301
tid hade detta kontorsbiträde vid Skaraborgs regemente (Skaraborgs pan¬
sarregemente) som ovan nämnts varit placerat såsom biträde hos regements-
kassören. Någon furir hade däremot icke under denna tid tjänstgjort i dylik
befattning. Den anordning, som av underbefälsutredningen och i propositio¬
nen nr 143 till 1944 års riksdag föreslagits samt sedermera av riksdagen be¬
slutats, hade sålunda i realiteten redan tidigare varit genomförd vid rege¬
mentet.
Sedan Margit Andersson bereus tillfälle att inkomma med bemötande, an¬
förde bon: I regementschefens skrivelse förekomme vissa uttalanden om
kontorsbiträdenas tjänstgöring. Efter studium av grunderna för de i detta
avseende utfärdade bestämmelserna hade Margit Andersson kommit till en
motsatt uppfattning. Margit Andersson ville därför i korthet bemöta dessa
påståenden. Enligt regementschefens yttrande skulle det ena kontorsbiträ¬
det vara biträde hos regementskassören och det andra placeras till tjänst¬
göring vid den avdelning inom regementsstaben, som regementschefen be¬
stämde. Till stöd för denna uppfattning anfördes den not å sid. 24 i 1944/
1945 års personalförteckning, som säger att av de tvenne kontorsbiträdena
ett skulle vara biträde hos regementskassören. Vidare hade enligt regements¬
chefen någon bestämmelse i 1942 års personalförteckning och regleringsbre\
ej utfärdats om tjänstgöringen för det den 1 juli 1942 tillsatta kontorsbiträ¬
det. Härav hade tydligen dragits den slutsatsen, att detta kontorsbiträde finge
av truppförbandschef placeras till tjänstgöring å den avdelning denne be¬
stämde. Emellertid framginge av propositionen nr 210 år 1942 följande: I av¬
delningen »D. Lägre truppförband m. m. Allmänna grunder» föresloge för-
svarsutredningen, att en furir skulle beräknas för tjänstgöring a kassaför¬
valtningen. Hörda myndigheter hade i ärendet olika uppfattningar. Armé¬
förvaltningen hade ansett, att såsom biträde för kassatjänsten borde beräk¬
nas en sergeant i stället för en furir, såsom försvarsutredningen föreslagit.
Underofficersförbundet hade ansett, att den för kassaavdelningen beräk¬
nade furiren syntes med fördel kunna ersättas av en kvinnlig tjänsteman.
1942 års försvarsberedning uttalade följande: På sätt arméförvaltningen fö¬
reslagit borde en sergeant i stället för en furir avses för tjänstgöring vid
truppförbands kassaförvaltning. Skulle denna biträdeshjälp icke vara till¬
räcklig såväl för regementsintendenten som för kassaförvaltningen, syntes
det ytterligare behovet böra tillgodoses genom anställande av ett extra ordi¬
narie kontorsbiträde, i första hand avsett för tjänstgöring hos regements¬
kassören. 1942 års försvarsberedning framhöll ytterligare, att den emel¬
lertid förutsatte, att kontorsbiträdesbefattningen avsåges för kassaförvalt¬
ningen. Vad av de sakkunniga samt hörda myndigheter sålunda föreslagits,
hade av föredragande departementschefen lämnats utan annan erinran än
att denne yttrade, att i motsats till arméförvaltningen och försvarsbered-
ningen han icke kunde finna det ur tjänstesynpunkt behövligt att såsom
biträde för tjänstgöring vid truppförbands kassaförvaltning avse en sergeant
i stället för en furir. Då riksdagen sedermera bifallit denna proposition,
skulle alltså enligt statsmakternas beslut från deli 1 juli 1942 kassaforvalt-
302
ningens personal utgöras av — förutom regementskassören — en furir och
ett extra ordinarie kontorsbiträde. Att i 1942 års personalförteckning eller
regleringsbrev Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut i fråga om kontorsbiträ-
dets tjänstgöring icke närmare preciserats kunde icke åberopas som ett skäl
för frångående av detta beslut. Margit Andersson ville sålunda hävda den
uppfattningen, att det extra ordinarie kontorsbiträde, som tillsattes den 1
juli 1942, skulle tjänstgöra å depåexpeditionen, avdelning V (krigskassaav¬
delningen) — i fredstid motsvarande kassaförvaltningen — och härvid i första
hand avses för tjänstgöring hos regementskassören. Vad anginge noten å
sid. 24 i 1944 års personalförteckning, vilken av regementschefen åberopats
som skäl för att endast det ena kontorsbiträdet skulle tjänstgöra å kassaav¬
delningen, syntes det Margit Andersson, att den måste syfta på det kontors¬
biträde, som tillsattes den 1 juli 1944. Som Margit Andersson i sin tidigare
skrivelse anfört, hade från budgetåret 1944/45 nytillkommit ett kontorsbi¬
träde (att ersätta furiren å kassaavdelningen), som benämndes »biträde åt
regementskassör». Här vore således icke fråga om det kontorsbiträde, som
tidigare från den 1 juli 1942 skulle tjänstgöra vid kassaavdelningen. Efter¬
som alltså 1942 års riksdag beslutat ett kontorsbiträde med tjänstgöring vid
kassaförvaltningen och 1944 års riksdag ett nytt konlorsbiträde som rege¬
ra entskassörens biträde, syntes den tolkning regementschefen givit notens
verkliga innebörd icke kunna vara riktig. Noten kunde rimligen icke ha en
innebörd, som stöde i strid med Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut i ären¬
det. Regementschefen ansåge, att med hänsyn till arbetsuppgifter och an¬
svar ett kontorsbiträde borde tjänstgöra vid regementsexpeditionen, avdel¬
ning VI. Givetvis tillkomme det icke Margit Andersson att fälla något jäm¬
förande värdeomdöme örn de arbetsuppgifter, som förekomme å de båda
ifrågavarande arbetsområdena. Margit Andersson ville dock påpeka det fak¬
tum, att i samband med inrättandet av de båda kontorsbiträdesbefattning-
ama i vederbörliga propositioner aldrig talats om någon annan arbetsplats
än kassaavdelningen. Ingenstädes funnes något uttalande om behovet av
dylik arbetskraft å någon annan avdelning inom regementsexpeditionen. För
så vitt lönegraderna för civila befattningshavare bestämdes med hänsyn till
de mer eller mindre kvalificerade arbetsuppgifterna i den befattning veder¬
börande innehade — vilket torde vara fallet— syntes såväl de förslagsstäl-
lande som de beslutande myndigheterna själva ha givit ett klart uttryck åt sin
uppfattning i den fråga regementschefen berörde. Regementschefens utta¬
lande, att den anordning, som i propositionen nr 143 år 1944 föreslogs (näm¬
ligen ett nytt kontorsbiträde att avlösa furiren), i realiteten redan tidigare
varit genomförd vid regementet, kunde förstås endast örn man förutsatte, att
det från den 1 juli 1944 nytillkomna biträdet åt regementskassören vore sam¬
ma kontorsbiträde, som tillsattes den 1 juli 1942. Eljest vore ju, som förut
framhållits, meningen med det nya kontorsbiträdet, att detta skulle ersätta
den furir, som tjänstgjorde å kassaavdelningen. Att någon sådan furir ej
varit beordrad till tjänstgöring vid kassan saknade i detta sammanhang bety¬
delse. Som av den här ovan lämnade framställningen måhända kunde fram¬
303
gå, torde själva kärnpunkten i denna fråga vara den betydelse, som skulle
tilläggas noten å sid. 24 i personalförteckningen år 1944. Åtminstone syntes
detta vara regementschefens åsikt, eftersom motivet till uppsägningen upp-
givits vara just tolkningen av denna not. Med hänsyn till statsmakternas fat¬
tade beslut i ärendet förefölle det Margit Andersson, som örn den av rege¬
mentschefen hävdade uppfattningen i frågan icke kunde vara den rätta.
Margit Andersson vidhölle därför de synpunkter som framförts och det yr¬
kande hon framställt i sin tidigare skrivelse.
Försvarets civilförvaltning anförde i ett den 5 juli 1945 avgivet utlåtande
i ärendet: På sätt i handlingarna framhållits upp toge personalförteckningen
för armén för budgetåret 1944/1945 i vad avsåge bland andra pansartrupp-
förbanden två kontorsbiträdesbefattningar i lönegrad MEo 4, därvid särskilt
angivits, att vid förband med regementskassör en av befattningarna — den
genom beslut av 1944 års lagtima riksdag tillkomna — vore avsedd för bi¬
träde åt denne. Beträffande placeringen av den från och med budgetåret
1942/1943 inrättade kontorsbiträdesbefaltningen hade icke meddelats någon
särskild föreskrift. Även om med ledning av det av 1942 års försvarsbered-
ning gjorda, i handlingarna återgivna uttalandet kunde dragas den slutsat¬
sen, att nämnda befattning närmast varit avsedd för kassaförvaltningen,
torde, i avsaknad av uttrycklig föreskrift i ämnet, vederbörande förbands-
chef vara oförhindrad att placera innehavaren av ifrågavarande befattning
å den avdelning inom förbandet, där enligt hans mening största behovet av
ett kontorsbiträde förelåge. Vad det föreliggande fallet anginge, syntes nå¬
gon invändning mot de vidtagna åtgärderna författningsenligt näppeligen
kunna göras, ehuru det givetvis i och för sig kunde synas ha legat närmast
till hands, att klaganden, med bibehållande av befattningen såsom kontors¬
biträde, överflyttats till den avdelning, där enligt regementschefens beprö¬
vande behov förelegat av dylik befattningshavare. Huruvida en sådan an¬
ordning i förevarande fall varit den ur alla synpunkter lämpligaste, kunde
civilförvaltningen svårligen bedöma. Det borde i detta sammanhang icke
bortses från att klaganden icke anmält sig såsom sökande till befattningen
i fråga, då den på nytt utlysts till ansökan ledig med angivande av att be¬
fattningen skulle placeras å regementsexpeditionen, avdelning VI. Upplys¬
ningsvis finge civilförvaltningen slutligen meddela, att ämbetsverket genom
beslut den 5 juli 1945 på besvär av klaganden funnit bestämmelserna i 9 §
militära icke-ordinarie reglementet icke tillämpliga å henne. Styrkt avskrift
av ifrågavarande beslut bifogades.
Av civilförvaltningens beslut den 5 juli 1945 framgår följande: Hos krigs¬
kassaavdelningen vid regementet hade Margit Andersson — under förme¬
nande alt hon utan något sitt förvållande förflyttats till sin nu innehavande
lägre extra ordinarie tjänst — anhållit att med stöd av bestämmelserna i 9 §
militära icke-ordinariereglementet från och med den 1 maj 1945 få bibe¬
hålla den placering i löneklass hon i den föregående anställningen såsom
extra ordinarie kontorsbiträde innehaft. Genom beslut den 29 maj 1945 bade
krigskassaavdelningen vid regementet, enär Margit Andersson i vederbörlig
304
ordning uppsagts från kontorsbiträdesbefattningen och därefter erhållit an¬
ställning såsom extra ordinarie skrivbiträde samt bestämmelserna i 9 § mili¬
tära icke-ordinariereglementet förty icke vore i förevarande fall tillämpliga,
förklarat sig förhindrad bifalla ansökningen. Häröver hade Margit Andersson
anfört besvär hos civilförvaltningen. Civilförvaltningen hade ej funnit skäl
att göra ändring i det överklagade beslutet.
Med anledning av att militieombudsmannen anhållit om upplysningar rö¬
rande orsaken till att Margit Andersson med bibehållande av befattningen så¬
som kontorsbiträde icke överflyttats till den avdelning, där enligt regements¬
chefens beprövande behov förelegat av dylik befattningshavare, har rege¬
mentschefen slutligen lämnat följande upplysningar: Arbetsuppgifterna och
ansvaret för en befattningshavare i kontorstjänst vid regementsexpeditionen,
avdelning VI, vore av sådan beskaffenhet, att krav förelåge att få en för
tjänsten i fråga högt kvalificerad person. Att överflytta klaganden såsom
kontorsbiträde till avdelning VI prövades därför icke utan vidare vara till
fördel för arbetet därstädes. Klaganden hade sedan den 28 april 1941 tjänst¬
gjort å krigskassaavdelningen och därvid biträtt regementskassören med i
kassatjänsten förekommande göromål, som till sin natur vore helt olika göro-
målen å avdelning VI. Med anledning härav hade det ansetts mest lämpligt
för tillvaratagande av statens intressen att utlysa en kontorsbiträdesbefatt-
ning vid avdelning VI till ansökan ledig. Genom utannonserande av platsen
uppstode fri konkurrens och möjlighet att antaga den mest kvalificerade.
Detta hade icke uteslutit möjligheten för klaganden att söka den ledigför-
klarade platsen.
Efter en redogörelse för utredningen i ärendet anförde militieombudsman¬
nen i skrivelse den 26 november 1945 till militärbefälhavaren för tredje mi¬
litärområdet följande.
Till belysning av innebörden av 4 § 4 mom. i det militära icke-ordinarie-
reglementet av den 15 juni 1939 skall här lämnas en kort redogörelse för
ett av Kungl. Maj:t avgjort ärende.
Genom beslut av sekundchefen för Svea livgarde den 12 mars 1945 blevo
två extra ordinarie husmödrar, en extra ordinarie biträdande husmoder och
två extra biträdande husmödrar uppsagda från sina anställningar. De lika¬
lydande besluten lyda: »I samband med regementets förestående utflyttning
till Sörentorp erfordras omreglering av bland annat husmödrarnas anställ¬
nings- och tjänstgöringsförhållanden. Med anledning härav uppsäges Ni
från nu innehavd anställning som husmoder från och med den 1 juli 1945.
Samtliga husmodersbefattningar vid regementet komma att offentligen le-
digförklaras fran och med den 1 juli 1945. Nu anställda husmödrar kunna
därvid givetvis anmäla sig som sökande, varvid i ansökan skall angivas den
eller de lönegrader, i vilka anställning önskas.»
De uppsagda husmödrarna anförde besvär hos Kungl. Majit under an¬
hållan att besluten måtte upphävas.
305
I avgivna yttranden upplystes, att två av husmödrarna voro placerade till
tjänstgöring vid matinrättningen i Sörentorp och de övriga vid matinrätt¬
ningen i Stockholm. Tjänstförrättande sekundchefen uppgav i sitt yttrande
bland annat, att huvuddelen av regementets manskapskontingent skulle flyt¬
tas från Stockholm till Sörentorp. 1 sammanhang därmed skulle även en
husmoder flyttas från Stockholm till Sörentorp. En sådan överflyttning skulle
utan olägenheter kunna genomföras, därest husmödrarna varit väl kompe¬
tenta för sitt värv. Så vore emellertid icke i alla avseenden fallet. Vid flera
tillfällen hade det funnits anledning att framställa anmärkning mot vissa
husmödrars sätt att ombesörja sina tjänsteuppdrag. Med anledning härav
hade uppsägningarna skett. Att även de husmödrar, vilkas tjänstgöring i
huvudsak varit klanderfri, uppsagts, torde ha motiverats av kravet på att
ha helt fria händer vid husmödrarnas placering från och med den 1 juli
1945.
Sekundchefen förklarade i sitt yttrande, att vederbörande regementsin¬
tendent vid olika tillfällen framhållit, att husmodersverksamheten vid rege¬
mentet ofta lämnade mycket övrigt att önska. Intendenterna hade haft den
uppfattningen, att ett ombyte av en husmoder vore önskvärt och att den
ifrågavarande husmodern näppeligen kunde gå i land med befattningen som
chefshusmoder i Sörentorp. Uppsägning av samtliga husmödrar dikterades
främst av humanitetsskäl.
I båda de nämnda yttrandena intogs den ståndpunkten, att föreskriften i
4 § 4 mom. i det förut nämnda reglementet kunde tolkas endast på det
sättet, att den anställande myndighetens rätt att fritt entlediga tjänstemän
vore ovillkorlig.
Militärbefälhavaren för fjärde militärområdet anförde i yttrande till Kungl.
Maj:t: Sekundchefen, som undertecknat uppsägningarna, och tjänstförrät¬
tande sekundchefen hade i stort sett givit uttryck åt samma uppfattning,
nämligen att rätten att enligt § 4 mom. 4 i icke-ordinariereglementet fritt
uppsäga personal vore ovillkorlig. Denna uppfattning kunde militärbefäl¬
havaren icke dela. Med »annan orsak än tjänstefel» måste avses annan gil¬
tig orsak, t. ex. omorganisation, som minskade antalet anställda eller ställde
större fordringar på dessa än som kunde väntas bliva uppfyllda, visad in¬
kompetens att sköta befattningen eller upprepade försummelser av lindrigare
art än tjänstefel. Den omorganisation, som uppgåves förestå, innebure, att
en husmoder flyttades från Stockholm till Sörentorp. På sistnämnda plats
vore anordningarna i köksavdelningen modernare, och det hade icke visat
sig att befattningarna där vore mera svårskölta än i det gamla etablissemen-
tet i Stockholm. Av denna anledning funnes intet skäl till uppsägning, innan
visshet vunnits om vederbörandes eventuella inkompetens. Det hade upp-
givits, att vissa av de uppsagda — i sekundchefens yttrande preciserat till
en — icke skött sin tjänst på tillfredsställande sätt. Detta kunde dock icke
utgöra skäl för att de, som skött sig utan anmärkning, uppsades. I uppsäg-
ningshandlingarna förekomme ej heller annan motivering än avsedd om¬
organisation.
20—458743. Militieombudsmanncns umbetsberättelse.
306
Ärendet avgjordes av Kungl. Maj:t genom beslut den 29 juni 1945, varvid
Kungl. Majit upphävde de överklagade besluten, under förklaring att det
vore sekundchefen obetaget att, om anledning därtill uppkomme, besluta i
fråga om vederbörandes entledigande.
I två andra till försvarsdepartementet hörande ärenden ha uppsägningsbe-
slut av militära myndigheter blivit upphävda. I båda fallen (som avsågo två
extra ordinarie förrådsmän) synes vederbörande ha blivit uppsagd utan an¬
givande av särskilt skäl samt med iakttagande av tre månaders uppsägnings¬
tid. Under utredningen i ärendena gjordes gällande, att anmärkningar fram¬
förts mot vederbörandes sätt att sköta sin tjänst. Kungl. Majits beslut i ären¬
dena, meddelade den 9 juni 1944 respektive den 23 mars 1945, inneburo att
uppsägningarna upphävdes, dock under förklaring att det vore vederbörande
myndighet obetaget att, om anledning därtill uppkomme, besluta i fråga om
entledigande av den ifrågakomna tjänstemannen.
Av propositionen nr 210 till 1942 års riksdag (s. 205, 206 och 211) framgår,
att såsom biträde för tjänstgöring vid truppförbands kassaavdelning skulle
finnas en furir samt att —- förutom skrivbiträden — ett kontorsbiträde skulle
upptagas i personalförteckningen för varje truppförband. 1942 års försvars-
beredning hade förutsatt, att kontorsbiträdesbefattningen avsåges för kassa¬
förvaltningen. I fråga om fast anställt manskaps ersättande med civil perso¬
nal genomfördes enligt propositionen nr 143 till 1944 års riksdag (s. 17, 36
och 42) den förändringen, att befattningen såsom biträde åt regementskassören
besattes med civil innehavare med lön efter lönegraden MEo 4.
De beslut, som ligga till grund för tillkomsten av den tjänst, vilken Margit
Andersson den 1 juli 1944 erhållit, utgöra stöd åt uppfattningen, att det förfa¬
rits riktigt vid tjänstens tillsättande. Denna extra ordinarie kontorsbiträdes-
tjänst hade tydligen varit avsedd att ersätta den furir, som förut skolat tjänst¬
göra vid truppförbandets kassaförvaltning. I ärendet har upplysts, att vid re¬
gementet icke tjänstgjort någon furir såsom biträde hos regementskassören.
Då emellertid Margit Andersson, jämte det tidigare kontorsbiträdet, tjänst¬
gjort där, ligger nära till hands att anse, att hon redan tjänstgjort i den be¬
fattning, som enligt 1944 års beslut skulle förses med civil innehavare. Det
står i god överensstämmelse med vad nyss sagts, att tjänsten utlysts såsom
biträde åt regementskassören. Att det å krigskassaavdelningen vid regementet
redan funnits ett extra ordinarie kontorsbiträde anställt utgjorde härvidlag
ej något hinder. Redan 1942 års försvarsberedning hade ju förutsatt, att —
jämte det en furir skulle tjänstgöra å kassaförvaltningen — ett kontorsbi¬
träde skulle avses för denna förvaltning. Att denne furir ersättes med ett
extra ordinarie kontorsbiträde, rubbar ju icke behovet av det tidigare kon¬
torsbiträdet.
Det finnes ej något, som tyder på att Margit Andersson ej skulle varit den
mest kompetenta för den nya befattningen. Hon hade under omkring tre års
tid biträtt med göromålen å krigskassaavdelningen (såsom extra skrivbiträ¬
de). Det skrivbiträde, som närmast synes komma i fråga för jämförelse, är
307
Ingrid Enegren. Hon har visserligen längre tjänstgöringstid vid regementet
men har synbarligen ansett sig främmande för arbetet å krigskassaavdelning¬
en och därför icke ens sökt platsen.
Själva motiveringen för uppsägningen av Margit Andersson, eller att hon
blivit felaktigt antagen såsom kontorsbiträde, kan jag alltså icke godtaga.
Personalförteckningen för armén för budgetåret 1944/1945 giver vid han¬
den, att av de två konlorsbiträdesbefattningama i lönegrad MEo 4 endast den
ena nödvändigtvis behöver tagas i anspråk för krjgskassaavdelningens räk¬
ning. Det är dock att märka, att det är den tidigare befattningen, den från
och med budgetåret 1942/1943 inrättade, som icke torde vara direkt bunden
vid någon viss avdelning vid regementet. Beträffande denna befattning är re¬
gementschefen möjligen oförhindrad att placera innehavaren av befattning¬
en å den avdelning, där det största behovet av ett kontorsbiträde föreligger.
Med hänsyn härtill torde vid besättande av den nytillkomna befattningen
följande arrangemang varit genomförbart. Det tidigare anställda kontorsbi¬
trädet hade placerats på den nytillkomna befattningen såsom biträde åt re-
gementskassören, och den andra tjänsten såsom extra ordinarie kontorsbi¬
träde hade då kunnat besättas, utan att befattningen knutits till viss avdel¬
ning. Att överföra ett kontorsbiträde till annan avdelning vid regements¬
expeditionen hade dock icke varit motiverat under annan förutsättning än
att arbetsuppgifterna där ansetts mera ansvarsfulla än de, som Margit
Andersson fullgjorde å krigskassaavdelningen.
Pontén har grundat sitt beslut att entlediga Margit Andersson på stadgan¬
det i 4 § 4 mom. militära icke-ordinariereglementet, enligt vilket författ-
ningsrum entledigande av extra ordinarie tjänsteman av annan anledning
än tjänstefel skall ske efter skriftlig uppsägning, vilken såvitt möjligt bör ske
senast tre månader före anställningens upphörande. Pontén synes ha förut¬
satt, att med stöd härav uppsägning utan vidare får ske, då vederbörande vill
åstadkomma en ändring i tjänstgöringsförhållandena. Denna bestämmelse
torde emellertid endast avse reglera frågan om uppsägningstid och dess längd
och saknar egentlig betydelse för spörsmålet, när uppsägning får ske. Man
kan ej tolka bestämmelsen så, att den skulle stadfästa en obegränsad eller
ovillkorlig uppsägningsrätt. Det ligger i tjänsteförhållandets egen natur, att
entledigande av en extra ordinarie tjänsteman får ske endast, då verkligt gil¬
tiga skäl föreligga. Hänsyn till tjänstemannens rättssäkerhet kräver att såsom
uppsägningsskäl kunna godtagas blott sådana omständigheter, vilka göra det
nödvändigt att beröva honom hans tjänst. Entledigande kan exempelvis ske
i fall, då tjänstemannen blir överflödig i följd av arbetsuppgifternas bortfal¬
lande eller en omorganisation, vid vilken en tillfredsställande lösning ej kan
vinnas genom förflyttning. Vidare måste entledigande kunna ske, när en extra
ordinarie tjänsteman visat oförmåga eller försumlighet vid skötandet av sina
arbetsuppgifter. I förevarande fall synes ej lia förelegat något av nu angivna
skäl för entledigande. Därest Pontén efter Margit Anderssons förordnande
funnit erfarenheten bestämt giva vid handen, alt en av de båda extra ordi¬
narie konlorsbiträdesbefattningama bättre behövdes å avdelning VI än å
308
krigskassaavdelningen, torde i anslutning till vad ovan sagts den utvägen stått
honom öppen att till avdelning VI överflytta det först förordnade extra
ordinarie kontorsbiträdet eller eventuellt Margit Andersson. Att Margit An¬
dersson, även om göromålen till en början varit i viss mån främmande för
henne, efter någon tid ej skulle lia tillfredsställande kunnat sköta tjänsten har
Pontén ej ifrågasatt. Han synes emellertid lia ansett Ingrid Enegren mera
kvalificerad för uppgiften. Men att entlediga en extra ordinarie tjänsteman,
som tilli redsställande kan sköta en tjänst, av den anledningen, att man anser
annan tjänsteman lämpligare och därför vill tillsätta den senare å befattning¬
en, är icke tillåtet.
Av vad jag ovan anfört framgår, att jag anser Pontén ha saknat giltig an¬
ledning att entlediga Margit Andersson och sålunda därigenom ha förfarit fel¬
aktigt. Sedan tjänsten erhållit ny innehavare, kan det begångna felet icke rät¬
tas genom att Margit Andersson får återinträda i den tjänst, som hon i veder¬
börlig ordning erhållit. Emellertid synes Ponténs enligt min mening felaktiga
förfarande icke kunna läggas honom till last såsom tjänstefel. Jag finner mig
därför böra inskränka mig till att låta Pontén erhålla del av min uppfattning,
varvid jag förväntar, att han för framtiden noga uppmärksammar den ho¬
nom underställda personalens rättigheter.
Jag får härmed anhålla, att Ni ville delgiva Pontén denna skrivelse.
25. Angående hemlighållande av handlingar i upphandlingsärendcn.
I en till militieombudsmannen den 20 januari 1945 inkommen skrift an¬
förde Kooperativa förbundet förening u. p. a.
Diversesektionen å industribyrån vid arméförvaltningens intendenturav-
delning infordrade den 25 februari 1944 anbud å 675 000 buntar toalettpap¬
per. Förbundet ingav den 26 februari 1944 anbud å leveransen men erhöll
sedermera det meddelandet, att förbundets anbud icke antagits. Sedan för¬
bundet begärt utdrag ur upphandlingsprotokollet beträffande anbuden, med¬
delade arméförvaltningen i skrivelse den 4 april 1944, att protokollet hem¬
ligstämplats. Med anledning av arméförvaltningens beslut örn hemligstämp-
lingen ingav förbundet den 26 april 1944 till statens sakrevision en skrivelse,
vari förbundet hemställde, att sakrevisionen måtte granska det beslut, som
fattats i fråga örn hemligstämplingen av upphandlingsprotokollet, och att
sakrevisionen därefter måtte göra ett uttalande om hemligstämplingen kun¬
de anses vara befogad eller icke. Från sakrevisionen meddelades sedermera
under hand, att sakrevisionen verkställt undersökning i ärendet och ansett
sig sakna skäl att ingripa i detta fall. — I juni 1944 infordrade upphand-
lingscentralen vid örlogsvarvet i Stockholm anbud å 20 000 buntar toalett¬
papper. Förbundet ingav anbud i skrivelse den 12 juni 1944. I skrivelse den
17 juni 1944 meddelade upphandlingscentralen, att förbundets anbud icke
blivit antaget, varefter förbundet i skrivelse den 20 juni 1944 anhöll om ut¬
drag av upphandlingsprotokollet. Upphandlingscentralen meddelade i skri¬
309
velse den 10 augusti 1944, att upphandlingsprotokollet i fråga hemligstämp¬
lats, och att protokollsutdrag alltså icke kunde utlämnas. I december 1944
infordrade upphandlingscentralen anbud å ytterligare 20 000 buntar toalett¬
papper. I skrivelse den 18 december 1944 ingav förbundet anbud, varefter
upphandlingscentralen den 29 december 1944 meddelade, att förbundets an¬
bud icke blivit antaget. På grund härav infordrade förbundet genom sin om¬
budsman, advokaten Nils Köhler, per telefon utdrag av upphandlingsproto¬
kollet, i anledning varav upphandlingscentralen den 12 januari 1945 med¬
delade, att upphandlingsprotokollet hemligstämplats, och att utdrag därav
alltså icke kunde utlämnas. -— I det här ovan först berörda fallet från armé¬
förvaltningen erhöll förbundet under hand meddelande örn att hemligstämp-
ling skett med tillämpning av bestämmelserna i 34 § andra stycket i lagen
den 28 maj 1937 örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand¬
lingar. Det syntes sannolikt, att upphandlingscentralen tillämpat samma lag¬
rum vid hemligstämplingen av protokollen i de två senare fallen. Förbundet
vore av den uppfattningen, att hemligstämplingen av upphandlingsprotokol-
len i förevarande fall icke varit förenlig med lagens anda och mening. Det
kunde nämligen med skäl antagas, att några för militära förhållanden be¬
tydelsefulla uppgifter icke funnes i dessa protokoll. Godtagbar anledning
till hemligstämplingen av protokollen torde därför saknas. Då det vöre av
vikt, att offentlighetsprincipen i fråga örn anbud i upphandlingsärenden i
största möjliga utsträckning upprätthölles, hade förbundet ansett sig böra
påtala dessa fall för militieombudsmannen. I anledning av vad förbundet
sålunda anfört hemställdes, att militieombudsmannen måtte verkställa ut¬
redning för utrönande av, huruvida besluten om ifrågavarande upphand-
lingsprotokolls hemlighållande tillkommit i full överensstämmelse med gäl¬
lande lagbestämmelser eller icke.
Chefen för arméförvaltningens intendenturavdelning, generalintendenten H.
Söderbom, anförde i infordrat yttrande: I samband med avgörandet av ifrå¬
gavarande upphandlingsärende den 29 mars 1944 beslöts, att handlingarna
i ärendet icke skulle givas offentlighet, förrän två år förflutit från nämnda
dag. Beslutet hade med stöd av 34 § andra stycket lagen den 28 maj 1937
om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar fattats un¬
der hänsynstagande till begäran av den anbudsgivare, vars anbud i överens¬
stämmelse med uppliandlingsförordningens föreskrifter antagits, och då tem¬
porärt hemlighållande ansetts krävas av affärsmässiga skäl. Beslutet hade
självfallet icke 1'öranletls av hänsyn till militära förhållanden. Ifrågavarande
beslut, som jämlikt föreskrift i 34 § tredje stycket ovannämnda lag den 28
juli 1944 anmälts till Konungen, hade veterligen icke föranlett någon erinran.
I yttrande till militieombudsmannen anförde chefen för upphandlingscen¬
tralen vid örlogsvarvet i Stockholm, kommendörkaptenen av andra graden
Edvard Nordstrand: I de båda påtalade fallen hade anbud infordrats från
ett flertal firmor jämlikt 18 § upphandlingsförordningen. Vid anbudstidens
utgång hade lägsta anbud inkommit från en firma, vilken särskilt anhållit,
att dess anbud skulle hemlighållas. Upphandlingscentralen hade därför sett
310
sig nödsakad att påstämpla protokollen »konfidentiellt», vilket också per
brev meddelats förbundet. Anledningen till hemlighållandet av protokollen
hade således icke varit den, att några för militära förhållanden betydelse¬
fulla uppgifter funnits i desamma, utan i stället hänsyn till en anbudsgi¬
vares förbehåll. Upphandlingscentralen hade därvid stött sig på 34 § lagen
den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand¬
lingar. Häri stadgades i andra stycket, att då anledning därtill förelåge, ägde
vederbörande myndighet besluta, att handlingar, som i första stycket avså-
ges, även efter där angiven tidpunkt ej finge utan myndighetens tillstånd
utlämnas. Såsom fullgod anledning hade upphandlingscentralen godtagit fir¬
mans framställning, att anbudet skulle hemlighållas. Denna framställning
örn sekretess torde icke utan anbudsgivarens samtycke kunna brytas.
Förbundet framhöll i avgivna påminnelser, att det enligt förbundets upp¬
fattning ur många synpunkter syntes inkonsekvent och olämpligt att vid
statliga upphandlingar hemligstämpla protokollen enbart på den grunden,
att någon anbudsgivare begärde hemlighållande av ingivet anbud. Därmed
kunde nämligen systemet med anbudsförfarande i hög grad förlora den av
staten-köparen avsedda verkan att nedbringa priserna. Förbundet anförde
vidare: Det finge anses givet, att om de olika anbudsgivarna vid ett anbuds¬
förfarande till följd av hemligstämpling berövades möjlighet att efter an¬
budens prövning taga del av konkurrenternas priser, måste detta verka så,
att många anbudsgivare förlorade lusten att vidare deltaga i konkurrensen
och utebleve vid nästa anbudsförfarande. Om däremot anbuden efter pröv¬
ningen bleve offentliga och de inbördes konkurrerande anbudsgivarna finge
kännedom örn varandras priser, finge de också större intresse av att vid näs¬
ta anbudsförfarande deltaga i tävlingen med övriga konkurrenter. Om an¬
buden hölles offentliga, komme alltså staten-köparen att i längden få in
mycket fler anbud, än örn de hemligstämplades. Då ett större antal anbud i
regel möjliggjorde uppnående av lägre priser än ett litet antal, vöre det
uppenbarligen i statens eget intresse, att anbudsprotokollen — därest mili¬
tära förhållanden ej lade hinder i vägen — bleve offentliga handlingar. Det
borde också påpekas, att om varje anbudsgivare, som så begärde, finge
upphandlingsprotokollet hemligstämplat, kunde detta medföra, att trust- och
kartellsammanslutningar för att skydda sin prissättning från kritisk gransk¬
ning av sådana företag, t. ex. förbundet, som motarbetade dessa samman¬
slutningar, använde sig av denna möjlighet att undandraga anbuden offent¬
ligheten. Detta kunde i ömtåliga fall arrangeras så, att trasten eller kartellen
icke själv framträdde med begäran örn hemligstämpling utan i stället an¬
litade en bulvan, som utan verklig avsikt att sluta avtal ingåve anbud och
begärde hemligstämpling. På så sätt skulle dylika monopolistiska samman¬
slutningar under avsevärd tid kunna förskaffa sig alltför höga priser vid
leveranser till staten. Det torde ha förekommit fall, då hemligstämpling av
anbudsprotokoll skett i avsikt att för repressalier från kartellsammanslut¬
ning skydda sådan anbudsgivare, som offererat staten lägre priser än de av
kartellen fastställda. Förbundet ansåge emellertid, att det skydd, som borde
311
lämnas sådan mot staten lojal anbudsgivare, icke skulle bestå i användningen
av hemligstämpeln. Det förhölle sig vanligen så, att i de fall, då en kartell
ingivit anbud på en leverans till staten och annan anbudsgivare fått leve¬
ransen, vore det — även om hemligstämpling av anbudsprotokollet skett
för kartellen klart, att anbudsgivaren i fråga bjudit under de av kartellen
fastställda priserna. Då det icke för kartellen förelåge några svårighe¬
ter att utröna, vem som erhållit leveransen i fråga, kunde kartellen så
gott som omedelbart efter anbudsprövningen vidtaga åtgärder mot an¬
budsgivaren. Den hemligstämpling som skett bleve således i praktiken
verkningslös såsom skydd för anbudsgivaren. Enligt förbundets mening bor¬
de denne i stället skyddas på så sätt, att lagbestämmelser infördes, vilka
såvitt möjligt effektivt hindrade övergrepp från monopolföretagens sida
gentemot anbudsgivare, som offererade staten lägre priser än de av mono¬
polföretagen fastställda. Förbundet ansåge det vara av vikt, att offentlig¬
hetsprincipen i fråga örn anbud i upphandlingsärenden i största möjliga ut¬
sträckning upprätthölles. Det vöre därför enligt förbundets mening av stor
betydelse för det statliga upphandlingssystemets vidare utveckling att få i
princip klarlagt, örn ifrågavarande stadgande i 34 § andra stycket i 1937
års lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar verk¬
ligen skulle tolkas så, att hemligstämpling av upphandlingsprotokoll skulle
ske, så snart någon av anbudsgivarna så påfordrade. Skulle detta vara fal¬
let, ämnade förbundet hos Kungl. Majit anhålla, att förslag till ändring av
denna lagbestämmelse skyndsamt framlades för riksdagen.
Sedan härefter från såväl arméförvaltningens intendenturavdelning som
upphandlingscentralen infordrats närmare upplysningar angående de skäl,
som vederbörande myndighet funnit utgöra anledning till de ifrågavarande
besluten angående hemlighållande av vissa handlingar, anförde Söderbom
och Nordstrand ytterligare följande.
Söderbom: Av arméförvaltningen hade icke utfärdats allmänna föreskrif¬
ter angående tillämpningen av bestämmelserna om hemlighållande av hand¬
lingar i upphandlingsärenden m. m. i 34 § andra stycket sekretesslagen. I
överensstämmelse med vad som vid lagens tillkomst förutsatts rörande of-
fentlighetsgrundsatsens principiella företräde framför sekretesskravet hade
intendenturavdelningen intagit den ståndpunkten, att handlingar i upphand¬
lingsärenden icke borde annat än i undantagsfall undandragas offentligheten.
I enlighet härmed hade beslut örn hemlighållande under budgetåret 1943/44
meddelats i allenast ett fall, det förevarande. Ehuru bestämmelserna i 34 §
andra stycket sekretesslagen torde ha tillkommit särskilt med hänsyn till de
statliga affärsdrivande verkens behov av sekretess för tillgodoseende av kra¬
ven på affärsmässighet vid bedrivande av affärsverksamhet, hade under för¬
arbetena till berörda bestämmelser icke utsagts något, som kunde giva för¬
svarets förvaltningsmyndigheter, som under tiden lör förstärkt försvars¬
beredskap haft och hade att verkställa upphandlingar av enorm omfattning,
anledning att anse sig betagna rätten till tillämpning av ifrågavarande be¬
stämmelser. I enlighet med den ledande grundsatsen vid upphandling för
312
statens räkning ansage sig intendenturavdelningen, som ju vore bunden av
upphandlingsförordningens föreskrifter, vid prövning av de inkomna anbuden
skyldig antaga det anbud, som vore för staten förmånligast. Beslutet örn
hemlighållande av upphandlingsprotokollet fattades på begäran av anbuds-
givaren under hänsynstagande dels till anbudets karaktär, dels till den
lojalitet avgivaren av ett för staten förmånligt anbud måste anses lia rätt
att fordra av den upphandlande myndigheten. Ett uteslutande av anbudet,
som var betydligt förmånligare än övriga anbud, vid den slutliga prövningen
torde^ ha kunnat ske allenast, örn intresset av offentlighetsgrundsatsens upp¬
rätthållande framträtt med sådan styrka, att de affärsmässiga synpunkterna
bort fa vika. Detta ansags emellertid icke vara fallet. Gentemot vad för¬
bundet anfört, kunde framhållas, att kännedom hos de konkurrerande an-
budsgivarna om anbudens priser icke utan vidare kunde antagas komma
att medföra lägre priser för staten-köparen. Det syntes med samma fog
kunna hävdas, att en anbudsgivare, som skaffat sig kännedom örn priset
enligt det vid en upphandling antagna anbudet, vid en senare upphandling
avgåve ett anbud, som endast obetydligt understege det tidigare antagna an¬
budet. Om däremot de tidigare anbudspriserna icke vore kända för de täv¬
lande anbudsgivama, torde en anbudsgivare, som ville försäkra sig örn en
kommande upphandling, avgiva ett anbud, som erbjöde en så liten vinst¬
marginal som möjligt. Det torde heller icke saknas fog för den uppfatt¬
ningen, att sekretessens upprätthållande kunde medföra sprängning av trust-
och kartellsammanslutningar, vilka just genom anbudens offentlighet syntes
äga möjlighet att påverka prissättningen i för dem förmånlig riktning. För¬
bundet syntes hysa farhågor för att sekretessbestämmelserna skulle tolkas
sa, att hemligstämpel av upphandlingsprotokoll skulle ske, så snart någon
av anbudsgivama så påfordrade. Ehuru det med hänsyn till vad av inten¬
denturavdelningen redan anförts syntes överflödigt, torde dock böra uttalas,
att intendenturavdelningen icke ansåge en dylik tolkning riktig. Frågan
om tillämpning av föreskrifterna i 34 § andra stycket sekretesslagen, då
någon anbudsgivare begärde hemlighållande, finge avgöras från fall lill fall
med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter.
