lyckades
i ett flertal fall köpare av jordbruksfastighet omöjliggöra utövande av sådan
förköpsrätt genom att de förskaffade sig inteckningar i den förvärvade
fastigheten till belopp överstigande fastighetens värde. Enär fastigheten
skulle lösas till det pris som köparen utfäst och intecknad gäld i princip
skulle stå kvar i fastigheten, blev det därigenom meningslöst att utöva
förköpsrätten. Förhållandet ägnades uppmärksamhet under förarbetena till
1955 års jordförvärvslag och i dess 9 §, som i allt väsentligt ersätter lagen
om kronans förköpsrätt, har föreskrivits att lösningsplikt för kronan ej före¬
ligger, därest egendomen häftar för intecknad gäld till högre belopp än
priset.
En förutsättning för att ett förfaringssätt av nu nämnt slag skall lyckas
för en köpare är emellertid, att de ifrågavarande inteckningarna icke seder¬
mera vid exekutiv eller därmed i allt väsentligt likställd offentlig auktion
helt eller delvis bortfaller. Så har synbarligen skett i före varande fall. Någon
möjlighet för klaganden att under angivna förhållanden på rättslig väg av
sin fångesman utfå vad han förlorat genom att fastigheten frångått honom
lärer näppeligen förefinnas. Knappast torde heller sådana åtgärder av
Johansson med framgång kunna vidtagas mot Nilsson.
I ärendet har jag vidare tagit del av lantbruksnämndens handlingar i
saken ävensom av handlingarna till dels den offentliga auktionen den 26
oktober 1956 och dels Kungl. Maj:ts resolution den 28 februari 1958 i ären¬
det angående tillstånd att förvärva Körsveka 53 (nr 2311/56).
Enligt 4 a § i den numera upphävda lagen den 17 juni 1948 om inskränk¬
ning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (1948 års jordförvärvslag) ut¬
gjorde tillståndsregleringen ej hinder mot förvärv av jordbruksfastighet
medelst inrop på exekutiv auktion. Fastighet som förvärvats medelst sådant
inrop skulle emellertid åter avyttras innan två år förflutit från det auk¬
tionen vann laga kraft, såvida ej köparen erhållit tillstånd att behålla egen¬
domen. Där egendomen ej avyttrats inom föreskriven tid, skulle länsstyrel¬
sen på framställning av lantbruksnämnden förordna, att egendomen skulle
säljas på offentlig auktion. Sådant förordnande skulle jämlikt lagens 4 b §
427
första stycket, där ej lantbruksnämnden återkallade sin framställning, gå i
verkställighet, även om det befanns att inroparen avyttrat egendomen.
Enligt 4 b § andra stycket sagda lag skulle i övrigt så anses och med ärendet
i tillämpliga delar så förfaras, som om fastigheten blivit utmätt för fordran
med bästa förmånsrätt i fastigheten; dock att, även om lägsta budet upp¬
nåddes, försäljning ej fick ske med mindre den bjudna köpeskillingen tillika
täckte det värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen. Egendomen
fick säljas, förutom till den som erhållit förvärvstillstand, allenast till kro¬
nan eller vissa andra särskilt kvalificerade rättssubjekt. Om vid auktionen
avgavs bud som fick antagas, skulle försäljning ske, ända att innehavare av
fordran bestred det.
I kungörelsen den 17 juni 1948 rörande tillämpning av 1948 ars jordför¬
värvslag (1948 års jordförvärvskungörelse) föreskrevs i 6 § att utmätnings¬
mannen — då förordnande meddelats om försäljning av fastighet på offent¬
lig auktion — vid egendomens värdering skulle samråda med lantbruks¬
nämnden.
De här återgivna bestämmelserna ha med vissa tillägg överförts till lagen
den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(1955 års jordförvärvslag) och i kungörelsen den 17 juni 1955 rörande till-
lämpning av jordförvärvslagen (1955 års jordförvärvskungörelse), vilka för¬
fattningar trädde i kraft den 1 juli 1955. De nya bestämmelserna skola
emellertid ej tillämpas på förvärv som skett dessförinnan. I fråga om sådana
förvärv skola de äldre bestämmelserna alltjämt gälla.
I 1955 års jordförvärvslag har föreskrivits att ägare i god tid före auk¬
tionen äger påkalla särskild värdering av egendomen av värderingsmän,
vilka utses av överexekutor, och att försäljning av egendomen icke må
komma till stånd med mindre den bjudna köpeskillingen täcker det värde,
vartill egendomen skattats av dessa värderingsmän. Jämväl vid sådan sär¬
skild värdering skall samråd ske med lantbruksnämnden.
Det av Johansson påtalade förhållandet, att tvångsförsäljning av fastig¬
heten påfordrats och fullföljts, oaktat frågan om förvärvstillstånd för Jo¬
hansson ännu icke blivit slutgiltigt avgjord, är lagligen icke av beskaffenhet
att hindra försäljning av fastigheten. Jag finner därför klagomålen i denna
del icke kunna föranleda någon min åtgärd.
Johansson har vidare gjort gällande att någon verklig auktion icke kom¬
mit till stånd, eftersom det i förväg bestämts att försäljningen skulle få ske
endast till en enda person. I anledning härav vill jag erinra, att fastighet
vid sådan tvångsförsäljning, varom här är fråga, må, på sätt framgår av
de återgivna lagbestämmelserna, säljas — förutom till kronan, kommun,
vissa kreditinrättningar och några andra kvalificerade rättssubjekt — en¬
dast till den som erhållit förvärvstillstånd. Vad Johansson anfört i denna del
av ärendet förtjänar därför icke avseende.
428
Med hänsyn till nyssnämnda begränsning av de personer och övriga rätts¬
subjekt, till vilka fastighet i fall som det förevarande må säljas, är det
uppenbarligen, till förekommande av rättsförlust för ägare eller intecknings-
havare, av synnerlig vikt att fastighetens värdering — vilken på sätt fram¬
går av det sagda skall läggas till grund för bestämmande av det minimipris,
under vilket försäljning icke må äga rum — sker med omsorg och gott om¬
döme. En förutsättning för att bestämmelsen om minimipris skall kunna
fylla avsett syfte är att det av utmätningsmannen åsatta värdet motsvarar
det faktiska värdet eller i varje fall icke är lägre än detta. För att vinna
säkerhet för att utmätningsmannens värdering sker på riktigt sätt har
såsom nämnts föreskrivits, att utmätningsmannen vid värdering skall sam¬
råda med lantbruksnämnden. Detta samråd är motiverat av lantbruks¬
nämndernas speciella sakkunskap på området och får därför icke vara av
blott formell art. Nämnden bör vid samrådet söka positivt verka för att
utmätningsmannen åsätter fastigheten ett värde som motsvarar det fak¬
tiska. Om nämnden icke redan förut äger erforderlig kännedom om alla på
värderingen inverkande faktorer, bör nämnden genom besiktning av fastig¬
heten eller pa annat sätt söka skaffa sig sådan kännedom, innan nämnden
uttalar sig om värdet.
Några särskilda anvisningar rörande grunderna för eller förfaringssättet
vid värderingar av det slag, varom här är fråga, ha enligt vad lantbrukssty-
relsen i ärendet upplyst icke meddelats. Viss ledning inhämtas dock av ett
uttalande i prop. nr 24/1951 s. 76, enligt vilket man skall eftersträva ett
värde som motsvarar vad som kan beräknas inflyta vid frivillig försäljning.
Anmärkas må även att lantbruksstyrelsen i annat sammanhang — för det
fall att lantbruksnämnd överväger att inropa fastighet till skyddande av
statens fordran — i cirkulär till lantbruksnämnderna den 23 maj 1949
föreskrivit, att »värdering skall ske försiktigt och på objektiva grunder,
d. v. s efter det pris en försiktig köpare kan antagas vilja betala i öppna
marknaden».
I förevarande ärende är upplyst att utmätningsmannen vid värdering av
fastigheten Körsveka 53 i anledning av den påkallade tvångsförsäljningen
åsatt fastigheten ett saluvärde av 20 000 kronor, vilken värdering skett i
samråd med lantbruksdirektören. Vidare är upplyst att lantbruksnämnden
i skrivelse den 22 september 1956 till länsstyrelsen i Hallands län godtagit
det av värderingsmannen åsatta saluvärdet och i samband därmed förklarat
sig ha inhämtat, att fastigheten resterade för hela sin andel i kostnaderna
för Körsveka torrläggningsföretag av år 1950 i Knäreds socken. Det vid
värderingen åsatta värdet, 20 000 kronor, har sedermera lagts till grund för
minimiprisets bestämmande vid fastighetens försäljning vid den offentliga
auktionen den 26 oktober 1956.
Lantbruksnämnden har emellertid — enligt vad nämnden i sin skrivelse
den 25 oktober 1956 till lantbruksstyrelsen uppgivit — såsom saluvärde å
429
Körsveka 53 sedermera godtagit jämväl det värde å 26 600 kronor, som sär¬
skilda av länsstyrelsen jämlikt 12 § 1955 års jordförvärvslag utsedda värde-
ringsmän åsatt fastigheten vid värdering den 20 och den 22 oktober 1956.
Lantbruksnämnden biträdde därvid värderingsmännens uppfattning att
detta högre värde var motiverat med hänsyn till skogstillgången på fastig¬
heten. Lantbruksnämnden — som uppenbarligen då icke hade klart för sig
att försäljningen skulle ske enligt bestämmelserna i 1948 års jordförvärvs¬
lag och att hänsyn därför icke kunde tagas till den värdering, som gjorts av
de särskilda värderingsmännen — meddelade vidare i skrivelsen till lant-
bruksstyrelsen, att vid den till påföljande dag utsatta auktionen försäljning
av fastigheten icke skulle komma till stånd, med mindre ett bud på minst
26 600 kronor uppnåddes.
Sistnämnda värde skiljer sig avsevärt från det av utmätningsmannen
åsatta; skillnaden mellan det lägre och det högre värdet utgör 33 procent.
Värderingarna äro dessutom båda verkställda inom loppet av en så kort
tidrymd som en månad. Lantbruksnämnden har som förklaring till sin
ståndpunkt i värderingsfrågan gjort gällande, att någon nämnvärd skillnad
mellan angivna båda värden i själva verket icke förelåge. Detta skulle ha
sin grund däri, att vid åsättande av det högre värdet å fastigheten hänsyn
icke tagits till förpliktelsen att deltaga i kostnaderna för torrläggningsföre¬
taget, vilka kostnader i huvudsak skulle motsvara skillnaden mellan de
båda värdena.
Denna förklaring av skillnaden mellan värderingarna är på ett anmärk¬
ningsvärt sätt oförenlig med vad nämnden i sin skrivelse den 25 oktober
1956 till lantbruksstyrelsen anfört om att en höjning av saluvärdet rimligen
borde ske på grund av vad de särskilda värderingsmännen anfört om
skogstillgången å fastigheten. Nämnden har för övrigt i samma skrivelse
själv framhållit att försäljning skulle ske endast om en köpeskilling av
26 600 kronor uppnåddes vid auktionstillfället. Vidare har utmätnings¬
mannen i sitt yttrande uppgivit, att han vid sin värdering icke ägde kän¬
nedom om torrläggningsföretaget. Förklaringen till den stora skillnaden
mellan de båda värderingarna kan alltså icke vara den av nämnden upp¬
givna.
Det förhållandet att nämnden endast kort tid efter den första värde¬
ringen — under hänvisning till vad de särskilt förordnade värderingsmän¬
nen uppgivit om skogstillgången å fastigheten — godkänt den senare, högre
värderingen, utgör otvivelaktigt ett visst stöd för antagande att fastig¬
hetens skogsvärde, även enligt nämndens mening, icke blivit tillräckligt
beaktat vid den första värderingen. Det är att märka att utmätningsman¬
nen i sin beskrivning och värdering av fastigheten icke lämnat sådana upp¬
gifter om skogstillgången, att någon slutsats beträffande skogsvärdet kan
dragas därav.
430
Å andra sidan ger utredningen i ärendet icke några säkra hållpunkter för
en tillförlitlig bedömning av fastighetens saluvärde. Även om det av utmät¬
ningsmannen åsatta värdet, 20 000 kronor, förefaller lågt i betraktande av
de värden, som framkommit vid andra i olika sammanhang företagna vär¬
deringar av fastigheten, kan — såsom lantbruksstyrelsen uttalat — angivna
värde likväl ha varit motiverat med hänsyn till vad som upplysts om
egendomens eftersatta skick och kostnaderna för att sätta densamma i
stånd. Vid saluvärdets bestämmande måste jämväl hänsyn tagas till att en
köpare av egendomen hade att svara för kostnader för torrläggningsföreta¬
get, vilka kostnader för Körsveka 53 beräknats uppgå till 5 896 kronor
60 öre.
I betraktande av vad sålunda blivit anfört kan det icke anses tillförlit¬
ligen utrett, att det av utmätningsmannen i samråd med lantbruksnämnden
åsatta värdet av fastigheten i sådan mån avvikit från det faktiska värdet,
att förhållandet kan läggas utmätningsmannen och lantbruksnämnden till
last såsom fel. Utredningen ger icke heller vid handen att utmätningsman¬
nen eller nämnden i annat avseende gjort sig skyldig till fel eller försum¬
melse vid värderingen. Klagomålen mot värderingen kunna därför icke för¬
anleda vidare åtgärd från min sida. Jag vill dock i anledning av vad i detta
ärende blivit upplyst understryka vikten ur rättssäkerhetssynpunkt av att
sådan värdering, varom här är fråga, sker med synnerlig omsorg och med
beaktande av alla på värderingen inverkande faktorer.
Vad som framkommit i detta ärende ger otvivelaktigt vid handen, att de
i förevarande fall tillämpliga bestämmelserna i 1948 års jordförvärvslag
rörande värdering av fastighet i samband med tvångsförsäljning icke varit
betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt. 1948 års lag har emellertid numera
ersatts av 1955 års jordförvärvslag, och bestämmelserna i denna ge större
säkerhet för att tvångsförsäljning icke sker till underpris. Ifrågavarande
brist i 1948 års lag påkallar därför icke någon lagändring.
Med anledning av vad i ärendet upplysts om lantbruksdirektörens delta¬
gande i budgivningen vid auktionen den 26 oktober 1956 vill jag endast
påpeka, att det icke är tillbörligt att — på sätt som skett i förevarande fall
— lantbruksnämnden uppträder såsom spekulant och avgiver bud enbart
i syfte att framdriva högre bud från verklig spekulant på fastigheten. Med
detta påpekande låter jag bero vid vad härutinnan förevarit.
På grund av vad sålunda anförts och då vad i klagomålen i övrigt an-
dragits mot lantbruksnämnden icke påkallade vidare uttalande från min
sida, fann jag — som icke ansåg mig ha anledning ingå i bedömning av
länsstyrelsens åtgärder — klagomålen icke föranleda någon min vidare
åtgärd.
431
30. Felaktigt förfarande av kommunalnämnd genom att — sedan
fullmäktige beslutat bevilja enskild person ekonomiskt understöd i
form av lån, ett beslut som sedermera efter besvär upphävdes —
utbetala lånebeloppet innan beslutet vunnit laga kraft
Vid sammanträde den 26 oktober 1957 beslöto kommunalfullmäktige i
Vika kommun att bevilja en företagare inom kommunen ett lån å 10 000
kronor mot säkerhet i fastighetsinteekningar, vilket lån skulle vara ränte-
och amorteringsfritt under de tre första åren samt därefter löpa med ränta
och återbetalas i viss angiven ordning. Mot beslutet anfördes reservation
av en ledamot av fullmäktige.
Efter det justering av fullmäktiges protokoll för nämnda sammanträde
kungjorts den 4 november 1957, utbetalades lånebeloppet den 9 i samma
månad.
Den 18 november 1957 anförde Carl Månsson i Runnvika hos länssty¬
relsen i Kopparbergs län besvär över fullmäktiges beslut att bevilja lånet
samt yrkade att beslutet måtte upphävas. Genom utslag den 11 februari
1958, som vann laga kraft, upphävde länsstyrelsen överklagade beslutet,
enär detsamma icke tillkommit i laga ordning och fullmäktige genom be¬
slutet överskridit sin befogenhet. Som närmare motivering härför anförde
länsstyrelsen, att kommunalfullmäktiges beslut att bevilja lånet dels icke
— såsom jämlikt 52 § kommunallagen bort vara förhållandet — tillika
innefattat anvisning av medel för anslagets täckande och dels icke kunde
anses avse en sådan kommunens angelägenhet, varom kommunalfullmäktige
ägt besluta.
Förenämnda lånetransaktion behandlades av de kommunala revisorerna
i revisionsberättelsen över Vika kommuns förvaltning år 1957. Däri kon¬
staterade revisorerna, att kommunalnämnden i förevarande fall verkställt
ett sedermera upphävt och därför ogiltigt beslut. Nämnden borde enligt
revisorerna — bl. a. på grund av att reservation anförts mot fullmäktiges
beslut — ha insett att risk för att beslutet skulle komma att överklagas
förelegat och borde därför ha låtit anstå med verkställigheten av beslutet
till dess besvärstiden utlöpt eller lagakraftägande utslag förelegat. På grund
härav uttalade revisorerna i revisionsberättelsen, att de icke ansågo sig
kunna tillstyrka ansvarsfrihet för kommunalnämndens förvaltning för år
1957. Genom beslut den 16 juni 1958 beslöto kommunalfullmäktige att icke
bevilja kommunalnämnden ansvarsfrihet för sagda förvaltning. Sedermera
upptogs emellertid frågan till ny behandling i fullmäktige och dessa beslöto
den 18 augusti 1958 bevilja kommunalnämnden full ansvarsfrihet för 1957
års förvaltning. Jämväl över sistnämnda beslut anförde Månsson besvär hos
länsstyrelsen med yrkande om beslutets upphävande, enär kommunalfull¬
mäktige genom att bevilja ansvarsfrihet överskridit sin befogenhet. Genom
utslag den 31 december 1958 fann länsstyrelsen, att omständigheterna icke
432
gåve vid handen att kommunalfullmäktige ägt bevilja kommunalnämnden
ansvarsfrihet för utbetalningen av lånet samt prövade på grund härav lag¬
ligt upphäva överklagade beslutet i vad därigenom ansvarsfrihet medgivits
för utbetalningen av lånet.
Över länsstyrelsens utslag anfördes besvär hos Kungl. Maj:t. Besvären
voro vid min prövning av nedannämnda ärende beroende på regeringsrät¬
tens prövning.
I en den 28 maj 1958 hit inkommen skrift gjorde Månsson gällande, att
kommunalnämnden och kommunalkamreraren överskridit sina befogenhe¬
ter genom att verkställa fullmäktiges beslut den 26 oktober 1957, innan
beslutet vunnit laga kraft. Månsson inkom därefter med ytterligare fram¬
ställningar i saken.
I anledning av klagomålen avgav länsstyrelsen infordrat yttrande, därvid
funnos fogade yttranden av kommunalnämnden och kommunalkamreraren
Gustaf Bäckström. Månsson inkom därefter med påminnelser.
På min begäran avgav Svenska landskommunernas förbund utlåtande i
ärendet. I detta anförde förbundet följande.
Beträffande besluts verkställbarhet och verkställighet föreligga vissa ut¬
talanden i lagmotiv och doktrin. I dessa har en avvägning försökts mellan
effektivitets- och rättsskyddsintressena. Kommunallagskommittén, i vars ut¬
talanden Kungl. Maj:t och riksdagen instämde, menade att i fall, då rätts¬
läget inte kunde återställas, vederbörande verkställighetsorgan vid ifråga¬
satt verkställighet före lagakraftvinnande hade att bedöma huruvida beslu¬
tet med framgång kunde angripas med besvär samt att om denna bedöm¬
ning blev positiv låta anstå med verkställigheten till lagakraftvinnandet,
såvida ej effektivitetskravet påkallade annat. Något avseende vid s.k.
okynnesbesvär behövde organet däremot inte fästa.
Tillämpat på föreliggande fall betyder detta att de för verkställigheten
ansvariga bort avvakta besvärstidens utgång innan beslutet verkställdes
och inte såsom skedde låta utbetala medlen endast fem dagar efter det pro¬
tokollsjusteringen kungjorts. Beslutet avsåg ett i form av lån lämnat eko¬
nomiskt bidrag till enskild utan stöd i särskild författning. Av handlingarna
att döma synes kommunalnämnden icke ha varit ovetande om att dylika
bidrag enligt fast regeringsrättspraxis falla utanför den kommunala kom¬
petensen. Ej heller synes effektivitetskravet ha påkallat skyndsam verk¬
ställighet, därför att mottagaren hade betalningssvårigheter eller liknande.
Vissa omständigheter tala emellertid i förmildrande riktning. Det synes
ha förhållit sig så i Vika kommun att tidigare subventionsbeslut av liknan¬
de, ja ännu mera utmanande art lämnats oöverklagade. De kommunala
myndigheterna kunna därigenom ha fått känslan av att besvär inte vore
att befara i dylika ärenden. Utanordningen har verkställts i början av no¬
vember, vid en tidpunkt alltså då arbetsmängden på kommunalkontoret
erfarenhetsmässigt är betydande liksom också behovet av att genom snabb
expediering av beslut avlasta kontoret från löpande arbete och ge perso¬
nalen tillfälle att befatta sig med uppgifter som under budgetarbetet fått
skjutas åt sidan. Under dylik arbetspress kunna misstag av i ärendet före-
433
lupen karaktär lätt inträffa utan att de agerande därför kunna anses ha
gjort sig skyldiga till en så grav försummelse att åtal är påkallat. Vid ären¬
dets bedömande bör kanske också viss vikt tilläggas den omständigheten
att den ekonomiska förlust kommunen kan komma att vidkännas på grund
av beslutet sannolikt begränsas till en ränteförlust under tre år, då ränta
därefter skall utgå och fastighetsinteckningar utgöra lånesäkerhet. Ifråga¬
sättas kan rent av om icke kommunen, om regeringsrätten fastställer läns¬
styrelsens utslag i målet om decharge åt kommunalnämnden, omedelbart
skulle kunna återkräva de utlånade medlen, eftersom efter en sådan ut¬
gång intet rättsgiltigt kommunalt beslut bär upp lånetransaktionen. Härmed
må nu vara hur som helst. Något stort för kommunen och de enskilda
kommunmedlemmarna betydelsefullt ärende är det under alla förhållanden
inte fråga om. Dechargefrågans behandling, det framgångsrika överkla¬
gandet i första instans av inte blott anslagsbeslut utan även efterföljande
dechargebeslut samt den i ärendet ingivna anmälan till JO ha utan tvivel
väckt ett sådant uppseende, att ett upprepande av vad som förekommit i
ärendet inte är att befara.
Månsson inkom därefter med ytterligare en skrift.
Vid ärendets prövning anförde jag följande.
Uttryckliga bestämmelser om när kommunalt, representativt organs be¬
slut må verkställas finnas icke i kommunallagen; sådana bestämmelser ha
ej ansetts lämpligen böra meddelas.
Kommunallagskommittén har i sitt betänkande med förslag till kommu¬
nallag (SOU 1952: 14 s. 337—338) uttalat, att två synpunkter krävde be¬
aktande vid bedömandet av frågan om tiden för inträdet av verkställbarhet
av representativt organs beslut. Den ena hänförde sig till behovet av effek¬
tivitet i det kommunala arbetet. Ofta vore det nödvändigt, att fattat beslut
kunde bringas till verkställighet utan hinder av att beslutet icke vunnit laga
kraft. Men även där verkställighet av ej lagakraftvunnet beslut icke vore
oundgänglig för att den kommunala förvaltningsapparaten över huvud
skulle fungera, vore det ur synpunkten av förvaltningsarbetets ostörda
gång, dess rationella planerande och utförande ofta önskvärt, att verkstäl¬
lighet ej behövde anstå i avbidan på klagotidens utgång. Mot detta stode
den andra synpunkten, den nämligen att anförda besvär, som vore befo¬
gade, i möjligaste mån borde kunna leda till åsyftat resultat, d. v. s. hindra
beslutets verkställighet. Kommunens egna organ borde ej genom att verk¬
ställa beslut hindra sådan »rättelse» därav, som besvärsmyndigheten kunde
komma att vidtaga.
Med det praktiska livets förhållanden överensstämde det därför bäst —
fortsatte kommittén — att i princip anse kommunalbeslut verkställbart så
snart det förelåge i justerat skick, d. v. s. då protokollet över beslutet blivit
justerat. För att emellertid icke syftet med besvärsreglerna skulle tillspillo-
28 — Justiticovibvd smavnens ämbetsberättelse till 1961 års riksdag
434
givas måste det verkställande organet städse överväga, om verkställighet
av ej lagakraftvunnet beslut äventyrade möjlighet för eventuell klagande
att vinna rättelse. Medan vissa beslut vore sådana, att deras verkställande
icke hindrade en återgång, kunde i andra fall läget före verkställigheten icke
återställas. Beträffande beslut av det senare slaget måste verkställighets-
organets övervägande bl. a. innefatta ett visst bedömande av frågan om
beslutet med framgång kunde angripas med besvär. Funne organet risk
föreligga för att besvär skulle leda till beslutets undanröjande, borde det
låta anstå med verkställigheten till dess besvärstiden utlöpt, resp. till dess
beslutet fastställts genom lagakraftägande utslag, såvida ej effektivitets¬
kravet påkallade annat. Frågan huruvida ett icke lagakraftvunnet beslut
borde verkställas eller ej hade organet att bedöma under i princip samma
ansvar för dess ledamöter som i fråga om andra förvaltningsåtgärder.
Vederbörande departementschef uttalade i propositionen med förslag till
ny kommunallag (nr 210/1953 s. 198—199), att de synpunkter kommittén
anfört på frågan om verkställbarheten av kommunala beslut syntes väl
avvägda och lämpade att tjäna som ledning för praxis i kommunerna. Icke
heller konstitutionsutskottet fann i sitt utlåtande över propositionen (nr
22/1953 s. 60) anledning till erinran mot kommitténs, av departements¬
chefen gillade synpunkter.
Rättsenligheten av det i ärendet påtalade verkställandet av kommunal¬
fullmäktiges i Vika beslut om subvention åt enskild person torde vara att
bedöma enligt de av kommunallagskommittén åberopade synpunkterna.
Kommunalnämnden har i sin förklaring gjort gällande, att man ej känt
till eller haft anledning räkna med att besvär skulle komma att anföras
över fullmäktiges ifrågakomna beslut. Denna invändning saknar enligt min
mening avgörande betydelse för verkställighetsfrågans bedömande. Det av¬
görande för denna bedömning är huruvida det fanns anledning räkna med
att beslutet komme att undanröjas i händelse av besvär. Det omstridda
beslutet var icke meddelat för att tillgodose något i särskild författning an¬
givet ändamål, som det ankom på kommunen att befrämja, och ägde enligt
en stadig och för de flesta kommunalmän väl känd praxis icke heller stöd i
kommunallagen; beslutet blev också sedermera undanröjt av länsstyrelsen
på anförda besvär. Det borde därför ha stått klart för kommunens verk¬
ställande organ, att fullmäktiges beslut troligen skulle komma att undan¬
röjas i händelse av besvär. Det är vidare att märka, att fråga var om ett
beslut, vars verkställande hindrade en återgång, om beslutet efter besvär
undanröjdes. Även om beloppet kunde återkrävas, skulle dock i varje fall
någon ersättning för räntekostnaden icke kunna avkrävas låntagaren. Ett
återställande av det rättsläge, som rådde innan beslutet verkställdes, Var
alltså icke möjligt. Av nu anförda skäl och då några effektivitetssynpunkter
icke åberopats och uppenbarligen ej heller kunna göras gällande till stöd för
att beloppet bort utbetalas, innan beslutet vunnit laga kraft, finner jag
435
kommunens verkställande organ ha förfarit felaktigt genom att verkställa
beslutet, innan det vunnit laga kraft.
Såsom landskommunernas förbund funnit äro omständigheterna emeller¬
tid förmildrande. På grund härav och då lånebeloppet numera återbetalats
till kommunen, låter jag bero vid mina här gjorda uttalanden.
31. Felaktigt förfarande av landstingsdirektör genom att företaga
ändring i ett justerat och offentliggjort landstingsprotokoll
Enligt en kungl. kungörelse av år 1943 skall inom varje landstingsområde
finnas en hemhjälpsstyrelse för handhavande av landstinget tillkommande
uppgifter i fråga om hemhjälpsverksamheten. Styrelsen skall utgöras an¬
tingen av landstingets hälsovårdsberedning eller annat landstingets organ
eller ock av särskild hemhjälpsstyrelse, bestående av fem ledamöter, där¬
ibland en ordförande, jämte suppleanter till lika antal. Ledamöter och supp¬
leanter i särskild hemhjälpsstyrelse utses av landstinget för en tid av fyra
år i sänder.
Genom kungl. kungörelse den 31 maj 1946 angående husmoderssemester-
nämnder föreskrevs, att sådan nämnd skall finnas för varje landstingsom¬
råde och stad utom landsting, därvid landsting och stad som nyss sagts må
antingen inrätta särskild husmoderssemesternämnd eller uppdraga åt annat
landstingets eller stadens organ att vara sådan nämnd. I vissa av socialsty¬
relsen år 1946 utfärdade anvisningar till ifrågavarande kungörelse uttalades,
bl. a., att den speciella sakkunskap, som erfordrades för ett rätt handhavan¬
de av frågor om husmoderssemester, i regel icke vore företrädd inom andra
existerande organ för landstingen respektive städerna utom landsting äh
hemhj älpsstyrelserna.
I en den 21 maj 1958 hit inkommen skrift påtalade landstingsassistenten
G. Riddersporre, att viss ändring av det vid 1957 års landstingsmöte i Hal¬
lands län förda protokollet — efter dess justering — företagits av landsting^
direktören Einar Restad, varigenom i strid med lagakraftvunnet beslut an¬
givits att landstinget utsett husmoderssemesternämnd för perioden 1958-—
1961. Därjämte påtalade Riddersporre, att landstingets förvaltningsutskott
i efterhand godkänt Restads felaktiga förfarande. i
På min begäran verkställde landsfogden i Hallands län utredning i saken,
vilken utredning landsfogden hit överlämnade jämte eget yttrande.
Sedan Riddersporre avgivit påminnelser, verkställde landsfogden viss
kompletterande utredning. Med överlämnande av denna utredning jämte
nya påminnelser av Riddersporre samt en av kriminalkommissarien F*
Svenbrant upprättad promemoria inkom landsfogden med nytt yttrande i
saken.
Handlingarna i ärendet utvisa följande.
436
Sedan landstinget år 1945 utsett vissa personer att vara ledamöter och
suppleanter i hemhjälpsstyrelsen för åren 1946—1949, bemyndigade lands¬
tinget år 1946 hemhjälpsstyrelsen att för sagda period jämväl utgöra hus¬
moderssemesternämnd.
Hemhjälpsstyrelse för följande fyraårsperioder valdes därefter vid lands¬
tingsmötena åren 1949 och 1953. Varken vallängderna eller landstingspro-
tokollen för ifrågavarande möten innehöllo uppgift om att särskild hus¬
moderssemesternämnd utsetts eller att hemhjälpsstyrelsen skulle utgöra
sådan nämnd. Enligt Riddersporre hade emellertid vid dessa möten val
skett jämväl av husmoderssemesternämnd, ehuru dessa beslut icke intagits
i protokollen. Riddersporres uppgift härom har, åtminstone i vad avser
något av dessa val, vunnit visst stöd av vad en dåvarande landstingsleda¬
mot, tillika ledamot av hemhjälpsstyrelsen, uppgivit. Att särskilt val av
husmoderssemesternämnd ägt rum vid dessa tillfällen har dock icke i övrigt
kunnat vitsordas av de landstingsledamöter, som hörts vid utredningen.
Enligt Restad har sålunda vid mötena dylika val icke förekommit, men
däremot har landstingsordföranden i samband med val av hemhjälpssty¬
relse i korthet påpekat att denna styrelse jämväl skulle fungera som hus¬
moderssemesternämnd. Samma uppfattning har uttalats av en ledamot av
hemhjälpsstyrelsen, tillika justeringsman vid ifrågavarande båda lands¬
tingsmöten. Under perioderna 1950—1953 och 1954—1957 har i allt fall
hemhjälpsstyrelsen faktiskt fungerat jämväl som husmoderssemesternämnd.
Vid 1957 års landstingsmöte innehöll vallängden icke heller någon upp¬
gift rörande husmoderssemesternämnden. Enligt ett av Restad uppsatt pro¬
tokoll för landstingets sammanträde den 11 oktober 1957 utsågos vissa per¬
soner till ledamöter och suppleanter i hemhjälpsstyrelsen för följande fyra-
!årsperiod. I protokollet antecknades under § 197 sålunda: »I hemhjälpssty¬
relsen för Hallands län för åren 1958—1961 utsågos---.» Detta proto¬
koll justerades den 21 oktober 1957 av landstingets ordförande jämte två
andra justeringsmän. Enligt i ärendet lämnad obestridd uppgift vann det
sålunda protokollförda beslutet laga kraft.
Efter påpekande av Riddersporre att husmoderssemesternämnd för föl¬
jande fvraårsperiod icke utsetts av 1957 års landsting diskuterades frågan
av husmoderssemesternämnden vid sammanträde den 16 november 1957.
Därvid beslöt nämnden — efter att ha konstaterat att husmoderssemester¬
nämnd »på grund av något misstag» icke utsetts för nästkommande period
— att hos landstingets förvaltningsutskott hemställa om direktiv rörande
handläggningen av husmoderssemesterärenden efter utgången av år 1957.
Efter sammanträdets slut den 16 november 1957 erhöll Restad genom
en ledamot av nämnden kännedom om att man ansett tveksamhet föreligga
rörande nämndens behörighet för följande period. Med anledning härav
anmodade Restad ett vid landstingskansliet anställt skrivbiträde att vid¬
taga viss ändring av § 197 i det redan justerade protokollet för den 11 okto-
437
ber 1957. Ändringen innebar, att landstinget enligt protokollet utsett de
ifrågavarande personerna till ledamöter och suppleanter — icke blott i hem-
hjälpsstyrelsen — utan även i husmoderssemesternämnden. Från att ur¬
sprungligen ha innehållit: »I hemhjälpsstyrelsen för Hallands län för åren
1958—1961 utsågos .. .» kom protokollet efter ändringen — därvid viss
radering företogs för att bereda plats för den nya formuleringen — att
erhålla följande lydelse: »I hemhjälpsstyrelsen och i husmoderssemester¬
nämnden för Hallands län för åren 1958—1961 utsågos---.»
Vid förvaltningsutskottets sammanträde den 9 december 1957 underrät¬
tade Restad utskottet om den av honom vidtagna åtgärden. Enligt utskot¬
tets protokoll lämnade Restad därvid till en början redogörelse för tillkoms¬
ten av landstingets beslut år 1946 att bemyndiga hemhjälpsstyrelsen att
för perioden 1946—1949 jämväl utgöra husmoderssemesternämnd. Restad
framhöll därefter att genom detta landstingets beslut finge anses ha i prin¬
cip fastslagits, att sagda styrelse också skulle vara husmoderssemester¬
nämnd. De vid landstingsmötena åren 1949 och 1953 valda hem-
hjälpsstyrelserna hade jämväl utgjort och handhaft husmoderssemester-
nämndens uppgifter. Med anledning härav och till undanröjande av den
ovisshet, som anmälts för Restad, hade han — då något materiellt nytt
innehåll därigenom icke tillfördes protokollet — i paragrafen rörande val
av hemhjälpsstyrelse såsom förklaring tillfogat orden »och i husmoders¬
semesternämnden» .
I utskottets protokoll anteckandes härefter, att utskottet — vars flesta
ledamöter såsom ledamöter av landstinget och i åtskilliga fall jämväl av
dess utskott nämnda år och senare deltagit i utskottets och landstingets
beslut — förklarade Restads tolkning vara riktig.
Sedan förvaltningsutskottets sistnämnda protokoll tillställts husmoders¬
semesternämnden, beslöt nämnden den 1 februari 1958 att i anledning av
utskottets ställningstagande icke avlåta sin den 16 november 1957 beslu¬
tade begäran om direktiv.
Rörande sitt förfarande att vidtaga ändring i det justerade landstings-
protokollet anförde Restad i en till mig ställd skrivelse bl. a. följande:
I enlighet med förslag av förvaltningsutskottet beslutade 1946 års lands¬
ting bemyndiga hemhjälpsstyrelsen att för tiden 1946—1949 jämväl ut¬
göra husmoderssemesternämnd. Ehuru icke något formellt beslut härom
fattades, torde vara klart att landstinget genom sitt utan diskussion fat¬
tade beslut accepterat den princip, som förordats av socialstyrelsen och som
förvaltningsutskottet givit sin anslutning. Tillvägagångssättet för upplägg¬
ning och antagande av princip i ärenden av motsvarande och liknande slag
torde förekomma ganska ofta inom beslutande församlingar och myndig¬
heter, innebärande sålunda att, så länge icke förslag framlagts och beslut
fattats om annan ordning än den tidigare inaugurerade, denna är gällande.
I följd härav och i enlighet med den av landstinget knäsatta principen upp¬
togs icke, då sedermera hemhjälpsstyrelsens mandat utgick åren 1949, 1953
438
och 1957, i landstingets vallängd val av husmoderssemestemämnd utan
endast av hemhjälpsstyrelse. Den vid 1949 och 1953 års landsting valda
hemhjälpsstyrelsen har också tillika fungerat som husmoderssemester-
nämnd. Det torde kunna framhållas, att jag personligen berett ärendet till
1946 års landsting och föredragit detsamma inför förvaltningsutskottet, vars
skrivelse till landstinget jag uppsatt. Jag anser mig därför väl känna till
vad som avsetts, och riktigheten av min tolkning vitsordas genom förvalt¬
ningsutskottets uttalande till sitt protokoll den 9 december 1957.
Det var därför för mig en stor överraskning att tveksamhet kunde råda
inom hemhjälpsstyrelsen om att densamma, som med samma ledamöter och
sekreterare och utan speciell skriftlig fullmakt för varje särskild valperiod
fullgjort uppdrag även som husmoderssemestemämnd från år 1946, även
hade att för perioden 1958—1961 fullgöra samma uppdrag. Meddelandet
härom lämnades mig den 16 november 1957 vid middagstiden av en ledamot
av förvaltningsutskottet, som vid samma tid ännu var ledamot även av
hemhjälpsstyrelsen. Att jag härvid upplystes om att hemhjälpsstyrelsen
redan beslutat tillskriva förvaltningsutskottet i frågan kan jag icke vitsorda,
då man i så fall givetvis kunnat avvakta framställningen. Uppgiften att
ovisshet rådde var som nämnts för mig alldeles oförståelig, och jag yttrade
då, att denna sak var principiellt avgjord redan år 1946 samt att, om oviss¬
het rådde, denna borde kunna undanröjas genom ett förtydligande tillägg
till landstingets protokoll, eftersom härigenom ingen ändring skulle ske i
sakförhållandet och tillägget icke vore till någons skada och ej heller till
nytta för vare sig mig själv eller annan.
