MILITIEOMBUD SMANNENS
AMBETSBERATTELSE
AVGIVEN VID RIKSDAGEN
ÅR 1958
STOCKHOLM 1958 I S AA C MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG
\\\r
J ; > /S S <! i » / 1 / i . * i
■! r!/
3
Innehållsförteckning
Allmän redogörelse för militieombudsinansäinbetets förvaltning.......................... 7
Redogörelse för åtal och disciplinära åtgärder
1. Åtal mot militärläkare för tjänstefel, bestående däri att han i strid med utfär¬
dad föreskrift låtit en till tjänstgöring inkallad värnpliktig träda i tjänst, oak¬
tat denne var upptagen såsom lungtuberkulosfall i dispensärregister . ....... 15
2. Åtal mot kapten för missfirmelse mot en värnpliktig ävensom för missbruk av
förmanskap bestående i att kaptenen dels anlitat värnpliktiga för att utföra pri¬
vata uppdrag åt honom och dels påverkat en av de värnpliktiga att återkalla
till militieombudsmannen gjord anmälan om vad som förevarit .............. 17
3. Disciplinär åtgärd mot löjtnant för missfirmelse mot en värnpliktig och för
oskickligt beteende .......................................................... 38
4. Disciplinär åtgärd mot fanjunkare dels för missfirmelse mot värnpliktiga dels
för oskickligt beteende och dels för tjänstefel bestående i att han brustit i
grannlagenhet i sitt uppträdande mot värnpliktiga .......................... 43
5. Disciplinär åtgärd mot furir för tjänstefel för det han brustit i grannlagenhet
i sitt uppträdande mot en värnpliktig ........................................ 51
Redogörelse för vissa ärenden som icke föranlett åtal eller disciplinär åtgärd
1. Fråga om ansvar jämlikt 26 kap. 14 § strafflagen för onykterhet i tjänsten eller
jämlikt 15 § samma kapitel för fylleri ........................................ 58
2. Fråga huruvida, när arreststraff ålägges befälselev, det må anses vara av tjäns¬
tens krav påkallat att arrestanten deltager i tjänstgöring .................... 61
3. Fråga huruvida skyldighet för värnpliktig att kvarbliva vid sitt förband för
fullgörande av eftertjänst utgör skäl för att uppskjuta verkställighet av arrest¬
straff till dess eftertjänsten fullgjorts ...................................... 64
4. Bristande noggrannhet av bestraffningsberättigad befattningshavare och auditör
vid handläggning av vissa disciplinmål vilket haft till följd att besluten i må¬
len grundats å otillfredsställande utredning. Tillika fråga bl. a. om tillämplig¬
heten av 26 kap. 1 § strafflagen om lydnadsbrott ........................... 67
5. Dröjsmål med införingar i militärt straffregister (straffkort) ................ 74
6. Fråga huruvida bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer styresman för cen¬
tral flygverkstad .................................... 75
7. Tillrättavisningsrätt tillkommer icke stabschef vid försvarsområdesstab och
militärbefälsstab ............................................................ 83
4
8. Fråga huruvida förvarsarrest skall bestå sedan förutsättning för avbrytande
genom hemförlovning av förvarsarrestants militärtjänstgöring inträtt. Tillika
fråga om vid straffmätning må beaktas att den brottslige varit tagen i förvars¬
arrest ...................................................................... gg
9. Frågor angående förandet av den i 55 § militära rättsvårdskungörelsen omför-
mälda förteckningen såvitt avser förvarsarrestanter .......................... 91
10. Värnpliktiga böra vid militärtjänstgöringens början underrättas om innebörden
av gällande bestämmelser rörande beräkning av tjänstgöringstid i fall av från¬
varo från tjänsten och de därtill anslutna föreskrifterna om skyldighet att
fullgöra eftertjänst .......................................................... 93
11. Fråga huruvida vid ådömande av straff för undanhållande eller rymning i från¬
varotiden skall inräknas tid varunder den tilltalade på grund av beviljad ledig¬
het eller gällande fritidsbestämmelser ägt vara borta från sitt förband ........ 96
12. Dröjsmål med redovisning av förskott till bestridande av utgifter för tjänste¬
resor och i samband därmed uppkommen fråga om handhavande av icke redo¬
visade förskottsmedel ........................................................ 97
13. Vid militära förband ha uppdagats fall av pennalism bland värnpliktiga. Med
anledning härav har av militieombudsmannen undersökts huruvida för ordning¬
en ansvarigt befäl känt till eller haft anledning misstänka vad som tilldragit
sig eller eljest någon omständighet förekommit som bort föranleda ingripande
från befälets sida. Tillika fråga om särskilda åtgärder till förebyggande för
framtiden av sådana händelser som i förevarande fall inträffat .............. 105
14. Under repetitionsövning blev i samband med däri ingående mobiliseringsövning
till truppen utlämnad materiel icke av mottagarna kvitterad vid utlämningen
utan först i efterhand med påföljd att åtgärder icke omedelbart kunde vidtagas
för att begränsa senare konstaterade betydande materielförluster. Fråga bl. a.
huruvida det varit med gällande bestämmelser förenligt att med hänsyn till före¬
liggande särskilda omständigheter låta sålunda anstå med kvitteringen. Vad som
förekommit har föranlett att numera utfärdats föreskrifter innebärande att ma¬
teriel som utlämnas vid repetitions- och befälsövningar skall under alla för¬
hållanden omedelbart kvitteras ....................................
15. Spörsmål huruvida vissa befattningshavare som handlagt frågor rörande en kro¬
nan tillhörig arrendegård å Ravlunda skjutfält eftersatt kronans intresse vid
handläggningen eller av arrendator å gården mottagit förmåner som kunna an¬
tagas ha varit ägnade att påverka dem vid handläggningen ..................
137
155
Redogörelse för framställningar till Konungen
1. Fråga om avskaffande av den inom försvaret rådande ordningen att förse böcker
och andra därmed jämförliga handlingar med anteckningen »Endast för tjänste¬
bruk» ............................................
2. Fråga huruvida bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer cheferna för centrala
flygmaterielförrådet i Arboga och flygförvaltningens centralförråd för inten-
denturmateriel i Västerås .................................................. 200
3. Fråga om tillgodoräknande av tjänstgöringstid i fall av frånvaro från militär¬
tjänstgöring på grund av rymning eller undanhållande ...................... 203
4. Fråga rörande av överbefälhavaren föreslagna ändrade föreskrifter angående
militär personals deltagande i gudstjänst och korum
213
5
Yttrande till Konungen över betänkande angående instruktion för riksdagens ombudsmän,
betecknat »JO och kommunerna» .................................................. 222
Yttrande till Konungen över ett av överbefälhavaren framlagt förslag till personalvårds-
organisation inom försvarsväsendet.................................................. 225
Sakregister till militieombudsmanneng åren 1950—1958 avgivna ämbetsberättelser........ 232
Till RIKSDAGEN
Jämlikt § 100 regeringsformen och 18 § i den för riksdagens ombudsmän
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för förvaltning¬
en av militieombudsmansämhetet under år 1957.
8
Härvid vill jag till en början meddela, att jag åtnjutit semester under ti¬
den den 1—den 18 april, den 8 juli—den 3 augusti, den 13—den 15 novem¬
ber och den 25—den 28 november samt tjänstledighet på grund av sjukdom
under tiden den 7—den 12 oktober 1957. Jämlikt 24 § första stycket i före-
nämnda instruktion har militieombudsmansämbetet under ifrågavarande
tider föreståtts av den för mig utsedde ställföreträdaren, hovrättsrådet Karl
Hugo Henkow. Med stöd av bestämmelserna i 24 § andra stycket i instruk¬
tionen har jag, enär arbetets behöriga gång det krävt, åt Henkow uppdragit
att under tiden den 29 november—den 21 december 1957 dels handlägga vis¬
sa till honom överlämnade ärenden dels ock företaga en inspektionsresa till
Örebro län.
Inspektionsresor ha av mig företagits till Gävleborgs och Kristianstads län.
Under dessa resor ha besökts:
Gävle försvarsområde;
Hälsinge regemente;
Gävleborgs inskrivningsområde;
rådhusrätten i Gävle;
stadsfiskalen i Gävle;
landsfogden i Gävleborgs län;
första militärområdet;
Kristianstads försvarsområde;
Norra skånska infanteriregementet;
Malmöhus norra inskrivningsområde;
Skånska pansarregementet;
Wendes artilleriregemente;
Skånska trängregementet;
arméns centralmagasin i Hässleholm;
Västra Göinge domsagas häradsrätt;
landsfiskalen i Hässleholms distrikt;
rådhusrätten i Kristianstad;
stadsfiskalen i Kristianstad; samt
landsfogden i Kristianstads län.
Därjämte har jag för inspektion besökt:
kustflottan; och
i Stockholms län Svea flygflottilj.
Under tid då jag åtnjutit ledighet har tjänstförrättande militieombudsman-
nen Henkow företagit inspektionsresor till Östergötlands och Gotlands län,
varvid han besökt:
Livgrenadjärregementet;
Östergötlands inskrivningsområde;
9
Svea trängregemente;
Östgöta luftvärnsregemente;
Östgöta flygflottilj;
flygförvaltningens försökscentral;
centrala flygverkstaden i Malmslätt;
rådhusrätten i Linköping;
stadsfiskalen i Linköping;
landsfogden i Östergötlands län;
sjunde militärområdet;
Gotlands infanteriregemente;
Gotlands inskrivningsområde;
Göta pansarlivgardes kompani på Gotland;
Gotlands artillerikår;
Östgöta luftvärnsregementes batteri på Gotland;
Gotlands kustartilleriförsvar;
Gotlands kustartillerikår;
Bråvalla flygflottiljs detachement på Gotland;
försvarets sjukvårdsstyrelses centralförråd på Gotland;
försvarets fabriksstyrelses tvätt- och reparationsanstalt i Visby;
Gotlands tygstation;
arméns intendenturförråd i Tingstäde;
Tingstäde radio;
Slite hemvärnsområde;
Gotlands domsagas häradsrätt;
rådhusrätten i Visby;
stadsfiskalen i Visby; samt
landsfogden i Gotlands län.
Tjänstförrättande militieombudsmannen har därjämte vid den inspek-
tionsresa, som han enligt mitt förenämnda uppdrag företagit till Örebro län,
besökt:
Örebro försvarsområde;
Livregementets grenadjärer;
Örebro inskrivningsområde;
försvarets sjukvårdsstyrelses centralförråd i Örebro;
armétygförvaltningens förråd i Hallsberg;
rådhusrätten i Örebro;
stadsfiskalen i Örebro; samt
landsfogden i Örebro län.
Vid inspektionerna av truppförband och andra militära enheter har upp¬
märksamhet särskilt ägnats rättsvården därstädes, beskaffenheten och vår¬
den av byggnader med tillhörande anordningar och deras lämplighet för av¬
sett ändamål, förläggningsförhållanden, mathållning, sjukvård, personal-
10
vårdsverksamhet, vården av intendentur- och tygmateriel, anordningar i sam¬
band med förekommande verkstadsdrift samt planläggningen av luftskydd.
Besök ha avlagts i militärhäktena vid förbanden. Granskningen av de judi-
ciella handlingarna har omfattat disciplinmålsprotokoll, tillrättavisningsför-
teckningar och andra handlingar som ha avseende å den militära straff- och
processlagstiftningen samt därtill anknytande föreskrifter. Vid besök å mili¬
tärsjukhusen ha sjukredovisningshandlingarna granskats. Granskning har
vid inspektionerna tillika skett av handlingar rörande upphandling och re¬
dovisning av materiel av olika slag ävensom av räkenskaper för marketen-
teriex-, varjämte förskottsmedel inventerats. Vidare ha å mobiliseringsavdel-
ningar och inskrivningsexpeditioner granskats där förvarade personalredo¬
visnings- och mobiliseringshandlingar.
Besöken hos domstolar och åklagarmyndigheter ha avsett inspektion av
handläggningen av militära mål. Därvid har bland annat undersökts i vad
mån kravet på skyndsamhet vid behandling av målen beaktats.
Vid inspektionerna har militieombudsmannen i regel biträtts av en utav
byråcheferna vid militieombudsmansexpeditionen och byrådirektören vid
denna samt en intendentur- och en tygsakkunnig officer. Vidare ha vid in¬
spektionerna anlitats för granskning av personalredovisnings- och mobilise¬
ringshandlingar en härutinnan sakkunnig officer samt i förekommande fall
för granskning främst av verkstadsdrift och särskild maskinell utrustning
en civilmilitär befattningshavare med teknisk utbildning på ifrågavarande
område. Därjämte har vid inspektionen av kustflottan såsom särskild sak¬
kunnig anlitats en med sjömilitära förhållanden förtrogen officer.
På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1957 års riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1957 från år 1956 balanserade
ärenden till ett antal av........................................ 85
Under år 1957 ha tillkommit ärenden till följande antal:
enligt allmänna diariet ........................................ 585
enligt hemliga diariet därutöver ................................ 34
Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1957, har alltså
utgjort ...................................................... 704
De ärenden, som tillkommit under år 1957, ha utgjorts av:
ärenden inkomna från myndighet .............................. 22
ärenden uppkomna genom klagomål eller andra framställningar från
enskilda.................................................... 74
ärenden uppkomna vid inspektioner eller eljest i samband med mili¬
tieombudsmannen åliggande granskning ...................... 504
ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation och för¬
valtning m. m............................................... 19
Summa 619
11
Av de från år 1956 balanserade 85 ärendena hade 2 ärenden inkommit från
myndighet, 20 ärenden uppkommit genom klagomål eller andra framställ¬
ningar från enskilda samt 62 ärenden uppkommit vid inspektioner eller
eljest i samband med militieombudsmannen åliggande granskning. Ett ären¬
de tillhörde gruppen »militieombudsmansämbetets organisation och förvalt¬
ning m. in.».
Till behandling under år 1957 ha alltså förelegat 24 ärenden som inkom¬
mit från myndighet, 94 ärenden som uppkommit genom klagomål eller andra
framställningar från enskilda, 566 ärenden som uppkommit vid inspektioner
eller eljest i samband med militieombudsmannen åliggande granskning samt
20 ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation och förvalt¬
ning m. in., tillhopa 704 ärenden.
Av dessa 704 ärenden ha
till annan myndighet överlämnats .............................. 1
utan åtgärd avskrivits......................................... 6
på grund av återkallelse avskrivits .............................. 2
efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskri¬
vits ....................................................... 1^6
på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vun¬
nits blivit avskrivna......................................... 70
föranlett åtal.................................................. 1
föranlett disciplinär åtgärd .................................... 6
föranlett erinran om begånget fel eller annat påpekande............ 238
föranlett framställning eller yttrande till Konungen eller annan myn¬
dighet (varav 8 icke avslutats) ................................ 13
föranlett annan åtgärd ........................................ 97
och voro vid 1957 års utgång
under utredning .............................................. 80
på prövning beroende (förutom ovannämnda 8 icke avslutade ären¬
den) ...................................................... 4
Summa 704
Av hela antalet under år 1957 till behandling föreliggande ärenden (704)
ha sålunda under året slutbehandlats 612 och till år 1958 balanserats 92.
Av åtalen och de disciplinära åtgärderna, avseende sammanlagt fem per¬
soner,
var vid 1957 års början ännu icke slutligt avgjort................ 1
tillkommo under år 1957 ...................................... 4
Summa 5
Av dessa åtal och disciplinära åtgärder
blevo under år 1957 slutligt avgjorda............................ 5
voro vid 1957 års utgång ännu icke slutligt avgjorda.............. 0
Summa 5
12
Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1957
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen över inspektioner och hållna förhör komma att överlämnas till
vederbörande utskott.
Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas, förutom eu sam¬
manställning (återgiven å s. 13) över ärenden uppkomna genom klagomål
eller andra framställningar från enskilda,
redogörelse för åtal och disciplinära åtgärder,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller disciplinär
åtgärd,
redogörelse för framställningar till Konungen samt
redogörelse för yttranden till Konungen.
I den skrivelse varmed jag till riksdagen avlämnade redogörelsen för för¬
valtningen av militieombudsmansämbetet under år 1956 angavs att vid årets
slut förelåg ett icke avslutat ärende avseende fråga om disciplinär åtgärd
mot en militärläkare för tjänstefel. Vid prövning av denna till medicinal¬
styrelsens disciplinnämnd hänskjutna fråga har nämnden funnit att —
ehuru militärläkaren borde i visst angivet hänseende ha förfarit på annat
sätt än han gjort — vad som förevarit icke vore av beskaffenhet att för ho¬
nom föranleda ansvar. I samma ärende har jämväl upptagits utredning
som berör andra befattningshavare än den åsyftade militärläkaren och ären¬
det är av denna anledning alltjämt under handläggning.
I redogörelsen för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller disciplinär
åtgärd, ha i huvudsak medtagits sådana ärenden vilka på grund av de däri
föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda fallen.
Det sakregister, som var fogat vid den till 1957 års riksdag avgivna äm-
betsberättelsen, har nu utökats till att avse jämväl de ärenden för vilka re¬
dogjorts i innevarande års berättelse.
Stockholm den 10 januari 1958.
ERIK WILHELMSSON
Gunnar Thyresson
13
Sammanställning
över ärenden uppkomna genom klagomål eller andra
framställningar från enskilda
|
Antalet un-
|
Därav un-
|
|
der 1957 fö-
|
der 1957
|
|
religgande
|
inkomna
|
|
ärenden
|
ärenden
|
Framställningarna ha avsett:
Missfirmelse eller annat olämpligt uppträdande..................
|
13
|
12
|
Utövandet av militär rättsvård................................
|
6
|
4
|
Vid försvarsväsendet anställd personals
antagande och entledigande..................................
|
5
|
4
|
befordran .................................................
|
4
|
3
|
tjänstgöring ........................................
|
5
|
4
|
avlöning...................................... ......
|
6
|
4
|
Värnpliktsförhållanden samt värnpliktigas tjänstgöring och avlöning
|
25
|
23
|
Bristande säkerhetsåtgärder till förekommande av olycksfall ....
|
3
|
3
|
Militär hälso- och sjukvård; ersättning för sjukdom och olycksfall
|
13
|
8
|
Tillämpning av tryckfrihetsförordningen och därmed sammanhäng¬
ande författningar.........................................
|
1
|
1
|
Intrång i rättsförhållanden berörande enskild utom försvarsväsen¬
det ................................................
|
13
|
8
|
Summa
|
94
|
74
|
Klagandena ha rarit:
Vid försvarsväsendet anställd personal
Officerare och vederlikar ....................................
|
7
|
5
|
Underofficerare och vederlikar ..............................
|
6
|
4
|
Underbefäl och vederlikar samt meniga ......................
|
4
|
3
|
Civila befattningshavare ....................................
|
4
|
3
|
Värnpliktiga (och hemvärnspersonal) ..........................
|
50
|
42
|
Enskilda personer utom försvarsväsendet ......................
|
21
|
15
|
Enskilda organisationer........................................
|
2
|
2
|
Summa
|
94
|
74
|
.i - ST
i , . iJ„.
.
15
Redogörelse för åtal och disciplinära åtgärder
1. Åtal mot militärläkare för tjänstefel, bestående däri att han i strid med
utfärdad föreskrift låtit en till tjänstgöring inkallad värnpliktig träda i tjänst,
oaktat denne var upptagen såsom lungtuberkulosfall i dispensärregister
Ämbetsberättelserna till 1956 och 1957 års riksdagar innehålla (s. 28 ff.
respektive s. 15 ff.) redogörelse för ett av militieombudsmannen mot rege¬
mentsläkaren G. Manhem anställt åtal för tjänstefel.
Av redogörelsen framgår bl. a. följande: Värnpliktige nr 6738-9-33 B.
Widén inryckte den 3 september 1952 till Karlsborgs tygstation för fullgö¬
rande av repetitionsövning. Vid sjukvisitation påföljande dag överlämnade
Widén till Manhem, vilken tjänstgjorde som läkare vid sjukvisitationen,
ett av biträdande dispensärläkaren vid dispensärcentralen i Göteborg E.
Munck af Rosenschöld den 2 september 1952 utfärdat intyg av innehåll att
Widén, som vårdats för lungtuberkulos senast under tiden juni 1948—janu¬
ari 1949, alltjämt vore registrerad som lungtuberkulosfall i dispensärregist-
ret och att Widén icke utan risk för ökad sjuklighet kunde fullgöra militär¬
tjänstgöring. Utan att avseende fästes vid innehållet i läkarintyget lät Man¬
hem Widén gå i tjänst såsom fullt tjänstbar. Den 8 september 1952 utfördes
skärmbildsundersökning å Widén, och det däröver avgivna utlåtandet an¬
kom till Manhem den 12 eller den 13 september 1952. I utlåtandet angavs,
att skärmbildsundersökningen visade pågående eller ej säkert läkta lung¬
förändringar, samt föreslogs med anledning av skärmbildsfyndet röntgen¬
kontroll och klinisk utredning. Sedan med anledning av innehållet i skärm-
bildsutlåtandet Manhem gjort framställning till Stora Ekebergs sanatorium
om att närmare undersökning av Widén skulle ske å sanatoriet, verkställdes
sådan undersökning den 24 september 1952. På grund av resultatet av nämn¬
da undersökning, som visade förändringar å båda lungorna, meddelades Wi¬
dén påföljande dag med stöd av ett av Manhem utfärdat intyg anstånd med
den fortsatta tjänstgöringen för en tid av tolv månader. Sedan ytterligare
försämring inträtt i Widéns hälsotillstånd, blev han sjukskriven den 6 no¬
vember 1952 och vårdades från den 3 december 1952 till den 11 juni 1953 å
Renströmska sjukhuset i Göteborg för lungtuberkulos. Jämväl i liden där¬
efter har Widén varit arbetsoförmögen på grund av sin sjukdom. Genom be¬
slut den 16 januari 1953 förklarade riksförsäkringsanstalten Widén berätti¬
gad till ersättning jämlikt militärersättningsförordningen för försämring av
lungtuberkulos.
16
Militieombudsmannen fann att Manhem genom sin åtgärd att låta Widén
träda i tjänst, oaktat denne var upptagen såsom lungtuberkulosfall i dis-
pensärregistret, åsidosatt av försvarets sjukvårdsstyrelse den 8 december
1949 utfärdad föreskrift (Tjänstemeddelanden från försvarets sjukvårds¬
styrelse nr 9/1949) att värnpliktig, som är införd i dispensärs register, skall
T- eller O-förklaras1 samt att Manhem därigenom gjort sig skyldig till tjäns¬
tefel.
På uppdrag av militieombudsmannen och i enlighet med av honom utfär¬
dad åtalsinstruktion ställde landsfogden i Skaraborgs län E. Nyström där¬
efter Manliem under tilltal vid Skövde tingslags häradsrätt med yrkande om
ansvar jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel i nyss angivet hänse¬
ende.
Widén biträdde åtalet mot Manhem samt fordrade skadestånd av denne
med 8 802 kronor 50 öre jämte ränta.
Manhem bestred såväl ansvar som skadeståndsskyldighet.
Som bevisning i målet företeddes skriftliga utlåtanden från försvarets
sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsen och läkarnas ansvarighetsnämnd var¬
jämte såsom vittne hördes bland andra överläkaren vid Stora Ekebergs sa¬
natorium J. Manfred.
Häradsrätten meddelade dom i målet den 19 juni 1956 och dömde därvid
Manhem jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel till femton dagsböter
om 50 kronor samt förpliktade Manhem att till Widén utgiva skadestånd
med 7 802 kronor 50 öre jämte ränta.
Häradsrättens ordförande, hovrättsfiskalen Å. Gustafsson, var skiljaktig
i skadeståndsfrågan och fann förutsättningar ej föreligga att ålägga Manhem
att till Widén, som i följd av skadan uppburit ersättning enligt militärer-
sättningsförordningen med 11 142 kronor 50 öre, utgiva ytterligare ersätt¬
ning.
Manhem fullföljde talan mot häradsrättens dom i skadeståndsfrågan.
Göta hovrätt meddelade dom i målet den 7 december 1956 och lämnade
därvid, med upphävande av häradsrättens domslut i skadeståndsfrågan, Wi-
déns i målet därutinnan förda talan utan bifall.
Jämväl i hovrätten åberopades de ovan angivna utlåtandena från medi¬
cinskt sakkunniga och hördes Manfred som vittne.
Skälen för hovrättens ställningstagande angåvos i domen sålunda.
Vid bedömande av frågan vilken inverkan Widéns militärtjänst kan ha
haft å sjukdomens utveckling är att beakta att icke någon av de medi¬
cinskt sakkunniga som yttrat sig härom ansett sig kunna fastslå, att mili¬
tärtjänsten orsakat försämringen i Widéns sjukdomstillstånd. Då Widén
enligt vad utredningen giver vid handen redan vid inryckningen lidit av
tuberkulos i progredierande stadium och då såväl försvarets sjukvårdssty¬
relse som Manfred uttalat, att sjukdomen sannolikt skulle ha utvecklat sig
1 T-förklaring innebär att en värnpliktig förklaras tillfälligt oduglig till avsedd tjänst; O-för-
klaring innebär att den värnpliktige förklaras oduglig till krigstjänst.
17
på samma sätt, även om Widén gått kvar i sitt civila arbete, synes visst fog
finnas för Manhems påstående att något orsakssammanhang icke föreligger
mellan Widéns militärtjänst och det efterföljande sjukdomsförloppet. Av
utredningen framgår emellertid, att Widén under tjänstgöringen utsatts för
kroppsansträngningar, som kunna ha varit ägnade att ogynnsamt påverka
en akut lungtuberkulos. Härvid må anmärkas, att en av anledningarna till
att det i målet åberopade tjänstemeddelandet från försvarets sjukvårdssty¬
relse utfärdats uppenbarligen varit att den, som vore införd i dispensärs
register, icke utan fara för en tuberkulossjukdoms förvärrande kunde full¬
göra militärtjänst.
Även om i förevarande fall militärtjänsten må ha inverkat ogynnsamt på
sjukdomsförloppet — vilket med hänsyn till vad ovan upptagits ej kan anses
osannolikt — finner hovrätten emellertid, att omständigheterna i målet giva
vid handen att sagda inverkan i vart fall ej kan antagas ha varit större än
att därav föranledd skada blivit till fullo ersatt genom vad Widén uppburit
enligt militärersättningsförordningen.
Widéns talan kan förty icke vinna bifall.
Hovrättens dom har vunnit laga kraft.
2. Åtal mot kapten för missfirmelse mot en värnpliktig ävensom för missbruk
av förmanskap bestående i att kaptenen dels anlitat värnpliktiga för att utföra
privata uppdrag åt honom och dels påverkat en av de värnpliktiga att återkalla
till militieombudsmannen gjord anmälan om vad som förevarit I
I en till militieombudsmannen den 8 mars 1957 inkommen skrift anför¬
de vid Kalix försvarsområde tjänstgörande värnpliktige nr 360523-903 E.
Ström: Den 1 mars 1957 tjänstgjorde han under befäl av kaptenen T.
Tannerheim som bilförare och spårläggare vid förberedelser för en övning
i skidskytte. Ström hade dessförinnan av en förrådsman erhållit order att
snarast efter återkomsten från det under Tannerheims ledning utförda ar¬
betet tillsammans med en annan värnpliktig köra till Kalix skjutbana och
där slutföra vissa arbeten före mörkrets inbrott. Ströms ordinarie utspis-
ningstid var mellan klockan 1030 och 1130. Han återkom från spårlägg¬
ningen först klockan 1130 och, eftersom han var försenad och passerade
hotell Gästis i Kalix där de värnpliktiga utspisades, stannade han där och
åt lunch. För att han under tiden icke haft bilen inställd i hörcentralens
garage utan i stället parkerat den på hotellets gård hade han efter anmälan
av Tannerheim fått sig ålagd tillrättavisning i form av extratjänst två kväl¬
lar mellan klockan 1800 och 2200. Ström ansåge att Tannerheim förföljde
honom och på allt sätt sökte sätta fast honom. Han anhölle att militieom¬
budsmannen ville föranstalta om utredning rörande rättmätigheten av den
ålagda tillrättavisningen.
2—571662. Militieombudsmannens ämbetsberättelse
18
I skriften uppgav Ström vidare: I oktober 1956 hade Tannerheim be¬
ordrat värnpliktige nr 1126-19-51 G. Strömbäck att med kronan tillhörig
bil hämta en halv liter konjak i Tannerheims bostad och transportera bu¬
teljen till ingenjören T. Berghult, en resa om ungefär en kilometer. Tan¬
nerheim hade även vid annat tillfälle beordrat värnpliktiga till liknande
privata resor, varför Ström anhölle om utredning genom militieombuds-
mannen.
Med anledning av vad Ström sålunda uppgivit om att Tannerheim beord¬
rat värnpliktiga att med kronan tillhöriga fordon uträtta privata uppdrag
för Tannerheim anmodade militieombudsmannen genom skrivelse den 9
mars 1957 Ström att till militieombudsmannen snarast inkomma med upp¬
gift om när i klagoskriften åsyftade av Tannerheim beordrade »liknande
privata resor» ägt rum samt närmare och såvitt möjligt fullständigt redo¬
göra för vad som förekommit från Tannerheims sida i detta hänseende.
I en den 15 mars 1957 till militieombudsmannen inkommen den 12 sam¬
ma månad dagtecknad skrift, vilken var underskriven med Ströms namn
allenast i maskinskrift, anfördes: Förutom den av Strömbäck den 28 okto¬
ber 1956 utförda transporten hade en liknande resa utförts av värnpliktige
nr 360220-895 K. Resin den 12 januari 1957. Resin hade — i samband med
förberedelser för en frivilliga befälsutbildningsförbundets sekreterarekon¬
ferens å hotell Valhall i Kalix — av Tannerheim beordrats att med en
kronans bil köra från hotellet till det s. k. busstorget för att av fanjunkaren
D. Hillergren, vilken skulle anlända med buss från Boden, mottaga ett pa¬
ket. Detta paket hade vid avhämtningen visat sig vara en halvliterbutelj
sprit, endast inslagen i systembolagets vanliga omslagspapper. Paketet ha¬
de körts till Tannerheims bostad. Den körda vägsträckan uppgick till om¬
kring en och en halv kilometer.
I ytterligare en till militieombudsmannen den 15 mars 1957 inkommen
skrift, vilken var dagtecknad den 13 samma månad, anförde Ström följan¬
de: »Då jag i dag av min C, kapten Tannerheim erhållit förklaring på det
inträffade som föranlett min anmälan till MO, erhållit full upprättelse och
inte anser att min anmälan mot kapt T skall föranleda någon MO åtgärd
får jag vördsamt anhålla att min anmälan får återtagas.»
I skrivelse den 20 mars 1957 till landsfogden i Norrbottens län anmodade
militieombudsmannen — med överlämnande av Ströms tre skrifter —•
landsfogden att verkställa och till militieombudsmannen inkomma med
fullständig utredning med anledning av vad i skrifterna uppgavs därom att
Tannerheim skulle ha beordrat värnpliktiga till uppdrag av privat natur
samt att Ström, efter sin anmälan till militieombudsmannen, av Tanner¬
heim erhållit förklaring till de omständigheter, som föranlett denna an¬
mälan, och full upprättelse.
Landsfogden inkom den 31 maj och den 3 juli 1957 med hos statspolisen
i Luleå upprättade undersökningsprotokoll, innefattande redogörelser för
förhör med — förutom Ström och Tannerheim — Berghult, Hillergren, Re¬
sin, Strömbäck, värnpliktige nr 360417-901 R. Isaksson, styckjunkaren F.
19
Sandgren, fanjunkaren H. Tellås och överfuriren L. Carlsson ävensom vis¬
sa andra personer.
För prövning av Ströms klagomål i vad de avse förenämnda honom ålag¬
da tillrättavisning har särskild utredning verkställts, därvid icke framkom¬
mit något av beskaffenhet att i nu angivna hänseende föranleda anmärk¬
ning mot Tannerheim.1
Vid de ovannämnda förhören förekom i huvudsak följande.
1. Ströms påstående om förföljelse från Tannerheims sida
Ström uppgav: Han vore placerad i handräckningstjänst vid försvars-
områdesstabens utbildningsavdelning, för vilken Tannerheim vore chef. I
befälsbefattningar vid samma avdelning tjänstgjorde fanjunkaren Tellås
och överfuriren Carlsson. Såvitt Ström kunde förstå hade han fullgjort sin
tjänst i enlighet med givna order och meddelade föreskrifter. Han hade
trivts med sin tjänst till dess han av någon för honom oförklarlig anled¬
ning började »förföljas» av Tannerheim. Första gången Ström märkte att
han var förföljd av Tannerheim hade varit omedelbart efter det att Ström
ålagts arreststraff för undanhållande i början av augusti 1956. Därefter för¬
sökte Tannerheim, så snart någonting icke var som det skulle vara, lägga
skulden härför på Ström. Ström hörde sålunda många gånger Tannerheim
vid förhör med andra värnpliktiga framhålla alt »det är väl Ström som har
gjort det». Vid flera tillfällen, bl. a. å utbildningsavdelningens expedition,
hade Tannerheim i närvaro av andra värnpliktiga yttrat sig om Ström som
om denne var en riktig gangster. Vid ett tillfälle under hösten 1956 sade
Tannerheim till Strömbäck, då denne tjänstgjorde som bilförare åt Tan¬
nerheim, att »det inte var något att höra efter vad giftsprutan Ström sade».
Även vid ett flertal andra tillfällen fällde Tannerheim för Ström förnedran¬
de yttranden, däribland följande: »Ström skall ni inte rätta er efter för han
är ingen föregångsman.» Ström ville framhålla att Tannerheims förringan¬
de yttranden om Ström oftast varit formulerade på sådant sätt att de icke
varit direkt missfirmande men ändock fällda i sådant sammanhang att
Ström känt sig träffad eller sårad. Det av Tannerheim om Ström vid ett
tillfälle använda uttrycket »giftspruta» ansåge Ström dock missfirmande.
■— Innan Ström återkallade sin anmälan till militieombudsmannen hade
Tannerheim vädjat till honom härom och därvid i det Tannerheim tog ho¬
nom i hand lovat bland annat att han icke längre skulle vara »dum» mot
Ström, varefter Tannerheim helt slutade att på sätt han tidigare gjort för¬
följa Ström. (Närmare redogörelse för Ströms uppgifter om vad som före¬
kom vid nu omförmälda tillfälle har upptagits under 4. i det följande.)
Tannerheim uppgav: Han hade tjänstgjort som utbildningsofficer och
chef för utbildningsavdelningen vid Kalix försvarsområde under tiden den
1 oktober 1954—den 1 april 1957. Under sitt befäl hade han bland andra
1 Jfr s. 83.
20
haft Ström. Denne hade varit som andra värnpliktiga och icke på något sätt
intagit någon särställning. Ström hade emellertid ofta varit föremål för
tillsägelser beträffande klädsel och dylikt. Han hade däremot skött sig bra
i handräckningstjänsten. Tannerheim bestrede på det bestämdaste att han
på sätt Ström uppgivit skulle ha »förföljt» denne och sökt »sätta fast»
honom. Att så icke varit fallet syntes även framgå av tillrättavisningsför-
teckningen, vari Ström efter vad Tannerheim visste icke förekommit innan
han tillrättavisats för underlåtenheten den 1 mars 1957 att inställa den av
honom omhänderhavda hilen i garaget. Tannerheim hade såsom chef för
de värnpliktiga haft att tillse att de i fråga om klädsel m. in. följde gällande
bestämmelser och det hade uppenbarligen varit av Tannerheim i sådant hän¬
seende givna tillsägelser som av Ström uppfattats som kitslighet.
Resin förmälde: Han fullgjorde värnpliktstjänstgöring vid Kalix försvars¬
område sedan den 11 juni 1956 och vore placerad på utbildningsavdelning¬
en. Redan några dagar efter ankomsten till Kalix lade Resin märke till att
Tannerheim »hade ett gott öga» till Ström. Tannerheim »var mera dum mot
Ström än mot någon annan av oss». Vad som än hände vid avdelningen fick
Ström bära »hundhuvet». Det var alltid Ström som hördes först om det in¬
träffat något galet. Vanligen fick Ström ovett och många gånger var detta
fallet oaktat han var alldeles oskyldig. Resin fick den uppfattningen att
Tannerheim sökt att på allt sätt finna anledningar till anmärkningar mot
Ström, oaktat denne säkerligen gjort så gott han kunnat för att undgå
anmärkningar och icke uppträtt på annat sätt än övriga värnpliktiga. Resin
hade endast vid ett tillfälle hört Tannerheim uttala sig »illa eller ringaktan¬
de» om Ström. Vid detta tillfälle sade Tannerheim något om att »ni skall
inte följa i Ströms fotspår så att ni blir likadana som han».
Strömbäck uppgav: Han hade samtidigt med Ström tjänstgjort vid ut¬
bildningsavdelningen vid Kalix försvarsområde. Innan Ström någon gång
på sensommaren 1956 »åkte fast för bondning» uppträdde Tannerheim
troligen icke annorlunda mot Ström än mot andra värnpliktiga. Omedelbart
därefter lade Strömbäck emellertid märke till att förhållandet mellan Tan¬
nerheim och Ström icke var det bästa. Det verkade tvärtom som om Tanner¬
heim »på allt sätt försökte få fast Ström». Detta förhållande diskuterades
man och man emellan bland de värnpliktiga. Om något galet inträffade vid
avdelningen föreföll det som om Tannerheim vid förhör i saken alltid sök¬
te lasta Ström för det inträffade. Ström blev nästan alltid tillfrågad först,
varvid Tannerheim t. ex. yttrade »det här skall väl Ström redogöra för» eller
»det här kan Ström redogöra för». Vid ett tillfälle före jul 1956, då Ström¬
bäck tjänstgjorde som bilförare åt Tannerheim, blev det tal om de värn¬
pliktigas tjänstgöringsförhållanden vid staben. Från de värnpliktigas sida
hade kort tid dessförinnan klagats över att de hade för mycket söndags-
tjänst. Tannerheim framhöll för Strömbäck att de värnpliktiga icke hade
anledning att klaga då de finge tjänstgöra vid staben och äta på hotell Gästis.
Troligen i samband därmed yttrade Tannerheim vidare: »Ni skall inte efter¬
likna giftsprutan Ström för honom känner vi nog.» Enligt Strömbäcks upp¬
21
fattning skilde sig dock Ström icke från andra värnpliktiga och Ström
ansågs bland sina kamrater vara hjälpsam och hygglig. Strömbäck kunde
ej påstå alt Tannerheim ringaktat Ström mera än andra värnpliktiga men
Tannerheim hade haft »ett särskilt gott öga till Ström», över huvud hade
Tannerheim uppträtt tämligen nonchalant mot alla värnpliktiga. Han tog
aldrig någon hänsyn till vad de värnpliktiga hade att säga utan behandlade
dem »som om de var luft för honom». Tannerheims sätt ingav icke de värn¬
pliktiga något förtroende och de hade icke ansett sig kunna vända sig till
Tannerheim med problem som de haft. Tannerheims uppträdande mot och
förhållande till de värnpliktiga hade på ett »markant sätt» avvikit från
andra befälspersoners sätt mot dem.
Isaksson förmälde: Han tjänstgjorde vid försvarsområdesstaben sedan
den 15 juni 1956 och var placerad vid utbildningsavdelningen. Redan kort
efter det Isaksson började sin tjänst vid staben lade han märke till att Tan¬
nerheim hade ett »gott öga» till Ström, som han på allt sätt sökte »hacka
på». Isaksson fick den uppfattningen att vad Ström än gjorde så gillades det
ej av Tannerheim. Isaksson och övriga vid staben tjänstgörande värnplik¬
tiga uppvaktade fanjunkaren Tellås, som tjänstgjorde vid utbildningsavdel¬
ningen, för att söka få klarhet i Tannerheims »besynnerliga uppträdande»
mot Ström. Tellås rådde Ström att icke fästa sig vid Tannerheims kitslig¬
heter. Isaksson hörde icke Tannerheim uttala sig ringaktande om Ström.
Denne uppträdde icke på något sätt annorlunda mot Tannerheim än vad
andra värnpliktiga gjorde. Ström hade säkerligen alltid fullgjort sina ålig¬
ganden efter bästa förmåga.
Tellås uppgav: Han började sin tjänstgöring vid försvarsområdesstaben
den 14 augusti 1956 och tjänstgjorde vid utbildningsavdelningen, då Tanner¬
heim var chef för den. Tellås mottog vid upprepade tillfällen klagomål från
värnpliktiga över att Tannerheim var nonchalant och arrogant i sitt upp¬
trädande gentemot dem. De värnpliktiga hade därför haft svårt att vända
sig till Tannerheim i tjänsteärenden. Vid ett tillfälle i december 1956 fram¬
förde Tellås detta till Tannerheim. Vid samtal med Tellås hade Tanner¬
heim uppgivit att Ström vore »ledare i negativ riktning» för övriga värn¬
pliktiga. Tellås märkte att Tannerheim hade ett »särskilt gott öga till
Ström». Vid ett tillfälle — då återkallelse av Ströms anmälan till militie-
ombudsmannen var på tal mellan Tannerheim och Ström — yttrade Ström
till Tannerheim att »om kaptenen är som folk mot mig så är jag hygglig
mot kapten», därvid Ström även framhöll att Tannerheim varit kitslig som
anmält honom för parkeringsförseelsen.
2. Påståendet att Tannerheim den 28 oktober 1956 beordrat en värnpliktig
att med användande av tjänstebil utföra visst ärende för Tannerheims
privata räkning
Strömbäck uppgav: Söndagen den 28 oktober 1956 någon gång mellan
klockan 1700 och 1730, då Strömbäck hade vakttjänstgöring i försvars-
22
områdesstabens lokal, anlände Tannerheim med en kronan tillhörig person¬
bil till platsen utanför byggnaden. Strömbäck — som fick den uppfattning¬
en att Tannerheim i bilen anlände till försvarsområdesstaben i direkt an¬
slutning till en därmed avslutad tjänsteresa — beordrades av Tannerheim
att åtfölja denne för att »ta reda på bilen», varpå Strömbäck såsom passa¬
gerare medföljde i bilen till hotell Valhall. Under färden dit fick Strömbäck,
såsom han vid förhöret uttryckte sig, av Tannerheim i uppdrag eller tillsä¬
gelse om att i Tannerlieiins bostad hämta en halv liter konjak, som funnes
i en portfölj därstädes, och därefter med bilen fortsätta till ingenjören Berg-
hults bostad samt där överlämna flaskan till Berghult. Tannerheim tilläde
att, om Berghult icke vore hemma, Strömbäck skulle köra till utbildnings¬
avdelningens expedition och där ställa flaskan »på bordet». Tannerheim
sade även något om att Strömbäck skulle »ge fan i att dricka opp» spriten.
Vid hotellet hade Tannerheim lämnat bilen, sedan han dessförinnan över¬
lämnat nycklarna till sin hostad till Strömbäck. Det hade varit fullt klart att
Tannerheim avsett att Strömbäck vid uppdragets utförande skulle använda
kronans bil. Sålunda yttrade Tannerheim i förevarande sammanhang bl. a.:
»Ta’ bilen och åk». Strömbäck verkställde uppdraget på sätt Tannerheim
anvisat, oaktat Strömbäck förstått att Tannerheim säkerligen överskridit
sina befogenheter. Berghult mottog personligen konjaksflaskan i sin bostad.
Strömbäck körde därefter in bilen i kronans garage. Genom att besöka Tan-
nerheims och Berghults bostäder hade Strömbäck fått köra omkring 1 000
meter längre vägsträcka än om han kört direkt från hotellet till garaget.
Tannerheim uppgav: Han förnekade på det bestämdaste att han beordrat
Strömbäck att ombesörja någon transport av sprit. I varje fall hade han icke
något minne av att så varit fallet. Tannerheim företoge minst två eller tre
dagar varje vecka i tjänsten resor till olika orter och hade i anledning därav
av sina kamrater brukat bliva ombedd att utföra vissa ärenden, däribland
spritinköp. Han kunde icke heller sedan han erhållit del av vad Strömbäck
vid polisförhöret uppgivit erinra sig det tillfälle varom Strömbäck berättat.
Tannerheim hade efteråt diskuterat saken med styckjunkaren Sandgren
och Berghult, varvid framkommit att Sandgren vid besök i Haparanda den
27 oktober köpt sprit för Berghults räkning men glömt att medföra spriten
vid återfärden till Kalix samma dag. Spriten skulle i stället ha medförts av
Tannerheim som vid samma tillfälle vistats i Haparanda men först påföl¬
jande dag, den 28 oktober, återvänt till Kalix. Det förefölle emellertid Tan¬
nerheim otroligt att han i så fall, fastän han på hemvägen från Haparanda
passerat Berghults bostad, skulle ha lämnat spritpaketet i sin egen bostad
för att därefter köra till staben och där beordra en värnpliktig att med Tan-
nerheims nyckel gå in i hans bostad och hämta en flaska sprit för vidare
transport till Berghult.
Berghult uppgav: Han tjänstgjorde vid Kalix försvarsområde sedan den 1
maj 1953 och vore chef för fortifikationsavdelningen. Vid ett tillfälle — det
kunde ha varit söndagen den 28 oktober 1956 — mottog han i sin bostad
en halv liter konjak av en värnpliktig, vars namn han icke kände. Berghult
23
hade någon dag tidigare bett Sandgren, vilken även tjänstgjorde vid staben,
att vid besök i Haparanda köpa en halv liter konjak för Berghults räkning.
Sandgren hade emellertid, enligt vad Berghult sedermera erfarit, vid sin av¬
resa från Haparanda kvarglömt spritpaketet och därför möjligen ordnat så
att Tannerheim vidarebefordrat detsamma. Huruvida den värnpliktige, som
överlämnade paketet till Berghult, begagnat sig av en kronan tillhörig bil,
kände Berghult icke till. Vem som beordrat transporten visste Berghult ej
heller men troligen hade den beordrats av Tannerheim. Saken hade efteråt
diskuterats mellan Sandgren, Tannerheim och Berghult, varvid framkommit
att Tannerheim skolat »ordna med transporten av paketet» till Berghult.
Sandgren uppgav: Han bevistade den 27 oktober 1956 ett sammanträde i
Haparanda med frivilliga befälsutbildningsförbundet, därvid han anlände
till Haparanda omkring klockan 1800 och återvände till Kalix omedelbart
efter sammanträdets slut. Även Tannerheim och ett antal andra befattnings¬
havare vid Kalix försvarsområdesstab bevistade sammanträdet. Tannerheim
skulle jämte några medhjälpare påföljande dag, söndagen den 28 oktober,
anordna övningar i Haparanda, varför de stannade i staden. Innan Sandgren
for till Haparanda bad Berghult honom att taga med sig »en halvpanna»,
som inköpts av någon av personalen som vistades i Haparanda. Sandgren
glömde emellertid att vid avfärden från Haparanda medföra halvlitern till
Berghult. Sandgren kunde icke erinra sig var flaskan skolat avhämtas men
troligen skulle det ha skett hos Tannerheim eller överfuriren Carlsson. Han
mindes väl tillfället på grund av att han vid resan i fråga förlorat sina hands¬
kar. Sandgren hölle för sannolikt att, därest Berghult den 28 oktober erhål¬
lit en halvliter sprit, det varit den flaska som Sandgren glömt att medföra
från Haparanda. Hur Berghult i så fall erhållit flaskan kände Sandgren
icke till.
Ström uppgav: På eftermiddagen den 28 oktober 1956 berättade Ström¬
bäck att han under dagen utfört vissa körningar i tjänsten för Tannerheims
räkning. Efter tjänstens slut hade Strömbäck, enligt vad han vidare berät¬
tade, av Tannerheim beordrats att med en kronan tillhörig personbil köra
Tannerheim till hotell Valhall, där Tannerheim vanligen intoge sina mid¬
dagar. Vid hotellet hade Strömbäck fått order att hämta en halv liter kon¬
jak i Tannerheims bostad och därefter köra med flaskan till Berghults
bostad. Strömbäck hade ansett att Tannerheim »gått över sina rättigheter»
då han beordrade Strömbäck att företaga den berörda körningen.
Resin uppgav: Någon gång under hösten 1956 hörde han Strömbäck be¬
rätta att denne på order av Tannerheim med en kronans bil »kört en halv¬
liter sprit från kaptenens hostad till ingenjör Berghult». Resin ägde icke
kännedom om några detaljer i fråga om denna sprittransport men Ström¬
bäck hade i vart fall ansett att det varit fråga om »en rent privat transport,
som kaptenen inte ägde rätt att beordra». Den ifrågavarande transporten
vore troligen den av Ström angivna, som skulle ha ägt rum den 28 oktober
1956.
24
3. Påståendet att Tannerheim den 12 januari 1957 gjort sig skyldig till
liknande förfarande som det under punkten 2 angivna
Resin uppgav: Han deltog lördagen den 12 januari 1957 under Tanner-
heims befäl i iordningställandet å hotell Valhall i Kalix av ett rum för en
frivilliga befälsutbildningsförbundets konferens. Omkring klockan 1600
beordrades Resin av Tannerheim att vid den buss, som mellan klockan 1700
och 1800 ankom från Boden, med en kronan tillhörig bil möta fanjunkaren
Hillergren och köra honom till överfuriren Carlssons bostad, där Hillergren
skulle bo. Dessutom skulle Resin mottaga ett paket av Hillergren och köra
med detta till Tannerheims bostad. Vid bussens ankomst till busstorget
mötte Resin Hillergren, som därvid till Resin överlämnade två granatgevär
vilka skulle transporteras till stabens förråd. Hillergren medföljde ej i den
av Resin förda bilen utan åkte med Carlsson i dennes privata bil. Vid torget
överlämnade Hillergren även ett paket till Resin. Detta innehöll en halvliter
»vitt» brännvin. Flaskan var endast inslagen i sådant papper som vanli¬
gen användes i systembolagens butiker. Resin kunde visserligen utan att
öppna paketet se vad det innehöll, men han var nyfiken och ville ha »be¬
kräftat att det var sprit», varför han öppnade paketet. Resin körde först
med spritpaketet till Tannerheims bostad, där denne personligen mottog
det, varefter Resin transporterade granatgevären till förrådet. Han beräk¬
nade att han vid tillfället för Tannerheims privata räkning körde bilen sam¬
manlagt något över en kilometer. Resin åtlydde ordern enär det icke skulle
»ha varit roligt att vara här i fortsättningen om man inte hade gjort som
han sade».
Hillergren uppgav: Söndagen den 13 januari 1957 skulle anordnas en fri¬
villiga befälsutbildningsförbundets konferens å hotell Valhall i Kalix, var¬
vid Hillergren skulle tjänstgöra som instruktör bl. a. i fråga om granat¬
gevär. Vid telefonsamtal någon dag tidigare hade Tannerheim bett Hiller¬
gren att för Tannerheims räkning i systembolagsbutiken i Boden inköpa en
halv liter sprit. Vid samtalet överenskoms att Tannerheim skulle ordna
med någon som mötte Hillergren vid bussen i Kalix. Hillergren skulle näm¬
ligen medföra bl. a. två granatgevär från Boden. Vid framkomsten till buss¬
torget i Kalix lördagen den 12 januari omkring klockan 1700 möttes Hiller¬
gren av Resin, som Hillergren kände sedan tidigare vistelse i Kalix, med kro¬
nans bil och av Carlsson med dennes privata bil. Hillergren skulle bo hos
Carlsson. Resin anmälde sig för Hillergren och uppgav att han av Tanner¬
heim beordrats att avhämta »materielen». Hillergren fick den uppfattningen
att Resin tidigare erhållit instruktioner angående spritpaketet, eftersom Re¬
sin tycktes veta vart spriten skulle transporteras. Hillergren överlämnade ma¬
terielen och spritpaketet till Resin varefter han i Carlssons bil åkte till den¬
nes bostad. Spritflaskan var endast inslagen i sådant papper som användes
i systembolagens butiker.
Tannerheim förmälde: Han förnekade på det bestämdaste att han be¬
ordrat Resin att ombesörja någon transport av sprit. I varje fall hade han
25
icke, lika litet som i fråga om det av Strömbäck påstådda liknande fallet,
något minne av att han givit Resin någon dylik order. Icke heller hade han
personligen givit order om Hillergrens mottagande vid hussen och om om¬
händertagandet av den av Hillergren medförda materielen. Den order Resin
fått hade med största sannolikhet givits Resin av Tannerheim underställd
personal, nämligen av endera av Tellås eller Carlsson. Tannerheim erinrade
sig att han av Resin i hotell Valhalls källarvåning mottagit materiel av¬
sedd att användas vid den konferens och övning som skulle äga rum. Där¬
vid överlämnade Resin även ett paket, som innehöll en halv liter sprit.
Detta paket hade sålunda icke avlämnats i Tannerheims bostad utan på
hotellet tillsammans med den materiel som av Hillergren medförts från
Boden. Viss sådan materiel hade dock tydligen forslats till stabens förråd.
Tannerheim hade, troligen omkring fyra dagar före Hillergrens avresa till
Kalix, ett telefonsamtal med denne, varvid Tannerheim had honom att köpa
en halv liter sprit och medföra den till Kalix. I detta sammanhang kunde
man också fråga sig varför Tannerheim skulle ha beordrat en värnpliktig
att avhämta spritpakelet då Hillergren senare samma dag skulle infinna
sig på hotell Valhall.
Tellås uppgav: Han hade icke givit eller från Tannerheim vidarebefordrat
någon order till Resin att denne skulle möta Hillergren vid den från Boden
ankommande bussen och icke heller givit någon order om överbringande av
något paket från Hillergren till Tannerheims bostad.
Carlsson förmälde: Han kunde icke påminna sig att han givit Resin nå¬
gon order om att möta Hillergren vid den buss, som anlände från Boden,
eller att han från Tannerheim till Resin vidarebefordrat någon sådan or¬
der, och Carlsson kunde i vart fall försäkra att han aldrig givit någon order
till Resin om att transportera något paket från bussen till Tannerheims
bostad eller till någon annan plats.
4. Återkallelsen av de hos militieombudsmannen anförda klagomålen
Ström uppgav: Han blev den 13 mars 1957 kallad till Tellås, som då på
Tannerheims vägnar vädjade till Ström att hos militieombudsmannen åter¬
kalla sin anmälan mot Tannerheim. Tellås omtalade till en början att Tan¬
nerheim bett Tellås att övertala Ström att återkalla anmälningen och att
Tannerheim till Tellås sagt att Tannerheim ej kunnat förmå Ström att åter¬
kalla. Tellås yttrade vidare att Tannerheim »fått nog straff genom tid¬
ningsartiklarna om saken», men tilläde att Tellås för sin del ej ville ge
något som helst råd åt Ström utan att Ström kunde göra som han tyckte.
Medan Ström var kvar hos Tellås kom Tannerheim in i rummet. Tanner¬
heim sökte »med vackra ord» förmå Ström alt skriva en återkallelse. Där¬
under tog Tannerheim Ström i hand och ville vara »kompis» med honom
samt förklarade sig önska alt allt missförstånd skulle vara ur världen. Tan¬
nerheim lovade vidare alt han icke längre skulle vara »dum» mot Ström
samt framhöll att han genom Ströms anmälan kunde komma alt bestraffas
26
och att hans befordran eventuellt kunde komma att stoppas. Efter allt vad
Tannerheim anfört ansåg Ström det vara för hårt att Tannerheim måhända
skulle stoppas i sin befordran och beslöt sig därför för att återkalla sin
anmälan, varefter Tellås på begäran av Ström satte upp den skrift, var¬
igenom återkallelsen skedde. Ström dikterade ej innehållet i skriften för
Tellås utan skriften hade helt och hållet av Tellås avfattats efter dennes
gottfinnande. Sedan återkallelseskriften översänts till militieombudsman-
nen, blev Tannerheim »som omvända handen» och slutade helt att på
sätt han tidigare gjort förfölja Ström. Han vore nu vänlig och »bra på
allt sätt» mot Ström.
Tillfrågad på vilket sätt Ström, såsom uppgivits i återkallelseskriften,
erhållit förklaring till de omständigheter, som föranlett hans anmälan till
militieombudsmannen, och full upprättelse uppgav Ström att han ej er¬
hållit annan förklaring än att Tannerheims kitslighet mot honom berott på
att Tannerheim haft ont om tid och därför varit irriterad, samt att Ström
icke erhållit någon upprättelse i vidare mån än att Tannerheim »tiggt» om
att Ström skulle återkalla sin anmälan och lovat att i fortsättningen icke
vara »dum» mot honom.
Tellås uppgav: På förmiddagen den 13 mars 1957 förde Tannerheim på
tal Ströms anmälan till militieombudsmannen. Tannerheim, som var upp¬
rörd över anmälningen, bad Tellås att bistå honom med råd samt frågade
bl. a. om Tellås trodde att det ginge att »ordna det i godo med Ström» och
om det kunde tänkas att Ström återtoge sin anmälan. Tellås uppmanade
Tannerheim att personligen vända sig till Ström. På Tannerheims begä¬
ran kallade Tellås därefter Ström till utbildningsavdelningens expedition.
Sedan Tellås där orienterat Ström om vad saken gällde och att Tanner¬
heim önskade en »uppgörelse i godo», gick Ström in i Tannerheims rum,
som låg vägg i vägg med det av Tellås använda rummet, och anmälde sig
för Tannerheim. Efter omkring tio minuter återkom Ström i sällskap med
Tannerheim, varefter samtalet mellan dem fortsatte. Tellås hörde Tanner¬
heim yttra något om att han helst såge att Ström återtoge sin anmälan,
vartill Ström — såsom förut angivits — svarade att »om kaptenen är som
folk mot mig så är jag hygglig mot kapten» och framhöll att Tannerheim
varit kitslig genom att anmäla honom för parkeringsförseelsen. Tanner¬
heim å sin sida förklarade att Ströms anmälan till militieombudsmannen
kunde komma att medföra vittgående konsekvenser för Tannerheims fram¬
tida karriär. Han uttalade vidare att han önskade att Ström i fortsättningen
med förtroende skulle vända sig till honom och att man icke komme långt
med att hålla på att anmäla varandra. Ström bad därefter Tellås om hjälp
med uppsättande av en återkallelseskrift, vilken begäran Tellås villfor, där¬
vid han sökte avfatta skriften så enkelt som möjligt. Tannerheim inflikade
emellertid att i skriften skulle anges att Ström erhållit upprättelse. Troli¬
gen påföljande dag blev Tellås av Tannerheim uppmanad att underteckna
ett av Tannerheim avfattat intyg av innehåll, att Tannerheim icke påverkat
Ström att återtaga anmälan, därvid Tannerheim i förtroende framhöll att
27
han självfallet icke skulle visa upp eller eljest använda intyget. Tellås un¬
dertecknade intyget. Han ansåg vid tillfället i fråga att intyget icke hade
någon som helst betydelse i sak, enär han och Ström kände till det verk¬
liga förhållandet.
Tannerheim uppgav: Han hade icke på något sätt medverkat vare sig till
tillkomsten av den skrivelse, varigenom Ström återkallat sin anmälan, eller
vid avfattandet av skrivelsen. Någon dag i början av mars 1957 berättade
Tellås att han hört att Ström icke vågade besöka utbildningsavdelningens
expedition. Under lunchen samma dag ringde Tellås till Tannerheim i den¬
nes bostad och meddelade att Ström önskade ett samtal med Tannerheim.
Förmodligen hade Tellås dessförinnan talat med Ström. Sedan Tanner¬
heim återvänt till sin expedition, anmälde sig Ström där. Tannerheim om¬
talade då för Ström att Tellås uppgivit, att Ström för Tannerheims skull
icke tordes besöka utbildningsavdelningens expedition, och tillsade Ström
att han icke behövde vara rädd »för den här historien». Tannerheim förkla¬
rade vidare för Ström sina skyldigheter såsom chef för de värnpliktiga och
sitt ansvar närmast under försvarsområdesbefälhavaren samt tilläde att,
om Tannerheim »verkade kärv», detta icke finge tolkas som kitslighet och
att han alltid hade sökt behandla alla värnpliktiga på samma sätt. Ström
framhöll därefter att han förstode saken bättre sedan han upplysts om Tan¬
nerheims ansvar och att han icke längre ville »fortsätta så här». Tanner¬
heim avbröt nu Ström och klargjorde att saken skulle ha sin gång och att
det skulle vara tjänstefel av Tannerheim att ingripa däri. Samma dag eller
någon dag efteråt förde Tellås på tal att Ström hade för avsikt att återtaga
sin anmälan till militieombudsmannen, enär Ström efter sitt samtal med
Tannerheim kommit att förstå saken bättre. Vid samma tillfälle eller någon
dag senare hörde Tannerheim, troligen av Tellås, omtalas att Ström åter¬
tagit sin anmälan.
Sedan Tannerheim fått del av vad Ström och Tellås anfört, förmälde Tan¬
nerheim: Han hade icke av Ström begärt att denne skulle återkalla sin an¬
mälan och Ströms uppgifter om vad Tannerheim i sådant sammanhang
skulle ha yttrat vore följaktligen icke riktiga. Tannerheim förnekade även
på det bestämdaste att han vidtalat Tellås att vara honom behjälplig med
att söka förmå Ström att återkalla anmälningen till militieombudsmannen.
Tannerheim vore nämligen fullt medveten om att »en sådan sak» ej ginge
att återkalla. Han hade ej heller i närvaro av Tellås yttrat sig till Ström
såsom Tellås uppgivit. Tannerheim var icke närvarande då återkallelsen
skrevs och kunde således ej ha »inflikat» något om att i återkallelsen skulle
angivas att Ström erhållit upprättelse. Såsom Tannerheim tidigare uppgi¬
vit hade Tellås i telefon meddelat honoin att Ström önskade ett samtal, vil¬
ket också kom till stånd omedelbart efter lunch samma dag. Efter samtalet
med Ström begav Tannerheim sig till en annan expedition i stabsbyggnaden.
Han ville minnas att, då han efter någon minut återvände till sin expedition,
Ström fortfarande var kvar hos Tellås. Det samtal som då fördes mellan
Ström och Tellås, vilkens expedition Tannerheim måste passera på väg till
28
sin egen, rörde troligen förhållandet mellan Ström och Tannerheim. Han
kunde dock ej med säkerhet uttala sig om vad som diskuterats mellan
Tellås och Ström. Tannerheim gick nämligen genast in på sin expedition
och stängde dörren efter sig. Ett par dagar senare erfor Tannerheim att
Ström uttalat sig i den riktningen att Tannerheim skulle ha sökt övertala
Ström att återkalla anmälningen hos militieombudsmannen. Tannerheim
ombad med anledning härav Tellås, som varit närvarande vid samtalet mel¬
lan Tannerheim och Ström, att skriftligen intyga att Ström icke på något
sätt påverkats av Tannerheim. I anslutning härtill föreläde han Tellås kon¬
texten till ett av Tannerheim i förväg uppsatt intyg, som Tellås underteck¬
nade. Vid något tillfälle hade Tellås som sin mening uttalat att Ströms an¬
mälan till militieombudsmannen icke skulle leda till någonting, varvid Tan¬
nerheim framhöll att en anmälan till militieombudsmannen alltid föranledde
utredning. — Av viss anledning, som Tannerheim i sakens nuvarande läge
icke ville närmare gå in på, hade Tellås troligen fått den uppfattningen att
förutvarande försvarsområdesbefälhavaren översten N. Söderberg och Tan¬
nerheim sökt få Tellås förflyttad från staben och Tellås hade tydligen där¬
för »fått ett horn i sidan» till Tannerheim. Denna uppfattning hade Tan¬
nerheim haft redan tidigare men han hade nu ytterligare styrkts däri på
grund av den »färgade berättelse» Tellås avgivit.
Det intyg, som enligt vad Tannerheim uppgivit undertecknats av Tellås,
var så lydande:
»Intyg. På begäran av kapten Tannerheim får jag härmed intyga att
jag åhörde samtalet mellan vpl Ström och kapten Tannerheim torsdagen
den 14/3 kl. 1315. Kapten Tannerheim förklarade sina skyldigheter såsom
chef samt att Ström på intet sätt behövde gå omkring och vara rädd med
anledning av sin anmälan. T. framhöll dessutom att han icke ville eller
ägde rätt att diskutera den saken, då detta skulle föregripa utredningen.
Kapten Tannerheim försökte på intet sätt påverka vpl Ström i någon
riktning, vilket jag härmed velat intyga. Kalix 16/3 1957. Hilding Tellås.» I
I skrivelse den 4 juli 1957 till Tannerheim, med vilken skrivelse ett exem¬
plar av då föreliggande handlingar i ärendet överlämnades, meddelade mili¬
tieombudsmannen att han övervägde att anställa åtal mot Tannerheim i
hänseenden som angåvos i skrivelsen samt beredde Tannerheim tillfälle att
inkomma med uppgift å den ytterligare utredning Tannerheim ansåge önsk¬
värd ävensom att eljest anföra vad Tannerheim aktade nödigt. Tannerheim
anmodades därjämte i skrivelsen att under alla förhållanden inkomma med
uppgift huruvida han vidginge att han vid ett tillfälle i slutet av 1956 vid
samtal med Strömbäck om Ström använt benämningen »giftspruta».
I en därefter till militieombudsmannen den 2 september 1957 inkommen
skrift anförde Tannerheim: Han bestrede att han om Ström använt benäm¬
ningen »giftspruta». Enligt hans förmenande hade under utredningen läm¬
nats flera osanna uppgifter. Särskilt gällde delta uppgifter, som lämnats av
Tellås och Ström. Tannerheim gjorde gällande att Tellås och Ström icke
29
vore tillförlitliga. De hade av någon anledning gått till aktion mot Tanner-
heim och talade därför i egen sak. Tannerheim kunde lugnt påstå att han
icke behandlat Ström på annat sätt än andra värnpliktiga. Ström hade dock
fått rätt många tillsägelser för försumligheter. Om detta kunde kallas att
förfölja Ström, hade denne själv varit orsaken till att så skett. Tannerheim
hade sedan den 1 oktober 1954 tjänstgjort vid försvarsområdesstaben i
Kalix såsom chef för utbildningsavdelningen. Chefen för denna avdelning
hade i regel sitt arbete förlagt »ute i byarna» och hade därför ej kunnat kon¬
tinuerligt kontrollera de värnpliktiga som vistades vid staben. Personalen
vid staben bestode i regel av reservbefäl och värnpliktigt befäl, som ej visat
större intresse för de värnpliktigas uppträdande. Då majoren E. Burman
den 1 april 1956 tillträdde som stabschef utfärdades därför en särskild or¬
der enligt vilken allt befäl vid staben förklarades skyldigt att kontrollera
och påtala felaktigheter i de värnpliktigas klädsel och uppträdande. Den
värnpliktsomgång som anlände till staben sommaren 1956 skulle redan från
början utbildas i att uppträda som soldater. Tannerheim hade ansvaret här¬
för. I den ifrågavarande värnpliktsomgången ingick bland andra Ström, som
redan från början gjorde sig till talesman för de övriga. I hans uppträdande
fanns mycket att rätta till, vilket även gjordes. Beträffande klädsel o. dyl.
utfärdade särskilda bestämmelser följdes i regel av samtliga värnpliktiga
utom Ström, som upprepade gånger fick tillsägelser på grund av underlåten¬
het att åtlyda de meddelade föreskrifterna. Stabens personal »struntade full¬
komligt i att hjälpa till att fostra de värnpliktiga». Följden härav blev att
Tannerheim betraktades såsom kitslig. Att Tannerheim ej behandlat Ström
på annat sätt än andra värnpliktiga framginge av att Tannerheim icke med¬
delat Ström någon tillrättavisning, att Ström med undantag av den ovan¬
nämnda honom av annan chef ålagda tillrättavisningen ej blivit tillrätta¬
visad eller bestraffad på föranledande av Tannerheim, att Tannerheim i visst
fall bistått Ström och en annan värnpliktig på sådant sätt att de undgått
att betala vardera 180 kronor i ersättning för förkommen materiel samt att
Ström för 140 timmars »övertid» av Tannerheim beviljats fjorton dagars
kompensationsledighet, i vilket hänseende Ström blivit bättre tillgodosedd än
de övriga värnpliktiga. Sammanfattningsvis ville Tannerheim om Ström
uttala att denne tillhörde den s. k. »besvärliga typen». Ström vore en ledar¬
typ med ganska god arbetskapacitet. Ströms uppgifter om att han skulle ha
lörföljts av Tannerheim strede mot faktiska, av Tannerheim påvisade om¬
ständigheter och vore därför icke trovärdiga. På grund därav kunde Ström
överhuvudtaget icke anses tillförlitlig.
I skriften uttalade sig Tannerheim därefter om Tellås och om förhållandet
mellan Tellås och honom. Tannerheim påstod därvid att vissa särskilda för¬
hållanden medfört att Tellås i början av 1957 sökt transport som dock på
grund av vissa hinder av organisatorisk art ej kunde beviljas. Tannerheim
fortsatte: Tellås, som var deprimerad och ur balans, fick då tre veckors se¬
mester. När Tannerheim på sitt tjänsterum åter sammanträffade med Tellås
—- troligen den 4 eller den 5 mars 1957 — rusade Tellås utan att anmäla
30
sig eller hälsa upp från sin stol och utfor i otidigheter och hotelser som
Tannerheim samma dag nedtecknade.
Tannerheim återgav i sin skrift de anteckningar han sålunda gjort om vad
Tellås vid tillfället i fråga sagt. Enligt de återgivna anteckningarna skulle
Tellås för Tannerheim ha framhållit bl. a. att en anmälan till inilitieombuds-
mannen vore »i farten» samt att Tellås haft presskonferens föregående kväll
och att han skulle vara mannen att tillse att glansen på Tannerheims medal¬
jer komme att blekna.
Efter det att Tannerheim återgivit nämnda anteckningar om Tellås’ ytt¬
randen anförde han vidare: Han avbröt Tellås, visade honom på dörren och
tillsade honom att han icke önskade höra flera oförskämdheter. Tellås avlägs¬
nade sig med orden: »Ja, var så god — välj själv, nu sätter jag igång.» Tan¬
nerheim rapporterade omedelbart vad som inträffat för försvarsområdesbe-
fälhavaren och erfor därvid att försvarsområdeshefälhavaren meddelat Tell¬
ås att av denne önskad transport ej gått att ordna. Tellås var tydligen då-
mera av uppfattningen att försvarsområdeshefälhavaren och Tannerheim
gjorde allt för att få bort Tellås. Burman orienterades även om vad som fö¬
revarit. Några timmar efter Tellås’ hotelser mot Tannerheim blev Burman
uppringd av Norrbottens-Kurirens platsombud som ville veta litet mera om de
sprittransporter som förekommit och skulle ha varit beordrade av Tanner¬
heim. Påföljande dag innehöll tidningen en notis om anmälningen till militie-
ombudsmannen mot Tannerheim. Dagen därpå bad Tellås Tannerheim om
ursäkt under påstående att han uppfattat saken felaktigt. Tannerheim vid¬
tog icke någon åtgärd mot Tellås med anledning av uppträdet enär han an¬
såg att Tellås varit ur balans.
I fråga om vad som förekommit i samband med Ströms återkallelse av an¬
mälningen till militieombudsmannen lämnade Tannerheim i sin skrift en
redogörelse som i allt väsentligt överensstämde med vad han tidigare uppgivit,
dock med i huvudsak följande tillägg och förtydliganden: Det av Ström öns¬
kade samtalet med Tannerheim ägde rum den 14 mars med början klockan
1315. Då Tannerheim återkom till sin expedition, som han efter samtalet
med Ström lämnat, var Ström kvar hos Tellås och några ord växlades ånyo
om anmälningen till militieombudsmannen. Därvid framhöll Tannerheim att
man enligt hans uppfattning aldrig komme någon vart med att anmäla och
att den framkomliga vägen i stället vore att tala folk till rätta. Någon som
helst antydan eller önskan från Tannerheims sida att Ström skulle återtaga
sin anmälan förekom icke heller vid detta samtal. Omkring klockan 1500
samma dag meddelade Tellås att Ström hade för avsikt att återkalla anmäl¬
ningen. Tannerheim frågade Tellås om denne på något sätt sökt påverka
Ström, vilket Tellås förnekade. Tannerheim hade därvid även framhållit att
en återkallelse saknade betydelse enär militieombudsmannen »alltid fullföl¬
jer». Tannerheim orienterade försvarsområdeshefälhavaren om saken och
även denne var av den uppfattningen att en återkallelse saknade varje bety¬
delse. Försvarsområdeshefälhavaren fick också vid telefonsamtal »detta be¬
kräftat av jurist». Troligen påföljande dag, den 15 mars, blev Tannerheim
31
uppvaktad av stabens vaktmästare, snickaren E. Wallgren, som omtalade att
Ström gick omkring på staben och påstod att Tannerheim vädjat till honom
att skriva till militieombudsmanncn och återkalla sin anmälan. Tannerheim,
som ju visste alt så icke var förhållandet och att han hade Tellås som vittne
till samtalet med Ström, talade med sina officerskamrater om saken, bl. a.
kaptenerna K. Petrén och C. Jeanson. Tannerheim var upprörd och sade till
dem att han hade för avsikt att själv hos militieombudsmannen begära ut¬
redning »om inte papperen snart kom». Tannerheim skulle efter endast
någon vecka lämna staben och återinträda i tjänst vid Västerbottens rege¬
mente. Samma kväll ringde Tannerheim Tellås och berättade vad han erfarit
därom att Ström påstode sig av Tannerheim ha blivit ombedd att återkalla
sin anmälan till militieombudsmannen. Tellås svarade, att han ju själv varit
vittne till Tannerheims samtal med Ström, vid vilket Tannerheim förklarat
att han ej hade rätt att föregripa militieombudsmannens utredning. Tanner¬
heim frågade då Tellås om han kunde få hans utsaga skriftligt, vilket Tellås
lovade. Påföljande morgon, den 16 mars, skrev Tannerheim ut kontexten till
det intyg, som funnes återgivet i hans berättelse vid polisutredningen, samt
framlade intyget för Tellås, som läste det, bekräftade riktigheten av inne¬
hållet samt skrev under intyget. Tannerheim ville ha Tellås’ utsaga skrift¬
ligen bekräftad med tanke på att Tannerheim skulle flytta från Kalix och
för att ha ett bevis för vad som förekommit mellan Ström och honom. — För
att få utrett, att Tellås handlat på sätt som Tannerheim uppgivit, hemställde
Tannerheim om förnyade förhör med Tellås och Ström samt om förhör
med Burman, Jeanson, Petrén och Wallgren, vilken sistnämnde även var¬
nat Tannerheim för Tellås. Genom förhör med dessa personer ansåge Tan¬
nerheim att det komme att bliva styrkt, att Tellås icke kunde anses vara
tillförlitlig.
Sedan militieombudsmannen därefter i skrivelse den 2 september 1957 hos
landsfogden i Norrbottens län hemställt om förhör med Burman, Jeanson,
Petrén och Wallgren med anledning av vad Tannerheim anfört i sin skrift
inkom landsfogden den 11 samma månad med den begärda utredningen, vid
vilken de hörda personerna uppgivit följande.
Burman: Han kunde icke ifrågasätta Tellås’ tillförlitlighet »i och för hans
tjänst». Han kände Tellås sedan denne var furir vid Norrbottens regemente.
Burman hade där tjänstgjort som kompanichef och haft befäl över Tellås.
I tjänsten vore Tellås korrekt.
Jeanson: Han tjänstgjorde sedan den 7 januari 1954 såsom tygofficer vid
försvarsområdesstaben i Kalix och hade sålunda tjänstgjort vid staben sam¬
tidigt med Tannerheim och Tellås. Han hade i tjänsten icke haft möjlighet
att bilda sig någon uppfattning om Tellås’ tillförlitlighet. Jeanson kunde icke
sätta större tilltro till Tannerheims uppgifter än till de uppgifter som läm¬
nats av Tellås, vilken gentemot Jeanson uppträtt korrekt. Jeanson kände
icke till något om Ströms anmälan till militieombudsmannen och Tellås’
eventuella medverkan till Ströms återkallande av nämnda anmälan. Jeanson
hade. visserligen hört Tannerheims version av vad som förekommit i saken,
32
men han ansåge att han med ledning endast av Tannerheims berättelser
ej kunde bilda sig någon uppfattning om Tellås’ tillförlitlighet.
Petren: Han började sin tjänstgöring vid försvarsområdesstaben i Kalix
den 17 september 1956 och hade under ungefär ett halvt år tjänstgjort där
samtidigt med Tannerheim. Om vad som förekommit mellan Ström och Tan-
nerheim hade Petrén endast »sladdervägen» hört rykten. Ryktena hade även
utpekat Tellås som upphovsman till vissa tidningsartiklar. På direkt fråga
av Petrén hade Tellås emellertid förnekat att han haft något att göra med
ifrågavarande tidningsartiklar. Petrén ville icke uttala sig om Tellås’ till¬
förlitlighet i vidare mån än att Petrén icke vid något tillfälle haft anledning
att ifrågasätta Tellås’ tillförlitlighet. Petrén kände icke till något om för¬
hållandet mellan Tannerheim och Tellås. Han ägde ej heller någon kännedom
om omständigheterna vid Ströms återkallelse av anmälningen till militieom-
budsmannen. Tannerheim hade visserligen lagt fram sin syn på saken men
Petrén visste icke huruvida dessa uppgifter vore med sanningen överens¬
stämmande och ville därför ej uttala sig därom.
Wallgren: Han vore anställd vid försvarsområdesstaben sedan oktober
1942. I sitt arbete hade Wallgren ej haft något att göra med vare sig Ström,
Tannerheim eller Tellås. Han kände icke Tannerheim och Tellås annat än
till namnet och hade aldrig haft tillfälle att bliva närmare bekant med dem.
Han hade icke vid något tillfälle haft anledning att ifrågasätta Tellås’ till¬
förlitlighet och hade icke, såsom Tannerheim påstått, varnat denne för
Tellås. »Det måste han ha tagit från luften.» Wallgren hade överhuvudtaget
aldrig samtalat med Tannerheim om saker som berört Tellås. Wallgren hade
icke haft någon anledning att varna för Tellås, enär han ej ens ryktesvis
hört att Tellås skulle »ligga bakom» Ströms anmälan till militieombuds-
mannen.
Med hänsyn till vad som förekommit vid de med anledning av Tannerheims
begäran sålunda hållna förhören fann militieombudsmannen icke skäl före¬
ligga till ytterligare förhör med Ström och Tellås. I
I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit an¬
förde militieombudsmannen i en den 16 september 1957 dagtecknad, till
landsfogden i Norrbottens län överlämnad åtalsinstruktion följande.
Den verkställda utredningen giver vid handen att Tannerheim vid åtskil¬
liga tillfällen till Ström och annan Tannerheim underställd personal uttalat
sig om Ström på ett sätt som icke varit förenligt med den grannlagenhet och
omtänksamhet Tannerheim under utövande av sitt chefskap haft att iakttaga
vid meddelandet av rättelser och kritik. Vad i angivna hänseende förekommit
kan emellertid icke anses vara av beskaffenhet att böra för Tannerheim
medföra ansvar i vidare mån än för missfirmelse mot krigsman jämlikt
26 kap. 8 § strafflagen för det Tannerheim vid samtal med Strömbäck i
slutet av år 1956 om Ström använt benämningen »giftspruta».
Av utredningen framgår vidare att Tannerheim den 28 oktober 1956 an-
33
modat Strömbäck att begiva sig till Tannerheims bostad och där avhämta
samt till ingenjören Berghult i dennes bostad överlämna en halvlitersflaska
konjak, därvid Tannerheim även anmodade Strömbäck att vid uppdragets
fullgörande använda tjänstebil, och är jämväl utrett att det Strömbäck så¬
lunda lämnade uppdraget, som med hänsyn till omständigheterna måste
anses ha varit avsett att av Strömbäck uppfattas såsom en honom given or¬
der, av Strömbäck utförts i enlighet med de anvisningar han erhållit. Genom
vad sålunda förekommit har Tannerheim ådragit sig ansvar jämlikt 26 kap.
5 § strafflagen för missbruk av förmanskap.
Vidare måste genom utredningen anses ådagalagt att Tannerheim den
12 januari 1957 beordrat Resin att, likaledes med användande av tjänstebil,
vid det s. k. busstorget i Kalix hämta och till Tannerheims bostad forsla
ett paket, som då Resin mottog detsamma befanns innehålla en halvliters¬
flaska brännvin, ävensom att detta uppdrag blev av Resin utfört i enlighet
med vad som anbefallts honom. Tannerheim har jämväl genom sitt nu om-
förmälda förfarande ådragit sig ansvar jämlikt 26 kap. 5 § strafflagen för
missbruk av förmanskap.
Den verkställda utredningen giver vidare vid handen att Tannerheim ge¬
nom övertalning påverkat Ström att, på sätt skett genom en den 15 mars
1957 från Ström till mig inkommen skrift, återkalla sin mot Tannerheim hos
mig gjorda anmälan. Då det för Tannerheim måste ha varit uppenbart att
denna anmälan i varje fall i väsentliga delar varit befogad och Tannerheim
således bort inse det otillbörliga i att med Ström upptaga frågan om åter¬
kallande av hans anmälan har Tannerheim även genom vad han i nu an¬
givna hänseende åtgjort ådragit sig ansvar jämlikt 26 kap. 5 § strafflagen
för missbruk av förmanskap.
Militieombudsmannen uppdrog åt landsfogden att i enlighet med sålunda
meddelad instruktion vid Luleå tingslags häradsrätt mot Tannerheim väcka
och utföra åtal jämlikt 26 kap. 5 och 8 §§ strafflagen för missbruk av för¬
manskap och missfirmelse mot krigsman.
* *
*
Landsfogdeassistenten Gunnar Bergh påstod vid Luleå tingslags härads¬
rätt ansvar å Tannerheim i enlighet med åtalsinstruktionen.
Tannerheim förnekade åtalade gärningarna.
Häradsrätten meddelade dom i målet den 1 november 1957 och dömde
därvid Tannerheim, jämlikt 26 kap. 5 och 8 §§, 25 kap. 4 § samt 4 kap. 1 §
strafflagen ävensom 2 § första stycket samt 6 och 7 §§ lagen om disciplin¬
straff för krigsmän, för missfirmelse mot krigsman, missbruk av förinan-
3—57/662. Militieombudsmannens ämbetsberättelse
34
skap och tjänstefel till disciplinbot för femton dagar med tolv kronor 40 öre
för dag.
Domskälen angåvos av häradsrätten sålunda.
Åtalspunkt 1
Tannerheim har uppgivit att ordet giftspruta ej inginge i hans ordför¬
råd och att han aldrig träffat på uttrycket förrän han läst det i den polis¬
utredning, som på föranstaltande av militieombudsmannen verkställts i an¬
ledning av Ströms anmälan.
Genom vittnesmål av Strömbäck finner häradsrätten emellertid utrett,
att Tannerheim en gång under hösten 1956 vid samtal med Strömbäck om
tjänstgöringsförhållandena för de vid försvarsområdesstaben tjänstgörande
värnpliktiga — till vilka både Ström och Strömbäck hörde — i vanlig sam¬
talston yttrat till Strömbäck: »Den där giftsprutan Ström skall Ni inte
lyssna till».
Härigenom måste Tannerheim anses ha förgripit sig med smädelse mot
Ström med anledning av dennes tjänst som krigsman. Tannerheim är förty
förfallen till ansvar för missfirmelse mot krigsman.
Åtalspunkt 2
Tannerheim har uppgivit att han icke hade något minne av händelsen
och att det vore osannolikt att Tannerheim givit Strömbäck en sådan order
som åklagaren påstått.
Häradsrätten finner genom vittnesmål av Strömbäck och Berghult bevi¬
sat att Tannerheim begått åtalade gärningen. Härigenom har Tannerheim
gjort sig skyldig till missbruk av förmanskap.
Åtalspunkt 3
Fanjunkaren Hillergren reste den 12 januari 1957 från Boden till Kalix
tör att följande dag deltaga i en konferens och övning i Kalix. Hillergren,
som reste med buss, medförde viss övningsmateriel (granatgevär) och dess¬
utom några dekorationsflaggor samt ett paket innehållande eu halvliter
brännvin för Tannerheims räkning.
Genom vittnesmål av Hillergren är utrett: Tannerheim hade vid telefon¬
samtal några dagar tidigare bett Hillergren att utom övningsmaterielen
medtaga dekorationsflaggorna och spritpaketet samt tillagt att en bil skulle
möta Hillergren vid bussen. Å busstorget i Kalix möttes Hillergren av Resin,
som färdades i tjänstebil och utan några frågor tog hand om gevären och
spritpaketet.
Resin har såsom vittne uppgivit: Under eftermiddagen den 12 januari 1957
hade Tannerheim givit Resin order att möta Hillergren vid bussen och
skjutsa denne till hans bostad, att köra övningsmaterielen till förrådet samt
35
att av Hillergren mottaga ett paket och köra det till Tannerheims bostad.
Resin hade kört med en tjänstebil till busstorget, där han av Hillergren mot¬
tagit granatgevären och ett paket, som enligt vad Resin kunnat se innehållit
en halvliter brännvin. Resin hade därefter kört spritpaketet till Tannerheims
bostad, varest han överlämnat det till Tannerheim, samt fortsatt med gevä¬
ren till förrådet. Hillergren själv hade omhändertagits av överfuriren
Carlsson, som också mött vid bussen.
Tannerheim har uppgivit: Han vidginge att han ombett Hillergren att från
Boden medföra spritpaketet samt att detta överlämnats till Tannerheim av
Resin. överlämnandet hade emellertid ej skett i Tannerheims bostad utan
i källarvåningen å hotell Valhall, där konferensen skulle äga rum. Samtidigt
med spritpaketet hade Resin överlämnat dekorationsflaggorna. Den enda
order Tannerheim kunde ha givit i sammanhanget vore, att övningsmateri-
elen skulle hämtas vid bussen, och denna order hade Tannerheim i så fall
givit till honom underställt befäl, fanjunkaren Tellås eller överfuriren Carls¬
son. Tannerheim brukade ej själv giva order åt de värnpliktiga vid staben.
Hillergren har uppgivit, att han, såvitt han kunde minnas, ej lämnat de¬
korationsflaggorna till Resin utan själv medfört dem till Tannerheim senare
samma dag.
Resin har förnekat att han av Hillergren mottagit dekorationsflaggorna.
Tellås och Carlsson ha som vittnen förnekat att de givit Resin någon or¬
der att möta Hillergren vid bussen.
Vid övervägande av vad sålunda förekommit finner häradsrätten det böra
hållas för visst, att Resin med tjänstebil transporterat brännvinet till Tan¬
nerheims bostad och att detta skett på order av Tannerheim. Transporten
har medfört en ej obetydligt förlängd körväg för Resin. Genom att giva
Resin order om denna körning har Tannerheim gjort sig skyldig till miss¬
bruk av förmanskap.
Åtalspunkt 4
I sin den 6 mars 1957 dagtecknade anmälan till militieombudsmannen
anförde Ström, att han efter anmälan av Tannerheim fått sig ålagd till¬
rättavisning i form av extratjänst två kvällar samt att han anhölle om ut¬
redning rörande rättmätigheten av tillrättavisningen. Vidare uppgav Ström
att han ansåge att Tannerheim förföljde honom och på allt sätt sökte sätta
fast honom. Slutligen lämnade Ström vissa uppgifter om den under åtals¬
punkt 2 ovan omförmälda sprittransporten samt uppgav, att Tannerheim
även vid annat tillfälle beordrat värnpliktiga till liknande privata resor.
Efter anmodan av militieombudsmannen inkom Ström till denne med en
den 12 mars 1957 dagtecknad skrift vari Ström lämnade närmare uppgifter
om den under åtalspunkt 3 ovan omförmälda händelsen.
Därefter anhöll Ström i en den 13 mars 1957 dagtecknad, till militieom¬
budsmannen insänd skrift att få återtaga sin anmälan mot Tannerheim.
Som skäl härför uppgav Ström i skriften, att han samma dag av Tannerheim
36
erhållit förklaring på det inträffade, som föranlett hans anmälan till militie-
ombudsmannen, samt erhållit full upprättelse.
Rörande tillkomsten av skrifterna till militieombudsmannen har Ström
vid häradsrätten uppgivit: Ström hade känt sig trakasserad av Tannerheim
och hade vänt sig till fanjunkaren Tellås med sina bekymmer. Tellås hade
talat om för Ström, att denne kunde vända sig till militieombudsmannen, och
hade hjälpt Ström att uppsätta sin anmälan mot Tannerheim. Den 13 mars
1957 hade Ström blivit uppkallad till stabens expedition av Tellås. Denne
hade förklarat för Ström, att Tannerheim bett honom att söka övertala
Ström att återkalla sin anmälan. Ström hade därefter gått in på Tanner-
heims tjänsterum, beläget innanför Tellås’ expedition, och hade haft ett sam¬
tal med Tannerheim. Härunder hade Tannerheim frågat efter anledningen
till att Ström anmält honom för militieombudsmannen samt vädjat till Ström
att återtaga sin anmälan och sagt, att han fått tillräckligt straff genom alla
tidningsskriverier om saken. Tannerheim hade också sagt, att han kunde bli
prickad och gå miste om befordran, och hade velat att de skulle komma över¬
ens. När Ström lämnat Tannerheim, hade denne tagit Ström i hand. På
Ströms begäran hade Tellås därefter hjälpt Ström att sätta upp återkallelse-
skriften. Ström hade tyckt synd om Tannerheim och hade därför återkallat
sin anmälan. Under det återkallelsen skrevs hade Tannerheim kommit in på
expeditionen och hade läst igenom skrivelsen och sagt att den var bra.
Ånyo tillfrågad om Tannerheim bett Ström återkalla sin anmälan har
Ström förklarat, att han ej säkert erinrade sig händelseförloppet och att han
icke med bestämdhet kunde säga huruvida det varit Tannerheim eller Tellås,
som bett Ström att återkalla anmälan.
Tannerheim har förnekat riktigheten av Ströms uppgifter rörande sam¬
talet dem emellan och har berättat: Tannerheim hade genom artiklar i tid¬
ningarna erfarit att han blivit anmäld för militieombudsmannen och hade
ryktesvis hört att Tellås skulle ligga bakom anmälan. När Tannerheim till¬
frågat Tellås härom, hade Tellås förnekat detta samt uppgivit, att Ström
vore så rädd på grund av sin anmälan, att han ej vågade besöka staben. Tan¬
nerheim hade då sagt till Tellås att Ström kunde komma till Tannerheim
och tala med honom. Ström hade senare begärt ett samtal med Tannerheim.
När Ström anmält sig, hade Tannerheim bland annat förklarat för Ström en
chefs skyldigheter, läst upp bestämmelserna härom i soldatinstruktionen,
talat om, att han försökt vara lika mot alla, och sagt, att Ström måste för¬
söka förstå detta. Ström hade härefter sagt, att han förstode Tannerheim
bättre efter dennes förklaringar och att han ej skulle bråka längre. Då Ström
även nämnt något om sin anmälan, hade Tannerheim förklarat att han över¬
huvudtaget ej ägde tala med Ström om den saken, ty det skulle vara att före¬
gripa militieombudsmannen. Efter samtalet med Ström hade Tannerheim
begivit sig till en annan expedition men hade kort därefter återvänt till sitt
tjänsterum. Ström hade då uppehållit sig på Tellås’ expedition och samtalat
med denne. Tannerheim hade dragits in i resonemanget, som troligen gällt
Ströms anmälan till militieombudsmannen. Tannerheim erinrade sig nu att
37
han yttrat, att han tyckte att det var obehagligt med anmälan, enär han ej
varit med om sådant förut, och att han tyckte att det ej skulle behövas nå¬
gon anmälan utan att man borde kunna komma tillrätta med saker och ting
utan att göra anmälan. Några dagar senare hade vaktmästaren Wallgren ta¬
lat om för Tannerheim, att Ström påstått att Tannerheim skulle ha övertalat
Ström att återtaga sin anmälan. Tannerheim hade berättat detta för över-
furiren Carlsson, som svarat att även Tellås lämnat samma uppgift som
Ström. I Carlssons närvaro hade Tannerheim då ringt upp Tellås i telefon.
Tellås hade bekräftat, att någon övertalning ej förekommit från Tanner-
heims sida vid samtalet mellan Tannerheim och Ström och hade erinrat om
att Tannerheim sagt till Ström att han överhuvudtaget ej kunde tala med
denne om saken. Tannerheim, som inom kort skulle lämna Kalix för att
återvända till sitt regemente i Umeå, hade begärt att få ett skriftligt intyg
av Tellås om att han ej påverkat Ström. Ett av Tannerheim uppsatt intyg av
detta innehåll hade därefter förelagts Tellås, som läst igenom det och utan
att opponera sig undertecknat detsamma.
Tannerheim har i målet företett det omförmälda intyget, vars innehåll
återgivits i militieombudsmannens redogörelse för vad i ärendet förekom¬
mit.1
Carlsson har omvittnat: En dag hade Tannerheim på expeditionen frågat
Carlsson om denne hört att Ström återtagit sin anmälan. Ja, det har ju kap¬
ten bett honom om, hade Carlsson svarat och nämnt, att Tellås uppgivit
detta. Tannerheim hade då genast gått till telefonen och begärt Tellås’ tele¬
fonnummer. Under det följande telefonsamtalet hade Tannerheim yttrat:
»Kommer fanjunkaren ihåg vad som sades när Ström var inne?» Carlsson ha¬
de ej hört svaret men av Tannerheims ord hade framgått att den person med
vilken Tannerheim talat — Carlsson hade utgått från att det varit Tellås_
medgivit, att han kommit ihåg samtalet. Då hade Tannerheim vidare sagt:
»Lägg det på minnet, ty det är en massa smörja som pratas.»
Tellås har som vittne förnekat att det av Tannerheim påstådda och av
Carlsson omvittnade telefonsamtalet ägt rum. Han har vidgått, att han un¬
dertecknat det ovan angivna intyget, men förklarat att delta till alla delar
vore osant och alt han underskrivit det endast därför att han blivit över¬
rumplad och ej förstått innebörden av detsamma. Under vittnesmålet har
Tellås uppträtt synnerligen obehärskat och gjort ett otillförlitligt intryck.
Han har ådagalagt tydlig förbittring mot Tannerheim. Med hänsyn till det
anförda kan hans vittnesmål ej tillerkännas något bevisvärde.
Tannerheims uppgifter kunna ej anses vederlagda enbart genom Ströms
utsaga. Mot Tannerheims bestridande finner häradsrätten därför ej styrkt
att Tannerheim uppsåtligen försökt övertala eller påverka Ström att åter¬
taga sin anmälan till militieombudsmannen. Tannerheim kan således icke
fällas till ansvar för missbruk av förmanskap i nu ifrågakomna hänseende.
Emellertid framgår av Tannerheims berättelse att Tannerheim — oaktat
han erfarit att Ström varit rädd för honom på grund av sin anmälan — efter
• Se s 28.
38
ett enskilt samtal med Ström i närvaro av Tellås fört anmälan på tal med
Ström och för denne framhållit hur obehagligt han tyckte det var att han
blivit anmäld för militieombudsmannen och hur onödig en anmälan enligt
hans åsikt varit. Dessa Tannerheims uttalanden måste mot bakgrunden av
vad som dessförinnan förekommit — ej minst tidningarnas publicerande av
uppgifter om anmälningen — och med hänsyn till lydnadsförhållandet mel¬
lan Tannerheim och Ström ha varit starkt ägnade att påverka Ström att
återkalla sin anmälan, och Tannerheim borde ha insett, att uttalandena kunde
ha sådan verkan. Att Tannerheims uppträdande vid detta tillfälle varit åt¬
minstone den huvudsakliga bevekelsegrunden för Ströms beslut att återtaga
anmälningen står utom varje tvivel.
Vid samtalet med Ström ägde Tannerheim genom tidningarnas uppgifter
kännedom om, att Ströms anmälan avsåg användande av kronans bilar för
privata sprittransporter. Det måste ha varit uppenbart för Tannerheim att
denna anmälan åtminstone delvis var befogad och Tannerheim har bort inse
det otillbörliga i att för Ström uttala sig på sätt, som varit ägnat att påverka
Ström i fråga om återkallande av hans anmälan.
Av dessa skäl finner häradsrätten att Tannerheim genom sina berörda ut¬
talanden till Ström av oförstånd i sådan grad åsidosatt sin tjänsteplikt, att
han ej kan undgå ansvar för tjänstefel.
Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.
3. Disciplinär åtgärd mot löjtnant för missfirmelse mot en värnpliktig och
för oskickligt beteende I
I en till militieombudsmannen den 20 augusti 1957 inkommen skrift an¬
förde befälseleven nr 380128-35 T. Lindahl: Han vore — efter att tidigare ha
fullgjort första omgången av den tjänstgöringsskyldighet som ålåge honom
för utbildning i specialtjänst såsom läkare — sedan början av juni 1957 in¬
kallad till fortsatt tjänstgöring vid Svea trängregemente för att tillsammans
med andra likställda värnpliktiga undergå förberedande befälsutbildning.
Denna utbildning bedrevs å åttonde kompaniets andra pluton under befäl
av löjtnanten B. Johansson såsom plutonchef. Under ett övningspass den 17
augusti 1957 klockan mellan 0805 och 0925 tränades plutonen i löpning och
forcerande av hinder, därvid Johansson tjänstgjorde såsom övningsledare.
Löpningen försiggick i samlad pluton. Efter omkring tre kilometers löpning
hade plutonen att passera ett hinder bestående av stockar, lagda över en
bäck. Detta hinder kunde passeras av endast tre personer åt gången och
Lindahl kom att tillhöra den sista omgången. Då Lindahl tagit sig över hind¬
ret, befann sig huvuddelen av plutonen efter fortsatt språngmarsch redan
ett stycke bortom bäcken. Lindahl skulle då springa ifatt plutonen. Då detta
enligt Johanssons åsikt gick för långsamt, beordrades Lindahl av Johansson
att springa fram till och taga plats i täten av plutonen, vilken order Lindahl
39
åtlydde. Därefter fortsattes språngmarschen i en sväng tillbaka mot kaser¬
nen. Då plutonen åter befann sig i närheten av kasernområdet, lät Johansson
plutonen, alltjämt under språngmarsch, vända samma väg tillbaka eu
sträcka av omkring tjugufem meter och därefter göra halt för att invänta
några eftersläntrare. Då halt kommenderats började några man i plutonen,
bland dem Lindahl, att samtala med varandra. Johansson, vilken tydligen
blev uppretad däröver, yttrade nu: »Ni skall inte inbilla mej att ni är trötta.
Om man är trött, håller man käften och står inte och pratar skit; då öpp¬
nar man munnen för att kräkas, inte annars. Men jag tänker inte befordra
någon till vicekorpral som inte orkar springa tvåhundra meter ens. Lindahl
till exempel kommer inte att bli vicekorpral.» Sedan Johansson därefter tagit
ett steg fram mot Lindahl fortsatte Johansson riktande sig till Lindahl:
»Stryk skulle ni ha, förbannade ungjävel.» Lindahl svarade icke något på
detta tillmäle och övningen fortsatte därefter. — Lindahl anhölle om mili-
tieombudsmannens ingripande med anledning av detta Johanssons beteende.
Genom påteckning å skriften hade befälseleverna nr 370909-85 S. Jacobson,
nr 370410-161 U. Lindsjö, nr 370216-65 T. Fahlén och nr 370806-33 H. Dolk
intygat att Lindahls uppgifter vore med sanningen överensstämmande.
Sedan skriften översänts till stadsfiskalen i Linköping för utredning i
saken, inkom från denne den 27 augusti 1957 protokoll över förhör som hål¬
lits med -— förutom Lindahl och Johansson — Jacobson, Lindsjö, Fahlén
och Dolk.
Vid förhören med Lindahl, Jacobson, Lindsjö, Fahlén och Dolk lämnade
envar av dem en ingående redogörelse för vad som förekom vid den med
plutonen den 17 augusti 1957 hållna övningen och voro dessa redogörelser
i vad de gällde förhållanden, som särskilt berörts i Lindahls förenämnda
skrift, i allt väsentligt överensstämmande med vad i skriften uppgivits.
Vid förhören anfördes därutöver enligt protokollet bl. a. följande.