Nordstrand: Upphandlingscentralens beslut att förklara anbuden i fråga
konfidentiella hade föregåtts av noggrann prövning. För upphandlingscen -
trålen hade det gällt att avgöra dels huruvida anbud av ifrågavarande slag
kunnat upptagas till prövning, dels huru upphandlingsärendena i händelse
av anbudens antagande skulle slutbehandlas. Vad den första frågan beträf¬
fade ville Nordstrand framhålla, att 28 § i upphandlingsförordningen icke
innehölle något förbud mot antagande eller prövning av konfidentiella an¬
bud. Da dessutom ingen av de i nämnda paragraf angivna föreskrifterna
mot antagning eller prövning av anbuden i fråga kunnat åberopas, hade upp-
handlingscentralen ansett sig oförhindrad att antaga de konfidentiella an¬
buden. Frågan om upphandlingsärendenas fortsatta behandling hade däre¬
mot vållat vissa svårigheter. Upphandlingscentralen hade sålunda icke ansett
sig kunna hemligstämpla hela ärendet, då i detsamma förekomme vissa icke
313
konfidentiella anbud. Förteckningarna hade därför stämplats konfidentiellt
för de konfidentiella anbuden, vilket ur upphandlingscentralens synpunkt
innebure, att upphandlingsärendet som sådant icke utlämnades till utomstå¬
ende, men väl att utdrag härifrån kunde erhållas beträffande de icke kon¬
fidentiella anbuden. Det måste erkännas, att det rådde viss tveksamhet om
vad som finge innefattas i begreppet »anledning» mot utlämning. Upphand¬
lingscen trålen hade för sin del i denna fråga stött sig på ett uttalande i »För¬
slag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet»,
Statens offentliga utredningar 1935: 5, s. 73, där det hette örn sekretess med
avseende å anbud, som i stadgad ordning — väsentligen den reglerades i upp-
handlingsförordningen — inkommit i ärenden angående upphandling eller
utförande av arbete för statens räkning, att »denna sekretess karakteriseras
framför allt därav, att den i regel ej kan brytas utan anbudsgivarens sam¬
tycke». Då detta utlåtande byggde på juridisk sakkunskap, ansåge sig upp-
handlingscentralen icke ha handlat i strid mot sekretesslagens bestämmel¬
ser. Till slut önskade Nordstrand framhålla, att upphandlingscentralen icke
vore angelägen att mottaga konfidentiella anbud, och att det vöre av största
värde, att bestämmelser på ett eller annat sätt utfärdades angående den
rätta behandlingen av konfidentiella anbud.
Såväl arméförvaltningen som upphandlingscentralen ha på begäran till
militieombudsmannen överlämnat samtliga handlingar i ifrågavarande upp-
handlingsärenden.
Av handlingarna i det av arméförvaltningen handlagda ärendet framgår,
att vederbörande anbudsgivare å det anbud, som antagits, tecknat: »Vi an¬
hålla, att detta anbud hemligstämplas.» I det hos arméförvaltningen den 29
mars 1944 förda protokollet i ärendet hade antecknats bland annat följande:
»Med hänsyn till den —--antagna anbudsgivarens begäran örn ärendets
hemlighållande, vilket anses vara av vikt för kronan ur prissynpunkt för
kommande upphandlingar, beslöts, med stöd av lagen om inskränkning i
rätten att utbekomma allmänna handlingar, att upphandlingsärendet icke
skulle givas offentlighet, förrän två år förflutit från denna dag.»
Från de handlingar, som avsåge upphandlingscentralens ifrågavarande
upphandlingar, inhämtades, att å det lägsta av de avgivna anbuden anteck¬
nats, i det ena fallet: »Vi anhålla vördsamt, att vårt firmanamn samt offe¬
rera! pris hemlighålles», och i det andra fallet: »Vi anhålla vördsamt, att detta
anbud hemligstämplas.» Av protokollen beträffande dessa upphandlingar
framgår icke i vidare mån, att särskilt beslut örn handlingarnas hemlighål¬
lande fattats, än att i den kolumn i protokollet, som avsåge ifrågavarande
anbudsgivare, med röd stämpelfärg anmärkts »konfidentiellt».
Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombuds¬
mannen i skrivelse till förbundet den 7 juli 1945.
I 34 § första stycket lagen den 28 maj 1937 örn inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar (den s. k. sekretesslagen) stadgas, att
314
handlingar i ärenden angående förvärv, avyttrande eller upplåtelse av egen¬
dom eller annat, som myndighet äger förvalta, eller angående utförande av
arbete för myndighets behov annorledes än genom dess egen eller annan
myndighets personal icke, utan tillstånd av den myndighet som handläg¬
ger ärendet, må utlämnas, innan avtal slutits eller ärendet eljest slut¬
förts. Angår ärendet upphandling eller utförande av arbete för statens
räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom, skall likväl iakt¬
tagas, att i stadgad ordning infordrade och inkomna anbud, så ock and¬
ra handlingar, som kunna tjäna till upplysning i vad mån anbud i ären¬
det infordrats eller avgivits eller som eljest avse dylika anbud, icke före
nämnda tidpunkt må utlämnas i vidare mån än för prövning av anbud fin¬
nes nödvändigt eller begäran om anbuds utbekommande framställes av an-
budsgivaren.
I andra stycket samma paragraf heter det, att då anledning därtill före¬
ligger, äger vederbörande myndighet besluta, att handlingar, som i första
stycket avses, även efter där angiven tidpunkt ej må utan myndighetens till¬
stånd utlämnas. Beträffande andra handlingar än sådana, som angiva vill¬
koren i slutna avtal, må dylikt beslut avse en tid av högst tjugu år från
nämnda tidpunkt. Vad angår handlingar, som angiva villkoren i slutna
avtal rörande myndighets leverans av elektrisk kraft, gas, vatten eller dy¬
likt eller rörande försäljning av varor, med vilka myndighet driver han¬
del i affärsmässiga former, må beslut meddelas högst för tiden till dess två
år förflutit från det avtalet fullgjorts eller upphört att gälla. Med avseende
å handlingar, som angiva villkoren i slutna avtal i andra ärenden, må beslut
meddelas för en tid av högst två år från det avtalet slöts.
Beslut, vilka enligt 34 § andra stycket meddelas av annan statsmyndig¬
het än sådan, som hör till eller lyder under riksdagen, skola, enligt tredje
stycket samma paragraf, med vissa undantag för varje statsregleringsår,
inom en månad efter dess utgång, anmälas till Konungen, som låter riksdagens
revisorer därav undfå del.
I ett av militieombudsmannen tidigare handlagt ärende angående hemlig¬
hållande av handlingar i upphandlingsärenden (se militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1945 s. 329 ff.) har med stöd av förarbetena till ifrågava¬
rande sekretessbestämmelser framhållits, hurusom lagstiftarna å ena sidan
kraftigt understrukit värdet av den offentliga kontrollen över det allmännas
förvärv av egendom men å andra sidan —- med hänsyn till vad från särskilt
de statliga affärs drivande verkens sida framhållits angående behovet av viss
sekretess — medgivit, att det på detta område vore nödvändigt med vissa
jämkningar i offentlighetsgrundsatsen. Dessa jämkningar hade av förarbe¬
tena att döma föranletts av kraven på affärsmässighet vid bedrivande av
affärsverksamhet. Beträffande föreskriften i 34 § andra stycket sekretess¬
lagen, att anbud och dylika handlingar under tiden efter det att det ärende,
till vilket de hörde, blivit slutfört finge genom särskilt beslut hemlighållas,
»då anledning därtill förelåge», framhölls i anslutning härtill, att det torde
böra vara en anledning, som härrörde av kraven på affärsmässighet. Vidare
315
framhölls, att enligt det ursprungliga förslaget till sekretesslag förord¬
nande jämlikt 34 § andra stycket skulle kunna meddelas endast i sällsynta
undantagsfall (»där särskilda omständigheter det föranledde»), samt att en
viss uppmjukning av förutsättningarna otvivelaktigt skett därigenom, att
lagen kommit att medgiva sådant förordnande, sa snart anledning därtill
förelåge. Ett väckt förslag om obligatorisk sekretess under två år för alla
handlingar i anbudsärenden hade vid lagens tillkomst uttryckligen avvisats.
Det vore därför tydligt, att lagen intoge den ståndpunkten, att offentlighet
vore regel och sekretess undantag på detta område.,
Av utredningen i ovannämnda ärende, som rörde det sätt på vilket flyg-
förvaltningen tillämpade 34 § sekretesslagen, framgick bland annat, att flyg-
förvaltningen tillämpat nämnda lagrum för tillgodoseende av en lägre, mi¬
litär sekretess, som icke kunde grundas å den med stöd av 4 § sekretess¬
lagen utfärdade kungörelsen den 25 november 1938 (nr 757) med förord¬
nanden på försvarsväsendets område jämlikt nämnda lag, samt att flygför¬
valtningen utfärdat generella föreskrifter örn att handlingar i avgjorda upp-
handlingsärenden, som icke ansåges motivera hemligstämpling jämlikt 1938
års kungörelse, icke finge utlämnas, förrän två år förflutit från det ärendet
avgjorts. Militieombudsmannen framhöll, att det vore opåkallat och ägnat
att skapa oklarhet, därest vederbörande myndigheter vid meddelande av
beslut jämlikt 34 § sekretesslagen läte leda sig av önskemålen, att hemlig¬
hålla förhållanden, som voro av betydelse för rikets försvar. Sekretessen be¬
träffande dylika frågor hade erhållit sin särskilda reglering genom 4 § sek¬
retesslagen och ovannämnda kungörelse. Örn det skulle visa sig, att de mili¬
tära sekretesskraven icke blivit härigenom i nödig omfattning tillgodosedda,
borde erforderliga åtgärder vidtagas genom ändring i dessa författningar. I
anledning av de av flygförvaltningen utfärdade generella föreskrifterna fast¬
slogs av militieombudsmannen, att lagens mening vore, att frågan om sek¬
retess enligt 34 § andra stycket sekretesslagen skulle av vederbörande myn¬
dighet prövas i varje särskilt ärende, där anledning till sadan prövning yppa¬
des. Att generella anvisningar utfärdades till ledning för fattande av beslut
enligt nämnda lagrum torde dock i och för sig icke böra föranleda erinran.
Sådana anvisningar kunde tvärtom vara av värde såsom garanti för enhet¬
lig och konsekvent tillämpning. Anvisningarna kunde dock icke ersätta den
prövning av omständigheterna i varje särskilt ärende, som skulle föregå ett
beslut örn hemlighållande.
Av det anförda framgår, att för utövande av den vederbörande myndighet
genom stadgandet i 34 § andra stycket sekretesslagen tillerkända befogenheten
att lämna föreskrift örn viss förlängning av sekretesstiden förubsättes, att i
varje fall efter särskild prövning finnes föreligga anledning härtill med hän¬
syn till kravet på affärsmässighet. I anslutning härtill bör för prövningen av
det av förbundet anhängiggjorda ärendet närmast tagas sikte på en under¬
sökning av den närmare innebörden av det krav på affärsmässighet, som
sålunda uppställts.
316
Bestämmelser om viss sekretess för anbudshandlingar infördes år 1918
genom ett tillägg till tryckfrihetsförordningen § 2 mom. 4 (undantag 19).
Dessa föreskrifter, vilka i samband med antagande av sekretesslagen upp¬
hävdes, inneburo bland annat att skrivelser, som utgått från myndighet,
vilken handlade upphandlingsärende, dit inkomna anbud och andra där be¬
fintliga handlingar, som avsåge sådana anbud, i regel icke fingo utlämnas,
innan anbudet slutligen prövats och, där samtliga anbud förkastats i sam¬
band med beslut att infordra nya anbud, slutlig prövning jämväl av dessa
skett. Dessutom stadgades, att genom myndighetens försorg upprättade kost¬
nadsberäkningar och prisbestämningar ävensom tjänsteutlåtanden, som av¬
såge desamma, ej fingo utan myndighetens samtycke utlämnas, förrän ären¬
det blivit slutligt prövat, med rätt för myndigheten att »där särskilda omstän¬
digheter det föranleda» besluta örn hemlighållande av sådan handling i prö¬
vat ärende under högst ett år från dess upprättande.
Vid en av professor Nils Herlitz på offentligt uppdrag verkställd utredning
om ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet (SOU
1927:2) ifrågasattes från flera håll en väsentlig utvidgning av sekretessen
beträffande anbudshandlingar.
Järnvägsstyrelsen anförde härutinnan bland annat följande: Redan i gäl¬
lande tryckfrihetsförordning funnes viss sekretess rörande statens uppliand-
lingsväsende, och det torde väl numera vara en allmänt erkänd grundsats,
att all affärsverksamhet krävde viss sekretess för att kunna behörigen skö¬
tas. Ett eventuellt förbud mot offentliggörande av affärshandlingar och vad
därmed ägde samband borde dock begränsas därhän, att tillämpning av en
bestämmelse i berörda avseende gjordes beroende av en noggrann prövning
av förhållandena i varje särskilt fall. En dylik prövning borde överlämnas
till järnvägsstyrelsen, som därvid hade att taga hänsyn till, om meddelande
av uppgift i nu förevarande avseende skulle kunna leda till skada för ver¬
ket eller enskild berörd part och i sådant fall, men endast då, vägra hand¬
lingens utlämnande.
Domänstyrelsen anförde: Genom domänverket inköptes årligen materialier
såsom cement, tegel, oljor, sprängämnen, spik, fönsterglas m. m. till bety¬
dande belopp. Dessa uppköp verkställdes i regel efter infordrande av an¬
bud, varvid anbuden på grund av gällande bestämmelser voro hemfallna åt
offentligheten, så snart desamma slutligen prövats. Det skvdd, som anbuds¬
handlingarna grundlagsenlig! åtnjöte, vore alltför ringa för att fritaga ve¬
derbörande anbudsgivare från obehag eller förluster förorsakade av "anbu¬
dens alltför tidiga utlämnande åt offentligheten. Särskilt ville styrelsen erinra
örn de fall, då upphandling av likartade varor företoges med tämligen re¬
gelbundna mellanrum pa det sätt, att en viss myckenhet för varje gång in¬
köptes, varvid ett hemlighållande av anbudshandlingarna givetvis måste an¬
ses vara av lika stor betydelse de senare gångerna som den första. För till¬
godoseende av såväl statens som anbudsgivarnas intressen svntes det sty¬
relsen, som örn ett hemlighållande av dylika handlingar under en tid av
fem ar vöre erforderligt. En förutsättning för ernående av nu angivna skydd
vöre emellertid, att jämväl verkets räkenskaper hemlighölles, enär eljest ur
dessa kunde erhållas upplysningar rörande sådana förhållanden, vilkas un¬
dandragande från offentligheten ansåges önskvärt.
Byggnadsstyrelsen andreg: På grund av att möjlighet icke förelåge alt un¬
dandraga anbuden offentligheten under någon längre tid, kunde anbudsgi-
varen mången gång asamkas obehag och förluster, mot vilka han genom
uppställande av förbehåll angående anbuds hemlighållande kunde skydda
sig vid uppgörelser med enskilda. Det torde även kunna tänkas, att speku¬
lanter av enahanda skäl ansåge sig icke kunna medgiva statsverket vissa
317
förmåner, som eljest skulle kunna lämnas, därest anbuden hemlighölles.
Detta torde vara av stor betydelse, vad byggnadsstyrelsens verksamhet vid-
koinme, särskilt i de fall, då styrelsen själv upphandlade byggnadsmateria¬
lier och dylikt i större utsträckning. Även i andra avseenden kunde den om¬
ständigheten, att de rörande anbudshandlingars offentlighet gällande bestäm¬
melserna icke motsvarade skäliga anspråk på sekretess, medföra menliga
konsekvenser för det allmänna, exempelvis då, såsom i byggnadsstyrelsens
verksamhet förekomme, likartade arbeten med kortare mellanrum återkom¬
ne och slutligt avtal därvid för varje gång träffades örn arbetenas utförande
till vissa angivna å-pris. Med hänsyn till vad sålunda anförts, finge bygg¬
nadsstyrelsen föreslå sådan ändring av tryckfrihetsförordningens bestäm¬
melser rörande offentlighållande av handlingar i entreprenad- och upphand-
lingsärenden, att vederbörande myndighet gåves befogenhet alt — såsom
för närvarande gällde beträffande kostnadsberäkningar och prisbestämningar
samt tjänsteutlåtanden i sådant ärende — besluta om hemlighållande under
viss tid av till myndigheten inkomna anbud.
I ett yttrande av Stockholms stadskollegium återgavs ett av industriverks-
s ty reisen åberopat uttalande av direktören för gas- och elektricitetsverken,
vari anfördes bland annat följande: Beträffande inkomna anbud borde skydd
mot offentliggörande såväl i anbudsgivarens som verkens intresse icke upp¬
höra för sådana anbud, som bleve antagna till utförande. Förelåge ej ett så¬
dant skydd, skulle ett anbud genast komma till anbudsgivarens konkurren¬
ters kännedom, vilket anbudsgivaren skulle söka undvika exempelvis genom
att lämna med avseende å teknisk beskrivning mindre fullständiga anbud.
Genom frånvaro av skydd från offentligheten kunde verken lill och med helt
gå miste om fördelaktiga anbud. Härtill bomme vidare, att verken och i syn¬
nerhet elektricitetsverket vid sina upphandlingar ofta hade att göra med
truster och dylika sammanslutningar mellan producenterna. Örn anbud, som
eventuellt kunde erhållas från utom trosten stående firmor, bleve offentliga,
skulle detta bliva tristen till vägledning på ett för det kommunala verket
direkt skadligt sätt. Liksom vid privata företag förekomme ej sällan, alt ver¬
ken från enskilda personer eller firmor erhölle meddelanden av olika slag,
även sådana som icke direkt berörde affärsuppgörelser, med uttryckligt an¬
givande av meddelandets konfidentiella natur. Vid lagens utformande måste
uppenbarligen tillses, att ett dylikt förbehåll skulle kunna respekteras. Emel¬
lertid torde skyddet för handlingar tillhörande kommunala affärsuppgörel¬
ser knappast kunna inskränkas till de industriella verken i egentlig mening.
Inom de flesta områden av kommunalförvaltningen förekomme ärenden av
liknande art, rörande vilka samma skäl emot offentliggörande kunde anfö¬
ras. Någon principiell skillnad torde här icke föreligga. Vad särskilt anginge
anbud ansåges erfarenheten lia visat, att de nuvarande möjligheterna att
hemlighålla hithörande handlingar för kommunen kunnat medföra fördel¬
aktigare priser och jämväl för anbudsgivaren i förhållande till konkurrenter
kunde vara av stor vikt. Offentlighet över anbudsförfarande! skulle sanno¬
likt underlätta monopolistiska sammanslutningar och göra det svårare för
de kommunala myndigheterna att få fördelaktigare anbud. Därest en köp¬
man måste räkna med, att övriga större kunder finge kännedom örn de vill¬
kor, han erbjöde kommunen, kunde man befara, ali den för närvarande otta
visade beredvilligheten att giva kommunen i dess egenskap av solid och stor
kund siirskilt gynnsamma villkor bomme att minskas.
Stadskollegiet anförde vidare: Vad anginge leveranser till anstaltsförvalt-
ningen torde i allmänhet den praxis tillämpas, att ingivna leveransanbud
hölles hemliga ej blott före anbudstidens utgång utan även efter anbudens
prövning, men att däremot de justerade protokollen över anbudens prövning
318
betraktades som offentliga. En utsträckning av offentlighetsprincipen å detta
område ansåges komma att skada stadens intressen (fattigvårdsnämnden).
Inom hamnstyrelsen plägade på förfrågan av anbudsgivare uppgift lämnas
å beloppen av det antagna och i varje fall av de tre lägsta anbuden samt å
namnet å den anbudsgivare, vars offert antagits, ävensom i fråga örn dessa
anbud vissa kompletterande uppgifter för möjliggörande av jämförelser dem
emellan. I vidare mån ansåges icke offentlighet böra föreskrivas. Särskilt
borde från offentliggörande skyddas detaljanbud rörande speciella tillverk¬
ningar, anordningar och konstruktioner samt beskrivningar över dylika eller
upplysningar från firmor rörande särskilda av dem disponerade tillverk¬
ningar, avseende att klargöra deras särskilda företräden framför andra
(hamnstyrelsen). I fråga om anbud hade myndigheterna sålunda allmänt
ansett, att något offentliggörande överhuvud taget icke borde ifrågakomma,
varken av själva anbudet eller av till detsamma hörande handlingar. Enligt
vad gatunämnden uttalat borde kommunal myndighet liksom hittills ha möj¬
lighet att överhuvud taget hemlighålla alla hithörande handlingar, örn för¬
behåll därom göres av anbudsgivaren.
Angående sin inställning till frågan örn en allmän utvidgning av sekretes¬
sen beträffande anbudshandlingar anförde Herlitz: Det hade ingalunda kun¬
nat förbises, att offentligheten i allmänhet måste medföra särskilda svårig¬
heter och olägenheter vid de grenar av offentlig förvaltning, som skulle be¬
drivas affärsmässigt. Örn man uteslutande toge de hänsyn, som påkallades
av affärsmässigheten, vore det måhända rentav berättigat att påstå, att de
ifrågavarande verksamhetsgrenarna borde vara helt befriade från det band,
sorn läge i offentligheten, och sålunda härutinnan jämställda med enskilda
företag. Till en viss grad skulle ock det försvagande av den offentliga kon¬
trollen, som kunde sägas ligga häri, kunna försvaras. Det skulle nämligen
kunna sägas, att den kontroll, som tryckfrihetsförordningens offentlighets-
regler skulle tjäna, förnämligast erfordrades gentemot sådan offentlig verk¬
samhet, som innebure utövning av statlig makt, icke gentemot den verksam¬
het. i vilken stat och kommun så att säga befunne sig på samma plan som
enskilda företagare. Den ställning, som statsmakterna givit åt vissa verk,
vore ett uttryck för den uppfattningen, att dessa just ur de nu antydda syn¬
punkterna borde till en viss grad behandlas annorlunda än statsförvaltning¬
en i övrigt. Man hade dock ej gått därhän, att man i allo likställt ifrågava¬
rande verk med privata företag. Man hade ansett, att de väl i viss mån borde
verka under enahanda villkor som sådana företag, men i viss mån ock borde
vara underkastade de allmänna grundsatser, som gällde för statens förvalt¬
ning. Statsmakterna hade med andra ord ej velat fullt ut genomföra affärs¬
mässighetens grundsatser för de ifrågavarande företagen, utan med full av¬
sikt låtit dessa grundsatser i vissa hänseenden vika för andra hänsyn. Det
kunde därför ej vara tillåtligt att vid en utredning, som uteslutande avsåge
tryckfrihetsförordningens offentlighetsregler, taga till principiell utgångs¬
punkt, att den offentlighet, som ur affärsmässighetssynpunkt vore oläglig,
under alla omständigheter borde uteslutas. Tvärtom måste beaktas, att stats¬
makterna medvetet begränsat sina anspråk på affärsmässighet i de ifråga¬
varande verkens skötsel. Huru långt begränsningen av offentligheten borde
sträcka sig, vore sålunda ett problem, som icke finge formuleras så: vad på¬
kallas av affärsmässighetens grundsats? Problemets rätta formulering vöre
fastmera: huru långt borde man gå i affärsmässighet? Denna sistnämnda
fråga kunde emellertid tydligtvis icke besvaras i förevarande utredning, som
tvärtom måst taga till utgångspunkt, att frågan redan blivit av statsmakterna
i huvudsak besvarad — genom den synnerliga varsamhet, med vilken den
ekonomiska sekretessens utvidgning hittills ägt rum. Det hade måst antagas,
319
att statsmakterna med avsikt avstått från att fullt ut genomföra affärsmäs¬
sighetens grundsatser för att ej gå miste om de fördelar, som ansages följa
med offentligheten. Med detta betraktelsesätt hade det varit omöjligt att i
förevarande utredning upptaga den vittgående tanken om en allmän sekre¬
tessregel av sådan innebörd, som fran de affärsdrivande verkens sida före¬
slagits, och de framställda yrkandena hade, i vad de avsåge hemlighållande
av anbuden även efter det ärendet slutligt prövats, ej kunnat följas, enär de
syntes stå i bestämd strid med ett viktigt offentlighetsintresse.
Den av Herlitz föreslagna bestämmelsen innebar i princip icke någon
eftergift åt de framförda önskemålen örn ökat sekretesskydd för anbudshand¬
lingar. Det åsyftade stadgandet erhöll i förslaget följande lydelse:
»Skriftliga anbud, som infordrats och till myndighet inkommit i ärende
angående förvärv av annat än fast egendom, utförande av arbete för statens
räkning eller försäljning eller upplåtelse av staten tillhörig egendom eber annat,
eller andra handlingar, som kunna tjäna till upplysning, i vad mån^ anbud
i ärendet infordrats eller avgivits, eller som eljest avse dylikt anbud, må innan
anbuden slutligen prövats samt, där samtliga anbuden förkastats och i sam¬
band därmed beslutats att infordra nya anbud, slutlig prövning jämväl av
dessa skett, icke utlämnas i vidare mån än för prövningen befinnes nödvändigt
eller begäran om anbuds utbekommande framställe* av anbudsgivaren. \ad
nu sagts åge ej tillämpning på protokoll över i ärendet hållen auktion.
Kostnadsberäkningar och prisbestämningar, som genom myndighets försorg
upprättats i dylikt ärende, ävensom tjänsteutlåtanden, vilka avse desamma,
må ej utan myndighetens samtycke utlämnas, förrän ärendet blivit slutligen
prövat. Där särskilda omständigheter det föranleda, äge myndigheten besluta,
alt sådan handling i prövat ärende fortfarande skall hemlighållas under högst
fem år från dess upprättande.»
I yttranden över 1927 års förslag (se SOU 1935: 5) framfördes fran olika
håll krav på längre gående sekretessregler, än vad förslaget innehölle. Vatten¬
fallsstyrelsen anförde härom: Vöre affärsmässighet i arbetet hos statens affärs¬
drivande verk ett statens intresse, så måste i denna statens verksamhet offent¬
ligheten inskränkas. Problemet vöre icke, hur långt man borde ga i affärs¬
mässighet, ty inom riksdagen hade alltid hävdats den uppfattningen,^ att
nämnda verksamhet borde utan inskränkning drivas affärsmässigt. Fragan
vore väl snarare, vilken del av ett ämbetsverks arbete utgjordes av affärsverk
samhet, och vilken del omfattade statlig verksamhet av annat slag. Det vore
emellertid förenat med svårighet att på ett uttömmande sätt angiva alla de
fall, då ett affärsdrivande verk hade ett fullt legitimt behov att icke vara
lagligen skyldigt att framlägga handlingarna i ett visst ärende inför offentlig¬
heten. Det vöre uppenbart, att med de skiftande uppgifter, som en vitt ut¬
grenad affärsdrift pålade ett stort verk, det icke^ läte sig göra att i ett
lagförslag klart begränsa oell uppräkna de fall, då det borde ligga saväl i
statens eget som medkontrahenternas privata intresse att iakttaga en viss
sekretess. Det vore önskvärt, örn denna rätt till sekretess som i varje enskilt
fall tedde sig som ganska självklar — även bleve uttryckt i lag till förebyg¬
gande av oklarhet och icke minst till trygghet för den tjänsteman, som .skulle
taga på sitt ansvar att utlämna eller vägra utlämna handlingar, vilkas hemlig¬
hållande kunde vara förbundet med ett uppenbart statsintresse. Ett generellt
stadgande i tryckfrihetsförordningen örn skydd mot offentliggörande av
handlingar, hänförande sig till statens affärsverksamhet, vöre en oundgänglig
förutsättning för fullgörande av statsmakternas krav på affärsmässighet.
Dessa krav tillmötesgingos i viss utsträckning i det förslag till ändrade
bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet, som den 14 januari
1935 avgavs av tillkallade sakkunniga. Det då framlagda förslaget till sekre¬
320
tesslag upptog i 32 § bestämmelser, vilka i huvudsak överensstämde med 34 §
i gällande sekretesslag, dock att enligt paragrafens andra stycke beslut om
förlängning av sekretesstiden skulle få meddelas, endast då särskilda omstän¬
digheter det föranledde, under det att enligt gällande lag härför allenast ford¬
rades, att anledning därtill förelåge. Enligt motiven kunde sådana särskilda
omständigheter anses föreligga, exempelvis då erfarenheten på något visst
område givit vid handen, att offentligheten länt till allvarligt förfång för det
allmänna eller för enskildas berättigade ekonomiska intressen. Av formule¬
ringen och sammanhanget torde framgå, att särskilt starka skid för hemlig¬
hållande måste föreligga för att en myndighet skulle kunna stadga sekretess
beträffande handlingar, vilkas offentlighållande ur synpunkten av allmän¬
hetens kontroll vore särskilt betydelsefullt. Dylik karaktär hade uppenbar¬
ligen framför allt sådana handlingar, som — utan att angiva villkoren i slutna
avtal läge till grund tor sådana. Vad anginge sådana handlingar, som
angåve villkoren i slutna avtal, uttalade de sakkunniga, att enighet torde
lada därom att ännu starkare betänkligheter mötte mot att undandraga dem
offentligheten. De sakkunniga hade hyst synnerlig tvekan örn det berättigade
i att i detta hänseende gå längre än redan skett fdå gällande trycklrihetsför-
oidning. Emellertid hade i de över 1927 års utredning avgivna yttrandena och
i meddelanden, som de sakkunniga under hand erhållit från vissa myndig¬
heter och tjänstemän, framkommit upplysningar, som övertygat de sakkun¬
niga att möjlighet att undantagsvis hemlighålla jämväl sådana handlingar
icke borde helt avskäras. Förslaget medgåve sålunda, där särskilda omstän¬
digheter det föranledde, hemlighållande jämväl av slutna avtal. Utan att det
behövt särskilt utmärkas i lagtexten, torde det vara tydligt, att ännu större
varsamhet vöre att iakttaga vid tillämpning av dessa stadganden än vid till-
lämpningen av de som anginge handlingar, vilka ej upplyste örn villkoren i
slutna avtal.
I en av 1933 års upphandlingssakkunniga den 2 juli 1935 framlagd utred¬
ning med förslag till ändring i vissa delar av upphandlingsförordningen (SOU
1935: 27 s. 37) berörde de sakkunniga jämväl det framlagda förslaget örn viss
sekretess beti äflande handlingar i upphandlingsärenden och yttrade därvid:
Upphandlingssakkunniga anslöte sig till den i 1935 års betänkande angående
allmänna handlingars offentlighet uttalade uppfattningen, att en riktig av¬
vägning av offentlighet och sekretess på förevarande område vore förenad
med synnerliga vanskligheter. Att de dåvarande bestämmelserna i ämnet alltför
snävt avgränsade möjligheterna för handlingars hemlighållande, torde emel¬
lertid vara otvivelaktigt. Telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen hade också
i sina yttranden till upphandlingssakkunniga framhållit, att en långt driven
offentlighet kunde vara ägnad att omintetgöra konkurrens vid statens upp¬
handlingar. Särskilt torde detta förhållande framträda i sådana fall, då
leverantörerna inom en affärsgren bildat kartell eller eljest träffat prisöverens¬
kommelse och följaktligen ägde intresse av att hos myndigheten kontrollera,
uPPS.i°rda prislistor följdes. Även avsaknaden av bestämmelser, som med¬
gåve hemlighållande av ingivna ritningar, kartor, prov, modeller och dylikt
efter det avtal slutits eller ärendet eljest slutförts, torde i vissa fall ha föranlett
leverantörer att icke deltaga i tävlan örn leveransen eller arbetet. Men örn
alltså en ändring av nuvarande bestämmelser i ämnet kunde anses påkallad,
borde å andra sidan kraftigt understrykas angelägenheten av att allmänheten
ägde möjlighet att följa upphandlingarna, där detta kunde ske utan eftersät¬
tande av statens intresse. Offentligheten i upphandlingsärenden vore nårn-
ligen den bästa garantien för att rykten om mannamån från myndigheternas
sida vid handläggning av upphandlingsärenden icke skulle spridas och vinna
321
tilltro. Enligt upphandlingssakkunnigas mening vore de i lagförslaget intagna
bestämmelserna i ämnet sakligt tillfredsställande.
Generalpoststyrelsen anförde i ett yttrande över upphandlingssakkunnigas
betänkande (prop. nr 107: 1937): Bestämmelserna örn upphandlingsärendens
offentlighet vore i praktiken av mycket stor betydelse. Den omständigheten,
att samtliga handlingar i ett upphandlingsärende bleve offentliga, så snart
ärendet vöre slutligt avgjort, utgjorde i själva verket ett nära nog oöver-
komligt hinder för affärsmässig upphandling till skäliga priser. Därtill kom-
me att sagda omständighet — i uppenbar strid emot de principer som kom¬
mit lill uttryck i upphandlingsförordningen — gynnade större företagare pa
mindre industri- och hantverksidkares bekostnad och underlättade bildan¬
det och upprätthållandet av karteller. Så snart ett mera betydande upphand¬
lingsärende avgjorts, vore det regel, att varje anbudsgivare gjorde sig under¬
rättad om de pris och andra leveransvillkor, som övriga anbudsgivare er¬
bjudit. När utbud av samma varuslag nästa gång skedde, vöre det helt na¬
turligt anbudsgivarnas strävan att icke eller endast obetydligt underbjuda
det vid senaste upphandlingstillfället antagna anbudet, även örn detta inne-
bure mer än skälig handelsvinst för leverantören. Särskilt i sådana allt van¬
ligare fall, då upphandlingen avsåge varuslag, vars tillverkare vore anslutna
till karteller eller priskonventioner, vore upphandlingsärendenas offentlighet
till skada. Företagare, som stöde utanför kartellen — i regel någon mindre
industriidkare — bleve, örn han underbjöde de konventionella priserna, ge¬
nom olika former av påtryckning förr eller senare tvingad att antingen upp¬
höra med sin verksamhet eller ansluta sig till kartellen, och i senare fallet
vågade han därefter vid anbudsinfordran icke erbjuda lägre priser än de
konventionella, då han visste, att de konkurrerande anbudsgivarna omedel¬
bart erhölle kännedom därom. Det år 1935 avgivna förslaget rörande all¬
männa handlingars offentlighet innebure i viss mån ökad möjlighet till hem¬
lighållande av handlingar i upphandlingsärende efter den tidpunkt, då ären¬
det slutligt avgjorts, i det att vederbörande myndighet, där särskilda om¬
ständigheter det föranledde, ägde besluta, att ifrågavarande handlingar skulle
hemlighållas under en tid av i regel högst tvä år från angivna tidpunkt. Det
vöre emellertid generalpoststyrelsens övertygelse, att dylika bestämmelser, i
deras föreslagna form, icke vore ägnade att i önskvärd utsträckning undan¬
röja de ovan berörda svåra olägenheterna av upphandlingsärendenas orient-
lighet. Såsom framginge av motiven till de föreslagna bestämmelserna, vore
det nämligen avsett, att beslut örn hemlighållande av handlingar i upphand-
lingsärenden, särskilt sådana handlingar som angåve villkoren i slutna avtal,
skulle kunna meddelas endast i sällsynta undantagsfall. Generalpoststyrelsen
delade den i förslaget rörande allmänna handlingar av år 1935 uttalade upp¬
fattningen, vartill även upphandlingssakkunniga hade anslutit sig, att en
riktig avvägning av offentlighet och sekretess på förevarande område söre
förenad med synnerliga vanskligheter. Det starkt framträdande behovet av
skydd mot obehörigt utnyttjande av upphandlingsärendenas offentlighet nöd¬
vändiggjorde emellertid enligt generalpoststyrelsens mening anordnande av
sekretess beträffande handlingar i dessa ärenden, framför allt sådana hand¬
lingar som angåve villkoren i ingångna avtal. Enligt upphandlingssakkun-
nigas åsikt kunde eli avsteg från offentlighetsprincipen på detta område un¬
derlätta uppkomsten och spridandet av rykten örn mannamån från myn¬
digheternas sida vid handläggning av uppliandlingsärendell. Denna farhåga
vore dock mera berättigad, därest upphandlingsärendcna — pä sätt upphand¬
lingssakkunniga i anslutning lill Hirs laget rörande allmänna handlingars of¬
fentlighet ifrågasatt — undandroges offentligheten genom myndigheternas
särskilda beslut i mer eller mindre sällsynta undantagsfall, än om sagda ären-
■>\ - 458743. Mililiromblirfsnianncns uinbcl.^berättelse.
.322
den obligatoriskt hemlighölles under viss kortare tid. Det sistnämnda alter¬
nativet vöre därför att föredraga och, om tiden för hemlighållandet sattes till
allenast två år, syntes även skäliga anspråk på offentlig kontroll över det
statliga upphandlingsväsendet bliva tillgodosedda. Generalpoststyrelsen ifrå¬
gasatte därför utfärdandet av bestämmelser utav nu antytt innehåll i stället
för de i 1935 års förslag intagna stadgandena. De sålunda ifrågasatta be¬
stämmelserna kunde, örn så prövades erforderligt, kompletteras med före¬
skrifter därom, att myndighet skulle äga befogenhet att på ansökning och
uppgivna skäl förklara handling i upphandlingsärende offentlig före den stad¬
gade tidens utgång, samt att, därest myndigheten med hänsyn till statens in¬
tressen funne sig icke böra bifalla en dylik ansökning, beslutet skulle an¬
mälas till Kungl. Majit för att delgivas riksdagens revisorer.
Jämväl vissa kommuner framförde i avgivna yttranden (iver 1935 års be¬
tänkande om allmänna handlingars offentlighet önskemål örn en viss skärp¬
ning av sekretessreglerna beträffande upphandlingsärenden.
Stadsfullmäktige i Göteborg, vilka i första hand önskat, att anbud och
andra affärshandlingar hos drätselkammaren och de kommunala affärs-
drivande verken överhuvud icke skulle göras offentliga, framhöllo för den
händelse en dylik inskränkning av offentligheten icke skulle komma att lag¬
fästas, att avfattningen av andra stycket av ifrågavarande paragraf i 1935
års förslag icke vore för kommunernas intressen fullt betryggande, särskilt
med hänsyn därtill, att lagrummet kunde förväntas komma att inbjuda till
tvister rörande rätta tolkningen av uttrycket »där särskilda omständigheter
det föranleda». Förvaltningsmyndigheterna borde med åberopande av nämn¬
da »särskilda omständigheter» tillerkännas rätt att i betydligt vidsträcktare
omfattning definitivt besluta om undantag från handlingarnas offentliggö-
rande än som med sakkunnigförslaget syntes ha varit meningen. Stadsfull¬
mäktige hemställde sålunda, att större hänsyn fästes vid kommunernas behov
av sekretess i ekonomiska frågor än som skett i nämnda förslag.