Jag kanske här bör framhålla att jag, som sedan länge haft en besvärande
arbetsbörda, nämnda dag före klockan 14 hade att lämna tryckorder på
landstingets protokoll för att detta icke skulle bli försenat, då jag under
den efterföljande veckan skulle, i egenskap av sektionschef i länsstyrelsen
för sjukvården i krig, deltaga i en för militär och civil personal gemensam
stabsövning. Av samma anledning skulle jag senare samma dag ha en kon¬
ferens med de läkare, som tillhörde sektionen och tillsammans med vilka
jag hade att gå igenom organisationen för länets sjukvårdsberedskap samt
övningens förutsättningar och väntade problem. Min tid var därför begrän¬
sad och gav mig icke tillfälle till någon närmare analys eller noggrannare
övervägande angående tanken på tillägget och dess formulering. Jag gjorde
dock ett försök att nå en av justeringsmännen per telefon, vilket ej lyckades
mig, och jag visste att den andre var i militärtjänst samt att landstingets
ordförande ej heller var då anträffbar. Med önskemålet att skapa klarhet
i saken och vetskap om innebörden i landstingets beslut anmodade jag där¬
för ett hos landstinget anställt kvinnligt biträde att införa ett tillägg till
§ 197 i landstingets protokoll. Det av mig använda uttryckssättet »och i
husmoderssemesternämnden» är såtillvida icke fullt adekvat som uttrycket
»tillika husmoderssemestemämnd» bättre skulle ha täckt innebörden i det
bakomliggande förhållandet. I den tidigare skildrade tidsnöden hade jag
knappast tillfälle närmare granska ordvalet.
Som säkerligen framgår av denna redogörelse förelåg hos mig ingen av¬
sikt att skada vare sig det allmänna eller någon enskild. Ej heller var min
avsikt att på något sätt hemlighålla åtgärden, men till följd av den nyss¬
439
nämnda övningen kom jag ej genast i kontakt med vare sig justeringsmän¬
nen eller förvaltningsutskottets ordförande. Visserligen voro två av juste¬
ringsmännen även deltagare i övningen, men vi arbetade på olika sektioner
och för min del var jag så pass hårt engagerad att jag icke hade vare sig
tanke eller kraft till övers för något annat än övningsarbetet. Strax därefter
redogjorde jag emellertid för det åtgjorda för dessa personer och föredrog
vid första tillfälle ärendet för förvaltningsutskottet så som framgår av dess
protokoll för den 9 december 1957.
Vad slutligen angår vad Riddersporre vid utredningen anfört därom, att
han ansett nödvändigt erhålla ett besked från förvaltningsutskottet för att
bli befriad från ansvar vid eventuellt blivande »komplikationer i husmo-
derssemesternämnden» synes detta önskemål ha blivit uppfyllt genom för¬
valtningsutskottets uttalande till nyssnämnda protokoll och dessutom
genom det beslut, som sedermera i ärendet träffats av hemhjälpsstyrelsen.
Protokollet från såväl förvaltningsutskottets sammanträde den 9 december
som 1957 års landstingsmöte har tillställts samtliga landstingets ledamöter
utan att någon reagerat. Genom utskottets beslut den 9 december blev
uppenbarligen även hemhjälpsstyrelsens uppgift såsom tillika husmoders-
semesternämnd ytterligare klarlagd.
Beklagande det förelupna får jag under hänvisning till ovan lämnade
redogörelse framhålla att, även om kritik ur formella synpunkter kan riktas
mot åtgärden, har i reellt avseende beträffande landstingets beslut inget
nytt vare sig avsetts eller tillförts protokollet. Inget undanröjande av bevis
har förekommit eller fara i bevishänseende uppkommit och varken allmän
eller enskild rätt har skadats. Då åtgärden dessutom företagits i förklarande
syfte får jag hemställa att anmälningen icke må föranleda vidare åtgärd.
I avgivna påminnelser framhöll Riddersporre beträffande innebörden av
landstingets förenämnda beslut år 1946, att det givna bemyndigandet för
hemhjälpsnämnden att jämväl utgöra husmoderssemesternämnd uttryck¬
ligen begränsats till viss tidsperiod, varför något principiellt och generellt
bemyndigande icke lämnats. Riddersporre anförde vidare, bl. a., att den av
Restad vidtagna ändringen av det justerade landstingsprotokollet icke
kunde anses innefatta ett »förtydligande», eftersom något val av husmoders-
semesternämnd bevisligen icke skett vid 1957 års landstingsmöte. Änd¬
ringen innebure i stället, att Restad — i syfte att dölja ett fel, varom Restad
varit medveten — själv satt sig i landstingets ställe. Ett förtydligande i en
offentlig handling torde för övrigt böra ske genom en förklaring och icke
medelst radering. — I fråga om förvaltningsutskottets beslut den 9 decem¬
ber 1957 anförde Riddersporre, att beslutet torde innebära att utskottet
godkänt den av Restad företagna ändringen av det justerade landstingspro¬
tokollet. Någon befogenhet för utskottet att meddela dylikt godkännande
torde emellertid icke föreligga. Riddersporre riktade slutligen i sina påmin¬
nelser viss kritik mot tillvägagångssättet vid den verkställda polisutred¬
ningen.
440
I avgivet yttrande anförde landsfogden i fråga om Restads förfarande
följande:
Enär det uppenbarligen varit landstingets mening, att hemhjälpsstyrelsen
även för perioden 1958—1961, i likhet med vad tidigare varit fallet, skolat
fungera som husmoderssemesternämnd, har Restads ändring av protokol¬
let skett endast i förtydligande syfte. Någon skada eller annan olägenhet
synes ej därigenom ha uppstått. Även om Restad, såsom han anfört, vid
tiden för ändringen haft en pressande arbetsbörda, borde han ha gjort sitt
förtydligande i annan form än som skett. Vad Restad emellertid låtit kom¬
ma sig till last synes mig ej vara av beskaffenhet att böra för honom för¬
anleda ansvar.
Enligt 34 § landstingslagen skall vid landstingsmöte föras protokoll, vil¬
ket bl. a. skall för varje ärende innehålla framställda förslag och yrkanden
samt av landstinget i ärendet fattat beslut. Protokollet skall, i den ordning
landstinget beslutar, justeras sist fjorton dagar efter landstingsmötets av¬
slutande. Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall justering¬
en och det ställe, där protokollet finnes tillgängligt, tillkännagivas å en av
landstingskommunen å lämplig plats anordnad anslagstavla. Kungörelse om
dagen för protokolljusteringens tillkännagivande med uppgift å det ställe,
där protokollet finnes tillgängligt, skall ofördröjligen införas i en eller flera
av länets mest spridda tidningar. Tiden, inom vilken besvär över beslut av
landsting må anföras, räknas enligt 78 § samma lag från dagen för proto¬
kolljusteringens tillkännagivande å landstingskommunens anslagstavla.
Besvärstiden är tre veckor.
Det är ur principiell synpunkt uppenbarligen av synnerlig vikt, att ett i
vederbörlig ordning justerat och offentligen framlagt protokoll rörande av
allmänt organ fattat beslut icke senare blir föremål för ändring. Detta är
självfallet i första hand av betydelse med hänsyn till den enskildes rätt och
möjlighet att anföra besvär över meddelat beslut. Om sådant protokoll till
följd av skrivfel, felräkning eller dylikt förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet, får visserligen antagas att — liksom fallet enligt rättegångsbal¬
kens bestämmelser är i fråga om domstols dom eller beslut — en viss möj¬
lighet till rättelse föreligger, vilken i så fall bör ske genom anteckning å det
justerade protokollet och icke genom ändring därav. Med hänsyn bl. a. till
föreliggande besvärsrätt kan det däremot icke vara tillåtligt att, sedan
protokollet justerats och tillkännagivande därom anslagits, i detsamma in¬
föra ett förut icke upptaget beslut. Detta måste gälla även om beslut av
sådant innehåll faktiskt fattats vid sammanträdet och det sålunda endast
skulle vara fråga om en sakligt sett fullt befogad komplettering. I rättspraxis
har också beslut, som på dylikt sätt i efterhand inskrivits i protokollet, an¬
setts sakna laga verkan (jfr. RÅ 1952 s. 100).
441
Av handlingarna i förevarande ärende framgår, att landstingets ordfö¬
rande jämte två andra därtill utsedda personer den 21 oktober 1957 justerat
ett av Restad uppsatt protokoll från landstingets i Hallands län samman¬
träde den 11 i samma månad, i vilket protokoll under § 197 antecknats
att vissa personer utsetts till ledamöter och suppleanter i hemhjälpsstyrel-
sen för åren 1958—1961. Detta protokoll har icke innehållit anteckning om
att val skett jämväl av husmoderssemesternämnd eller att landstinget eljest
beslutat rörande denna nämnd. Såvitt utredningen givit vid handen, har
dylikt beslut icke heller fattats av landstinget, låt vara att ordföranden
i samband med valet av hemhjälpsstyrelse möjligen kan ha yttrat att denna
styrelse jämväl skulle fungera som husmoderssemesternämnd.
Vidare framgår, att Restad den 16 november 1957 — sedan det under
§ 197 antecknade beslutet vunnit laga kraft — låtit företaga den ändringen
av nämnda paragraf, att däri antecknat val angivits avse jämväl husmo-
derssemesternämnden. Med denna nya lydelse har protokollet därefter
tryckts och distribuerats.
I enlighet med vad förut anförts har — även om landstinget fattat beslut
av den innebörd Restad sålunda angivit — ändring härutinnan av det redan
justerade och offentliggjorda protokollet icke fått ske. Restad har emeller¬
tid, utan uppdrag av eller eljest i samråd med justeringsmännen, företagit
ifrågavarande ändring. Härigenom har Restad förfarit klart felaktigt i sin
tjänst som landstingsdirektör.
Vid bedömande av detta förfarande är emellertid att beakta, att lands¬
tinget — ehuru uttryckligt bemyndigande därom icke, såsom bort ske, läm¬
nats — måste antagas ha avsett att hemhjälpsstyrelsen skulle inneha sin
dubbla funktion jämväl under följande fyraårsperiod. Vidare har syftet med
ändringen tydligtvis icke varit annat än att Restad — som icke uppfattat
att vederbörande nämnd beslutat avlåta skrivelse i saken till förvaltnings¬
utskottet — velat undanröja en av nämnden befunnen oklarhet rörande
dess kompetens, en oklarhet som för Restad tett sig sakligt ogrundad. Hän¬
syn är även att taga till den pressade arbetssituation, vari Restad vid till¬
fället befann sig.
Med hänsyn till angivna omständigheter fann jag mig — ehuru Restad
genom sitt förfarande åsidosatt en ur allmän synpunkt viktig princip —
kunna underlåta åtal. Jag lät därför i denna del bero vid den erinran, som
innefattades i det anförda.
Beträffande klagomålen i vad de riktade sig mot landstingets förvalt¬
ningsutskott och mot den i saken verkställda polisutredningen lämnade jag
desamma såsom obefogade utan åtgärd.
442
32. Felaktigt förfarande av nykterhetsnämnd genom att — på
grundval allenast av okontrollerad andrahandsuppgift av okänd
person att en förment alkoholmissbrukare skulle ha hotat sin
hustru med vapen — till vederbörande polismyndighet reservations-
löst anmäla att sådant hot förekommit, med påföljd
att vapnet genast omhändertagits
Vid en år 1958 företagen inspektion hos landsfiskalen i Kinnevalds
distrikt uppmärksammades följande ärende.
Enligt ett till landsfiskalen den 14 november 1957 inkommet protokolls¬
utdrag hade nykterhetsnämnden i Urshult vid sammanträde den 24 okto¬
ber 1957 beslutat att »per brev» tilldela G. A. J. en allvarlig varning samt
att »för eventuellt omhändertagande» underrätta polismyndigheten att J.
hotat sin hustru med ett gevär. Protokollsutdraget saknade närmare upp¬
lysningar om hotet och när det skulle ha ägt rum.
Landsfiskalen i distriktet H. Möllerberg beordrade med anledning härav
en polisman att omhändertaga J:s vapen och att verkställa utredning i
saken. Vid den utredning som därefter skedde förnekade J:s hustru att
mannen hotat henne. En granne till makarna, vilken var ledare för nykter-
hetsorganisationen på orten, uppgav att J. »super till en gång då och då»
men vore rejäl och pålitlig. Denne granne ansåg det uteslutet att J. skulle
ha hotat sin hustru. Även två andra grannar ansågo att påståendet om hot
måste sakna fog. Vid förfrågan hos nykterhetsnämndens ordförande upp¬
lyste denne, att han fått uppgiften om hotet från en kvinnlig ledamot i
nämnden. Denna ledamot hördes och uppgav att en barnavårdsman för
henne omtalat att »någon i affären sagt att J. skulle hotat sin hustru med
geväret».
Med hänsyn till vad som sålunda framkom vid utredningen förordnade
Möllerberg den 3 december 1957 att geväret skulle återlämnas till J.
Med anledning av vad vid inspektionen sålunda iakttagits lät jag till
inspektionsprotokollet anteckna, att nykterhetsnämndens beslut att skrift¬
ligen meddela J. en allvarlig varning saknade stöd av lag. Vidare ifråga¬
satte jag om omständigheterna varit sådana, att beslut om omhänderta¬
gande av vapnet bort meddelas. Jag tilläde att, om upplysningar före be¬
slutets fattande inhämtats från nykterhetsnämnden, skulle beslutet icke ha
meddelats utan föregående utredning.
Sedan utdrag av inspektionsprotokollet tillställts nykterhetsnämnden,
inkom nämnden med yttrande i saken. Därefter avgåvo länsnykterhets-
nämnden i Kronobergs län samt Möllerberg infordrade yttranden.
Nykterhetsnämnden framhöll i sitt yttrande, att nämnden — i anledning
av J:s spritmissbruk, hans familjeförhållande för övrigt och den kännedom
som nämnden hade i berörda fall — ansett ingripandet enligt nämndens
443
beslut den 24 oktober 1957 vara berättigat. Den varning, som tillställts «L
var enligt nämnden endast en varning för spritmissbruk. »Ang. geväret var
detta endast ett påpekande för polismyndigheten varom J. ej hade någon
kännedom.» Nämndens åtgärder hade lett till önskat resultat därigenom
att J. återgått till nyktrare levnadsförhållanden.
Länsnykterhetsnämnden redogjorde i sitt yttrande till en början för om¬
ständigheterna i ärendet. Enligt en den 14 oktober 1957 dagtecknad under¬
sökningsrapport beträffande J. hade denne vid undersökningen varit inkal¬
lad inför nykterhetsnämndens ordförande och då erinrats om de följder ett
fortsatt spritmissbruk kunde få. Rapporten gav vid handen, att J. någon
enstaka gång med tre ä fyra månaders intervaller använde alkoholhaltiga
drycker till övermått. Någon hemfallenhet kunde enligt länsnykterhets¬
nämnden icke anses styrkt och ej heller tillämplighet av de i 15 § nykter-
hetsvårdslagen uppräknade specialindikationerna. Någon uppgift om va¬
penhot förekom icke i rapporten. Vad nykterhetsnämnden beslutat vid sitt
oktobersammanträde hade länsnykterhetsnämnden ej erhållit någon upp¬
gift om och ej heller infordrat, enär omständigheterna i fallet ej syntes mo¬
tivera någon åtgärd.
Länsnykterhetsnämnden uttalade vidare, att den efter nykterhetsvards-
lagens tillkomst ej försummat något tillfälle att upplysa om att lagligt stöd
för meddelande av varning ej längre förelåge. Länsnykterhetsnämnden
hade påpekat detta såväl vid besök hos de kommunala nykterhetsnämn-
derna som vid de regionala konferenserna med nämnderna. Därjämte bru¬
kade länsnykterhetsnämnden, när den fick kännedom om att en varning
meddelats, påpeka att en dylik åtgärd saknade stöd i gällande lag. — Nyk¬
terhetsnämndens anmälan till landsfiskalen syntes enligt länsnykterhets¬
nämnden stå i överensstämmelse med 13 § vapenförordningen, då det vore
ostridigt att visst alkoholmissbruk förelåge hos J.
Vid ärendets prövning gjorde jag följande uttalanden.
Nykterhetsvårdslagen saknar motsvarighet till äldre lags stadgande om
att nykterhetsnämnd — i samband med försök att bibringa alkoholmiss¬
brukare insikt om vådan av alkoholmissbruk — hade att erinra honom om
de påföljder, vilka kunde inträda enligt lag. Under förarbetena till den nya
lagen uttalade föredragande departementschefen att de varningar, som nyk-
terhetsnämnderna meddelat med stöd av sistnämnda föreskrift i äldre lag,
ansetts mindre lämpliga ur psykologisk synpunkt; i anledning härav hade
föreskriften icke medtagits i den nya lagen (jfr Klackenberg-Hjerns kom¬
mentar till nykterhetsvårdslagen år 1955 s. BO). Med hänsyn till vad så¬
lunda förekommit torde dylika varningar icke vidare böra meddelas. Det
sagda innebär givetvis icke något hinder att — när skäl äro därtill — vid
samtal med vederbörande framhålla vådan och följderna av ett alltför om¬
444
fattande alkoholbruk. Eftersom i förevarande fall ett sådant samtal ägt
rum mellan nykterhetsnämndens ordförande och J. under pågående utred¬
ning, synes det även sakligt sett ha saknats anledning att därefter besluta
att per brev tilldela J. en allvarlig varning. Med hänvisning härtill och till
vad länsnykterhetsnämnden i sitt yttrande anfört låter jag emellertid i
denna del bero vid vad i saken förevarit.
Vad angår ärendet i övrigt har Möllerberg i anledning av nykterhets¬
nämndens kategoriskt avfattade beslut haft skäl att misstänka, att J. vore
en farlig alkoholmissbrukare och att därför — på sätt som även skett —
skyndsamt upptaga fråga om återkallelse av den J. beviljade vapenlicen¬
sen samt att i avbidan på prövningen av denna fråga interimistiskt om¬
händertaga vapnet. Sedan utredningen givit vid handen att skäl till åter¬
kallelse av licensen ej förelåg, har vapnet återställts till J. Mot Möller-
bergs handläggning av ärendet kan icke riktas någon som helst erinran.
Det kan icke heller anses ha varit något fel från nykterhetsnämndens
sida att den påkallade landsfiskalens prövning av frågan om återkallelse av
licensen. Däremot borde nämndens beslut härom icke ha avfattats på sådant
sätt, att envar måste få det intrycket, att nämnden funnit utrett att J. hotat
sin hustru med vapnet. Tvärtom borde nykterhetsnämnden i sin anmälan
ha angivit, att nämnden icke visste mera i saken än att en ledamot av en
utomstående hört att »någon i affären» sagt att J. hotat sin hustru med
ett gevär. Hade så skett, skulle vapnet icke ha omhändertagits utan före¬
gående utredning. Med detta påpekande låter jag med hänsyn till omstän¬
digheterna bero vid vad härutinnan förevarit.
33. Erfarenheter rörande JO:s tillsyn över kommunala
myndigheter
Sedan i Danmark fråga uppkommit att utvidga folketingets ombuds¬
mans kompetens till att omfatta jämväl den kommunala förvaltningen,
anhöll vederbörande danska utredningsorgan hos mig om upplysningar
rörande den svenske ombudsmannens tillsyn på området. I min svarsskri-
velse anförde jag bl. a. följande.
När JO:s verksamhet år 1957 utvidgades till att avse även den kommu¬
nala förvaltningen, föreskrevs i 9 § instruktionen den 24 maj 1957 för riks¬
dagens ombudsmän, att tillsynen över kommunala myndigheter och befatt¬
ningshavare skall ske med beaktande av de särskilda betingelser, under
vilka den folkliga självstyrelsen arbetar, och med iakttagande av att den
kommunala verksamheten icke onödigt hämmas. I sådana fall, då fråga ej
är om frihetsberövande eller uppenbart övergrepp, bör ombudsmannen en¬
ligt samma paragraf ej ingripa innan möjligheten till rättelse genom hän¬
vändelse till kommunal myndighet eller överklagande av sådan myndighets
445
Ärenden avseende enbart kommunala myndigheter
och befattningshavare
|
H! ib
klago¬
mål
|
1958
JO:s
eget
initiativ
|
klago¬
mål
|
1959
JO:s
eget
initiativ
|
klago¬
mål
|
1960
JO:s
eget
initiativ
|
Barnavårdsnämnd ........
|
4
|
2
|
17
|
6
|
11
|
5
|
Nykterhetsnämnd.........
|
2
|
5
|
8
|
2
|
5
|
4
|
Socialnämnd .............
|
13
|
|
6
|
|
13
|
1
|
Hälsovårdsnämnd.........
|
1
|
|
2
|
|
2
|
|
Byggnadsnämnd ..........
|
3
|
|
7
|
|
5
|
|
Arbetslöshetsnämnd .......
|
|
|
2
|
|
|
|
Familjebidragsnämnd .....
|
|
|
1
|
|
|
|
Bostadsförmedling ........
|
4
|
|
1
|
|
5
|
|
Skolstyrelse ..............
|
|
|
2
|
|
1
|
|
Kommunalnämnd.........
|
3
|
|
3
|
|
3
|
|
Fastighetsnämnd .........
|
|
|
1
|
|
2
|
|
Styrelse för kommunalt
|
|
|
|
i.,;-, r ,
|
|
f -t»,
|
pensionärshem ..........
|
1
|
|
|
ijjf : ; f .
|
; , t,
|
|
Kanslichef hos drätsel-
|
|
|
|
|
|
, J . T • ' l ’ }
|
kammare...............
|
|
|
1
|
|
|
|
Kommunalkamrer ........
|
2
|
|
1
|
|
2
|
|
överförmyndare ..........
|
5
|
|
3
|
|
5
|
1
|
Stadstjänare..............
|
1
|
,v bil. <’ !
|
|
|
|
|
Ej närmare angivna kommu-
|
|
|
|
|
|
|
nala myndigheter och
|
|
|
|
|
\ ..
|
|
nämnder ...............
|
10
|
|
2
|
|
9
|
|
Landsting ................
|
1
|
|
|
|
2
|
|
Kyrkoråd ................
|
1
|
|
|
|
|
|
Valnämnd................
|
|
|
|
10
|
|
|
Hyresnämnd .............
|
|
|
|
|
5
|
|
Pensionsnämnd ...........
|
|
|
|
|
1
|
|
Rättshjälpsanstalt ........
|
|
|
|
|
3
|
|
58 75 85
beslut prövats. Av intresse är vidare stadgandet i 3 § andra stycket instruk¬
tionen, däri föreskrives att ombudsman bör noggrant övervaka efterlevna¬
den av lagar och författningar angående frihetsberövanden, vare sig till-
lämpningen handhaves av judiciell eller administrativ, statlig eller kommu¬
nal myndighet eller annan som är underkastad ämbetsansvar.
446
Antalet ärenden avseende enbart kommunala myndigheter och befatt¬
ningshavare utgjorde under år 1958 58, av vilka 51 utgjorde klagomål och 7
upptogos på JO:s eget initiativ. År 1959 uppgick sammanlagda antalet så¬
dana ärenden till 75, därav 57 klagomål och 18 upptagna på JO:s eget ini¬
tiativ. Vilka kommunala myndigheter och befattningshavare som berörts
av ärendena framgår av förteckningen å sid. 445.1
För vart och ett av åren 1958 och 1959 har antalet diarieförda nya ären¬
den uppgått till omkring 1 000. För JO-ämbetets totala arbetsbelastning
äro alltså de från det kommunala området härrörande ärendena av mycket
underordnad betydelse.
En väsentlig del av ärendena rörande kommunala myndigheter ha avsett
tillämpningen av lagarna om barnavård och nykterhetsvård. I enlighet med
det återgivna stadgandet i instruktionens 3 § andra stycket har JO:s tillsyn
över barnavårds- och nykterhetsnämnder ansetts omfatta alla ärenden rö¬
rande tillämpningen av barnavårds- och nykterhetsvårdslagarna, även om
ärendena icke avsett direkta frihetsberövanden. Exempelvis upptagas så¬
lunda alla ärenden rörande övervakning av barn och alkoholister, varningar
o. d.
Efter 1957 års utsträckning av JO:s tillsyn till kommunala myndigheter
har inspektionsverksamheten utsträckts att omfatta även nyss angivna
nämnder. Under år 1958 inspekterades sålunda 4 barnavårdsnämnder och
4 nykterhetsnämnder. År 1959 blevo 10 barnavårdsnämnder och 10 nyk¬
terhetsnämnder i olika delar av landet föremål för inspektion. Härvid ha
åtskilliga principiella spörsmål upptagits till behandling. I allmänhet torde
vederbörande kommunala befattningshavare ha satt värde på att de fått
tillfälle att vid inspektionerna dryfta olika problem i samband med deras
verksamhet. Det är självfallet att man icke kan förvänta, att kommunala
förtroendemän skola ha samma administrativa skicklighet och författnings¬
kunskap som statliga tjänstemän. Inspektionsverksamheten har därför
främst inriktats på att främja en riktig praxis vid handläggningen av ofta
förekommande ärenden.
I fråga om andra kommunala nämnder än barnavårds- och nykterhets¬
nämnder har JO:s tillsyn begränsats i enlighet med stadgandet i 9 § instruk¬
tionen. Det har sålunda gjorts beroende av omständigheterna i varje sär¬
skilt fall, om visst ärende skolat upptagas till prövning eller icke. Vid till¬
komsten av 1957 års reform var jag av den uppfattningen att JO:s tillsyn
över kommunala myndigheter av principiella skäl icke borde begränsas.
Jag befarade även att det sätt, varpå begränsningen av tillsynen skedde,
skulle medföra svårigheter vid tillämpningen. Det är nu efter tre år att
konstatera, att några svårigheter vid tillämpningen av gränsdragningen icke
yppats. Fastmera har begränsningen av tillsynen visat sig vara till bety-
') Förteckningen har kompletterats med uppgifter rörande de under år 1960 inkomna ärendena.
447
dande fördel så till vida att JO icke behövt befatta sig med påstådda fel¬
aktigheter av allenast ringa betydelse. Klagomål rörande sådana smärre
fel ha alltså kunnat avvisas utan föregående utredning. Å andra sidan har
den i 9 § uppställda begränsningen av tillsynen icke i något fall ansetts
utgöra hinder för att till prövning upptaga klagomål, vilka objektivt sett
synts böra ur allmän synpunkt göras till föremål för prövning. I fråga om
den egentliga kommunala självstyrelsen har endast ett fåtal klagomål an¬
setts böra upptagas till prövning. Såsom exempel på ärenden av detta
slag, som upptagits till prövning och föranlett erinran, må nämnas klagomål
mot det verkställande organet inom en landskommun för verkställighet av
ett av kommuns fullmäktige — i klar strid mot gällande kommunallag —
träffat, icke laga kraftvunnet och av vederbörande länsstyrelse sedermera
upphävt beslut att subventionera en enskild fabrikör. Andra fall, som an¬
setts böra upptagas till behandling, ha avsett vissa kommuners förfarande
att till familjer, som på grund av sjukdom och oförmåga att försörja sig
själva varit i trängande behov av socialhjälp, lämna bidrag för flyttning
till annan kommun, som alltså fått övertaga skyldigheten att lämna social¬
hjälp.
I fråga om de kommunala myndigheternas befattning med byggnadsvä-
sendet och hälsovården har stadgandet i instruktionens 9 § icke ansetts
utgöra hinder för prövning av klagomål över beslut, som vunnit laga kraft
och som varit av väsentlig betydelse för klaganden. I de allra flesta fall ha
dock klagomål i hithörande ärenden visat sig obefogade.
Sammanfattningsvis vill jag såsom min uppfattning om den av riksdagen
år 1957 genomförda utsträckningen av JO:s tillsyn till kommunala myn¬
digheter uttala, att reformen visat sig vara till gagn för ett behörigt till¬
varatagande av medborgarnas rättigheter och för att främja en riktig
praxis vid de kommunala myndigheternas tillämpning av lagarna om bar¬
navård och nykterhetsvård, att tillsynen kan ske utan att den egentliga
kommunala självstyrelsen hämmas samt att reformen icke medfört någon
betungande arbetsbörda för JO.
448
C. Framställningar till Konungen
1. Framställning med förslag till partiell reform inom ramen för
gällande förvaltningsförfarande i syfte att vinna ökat administ¬
rativt rättsskydd genom införande av en allmän regel om princi¬
piell skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut
angiva de skäl, å vilka besluten grundas
I skrivelse till Konungen den 23 december 1960 anförde jag följande.
Samhällsutvecklingen har i vårt land liksom annorstädes fört med sig en
fortgående vidgning av den offentliga förvaltningens befogenheter och av
gränserna för dess verksamhet. Den härav följande utbyggnaden av förvalt¬
ningsapparaten och ökningen av antalet administrativa ärenden ha aktuali¬
serat behovet av åtgärder för att göra förvaltningen effektiv och samtidigt
skapa största möjliga säkerhet för den enskilde medborgarens rättssäkerhet.
När det gäller JO:s befattning med hithörande frågor, har från riksdagens
sida alltsedan år 1904 vid olika tillfällen understrukits behovet av att JO,
såsom en utanför byråkratien stående kontrollinstans, i allt högre grad in¬
riktade sin verksamhet på förvaltningen. I samband med tillkomsten av den
utredning, som ledde fram till 1957 års ändringar i fråga om JO-institutio-
nen — innebärande bl. a. en viss personalförstärkning — uttalades, att även
principiella spörsmål rörande förvaltningsförfarandet borde komma i blick¬
punkten. Under erinran att för förvaltningsförfarandet saknades motsvarig¬
het till det fasta regelsystem, som enligt rättegångsbalken gällde för dom-
stolsförfarandet, framhölls sålunda att det inginge i JO:s åligganden att med
de medel som stode honom till buds verka för att grundläggande principer
för förvaltningsförfarandet upprätthölles till skydd för den enskildes rätt.
I enlighet med vad från riksdagens sida sålunda uttalats har jag, på sätt
framgår av mina till riksdagen avgivna ämbetsberättelser, utsträckt inspek¬
tionen av förvaltningen till att omfatta långt flera myndigheter än vad tidi¬
gare varit fallet. Vid sidan av den sedvanliga, på speciella ärenden eller
ärendegrupper inriktade granskningen har jag vid inspektionerna och eljest
sökt utröna myndigheternas praxis i sådana procedurfrågor, som äro av
särskild betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt. Därvid har jag icke kunnat
undgå att få uppmärksamheten riktad på det iögonfallande, från domstols-
förfarandet avvikande förhållandet, att förvaltningsmyndigheternas beslut
— även om de innebära en förpliktelse för den enskilde eller eljest gå denne
emot — endast i mycket begränsad utsträckning angiva de skäl, varå beslu¬
ten vrundas, ett förhållande som ur rättssäkerhetssynpunkt utgör en be¬
tänklig brist och som i hög grad försvårar den effektiva kontroll av för¬
valtningen, som riksdagen funnit böra komma till stånd. I samband med
inspektioner har jag därför upptagit berörda spörsmål med ett antal för¬
449
valtningsmyndigheter i belysning av vissa konkreta fall. Vad jag därvid
inhämtat och vid min verksamhet i övrigt iakttagit rörande ifrågavarande
spörsmål har — på sätt i det följande skall närmare utvecklas — synts mig
innefatta skäl till förevarande framställning med hemställan att Eders
Kungl. Maj:t måtte — utan hinder av pågående lagstiftningsarbete — vid¬
taga åtgärd för införande av en allmän regel om beslutsmotivering i admi¬
nistrativa ärenden.
Innan jag närmare ingår på mina iakttagelser rörande praxis och skälen
för min framställning, må en kortfattad redogörelse lämnas för spörsmålets
reglering i gällande lagstiftning.
I. Gällande författningsbestämmelser
I fråga om de allmänna domstolarna gäller, att dom skall innehålla dom¬
skälen med uppgift å vad i målet är bevisat (17: 7 och 30: 5 RB). I vissa
fall må dock dom utfärdas i förenklad form, såsom t. ex. vid tredskodom
eller om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och den tilltalade erkänt gärningen (17:8 och 30:6 RB).
Beträffande slutligt beslut skola skälen angivas på sätt i allmänhet gäller
för dom, »om frågans beskaffenhet fordrar det» (17:12 och 30:10 RB).
Rörande beslut som ej är slutligt stadgas, att beslutet skall »i den mån det
erfordras» angiva de skäl varå detsamma grundas (17: 13 och 30: 11 RB).
I ärenden angående rättsvård, som allmän underrätt har att upptaga
självmant eller efter ansökan, skall rättens slutliga beslut, »i den mån det
erfordras», angiva de skäl å vilka beslutet grundas (9 § lagen om handlägg¬
ning av domstolsärenden). Även i fråga om andra ansökningsärenden med
anknytning till domstolsverksamheten finnas bestämmelser om motivering
av beslut. Sålunda stadgas t. ex. i fråga om inskrivningsdomares beslut i an¬
ledning av ansökan om inteckning, lagfart m. m. att, om ansökan ej bifallits,
sökanden skall underrättas om skälen för beslutet (9 § lagen med särskilda
bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden).
Vikten av att domstolarna utförligt motivera sina domar underströks
under förarbetena till nya rättsgångsbalken (Processkommissionens betän¬
kande I s. 176 o.f., Processlagberedningens förslag II s. 218 o.f.). Därvid
framhölls, att en knapphändig och otydlig domsmotivering innebure en
ofta kännbar brist för parterna och en allvarlig svaghet för rättslivet i all¬
mänhet. Att i domen lämnades uppgift å vad i målet ansåges bevisat, vore
av vikt med hänsyn till inskränkningarna i högre rätts befogenheter beträf¬
fande bevisbedömningen och vore även av betydelse som kontroll å rättens
bevisprövning. Huru utförlig motiveringen borde göras, finge bli beroende
av omständigheterna. Särskilt med hänsyn till fullföljd av talan vore det
både för parterna och för högre rätt av stor betydelse, att domstolens upp¬
fattning om såväl bevisfrågorna som de rättsliga spörsmålen komme till
29 — Justitieombudsmannens ämbetsberiittelse till 1961 års riksdag
450
klart uttryck i domen. Beträffande slutligt beslut av domstol — framhölls
vidare i lagmotiven — borde dessa i regel angiva de skäl. varå beslutet
grundades. I vissa fall syntes detta dock kunna eftergivas, såsom beträf¬
fande avskrivningsbeslut. Huruvida motivering borde lämnas även för
andra beslut än slutliga, syntes böra överlämnas åt rätten att avgöra efter
vad som i varje särskilt fall befunnes erforderligt. Uppenbarligen krävdes ej
annat än i undantagsfall motivering för beslut, som blott anginge ordningen
för målets handläggning eller beslut i fråga om kallelser och förelägganden
för part eller annan att inställa sig vid rätten.
Till skillnad från vad som sålunda gäller för domstolarna saknas beträf¬
fande förvaltningsmyndigheterna gemensamma bestämmelser rörande moti¬
vering av beslut liksom i fråga om handläggningsförfarandet i övrigt. I den
omfattande speciallagstiftning, som reglerar förvaltningsmyndigheternas
verksamhet, finnas icke heller annat än i viss begränsad utsträckning be¬
stämmelser av ifrågavarande natur. Föreskrift rörande motivering av för¬
valtningsmyndighets beslut saknas sålunda icke blott i fråga om beslut i
ärenden, som kunna anses vara av mindre vikt, utan även beträffande ären¬
den av mycket ingripande beskaffenhet för den enskilde, t. ex. rörande ad¬
ministrativa frihetsberövanden av vissa slag, angående rätt att utöva näring
eller yrke samt rörande andra inskränkningar i fråga om den personliga eller
ekonomiska rörelsefriheten.
Även om flertalet av de många administrativa författningarna sålunda
icke innehålla föreskrifter om motivering av beslut, ha likväl bestämmelser
härom upptagits i icke så få författningar. Dessa spänna över vitt skilda
delar av förvaltningen och äro av såväl äldre som yngre datum. De avse ej
blott beslut av ingripande beskaffenhet för den enskilde utan även beslut i
tämligen perifera frågor.
Beträffande slutligt beslut om tvångsintagning av alkoholmissbrukare
stadgas allenast, att beslutet skall innehålla uppgift om vilken paragraf som
tillämpats, dock att beslut om nyintagning även skall angiva vilken eller
vilka av de s.k. specialindikationerna som ansetts föreligga (15 § KK 25/8
1955 med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård). I
fråga om ingripande av barnavårdsnämnd och länsstyrelse enligt barna¬
vårdslagen den 29 april 1960 föreskrives, att beslut skall, i den mån så icke
befinnes obehövligt, innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas (21 och
75 §§). Rörande av socialnämnd meddelat föreläggande för försumlig för-
sörjare att inställa sig å arbetshem saknar emellertid 1956 års socialhjälps¬
lag föreskrift om beslutsmotivering. Föreskrift härom saknas även i fråga
om länsstyrelses beslut att ådöma å arbetshem intagen tvångsarbete. Vid
meddelande av varning enligt 1885 års lösdrivarlag skall skriftligt besked
därom utfärdas med angivande av skälen för varningen (2 § 1 mom.). Före¬
skrift om beslutsmotivering saknas emellertid då fråga är att ådöma lös-
451
drivare tvångsarbete. Beträffande ingripande mot utlänning stadgas där¬
emot i utlänningslagen den 30 april 1954, att beslut om avvisning eller för¬
passning skall angiva grunden till åtgärden (21 och 25 §§) och att beslut
om utvisning av utlänning skall angiva skälan därför (33 §).
Den tillståndsprövning, som i olika hänseenden anförtrotts de administra¬
tiva myndigheterna, har numera fått en sådan omfattning, att praktiskt
taget varje medborgare beröres därav. Om myndigheterna vägra sökt till¬
stånd eller återkalla redan beviljat sådant, saknas i allmänhet föreskrifter
om att motivering för beslutet skall lämnas. Inom vissa tillståndsreglerade
områden finnas emellertid föreskrifter om att beslut, som gå den sökande
emot, skola förses med motivering. Sålunda stadgas t. ex. i lagen den 3 juni
1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet att beslut,
varigenom tillstånd vägras sökande att förvärva eller behålla egendom, skall
innehålla de skäl å vilka beslutet grundas (13 §). I allmänna ordningsstad-
gan den 14 december 1956 föreskrives, att polismyndighet som avslår gjord
ansökan om tillstånd att anordna offentlig föreställning — men ej i andra
fall — skall angiva skälen därtill (14 §). Detsamma gäller enligt lagen den
14 december 1956 om allmänna sammankomster i fråga om vägran att till¬
låta sådan sammankomst (5 §). I vissa kungörelser av den 24 maj 1957 om
familjebostadsbidrag, egnahemslån, tertiärlån m. m., därvid prövning sker
av bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnd eller vissa kommunala organ, stad¬
gas att beslut om avslag å gjord framställning skall innehålla skälen till
beslutet. I övrigt saknas emellertid i stort sett bestämmelser om att beslut,
varigenom ansökan avslås eller tillstånd återkallas, skall innehålla motive¬
ring. Så är — för att nu nämna blott några få exempel — fallet beträffande
sådana stora grupper av ärenden, som avse innehav av körkort, pass. vapen¬
licens etc. eller rätt att utöva vissa näringar och yrken eller att företaga
vissa import- eller exportaffärer inom reglerade branscher.
I en rad författningar, som innehålla bestämmelser om att anmälan skall
göras till myndighet för registrering av vissa förhållanden, finnes föreskrivet
att underrättelse om beslut om vägrad registrering skall angiva skälen för
beslutet. Så är fallet t. ex. i lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken
(5 §), lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura
(3 §), lagen den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller (8 §),
lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar (79 §), lagen den 14 sep¬
tember 1944 om aktiebolag (190 och 192 §§), lagen den 1 juni 1951 om
ekonomiska föreningar (100 §), lagen den 12 maj 1955 om inskrivning av
rätt till luftfartyg (48 §) och lagen den 3 juni 1955 om rätt för utländska
bolag och föreningar att idka näring här i riket (10 §).