Lindahl: Då han kommit över bäcken, ville han efter forceringen av hind¬
ren först slappna av något och ökade därför ej genast takten för att hinna
ifatt de övriga i plutonen. Lindahl blev då, på sätt han uppgivit i sin anmälan,
av Johansson beordrad att springa fram till och taga plats i täten av plu¬
tonen, vilken order Lindahl genast efterkom. I fortsättningen var tempot
ej hårdare än att samtliga i plutonen borde ha orkat följa med men trots
detta blev det efter ungefär en kilometers löpning en del eftersläntrare. Då
Johansson med anledning härav lät plutonen vända, blev det ett »allmänt
mummel» och några slutade springa och övergingo i stället till vanlig gång-
takt. Johansson stannade då och började samtala med dessa sistnämnda me¬
dan de övriga i plutonen fortsatte att springa, därvid Lindahl alltjämt befann
sig i täten. Sedan Johansson strax därefter kommenderat halt och åter
kom fram till plutonen, föreföll han vara förargad. Inom plutonen pratades
om att det var »svettigt och jobbigt», vilket Johansson förmodligen hörde.
Johansson vände sig nämligen genast till plutonen i dess helhet och fällde
det i Lindahls anmälan först återgivna yttrandet. Samtliga i plutonen tyckte
att detta yttrande var ganska överdrivet och de flesta drogo på munnen
40
medan en del till och med skrattade högt, dock ej Lindahl. Johansson vände
sig därefter direkt till Lindahl och yttrade sig därvid på sätt Lindahl i sin
anmälan uppgivit. — Lindahl hade icke några ersättningsanspråk gentemot
Johansson och påfordrade ej heller eljest att målet handlades vid domstol.
Jacobson: Löpningen genomfördes icke vare sig från början eller mot
slutet i hastigare takt än att samtliga i plutonen borde ha kunnat hålla
tempot. Då det trots detta särskilt på hemvägen mot kasernen blev en del
eftersläntrare, lät Johansson plutonen vända om för att möta dem som blivit
efter. Därvid blev det en del inbördes prat mellan de värnpliktiga, vilka
ansåge att det ej borde medföra några nackdelar att »hänga med» i plutonen.
Johansson hade möjligen när övningspasset började kommenderat »man¬
över» men i regel försiggick den fysiska träningen under kommandoordet
»lediga», vilket innebure att samtal inom truppen vore tillåtet. Johansson
hade dock tydligen retat sig över att de värnpliktiga samtalade med var¬
andra och sedan plutonen var återsamlad fällde Johansson, uppenbarligen
av antydd anledning, det i Lindahls anmälan först återgivna yttrandet, vil¬
ket riktades till samtliga i plutonen. Därefter vände sig Johansson direkt till
Lindahl och fällde det yttrande som därnäst återgivits i anmälningsskriften.
Jacobson förmodade att anledningen till att Johansson riktade detta sist¬
nämnda yttrande just till Lindahl kunde ha varit Lindahls »uppsyn» men
Jacobson kunde icke närmare precisera vad som därvidlag kunde ha irriterat
Johansson. Jacobson hörde icke Lindahl vid tillfället yttra något, som kunde
tänkas ha retat Johansson. Det hade icke under utbildningstiden vid något
annat tillfälle hänt att Johansson brusat upp på liknande sätt.
Lindsjö: Språngmarschen genomfördes i normalt tempo så att alla skulle
kunna hänga med i klungan och ingen behövde komma efter. Någon sär¬
skild lystringsgrad, som innebar förbud för de värnpliktiga att samtala med
varandra, var icke anbefalld. Sedan Johansson låtit plutonen på återvägen
mot kasernen vända och göra halt för att invänta en del eftersläntrare, sam¬
lades plutonen utan särskild formering omkring Johansson. När plutonen på
detta sätt återigen var samlad fällde Johansson det i Lindahls anmälan först
återgivna, till plutonen i dess helhet riktade yttrandet. Hos en del av de
värnpliktiga utlöste detta yttrande ett leende. Johansson blev då än mera
ursinnig och riktade därefter till Lindahl det i dennes anmälan sist återgivna
tillmålet.
Fahlén: Då Johansson under hemvägen lät plutonen vända för att, fort¬
farande i språngmarsch, hämta upp eftersläntrarna, började några i plu¬
tonen att »knorra» och några visade sin motvilja genom att röra sig mycket
långsamt. Detta retade tydligen Johansson, vilken så snart plutonen åter¬
samlats utfor i de yttranden som återgåvos i Lindahls anmälan. Fahlén blev
vid tillfället mycket förvånad över Johanssons uppträdande. Denne brukade
nämligen annars uppträda mycket lugnt och enligt Fahléns uppfattning vore
Johansson en av de bättre bland det befäl, som Fahlén kommit i kontakt med
under sin värnpliktstjänstgöring.
Dolk: Sedan Johansson låtit plutonen, då den befann sig på återväg mot
41
kasernen, vända helt om och kort därefter kommenderade halt, verkade
han uppretad och ursinnig. Vid tillfället pratade en del av de värnpliktiga
med varandra, vilket uppenbarligen ytterligare »spädde på» Johanssons
humör, och Johansson fällde därefter det i Lindahls anmälan först om¬
nämnda till plutonen i dess helhet riktade yttrandet. Då det av Johansson
använda ordvalet verkade i viss män roligt, kunde en del av de värnplik¬
tiga icke underlåta att draga på munnen. Detta retade tydligen Johansson
ytterligare och denne tog då ett steg fram mot Lindahl, vilken var en av
dem som stodo närmast, och riktade till honom det i Lindahls anmälan sist
angivna tillmälet.
Johansson anförde vid förhöret i huvudsak: Under den ifrågavarande öv¬
ningen, som bedrevs på sedvanligt sätt med språngmarsch omväxlande med
hinder tagning, blev det som vanligt redan från början eftersläntrare, ehuru
tempot var sådant att samtliga borde ha kunnat följa med. Johansson blev
därför under den fortsatta språngmarschen och hindertagningen ideligen
tvungen att låta plutonen stanna för att vänta på dessa eftersläntrare. Efter
det den omförmälda bäcken passerats, sprang hela plutonen som »en skock
efter en hare». Johansson hade efter hand blivit ganska irriterad på efter-
släntrarna och den nu sist omnämnda händelsen var givetvis icke ägnad att
dämpa Johanssons misshumör. Sedan Johansson då kommenderat halt och
fått plutonen samlad, tillkännagav han att, eftersom vissa i plutonen ej
hade viljan att hänga med, han nu ämnade låta truppen i fortsättningen
springa på en väg i sluten pluton. Även efter det Johansson sålunda lett in
truppen på en väg genom den framförliggande skogen blev det dock allt¬
jämt en del eftersläntrare, varför Johansson lät truppen göra en sväng
tillbaka för att hämta upp dessa. Johansson hörde då en del av de värn¬
pliktiga »knorra», därvid en av dem utbrast: »Skall vi hålla på så här, då
ger vi fan i det.» Strax därpå kommenderade Johansson halt för att åter
få plutonen samlad. När Johansson därpå började tala till de värnpliktiga
pratade dessa med varandra, vilket gjorde Johansson än mera förargad. Jo¬
hansson hade nämligen innan övningspasset började kommenderat »givakt¬
manöver» och denna lystringsgrad gällde således fortfarande samt innebar
att samtal inom truppen icke var tillåtet. Johansson yttrade då till truppen:
»Ni skall inte inbilla mig att ni är trötta, för är man trött så står man inte
och pratar skit, då öppnar man munnen endast för att kräkas. Den som
inte har vilja nog att springa tvåhundra meter, kommer jag inte att be¬
fordra.» Under tiden Johansson yttrade detta stod Lindahl och pratade med
några av sina kamrater, vilket föranledde Johansson att till Lindahl yttra:
»Du skulle ha stryk, ungjävel.» Johansson lät därefter plutonen fortsätta
språngmarschen i hård takt och då vid återkomsten till kasernen hela plu¬
tonen var samlad så när som på en man, framhöll Johansson för truppen
att var och en nu kunde konstatera att det var en viljesak att »hänga med».
Lindahl tillhörde de värnpliktiga på plutonen, vilka ständigt pratade och
slöade vid uppställningar och övningar, varför Johansson fått en viss avog
inställning mot Lindahl. Det hade dock icke tidigare vid något tillfälle hänt
42
att någon kontrovers uppstått mellan Johansson och Lindahl. Johansson
vore väl medveten om att han vid tillfället på grund av ilska handlat över¬
ilat. Han ville dock i detta sammanhang framhålla att till följd av bristen
på befäl vid kompaniet hans arbetsbörda vore ganska betungande samt att
det i militära kretsar vore ett' känt faktum att värnpliktiga som underginge
militär utbildning för blivande tjänstgöring såsom läkare för befälet vore
svåra att ha att göra med.
Sedan ovan omförmälda utredning slutförts, inkom till militieombuds-
manncn en av förenämnde Lindsjö samt befälseleven B. Mattsson under¬
tecknad skrift, vari de i uppgiven egenskap av representanter för åttonde
kompaniets andra pluton anhöllo att få framföra följande: Som bekant
ansåges det vara ett extra krävande arbete för en officer att utbilda en pluton
bestående av blivande värnpliktiga läkare. En sådan pluton bildade på ett
helt annat sätt än andra motsvarande truppavdelningar en enhet, som vore
sammansvetsad av den gemensamma civila utbildningen och oftast hade en
relativt avog inställning till militärlivet. Johansson hade under den gångna
sommaren visat stort tålamod och behandlat sin pluton korrekt och överse¬
ende. Utbildningsresultaten kunde enligt plutonens eget bedömande beteck¬
nas såsom goda. Det vore därför anledning framhålla att den episod, som
föranlett Lindahls anmälan mot Johansson, vore en absolut fristående en¬
gångsföreteelse, som ej på något sätt vore betecknande för Johanssons upp¬
trädande gentemot sin pluton. Vid behandlingen av ifrågavarande ärende
borde tagas hänsyn till nu angivna förhållanden.
I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit an¬
förde militieombudsmannen i skrivelse den 10 september 1957 till chefen för
Svea trängregemente följande.
Johansson har själv vidgått att han vid ifrågavarande tillfälle under ut¬
övande av befäl över den honom underställda plutonen dels till truppen i dess
helhet yttrat: »Ni skall inte inbilla mig att ni är trötta, för är man trött så
står man inte och pratar skit, då öppnar man munnen endast för att kräkas»
och dels mot Lindahl utfarit med tillmålet: »Du skulle ha stryk, ungjävel».
Genom vad sålunda förekommit har Johansson ådragit sig ansvar, i avse¬
ende å förstnämnda yttrande, jämlikt 26 kap. 9 § strafflagen för oskickligt
beteende och, såvitt gäller tillmålet mot Lindahl, jämlikt 26 kap. 8 § samma
lag för missfirmelse mot krigsman. Enär vad sålunda förevarit icke synes
böra medföra annan påföljd än som kan åläggas i disciplinär ordning, får
jag jämlikt 83 § militära rättegångslagen underställa Eder frågan huruvida
Ni vill avgöra saken.
* *
*
Regementschefen anmälde i skrivelse den 17 september 1957, att han ge¬
nom beslut samma dag ålagt Johansson för missfirmelse mot krigsman och
43
oskickligt beteende disciplinbot för femton dagar med sex kronor 35 öre
för dag.
Beslutet har vunnit laga kraft.
4. Disciplinär åtgärd mot fanjunkare dels för missfirmelse mot värnpliktiga
dels för oskickligt beteende och dels för tjänstefel bestående i att han brustit
i grannlagenhet i sitt uppträdande mot värnpliktiga
I skrifter som inkommo till militieombudsxnannen den 28 mars 1957 an¬
mälde tre värnpliktiga vid Västmanlands flygflottilj — nr 360301-695 S.
Sandberg, nr 350612-683 S. Lindgren och nr 360313-681 K. Persson — fan¬
junkaren vid flottiljen T. Nilsson för det denne vid skilda tillfällen skulle
ha fällt vissa närmare angivna olämpliga yttranden.
På begäran av militieombudsmannen verkställde landsfogden i Västman¬
lands län utredning i ärendet. Därvid hördes — förutom Sandberg, Lind¬
gren, Persson och Nilsson — värnpliktiga nr 360114-693 K. Rudolfsson,
nr 361228-691 K. Andersson, nr 360125-683 F. Karlsson, nr 360719-645 B.
Johansson, nr 350803-693 N. Jansson, nr 360104-661 K. Larsson och nr
361026-661 R. Larsson samt flygplanmästaren K. Gelin.
Nilsson var vid de tillfällen om vilka i ärendet är fråga chef för fältarbets-
avdelningen vid flottiljen. Befattningen hade han tillträtt i början av augusti
1956. Samtliga förutnämnda värnpliktiga utom Rudolfsson tillhörde sagda
avdelning, som ombesörjde arbeten bland annat vid flottiljens snöröjnings-
garage.
De under utredningen hörda personerna ha uppgivit bland annat följande.
Sandberg: Sedan han ryckt in till rekryttjänstgöring den 1 oktober 1956
kommenderades han efter avslutad rekrytskoleutbildning att tjänstgöra vid
snöröjningsgaraget från december samma år och kom därigenom att stå
under Nilssons befäl. Arbetet vid garaget varierade och vintertid omfattade
det bland annat plogning på flygfältets startbanor. Vid ett tillfälle, troligen
i februari 1957, då Sandberg plogade på banor vid andra divisionen, upp¬
manades han av en flygtekniker att även ploga på den vid divisionen belägna
parkeringsplatsen avsedd för flygvapnets centrala skolor. Sandberg lydde
uppmaningen och under plogningen på parkeringsplatsen gick plogen sön¬
der. Vid återkomsten till garaget omtalade han detta för Nilsson, som då blev
arg och utfor i otidigheter mot honom. Nilsson yttrade bland annat: »Vad
fan använder Sandberg huvudet till egentligen; har Sandberg inget för¬
stånd?» Vidare sade Nilsson, att Sandberg var »en djävla idiot och så djävla
dum att han inte skulle få ploga». Nilsson frågade även »vad Sandberg fått
för en djävla uppfostran hemma, eftersom han kunde vara så dum», och
tilläde att han skulle tala med Sandbergs fader om saken. Slutligen yttrade
Nilsson också, att Sandberg var »en förbannad slöfock» och att om det var
så att arbetet icke passade så skulle Sandberg söka sig därifrån fortast möj¬
ligt. Sandberg kunde icke åberopa något vittne på vad som sålunda före¬
u
kommit; han och Nilsson hade nämligen varit ensamma i garaget vid till¬
fället. — Under hela den tid Sandberg tjänstgjorde under Nilsson uppträdde
denne olämpligt mot sina underordnade. Nilsson hade ett häftigt humör och
uppträdde överilat samt verkade icke ha någon självkontroll. Sandberg hade
den bestämda uppfattningen att Nilsson icke var lämplig såsom befäl på
grund av sitt uppträdande mot underordnade. Genom att så gott som dag¬
ligen ha blivit utsatt för Nilssons häftiga humör — Nilsson »skällde på ho¬
nom för allt och inget» — hade Sandberg tillfogats psykiskt lidande. Sand¬
berg hade blivit nervös och hade svårt att sova om nätterna. När han vak¬
nade på morgonen och tjänsten ånyo skulle börja våndades han för att åter¬
vända till garaget och sammanträffa med Nilsson, emedan denne när som
helst kunde komma att skälla ut honom. Sandberg tyckte att det icke vore
rätt att en sådan som Nilsson hade hand om värnpliktiga, eftersom han
gjorde dem så nervösa och konstiga att de icke visste vart de skulle ta
vägen. Ginge det icke att göra något åt saken, önskade Sandberg att snarast
möjligt få byta arbetsplats.
Lindgren: Under reparation av en volvotraktor den 11 februari 1957 blev
han kommenderad av en tekniker Larsson att gå in på flottiljverkstaden
med en förgasarnål för att få den slipad. När han kom dit fick han emeller¬
tid icke tag på verkmästaren, varför han gick till en annan avdelning för att
söka efter honom. Där träffade han värnpliktige R. Larsson och frågade Lars¬
son om denne sett verkmästaren. Just då kom Nilsson in och frågade vad
Lindgren gjorde. Lindgren förklarade detta och emedan han missuppfattade
vad Nilsson därefter sade, gick han tillbaka till den avdelning dit han av tek¬
nikern Larsson blivit kommenderad att gå och påträffade där verkmästaren.
Nilsson kom efter och frågade om Lindgren icke hört vad han sagt. Lindgren
svarade att han följt Nilssons tillsägelse så som han uppfattat den. Nilsson
genmälde att Lindgren gjort fel och att Lindgren skulle ha återvänt till snöröj¬
ningen samt frågade »vem i helvete som var bas, han eller tekniker Larsson».
Efter att vidare ha sagt att det »inte var ett förbannat dugg fel på nålen»,
yttrade Nilsson slutligen: »Får jag se Lindgren tillsammans med denne Lars¬
son igen, så skall jag djävlar i min själ se till att Lindgren åker i arresten
samtidigt med honom. Och jag skall djävlar inte göra straffet lindrigare
utan förr värre, det kan Lindgren ge sig fan på. Och är det så att inte Lind¬
gren trivs eller finner sig i det, så skall jag djävlar i min själ se till så att
Lindgren kommer härifrån, det kan Lindgren ge sig fan på.» — Lindgren
och hans kamrater som arbetade under Nilsson stode icke ut längre. Lind¬
grens nerver vore förstörda och han hade svårt att sova om nätterna. Tjäns¬
ten hade blivit en mardröm. Han ifrågasatte huruvida det vore lämpligt att
ha ett befäl med så olämpligt uppträdande och så hetsigt humör som Nils¬
son.
Rudolfsson: Han var närvarande när Nilsson den 11 februari 1957 på¬
träffade Lindgren tillsammans med R. Larsson. Nilsson yttrade vid tillfället
ungefär följande: »Får jag se Lindgren stå och prata med Larsson så
djävlar i min själ skall jag ordna så det blir andra ställningar av. Ni kan få
45
sitta i arresten båda två. Jag skall inte göra straffet lindrigt utan snarare
värre.» Därefter tilläde Nilsson, att var det så att Lindgren icke trivdes så
skulle Nilsson ordna så att Lindgren kom därifrån. Rudolfsson hade på
någon eller några meters avstånd sett och hört vad som förekom. Händelsen
tilldrog sig i en korridor i flottiljverkstaden.
Persson: Efter det Persson, som ryckt in till militärtjänst den 1 oktober
1956, avslutat rekrytutbildningen placerades han i arbete vid snöröjnings-
garaget under Nilssons befäl. Redan från första dagen under Perssons
tjänstgöring vid garaget uppträdde Nilsson överilat och obalanserat mot
sin trupp. De värnpliktiga kunde enligt Nilssons mening icke utföra ett
uppdrag till full belåtenhet. Efter avslutade uppdrag — körningar och dy¬
likt — skällde han ut dem och kallade dem bland annat »djävla slöfockar»
eller sade att de voro »en samling idioter». Han gav sig till och med på
döda ting, t. ex. slog en hammare i väggen; detta enbart för att avreagera sig.
— Vid ett tillfälle i mitten av januari 1957 kommenderade Nilsson upp¬
ställning och efter att som vanligt ha börjat med ett hånleende sade han
inledningsvis att det var dålig ordning på manskapet och att de värnpliktiga
icke kunde hålla skräpet ifrån sig samt skrek därefter: »Skräpet är inte
Coca-Colakapsylen som ligger där, utan ni hela raden som står här.» Till
Persson yttrade han sedan, i det han pekade på »en knapp som fattades» i
skinnjackan: »Förståndet sitter i knappen där som är borta. Jag skulle tro
att man kan finna samma dåliga ordning på ert fordon.» Sedan pekade han
på Andersson och frågade om denne visste vad en knapp kostade samt ytt¬
rade därefter, att om varje värnpliktig tappade en knapp, så kostade detta
staten 40 000 kronor om året. Vidare frågade Nilsson Andersson, om denne
visste vad en liter olja kostade. Andersson svarade »två kronor ungefär».
»Alltså har ni bestulit konungen på sex kronor», sade Nilsson och pekade på
en under ett oljefat liggande plåt, på vilken olja läckt ut genom fatets avtapp-
ningskran. Sedan Nilsson därefter givit order med några pekningar till
höger och vänster, fortsatte de värnpliktiga dagens arbete under samma
förtryck som vanligt. Alla vid avdelningen voro närvarande vid ifrågavarande
tillfälle. — Vid ett annat tillfälle, den 6 mars 1957, fick en värnpliktig vid
namn Hagberg order att fylla på startbensin i tanken till en traktor, men han
kunde icke ensam sköta tankningen, varför Persson och Karlsson på hans
begäran hjälpte honom. När tankningen var klar gick Persson in i garaget
för att där hänga upp en nyckel, som använts i samband med tankningen,
och Karlsson följde med för att hämta sin jacka, som hängde i ett skåp
där inne. I garaget sammanträffade de med Nilsson, som frågade vad de
gjorde där och sedan, innan de hunnit svara, skrek att de försökte hålla sig
undan från tjänsten och att de icke hade något i garaget att göra. Därefter
pekade Nilsson utåt flygfältet och sade »gå», varav de förstått att de
skulle bege sig över fältet till värnterrängen, där andra värnpliktiga vid av¬
delningen redan uppehöllo sig. — Persson hade den uppfattningen att Nils¬
son var olämplig såsom befäl och att Nilsson vid utövandet av sitt chefskap
använde sådana uttryck att samtliga underordnade blevo lidande. Nilsson
46
tillfogade dem psykiskt lidande genom att försöka göra tjänsten så odräglig
som möjligt. Vid ett tillfälle yttrade han för övrigt att han skulle göra värn-
pliktstiden så odräglig som möjligt för dem. Persson hade under den tid han
tjänstgjorde under Nilsson tillfogats psykiskt lidande i sådan omfattning
att han blivit nervös och hade svårt att sova om nätterna.
Andersson: Han var med om den av Persson omnämnda uppställningen i
januari 1957. Nilsson yttrade då till manskapet: »Skräpet det är ni». Vidare
blev Andersson av Nilsson tillfrågad om han visste vad en knapp kostade
och då Andersson icke kände till det, sade Nilsson att av värnpliktiga under
ett år tappade knappar kostade staten tillsammans 40 000 kronor. Vidare
tillfrågades Andersson vad en liter olja kostade och sedan han svarat »om¬
kring två kronor», yttrade Nilsson att Andersson stulit sex kronor av ko¬
nungen och gjorde därmed gällande att Andersson var ansvarig för att olja
runnit ut på plåten under oljefatet. — Omedelbart efter det Nilsson blivit
chef för fältarbetsavdelningen blev andan på avdelningen sämre, emedan
inget var honom till lags. Allt som de värnpliktiga gjorde ansågs av Nilsson
vara fel och Nilsson skällde på allt och alla. Nilsson var absolut olämplig
såsom befäl på grund av sitt otrevliga uppträdande. Andersson hade blivit
nervös under den tid han lytt under Nilsson. I september 1956 klagade en
deputation från avdelningen på Nilsson hos chefen för fjärde divisionen.
Något direkt resultat blev det emellertid icke av klagomålen. Nilsson var
»skaplig» några dagar, men sedan blev han sig lik. Även vid ett tillfälle
under våren 1957 framställde avdelningen klagomål mot Nilsson hos divi¬
sionschefen utan att det ledde till någon ändring.
Karlsson: Han var närvarande vid förutnämnda uppställning i januari
1957. Nilsson liknade då de värnpliktiga vid »skräpet på golvet». En annan
gång yttrade Nilsson inför de värnpliktiga att han skulle göra livet odrägligt
för dem. — Vid ett tillfälle under vintern 1957, då Karlsson var sysselsatt
med att starta en lastbil och lyft upp motorhuven för att trycka in kallstar¬
ten samt placerat sig på stänkskärmen och därvid med ena foten kommit
åt registreringsskylten, sparkade Nilsson till honom på benet och sade att
»det här är djävlar anamma inget fotbräde». Den spark som Nilsson utde¬
lade var icke så kraftig att Karlsson tillfogades någon skada. Karlsson hade
under den tid han tjänstgjorde under Nilsson — sedan augusti 1956 —
icke vid något tillfälle kunnat göra Nilsson till lags, men Nilsson hade dock
aldrig tilltalat Karlsson med smädeord. Nilsson hade ett häftigt och obalan¬
serat humör, som gjorde att han retade upp sig på småsaker, varvid han ofta
avreagerade sig på döda ting genom att bulta och slå med händerna.
Johansson: Nilsson var häftig och obalanserad och utfor ofta i otidighe¬
ter mot de underordnade. Vid ett tillfälle under våren 1957 ropade han efter
en värnpliktig, som tydligen missuppfattat en order om körning, »låt den
djävla idioten köra». Nilsson gav ofta oklara order; han endast pekade och
slog med armarna. Vid ett annat tillfälle under sagda vår, när Johansson
var sysselsatt med snöslungning samt därvid kört en gata fram och sedan
kört tillbaka utan att utföra snöslungning, kom Nilsson framrusande och
47
skällde på honom för att han icke slungat även under återfärden. Nilsson
yttrade bland annat, »är ni så in i helvete dum» etc. Johansson ansåg dock
att han icke någon gång blivit tilltalad med smädeord av Nilsson.
Jansson: Kort efter det Nilsson erhållit befälet på fältarbetsavdelningen
blevo de värnpliktiga som tjänstgjorde i garaget alltsomoftast utsatta för
Nilssons vredesmod. Förhållandena på arbetsplatsen blevo otrevliga genom
Nilssons uppträdande. Jansson hade icke vid något tillfälle kunnat utföra
arbete till Nilssons belåtenhet, men Nilsson hade aldrig tilltalat honom med
smädeord.
K. Larson: Nilssons häftiga och obalanserade humör gjorde att Nilsson
brusade upp och retade sig på småsaker, varefter han gav sig till att skälla
på de värnpliktiga. Nilsson var icke lämplig såsom befäl och arbetsledare,
emedan han förstörde trivseln på arbetsplatsen.
R. Larsson: Från första dagen Nilsson förde befälet över fältarbetsavdel¬
ningen var han fruktansvärd och skällde på de värnpliktiga för minsta små¬
sak, varvid det icke sparades på svordomar. Han var synnerligen obehärs¬
kad i sitt uppträdande mot dem och gjorde överhuvudtaget alltid livet surt
för dem. Det gick så långt att samtliga tio värnpliktiga i snöröjningsavdel-
ningen hos divisionschefen begärde förflyttning från avdelningen, emedan
de icke stodo ut med Nilsson. Någon förflyttning skedde emellertid icke.
Nilsson tycktes särskilt ha fattat agg till Lindgren och R. Larsson och tillsåg
alltid att de sattes till olika arbeten så att de icke fingo vara tillsammans,
trots att de trivdes bra med varandra.
Gelin: Under tiden oktober 1956—februari 1957 hade han hand om den
maskinella utrustningen i snöröjningsgaraget. Han hade den uppfattningen
att samtliga värnpliktiga som tjänstgjorde där skötte sin tjänst. Ibland hade
anmärkningar dock varit behövliga. Enligt vad Gelin kände till hade Nils¬
son icke vid något tillfälle riktat sina anmärkningar mot någon viss värn¬
pliktig utan anmärkningarna hade framställts så att hela truppen hört dem.
Gelin ansåg att anmärkningarna icke gjorts på olämpligt sätt. Nilsson hade
ett häftigt humör, men som regel menade han icke något illa med sina ut¬
talanden vid de tillfällen han brusade upp.
Nilsson: Han erinrade sig väl det tillfälle, då Sandberg kört sönder en snö¬
plog. Sandberg fick en rejäl »avhyvling» främst beroende på att Sandberg
kört sönder plogen vid plogning på en parkeringsplats för privatbilar, till
vilket arbete han icke beordrats av Nilsson. Vid detta tillfälle använde Nils¬
son svordomar i sitt tal men dessa svordomar riktade sig icke direkt mot
Sandberg utan togo mera sikte på felet att använda plogen i ett arbete som
icke var beordrat. Såsom exempel på vad Nilsson yttrade vid tillfället anför¬
de Nilsson all han sagt: »Förstår inte Sandberg att det är åt helvete att ploga
på det viset». Nilsson bestred på del bestämdaste att han vid tillfället i fråga
fällt något av de yttranden Sandberg uppgivit. Nilsson sade till Sandberg
att han skulle tala med Sandbergs fader om Sandbergs uppförande i det
militära, icke om vilken uppfostran Sandberg fått hemma. Han hade tänkt
att fadern skulle kunna hjälpa Sandberg att förstå vikten av att vad som
48
beordrats blev verkställt. Nilsson talade emellertid icke med fadern. -— I
annat sammanhang än det nu berörda hade Nilsson använt uttrycket »slö¬
fock» eller »slöfockar» beträffande värnpliktiga. Till Sandberg hade han
sålunda vid tidigare tillfällen sagt »slöfock» och han höll det icke för otro¬
ligt att han därvid kan ha förstärkt uttrycket med någon svordom såsom
»förbannade» eller »djävla». — Nilsson erinrade sig även det tillfälle då
Lindgren skulle ha en förgasarnål slipad. Han ansåg det icke otroligt att
han, när han uppmanade Lindgren att gå tillhaka till sin syssla och Lind¬
gren uppgav att Lindgren hade teknikern Larssons uppdrag att justera nå¬
len, frågade Lindgren: »Vem i helvete är bas, jag eller tekniker Larsson?» I
det sammanhanget sade Nilsson säkerligen också, efter att ha undersökt
förgasarnålen, att »det icke var ett förbannat dugg fel på nålen». Vad Lind¬
gren i övrigt uppgivit om de yttranden Nilsson vid detta tillfälle skulle ha
fällt var felaktigt. Vid tillfället i fråga kände Nilsson till att värnpliktige R.
Larsson skulle avtjäna arreststraff för någon förseelse och av denna anled¬
ning sade Nilsson till Lindgren att Lindgren icke skulle vara tillsammans
med It. Larsson, då det tidigare visat sig, alt It. Larsson och Lindgren hade
dåligt inflytande på varandra. Dessutom förbjöd Nilsson uttryckligen Lind¬
gren att under tjänstetid stå och prata med It. Larsson. Att Nilsson därvid
skulle ha använt de av Lindgren påstådda uttrycken bestred Nilsson på det
bestämdaste. Nilsson förstod icke att Rudolfsson kunnat uppgiva att Ru-
dolfsson hört vad Nilsson och Lindgren pratat om. Rudolfsson hade icke
stått så nära dem att han i slamret från verkstaden kunnat höra vad som
yttrades. — Vad anginge de uppgifter som Persson lämnat förklarade Nils¬
son att det vid upprepade tillfällen förekommit att Nilsson givit de värnplik¬
tiga tillsägelse att icke skräpa ner omkring sig. Något speciellt sådant till¬
fälle hade Nilsson emellertid icke minne av och han förnekade bestämt, att
han fällt något yttrande »skräpet det är ni» eller liknande med hänsyft¬
ning på manskapet. Han hade med all säkerhet i stället sagt »det är ni som
skräpar ner». Nilsson kunde icke särskilt erinra sig den av Persson påtala¬
de episoden, då Persson skulle ha tillrättavisats för att han tappat en knapp,
men Nilsson kom ihåg att värnpliktiga, bland andra Persson, vid olika till¬
fällen fått tillsägelse därför att de tappat knappar och att Nilsson vid ett
sådant tillfälle sagt åt dem att om varje värnpliktig tappade en knapp skulle
detta kosta staten 40 000 kronor. Nilsson bestred att han vid något tillfälle
fällt ett yttrande av innehåll att Perssons förstånd sutte i en av Persson bort¬
tappad knapp. — Nilsson kom ihåg en episod då mellan honom och de värn¬
pliktiga talades om utrunnen olja, men han kunde icke erinra sig när den
inträffade. Vid tillfället tillgick så att Nilsson, sedan han påvisat att olja run¬
nit ut, pekade på en man i ledet och frågade denne hur mycket olja kostade.
När Nilsson fått svar härpå, sade han ungefär: »Om tre liter olja får rinna
ut genom att någon slarvar med oljekranen, så är det detsamma som att be¬
stjäla konungen på sex kronor.» Därvid utpekade Nilsson ingen särskild av
de värnpliktiga — sålunda ej heller Andersson — emedan Nilsson icke visste
vem som varit slarvig och icke stängt till oljekranen ordentligt. Genom sina
49
uttalanden om borttappade knappar och utrunnen olja hade Nilsson försökt
påverka de värnpliktiga att vara så aktsamma och sparsamma som möjligt
med kronans tillhörigheter. — Nilsson förnekade att han vid något tillfälle
skulle ha sagt till de värnpliktiga, att han skulle göra livet odrägligt för dem.
Han ville emellertid i detta sammanhang framhålla att han vid flera tillfäl¬
len sagt åt dem att de skulle begära förflyttning till annat arbete om de icke
trivdes med det arbete de hade, men dessa uppmaningar hade aldrig varit
förbundna med något yttrande av nu angivet innehåll. -— Nilsson kunde icke
erinra sig att han vid något tillfälle, såsom Karlsson uppgivit, sparkat Karls¬
son på benet därför att denne tagit stöd med foten mot registreringsskylten
på en bil. Han ville emellertid framhålla att om han sett någonting sådant,
detta skulle ha renderat vederbörande en skarp tillsägelse, men han ville ock¬
så framhålla att han i en sådan situation icke skulle ha haft möjlighet att
sparka vederbörande på benet med hänsyn till den höjd från marken ve¬
derbörande i så fall befunnit sig på. Möjligen skulle Nilsson ha kunnat till¬
dela vederbörande en lätt spark under skosulan, men Nilsson hade icke vid
något tillfälle utdelat någon spark. —- Vidare förnekade Nilsson att han, så¬
som Johansson uppgivit, vid något tillfälle skulle ha ropat efter en värnplik¬
tig »låt den djävla idioten köra». Däremot höll han det för troligt att han vid
något tillfälle då Johansson höll på med snöslungning till Johansson, såsom
denne uppgivit, yttrat »är ni så in i helvete dum» o. s. v. Snöslungningen äg¬
de rum på flygfältets stora startbana, som vore 2,5 kilometer lång. Johansson
slungade snö vid färd i ena riktningen och körde därefter tillbaka med snö¬
slungan 2,5 kilometer utan att utföra snöslungning, oaktat han för att kun¬
na verkställa slungning på återfärden endast behövt ställa om snöslungans
slunghus åt motsatt håll. Någon direkt order att slunga såväl vid körning
i den ena riktningen som vid körning i den andra hade Johansson icke fått,
men Nilsson ansåg att Johansson själv skulle ha insett, att detta varit på¬
kallat med hänsyn till rådande brådska, och därför blev Nilsson upprörd
över det slöseri, framför allt med arbetstid, som Johansson visade. Nilsson
erinrade sig att det vid tillfället på grund av förestående flygning var mycket
brådskande att få startbanan klar och att Nilsson fått order om att banan
skulle vara färdig snarast. — Nilsson medgav alt han hade ett ganska häftigt
humör och att han därför ofta utan större anledning brukade brusa upp.
Emellertid menade han icke något allvarligt med sin ilska. När Nilsson fat¬
tade humör berodde det i regel på att de värnpliktiga missuppfattat hans
order och i stället för att förvissa sig om hur han menat utfört arbetet hu¬
vudlöst, ofta med påföljd att de senare fått göra om arbetet och att detta då
icke kunde utföras med maskinell utrustning. Vid plogning hade det t. ex.
hänt att de lagt upp snövallar tvärs över landningsbanorna, på vilka det
vore förbjudet att använda sig av bandtraktorer o. dyl. arbetsredskap, som
kunde underlätta arbetet. Om någon överordnad uppmärksammade hur ar¬
betet utförts, fick Nilsson obehag för att det blivit felaktigt gjort. Plog-
ningsarbetet utfördes som regel nattetid för att flygfältet skulle vara flyg-
klart när tjänsten började på morgonen. Nattarbetet skapade ofta besvärlig-
4 -571662. Militieombudsmannens ämbetsberättclse
50
heter med personalen på grund av att denna var trött. Ibland inträffade del
att värnpliktiga fått sin permission delvis indragen för detta arbetes skull
eller vid återkomsten till flottiljen en söndagskväll klockan 0000 efter per¬
mission fått omedelbart träda i tjänst. Detta var nervpåfrestande icke bara
för de värnpliktiga utan även för det befäl, som var ansvarigt för arbetets ut¬
förande. Nilsson kände då sitt ansvar ännu tyngre om det inträffade händel¬
ser som kunde verka hämmande på arbetet så att det förelåg risk att flyg¬
fältet icke skulle hinna rengöras från snö till angiven tid. De omtalade epi¬
soderna hade som regel inträffat i sådana situationer då tjänsten varit som
mest pressande. Nilsson erkände att han då varit på dåligt humör och till
följd därav kanske ansett det berättigat att tillrättavisa de värnpliktiga.
Landsfogden har i skrivelser till militieombudsmannen meddelat följande:
Chefen för fjärde divisionen, kaptenen B. Weman, hade på förfrågan bekräf¬
tat att värnpliktiga till honom framfört klagomål på Nilsson. Klagomålen ha¬
de vidarebefordrats till högre befäl, bland annat till flottiljchefen, men icke
föranlett någon disciplinär åtgärd mot Nilsson. Däremot hade Nilsson med
anledning av klagomålen blivit av högre befäl, bl. a. flottiljchefen, allvarligt
tillhållen att iakttaga ett bättre uppträdande gentemot honom underställd
personal. Intendenten vid flottiljen, kaptenen B. Tallström, hade för
landsfogden uppgivit att efter de i förevarande ärende gjorda anmälningar¬
na till militieombudsmannen Nilsson förflyttats från sin tjänstgöring vid
fältarbetsavdelningen och nu tjänstgjorde såsom underofficer till intenden¬
tens förfogande. Tallström hade med hänsyn till det inträffade undvikit att
placera Nilsson i tjänst varmed följde direkt befäl över värnpliktiga och,
enligt vad Tallström uppgivit, funnes anledning antaga att Nilsson ej heller
i fortsättningen skulle behöva tagas i anspråk å sådan tjänst. För närvaran¬
de vore Nilsson sysselsatt med kontroll av vissa civila entreprenadarbeten
inom flottiljens område. Vidare hade Tallström uppgivit att Nilsson vore en
mycket dugande underofficer men hade svårigheter att korrekt behandla den
värnpliktiga personalen. I
I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit an¬
förde militieombudsmannen i skrivelse den 4 juli 1957 till chefen för flyg¬
vapnet.
I tjänstereglementet för krigsmakten föreskrives beträffande chefs skyl¬
digheter bl. a. följande: Chef skall i sitt uppträdande vara ett gott föredöme.
Han skall förhålla sig värdigt och grannlaga mot underställda samt söka
vinna deras förtroende och aktning. Rättelse och kritik skall meddelas på
grannlaga sätt, så att den felandes värdighet och anseende icke nedsättes.
Nilsson har, enligt vad han vidgått eller i varje fall icke velat bestrida, un¬
der den tid varom i ärendet är fråga eller från slutet av år 1956 till dess de
mot honom gjorda anmälningarna i slutet av mars 1957 avlätos vid utövan¬
det av chefskapet för flottiljens fältarbetsavdelning dels vid skilda tillfällen
kallat honom underställda värnpliktiga, däribland Sandberg, för »djävla (el-
51
ler förbannade) slöfockar» och dels vid ett tillfälle, då värnpliktige Johansson
höll på med snöslungning, till denne yttrat »är ni så in i helvete dum» etc.
Genom att använda först omförmälda tillmäle har Nilsson i sådan grad
åsidosatt vad som ålegat honom enligt angivna föreskrifter att han gjort
sig skyldig till missfirmelse mot krigsman enligt 26 kap. 8 § strafflagen
och genom det till Johansson fällda yttrandet har Nilsson visat missaktning
mot krigsman, varigenom Nilsson ådragit sig ansvar för oskickligt beteen¬
de enligt 26 kap. 9 § samma lag. Nilsson har härjämte vidgått att han under
ovan angivna tid ofta, merendels av den anledningen att av honom givna
order missuppfattats, »utan större anledning» brusat upp och »till följd av
sitt dåliga humör kanske ansett det berättigat att tillrättavisa de värnplik¬
tiga», därvid han ibland även använt svordomar, men han har tillika uppgi¬
vit att han icke menat något allvarligt med sin ilska. Nilsson är genom vad
han enligt dessa sina uttalanden vidgått förvunnen att ha åsidosatt vad enligt
ovannämnda föreskrifter i tjänstereglementet för krigsmakten gäller därom
att chef skall i sitt uppträdande vara ett gott föredöme samt förhålla sig vär¬
digt och grannlaga mot underställda och har härigenom ådragit sig ansvar
för tjänstefel enligt 25 kap. 4 § strafflagen.
Mot Nilssons nekande har icke blivit ådagalagt att Nilsson felat i vidare
mån än ovan angivits.
Enär enligt inhämtat besked målsägande icke påfordrar att målet hand-
lägges vid domstol och vad Nilsson låtit komma sig till last icke synes böra
föranleda annan påföljd än som kan åläggas i disciplinär ordning, får jag
jämlikt 83 § militära rättegångslagen underställa Eder frågan huruvida Ni
vill avgöra saken.
* *
*
Chefen för flygvapnet anmälde i skrivelse den 8 augusti 1957, att han ge¬
nom beslut den 6 i samma månad ålagt Nilsson för missfirmelse mot krigs¬
man, oskickligt beteende och tjänstefel disciplinbot för tjugu dagar med sju
kronor 75 öre för dag.
Beslutet har vunnit laga kraft.
5. Disciplinär åtgärd mot furir för tjänstefel för det han brustit i
grannlagenhet i sitt uppträdande mot en värnpliktig 1
1 eu den 8 mars 1957 till militieombudsmannen inkommen skrift an¬
mälde värnpliktige nr 361224-661 G. Pettersson att han den 7 i samma må¬
nad i Karlsborgs luftvärnsregementes pjäshall blivit under i skriften när¬
mare angivna omständigheter utsatt för våld av furiren nr 340905-591 L.
Ohlsson.
52
Sedan Petterssons skrift av militieombudsmannen för utredning överläm¬
nats till stadsfiskalen i Skövde, inkom denne den 14 mars 1957 med den
begärda utredningen, som innefattade förhör med — förutom Pettersson och
Ohlsson —- sergeanten B. Sohlin, överfuriren F. Niklasson och furiren K.
Forsman ävensom ett av kaptenen H. Engström, styckjunkaren G. Stark
och sergeanten H. Persson undertecknat intyg. Vid förhören uppgåvo
Pettersson: Han tjänstgjorde den 7 mars 1957 med början klockan omkring
0630 tillsammans med åtskilliga andra värnpliktiga, vilka liksom han till¬
hörde andra troppen vid femte batteriet, i regementets pjäshall där de hade
att iordningställa materiel för skjutning. Vid tillfället tjänstgjorde även
Ohlsson på troppen. Innan denna tjänstgöring började ägde utspisning rum
i manskapsmatsalen, dit troppen skulle marschera under befäl av Ohlsson.
Denne infann sig emellertid icke i batteriförläggningen, varför de värnpliktiga
fingo enskilt förflytta sig från förläggningen till matsalen. Efter utspis-
ningen ställde Ohlsson upp troppen utanför matsalen för att med troppen
marschera till pjäshallen. Å dagordern för den 7 mars var anbefallt att
förflyttningen från batteriförläggningen till matsalen skulle ske i sluten
ordning varemot å dagordern ej var angivet att förflyttningen från sist¬
nämnda plats till pjäshallen skulle äga rum i sådan ordning. Pettersson,
som föredrog enskild förflyttning, protesterade därför, liksom flera andra
av de värnpliktiga, mot att förflyttningen från matsalen till pjäshallen skulle
ske i sluten ordning. Efter framkomsten till pjäshallen anmodades Petters¬
son av Ohlsson att följa med denne, varefter Ohlsson försökte komma in
först i filmsalen och därpå i ett för förvaring av materiel använt pjäsfack,
därvid emellertid dörrarna på båda dessa ställen befunnos vara låsta. Ohlsson
tog då Pettersson med sig in i tvättrummet och stängde dörren efter dem.
Därefter fällde Ohlsson till en början något yttrande, som Pettersson emel¬
lertid numera icke kunde erinra sig, och slog därpå till Pettersson med
knuten hand på vänster kind alldeles ovanför hakan. Pettersson kände någon
ömhet efter slaget men något blodvite uppkom ej. Av slaget for Pettersson
mot väggen men ramlade ej omkull. Ohlsson uppmanade därpå Pettersson
att taga av sig kappan och slå tillbaka om han ville. Härpå svarade Pettersson:
»Jag slåss inte.» Ohlsson anmodade då Pettersson att gå ut ur tvättrummet.
Då Pettersson var på väg ut knuffade Ohlsson till Pettersson så att han for
mot ett tvättställ. Pettersson fick därvid stöd mot väggen med högra handen
och ramlade därför icke omkull. I samma ögonblick som Pettersson öppnade
dörren för att gå ut mötte han Sohlin som frågade vad som stod på där inne.
Pettersson omtalade då att han fått stryk av Ohlsson. Därefter fortsatte
Sohlin in i tvättrummet, där Ohlsson alltjämt uppehöll sig, medan Pettersson
gick bort till sina kamrater. Då Pettersson strax därefter åter träffade Sohlin
frågade Pettersson denne om han kunde få gå hem till batteriförläggningen
för att tala med batterichefen. Sohlin meddelade Pettersson att han finge
vänta därmed till dess skjutningarna ägt rum. Någon skjutning kom emel¬
lertid icke till stånd, varför Pettersson kort därefter fick tillstånd att begiva
sig till batteriförläggningen för att anmäla det inträffade. Förhållandet mel¬
53
lan Ohlsson och manskapet på femte batteriet hade ej varit det bästa. Vid
flera tillfällen hade Ohlsson sagt till Pettersson att Ohlsson skulle sta ned»
honom vid lämpligt tillfälle;
Ohlsson: Han befordrades till furir i augusti 1955 och tjänstgjorde efter
att ha genomgått olika militära kurser i Linköping och i Göteborg sedan sep¬
tember 1956 vid femte batteriet såsom trupputbildare. Alltsedan sistnämnda
tid hade han haft Pettersson under sitt befäl. Ohlsson eftersträvade att ha god
ordning omkring sig och försökte även hålla ordning på de värnpliktiga inom
ramen av gällande reglementen. Till följd därav hade det blivit en viss
spänning mellan Ohlsson och en del av de värnpliktiga, däribland Pettersson.
Denne hade vid flera tillfällen handlat tvärtemot givna order och därför,
senast två dagar före det nu ifrågakomna tillfället, fått en hel del tillsägelser
av Ohlsson. På morgonen den 7 mars 1957 skulle femte batteriets andra tropp,
innan för troppen anbefalld tjänstgöring i pjäshallen tog sin början, utspisas
i matsalen där troppen skulle vara tillstädes klockan 0600. Efter utspis-
ningen skulle enligt utfärdad dagorder troppen i sluten ordning förflytta
sig från matsalen till pjäshallen. Ohlsson, som därvid skulle ha befäl över
troppen, tillkännagav under det utspisningen pågick tid för uppställningen
utanför matsalen. Under uppställningen framhölls av en del av de värn¬
pliktiga att de funne det onödigt att troppen skulle marschera till pjäshallen,
då enligt deras mening förflyttningen dit lika väl kunde ske enskilt. Petters¬
son var den som förde ordet vid denna meningsyttring. Under marschen mot
pjäshallen — en vägsträcka av omkring 500 meter — framhöll Pettersson
att mycket i det militära måste betecknas som löjligheter och angav även en
del enligt hans mening belysande exempel härå. Han försökte även förstöra
marschen genom att ideligen komma i otakt. Ohlsson kände detta Petterssons
beteende besvärande men hade ej under marschen ingripit mot denne. Sedan
troppen upplösts vid pjäshallen och manskapet stod i begrepp att begiva sig
till de olika arbetsplatserna därstädes, hörde Ohlsson att Pettersson yttrade
att, om han finge tillfälle därtill, han skulle klå Ohlsson. Häröver blev Ohls¬
son förargad och bad därför att få tala med Pettersson samt anmodade ho¬
nom att för sådant ändamål följa med Ohlsson in i tvättrummet vid pjäs¬
hallen. Sedan de kommit in i tvättrummet och ensamma befunno sig där,
stängde Ohlsson dörren till rummet och yttrade därefter till Pettersson att
han hört denne säga, att Ohlsson skulle få stryk, samt tilläde att här hade
Pettersson ett tillfälle så det var bara att ta av ytterkläderna och sätta i gång.
Pettersson förklarade då att han aldrig sagt att han skulle ge Ohlsson stryk,
vartill Ohlsson genmälde att Pettersson ej skulle försöka bluffa, då Ohlsson
vid flera tillfällen hört Pettersson fälla sådana uttalanden. I samma ögon¬
blick hörde Ohlsson steg i korridoren utanför tvättrummet och antog då att
det var någon av Petterssons kamrater som hade något ärende dit. Tydligen
hade även Pettersson hört stegen och då kommit på tanken att för de utan¬
för varande ge tillkänna att han befann sig i tvättrummet tillsammans med
Ohlsson. Pettersson började genast bli högljudd och yttrade att han ej kru¬
sade några furirer. Ohlsson tillsade därför med hög röst Pettersson att gå
54
ut från tvättrummet, vilken tillsägelse Pettersson också efterkom. Utanför
tvättrummet befann sig Sohlin. Ohlssons samvaro med Pettersson i tvätt¬
rummet varade endast två eller tre minuter. Några handgripligheter gent¬
emot Pettersson förekommo icke från Ohlssons sida. Ohlsson hade således
varken slagit eller knuffat Pettersson. Det enda som förekom hade således
varit den omnämnda häftiga ordväxlingen dem emellan;
Sohlin: Han hade vid ifrågavarande tid befälet över andra troppen vid
femte batteriet. Ohlsson, vilken liksom Pettersson tillhörde troppen, hade
order av Sohlin att den 7 mars 1957 klockan 0555 med troppen marschera
till matsalen för utspisning och att därefter med troppen också marschera
från matsalen till pjäshallen, där vissa övningar skulle försiggå. Sohlin tog
emot troppen då den anlände till pjäshallen och fördelade manskapet till
olika förestående arbetsuppgifter. Under det Sohlin strax därefter vistades
några meter från dörren till tvättrummet i pjäshallen, fick han höra buller
från tvättrummet. Sohlin uppfattade bullret som om någon slagit mot väg¬
gen. Några andra ljud hörde han ej och således icke heller att någon eller
några talade inne i tvättrummet. Då Sohlin antog att några värnpliktiga
höllo till där, öppnade han dörren till tvättrummet. Han möttes då av Pet¬
tersson på utgående från rummet, varvid Pettersson omedelbart anmälde
sig för Sohlin med orden: »Sergeant, furir Ohlsson slår mig.» Pettersson
fick då order att genast gå till sin pjäs, varefter Sohlin gick in i tvätt¬
rummet där han träffade Ohlsson. Sohlin tillhöll omedelbart Ohlsson att
»så gör man ej med värnpliktiga», men Ohlsson fick ej vid tillfället närmare
förklara sig, enär Sohlin på grund av sin tjänst ej då hade tid att taga upp
saken. Pettersson verkade lugn som vanligt och Sohlin kunde ej märka
något som tydde på att han blivit misshandlad. Sohlin hade dock ej tillfälle
att närmare tänka på detta. Ohlsson däremot verkade upprörd. Sohlin ville
ha tillagt att Ohlsson hade svårt att komma överens med de värnpliktiga;
Niklasson: Han tjänstgjorde den 7 mars 1957 såsom adjutant å femte
batteriet. Nämnda dag klockan omkring 0830 framställde sergeanten Pers¬
son, vilken tjänstgjorde som befäl å andra troppen, telefonledes förfrågan
till Niklasson om han vid batteriet hade någon användning av Ohlsson.
Persson uppgav därvid att anledningen till hans förfrågan var åt! Ohlsson
ej längre fick vara med vid truppen men nämnde icke något om varpå detta
berodde. Senare fick emellertid Niklasson veta att orsaken var att Ohlsson
varit i dispyt med en värnpliktig. Med anledning av Perssons nyssnämnda
förfrågan beordrades Ohlsson att infinna sig å batteriets befälsrum, varefter
Niklasson där sammanträffade med Ohlsson. Även Forsman och överfuriren
Eriksson befunno sig då i befälsrummet. Niklasson hörde att Ohlsson, Fors¬
man och Eriksson talade om någon strax dessförinnan inträffad händelse,
som berört Ohlsson och värnpliktige Pettersson. Niklasson frågade då vad
Ohlsson varit med om, vartill Ohlsson genmälde att han haft litet krakel med
Pettersson. Ohlsson omtalade vidare att Pettersson samma dag under marsch
från matsalen till pjäshallen tjatat på Ohlsson och att Pettersson betedde
sig så vid varje övning. Beträffande vad som tilldragit sig i pjäshallen uppgav
55
Ohlsson att han endast talat med Pettersson men att han ej slagit honom.
Niklasson lämnade därefter befälsrummet och han hörde då att Forsman,
Eriksson och Ohlsson fortsatte att samtala om den ordväxling som före¬
kommit mellan Ohlsson och Pettersson i tvättrummet. Senare samma dag
sammanträffade Niklasson med Pettersson i samband med att denne in¬
ställde sig till ett då utsatt förhör inför majoren Murray. Niklasson yttrade
då till Pettersson att Pettersson och dennes kamrater nog vore bra elaka
mot Ohlsson. Härtill genmälde Pettersson att de ej vore ensamma om detta,
vartill Niklasson i sin tur insköt att de ju hotat Ohlsson med stryk. Härpå
svarade Pettersson att det bara var skoj;
Forsman: Han hade våren 1956 befordrats till furir och sedan dess hela
tiden tjänstgjort på femte batteriet. Forsman hade haft Pettersson under
sitt befäl vid exercisutbildning under de tre första månaderna av den tid
Pettersson varit i tjänst vid batteriet. Därefter hade Forsman endast vid
enstaka tillfällen haft beröring med Pettersson i tjänsten. Pettersson var
under exercisutbildningen till en början tafatt och tillbakadragen men blev
efter hand som utbildningen fortskred alltmera framträdande bland den del
av de värnpliktiga, som visade benägenhet att kverulera i tjänsten. Forsman
hade märkt att kontakten mellan Ohlsson och de värnpliktiga i Ohlssons
tropp ej varit den bästa. Ohlsson vore pedant och mycket mån om att i sin
tjänsteutövning hålla ordning och reda och detta hade gjort att han kommit
i ogynnsamt läge bland de värnpliktiga. Forsman hade märkt att Pettersson
gärna ville kverulera mot Ohlsson, vilket haft till följd att det blivit ett visst
spänt förhållande dem emellan. På morgonen den 7 mars 1957 hade Sohlin
och Forsman befunnit sig i pjäshallen då andra troppen vid batteriet under
befäl av Ohlsson kom tillstädes. Omkring femton minuter efter det Sohlin
fördelat manskapet i troppen på de olika arbetsuppgifter som förestodo
märkte Forsman att de värnpliktiga samlades omkring Pettersson och fick
därefter höra att Pettersson skulle ha blivit misshandlad av Ohlsson. Någon
stund därefter kom Pettersson fram till Forsman och frågade om Pettersson
på något sätt uppträtt olämpligt under sin tjänstgöring vid batteriet, varvid
Pettersson tilläde att han undrade varför Ohlsson skulle hålla efter Petters¬
son. Då Forsman ansåg att han ej hade med saken att göra och därför ej ville
inlåta sig i diskussion med Pettersson, avbröt han denne med förklaring att
Forsman icke kände till någonting om detta. I anslutning härtill tilläde Fors¬
man dock att Petterssons uppträdande mot befälet nog ej var riktigt lämp¬
ligt. Pettersson höll jakande med härom. Någon vidare diskussion mellan
Forsman och Pettersson förekom ej. Senare samma dag sammanträffade
Forsman med Ohlsson å batteriets befälsrum. Därvid var icke något tal om
vad som tidigare under dagen förevarit mellan Ohlsson och Pettersson. Det
samtal, som förekom mellan Forsman och Ohlsson vid sammanträffandet i
befälsrummet, rörde uteslutande huru det, sedan Ohlsson på sätt som skett
hade blivit avstängd från tjänstgöring såsom befäl vid troppen, kunde komma
att ställa sig för Ohlsson med hans fortsatta utbildning vid instruktörsskolan.
Icke heller vid något annat tillfälle hade Ohlsson till Forsman nämnt något
56
som givit vid handen att Ohlsson vid uppträdet i pjäshallen misshandlat
eller knuffat Pettersson.
I det förenämnda av Engström, Stark och Persson undertecknade intyget,
som avgivits av Engström i egenskap av chef för femte batteriet, av Stark
såsom batteriadjutant och av Persson såsom chef för andra troppen, utta¬
lades följande: Ohlsson vore något obalanserad i sitt uppträdande mot trup¬
pen. Han hade under sin befälsföring vid några tillfällen råkat i konflikt
med truppen, mest beroende på hans oerfarenhet och bristande rutin i att
självständigt föra trupp. Pettersson hade alltid givit intryck av att vara
snäll men något trög. Han utförde givna order villigt men hade svårt för
rent manuellt arbete.
Sedan den ovan återgivna utredningen blivit färdigställd bereddes, enligt
föreliggande protokollsanteckning, Pettersson tillfälle att taga del av utred¬
ningen samt förklarade Pettersson då att han icke kunde lämna anvisning
å ytterligare personer, vilkas hörande kunde vara av betydelse i saken, och
att han icke ämnade föra talan om enskilt anspråk eller eljest påfordrade
att målet handlades vid domstol, varjämte Pettersson tilläde att, ehuru det
vore riktigt att han på sätt han berättat blivit utsatt för våld från Ohlssons
sida, Pettersson likväl, vid det förhållandet att vittnesbevisning härom icke
kunde åstadkommas, ej vore angelägen om att ärendet bleve föremål för vi¬
dare behandling. I
I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit an¬
förde militieombudsmannen i skrivelse den 25 mars 1957 till chefen för
Karlsborgs luftvärnsregemente följande.
Genom den verkställda utredningen ha icke framkommit omständigheter
som innefatta tillräckliga skäl att mot Ohlsson göra gällande att han, på
sätt Pettersson påstått, vid ifrågakomna tillfälle förövat våld mot denne ge¬
nom att tilldela honom ett slag i ansiktet och knuffa honom.
Beträffande vad eljest vid ifrågavarande tillfälle förekommit har Ohls¬
son själv vidgått att — sedan enligt vad Ohlsson uppgivit han hört Petters¬
son yttra att han, om tillfälle därtill gavs, skulle klå Ohlsson — Ohlsson
tagit med sig Pettersson i enrum och till denne yttrat att nu fanns det till¬
fälle så det var bara att ta av sig ytterkläderna och sätta i gång.
I tjänstereglementet för krigsmakten föreskrives beträffande chefs skyl¬
digheter bland annat följande: Chef skall i sitt uppträdande vara ett gott
föredöme. Han skall förhålla sig värdigt och grannlaga mot underställda
samt söka vinna deras förtroende och aktning. Rättelse och kritik skall med¬
delas på grannlaga sätt så att den felandes värdighet och anseende icke ned-
sättes.
Genom sitt nyss omförmälda uppträdande har Ohlsson åsidosatt vad han
enligt nämnda föreskrifter haft att iakttaga och därigenom ådragit sig an¬
svar jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel av beskaffenhet att icke
böra undgå beivran. Enär vad som förekommit icke synes böra medföra an-
57
nan påföljd än som kan åläggas i disciplinär ordning, får jag jämlikt 83 §
militära rättegångslagen underställa Eder frågan huruvida Ni vill avgöra sa¬
ken.
* *
*
Regementschefen anmälde i skrivelse den 4 april 1957, att han genom be¬
slut samma dag ålagt Ohlsson för tjänstefel disciplinbot för sex dagar med
tre kronor 50 öre för dag.
Beslutet har vunnit laga kraft.
58
Redogörelse för vissa ärenden som icke föranlett åtal eller
disciplinär åtgärd
1. Fråga om ansvar jämlikt 26 kap. 14 § strafflagen för onykterhet i tjänsten
eller jämlikt 15 § samma kapitel för fylleri
Vid granskning av arrestantkort från Dalregementet för december 1956
uppmärksammades att regementschefen översten E. Drakenberg genom ett
den 11 december 1956 meddelat, av tillförordnade auditören S. Levander
kontrasignerat beslut jämlikt 26 kap. 15 § strafflagen ålagt värnpliktige nr
370914-715 N. Brandt arrest i åtta dagar för fylleri, bestående däri att Brandt
på morgonen samma dag under pågående tjänstgöring varit så berusad att
det framgått av hans tal och åtbörder.
Sedan yttrande infordrats från Drakenberg och Levander rörande anled¬
ningen till att, oaktat Brandt enligt vad som angivits i straffbeslutet varit
berusad under pågående tjänstgöring, Brandt bestraffats för fylleri och icke
för onykterhet i tjänsten, anförde Drakenberg i en den 15 mars 1957 till
militieombudsmannen inkommen skrivelse i huvudsak följande: Innan det
ifrågavarande straffbeslutet meddelades hade Drakenberg —- såsom en av
honom å disciplinmålsprotokollet gjord blyertsanteckning gåve vid handen
— övervägt frågan huruvida brottet borde betecknas som fylleri eller som
onykterhet i tjänsten. Då Drakenberg ansett och alltjämt ansåge att fylleri
vore ett allvarligare brott än onykterhet i tjänsten, hade han funnit den
förstnämnda brottsbeteckningen riktigare, detta så mycket mera som en¬
ligt hans mening karaktären av ett sådant brott, varom i förevarande fall
varit fråga, bättre framhävdes om, på sätt skett, brottet bedömdes som fyl¬
leri, försvårat därigenom att fylleriet inträffat under pågående tjänstgöring,
än om brottet bleve bedömt såsom onykterhet i tjänsten under den för den
felande försvårande omständigheten att denne varit påverkad i så hög grad
som förutsattes för åläggande av straff för fylleri. I förevarande samman¬
hang funne Drakenberg anledning meddela att han genom beslut den 21
januari 1957, som kontrasignerats av framlidne vice auditören K. Alinder,
även i ett annat fall, där en värnpliktig varit berusad under pågående tjänst¬
göring, ålagt straff för fylleri. Sedan Drakenberg numera genom militieom-
budsmannens ingripande blivit uppmärksamgjord på det misstag, som av
Drakenberg begåtts i nu berörda hänseende, komme han att framdeles und¬
vika ett upprepande därav.
I ett av Levander avgivet, av Drakenberg till militieombudsmannen över¬
lämnat yttrande anförde Levander bl. a. följande: Sedan Levander i decem¬
59
ber 1956 av chefen för försvarsstaben förordnals såsom tillfällig vikarie för
dåvarande vice auditören vid regementet, hade Levander på anmodan av
Drakenberg den 11 i samma månad inställt sig hos denne för att biträda vid
handläggandet av ett antal disciplinmål ävensom med annan rådgivning. Vid
då skedd genomgång av de föreliggande disciplinmålsprotokollen hade Le¬
vander funnit att i det för straffbeslut avsedda utrymmet å protokollen
redan var med maskinskrift införd kontexten till de av Drakenberg tilltänk¬
ta besluten. Anledningen härtill hade varit att det, med hänsyn till det före¬
stående övningsuppehållet under jultiden, ansetts angeläget att såvitt möj¬
ligt redan samma dag meddela och låta vederbörande få del av straffbeslu¬
ten. Till en början hade Levander på begäran blivit av Drakenberg oriente¬
rad rörande tillämpad praxis i fråga om straffmätningen ävensom beträf¬
fande vissa av Levander upptagna frågor rörande vederbörandes tjänstgö¬
ringsförhållanden i de föreliggande fallen. Därefter hade Levander genom¬
gått protokollen i målen, av vilka såvitt han nu erinrade sig de flesta gällt
fylleriförseelser, samt vidare tagit del av de gärningsbeskrivningar och
hrottsbeteckningar, som funnits angivna i de tilltänkta straffbesluten, var¬
jämte ståndpunktstagande skett i straffinätningsfrågan. Levander vits¬
ordade att vad Brandt låtit komma sig till last rätteligen bort bedömas så¬
som onykterhet i tjänsten. För det fel som sålunda förelupit finge Levander
i sin egenskap av tjänstförrättande auditör helt påtaga sig ansvaret och felet
måste, såvitt han kunde finna, ha föranletts av bristande uppmärksamhet
från hans sida. Han komme givetvis att i fortsättningen ägna särskild upp¬
märksamhet åt att under hans rådgivning förbiseenden av denna art icke
uppstode.
Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 20 mars 1957 till Drakenberg
följande.
Enligt 26 kap. 14 § strafflagen skall krigsman, som under tjänsteutövning
är så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel att hans för¬
måga att fullgöra tjänsten måste antagas vara nedsatt, dömas för onykter¬
het i tjänsten till disciplinstraff eller fängelse. Detta särskilda beträffande
onykterhet i tjänsten meddelade straff bud är i vissa hänseenden strängare
än de i 11 kap. 10 § och 26 kap. 15 § strafflagen upptagna generella bestäm¬
melserna om straff för fylleri. Medan för tillämpning av de sistnämnda båda
straffbestämmelserna förutsättes viss högre grad av påverkan, nämligen att
berusningen är märkbar på vederbörandes åtbörder eller tal, kräves för till-
iämpning av 26 kap. 14 § såvitt gäller graden av onykterhet icke mera än
att vederbörande skall vara så påverkad att hans förmåga att fullgöra tjäns¬
ten måste antagas vara nedsatt, varvid särskilt är att märka att det således
ej heller fordras att onykterheten faktiskt haft menlig inverkan på tjänst¬
göringen. Vid bedömningen i varje särskilt fall av tjänsteförmågan skall gi¬
vetvis hänsyn tagas till arten av gärningsmannens tjänstgöring; i fråga om
mera krävande tjänst bör även ringa grad av påverkan anses nedsätta
60
tjänstbarheten. Vidare är den nu omhandlade straffbestämmelsen strängare
än de generella straffbuden rörande fylleri även såtillvida att straffskalan i
26 kap. 14 § inrymmer såväl disciplinstraff som fängelse medan enligt 11
kap. 10 § och 26 kap. 15 § strängare påföljd än disciplinstraff icke kan ådö-
mas. I motiven till lagrummet (SOU 1946: 83 s. 110 ff.) framhålles att i
många fall av onykterhet i tjänsten disciplinstraff måste framstå såsom
otillräckligt; särskilt då chef eller annan i ansvarsfull ställning varit så på¬
verkad att hans tjänstduglighet avsevärt nedsatts måste brottet till svår-
hetsgraden anses jämförbart med grovt tjänstefel. På grund härav hade i
straffsatsen upptagits även fängelse.
Av vad nu anförts torde tydligt framgå att även i fall där någon under
tjänsteutövning är höggradigt påverkad av starka drycker eller annat berus¬
ningsmedel straff skall åläggas jämlikt 26 kap. 14 § strafflagen för onykter¬
het i tjänsten och icke, såsom i förevarande fall skett, jämlikt 26 kap. 15 §
för fylleri. Det må tilläggas att, då förstnämnda straffbestämmelse utgör ett
specialstadgande i förhållande till de generella straffbuden rörande fylleri,
en gärning som är att bedöma såsom onykterhet i tjänsten givetvis icke kan
därjämte medföra ansvar för fylleri.
För fullständighetens skull må i förevarande sammanhang något beröras
ytterligare ett par spörsmål avseende tillämpningen av det nu omhandlade
stadgandet. Det ena av dessa gäller innebörden av det däri uppställda förbe¬
hållet att det skall vara fråga om onykterhet »under tjänsteutövning». Med
detta uttryck avses, enligt vad motiven till stadgandet giva vid handen, fak¬
tiskt utövande av vad som hör till tjänsten eller med andra ord tjänstgöring
i egentlig mening, vari emellertid — såsom jämväl framgår av motiven —•
även bör inbegripas förehavande som äger rum under omedelbar uppsikt av
befäl, såsom förflyttning vid färd under militärbefäl eller deltagande i ut-
spisning som sker under tillsyn av befäl.
Emellanåt har förelegat anledning att upptaga frågan om uppsåtets be¬
tydelse för straffbarhet i fall av onykterhet i tjänsten. Det har härvid sär¬
skilt varit fråga om fall då spritförtäring ägt rum före tjänstgöringens bör¬
jan. Härom framhålles i motiven till stadgandet att den som vet, att han vid
viss tidpunkt skall träda i tjänstgöring, givetvis icke är fri från ansvar för
onykterhet i tjänsten endast därför, att förtäringen ägt rum före denna tid¬
punkt. Då någon efter kort varsel kallats till extra tjänstgöring, bör vid
prövning huruvida s. k. eventuellt uppsåt kan antagas föreligga hänsyn ta¬
gas till den grad av sannolikhet, varmed tjänstgöringsorder kunnat påräk¬
nas; enbart oaktsamhet i detta hänseende föranleder ej ansvar enligt före¬
varande lagrum. Under beredskaps- och krigstid, då krigsman så gott som
ständigt måste vara beredd att tjänstgöra, kan tydligen påverkan under
tjänstgöring oftare än under fredstid tillräknas honom såsom uppsåtligt
brott, även om spritförtäringen skett under tid då han icke vetat när tjänst¬
göringen skulle börja.
Jag låter med nu gjorda uttalanden bero vid vad i saken förekommit.
61
Levander skulle genom Drakenbergs försorg erhålla del av militieombuds-
mannens skrivelse.
2. Fråga huruvida, när arreststraff ålägges befälselev, det må anses vara av
tjänstens krav påkallat att arrestanten deltager i tjänstgöring
I en till militieombudsmannen den 12 september 1957 inkommen skrivelse
anförde chefen för Dalregementet översten E. Drakenberg följande: Enligt
4 § lagen om disciplinstraff för krigsmän skall arrest — med undantag för
den del av strafftiden som må överstiga tio dagar ■—- verkställas utan tjänst¬
göring, där ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller eljest förelig¬
gande särskilda skäl annorlunda förordnats. Någon upplysning om vad slags
omständigheter som borde föreligga för att tjänstens krav skulle kunna
motivera avsteg från huvudregeln lämnades icke i den handbok i militär
rättsvård, som utarbetats på föranstaltande av chefen för försvarsstaben.
Enligt uttalande i den av Regner och Henkow utgivna kommentaren till den
militära strafflagstiftningen måste det, för att undantag från tjänstgörings-
förbudet skulle kunna anses påkallat av tjänstens krav, fordras att tjänstens
behöriga gång skulle äventyras om arrestanten icke själv utförde sina tjänste-
uppgifter och att dessutom tjänsteuppgifterna vore av sådan beskaffenhet
att avbrott i eller uppskov med straffverkställigheten icke vore tillräckligt
för undgående av en sådan situation. Vid regementet hade beträffande värn¬
pliktiga i allmänhet befunnits att i dittills förekommande fall uppskov med
verkställigheten kunnat lösa uppstående konflikter. I fråga om befälselever
av alla slag och alldeles särskilt då det gällde plutonchefsskoleelever och bli¬
vande sådana elever samt instruktörsaspiranter hade tjänstens krav oftast
icke kunnat tillgodoses genom uppskov. Vid de skolor där utbildning för
befälselever bedreves ginge i regel teori och praktik hand i hand. Teoretiska
prov förekomme i allmänhet varje vecka och ofta vore ett visst avsnitt av
utbildningsomfånget varje vecka föremål för koncentrerad behandling. Sär¬
skilt vid plutoncliefsskolorna vore tiden så knappt tillmätt att ett sådant
avsnitt icke alls eller endast i förbigående repeterades. Under sådana förhål¬
landen ansåge Drakenberg att den straffskyldiges tjänst icke kunde anses
ha sin behöriga gång om den straffskyldige genom arreststraff hölles borta
från en specifik del av den utbildning han hade att genomgå. Dittills hade
därför alla sådana befälselever, beträffande vilka funnits grundad anled¬
ning antaga alt de komme att genomgå respektive skola med godkänt resul¬
tat, ådömts arrest med tjänstgöring när tjänsteåliggandena under arrest-
tiden varit av den kvalificerade art varom i här åsyftade fall vore fråga. Det
nu berörda spörsmålet hade blivit aktuellt i samband med nyligen skett
byte av audilör. Den förutvarande auditören hade icke haft något att erinra
mot den av Drakenberg hävdade uppfattningen i förevarande fråga, medan
den nytillträdande auditören gjort gällande annan mening på sätt framginge
62
av ett av denne avgivet vid Drakenbergs skrivelse fogat särskilt yttrande.
I nu berörda av auditören K. Gezelius avgivna yttrande anförde denne: För¬
arbetena till disciplinlagen syntes utvisa att de i 4 § upptagna undantagsbestäm¬
melserna om tjänstgöring under arresttid skulle tillämpas restriktivt. Det
torde sålunda icke ha varit avsett att dessa stadganden skulle närmast regel¬
mässigt tillämpas beträffande befälselever som deltoge i skolutbildning vid
regementet. Enligt Gezelius’ åsikt syntes det vara av stor vikt att då det
gällde arreststraff någon markant skillnad i den strafform som tillämpades
icke uppkomme mellan å ena sidan i regementets befälsskolor tjänstgörande
elever och å andra sidan värnpliktiga i allmänhet. De av Drakenberg fram¬
förda synpunkterna kunde givetvis föranleda att i fråga om befälselever
arrest med tjänstgöring komme till användning i något större utsträckning
än eljest men även då endast i undantagsfall och när särskilda omständig¬
heter förelåge. Till sådana särskilda omständigheter syntes i enlighet med
vad nu angivits icke böra räknas enbart det förhållandet att befälseleverna
deltoge i för dem anordnade utbildningskurser.
Sedan militieombudsmannen hos chefen för armén anhållit om yttrande
med anledning av vad som anförts av Drakenberg och Gezelius inkom sek¬
tionschefen vid arméstaben översten K. G. Brandberg med ett av honom på
uppdrag av chefen för armén avgivet yttrande av i huvudsak följande inne¬
håll: De personalkategorier som kunde komma att beröras av det av Dra¬
kenberg och Gezelius behandlade spörsmålet vore 1) instruktörsaspiranter
som genomginge instruktörsskola I, 2) fast anställda furirer som genomginge
instruktörsskola II, 3) värnpliktiga som uttagits för underofficersutbildning
(värnpliktiga grupp K), 4) värnpliktiga uttagna för underbefälsutbildning
(värnpliktiga grupp A) samt 5) värnpliktiga befälselever I — i regel uttagna
för underbefälsutbildning — vilka avsåge att söka anställning som instruk¬
törsaspiranter. Utbildning till befäl enligt vad som angåves i punkterna 1—5
skedde vid regemente eller motsvarande förband. Likartade problem beträf¬
fande avtjänande av arreststraff kunde uppkomma jämväl i fråga om elever
vid centralt organiserad utbildning såsom vid 6) försvarets läroverk, 7)
krigsskolan, 8) truppslagens kadettskolor och 9) arméns underofficersskola.
Den begränsade tillgången på utbildningsbefäl och den ävenledes begränsade
tiden för utbildning av såväl befäl som meniga medförde att tillfällena till
repetition eller förnyad genomgång av vissa utbildningsmoment vore ytterst
få. Varje frånvaro från utbildningen medförde sålunda i regel en lucka i
kunskaperna för eleven i fråga. Ju mer kvalificerad utbildningen vore, desto
svårare bleve det att avhjälpa bristen. I vissa fall kunde frånvaro från utbild¬
ningen innebära bestämda risker såväl för eleven själv som för dem över
vilka han skulle föra befäl. Detta gällde särskilt i fråga om vapentjänst samt
genomgångar av säkerhetsbestämmelser, vilka kunde äga rum både som
fristående lektioner och i anslutning till olika övningar. Vid befälsskolor
vore i regel utbildningstempot högre än vad som vore fallet vid utbildning
av värnpliktiga i allmänhet. Ett avbrott i eller uppskov med verkställigheten
för en till arreststraff dömd befälselev finge ofta till följd att verkställig¬
63
heten flyttades från en olämplig tidpunkt till en annan lika olämplig. För
den enskilde som underginge befälsutbildning kunde frånvaro från utbild¬
ningen medföra bestämda nackdelar. De som utbildades till befäl befunno
sig antingen i den situationen att de erhölle premier därest de med godkän¬
nande vitsord genomfört utbildningen eller också vore de beroende av er¬
hållna betyg för sin fortsatta utbildning till officer, underofficer eller under¬
befäl. Utöver den sänkning av uppförandebetyget som ett arreststraff i regel
innebure kunde det medföra ett kännbart handicap i den fortsatta utbild¬
ningen på grund av att vederbörande »blivit efter». Ovan berörda förhål¬
landen kunde medföra att antalet arreststraff som verkställdes med tjänst¬
göring bleve proportionsvis större för elever i befälsskolor (motsvarande) än
för värnpliktiga som icke underginge befälsutbildning. Det syntes emellertid
icke vara möjligt att för någon av de personalkategorier och skolor som redo¬
visats enligt 1—9 ovan angiva att arreststraff vid varje tidpunkt i utbild¬
ningen skulle innebära väsentliga avbräck och sålunda medföra hinder för
tjänstens behöriga gång. Det torde därför få ankomma på vederbörande
myndighet att under omsorgsfull prövning från fall till fall och med hän¬
synstagande till såväl tjänstens, d. v. s. utbildningens, behöriga gång som
de för arreststraffs verkställande gällande bestämmelserna taga ställning
till vilken form för straffverkställigheten som borde väljas.
I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit an¬
förde militieombudsmannen i skrivelse den 3 december 1957 till Drakenberg
följande.
I det från arméstaben inkomna yttrandet har sammanfattningsvis uttalats
att med hänsyn till däri närmare berörda omständigheter ett tillämpande
av hithörande bestämmelser om verkställighet av arreststraff visserligen
kunde leda till att antalet arreststraff som verkställdes med tjänstgöring-
bleve proportionsvis större beträffande elever i regementenas befälsskolor
och andra motsvarande utbildningsanstalter än beträffande andra värnplik¬
tiga men att det å andra sidan icke funnes anledning att i fråga om någon
av ifrågavarande kategorier av befälselever utan vidare taga för givet att
arreststraff utan tjänstgöring vid varje tidpunkt av utbildningen skulle
innebära väsentliga avbräck och sålunda medföra binder för tjänstens be¬
höriga gång. Det syntes därför, framhålles vidare i yttrandet, få ankomma
på vederbörande myndighet att under omsorgsfull prövning från fall till fall
och med hänsynstagande till såväl tjänstens, d. v .s. utbildningens, behöriga
gång som de för arreststraffs verkställande gällande bestämmelserna taga
ställning till vilken form för straffverkställigheten som borde väljas.
Till detta uttalande vill jag för min del helt ansluta mig och kan således
icke dela den av Eder hävdade uppfattningen att det kan anses vara med
gällande bestämmelser förenligt att utan närmare prövning av omständig¬
heterna i det enskilda fallet förordna om straffets verkställande med tjänst¬
göring så snart fråga är om befälselever, beträffande vilka funnes grundad
anledning antaga alt de konnne att genomgå respektive skola med godkänt
resultat.
64
Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.
Gezelius skulle genom Drakenbergs försorg erhålla del av militieombuds-
inannens skrivelse.
3. Fråga huruvida skyldighet för värnpliktig att kvarbliva vid sitt förband
för fullgörande av eftertjänst utgör skäl för att uppskjuta verkställighet av
arreststraff till dess eftertjänsten fullgjorts
Vid granskning av arrestantkort från Svea trängregemente för mars 1957
uppmärksammades att, sedan chefen för regementet översten Bjarne Natt
och Dag genom beslut den 28 januari 1957 jämlikt 26 kap. 11 § strafflagen
ålagt värnpliktige nr 360118-69 H. Svensson arrest i åtta dagar för undan¬
hållande, straffet börjat verkställas först den 18 mars 1957.
Sedan med anledning härav från Natt och Dag infordrats yttrande, anför¬
de denne i en den 16 maj 1957 dagtecknad skrivelse: Med stöd av 5 § lagen
om disciplinstraff för krigsmän hade Natt och Dag beslutat att med verk¬
ställigheten av det Svensson ålagda straffet skulle anstå till dess regementets
egna förbandsövningar utom förläggningsorten och därefter följande inom
fjärde militärområdet anordnade övningar den 12 mars 1957 voro avslutade.
Ifrågavarande övningar hade varit av stor betydelse för de värnpliktigas ut¬
bildning. Det torde icke heller kunna råda något tvivel om att Svensson
skulle ha ansett det vara en bestämd fördel att få tillbringa några dagar i
arresten i stället för att deltaga i de relativt ansträngande vinterövningarna.
Den ordinarie utryckningsdagen för Svensson inföll lördagen den 16 mars
men Svensson var då med anledning av att han fällts till straff för undan¬
hållande skyldig att fullgöra två dygns eftertjänst, varför verkställigheten
av straffet påbörjades först måndagen den 18 mars. Därest verkställigheten
hade påbörjats å ordinarie utryckningsdag skulle den i form av eftertjänst
inträdande påföljden av undanhållandet enligt Natt och Dags förmenande
ha blivit enbart illusorisk.
Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 5 oktober 1957 till Natt och
Dag följande.
I 5 § andra stycket disciplinlagen stadgas bl. a. att uppskov med verkstäl¬
ligheten av arrest må äga rum i den mån det finnes nödvändigt med hänsyn
till tjänsten. Det synes, såvitt föreliggande utredning giver vid handen, icke
finnas anledning ifrågasätta annat än att fog funnits för Edert beslut att
med stöd av nämnda stadgande låta anstå med verkställigheten av det Svens¬
son ålagda straffet till dess omförmälda övningar den 12 mars 1957 voro av¬
slutade.
Däremot har, på sätt i det följande kommer att närmare utvecklas, Eder
65
åtgärd att låta ytterligare anstå med straffets verkställande i avbidan på ut¬
gången av den för eftertjänsten bestämda tidrymden icke varit lagligen
grundad.
Enligt stadgande i 117 § första stycket inskrivningsförordningen skall
värnpliktig, som under tjänstgöringen blivit fälld till straff för rymning el¬
ler undanhållande och ej enligt vad därom föreskrives blivit hemförlovad,
under tid som svarar mot den tid han varit rymd eller undanhållit sig kvar-
hållas för fullgörande av eftertjänst efter utgången av den tjänstgöringstid
jämlikt 27 § värnpliktslagen, till vilken han inkallats. Eftertjänsten skall en¬
ligt 117 § andra stycket bestämmas till helt eller hela dygn, ettvart motsva¬
rande frånvaro eller sammanlagd frånvaro 24 timmar; dock skall, om från¬
varon eller vad av frånvaron överstigit helt eller hela dygn ej uppgått till
24 timmar, frånvaron eller den överskjutande delen därav föranleda efter¬
tjänst ett dygn.
Svensson blev genom omförmälda den 28 januari 1957 meddelade be¬
slut fälld till straff för undanhållande under tid överstigande 24 men ej 48
timmar och skulle således, enligt nyssnämnda föreskrifter, för fullgörande
av eftertjänst kvarhållas två dygn efter utgången av den tjänstgöringstid
jämlikt 27 § värnpliktslagen, till vilken han inkallats. Såsom framgår av
handlingarna i ärendet har -— med beaktande av att enligt 100 § 2 mom. in¬
skrivningsförordningen utryckningsdag icke skall inräknas i den i 27 §
värnpliktslagen fastställda tjänstgöringstiden — den eftertjänst Svensson
varit skyldig fullgöra räknats från den tidpunkt då den ordinarie utryck¬
ningsdagen tog sin början, d. v. s. klockan 0000 lördagen den 16 mars 1957,
och i följd härav bestämts att utryckningsdagen skulle för Svenssons vid¬
kommande framflyttas två dygn eller till måndagen den 18 mars. Bestäm¬
mandet av eftertjänsten har sålunda skett i överensstämmelse med vad som
avsetts med härutinnan meddelade föreskrifter.
Såsom motivering för Eder åtgärd att låta straffverkställigheten taga sin
början först den 18 mars — Svensson intogs i häktet sistnämnda dag kloc¬
kan 0800 och frigavs därifrån den 26 mars klockan 0800 — har Ni anfört att,
om straffet börjat verkställas å den ordinarie utryckningsdagen, den i form
av eftertjänst inträdande påföljden av undanhållandet skulle enligt Edert
förmenande ha blivit enbart illusorisk. Med detta Edert uttalande avser Ni
uppenbarligen att framhålla att eftertjänsten i princip utgör ett beträffan¬
de utevarobrotten anordnat sanktionsförfarande gentemot den felande. Så¬
som framgår av vad som förekom i samband med vissa år 1951 vidtagna
ändringar i värnpliktslagen och då gällande inskrivningsförordning (SFS
nr 279 och 280) är detta i och för sig riktigt. Nämnda författningsänd¬
ringar inneburo bl. a. att skyldigheten att fullgöra eftertjänst, som tidigare
gällt alla fall av tjänstgöringsavbrott av beskaffenhet att icke få tillgodo¬
räknas vederbörande såsom tjänstgöringstid, då inskränktes till att avse
endast fall där tjänstgöringsavbrottet haft sin grund i att vederbörande
rymt eller undanhållit sig. I fråga om denna begränsning av skyldigheten att
fullgöra eftertjänst anförde vederbörande departementschef (prop. 1951:
5—57/662. Militieombudsmannens ämbetsbcrältelse
66
194 s. 20): Uppenbart vore att eftertjänsten icke hade något värde för ut¬
bildningen. Med hänsyn till att eftertjänsten kunde drabba allenast ett re¬
lativt ringa antal värnpliktiga vilka därjämte ryckte ut å olika tidpunkter
syntes den icke heller kunna motiveras ur den synpunkten, att nyttig ar¬
betskraft — närmast för handräckningsändamål — därigenom skulle stäl¬
las till krigsmaktens förfogande. Såsom motivering för eftertjänsten kunde
därför endast åberopas, att eftertjänsten utgjorde ett mot den värnpliktige
riktat sanktionsförfarande. Departementschefen ansåge att ett sådant för¬
farande knappast vore försvarligt i fall då tjänstgöringsavbrottet vore för¬
orsakat av undergående av straff. Eftertjänsten måste nämligen därvid te
sig soin en dubbelbestraffning. I ett fall ansåge departementschefen likväl
ettertjänst vara motiverad och avsåge härmed värnpliktig som rymt eller
undanhållit sig från tjänsten. Av psykologiska skäl måste det anses lämp¬
ligt och erforderligt att sådan värnpliktig finge kvarbliva efter det att hans
kamrater utryckt och genom eftertjänst ersätta den tid han rymt eller hål¬
lit sig undan.
Även om det sålunda obestridligen förhåller sig så att eftertjänsten i rea¬
liteten är avsedd att utgöra ett mot den värnpliktige riktat sanktionsförfa¬
rande, får emellertid därav icke dragas den slutsatsen att detta förhållande
skulle i och för sig kunna åberopas såsom skäl för att låta anstå med verk¬
ställandet av ett ännu icke avtjänat arreststraff till dess eftertjänsten blivit
fullgjord. Tvärtom är det tydligt att ett sådant förfarande icke kan vara för¬
enligt med gällande bestämmelser. Enligt 40 § militära rättsvårdskungörelsen
skall arreststraff taga sin början så snart ske kan, därest ej uppskov finnes
böra meddelas enligt vad därom särskilt är stadgat. Då Svensson icke fullfölj¬
de talan mot ifrågavarande beträffande honom den 28 januari 1957 meddela¬
de straffbeslut, skulle enligt nyssnämnda föreskrift straffverkställigheten ha
tagit sin början så snart som möjligt efter utgången av den till två dagar
begränsade fullföljdstiden, därest icke enligt det åsyftade särskilda stadgan¬
det skäl till uppskov med verkställigheten förelåg. Enligt detta stadgande
—■ 5 § andra stycket disciplinlagen — må uppskov med verkställigheten av
arreststraff äga rum i den mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjäns¬
ten eller den arresterades hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest förelig¬
ga, varjämte föreskrives att som sådant synnerligt skäl skall anses att under
tjänstgöringsperiod, vilken ej överstiger fyrtio dagar, verkställighet ej kan
ske utan olägenhet för utbildningen. Det kan uppenbarligen icke med fog
göras gällande att sådant synnerligt skäl, som avses i sistnämnda lagrum,
skulle vara för handen enbart med hänsyn därtill att, i den mån en straff¬
verkställighet komme att infalla under eftertjänsttiden, åläggandet av efter¬
tjänst icke skulle på samma sätt som eljest framstå som ett mot vederböran¬
de riktat sanktionsförfarande. Om en sådan tillämpning av ifrågavarande
stadgande i disciplinlagen varit avsedd, torde helt visst ha givits uttryck
däråt i hithörande författningstext eller i varje fall genom något uttalande
i samband med tillkomsten av de regler som gälla beträffande skyldigheten
att fullgöra eftertjänst. Det kan för övrigt i detta sammanhang tilläggas att
67
det icke med stöd av meddelade bestämmelser eller eljest torde finnas an¬
ledning göra gällande annat än att eftertjänst skall i princip vara att jäm¬
ställa med annan tjänstgöring, som regleras i föreliggande värnpliktsförfatt-
ningar, och att således jämväl under fullgörandet av eftertjänst skola till-
lämpas icke endast vanliga straffverkställighetsregler utan även vad som all¬
mänt föreskrivits rörande exempelvis fritid samt permission och annan le¬
dighet. Uppenbarligen kunna, likaväl som en under eftertjänsttiden infal¬
lande straffverkställighet, även andra förhållanden, såsom beviljande av le¬
dighet för den eftertjänstskyldige, föranleda att eftertjänstens karaktär av
sanktionsförfarande mer eller mindre begränsas.
Med hänsyn till föreliggande omständigheter och då det torde kunna för¬
utsättas att Ni i fortsättningen kommer att noga aktgiva på att de bestäm¬
melser, som i det föregående berörts, bliva i allo riktigt tillämpade, finner
jag mig kunna låta bero vid vad i saken förekommit.
4. Bristande noggrannhet av bestraffningsberättigad befattningshavare och
auditör vid handläggning av vissa disciplinmål vilket haft till följd att beslu¬
ten i målen grundats å otillfredsställande utredning. Tillika fråga bl. a. om
tillämpligheten av 26 kap. 1 § strafflagen om lydnadsbrott
Av handlingarna i ett av överstelöjtnanten B. Berg i egenskap av tjänst-
förrättande chef för Bodens ingenjörkår den 5 november 1956 avgjort disci¬
plinmål framgår bland annat följande: I anmälan av vederbörande dagoffi¬
cer rapporterade denne att vid av honom företagen visitation den 22 septem¬
ber 1956 klockan 2235—2240 en radioapparat å ett av fjärde kompaniets loge¬
ment var påskruvad, att värnpliktige nr 360309-753 S. Englin satt och lyss¬
nade vid apparaten, att Englin »fick order att stänga av radion» och även
gjorde detta samt att dagofficeren tre minuter senare uppmärksammade att
radion åter var påskruvad och att Englin och värnpliktige nr 361217-905
5. Dahlberg sutto vid apparaten. Med anledning av dagofficerens anmälan
hölls militärförhör med Englin och Dahlberg. Enligt det vid förhöret förda
protokollet förklarade Englin att han erkände riktigheten av dagofficerens
anmälan samt förmälde vidare att han, då dagofficeren första gången kom
in i logementet, satt vid radioapparaten och samtalade med Dahlberg som
låg i sin säng samt att Englin på order av dagofficeren stängde av radion
men efter en stund åter skruvade på den och fortsatte att samtala med Dahl¬
berg, som stigit upp och satt sig vid apparaten. Även Dahlberg förklarade
sig erkänna riktigheten av dagofficerens anmälan, varjämte Dahlberg upp¬
gav att lian, innan dagofficeren återvände till logementet, steg upp från sin
säng och skruvade på radion högre. Enligt protokollet förekom vid militär¬
förhöret i nu ifrågavarande del — Englin hördes jämväl med anledning av
annan anmälan — ytterligare endast att Dahlberg förklarade sig vara »med¬
veten om gällande bestämmelser efter tystnadssignal» och Englin sade sig
68
vara »medveten om att lian brutit mot givna bestämmelser» samt erkände
förseelsen. Förhörsledare var majoren S. de Berg. Efter skriftligen avgivet
förslag av vice auditören B. Akselsson ålade överstelöjtnanten Berg jäm¬
likt 26 kap. 1 och 18 §§ strafflagen Englin och Dahlberg för lydnadsbrott
och tjänstefel, Englin arrest i sex dagar och Dahlberg arrest i tre dagar. En¬
ligt straffbeslutet hade Englin och Dahlberg »i strid mot gällande ordnings¬
föreskrifter och just erhållen order slagit på radion på logementet 22/9 1956
omkr kl 2235». Straffbeslutet, som icke var kontrasignerat av Akselsson,
överensstämde med dennes förslag utom såtillvida att straffbeslutet var för¬
sett med vederbörlig fullföljdshänvisning medan förslaget ej innehöll något
om fullföljdshänvisning.
Med anledning av vad sålunda uppmärksammats anhöll militieombuds-
mannen i skrivelse den 11 februari 1957 om förklaring från Berg och Aksels¬
son. I skrivelsen anfördes i huvudsak följande: Tjänstebrottsstadgandet i 26
kap. 18 § strafflagen vore, liksom den motsvarande straffbestämmelsen i
25 kap. 4 § samma lag, subsidiärt i förhållande till andra straffbud (se mi-
litieombudsmannens ämbetsberättelse 1951 s. 187). Straffbeslutet avsåge i
nu ifrågavarande del allenast att Englin och Dahlberg kopplat på radio¬
apparaten, och syntes således den gärning som i förevarande hänseende lagts
Englin och Dahlberg till last icke kunna förskylla straff för både lydnads¬
brott och tjänstefel. Såväl i samband med tillkomsten av straffbestämmel¬
sen för lydnadsbrott i 26 kap. 1 § strafflagen (SOU 1946:83 s. 73) som i
andra sammanhang (militieombudsmannens ämbetsberättelse 1951 s. 177—
178; Regner och Henkow: Den militära strafflagstiftningen s. 179) hade
framhållits hurusom, då befallning gåves om något, vilket den underly¬
dande redan enligt utfärdade föreskrifter vore skyldig att fullgöra, befall¬
ningen ofta finge anses innebära endast en erinran om den ifrågavarande
skyldigheten och icke betraktas som en befallning, vars eftersättande med¬
förde straff för lydnadsbrott; för att en befallning av sistnämnda art skulle
anses föreligga borde fordras att befallningen genom sin form eller eljest
tydligt utmärkte att den icke endast utgjorde en erinran. I det nu ifrågava¬
rande disciplinmålet torde icke föreligga sådan utredning som möjliggjorde
ett ståndpunktstagande i nu angivna hänseende och straff för lydnadsbrott
syntes därför icke ha bort åläggas med mindre dessförinnan dagofficeren
blivit hörd rörande de närmare omständigheterna vid meddelandet av hans
ifrågavarande tillsägelse samt i anslutning härtill förhören med Englin
och Dahlberg blivit kompletterade. Om utredningen därefter fortfarande läm¬
nat rum för tvivelsmål huruvida ohörsamheten förskyllde straff för lyd¬
nadsbrott eller endast för tjänstefel, syntes målet ha bort hänskjutas till
åklagaren. I anslutning till den skedda granskningen av handlingarna i fö¬
revarande mål finge vidare erinras om att enligt 13 § militära rättsvårds-
kungörelsen slutligt beslut i disciplinmål skulle kontrasigneras av auditö¬
ren om dennes yttrande inhämtats; kontrasignation erfordrades dock icke
om auditörens yttrande avgivits skriftligen och beslutet till alla delar över¬
ensstämde med yttrandet. I förevarande fall innehölle auditörens förslag in¬
69
tet om fullfölj(^hänvisning och straffbeslutet borde förty ha kontrasigne-
rats av auditören (anvisning härom funnes för övrigt å protokollsformulä¬
ret; jfr även militieombudsmannens ämbetsberättelse 1951 s. 203).
I avgiven förklaring anförde Akselsson följande: Han vidginge att vid ett
bedömande av ansvarsfrågan i anslutning till den i straffbeslutet givna be¬
skrivningen av det straffbara förfarandet straff icke bort åläggas för såväl
tjänstefel som lydnadsbrott. Utredningen gåve emellertid vid handen att
brott mot ordningsföreskrifterna förelåg redan första gången dagofficeren
kom in i logementet i och med att radion då var påkopplad, att först där¬
efter gavs order om dess avstängning och att denna order obstruerats såtill¬
vida som radion stängts endast för den stund dagofficeren vistades i rum¬
met. Vidare kunde, eftersom tystnadssignal givits och dess innebörd var
känd för Englin och Dahlberg, dagofficerens order icke gärna ha uppfattats
som blott en erinran om gällande föreskrifter, i synnerhet som visitatio-
nen åsyftade att effektuera föreskrifternas efterlevnad. Englins och Dahl¬
bergs obstruktioner hade varit klart uppsåtliga och syntes alltså böra bedö¬
mas som lydnadsbrott och ej såsom tjänstefel, som ju i allmänhet förutsatte
försummelse, oförstånd eller dylikt. — Vad som anmärkts i fråga om full-
följdshänvisning vore riktigt om fullföljdshänvisningen skulle anses utgöra
en integrerande del av beslutet, vilket onekligen 42 § militära rättegångs¬
lagen indicerade, ehuru ett sådant betraktelsesätt ej torde helt rimma med
vanlig juridisk terminologi.
Berg förklarade att han instämde i vad Akselsson anfört därom att straff
icke bort åläggas Englin och Dahlberg för både lydnadsbrott och tjänstefel
samt att enligt Bergs uppfattning Englin och Dahlberg förskyllt straff för
lydnadsbrott eftersom de, trots order från dagofficeren att stänga av radion,
visserligen gjort detta under en kort stund men sedan ånyo skruvat på den. I
I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit an¬
förde militieombudsmannen i skrivelse den 12 juni 1957 till chefen för Bo¬
dens ingenjörkår följande.
Vad till en början angår frågan huruvida i förevarande fall erforderlig ut¬
redning förelegat för åläggande av straff för lydnadsbrott synes av de av¬
givna yttrandena framgå att de uttalanden, vartill jag i min förenämnda
skrivelse den 11 februari 1957 i detta sammanhang hänvisat, icke blivit av
Berg och Akselsson rätt uppfattade. Genom dessa uttalanden har framhållits,
hurusom en tillsägelse om iakttagande av en skyldighet, som den underly¬
dande redan enligt allmänna bestämmelser har sig ålagd, ofta finge anses
innebära endast en erinran om den ifrågavarande skyldigheten och icke be¬
traktas som eu befallning, vars eftersättande medförde straff för lydnads¬
brott; i dylikt fall saknade befallningen självständig betydelse och vid ohör¬
samhet borde straff ådömas jämlikt den särskilda straffbestämmelse som
kunde vara stadgad för underlåtenhet att iakttaga skyldigheten eller, därest
sådan ej funnes, jämlikt de generella tjänstebrottsstadgandena. Härmed vo-
70
re emellertid, liar vidare framhållits, icke sagt att straff för lydnadsbrott
vore uteslutet vid varje befallning om en redan föreskriven skyldighet. För
att sådant straffansvar skulle inträda syntes emellertid böra fordras att be¬
fallningen genom sin form eller eljest tydligt utmärkte att den icke endast
utgjorde en erinran.
I disciplinmålet förelåg i nu ifrågavarande hänseende icke annan utred¬
ning än att enligt dagofficerens av Englin och Dahlberg till riktigheten vits¬
ordade rapport Englin av dagofficeren »fick order att stänga av radion». Det
kan uppenbarligen icke utan vidare anses uteslutet att denna dagofficerens
tillsägelse gavs på sådant sätt att den uppfattades endast som en erinran
om att det enligt meddelade ordningsföreskrifter icke var tillåtet att efter
tystnadssignal ha radioapparaten påkopplad. I protokollet över militärför¬
höret har särskilt antecknats att Englin och Dahlberg erkände sig ha ägt
kännedom om nu berörda föreskrifter. Vad protokollet i denna del innehöll
synes i sin mån ha varit ägnat att fästa uppmärksamheten å det spörsmål
som enligt vad nu angivits varit att beakta vid prövningen av ansvarsfrågan.
Det framstår vid sådant förhållande såsom så mycket mera anmärkningsvärt
att målet företogs till avgörande utan att dessförinnan dagofficeren blivit
hörd rörande de närmare omständigheterna vid meddelandet av hans ifråga¬
varande tillsägelse samt i anslutning härtill förhören med Englin och Dahl¬
berg blivit kompletterade. Om utredningen därefter fortfarande lämnat rum
för tvivelsmål huruvida ohörsamheten förskyllde straff för lydnadsbrott
eller endast för tjänstefel, hade såsom tidigare framhållits målet bort hän-
skjutas till åklagaren.