Stadsfullmäktige i Malmö erinrade att i 1935 års förslag vederbörande
myndighet visserligen medgåves att, där särskilda omständigheter därtill för¬
anledde, besluta, att hithörande handlingar icke finge utlämnas, förrän viss
tid förflutit efter det avtal slutits eller ärendet eljest slutförts, men att i för¬
slagets motivering begreppet »särskilda omständigheter» gåves en ganska in¬
skränkt tolkning.^ Vederbörande kommunala myndighet borde erhålla vidare
rätt att från tillgång för allmänheten undantaga handlingar av det slag, var¬
om här vore fråga, även slutna avtal, under längre tid än vad enligt förslaget
medgåves, och i varje fall borde myndigheten förbehållas fri rätt att pröva,
när sådana »särskilda omständigheter» kunde anses föreligga, att skäl funnes
för handlings hemlighållande.
Kommunalfullmäktige i Vara ifrågasatte, huruvida ej beträffande anbuds¬
givare, vars anbud ej antagits, borde stadgas fullständigt förbud för att ut¬
lämna hans anbud jämte därtill hörande handlingar, därest han vid anbu¬
dets ingivande gjort förbehåll om att utlämnande ej finge ske.
Det förslag till sekretesslag, som förelädes 1937 års riksdag, företedde på
förevarande område vissa avvikelser i förhållande till 1935 års förslag (prop.
107: 1937). Liksom gällande lag upptog förstnämnda förslag sålunda, som
förut nämnts, såsom förutsättning för myndighets beslut om hemlighållande
av anbudshandlingar, alt »anledning därtill föreligger», under det att 1935
års förslag i stället hade uttrycket, att »särskilda omständigheter det föran¬
leda». Föredragande departementschefen anförde i motiveringen till deparle-
mentsförslaget bland annat (prop. 1937 nr 107 s. 96—97): Avvägningen av
sekretessen på det vidsträckta och betydelsefulla område, som i denna para¬
graf avsåges, vore, såsom de sakkunniga framhållit och från flera håll i ytt¬
323
randena understrukits, förenad med betydande svårigheter. Här stöde näm¬
ligen ett synnerligen starkt sekretessbehov i direkt motsats till ett icke mindre
betydande offentlighetsintresse. De sakkunnigas förslag syntes dock på del
hela taget innebära en väl avvägd lösning av den ömtåliga frågan. Därom
vittnade i sin mån, att nästan alla statliga myndigheter vore tillfreds med
detsamma, och att även det stora flertalet av de hörda kommunala myndig¬
heterna lämnat det utan anmärkning; och det borde härvid framhållas, att
bestämmelserna i denna paragraf i större eller mindre utsträckning berörde
så gott som alla myndigheter. Av flera kommunala myndigheter hade dock
såsom framginge yrkats en utökning av förslagets möjligheter att anordna
sekretess eller rent av att offentligheten överhuvud skulle uteslutas på delta
område. Det vore som även påpekats ganska naturligt, att de kommunala
myndigheterna, vilka för närvarande i regel undandroge sina handlingar i
ekonomiska ärenden offentligheten, skulle med en viss tvekan mottaga of¬
fentlighetsprincipens uttryckliga fastslående på detta område, även om be¬
tydande undantag gjordes från principens tillämpning. Ä andra sidan hade
advokatsamfundet, som i detta fall torde i viss mån kunna sägas represen¬
tera allmänhetens intresse, bestämt motsatt sig att överhuvud möjlighet be¬
reddes att hålla handlingar på ifrågavarande område hemliga efter det ett
ärende slutförts, och detta i synnerhet såvitt anginge kommunala handlingar.
Enligt samfundets mening gjorde sig ett synnerligen starkt kontrollintresse
gällande med avseende å den kommunala förvaltningen, där, enligt vad sam¬
fundet antydde, tendenser lill obehöriga förfaranden vid ekonomiska ären¬
dens handhavande icke saknades. Dessa synpunkter förtjänade otvivelaktigt
allt beaktande. Behövligheten av den kontroll, som handlingars offentlighet
skulle möjliggöra, borde icke underskattas. Likväl torde man icke skäligen
kunna inskränka de möjligheter till sekretess, som 1935 års förslag gåre.
Därigenom skulle kommunernas möjligheter att tillvarataga sina intressen
gentemot medkontrahenter vid affärer och ekonomiska uppgörelser alltför
mycket försvåras. De erfarenheter de statliga myndigheterna, särskilt de af-
färsdrivande verken, haft av den vidsträckta offentlighet deras handlingar
nu vore underkastade talade bestämt leir åtminstone en sådan omfattning av
sekretessmöjlighetema beträffande såväl statliga som kommunala hand¬
lingar, som de sakkunniga föreslagit. Det torde till och med vara lämpligt att
i viss mån tillmötesgå de från kommunalt håll framförda önskemålen örn
en utsträckning av dessa möjligheter. — Det hade ej synts lämpligt att, som
generalpoststyrelsen hemställt, föreslå en obligatorisk sekretess under två år
iför alla handlingar i upphandlingsärenden. Ur offentlighetssynpunkt måste
det nämligen vara av ej ringa värde, att sekretess efter tidpunkten för avtals
slutande eller ärendets slutförande i annan ordning skulle bero på ett sär¬
skilt beslut, som beträffande statsmyndigheter i regel skulle anmälas hos
Kungl. Maj;! och bringas till statsrevisorernas kännedom. Däremot hade i
dollartementsförslaget en ändring i förhållande lill 1935 års förslag vidtagits
med avseende å förutsättningarna för förordnande örn sekretess, nämligen
såtillvida alt det ej stadgades, att dylikt förordnande .skulle föranledas av
»särskilda omständigheter», utan endast att det måtte givas, då anledning
därtill förelåge. De kommunala myndigheter, som gjort invändningar mot
förevarande paragraf, syntes framför allt lia fruktat, alt uttrycket »särskilda
omständigheter» skulle tolkas så, att sekrelessmöjliglielerna alltför mycket
inskränktes, detta särskilt med hänsyn till de sakkunnigas motivering. Denna
motivering syntes också vara ägnad att ingiva sådana farhågor. Med den
ändring, som nu föresloges i paragrafen, måste emellertid alla behöriga se-
krelessbehov kunna tillgodoses.
324
Den redogörelse, som ovan lämnats för förarbetena till 34 § sekretessla¬
gen, torde utvisa, att av motiven till nämnda lagstadgande icke med önsk¬
värd tydlighet framgår, vilka omständigheter som av lagstiftaren avsetts
skola utgöra anledning till beslut om sådan förlängning av sekretesstiden,
varom stadgas i paragrafens andra stycke. Man har att vid undersökning av
dessa spörsmål utgå från å ena sidan den utformning, som ifrågavarande
bestämmelse erhållit i 1935 års förslag till ny sekretesslagstiftning, och å
andra sidan de mera vittgående krav på sekretesskydd, som framförts av
statens affärsdrivande verk samt från vissa kommunala myndigheters sida,
och som i det till 1937 års riksdag framlagda lagförslaget i ämnet i viss ut¬
sträckning tillmötesgåtts.
Enligt 1935 års förslag skulle beslut örn förlängning av sekretesstiden få
meddelas endast, då särskilda omständigheter det föranledde. Särskilt i fråga
örn handlingar, som angåve villkoren i slutna avtal, underströks i motiven
kraftigt, att det vore med tvekan, som de sakkunniga ansett sig böra gå
med på en förlängning av sekretesstiden, samt att möjligheten härtill borde
utnyttjas med största varsamhet. Enligt de sakkunniga skulle, som förut
nämnts, särskilda omständigheter anses föreligga, exempelvis då erfarenhe¬
ten på något visst område givit vid handen, att offentligheten länt till all¬
varligt förfång för det allmänna eller för enskildas berättigade ekonomiska
intresse. De sakkunniga förutsatte även, att det sekretessintresse, som kunde
föreligga, skulle vägas mot det för varje fall föreliggande intresset av hand¬
lingarnas offentlighållande. Genom det i motiven uppställda kravet på att
erfarenheten skulle givit vid handen, att på det särskilda område som vore
i fråga offentligheten länt till allvarligt förfång, torde stadgandets räckvidd
ha erhållit en begränsning, som synes gå utöver de föreslagna ordalagen att
»omständigheterna det föranleda». Där det i visst fall kunde befaras, att ett
offentlighållande skulle leda till förfång men tidigare erfarenhet härav sak¬
nades, skulle någon förlängning av sekretesstiden ej kunna beslutas. San¬
nolikt kunde det även bliva föremål för delade meningar, vad som åsyfta¬
des med uttrycket »allvarligt förfång för det allmänna eller för enskildas
berättigade ekonomiska intresse». Särskilt svårt torde det vara att närmare
precisera, vad som vore att betrakta som enskilds berättigade ekonomiska
intresse. Ehuru det privata affärsidkare emellan väl vanligen torde tilläm¬
pas sekretess å ifrågavarande område, torde man icke lia avsett att för en¬
skild, som uppträdde som anbudsgivare till statligt verk, betrakta det som
ett berättigat ekonomiskt intresse att härvidlag vara bibehållen vid samma
förmåner, som han åtnjöte beträffande anbud avgivna till enskilda köpare.
Vad som härutinnan vore att betrakta som en anbudsgivares berättigade
ekonomiska intresse kunde icke bedömas utan visst hänsynstagande till så¬
väl sekretesslagstiftningens innehåll som uppliandlingsförordningens bestäm¬
melser. Den som avgåve anbud till statlig myndighet hade att utgå från att
anbudshandlingarna i regel bleve offentliga omedelbart sedan anbuden prö¬
vats. De sakkunniga torde därför ha avsett att, i sådana fall, där den en¬
skildes intresse skulle motivera en utsträckt sekretess, det skulle föreligga
325
någon speciell omständighet, som motiverade avsteg från huvudregeln om
offentlighet. (I detta sammanhang uppkommer även frågan vilken betydelse
man har att tillmäta av den enskilde anbudsgivaren i samband med avgi¬
vande av anbudet framställd begäran om konfidentiell behandling av hans
anbud. Till denna fråga återkommer jag senare.) Även när det gäller att be¬
stämma, vad som är att betrakta såsom allvarligt förfång för det allmänna,
torde man böra utgå från offentlighet såsom huvudregel. De allmänna olä¬
genheter för statlig upphandling, som möjligen kunde föranledas av anbuds¬
handlingarnas offentlighållande, torde icke böra komma i betraktande. De
sakkunniga torde ha avsett, att endast speciella omständigheter, som i ett visst
fall länt till allvarligt förfång för det allmänna, borde godkännas som motiv
för avsteg från offentligheten.
Någon närmare redogörelse för vilka speciella omständigheter, som avsetts
skola föranleda utsträckning av sekretesstiden, lia de sakkunniga ej lämnat.
Vid bedömande av vilken uppfattning härutinnan, som legat till grund för
de sakkunnigas ställningstagande, är man därför hänvisad till de synpunk¬
ter på frågan, som av statliga och kommunala myndigheter framförts i till
de sakkunniga inkomna yttranden. Härvid måste emellertid beaktas, att de
sakkunniga torde ha avsett, att allenast i viss utsträckning tillgodose de syn¬
punkter, som sålunda framförts. De konkreta olägenheter, som enligt nämn¬
da yttranden kunna föranledas av anbudshandlingars offentlighållande, ut¬
göra för det allmänna fördyrade inköp och för anbudsgivaren dels ekono¬
miska repressalieåtgärder från, eventuellt i priskartell sammanslutna, kon¬
kurrenter och dels viss press på priserna från andra mindre gynnade kun¬
ders sida. De av de sakkunniga uppställda förutsättningarna för förlängning
av sekretesstiden torde lia inneburit, att det allmänna tidigare vid inköp av
varor av samma eller liknande slag på grund av anbudshandlingarnas of¬
fentlighållande vid ett senare tillfälle fått vidkännas mindre förmånliga vill¬
kor än tidigare, eller, vad beträffar anbudsgivaren, att denne genom vissa
åtgärder från kunders eller konkurrenters sida lidit förfång.
Av det ovan anförda torde framgå, att vad i 1935 års betänkande före¬
slagits skola gälla i fråga om hemlighållande av anbudshandlingar efter an¬
budens prövning skulle kunna vinna tillämpning endast i mera sällsynta un¬
dantagsfall. Förslaget utsattes också i denna del från olika håll för en kraf¬
tig kritik. Generalpoststyrelsen underströk sekretessmöjligheternas stora be¬
tydelse för en affärsmässig upphandling till skäliga priser samt framhöll att
genom anbudshandlingarnas offentlighet underlättades bildandet och upp¬
rätthållandet av karteller samt gynnades större företagare på mindre före¬
tagares bekostnad. Möjligheterna till utsträckt sekretess borde enligt styrel¬
sens mening icke begränsas till allenast sällsynta undantagsfall. Stadsfull¬
mäktige i Göteborg förordade, att förvaltningsmyndigheterna tillerkändes
rätt att i betydligt vidsträcktare omfattning definitivt besluta om undantag
från handlingarnas offentliggörande, än som med sakkunnigförslaget syntes
ha varit meningen. Stadsfullmäktige i Malmö uttalade sig i samma riktning.
1 det lill 1937 års riksdag framlagda förslaget lill sekretesslag fann föredra¬
326
gande departementschefen sig böra i viss mån tillmötesgå de framförda
önskemålen om ytterligare utsträckning av möjligheterna att hemlighålla
handlingar i avgjorda upphandlingsärenden. Beslut härom skulle sålunda
enligt departementsförslaget kunna meddelas, då anledning därtill förelåge.
Departementschefen medgav även, att de sakkunnigas motivering till ifråga¬
varande bestämmelse varit ägnad att ingiva farhågor för att sekretessmöj¬
ligheterna komme att allt för mycket inskränkas, samt uttalade, att med den
föreslagna ändringen i paragrafen alla behöriga sekretessbehov måste kunna
tillgodoses. Härutöver lämnades icke i propositionen eller vid riksdagsbe¬
handlingen av densamma någon närmare vägledning angående stadgandets
räckvidd. Den väsentliga uppmjukning av bestämmelsen, som sålunda skett,
torde medföra, att vad av de sakkunnigas yttranden kunnat slutas angående
förutsättningarna för förlängning av sekretesstiden för handlingar i avgjorda
upphandlingsärenden icke lämnar någon säker ledning vid tolkningen av
ifrågavarande bestämmelse i dess genom departementsförslaget föreslagna
och nu gällande lydelse. Uppenbarligen kan tillämpningen av ifrågavarande
bestämmelse i den formulering den slutligen erhållit icke — som enligt de
sakkunnigas förslag — vidare anses begränsad till sällsynta undantagsfall.
Icke heller torde det härför kunna fordras, att erfarenheten givit vid han¬
den, att på det område som är i fråga offentligheten länt till allvarligt för¬
fång för det allmänna eller för enskildas berättigade ekonomiska intresse.
Det måste vara tillfyllest -— såsom järnvägsstyrelsen uttryckt det —- att of¬
fentlighållande av anbudshandlingarna kan leda till skada för vederbörande
verk eller enskild berörd part. Där det sålunda föreligger skäl att antaga,
att handlingarnas offentlighållande kan leda till skada, torde beslut örn
förlängning av sekretesstiden kunna meddelas. Härvid synes dock böra för¬
utsättas, att den befarade skadan ej är av alltför obetydlig beskaffenhet.
Det krav, som av de sakkunniga uppställts på en avvägning för varje sär¬
skilt fall av offentlighetsintresset, motiverat av behovet av kontroll från
allmänhetens sida, å ena sidan samt sekretessintresset å andra sidan, torde
kvarstå även efter den jämkning i ordalagen i ifrågavarande lagrum, som
verkställts av departementschefen.
I detta sammanhang skall jag även något gå in på frågan, vilken betydelse
som i här ifrågavarande hänseende bör tillmätas en av anbudsgivaren fram¬
ställd begäran om konfidentiell behandling av ett av honom avgivet anbud.
Där ett bifall till en dylik framställning icke kan anses ha av anbudsgiva¬
ren avsetts som ett villkor för det avgivna anbudet, torde anbudsgivarens be¬
gäran allenast böra uppfattas såsom en anhållan, att från myndighetens sida
måtte prövas, huruvida icke anledning till förlängning av sekretesstiden får
anses föreligga. Vederbörande myndighet kan givetvis ej undandraga sig
att i anledning därav företaga en sådan prövning. Den omständigheten, att
framställning om konfidentiell behandling gjorts, torde därvid icke i och
för sig böra tillmätas avgörande betydelse. Endast därest de skäl, som åbe¬
ropas för eller kunna tänkas ligga till grund för framställningen av den
prövande myndigheten anses utgöra tillräcklig anledning därtill, bör anbuds¬
givarens önskemål efterkommas.
327
Något annorlunda ställer sig måhända saken för det fall, att en förläng¬
ning av sekretesstiden av anbudsgivaren uppställts som ett villkor för an¬
budet.
Innan jag går närmare in på denna fråga, vill jag erinra om innehållet i
vissa bestämmelser i förordningen den 16 januari 1920 angående upphand¬
ling och arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig lös
egendom (upphandlingsförordningen). Enligt 1 § (i lydelse enligt kungörelse
nr 565: 1935) skola beträffande upphandling utöver vad som följer av lagen
om köp och byte av lös egendom eller eljest av allmän lag eller författning
upphandlingsförordningens bestämmelser lända till efterrättelse, så framt
annat icke blivit särskilt föreskrivet. I 2 § (enligt kungörelse nr 257: 1937)
erinras att i fråga om hemlighållande av handlingar i ärende angående upp¬
handling gäller vad i sekretesslagen finnes stadgat. Skriftligt anbud skall upp¬
rättas i överensstämmelse med vad vid utbjudandet föreskrivits samt bland
annat innehålla förklaring, att anbudsgivaren ställer sig till efterrättelse såväl
de villkor, på vilka utbjudandet skett, som ock de skyldigheter, vilka i öv¬
rigt åligga honom enligt upphandlingsförordningen (23 §). På vederbörande
myndighet skall bero, huruvida anbud som i väsentliga hänseenden avviker
från de vid utbjudandet angivna bestämmelser eller villkor må ifrågakomma
vid den slutliga prövningen (28 §). Av de anbud, som ifrågakomma vid den
slutliga prövningen, skall, med beaktande av lämnade föreskrifter örn svensk
varas företräde framför utländsk, det anbud antagas, som med hänsyn till
såväl godsets beskaffenhet och pris som ock övriga på frågan inverkande
omständigheter är att anse såsom det förmånligaste för staten (30 §). över
myndighets beslut, varigenom anbud antagits, förkastats eller icke upptagits
till prövning, får klagan ej föras (31 §). — Angående verkan av ett av an¬
budsgivare uppställt förbehåll samt av avvikelse i avgivet anbud från före¬
skrifterna vid utbjudandet framhålles i en av Eliaeson och Levinson utgiven
kommentar till upphandlingsförordningen (s. 49 och 62), att en myndighet
föreslagit, att framför ordet »överensstämmelse» i 23 § skulle inflikas »full¬
ständig», enär hos anbudsgivare inom vissa branscher en strävan förspordes
att i anbuden inrycka förbehåll, varigenom prövningen försvårades, samt att
centralupphandlingssakkunniga gentemot detta förslag anmärkt, att det läge
i sakens natur, att ett anbud helst borde fullständigt överensstämma med ut¬
bjudandet. Att emellertid uppställa en oavvislig fordran därå vore — även
oavsett att den skulle kunna föranleda till en alltför formalistisk åsikt hos
vederbörande myndighet angående fordringarna på ett anbud — föga lämp¬
ligt, enär i det praktiska livet fall gåves, då ett anbud kunde vara beaktans-
värt, ehuru det delvis avveke från de bestämmelser, som angivits vid utbju¬
dandet. På denna uppfattning grundade sig också föreskriften i 28 § därom,
att på myndigheten skulle bero, huruvida vid den slutliga prövningen finge
ifrågakomma anbud, som väsentligt avvcke från de vid utbjudandet angiv¬
na bestämmelser eller villkor. Den omständigheten, att anbud icke avgivits
på fastställt anbudsformulär, finge icke anses utgöra sådan väsentlig avvi¬
kelse, som åsyftades i 28 §. Det läte för övrigt mycket väl tänka sig, att ett
328
anbud, som mer eller mindre avveke från föreskrifterna vid utbjudandet,
kunde vara förmånligt för staten och lämpa sig för antagande.
Upphandlingsförordningens bestämmelser synas, enligt vad ovan anförts,
icke i och för sig utgöra hinder för uppställande från anbudsgivares sida av
vissa förbehåll. Genom den förklaring, som av en anbudsgivare avgivits, att
han ställer sig till efterrättelse de skyldigheter, som åligga honom enligt upp-
handlingsförordningen, kan anbudsgivaren, med hänsyn till stadgandet i 2 §
nämnda förordning, sägas ha uttryckligen underkastat sig jämväl gällande
bestämmelser örn anbudshandlingars behandling i sekretesshänseende. Frå¬
gan huruvida ett uppställt förbehåll örn konfidentiell behandling av ett av¬
givet anbud skall anses innebära, att anbudet väsentligt avviker från vid
utbjudandet angivna bestämmelser, torde få bedömas olika för det fall, att
konfidentiell behandling av anbudshandlingarna påyrkas för längre tid än
som är möjligt enligt sekretesslagen, och där nämnda yrkande ej går utöver
sekretesslagens ram. I förra fallet torde det avgivna anbudet, enär detsamma
är förbundet med ett villkor, som ej kan godtagas, icke kunna antagas. Huru¬
vida i det senare fallet — d. v. s. då det icke framgår, att den framställning
om förlängning av sekretesstiden som göres går utöver de i sekretesslagen
angivna tiderna — där det med förbehållet förknippade anbudet är det för sta¬
ten fördelaktigaste, detta anbud skall, vare sig det, bortsett från förbehållet,
kan anses motiverat att tillämpa andra stycket i 34 § sekretesslagen eller ej,
antagas och förbehållet sålunda respekteras, kan synas något tveksamt. Frå¬
gan är huruvida den omständigheten i och för sig, att den anbudsgivare, vars
anbud är för staten förmånligast, gjort ett dylikt förbehåll, kan anses utgöra
tillräckligt skäl för tillämpningen av 34 § andra stycket sekretesslagen. Med
hänsyn till de betydande eftergifter, som i departementsförslaget gjorts för
kravet på vidgade möjligheter att efter ett upphandlingsärendes avgörande
hemlighålla anbudshandlingar, bör enligt min mening något avgörande hin¬
der för ett dylikt betraktelsesätt icke anses föreligga.
Före genomförandet av 1937 års sekretesslagstiftning och de i samband
därmed vidtagna ändringarna i tryckfrihetsförordningen fanns ingen annan
möjlighet att erhålla rättelse, då handlings utlämnande vägrats, än att be¬
ivra detta som tjänstefel eller möjligen att i process mot vederbörande yrka
åläggande att utgiva handlingen. Den, som ville göra sak av att han förväg¬
rats handling, vände sig i regel till justitie- eller militieombudsmannen. Det
syntes emellertid synnerligen olägligt för allmänheten att icke i annan ord¬
ning kunna erhålla rättelse och var också en obillighet mot ämbets- och
tjänstemän, att frågan örn riktigheten av deras åtgärder ovillkorligen skulle
taga formen av en straffrättslig talan mot dem (se prop. nr 140: 1936 s. 42).
De sakkunniga föreslogo därför i 1935 års förslag till ny sekretesslagstiftning
införandet av ett administrativt besvärsinstitut på förevarande område. Be¬
stämmelser härom ha upptagits i § 2 mom. 5 tryckfrihetsförordningen. En¬
ligt nämnda stadgande äger den, som menar att myndighet olagligen vägrat
honom tillgång till allmän handling, söka rättelse i den ordning, som gäller
329
för vinnande av ändring i beslut eller åtgärder av myndigheten i det mål eller
ärende, till vilket handlingen hör. Där handlingen icke hänför sig till mål
eller ärende, däri beslut av myndigheten kan överklagas, skall rättelse sökas
i den ordning, som i allmänhet gäller för vinnande av ändring i myndig¬
hetens beslut eller åtgärder. Besvär, som i följd av ovannämnda stadganden
hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, skola i regeringsrätten föredra¬
gas och avgöras.
Med stöd av nämnda bestämmelse i tryckfrihetsförordningen har fråga om
tillämpningen av 34 § sekretesslagen dragits under regeringsrättens prövning
i ett fall, som för förevarande ärende torde vara av visst intresse (se rege¬
ringsrättens årsbok 1939 s. 63 ff.). Ett bolag, som till Stockholms gasverk
avgivit anbud å rör, vilket anbud ej antagits, hade hos verket begärt att ge¬
nom utdrag ur upphandlingsprotokollet erhålla uppgift om de meterpriser,
efter vilka rören inköpts. Styrelsen för Stockholms stads industriella verk
förklarade sig icke kunna tillmötesgå bolagets begäran, enär ett utlämnande
av de av bolaget äskade uppgifterna befarades kunna medföra avsevärda
olägenheter för gasverkets upphandling. Detta var styrelsens uppfattning och
någon längre gående redogörelse för de skäl, varpå denna åsikt grundades,
ansåg styrelsen icke kunna avkrävas densamma, om det skydd, författningen
avsåge att lämna för att i erforderlig utsträckning möjliggöra affärsmässighet
inom den offentliga förvaltningen, icke skulle bliva helt illusoriskt och än¬
damålet äventyras. Bolaget, som hos Överståthållarämbetet anförde besvär
över styrelsens beslut, erinrade, att vederbörande myndighet endast ägde be¬
sluta örn hemlighållande, då »anledning därtill förelåge». Det förefölle bo¬
laget, såsom lagen vöre formulerad, att denna anledning måste angivas, icke
minst därför att den myndighet, hos vilken ett beslut överklagades, annars
icke kunde bedöma, huruvida hemlighållandet respektive överklagandet hade
fog för sig. Örn styrelsens vägran att offentliggöra upphandlingspriserna för
gasverket stadfästes, skulle detta enligt bolagets mening verka prejudicerande
på lagens tillämpning, och samma skäl till hemlighållande skulle kunna åbe¬
ropas av varje svensk kommunal myndighet, vilket skulle göra sekretesslagen,
såvitt anginge rätten att utbekomma protokollsutdrag angående kommunal
upphandling, fullständigt illusorisk. Överståthållarämbetet fann ej skäl göra
ändring i klandrade beslutet, och överståthållarämbetets utslag blev av Kungl.
Maj:t i regeringsrätten fastställt. I en till Kungl. Majit avgiven förklaring an¬
förde styrelsen bland annat följande: Det måste anses vara fullt berättigat,
att staden vid sin upphandling komme i åtnjutande av samma förmåner som
en enskild affärsidkare. Det hade visserligen icke ansetts lämpligt att i gällan¬
de lag intaga bestämmelse örn obligatorisk sekretess under viss tid för hand¬
lingarna i upphandlingsärenden, enär det med hänsyn till lagens principiella
krav på allmänna handlingars offentlighet sannolikt ansetts vara av visst
värde, att frågan om hemlighållande av dylika handlingar bleve föremål för
beslut i varje särskilt ärende. Ehuru man som regel torde kunna säga, att ut¬
lämnandet av handlingar i dylika ärenden kunde komma att utgöra hinder för
styrelsens framlida upphandling och skada enskilt intresse, komme styrelsen
330
genom avgörande i varje särskilt fall att beakta de undantagsfall, då sådana
handlingar kunde utlämnas utan att åstadkomma förfång för någon.
Ur detta rättsfall bör väl icke dragas så långt gående slutsatser som att det
för tillämpningen av 34 § andra stycket sekretesslagen skulle vara tillfyllest
att vederbörande anbudsprövande myndighet efter fritt skön bedömer, att
anledning till hemlighållande föreligger. Visst fog för ett dylikt ställnings¬
tagande måste myndigheten givetvis finna föreligga. Något krav på en mera
ingående prövning av de skäl, som myndigheten finner böra föranleda hand¬
lingarnas hemlighållande, torde man emellertid med hänsyn till nämnda pre¬
judikat ej böra uppställa.
Resultatet av den här verkställda utredningen synes mig kunna samman¬
fattas sålunda, att sådan anledning till anbudshandlingars hemlighållande,
som avses i 34 § andra stycket sekretesslagen, kan sägas föreligga, då det
förefinnes anledning att befara, att ett offentlighållande av nämnda hand¬
lingar skulle kunna lända till ej allt för obetydlig skada för vederbörande
verk eller för anbudsgivare. Det torde visserligen för lagrummets tillämpning
böra erfordras, att det skall föreligga någon speciell omständighet eller sär¬
skilda förhållanden, som kunna åberopas som skäl härför. Något krav på en
mera ingående utredning härom synes emellertid icke böra uppställas. Där
vederbörande myndighet med hänsyn till omständigheterna finner sannolikt,
att handlingarnas offentlighållande skulle medföra skada för verket i fråga
eller myndigheten finner sig böra sätta tilltro till vad anbudsgivare uppgivit
därom alt handlingarnas offentlighållande kan befaras för honom medföra
skada, torde något hinder för anbudshandlingarnas hemlighållande i regel
icke böra anses föreligga. En viss avvägning bör dock, som förut nämnts,
alltid företagas med hänsyn till offentlighetsintresset. En av anbudsgivare
framställd icke närmare motiverad begäran om konfidentiell behandling, som
icke har karaktären av ett vid anbudet fäst villkor, torde ej, med mindre
det på grund av för myndigheten kända omständigheter kan befaras att un¬
derlåtenhet att efterkomma en sådan begäran skulle kunna för vederböran¬
de verk eller för anbudsgivaren medföra skada eller olägenhet, böra föran¬
leda beslut örn handlingarnas hemlighållande.
I här förevarande fall ha de anbudsgivare, vilkas anbud blivit antagna, i
anbuden hemställt, att desamma måtte hemlighållas. Något skäl härför har
emellertid ej angivits, och ej heller framgår av handlingarna, att av vederbö¬
rande myndighet införskaffats några närmare upplysningar härom. Armé¬
förvaltningen har i avgivet yttrande förklarat, att beslutet om hemlighållan¬
de av upphandlingsprotokollet av affärsmässiga skäl fattats under hänsyns¬
tagande till begäran av den anbudsgivare, vars anbud i överensstämmelse
med upphandlingsförordningens föreskrifter antagits, varvid beaktats dels
anbudets karaktär och dels den lojalitet, avgivaren av ett för staten förmån¬
ligt anbud måste anses ha rätt att fordra av den upphandlande myndigheten.
I det av arméförvaltningen meddelade beslutet örn ärendets hemlighållande
hade angivits, att detta skedde med hänsyn till anbudsgivarens begäran,
331
»vilket anses vara av vikt för kronan ur prissynpunkt för kommande upp¬
handlingar». Upphandlingscentralen har såsom skäl för hemlighållandet en¬
dast åberopat, att detta skett av hänsyn till en anbudsgivares »förbehåll».
Med anknytning till vad tidigare anförts kan framhållas, att det icke i nå¬
got av de här ifrågavarande fallen kan anses lia varit fråga om »förbehåll» i
egentlig mening. Den anbudsprövande myndigheten har sålunda haft att
rent sakligt pröva, huruvida anledning till hemlighållande förelegat. Vad först
beträffar arméförvaltningen kan det synas tveksamt, om denna myndighet
kan anses ha verkställt en dylik prövning i egentlig mening. Vad i arméför¬
valtningens yttrande anföres om hänsyn till anbudets karaktär samt myndig¬
hetens lojalitet gentemot en anbudsgivare, som anhåller om konfidentiell
behandling av avgivet anbud, synes mig knappast giva vid handen, att armé¬
förvaltningen funnit, enligt den av mig hävdade uppfattningen, godtagbara
skäl för anbudets hemlighållande föreligga. I beslutet örn handlingarnas hem¬
lighållande har arméförvaltningen emellertid uttalat sig på ett sätt, som torde
giva vid handen, att arméförvaltningen ansett anledning föreligga att antaga,
att en underlåtenhet att efterkomma anbudsgivarens uttalade önskan om
sekretesskydd skulle kunna vid kommande upphandlingar bliva till skada
för kronan. Oavsett att arméförvaltningen icke i sin förklaring åberopat nå¬
got dylikt skäl, torde man böra utgå från det arméförvaltningens ställnings¬
tagande, som härigenom kommit till uttryck. — I fråga om upphandlings¬
centralen framgår ej av utredningen, att denna myndighets beslut örn för¬
längning av sekretesstiden föranletts av något annat skäl än den av anbuds-
givaren härom gjorda framställningen; någon i egentlig mening saklig pröv¬
ning har sålunda ej företagits.
Såväl arméförvaltningen som upphandlingscentralen torde ha fäst allt för
stort avseende vid de av vederbörande anbudsgivare gjorda framställningar¬
na om konfidentiell behandling av deras anbud. Den förra myndigheten
som dock uttalar den enligt min mening riktiga uppfattningen, att frågan om
tillämpningen av föreskrifterna i 34 § andra stycket sekretesslagen, da nå¬
gon anbudsgivare begär hemlighållande, bör avgöras fran fall till fall med
beaktande av samtliga föreliggande omständigheter — åberopar härvid loja-
litetsskäl, under det att den senare myndighetens ställningstagande bland
annat synes vara föranlett av en missuppfattning av ett uttalande i 1935 års
betänkande med förslag till ny sekretesslagstiftning, där det påpekas, att
sekretess med avseende å anbud, som inkommit i upphandlingsärenden, »ka¬
rakteriseras framför allt därav att den i regel ej kan brytas utan anbuds¬
givarens samtycke». Vad som här åsyftades var den för tiden före upphand-
lingsärendets slutförande föreslagna och även enligt tidigare gällande be¬
stämmelser obligatoriska sekretessen, vilken kunde brytas endast med an¬
budsgivarens samtycke. I lörevarande fall är det emellertid fråga örn tillämp¬
ningen av de föreskrifter, som äro givna angående hemlighållande av an¬
budshandlingar jämväl viss tid efter det avtal slutits.
Som arméförvaltningen enligt min mening får anses ha haft anledning till
sitt beslut att i enlighet med av vederbörande anbudsgivare därom gjord
332
framställning förordna om hemlighållande av anbudshandlingarna under en
tid av två år från den 29 mars 1944, finner jag icke skäl förefinnas till an¬
märkning mot arméförvaltningen för dess berörda förfarande.
Vad beträffar upphandlingscentralen framgår icke klart av utredningen, att
till de av denna myndighet fattade besluten om förlängning av sekretesstiden
förelegat någon sådan anledning, som enligt min uppfattning förutsättes i
34 § andra stycket sekretesslagen. Upphandlingscentralens nämnda beslut
synas därför icke stå i överensstämmelse med en riktig tillämpning av ifråga¬
varande lagbud.
Upphandlingscentralen, som genom min försorg tillställes en avskrift av
denna skrivelse, skall skyndsamt till mig inkomma med upplysningar angå¬
ende de åtgärder beträffande de ifrågavarande upphandlingsärendena, som
upphandlingscentralen med anledning av skrivelsen funnit skäl vidtaga.
Av protokollen i ifrågavarande upphandlingsärenden framgår ej, att av
upphandlingscentralen meddelats uttryckliga beslut angående sekretesstidens
förlängning; ej heller framgår, huruvida de mera formlösa beslut som fattats
varit avsedda att gälla för den stipulerade maximitiden av två år från det av¬
talet slöts eller för kortare tid. Då jag förutsätter, att upphandlingscentralen
kommer att för framtiden söka bättre tillgodose de formella krav, som böra
ställas på handläggningen av dylika ärenden, låter jag i dessa hänseenden
bero vid vad som förekommit.
Upphandlingscentralen meddelade i skrivelse den 20 juli 1945, att upp¬
handlingscentralen bibringats den uppfattningen, att anbudsgivaren såsom
gammal leverantör till örlogsvarvet gärna ville behålla varvet som kund och
därför offererat ett sådant pris, som anbudsgivaren icke utan skada skulle
kunnat offerera till andra kunder. Anbudsgivaren hade nämligen vissa möj¬
ligheter att, då det gällde statliga leveranser, inrätta sin drift så, att ad¬
ministrationskostnaderna kunde nedbringas och därigenom varan förbilligas.
Upphandlingscentralen vidhölle därför sin uppfattning, att ifrågavarande
anbud bort hemlighållas. I sådana fall, där vederbörande anbudsgivare be¬
gärde hemlighållande av det avgivna anbudet, komme dock att för framtiden
för varje fall prövas de skäl, som kunde föreligga härför, varvid de prin¬
cipiella synpunkter och riktlinjer, vilka framginge av militieombudsmannens
skrivelse till förbundet, komme att följas.
Med hänsyn till de skäl, sorn av upphandlingscentralen numera åberopats
för tillämpning i ifrågavarande fall av 34 § andra stycket sekretesslagen samt
vad av upphandlingscentralen i övrigt anförts, lät militieombudsmannen jäm¬
väl i denna del bero vid vad i ärendet förekommit.
333
26. Hemligstämpling bör icke förekomma i större utsträckning än som är
absolut erforderligt, varför militära handlingar, där så kan ske, böra givas
sådant innehåll, att hemligstämpling kan undvikas.
Sedan folkskolläraren Ludvig Nordén i en den 2 januari 1945 till militie-
ombudsmannen inkommen skrift anmält chefen för mobiliseringsavdelning-
en vid Värmlands regemente, kaptenen i samma regementes reserv Åke Wen¬
nerbeck, för tjänstefel, hade chefen för nämnda regemente inkommit med
bland annat yttrande av Wennerbeck, ävensom en i yttrandet åberopad, den
19 januari 1945 av Wennerbeck i egenskap av chef för ett fältpoliskompani
upprättad polisrapport.
Såväl Wennerbecks yttrande som polisrapporten hade försetts med anteck¬
ningen: »Hemlig jämlikt kung. 1938 nr 757.»
Sedan militieombudsmannen med anledning av vad sålunda förekommit
hos regementschefen anhållit örn upplysning rörande anledningen till att
omförmälda båda handlingar hemligstämplats, inkom regementschefen med
yttrande av Wennerbeck, därvid denne anförde: Rapporten hade hemlig¬
stämplats av Wennerbeck med hänsyn till att i densamma förekomme upp¬
gift såväl om förbandets fältpostnummer som örn förbandets benämning och
förläggningsort. Därest Wennerbeck icke hemligstämplat rapporten och till
följd därav jämväl det yttrande, vari rapporten åberopats, hade ärendet
kommit att expedieras »å öppna sidan» med risk för den militära sekretessen
för förbandet.
Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen, som läm¬
nade Nordéns klagomål utan åtgärd, i skrivelse den 11 april 1945 till rege¬
mentschefen följande.
Beträffande frågan om bevarande av den militära sekretessen har i en
den 24 april 1940 utfärdad generalorder (nr 1488) framhållits, att det är
envar militärperson förbjudet, att på vad sätt det vara må till obehöriga
lämna uppgifter av betydelse för bedömande av krigsmaktens beteckning,
organisation, gruppering, förläggning och förflyttning.
Närmare föreskrifter rörande hemligstämpling av vissa handlingar, vars
offentlighållande kan medföra våda för rikets säkerhet eller uppenbart kan
skada dess försvar, ha meddelats i kungörelsen den 25 november 1938 (nr
757) med förordnanden på försvarsväsendets område. Nämnda kungörelse
har utfärdats med stöd av lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränk¬
ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, vari stadgas bland an¬
nat, att handlingar rörande mobilisering, organisation och styrkan på krigs¬
fot eller vid krigsfara av krigsmakten icke må utlämnas, förrän femtio år
förflutit från deras datum.