Inom beskattningsväsendet finnas ett par bestämmelser om att motive¬
ring skall lämnas för myndigheternas beslut. Enligt taxeringsförordningen
den 23 november 1956 skall sålunda, om självdeklaration icke blivit följd
vid taxeringen, den skattskyldige av taxeringsnämndens ordförande under¬
452
rättas om i vilka hänseenden deklarationen frångåtts samt om skälen härför
(69 §). I fråga om fastställande av skatt, som utgår vid tillverkning eller
försäljning av varor, skall enligt förordningen den 3 april 1959 om förfaran¬
det vid viss konsumtionsbeskattning vederbörande beskattningsmyndighets
beslut, i den mån det icke finnes obehövligt, innehålla de skäl på vilka av¬
görandet grundas (23 §). Enligt förordningen den 22 juni 1911 angående
rätt att hos statskontoret erhålla upplysning i fråga om skyldighet att ut¬
göra stämpelavgift åligger det statskontoret att, om upplysning icke anses
kunna meddelas, angiva anledningen därtill. I vidare mån synas författ¬
ningarna på förevarande område icke innehålla föreskrifter om beslutsmoti¬
vering, t. ex. i fråga om de lokala skattemyndigheternas beslut i anledning-
av det stora antalet ansökningar från skattskyldiga om anstånd, jämkning,
återbetalning etc. beträffande allmänna utskylder.
Rörande handläggning av mål om disciplinär bestraffning föreskrives i
polisreglementet den 4 juni 1948, att protokoll i sådant mål som avgöres av
polischef eller poliskollegium skall innehålla uppgift om det slutliga beslutet
och skälen därför (39 §). Motsvarande bestämmelse föreligger i fråga om
disciplinbeslut av sjukhuschef och sjukhusdirektion enligt sinnessjukvårds-
stadgan den 19 september 1929 (68 §). I 1955 års allmänna verksstadga
liksom i den stora mängden av instruktioner för olika myndigheter saknas
däremot föreskrift om att skälen för beslut om disciplinär bestraffning skola
angivas.
Bland de spridda stadganden, som i övrigt föreligga rörande motivering-
av administrativa organs beslut, må slutligen som exempel anföras följande.
Enligt lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall vid syneförrättning för pröv¬
ning av väckt fråga om stängselskyldighet eller betesreglering den av läns¬
styrelsen förordnade förrättningsmannen, eventuellt med biträde av gode¬
män, avgiva utlåtande rörande uppkomna spörsmål, därvid skälen skola
angivas (29 §). I lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar stadgas, att
vid däri omnämnd förrättning skall den av länsstyrelsen utsedde förrätt¬
ningsmannen föra protokoll, vari skola upptagas fattade beslut jämte grun¬
derna för desamma (31 §). Motsvarande föreskrift finnes upptagen i gruv¬
lagen den 3 juni 1938 i fråga om bergmästares beslut vid utmålsförrättning
(27 §). I folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 finnes föreskrivet, att
mantalsskrivningsförrättare skall protokollföra beslut i ärenden av tvistig
beskaffenhet jämte skälen för besluten (51 §). Enligt anvisningarna till
kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946 skall pastor så noggrant
som möjligt angiva skälen till vägrad kyrkobokföring. Då länsstyrelse finner
sig icke kunna meddela fastställelse å kommunalt beslut om lokala före¬
skrifter enligt allmänna ordningsstadgan, skola skälen för länsstyrelsens
vägran angivas (23 §). Detsamma gäller i fråga om fastställelseprövning av
lokala föreskrifter enligt livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (103 §)
och hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (68 §) men ej t. ex. faststäl-
453
lagprövning av lokala föreskrifter enligt butikstängningslagen den 21 juli
1948.
Av det nu anförda framgår, att författningarna på åtskilliga områden av
förvaltningsverksamheten innehålla föreskrifter om skyldighet för admi¬
nistrativa organ att lämna motivering för meddelade beslut. Anledningen till
att föreskrifter av sådant innehåll kommit att inflyta i vissa författningar
— men ej i alla eller ens i flertalet av de författningar, som reglera admi¬
nistrativa myndigheters verksamhet — framgår i allmänhet icke av till¬
gängliga lagmotiv. Det vill dock synas som om dessa föreskrifter, vilka
spänna över vitt skiftande ämnesområden och som ofta falla tillbaka på
äldre lagstiftning, äro att fatta som uttryck för en allmänt omfattad princip
att myndighets beslut, som ingriper i den enskildes rättssfär, bör angiva de
skäl varå avgörandet grundas. I ett par lagstiftningssammanhang har också
denna princip direkt åberopats. Vid antagandet av 1954 års utlänningslag
— därvid fråga uppkom huruvida utlänning borde kunna göra anspråk på
att få del av grunden till meddelat avvisningsbeslut — framhöll sålunda
departementschefen, att skyldigheten för myndigheterna att motivera sina
beslut utgjorde en av grundvalarna för rättssäkerheten i ett demokratiskt
samhälle, en skyldighet som det vore särskilt angeläget att upprätthålla i
fråga om beslut av för den enskilde så ingripande natur som de, vilka
kunde meddelas enligt utlänningslagen (prop. nr 41/1954 s. 95). Och då
tidigare lagstiftning om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastig¬
het ersattes med 1955 års jordförvärvslag, ålades lantbruksnämnderna att i
avslagsbeslut angiva ej blott lagrum utan även skälen för beslutet, ett
åläggande som departementschefen fann vara betingat » av rättssäkerhets¬
skäl» (prop. nr 165/1955 s. 74). Samma principiella uppfattning synes
vidare ligga till grund för föreskriften i 28 § i den av Eders Kungl. Maj:t
den 1 december 1959 utfärdade stadgan för kammarrätten, enligt vilken
kammarrättens utslag och slutliga beslut skola innehålla de skäl, på vilka
avgörandet grundas. Det är härvid att märka, att denna i stadgan införda
skyldighet icke äger någon motsvarighet i flertalet av de författningar, som
kammarrätten i materiellt hänseende har att tillämpa.
Vad nu sagts kan otvivelaktigt åberopas som stöd för uppfattningen, att
den i en mångfald olika författningar inskrivna skyldigheten för förvalt¬
ningsmyndigheter att lämna motivering för sina beslut är analogiskt till¬
lämplig över hela förvaltningsområdet och att alltså myndigheterna — även
om någon uttrycklig bestämmelse därom ej givits i just den författning som
innehåller de materiellrättsliga bestämmelserna — äro pliktiga att i princip
angiva skälen för sina beslut, i varje fall om besluten innebära en förplik¬
telse för enskild eller eljest gå denne emot. Å andra sidan har hävdats att
— i avsaknad av allmänna positiva bestämmelser därom — skyldigheten
för myndigheterna att motivera sina beslut blott kan föreligga, där så i
454
speciella fall är uttryckligen stadgat (jfr Sörndal: Den svenska länsstyrelsen,
s. 163 o.f.). För en sådan ståndpunkt kan anföras, att även i de författ¬
ningar, som innehålla uttrycklig föreskrift om skyldighet att lämna besluts¬
motivering, denna skyldighet understundom icke omfattar samtliga ärenden
enligt samma författning utan begränsats till viss grupp eller till beslut av
viss typ. Detta förhållande — som kan iakttagas även i en rad helt nyligen
utfärdade författningar och som synes stå i mindre god överensstämmelse
med den mera generella utformning av skyldigheten som givits i andra
sammanhang, t. ex. i den av Eders Kungl. Maj:t föregående år fastställda
stadgan för kammarrätten — torde ge vid handen att spörsmålet om för¬
valtningsmyndighets skyldighet att motivera sina beslut icke från lagstifta¬
rens sida blivit föremål för något allsidigt och samlat övervägande. Det
synes därför och med hänsyn till föreliggande praxis på området knappast
möjligt hävda, att en allmän sådan skyldighet föreligger enligt gällande rätt.
II. Iakttagelser rörande praxis
I det föregående har anförts ett antal exempel på författningar, enligt
vilka förvaltningsmyndighets beslut i vissa fall skola angiva skälen eller
grunderna för besluten. I sådana ärenden synas myndigheterna också i stort
sett söka lämna motivering för sina avgöranden. Praxis är dock härutinnan
ojämn. Hos vissa myndigheter kunna sålunda besluten i angivna fall genom¬
gående vara föredömligt motiverade, under det att hos andra myndigheter
besluten i samma ärendegrupper ofta innehålla mycket knapphändiga upp¬
gifter om beslutsskälen. Hos en och samma myndighet kunna också besluten
i de olika grupper av ärenden, om vilka här är fråga, uppvisa betydande
skiljaktigheter beträffande motiveringens utförlighet. Stundom har också
kunnat iakttagas, att beslut över huvud taget ej motiverats, oaktat skyl¬
dighet därtill föreskrivits.
När det gäller tillämpningen av det stora antalet författningar, som sak¬
na föreskrift om att beslut skall motiveras, torde myndigheterna i allmänhet
icke heller angiva skälen för sina beslut, i varje fall icke på ett sätt som är
ägnat att giva någon egentlig vägledning i fråga om myndighetens bedö¬
manden. Detta gäller såväl myndigheter i första instans som besvärsmvn-
digheter och har avseende även å beslut som meddelas i högsta instans.
Från vad sålunda i allmänhet gäller finnas dock åtskilliga undantag. Bort¬
sett från förvaltningsdomstolarna, vilka pläga tillfyllestgörande motivera
åtminstone beslut av mera prejudicerande natur, lämna myndigheterna så¬
lunda i viss utsträckning uppgift om skälen för beslut, även om detta icke
finnes uttryckligen föreskrivet. Härvid synes man emellertid icke följa några
enhetliga riktlinjer, såsom t. ex. att motivering företrädesvis bör lämnas för
beslut i ärenden av mera ingripande betydelse för den enskilde eller eljest i
ärenden av mera svårbedömbar beskaffenhet. Hos en och samma myndighet
455
kan man sålunda finna, att betydelsefulla ärenden — som föranlett omfat¬
tande utredning och vidlyftig skriftväxling — avgöras utan ett enda ords
motivering, under det att myndighetens beslut i frågor av bagatellartad
beskaffenhet stundom kunna innehålla utförlig redovisning för gjorda över¬
väganden. Att motivering lämnas för beslut i vissa ärenden eller i vissa
grupper av ärenden men ej i andra fall. synes ej sällan vara beroende av
tillfälligheter eller irrationella överväganden. Sålunda kan ibland som för¬
klaring anföras, att det i ena fallet är lätt att lämna tydlig motivering
— som därför också lämnas — men att det i andra fallet möter svårigheter
att klargöra tankegångarna bakom beslutet, varför man helt avstår från
försök härtill. Stundom uppgives som orsak till att beslut i viss ärendegrupp
förses med motivering, att man inom myndigheten alltid plägat förfara på
sådant sätt — okänt av vilken anledning — och att man ansett sig böra
fortsätta denna praxis. Stundom har praxis i fråga om beslutsmotivering sin
förklaring i den omständigheten, att för besluten använd tryckt blankett
innehåller ett för motivering särskilt avsett och angivet utrymme — eller
också saknar blanketten sådant utrymme. Som exempel på det sist sagda
kan nämnas att den blankett, som av häradsskrivare och kronokamrerare
användes för beslut om avslag på ansökan om anstånd med erläggande av
preliminärskatt, jämkning i sådan skatt etc., innehåller särskilt utrymme för
motivering, som därför också lämnas i dessa ärenden. Detsamma var ur¬
sprungligen förhållandet med den blankett, som länsarbetsnämnderna be¬
gagnade för beslut om avslag å ansökan om byggnadstillstånd jämlikt 1943
års lag om tillståndstvång för byggnadsarbete. I enlighet härmed lämnade
också nämnderna en kortfattad motivering för sina avslag. Arbetsmarknads¬
styrelsen lät emellertid sedermera trycka en ny blankett, å vilken plats icke
fanns för motivering, med påföljd att tidigare praxis upphörde.
Såsom tidigare framhållits äro i allmänhet förvaltningsmyndigheternas
beslut — även i betydelsefulla ärenden — icke alls eller endast ofullständigt
motiverade. Belysande exempel härå skulle från de olika myndigheternas
verksamhetsområden kunna framdragas i överväldigande antal. Det kan
emellertid av utrymmesskäl icke ifrågakomma att här exemplifiera de
många olika förvaltningsgrenarnas praxis i detta hänseende eller ens att
redogöra för mera anmärkningsvärda fall, där motivering ej lämnats för
beslut i invecklade och för den enskilde ytterst betydelsefulla ärenden. Tidi¬
gare årgångar av JO:s ämbetsberättelser innehålla många exempel härpå,
hämtade från skilda förvaltningsområden. För att emellertid i denna fram¬
ställning i någon mån belysa hur förevarande spörsmål gestaltar sig i praxis,
skall jag i det följande redogöra för ett antal konkreta fall och därtill knyta
några principiella reflexioner. Exemplen ha i huvudsak valts från det verk¬
samhetsområde inom den lokala förvaltningen, där arbetsuppgifterna torde
vara de mest skiftande, nämligen länsstyrelsernas. De exempel, som i det
följande skola återgivas, äro rent stickprovsvis utvalda ur förefintliga akt¬
456
samlingar och avse sålunda icke att åtskådliggöra några uppseendeväckande
fall. Men de torde ge en bild av dagligen förekommande avgöranden av
typisk förvaltningskaraktär och därför vara ägnade att ge en principiell be¬
lysning av beslutsmotiveringens betydelse ur olika synpunkter.
Ang. administrativa frihetsberövanden
I fråga om administrativa frihetsberövanden avse de fall, som valts för
att belysa förevarande spörsmål, huvudsakligen tvångsintagning av alkohol¬
missbrukare. Anledningen till att just sådana fall valts är icke att handlägg¬
ningen och prövningen av denna grupp ärenden skulle ge större utrymme
för kritik ur rättssäkerhetssynpunkt än fallet är med andra grupper admi¬
nistrativa frihetsberövanden. Snarare torde det förhålla sig så, att bristerna
äro mera påtagliga på andra områden, t. ex. i fråga om intagning å sinnes¬
sjukhus och å arbetshem. Jag har också tidigare i olika sammanhang haft
anledning att närmare påvisa åtskilliga brister inom sistnämnda områden,
brister som till ej ringa del äro att söka i otidsenlig lagstiftning (se t. ex.
JO 1960 s. 181, s. 193, s. 210 och s. 311). För att belysa det nu aktuella
spörsmålet och dess betydelse som rättssäkerhetsgaranti synes emellertid
beslut rörande tvångsintagning jämlikt nykterhetsvårdslagen — som är en
modern lagstiftningsprodukt — kunna tjäna som ett lämpligt typexempel.
Vad här nedan kommer att anföras rörande de i denna ärendegrupp ofta
förekommande frågeställningarna samt motiveringens betydelse för ärende¬
nas avgörande torde därför i stort sett äga giltighet även med avseende å
andra slag av administrativa frihetsberövanden.
I ärenden angående tvångsintagning av alkoholmissbrukare innehålla
besluten — i överensstämmelse med gällande föreskrifter — regelmässigt
icke mer än ett konstaterande dels att vederbörande är hemfallen åt alko¬
holmissbruk, dels att någon eller några av de i lagen angivna s. k. special¬
indikationerna äro för handen. Besluten ha sålunda genomgående följande
lydelse: Enär av utredningen framgår att N.N. är hemfallen åt alkohol¬
missbruk och till följd därav är farlig för annans personliga säkerhet eller
hälsa (grovt brister i sina plikter mot sin familj, är ur stånd att taga vård
om sig själv etc.), samt hjälpåtgärder vidtagits utan att han kunnat åter¬
föras till ett nyktert liv, förordnar länsstyrelsen med stöd av 18 § nykter¬
hetsvårdslagen att N. N. må tvångsintagas å allmän vårdanstalt för alkohol¬
missbrukare.
Mot en sådan kortfattad motivering synes knappast vara något att er¬
inra i de ärenden, där alkoholmissbrukaren själv medger intagning eller där
han inför en klart dokumenterad utredning — varav han alltid erhåller
del — icke gitter inkomma med bestridande. Men bland den stora mängden
alkoholistärenden finnes ett icke obetydligt antal fall, där den förmente
alkoholisten energiskt bestrider vad som enligt utredningen lägges honom
till last och där det stundom, såvitt handlingarna utvisa, framstår som
457
oklart vad som i verkligheten inträffat eller huru någon i handlingarna åbe¬
ropad händelseutveckling gestaltat sig. Denna oklarhet har i allmänhet icke
avseende å frågan om vederbörandes hemfallenhet — varom någon tvekan
nästan aldrig föreligger — utan gäller framför allt förhandenvaron av åbe¬
ropade specialindikationer. Prövningen av sistnämnda fråga är av stor vikt,
ej blott därför att intagningsbeslut icke lagligen kan meddelas med mindre
sådan indikation prövas föreligga utan även av den anledningen att valet
av indikation kan vara av synnerlig betydelse för vårdtidens längd. Om
t. ex. den beslutande myndigheten inför de båda alternativen att anse en
alkoholmissbrukare vara farlig för sina anhörigas psykiska hälsa eller att
anse honom grovt brista i sina plikter mot dem — en avgränsning som
mången gång torde vara ytterst vansklig att göra — stannar för det först¬
nämnda alternativet, innebär detta att intagningstiden kan förlängas med
icke mindre än två år utöver den tid, som eljest skulle utgöra längsta tid
för anstaltsvistelse eller i normalfallet ett år. Det är därför tydligt, att hit¬
hörande frågor måste av myndigheterna bedömas med den största omsorg
och noggrannhet.
Med hänsyn till vad nu sagts synes det i många fall otillfredsställande,
att myndigheternas prövning icke kommer till uttryck i besluten på annat
sätt än blott genom ett tillkännagivande av själva slutsatsen. Det är visser¬
ligen riktigt, att det möter svårigheter att i allo redovisa de överväganden,
som leda fram till att en viss specialindikation anses föreligga. Men de slut¬
liga värderingarna måste uppenbarligen ske med utgångspunkt från vissa
yttre förhållanden och bygga på vad utredningen därom innehåller. Pröv¬
ningen måste med andra ord innefatta två moment, nämligen först ett fast¬
ställande av vad som kan anses utrett eller icke utrett i fråga om åberopade
yttre omständigheter, därefter en värdering av dessa fakta med hänsyn till
de i lagen uppställda förutsättningarna för tvångsintagning. I ärenden av
detta slag kunna visserligen icke alltid samtliga åberopade yttre omständig¬
heter — som ej sällan ligga tämligen långt tillbaka i tiden och som ingå
såsom led i en större bild — närmare klarläggas. Det avgörande för ären¬
denas utgång är emellertid i regel vad som tilldragit sig under allra sista
tiden och ofta omedelbart före ärendets anhängiggörande. Att åtminstone
dessa omständigheter med noggrannhet utredas, lärer vara ett oeftergivligt
krav.
Även om utredningen i dessa ärenden numera i allmänhet är avsevärt
grundligare än tidigare, särskilt genom de muntliga förhör som ofta anstäl¬
las inför länsstyrelserna, kunna dock på sina håll vissa brister alltjämt
iakttagas. Några exempel härpå må anföras.
1) I ett fall gjordes gällande att en man, som i berusat och uppretat till¬
stånd lämnat hemmet medförande ett salongsgevär och därefter lagt sig att
sova i skogen, skulle vara farlig för sin hustrus säkerhet. Förutom denna
händelse fanns i polisrapporten i ärendet i stort sett icke annat upplyst än
458
att mannen »ibland» uppträtt »bråkigt» eller »hotfullt» mot hustrun, som
han även någon gång, okänt när, skulle ha slagit. Hustrun uppgav, att hon
visserligen icke trodde att mannen hade för avsikt att göra henne eller nå¬
gon annan illa med geväret, men att hon icke kunde »frigöra sig från miss¬
tanken» att mannen vore att anse som farlig alkoholist. Mannen medgav,
att han vore i behov av vård för sitt alkoholmissbruk — och hade alltså
insikt om sin situation — men bestred att han skulle vara farlig för någon.
Hans övervakare, en assistent vid nvkterhetsnämnden, förklarade att man¬
nen förmodligen icke vore farlig. Utan att något förhör med vederbörande
hölls eller annan kompletterande utredning verkställdes, beslöt länsstyrelsen
tvångsintagning på indikationen farlig för annans säkerhet.
2) I ett annat fall påstods, att en man var farlig för sina anhörigas själs¬
liga hälsa och ur stånd att taga vård om sig själv. Särskilt skulle farligheten
gälla hustrun, som måst söka läkare för sina nerver. I nykterhetsnämndens
framställning saknades varje konkret uppgift om mannens uppträdande i
berusat tillstånd. Härom framhölls allenast, att det icke vore känt att man¬
nen gjort sig skyldig till våldshandlingar mot sina anhöriga men att det
»poängteras att han utsatt dem för psykiskt lidande». Utan ytterligare ut¬
redning beslöts tvångsintagning på åberopade indikationer.
3) En kvinna i 50-årsåldern påstods vara farlig för sin make, en flott-
ningsförman, och sina två vuxna söner. Hon var uppenbarligen sedan några
år hemfallen åt alkoholmissbruk och uppträdde grälsjukt och argsint. Vid
något tillfälle skulle hon ha hotat mannen och en annan gång ha sparkat
denne. Man hade i familjen ibland ansett sig böra låsa in köksknivarna, då
man ej var säker på vad hon kunde ta sig till. Då kvinnan trots upprepade
övertalningsförsök vägrade att söka sjukhusvård eller underkasta sig läkar¬
undersökning, begärde slutligen mannen — tydligen i samband med ett
uppträde i hemmet — myndigheternas ingripande. Vid det förhör, som i
saken hölls inför länsstyrelsen, avhandlades kvinnans allmänna uppträdande
jämte en del oväsentliga detaljer, såsom varifrån hon brukade få sprit och
var hon gömde sina spritflaskor. De för bedömandet av farlighet sfrågan
relevanta omständigheterna blevo däremot icke närmare utredda. Vad som
förekom vid det uppträde, som slutligen föranledde mannen att begära
ingripande mot hustrun som farlig alkoholist, blev aldrig klarlagt. Beslut om
tvångsintagning meddelades därefter på indikationen farlig för annans psy¬
kiska hälsa.
De nu återgivna fallen äro endast några få exempel på de svävande och
opreciserade uppgifter rörande faktiska förhållanden, som understundom
förekomma i ärenden av förevarande slag, och som ligga till grund för den
beslutande myndighetens ställningstagande till förhandenvaron av viss spe¬
cialindikation eller till valet mellan flera möjliga indikationer. Då man dis¬
kuterar spörsmålet med vederbörande länsstyrelsetjänstemän medge dessa
ofta, att utredningen ter sig bristfällig och att man kanske bort söka bringa
närmare klarhet rörande vissa uppgivna omständigheter. A andra sidan bru¬
kar framhållas, att handlingarna dock ge »ett starkt intryck» av att åbe¬
ropad indikation förelåg eller att »helhetsbilden tyder på» att så var fallet.
Stundom anföres, att någon tjänsteman i nykterhetsnämnden eller annan
trovärdig person framhållit som sin bestämda uppfattning, att indikationen
459
måste anses tillämplig eller att den undersökande läkaren — som dock i
allmänhet endast gör en mycket snabb undersökning och till sitt förfogande
ofta har ett knapphändigt och ensidigt material — som sin mening uttalat
att alkoholmissbrukaren är t. ex. farlig. Jag plägar därvid framhålla, att det
enligt gällande lagstiftning är en tjänsteplikt för länsstyrelsen att för¬
anstalta om en objektivt godtagbar utredning, som gör det möjligt för
länsstyrelsen att självständigt pröva huruvida i lag angivna förutsättningar
för tvångsintagning äro för handen. Enligt min mening maste med skärpa
framhållas, att ärenden av detta slag icke få avgöras efter sådana intuitiva
överväganden, som förut i korthet antytts. Det gäller dock här avgöranden,
som kunna medföra att personer under lång tid berövas sin frihet. Dessa
ärenden få icke — även om de med hänsyn till sin speciella beskaffenhet
självfallet äro att bedöma från delvis andra utgångspunkter — prövas med
mindre omsorg och noggrannhet än vad som är utmärkande för straffrätts¬
skipningen.
Det skulle föra för långt att här närmare beröra stundom iakttagna brister
i utredningsförfarandet och i metodiken härför. Vad redan anförts torde
vara tillfyllest för att påvisa betydelsen av att besluten i dessa ärenden
givas motivering i egentlig mening. Om de för beslutet ansvariga vore
skyldiga att närmare redovisa sina överväganden och därvid bl. a. göra reda
för vad de anse vara utrett i fråga om faktiska omständigheter, skulle detta
utan tvivel vara ägnat att på ett helt annat sätt fästa deras uppmärksamhet
på outredda eller eljest oklara punkter i utredningen än om de, efter en
mer eller mindre genomträngande diskussion av »helhetsbilden», endast
behöva angiva sina slutsatser i saken. Det befogade i vad nu sagts lärer
framgå, om man t. ex. i de härovan i all korthet återgivna ärendena prak¬
tiskt försöker åstadkomma en verklig motivering av besluten. Svagheterna
i utredningsmaterialet torde då med all tydlighet falla i dagen. Motive¬
ringens betydelse i dessa ärenden är att betrakta med hänsyn ej blott till
beslutens ingripande konsekvenser för vederbörande utan även till de fly¬
tande gränserna mellan olika specialindikationer och dessas inverkan på
intagningstiden. I detta perspektiv synes kravet på motivering av intag-
ningsbesluten få sin särskilda tyngd.
I anslutning till de förut anförda exemplen, som närmast avse frågan om
valet mellan olika indikationer, må återgivas ytterligare ett exempel, av¬
seende spörsmålet huruvida intagningsbeslut över huvud taget bort med¬
delas.
4) En nykterhetsnämnd begärde intagningsresolution för en 40-årig verk-
tygsritare, som sedan något år tillbaka genomgick abstinylbehandling men
som likväl icke kunnat avhålla sig från alkohol. Som specialindikation åbe¬
ropades, att mannen var ur stånd att taga vård om sig själv, eftersom han
på grund av sitt spritmissbruk riskerade att få avsked från sin anställning.
Beträffande graden av mannens spritmissbruk anfördes i handlingarna, att
det visserligen var okänt hur mycket han brukade dricka men att han
460
under hösten föregående år »vid ett par tillfällen varit så höggradigt beru¬
sad att han visat dileriösa tendenser». I fråga om mannens arbetsförhållan¬
den framhölls, att han nyligen blivit varnad av sin arbetsgivare på grund av
spritmissbruk. Samtidigt anfördes, att han var mycket duktig i sitt arbete
och att han tillsammans med sin fader, som var verkstadschef hos samme
arbetsgivare, gjort flera goda uppfinningar och förbättringar inom företa¬
gets rörelse. Vid företagen läkarundersökning konstaterades, att mannens
allmäntillstånd var opåverkat och att han ej företedde några kroppsliga
sjukdomssymptom. Beträffande förekomst av psykiska symptom anteckna¬
des i läkarintyget, att mannen hade ett lättväckt alkoholbegär, att han ej
hade något återställarbehov och att det förekom minnesluckor i samband
med alkoholförtäring. Frågan huruvida den undersökte kunde anses vara ur
stånd att taga vård om sig själv i medicinsk mening besvarade läkaren ja-
kande. Däremot ansåg läkaren, att mannen — som hade god insikt om sin
situation — icke var ur stånd att taga vård om sig själv i social mening,
t. ex. genom att han löpte risk att förlora sin arbetsanställning. I avgiven
förklaring vitsordade mannen sakuppgifterna samt hemställde att intagning
icke måtte komma till stånd. Länsstyrelsen beslöt, utan ytterligare utred¬
ning, om tvångsintagning på indikationen ur stånd att taga vård om sig
själv.
Den sålunda tillämpade indikationen är begreppsmässigt oklar men har i
stadgad praxis fått en markerad avgränsning. Sålunda lärer fordras att
oförmågan att taga vård om sig själv skall ha manifesterat sig på ett mera
påtagligt sätt, såsom att vederbörande på grund av sitt spritmissbruk be¬
gått brott, förlorat sin anställning, måst intagas för vård å sjukhus eller
eljest på ett särskilt grovt sätt vanvårdat sin hälsa, t. ex. genom att alko¬
holförtäring utlöst epileptiska anfall eller andra allvarliga sjukdomstillstånd.
I det förenämnda ärendet framgick icke av beslutets standardformulering
huru länsstyrelsen verkställt denna avgränsning. Det synes ovisst vilken
eller vilka omständigheter länsstyrelsen härutinnan tillmätt betydelse. En¬
bart det av nykterhetsnämnden åberopade förhållandet att mannen kunde
riskera att förlora sin anställning var uppenbarligen icke tillfyllest för att
anse indikationen föreligga. Ej heller syntes uppgifterna i läkarintyget om
mannens hälsotillstånd giva stöd för påståendet att spritmissbruket inne¬
fattade en så grov fysisk vanvård av den egna personen, som enligt fast
praxis ansetts kunna föras in under indikationen. Om länsstyrelsen varit
tvungen att i korthet motivera sitt beslut och sålunda angiva på vad sätt
oförmågan att taga vård om sig själv skulle ha kommit till uttryck, torde
med visst fog kunna antagas att länsstyrelsen icke skulle ha meddelat intag-
ningsbeslut, i varje fall icke på föreliggande utredning.
Till belysning av motiveringens betydelse må vidare anföras följande vid
inspektion av en länsstyrelse uppmärksammade ärende rörande intagning å
arbetshem.
5) En yngling P., som var i 20-årsåldern, bodde tillsammans med sin
fästmö och deras 2 år gamla barn hos P:s fosterföräldrar, ett lantbrukarpar.
Enligt avtal skulle P. för barnet erlägga 70 kronor per månad i underhålls-
461
bidrag. Någon gång i januari 1959 avreste fästmön med barnet till sitt
föräldrahem å annan ort. P., som vid denna tidpunkt saknade arbetsanställ-
ning, erlade inget underhållsbidrag. I mars samma år — då P. sålunda
häftade för blott omkring 140 kronor — beslöt barnavårdsnämnden i fäst¬
möns hemkommun utfärda arbetsföreläggande för P. jämlikt 72 § barna¬
vårdslagen, grundat på att P. av »lättja eller liknöjdhet» underlåtit att
fullgöra sin underhållsskyldighet. I ärendet uppgavs, att P. slutat sin an¬
ställning och »går och driver» hos fosterföräldrarna. I själva verket förhöll
det sig så, att P. sedan mitten av januari var anmäld som arbetssökande vid
arbetsförmedlingen, som han upprepade gånger besökte varje månad intill
dess han i april lyckades erhålla anställning vid en snickerifabrik.
I slutet av maj — sedan barnavårdsnämnden förvissat sig om att plats å
vederbörande arbetshem stod till förfogande för P. — tillställdes P. i van¬
ligt brev meddelande om arbetsföreläggandet, enligt vilket meddelande han
hade att, vid äventyr av polishandräckning, inställa sig å arbetshemmet
senast den 1 juni. Detta meddelande mottog P. den 3 juni. I anledning av
det erhållna meddelandet uppsökte P. en polisman i sin hemort och begärde
råd huru han skulle förfara. Polismannen framhöll därvid som sin uppfatt¬
ning att enda möjligheten för P. att undgå intagning vore, att han anskaf¬
fade och inbetalade det belopp, för vilket han häftade i skuld, ett belopp
som vid denna tidpunkt utgjorde omkring 300 kronor. Då P. icke såg sig i
stånd att anskaffa beloppet, beslöt han sig för att — i syfte att undgå
tvångsförpassning, varom polismannen talat — frivilligt inställa sig å ar¬
betshemmet. Han uppsade därför omedelbart sin anställning och begav sig
till närmaste stad för att därifrån med tåg resa till arbetshemmet. Sin ut¬
tagna avlöning begagnade emellertid P. på sådant sätt, att han i denna stad
omhändertogs för fylleri, innan tåget avgick. Dagen därefter införpassades
P. till arbetshemmet enligt beslut av landsfiskalen. — Efter några veckor
fick P. lämna arbetshemmet, sedan hans fosterfader på P:s begäran inbe¬
talat vederbörligt belopp.
Barnavårdsnämndens beslut om arbetsföreläggande grundade sig på an¬
tagande, att P. icke brydde sig om att söka anskaffa arbete. Som förut
framhållits var emellertid detta antagande icke sakligt grundat. Om barna¬
vårdsnämnden i sitt beslut angivit det skäl, som sålunda varit avgörande
för nämndens ställningstagande, skulle helt visst P. — när han väl fick del
av beslutet — icke ha underlåtit att för nämnden påpeka att det uppgivna
skälet för arbetsföreläggandet, nämligen att han ej brydde sig om att söka
arbete i syfte att därigenom undgå att erlägga underhållsbidrag, icke var
med verkligheten överensstämmande. Till yttermera visso hade han kunnat
påvisa, att han sedan ett par månader tillbaka innehade ett relativt väl-
avlönat arbete. Någon intagning å arbetshem skulle därvid uppenbarligen
icke ha ifrågakommit, utan i stället skulle införsel ha begärts för uttagande
av underhållsbidraget. Avsaknaden av motivering medförde nu, att P.
vände sig till en polisman, av vilken han erhöll det missvisande beskedet
att han under alla omständigheter måste —- om han ville undgå intagning —
pa en gång betala hela skulden. Detta ledde i sin tur till att P. ansåg sig
tvungen att uppsäga sin anställning och frivilligt inställa sig å arbetshem-
462
met, varefter han — vid frigivningen ett par veckor senare — åter stod
arbetslös. Frånvaron av motivering torde sålunda i detta fall ha på ett av¬
görande sätt föranlett ej blott ett materiellt obefogat frihetsberövande utan
också en direkt försämring av möjligheterna att uttaga för den underhålls-
berättigade avsedda belopp. Detta ärende — som alltjämt är föremål för
remissbehandling härstädes — synes mig vara ett slående exempel på moti¬
veringens betydelse.
En annan sida av motiveringens betydelse kan belysas genom följande
exempel.
6) En barnavårdsnämnd omhändertog för skyddsuppfostran ett 1-årigt
barn, vars föräldrar icke voro gifta men sammanbodde. Beslutet, som fast¬
ställdes av länsstyrelsen, grundades i huvudsak på att föräldrarna bebodde
en undermålig lägenhet, att fadern uppträtt berusad i hemmet och att mo¬
dern icke syntes äga någon större vilja eller förmåga att hålla hemmet i ord¬
ning. — Efter drygt ett års tid anhöllo föräldrarna att barnet måtte ut¬
skrivas, vilken ansökan avslogs av barnavårdsnämnden. Häröver besvärade
sig föräldrarna hos länsstyrelsen. De uppgåvo därvid, att man upplyst dem
om att de skulle kunna återfå sitt barn, om de gifte sig och skaffade sig
bättre bostad. Detta hade de nu också gjort. Mannen hade därjämte fått
ett bra arbete. I ärendet verkställdes närmare utredning, bl. a. genom hem¬
besök, därvid konstaterades att familjens nya bostad var i tillfredsställande
skick och att ett äldre barn, som befann sig i hemmet, gjorde ett trevligt
och vårdat intryck. Rörande föräldrarnas allmänna uppträdande inhämta¬
des upplysningar, som dock i vissa hänseenden voro mindre fördelaktiga.
Sålunda skulle de ibland ha uppträtt oförskämt och mannen fortfarande ha
missbrukat sprit. Efter hembesöket inställde sig hustrun självmant hos
länsstyrelsen och lämnade ytterligare uppgifter. I sitt utslag utlät sig läns¬
styrelsen sålunda: »Länsstyrelsen finner besvären för närvarande icke för¬
anleda någon länsstyrelsens vidare åtgärd.» Å akten i ärendet hade gjorts
en blyertsanteckning av innehåll, att en förbättring visserligen syntes ha
inträffat men att denna förbättring knappast vore så påtaglig, att barnet
borde återlämnas redan så kort tid efter omhändertagandet, varför man
borde avvakta ännu någon tid.
I detta fall hade föräldrarna tydligen gjort aktningsvärda försök att för¬
bättra sina hemförhållanden, även om vissa anmärkningar alltjämt syntes
kunna riktas mot deras allmänna uppträdande. Genom att ha efterkommit
givna anvisningar i fråga om ingående av äktenskap och anskaffande av
bättre bostad hade de tydligen trott sig ha uppfyllt ställda villkor för att
återfå barnet. Det torde därför ha varit särskilt påkallat att de upplysts om
anledningen till att en utskrivning av barnet, trots deras bemödanden och
vidtagna åtgärder, ännu icke ansågs möjlig. En sådan upplysning hade
uppenbarligen, ehuru själva beslutet var för föräldrarna negativt, varit
ägnad att stimulera eller i varje fall vidmakthålla deras intresse av att för¬
bättra sina förhållanden och att förmå mannen att söka upphöra med sitt
spritmissbruk. Om däremot beslut i ärenden av detta och liknande slag
lämnas i form av blanka avslag, kan detta hos föräldrarna — och därå har
463
jag i min verksamhet sett åtskilliga exempel — skapa en bitter och oför¬
sonlig inställning gentemot myndigheterna och därigenom på ett avgörande
sätt i negativ riktning inverka på dessa ömtåliga ärendens fortsatta och
önskvärda utveckling. I det ovan angivna ärendet förelåg icke heller någon
svårighet att, i stort sett i enlighet med innehållet i den gjorda blyertsan¬
teckningen, lämna föräldrarna en klargörande motivering för länsstyrelsens
ställningstagande.
Ang. tillstånd till utskänkning in. m.
7) En person, som innehade tillstånd att i en kafélokal utskänka Öl, an¬
höll om tillstånd att få i lokalen jämväl försälja Öl till avhämtning. Ansök¬
ningen tillstyrktes av nykterhetsnämnden, kommunalnämnden, kommunal¬
fullmäktige och landsfiskalen. I därefter avgivet yttrande framhöll läns-
nykterhetsnämnden, att det i allmänhet var olämpligt att kombinera
utskänkning av Öl med avhämtningsförsäljning. Då emellertid någon sådan
försäljning icke annorstädes förekom i trakten och visst behov av den sökta
rättigheten därför förelåg, tillstyrkte även länsnykterhetsnämnden bifall.
Innan ärendet avgjordes av länsstyrelsen, inkom en annan person med
ansökan om tillstånd att i en av honom innehavd livsmedelsaffär i trakten
försälja Öl till avhämtning. Efter viss polisutredning avgav länsnykterhets¬
nämnden nytt yttrande, däri nämnden framhöll att tidigare åberopat skäl
för bifall ej längre förelåg, varför ansökningen nu avstyrktes. Utan att till¬
fälle bereddes sökanden eller de tidigare hörda ortsmyndigheterna att yttra
sig meddelade länsstyrelsen följande beslut: »Länsstyrelsen lämnar ansök¬
ningen utan bifall.»