Av det anförda framgår, afl ifrågavarande mål icke blivit i nu berörda
hänseende handlagt på sätt som vederbort. Härutinnan förekomna felbe¬
dömningar synas väsentligen ha varit att tillskriva bristande insikt hos Berg
och Akselsson om den närmare innebörden av hithörande straffbestämmel¬
ser. Att så förhållit sig torde för Bergs vidkommande vara i viss mån för¬
klarligt. Däremot måste under alla förhållanden föreligga anledning till an¬
märkning mot Akselsson för det denne, vilken haft att i målet tillhandagå
med juridisk sakkunskap, icke närmare gjort klart för sig förutsättningarna
för åläggande av straff för lydnadsbrott i sådana fall som det förevarande
samt de krav som vid beaktande härav hade bort ställas beträffande utred¬
ningen i målet.
I min förenämnda skrivelse har härjämte anmärkts att — enär tjänste-
brottsstadgandet i 26 kap. 18 § strafflagen vore subsidiärt i förhållande till
andra straffbud —- den gärning som enligt straffbeslutet lagts Englin och
Dahlberg till last icke hade bort förskylla straff för både lydnadsbrott och
tjänstefel. Akselsson har, med instämmande av Berg, vidgått att vid ett be¬
dömande av ansvarsfrågan i anslutning till den i straffbeslutet givna be¬
skrivningen av det straffbara förfarandet straff icke bort åläggas för såväl
tjänstefel som lydnadsbrott men har framhållit att brott mot ordningsföre¬
skrifterna förelåg redan första gången dagofficeren kom in i logementet i och
med att radioapparaten då var påkopplad och att dagofficeren först därefter
71
gav den av Englin och Dahlberg icke respekterade ordern att apparaten
skulle stängas av. Akselsson har uppenbarligen härmed velat göra gällande
att det vore i sak riktigt att anse Englin och Dahlberg förvunna till ansvar
för såväl tjänstefel som lydnadsbrott. Häremot torde i första hand kunna
invändas att av den utredning som förelåg i disciplinmålet knappast kan an¬
ses ha med erforderlig klarhet framgått att under förliandenvarande om¬
ständigheter Englin och Dahlberg båda kunde göras ansvariga för att ut¬
sändningen från radioapparaten icke avbröts vid tystnadssignalen. I varje
fall har genom den i straffbeslutet upptagna gärningsbeskrivningen angivits
att den ålagda bestraffningen avsett endast Englins och Dahlbergs förfa¬
rande att, sedan apparaten enligt tillsägelse av dagofficeren blivit avstängd,
åter »slå på» apparaten. De av Akselsson och Berg i ärendet avgivna för¬
klaringarna och vad i övrigt förekommit giver också närmast vid handen
att det då bestraffningarna ålades icke varit fråga om att ställa Englin och
Dahlberg till svars för annat än att de icke åtlytt dagofficerens nyssnämnda
tillsägelse.
Vad Akselsson anfört rörande anledningen till att — ehuru i det av Aksels¬
son i disciplinmålet avgivna skriftliga yttrandet tillämplig fullföljdshänvis-
ning icke angivits och det i anslutning till yttrandet meddelade straffbeslutet
således icke till alla delar överensstämt med yttrandet — straffbeslutet lik¬
väl icke blivit av Akselsson kontrasignerat kan så mycket mindre förtjäna
avseende som det vid disciplinmålsprotokollets uppsättande använda formu¬
läret innehåller uttrycklig anvisning om vad Akselsson härvidlag haft att
iakttaga.
Av det anförda framgår att i olika hänseenden fel blivit begångna vid hand¬
läggningen av nu omförmälda disciplinmål. För vad härutinnan förekommit
äro Berg och Akselsson ansvariga. Särskilt anmärkningsvärt är att Aksels¬
son, vilken såsom ovan framhållits haft att i målet tillhandagå med juridisk
sakkunskap, medverkat till att målet blivit handlagt på sätt som skett och
synes vad härutinnan framkommit giva vid handen att Akselsson icke åt
målets behandling ägnat den omtanke och noggrannhet som vederbort.
Enligt av Berg den 5 november 1956 i annat disciplinmål meddelat beslut
ålades, likaledes efter skriftligen avgivet förslag av Akselsson, envar av
värnpliktiga nr 370411-895 B. Ring och nr 360408-895 S. Stålnacke jämlikt
26 kap. 18 § strafflagen för tjänstefel arrest i tre dagar. Rings förseelse
angavs ha bestått däri att han anträtt bilfärd från Kiruna till sitt förband i
Boden så sent att han, sedan bilen råkat i olag, icke anlänt till förbandet före
permissionstidens utgång, varvid i beslutet tillika angavs att Ring bort
räkna med att dylikt missöde med bilen kunde inträffa. Stålnackes förseelse
beskrevs i straffbcslutet sålunda, att »Stålnacke, som från hemorten haft
möjlighet begagna buss- och tåglägenhet men likväl medföljt en lånad bil,
som gått sönder, varför han ej kunnat inställa sig i tid, av oaktsamhet varit
olovligen frånvarande från kåren 2/10 1956 kl 0130—1100». Förhörsledare
72
var även i detta mål majoren de Berg. Straff beslutet var icke försett med
kontrasignation av Akselsson.
Vid granskning av handlingarna i målet inhämtades att Ring med den av
honom förda bilen hämtat Stålnacke i Svappavara, varifrån båda i bilen
skulle fortsätta till Boden. Av utredningen framgick emellertid icke att
Ring med Stålnacke träffat överenskommelse om att Stålnacke skulle av
Ring avhämtas i Svappavara så sent som skedde eller att annan omständig¬
het förelegat på grund varav det kunnat läggas Stålnacke till last att han
icke begagnat förefintlig möjlighet att använda tidigare under dagen till¬
gängliga transportmedel för återfärden till förbandet. Med anledning härav
infordrades förklaringar från Berg och Akselsson, därvid även anmärktes
att — enär tillämplig fullföljdshänvisning icke heller angivits i Akselssons
i förevarande mål avgivna förslag till straffbeslut — beslutet författnings¬
enligt skolat ha kontrasignerats av Akselsson.
I avgiven förklaring anförde Akselsson följande: Det vore riktigt att av
utredningen ej framginge att Stålnacke träffat överenskommelse med Ring
om att han skulle hämtas så sent som skedde, men det syntes å andra sidan
vara klart att Stålnacke ville utnyttja permissionen så mycket som möjligt
och det hade ej ens antytts från Stålnacke att Ring skulle ha hämtat honom
för sent, varför det syntes ha kunnat förutsättas att avfärden från Svappa¬
vara skedde på överenskommen tid.
Berg anförde i sin förklaring följande: Vid militärförhöret uppgåvo Ring
och Stålnacke att de vid avresa på permission lördagen den 29 september
1956 överenskommit att Stålnacke skulle medfölja Ring då denne på återväg
till Boden med bil passerade Svappavara den 1 oktober. Närmare tidpunkt
meddelade Ring vid telefonsamtal med Stålnacke omkring klockan 1700 den
1 oktober. Avståndet mellan Kiruna och Svappavara vore fyra mil. Genom
förbiseende vid utskrift från stenogram hade nämnda överenskommelse
mellan Ring och Stålnacke icke omnämnts i protokollet.
Med anledning av innehållet i Bergs förklaring anförde militieombuds-
mannen i skrivelse till chefen för Bodens ingenjörkår i huvudsak följande:
Av Akselssons yttrande framginge att han då han avgav sitt förslag till
straffbeslut uppenbarligen saknade kännedom om Rings och Stålnackes i
Bergs förklaring omnämnda men i förhörsprotokollet icke upptagna utta¬
landen. Huruvida Berg vid straffbeslutets meddelande ägde kännedom om
Rings och Stålnackes ifrågavarande uppgifter framginge ej av Bergs för¬
klaring. Med anledning härav hade Berg att till militieombudsmannen in¬
komma med yttrande huruvida Berg vid angivna tidpunkt ägde sådan kän¬
nedom. Då det för bedömande av den i ärendet uppkomna frågan, huruvida
Stålnacke bort bestraffas för tjänstefel, kunde vara av betydelse att äga när¬
mare kännedom om vad Ring och Stålnacke anfört utöver vad protokollet
från militärförhöret innehölle, skulle tillika till militieombudsmansexpe-
ditionen överlämnas de vid förhöret förda stenografiska anteckningarna
jämte utskrift därav i klartext.
I det begärda yttrandet anförde Berg följande: Vid tidpunkten för straff¬
73
beslutets meddelande ägde han icke kännedom om vad Ring och Stålnacke
överenskommit angående återresan och straffbeslutet fastställdes på grund¬
val av Akselssons förslag. Straffregisterföraren och ett kanslibiträde voro
närvarande vid militärförhöret och erinrade sig att Ring och Stålnacke då
uppgåvo att de överenskommit att med bil företaga återresan till förbandet
efter permissionen. Av förbiseende hade denna deras uppgift icke kommit
att inflyta i det protokoll som utskrevs. Stenografiska anteckningar maku¬
lerades i regel så snart protokoll färdigställts. Då så skett även i förelig¬
gande fall hade, på sätt framginge av en vid Bergs yttrande fogad skriftlig
uppteckning, Ring och Stålnacke den 4 mars 1957 närmare fått redogöra för
vad mellan dem överenskommits angående återfärden till förbandet.
Berörda redogörelse innehöll i huvudsak följande: Ring och Stålnacke foro
med samma tåg från Boden till Kiruna den 29 september. Före avresan hade
de överenskommit att företaga återfärden med bil. Under tågresan överens-
kommo de att Ring skulle anträda återfärden från Kiruna den 1 oktober om¬
kring klockan 1800. Sagda dag omkring klockan 1700 telefonerade Ring till
Stålnacke och meddelade att han avsåg att anträda färden från Kiruna och
att han beräknade passera Svappavara omkring klockan 1800. Vid angivna
tid anlände också Ring till Svappavara, varifrån färden omedelbart fort¬
sattes mot Boden.
I anslutning till en sammanfattning av vad i ärendet sålunda förekommit
angående disciplinmålet mot Ring och Stålnacke anförde militieombudsman-
nen i förut angivna skrivelse den 12 juni 1957 till chefen för Bodens ingen¬
jörkår följande.
Därest i disciplinmålsprotokollet hade funnits upptaget vad Ring och
Stålnacke uppgivit rörande deras överenskommelse om tiden för Stålnackes
avhämtande i Svappavara, torde tillräckliga skäl ha förelegat att anse jäm¬
väl Stålnacke förvunnen till ansvar för tjänstefel med anledning av den
för sena återkomsten till förbandet. I förevarande ärende har framkommit
att vid prövningen av ansvarsfrågan varken Berg eller Akselsson ägde kän¬
nedom om vad i nu berörda hänseende förekommit mellan Ring och Stål¬
nacke. Med hänsyn härtill måste Bergs och Akselssons underlåtenhet att
före målets prövning föranstalta om erforderlig komplettering av utredning¬
en i vad gäller nu avsedda, för Stålnackes straffbarhet avgörande förhållan¬
den anses från rättssäkerhetssynpunkt i hög grad betänklig. Denna anmärk¬
ning kan i betraktande av Akselssons ställning såsom rättsbildad rådgivare
åt Berg i all synnerhet riktas mot Akselsson.
Vid det förhållandet att, såvitt av utredningen i ärendet framgår, någon
skada icke föranletts av de fel som blivit begångna vid handläggningen av de
båda förenämnda målen finner jag mig kunna låta bero vid de erinringar
som innefattas i det ovan anförda.
Berg och Akselsson skulle genom kårchefens försorg erhålla del av mi¬
li tieombudsmannens skrivelse.
74
5. Dröjsmål med införingar i militärt straffregister (straffkort)
Vid militieombudsmannens inspektion av Hälsinge regemente den 13 mars
1957 uppmärksammades att beträffande ett flertal disciplinmål betydande
dröjsmål förekommit med de ådömda straffens antecknande i det vid rege¬
mentet förda militära straffregistret. Sålunda anmärktes att i fall vari straff
ådömts den 20 december 1956, den 9, den 23 och den 31 januari samt den 4
februari, allt år 1957, straffen antecknats i straffregistret (straffkorten)
först den 12 mars 1957 ävensom att två den 28 november 1956 och den 19
januari 1957 ålagda straff blivit antecknade i straffregistret först den 11
mars respektive den 3 februari 1957.
Sedan militieombudsmannen anhållit att chefen för regementet skulle från
vederbörande införskaffa och till militieombudsmannen inkomma med upp¬
lysningar med anledning av vad sålunda iakttagits, anförde regementschefen
i en den 6 augusti 1957 dagtecknad skrivelse: Straffregisterföraren, förval¬
taren E. Andersson, hade, såsom förklaring till vad i saken anmärkts, upp¬
givit att han —- i syfte att underlätta arbetet vid regementsexpeditionen och
personaldetaljen — brukade, såvitt anginge dömda personer som alltfort
vore i tjänst vid regementet, låta anstå med att verkställa anteckningar i
straffregistret till dess ett antal mål samlats så att han på en gång kunde sam¬
tidigt införa ett flertal anteckningar i registret. Andersson hade vidare fram¬
hållit att det enligt hans mening icke förelåge något hinder mot att förfara
såsom han gjorde, enär de föreskrifter som meddelats om förande av militärt
straffregister icke innehölle några tidsbestämmelser i fråga om införandet
av anteckningar i registret. Han ansåge att han under tiden till dess infö¬
ringar gjordes genom den av honom omhänderhavda samlingen kontroll-
kort-brottmål hade »erforderlig kontroll» över vilka straff som blivit ålagda.
Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 25 september 1957 till rege¬
mentschefen följande.
I 32 § militära rättsvårdskungörelsen föreskrives: När dom eller domstols
beslut vars innehåll skall antecknas i militärt straffregister inkommer till
befattningshavare vid krigsmakten, skall denne tillse, att sådan anteckning
verkställes. Befattningshavare vid krigsmakten som själv ålagt disciplin¬
straff skall likaledes tillse, att vederbörliga anteckningar verkställas i mili¬
tärt straffregister.
Bestämmelser om förande av militärt straffregister och utfärdande av ut¬
drag av registret återfinnas i 56—62 §§ militära rättsvårdskungörelsen, var¬
jämte genom generalorder nr 3650 den 20 december 1948 meddelats närmare
föreskrifter om förande av sådant register.
Det av straffregisterföraren, förvaltaren Andersson, tillämpade förfaran¬
det att på sätt som skett låta anstå med införingarna i registret kan icke
under några förhållanden vara godtagbart. Det måste, tvärtemot vad Anders¬
son gjort gällande, utan vidare vara uppenbart att ett sådant förfaringssätt
icke är förenligt med vad som avsetts med de bestämmelser som meddelats
i hithörande hänseenden. Redan den förut återgivna bestämmelsen i 32 §
militära rättsvårdskungörelsen torde innefatta en tydlig anvisning om att
anteckning i straff registret, d. v. s. å det straff kort som skall upprättas eller,
om vederbörande tidigare ådragit sig bestraffning, redan blivit för honom
upplagt, skall införas i så nära anslutning som möjligt till att den handling
— dom eller annat straffbeslut — som skall ligga till grund för införingen
kommer vederbörande befattningshavare till handa. Vidare kan av ett annat
hithörande stadgande — punkt 8 i den förenämnda generalordern — in¬
hämtas vissa mera bestämt utformade riktlinjer för vad som bör inläggas i
kravet på ett rättidigt införande av de anteckningar som skola verkställas
å straffkorten. Enligt sistnämnda stadgande skall bl. a. i fall där av militär
chef straff ålagts någon, för vilken straffkort skall föras hos annan myndig¬
het, straffregisterföraren vid sistnämnda myndighet underrättas om straff-
åläggandet och verkställigheten därav. I anslutning härtill föreskrives att,
om arrest verkställes i nära anslutning till straffets åläggande, gemensam
uppgift om straffåläggandet och verkställigheten må lämnas sedan straffet
verkställts. Av vad sålunda stadgats framgår att såsom grundläggande regel
bör gälla att anteckningar å straffkorten införas efter hand som det för¬
hållande inträffar, varom anteckning skall verkställas, samt att, om denna
ordning icke undantagslöst tillämpas, därvidlag i varje fall icke bör ifråga-
komma annan avvikelse än att under förutsättning, som angives i det nu
berörda stadgandet, införandet av anteckning om straffåläggandet får anstå
i avbidan å att samtidigt anteckning kan göras om verkställigheten av straf¬
fet. Det ligger i sakens natur att mer eller mindre långvariga dröjsmål med
införande å straffkorten av föreskrivna anteckningar måste vara ägnade att
äventyra tillförlitligheten av de utdrag av straffregistret, som för olika
ändamål skola tillhandahållas. Detta måste uppenbarligen gälla oavsett vad
Andersson anfört därom att han ansåge sig under tiden till dess införingarna
gjordes genom den av honom omhänderhavda samlingen kontrollkort-brott-
mål ha haft erforderlig kontroll över vilka straff som blivit ålagda. Det torde
härvidlag vara tillräckligt att hänvisa till de risker för förbiseenden, som
med den tillämpade ordningen måste inträda vid ett hastigt påkommet till¬
fälligt personbyte å befattningen såsom straffregisterförare.
Då det torde kunna förutsättas att den av mig nu upptagna frågan i fort¬
sättningen kommer att särskilt beaktas vid förandet av straffkorten vid rege¬
mentet, låter jag bero vid det uttalande som innefattas i det ovan anförda.
6. Fråga huruvida bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer styresman för
central flygverkstad I
I samband med en av tjänstförrättande militieombudsmannen Hcnkow
den 22—den 24 februari 1956 företagen inspektion av centrala flygverkstä-
76
derna i Arboga och Västerås upptogs, på förekommen anledning, till be¬
handling frågan huruvida styresman för central flygverkstad äger bestraff¬
ningsrätt i disciplinmål.
Till utredning av ärendet införskaffades yttranden från styresmännen för
centrala flygverkstäderna i Arboga, Västerås och Malmslätt, vederbörande
auditörer, flygförvaltningen samt chefen för flygvapnet.
Styresmannen för den till Arboga förlagda verkstaden flygdirektören av
första graden O. Dahlin anförde: Bestraffningsrätt för styresmannen vid cen¬
trala flygverkstaden i Arboga vore ofrånkomlig under beredskaps- och krigs¬
tillstånd, enär militär personal till stort antal då beräknades komma att
tjänstgöra vid verkstaden. Denna militära personal utgjordes dels av huvud¬
delen av den fredsanställda personalen i värnpliktsåldern och dels av inkallad
värnpliktig personal. Den militära och civilmilitära personalen vid verkstaden
utgjordes för närvarande av styresmannen, en verkstadsöveringenjör, tre
flygdirektörer och fyra flygingenjörer samt en pensionerad officer i arvodes-
befattning, varjämte varje år ett tiotal värnpliktiga ingenjörer fullgjorde
praktisk tjänst vid verkstaden under omkring fyra månader. Behovet av
militär bestraffningsrätt under fredstid vore därför mycket ringa. Dahlins
mening vore dock att styresmannen såsom en beredskapsåtgärd även i
fredstid borde äga bestraffningsrätt. Tillgång till juridisk expertis vore
under alla förhållanden, alltså även under fredstid, av stor betydelse.
I det yttrande som styresmannen för centrala flygverkstaden i Västerås
flygdirektören av första graden N. Söderberg avgav behandlades till en början
frågan huruvida central flygverkstad tillhör krigsmakten. Söderberg framhöll
därvid att 1938 års tjänstgöringsreglemente för flygvapnet fortfarande vore
gällande i de delar där innehållet icke strede mot tjänstereglementet för
krigsmakten eller övriga i kommandoväg eller av chefen för flygvapnet utfär¬
dade föreskrifter. Sålunda gällde enligt Söderbergs uppfattning alltfort bl. a.
stadgandena i § 118, enligt vilken styresman för central flygverkstad i mili¬
tärt hänseende lydde omedelbart under chefen för flygvapnet, och i § 27, en¬
ligt vilken styresmannen hade ständig befälsrätt över till flygverkstaden hö¬
rande eller där anställd eller till ordinarie tjänstgöring därstädes kommen¬
derad militär och civilmilitär personal. Vidare erinrade Söderberg om att i
förstnämnda paragraf ytterligare föreskreves att styresmannen under chefen
för flygvapnet vore ansvarig för till flygverkstaden hörande eller där tjänst¬
görande militär och civilmilitär personals krigstukt och tjänstbarhet. Söder¬
berg anförde i denna del ytterligare följande: Huruvida central flygverkstad
tillhörde krigsmakten kunde icke direkt utläsas av författningstexten i
kungörelsen den 19 november 1948 om innebörden i rättsligt hänseende av
begreppen krigsmakten och krigsman. Enligt 1 § sagda kungörelse skulle
vid tillämpning av strafflagen och militära rättegångslagen krigsmakten an¬
ses omfatta bl. a. »försvarsgrenscheferna med dem underlydande - - - -
förvaltningar med däri ingående inrättningar och anstalter». Det förhölle
sig visserligen så att de centrala flygverkstäderna icke inginge i flygförvalt¬
ningen men samhörigheten, sambandet och samarbetet mellan verkstäderna,
77
flygförvaltningen, flottiljerna och flygvapnet i övrigt vore så starkt och
oupplösligt att verkstäderna måste anses ingå i krigsmakten även om för¬
fattningstexten på ifrågavarande punkt råkade vara mindre lyckligt ut¬
formad. Det gjordes i princip ej heller någon skillnad mellan t. ex. central
fiygverkstad och flottilj i fråga om utarbetande av mobiliseringsplaner och
liknande militärt betonade åtgärder.
Rörande styresmans rätt att ålägga disciplinär bestraffning samt behovet
av sådan rätt anförde Söderberg: I och med att flygverkstad tillhörde krigs¬
makten borde bestraffningsrätt tillkomma styresmannen. Söderberg ansåge
sig tillhöra flygingenjörspersonalen och de som tillhörde denna personal
skulle jämlikt 2 § ovan nämnda kungörelse anses som krigsmän. Under be-
redskapstillstånd och krig komme vid centrala flygverkstaden i Västerås att
tjänstgöra ett förhållandevis stort antal vid verkstaden krigsplacerade värn¬
pliktiga. Särskilt under krig syntes få förutsättas att kommunikationerna
komme att på sådant sätt försvåras att bestraffningsrätt måste tillkomma
styresmannen. Den personal som för närvarande vore underkastad militär
bestraffningsrätt utgjordes av styresmannen, en verkstadsöveringenjör och
två flygingenjörer. Söderberg ville emellertid påpeka att fråga om bestraff¬
ning av till centrala flygverkstaden i Västerås för utbildning förlagd militär
och civilmilitär personal kunde uppkomma. Sådan utbildning förekomme
dock endast i mindre omfattning. Militär bestraffning hade heller aldrig före¬
kommit vid verkstaden. Söderberg ansåge dock att bestraffningsrätten borde
vara densamma under fred som i krig och att sådan rätt sålunda borde
tillkomma styresmannen även under fred. Skulle emellertid styresmannen
icke äga eller böra tilldelas bestraffningsrätt förelåge ej heller möjlighet att
hos styresmannen förordna auditör. Söderberg frågade sig då till vilken
juridisk expert han hade att hänvända sig vid t. ex. haverier och tillbud
därtill, då särskilda utredningar erfordrades och tillgång på platsen till inom
ifrågavarande område sakkunnig jurist vore av värde. Söderberg ville även
framhålla att den speciella sakkunskap och erfarenhet jämte förtrogenhet
med de lokala problemen, som auditören besutte, gjorde tillgången till au¬
ditör särskilt värdefull.
Styresmannen för centrala flygverkstaden i Malmslätt flygdirektören av
första graden S. Edvardsson anförde: Enligt hans mening förelåge under be-
redskapstillstånd och krig behov av militär bestraffningsrätt för styresman¬
nen. Under nämnda förhållanden, varvid militär personal beräknades kom¬
ma att tjänstgöra vid flygverkstaden, syntes denna böra betraktas som själv¬
ständigt förband inom flygvapnet. Vid verkstaden funnes för närvarande föl¬
jande militär bestraffningsrätt underkastad personal, nämligen styresman¬
nen, en verkstadsöveringenjör och tre flygdirektörer. I fredstid syntes därför
behovet av militär bestraffningsrätt vara mindre. Militär bestraffning hade,
Edvardsson veterligt, heller aldrig förekommit vid verkstaden. Bestraff¬
ningsrätt borde emellertid enligt Edvardssons mening tillkomma styresman¬
nen även i fredstid bl. a. av den anledningen att därmed sammanhängde frå¬
gan om förordnande av auditör att biträda styresmannen. Oaktat vid verk¬
78
staden, såvitt vore Edvardsson bekant, icke förekommit något disciplin- eller
ersättningsmål där auditören biträtt, hade tillgäng på platsen till auditör varit
för styresmannen mycket värdefull vid handläggning av frågor för vilkas be¬
dömande juridisk sakkunskap erfordrades.
Av rådmannen M. Lindheimer i egenskap av auditör hos styresmännen för
centrala flygverkstäderna i Arboga och Västerås anfördes: Med hänsyn till
att under beredskaps- och krigstillstånd ett stort antal krigsmän komme att
stå under befäl av styresmännen för de centrala flygverkstäderna syntes det
nödvändigt att styresmännen, då sådant tillstånd rådde, hade bestraffnings¬
rätt. Om styresmännen tillädes sådan rätt, funnes det ej någon anledning att
icke giva dem den rätten även i fredstid, i synnerhet som även då ett antal
krigsmän åtminstone tidvis tjänstgjorde vid verkstäderna. I annat fall skulle
de, då beredskaps- eller krigstillstånd inträdde, sakna all praktisk erfa¬
renhet av den militära rättstillämpningen. Under årens lopp hade särskilt
styresmannen vid centrala flygverkstaden i Arboga ganska flitigt anlitat
Lindheimer i ett antal frågor, som fordrat erfarenhet på de områden, varom
nu vore fråga.
Auditören hos styresmannen för centrala flygverkstaden i Malmslätt råd¬
mannen E. Mattsson anförde: Enligt kungörelsen den 5 juni 1953 angående
krigsmaktens indelning i fred och rikets militärterritoriella indelning ut¬
gjorde, i motsats till vad förut varit förhållandet, flygverkstäderna icke i
flygvapnet ingående förband. Av 13 § militära rättegångslagen syntes emel¬
lertid följa att styresman för central flygverkstad ägde bestraffningsrätt
över honom underställd personal som vore hänförlig till begreppet krigsman.
Att vid tillkomsten av den militära rättegångslagen avsikten också varit att
bekläda styresman med dylik befogenhet torde framgå av det förhållandet,
att auditör förordnats att biträda styresmannen. Mattsson hade icke biträtt
styresmannen med handläggning av vare sig något disciplinmål eller något
ersättningsmål. Däremot hade han, om än i begränsad omfattning, eljest
kontaktats av styresmannen för rättsfrågor som styresmannen haft under
sitt bedömande. Huruvida styresmannen kunde antagas vara i oundgängligt
behov av bestraffningsrätt eller icke syntes Mattsson med hänsyn till det sag¬
da väl vara tveksamt under fredstid, men med de ändrade förhållanden, som
ovillkorligen måste inträda vid beredskaps- eller krigstillstånd, syntes ett
sådant behov i varje fall då böra antagas vara för handen.
Flygförvaltningen anförde: I kungörelsen den 22 januari 1943 angående
krigsmaktens indelning i fred och rikets militärterritoriella indelning fun-
nos de centrala flygverkstäderna upptagna. Så var även fallet i ett 1952 av
överbefälhavaren upprättat förslag till ny kungörelse i samma ämne. I ett
inom försvarsdepartementet därefter uppgjort utkast till ny kungörelse i
ämnet omnämndes emellertid icke dessa verkstäder. I yttrande över utkas¬
tet yrkade chefen för flygvapnet att verkstäderna borde medtagas i kungö¬
relsen. Så blev emellertid icke fallet. Skälen härtill framginge icke av för¬
arbetena. I överbefälhavarens förslag den 28 juni 1956 till ny kungörelse
i ämnet omnämndes icke verkstäderna. De centrala flygverkstäderna löde i
79
militärt hänseende under chefen för flygvapnet och i tekniskt-ekonomiskt
hänseende under flygförvaltningen. Såsom Söderberg påpekat stadgades där¬
jämte i tjänstgöringsreglementet för flygvapnet att styresman för central
flygverkstad under chefen för flygvapnet vore ansvarig för till flygverksta¬
den hörande eller där tjänstgörande militär och civilmilitär personals krigs¬
tukt och tjänstbarhet och att styresmannen tillkomme ständig befälsrätt
över viss till verkstaden hörande eller där tjänstgörande militär och civil¬
militär personal. Sistnämnda föreskrift syntes utgöra sådant särskilt stad¬
gande angående vissa chefers och befälhavares ständiga befälsrätt, vartill
hänvisades i mom. 161 tjänstereglementet för krigsmakten. Av vad sålunda
anförts framginge, att de centrala flygverkstäderna vore så knutna till che¬
fen för flygvapnet och flygförvaltningen, vilka båda tillhörde krigsmakten,
att också verkstäderna måste anses tillhöra krigsmakten. Förutsättningen
för att styresman vid flygverkstad skulle kunna ha befälsrätt och militär
bestraffningsrätt vore bl. a. att han i sin egenskap av styresman vore mili¬
tär eller civilmilitär beställningshavare av lägst regementsofficers grad eller
tjänsteklass. De nuvarande styresmannabefatlningarna vore förordnande¬
tjänster i lönegraden Cp 14, vilket såvitt här vore i fråga innebure att inne¬
havaren kunde vara civil eller civilmilitär. Endast under förutsättning att
det senare vore fallet vore ett av de grundläggande villkoren för bestraff¬
ningsrätt uppfyllt. Ovannämnda bestämmelser i tjänstgöringsreglementet
för flygvapnet om styresmannens ständiga befälsrätt kunde därför icke gäl¬
la annat än under den förutsättningen att styresmannen vore civilmilitär.
Styresmännen innehade tidigare civilmilitära beställningar för flygdirektör
av första graden i lönegraden Ca 33. I samband med att styresmannabefatt-
ningarna den 1 juli 1949 ändrades till tjänster i lönegraden Cp 12 (seder¬
mera Cp 14) indrogos nämnda beställningar för flygdirektör av första gra¬
den. Den normala gången syntes bliva att till styresmän utsåges innehavare
av civilmilitära beställningar och att styresmännen liksom för närvarande
syntes vara fallet vore civilmilitärer, men tjänstens art hindrade som ovan
nämnts icke att innehavaren vore civil. Under styresmännen funnes bl. a. en
tjänst för överingenjör i lönegrad Cp 10, vars innehavare, i likhet med vad
som vore fallet beträffande styresmännen, kunde vara civil eller civilmilitär,
samt vissa civilmilitära beställningar, nämligen dels för flygdirektör av förs¬
ta eller andra graden i 33 respektive 31 lönegraden och dels för flygingen¬
jör av första eller andra graden i 29 respektive 27 lönegraden. Skulle både
styresmannen och överingenjören råka vara civila tjänstemän, syntes che¬
fen för flygvapnet med stöd av 13 § andra stycket militära rätlegångslagen
böra anförtro bestraffningsrätten åt någon av flygdirektörerna. Av styres¬
männens yttranden framginge att flygverkstäderna under beredskap och krig
komme att tillföras militär personal till relativt stort antal. Det syntes där¬
för angeläget att det vid verkstäderna då funnes någon, som kunde utöva
militär bestraffningsrätt. Även under normala fredsförhållanden syntes ett
dylikt behov föreligga, om än i och för sig ringa.
I ett för chefen för flygvapnet av souschefen vid flygstaben översten S.
80
Möller avgivet yttrande anfördes följande: Av de kungörelser och instruk¬
tioner som utfärdats av Kungi. Maj :t framginge icke klart, att de centrala
flygverkstäderna tillhörde krigsmakten. Enligt tjänstgöringsreglementet för
flygvapnet lydde verkstäderna i militärt hänseende under chefen för flyg¬
vapnet. Innehållet i kungörelsen den 30 november 1956 angående krigs¬
maktens indelning i fred och rikets militärterritoriella indelning, vilken trätt
i kraft den 1 februari 1957, strede icke häremot. De centrala flygverkstäder¬
na måste därför anses ingå i flygvapnet och styresmännen, på sätt som hit¬
tills tillämpats, vara i militärt hänseende direkt underställda chefen för
flygvapnet. Styresmännen vore civila befattningshavare och kunde således
icke ha militär bestraffningsrätt. Chefen för flygvapnet ansåge det icke
lämpligt att militär bestraffningsrätt uppdroges åt civil styresman. Därige¬
nom skulle man frångå principen att militär bestraffningsrätt skulle utövas
av militär eller civilmilitär befattningshavare. Bestraffningsrätten i fred bor¬
de i stället uppdragas åt den till tjänsteställningen främste civilmilitäre be¬
fattningshavaren av regementsofficers tjänsteklass vid central flygverkstad.
Inom flygstaben påginge en översyn av konstitueringsföreskrifterna, som
komme att medföra att styresman för central flygverkstad i krig kunde kon¬
stitueras till civilmilitär tjänsteman av regementsofficers tjänsteklass. Där¬
igenom skulle bestraffningsrätten i krig kunna övertagas av styresmannen,
vilket vore önskvärt, eftersom de centrala flygverkstädernas militära och
civilmilitära personal då utökades. I
I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit an¬
förde tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse den 17 april 1957
till chefen för flygvapnet följande.
Enligt 7 § militära rättegångslagen må i vissa fall straff för brott som
förövats av krigsman åläggas av befattningshavare vid krigsmakten; mi¬
litärt brottmål som sålunda handlägges av befattningshavare vid krigs¬
makten benämnes disciplinmål. I 12 och 13 §§ samma lag stadgas att be¬
straffningsrätt i disciplinmål tillkommer vissa angivna befattningshavare,
envar över den personal som står under hans befäl. Bland de angivna be¬
fattningshavarna nämnes chef för verk eller inrättning som ej tillhör visst
förband inom krigsmakten, därest han är av lägst regementsofficers grad
eller tjänsteklass.
Av de sålunda återgivna bestämmelserna framgår att frågan huruvida
styresman för central flygverkstad har bestraffningsrätt i disciplinmål i
första hand är beroende på om styresmannen är befattningshavare vid krigs¬
makten och i denna egenskap har befälsrätt.
Enligt 1 § kungörelsen den 19 november 1948 om innebörden i rättsligt
hänseende av begreppen krigsmakten och krigsman skall vid tillämpning
av strafflagen och militära rättegångslagen krigsmakten anses omfatta, så¬
vitt nu är i fråga, försvarsgrenscheferna med dem underlydande staber,
81
inspektörer, inspektioner, personalkårchefer, förvaltningar med däri ingå¬
ende inrättningar och anstalter samt flygöverläkaren ävensom försvars¬
grenarna armén, marinen och flygvapnet med däri ingående förband och
utbildningsanstalter.
I 1938 års tjänstgöringsreglemente för flygvapnet angavs flygvapnet i fred
omfatta, förutom flygförvaltningen, flygflottiljer och utbildningsanstalter,
även bl. a. centrala flygverkstäder. Den 22 januari 1943 utfärdades kungö¬
relse angående krigsmaktens indelning i fred och rikets militärterritoriella
indelning. I denna betecknades centrala flygverkstäder som i flygvapnet in¬
gående förband. Från och med den 1 juli 1953 ersattes nämnda kungörelse
av en i samma ämne den 5 juni 1953 utfärdad kungörelse. Enligt denna ingå
i varje försvarsgren förband och utbildningsanstalter, men ifrågavarande
verkstäder upptagas icke såsom tillhörande flygvapnet vare sig bland för¬
band eller eljest. Detsamma är förhållandet enligt den numera gällande kun¬
görelsen i ämnet, vilken utfärdats den 30 november 1956 och trätt i kraft
den 1 februari 1957.
Av förarbetena till 1953 års kungörelse framgår icke av vilken anledning
central flygverkstad, i motsats till vad dittills varit fallet, ej skulle räknas
som förband eller varför sådan verkstad över huvud icke skulle i kungörel¬
sen omnämnas som en enhet inom flygvapnet. Icke desto mindre är det tyd¬
ligt att central flygverkstad numera icke utgör ett förband. Såsom flygför¬
valtningen i sitt yttrande framhållit torde emellertid central flygverkstad
lyda direkt under chefen för flygvapnet i militärt hänseende samt under
flygförvaltningen i tekniskt och ekonomiskt avseende, dock med de begräns¬
ningar som föranledas av att vissa befogenheter tillkomma andra förvalt¬
ningsorgan. Med hänsyn till sakens natur måste därför central flygverk-
sLad, ehuru icke ett förband, likväl ur organisatorisk synpunkt anses till¬
höra flygvapnet.
På grund härav och då ordalydelsen i I § 1948 års kungörelse om innebör¬
den i rättsligt hänseende av begreppen krigsmakten och krigsman icke synes
utgöra hinder mot att även andra enheter än förband och utbildningsanstal¬
ter inräknas i försvarsgren, finner jag att central flygverkstad omfattas av
begreppet krigsmakten och att alltså styresman för sådan verkstad är be¬
fattningshavare vid krigsmakten.
Vad härefter angår spörsmålet huruvida styresmannen har befälsrätt må
först erinras att i mom. 161 i tjänstereglementet för krigsmakten stadgas att
envar med chefskap enligt krigsmaktens organisation i fred eller krig har
ständig befälsrätt över vederbörligt förhand (vederbörlig personal). Att mär¬
ka är emellertid att härmed åsyftas förutom militära endast civilmilitära
chefer. Enligt mom. 202 i samma reglemente skall nämligen militär perso¬
nal, som är ställd under civil arbetsledning, efterkomma arbetsledares arbets-
och ordningsföreskrifter, och denna föreskrift utgår uppenbarligen från den
förutsättningen att civil chef icke äger befälsrätt. Vid detta förhållande blir
det av betydelse vilken personalkategori styresmannen tillhör.
Av mom. 86 i tjänstereglementet för krigsmakten framgår att den civil-
(> :>71662. Mifitieombiidsmannens ämbetsbertittelse
82
militära personalen ntgöres av bl. a. flygingenjörspersonalen. Enligt mom.
87 i reglementet höra till flygingenjörspersonalen allenast flygöverdirektör,
flygdirektörer, flygingenjörer och flygnnderingenjörer.
Före den 1 juli 1949 uppehöllos befattningarna såsom styresmän vid de
centrala flygverkstäderna av flygdirektörer av första graden i lönegraden
Ca 33. I enlighet med beslut vid 1946 års riksdag åtnjöto styresmännen av-
löningsförstärkning med 2 100 kronor för år. Såsom styresmans ställföre¬
trädare och överingenjör tjänstgjorde befattningshavare som ävenledes till¬
hörde flygingenjörspersonalen. Sedan flygförvaltningen med tillstyrkan av
försvarets civilförvaltning hemställt att flygdirektör, placerad i befattning
såsom styresmans ställföreträdare och överingenjör vid central flygverkstad,
måtte beredas viss avlöningsförstärkning, anförde chefen för försvarsdepar¬
tementet i proposition till 1948 års riksdag angående vissa avlönings- in. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel, att han ansåge befogat att ifråga¬
varande befattningshavare erhölle förbättrad löneställning men att han icke
kunde tillstyrka den föreslagna formen härför. Departementschefen förut¬
satte att civilförvaltniHgen i samband med medelsäskandena för nästföljande
budgetår upptoge den förevarande frågan till förnyat övervägande med be¬
aktande av anställningsform och löneställning för befattningshavare med
jämförliga arbetsuppgifter inom statsförvaltningen i övrigt, därvid också
motsvarande spörsmål beträffande styresmännen vid verkstäderna borde
uppmärksammas. I medelsäskandena för budgetåret 1949/50 föreslogs, afl
för ifrågavarande befattningshavare skulle inrättas tjänster såsom styres¬
man i lönegraden Cp 12 respektive överingenjör i lönegraden Cp 9 med för¬
ordnande för styresman för en tid av sex år och för överingenjör för en tid
av tre år. Civilförvaltningen uttalade att vid bifall till förslaget motsvarande
antal beställningar för flygdirektörer och flygingenjörer borde indragas.
Chefen för försvarsdepartementet anförde i pi-oposition till 1949 års riksdag
(nr 135) vid behandlingen av frågor rörande flygvapnets civilmilitära per¬
sonal såvitt anginge flygingenjörspersonalen bl. a. att den för nu ifråga¬
varande befattningshavare föreslagna anställningsformen allmänt använ¬
des inom statsförvaltningen för befattningar av den karaktär varom här
vore fråga och därför syntes böra tillämpas även bär. Departementsche¬
fen, som förordade att befattningarna för överingenjör erhölle tjänste-
benämningen verkstadsöveringenjör, föreslog att från och med budgetåret
1949/50 inrättades befattningar för tre styresmän i Cp 12 och tre verkstads-
överingenjörer i Cp 9, i samband varmed, såsom civilförvaltningen anfört,
motsvarande antal beställningar för flygingenjörspersonal borde indragas.
Departementschefen förklarade att han i anslutning till det anförda i per¬
sonalförteckningen för budgetåret 1949/50 upptog såsom beställningar för
flygingenjörspersonal, förutom flygdirektörer och flygingenjörer, tre styres¬
män vid centrala flygverkstäder i Cp 12 och tre verkstadsöveringenjörer i
Cp 9. Vad departementschefen anfört föranledde ej någon erinran från riks¬
dagens sida, och personalförteckningen fastställdes. bortsett från ändrade
lönegradsplaceringar har beträffande de nyinrättade beställningarna icke
83
gjorts någon ändring i samband med att personalförteckningar för senare
budgetår fastställts.
Av vad sålunda förekommit framgår att befattningen såsom styresman
för central flygverkstad från och med den 1 juli 1949 utgör en beställning
för flygingenjörspersonal. Vid detta förhållande kan uppenbarligen den om¬
ständigheten, att styresmannen i tjänstereglementet för krigsmakten icke bli¬
vit redovisad såsom tillhörande samma personal, ej tillmätas betydelse. Ef¬
tersom såsom ovan nämnts flygingenjörspersonalen ingår i krigsmaktens
civilmilitära personal, måste följaktligen styresmannen vara att anse såsom
civilmilitär chef.
I enlighet med det anförda är styresman för central flygverkstad befatt¬
ningshavare vid krigsmakten med befälsrätt över honom underställd militär
och civilmilitär personal. Då härjämte envar av de nuvarande styresmännen
har regementsofficers tjänstegrad samt central flygverkstad utgör verk eller
inrättning som ej tillhör visst förband inom krigsmakten, äga styresmännen
jämlikt militära rättegångslagen bestraffningsrätt i disciplinmål, envar över
den personal som står under hans befäl.
Med detta uttalande är förevarande ärende av mig slutbehandlat. Vad
beträffar frågan huruvida cheferna för centrala flygmaterielförrådet i Ar¬
boga och flygförvaltningens centralförråd för intendenturmateriel i Västerås
äga bestraffningsrätt i disciplinmål, vilken fråga samtidigt med den i det
föregående behandlade av mig förehafts till prövning, har jag denna dag till
Konungen avlåtit särskild skrivelse, varav avskrift bifogas för kännedom.1
Avskrift av förevarande skrivelse till chefen för flygvapnet tillställdes flyg¬
förvaltningen och styresmännen för de centrala flygverkstäderna.
7. Tillrättavisningsrätt tillkommer icke stabschef vid försvarsområdesstab
och militärbefälsstab
I
Sedan värnpliktige nr 360523-903 E. Ström i en till militieombudsmannen
inkommen anmälan mot kaptenen T. Tannerheim anfört klagomål bl. a. i
fråga om en Ström den 2 mars 1957 ålagd tillrättavisning,2 har genom mili-
tieombudsmannens försorg utredning företagits i saken, därvid i ett av då¬
varande befälhavaren för Kalix försvarsområde översten N. Söderberg den
12 mars 1957 avgivet yttrande upplysts att den ifrågavarande tillrättavis¬
ningen ålagts av stabschefen vid försvarsområdesstaben majoren E. Burman
efter av Tannerheim samma dag till försvarsområdesbefälhavaren gjord an¬
mälan mot Ström. I yttrandet uttalades tillika att Burman i sin egenskap av
stabschef ägde tillrättavisningsrätt i vad avsåge vid staben tjänstgörande
värnpliktiga. Med anledning av detta uttalande anhöll militieombudsmannen
1 Sc s. 200.
2 Jfr s. 17.
84
genom skrivelse den 20 mars 1957 om besked av försvarsoinrådesbefälhava-
ren på vilken grund stabschefen ansåges äga rätt att ålägga vid staben tjänst¬
görande värnpliktiga tillrättavisning.
I ett den 26 mars 1957 dagtecknat yttrande meddelade Söderberg att, så¬
vitt gällde tillrättavisningsrätt gentemot värnpliktig personal, stabschefen
jämställts med i 66 § andra stycket militära rättegångslagen såsom tillrätta-
visningsberättigad angiven chef för bataljon eller däremot svarande avdel¬
ning; i vad som rörde övrig personal hade däremot sådan rätt icke ansetts
tillkomma stabschefen, som vore chef endast för stabs- och mobiliserings-
avdelningarna.
Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 16 september 1957 till be¬
fälhavaren för Kalix försvarsområde.
För den av Söderberg hävdade uppfattningen att Burman i sin egenskap
av stabschef varit i angivna fall behörig att ålägga tillrättavisning kan rim¬
ligen icke, på sätt Söderberg förmenar, hämtas stöd i det stadgande i mili¬
tära rättegångslagen, vartill denne hänvisar. Då däri föreskrives att tillrätta¬
visningsrätt tillkommer bland andra chef för bataljon och däremot svarande
avdelning vid armén eller marinen måste uppenbarligen med »däremot sva¬
rande avdelning» avses sådan enhet inom krigsmakten som är i fråga om
styrkeförhållande och eljest organisatoriskt jämförbar med en bataljon. Det
ligger i öppen dag att detta icke kan sägas vara förhållandet beträffande en
försvarsområdesstab och det lär för övrigt vid en sammanställning av om-
förmälda stadgande med för andra fall givna bestämmelser angående be¬
hörighet att utöva bestraffnings- och tillrättavisningsrätt omedelbart framgå
att en sådan tillämpning av det nämnda stadgandet som i förevarande fall
förekommit icke kan ha varit av lagstiftaren avsedd. För övrigt må tilläg¬
gas att, om nu åsyftade stadgande skulle på sätt av Söderberg gjorts gällan¬
de innebära att tillrättavisningsrätt finge anses tillkomma stabschefen, stad¬
gandet i fråga skulle medföra behörighet för stabschefen att utöva denna
rätt gentemot all personal, som står under hans befäl, och ej endast gent¬
emot värnpliktig personal. Att den tillrättavisningsrätt, som med stöd av det
ifrågavarande stadgandet ansetts tillkomma stabschefen, likväl på sätt som
skett begränsats till att gälla endast sistnämnda personalkategori synes i sin
mån giva vid handen att den av mig nu upptagna frågan icke vid staben
ägnats den uppmärksamhet som vederbort.
Mot Tannerheims åtgärder med anledning av den förseelse som föranled¬
de den ifrågavarande tillrättavisningen finner jag ej anledning till anmärk¬
ning.
Söderberg har, enligt vad han i ärendet meddelat, vid företagen prövning
huruvida fog förelegat att ålägga Ström ifrågavarande tillrättavisning ej fun¬
nit anledning till ändring i Burmans härutinnan meddelade beslut. Nämnda
beslut har sålunda, ehuru det icke tillkommit i behörig ordning, i allt fall
blivit i sakligt hänseende föremål för prövning från Söderbergs sida.
85
Jag låter bero vid det uttalande i nu berörda fråga som innefattas i det
ovan anförda.
Söderberg, Burman och Tannerheim skulle genom försvarsområdesbefäl-
havarens försorg erhålla del av militieombudsmannens skrivelse.
II
Vid tjänstförrättande militieombudsmannen Henkows inspektion den 11
juli 1957 av Gotlands artillerikår uppmärksammades vid granskning av
kasernbatteriets förteckning över tillrättavisningar att kaptenen S. Geijer
den 11 augusti 1955 i angiven egenskap av tjänstförrättande stabschef vid
sjunde militärbefälsstaben för tjänstefel ålagt en värnpliktig vid batteriet
tillrättavisning i form av varning. Med anledning härav anhölls i skrivelse
den 29 augusti 1957 om besked från Geijer på vilken grund denne ansett sig
i nämnda egenskap ha ägt rätt att ålägga tillrättavisningen.
I avgivet yttrande dagtecknat den 27 september 1957 meddelade Geijer, att
ifrågavarande värnpliktig vid tiden för tillrättavisningens meddelande
tjänstgjorde såsom ordonnans vid militärbefälsstaben och således då lydde
under stabschefen där samt att Geijer på grund härav såsom tjänstförrättan¬
de stabschef jämlikt 66 § andra stycket militära rättegångslagen, enligt
vilket chef för bataljon och däremot svarande avdelning ägde tillrättavis-
ningsrätt, varit berättigad meddela förevarande tillrättavisning.
Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 3 december 1957 till mili¬
tärbefälhavaren för sjunde militärområdet följande.
I ett av mig tidigare behandlat ärende har jag — på sätt framgår av här
i avskrift bifogade till chefen för Kalix försvarsområde den 16 september
1957 avlåtna skrivelse — anmärkt att behörighet att ålägga tillrättavisning
icke tillkommer stabschef vid försvarsområdesstab. Av skäl som i nämnda
skrivelse angivits är det uppenbart att tillrättavisningsrätt icke heller till¬
kommer stabschef vid militärbefälsstab. Geijer har således icke varit behörig
meddela ifrågavarande tillrättavisning.
Beslutet om denna tillrättavisning har granskats av kårchefen med biträde
av vederbörande auditör i samband med författningsenligt företagen halv-
årsgranskning av förenämnda tillrätlavisningsförteckning och därvid har
icke gjorts någon anmärkning beträffande beslutet. Vid sådant förhållande
finnes anledning antaga att beslutet, ehuru det icke tillkommit i behörig ord¬
ning, varit sakligt befogat.
.lag låter bero vid del uttalande som innefattas i det anförda.
Geijer skulle genom militärbefälhavarens försorg erhålla del av militie¬
ombudsmannens skrivelse.
86
8. Fråga huruvida förvarsarrest skall bestå sedan förutsättning för avbry¬
tande genom hemförlovning av förvarsarrestants militärtjänstgöring inträtt.
Tillika fråga om vid straffmätning må beaktas att den brottslige varit tagen
i förvarsarrest
Vid tjänstförrättande militieombudsmannen Henkows inspektion av Gö¬
teborgs rådhusrätt den 13—den 18 juli 1956 uppmärksammades följande.
Värnpliktige nr 580-28-36 E. Jonasson, vilken inkallats till fullgörande av
trettio dagars repetitionsövning vid Göta flygflottilj med början den 7 maj
1956 klockan 0730, uteblev olovligen från flottiljen till den 9 samma månad
klockan 1300, då han införpassades till flottiljen av polis som sistnämnda
dag gripit honom i Göteborg. Vid ankomsten till flottiljen blev Jonasson ta¬
gen i förvarsarrest av dagofficeren fänriken U. Frieberg, som i skriftlig an¬
mälan, dagtecknad den 11 maj, till flottiljchefen meddelade att han »den
9/11 kl 1300» tagit Jonasson i förvarsarrest, enär det befarades att Jonasson
avveke om han sattes på fri fot. Tjänstförrättande flottiljchefen överstelöjt¬
nanten G. Hammaren överlämnade den 11 maj målet till åklagaren jämlikt
22 § första stycket 4. militära rättegångslagen samt angav därvid att »för-
varsarresten kommer att bestå tills Göteborgs rådhusrätt annorlunda be¬
stämmer». Handlingarna inkommo till åklagarmyndigheten i Göteborg lör¬
dagen den 12 maj. Med skrivelse måndagen den 14 maj hänsköt militäråkla-
garen stadsfiskalen G. Lindeblad jämlikt 85 § militära rättegångslagen till
rådhusrättens prövning frågan om arresten skulle bestå. Rådhusrätten, som
höll huvudförhandling i målet den 18 maj, dömde samma dag Jonasson för
rymning till arrest fyra dagar samt förordnade att förvarsarresten ej längre
skulle bestå. Enligt domskälen hade rådhusrätten vid straffmätningen beak¬
tat att Jonasson hållits i förvarsarrest sedan den 9 maj.
Med anledning härav infordrades yttranden dels från Frieberg rörande
anledningen till att underrättelse om Jonassons tagande i förvarsarrest den
9 maj lämnats flottiljchefen först den 11 maj, dels från flottiljchefen rö¬
rande anledningen till att Jonasson icke, då Jonassons frånvaro överstigit
en tiondel av den tjänstgöring till vilken han inkallats, blivit hemförlovad
och därmed frigiven ur förvarsarresten, dels ock från rådhusrätten rörande
anledningen till att vid straffmätningen beaktats att Jonasson hållits i för¬
varsarrest.
Frieberg anförde: Den 9 maj 1956 — onsdagen närmast före Kristi Him¬
melsfärdsdag — hade tjänsten vid flottiljen slutat klockan 1200. Klockan
1300 hade Jonasson, som efterspanats på grund av att han icke inställt sig
den 7 maj, genom ordonnanspolisen i Göteborg införpassats till flottiljen.
Frieberg, som i sin egenskap av dagofficer haft att emottaga Jonasson, hade
befarat att denne skulle avvika om han lämnades på fri fot. Frieberg hade
därför tillsagt honom förvarsarrest jämlikt 30 § första stycket 2. militära rät¬
tegångslagen. Därefter hade Frieberg ringt Hammarén, som var tjänstförrät¬
tande flottiljchef, i dennes bostad och meddelat att han tillsagt Jonasson för¬
varsarrest. Hammarén hade givit order om att förvarsarresten skulle bestå
87
och att Frieberg skriftligen skulle anmäla åtgärden fredagen den It maj,
vilket Frieberg även gjort.
Hammaren yttrade: Då Frieberg omkring klockan 1300 den 9 maj per
telefon anmält att han förordnat om Jonassons tagande i förvarsarrest, hade
han även orienterat om att Jonasson vid insättandet i arresten var totalt
»nersupen». Hammaren hade under samtalets gång meddelat Frieberg alt
förvarsarresten skulle bestå. Frågan om målets avgörande eller hänskjutan-
de till åklagare hade Hammaren ansett kunna anstå tills Jonasson hunnit
nyktra till och vila ut. Hammarén hade därför beordrat Frieberg att inkom¬
ma med skriftlig rapport nästkommande vardag, fredagen den 11 maj. Den¬
na dag hade Hammarén — fortfarande i egenskap av tjänstförrättande flot¬
tiljchef — efter närmare övervägande överlämnat ärendet till militäråkla¬
garen i Göteborg med uppgift att förvarsarresten skulle bestå till dess Göte¬
borgs rådhusrätt annorlunda förordnade. Eftersom den 7 maj varit inryck-
ningsdag hade Jonasson, då han införpassats till flottiljen, varit frånvarande
därifrån under en och en halv dag. Då ärendet den 11 maj överlämnats till
åklagaren hade Jonasson icke deltagit i någon tjänst enär han fortfarande
hållits i förvarsarrest. Hammarén hade icke ansett att förvarsarrest vore att
hänföra till sådan frånvaro från tjänstgöring som enligt 131 § inskrivnings-
förordningen skulle föranleda hemförlovning. Hans uppfattning hade varit
att Jonasson endast varit misstänkt och alltså oskyldig till dess hans brott
blivit prövat av domstol och dom meddelad samt att frågan om hans hem¬
förlovning först därefter kunnat upptagas till prövning. Skälet till förvars¬
arresten — att Jonasson skolat avvika om han frigivits hade Hammarén
dock ansett kvarstå. Den 18 maj, sedan bevis om målets utgång inkommit
från rådhusrätten, hade Hammarén som alltjämt var tjänstförrättande flot¬
tiljchef hemförlovat Jonasson.
I ett av rådmannen Martin Hammar på rådhusrättens vägnar avgivet ytt¬
rande anfördes: Enligt rådhusrättens uppfattning borde straffet inom ve¬
derbörlig latitud bestämmas så, att det för såväl den dömde som för allmän¬
heten framstode som en »rättvis» reaktion för begånget brott. På giund här¬
av hade det för rådhusrätten varit uppenbart, att vid bestämmandet av de
till tiden starkt begränsade arreststraffen hänsyn måste tagas till annat fri¬
hetsberövande, som skedde på grund av samma gärning, for att förhindra
att obilliga resultat uppkonune. Det måste för den tilltalade odh för allmän¬
heten te sig formalistiskt samt ägnat att minska tilliten till domstolarna
därest vid exempelvis ett undanhållande, som normalt förskyllde en veckas
arreststraff, den tilltalade — såsom kunde ske särskilt i samband med hel-
«er _ _ vid domens avkunnande redan hållits i förvarsarrest under en tid,
som överstege den normala strafftiden, och detta icke skulle vinna något
beaktande vid straffmätningen. Något formellt hinder ansåge rådhusrätten
ej ha förelegat mot anmärkta förfaringssätt.
88
I anslutning till eu redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit an¬
förde tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse den 30 juli 1957
till chefen för Göta flygflottilj följande.
Enligt 31 § militära rättegångslagen skall den som förordnat om förvars-
arrest, därest han ej har bestraffningsrätt över den arresterade, omedel¬
bart och sist inom tjugufyra timmar underrätta den närmast bestraffnings-
berättigade om arresteringen och skälen därför. Den bestraffningsberät-
tigade åligger att omedelbart besluta, om åtgärden skall bestå eller den
arresterade frigivas.
Av den i ärendet verkställda utredningen framgår att Frieberg den 9
maj genast efter det han tagit Jonasson i förvarsarrest muntligen under¬
rättat Kammaren såsom tjänstförrättande flottiljchef om arresteringen och
att Hainmarén omedelbart beslutat att åtgärden skulle bestå.
Vid dessa förhållanden har således i denna del någon felaktighet icke
förekommit. Med hänsyn till vad Hammaren uppgivit om Jonassons till¬
stånd då han insattes i arresten och i övrigt åberopat för målets hänskju-
tande till åklagaren anser jag icke heller någon anmärkning böra riktas
mot att Hammaren först den 11 och icke redan den 9 maj hänsköt målet
till åklagaren.
Enligt 131 § inskrivningsförordningen den 30 december 1941, vilken gäll¬
de vid ifrågavarande tid, skulle emellertid värnpliktig, därest han av annan
orsak än sjukdom eller skada vartill tjänstgöringen kunde antagas ha varit
orsak eller tjänstledighet som förbandschef beviljat varit frånvarande från
tjänstgöring och tiden för frånvaron översteg en tiondel av det antal da¬
gar tjänstgöringen omfattade, hemförlovas, såframt ej i kommandoväg ef¬
ter anmälan av vederbörande förbandschef eller eljest annorlunda bestäm¬
des eller annat följde av att Kungl. Maj :t med stöd av bestämmelse i 27 §
3 mom. D första stycket värnpliktslagen förordnat att tid, under vilken
den värnpliktige varit rymd eller undanhållit sig, finge tillgodoräknas ho¬
nom såsom tjänstgöringstid.
Tydligt är att Jonasson varit frånvarande från tjänstgöring från dennas
början tills han den 18 maj hemförlovades. Under tiden före den 9 maj
klockan 1300 var Jonasson över huvud icke tillstädes vid förbandet och un¬
der tiden därefter var han tagen i förvarsarrest. I intetdera fallet var så¬
lunda Jonassons frånvaro föranledd av sjukdom eller skada vartill tjänst¬
göringen kan antagas ha varit orsak eller av tjänstledighet som förbands-
chefen beviljat. Såvitt upplysts har ej heller, vare sig i kommandoväg eller
av Kungl. Maj :t med stöd av bestämmelse i värnpliktslagen, meddelats något
beslut av betydelse för frågan om Jonassons hemförlovande. På grund här¬
av hade Jonasson jämlikt 131 § inskrivningsförordningen bort hemförlovas
så snart tiden för hans frånvaro överstigit en tiondel av den till trettio
dagar uppgående tjänstgöringstiden eller alltså tre dagar. Bortses från den
7 maj såsom inryckningsdag skulle därför hemförlovning rätteligen skett
under den 11 maj.
Det må i detta sammanhang erinras att 2 § hämtningskungörelsen den
89
9 oktober 1942 erhållit ändrad lydelse från och med den 1 september 1956.
Enligt den nya lydelsen skall efterspaningssedel beträffande utebliven värn¬
pliktig icke utfärdas med mindre den värnpliktige uteblivit från tjänst¬
göring av längre varaktighet än fyrtio dagar. Hade ifrågavarande fall in¬
träffat efter den 1 september 1956, skulle alltså efterspaning icke ha skett,
och den nu uppkomna situationen — d. v. s. att den uteblivne, trots att
han snabbt blivit införd till sitt förband, nästan omgående måste hemför¬
lovas — ej ha behövt inträda.
Att Jonasson hemförlovats den 11 maj hade givetvis icke utgjort något
hinder mot att målet, såsom skett, samma dag hänskjutits till åklagaren.
Däremot hade frågan om Jonassons kvarhållande i förvarsarrest kommit
i annat läge genom hemförlovning, eftersom förordnandet om förvarsar-
resten grundats på faran att Jonasson ånyo skulle avvika. I och med att
tjänstgöringsskyldigheten upphört kunde det ju ej längre bli fråga om nå¬
got avvikande.
I 32 § militära rättegångslagen stadgas, att om skäl att kvarhålla den
som tagits i förvarsarrest ej längre förekomma, han skall omedelbart fri¬
givas. Tillämpningen av detta stadgande ankommer på den som närmast
bär bestraffningsrätt över den arresterade, och detta måste anses gälla jäm¬
väl sedan målet hänskjutits till åklagaren och intill dess domstolen med¬
delat beslut beträffande förvarsarrestens bestånd (se militieombudsman-
nens ämbetsberättelse 1951 s. 196 f.).
I enlighet med det sagda hade alltså Hammarén såsom tjänstförrättande
flottiljchef bort senast med utgången av den 11 maj hemförlova Jonasson
och i omedelbar anslutning därtill frigiva honom ur arresten. Enär Ham¬
marén underlåtit detta och Jonasson till följd därav kommit att vara
arresterad ända till den 18 maj, då rådhusrätten förordnade att förvars-
arresten icke längre skulle beslå, har Hammarén gjort sig skyldig till
tjänstefel. Med hänsyn till alt felet förorsakat flera dagars obehörigt fri¬
hetsberövande måste del i och för sig anses vara av allvarlig beskaffenhet.
Emellertid har rådhusrätten genom sin dom den 18 maj med anledning
av Jonassons uteblivande från flottiljen under tiden den 7—den 9 maj dömt
Jonasson för rymning till arrest fyra dagar, och enligt vad som uttryckli¬
gen framhålles i domskälen har rådhusrätten vid straffmätningen beaktat
att Jonasson hållils i förvarsarrest sedan den 9 maj. På grund härav måste
Jonasson genom det förhållandevis lindriga straffets ådömande anses ha
blivit gottgjord för det obehöriga frihetsberövandet.
Vid detta förhållande och då Hammarén uppenbarligen felat endast av
ovarsamhet och utan vrång avsikt, finner jag mig kunna låta bero vid vad
i denna del av saken förekommit. Jag får emellertid allvarligen erinra
Hammarén om den särskilda vikten av att bestämmelser som röra frihets-
berövanden bliva med omsorg och noggrannhet iakttagna.
Vad slutligen angår rådhusrättens dom så kan visserligen, såsom det
förut anförda utvisar, den Jonasson genom Hammarens tjänstefel tillfo¬
gade skadan anses ha blivit gottgjord genom domen. Varken av domen el¬
90
ler rådhusrättens yttrande framgår emellertid att rådhusrätten haft kän¬
nedom om att Jonasson under viss tid oriktigt hållits i förvarsarrest, utan
rådhusrätten synes enbart på grund av förvarsarresttidens längd ha funnit
sig böra vid straffmätningen beakta att Jonasson hållits i förvarsarrest.
Rådhusrätten har också i sitt yttrande förklarat sig anse att något formellt
hinder häremot ej förelegat. Med anledning härav får jag framhålla föl¬
jande.
Straffmätningen i ett givet fall skall i princip grundas på omständighe¬
terna vid brottet och ske med beaktande av omständigheter som utan att
äga direkt samband med brottet röra den brottsliges person. Det kan givet¬
vis understundom vara vanskligt att med utgångspunkt härifrån avgöra om
en viss omständighet får inverka vid straffets bestämmande. När det gäller
frågan huruvida ett frihetsberövande som den brottslige underkastats i
anledning av brottet kan beaktas vid straffmätningen, finnes emellertid en
särskild hållpunkt för bedömandet.
I 4 kap. 12 § strafflagen givas regler om avräkning av häktningstid, vil¬
ka innebära att domstol på angivna grunder kan förordna att straff skall
till viss del eller helt och hållet anses verkställt genom den dömdes hål¬
lande i häkte. Beträffande förvarsarrest stadgas i 86 § andra stycket mili¬
tära rättegångslagen, att om rätten beslutat att förvarsarrest skall bestå,
det skall anses som om den arresterade vore häktad. I nu förevarande hän¬
seende är innebörden av delta stadgande att avräkning, liksom i fråga om
häktningslid, kan ske för tid som förvarsarrest fortbestått enligt domsto¬
lens därom meddelade beslut; för tid som den dömde varit arresterad före
domstolens nämnda beslut kan däremot avräkning ej ske (se militieom-
budsmannens ämbetsberättelse 1955 s. 101 f.).
Förefintligheten av den sålunda återgivna regleringen angående avräk¬
ning av tid för frihetsberövande torde närmast tyda på att frihetsberövan-
det icke kan beaktas vid straffmätningen. Under förarbetena till lagen
den 24 juli 1903 (se NJA 1903 II art. nr 9 s. 52—57), genom vilken in¬
stitutet avräkning av häktningstid ursprungligen infördes i svensk rätt,
synes visserligen icke ha gjorts något uttryckligt uttalande i detta avse¬
ende. Riksdagen, som tagit initiativet till lagstiftningen, framhöll emeller¬
tid bl. a. att det ej vore riksdagens mening att den häktade under alla för¬
hållanden skulle äga att tillgodoräkna sig den tid, varunder han suttit
häktad, och departementschefen förklarade beträffande domstolens pröv¬
ningsrätt att »äfven utan uttryckligt stadgande lärer det vara tydligt, att
domstolen icke äger taga hänsyn till sådana förhållanden, som vid straf¬
fets utmätande tagits eller bort tagas i betraktande såsom straffnrinsk-
ningsgrunder eller förmildrande omständigheter». Särskilt detta sist åter¬
givna uttalande måste antagas utgå från den förutsättningen att frihetsbe¬
rövande icke dittills kunnat eller i vart fall icke efter lagstiftningens genom¬
förande skolat beaktas vid straffets bestämmande. Jämväl under förarbe¬
tena till militära rättegångslagen gjordes uttalande som synes bygga på
en sådan förutsättning. Departementschefen framhöll nämligen (prop. nr
91
1948: 216 s. 143) att nyssberörda stadgande i 86 § andra stycket syftade
till »att förbättra den arresterades ställning bland annat i det hänseendet,
att förvarsarresttiden åtminstone delvis skall kunna avräknas från straf¬
fet». Därest domstolen hade full frihet att vid straffmätningen beakta för-
varsarrest, skulle knappast införandet av möjligheten till avräkning i vissa
fall kunna betecknas som en förbättring. Dessutom skulle synbarligen den
i avräkningsmöjligheten gjorda begränsningen vara ganska meningslös.
På grund av vad sålunda upptagits är det enligt min mening icke riktigt
att vid straffmätning beakta att den brottslige varit tagen i förvarsarrest.
Med det anförda är förevarande ärende slutbehandlat från min sida.
Avskrift av tjänstförrätlande inilitieombudsmannens skrivelse tillställdes
Göteborgs rådhusrätt. Frieberg och Hammarén skulle genom flottiljche¬
fens försorg erhålla del av skrivelsen, envar i vad densamma rörde honom.
9. Frågor angående förandet av den i 55 § militära rättsvårdskungörelsen
omförmälda förteckningen såvitt avser förvarsarrestanter
Vid inilitieombudsmannens inspektion av Svea livgarde den 18—den 20
september 1956 förekom anledning till anmärkning beträffande förandet av
den förteckning, varom stadgas i 55 § militära rättsvårdskungörelsen. Enligt
detta stadgande skall över förvarsarrestanter, vilka ej jämlikt 86 § andra
stycket militära rättegångslagen skola anses såsom häktade, samt över per¬
soner som omhändertagits jämlikt 36 § nämnda lag — d. v. s. tagits i för¬
var med anledning av fylleri eller annat störande av allmän ordning eller
ordningen inom krigsmakten — föras fortlöpande förteckning med angivan¬
de av bland annat vem som beslutat om frihetsberövandet, beslutets inne¬
håll samt den tid förvaringen varat. Anmärkningen avsåg att i åtskilliga fall
frihetsberövanden, som enligt vad sålunda föreskrivits skolat redovisas i för¬
teckningen, ej blivit där upptagna.
I infordrat yttrande anförde tjänstförrättande sekundchefen överstelöjt¬
nanten H. Falkenberg följande: Den i 55 § rättsvårdskungörelsen föreskrivna
förteckningen fördes av föreståndaren för regementets häkte (regements-
väbeln). Under annan tid än tjänstetid och vid förfall för väbeln ålåge det
kaserndagunderofficeren att förrätta dennes tjänst. Då kaserndagunderof-
ficerskommenderingen endast omfattade en vecka åt gången och till denna
syssla beordrades även befäl i reserven och värnpliktigt befäl, vore kasern-
dagunderofficerarnas insikter i väbeltjänsten mycket varierande. Enligt fö¬
retagen utredning syntes det icke helt uteslutet att kaserndagunderoffice¬
ren svarat för regementsväbeln under den aktuella tiden i ett av fallen och
av outredd orsak icke i förteckningen infört det omhändertagande varom
här varit fråga och ej heller underrättat väbeln därom. I samtliga övriga vid
inspektionen uppmärksammade fall hade vederbörande tagits i förvarsar¬
rest med anledning av undanhållande eller rymning och förvarsarresten hade
92
utom i två av dessa fall anbefallts av regementsväbeln. I tre av fallen hade
sekundchefen beslutat att tillsagd förvarsarrest skulle bestå och överlämnat
målen till militäråklagaren. Ett vid förvarsarrestens början gjort införande
i förteckningen av dylikt mål kunde, om rätten beslutade att arresten skulle
bestå, medföra en senare strykning av anteckningen. På stabsavdelningen
hade i dessa tre mål sannolikt på ett tidigt stadium upprättats arrestantkort,
som överlämnats till väbeln för redovisning av den eventuella häktningen.
Väbeln hade uppgivit att han i sådana fall väntat med införandet i förteck¬
ningen i avvaktan på rättens beslut i fråga om förvarsarrestens bestånd samt
att han, i de fall då han erhållit arrestantkort från stabsavdelningen, hade
ansett att dessa ersatt antecknandet i förteckningen. I ett av fallen hade
rätten beslutat att vederbörande skulle kvarbliva i förvarsarrest och han ha¬
de därefter redovisats såsom häktad. Orsaken till att de övriga fallen ej bli¬
vit införda i förteckningen vore ren glömska. Förteckningen hade numera
kompletterats. Med anledning av vad sålunda förevarit och för att förteck¬
ningen i framtiden skulle bliva rättvisande hade Falkenberg anbefallt dels
regementsstabschefen att låta minst en gång varje kvartal med ledning av
kontrollkort och övriga handlingar på stabsavdelningen granska förteckning¬
en, dels regementsväbeln att i förekommande fall omedelbart i förteckning¬
en införa även för undanhållande eller rymning i förvarsarrest tagna och
därefter under hand komplettera dessa anteckningar ävensom att förvissa
sig om att den, som under icke tjänstetid eller vid förfall för väbeln svarade
för dennes tjänst, vore insatt i förteckningens förande och skyldigheten att
till väbeln meddela vad som förekommit inom häktet under tid då denne
icke varit i tjänst.
Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 20 februari 1957 till se¬
kundchefen för Svea livgarde följande.
Av Falkenbergs i ärendet avgivna yttrande framgår att uraktlåtenheten
alt i den jämlikt 55 § rättsvårdskungörelsen förda förteckningen upptaga
alla förekommande fall där förvarsarrest ålagts till en del varit att tillskriva
det förhållandet att föreståndaren för häktet oriktigt utgått från att före¬
skrifterna om förvarsarrestants redovisande i den ifrågavarande förteckning¬
en överhuvudtaget icke varit tillämpliga i fall då frågan om förvarsarrestens
bestånd blivit underställd domstols prövning och domstolen beslutat att för-
varsarresten skulle bestå. För klarläggande av innehållet i de bestämmelser
som gälla i förevarande hänseende må framhållas följande.
Enligt 53 § rättsvårdskungörelsen skall beträffande varje straffarrestant
samt i militärhäkte förvarad häktad person upprättas arrestantkort utvi¬
sande bland annat vem som beslutat om frihetsberövande!, beslutets innehåll
samt den tid förvaringen varat. Vad angår förvarsarrestanter gäller enligt
86 § andra stycket militära rättegångslagen att, om vid prövning av till dom¬
stol hänskjuten fråga om beståndet av ålagd förvarsarrest domstolen beslu¬
tar att arresten skall bestå, det skall anses som om den arresterade vore häk¬
93
tad. Denna bestämmelse innebär att förvarsarrestanten under sålunda angi¬
ven förutsättning skall anses som häktad från den tidpunkt då domstolen
meddelat sitt ifrågavarande beslut och till dess det på detta beslut grundade
fortsatta frihetsberövande! upphör men givetvis icke för tid innan domsto¬
lens beslut meddelades. I enlighet med nyssnämnda föreskrift i 53 § rätts-
vårdskungörelsen blir således den förvaringstid, som — jämte därutöver
tilikommande arreststraff — skall redovisas å arrestantkortet, begränsad till
den tid varunder vederbörande efter beslutets meddelande såsom häktad
förvarats i militärhäktet. Då vidare i 55 § samma kungörelse stadgas att i
där föreskriven förteckning skall angivas förvaringstid för förvarsarrestant,
vilken ej jämlikt 86 § andra stycket militära rättegångslagen skall anses som
häktad, är därigenom fastställt att förvaring, som hänför sig till tid innan
domstolen meddelat beslut som nyss nämnts, skall redovisas i förteckning¬
en. De nu berörda stadgandena i 53 och 55 §§ rättsvårdskungörelsen inne¬
bära således att i fall, där domstol beslutat att ålagd förvarsarrest skall be¬
stå, förvaringstiden skall redovisas, till den del den infaller före domsto¬
lens beslut, i förteckningen och, till återstående del, å arrestantkortet.
För fullständighetens skull må i detta sammanhang även beröras det fall
av förordnande om förvarsarrest, som avses i 86 § sista stycket militära rät¬
tegångslagen. Enligt detta stadgande må, där i militärt mål den tilltalade
dömes till annan påföljd än disciplinstraff eller böter, domstolen på grun¬
der som enligt 30 § samma lag berättiga till åläggande av förvarsarrest för¬
ordna att den dömde skall i förvarsarrest avbida att domen vinner laga kraft
och sådan befogenhet tillkommer domstolen oberoende av om den dömde
redan är underkastad av militär befattningshavare ålagd förvarsarrest eller
ej. För nu avsett fall förefinnes icke något stadgande som medför att den
beträffande vilken dylikt förordnande meddelats skall anses såsom häktad
och det frihetsberövande varom här är fråga skall således i enlighet med
vad förut angivits redovisas i den jämlikt 55 § rättsvårdskungörelsen förda
förteckningen och icke å arrestantkort.
Med hänsyn till vad som upplysts rörande av Falkenberg vidtagna åtgär¬
der till förebyggande i fortsättningen av felaktigheter vid förandet av om-
förmälda förteckning vidtager jag ej vidare åtgärd i ärendet.
Militieombudsmannens skrivelse skulle genom sekundchefens försorg del¬
givas Falkenberg och föreståndaren för häktet.
10. Värnpliktiga böra vid militärtjänstgöringens början underrättas om inne¬
börden av gällande bestämmelser rörande beräkning av tjänstgöringstid i fall
av frånvaro från tjänsten och de därtill anslutna föreskrifterna om
skyldighet att fullgöra eftertjänst I
I en den 11 april 1957 till militieombudsmannen inkommen skrivelse har
chefen för Jämtlands fältjägarregemente översten N. Bouveng förklarat sig
vilja fästa militieombudsmannens uppmärksamhet på bestämmelserna om
94
eftertjänst i 117 § inskrivningsförordningen den 27 april 1956, enär ifråga¬
varande bestämmelser enligt Bouvengs uppfattning icke svarade mot vad
som kunde anses rätt och billigt. 1 skrivelsen anförde Bouveng vidare bl. a.
följande.
Frågan hade aktualiserats i samband med åldersklassens utryckning i
mars 1957. Av värnpliktiga som därvid ålagts eftertjänst hade framhållits
att de redan avtjänat arreststraff för undanhållande och därför ansågo ef-
tertjänsten vara en orättvis påföljd. Enligt de värnpliktigas mening gällde
detta särskilt eftertjänst för undanhållande under tid då tjänstgöring icke
förekommit. Spörsmålet hade varit föremål för diskussion mellan Bouvengs
regementschefskolleger inom andra militärområdet och Bouveng ävensom
mellan auditören och Bouveng. Den allmänna uppfattningen hade därvid va¬
rit att de värnpliktiga hade fog för sin mening att eftertjänsten innebure ett
strafftillägg som icke förutsetts i 26 kap. 11 § strafflagen. En truppförbands-
chef ställdes genom bestämmelserna om eftertjänst inför situationer, där
hans rättskänsla måste bliva identisk med den bestraffades och där han icke
med logiska argument kunde få denne att förstå att orättvisa icke vederfo-
res honom.
Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 13 juni 1957 till Bouveng
följande.
Enligt stadgande i 115 § inskrivningsförordningen skall med vissa angiv¬
na undantag, varom i detta sammanhang icke är fråga, frånvaro från tjänst¬
göring icke tillgodoräknas såsom tjänstgöringstid och i 116 § samma förord¬
ning meddelas föreskrifter om under vilka förutsättningar frånvaro från
tjänstgöring skall föranleda tjänstgöringens avbrytande genom hemförlov¬
ning. Beträffande i Eder skrivelse åsyftade fall — nämligen då värnpliktig
under tjänstgöringen blivit fälld till straff för rymning eller undanhållande
— gäller dels enligt nyssnämnda stadgande i 115 § att frånvarotiden icke,
vare sig hemförlovning sker eller ej, får tillgodoräknas vederbörande såsom
tjänstgöringstid och dels enligt stadgande i 117 § att, om hemförlovning ej
sker, vederbörande skall under tid som svarar mot den tid han varit rymd
eller undanhållit sig kvarhållas för fullgörande av eftertjänst efter utgången
av den tjänstgöringstid, till vilken han inkallats. Eftertjänsten skall enligt
numera gällande i 117 § andra stycket upptagen föreskrift bestämmas till
helt eller hela dygn, ettvart motsvarande frånvaro eller sammanlagd från¬
varo 24 timmar; dock skall, om frånvaron eller vad av frånvaron överstigit
helt eller hela dygn ej uppgått till 24 timmar, frånvaron eller den överskju¬
tande delen därav föranleda eftertjänst ett dygn.
Vissa frågor om eftertjänst ha berörts i en av mig den 16 november 1955
till Konungen avlåten framställning (ämbetsberättelserna 1956 s. 181—189
och 1957 s. 143--144). Av den redogörelse som i detta sammanhang lämna¬
des för hithörande författningsbestämmelser framgår bland annat att skyl¬
digheten att fullgöra eftertjänst tidigare gällt alla fall av tjänstgöringsav-
brott av beskaffenhet att icke få tillgodoräknas vederbörande såsom tjänst¬
95
göringstid — således även frånvaro för undergående av straff — men genom
en år 1951 vidtagen ändring i inskrivningsförordningen inskränktes till fall
där enligt föreliggande dom eller straffbeslut tjänstgöringsavbrottet haft sin
grund däri att den värnpliktige rymt eller undanhållit sig. Det erinrades till¬
lika att vederbörande departementschef som motivering för denna ändring
anförde (prop. 1951: 194 s. 20): Uppenbart vore att eftertjänsten icke hade
något värde för utbildningen. Med hänsyn till att eftertjänsten kunde drabba
allenast ett relativt ringa antal värnpliktiga vilka därjämte ryckte ut å olika
tidpunkter syntes den icke heller kunna motiveras ur den synpunkten att
nyttig arbetskraft — närmast för handräckningsändamål — därigenom skul¬
le ställas till krigsmaktens förfogande. Såsom motivering för eftertjänsten
kunde därför endast åberopas, att eftertjänsten utgjorde ett mot den värn¬
pliktige riktat sanktionsförfarande. Departementschefen ansåge att ett så¬
dant förfärande knappast vore försvarligt i fall då tjänstgöringsavbrottet
vore förorsakat av undergående av straff. Eftertjänsten måste nämligen där¬
vid te sig som en dubbelbestraffning. I ett fall ansåge departementschefen
likväl eftertjänst vara motiverad och avsåge därmed värnpliktig som rymt
eller undanhållit sig från tjänsten. Av psykologiska skäl måste det anses
lämpligt och erforderligt att sådan värnpliktig finge kvarbliva efter det att
hans kamrater utryckt och genom eftertjänst ersätta den tid han varit rymd
eller hållit sig undan.
Av det anförda framgår att frågan huruvida och i vad mån skäl kunde
finnas att, på sätt av Eder nu gjorts gällande, uppfatta eftertjänsten som eu
dubbelbestraffning varit föremål för övervägande i samband med tillkoms¬
ten av de bestämmelser, varigenom skyldigheten att fullgöra eftertjänst blev
i sin nuvarande omfattning i princip reglerad. Enligt min mening ligger det
i öppen dag att det icke från nu angivna synpunkt kan resas någon befogad
erinran mot att en värnpliktig, som genom att rymma eller hålla sig undan
uppsåtligen undandragit sig honom åliggande skyldighet att vara tillstädes
vid sitt förband, får kvarbliva vid förbandet för att efter ordinarie utryck-
ningstid genom eftertjänst utfylla den förkortning av den för honom be¬
stämda tjänstgöringstiden som han sålunda självrådigt åstadkommit. Att
alltifrån ikraftträdandet av 1956 års inskrivningsförordning bestämmandet
av tiden för eftertjänsten av praktiska skäl sker efter vissa i förhållande till
tidigare bestämmelser schematiskt utformade regler lär icke heller kunna
giva anledning till någon befogad erinran från de synpunkter som framförts
i Eder berörda skrivelse.
Vad i Eder skrivelse framhållits därom att det ifrågavarande spörsmålet
aktualiserats i samband med inneliggande värnpliktskontingents utryckning
i mars 1957 synes giva vid handen att de värnpliktiga icke blivit i förväg in¬
formerade om innebörden av gällande bestämmelser rörande skyldigheten
att i förekommande fall fullgöra eftertjänst. Icke minst i betraktande av att
bestämmelserna härom tillkommit i syfte att i sin mån motverka de vanligt
förekommande förseelser varom i detta sammanhang är fråga är det givet¬
vis av vikt att de värnpliktiga alltifrån början av sin tjänstgöring ha fullt
96
klart för sig vad som gäller beträffande skyldigheten att fullgöra eftertjänst.
Eder skrivelse föranleder mig därför att särskilt framhålla angelägenheten
av att i samband med de genomgångar i olika tjänsten berörande ämnen, som
förekomma i anslutning till de värnpliktigas inryckning till tjänstgöring, de
värnpliktiga även bliva på tillfyllestgörande sätt informerade om innehållet
i gällande bestämmelser rörande beräkning av tjänstgöringstid i fall av från¬
varo från tjänsten samt de därtill anslutna föreskrifterna om skyldighet att
fullgöra eftertjänst.1
Med de uttalanden som innefattas i det ovan anförda är förevarande ären¬
de av mig avslutat.
It. Fråga huruvida vid ådömande av straff för undanhållande eller rymning
i frånvarotiden skall inräknas tid varunder den tilltalade på grund av beviljad
ledighet eller gällande fritidsbestämmelser ägt vara borta från sitt förband
Genom en den 25 november 1955 av Göteborgs rådhusrätt meddelad dom
dömdes en värnpliktig jämlikt 26 kap. 12 § strafflagen för rymning. Den
värnpliktige, som beviljats ledighet från tjänstgöring under tiden den 21 ok¬
tober 1955 klockan 1600—den 24 samma månad klockan 0700, hade avvikit
från sitt förband den 21 oktober redan klockan 0700, alltså innan han ägt
lämna förbandet. Efter ledigheten hade han återkommit i rätt tid.
Vid tjänstförrättande militieombudsmannen Henkows inspektion av råd¬
husrätten den 13—den 18 juli 1956 uppmärksammades vid granskning av
domen att rådhusrätten ansett rymningen omfatta icke blott tiden från av¬
vikandet till ledighetens början utan även tiden därefter till ledighetens slut.
Såsom skäl härför anfördes i domen att den beviljade ledigheten måste an¬
ses ha blivit förverkad genom att den värnpliktige undanhållit sig en hel
dag innan ledigheten skulle ha börjat.
Med anledning av vad sålunda förekommit upptog militieombudsmannen
till närmare övervägande frågan huruvida, då med tillämpning av 26 kap.
11 och 12 §§ strafflagen straff ådömes för undanhållande eller rymning, i
tiden för undanhållandet eller rymningen skall inräknas även sådan till
bortovaron ansluten frånvarotid, varunder vederbörande på grund av redan
beviljad ledighet skulle ha ägt vara borta från förbandet. Militieombudsman-
nen fann efter prövning av nämnda fråga det betraktelsesätt varåt rådhus¬
rätten givit uttryck icke vara hållbart.
I samband med nämnda fråga upptogs i ärendet även spörsmålet huru¬
vida en såsom undanhållande eller rymning straffbar bortovaro skulle anses
omfatta jämväl därtill ansluten frånvaro under sådan fritid, som vederbö¬
rande, om han varit i tjänst vid förbandet, skulle ha ägt begagna för vistel¬
se på annan plats. Härjämte upptogs frågan om tillgodoräknande enligt in-
skrivningsförordningen av tjänstgöringstid i fall av frånvaro från militär¬
tjänstgöring på grund av rymning eller undanhållande.
1 Jfr Meddelande från överbefälhavaren den 31 mar-; 1 *52 angående åtgärder beträffande den
militära rättsvården, punkten It (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1952 avd. b nr 29).
97
Resultatet av den prövning som militieombudsmannen företagit i ärendet
redovisades i en skrivelse till rådhusrätten den 14 maj 1957. Redogörelse för
innehållet i denna skrivelse har intagits i en av militieombudsmannen sam¬
ma dag till Kungl. Maj:t avlåten framställning med förslag till föreskrift
angående tillgodoräknande av tjänstgöringstid i nyss omförmälda fall (se
s. 205—212).
12. Dröjsmål med redovisning av förskott till bestridande av utgifter för tjäns¬
teresor och i samband därmed uppkommen fråga om handhavande av icke
redovisade förskottsmedel
Vid militieombudsmannens inspektion av försvarets forskningsanstalt
i april 1956 uppmärksammades att förskott, som olika anstaltens befatt¬
ningshavare fått till sig utlämnade för bestridande av utgifter i samband
med förrättningar och därav föranledda tjänsteresor, i ett flertal fall se¬
dan avsevärd tid tillbaka utestode helt eller delvis oredovisade.
Sedan militieombudsmannen i skrivelse till forskningsanstalten den 8
juni 1956 begärt yttrande i saken, blev under tiden till den 20 i samma
månad, då det begärda yttrandet avgavs, slutgiltig redovisning till anstal¬
ten avlämnad för samtliga nu avsedda förskott med undantag av dels ett
förskott å 175 kronor, vilket redovisades den 27 juni 1956, och dels till
dåvarande avdelningschefen M. Fehrm utlämnade förskott å tillhopa 11 550
kronor.
Av därefter på militieombudsmannens föranstaltande och delvis med bi¬
träde av riksräkenskapsverket företagen utredning beträffande utlämnan¬
det till Fehrm och redovisningen av omförmälda förskott å 11 550 kronor
framgick bland annat att Fehrm av forskningsanstalten uppburit förskott
den 29 september 1952 med 1 650 kronor och den 22 oktober 1953 med
1 400 kronor, i båda fallen för resa till England, samt den 9 april 1954
med 8 500 kronor för resa till USA eller således tillhopa 11 550 kronor, att
efter det Fehrm inkommit med reseräkning beträffande den första av de
omnämnda resorna till England räkningsbeloppet av anstalten innehållits
och kvittats mot restbelopp å till Fehrm tidigare utlämnade reseförskott,
vilka därefter i räkenskaperna avförts såsom slutredovisade, att av Fehrm
den 14 september 1954 utställd reseräkning beträffande resan till USA
blivit den 9 oktober samma år av flygförvallningen genom civilförvalt¬
ningens kassa likviderad genom utbetalning till Fehrm av 6 047 kronor
78 öre, att tre av Fehrm utställda reseräkningar å tillhopa 549 kronor 60
öre, avseende resor under tiden augusti—november 1955, i forskningsanstal¬
tens räkenskaper för budgetåret 1955/56 kvittats mot uppburna förskott
.samt att sedan under år 1956 fullständig redovisning avkrävts Fehrm denne
dels den 21, den 25 och den 26 juni 1956 avlämnat sammanlagt elva rese¬
räkningar å tillhopa 3 702 kronor 59 öre, avseende resor företagna under
7 —571662. Militieombudsmannens ämbetsberättehe
98
tiden oktober 1953—maj 1956, och dels till forskningsanstalten över post¬
giro inbetalat den 26 juni 7 000 kronor och den 4 juli 297 kronor 81 öre.
Enligt vad nu angivits ha således till Fehrm under åren 1952—1954 ut¬
lämnats förskott å tillhopa 11 550 kronor och utgöra av honom redovisade
belopp: 549 kronor 60 öre (reseräkningar), 3 702 kronor 59 öre (reseräk¬
ningar) och 7 297 kronor 81 öre (inbetalat över postgiro den 26 juni och
den 4 juli 1956) = 11 550 kronor.
Med hänvisning till vad sålunda förekommit anhöll militieombudsman-
nen i skrivelse till forskningsanstalten den 24 januari 1957 dels att Fehrm
skulle anmodas inkomma med besked i vissa angivna hänseenden och dels
att anstalten skulle för egen del inkomma med vissa närmare upplysningar
rörande av anstalten vidtagna åtgärder för införskaffande inom tillbörlig
tid av redovisning från Fehrm. De sålunda begärda yttrandena inkommo
den 9 februari 1957.
Enligt 10 § kungl. kungörelsen den 21 november 1952 med tilläggsbestäm¬
melser till allmänna resereglementet (TB Arr) äger förrättningsman för
bestridande av utgifter i samband med tjänsteresa och förrättning uppbära
lämpligt förskott att redovisas inom tid som vederbörande myndighet be¬
stämmer, och enligt 11 § 2 mom. samma författning bör, där ej med stöd
av förstnämnda stadgande kortare tid för redovisning av förskott bestämts,
reseräkning vara till vederbörande myndighet inkommen inom tre måna¬
der efter det resan eller förrättningen avslutats eller, om förrättningsman-
nen avgiver reseräkningar månads- eller kvartalsvis, inom tre månader
efter periodens utgång.
I ärendet har beträffande av forskningsanstalten vidtagna åtgärder för
tillsyn över redovisningen av utlämnade förskott inhämtats följande. En¬
ligt tillkännagivande, som den 29 november 1949 upptogs å »Order inom
FOA», hade på förekommen anledning beslutats att förskott för resor o. d.
i regel ej finge utlämnas förrän tidigare erhållet förskott redovisats. Genom
dylik order den 17 november 1954 erinrades om skyldigheten att redovisa
erhållet förskott senast inom en vecka efter fullgjort uppdrag samt med¬
delades att, så länge sålunda föreskriven redovisning ej skett, ytterligare
förskott ej utlämnades. Den 1 juli 1955 anbefalldes till användande en sär¬
skild blankett, upptagande dels meddelande från vederbörande reseräk-
ningsgranskare till den befattningshavare, från vilken reseräkning inkom¬
mit, att räkningen blivit godkänd till visst angivet belopp dels ock, för fall
där förskott utlämnats till belopp överskjutande det godkända räknings-
beloppet, erinran till förskottstagaren att det ålåge denne att omgående
inbetala skillnadsbeloppet genom insättning å forskningsanstaltens post¬
girokonto. Genom en den 23 mars 1953 i nyssnämnd ordning utfärdad or¬
der erinrades om skyldigheten att redovisa reseförskott inom den av för¬
svarets civilförvaltning fastställda tiden eller således inom en vecka efter
fullgjort uppdrag och förelädes genom samma order förskottstagare, som
utkvitterat förskott före den 1 april 1956, att snarast och senast den 30
99
i samma månad redovisa förskottet. Genom en den 9 maj 1956 utfärdad
tjänsteföreskrift erinrades att befattningshavare, som för tjänsteresa er¬
höll reseförskott, vore skyldig att redovisa förskottet inom förelagd tid
och att, om ej förskottet blivit redovisat inom denna tid, ytterligare förskott
endast undantagsvis utlämnades. Slutligen anmodade chefen för forsk¬
ningsanstalten den 15 maj 1956 skriftligen tre befattningshavare, bland
dem Fehrm, att ofördröjligen inkomma med redovisning för till dem ut¬
lämnade förskott samt förklaring angående anledningen till att redovis¬
ning då ännu ej skett.
I en av riksräkenskapsverket till militieombudsmannen överlämnad pro¬
memoria, innefattande redogörelse för den utredning som ämbetsverket på
militieombudsmannens begäran verkställt i nu ifrågavarande ärende, an¬
fördes under rubrik »Revisionens uttalande»: Ehuru forskningsanstalten
icke förrän den 17 november 1954 synes ha i enlighet med föreskriften i
10 § TB Arr meddelat uttrycklig föreskrift om den tid inom vilken utläm¬
nat reseförskott skall av förskottstagare redovisas, synes det ha ålegat
Fehrm att själv vidtaga åtgärder för reglering inom skälig tid av till honom
under åren 1952, 1953 och 1954 utlämnade reseförskott. Sålunda hade det
till Fehrm den 29 september 1952 utlämnade reseförskottet å 1 650 kro¬
nor för resa till England, sedan i avgiven reseräkning för denna resa upp¬
taget belopp av forskningsanstalten avräknats mot restbelopp från tidi¬
gare till Fehrm utgivna reseförskott, bort av honom utan dröjsmål redo¬
visas genom kontant inbetalning. Det till Fehrm den 22 oktober 1953 ut¬
betalade reseförskottet å 1 400 kronor hade med hänsyn till föreskriften i
11 § 2 mom. TB Arr bort genom ingivande av reseräkning och inbetalning
av överskjutande förskottsmedel redovisas senast tre månader efter resans
avslutande. Det förskott å 8 500 kronor som Fehrm den 9 april 1954 er¬
höll för resa till USA hade, sedan Fehrm den 9 oktober 1954 av flygför¬
valtningen erhållit betalning för dit ingiven reseräkning med 6 047 kronor
78 öre, bort inom skälig kort tid därefter redovisas genom kontant inbetal¬
ning av hela förskottet.
I det från Fehrm infordrade yttrandet anförde denne i huvudsak följande:
Redan under tiden närmast efter det Fehrm år 1945 tillträtt befattningen
såsom chef för forskningsanstaltens avdelning 3 hade han — enligt sam¬
ma principer som tillämpats beträffande till avdelningen utlämnade kas¬
saförskott, vilka medel Fehrm till följd av bristande tillgång på förvaltnings¬
personal till en början själv nödgades omhänderha — även lagt upp en
från dessa medel skild »reseförskottskassa». Anledningen härtill hade när¬
mast varit att det visade sig svårt att i förväg exakt beräkna storleken av
de förskott som erfordrades för bestridande av kostnaderna för föreståen¬
de resor. Sålunda hade ibland i denna kassa funnits mer eller mindre stora
överskott å utlämnade förskott och ofta hade det tagit relativt lång tid innan
en reseräkning kunde definitivt regleras. På grund av den betydande ar¬
betsbörda som åvilade Fehrm hade han ofta ej hunnit omedelbart upprätta
reseräkningen och han hade av samma skäl ej haft möjlighet att i detalj
100
sätta sig in i alla de bestämmelser som gällde rörande resekostnadsersätt-
ningar och traktamentsförmåner. Reseräkningarna hade därför tämligen
ofta efter verkställd granskning blivit återställda för förtydliganden eller
ändringar. Genom förfarandet att på nu angivet sätt upplägga en reseför-
skottskassa hade Fehrm försäkrat sig om att han kontinuerligt hade täck¬
ning för de rester å reseförskotten som eventuellt kunde förefinnas utöver
de utlägg som efter hand blevo verifierade genom reseräkningar. För att
icke behöva taga ut reseförskott för mindre resor hade Fehrm också i viss
utsträckning för sådana resor använt i reseförskottskassan befintliga me¬
del och därefter återställt sålunda uttagna medel sedan reseräkning blivit
utställd och likviderad. De medel som ingingo i reseförskottskassan hade av
Fehrm förvarats i ett av honom disponerat kassaskåp i hans tjänsterum.
För bestyrkande av sistnämnda uppgift kunde Fehrm hänvisa till assisten¬
ten vid anstalten Arne Alex. I dennes närvaro hade Fehrm någon dag i
mitten av år 1955 ur reseförskottskassan uttagit och till honom överläm¬
nat två tusenkronesedlar med uppdrag att i och för en förestående tjänste¬
resa till Tyskland ombesörja inköp av flygbiljetter åt Fehrm och en annan
å avdelning 3 tjänstgörande befattningshavare, vilken skulle åtfölja Fehrm
på resan men ännu icke hunnit för sin del uttaga något reseförskott. Det för
denne befattningshavare sålunda gjorda utlägget hade återbetalats till rese¬
förskottskassan så snart han hunnit utfå sitt reseförskott. Sannolikt hade
Fehrm också vid något eller några andra tillfällen än det nu berörda i
närvaro av Alex ur reseförskottskassan uttagit medel för biljettinköp och
andra liknande utgifter. Fehrm hade hela tiden och allt intill dess han i
juni 1956 slutligt reglerat de då alltjämt oredovisade reseförskotten för¬
farit så att han utnyttjat i hans nämnda reseförskottskassa befintliga medel
för uttagande av ytterligare behövliga reseförskott, därvid han verifierat
uttagen med en kortfattad anteckning om direkta resekostnader och restrik¬
tivt uppskattade traktamentsförmåner. För att icke någon anmärkning
skulle drabba de befattningshavare, som handhade kassaförvaltningen vid
anstalten, hade Fehrm såväl under första halvåret 1956 som tidigare fram¬
hållit att han hade full täckning för mottagna reseförskott. Sedan Fehrm på
hösten 1954 till flygförvaltningen insänt reseräkning beträffande den av
honom till USA företagna tjänsteresan, hade Fehrm från vederbörande be¬
fattningshavare vid flygförvaltningen mottagit meddelande att vissa av
Fehrm i räkningen upptagna utlägg icke kunde godkännas enär ifrågava¬
rande utlägg ej blivit styrkta. Fehrm hade icke utan vidare känt sig över¬
tygad om att det författningsmässigt funnits fog för de å räkningsbeloppet
sålunda gjorda avdragen och hade då ånyo befunnit sig i den situationen att
han för tillfället icke hade tid att sätta sig in i gällande bestämmelser och
därför eventuellt kunde gå förlustig ersättning som rätteligen tillkommit
honom. Då Fehrm därefter från försvarets civilförvaltning fick sig till¬
ställd en postgiroanvisning å det av flygförvaltningens revisor godkända
beloppet, hade Fehrm först varit betänkt på att icke alls utkvittera belop¬
pet för att sålunda säkerställa möjligheten att få saken ytterligare prövad.