I instruktionen för handhavandet inom försvarsväsendet av hemliga hand¬
lingar (II1H) föreskrives bland annat, att handlingar, som sålunda icke må
offentliggöras, skola förses med särskild hemligstämpel. I instruktionen
334
framhålles emellertid tillika att, innan handling förses med liemligbeteck-
ning, noga skall övervägas, huruvida innehållet verkligen kräver sådan be¬
teckning, samt att hemligstämpling torde kunna undvikas i åtskilliga fall
genom lämplig omskrivning eller genom uteslutande av sakförhållanden, som
icke behöva medtagas.
Det är uppenbarligen av stor vikt, att hemligstämpling icke förekommer i
större utsträckning än erforderligt. Wennerbeck har i förevarande fall upp¬
givit, att den ifrågavarande polisrapporten hemligstämplats med hänsyn till
att densamma innefattade uppgifter såväl örn förbandets fältpostnummer
som om dess benämning och förläggning. Ehuru jag icke anser mig böra rikta
någon anmärkning mot de av Wennerbeck angivna grunderna för att rap¬
porten hemligstämplats, vill jag framhålla, att uti förevarande fall fältpost¬
nummer och förbandsbeteckning torde ha kunnat uteslutas ur rapporten utan
egentligt men för utredningen i ärendet och hemligstämpling av rapporten
därigenom kunnat undvikas. En dylik åtgärd synes i förevarande fall ha
varit så mycket lättare att genomföra, som utredningen varit av jämförelse¬
vis ringa omfattning.
Något som helst fog att hemligstämpla det av Wennerbeck avgivna yttran¬
det i ärendet har uppenbarligen icke förelegat. Den i yttrandet åberopade
rapporten borde ha expedierats för sig —- därest så ansetts erforderligt med
särskild missivskrivelse, som skolat hemligstämplas.
Ehuru Wennerbecks handlingssätt sålunda giver anledning till anmärk¬
ning i olika avseenden, anser jag mig med hänsyn till omständigheterna kun¬
na låta bero vid de erinringar till Wennerbeck, som innefattas i det ovan an¬
förda.
Jag får anhålla, att Ni ville giva Wennerbeck del av denna skrivelses in¬
nehåll.
27. Fråga om prenumeration å veckotidningar för medel tillhörande
lägerkassa.
Angående användandet och redovisningen av de vid truppförband tillhö¬
rande armén inrättade lägerkassorna har Kungl. Maj:t den 1 december 1939
meddelat allmänna bestämmelser (se Tjänstemeddelanden rörande lantför-
svaret 1939, avd. A s. 281 ff.). Häri föreskrives bland annat följande: Ur
lägerkassa må i första hand bestridas kostnader för beredande av nytta och
trevnad för fast anställt manskap och värnpliktiga vid vederbörligt trupp¬
förband. Till mindre del må ur lägerkassa jämväl bestridas utgifter för trupp¬
förbandets gemensamma bästa i följande avseenden, nämligen för befräm¬
jande av idrotten vid truppförbandet, för förskönande av kasern- eller läger¬
området samt för nöjes-, bildnings- eller andra anordningar, som bereda ge¬
mensam nytta eller trevnad för all personal vid truppförbandet, allt i den
mån särskilda statsmedel icke blivit för ändamålet anvisade. Ärenden angå¬
ende förvaltningen av lägerkassa eller för dess räkning bedriven affärsrörelse
335
eller annan verksamhet avgöres av vederbörande truppförbandschef efter
föredragning av regementsintendenten.
I fråga om prenumeration å tidningar för myndigheter tillhörande försvars-
väsendet har Kungl. Majit vidare den 7 juli 1944 förordnat, bland annat,
att chef för regemente ägde att för vederbörlig expeditions räkning i mån av
tillgängliga expensmedel prenumerera å, förutom Post- och Inrikes tidningar
med bilaga rörande leveranser till staten, fyra dagliga tidningar efter eget
val, därav — vad beträffade expedition utanför Stockholm •—- högst en hu¬
vudstadstidning (se Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1944, avd. A
s. 159 f.).
Genom högkvartersorder, försvarsstaben nr 6:86 den 25 november 1943,
har meddelats vissa föreskrifter rörande tidnings- och tidskriftsprenumera-
tion, för vilken kostnaderna gäldas av till försvarsstabens förfogande ställda
medel. Bestämmelserna avse prenumeration för personalen vid fält- och lo-
kalförsvarsförband ur armén och för motsvarande personal vid förband ur
marinen och flygvapnet samt gälla även för militär sjukvårdsanstalt och
militäravdelning av civilt sjukhus. För personal vid fält- och lokalförsvars-
förband ur armén och för motsvarande personal vid förband ur marinen
och flygvapnet — utom vid luftbevaknings- och kustbevakningsstationer —
må för varje fullt tjugotal man prenumeration verkställas dels av ett exem¬
plar av en dagstidning — i första hand hembygdsorgan enligt personalens
önskemål — dels av ett exemplar av tidskriften Folk och Försvar, dels ock
ett exemplar av en av följande tidskrifter, nämligen Allers Familj-Journal,
Flyg, Flygtidningen, Folket i Bild, Hemmets Journal, Hemmets Veckotid¬
ning, Idrottsbladet, Röster i Radio, Se, Svenska Journalen, Såningsmannen,
Teknik för Alla, Vårt Hem och Vår Kyrka. Vid luftbevaknings- och kust¬
bevakningsstationer må för kvinnlig personal verkställas prenumeration å,
bland annat, ett exemplar av en av tidskrifterna Damernas Värld-Flitiga
Händer, Husmodern och Svensk Damtidning. Personalens önskemål böra
beaktas vid prenumeration. Vid beräknande av tidnings- och tidskriftspre-
numerationens omfattning skall tagas hänsyn till all i tjänst varande perso¬
nal. Prenumeration avsedd för tjänstebruk bekostas icke av här ifrågakom-
mande medel. Sådan prenumeration, varom ovan omförmälts, verkställes
genom försorg av vederbörande chef.
Den 6 november 1944 utfärdades av chefen för Upplands regemente, över¬
sten Olle Norman, en depåorder, enligt uppgift av följande innehåll: »Kro¬
nans medel eller av mig ur lägerkassan till förfogande ställda medel få icke
användas till prenumeration på någon av följande tidskrifter: Allas Vecko¬
tidning, Allers Familj-Journal, Cocktail, Damernas Värld, Filmjournalen,
Hela Världen, Hemmets Journal, Jules Vernemagasinet, Lektyr, Levande
Livet, Se, Vecko-Revyn, Vårt Hem, Tidsfördrif, 25:an och Hemmets Vecko¬
tidning.»
I en den 19 januari 1945 dagtecknad skrift anförde Svenska tidningsutgi-
vareföreningen bland annat följande: Ovannämnda depåorder samt ett av
336
Norman i tidningen Aftonbladet i anslutning härtill gjort nedsättande utta¬
lande angående »de kulörta veckotidningarna» hade uppenbarligen varit
ägnat att skada de i depåordern omförmälda till föreningen anslutna vecko¬
tidningarna. Depåordern gällde, enligt vad som upplysts, även för de av
regementet uppsatta fältförbanden. En väsentlig del av de av Norman för¬
bjudna tidskrifterna vore jämlikt ovannämnda högkvartersorder tillåtna för
prenumeration av statsmedel. Som förfogandet över vissa av de medel, var¬
om här vöre fråga, vore anförtrott åt en vid varje förband utsedd styrelse,
syntes Normans förfoganderätt över dessa medel möjligen kunna ifrågasät¬
tas. — Oavsett frågan om åtgärdens formella berättigande ville föreningen
dock framhålla, att det av Norman tillämpade förfaringssättet ur lämp-
lighetssynpunkt vore ägnat att väcka allvarliga betänkligheter. Visserligen
borde ingalunda en regementschef förmenas rätten att utöva upplysande och
tillbörlig kritik, samt att i uppfostrande och vägledande syfte rekommendera
läsandet av särskilda tidskrifter eller böcker. Ett förbud av nu ifrågava¬
rande art innefattade emellertid en vida längre gående åtgärd, som under
vissa förhållanden t. o. m. kunde leda till ett icke önskvärt eller rent av
otillbörligt intrång på det tryckta ordets frihet. Det kunde visa sig vanskligt
eller måhända omöjligt att avgöra, om ett sådant ingripande grundade sig
på moraliska eller politiska skäl eller på en blandning av bådadera, och
möjligheterna till missbruk vöre uppenbara. Det skulle säkerligen vara ett
föga önskvärt tillstånd, om detta tillvägagångssätt bleve vanligt och sålunda
de olika regementscheferna med sinsemellan skilda uppfattningar örn mora¬
liska och politiska värden skulle genom dylika ingripanden kunna sätta en
var sin prägel på de tryckalster, som tillhandahölles dem underställd per¬
sonal. Det borde därjämte ihågkommas, att denna personal till väsentlig
del bestode av till mogen ålder komna män, beträffande vilka uppfostrande
åtgärder genom censur av deras fritidsläsning måste icke blott anses för¬
spillda utan snarare ägnade att skapa en icke önskvärd reaktion. —- För¬
eningen hemställde i anledning av vad sålunda anförts hos militieombudsman-
nen om undersökning, huruvida Normans åtgärder vore förenliga med och
vidtagits i enlighet med gällande instruktioner för handhavande av ifråga-
komna medel eller annorledes, samt örn icke Norman genom i samband där¬
med offentligt gjorda uttalanden missbrukat sin tjänsteställning.
Norman anförde i infordrat yttrande jämte annat: Den av Norman utfär¬
dade ordern vore en depåorder och ägde sålunda icke giltighet vid fältför¬
banden, varav följde, att Normans order icke stått i strid med ovannämnda
högkvartersorder. Norman hade vid depåorderns utfärdande förbisett sagda
högkvartersorder. Enär emellertid i denna sex av de tidskrifter, som Nor¬
man ansett olämpliga, uttryckligen angivits såsom tillåtna för prenumera¬
tion av statsmedel, hade Norman genom en ändring i depåordem den 19
januari 1945 bragt denna i överensstämmelse med högkvartersordern. Det
vore nämligen givetvis önskvärt, att den uppfattning beträffande vissa tid¬
ningars lämplighet, som försvarsstaben uttalat, beaktades även utanför hög-
kvartersorderns tillämpningsområde. Föreningens påstående, att förfogandet
337
över vissa medel, varom här vöre fråga, vore anförtrott åt en vid varje för¬
band utsedd styrelse, vore felaktigt. Norman ägde i egenskap av regements¬
chef behörighet att bestämma över prenumeration och inköp av tidningar
vid depån.
Angående de närmare motiven till utfärdandet av depåordern ifråga an¬
förde Norman vidare: Det hade under de senaste åren vid regementet varit
brukligt, att regementschefen före jul ställt till de olika kompaniernas för¬
fogande vissa medel ur lägerkassan, avsedda att på valfritt sätt användas
lill manskapets nytta och nöje. Det hade emellertid visat sig, att dessa me¬
del därvid icke alltid disponerats på ett sätt, som enligt Normans mening
varit förenligt med de riktlinjer, som borde vara vägledande för personal¬
vården vid regementet. I denna sin uppfattning hade Norman styrkts dels
av synpunkter, som framförts till honom av enskilda värnpliktiga, dels av
regementets bildningsråd, i vilket även inginge representanter både för stam-
anställt och värnpliktigt manskap. Det hade också varit till stor del på grund
av impulser från värnpliktiga, som Norman i slutet av oktober 1944 låtit
några i tjänst varande meniga värnpliktiga utarbeta en förteckning på de
veckotidningar, som icke borde vara tillåtna för prenumeration. Efter att ha
granskat det uppgjorda förslaget hade Norman genom ifrågavarande depå¬
order den 6 november 1944 fastställt detsamma. För att icke göra mera av¬
steg från principen örn de olika kompaniernas frihet att själva disponera de
anslagna medlen än som med hänsyn härtill var påkallat hade Norman be¬
slutat giva ordern en negativ utformning. Orderns generella formulering vore
beroende på att Norman ansett, att den däri uttalade principen borde äga
giltighet icke blott under de förhållanden, som, enligt vad ovan anförts, när¬
mast föranlett dess utfärdande, utan även för den tidningsprenumeration,
som genom depåassistentens försorg skedde centralt för regementet i dess
helhet, ävensom för andra eventuellt förekommande fall. Norman hade vid
sitt ståndpunktstagande utgått från den uppfattningen, att det funnes många
utmärkta tidskrifter, bland vilka det ofta kunde vara relativt likgiltigt, vilka
man valde, och att det viktiga vore att undvika den s. k. kolorerade vecko¬
pressen i detta uttrycks numera vedertagna bemärkelse. Genom Normans
åtgöranden hade icke skett något mer eller mindre berättigat intrång i en
de underlydande tillkommande rättighet. Som regementschefen och ingen
annan hade rätt och plikt att ombesörja tidningsinköp och tidningsprenu¬
meration vid depån, syntes det naturligt och nödvändigt, att han icke kunde
fullgöra denna sin tjänsteplikt utan att med utgångspunkt från sin egen
moraliska övertygelse taga ställning till frågan örn ifrågavarande publikatio¬
ners lämplighet. Härmed vore ingalunda sagt, att regementschefens överty¬
gelse borde vara den enda utslagsgivande faktorn. Han borde givetvis sam¬
råda med vederbörande föredragande i personalvårdsfrågor och även taga
hänsyn till personalens önskemål. Så hade även skett i det föreliggande
fallet.
I anledning av föreningens påstående, att Normans åtgärder varit ägnade
att skada de berörda veckotidningarna, anförde Norman: Därest man med
22—458743. M il iliea mbinh mannens ämbetsbcrättelse.
338
skada menade utebliven inkomst av prenumeration eller försäljning vid de¬
pån, torde det vara tillräckligt att framhålla, att det ekonomiska resultatet
bleve precis detsamma, vare sig Norman positivt bestämde, att vissa andra
tidningar skulle inköpas, eller förklarade, att de berörda publikationerna
icke skulle inköpas. Avsåge man med skada åter den prestigeförlust för ifrå¬
gavarande tidningar, som kunde följa därav att de framhållits såsom olämp¬
liga, kunde häremot invändas, att detta icke vore något annat än den skada,
som varje författare eller utgivare av ett tryckt verk utsatte sig för genom
kritik. En författares eller tidningsutgivares intresse av att hans alster icke
utsattes för ofördelaktig kritik, vilken i sin tur kunde inverka oförmånligt
på avsättningsmöjligheterna, vöre icke rättsligen skyddat. Som den ifråga¬
varande depåordern samt Normans i anledning av pressens uppmärksamhet
gjorda uttalanden varken formellt eller sakligt stöde i strid med gällande fö¬
reskrifter och Norman sålunda icke överskridit sin befogenhet, hemställde
Norman, att föreningens skrivelse icke måtte föranleda någon militieom-
budsmannens åtgärd.
Tjänstförrättande chefen för försvarsstaben, översten N. Swedlund, an¬
förde i avgivet yttrande: Ifrågavarande order syntes, även om den på vissa
håll uppfattats annorlunda, endast ha avsett prenumeration på tidningar med
lägerkassemedel. Som regementschef hade rätt att besluta över användningen
av dessa medel och Norman därför, även utan att saken behandlats på or¬
der, kunnat bestämma vilka tidningar som finge anskaffas, ansåge Swed¬
lund, utan att vilja ingå på frågan örn orderns lämplighet, att Norman icke
överskridit sin befogenhet genom att utfärda ordern.
Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombuds-
mannen i skrivelse den 2 maj 1945 till föreningen.
Vad till en början beträffar innehållet av Normans omförmälda i tid¬
ningen Aftonbladet intagna uttalande angående vissa veckotidningar må
framhållas, att enligt gällande tryckfrihetslagstiftning ansvaret för innehållet
i en tidning i regel åvilar allenast den, som i egenskap av utgivare har utgiv-
ningsbevis för tidningen. Den verklige författaren eller bidragsgivaren kan
icke i denna egenskap härför ställas till ansvar. Vad Norman enligt tid¬
ningen yttrat, finner jag därför icke böra föranleda något uttalande från min
sida.
Vad i högkvartersordem av den 25 november 1943 föreskrivits angående
prenumeration å tidskrifter, äger icke tillämpning å prenumeration för per¬
sonal vid regementets depå. Den av Norman den 6 november 1944 utfärdade
depåordern, som icke synes ha varit avsedd att tillämpas jämväl vid de av
regementet uppsatta fältförbanden, har sålunda uppenbarligen icke stått i
strid med nämnda högkvartersorder. De ifrågavarande prenumerationerna
vid regementets depå ha varit avsedda att bekostas av medel ur lägerkassan.
Enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser angående lägerkassornas
förvaltning äger vederbörande truppförbandschef att besluta härom. Nor¬
339
man har sålunda varit oförhindrad att själv pröva och besluta å vilka tid¬
skrifter skulle för lägerkassans medel verkställas prenumeration. Jag finner
på grund av vad sålunda anförts — i likhet med tjänstförrättande chefen för
försvarsstaben — att Norman icke genom att utfärda ifrågavarande order
överskridit sin befogenhet.
Norman har, sedan det blivit för honom känt att i fråga om vissa av de
av honom utpekade tidskrifterna varit i högkvartersordern angivet, att pre¬
numeration å desamma finge ske, beslutat om sådan ändring i depåordern,
att något hinder att för lägerkassans medel verkställa prenumeration å de i
högkvartersordern upptagna tidskrifter ej vidare skulle föreligga. Det är gi¬
vetvis, som Norman framhåller, önskvärt, att den uppfattning beträffande
vissa tidskrifters lämplighet, som försvarsstaben uttalat, beaktas även utan¬
för högkvartersorderns tillämpningsområde.
Enligt föreningens mening skulle det av Norman tillämpade tillvägagångs¬
sättet vara ägnat att väcka allvarliga betänkligheter och till och med kunna
leda till ett icke önskvärt eller rent av otillbörligt intrång på det tryckta
ordets frihet. Jag kan icke finna, att det. i och för sig kan vara något att
erinra mot att militär myndighet lämnar vissa direktiv å vilka tidningar eller
tidskrifter prenumeration må verkställas för statsmedel eller medel tillhö¬
rande lägerkassorna. Därvid bör emellertid personalens önskemål och in¬
tressen tillbörligen tillgodoses, vilket emellertid icke bör utesluta rätt för den
beslutande myndigheten att — liksom vid anskaffande av böcker till rege¬
ments- och fältbiblioteken — »i uppfostrande och vägledande syfte» tillse
att vid anskaffningen av tidskrifter i första hand komma i fråga sådana, som
utgöra en mera värdefull läsning. Den ståndpunkt, som Norman för tillgodo¬
seende av dylikt syfte genom den jämkade depåordern intagit, finner jag
ej giva anledning till erinran från min sida.
Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.
28. Angående värnpliktigs skyldighet att underkasta sig operation.
I en till militieombudsmannen den 30 augusti 1943 inkommen skrift anhöll
guldsmeden Sven Alström i Skövde — under förmälan, att han mot sin vilja
nödgats att å ett krigssjukhus undergå operation för åderbråck, vilken opera¬
tion icke lyckats utan tvärtom försämrat hans tillstånd, — örn upplysning,
huruvida han vore skyldig att genomgå förnyad operation för samma åkom¬
ma vid en eventuell ny inställelse till militärtjänstgöring.
Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anförde i infordrat utlåtande föl¬
jande: Varken kirurgiska ingrepp eller injektioner genom huden kunde fö¬
retagas mot vederhörandes egen vilja. Däremot syntes vederbörande under
militärtjänstgöring i fredstid vara skyldig att underkasta sig dels bärandet
av glasögon, hålfotsinlägg och liknande, dels ock ingrepp sådana som ta¬
gande av blodprov, lavemang etc. ävensom av riksdagen beslutad ympning.
Därvid torde dock icke kunna ifrågakomma brukande av direkt tvång för
340
att förmå en motspänstig att underkasta sig. Endast indirekt tvång genom
inledande av rättsligt förfarande torde i sådant fall kunna utövas för att
förmå vederbörande att giva med sig.
Tjänstförrättande inilitieombudsmannen Regner anförde i skrivelse den 6
december 1945 till Alström följande.
Den framställda frågan gäller ett ämne, vars bedömande är förenat nied
mycket stora vanskligheter. Hithörande spörsmål torde i praktiken sällan ha
medfört några svårigheter men äro av stort teoretiskt intresse, varför några
synpunkter på bedömandet av dylika frågor här lämpligen böra framläggas.
Principen om medborgarnas kroppsliga okränkbarhet, vilken otvivelaktigt
gäller enligt svensk rätt, lärer bland annat innebära, att rättskapabla med¬
borgare i allmänhet icke mot sin vilja få underkastas kirurgiska ingrepp
eller andra åtgärder på medicinens område utan stöd av särskild lagbe¬
stämmelse. Exempel på sådana speciella stadganden erbjuder lagstiftningen
om skyddskoppympning, epidemisjukvård, sinnessjukvård och behandling
av könssjukdomar. Såvitt dylik särbestämmelse icke gäller, förutsättes såle¬
des i princip för åtgärdens företagande samtycke av den, som utsättes där¬
för, låt vara att detta samtycke oftast kan förutsättas vara för handen och
icke behöver givas uttryckligt.
Ehuru vad nu sagts torde äga giltighet även beträffande vid krigsmakten
tjänstgörande värnpliktiga, synas dock föreligga skäl att antaga, att prin¬
cipen här icke kan få gälla lika oinskränkt. Enligt lag äro de värnpliktiga
skyldiga att deltaga i landets försvar och att undergå härför erforderlig ut¬
bildning. Under utbildningstiden äro de underkastade tvång i åtskilliga av¬
seenden, till exempel i fråga örn rörelsefrihet, klädsel o. s. v. Aven detta
innefattar inskränkningar i medborgarna principiellt tillkommande fri- och
rättigheter av stor betydelse. Tillåtligheten av sådana inskränkningar är
grundad å värnplikten och betingas av ändamålet med utbildningen. Grun¬
den för det tvångsförfarande, som de värnpliktiga sålunda äro underkastade,
kan givetvis åberopas såsom skäl för att jämväl medicinskt indicerade åt¬
gärder borde få företagas, oavsett samtycke av de värnpliktiga, och oaktat
någon särskild lagbestämmelse icke giver stöd för åtgärdens företagande.
Dylika åtgärder kunna uppenbarligen i lika mån, som de förut nämnda
inskränkningarna, vara påkallade med hänsyn till tjänstgöringen. Det kan
sålunda vara fråga örn åtgärder för att i särskilda fall öka värnpliktigas
tjänstbarhet eller för att överhuvud främja deras välbefinnande och därmed
krigstjänsten, såsom exempelvis läkarundersökningar. Under krigsförhållan-
den ökas uppenbarligen vikten av att sådana syften bliva tillgodosedda.
Ä andra sidan kan man ej bortse från att ingrepp av ifrågavarande slag
ofta äro förenade med större eller mindre obehag och risker samt att män¬
niskornas benägenhet att vilja utsätta sig därför i hög grad beror på för¬
troende för läkaren. Även örn man ej anser, att de värnpliktigas självbe-
stämningsrätt kan lämnas helt orubbad, är det uppenbart, att stor varsam¬
het måste iakttagas i tillämpningen.
341
Bedömandet är en medicinsk angelägenhet, som det i första hand ankom¬
mer å vederbörande militärläkare att pröva på grundval av de i varje fall
föreliggande omständigheterna och med tillämpning av allmän läkarpraxis.
Med hänsyn till vad förut anmärkts måste vid prövningen beaktas, örn den
åtgärd, som är i fråga, är förknippad med lidande eller annat obehag, eller
om åtgärden, vare sig i allmänhet eller i det särskilda fallet, innebär någon
beaktansvärd risk för komplikationer. Är åtgärden ej av dylik art minskas
betänkligheterna, och sådana åtgärder som, ehuru företagna på medicinsk
indikation, äro fullt jämförliga med det tvång de värnpliktiga i övrigt äro
underkastade, såsom exempelvis bärande av glasögon eller hålfotsinlägg,
synes det vara helt naturligt, att de värnpliktiga i allmänhet böra vara skyl¬
diga att underkasta sig. Även i fråga om åtgärd, som vanligen anses kunna
företagas utan samtycke, torde viss hänsyn böra tågås till anén av de skäl
den värnpliktige anför såsom orsak till att han motsätter sig åtgärden; äro
skälen respektabla bör, örn de ej kunna tillgodoses, läkaren i första hand
söka framgå på övertygelsens väg.
Såsom torde framgå av de synpunkter jag sålunda anfört bör enligt min
mening den av Eder framställda frågan besvaras nekande.
29. Militär befälhavare har anmodat värnpliktiga vid underställt förband
att direkt till honom inkomma med upplysningar, därest vid förbandet
skulle förekomma något anmärkningsvärt i fråga örn befälets förhållande
till manskapet.
I särskilda den 26 juni 1943 och den 4 februari 1944 till militieombuds-
mannen inkomna skrifter påkallade kaptenen Gustaf Bernhardt — under
hänvisning till handlingarna dels i ett av krigshovrätten den 15 april 1943 av¬
gjort mål om ansvar å Bernhardt med flera och dels i ett av Kungl. Maj:t
numera, den 1 juni 1945, avgjort inål mellan Bernhardt, å ena, samt land-
stormssergeanten Sven Gullström, sektionsassistenlen Stig Löwenhielm, värn¬
pliktige Henri Fastén och värnpliktige Gösta Koorn, å andra sidan, örn an¬
svar å Gullström och dennes medparter för falsk angivelse m. m. ävensom
örn åläggande för dem att utgiva skadestånd — undersökning av vissa för¬
hållanden i samband med det mot Bernhardt väckta åtalet.
Av handlingarna i förstnämnda mål inhämtas bland annat följande.
Vederbörande krigsfiskal yrkade vid regementskrigsrätten vid Vaxholms
kustartilleriregemente ansvar, dels å Bernhardt, landstormskaptenen Axel
Edström och löjtnanten Arne Rosenqvist för det de uppträtt överlastade av
starka drycker den 4 april 1942 å allmän plats i Sandhamn och den 30 i
samma månad i en för allmänheten upplåten danslokal i Sandhamn, dels
ock å Bernhardt och Edström för det de vid sistnämnda tillfälle gjort sig
skyldiga lill förargelseväckande beteende. Ä Bernhardt yrkade krigsfiskalen
därjämte ansvar för det denne visat oförstånd i tjänsten, dels därigenom alt
Bernhardt den 1 maj 1942, då han tjänstgjorde som chef för Sandhamnssek-
342
tionen, i strid med gällande bestämmelser, meddelade i fästningsorder nr
32/1940 för Vaxholms fästning, tillåtit obehöriga damer att besöka Korsö,
dels därigenom att Bernhardt sistnämnda dag, vid uppkommen fråga örn
tillstånd för damerna att besöka Korsö, genom att föra benämningen »fält-
artisttrupp nr 199» på tal såsom beteckning för damerna föranlett utfärdan¬
de av passersedel för dessa under denna beteckning. I samma mål yrkade
krigsfiskalen vidare ansvar å Bernhardt för tjänstefel vid avgivande den 22
april 1942 av förslag till vitsord rörande en underlydande, å Rosenqvist för
bristande i anständigt uppförande natten till den 19 mars 1942 samt å fän¬
riken Olle Walther för fylleri den 18 mars 1942 och tjänstefel påföljande
dag.
Krigsrätten meddelade utslag i målet den 24 juli 1942. Enligt detta fann
krigsrätten, att icke någon av Bernhardt, Edström eller Rosenqvist vore för¬
vunnen att ha vare sig den 4 eller den 30 april 1942 uppträtt överlastad
av starka drycker men att Bernhardt och Edström brustit i anständigt upp¬
förande vid sistnämnda tillfälle. Beträffande krigsfiskalens övriga ovan¬
nämnda yrkanden mot Bernhardt anfördes i utslaget, att av de vid ifråga¬
varande tid gällande bestämmelser icke framginge, att Bernhardt saknade
behörighet att meddela tillstånd för civila gäster att besöka Korsö, att emel¬
lertid med hänsyn till förhandenvarande förhållanden sådant tillstånd lämp¬
ligen icke bort lämnas, att Bernhardt genom tillståndets meddelande måste
anses ha visat oförstånd i tjänsten, men att Bernhardt däremot icke vore
övertygad att ha tagit sådan befattning med utfärdandet av passerkort för
»fältartisttrupp nr 199», att han därigenom vore förvunnen till ansvar. Vid¬
kommande åtalet i övrigt fann krigsrätten utrett, att Bernhardt visat oför¬
stånd i tjänsten vid avgivande av ifrågakomna förslag till tjänstevitsord samt
att Rosenqvist natten till den 19 mars brustit i anständigt uppförande. Där¬
emot ansågs icke styrkt, att Walther varit överlastad eller visat oförstånd i
tjänsten. Med ogillande av åtalet mot Walther dömde krigsrätten Bernhardt
jämlikt 96 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten till arrest utan bevakning
tolv dagar samt envar av Edström och Rosenqvist jämlikt 96 § nämnda lag
till arrest utan bevakning sex dagar.
Krigsrättens utslag vann laga kraft såvitt rör Walther. I fråga om åtalet i
övrigt besvärade sig krigsfiskalen och yrkade, att detsamma måtte i allo bi¬
fallas samt de Bernhardt, Edström och Rosenqvist ådömda straffen betydligt
skärpas. Jämväl Bernhardt och Edström anförde besvär över krigsrättens
utslag.
Krigshovrätten, som höll förhör i målet, fann enligt utslag den 15 april
1943 ej skäl att i anledning av åklagarens besvär göra ändring i det över¬
klagade utslaget. Vidkommande besvären av Bernhardt och Edström fann
krigshovrätten det ej styrkt, att någondera av dem vid tillfället den 30 april
1942 gjort sig skyldig till förargelseväckande beteende eller eljest brustit i
anständigt uppförande. Beträffande åtalet mot Bernhardt för det denne den
1 maj 1942 i egenskap av chef för Sandhamnssektionen tillåtit civila gäster
att besöka officersmässen å Korsö yttrade krigshovrätten, att sådant tillstånd
343
väl lämpligen icke bort meddelas, men att med hänsyn till den av Bernhardt
i målet förebragta utredningen rörande det sätt. på vilket härutinnan vid
ifrågavarande tidpunkt gällande föreskrifter tidigare tillämpats ävensom till
vad i målet upplysts angående de föreskrifter rörande gästernas förhållande
under besöket å Korsö, som Bernhardt givit i samband med beviljandet av
tillståndet, Bernhardt icke kunde anses lia genom meddelandet av nämnda
tillstånd visat oförstånd av beskaffenhet att böra för honom medföra an¬
svar. Ej heller i fråga om avgivandet av förslaget till tjänstevitsord hade
Bernhardt enligt krigshovrättens mening gjort sig skyldig till tjänstefel. På
grund härav prövade krigshovrätten rättvist att ogilla den mot Bernhardt
och Edström i målet förda talan.
Krigshovrättens utslag vann laga kraft.
Handlingarna i det av Kungl. Maj:t den 1 juni 1945 avgjorda målet ut¬
visa jämte annat följande.
I skrivelse den 18 september 1942 till chefen för Vaxholms kustartilleri-
regemente anmälde Bernhardt Gullström, Löwenhielm, Fastén och Koorn till
åtal vid krigsrätt för det de genom innehållet i en av dem undertecknad, den
15 maj 1942 dagteeknad promemoria, som av dem ingivits till kommendan¬
ten i Vaxholms fästning, ävensom i ett vid promemorian fogat och i den¬
samma åberopat, den 13 maj 1942 dagtecknat brev från Gullström till rege-
mentsombudet vid Vaxholms fästning, löjtnanten G. Nilsson, i olika avseen¬
den gjort sig skyldiga till falsk angivelse ävensom till ärekränkning mot
Bernhardt och andra officerare, däribland Walther, i och för deras tjänst,
och genom dessa sina åtgärder jämväl föranlett ovan omförmälda åtal mot
Bernhardt och Walther, ävensom, såvitt angår Löwenhielm, för det denne
genom en fråga, som han framställt till Bernhardt vid ett av kommendanten
med Bernhardt hållet förhör, smädat Bernhardt i och för dennes tjänst. Må¬
let hänsköts av vederbörande militära chefer till krigsrätt för anställande
av åtal mot Gullström, Löwenhielm, Fastén och Koorn.
Vid regementskrigsrätten vid Vaxholms kustartilleriregemente förde ve¬
derbörande krigsfiskal ansvarstalan samt Bernhardt och Walther ansvars-
och ersättningstalan mot Gullström och dennes medparter.
Vid krigsrättens sammanträde den 5 december 1942 anförde Bernhardt
bland annat: I ovannämnda promemoria hade Gullström och dennes med¬
parter under nio punkter upptagit en del förhållanden, som de velat bringa
till kommendantens kännedom. I flertalet av dessa punkter hade de genom
smädliga, föraktliga och vanvördiga påståenden grovt förolämpat Bernhardt
och andra officerare såsom förmän och överordnade krigsmän i och för
deras tjänst. I det vid promemorian fogade brevet från Gullström till Nils¬
son, vilket bland annat inneliölle närmare uppgifter rörande vissa av de i
promemorian påtalade förhållandena, hade likaså framställts ett flertal be¬
skyllningar mot Bernhardt och andra officerare. Vid liden för tillkomsten
av promemorian och brevet hade Bernhardt tjänstgjort såsom chef för Sand-
hamnssektionen, Löwenhielm såsom sektionsassistent vid samma .sektion och
Gullström såsom bataljonsombud å tredje bataljonen med förläggning i Sand¬
344
hamn. Fastén och Koom hade vid samma tidpunkt såsom värnpliktiga
varit förlagda å Korsö, därvid Fastén tjänstgjort såsom förströelseledare.
För vad Gullström och dennes medparter härigenom i olika av Bernhardt
angivna hänseenden låtit komma sig till last yrkade Bernhardt ansvar å
dem jämlikt 82 och 110 §§ strafflagen för krigsmakten. Därest krigsrätten
icke skulle finna de av Bernhardt angivna lagrummen tillämpliga, yrkade
Bernhardt ansvar å Gullström och dennes medparter enligt det eller de
lagrum, som krigsrätten kunde finna tillämpliga med hänsyn till beskyll¬
ningarnas innehåll och gärningarnas beskaffenhet. Bernhardt yrkade vidare
vid krigsrättens sammanträde den 13 februari 1943 ansvar å Löwenhielm
jämlikt 82 § strafflagen för krigsmakten eller annat tillämpligt lagrum för
det denne vid krigsrättens sammanträde den 5 december 1942 framställt
en sanningslös och smädlig beskyllning mot Bernhardt, innefattande att
genom av Bernhardt företagna åtgärder militära hemligheter blivit röjda
för utomstående personer.
Walther yrkade vid krigsrätten, att Gullström och dennes medparter måtte
fällas till ansvar jämlikt 82 § strafflagen för krigsmakten för det de i pro¬
memorian sanningslöst framställt för Walther kränkande påståenden örn
Walthers uppförande den 18 och natten till den 19 mars 1942
Krigsfiskalen yrkade vid krigsrätten ansvar å Gullström och medparter
jämlikt 82 § strafflagen för krigsmakten för det under punkt 5 i promemorian
och motsvarande mening i brevet använts smädligt skrivsätt. I andra hand
yrkade krigsfiskalen ansvar å dem jämlikt 130 § samma lag för det de
icke iakttagit tillräcklig omsorg vid avfattandet av promemorian.
Krigsrätten yttrade i utslag den 20 mars 1943: Vidkommande till en bör¬
jan Bernhardts yrkande om ansvar å Löwenhielm med anledning av vad
som förekommit vid i målet omförmälda förhör inför regementschefen och
inför krigsrätten den 5 december 1942 samt av Bernhardt i anslutning därtill
framställt yrkande om skadestånd, så, enär till krigsrätten icke blivit av veder¬
börande befälhavare överlämnat att pröva, huruvida Löwenhielm i angivna
hänseenden är förvunnen till ansvar, finner krigsrätten Bernhardts ifråga¬
varande yrkanden icke kunna upptagas till prövning. Vad härefter angår
målet i övrigt, så, enär med hänsyn till omständigheterna vid tillkomsten av
ifrågavarande, av Gullström och dennes medparter undertecknade prome¬
moria och det i densamma i vissa delar åberopade brevet från Gullström till
Nilsson, i promemorian och brevet lämnade uppgifter icke kunna i något
avseende föranleda ansvar för falsk angivelse, ty och som med hänsyn lika¬
ledes till omständigheterna i målet innehållet i promemorian och brevet icke
kan i någon del anses innefatta i 82 § strafflagen för krigsmakten avsedd
missfirmelse mot Bernhardt eller i det fall, varom i målet är fråga, mot
Walther, samt vad i målet förekommit icke heller eljest är av beskaffenhet
att medföra ansvar för någon av Gullström, Löwenhielm, Fastén och Koom,
alltså finner krigsrätten mot Gullström, Löwenhielm, Fastén och Koorn i nu
angivna delar av målet förd ansvars- och ersättningstalan icke kunna bi¬
fallas.
345
Från detta utslag, som innefattade vice krigsdomaren Wilhelmssons och
vice auditören Ljungbergs samstämmiga mening, voro kaptenen Schotte och
fanjunkaren Johansson såtillvida skiljaktiga, att de beträffande av krigs-
fiskalen angivna punkten i promemorian och brevet funno, att Bernhardt
måste anses ha blivit förolämpad i och för sin tjänst, samt att de ansågo, att
Gullström och medparter visat oförstånd och oskicklighet i tjänsten genom
att de vid avfattandet av promemorian icke på sätt som vederbort angivit
i vad mån däri lämnade uppgifter grundats å hörsägner eller på deras egna
iakttagelser. På grund härav dömde dessa ledamöter envar av Gullström och
medparter jämlikt 82 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten till arrest utan
bevakning, Gullström i tolv dagar samt envar av de övriga i tio dagar. Av
Bernhardt och Walther förd talan örn skadestånd funno samma ledamöter
icke kunna bifallas.
Sedan Bernhardt och Walther anfört besvär över krigsrättens den 20 mars
1943 meddelade utslag, yttrade krigshovrätten i utslag den 10 december
1943: Vad först angår Bernhardts talan mot Löwenhielm med anledning av
vad som förekommit vid förhör inför kommendanten ävensom den 5 de¬
cember 1942 inför krigsrätten, finner krigshovrätten väl, att ansvarsyrkandet
i förstnämnda avseende blivit av vederbörande befälhavare behörigen hån-
skjutet till krigsrättens prövning samt att krigsrätten jämlikt 39 § sjätte
stycket lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången där¬
städes varit behörig att pröva Bernhardts talan jämväl såvitt rör Löwen-
hielms yttrande den 5 december 1942, men enär vad i denna del av målet
förekommit icke är av beskaffenhet att för Löwenhielm medföra ansvar eller
ersättningsskyldighet, finner krigshovrätten ej skäl att göra ändring i krigs¬
rättens utslag, såvitt därigenom Bernhardts talan mot Löwenhielm i denna
del av målet lämnats utan bifall. Vad angår besvären i övrigt har rörande
de omständigheter, som lett till upprättandet och överlämnandet av i målet
ifrågavarande brev och promemoria, av Gullström och dennes medparter
uppgivits, att Nilsson vid något tillfälle i början av maj 1942 i tjänsten be¬
sökt förläggningarna i Sandhamn och å Korsö för inspektion beträffande
personalvårdsärenden, att Nilsson — sedan han under besöket funnit, att
bland manskapet cirkulerade vissa rykten angående missförhållanden från
befälets sida och att i anledning av dessa rykten misstämning rådde bland
manskapet — anmodat Gullström att i fortsättningen uppmärksamma nämn¬
da förhållanden och göra vissa undersökningar ävensom hålla Nilsson under¬
rättad angående sina iakttagelser, att Gullström därefter verkställt en del un¬
dersökningar, i första hand genom samtal med olika personer bland man¬
skapet och av dessa främst med Fastén, vilken såsom ledare för förströelse-
verksamheten inom Sandhamnssektionen kommit att framsta såsom för¬
troendeman för manskapet, ali Gullström — sedan han av Nilsson i brev
den 8 maj 1942 anmodats att påskynda sina undersökningar — till Nilsson
avlåtit brevet av den 13 maj 1942, att kommendanten i Vaxholms fästning,
numera chefen för Stockholms kustartilleriförsvar, generalmajoren G. H.