8) Ett bolag, som av viss motororganisation erhållit ensamrätt till all
servering i samband med ett större motorevenemang, anhöll om tillstånd
till utskänkning av Öl vid tävlingarna. Under åberopande av allmänna
nykterhetsvårdssynpunkter avstyrkte nykterhetsnämnden och landsfiskalen
bifall till ansökningen. Länsnykterhetsnämnden tillstyrkte däremot bifall
under vissa villkor, därvid bl. a. framhölls att ölutskänkning vid tidigare
anordnade folkfester i länet icke visat sig medföra olägenheter i nykterhets-
hänseende. Länsstyrelsen meddelade följande beslut: »Länsstyrelsen lämnar
ansökningen utan bifall.»
I båda dessa fall stannade sålunda remissinstanserna i olika meningar. I
det förra fallet tillstyrkte samtliga ortsmyndigheter ansökningen, under det
att länsnykterhetsnämnden avstyrkte. I det senare fallet var förhållandet
det omvända. Bortsett från det givna intresset för sökandena att få klarhet
om skälen till att deras ansökningar avslogos, torde sådant intresse även ha
förelegat för de remissmyndigheter, vilkas ståndpunkt frångicks. Att remiss¬
myndigheter i sådana fall upplysas om skälen för det beslutande organets
ställningstagande torde ej sällan vara av betydelse ej blott med hänsyn till
deras intresse av utgången i det enskilda fallet utan även för deras fort¬
satta befattning med ärenden av likartad beskaffenhet. Avslaget i det förra
av de båda ovan återgivna ärendena grundades tydligen på en nytillkom¬
men omständighet, varöver ortsmyndigheterna ej fingo tillfälle yttra sig,
och beslutet torde därför för dem ha framstått som överraskande. Beträf¬
464
fande det senare fallet kan tillfogas, att det av reciten till beslutet icke
framgick att länsnykterhetsnämnden — som i motsats till de andra hörda
myndigheterna tillstyrkte ansökningen — över huvud taget yttrat sig i
saken.
9) En trädgårdsmästare anhöll om tillstånd, att från sin fastighet be¬
driva avhämtningsförsäljning av Öl. Sökanden uppgav, att det i området
kring hans fastighet bodde ett stort antal sommargäster, till vilka han under
en följd av år försålt jordbruks- och trädgårdsprodukter samt läskedrycker
och lättöl. Dessa hade nu önskat, att han kunde tillhandahålla dem även Öl.
Samtliga remissmyndigheter avstyrkte bifall till ansökningen, därvid åbe¬
ropades att det vore mindre lämpligt att sådan försäljning bedrevs från
»en handelsträdgård utan egentliga butiksutrymmen» och att sökanden
sålunda ej förfogade över lämplig försäljningslokal. I avgivna påminnelser
anförde sökanden, att någon besiktning av hans lokaler icke skett, varför
det syntes anmärkningsvärt att man utan vidare kunnat avgiva omdöme
därom. Sökanden framhöll vidare, att försäljningen endast skulle förekom¬
ma sommartid och till sommargäster, varjämte sökanden framhävde beho¬
vet av avhämtningsförsäljning på platsen samt frånvaron av risker ur
nykterhetssynpunkt. Länsstyrelsen meddelade följande beslut: »Länsstyrel¬
sen finner ej skäl bifalla ansökningen.»
Handlingarna i ärendet syntes närmast giva vid handen, att avslaget
berodde på att sökanden ej disponerade »egentliga butiksutrymmen». På
beskaffenheten av försäljningslokal, varom här är fråga, uppställer författ¬
ningen blott det direkta kravet att lokalen skall vara så belägen, att tillsyn
däröver ej försvåras. Ur denna synpunkt syntes någon anmärkning ej ha
riktats mot sökandens lokaler. I vilket avseende dessa eljest varit bristfäl¬
liga för nu ifrågavarande ändamål hade ej heller närmare utretts. Det syntes
därför tveksamt, om avslaget grundade sig enbart på antaganden om bris¬
ter i fråga om lokalernas beskaffenhet. På förfrågan uppgav också länssty¬
relsen, att det var »helhetsbilden» av föreliggande förhållanden, som varit
för länsstyrelsen avgörande. Vilka andra moment än lokalernas beskaffenhet
som ingingo i denna helhetsbild och som ansetts tala till sökandens nackdel
angavs emellertid icke. Kanhända ansågs att behovet av rörelsen icke
syntes särskilt angeläget eller att menliga verkningar i nykterhetshänseende
kunde befaras eller att sökandens personliga lämplighet att handha sådan
försäljning ej var dokumenterad. Exemplet torde illustrera svårigheten för
att icke säga omöjligheten för sökande, som icke får motivering för erhållet
avslag och mot vilken endast åberopas »helhetsbilden», att själv avhjälpa
eventuella brister, t. ex. i fråga om yttre anordningar, och att förebringa
utredning i avseenden, som till äventyrs anses oklara. Att besvärsvägen
argumentera mot ett sådant beslut är tydligen lika omöjligt.
Ang. tillstånd att idka viss handel
10) En man i 40-årsåldern anhöll om tillstånd att såsom uppköpare idka
handel med lump och skrot. Mannen hade tidigare vid tre tillfällen ådömts
465
frihetsstraff för egendomsbrott, sista gången för 10 år sedan. Därefter hade
han försörjt sig och sin familj, hustru och ett barn, genom handel med pap-
persavfall, tomfat och annat, som icke omfattades av skrothandelsförord-
ningen. Enligt egen uppgift tjänade han på denna rörelse i genomsnitt 80
kronor i veckan. Han önskade nu utvidga rörelsen genom att med en trans-
portcykel färdas till olika försäljare och uppköpa begagnat gods, som han
sedan skulle sälja till en skrotaffär. Plan avsåg att därigenom kunna bättre
tillgodose familjens försörjning. Ansökningen avslogs av vederbörande po¬
liskammare, därvid som skäl åberopades att »sökanden med hänsyn till
vad han tidigare låtit komma sig till last icke kan anses lämplig idka yrkes¬
mässig handel med skrot och lump».
Över beslutet anförde sökanden besvär hos länsstyrelsen. Han framhöll,
bl. a., att det icke kunde vara rimligt att mot honom åberopa brott, som
han begått för mer än 10 år sedan. Vidare framhöll han, att han led av
reumatisk värk och ej kunde taga arbete i öppna marknaden samt att han
icke hade möjlighet att utan hjälp av socialvården försörja sin familj på
sin dittills bedrivna handelsrörelse. Länsstyrelsen inhämtade yttrande från
Skrothandelns nämnd för tillståndsprövning. Nämnden framhöll, att den
omständigheten att mannen ådömts straff för 10 år sedan icke borde utgöra
ett absolut hinder för honom att erhålla sökt tillstånd samt tilläde att, om
han under de senaste 10 åren fört en hederlig vandel och redligen försörjt
sig — varom utredning syntes böra förebringas — hinder icke borde före¬
ligga att bevilja honom tillstånd. Med anledning av detta yttrande verk¬
ställdes polisutredning i angivna hänseenden. Därvid framkom icke någon
anmärkning mot mannens vandel. Däremot antecknades, att han under de
sista 10 åren resterat för skatter, vilka på grund av medellöshet successivt
avskrivits. Under de sista 5 åren hade han icke avgivit självdeklaration och
hade därför skönstaxerats. Under dessa år hade han icke erlagt någon skatt.
Utan att tillfälle därefter bereddes sökanden att yttra sig i anledning av
nämndens utlåtande och den företagna polisutredningen meddelade läns¬
styrelsen följande beslut: »Länsstyrelsen finner ej skäl bifalla besvären.»
Av beslutet framgick sålunda icke huruvida länsstyrelsens ställningsta¬
gande huvudsakligen grundats på att sökanden tidigare begått brott eller
därpå att han ej ansetts ha skött sig oklanderligt under tiden därefter. En¬
ligt vad länsstyrelsen på förfrågan upplyste syntes man vid ärendets pröv¬
ning ha fäst avgörande vikt icke så mycket vid sökandens kriminella för¬
flutna som vid hans förfarande i skattehänseende. Därutinnan hade dock
icke annat framkommit än att sökanden, som uppgavs vara medellös, un¬
derlåtit att under en följd av år avgiva självdeklaration och därför sköns¬
taxerats samt icke erlagt på sådant sätt påförda skatter. Med hänsyn till
sökandens sjuklighet och blygsamma inkomster skulle det måhända kunna
sägas vara en sträng bedömning att väsentligen av nu nämnd anledning
anse honom diskvalificerad som utövare av rörelse av ifrågavarande slag.
Till hans förmån talade otvivelaktigt att han under lång tid, trots dålig
ekonomi, icke återfallit i brott. Hans strävan att på legalt siitt söka utvidga
sin rörelse för att förbättra familjens ekonomi var uppenbarligen i och för
sig behjärtansvärd. Det sakligt befogade i avslagsbeslutet kan emellertid
30 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1061 års riksdag
466
här lämnas därhän. I förevarande sammanhang bör däremot påpekas, att
länsstyrelsens beslut — för vilket någon motivering icke gavs — måste ha
givit såväl sökanden som poliskammaren en alldeles oriktig uppfattning om
anledningen till att länsstyrelsen ogillade besvären. I poliskammarens beslut
angavs — tydligen i full överensstämmelse med poliskammarens uppfatt¬
ning — sökandens tidigare kriminalitet såsom den enda grunden för avsla¬
get. Ehuru länsstyrelsen tilläde en annan omständighet avgörande vikt,
kunde vederbörande ej gärna av beslutet utläsa annat än att länsstyrelsen
delade denna poliskammarens mening, detta desto hellre som sökanden ej
fick del av den kompletterande utredningen rörande sökandens vandel och
försörjningsförhållanden, en utredning som ej ens omnämndes i länsstyrel¬
sens beslut. Länsstyrelsen vidgick också i detta fall utan omsvep, att den
kompletterande utredningen bort kommuniceras och att beslutet bort mo¬
tiveras. Motivering av beslutet skulle även ha varit ägnad att bibringa
sökanden insikt om vikten av att han fullgjorde sina skyldigheter i deklara-
tionshänseende.
Ang. anstånd med verkställighet av frihetsstraff
11) En trädgårdsarbetare anhöll i slutet av september månad om an¬
stånd till i slutet av oktober med avtjänande av ett straff å en månads
fängelse. Till stöd för ansökningen åberopades, att den mest brådskande
tiden i branschen inföll under månaderna september—oktober. Sökanden,
som ej hade familj, förklarade sig vara i stort behov av den inkomst han
kunde förvärva under nämnda tid. Ansökningen avslogs utan angivande av
någon motivering.
12) En person anhöll i slutet av december om anstånd till den 2 februari
påföljande år med avtjänande av ett kortare förvandlingsstraff. Till stöd
för ansökningen åberopades, att sökanden måste taga vård om sina sjuka
föräldrar.. Enligt bifogat läkarintyg voro dessa oförmögna att klara sig
själva. Vid därefter företagen utredning inhämtades, att fadern avled i
mitten av januari, under det att modern vid samma tid blivit så återställd
att hon kunde sköta sig själv. Ärendet avgjordes den 27 januari — således
endast en knapp vecka före utgången av den för anstånd sökta tiden —
därvid ansökningen avslogs utan angivande av motivering.
13) I skrivelse den 10 december anhöll en byggnadssnickare om anstånd
»till efter nyåret» med avtjänande av straff å en månads fängelse. Som
skäl åberopades dels tråkigheten för hustru och barn att bli lämnade en¬
samma under jul- och nyårshelgerna, dels att hustrun under sista hälften av
december tagit affärsanställning och därför måste vara borta från barnen
till sent på kvällen. Vidare framhölls av sökandens arbetsgivare, att det för
utförande av vissa arbeten skulle vara högst olyckligt, om sökanden måste
sluta arbetet förrän någon gång i januari. Landsfiskalen tillstyrkte bifall,
därvid han framhöll, bl. a., att verkställighetshandlingarna överlämnats till
honom senare än bort ske och att sökanden eljest kunnat avtjäna straffet
före julhelgen. Ansökningen avslogs av länsstyrelsen, »enär synnerliga skäl
för beviljande av uppskov prövats icke föreligga».
467
I ärenden av detta slag kan enligt lagtexten anstånd å högst sex månader
beviljas, om med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning
eller övriga förhållanden »synnerliga skäl» därför prövas föreligga. Innebör¬
den av stadgandet utvecklas närmare i lagmotiven. Då avslag meddelas i
dessa ärenden, vilka ofta kunna vara av stor personlig betydelse för veder¬
börande och som också förekomma i stort antal, lämnas genomgående icke
någon motivering. Med hänsyn till de varierande personliga förhållandena
är det naturligtvis svårt att jämföra olika fall med varandra. Ibland vill det
dock synas som om avgörandena vore mindre konsekventa. Eftersom någon
motivering icke lämnas, är det därför förståeligt om vissa sökande — något
som också framskymtar i olika skrifter — få den uppfattningen att ären¬
dena avgöras efter rent godtyckliga grunder. Ofta åberopas som skäl för
anstånd att det skulle medföra avbräck för arbetsgivaren, om sökanden
genast måste lämna sitt arbete, eller att det vore obilligt mot familjen att
strax före en större helg nödgas påbörja avtjänande av straffet. En på
dylikt skäl grundad ansökan om anstånd ter sig ur sökandens synpunkt
sannolikt som en ganska rimlig begäran, särskilt om anståndet avser blott
några veckor eller någon månad. Sådana skäl äro dock i lagens mening icke
i och för sig godtagbara för anstånd. Eftersom en stor mängd anståndsan-
sökningar bifallas, främst av hänsynstagande till sökandenas egna ekono¬
miska förhållanden, skulle det otvivelaktigt vara ägnat att förebygga upp¬
komsten av misstankar om godtyckliga bedömanden, om det i avslagsbeslut
klart angåves, att skäl som nyss nämnts icke äro tillräckliga för anstånd.
Över huvud taget torde i besluten, då anstånd ej lämnas, böra bemötas de
skäl som sökandena åberopa men som ej ansetts kunna godtagas. Som
särskilt angeläget framstår detta naturligtvis i sådana fall — såsom t. ex. i
de här ovan relaterade — där avgörandet torde ha fällts med viss tvekan
eller där i varje fall ansökningen icke helt saknat skäl för sig.
Ang. tillstånd att innelia vapen
14) En person anhöll hos vederbörande landsfiskal om tillstånd att för¬
värva ett hagelgevär för jakt å sina marker. Vid verkställd utredning fram¬
kom, att sökanden tidvis missbrukade sprit och förde ett oregelbundet liv.
Landsfiskalen avslog ansökningen utan angivande av skäl och utan att
sökanden erhöll del av den företagna utredningen.
Över beslutet anförde sökanden besvär hos länsstyrelsen, därvid han bl. a.
framhöll: »Då något giltigt skäl icke tycks föreligga eller blivit i skrivelsen
angivet, synes det som ansökan icke blivit prövad.» Vidare uppgav sökan¬
den, att han vid flera tillfällen av samme landsfiskal erhållit licens för
inköp av sprängämnen, varför avslaget på vapenansökningen föreföll honom
egendomligt. I infordrat yttrande avstyrkte landsfiskalen bifall till besvären
under hänvisning till den förut verkställda utredningen. Därefter meddelade
länsstyrelsen sitt beslut: »Länsstyrelsen lämnar besvären utan bifall.»
15) En ingenjör, som under åtskilliga år vistats i exotiska trakter och
därvid för sin personliga säkerhet nödgats ständigt bära pistol, anhöll efter
468
återkomst till Sverige om tillstånd att förvärva en pistol för att genom
fortsatt övning kunna bibehålla sin skjutskicklighet. Vid företagen polis¬
utredning inhämtades, att sökanden icke meriterat sig för erhållande av de
pistolskyttemärken, vilkas innehav i allmänhet uppställas som förutsättning
för rätt att inneha pistol för övningsskjutning. Det antecknades vidare, att
sökanden ej längre var anställd hos företag, som bedrev verksamhet i osäkra
utländska trakter. Sökanden syntes därför ej ha något särskilt behov av
vapnet för övningsskytte eller för personligt skydd. Poliskammaren avslog
därefter ansökningen under framhållande att sökanden icke förebragt så¬
dana skäl för innehav av pistolen, att ansökningen kunde beviljas.
Över beslutet besvärade sig sökanden hos länsstyrelsen, därvid han bl. a.
anförde att det syntes honom verklighetsfrämmande att mot bifall till an¬
sökningen åberopa att han — som under så många år handskats med pistol
under påfrestande förhållanden — icke formellt uppfyllde fordringen för
vissa skyttemärken; han fordrade vettiga och bärande argument rörande
vad som kunde brista i hans kompetens att inneha vapnet. Efter hörande
av poliskammaren, som avstyrkte bifall till besvären, meddelade länsstyrel¬
sen följande beslut: »Länsstyrelsen finner icke skäl ändra överklagade be¬
slutet.»
Efter länsstyrelsens beslut återkom sökanden med en ny skrift däri han i
starka ordalag uttryckte sitt missnöje över beslutet och vissa vid utred¬
ningen företagna åtgärder samt förklarade sig önska få en klar och godtag¬
bar motivering. I en svarsskrivelse lämnade länsstyrelsen därefter närmare
uppgift om skälen för dess ställningstagande.
Dessa fall kunna tjäna som exempel på den ibland mycket starka reak¬
tion, som avslagsbeslut utan angivande av motivering — särskilt då sådan
uttryckligen begäres — kan utlösa hos rättssökande. Det synes föreligga
en utbredd uppfattning hos den svenska allmänheten att man i ett demo¬
kratiskt samhälle bör ha rätt att av en myndighet, som efter noggrann
prövning kommer till ett för vederbörande negativt slut, få klarhet om
skälen till utgången. Om motivering ej lämnas, uppfattas ej sällan detta
— vilket sökanden i det ena av ovan angivna fall klart uttalade — som om
myndigheten över huvud taget icke brytt sig om att underkasta ärendet
närmare granskning. Följden härav kan bli ej blott onödiga och sakligt
obefogade besvärsskrivelser utan även — varpå det andra fallet är ett
exempel — fortsatt onödig skriftväxling. Underlåtenhet att motivera av¬
slagsbeslut kan också lätt medföra missförstånd om anledningen till av¬
slaget. Som ett belysande exempel härpå må åberopas härstädes anförda
klagomål av en pensionerad officer, som fått en ansökan om tillstånd att
förvärva ett salongsgevär avslagen och som — djupt kränkt — utgick från
att anledningen till avslaget var att polismyndigheten fått felaktiga upp¬
gifter om klagandens person. Klaganden skulle ha besparats besväret att
härstädes förebringa en mycket vidlyftig utredning för att styrka sin oför¬
vitlighet, om polismyndigheten med några få ord motiverat avslaget genom
att hänvisa till den mycket restriktiva praxis, som i fråga om salongsgevär
469
anbefallts i de av Eders Kungl. Maj:t fastställda anvisningarna rörande
tillämpningen av vapenförordningen.
Ang. ansökan om körkort
16) En 18-årig yngling ansökte om körkort för automobil. Vid ansök¬
ningen voro fogade föreskrivna handlingar, vilka icke utvisade något för¬
hållande som kunde utgöra hinder mot bifall. Utan att något yttrande
syntes ha inhämtats eller kontakt tagits med sökanden, avslogs ansök¬
ningen. Ingen motivering lämnades.
17) En person ansökte om körkort för motorcykel. Sökanden hade tidi¬
gare missbrukat sprit och stod under övervakning av nykterhetsnämnden.
Efter hörande av nämnden och vederbörande övervakare hade landsfiskalen
utfärdat s. k. nykterhetsintyg, vilket sökanden bifogade sin ansökan. Denna
avstyrktes emellertid av länsnykterhetsnämnden, varefter även landsfiska¬
len, med ändring av sin tidigare ståndpunkt, avstyrkte bifall. Ansökningen
avslogs därpå utan angivande av skäl och utan att sökanden eljest under¬
rättades om vad som förekommit.
18) Med bifogande av föreskrivna intyg anhöll en yngling om dispens för
erhållande av körkort för traktor, oaktat han ännu icke fyllt 16 år. Han
skulle uppnå åldersgränsen om ca 5 månader. Han arbetade i sin faders lant¬
bruk och denne, som själv var sjuklig, hade ej kunnat anskaffa annan trak¬
torskötare. Dispens — som enligt vederbörlig författning kan beviljas 15-
åring, om särskilda skäl därför tala — tillstyrktes av landsfiskalen och förste
bilinspektören. Länsstyrelsen avslog emellertid ansökningen utan att angiva
någon som helst motivering.
I de båda förstnämnda fallen avslogs sålunda ansökningen, oaktat sökan¬
den kunnat åberopa formella behörighetshandlingar. I det första fallet
kunde av handlingarna i ärendet över huvud taget icke utläsas vad som
föranlett avslaget; möjligen berodde detta på att underhandsupplysningar
införskaffats, vilka i så fall bort antecknas i akten. I båda fallen måste av¬
slagen ha tett sig oförklarliga för sökandena. I det tredje fallet — där starka
sakliga skäl syntes ha förelegat för bifall — torde det ha varit av bety¬
dande intresse för remissmyndigheterna, vilka tillstyrkte bifall, att få kän¬
nedom om länsstyrelsens motivering för sitt avslag.
Ang. ersättning för borttagande av reklamskylt
19) Sedan fråga jämlikt naturskyddslagen uppkommit om borttagande
av en av ett bolag uppförd reklamskylt, lämnades bolaget tillfälle att inom
viss tid inkomma med yttrande. Därjämte erinrades bolaget att, om sär¬
skilda skid föranledde därtill, ersättning för skyltens anskaffande, anbring¬
ande och borttagande kunde erhållas samt att bolaget hade att inom samma
tid inkomma med ersättningsyrkande. Bolaget inkom inom förelagd tid med
yttrande jämte ersättningsanspråk. I därefter meddelat beslut förelädes
bolaget vid vite att avlägsna skylten. Samtidigt avslogs yrkandet om er¬
sättning utan att någon motivering därför lämnades.
Av handlingarna i detta ärende kunde icke utläsas vilka omständigheter
som föranlett avslaget. I andra likartade ärenden kunde däremot någon
470
gång av besluten framgå anledningen till att ersättning vägrats, såsom
t. ex. att skylten uppsatts efter naturskyddslagens tillkomst och utan att
— såsom däri rekommenderas — samråd skett med länsarkitekten.
Ang. åldersdispens jör ingående av äktenskap
20) En verkstadsarbetare, 17 Va år gammal, anhöll om dispens för att
ingå äktenskap med sin fästmö, 19 år, vilken väntade barn. Ungdomarna
bodde i sina respektive föräldrahem, hade goda anställningar och fingo de
bästa personliga vitsord. Barnavårdsmannen för det väntade barnet fram¬
höll, att sökanden verkade mera stadgad än pojkar i allmänhet i samma
ålder, men ifrågasatte rent principiellt, huruvida en så ung pojke kunde
vara mogen att ikläda sig en familjeförsörjares roll. Därtill kom enligt
barnavårdsmannen att parterna, som ej syntes kunna sammanbo i någon-
deras föräldrahem och som ännu ej fått någon egen lägenhet, knappast
kunde inom den närmaste framtiden skapa ett gemensamt hem för barnet.
Enligt barnavårdsmannen fanns dock icke något som direkt motiverade
avslag å dispensansökningen. Barnavårdsnämnden beslöt att med tvekan
tillstyrka bifall. Socialvårdskonsulenten, som därefter yttrade sig, avstyrkte
däremot bifall under åberopande enbart av sökandens ålder. I sitt beslut
fann länsstyrelsen »ej skäl att för närvarande bifalla ansökningen».
Av detta beslut kunde icke utläsas, huruvida länsstyrelsens avslag grun¬
dats på den av socialvårdskonsulenten hävdade principiella uppfattningen,
att ynglingar under 18 år över huvud taget icke borde beviljas dispens
— enligt fast praxis ges vid denna ålder dispens om vederbörande har för¬
sörjningsförmåga — eller om det avgörande skälet varit att parterna icke
syntes kunna genast bilda eget hem. Med hänsyn till den korta tid som
återstod, innan sökanden uppnådde förenämnda åldersgräns, och till de
mycket gynnsamma personliga förutsättningar som i detta fall förelågo,
syntes antagligt att det sistnämnda var fallet. Vid sådant förhållande hade
sökanden tydligen bort upplysas därom, så att han kunde bli i tillfälle att
snarast ordna bostadsfrågan. Eftersom principiella synpunkter anlagts i
remissmyndigheternas yttranden, syntes en motivering ha varit på sin
plats även med hänsyn till dessa myndigheter.
III. Skäl för och emot en allmän regel om beslutsmotivering
I samband med att jag vid mina inspektioner upptagit nu ifrågavarande
spörsmål med olika myndigheter har jag brukat framhålla, att det ur olika
synpunkter syntes vara ett rättssäkerhetskrav att motivering i ökad ut¬
sträckning lämnades för administrativa beslut, framför allt då de ginge den
enskilde emot. Jag har därvid bl. a. pekat på att den enskilde — för att
kunna utnyttja sin besvärsrätt — har ett behov av att få besked rörande de
omständigheter och överväganden, som ansetts böra medföra avslag å hans
framställning. I detta sammanhang har jag även erinrat att, på sätt åt¬
skilliga av de ovan anförda exemplen giva vid handen, de sökande ofta icke
471
ens synas få del av förebragt utredning och sålunda icke kunna på grundval
därav skaffa sig en mer eller mindre adekvat uppfattning om vad som varit
det för beslutet avgörande. I anslutning till av mig upptagna konkreta fall
bär jag därjämte framhållit att, även om det ibland kunde vara svårt att
på ett klargörande sätt angiva skälen för besluten, sådan svårighet i all¬
mänhet icke förelåge. I avgivna remissyttranden ha myndigheterna i all¬
mänhet givit uttryck för en positiv inställning till den av mig sålunda
berörda frågan, ehuru vissa invändningar även framförts. Av dessa yttran¬
den må här återgivas följande.
Länsstyrelsen i Kristiandstads län anförde:
Länsstyrelsen delar helt åsikten att beslut, som går enskild emot, i regel
bör innehålla en motivering för det gjorda ställningstagandet. Med hänsyn
till ärendenas beskaffenhet föreligga emellertid stundom svårigheter att på
ett mera klargörande sätt angiva grunderna för besluten. Orsaken härtill
torde böra sökas i förvaltningsverksamhetens allmänna karaktär, av vilken
följer att lämplighets- och skälighetssynpunkter ofta direkt måste läggas till
grund för besluten. Motiveringen för länsstyrelsens beslut i ett flertal ären¬
den måste, om den utsättes, bliva formulerad i så allmänna ordalag, att den
ändå icke medför särskilt stort gagn för sökanden vid ett eventuellt över¬
klagande. I många fall står det dessutom säkerligen utan vidare klart för
sökanden vilka omständigheter som medfört avslagsbeslutet, i synnerhet om
sökanden före avgörandet beretts tillfälle att taga del av den utredning som
talar mot bifall till hans framställning. Länsstyrelsen är givetvis helt inför¬
stådd med lämpligheten av att sökanden sålunda beredes tillfälle att yttra
sig över utredning, som talar för avslag, och att söka förebringa eventuell
komplettering av materialet. Detta sker också i regel; de i remissakten åbe¬
ropade fallen äro därför att betrakta som undantag från länsstyrelsens nor¬
mala sätt att handlägga ärenden. Slutligen vill länsstyrelsen peka på en
omständighet, som icke kan undgå att utöva inflytande på praxis i denna
fråga, nämligen tjänstemännens arbetsbörda. En omsorgsfull utformning av
motiveringen för ett beslut kräver ej sällan avsevärd tid. Redan nu äro de
kvalificerade tjänstemännen hårt trängda av sin arbetsbörda.--—
Trots de svårigheter som sålunda föreligga att medhinna förefintliga ar¬
betsuppgifter, är länsstyrelsen likväl beredd att i största möjliga utsträck¬
ning följa de uttalade rekommendationerna.
Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrade:
Uppfattningen att myndighets beslut, som går enskild emot, bör vara
motiverat samt att sökande i erforderlig utsträckning bör, innan beslut
meddelas, få taga del av verkställd utredning omfattas även av länsstyrel¬
sen. Detta har i olika sammanhang meddelats föredragandena på lands-
kansliet. Då länsstyrelsens uppfattning i frågan likväl blott i viss omfatt¬
ning återspeglas i avfattningen av länsstyrelsens beslut, har detta ett flertal
orsaker. Den rådande arbetshetsen i förening med de ofta icke obetydliga
svårigheterna att även i ärenden av enkel beskaffenhet uttömmande moti¬
vera ett avslag är en av dessa orsaker. Det kan också förhålla sig så, att den
beslutande befattningshavaren med hänsyn till det merarbete och den tids¬
förlust som uppstår, om ett beslut till vilket kanske hör ett flertal avskrifter
skall skrivas om, nödgas godtaga ett beslut i den form det givits av före¬
472
draganden eller annan befattningshavare, ehuru denna form ej är helt till¬
fredsställande ur här ifrågavarande synpunkter. I sammanhanget bör dock
erinras om att åtskilligt statligt blankettryck, avsett att användas vid
meddelande av beslut, icke utformats med tanke på att motivering för
beslutet skall anges, liksom även att Ivungl. Maj:ts beslut mycket ofta icke
äro motiverade.
Länsstyrelsen kommer att tillse att länsstyrelsens beslut i erforderlig om¬
fattning i fortsättningen motiveras och att sökande före besluts fattande
beredes tillfälle att taga del av utredning, som anses äga betydelse för
ärendets utgång.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anförde:
Länsstyrelsen kan visserligen icke dela uppfattningen att det skulle vara
ett »rättssäkerhetskrav» att förvaltningsmyndighets beslut, som gå enskild
emot, i princip innehålla motivering för det gjorda ställningstagandet. Det
synes knappast vara anledning att helt allmänt mot förvaltningsmyndighe¬
terna rikta den misstanken att rättssäkerheten skulle sättas i fara, d. v. s.
beslutet fattas mera lättvindigt eller på mindre goda skäl, om icke myndig¬
heten »kortfattat anger skälen för meddelat beslut». Ett stöd för denna
uppfattning har länsstyrelsen ansett sig kunna finna i det förhållandet, att
Ivungl. Maj:t i statsrådet i viktiga grupper av ärenden avslår framställ¬
ningar utan någon som helst motivering och att regeringsrätten ej sällan
vid prövning av besvär över beslut, som saknat motivering, avslår besvären
utan angivande av skälen härför. Emellertid delar länsstyrelsen uppfatt¬
ningen, att det ur andra synpunkter, främst den »service» som särskilt
förvaltningsmyndigheterna böra lämna den rättssökande allmänheten, i och
för sig är önskvärt att i meddelade beslut ange skälen för att vederbörande
icke fått någon framställd önskan uppfylld. Detta torde emellertid, i varje
fall i vad angår länsstyrelserna, icke vara möjligt över hela fältet, med
numera ständigt ökande arbetsmängd utan tillnärmelsevis motsvarande ut¬
ökning av personalstyrkan. I motsats till vad som anföres i de remitterade
handlingarna har länsstyrelsen den uppfattningen att, i fall man genom¬
gående skulle i besluten foga in en motivering som vore kortfattad men
ändå skulle tillgodose det omtalade rättssäkerhetskravet, detta skulle kräva
ett avsevärt arbete av föredragande, avdelningschef och landshövding, detta
till förfång för arbetets jämna gång. Länsstyrelsen har därför ansett det
vara en försvarbar arbetsrationalisering, att i en del fall, särskilt sådana,
där saken klarlagts under ärendets handläggning eller då en kortfattad mo¬
tivering väsentligen endast skulle innebära en omskrivning av lagtexten,
icke föra in sin motivering av beslutet. Olägenheten för den enskilde härav
har länsstyrelsen funnit icke kunna vara av någon avgörande betydenhet.
Med den nära, informella kontakt, som råder mellan länsmyndigheterna och
allmänheten, torde det höra till ovanligheten att, då ovisshet råder om vad
myndigheten avsett, vederbörande icke på något sätt söker och erhåller
klarhet härom. Det kan för övrigt tilläggas, att redan den omständigheten
att en myndighet alltid måste räkna med att, efter anförda besvär, få i för¬
klaring till besvärsmyndighet ange skälen för sitt beslut, är en garanti för
att beslutet är sakligt grundat och alltså ägnat att tillgodose »rättssäker¬
hetskravet».
Länsstyrelsen har emellertid för avsikt att undersöka i vad mån, utan
eftersättande av andra arbetsuppgifter, något av betydelse kan vinnas ge¬
473
nom att i större utsträckning använda ett kortfattat angivande av skälen
för dess beslut.
I syfte att erhålla upplysning om hur frågan bedömdes av advokaterna,
som i sin verksamhet ha att lämna allmänheten rättsligt biträde i före¬
kommande ärenden hos myndigheterna, anhöll jag hos styrelsen för Sveri¬
ges advokatsamfund — med överlämnande av infordrade yttranden med
tillhörande material — om dess utlåtande i saken. Styrelsen anförde här-
utinnan följande:
Av i stort sett samma skäl som föranlett lagstiftaren att stadga skyldig¬
het för domstolarna att motivera sina avgöranden, är det för den rättssö-
kande allmänheten av betydelse att de administrativa myndigheterna lämna
motivering till sina beslut. Djupast sett är det ett rättssäkerhetsintresse
som det här gäller att tillgodose. I all diskussion om förvaltningsförfarandet
har också starkt framhävts kravet att myndigheterna^ skola i sina beslut
angiva de skäl på vilka avgörandet grundats. Kravet på motivering gör sig
med särskild styrka gällande i fråga om beslut som kunna överklagas, men
även i andra fall har sökanden ett berättigat anspråk på att få kännedom
om de grunder på vilka beslutet bygger. Behovet av en klarläggande moti¬
vering kan väl sägas vara mer eller mindre starkt accentuerat, beroende
på arten av det mål eller ärende varom fråga är, men att i princip undan¬
taga vissa slag av ärenden från en allmän regel om skyldighet att motivera
beslutet låter sig icke göra. I detta sammanhang må erinras om att ett
ärende, som för myndigheten måhända kan framstå såsom ett rutinärende
av förhållandevis bagatellartad natur, för den enskilde kan vara av mycket
stor betydelse.
De administrativa myndigheternas praxis i ifrågavarande hänseende läm¬
nar rum för åtskilliga anmärkningar. I mycket stor utsträckning underlåta
myndigheterna att motivera sina beslut, och när motivering lämnas, är den
ej sällan så knapphändig och stereotyp, att den för den enskilde är föga
upplysande och vägledande. Att här föreligger ett missförhållande är enligt
styrelsens mening påtagligt. Det angivna missförhållandet har utan tvivel
sin väsentliga grund i avsaknaden av föreskrifter i ämnet. Endast i ett fåtal
författningar har föreskrift meddelats om att expeditionerna skola innehålla
motiv för besluten. I viss utsträckning synes myndigheterna tillämpa rätte¬
gångsbalkens regel om att »domskälen» skola angivas, men huruvida någon
skyldighet därtill föreligger måste betecknas såsom i hög grad tveksamt.
Styrelsen är därför av den uppfattningen att det föreligger ett klart behov
av generella föreskrifter om skyldighet för administrativa myndigheter att
lämna motivering till meddelade beslut. Denna uppfattning synes, såvitt
angår besvärsinstitutet, i allt väsentligt sammanfalla med den mening som
uttalats av besvärssakkunniga i dess principbetänkande.
Såsom jag tidigare framhållit torde spörsmålet om motivering av förvalt¬
ningsmyndigheters beslut aldrig i lagstiftningssammanhang ha varit före¬
mål för något allsidigt och samlat övervägande. I de få fall, då vid anta¬
gande av någon specialbestämmelse om motivering uttalande hiirutinnan
gjorts, bär helt allmänt åberopats att bestämmelsen erfordrades av »rätts¬
säkerhet sskäl». Det synes därför finnas anledning att söka närmare preci¬
sera de rättssäkerhetsskäl, som sålunda här kunna föreligga.
474
Under föregående avsnitt har jag genom ett antal konkreta exempel från
olika ärendegrupper inom det skiftande förvaltningsområdet — exempel
som torde utmärka typiska förvaltningsrättsliga frågeställningar — sökt
belysa de olägenheter och svagheter, som mera allmänt kunna sägas vara
förenade med myndigheternas nuvarande praxis att i regel icke alls eller
högst ofullständigt lämna motivering för sina beslut. Därigenom torde ock¬
så ha antytts de skäl, som principiellt sett kunna tala för en allmän regel
att förvaltningsmyndigheterna skola lämna sådan motivering. Dessa skäl
synas kunna sammanföras i följande fyra huvudpunkter.
1) Garanti för omsorgsfull och saklig prövning
Den omständigheten att en myndighet i meddelat beslut måste lämna
motivering för sitt ställningstagande innefattar otvivelaktigt en särskild
garanti för att myndigheten med all tillbörlig grundlighet genomtänker
ärendet och prövar alla relevanta omständigheter. Särskilt i sådana fall, där
vissa yttre förhållanden äro direkt omstridda, är det givetvis av största
vikt att myndigheten — innan den ingår på sin värdering av materialet ur
polisiär, social, näringspolitisk eller annan förvaltningsrättslig synpunkt —
gör klart för sig vad som kan anses vara utrett i fråga om yttre fakta. Men
även eljest torde utredningen i förvaltningsrättsliga ärenden — beroende på
förfarandets principiella svagheter i förhållande till domstolsprocessen — ej
sällan uppvisa oklarheter i fråga om det material, som ligger till grund för
myndighetens beslut. I åtskilliga av mig granskade ärenden, av vilka här
ovan återgivits blott ett fåtal exempel, har det sålunda framstått som i hög
grad tveksamt vad myndigheten funnit vara utrett med avseende å faktiska
omständigheter, som åberopats mot viss enskild person, och det har givetvis
icke varit lätt för vederbörande tjänstemän att i efterhand närmare redo¬
göra för hur man vid beslutets fattande egentligen resonerat. Om myndig¬
heterna vore skyldiga att motivera sina beslut och sålunda bl. a. i de fall,
där detta är av omständigheterna påkallat, även angiva vad de anse vara
utrett eller icke, skulle utan tvivel deras uppmärksamhet på ett helt annat
sätt inriktas på eventuella brister i utredningen än om de icke alls behöva
redovisa några skäl i beslutet. Då spörsmålet om motiveringens betydelse
avhandlats med enskilda tjänstemän under företagna inspektionsresor, har
riktigheten av nyssnämnda påstående också från tjänstemännens sida städse
vitsordats.
Det är emellertid icke endast i fråga om själva bevisprövningen — vilken
för förvaltningsmyndigheterna ofta icke innefattar det svåraste eller ens det
väsentliga spörsmålet — som en motivering av beslutet har betydelse för
ett materiellt riktigt avgörande. Motiveringens betydelse härför visar sig
även när det gäller för myndigheterna att med ledning av de skiftande
ändamål, som förvaltningslagstiftningen avser att främja, avgöra vilket
avseende som bör tillmätas olika föreliggande omständigheter. Vid dessa
475
värderingar är tydligen av stor vikt, att man klargör vilka de omständig¬
heter äro som — vägda mot dem som tala i annan riktning — kunna åbe¬
ropas för viss åtgärd och som komma denna åtgärd att framsta som befogad
och påkallad. Icke minst med hänsyn till den formellt vidsträckta pröv¬
ningsrätt, som ofta tillerkänts förvaltningsmyndigheter, och till vikten av
att utanför lagstiftningens ram liggande synpunkter icke inverka på bedöm¬
ningen framträder behovet av beslutsmotivering som en rättssäkerhetsfråga
av stor betydelse.