101
En av de sista dagarna för postgiroanvisningens giltighetstid hade Fehrm
emellertid uppmärksammat att å talongen till anvisningen var angivet att
eventuell anmärkning mot likviden kunde framställas hos flygförvaltning¬
en, vilket han tolkade så att ett utkvitterande av beloppet i och för sig
ej innebar att han godkände resultatet av den verkställda granskningen av
reseräkningen. Fehrm hade därför utkvitterat beloppet och inlagt de så¬
lunda mottagna penningmedlen i sitt kassaskåp å tjänsterummet på sam¬
ma sätt som han, i överensstämmelse med av honom även eljest tillämpat
förfaringssätt, i kassaskåpet tidigare inlagt de penningar som återstått oför¬
brukade av det till honom utlämnade förskottet å 8 500 kronor. Då enligt
Fehrms uppfattning en då verkställd inbetalning till forskningsanstalten av
detta förskott kunde ha tolkats som ett definitivt godkännande av de vid räk-
ningsgranskningen gjorda avdragen och Fehrm, såvitt han kunde förstå,
haft på sig en tid av ett år för anförande av klagomål beträffande räk-
ningsgranskningen, hade han i avbidan på att komma i tillfälle härtill låtit
det ifrågavarande ärendet tillsvidare vila. Då i reseförskottskassan hela ti¬
den funnits full täckning för icke redovisade förskottsmedel hade resul¬
tatet av Fehrms förfaringssätt att på angivet sätt ha en sådan kassa upp¬
lagd givetvis blivit att han efter hand fått en visserligen till beloppet icke
fixt definierbar men kontinuerligt stigande fordran hos forskningsanstal¬
ten. Att så varit fallet hade också visat sig vid den i juni 1956 skedda slut¬
redovisningen av förskotten. Sedan ur kassan uttagits det av Fehrm den
26 juni 1956 till forskningsanstalten inbetalade beloppet å 7 000 kronor,
hade i kassan ytterligare funnits omkring 300 kronor i kontanta medel. Vid
den av Fehrm i samband därmed lämnade redovisningen för uttag ur kas¬
san hade Fehrm tillgodofört sig, förutom belopp som upptagits i avlämnade
reseräkningar, ytterligare 576 kronor 62 öre utgörande av Fehrm havda och
av chefen för forskningsanstalten godkända utlägg för representation. Sist¬
nämnda belopp hade emellertid såsom icke avräkningsbart å reseförskot-
ten i stället över postgiro kontant utbetalats till Fehrm, i anledning varav
han ur reseförskottskassan ytterligare uttagit och såsom slutredovisning å
förskotten till forskningsanstalten den 4 juli 1956 över postgiro inbetalat
297 kronor 81 öre. — Fehrm ville sammanfattningsvis framhålla att den
grundläggande orsaken till dröjsmålen varit hans stora arbetsbörda och
bristen på administrativa hjälpkrafter å avdelningen. Han hade försökt
att konsekvent handla efter den linjen att den fåtaliga forskarpersonalen
liksom den tekniska personalen såvitt möjligt skulle avlastas från expedi-
tionella och andra administrativa göromål, som ej kunde anses vara direkt
betingade av deras egentliga arbete, och Fehrm hade därför ej velat taga så¬
dan personal i anspråk för ifrågavarande göromål. Han hade då hellre för¬
farit så att han själv interimistiskt påtagit sig sådant som ej kunnat om¬
besörjas av den fåtaliga expeditionspersonalen även om detta inneburit att
lian fått tillsätta en större del av sin lediga tid. Han skulle ha ansett det
som elt personligt misslyckande om bär avsedda administrativa göromål
kommit all i otillbörlig grad belasta forskningssektionerna. Dessutom skulle
102
en »tillfällig» åtgärd för utnyttjande av forskningssektionernas personal till
dylika arbetsuppgifter lätt ha kunnat bli bestående och lett till oklarhet i
fråga om det verkliga personalbehovet. Fehrm hade givetvis hyst den för¬
hoppningen att det ovedersägliga behovet av administrativ personal skulle
leda till att härför erforderliga befattningar även inrättades och uppre¬
pade framställningar hade gjorts i detta syfte. Felirm hade också därvid
ständigt framhållit att en ofrånkomlig konsekvens av bristen på hjälp av
ifrågavarande slag måste bli att han tvingades att tillsvidare lägga åt sidan
ärenden, vilkas handläggning ej direkt påverkade forskningsarbetet eller
anställdas och utomståendes legitima intressen. Fehrms stora arbetsbörda
kunde med visshet verifieras av all vid avdelningen anställd personal, där¬
ibland nattvakter. Visserligen hade en relativt god avlastning av administra¬
tiva göromål numera erhållits dels genom det centrala kansliets utbyggnad
och dels genom att personalorganisationen å Fehrms avdelning sedan slu¬
tet av år 1955 blivit förstärkt med en administrativ befattning men det kun¬
de konstateras att detta förhållande till en början fick en motsatt effekt där¬
igenom att en mängd frågor beträffande arbetet och arbetsfördelning mellan
kansli och avdelning samt andra liknande spörsmål måste regleras innan
den med förhållandena helt obekanta nya personalen blev i stånd att effek¬
tivt lösa sina arbetsuppgifter.
Forskningsanstalten anförde: Anstalten vitsordade den av Fehrm påtala¬
de tidigare bristen på administrativ personal såväl vid kansliet som vid av¬
delningarna. Anstaltens kraftiga tillväxt under tioårsperioden 1945—1955,
varunder antalet anställda ökade från omkring 100 till 800, hade intill bud¬
getåret 1953/54 medfört endast ringa utökning av kvalificerad administra¬
tiv personal. Från och med sistnämnda budgetår hade tillkommit en tjänst
för byrådirektör i lönegrad Ce 33. Nuvarande innehavaren av denna tjänst
hade tillträtt befattningen såsom chef för forskningsanstaltens kansli den 1
januari 1955. Det hade närmast kommit på hans lott att upporganisera så¬
väl kansliet som den administrativa tjänsten vid avdelningarna. För kans¬
liets del hade en upprustning genomförts redan per den 1 juli 1955, var¬
jämte från och med budgetåret 1956/57 även tillkommit en viss kvalitativ
förstärkning. I fråga om avdelningarna hade en förstärkning skapats under
hösten 1955 genom anställande av kvalificerade administrativa medhjälpa¬
re till avdelningscheferna. Även i fråga om administrativ biträdespersonal
hade numera skapats en med hänsyn till arbetsbelastningen tillräcklig stab.
Om förhållandena på den administrativa sidan sålunda numera kunde an¬
ses tillfredsställande, hade detta emellertid icke varit fallet tidigare. Det vore
därför fullt med sanningen överensstämmande, när Fehrm framhölle den
orimliga arbetsbörda som intill senaste året åvilat avdelningscheferna även
beträffande rent administrativa ärenden. På grund av den förutnämnda bris¬
ten på administrativ personal såväl vid kansliet som vid avdelningarna hade
bland annat icke kunnat verkställas en effektiv uppföljning av förskottsre-
dovisningen. En i och för sig beklaglig eftersläpning i denna redovisning ha¬
de därför successivt uppstått, beroende bland annat på den ökade resefrek-
103
vensen och den tidigare tillämpade förskottsredovisningens bristande över¬
skådlighet. Det oaktat hade emellertid tid efter annan påminnelser gjorts
om förskottstagarnas redovisningsskyldighet. Sedan kansliet under våren
1955 bland annat förstärkts med en kamrerare hade redan i början av maj
samma år en första upprensning av uteliggande förskott vidtagits, varvid
samtliga förskottstagare erhållit påminnelse att snarast redovisa. En lik¬
nande aktion hade ägt rum i början av november 1955. Då dessa och andra
åtgärder icke givit tillfredsställande resultat hade överdirektören, såsom ut¬
redningen i förevarande ärende gåve vid handen, i slutet av mars 1956 ut¬
färdat en order, enligt vilken alla före den 1 april 1956 utlämnade förskott
skulle redovisas före den 1 maj samma år. Då vid sistnämnda tidpunkt vis¬
sa förskottstagare alltjämt underlåtit att redovisa hade, såsom jämväl fram-
ginge av utredningen, överdirektören tillskrivit dessa personligen och före¬
lagt dem dels att omedelbart redovisa förskotten och dels att inkomma med
förklaring över uraktlåtenheten att tidigare redovisa. Vid samtliga nu an¬
givna fyra tillfällen hade Fehrm anmodats redovisa de till honom utlämna¬
de förskotten. Att Fehrm under tiden april—juni 1956 haft en onormalt stor
arbetsbörda ville forskningsanstalten i detta sammanhang understryka. Så¬
lunda hade under april och maj inom forskningsanstalten pågått ett omfat¬
tande planeringsarbete för forskningsverksamhetens bedrivande under de
båda närmast följande budgetåren, varjämte underlaget för anstaltens me¬
delsäskanden för budgetåret 1957/58 skolat färdigställas inom avdelningar¬
na. Härutöver hade Fehrms tid under denna period i avsevärd utsträckning
upptagits av en vid Stockholms rådhusrätt pågående process, i vilken Fehrm
deltagit i rätten såsom sakkunnig i tekniska förhållanden. Ytterligare tid
hade Fehrm dessutom haft att ägna åt två offentliga utredningar, nämligen
försvarsberedningen och 1956 års televisionsutredning, i vilka Fehrm av
Kungl. Maj :t utsetts såsom expert respektive ledamot. Nu berörda förhål¬
landen hade givetvis bidragit till att Fehrm icke redovisat förskotten inom
den av överdirektören föreskrivna tiden. Fehrms vid flera tillfällen gjorda
uttalanden att hans motfordringar hos kronan skulle vara större än de av
honom utkvitterade förskotten hade dock bidragit till att överdirektören icke
ansett sig böra vidtaga kraftigare åtgärder. Först i samband med att Fehrm
i slutet av juni 1956 avgivit slutredovisning hade det framkommit att han i
oktober 1954 erhållit ersättning för en av honom ingiven reseräkning, av¬
seende den samma år företagna resan till USA, för vilken Fehrm av forsk¬
ningsanstalten erhållit reseförskottet å 8 500 kronor. Därest det varit över-
direktören eller kansliet bekant, att flygförvaltningen redan 1954 hade er¬
satt Fehrm för denna resa, skulle Fehrm givetvis ha anmodats att omedel¬
bart efter erhållen likvid från flygförvaltningen till forskningsanstalten in¬
leverera nyssnämnda belopp. Att så ej skett måste tillskrivas den bristande
information från flygförvaltningens sida, som forskningsanstalten i detta
fall nödgades konstatera. Att forskningsanstalten på sin tid på grund av tids-
nöd hade utanordnat ett reseförskott å 8 500 kronor till Fehrm måste ses
som en rent praktisk åtgärd. Eu clearing mellan forskningsanstalten och
104
flygförvaltningen torde senare lätt ha kunnat ordnas. Den omständigheten
att Fehrm, såsom han framhållit, icke ägt tillräcklig kännedom om för tjäns¬
teresor gällande bestämmelser hade sannolikt medfört att han vid flera till¬
fällen gått förlustig ersättning för skilda kostnader i samband med gjorda
tjänsteresor. Med den synnerligen stora arbetsbörda, som åvilat och alltjämt
åvilade avdelningscheferna, vore det orimligt att begära att dessa skulle vara
insatta även i den stora mängd administrativa bestämmelser som under
årens lopp utfärdats. Den ringa tillgången på kvalificerad administrativ per¬
sonal hade också bidragit till att förhållanden av här berörd art kunnat
uppstå. Riktigheten av Fehrms uppgift, att han förvarat förskottsmedlen i
kassaskåpet å sitt tjänsterum, hade forskningsanstalten icke någon anled¬
ning betvivla, så mycket mindre som assistenten Alex enligt egen uppgift
vid skilda tillfällen kunnat konstatera att Fehrm i sitt kassaskåp haft lik¬
vida medel.
I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit an¬
förde militieombudsmannen i skrivelse den 15 mars 1957 till försvarets
forskningsanstalt följande.
Av den i ärendet verkställda utredningen, som bland annat även innefat¬
tat å militieombudsmansexpeditionen med förenämnde assistenten Arne Alex
hållet förhör, får anses framgå att under tid då ifrågavarande till Fehrm
utlämnade förskott utestått oredovisade han i sitt kassaskåp å tjänsterum¬
met hållit avskilda kontanta medel till belopp som — i varje fall enligt ap¬
proximativ beräkning — motsvarat vad han på grund av mottagandet av
förskotten och sedan avräkning skett för havda utlägg efter hand blivit
skyldig inbetala. Vid sådant förhållande föreligger icke anledning till an¬
märkning mot Fehrm beträffande iakttagande från dennes sida av vad som
gäller därom att med redovisningsskyldighet mottagna medel skola, till dess
denna skyldighet fullgöres, i härför erforderlig utsträckning hållas avskilda
eller eljest vara för ändamålet omedelbart tillgängliga.
I betraktande av vad som framkommit vid utredningen är det uppenbart
att på grund av anhopning av Fehrm åvilande arbetsuppgifter och tidigare
rådande brist på biträdande administrativ personal för Fehrm kan ha före¬
legat svårighet att fullgöra honom åliggande redovisningsskyldighet inom
tid som enligt det i ärendet avgivna revisionsutlåtandet för varje förekom¬
mande fall borde ha iakttagits. Det måste emellertid tagas för visst att det
skulle ha varit möjligt för Fehrm att utan försummande av andra och mera
omfattande arbetsuppgifter ha medhunnit iordningställande inom rimlig tid
av redovisningar för de ifrågavarande förskotten. De högst betydande dröjs¬
mål, som härvidlag förekommit i fråga om belopp av den storleksordning
det här gäller, framstå såsom än mera anmärkningsvärda i betraktande av
att Fehrm i sin befattning har att utöva tillsyn över att talrik underordnad
personal behörigen fullgör sina åligganden. Fehrms dröjsmål med förskot¬
tens redovisande måste anses vara av beskaffenhet att böra läggas Fehrm
105
till last såsom tjänsteförsummelse. Med stöd av 4 § i den för mig gällande
instruktionen låter jag emellertid bero vid den erinran till Fehrm som in¬
nefattas i det nu anförda.
I övrigt föranleder vad i ärendet förekommit ej vidare åtgärd från min
sida.
Fehrm skulle genom forskningsanstaltens försorg erhålla del av militie-
ombudsmannens skrivelse.
13. Vid militära förband ha uppdagats fall av pennalism bland värnpliktiga.
Med anledning härav har av militieombudsmannen undersökts huruvida för
ordningen ansvarigt befäl känt till eller haft anledning misstänka vad som
tilldragit sig eller eljest någon omständighet förekommit som bort föranleda
ingripande från befälets sida. Tillika fråga om särskilda åtgärder till före¬
byggande för framtiden av sådana händelser som i förevarande
fall inträffat
Under senare delen av år 1956 och under år 1957 förekommo tid efter an¬
nan i dagspressen uppgifter om att vid militära förband uppdagats fall av
pennalism bland vid förbanden tjänstgörande värnpliktiga. Efter hand som
sådana uppgifter framkommo anmodade militieombudsmannen vederböran¬
de militäråklagare vid de åsyftade förbanden — Gotlands artillerikår, Svea
artilleriregemente, Livgrenadjärregementet, Svea trängregemente och Göta
pansarlivgardes kompani på Gotland — att giva militieombudsmannen de!
av den utredning som i det föreliggande fallet verkställts eller kunde komma
att verkställas genom åklagarens försorg ävensom av det beslut i åtals¬
frågan vartill utredningen föranlett samt, i fall där åtal väckts, den i saken
meddelade domen. Den av militieombudsmannen verkställda granskningen
av sålunda införskaffade handlingar inriktades särskilt på frågan huruvida
befälet vid de omnämnda förbanden kunde anses ha i något hänseende efter¬
satt sina skyldigheter att söka i tid uppdaga sådana företeelser som de
ifrågavarande och vidtaga av omständigheterna påkallade åtgärder för att
förebygga ett upprepande av vad som förekommit. I eu del av ifrågavarande
fall fann militieombudsmannen anledning att låta verkställa vissa komplet¬
teringar av den av vederbörande åklagare verkställda utredningen. Vad i de
olika fallen framkommit redovisas nedan i särskilda avsnitt för ettvart av
de angivna förbanden.
Gotlands artillerikår
Efter anmodan av militieombudsmannen överlämnade t. f. stadsfiskalen i
Visby S. Gagnér med skrivelse den 18 december 1956 protokoll över förun¬
dersökning som verkställts angående vad i förberörda hänseende tilldragit
sig vid Gotlands artillerikår ävensom avskrift av en i anslutning till förun¬
106
dersökningen till rådhusrätten i Visby ingiven stämningsansökan. Handling¬
arna utvisade att åtal väckts vid rådhusrätten mot värnpliktiga nr 370628-65
B. Hernlund, nr 370510-121 B. Uddén och nr 370118-17 B. Lundin bl. a. för
det de under tiden från slutet av juni till mitten av september 1956 vid upp¬
repade tillfällen i närmare angivna hänseenden förgripit sig mot värnplik¬
tige nr 360116-337 A. Olsson.
Dom i målet meddelades av rådhusrätten den 27 december 1956 och av
Svea hovrätt, dit de tilltalade fullföljde talan, den 6 april 1957. Högsta dom¬
stolen avslog genom beslut den 1 augusti 1957 av Hernlund och Lundin sökt
prövningstillstånd i målet. Genom domarna har envar av de tilltalade dömts
till fängelse tre månader för brott, av vilka de flesta innefattade övergrepp
mot Olsson.
Kårchefen, översten G. Schildt, överlämnade den 21 december 1956 till
militieombudsmannen en skrivelse innehållande redogörelse för en av kår¬
chefen företagen utredning angående vissa förhållanden i samband med
ifrågavarande händelser. Vid skrivelsen voro fogade bilagor med tablåer över
organisation och befälsförhållanden vid kårens fjärde batteri, vilket Olsson
vid ifrågavarande tid tillhörde.
I syfte att utröna huruvida befäl vid kåren vore i något hänseende an¬
svarigt för vad som förevarit lät militieombudsmannen företaga viss sär¬
skild utredning. Sålunda har den 1 februari 1957 av militieombudsmannen
hållits förhör med sergeanten vid kåren A. Thorn. Vidare ha efter av mi¬
litieombudsmannen den 25 i samma månad gjorda framställningar till stads-
fiskalerna i Visby och Uppsala samt landsfiskalen i Sandvikens distrikt ge¬
nom nämnda åklagares försorg förhör hållits med Olsson och värnpliktige
nr 371021-33 B. Forsberg, överfurirerna H. Johansson och B. Ireljung, furi-
rerna N. Sandsjö, G. Booberg och L-E. Strömstedt samt fänriken i reserven
G. Folke.
Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.
Olsson ryckte in till första tjänstgöring den 15 maj 1956 och placerades då
på andra avdelningen vid fjärde batteriets motortropp. Samtidigt inryckte
Hernlund, Udden och Lundin till sådan tjänstgöring och blevo ävenledes
placerade på denna avdelning. Batteriet, som till en början var förlagt i ka¬
sern i Visby, flyttade före midsommaren 1956 till en förläggning i Blåhäll.
Under tiden den 21—-den 25 juni 1956 hade batteriet övningsuppehåll. I
Blåhäll kvarblev batteriet till den 19 augusti 1956, varpå det efter övnings¬
uppehåll till den 3 september åter var förlagt i kasernen. Den 21 september
1956 anmälde tre värnpliktiga, vilka liksom Olsson tjänstgjorde å fjärde bat¬
teriets motortropp, för troppchefen, förenämnde sergeanten Thorn, att Olsson
blivit utsatt för misshandel och andra övergrepp från Hernlunds, Uddens och
Lundins sida. Thorn avgav påföljande dag skriftlig rapport härom till kår¬
chefen, vilken samma dag jämlikt 22 § militära rättegångslagen hänsköt
saken till stadsfiskalen i Visby såsom militäråklagare.
Vid rådhusrätten förebragtes bevisning i målet genom förhör med Olsson
såsom målsägande och ett flertal andra personer såsom vittnen. Sålunda höl-
107
los vittnesförhör på begäran av åklagaren med värnpliktiga nr 370814-297
A. Nauclér, nr 370218-1 S. Eriksson, nr 360103-105 P. Odell och nr 370804-267
Bo Andersson samt på begäran av de tilltalade med värnpliktiga nr 585 L.
Jansson, nr 425 Inge Andersson och nr 409 Börje Andersson.
Såsom skriftligt bevis åberopade åklagaren vid rådhusrätten ett av t. f.
bataljonsläkaren vid kåren L. Renck den 21 september 1956 utfärdat intyg,
enligt vilket denne vid en samma dag verkställd undersökning av Olsson
iakttagit blodutådringar i huden på bägge överarmarnas utsidor, på höger
arm av ungefär en handflatas storlek och på vänster arm dels inom ett dub¬
belt handflatestort område dels ock några mindre blodutådringar av storle¬
ken 5X2 centimeter.
Rådhusrätten har, såvitt i förevarande sammanhang är av intresse, i sin
Rom funnit de tilltalade förvunna till ansvar Hernlund, Uddén och Lundin
jämlikt 14 kap. 13 §, 15 kap. 22 §, 24 kap. 1 § samt 26 kap. 7 §, allt straff¬
lagen, för misshandel, våld mot krigsman, rättsstridigt tvång och skadegö¬
relse samt envar av Hernlund och Uddén därjämte jämlikt 26 kap. 9 § straff¬
lagen för oskickligt beteende, och ha enligt rådhusrättens dom de tilltalade
sålunda förskyllt ansvar dels Hernlund, Uddén och Lundin för det de under
såväl fritid som tjänstgöring förövat våld mot Olsson genom att tilldela
denne slag på överarmarna, vilket våld — som varat till den 20 september
1956 —- från Uddéns och Hernlunds sida börjat i slutet av juni månad och
från Lundins sida omkring mitten av juli månad, dels Lundin och Uddén för
det de en dag på sommaren 1956, troligen i juli, under skjutövning på en
bana vid Gotlands infanteriregemente i Visby uppsåtligen tilldelat Olsson
ett flertal slag med knytnävarna, dragit av honom ammunitionsgördel, uni¬
formsrock och en sko, kastat iväg persedlarna och hällt vatten på honom,
varvid Lundin rev sönder hans skjorta och såväl Lundin som Uddén flera
gånger knuffade omkull honom, då han försökte resa sig, dels Uddén och
Hernlund för det de vid ett tillfälle i mitten av september 1956 under sam¬
ling till lektion i kårens sjukhusträdgård brustit i anständigt uppförande
mot Olsson genom att antasta honom och gripa tag i hans uniformsbyxor,
varvid de uppsåtligen sleto sönder dessa, dels Lundin för det han vid ett
tillfälle i mitten av september 1956, då avdelningen transporterades på last¬
bil från Lännaområdet till kasernen, förövat skadegörelse å Olssons över-
dragsrock genom att, hållande en mejsel mot ärmen på denna och sedan
draga mejseln nedåt, riva sönder ärmen, dels ock Uddén och Hernlund för
det de den 16 september 1956 på batteriets tredje logement tilldelat Olsson,
som iklädd uniform låg och vilade på sin säng, flera kraftiga knytnävsslag,
dragit ned honom från sängen och, om än obetydligt, släpat honom på gol¬
vet samt därefter med våld hållit honom på sängen, tagit av honom skor
och strumpor och smort in hans fötter med skokräm.
Såsom domskäl har i rådhusrättens dom anförts bland annat att förut¬
nämnda personer, vilkas utsagor åberopats såsom bevis, uppgivit följande.
Olsson: Under den första vistelsen på Blåhäll förekom icke något an¬
märkningsvärt. Efter övningsuppehållet, då Olsson och hans kamrater åter-
108
kommo till Blåhäll, märkte Olsson, att Uddén och Hernlund började »tråka»
honom. Efter ytterligare några veckor började även Lundin bråka med ho*
nom. I början brydde Olsson sig icke så mycket om det utan tog det mera
på skämt. Det blev emellertid värre och värre. De slogo honom på över¬
armarna, ibland löst och ibland litet hårdare. I Blåhäll förekom det icke så
ofta att han blev slagen, men sedan motortroppen återvänt till Visby blev
det värre. Misshandeln förekom både på fritid och på tjänstetid under ras¬
ter. Lundin, som icke brukade slå direkt hårt, uppfattade nog det hela som
ett skämt och hans avsikt var nog icke att reta Olsson. Vid den tidpunkt, då
anmälan gjordes, hade emellertid behandlingen av Olsson gått så långt, att
armarna voro blå och ömma. Han var nästan förlamad i båda armarna, så
att han knappast orkade lyfta dem. — Vid den skjutövning, som ägde rum
på infanteriregementets skjutbana, låg Olsson under en paus för den av¬
delning han tillhörde och sov bakom skjutvallen under det att en annan
avdelning höll på att skjuta. Befälet hade sin uppmärksamhet riktad mot
tavlorna. Då Olsson sålunda låg och sov, började Lundin och Uddén att
bråka. De sleto av honom en del kläder, ammunitionsgördeln och eu sko
samt revo sönder hans skjorta på det sättet, att tyget, i vilket knapparna voro
fastsydda, slets bort. Vidare hällde de vatten på honom. Huruvida han er¬
höll några slag kunde han nu icke erinra sig. Han försökte i flera omgångar
att resa sig och komma ifrån Uddén och Lundin, men det gick icke utan de
bara fortsatte att bråka med honom. — I fråga om vad som inträffade i
mitten av september i kårens sjukhusträdgård erinrade sig Olsson, att han
vid tillfället hade ett femöringsstort hål i byxorna, samt att detta hål blev
upprivet av de tilltalade. Under en transport från Länna till kasernen hit¬
tade Lundin en skruvmejsel, med vilken han slet upp Olssons vapenrock.
När Olsson den 16 september 1956 låg och vilade på sin säng i tredje loge¬
mentet togo sig Hernlund och Uddén för att bråka med honom. Från början
var nog bråket avsett mer som ett skämt. De slogo honom och bröto sönder
en slipsnål. Olsson hamnade på golvet och blev släpad på detta ett stycke
invid sängen. Vidare togo de av honom skor och strumpor och smorde in hans
fötter med skokräm.
Nauclér: Han iakttog vid flera tillfällen, att Hernlund, Uddén och Lundin
slogo Olsson. Han erinrade sig särskilt ett tillfälle vid infanteriregementets
skjutbana och ett tillfälle på logementet i kasernen i Visby. Slagen riktades
mot Olssons överarmar. En del slag voro hårda och en del lindriga. Enligt
Nauclérs uppfattning slogo samtliga de tilltalade ungefär lika mycket. Vid
det tillfälle, då Olsson utsattes för trakasserier vid skjutbanan, var emellertid
Hernlund icke närvarande utan endast Uddén och Lundin. Troligen utdela¬
des det slag mot Olsson vid detta tillfälle men Nauclér kunde icke säga det
med säkerhet. Olsson gjorde vid detta tillfälle icke något egentligt motstånd
utan lade sig ned och började gråta. Men det brydde sig Uddén och Lundin
icke om. Nauclér erinrade sig att de tilltalade togo av Olsson skorna och
hällde vatten på honom. — Vid ett tillfälle, då det skulle vara en lektion i
kårens sjukhusträdgård, låg Nauclér på gräsmattan och väntade. Då började
109
de tilltalade bråka med Olsson genom att riva upp ett hål i hans byxor.
Nauclér visste med bestämdhet, att Uddén och Hernlund deltogo i detta,
och ville minnas att så var förhållandet även med Lundin. I varje fall visste
han med bestämdhet, att Lundin »var på honom i alla fall». En söndag i
september månad kom Nauclér in på logementet och fann Olsson målad med
skokräm. Olsson var då ledsen och grät. Olsson grät ganska ofta enligt vad
Nauclér erinrade sig. Det var först under Visby-tiden detta hände. Olsson var
en bra pojke, men han utsattes ständigt för trakasserier från de tilltalades
sida. Nauclér hade sett stora blåmärken på Olssons armar. Nauclér visste
icke om det under Blåhällsvistelsen bråkades mer med Olsson än med andra
kamrater. Från början var det troligen mest skämt men det slutade tråkigt.
Det började bli allvarligt, när de under vistelsen i Visby började slå Olsson
på armarna. Nauclér trodde icke att Olsson och de tilltalade voro ovänner
•och hade icke märkt någon skrytsamhet från Olssons sida.
Eriksson: Olsson, som var förlagd på ett annat logement än Eriksson, kom
en kväll in på Erikssons logement. Han skakade och var uppriven. Han sade,
att han icke kunde vara på sitt eget logement. Han var halvt om halvt despe¬
rat, var nedstämd och satt och skakade i en säng. Senare på kvällen fick
Eriksson se Olssons armar. De voro alldeles blåslagna. Eriksson hade tidi¬
gare märkt, att de tre åtalade slagit Olsson. Det hade även varit på tal man
och man emellan, att de tre tilltalade gått allt för hårt åt Olsson. Anled¬
ning hade funnits för Olssons kamrater att inskrida. Själv hade Eriksson
icke reflekterat över saken förrän Olsson visade upp sina blåmärken.
Odell: Odell tillhörde första avdelningen av motortroppen. En kväll kom
Olsson in i det logement, där Odell var förlagd. Olsson var då berusad och
verkade förstörd. Ena stunden skrattade han och andra stunden grät han.
Odell såg vid flera tillfällen under den tidigare tjänstgöringen Hernlund,
Uddén och Lundin slå Olsson på armarna. Detta hände mest under vistelsen
i Blåhäll. Under en skjutövning på infanteriregementets skjutbana, då både
Olsson och Odell hade rast, befann sig Odell ett litet stycke från Olsson.
Då började Uddén och Lundin bråka med Olsson. De slogo honom och brot¬
tades med honom så att han ramlade omkull, togo av honom rocken och
hällde vatten på honom samt knuffade omkull honom. Odell kunde icke er¬
inra sig, om Olsson försökte resa sig. Däremot grät han. Lundin och Uddén
hällde trots detta vatten på honom. Det hände ibland att även andra värn¬
pliktiga blevo utsatta för sådan behandling av kamrater, men de svarade i
motsats till Olsson med samma mynt.
Bo Andersson: Han erinrade sig händelsen vid infanteriregementets skjut¬
bana. Olsson låg och vilade ett stycke från Andersson, då Lundin och Uddén
började kivas med honom. Det var antagligen mest lek från början. Sedan
blev det mera allvar, när de började taga av Olsson ammunilionsgördeln,
vapenrocken och skorna. Olsson fick en del stryk vid tillfället. Andersson
ville minnas, att Olsson också blev omkullknuffad. Anmälan till sergeanten
Thorn kom till stånd sedan Olsson en kväll kommit hem och det uppstått
oväsen i korridoren. Olsson uppehöll sig där och ville icke gå och lägga sig
no
på sitt logement. Därför fick han en plats på Anderssons logement. Olsson,,
som var något berusad, fick vid tillfället ett sammanbrott och var stundtals
alldeles vild. Då han klädde av sig, syntes stora blåmärken på hans armar.
Jansson: Under tjänstgöringen förekom det allmänt, såväl i Blåhäll som i
Visby, en del skämt i form av brottningar, insmörj ning av fotterna med sko¬
kräm och dylikt. Det riktade sig mot de flesta av kamraterna. Jansson hade
icke den uppfattningen, att Olsson blev särskilt hårt ansatt av de tilltalade
utom mot slutet, då det gick till överdrift och han genom alla slagen mot
överarmarna fick blåmärken på dessa. Jansson hade icke märkt, att Olsson
dragit sig undan från sällskap med de tre tilltalade. Han kunde icke hel¬
ler erinra sig att Olsson någon gång beklagade sig över slagen. Vid ett par
tillfällen märkte Jansson, att Olsson grät. Anledningen till att de tilltalade
till slut upphörde med behandlingen av Olsson var troligen, att det var nå¬
gon, som bad dem sluta med den.
Inge Andersson: Under första tiden av värnpliktstjänstgöringen — innan
förbandet kom ut till Blåhäll — märktes, att Olsson var litet underlig. Han
var litet nervös och mycket för att prata. Det förekom skämt mellan kam¬
raterna, vilket tog sig uttryck i brottning och boxning och dylikt. Skämtet
förekom mellan alla kamraterna och riktade sig icke speciellt mot Olsson
men ibland kanske litet mera mot denne. Andersson erinrade sig att han
vid något tillfälle sett Olsson gråta.
Börje Andersson: Han var logementskamrat med Hernlund, Uddén, Lun¬
din och Olsson både på eftersommaren och på hösten. Under vistelsen på
Blåhäll förekom det en hel del skämt mellan kamraterna såsom att det lades
ägg i sängarna och att man målade fotterna på varandra. Olsson var litet
skrytsam och skämtet mot honom blev väl litet överdrivet. Efter återkoms¬
ten till Visby ökade antalet »muskelstärkare» (slag på överarmarna). An¬
dersson såg icke, att Olsson fick några blåmärken därav, men hörde talas
om, att så var fallet. Andersson hade sett, att Olsson grät ibland, och det var
antagligen i samband med att han blev »behandlad». Andersson hörde icke
någon gång Olsson be om hjälp. —- Det var mest osämja mellan de tilltalade
och Olsson, men ibland kunde det ju hända att de kunde prata med varandra
också.
Vid målets förehavande i hovrätten har åklagaren förklarat sig icke vid¬
hålla sitt påstående att Hernlund och Uddén vid det ovan angivna tillfället
den 16 september 1956 släpade Olsson på golvet i logementet. Vidare har
hovrätten icke funnit ådagalagt att Uddén och Lundin vid tilldragelsen på
infanteriregementets skjutbana knuffade omkull Olsson och ej heller att
Lundin vid detta tillfälle rev sönder Olssons skjorta, varemot hovrätten
väl ansett av utredningen framgå att Uddén och Lundin vid tillfället lade
omkull Olsson då denne försökte resa sig. I övrigt fann hovrätten Hern¬
lund, Uddén och Lundin vara förvunna till ansvar på sätt av rådhusrätten
angivits.
Schildt anförde i sin skrivelse till militieombudsmannen bland annat: Be-
in
fälstillgången hade varit tillfyllest vid fjärde batteriet under tiden maj—sep¬
tember 1956, men ett stort antal befälsbyten hade ägt rum till följd av det
ordinarie befälets semestrar och deltagande i en omfattande, extra utbild¬
ningsverksamhet. Trots befälsbytena hade utbildningsresultatet befunnits
gott. De värnpliktiga på motortroppen, vilka hörts under den utredning som
Schildt företagit sedan pennalismen upptäckts, hade vitsordat att det rått
allmän ordning på troppen och att den inre tjänsten övervakats. Vid ut¬
redningen hade emellertid framkommit, att kontakten mellan de värnplik¬
tiga och befälet på troppen icke varit fullgod. Den ordinarie troppchefen
hade icke varit särskilt tillgänglig och det tillfälliga befälet hade de värn¬
pliktiga icke hunnit lära känna tillräckligt. Vidare hade vid utredningen
framkommit, att de förhållandevis trånga och obekväma förläggningsloka-
lerna åstadkommit viss irritation mellan de värnpliktiga, särskilt som de
vid dåligt väder i stor utsträckning varit hänvisade till dessa lokaler på fri¬
tid. Redan på ett tidigt stadium hade i Blåhäll, framförallt inom motortrop¬
pen, bland de värnpliktiga uppstått en tendens att göra varandra förtret,
t. ex. genom att måla fotterna på sovande kamrater med skokräm, lägga
föremål i sängarna, riva upp bäddarna för varandra och bedriva »kottkrig»
under rasterna. Det syntes otvivelaktigt, att dessa tilltag från början varit
avsedda som oförargliga skämt. Såväl ordinarie batterichefen, tillika läger¬
chef, som tjänstförrättande batterichefen hade framhållit, att övervakning¬
en av förläggningen i Blåhäll med hänsyn till trångboddheten varit noggran¬
nare än vad eljest var normalt. Detta hade bestyrkts av de värnpliktiga, men
dessa hade samtidigt förklarat, att det ändå icke funnits någon möjlighet för
befälet att avslöja de olämpliga tilltagen i förläggningen. Den skjutövning
vid vilken Olsson utsattes för rättsstridigt tvång hade letts av fänriken Folke
med biträde av furiren Strömstedt. Folke hade vid övningen hela tiden be¬
funnit sig omedelbart bakom skjutvallen medan Strömstedt uppehållit sig
i markörgraven. I övningen hade deltagit omkring 40 värnpliktiga indelade
på tre skjutlag, av vilka i tur och ordning ett sköt, ett markerade och ett vi¬
lade bakom skjutvallen. Av de värnpliktiga som hörts under utredningen
hade två, som tillhört det lag som sköt medan bråket med Olsson pågick,
uppgivit att de sett vad som försiggick men att detta knappast varit möjligt
för Folke, vilken såsom skjutledare hela tiden måst ha sin uppmärksamhet
riktad framåt. Något ovanligt ljud torde icke ha hörts från de bråkande.
Sju värnpliktiga som hörts angående denna tilldragelse, bland dem Olsson,
hade ansett att Folke borde ha märkt vad som pågick och tillagt att om
Thorn lett övningen hade Thorn säkert sett det. Eln annan värnpliktig hade
sagt att icke ens Thorn skulle ha märkt något. Den lektion i kårens sjuk¬
husträdgård vid vilken Olssons byxor rivits sönder hade letts av sjukvårds-
furiren Fridman med biträde av furiren Booberg, av vilka den senare till¬
hörde det ordinarie troppbefälet. Då tiden för lektionens början närmade
sig hade Fridman från sin arbetsplats i sjukhuset genom ett fönster sett
hur andra avdelningen av motortroppen samlades. Detta hade skett under
loppet av omkring tio minuter, varunder först anländande värnpliktiga, vilka
112
utgjorde huvuddelen av avdelningen, vilat på gräsmattan cirka femton
meter från fönstret. Fridman hade iakttagit att några av de värnpliktiga
brottats med varandra, men intensiteten i brottningen hade varit ringa och
något anmärkningsvärt hade icke förekommit. Han hade uppfattat brott¬
ningen som en vanlig lek och han hade icke märkt att Olssons byxor slitits
sönder. När samtliga värnpliktiga anlänt till lektionen, hade Fridman gått
ut till dem i sjukhusträdgården. Han hade ett bestämt minne av att de
värnpliktiga varit intresserade, glada och trevliga under lektionen. Värn¬
pliktiga som deltagit i lektionen hade under Schildts utredning framhållit
att det skulle ha varit mycket svårt för att icke säga omöjligt för Fridman
att — om han icke sett hålet i Olssons byxor — uppfatta brottningen på an¬
nat sätt än han gjort. Även Olsson hade förklarat, att icke något annat elak¬
artat än upprivningen av hålet i byxorna förekommit vid detta tillfälle.
De personer som hördes under den utredning varom militieombudsman-
nen föranstaltade uppgåvo bland annat följande.
Olsson: Han trodde icke att befälet vid något tillfälle iakttagit att han
utsatts för övergrepp, övergreppen förekommo huvudsakligen på raster och
annan fritid då befäl icke var närvarande. Under kortare raster mellan öv¬
ningspassen brukade de värnpliktiga ofta brottas på lek och skämta med
varandra. För befälet som under dessa raster visserligen var närvarande
men i regel uppehöll sig på något avstånd från de värnpliktiga måste det ha
varit mycket svårt att avgöra om det förekom något som icke kunde anses
som lek eller om leken urartat på något sätt. Olsson ansåge att om befälet
lagt märke till att han blivit illa behandlad, det skulle ha ingripit. Före den
21 september 1956, då pennalismen anmäldes, hade Olsson icke fäst befälets
uppmärksamhet på den behandling han utsatts för. Han hade flera gånger
tidigare tänkt tala med befälet om förhållandena men skjutit på saken i det
längsta, emedan han dragit sig för att anmäla sina kamrater. Han hade trott
att de skulle sluta ändå och låta honom vara i fred. Förmodligen hade befä¬
let innan anmälan gjordes icke någon som helst kännedom om vad som
förevarit. Olsson tyckte bra om och hade icke någon anmärkning mot be¬
fälet.
Forsberg: Han var de värnpliktigas förtroendeman på fjärde batteriet,
s. k. batteriassistent. Under den tid då pennalismen pågick som värst var
batteriet onormalt stort. Det bestod då av två pjäsavdelningar och två mo¬
toravdelningar med cirka 20 man på varje avdelning. Forsberg, som själv
tillhörde en av pjäsavdelningarna, hade lärt känna de värnpliktiga på de
andra avdelningarna först i slutet av tjänstgöringstiden. Med de värnplik¬
tiga på andra motoravdelningen hade han haft mycket liten kontakt, be¬
roende på att det tog tid att lära känna alla på batteriet. Att Olsson utsatts
för otillbörlig behandling hade han fått kännedom om först efter polisan¬
mälan. Dessförinnan visste han icke ens vem Olsson var. Ingen hade tidi¬
gare antytt för Forsberg att Olsson behandlades illa av några kamrater.
Forsberg trodde icke och hade icke från något håll hört någon antydan om
att befälet ägde kännedom om eller hyste misstanke om den behandling som
113
Olsson utsattes för. Chefen för andra motoravdelningen, sergeanten Thorn,
var icke särskilt populär, men såvitt Forsberg kunde bedöma var den all¬
männa meningen bland de värnpliktiga under Thorns befäl, att Thorn genast
skulle ha sökt reda upp förhållandena, om han funnit anledning misstänka
att pennalism förekom. Såsom ett stöd för sin åsikt att befälet icke känt
till något om saken ville Forsberg framhålla den omständigheten att 70—75
procent av de värnpliktiga på batteriet ej haft kännedom om vad som före¬
varit förrän efter det anmälan gjorts om saken. Själv ansåge Forsberg att
det var erfaret och bra befäl på batteriet. Enligt hans mening kunde det in¬
träffade icke skyllas på bristande ordning i förläggningen i Blåhäll. Fors¬
berg, som i tiden efter det saken anmälts lärt känna Olsson ganska väl,
hade den uppfattningen att vad som i det längsta avhållit Olsson från att för¬
söka göra någonting åt de förhållanden, i vilka han råkat, var dels att Ols¬
son varit rädd för att det skulle bli allmänt känt att han blivit utsatt för
sådan behandling som förekommit och dels att Olsson varit rädd för re¬
pressalier från Hernlund, Udden och Lundin.
Thorn: Han vore född 1930 och hade börjat fullgöra sin värnplikt 1951.
Efter att ha genomgått kadettskola och försvarets läroverk hade han blivit
sergeant 1953. För närvarande gick han på krigsskolan. Han hade kommit
till Gotlands artillerikår 1953. Från och med den 22 maj till och med den
2 oktober 1956 var han chef för motortroppen vid fjärde batteriet. Förutom
Thorn tjänstgjorde såsom befäl på troppen överfurirerna Johansson och
Ireljung under i stort sett samma tid som Thorn, furiren Sandsjö under ti¬
den maj—augusti och furiren Booberg under september. Antalet värnplik¬
tiga tillhörande troppen var ursprungligen 64 men sjönk sedan till 56. De
värnpliktiga voro fördelade på tre logement, när troppen var i Visby, och
på två logement, när den var i Blåhäll. I sitt uppförande skilde de sig icke
nämnvärt från andra värnpliktiga. Några voro stillsamma, medan andra
voro mer eller mindre livliga. Somliga brukade, på sätt som vore vanligt
bland värnpliktiga, under övningsraster på skoj bråka med sina kamrater
bl. a. genom att kasta kottar på dem samt knuffas, kivas, retas och brottas.
Hernlund, Udden och Lundin voro livliga men hörde icke till de bråkigaste.
Olsson var lugn och stillsam. Han var en sådan person, vars utseende och
namn man till en början hade svårt att överhuvudtaget komma ihåg. Thorn
hade icke lagt särskilt märke till honom. Vid en i slutet av juli eller början
av augusti 1956 företagen övning avseende fysisk träning iakttog Thorn
dock, att Olsson icke klarade vissa moment. Sålunda orkade Olsson icke
taga sig upp för en bergvägg med hjälp av en lina och vågade icke hoppa ned
från en berghäll. När Thorn frågade, varför Olsson icke hoppade, svarade
denne, att det kändes så konstigt i benen, och eftersom Thorn då förstod,
att Olsson var rädd, lät han honom slippa ifrån nedhoppet. I övrigt hade
Thorn, innan han mottog anmälan om att Olsson behandlats illa av några
kamrater, icke reflekterat över Olssons prestationsförmåga. Efteråt kom
han emellertid att tänka på att Olssons skjutresultat under tjänstgöringen
försämrats. Resultaten blevo dock icke påfallande dåliga. Efter att i början
8—57/662. Militieombudsmannens ämbetsberättelse
114
av tjänstgöringen ha gjort så goda resultat, att Thorn då hyste förhopp¬
ning om att Olsson skulle bli en bra skytt, kom Olsson senare att tillhöra
medelmåttorna på batteriet. Thorn hade före nyssnämnda anmälan icke sett,
att Olsson trakasserats av några kamrater, eller hört talas därom. Varken
Olsson eller någon annan hade dessförinnan framfört klagomål till Thorn
eller det övriga befälet. Efter anmälningen omtalade furiren Booberg för
Thorn, att Booberg vid något tillfälle i en korridor påträffat några värn¬
pliktiga, bland andra Olsson, vilka bråkade med varandra, och att Olsson
då på fråga av Booberg, vad de höllo på med, svarat att det icke var någon¬
ting. Olsson hade under tjänstgöringens gång blivit tystlåten och butter,
men icke i sådan grad, att det gav Thorn anledning att fundera över orsa¬
ken härtill. Thorn hade icke vid något tillfälle sett Olsson gråta eller miss¬
tänkt att Olsson gjort det. Om det överhuvudtaget varit möjligt för befälet
att uppmärksamma att Olsson utsatts för obehag av sina kamrater, var det
närmast Thorn som borde ha märkt det, eftersom han ledde utbildningen
av troppen och varje vardag — med undantag för tiden den 23 juni—den
8 juli 1956, då han åtnjöt semester — var tillsammans med troppen minst
2—3 timmar vid dess övningar. Under de värnpliktigas fritid hade han, som
icke haft sin bostad inom artillerikårens förläggning, däremot icke iaktta¬
git deras uppförande. Han hade saknat anledning härtill, emedan han icke
varit kommenderad till dagbefäl. Thorn förstode icke vad som föranlett
de i kårchefens utredning lämnade uppgifterna, att kontakten mellan trup¬
pen och troppbefälet icke varit fullgod och att den ordinarie troppchefen
—- Thorn —- icke varit särskilt tillgänglig. Han ansåge sig ha haft god kon¬
takt med de värnpliktiga.
Johansson: Under sommaren och hösten 1956 ansvarade Johansson för
utbildningen i motortjänst på fjärde batteriets motortropp och lärde då
efter hand känna såväl Olsson som Hernlund, Uddén och Lundin. Johans¬
son hade icke tyckt att de skilde sig från övriga värnpliktiga på troppen.
Han hade icke märkt eller misstänkt att Olsson blev illa behandlad. Under
rasterna mellan övningspassen såg Johansson aldrig något anmärknings¬
värt. De värnpliktiga lågo då vanligen på marken och rökte och Johansson
tyckte många gånger att de förhöllo sig ovanligt lugna. Lek och stoj före¬
kom sällan. Det vore dock möjligt att de värnpliktiga höllo sig särskilt
lugna under motortjänsten emedan de flesta voro intresserade av ämnet.
Såvitt Johansson mindes hade icke något tytt på att Olssons humör för¬
ändrats under tjänstgöringen, men Olsson hade icke den läggningen att han
talade med befälet om sina privata förhållanden. Ingen av Olssons kamra¬
ter hade antytt att Olsson var utsatt för övergrepp. Johansson fick icke kän¬
nedom om vad som förevarit förrän efter det förhållandena anmälts till
Thorn.
Ireljung: Hans huvudsakliga uppgift under sommaren och hösten 1956
var att tillsammans med överfuriren Johansson vara lärare i motortjänst
vid fjärde batteriets motortropp. Efter en eller två månader lärde han till
namnet känna de värnpliktiga på troppen. Varken Olsson eller Hernlund,
115
Udden och Lundin utmärkte sig på något sätt eller skilde sig från de andra
värnpliktiga. Vid de tillfällen då Ireljung hade möjlighet att iakttaga dem
förekom icke någonting anmärkningsvärt. Det hade ej heller märkts att
Olssons humör förändrades, men den avdelning Olsson tillhörde var så
stor att befälet hade svårt att särskilt lägga märke till varje enskild värn¬
pliktig. Ireljung hörde aldrig någon annan av befälet uttrycka någon miss¬
tanke om att Olsson behandlades illa eller omnämna någon iakttagelse som
tydde därpå. Ej heller hade någon värnpliktig innan anmälan om över¬
greppen skedde gjort någon antydan till Ireljung om vad som försiggick,
vilket Ireljung numera tyckte var anmärkningsvärt. Ireljung fick vetskap
om förhållandena först efter det anmälan gjorts.
Sandsjö: Han tjänstgjorde under tiden den 14 maj—den 17 augusti 1956
på motortroppen vid fjärde batteriet såsom instruktör tillsammans med
Johansson och Ireljung under Thorns befäl. Befälet, som utgjordes av en¬
dast fyra man, måste under rasterna mellan övningspassen lämna de värn¬
pliktiga helt för sig själva, enär befälet behövt tid på sig att bereda kom¬
mande övningspass. På grund därav hade befälet icke lagt märke till vad
som förekom mellan de värnpliktiga under rasterna. Icke någon av de värn¬
pliktiga hade sagt något till befälet om den behandling Olsson utsattes för.
Därest detta kommit till Sandsjös kännedom, skulle han givetvis ha läm¬
nat rapport därom till Thorn. Sandsjö hade det intrycket att Olsson var
något inbunden och icke riktigt smälte samman med de övriga värnpliktiga.
Booberg: Före anmälan om övergreppen på Olsson hade Booberg, som då
under Thorns befäl ledde trupptjänstutbildningen vid fjärde batteriets mo¬
tortropp, icke känt till att övergrepp förekommit. När den avdelning Olsson
tillhörde skulle ha den förut omförmälda lektionen i sjukhusträdgården
överlämnade Booberg avdelningen till sjukvårdsfuriren Fridman och vid den
uppställning som därvid ägde rum kontrollerade han under det han passe¬
rade framför avdelningen de värnpliktigas kläder. Han iakttog emellertid
icke då någon skada på Olssons byxor och icke heller blev han underrättad
om att Olsson antastats. Om Booberg haft kännedom om den behandling
Olsson blivit utsatt för skulle han vidtagit erforderliga åtgärder.
Strömstedt: Han hade under sin tjänstgöring såsom befäl vid fjärde bat¬
teriet så småningom lärt känna de värnpliktiga på motortroppen och hade
den uppfattningen att Hernlund, Udden och Lundin i sitt uppförande icke
på något sätt skilde sig från de andra värnpliktiga på troppen. Var det
fråga om hård tjänstgöring voro de bland dem som klarade tjänsten bäst.
Vad beträffade Olsson lade Strömstedt märke till att denne var mycket
pratsam och skrytsam. Under rasterna vid övningarna förekom det, såsom
det alltid gjorde bland värnpliktiga, att de värnpliktiga på troppen lågo och
skuffade på varandra och hade andra skämt för sig. Strömstedt hade dock
aldrig märkt att Olsson vid dessa tillfällen var särskilt utsatt och icke nå¬
gonsin sett alt Olsson erhållit slag på armarna av sina kamrater. Vid skjut¬
övningen på infanteriregementets skjutbana uppehöll sig Strömstedt huvud¬
sakligen i markörgraven och hade vid detta tillfälle icke iakttagit något an¬
116
märkningsvärt beträffande Olsson. Före anmälan om övergreppen på Ols¬
son hade Strömstedt icke någon kännedom eller misstanke om vad som
förevarit mellan Olsson och hans kamrater. Från någon annan av befälet
hade icke heller yppats någon sådan misstanke och varken Olsson eller nå¬
gon annan värnpliktig hade gjort någon som helst antydan om förhållande¬
na innan anmälan gjordes.
Folke: Han hade icke något minne av att det förekom något intermezzo
vid skjutövningen på infanteriregementets skjutbana och hade icke heller
vid något annat tillfälle iakttagit eller misstänkt att Olsson utsattes för våld
eller annan omild behandling av sina kamrater.
I anslutning till en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde mi-
litieombudsmannen i skrivelse den 18 november 1957 till kårchefen föl¬
jande.
Vid prövning av ärendet har jag funnit av utredningen framgå att, innan
till befälet den 21 september 1956 anmälts att Olsson utsatts för misshandel
och andra övergrepp, icke någon i befälsställning känt till eller haft skäl
misstänka att så varit fallet. Vid sådant förhållande och då icke heller
eljest framkommit någon omständighet på grund varav befälet bort före
nyssangivna tid ha funnit anledning till ingripande för att förebygga sådana
händelser som de ifrågavarande, företager jag ej vidare åtgärd i ärendet.
Svea artilleriregemente
Efter anmodan av militieombudsmannen överlämnade stadsfiskalen i
Sundbyberg R. Gratte med skrivelse den 11 maj 1957 protokoll över för¬
undersökning som verkställts angående vad i nu ifrågavarande hänseende
tilldragit sig vid Svea artilleriregemente ävensom avskrift av en i anslutning
till förundersökningen till Sollentuna och Färentuna domsagas häradsrätt
ingiven stämningsansökan. Handlingarna utvisade att åtal väckts vid hä¬
radsrätten mot skogsarbetaren värnpliktige nr 351120-165 Ulf Carlsson och
brevbäraren värnpliktige nr 370425-123 Olov Karlsson bl. a. för det de vid
flera tillfällen under tiden juli 1956—den 23 januari 1957 i närmare angiv¬
na hänseenden förgripit sig mot studeranden värnpliktige nr 341002-101
Hans Segeryd.
Vid granskning av de till militieombudsmannen översända förundersök¬
ningsprotokollen uppkom fråga om närmare undersökning huruvida de
värnpliktigas befäl underlåtit att i tid ingripa för att få övergreppen rätts¬
ligt beivrade. Med anledning härav anhöll militieombudsmannen i skrivelse
den 13 maj 1957 till stadsfiskalen att denne måtte omgående lämna be¬
sked huruvida han ämnade företaga utredning i nu angivna hänseende.
I skrivelse den 14 maj 1957 meddelade Gratte att ytterligare utredning
och åtalsprövning i berörda hänseende komme att företagas men att det
synts lämpligt att avvakta huvudförhandling och dom i det ovan angivna
117
målet för att därigenom erhålla tillförlitligare grund för bedömningen av
befälets åtgärder. Gratte upplyste tillika i skrivelsen att han inhämtat att
huvudförhandling komme att äga rum i början av juni 1957.
Dom i målet meddelades av häradsrätten den 17 juni 1957, därvid en¬
var av Ulf Carlsson och Olov Karlsson dömdes till fängelse två månader för
brott, av vilka de flesta innefattade övergrepp mot Segeryd. Häradsrätten
fann sålunda de tilltalade i nu ifrågavarande hänseenden förvunna till an¬
svar Ulf Carlsson jämlikt 14 kap. 13 §, 15 kap. 22 § och 20 kap. 6 § första
stycket strafflagen för misshandel, rättsstridigt tvång och egenmäktigt för¬
farande samt Olov Karlsson jämlikt 15 kap. 22 § och 24 kap. 2 § straff¬
lagen för rättsstridigt tvång och åverkan, och förskyllde enligt häradsrät¬
tens dom de tilltalade sålunda ansvar dels båda för det de en kväll i juli
eller augusti 1956 släpat Segeryd från logementet intill det där de och Se¬
geryd voro förlagda till detta senare logement, knuffat Segeryd mot väg¬
gen åtskilliga gånger, brutit upp hans armar på ryggen samt tvingat ned
honom på hans säng där de höllo honom fast under omkring en timme och
tvingade honom uppgiva att han gått in på grannlogementet för att stjäla,
vilket påstående saknade grund, dels Olov Karlsson för det han en kväll i
juli 1956 tänt ett flertal tändstickor och uppsåtligen hållit lågan mot och
därigenom skadat filten på den säng i logementet, där Segeryd låg, varvid
denne emellertid lyckats hindra att större skada uppstått, dels båda för det
de en kväll i september 1956 under omkring en timme tagit struptag på Se¬
geryd, som låg på sin säng i logementet, samt vridit om armarna på honom
och hindrat honom från att komma upp från sängen, dels Ulf Carlsson för
det han vid ett tillfälle i slutet av november 1956 uppsåtligen misshandlat
Segeryd genom att slita denne ur hans säng på logementet så att han föll
handlöst i golvet, dels ock Ulf Carlsson för det han den 23 januari 1957
uppsåtligen misshandlat Segeryd genom att trampa denne på hans bara
fötter, kasta honom mot hans logementsskåp, knuffa omkull honom på
sängen samt med handloven tilldela honom flera slag mot halsen och mot
ljumskarna ävensom vid samma tillfälle i logementet olovligen tillgripit Se-
geryds nycklar, som denne dock senare samma dag återfick.
Vid häradsrätten erkände Ulf Carlsson och Olov Karlsson att de begått de
ovan angivna i häradsrättens dom beskrivna gärningarna. Enligt vad ut¬
redningen giver vid handen voro båda spritpåverkade då de begingo dessa
gärningar. Tillfrågade om anledningen till sitt handlande ha båda hänvisat
till spritpåverkan samt i övrigt i huvudsak förklarat övergreppen som ut¬
slag av skämtlynne, för vilket — enligt uppgift av Olov Karlsson — just
Segeryd utsatts enär han varit tystlåten och aldrig brukat svara eller slå
igen.
Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.
I en till militieombudsmannen den 3 september 1957 inkommen skrivelse
meddelade t. f. stadsfiskalen S. Gagnér att ytterligare utredning verkställts
till utrönande av huruvida försummelse att beivra de övergrepp som åtalats
118
kunde läggas vederbörande befäl — närmast batterichefen kaptenen G.
Zachrisson — till last samt att utredningen givit vid handen att skälig miss¬
tanke om sådan försummelse eller brott i övrigt ej kunde anses föreligga,
varför ärendet ej föranledde vidare åtgärd från åklagarens sida. Vid skri¬
velsen funnos fogade protokoll över förhör som hållits med — förutom
Zachrisson — kaptenen K. Bildt, löjtnanten J. Bodin, styckjunkaren B.
Stenberg samt värnpliktiga R. Harula och E. Sergo.
Den 5 september 1957 anmodade militieombudsmannen stadsfiskalen i
Sundbyberg att låta verkställa kompletterande utredning genom förhör med
Segeryd, Stenberg, Bodin och Zachrisson angående vad som förekommit i
samband med att Segeryd på sätt vid utredningen framkommit under sen¬
sommaren eller hösten 1956 till vederbörande befäl på batteriet framförde
att han blivit utsatt för trakasserier av andra på hans logement förlagda
värnpliktiga.
Den begärda kompletterande utredningen överlämnades av stadsfiskalen
den 7 september 1957, varefter militieombudsmannen i skrivelse den 10 i
samma månad till Zachrisson anmodade denne att inkomma med upplys¬
ningar i vissa i skrivelsen närmare angivna hänseenden.
I en till militieombudsmannen den 14 i samma månad inkommen skrift
lämnade Zachrisson de begärda uppgifterna.
Av handlingarna i ärendet inhämtas beträffande hithörande förhållanden
i huvudsak följande.
Segeryd ryckte in till första tjänstgöring den 15 maj 1956 och placerades
någon vecka därefter på fjärde batteriet. Till en början var Segeryd förlagd
på samma logement som Ulf Carlsson och Olov Karlsson (i det följande ge¬
mensamt benämnda Karlssönerna). En dag i början av september 1956 hän-
vände sig Segeryd till bataljonsläkaren vid regementet B. Linnros och råd¬
förde sig med denne om vad som vore att åtgöra med anledning av att Sege¬
ryd trakasserats av ett par av sina logementskamrater och på grund därav
blivit nervös. Linnros sökte omedelbart i telefon dåvarande chefen för fjär¬
de batteriet, kaptenen Zachrisson, men anträffade icke denne utan underrät¬
tade i stället batteriadjutanten styckjunkaren Stenberg om Segeryds besök
hos Linnros. Segeryd, som av Linnros anmodats att själv genast hänvända
sig till Zachrisson, infann sig strax därefter å batteriexpeditionen men träf¬
fade icke Zachrisson där, varför Segeryd i stället hänvände sig till Stenberg
och för denne anmälde att han utsatts för trakasserier av Karlssönerna. Då
Zachrisson någon stund senare infann sig å batteriexpeditionen blev Zach¬
risson av Stenberg orienterad om vad som förekommit vid Segeryds besök
hos Stenberg. Huruvida Stenberg för Zachrisson även omtalade att Segeryd
för Stenberg uppgivit att trakasserierna förövats av Karlssönerna har icke
kunnat tillförlitligen utredas. Zachrisson lät genast kalla Segeryd till sig
och Segeryd upprepade då för Zachrisson, dock utan att namngiva Karlssö¬
nerna, vad Segeryd tidigare delgivit Stenberg beträffande de mot Segeryd
förövade övergreppen. Vid detta Segeryds besök hos Zachrisson förklarade
denne att han funne saken vara av beskaffenhet att böra bli föremål för
119
polisutredning, men Segeryd tillkännagav då att han bestämt motsatte sig
en sådan åtgärd, vilket Segeryd motiverade med att han vore rädd för yt¬
terligare trakasserier. Zachrisson bestämde sig för att tillmötesgå denna Se-
geryds önskan såtillvida att Zachrisson skulle låta anstå med att göra anmä¬
lan i saken till dess säkrare grund förelåg för de uppgifter Segeryd lämnat.
I stället ombesörjde Zachrisson att Segeryd samma dag överflyttades till ett
annat logement där några äldre värnpliktiga voro förlagda. I samband med
denna åtgärd vidtalade Stenberg och möjligen även Zachrisson en av dessa
äldre värnpliktiga — R. Harula — att tillse att icke någon kom in på loge¬
mentet och förgrep sig mot Segeryd, varjämte Segeryd anmodades att, om i
fortsättningen skulle förekomma den minsta ansats till trakasseri mot ho¬
nom, omedelbart göra anmälan härom. Härjämte beordrade Zachrisson dag¬
befälet på batteriet att göra tätare inspektioner än dittills för att kontrollera
att något otillbörligt icke förekom på logementen. Vidare anmodade Zach¬
risson batteriassistenten värnpliktige Sergo — till yrket civilingenjör — att
bland de värnpliktiga närmare förhöra sig om vad som verkligen inträffat
för Segeryds vidkommande. Efter någon tid fick Zachrisson av Sergo besked
att såväl enligt Sergos egen som kamraternas uppfattning övergreppen mot
Segeryd icke varit av särskilt allvarlig natur. Sedan nu nämnda åtgärder
vidtagits blev Segeryd vid åtskilliga tillfällen av Zachrisson och Stenberg
tillfrågad om han dåmera hade något att beklaga sig över, vartill Segeryd
vid samtliga tillfällen svarade att så icke var fallet utan att han nu fick vara
i fred för kamraterna. Den 24 januari 1957 meddelade Stenberg kaptenen
Bildt — denne hade den 1 oktober 1956 efterträtt Zachrisson såsom chef
för fjärde batteriet — att Segeryd på morgonen samma dag till Stenberg
anmält att Segeryd föregående kväll återigen utsatts för trakasserier av
Karlssönerna. Stenberg omtalade därvid att Segeryd även före Bildts till¬
träde såsom batterichef trakasserats av Karlssönerna. Bildt hörde omedel¬
bart Segeryd och Karlssönerna i saken, därvid Segeryd uppgav att han också
vid ett tillfälle i slutet av november 1956 blivit trakasserad av Karlssönerna.
Härom hade Segeryd då icke gjort någon anmälan enär han trodde att vad
som förekommit var en engångsföreteelse. Segeryd hade nämligen fått vara
i fred sedan han i september 1956 förflyttats från det logement, där Karls¬
sönerna voro förlagda. Bildt anmälde samma dag skriftligen till regements¬
chefen vad som förekommit, varefter regementschefen några dagar senare
hänsköt saken till åklagaren. I en den 7 februari 1957 till kriminalpolisen
i Sundbyberg ingiven skrift anmälde Segeryd härefter Karlssönerna till laga
åtal för det de under den tid Segeryd vistats vid regementet vid upprepade
tillfällen misshandlat honom.
Beträffande vad som närmare förekom — särskilt i samband med att
Segeryd i september 1956 till vederbörande befäl framförde att han blivit
utsatt för trakasserier---har vid den i saken företagna utredningen uppgi-
vits hl. a. följande.
Segeryd: Redan från första dagarna efter det han i maj 1956 placerats
vid fjärde batteriet trakasserades han på olika sätt av Karlssönerna, vilket
120
gjorde att han så småningom blev alldeles uppriven. Något befäl var icke
törlagt på det logement, där bland andra Segeryd och Karlssönerna hade sin
förläggning. Så gott som samtliga trakasserier, i varje fall de grövsta, före¬
kom mo på onsdagskvällarna, då de övriga kamraterna voro borta, varför
Segeryd slutligen ej vågade uppehålla sig på logementet under annan tid
än då han måste ligga till sängs. Han gjorde dock ej någon anmälan härom
till befälet på batteriet. Även under övningarna och för övrigt så ofta de
kommo i tillfälle därtill voro Karlssönerna otrevliga mot Segeryd bl. a. ge¬
nom att knuffa honom och göra sig lustiga på hans bekostnad. Segeryd
tiodde dock ej att befälet lagt märke till detta. I början av augusti 1956
skulle batteriet avgå till Marma för övningar. Kvällen före avfärden skulle
de värnpliktiga packa de tillhörigheter som skulle medföras. Segeryd kunde
emellertid icke vistas på logementet, enär han ej fick vara i fred för Karls¬
sönerna. Hans nerver voro vid det laget alldeles slut varför han beslöt sig
för att vända sig till bataljonsläkaren för att få ett råd hur han skulle för¬
fara. Samma kväll gjorde han några anteckningar om på vilka sätt han
blivit trakasserad. En morgon i början av september inställde sig Segeryd
hos läkaren och medförde därvid de nyss omnämnda anteckningarna, som
han under tiden fullständigat. Anteckningarna upptogo de tre tidigaste i
domen omnämnda övergreppen, en del skvmford, som Karlssönerna över¬
öst Segeryd med, samt en hemställan om förflyttning till ett annat batteri.
Han delgav läkaren anteckningarna genom att överlämna dem till denne.
Läkaren ringde omedelbart till batteriet för att tala med Zachrisson, men
eftersom denne icke var anträffbar talade han i stället med Stenberg. Se¬
geryd hörde icke vad läkaren sade till Stenberg enär samtalet fördes från
ett annat rum. Därefter återlämnade läkaren anteckningarna till Segervd
med uppmaning att gå direkt till Zachrisson och göra anmälan om förhål¬
landet. Vid detta tillfälle fick Segeryd icke någon medicin men han uppma¬
nades att återkomma vid senare tillfälle om det skulle visa sig nödvändigt.
Enbart samtalet med läkaren hade verkat lugnande på Segeryd, varför han
icke vidare behövde uppsöka denne. Segeryd begav sig efter besöket hos
läkaren direkt till batteriexpeditionen, där han träffade Stenberg, som då
var orienterad om fallet av läkaren. Zachrisson var fortfarande icke an¬
träffbar. Under samtalet med Stenberg, som fick läsa de tidigare nämnda
anteckningarna, vägrade Segeryd att uppgiva namnen på antagonisterna.
Som skäl uppgav han, att han var rädd för repressalier. Efter en del resone¬
rande omtalade han emellertid, att det var Ulf Carlsson och Olov Karlsson,
som trakasserade honom. Efter samtalet med Stenberg fick Segeryd återgå
till övningarna på sin tropp men tillsades att Stenberg skulle kalla på Se¬
geryd då Zachrisson anlänt. Omkring en timme senare blev Segeryd kallad
till Zachrisson. Av samtalet med Zachrisson, vilket fördes i enrum, förstod
Segeryd att Stenberg orienterat Zachrisson om vad saken gällde. Segeryd
tog fram sina anteckningar och läste ur dessa vad han ville ha framfört.
Anteckningarna slutade med ovanberörda hemställan från Segeryd att bli¬
va förflyttad till ett annat batteri. Zachrisson erbjöd då Segeryd, som vore
121
student, att flytta över till det så kallade studentbatteriet men detta av¬
böjde Segeryd, enär han tog för givet att han i så fall skulle få tjänstgörings-
liden förlängd. Han hade nämligen tidigare »begärt sig ifrån» ett sådant
batteri på grund av att hans mor var sjuklig, varför lian behövdes hemma
för att se till henne. Segeryd begärde förflyttning till åttonde batteriet, där
utbildning i eldledningstjänst bedrevs, men detta svarade Zachrisson icke
på. Segeryd drog då den slutsatsen, att utbildningen var för långt framskri¬
den för att en förflyttning skulle kunna göras. Zachrisson erbjöd Segeryd
ständig nattpermission för att denne skulle kunna tillbringa nätterna i hem¬
met. Segeryd, som bodde i Huddinge, avböjde emellertid under motivering
att det skulle bliva för långa och kostsamma resor. Slutligen föreslog Zach¬
risson att Segeryd skulle flytta över till ett annat logement, där ett antal
äldre och mera stadgade värnpliktiga voro förlagda. I samband härmed
nämnde Zachrisson att två värnpliktiga vid namn Harula och Papp, vilka
han ansåg vara pålitliga, voro förlagda där. Zachrisson nämnde dock ej
något om att dessa värnpliktiga eller någon annan skulle utgöra någon sorts
livvakt för Segeryd. Segeryd hölle för troligt att han, tillfrågad av Zachris¬
son om vilka det var som trakasserade honom, vägrade att uppgiva deras
namn. På denna punkt vore han dock mycket osäker. Han hade tidigare
uppgivit namnen för Stenberg, varför han förstått att Zachrisson under
alla förhållanden skulle få vetskap därom. Under samtalet med Segeryd
föreslog Zachrisson att utredning i saken skulle göras, men Segeryd mot¬
satte sig bestämt att så skedde, enär han vore rädd för repressalier. Ome¬
delbart efter samtalet med Zachrisson flyttades Segeryd över till det loge¬
ment där de äldre värnpliktiga voro förlagda. Segeryd erinrade sig att det
första Zachrisson sade efter det Segeryd läst upp sina anteckningar var »det
här är en ren polissak». Segeryd vet icke om Zachrisson vidtog andra åt¬
gärder än att flytta Segeryd till ett annat logement, men därefter blevo
Karlssönerna något bättre i sitt uppträdande mot honom. Detta antog Se¬
geryd berodde på att de, enligt vad han hört, varit på förhör hos batteriche¬
fen. I samband med förflyttningen fick Segeryd order av Zachrisson att var¬
je morgon anmäla till honom hur läget var. Vid ett par tillfällen talade
Segeryd med Zachrisson i anledning härav men hade då inget att beklaga
sig över. Vid ett par tillfällen frågade också Stenberg Segeryd hur det var,
varvid Segeryd förklarade att det icke varit något särskilt. I slutet av no¬
vember 1956 utsattes Segeryd återigen för trakasserier av mera allvarlig art,
bl. a. såtillvida att Karlssönerna dels försökte tvinga honom att dricka
brännvin1 och dels sleto honom ur sängen så att han föll handlöst i golvet.
Härom gjorde han dock ingen anmälan, enär han trodde att det var ett en¬
staka fall som ej skulle upprepas. Den 23 januari 1957 blev Segeryd emel¬
lertid återigen misshandlad av Karlssönerna. Morgonen därpå anmälde Se¬
geryd detta till Bildt. Denne frågade om Segeryd ville göra polisanmälan, vilket
Segeryd då ansåg sig vara tvungen alt göra, enär han icke stod ut med yt¬
terligare trakasserier. Därpå följde polisförhör, varefter Segeryd fick vara
1 Åtal härför ogillat av häradsrätten.
122
i fred. Segeryd ansåge icke att Zachrisson handlat felaktigt genom att ej
omedelbart föranstalta om utredning, enär Segeryd själv bestämt hävdat
att ingen polisanmälan skulle göras eller annan liknande åtgärd vidtagas.
För Bodin, som var Segeryds troppchef, hade Segeryd aldrig nämnt något
om vad som förekommit. Såvitt Segeryd visste inträffade ej heller något
som kunnat uppmärksammas av Bodin och göras till föremål för ingri¬
pande av denne. Segeryd hade aldrig haft för avsikt att vända sig till Sten¬
berg. Att så dock blivit fallet hade berott på att Zachrisson vid det förut
omnämnda tillfället i början av september 1956 icke var tillstädes å batteri¬
expeditionen då Segeryd infann sig där för att tala med Zachrisson om
saken. De förut omnämnda av Segeryd uppgjorda anteckningarna funnes
numera icke i behåll.
Stenberg: Vid något tillfälle på sensommaren eller hösten 1956 — troli¬
gen i september -— blev Stenberg uppsökt av Segeryd, därvid denne omtala¬
de att han blivit trakasserad av ett par av sina logementskamrater. Sege¬
ryd överlämnade vid tillfället till Stenberg ett pappersark, varå en hel del
fanns skrivet. Stenberg tog icke närmare del av innehållet, enär skriften
var ganska svårläst. Segeryd redogjorde emellertid muntligen för en del till¬
dragelser, därvid han bl. a. omtalade att de åsyftade logementskamraterna
vid ett tillfälle bränt hans filt. Segeryd verkade mycket uppriven och yttra¬
de bl. a.: »Jag står inte ut med det här längre.» På fråga av Stenberg varför
Segeryd icke tidigare anmält saken svarade denne att han trott att förföl¬
jelserna skulle upphöra. Till en början ville Segeryd icke uppgiva vilka han
åsyftade med sin anmälan enär han då befarade att bli utsatt för repressa¬
lier men på uppmaning av Stenberg namngav han efter en stund de båda
Karlssönerna såsom gärningsmän. Stenberg ansåg att det var fråga om en
sak varom Zachrisson måste underrättas och förhörde sig därför icke när¬
mare än vad nu angivits om vad som förekommit. Stenberg kunde icke er¬
inra sig om han omedelbart före Segeryds besök mottog något telefonmed¬
delande från Linnros men då det ganska ofta hände att vederbörande läkare
i telefon lämnade meddelanden angående de värnpliktiga på batteriet vore
det mycket möjligt att så skett även i detta fall. Om Linnros därvid nämnt
något om svårhetsgraden av de trakasserier, för vilka Segeryd enligt vad
sedermera framkommit blivit utsatt, skulle Stenberg säkerligen ha lagt detta
på minnet, enär han tidigare icke hört talas om något liknande. Stenberg
hade ett svagt minne av att Segeryd under deras samtal uppgav att han
samma morgon varit hos läkaren och begärt att få flytta till ett annat bat¬
teri. Med hänsyn till av Stenberg nu anmärkta omständigheter ansåge han
det väl vara möjligt att Linnros ringt och sagt något om att Segeryd var
nervös. Resultatet av Segeryds samtal med Stenberg blev att han anmodade
Segeryd att snarast uppsöka Zachrisson och till denne anmäla vad som före¬
kommit. Stenberg erinrade sig att han, innan Segeryd fick företräde för
Zachrisson, orienterade Zachrisson om Segeryds tidigare besök hos Sten¬
berg. Han kunde emellertid icke minnas huruvida han i detta sammanhang
även nämnde namnen å de av Segeryd för Stenberg uppgivna gärningsmän¬
123
nen, men han hölle för troligt att så var fallet. Efter samtalet mellan Zach-
risson och Segeryd talade Zaclirisson med Stenberg om vad som förevarit
och om hur de skulle ordna saken. Zaclirisson redogjorde icke närmare för
innehållet i Segeryds skrivelse eller arten av övergreppen mot denne. Zach-
risson förklarade emellertid att Segeryd skulle få flytta till ett annat loge¬
ment, där en del äldre värnpliktiga voro förlagda. Ävenså talade Zachris-
son något om att utse någon som skulle kunna hålla uppsikt över att inga
trakasserier förekommo mot Segeryd. I detta sammanhang nämnde Sten¬
berg att Harula kunde vara lämplig. Då Stenberg senare träffade Harula
omtalade Stenberg att Segeryd skulle flytta till Harulas logement enär värn¬
pliktiga å det logement där Segeryd dittills varit förlagd förgått sig mot ho¬
nom. Samtidigt tillsade Stenberg Harula att se till att ingen kom in på den¬
nes logement och förgrep sig mot Segeryd. »Här kommer ingen in», svarade
Harula. Stenberg fick uppfattningen att Harula kände till att övergrepp
förekommit mot Segeryd. Stenberg kände icke till huruvida Zaclirisson med
anledning av Segeryds anmälan vidtog andra åtgärder än förflyttningen av
denne till annat logement. Såvitt Stenberg visste höll Zaclirisson icke för¬
hör med Karlssönerna i saken.
Bodin: Våren 1956 hade han beordrats som troppchef vid fjärde batte¬
riet och hade som värnpliktiga på troppen haft bland andra Segeryd och
Karlssönerna. Segeryd var student och förutom honom funnos fyra eller
fem studenter på troppen. Bodin hade under tjänstgöringstid icke iakttagit
något särskilt i förhållandet mellan Segeryd och övriga värnpliktiga eller
mellan dessa och studenterna överhuvudtaget. Huruvida något otillbörligt
förekom mellan de värnpliktiga under deras fritid kunde Bodin icke yttra
sig om. Något sådant hade emellertid icke framkommit. Troligen någon gång
på sensommaren 1956 omtalade Zachrisson för Bodin att Segeryd anmält
att han blivit trakasserad av kamrater på logementet men därvid icke upp¬
givit vilka han åsyftade med sin anmälan. Zachrisson frågade i detta sam¬
manhang Bodin om denne hade någon aning om vilken eller vilka värnplik¬
tiga som trakasserat Segeryd, vilket Bodin då icke hade. Bodin fick vid sam¬
talet icke någon uppfattning om vari trakasserierna bestått och visste icke
hur ingående Segeryd redogjort därför för Zachrisson. Såvitt Bodin nu kun¬
de erinra sig yttrade nämligen Zachrisson härom endast att Segeryd läst
ur medförda anteckningar, varav framgick att han icke fick vara i fred på
logementet. Det framgick av Zachrissons nu nämnda samtal med Bodin att
Segeryd icke ville namngiva sina vedersakare enär han var rädd för fort¬
satta övergrepp och att han av samma anledning icke ville alt Zachrisson
skulle göra polisanmälan. På grund av Segeryds anmälan gav Zachrisson
order om att Segeryd skulle förflyttas till ett annat logement, där några
äldre värnpliktiga voro förlagda. Bodin fick order att hålla uppsikt över
troppen för att förebygga trakasserier samt att rapportera om något sådant
förekom. Zachrisson talade också om att beordra dagbefälet att oftare och
på oregelbundna tider göra visitationcr i förläggningen för att efterse ord¬
ningen därstädes, men om någon sådan order verkligen gavs kände Bodin
124
icke till. Ej heller kände Bodin till huruvida någon särskild bland de värn¬
pliktiga på det logement, till vilket Segeryd förflyttades, blev anmodad att
ha tillsyn över att Segeryd icke i fortsättningen utsattes för trakasserier.
Eftersom Segeryd gjort anmälan direkt till Zachrisson tog Bodin aldrig upp
saken med Segeryd. Trots att Bodin i fortsättningen särskilt hade sin upp¬
märksamhet riktad på eventuella trakasserier mot Segeryd kom han aldrig
på något sådant. Under hösten tjänstgjorde Bodin som dagofficer vid rege¬
mentet. På grund av vad som förevarit gjorde han då vid olika tider täta
visitationer på fjärde batteriet utan att komma på någonting särskilt. Sam¬
ma dag som Zachrisson omtalade att Segeryd gjort sin anmälan hade Bodin
tidigare i något ärende besökt bataljonsläkaren Linnros. Denne frågade där¬
vid mera i förbigående om Bodin på sin tropp hade någon som hette Sege¬
ryd. Då Bodin bejakade detta omtalade Linnros att Segeryd samma dag
sökt honom och begärt nervlugnande medel, enär Segeryd hade »varit nere»
på grund av att han blivit trakasserad på olika sätt av kamrater och därför
hade svårt att sova. Linnros frågade Bodin om han kände till något härom.
Bodin, som först vid Zachrissons samtal med honom senare samma dag
fick kännedom om att Segeryd för kompanibefälet uppgivit sig ha blivit
utsatt för trakasserier, besvarade Linnros’ sistnämnda fråga nekande. Linn¬
ros omtalade även att Segeryd haft med sig ett papper, varifrån han läst
upp vad han haft på hjärtat. Linnros nämnde icke något om vari trakas¬
serierna skulle ha bestått men Bodin fick av vad Linnros yttrade den upp¬
fattningen att Segeryd skulle ha utsatts för psykisk påverkan och icke för
fysiskt våld. Bodin hade visserligen tidigare lagt märke till att kamraterna
ibland »tråkat» Segeryd genom giftiga tillmålen och dylikt, men det hände
också att andra i troppen blevo utsatta för liknande »tråkningar». På grund
därav fick Bodin aldrig den uppfattningen att Segeryd var särskilt utsatt
för kamraternas drift och han såg aldrig att Segeryd utsattes för något
fysiskt våld eller eljest för någon förföljelse av beskaffenhet att kunna
betecknas såsom trakasserier. Ej heller kunde någon eller några speciella
plågoandar urskiljas utan eventuella »tråkningar» kommo än från den ene
och än från den andre i troppen. Bodin hade alltemellanåt genom tillsägel¬
ser och på annat sätt ingripit för att i möjligaste mån förebygga sådana
»tråkningar». Bodin ville särskilt framhålla att han icke medhann att vid¬
taga någon åtgärd med anledning av samtalet med Linnros innan Bodin
kort däretter blev kallad till Zachrisson med anledning av att Segeryd efter
sitt besök hos Linnros hänvänt sig till Zachrisson.
Zachrisson: Han tjänstgjorde som chef för fjärde batteriet från början
av april till den 1 oktober 1956 med undantag för vissa perioder då andra
officerare under hans frånvaro uppehöllo batterichefstjänsten. Vid ett till¬
fälle — troligen i september 1956 — uppsöktes Zachrisson å sitt tjänsterum
av Segeryd, därvid denne anmälde att han utsatts för trakasserier av andra
' äi npliktiga på batteriet. Zachrisson kunde icke påminna sig huruvida Sten¬
berg åtföljde Segeryd men hölle icke för otroligt att så var fallet, enär värn¬
pliktiga som sökte batterichefen oftast först vände sig till adjutanten. I
varje fall voro Zachrisson och Segeryd ensamma under det samtal som
följde mellan dem. Segeryd medförde ett papper från vilket han läste upp
anteckningar om vissa övergrepp som han utsatts för av kamrater på loge¬
mentet, vilkas namn han dock vägrade att uppgiva. Zachrisson kunde nu¬
mera icke erinra sig arten av de olika trakasserierna, men han hade vid
tillfället i fråga ansett att det var en sak som polisen borde utreda, vilket
han också meddelade Segeryd. Denne anhöll emellertid att Zachrisson icke
skulle göra polisanmälan enär han var rädd för ytterligare trakasserier.
Zachrisson tillmötesgick Segeryd såtillvida att han beslöt sig för att vänta
med anmälan till dess han fick säkrare grund för en sådan åtgärd. Dittills
hade han endast hört Segeryds uppgift i saken och ej heller av Segeryd fått
besked om vilka hans vedersakare voro. I detta läge ansåg Zachrisson sin
närmaste uppgift vara att inom ramen för sina befogenheter som batteri¬
chef vidtaga åtgärder som kunde leda till att trakasserierna omedelbart
upphörde. Därest de åtgärder som i sådant hänseende kunde ifrågakomma
visade sig leda till avsett resultat, var det, såsom Zachrisson bedömde saken,
av sekundärt intresse att mera i detalj söka utröna vad som förekommit,
allrahelst som Segeryd själv motsatt sig en med anlitande av polismyndig¬
het genomförd utredning i saken. Om det däremot visade sig att vidtagna
åtgärder icke hade den åsyftade effekten att få trakasserierna att upphöra
förelåg enligt Zachrissons bedömande anledning att låta fullständigt ut¬
reda även vad som redan inträffat i berörda hänseende. Med utgångspunkt
från nu angivna betraktelsesätt vidtog Zachrisson i första hand den åtgär¬
den att han lät Segeryd flytta till ett logement, där det låg något äldre och
mera stadgade värnpliktiga, bland dem Harula, vilken Zachrisson satte
stort värde på. Segeryd uppmanades också att i fortsättningen omedelbart
anmäla även det minsta trakasseri för vilket han kunde komma att utsät¬
tas, varjämte Zachrisson beordrade dagbefälet på batteriet att göra tätare
visitationer än normalt för att på så sätt kontrollera om något otillbörligt
hände. Ävenså beordrade han balteriassistenten, värnpliktige Sergo, att
söka klara ut vad som verkligen inträffat. Även Sergo var en man som
Zachrisson satte mycket högt. Denne meddelade så småningom Zachrisson
att enligt såväl Sergos egen som kamraternas uppfattning övergreppen mot
Segeryd icke varit av särskilt farlig natur. Dagbefälet meddelade också att
något särskilt icke kunnat upptäckas. Zachrisson frågade även Segeryd vid
några tillfällen hur det var, varvid denne förklarade att trakasserierna upp¬
hört. På grund av alla samstämmiga uppgifter om att ordningen på balte-
riet var återställd ansåg Zachrisson att någon polisanmälan icke behövde
göras. Förflyttningen av Segeryd till elt annat logement hade möjligen upp¬
fattats som om Zachrisson skulle ha givit Harula order om att vara beskyd¬
dare för Segeryd. Så var emellertid icke förhållandet. I viss mån var visser¬
ligen Harula beskyddare för Segeryd, eftersom han under lider då han
tjänstgjorde som Iogementschef var ansvarig för ordningen på logementet,
men någon uttrycklig order i detta avseende gav Zachrisson icke. Zachris¬
son ville framhålla att, om det varit hans uppfattning att det behövts en
livvakt för att skydda Segeryd, det hade varit ett grovt tjänstefel av honom
att icke göra polisanmälan. Den 1 oktober 1956 efterträddes Zachrisson av
Bildt i befattningen som batterichef. Någon dag tidigare träffades Zachris¬
son och Bildt, varvid Bildt orienterades om tjänsten och utbildningen samt
andra förhållanden på batteriet. Zachrisson kunde icke erinra sig huru¬
vida han vid detta tillfälle nämnde något om Segeryd, men hölle icke för
troligt att så skett, i varje fall icke som huvudsak men möjligen något i
förbigående. — Zachrissons minnesbild av Segeryds omförmälda besök hos
Zachrisson började med att Segeryd synnerligen upprörd läste från ett pap¬
per. Huruvida Stenberg dessförinnan orienterat om vad saken gällde eller
ej hade Zachrisson inget som helst minne av. Han ansåge dock både möjligt
och troligt att så varit fallet. Zachrisson kunde ej heller erinra sig att han
hört namnen på Segeryds antagonister men hölle för troligt att, då det icke
fanns någon anledning för Stenberg att hemlighålla deras namn, denne
även lämnat Zachrisson besked om vad Segeryd uppgivit härom. Av inne¬
hållet i den skrivelse Segeryd läste upp erinrade Zachrisson sig, att däri
talades om en hel del övergrepp av våldsnatur och att Segeryds vedersa¬
kare varit berusade vid så gott som samtliga tillfällen samt att övergreppen
huvudsakligen ägt rum i förläggningen under kvällar med utsträckt fritid.
Zachrisson hade icke något minne av att någon sönderbränd filt nämndes
i detta sammanhang. Han ville framhålla att Segeryd var synnerligen upp¬
rörd då han läste skrivelsen och att han läste mycket fort och med låg röst.
Zachrisson fick därför endast en allmän uppfattning om att Segeryd varit
utsatt för trakasserier. Såvitt Zachrisson numera kunde erinra sig utgick
han vid anmälningstillfället från att Segeryd varit utsatt för knuffar och
slag och kanske även fasthållits under någon kortare tid. Däremot fick han,
såvitt han numera kunde draga sig till minnes, då icke klart för sig att
Karlssönerna tagit struptag på Segeryd och fasthållit honom under längre
tid och icke heller att Karlssönerna tvingat honom att erkänna att han
uppsökt ett annat logement i avsikt att stjäla. Zachrisson begärde icke att
Segeryd skulle uppläsa sina anteckningar en andra gång och ej heller att
få anteckningarna av Segeryd. Zachrisson uppfattade saken så att han i
första hand och fortast möjligt måste vidtaga åtgärder för att få slut på över¬
greppen och i andra hand, om övergreppen fortsatte, tillse att objektiv ut¬
redning om vad som förekommit kom till stånd. Det vore riktigt att det i
sådant syfte — möjligen efter framställning av Segeryd — förekom resone¬
mang om batteribyte för Segeryd men Zachrisson ansåge uteslutet att Sege¬
ryd erbjudits detta, enär Zachrisson icke hade befogenhet att besluta i så¬
dant hänseende. Huruvida Zachrisson erbjudit Segeryd nattpermission för
att denne skulle få vistas i sill bostad under nätterna kunde han numera
ej erinra sig, men han ansåge icke uteslutet att så skett. Även i sistnämnda
fall behövdes visserligen regementschefens tillstånd men det ansåg sig Zach¬
risson troligen ha kunnat utverka. Av de åtgärder som kunde ifrågakomma
vore givetvis sådana som batterichefen själv hade befogenhet att vidtaga
de snabbast verkande. Därför beslöt Zachrisson att Segeryd skulle få byta
logement för att komma ifrån antagonisterna. Även om Zachrisson icke
kände namnen på dem som förövat övergrepp mot Segeryd var han fullt
på det klara med att det var någon eller några på Segeryds logement. Så¬
vitt Zachrisson kunde bedöma fick Segeryd vara ifred efter logementsbytet,
varför Zachrisson ansåg att åtgärden åtminstone till en tid var tillräcklig.
Några förhör höllos icke med Karlssönerna. Zachrisson kunde icke påminna
sig att han i samband med förflyttningen av Segeryd gav Harula några som
helst order. Troligen orienterade han dock Harula om fallet och anmo¬
dade honom att hålla ett öga på att ingenting hände Segeryd. Zachrisson
kände icke till om Stenberg givit någon order till Harula i berört hänseende.
Zachrisson ville slutligen framhålla att man normalt sett söker lösa en
uppgift inom ramen för sin befogenhet, vilket han också sökt göra i detta
fall. Detta vore alltså anledningen till att han icke omedelbart anmälde
saken till högre chef, vilket han dock varit beredd att göra därest vidtagna
åtgärder visade sig otillräckliga. På grund av samstämmiga uppgifter från
såväl Segeryd som andra vilka Zachrisson frågat var Zachrisson av den
uppfattningen att trakasserierna mot Segeryd upphört, varför några ytter¬
ligare åtgärder icke vidtogos. Zachrisson insåge numera att Segeryds hos
Zachrisson gjorda anmälan borde ha antingen vidarebefordrats till högre
chef eller ock delgivits Bildt i hans egenskap av avlösande batterichef eller
att helst båda dessa åtgärder borde ha vidtagits och detta av följande skäl.
Zachrisson visste redan vid den tid då Segeryd uppsökte Zachrisson att
han den 1 oktober 1956 skulle såsom batterichef avlösas av annan officer.
Trots att trakasserierna mot Segeryd hade upphört var det ju icke otänk¬
bart att de kunde komma att återupptagas och saken borde alltså uppmärk¬
sammas även i fortsättningen. En av batterichefens väsentligaste uppgifter
vore att svara för disciplin, anda och moral vid sitt batteri. Därför borde
saken primärt ha följts i batterichefsinstansen. Eftersom kontinuiteten i
den instansen bröts genom chefsbyte hade det varit lämpligt att rapportera
ärendet till högre chef. Under trycket av andra uppgifter förbisåg Zachris¬
son detta.
Harula: Han inryckte till tjänstgöring vid regementet i maj 1956 och
placerades vid fjärde batteriet. Under sommarens lopp fick Harula känne¬
dom om att Segeryd, som var placerad vid samma batteri som Harula men
förlagd å annat logement, blivit trakasserad av logementskamrater. Harula
fick den uppfattningen att det ej »var så farligt» utan att Segeryds loge¬
mentskamrater endast ville retas med denne. Troligen någon gång i augusti
eller september 1956 hade Stenberg ett samtal om saken med Harula. Sten¬
berg omtalade därvid att Segeryd skulle förflyttas till det logement där Ha¬
rula var förlagd. Harula hade icke något minne av att det vid samtalet var frå¬
ga om att Harula skulle vara någon »beskyddare» åt Segeryd. Däremot erin¬
rade han sig att Stenberg och han talade om de trakasserier för vilka Segeryd
uppgivit sig ha varit utsatt. Ungefär samtidigt talade även Zachrisson med
Harula om Segeryds förflyttning. Zachrisson uttryckte därvid eu förhoppning
att Segeryd skulle trivas på sitt nya logement men tillsade, enligt vad Harula
128
bestämt kunde uppgiva, icke Harula att vara »beskyddare eller livvakt» åt
Segeryd. Det vore däremot möjligt att Zachrisson sade någonting om att
Harula skulle hålla ögonen öppna och se om det hände Segeryd någonting.
Något bestämt minne av att Zachrisson fällde något yttrande av sist an¬
givna innebörd hade Harula dock icke. Harula hade fått den uppfattningen
att kamraternas »skoj» med Segeryd varit bagatellartat. Huruvida Harula
var logementschef — samtliga värnpliktiga å logementet fingo tjänstgöra
som logementschef under en vecka i taget — då han hade ovanberörda sam¬
tal med Stenberg och Zachrisson kunde han icke erinra sig. Troligen sam¬
ma dag som de berörda samtalen ägde rum eller dagen därpå överflyttades
Segeryd till Harulas logement. Under den tid Harula var kvar på batteriet
— han utryckte från militärtjänstgöringen den 14 november 1956 och hade
dessförinnan legat på sjukhus under tre veckor —■ förekommo ej några
trakasserier mot Segeryd, som uppgav sig trivas bra på logementet men i
övrigt ej talade mycket med sina kamrater. Harula ansåge ätt Zachrissons
åtgärd att låta Segeryd byta logement var tillfyllest och att annan åtgärd
sålunda icke var nödvändig.
Sergo: Han inryckte i maj 1956 till tjänstgöring vid regementet och place¬
rades vid fjärde batteriet. Han åtnjöt ständig nattpermission och låg där¬
för sällan i förläggningen om nätterna. Troligen någon gång i augusti eller
september 1956 fick Sergo genom Stenberg kännedom om att Segeryd kla¬
gat över att han blivit trakasserad av några logementskamrater. Sergo, som
var batteriassistent, brukade tala med de värnpliktiga för att höra om de
hade något som de önskade få framfört till batteribefälet. Segeryd hade icke
sagt någonting till Sergo om att han blivit trakasserad. Zachrisson bad Ser¬
go taga reda på vad som hade hänt i fallet Segeryd. Med anledning därav
tog Sergo kontakt med ett flertal värnpliktiga som Sergo kände som ordent¬
liga och sansade personer och som lågo i samma logement som Segeryd.
En del av de tillfrågade tjänstgjorde även vid samma pjäs som Segeryd.
Samtliga förklarade att vad som hänt mellan Segeryd och Karlssönerna
»inte var någonting att tala om». Då alla bagatelliserade det hela fick Sergo
den uppfattningen att vad som förekommit »inte var så farligt». Enligt vad
Sergo erfor hade Karlssönerna väckt Segeryd en natt, då de kommit sent
hem. Att Segeryd blivit misshandlad eller trakasserad på annat sätt fick
Sergo icke vetskap om. Sergo rapporterade sedan till Zachrisson vad han
fått fram. I samband med att Segeryd förflyttades till det logement där
bland andra Harula var förlagd hade enligt vad Sergo inhämtat Harula icke
fått något uppdrag av Zachrisson att vara »livvakt eller beskyddare» åt
Segeryd. Däremot hade Zachrisson sagt att andra värnpliktiga än de som
bodde på logementet i fråga icke finge vistas där och att de som bodde
på logementet skulle hålla ögonen öppna och tillse att ingenting hände
Segeryd. Sergo var av den uppfattningen att Zachrissons åtgärd att flytta
Segeryd till annat logement var fullt tillräcklig.
Bildt: Han övertog befälet över fjärde batteriet den 1 oktober 1956 efter
att dessförinnan ha tjänstgjort vid försvarsstaben. Någon tid för överläm-
129
ning av batteriet var icke anslagen, varför Bildt begärde och erhöll ledig¬
het från tjänsten vid försvarsstaben under en eftermiddag för att besöka
batteriet och få upplysningar av Zachrisson rörande tjänsten därstädes.
Vid besöket å batteriet orienterades Bildt om befälet på och organisationen
av batteriet samt om utbildningen och en del andra förhållanden, om vilka
lian ansåg sig behöva ha kännedom omedelbart vid tillträdet av chefska¬
pet. Såvitt Bildt kunde erinra sig informerades han ej om de värnpliktiga
på batteriet. Möjligen kunde Zachrisson ha nämnt något om att det fanns
några studenter bland de värnpliktiga och att det på grund därav varit litet
trassel. I varje fall hade varken Segeryds eller någon annan värnpliktigs
namn nämnts i sammanhanget. Omedelbart före batteriets uppställning på
morgonen den 24 januari 1957 anmälde adjutanten styckjunkaren Stenberg
att Segeryd samma dag till honom anmält att han kvällen förut blivit ut¬
satt för trakasserier från ett par kamrater på batteriet. Stenberg berättade
även att Segeryd tidigare trakasserats och därför fått byta logement. Det
var första gången Bildt hörde talas om att övergrepp förekommit på batte¬
riet. Omedelbart efter det Bildt av Stenberg informerats i saken lät han till¬
kalla Segeryd som fick redogöra för vad som hänt kvällen förut. Därvid
framkom även att Segeryd vid ett tillfälle i november 1956 blivit utsatt för
trakasserier av Karlssönerna. Segeryd hade emellertid betraktat detta som
en engångsföreteelse, eftersom han fått vara i fred sedan han bytt logement,
och hade därför icke gjort någon anmälan om saken. Därefter hörde Bildt
Karlssönerna, som uppgåvo att de skojat med Segeryd men förnekade att
de på något sätt förgått sig mot honom. Ytterligare ett par värnpliktiga,
vilka enligt Segeryds uppgift vistades på logementet då Karlssönerna före¬
gående kväll trakasserade honom, hördes av Bildt. De förklarade att de vis¬
serligen befunno sig på logementet under den ifrågavarande tiden men att
de icke närmare lade märke till vad som förekom på grund av att de lågo
och läste eller hade annat för sig. Bildt ansåg det hela vara av så förhål¬
landevis allvarlig natur att han samma dag skrev en anmälan därom till
regementschefen och även föredrog ärendet för denne, som omedelbart med¬
delade att undersökning skulle företagas. I
I anslutning till en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde mili-
tieombudsmannen i skrivelse den 18 november 1957 till regementschefen
följande.
Av den verkställda utredningen framgår att, då Segeryd i september 1956
hos Zachrisson i dennes egenskap av batterichef anmälde att Segeryd blivit
utsatt lör övergrepp från andra i samma logement som Segeryd förlagda
värnpliktiga, Zachrisson icke —• genom att närmare utfråga Segeryd om
vad som tilldragit sig eller genom att själv taga del av de anteckningar där¬
om som Segeryd medhade och muntligen delgav Zachrisson —- till fullo
gjorde klart lör sig vad de euligt Segeryds uppgift mot honom begångna
gärningarna inneburit. Beträffande vad Zachrisson därutinnan erfor har
9—571662. Militieombudsmannens ämbetsberättelse
130
lian uppgivit att han av innehållet i Segervds nyssnämnda anteckningar
erinrade sig att däri omnämndes en hel del övergrepp av våldsnatur —
knuffar och slag samt fasthållande av Segeryd under, såvitt Zachrisson upp¬
fattade, endast någon kortare stund — samt att Segeryds vedersakare skulle
ha varit berusade vid så gott som samtliga tillfällen och att övergreppen
huvudsakligen ägt rum i förläggningen under kvällar med utsträckt fritid.
Zachrisson har som förklaring till att han icke förskaffat sig närmare
kännedom om de gärningar Segeryd lade sina vedersakare till last framhål¬
lit att, då Zachrisson gav uttryck åt den uppfattningen att Segeryds anmä¬
lan borde bli föremål för utredning genom polismyndighet, Segeryd bestämt
motsatte sig en sådan åtgärd samt att Zachrisson i då föreliggande situation
bedömde saken så att hans närmaste uppgift var att inom ramen för sina
befogenheter som batterichef vidtaga åtgärder som kunde leda till att tra¬
kasserierna omedelbart upphörde och att det icke, med mindre sålunda vid¬
tagna åtgärder visade sig ej leda till åsyftat resultat och Segeryd således
alltjämt blev utsatt för övergrepp från sina vedersakare, behövde bli fråga
om att mera i detalj utreda vad som härvidlag tidigare och fortsättningsvis
förekommit.