Engblom, den 23 mars 1942 tillsagt Löwenhielm, att, därest det vid förlägg-
346
tiingarna förekomma något anmärkningsvärt i fråga örn befälets förhållande
till manskapet, assistenterna borde vända sig direkt till kommendanten och
delgiva honom sina iakttagelser, att Löwenhielm — sedan han under sin
tjänstgöring inom Sandhamnssektionen kommit till insikt om att förhållandet
mellan befäl och manskap var dåligt ävensom att bland manskapet cirku¬
lerade rykten angående befälet av graverande natur — sett sig föranlåten att
den 14 maj 1942 i telefon sätta sig i förbindelse med kommendanten och
anmäla, att det inom Sandhamnssektionen förelåge vissa missförhållanden
mellan befäl och manskap, att kommendanten då beordrat Löwenhielm att
påföljande morgon inställa sig hos kommendanten, att Löwenhielm senare
samma dag vid telefonsamtal med stabschefen å fästningen för att få stöd
för de uppgifter, han avsåge att lämna vid besöket hos kommendanten, an¬
hållit att vid besöket få bliva åtföljd av Gullström, Fasten och Koom, att
jämväl dessa sistnämnda kallats att inställa sig inför kommendanten påföl¬
jande morgon, att Gullström och dennes medparter under besöket hos kom¬
mendanten den 15 maj 1942 av denne anmodats lämna en kronologisk och
utförlig redogörelse angående vad som förevarit inom Sandhamnssektionen
och därvid relatera omständigheter av såväl större som mindre betydelse,
att sedan Gullström i .början av samtalet upplyst kommendanten örn det
av Gullström till Nilsson avlätna brevet och kommendanten förklarat sig
önska få taga del av brevets innehåll — brevet därefter med Gullströms
begivande tillhandahållits av Nilsson, att efter det uppgifter lämnats av
Gullström och dennes medparter, vilket skett huvudsakligen med ledning av
brevets innehåll, kommendanten tillkännagivit, att protokoll skulle upp¬
sättas, samt uppdragit åt stabschefen att vid fortsatt förhör i protokoll sam¬
manfatta vad som förekommit, att samtalet därefter fortsatt inför stabs¬
chefen, att denne uttryckt den åsikten, att det skulle bliva alltför vidlyftigt att
avfatta protokoll över vad som förekommit samt beordrat Gullström och den¬
nes medparter att skriftligen avfatta en redogörelse över vad de hade att
relatera, att Gullström och dennes medparter blivit anvisade att taga plats
i ett runi inom fästningen samt fått en skrivmaskin till sitt förfogande, att
stabschefen givit dem tillsägelse att i möjligaste mån påskynda den skriftliga
avfattningen, så att arbetet därmed kunde vara slutfört vid 15- eller 16-tiden
samma dag, att Gullström och dennes medparter samtliga deltagit vid upp¬
sättandet av promemorian samt diskuterat de förhållanden, som omnämndes
i promemorian, att Gullström och Löwenhielm åtminstone i huvudsak verk¬
ställt den formella avfattningen samt att Gullström och dennes medparter
på grund av tidsknappheten sett sig nödsakade att i vissa punkter hänvisa
till innehållet i Gullströms brev. Riktigheten av dessa uppgifter har ej be¬
stritts av Bernhardt och Walther. Av vad Nilsson, hörd såsom vittne i målet,
uppgivit, framgår vidare, att Gullström och dennes medparter vid besöket hos
kommendanten framhållit, att de av dem för kommendanten framlagda upp¬
gifterna allenast utgjorde ett återgivande av vad de hört uppgivas av man¬
skapet och att de ej kunde garantera, att ryktena talade sant. Med hänsyn
till vad sålunda upptagits samt vad övrigt i målet förekommit rörande de
347
omständigheter, under vilka de påtalade påståendena mot Bernhardt och
Walther i promemorian och brevet framställts, kunna Gullström och dennes
medparter icke genom ifrågavarande påståenden anses lia gjort sig skyldiga
till falsk angivelse. Däremot måste Bernhardt genom påståendet i punkt 5 i
promemorian, att Bernhardt uppträtt vanhedrande, anses ha blivit föroläm¬
pad i sin tjänst, men kunna Gullström och dennes medparter, oaktat pro¬
memorian och hrevet haft en i åtskilliga andra avseenden olämplig av¬
fattning, icke eljest anses ha gjort sig förfallna till förfarande, som bör för
dem föranleda ansvar. På grund av vad sålunda anförts prövar krigshov-
rätten, som finner omständigheterna synnerligen mildrande, rättvist att, med
ändring av krigsrättens utslag i ansvarsfrågan, döma envar av Gullström,
Löwenhielm, Fastén och Koorn jämlikt 82 § första stycket strafflagen för
krigsmakten att för förolämpning av överordnad krigsman undergå disciplin¬
straff av vaktarrest i fyra dagar. Vidkommande skadeståndsfrågan finner
krigshovrätten ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.
Krigshovrättens utslag gavs i överensstämmelse med den mening, som
uttalats av hovrättsrådet S. Björklund, översten F. Lovén och kommendören
friherre L. Beck-Friis. T. f. krigshovrättsrådet I. Mankell, med vilken asses¬
sorn C. H. Nordlander förenade sig, ansåg att Gullström och dennes med¬
parter ej heller i fråga om punkt 5 i promemorian gjort sig skyldiga till för¬
farande, som borde föranleda ansvar eller skadeståndsskyldighet.
Bernhardt fullföljde talan mot krigshovrättens utslag av den 10 december
1943.
Kungl. Maj:t fann i utslag den 1 juni 1945 ej skäl att på Bernhardts talan
göra ändring i krigshovrättens utslag.
I Bernhardts till militieombudsmannen ingivna skrifter utvecklade han
närmare sin framställning samt riktade därvid i åtskilliga avseenden an¬
märkningar mot det förfaringssätt, som använts mot honom. 1 huvudsak
avsågo dessa anmärkningar följande: Assistentorganisationen hade missbru¬
kats till att i smyg inhämta upplysningar om officerares förhållande i och
utom tjänsten, och Engblom hade även uppmanat meniga att direkt till ho¬
nom inkomma med underrättelser. Gullströms konfidentiella brev till Nils¬
son hade direkt lagts till grund för viktiga tjänsteåtgärder, utan att dess in¬
nehåll kontrollerats av ansvarig person. På grundval av de upplysningar,
som införskaffats på angivet sätt, hade Bernhardt — utan att dessförinnan
erhålla del av angivelseskriften eller få avgiva förklaring -— av Engblom
under förödmjukande former berövats sin post som sektionschef. Del oaktat
och trots styrkt sjukdom hade Bernhardt av Engblom tvingats under flera
dagar kvarstanna i tjänst vid förbandet, vilket varit en meningslös förödmju¬
kelse. Det av Engblom anbefallda förhöret i saken, vilket hållits av chefen
för Vaxholms kustartilleriregemente, översten A. Cyrus, hade i flera hänse¬
enden verkställts på olämpligt sätt. En tydligen av Engblom själv författad
och till pressen lämnad kommuniké i saken hade erhållit en missvisande av¬
fattning, till stor skada även för försvaret.
348
Sedan Bernhardts skrift av den 26 juni 1943 remitterats till chefen för
marinen, inkom denne den 22 oktober 1943 med eget yttrande samt utred¬
ning bestående av dels en skrivelse från Engblom och dels en skrivelse från
Cyrus. Från Engblom har vidare i ärendet den 28 december 1943 inkom¬
mit ytterligare en skrivelse.
I vad rör Bernhardts klagomål över felaktigt utnyttjande av assistentorga¬
nisationen samt inhämtande av upplysningar genom meniga innehålla hand¬
lingarna följande.
Bernhardt anförde: Assistentorganisationen hade i förevarande fall ut¬
nyttjats för att i smyg inhämta konfidentiella upplysningar örn Bernhardts
och andra officerares förhållanden i och utom tjänsten. Nilsson hade å in-
spektionsresa till ett förband hos manskapet gjort vissa undersökningar örn
förhållandet mellan manskapet och Bernhardt. Nilsson hade härvid uppen¬
barligen ägnat sitt största intresse åt ett fåtal mot befälet aggressiva indi¬
vider, varefter Nilsson genom brev av den 8 maj 1942 till Gullström anmo¬
dat denne att »fullkomligt konfidentiellt» lämna några skildringar, som
skulle kunna utnyttjas vid en planerad »stöt». Gullström hade kort därefter
genom brev av den 13 maj 1942 meddelat Nilsson, att han gjort en »rekog-
nosceringstur» till det av Bernhardts förband, över vilket Bernhardt jämväl
förde det omedelbara befälet. Resultatet härav hade sammanfattats i nio
punkter, innehållande sanningslösa, grova beskyllningar och smädelser mot
officerare i och för deras ämbete och tjänst. Brevet utmynnade slutligen i
det direkt uttalade syftet, att det »till varje pris» skulle förhindras, att
Bernhardt finge kvarstå som chef. Engblom hade, enligt vad Löwenhielm
uppgivit, uppmanat Löwenhielm att direkt till Engblom, d. v. s. med från¬
gående av reglementerad tjänsleväg, inrapportera sådana förhållanden mel¬
lan befäl och manskap, som Löwenhielm ansåge anmärkningsvärda. Därest
assistenterna finge tagas i anspråk för dylika ändamål, kunde dessa organ
enligt Bernhardts mening i hög grad äventyra upprätthållandet av försva¬
rets effektivitet och en god beredskapsanda. Det vore tyvärr en vanlig iakt¬
tagelse, att vid de inkallade förbanden förekomme sanningslösa rykten och
att befälet ofta bleve utsatt för sanningslöst förtal. Genom ett lämpligt upp¬
trädande av de befälspersoner, som närmast komme i kontakt med manska¬
pet, kunde och borde självfallet dessa missförhållanden stävjas. Ehuru en
sådan uppgift icke direkt ålåge personalvårdsassistenterna, torde det dock
åtminstone vara självklart, att dessa icke borde utnyttjas i motsatt syfte,
vilket synes lia varit händelsen i fråga örn den mot Bernhardt och vissa
andra officerare igångsatta aktionen. Örn möjlighet skulle föreligga för un¬
derlydande manskap att åstadkomma förflyttning eller avkoppling av mi¬
litära chefer, som gjort sig misshagliga för lata eller aggressiva element,
komme detta enligt Bernhardts mening att medföra katastrofala konsekven¬
ser med avseende å disciplinen bland manskapet. Det syntes Bernhardt så¬
lunda mycket farligt, örn utvecklingen skulle tillåtas att gå därhän, att assi¬
stentorganisationen utnyttjades som ett skvallerorgan, varifrån okontrollera¬
de upplysningar under konfidentiell rådplägning mellan en generalsperson
349
och menige inhämtas örn generalen direkt underlydande förbandschefer och
om andra viktiga förhållanden rörande försvaret. Engblom hade uppmanat
Fastén och Koorn, vilka då varit underställda Bernhardt och icke haft några
därmed förenliga åligganden i tjänsten, att — utan anlitande av föreskriven
tjänsteväg — till Engblom personligen lämna underrättelser angående even¬
tuella missförhållanden. För att de icke genom anhållan om permission
skulle kunna tänkas förråda ändamålet med sin resa, hade Engblom lovat,
att han i förekommande fall skulle ordna så att de bleve kommenderade till
Vaxholm för att i trygghet rådpläga med Engblom örn dennes direkt under¬
lydande chef och hans officerare. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida en
officer kunde vara berättigad att dispensera manskapet från den föreskrivna
tjänstevägen vid avgivande av klagomål eller att direkt uppmana manskapet
att förfara på sätt som skett.
Engblom förmälde: Nilsson hade tjänstgjort som fästningsassistent och
hade i denna sin egenskap varit direkt underställd Engblom. Enligt gällande
instruktion (högkvartersorder: försvarsstaben nr 61/1941 punkt 1:2) skulle
fästningsassistenten (stabsassistenten) bland annat biträda sin befälhavare
i verksamheten för skapandet av en god krigsmannaanda. Att kännedom örn
de disciplinära förhållandena inom truppen måste vara en av grunderna för
att denna verksamhet skulle kunna rätt bedrivas vore uppenbart. Engblom
hade därför ständigt uppmanat honom underlydande assistentpersonal att
genom samtal med chefer och manskap söka utröna stämningen bland per¬
sonalen och meddela Engblom resultatet härav, på det att Engblom därige¬
nom skulle erhålla en komplettering av sina egna under inspektioner gjorda
iakttagelser rörande de disciplinära förhållandena inom förbanden. Eng¬
blom underlydande tjänstegrenschefer m. fl. hade även skyldighet att till
Engblom rapportera gjorda iakttagelser beträffande dem berörande område.
Engblom hade genom ovan angivet tillvägagångssätt under årens lopp er¬
hållit många värdefulla upplysningar och synpunkter, som verksamt kunnat
bidraga till undanröjandet av missförhållanden och till förbättringar i disci¬
plinärt avseende. Enligt Engbloms bestämda mening kunde så ock ske i
fråga örn de förhållanden, som rådde inom Sandhamnssektionen vid tiden
för Bernhardts chefskap därstädes. Nilsson hade alltså haft Engbloms upp¬
drag att till Engblom rapportera iakttagna tecken på missnöje, som icke
kunnat av vederbörande chef eller av Nilsson själv undanröjas. Engblom
kunde icke finna, att Nilssons tillvägagångssätt kunde, såsom Bernhardt
ville göra gällande, karakteriseras såsom ett utnyttjande av assistentorgani¬
sationen att i smyg inhämta konfidentiella upplysningar örn officerarnas
förhållanden i och utom tjänsten. Nilsson hade genom att av Gullström be¬
gära eu skildring av förhållandena uppenbarligen velat förskaffa sig när¬
mare upplysningar rörande anledningen till det missnöje bland manskapet
inom sektionen, som han tidigare kunnat iakttaga. Först därefter hade han
ansett sig böra till Engblom framföra en anmälan i saken. Att Engblom
därvid begärt alt få läsa vad Gullström meddelat torde vara helt naturligt.
Enbart Gullströms brev hade emellertid icke föranlett, att Engblom föran-
350
ståltät örn hållande av förhör i saken. Engblom hade nämligen en dag i vec¬
kan den 9—den 15 maj 1942 på eftermiddagen av sektionsassistenten Lö¬
wenhielm blivit uppringd i sin bostad. Löwenhielm hade därvid förklarat
»att han nu ej längre kunde tiga, utan måste tala med generalen angående
förhållandena inom sektionen». På fråga av Engblom, vad som föranledde
detta uttalande av Löwenhielm, hade denne meddelat, att Bernhardt och
andra officerare några dagar tidigare hade haft dambesök på Korsö, vilket
medfört, att ett starkt missnöje uppstått hos manskapet. Löwenhielm sade
sig ha talat med Bernhardt om detta, varvid Bernhardt lovat, att det ej
skulle upprepas, och därom även meddelat manskapet påföljande dag vid
en uppställning. Någon av de följande dagarna hade emellertid Bernhardt
och andra officerare återigen haft besök av damer, nu på Runmarö dit sek-
tionsstahen tillfälligt förlagts. Löwenhielm ansåge därför att det vore nöd¬
vändigt, att han finge tala vid Engblom. Engblom hade tillsagt Löwenhielm
att uppsöka Engblom. Löwenhielm hade då anhållit att få medföra några
personer från Korsö, vilket Engblom ansett sig böra medgiva. Påföljande
dag hade Löwenhielm infunnit sig jämte de som undertecknat meromnämn-
da promemoria. Vid besöket hade Löwenhielm upprepat sitt meddelande till
Engblom och liksom även övriga närvarande framfört, att allmänt missnöje
och oro vöre rådande på Korsö med anledning av vissa officerares uppträ¬
dande. Engblom hade då anmodat samtliga att skriftligen avfatta, vad de
hade att säga, vilket också skett i ovannämnda promemoria. Innehållet
i densamma hade Engblom funnit vara av sådan beskaffenhet, att utredning
genom förhör varit påkallad. Promemorian, vid vilken varit fogat brevet
från Gullström, hade i kommendantsexpeditionen diarieförts såsom ankom¬
mande handling.
Dåvarande chefen för marinen, viceamiralen F. Tamm anförde: Det syn¬
tes Tamm som om brist på omdöme förelegat på flera händer. Oavsett upp¬
fattningen örn Bernhardts uppträdande, kvalifikationer och omdömesgill¬
het ansåge Tamm anledning föreligga till en granskning av de mot Bern¬
hardt vidtagna åtgärderna och av de därmed sammanhängande förhållan¬
dena.
Från protokollen i de ovan omförmälda målen inhämtades vidare bland
annat följande.
Nilsson hördes på begäran av Gullström och dennes medparter i det sena¬
re målet som vittne och anförde därvid bland annat: Nilsson hade sedan den
10 mars 1942 tjänstgjort såsom stabsassistent vid Stockholms kustartilleri¬
försvar och hade till närmaste tjänsteåligganden haft att handlägga perso¬
nalärenden vid det infanteriförband, som tillhörde Stockholms kustartilleri-
försvar. Enligt order av kommendanten i Vaxholms fästning, numera che¬
fen för Stockholms kustartilleriförsvar, vilken Nilsson vöre direkt under¬
ställd, ägnade Nilsson tillsyn åt personalvårdsärendena vid hela Stockholms
kustartilleriförsvar. Till hösten 1942 hade stabsassistenten Nettelblatt varit
chef för personalvårdsavdelningen inom Vaxholms fästning respektive Stock¬
holms kustartilleriförsvar. Sedan Nettelblatt frånträtt denna befattning, vore
351
Nilsson chef för denna avdelning. Det ålåge stabsassistenten att allt emel¬
lanåt företaga inspektionsresor till olika förläggningar, särskilt i och för
samråd med på förbanden tjänstgörande assistenter. I sådant syfte hade
Nilsson i april 1942 föietagit en resa till Korsö. Det hade icke varit någon
särskild omständighet, som föranlett denna resa, utan den hade ingått i en
på förhand uppgjord resplan. I enlighet med vad Nilsson vanligen plägade
göra, hade Nilsson även vid detta besök inspekterat baracker och matsalar
samt härunder kommit i samspråk med ett flertal meniga. Av vad som före¬
kommit vid dessa samtal hade framgått, att den allmänna stämningen bland
manskapet varit »mycket tryckt» och kunde betecknas såsom »dålig bered-
skapsstämning». Manskapet hade ondgjort sig över att Bernhardt ofta inför
samlad trupp hållit långa förmaningstal beträffande merendels bagatell-
artade förhållanden. Vid dessa Nilssons samtal hade särskilt framhållits, att
officerarna använde spritdrycker i stor utsträckning och anordnade festlig¬
heter samt att manskapet ondgjort sig häröver med hänsyn till att Bernhardt
gentemot manskapet ådagalagt stor stränghet i fråga om spritförtäring. Fle¬
ra av de meniga, med vilka Nilsson samtalat, hade framhållit, att enligt de¬
ras uppfattning Löwenhielm icke varit tillräckligt energisk i fråga örn att
hos Bernhardt påtala de missförhållanden, som ansågos föreligga. På kväl¬
len samma dag Nilsson kommit dit hade Nilsson vid ett samtal med Löwen¬
hielm framkastat en fråga, huruvida det icke kunde vara lämpligt, att Nils¬
son inför kommendanten avgåve berättelse angående stämningen inom för¬
läggningen. Löwenhielm hade i anledning härav förklarat, att han i första
hand själv ville försöka bidraga till förbättring av förhållandena. Löwen¬
hielm hade även vid detta tillfälle beklagat sig över att han skulle sätta till
tid för framförande av klagomål från manskapet. Dagen efter detta samtal
hade Nilsson i Sandhamn sammanträffat med Gullström. Härvid hade för¬
hållandena å Korsö kommit på tal dem emellan. Gullström hade icke fram¬
ställt något förslag om att Nilsson skulle ingripa på något sätt. Efter åter¬
komsten till fästningen hade Nilsson till Nettelblatt inrapporterat sina iakt¬
tagelser från resan. I samråd med Nettelblatt hade bestämts, att Nilsson
skulle från Gullström infordra närmare upplysningar i saken, och Nilsson
hade i anledning härav till Gullström avlåtit ett så lydande brev:
»Vaxholm den 8 maj 1942.
Broder.
Med åberopande av vårt samtal betr förhållandena på Ivo, som av flera
sagesmän att döma inte är för trevliga, ber jag Dig att -— fullkomligt kon¬
fidentiellt — ge mig några skildringar av vad som där sig tilldragit haver.
Bland KA 1 folk i själva Sandhamn finns en bra man som heter Högström
(?). Jag är inte riktigt säker på namnet, men lian är anställd i Sthlm Gas¬
verk. Den mannen är bra informerad. Tala med honom. Olli lian är tvek¬
sam, så referera till mig. Jag är tacksam om jag kunde få dessa tips så full¬
ständiga som möjligt och helst omgående. Vännen L. på KO vill jag av skäl
som Du kanske förstår inte blanda in i den här härvan; han har det lie-
352
kymmersamt nog ändå. Men saken måste förr eller senare fram, helst då
förr. Jag kan emellertid inte göra någon 'stöt’ förrän... etc. — — —.»
Nilsson anförde vidare: Nilsson hade antingen kort före eller kort efter
avlåtandet av brevet haft ett telefonsamtal med Gullström och därvid för¬
klarat, att de upplysningar, som kunde komma att lämnas av Gullström,
skulle behandlas konfidentiellt, och då Nilsson sedermera mottagit Gull-
ströms brev av den 13 maj 1942, hade Nilsson fattat de uppgifter, som däri
lämnats, allenast såsom ett återgivande av de rykten, som cirkulerade bland
manskapet och ej såsom påstående om att det faktiskt förelåge sådana för¬
hållanden, varom vid nämnda tid ryktats. — Nilsson hade närvarit vid det
tillfälle, då Gullström och dennes medparter varit kallade till förhör inför
Engblom. Sedan vid detta tillfälle Löwenhielm till en början redogjort för
de rykten, som cirkulerat bland manskapet på Korsö, hade Engblom till¬
frågat Nilsson om anledningen till att dessa förhållanden icke blivit inrap¬
porterade till honom genom Nilssons försorg. Nilsson hade då förklarat, att
Nilsson efter besök på platsen anmodat Gullström att inkomma med skrift¬
lig redogörelse angående sina iakttagelser och att dylik redogörelse inkom¬
mit ävensom att Nilsson hade haft för avsikt att göra ytterligare utredning.
Engblom hade begärt att få se Gullströms brev, och Gullström hade då fram¬
lämnat en avskrift därav. Härvid hade Gullström betonat, att brevet icke
vöre någon tjänsteskrivelse, utan av Gullström ansetts och framhållits vara
ett konfidentiellt underhandsmeddelande.
Gullström uppgav: Efter inkallelse till beredskapstjänst i landstorms-
sergeants tjänsteställning hade han tjänstgjort såsom bataljonsombud å tredje
bataljonen med förläggning senast i Sandhamn under tiden från mitten av
mars till slutet av maj 1942. I sin egenskap av bataljonsombud hade han haft
till väsentlig uppgift att tillse personalvården inom bataljonen. Han hade
varit direkt underställd bataljonschefens, kaptenen Edström, befäl. Vid något
tillfälle i början av maj 1942 hade Nilsson i tjänsten besökt förläggningarna
i Sandhamn och å Korsö för inspektion i avseende å personalvårdsärendena.
Under detta besök hade Nilsson omtalat för Gullström, att han vid samtal
med manskapet å angivna platser funnit, att det cirkulerade vissa rykten
angående missförhållanden från befälets sida och att i anledning härav
misstämning rådde bland manskapet. Nilsson hade anmodat Gullström att
i fortsättningen uppmärksamma dessa förhållanden och att göra vissa under¬
sökningar ävensom att hålla Nilsson underrättad angående sina iakttagelser.
Gullström, som ofta haft anledning i tjänsten besöka Korsö, där en land-
stormsavdelning vore förlagd, hade i anledning av samtalet nied Nilsson
verkställt en del undersökningar, i första hand genom samtal med olika per¬
soner bland manskapet, främst med Fastén. Denne hade genom utfärdad
order utsetts till ledare för förströelseverksamheten inom sektionen under
överinseende av Löwenhielm. Genom denna sin verksamhet hade Fastén
kommit att framstå såsom förtroendeman för manskapet. Efter någon tid
hade Gullström antingen i telefon eller brevledes anmodats av Nilsson att
påskynda sina undersökningar samt skriftligen avfatta resultatet därav. I
353
anledning härav hade Gullström avfatlat brevet av den 13 maj 1942. Detta
hade Gullström betraktat såsom en underhandsskrivelse av konfidentiell
natur. Vid ett telefonsamtal med Nilsson antingen omedelbart före eller ome¬
delbart efter avlåtandet av sistnämnda brev hade Gullström påfordrat, att
brevet skulle behandlas konfidentiellt. — Då Engblom under besöket hos
honom uppmanat de tillstå deskomna att berätta allt vad de hade sig bekant
angående de påtalade förhållandena, hade Gullström ansett sig skyldig att
upplysa Engblom om förefintligheten av brevet. Engbloms önskan att få
taga del av brevets innehåll hade Gullström ansett sig skyldig villfara, då
Gullström utgått ifrån att ett begagnande av brevet komme på Engbloms
eget ansvar. Huruvida Gullström upplyst Engblom om att brevet vore av
konfidentiell natur, kunde Gullström icke erinra sig.
Edström anförde angående Gullströms ställning: Av den bataljon, över
vilken Edström fört befälet, hade endast staben och en styrka om ungefär
en pluton varit förlagda i Sandhamn med omnejd. Edström hade med denna
del av bataljonen varit underställd Bernhardt, i följd varav Löwenhielm
i viss mån varit att betrakta som Gullströms överordnade. Övriga delar av
den bataljon, vars chef Edström varit, hade varit underställda de sektions¬
chefer, inom vilkas bevakningsområden de varit förlagda.
Löwenhielm berättade: Han hade den 15 augusti 1941 inryckt till militär¬
tjänstgöring såsom värnpliktig flaggkorpral. Från och med den 4 februari
1942 hade han tjänstgjort såsom assistent med bibehållen tjänstgöring såsom
flaggkorpral inom Sandhamnssektionen med åliggande att tillse personal¬
vården därstädes. Troligen den 1 mars 1942 hade han befordrats till sek-
tionsassistent med sergeants tjänsteställning med uppgift att omhänderha
personalvården inom sektionen. — Den 23 mars 1942 hade Löwenhielm
besökt Vaxholms kastell för att å skrädderiverkstaden låta taga mått för
en uniform åt sig i egenskap av assistent. Vid samma tillfälle hade han upp¬
sökt fästningsassistenten, som tidigare anmodat Löwenhielm att uppsöka
denne vid besök i Vaxholm. Fästningsassistenten hade meddelat, att Engblom
önskade tala med Löwenhielm. I anledning härav hade Löwenhielm inställt
sig hos Engblom. Denne hade talat nied Löwenhielm örn den verksamhet,
som ankomme å assistenterna. Vidare hade han uttryckt sitt missnöje med
anledning av en hemlig högkvartersorder avseende personalvården inom för¬
svarsmakten, i vilken order förekomme en del ogynnsamma uttalanden an¬
gående kustartilleriet. Engblom hade yttrat, att han för sin del icke kände
till några anmärkningsvärda förhållanden, vad anginge Vaxholms fästning,
och funne det tråkigt att på sätt som skett från högkvarteret få anmärk¬
ningar, som kunde rikta sig även mot Vaxholms kustartilleriregemente. I
samband härmed hade Engblom yttrat, att diirest det vid förläggningarna
förekomme något anmärkningsvärt i fråga örn befälets förhållande till man¬
skapet, assistenterna borde vända sig direkt till Engblom och delgiva denne
sina iakttagelser. På Löwenhielms fråga, örn assistenterna skulle brevledes
tjänstevägen meddela sina iakttagelser, hade Engblom svarat, att de kunde
telefonera till honom eller på annat sätt sätta sig i förbindelse med honom.
23—458743. Militie ombudsmannens ämbetsberättelse.
354
Under sin tjänstgöring inom Sandhamnssektionen hade Löwenhielm kommit
till insikt om att förhållandet mellan befäl och manskap varit dåligt. Sedan
länge hade bland manskapet cirkulerat rykten angående befälet av grave¬
rande natur. Närmast med anledning av livliga rykten angående en fest,
som officerarna avhållit å Runmarö den 13 maj 1942, hade Löwenhielm sett
sig föranlåten att den 14 maj i telefon sätta sig i förbindelse med Engblom
och anmäla att det förelåg vissa missförhållanden mellan befäl och manskap.
Samtalet hade varit mycket kort och slutat med att Engblom beordrat Löwen¬
hielm att påföljande morgon inställa sig hos Engblom. På kvällen samma
dag hade Löwenhielm genom signalmeddelande från kommendantstaben till
sektionschefen beordrats att inställa sig hos Engblom tidigast möjligt påföl¬
jande dag. Ungefär samtidigt hade stabschefen, numera överstelöjtnanten S.
J. Puke, telefonerat till Löwenhielm och förhört sig örn vad saken närmast
gällde. Även detta samtal hade varit ganska kortvarigt. För att Löwenhielm
vid det tillämnade besöket hos Engblom skulle få stöd för de uppgifter han
avsåge att lämna, hade han hos stabschefen anhållit att få vid besöket hos
Engblom bliva åtföljd av Gullström, Fastén och Koorn. Dessa sistnämnda
hade senare samma dag genom signalmeddelanden kallats till inställelse in¬
för Engblom påföljande morgon. Syftet med att Löwenhielm på sätt som
skett satt sig i förbindelse med Engblom hade varit, att han och övriga till¬
talade velat på manskapets vägnar få till stånd en utredning rörande allt vad
som påstods lia förekommit. Löwenhielm hade ansett det vara hans tjänste¬
plikt såsom assistent att för åstadkommande av rättelse till Engblom såsom
varande den högste chefen för personalvården inom Vaxholms fästning med¬
dela, att uppenbar misstämning rådde mellan befälet och manskapet och att
denna misstämning enligt många tecken syntes till icke ringa del vara att
tillskriva befälet. Löwenhielm •—- som befarade att vissa uppgifter örn vad
som förekommit vid sektionen skulle komma till pressens kännedom — hade
även funnit det vara hans plikt ej blott som assistent utan ock som värnplik¬
tig medborgare att söka förhindra, att för försvaret skadliga rykten och på¬
ståenden spredes offentligen. Löwenhielm och de honom åtföljande perso¬
nerna hade icke kunnat garantera för riktigheten av varje särskild detalj i
det material, som framlades. Engblom hade uppmanat dem att berätta allt
vad de hade sig bekant. De hade ansett samtalet med Engblom vara av för¬
trolig karaktär.
Koorn anförde: Han hade under tiden den 23 februari—den 17 maj 1942
varit förlagd å Korsö samt därunder, utöver sina rent militära åligganden,
varit av manskapet utsedd såsom representant i utspisningsnämnden. Vid
något tillfälle i mars eller april 1942 hade han blivit beordrad att inställa sig
hos Engblom för att lämna upplysning i anledning av uppgifter i en tid¬
ningsnotis angående en vid förläggningen inträffad händelse. Denna ägde icke
något samband med förhållandena i förevarande mål. Under samtal med
Engblom hade denne yttrat, att därest något missförhållande uppstode vid
förläggningen, Koorn skulle rådgöra med Engblom därom, innan någon an¬
nan åtgärd vidtoges i saken. Koorn hade i anledning härav framhållit, att
355
han under vissa förhållanden icke gärna kunde begära permission från
tjänsten för att uppsöka Engblom. Denne hade då tillsagt Koorn att i så¬
dant fall telefonledes sätta sig i förbindelse med honom och nämnt att Koorn
därefter skulle beordras till inställelse inför Engblom. Såvitt Koorn kunde
erinra sig, hade han vid något tillfälle omtalat för Löwenhielm eller Fastén,
vad som förekommit vid samtalet mellan honom och Engblom. Vid skilda
tillfällen därefter hade olika personer bland manskapet för Koorn påpekat
vissa missförhållanden, som varit rådande vid förläggningen i avseende å be¬
fälets sätt att förhålla sig. Koorn hade i anledning härav vänt sig till Löwen¬
hielm och talat med denne om lämpligheten av att varsko Engblom örn att
misstämning rådde bland manskapet. Vid detta tillfälle hade även Fastén
närvarit. Kort därefter hade signalmeddelande ankommit till förläggningen
med order örn att Löwenhielm, Koorn och Fastén påföljande morgon skulle
inställa sig hos Engblom.
Fastén förmälde: Han hade under tiden den 23 februari—den 19 juni 1942
varit förlagd å Korsö och under denna tid tjänstgjort såsom förströelseledare,
i vilken egenskap han varit underställd Löwenhielm. Även till Fastén hade
en del av manskapet hänvänt sig samt påpekat vissa missförhållanden i av¬
seende å befälets förhållande i och utom tjänsten. Fastén hade talat härom
med Koorn, varefter de vänt sig till Löwenhielm och rådgjort med denne.
Kort därefter hade Fastén tillika med Löwenhielm och Koorn beordrats att
inställa sig hos Engblom.
Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde tjänstförrät-
tande militieombudsmannen Regner i skrivelse den 5 december 1945 till che¬
fen för marinen följande.
I den 8 september 1941 av försvarsstaben utfärdade anvisningar för perso¬
nalvården vid marinen (högkvartersorder nr 61: 1941) anfördes bland annat
följande: Det vore av yttersta vikt att under krig eller långvarig förstärkt
försvarsberedskap upprätthålla och utveckla icke blott krigsmannens mili¬
tära färdigheter, utan även den rätta krigsmannaandan och den fasta discipli¬
nen. För att detta syfte skulle tillgodoses, ankomme det på varje chef och
allt övrigt befäl att även vid sidan av den rent militära tjänsten städse om¬
tänksamt vårda sig örn sina underlydandes bästa. Härmed avsåges såväl
dessas och deras familjers ekonomiska och andliga enskilda förhållanden
som den allmänna trevnaden i de militära förläggningarna. Endast härige¬
nom kunde skapas ett sådant naturligt och förtroendefullt samarbete, präglat
av ömsesidig respekt och gott kamratskap, som gåve personalen den inre
styrka, som krigets hårda påfrestningar krävde. Vid marinens högre och
lägre förband skulle vid mobilisering och förstärkt försvarsberedskap de mi¬
litära cheferna i sin personalvårdande uppgift biträdas av assistenter. Inne¬
börden härav skulle av chefen klargöras för assistenten samt av chef för
lägre förband även för personalen. Det vore tjänstefel av assistenten alt till
annan myndighet eller utomstående vidarebefordra tjänsteärenden annat än
356
när chefen därtill lämnat sitt medgivande. Beträffande stabsassistent före¬
skrevs, att han skulle biträda kommendant i kuslläslning i dennes personal¬
vårdande verksamhet. Stabsassistenten skulle genom insatser på det sociala
och kulturella området verka för stärkande av personalens fysiska och mo¬
raliska kraft. Han skulle biträda befälet i vården av personalens personliga
angelägenheter och i verksamheten för skapande av en god krigsmannaanda.
Förbandsassistenter skulle biträda sektionschefer i deras personalvårdande
verksamhet. Den militäre chefen vore den för personalvården ansvarige.
Assistenterna vore chefens biträden. Det ålåge stabsassistent att genom per¬
sonligt samarbete med assistenterna vid chefen direkt underställda förband
hålla kontakt med den socialvårdande och kulturella verksamheten. Stabs¬
assistent skulle anpassa sin verksamhet efter den militära tjänstens krav och
för sådant ändamål skaffa sig noggrann kännedom om de militära förhållan¬
dena samt fortlöpande taga del av vid förbandet utfärdade order, som kunde
beröra hans verksamhet. Stabsassistent skulle vinnlägga sig om ett taktfull!
uppträdande samt söka åvägabringa ett förtroendefullt samarbete med såväl
befäl som meniga. Förbandsassistent skulle i samverkan med vederbörliga
stabsassistenter såsom biträde åt sin chef utföra de personalvårdande upp¬
gifter, som ålades eller medgåves av förbandschefen, samt själv hos denne
väcka förslag, framför allt med hänsyn till nyttiggörande av fritiden. Det
ålåge förbandsassistent bland annat att medelst personlig omvårdnad om
manskapet samt vaket iakttagande av dess bekymmer och stämningar söka
uppmuntra och bistå detsamma, att förklara och tillrättalägga anledningarna
till sådana bestämmelser och förordningar, om vilka personalen genom un¬
derrättelser från hemorten kunde erhålla en skev uppfattning, samt att per¬
sonligen eller i erforderliga fall genom hänvisning till vederbörande stabs¬
assistent biträda manskapet vid avfattande av framställningar till olika myn¬
digheter.
Löwenhielm har meddelat, att Engblom den 23 mars 1942 till Löwenhielm
yttrat, att därest det vid förläggningarna förekomme något anmärkningsvärt
i fråga om befälets förhållande till manskapet, assistenterna borde vända sig
direkt till Engblom och delgiva denne sina iakttagelser. På Löwenhielms
fråga, om assistenterna skulle brevledes tjänstevägen meddela sina iakttagel¬
ser. hade Engblom svarat, att de kunde telefonera till honom eller på annat
sätt sätta sig i förbindelse med honom.
Koorn har förklarat, att Engblom vid ett tillfälle i mars eller april 1942
tillsagt Koorn, att denne, därest något missförhållande uppstode vid förlägg¬
ningen, skulle rådgöra med Engblom därom, innan någon annan åtgärd vid-
toges i saken, samt att Koorn i sådant fall borde telefonledes sätta sig i för¬
bindelse med Engblom.
Gullström har uppgivit, att Nilsson vid besök i början av maj 1942 å för¬
läggningarna i Sandhamn och å Korsö för Gullström omnämnt, att Nilsson
vid samtal med manskapet å nämnda platser erfarit, att det cirkulerade vissa
rykten angående missförhållanden från befälets sida och att i anledning
härav misstämning rådde bland manskapet. Nilsson hade anmodat Gullström
357
att i fortsättningen uppmärksamma dessa förhållanden och alt göra vissa
undersökningar ävensom att hålla Nilsson underrättad angående sina iakt¬
tagelser.
I brev till Gullström den 8 maj 1942 hade Nilsson därefter bett Gullström
att giva några skildringar angående vad som tilldragit sig på Korsö.
Nilsson har uppgivit, att han i april 1942 företagit en resa till Korsö samt
därvid erfarit, att den allmänna stämningen bland manskapet varit »mycket
tryckt». Det hade särskilt framhållits, att officerarna använde spritdrycker
i stor utsträckning och anordnade festligheter, samt att manskapet ondgjort
sig häröver med hänsyn till att Bernhardt gentemot manskapet ådagalagt
stor stränghet i fråga om spritförtäring.