Med vad jag här ovan anfört rörande motiveringens betydelse ur nu an¬
givna synpunkt har jag givetvis icke avsett göra gällande, att avsaknaden
av motivering enligt rådande praxis i och för sig skulle betyda att besluten
fattats lättvindigt eller på mindre goda grunder. Det förhåller sig ju också
sä — vilket även understrukits i ett av remissyttrandena — att förvalt¬
ningsmyndigheterna i under- och mellaninstanserna måste vara beredda att
i händelse av besvär lämna redovisning för sina överväganden. Men det är
enligt min mening alldeles uppenbart, att angivandet av motivering i sam¬
band med fattandet av beslutet är ägnat att på ett särskilt sätt skärpa
myndighetens uppmärksamhet och utgöra ett stöd för myndigheten i dess
strävan att träffa ett objektivt riktigt avgörande. Den speciella garanti för
en omsorgsfull och saklig prövning, som otvivelaktigt innefattas i en skyl¬
dighet för myndigheterna att lämna motivering för sina beslut, utgör enligt
min mening det principiellt främsta och mest vägande skälet för införande
av föreskrift därom.
2) Ökad möjlighet för den enskilde att få rättelse
För att den enskilde skall kunna taga ställning till frågan huruvida han
bör överklaga ett beslut, som gått honom emot, och påtaga sig de kostna¬
der, som därmed kunna vara förenade, är det tydligen nödvändigt att han
får reda på de skäl och överväganden, å vilka beslutet är grundat. Att han
får upplysning härom utgör givetvis också en förutsättning för att han med
någon utsikt till framgång skall kunna hos besvärsinstansen argumentera
mot beslutet. För den enskilde själv torde det vara framför allt ur nu angi¬
ven synpunkt som avsaknaden av motivering framstår som en påtaglig
brist. Det berättigade i den enskildes intresse hiirutinnan har också sedan
gammalt varit erkänt inom svensk förvaltning. Sålunda förpliktades lands¬
hövdingarna redan år 1687 att i sina resolutioner angiva »skäl och omstän¬
digheter, på det sollicitanten må därur kunna se och sluta, om han bör låta
bero därvid eller kan med skäl inför K. M:t eller dess kollegier sig vidare
besvära» (jfr Minnesskrift ägnad 1734 års lag, del II, s. 1 048). Motsva¬
rande föreskrift gällde i äldre tider även för andra myndigheter, t. ex. kam¬
marrätten, kammarrevisionen och krigskollegiet. Ehuru dylika föreskrifter i
samband med utfärdande av nya författningar så småningom utmönstrades,
476
är det tydligt att det berättigade i den sökandes anspråk på motivering
kvarstår orubbat.
Det är emellertid ej blott för besvärsrättens behöriga utnyttjande som
beslutsmotiveringen är av omedelbar betydelse för den enskilde parten. Ett
för parten negativt beslut beror inom förvaltningen ej sällan därpå, att en
brist föreligger i fråga om något förhållande, varöver parten själv förfogar,
en brist som det sålunda står i hans egen makt att avhjälpa. I sådana fall
kan det innebära praktiska nackdelar för parten att överklaga beslutet och
att först hos besvärsmyndigheten, sedan han så småningom fått klart för
sig vari bristen består, söka visa att denna ej längre föreligger. Om parten
redan av beslutet kan utläsa vad som ansetts utgöra hinder för bifall till
hans framställning, är det ofta enklare för honom och över huvud taget
mera ändamålsenligt, att han efter vidtagna omdispositioner eller andra
kompletteringar begär omprövning av ärendet hos samma myndighet. Å
sådana fall torde under föregående avsnitt ha anförts några exempel, vilka
lätt skulle kunna mångfaldigas.
Rörande motiveringens betydelse i nu avhandlat hänseende har i ett par
av remissyttrandena erinrats, att det i många fall måste, även utan särskild
motivering, stå klart för parten varför beslutet utfallit på sätt skett, var¬
jämte påpekats att parten, om han vore oviss rörande skälen till beslutet,
kunde förskaffa sig besked därom genom förfrågan hos myndigheten. Det
är alldeles riktigt, att enskilda sökande i åtskilliga ärenden, framför allt i
de mindre komplicerade, måste även utan särskild motivering ha klart för
sig anledningen till beslutet. Så är emellertid ingalunda alltid fallet, icke
ens om parten före ärendets avgörande delgivits den i saken verkställda ut¬
redningen. Härå torde ävenledes vissa i det föregående återgivna ärenden
kunna anföras som exempel. Möjligheten att per brev eller telefon eller
genom personligt besök göra förfrågan hos myndigheten står naturligtvis
öppen men är alltid förenad med större eller mindre omgång och besvär.
Det är för övrigt uppenbart, att många parter icke komma sig för att be¬
gagna denna utväg. Även om parten emellertid skulle komma i kontakt med
någon tjänsteman, som medverkat vid ärendets handläggning, är därmed
icke givet att denne kan så noga erinra sig ärendet och dess detaljer, att
han alltid är i stånd att lämna ett klargörande och adekvat besked. Det
torde tvärtom kunna inträffa — och detta har i åtskilliga hos mig anhängig-
gjorda klagoärenden hävdats — att parten vid dylik underhandsförfrågan
erhållit besked, som varit missvisande.
Såsom förut framhållits har det redan i äldre tider ansetts vara ett befo¬
gat krav från den enskildes sida att — för att han skall kunna behörigen
tillvarataga sina rättsliga intressen i saken — beslutet innehåller uppgift om
skälen därför. Det befogade i detta krav torde alltjämt framstå som oom¬
tvistligt.
477
3) Garanti jör jast och enhetlig rättstillämpning
Beslutsmotiveringens betydelse med hänsyn till den enskildes möjlig¬
heter att behörigen utnyttja sin besvärsrätt kan icke åberopas som argu¬
ment i fråga om avgörandena i sista instans. Här har i stället motiveringen
sin främsta betydelse såsom vägledande för underinstansernas prövning av
likartade ärenden och för rättstillämpningen över huvud taget. Även om
man kan säga att de såsom sista instans fungerande förvaltningsdomsto¬
larna, t. ex. regeringsrätten, ofta söka lämna motivering i mera principiellt
betydelsefulla ärenden, synas motiveringarna understundom vara så knapp¬
händiga eller intetsägande att de giva utrymme för betydande tvekan
rörande beslutens innebörd i principiellt hänseende. Jag har sålunda i min
verksamhet vid flera tillfällen kunnat iakttaga såväl att lokala myndigheter
uppfattat av regeringsrätten meddelade utslag såsom prejudicerande i visst
avseende, oaktat det med stor sannolikhet endast varit fråga om in casu-
avgöranden, som ock att ett och samma regeringsrättsutslag av olika myn¬
digheter åberopats såsom stöd för hävdande av rakt motsatta uppfattningar
i någon principfråga (se t. ex. JO 1958 s. 343 o.f.). Olägenheterna av den
oriktiga eller oenhetliga praxis, som sålunda kan uppkomma, torde icke be¬
höva närmare utvecklas.
Vad här sagts om motiveringens betydelse för en enhetlig rättstillämp¬
ning har självfallet avseende även å beslut som i besvärsärenden meddelas i
statsrådet. För befrämjande av en avsedd och enhetlig rättstillämpning är
det sålunda i hög grad önskvärt, att även dessa beslut giva erforderlig an¬
visning om grunderna för beslutet. Denna synpunkt har jag ofta hört med
skärpa understrykas av erfarna länsstyrelserepresentanter. Man har därvid
bl. a. pekat på att länsstyrelsebeslut i ärenden, som i och för sig varit bety¬
delsefulla och som tillika tillagts principiell innebörd, stundom blivit efter
besvär upphävda utan att motivering härför lämnats. Då man därefter för¬
sökt att genom förfrågan i vederbörande departement erhålla upplysning
om bakomliggande överväganden, skulle — har det sagts — svårigheter ej
sällan möta att erhålla klargörande besked, med påföljd att länsstyrelsen
stannat i villrådighet inför avgörandet. Vad sålunda uppgivits och anmärkts
torde innefatta tillräckliga skäl att i förevarande sammanhang fästa upp¬
märksamheten på den principiella betydelsen av att i statsrådet givna beslut
i besvärsärenden, likaväl som andra slutinstansers beslut, i erforderlig ut¬
sträckning förses med motivering.
I äldre tider, före departementalreformens genomförande, synes det också
ha ansetts vara en angelägenhet av vikt att besluten fästades på klara och
tydliga skäl. Redan i 16G1 års kansliordning (VII: 5) föreskrevs sålunda att,
då regeringen sammanträdde antingen allena eller med samtliga riksråd,
vederbörande sekreterare skulle »granneligen notera och opschrifvva deth
som proponeres och handlas, så att hwadh schiäl på een eller annan sida i
478
Rådet framdrages, måge richtigdt till papperet föras och resolutionen wäl
designeras». Och då under 1700-talet protokollföringen tenderade att bli
alltför vidlyftig och en förenkling därför ansågs påkallad, föreskrev riks-
kollegiet den 27 januari 1767 att protokolleringen skulle begränsas till ru¬
brikerna av alla mål med åberopande av därtill hörande handlingar »samt
de skäl i korthet, uppå vilka resolutionen sig grundar, jämväl ock dissen-
tium meningar med sina skäl; så att förkortningen icke må sträckas därhän,
att nödiga upplysningar för Riksens Ständer saknas, ifall de åstunda att
efterse och pröva den avgjorda saken» (O. Wieselgren m. fl.: Kungl. Maj:ts
kanslis historia, del I, s. 247). Nämnda exempel — ytterligare sådana skulle
säkerligen kunna framletas — synas sålunda giva vid handen, att önskemå¬
let i fråga om motivering av statsrådets beslut i besvärsärenden står i god
samklang med gamla svenska rättstraditioner.
Vad nu sagts rörande motiveringens betydelse för en riktig och enhetlig
rättstillämpning har givetvis avseende icke blott å slutinstansernas beslut
utan också å de beslut, som meddelas av mellaninstanserna, där det stora
flertalet av besvärsmålen stannar. Men även beträffande besluten i första
instans lärer motiveringen ej sällan vara av betydelse jämväl ur nu ifråga¬
varande synpunkt. Särskilt torde så vara fallet, då beslutet går i annan
riktning än vad som förordats i avgivna remissyttranden. Exempel å sådana
beslut har i det föregående lämnats. Avsaknaden av motivering kan nämli¬
gen leda till att remissmyndigheterna bibringas en oriktig uppfattning om
anledningen till att deras yttranden frångåtts. Detta kan i sin tur medföra,
att remissbehandlingen framdeles av likartade ärenden sker från felaktig
utgångspunkt, liksom att remissmyndigheterna i sin kontakt med den rätts-
sökande allmänheten lämna missvisande upplysningar om rättsläget, allt
ägnat att medföra ojämnhet och osäkerhet i rättstillämpningen.
Som ett väsentligt moment i begreppet rättssäkerhet ingår, att myndig¬
heternas rättstillämpning skall utmärkas av fasthet och enhetlighet och att
medborgarna sålunda skola med en viss grad av säkerhet kunna förutse
myndigheternas bedömanden. Särskilt inom förvaltningen — där de mate¬
riella bestämmelserna ofta äro vagt utformade och i och för sig kunna lämna
utrymme för vitt skiftande praxis — utgör ur nu angiven synpunkt frågan
om beslutens motivering uppenbarligen en angelägenhet av betydande vikt.
4) Ökat förtroende hos allmänheten för myndigheternas objektivitet
Samhällsutvecklingen under senare tid har ju framkallat behov att i vissa
avseenden begränsa den enskildes rörelsefrihet av hänsyn till andra med¬
borgare och till samhället i dess helhet. Det allmännas organ ha därför måst
ingripa reglerande på allt flera av samhällslivets områden. Denna utveck¬
ling har medfört, att den enskilde allt oftare kommer i kontakt med dessa
organ och att antalet ärenden, vari enskildas angelägenheter avgöras av
förvaltningsmyndigheter, ofantligt ökats. Det är givet att ökningen av
479
förvaltningsverksamheten i förening med vidgade befogenheter för myndig¬
heterna måste medföra en ökning också av orsakerna till friktioner i för¬
hållandet mellan myndigheter och enskilda och därmed även giva ökat ut¬
rymme för en kritisk och negativ inställning gentemot myndigheterna.
Antalet klagomål mot förvaltningsmyndigheter ha också, på sätt framgår
av JO:s ämbetsberättelser, ökat år från år.
De flesta av de anförda klagomålen ha emellertid vid undersökning visat
sig sakna fog. I stor utsträckning ha de klagomål, som saknat fog, föranletts
av okunnighet om gällande bestämmelser och av missförstånd om vad som
legat till grund för de beslut, mot vilka klagomålen riktat sig.
Det kan därför icke råda någon tvekan om att mycket av det missnöje
med och den bitterhet mot förvaltningsmyndigheterna, som nu ej sällan
komma till uttryck, skulle bortfalla, om beslut som går rättssökande emot
motiverades och denne därigenom får klart för sig att en omsorgsfull pröv¬
ning skett inom lagens ram och att han icke är offer för någon ma.kt.fnll-
komlig myndighetsutövning. På sätt delvis framgår av de återgivna exemp¬
len uppfatta de rättssökande frånvaron av motivering ofta såsom bevis för
att deras ärenden icke blivit ordentligt prövade eller såsom uttryck för
nonchalans från myndigheternas sida. I ett demokratiskt samhälle böra
ock myndigheterna visa den enskilde så stor hänsyn och respekt att man vid
beslut, som går den enskilde emot, underrättar honom om skälen till av¬
görandet.
En vidgad skyldighet för myndigheterna att motivera sina beslut skulle
sålunda enligt min mening verksamt bidraga till att hos allmänheten öka
förtroendet för myndigheterna. Ur rättssäkerhetssynpunkt är förhanden-
varon av ett orubbat förtroende för myndigheterna av stor vikt. I begrep¬
pet rättssäkerhet måste nämligen inläggas icke blott att myndigheternas
avgöranden faktiskt stå i överensstämmelse med lag utan också att med¬
borgarna ha en bestämd känsla av att leva under trygghet av lagen, en syn¬
punkt som framfördes redan under 1809 års riksdagsdebatter i samband
med JO-ämbetets tillkomst.
Mot en utsträckt skyldighet för förvaltningsmyndigheterna att motivera
sina beslut ha i vissa remissyttranden anförts betänkligheter med hänsyn
till det merarbete för myndigheterna, som därmed skulle vara förenat. Om
motiveringen skulle utformas på sätt som verkligen kunde vara till nytta
ur rättssäkerhetssynpunkt, skulle detta — har det framhållits — kräva
avsevärd tid för tjänstemännen, vilka redan nu vore hårt trängda av sin
arbetsbörda. Arbetets behöriga gång kunde därigenom komma att även¬
tyras.
Det är givetvis riktigt, att angivande av motivering, i varje fall om
denna skall vara mera klargörande, kräver visst merarbete. Att man från
myndigheternas sida söker starkt framhäva detta förhållande är i och för
480
sig naturligt. Farhågorna för en ökning av arbetsbördan få emellertid
— vid en objektiv bedömning av spörsmålet — icke överdrivas eller alltför
ensidigt betonas.
Till en början må härvid framhållas, att det generellt sett knappast kan
föreligga mera betydande svårigheter att motivera ett beslut, om nu detta
— som sig bör — grundats på fullständig utredning och omsorgsfull pröv¬
ning. Jag har också i åtskilliga fall vid granskning av akter sett, att därå
funnits med blyerts skrivna klargörande motiveringar, ehuru sådana icke
influtit i själva besluten. Såsom jag tidigare framhållit lämna för övrigt
vissa myndigheter — i motsats till andra — redan nu motiveringar i en del
ärendegrupper, ehuru föreskrift härom saknas. Jag vill också erinra om att
skyldighet att i besluten intaga motivering föreligger enligt åtskilliga nu
gällande författningar och att vederbörande myndigheter synas på ett i
stort sett godtagbart sätt ha kunnat gå i land med denna uppgift.
Frågan om det merarbete, som är förenat med en allmän regel om be¬
slutsmotivering, är naturligtvis på ett avgörande sätt beroende av i vilken
utsträckning motivering skall krävas och vilka anspråk som böra ställas på
motiveringens utförlighet. Det är tydligt, att man i fråga om förvaltnings¬
myndigheternas beslut, som avse så många vitt skilda slag av ärenden, all¬
mänt sett icke kan ställa lika höga krav som beträffande domstolarnas
domar. I många fall torde någon motivering över huvud taget icke vara
erforderlig, och där sådan kräves kan det i stor utsträckning vara tillfyllest
med ett ganska kortfattat angivande av beslutsskälen. Dessa frågor kommer
jag att närmare beröra under följande avsnitt. Här må endast understrykas,
att tillämpningen av en allmän regel om beslutsmotivering självfallet måste
begränsas till de fall, där motivering är påkallad ur förut angivna rätts¬
säkerhetssynpunkter, och att en sådan regel icke får leda till onödig forma¬
lism och överdriven vidlyftighet vid utformandet av besluten.
När det gäller att bedöma reformens inverkan ur nu angiven synpunkt är
vidare att märka, att en utsträckt skyldighet för myndigheterna att moti¬
vera sina beslut torde komma att i vissa hänseenden medföra en lättnad i
arbetsbördan. Som nu är fallet måste den beslutande myndigheten, då den
har att avgiva yttrande över anförda besvär, i efterhand söka nedskriva de
skäl som varit för beslutet avgörande. Det ligger i sakens natur, att en
sådan rekonstruktion av ärendet och dess prövning tar längre tid — och
dessutom medför vissa risker för att skälen för avgörandet icke fullt adekvat
återgivas — än om motivering för beslutet lämnas i samband med dess
meddelande. Vidare är tydligt, att myndigheterna skulle komma att bespa¬
ras en mångfald förfrågningar, både muntliga och skriftliga, rörande anled¬
ningen till att ärendena avgjorts på det ena eller andra sättet. Dessutom
torde kunna antagas, att en mera allmänt förekommande motivering av
besluten skulle medföra en minskning av antalet besvär. Såsom förut
exemplifierats anföras nämligen för närvarande ej sällan besvär just av den
481
anledningen, att klaganden står frågande inför beslutsskälen eller oriktigt
antager att viss omständighet varit för beslutet avgörande. En lättnad
skulle sålunda kunna vinnas såväl för besvärsinstanserna som för de i första
instans beslutande myndigheterna, vilka såsom förut nämnts nu ha att i re¬
missyttranden rekonstruera beslutsgrunderna.
Såsom jag förut närmare utvecklat tala mycket tungt vägande skäl ur
rättssäkerhetssynpunkt för införande av en allmän regel om beslutsmotive¬
ring inom förvaltningen. I jämförelse härmed framstå de olägenheter i form
av visst merarbete för myndigheterna — olägenheter som på sätt jag nyss
framhållit icke få överdrivas — såsom varande av helt underordnad bety¬
delse. Skyldigheten för myndigheterna att motivera sina beslut utgör näm¬
ligen — såsom ock understrukits i en av riksdagen godkänd proposition —
en av grundvalarna för rättssäkerheten i ett demokratiskt samhälle: därav
följer större garanti för omsorgsfull och saklig prövning av ärendena, ökade
möjligheter för medborgarna att utnyttja sin besvärsrätt eller annan utväg
till rättelse, större garanti för fast och enhetlig rättstillämpning samt ökat
förtroende hos allmänheten för myndigheternas objektivitet och därigenom
en stärkt känsla av att leva i trygghet under lagen.
IV. Utformningen av en allmän regel om beslutsmotivering
Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande
lagstiftning om motivering ha de i rättegångsbalken givna bestämmelserna
i fråga om domstolarnas avgöranden erhållit en mycket generell avfattning.
En viss avgränsning har där gjorts med avseende å dels domar, dels slutliga
beslut, dels beslut som ej äro slutliga. Sålunda kräves för domar helt kate¬
goriskt att de skola innehålla skälen med uppgift å vad i målet är bevisat,
dock att dom må givas i förenklad form i vissa okomplicerade mål. För
slutliga beslut gäller detsamma som för domar i allmänhet, »om frågans
beskaffenhet fordrar det», och för andra beslut skola skälen angivas »i den
mån det erfordras».
När det gäller att utforma en allmän regel om motivering av förvalt¬
ningsmyndigheters beslut — från en sådan regel torde böra undantagas
beslut rörande tillämpning av kommunallagen — synes ligga nära till hands
att anknyta till rättegångsbalkens ifrågavarande bestämmelser rörande
domar eller beslut. Med hänsyn till den mångskiftande beskaffenheten av
de förvaltningsrättsliga besluten skulle dock kunna ifrågasättas, om icke en
närmare avgränsning och precisering borde ske. Det är nämligen tydligt, att
det inom förvaltningen finnas åtskilliga grupper ärenden, där motivering av
besluten icke alls behöver ske eller där motivering i varje fall som regel icke
är nödvändig eller kan förenklas.
Detta avgränsningsspörsmål har uppmärksammats och i viss mån berörts
31 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1061 års riksdag
482
i en del diskussionsinlägg från rättsvetenskapligt håll rörande allmänna
administrativa rättssäkerhetsfrågor (se t. ex. Meyer i Nordisk Administrativ
Tidskrift 1949 s. 251 o. f., Andenaes vid förhandlingarna å nordiska jurist¬
mötet 1951, bilaga VI, s. 34 o. f., samt Westerberg i Minnesskrift vid juri¬
diska fakultetens i Stockholms femtioårsjubileum 1957 s. 272 o. f.). Frågan
har därefter mera ingående avhandlats i den norska förvaltningskommitténs
år 1958 framlagda betänkande rörande mera betryggande former för den
offentliga förvaltningen (s. 215 o.f.). Enligt detta betänkande har man så¬
lunda till en början tänkt sig den avgränsningen, att motivering skulle
ifrågakomma endast beträffande »individuelle vedtak». Härmed torde avses
sådana beslut, som i svensk förvaltningsrättslig doktrin pläga benämnas
förvaltningsakter, d. v. s. beslut varigenom träffas bindande avgöranden an¬
gående enskild rätt. Därigenom skulle följaktligen från motivering undan¬
tagas flera stora grupper beslut, t. ex. sådana som myndigheterna träffa
rörande förvaltning av allmän egendom, skötseln av allmänna anstalter och
inrättningar eller sådana som avse myndigheternas förhållanden inbördes
eller som eljest äro av intern karaktär. Vidare skulle därigenom undantagas
sådana betydelsefulla grupper beslut, som avse utövandet av förvaltnings¬
rättslig normgivningsmakt, t. ex. generella påbud och inskränkningar röran¬
de allmän ordning, trafik, bebyggelse etc. Med den nu nämnda avgräns¬
ningen till förvaltningsakter ha vidare i betänkandet föreslagits vissa in¬
skränkningar med hänsyn till beskaffenheten av de ärenden, vari beslut
skola meddelas. Skyldigheten att i själva beslutet angiva motivering skulle
sålunda begränsas till ärendegrupper, där ett klart och framträdande behov
av motivering kunde anses föreligga. Denna avgränsning har i betänkandet
genomförts sålunda, att motivering skulle vara obligatorisk dels i alla
besvärsärenden, dels i sådana i första instans förekommande ärenden, som
röra tvister mellan flera parter eller avse fråntagande av rättighet eller
åläggande av förpliktelse, i sistnämnda fall doek blott om hinder däremot
ej möter på grund av rådande arbetsbörda eller andra särskilda omständig¬
heter. Beträffande övriga förvaltningsakter skulle motivering endast behöva
lämnas i efterhand, därest part framställde särskild begäran därom.
De i det norska betänkandet föreslagna begränsningarna av skyldigheten
att motivera beslut torde icke kunna göras helt tillämpliga på svenska för¬
hållanden. Beträffande avgränsningen till förvaltningsakter må till en bör¬
jan anmärkas, att en sådan bestämning, formulerad enligt vanlig svensk
doktrinär terminologi, icke lärer ha någon entydig innebörd. Det synes
vanskligt att i en lagtext rörande motivering av förvaltningsmyndigheters
beslut införa begrepp sådana som t. ex. »enskild rätt» (jfr för övrigt de i
betänkandet rörande kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i stats¬
rådet och regeringsrätten använda begreppsbestämningarna och där gjorda
försök att för olika administrativa mål angiva när ett »rättsanspråk» kan
anses föreligga, SOU 1959:4 s. 43 o.f.). Bortsett från nu nämnda förhål¬
483
lande, torde mot en avgränsning till förvaltningsakter kunna erinras, att
kravet på motivering därigenom skulle helt eftergivas för bl. a. alla förvalt-
ningsrättsliga normbeslut. Dessa avse nämligen icke vissa bestämda perso¬
ner utan en obestämd, stundom mycket vidsträckt personkrets. Besluten bli
på så sätt av desto större betydelse ur allmän medborgerlig synpunkt.
Principiellt sett synes därför behovet av motivering framträda särskilt
starkt för dessa beslut, framför allt med hänsyn till kravet på att i dylika
fall en noggrann och ingående prövning sker av de rättsliga förutsättning¬
arna för ifrågasatta inskränkningar i de enskildas handlingsfrihet. Även om
i allmänhet missförhållanden härutinnan icke yppats, saknas dock icke
exempel på obehöriga ingripanden i denna form. Jag kan härvid t. ex. erinra
om de generella vitesförbud mot sammankomst å allmän plats, som under
ett numera avslutat tidsskede — formellt för ordningens upprätthållande —
utfärdades i syfte att förhindra spridande av politiskt misshagliga meningar
(se t. ex. JO 1911 s. 178 och 1916 s. 85). Även under senare tid ha i vissa
fall rättsligt ogrundade förbud och inskränkningar förekommit i allmänna
lokala föreskrifter (se JO 1958 s. 313, jfr ock JO 1956 s. 135). Något hinder
med hänsyn till myndigheternas arbetsbörda mot att för dessa ärenden
principiellt fasthålla vid kravet på motivering synes icke heller föreligga.
Ärendena äro till antalet förhållandevis få och svårigheten att protokoll¬
föra en kortfattad motivering knappast betydande, därest ärendena — som
sig bör — äro med tillbörlig noggrannhet utredda. Det synes fördenskull
som om en avgränsning endast till förvaltningsakter skulle för svenska för¬
hållanden bli alltför snäv.
Vad härefter angår frågan om att med hänsyn till förekomsten av ett
större eller mindre behov av motivering söka indela förvaltningsakterna i
olika grupper, uppställa sig härvid helt naturligt stora svårigheter. Visser¬
ligen låter det sig göra att peka på vissa grupper ärenden, där ett särskilt
påtagligt behov av motivering typiskt sett kan sägas föreligga, t. ex. ärende
som rör tvist mellan enskilda parter, återkallelse av tillstånd eller medde¬
lande av förbud o. d. eller ärende som avser besvär över meddelat beslut.
Att i samtliga ärenden, som kunna falla under dessa bestämningar, kräva
motivering — innebärande t. ex. att besvärsmyndigheterna skulle i varje
mål, oberoende av sakens beskaffenhet och klagomålens halt, angiva skälen
för sitt beslut — synes dock föra väl långt. Å andra sidan torde inom andra
grupper ärenden än de nu nämnda kunna förekomma åtskilliga fall, där
behovet av motivering framträder med större styrka än vad fallet är i
många ärenden bland förenämnda grupper. Över huvud taget torde en
gradering med hänsyn till angelägenheten av motivering icke kunna ske på
ett fullt tillfredsställande sätt genom ärendenas uppspaltning vare sig i
olika förvaltningsrättsliga typfall eller i olika ämnesgrupper. Variationen i
fråga om behovet av motivering skär med nödvändighet genom alla sådana
kategorier.
484
Det torde icke lieller hos oss böra ifrågakomma att supplera en föreskrift
om obligatorisk beslutsmotivering för vissa utvalda ärendegrupper med en
generell regel om efterföljande motivering på parts begäran, gällande för
övriga fall. Såsom tidigare i annat sammanhang påpekats förlorar motive¬
ringen påtagligt i betydelse ur rättsskyddssynpunkt, om den lämnas i
efterhand. Ett sådant förfarande — som för övrigt för svenska förhållanden
sannolikt skulle medföra en icke oväsentlig arbetsbelastning — har också i
det förut åberopade betänkandet betecknats som en nödfallsutväg. Det är
därjämte att märka, att en regel om efterföljande motivering skulle, med
hänsyn till de föreskrifter om motivering som nu finnas i åtskilliga special¬
författningar, innebära en försämring av rättsskyddet beträffande åtskilliga
ärendegrupper eller också — om specialbestämmelserna skulle bibehållas —
en sakligt opåkallad åtskillnad mellan olika grupper ärenden.
Om man vill söka åstadkomma en avgränsning i nu ifrågavarande hän¬
seende, synes denna snarare vara att finna i ett avskiljande av vissa ärende¬
grupper, där motivering icke skulle vara erforderlig. Förutom beslut rörande
förvaltning av allmän egendom o. d. och beslut rörande myndigheternas
interna förhållanden faller härvid framför allt i ögonen det synnerligen
betydande antal ärenden, där den enskildes framställning vinner bifall eller
där utgången eljest utfaller till partens fördel. I sådana fall förlora helt
naturligt argumenten för beslutsmotivering till största delen sin tyngd.
Motivering torde här i allmänhet också kunna underlåtas. Det må emeller¬
tid framhållas, att motivering understundom kan vara befogad och nöd¬
vändig ur tidigare angivna rättssäkerhetssynpunkter även i fråga om s. k.
gynnande förvaltningsakter. Så är t. ex. fallet när avgörandet är av prin¬
cipiellt eller eljest större intresse eller när bifall till en ansökan lämnas i
strid mot remissmyndigheternas framförda mening. Det må i detta sam¬
manhang även erinras om att beslut, som utfaller till den enskilde partens
förmån, stundom kan för andra personer vara av negativ innebörd och i hög
grad beröra deras intressen, låt vara att de rättsligt sett icke intaga parts-
ställning. Som exempel kan härvid nämnas sådana fall, då ingripande enligt
polisiär eller social lagstiftning påkallas mot viss person till skydd för
annans personliga säkerhet eller för fullgörande av ekonomisk förpliktelse
och myndigheten finner det begärda ingripandet icke böra komma till stånd.
Det är tydligt, att i dylika fall skälen för underlåtenheten att vidtaga åt¬
gärd i regel böra angivas i avskrivningsbeslutet, oavsett att ärendet utfallit
gynnsamt för den mot vilken åtgärd ifrågasatts.
Även när det gäller beslut, som innefattar åläggande av förpliktelse för
enskild eller i övrigt går enskild emot, torde kunna framdragas vissa grup¬
per, mer eller mindre klart avskilda, där motivering regelmässigt icke torde
vara erforderlig. Härvid kan nämnas olika slags ärenden av i regel okom¬
plicerad beskaffenhet, som avgöras rutinmässigt och närmast mekaniskt,
t. ex. tillämpning av taxebestämmelser o. d. Över huvud taget torde finnas
485
åtskilliga ärenden, där skälet till att beslutet utfallit på visst sätt måste vara
så uppenbart — särskilt om sökanden delgivits handlingarna i ärendet —
att uttrycklig motivering skulle framstå som en överflödsåtgärd. Till ovan
avsedd kategori, där motivering i regel ej erfordras, ha vidare i den all¬
männa diskussionen plägat hänföras ärenden rörande tjänstetillsättningar
o. d., där avgörandet ytterst är beroende av en värdering av vederbörandes
person. I det helt övervägande antalet sådana fall torde icke heller behov
föreligga av särskild motivering. Stundom kan dock avgörandet vara så
tveksamt och bedömningsgrunden framstå som så oviss — ej minst då av¬
görandet sker i strid mot givet förord — att det ur principiell synpunkt
synes önskvärt och angeläget med viss motivering. Att sådan erfordras, då
vederbörande befinnes ej kunna erhålla sökt tjänst på grund av brist i
fråga om formell behörighet o. d., torde vara uppenbart.
Det nu sagda ger vid handen, att det knappast låter sig göra att vid ut¬
formningen av en allmän regel om beslutsmotivering genomföra mera be¬
stämda och invändningsfria avgränsningar, vare sig på det sättet att kravet
på motivering skall gälla för vissa angivna kategorier ärenden men ej för
andra eller därigenom att vissa kategorier undantagas från ett allmänt
sådant krav. Vad som kan sägas skulle väl närmast vara, att kravet på
motivering i regel kan begränsas till sådana beslut, som ha en för enskilda
negativ innebörd, eller också att detta krav i regel icke har avseende å så¬
dana beslut, som äro för den enskilde positiva eller över huvud taget ej
beröra enskilda. En distinktion av sådan allmän innebörd — hur den nu än
må formuleras — följer emellertid utan vidare av de principiella rättssäker¬
hetssynpunkter, som betinga kravet på motivering och som tidigare i denna
framställning närmare avhandlats. Nödvändigheten och lämpligheten av
att i en lagtext införa dylika allmänna anvisningar synas följaktligen kunna
ifrågasättas. Det är icke ärendets förvaltningsrättsliga typ eller dess ämnes-
tillhörighet, som i och för sig bestämmer behov av motivering, utan det är
varje särskild saks egen beskaffenhet. Det synes därför lämpligast och vara
till fyllest, att i nu förevarande hänseende stanna för samma formulering
som enligt rättegångsbalken gäller för domstols slutliga beslut eller sålunda
att förvaltningsmyndighets beslut skall, »om frågans beskaffenhet fordrar
det», innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas. Som nyss sagts är det
med hänsyn till förut angivna principiella rättssäkerhetssynpunkter som
frågan om motiveringens behövlighet i det särskilda fallet är att bedöma.
Av större praktisk betydelse än nu berörda avgränsningsspörsmål är frå¬
gan vad en motivering skall innehålla och hur utförlig den skall skrivas.
Att tillämpa en generell regel om motivering skulle nämligen för myndig¬
heterna knappast erbjuda några svårigheter, om man kunde få begränsa sig
till någon kort standardfras, såsom t. ex. »med hänsyn till upplysta om¬
ständigheter», »enär tillräckliga skäl icke visats föreligga» o. d. På dylikt
sätt avfattade motiveringar skulle emellertid tydligen i allmänhet vara
486
utan allt värde. Frågan om att lämna närmare föreskrifter om motive¬
ringens innehåll påkallar därför uppmärksamhet.
Sådana föreskrifter finnas icke i de förvaltningsrättsliga specialförfatt¬
ningar, där skyldighet att lämna motivering är föreskriven. Icke heller inne¬
hålla rättegångsbalkens bestämmelser någon närmare anvisning om moti¬
veringens innehåll; där stadgas dock att uppgift skall lämnas om vad i
målet är bevisat. Möjligen skulle kunna övervägas att för förvaltningsbeslu-
ten införa en liknande föreskrift. Inom förvaltningen intaga visserligen icke
bevisfrågorna, såsom tidigare framhållits, samma centrala ställning som hos
de allmänna domstolarna. Förvaltningsmyndigheternas väsentliga uppgift
— och tillika den svåraste — är i allmänhet att på grundval av vissa yttre
omständigheter, vilka som regel icke äro omstridda, göra en avvägning
mellan olika intressen i syfte att på bästa sätt tillgodose de ändamål, som
vederbörande författning avser att främja. Även om bevisprövning sålunda
icke kan sägas ingå som ett typiskt moment i förvaltningens handhavande,
kunna dock myndigheterna mången gång — och särskilt i vissa grupper
ärenden, t. ex. administrativa frihetsberövanden — ställas inför tveksamma
och för ärendets avgörande betydelsefulla bevisfrågor. Det är självfallet av
största vikt att myndighetens bevisprövning i dylika fall kommer till ut¬
tryck i beslutet, framför allt där någon åberopad relevant omständighet är
direkt bestridd. En bestämmelse av innehåll att myndighets beslut, då
motivering på grund av sakens beskaffenhet är påkallad, också skall inne¬
hålla uppgift om myndighetens ståndpunkt till i ärendet omtvistade förhål¬
landen av faktisk art, synes fördenskull kunna vara på sin plats.
Inom processrätten brukar man skilja mellan bevisfråga och rättsfråga,
därvid med det senare begreppet avses det rättsliga bedömandet av fast¬
ställda fakta. När det gäller förvaltningsrätten förekommer ofta att man
laborerar med ett ytterligare begrepp, nämligen »skönsfråga» eller »lämplig-
hetsfråga». I åtskilliga länder, bl. a. i Danmark och Norge, är denna distink¬
tion också av rättslig betydelse, ehuru det vållat stora svårigheter att
åstadkomma godtagbara avgränsningar. I enlighet med nämnda begrepps-
indelning har i det förut berörda norska betänkandet diskuterats, huruvida
det över huvud taget borde uppställas krav på motivering vid »sköns-
mässiga» beslut. Man har därvid stannat för att föreslå den bestämmelsen,
att myndigheterna vid utövandet av »förvaltningsmässigt skön» skulle
angiva de avgörande huvudsynpunkterna, om detta vore möjligt.
I svensk lagstiftning torde icke böra ifrågakomma, att man i samband
med införande av en regel om motivering gör åtskillnad mellan s. k. sköns-
mässiga beslut och andra. Det är visserligen riktigt, att förvaltningsmyndig¬
heterna även hos oss ofta tillagts en formellt vidsträckt prövningsrätt. Det
må härvid erinras om förekomsten i förvaltningsförfattningar av sådana
vaga bestämningar som »om behov därav prövas föreligga», »i den mån så
finnes skäligt och lämpligt», »om särskilda skäl därtill äro» o. s. v. När man
487
talar om skönsfråga eller lämplighetsfråga, torde avses just spörsmål om
tillämpningen av dylika bestämmelser, medan man med rättsfråga torde
avse spörsmål, som äro att bedöma enligt mera exakt utformade regler. Att
förvaltningsmyndigheterna skulle äga utöva ett »fritt skön» i betydelsen
att vara helt obundna i sitt handlande lärer emellertid icke ha fog för sig ur
rättslig synpunkt. Enligt svensk rättsuppfattning torde nämligen det utmär¬
kande för all myndighetsutövning vara, att beslut icke få fattas subjektivt
och godtyckligt utan måste grundas på objektivt godtagbar utredning och
ligga inom ramen för given rättslig reglering, låt vara att denna ram
stundom kan vara formellt tämligen vid och lämna utrymme för olika me¬
ningar om hur avgörandet i en viss fråga bör utfalla. Justitieombudsmännen
ha också under årens lopp ansett sig oförhindrade att ingripa — stundom
genom anställande av åtal för tjänstefel — även då fråga varit om myndig¬
hetsutövning, som grundat sig på formellt vidsträckta befogenheter. Det
torde sålunda icke gå att uppställa någon rent principiell distinktion mellan
olika ärenden såsom avseende antingen »rättsfrågor» eller »lämplighets-
frågor» och att med åberopande av en sådan distinktion hävda att motive¬
ring icke skulle vara påkallad eller möjlig i ärenden, där en vidsträcktare
prövningsrätt anförtrotts myndigheterna. Även inom svensk förvaltnings-
rättslig doktrin synes man numera ha frångått försöken att åstadkomma
en dylik distinktion (se t. ex. Herlitz i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1958
s. 22 o. f.). Det må även erinras därom, att en författningsmässigt obunden
prövning i stor utsträckning förekommer inom området för de allmänna
domstolarnas rättstillämpning. Därvid förekomma ej sällan verkligt emi¬
nenta lämplighets- och skälighetsfrågor, t. ex. i äktenskapsmål och vatten¬
mål. Likväl har aldrig någonsin övervägts, att man i fråga om den lagfästa
skyldigheten att lämna domsmotivering skulle göra undantag eller inskränk¬
ning för dylika fall. Uppenbarligen bör så ej heller ske beträffande de för-
valtningsrättsliga besluten.