Den inställning i berörda fråga som varit bestämmande för Zachrissons
handlande i saken är icke godtagbar. Att Zachrisson borde av Segeryd ha
inhämtat noggrannare kännedom om beskaffenheten av de gärningar denne
lade sina vedersakare till last är uppenbart redan i betraktande därav att
Zachrisson icke med mindre så skedde hade möjlighet att bedöma huruvida
för honom förelåg anledning att enligt föreskrift i mom. 421 tredje stycket
tjänstereglementet för krigsmakten föra Segeryds anmälan vidare till rege¬
mentschefen för vidtagande av de åtgärder för gärningarnas beivrande som
kunde vara av omständigheterna påkallade. Om Zachrisson fullgjort vad som
måste anses ha ålegat honom i nyssberörda hänseende, måste han helt
visst ha fått sådan insikt om svårhetsgraden av de gärningar, som Segeryd
avsåg med sin anmälan, att det vid ett omdömesgillt bedömande icke borde
ha förelegat någon tvekan för Zachrisson att Segeryds anmälan bort genast
vidarebefordras till regementschefen. Att Segeryd för Zachrisson förklarade
att Segeryd motsatte sig att hans anmälan gjordes till föremål för polisut¬
redning kan icke ha utgjort giltigt skäl för Zachrisson att låta bero vid vad
som inträffat utan att ens därom närmare förhöra sig med Segeryd. Den på
ingående rättsliga bedömanden beroende prövningen huruvida och i vad
mån för ett beivrande av de förgripelser, för vilka Segeryd varit utsatt, för¬
utsattes att Segeryd till åtal angav vad som förevarit kan rimligen icke ha
ankommit på Zachrisson.
De åtgärder som Zachrisson inom batteriet vidtagit i syfte att förhindra
fortsatta övergrepp mot Segeryd ha varit ändamålsenliga och föreligger i
detta hänseende icke anledning till annan anmärkning än att Zachrisson
borde, såsom han själv vidgått, tillika ha orienterat sin efterträdare i be¬
fattningen såsom batterichef om vad som förekommit.
Ehuru Zachrisson i ovan anmärkta hänseenden brustit i den insikt och
131
omsorg som hans tjänsteutövning härutinnan krävt, finner jag mig emeller¬
tid, enär Zachrisson felat endast av ovarsamhet, kunna med stöd av 4 § i den
för riksdagens ombudsmän gällande instruktionen låta bero vid den erinran
som innefattas i det anförda.
Beträffande övrigt befäl vid batteriet finner jag ej anledning till anmärk¬
ning.
Zachrisson skulle genom regementschefens försorg erhålla del av militie-
ombudsmannens skrivelse.
Livgrenad järregementet
Efter anmodan av militieombudsmannen till stadsfiskalen i Linköping
att inkomma med föreliggande utredning rörande fall av pennalism vid
Livgrenad järregementet överlämnade t. f. biträdande stadsfiskalen S. Ode-
ling med skrivelse den 15 augusti 1957 ett i målet upprättat förundersök¬
ningsprotokoll med därå tecknat åtalsbeslut ävensom avskrift av en i an¬
slutning till förundersökningen till rådhusrätten i Linköping ingiven stäm¬
ningsansökan. Handlingarna utvisade att åtta värnpliktiga tillhörande rege¬
mentets kasernkompani vid rådhusrätten åtalats för det de, två eller flera
tillsammans, vid olika tillfällen under den 20 och 21 juni samt den
1 och den 2 juli 1957 förgripit sig mot andra värnpliktiga med gärningar,
vilka av åklagaren rubricerades som våld mot krigsman.
Dom i målet meddelades av rådhusrätten den 4 september 1957, därvid en
av de åtalade helt frikändes medan de övriga ådömdes arreststraff från 15
till 30 dagar. En gärning rubricerades därvid som förargelseväckande bete¬
ende och de övriga som rättsstridigt tvång.
Rådhusrätten fann i målet utrett att rättsstridigt tvång utövats vid sju
tillfällen. En värnpliktig hade deltagit i utövandet av sådant tvång vid fem
tillfällen medan de övriga deltagit vid färre antal tillfällen. Fyra värnplik¬
tiga hade utsatts för övergreppen. Tre av dem hade med våld eller hot
tvingats att mer eller mindre påklädda låta duscha sig, därav en vid två
tillfällen och de två övriga vid ett tillfälle. Den förstnämnde av dessa tre
värnpliktiga hade därjämte med våld smorts med skokräm på magen därvid
skokräm även kommit på hans könsorgan, byxor och kalsonger. En annan
hade med våld smorts med skokräm på ena kinden. En av de duschade hade
även vid ett tillfälle under hot om duschning tvingats att byta kalsonger.
Samtliga övergrepp hade ägt rum å sådan tid att tjänst därefter icke före¬
kommit samma dag. Som skäl för övergreppen angavs i allmänhet att man
velat skoja med den för övergreppet utsatte.
Med anledning av att flera i övergreppen deltagande vid polisutredningen
uppgivit att det tämligen allmänt förekommit att värnpliktiga å kasern¬
kompaniet blivit tvångsvis duschade av kamrater anhöll militieombudsman¬
nen den 5 september 1957 hos åklagaren att denne måtte verkställa kom¬
pletterande utredning. Sådan utredning inkom till militieombudsmannen
den 1(1 samma månad. Vid utredningen hade fem av de i målat åtalade samt
132
aderton andra värnpliktiga vid kasernkompaniet hörts. Den kompletteran¬
de utredningen gav icke vid handen att andra övergrepp än de som gjorts
till föremål för åtal förekommit. Däremot framkom det vid utredningen
att värnpliktiga under vistelse i tvättrummet stundom på skämt spolat vat¬
ten på varandra.
De åtalade övergreppen uppdagades genom att två av de därför utsatta
värnpliktiga den 3 juli 1957 anmälde saken för kompanibefälet. Kompani¬
chefen anmälde omedelbart för regementschefen vad som förekommit och
denne hänsköt samma dag målet till åklagaren.
Militieombudsmannen fann vid prövning av ärendet icke något ha före¬
kommit som gav vid handen att, innan övergreppen på sätt ovan angivits
uppdagades, någon person i befälsställning känt till eller haft skäl miss¬
tänka vad som förekommit eller eljest underlåtit att vidtaga av omständig¬
heterna påkallade åtgärder för att förebygga sådana tilldragelser som de in¬
träffade.
Svea trängregemente
Efter anmodan av militieombudsmannen överlämnade biträdande stads-
fiskalen i Linköping E. östlund med skrivelse den 16 april 1957 jämte andra
handlingar förundersökningsprotokoll rörande vissa fall av uppvigling och
pennalism vid Svea trängregemente. Sedan uppkommen fråga huruvida av
vissa skäl åtal i saken lämpligen borde väckas vid annan domstol än råd¬
husrätten i Linköping varit föremål för skriftväxling mellan därav berörda
åklagarmyndigheter väcktes den 9 augusti 1957 vid rådhusrätten i Linköping
åtal dels mot två värnpliktiga för uppvigling och dels mot den ene av dem
och mot en tredje värnpliktig för rättsstridigt tvång.
Dom i målet meddelades den 12 september 1957 därvid de tilltalade döm¬
des, en för rättsstridigt tvång och uppvigling till arrest 25 dagar, en för
rättsstridigt tvång till arrest 15 dagar och en för uppvigling till arrest 15
dagar.
Enligt domen fann rådhusrätten utredningen i målet giva vid handen åt!
de för uppvigling atalade värnpliktiga vid ett flertal tillfällen under som¬
maren eller hösten 1956 uppmanat andra värnpliktiga att icke rätt fullgöra
förmans befallning samt att av de för rättsstridigt tvång åtalade den ene
under hot som avses i 15 kap. 22 § strafflagen vid ett tillfälle i slutet av
augusti eller början av september 1956 tvingat en annan värnpliktig att iklädd
en del klädesplagg låta duscha sig och den andre vid ett annat tillfälle un¬
der hösten 1956 under hot som nyss sagts tvingat samme värnpliktige att
påklädd ställa sig under duschen. Som skäl för det utövade rättsstridiga
tvånget angåvo de därför åtalade att den för tvånget utsatte tidigare upp¬
trätt olämpligt mot dem.
Vad som förekommit mellan de värnpliktiga uppdagades efter anmälan
av en furir vid den pluton de värnpliktiga tillhörde. Furiren rapporterade
133
till plutonchefen att han vid en förflyttning av plutonen den 21 januari
1957 »i vanlig marsch men i hastigt tempo», därvid furiren höll täten och i
samma takt följdes av allenast tre värnpliktiga, hört en av dessa värnpliktiga
yttra: »Det är nog bäst att vi frivilligt går under duschen, annars blir vi
duschade ändå.» Plutonchefen anmälde i sin tur för kompanichefen vad som
förekommit. Kompanichefen hade, enligt vad han uppgivit, liksom befälet å
plutonen redan tidigare tyckt sig märka att två av de värnpliktiga på pluto¬
nen — de för uppvigling sedermera dömda — i viss mån voro benägna att
uppträda som »översittare» och därigenom störde trivseln på plutonen och
hade därför givit befälet å plutonen order att giva akt på de värnpliktigas
förehavanden. Med anledning av plutonchefens nämnda anmälan kallade kom¬
panichefen till sig två av de tre värnpliktiga som följt furiren under mar¬
schen och utfrågade dom om förhållandena på plutonen. Därvid lämnades
uppgifter som tydde på att uppvigling och pennalism förekommit, varför
kompanichefen den 22 samma månad gjorde anmälan om saken till rege¬
mentschefen. Målet hänsköts samma dag till åklagaren.
Militieombudsinannen fann vid prövning av ärendet icke något ha fram¬
kommit på grund varav det kunde läggas någon i befälsställning till last att
ha eftersatt av omständigheterna betingade åtgärder för att förhindra sådana
övergrepp i samvaron mellan de värnpliktiga som de i målet beivrade.
Göta pansarlivgardes kompani på Gotland
På anmodan av militieombudsmannen inkom stadsfiskalen i Visby den
18 september 1957 med förundersökningsprotokoll och dom i ett av rådhus¬
rätten i Visby den 12 i samma månad avgjort mål angående bl. a. ett vid
ovan angivna kompani uppdagat fall av pennalism.
Genom domen blev — med undanröjande av straffmätningen i en tidigare
dom å tre månaders fängelse — en vid nämnda kompani tjänstgörande värn¬
pliktig dömd, förutom för i sistsagda dom angivna brott, för hl. a. rätts-
striaigt tvång samt våld och hot mot krigsman till gemensamt straff av
fängelse fem månader.
Enligt domen fann rådhusrätten beträffande de påtalade övergreppen,
vilka alla riktats mot en och samme värnpliktig, följande vara utrett. Vid
ett tiotal tillfällen under tiden den 13 maj—den 18 juni 1957 hade den
åtalade i sin förläggning fattat tag i den förfördelades kläder och pressat
eller knuffat honom mot logementsskåp med sådan kraft att smärta orsa¬
kats honom av utskjutande delar på skåpet. Vid ett tillfälle i början av juni
1957 hade den åtalade i kompanikorridoren med kolven på sitt gevär slagit
på den andres hjälm med sådan kraft, att det svartnat för dennes ögon och
huvudvärk följt. Pa kvällen den 18 juni hade den åtalade i logementet där
den andre gått till vila och somnat väckt denne, slitit av honom sängkläder¬
na och ryckt upp honom ur sängen samt hållit fast honom och därunder
tilldelat honom tre danska skallar i ansiktet och eu knästöt i ljumsktrakten.
134
Då den misshandlade begav sig åstad för att påkalla bistånd av befäl, hade
den åtalade med våld sökt hindra honom därifrån. Slutligen hade den åtala¬
de, sedan han den 19 juni erfarit att den misshandlade hade för avsikt att
uppsöka läkare, hotat den misshandlade med att, om han ginge till läkaren,
»skulle han få igen det senare».
övergreppen ha av den åtalade i huvudsak förklarats såsom utslag av
skämtlynne. Det mot den misshandlade den 19 juni uttalade hotet hade en¬
ligt den åtalades uppgift sin grund i att han befarade att få sin midsommar¬
ledighet indragen.
Sedan den förfördelade efter det omförmälda uppträdet på logementet på
kvällen den 18 juni 1957 påkallat bistånd av underbefäl, som hade sin för¬
läggning i samma kasern, blev vad som under kvällen inträffat påföljande
morgon av en korpral rapporterat till vederbörande plutonchef och av den¬
ne till tjänstgörande dagofficeren, vilken i sin tur hos chefen för Gotlands
infanteriregemente genast anmälde vad som förekommit, varefter den sist¬
nämnde hänsköt saken till åklagaren.
Militieombudsmannen fann av den verkställda utredningen framgå att,
innan vad som inträffade på kvällen den 18 juni 1957 och då utan dröjsmål
föranledde ingripande, icke någon i befälsställning känt till eller haft skäl
misstänka vad som dittills förekommit eller eljest kunde läggas någon för¬
summelse till last i fråga om tillsynen över förhållandena bland de värn¬
pliktiga.
* *
*
Med anledning av vad som förekommit i ovan refererade ärenden avlät
militieombudsmannen den 18 november 1957 följande skrivelse till överbe¬
fälhavaren.
Under senare tid ha vid ett flertal tillfällen i dagspressen förekommit
uppgifter om vid vissa militära förband inträffade fall av pennalism bland
där tjänstgörande värnpliktiga. Dessa uppgifter ha föranlett mig att från
vederbörande militäråklagare infordra den utredning som företagits i de
åsyftade fallen jämte beslut i åtalsfrågan varjämte jag tagit del av de domar
som meddelats i anledning av väckta åtal. Med denna min åtgärd har jag
närmast avsett att undersöka huruvida för ordningen vid förbanden an¬
svarigt befäl i något hänseende eftersatt sina skyldigheter att i tid uppdaga
och beivra sådana företeelser som de ifrågavarande. I vissa av dessa fall har
jag jämväl föranstaltat om särskild utredning i enahanda syfte. De iaktta¬
gelser jag gjort vid de företagna undersökningarna ha sammanställts dels i
skrivelser till cheferna för Gotlands artillerikår och Svea artilleriregemente
och dels i redogörelser för fall av pennalism vid Livgrenadjärregementet,
Svea trängregemente och Göta pansarlivgardes kompani på Gotland, av vilka
skrivelser och redogörelser avskrifter bifogas för Eder kännedom. I anslut¬
135
ning härtill har jag ansett mig böra ytterligare något beröra det problem
som förekomsten av pennalism inom krigsmakten utgör.
Till en början må framhållas att de övergrepp som förekommit i de upp¬
märksammade fallen uteslutande begåtts av värnpliktiga mot andra värn¬
pliktiga. övergreppen ha i allmänhet ägt rum under fritid och i förläggning¬
arna. Att så varit fallet har sin naturliga förklaring i att de som utövat
pennalism undvikit att företaga övergreppen å sådan tid eller plats att de
haft att räkna med upptäckt från befälets sida. En nära till hands liggande
åtgärd, som måste vara ägnad att i sin mån öka möjligheten att uppdaga
och därigenom också förebygga dylika företeelser, är givetvis att intensifiera
förekommande inspektioner i logement och andra därtill anslutna lokaler.
Att enbart härigenom nå en tillfredsställande lösning av det föreliggande
problemet lär dock knappast vara möjligt. Det bör i detta sammanhang icke
heller förbises att trivseln inom kompanier och motsvarande mindre avdel¬
ningar av ett förband kan i viss mån vara beroende av att de värnpliktiga
icke mer än nödvändigt under sin fritid bliva föremål för övervakning från
befälets sida. De nu gjorda erfarenheterna synas dock med fog kunna åbe¬
ropas för en inom rimliga gränser skedd skärpning av inspektionsverk¬
samheten. I varje fall är det givet att, då minsta anledning förefinnes för
befälet att ifrågasätta huruvida förhållandena mellan de värnpliktiga äro
som de borde vara, allt bör göras för att åstadkomma en skärpt uppsikt
från befälets sida över vad som försiggår i förläggningarna.
Det synes med hänsyn till gjorda erfarenheter knappast vara att räkna
med att åtgärder av nyss angiven art skola visa sig tillräckliga för att mera
effektivt förebygga sådana händelser som de inträffade. Att begångna över¬
grepp icke blivit avvärjda eller i tid uppdagade och beivrade måste, enligt
vad som tydligt framgår av föreliggande utredningar, huvudsakligen vara
att tillskriva den passivitet inför det inträffade som i allmänhet visats av
de förfördelades i övergreppen icke deltagande kamrater, vilka — kanske
ofta för att undgå att vid tillfället eller i fortsättningen själva bliva utsatta
för liknande övergrepp — dragit sig för att själva ingripa till skydd för den
förfördelade och i regel ej heller till vederbörande befäl anmält vad som
förekommit. Det torde finnas anledning antaga att deras obenägenhet att
hänvända sig till befälet i viss utsträckning haft sin grund i rädsla för att
från gärningsmännen bli utsatta för repressalier samt i övrigt närmast varit
att tillskriva en beklagligtvis tämligen allmänt gängse uppfattning att en
dylik åtgärd skulle framstå som ett utslag av okamrallighet. Liknande skäl
synas ha föranlett att också de förfördelade själva i flertalet fall avhållit sig
från att till befälet anmäla vad som förevarit.
I betraktande av vad nu framhållits måste det vara i hög grad angeläget
att allt åtgöres för att de värnpliktiga skola allmänt komma till insikt om
att det ingalunda kan betecknas som klandervärt eller okamratligt att de
värnpliktiga, såväl de förfördelade själva som alla ansvarskännande i kam¬
ratkretsen, medverka till att fall av pennalism eller ansatser därtill oför-
dröjligen bringas till befälets kännedom. En härvidlag naturlig åtgärd sy¬
136
nes vara att för ordningen vid förbanden ansvarigt befäl får sig ålagt att
vid allmänna genomgångar i samband med inryckningen ävensom eljest
vid mera interna truppsamtal för de värnpliktiga klargöra att initiativ från
dem i nu berört hänseende varken kan eller får uppfattas som ett utslag
av okamratlighet utan att tvärtom icke endast den som förövar dylika över¬
grepp utan även de som stillatigande bevittna eller få för sig inberättade
sådana företeelser utan att därom varsko befälet utsätta sig för omdömet
att av osjälvständighet och räddhåga undandraga sig en självklar skyldighet
att biträda befälet i dess strävanden att tillse att kamratförtryck icke före¬
kommer ävensom att bakom denna uppfattning står en enhällig allmän
opinion. Vid uppdragandet av de närmare riktlinjerna för en sådan infor¬
mationsverksamhet bör givetvis erforderligt biträde lämnas av såväl det cen¬
trala personalvårdsorganet inom försvarsstaben som de särskilda befatt¬
ningshavare som äro verksamma inom den lokala personalvårdstjänsten.
I detta sammanhang har jag ansett mig böra även något beröra viss till
personalvårdsverksamheten hörande fråga. Genom generalorder nr 3164 den
8 september 1950 har föreskrivits att vid varje kompani (motsvarande)
inom armén, kustartilleriet och flygvapnet skall finnas en kompaniassistent
(motsvarande), vilken utses av kompanichefen bland tre till kompaniets
manskap hörande och av manskapet på förslag uppsatta personer. Kom¬
paniassistenten har till uppgift att vara chefens biträde beträffande perso¬
nalvården och han fullgör detta sitt åliggande vid sidan av sin vanliga
tjänstgöring. Bland uppgifter som anvisats honom ingår att hålla kompani¬
chefen underrättad rörande manskapets önskemål och synpunkter beträf¬
fande bl. a. trivsel i förläggnings- och fritidslokaler och liknande förhål¬
landen. De ifrågavarande bestämmelserna torde i nu förevarande hänseende
innebära alt det åligger kompaniassistenten såsom tjänsteplikt att cfördröj-
ligen underrätta kompanichefen om inträffade fall av pennalism eller an¬
satser därtill som icke annorledes bringats till dennes kännedom. Det torde
utan närmare motivering kunna förstås att vid fullgörandet av detta och
andra liknande åligganden kompaniassistenten ibland, särskilt i fall då det
ter sig tveksamt om en inträffad tilldragelse överhuvudtaget bör föranleda
någon åtgärd, kan i sin egenskap av å ena sidan biträde åt kompanichefen
och å andra sidan av manskapet utvald förtroendeman komma i den situa¬
tionen att han genom alt föra saken vidare till kompanichefen äventvrar
det förtroende från manskapets sida som utgör en väsentlig förutsättning
för att han skall kunna på sätt som förutsatts genomföra sina uppgifter
som kompaniassistent.
Tydligt är alt i enlighet med den ordning som nu gäller kompanichefen
lämpligen bör i sin personalvårdande verksamhet ha tillgång till biträde av
medhjälpare som kan förutsättas äga särskilt förtroende från manskapets
sida. Vad ovan anmärkts därom att kompaniassistenten kan, i varje fall i
vissa särskilda situationer, bliva försatt i ett läge som är ägnat att menligt
inverka på möjligheten för honom att på sätt som avsetts fullgöra de upp¬
gifter han fått sig ålagda synes emellertid enligt min mening kunna giva
137
anledning till övervägande huruvida, med bibehållande i princip av nu till-
lämpad ordning, däri bör genomföras viss modifikation i syfte att komma
till rätta med de antydda komplikationerna. En enligt mitt förmenande
lämplig anordning skulle måhända vara att kompanichefen i sina personal¬
vårdande uppgifter i stället biträddes av en inför kompanichefen kontinuer¬
ligt sammanträdande nämnd bestående av två eller flera representanter för
manskapet, tillsatta på motsvarande sätt som nu gäller beträffande kompa¬
niassistenten. Om det mera underhandsmässiga samarbetet mellan kompa¬
nichefen och hans assistent ersättes med en sådan form för kontaktverk¬
samhet mellan truppen och chefen som den nu angivna torde enligt vad
det synes mig icke endast i det hänseende som nyss särskilt berörts utan
även eljest mera än för närvarande kunna utvinnas av samarbetet mellan
kompanichefen och det manskapet företrädande personalvårdsorganet.
Med hänvisning till vad ovan anförts får jag hemställa att Ni ville taga
under övervägande av mig nu framförda spörsmål och anhåller tillika att i
sinom tid få emotse Edert besked om de åtgärder i saken vartill Ni må
finna anledning.
14. Under repetitionsövning blev i samband med däri ingående mobiliserings-
övning till truppen utlämnad materiel icke av mottagarna kvitterad vid utläm-
ningen utan först i efterhand med påföljd att åtgärder icke omedelbart kunde
vidtagas för att begränsa senare konstaterade betydande materielförluster.
Fråga bl. a. huruvida det varit med gällande bestämmelser förenligt att med
hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter låta sålunda anstå med
kvitteringen. Vad som förekommit har föranlett att numera utfärdats före¬
skrifter innebärande att materiel som utlämnas vid repetitions- ^ch
befälsövningar skall under alla förhållanden
omedelbart kvitteras I
I tidningen Svenska Dagbladet för den 29 mars 1956 var införd en artikel
under rubriken »Dyrbar materiel borta efter repövnings slut». Artikeln var
av följande lydelse:
Materiel till ett värde av omkring 12 000 kronor bär förkommit vid hem-
permitteringen av den senaste repetitionsomgången inom Malmö försvars¬
område. Försvarsområdesbefälhavaren, överste D. Hermelin, har tillställt de
hempermitterade en rundskrivelse, där förlusterna påtalas. Om någon har
materiel av förbiseende kvarglömd i sitt hem uppmanas han att insända
denna före den 6 april. Om materielen ej återställes betraktas förlusten som
stöld och ärendet överlämnas till polisen.
Sedan militieombudsmannen hos befälhavaren för Malmö försvarsområde
(Fo 11) begärt upplysningar med anledning av innehållet i tidningsartikeln,
anförde Hermelin i en den 4 april 1956 dagtecknad skrivelse i huvudsak föl¬
jande: Inkomna protokoll utvisade att vid vissa lokalförsvarsförband, som
varit inkallade till repetitionsövning i trakten av Landskrona under tiden
den 13 februari—den 15 mars 1956, uppkommit betydande materielförlus-
138
ter. Av militärbefälhavaren för första militärområdet hade anbefallts att
förbandens inryckning och utrustning skulle ske i form av mobiliseringsöv-
ning som, jämte en i omedelbart samband med utrustningen anordnad till-
lämpningsövning, ingick såsom ett led i militärbefälhavarens kontroll av
mobiliseringsförberedelserna inom försvarsområdet. Kontroll och kvittering
av till truppen utlämnad materiel kunde därför icke ske i samband med ut¬
rustningen. Efter mobiliseringsövningens slut ställdes förbanden i och för
utbildning under befäl av chefen för Norra skånska infanteriregementet och
transporterades till trakten av Kristianstad. Förbanden återgingo under Her¬
melins befäl i samband med avrustningen, som ägde rum på utrustnings¬
orterna under dagarna den 12—den 15 mars. Under den befälsutbildnings-
period, som föregick mobiliseringsövningen, skedde genom vederbörande
tjänstegrenschefers försorg genomgångar av meddelade bestämmelser för
intendentur- och tygmaterieltjänst, kompletterade med skriftliga inom för-
svarsområdesstaben utarbetade tjänstegrensanvisningar, varjämte i fråga
om båda dessa tjänstegrenar genom försvarsområdesorder meddelades före¬
skrifter beträffande åtgärder i samband med avrustningen. Innehållet i nu
berörda tjänstegrensanvisningar och orderföreskrifter framginge av bilagor,
som fogats till det nu avgivna yttrandet. Vid avrustningen av de förband —
åtta kompanier — som deltogo i repetitionsövningen redovisades förluster av
intendentur- och tygmateriel till ett sammanlagt värde av 12 004 kronor 42
öre. Tygmaterielförlusterna, som uppgått till 2 642 kronor 81 öre, vore icke
anmärkningsvärt stora. Den i fråga om intendenturmateriel föreliggande
förlustsiffran, 9 361 kronor 61 öre, vore däremot mycket hög. Denna sist¬
nämnda förlust avsåge huvudsakligen sådan beklädnadsmateriel, som vore
användbar för civilt bruk. Ehuru på grund av de krigsmässiga förhållanden,
under vilka utrustningen ägde rum, något större förluster kunnat påräknas
än vid fredsmässig utrustning, vore dock de redovisade intendenturmateriel-
förlusterna onormalt stora. Detta förhållande syntes kunna tillskrivas dels
bristande rutin hos befälet, särskilt kompanichefer och materielredogörare,
och dels eftersatt kontroll med påföljd att slarv och tillgrepp icke kunnat
förebyggas. Enligt vad Hermelin erfarit hade under avrustningsskedet per¬
sonalen i stor utsträckning av förbandscheferna beviljats nattpermission i
hemmen. Då det fanns anledning räkna med att i samband med sådan ledig¬
het beklädnadsmateriel i en del fall kvarglömts i hemmen, lät Hermelin
— i förhoppning att genom en vädjan till de inkallade kunna för kronans
räkning återvinna viss materiel — genom truppregistreringsmyndighetens
förmedling tillställa samtlig personal vid berörda förband en cirkulärskri¬
velse av det innehåll som framginge av ett vid det nu avgivna yttrandet fo¬
gat exemplar av samma skrivelse. Dittills hade i endast ett fall, där pa grund
av inkomna upplysningar stöld kunde misstänkas, utredning genom polis¬
myndighet begärts.
I en av de ovan berörda tjänstegrensanvisningarna, betecknad »Repöv¬
ningarna 1. våromgången 1956. Tjänstegrensanvisning från intendenten Fo
11» hade under rubriken »Intendenturtjänst» föreskrivits bland annat: Ut¬
139
rustningen kvitteras på blankett KAFI Utr B nr 98. Materielinspektion verk¬
ställes omedelbart efter utrustningen och före de avslutande tillämpningsöv¬
ningarna. Eventuellt konstaterade brister skola i samband härmed omgå¬
ende regleras. Av protokoll och förteckningar rörande materielförluster
(skador) skall framgå huruvida dessa uppstått a) under utrustningen, b)
under den närmast följande utbildningen eller c) under de avslutande till-
lämpningsövningarna.
Den i Hermelins yttrande omnämnda cirkulärskrivelsen, som underskri-
vits av honom, var så lydande:
Fo 11 avd Int 28/3 1956 nr 930.
Till personal, som fullgjort repetitionsövning vid fältpost 51000—51007
februari—mars 1956.
Vid inlämning av utrustning efter repetitionsövningen har konstaterats
brister för omkring 12 000 kronors värde.
Då en stor del av kompaniernas personal under avrustningsskedet hade
förläggning i hemmet kan det tänkas att utrustning kvarglömts hemma.
Med anledning härav får jag anmoda Eder att undersöka huruvida Ni in¬
lämnat all kronans materiel. Därest så icke är fallet torde Ni benäget in¬
sända densamma under adress: Malmö försvarsområde, Malmö C, före 6/4
1956. Vid insändande av materiel torde fältpostnummer angivas.
Materielförlusterna i samband med utrustningen äro så onormalt stora
vid förbanden att, därest icke en mängd materiel, som av förbiseende kvar¬
glömts hemma hos enskilda, kommer till rätta i samband med denna min
vädjan, måste jag antaga att utöver av fältmässiga förhållanden förorsakade
förluster stöld av kronans materiel ägt rum. I så fall måste ärendet över¬
lämnas till polisen med den obehagliga följden att både skyldiga och oskyl¬
diga riskerar polisundersökning.
I skrivelse den 27 april 1956 anhöll militieombudsmannen hos militärbe¬
fälhavaren för första militärområdet att denne ville inkomma med upplys¬
ningar utvisande vilka vid ifrågavarande krigsförband eller inom högie en¬
heter tjänstgörande befattningshavare som varit ansvariga för eller haft att
utöva tillsyn över att i samband med materielens utlämning och återställan¬
de vidtagits erforderliga åtgärder för materielens redovisande i vederbörlig
ordning ävensom att militärbefälhavaren jämväl ville avgiva det yttrande i
övrigt vartill omständigheterna kunde föranleda.
Från militärbefälhavaren generalmajoren V. Tamm inkom den 17 juli
1956 ett av denne avgivet yttrande, vari till närmare upplysning beträffande
vissa däri berörda frågor hänvisades till åtskilliga vid yttiandet fogade bi¬
lagor. I sitt yttrande anförde Tamm i huvudsak följande: Efter den ifråga¬
varande repetitionsövningen hade vid Fo It redovisats brister å 9 361 kro¬
nor 61 öre avseende förkommen intendenturmateriel (huvudsakligen be¬
klädnadspersedlar: ylletröjor, vantar, strumpor in. in.) och å 2 642 kronor
81 öre avseende förkommen tygmateriel. Förlustsiffran för intendentur-
materiel vore onormalt hög, under det att tygmaterielbristerna, som uteslu¬
tande gällde rengöringsverktyg och smärre tillbehör, icke vore onormalt sto¬
ra. Den på Tamms föranstaltande nu verkställda utredningen hade näi-
mast tagit sikte på att utröna orsakerna till intcndenturmaterielförlusterna.
Till eu början syntes i yttrandet böra lämnas några allmänna upplysningar
140
beträffande materielansvaret. Härom föreskreves i 6 § 28—30 inom. krigs-
materielreglementet den 22 juni 19501 följande. Krigsmateriel som överläm¬
nats till förband, etappförråd och dylikt överföres från den utlämnande
myndighetens uppbörd i den utsträckning vederbörlig central förvaltnings¬
myndighet äger bestämma. Krigsmateriel, dock i regel icke ammunition eller
annan förbrukningsmateriel, disponeras av vederbörande chef till redovis¬
ning på särskild befattningshavare: materielredogörare (28 inom.). Mate-
l icliedogöi ai e äi i första band ansvarig för befintlighet och vård av den av
honom mottagna och kvitterade krigsmaterielen, dock endast i den mån ma-
terielen icke behörigen utlämnats till annan för bruk eller förvaring. I öv¬
rigt är envar som mottagit krigsmateriel för bruk eller förvaring skyldig att
kvittera materielen, där förliallandena det medgiva, och i första hand* an¬
svara för dess befintlighet och vård (29 inom.). På förbandschef ankommer
att utöva kontroll över och, i andra hand, bära ansvar för all enligt 28 mom.
vid förbandet mottagen krigsmateriel (30 inom.). — Motsvarande bestäm¬
melser återfunnes i intendenturmaterielinstruktionen.1 2 Inom militärområdet
hade militärbefälhavaren högsta materielansvaret. Det låge i sakens natur
att deda ansvar av praktiska skäl måste utövas genom order och anvisning¬
ar samt genom kontrollverksamhet. Detsamma gällde regementschef och för-
svarsområdesbefälhavare. Av det anförda framginge även att, sedan mate-
rielredogöraren utlämnat materielen till truppen, den enskilde som fått ma-
teiielen till sig utlämnad i första hand bure ansvar för befintligheten och
vården av till honom utlämnad materiel och kunde bli ersättningsskyldig
därest den saknades. Andrahandsansvaret åvilade kompanichef och innebure
att denne, om reglementerad kontroll icke utövades, kunde bli ersättnings¬
skyldig i den mån förlusten icke borde gäldas av den som i första hand
\oie ansvarig för materielen. Materielredogöraren biträdde kompanichefen
vid kontrollen. Den ifrågavarande repetitionsövningen med lokalförsvarsför-
band inom Fo It omfattade åtta kompanier (motsvarande) eller samman¬
lagt omkring 1 200 man. För dessa förband hade såsom instruktörer i olika
tjänstegrenar avdelats aktivt befäl tillhörande Norra skånska infanterirege¬
mentet (I 6), nämligen 7 officerare, 5 underofficerare och 14 underbefäl.
Under sista delen av utbildningstiden nedgick emellertid instruktörsstyrkan
till ungefär hälften, enär I 6 då haft alt organisera de egna staber och för¬
band, som skulle deltaga i fälttjänstövningen. Utbildningen var indelad i
följande skeden, nämligen I. befälsövning 3/2—13/2 under chefen för I G;
II. mobiliseringsövning med de inryckande värnpliktiga vid mobiliserings-
förråd inom försvarsområdet 13/2—14/2 under militärbefälhavaren; III. det
egentliga utbildningsskedet under chefen för IG; IV. fälttjänstövning 8/3—
11/3 under militärbefälhavaren; V. avrustning vid ordinarie mobiliserings-
förråd 12/3—14/3 under befälhavaren för Fo 11. — Ansvaret för materiel
1 Detta reglemente äger tillämpning i krig samt eljest då Kungl. Maj:t därom förordnar, med
iakttagande att, om beredskapslarm givits, reglementet skall omedelbart tillämpas.
2 Föreskrifterna häri avse i första hand intea den turmaterieltjänsten vid arméns truppförband
m. m. i fred men gälla i tillämpliga delar även i krig, i den mån icke annorlunda bestämts
genom särskilda krigsförvaltningsföreskrifter.
141
som överlämnats till ett kompani ålåge enligt förut angivna grunder — för¬
utom de värnpliktiga såvitt gällde materiel som de fått till sig överlämnad
— kompanichefen och materielredogöraren. I regel vore kvartermästaren
materielredogörare; även en biträdande materielredogörare kunde utses av
kompanichefen. För en riktig förvaltning och skötsel av till förbanden ut¬
lämnad materiel vore det av grundläggande betydelse att kompanichefer och
på kompanierna tjänstgörande materielredogörare ägde de kunskaper samt
den förmåga och rutin som erfordrades för att leda och övervaka materiel-
tjänsten. Å de nu ifrågavarande åtta förbanden hade såsom kompanichefer
varit placerade en löjtnant på aktiv stat, fem kaptener i reserven, en värn¬
pliktig kapten och en värnpliktig löjtnant. Såsom kvartermästare hade
tjänstgjort en fanjunkare på reservstat, fyra fanjunkare i reserven, en värn¬
pliktig furir och två värnpliktiga vicekorpraler och såsom biträdande mate¬
rielredogörare hade varit placerade fyra värnpliktiga sergeanter och fyra
värnpliktiga furirer. Från de synpunkter, som enligt vad nyss angivits vore
av grundläggande betydelse för en tillfredsställande materieltjänst, var så¬
vitt gällde kompanichefer utgångsläget normalt och godtagbart, i vissa fall
gynnsamt. Beträffande kvartermästare var däremot utgångsläget dåligt.
Kvartermästarna borde numera, vilket vid flera tillfällen framhållits av che¬
fen för armén, vara underhållsutbildade och helst på aktiv stat tjänstgöran¬
de underofficerare. Därvidlag måste nämligen beaktas icke endast de ökade
krav som gjorde sig gällande i fråga om omhänderhavande av den moderna
materielen utan även att av kvartermästarna måste fordras att de skulle
vara i stånd att med sådan kraft och förmåga biträda kompanicheferna vid
ledningen och övervakningen av materieltjänsten att de sistnämnda finge tid
och möjlighet att fullgöra andra dem åliggande, med hänsyn till krigstek-
nikens utveckling alltmer krävande uppgifter. I nu förevarande fall blev un-
derhållstjänsten särskilt illa tillgodosedd såvitt gällde de två kompanier,
vid vilka såsom ersättare för tidigare utsedda men i samband med inryck¬
ningen från sina krigsplaceringar avförda kvartermästare måste inträda
värnpliktiga vicekorpraler. Dessa hade visserligen goda civila kvalifikatio¬
ner men icke någon som helst utbildning i militär underhållstjänst. Icke hel¬
ler någon av de biträdande materielredogörarna hade någon speciell utbild¬
ning i underhållstjänst. Hitintills hade icke heller för tjänstgöring i dylika
befattningar krävts någon föregående utbildning i underhållstjänst. Av för¬
ut anförda skäl måste emellertid för framtiden ökade krav kunna ställas
även på sistnämnda personalgrupp och det vore därför också för närvarande
inom den centrala ledningen föremål för övervägande att genom komplette¬
rande utbildningsbestämmelser nå detta syfte. — Med hänsyn till nu berör¬
da förhållanden ägnades under den ifrågavarande befälsövningen särskild
uppmärksamhet åt utbildningen i underhållstjänst på sätt närmare fram-
ginge av en i Tamms skrivelse upptagen detaljredogörelse för övningstidens
användande till sådan utbildning. Denna utbildning syntes, med hänsyn ta¬
gen till den tid som stod till förfogande, ha varit upplagd och genomförd på
ett lämpligt sätt. Uppenbart vore emellertid att med det dåliga utgångsläge,
som enligt vad nyss angivits förelåg, det icke fanns möjlighet att under be-
fälsövningen skapa fullgoda kvartermästare och biträdande materielredogö-
rare. Det visade sig därför nödvändigt att under en stor del av själva repe-
titionsövningen frigöra kompanichefer, kvartermästare och biträdande ma-
terielredogörare från annan utbildning — till men för denna — för freds-
mässig underhållstjänst. Under den tid, den 15 februari—den 7 mars 1956,
de ifrågavarande förbanden stodo under befäl av chefen för I 6 deltogo så¬
lunda kvartermästarna i genomförandet av försvarsuppgifter endast under
en tredygnsövning och i ordnande av förläggning endast under en halv-
dygnsövning. Ifrågavarande personal erhöll under nu angivna tid ytter¬
ligare undervisning i materieltjänst av aktiv personal ur I 6. Materielredo-
görarnas mottagande av materiel, som skulle övertagas av dem, påbörjades
den 9 februari klocken 0900. Därvid deltogo från ettvart av de ifrågavaran¬
de förbanden kvartermästaren och biträdande materielredogöraren och från
Fo 11 uppbördsmännen för tyg- respektive intendenturmateriel jämte biträ¬
den. Dessa sistnämnda utgjordes på intendentursidan av en förrådsförman,
förrådsman eller förrådsarbetare vid varje förbandsförråd och på tygsidan
av en förrådsförman eller förrådsman per förrådsplats (1—2 förbandsför¬
råd). Uppbördsmännen cirkulerade mellan förrådsplatserna. Av föreliggan¬
de reversal framgick vilken materiel som skulle överlämnas. Reversalens
överensstämmelse med befintlig materiel hade i förväg detaljkontrollerats
av uppbördsmännen beträffande såväl Fo 11 :s egen materiel som från I 6
lånad intendenturmateriel. I samband med överlämningen framhöllo upp¬
bördsmännen för redogörarna att de efter det materielen av dem kvitterats
vore ansvariga för densamma. Sedan materielen av inaterielredogörarna
överräknats och, utan anmärkning från deras sida, kvitterats, erhöllo redo-
görarna reversalen jämte nycklar till förråden. Inga andra nycklar än dessa
funnos. Överlämnandet av materielen var slutfört den 10 februari klockan
1800, varefter inaterielredogörarna kvarstannade på mobiliseringsplatserna.
Nästföljande dag användes för bl. a. planläggning av utrustningsarbetet. —
Genom militärbefälsorder den 14 december 1955 hade anbefallts att vinter-
omgångens vid Fo 11 inryckning till repetitionsövningar skulle ske såsom
mobiliseringsövning. Med denna övning, vilken ingick som ett led i den
fortgående mobiliseringskontrollen inom militärområdet, avsågs att pröva
Fo 11 :s mobiliseringsplanläggning samt kontrollera verksamheten från och
med truppens inställelse på mobiliseringsplatserna till och med tidpunkten
då förbanden utgångsgrupperats och voro beredda för strid i huvudsak en¬
ligt gällande planer för kustförsvar. Mobiliseringsövningen igångsattes den
13 februari klockan 0630 — samma dag klockan omkring 0700 började de
värnpliktiga anlända till sina samlingsplatser — och avslutades den 14
februari klockan 1400. Under hela tiden rådde stark kyla (10—20 minusgra¬
der), hård blåst och delvis snöstorm. Enligt föreskrift i bilaga 42 till 1955
års upplaga av »Bestämmelser och anvisningar för befäls- och repelitions-
övningar (Best Repövn)», fastställda genom arméorder den 9 juni 1955,
skulle behov av intendenturmateriel i huvudsak tillgodoses med materiel ur
143
truppförbandens fredsförråd. Genomförandet av en verklighetspräglad mo-
biliseringsövning förutsatte emellertid att erforderlig intendenturmateriel
så långt möjligt lades upp i krigsförråd. Så hade vid denna övning också
skett på samtliga mobiliseringsenheter. Även viss annan i Tamms yttrande
närmare berörd anordning, som vidtagits i anslutning till mobiliseringsin-
struktionen för armén, hade i sin mån försvårat det med övningen sam¬
manhängande organisationsarbetet. I flera fall kunde de lokaler, som av-
såges skola användas i krigsfall, av fredshänsyn icke utnyttjas och de loka¬
ler, som under övningen i stället stodo till buds, voro i vissa fall av sådan
beskaffenhet att en ändamålsenlig materielutlämning försvårades. Det till
varje mobiliseringsplats avdelade aktiva befälet ur övningsledningen hade
fått sig ålagt att dels kontrollera och följa upp mobiliseringsverksamheten
och dels ingripa i undervisande och tillrättaläggande syfte. Under mobilise-
ringsövningen inspekterades varje förband, förutom av försvarsområdesbe-
fälhavaren i hans egenskap av mobiliseringsmyndighet, jämväl av Tamm
och ställföreträdande militärbefälhavaren, varvid felaktigheter rättades till
i den utsträckning så kunde ske utan att övningen helt förrycktes. — Enligt
den förut återgivna bestämmelsen i 6 § 29 mom. krigsmaterielreglementet
vore envar som mottagit krigsmateriel skyldig att kvittera materielen,»dör
förhållandena det medgiva». Under gynnsammare förhållanden än som i fö¬
revarande fall rådde, borde också kvittering ha kunnat ske i samband med
materielens utlämnande till manskapet. Under förhandenvarande omstän¬
digheter, framför allt de dåliga väderleksförhållandena, fick kvitteringen
uppskjutas till efter mobiliseringsövningen. Med hänsyn till uppgjorda pla¬
ner (t. ex. tåg- och biltransport till Rinkaby för utbildning) var den 15 feb¬
ruari första möjliga tidpunkt för kvittering av till manskapet utlämnad ma¬
teriel. I Best Repövn mom. 402 föreskreves att beträffande ansvar för och
redovisning av materiel skulle utöver i fred gällande reglementen och in¬
struktioner tillämpas krigsmaterielreglementets 6 § mom. 29 30. I enlighet
härmed hade för ett sådant uppskjutande av kvitteringen som nyss nämnts
funnits stöd i krigsmaterielreglementets nyssberörda bestämmelse i G §
29 mom. Före avtransporten inlades, i avsikt bl. a. att förbilliga och förenkla
transporterna till utbildningsplatserna, sådan materiel, som icke togs i an¬
språk och därför ej behövde medföras av truppen, i mobiliseringsförråden,
vilka därefter låstes. Nycklarna till dessa förråd behöllos av materielredo-
görarna. Enligt föreskrift i Best Repövn mom. 406 skulle materielinspektion
utföras dels omedelbart efter utrustningen (mobövningen), dels vid avrust-
ningsskedets början. Den förstnämnda av de sålunda anbefallda inspektio¬
nerna utfördes på morgonen den 15 februari efter förbandens nattliga för¬
flyttning till Kristianstad och Rinkaby och verkställdes i enlighet med vad
som förutsattes i krigsmaterielreglementet mom. 28---30 av kompanibefälet,
som då också av chefsinstruktörerna erinrades om att kvittering av den till
truppen utlämnade materielen skulle ske. Enligt vad som under hand in¬
hämtats av kompanicheferna, vilka icke längre vore i tjänst, syntes sådan
kvittering även ha skett. I samband med den nu omnämnda inaterielinspek-
144
tionen reglerades konstaterade brister dels genom att från mobiliseringsför-
råden hämtades materiel, som av fredshänsyn kvarlämnats där, och dels ge¬
nom utjämning inom förbanden. Utöver de materielinspektioner som enligt
vad nyss angivits vore anbefallda i Best Repövn verkställdes en sådan in¬
spektion även vid slutet av utbildningsskedet. Denna inspektion, som lika¬
ledes utfördes av kompanibefälet, ägde rum omedelbart före förbandens av¬
marsch till den därefter följande fälttjänstövningen och hade till syfte att
få klarlagt huruvida och i vilken omfattning materiel kunde ha förkommit
under utbildningsskedet. Efter denna inspektion anmälde kompanicheferna
att endast obetydliga förluster konstaterats ha uppkommit efter den före¬
gående materielinspektionen. Fälttjänstövningen, vilken enligt vad förut an¬
givits pågick under tiden den 8—den 11 mars, ägde rum under för materiel¬
tjänsten ganska svåra väderleksförhållanden (snöfall och stark kyla). Sär¬
skilt vid kulsprute- och värnkompanier försvårades materieltjänsten av det
förhållandet att transportmedel endast i begränsad utsträckning organisa¬
toriskt inginge i förbanden. Vid omgrupperingar och andra förflyttningar
måste därför transportmedel ställas till förfogande för varje särskilt fall,
vilket medförde talrika omlastningar. Såsom förut nämnts ägde avrustning¬
en rum under befälhavarens för Fo 11, d. v. s. mobiliseringsmyndighetens,
befäl. Enligt anvisning i Best Repövn borde under avrustningen i mån av
tillgång aktivt befäl ställas till förfogande främst för att biträda kvarter¬
mästare och för att bistå materielredogörare bl. a. med att färdigställa redo¬
visningshandlingar. För sålunda angivet ändamål ställdes ett aktivt befäl
per kompani till förfogande, varjämte — likaledes i överensstämmelse med
anvisning i Best Repövn — två officerare tillhandagingo såsom medhjälpare
vid arbetet med utredning rörande förkommen materiel. Därutöver bistodos
förbanden av Fo 11 tillhörande förvaltnings- och förrådspersonal. Vid av¬
rustningen kontrollerades den materiel, som inlämnades av varje enskild
man. Protokoll upprättades dock endast i undantagsfall. I några fall erlades
genast betalning för förlorade persedlar. Samtliga kompanichefer hade upp¬
givit att de förluster som konstaterades vid avrustningen voro ringa. Först
i samband med överlämningen till uppbördsmännen vid Fo 11 uppdagades
de stora bristerna. Sammanfattningsvis ville Tamm framhålla följande. Så¬
vitt kunnat utrönas hade de för materieltjänsten närmast ansvariga befatt¬
ningshavarna — kompanichefer, kvartermästare och biträdande materiel¬
redogörare — sökt efter bästa förmåga följa gällande bestämmelser. Något
avsiktligt åsidosättande av tjänsteplikt hade icke kunnat fastställas. Om i
vissa fall anbefallda åtgärder icke vidtagits med erforderlig kraft och skick¬
lighet, hade detta berott på bristande förmåga. Den korta inledande befäls-
övningen hade — trots att materieltjänsten ägnades oproportionerligt stor
uppmärksamhet — icke kunnat avhjälpa det dåliga utgångsläget. Vid bedö¬
mande av vad som förekommit måste även hänsyn tagas till de mycket svåra
förhållanden, under vilka såväl mobiliseringsövningen som därefter följan¬
de utbildning och fälttjänstövning genomfördes. Vad anginge kompaniche¬
ferna borde vidare betänkas att många andra krävande uppgifter åvilade dem
145
och att de genomgående löste dessa på ett mycket förtjänstfullt sätt. Beträf¬
fande kvartermästarna kunde tilläggas att envar av dem fått sig tilldelat för¬
skott som i genomsnitt uppgick till 20 000 kronor, och att de uppenbarligen
ofta kände sitt ansvar tyngre då det gällde förskottsmedlen än beträffande
materielen och därför ägnat handhavandet av förskottsmedlen en alltför
stor del av sin tid. Det såsom instruktörer avdelade aktiva befälet ur I 6 hade
löst sina utbildningsuppgifter på ett föredömligt sätt, vilket framginge bl. a.
av en på Tamms föranstaltande i mars 1956 verkställd opinionsundersök¬
ning bland 475 man tillhörande ett bataljonsstabskompani, ett cykelskytte-
kompani, ett underhållskompani, ett kulsprutekompani och ett värnkom¬
pani. Beträffande resultatet av denna opinionsundersökning hänvisades till
en vid Tamms yttrande fogad sammanställning. Såvitt kunnat utrönas hade
det aktiva befälet ur I 6 även, i mån av tillgång på tid och möjligheter i öv¬
rigt, lika förtjänstfullt ägnat sig åt sin kontrollerande och tillrättaläggande
uppgift, bl. a. i fråga om materieltjänsten. Vad truppen beträffade var den i
övervägande utsträckning positivt inställd till sin uppgift, vilket även fram¬
ginge av nyssnämnda opinionsundersökning. Under hela övningen gjorde
truppen ett stabilt och gott intryck. Detta uteslöte givetvis icke att vissa
element kunde ha utnyttjat de svårigheter som förelegat i syfte att för egen
del åtkomma utlämnad materiel. I ett fall hade sålunda vid polisundersökning
återfunnits en päls, en ylletröja, ett par vantar, ett par handskar, två par
strumpor samt en omgång överdragskläder. Vederbörande värnpliktig vore
nu ställd under åtal. — Att förvaltningspersonal ur I 6 och Fo It borde i
större utsträckning än som skett ha avdelats för att vid olika tillfällen
biträda repetitionsövningsförbandens befäl vid materieltjänsten hade av
Tamm påtalats. I förevarande fall begränsades dock möjligheterna härtill
genom att åldersklassens arbetskrävande slutskede (bl. a. förberedelser för
och genomförande av den för militärområdets trupper gemensamma avslu¬
tande fälttjänstövningen) samt utryckning sammanföllo till tiden. — De
gjorda erfarenheterna hade föranlett Tamm att den 5 april 1956 utfärda till
förbandschefer och försvarsområdesbefälhavare riktade anvisningar avse¬
ende materieltjänsten vid inneliggande och till senare tidpunkt inkallade
repetitionsövningsförband. Genom dessa anvisningar hade inskärpts nöd¬
vändigheten av att föreskrifterna i Best Repövn noggrant efterföljdes såväl
beträffande utrustning och avrustning som i fråga om utbildningen av den
personal, som omhänderhade per sonal tjänsten, varvid särskilt skulle kon¬
trolleras att berörd personal vore på det klara med sitt ansvar för materielen
och att kvittenser skulle tecknas på anbefallt sätt. — Vad beträffade det sätt
varpå Fo 11 löst sina nu ifrågavarande uppgifter borde beaktas att nuva¬
rande försvarsområdesbefälhavaren under den tid han beklätt sin befattning
nedlagt ett synnerligen förtjänstfullt arbete på förvaltningstjänstens om¬
råde. Han hade i sitt yttrande till militieombudsmannen redovisat de åt¬
gärder, som från försvarsområdets sida vidtagits för att säkerställa en ra¬
tionell materieltjänst i samband med repetitionsövningen. Mot bakgrunden
av gällande bestämmelser och tidigare erfarenheter från repetitionsövningar
10—57/C62. Militieombudsmannens ämbetsberättelsc
146
och i samband därmed anordnade mobiliseringsövningar måste dessa för-
svarsområdesbefälhavarens åtgärder anses ha varit ändamålsenliga. Förut
berörda förhållanden hade medfört att det ej varit möjligt att klarlägga or¬
sakerna till de onormalt stora förlusterna av intendenturmateriel eller att
med säkerhet utpeka de ansvariga. Materiel syntes ha förkommit såväl un¬
der mobiliseringsövningen, det därefter följande utbildningsskedet, fält-
tjänstövningen och i samband med avrustningen som under tiden efter av¬
rustningen till dess materielen överlämnades till vederbörande uppbördsmän
vid Fo 11. Befälets bristande förmåga att under de exceptionellt svåra för¬
hållandena hålla materieltjänsten under full kontroll gjorde det omöjligt att
numera utröna när och för vilka förlusterna inträffade. Med hänsyn till
att kvittering kunde ske först någon tid efter utlämningen förelåge också
möjlighet att soldater vid första materielinspektionen anmälde att de icke
fått ut materiel, som i själva verket förkommit eller rent av stulits. I den
mån så skett och i dessa fall förkommen materiel blivit ersatt från mobili-
seringsförråden hade där uppstått brister som kommit fram först efter av¬
rustningen. Det hade bedömts att en rättegång icke kunnat bidraga till ett
klarläggande av förhållandena i sådan utsträckning att vad som kunnat
vinnas skulle stå i rimlig proportion till de kostnader och arbetsinsatser
som en sådan åtgärd skulle ha krävt. Frågan om vidtagandet av rättsliga åt¬
gärder borde också ses mot bakgrunden av det förhållandet att förlusterna
av intendenturmateriel, om de fördelades lika på varje värnpliktig, icke be¬
löpte sig till mera än omkring nio kronor per man och att det sammanlagda
värdet av den intendenturmateriel, som varje värnpliktig erhöll, uppgick till
närmare sexhundra kronor. I förhållande till värdet av all utlämnad tyg-
och intendenturmateriel uppgingo de sammanlagda förlusterna till mindre
än 0,2 procent. Genom vad nu anmärkts avsåges icke alt på något sätt söka
förringa det inträffade. — På grund av vad ovan anförts och då Tamm icke
kunnat finna att någon befattningshavare avsiktligt brustit i sin tjänste¬
plikt hade Tamm för sin del låtit bero vid vad som förekommit och före¬
slagit vederbörande centrala myndigheter att förlusterna skulle avskrivas.
För att förhindra ett upprepande hade Tamm utfärdat de förut omnämnda
anvisningarna till förbandschefer och försvarsområdesbefälhavare. Även från
militärbefälets sida komme självfallet under beaktande av erfarenheterna
från nu ifrågavarande övning materieltjänsten att fortsättningsvis vid repe-
titionsövningarna ägnas än större uppmärksamhet. Vid de kontroller, som
från militärbefälets sida verkställts efter varje tidigare repetitionsövning
under de senaste åren, hade förluster av ens tillnärmelsevis samma storleks¬
ordning icke vid något tillfälle konstaterats. I flera fall hade uppkomna för¬
luster kunnat helt regleras före utryckningen. Erfarenheterna visade dock
att, då inryckning genomförts som mobiliseringsövning, förlusterna regel¬
mässigt blivit något större än eljest. På något längre sikt komme den för¬
bättrade utbildning i underhållstjänst och den ökade tillgång på kvalifi¬
cerade företrädare för denna tjänst vid kompani och motsvarande enheter,
som utvecklingen krävde och enligt vad förut angivits även vore tilltänkt,
147
att förbättra möjligheterna till en rationell materieltjänst vid förbanden och
i första hand medverka till att förhindra ett upprepande.
Sedan militieoinbudsmannen i skrivelse den 25 september 1956 anmodat
arméintendenturförvaltningen att såvitt gällde ifrågavarande förluster av
intendenturmateriel avgiva yttrande i ärendet, inkom den 7 december 1956
det begärda yttrandet jämte viss av ämbetsverket ytterligare införskaffad
utredning i ärendet. I yttrandet redogjordes till en början för vad av hand¬
lingarna inhämtats angående av Tamm närmare berörda förhållanden av¬
seende befälsövningen, mobiliseringsövningen, utbildningen och fälttjänst-
övningen samt avrustningen och anslötos till denna redogörelse vissa utta¬
landen från ämbetsverkets sida. I yttrandet anfördes sålunda beträffande
mobiliseringsövningen bl. a. följande. De för övningen rekognoscerade loka¬
lerna syntes icke ha varit lämpliga. Chefen för I 6 hade därom i skrivelse
den 7 april 1956 till militärbefälhavaren uttalat: »Utrustningsplatserna voro
trånga eller föga lämpliga för vinterförhållanden (t. ex. idrottsplatsläktare),
vilket bidrog till att försvåra utlämningen.» Även Tamm hade i sitt yttrande
framhållit att de lokaler, som stodo till buds, i vissa fall voro av sådan be¬
skaffenhet att ändamålsenlig materielutlämning försvårades. Ansvarig för
tillhandahållande av utrustningslokaler var ytterst befälhavaren för Fo 11.
Den för rekognoscering och förhyrning av inmönstrings- och utrustningslo¬
kaler närmast ansvarige syntes ha varit intendenten vid Fo 11. Förlusterna
vid förbandens utrustande syntes främst ha varit att tillskriva dels att med
hänsyn till de förhållanden, varunder utrustning skulle ske, för kort tid
varit anslagen för utrustningen och dels det förhållandet att kvittering av
till truppen utlämnade persedlar ej behövde ske vid utlämningen. I först be¬
rörda hänseende hade chefen för I 6 i sin nyssnämnda skrivelse uttalat.
»Vissa av förbanden hade att under en tid, som endast med några timmar
översteg förbandens mobiliseringstid, utföra mobilisering, uppmarsch,
rustning av befästningar, avrustning av befästningar, förflyttning till ilast-
ningsstation (upp till 20 kilometers förflyttning), järnvägs- och landsvägs¬
transporter från västra till östra Skåne.» Vidare hade befälhavaren för Fo 11
i skrivelse till militärbefälhavaren uttalat bl. a. att på grund av särskilt
ogynnsamma och hetsiga förhållanden under mobiliseringsövningen onor¬
mala förluster kunde ha uppstått redan under utrustningsskedet. Militär¬
befälhavaren var ytterst ansvarig för den tilldelade tiden för utrustningen.
I fråga om kvitteringsförfarandet hade Tamm uttalat att enligt tillämpliga
bestämmelser mottagaren hade att kvittera materielcn, »där förhållandena
det medgiva», samt att under gynnsammare förhållanden än som i föreva¬
rande fall rådde kvittering också borde ha kunnat ske i samband med ut¬
lämning av materiel men att under förhandenvarande omständigheter, fram¬
för allt dåliga väderleksförhållanden, kvitteringen fick uppskjutas till efter
mobiliseringsövningen. Som stöd för sin uppfattning att ett sådant uppskju¬
tande av kvitteringen skulle ha varit tillåtet hade Tamm hänvisat till 6 §
29 inom. krigsmaterielreglementet jämfört med föreskriften i mom. 402
Best Repövn atl beträffande ansvar för och redovisning av materiel skulle ut¬
148
över i fred gällande reglementen och instruktioner tillämpas krigsmateriel-
reglementets 6 § 29—30 mom. Denna Tamms uppfattning kunde — på sätt
närmare utvecklades i det följande — ämbetsverket icke dela. På förfrå¬
gan från ämbetsverkets sida, huruvida vederbörande kontrollanter efter
mobiliseringsövningens genomförande till övningsledningen framfört någon
erinran mot det sätt på vilket materielen utlämnats, mottagits och kvitte¬
rats, hade en av de vid första militärområdesstaben tjänstgörande general¬
stabsofficerarna i skrivelse den 15 oktober 1956 uttalat bl. a. följande: »Vid
en genomgång på kvällen den 13 februari anmälde ledningskontrollanten
vid resp. mobenheter sina iakttagelser från den dagens verksamhet. Såvitt
nu kunde ihågkommas rapporterades från något håll att själva utrustning¬
en på grund av olika omständigheter (väderleksförhållanden, bristande ru¬
tin, lokalförhållanden o dyl) icke tillgått på bästa sätt. Detta var dock icke
något annat än vad militärbefälhavaren själv iakttagit under dagens inspek-
tionstur. I fråga om kvittering gjordes icke några speciella uttalanden. Detta
påverkar emellertid icke, såvitt här kunnat bedömas, ansvarsfrågan efter¬
som militärbefälhavaren tolkat bestämmelserna angående kvittering så att
denna kunde äga rum ’så snart omständigheterna medgåve’.» Det syntes
ämbetsverket vara av icke ringa intresse att beakta vad som framkommit i
ett förundersökningsprotokoll, som upprättats av statspolisens kriminalav¬
delning i Malmö, i det såvitt känt vore enda fall av polisutredning som före¬
kommit med anledning av nu ifrågavarande materielförluster. Den i detta
fall för stöld misstänkte, värnpliktige F, berättade vid polisförhöret följande
(här återgivet i sammandrag): »Någon kvittering av utrustningsartiklarna
skedde icke vid utlämningstillfället utan först några dagar senare, då för¬
bandet förflyttats till Kristianstad. Utrustningen skedde utan någon nämn¬
värd kontroll och inga anteckningar gjordes över vad varje man erhöll. Först
några dagar efter det utlämning skett fick manskapet på därför avsedda
persedelkort anteckna och kvittera den utrustning som man bekommit. Ge¬
nom den bristfälliga kontrollen vid utlämningen av de olika persedlarna
fanns det möjligheter för dem som så ville att hämta utrustning två gånger.
Det låg en hel trave pälsar på golvet i restaurangen och F kunde oantastad
gå bort dit och hämta en päls. Ingen kontrollerade pälsarna utan de värn¬
pliktiga kunde själva gå och byta till sig nya pälsar, om de tidigare fått nå¬
gon som icke passade.» — Huru stora de under utrustningsskedet uppkom¬
na materielförlusterna varit kunde numera, då några protokoll eller andra
handlingar icke upprättats vid den första materielinspektionen, näppeligen
klarläggas. Beträffande ansvaret för att materielen icke i vederbörlig ord¬
ning kvitterades vid utlämningen ansåge sig ämbetsverket böra uttala, att
detta förfaringssätt sanktionerats genom militärbefälhavarens tolkning av
gällande bestämmelser sålunda att dessa medgåve frångående av kvitte-
ringsförfarande vid mobiliseringsövningar, därest vissa objektiva svårighe¬
ter förelåge. — Ämbetsverket ville vidare sammanfattningsvis anföra föl¬
jande. Av utredningen framginge att anledningarna till materielförlusterna
varit flera. De väsentligaste orsakerna syntes ha varit det fältmässiga öv-
149
ningsförloppet under utrustningsskedet utan erforderligt hänsynstagande
till därmed förenade förlustrisker. En betydelsefull faktor syntes vara det
med hänsyn till tidsmarginalen och till befälets bristande utbildning och er¬
farenheter omfattande övningsprogrammet. Vidare syntes de olämpliga ut-
rustningslokalerna samt de svåra väderleksförhållanden, under vilka öv¬
ningen ägde rum, ha varit av väsentlig betydelse. Det ville även synas som
om det vid mobiliseringsövningen närvarande statbefälet bort kunna krafti¬
gare än som skett ingripa i utrustningsarbetet. Huvudparten av förlusterna
syntes ha uppkommit under mobiliseringsövningen. Under utbildningsske-
det den 15 februari—den 7 mars 1956 hade sannolikt också förluster upp¬
stått, även om de varit förhållandevis mindre betydande än vid utrustning¬
en. Vid första persedelinspektionen på morgonen den 15 februari hade det
från början i olag bragta materielläget icke kunnat klarläggas. Kompaniche¬
ferna hade i stället låtit dela ut persedlar ur kompaniernas reservförråd till
dem som voro i avsaknad av vissa persedlar eller uppgivit sig icke ha vid
utrustningen erhållit samtliga persedlar. Därigenom hade intet vunnits
utom att tidpunkten för förlusternas upptäckande och utredande framflyt¬
tats till förrådsinlämningen efter manskapets hemförlovning. Icke heller
syntes avrustningen under sista tidsskedet den 12—den 14 mars 1956 ha
tillgått på sätt som bort. — Ämbetsverket kunde, såsom förut antytts, icke
biträda Tannns tolkning av krigsmaterielreglementets 6 § 29 mom. och
mom. 402 i Best Repövn. Då till den i nämnda moment i krigsmaterielreg-
lementet upptagna bestämmelsen om skyldighet att kvittera mottagen krigs¬
materiel hade knutits förbehållet »där förhållandena det medgiva» hade
detta skett med sikte på verkliga krigsförhållanden, då med hänsyn till mot¬
ståndares åtgärder eljest föreskrivet kvittensförfarande icke kunde genom¬
föras. För en övning av förevarande art i fredstid kunde förbehållet icke
anses tillämpligt. Det kunde i detta sammanhang anmärkas att enligt den
»tjänstegrensanvisning» från intendenten vid Fo 11, som funnes bifogad
försvarsområdesbefälhavarens yttrande till militieombudsmannen, utrust¬
ningen skulle ske enligt gällande fältutrustningslistor och kvitteras på blan¬
kett KAFI Utr B nr 98 och att enligt samma tjänstegrensanvisning inateriel-
inspektion skulle verkställas omedelbart efter utrustningen. Hade så skett
skulle sannolikt materielläget i detta skede kunnat överblickas och förlus¬
terna begränsats. Ämbetsverket avsåge att till kommande övningar utfär¬
da klarläggande bestämmelser i nu berörda hänseende. För ämbetsverket
framstode det såsom högst allvarligt att materielförluster av den omfattning
varom här vore fråga kunde uppkomma. Fn av huvuduppgifterna för en
mobiliseringsövning måste vara att öva truppen i ett rätt hanterande av
materielen så att de begränsade förråd, varöver försvaret förfogade, vid ett
krigsfall koinmc till effektiv användning. Ämbetsverket ville emellertid
icke bortse från de svårigheter av delvis opåräknad art, som förelegat och
av militärbefälhavaren åberopats då det gällt genomförandet av nu ifråga¬
varande övningar, och att varje beslut eller annan åtgärd måste bedömas
150
med hänsyn till de speciella förhållanden, under vilka beslutet fattats eller
åtgärden vidtagits.
Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 21 december 1956 till Tamm
hemställt att denne ville efter tagen del av vad arméintendenturförvaltningen
i ärendet anfört avgiva det vidare yttrande, vartill Tamm kunde finna an¬
ledning, anförde Tamm i ett den 10 januari 1957 avgivet yttrande: Vårt
lands läge innebure, att landet vid en skärpning av motsättningarna i värl¬
den på kort tid kunde komma att utsättas för invasionshot. De senaste
världshändelserna gåve för övrigt ett påtagligt exempel på, hur snabbt och
överraskande allvarliga konflikter kunde uppstå, även om riskerna för en
utbredning av dem för denna gången syntes ha kunnat bemästras. Alldeles
särskilt vore södra Sverige — första militärområdet — utsatt för risken av
snabbt inträdande invasionshot. Då vi i motsats till t. ex. Norge och Dan¬
mark icke disponerade stående styrkor, som vore beredda att omedelbart
möta ett sådant hot, måste vi helt lita till vår förmåga att genomföra en
snabb och säker mobilisering av våra krigsförband. Vår förmåga härutin-
nan kunde vid krigshot i själva verket komma att avgörande påverka våra
möjligheter att hålla landet utanför en krigisk konflikt. Skulle vi likväl
anfallas, kunde den på ett lika avgörande sätt bli bestämmande för våra
möjligheter att avvärja anfallet. Ett omfattande och grundligt planläggnings-
arbete hade därför nedlagts och måste allt fortfarande utföras för att sä¬
kerställa en så snabb och säker mobilisering, som överhuvudtaget vore möj¬
ligt. Detta arbete kunde och finge icke begränsas uteslutande eller främst
till planläggning »vid skrivbordet». Lämpligheten av utfärdade bestämmel¬
ser och uppgjorda planer måste praktiskt prövas. Detta skedde främst ge¬
nom mobiliseringsövningar. Det vore därvid uppenbart, att dessa övningar,
om de skulle giva avsett resultat, måste genomföras på ett sätt, som i möj¬
ligaste mån överensstämde med verkligheten. Endast då bleve det möjligt
att upptäcka »svaga punkter» i planläggningen samt göra erfarenheter av
så allmängiltigt värde, att de kunde läggas till grund för justeringar och
kompletteringar vid det fortsatta mobiliseringsförberedelsearbetet icke en¬
dast vid det övade förbandet utan även vid andra liknande förband. Därtill
komme, att verklighetsbetonade övningar gåve det bästa utbytet för delta¬
gande befäl och trupp. Vid samtal med värnpliktiga, som inkallats till repe-
titionsövning och vilkas inryckning ägt rum i form av mobiliseringsövning,
hade dessa ofta för Tamm förklarat, att de särskilt uppskattat just den öv¬
ningen, bl. a. därför att den genomförts på ett så verklighetsbetonat sätt, att
alla kunnat förstå meningen med det hela och vilka krav, som komme att
ställas vid verklig mobilisering. Ett av de viktigaste kraven, som därvid
måste uppfyllas, vore snabbhet. Om mobiliseringsövningar skulle få verklig-
hetsbetonad prägel, vore det därför framför allt nödvändigt, att de genom¬
fördes under tidspress. För lokalförsvarsförbanden gällde det därvid icke
endast att snabbt bli utrustade och organiserade. De måste också på kort tid
kunna bli färdiggrupperade inom avsedda områden för att bl. a. avskräcka
från eller avvärja kuppföretag. Lika självfallet som att stridsövningar, för
151
att tillgodose kravet på »fältmässighets., i fred icke finge utföras så, att up¬
penbara risker uppstode för personalen till liv och lem, lika självklart finge
mobiliseringsövningar icke planläggas och genomföras så »fältmässigt», att
materiel tjänsten äventyrades. För övrigt ställde fältmässigheten naturligen
även krav på säkerheten för personal och materiel, vilket senare ju även
framhållits av arméintendenturförvaltningen. Vad övningen inom Fo 11 be¬
träffade var den upplagd med det krav på fältmässighet — i första hand då
snabbhet — som Tamm ansåge erforderligt för att övningar av detta slag
skulle giva det utbyte, som måste eftersträvas. De åtgärder, som vidtagits
för att säkra materieltjänsten, voro grundade på gällande bestämmelser och
på de erfarenheter, som gjorts vid tidigare övningar. De borde under noi-
mala förhållanden ha varit betryggande. Med de väderleksförhållanden, som
inträdde, skulle ytterligare åtgärder säkerligen varit av värde, även om
Tamm — i motsats till arméintendenturförvaltningen — ansåge att de stora
förlusterna sannolikt uppkommit senare än under själva mobiliseringsöv-
ningen. Det inträffade gåve emellertid den erfarenheten, att åtgärderna för
att säkra materieltjänsten i möjligaste man måste skärpas, då övningarna
ägde rum vid sådan tidpunkt på året att väderleksförsämring snabbt kunde
inträda. Denna erfarenhet komme självfallet fortsättningsvis att beaktas.
När och hur förlusterna än inträffade, torde uppskjutandet av kvitteringen
vara huvudorsaken till att vederbörande befäl aldrig kunde fa ett riktigt
grepp om materieltjänsten under återstoden av repetitionsövningen. \ ad
denna fråga beträffade ville Tamin i detta sammanhang tillrättalägga ett
missförstånd, som tydligen förelage från armeintendenturförvaltningens
sida. Mobiliseringsövningen inom Fo 11 var icke planlagd under den föiut¬
sättningen, att kvittering skulle få ske först vid senare tidpunkt. Detta fram-
ginge av de bestämmelser, som utgivits av befälhavaren för Fo 11 och som
godkänts av Tamm. Tiden hade beräknats medgiva kvittering under själva
övningen. Förfaringssättet att uppskjuta kvitteringen hade sålunda icke,
vilket arméintendenturförvaltningen syntes vilja göra gällande, i förväg
»sanktionerats» av Tamm. Däremot ansage Tamm att cheferna, som upp¬
sköto kvitteringen för att snarast få truppen utrustad, grupperad och för-
lagd under de svåra väderleksförhållanden, som inträdde, hade stöd för
denna åtgärd i nuvarande bestämmelser och sålunda handlade på ett liktigt
sätt. De nuvarande bestämmelserna vore enligt Tamms mening entydiga.
Bestämmelser som utfärdats att gälla för repetitionsövningar kunde sålun¬
da icke, som arméintendenturförvaltningen gjorde gällande, »tolkas» att i
visst avseende gälla endast för krigsförhållanden. Avsåges detta, måste be¬
stämmelserna utformas på annat sätt. — Den frågan uppställde sig kanske:
Skulle icke övningen genom ändringen i planlagda dispositioner ha kunnat
anpassas efter de förhållanden, som inträdde? Vid bedömande av denna
fråga måste beaktas, att en mobiliseringsövning av denna storleksordning
vore en invecklad och omfattande apparat, vilket bl. a. framginge av de
order och anvisningar, som utfärdats för denna övning, och som tidigare
tillställts militieombudsmannen. Om större ändringar skulle göras, måste
152
de ske i god tid. I annat fält kunde betydande friktioner inträffa. I detta
fall fanns icke anledning att vidtaga några ändringar före övningen. När
ändringar av väderleksskäl skulle ha kunnat vara befogade, hade övningen
redan fortskridit så långt, att sådana åtgärder hade kunnat menligt inverka
på hl. a. truppens omvårdnad. Vid sidan av det fältmässiga kravet på snabb¬
het inriktades därför ansträngningarna — såväl Tamms egna som hans med¬
hjälpares — på att med minsta möjliga ändringar av uppgjorda planer samt
av de dispositioner, som vid inspeklionsbesök vidtagits av vederbörande
chefer, genomdriva snabb organisering, utrustning, gruppering och förlägg¬
ning. Av hänsyn till truppen var detta helt enkelt nödvändigt. I detta sam¬
manhang borde framhållas att sedan 1953 ett flertal hårt pressande mobili-
seringsövningar med åtföljande repetitionsövningar ägt rum inom militär¬
området. Förlusterna vid dessa hade icke tillnärmelsevis varit av samma
storleksordning som vid övningen inom Fo 11. Det funnes därför icke nå¬
gon på erfarenhet grundad anledning att förmoda att sådana förluster skulle
uppstå vid denna repetitionsövningsomgång. — Realistiska mobiliserings-
övningar, där kravet på snabbhet vore avgörande, vore med vårt militära
system, som för övrigt för vår del syntes vara det enda möjliga, omistliga
för vår krigsberedskap. Utöver snabbhet måste befäl och trupp självfallet
läras att rätt handha materielen. Alla åtgärder, som kunde vidtagas för
att säkerställa detta genom tidigare utbildning av befäl, kontroll av olika
slag m. in., måste Audtagas. Ö\'ningen inom Fo 11 gav därvidlag betydelse¬
fulla — ehuru tyvärr dyrköpta — erfarenheter. Uppläggning och genomfö¬
rande av mobiliseringsövningar — liksom av de flesta militära övningar —
innebure en avvägning i fråga om tillgodoseendet a\' de fältmässiga kra\’en
i förhållande till de fredsmässiga säkerhetskraven. Ett bekvämt och ofar¬
ligt sätt vore att bortse från de förstnämnda och ensidigt tillgodose de sist¬
nämnda. För en ansA^arskännande militär chef vore ett sådant handlande
uteslutet, övningen inom Fo 11 var i sin uppläggning lämpligt avvägd i
ovannämnda avseenden. Oförutsedda SA’årigheter vid genomförandet kommo
emellertid att ställa i övningen deltagande befäl och trupp inför problem,
som de icke helt kunde bemästra. Som Tamm tidigare anmält, hade emeller¬
tid — såvitt Tamm kunnat fastställa — allt i övningen deltagande befäl i
huvudsak gjort vad man under dessa förhållanden kunnat begära av dem.
Något medvetet åsidosättande av tjänsteplikt syntes icke ha förekommit.
I skrivelse den 21 januari 1957 till chefen för armén anhöll militieombuds-
mannen — med hänAåsning till de olika uppfattningar som av arméintenden-
turförvaltningen och militärbefälhavaren för första militärområdet gjorts gäl¬
lande beträffande frågan huruvida det varit med utfärdade bestämmelser för¬
enligt att på sätt i förevarande fall skett låta anstå med kAÖttering av för
personligt bruk utlämnad materiel till senare tidpunkt än själva utlämning-
en — att chefen för armén ville avgiva utlåtande i nu berörda fråga ävensom
det yttrande i övrigt vartill utredningen i ärendet kunde giva anledning.
I ett den 28 februari 1957 av dåvarande chefen för arméstaben generalma¬
joren B. Carpelan på uppdrag av chefen för armén avgivet yttrande anfördes:
153
Best Repövn gällde endast i fred. Detta framginge av bl. a. inom. 101, som
lydde: »Målet för utbildningen under repetitionsövningar är att skapa sta¬
ber och förband, vilka omedelbart efter mobilisering skola kunna användas
för sina krigsuppgifter.» I mom. 402 Best Repövn föreskreves bl. a.: »Be¬
träffande ansvar för och redovisning av materiel tillämpas utöver i fred gäl¬
lande reglementen och instruktioner krigsmaterielreglemcntets 6 § inom. 29
—30.» Med i fred gällande reglementen och instruktioner avsåges bl. a. in-
tendenturmaterielinstruktionen, 1949 års upplaga. I inom. 61 denna instruk¬
tion föreskreves beträffande enskilda mottagares kvittens av intendenturma-
teriel följande: »Intendenturmateriel, som utlämnas till personligt bruk, kvit¬
teras av de enskilda mottagarna.» Denna »fredsbestämmelse» vore ovillkor¬
lig. Bestämmelsen i 6 § 29 mom. krigsmaterielreglementet att envar som mot¬
tagit krigsmateriel för bruk eller förvaring är skyldig att kvittera materielen,
»där förhållandena det medgiva», vore icke avsedd att gälla under befäls-
och repetitionsövningar i fred. Bestämmelsen hade, såsom arméintendentur-
förvaltningen framhölle, utfärdats med sikte på krigsförhållanden. Den i
mom. 402 Best Repövn gjorda hänvisningen till krigsmaterielreglementet ha¬
de emellertid varit ägnad att leda till den uppfattningen att omgående kvit¬
tering av utlämnad materiel icke alltid skulle behöva ske under befäls- och
repetitionsövningar. För att undanröja sådan missuppfattning komme Best
Repövn, 1956 års upplaga, att i förevarande del omarbetas. —• I mom. 541
Best Repövn angåves beträffande anordnande av mobiliseringsövning att
strävan skulle vara att utföra utrustningsarbetet snabbt så att utbildning sna¬
rast kunde igångsättas. Det kunde i förevarande sammanhang vidare fram¬
hållas att snabbt utrustningsarbete inginge i en verklighetstrogen mobilise¬
ringsövning. Om övningen icke kunde genomföras realistiskt, borde den icke
anordnas. Strävan efter snabbhet finge dock icke drivas därhän att planen
för mobiliseringsövningen ur tidssynpunkt gjordes så snäv att utrustnings¬
arbetet inklusive kvittering av den utlämnade materielen äventyrades. I ytt¬
rande, som avgivits av tjänstförrättande chefen för I 6, hade framhållits att
under en tid, som endast med några timmar översteg förbandens mobtid, för¬
banden hade att utföra såväl mobilisering som uppmarsch, rustning och av¬
rustning av befästningar, förflyttning till ilastningsstation samt järnvägs-
eller landsvägstransport från västra till östra Skåne. Med anledning av det¬
ta uttalande kunde framhållas att det uppenbarligen varit avsett att flera
åtgärder än själva mobiliseringen skulle medhinnas under de för dessa för¬
band gällande mobiliseringstiderna, vilket under fredsövningar vore natur¬
ligt. Militärbefälhavare vore ansvarig för krigsplanläggningen inom sitt mi¬
litärområde. Han hade bl. a. att planlägga mobiliseringen så att disponibla
förband snabbt kunde användas för uppgifter, som tillkomme dem i krig.
Lokalförsvarsförband måste, såsom militärbefälhavaren för första militär¬
området framhållit, på kort tid kunna grupperas inom avsedda områden för
att bl. a. avskräcka från eller avvärja varje kuppföretag. Med hänsyn härtill
var det lämpligt att militärbefälhavaren med övningen inom Fo 11 avsåg att
kontrollera vissa delar av krigsplanläggningen, omfattande de aktuella lo-
154
kalförsvarsförbandens mobilisering och gruppering för avsedda försvarsupp-
gifter. Militärbefälhavaren hade uppgivit att övningen icke var planlagd un¬
der den förutsättningen att kvittering av till truppen utlämnad materiel skul¬
le ske först vid senare tidpunkt och att tiden hade beräknats medgiva kvit¬
tering under själva övningen. Befälhavaren för Fo 11 hade också låtit utfär¬
da anvisningar för bl. a. intendenturmaterieltjänsten i denna anda. De åtgär¬
der som vidtagits för att säkra materieltjänsten hade varit välbetänkta med
hänsyn till att de grundats på bl. a. erfarenheter från tidigare övningar. Kra¬
vet på snabbhet vid övningens genomförande och framför allt de svåra vä¬
derleksförhållandena under övningen syntes ha omöjliggjort en omgående
kvittering av materielen. Militärbefälhavaren hade vidare framhållit att, vid
sidan av det beaktande som måste ägnas det fältmässiga kravet på snabbhet,
det av hänsyn till truppen helt enkelt blev nödvändigt att inrikta ansträng¬
ningarna på att genomdriva en snabb organisering, utrustning, gruppering
och förläggning. Därigenom syntes kompanichefer och materielredogörare
ha ställts inför problem, som de icke helt kunnat bemästra. Lednings- och
stridsdomarpersonalen hade icke kunnat ingripa undervisande och tillrätta¬
läggande i önskvärd utsträckning. I övningen deltagande personal förefölle
dock i huvudsak ha gjort allt som under rådande förhållanden varit möjligt
för att genomföra övningen. Av handlingarna framginge icke när och var för¬
lusterna uppstått och det syntes icke möjligt att genom ytterligare utredning
klargöra ansvarsförhållandena beträffande den förkomna materielen. Sam¬
manfattningsvis kunde tilläggas att mobiliseringsövningen inom Fo 11 hade
föregåtts av noggrann planläggning, som grundats på gällande föreskrifter.
Den kom att genomföras under överraskande svåra väderleksförhållanden.
Befälet ställdes därigenom inför svårigheter, som det icke kunde helt be¬
mästra. Materielförlusterna blevo därför stora i förhållande till förlusterna
vid tidigare mobiliseringsövningar. övningen gav emellertid militärbefälha¬
varen värdefulla erfarenheter för det fortsatta krigsförberedelsearbetet inom
militärområdet. Materieltjänsten måste vid framtida liknande övningar äg¬
nas särskild uppmärksamhet till förhindrande av att det inträffade upprepa¬
des och militärbefälhavaren hade också förklarat att erfarenheten från ma¬
terieltjänsten vid den ifrågavarande övningen självfallet komme att fortsätt¬
ningsvis beaktas.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har arméstabschefen i
sin förenämnda skrivelse meddelat att — enär i den i mom. 402 Best Repövn,
1955 års upplaga, förekommande hänvisningen till vissa bestämmelser i
krigsmaterielreglementet kunnat på sätt i förevarande fall skett inläggas den
icke avsedda tolkningen att kvittering av utlämnad materiel ej alltid skulle
behöva ske under befäls- och repetitionsövningar — den sålunda gjorda och
numera till mom. 163 i 1956 års upplaga av Best Repövn överförda hänvis¬
ningen till krigsmaterielreglementet skulle göras till föremål för omarbet¬
ning. I enlighet med detta arméstabscliefens uttalande har genom arméor¬
der nr 403 den 5 juni 1957 angående kvittering av materiel vid repetitions-
155
och befälsövningar (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret, avd. D nr
73) föreskrivits följande:
Utan hinder av Best Repövn inom. 163 skall fr. o. m. repetitionsövningar-
na hösten 1957 kvittering av materiel som utlämnas vid repetitions- och be-
fälsövning ske enligt i fred gällande reglementen och instruktioner.
Tillägg av denna innebörd kommer senare att utfärdas i ändringstryck till
Best Repövn 1956.
I beslut den 27 augusti 1957 uttalade militieombudsmannen: Av den verk¬
ställda utredningen framgår att den ifrågavarande med lokalförsvarsförband
inom Malmö försvarsområde i februari 1956 anordnade mobiliseringsövning-
en kom att genomföras under överraskande svåra väderleksförhållanden och
att väsentligen till följd därav befälet ställdes inför situationer som det icke
kunde helt bemästra, vilket föranledde bland annat att till truppen utläm¬
nad materiel icke såsom avsetts blev av mottagarna kvitterad i samband med
själva utlämningen utan först efter utgången av den tidsperiod, den 13-
den 14 februari, som anslagits för mobiliseringsövningen jämte vissa där¬
till anslutna förflyttningar och andra åtgöranden. Detta förhållande medför¬
de att materielläget ej kunde överblickas och åtgärder vidtagas för att be¬
gränsa senare konstaterade materielförluster. I ärendet har gjorts gällande å
ena sidan att det varit med utfärdad föreskrift — mom. 402 i »Bestämmelser
och anvisningar för befäls- och repetitionsövningar (Best Repövn), 1955 års
upplaga» — förenligt att i den förhandenvarande situationen, med tillämp¬
ning av viss föreskrift i krigsmaterielreglementet, låta anstå med kvittering¬
en på sätt som skedde och å andra sidan att vid övningar under fredstid ett
sådant förfarande icke under några förhållanden var enligt hithörande be¬
stämmelser tillåtet. Avfattningen av den åsyftade föreskriften i Best Repövn
synes icke utesluta utan fastmera närmast vara ägnad att föranleda en tolk¬
ning av densamma enligt den först angivna meningen. Vid sådant förhållande
och då med föranledande av vad i ärendet förevarit numera genom arméor¬
der nr 403 den 5 juni 1957 anbefallts att kvittering av materiel som utläm¬
nas vid repetitions- och befälsövning skall ske enligt i fred gällande regle¬
menten och instruktioner samt vad i saken förekommit i andra hänseenden
än det ovan berörda icke är av beskaffenhet att påkalla något ingripande
från min sida, företager jag ej vidare åtgärd i ärendet.
15. Spörsmål huruvida vissa befattningshavare som handlagt frågor rörande
en kronan tillhörig arrendegård å Ravlunda skjutfält eftersatt kronans in¬
tresse vid handläggningen eller av arrendator å gården mottagit förmåner
som kunna antagas ha varit ägnade att påverka dem vid handläggningen I
I en till militieombudsmannen den 15 april 1955 inkommen skrift anförde
överfuriren vid Skånska pansarregementet H. Peterson att — efter fram¬
komna upplysningar rörande kronan tillhöriga, av regementet förvaltade
156
fastigheterna Skepparp nr 1 och 7 å regementets skjutfält i Ravlunda, vilka
fastigheter voro upplåtna på arrende till dåvarande riksdagsmannen A. Nils¬
son i Steneberg och lantbrukaren J. Eliasson i Skepparp — vissa närmare
angivna med arrendet sammanhängande förhållanden syntes Peterson egen¬
domliga och för kronan synnerligen ofördelaktiga och att han därför ansåge
sig pliktig att bringa dessa förhållanden till militieombudsmannens känne¬
dom i och för den utredning och de ytterligare åtgärder som kunde finnas
erforderliga för vinnande av rättelse.
I det med anledning härav upptagna ärendet avgåvos efter anmodan av
militieombudsmannen följande yttranden, nämligen: av fortifikationsför-
valtningen den 15 juli 1955, den 28 mars 1956 och den 1 mars 1957, av
förutvarande cheferna för pansarregementet numera generalmajoren A.
Nordström den 25 april 1956 och översten A. Eriksson den 8 november 1955,
av regementschefen översten S. af Klercker den 28 september 1955, av över¬
direktören A. örborn den 17 augusti 1956 och av nämndemannen A. Bengts¬
son i Barsebäck den 15 september 1956. Från Peterson inkom ytterligare en
skrift den 3 oktober 1955. Sedan Nilsson och Eliasson beretts tillfälle att
yttra sig i ärendet avgåvos yttranden av Nilsson den 30 oktober 1956 och
av Eliasson den 23 november samma år. Vid åtskilliga av de sålunda in¬
komna yttrandena ävensom vid Petersons sistnämnda skrift hade fogats ett
flertal till upplysning i saken åberopade handlingar. Dylika handlingar över¬
lämnades i flera omgångar jämväl från regementet.
På militieombudsmannens begäran ingåvo dels statens sakrevision den 10
oktober 1955 en i oktober 1951 inom sakrevisionen upprättad promemoria
angående viss granskning av försvarets domänförvaltning dels ock riks¬
antikvarieämbetet den 10 augusti 1956, jämte andra handlingar, en inom
ämbetet i januari 1956 upprättad promemoria angående ett å Ravlunda
skjutfält beläget fornminnesområde vid Skepparp.
Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.
Det s. k. Ravlundafältet, som är beläget vid den skånska ostkusten mellan
Åhus och Simrishamn, förvärvades av kronan till skjutfält åt Skånska pan¬
sarregementet i samband med att regementet enligt beslut av 1943 års riks¬
dag uppsattes och förlädes till Hässleholm. Skjutfältets södra gräns följer
i stort sett Verkeån. Vid riksdagens beslut om att anvisa medel för förvärvet
(skr. 1943:412) förutsattes, att det närmast norr om ån belägna området
— norra delen av den s. k. Havängsdalen — med hänsyn till den säregna
naturen där och de därstädes befintliga fornlämningarna icke skulle ingå i
det egentliga skjutfältet utan lämnas orört av militära övningar. I enlighet
härmed avsattes området såsom skyddsområde. Inom detsamma ordnades
två arrendegårdar, av vilka den ena utgöres av de i Petersons anmälan om-
förmälda fastigheterna Skepparp nr 1 och 7. Beträffande denna gård, som
har en areal av omkring 36 hektar åker och 79 hektar betesmark samt är
försedd med förutom ekonomibyggnader två boningshus, det ena beläget å
Skepparp nr 1 och det andra å Skepparp nr 7, upprättades den 14 mars 1944
ett arrendekontrakt undertecknat av dels Nordström i dåvarande egenskap
157
av chef för regementet dels Nilsson och Eliasson. Arrendetiden var i kontrak¬
tet angiven till femton år räknat från dagen för kontraktets tillkomst. Se¬
dan arrendatorerna tillträtt gården vägrade emellertid fortifikationsförvalt-
ningen godkänna kontraktet och med anledning därav upprättades med för¬
valtningens godkännande ett nytt, likaledes av Nordström, Nilsson och
Eliasson underskrivet kontrakt, som dagtecknades den 27 och den 28 juni
1945.
Sistnämnda kontrakt innehåller bl. a. följande bestämmelser. I 1 § be¬
stämdes arrendetiden till tio år räknat från den 14 mars 1946 till den 14
mars 1956 och föreskrevs att om gården eller någon del därav efter tioårs¬
periodens utgång icke erfordrades för kronans räkning arrendatorerna skulle
åtnjuta optionsrätt till nytt arrende på de villkor som av kronan då fast¬
ställdes. Om gården befunnes icke böra i sin helhet eller till någon del vidare
utarrenderas efter nämnda periods utgång eller regementschefen skulle
finna lämpligt att densamma eller del därav sammanlades med annan gård
för gemensam arrendeupplåtelse, skulle enligt samma paragraf arrendato¬
rerna icke för dem eljest tillkommande optionsrätt äga av kronan erhålla
någon ersättning. Enligt 2 § skulle det årliga arrendet utgöra 2 250 kronor
men icke erläggas kontant utan gäldas genom att arrendatorerna bekostade
och ombesörjde vissa i 3 § närmare angivna byggnadsarbeten, för vilka kost¬
naderna beräknats till 22 500 kronor. Arbetena angåvos i 3 § skola bestå i
dels flyttning av ett boningshus och ett uthus från Killehus å skjutfältet till
arrendegården och iståndsättning av dessa byggnader, av vilka boningshuset
skulle inredas till kvarnrum och magasin och uthuset till fårhus, dels istånd-
sätlning invändigt av redan vid kontraktets tillkomst å arrendegården be¬
fintliga uthusbyggnader. Enligt 5 § skulle samtliga dåvarande uthusbygg¬
nader å gården iståndsättas utvändigt av regementet. I denna paragraf utta¬
las under hänvisning till 3 § att invändiga reparationer och omändringar i
uthusbyggnaderna skulle utföras av arrendatorerna utan kostnad för rege¬
mentet. De två vid kontraktets tillkomst å gården befintliga boningshusen
skulle enligt 5 § iståndsättas av regementet. Vidare angavs i denna paragraf
att åbyggnader skulle i övrigt mottagas i det skick vari de befunne sig vid
tillträdet av arrendet och under arrendetiden väl underhållas och vårdas av
arrendatorerna samt att dessa finge utan kostnad för regementet, efter an¬
visning av kasernofficeren, i skogen å skjutfältet hugga virke till reparation
av byggnaderna. Gårdens skogsmark skulle enligt 12 § icke omfattas av
arrendatorernas brukningsrätt. I 14 § frånsade sig regementschefen all skyl¬
dighet att inlösa byggnader, som arrendatorerna utan regementschefens
skriftliga medgivande kunde finna sig föranlåtna att uppföra på gården,
eller åt arrendatorerna utgiva någon som helst ersättning för sådana bygg¬
nader. Såvitt avser brukningsrätten är gården uppdelad i två områden, det
ena söder och det andra norr om en på cn vid kontraktet fogad karta ut¬
märkt linje, dragen i öster och väster. Genom 8 § fastställdes att arrendato¬
rerna ägde bruka det södra området på sätt de funne lämpligt, att det norra
området skulle brukas till mulbete och att på regementschefens skriftliga
158
medgivande skulle bero om sistnämnda område delvis och för viss tid finge
brukas för annat ändamål. Enligt 18 § skulle arrendatorerna icke få antaga
inhysesfolk.
Sedan Eriksson i februari 1950 i dåvarande egenskap av chef för rege¬
mentet avslagit en av arrendatorerna framställd begäran om utstämpling
av skog för erhållande av virke i ersättning för virke som åtgått vid vissa å
arrendegården av dem företagna byggnadsarbeten, meddelade fortifikations-
förvaltningen i skrivelse till regementschefen den 11 mars 1950 att förvalt¬
ningen funne utstämpling för nämnda ändamål böra ske i viss närmare an¬
given omfattning.
Den 19 september 1950 hölls genom fortifikationsförvaltningens försorg
besiktning å gården, varvid konstaterades att arrendatorerna utfört de bygg¬
nadsarbeten som åvilade dem jämlikt arrendekontraktet och att de på grund
därav vore i enlighet med vad som stadgades i 2 § i detsamma berättigade
åtnjuta befrielse från utgivande av arrendeavgift. Vid besiktningen yrkade
arrendatorerna att två i kontraktet icke omnämnda, av dem till gården från
Killehus förflyttade byggnader, av vilka den ena inretts till stall- och log¬
länga och den andra till hönshus, måtte intagas såsom laga hus å gården
samt att de för arbetet med dessa byggnaders flyttning och inredning måtte
erhålla ersättning med sammanlagt 21 350 kronor. Eriksson motsatte sig
yrkandet, enär ifrågavarande flyttning skett utan att arrendatorerna såsom
föreskrivits i kontraktet inhämtat regementschefens medgivande därtill och
Eriksson ansåge de kostnader arbetet dragit vara onödigt höga, men forti-
fikationsförvaltningen meddelade i skrivelse den 7 april 1951 till regements¬
chefen att den bifallit yrkandet och att arrendatorerna skulle vid löpande
arrendeperiods utgång äga uppbära det fordrade beloppet.
Såvitt angår kronan enligt kontraktet åvilande skyldighet att iståndsätta
byggnader å gården antecknades i protokoll över nämnda besiktning att
arrendatorerna ansåge kronan ha fullgjort sina utfästelser utom — såvitt i
förevarande ärende är i fråga — med avseende å målning av boningshuset å
Skepparp nr 7 med oljefärg samt att parterna enades om att kronan skulle
genom regementets försorg tillhandahålla arrendatorerna för ommålning av
huset erforderlig oljefärg och arrendatorerna ombesörja att ommålningen
bleve utförd. Fortifikationsförvaltningen anmodade därefter i förutnämnda
skrivelse den 7 april 1951 regementschefen att tillhandahålla arrendatorerna
oljefärg för målningsarbetena och hålla hand över att dessa arbeten bleve
behörigen utförda. När arrendatorerna sedan hos regementschefen anhöllo
om färg, begärde Eriksson — som före synen motsatt sig arrendatorernas
anspråk beträffande ommålningen — biträde från militärbefälsstaben vid
första militärområdet för att fastställa det »nödvändiga behovet» av färg
och vad som skulle göras för att målningsarbetet skulle bli behörigen utfört.
Innan sådant fastställande skett, meddelade emellertid fortifikationsförvalt¬
ningen regementet att färg omedelbart skulle lämnas till arrendatorerna.
I januari 1955 föreslog af Klercker såsom chef för regementet i skrivelse
till fortifikationsförvaltningen att ifrågavarande gård icke skulle vidare ut¬
159
arrenderas till särskilt jordbruk efter den tioåriga arrendeperiodens utgång
och i mars samma år uppsade han — i avvaktan på förvaltningens besked
i saken — arrendekontraktet till upphörande den 14 mars 1956. Fortifika-
tionsförvaltningen förklarade emellertid i skrivelse den 2 juli 1955 att arren-
datorerna i enlighet med kontraktets bestämmelser om optionsrätt skulle er¬
bjudas nytt arrende och i anledning därav upprättades den 1 december 1955
ett avtal mellan kronan och arrendatorerna enligt vilket arrendet förläng¬
des till den 14 mars 1957. Arrendeavgiften höjdes genom detta avtal till
3 700 kronor för år och avgiften skulle erläggas kontant. I övrigt skulle en¬
ligt avtalet gälla oförändrade villkor beträffande arrendet. Det belopp om
21 350 kronor vilket arrendatorerna, såsom förut nämnts, skulle äga upp¬
bära i ersättning för de till gården flyttade, såsom laga hus intagna bygg¬
naderna skulle enligt avtalet gottskrivas dem vid avräkning mellan dem och
kronan efter syn å gården vid utgången av den arrendeperiod som utlöpte
den 14 mars 1956. Arrendet har sedermera på uppdrag av fortifikationsför-
valtningen förlängts ytterligare till den 14 mars 1958 på de i 1955 års avtal
angivna villkoren.