Genom vad i ärendet förekommit, särskilt Löwenhielms och Koorns nyss
återgivna uppgifter, mot vilka Engblom ej gjort någon erinran, måste anses
utrett, att såväl Löwenhielm som Koorn av Engblom erhållit speciella upp¬
drag att direkt lill Engblom rapportera sina iakttagelser beträffande vissa
förhållanden. Det synes uppenbart, att de förhållanden, som av Engblom
åsyftats, varit sådana, där anmärkning kunde riktas mot vederbörande för-
bandschef själv för dennes eget förhållande eller för underlåtenhet från den¬
nes sida att ingripa för att åstadkomma rättelse beträffande vissa för för-
bandschefen kända missförhållanden.
Där underlydande avser att för brott angiva sin förman gäller väl, att han
äger så till vida göra avsteg från eljest gällande bestämmelser örn militär
tjänsteväg, att han med förbigående av förmannen kan vända sig till när¬
mast högre befälhavare. Såväl Löwenhielm som Koorn lia sålunda ägt att
direkt till Engblom ingiva anmälan mot Bernhardt. Därest Löwenhielm eller
Koorn för sådant ändamål av eget initiativ vänt sig till Engblom, skulle det
icke — under förutsättning att tillräckliga skäl därtill förelegat — i och för
sig varit något att anmärka däremot.
Vad som i förevarande fall föranleder anmärkning är det förhållandet, att
Engblom på förhand anmodat Löwenhielm och Koom att vända sig till Eng¬
blom. Engbloms nämnda förfarande synes i realiteten ha inneburit, alt un¬
derlydande satts att övervaka sin förman, en anordning, som ur olika syn¬
punkter måste ingiva betänkligheter. Det vore ju en i längden ohållbar situa¬
tion, att en underlydande på uppdrag bevakar en förmans olika steg och
handlingar för att då anledning därtill kan förekomma avgiva rapport till
dennes chef. Därest det bleve känt inom förbandet, att dylika åtgärder vid¬
tagits, skulle med största sannolikhet förbandschefens auktoritet därigenom
lida allvarlig skada och disciplinen undergrävas. Redan möjligheten att dy¬
lika metoder tillämpas torde vara ägnat att skapa en känsla av irritation
och misstänksamhet och kan enligt min mening icke befrämja upprätthål¬
landet av en god anda inom krigsmakten. Att som i förevarande fall skett för
en sådan uppgift begagna den »övervakade» befälhavarens närmaste förtro¬
endeman i fråga om personalvården, sektionsassistenten Löwenhielm, gör
enligt min mening Engbloms förfarande än mer olämpligt.
.358
Med hänsyn till de synpunkter som ovan framhållits bör en sådan metod,
som av Engblom begagnats för att erhålla direkta informationer om befälets
förhållanden, icke få förekomma. Därest icke någon av Bernhardts under¬
lydande av egen drift till Engblom personligen eller någon i dennes stab fram¬
förde meddelanden angående Bernhardts förhållanden, har Engblom, för den
händelse han ansett sig böra hysa misstankar om att anledning till anmärk¬
ning mot Bernhardt kunde föreligga, bort genom egen inspektion eller ge¬
nom anlitande av sin stabspersonal verkställa utredning. Den, som av Eng¬
blom för sådant ändamål förordnades att hålla förhör vid Bernhardts för¬
band, borde givetvis ha varit beredd att därvid även höra Bernhardt själv.
Jämlikt stadgandet i § 4 militär bestraffningsförordning borde den, som för¬
ordnats att verkställa en dylik utredning, ha innehaft högre tjänsteställning
än Bernhardt.
Engblom har genom sitt tillvägagångssätt för att i ifrågavarande fall in¬
hämta upplysningar bland annat om Bernhardt visat oförstånd i tjänsten.
Med hänsyn till omständigheterna och då jag förutsätter, att Engblom för
framtiden kommer att ställa sig den av mig uttalade uppfattningen till efter¬
rättelse, låter jag emellertid i denna dei av ärendet bero vid den erinran, som
innefattas i det anförda.
Av Bernhardt i övrigt hos militieombudsmannen framförda påståenden
och yrkanden föranleda icke någon vidare åtgärd från min sida.
Jag får anhålla, att Engblom genom Eder försorg måtte erhålla del av
denna skrivelses innehåll.
30. Angående rätt att kvittningsvis innehålla avlöning.
Under de senaste åren ha i olika sammanhang under militieombudsman-
nens prövning kommit frågor, som röra kronans rätt att för fordran hos
militär personal kvittningsvis innehålla personalen tillkommande lön eller
liknande förmåner.
1. Efter särskild undersökningsförrättning blev värnpliktige korpralen nr
640-17-24 Svensson genom beslut av vederbörande fartygschef ålagd att till
kronan utgiva 6 kronor 40 öre såsom ersättning för vissa förkomna back-
lagseffekter, som Svensson i egenskap av backlagsförman utkvitterat från
uppbördsmannen.
I en den 23 november 1942 till militieombudsmannen inkommen skrift
gjorde Svensson förfrågan rörande den honom åvilande ersättningsskyldig¬
heten.
Med hänsyn till ärendets principiella innebörd anhöll militieombudsman¬
nen hos marinförvaltningen om utlåtande beträffande dels fastställandet av
ersättningsskyldighet i fall, då vederbörande icke vore villig att ersätta upp¬
kommen förlust av eller skada å kronans egendom, dels ock rätten att inne¬
hålla den ersättningsskyldiges avlöning vid förlust av eller skada å annan
materiel än beklädnadspersedlar.
359
I sistnämnda hänsende anförde marinförvaltningen i utlåtande den 5 mars
1943 bland annat: Ett beslut av förvaltningsmyndighet, varigenom ersätt¬
ningsskyldighet ålades för förkommen eller skadad materiel, som tillhörde
kronan, vore icke en sådan rättstitel, att exekution på grund av beslutet
kunde erhållas. Därest den, som sålunda ålagts ersättningsskyldighet, icke
frivilligt erlade betalning för det förkomna eller skadade, torde det vara
förenat med stora svårigheter att indriva ersättningsbeloppen i fråga, så¬
vida icke möjligheter förelåge att av hans avlöning innehålla, vad som er¬
fordrades för täckande av nämnda skuld. I reglemente för marinen del II
g 196 mom. 4 och 5 föreskreves, att, därest under expedition någon man¬
skapet tillhörig beklädnadspersedel förlorats eller skadats samt denne efter
undersökningsföifarande ålades att ersätta densamma, ersättningen för per¬
sedeln skulle innehållas av den ersättningsskyldiges avlöning. Nämnda be¬
stämmelse avsåge sålunda endast förlust eller skada under expedition. Mot¬
svarande bestämmelser om ersättningsskyldighet under andra förhållanden
än expedition och om ersättningsskyldighet för annan materiel än bekläd¬
nadspersedlar saknades. I den numera upphävda, av marinförvallningen den
9 maj 1931 fastställda beklädnads- och sängservisstaten för flottans värn¬
pliktiga under fredstjänstgöring mom. 7 fanns en bestämmelse av innehåll,
att, när till beklädnaden hörande persedel gått förlorad eller skadats och
vederbörande efter gjord undersökning ålagts ersätta persedeln, i land kom¬
panichef och ombord divisionsofficer skulle avfordra den värnpliktige veder¬
börligt ersättningsbelopp eller, i den mån sådant icke kunde lämnas, av hans
avlöning innehålla, vad som erfordrades för täckande av skulden till kro¬
nan. Motsvarande bestämmelse saknades i den av marinförvaltningen den
30 april 1941 fastställda krigsbeklädnadsstaten för flottans och kustartille¬
riets värnpliktiga. Bestämmelsen i 1931 års stat torde, därest man gåve den¬
samma den tolkningen, att det förefunnes en rätt att utan laga domstols
beslut i ersättningsfrågan mot värnpliktigs vilja innehålla honom tillkom¬
mande avlöningsmedel, knappast lia varit lagligt bärande. Förfarandet skulle
i så fall ha varit tänkt såsom kvittning. En bindande förpliktelse att ersätta
förkommen eller förstörd persedels värde kunde emellertid endast uppkom¬
ma antingen genom laga domstols beslut eller genom eget åtagande. Beträf¬
fande fast anställt manskap kunde det dock ifrågasättas, huruvida icke be¬
slut av förvaltningsmyndighet, i den ordning reglementet för marinen stad¬
gade i reglerna för undersökningsförfarandet, borde jämställas med laga
domstols beslut. Det fast anställda manskapet hade i och med underskri¬
vandet av anställningskontraktet underkastat sig, vad i reglemente för ma¬
rinen funnes stadgat. Svensk rätt tänkte sig egentligen kvittning såsom yr¬
kande inför domstol av svarande eller gentemot utmätningsman. I doktrinen
hade beträffande kvittning utan medverkan av domstol och utmätningsman
anförts, att befogenheten att kvitta icke kunde tillkomma gäldenären, utan
att hänsyn jämväl loges till borgenärens — i detta fall den värnpliktiges —
rimliga intressen. Intresset att utfå avlöning och sålunda medel för sin existens
borde anses vara av den art, alt kronans anspråk på kvittning icke kunde
360
göras alltför starkt gällande. I detta sammanhang kunde erinras om de ut¬
vidgade bestämmelserna om utmätningsfri egendom för värnpliktiga samt
kungörelsen den 5 mars 1926 (nr 60) angående avlöning för rullförings-(sjö-
rullförings-) befäl och värnpliktiga under fredstid, till vars 11 § genom kun¬
görelsen den 26 maj 1933 (nr 247) fogats ett nytt stycke av följande lydelse:
»För kvittning mot fordran, som kronan må äga hos värnpliktig på grund
av förhållande, som har samband med värnpliktstjänstgöringen, må intjänt
penningbidrag icke tagas i anspråk till större del än att, förutom det belopp
vilket må varda innehållet såsom bidrag till familjeunderstöd, för den värn¬
pliktige själv återstå 30 öre för dag räknat.» Det hade sålunda förutsatts, att
kvittningsrätt förelåge, men man hade velat mildra följderna av en alltför
oinskränkt användning av densamma genom att lämna åtminstone en
mindre del av den värnpliktiges avlöning orörd. Principerna om kvittning
i fredsavlöningsbestämmelserna måste naturligtvis anses vara tillämpliga
jämväl å krigsavlöningsbeslämmelserna. Av militieombudsmannens ämbets-
berättelse 1930 s. 187 syntes framgå, att militieombudsmannen utgått från
att kronan under alla förhållanden skulle äga rätt att med avseende å den
värnpliktiges avlöning utöva kvittning för eventuell motfordran, dock att
därvid icke hela avlöningen skulle kunna tagas i anspråk. Å andra sidan
syntes av militieombudsmannens ämbetsberättelse 1942 s. 47 framgå, att
kvittningsrätt icke förelåge, därest stöd saknades i lagakraftägande dom eller
frivilligt åtagande. Utginge man nu från att beslut i undersökningsförfarande
enligt reglementet för marinen — åtminstone beträffande värnpliktiga —
icke innefattade ett med lagakraftägande dom jämställt beslut, så förefunnes
för kronan icke rätt till kvittning annat än då den värnpliktige medgåve så¬
dant. I allt fall förefunnes icke någon möjlighet att innehålla den ersätt-
ningsskyldiges avlöning vid förlust av eller skada å annan materiel än be¬
klädnadspersedlar. Där sa skett samt besvär däremot anförts hos marin¬
förvaltningen, hade marinförvaltningen städse bifallit besvären.
Ärendet avgjordes av militieombudsmannen genom skrivelse den 14 april
1943. Enligt militieombudsmannens mening utvisade utredningen, att det
icke förfarits oriktigt, då Svensson fick ersätta de förlorade effekterna. Det
erinrades emellertid, att det stått Svensson fritt att, därest han icke åtnöjt
sig med fartygschefens beslut, påyrka undersökning vid krigsrätt.
Det må anmärkas att fartygschefens beslut i enlighet med då — före till¬
komsten av lagen den 9 juni 1944 angående behörighet för militär befäl¬
havare att ålägga ersättningssskyldighet — gällande bestämmelser i regle¬
mentet för marinen meddelats i administrativ ordning.
2. Löjtnanten i flottans reserv Hans Slrodel, som tjänstgjort vid Karls¬
krona örlogsstation, blev den 19 april 1942 avpolletterad för tjänstgöring vid
Öresunds marindistrikt. För tid därefter blev Strodel påförd ersättning för
portion med 34 kronor 40 öre. Anledningen därtill synes lia varit, att Strodel
icke samtidigt med att bespisningen avslutats genom att återtaga det till ve¬
derbörande matinrättning avlämnade portionskortet eller annorledes gjort an-
361
målan om bespisningens upphörande från och med' den 19 april 1942. Efter
ansökning av Strodel fann stationsintendenten vid örlogsstationen icke skäl
att upphäva det beslut, varigenom Strodel påförts 34 kronor 40 öre. Å den
Strodel för januari och april 1943 tillkommande lönen gjordes därefter av¬
drag för portionskostnad för april och maj 1942.
I en den 6 maj 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
Strodel klagomål. På förslag av marinförvaltningen lät militieombudsmannen
översända handlingarna i ärendet till marinförvaltningen i syfte att sätta äm¬
betsverket i tillfälle att avgöra ärendet såsom klagan över förvaltningsbeslut.
Ärendet avgjordes av marinförvaltningen genom skrivelse till Strodel den 6
oktober 1943, vari anfördes bland annat: Då Strodel icke ens gjort gällande,
att portion för tiden den 19 april—den 31 maj 1942 icke tillagats för honom,
måste han anses ersättningsskyldig gentemot kronan för den genom tillag¬
ningen uppkomna kostnaden, vilken skäligen icke borde skattas lägre än
portionskostnaden, 80 öre, eller tillhopa 34 kronor 40 öre. På grund av vad
sålunda förekommit, funne marinförvaltningen icke skäl att ändra eller upp¬
häva påföringen. Med hänsyn till ämbetsverkets beslut i ersättningsfrågan
föranledde Strodels klagomål beträffande avdrag å lön icke någon ämbets¬
verkets åtgärd.
Av Strodel hos Kungl. Maj:t anförda besvär över marinförvaltningens be¬
slut, fann Kungl. Maj:t enligt beslut den 2 november 1944 icke föranleda änd¬
ring i marinförvaltningens beslut.
Med anledning av att i ärendet åberopats vissa föreskrifter den 21 novem¬
ber 1940 angående innehållande av lön i stammanskapets vid marinen in¬
tresseräkenskaper, framhöll marinförvaltningen i yttrande till militieombuds¬
mannen den 13 augusti 1943, att därigenom icke meddelats något allmänt
tillstånd till införsel för sådan personals skulder till kronan utan allenast an¬
givits, att sådant innehållande av lön, som för tillvaratagande av kronans
rätt kunde finnas erforderligt, jämväl skulle redovisas i intresseräkenska-
pema.
Enligt beslut den 6 december 1945 av tjänstförrättande militieombuds¬
mannen Regner skulle Strodels klagomål ej föranleda vidare åtgärd från mili-
tieombudsmannens sida.
3. Flaggkorpralen nr 25-212-26 Erik Ahlfors, som erhållit överstatsanställ-
ning vid Karlskrona örlogsstation, uttog under tiden den 5 september 1941—
den 8 mars 1942 krigsportion vid örlogsstationen till ett belopp av 231 kro¬
nor. Under januari 1943, då beloppet fortfarande var obetalt, innehölls av
Ahlfors’ lön 72 kronor och under februari 1943 73 kronor 50 öre. Sedan
Ahlfors den 5 februari 1943 hos chefen för örlogsstationen anhållit att utfå
det för januari innehållna beloppet, meddelade chefen för örlogsstationen
den 11 februari 1943 det beslut, att framställningen icke föranledde någon
åtgärd, över detta beslut anförde Ahlfors besvär hos marinförvaltningen. På
dessa besvär meddelade marinförvaltningen utslag den 15 maj 1943 och an¬
förde därvid: Enär avdrag å avlöning utan vederbörandes medgivande icke
362
finge äga ruin i andra fall än de, vilka i särskilda bestämmelser omförmäldes,
samt fall av sådan beskaffenhet nu icke visats vara för handen, prövade
marinförvaltningen lagligt att, med undanröjande av överklagade beslutet,
visa målet åter till chefen för örlogsstationen för ny behandling.
I en den 22 mars 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift hade
Ahliors anhållit, att rättelse måtte vidtagas beträffande myndigheternas mot
lag och rättvisa stridande beslut att innehålla en del av hans lön. Ahlfors
anförde bland annat, att han dels ansåge det orättvist, att han skulle betala
kosten, och dels att han saknade förmåga att betala beloppet med sina då¬
varande begränsade inkomster och ville avvakta en lämpligare tidpunkt.
I utlåtande den 29 maj 1943 anförde marinförvaltningen: Såsom överstats¬
anställd flaggkorpral ägde Ahlfors icke rätt att på sin förläggningsort utan
ersättning åtnjuta portion. Några försök från Ahlfors’ sida att reglera skul¬
den till kronan syntes icke lia gjorts, och det syntes för övrigt icke vara fullt
klarlagt, om Ahlfors erkänt skulden. — Frågan huruvida kronan för en ford¬
ran finge företaga kvittning å utgående lön till den, mot vilken fordringen
riktade sig, hade behandlats i marinförvaltningens utlåtande till militieom¬
budsmannen den 5 mars 1943. Ifrågavarande utlåtande behandlade i huvud¬
sak det förhållandet, att kvittningsrätt gjorts gällande mot värnpliktig, därvid
den värnpliktiges skuld grundade sig på förkommen eller förskingrad mate¬
riel. Marinförvaltningen hävdade i utlåtandet, att i de fall, som däri berördes,
kvittningsrätt icke förelåge. Marinförvaltningen ansåge, att vad i nämnda ut¬
låtande anförts även i princip gällde det fall, att mot en på eller över stat
anställd befattningshavare kvittningsrätt gjordes gällande på grund av en
skuld, som denne ådragit sig gentemot staten. Ämbetsverket hävdade, att för
att en sådan skuld skulle kunna avdragas på vederbörandes lön icke blott
statens fordran borde vara ostridig eller domfäst, utan även att vederböran¬
de skulle lia medgivit, att skulden finge på angivet sätt avdragas. Även för
en ostridig fordran torde kvittningsrätt mot lön icke mot vederbörandes be¬
stridande förefinnas. I detta sammanhang finge marinförvaltningen erinra,
att institutet införsel i lön vore gällande mot såväl stats- som privatanställ-
da löntagare. Därest kronan skulle lia kvittningsrätt för ostridiga fordringar
gentemot sina löntagare, syntes införselinstitutet med avseende å skatter m. m.
sådant icke behöva vara gällande mot i statens tjänst anställda befattningsha¬
vare. Oavsett vad sålunda anförts, syntes stora svårigheter föreligga för staten
att erhålla likvid för fordringar hos sina befattningshavare, därest icke kvitt¬
ning mot lön finge äga rum. Detta gällde såväl skulder av nu ifrågavarande
slag som i anmärkningsväg fastställd återbetalningsskyldighet för redogörare.
De problem, som härigenom uppdroges, vore emellertid av den räckvidd, att
de syntes böra bliva föremål för särskild utredning.
I det av Ahlfors hos militieombudsmannen anhängiggjorda ärendet beslöt
tjänstförrättande militieombudsmannen Regner den 6 december 1945 att låta
bero vid vad i saken förekommit. Till försvarets civilförvaltning skulle emel¬
lertid för kännedom överlämnas en promemoria, vari tjänstförrättande mili¬
tieombudsmannen upptagit vissa synpunkter rörande kvittningsfrågor.
363
I nyssnämnda promemoria anfördes efter en redogörelse för ovan omför-
mälda ärenden följande.
Handlingarna i de av Svensson, Strodel och Ahlfors anhängiggjorda ären¬
dena visa, att det råder oklarhet rörande rätta tillvägagångssättet, när en
statsanställds fordran på intjänt lön eller dylikt står mot en statsverkets
fordran hos löntagaren. Ett normalt sätt att avveckla två mot varandra stå¬
ende fordringsanspråk är, att dessa kvittas till den del de täcka varandra.
Det har synts vara av värde att i anslutning till avgörandet av Strodels och
Ahlfors’ ärenden framlägga vissa allmänna synpunkter på ifrågavarande
spörsmål såvitt angår det militära förvaltningsområdet.
I fråga om ömsesidiga anspråk på betalning i penningar fordras enligt
allmänna civilrättsliga regler för kvittningsrätt allenast, alt den motfordran,
som åberopas av gäldenären då han avkräves betalning, ävenledes skall vara
till betalning förfallen. Denna förutsättning måste givetvis iakttagas även då
statsverket åberopar motfordran till kvittning mot förfallen lönefordran.
Frågan är örn detta är tillräckligt eller örn ytterligare förutsättningar böra
uppställas för utövande av kvittning genom innehållande av lön.
Att kvittning, även mot löntagarens bestridande, bör få ske, då statsver¬
kets fordran är fastställd genom lagakraftägande utslag av domstol, måste
anses stå utom tvivel. Samma betydelse i detta hänseende som utslag av dom¬
stol tillkommer numera beslut av befälhavare enligt lagen den 9 juni 1944
angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet.
Även då löntagaren medgivit motfordringen, synes kvittning böra anses be¬
fogad oavsett hans bestridande.
Å andra sidan lärer det icke böra ifrågakomma att utöva kvittning, örn
statsverkets fordran framstår såsom mindre väl grundad.
Beträffande de fall, då fordringen varken är fastställd på nämnda sätt eller
medgiven och ej heller synes ogrundad, kan till stöd för att kvittning skall
få äga rum åberopas statsverkets intresse av att säkerställa sin rätt redan
innan klarhet vunnits rörande fordringens existens eller storlek. Förhållan¬
det kan därvid ofta vara sådant, att, om kvitlning icke omedelbart kom¬
mer till stånd, inga utsikter finnas alt framdeles realisera fordringen, till ex¬
empel därför att den betalningsskyldiges tjänstgöring skall upphöra och hans
ekonomiska ställning år dålig. Med hänsyn härtill kan jag i princip icke an¬
sluta mig till åsikten, att möjlighet att innehålla lön i regel skulle finnas alle¬
nast, då lagakraftägande dom föreligger eller löntagaren medgiver kvittning.
Uppfattningen, all innehållande av lön i kvitlningssyfte icke förutsätter laga
dom, har även tidigare hävdats av militieombudsmannen. I denna del hän¬
visas till ämbetsberättelsen 1939 s. 205 ff. (jfr även 1930 s. 187). Uttalandena
i ämbetsberättelsen 1942 s. 47 sta icke i strid mot denna upplattning, de
beröra icke frågan örn kvittning utan frågan örn behörigheten att meddela
ett för den värnpliktige bindande betalningsåläggande.
En annan sak är, att den principiella inställningen till kvittning kan be¬
höva undergå jämkningar på grund av speciella förhållanden, som rada pa
det område, som i det särskilda fallet beröres. Statsverket kan av billighets-
364
skäl avstå från att utöva sin kvittningsrätt. Ett sådant avstående kan ske
genom administrativa författningar, vilka uppdraga normer för förvaltnings¬
myndigheternas handlande. Den omsländigheten, att kvittningsförfarande i
vissa fall uttryckligen anbefallts i en administrativ författning, skulle möj¬
ligen kunna anses innebära, att förfarandet i andra fall ej vore tillåtet. Det
synes dock ligga närmast till hands att uppfatta förhållandet så, att det i ett
praktiskt viktigt fall ansetts lämpligt att uttryckligen reglera kvittningsför-
farandet, medan andra situationer lämnats oreglerade för att lösas enligt
allmänna grundsatser. I alla de fall, då vederbörande förvaltningsmyndig¬
het icke är bunden av meddelade föreskrifter, har den att själv taga ställ¬
ning till frågan om kvittning under beaktande av de allmänna principerna
för kvittning och de särskilda omständigheter, som föreligga.
I fråga om kvittning mot lånefordran göra sig emellertid sociala hänsyn
gällande med stor styrka. Genom att ensidigt beakta statsverkets anspråk
kunna myndigheterna vålla de anställda svårigheter. Att så ej sker ligger även
i statens eget intresse, och myndigheterna torde därför böra visa större hän¬
syn till löntagarna än fordringsägare i allmänhet enligt lag lia att iakttaga.
När en förvaltande myndighet fastställer statsverkets fordran, utgör be¬
slutet uttryck allenast för den ena partens ståndpunkt, och detta avgörande
kan i regel icke läggas till grund för utmätning. Beslutet blir emellertid ofta
i praktiken slutgiltigt såtillvida som löntagaren nöjer sig med detsamma och
låter sitt mellanhavande med statsverket slutligen regleras på grundval av
vad administrativ myndighet fastställt. Att så sker sammanhänger med att
löntagaren för att uppnå domstols prövning av mellanhavandet skulle nöd¬
gas anhängiggöra rättegång mot kronan. Men de besvär och kostnader, som
en löntagare skulle ådraga sig genom en sådan process, föranleda, att han
i regel finner sig böra avstå från denna utväg att få saken prövad. I syn¬
nerhet då fastställandet av motfordringen kräver grundlig utredning eller
invecklade rättsliga spörsmål föreligga till bedömande, synes det vara otill¬
fredsställande att staten försätter löntagaren i en ogynnsam ställning genom
att kvittningsvis säkerställa sina egna intressen. Det synes böra ankomma
på staten att sörja för att motfordringen prövas i en ordning, som innebär
garanti för att avgörandet blir opartiskt och grundat på tillfredsställande ut¬
redning och författningskunskap, helst i den ordning som vanligen tillämpas
för prövning av liknande fordringar utan samband med kvittning.
För att belysa innebörden i det sist sagda torde det vara lämpligt att här
närmare angiva, vad som synes böra iakttagas beträffande kvittning i sådana
lall som de, vilka avses med Svenssons, Strodts och Ahlfors’ klagomål hos
militieombudsmannen. I det förstnämnda ärendet var fråga om en motford-
ran grundad å förlust av kronan tillhörig egendom. Det sistnämnda ären¬
det angår betalningsskyldighet för obehörigen åtnjutna förmåner, och mel¬
lanfallet kan, såvitt nu är i fråga, likställas därmed.
För utövande av kvittning på grund av motfordran, som härleder sig från
förlust av eller skada å kronans egendom, synes böra krävas, att löntagaren
ålagts betalningsskyldighet antingen av krigsrätt eller ock av befälhavare en-
365
ligt lagen den 9 juni 1944 angående behörighet för militär befälhavare att
ålägga ersättningsskyldighet.
Formerna för befälhavares prövning av ersättningsfrågor överensstämma
med dem, vari hans disciplinära bestraffningsrätt utövas, och fullföljd av
talan mot beslut, varigenom befälhavare ålagt ersättningsskyldighet, skall —
i likhet med vad som gäller beträffande bestraffningsbeslut — ske genom
besvär till krigshovrätten. Belälhavares prövning är således härvidlag av
judiciell art och principiellt likställd med krigsrättens. Med hänsyn till grun¬
den för ersättningsskyldighet i dessa fall är det också uppenbart, att ett be¬
dömande i judiciell ordning måste anses som regel innefatta säkrare garanti
för riktiga avgöranden än en administrativ prövning. Innan 1944 års lag
samt i anledning därav utfärdade föreskrifter trädde i kraft, förekom — vid
sidan av domstolsprövning — i viss utsträckning ett administrativt förfaran¬
de i dessa fall (se reglemente för marinen del I B § 52, del II § 196 och
del III B § 209), men numera är denna väg för åläggande av ersättningsskyl¬
dighet icke medgiven (se mom. 3 i de av försvarets civilförvaltning den 24
oktober 1944 fastställda föreskrifter och anvisningar angående förfarandet
vid krigsmakten, då egendom skadats eller gått förlorad). Med hänsyn här¬
till bör ej vidare förekomma, att kvittning sker på grundval allenast av ad¬
ministrativ myndighets bedömande av befogenheten av statsverkets ersätt¬
ningsanspråk.
Såvitt angår ersättningsfråga, som anhängiggöres vid krigsrätt, leder den
förut anförda synpunkten, att staten skäligen bör anses pliktig att taga
initiativet till att dess anspråk undergår behörig prövning, i och för sig ej
längre än att för kvittning bör fordras, att ersättningsfrågan hänskjutits till
krigsrätten. Av hänsyn till löntagaren och då det knappast vore tillfreds¬
ställande om det, sedan lön kvittningsvis innehållits, visade sig att krigsrät¬
ten ogillade kronans ersättningsanspråk, synes det dock vara lämpligt, att
krigsrättens utslag avvaktas, vilket i allmänhet ej torde föranleda något
avsevärt dröjsmål. Däremot torde med hänsyn till statsverkets intresse icke
böra fordras, att lagakraftägande utslag föreligger. Örn löntagaren fullföl¬
jer sin talan i krigshovrätten och eventuellt i högsta domstolen, kan relativt
lång tid komma att förflyta, innan ett slutgiltigt avgörande föreligger, och
under tiden kunna förhållandena ändras så, att varje möjlighet för stats¬
verket att erhålla betalning blir utesluten. I vart fall synes den omständig¬
heten, att krigsrättens utslag kan ändras i högre instans, med hänsyn till
stadgandet i 39 § utsökningslagen, icke utgöra hinder mot att kvittning sker
på grundval av krigsrättens utslag, trots att talan däremot fullföljes. I enlig¬
het härmed torde ej heller, då ersättningsskyldighet ålagts av befälhavare,
för kvittning böra fordras, att beslutet vunnit laga kraft; bestämmelsen i 5 §
av 1944 års förut omnämnda lag, att sådant beslut icke må verkställas innan
det vunnit laga kraft, lärer ej innefatta hinder mot utövandet av kvittning,
vartill enligt allmänna rättsregler möjlighet förefunnits redan innan beslutet
meddelades.
Vad härefter angår kvittning i fall, då statsverkets fordran är grundad å
366
att löntagare är återbetalningsskyldig för förmåner, sorn han obehörigen åt¬
njutit, synes det icke böra fordras, att betalningsskyldigheten på statsverkets
initiativ dragés under domstols prövning. I regel kunna dessa fordringsan¬
språk för övrigt ej upptagas av krigsrätt, utan de måste anhängiggöras vid
civil domstol, vilket för de militära myndigheterna torde vara förenat med
.större omgång. Enligt min mening bör i fall av förevarande art för innehål¬
lande av lön kvittningsvis anses tillfyllest, att motfordringen prövats av den
militära myndighet, som gör gällande densamma. Ifrågavarande fordringar
torde i regel ej vara av sådan art, att domstolsprövning i allmänhet kan an¬
ses vara överlägsen prövning i administrativ ordning. Man synes tvärtom
kunna antaga, att förekommande tvistigheter ofta gälla tolkning av speciella
författningar och föreskrifter, som äro främmande för de allmänna domsto¬
larna men med vilkas tillämpning de på detta område verksamma admi¬
nistrativa myndigheterna äro väl förtrogna. Löntagarens intresse får anses i
tillbörlig män tillgodosett genom möjligheten att få frågan prövad av högre
instans. Det bör emellertid anmärkas, att ett för båda parterna slutgiltigt bin¬
dande avgörande rörande en tvistig motfordran givetvis kan vinnas endast
genom domstols utslag. Där det är önskvärt, att genom sådant avgörande
erhålla prejudikat i någon fråga, bör myndigheten ej undandraga sig att taga
det därför erforderliga initiativet till domstolsförfarande.
De synpunkter på kvittningsfrågan, som sålunda anförts med avseende å
förut angivna två slag av fordringar, torde kunna tjäna till viss ledning även
då sådan fråga eljest uppkommer. Följande må dock påpekas. Beträffande
fordran på ersättning för obehörigen erhållna förmåner har ovan, i anslut¬
ning till förhållandet i de förut nämnda ärendena, förutsatts, att löntagaren
åtnjutit dessa utan att till grund därför legat något myndighetens beslut, och
att prövning av löntagarens rätt att åtnjuta densamma ej sker i den ordning
som gäller för anmärkningsmål. Ha däremot förmånerna utgått jämlikt ett
av myndighet meddelat beslut, som ifrågasättes vara felaktigt, uppstå — i
synnerhet örn redogörareansvar föreligger — särskilda spörsmål, som här
skola lämnas åsido. Emellertid må framhållas önskvärdheten av att jämväl
frågan om innehållande av lön beaktas vid den utredning angående redogö-
rareansvaret jämte därmed sammanhängande frågor, varom riksdagen hem¬
ställt i skrivelse till Kungl. Majit den 30 juni 1945 (nr 532). — Båda de be¬
handlade slagen av fordringar ha vidare varit sådana som ägt samband
med vederbörande löntagares tjänst (jfr den i marinförvaltningens utlåtande
den 5 mars 1943 återgivna bestämmelsen i 11 § kungörelsen den 5 mars
1926); beträffande andra statsverkets fordringar torde särskilda synpunkter
kunna åberopas.
Slutligen bör något beröras sättet för kvittnings verkställande, såvitt angår
storleken av det belopp, som bör få innehållas. I fråga härom inverka förut
antydda sociala hänsyn med särskild styrka. Något generellt hinder att för
kvittning taga i anspråk en lönefordran, som jämlikt 67 § utsökningslagen
skall undantagas från utmätning, torde visserligen icke föreligga. Det oak¬
tat böra uppenbarligen myndigheterna i fråga om kvittning beakta de syn¬
367
punkter som ligga till grund för utmätningsfriheten liksom för de gränser,
som beträffande införsel äro stadgade i 7 § lagen den 14 juni 1917 om in¬
försel i avlöning, pension eller livränta. Härigenom kan man undvika kvitt-
ningsåtgärder, vilka skulle framstå såsom obilliga och stötande. Motsvarande
överväganden ligga till grund för de i 11 § kungörelsen den 5 mars 1926 in¬
förda bestämmelserna om begränsning av rätten att kvittningsvis taga i an¬
språk värnpliktig tillkommande penningbidrag. Beträffande utkrävandet av
utdömd ersättning för förlust av eller skada å kronans egendom har uttryck¬
ligen föreskrivits, att vid innehållande av ersättningsskyldig tillkommande
avlöningsförmåner skall örn möjligt träffas överenskommelse angående stor¬
leken av innehållet belopp och under alla förhållanden tagas hänsyn till att
vederbörande ej kommer att sakna medel för uppehälle och nödvändiga per¬
sonliga utgifter för sig och sin familj (mom. 26 i ovan omförmälda av för¬
svarets civilförvaltning den 24 oktober 1944 fastställda föreskrifter).
Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.
1. Angående jämkning i gällande föreskrifter rörande permission.
Ämbetsberättelsen till 1944 års riksdag innehåller (s. 330 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 4 december 1943 till Konungen avlåten
skrivelse angående visst tillägg till de i reglementena för de särskilda för¬
svarsgrenarna upptagna stadganden rörande permission. Militieombudsman¬
nen anförde därvid bland annat följande.
Nämnda reglementen intoge den principiella ståndpunkten, att permission
icke vore att anse såsom en personalen tillkommande rättighet utan i stället
vore att betrakta såsom en förmån, som efter omständigheterna vägrades eller
beviljades. Härav följde, att vägran av permission i och för sig icke kunde
betraktas såsom ett straff eller eljest såsom ett korrektionsmedel. Emellertid
komme permissionsförbud emellanåt till användning såsom tillrättavisning
eller som en reaktionsform mot bristande intresse och mindre gott uppföran¬
de i tjänsten, vilket innebure, att man tillgrepe en reaktionsform, som sak¬
nade uttryckligt stöd av författning eller reglemente. Det syntes därför böra
övervägas att till reglementenas stadganden rörande permission foga tillägg
av den innebörd, att permissionsförbud icke finge begagnas såsom påföljd
vare sig för ådagalagt bristande intresse i tjänsten eller för mindre förseelser
och fel mot militär tukt och ordning, som icke ansåges böra förtjäna tillrät¬
tavisning, utan att även i dylikt fall skulle efter omständigheterna prövas,
huruvida permission finge beviljas.
I det genom generalorder den 14 juli 1945 fastställda Tjänstereglementet
för krigsmakten, som trätt i kraft den 1 november 1945, har under allmänna
bestämmelser om ledighet i mom. 463 föreskrivits, att ansökningar örn ledig¬
het skola prövas från fall till fall under beaktande av de föreskrifter, som
högre chef kunde ha meddelat, samt att chef icke finge såsom påföljd för
förhållande i eller utom tjänsten meddela, att ansökningar om ledighet icke
komme att beviljas under viss tid eller tills vidare.
2. Angående införande av närmare föreskrifter rörande krigsmäns
skyldigheter i nykterhetsavseende.
Ämbetsberättelsen till 1944 års riksdag innehåller (s. 332 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 4 december 1943 till Konungen avlåten
skrivelse angående införande i tjänstgöringsreglementena av närmare före¬
skrifter rörande krigsmäns skyldigheter i nykterhetsavseende. Militieombuds¬
mannen anförde därvid bland annat följande.
369
Militieombudsmannen hade vid upprepade tillfällen haft anledning att in¬
gripa mot militärer, som under tjänsteutövning varit påverkade av sprit¬
drycker, utan att de därför kunnat sägas lia gjort sig skyldiga till fylleri,
brist i anständigt uppförande eller annat särskilt i strafflagen för krigsmak¬
ten angivet brott. I tjänstgöringsreglementena för försvarsgrenarna ställdes
väl vissa krav på den militära personalens levnadssätt. Det föreskreves så¬
lunda. att befälhavare borde främja ett nyktert och sunt levnadssätt bland
de underlydande samt att befälet i sitt uppträdande och liv skulle vara ett
gott föredöme, och ett åsidosättande av dessa föreskrifter torde i vissa fall
kunna beivras som tjänstefel enligt 130 § strafflagen för krigsmakten. Före¬
skrifterna voro emellertid så allmänt hållna, att det kunde möta svårighet
att lägga dem till grund för bestraffningsåtgärder. Ett minimikrav i fråga
om nykterhet torde vara, att militär personal under tjänstgöring och under
tiden närmast dessförinnan icke förtär rusdrycker i sådan utsträckning, att
de icke kunna på ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst. Vid sidan av
tjänstens fordringar måste man emellertid även uppställa vissa krav, som
kunna härledas ur den aktning, som en krigsman bör äga av andra och sär¬
skilt underlydande. I många fall torde gränsen för det tillåtna ha överskri¬
dits, även örn man icke kunde peka på tydliga mot anständigheten stridande
handlingar och även örn det icke påvisats, att vederbörande förlorat förmå¬
gan att på ett godtagbart sätt sköta sin tjänst. Med hänsyn härtill syntes för
uppnående och vidmakthållande av bästa möjliga standard i nykterhetsav-
seende bestämda krav på nykterhet böra införas i tjänstgöringsreglementena.
I det nya från och med den 1 november 1945 gällande Tjänstereglementet
för krigsmakten har i mom. 20 tredje stycket upptagits en så lydande före¬
skrift.
»Krigsman får icke före eller under tjänstgöring förtära starka drycker i
sådan myckenhet, att förtäringen kan inverka på hans förmåga att rätt full¬
göra tjänsten.»
3. Förfarandet med spritdrycker, som tagits i beslag i samband med
fylleriförseelser m. m.
Ämbetsberättelsen till 1945 års riksdag innehåller (s. 357 fl.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 11 april 1944 till Konungen avlåten skri¬
velse angående frågan örn befogenhet för militär befälhavare att i samband
med åläggande av straff för fylleri jämväl döma viss beslagtagen egendom
förverkad. Militieombudsmannen anförde därvid bland annat följande.