Det ligger emellertid i sakens natur, att en viss begränsning i fråga om
motiveringens utförlighet måste godtagas i nu avsedda fall. Fullt klar¬
görande redovisning för myndighetens överväganden i ärenden, där en
vidsträcktare prövningsrätt föreligger, skulle nämligen mången gång bli
mycket omfattande och avse ingående redogörelse ej blott för en mångfald
på ärendet inverkande yttre omständigheter utan kanske också för myndig¬
hetens allmänna erfarenheter och dess bedömningar i fråga om nödvändig¬
heten att upprätthålla viss praxis. Man torde därför ofta icke kunna begära
mera än att — vilket också kommit till uttryck i det norska förslaget —
myndigheten skall angiva de huvudsakliga omständigheter och övervägan¬
den, som ligga till grund för beslutet.
Att över huvud taget i lagtext söka lämna närmare föreskrifter i fråga om
motiveringens innehåll synes förenat med stora vanskligheter. Iluru utförlig
en motivering bör vara, måste bli beroende av omständigheterna i de sär¬
488
skilda fallen. Ilelt allmänt torde kunna sägas, att ju mera komplicerat ett
ärende är eller ju större betydelse utgången har för den enskilde, desto ut¬
förligare bör motiveringen vara. Det är å andra sidan av vikt, att motive¬
ringen icke göres vidlyftigare än vad sakens beskaffenhet kräver. Att t. ex.
i ärenden, där avgörandet är beroende av dokumenterade brister i fråga om
personliga förhållanden, låta i motiveringen inflyta närmare redovisning av
vad handlingarna därutinnan innehålla, är sålunda onödigt och kan stundom
vara direkt olämpligt. Givetvis kan icke heller ifrågakomma att i motive¬
ringen avhandla förhållanden, som äro sekretesskyddade. I fråga om vissa
grupper ärenden kan det vidare vara möjligt att använda i hög grad för¬
enklade motiveringar, t. ex. vid avslag å massansökningar i anledning av
kristidsregleringar o. d.
Lika litet som för domstolarnas domar och beslut torde det låta sig göra
och vara nödvändigt att för besluten inom förvaltningen meddela författ-
ningsföreskrifter beträffande motiveringarnas innehåll. Detta är en praktisk
fråga, som måste och kan lösas i rättstillämpningen med beaktande av de
principiella rättssäkerhetsintressen, som uppbära en allmän regel om be¬
slutsmotivering. Erfarenheten ger också vid handen, att det icke är förenat
med så stora svårigheter, som ibland påstås, att i förvaltningsärenden lämna
kortfattade men likväl klargörande motivering. Såsom tidigare framhållits
har jag sålunda vid inspektioner av ett stort antal myndigheter själv kunnat
konstatera, att godtagbara — stundom föredömliga — motiveringar lämnas
i olika slag av ärenden. Detta har avseende såväl å ärenden, där redan nu
skyldighet att motivera föreligger, som å ärenden där sådan skyldighet ej
är föreskriven men där motivering likväl hos vissa myndigheter plägar läm¬
nas. Införandet av en allmän regel om beslutsmotivering innebär följaktli¬
gen icke annat än att man över hela linjen kräver vad som nu, med eller
utan föreskrift därom, faktiskt tillämpas inom åtskilliga områden av för-
valtningsverksamheten. Jag är för min del helt övertygad om att våra för¬
valtningsmyndigheter, om de väl gripa sig verket an, skola kunna lösa denna
uppgift på ett tillfredsställande sätt.
I enlighet med vad härovan anförts synes en regel om beslutsmotivering
i förvaltningsärenden kunna och böra givas en enkel och generell avfattning,
i huvudsak överensstämmande med rättegångsbalkens motsvarande före¬
skrifter. Enligt denna regel — som icke bör ha avseende å beslut rörande
tillämpning av kommunallagen — skulle följaktligen skyldighet föreligga för
förvaltningsmyndighet att, om ärendets beskaffenhet fordrar det, i beslutet
angiva de skäl å vilka avgörandet grundas. Möjligen skulle kunna tillfogas,
att uppgift därvid skall lämnas om vad myndigheten funnit utrett i fråga
om omtvistade faktiska förhållanden.
Jag är emellertid angelägen framhålla, att en sådan allmän regel bör
inom de skilda myndighetsorganisationerna och förvaltningsgrenarna kom¬
pletteras genom att man till tjänstemännens ledning utfärdar närmare anvis¬
489
ningar rörande beslutsmotivering i aktuella ärendegrupper. Vissa sådana
anvisningar torde för övrigt redan nu på några håll finnas utfärdade i fråga
om ärenden, där skyldighet att lämna motivering är författningsmässigt
föreskriven. Anvisningar av detta slag, vilka lämpligen kunna innehålla
olika typexempel, torde allt efter omständigheterna böra utfärdas centralt
eller lokalt. Genom dylika anvisningar torde den praktiska tillämpningen
av den allmänna regeln kunna högst avsevärt underlättas.
I samband med införandet av här förordad regel om beslutsmotivering
torde vad i specialförfattning finnes däremot stridande böra genom en
övergångsbestämmelse förklaras skola upphöra att gälla.
V. Frågan om införande av en allmän regel om beslutsmotivering utan
hinder av pågående utredningsarbete rörande administrativa
rättsskyddsfrågor
I anledning av en vid 1942 års riksdag väckt motion beslöt samma års
riksdag anhålla om utredning angående en mera enhetlig, fullständig och i
övrigt ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande lagstiftning angående
förfarandet hos förvaltningsdomstolar och övriga förvaltningsmyndigheter,
då de avgöra frågor som angå enskild rätt, samt om framläggande för riks¬
dagen av de förslag vilka av denna utredning kunde föranledas. I sitt ut¬
låtande över motionen framhöll första lagutskottet (utlåt, nr 34/1942)
— under erinran att enskildas angelägenheter i allt större utsträckning kom¬
mit att bestämmas av förvaltningsmyndigheter — att det sedan länge
framstått som ett önskemål att få mera fullständiga och överskådliga be¬
stämmelser om hur dylika förvaltningsärenden skola handläggas och av¬
göras. Vidare påpekade utskottet, att behovet av en reglering på detta
område fått särskild aktualitet därigenom att riksdagen samma år hade att
besluta rörande förslaget om en ny processordning hos de allmänna dom¬
stolarna. Utskottet framhöll därvid, att förfarandet hos förvaltningsmyn¬
digheterna i stor utsträckning byggts på en analogisk tillämpning av be¬
stämmelserna i den dåvarande rättegångsbalken, vilka skulle upphävas och
ersättas med bestämmelser lämpade för en modern, muntlig domstolsprocess.
Det sålunda av riksdagen begärda utredningsarbetet inriktades till en
början på en förberedande undersökning av ämnesområdet, vilken verk¬
ställdes av en särskilt tillkallad sakkunnig. Denne framlade år 1946 ett be¬
tänkande rörande förvaltningsförfarandet (SOU 1946: 69), vilket närmast
hade karaktären av en allmän planläggning av arbetet och icke innehöll
några författningsförslag. I betänkandet underströks angelägenheten av att
lagstiftning rörande olika till förvaltningsförfarandet hörande ämnen kom
till stånd, enär allvarliga brister vidlådde gällande ordning. År 1949 till¬
sattes därefter särskilda sakkunniga med uppdrag — i enlighet med vad
som förordats i det niimnda betänkandet — att som en första etapp i lag¬
490
stiftningsarbetet utarbeta konkreta förslag till det administrativa besvärs-
institutet och vad därmed sammanhängde. Detta institut ansågs nämligen
i viss mån intaga en nyckelställning inom förvaltningssystemet, eftersom ett
stort antal frågor vore gemensamma för besvärsinstitutet och förvaltnings-
förfarandet i övrigt. I direktiven till de sakkunniga (besvärssakkunniga)
framhölls bl. a. att utredningsarbetet, även om det begränsades på angivet
sätt, uppenbarligen komme att taga ganska lång tid i anspråk, varför de
sakkunniga borde framlägga sina förslag efter hand, i den mån de ansåge
detta möjligt och lämpligt.
År 1955 framlade besvärssakkunniga ett principbetänkande angående be¬
svärsinstitutet och därmed sammanhängande ämnen (SOU 1955: 19). I
detta betänkande redovisade de sakkunniga huru de fattat sitt uppdrag och
huru de, i stora drag, tänkt sig den lagstiftning, som de ville förorda. Att
ett sådant principbetänkande framlades för prövning, berodde på att det
vid statsmakternas handläggning av olika administrativa rättsskyddsfrågor
ofta uppkommit fråga om det resultat, vartill de sakkunnigas arbete kunde
väntas leda. Enligt vad som framhölls i detta principbetänkande (s. 75)
skulle de allmänna regler angående besvär, som de sakkunniga ansåge
kunna uppställas, sammanföras i en lag som huvudsakligen skulle reglera
besvärsinstitutet men jämväl innefatta vissa bestämmelser som kunde göras
gemensamma för beslut i besvärsmål och andra beslut, därvid bl. a. nämn¬
des frågan om motivering av beslut. Förhållandet mellan denna allmänna
lag och specialförfattningarna tänkte sig de sakkunniga gestaltat på det
sättet, att lagen skulle gälla allenast i den mån ej annat följde av bestäm¬
melser i författning, som utfärdats före lagens ikraftträdande eller därefter
utfärdades med riksdagen eller i överensstämmelse med dess beslut. I sam¬
band härmed framhöllo de sakkunniga, att de visserligen ämnade i sitt
slutliga betänkande översiktligt angiva i vilken utsträckning de ansåge de
allmänna reglerna kunna upprätthållas eller specialregler vara erforderliga.
Däremot avsåge de icke att ingå på ett bedömande i enskildheter av frågan
om särreglers fortbestånd eller tillskapande; ett sådant arbete, som måste
bli mycket omfattande, bleve nämligen onyttigt, om de sakkunnigas rikt¬
linjer icke godtoges. För att lagen skulle få åsyftad verkan vore det emeller¬
tid enligt de sakkunniga ofrånkomligt, att en genomgående revision av
specialförfattningarna i sinom tid ägde rum med syfte att utrensa opåkal¬
lade avvikelser. De sakkunniga ansåge det vara mest ändamålsenligt, att
denna genomgång företogs först sedan Kungl. Maj:t efter vederbörlig
remissbehandling tagit ståndpunkt till det blivande lagförslaget. Måhända
borde genomgången icke ske förrän riksdagen fattat beslut om lagen och
man sålunda i en godkänd lagtext vunnit en säker utgångspunkt för bedö¬
mandet av behovet av specialregler. Om detta förfaringssätt godtoges, borde
enligt de sakkunniga den ifrågavarande lagen ej träda i kraft förrän i sam¬
491
band med den lagstiftning, som översynen av specialförfattningarna för¬
anledde.
Vad de sakkunniga sålunda anfört rörande lagstiftningens allmänna upp¬
läggning och vad betänkandet eljest innehåller rörande omfattningen och
beskaffenheten av föreliggande rättsliga spörsmål torde med all tydlighet
giva vid handen, att utredningsarbetet ännu på lång tid icke kan förväntas
leda till reformer av praktisk betydelse för förvaltningsförfarandet. Till en
början skulle sålunda de sakkunnigas slutliga lagförslag avvaktas, något
som enligt vad de själva framhållit (s. 10) torde komma att dröja avsevärd
tid. Efter vederbörlig remissbehandling — för vilken sannolikt rundlig tid
måste beräknas — skulle statsmakterna i princip taga ståndpunkt till denna
invecklade lagstiftningsfråga. Detta lärer knappast bli möjligt utan en tids¬
ödande överarbetning av förslaget med hänsyn till innehållet i avgivna
remissyttranden. Därefter skulle påbörjas ett omfattande arbete med ge¬
nomgång av de otaliga specialförfattningarna för att samordna dessa med
den allmänna lagen. Först sedan detta arbete avslutats och ståndpunkt
tagits till denna särskilda lagstiftningsfråga, skulle den allmänna lagen
rörande besvärsinstitutet och vissa därmed sammanhängande frågor kunna
träda i kraft. Därigenom skulle endast den första etappen i det av 1942 års
riksdag begärda lagstiftningsarbetet vara avslutat. Det skulle därefter åter¬
stå att upptaga arbetet med den än mer omfattande frågan om en allmän
lagstiftning angående förfarandet i första instans.
De sakkunnigas bedömning av svårigheterna att i praktiken föra ut all¬
männa reformer på förevarande område framstår knappast som överras¬
kande. Att för en rikt utgrenad och differentierad förvaltning som den
svenska genomföra en handläggningsordning vilken, utan att onödigt in¬
skränka samhällsorganens effektivitet och rationella utnyttjande, kan till¬
försäkra de enskilda medborgarna ett godtagbart skydd mot misstag och
godtycke, utgör utan tvivel en lika betydelsefull som svårlöst uppgift. Det
gäller här en av de verkligt stora lagreformerna, fullt ut jämförlig med
rättegångsreformen rörande de allmänna domstolarna. I betraktande av den
långa tid, som åtgick innan sistnämnda reform kunde genomföras — en
reform som i motsats till den nu förevarande avsåg en enhetlig myndighets-
organisation och kunde bygga på relativt väl utbildade lagregler — skulle
det för visso vara en illusion att tro på snabba resultat, när det gäller all¬
männa reformer rörande förvaltningsförfarandet. För envar som fått någon
större överblick över den vidsträckta och mångskiftande förvaltningsverk-
samheten torde också stå klart, att det här väntar ett mycket långvarigt
och ett mycket tålmodigt arbete, innan mera omfattande praktiska refor¬
mer kunna komma till stånd. Även genomförandet av en huvudsakligen till
besvärsinstitutet begränsad reform skulle tvivelsutan — och detta utvisar
också de sakkunnigas principbetänkande — komma att taga avsevärd tid i
anspråk.
492
Den komplicerade beskaffenheten av det pågående reformarbetet och de
olika meningar som kunna hysas rörande dess uppläggning och inriktning
ha på ett frapperande sätt belysts i de remissyttranden, som avgåvos över
principbetänkandet. Det saknas anledning att i detta sammanhang närmare
ingå på innehållet i dessa remissyttranden. Här må blott erinras därom, att
åtskilliga myndigheter anslöto sig till tanken — framförd av en av de sak¬
kunniga — att arbetet icke borde begränsas till besvärsförfarandet utan
borde, med hänsyn bl. a. till de gemensamma problemställningarna, avse
även förfarandet i första instans. I viss anslutning härtill framhölls i de nya
direktiv, som år 1958 lämnades de sakkunniga, att det borde övervägas om
icke detta önskemål i viss utsträckning kunde tillmötesgås utan att arbetet
fördenskull behövde bli »alltför mycket försenat». De sakkunniga borde
därför undersöka, om icke en sådan vidgning av den blivande lagstiftningens
omfattning läte sig genomföra.
Av det nu anförda lärer framgå, att det ännu icke är möjligt att ens
skönja tidpunkten då en allmän reform på förevarande område kan prak¬
tiskt genomföras. Även om besvärssakkunniga skulle kunna inom en täm¬
ligen näraliggande tid presentera ett lagförslag — begränsat till besvärsför¬
farandet eller av större räckvidd — torde detta förslag med den tänkta
uppläggningen av reformarbetet knappast kunna bli mycket mer än ett
underlag för vidare diskussioner och fortsatt lagstiftningsarbete. Det är
nämligen ofrånkomligt att ett sådant förslag, såsom ock framhållits i prin¬
cipbetänkandet, konfronteras med mångfalden specialförfattningar och ej
endast därmed utan även, och kanske framför allt, med den levande verk¬
lighet som döljer sig bakom författningarna och som formar myndigheternas
praxis inom de olikartade förvaltningsgrenarna. Det är här som det verkligt
maktpåliggande och tidsödande arbetet ligger, ett arbete som måste komma
till stånd innan reformtankarna kunna föras ut i praktiken.
Med hänsyn till vad nu sagts framstår det som uppenbart, att pågående
lagstiftningsarbete rörande förvaltningsförfarandet icke kan få verka hind¬
rande för genomförande av partiella reformer inom förfarandets ram i syfte
att bota påtagliga brister i det administrativa rättsskyddet. I de ursprung¬
liga direktiven till besvärssakkunniga framhölls också, under hänvisning till
att utredningsarbetet måste beräknas taga lång tid i anspråk, att de sak¬
kunniga borde efter hand framlägga sina förslag i den mån så ansåges möj¬
ligt och lämpligt. Ehuru de sakkunniga icke begagnat sig därav, ha de själva
i sitt principbetänkande (s. 102) pekat på de partiella reformernas väg och
förklarat det vara beklagligt, om det på dem ankommande arbetet skulle
betraktas som ett hinder för att genomföra lagstiftning rörande särskilda
frågor, då detta befunnes önskvärt och kunde ske utan olägenhet.
En sådan fråga, som utan hinder av det pågående lagstiftningsarbetet bör
kunna utan olägenhet göras till föremål för fristående legislativ behandling,
493
är det bär förut avhandlade spörsmålet om införande av en allmän regel om
principiell skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva
de skäl, å vilka besluten grundas. Enligt min mening kan denna fråga lösas
på ett lagtekniskt enkelt sätt och utan särskilda kostnader för det allmänna.
Med hänsyn härtill och då denna lagstiftningsfråga, på sätt som torde fram¬
gå av det anförda, är av fundamental betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt,
bör — utan hinder av pågående vittsyftande lagstiftningsarbete rörande
förvaltningsförfarandet — en partiell reform i förenämnda hänseende utan
dröjsmål genomföras.
Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härmed för Eders Kungl. Maj:t framlägga
ovanberörda spörsmål och synpunkter under hemställan att förslag i av
mig angiven riktning måtte föreläggas riksdagen.
2. Framställning om utfärdande av föreskrift om förtur vid be¬
handlingen av skattemål, vars utgång är av betydelse för bedöman¬
de av vid domstol anhängigt mål om ansvar för deklarationsbrott
I en den 2 december 1960 till Konungen avlåten framställning anförde
jag följande.
I fall, då en skattskyldig ställes under åtal för deklarationsbrott, före¬
kommer ofta att den taxering, varom i åtalsmålet är fråga, blir överklagad,
och att åtalsmålet på grund härav förklaras vilande i avvaktan på slutligt
beslut i taxeringsfrågan. I min verksamhet har jag vid flera tillfällen upp¬
märksammat brottmål av nämnda slag vilka fått vila oskäligt lång tid i
avbidan på slutligt beslut i taxeringsfrågan. I min år 1959 avgivna ämbets-
berättelse (s. 245 o. f.) finnas omnämnda två sådana fall, av vilka det ena
brottmålet vilade icke mindre än 12 år, innan det återupptogs till handlägg¬
ning.
Vad sålunda vid flera tillfällen iakttagits föranledde mig att vid inspek¬
tion i mars 1958 av länsstyrelsen i Örebro län ägna särskild uppmärksamhet
åt sådana fall, där skattskyldiga stått under åtal för deklarationsbrott lång
tid i avbidan på slutlig prövning av beskattningsmål. Därvid uppmärk¬
sammades följande fall, vilka syntes ägnade att belysa förhållandena.
1) Köpmannen S. blev genom beslut av prövningsnämnden den 23 juni
1954 taxerad år 1953 i Örebro till statlig inkomstskatt för 36 180 kronor.
Därvid avvek prövningsnämnden från S:s självdeklaration bland annat
därutinnan, att hans inkomst av rörelse, som i deklarationen angivits till
14 008 kronor, uppskattades till 38 212 kronor. — Över prövningsnämn-
dens beslut anförde den skattskyldige besvär, vilka inkommo till landskon¬
toret den 26 augusti 1954. — S. blev efter anmälan av taxeringsintendenten
ställd under åtal för falskdeklaration vid rådhusrätten i Örebro, vilket åtal,
enligt vad som under hand inhämtades från rådhusrätten, väcktes den 10
494
februari 1955 och därefter vilat i avbidan på lagakraftägande beslut i taxe-
ringsmålet. — Kammarrätten meddelade den 28 september 1955 utslag i
taxeringsmålet och gjorde därvid ingen ändring i prövningsnämndens be¬
slut. Den skattskyldige fullföljde därefter talan mot kammarrättens utslag.
Målet var vid inspektionstillfället beroende på regeringsrättens prövning.
2) Kamreraren M. blev genom beslut av prövningsnämnden den 10 feb¬
ruari 1954 taxerad år 1953 i Örebro till statlig inkomstskatt för 16 230
kronor, taxerad och beskattningsbar inkomst. Därvid beräknade prövnings¬
nämnden vid uppskattning av M:s inkomst av tjänst värdet av honom till¬
kommande förmån att använda arbetsgivarens bil till 2 000 kronor. — Över
prövningsnämndens beslut anförde den skattskyldige besvär, vilka inkommo
till landskontoret den 25 mars 1954. — Enligt vad som vidare inhämtades
blev M. efter anmälan den 15 maj 1954 av taxeringsintendenten den 22
januari 1955 ställd under åtal vid rådhusrätten i Örebro, därvid ansvar yr¬
kades å M. för vårdslös deklaration jämlikt 2 § skattestrafflagen. Åtals-
målet förklarades av rådhusrätten vilande i avbidan på lagakraftägande
utslag i taxeringsmålet. — Kammarrätten meddelade den 13 juni 1955 ut¬
slag i taxeringsmålet, därvid kammarrätten ej gjorde ändring i prövnings¬
nämndens beslut. Efter fullföljd av den skattskyldige meddelade regerings¬
rätten utslag i taxeringsmålet den 12 februari 1958, därvid kammarrättens
utslag fastställdes.
3) Leg. läkaren W. blev genom beslut av prövningsnämnden den 8 de¬
cember 1955 taxerad år 1955 i Kumla till statlig inkomstskatt för 42 390
kronor. Därvid uppskattade prövningsnämnden W:s inkomst av läkarverk¬
samhet till 54 183 kronor, medan W. i sin självdeklaration angivit nämnda
inkomst till 35 433 kronor. — Över prövningsnämndens beslut anförde den
skattskyldige besvär, vilka inkommo till landskontoret den 25 februari
1956. — Efter anmälan av taxeringsintendenten den 13 januari 1956 blev
W. den 11 februari 1957 ställd under åtal vid Västernärkes häradsrätt för
falskdeklaration, vilket mål vilade i avvaktan på lagakraftägande beslut i
taxeringsmålet. — Taxeringsintendenten avgav därefter yttrande i besvärs-
målet till kammarrätten den 15 februari 1957. Målet var vid inspektionstill¬
fället icke avgjort av kammarrätten.
4) Med. lic. N. blev genom beslut av prövningsnämnden den 25 maj
1956 taxerad år 1955 i Örebro — tillsammans med hustrun vars taxering här
lämnas åsido — till statlig inkomstskatt för 43 230 kronor. Prövningsnämn¬
den uppskattade därvid N:s nettointäkt av tjänst till 47 890 kronor, varvid
hans bruttointäkter av öppen mottagning vid Örebro centrallasarett upp¬
tagits till 36 800 kronor, medan N. i sin självdeklaration uppgivit samma
bruttointäkter till 29 800 kronor. — Över prövningsnämndens beslut an¬
förde N. hos kammarrätten besvär, vilka inkommo till landskontoret den
14 augusti 1956. Efter anmälan av taxeringsintendenten den 1 augusti 1956
blev N. ställd under åtal vid rådhusrätten i Örebro, där målet vilade i av¬
bidan å lagakraftägande beslut i taxeringsmålet. — Taxeringsintendenten
avgav därefter den 22 februari 1957 yttrande i besvärsmålet till kammar¬
rätten. Taxeringsmålet var vid inspektionstillfället icke avgjort av kam¬
marrätten.
Med anledning av vad sålunda iakttagits lät jag till inspektionsprotokol¬
let anteckna följande.
495
Vad som förekommit i de nu till granskning upptagna fallen syntes utvisa
att förhållandena på hithörande område vore otillfredsställande. I de båda
under 1) och 2) anmärkta fallen hade omkring fem år förflutit, sedan den
skattskyldige begått den handling, för vilken han ställts under åtal. Den tid
som förflutit sedan åtal väckts utgjorde mer än tre år. Likväl hade åtals-
målen ännu icke varit föremål för saklig behandling vid underrätten på
grund av att denna avvaktade slutliga utslag i taxeringsmålen. I fråga om
fallet 2) kunde dock förväntas, att åtalsmålet — vid det förhållandet att
slutligt beslut i taxeringsfrågan förelåge — inom kort komme att upptagas
vid underrätten. I förevarande båda fall syntes några mera avsevärda dröjs¬
mål med handläggningen icke ha förekommit vare sig vid taxeringsinten-
dentens, åklagarens eller kammarrättens befattning med saken. Däremot
hade taxeringsmålens föredragning i regeringsrätten dröjt avsevärd tid. —
Vad anginge de under 3) och 4) anmärkta fallen hade omkring tre år för¬
flutit sedan den handling begåtts, för vilken vederbörande åtalats, och om¬
kring ett år sedan åtal väckts. I dessa fall hade dock målen icke avgjorts av
kammarrätten, ehuru mer än ett år förflutit sedan taxeringsintendenten av¬
gav sitt yttrande. I det under 3) anmärkta fallet syntes vidare avsevärd tid,
ungefär ett år, ha förflutit mellan angivelsen för brottet och åtalets väc¬
kande. Att ställning till åtalsfrågan toges så snabbt som möjligt syntes
viktigt, inte minst ur den i förevarande sammanhang betydelsefulla syn¬
punkten att genom åtals väckande taxeringsmålet borde handläggas med
förtur framför övriga taxeringsmål.
Av det anförda framginge — anförde jag vidare — att i vissa fall avse¬
värd tid kunde förflyta mellan ett deklarationsbrott och, där åtal kommit
till stånd, brottmålets företagande till huvudförhandling. Dessa dröjsmål
— som svårligen kunde förenas med humanitära synpunkter och med en
god ordning för anordnandet av en rationell brottmålsprocess — kunde, i
den mån de berodde på myndigheternas åtgöranden, hänföras till olika led i
det rättsliga förfarande, som här påginge, nämligen brottsutredningen, taxe-
ringsintendentens yttrande över anförda besvär samt handläggningen inom
kammarrätten och hos föredragandena i regeringsrätten. Det vore måhända
svårt att av det föreliggande materialet draga några mera bestämda slut¬
satser, men tydligtvis kunde vad som förekommit utgöra grund för över¬
väganden om vad som borde åtgöras för att ernå en snabbare behandling
av åtalsmålen, därvid syntes böra närmare undersökas, hur principen om
förtursbehandling av taxeringsmålen verkade och i vilken takt brottsutred¬
ningarna rörande deklarationsbrotten bedreves.
I syfte att erhålla ytterligare material till belysning av förevarande spörs¬
mål införskaffade jag från förste taxeringsintendenten vid överståthållar-
ämbetet och taxeringsintendenterna i samtliga län vissa uppgifter om åtals-
mål angående brott mot skattestrafflagcn, vilka varit föremål för handlägg¬
ning under längre tid. Uppgifterna avsågo dels avgjorda brottmål av hit¬
hörande slag, dels ock anhängiggjorda men icke avdömda dylika mål, i
vilka taxeringsfrågan vid undersökningstillfället alltjämt berodde på skatte-
domstols prövning. Beträffande den förstnämnda kategorien mål, infordra¬
496
des uppgift endast å sådana efter ingången av år 1950 av underrätt av¬
gjorda mål angående brott mot skattestrafflagen, i vilka minst fem år för¬
flutit mellan den åtalade handlingens begående och dess lagförande. Be¬
träffande anhängiggjorda men av underrätt ännu icke avdömda åtalsmål
av hithörande slag infordrades uppgift allenast å sådana mål, i vilka
— där taxeringsfrågan berodde på kammarrättens prövning — minst tre år
förflutit från åtalade handlingens begående och, i fråga om mål där taxe¬
ringsfrågan berodde på regeringsrättens prövning, minst fyra år.
Vidare angåvo taxeringsintendenterna på min begäran sina synpunkter
på föreliggande spörsmål.
Därefter inkom kammarrätten med begärt utlåtande.
Av de av taxeringsintendenterna redovisade fallen, i vilka minst fem år
förflutit från det deklarationsbrottet begicks till dess underrätten avgjorde
åtalsmålet, ha 70 blivit föremål för närmare undersökning. Detta antal
understiger något vad de lämnade uppgifterna utvisa beroende på att vissa
eftertaxeringsfall icke ansetts böra medtagas. I något mer än halva antalet
av de 70 undersökta fallen (56 %) hade mer än 6 år förflutit från den
åtalade handlingens begående — brottet antages här ha skett den 1 april
under taxeringsåret — till dagen för domens meddelande. I 16 fall eller
drygt 20 % hade dom meddelats först efter mer än 8 år och i 7 fall eller
10 % efter mer än 10 år. Tages som utgångspunkt för tidsberäkningen icke
den åtalade handlingens begående utan taxeringsintendentens anmälan om
brottet till åklagaren — vilket med hänsyn till brottets karaktär kan vara
en lämplig komplettering i detta sammanhang — finner man att i hälften
av fallen dom meddelats i åtalsmålet först sedan fem år eller längre tid
förflutit efter det åtalsanmälan skedde, att i 17 fall (ca 24 %) nämnda tid
var 7 år eller mer och i 7 fall (10 %) tiden var 9 år eller mer. Det är därvid
att märka att åtalsanmälan enligt det undersökta materialet — med undan¬
tag för något av länen — endast mera sällan skett innan prövningsnämnden
beslutat i taxeringsfrågan.
Beträffande redovisade, vid inventeringstillfället vilande åtalsmål ha
— likaledes efter bortgallring av en del äldre eftertaxeringsfall m. m. —
undersökts 120 mål, i vilka taxeringsfrågan antingen var beroende på skat-
tedomstols prövning eller — i ett fåtal fall — tämligen nyligen avgjorts av
skattedomstol. Av dessa 120 mål hänförde sig ett femtiotal till kammarrät¬
tens och ett sjuttiotal till regeringsrättens prövning. I ett tjugutal av kam-
marrättsmålen (ca 40 %) hade vid inventeringstillfället 4 år eller längre tid
förflutit efter det den åtalade handlingen begåtts (den 1 april under taxe¬
ringsåret). Den tid som vid inventeringstillfället förflutit från det anmälan
om brottet skedde — därvid bör beaktas att i genomsnitt 80 % av de
undersökta fallen anmälts till åtal först efter det prövningsnämnden beslu¬
tat i skattemålet — utgjorde i omkring en tredjedel av målen 1—2 år samt
497
i omkring två tredjedelar av målen 2—5 år. I drygt fyra femtedelar av
målen hade mellan 2 och 5 år förflutit från det prövningsnämndens beslut
meddelats.
Vad angår sistnämnda sjuttiotal mål, som vid inventeringstillfället vilade
i avbidan på regeringsrättens prövning av skattefrågan, hade i 10 % av
målen 8 år eller längre tid förflutit från tidpunkten för den åtalade gär¬
ningens begående till inventeringstillfället. I mellan vart fjärde och vart
femte mål var angivna tidrymd mer än 6 år. Räknat från tidpunkten för
taxeringsintendentens åtalsanmälan till inventeringstillfället hade i drygt en
tredjedel av målen mer än 4 år förflutit. I ca 44 % av målen hade 4 år eller
mera förflutit från det prövningsnämnden meddelade sitt beslut. I praktiskt
taget vart tredje mål har en tid av mer än 2 år och i nära nog vart
femte mål en tid av mer än 3 år förflutit från det kammarrätten meddelat
det överklagade utslaget.
I samtliga de av taxeringsintendenterna redovisade målen har undersökts
hur lång tid som i skatteprocessen genomsnittligt förflutit mellan prövnings¬
nämndens beslut och kammarrättens utslag samt mellan kammarrättens
och regeringsrättens utslag. Det visar sig därvid att i omkring halva antalet
mål en tidrymd av 1 Va—2 V* år förflutit mellan tidpunkterna för prövnings¬
nämndens och kammarrättens avgöranden. I omkring 20 % av målen hade
tiden varit kortare än 1 % år och i omkring 30 % hade tiden varit längre
— i åtskilliga fall avsevärt längre — än 2 Va år. Vad angår de av regerings¬
rätten avgjorda skattemålen hade i drygt 20 % av fallen avgörandet dröjt
mer än 3 år från det kammarrättens utslag meddelades i målet. I övrigt
fördelar sig målen i huvudsak jämnt på tidsperioder om sex månader från
Va till 3 år mellan de båda skattedomstolarnas avgöranden.
För att utröna i vilket led i handläggningen som här påtalade dröjsmål
inträffat har beträffande 150 av kammarrätten avgjorda skattemål, vilkas
utgång varit av betydelse för bedömande av vilandeförklarade deklarations-
brottmål, undersökts hur lång tid som förflutit från det taxeringsintenden-
ten avgav yttrande i skattemålet till dagen för kammarrättens utslag. Det
har därvid visat sig att av de 150 målen 33 avgjorts inom 3 månader, 70
inom 6 månader och 105 inom ett år efter det taxeringsintendenten avgav
sitt yttrande. I 45 mål dröjde kammarrättens avgörande mera än ett år och
i 14 mål mera än två år från sist angivna tidpunkt.
Slutligen har också sammanställts vissa uppgifter berörande åklagarnas
handläggning av hithörande mål. Undersökningen visar att endast undan¬
tagsvis förekommit att åtal anhängiggjorts senare än ett år efter det taxe¬
ringsintendenten gjort anmälan om brottet. I flertalet fall hade åtal väckts
inom 3 månader och i närmare tre fjärdedelar av målen inom sex månader
efter taxeringsintendentens anmälan. Däremot visar undersökningen att
stundom anmärkningsvärt lång tid förflutit från det skattefrågan slutligt
avgjorts till dess underrätten avgjort åtalsmålet. I mer än hälften av de
32 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 19G1 års riksdag
498
först omnämnda 70 fallen hade denna tid uppgått till mer än 1 år och i
nära 20 % av fallen till 2 år eller längre tid.
Taxeringsintendenterna ha i sina yttranden genomgående funnit de så¬
lunda iakttagna dröjsmålen med åtalsmålens avgörande otillfredsställande.
Dröjsmålen ha i allmänhet ansetts bero på långsamheten i skatteprocessen.
Man har därvid framhävt olika led i förfarandet, som äro ägnade att för¬
dröja skattemålens handläggning. Sålunda ha några intendenter — under
framhållande att de redovisade skattemålen ofta hörde till de mest svår-
utredda — pekat på att dröjsmål med avgivande av yttrande till skatte-
domstol uppkommit till följd av bristande personalresurser på taxerings-
sektionerna. Jämväl avsaknaden tidigare av möjlighet att delegera hand¬
läggningen av mål till underordnad personal har åberopats som skäl för
uppkomna dröjsmål med yttrandens avgivande. Från flera håll har fram¬
hållits att de skattskyldiga själva stundom utnyttjat möjligheter att på
olika vägar förhala handläggningen av skattemål i syfte att uppnå fördelar
av processtaktisk eller annan art. Några intendenter ha uppgivit att man
regelmässigt brukat begära förtur hos skattedomstolarna för sådana skatte¬
mål som haft betydelse för bedömningen av åtalsmål om deklarationsbrott.
Från något håll har framhållits att begäran om förtursbehandling icke till¬
räckligt beaktades av skattedomstolarna. Flertalet taxeringsintendenter
som yttrat sig i frågan har emellertid uttalat att sådan begäran om förtur
enligt deras erfarenhet brukade beaktas. Enligt flera intendenters mening
brukade emellertid även i dylika fall oskäligt långa dröjsmål uppkomma
vid handläggningen av besvärsmål i såväl kammarrätten som regerings¬
rätten.
I vissa fall ha taxeringsintendenterna påtalat brister utanför beskatt-
ningsorganisationen. Sålunda har från ett par håll påpekats att taxerings¬
myndigheterna icke utan särskild begäran därom återfinge deklarations-
handlingarna, sedan åtalsmålet förklarats vilande. Från några håll har
vidare påtalats att det funnes en benägenhet hos parter och domstolar att
vilja anse vilandeförklaring av åtalsmål om deklarationsbrott erforderlig i
större utsträckning än som strängt taget vore nödvändig.
De åtgärder som av taxeringsintendenter föreslagits för att förbättra för¬
hållandena åsyfta i allmänhet att genomföra en mer uttalad förtursbe¬
handling av sådana skattemål, vilkas utgång har betydelse för bedömningen
av åtalsmål. I ett par yttranden har man dock därvid erinrat om att det
stundom förekomme skattemål, beträffande vilka en snabb behandling
framstode som viktigare än i fråga om åtalsmålen. Flera taxeringsintenden-
ter ha uttalat att förtursbehandlingen borde på särskilt sätt tydligt utmär¬
kas i akten. En taxeringsintendent har förordat att förtursrätten för de nu
ifrågavarande skattemålen borde införas i taxeringsförordningen.
499
Kammarrätten liar i sitt utlåtande inledningsvis redogjort för bestäm¬
melserna i dess instruktion och arbetsordning angående förtursbehandling
av mål och ärenden samt har i anslutning härtill lämnat följande redo¬
görelse angående ordningen för behandling av skattemål, vilkas utgång har
betydelse för bedömningen av åtalsmål rörande deklarationsbrott.
De såsom åtalsmål betecknade förtursmålen uppgå årligen i genomsnitt
till 1 ä 2 procent av samtliga beskattningsmål såsom framgår av följande
uppställning:
|
Totala antalet un¬
der året inkomna
beskattningsmål
|
Därav
åtalsmål
|
Antalet åtalade
skattskyldiga
|
År 1956 ......
|
...... 10 217
|
99
|
40
|
År 1957 ......
|
...... 8 802
|
98
|
47
|
År 1958 ......
|
...... 9104
|
164
|
64
|
Särskilda föreskrifter finnas icke meddelade om i vilken inbördes ordning
åtalsmålen och övriga grupper förtursmål skola föredragas. Som regel bru¬
kar dock inom kammarrätten tillämpas den praxis, att åtalsmålen föredra¬
gas så snart omständigheterna det medgiva och före andra förtursmål,
särskilt då åtalsmålen varit av sådan natur att skyndsam handläggning
funnits påkallad. Någon ovillkorlig rätt till förtur före andra förtursmål
har emellertid icke tillerkänts alla åtalsmål och tillräckliga skäl att medge
sådan rätt synas ej heller föreligga. Det förekommer nämligen ofta att i
andra skattemål den skattskyldiges intresse av ett snabbt avgörande är så
starkt — exempelvis vid hotande exekutiva åtgärder eller ekonomiska svå¬
righeter till följd av skattekrav — att det närmast skulle te sig stötande om
handläggningen av sådant mål skulle fördröjas till förmån för åtalsmål, som
objektivt sett äro av mindre betydelse. Såsom framgår av den ovan intagna
uppställningen över antalet förtursmål är för övrigt detta antal icke större
än att målen oaktat de icke äga ovillkorlig förtursrätt ändock kunna före¬
dragas jämförelsevis kort tid efter det de inkommit till kammarrätten.