Peterson har i sina skrifter i ärendet närmare angivit vad han avsåge
med sitt påstående att vissa förhållanden sammanhängande med arren¬
det syntes egendomliga och för kronan oförmånliga. Därvid har han givit
uttryck för den uppfattningen att fortifikationsförvaltningen — i strid
med bestämmelser i arrendekontraktet och av chef för regementet utta¬
lad mening — på grund av påverkan från Nilsson i alltför stor utsträck¬
ning tillmötesgått dennes och Eliassons önskemål och krav. Främst har
Peterson gjort gällande att det icke förelegat anledning att tillerkänna
arrendatorerna ersättning för de i kontraktet icke omnämnda, till gården
flyttade byggnaderna. Vidare har han hävdat att förutnämnda ^stämp¬
ling av skog för arrendatorernas räkning och tillhandahållande av må¬
larfärg åt dem icke borde ha skett. Han har ifrågasatt huruvida det över¬
huvudtaget varit ekonomiskt försvarligt att upplåta gården på arrende med
hänsyn till kronans kostnader för gårdens iståndsättande såsom arrendegård
och han har uttalat att det i varje fall varit olämpligt att upplåtelsen skett
till två arrendatorer och att det icke varit erforderligt att upprusta två bo¬
ningshus på gården. Dessutom har han antytt att det år 1945 skulle ha varit
möjligt att utarrendera gården mot en väsentligt högre arrendeavgift än den
som avtalats i 1945 års kontrakt. Peterson har även ställt frågan, om icke
arrendatorerna genom att uthyra en lägenhet i boningshuset å Skepparp nr 7
handlat i strid med kontraktets bestämmelse att de icke finge antaga inhy-
sesfolk. Vad angår frågan huruvida Nilsson påverkat fortifikationsförvalt-
ningens beslut beträffande arrendet har Peterson bl. a. anfört att det icke
kunde bortses från att Nilsson på gården mottagit gäster, som syntes vara
utvalda bland personer vilka hade direkt inverkan på och bestämmanderätt
i frågor rörande arrendet. Denna omständighet hade, har Peterson framhål¬
lit, medverkat till uppkomsten av eu flora av rykten och anspelningar angå¬
160
ende förhållandena vid skjutfältet, varför ett objektivt klarläggande av vad
som förevarit i sistberörda hänseende och ett undanröjande av grunderna
för denna ryktesflora syntes honom vara värdefullt.
Eriksson har uttalat i stort sett samma uppfattning som Peterson samt
förklarat sig anse dennes frågeställningar motiverade och af Klercker har
framhållit att det särskilt med hänsyn till den stora uppmärksamhet som
saken genom Petersons anmälan väckt i vida kretsar i Skåne vore angeläget
att hela frågan om utarrenderingen och arrendeförhållandena bleve ingå¬
ende prövad.
Såsom framgår av vad ovan inledningsvis anförts har den till militieom-
budsmannen gjorda hänvändelsen om föranstaltande av utredning i saken
närmast motiverats med att hithörande förhållanden tilldragit sig stor upp¬
märksamhet och givit upphov till inom vida kretsar spridda rykten om mer
eller mindre anmärkningsvärda åtgöranden och att det från allmän syn¬
punkt skulle vara värdefullt om grunderna för dessa rykten kunde bliva
undanröjda. Utredning har i sådant syfte påkallats jämväl rörande förhål¬
landen beträffande vilka tilläventyrs uppkommande fråga om straffrätts¬
ligt beivrande numera skulle vara förfallen. Då militieombudsmannen det
oaktat funnit anledning låta utredningen avse jämväl sådana förhållanden
som nu nämnts har detta skett under hänsynstagande till att — särskilt i
fall där utredningen komme att gälla numera avlidna personer — detta
kunde enligt allmänt vedertagna principer komma att nödvändiggöra viss
avgränsning av vad som kunde tillåtas bliva infört under utredningen. Det
resultat av utredningen som i det följande framlägges torde utvisa att i
förevarande fall denna synpunkt icke varit ägnad förringa möjligheten att
klarlägga de förhållanden varom i ärendet varit fråga.
I det följande lämnas till en början en redogörelse för vad handlingarna
i ärendet i huvudsak innehålla angående arrendets tillkomst, kronans kost¬
nader för arrendegårdens iståndsättning, arrendatorernas uthyrning av en
lägenhet å gården och den ursprungliga arrendetidens förlängning. Därefter
upptages i skilda avsnitt vad som i ärendet förekommit beträffande ersätt¬
ningen till arrendatorerna för flyttningen och iståndsättningen av de i arren¬
dekontraktet icke omnämnda byggnaderna, utstämplingen av skog och till¬
handahållandet av målarfärg. Slutligen redogöres för vad som uppgivits an¬
gående frågan huruvida befattningshavare av Nilsson mottagit förmåner
som kunnat påverka dem i deras åtgöranden med avseende å arrendet. ,
Arrendets tillkomst, kronans kostnader för iståndsättning av arrendegården,
arrendatorernas uthyrning av en lägenhet å gården och arrendetidens för¬
längning
Peterson har anfört: Vid en före arrendets tillkomst av örborn såsom
jordbruksexpert företagen utredning angående gårdens upplåtande på arren¬
de angav örborn, att kronan borde erhålla minst 5 100 kronor i årlig arren-
161
deavgift och att möjlighet förelåge att utfå betydligt mer. Trots detta be¬
stämdes i 1945 års arrendekontrakt en arrendeavgift beräknad till allenast
2 250 kronor för år. Utarrenderingen till två arrendatorer med kronans där¬
av föranledda kostnader för iordningställandet av två boningshus måste
vidare ställa sig ofördelaktigare för kronan än om utarrendering skett till
endast en person. När därtill komme att jordbruket under hela arrendetiden
skötts enbart av den ene arrendatorn, Eliasson, och den andre, Nilsson, alle¬
nast haft arbetsfri inkomst på grund av arrendeavtalet syntes den genom
avtalet skedda upplåtelsen vara egendomlig och för kronans del innebära
ett olämpligt förfarande. Under den tioårsperiod som 1945 års kontrakt av¬
såg uppgingo kronans kostnader för arrendegården, såvitt de voro kända för
Peterson, till sammanlagt 72 300 kronor, varav 21 350 kronor utgjorde er¬
sättningen åt arrendatorerna för flyttningen och iståndsättningen av de i
kontraktet icke omnämnda byggnaderna och återstoden, 50 950 kronor, hän¬
förde sig till andra kostnader för gårdens upprustning. Av sistnämnda belopp
avsågo 45 750 kronor kostnader under åren 1945—1947. Flertalet av de
iståndsatta byggnaderna å gården syntes, om arrendet upphörde, vara av
tvivelaktigt värde för kronan, enär omfattande ändringsarbeten antagligen
erfordrades för att byggnaderna skulle kunna nyttjas för militärt ändamål.
Att arrendet bringades att upphöra vore önskvärt med hänsyn till att
regementet behövde disponera gårdens mark för att kunna effektivt utnyttja
skjutfältet för skjutningar. Fortifikationsförvaltningens beslut om fortsatt,
oförändrad utarrendering hade tillkommit helt i strid med lokalförvaltning¬
ens åsikt. Enligt regementschefens förmenande, vilket helt överensstämde
med den uppfattning som kommit till uttryck i den inom sakrevisionen i
oktober 1951 upprättade promemorian angående viss granskning av försva¬
rets domänförvaltning, borde ifrågavarande arrendegård Skepparp nr 1 och
7 och den andra å skjutfältets förutnämnda skyddsområde på arrende upp¬
låtna gården, Skepparp nr 6, sammanslås till en enhet, avsedd för utarren¬
dering till huvudsakligen fårfarm. Härigenom skulle vinnas dels att skjut¬
fältet kunde effektivt utnyttjas till fårbete och dels att byggnaderna å Skepp¬
arp nr 1 och 7 — bland andra de två boningshusen — komme att frigöras
för användning till inkvarteringslokaler åt militären. Med den förevarande
tudelningen, dels på två arrendegårdar och dels på jordbruk och fårsköt¬
sel, kunde ett effektivt utnyttjande av skjutfältet till fårbete ej ske, emedan
plats saknades där fåren kunde hållas sammandrivna vid pågående skjut¬
ningar. Utrymme härför skulle lämpligen kunna anordnas å skyddsområdet,
om detsamma icke, såsom nu vore fallet, odlades. Regementet vore i behov
av förläggningslokaler vid skjutfältet och det vore lämpligt att använda nyss¬
nämnda byggnader därtill. Av regementschefen hos arrendatorerna gjord
hemställan att få hyra förläggningsutrymmen för inkvartering av befäl
vid övningar å skjutfältel hade lämnats obesvarad.
Den inom statens sakrevision i oktober 1951 tillkomna promemorian har
upprättats av byrådirektören S. Granström och jägmästaren G. Tamm, vilka
på uppdrag av sakrevisionen granskat försvarets domänförvaltning. Sedan
11 —.'>71662. Militieombudsmannens ämbetsbcrällelse
162
i promemorian, såvitt angår Ravlundaområdet, uppgivits alt Skepparp nr 1
och 7 utarrenderats gemensamt till två arrendatorer och låge i sambruk,
uttalades i densamma bl. a. följande: Den valda lösningen av driftsformen
för gårdarna och av därmed sammanhängande byggnadsfrågor måste be¬
traktas vara för kronan direkt oförmånlig. Allt talade för att gårdarna bor¬
de ha sammanslagits till en enhet, huvudsakligen avsedd till fårfarm, vil¬
ket även ursprungligen föreslagits av särskilt tillkallad sakkunnig. Enheten
borde i enlighet därmed ha försetts med ett större fårhus. Ekonomibyggna¬
derna å Skepparp nr 7 hade om förslaget följts varit obehövliga. Det större
bostadshus som på kronans bekostnad iordningställts där vore — med un¬
dantag för en lantarbetarbostad — ej heller behövligt ur jordbrukssynpunkt.
Huvuddelen därav disponerades enligt uppgift endast såsom tillfällig bo¬
stad åt en av arrendatorerna, Nilsson. I detta sammanhang förtjänade före¬
liggande behov av officersförläggning å fältet beaktande. Oaktat kronan för
byggnader å gården investerat ett icke oväsentligt större kapital än som
behövts om driftsformen med fårfarm valts, tycktes arrendebeloppet vara
lägre än som på sin tid av den utav försvaret anlitade experten ansetts kun¬
na erhållas för fastigheterna, utarrenderade såsom en enhet för fårskötsel.
Eriksson har i ett av honom såsom regementschef till militärbefälhavaren
för första militärområdet den 27 december 1951 avgivet yttrande över sak¬
revisionens förenämnda promemoria förklarat att han helt biträdde de i
promemorian framställda anmärkningarna beträffande ifrågavarande arren¬
deförhållanden. I yttrandet anförde Eriksson vidare bl. a. följande: Enligt
hans mening var arrendekontraktet synnerligen ofördelaktigt för kronan.
Såsom exempel härpå kunde nämnas att möjligheterna till bete å skjutfäl¬
tet, som för sådant ändamål disponerades helt av arrendatorerna å Skepparp
nr 1 och 7, voro så goda att arrendatorerna — vilket icke beaktats vid kon¬
traktets uppgörande — kunde göra sig avsevärda inkomster genom att för
inackordering mottaga får och kor. Uppskattningsvis torde inkomsterna å
dylik inackordering under år 1951 ha uppgått till 6 000—7 000 kronor. Vi¬
dare vore att märka att, oaktat de i kontraktet icke omnämnda, av arrenda¬
torerna till arrendegården flyttade byggnaderna insynats såsom laga hus,
någon höjning av arrendet icke veterligen ifrågasatts av fortifikationsför-
valtningen. Detta syntes egendomligt, enär arrendatorn å grannfastigheten
Skepparp nr 6 för att få motsvarande reparationer företagna av kronan å
sin fastighet varit tvungen vidkännas en höjning av sin arrendeavgift och i
övrigt finna sig i en revidering av arrendekontraktet vilken innebar infö¬
rande av skärpta detaljbestämmelser med för arrendatorn försämrade villkor.
Arrendekontraktet beträffande Skepparp nr 1 och 7 borde snarast möjligt upp¬
sägas och fastigheterna delvis återgå under regementets direkta förvaltning
och disposition. Härigenom kunde arrendebeloppet, såsom beträffande Skepp¬
arp nr 6, regleras till en för kronan förmånlig nivå och regementets lokalbe¬
hov lösas. Det syntes i detta sammanhang böra framhållas, att boningshu¬
set å Skepparp nr 7 till sin huvuddel disponerades av Nilsson allenast såsom
tillfällig bostad för kortare vistelser där några gånger om året medan åter¬
163
stoden vore — utan att regementschefen medgivit det eller ens underrättats
därom — uthyrd till en arbetare vid vägförvaltningen och således ej till en
lantarbetare å arrendegården. Boningshuset skulle kunna användas såsom
förläggning för befäl, vilket vore angeläget, emedan stor brist rådde på loka¬
ler för sådant ändamål.
I sitt till militieombudsmannen avgivna yttrande har Eriksson framhållit
att det syntes vara av vikt att omständigheterna vid själva utarrenderings-
förfarandet juridiskt granskades och har härutinnan anfört: Det till Nilsson
och Eliasson utarrenderade området vore icke identiskt med utan väsentligt
större än det område som angivits i den tidningsannons genom vilken arren¬
det utbjudits. Arrendatorerna hade dessutom, enligt vad Nilsson själv upp¬
givit, erhållit muntligt tillstånd att bruka viss mark som låg utanför det
arrenderade området. Orsaken till dessa förhållanden borde klarläggas. Vi¬
dare borde utredas varför arrendesumman satts så lågt som till först 2 000
och sedan 2 250 kronor, d. v. s. till mindre än hälften av det av fortifika-
tionsförvaltningens egen expert, örborn, beräknade beloppet 5 100 kronor,
varav minst 3 500 kronor skolat erläggas kontant. Enligt vad Eriksson erfa¬
rit hade åtminstone ett av de med anledning av utannonseringen avgivna
anbuden närmat sig det beräknade beloppet och i varje fall varit väsentligt
högre än den slutligen överenskomna arrendeavgiften. Hur härmed förhölle
sig borde även undersökas.
I en från af Klercker till militieombudsmannen inkommen promemoria
upprättad den 24 september 1955 av utbildningsofficeren vid regementet
överstelöjtnanten L. af Sillen och kasernofficeren vid regementet kaptenen
S. Bågstam ha dessa uppgivit, att arrendeområdet vid arrendets tillkomst
utvidgats genom att områdets norra gräns flyttades cirka 50 meter norr ut.
De ha vidare i promemorian gjort gällande att det vore ställt utom allt
tvivel, att utrymmena i de två bostadshusen å arrendegården icke vore er¬
forderliga för gårdens skötsel, och härutinnan påpekat att den för Nilsson
i det ena huset reserverade lägenheten stode outnyttjad större delen av
året.
Resultatet av den utav örborn före utarrenderingen av Skepparp nr 1
och 7 företagna utredningen angående dessa fastigheters upplåtande på ar¬
rende har av Örborn sammanfattats i en promemoria dagtecknad den 16
november 1943. Inledningsvis förklarades i denna att det vore vanskligt att
fastställa vad som vore skälig arrendeavgift och att avgiften fördenskull
borde hållas relativt låg. Samtidigt framhölls emellertid att den blivande
arrendatorn borde åläggas exempelvis att hålla ett minimiantal får å bete
på skjutfältet och underhålla fastigheternas byggnader. I övrigt innehöll
promemorian i huvudsak följande. Den årliga arrendeavgiften borde utgö¬
ras av dels ett belopp icke understigande 3 500 kronor och dels ett belopp
motsvarande ränta med 5 procent å kostnaderna för vissa restaurerings-
och nybyggnadsarbeten å fastigheterna. Restaureringsarbetena, vilka avsåge
de å fastigheterna vid arrendets tillkomst befintliga byggnaderna, beräkna¬
des draga eu kostnad av omkring 12 000 kronor. Därvid förutsattes att det å
164
Skepparp nr 1 skulle finnas bostad för arrendatorn och plats i djurstallet
för hästar, kor och svin samt eventuellt några får. Vidare förutsattes att det
å Skepparp nr 7 i boningshuset skulle iordningställas bostad för en gift
arbetare och två eller tre mindre rum åt ogifta arbetare eller schäferielever
samt att uthusbyggnaderna å denna fastighet skulle iordningställas allenast
till fårhus rymmande omkring 250 får. Ett så stort antal får beräknades
arrendatorn böra anskaffa redan första arrendeåret, om han skulle kunna
ha full nytta av rätten till bete å skjutfältet. Minimiantalet får borde i ar¬
rendeavtalet bestämmas till 200. För en utökning av fårstocken till omkring
1 000 får krävdes utbyggnad, lämpligen å Skepparp nr 7. Några äldre bygg¬
nader kunde användas för detta ändamål men en del nybyggen komme san¬
nolikt att bli oundvikliga. Kostnaderna för dessa nybyggen antoges uppgå
till omkring 20 000 kronor. Den årliga räntan å kostnaderna för omför-
mälda restaurerings- och nybyggnadsarbeten skulle enligt det sagda uppgå
till 1 600 kronor och arrendeavgiften borde alltså, förutnämnda belopp om
3 500 kronor inbegripet, beräknas till 5 100 kronor. De angivna beloppen
finge emellertid uppfattas såsom ungefärliga, enär en duktig arrendator kun¬
de utvinna mycket av jordbruket. Fårskötselns framtid vore emellertid rela¬
tivt osäker, varför man finge räkna med en viss pessimism hos anbudsgiva¬
re. Det vore dock möjligt att en väsentligt högre arrendeavgift än den be¬
räknade komme att bjudas. Slutligen angavs i promemorian tio år vara en
lämplig arrendetid.
Örborn har i sitt yttrande till militieombudsmannen anfört: Markens be¬
skaffenhet, förhållandena i anslutning till skjutövningar på skjutfältet, öns¬
kemål från naturskyddshåll om hedens bibehållande såvitt möjligt i ur¬
sprungligt skick och riksantikvarieämbetets önskemål beträffande det från
militära övningar undantagna skyddsområdet å fältet gjorde, alt då Örborn
fick fortifikationsförvaltningens uppdrag att planera för fältets användning
för jordbruksändamål, i den mån sådant utnyttjande kunde ske utan in¬
kräktande på den militära verksamheten, han givetvis valde fårskötsel så¬
som den enda tänkbara produktionsinriktningen. Även den omständigheten
att ekonomibyggnaderna å fastigheterna Skepparp nr 1 och 7 utan större
kostnad kunde anpassas för fårskötsel var en av anledningarna till valet av
fårskötsel. Den i Örborns förenämnda promemoria angivna arrendesumman
vore lågt tilltagen om betesmöjligheten för får utnyttjades fullt ut på skjut¬
fältet. Det hade dock synts Örborn vara nödvändigt att beräkna arrende¬
summan till det belopp han föreslagit, därför att de militära behoven be¬
träffande skjutfältet givetvis måste i första hand tillgodoses och det var
vanskligt att bedöma vilken plats fårskötseln skulle kunna få på fältet. De
speciellt från naturskyddshåll framförda farhågorna beträffande sandflykt
och det kända förhållandet att relativt stark betning av får åtminstone på
vissa marker gåve en stark gräsmatta talade för att ett större antal får än
det antal om minst 200 som föreslagits i promemorian borde hållas på fäl¬
tet. Minst 200 får erfordrades även för att en familj skulle kunna leva på
jordbruket å arrendegården. Klart vore att den som arrenderade gården
165
kunde utöver fåren hålla ett par kor ävensom en häst för nödiga körslor.
Örborns avsikt med den av honom föreslagna planeringen av jordbruket
hade vidare varit den att jordbruket skulle drivas så att, om förhållandena
beträffande skjutfältet ändrades genom ökade militära övningar, jordbruks¬
driften skulle kunna nedläggas utan att alltför stora värden spolierades.
Arrendet å fastigheterna hade genom regementets försorg utbjudits genom
annons. Örborn hade icke haft tillfälle att se resultatet av annonseringen,
men han mindes' att någon — han visste nu icke med säkerhet vem — om¬
talat att en arrendeavgift av omkring 4 000 kronor erbjudits i ett anbud.
Att han erinrade sig detta berodde på att den av honom föreslagna arrende¬
avgiften 3 500 kronor exklusive ränta å kostnaderna för restaurerings- och
nybyggnadsarbeten stämde ganska väl överens med den erbjudna avgiften.
Innan örborn den 17 augusti 1956 avlämnade förenämnda yttrande har
han i ett den 16 december 1955 dagtecknat brev till kasernofficeren vid re¬
gementet uppgivit, att det var Nilsson som omtalat att ett anbud å 4 000
kronor inkommit, men att Nilsson samtidigt framhållit att anbudsgivaren
nog icke vore lämplig såsom arrendator. Vidare har i brevet anförts bl. a.
följande: örborn hade hållit hårt på att han ville veta mera om anbudsgiva¬
ren och dennes förutsättningar för fårskötsel, alldenstund Örborn då för
tiden såsom lärare i husdjurslära vid Alnarp och byråchef i livsmedelskom¬
missionen velat söka åstadkomma ökning av fåraveln i landet. Han fick
emellertid icke någon ytterligare upplysning. Det hade gått trögt med att få
fastigheterna utarrenderade; detta av skäl som Örborn nu anade, ty slutli¬
gen hade Nilsson meddelat honom att Nilsson och Eliasson skulle taga ar¬
rendet för att »hjälpa kronan», men att de icke kunde giva mer än 2 500
kronor i arrendeavgift.
Den vid tiden för arrendets utannonsering — vilken skedde i Annonsblad
till tidskrift för landtmän den 29 januari 1944 — vid regementet tjänst¬
görande kasernunderofficeren, löjtnanten C. Andersson, har i en skrivelse i
ärendet till kasernofficeren den 11 december 1955 uppgivit: Om Andersson
icke missminde sig hade med anledning av annonseringen inkommit tre
skriftliga anbud och ett muntligt. Det sistnämnda kunde på grund av att
det kommit för sent icke upptagas till behandling och gällde för övrigt i
princip mera en förfrågan. De skriftliga anbuden öppnades i vanlig ordning
och över vad som förekom upprättades protokoll i två exemplar, av vilka
det ena jämte de inkomna anbuden insändes till fortifikationsförvaltningen.
Ett av anbuden var betydligt högre än det anbud som Nilsson och Eliasson
senare lämnade, men Andersson kunde icke erinra sig dess storlek. Samtliga
handlingar återsändes av förvaltningen till regementet och samtidigt över¬
lämnades till detta ett av förvaltningen uppgjort förslag till kontrakt med
Nilsson och Eliasson. När handlingarna inkommit till regementet förvånade
man sig där över den låga arrendeavgift som fortifikationsförvaltningen
bestämt. Protokoll med beslut om att utarrenderingen skulle ske till Nilsson
och Eliasson hade uppgjorts av förvaltningen.
överstelöjtnanten H. Ekström, vilken var kasernofficer vid regementet
166
vid ifrågavarande tid, har i skrivelse till den nuvarande kasernofficeren
den 21 december 1955 förmält att, enligt vad han ville minnas, endast ett
anbud — å en arrendeavgift om 500 kronor för år — inkommit före anbuds¬
tidens utgång och att, sedan detta anbud förkastats och nya anbud infordrats,
Nilsson och Eliasson erbjudit förmodligen 2 000 kronor i årlig arrendeavgift.
Nordström har i sitt yttrande anfört: I början av år 1944 erfor han att den
inköpskommission, som inköpt Ravlundafältet för kronans räkning och som
bestod av Nilsson och förre riksdagsmannen A. Hansson, meddelat att kom¬
missionens erbjudande om upplåtelse av fastigheterna Skepparp nr 1 och 7
på arrende till de dittillsvarande arrendatorerna på fastigheterna av dem av¬
böjts. Med anledning därav — och troligen efter att ha inhämtat direktiv från
fortifikationsförvallningen — föranstaltade Nordström om utannonsering av
arrendet. Hur många anbud som inkommo kunde han icke påminna sig, men
han erinrade sig att det högsta anbudet löd på 500 kronor och att detta an¬
bud förkastades. Att sedvanligt protokoll upprättats vid anbudsöppnandet
toge han för givet. Han kunde emellertid icke yttra sig om Anderssons upp¬
gift om att protokollet överlämnats till fortifikationsförvaltningen. Med an¬
ledning av Ekströms uppgift om att sedan förenämnda anbud förkastats nya
anbud infordrats, ville Nordström framhålla att han icke kunde påminna
sig formen för detta infordrande. Någon ny annonsering förekom icke, såvitt
han mindes. Att fortifikationsförvaltningen underrättades om det inträdda
läget vore väl troligt, men något minne därav hade han icke. Det anbud om
2 000 kronor som ingavs av Nilsson och Eliasson var såvitt han visste det en¬
da som inkom. Gentemot Anderssons och örboms uppgifter om att högre
anbud lämnats ville Nordström framhålla att han för sin del icke sett något
anbud som var högre än det av Nilsson och Eliasson ingivna och att han
aldrig hört något sådant omtalas. Uppgiften om ett högre anbud mötte han
för första gången i förevarande ärende. Hur det tillgick vid det formella an¬
tagandet av Nilssons och Eliassons anbud kunde Nordström icke erinra sig.
Beträffande tillkomsten av arrendekontraktet den 14 mars 1944 hade han
minne av att örborn var närvarande vid kontraktets undertecknande, och att
detta vore riktigt syntes framgå av att Örborn bevittnat kontraktet. Nord¬
ström kunde icke påminna sig att örborn vid detta tillfälle till honom fram¬
förde någon invändning angående arrendebeloppets storlek, bestämd till
2 000 kronor, eller något annat av betydelse för arrendet. Den av örborn den
16 november 1943 upprättade promemorian hade Nordström icke sett förrän
han fått del av den i förevarande ärende, och såvitt han visste hade prome¬
morian aldrig inkommit till regementet. Nordström skrev på kontraktet i
förvissning om att det erbjudna arrendebeloppet var det högsta som kunde
erhållas och att bättre villkor i övrigt icke kunde ernås. Detta syntes även i
viss mån framgå av den skrivelse av den 10 mars 1945 med vilken han över¬
sände 1944 års kontrakt till fortifikationsförvaltningen. I skrivelsen, vari
arrendegården benämndes fårfarmen, anfördes såsom motivering för att i
kontraktet arrendetiden bestämts till femton år, dels att jorden var av så¬
dan beskaffenhet att en arrendator ej kunde driva fårfarmen under kortare
167
lid med någorlunda vinst, dels att två byggnader skulle flyttas från Killehus
till fårfarmen och dels att någon arrendator ej kunde erhållas för kortare
lid. Nordström hade förbisett att han saknat befogenhet att i egenskap av
regementschef sluta avtal för så lång tid som femton år. När kontraktet in¬
kom till fortifikationsförvaltningen uppdagades förbiseendet och förvalt¬
ningen vägrade godkänna kontraktet. Därefter övertog numera avlidne krigs¬
rådet i fortifikationsförvaltningen G. Nordberg såsom representant för kro¬
nan förhandlingarna med Nilsson och Eliasson. Resultatet av dessa förhand¬
lingar blev det nya kontraktet av år 1945, varigenom arrendetiden nedsattes
till tio år och arrendesumman höjdes från 2 000 till 2 250 kronor. Dessutom
gjordes några andra ändringar i de äldre kontraktsbestämmelserna. Det
nya kontraktet underskrevs sedermera av Nordström på uppdrag av fortifi¬
kationsförvaltningen. Nordström ville framhålla att han ansett utarrende-
ringen önskvärd bl. a. med hänsyn till att ifrågavarande arrendegård icke
såsom andra gårdar å skjutfältet skulle läggas öde. Vad angår omfattning¬
en av arrendatorernas brukningsrätt hade Nordström vissa år i enlighet
med bestämmelserna i 8 § i 1945 års kontrakt medgivit arrendatorerna att
tillfälligt använda viss mark norr om den förut omförmälda linjen som var
utmärkt å den vid kontraktet fogade kartan. Mellan regementets kasernav¬
delning och arrendatorerna uppstodo efter kontraktets ingående flera tvister
i byggnadsärenden. För att få rättelse till stånd gjordes vissa undersökningar
genom personal från fortifikationsförvaltningen, som gav direktiv i ären¬
dena. Vidare kallades kasernofficeren till Stockholm för att med förvalt¬
ningen i detalj genomgå byggnadsärendena.
Nilsson har i sitt yttrande till en början anfört: Ehuru Petersons anmä¬
lan formellt ej kunnat riktas mot Nilsson syntes det honom uppenbart, att
huvudsyftet med anmälan var att misstänkliggöra hans handlingssätt och
därmed skada hans anseende. Då Petersons angrepp dessutom riktades mot
avlidna personer som ej kunde försvara sig — generalmajoren N. Carlquist,
vilken var chef för fortifikationsförvaltningen när arrendet tillkom, och
krigsrådet Nordberg •— syntes det Nilsson angeläget att lämna en mera ut¬
förlig redogörelse för vad som förekommit än anmälan eljest skulle ha
föranlett.
Därefter har Nilsson i yttrandet andragit i huvudsak följande: På upp¬
drag av försvarsdepartementet verkställde Nilsson och förenämnde Hansson
erforderliga värderingar och senare inköp av mark för Ravlunda skjutfält.
Vid planläggningen av fältet och förvaltningen av däri efter inköpet ingåen¬
de områden uppkommo helt naturligt ett flertal problem av vilka Nilsson
log del dels på uppdrag av försvarsdepartementet, fortifikationsförvaltning¬
en och dåvarande chefen för regementet dels ock av allmänt intresse. Be¬
varandet av de på området vid Verkeån befintliga talrika fornminnena och
de ur naturskyddssynpunkt unika och värdefulla delarna av området var
för honom ytterst väsentligt. Han understödde därför på allt sätt tanken att
ett cirka 500 meter brett område längs norra stranden av Verkeån skulle un¬
dantagas från militärt bruk. På detta område funnos tre arrendefastigheter,
168
vilkas arrendatorer erbjödos att få kvarsitta. Endast arrendatorn på Skepp-
arp nr 6 förklarade sig villig härtill. De övriga två arrendatorerna avböjde
erbjudandet att kvarsitta på oförändrade villkor, vilket skulle ha inneburit
årliga arrendeavgifter med 700 kronor för Skepparp nr 1 och med 600 kronor
lör Skepparj) nr 7. Nilsson ville i detta sammanhang hänvisa till två av ho¬
nom i ärendet ingivna, av sistnämnda två arrendatorer den 15 november 1955
utfärdade intyg, vilka innehöllo de uppgifter som Nilsson nu lämnat an¬
gående Skepparp nr 1 och 7. I det uppkomna läget tog Nilsson efter upp¬
drag av fortifikationsförvaltningen och chefen för regementet kontakt med
svenska fåravelsföreningen och en representant för Kristianstads-Blekinge
slakteriförening för att försöka få anvisning på någon lämplig person som
ville driva fåravel på dessa fastigheter, men det ledde icke till något resul¬
tat. Etter regementschefens utannonserande av arrendet inkom enligt upp¬
gift som dåvarande kasernofficeren, Ekström, då lämnade Nilsson endast
ett anbud, lydande på 500 kronor. Nilsson tillfrågade därefter direkt vissa
jordbrukare om de voro villiga att taga arrendet men förfrågningarna blevo
resultatlösa. Byggnaderna å fastigheterna voro otillräckliga, även om man
endast eller huvudsakligen skulle driva fåravel där. Vinterstall för får fanns
sålunda icke. Kronan hade därför måst antingen bygga ett sådant eller för¬
söka flytta någon för ändamålet lämplig byggnad till fastigheterna. För alt
tillvarataga några av de byggnader å skjutfältet vilka eljest skulle nedskju¬
tas eller på annat sätt försvinna föreslog Nilsson att från Killehus skulle
till fastigheterna flyttas dels en uthuslänga som föreföll relativt bra och
som borde kunna rymma omkring 100 får med lamm, dels ett boningshus
som borde kunna användas såsom magasin och kvarnhus. Flyttningarna
jämte påläggande av nya tak å dessa byggnader och viss inredning av dem
beräknades av en expert draga en kostnad av mellan 20 000 och 22 000 kro¬
nor. De jordbrukare som Nilsson tillfrågat om de ville laga arrendet an-
sågo emellertid att kostnaderna sannolikt skulle uppgå till 30 000 kronor.
Vid de markförvärv för en övningsplats åt regementet å Hovdalafältet vid
Hässleholm, vilka Nilsson ombesörjt för kronans räkning, hade han kommit
i kontakt med Eliasson, vars gård i samband med sagda förvärv inköpts av
kronan. Enär Nilsson fått det bästa intryck av Eliassons sätt att sköta
byggnader, djur och jord, sökte Nilsson intressera Eliasson för att arrendera
Skepparp nr 1 och 7 mot en årlig arrendeavgift av 2 000 kronor. Denna avgift
skulle under de första tio åren av arrendetiden erläggas in natura genom all
arrendatorn ombesörjde flyttning och iståndsättning av de förenämnda vid
Killehus belägna byggnaderna och var till storleken beräknad med hänsyn till
de ovan angivna kalkylerade kostnaderna för flyttnings- och iståndsättnings-
arbetena. Sedan Eliasson besiktigat byggnaderna ställde sig Eliasson mycket
tveksam och framhöll att de verkliga kostnaderna för de ifrågasatta ar¬
betena säkerligen skulle komma att överstiga de beräknade. Slutligen för¬
klarade sig emellertid Eliasson villig taga arrendet, om Nilsson ginge med
på att bli medarrendator och alltså dela de ekonomiska riskerna med Elias¬
son. Nilsson ställde sig avvisande, emedan han hade tillräckligt bekymmer
169
med sina egna gårdar. Därefter besökte Nilsson chefen för fortifikationsför-
valtningen, generalmajoren Carlquist, och meddelade denne alt det icke
lyckats att anskaffa någon arrendator som ville driva fåravel på angivna
villkor samt redogjorde för sina förhandlingar med Eliasson. Carlquist för¬
sökte övertala Nilsson att acceptera Eliassons förslag om att Nilsson skulle
bli medarrendator. Efter att ha ytterligare övervägt saken underrättade
Nilsson dagen efter sitt besök hos Carlquist denne om att han skulle taga
arrendet tillsammans med Eliasson, därest kronan lät nöjaktigt reparera
de å arrendegården befintliga byggnaderna och lägga på nya tak på dem.
Nilsson framhöll att byggnaderna befunno sig i ett bedrövligt skick och
att detta icke var försvarligt bl. a. med hänsyn till att många turister i fram¬
tiden komme att besöka Havängsoinrådet. Carlquist delade Nilssons upp¬
fattning. Vid Nilssons förhandlingar med regementschefen och sin blivande
medarrendator Eliasson var det för Eliasson väsentligt att de kostnader för
flyttning och iståndsättande av byggnader som skulle åvila arrendatorerna
slogos ut på så lång arrendeperiod som möjligt, särskilt med hänsyn till
risken för att kostnaderna skulle bli högre än beräknat. Med anledning
härav blev arrendetiden i det första kontraktet bestämd till femton år.
Den höjning av arrendeavgiften från 2 000 kronor till 2 250 kronor som
skedde genom det andra kontraktet, vari arrendetiden minskades till tio
år, betingades av att arrendatorerna åvilande byggnadsarbeten då kostnads¬
beräknats till 22 500 kronor. Nilsson framhöll för Eliasson att arrenda-
torernas optionsrätt till nytt arrende innebar en garanti för att deras in¬
vesteringar skulle kunna förräntas, även om kostnaderna skulle bli högre
än beräknat, och att riksdagsbeslutet i fråga om områdets användning ute¬
slöt att militären skulle få taga det område fastigheterna omfattade i an¬
språk. De verkliga kostnaderna blevo, såsom Eliasson befarat, avsevärt
högre än som beräknats. Byggnaderna å Killehus kunde nämligen icke
flyttas till arrendegården i helt skick utan måste först rivas. Inredningen
i den ena av byggnaderna — den som var avsedd till fårstall — måste full¬
ständigt göras om och löftet i byggnaden, vilket icke medtagits i kostnads¬
beräkningarna, måste helt nyläggas. Den andra byggnaden — som var av¬
sedd till magasin med kvarnrum och var byggd av lersten — måste om¬
byggas med tegel. Alla tak, loft och bjälkar måste ersättas med nya sådana.
Arrendatorernas kostnader för flyttning och iståndsätlning av nu nämnda
byggnader samt deras kostnader för andra byggnadsarbeten som åvilat dem
enligt arrendekontraktet hade uppgått till sammanlagt 35 523 kronor. Med
hänsyn till områdets karaktär hade arrendatorerna dessutom måst vidtaga
vissa åtgärder som medfört andra betydande kostnader. Kronans kostnader
under åren 1945—1947 för restaureringen av Skepparp nr 1 och 7 skulle
enligt uppgift som lämnats av Peterson ha uppgått till 45 750 kronor, men
enligt Nilssons uppfattning vore detta en orimlig summa, som endast kun¬
de förklaras av att kostnaderna blivit felaktigt bokförda av den byggmästare
som ombesörjt restaureringen. Samtidigt med denna restaurering utförde
byggmästaren på löpande räkning flera ombyggnader och reparationer för
170
regementet, bl. a. avseende officersmäss, förvaltarbostad och arbetarbostad.
Sannolikt mötte fördelningen av kostnaderna för de olika arbetena svå¬
righeter och med hänsyn härtill och till vad i övrigt förekommit skulle det
icke förvåna Nilsson om kostnaderna för arbetena på arrendegården angi¬
vits för högt. Nilsson betalade av egna medel ej obetydliga kostnader för
reparation av Skepparp nr 7, eftersom de anslagna medlen icke räckte till.
Vid den syn som senast företagits å Skepparp nr 1 och 7 bestämde syne-
männen att byggnaderna å fastigheterna skulle brandförsäkras för 205 000
kronor. Även vid en ändrad produktionsinriktning torde byggnaderna ha
högre värde än anskaffningskostnaden, och bostäderna kanske skulle ha
värde även för militärt bruk. Nilsson ansåge alltså icke, att utarrenderingen
medfört förlust för kronan, utan arrendeavgiften motsvarade mer än väl
skälig avkastning för kronan, varvid naturligtvis hänsyn finge tagas till de
av skjutfältet och naturskyddsområdet betingade särskilda förhållandena.
En jämförelse med arrendeförhållandena beträffande Skepparp nr 6 ut-
fölle säkerligen så att utarrenderingen av Skepparp nr 1 och 7 varit och
också i fortsättningen komme att bli väsentligt fördelaktigare för kronan
än utarrenderingen av Skepparp nr 6. Arrendeavgiften för Skepparp nr 6,
vilken ursprungligen var 400 kronor, höjdes till 600 kronor sedan kronan
utgivit 25 000 kronor i kostnad för reparation av fastigheten. Efter det kro¬
nan år 1956 till arrendatorerna å Skepparp nr 1 och 7 utbetalat ersättning
för de i kontraktet icke omnämnda byggnaderna, som dessa flyttat till sist¬
nämnda fastigheter, erhöll kronan genom den höjning av arrendeavgiften
för fastigheterna som då skedde avkastning på denna investering. Ersätt¬
ningen till arrendatorerna utgjorde 21 350 kronor medan arrendatorernas
verkliga kostnader utgjorde 23 350 kronor, varför arrendatorerna här lidit
en direkt förlust på 2 000 kronor. Såsom bakgrund till påståendena om de
för kronan ekonomiskt oförmånliga arrendevillkoren gjordes från olika
håll gällande att ifrågavarande gård ävensom Skepparp nr 6 i fortsätt¬
ningen icke borde utarrenderas utan helt eller delvis tagas i anspråk såsom
bostäder och förråd för regementets behov. Oavsett att dessa hugskott vore
stridande mot riksdagens beslut, senast år 1955, vore fortsatt utarrendering
enligt Nilssons uppfattning det enda försvarliga. Detta bl. a. med hänsyn till
att två familjer hade sin bärgning på gårdarna. Genom beslut av regering
och riksdag hade å Ravlundafältet stora områden ställts till militärens
förfogande. Många gårdar och hus hade lagts öde. Den lilla återstod, varom
här vore fråga, borde bevaras åt jordbruket och såsom fritidsområde. Mi¬
litären borde för sitt behov i första hand använda de nyinköpta gårdar och
hus som funnes till förfogande, tillhopa sju bostadsbyggnader.
Eliasson har i sitt yttrande anfört: Den redogörelse för arrendeavtalets
tillkomst och ekonomiska innebörd som lämnats av Nilsson var i allo riktig.
Det var Eliasson som var den egentlige arrendatorn, i det att det var han och
hans familj som brukade jorden och hade sin utkomst därav. Om arrendet
upphörde, vore det därför han som bleve lidande. För andra gången i sitt liv
skulle han då nödgas gå från gård och grund med hela sin familj till följd av
171
militär expansion. När hans på Hovdalafältet belägna gård inköptes av kronan
visste han icke vart han skulle taga vägen. Det förespeglades honom då att
han för all framtid skulle erhålla sin bärgning, om han toge arrendet på
Skepparp nr 1 och 7. Det var med stor tvekan och först sedan Nilsson förband
sig att såsom medarrendator dela de ekonomiska riskerna som Eliasson ac¬
cepterade erbjudandet om arrendet. Vad anginge Erikssons uppgift om att
arrendatorerna år 1951 å beteslega skulle ha haft en inkomst av uppskatt¬
ningsvis 6 000—7 000 kronor ville Eliasson framhålla att inkomsten å be¬
teslega sagda år enligt räkenskaperna utgjorde 3 980 kronor. Arrendato¬
rerna hade då haft omkring 200 får inackorderade på sommarbete, vilket så¬
vitt Eliasson kunde förstå icke varit något fel från kronans synpunkter.
Tvärtom förbättrades marken genom att bete ägde rum där. Utrymme sak¬
nades för att hålla fler får på vinterfoder än som skett. Eliasson ville ej heller
underlåta att göra invändning mot den framförda kritiken mot att en lant¬
arbetarbostad tidvis uthyrts. Bostaden hade blivit ledig på grund av att den
lantarbetare, som ursprungligen bodde där, skaffat sig annan bostad. Lant¬
arbetaren arbetade emellertid fortfarande på gården. Enär Eliassons två
söner, som också arbetade på gården, ännu bodde i föräldrahemmet, var
lantarbetarbostaden tillfälligt disponibel. Den var alltså i och för sig behövlig
för gårdens drift och man kunde ej veta, när den behövde tagas i anspråk,
t. ex. vid anställandet av ny arbetskraft.
Eriksson har i ärendet gjort gällande att Nilsson såväl före som under
Erikssons tid såsom chef för regementet uppträtt egenmäktigt och kränkt
kontraktet. Eriksson har härutinnan anfört bl. a. följande: Nilsson hade
ingripit störande i pågående militära övningar och utfarit i otidigheter mot
befälet. Han hade till men för sådana övningar uppfört taggtrådsstängsel
utanför det arrenderade området och trots anmodan underlåtit att borttaga
stängslet. Vidare hade han nonchalerat skrivelser från regementschefen. I
övrigt hade Nilsson även visat benägenhet att lägga sig i frågor rörande
skjutfältet, med vilka han, åtminstone enligt lokalförvaltningens åsikt, icke
haft något att göra. Det skulle i förevarande sammanhang icke fördöljas
att vid ett av fortifikationsförvaltningen anordnat informationsmöte i Knä¬
häck ortsbefolkningen genom sin advokat öppet förklarat, att den icke öns¬
kade ha att göra med Nilsson såsom ombud för kronan.
Fortifikationsförvaltningen har i sitt yttrande till militieombudsmannen
den 15 juli 1955 hänvisat till en skrivelse som förvaltningen avlåtit till
statens sakrevision den 1 april 1952 med anledning av innehållet i förut¬
nämnda, inom sakrevisionen utarbetade promemoria angående viss gransk¬
ning av försvarets domänförvaltning. I denna skrivelse anfördes: Den i pro¬
memorian lämnade uppgiften att fastigheterna Skepparp nr 1 och 7 låge i
sambruk vore oriktig. Fastigheterna hade efter därom av sakkunnig i jord¬
bruksfrågor framlagt förslag om driftsrationalisering sammanslagits till en
enda arrendegård. Det vore sålunda icke fråga om något sambruk mellan
två gårdar. Den i promemorian gjorda anmärkningen om att den valda
driftsformen med därmed sammanhängande byggnadsfrågor vore för kro¬
172
nan direkt oförmånlig måste tillbakavisas, enär driftsformen valts först
efter ingående utredningar av jordbrukssakkunniga, främst Örborn. Forti-
fikationsförvaltningen bestrede på det allvarligaste att den i detta avseende
förfarit felaktigt. Enligt anlitad jordbrukssakkunskap borde fårskötseln å
arrendegården kombineras med vanligt jordbruk. Att någon sakkunnig
skulle ha föreslagit enbart fårskötsel såsom driftsform vore för fortifika¬
tionsförvaltningen obekant.
Beträffande omständigheterna vid ifrågavarande arrendes tillkomst hän¬
visade fortifikationsförvaltningen i den till sakrevisionen avlåtna skrivelsen
till en inom förvaltningen upprättad promemoria angående arrendejordbru¬
ket. I denna promemoria uppgavs: Det år 1944 upprättade arrendekontrak¬
tet avseende en arrendeperiod å femton år hade icke kunnat godkännas av
fortifikationsförvaltningen, emedan regementschefen icke haft befogenhet
att verkställa utarrendering för längre tid än sju år och enär kontraktet icke
innehöll klara bestämmelser om arrendatorernas byggnadsskyldighet. Efter
ingående och långvariga förhandlingar med Nilsson och Eliasson funno
ämbetsverkets representanter att de icke kunde uppnå för kronan förmån¬
ligare villkor för arrendet än dem som sedan kommo att innefattas i 1945
års kontrakt. Arrendatorerna utnyttjade nämligen såsom argument vid
förhandlingarna att de redan hade en för kronan juridiskt bindande över¬
enskommelse om arrendet genom 1944 års kontrakt, eftersom detta var un¬
dertecknat av regementschefen utan förbehåll om fortifikationsförvaltning-
ens godkännande. Den i 1945 års kontrakt bestämda arrendeavgiften och
övriga i detsamma angivna arrendevillkor tillstyrktes av regementschefen
och Örborn.
I anslutning till vad sålunda anförts i sistberörda promemoria uttalades
i fortifikationsförvaltningens skrivelse till sakrevisionen att — med hänsyn
till de åtgärder som chefen för regementet vidtagit för utarrenderingen och
genom vilka kronan bundits — ämbetsverket ansåge sig ha lyckats uppnå
för kronan fördelaktiga arrendeförhållanden och att mera fördelaktiga för¬
hållanden knappast torde ha kunnat åstadkommas med en driftsform av¬
seende enbart fårfarm.
Fortifikationsförvaltningen har i nu förevarande ärende upplyst alt sak¬
revisionen, enligt under hand lämnat meddelande, efter att ha tagit del av
förvaltningens skrivelse till sakrevisionen icke ansett sig böra vidtaga någon
vidare åtgärd i berörda angelägenhet.
Eriksson har i detta sammanhang anmärkt att av handlingarna i ärendet
icke framginge om fortifikationsförvaltningen, innan den avlät sin före-
nämnda skrivelse till sakrevisionen, hade tagit del av vad Eriksson framfört
i sitt yttrande till militärbefälhavaren för första militärområdet över den
inom sakrevisionen upprättade promemorian.
Med anledning härav har fortifikationsförvaltningen anfört: Erikssons till
militärbefälhavaren avgivna yttrande hade icke av denne vidarebefordrats
till fortifikationsförvaltningen och förvaltningen hade således icke haft del
av detta yttrande när ämbetsverket avlät sin skrivelse till sakrevisionen.
173
Ultalandena i den inom sakrevisionen tillkomna promemorian hade gjorts av
de två av sakrevisionen för granskning av försvarets domänförvaltning ut¬
sedda granskningsmännen, sedan dessa under Erikssons regementschefstid
besökt regementet och där erhållit upplysningar om arrendeförhållandena.
När därefter fortifikationsförvaltningen beretts tillfälle att för sakrevisionen
redogöra för sin syn på saken, blev resultatet sakrevisionens förutnämnda
beslut.
Fortifikationsförvaltningen har i övrigt i sina yttranden andragit: Vad
angår Erikssons påståenden om att det utarrenderade området vore större
än det som utbjudits genom förenäinnda tidningsannons och att arrenda-
torerna erhållit tillstånd att bruka viss mark som låg utanför det arrende¬
rade området, ville fortifikationsförvaltningen framhålla att dessa påståen¬
den avsåge förhållanden, med vilka ämbetsverket icke haft att skaffa, enär
utannonseringen och avslutandet av det ursprungliga arrendekontraktet om-
händerhafts av den dåvarande regementschefen Nordström. Varken hos
fortifikationsförvaltningen eller vid regementet funnes nu några kartor an¬
gående arrendegården, vilka gåve någon ledning för bedömande av frågan
huruvida det utarrenderade området vore större än det till arrende utbjudna.
Såsom framginge av det nyss sagda hade fortifikationsförvaltningen icke
medverkat till den genom det ursprungliga kontraktet träffade överenskom¬
melsen om en arrendeavgift av 2 000 kronor för år. Nordström angåve i sitt
yttrande, att han slutit denna överenskommelse i förvissning om att bättre
villkor icke kunde ernås. Man kunde vara helt övertygad om att fortifika¬
tionsförvaltningen, när den sedan lyckades höja arrendesumman till 2 250
kronor och samtidigt avkorta arrendetiden från femton till tio år, kände
samma förvissning som Nordström. Örborns promemoria den 16 november
1943 syntes ha avsett en första undersökning till hjälp vid bedömningen av
hur en arrendegård borde anordnas och vad den kunde väntas inbringa åt
kronan. Bedömningen — med arrendesumman beräknad till 5 100 kronor —
hade tydligen, när utarrenderingen därefter skulle ske, visat sig alltför opti¬
mistisk. I detta hänseende vore av intresse att erinra om att Örborn uti ett
i augusti 1956 uppgjort förslag till en fårfarm omfattande marken icke blott
till Skepparp nr 1 och 7 utan även till Skepparn nr 6 och det utvidgade skjut¬
fältet ävensom byggnaderna å Skepparp nr 6 och uthusen å Skepparp nr 7
uppskattat arrendeavgiften till endast 4 000 kronor. Vid jämförelse mellan
detta belopp och det förutnämnda å 5 100 kronor vore dessutom att beakta
skillnaden mellan penningvärdet år 1943 och penningvärdet år 1956. Med
anledning av Erikssons uppgift att ett högre anbud å arrendet än det an¬
tagna skulle ha förelegat ville fortifikationsförvaltningen försäkra att äm¬
betsverket icke ägde kännedom om något sådant anbud. Några anbudshand¬
lingar eller något protokoll angående öppnandet av sådana handlingar fun¬
nes. såvitt kunnat utrönas, icke numera i behåll och hos fortifikationsför-
vallningen hade icke upprättats något protokoll beträffande beslutet om den
arrendeavgift som bestämdes i 1945 års arrendekontrakt. Ämbetsverket
önskade vidare framhålla att när Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade att
174
utarrendering skulle ske av den mark som Skepparpsfastigheterna omfat¬
tade, detta givetvis icke skedde därför att en sådan åtgärd bedömdes såsom
en gynnsam affär för kronan. Syftet syntes i första hand ha varit att åstad¬
komma en neutral zon mellan det egentliga skjutfältet och det ur natur-
och kulturskyddssynpunkt märkliga området närmast Verkeån. Då det be¬
fintliga byggnadsbeståndet å ifrågavarande arrendegård var svagt, måste
det upprustas. De uppkomna kostnaderna härför syntes ämbetsverket icke
anmärkningsvärt höga. Att den aktuella förräntningen vore låg, vore icke
ägnat att förvåna, om man kände till det problem som det svenska jordbru¬
kets byggnadskostnader utgjorde. Gentemot Petersons uttalande att det icke
varit erforderligt att upprusta två boningshus på gården, ville fortifika-
tionsförvaltningen framhålla att när det från början bestämdes att två bo¬
ningshus skulle höra till gården, syftet därmed syntes ha varit att bostäder
åt lantarbetare å gården skulle inrymmas i det ena boningshuset. Eriksson
gjorde gällande att det vore egendomligt att arrendeavgiften för Skepparp
nr 1 och 7 icke höjdes, när beslutet om insynande av de i kontraktet icke om¬
nämnda, till fastigheterna flyttade byggnaderna fattades, medan arrendeav¬
giften för Skepparp nr 6 höjdes, när kronan låtit utföra reparationer där. Det
låge emellertid icke något egendomligt i detta förhållande. Orsaken till ifråga¬
varande skillnad beträffande arrendeavgifterna vore den, att kronan omedel¬
bart betalade kostnaderna för reparationerna å Skepparp nr 6 men att någon
utbetalning från kronan icke skedde, när principbeslutet om insynande av
byggnaderna å Skepparp nr 1 och 7 fattades. I sistnämnda fall ägde utbetal¬
ningen rum först vid kontraktstidens utgång år 1956, därvid arrendeavgiften
också höjdes från 2 250 kronor till 3 700 kronor per år. Kronan kunde givet¬
vis icke begära att erhålla ränta på pengar innan desamma utbetalats. Att
arrendevillkoren beträffande Skepparp nr 6 i övrigt ändrades i vissa avseen¬
den efter reparationerna där berodde på att, när tillfälle erbjöd sig, övergång
skedde till ett dåmera utarbetat standardformulär, som fortifikationsförvalt-
ningen eftersträvade att få infört. Dylikt tillfälle hade däremot icke förefun-
nits beträffande Skepparp nr 1 och 7.
Vad angår den av Eriksson hävdade uppfattningen att arrendet å Skepp¬
arp nr 1 och 7 borde uppsägas och fastigheterna icke längre upplåtas såsom
arrendegård har fortifikationsförvaltningen i ärendet anfört, att när ämbets¬
verket den 2 juli 1955 beslöt att fastigheterna skulle bibehållas såsom arren¬
degård, grunden härtill var att 1955 års riksdag i samband med prövning
av fråga om utvidgning av skjutfältet förklarat sig förutsätta att någon änd¬
ring icke skulle vidtagas i gällande bestämmelser om att Havängsdalen skulle
lämnas orörd av militär verksamhet.
I ärendet är upplyst att nämnda beslut fattades av fortifikationsförvalt¬
ningen, sedan chefen för regementet underrättat förvaltningen om att han
uppsagt arrendekontraktet med Nilsson och Eliasson till upphörande den 14
mars 1956 samt hos förvaltningen gjort framställning om att fastigheterna
icke efter sagda arrendeperiods utgång skulle bli föremål för utarrendering
såsom särskilt jordbruk. Denna framställning hade av regementschefen mo¬
175
tiverats med att byggnaderna å fastigheterna borde tagas i anspråk för för¬
läggnings- och förrådsändamål, att det sydvästra hörnet av det i arrendet
ingående skyddsområdet borde införlivas med skjutfältet såsom övnings¬
område och att återstoden av arrendejorden borde sammanslås med Skepp-
arp nr 6. Meddelande om beslutet lämnades regementschefen i skrivelse
den 2 juli 1955. I denna erinrade fortifikationsförvaltningen till en början
om förenämnda förklaring av 1955 års riksdag och det i det föregående
angivna uttalandet av 1943 års riksdag, att norra delen av Havängsdalen för¬
utsattes icke skola ingå i det egentliga skjutfältet utan lämnas orörd av mi¬
litära övningar, samt anförde därefter: Med hänsyn till detta riksdagens
redan år 1943 gjorda och år 1955 uttryckligen upprepade ställningstagande
hade förvaltningen funnit sig icke kunna medgiva att någon del av skydds¬
området, vars avgränsning förefölle i stort sett sammanfalla med de ut¬
arrenderade jordbruken, toges i anspråk för militär verksamhet utan borde
detsamma avses såsom naturskyddsområde och för utarrendering. Vid an¬
givna förhållande saknades anledning att sammanslå Skepparp nr 1 och 7
med Skepparp nr 6. Därför skulle i enlighet med bestämmelserna om op¬
tionsrätt i 1945 års arrendekontrakt beträffande Skepparp nr 1 och 7 arren-
datorerna Nilsson och Eliasson erbjudas nytt arrende.
Eriksson har gjort gällande att fortifikationsförvaltningen tolkat omför-
mälda riksdagsuttalanden felaktigt och härutinnan andragit: Från regemen¬
tets sida hade icke ifrågasatts någon ändring i bestämmelserna om förbud
mot skyddsområdets användning för militära övningar. Fråga vore endast
att få möjlighet att utnyttja byggnaderna å Skepparp nr 1 och 7 såsom för¬
läggnings- eller förrådslokaler och det finge väl ur natur- och kulturvårds-
synpunkt anses likgiltigt om de som använde byggnaderna vore militärer
eller civilpersoner. Tolkningen i fråga syntes ha tillkommit som ett stöd för
fortifikationsförvaltningens beslut om fortsatt utarrendering och bibehål¬
lande av rådande förhållanden. Bortsett från det säregna i denna tolkning
syntes det egendomligt att förvaltningen ville behålla just Nilsson som
arrendator. Enligt Erikssons mening borde Nilssons kontraktsöverträdelser
— t. ex. den förut omförmälda flyttningen av byggnader till arrendegården
i strid med kontraktet — vilka gåve laglig grund för uppsägning, och Nils¬
sons förhållande i övrigt till lokalförvaltningen ha utgjort skäl nog för en
bekräftelse från förvaltningens sida av den av regementschefen meddelade
uppsägningen av kontraktet.
Fortifikationsförvaltningen har å sin sida förklarat att förvaltningen till
militieombudsmannen överlämnade att bedöma, huruvida ämbetsverket tol¬
kat riksdagsuttalandet rikligt, när ämbetsverket till militär verksamhet
hänfört ifrågavarande byggnaders användning såsom befälsförläggning och
expeditioner. Därutöver har ämbetsverket anfört: Det vore ingalunda så att
förvaltningen velat behålla just Nilsson såsom arrendator. Emedan det av
regementschefen den 27 januari 1955 framställda förslaget om omläggning
av arrendeförhållandena var motiverat enbart av militära skäl och enär en
av sådana skäl motiverad omläggning stode i strid med riksdagsuttalandena,
176
hade förvaltningen funnit att den förhandenvarande uppdelningen av bruk-
ningsenheterna borde bestå. Kronan var då enligt kontraktsbestämmelserna
om optionsrätt skyldig att erbjuda arrendatorerna av Skepparp nr 1 och 7
nytt arrende. Med detta fortifikationsförvaltningens ställningstagande borde
jämföras förvaltningens inställning när riksantikvarieämbetet sedermera på¬
kallade en omläggning av arrendeförhållandena med hänsyn till skyddet av
fornlämningarna i Havängsdalen. Härutinnan ville fortifikationsförvaltning-
en hänvisa till en av ämbetsverket den 19 december 1956 till Konungen av¬
låten skrivelse i ämnet.
I denna skrivelse har fortifikationsförvaltningen till en början tillkänna¬
givit att till ämbetsverket från chefen för regementet den 13 augusti 1956
inkommit en skrivelse och att denne däri anfört bl. a. följande: I samband
med den år 1955 beslutade utvidgningen av skjutfältet hade åtgärder till
bevarandet av skyddsområdets säregna karaktär vunnit förnyad aktualitet.
Utredning i hithörande frågor hade därför verkställts, därvid även beaktats
att tiden för jordbruksarrendena inom skyddsområdet utginge den 14 mars
1957 och att denna omständighet kunde möjliggöra en bättre anpassning
av arrendevillkoren till de berättigade krav, som kunde uppställas för till¬
varatagande av främst fornminnesvårdens intressen. Riksantikvarieämbetet
hade företagit förnyad inventering av fornminnena inom området och redo¬
visat resultatet därav jämte förslag till åtgärder för förbättrad vård och
skötsel av området i den förut omförmälda, inom ämbetet i januari 1956
upprättade promemorian. Förslaget innebure, att området skulle anses så¬
som fornlämningsområde enligt 3 § lagen den 12 juni 1942 om fornminnen
samt att den öppna jorden inom området med hänsyn därtill skulle igen¬
läggas till permanent betes- eller hårdvall och användas för betning med får,
dock med undantag för ett område om cirka 2 hektar, som skulle få plöjas.
Vid sådan brukning borde området, enligt riksantikvarieämbetets mening,
utarrenderas såsom en enhet. Regementschefen hemställde att fortifika¬
tionsförvaltningen ville godkänna förslaget.
Efter att i skrivelsen till Konungen vidare ha lämnat en redogörelse för
ytterligare utredning som företagits angående förevarande fråga har forti¬
fikationsförvaltningen i skrivelsen förklarat, att förvaltningen funnit sig
med hänsyn till de av riksdagen åren 1943 och 1955 gjorda uttalandena icke
äga befogenhet att bifalla regementschefens hemställan utan ansett sig böra
underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Härutöver har fortifikationsför¬
valtningen i skrivelsen såsom sin mening framhållit följande: Mot bakgrun¬
den av år 1943 av statsmakterna gjorda uttalanden om att alla åtgärder skul¬
le vidtagas för att fornlämningarna skulle respekteras och skyddas ansåge
sig förvaltningen icke böra motsätta sig bifall i huvudsak till de av riks¬
antikvarieämbetet framförda önskemålen om att skyddsområdet till väsent¬
lig del skulle läggas i vall och brukas för fårbete. Vid övergång till sådant
bete bleve endast en brukningsenhet inom skyddsområdet bärkraftig och
den ena arrendegården måste alltså nedläggas. Med hänsyn till belägenheten
av Skepparp nr 6 och till den omständigheten att byggnaderna där represen¬
177
terade ett visst kulturhistoriskt värde syntes det rimligt att basera den bli¬
vande arrendegården på dessa byggnader. Då den ifrågasatta omläggningen
av brukningsförhållandena inom skyddsområdet icke gärna kunde genom¬
föras redan den 14 mars 1957 hade fortifikationsförvaltningen anmodat re¬
gementschefen att föranstalta om förlängning av gällande arrendeavtal till
den 14 mars 1958.
Kungl. Maj :t godkände i beslut den 1 februari 1957 de av fortifikations¬
förvaltningen sålunda angivna riktlinjerna för den framtida dispositionen
av Havängsområdet.
Ersättningen till arrendatorerna för flyttning au byggnader som ej om¬
nämnts i arrendekontraktet
Såsom förut angivits ha Nilsson och Eliasson utan att inhämta regements¬
chefens medgivande flyttat två i deras arrendekontrakt icke omnämnda
byggnader från Killehus till arrendegården och där iordningställt det ena
huset såsom stall- och logbyggnad och det andra huset såsom hönshus. Vid
besiktningen å arrendegården den 19 september 1950, då arrendatorerna yr¬
kade att byggnaderna skulle insynas såsom laga hus och begärde ersättning
av kronan med 21 350 kronor för arbetet med byggnadernas förflyttning,
äteruppförande och inredning, voro bland andra tillstädes krigsrådet Nord¬
berg såsom representant för fortifikationsförvaltningen samt Eriksson, Nils¬
son, Eliasson, örborn och nämndemannen Bengtsson, de två sistnämnda i
egenskap av sakkunniga. I protokollet angående besiktningen har anteck¬
nats, dels att örborn och Bengtsson på fråga av Nordberg uppgivit, »att
de med nuvarande produktionsinriktning ansåge stallet och logen behövliga
för arrendefastigheten», dels att de framhållit, att ett särskilt hönshus vore
erforderligt. Vidare har i protokollet antecknats att örborn och Bengtsson
icke funnit något att erinra mot den begärda ersättningen. Sedan Nordberg
vid förrättningen uppgivit att fortifikationsförvaltningen komme att taga
ställning till de framställda yrkandena, meddelade förvaltningen, såsom för¬
ut nämnts, i skrivelse till regementschefen den 7 april 1951 att den funnit
skäl bifalla desamma.
Uti den i det föregående omförmälda, inom sakrevisionen i oktober 1951
upprättade promemorian uttalades, att fortifikationsförvaltningen syntes i
alltför stor utsträckning ha tillmötesgått arrendatorernas önskemål och ini¬
tiativ, och såsom exempel härpå omnämndes ersättningen för den till ar¬
rendegården flyttade stall- och logbyggnaden, vilken i promemorian beteck¬
nades såsom onödig under förutsättning att gården såsom ursprungligen
avsetts brukats huvudsakligen såsom fårfarm.
Eriksson har i det förut omnämnda av honom i egenskap av regements¬
chef till militärbefälhavaren för första militärområdet den 27 december 1951
avgivna yttrandet över sakrevisionens promemoria anfört, att han icke kun¬
de godkänna motiven för fortifikationsförvaltningens godtagande i efter¬
hand av arrendatorernas kontraktsstridigt utförda byggnadsarbeten, och
12 —571662. Mit it ie ombudsmannens iimbe t sberättelse
178
framhållit att en av honom vid förenämnda besiktning uttalad reservation
mot ett godtagande av arbetena icke, såsom rätteligen borde ha skett, inta¬
gits i protokollet över besiktningen.
Den reservation som Eriksson sålunda uppgivit sig ha anfört vid besikt¬
ningen avfattade han sedermera skriftligen i en bilaga till en skrivelse till
Nordberg den 9 februari 1951, vari han påfordrade att reservationen skulle
inflyta i protokollet. Enligt innehållet i bilagan hade Eriksson under för¬
rättningen i olika sammanhang anfört bl. a. att de arbeten som arrendatorer-
na utfört utöver sina åligganden jämlikt arrendekontraktet tillkommit utan
sådant medgivande från regementschefens sida som föreskrivits i kontrak¬
tet, att arbetena dragit kostnader som med hänsyn till framtida dispositio¬
ner av byggnaderna måste bedömas såsom onödigt höga, samt att det i prin¬
cip icke borde godtagas att en arrendator genom egenmäktigt förfarande
ställde kronan inför utgifter för arbeten som, därest framställning om till-
låtelse till deras utförande gjorts i laga ordning, sannolikt icke skulle ha
medgivits.
Eriksson har i sitt yttrande till militieombudsmannen anfört: Hans vid
besiktningen gjorda uttalande att förevarande byggnadsarbeten dragit kost¬
nader, som med hänsyn till framtida dispositioner av byggnaderna måste be¬
dömas såsom onödigt höga, hade sin grund i att han ansett det nödvändigt
att för tillgodoseende av regementets eget lokalbehov uppsäga arrendet. Det¬
ta hade han även meddelat Nordberg. Att Eriksson jämväl sett kostnaderna
mot bakgrund av den återhållsamhet med anslag som gällde för regementets
egen byggnads- och byggnadsunderhållsverksamhet vore självklart. Han
hade under hela förrättningen haft den uppfattningen att han i fråga om de
omdiskuterade byggnadernas onödighet stöddes av åtminstone den ene av
de närvarande sakkunniga, nämligen örborn. Enligt Erikssons uppfattning
var det först på en expressiv fråga av Nordberg, om byggnaderna ändå icke
kunde försvaras med den produktionsinriktning arrendatorerna valt, som
Örborn — enligt vad Eriksson tyckte med tvekan — medgav att byggnader¬
na kunde motiveras med den nuvarande produktionsinriktningen. Det var
denna dirigering av debatten vid besiktningen, som föranlett Erikssons krav
på intagande i protokollet av en förklaring att lian ansåge att det i princip
icke borde godtagas att en arrendator genom egenmäktigt förfarande ställ¬
de kronan inför utgifter för arbeten som, därest framställning om tillåtel¬
se till deras utförande gjorts i laga ordning, sannolikt icke skulle ha medgi¬
vits. Fortifikationsförvaltningens ovillighet att i besiktningsprotokollet in¬
taga den av Eriksson anförda reservationen syntes honom ytterst anmärk¬
ningsvärd. Det kunde härutinnan tilläggas att förvaltningen, som saknat
allt ansvar för reservationens såväl innehåll som form, efter att i syneproto-
kollet först helt ha utelämnat reservationen, sedan gjorde försök att omskriva
densamma med en tydlig förändring av dess karaktär. En sådan omskriv¬
ning hade Eriksson motsatt sig. Vad anginge själva ersättningsfrågan ville
Eriksson framhålla att, om fortifikationsförvaltningen, såsom den hävdade,
befunnit sig i en tvångssituation vid kontraktets uppgörande och då pressats
179
av arrendatorerna så att förmånligare överenskommelse än den som träffa¬
des icke kunde uppnås, det måste för fortifikationsförvaltningens del lika
väl som för lokalförvaltningens ha förefunnits så mycket starkare skäl för
att under kontraktets tillämpningstid visa sträng restriktivitet mot arrenda¬
torerna, såväl i fråga om vid kontraktets uppgörande icke förutsedda inves¬
teringar i arrendegården som i fråga om beviljande av andra förmåner åt
arrendatorerna utanför kontraktet, så att icke arrendeförhållandena bleve
ändå mera oförmånliga för kronan än de i och för sig vore på grund av kon¬
traktets innehåll.
örborn har i sitt yttrande till militieombudsmannen uppgivit: Vid före-
nämnda besiktning konstaterades att utvecklingen beträffande jordbruks¬
produktionen å arrendegården gått i en annan riktning än som ursprung¬
ligen avsetts, men det kunde icke bestridas att jordbruksdriften såsom sådan
sköttes väl. I egenskap av sakkunnig åt kronan vid besiktningen hade Ör¬
born anslutit sig till den reservation som muntligen mycket kraftigt fram¬
fördes av Eriksson beträffande ersättning till arrendatorerna för ifråga¬
varande utan tillstånd flyttade byggnader. Nordberg, vars rättrådighet icke
kunde ifrågasättas, sökte finna en kompromiss. Arrendatorernas yrkande
om att byggnaderna skulle insynas såsom laga hus hade örborn icke kunnat
tillstyrka dels därför att arrendegården icke vore helt bestämd till sin areal,
enär utnyttjandet av betesmöjligheten på skjutfältet, vilken kunde vara den
största produktionsdetaljen, vore mycket variabelt, och dels därför att de ur¬
sprungliga intentionerna beträffande fastigheternas utnyttjande bl. a. med
hänsyn till kronans kostnader för byggnader icke följts. Frågeställningen
hade då, såsom framginge av besiktningsprotokollet, ändrats till att gälla
huruvida byggnaderna vore behövliga för produktionen. Detta hade Örborn
kunnat gå med på, om man tillfogade uttrycket »nuvarande produktions¬
inriktning». Denna formulering hade också godkänts av Bengtsson. Med
hänsyn till byggnadernas tekniska värde såsom hus betraktade hade icke
funnits något att erinra mot det efter vissa justeringar begärda ersättnings¬
beloppet.
Bengtsson har i sitt yttrande uppgivit, att han och Örborn vid besiktning¬
en varit ense vid bedömandet av de frågor som då förevoro samt att Eriksson
velat ha sin reservation införd i protokollet. I yttrandet har Bengtsson tillagt
att man efter genomläsandet av handlingarna i ärendet finge ett intryck
av att arrendefrågan hade många olustiga detaljer.
Nilsson bar i sitt yttrande anfört: Vid arrendets tillkomst föreslog örborn
att det å Skepparp nr 1 befintliga gemensamma lilla stallet av arrendatorer¬
na skulle inredas med fyra hästspiltor mitt i stallet och tre hästboxar bakom
åtta uppbundna kor samt att bakom hästarna skulle beredas plats för en
sugga och fyra eller fem gödsvin. Bortsett från att plats erfordrades för flera
svin blev stallet olämpligt, enär som bekant hästar skulle hållas i svalt men
kor och svin i varmt stall. På gården hade funnits endast ett litet loggolv
för förvaring av säd. Plats för bo hade varit otillräcklig. Vedbod och hönshus
hade saknats. Nilsson och Eliasson hade ansett att de med tillvaratagande av
180
byggnader på skjutfältet skulle för låg kostnad kunna förse gården med
nöjaktiga byggnader och det gamla stallet med en bra inredning. Nilsson fö¬
reslog därför fortifikationsförvaltningen att arrendatorerna skulle få till
gården flytta och där uppföra en byggnad som skulle inredas till häst¬
stall och loge samt en byggnad som skulle användas till hönshus. Kostna¬
derna hade uppskattats till högst 25 000 kronor. Fortifikationsförvaltningen
hade ansett, att förslaget var fördelaktigt för kronan, särskilt med hänsyn
till att riksdagen beslutat att jordbruk framgent skulle drivas på gården,
och godkände förslaget under hand. Att Nilsson hänvände sig direkt till
fortifikationsförvaltningen i denna fråga med förbigående av regementsche¬
fen hade måhända varit formellt felaktigt, men finge ses mot bakgrunden
av Erikssons inställning i övrigt till arrendatorerna. Erikssons minst sagt
negativa inställning illustrerades bäst av hans eget yttrande till militieom-
Dudsmannen. Det kunde icke under några förhållanden ha haft någon reell
betydelse att Nilsson i en sådan fråga som den förevarande föredragit att
hänvända sig till den Eriksson överordnade myndigheten, hos vilken erfor¬
derlig sakkunskap funnes företrädd. Vid 1950 års besiktning hade Nilsson,
med anledning av Erikssons kraftiga protester mot att han ej blivit tillfrå¬
gad innan byggnaderna flyttades, frågat Eriksson, om Eriksson hade kun¬
nat giva ett klart besked, därest han tillfrågats om flyttningen. Eriksson ha¬
de då svarat att han skulle ha underställt fortifikationsförvaltningen frågan,
vartill Nilsson genmält att så hade ju skett genom Nilssons hänvändelse till
förvaltningen. Erikssons aggressiva inställning i denna fråga syntes därför
kunna hänföras till prestigesynpunkter. Vid besiktningen konstaterade de
sakkunniga att byggnaderna voro väl uppförda och behövliga. De fina dis¬
tinktioner som Eriksson och Örborn i sina yttranden nu gjorde beträffan¬
de nödvändigheten av byggnaderna med hänsyn till en viss produktions¬
inriktning, som ej skulle ha varit avsedd, vore konstruktioner i efterhand.
Eliasson har i sitt yttrande uppgivit, att driftsformen ej ändrats av ar¬
rendatorerna, och tillagt: Det hade aldrig varit tal om att arrendet skulle
avse endast fårfarm. För Eliasson hade det redan från början stått klart att
en familj ej kunde leva på att driva en fårfarm på gården. Han skulle icke
ha skrivit på avtalet om detta varit avsikten.
Fortifikationsförvaltningen har i sina yttranden — efter att ha erinrat
om att sakrevisionen ej funnit skäl vidtaga någon åtgärd med anledning av
den inom sakrevisionen utarbetade promemorian — anfört: Fakta beträf¬
fande brukningsformen å gården syntes, såvitt de nu kunde av fortifika¬
tionsförvaltningen bedömas, ha varit följande. Då örborn år 1943 uppgjorde
sitt ursprungliga förslag till ordnande av arrendeförhållandena, utgick han
från att på gården skulle finnas såväl får som andra djur och att antalet får
skulle uppgå till minst 200. När sedan år 1944 det första arrendeavtalet slöts
mellan regementschefen och arrendatorerna, intogs däri icke någon bestäm¬
melse om antalet får som skulle hållas å gården. Orsaken härtill kunde icke
med säkerhet utläsas ur handlingarna, men det kunde måhända antagas att
det dåliga resultatet av annonseringen om utbjudandet av arrendet medver¬
181
kat till att arrendatorerna icke velat låta sig bindas alltför liårt. Enligt en
bestämmelse i 1944 års kontrakt skulle mulbete förekomma norr om en lin¬
je som i huvudsak torde ha sammanfallit med skyddsområdets norra gräns,
medan området söder därom skulle av arrendatorerna få brukas på sätt de
funne lämpligt. I sak samma bestämmelse intogs i 8 § i 1945 års kontrakt.
Arrendatorerna hade alltså hela tiden haft kontraktsenlig rätt att själva be¬
stämma om brukning och produktion inom en stor del av arrendegården. Av
intresse vore också att i förevarande sammanhang beakta att redan i an¬
nonsen om arrendet angivits att detsamma skulle omfatta bl. a. ett område
om cirka 70 hektar med fri brukningsrätt. Såsom framginge av Eliassons ytt¬
rande i ärendet hade produktionsinriktningen emellertid under hela arren¬
detiden varit i stort sett oförändrad. Vad som vid besiktningen föregått de
sakkunnigas därvid på fråga av Nordberg gjorda uttalande om de flyttade
byggnadernas behövlighet kunde fortifikationsförvaltningen icke närmare
yttra sig om, emedan Nordberg som representerade fortifikationsförvalt¬
ningen vid förrättningen numera vore död. Avgörande vore emellertid att de
sakkunniga förklarat sig anse att häststallet och logen med förevarande pro¬
duktionsinriktning vore behövliga för arrendefastigheten och att ett särskilt
hönshus vore erforderligt. Efter detta uttalande av de sakkunniga hade, en¬
ligt fortifikationsförvaltningens mening, ett beslut av ämbetsverket att väg¬
ra inlösen av byggnaderna icke varit skäligt. Vidkommande behandlingen av
Erikssons reservation vid besiktningstillfället ville fortifikationsförvaltning¬
en hänvisa till vad därom anförts i den inom ämbetsverket upprättade pro¬
memorian angående arrendejordbruket, vilken förvaltningen åberopat i sin
den 1 april 1952 till sakrevisionen avlåtna skrivelse med anledning av inne¬
hållet i sakrevisionens förenämnda promemoria.
I fortifikationsförvaltningens promemoria anfördes: När efter besiktning¬
en protokollet över densamma upprättades inedtogos däri icke de av Eriks¬
son vid förrättningen gjorda uttalandena, enär dessa sakligt icke hörde sam¬
man med besiktningen utan i stället vore att betrakta såsom ett av Eriksson
gjort yttrande till fortifikationsförvaltningen i frågan huruvida förvaltning¬
en skulle medgiva intagande av byggnaderna såsom laga hus. Protokollet
tillställdes Eriksson för undertecknande, men Eriksson återställde detsam¬
ma ounderskrivet med skrivelse till Nordberg den 9 februari 1951, vari
Eriksson begärde att reservationen, såsom han skriftligen avfattat den i bi¬
lagan till skrivelsen, skulle införas i protokollet. För att tillmötesgå Eriks¬
son inarbetades i protokollet ett stycke av följande lydelse: »Överste Eriks¬
son yttrade, att dessa arbeten, som av arrendatorerna utförts utöver åliggan¬
dena i arrendekontraktet, hade tillkommit utan medgivande från rege¬
mentschefens sida, samt att arbetena enligt hans förmenande dragit kostna¬
der, som med hänsyn till eventuellt framlida militära dispositioner av bygg¬
naderna finge anses vara onödigt höga». Denna lydelse ansågs inom forti¬
fikationsförvaltningen vara en i sak riktig återgivning av Erikssons vid be¬
siktningen gjorda uttalanden. Nvlt protokoll med detta stycke inlagt över¬
sändes till Eriksson för underskrift, men även detta protokoll återställdes
182
av honom oundertecknat samtidigt med att han meddelade att han icke an-
såge det i protokollet införda stycket vare sig till form eller reell innebörd
motsvara hans reservation. Under dessa omständigheter var man inom forti-
fikationsförvaltningen — i direkt linje med den inom förvaltningen ur¬
sprungligen intagna ståndpunkten att Erikssons vid besiktningen gjorda ut¬
talanden icke vore av beskaffenhet att böra inflyta i besiktningsprotokollet
— av den åsikten att det vore riktigast att låta protokollets första version bli
den slutgiltiga.
Fortifikationsförvaltningen har i ärendet ytterligare anfört: Nu berörda
promemoria hade upprättats på uppdrag av Nordberg och under hans över¬
inseende. Den visade därför hur Nordberg, som jämte Eriksson var huvud¬
agerande i frågan, sett på saken. Ämbetsverket ville för egen del tillägga, att
det funne Nordbergs betraktelsesätt fullt förklarligt. En reservation riktade
sig ju som regel mot ett beslut. Något beslut angående byggnadernas in¬
synande såsom laga bus hade icke — såsom också uttryckligen angivits i
protokollet -—■ kunnat ifrågakomma vid besiktningen utan detta spörsmål
skulle avgöras av fortifikationsförvaltningen. Vid sådant förhållande vore
det förståeligt att Nordberg betraktat Erikssons uttalande såsom ett ytt¬
rande till fortifikationsförvaltningen i frågan huruvida ämbetsverket skulle
medgiva intagande av byggnaderna såsom laga hus. Uttalandet anmäldes
också av Nordberg, när han för ämbetsverkets chef föredrog denna fråga. I
promemorian vore angivet, att förvaltningen fattat sitt beslut om intagan¬
det av byggnaderna såsom laga hus sedan närmare utredning av frågan
verkställts inom förvaltningen och att beslutet grundats på resultatet av
denna utredning och de sakkunnigas vid besiktningen gjorda uttalanden.
Utstämplingen av skog
I februari 1950 gjorde Nilsson, under åberopande av den i 5 § i 1945 års
kontrakt intagna bestämmelsen om arrendatorernas rätt att hugga virke i
skogen å skjutfältet, framställning hos regementschefen om ^stämpling av
skog för erhållande av virke i ersättning för virke som åtgått vid reparation
och iståndsättning av de byggnader som arrendatorerna enligt 3 § i kon¬
traktet åtagit sig att flytta från Killehus till arrendegården. Regementsche¬
fen avslog framställningen i skrivelse till Nilsson den 18 februari 1950.
I denna skrivelse, undertecknad av Eriksson i egenskap av regementschef,
bekräftades till en början att arrendatorerna hemställt om åtgärd från Eriks¬
sons sida för att bereda dem tillgång till virke för nyss angivet ändamål
och anfördes bl. a. följande: I arrendekontraktets 3 § vore stadgat att ett
boningshus och ett uthus skulle av arrendatorerna flyttas från Killehus till
arrendegården och att byggnadsarbetena beträffande dessa byggnader,
vilka arbeten avsågo bl. a. träbjälklag och trägolv i magasin, skulle be¬
kostas av arrendatorerna. Samma paragraf innehölle även bestämmelse om
vilka invändiga iståndsättningsarbeten som skulle utföras av dem å de
redan vid kontraktets tillkomst å arrendegården befintliga utliusbyggna-
183
derna. Beträffande de två, utöver förenämnda boningshus och uthus å
Killehus, av arrendatorerna från denna plats flyttade byggnaderna vore att
beakta att flyttningen verkställts utan att arrendatorerna haft något stöd för
åtgärden i någon kontraktsbestämmelse. I 2 § i kontraktet uttalades att den
årliga arrendeavgiften utgjorde 2 250 kronor och att avgiften icke skulle er¬
läggas kontant utan genom att arrendatorerna ombesörjde och bekostade de
i 3 § omförmälda byggnadsarbetena. Genom 5 § föreskreves till yttermera
visso att invändiga reparationer eller omändringar i uthusbyggnader skulle,
i enlighet med vad som stadgades i 3 §, utföras av arrendatorerna utan
kostnad för regementet. Föreskriften i 5 § att arrendatorerna skulle utan
kostnad för regementet få efter anvisning av kasernofficeren i skogen hugga
virke till reparation av byggnader avsåge således endast vad som erfordra¬
des för löpande underhåll och vård sedan byggnads- och iståndsättningsar-
betena enligt 3 § ombesörjts. Med hänsyn härtill ansåge sig regementsche¬
fen icke kunna tillmötesgå Nilssons förevarande begäran om utstämpling
av skog.
Sedan Nilsson erhållit detta besked från regementschefen hänvände han
sig till fortifikationsförvaltningen med samma begäran. Förvaltningen bi¬
föll Nilssons hemställan och underrättade regementschefen härom i skrivel¬
se den 11 mars 1950, vari yttrades bl. a.: Förvaltningen — som låtit verk¬
ställa närmare utredning rörande de arbeten och därvid förbrukad virkes-
mängd för vilka kompensation begärts genom den sökta utstämplingen —
funne arrendatorerna böra genom utstämpling ersättas för den virkeskvan-
titet som åtgått för iståndsättning av de i detta sammanhang avsedda från
Killehus flyttade byggnaderna. För denna iståndsättning, som omfattat nöd¬
vändigt utbyte av ruttet virke, hade enligt utredningen åtgått något mer än
35 kubikmeter sågad vara och spån, vilket syntes motsvara en sammanlagd
rotstående trädvolym av 85—90 kubikmeter 6"—7" grova och grövre träd.
Med anledning härav anmodade fortifikationsförvaltningen regementsche¬
fen att låta ombesörja utsyning å i skrivelsen närmare angivna skogstrak¬
ter av nämnda kvantitet rotstående trädvolvm, som arrendatorerna skulle
utan kostnad för regementet få avverka.
I sin förutnämnda promemoria ha af Sillén och Bågstam förklarat sig anse
skogsutstämplingen ha inneburit ett anmärkningsvärt gynnande av arrenda¬
torerna. I samband med detta uttalande ha de uppgivit att den allmänna
uppfattningen bland den personal vid regementet som kommit i beröring
med arrendeförhållandena vore den, att arrendatorerna kommit i åtnjutan¬
de av förmåner som de icke skulle ha erhållit, om icke Nilsson varit en av
dem. Nilsson hade för övrigt, ha af Sillén och Bågstam tillfogat, vid samtal
ofta lämnat regementschefen och dennes representanter upplysning om att
han hade möjlighet att på högre ort genomdriva sin vilja.
Eriksson har i sitt yttrande anfört: Nilssons framställning till Eriksson
om utstämpling av skog ledde till Erikssons första kännedom om arrende¬
kontraktet och eftersom Eriksson då fann detta oförmånligt lör kronan
sökte han omedelbart kontakt med regementets auditör. Resultatet av över¬
184
läggningen med denne blev Erikssons avvisande skrivelse till Nilsson. For-
tifikationsförvaltningens förenämnda anmodan till regementschefen att låta
utstämpla skog åt arrendatorerna hade skett utan att förvaltningen före sitt
beslut om utstämplingen vare sig infordrat militärbefälhavarens för första
militärområdet eller regementschefens yttrande över Nilssons framställning
därom eller berett regementschefen tillfälle att motivera sitt av förvaltning¬
en kända avslag å Nilssons hemställan. Förvaltningens beslut hade sålunda
tattats utan hänsynstagande till regional- och lokalförvaltningarnas bättre
inblick i arrendeförhållandena. Ett sådant förfarande vore, enligt Erikssons
erfarenhet, icke det för samarbetet mellan centrala och lokala försvarsmyn-
digheter normala. I fortifikationsförvaltningens skrivelse till regements¬
chefen om utstämplingen hade ej endast framställts en anmodan till denne
att låta för arrendatorernas räkning utsyna viss kvantitet virke utan även
föreskrivits var på skjutfältet detta virke skulle utsynas. Skrivelsen föranled¬
de Eriksson att avlägga ett personligt besök hos dåvarande chefen för fortifi-
kationsförvaltningen, generalmajoren Carlquist. Eriksson påtalade därvid
först det anmärkningsvärda i att förvaltningen föreskrivit var virkesutstämp-
lingen skulle ske, enär denna ju borde utföras så att den passade dispositio¬
nerna för utbildningsanordningarna och förvaltningen helt saknade känne¬
dom därom. Carlquist, som uppenbarligen icke personligen satt sig närmare
in i frågans detaljer, beklagade detta intrång från förvaltningens sida och till¬
kallade Nordberg, varefter förvaltningens föreläggande beträffande platsen
för utstämplingen omedelbart återkallades. Eriksson framställde sedan till
Carlquist en förfrågan om hur förvaltningen kunnat i Stockholm bedöma den
verkliga virkesåtgången vid arrendatorernas byggnadsverksamhet. Härpå
svarades att förvaltningen utgått från en av Nilsson lämnad uppgift, enligt
vad Eriksson ville minnas innefattad i en räkning från en virkesleverantör.
Eriksson frågade då, huruvida uppgiften kontrollerats, och fick nekande
svar. Detta svar överensstämde icke med förvaltningens i förenämnda skri-
velse gjorda uttalande, alt närmare utredning verkställts angående de av
arrendatorerna utförda byggnadsarbetena och den därvid förbrukade vir-
kesmängden. Efter viss diskussion om vad som i det iråkade läget lämpligast
borde göras beslöt Carlquist att arrendatorerna skulle erhålla den av dem
begärda virkeskvantiteten, men att experter från förvaltningen sedermera
i samband med slutbesiktning beträffande arrendet skulle särskilt under¬
söka hur stor virkeskvantitet som behövts, varefter reglering skulle ske. Vid
besiktningen den It) september 1950 verkställdes icke någon sådan under¬
sökning och Eriksson kände icke till om saken undersökts i annat samman¬
hang. Eriksson trodde att det utstämplade virket haft ett värde av 5 000-
6 000 kronor.
Fortifikationsförvaltningen har i nu förevarande hänseende i ärendet an¬
fört: Fortifikationsförvaltningens åtgärd att fatta beslut om utstämplingen
utan föregående remiss till regementschefen hade sannolikt berott dels där¬
på att regementschefens omförmälda skrivelse, som innefattade hans avslags-
beslut, var i original ingiven till ämbetsverket och innehöll ingående inoti-
185
vering till hans beslut dels ock därpå att regementschefens allmänna inställ¬
ning till arrendatorerna — av honom själv i hans yttrande till militieom-
budsmannen angiven så att mot arrendatorerna borde visas »sträng restrik-
tivitet» — varit väl känd för ämbetsverkets dåvarande ledning och därför
intet nytt bedömningsmaterial kunnat väntas bli tillfört ärendet genom en
remiss. Fallet kunde vidare icke anses ha varit av den vikt att särskild remiss
till militärbefälhavaren varit påkallad. Emedan Carlquist och Nordberg, så¬
som förut angivits, numera vore döda, kunde förvaltningen icke verifiera
Erikssons uppgifter om vad som förekommit vid Erikssons omförmälda
sammanträffande med dem. Vidkommande skälen till fortifikationsförvalt-
ningens beslut att medgiva utstämplingen ville ämbetsverket framhålla att
grunden för medgivandet syntes ha varit bestämmelsen uti 5 § i arrendekon¬
traktet, att arrendatorerna skulle äga utan kostnad för regementet, efter an¬
visning av kasernofficeren, hugga virke till reparation av byggnaderna. Be¬
stämmelsen förefölle i och för sig kunna tolkas på olika sätt. Den tolkning
som förvaltningen givit densamma syntes sakligt särskilt berättigad, om —
såsom det sannolikt förhölle sig — båda avtalsparterna vid kontraktsuppgö-
relsen utgått från att virket i de byggnader som skulle flyttas var i gott stånd
men det vid arbetets utförande visat sig att en del av virket var skadat och
måste utbytas. Beträffande värdet av det rotstående virket som utstämplats
angåve Eriksson att han trodde att det uppgått till 5 000—6 0001 kronor. Be¬
dömningen syntes grunda sig på ett uttalande av Peterson att värdet med
hänsyn till skogsauktionspriserna år 1951 kunde beräknas till omkring 5 500
kronor. Enär emellertid utlämningen av virket till arrendatorerna skedde på
våren 1950 och då det vore allmänt bekant att rotpriserna år 1951 voro ex¬
ceptionellt höga, liade fortifikationsförvaltningen ansett anledning föreligga
att nu närmare utreda, vad virkespartiet var värt när det utlämnades. En så¬
dan utredning hade företagits av ämbetsverkets jägmästare Gunnar Ullén
och denne hade i avgivet yttrande uttalat att värdet av det utlämnade virket
vid den relevanta tidpunkten icke överstigit 2 500 kronor.
Tillhandahållandet av målarfärg åt arrendatorerna
I det föregående har nämnts dels att i protokollet angående 1950 års be¬
siktning antecknats att parterna enats om att arrendatorerna skulle genom
regementets försorg tillhandahållas oljefärg för målning av boningshuset å
Skepparp nr 7 dels att fortifikationsförvaltningen i skrivelse den 7 april 1951
anmodat regementschefen att tillhandahålla arrendatorerna sådan färg och
hålla hand över att målningsarbetet blev behörigen utfört.
I ärendet är upplyst att Eriksson under sommaren 1951 upprättat en pro¬
memoria, vilken Eriksson ämnat tillställa honom överordnad chef såsom en
orientering med yttersta syfte att få slut på fortsatta för kronan onödiga ut¬
gifter och eftergifter i fråga om arrendet. I promemorian, som icke blev helt
färdigställd, uppgavs bl. a. följande: Före 1950 års besiktning hade i frå¬
ga om den kronan enligt arrendekontraktet åvilande skyldigheten att ut¬
186
vändigt iståndsätta boningshusen å arrendegården strykning av husen av
kostnadsskäl ansetts böra ske med rödfärg, men på arrendatorernas begä¬
ran vitmålades husen. Arrendatorerna blevo emellertid icke nöjda med
målningen och denna gjordes därför om. Då ansågo arrendatorerna att
färgtonen blev för mörk och sedan kritiserade de ideligen målningen och
önskade förnyad ommålning, vilket dock icke medgavs av regementsche¬
fen, enär ommålning av skönhetsskäl bedömdes såsom fullständigt omo¬
tiverad. Sedan arrendatorerna vid 1950 års besiktning anmält att kronan
icke fullgjort sina kontraktsenliga skyldigheter i fråga om målningen och i
besiktningsprotokollet gjorts förenämnda anteckning om tillhandahållan¬
det av färg åt dem samt fortifikationsförvaltningen i skrivelsen den 7 april
1951 anmodat regementschefen att tillhandahålla oljefärg för målning av bo¬
ningshuset å Skepparp nr 7 och hålla hand över att målningsarbetet blev be¬
hörigen utfört, anhöllo arrendatorerna hos regementet om färg till en kost¬
nad av omkring 1 200 kronor, däri inbegripen även kostnad för rödfärg av¬
sedd för målning av vissa uthusbyggnader. Eriksson begärde då biträde från
militärbefälhavaren för första militärområdet för att få fastställt det »nöd¬
vändiga behovet» av färg och vad som skulle göras för att arbetet skulle bli
behörigen utfört. Vid ett besök som chefen för fortifikationsförvaltningen,
generaldirektören G. Christianson, därefter gjorde å skjutfältet tillsammans
med Nordberg uppdrog den sistnämnde själv åt chefsingenjören inom första
militärområdet att göra nödig undersökning härom och med anledning därav
söktes från militärbefälsstaben kontakt med arrendatorerna för bestämman¬
de av tid för en besiktning av ifrågavarande hus, men innan besiktningen
hållits fick kasernofficeren vid telefonsamtal med en befattningshavare vid
förvaltningen meddelande om att färg omedelbart skulle utlämnas till ar¬
rendatorerna och att, därest detta icke skedde, obehag skulle kunna bli följ¬
den. På kasernofficerens fråga om vilka medel som skulle tagas i anspråk
för kostnaderna för färgen, erhöll kasernofficeren svaret att medel skulle
utgå från regementets anslag. Då kasernofficeren genmälde att regementet
saknade medel för bestridande av berörda kostnader, svarades att då finge
han väl skriva till förvaltningen. På regementschefens vägnar begärde sedan
kasernofficeren eu skriftlig bekräftelse på sagda anmodan om färgens ut¬
lämnande, men någon sådan bekräftelse erhölls icke. När den av militärbe¬
fälsstaben föranstaltade besiktningen ägde rum några dagar efter förenämn¬
da telefonsamtal befanns ommålningsbehovet vara av låg angelägenhets-
grad.
Eriksson har i ärendet anfört: Målningen i fråga hade synts Eriksson ab¬
solut onödig ur såväl skydds- som skönhetssynpunkt. De av regementet dis¬
ponerade fastigheterna hade varit i långt större behov av ommålning. Det
borde också observeras att fortifikationsförvaltningens egen representant,
Nordberg, även efter det förvaltningen genom förenämnda skrivelse anmo¬
dat regementschefen att ställa färg till arrendatorernas förfogande för om¬
målning av boningshuset å Skepparp nr 7 varit tveksam om behovet av den¬
na ommålning, eftersom han ju själv senare uppdrog åt militärområdets
187
chefsingenjör att göra nödig undersökning härom. Resultatet av denna un¬
dersökning hade, såsom angivits i Erikssons promemoria, blivit att ommål¬
ningen betecknades ha låg angelägenhetsgrad. Det borde jämväl observeras
att fortifikationsförvaltningen icke avvaktat resultatet, innan förvaltningen
inskred med en ny anmodan om att färg skulle utlämnas till arrendatorerna.
Uppgiften i besiktningsprotokollet att parterna skulle ha enats om att ar¬
rendatorerna skulle tillhandahållas färg hade helt förbigått Eriksson. Hade
han hört något därom skulle han, såsom framginge av frågans fortsatta ut¬
veckling, ha reserverat sig även häremot. Eriksson funne det anmärknings¬
värt att han icke erhållit tillfälle att yttra sig i frågan, innan han genom
fortifikationsförvaltningens skrivelse anmodades utlämna målarfärgen.
Nilsson har i ärendet uppgivit, att de sakkunniga vid besiktningen under¬
känt målningen enär den utförts med surrogatfärg.
Fortifikationsförvaltningen har i denna del andragit: Handlingarna i ären¬
det utvisade att kronan och arrendatorerna vid 1950 års besiktning enades
om att kronan genom regementets försorg skulle tillhandahålla färg för om-
målningen. Vid besiktningen var Eriksson närvarande och hade då —- liksom
han gjorde beträffande förutnämnda insyning av vissa byggnader såsom
laga hus — kunnat framföra sina erinringar. Vad Eriksson i sitt yttrande
anförde därom att målningsfrågan förbigått honom syntes egendomligt, enär
han innan besiktningsprotokollet slutjusterats dels i förenämnda skrift till
Nordberg den 9 februari 1951 uppgivit att han tagit del av protokollet dels
i en annan skrift till Nordberg den 17 mars 1951 uttalat att han hunnit ge¬
nomläsa, betänka och rådgöra med viss expertis rörande detsamma. Forti¬
fikationsförvaltningen kunde vid angivna förhållanden angående vad som
förekommit vid besiktningen icke finna något anmärkningsvärt i att för¬
valtningen utan att ytterligare höra regementschefen anmodade denne att
tillhandahålla färgen. Frågan om ommålningen syntes närmast ha varit en
bagatell. Vid besiktningen hade tydligen rått viss tvekan om behovet av en
ommålning, vilken dock torde ha ansetts behövlig främst emedan underhal¬
tig kristidsfärg använts vid den tidigare målningen.
Frågan om befattningshavare av Nilsson mottagit förmåner som kunnat på¬
verka dem i deras åtgöranden med avseende å arrendet
Peterson har, såsom förut angivits, anfört att Nilsson å arrendegården
mottagit gäster, vilka syntes utvalda bland sådana personer som hade direkt
inverkan på eller avgörande i frågor rörande arrendet, samt framhållit att
denna omständighet medverkat till uppkomsten av en flora av rykten och
anspelningar angående förhållandena på skjutfältet, varför ett objektivt
klarläggande av vad som förevarit och ett undanröjande av grunderna för
denna ryktesflora syntes honom vara värdefullt. I förevarande sammanhang
har Peterson uppgivit att Nordberg vid flera tillfällen gästat Nilsson och att
Nilssons gästfrihet även innefattat bland andra nuvarande chefen för for¬
tifikationsförvaltningen, generaldirektören Christianson.
188
Eriksson har andragit: Det förhållandet att fortifikationsförvaltningen i
åtskilliga fall, varå i det föregående lämnats exempel, mot uppfattning ut¬
talad av lokalförvaltningen tillmötesgått arrendatorernas önskemål hade bi¬
bringat Eriksson uppfattningen att Nilsson, såsom denne öppet hävdat, ägde
medel att influera på fortifikationsförvaltningens beslut. Vad beträffade Pe¬
tersons framhållande av den gästfrihet Nilsson utövat å arrendegården mot
befattningshavare vid fortifikationsförvaltningen ville Eriksson endast ut¬
tala att gästfriheten av ortsbefolkningen kunnat tolkas — och även av den¬
samma hade tolkats — såsom en aktivitet från Nilssons sida för att vinna
förmåner hos förvaltningen. Eriksson ansåge att han i sitt yttrande till mi-
litieombudsmannen icke vore skyldig bedöma det juridiskt-moraliskt för¬
svarbara från befattningshavarnas sida att, under sådana omständigheter
och trots den kännedom de måste ha ägt om »känsligheten kring Nilssons
arrende», såsom skett utnyttja Nilssons värdskap.
Nilsson har anfört: Påståendena om att Nordberg och Christianson ge¬
nom att ha varit Nilssons gäster på arrendegården påverkats av Nilsson så
att deras under ämbetsmannaansvar fattade beslut blivit förmånliga för ho¬
nom vore orimliga. De ekonomiska avgörandena i fråga om arrendet hade
för övrigt icke varit av den storleksordningen att de haft någon betydelse för
Nilssons ekonomiska ställning. Annorlunda låge saken till för Eliasson som
vore den egentlige arrendatorn. Om denne för andra gången skulle nödgas
gå från hus och hem på grund av militära åtgärder och denna gång utan
något bärande militärt skäl, vore det en tragedi.
Fortifikationsförvaltningen har tillbakavisat den av Eriksson uttalade
uppfattningen, att Nilsson ägde medel att påverka fortifikationsförvaltning¬
ens beslut, samt beträffande uppgifterna om att Nordberg varit Nilssons
gäst på arrendegården uppgivit: Inom fortifikationsförvaltningen vore med
säkerhet känt endast att Nordberg vid ett tillfälle i samband med en för¬
rättning på platsen övernattade hos Nilsson och att Nordberg vid ett annat
tillfälle deltog i ett av bland andra Nilsson anordnat ålagille därstädes. Det
vore dock möjligt att Nordberg därutöver vid något eller några tillfällen
gästat Nilsson någon kortare tid. Härtill kunde tilläggas att enligt vad som
vore känt för fortifikationsförvaltningens nuvarande ledning Nilsson vid ett
tillfälle besökt Nordberg å dennes sommarställe i Öregrund.