I lagen den 13 juni 1941 om förverkande i vissa fall av spritdrycker och
vin m. m. stadgades, att örn rusdrycker påträffades hos person, som av
polisman beträddes med fylleri, dessa skulle av polismannen tagas i beslag.
Anställdes ej åtal inom en månad från del beslaget ägde rum, skulle beslaget
hävas, där ej Konungens befallningshavande medgåve, att det finge bestå un¬
der viss ytterligare tid. Egendom som tagits i beslag enligt lagen skulle, där-
»4_45874.1 Militieombudxmannens ämbetsbeiättclse.
370
est den som åtalades lunnes ha begått brottet, dömas förverkad, såvida ej
särskilda omständigheter till annat föranledde. Mål om fylleri skulle under de
förutsättningar, som angåves i 96 § strafflagen för krigsmakten, bedömas
enligt krigslagstiftningen. Jämlikt 185 § 8) samma lag kunde fylleriförseel¬
serna behandlas såsom disciplinmål, och i regel avgjordes dessa ärenden av
vederbörande befälhavare. Så snart det blivit upplyst, att beslag enligt 1941 års
lag förelåge, borde dock målet hänskjutas till krigsrätt. Det syntes nämligen
alltid ankomma på domstol att pröva frågan örn förverkande, och denna
fråga finge icke skiljas från prövningen av brottsligheten. Det kunde icke
förnekas, att vissa olägenheter vöre förenade med fylleriförseelsemas hän-
skjutande till krigsrätt, så snart beslag förelåge. Detta medförde tidsutdräkt
och extra arbete. Som förverkandefrågan syntes vara av den natur, att dess
avgörande kunde överlämnas åt den befälhavare, som upptoge disciplinmå¬
let, hemställde militieombudsmannen, att Kungl. Maj.t ville taga under över¬
vägande frågan om befogenhet för militär befälhavare att i samband med
åläggande av disciplinstraff för fylleri även döma egendom, som tagits i be¬
slag enligt lagen den 13 juni 1941, förverkad.
Den av militieombudsmannen gjorda framställningen föranledde proposi¬
tion (nr 8) till 1945 års riksdag med förslag till lag örn ändring i strafflagen
för krigsmakten samt till lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ mi¬
litära rättegångslagen. Sedan riksdagen (skrivelse nr 71) antagit lagförslaget,
utfärdades den 16 mars 1945 dels lag örn ändring i strafflagen för krigs¬
makten (nr 69) och dels lag om ändrad lydelse av 39 och 46 §§ militära rät¬
tegångslagen (nr 70).
Förutnämnda lagändring innebar bland annat, att till 185 § i ifrågavaran¬
de lag fogades ett stadgande av innehåll, att vid åläggande av disciplinstraff
befälhavaren skulle pröva, huruvida egendom, som tagits i beslag, skulle
vara förverkad.
4. Förläggningsförhållandena vid ridskolan å Strömsholm.
Ämbetsberättelsen lill 1945 års riksdag innehåller (s. 367 f.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 28 oktober 1944 till Konungen avlå¬
ten skrivelse angående förläggningsförhållandena vid ridskolan å Ströms¬
holm. I skrivelsen framhölls, att förläggningsförhållandena vid ridskolan
vore avsevärt sämre än vid någon annan permanent fredsförläggning, som
militieombudsmannen under sin ämbetstid besökt. De i skrivelsen framförda
anmärkningarna avsågo sjukavdelning, förläggningslokaler för manskap, bo¬
stadsrum för kvinnlig kökspersonal, matinrättning och marketenteri. Militie¬
ombudsmannen ansåg det synnerligen nödvändigt, att de angivna byggnads-
behoven vid ridskolan — särskilt ombyggnad av den nuvarande kasernen och
uppförande av en ny kasern — så snart som möjligt bleve tillgodosedda.
I proposition nr 1 till 1945 års riksdag anförde departementschefen (ka¬
pitalbudgeten, bilaga 2 s. 10 ff.) bland annat följande: Sedan Kungl. Maj:t
371
den 15 december 1944 lastställt elt förslag till reglering av markförhållan¬
dena mellan ridskolan och hingstdepån, kornine ridskolans manskapskök
ävensom den provisoriska marketenterilokalen att i enlighet härmed från och
med den 1 juli 1945 överlämnas till hingstdepån. Den nuvarande manskaps-
kasernen måste anses vara synnerligen otidsenlig och ur hygienisk synpunkt
olämplig. Sjukvårdsförhållandena vid skolan voro icke för närvarande till¬
fredsställande. Med hänsyn härtill syntes ny kasern för 45 man och ny mat¬
inrättning nied marketenteri och panncentral böra uppföras samt sjukvårds-
lokaler anordnas i nuvarande kasernbyggnaden. I vindsvåningen till sist¬
nämnda byggnad borde även inrymmas bostäder för husmödrar och köks¬
biträden. Departementschefen beräknade i anslutning härtill kostnaderna i
sin helhet för ridskolans vidkommande för budgetåret 1945/46 till i runt
tal 380 000 kronor. Riksdagen, som för nämnda budgetår anvisat ett investe-
ringsanslag av 24 000 000 kronor, medgav (skrivelse nr 154) att ifrågavaran¬
de byggnadsföretag finge komma till utförande med anlitande av nämnda
anslag, i den mån kostnaderna icke kunde bestridas från av riksdagen tidi¬
gare anvisade anslag till inom försvarsbeslutets kostnadsram ingående bygg¬
nadsarbeten m. m. Kungl. Maj :t ställde därefter genom brev den 2 november
1945 medel till förfogande för uppförande av kasernbyggnad med panncen¬
tral samt matinrättningsbyggnad med marketenteri ävensom för ledningsar-
beten samt väg- och planeringsarbeten.
5. Angående meddelande av närmare föreskrifter rörande rätten att före¬
taga övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag eller ledighet.
Den 7 november 1945 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom
till Konungen.
»I en den 23 maj 1945 till militieombudsmannen inkommen klagoskrift
anförde lantbrukaren Ivar Jönsson i Bonarp, Ljungbyhed, bland annat föl¬
jande: Under tiden den 15 november 1944—den 28 mars 1945 hade Jönsson
varit inkallad till militär beredskapstjänst vid flygvapnet och hade därvid
tjänstgjort såsom mekaniker vid krigsflygskolan i Ljungbyhed. Någon av
dagarna strax före julen 1944 — troligen den 20 eller den 21 december —■
hade ett flygplan från Svea flygflottilj landat på Ljungbyhed. Planet, som
vore ett jaktplan av typen J 9 och hade igenkänningstecknet F 8 62, hade
— enligt vad sorn berättats för Jönsson — haft en fänrik Florman såsom
förare och, vilket vore det anmärkningsvärda, haft en last av två väskor och
en säck. Dessa tre kollin hade från flygplanet lastats över på en flygvapnet
tillhörig personbil och därefter transporterats den fem mil långa vägen till
Båstad, varest reseffekterna avlämnats lill chefen för flygvapnet, generallöjt¬
nanten B. G. Nordenskiöld. Enligt vad som allmänt berättats bland de värn¬
pliktiga i Ljungbyhed skulle chefen för flygvapnet vid ifrågavarande tillfälle
själv lia flugit eli annat flygplan från Stockholm lill Halmstad för att fira
julen i Båstad; och då hans reseffekter ej fått plats i samma plan, hade ett an-
372
nät plan avdelats för att forsla reseffekterna samma sträcka. Emellertid hade
det senare planet på grund av ogynnsamt väder ej kunnat gå ned i Halmstad,
vilket vore förklaringen till att planet flögs till Ljungbylund. Det sätt, på vilket
chefen för flygvapnet syntes helt för privat räkning ha begagnat ett eller möj¬
ligen två flygplan, tillhöriga kronan, förefölle mycket anmärkningsvärt och
väckte synnerlig förtrytelse bland de värnpliktiga i äldre årsklasser, vilka lik¬
som Jönsson läge inkallade i Ljungbyhed vid nämnda tid.
I yttrande lill militieombudsmannen den 31 maj 1945 lämnade general¬
löjtnanten Nordenskiöld följande upplysningar: Det ägde sin riktighet, att
de i anmälarens skrivelse nämnda flygningarna ägt rum, men ingalunda
för privat ändamål utan i samband med inspektioner. Rätta förhållandet vöre
följande. Den 20 december 1944 hade generallöjtnanten Nordenskiöld flugit
från Svea flygflottilj till Hallands flygflottilj för att inspektera främst bygg¬
nadsverksamheten dels vid Hallands flygflottilj och dels vid Skånska flyg¬
flottiljen i Barkåkra (under uppförande). Det flygplan (typ Sk 15) general¬
löjtnanten Nordenskiöld flugit med en adjutant kunde ej medföra normalt
bagage. Därför medtogs detta i ett annat flygplan (typ J 9), som i samband
härmed skulle utföra en navigeringsflygning. På grund av sämre väder än
prognosen angav måste flygningen för generallöjtnanten Nordenskiöld av¬
brytas två mil öster örn Halmstad, och på grund av isbildning hade general¬
löjtnanten Nordenskiöld gjort nödlandning på ett fält tre mil öster om
Halmstad. Vid denna hade ena landningsbenet skadats. Flygplanet hade om¬
händertagits av Hallands flygflottiljs personal och intagits i Hallands flyg¬
flottiljs verkstad för reparation (av mycket ringa omfattning). Föraren av
det andra planet måste även på grund av vädret ändra färdplanen och hade
landat vid krigsflygskolan (Ljungbyhed). Därifrån hade bagaget på dag¬
officerens initiativ och genom missförstånd sänts till Båstad — dit general¬
löjtnanten Nordenskiöld senare skulle inträffa -—- i stället för till Halmstad
— där generallöjtnanten Nordenskiöld hade övernattat. Under andra halv¬
året 1944 företog generallöjtnanten Nordenskiöld utom nu omförmälda in¬
spektioner även inspektioner av flygkadettskolan och Södermanlands flyg¬
flottilj den 18 augusti, andra flygeskadern i Göteborg den 31 augusti, Svea
flygflottilj, Bråvalla flygflottilj, Kalmar flygflottilj och Västgöta flygflottilj
den 7 september, flygförband på Gotland den 9 september, Västgöta flyg¬
flottilj den 13 september, inspektion utom Stockholm den 4 oktober, Bråvalla
flygflottilj den 7 oktober, flygreservskolan och krigsflygskolan den 19 okto¬
ber, Upplands flygflottilj den 26 oktober, Skaraborgs flygflottilj den 2 novem¬
ber, centrala flygverkstaden i Arboga den 16 november, flygvapnets centrala
skolor i Västerås den 23 november, Kalmar flygflottilj den 29—den 30 no¬
vember, Västgöta flygflottilj den 8 december och Göta flygflottilj den 9 de¬
cember. Afl inspektionen av Hallands flygflottilj och Skånska flygflottiljen
kombinerats med generallöjtnanten Nordenskiölds julvistelse i Båstad vore
en även ur praktisk tjänstesynpunkt motiverad åtgärd, bland annat med hän¬
syn till att generallöjtnanten Nordenskiöld på grund av stark arbetsbörda
hindrades företaga inspektioner i önskvärd utsträckning och tvingades för¬
373
lägga dem till tider, då arbetsintensiteten i centralmyndigheterna något ned-
ginge. Angelägenheten av att de pågående arbetena å nya flottiljers för-
läggningsplatser inspekterades torde generallöjtnanten Nordenskiöld icke
behöva motivera.
Sedan militieombudsmannen åt hovrättsassessorn Ingemar Lilja uppdragit
att å Svea flygflottilj i Barkarby verkställa ytterligare undersökning och
utredning, hölls av Lilja den 20 juni 1945 förhör med följande personer, vilka
därvid berättade.
Flottiljchefen översten Lars Gösta Hägglöf: Fjärde divisionen å flottiljen
utgjorde en specialdivision. Divisionen disponerade en hangar, innehållande
en flygplanspark, som huvudsakligen vore avsedd för stabspersonal. Ur denna
flygplanspark hämtades även de plan, som ställdes till generallöjtnanten
Nordenskiölds förfogande för inspektioner. Härvid ginge vanligen så till, att
generallöjtnanten Nordenskiölds adjutant någon dag i förväg ringde upp flyg-
stationsmästaren å fjärde divisionen och beställde ett flygplan av angiven
typ till bestämd tid. Det brukade icke nämnas något om ändamålet med
resan. Hägglöf bleve i allmänhet informerad örn generallöjtnanten Norden¬
skiölds resor genom flygs tationsmästaren eller genom väderleksassistenten å
flottiljen. Så länge förhandsmeddelanden örn flygningar utsänts till veder¬
börande luftbevakningscentraler, hade Hägglöf även härigenom fått upplys¬
ningar om resorna ifråga. Generallöjtnanten Nordenskiölds beställningar av
plan kunde avse ett eller flera plan, beroende på inspektionens omfattning:
När det vore fråga örn allsidiga och omfattande inspektioner, kunde det hän¬
da, att ända till fem eller sex plan deltogo i inspektionsresan. Generallöjt¬
nanten Nordenskiöld vore speciellt intresserad av byggnadsverksamheten å
de olika flottiljerna och brukade i detalj följa denna verksamhet. Hägglöf
hade erhållit kännedom örn alt det i nu ifrågavarande fall gällt inspektion
av byggnadsverksamheten i Halmstad och Barkåkra. Generallöjtnanten Nor¬
denskiöld hade för denna färd beställt ett plan av typ Sk 25. Detta plan
vore täckt, tvåsitsigt och försett med ganska rymlig plats för bagage. Då det
beställda planet skulle provas för start, hade det visat sig, att något fel upp¬
stått. Planet hade strejkat helt enkelt. Ett annat plan — av typen B 6 —
hade då ställts till generallöjtnanten Nordenskiölds disposition. Även detta
plan hade gott bagageutrymme. När planet körts upp på fullvarv, hade
det emellertid konstaterats, att det varit fel på magneten, varför icke heller
detta plan kunnat användas. Härefter hade det endast återstått ett plan i
flygplansparken, som generallöjtnanten Nordenskiöld kunnat använda, näm¬
ligen ett plan av typ Sk 15, tvåsitsigt och täckt, men utan bagageutrymme.
Det vore så trångt i sistnämnda plan, att troligen icke ens en portfölj skulle
kunna medföras. Planet vore egentligen avsett blott för lokala övningsflyg-
ningar. Hägglöf hade av någon anledning varit närvarande på startplatsen.
Han erinrade sig icke med säkerhet sammanhanget, men det vore möjligt,
alt han eller han och flygstationsmästaren i förening och efter resonemang
med varandra kommit upp med förslaget, alt ett särskilt plan skulle med¬
följa med bagaget. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade accepterat förslaget.
374
Bagage brukade alltid medföras på inspektionsresor, som varade över natt.
Hur mycket som brukade medföras kunde icke exakt angivas. Den ene be¬
hövde iner och den andre mindre. Dessutom inverkade naturligtvis den tid,
som beräknats för inspektionen m. m. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade
i förevarande fall medfört en mindre säck med blixtlås, en väska och en
mindre väska. Enligt Hägglöf^ mening vore detta ej mera än som behövdes
för en vanlig inspektionsresa. Hägglöf hade velat hjälpa generallöjtnanten
Nordenskiöld ali ordna bagagefrågan. Samtidigt hade han emellertid tillvara¬
tagit ett viktigl intresse för flottiljen, nämligen intresset av att flottiljens
personal linge erforderlig utbildning i navigeringsflygning. Svea flygflottilj
hade lokalt bestämda uppgifter. Dess personal finge därför sällan tillfälle
till flygning av sistnämnda slag. Navigeringsflygning innebure helt enkelt,
afl flygarens uppgift vore att taga sig fram från en punkt lill en amian rela¬
tivt avlägsen sådan. Det läte enkelt för den icke sakkunnige. Uppgiften ställde
emellertid sådana krav på flygaren, till exempel i fråga örn orientering och
behärskande av besvärliga väderleksförhållanden, att utbildning i denna
gren av flygning icke linge försummas. Alla tillfällen att låta personalen ut¬
föra sådan flygning brukade därför tillvaratagas. Ett sådant tillfälle hade
erbjudit sig i det aktuella fallet. Hägglöf kunde som ett annat exempel näm¬
na, att landshövdingen Arthur Engberg under den sjukdom, som ledde till
hans död, begärt att få en specialist från Stockholm per flyg. Hägglöf hade
blivit tillfrågad, örn han kunde ordna saken. Han hade genast ställt ett jakt¬
plan till förfogande. Motiveringen härför ur flottiljens synpunkt hade varit
densamma som i nu ifrågavarande fall, nämligen utbildning i navigerings¬
flygning. Åtskilliga liknande fall kunde angivas. Det vore sålunda vanligt,
att man passade in flygningar, som föranleddes av speciella uppdrag, i öv¬
ningsprogrammet. Detta hade varit särskilt lämpligt under beredskapstid, då
flottiljen vore »låst» och navigeringsflygning i allmänhet icke upptoges å
det ordinarie programmet. Bagageplanet hade förts av fänriken vid flottiljen
G. E. Florman. Denne hade haft order att flyga till Halmstad. Det hade
säkerligen varit Hägglöfs avsikt, att Florman skulle flyga tillbaka nästa dag.
Detta program hade emellertid icke kunnat genomföras på grund av väder¬
leksförhållandena. Dessa hade komplicerat flygningen avsevärt. Landningen
i Ljungbyhed hade varit fullt motiverad. Planet hade flugits tillbaka från
Ljungbyhed av personal ur flottiljens flygstyrkor, som haft sin tjänstgöring
förlagd lill Ljungbyhed. Återflygningen hade utgjort ett led i vederbörandes
utbildning. I generallöjtnanten Nordenskiölds plan hade som adjutant med¬
följt generallöjtnanten Nordenskiölds broder ryttmästaren S. G. Norden¬
skiöld. Adjutant brukade i regel medfölja å generallöjtnanten Nordenskiölds
inspektionsresor. Hägglöf hade icke fått kännedom örn hur länge general¬
löjtnanten Nordenskiölds nu ifrågavarande inspektion skulle vara, men un¬
der samtal med generallöjtnanten Nordenskiöld före avfärden hade Hägglöf
förstått, att generallöjtnanten Nordenskiöld skulle stanna borta över jul. Me¬
ningen hade varit, att generallöjtnanten Nordenskiölds plan skulle stå kvar i
Halmstad till generallöjtnanten Nordenskiölds hemresa. Detta hade varit syn¬
375
nerligen lämpligt ur beredskapssynpunkt. Beredskapen hade varit ganska hög
vid tillfället. Hägglöf ville som sin bestämda mening framhålla önskvärdheten
av att chefen för flygvapnet — när han vore borta — hade ett plan till hands
för återresan. Hägglöf hade i liknande situationer för egen del tillämpat sam¬
ma förfarande och hade ansett sig både berättigad och förpliktad härtill.
Florman: Någon av dagarna närmast före julen 1944 hade Florman av
Hägglöf fått order att flyga ett plan av typen J 9 till Halmstad. Enligt vad
Florman ville minnas hade Hägglöf meddelat, att generallöjtnanten Norden¬
skiöld skulle göra en inspektionsresa till Halmstad, att det plan han beställt
ej gått att starta, att det plan som sedan ställts till generallöjtnanten Nor¬
denskiölds disposition ej kunnat taga något bagage samt att Florman skulle
taga hand om generallöjtnanten Nordenskiölds bagage och föra det till Halm¬
stad. Några order för återresan hade icke givits. Generallöjtnanten Norden¬
skiölds bagage hade bestått av ett par små handväskor och en portfölj. Det
hade ej varit mer än som behövts för en ordinär inspektionsresa. Florman
hade icke haft vetskap örn att generallöjtnanten Nordenskiöld skulle stanna
borta över julen. Det hade icke varit endast för att transportera generallöjt¬
nanten Nordenskiölds bagage som Florman fått flyga, utan det hade också
varit för utbildningens skull. En flygning av den typ Florman utfört bru¬
kade kallas navigeringsflygning. Det funnes icke någon på förhand bestämd
plan för officerarnas navigeringsflygningar. Ibland kombinerades navige-
ringsflygningarna med särskilda uppgifter. I andra fall ater företogos navi¬
geringsflygningar utan sådant samband. I fråga örn särskilda uppgifter vid
navigeringsflygningar erinrade sig Florman, att han vid ett tillfälle, då han
ändå skolat göra en navigeringsflygning till Ljungbyhed, fått vänta viss tid
med starten för att hinna få med sig en del bilder från Konungens 85-årsdag
till en tidning i Malmö. Det kunde slutligen tilläggas, att flygledningen ansåge
det önskvärt, att den flygande personalen gjordes förtrogen med de olika
flygplatserna. Florman hade vid tiden för ifrågavarande flygning ännu icke
varit i Halmstad.
Från verkställd besiktning av ett plan av typ Sk 15 antecknades, att ett
mindre utrymme i planet reserverats för kapell och roderlas, men att bagage-
utrymme i övrigt saknades.
Flygstationsmästaren Gustaf Adolf Andersson berättade: Han hade tjänst¬
gjort å flottiljen såsom flygstationsmästare de sista 5 å 6 åren. Han finge
genom adjutanten hos chefen för flygvapnet meddelande örn de flygningar,
som generallöjtnanten Nordenskiöld önskade företaga från Barkarby. Adju¬
tantens meddelande brukade innehålla uppgifter örn tid, antal plan samt
landningsplats. Sistnämnda uppgift lämnades med hänsyn till att alla flyg¬
ningar måste förhandsmeddelas till vederbörande luftbevakningscentral. Med
ledning av dessa uppgifter beräknade Andersson landningstiden. I nu ifråga-
varade fall hade adjutanten — kaptenen Höök-Nilsson — ett par dagar i
förväg beställt ett plan av typen Sk 25. I nämnda plan vore bagageutrym¬
met ganska väl tilltaget. Det kunde nog beräknas till 1,00 X 0,70 X 0,25 m.
Dagen före den som utsalls för flygningen hade Andersson ringt lill adin-
376
tanten och meddelat, alt Sk 25 ej ginge att starta. Adjutanten hade då sagt,
att saken väl finge ordnas på annat sätt. På morgonen påföljande dag —
dagen för flygningen — hade adjutanten per telefon meddelat, att general¬
löjtnanten Nordenskiöld åter sagt ifrån, att han ville lia Sk 25 startklart till
angiven tid senare å dagen. Andersson hade framhållit, att maskinen i fråga
ej gått att få igång, men likväl gjort ytterligare försök. Då dessa ej lyckats,
hade adjutanten sagt, att Andersson i stället skulle göra i ordning ett plan
av typen B 6. Plan av sistnämnda typ hade nästan större bagageutrymme än
Sk 25 men droge mera bensin. Då startförsök gjorts med B 6, hade det visat
sig, att detta plan hade fel på magneten. Andersson hade nu föreslagit gene¬
rallöjtnanten Nordenskiöld, som anlänt till Barkarby, att i stället taga ett
täckt plan av typen Sk 15. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade varit myc¬
ket missbelåten och framhållit, att han i så fall icke kunde få med sitt ba¬
gage. Det hade emellertid icke funnits något annat plan, som kunnat stäl¬
las till generallöjtnanten Nordenskiölds disposition. Det bagage generallöjt¬
nanten Nordenskiöld haft vid tillfället hade bestått av en medelstor väska,
en säck med blixtlås för uniformskappa m. m. samt en ask för mössa.
Generallöjtnanten Nordenskiöld brukade alltid medföra detta bagage, då
han skulle övernatta å inspektionsorten. Generallöjtnanten Nordenskiöld
hade, sedan han fatt besked örn att Sk 15 vöre det enda plan som kunde
erbjudas, sagt, att Andersson skulle tala med flottiljchefen örn att låta ett
plan av tjrpen J 9 flyga med till Halmstad. Generallöjtnanten Nordenskiöld
hade framhållit, att han måste taga bagaget med sig. Andersson hade ringt
Hägglöf och orienterat denne om läget. Hägglöf hade givit order om att J 9
nr 62 skulle avgå med generallöjtnanten Nordenskiölds bagage. Det hade ju
varit nödvändigt för generallöjtnanten Nordenskiöld att få med sig bagaget,
och det hade såvitt Andersson förstått varit för detta transportändamål som
J 9 nr 62 skickats med. Andersson ville emellertid tillägga, att föraren å
J 9 nr 62 kunde ha erhållit särskilda övningsuppgifter, utan att Andersson
erhållit vetskap härom. Det hade aldrig tidigare under Anderssons tid å
Svea flygflottilj bänt, att generallöjtnanten Nordenskiöld måst använda sär¬
skilt plan för sitt bagage.
Sedan härefter på förekommen anledning upptagits frågan, huruvida ge-
nerallöjnanten Nordenskiöld vid pingsttiden 1945 företagit någon flygning
med start från Barkarby, anförde Hägglöf till en början — efter att telefon¬
ledes ha satt sig i förbindelse med flygstationsmästaren på fjärde divisionen
—- följande: Den 18 maj 1945 hade generallöjtnanten Nordenskiöld och
generalmajoren Ljungdahl flugit till Östgöta flygflottilj för inspektion. Flyg¬
ningen hade varit en dagsflygning. Dessa uppgifter vore hämtade ur an¬
teckningar, som fördes av flygstationsmästaren å fjärde divisionen. Denne
antecknade alla flygningar, som generallöjtnanten Nordenskiöld gjorde från
Barkarby med fjärde divisionens plan. Anteckningarna utvisade icke, att
generallöjtnanten Nordenskiöld gjort någon annan flygning vid pingsttiden.
Senare anförde Hägglöf: Vid ytterligare efterforskningar, som Hägglöf
gjort rörande den efterfrågade pingstresan, hade det visat sig, att de upp¬
377
gifter Hägglöf förut lämnat härom vore delvis felaktiga. Resan med Ljung¬
dahl till Östgöta flygflottilj hade ägt rum, men dessutom hade generallöjt¬
nanten Nordenskiöld vid pingsttiden företagit ytterligare en flygning från
Barkarby. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade vid detta tillfälle ringt till
flottiljen och beställt två plan av typen J 22. Han hade meddelat att planen
skulle användas för övningsflygning, närmare bestämt roteflygning. Av den¬
na anledning skulle det vara två plan. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade
vidare nämnt, att han ville praktiskt pröva viss jaktflygstaktik. Eftersom ge¬
nerallöjtnanten Nordenskiölds son vore chef för andra divisionen på flot¬
tiljen, hade han fått medfölja. Planen hade startat på pingstaftonen och
återkommit annandag pingst på eftermiddagen. Generallöjtnanten Norden¬
skiöld och hans son hade troligen flugit till Halmstad. Övningsflygningar av
ifrågavarande slag kunde bedrivas »hur länge som helst».
På fråga huruvida det brukade uppställas särskilda landningsmål för rote-
flygningar hade Hägglöf svarat, att det ville han icke påstå, men roteflyg¬
ning kunde förenas med navigeringsflygning. Så hade här varit fallet.
Löjtnanten Claés Henrik B:son Nordenskiöld uppgav: Under den tid som
här vore i fråga hade de taktiska anvisningarna för jaktförband varit un¬
der omarbetning. Det hade framkommit olika uppfattningar om huru dessa
anvisningar skulle utformas. Löjtnanten Nordenskiöld hade med utnyttjande
av sina erfarenheter som biträdande flygattaché i Förenta staterna kommit
fram till ett visst resultat, som generallöjtnanten Nordenskiöld velat pröva
praktiskt i luften. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade förklarat, att han
icke hade tid att göra denna övningsflygning annat än på fritid. Det hade
bestämts, att övningsflygningen skulle företagas på pingstaftonen, övningen
hade skett under flygning till Halmstad. Vad generallöjtnanten Nordenskiöld
hade för ärende i Halmstad, kände löjtnanten Nordenskiöld icke till. För
löjtnanten Nordenskiöld hade det ställt sig lämpligt med resan till Halm¬
stad, enär det blivit bestämt, att Svea flygflottilj skulle få Halmstad som
sommarövningsplats. Löjtnanten Nordenskiöld hade begagnat tillfället att
orientera sig på den blivande övningsplatsen i fråga örn förläggningsmöjlig-
heter m. m. Detta tillfälle hade kommit så mycket lägligare som andra di¬
visionen, för vilken löjtnanten Nordenskiöld vore chef, vore den division å
flottiljen, som först skulle till Halmstad. I Halmstad hade generallöjtnan¬
ten Nordenskiöld uppehållit sig å Hallands flygflottilj ungefär en timmes
tid och samtalat med flottiljchefen. Löjtnanten Nordenskiöld hade endast
åhört en mindre del av samtalet. Detta hade bland annat rört sig om bygg¬
nadsverksamheten på flottiljen. Efter uppehållet i Halmstad hade general¬
löjtnanten Nordenskiöld och löjtnanten Nordenskiöld åkt tåg lill Båstad och
där under pingsthelgen gästat generallöjtnanten Nordenskiölds dotter. Såväl
generallöjtnanten Nordenskiöld som löjtnanten Nordenskiöld hade skolat
vara i tjänst tisdag morgon efter pingsten. Återresan från Halmstad med
jaktplanen hade därför anträtts måndag eftermiddag. För ifrågavarande öv¬
ningsflygningar i och för sig hade det icke varit nödvändigt att resa till
Halmstad eller annan ort. De hade kunnat utföras i Barkarby eller var som
378
helst. Löjtnanten Nordenskiöld kunde såsom han redan anfört icke uttala
sig om anledningen till att resan ställts till Halmstad. Han trodde emellertid
att det för generallöjtnanten Nordenskiölds del varit fråga om en kombine¬
rad flygning. Resan Stockholm—Halmstad hade tagit en timme och trettio
minuter, medan för återfärden hade åtgått en timme och femton minuter.
Tidsskillnaden berodde på att generallöjtnanten Nordenskiöld under resan
till Halmstad från luften inspekterat flygfältet i Barkåkra. Det hade näm¬
ligen vid denna tid varit tal örn att placera de nya så kallade mustangplanen
å Skånska flygflottiljen.
Hägglöf, som ånyo hördes rörande pingstresan, anförde härom ytterligare:
Han visste icke något om generallöjtnanten Nordenskiölds ärende i Halmstad.
Flygningen hade emellertid kommit mycket lägligt för flottiljen. Det hade
nämligen tidigare under året bestämts, att Halmstad skulle vara sommaröv-
ningsplats för Svea flygflottilj. Andra divisionen å flottiljen skulle först avgå
till Halmstad. Löjtnanten Nordenskiöld hade i sin egenskap av chef för
nämnda division av Hägglöf erhållit såsom extra uppdrag att rekognoscera
övningsplatsen. Övningen i roteflygning skulle naturligtvis i och för sig kunnat
företagas var som helst. För generallöjtnanten Nordenskiölds del hade flyg¬
ningen tydligen varit kombinerad med navigeringsflygning.
Den 21 juni 1945 infann sig generallöjtnanten Nordenskiöld inför militie-
ombudsmannen för att lämna ytterligare upplysningar. Till en början anförde
generallöjtnanten Nordenskiöld i fråga örn de nu vid flygvapnet tillämpade
principerna för flygning följande: Man kunde i stort sett uppdela flygningarna
i två olika kategorier, »flygning på kommendering», som förekomme i den
rutinmässiga flygtjänsten, och »övningsflvgning». övningsflygning hade tidi¬
gare fått ske väl fritt, men efter ingripande av generallöjtnanten Nordenskiöld
1936, då generallöjtnanten Nordenskiöld var chef för flygstaben, hade direktiv
lämnats för sådan flygning genom flygvapenorder. Dessa direktiv hade så¬
lunda innefattat en inskränkning i vad som förut praktiserats. Övningsflyg¬
ning finge efter tillstånd ske mellan flygvapnets permanenta förläggnings-
platser. Tillstånd lämnades även för tillgodoseende av privat intresse, till
exempel en permissionsresa, men behovet av övningsflygning vöre dock
städse det avgörande vid prövning av tillståndsfrågan. Ändamålet med öv¬
ningsflygning vore att få övning i långflygning, navigering (även radionavige-
ring), övning i signalförbindelse på längre avstånd, övning i att lära känna
Sverige utan karta med dess stora betydelse särskilt med snabbgående flyg¬
plan och i dåligt väder. Övningsflygning vore således främst avsedd för sådana
som hade stabsarbete och hade svårt att medhinna de stadgade flygningarna
(minst tre per månad) med mindre att de ofta använde fritiden, och även för
sådana som i tjänsten vid förbanden under längre tid Höge endast inom snäva
områden. Denna övningsflygning uppmuntrades i hög grad med hänsyn till
den utomordentliga vikt det hade, att den flygande personalen verkligen full¬
gjorde sin flygträning. Motsvarande förhållanden tillämpades i alla länders
flygvapen som generallöjtnanten Nordenskiöld kände till och med ytterligt
stor frihet i Amerikas förenta stater.
379
Beträffande den av Jönsson påtalade flygfärden i december 1944 uppgav
generallöjtnanten Nordenskiöld: Under hela hösten 1944 hade rått osedvan¬
ligt dåligt flygväder. På grund härav hade man vid förbanden i allmänhet
kunnat flyga mycket litet. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade endast kun¬
nat flyga två gånger i oktober, sex gånger i november och ej någon gång i
december före den 20. Normalt behövde för stabspersonalen ordnas med
flygning minst två gånger i veckan för att bibehålla flygträningen. Ur ren
flygträningssynpunkt hade det därför varit angeläget, att generallöjtnanten
Nordenskiöld fick tillfälle flyga. Inspektionen av den pågående byggnads¬
verksamheten vid Skånska flygflottiljen och Hallands flygflottilj hade varit
av behovet starkt påkallad, enär avgörande måst träffas i flera byggnads¬
frågor. Generallöjtnanten Nordenskiöld brukade vid sina inspektionsresor åt¬
följas av adjutant, vilket vore erforderligt. Vid ifrågavarande färd hade gene¬
rallöjtnanten Nordenskiölds broder ryttmästare!! Nordenskiöld, vilken tjänst¬
gjorde å flygstabens filmdetalj, av generallöjtnanten Nordenskiöld beordrats
medfölja som adjutant. Anledningen till att denne utsetts vore, att general¬
löjtnanten Nordenskiöld ansett önskvärt, att fotografier foges av byggnaderna
i deras dåvarande skick. För avgöranden i byggnadsfrågor m. m., som måste
träffas i Stockholm, vore det många gånger av betydelse att få läget åskådlig¬
gjort genom fotografier. Sådana fotografier hade även visst byggnadshistoriskt
värde. Ryttmästaren Nordenskiöld hade också flera gånger tidigare färdats å
flygplan för alt taga fotografier; vid ett av dessa tillfällen hade han medföljt
generallöjtnanten Nordenskiöld. Det bagage, som av generallöjtnanten Nor¬
denskiöld och ryttmästaren Nordenskiöld medhafts, hade enligt vad general¬
löjtnanten Nordenskiöld ville minnas bestått av två väskor, en säck och en
ask för generallöjtnanten Nordenskiölds uniformsmössa. Generallöjtnanten
Nordenskiöld hade icke medfört mera bagage än han brukade å inspektions¬
resor, då övernattning förekom. Av civila kläder hade han endast medtagit en
kostym, men i stället hade han ej, såsom eljest vid inspektioner, medfört
någon uniform för ombyte. Sannolikt i någon av väskorna hade förvarats
ryttmästaren Nordenskiölds fotografiapparat och övriga fotografiutensilier.
Det av generallöjtnanten Nordenskiöld förda planet och bagageplanet hade
icke startat samtidigt, och de hade ej följts åt. vilket för övrigt varit omöj¬
ligt på grund av deras olika hastighet. Generallöjtnanten Nordenskiölds av¬
sikt hade varit att den 20 december inspektera Hallands flygflottilj i Halm¬
stad och följande dag Skånska flygflottiljen i Barkåkra. På grund av nöd¬
landningen hade han emellertid ej ankommit till Halmstad förrän ungefär
klockan 2000 och ej kunnat göra någon inspektion samma dag. Först efter
ankomsten till Halmstad hade han erhållit kännedom örn att bagaget i bil
transporterats till Båstad. Någon order örn transport av bagaget hade han
sålunda ej givit. Efter övernattning i Halmstad hade han den 21 december
inspekterat Hallands flygflottilj. Efter vad han ville minnas hade han om¬
kring klockan 1300 avrest till Barkåkra och inspekterat flygfältet där. Foto¬
grafier hade tagits å båda ställena. På kvällen hade han å järnväg rest till
Båstad. Han hade begagnat sig av tjänstledighet från och med den 22 decein-
380
ber till och med den 1 januari. Såväl generallöjtnanten Nordenskiöld som
ryttmästaren Nordenskiöld hade i Båstad vistats hos generallöjtnanten Nor¬
denskiölds där bosatta dotter. Generallöjtnanten Nordenskiölds avsikt hade
varit att den 2 januari flyga tillbaka till Stockholm i ett plan, där jämväl
bagaget fått plats. På grund av dåligt flygväder hade emellertid återresan
måst ske på järnväg.
På fråga, huruvida till exempel inspektion av båda flygfälten kunnat med¬
hinnas på en dags resa fram och åter, uppgav generallöjtnanten Nordenskiöld,
att detta med hänsyn till den korta flygtiden å vinterdagarna ej varit möjligt.
Angående i ärendet omförmälda flygfärd pingsten 1945 uppgav general¬
löjtnanten Nordenskiöld: Det hade för sommaren planerats, att avdelningar
av Västmanlands flygflottilj och Svea flygflottilj skulle bedriva skjut- och
bombfällningsövningar, därvid man närmast förutsatt, att Västmanlands flyg¬
flottilj skulle förläggas till Halmstad och Svea flygflottilj å Gotland. General¬
löjtnanten Nordenskiöld hade velat med chefen för Hallands flygflottilj i
Halmstad diskutera vilket förband denne lämpligen kunde taga emot. Gene¬
rallöjtnanten Nordenskiöld hade varit orolig för att de för Västmanlands flyg¬
flottilj planerade övningarna skulle verka störande på Hallands flygflottiljs
egna övningar. Det hade därför varit angeläget, att generallöjtnanten Norden¬
skiöld med chefen för Hallands flygflottilj fått diskutera dessa spörsmål.
Oberoende av dessa skäl ansåge generallöjtnanten Nordenskiöld, att han va¬
rit berättigad företaga flygfärden enbart som övningsflygning för att bibe¬
hålla flygfärdigheten. Färden hade ej skett som formlig tjänsteresa, och ge¬
nerallöjtnanten Nordenskiöld hade ej uppburit traktamente. Att löjtnanten
Nordenskiöld medföljt hade berott därpå, att han vore chef för den avdel¬
ning av Svea flygflottilj, som ifrågasatts skola förläggas till Halmstad, och
det därför varit lämpligt, att han medföljt för att diskutera frågan. Vidare
hade generallöjtnanten Nordenskiöld, under färden tillsammans med löjtnan¬
ten Nordenskiöld, som under tjänstgöring som flygattaché i Amerika förvär¬
vat erfarenhet i ny flvgmetod, velat öva denna. Ytterligare ville generallöjt¬
nanten Nordenskiöld framhålla, att han avsett flyga över flygfältet vid Bark¬
åkra för att få någon överblick över detsamma med avseende å möjligheten
att där eventuellt förlägga de nyinköpta mustangplanen, och enär löjtnanten
Nordenskiöld väl känt till denna plantyp, hade det varit av betydelse att efter
det jämväl denne flugit över flygfältet få samråda med honom. Avfärden
från Barkarby hade skett pingstafton omkring klockan 1330. Under färden
hade som avsett varit företagits övningar och flygplatsen vid Barkåkra över¬
flugits. I Halmstad hade överläggning skett med chefen för Hallands flyg¬
flottilj, därvid befunnits, att det ej varit lämpligt dit förlägga övningen för
Västmanlands flygflottilj, utan hade bestämts, att i stället löjtnanten Nor¬
denskiölds division av Svea flygflottilj skulle ha övningar där. Efter avslutad
konferens i Halmstad hade generallöjtnanten Nordenskiöld och löjtnanten
Nordenskiöld begivit sig till Båstad, där de tillbringat helgen hos generallöjt¬
nanten Nordenskiölds dotter. På eftermiddagen annandag pingst hade de från
Halmstad flugit tillbaka till Barkarby.