Kammarrätten vill i detta sammanhang meddela att domstolen i cirku¬
lärskrivelse den 10 november 1947 för vederbörande taxeringsintendenter
framhållit vikten av att vid besvärshandlingars insändande på ett iögonen¬
fallande sätt utmärkes, att vederbörande skattskyldig är ställd under åtal
för brott mot skattestrafflagen. Det åligger vidare varje ledamot och fiskal
jämlikt den 13 november 1947 utfärdade föreskrifter att i varje rotel inom
särskild kolumn utmärka, om särskild anledning till förtursbehandling före¬
ligger och anledningen i fråga.
Beträffande åtalsmålens handläggning bör beaktas att sådana mål ofta
äro av invecklad beskaffenhet och grunda sig på ett omfattande material.
Ej sällan förekommer, sedan målen inkommit till kammarrätten, fortsatt
skriftväxling, och denna förlänges i åtskilliga fall av åtgärder från de skatt¬
skyldigas sida såsom ingivande av påminnelser, igångsättande av ny ut¬
redning, framställningar om uppskov o.s.v. I dylika situationer liksom
eljest när förtursberättigade mål fördröjts hos länsstyrelserna ha från kam¬
marrättens sida påminnelser avlåtits för att påskynda handläggningen.
Kammarrätten vill emellertid framhålla, att skriftväxlingen i taxerings-
mål såsom framgår av 97 § taxeringsförordningen ombesörjes av vederbö¬
500
rande prövningsnämndskanslier och att det därför väsentligen beror på
dessas verksamhet, om skriftväxlingen i taxeringsmål skall bli slutförd med
önskvärd skyndsamhet.
Beträffande åtgärder för att förkorta tiden för handläggningen av hit¬
hörande mål i kammarrätten anförde kammarrätten följande.
Kammarrätten får anmäla, att i plenum behandlats frågan om lämpliga
åtgärder för snabbare avgöranden från kammarrättens sida av förtursmål
över huvud taget och därmed även åtalsmålen. Det har därvid ansetts, att
nämnda syfte skulle främjas, om länsstyrelserna vid insändande av taxe¬
ringsmål till kammarrätten genom begagnande av särskild blankett, vartill
förslag uppgjorts, på enhetligt och iögonenfallande sätt gjorde anmälan om
behov av förtursbehandling och skäl därför. Kammarrätten har beslutat
undersöka, huruvida länsstyrelsernas medverkan i detta hänseende kan
erhållas. Genom den ifrågasatta anordningen skulle den nödvändiga expe-
ditionella behandlingen av ifrågavarande mål kunna påskyndas och till¬
synen inom kammarrätten över målens föredragning i vederbörlig ordning
effektiviseras. Det är kammarrättens uppfattning att en effektivare garanti
därigenom skulle skapas för att förtursmålen skola kunna föredragas inom
sådan tid efter det de inkommit, att anledning till erinran icke kommer att
föreligga.
Med avseende å frågan om vilka åtgärder som i övrigt borde vidtagas för
att vinna ett snabbare avgörande av mål om deklarationsbrott anförde
kammarrätten följande.
Kammarrätten vill slutligen beträffande åtalen för oriktig deklaration
framhålla, att domar med anledning av sådana åtal för närvarande i avse¬
värd omfattning meddelas utan att slutligt beslut föreligger rörande de
taxeringar, för vilka de oriktiga deklarationerna skolat tjäna till ledning.
Det synes ur olika synpunkter mest tillfredsställande, om så kan ske i
största möjliga omfattning. Även med all tänkbar snabbhet vid skattedom-
stolarnas handläggning av taxeringsmål, som äro av betydelse för åtal, kan
det nämligen stundom icke undvikas, att vilandeförklaring av mål om
ansvar för oriktig deklaration i avvaktan på taxeringsfrågans slutliga av¬
görande medför årslångt dröjsmål med doms avkunnande. Så kan exempel¬
vis inträffa om skattskyldig deklarerat oriktigt i visst hänseende, varom
taxeringstvist ej råder, men fullföljer talan beträffande den ifrågavarande
taxeringen i annat avseende, som kräver vidlyftigare utredning. Det bör
därjämte framhållas, att, därest det för domstolen trots utredningen fram¬
står som tveksamt om visst belopp, som ej upptagits i deklaration, bör vara
skattepliktigt, det väl i många fall ej gärna kan komma i fråga att veder¬
börande skall fällas till ansvar i målet och detta alldeles oberoende av hur
taxeringsmålet utfaller. Kammarrätten vill med hänsyn till det anförda
ifrågasätta, om icke utredning lämpligen borde verkställas för utrönande i
vad mån genom ändringar i skattestrafflagen eller annorledes de hinder
kunna undanröjas, som nu av de allmänna domstolarna anses föreligga mot
att åtal för oriktig deklaration prövas utan att utgången i taxeringsmål av¬
vaktas. Åtgärder i detta syfte skulle utan tvivel utgöra det mest effektiva
medlet att möjliggöra ett snabbt avgörande av mål rörande åtal för brott
mot skattestrafflagen.
501
Den här verkställda utredningen ger ett övertygande belägg för att av¬
görandet av mål om åtal för deklarationsbrott ofta fördröjes lång tid på
grund av att målen förklarats vilande i avbidan å den slutliga prövningen
av skattefråga, som är av betydelse för bedömningen av åtalet. I sådana
brottmål blir ofta den tid, som förflyter mellan den brottsliga handlingens
begående och dess beivran, orimligt och oskäligt lång. Mera avsevärda
dröjsmål härutinnan äro självfallet ur olika synpunkter mycket betänkliga.
Ju längre tid som förflyter innan åtalsmålet företages vid huvudförhandling
desto svårare blir det att fastställa sanningen. I det inledningsvis omnämn¬
da brottmålet, som var vilande mera än 12 år, nedlades åtalet av riksåkla¬
garen under åberopande av att det förflutit i det närmaste 15 år, sedan
gärningen begicks, och att det syntes tvivelaktigt om det vore möjligt att
styrka åtalet. För den allmänna laglydnaden är det vidare av vikt att brott
så snart som möjligt följes av straff. Detta gäller icke minst i fråga om
deklarationsbrott med hänsyn till angelägenheten att hos allmänheten
inskärpa den allvarliga karaktären av sådana brott. Om mycket lång tid
— 5 till 10 år är icke ovanligt i detta sammanhang — förflutit mellan brot¬
tet och prövningen av åtalet härför, torde en domstol vara obenägen ådöma
frihetsstraff för brottet, även om gärningen i och för sig förtjänt sådant
straff. Nämnda förhållande torde även mången gång påverka storleken av
det bötesstraff som ådömes. Slutligen är att beakta den tilltalades intresse
av att icke onödigt länge behöva sväva i ovisshet om och oroa sig för ut¬
gången av åtalet.
Angelägenheten av att, i fall då åtal för deklarationsbrott väckts, ernå
ett snabbt avgörande av taxeringsfråga, som är av betydelse för bedömande
av åtalet, är allmänt vitsordad. Som ett uttryck härför kan åberopas en
mångårig föreskrift i kammarrättens instruktion av innebörd, att dylika
taxeringsmål skola behandlas med förtur. Någon uttrycklig föreskrift av
likartat innehåll finnes visserligen icke beträffande taxeringsmål, som dra¬
gits under regeringsrättens prövning. Emellertid inrymmer stadgan den
18 juni 1926 angående behandlingen inom statsdepartementen av ärenden,
som tillhöra regeringsrätten, en allmänt hållen föreskrift av innebörd, att
avvikelse från fastställd föredragningstur kan ske, där särskilda omständig¬
heter det påkalla. Med tillämpning härav kunna taxeringsmål, varom här
är fråga, även vid föredragning i regeringsrätten behandlas med förtur.
Dröjsmål med avgörandet av mål om deklarationsbrott kunna naturligt¬
vis i sådana fall, där målet förklarats vilande i avbidan å slutligt beslut i
skattemål, icke helt undvikas och bero på att, innan dom i brottmålet kan
meddelas, förfarandet i dess olika skeden kräver medverkan av många myn¬
digheter och tjänstemän. Men det är därför av desto större vikt att befatt¬
ningen på olika händer med hithörande angelägenheter går så snabbt som
möjligt. Det vill väl synas som om en viss förbättring i förevarande hän¬
seende inträtt under senare år. Den verkställda utredningen visar dock att
502
dröjsmål med avgörandet av mål om deklarationsbrott alltjämt förekommer
i en sådan utsträckning och är av sådan långvarighet, att behovet av åt¬
gärder till avhjälpande av dessa missförhållanden framstår såsom trängande.
Åtgärder för att åvägabringa bättre förhållanden kunna inriktas på
antingen att begränsa behovet av att vilandeförklara mål om deklarations¬
brott eller att påskynda handläggningen i de olika leden av det förfarande,
som är nödvändigt för att åtalsmål om deklarationsbrott skall kunna slut¬
ligt avgöras.
Kammarrätten har i sitt utlåtande uttalat, att det mest effektiva medlet
att möjliggöra ett snabbt avgörande av mål om deklarationsbrott vore att
man genomförde sådana ändringar i skattestrafflagen eller annorledes, att
vilandeförklaring av dylika mål icke längre bleve erforderlig i den utsträck¬
ning som nu skedde. Med hänsyn till de olägenheter som äro förbundna
med den nuvarande ordningen är det givetvis ett beaktansvärt önskemål att
behovet av att förklara mål om deklarationsbrott vilande reduceras så
långt detta låter sig göra. Hur en reform i sådant syfte skall genomföras
har kammarrätten dock icke närmare uttalat sig om. Enligt 32 kap. 5 §
rättegångsbalken gäller som förutsättning för vilandeförklaring av mål bl. a.
att det för målets prövning är av synnerlig vikt, att fråga, som är föremål
för annan rättegång eller behandling i annan ordning, först avgöres. I mål
om deklarationsbrott är rätten väl i princip oförhindrad att, oberoende av
pågående skatteprocess om den taxering åtalet avser, bedöma skattefråga,
som har betydelse för målets prövning. Därest genom lagakraftägande
beslut i beskattningsmål skattskyldighet för visst år icke ansetts föreligga
för belopp, varom i åtalsmål är fråga, lärer allmän domstol — även om
den principiellt är obunden av det skatterättsliga avgörandet — dock icke
kunna lägga motsatt uppfattning till grund för att fälla den skattskyldige
till ansvar (jfr NJx\ 1934/88). Möjligheten att den skattskyldige i skatte-
processen kan få bifall till sin talan helt eller delvis har alltså i vissa fall
direkt betydelse för ansvarsfrågan och kan därför nödvändiggöra uppskov
med åtalsmålets handläggning i avbidan å slutlig prövning av skattemålet.
Det kan på goda grunder sättas i fråga om åtgärder i syfte att avlägsna
denna praxis kunna medföra några förbättringar. Man synes knappast helt
kunna förbise risken av att olägenheter kunna uppstå till följd av olika
bedömanden av skattefrågan i brottmålsprocessen och i skatteprocessen.
Det skulle uppenbarligen vara synnerligen otillfredsställande om en person
i mål om deklarationsbrott fälldes till ansvar för ett förfarande, som seder¬
mera i skatteprocessen bedömdes icke strida mot skatteförfattningarna.
Med större fog skulle man måhända kunna anse åtgärder påkallade för
att motverka nuvarande praxis att förklara mål om deklarationsbrott vilan¬
de för att avvakta slutligt avgörande av taxeringsfrågan i fall, där skatte-
tvisten icke direkt gäller den fråga som avses med åtalet. I viss utsträck¬
ning torde förekomma att domstolen i dylika fall anser sig böra avvakta
503
det slutliga avgörandet av taxeringsfrågan för att rätt kunna beräkna den
undandragna skattens belopp. Detta sammanhänger med att böterna (i
förekommande fall straffskatten) skola utmätas i förhållande till det genom
brottsligt förfarande undandragna skattebeloppet, vilket i sin tur beräknas
som om den undandragna inkomsten tillhört den högst beskattade delen av
hela inkomsten. Vilandeförklaringar av mål om deklarationsbrott av nu
nämnd anledning skulle självfallet icke behöva ifrågakomma, därest man
avskaffade det nuvarande systemet med normerade böter på skattestraff-
lagens område och i stället införde dagsbotssystemet. Möjligt är att kam¬
marrätten kan ha åsyftat en sådan reform, då den i sitt utlåtande förordat
utredning om åtgärder för att minska behovet av att vilandeförklara mål
om deklarationsbrott. För min del finner jag det vara en alltför vittutseende
fråga i förevarande sammanhang att överväga en så pass långt gående åt¬
gärd, vilken givetvis måste bedömas även utifrån flera andra synpunkter
än den här berörda.
En ändring av praxis är måhända möjlig att uppnå även på andra vägar
än genom en omprövning av bötessystemet. En sådan reform förefaller mig
emellertid icke få sådan betydelse att det kan anses påkallat att i före¬
varande sammanhang upptaga särskild utredning angående denna fråga. En
reform av angiven innebörd kan däremot måhända förtjäna övervägas vid
en kommande allmän översyn av bestämmelserna i skattestrafflagen.
I några av yttrandena i ärendet har påtalats att vilandeförklaring av
mål om deklarationsbrott skedde i alltför stor utsträckning. Denna kritik
torde icke helt sakna fog. Det bör dock framhållas att bedömningen av
behovet att vilandeförklara ett mål ofta kan te sig annorlunda i efterhand
än vid det tillfälle bedömningen skedde. Såvitt jag kunnat finna bruka
domstolarna i allmänhet, där så är lämpligt, försöka avgöra dylika mål
utan vilandeförklaring. Man torde också kunna utgå från att domarna i
regel äro så medvetna om angelägenheten av en snabb handläggning av
brottmål, att onödiga vilandeförklaringar äro tämligen ovanliga. Jag vill
emellertid, under framhållande att domstol icke är bunden vid parternas
yrkanden om vilandeförklaring av deklarationsbrottmål, understryka vikten
av att så icke sker i andra fall än då detta har verklig betydelse för åtals-
målets prövning.
När det gäller polis- och åklagarmyndigheternas medverkan vid beivran¬
det av deklarationsbrott ger den verkställda utredningen icke fog för att
ifrågasätta några särskilda åtgärder för att ytterligare påskynda dessa
myndigheters medverkan vid åtalens anhängiggörande. Utredningen visar
väl att dröjsmål i åtskilliga fall förekommit med avseende å åtalsmålets
fullföljande efter det skattefrågan blivit slutligen avgjord. Dessa dröjsmål,
i den mån de bero på åklagare, torde emellertid delvis vara en mer eller
mindre ofrånkomlig konsekvens av den tidigare uttänjningen av skatte-
504
processen och synas icke vara av beskaffenhet att påkalla utfärdande av
några särskilda föreskrifter.
I det föregående har pekats på att ett stort antal myndigheter och tjäns¬
temän medverkar i olika led av förfarandet, innan mål om deklarationsbrott
kan bliva slutligen avgjort. Med hänsyn härtill är det, när det gäller att
undvika dröjsmål, naturligt att åtskilligt står att vinna genom effektiv
samordning av olika myndigheters handläggning samt genom åtgärder i
övrigt ägnade att fästa uppmärksamheten på att skyndsamhet i handlägg¬
ningen bör iakttagas. Mycket har i det hänseendet gjorts eller ställts i ut¬
sikt. Särskilt må nämnas kammarrättens i dess utlåtande omnämnda initia¬
tiv till åtgärder för att förtursmålen skola uppmärksammas bättre än
hittills. Åtgärder i nämnda hänseende torde vara av stort värde i föreva¬
rande sammanhang. Bland andra dylika åtgärder som vidtagits eller efter¬
strävats må nämnas effektivare samordning på taxeringssektionerna av
taxerings- och åtalsmål — däri inbegripet en viss förtursbehandling av
prövningsnämndsmål rörande skattskyldig, beträffande vilken anmälan om
deklarationsbrott skett eller avses skola ske — tidigare åtalsanmälningar
ävensom förbättrat samarbete mellan taxeringsmyndigheterna, å ena sidan,
samt polis- och åklagarmyndigheterna, å den andra. Sistnämnda spörsmål,
som jag anser ha stor betydelse, har jämte vissa därmed sammanhängande
frågor berörts i en den 24 november 1960 till Eders Kungl. Maj:t av mig
avlåten framställning angående skyldighet för domstol att underrätta taxe-
ringsintendent om domar och beslut i mål om deklarationsbrott.
I detta sammanhang bör framhållas, att även vissa av statsmakterna
genomförda åtgärder verka till förmån för ett snabbare avgörande av
skattemålen. Sålunda må erinras om den nyligen genomförda fullföljds-
begränsningen i skattemål, som i vissa fall medför en förkortning av skatte-
processen. Vidare torde den nya taxeringsorganisationen ge taxeringsinten-
denterna större möjlighet än tidigare att verka för en snabb behandling av
mål om taxering av skattskyldig, som står under åtal för deklarationsbrott.
Ytterligare må nämnas att den nya taxeringsorganisationen medfört en för¬
stärkning av personalen å taxeringssektionernas revisionsavdelningar, något
som borde kunna bidraga till att successivt lätta från en del håll påtalade
personalsvårigheter och därmed möjliggöra en skyndsammare handläggning
av skattemålen.
Även om en viss effektivisering av olika led i förfarandet sålunda faktiskt
kan åvägabringas inom ramen för nu gällande ordning, synes detta dock
icke vara tillräckligt för att förhindra att oskäligt långa dröjsmål ändock
kunna uppkomma. Erfarenheten ger klart vid handen att den förtursbe¬
handling som enligt nu gällande regler föreskrivits eller analogivis bör
iakttagas i fråga om beskattningsmål, vars utgång är av betydelse för be¬
dömningen av mål om deklarationsbrott, icke verkat i den utsträckning
man skäligen kunnat påfordra. Skärpta föreskrifter synas därför påkallade
505
i sådant syfte. Att man gör vad som rimligen kan göras för att åvägabringa
bättre processförhållanden i mål om deklarationsbrott synes desto angeläg¬
nare som en ökning av antalet komplicerade dylika mål ter sig sannolik.
Det måste nämligen antagas, att de successivt ökade personella resurserna
på taxeringssektionerna i förening med strävandena till större effektivitet
vid taxeringen komma att leda till effektivare taxeringskontroll och därmed
även ökad åtalsfrekvens.
Ett skyndsammare avgörande av mål om deklarationsbrott torde, i be¬
traktande av det anförda, knappast i någon större mån kunna åstadkom¬
mas annat än genom åtgärder i syfte att nedbringa tiden för handläggningen
av de skattemål, som äro av betydelse för åtalsmålens bedömande.
Den ordning som nu gäller i fråga om förtursbehandling av beskattnings-
mål, vars utgång har betydelse för bedömningen av mål om deklarations¬
brott, har uppenbarligen icke fungerat tillfredsställande i praktiken. De på¬
talade dröjsmålen med handläggningen av dessa skattemål ha i väsentlig
grad hänfört sig till handläggningen på länsstyrelserna. Den verkställda
utredningen ger sålunda klart vid handen, att dröjsmålen med kammar¬
rättens avgörande av dessa skattemål främst bero på att länsstyrelsernas
taxeringssektioner icke med erforderlig skyndsamhet avgivit yttranden
över anförda besvär över prövningsnämndernas beslut. Detta förhållande
torde sammanhänga med taxeringssektionernas stora arbetsbörda och
tvånget att avverka prövningsnämndsmålen inom föreskriven tid. Antalet
skattemål, vilkas utgång är av betydelse för bedömningen av åtalsmål, är
på varje länsstyrelse icke så stort, att dröjsmålen med handläggningen av
nämnda skattemål kan helt förklaras av den stora arbetsbördan och otill¬
räckliga personalresurser. I betraktande av att antalet av de skattemål, om
vilka här är fråga, är obetydligt i förhållande till hela arbetsbördan, är det
uppenbart att möjlighet funnits att behandla nämnda skattemål snabbare
än som skett. Det är därför tydligt att man på många taxeringssektioner
ansett sig kunna helt bortse från den i stadgan för kammarrätten intagna
föreskriften om förtursbehandling av skattemål, vars utgång är av betydelse
för bedömande av åtal. I varje fall synes man inom länsstyrelserna icke ha
tillräckligt beaktat denna föreskrift. Härvid torde i icke oväsentlig mån ha
inverkat, att uttrycklig bestämmelse om förtursbehandling i länsstyrelserna
av sådana mål, om vilka här är fråga, icke meddelats i taxeringsförfattning
eller i särskilda, för taxeringsorganens verksamhet eljest gällande anvis¬
ningar. I den mån man likväl på sina håll i viss utsträckning förtursbchand-
lat här ifrågavarande typ av skattemål, har detta skett allenast i förhål¬
lande till sysslandet med andra hos skattedomstolarna anhängiga mål men
icke i förhållande till taxeringssektionernas andra arbetsuppgifter.
Av nu anförda skäl synes en uttrycklig föreskrift om förtursbehandling i
länsstyrelse av skattemål, vars utgång är av betydelse för bedömande av
mål om deklarationsbrott, vara oundgängligen erforderlig. Den förtursrätt,
506
som hos länsstyrelse bör tillkomma skattemål av ifrågavarande slag, bör
gälla beträffande alla instanser och icke blott i förhållande till taxerings-
sektionens befattning med andra kammarrätts- och regeringsrättsmål utan
även i förhållande till taxeringssektionens övriga arbetsuppgifter. Den för¬
ordade bestämmelsen synes, i anslutning till vad en intendent föreslagit,
böra införas i taxeringsförfattning.
Den verkställda undersökningen ger tämligen klart vid handen, att be-
skattningsmål, som ägt samband med vilande åtalsmål om deklarations-
brott, i regel behandlats med förtur, sedan skattemålet väl inkommit till
kammarrätten. I många fall har det dock dröjt länge med kammarrättens
avgörande även i sådana mål. I nära en tredjedel av de undersökta 150
målen av detta slag har utslag meddelats mera än ett år efter det målen
inkommit till kammarrätten. Anledningen härtill kan ha varit att den
enskilde parten kommit in med ytterligare utredning. Med hänsyn till det
allmännas starka intresse av en skyndsam behandling av dessa mål bör för¬
siktighet iakttagas vid beviljandet av anstånd i sådana mål för att före¬
bringa ytterligare utredning.
Vad i förevarande ärende blivit upplyst om kammarrättens befattning
med skattemål som ha samband med vilandeförklarat åtal för deklarations-
brott synes mig icke innefatta tillräckliga skäl att förorda en skärpning av
gällande förtursregel i syfte att tillförsäkra dessa mål en så skyndsam
handläggning som möjligt. Av kammarrättens utlåtande framgår nämligen
att kammarrätten haft och har sin uppmärksamhet riktad på angelägen¬
heten av en skyndsam handläggning av nämnda mål. Man kan därför förut¬
sätta att kammarrätten självmant vidtager de organisatoriska åtgärder
som utöver redan tagna initiativ kunna påkallas för att ytterligare på¬
skynda avgörandet av nu ifrågakomna mål.
Beträffande taxeringsmål, som dragits under Kungl. Maj:ts prövning,
gäller enligt 4 § i 1926 års stadga om behandlingen inom statsdepartemen-
ten av ärenden som tillhöra regeringsrätten — såsom redan förut berörts —
att målen skola av föredraganden anmälas till föredragning i ordning efter
tiden, då de inkommit, därest icke särskilda omständigheter påkalla av¬
vikelse därifrån. Det förhållandet att brottmål vilar i avbidan på Kungl.
Maj:ts utslag i beskattningsmål synes uppenbarligen utgöra en sådan sär¬
skild omständighet, som kan föranleda avvikelse från eljest gällande turord¬
ning. För att säkerställa en sådan förtursrätt hemställde min företrädare i
ämbetet — i en till Kungl. Maj:t den 12 december 1949 avlåten framställ¬
ning — om utfärdande av uttrycklig föreskrift om förtursrätt i överens¬
stämmelse med den bestämmelse härom som gällde för kammarrätten.
Berörda framställning överlämnades den 5 december 1952 till 1950 års
skattelagssakkunniga, som enligt meddelade direktiv bl. a. hade att verk¬
ställa en översyn av taxeringsförordningens bestämmelser och till fullgö¬
rande av detta uppdrag den 8 september 1954 avgå vo betänkande med
507
förslag till effektivare taxering. Några konkreta åtgärder i det med den
dåvarande justitieombudsmannens framställning avsedda syftet synas
emellertid icke hittills ha företagits vare sig i samband med de skattelags-
sakkunnigas utredning eller vid senare överväganden angående utform¬
ningen av den nya taxeringsorganisationen och därmed sammanhängande
spörsmål. Vad i nu förevarande ärende blivit upplyst visar emellertid på ett
övertygande sätt nödvändigheten av att utfärda föreskrift i det med fram¬
ställningen avsedda syftet. Genom införande av en sådan föreskrift beträf¬
fande föredragningen i regeringsrätten skulle på ett klargörande sätt fast¬
slås angelägenheten från allmän synpunkt av att största skyndsamhet
iakttages vid handläggningen av skattemål, varom här är fråga.
Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härigenom, med överlämnande av handling¬
arna i ärendet, framlägga ovanberörda spörsmål för den åtgärd, vartill
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.
3. Framställning om ändring av väglagen i syfte att möjliggöra
ett förenklat förfarande vid utfärdande i vissa fall av förbud mot
enskilda vägars anslutning till allmänna vägar
I en till Konungen den 8 juli 1960 avlåten skrivelse anförde jag följande.
Enligt lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar må enskild väg fritt
anslutas till allmän väg, där ej länsstyrelsen med stöd av 31 a § samma lag
förordnat att sådan anslutning ej må ske utan länsstyrelsens tillstånd. I an¬
givna lagrum — som infördes genom lagändring den 30 juni 1947 — stad¬
gas att nu nämnt förordnande må av länsstyrelsen meddelas, om så finnes
erforderligt för tillgodoseende av trafiksäkerheten eller eljest av särskilda
skäl. Under samma förutsättningar äger länsstyrelsen förordna, att befintlig
enskild utfartsväg ej vidare må användas för ändamålet.
Rörande handläggningen av fråga om förbud mot anslutning av enskild
väg till allmän väg äro närmare bestämmelser meddelade i 34 a och 34 b § §
vägstadgan den 30 juni 1943. Enligt förstnämnda paragraf skall sålunda —
innan förordnande om reglering som nyss sagts meddelas — förslag i ämnet
upprättas, vilket förslag skall innefatta utredning om behovet av sådan
reglering samt på vad sätt och på vilka villkor anslutning till den allmänna
vägen må ske. Beträffande dylikt förslag skall i tillämpliga delar gälla vad
i 16—21 §§ vägstadgan är föreskrivet om arbetsplan för väg. Detta inne¬
bär, bl. a., att vägförvaltningen vid förslagets upprättande skall samråda
med de myndigheter, lokala organ och sammanslutningar, som ha ett
väsentligt intresse av den ifrågasatta regleringen, samt att alla kända och
inom riket boende ägare till fastighet, som beröres av frågan, skola genom
posten kallas att närvara vid förrättningen. Vidare skall förslaget i vissa
508
fall, t. ex. om det avser längre sträcka av riksväg, överlämnas till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för förberedande granskning. Därefter skall —
innan länsstyrelsen får meddela förordnande om anslutningsförbud — till¬
fälle beredas berörda myndigheter och fastighetsägare att inom viss tid in¬
komma med anmärkningar mot upprättat förslag. Underrättelse därom
skall lämnas varje fastighetsägare genom rekommenderad försändelse. Se¬
dan förordnande meddelats, skall beslutet därom — enligt 34 b § vägstad-
gan — delgivas vissa myndigheter samt kungöras, varjämte alla kända fas¬
tighetsägare skola underrättas om beslutet och om vad de ha att iakttaga i
händelse av missnöje därmed.
Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades, att länsstyrelsen i
ett par fall lämnat tillstånd, under vissa villkor, till anslutning av enskild
väg till allmän, oaktat förordnande om anslutningsförbud jämlikt 31 a §
väglagen icke meddelats. Vad i ärendet förekommit gav mig anledning att
hos länsstyrelsen efterhöra, i vilken utsträckning sådana anslutningsförbud
utfärdats inom länet — som genomlöptes av starkt trafikerade huvudvägar
— och huruvida ärendena därom handlagts i överensstämmelse med före¬
skrifterna i 34 a och 34 b §§ vägstadgan. Tillika anhöll jag om länsstyrel¬
sens yttrande huruvida trafikutvecklingen kunde anses påkalla en utsträck¬
ning av länsstyrelses befogenhet att pröva frågor om enskild vägs anslut¬
ning till allmän väg.
Med anledning härav upplyste länsstyrelsen, att endast ett förordnande
om anslutningsförbud jämlikt 31 a § väglagen utfärdats i länet. Detta för¬
ordnande — meddelat i mars 1955 — vore emellertid av vidsträckt omfatt¬
ning och avsåge förbud att utan länsstyrelsens tillstånd ansluta enskild väg
till samtliga riksvägar inom länet. Beträffande handläggningen av nämnda
ärende upplyste länsstyrelsen, att förslag i saken väckts av vägförvaltningen
— som dock icke gjort någon närmare utredning om behovet av förbuds-
förordnande — och att yttranden däröver avgivits av länsvägnämnden,
länsarkitekten och de av förslaget berörda städer och köpingar, som vore
egna väghållare. I vidare mån hade bestämmelserna i 16—21 §§ vägstadgan
icke iakttagits. Någon som helst utredning om på vad sätt och på vilka vill¬
kor anslutning till riksvägarna framdeles finge ske, hade sålunda ej företa¬
gits. Tillfälle hade icke beretts vederbörande fastighetsägare att yttra sig
vid förslagets uppgörande eller vid dess behandling hos länsstyrelsen. Ej
heller hade fastighetsägarna personligen underrättats om det meddelade
beslutet. Detta hade dock anslagits i vederbörande församlingar och inta¬
gits i länskungörelserna.
Som förklaring till att bestämmelserna sålunda i väsentliga delar åsido¬
satts uppgav länsstyrelsen, att bestämmelserna i 16—21 §§ vägstadgan
angående utredningsförfarandet syntes närmast ha avfattats med tanke på
förbud mot viss speciell anslutning av enskild väg till allmän väg och icke
509
på ett sådant generellt förbud, varom i ärendet var fråga. Nyssnämnda be¬
stämmelser hade enligt länsstyrelsens mening svårligen kunnat tillämpas
i ett fall som det ifrågavarande. Icke heller hade det varit möjligt att om
det meddelade beslutet underrätta varje enskild fastighetsägare, d. v. s. alla
dem, som ägde fast egendom utmed riksvägarna i länet. Med hänsyn till
riksvägarnas längd, till fastigheternas mycket stora antal samt till svårig¬
heten att dels lokalisera dem på marken, dels erhålla tillförlitliga uppgifter
angående fastighetsägarnas namn och adress skulle det med länsstyrelsens
och vägförvaltningens begränsade resurser ha varit praktiskt ogörligt att
utfärda ett så omfattande förbud, om lagens krav därvid skulle helt
beaktas.
Rörande frågan huruvida trafikutvecklingen kunde anses påkalla en ut¬
sträckning av länsstyrelses befogenhet i förevarande hänseende erinrade
länsstyrelsen till en början om angelägenheten av att genom kraftfulla åt¬
gärder söka nedbringa antalet trafikolyckor. Länsstyrelsen framhöll därvid,
att anslutning av enskild väg till allmän väg alltid innefattade en trafik¬
fälla, ej blott i samhällen utan även på rena landsbygden.
Därefter anförde länsstyrelsen:
Av omständigheterna i ärendet framgår huru många hinder som nuva¬
rande lagstiftningen reser mot vidtagande av en åtgärd, varigenom läns¬
styrelsen skulle kunna få detta viktiga område under nöjaktig kontroll. Icke
annat än vad länsstyrelsen kan se avse de nuvarande bestämmelserna sna¬
rast meddelande av förbud mot viss planerad eller redan befintlig anslut¬
ning mellan två vägar. De krav på utredning, som lagstiftningen härvidlag
ställer, vittnar tydligt härom. I själva verket synas bestämmelserna i fråga
ställa så höga krav på utredningen och administrativa åtgärder i övrigt, att
den moderna tidens allvarliga anspråk på hänsyn till trafiksäkerheten näp¬
peligen kan med en länsstyrelses och vägförvaltnings resurser lagligen till¬
godoses. Bestämmelserna synas vara i hög grad i behov av översyn. Före¬
skrifterna i 17—21 §§ vägstadgan förefalla till stor del otillämpliga och i
övrigt svårapplicerade å ett förslag om ett enkelt, mera omfattande förbud
av förevarande slag. Kravet på individuell underrättelse av varje enskild,
berörd fastighetsägare ter sig, sett ur praktisk synpunkt, alltför strängt och
bör utan risk för rättsförlust lämpligen kunna ersättas med en effektiv kun¬
görelse i ortens tidning. Genom dispensförfarandet och de möjligheter till
överklagande, som förefinnas i dispensärendena, kommer den enskildes rätt
att ytterligare tillgodoses.
Vid min prövning av ärendet fann jag visserligen i hög grad anmärk¬
ningsvärt, att gällande föreskrifter rörande handläggningen kunnat av läns¬
styrelsen åsidosättas i så stor utsträckning som skett. Då emellertid vägtra¬
fikens utveckling efter år 1947 gjorde det förståeligt att länsstyrelsen velat
införa anslutningsförbud beträffande alla riksvägar i länet samt bestäm¬
melserna icke syntes vara anpassade eller avsedda för förbud med dylik
omfattning, ansåg jag att länsstyrelsens åsidosättande av bestämmelserna
510
— vilket skett i trafiksäkerhetens intresse — icke borde föranleda vidare
åtgärd från min sida.
Med anledning av vad i saken förekommit upptog jag emellertid i särskilt
ärende frågan om behovet av en revision av hithörande bestämmelser samt
infordrade därom utlåtande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I sitt utlåtande anförde styrelsen följande:
Under den tid som förflutit sedan bestämmelserna i 1943 års lag om all¬
männa vägar trädde i kraft, har vägtrafiken och därmed sammanhängande
förhållanden utvecklats på ett sätt som rimligen ej kunde förutses vid ut¬
arbetandet av väglagstiftningen. Härigenom har uppstått ett alltmer
trängande behov att revidera och komplettera vissa av ifrågavarande lag¬
bestämmelser.
Förfarandet vid utfärdande av förbud mot anslutning av enskild väg till
allmän väg tillhör de frågor som i före varande sammanhang är aktuella.
I de fall där anslutningsförbud icke utfärdats saknar väghållaren möj¬
lighet att förhindra att markägare bereder sig utfart till allmän väg på plat¬
ser där detta ur trafiksäkerhetssynpunkt är olämpligt. Även bensin- och
servicestationer samt motellanläggningar förlägges för närvarande icke säl¬
lan på sådant sätt att trafiksäkerheten blir lidande.
Enligt nuvarande väglagstiftning saknar vidare väg- och vattenbyggnads¬
styrelsen möjlighet att i samband med fastställelse av arbetsplaner även
fastställa läget för enskilda anslutnings vägar. Dessa undantages sålunda för
närvarande från styrelsens fastställelsebeslut. Då emellertid de enskilda
utfartsvägarnas placering ofta har stor betydelse för markägaren, kan det
ifrågasättas om icke dessa vägars anslutning till den allmänna vägen borde
innefattas i fastställelsen. Särskilt i samband med byggande av motorvägar
förekommer ofta omfattande omläggningar av enskilda anslutningsvägar.
Styrelsen finner det angeläget såväl ur trafiksäkerhetssynpunkt som ur
kapacitetssynpunkt att i synnerhet riksvägar och genomgående länsvägar
så långt möjligt hålles fria från enskilda anslutningsvägar.
Enligt styrelsens mening är vidare det nu gällande förfarandet vid utfär¬
dande av anslutningsförbud alltför omständligt, tidskrävande och administ¬
rativt betungande. Ett förenklat förfarande varigenom utfärdande av
sådant förbud möjliggöres i större utsträckning synes erforderligt.
Gällande bestämmelser rörande anslutning av enskild väg till allmän väg
grunda sig på stadsplaneutredningens år 1945 framlagda betänkande med
förslag till byggnadslag m. m. (SOU 1945: 15). I motiveringen för sitt för¬
slag om reglering beträffande enskilda utfartsvägar framhöll utredningen
(s. 599 o.f.), att det framför allt vore huvudvägarna som behövde skyddas
mot att utfart bereddes på olämpligt sätt, ehuru även andra allmänna
vägar kunde vara i behov av sådant skydd. Å andra sidan vore det emeller¬
tid enligt utredningen onödigt, att ett förbud mot tagande av utfart utan
särskilt tillstånd till allmän väg meddelades med avseende å alla allmänna
vägar eller ens alla huvudvägar, åtminstone i hela deras sträckning. Frågan
huruvida medgivande borde lämnas till anslutning av ny enskild utfarts-
511
väg eller till fortsatt begagnande av redan befintlig sådan vore enligt utred¬
ningen i första hand att bedöma ur trafiksäkerhetssynpunkter.
Beträffande handläggningen av sådana ärenden framhölls i betänkandet,
att förbud mot begagnande av befintlig enskild utfartsväg — vilket sålunda
innebure ett ingrepp i bestående förhållanden — givetvis måste föregås av
en grundlig utredning, varigenom behovet av förbud kunde fastslås samt
klarhet vinnas om hur anslutningen framdeles skulle ordnas. Men även i
fråga om förbud att utan särskilt tillstånd ansluta nya vägar måste enligt
betänkandet utredning först företagas i angivna hänseenden. Genom att
förbudsförordnande föreginges av en så grundlig utredning och innefattade
en så fullständig lösning av vägproblemet som möjligt, erhölles säkrare
garantier för ett rättvist och i övrigt tillfredsställande resultat, varjämte
dispensprövningen underlättades. Denna måste nämligen, enligt vad utred¬
ningen framhöll, innebära en avvägning mellan å ena sidan det allmännas
intresse av att anslutningen av enskilda vägar begränsades och anordnades
på mest ändamålsenligt sätt samt å andra sidan fastigheternas intresse av
att erhålla nödig och lämplig utfart. Mot bakgrund av vad sålunda anförts
föreslogs i betänkandet (s. 617 o. f.), att förslag om tilltänkt reglering
skulle upprättas och utställas för granskning av vederbörande intressenter
på sätt enligt 16—21 §§ vägstadgan gällde i fråga om arbetsplan för väg.
Även beträffande ordningen för underrättelse om meddelat anslutningsför-
bud ansågs böra gälla vad i vägstadgan föreskrivits rörande beslut om fast¬
ställande av sådan arbetsplan.
Vad utredningen sålunda anfört föranledde vid lagstiftningsfrågans be¬
handling icke erinran från Kungl. Maj:ts eller riksdagens sida. Departe¬
mentschefen underströk utredningens uttalande att förbud mot utfart
främst torde komma att erfordras i fråga om huvudvägarna, därvid depar¬
tementschefen framhöll att det dock icke syntes nödvändigt eller lämpligt
att förbudsbestämmelserna generellt skulle gälla för alla huvudvägar (prop.
nr 131/1947 s. 309).
Av det nu anförda torde framgå, att man vid införandet år 1947 av nu
ifrågavarande bestämmelser utgick från att behov icke förelåg av att ut¬
färda generella anslutningsförbud beträffande huvudvägar och att bestäm¬
melserna skulle tillämpas endast i fråga om begränsade vägsträckor. Med
denna utgångspunkt ansågs hinder icke möta mot att ställa samma stränga
krav på utrednings- och underrättelseförfarandet, som föreskrivits i fråga
om arbetsplan för anläggande av ny allmän väg. I enlighet härmed erford¬
ras sålunda — som den inledningsvis lämnade redogörelsen för författnings¬
bestämmelserna ger vid handen — bl. a. individuella underrättelser till varje
enskild fastighetsägare ej blott vid den förberedande utredningen hos väg-
förvaltningen utan även vid länsstyrelsens prövning av ärendet och slut¬
ligen jämväl efter det beslut i saken meddelats.