Vad angår uppgiften om att Christianson varit Nilssons gäst på arrende¬
gården har fortifikationsförvaltningen hänvisat till en av Christianson den
1 mars 1957 upprättad promemoria. I denna har anförts bl. a. följande: Det
skulle ha varit av värde om Peterson — därest han icke velat i ärendet an¬
föra sin egen åsikt om vad som kunde vara anmärkningsvärt för Christian-
sons vidkommande — närmare preciserat innehållet i de rykten och anspel¬
ningar till vilka Christiansons vistelse på arrendegården sommaren 1953
skulle ha givit upphov. Petersons ordval beträffande påståendet om Nils¬
sons utväljande av gäster kanske emellertid skulle givas den innebörden att
Peterson ansett redan den omständigheten att Christianson på Nilssons
inbjudan vistats på gården vara i och för sig anmärkningsvärd. Vad Eriks¬
189
son anfört vore mera förståeligt. Eriksson ifrågasatte nämligen uttryckli¬
gen det juridiskt-moraliskt försvarbara i Christiansons beteende, men icke
heller Eriksson hade funnit anledning rikta någon formell anmärkning mot
Christianson. Vad Peterson och Eriksson sålunda andragit eller avsett att
andraga behövde således i och för sig knappast föranleda Christianson till
något yttrande, men Christianson ville taga fasta på Petersons önskan om
ett klarläggande av vad som förevarit och i ansiutning därtill göra några
kommentarer. Christiansons bekantskap med Nilsson daterade sig, såvitt
Christianson kunde minnas, från början av 1940-talet. De hade kommit i
kontakt med varandra när Christianson tjänstgjorde såsom föredragande
av fastighetsärenden i försvarsdepartementet och inom statsutskottets kans¬
li. Christianson hade icke vid något tillfälle haft att taga ställning till frå¬
gan om vem som skulle erbjudas arrendet av Skepparpsgården eller villko¬
ren därför. Christianson tillträdde chefskapet för fortifikationsförvaltningen
den 1 april 1951 och arrendekontraktet hade ju tillkommit år 1945. Even¬
tuella misstankar att Christianson medverkat vid tillkomsten av det påstått
oförmånliga arrendet i syfte att skaffa sig en sommarbostad fölle alltså
på sin egen orimlighet. Däremot hade Christianson medverkat vid beslutet
om intagande av de i ärendet omnämnda byggnaderna såsom laga hus år
1951. Beträffande frågan om det berättigade i att inlösa husen hänvisade han
till vad fortifikationsförvaltningen anfört i sina yttranden. Vad anginge
Christiansons vistelse på Skepparpsgården ville Christianson framhålla föl¬
jande. Under 1940-talet hade han regelbundet sommarnöje i Stockholms
skärgård och sedan 1949 hade han ett flerårskontrakt på en torpstuga där.
I hans planer hade ingått att utnyttja denna stuga även sommaren 1953.
Dessa planer hade emellertid stäckts av att en bostadslös familj som han
medgivit att få utnyttja lägenheten under vinterhalvåret 1953 gjort svårig¬
heter att utrymma densamma. Då Christianson någon gång under försomma¬
ren 1953 i förbigående omtalade detta för Nilsson, erbjöd denne honom väl¬
villigt att få tillbringa semestern eller del därav på Skepparpsgården. Nils¬
son framhöll samtidigt att detta icke skulle för honom själv innebära någon
uppoffring, emedan han räknade med att tillbringa större delen av som¬
maren på sjukhus. Christianson accepterade med tacksamhet detta erbju¬
dande, så mycket mer som han under sina sista år i försvarsdepartementet
haft åtskilligt att syssla med tillkomsten av Ravlunda skjutfält och fann det
värdefullt att på ort och ställe kunna bilda sig en uppfattning om hur för¬
hållandena där utvecklat sig. Tillsammans med sin familj vistades Chris¬
tianson på Skepparpsgården omkring tre veckor under år 1953 med början
vid midsommaren. För att i någon mån återgälda gästfriheten överlämnade
Christianson vid ankomsten till gården till Nilsson ett bokverk värt 320 kro¬
nor. Christianson ville icke förneka att han vid denna tidpunkt ägde kän¬
nedom om att spänning förelåg mellan Nilsson och Eriksson beträffande
arrendeförhållandena. Det hade Christianson erfarit vid behandlingen inom
fortifikationsförvaltningen av inlösningsfrågan. Christianson hade emeller¬
tid icke kunnat finna och fnnne alltjämt icke att den omständigheten be¬
190
hövde påverka hans handlingssätt. Eriksson hade för övrigt vid denna tid
lämnat chefskapet för regementet. Någon annan »känslighet kring Nilssons
arrende» hade icke varit Christianson bekant. Icke heller förspordes någon
sådan å orten under hans vistelse vid Skepparp. Fram till år 1955, då Peter¬
son gjorde sin anmälan och Eriksson därtill gjort sina kommentarer, hade
några rykten och anspelningar icke nått Christianson, men väl senare.
Slutligen har fortifikationsförvaltningen anfört: I Erikssons yttrande fun¬
nes redogörelser för vad som enligt hans uppfattning förekommit vid per¬
sonliga sammanträffanden och samtal med befattningshavare vid fortifika¬
tionsförvaltningen. I de fall där Erikssons framställning vore sådan att de
åsyftade befattningshavarna kunde identifieras, syntes det i allmänhet ha
varit fråga om Carlquist och Nordberg, vilka otvivelaktigt vore de befatt¬
ningshavare som på sin tid väsentligen handlagt arrendefrågorna. Då dessa
befattningshavare, såsom förut nämnts, icke längre vore i livet, vore det nu¬
mera för ämbetsverket omöjligt att klarlägga, hur de uppgivna sammanträf¬
fandena och samtalen tett sig för dem. Emedan vid behandlingen av prak¬
tiska spörsmål av förevarande art — anordnande och uppbyggande av en ar¬
rendegård och därmed följande förhållanden — givetvis i åtskilliga avseen¬
den måste förekomma muntliga överläggningar mellan berörda parter, vore
det även i övrigt för fortifikationsförvaltningen nu ogörligt att i alla detaljer
klarlägga vad som förekommit. Ämbetsverkets uttalanden i ärendet hade
därför i huvudsak måst baseras på vad tillgängliga handlingar utvisade och
på en allmän kännedom om det handlingssätt, som präglade nyssnämnda,
under sin livstid för vederhäftighet och oförvitlighet allmänt aktade ämbets¬
män. Sedan riksdagen 1943 fattat beslutet om förvärv av Ravlundafältet hade
allteftersom marken inköptes densamma överlämnats till regementschefen
för vård och förvaltning. Det ankom därefter närmast på denne att effek¬
tuera beslutet om att ordna och utarrendera skyddsområdet å fältet. Vid
dessa angelägenheters handhavande syntes samråd under hand ha före¬
kommit mellan regementschefen och Carlquist beträffande vissa huvudprin¬
ciper och när svårigheter uppkommit att anskaffa arrendator. När det av re¬
gementschefen ursprungligen träffade avtalet icke kunnat godkännas av for¬
tifikationsförvaltningen nedlade ämbetsverket —• representerat av Nordberg
— avsevärd möda på att få avtalet hävt och ersatt med ett annat med för¬
delaktigare villkor för kronan. Då sedermera genom regementschefens för¬
sorg tillträdessyn hållits år 1947, men det därefter visade sig att synen icke
ägt rum inom i lag föreskriven tid, uppdrog fortifikationsförvaltningen
åt advokatfiskalen vid försvarets civilförvaltning att vid vederbörande un¬
derrätt anhängiggöra talan mot arrendatorerna om arrendegårdens skick
vid tillträdet av densamma. Någon fastställelsetalan kom emellertid icke
till stånd emedan avtal så småningom kunde träffas om giltigheten av syne-
protokollet. De av fortifikationsförvaltningen sålunda vidtagna åtgärderna
syntes med all tydlighet visa att det icke funnits någon önskan eller strävan
inom ämbetsverket att favorisera arrendatorerna eller en av dem. Endast
i ett par fall under Erikssons tid såsom regementschef -— det ena avseende
191
utstämplingen av skog och det andra avseende målningsfrågan — hade forti-
fikationsförvaltningen funnit sig nödsakad ingripa i arrendeförhållandet till
arrendatorernas förmån, men detta hade givetvis icke skett för att favorisera
arrendatorerna utan för att tillförsäkra dem en enligt fortifikationsförvalt-
ningens mening skälig behandling från kronans sida. Under hänvisning till
vad kontrakt, skrivelser och andra dylika handlingar utvisade om de åtgär¬
der som fortifikationsförvaltningen faktiskt företagit i arrendeärendet häv¬
dade ämbetsverket att dess medverkan vid arrendets tillkomst och arrende¬
gårdens uppbyggande enbart letts av en strävan att på ett sätt som med
hänsyn till omständigheterna var så lämpligt och ekonomiskt som möjligt
verkställa det av statsmakterna fattade beslutet om skötseln av Havängsda-
len. Sedan slutligt arrendekontrakt ingåtts, hade ämbetsverkets strävan i
ärendet varit att —- hur än skilda regementschefers uppfattning varierat —
hålla en linje, nämligen den, att kronans förhållande till arrendatorerna
skulle i detta liksom i andra fall präglas av skälighet och rimlighet. Forti¬
fikationsförvaltningen ansåge det till sist värt att påpeka att, såvitt ämbets¬
verkets nuvarande ledning hade sig bekant, Nilsson efter det han i början
och mitten av 1940-talet medverkat vid vissa markuppgörelser och dylikt för
armén främst vid Ravlunda och Revinge icke anlitats av förvaltningen vare
sig såsom värderingsman, förhandlare eller eljest såsom biträde åt äm¬
betsverket. I
I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 20 december 1957 till fortifi¬
kationsförvaltningen följande.
Till en början må till bedömande upptagas i ärendet framkommet påstå¬
ende att under det anbudsförfarande rörande det ifrågavarande arrendet,
som föregick tillkomsten av det med Nilsson och Eliasson den 14 mars 1944
ingångna kontraktet avseende en arrendesumma å 2 000 kronor, anbud skul¬
le ha inkommit å högre belopp än den i detta kontrakt bestämda arrendeav¬
giften. Några handlingar rörande anbudsförfarandet vilka skulle kunna giva
besked därom finnas, såvitt blivit upplyst, numera icke i behåll. De i ären¬
det lämnade uppgifterna i frågan äro motstridiga. Den vid regementet vid
tiden för anbudsförfarandet tjänstgörande kasernunderofficeren löjtnanten
Andersson har uppgivit att ett av anbuden var betydligt högre än nämnda
arrendeavgift och Eriksson har förklarat att enligt vad han erfarit så varit
förhållandet med åtminstone ett anbud. Varken Eriksson eller Andersson har
emellertid kunnat närmare angiva storleken av sagda anbud, örborn har för¬
mält att Nilsson omtalat att det inkommit ett anbud å omkring 4 000 kronor.
Å andra sidan har Nilsson i ärendet förklarat att, innan han och Eliasson
lämnade sitt anbud å 2 000 kronor, Nilsson gjort resultatlösa försök att an¬
skaffa arrendator och att i detta sammanhang dåvarande kasernofficeren
överstelöjtnanten Ekström upplyst Nilsson om att endast ett, å 500 kronor ly-
192
dande anbud inkommit. Ekström har i ärendet lämnat samma upjdysning
som till Nilsson, och av Nordström, som haft att taga ställning till inkomna
anbud, har uppgivits att, bortsett från vad Nilsson och Eliasson bjödo, det
högsta anbudet löd på 500 kronor. Fortifikationsförvaltningen har förklarat
att ämbetsverket icke ägde kännedom om något, högre anbud än det som an¬
tagits.
Den omständigheten att varken Eriksson eller Andersson kunnat närma¬
re angiva storleken av det anbud som enligt deras uttalanden skulle ha över¬
stigit den överenskomna arrendeavgiften är ägnad att förringa betydelsen av
deras utsagor. Beträffande Erikssons uttalande tillkommer att hans uttalan¬
de avser endast vad han erfarit i andra hand. Vid bedömandet av Örborns
uppgift om inkomna anbud bör beaktas att Nordström anfört att han icke
kunde påminna sig att örborn, som var närvarande vid undertecknandet av
1944 års arrendekontrakt, vid detta tillfälle framfört någon invändning mot
arrendebeloppets storlek. Med Örborns uppgift bör även jämföras fortifika-
tionsförvaltningens uttalande att örborn tillstyrkt den i 1945 års arrende¬
kontrakt till 2 250 kronor bestämda arrendeavgiften.
Med hänsyn till anförda omständigheter finner jag genom den verkställda
utredningen fog icke ha framkommit för påståendet att högre anbud förele¬
gat än det av Nilsson och Eliasson avgivna.
Vad angår frågan om ersättningen till arrendatorerna för de av dem till
arrendegården flyttade och därstädes återuppförda byggnaderna som ej om¬
nämnts i 1945 års arrendekontrakt må till en början erinras att enligt 14 §
i kontraktet regementschefen frånsagt sig all skyldighet att inlösa byggna¬
der, som arrendatorerna utan regementschefens skriftliga medgivande kunde
finna sig föranlåtna att uppföra på gården, eller åt arrendatorerna utgiva
någon som helst ersättning för sådana byggnader.
De byggnader om vilka nu är fråga ha av arrendatorerna flyttats från
skjutfältet till arrendegården utan tillstånd av regementschefen. Nilsson har
uppgivit att arrendatorerna emellertid före flyttningen, efter hänvändelse
från Nilsson till fortifikationsförvaltningen, under hand erhållit förvaltning¬
ens medgivande till åtgärden i fråga. Hur härmed förhåller sig har i ärendet
icke kunnat med säkerhet utredas, men det har icke förekommit något som
motsäger Nilssons berörda uppgift. I allt fall har genom fortifikationsförvalt-
ningens i april 1951 fattade beslut om de ifrågavarande byggnadernas inlö¬
sande såsom laga hus arrendatorernas åtgärd att utan regementschefens till¬
stånd till arrendegården flytta och där återuppföra byggnaderna blivit i ef¬
terhand av ämbetsverket godkänd. I detta sammanhang bör jämväl beak¬
tas att, därest arrendatorerna dessförinnan hos regementschefen hade be¬
gärt men av denne förvägrats tillstånd till byggnadernas överförande till ar¬
rendegården, det varit arrendatorerna obetaget att hos fortifikationsförvalt¬
ningen påkalla omprövning av ett sådant regementschefens beslut. Med hän¬
syn härtill och med beaktande tillika att regementschefens avvisande inställ¬
ning i nu omförmälda fråga varit på förhand av ämbetsverket känd kan den
omständigheten att ämbetsverket i förekommen ordning till prövning upp-
193
tog arrendatorernas framställning om inlösen av byggnaderna icke i och för
sig föranleda någon erinran. I ärendet har tillika upplysts att vid den på
platsen verkställda besiktning, som föregick ämbetsverkets nyssnämnda be¬
slut, tillkallade sakkunniga förklarat att byggnaderna vore erforderliga för
arrendegården med hänsyn till den dåvarande produktionsinriktningen och
att det icke funnes något att erinra mot det ersättningsbelopp, 21 350 kronor,
som därefter fastställdes, och har vidare upplysts att ämbetsverket samtidigt
med att beloppet tillgodofördes arrendatorerna föranstaltade om höjning av
arrendeavgiften från 2 250 kronor till 3 700 kronor. Med hänsyn till vad så¬
lunda och i övrigt i nu berörda hänseende förekommit finner jag icke fog
föreligga för det mot ämbetsverket riktade påståendet att beslutet om inlösen
av byggnaderna inneburit ett otillbörligt gynnande av arrendatorerna.
Vad angår fortifikationsförvaltningens i ärendet omförmälda beslut om
utstämpling av skog åt arrendatorerna ha dessa uppgivit att deras härom
gjorda framställning — vilken till en början riktades till Eriksson i dennes
egenskap av regementschef och, sedan Eriksson lämnat framställningen utan
bifall, fullföljdes hos fortifikationsförvaltningen — avsåg att arrendatorerna
skulle få tillgodogöra sig viss kvantitet virke såsom vederlag för timmer och
bräder som arrendatorerna med egna medel inköpt för utbyte av rötskadat
virke i de byggnader som enligt 3 § i arrendekontraktet skolat av arrendato¬
rerna flyttas från skjutfältet till arrendegården. I den skrivelse till arrenda¬
torerna av den 18 februari 1950, varigenom Eriksson meddelade att han an-
såge sig förhindrad bifalla arrendatorernas ifrågavarande framställning, har
av Eriksson bekräftats att framställningen avsåg kompensation för virke
som använts vid iståndsättande av de i 3 § i kontraktet åsyftade till arrende¬
gården flyttade byggnaderna. Om och i den mån arrendatorerna enligt ar¬
rendekontraktet eller eljest blivit på grund av föreliggande förhållanden be¬
rättigade att genom utstämpling erhålla kompensation för timmer och brä¬
der, som av dem anskaffats för avhjälpande av rötskador i de nyssnämnda
byggnaderna, ha arrendatorerna självfallet ägt att efter eget gottfinnande
förfoga över den utstämplade virkeskvantiteten och således även att helt
eller delvis använda detta virke vid iståndsättandet av andra byggnader än
de nyss omnämnda. I den skrivelse av den It mars 1950, varigenom forti¬
fikationsförvaltningen underrättade regementschefen om ämbetsverkets be¬
slut angående utstämplingen, förklarades att ämbetsverket funnit arrendato¬
rerna böra i sådan ordning erhålla begärd kompensation för nödvändigt ut¬
byte av ruttet virke i de åsyftade till arrendegården flyttade byggnaderna
men angavs icke i vidare mån än nu nämnts på vilken grund arrendatorerna
ansetts berättigade till sådan kompensation och har, sedan de för detta beslul
närmast ansvariga -— Carlquist och Nordberg — numera avlidit, icke kunnat
med bestämdhet fastställas vilka bedömanden från ämbetsverkets sida som
därvid varit avgörande. Det torde i detta sammanhang böra till eu början
erinras hurusom Eriksson såsom motivering för sitt avvisande av arrendato¬
rernas ifrågavarande framställning hade angivit att, då i 5 § i 1945 års ar¬
rendekontrakt stadgades att arrendatorerna skulle utan kostnad för rege-
13 -.r)7/6'ö2. Mililieombiidsmannens ämbetsberättelse
194
nientet få efter anvisning av kasernofficeren hugga virke till reparation av
byggnaderna å arrendegården, därmed icke avsåges annat än att, sedan ar-
rendatorerna ombesörjt i 3 § föreskrivna byggnads- och iståndsättningsar-
beten, de skulle på angivet sätt få tillgång till virke som erfordrades för lö¬
pande underhåll och vård av byggnaderna, samt att, enär i förevarande fall
icke vore fråga om virke avsett att användas för arbeten av sistangivna art,
arrendatorerna följaktligen icke ägde rätt att påkalla sådan utstämpling som
avsåges med deras framställning. I sitt i nu förevarande ärende avgivna ytt¬
rande har fortifikationsförvaltningen framhållit att ämbetsverket syntes ha
grundat sitt medgivande till utstämplingen på samma bestämmelse i 5 § i
arrendekontraktet som av Eriksson åberopats för avvisande av arrendalo-
rernas framställning. Den ifrågavarande bestämmelsen, anföres vidare i ytt¬
randet, syntes visserligen i det hänseende varom nu vore fråga kunna i och
för sig tolkas på olika sätt, men den tolkning av bestämmelsen som uppen¬
barligen legat till grund för fortifikationsförvaltningens ställningstagande
till arrendatorernas framställning syntes sakligt särskilt berättigad om
såsom det sannolikt förhölle sig — båda avtalsparterna vid kontraktsuppgö-
relsen utgått från att virket i de byggnader som enligt kontraktet skulle flyt¬
tas var i gott stånd men det vid arbetets utförande visat sig att en del av vir¬
ket till följd av rötskador måste utbytas.
Med hänsyn till det av jägmästaren Ullen i ärendet avgivna yttrandet får
antagas att värdet av det åt arrendatorerna utstämplade virket icke översti¬
git 2 500 kronor.
En sammanställning av de bestämmelser i olika hänseenden som finnas
upptagna i 5 § i 1945 års arrendekontrakt giver enligt min mening vid han¬
den att — om än viss otydlighet vidlåder det omförmälda förbehållet om
rätt för arrendatorerna att genom avverkning tillgodogöra sig för reparatio¬
ner erforderligt virke — det tvärtemot vad Eriksson gjort gällande kan med
visst fog hävdas att arrendatorerna ägt i nu ifrågavarande fall å förbehållet
grunda den rätt till avverkning som blivit dem tillerkänd genom fortifika¬
tionsförvaltningens nu omförmälda beslut. Vad i ämbetsverkets yttrande an¬
märkts därom att vid kontraktsuppgörelsen med all sannolikhet förutsatts
att, i motsats till vad senare visade sig vara förhållandet, virket i de ifråga¬
varande till arrendegården flyttade byggnaderna var i gott stånd kan givetvis
ha varit ägnat att låta en sådan tolkning av det omnämnda förbehållet som
ovan angivits framstå som den, i varje fall under förhandenvarande förhål¬
landen, mest rimliga.
I enlighet med vad nu anförts finner jag den verkställda utredningen icke
ha givit anledning till anmärkning beträffande fortifikationsförvaltningens
beslut att medgiva den av arrendatorerna begärda virkesutstämplingen.
Vad vidare angår tillhandahållandet av oljefärg åt arrendatorerna för mål¬
ning av boningshuset å Skepparp nr 7 har vad i ärendet förekommit icke
givit vid handen att fog för anmärkning förefinnes beträffande vare sig den
överenskommelse om färgens tillhandahållande som upptagits i besiktnings¬
protokollet den 19 september 1950 eller fortifikationsförvaltningens anma-
195
ning till regementet att utlämna färg till arrendatorerna i enlighet med över¬
enskommelsen.
Vidare ha framkommit uppgifter som föranlett att i ärendet till bedö¬
mande upptagits huruvida anledning kan finnas till antagande att befatt¬
ningshavare som haft att handlägga frågor rörande arrendet mottagit för¬
måner som varit ägnade att påverka dem i deras härutinnan vidtagna åt¬
göranden. Sålunda framkomna uppgifter ha huvudsakligen avsett att befatt¬
ningshavare i sådan ställning, därvid särskilt nämnts Nordberg och Chris-
tianson, vistats å arrendegården såsom Nilssons gäster.
Såvitt gäller Nordberg har fortifikationsförvaltningen i sitt i ärendet av¬
givna yttrande förklarat att för ämbetsverket annat icke vore med säkerhet
känt än att Nordberg vid ett tillfälle i samband med en förrättning på plat¬
sen övernattat hos Nilsson och vid ett annat tillfälle deltagit i ett av Nilsson
och andra personer å arrendegården anordnat samkväm men att det vore
möjligt att Nordberg därutöver vid något eller några tillfällen gästat Nilsson
någon kortare tid. Beträffande de tillfällen Nordberg sålunda må ha gästat
arrendegården ha, efter Nordbergs död, närmare upplysningar icke varit
att tillgå. I ärendet har emellertid icke framkommit något som giver anled¬
ning antaga att Nordberg skulle otillbörligt ha tagit i anspråk av Nilsson
visad gästfrihet eller i sådant sammanhang eljest förfarit på sätt som varit
ägnat att föranleda tvivel om Nordbergs objektivitet vid handläggandet av-
frågor rörande arrendet.
Enligt vad i ärendet upplysts har Christianson under sommaren 1953 på
inbjudan av Nilsson tillsammans med sin familj tillbringat omkring tre se¬
mesterveckor på arrendegården och då haft hyresfri bostad där. Christian¬
son har, på sätt framgår av den föregående redogörelsen, härom uppgivit
bl. a. följande. Då Christianson någon gång under försommaren 1953 sam¬
manträffade med Nilsson, med vilken Christianson kommit i kontakt då
Christianson under 1940-talet tjänstgjorde såsom föredragande i fastighets-
ärenden i försvarsdepartementet och inom statsutskottets kansli, omnämn¬
de Christianson i förbigående att han genom flerårskontrakt förhyrt en
torpstuga i Stockholms skärgård och tänkt bo där även under den föreståen¬
de sommarsemestern men att dessa planer gått om intet genom att en bo¬
stadslös familj, som fått hans medgivande alt under vinterhalvåret utnytt¬
ja stugan, gjort svårigheter att utrymma densamma. Nilsson erbjöd då
Christianson att få tillbringa semestern eller del därav på Skepparpsgården
och framhöll samtidigt att detta icke skulle för Nilsson själv innebära nå¬
gon uppoffring, emedan han räknade med att tillbringa större delen av som¬
maren på sjukhus. Christianson, som antog detta erbjudande, överlämnade
vid ankomsten till gården såsom erkänsla för den av Nilsson visade gästfri¬
heten till denne ett bokverk värt 320 kronor. Christianson ville icke förneka
att han vid ifrågavarande tid ägde kännedom om att en viss spänning in¬
trätt i förhållandet mellan Eriksson och Nilsson, vilket Christianson kort
efter det han den 1 april 1951 tillträtt chefskapet för fortifikationsförvalt¬
ningen erfor vid behandlingen inom ämbetsverket av frågan om inlösning av
196
de förenämnda av arrendatorerna till gården flyttade byggnaderna. Chris-
lianson hade icke kwnnat och kunde alltjämt icke finna att denna omstän¬
dighet behövde påverka honom i hans handlingssätt, detta så mycket mindre
som Eriksson dåmera hade lämnat chefskapet för regementet. Någon annan
»känslighet» kring Nilssons arrende hade icke varit Christianson bekant
och hade icke heller försports under Christiansons vistelse vid Skepparp.
Fram till år 1955, då Peterson ingav sin anmälan och Eriksson därtill gjorde
sina kommentarer, hade några rykten eller anspelningar icke nått Christian¬
son men väl i tiden därefter.
Med hänsyn till vad sålunda och eljest blivit i saken upplyst finner jag —
om det än kan anses i viss mån tveksamt huruvida det varit med Christian¬
sons ställning såsom chef för fortifikationsförvaltningen förenligt att an¬
taga Nilssons inbjudan — vad härutinnan förevarit icke vara av beskaffen¬
het att föranleda någon min vidare åtgärd.
Vad i övrigt i ärendet förekommit giver icke anledning till något uttalande
från min sida.
Med det anförda är förevarande ärende av mig slutbehandlat.
Avskrift av skrivelsen tillställdes chefen för Skånska pansarregementet
samt Nilsson och Eliasson.
197
Redogörelse för framställningar till Konungen
1. Fråga om avskaffande av den inom försvaret rådande ordningen att förse
böcker och andra därmed jämförliga handlingar med anteckningen
»Endast för tjänstebruk»
Ämbetsberättelsen till 1957 års riksdag innehåller (s. 144 ff.) en redo¬
görelse för en av militieombudsmannen den 26 april 1956 till Konungen av¬
låten skrivelse, vari till närmare utredning och övervägande upptogs frågan
om lagligheten och lämpligheten av de föreskrifter, som meddelats rörande
den inom försvarsväsendet tillämpade ordningen att förse böcker och där¬
med jämförliga handlingar med anteckningen »Endast för tjänstebruk».
Sedan i anslutning till i saken införskaffad utredning i skrivelsen närmare
utvecklats de synpunkter, som enligt militieoinbudsmannens mening borde
vara vägledande för bedömandet av ifrågavarande spörsmål, anfördes i skri¬
velsen bl. a. följande.
Då användandet av anteckningen »Endast för tjänstebruk», enligt vad i
skrivelsen tidigare anförts, finge anses mindre väl förenligt med de princi¬
per som i tryckfrihetsförordningen kommit till uttryck beträffande allmänna
handlingar, borde givetvis den reglering som i instruktionen för handha-
vandet inom försvarsväsendet av hemliga handlingar (IHH) skett beträf¬
fande handhavandet av hemligstämplade handlingar icke få hindra över¬
gång till eu ordning för böckernas handhavande, som bättre överensstämde
med tryckfrihetsförordningens föreskrifter. En sådan ordning syntes lämp¬
ligen böra bygga på att det redan vid en boks utgivande prövades om boken
enligt gällande sekretesslagstiftning vore att anse som hemlig eller icke, att
bok, som vid sådan prövning befunnes skola hemlighållas, hemligstämplades
i den ordning som vore föreskriven i 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen,
samt att bok, som vid sådan prövning befunnes icke skola hemlighållas,
ej försåges med anteckningen »Endast för tjänstebruk» eller liknande be¬
teckning. Införandet av en sådan ordning medförde uppenbarligen, att en
del böcker av den typ, som nu försåges med anteckningen »Endast för
tjänstebruk», i stället skulle förses med hemligstämpel. Med hänsyn till att
dessa böcker i stor utsträckning utdelades till enskilda befattningshavare,
vore det givet att de stränga regler, som enligt IHH gällde beträffande för¬
varing av hemliga handlingar, icke alltigenom kunde göras tillämpliga å nu
avsedda böcker. Det syntes därför vara nödvändigt, att IHH kompletterades
med särskilda bestämmelser beträffande förvaring av sådana böcker. Vid
meddelandet av dylika bestämmelser borde givetvis eftersträvas att säker¬
hetskravet bleve bättre tillgodosett än enligt nu gällande ordning. Även andra
åtgärder i syfte att bättre tillgodose säkerhetskravet borde övervägas. Sär¬
198
skilt angeläget syntes vara att utdelningen till enskilda befattningshavare
av böcker innehållande hemliga uppgifter i möjligaste mån begränsades.
Såsom förslag till en lösning av hithörande frågor syntes följande riktlinjer
kunna angivas.
Av de yttranden som i ärendet avgivits av försvarsgrenscheferna fram-
ginge att det för marinens och flygvapnets del vore möjligt att komma till
rätta med de praktiska svårigheter, som här mötte, genom att i stort sett
begränsa utdelningen så att böcker innehållande hemliga uppgifter tilldela¬
des reservbefäl och värnpliktigt befäl endast i samband med förekommande
tjänstgöring. Efter införandet av en dylik ordning — för marinens del hade
åtgärder i sådan riktning redan genomförts — syntes man beträffande
dessa försvarsgrenar icke behöva räkna med att hemliga böcker tillställ¬
des befattningshavare, som icke hade möjlighet att förvara böckerna på
ett ur säkerhetssynpunkt godtagbart sätt. Chefen för armén hade däremot
förklarat att — utöver viss mindre inskränkning i boktilldelningen som re¬
dan skett och ytterligare övervägdes — ur utbildnings- och beredskapssyn-
punkt någon ytterligare begränsning av boktilldelningen inom armén icke
kunde ske; för arméns del förelåge ur dessa synpunkter icke möjlighet att
tillställa reservbefälet och det värnpliktiga befälet nu ifrågavarande böcker
först i samband med inkallelse till tjänstgöring. Av arméchefens yttrande
framginge vidare att antalet böcker med anteckningen »Endast för tjänste¬
bruk», tilldelade i tjänst icke varande personal inom armén, uppginge till
omkring 30, av vilka omkring 160 000 exemplar tilldelats sådan personal.
Även om det icke syntes uteslutet att fortsatta överväganden kunde leda till
att en ytterligare begränsning av boktilldelningen visade sig möjlig, torde
man ha att räkna med att en stor del av ifrågavarande personalkategorier
med hänsyn till sina krigsuppgifter behövde ha tillgång till böckerna även
under tid då de icke vore i tjänst.
Åtgärder för tillgodoseende av säkerhetskravet syntes i första hand böra
inriktas på att för framtiden efter hand som nytryckning skedde i möjligaste
mån utsovra uppgifter av hemlig natur ur ifrågavarande böcker. Beträffande
åtskilliga av de instruktionsböcker, som nu vore försedda med anteckning¬
en »Endast för tjänstebruk», torde förhålla sig så att det endast vore ett
fåtal begränsade avsnitt i varje bok som innehölle uppgifter av beskaffen¬
het att föranleda bokens hemlighållande. Vid nytryckning av sådan bok
borde övervägas om det icke vore möjligt att utan eftersättande av berät¬
tigade utbildnings- och beredskapshänsyn utmönstra de partier som vore
av hemlig natur, varmed vunnes att boken i fortsättningen kunde behandlas
såsom helt öppen, I de fall detta icke läte sig göra borde övervägas ett
system innebärande att de hemliga uppgifterna intoges i en bilaga till boken
och att denna hemliga bilaga icke utdelades till befattningshavare, som ej
vore i tjänst vid krigsmakten, annat än i särskilda fall då behov därav före¬
låge. Det torde icke vara uteslutet att genom åtgärder av antytt slag kunde
vinnas, att de fall då hemliga handlingar utlämnades till i tjänst icke va¬
rande personal bleve tämligen ovanliga. För dylika kvarstående fall syntes
199
särskilda förvaringsbestämmelser böra övervägas. Såsom minimikrav syntes
därvid böra gälla att hemlig handling skulle förvaras under lås. Å varje
sådan handling borde — förutom hemligstämpel — anbringas anteckning
om vad som gällde i fråga om bokens förvaring.
Vad militieombudsmannen sålunda föreslagit har vunnit beaktande ge¬
nom kungl. brev den 10 oktober 1957 (Tjänstemeddelanden rörande lant-
försvaret 1957 avd. A nr 72, tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret 1957
avd. A nr 77 och flygvapenorder A nr 58/1957) av följande lydelse.
I skrivelse den 26 april 1956 har riksdagens militieombudsman till när¬
mare utredning upptagit frågan om lagligheten och lämpligheten av de före¬
skrifter, som meddelats rörande den inom försvarsväsendet sedan lång tid
tillbaka på böcker och andra handlingar förekommande anteckningen »En¬
dast för tjänstebruk», varjämte militieombudsmannen med stöd av 13 § i
den för militieombudsmannen utfärdade instruktionen hemställt, att Kungl.
Maj :t ville taga under övervägande i skrivelsen framförda spörsmål.
1 ärendet har överbefälhavaren efter försvarsgrenschefernas hörande den
19 juli 1956 avgivit utlåtande.
Kungl. Maj:t finner gott föreskriva som följer.
Då myndighet inom försvaret fastställer publikation eller upprättar
annan allmän handling eller då allmän handling först inkommer till myn¬
digheten skall denna pröva, huruvida handlingen är av sådan beskaffenhet
som avses i kungörelsen den 16 juni 1950 (nr 462) med förordnanden på
försvarsväsendets område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om in¬
skränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (försvarets sekre¬
tesskungörelse). I fråga om publikation eller hos myndigheten upprättad
handling, som skall utlämnas till ett större antal befattningshavare och
som berör frågor av såväl hemlig som icke hemlig natur, skall därvid noga
övervägas lämpligheten av att utesluta hemliga uppgifter eller av att upp¬
dela handlingen i en hemlig och en icke hemlig del.
Allmän handling må icke förses med anteckningen »Endast för tjänste¬
bruk» eller liknande beteckning.
Skall allmän handling hållas hemlig, handhaves den enligt särskilt med¬
delade föreskrifter.
Prövas ur utbildnings- eller beredskapssynpunkt eller av annat skäl ound¬
gängligen erforderligt, att hemlig handling, vars hemlighållande ej är av
synnerlig betydelse för rikets säkerhet, utlämnas till ett större antal befatt¬
ningshavare, må vederbörande myndighet i fråga om handling av sådan be¬
skaffenhet förordna, att med avseende å handlingens handhavande skall —
i stället för bestämmelserna i cirkulären den 12 april 1940 till chefen för
försvarsstaben in. fl. med bestämmelser i fråga om sättet för förvaring in. in.
av hemliga handlingar rörande rikets försvar och med bestämmelse i fråga
om sättet för försändande av hemliga handlingar rörande rikets försvar —
gälla,
att handlingen utlämnas till enskild befattningshavare mot kvitto;
att vid befordran av handlingen med posten försändelsen rekommenderas;
att handlingen förvaras under lås;
att handlingen, därest den uttages från förvaringsplatsen, omedelbart efter
begagnandet åter inlägges där;
att handlingen icke medföres från förvaringsplatsen annat än då detta
betingas av tjänsten;
all inventering av handlingen sker med regelbundna mellanrum; samt
200
att handlingen återfordras, när den som innehats. handlingen bedömes icke
vidare ha behov av den.
Den som erhåller hemlig handling, rörande vilken förordnande, varom nu
är sagt, meddelats, skall skriftligen underrättas om att handlingen är hemlig
och om sina skyldigheter i fråga om handlingens handhavande.
Publikation eller annan allmän handling, som vid den tidpunkt, då be¬
stämmelserna i detta brev träda i kraft, är åsatt anteckningen »Endast för
tjänstebruk» eller liknande beteckning, må behålla sådan beteckning; å
handling, som finnes i eller inkommer till militärt bokförråd, skall dock
beteckningen makuleras. Det åligger myndighet, vilken beslutat om beteck¬
ningens åsättande, att pröva, huruvida handlingen är av beskaffenhet, som
avses i försvarets sekretesskungörelse. Om så finnes vara förhållandet, skall
handlingen handhavas enligt de för hemliga handlingar i allmänhet gäl¬
lande föreskrifterna; myndigheten obetaget att i fråga om handling, som ut¬
lämnats eller skall utlämnas till ett större antal befattningshavare, meddela
förordnande, varom ovan förmäles. Meddelas sådant förordnande skall den,
som erhållit eller erhåller handlingen, skriftligen underrättas om att hand¬
lingen är hemlig och om sina skyldigheter i fråga om handlingens handha¬
vande. Finnes förordnande som nu är sagt icke böra meddelas skall till
enskild befattningshavare utlämnad hemlig handling återfordras. Hemlig
handling med anteckningen »Endast för tjänstebruk», som utlämnats till
riksdagsbiblioteket, skall likaledes återfordras.
Chefen för försvarsstaben äger utfärda de ytterligare föreskrifter, som
må anses erforderliga, i fråga om handhavandet av handlingar, rörande
vilka i detta brev omförmält förordnande meddelats.
Bestämmelserna i detta brev äga tillämpning från och med den 1 juli
1958, då generalorder nr 4823/1949 och 1030/1950 upphöra att gälla; sist¬
nämnda generalorder dock endast såvitt angår avlämnande till riksdagsbib¬
lioteket av tryckt skrift med anteckningen »Endast för tjänstebruk».
2. Fråga huruvida bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer cheferna för
centrala flygmaterielförrådet i Arboga och flygförvaltningens centralförråd
för intendenturmateriel i Västerås
Tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow avlät den 17 april 1957
följande skrivelse till Konungen.
I samband med en av mig den 22 och den 23 februari 1956 företagen
inspektion av centrala flygmaterielförrådet i Arboga och flygförvaltningens
centralförråd för intendenturmateriel i Västerås upptog jag, på förekom¬
men anledning, till behandling fragan huruvida cheferna för berörda förråd
äga bestraffningsrätt i disciplinmål.
Till utredning av ärendet infordrades yttranden från chefen för flyg¬
materielförrådet, vederbörande auditör, flygförvaltningen och chefen för
flygvapnet.
Chefen för flygmaterielförrådet förrådsdirektören E. Nyberg anförde: Han
ansåge sig icke ha bestraffningsrätt i disciplinmål. Behov av sådan bestraff¬
ningsrätt för förrådschefen förelåge ej heller i fredstid. Militär personal
funnes för närvarande icke vid förrådet och den civilmilitära personalen
201
utgjordes allenast av eu flygdirektör av andra graden. Under beredskaps-
tillstånd och då riket vore i krig komme vid förrådet att tjänstgöra militär
personal till stort antal, bestående av dels fredsanställd och dels inkallad
värnpliktig personal. Behov av bestraffningsrättens delegering å förråds-
chefen kunde därvid uppstå, varom direktiv borde utfärdas redan i fred.
I ett av chefen för flygförvaltningens intendenturbyrå översten G. Callmer
avgivet yttrande anfördes: Intendenturmaterielförrådet inginge organisa¬
toriskt som en underavdelning i flygförvaltningen. För verksamheten vid
förrådet gällde en av chefen för intendenturbyrån fastställd instruktion.
Enligt denna vore förrådschefen tillika uppbördsman och lydde direkt under
intendenturbyrån. Vad beträffade allmän ordning, fastighetsförvaltning,
brandskydd, vakttjänst och säkerhetstjänst vore intendenturförrådet dock
underställt chefen för flygvapnets centrala skolor i Västerås. Som förråds-
chef placerades en förvaltare (underofficer) på aktiv stat. Personalen i övrigt
vore civilanställd. Det kunde tänkas att intendenturförrådet i fred kunde
komma att tillföras exempelvis värnpliktig chaufför. Under beredskapstill-
stånd och krig avsåges intendenturförrådets organisation bliva utökad med
vissa värnpliktiga underbefäl och meniga. Nämnda personal ställdes till för¬
fogande av Västmanlands flygflottilj, som bibehölle det militära ansvaret
för personalen. Av det sagda framginge att förrådschefen varken hade behov
av militär bestraffningsrätt eller vore formellt kvalificerad att utöva sådan
rätt.
Av rådmannen M. Lindheimer i egenskap av auditör hos de berörda för-
rådscheferna anfördes: Hur flygmaterielförrådet vore organiserat i krigstid
vore Lindheimer obekant. Om emellertid under beredskaps- och krigstill¬
stånd krigsmän skulle tjänstgöra vid förrådet syntes det nödvändigt att för¬
rådschefen, då sådant tillstånd rådde, hade bestraffningsrätt. Tillädes för¬
rådschefen sådan rätt, syntes skäl ej föreligga att icke giva honom den rät¬
ten även i fredstid. I annat fall skulle förrådschefen, då beredskaps- eller
krigstillstånd inträdde, sakna all praktisk erfarenhet av den militära rätts¬
tillämpningen. Såvitt gällde intendenturmaterielförrådet instämde Lindhei¬
mer helt i vad Callmer anfört.
Flygförvaltningen anförde: De ifrågavarande förråden inginge i flygför¬
valtningen. Den militära bestraffningsrätten över personal vid förråden
tillkomme förvaltningens souschef och icke cheferna för förråden.
I ett för chefen för flygvapnet av souschefen vid flygstaben översten S.
Möller avgivet yttrande anfördes följande: Av Kungl. Maj:ts provisoriska in¬
struktion för flygförvaltningen framginge att flygmaterielförrådet inginge
som en byrå i flygförvaltningens undcrhållsavdelning samt att intendentur¬
materielförrådet vore knutet till förvaltningens intendenturbyrå. Då dessa
enheter ej kunde hänföras till dem som nämndes i 13 § första stycket mili¬
tära rättegångslagen, tillkomme den militära bestraffningsrätten över per¬
sonalen vid förråden souschefen vid flygförvaltningen.
202
Enligt 6 § i provisoriska instruktionen för flygförvaltningen den 18 juni
1954 bedrives verksamheten inom flygförvaltningen å fyra avdelningar, där¬
ibland underhållsavdelningen, samt fem fristående byråer, bland dem inten-
denturbyrån. I 7 § i samma instruktion stadgas dels att underhållsavdelning¬
en indelas i »driftbyrå och förrådsbyrå (centrala flygmaterielförrådet i Ar¬
boga) samt centralsektion», dels ock att till intendenturbyrån »är anknutet
ett centralförråd för intendenturmateriel».
Härav framgår att flygmaterielförrådet i Arboga är identiskt med förråds-
byrån inom flygförvaltningens underhållsavdelning och att intendentunna-
terielförrådet i Västerås tillhör förvaltningens intendenturbyrå. Båda för¬
råden ingå sålunda organisatoriskt i flygförvaltningen; den omständigheten
att intendenturmaterielförrådet säges vara »anknutet» till intendenturbyrån
torde icke ha någon särskild betydelse i sammanhanget (jfr s. 373 och 563
i prop. 1954: 109 angående organisationen av försvarets centrala tyg-, inten¬
dentur- och civilförvaltning in. m.).
I 12 och 13 §§ militära rättegångslagen stadgas att bestraffningsrätt i
disciplinmål tillkommer vissa angivna befattningshavare vid krigsmakten,
envar över den personal som står under hans befäl. Bland de angivna be¬
fattningshavarna nämnes, såvitt nu synes kunna vara av intresse, allenast
chef för verk eller inrättning som ej tillhör visst förband inom krigsmakten,
därest han är av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass.
Enligt vad som framgår av förarbetena till nämnda lag (SOU 1946: 91 s.
148—149) är flygförvaltningen att hänföra till verk eller inrättning som
här avses. Chefen för förvaltningen och — jämlikt kungörelsen den 15
juni 1956 om bestraffningsrätt i disciplinmål för vissa befattningshavare
vid krigsmakten — jämväl souschefen vid förvaltningen ha alltså bestraff¬
ningsrätt över den militära och civilmilitära personal som står under deras
befäl. Däremot saknas stöd för ett antagande att också cheferna för ifråga¬
varande förråd skulle ha bestraffningsrätt över dem underställd personal av
samma kategorier. Såsom det förut sagda utvisar ingå förråden i förvalt¬
ningen, och i förarbetena uttalas att bestraffningsrätt torde tillkomma en¬
dast chef som utövar chefskap för verket eller inrättningen såsom helhet
och således icke avdelningschef.
I enlighet med det anförda äger ingendera av cheferna för centrala flyg¬
materielförrådet i Arboga och flygförvaltningens centralförråd för intenden¬
turmateriel i Västerås bestraffningsrätt i disciplinmål. Såvitt utredningen
giver vid handen kan ej heller anses föreligga behov av sådan rätt för någon
av dem. Det må för övrigt framhållas att chefen för intendenturmaterielför¬
rådet, som är underofficer, icke kan ifrågakomma såsom bestraffningsbe-
rättigad befattningshavare samt att, då chefen för flygmaterielförrådet synes
vara civil befattningshavare, detsamma torde gälla beträffande honom.
Enär auditör är förordnad hos ifrågavarande chefer men förutsättningen
för att auditör skall förordnas enligt 18 § militära rättegångslagen är att
vederbörande chef har bestraffningsrätt i disciplinmål, har jag härmed velat
203
bringa resultatet av den företagna utredningen till Eders Kungl. Maj :ts kän¬
nedom.
*
Vad tjänstförrättande militieombudsmannen sålunda andragit har vunnit
beaktande i kungl. brev den 6 juni 1957 (Tjänstemeddelanden rörande lant-
försvaret 1957 avd. A nr 49, tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret 1957
avd. A nr 47 och ekonomiska föreskrifter för flygvapnet 1957 avd. C nr 28),
därigenom att Kungl. Maj .t i brevet med utgången av juni 1957 upphävt dit¬
tills gällande förordnanden för auditören och vice auditören hos cheferna
för centrala flygmaterielförrådet i Arboga och flygförvaltningens central¬
förråd för intendenturmateriel i Västerås.
3. Fråga om tillgodoräknande av tjänstgöringstid i fall av frånvaro från
militärtjänstgöring på grund av rymning eller undanhållande
Militieombudsmannen avlät den 14 maj 1957 följande framställning till
Konungen.
Vid inspektioner i samband med min ämbetsutövning har uppmärksam¬
mats att tillämpningen av vissa i inskrivningsförordningen meddelade före¬
skrifter om tillgodoräknande av tjänstgöringstid i fall av frånvaro från
tjänstgöringen alltemellanåt berett svårigheter för de myndigheter som hand¬
ha personalredovisningen. De härvid uppkomna spörsmålen ha närmast
gällt huruvida en såsom undanhållande eller rymning straffbar bortovaro
skall anses omfatta jämväl därtill ansluten frånvaro, varunder den borto-
varande på grund av redan beviljad ledighet eller enligt gällande bestäm¬
melser rörande fritid skulle ha ägt vara borta från sitt förband eller annat
motsvarande tjänstgöringsställe.
Under nuvarande förhållanden ha de myndigheter som handha personal¬
redovisningen att i nyssberörda hänseenden närmast söka ledning i de av¬
göranden av domstolar och bestraffningsberättigade chefer som kommit till
uttryck i föreliggande domar och straffbeslut. Det ligger i sakens natur att
sålunda från fall till fall tillkomna avgöranden mången gång kunna, även
då det gäller sinsemellan likartade situationer, vara grundade på från var¬
andra avvikande och ibland helt motstridiga bedömanden av hithörande
frågor. Nu nämnda förhållanden måste givetvis vara ägnade att i sin mån
försvåra möjligheten att ernå önskvärd enhetlighet vid tillämpandet av in-
skrivningsförordningens nyssberörda föreskrifter.
Till närmare belysning av nu antydda spörsmål må till en början här re¬
dogöras för följande vid inspektion av Göteborgs rådhusrätt uppmärksam¬
made fall.
Militäråklagaren i Göteborg stadsfiskalen G. Lindeblad påstod vid rådhus¬
204
rätten ansvar å andra klass sjömannen nr 35^628-545 Rolf Ek jämlikt 26
kap. 12 g strafflagen för rymning bestående i att Ek under tjänstgöring på
depåfartyget Patricia olovligen uteblivit från fartyget under tiden den 21 ok¬
tober 1955 klockan 0700—den 24 samma månad klockan 0700. I stämnings¬
ansökningen angav Lindeblad att Ek, som beviljats permission under tiden
den 21 oktober klockan 1600 —den 24 oktober klockan 0700, erkände undan¬
hållande den 21 oktober klockan 0700—1600 men bestred brottsligt förfa¬
rande i övrigt, varjämte Lindeblad förklarade att Ek genom att undanhålla
sig en hel dag före den i anslutning därtill infallande permissionstiden för¬
verkat rätten till permission. Rådhusrätten, där åklagaren framställde det i
stämningsansökningen upptagna ansvarsyrkandet och Ek i ansvarsfrågan
intog samma ståndpunkt som vid förundersökningen, yttrade i sin den 25
november 1955 meddelade dom: »Genom att undanhålla sig en hel dag före
och i anslutning till permissionstiden måste permissionen anses ha förver¬
kats. Ek är förty förfallen till ansvar för rymning under hela den av åkla¬
garen påstådda tiden.» Rådhusrätten dömde Ek jämlikt 26 kap. 12 § straff¬
lagen för rymning till arrest tio dagar. Av handlingarna i målet framgick
vidare att Ek beviljats permission under tiden den 21 oktober klockan 1600
—den 24 oktober klockan 0700 efter särskild ansökan. -—- Det beslöts att
t rån rådhusrätten och Lindeblad skulle inhämtas yttranden rörande de när¬
mare skälen till att Ek ansetts ha förverkat permissionen.
Med anledning av vad sålunda förekommit infordrades yttranden från råd¬
husrätten och Lindeblad. I det yttrande som avgavs av Lindeblad meddelade
denne att han, innan yttrandet avläts, från cheferna för Göta artillerirege¬
mente, Göteborgs luftvärnskår, Älvsborgs kustartilleriregemente, Göteborgs-
avdelningen av flottan, flottans skolor i Göteborg, Göteborgs örlogsvarv och
Göta flygflottilj begärt vissa upplysningar rörande den praxis som vid hand¬
läggandet av disciplinmål tillämpades då det gällde den fråga, som nu bli¬
vit av militieombudsmannen upptagen. Vid Lindeblads yttrande hade fo¬
gats de inkomna svaren å dennes nämnda förfrågan.
Lindeblad anförde i sitt yttrande: Innan han väckte åtal mot Ek efter¬
hörde han hos rättsvårdsdetaljen vid flottans skolor i Göteborg huruvida,
då straff för undanhållande eller rymning ålades i disciplinmål, i tiden för
utevaron ansåges böra inräknas även tid för redan beviljad ledighet, som
följde i omedelbar anslutning till den olovliga bortovaron. Lindeblad erhöll
besked att ledigheten i dylikt fall ansåges förverkad och att följaktligen ti¬
den för ledigheten inräknades i den olovliga bortovaron och att samma
betraktelsesätt tillämpades även i fråga om fritid. Såvitt Lindeblad kunde
erinra sig hade han icke tidigare haft att fatta ståndpunkt till detta spörsmål
och han hade med hänsyn till det erhållna beskedet ansett sig höra låta
sitt mot Ek framställda ansvarspåstående avse jämväl tiden för den ledig¬
het, som Ek tidigare fått sig beviljad. Lindeblad, som till rådhusrätten fram¬
fört det besked han erhållit från rättsvårdsdetaljen, hade emellertid hyst
stor tvekan om huru han borde ställa sitt yrkande. Han hade dock ansett sig
böra vid sitt ståndpunktstagande beakta att det vore föga tillfredsställande
205
om en krigsman, som fått sig ledighet beviljad och därefter förbrutit sig
på sätt varom det för Eks del varit fråga, likväl skulle få komma i åtnjutan¬
de av den erhållna förmånen, som väl närmast vore att betrakta som eu
belöning för välförhållande i tjänsten. Av de vid Lindeblads yttrande fogade
skrivelserna framginge att cheferna för Göteborgsavdelningen av flottan*
flottans skolor i Göteborg och örlogsvarvet därstädes samt synbarligen även
chefen för Göta artilleriregemente i den föreliggande frågan hade samma
uppfattning som kommit till uttryck i rådhusrättens dom, medan chefen
för Göta flygflottilj uttalat att enligt den praxis som tillämpades vid flot¬
tiljen särskilt beviljad ledighet icke kunde indragas eller förverkas i annan
ordning än att vederbörande genom honom delgiven order återinkallades i
tjänst. Av de yttranden som avgivits av cheferna för Göteborgs luftvärns-
kår och Älvsborgs kustartilleriregemente framginge icke vilken ståndpunkt
de i princip intoge i nu förevarande fråga. Med hänsyn till den olikformig¬
het i tillämpningen av hithörande stadganden, som sålunda uppenbarligen
vore rådande, förelåge enligt Lindeblads mening behov av att frågan bleve
löst genom uttryckliga författningsbestämmelser.
Rådhusrätten anförde i sitt yttrande: Enligt rådhusrättens uppfattning
utgjorde permission en belöning för välförhållande i tjänsten. Denna råd¬
husrättens uppfattning delades enligt inhämtade upplysningar av militära
myndigheter. Att en värnpliktig som rymde hade förverkat sin permission
hade synts rådhusrätten uppenbart och hade ej ansetts böra närmare moti¬
veras.
I en skrivelse, som samtidigt med nu förevarande till Eders Kungl. Maj:t
gjorda framställning avläts till Göteborgs rådhusrätt,1 anförde jag följande.
Det är i flera hänseenden av betydelse att, då straff ådömes för undan¬
hållande eller rymning, riktiga och enhetliga principer tillämpas vid an¬
givandet av den tid som skall räknas den straffskyldige till last såsom
olovlig utevaro. Vid själva straffåläggandet är det härvidlag givetvis i förs¬
ta hand fråga om en omständighet av betydelse för fastställande av brot¬
tets svårhetsgrad. Tidslängden av den såsom straffbar bedömda utevaron
blir emellertid av betydelse jämväl i andra hänseenden. Härvidlag må fram¬
hållas följande. I 27 § 3 mom. D värnpliktslagen stadgas att, om värnplik¬
tig under tjänstgöring blivit fälld till straff för rymning eller undanhållan¬
de, den tid under vilken han varit rymd eller undanhållit sig ej skall till¬
godoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilt
fall annorledes förordnar. Enligt 115 g 2 mom. i 1956 års inskrivningsför-
ordning skall i fall, där värnpliktig varit frånvarande från tjänstgöring av
annan anledning än beviljad tjänstledighet eller sådan sjukdom eller skada,
vartill tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak, frånvaron icke tillgodo¬
räknas såsom tjänstgöringstid och enligt 116 g 1 mom. samma förordning
skall, om ej i konnnandoväg eller eljest annorlunda bestämmes, den värn¬
pliktige hemförlovas när liden för sådan frånvaro som nyss nämnts över¬
stigit eu tiondel av tiden för den tjänstgöring, till vilken han varit inkallad.
■ Jfr s. 97.
206
Om inträffat eller inträffade fall av frånvaro ej föranleder att tjänstgöring¬
en med tillämpning av sistnämnda stadgande avbrytes genom hemförlov-
ning skall — enligt till 115 § 2 mom. anknutet förbehåll — vad där före-
skrives om avräkning av frånvarotid icke gälla annan än sådan av rymning
eller undanhållande orsakad frånvaro, som enligt 117 § skall föranleda
eftertjänst. Enligt detta sistnämnda stadgande skall värnpliktig, som un¬
der tjänstgöringen blivit fälld till straff för rymning eller undanhållande
och icke enligt vad nyss angivits blivit hemförlovad, under tid som svarar
mot den tid han varit rymd eller undanhållit sig kvarhållas för fullgörande
av eftertjänst efter utgången av den tjänstgöringstid, till vilken han in¬
kallats. Eftertjänsten skall enligt numera gällande i 117 § andra stycket
upptagen föreskrift bestämmas till helt eller hela dygn, ettvart motsvarande
frånvaro eller sammanlagd frånvaro 24 timmar; dock skall, om frånvaron
eller vad av frånvaron överstigit helt eller hela dygn ej uppgått till 24 timmar,
frånvaron eller den överskjutande delen därav föranleda eftertjänst ett dygn.
— Än vidare gäller enligt 13 § kungörelsen den 21 december 1945 om värn-
pliktsavlöning och 28 § statens allmänna avlöningsreglemente att värnpliktig,
som hållit sig undan, och fast anställd, som avhållit sig från tjänstgöring,
icke må uppbära på sådan tid belöpande penningbidrag eller lön.
Såsom framgår av det ovan anförda har rådhusrätten utan närmare mo¬
tivering såsom sin uppfattning uttalat att en värnpliktig, som fått sig be¬
viljad permission men olovligen lämnat sitt förband före permissionstidens
inträde, därigenom måste anses ha förverkat permissionen. I ärendet har
vidare upplysts att vid åtskilliga under rådhusrättens domvärjo lydande
militära enheter enahanda betraktelsesätt ansåges böra tillämpas då straff
för undanhållande eller rymning ålades i disciplinmål men att vid visst
annat likaledes under rådhusrättens domvärjo lydande förband särskilt
beviljad ledighet ansåges icke kunna förverkas i annan ordning än att ve¬
derbörande genom honom delgiven order återinkallades i tjänst. Det har
jämväl upplysts att i varje fall vid ett av de ifrågavarande förbanden icke
endast särskilt beviljad ledighet utan även den inom vissa gränser med¬
givna förmånen att i samband med fritid utan särskilt tillstånd vistas an¬
norstädes än vid förbandet ansåges ha förverkats om vederbörande i för¬
tid olovligen lämnade förbandet. Med anledning av vad sålunda förekommit
må i detta sammanhang erinras om de bestämmelser som i huvudsak gäl¬
la beträffande ledighet och fritid.
Ledighet beviljas i fred i form av permission, tjänstledighet eller semes¬
ter. Till ledighet hänföres i fred jämväl övningsuppehåll (Tjänsteregle-
mente för krigsmakten mom. 461). Såsom permission är att anse medgivan¬
de att vara frånvarande från tjänstgöring under kortare tid än hel tjänst-
göringsdag (mom. 476). Tjänstledighet och semester innebära ledighet från
tjänstgöring under hel tjänstgöringsdag eller därutöver (mom. 486). Le¬
dighet får beviljas endast därest tjänsten så medgiver. Rätt till ledighet
föreligger endast beträffande semester. I semesterfördelning upptagen le¬
dighet kan helt eller delvis indragas, när tjänstens upprätthållande det
207
fordrar. Därvid återstående semester skall beredas vederbörande under an¬
nan tid som kan ifrågakomma för semesters tilldelande (mom. 462 och
520). Envar är under tiden för honom beviljad ledighet skyldig att så snart
ske kan inställa sig till tjänstgöring på order av den, som beviljat ledig¬
heten, eller av högre chef. Den som åtnjuter ledighet är jämväl skyldig att
på order av chef, som över honom äger bestraffningsrätt, inställa sig till
tjänstgöring för förhör rörande brott eller förseelse eller för avtjänande av
straff (mom. 464).
Med fritid förstås sådan tid, då tjänstgöring för vederbörande icke före¬
kommer (mom. 469).
Enligt föreskrift i samma moment i tjänstereglementet må, då annor¬
lunda icke bestämts, officerare, underofficerare och vederlikar samt man¬
skap och vederlikar, som icke bo i kasern, på fritid utan tillstånd vistas
inom eller utom förläggningsorten. Till manskap är i nu förevarande sam¬
manhang att hänföra såväl underbefäl som meniga. Beträffande kasern-
förlagt manskap gällde tidigare såsom huvudregel — likaledes enligt nu
angivna stadgande i tjänstereglementet — att sådan personal ägde på fri¬
tid mellan revelj och tapto eller annan i kaserninstruktion bestämd tid
utan tillstånd vistas var som helst inom men icke utanför det s. k. fri¬
tidsområdet, vars gränser fastställdes av vederbörande förbandschef. Den¬
na sistnämnda bestämmelse upphävdes genom generalorder nr 534 den
25 februari 1952 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1952 avd. B
nr 15; tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret 1952 avd. B nr 7 och
flygvapenorder A nr 6/1952). Enligt denna generalorder gäller numera i
stället i huvudsak följande. Manskap av furirs och högre tjänstegrad eller
tjänsteklass äger rätt att på fritid då annorlunda icke bestämts utan sär¬
skilt tillstånd vistas inom eller utom förläggningsorten. Manskap av läg¬
re än furirs tjänstegrad, som bor i kasern, äger utan tillstånd vistas inom
eller utom förläggningsorten efter tjänstens slut dag före sön- eller helgdag
intill klockan 2400 dagen före närmast följande tjänstgöringsdag samt ons¬
dagar intill klockan 2400 och övriga dagar intill klockan 2200 (dock med
viss vidsträcktare rätt i sådant hänseende för vissa manskapet tillhörande
personalkategorier). Begementschef och därmed jämställd chef äger då
förhållandena därtill föranleda inskränka rättigheten att å fritid utan sär¬
skilt tillstånd vistas inom eller utom förläggningsorten men få i enskilda
fall inskränkningar endast göras genom i vederbörlig ordning meddelad
bestraffning eller tillrättavisning. Chefen för marinen äger för personal
ombord utfärda särskilda bestämmelser och chefen för flygvapnet äger
anbefalla de inskränkningar som med hänsyn till flygsäkerheten kunna
vara erforderliga. Chef för regemente och därmed likställt förband skall,
med reservation för ändringar som kunna bliva en följd av oförutsedda
förhållanden, i god tid meddela i vilken utsträckning den sedvanliga fri¬
tiden i anslutning till sön- och helgdagar under viss tidsperiod beräknas
komma att inskränkas genom särskilda övningar. Före fritidens början
i anslutning till veckoslut skall, i den mån så är möjligt, personalen delgi¬
208
vas kommenderingar som under därpå följande veckoslut inskränka sed¬
vanlig fritid.
Enligt 26 kap. It § strafflagen ådrager sig krigsman ansvar för undan¬
hållande om han avviker eller olovligen uteblir från avdelning av krigsmak¬
ten, vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas, eller från tjänstgörings¬
ställe som — om tjänstgöringen fullgöres annorstädes än vid avdelning av
krigsmakten — är bestämt för honom. Svårare fall av undanhållande be¬
straffas som rymning enligt 26 kap. 12 § strafflagen.
Såsom framgår av det förut anförda har i det av rådhusrätten den 25 no¬
vember 1955 avgjorda målet till bedömande förelegat frågan huruvida,
då med tillämpning av någotdera av nu angivna lagrum straff ådömes för
undanhållande eller rymning, i tiden för undanhållandet eller rymningen
skall inräknas även sådan till bortovaron ansluten frånvarotid, varunder
vederbörande på grund av redan beviljad ledighet skulle ha ägt vara borta
från förbandet. I samband med denna fråga har i nu förevarande ärende
även upptagits spörsmålet, huruvida en såsom undanhållande eller rym¬
ning straffbar bortovaro skall anses omfatta jämväl därtill ansluten från¬
varo under sådan fritid, som vederbörande, om han varit i tjänst vid för¬
bandet, skulle ha ägt begagna för vistelse på annan plats. På sätt framgår
av den ovan lämnade redogörelsen för tidigare tillämpad och numera gäl¬
lande ordning beträffande fritidens utnyttjande för bortovaro från förban¬
det har härvidlag en väsentlig ändring genomförts efter tillkomsten av de
nuvarande straffbestämmelserna angående undanhållande och rymning.
Utformandet av dessa straffbestämmelser har skett med utgångspunkt från
den i nyssnämnda hänseende tidigare tillämpade ordningen, som innebar
att, i olikhet mot vad som numera gäller, huvuddelen av krigsmaktens per¬
sonal icke ägde att på fritid utan särskilt tillstånd lämna det till kasern-
etablissementet anslutna s. k. fritidsområdet. Detta förhållande bör upp¬
märksammas då i fortsättningen redogörelse lämnas för vissa från motiven
till 26 kap. 11 § strafflagen hämtade uttalanden.
I det betänkande — SOU 1946: 83 —- med förslag till strafflagstiftning
för krigsmakten, som ligger till grund för hithörande från och med år 1949
gällande lagstiftning, uttalades (s. 98 ff.) beträffande de i 26 kap. 11 § upp¬
tagna bestämmelserna bland annat följande: Såväl ur disciplinär synpunkt
som med hänsyn till den allvarliga fara för krigsmaktens funktioner, som
under vissa förhållanden kunde uppkomma då någon egenmäktigt undan-
droge sig krigstjänsten, vore det nödvändigt att krigsman iakttoge honom
ålagd inställelseskyldighet och i princip endast efter erhållet lov avlägsna¬
de sig från sin avdelning. Vid utformandet av en straffbestämmelse om un¬
danhållande hade det synts lämpligt att utgå från det förhållandet att en
krigsman i allmänhet tjänstgjorde vid viss avdelning av krigsmakten. Vid
denna hade han att vara tillstädes så att, allmänt taget, befäl kunde utövas
över honom. Bestämmelsen toge följaktligen sikte på att krigsman undan-
droge sig nämnda skyldighet. För att undanhållande skulle anses föreligga
borde därför i första hand förutsättas att krigsman hölle sig borta från den
209
avdelning av krigsmakten vid vilken han skulle tjänstgöra eller vistas.
För huvudmassan av krigsmaktens personal vore verksamheten knuten till
vissa områden med bestämda gränser, kasernområden med vad därtill hör¬
de samt övnings- och lägerområden. Inom dessa fullgjordes under vanliga
förhållanden en stor del av personalens tjänstgöring. Även beträffande
tjänstefri tid funnes för de allra flesta krigsmän vissa vistelseområden be¬
stämda. I fråga om manskap som bodde i kasern föreskreves i tjänste-
reglementet för krigsmakten, att de på fritid mellan revelj och tapto eller
annan bestämd tid utan tillstånd finge vistas var som helst inom det s. k.
fritidsområdet, vars gränser fastställdes av vederbörande förbandschef.
Under annan tjänstefri tid skulle manskapet i regel uppehålla sig inom ka¬
sernområdet. Det syntes naturligt att en krigsman icke ansåges ha avvikit
från sin avdelning med mindre han lämnat dylikt område, då sådant vore
bestämt. Med sådant avvikande från anvisat område borde dock uppenbar¬
ligen likställas fall då vederbörande inom området undandolde sig så, att
han ej kunde sägas vara tillgänglig för befälsutövning. Då det förekomme
att krigsmän tjänstgjorde under sådana förhållanden, att de därvid över
huvud icke tillhörde avdelning av krigsmakten, hade vidare såsom särskild
gärningsform ansetts böra upptagas att krigsman, som ej hörde till sådan
avdelning, olovligen avveke eller utebleve från tjänstgöringsställe som vore
för honom bestämt. För att undanhållande skulle vara straffbart borde de
angivna objektiva förutsättningarna, avvikande eller uteblivande från viss
avdelning eller särskilt tjänstgöringsställe, vara täckta av uppsåt.
I nu förevarande fall har den dömde, vilken efter särskild ansökan be¬
viljats tjänstledighet från klockan 1600 den 21 oktober 1955 till klockan
0700 den 24 i samma månad, förstnämnda dag klockan 0700 avvikit från
det fartyg varå han tjänstgjorde, varefter han åter inställt sig därstädes
då den beviljade ledigheten utgick. Rådhusrätten har funnit att den dömde
varit olovligen borta från fartyget icke endast under den frånvarotid av nio
timmar som föregick den beviljade ledigheten utan även under den tid av
mer än två dygn som ledigheten skulle ha varat. Denna sin ståndpunkt har
rådhusrätten grundat därå att enligt rådhusrättens mening rätten till le¬
dighet skulle ha förverkats genom att den dömde olovligen undanhållit sig
en hel tjänstgöringsdag före den i anslutning därtill infallande ledigheten.
Denna rådhusrättens åsikt att ledigheten skulle av sålunda anfört skäl
utan vidare ha förverkats torde icke vara hållbar. Såsom förut angivits har
i tjänstereglementet för krigsmakten mom. 464 stadgats skyldighet för den
som åtnjuter ledighet att på order av chef, vilken beviljat ledigheten, eller av
högre chef så snart ske kan inställa sig till tjänstgöring ävensom att på order
av bestraffningsberättigad chef inställa sig till tjänstgöring för förhör röran¬
de brott eller förseelse eller för avtjänande av straff. Enligt detta stad¬
gande förutsätles således för skyldighet att avbryta en redan påbörjad le¬
dighet särskild order om inställelse till tjänstgöring. Det måste vid sådant
förhållande vara uppenbart att beviljad ledighet icke kan bliva förverkad
i annan ordning än alt ledigheten återkallas genom uttrycklig order eller
1 1- 57/662. Militieombudsmannens ämbetsberuttelse
210
annat därmed jämförligt beslut av chef som nyss nämnts. Ifrågavarande
stadgande giver således vid handen att, tvärtemot vad rådhusrätten ansett,
beviljad ledighet icke kan förutsättas bliva förverkad av skäl som angives i
domen.
I enlighet med vad nu framhållits är det tydligt att såsom en första för¬
utsättning för att under förhandenvarande förhållanden kunna bedöma
jämväl den dömdes frånvaro under den redan beviljade ledigheten såsom
olovlig måste ha gällt att ledigheten blivit genom beslut av vederbörande
chef återkallad. Det kan givetvis förekomma att i fall där den bortovaran-
des uppehållsplats är känd och han därför kan antagas vara lätt anträffbar,
sådant beslut som nyss nämnts meddelas i form av order till den borto-
varande att inställa sig till tjänstgöring. Med en sådan order bör uppen¬
barligen i förevarande hänseende jämställas sådan av vederbörande chef
utfärdad s. k. efterspaningssedel, som enligt föreskrift i hämtningskungö-
relsen den 9 oktober 1942 skall för den bortovarandes efterspanande och
inställande vid förbandet tillställas polismyndighet.
I det fall varom nu är fråga har, enligt vad utredningen giver vid han¬
den, icke i någon form meddelats något beslut som inneburit föreläggande
för den dömde att oavsett den honom beviljade ledigheten återinträda i
tjänst. I enlighet med vad ovan angivits lär förty den dömdes bortovaro un¬
der den tid för vilken ledighet hade beviljats eller från klockan 1600 fre¬
dagen den 21 oktober 1955 till klockan 0700 måndagen den 24 i samma må¬
nad icke, på sätt skett, ha bort räknas honom till last såsom olovlig ute¬
var o.
Ehuru enligt min mening rådhusrätten hade bort finna anledning att åt
det nu berörda spörsmålet ägna större uppmärksamhet än som skett, lå¬
ter jag i förevarande hänseende bero vid de uttalanden som innefattas i
det ovan anförda.
I förevarande sammanhang har även framförts den meningen att _ i
överensstämmelse med den av rådhusrätten intagna ståndpunkten att sär¬
skilt beviljad ledighet förverkades om vederbörande i förtid avveke från sitt
förband — samma betraktelsesätt vore att tillämpa även beträffande i
gällande fritidsbestämmelser reglerad rätt att på fritid vistas annorstädes
än vid förbandet.
Tydligt är att icke heller den sålunda framförda åsikten kan vara håll¬
bar. Enligt föreskrift i förutnämnda generalorder nr 534/1952 äger chef
för regemente och därmed jämställd chef, då förhållandena därtill föran¬
leda, bestämma om inskränkning eller utökning av den angivna rättig¬
heten att på fritid utan särskilt tillstånd vara borta från förbandet, men få
i enskilda fall inskränkningar endast göras genom i vederbörlig ordning
meddelad bestraffning eller tillrättavisning. I betraktande särskilt av vad
i sistnämnda hänseende föreskrivits kan uppenbarligen, lika litet som en
i förväg beviljad ledighet, icke heller enligt gällande ordning tillförsäkrad
rätt att under fritid eller del därav vistas annorstädes än vid förbandet an¬
ses ha förverkats därigenom att vederbörande avvikit därifrån före den
211
tidpunkt då han enligt fritidsbestämmelserna skulle ha ägt lämna för¬
bandet. Såsom exempel må anföras ett fall där det förutsättes att i sam¬
band med infallande veckoslut de värnpliktiga vid förbandet ha tjänst¬
göringstid under lördagen från klockan 0700 till klockan 1100 med åtföl¬
jande fritid till söndagen klockan 2400. Om under sådana förhållan¬
den en värnpliktig avviker från förbandet klockan 0800 på lördagen och
återvänder klockan 2400 på söndagen, bar han ådragit sig ansvar för un¬
danhållande endast under tiden från klockan 0800 till klockan 1100 på lör¬
dagen.
Det må i detta sammanhang framhållas att av det nu anförda givetvis
icke får dragas den slutsatsen att vid angivande i dom eller straffbeslut av
tiden för den såsom olovlig bedömda utevaron skulle behöva avräknas varje
under en fortskridande frånvarotid infallande mer eller mindre kortvarig
tidrymd, varunder vederbörande, om han varit i tjänst vid förbandet, skul¬
le ha ägt utan tillstånd uppehålla sig å annan plats. Om eller i vad mån i
domen eller straffbeslutet dylik avräkning bör ske måste uppenbarligen
bedömas efter omständigheterna i det särskilda fallet. Vid bedömandet här¬
av torde kunna tagas till utgångspunkt att under alla förhållanden, och så¬
ledes oberoende av huru i sistnämnda hänseende förfares, vid prövningen
av målet skall beaktas beskaffenheten och omfattningen av den tjänstgö¬
ring, som den straffskyldige undandragit sig. Om i ett föreliggande fall
situationen är den att den icke tillåtna bortovaron från förbandet inskrän¬
ker sig till en eller annan timme eller än kortare tid dels före och dels ef¬
ter en mera betydande, kanske till en eller flera dagar uppgående fritids¬
intervall av det slag varom nu är fråga, torde det vara naturligt att med
bortseende från denna mellanliggande tidrymd anse det straffbara förfa¬
randet utgöra två särskilda undanhållanden, ettvart omfattande den tid
varunder den straffskyldige varit borta från förbandet före respektive efter
den nu angivna mellanliggande tidrymden. Därest — för att ytterligare an¬
föra ett exempel — i en frånvaroperiod, som uppgår till ett par veckor
eller däromkring, ingår en sammanhängande längre fritidsintervall, exem¬
pelvis över en helg, torde det likaledes vara naturligt att anlägga samma
betraktelsesätt som nyss nämnts. Givet är att i ettvart av de nu anförda
exemplen i domen eller straffbeslutet måste, med utsättande av begynnel¬
se- och slultider, angivas de båda av fritidsintervallen åtskilda frånvaro-
perioder, varunder vederbörande utan tillstånd varit borta från förbandet.
Om däremot i motsats till de nu anförda exemplen i frånvarotiden endast
ingår en eller flera mera kortvariga och regelmässigt förekommande fri¬
tidsintervaller, torde situationen i regel icke giva anledning till några så¬
dana överväganden som nyss berörts. Det lär nämligen i sist åsyftade fall
knappast kurjna vara av vare sig sakliga skäl eller eljest påkallat att utmär¬
ka tiden för den bortovaro, som föranleder straffåläggandet, annorledes än
genom angivande av de tidpunkter, då bortovaron tog sin början och då
vederbörande återinställde sig vid förbandet. -— De synpunkter som fram¬
förts i anslutning till de nu anförda exemplen torde äga motsvarande till-
212
lämpning jämväl beträffande under frånvarotiden infallande, dessförin¬
nan beviljad ledighet.
I betraktande av vad nu framhållits ligger det i sakens natur att i fall,
då straff ålägges för undanhållande eller rymning, bestämmandet av tiden
för den olovliga bortovaron alltemellanåt måste ske med hänsynstagande
till omständigheter som lämna utrymme för skiftande avgöranden. Det är
vidare uppenbart att detta förhållande är ägnat att i viss utsträckning mot¬
verka önskvärd enhetlighet vid tillämpandet av förut berörda i inskriv-
ningsförordningen meddelade föreskrifter om tillgodoräknande av tjänst¬
göringstid i fall av frånvaro från tjänstgöringen. I en särskild till Kungl.
Maj:t ingiven framställning har jag funnit mig föranlåten att föreslå viss
av nu angivna förhållanden påkallad komplettering av dessa föreskrifter.
I min ovan återgivna skrivelse till Göteborgs rådhusrätt ha närmare be¬
lysts de omständigheter, som enligt vad jag inledningsvis antytt måste i sin
mån vara ägnade att försvåra möjligheten att ernå önskvärd enhetlighet vid
tillämpandet av inskrivningsförordningens ovanberörda föreskrifter om
tillgodoräknande av tjänstgöringstid i fall av frånvaro från tjänstgöringen
på grund av undanhållande eller rymning. I detta hänseende torde jag kun¬
na i förevarande sammanhang inskränka mig till att i allt väsentligt hän¬
visa till vad som framkommit och från min sida andragits i det ärende,
som min nämnda skrivelse till rådhusrätten avser. Därav torde framgå att
ett påtagligt behov föreligger att få till stånd en ordning som innebär till¬
fredsställande garanti för att i fall som nu avses frågor rörande tillgodoräk¬
nande av tjänstgöringstid bliva enhetligt lösta. Icke minst från den syn¬
punkten att de värnpliktiga rimligen måste äga anspråk på en i detta hän¬
seende likartad bedömning torde det vara angeläget att på ett eller annat
sätt ett tillrättaläggande sker. Önskvärdheten därav har även blivit bestyrkt
genom av mig företagna undersökningar rörande personalredovisningen
vid vissa förband.
En enligt mitt förmenande lämplig och praktiskt genomförbar lösning
synes vara att inskrivningsförordningens hithörande stadganden komplette¬
ras med en i lämplig ordning utfärdad föreskrift innebärande att vid be¬
stämmandet av den frånvarotid, som i avsedda fall icke skall tillgodoräknas
såsom tjänstgöringstid, vederbörande för personalredovisningen ansvariga
myndighet icke såsom för närvarande skall vara helt hänvisad till att söka
ledning härutinnan i föreliggande domar och straffbeslut.
I enlighet härmed anser jag mig böra förorda en bestämmelse av förslags¬
vis följande innehåll.
»Har värnpliktig blivit fälld till straff för rymning eller undanhållande
skall vid beräkning enligt 115 § 2 mom. och 116 § 1 inom. inskrivningsför-
ordningen av tid för frånvaro från tjänstgöring ävensom vid bestämmande
enligt 117 § samma förordning av tid för eftertjänst iakttagas att såsom från¬
varotid icke räknas sådant kalenderdygn, varunder den värnpliktige enligt
gällande bestämmelser rörande fritid eller på grund av honom beviljad och
213
ej återkallad ledighet ägt hela dygnet uppehålla sig annorstädes än vid sitt
förband eller motsvarande tjänstgöringsställe.
Frånvaro i övrigt i fall, då värnpliktig blivit fälld till straff för rymning
eller undanhållande, skall vid tillämpning av 115 § 2 mom. och 116 § 1 mom.
inskrivningsförordningen beräknas enligt grunder som angivas i 117 § and¬
ra stycket samma förordning.»
Det må särskilt anmärkas att genom vad som föreslagits skola gälla en¬
ligt den i stadgandets andra stycke upptagna föreskriften kommer att un¬
danröjas den för närvarande, enligt vad det visat sig, ofta rådande ovisshe¬
ten huruvida även vid tillämpning av 115 § 2 mom. och 116 § 1 mom. in¬
skrivningsförordningen tid för frånvaro, som enligt 117 § skall föranleda ef-
tertjänst, bör beräknas enligt de grunder som i 117 § andra stycket angi¬
vas för bestämmande av eftertjänst. En tillämpning av de båda förstnämnda
stadgandena i enlighet med samma grunder som gälla för bestämmande av
eftertjänst måste ställa sig naturlig och lär icke vara ägnad att i något av¬
seende ingiva betänkligheter.
Slutligen må framhållas att, om det ifrågasatta stadgandet anses böra
genomföras, anledning även kan föreligga att meddela motsvarande bestäm¬
melser i fråga om beräkning av penningbidrag och lön, som belöpa å tid,
varunder vederbörande hållit sig undan eller varit rymd.
Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade in¬
struktionen får jag härmed hemställa att Eders Kungl. Maj :t ville taga
under övervägande av mig nu framförda spörsmål.
4. Fråga rörande av överbefälhavaren föreslagna ändrade föreskrifter
angående militär personals deltagande i gudstjänst och korum
Militieombudsmannen avlät den 31 augusti 1957 följande framställning
till Konungen.
I skrivelse den 8 augusti 1957 har överbefälhavaren hos Eders Kungl.
Maj :t hemställt om utfärdande i enlighet med ett skrivelsen bifogat förslag
av eu generalorder innefattande provisoriska anvisningar rörande deltagan¬
de i gudstjänst och korum. I skrivelsen meddelades att på föranstaltande av
överbefälhavaren förslag till nytt tjänstereglemente för krigsmakten vore
under utarbetande, varvid även föreskrifterna om deltagande i gudstjänst
och korum komme att beröras. Då detta förslag icke beräknades föreligga
lörrän under år 1958, hade emellertid vissa till de nuvarande föreskrifter¬
na anknutna kompletterande anvisningar ansetts erforderliga i enlighet med
vad nu förordades.
I gällande tjänstereglemente för krigsmakten (TjRK) — fastställt ge¬
nom generalorder nr 2323 den 14 juli 1945 — 1'öreskrives i mom. 743: »Del¬
tagande i gudstjänst och korum är enligt vederbörande chefs bestämmande
frivilligt eller obligatoriskt. I senare fallet må dock på anhållan befrielse
214
medgivas. Obligatoriskt deltagande bör endast förekomma på tjänstetid, så¬
vida icke särskilda förhållanden annat föranleda.»
Enligt överbefälhavarens förslag skulle de åsyftade kompletterande anvis¬
ningarna upptagas i en generalorder av följande lydelse:
»Under omarbetning av TjRK har förslag framställts om ny lydelse av
föreskrifterna om deltagande i gudstjänst och korum. Sedan överbefälha¬
varen avgivit förslag om vissa anvisningar i avvaktan på det nya reglemen¬
tet, skola •— utöver vad som säges i TjRK mom. 743 •— följande föreskrif¬
ter tillämpas.
1. Fast anställd personal må åläggas obligatoriskt deltagande endast för
de fall, att personalen tjänstgör vid deltagande truppavdelning (motsvaran¬
de) och härvid eller i övrigt har uppgifter ålagda i samband med andakts-
utövningen. När korum ingår som en del i större, för förband gemensam hög¬
tid (t. ex. regementets dag) må dock — om så bedömes lämpligt -— fast
anställd personal beordras deltaga under hela förrättningen.
2. Personal, som utträtt ur svenska kyrkan, må icke beordras deltaga i
gudstjänst (korum) annat än om vederbörande i samband därmed ålagts
viss förrättning.»
Beträffande vad som tidigare förevarit i den fråga, som avses skola reg¬
leras genom den föreslagna generalordern, må här nämnas följande.
I en till Eders Kung], Maj :t den 19 maj 1956 avlåten skrivelse anförde
För svars väsendets underbefälsförbund: Enligt föreskrift i TjRK mom. 743
vore deltagande i gudstjänst och korum enligt vederbörande chefs bestäm¬
mande frivilligt eller obligatoriskt; i senare fallet finge dock på anhållan
medgivas befrielse. Om arten av de skäl, som måste åberopas för att befri¬
else från obligatoriskt korum skulle kunna medgivas, nämndes icke någon¬
ting i TjRK. I anvisningar, som återfunnes i bl. a. meddelanden från för¬
svarsstabens personalvårdsavdelning nr 3/1954, angåves att befrielse finge
givas »för dem som tillhör främmande trossamfund, t. ex. romerska kato¬
liker, mosaiska trosbekännare eller för dem som utträtt ur svenska stats¬
kyrkan». Det nämnda stadgandet i TjRK jämfört med dessa anvisningar
syntes innebära, att då det gällde deltagande i korum, som betecknades så¬
som obligatoriskt, deltagandet utan appell vore obligatoriskt för den abso¬
lut övervägande delen militära och civilmilitära beställningshavare och att
stadgandet om att befrielse kunde medgivas saknade betydelse för det sto¬
ra flertalet. Klart syntes under alla omständigheter vara, att en anhållan
om befrielse från deltagande i gudstjänst och korum med hänvisning blott
och bart till att vederbörande beställningshavare ansåge religionsutövning¬
en vara hans ensak och att han liksom medborgare med civila yrken önska¬
de själv få bestämma, när han skulle deltaga i gudstjänst eller andra kyrk¬
liga förrättningar, ej behövde villfaras. Denna ordning, som innebure, att
militär och civilmilitär personal faktiskt kunde kommenderas att deltaga
i gudstjänst och korum, uppfattades mer och mer, åtminstone bland det fast
anställda underbefälet med civilmilitära vederlikar, allt eftersom selculari-
215
seringen i vårt samhälle fortsatte och gudstjänstdeltagande och kyrkogång
för genomsnittsmänniskan bleve allt mindre vanliga förrättningar, såsom
ett tvång, vilket rimligen ej kunde accepteras. Inom vårt försvar funnes för
närvarande uppemot 10 000 underbefäl med vederlikar, av vilka en mycket
stor del vore s. k. långtjänstunderbefäl (överfurirer, högbåtsmän och tekni¬
ker som kvarstode i den militära anställningen fram till pensionsåldern,
lägst 55 år). Deras anställningsformer och lönevillkor överensstämde helt
med vad som gällde för andra lägre statstjänstemän, exempelvis inom post,
järnväg, tull och telegraf. De hade tjänstgöringsförhållanden, som ännu i
åtskilliga avseenden på grund av den militära tjänstens speciella karaktär
vore olika vad som gällde ute i det civila förvärvslivet, men olikheterna sök¬
te man dock — för att öka det militära yrkets konkurrenskraft — att i möj¬
ligaste mån minska. Det obligatoriska gudstjänstfirande, som i enlighet med
gällande här refererade föreskrifter tillämpades för militärt och civilmili-
tärt anställd personal, saknade varje motsvarighet i det civila förvärvslivet,
såväl i statlig som privat tjänst. En posttjänsteman, en järnvägstjänsteman
o. s. v. vore ej i kraft av för verket gällande tjänstgöringsföreskrifter och
genom av arbetsbefälet utfärdad befallning skyldig att vid vissa angivna
tillfällen övervara gudstjänst. Speciella militära gudstjänster och korum
hade måhända i en gången tid, då dels de militära förläggningarna i
stor utsträckning voro lokaliserade till landsorten (hedarna) och dels den
militära personalen levde under mycket speciella förhållanden och var
relativt isolerad i förhållande till den civila omgivningen, varit motiverade.
I samma mån som kasernetablissementen flyttades in till eller i närheten av
städer och annan tätbebyggelse och i samma mån som den militära tjäns¬
ten i vad gällde de i densamma anställda kom att framstå som ett vanligt
yrke, som utövades under former som i stort sett motsvarade alla andra yr¬
ken, syntes motiven för detta speciella militära slag av gudstjänstfirande
allt mindre bärande. Den militära personalen, åtminstone den anställda, syn¬
tes numera i den mån den önskade deltaga i gudstjänst med fördel kunna
hänvisas till de vanliga gudstjänstlokalerna och de ordinarie förrättningar¬
na därstädes. I vart fall syntes en ovillkorlig rätt att i fråga om religions¬
utövning erhålla likställdhet med andra medborgare i civila yrken böra fö¬
refinnas. De nuvarande i TjRK intagna gudstjänst- och korumhestämmel-
serna hade otvivelaktigt åstadkommit stark irritation bland det fast anställ¬
da underbefälet och vederlikar. Dessa bestämmelser konstituerade en olik¬
het mellan militärt och civilt, för vars fortsatta vidmakthållande inga över¬
tygande skäl talade. Tvärtom måste de anses utgöra en belastning för den
militära tjänsten. Varken fredstjänstens effektivitet eller krigsberedskapen
äventyrades, om bestämmelserna om deltagande i gudstjänst och korum
utformades så att åtminstone den vid försvaret anställda personalen med-
gåves fritt val och möjlighet att utan anförande av särskilda skäl befrias.
Underbefälsförbundet vore väl medvetet om att en genomgripande omar¬
betning av TjRK förbereddes. Här ifrågavarande problem kunde givetvis
aktualiseras i detta sammanhang. Förbundet bedömde emellertid — icke
216
minst med hänsyn till de akuta svårigheter som gällande föreskrifter ska¬
pat, bl. a. vid en flygflottilj, och till de opinionsyttringar i övrigt från di¬
rekt berörd personal som förbundet fått mottaga och som givit uttryck för
stark misstämning — det angeläget att bestämmelserna rörande deltagande
i gudstjänst och korum ändrades skyndsammare än vad som bleve möjligt
genom väntan på en fullständig revidering av TjRK. Förbundet hemställde
därför om sådan ändring av gällande tjänstereglemente för krigsmakten att
deltagande i gudstjänst och korum för vid försvaret anställd personal bleve
i alla sammanhang helt frivilligt.
På uppdrag av chefen för försvarsdepartementet meddelade chefen för
försvarets kommandoexpedition i skrivelse den 23 maj 1956 till underbefäls¬
förbundet att de av förbundet i dess förenämnda framställning anförda syn¬
punkterna komme att beaktas i samband med pågående omarbetning av
tjänstereglementet för krigsmakten.
I en av underbefälsförbundet den 22 juni 1956 till chefen för försvarsde¬
partementet avlåten skrivelse anförde förbundet: Med anledning av departe¬
mentschefens i skrivelsen den 23 maj 1956 lämnade meddelande ville för¬
bundet anmäla, att förbundet jämte åtskilliga andra personalorganisationer
av chefen för försvarsstaben genom skrivelse den 22 februari 1956 beretts
tillfälle att senast den 1 augusti 1956 »framlägga aktuella synpunkter och
önskemål beträffande ändringar, tillägg eller uteslutningar i förhållan¬
de till nu gällande innehåll i TjRK eller i anslutning till denna ut¬
färdade bestämmelser». Om det endast gällt att inför den aviserade
omarbetningen av tjänstereglementet anmäla önskemålet om ändrade
föreskrifter för deltagande i korum, kunde detta lämpligast ha skett i det
sammanhang som sålunda genom försvarsstabschefens skrivelse erbjöd
sig. Förbundet bedömde det emellertid, på sätt framginge av den tidigare
till Konungen ingivna framställningen, av olika anledningar såsom ange¬
läget att bestämmelserna rörande deltagande i gudstjänst och korum änd¬
rades skyndsammare än vad som bleve möjligt, om man skulle avvakta en
fullständig revidering av TjRK; att få frågan upptagen till snar behandling
framstode alltså för förbundet såsom väsentligt. Under erinran härom hem¬
ställde förbundet att departementschefen ville föranstalta om ett omedelbart
upptagande till prövning av frågan om sådan ändring av tjänstereglementet
för krigsmakten att deltagande i gudstjänst och korum för vid försvaret
anställd personal bleve i alla sammanhang helt frivilligt.
Sedan överbefälhavaren anmodats att till chefen för försvarsdepartementet
inkomma med yttrande med anledning av underbefälsförbundets före¬
nämnda skrivelser av den 19 maj och den 22 juni 1956, anförde överbefäl¬
havaren i skrivelse den 5 november 1956 till departementschefen att över¬
befälhavaren efter att ha inhämtat försvarsgrenschefernas yttranden funne
att förbundets ifrågavarande framställning utan olägenhet kunde och därför
också borde behandlas i samband med pågående utredning för framläggande
av förslag till nytt tjänstereglemente för krigsmakten.
I skrivelse den 16 april 1957 hänvände sig underbefälsförbundet i före¬
217
varande fråga till överbefälhavaren och anförde därvid: I gällande tjänste-
reglemente för krigsmakten meddelade föreskrifter angående gudstjänst och
korum, som med den praktiska tillämpning de ofta finge innebure bl. a.
att fast anställd personal kommenderades att deltaga i sådan religiös för¬
rättning, kunde icke sägas svara mot kyrkans ställning i dagens samhälle.
De innebure en överbetoning av de religiösa företeelserna i den militära
tjänsten, vartill motsvarighet saknades i det civila livet. Ingen annan tjänste¬
mannagrupp än den militära (civilmilitära) personalen torde sålunda nu¬
mera i och för sin tjänst vara tvingad att deltaga i andaktsövning. Underbe¬
fälsförbundet hade fäst uppmärksamheten vid dessa problem i två skri¬
velser till Kungl. Maj :t av den 19 maj och den 22 juni 1956. Skrivelserna
hade utmynnat i hemställan om åtgärder i syfte att på ett eller annat sätt
undanröja tvånget för i försvarets tjänst anställd personal att deltaga i guds¬
tjänst och korum. Framställningarna hade ej varit föremål för prövning i
sak. Frågan hade nämligen skjutits på framtiden med hänvisning till pågå¬
ende överarbetning av tjänstereglementet för krigsmakten. Förbundet hade
varit tillfreds med detta förfaringssätt, men då utgått ifrån att gällande otids¬
enliga föreskrifter skulle givas en rimlig tillämpning. För kort tid sedan in¬
träffade emellertid vid krigsflygskolan att tjuguen beställningshavare (tek¬
niker och hjälptekniker), alltså personal som på intet sätt hade med värn¬
pliktig trupp att göra utan som i här förevarande sammanhang utan tvekan
borde kunna ses såsom enskilda individer, tvingades övervara en guds¬
tjänst, trots att de i god tid skriftligen meddelat sin chef att de ej önskade
deltaga. Detta förfaringssätt att i kraft av militära lydnadsföreskrifter och
under hot av repressalier i form av straff tvinga personal att deltaga i militär
gudstjänst kunde ej i dagens situation sägas innebära en rimlig tillämpning
av de föreskrifter, varom här vore fråga. Förbundet ansåge sig därför ånyo
böra aktualisera frågan om gudstjänst- och korumföreskrifternas överar¬
betning i riktning mot införande av fullständig valfrihet från den enskilde
beställningshavarens sida och i sammanhanget enständigt hemställa, att
gudstjänst- och korumföreskrifterna åtminstone såtillvida lösrycktes ur det
större sammanhang, som en fullständig revidering av tjänstereglementet föi
krigsmakten innebure, att provisoriska föreskrifter, som stadgade valfrihet,
utan onödigt dröjsmål utfärdades.
I en av underbefälsförbundet den 13 maj 1957 till överbefälhavaren ytter¬
ligare avlåten skrivelse anförde förbundet: Utgångspunkten för den till
överbefälhavaren den 16 april 1957 riktade framställningen om utfärdande
av provisoriska föreskrifter, som medgåve valfrihet när det gällde fast an¬
ställda militära och civilmilitära befattningshavares deltagande i gudstjänst
och korum, hade varit ett nyligen vid krigsflygskolan inträffat fall av kom-
mendering till militärgudstjänst mot av vederbörande beställningshavare be¬
stämt uttalat önskemål. Denna gudstjänst ägde rum under senare delen av
mars. Förbundet ansåge sig böra anmäla, närmast såsom en komplettering
av framställningen av den 16 april, att korum under liknande former, med
kommendering av personal i största utsträckning att övervara förrättningen,
218
ånyo förekom vid krigsflygskolan den 27 april. Även i detta fall beordrades
till deltagande (utan att anvisning gavs om möjlighet att bli befriad) befäls-
personal, som ej ingick i eller erfordrades för manövreringen av den trupp
som i sammanhanget skulle erinras om krigsmans förpliktelser. Om de
egentliga motiven för gudstjänsts och korums inrangerande bland de mili¬
tära tjänsteförrättningarna hade förbundet ej kunnat få någon klar bild.
Förbundet utginge ifrån att de ursprungliga föreskrifterna i ämnet vore
mycket gamla och att de tillkommit i en tid då kyrkan hade en domine¬
rande ställning i samhället och seden att deltaga i högmässa och andra guds¬
tjänster var allmänt utbredd. Då kunde det, synnerligast om man toge i
beaktande att den militära tjänsten ofta fullgjordes vid särskilt samman¬
dragna läger ofta förlagda långt ifrån civil tätbebyggelse, kanske vara na¬
turligt att man inom ramen för den militära tjänsten, genom speciellt an¬
ordnade militära gudstjänster eller korum, beredde de av den militära
tjänsten ianspråktagna tillfälle att deltaga i gudstjänstlivet. Numera hade
kyrkan mist sin tidigare dominerande position och besöksfrekvensen i kyr¬
korna vore bevisligen liten. Gällande bestämmelser i tjänstereglementet för
krigsmakten rörande gudstjänst och korum behövde väl i och för sig ej vålla
komplikationer. De syntes medgiva en anpassning av det militära andakts¬
livet efter de i varje aktuell situation rådande förhållandena ute i det
civila livet och efter omständigheterna i övrigt. De praktiska erfarenheterna,
icke minst sådana de kunnat registreras tidigare bl. a. vid Östgöta flyg¬
flottilj och nu senast vid krigsflygskolan, där gudstjänst (korum) hållits
med praktiskt taget all personal obligatoriskt närvarande två gånger inom
loppet av en månad, visade emellertid, att cheferna understundom (och åt¬
minstone i dessa två fall) ej vore benägna att medverka till den smidiga
anpassning av det specifikt militära gudstjänstlivet till civil praxis, som
skulle utgöra den enklaste lösningen på här ifrågavarande problem. De bort-
såge från utvecklingen ute i det civila samhället och resultatet bleve att ej
endast de unga värnpliktiga, beträffande vilka måhända skulle kunna an¬
föras allmänt uppfostrande synpunkter som skäl för deltagande i gudstjänst
och korum, utan också de merendels till mogen ålder komna fast anställda
militära och civilmilitära beställningshavarna bleve underkastade skyldig¬
heter i fråga om religionsutövandet, som saknade motsvarighet ute i det
civila samhället. Den militära tjänsten ställde i vissa hänseenden särskilda
krav på de anställda — därom vore förbundet väl medvetet. Förbundet kunde
emellertid svårligen föreställa sig att den militära tjänsten såsom sådan och
effektiviteten i densamma kunde göra det nödvändigt att personalen på sätt
som nu skett senast vid krigsflygskolan och med den frekvens som där till-
lämpats kommenderades att deltaga i gudstjänst och korum.
Den av överbefälhavaren hos Eders Kungl. Maj :t gjorda framställningen
om utfärdande — i avbidan å tilltänkt nytt tjänstereglemente för krigs¬
makten — av vissa kompletterande föreskrifter i anslutning till nu gällande
i mom. 743 i 1945 års tjänstereglemente upptagna bestämmelser om delta¬
219
gande i gudstjänst och korum avser i huvudsak endast fast anställd per¬
sonal och har uppenbarligen närmast föranletts av de upprepade hänvän¬
delser i denna fråga som gjorts av Försvarsväsendets underbefälsförbund.
Enligt nu gällande ordning har vederbörande chef såvitt gäller all honom un¬
derställd personal tillagts befogenhet att oinskränkt bestämma om obliga¬
toriskt deltagande i gudstjänst och korum. I vissa av underbefälsförbundet
särskilt anmärkta fall har, såvitt av utredningen framgår, vederbörande chef
efter att ha anbefallt hållande av gudstjänst eller korum med deltagande
av all militär och civilmilitär personal vid förbandet i kraft av nämnda
honom tillagda befogenhet vägrat bifalla framställningar om befrielse som
skriftligen gjordes av ett antal fast anställda befattningshavare, vilka varken
i fråga om ledandet av deltagande truppavdelningar eller eljest hade något
åliggande i samband med den anbefallda förrättningen.
Det torde för nutida uppfattning te sig såsom alldeles självklart att be¬
stämmelser, som tillägga vederbörande chef befogenhet att i nu berörda hän¬
seende förfara på sätt som i de anmärkta fallen skedde, icke böra oföränd¬
rade bibehållas liksom ock att vid fastställande av nytt tjänstereglemente för
krigsmakten det rimligen icke kan bliva fråga om att tillägga vederbörande
chef befogenhet att beordra underställd personal till deltagande i gudstjänst
och korum utöver vad av överbefälhavaren nu föreslagits. Vid sådant för¬
hållande föreligger uppenbarligen icke någon anledning att låta anstå med
genomförandet av en ordning, som i första hand innebär att befogenheten
att beordra fast anställd personal till deltagande begränsas på sätt av över¬
befälhavaren förordats. De härvidlag föreslagna bestämmelserna •— punkt 1
i förslaget — synas vara i sak väl avvägda.
Enligt punkt 2 i förslaget må personal —■ här avses uppenbarligen icke
endast fast anställd utan även annan krigsmakten tillhörande personal -—
som utträtt ur svenska kyrkan icke beordras deltaga i gudstjänst (korum)
annat än om vederbörande i samband därmed ålagts viss förrättning. En
föreskrift av sådant innehåll kan enligt min mening vara ägnad att närmast
fattas som en anvisning om att befrielse från obligatoriskt deltagande i
gudstjänst och korum icke bör medgivas av annat skäl än att vederbörande
cj tillhör svenska kyrkan eller således som en tillämpningsföreskrift i anslut¬
ning till bestämmelsen i TjRK mom. 743 att i fall, då deltagandet av veder¬
börande chef bestämts skola vara obligatoriskt, befrielse dock må på an¬
hållan medgivas. Ett sådant antagande ligger så mycket närmare till hands
som — på sätt framhållits i underbefälsförbundets förenämnda skrivelse
till Eders Kungl. Maj :t den 19 maj 1956 — i de anvisningar som i försvars¬
stabens personalvårdsavdelnings meddelande nr 3/1954 givits rörande till-
lämpning av TjRK mom. 743 angivits att befrielse från deltagande i guds¬
tjänst och korum må efter anhållan medgivas den som utträtt ur svenska
kyrkan eller tillhör främmande trossamfund. Även om en sådan tolkning av
den föreslagna bestämmelsen som den nu angivna givetvis icke kan ha
varit avsedd, synes det knappast vara försvarligt att bortse från den risk
för en dylik tolkning, som påtagligen förefinnes och som i vissa fall skulle
220
kunna leda till icke godtagbara resultat. Sålunda måste uppenbarligen ett
respekterande av numera allmänt erkända grunder för religionsfriheten
kräva att befrielse från deltagande i samma utsträckning som föreslagits
beträffande fast anställda under alla förhållanden medgives den som till¬
kännagiver att han med hänsyn till sin inställning i religiöst avseende icke
önskar deltaga. Det synes mig följaktligen redan nu kunna förutsättas att
vid ett slutligt ställningstagande till det förslag till nytt tjänstereglemente,
som är under utarbetande, det skall befinnas påkallat att beträffande alla
dithörande personalkategorier i varje fall stadga nu angiven inskränkning i
chefs befogenhet att beordra underställd personal till deltagande i guds¬
tjänst och korum. Tillbörligt hänsynstagande till de grundsatser varom nyss
nämnts synes därför tala för att överbefälhavarens nu framlagda förslag kom¬
pletteras med ett stadgande av nu antydd innebörd gällande annan personal
än den fast anställda. En sådan komplettering torde lämpligen kunna ske
sålunda att i den såsom punkt 1 betecknade delen av förslaget införes ett
andra stycke med bestämmelse, att vad angår annan än fast anställd per¬
sonal icke i vidare mån än i första stycket angives till deltagande i här av¬
sedd förrättning får beordras den som anmält att han med hänsyn till sin
inställning i religiöst avseende icke önskar deltaga.
Efter en sådan komplettering av förslaget som nu förordats torde det däri
under punkt 2 upptagna stadgandet komma att sakna praktisk betydelse
och därför kunna helt utgå.
Såsom förut framhållits synas de i punkt 1 i överbefälhavarens förslag
upptagna bestämmelserna vara i sak väl avvägda. Avslutningsvis må här
endast beröras viss fråga om en mindre redaktionell jämkning av dessa
bestämmelser i förtydligande syfte. Enligt förslaget skall, när korum ingår
som en del i större, för förband gemensam högtid (t. ex. regementets dag) —
om så bedömes lämpligt — fast anställd personal få beordras deltaga under
hela förrättningen. Det i texten anförda exemplet å här åsyftade fall synes
giva vid handen att det skall vara fråga om någon för visst särskilt tillfälle
anordnad och ej mera ofta inträffande sammankomst. Det torde vara till
fördel om detta tydligare kommer till uttryck i texten.
Vid ett beaktande av vad från min sida ovan framhållits och med vissa
smärre i texten gjorda ändringar av ordval, som icke torde behöva särskilt
motiveras, skulle den ifrågasatta generalordern erhålla följande lydelse:
»Under omarbetning —--(= överbefälhavarens förslag)---till-
lämpas.
För fast anställd personal må obligatoriskt deltagande anbefallas endast
beträffande den som till följd av tjänstgöring vid deltagande truppavdel¬
ning (motsvarande) eller eljest har uppgifter sig ålagda i samband med an-
daktsövningen. När korum ingår i en för förband i dess helhet för visst
särskilt tillfälle anordnad sammankomst (t. ex. regementets dag) må dock
— om så bedömes lämpligt — fast anställd beordras deltaga under hela
sammankomsten.
Vad angår annan än fast anställd personal må icke heller i vidare mån än
221
i första stycket angives till deltagande i här avsedd förrättning beordras den
som anmäler att han med hänsyn till sin inställning i religiöst avseende
icke önskar deltaga.»
Med stöd av 19 § i den för riksdagens ombudsmän utfärdade instruktio¬
nen får jag härmed hemställa att Eders Kungl. Maj:t ville taga under över¬
vägande av mig nu framförda spörsmål.
222
Yttrande till Konungen över betänkande angående instruktion för
riksdagens ombudsmän, betecknat »JO och kommunerna»
Genom remiss den 19 januari 1957 beredde Kungl. Maj :t militieombuds-
mannen tillfälle att avgiva yttrande över ett av tillkallade sakkunniga den
16 januari 1957 avgivet betänkande med förslag till instruktion för riksda¬
gens ombudsmän, betecknat »JO och kommunerna» (SOU 1957:2). Med
anledning härav avgav militieombudsmannen den 6 februari 1957 följande
yttrande.
De sakkunnigas uppgift har närmast varit att — sedan vid 1956 års riks¬
dag såsom vilande antagits förslag till grundlagsändring innebärande viss
utvidgning av ombudsmännens nuvarande tillsynsområden — framlägga
förslag till instruktionsbestämmelser som, i första hand då det gäller justi¬
tieombudsmannens tillsynsbefogenheter, ansetts erforderliga till tryggande
av den kommunala självstyrelsen. De instruktionsbestämmelser som de
sakkunniga — deras förslag har utformats som en överarbetning av tidigare
(SOU 1955: 50) framlagt förslag till gemensam instruktion för de båda om¬
budsmännen — i nyssberörda hänseende föreslå giva icke anledning till er¬
inran från min sida.
Av de sakkunniga föreslås, förutom införande i instruktionen av de i
ovanberörda hänseende förordade bestämmelserna, även smärre omredige¬
ringar av vissa stadganden i 1955 års förslag, varjämte en del i sistnämnda
förslag upptagna detaljbestämmelser av reglementarisk art ansetts böra
helt utgå. Icke heller vad de sakkunniga i nu berörda hänseenden föreslagit
finner jag — med de reservationer som framgå av det följande — giva an¬
ledning till erinran från min sida.
I 13 § av det nu framlagda instruktionsförslaget, vilket stadgande med
viss omredigering överförts från 12 § i 1955 års förslag, regleras frågan
huruvida ombudsman skall, för att bistå målsägande som gör gällande en¬
skilt anspråk på grund av någon befattningshavares förment felaktiga förfa¬
rande i tjänsten, vara skyldig att verkställa utredning rörande det påstådda
brottsliga förfarandet även i fall där på grund av redan inträdd preskription
straffansvar icke kan utkrävas. För att stadgandet skall bliva tillämpligt i
den utsträckning som får förutsättas ha avsetts synes den nu gjorda om¬
redigeringen böra kompletteras sålunda att efter ordet »ämbetsbrott» i den
inledande satsen »Uppkommer fråga om enskilt anspråk på grund av äm¬
betsbrott ---» inskjutes »eller annat brott, varigenom ämbetsman åsido¬
satt sin tjänsteplikt,». Att stadgandet bör ha den förutsatta innebörden sy¬
223
nes vara desto mera klart som, då fråga uppkommer om enskilt anspråk på
grund av förment felaktigt förfarande av befattningshavare i tjänsten, det
ofta icke utan mera ingående utredning kan avgöras, huruvida det förelig¬
ger allmänt brott varigenom befattningshavaren även åsidosatt sin tjänste¬
plikt eller det föreligger —- s. k. självständigt — ämbetsbrott.
I 27 § andra stycket, vilket stadgande motsvaras av 26 § andra stycket i
1955 års förslag, meddelas bestämmelser om tillsättande av tjänstemän vid
ombudsmännens expeditioner. Om vid antagande av instruktionen detta stad¬
gande får den avfattning det erhållit i det nu framlagda förslaget lär där¬
igenom indirekt bliva utsagt att den nuvarande byrådirektörstjänsten vid
militieombudsmansexpeditionen icke, såsom föreslogs i det betänkande var¬
med det tidigare instruktionsförslaget framlades, skall utbytas mot en
byråchefstjänst i lönegraden Ca 37. 1956 års sakkunniga ha framhållit att de
i fråga om avfattningen av det nu avsedda stadgandet anslutit sig till det
förslag som därutinnan av delegerade för riksdagens verk framställts i ett av
delegerade över 1955 års förslag avgivet yttrande, vari beträffande den ifrå¬
gavarande byrådirektörstjänsten icke föreslogs annan ändring än tjänstens
uPP^yttande i lönegrad Ca 33. De sakkunniga anföra emellertid vidare att
de med sitt upptagande av delegerades förslag till instruktionstext, lika litet
som beträffande inrättandet av en kanslichefstjänst vid militieombudsmans¬
expeditionen tagit ställning till frågan huruvida den nu nämnda tjänsten
borde vara en byrådirektörstjänst i lönegraden Ca 33 å löneplan 1 eller en
byråchefstjänst i lönegraden Ca 37 å samma löneplan. De sakkunniga till-
lägga härvid att lydelsen av andra stycket första punkten lämnade valfrihet
härutinnan. Detta sistnämnda uttalande torde icke vara hållbart. I andra
stycket första punkten föreskrives att byråchefer vid ombudsmännens expe¬
ditioner skola tillsättas genom förordnande tills vidare och tjänstetillsätt¬
ning i sådan ordning kan författningsenligt icke ifrågakomma beträffande å
löneplan 1 upptagna tjänster vid riksdagens verk. För bedömande av huru¬
vida någon ändring härutinnan kommer att ske beträffande motsvarande
tjänster å de tilltänkta nya löneplanerna torde för närvarande icke föreligga
tillräckligt underlag och denna fråga har för övrigt överhuvudtaget icke be¬
rörts i betänkandet. Vidare kan tilläggas att det icke i något sammanhang
uppkommit fråga om att den nu åsyftade tjänsten skulle tillsättas genom
förordnande vare sig för viss tid eller tills vidare. Det oaktat har den i
andra stycket andra punkten upptagna bestämmelsen, enligt vilken en av
byråchefstjänsterna vid militieombudsmansexpeditionen alternativt må till¬
sättas genom förordnande för viss tid, givits sådan avfattning att stadgan¬
det skulle, om den nuvarande byrådirektörstjänsten ombildas till en byrå¬
chefstjänst, komma alt bli tillämpligt även beträffande denna byråchefs¬
tjänst.
I nu förevarande sammanhang anser jag mig vidare höra framhålla att
jag. då delegerade för riksdagens verk till handläggning förehade den remiss
som föranledde delegerades ovannämnda yttrande över 1955 års förslag,
224
till protokollet uttalade att enligt min mening vad av utredningsmännen
föreslagits beträffande militieombudsmansämbetets personalorganisation
borde till alla delar genomföras, därvid jag hänvisade till vad från min sida
anförts i ett i betänkandet återgivet yttrande till utredningsmännen (SOU
1955: 50 s. 122 ff.) ävensom i yttrande till Eders Kungl. Maj :t över samma
betänkande. De synpunkter som jag i dessa mina yttranden framfört vill jag
alltjämt med bestämdhet vidhålla.
Av skäl som framgå av vad nu anförts måste uppenbarligen, om det i 27 §
andra stycket i instruktionsförslaget upptagna stadgandet icke blir föremål
för erforderlig omredigering, ståndpunktstagandet till utformningen av detta
stadgande anstå till dess hithörande i den blivande löneplansrevisionen in¬
gående frågor blivit slutgiltigt lösta. För min del vill jag ifrågasätta huru¬
vida anledning föreligger att, i den utsträckning som skett, i instruktionen
upptaga bestämmelser om de anställningsformer som skola tillämpas beträf¬
fande ordinarie befattningar vid ombudsmansexpeditionerna. Det må i detta
sammanhang framhållas att genom stadgande i 26 § i instruktionsförslaget
fastställes bland annat att å ombudsmans expedition äro anställda de ordi¬
narie tjänstemän som angivas i gällande personalförteckning. I den mån i
tillämplig personalförteckning är fullständigt angivet vilken anställnings¬
form som i det föreliggande fallet skall komma till användning synes det
knappast kunna förefinnas något praktiskt behov av att även i instruktionen
meddelas bestämmelser i enahanda hänseende. Beträffande tjänster som
skola tillsättas genom förordnande för viss tid eller tills vidare innehålla
personalförteckningarna — i varje fall de som ansluta sig till nu tillämpat
lönegradssystem — fullständiga och bindande anvisningar om den tillsätt-
ningsform som skall användas. Däremot förhåller det sig annorlunda beträf¬
fande sådana ordinarie tjänster som enligt 5 § avlöningsreglementet för riks¬
dagens verk skola tillsättas medelst fullmakt eller konstitutorial. Då det
gäller sådana tjänster torde finnas anledning att — i anslutning till nu
tillämpad ordning enligt vilken fullmaktstjänster icke finnas inrättade vid
riksdagens verk — i instruktionen upptaga föreskrift om att nu avsedda tjäns¬
ter skola tillsättas medelst konstitutorial. Enligt min mening bör således
27 § andra stycket i instruktionsförslaget ersättas med en bestämmelse av
förslagsvis följande lydelse: Ordinarie tjänsteman, som icke enligt gällande
personalförteckning skall tillsättas genom förordnande för viss tid eller tills
vidare, tillsättes genom konstitutorial. — Efter en omformulering av det i in¬
struktionsförslaget upptagna stadgandet i enlighet med vad nu angivits lär
hinder icke föreligga för ett ståndpunktstagande till instruktionsförslaget
utan att den slutliga lösningen av hithörande lönefrågor behöver avvaktas.
225
Yttrande till Konungen över ett av överbefälhavaren framlagt förslag
till personalvårdsorganisation inom försvarsväsendet
Genom remiss den 4 oktober 1957 beredde Kungl. Maj:t militieombuds-
mannen tillfälle att avgiva yttrande över ett av överbefälhavaren med under¬
dånig skrivelse den 2 i samma månad framlagt förslag till personalvårds¬
organisation inom försvarsväsendet. Med anledning härav avgav militieom-
budsmannen den 30 oktober 1957 följande yttrande.
I sin nämnda skrivelse erinrar överbefälhavaren hurusom framställningar
om förbättring och stabilisering av krigsmaktens personalvårdsorganisation
tidigare vid flera tillfällen, senast år 1953, ingivits av överbefälhavaren och
chefen för försvarsstaben och att av Eders Kungl. Maj :t särskilt tillsatt ut¬
redning — försvarets personalbehandlingsutredning — likaså avgivit för¬
slag i samma frågor (SOU 1951: 2 och 1952: 40) men att sålunda framlagda
förslag endast i ringa utsträckning blivit beaktade. Det nu avgivna förslaget
till central, regional och lokal personalorganisation i fred överensstämde,
anföres vidare i skrivelsen, i princip med tidigare framställningar men hade
kompletterats med hänsyn till de erfarenheter, som de senaste årens verk¬
samhet givit vid handen, över förslaget, som vore utarbetat inom försvars¬
staben under medverkan av försvarsgrenscheferna, hade yttranden inhäm¬
tats från svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet, för-
svarsväsendets underbefälsförbund, försvarets civila tjänstemannaförbund,
försvarets civila personals förbund ävensom från folkpartiets ungdomsför¬
bund, högerns ungdomsförbund, svenska landsbygdens ungdomsförbund och
Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund. Av dessa yttranden framginge
att berörda sammanslutningar i princip ansåge ett genomförande av försla¬
get vara angeläget. Yttrande hade jämväl inhämtats av försvarets civilför¬
valtning, som däremot för närvarande förordade endast vissa smärre detalj¬
ändringar. I vissa hänseenden hade i yttrandena gjorda uttalanden blivit
beaktade vid därefter skedd överarbetning av det ursprungligen uppgjor¬
da förslaget och dessa jämkningar hade också i viss utsträckning blivit
kommenterade i det förslag, som nu framlagts. — Även med hänsynstagan¬
de till den begränsning av försvarsutgifter, som i nuläget vore nödvändig,
vore den kvalitetsförbättring, som krigsmakten skulle vinna på en mera än¬
damålsenligt genomförd personalvård, så väsentlig alt överbefälhavaren
funne den relativt blygsamma kostnadsökning, som förslaget innebure, er¬
forderlig. Vikten av att den föreslagna personalvårdsorganisationen kommc
till stånd grundade sig främst på följande skäl. Krigsmakten hade för att
kunna fullgöra sina uppgifter i fred och krig behov av kvalificerad och för
15—571662. Militieombudsmannens ämbetsberättelse
226
sin uppgift intresserad militär och civil fast anställd personal. Denna per¬
sonals villighet och förmåga att väl utföra sina uppgifter vore bl. a. beroen¬
de av de åtgärder som kunde vidtagas till gagn för personalen, därvid det
vore av väsentlig betydelse att ansvariga chefer — centralt, regionalt och
lokalt — hade erforderliga personella resurser till förfogande för att kunna
låta sin personal komma i åtnjutande av personalvårdande åtgärder. Ut¬
vecklingen inom det civila samhället hade medfört ett allt större behov av
resurser för omhändertagande av och bistånd åt ungdomen och betydande
åtgärder hade under senare år vidtagits i detta syfte. Samhället borde i
lika hög grad visa omtanke om medborgare, som inkallades till värnplikts¬
tjänstgöring. Det vore därför angeläget att krigsmakten hade resurser som
svarade mot de personalvårdande uppgifterna. Med sådana resurser kunde
effektivare åtgärder vidtagas för att — i nära samverkan med civila myndig¬
heter och organisationer — förebygga vantrivsel och oro för personliga för¬
hållanden, vilka företeelser toge sig uttryck exempelvis i alkoholmissbruk,
pennalism och andra beteenden, som när de förekomme vore till allvarlig
skada för andan inom krigsmakten, för den enskilde och för samhället i
dess helhet. I händelse av krig måste all samhällsverksamhet bli helt föx*-
ändrad. Detta gällde även de viktiga sociala, andliga och kulturella områ¬
den som personalvården skulle företräda. Det vore därför synnerligen an¬
geläget att personalvårdens behov av effektiv krigsplanläggning kunde bli
tillgodosett. De nuvarande bristerna härutinnan berörde icke blott krigs¬
makten utan även det övriga samhällets funktionsduglighet under krig eller
krigsfara. För dessa och andra i förslaget angivna behov erfordrades en kva¬
litativ och kvantitativ förbättring av personalvårdsorganisationen i enlighet
med det förslag som nu framlagts. Förslaget vore uppgjort med hänsyn till
nuvarande försvarsorganisation men så konstruerat att inskränkningar i
denna organisation utan svårighet kunde medföra minskningar i fråga om
antalet tjänster vid berörda staber och förband.
Med anledning av remissen får jag i underdånighet anföra följande.
Till överbefälhavarens ovan återgivna uttalanden om angelägenheten av
en utbyggnad av personalvårdsorganisationen inom försvarsväsendet vill
jag till alla delar ansluta mig.
Såsom anmärkts i överbefälhavarens nu ifrågavarande framställning ha
tidigare framlagda förslag om förstärkning av personalvårdsorganisationen
— däribland det förslag som den 3 oktober 1950 avgavs av försvarets per-
sonalbehandlingsutredning (SOU 1951:2) -— endast i ringa utsträckning
blivit beaktade. I det yttrande som av mig avgavs över sistnämnda förslag
(ämbetsberättelsen 1951 s. 251) fann jag anledning att starkt understryka
hurusom med hänsyn till den betydelse i olika hänseenden — icke minst
för krigsmaktens effektivitet — som vore att tillmäta personalvården inom
försvaret det enligt min mening vore i hög grad önskvärt att den dåvaran¬
de personalvårdsorganisationen icke blott väsentligt utbyggdes utan även
gåves en fastare och mera ändamålsenlig utformning. Beträffande några av
227
de frågor, som uppkommit i samband med den då föreslagna reformen, gav
jag uttryck åt tveksamhet huruvida förslaget kunde anses innefatta en till¬
fredsställande lösning. I första hand gällde detta den tilltänkta organisa¬
tionen av personalvården vid de förband, där enligt förslaget deltidstjänst¬
görande assistenter skulle anlitas. (Enligt personalbehandlingsutredning-
ens nu åsyftade förslag skulle finnas dels 43 heltidstjänster för personal¬
konsulenter och assistenter efter behovet fördelade å garnisonsorter och vis¬
sa större ensamliggande förband och dels deltidsanställda personalassisten¬
ter vid 25 ensamliggande medelstora och mindre förband.) På skäl som när¬
mare angåvos i mitt nämnda yttrande framhöll jag att den föreslagna be¬
gränsningen av organisationen genom anlitande av deltidsanställda perso¬
nalassistenter enligt min mening innebar en påtaglig, om än måhända svår-
frånkomlig brist i det framlagda förslaget men uttalade vidare att det icke
syntes uteslutet att fortsatta överväganden i denna fråga skulle resultera i
att för det dåvarande ingen annan ordning kunde genomföras än den av
utredningen föreslagna med deltidsanställda assistenter. I sådan händelse,
anfördes vidare i mitt yttrande, vore det uppenbarligen angeläget att söka i
möjligaste mån såväl kvalitativt som kvantitativt öka de deltidsanställda
assistenternas arbetsinsatser och det sjmtes för sådant ändamål bland annat
böra övervägas att genom höjning av de av utredningen föreslagna arvodena
bereda möjlighet att för ifrågavarande befattningar erhålla särskilt dug¬
liga personer, som hade möjlighet att åt arbetsuppgifterna ägna mera tid än
utredningen förutsatt.
Enligt den nuvarande organisationen finnas inrättade tillhopa 20 tjänster
för heltidsanställda personalvårdsassistenter fördelade på lönegraderna
Ae 17, 15, 13 och 12. Härjämte finnas 45 deltidsanställda personalvårdsas¬
sistenter, till vilka enligt bestämmelserna i Eders Kungl. Maj :ts brev den
6 juni 1957 (regleringsbrev II s. 2) utgå årsarvoden med belopp från 2 700
kronor till 3 300 kronor alltefter storleken av det förband assistenten betjä¬
nar, varjämte vissa mindre arvoden utgå till assistenter med tjänstgöring vid
vissa skolor. Enligt det av överbefälhavaren nu framlagda förslaget skola
finnas dels 10 heltidsanställda personalvårdskonsulenter fördelade på löne¬
graderna Ae 21, 19 och 17 (dessa befattningshavare ingå i föreslagen regio¬
nal organisation men äro avsedda även för tjänstgöring vid vissa förband
inom den ort, där de skola placeras) dels i den lokala organisationen ingå¬
ende 39 heltidsanställda personalvårdsassistenter i lönegraderna Ae 17, 15,
13 och 12 och dels — likaledes i den lokala organisationen ingående — 20
deltidsanställda personalvårdsassistenter, envar med ett årsarvode å 3 000
kronor.
Vid ett genomförande av det nu framlagda förslaget skulle således de ar¬
betsuppgifter som nu ankomma på deltidstjänstgörande arvodespersonal i
väsentlig utsträckning komma att åligga personalvårdskonsulenter och as¬
sistenter, som inneha lönegradsplacerade heltidstjänster. En sådan omlägg¬
ning måste i enlighet med vad som redan framhållits i mitt omnämnda ti¬
digare yttrande tvivelsulan innebära eu högst betydande och av förhållan¬
228
dena påkallad effektivisering av personalvårdsorganisationen. I detta sam¬
manhang vill jag emellertid framhålla att den skedda granskningen av för¬
slaget givit mig anledning ifrågasätta huruvida icke genom någon eller
några mindre omdisponeringar inom ramen för den tilltänkta organisationen
ytterligare effektivisering kan utvinnas. Sålunda synes det enligt min me¬
ning angeläget att närmare undersöka huruvida möjlighet finnes att genom
beskärningar i en eller annan punkt av den centrala eller regionala orga¬
nisationen tilltänkta anslagsmedel kunna friställas för att i mån av behov
användas till förstärkning av de arvoden som beräknats skola utgå till
de deltidstjänstgörande assistenterna inom den lokala organisationen och
därigenom i möjligaste mån underlätta lämplig rekrytering å dessa befatt¬
ningar.
Till belysande av den betydelse, som bör tillmätas nu berörda fråga,
torde i detta sammanhang kunna hänvisas till följande i förslaget (s. 61)
gjorda uttalande: I överbefälhavarens den 7 november 1952 och den 23
september 1953 avgivna förslag till lokal personalvårdsorganisation hade
framhållits den utveckling av personalvårdsverksamheten som vid angivna
tidpunkter nödvändiggjorde en snar förstärkning och stabilisering av or¬
ganisationen. Sedan dess vunna erfarenheter hade utvisat en ökad frekvens
inom den enskilda rådgivningen, ökad användning av personalvårdsassisten-
ter för utredningar i samband med sjukdom och behov av ledighet m. m.,
ökade krav på bistånd åt den fast anställda personalen, ökad medverkan i
medborgarundervisning, ökat deltagande i fritidsverksamheten, ökad kon¬
taktverksamhet med civila samhällslivet, ökat behov av trivselåtgärder,
ökade arbetsuppgifter i samband med nämndorganisationen samt skärpta
krav på krigsplanläggning m. m. Den av överbefälhavaren tidigare angivna
principen att en heltidsanställd persoalvårdsassistent erfordrades för varje
truppförband hade sålunda bestyrkts av de senaste årens ertarenheter.
Vidare må i anslutning till nu återgivna uttalande i förslaget anmärkas
hurusom — i samband med att däri av särskilda skäl förordas bibehållande
i viss mindre utsträckning av deltidsanställda personalvårdsassistenter -—
tillägges följande (s. 63): Det kunde i delta sammanhang framhållas, att
flera deltidsanställda assistenter av intresse för uppgiften och av trycket
från de många arbetsuppgifterna gjorde insatser vida överträffande vad
som förutsatts vid bestämmandet av arvodena.
Med det nu anförda torde tillräckligt ha belysts betydelsen av att, i den
mån ifrågavarande arbetsuppgifter avses skola anförtros deltidsanställda
personalvårdsassistenter, möjlighet beredes att vid behov i förekommande
fall förstärka de arvoden, som beräknats för dem åliggande arbetsuppgifter.
Enligt förslaget skall det centrala organet för personalvården såsom hit¬
tills ingå i försvarsstaben och — under ledning av en för organet gemen¬
sam chef ■— vara uppdelat i organisationsbyrå, socialtjänstbyrå, bildnings-
byrå och expedition. De för envar av nämnda byråer avsedda arbetsuppgif¬
terna skola vara fördelade å olika i byråerna ingående detaljer. Sålunda
skola i organisationsbyrån finnas organisationsdetalj, utbildningsdetalj,
229
personaldetalj och själavårdsdetalj. Personalbehovet för den föreslagna cen¬
trala organisationen har beräknats draga en kostnad av sammanlagt
313 464 kronor, som i förhållande till utgifterna för den nuvarande centrala
organisationen innebär en faktisk kostnadsökning av i runt tal 64 000 kro¬
nor. Enligt förslaget skola å den i organisationsbyrån ingående själavårds¬
detalj en tjänstgöra dels såsom för närvarande en deltidsanställd fältprost
(med ett årsarvode som föreslås förhöjt från nuvarande 660 kronor till
1 500 kronor) och dels å en nyinrättad tjänst i lönegrad Ae 19 en heltids¬
tjänstgörande stabspastor (begynnelselön i ortsgrupp V 19 968 kronor).
Förslaget om inrättande av sistnämnda befattning har föranlett erinringar
från vissa håll. Sålunda har underbefälsförbundet i sitt förenämnda remiss¬
yttrande i anslutning till vissa beträffande den militära själavården fram¬
förda synpunkter uttalat bl. a. att förbundet icke vore övertygat om nödvän¬
digheten att i den centrala organisationen räkna med en heltidsanställd
stabspastor. Socialdemokratiska ungdomsförbundet yttrar att med hänsyn
till behovet av sträng hushållning med de ekonomiska resurserna förbundet
ej funne det särskilt angeläget att placera en heltidsanställd stabspastor i
den centrala organisationen samt tillägger att de för denne befattningsha¬
vare tilltänkta arbetsuppgifterna borde på lämpligt sätt kunna skötas av
den i övrigt förstärkta organisationen under överinseende av fältprosten.
Folkpartiets ungdomsförbund uttalar, i samband med att förbundet fram¬
lägger vissa allmänna synpunkter beträffande själavården inom försvars-
väsendet, att den föreslagna själavårdsorganisationen förefölle överdimen¬
sionerad i förhållande till vad som föreslås i fråga om inrättande av assis¬
tenttjänster. I förevarande sammanhang kan även framhållas att i den av
civilförvaltningen tillstyrkta begränsade utbyggnaden av personalvårdsor-
ganisationen icke ingår någon befattning för stabspastor vid det centrala
organet.
Vid den av mig företagna granskningen av förslaget har jag icke heller
för min del blivit övertygad om att inrättande vid det centrala organet av
nu åsyftade befattning för en heltidstjänstgörande stabspastor skulle vara
erforderligt för att ernå avsedd effektivisering av personalvårdsorganisa-
tionen.
Såsom skäl för min tveksamhet i nu angivna hänseende vill jag närmast
här framhålla följande. I förslaget angivas (s. 25) de olika arbetsuppgifter
som skulle komma att ingå i det centrala organets ledning av själavårds-
arbetet, därvid bl. a. nämnas meddelande av instruktioner och anvisningar
för den vid förbanden i fred tjänstgörande själavårdspersonalen och krigs-
placerad sådan personal samt ett mera kontinuerligt följande av deras verk¬
samhet än hittills kunnat ske, utövande av lärarverksamhet i kurser som
anordnades på hithörande område ävensom planläggning av själavårds-
verksamheten under krig, vilket förutsatte nära samverkan med svenska
kyrkan, frikyrkliga samfund och vissa ideella föreningar. Klart är att be¬
dömandet av huruvida behov föreligger att för sålunda angivna och andra
arbetsuppgifter inom själavårdsverksamheten tillföra det centrala organet
230
den tilltänkta stabspastorsbefattningen måste ske med beaktande av i vad
mån själavårdsorganisationen avses skola personellt utbyggas på det regio¬
nala planet samt vilka arbetsuppgifter som skola åligga sålunda nytillkom¬
na befattningshavare.
Enligt förslaget skola i den regionala organisationen — utan motsvarig¬
het i nuvarande organisation — ingå sex deltidstjänstgörande stabspasto-
rer, en för varje militärområde med undantag för sjätte militärområdet,
för vilket nuvarande garnisonspastor i Boden ansetts kunna svara. I för¬
slaget framhålles att dessa stabspastorer avses skola i förekommande fall
vara rådgivare och medhjälpare även åt marinkommandochefer och eska¬
derchefer, varjämte i förslaget erinras om att av vederbörande församling
avlönad amiralitetspastor finnes anställd i Skeppsholmens församling och
Karlskrona amiralitetsförsamling, i vilken sistnämnda församling även fin¬
nas anställda två amiralitetspredikanter. Till envar av de nu ifrågavarande
sex stabspastorerna skall enligt förslaget utgå ett årsarvode å 1 000 kronor
att bestridas av medel ur allmänna kyrkofonden.
Av åtskilliga uttalanden i förslaget torde kunna utläsas hurusom genom
inrättandet av en regional personalvårdsorganisation åtskilliga av de ar¬
betsuppgifter i fråga om verksamhetens ledande och övervakande, som nu
åligga den centrala organisationen och av brist på tillräckliga arbetskrafter
därstädes icke kunnat tillfredsställande medhinnas, avsetts skola bliva över¬
tagna av regionala myndigheter. Härom har till en början allmänt uttalats
(s. 23) att en viss delegering till regionala och lokala myndigheter av ut¬
bildningsverksamheten på personalvårdens område vore möjlig om perso¬
nella resurser härför tillkomme i regional organisation. Vid ett genomfö¬
rande av förslaget skulle, i enlighet med vad som framgår av vad ovan an¬
förts, till militärbefälsstaberna såsom nytillkomna arbetskrafter komma att
knytas såväl personalvårdskonsulent som stabspastor. Av ett flertal utta¬
landen i den del av förslaget, som avhandlar den tilltänkta regionala orga¬
nisationen (s. 47—52), framgår vidare hurusom med förslaget måste vara
avsett att betydelsefulla arbetsuppgifter, även i fråga om ledandet och plan¬
läggandet av själavårdsverksamheten, skola ankomma på de regionala or¬
ganen, varvid särskilt nämnts bl. a. förrättandet av inspektioner och krigs¬
förberedelsearbete (krigsplacering och utbildning av själavårdspersonal,
krigsgravtjänst m. in.).
I betraktande av vad nu framhållits synes enligt min mening närmast
finnas anledning antaga att den dirigering och planläggning av själavårds¬
verksamheten som givetvis under alla förhållanden måste i viss utsträck¬
ning ankomma på det centrala organet skall — om behövligt bistånd med
den förberedande handläggningen av sådana frågor påkallas hos personal¬
konsulenter och stabspastorer inom den regionala organisationen -— under
rådgivande överinseende av fältprosten kunna utan större svårighet utföras
av tillgängliga arbetskrafter inom den tilltänkta organisationsbyrån utan
att vid själavårdsdetaljen behöver inrättas den föreslagna stabspastorsbe¬
fattningen. Därest det tilläventyrs skulle visa sig behövligt att lärarpersonal
231
ställes till förfogande för centralt anordnade kurser på själavårdens om¬
råde torde möjlighet förefinnas att för sådant ändamål taga i anspråk de
särskilda medel som enligt årliga anslagsäskanden komma att i form av
reservationsanslag finnas tillgängliga för bedrivande av utbildning i per¬
sonalvård (förslaget s. 82).
I enlighet med vad förut angivits torde eijligt mitt förmenande de till
omkring 20 000 kronor uppgående anslagsmedel, som enligt förslaget av¬
setts för inrättande av nu omnämnda stabspastorsbefattning, lämpligen
böra i stället i första hand tagas i anspråk för erforderlig förstärkning av
de arvoden, som beräknats skola utgå till de deltidsanställda personalvårds-
assistenterna i den lokala organisationen.
I övrigt giver det remitterade förslaget icke anledning till något uttalande
från min sida.
232
Sakregister
till militieombudsmannens åren 1950—1958 avgivna
ämbetsberättelser.
Allmänna handlingar, gränsdragningen mellan allmänna handlingar och pri¬
vata meddelanden eller brev, 1950 s. 473, 1954 s. 229 o. 250; — vissa spörs¬
mål angående hemligstämpling av militära handlingar m. in., 1951 s. 109
o. 1956 s. 120; — hemlighållande av handlingar i upphandlingsärende,
1955 s. 158; — vissa spörsmål angående hemligstämpling av den i 21 §
förundersökningskungörelsen omförmälda s. k. stora biografien, 1957 s.
115; — fråga om avskaffande av den inom försvaret rådande ordningen
att förse böcker och därmed jämförliga handlingar med anteckningen »En¬
dast för tjänstebruk», 1957 s. 144 o. 1958 s. 197; — lagligheten i visst fall
av förbehåll att handling skulle behandlas såsom förtrolig och delgivas
endast vissa befattningshavare, 1955 s. 163; — fråga om viss av ämbets¬
verk upprättad promemorias beskaffenhet av allmän handling samt hu¬
ruvida hinder för dess utlämnande förelåg, 1953 s. 124; — av militär chef
upprättade vitsord äro allmänna och offentliga handlingar och envar äger
således taga del och göra avskrift därav, 1954 s. 205; — fråga huruvida
användande i vissa fall av handbrev varit förenligt med tryckfrihetsför¬
ordningens bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet, 1954 s.
214; — fråga om behov av bestämmelser till förebyggande av att tryck¬
frihetsförordningens föreskrifter om allmänna handlingars offentlighet
åsidosättas genom användande av handbrev, 1954 s. 250; — vissa spörs¬
mål angående ordningen för tillhandahållande myndigheter emellan av
handlingar rörande befattningshavares hälsotillstånd, 1957 s. 107; — nya
sekretessföreskrifter för försvarets leverantörer m. fl., 1957 s. 123. Jfr
Gallring.
Allmänna medel, se Rättegångskostnad.
Anmälan, fråga till vilken militär befattningshavare anmälan om brott eller
förseelse skall ställas och ingivas, 1953 s. 72 o. 1954 s. 87; — underlåten¬
het av kompanichef att vidarebefordra anmälan i militärt mål till rege¬
mentschefen, 1954 s. 85; — dröjsmål med ingivande av anmälan rörande
militärt brott, 1957 s. 41; — påverkan att återkalla hos militieombuds-
mannen gjord anmälan, 1958 s. 17; — se även Militärförhör.
Arrende, fråga om befattningshavare eftersatt kronans intresse vid hand¬
läggning av arrendefrågor rörande Ravlunda skjutfält, 1958 s. 155.
Arrest, se Arrestantkort, Arreststraff, Militärhäkte, Verkställighet av disci¬
plinstraff.
Arrestantkort, bristfälliga anteckningar i arrestantkort angående den gär¬
ning bestraffningen avsett, 1955 s. 121; — arrestantkort skall icke upp¬
rättas beträffande förvarsarrestant med mindre denne blivit att jämställa
med häktad, 1957 s. 74.
Arreststraff, avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff, 1951 s. 79 o.
1955 s. 101; — fråga huruvida hinder att verkställa arreststraff bör föran¬
leda straffets åläggande med tjänstgöring eller uppskov med verkställig-
233
lieten, 1952 s. 176 o. 1953 s. 267; — fråga huruvida då arreststraff ådömes
befälselev tjänstens krav bör föranleda straffets åläggande med tjänst¬
göring, 1958 s. 61; — skyldighet för värnpliktig att för eftertjänst kvar¬
bliva vid sitt förband utgör ej skäl att uppskjuta verkställighet av arrest¬
straff till dess eftertjänsten fullgjorts, 1958 s. 64; — två särskilda arrest¬
straff ålagda i stället för gemensamt straff, 1956 s. 84; — vissa spörsmål
rörande straffarrestants sysselsättande med arbete under arresttiden, 1957
s. 74; — se även Militärhäkte, Nöjdförklaring, Verkställighet av disciplin¬
straff. Jfr Arrestantkort, Fullföljd.
Arvodesbefattning, innehavare av arvodesbefattning är skyldig att fullgöra
även till befattningen ej direkt hänförlig tjänstgöring vartill han beordras,
t. ex. såsom dagbefäl, 1953 s. 141.
Aspirant, vissa frågor berörande aspiranternas förhållanden å kryssaren Got¬
land under vinterexpeditionen 1948—49, 1950 s. 385.
Auditör, åligger att utöva en allmän kontroll över rättsärendena vid det
förband, där han tjänstgör, 1950 s. 10 o. 1951 s. 108; — fråga om skyl¬
dighet för auditör att lämna anvisningar beträffande förandet av rätts-
vårdsblanketter vid förbandet, 1955 s. 121; — bristande noggrannhet vid
handläggning av disciplinmål, 1958 s. 67; — innebörden i vissa hänseen¬
den av föreskriften att auditör skall kontrasignera beslut i disciplinmål,
vari han avgivit yttrande, 1951 s. 203, 1956 s. 86 o. 1958 s. 71;— fråga an¬
gående omfördelning i visst fall av meddelade auditörsförordnanden, 1952
s. 247 o. 1953 s. 236.
Avdelning av krigsmakten, se Domstol.
Avlöning, föreskrifter rörande löneavdrag för förvarsarrestant, 1954 s. 246.
Jfr Traktamente.
Avskrivning, av för kronan uppkommen skada eller förlust, se Ersättnings-
mål.
Avstängning, ändrade bestämmelser beträffande förutsättningarna för att
befattningshavare vid krigsmakten skall för brottsligt förfarande kunna
avstängas från tjänstgöring, 1956 s. 174.
Befäl, förhållandet mellan olika befälskategorier, 1950 s. 415; — se även
Fartyg.
Befälsrätt, korpral har endast under särskilda förutsättningar befälsrätt över
menig i vad avser allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, 1953
s. 64; — militärläkares befälsrätt, 1954 s. 81.
Befästning, studiebesök i Bodens fästning, 1953 s. 186; — föreskrifter angå¬
ende studiebesök vid befästningar, 1953 s. 187.
Behandlings- och kontrollfall, se Läkarbesiktning, Sjukredovisning.
Beredskapsövning, yttrande i anledning av remiss om ändrad lagstiftning
rörande skyldighet att fullgöra beredskapsövning, 1952 s. 281.
Besiktningsgrupp, se Läkarbesiktning.
Besiktningskungörelse, yttrande i anledning av remiss angående förslag till
mönstringskungörelse, 1952 s. 293.
Beslag, se Spritdrycker.
Beslut, fråga om skyldighet för domstol att vid prövning av talan i fullföljda
disciplinmål och ersättningsmål lämna motivering för sitt beslut, 1951 s.
198; — delgivning av beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigs¬
man, 1952 s. 170 o. 1956 s. 114; — se även Auditör, Disciplinmål, Ersätt-
ningsmål, Fullföljd, Fullföljdsrätt.
234
Bevisning, bevisprövning i disciplinmål, 1950 s. 15, 25 o. 206.
Bil, användande av tjänstebil, 1951 s. 125, 1954 s. 18 o. 1955 s. 151, jfr även
1957 s. 27; — se även Transport.
Bisyssla, tillstånd att förena tjänst med annan verksamhet bör ej få föran¬
leda förkortning av tjänstgöringstiden i den ordinarie befattningen, 1951
s. 149.
Bodens fästning, se Befästning.
Brottsbalk, yttrande över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, 1954
s. 267.
Civil befattningshavare, förfarandet vid disciplinär bestraffning av civil be¬
fattningshavare, 1952 s. 186 o. 1956 s. 88; — disciplinär bestraffning av
civil tjänsteman för försumlighet vid handläggning av ersättningsärende,
1952 s. 127; — formen för samt avfattningen och delgivningen av beslut
om disciplinär bestraffning av civil befattningshavare, 1956 s. 88; —
fråga om utfärdande av bestämmelser angående disciplinärt ansvar för
vissa civila befattningshavare vid försvaret, 1955 s. 202, jfr även 1956 s.
91; — se även Polismyndighet.
Dagbefäl, har befälsrätt över förbandets personal i den utsträckning som er¬
fordras för dagbefälstjänstens utövande, 1954 s. 78; —- har skyldighet
att mottaga fullföljdsinlaga, 1950 s. 437 o. 1951 s. 206; —- flygteknikers
åligganden i fråga om dagbefälstjänst, 1954 s. 120; — se även Arvodes-
befattning.
Delgivning, av dom och beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigs¬
man, 1952 s. 170 o. 1956 s. 114; -— av beslut om disciplinär bestraffning
av civil befattningshavare, 1956 s. 88.
Disciplinbot, sjötillägg och flygtillägg skola ej tagas i betraktande vid be¬
stämmande av disciplinbotsbelopp, 1951 s. 164; — ej heller mässpenning¬
ar, 1951 s. 222; — fråga om åtgärder för rättelse då på grund av felaktig
tillämpning av gällande författningsbestämmelser disciplinbot blivit be¬
stämd till för högt belopp, 1951 s. 221 o. 1953 s. 232. Jfr Fullföljd.
Disciplinmål, bristande noggrannhet vid handläggning av disciplinmål, 1958
s. 67; — bevisprövning i sådana mål, 1950 s. 15, 25 o. 206; — fråga när
bestraffningsbeslut i disciplinmål skall anses ha blivit meddelat och så¬
ledes såvitt ankommer på den bestraffningsberättigade blivit definitivt,
1950 s. 217; — fråga om samtidigt användande för olika förseelser av
disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; — två särskilda arrest-
straff ålagda i stället för gemensamt straff, 1956 s. 84; — förutsättning
för bestraffning i disciplinär ordning av person, mot vilken åtal i annat
militärt mål är anhängigt vid domstol, 1951 s. 82 o. 195, 1953 s. 83; —
avfattningen av straffbeslut i fråga om angivandet av den gärning be¬
straffningen avsett, 1951 s. 83 o. 202, 1955 s. 99 o. 1956 s. 84, jfr även l956
s. 88; — straff ålagt för icke straffbar gärning, 1950 s. 196; — ansvars¬
fråga kan ej upptagas till prövning i disciplinär ordning sedan åklagaren
beslutat att ej anställa åtal, 1954 s. 97, jfr även 1956's. 89—90; — be-
straffningsberättigad befattningshavare som meddelat beslut i disciplin¬
mål skall egenhändigt underteckna beslutet, 1956 s. 91; — se även Anmä¬
lan, Auditör, Förundersökning, Militärförhör, Tjänsteväg.
Disciplinär bestraffningsrätt, förordnande för befattningshavare som har läg¬
re tjänsteställning än regementsofficer att utöva bestraffningsrätt, 1951
s. 193 o. 1956 s. 78; — fråga huruvida bestraffningsrätt tillkommer chef
235
för krigsorganiserat förband, 1954 s. 94, styresman för central flygverk¬
stad, 1958 s. 75, cheferna för centrala flygmaterielförrådet i Arboga och
flygförvaltningens centralförråd för intendenturmateriel i Västerås 1958
s. 200; — fråga huruvida bestraffningsberättigad befattningshavare un¬
dandragit sig att i den utsträckning som bort ske utöva sin disciplinära
bestraffningsrätt, 1956 s. 93; — fråga huruvida sådan befattningshavare
ägt överlämna mål till chefen för det förband där den misstänkte var
truppregistrerad, 1957 s. 32; —se även Civil befattningshavare, Infanteri¬
befälhavare. Jfr Tjänstgöringsplats.
Disciplinär åtgärd, mot civil befattningshavare, se Civil befattningshavare.
Dispensärregister, se Frikallelse.
Dom, av dom i militärt brottmål skall framgå att domen avser sådant mål,
1956 s. 109; — delgivning av dom i militärt brottmål som rör ansvar å
krigsman, 1952 s. 170 o. 1956 s. 114; — underlåtenhet att i rätt tid avsända
domsbevis till militär myndighet, 1954 s. 99; — se även Fullföljd. Jfr Pro¬
tokoll.
Domsbevis, se Dom.
Domstol, för »den avdelning, till vilken den misstänkte hör», 1953 s. 94 o.
1957 s. 32; — se även Fullföljd, Hovrätt, Militära mål, Protokoll, Pröv¬
ningstillstånd, Rättegångskostnad, Tjänstledighet, Trafikmål.
Domstolsfråga, behörighet för domstol att till bedömande upptaga av admi¬
nistrativ myndighet prövad fråga om skyldighet för fast anställd furir att
kvarstå i tjänst, 1950 s. 320.
Eftertjänst, för frågan om eftertjänst är det av betydelse att en riktig gräns¬
dragning göres mellan utevarobrott och andra brott, 1956 s. 144; — angi¬
vandet i straffbeslut vid utevarobrott av tiden för bortovaron är av be¬
tydelse för bestämmandet av eftertjänst för den dömde, 1956 s. 86; —
fråga om ändrade bestämmelser i’örande värnpliktigas fullgörande av ef¬
tertjänst, 1956 s. 181, 1957 s. 143 o. 1958 s. 203; — värnpliktiga böra un¬
derrättas om innebörden av bestämmelserna om eftertjänst, 1958 s. 93; — -
se även Arreststraff.
Egenmäktigt förfarande, se Tjänstefel.
Endast för tjänstebruk, se Allmänna handlingar.
Entledigande, se Domstolsfråga.
Ersättning, för skada vid militär övning till följd av att säkerhetsföreskrifter
blivit åsidosatta, 1955 s. 188; —■ för läkarintyg, 1957 s. 130; —- se även
Rättegångskostnad, Skadestånd.
Ersättningsmål, militärt brottmål där kronan är målsägande och förlusten
eller skadan överstiger 200 kronor skall hänskjutas till åklagaren även
för det fall att den bestraffningsberättigade finner att skadan eller förlus¬
ten bör avskrivas, 1951 s. 97; — bestraffningsberättigad befattningshavare
som meddelat beslut i ersättningsmål skall egenhändigt underteckna be¬
slutet, 1956 s. 91; — olämplig formulering av skrivelse med krav på er¬
sättning för förkommen materiel, 1954 s. 126; — vissa spörsmål rö¬
rande handläggningen av ersättningsmål avseende flera förluster av ma¬
teriel under samma persons ansvar, 1957 s. 83; — vissa spörsmål rörande
bestraffningsberättigad chefs befattning med handläggning av fråga om
ersättning för förkommen eller skadad materiel, när den bestraffnings¬
berättigade själv är närmast ansvarig för materielen, 1957 s. 80.
Expedition, se Gallring.
236
Expeditionsskyldighet, se Dom, Rättegångskostnad.
Expeditionstjänst, se Tjänstemeddelande.
Fackutbildningskurs, anlitande av elever i fackutbildningskurs för värnplik¬
tiga läkare vid läkarbesiktningar och sjukvisitationer, 1952 s. 14.
Fartyg, kommunikationerna med land vid mottagningar under kryssaren
Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 339; —- vattenförsörjningen
ombord under samma expedition, 1950 s. 372; — fallrepshonnör, 1950
s. 396; — förhållandet mellan fartygsledning och besättning under krys¬
saren Gotlands nämnda expedition, 1950 s. 397; — förhållandet mellan
olika personalkategorier ombord under samma expedition, 1950 s. 406; —
roderstyrmans åligganden vid navigering, 1950 s. 225; — fråga om be¬
gränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering av tull- och
skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164; — utredning föranledd av
den marinen tillhöriga bogserbåten Barbaras förlisning, 1953 s. 146; — se
även Representation, Vakttjänst.
Fast anställd, se Domstolsfråga.
Flygning, se Övningsflygning.
Flygtekniker, se Dagbefäl, Sjukredovisning.
Flygtillägg, se Disciplinbot.
Frikallelse, värnpliktig har på grund av simulation felaktigt frikallats från
tjänstgöringsskyldighet, 1950 s. 153; — militärläkare har i strid med ut¬
färdad föreskrift låtit en till tjänstgöring inkallad värnpliktig träda i tjänst,
oaktat denne var upptagen såsom lungtuberkulosfali i dispensärregister,
1956 s. 28, 1957 s. 15 o. 1958 s. 15; ■— militärläkare har underlåtit att i an¬
seende till innehållet i företett läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades
från repetitionsövning, 1956 s. 42.
Fritidsundervisning, fråga huruvida värnpliktig som enligt tillrättavisnings-
beslut icke får lämna kompaniförläggningen äger deltaga i frivillig fri¬
tidsundervisning utom kompaniförläggningen, 1952 s. 183.
Frivillig befälsutbildning, kapten har såsom ledare för frivilliga befälsutbiid-
ningskurser gjort oriktiga anteckningar om kursdeltagares närvaro vid
utbildningen, 1956 s. 51.
Frivillig försvarsorganisation, vissa spörsmål angående uppsägning av med
medlem i frivillig försvarsorganisation ingånget krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.
Fullföljd, av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192; — ifrågasatt utformning av bestämmel¬
ser om fullföljd mot beslut om disciplinär bestraffning av civila befatt¬
ningshavare inom försvarsväsendet, 1955 s. 207, jfr 1956 s. 90.
Fullföljdsinlaga, se Dagbefäl.
Fullföljdsrätt, åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersätt¬
ning av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149.
Fullföljdstid, beräkning av tid för talan mot beslut i disciplinmål om åläg¬
gande av arrest, 1951 s. 197. Jfr 1950 s. 437 o. 1951 s. 206.
Fylleri, förhållandet mellan straffbestämmelserna ill kap. 10 § och 26 kap.
15 § strafflagen, 1951 s. 186; — förhållandet mellan straffbestämmelserna
för fylleri och för onykterhet i tjänsten, 1955 s. 96 o. 1958 s. 58; — beslag
å och förverkande av spritdrycker m. m. vid fylleri, 1957 s. 44; — åtgär¬
der i samband med beivran av fylleriförseelser under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 377.
237
Fånge, se Krigsfånge.
Fångförteckning, yttrande i anledning av remiss angående ifrågasatt upphö¬
rande av skyldigheten för fångvårdsanstalter in. fl. att avlämna fångför¬
teckningar, 1952 s. 284.
Fästning, se Befästning.
Förargelseväckande beteende, jfr Oskickligt beteende.
Förband, samarbete mellan truppförband och det civila samhället, 1954 s.
265; — se även Tillhörighet till förband. Jfr Tjänstgöringsplats.
Förening, fråga huruvida offentliga organ obehörigen ingripit i förenings¬
rätt dels genom att enskild förening anmodats lämna vissa upplysningar
rörande sin verksamhet och dels genom att om föreningen uttalats att
samarbete med föreningen icke kunde rekommenderas, 1954 s. 153.
Förhandlingsrätt, fråga om på vilket sätt myndighet bör vara representerad
vid muntlig förhandling jämlikt kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän, 1951 s. 127; — yttrande i anledning av remiss av
utredning angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt,
1953 s. 263.
Förhör, förhör rörande brott eller förseelse får av befattningshavare vid
krigsmakten icke utan särskilt förordnande hållas annat än i och för ut¬
övande av honom tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätt,
1955 s. 24 o. 1956 s. 15; — innebörden av skyldigheten för bestraffnings-
berättigad befattningshavare att i vissa fall personligen höra den miss¬
tänkte, 1951 s. 197; — furir som genom att nattetid väcka och förhöra
värnpliktiga sökt utröna vem som gjort sig skyldig till viss ordningsför-
seelse har ådömts straff för tjänstefel, 1951 s. 37; — bristande hänsyn
från förhörsledares sida gentemot den hörde, 1955 s. 24 o. 1956 s. 15.
Förkommen materiel, se Ersättningsmål, Kroppsvisitation, Materiel.
Förlisning, se Fartyg.
Förläggning, brister i hygieniskt avseende beträffande förläggningsförhål-
landena vid visst förband, 1954 s. 113; — skiftning av kojer och säng¬
kläder i manskaps- och aspirantmässar under kryssaren Gotlands vinter¬
expedition 1948—49, 1950 s. 358; —- underofficerarnas förläggningsför-
hållanden under samma expedition, 1950 s. 380.
Förmanskap, missbruk av, 1954 s. 31 o. 1958 s. 17. Jfr Tävlingar.
Förolämpning, se Missfirmelse.
Förplägnad, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.
Förskott, oriktig förvaring av kontanta förskottsmedel och innehav av så¬
dana medel till för stort belopp, 1950 s. 172 o. 1951 s. 13; — handhavande
och redovisning av förskott för tjänsteresa, 1958 s. 97; — inventering av
förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.
Förtursmål, fråga i visst fall huruvida till hovrätt fullföljt mål, däri under¬
rätten dömt till arreststraff, varit att behandla såsom förtursmål. 1957
s. 47.
Förundersökning, innebörden av föreskriften i 22 § första stycket militära
rättegångslagen att under där angivna förutsättningar mål skall hänskju-
tas till åklagare då på grund av anmälan eller eljest bestraffningsberät-
tigad befattningshavare erhållit kännedom om brott av beskaffenhet som
avses i lagrummet, 1952 s. 158; — innebörden av stadgandet i samma pa¬
ragraf första stycket punkten 1 att mål skall hänskjutas till åklagare om
i målet finnes annan målsägande än kronan, 1951 s. 193, 1952 s. 153,
238
1953 s. 98 o. 1957 s. 30; — fråga rörande tillämpning av föreskriften i
samma paragraf om till vilken åklagare militärt mål skall hänskjutas, 1953
s. 94 o. 1957 s. 32; — fråga huruvida bestraffningsberättigad befattnings¬
havare utan giltiga skäl överlämnat militära mål till behandling av åkla¬
garmyndighet och domstol, 1956 s. 93; — den omständigheten att tvekan
råder om en gärnings straffvärdhet och rättsliga rubricering utgör i och
för sig i regel icke skäl för målets liänskjutande till åklagaren, 1956 s.
101; — angående rätt för bestraffningsberättigad befattningshavare att i
disciplinmål, där icke genom hans försorg kan erhållas nöjaktig utred¬
ning, låta målet förfalla, 1953 s. 231; — yttrande över framställning om
ändring i 13 § förundersökningskungörelsen, 1955 s. 209; — vissa spörs¬
mål rörande hemligstämpling av den i 21 § förundersökningskungörelsen
omförmälda s. k. stora biografien, 1957 s. 115; — fråga rörande vem det
åligger att jämlikt 80 § andra stycket militära rättegångslagen underrätta
vederbörande bestraffningsberättigade befattningshavare om att förun¬
dersökning inletts i militärt mål, 1957 s. 37; — fråga huruvida mål kunnat
avgöras i disciplinär ordning därest gärningen bedömts såsom olovligt
brukande, 1957 s. 27; — se även Åtal.
Förundersökningsprotokoll, jfr Förundersökning, Vittneskallelse.
Förvarsarrest, fråga om behörighet för bestraffningsberättigad befattnings¬
havare att förordna om upphörande av förvarsarrest i till åklagare hän-
skjutet mål, 1951 s. 196; — avräkning av tid för förvarsarrest å arrest-
straff, 1951 s. 79 o. 1955 s. 101; — domstols förordnande om förvarsar-
rests bestånd, 1956 s. 106 o. 1951 s. 199; — förvarsarrest skall ej bestå om
förutsättning för hemförlovning av arrestanten inträtt, 1958 s. 86; — om
förandet, såvitt angår förvarsarrestanter, av den i 55 § militära rättsvårds-
kungörelsen omförmälda förteckningen, 1958 s. 91; — se även Arrestant-
kort, Avlöning.
Förverkande, se Spritdrycker.
Gallring, av expeditions- och arkivhandlingar, 1950 s. 473, 1954 s. 262 o.
263, 1957 s. 185; — gallringsbara rättsvårdshandlingar böra i regel för¬
varas för sig, 1955 s. 126.
Granskningsnämnd, förbandschef ansvarig för att värnpliktiga, som vid in¬
skrivning hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4, prövas av gransknings¬
nämnd, 1951 s. 16 o. 1952 s. 13; — plutonchef har utan bemyndigande av
sin kompanichef hänvänt sig till granskningsnämndens ordförande angå¬
ende en värnpliktig i plutonen, 1956 s. 61;"— fråga om förtydligande "av
bestämmelserna i inskrivningsförordningen med avseende å gransknings-
nämnds befogenheter, 1957 s. 172.
Gudstjänst, fråga om militär personals deltagande i gudstjänst och korum,
1958 s. 213.
Handbrev, se Allmänna handlingar.
Handgemäng, säkerhetsföreskrifter vid handgemäng, 1953 s. 98.
Handgranatkastning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid hand¬
granatkastning, 1952 s. 75, 1953 s. 13 o. 1954 s. 15.
Handräckning, jfr Tävlingar.
Hemförlovning, se Förvarsarrest.
Hemligstämpling, se Allmänna handlingar.
Hot mot krigsman, se Våld.
239
Hovrätt, se Förtursmål, Militära mål, Protokoll, Referent.
Hälsningsplikt, vissa frågor rörande hälsningspliktens omfattning, 1950 s.
317.
Hälsovård, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållan¬
den i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s. 144;
— vissa spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i stark
kyla, 1957 s. 86.
Hämtningskungörelsen, inställande vid förband av efterspanad värnpliktig
vars tjänstgöringsskyldighet upphört, 1950 s. 427 o. 1957 s. 139.
Hänskjutande, av militärt mål till åklagare, se Förundersökning. Jfr Militär¬
förhör.
Idrottstävling, se Tävlingar.
Infanteribefälhavare, fråga huruvida disciplinär bestraffningsrätt tillkommer
infanteribefälhavare och infanterichef vid kustartilleriförsvar, 1954 s. 90.
Infanterichef, se Infanteribefälhavare.
Inkallelseorder, vissa spörsmål om straffbeläggande av värnpliktigs under¬
låtenhet att förvara och taga del av order och andra försändelser från mi¬
litär myndighet, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; — tidpunkten för inträdandet
av tjänstgöringsskyldighet beroende på innehållet i inkallelseorder, 1955
s. 104.
Inskrivningsförordningen, förfaringssättet då värnpliktig befinnes tillfälligt
oduglig till krigstjänst och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen
skall ske i avbidan å förnyad prövning av hans tjänstduglighet, 1951 s.
207, 1957 s. 139 o. 1952 s. 219; — angående prövning i vissa fall av värn¬
pliktigas krigsduglighet och krigsanvändning, 1953 s. 237; — se även
Granskningsnämnd, Läkarbesiktning. Jfr Eftertjänst.
Instruktion, se Ämbetsverk.
Inventering, av förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.
Justitieombudsmannen, yttrande över betänkande angående justitieombuds-
mannainstitutionen m. m., 1957 s. 176 o. 1958 s. 222.
Jäv, bestraffningsberättigad chef är jävig att handlägga fråga om ersättning
för förkommen eller skadad materiel, när han själv är närmast ansvarig
för materielen, 1957 s. 80.
Kamratförtryck, fråga om uppdagande och förebyggande av kamratförtryck,
1958 s. 105.
Kasernområde, fråga huruvida vägtrafikförordningen och lagen om straff för
vissa trafikbrott äro tillämpliga med avseende å väg inom inhägnat kasern¬
område, 1956 s. 74. Jfr Parkeringsförbud, Polismyndighet.
Kassaväsende, vissa spörsmål rörande kassachefs åligganden i fråga om in¬
ventering av från kassan utlämnade förskott, 1957 s. 100.
Klagan i disciplinmål, fråga om gemensam handläggning vid underrätt av
dels mål angående klagan över beslut i disciplinmål dels ock mål angående
åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggjorts mot den i disciplin¬
målet dömde, 1952 s. 166; — förutsättning för bestraffning i disciplinär
ordning av person, som hos domstol fullföljt ännu icke prövad talan mot
beslut, varigenom i enahanda ordning straff ålagts honom för annan för¬
seelse, 1953 s. 83; — se även Dagbefäl.
240
Klagan i ersättningsmål, se Dagbefäl.
Klagotid, se Fullföljdstid.
Klädsel, frågor rörande klädsel ombord och i land under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 366.
Kommendering, medverkan av militär personal vid vissa tävlingar, 1950 s.
444, 1954 s. 148, 1956 s. 139 o. 1957 s. 103.
Kontrollkort, angående anteckning å kontrollkort av strafföreläggande i mi¬
litärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.
Korpral, se Befälsrätt, Lydnadsbrott.
Korum, se Gudstjänst.
Krigsanvändning, se Inskrivningsförordningen.
Krigsduglighet, se Inskrivningsförordningen, Läkarbesiktning.
Krigsfartyg, se Fartyg.
Krigsfrivillig, vissa spörsmål angående uppsägning av krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.
Krigsfånge, fråga om användning av viss metod för fängsling vid träd av
i krig tagna fångar, 1952 s. 212.
Krigsman, fråga från vilken tidpunkt en inkallad värnpliktig är underkastad
ansvar såsom krigsman, 1955 s. 102; — innebörden av uttrycket »kvinnlig
krigstjänstpersonal», 1951 s. 188. Jfr Våld.
Kroppsbesiktning, fråga om förutsättningarna i visst fall för kroppsbesikt¬
ning, 1954 s. 45.
Kroppsvisitation, fråga om förutsättningarna för kroppsvisitation för efter¬
sökande vid militärt förband av förkommen materiel, 1953 s. 80.
Kulsprutepistol, se Vakttjänst.
Kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188 o. 1956 s. 123.
Kvittering, se Materiel.
Landsfogde, se Åklagare.
Lappbefolkning, yttrande i anledning av remiss angående ändring av gäl¬
lande föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värn-
pliktsförhållanden, 1952 s. 285.
Lungtuberkulos, se Frikallelse.
Lydnadsbrott, underlåtenhet av menig att efterkomma av korpral given till¬
sägelse kan icke utan vidare medföra ansvar för lydnadsbrott, 1953 s.
64; — ej åtlydd tillsägelse av dagbefäl kan medföra ansvar för lydnads¬
brott, 1954 s. 78; — fråga i vad mån underlåtenhet att efterkomma till¬
sägelser av militärläkare medför ansvar för lydnadsbrott, 1954 s. 81; —
innebär tillsägelse ej befallning utan allenast erinran om meddelad ord¬
ningsföreskrift skall ohörsamhet beträffande tillsägelsen bedömas icke så¬
som lydnadsbrott utan såsom tjänstefel, 1958 s. 67; — fråga huruvida
värnpliktigs vägran att underkasta sig skyddskoppympning skall bedö¬
mas som lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § strafflagen eller bestraffas med
tillämpning av 22 § lagen om skyddskoppympning, 1951 s. 177; — se även
Ohörsamhet mot vakt, Undanhållande.
Läkarbesiktning, fråga huruvida värnpliktig bort förklaras tillfälligt oduglig
till krigstjänst eller hänföras till besiktningsgrupp för lägre tjänstbarhets-
grad, 1951 s. 158; —- felaktigt förfarande vid inskrivningsförrättning be¬
träffande bestämmande av besiktningsgrupp samt underlåtenhet av för-
bandsläkare att vidtaga rättelse härutinnan, 1951 s. 158; — anlitande vid
241
läkarbesiktning av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga läkare,
1952 s. 14; — kroppsskada till följd av felbehandling i samband med lä¬
karbesiktning, 1955 s. 183; — fråga om bestämmelser till förhindrande av
att inskrivningsskyldig värnpliktig undandrager sig blivande tjänstgö¬
ringsskyldighet genom vägran att medverka vid läkarundersökning för
prövning av hans krigsduglighet, 1956 s. 166 o. 1957 s. 141; — fråga om
i vilken utsträckning å läkarkort skola införas anteckningar om fortsatta
undersökningar av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1957 s. 94; — un¬
derlåtenhet av militärläkare att företaga tillräckligt ingående undersök¬
ning av sjukanmäld värnpliktig, 1957 s. 21; — se även Inskrivningsförord-
ningen, Sjukredovisning. Jfr Frikallelse.
Läkare, se Befälsrätt, Fackutbildningskurs, Frikallelse, Lydnadsbrott, Läkar¬
besiktning, Läkarintyg, Läkarvård, Sjukredovisning, Sjukvisitation, Tyst¬
nadsplikt.
Läkarintyg, militärläkare har underlåtit att i anseende till innehållet i före¬
tett läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades från repetitionsövning,
1956 s. 42; — fråga om skyldighet för tjänsteläkare vid försvaret att ut¬
färda tjänstduglighetsintyg och om hans rätt till ersättning härför, 1957
s. 130.
Läkarvård, vårdslöshet och försummelse vid behandling av sjukdom, 1950
s. 85 o. 1952 s. 14.
Materiel, fråga om kvittering av materiel utlämnad vid repetitions- och be-
fälsövningar, 1958 s. 137.
Medverkan, straffbarhet för medverkan till militära brott, 1951 s. 187.
Militieombudsmannen, dennes kontroll över försvarets ekonomiska förvalt¬
ning, 1950 s. 447; — ifrågasatta ändringar i instruktionen för militieom¬
budsmannen, 1950 s. 463, 1957 s. 176 o. 1958 s. 222; — ifrågasatta änd¬
ringar av militieombudsmansämbetets personalorganisation, 1956 s. 193,
1957 s. 184 o. 1958 s. 223; — fråga om upprättande av sakregister över
militieombudsmannens ämbetsberättelser, 1950 s. 470.
Militära mål, fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åkla¬
gare och polismyndigheter samt domstolar av militära brottmål, 1951 s.
102, 200 o. 223, 1953 s. 233, 1956 s. 189 o. 1957 s. 47; — vissa åtgärder av
militära myndigheter till befordrande av skyndsamhet vid handläggningen
av militära mål hos militäråklagarna, 1951 s. 106; — dröjsmål av hovrätt
vid behandlingen av militärt brottmål, 1957 s. 47; — fråga om gemensam
handläggning vid underrätt av dels mål angående klagan över beslut i
disciplinmål dels ock mål angående åtal, som vid underrätten omedelbart
anliängiggjorts mot den i disciplinmålet dömde, 1952 s. 166; — fråga om
sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses såsom militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166; — se även
Anmälan, Beslut, Dom, Fullföljd, Förundersökning, Prövningstillstånd,
Tjänsteväg, Tjänstgöringsplats, Trafikmål, Utredning, Åklagare, Ålal.
Militärförhör, måls hänskjutande till åklagaren vid förberedande utredning
enligt 23 § militära rättegångslagen, 1951 s. 196; — chef som ej har be¬
straffningsrätt i disciplinmål äger icke hålla militärförhör innan han vi¬
darebefordrar anmälan om brott till bestraffningsberättigad befattnings¬
havare, 1953 s. 78; — av förbandschcf förordnad förhörsledare i militära
mål äger icke pröva huruvida utredningen skall ske genom militärförhör
eller ombesörjas av civil myndighet, 1952 s. 162; — olämpliga åtgöranden
från förhörsledares sida, 1955 s. 24; — se även Protokoll.
Ht .V/1 (> Ii?. M ilif i c o in buds m a n n c n s ämbeisbcräftelsc
242
Militärhäkte, användning av tält som förvaringsrum för arrestanter, 1952
s. 235; — arreststratf får ej verkställas å fartyg, varå militärhäkte icke
är inrättat, 1952 s. 180; — innebörden av anmälningsskyldighet jämlikt
54 § andra stycket rättsvårdskungörelsen, 1950 s. 425; — åtgärder för
minskande av brandrisken i träbyggnader, vari militärhäkten inrymts,
och möjliggörande av hastig utrymning vid eldfara, 1952 s. 231, 1955 s
189, 1956 s. 152 o. 1957 s. 79.
Militärläkare, jfr Läkare.
Militärpsykologi, se Personalbehandling.
Militär straff- och processlagstiftning, yttrande i anledning av remiss angå-
en301ViSSa ändringar i dcn militära straff- och processlagstiftningen, 1952
Militärt område, se Kasernområde, Parkeringsförbud, Polismyndighet.
Militärt straffregister, dröjsmål med införing i militärt straffregister, 1958
s. 74; — angående anteckning i militärt straffregister av strafföreläg¬
gande i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236; — "fråga om rätt för per¬
sonundersökare i brottmål att erhålla utdrag av militärt straffregister,
1951 s. 119; — för straffregisterföringen vid förbanden är av betydelse
att av dom i militärt mål framgår att domen avser sådant mål, 1956 s. 109.
Militäråklagare, se Åklagare.
Minnesbok, se Protokoll.
Missbruk, av förmanskap, 1954 s. 31 o. 1958 s. 17; — av tjänstebil, 1951 s.
125, 1954 s. 18 o. 1955 s. 151. Jfr Tävlingar.
Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 1950 s. 121 o. 129, 1952 s 125 o
195, 1953 s. 14, 40, 46, 57, 111 o. 117, 1954 s. 70 o. 148, 1955 s. 54 o. 66,
1956 s. 15 o. 69, 1958 s. 17, 38 o. 43.
Motorfordon, se Bil, Kasernområde, Olovligt brukande, Parkeringsförbud
Trafikmål, Transport.
Målsägande, fråga huruvida vid oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § straff¬
lagen krigsman, mot vilken den felande brustit i anständigt uppförande,
är att anse som målsägande, 1951 s. 181; — se även Förundersökning.
Mäss, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.
Mässpenningar, se Disciplinbot.
Nöjdförklaring, felaktigt förfarande vid upptagande av nöjdförklaring med
avseende å arreststraff, 1955 s. 110; — innehållet i en för sitt ändamål god¬
tagbar nöjdförklaring, 1955 s. 113; — nöjdförklaring kan ej ifrågakomma
då arreststraff ålagts genom domstols dom eller beslut, 1955 s. 108; —
nöjdförklaring av häktad, 1951 s. 205.
Offentlig handling, se Allmänna handlingar.
Ohörsamhet, mot vakt, lydnadsbrott eller ohörsamhet mot vakt, 1954 s. 78.
Olovligt brukande, av kronan tillhöriga bildäck, 1950 s. 56; — innebörden
(beträffande otillåtet nyttjande av motorfordon) av det i 9 § 2. militära
rättegångslagen förekommande uttrycket »egendomen lämnats åt den
brottslige för begagnande», 1957 s. 27.
Olyckshändelse, bestämmelser rörande åtgärder vid inträffade olyckshän¬
delser, 1957 s. 31.
Olämpligt uppträdande, mot underlydande krigsman, 1951 s 37 o■ 9l> 1953
s. 87 o. 111, 1954 s. 141, 1955 s. 24, 1956 s. 15, 1958 s. 43 o. 51-
243
Onykterhet i tjänsten, innebörden av det i straffbestämmelsen för onykter¬
het i tjänsten förekommande uttrycket »under tjänsteutövning», 1955 s.
96 o. 1958 s. 58; — beslag å och förverkande av spritdrycker m. m. vid
onykterhet i tjänsten, 1957 s. 44; — se även Fylleri.
Ordningen inom krigsmakten, viss fråga härom i samband med spridande
av tryckt skrift, 1950 s. 303; — militär myndighets befogenheter i förhål¬
lande till civil polismyndighet i avseende å upprätthållande av allmän ord¬
ning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; — se även Befäls-
rätt. Jfr Spritdrycker.
Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 1950 s. 125, 1952 s. 195
o. 199, 1953 s. 14, 57 o. 117, 1954 s. 131 o.' 144, 1955 s. 24, 1956 s. 15 o. 61,
1958 s. 38 o. 43; — gränsdragningen mellan oskickligt beteende enligt 26
kap. 9 § strafflagen, förargelseväckande beteende enligt 16 § samma kapi¬
tel och tjänstefel enligt 18 § nämnda kapitel, 1951 s. 180.
Pansarskott, bestämmelser till förebyggande av förväxling mellan olika typer
av pansarskott, 1955 s. 126.
Parkeringsförbud, lagligheten av förbandschefs förbud att använda viss par¬
keringsplats inom förbandets område, 1956 s. 81.
Pennalism, se Kamratförtryck.
Permission, obehörig vägran av landpermission i fall då å fartyg tjänstgö¬
rande person rapporterats för begången förseelse, 1951 s. 75.
Personalbehandling, yttrande över ett av försvarets personalbehandlingsut-
redning avgivet betänkande med förslag angående försvarets personal¬
tjänst, 1951 s. 251; —- över ett av överbefälhavaren framlagt förslag till
personalvårdsorganisation inom försvarsväsendet, 1958 s. 225; — över ett
av försvarets personalbehandlingsutredning avgivet betänkande angående
militärpsykologi och personaltjänst, 1954 s. 257.
Personalredovisning, underlåtenhet av truppregistreringsmyndighet att un¬
derrätta värnpliktig om upphävd uttagning för viss utbildning, 1952 s.
111.
Personaltjänst, se Personalbehandling.
Polismyndighet, angående innebörden av begreppet »polismyndighet», 1957
s. 39; — civil polismyndighets befogenheter i avseende å upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; —
fråga om rätt för civil polisman att vid tjänsteförrättning inom militärt
område använda motorfordon, 1950 s. 307; — betydelsen i rättsligt hän¬
seende av uttrycket »polispersonal, anställd vid krigsmakten», 1955 s.
105; — se även Militära mål, Åklagare.
Privat uppdrag, anlitande av underlydande militär personal för privata upp¬
drag, 1950 s. 56, 1954 s. 31 o. 148, 1958 s. 17.
Protokoll, i protokoll över militärförhör upptagen utsaga bör icke underteck¬
nas av den hörde till bestyrkande av att avfattningen godkännes, 1951
s. 201; — fråga angående antecknande i domstols protokoll av enighet
resp. meningsskiljaktighet mellan rättens ordförande och nämnden, 1956
s. 111; — missvisande anteckningar i hovrätts protokoll och minnesbok
rörande dagen för måls föredragning, 1957 s. 47.
Proviantering, fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri pro-
viantering av tull- och skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164. Jfr
Förplägnad.
Provokation, 1951 s. 28 o. 1952 s. 13.
244
Prövningstillstånd, vid fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut var¬
igenom disciplinstraff ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192.
Raketgevär, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid skjutning med
raketgevär, 1955 s. 76.
Redovisning, se Förskott.
Referent, angående referentens åligganden vid måls behandling i hovrätt,
1957 s. 47.
Regementschef, innebörden av i instruktioner förekommande uttryck »rege¬
mentschefs makt och myndighet», 1954 s. 95.
Repetitionsövning, se Verkställighet av disciplinstraff.
Representation, av allmänna medel bekostad representation å fartyg i främ¬
mande hamn, 1950 s. 330.
Resekostnad, fråga om rätt för tjänsteman att vid anträdande av tjänsteresa,
som skall företagas med järnväg, för färd från bostaden till järnvägssta¬
tionen använda tjänstebil, 1951 s. 125.
Rymning, se Undanhållande.
Ryttartävling, se Tävlingar.
Rättegångskostnad, utbetalning av rättegångskostnadsersättning, som av
domstol tillerkänts den som för talan mot beslut i ersättningsmål, 1951
s. 100; — åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersätt¬
ning av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149; — överrätts
beslut, varigenom rättegångskostnadsersättning av allmänna medel blivit
nedsatt, skall under vissa förutsättningar expedieras för verkställighet,
1953 s. 108.
Rättskraft, i fråga om avgörande i mål angående fylleri, 1952 s. 172.
Rättsvårdsblanketter, förandet av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 121 o.
126; — förvaring av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 124; — se även
Arrestantkort, Auditör.
Sekretessföreskrifter, se Allmänna handlingar.
Sekretesslagen, se Allmänna handlingar.
Simulation, 1950 s. 153; — gränsdragningen mellan svikande av försvars-
plikt, då gärningen innefattar simulation, och tjänstefel, 1951 s. 179.
Simövningar, allmänna säkerhetsföreskrifter, 1950 s. 252 o. 1951 s. 73.
Sjukredovisning, redovisning av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1952 s.
59, 1953 s. 132, 1955 s. 147 o. 1957 s. 94; — innebörden i visst fall av sjuk¬
redovisning såsom delvis tjänstbar, 1953 s. 33 o. 37; — försummelse av
läkare att i sjukredovisningshandlingar verkställa föreskrivna anteck¬
ningar, 1953 s. 132; — fråga huruvida i sjukredovisning upptagen per¬
sonal bör kunna avföras därur annorledes än i samband med återbesök
hos läkaren, 1954 s. 239; — skyldighet för truppbefäl att ställa sig till
efterrättelse av förbandsläkare meddelade föreskrifter med avseende å
personalens sjukredovisning, 1952 s. 135 o. 1956 s. 18; — den främste
läkaren vid förband har skyldighet tillse att övriga läkare vid förbandet
få del av och sätta sig in i meddelade föreskrifter angående sjukredovis¬
ningen, 1953 s. 132; — författningsenligheten av viss order om sjukredo¬
visning av flygtekniker, 1955 s. 139;—fråga huruvida krigsman, som sjuk-
redovisats för vård i hemmet, genom att avlägsna sig från hemmet gjort sig
skyldig till tjänstefel eller undanhållande, 1956 s. 143; — vissa spörsmål
245
rörande ordningen för tillhandahållande myndigheter emellan av sjuk¬
redovisningshandlingar, 1957 s. 107.
Sjukvisitation, anlitande vid sjukvisitalioner av elever i fackutbildningskurs
för värnpliktiga läkare, 1952 s. 14; — underlåtenhet av militärläkare att
företaga tillräckligt ingående undersökning av sjukanmäld värnpliktig,
1957 s. 21; — se även Läkarbesiktning, Sjukredovisning.
Sjukvård, se Läkarvård.
Sjukvårdspersonal, se Tävlingar.
Sjötillägg, se Disciplinbot.
Skadestånd, med anledning av att säkerhetsföreskrifter blivit åsidosatta,
1953 s. 98; — med anledning av felbehandling i samband med läkarbe¬
siktning, 1955 s. 183; — se även Ersättning, Trafikmål.
Skidtävling, se Hälsovård, Tävlingar.
Skjutning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid övningsskjutning
från stridsvagn, 1950 s. 263; vid skjutning med raketgevär, 1955 s. 76;
vid provskjutning med sjöartilleri, 1950 s. 273; vid provskjutning med
kustartilleripjäs, 1951 s. 45; — frågor om ansvar och ersättningsskyldig¬
het med anledning av en i oktober 1948 å kryssaren Gotland inträffad
skjutolycka, 1952 s. 190; — avhjälpande i visst fall av olägenheter för
ortsbefolkningen i samband med skjutövningar, 1955 s. 135; -— se även
Vakttjänst.
Skyddsgrop, se Stridsvagn.
Skyddskoppvmpning, straff för vägran att underkasta sig ympning, 1951
s. 177.
Skyttetävling, se Tävlingar.
Spioneri, utredning föranledd av flaggunderofficers lagförande för spioneri,
1953 s. 158.
Spritdrycker, beslag å och förverkande av spritdrycker in. in. vid onykterhet
i tjänsten och vid fylleri, 1957 s. 44.
Sprängmedel, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid transport
av sprängmedel, 1955 s. 85.
Statsåklagare, se Åklagare.
Strafföreläggande, angående anteckning i militärt straffregister och å kon¬
trollkort av strafföreläggande i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.
Straffkommendering, jfr Tillrättavisning.
Straffkort, se Militärt straffregister.
Straffmätning, se Övergivande av post.
Stridsvagn, fråga huruvida en vänjningsövning, därvid en stridsvagn fram¬
fördes över med trupp bemannade skyddsgropar, planlagts och genom¬
förts med erforderlig omsorg, 1956 s. 152; — fråga angående behovet av
allmänna säkerhetsföreskrifter vid övningar av ifrågavarande slag, 1956
s. 152.
Studiebesök, se Befästning.
Svikande av försvarsplikt, se Simulation.
Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Handgemäng, Handgranat¬
kastning, Militärhäkte, Pansarskott, Raketgevär, Simövningar, Skade¬
stånd, Skjutning, Sprängmedel, Stridsvagn, Vakttjänst, överskeppning.
Säkerhetstjänst, vissa förhållanden berörande den militära säkerhets¬
tjänsten, 1953 s. 189.
246
Tillhörighet till förband, innebörden av det i 71 § militära rättegångslagen
förekommande uttrycket »den avdelning, till vilken den misstänkte hör»,
1953 s. 94.
Tillrättavisning, får ej användas med mindre förutsättningar föreligga för
åläggande av straff för förseelsen i disciplinär ordning, 1950 s. 84 o. 243,
1952 s. 139 o. 1953 s. 87; — må ej meddelas innan den felande lämnats
tillfälle att förklara sig, 1953 s. 87; — fråga om samtidigt användande
för olika förseelser av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; —
vakttjänstgöring utom tur ålagd av förman utan tillrättavisningsrätt, 1950
s. 44 o. 1954 s. 31; — tillämpning av en i lag icke medgiven form av till¬
rättavisning, 1956 s. 81; — upphävande av tillrättavisning, 1950 s. 225 o. 1953
s- 87; — fråga i visst fall huruvida tillrättavisningsrätten vid kompani
kunnat,^ med förbigående av tillrättavisningsberättigad kompanichef, upp¬
dragas åt högre chef, 1957 s. 43; — tillrättavisningsrätt tillkommer ej stabs-
chef vid försvarsområdesstab och militärbefälsstab, 1958 s. 83; — se även
Tillrättavisningsförteckning, Vapenfria värnpliktiga. Jfr Verkställighet av
tillrättavisning.
Tillrättavisningsförteckning, innebörden av föreskrifter rörande vad som
skall antecknas i tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 204; — vissa frågor
angående granskning av tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 205; — till¬
vägagångssätt för antecknande av anmärkningar framkomna vid gransk¬
ning av tillrättavisningsförteckning, 1954 s. 88; — utdrag ur tillrättavis¬
ningsförteckning bör ej införskaffas i disciplinmål eller annat militärt
mål, 1951 s. 205.
Tillrättavisningsrätt, se Tillrättavisning.
Tilltalsord, fråga om överordnads användande av tilltalsordet »du» till me¬
nig, 1954 s. 144 o. 1955 s. 66.
Tjänst, innebörden av uttrycket »innehar tjänst vid krigsmakten» i 3 § mi¬
litära rättegångslagen, 1951 s. 192 o. 1955 s. 107; — underlydande har
beordrats till arbete som ej ingått i hans tjänst, 1954 s. 31, 1956 s. 139 o.
1957 s. 103, jfr 1950 s. 56 o. 1954 s. 148; — se även Bisyssla.
Tjänstduglighet, se Inskrivningsförordningen. Jfr Läkarbesiktning, Läkar¬
intyg-
Tjänstebil, missbruk av, 1951 s. 125, 1954 s. 18 o. 1955 s. 151, jfr även 1957
s. 27; — se även Resekostnad.
Tjänstefel, straffbestämmelserna i 25 kap. 4 § och 26 kap. 18 § strafflagen
subsidiära i förhållande till andra straffbud, 1951 s. 187; — tjänstefel eller
egenmäktigt förfarande, 1957 s. 27; — tjänstefel eller lydnadsbrott, 1958
s. 67. Jfr Oskickligt beteende, Simulation, Undanhållande, Övergivande av
post. Se även Civil befattningshavare, Olämpligt uppträdande, Tilltalsord,
Tävlingar.
Tjänstemeddelande, stabschef har avlåtit viss framställning å högre chefs
vägnar (»enligt uppdrag») utan att härutinnan ha erhållit erforderligt
särskilt bemyndigande, 1956 s. 48.
Tjänsteplikt, se Tävlingar, Ämbetsman.
Tjänsteresa, se Resekostnad. Jfr Traktamente.
Tjänsteutövning, se Onykterhet i tjänsten.
Tjänsteväg, vid anmälan om brott, 1953 s. 72. Jfr Anmälan.
Tjänstgöring, se Arreststraff, Verkställighet av disciplinstraff.
Tjänstgöringsplats, chef som hänskjutit militärt mål till åklagaren skall, om
tjänstgöringsplatsen för den misstänkte ändras, underrätta eventuell ny
bestraffningsberättigad chef jämte åklagaren, 1957 s. 35.
247
Tjänstgöringsställe, innebörden av detta uttryck i 26 kap. 11 § strafflagen,
1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143.
Tjänstledighet, anmärkning mot handläggning av ansökan om tjänstledighet
med anledning av nära anhörigs sjukdom, 1951 s. 120; — för värnplik¬
tiga med anledning av kallelse till domstol, 1953 s. 138. Jfr Traktamente.
Trafikbrottslagen, fråga huruvida lagen om straff för vissa trafikbrott är till¬
lämplig med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74.
Trafikmål, mål om ansvar å krigsman för oaktsamhet vid förande av kro¬
nans motorfordon handlägges såsom militärt brottmål, 1951 s. 191 o. 195;
— angående skyldighet för domstol att lämna meddelande om skade¬
ståndskrav mot förare av krigsmaktens motorfordon, 1953 s. 249 o. 1954
s. 245. Jfr Kasernområde.
Traktamente, värnpliktigs rätt till traktamente vid resor i samband med
tjänstledighet och övningsuppehåll, 1955 s. 181.
Transport, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunlct påtalade förhållan¬
den i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s. 144;
— se även Sprängmedel.
Tryckfrihetsförordningen, inskränkning i rätten att å vissa fritidslokaler
framlägga tryckta skrifter, 1950 s. 276; — för kustflottan utfärdade or¬
der ha innehållit felaktiga uppgifter angående vilka tidningar som icke
fingo framläggas å nämnda lokaler, 1952 s. 205; — fråga huruvida visst
uttalande av militär myndighet tryckfrihetsrättsligt innefattat hinder i en¬
skild förenings publicistiska verksamhet, 1954 s. 153; — angående ut¬
spridande av vissa skrifter vid trupp eller å flottans fartyg, 1954 s. 278;
— se även Allmänna handlingar. Jfr Förening.
Tuberkulos, jfr Lungtuberkulos.
Tystnadsplikt, vissa spörsmål rörande läkares tystnadsplikt, 1957 s. 107.
Tävlingar, sjukvårdspersonal vid krigsmakten har utan stöd av gällande be¬
stämmelser kommenderats att å fritid tjänstgöra såsom olycksfallsbered-
skap vid av civil organisation anordnade ryttartävlingar, 1956 s. 139; —
värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser kommenderats att
tjänstgöra såsom markörer vid civil skyttetävling, 1957 s. 103; — vissa
spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i stark kyla, 1957
s. 86; — fråga om krigsman, som frivilligt anmält sig till deltagande i
militär idrottstävling men uteblivit, gjort sig skyldig till tjänstefel, 1951
s. 84; — se även Kommendering.
Undanhållande, gränsdragningen mellan undanhållande enligt 26 kap. 11 §
strafflagen och tjänstefel enligt 18 § samma kapitel, 1951 s. 181, 1952 s.
146 o. 1956 s. 143; — beräkning av frånvarotid vid ådömande av straff för
undanhållande (rymning), 1958 s. 96 o. 203; — fråga om samtidigt tilläm¬
pande av straffbestämmelserna för undanhållande (rymning) och lydnads¬
brott (tjänstefel), 1953 s. 68; — innebörden av uttrycket tjänstgörings¬
ställe i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s/l43;__
se även övergivande av post. Jfr Eftertjänst.
Underskrift, beslraffningsberättigad befattningshavare, som meddelat beslut
i disciplin- eller ersättningsmål, skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — sc även Tjänstemeddelande.
Ungdomsfängelse, se Åtal.
Upphandling, fråga om regemenlsintendenls behörighet alt självständigt hand¬
lägga upphandlingsärenden, 1951 s. 171; — felaktig handläggning av upp-
handlingsärende, 1955 s. 158 o. 1956 s. 129.
248
Uppsåt, innebörden av kravet på uppsåt vid tillämpning av straffbestäm¬
melsen för undanhållande i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 184.
Utegångsförbud, innebörden av föreskriften att utegångsförbud får avse högst
sju dagar, 1951 s. 191; — verkställighetstiden vid utegångsförbud, som
bestämts till visst antal dagar understigande sju, 1951 s. 191; — i till-
rättavisningsförteckningen skall angivas vilket område utegångsförbudet
avser, 1951 s. 204.
Utredning, kompanichef har utan befogenhet verkställt utredning i militärt
mål, 1954 s. 85; — se även Förhör, Förundersökning, Militärförhör.
Utrikesvistelse, innebörden av föreskrifterna i tjänstereglementet för krigs¬
makten om inhämtande av tillstånd att vistas utrikes, 1951 s. 122.
Utspisningsnämnd, tillrättavisning meddelad ordförande i utspisningsnämnd
för underlåtenhet att i föreskriven utsträckning avhålla sammanträden
med nämnden, 1951 s. 69.
Vakttjänst, skyldighet för fartygschef att kontrollera att personal, som ut¬
rustas med eldhandvapen för vakttjänst, äger erforderliga kunskaper och
färdigheter beträffande vapnets handhavande, 1952 s. 226; — särskilda
säkerhetsanordningar till förhindrande av vådaskott vid användning av
kulsprutepistoler under vakttjänst, 1954 s. 104 o. 1955 s. 131; — se även
Tillrättavisning, övergivande av post.
Vapenfria värnpliktiga, tillrättavisning av vapenfri värnpliktig som ej står
under militärt befäl, 1950 s. 425.
Verksstadga, frågor rörande tillämpningen av en föreslagen allmän verks-
stadga, 1955 s. 204.
Verkställighet av disciplinstraff, fråga om utverkande av överrätts förord¬
nande att av underrätt ålagt disciplinstraff icke skall verkställas i av-
bidan på lagakraftägande dom eller beslut, 1951 s. 201; — fråga om ver¬
kan av bestraffningsberättigad befattningshavares beslut att av honom
ålagt disciplinstraff ej skall gå i verkställighet, 1950 s. 217; — arreststraff
får ej verkställas om samtidigt till verkställighet föreligger straffarbets-
eller fängelsestraff, 1955 s. 118; — verkställighet av arreststraff i annat
militärhäkte än vid den dömdes eget förband, 1950 s. 212; — förfarandet
vid verkställighet av arreststraff då den straffskyldige icke längre är
tjänstgöringsskyldig, 1951 s. 95 o. 190, 1952 s. 177, 1953 s. 274 o. 1956 s.
117; — felaktiga åtgärder vid handläggning av ärende angående införpass¬
ning till militärhäkte av i tjänst icke varande värnpliktig för undergående
av arreststraff, 1956 s. 117; — fråga huruvida då av ett arreststraff om
femton dagar de fem första enligt förordnande i straffbeslutet verkställts
med tjänstgöring straffet i övrigt må verkställas utan tjänstgöring, 1952
s. 176; — förordnande att arreststraff med hänsyn till den dömdes tjänst¬
göringsförhållanden skall verkställas med tjänstgöring må meddelas en¬
dast i samband med straffets åläggande, 1952 s. 178; — bestraffningsbe¬
rättigad chef äger icke ändra i straffbeslut meddelad föreskrift att arrest¬
straff skall verkställas med tjänstgöring, 1955 s. 118; — vissa spörsmål
rörande straffarrestants sysselsättande med arbete under arresttiden, 1957
s. 74; — åtgärder för verkställande av arreststraff då med hänsyn till den
dömdes hälsotillstånd för verkställigheten föreligger hinder, vars varak¬
tighet icke kan närmare bedömas, 1952 s. 179; — innebörden vid samman¬
läggning av arreststraff av uttrycket i 9 § disciplinlagen »förekomma p å
en gång till verkställighet», 1955 s. 116; — frågor om verkställande med
eller utan tjänstgöring av arrest efter sammanläggning av flera arrest-
249
straff eller efter avbrott i sådant straff, 1951 s. 190; — förnyat förord¬
nande om verkställighet efter avbrott i arreststraff, 1951 s. 203; — beräk¬
ning av strafftid vid avbrott i verkställigheten av arreststraff, 1951 s. 191;
— arrest utan bevakning (enligt den numera upphävda strafflagen för
krigsmakten), 1950 s. 32; — verkställighet av arreststraff i samband med
krigsförbandsvisa repetitionsövningar, 1953 s. 267; — felaktigt förfarande
vid handläggning av ansökan om uppskov med verkställighet av arrest¬
straff, 1955 s. 110; —- se även Arreststraff, Militärhäkte. Jfr Nöjdförkla¬
ring.
Verkställighet av tillrättavisning, fråga huruvida tillrättavisning som med¬
delats icke kasernerad personal i form av förbud att på fritid vistas utom
bostaden innefattar hinder att lämna densamma för intagande av måltid,
1950 s. 249; -— innebörden av föreskriften att ålagd tillrättavisning ome¬
delbart skall gå i verkställighet, 1951 s. 101 o. 1952 s. 186; — fråga huru¬
vida värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut icke får lämna kom¬
paniförläggningen äger deltaga i frivillig fritidsundervisning utom kom¬
paniförläggningen, 1952 s. 183; — se även Utegångsförbud. Jfr Tillrätta¬
visning.
Visitation, se Kroppsvisitation.
Vitsord, se Allmänna handlingar.
Vittne, se Vittneskallelse.
Vittnesförhör, jfr Vittneskallelse.
Vittneskallelse, vittne i brottmål får ej i vittneskallelsen föreläggas att före
vittnesförhöret »taga del av förundersökningsprotokollet», 1957 s. 46.
Våld, mot underlydande krigsman, 1953 s. 14, 1954 s. 67 o. 1955 s. 15; —
gränsdragningen mellan 26 kap. 7 § strafflagen (våld eller hot mot krigs¬
man) och 10 kap. 1 § samma lag (våld eller hot mot tjänsteman), 1957
s. 26.
Väg, se Kasernområde, Trafikbrottslagen, Vägtrafikförordningen.
Vägtrafikförordningen, fråga huruvida vägtrafikförordningen är tillämplig
med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74.
Vänjningsövning, se Stridsvagn.
Värnpliktslagen, angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänst¬
göring av tid för verkställande av disciplinstraff, 1952 s. 245 o. 1953 s.
273; ~ yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsför-
hållanden, 1952 s. 285; — vissa spörsmål om straffbeläggande av värn¬
pliktigs underlåtenhet att förvara och taga del av mottagen order om
tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; —
fråga om sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnplikts¬
lagen icke skola anses såsom militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166; —
angående prövning i vissa fall av värnpliktigas krigsduglighet och krigs-
användning, 1953 s. 237, 1956 s. 166 o. 1957 s. 141; — se även Bered-
skapsövning.
åklagare, landsfogde i vissa fall åklagare i militära mål, 1951 s. 199; —
angående behov av förstärkning av tillgången på åklagar- och polisper¬
sonal, som har alt ombesörja utredning i militära mål, 1951 s. 223, 1953
s. 233 o. 1956 s. 189; — underlåtenhet att verkställa utredning som varit
erforderlig, 1950 s. 13; —- tillsynen i fråga om anhållanden av för brott
misstänkta, 1955 s. 209; — angående distriktsåklagares skyldighet att i
17 -!>7lOCi. Militieombudsmannens ämbetsberättelse
250
vissa fall inhämta statsåklagares medgivande till anställande av åtal, 1056
s. 102; — se även Fullföljdsrätt, Förundersökning, Militära mål, Rätte¬
gångskostnad. Jfr Tjänstgöringsplats.
Åtal, i militärt mål mot den som tidigare blivit dömd till ungdomsfängelse,
1953 s. 104; -— behörig domstol vid åtal i militärt mål, 1953 s. 94; — ut¬
vidgning av väckt åtal, 1956 s. 103; — se även Åklagare.
Åtalseftergift, 1951 s. 196.
Återkallelse, påverkan att återkalla hos militieombudsmannen gjord anmälan,
1958 s. 17.
Ämbetsansvar, 1951 s. 190, 192 o. 198, 1955 s. 105.
Ämbetsbrott, jfr Ämbetsman.
Ämbetsman, ämbetsmans åsidosättande av tjänsteplikt genom allmänt brott,
1954 s. 267. Jfr Våld.
Ämbetsverk, författningsenligheten av inom visst ämbetsverk utan tillstånd
av Kungl. Maj :t vidtagen organisationsändring och av därefter inom ver¬
ket tillämpad ordning för vissa ärendens handläggning, 1955 s. 165; —
innebörden av det i instruktionen för vissa ämbetsverk förekommande
uttrycket »därtill utsedd befattningshavare», 1955 s. 180; — högre chef
har i samarbetet med underordnade tjänstemän förbigått den som med
självständigt ansvar utövat det närmaste chefskapet över dessa, 1955 s.
181; — se även Verksstadga.
Örlogsfartyg, se Fartyg.
Övergivande av post, räckvidden av straffbestämmelsen för övergivande av
post, 1951 s. 185; — tillämpning av straffbestämmelsen för övergivande
av post, då vaktpost somnat under posttjänstgöring, 1955 s. 92; — under¬
låtenhet att inställa sig till anbefalld vakttjänstgöring kan icke bliva att
bedöma som övergivande av post, 1954 s. 74; •—- fråga om samtidigt tilläm¬
pande av straffbestämmelserna för övergivande av post och undanhållan¬
de, 1952 s. 148; — straffmätning vid ådömande av ansvar för övergivande
av post under fredstid, 1955 s. 92.
Överskeppning, vissa spörsmål rörande säkerhetsbestämmelser för övningar
i övergång av vattendrag (överskeppning) med s. k. patrullbåt, 1957 s. 124.
Övningsflygning, föreskrifter rörande övningsflygning i samband med tjäns-
teuppdrag eller ledighet, 1953 s. 230.
Övningsuppehåll, jfr Traktamente.