Om man år 1947 hade fog för uppfattningen att anslutningsförbud endast
512
var motiverat i relativt begränsad utsträckning, torde emellertid frågan
härom numera ha kommit i annat läge. Den enorma utveckling, som tra¬
fiken undergått efter år 1947, och den därmed starkt stigande olycksfalls-
frekvensen påkalla uppenbarligen skärpta åtgärder från myndigheternas
sida för vinnande av ökad trafiksäkerhet. Såsom framhållits i det förut
refererade ärendet medför tydligen enskilda vägars anslutning till större all¬
männa vägar särskilda risker för trafikolyckor, ett förhållande som för
övrigt särskilt framhävts av 1953 års trafiksäkerhetsutredning. Det synes
därför vara av stor vikt, att sådana anslutningar i största möjliga utsträck¬
ning begränsas och i övrigt anordnas på ett betryggande sätt. För att så
skall kunna ske torde erfordras en tämligen vidsträckt tillämpning av be¬
stämmelserna om anslutningsförbud med särskild dispensprövning. Enligt
min mening är det ställt utom tvivel, att tillämpningen av dessa bestäm¬
melser — med hänsyn till den utveckling trafiken undergått — numera är på¬
kallad i långt större utsträckning än vad man antog vara nödvändigt vid
lagstiftningens genomförande.
Nu angivna bedömning i fråga om behovet av anslutningsförbud påkallar
tydligen en omprövning av gällande bestämmelser rörande handläggnings-
ordningen i ärenden av detta slag. Som förut framhållits äro bestämmelser¬
na icke avsedda för förbudsregleringar av större omfattning, och det torde
i åtskilliga fall — varpå det förut avhandlade ärendet är ett exempel —
icke heller vara praktiskt möjligt att i allo tillämpa dem. Såväl ovan berör¬
da länsstyrelse som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ha också funnit en
uppmjukning av bestämmelserna vara erforderlig. Enligt vad jag inhämtat
har man även inom andra länsstyrelser ansett det icke möjligt att vid hand¬
läggning av förevarande slags ärenden förfara i enlighet med bestämmel¬
serna. Uppenbarligen bör emellertid icke förekomma att myndigheterna —
icke ens om det sker för att tillgododse viktiga samhällsintressen — åsido¬
sätta vad tydlig lag stadgar. Ej mindre betänkligt är det, om myndighe¬
terna — av hänsyn till det tyngande administrativa förfarande, som en
strikt tillämpning av bestämmelserna skulle medföra — måhända i åt¬
skilliga fall underlåta att ingripa, där så är ur trafiksäkerhetssynpunkt be¬
fogat och önskvärt.
I enlighet med vad nu anförts framstår det ur allmän synpunkt som i hög
grad påkallat, att en revision av bestämmelserna rörande förfarandet i hit¬
hörande ärenden snarast kommer till stånd, framför allt i fråga om ärenden
rörande anslutning av nya enskilda utfartsvägar. Det borde enligt min me¬
ning vara möjligt att — där efter erforderlig utredning behov av anslut¬
ningsförbud av större omfattning visas föreligga — förenkla förfarandet
utan att fastighetsägarnas behöriga intressen därigenom behöva i någon
väsentlig mån åsidosättas. Särskilt synes inskränkning kunna ske i det nu
påbjudna betungande individuella underrättelseförfarandet. Det är också
att märka, att ett anslutningsförbud icke betager fastighetsägaren rätten
513
att i samband med dispensansökan få sina synpunkter prövade av högre
instans.
Frågan om nu förordad författningsändring synes lämpligen böra upp¬
tagas till prövning i samband med den översyn av väglagstiftningen ur bl. a.
trafiksäkerhetssynpunkt, varom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hem¬
ställt i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 5 mars 1959. Med hänsyn till
trafiksäkerhetsfrågornas aktuella betydelse och vikten av att lagstiftningen
snabbt anpassas efter den fortgående utvecklingen synes önskvärt att revi¬
sionsarbetet påbörjas utan större tidsutdräkt.
Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härigenom framlägga ovanberörda spörs¬
mål och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.
Såsom bilagor till denna berättelse fogas dels, såsom förut nämnts, vissa
vid riksdagens högtidlighållande av JO-ämbetets 150-åriga tillvaro hållna
tal (Bilaga I), dels en förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t
anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen före den 1
januari 1960 och vari under år 1960 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma
års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende (Bilaga II).
Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1961.
ALFRED BEXELIUS
/ C. G. Lidberg
33 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1961 års riksdag
514
Bilaga 1
Tal vid riksdagens högtidlighållande den 1 mars 1960 av
JO-ämbetets 150-åriga tillvaro
Tal av justitieombudsmannen A. Bexelius
Riksdagens intresse för medborgarnas rättssäkerhet är mycket äldre än
det minne vi nu högtidlighålla, ja, lika gammalt som riksdagen själv. Under
sin långa, 500-åriga historia har Sveriges riksdag — både före och efter
1809 års regeringsform och även genom denna — medverkat till åtgärder
för att främja rättssäkerheten, vilka varit vida mera betydelsefulla än
JO-ämbetets inrättande. Men det finns ändock särskild anledning att rikta
uppmärksamheten på riksdagens insatser vid JO-ämbetets tillkomst och
det sätt på vilket riksdagen senare vårdat ämbetet.
Vi veta icke vem som kom på tanken på JO-institutionen. Förslaget kom
i varje fall icke från dåvarande regeringen och har med säkerhet genom¬
förts mot dess önskan. JO-ämbetet har helt utformats under diskussioner
inom 1809 års konstitutionsutskott. Ämbetet har sålunda tillkommit som
ett riksdagens eget initiativ och utgör i eminent grad en riksdagens egen
skapelse. Det kan hända att utskottet icke självt såg något märkvärdigt
i JO-institutionen. Kungl. Maj:t hade ju redan förut en ombudsman — JK
— som bl. a. hade till uppgift att kontrollera ämbetsmännen, och vad ut¬
skottet, som hade vissa erfarenheter att stödja sig på, ville ha var endast
en kontroll, som inte var beroende av vad regeringen fann lämpligt. Men
likafullt var det — mot bakgrunden av den tidens samhälle — en storstilad
och revolutionerande tanke, som utskottet här förde fram, att inrätta ett
ämbete, vars innehavare skulle ha att — helt oberoende av regeringen —
såsom riksdagens förtroendeman kontrollera att myndigheterna respekte¬
rade medborgarnas rättigheter. Någon motsvarighet härtill fanns icke ute
i stora världen. Utskottet visade därför både skaparkraft och rättskultur.
I det berömda memorial, vari utskottet presenterade förslaget till ny rege¬
ringsform, omnämndes visserligen ämbetet endast i en kort bisats. Men inte
ens det tjockaste av våra moderna kommittébetänkanden skulle kunna
klargöra ämbetets uppgift bättre än som skedde i den bisatsen. I den fast¬
slogs att folkets allmänna och individuella rättigheter skulle iakttagas av
en av riksdagen förordnad väktare över lagarnas efterlevnad av domare
och ämbetsmän.
Om nu själva inrättandet av ett ämbete med denna uppgift var märkligt
i och för sig, så är det nog än märkligare, att riksdagen kunde på en gång
ge ämbetet en utformning, som till sina huvuddrag aldrig behövt ändras
515
och som gav ämbetet en möjlighet att verka som är lika stor i dag som för
150 år sedan. Det var visserligen inga stora befogenheter som ämbetet fick;
i formellt hänseende endast att påkalla handräckning av alla myndigheter
och tjänstemän och tillgång till alla handlingar samt att vid behov väcka
åtal mot felande tjänstemän och att göra erforderliga framställningar. I
sak innebär emellertid detta möjlighet att utreda missförhållanden samt
rätt och plikt att på grundval av denna utredning säga sanningen. Och
mera befogenheter behövas icke. Vad som i alla tider givit och alltjämt ger
tyngd åt ämbetet är alltså icke befogenheterna utan i stället den ställning
av riksdagens förtroendeman, som ombudsmannen får genom att riksdagen
till- och avsätter ombudsmännen och i efterhand granskar ombudsmännens
förvaltning. De resultat som JO kan åstadkomma är alltså helt avhängigt
tyngden av de sakskäl som kunna åberopas till stöd för ingripandena och
hans ställning som riksdagens förtroendeman.
Ett anmärkningsvärt drag i den utformning, som utskottet gav JO-ämbe-
tet, är den självständiga ställning, som ombudsmannen fick icke blott i för¬
hållande till regeringen utan även i förhållande till riksdagen själv. Han
har — såsom den förste ombudsmannen uttryckte saken — gjorts beroende
endast av lagen. Det betyder att han — bortsett från riksrättsåtal mot
statsråd och vissa andra undantag — icke får direktiv om vilka ärenden
han skall taga upp. Icke heller är det någon i riksdagen som söker påverka
ombudsmannen att vid prövningen av de särskilda ärendena handla i den
ena eller andra riktningen. Envar förstår vilket utomordentligt tillhygge
som JO-ämbetet skulle kunna vara i politiska strider. Det är då något i
grund enastående att kunna konstatera att en genomgång av ämbetets
samtliga årsberättelser icke ger det minsta stöd för att antaga att dylik
påverkan någonsin förekommit. Men icke nog med det. Om man bortser
från några ombudsmans val under första hälften av 1800-talet ha några
politiska synpunkter icke gjort sig gällande i valen; partierna ha vid valen
sökt enas om ombudsman. Klarare kan nog icke en demokratisk folkrepre¬
sentation visa sin vilja att tjäna rättens sak. På så sätt har Sveriges riks¬
dag gjort vad som är möjligt för att skapa förutsättningar för att allmän¬
heten kan få förtroende för att ombudsmannens avgöranden ske utan poli¬
tiskt hänsynstagande.
Det är därför icke underligt att denna skapelse av den svenska riksdagen
— sedan den sent omsider blivit känd utanför Norden — väckt uppmärk¬
samhet utomlands. Särskilt under det sista året har det ideligen kommit
förfrågningar från alla delar av världen. Alla uttrycka sin beundran för den
rättskultur som 1809 års konstitutionsutskott visade genom JO-ämbetets
inrättande.
Hur ombudsmännen i sin verksamhet fullgjort sin uppgift kan envar
bilda sig en uppfattning om genom att taga del av de berättelser, som om¬
budsmännen årligen avgivit. Väl upptaga äldre tiders berättelser till en bc-
516
tydande del redogörelser för ingripanden mot fel av tämligen bagatellartad
natur. Detta sammanhänger med att man förr, i motsats till vad nu är fallet,
åtalade alla fel, stora som små, och att alla åtal skulle redovisas i berät¬
telserna. Men dessa bära ock vittnesbörd om att ombudsmännen ingripit
även när det gällt väsentliga saker.
Främst har ombudsmännens verksamhet varit inriktad på frihetsberö-
vanden av olika slag. Årsberättelserna redogöra för otaliga ingripanden mot
frihetsberövanden som varit felaktiga i ett eller annat avseende, såsom obe¬
fogade häktningsbeslut, felaktiga frihetsstraff och dylikt. Myndigheternas
respekt för den enskildes frihet var förr icke så stor. Årsberättelserna ge
många drastiska exempel härpå. Detta gällde icke minst administrativa
frihetsberövanden av lösdrivare och de fattiga stackare, som icke hade vad
man kallade »laga försvar». JO har även städse vakat över att häktade
snabbt ställts inför domstol. Det minsta dröjsmål härmed brukade förr för¬
anleda ansvar. Under tidernas lopp har JO gjort många framställningar till
regeringen om lagändringar för att skapa garantier för en skyndsam hand¬
läggning av mål mot häktade. Instruktionsenligt har det vidare i alla tider
ålegat JO att besöka fängelser och anstalter och underrätta sig om de in¬
tagnas förhållanden. Vid en sådan inspektion av gäldstuguhäktet i Stock¬
holm 1825 hittade JO en bryggare som hållits häktad där sedan 1803 i av-
bidan på högsta domstolens dom i anledning av anförda besvär. Besvärs-
handlingarna hade inkommit till justitierevisionen redan i april 1805, men
kommit bort; och målet blev därför utan vidare avfört ur diariet. Ingen på
fängelset ansåg sig skyldig att efterhöra anledningen till att det aldrig kom
någon dom.
En allmän rättighet, för vars värnande gångna tiders ombudsmän gjort
en verklig insats, är församlingsfriheten. Under slutet av 1800-talet och bör¬
jan av 1900-talet förekom det i stor utsträckning att myndigheter — oftast
magistrater — olagligen förbjödo anmälda möten, vid vilka skulle hållas
föredrag, som myndigheterna förmodade vara alltför radikala och därför
olämpliga för allmänhetens öron. Exempelvis förbjöd magistraten i Linkö¬
ping 1887 Knut Wicksell att tala över ämnet »Om folkökningen i Sverige
och dess faror för det allmänna välståndet och för sedligheten». Under de
politiskt oroliga åren under 1900-talets första decennier nödgades JO vid
otaliga tillfällen genom åtal inskrida mot dylika kränkningar av försam¬
lingsfriheten, befogenhetsöverskridanden och utnyttjande av tjänsteställ¬
ning för politisk propaganda. Nu — när statsmakterna överväga att införa
enkammarsystem — kan det vara av intresse att erinra om ett av JO väckt
åtal mot en poliskommissarie i Hälsingborg för det han den 1 maj 1913 för¬
bjöd anordnarna av ett demonstrationståg att i tåget föra en fana med in¬
skriptionen »Bort med första kammaren». Kommissarien ansåg denna in¬
skription hotfull eller åtminstone pockande och anstötlig.
Vidare ha ombudsmännen haft anledning att ägna sin uppmärksamhet
517
åt tryckfriheten; bl. a. riktade en ombudsman ett visserligen ogillat men
icke obefogat åtal mot presidenten, vice-presidenten och tre andra ledamöter
i Svea hovrätt för att den skulle ha felaktigt prövat ett tryckfrihetsåtal mot
assessorn Crusenstolpe och dömt honom för majestätsförbrytelse.
För att fullständiga bilden av vad som särskilt varit föremål för ombuds¬
männens intresse må nämnas att ämbetet under hela sin tid haft anledning
att ständigt ingripa mot lokala regleringar, som saknat stöd av lag eller
eljest obehörigen inskränkt medborgarnas rörelsefrihet. Exempelvis blev
en länsstyrelse åtalad för att den förordnat om tillsättande av ordningsmän
i alla socknar, vilka skulle ha till uppgift att hålla uppsikt på makars, barns
och föräldrars eniga sammanlevnad och till kyrkorådet anmäla förbrytelser
häremot. — Naturligtvis har ämbetet ständigt haft att ingripa mot över¬
sitteri o. d. från tjänstemännen. Sådant hörde förr till vardagligt arbete
för JO men är numera mycket mera sällsynt.
Det är givet att ombudsmännen i sin verksamhet ständigt uppmärksam¬
ma brister i lagstiftningen. En av ämbetets viktigaste uppgifter har varit
att rikta statsmakternas uppmärksamhet på dylika brister. Varje år har
till regering och riksdag avlåtits ett flertal framställningar. Det har sitt kul¬
turhistoriska intresse att ta del av dessa förslag till lagändringar, som bl. a.
avsett sådana saker som avskaffande av stockstraff, prygelstraff och kyrko-
plikt. Ofta ha dessa framställningar avslagits av både riksdag och rege¬
ring, men sådant har icke avhållit ombudsmännen från att återkomma med
samma förslag både två och tre gånger. Över huvud bör man ha klart för
sig att ämbetets verksamhet ständigt haft en klart positiv inriktning. Det
har icke gällt att bara beivra fel och skaffa förfördelade rätt; ämbetets verk¬
samhet har främst varit och är inriktad på att förekomma fel genom att
verka för en bättre praxis och bättre författningsbestämmelser till gagn
för allmänheten.
Det är väl måhända inte några stora, märkvärdiga saker som JO-ämbe-
tet kan blicka tillbaka på. Det har icke förekommit några väldiga upprens¬
ningar bland korrumperade tjänstemän. Ej heller har ombudsmännens
verksamhet inneburit någon för dem riskfylld kamp mot orätt, helt enkelt
därför att sådant — om man bortser från sociala orättvisor utanför ämbe¬
tets område — icke förekommit. Nej, ämbetets verksamhet har legat på
ett annat plan. De otaliga påminnelser om rättens innehåll, som under de
150 åren utgått från JO-expeditionen, ha nog — liksom droppen urholkar
stenen genom att ofta falla — haft sitt inflytande på det sätt, på vilket
tjänstemännen fullgjort och fullgöra sin verksamhet.
Om ämbetets verksamhet under de 150 åren motsvarat 1809 års riksdags
förväntningar kunna vi icke veta. Men ombudsmännen ha inte undandragit
sig att ingripa även i ömtåliga fall. Jag vill blott erinra om det åskväder
som urladdade sig på Stockholms slott, niir den ombudsman, som valdes
i dag för 150 år sedan, gick upp i högvakten på slottet för att besöka en
518
officer, som arresterats av kronprins Carl Johan, och instruktionsenligt
höra om anledningen till frihetsberövandet. Den gången fick väl JO efteråt
göra avbön. Bättre framgång hade ett ingripande i anledning av att Carl
Johan till stävjande av lönnbränning bland bönderna olagligen beordrade
länsstyrelsen i Örebro att mot en ersättning, som icke täckte kostnaden,
låta inkvartera soldater hos de bönder, som gjort sig skyldiga till sådan
hantering.
Icke heller ha ombudsmännen dragit sig för impopulära ingripanden.
När akademiska konsistoriet i Lund från universitetet relegerade en magis¬
ter, vilken utgav tidningen Fäderneslandet, som bara innehöll skandal-
artiklar, var det en åtgärd som alla gillade. Men dåvarande JO drog sig icke
för att åtala samtliga professorer för att de straffat magistern för innehållet
i tryckt skrift i annan ordning än tryckfrihetsförordningen angav; ett åtal
som utfördes, oaktat konsistoriets beslut i administrativ ordning fastställts
först av universitetskanslern, som då var kronprins Carl, och därefter av
Kungl. Maj:t.
När den förste ombudsmannen — Lars August Mannerheim — avgick,
sade han att han i sitt arbete aldrig provocerat regeringens missnöje eller
sökt allmänhetens gunst. Det senare var sant; det förra innebar en lätt över¬
drift. Alltsedan Mannerheims dagar har det också varit tradition inom äm¬
betet, att saklighet och återhållsamhet skola prägla ämbetets verksamhet.
JO-institutionen, sådan den utformades för 150 år sedan, synes alltjämt
ha en uppgift att fylla. När samhällsutvecklingen framtvingar, att det all¬
männas uppgifter utsträcks till ständigt nya områden och medborgarna
härigenom bli alltmera beroende av det allmännas organ, är nog behovet av
ett ombudsmansämbete större än någonsin. JO-ämbetet bör alltså även i
fortsättningen — om det följer traditionerna alltifrån Mannerheims dagar
— kunna vara till gagn för medborgarna och i sin mån vid sidan av andra
medverka till rättssäkerhet och trivsel i samhället. Naturligtvis kräva nya
förhållanden en ständig anpassning. Men det är förunderligt att 1809 års
grundlagsskrivare kunde så utforma ämbetet att det alltjämt efter 150 år
är funktionsdugligt i ett samhälle som undergått en så genomgripande
utveckling.
Tal av ordföranden i första lagutskottet,
advokaten Ingrid Gärde Widemar
JO har gett oss en tillbakablick på sin 150-åriga institution, och vi har
fått en idé om vad denna svenska folkets klagomur betytt för den enskildes
rättstrygghet ända sedan ämbetets tillkomst och till våra dagar.
Min uppgift är närmast att försöka ge en bild av hur riksdagen själv sett
på sin ombudsman och hans ämbetsutövning. Har JO lyckats att bli den
519
garanti för lagarnas efterlevnad av domare och ämbetsmän som var huvud¬
syftet med befattningens instiftande? För att se hur JO har lyckats med
sin uppgift får vi gå tillbaka till lagutskottets utlåtanden och riksdagens
behandling av dem.
Stora strider stod till en början om hur JO:s förvaltning skulle granskas.
Främst då vilket utskott som skulle handlägga granskningen. Till en början
delades denna uppgift mellan lagutskottet och konstitutionsutskottet. Sedan
konstitutionsutskottet enligt eget uttalande kommit till insikt om sin
olämplighet för granskningsuppgiften och att lagutskottet hade vida bättre
förutsättningar för denna uppgift, föreslog konstitutionsutskottet, att
granskningen i sin helhet skulle handhas av lagutskottet. Efter 1830 har
också dåvarande lagutskottet, sedermera första lagutskottet, handhaft
denna granskning. Så småningom började utskottet i sina utlåtanden ut¬
dela betyg till JO, och det blev vanligt att utskottet utfärdade vitsordet
»nit, rättrådighet och självständighet», vilket sedan utbyttes mot »nit,
oväld och skicklighet». Vid 1870 års riksdag, då Fröman var JO, blev detta
uttryck föremål för kritik. Oväld och skicklighet ville man inte bestrida att
JO:s ämbetsutövning visat, men om nitet rådde olika mening. De som an¬
såg att JO inte visat tillräckligt nit yrkade under riksdagsdebatten, att
utskottets utlåtande skulle med ogillande läggas till handlingarna. Detta
yrkande avslogs med 66 röster mot 65, vilket hade till följd att utlåtandet
lades till handlingarna utan något kammarens uttalande och »nitet» kvar¬
stod alltså i utskottets utlåtande. Frejdebetyget nit, oväld och skicklighet
utfärdades för JO varje år t. o. m. 1892. Därefter gjordes inga sådana utta¬
landen, utan lagutskottets granskningsutlåtande gick blott ut på att det
icke förekommit anledning till anmärkning eller, i de fall då någon erinran
framställts, »icke i övrigt» förekommit anledning till anmärkning. Vid riks¬
dagsbehandlingen av lagutskottets utlåtanden har dock så sent som 1916
förekommit ett yrkande i andra kammaren om att lägga lagutskottets ut¬
låtande med ogillande till handlingarna. Detta föll, men mot en stark mino¬
ritet. Numera går det mera fridsamt till även om vid åtskilliga tillfällen
förekommit diskussion om enstaka punkter i ämbetsberättelserna.
Om JO-institutionen gäller som om så många andra, att dess historia är
dess innehavares. Vår första JO, Mannerheim, kom från Riddarhuset och
var en kraftgestalt, som aktivt medverkade till Gustaf IV Adolfs avsätt¬
ning och som inte drog sig för att ta Karl XIV Johan i kragen. Han var
ordförande i konstitutionsutskottet och blev vald till JO med 34 röster av
47. Som de flesta mycket färgstarka personer hade han många både vän¬
ner och ovänner, och såväl han som ämbetet utsattes för stark debatt under
hans tid. Vid valet av honom till JO blev han bl. a. angripen för att han
icke hade tillräckliga juridiska kvalifikationer, och man gjorde gällande,
att han inte var kompetent, då han aldrig varit verksam på den juridiska
eller domarbanan. Då det gäller JO:s kompetens, måste man komma ihåg,
520
att det stadgas, att han skall vara lagkunnig, besitta lagkunskap som ut¬
trycket låter, men att man icke ställt upp något kompetenskrav om jurist-
eller domarutbildning för JO.
Efter Mannerheim har dock endast jurister valts till ämbetet. I den
långa raden av JO vill jag nämna Theorell, som innehade ämbetet på 1850-
talets mitt. Han var ytterligt särpräglad och verksam på de mest skilda
områden i sin utövning av ämbetet. Han omtalas i brev från den tiden som
»Riksens ständers markatta». Hans tidigare verksamhet hade mera varit
journalistens och advokatens. Då han misstrodde högsta domstolen, äg¬
nade han stor del av sin ämbetstid åt en granskning av högsta domstolens
domar. Han utövade sin granskning med sådan frenesi, att det närmast kom
att likna förföljelse, vilket föranledde lagutskottet att i ett av sina utlå¬
tanden uttala, att JO visserligen måste anses ha frihet att granska högsta
domstolens rättskipning, men att dock en större varsamhet och grann-
lagenhet torde kunna iakttagas i sättet för utövningen av denna frihet.
Theorells verksamhet i denna del är ett exempel på att JO inte har dragit
sig för att kontrollera även rättskipningen på det högsta planet.
Fröman var JO mellan 1861—1884, alltså 23 år, och är den som längst
innehaft ämbetet. Han var prototypen för den lugne, balanserade juristen
med framstående kunskaper och bidrog i hög grad till att stärka ämbetets
ställning.
En annan av de mera framstående i JO-raden är Berndt Hasselrot, som
drevs av ett oavlåtligt brinnande intresse för juridiska spörsmål av de mest
olika slag och som utgav en mångfald skrifter av hög kvalitet.
Under vissa perioder har det varit stor omsättning på JO-posten, vilket
bl. a. tyder på att arbetsuppgiften har varit krävande. Flertalet JO har
erhållit andra förnäma poster, justitieråd eller hovrättspresidenter t. ex.
Andra har lämnat posten, därför att de inte blivit omvalda. Men också
döden har ryckt bort många mitt under deras ämbetsutövning. Ehrenborg
t. ex. drabbades av blodstörtning endast en månad efter det han blivit
vald till JO 1823, då han som JO utförde åtal inför riksrätten. Liknande
öde drabbade Poignant. Han valdes till JO den 6 september 1834 och avled
redan dagen därpå.
Jag kan inte här nämna alla, som har innehaft JO-ämbetet, men samtliga
har varit mycket framstående och skickliga män eller som det heter i R. F.
för utmärkt redlighet kända medborgare.
Vi har förmånen att här i kväll ha hos oss inte bara den nuvarande inne¬
havaren av JO-ämbetet utan också ett flertal tidigare innehavare och deras
ställföreträdare. Även om det — på grund av den praxis som utvecklat sig
— i lagutskottets utlåtanden över Edra ämbetsberättelser inte framkommit
några erkännanden för den gärning Ni utfört och även om utlåtandena utan
debatt har lagts till handlingarna, kan jag försäkra Er, att det i riksdagen
funnits och finns en mycket stor uppskattning av det sätt på vilket Ni alla
521
handhaft Eder uppgift att utöva tillsyn över lagars och författningars efter¬
levnad.
I det här sammanhanget vill jag också särskilt understryka betydelsen
av att ämbetet ända sedan sin tillkomst icke utnyttjats politiskt och detta
trots att åtskilliga JO — i varje fall tidigare — varit ledamöter av riks¬
dagen och alltså partipolitiskt engagerade. Jag tror att den ställning över
partierna som JO har intagit har bidragit till att skapa det odelade förtro¬
ende för honom, som finns hos allmänheten och som man mycket ofta får
belägg för.
De senare årens ämbetsberättelser ger exempel på hur nödvändigt det
alltjämt är att hos myndigheter och domstolar bevaka respekten för den
enskildes frihet och mänskliga rättigheter. Helt nyligen förekom ett fall,
där JO ingrep mot en domare bl. a. på grund av dennes uttalanden till vitt¬
nen och parter, vilket föranledde åtal för tjänstefel. JO uttalade i det sam¬
manhanget bl. a., att det skett »ett uppenbart åsidosättande av lagens och
humanitetens bud» samt att vederbörande »på ett anmärkningsvärt sätt
åsidosatt den takt och grannlagenhet vid val av uttryckssätt, som ålagts
honom som domare». Det visar att JO väl följer med tidens krav på huma¬
nitet och mänsklighet, vilket är alldeles särskilt viktigt i en tid då vi fått
uppleva så mycket våld och brutalitet.
Vår JO-institution har också väckt uppmärksamhet i andra länder och
har tjänat som förebild för motsvarande ämbeten i Finland och Danmark.
I Norge behandlar man f. n. en proposition om att inrätta ett JO-ämbete,
och i England är man mycket intresserad. Även i Indien har man funderat
på att inrätta ett JO-ämbete, detta i första hand för att motverka korrup¬
tion bland ämbetsmännen.
Vi är tacksamma och glada, att vi just i dag på 150-årsdagen av ämbetets
tillkomst valt JO för nya fyra år, och vi önskar honom all lycka i hans fort¬
satta arbete, som vi skall följa i första lagutskottet med samma intresse
som hittills.
Jag skall sluta med att erinra om ett uttalande av första lagutskottet
för 100 år sedan, då JO-ämbetet fyllde 50 år: »Institutionen är ett av ut¬
trycken för den omsorg om lagarnas helgd och den ömtålighet för maktmiss¬
bruk som är ett egendomligt karaktärsdrag hos det svenska folket. Det
är ett nationens levande valspråk, som innebär även det att land skall med
lag byggas. Djup är därför betydelsen av detta ämbete, högt det kall att
vara ett fritt folks ombud vid värnandet av dess heligaste rättigheter.»
522
Bilaga II
Förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Maji anhängiggjorts genom skri¬
velser från justitieombudsmannen före den 1 januari 1960 och
vari under år 1960 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Majis prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling
1. 1939 den 30 december (nr 744), angående skyldighet i vissa fall för kon¬
kursförvaltare att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.
Sedan byggnadsborgenärsutredningen den 10 september 1946 avlämnat betän¬
kande med förslag till lag om tryggande av byggnadsarbetares lönefordran m. m.
samt yttranden över betänkandet inhämtats, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)
2. 1940 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.
Efter det åt en inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig uppdragits att
undersöka frågan om en omarbetning av lösöreköpsförordningen, har den sak¬
kunnige i april 1944 avlämnat en promemoria i ämnet. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)
3. 19-12 den 30 december (nr 466/1941), angående åtgärder för åstadkom¬
mande av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets an¬
svar för i stamfastigheten meddelade inteckningar.
Lagberedningen har den 10 september 1960 avlämnat förslag till jordabalk m. m.
Förslaget är föremål för remissbehandling. (Justitiedepartementet.)
4. 1944 den 15 juni (nr 357/1943), angående bestämmelser om intagande i
gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkom¬
mande rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut till¬
höriga fastigheter.
Angående vidtagen åtgärd beträffande Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla, se ämbetsberättelsen 1953 s. 477. Beträffande ärendet i övrigt har en
inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig i juli 1957 överlämnat en pro¬
memoria. Genom beslut den 21 oktober 1960 har Kungl. Maj:t uppdragit åt en
inom justitiedepartementet tillkallad person att åvägabringa och leda förhand¬
lingar om en avveckling av rekognitionsavgifterna till Danviks hospital.
(Justitiedepartementet.)
523
5. 1945 den 22 juni (nr 244), angående åtgärder för vinnande av bättre
kommunikation mellan överdomstolarna och den rättssökande allmän¬
heten.
Sedan 1951 års rättegångskommitté den 13 oktober 1952 avlämnat promemoria
angående kommissionärsväsendet vid domstolarna m. m., över vilken promemo¬
ria yttranden avgivits av olika myndigheter och sammanslutningar, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)
6. 1945 den 18 oktober (nr 666), angående ändring av bestämmelserna om
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni 1918 angående vill¬
korlig straffdom medgivits i fråga om vissa frihetsstraff, m. m.
I vad skrivelsen avsåg ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 22 juni
1939 om villkorlig dom har ärendet avskrivits genom Kungl. Maj:ts beslut den
26 november 1948. Rörande den fråga — samverkan med främmande makter be¬
träffande övervakning av villkorligt dömda — som skrivelsen i övrigt avser,
pågå överläggningar mellan de nordiska länderna. (Justitiedepartementet.)
7. 194.6 den 27 december (nr 623/1945 och 494/1946), angående allmän åkla¬
gares åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.
Ärendet överväges i samband med den strafflagsreform som förberedes inom
justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)
8. 1947 den 31 oktober (nr 219/1945), angående åstadkommande av enhet¬
ligt förfarande vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår till
fulla gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda
böter.
Ärendet överväges i samband med den strafflagsreform som förberedes inom
justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)
9. 1949 den 22 augusti {nr 127), angående bestämmelser rörande efterlys¬
ning i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fång-
vårdsanstalt eller eljest avvikit.
Ärendet, som delvis slutbehandlats, se ämbetsberättelsen 1956 s. 368, är i övrigt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)
10. 1949 den 11 november (nr 553/1948), angående arkivfotografering av fas-
tighetsböcker.
Ärendet vilar i avvaktan på lösningen av vissa principfrågor. (Justitiedeparte¬
mentet.)
11. 1950 den 30 oktober (nr 173/1949), angående ändrade bestämmelser för
utfärdande av kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart å fång
till fast egendom.
Lagberedningen har den 10 september 1960 avlämnat förslag till jordabalk m. m.
Förslaget är föremål för remissbehandling. (Justitiedepartementet.)
12. 1950 den 30 november (nr 124), angående åtgärder till säkerställande av
att den, som genom myndighets försorg skall inställas till förhandling
inför domstol, beredes nödig vila före rättsförhandlingen.
Skrivelsen överlämnades den 26 juni 1951 till 1951 års rättegångskommitté.
Kommittén har ännu ej slutfört sitt uppdrag. (Justitiedepartementet.)
524
13. 1954- den 2 december (nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser
om rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.
Sedan 1951 års rättegångskommitté den 26 november 1958 avlämnat betänkan¬
de med förslag till lag om rättegångshjälp m. m. (SOU 1958: 40), har ärendet
varit föremål för remissbehandling. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröv¬
ning. (Justitiedepartementet.)
14. 1954 den 20 december (nr 459/1952 och 454/1953), angående införande
av rätt att fullfölja talan mot statens hyresråds beslut i vissa fall.
Sedan statens hyresråd avgivit yttrande över framställningen, överlämnades
ärendet den 5 maj 1955 till hyresregleringskommittén. I sitt den 18 oktober
1955 avgivna betänkande IV om hyresregleringens avveckling m. m. (SOU
1955:35) har kommittén funnit, att den ifrågasatta besvärsmöjligheten icke bör
införas. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiede¬
partementet.)
15. 1955 den 23 december (nr 209), angående förtydligande av stadgandet i
18 § tredje stycket instruktionen den 30 december 1947 för stadsfiska-
lerna om stadsfiskals skyldighet att utom tjänstetid vara tillgänglig för
mottagande av brådskande meddelanden.
Skrivelsen är föremål för övervägande inom riksåklagarämbetet. (Justitiedepar¬
tementet.)
16. 1951 den 16 mars (nr 304/1956), angående bättre tillgodoseende av
skyddskonsulents behov av kännedom om den, som dömts villkorligt
med övervakning utan att personundersökning ägt rum i målet, m. m.
Ärendet överväges i samband med den strafflagsreform som förberedes inom
justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)
17. 1957 den 18 mars (nr 50/1955), angående vissa jävsfrågor inom civilför¬
svaret m. m.
Sedan yttrande över skrivelsen inhämtats från Sveriges civilförsvarsförbund,
är ärendet föremål för övervägande inom inrikesdepartementet. (Inrikesdeparte¬
mentet.)
18. 1957 den 5 november (693/1956), angående den i 13 § lagen om fri rätte¬
gång stadgade återbetalningsskyldigheten i vissa fall för part, som åtnju¬
tit fri rättegång.
Sedan 1951 års rättegångskommitté den 26 november 1958 avlämnat betänkan¬
de med förslag till lag om rättegångshjälp m. m. (SOU 1958: 40), har ärendet
varit föremål för remissbehandling. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröv¬
ning. (Justitiedepartementet.)
19. 1957 den 28 november (nr 919), angående brist i 24 § lagen den 4 juni
1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Inrikesdepartementet.)
20. 1958 den 15 jebruari (nr 510/1957), angående behovet av förtydligande
bestämmelser rörande begreppet tättbebyggt område i vägtrafikförord¬
ningen.
Ärendet är föremål för remissbehandling. (Kommunikationsdepartementet.)
21. 1958 den 19 april (nr 647/1956), angående ändrade bestämmelser röran¬
de tillkännagivande av beslut om tjänstetillsättning.
Sedan besvärssakkunniga avgivit yttrande över framställningen, är densamma
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)
525
22. 1958 den 22 november (nr 331/1956), angående förtydligande av stad¬
gandet i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär till
ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)
23. 1958 den 3 december (nr 501/1957), angående samordnande av domsto¬
larnas och barnavårdsnämndernas verksamhet beträffande lagöverträ¬
dare, som fyllt 18 men ej 21 år.
Kungl. Maj:t har den 26 augusti 1960 beslutat inhämta lagrådets utlåtande
över ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till brottsbalk. I förslaget
behandlas jämväl de frågor, som avses i skrivelsen. (Justitiedepartementet.)
24. 1958 den 17 december (nr 633/1958), angående behovet av ändring i 8 §
lagen om tillsyn över stiftelser i syfte att undvika att stiftelse, i vars sty¬
relse landshövding eller avdelningschef vid länsstyrelse ingår som leda¬
mot, skall stå under tillsyn av samma länsstyrelse.
Sedan utlåtanden över skrivelsen inhämtats från justitiekanslersämbetet och
riksräkenskapsverket, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitie¬
departementet.)
25. 1958 den 27 december (nr /07/1957), angående behovet av närmare be¬
stämmelser rörande jäv med avseende å föreningsombud och revisorer
inom Konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt Svenska bostads-
kreditkassan m. m.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)
26. 1959 den 2 mars (nr 100//1957), angående behovet av närmare anvis¬
ningar om vad polischef har att iakttaga med avseende å polispersona¬
lens vidareutbildning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Inrikesdepartementet.)
27. 1959 den 18 juni (nr 88//1957), angående straffriförklarades sjukförsäk¬
ringsförmåner i vissa fall.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)
28. 1959 den 6 november (nr 75), angående ersättning åt enskild person för
skada, som uppkommit därigenom att en i lagsökningsmål ingiven växel
av misstag utlämnats till obehörig.
Genom beslut den 29 januari 1960 tillerkändes vederbörande ersättning med av
JO föreslaget belopp, varigenom ärendet var slutbehandlat. (Justitiedeparte¬
mentet.)
29. 1959 den 1 december (nr 922/1957), angående ändring av nykterhets-
vårdslagen i syfte bl. a. att tillgodose behovet av klara bestämmelser om
befogenhet för polisen att under erforderlig tid för utredning kvarhålla
alkoholmissbrukarc, som misstänkes vara farlig.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)
30. 1959 den 12 december (nr 981/1958), angående tillhandahållande av till¬
räckliga medel för domsagornas expenser.
I statsverkspropositionen den 4 januari 1960 föreslogs en höjning av expensan-
slaget med 81 000 kronor, vilket förslag bifölls av riksdagen. Ärendet var därmed
slutbehandlat. (Justitiedepartementet.)
526
31. 1959 den 12 december (nr 166), angående förtydligande av 60 § första
stycket utlänningskungörelsen.
Anmäld och slutbehandlad den 15 januari 1960, varvid författning utfärdades
(SFS nr 2). (Inrikesdepartementet.)
32. 1959 den 11* december (nr 61b), angående införande i förordningen om
explosiva varor av föreskrift om befogenhet för polismyndighet att vid
fara för missbruk provisoriskt omhändertaga explosiv vara.
Skrivelsen överlämnad till kommerskollegium för att övervägas i samband med
där pågående översyn av förordningen om explosiva varor. (Handelsdeparte¬
mentet.)