381
Generallöjtnanten Nordenskiöld anförde vidare: Sammanslagning av flyg¬
ning och inspektion vore nödvändig för att generallöjtnanten Nordenskiöld
skulle kunna medhinna arbetet i tjänsten. I syfte att undvika använda tjäns¬
tetid till övningsflygning brukade generallöjtnanten Nordenskiöld ofta flyga
under fritid å lördagar och å söndagar. Enligt beredskapsbestämmelserna
vore han städse skyldig inställa sig å sin tjänstgöringsplats inom sex timmar.
Sedan generallöjtnanten Nordenskiöld fått taga del av protokollet över för¬
höret i Barkarby den 20 juni 1945, förklarade generallöjtnanten Nordenskiöld,
att protokollet överensstämde med hans uppfattning, samt tilläde: Såvitt han
kunde minnas hade han, sedan han fått vetskap örn att lämpligt plan ej
kunnat ställas till hans förfogande, frågat Hägglöf, om man å flottiljen hade
behov av att göra navigeringsflygning, så att det vore till nytta för tjänsten.
Generallöjtnanten Nordenskiöld hade erhållit svaret, att det förelegat stort
behov av navigeringsflygning. Vid övningsdivisionerna vore ej några planer
uppgjorda för navigeringsflygning, utan sådana flygningar företoges, då man
ansåge behov därav föreligga. När flygarna legat länge på en plats, måste
man skicka ut dem på dylika flygningar.
Den 25 juni 1945 infann sig dåvarande chefen för flygstabens utbildnings¬
avdelning, numera överstelöjtnanten A. V. Falk, inför militieombudsmannen
och lämnade följande upplysningar: Det hade befunnits, att någon flygvapen-
order, som reglerade personalens rätt att använda flygplan vid tjänsteresa
eller i samband med ledighet, icke utfärdats. Direktiv i ämnet hade i stället
för åtskilliga år sedan — Falk kunde själv ej närmare angiva tidpunkten —
meddelats vid en sammankomst, som flygledningen hållit med cheferna för
flygflottiljerna. Vid dylika sammankomster, som under beredskapstiden blivit
mera sällsynta, brukade behandlas vissa spörsmål av mera allmän betydelse.
Protokoll fördes ej vid sådana sammankomster. Enligt ovannämnda direk¬
tiv, som inneburit en begränsning i vad förut tillämpats, finge efter till¬
stånd övningsflygning för egen utbildning utföras i samband med ledighet
eller tjänsteuppdrag. Dessa övningsflygningar, som i främsta rummet avsågo
övning av färdigheten i navigeringsflygning, voro närmast avsedda för stabs-
personal. Då detta ur övningssynpunkt vöre önskvärt, kunde till exempel
givas tillåtelse åt den som erhållit permission att för färd till hemmet flyga
till den närmast hemmet belägna flygplatsen och åter. Under uttrycket navi¬
geringsflygning inbegrepes instrumentflygning och övning i radiosignalering.
Enligt vad Falk hade sig bekant hade vid flottiljerna övningsflygning prak¬
tiserats efter ungefär de linjer som nu angivits. Motsvarande regler hade till-
lämpats i England, Amerika och Tyskland. Inom flygstaben hade man nu
upptagit till övervägande att utfärda en flygvapenorder i ämnet och utkast
hade uppgjorts till en dylik order, så lydande:
'För förflyttning mellan FV övnings- och förläggningsplatser må den fly¬
gande personalen i samband med tjänsteuppdrag eller ledighet efter fljch
(motsv) bestämmande utföra övningsflygning för egen utbildning. Dessa
övningsflygningar skola i första hand syfta till alt uppöva färdigheten i
navigeringsflygning och böra särskilt tillämpas för personal, som icke kunnat
fullgöra sin flygtjänst i erforderlig omfattning.’
382
Falk företedde ett kuvert innehållande ett flertal fotografier. Falk uppgav,
att dessa tagits av ryttmästaren Nordenskiöld vid inspektionerna av Skånska
flygflottiljen och Hallands flygflottilj i december 1944. Blyertsanteckningarna
å kuvertet hade gjorts av generallöjtnanten Nordenskiöld.
Falk hördes ånyo den 13 juli 1945 och uppgav därvid: Ryttmästaren Nor¬
denskiöld vore anställd såsom filmexpert vid flygstaben, där han å press¬
avdelningen handlade filmärenden. Det vore endast undantagsvis som rytt¬
mästaren Nordenskiöld i tjänsten sysslade med vanlig fotografering. Rytt¬
mästaren Nordenskiöld hade sannolikt icke tidigare gjort någon tjänsteresa
enbart för att fotografera. Därest ryttmästaren Nordenskiöld verkställt foto¬
grafering, torde det ha skett i samband med att han närvarit vid inspelning
av någon film. I detta fall hade ryttmästaren Nordenskiöld emellertid med¬
följt generallöjtnanten Nordenskiöld för att taga fotografier av de under upp¬
förande varande byggnaderna å flygfälten i Halmstad och Barkåkra. Vid
Hallands flygflottilj funnes visserligen en civil fotograf, men vid anläggning¬
en i Barkåkra vore någon sådan ännu icke tillgänglig. De fotografier över
olika flygplatser, som generallöjtnanten Nordenskiöld tidigare samlat, torde
i allmänhet ha tagits av fotografen vid vederbörande förband. Generallöjt¬
nanten Nordenskiöld vore givetvis berättigad att å tjänsteresa medföra adju¬
tant. Den ordinarie adjutanten vore flygutbildad men stundom brukade ge¬
nerallöjtnanten, när sa för något särskilt ändamål erfordrades, medföra an¬
nan icke flygutbildad person som adjutant. I förevarande fall hade general¬
löjtnanten Nordenskiöld med hänsyn till behovet av fotografering ansett
lämpligt att för sådant ändamål medföra ryttmästaren Nordenskiöld. Till
denna anordning torde även lia bidragit det förhållandet, att, därest ordinarie
adjutant åtföljt generallöjtnanten Nordenskiöld, denne adjutant haft att göra
särskild återresa till Stockholm, under det att ryttmästaren Nordenskiöld i
likhet med generallöjtnanten Nordenskiöld över julen skulle kvarstanna i
Skåne; ryttmästaren Nordenskiöld skulle fira julen på samma ställe som
generallöjtnanten Nordenskiöld.
På fråga, angående vilket bagage som medförts av ryttmästaren Norden¬
skiöld, förklarade Falk, att såvitt han hade sig bekant ryttmästaren Nor¬
denskiöld icke för egen del i flygplanet medfört något annat bagage än
den — sannolikt flygvapnet tillhöriga — kamerautrustning, som han använt
sig av. Återresan hade av såväl generallöjtnanten Nordenskiöld som rytt¬
mästaren Nordenskiöld med hänsyn till det dåliga flygvädret företagits med
tåg.
Sedan militieombudsmannen uppdragit åt assessorn Åke Asp att å Hallands
flygflottiljs förläggning i Mickedala samt å krigsflygskolan i Ljungbyhed
verkställa erforderlig ytterligare undersökning och utredning, höllos den 26
och den 27 juni 1945 förhör av Asp med följande personer, vilka därvid
berättade.
Chefen för Hallands flygflottilj, överstelöjtnanten C. Nilsson: han hade
från flygstaben i Stockholm i god tid fått meddelande om generallöjtnanten
Nordenskiölds tillämnade besök å flottiljen — troligen en eller två dagar i
38:5
förväg. Dessutom hade ifrågavarande båda plan i enlighet med vid denna
tidpunkt gällande bestämmelser förhandsmeddelats till vederbörande luft-
bevakningsstationer. Även örn detta hade Nilsson fått underrättelse. Det ha¬
de visserligen icke meddelats något om anledningen till besöket, men Nils¬
son hade förstått, att generallöjtnanten Nordenskiöld haft för avsikt att in¬
spektera byggnaderna å flottiljen, vilka vid denna tid varit under uppföran¬
de. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade beräknats anlända vid 1500-tiden på
dagen. Nilsson hade därför vid denna tidpunkt begivit sig ned till flygfältet
åtföljd av personal ur sin stab samt chefen för byggnadssektionen å flottil¬
jen civilingenjören Bo Rietz. Nilsson visste icke med säkerhet vem som givit
order, att Rietz skulle närvara vid besöket. Troligen hade Nilsson själv givit
order därom, men det vore icke ideslutet, att ordern kommit från flygsta¬
ben. Som emellertid generallöjtnanten Nordenskiöld låtit vänta på sig, hade
Nilsson blivit orolig, att något missöde inträffat. Slutligen hade så Nilsson
fått telefonmeddelande örn att generallöjtnanten Nordenskiöld tvingats gå
ned vid Esmared omkring tre mil öster om Halmstad. Sedan meddelandet
ingått, hade Nilsson i bil begivit sig till Esmared, där Nilsson sammanträffat
med generallöjtnanten Nordenskiöld och dennes adjutant, ryttmästaren Nor¬
denskiöld, vilka färdats i samma plan. Nilsson hade dessförinnan per radio
fått besked från Ljungbyhed, alt föraren å det jämte generallöjtnanten Nor¬
denskiölds plan till Hallands flygflottilj förhandsmeddelade planet av typen
.T 9 tvingats gå ned i Ljungbyhed, och hade nu meddelat generallöjtnanten
Nordenskiöld detta. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade därvid omtalat,
att han befarat bränslebrist och av denna anledning sett sig föranlåten att
nödlanda. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade även uttryckt sitt missnöje
över att man å Svea flygflottilj icke kunnat ställa annat plan än det ifråga¬
varande av typen Sk 15 lill hans förfogande och att han därför nödgats
sända sitt och ryttmästaren Nordenskiölds bagage med det plan, som gått
ned å Ljungbyhed. Såvitt Nilsson erinrade sig hade det icke blivit tal örn
på vad sätt bagaget skolat transporteras från Ljungbyhed. Varken Nilsson
eller någon annan å flottiljen hade givit order örn transporten. Under uppe¬
hållet i Esmared hade Nilsson och generallöjtnanten Nordenskiöld inspekte¬
rat dennes plan. Som det därvid konstaterats, att landningsstället å planet
skadats helt obetydligt vid landningen och nian ansett det lämpligast att
reparera planet i Halmstad, hade detta omhändertagits av personal från
Hallands flygflottilj och med bil transporterats in till flottiljen. Det hade
visserligen rått dåligt flygväder ifrågavarande dag, men med den flygskick¬
lighet generallöjtnanten Nordenskiöld, som själv fört planet, ägde, kunde
det enligt Nilssons uppfattning icke anses olämpligt att företaga färden lill
Halmstad med flygplan. Sedan planet omhändertagits i Esmared, hade Nils¬
son i bil skjutsat in generallöjtnanten Nordenskiöld och reti mästaren Nor¬
denskiöld lill flottiljen. Vid ankomsten dit hade klockan varit omkring 1900.
Med hänsyn till den långt framskridna tiden hade generallöjtnanten Nor¬
denskiöld, som tillkännagivit sin avsikt all inspektera flottiljen, beslutat
uppskjuta inspektionen lill påföljande dag samt begivit sig in till Hahn-
384
stad, där han tagit in på pensionat Mårtenson. Redan klockan omkring 0900
påföljande dag hade generallöjtnanten Nordenskiöld och ryttmästaren Nor¬
denskiöld infunnit sig å flottiljen, där generallöjtnanten Nordenskiöld till
en början tagit emot personalen. Därefter hade i Nilssons närvaro vidtagits
en synnerligen grundlig genomgång av flottiljen. Generallöjtnanten Norden¬
skiöld hade till en början inspekterat flygfältet och hade därefter gått ige¬
nom de olika byggnaderna å flottiljen. Inspektionen hade dragit så långt ut
på dagen, att generallöjtnanten Nordenskiöld, som enligt vad Nilsson ville
minnas ursprungligen haft för avsikt att samma dag inspektera jämväl
Skånska flygflottiljens förläggning i Barkåkra utanför Ängelholm, icke med¬
hunnit detta. Nilsson erinrade sig dock icke med säkerhet, när inspektionen
avslutats, men han holle för sannolikt, att generallöjtnanten Nordenskiöld
lämnat flottiljen vid 1500-tiden. Efter inspektionen hade generallöjtnanten
Nordenskiöld samt ryttmästaren Nordenskiöld med tåg begivit sig till Bå¬
stad. Dessförinnan hade emellertid generallöjtnanten Nordenskiöld avtalat
med Rietz om ett besök ute å Barkåkra. Nilsson hade icke deltagit i denna
inspektion, men den hade enligt vad han ville minnas ägt rum några dagar
eller möjligen någon vecka senare. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade vid
inspektionen å Hallands flygflottilj varit åtföljd av ryttmästaren Norden¬
skiöld. Nilsson kunde icke med säkerhet uttala sig om anledningen till att
ryttmästaren Nordenskiöld medföljt generallöjtnanten Nordenskiöld. Nils¬
son, som umgåtts med planer på att få till stånd en film över flottiljens
tillblivelse, hade emellertid tidigare tillskrivit ryttmästaren Nordenskiöld,
som tjänstgjorde å flygstabens filmdetalj, och begärt, att byggnadsverksam¬
heten å flottiljen skulle filmas, och hade nu begagnat tillfället att diskutera
dessa planer med ryttmästaren Nordenskiöld. Denne hade visserligen icke
filmat å flottiljen vid detta tillfälle, men han hade gått omkring och plane¬
rat för en sådan film. Ryttmästaren Nordenskiöld hade medfört en kamera
vid besöket å flottiljen. Huruvida den kommit till användning under inspek¬
tionen kunde emellertid icke Nilsson, som varit upptagen av generallöjtnan¬
ten Nordenskiöld, uttala sig om. Det hade såvitt Nilsson hade sig bekant
varit generallöjtnanten Nordenskiölds avsikt att flyga tillbaka till Stockholm
med något plan ur flottiljens maskinpark. Till följd av dåligt väder hade
emellertid generallöjtnanten Nordenskiöld någon dag kort före eller kort
efter nyår 1945 nödgats taga tåg tillbaka till Stockholm. Reparationen av det
plan, generallöjtnanten Nordenskiöld använt för färden ned till Halmstad,
hade varit slutförd den 12 januari 1945. Planet hade därefter den 16 sam¬
ma månad förts upp till Svea flygflottilj av fänriken T. G. B. Edin vid
flottiljen.
Beträffande den i ärendet omförmälda flygfärden till flottiljen pingsten
1945 berättade Nilsson: Enligt anteckningar, som gjorts av vederbörande tra¬
fikledare å flottiljen, hade generallöjtnanten Nordenskiöld och löjtnanten
Nordenskiöld landat å flottiljen med två plan av typen J 22 klockan 1436
den »18» maj 1945. Denna gång hade generallöjtnanten Nordenskiöld anlänt
med allenast mycket kort varsel. Generallöjtnantens besök hade även vid
385
detta tillfälle gällt inspektion av byggnadsverksamheten vid flottiljen. Vid
denna tidpunkt hade den första flygande divisionen å flottiljen nyligen upp¬
satts. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade därför fått tillfälle att inspek¬
tera även denna division. Inspektionen hade dragit en lid av omkring två
timmar och hade avsett huvudsakligen kanslibyggnaden. Vid generallöjtnan¬
tens besök i december 1944 hade uppstått en del diskussion om utformning¬
en av vissa detaljer å kanslibyggnaden, beträffande vilka Nilsson haft sär¬
skilda önskemål. Diskussionen hade givit anledning till vissa ändringar i
fråga om de ursprungligen fastställda byggnadsplanerna. Dessa detaljer hade
nu särskilt tilldragit sig generallöjtnanten Nordenskiölds uppmärksamhet.
Vid generallöjtnanten Nordenskiölds besök hade Nilsson även fått tillfälle
diskutera vissa frågor i samband med en del planerade bombfällnings- och
skjutövningar å flottiljen. Vid denna tid hade nämligen ifrågasatts, att ett
förband ur Västmanlands flygflottilj skulle bedriva vissa skjut- och bomb-
fällningsövningar vid Hallands flygflottilj under sommaren. Nilsson hade
emellertid ansett det olämpligt att förlägga dessa övningar till trakten av
Halmstad med hänsyn till brist på lämpliga målområden utanför staden. Ge¬
nerallöjtnanten Nordenskiöld, som delat Nilssons uppfattning, hade också
bestämt, att en division ur Svea flygflottilj skulle förläggas till Halmstad i
stället för förbandet ur Västmanlands flygflottilj, som i stället förlagts till
Gotland. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade även på grund av sina iakt¬
tagelser vid inspektionen bestämt, att skjutning mot markmål icke skulle få
förekomma under denna divisions övningar i Halmstad. Löjtnanten Norden¬
skiöld, som tjänstgjorde som chef för divisionen i fråga och som icke tidi¬
gare besökt flottiljen, hade vid besöket undersökt förläggningsmöjligheterna
därstädes. Löjtnanten Nordenskiöld hade därvid avsett att inspektera den
hangar och den kasern, som skolat användas av hans division. Som emel¬
lertid generallöjtnanten Nordenskiöld tillsammans med löjtnanten Norden¬
skiöld inspekterat en hangar, som varit av exakt samma typ som den som
skolat användas av divisionen, hade man efter det Nilsson pekat ut hanga¬
ren ansett det onödigt att särskilt inspektera denna. Man hade ej heller an¬
sett erforderligt att särskilt inspektera den kasern, som skolat användas av
divisionen. Kasernen i fråga hade nämligen varit av samma modell som alla
andra kaserner viel flygvapnet. I kasernen hade avsetts att förlägga manska¬
pet å divisionen. Löjtnanten Nordenskiöld hade önskat bereda även divisio¬
nens officerare och underofficerare kvarter å flottiljen. Med anledning här¬
av hade det framhållits för honom, att dessa komme att bli nödsakade att
skaffa sig bostad i Halmstad. Nilsson ägde icke närmare kännedom örn gene¬
rallöjtnanten Nordenskiölds flygrutt på vägen från Stockholm till Halmstad.
Det hade ej heller varit tal örn huruvida särskilda övningsmoment inlagts
i flygningen. Vid detta tillfälle hade generallöjtnanten Nordenskiöld med¬
fört sitt bagage i sitt plan. Bagaget hade utgjorts av en vanlig resväska och
en del småsaker — troligen en mindre väska och en mössask. Det hade i allt
fall ej varit mer bagage än vad som kunde anses normalt vid en inspektion
av ifrågavarande slag. Ej heller löjtnanten Nordenskiöld hade medfört mer
25—458743. M ititieomb lids mannens umbetsbe rättelse.
386
bagage i sitt plan än som kunnat erfordras vid en vanlig inspektion. Gene¬
rallöjtnanten Nordenskiöld samt löjtnanten Nordenskiöld hade flugit till¬
baka till Stockholm från flottiljen klockan 1740 den 21 maj 1945 med ifrå¬
gavarande båda plan av typen J 22. Dessa hade under helgen ställts upp å
flottiljen, där personal funnits tillgänglig för deras omhändertagande.
Härjämte berättade Nilsson: Generallöjtnanten Nordenskiöld, som själv
rekognoscerat flottiljens förläggning, hade före sitt besök i december 1944
inspekterat flottiljen allenast vid ett tillfälle -— nämligen sommaren 1944
kort efter det byggnadsarbetet påbörjats vid flottiljen. Därefter hade gene¬
rallöjtnanten Nordenskiöld besökt flottiljen pingsten 1945. Även vid besöket
på sommaren 1944 hade generallöjtnanten Nordenskiöld flugit —• denna
gång i sällskap med majoren vid flygvapnet F.-R. Cervell som adjutant. Så¬
vitt Nilsson nu erinrade sig hade generallöjtnanten Nordenskiöld och Cer¬
vell vid detta tillfälle medfört erforderligt bagage i sitt plan. Nilsson ville
rent allmänt framhålla, att generallöjtnanten Nordenskiöld visat ett mycket
stort intresse för byggnadsverksamheten vid flottiljen samt att generallöjt¬
nanten Nordenskiölds inspektioner vid flottiljen visat sig synnerligen värde¬
fulla. Tack vare dem hade byggnadsverksamheten kunnat drivas framåt på
ett helt annat sätt än vad eljest skulle ha blivit fallet.
På frågor om och i vad mån det inom flygvapnet vore tillåtet företaga
andra flygningar än sådana, som betingades av beredskaps- och övnings¬
ändamål, samt lämpligheten av s. k. navigeringsflygningar, anförde Nilsson
vidare: Tidigare hade det inom flygvapnet varit tillåtet för personalen att
använda kronans plan för s. k. weekend-flygningar, d. v. s. sådana flyg¬
ningar som företoges uteslutande eller huvudsakligen i personalens privata
intresse. Det vöre emellertid sedan åtskilliga år tillbaka — troligen sedan år
1936 - icke längre tillåtet att använda kronans plan för sådana ändamål.
Enligt vad Nilsson hade sig bekant hade det dock vid olika tillfällen inom
liv gs t alten ifragasatts att i begränsad omfattning åter tillåta flygningar av
detta slag. Det vore nämligen av stor betydelse, att alla tillfällen att bereda
personalen möjlighet till flygträning tillvaratoges — särskilt gällde detta i
fråga örn personal i staber och expeditioner, som i regel hade tillfälle att
flyga i mycket begränsad omfattning. Under förhandenvarande omständig¬
heter skulle emellertid Nilsson varken själv företaga eller låta sina under¬
lydande företaga andra flygningar än sådana, som huvudsakligen betinga¬
des av övningsändamål. Beträffande tillåtligheten av flygningar av nu an¬
givet slag kunde givetvis icke uppställas några allmängiltiga regler. Det
finge ankomma på avgörande i varje enskilt fall. Detta vöre enligt Nils¬
sons uppfattning den inom flygvapnet gängse åsikten. — Nilsson hade emel¬
lertid enligt vad han nu kunde minnas för sin del icke haft tillfälle att träffa
något avgörande av ifrågavarande slag och skulle aldrig tillåta rena nöjes-
flygningar. Vad anginge de s. k. navigeringsflygningarna, varmed förstodes
flygningar från viss ort till annan, vore dessa av speciellt stort värde ur ut-
bildningssynpunkt. Detta vore särskilt fallet i fråga örn navigeringsflygningar
under mindre goda väderleksförhållanden. Det funnes icke någon bestämd
387
plan i de uppgjorda övningsprogrammen inom flygvapnet för företagande
av navigeringsflygningar i så måtto, att det givits bestämmelser när dessa
skulle företagas. Det vore emellertid bestämt, att sådana flygningar skulle
förekomma. Å övnings- och beredskapsförband borde enligt Nilssons mening
personalen få företaga minst en längre navigeringsflygning i veckan. Med
en längre flygning förstode Nilsson i detta sammanhang en flygning, där
vederbörande finge tillfälle landa å främmande flygplats. I övrigt gällde,
att navigeringsflygningar aldrig kunde företagas i tillräckligt stor omfatt¬
ning. Det förelåge ej heller något hinder för att sådana flygningar kombine¬
rades med särskilda uppgifter, som av olika anledningar kunde komma att
lämnas flygvapnet av civila eller militära myndigheter. Anordnandet av så¬
dana flygningar inverkade ingalunda menligt å övningsprogrammen. Hastigt
påkomna uppdrag vore man van vid inom flygvapnet.
Rietz, vilken enligt vad som inhämtats vid förfrågan å flottiljen befunnit
sig å tjänsteresa till Barkåkra, hördes per telefon samt berättade: Rietz hade
från flottiljen fått besked örn generallöjtnanten Nordenskiölds tillämnade
inspektion den 20 december 1944. Inspektionen hade emellertid uppskjutits
till påföljande dag på grund av nödlandningen vid Esmared. Inspektionen
hade varit synnerligen ingående. Vid denna tid hade allenast värmecentralen
å flottiljen varit fullt färdigställd. Övriga byggnader hade varit under upp¬
förande. Rietz mindes, att det blivit särskild diskussion om kanslibyggnaden.
Generallöjtnanten Nordenskiöld hade lämnat flottiljen vid något tillfälle på
eftermiddagen. Generallöjtnanten Nordenskiöld hade sedermera inspekterat
jämväl Skånska flygflottiljens förläggning i Barkåkra i sällskap med Rietz
och ryttmästaren Nordenskiöld. Rietz mindes icke numera, när denna in¬
spektion ägt rum, men han trodde sig kunna minnas, att den ägt rum någon
dag omkring trettondagshelgen 1945.
Senare meddelade Rietz likaledes per telefon till rättelse av sina tidigare
lämnade uppgifter följande: Han hade till följd av minnesfel kommit att
uppgiva, att generallöjtnanten Nordenskiöld inspekterat Skånska flygflot¬
tiljens förläggning i Barkåkra någon dag omkring trettondagshelgen 1945. In¬
spektionen hade emellertid rätteligen ägt rum den 30 december 1944. Rietz
grundade denna uppgift på anteckningar, som förts av ingenjören Bengtsson
å Barkåkra. Dessa anteckningar hade emellertid icke Rietz haft tillgängliga,
då Rietz lämnade sina tidigare uppgifter i saken.
Chefen för krigsflygskolan i Ljungbyhed, översten C. I. Nygren: Han hade
den 20 december 1944 befunnit sig å tjänsteresa till Rinkaby meli hade vid
sin återkomst till krigsflygskolan påföljande dag sannolikt av kaptenen J.
Dubois och kaptenen S. E. Uggla underrättats örn att fänriken Florman före¬
gående dag nödlandat å Ljungbyhed med ett plan av typen J 9. Nygren
kunde icke uttala sig om huruvida det ifrågavarande dag rått sådant väder,
att det kunnat anses mindre välbetänkt att företaga en flygning av ifråga¬
varande slag. För ett dylikt bedömande krävdes kännedom örn de väder-
leksprognoser, som lämnats vid starten från Barkarby. Antingen Dubois eller
Uggla hade även meddelat Nygren, att generallöjtnanten Nordenskiöld flugit
388
från Barkarby till Hallands flygflottilj i Halmstad och att Florman medfört
generallöjtnanten Nordenskiölds bagage i sitt plan. Det hade vidare varit
tal om att bagaget på aftonen den 20 december 1944 med en av skolans per¬
sonbilar transporterats ned till Båstad. Nygren visste icke vem som givit
order om denna transport. Han holle emellertid för troligt, att tjänstgörande
dagofficeren, fänriken i flygvapnets reserv Ruben Petrus Ericsson, i samråd
med Florman, som troligen ägt kännedom örn att generallöjtnanten Norden¬
skiöld efter besöket i Halmstad ämnat sig till Båstad, beslutat sända bagaget
dit i stället för till Halmstad. Som Florman landat å Ljungbyhed först efter
tjänstgöringstidens slut ifrågavarande dag och dagofficeren efter tjänstens
slut vore chefens ställföreträdare, hade det ankommit på Ericsson att i sin
egenskap av dagofficer träffa ett avgörande av ifrågavarande slag. Det hade
vid genomgång av Flormans plan visat sig, att det uppkommit något mindre
fel å en av hjulbromsarna, vilket fel måst avhjälpas, innan planet kunnat
användas. Sedan felet avhjälpts, hade Nygrens adjutant löjtnanten Å. Lönn¬
berg någon av de sista dagarna i december flugit planet tillbaka till Svea
flygflottilj. — Generallöjtnanten Nordenskiöld plägade inspektera krigsflyg-
skolan varje vår och höst vid aspirant- och flygreservskolornas slut. Där¬
jämte plägade generallöjtnanten Nordenskiöld besöka krigsflygskolan vid
ytterligare ett pär tillfällen varje år — vid dessa tillfällen som regel i sam¬
band med inspektioner av olika flygflottiljer i södra Sverige. Generallöjt¬
nanten Nordenskiöld plägade flyga vid sina inspektioner och medförde där¬
vid i regel en större och en mindre resväska samt ett mössfodral. Det hade
såvitt Nygren visste icke tidigare vid något tillfälle förekommit, att general¬
löjtnanten Nordenskiöld låtit transportera sitt bagage i ett särskilt plan.
Härjämte berättade Nygren: Med hänsyn till önskvärdheten av att perso¬
nalen i staber och expeditioner finge största möjliga flygträning hade det
tidigare varit tillåtet för stabspersonalen att använda kronans plan för pri¬
vata färder, exempelvis över lördagar och söndagar. Några uttryckliga be¬
stämmelser örn tillåtligheten av dylika flygningar hade icke utfärdats såvitt
Nygren visste. Vid något tillfälle omkring år 1936 hade dåvarande chefen
för flygvapnet -—- troligen vid ett ordinarie sammanträde med flygvapnets
flottiljchefer — muntligen förbjudit dylika s. k. weekend-flygningar. Det
funnes visserligen enligt vad Nygren hade sig bekant icke för närvarande
något uttryckligt förbud mot sådana flygningar, men Nygren skulle det oak¬
tat icke själv företaga eller låta sina underlydande företaga andra flyg¬
ningar än sådana som vore ändamålsenliga ur övningssynpunkt. I vad mån
en flygning vore ändamålsenlig finge avgöras från fall till fall. Det vore
allenast vederbörande flottiljchefer och därmed likställda chefer, som ägde
träffa avgöranden i dylika frågor. Därmed funnes betryggande garanti mot
okynnesflygningar. Frågan huruvida en flygning kunde anses ändamålsen¬
lig ur övningssynpunkt vore givetvis i väsentlig grad beroende på den om¬
fattning, vari vederbörande eljest finge tillfälle till flygträning. Därest exem¬
pelvis Nygrens adjutant anhölle att få flyga till Stockholm i något privat
ärende, skulle Nygren, därest besöket vore förenligt med tjänsten, utan tve¬
389
kan giva tillstånd därtill — detta med hänsyn till att adjutanten i regel icke
finge tillfälle att flyga i den omfattning, som vore önskvärd för bibehållandet
och förkovrandet av hans flygfärdighet. Därest åter någon av flyglärarna å
skolan, vilka i regel fiege varje dag, gjorde en sådan framställning, skulle
Nygren icke bifalla densamma. — De s. k. navigeringsflygningarna ägde
synnerligen stort värde ur utbildningssynpunkt. I övningsprogrammet för
all personal, som underginge allmän flygträning, inginge också i regel na-
vigeringsflygningar. Sådana flygningar tillhörde en av de svåraste sakerna
inom flygvapnet och kunde enligt Nygrens uppfattning icke tränas tillräck¬
ligt ofta. Anledningen till att Lönnberg fått order att flyga det ifrågavarande
planet tillbaka till Svea flygflottilj hade varit just Nygrens önskan att bere¬
da Lönnberg tillfälle till en längre navigeringsflygning.
Dubois: Han som den 20 december 1944 tjänstgjort som skolchefens ställ¬
företrädare trodde sig minnas, att antingen dagofficeren, Ericsson, eller
Lönnberg på eftermiddagen samma dag underrättat honom örn att ett plan
av typen J 9 nödlandat å Ljungbyhed samt att föraren å planet verkat täm¬
ligen medtagen av flygningen. Det hade även nämnts något om att planet
medfört bagage, som tillhört generallöjtnanten Nordenskiöld, men Dubois
kunde numera icke närmare erinra sig vilka uppgifter som lämnats om ba¬
gaget. Dubois bade ej heller tagit någon befattning med detta. Sedermera
hade Dubois erfarit, att man skickat bagaget till Båstad med en av krigs-
flygskolans bilar. Vem som givit order härom, visste emellertid icke Dubois.
Uggla: Han som vore chef för aspirantskolan bade ett vagt minne av att
Ericsson på eftermiddagen den 20 december 1944 telefonerat till honom och
meddelat, att Florman landat å Ljungbyhed med ett plan från Svea flyg¬
flottilj av typen J 9. Uggla trodde sig även minnas, att Ericsson meddelat, att
Florman medfört generallöjtnanten Nordenskiölds bagage samt att Ericsson
begärt instruktioner, hur han skulle förfara med bagaget. Uggla hade emel¬
lertid icke lämnat honom några anvisningar beträffande delta. Troligen hade
Florman omtalat för Ericsson, att bagaget skolat skickas till generallöjtnan¬
ten Nordenskiöld. I allt fall hade det icke kommit någon order från gene¬
rallöjtnanten Nordenskiöld, att bagaget skolat sändas till Båstad eller Halm¬
stad.
Lönnberg, vilken vistades i Ängelholm å tjänstledighet, hördes per telefon
samt berättade: Lönnberg finge i egenskap av Nygrens adjutant alltid med¬
delande örn de plan, som landade å Ljungbyhed, och orienterade därefter
Nygren eller dennes ställföreträdare därom. I förevarande tall hade Ericsson
meddelat, alt ett plan från Svea flygflottilj av typen J 9 landat å Ljungby¬
hed samt att föraren å planet uppgivit, att han skolat flyga till Halmstad men
tvingats nödlanda å Ljungbyhed på grund av dåliga väderleksförhållanden.
Ericsson hade vidare omtalat, alt föraren medhaft bagage till generallöjt¬
nanten Nordenskiöld, som jämväl skolat flyga lill Halmstad men sorn icke
fått med bagaget i sitt plan och därför måst sända det med J 9:an. Ericsson
hade dessutom sagt, att han med bil sänt bagaget till Båstad. Lönnberg min¬
des numera icke, huruvida det blivit tal örn anledningen till att bagaget
390
skickats dit. Troligen förhölle det sig så, att föraren å planet omtalat för
Ericsson, att generallöjtnanten Nordenskiöld från Halmstad ämnat sig till
Båstad och att Ericsson därför sänt bagaget dit i tanke, att detta, därest
generallöjnanten Nordenskiöld så önskade, kunde transporteras upp till
Halmstad från Båstad. Det vore nämligen betydligt kortare väg från Ljung-
byhed till Båstad än från Ljungbyhed till Halmstad, och det hade vid denna
tid inskärpts, att det varit nödvändigt att spara på drivmedel och bilgummi.
Ingen sannolikhet talade för att det varit generallöjnanten Nordenskiöld,
som givit order örn transporten. — Lönnberg och en annan officer vid krigs-
flygskolan hade troligen den 27 december 1944 flugit J 9:an till Svea flyg¬
flottilj. För återfärden till Ljungbyhed hade de begagnat två skolplan av
typen Sk 15, vilka skolat flygas ned till Ljungbyhed. Det ena planet hade
hämtats å Upplands flygflottilj i Uppsala och det andra å Svea flyg¬
flottilj i Barkarby.
Garageförmannen vid krigsflygskolan Stellan Samuelsson uppgav, att
Ericsson givit honom order örn att bagaget i fråga redan på aftonen den 20
december skolat transporteras till Båstad samt att körningen, vilken utförts
av en värnpliktig vid namn Lovén, icke varit förenad med något annat upp¬
drag.
Vid förhör å militieombudsmansexpeditioncn den 29 juni 1945 berättade
Ericsson, som då ej längre var i krigstjänst: Ericsson, som den 20 december
1944 tjänstgjort såsom dagofficer å krigsflygskolan i Ljungbyhed, hade på
eftermiddagen nämnda dag av posteringschefen vid den s. k. gamla flyghan¬
garen å krigsflygskolan fått telefonmeddelande örn att Florman landat å
Ljungbyhed med ett plan från Svea flygflottilj av typen J 9. Med anledning
härav hade Ericsson omedelbart begivit sig ned till flygfältet, där Ericsson
sammanträffat med Florman. Denne hade omtalat, att han å Svea flygflot¬
tilj fått order att flyga till Halmstad, men att han av väderleksförhållandena
tvingats gå ned vid Ljungbyhed. Florman, som i planet medfört troligen
allenast två resväskor — det hade i varje fall icke varit några större saker
-—• hade omtalat, att väskorna tillhörde generallöjtnanten Nordenskiöld samt
att denne med ett annat plan varit på väg till Halmstad. Vid landningen
hade Florman havererat ena hjulbromsen å sitt plan. Han hade dock varit
angelägen att fortsätta till Halmstad och hade därför begärt att få låna ett
plan vid krigsflygskolan för att kunna flyga vidare. Som Ericsson emeller¬
tid icke kunnat ställa något plan till disposition, hade Florman begärt, att
Ericsson skulle giva order örn att bagaget med bil skulle transporteras till
Båstad och där avlämnas hos generallöjtnanten Nordenskiölds svärson prin¬
sen av Lichtenstein. Ericsson hade visserligen i egenskap av dagofficer ägt
att i skolchefen Nygrens frånvaro — denne hade befunnit sig å tjänsteresa
— giva order härom, men då väskorna i fråga icke varit låsta och innehållet
i dem därför sannolikt icke varit sådant, att det kunde anses nödvändigt att
sända en bil till Båstad allenast för denna transports skull, hade Ericsson
med tanke på utfärdade bestämmelser örn sparsamhet med användande av
kronans bilar icke ansett sig böra giva order om transporten utan att ha in¬
391
hämtat närmare instruktioner av Dubois, som tjänstgjort som skolchefens
ställföreträdare. Som emellertid Dubois icke velat taga ansvaret för transpor¬
ten, hade Ericsson beslutat sig för att avvakta Nygrens återkomst, som be¬
räknats ske vid 2000-tiden samma dag. Florman, som landat någon timme
före skymningen, »gick därefter hela eftermiddag och ville lia iväg baga¬
get». Ericsson bade emellertid vidhållit sitt beslut att avvakta Nygrens åter¬
komst. Klockan omkring 2000 bade Ericsson så telefonerat till Nygrens bo¬
stad. Sedan Ericsson därvid fått besked, att Nygren troligen träffades å sitt
tjänsterum, bade Ericsson å flygskolan uppsökt Nygrens adjutant, Lönn¬
berg, samt orienterat honom örn Flormans landning och om Flormans öns¬
kan att få iväg generallöjtnanten Nordenskiölds bagage till Båstad. Lönn¬
berg hade omedelbart uppsökt Nygren å dennes tjänsterum. Vad som av¬
handlats mellan Nygren och Lönnberg visste icke Ericsson. Då Lönnberg
någon stund senare kom ut från Nygrens rum, hade lian emellertid givit
Ericsson order om att utskriva en kärorder å bagaget till prinsen av Lichten¬
stein i Båstad, bos vilken vederbörande bilförare skolat anmäla sig vid fram¬
komsten. Sedan Ericsson utskrivit ordern hade transporten samma kväll fö¬
retagits med en av flygskolans personbilar. Florman hade följt med bilen
till Klippan för att därifrån taga nattsnälltåget tillbaka till Stockholm.
Efter att lia tagit del av Ericssons uppgifter anförde Nygren i yttrande
den 9 juli 1945: Nygren hade intet minne av att Nygren personligen skulle
ha beordrat en bil till Båstad med chefens för flygvapnet bagage. Däremot
trodde Nygren sig minnas, att Nygren mottagit anmälan om att under Ny¬
grens bortavaro en bil utgått för ifrågavarande ändamål. Det förefölle Ny¬
gren dessutom osannolikt, att Nygren skulle ha befunnit sig på tjänste¬
rummet klockan 2000. Emellertid ansåge Nygren sig böra framhålla, att
någon order från chefen för flygvapnet icke givits beträffande ovan om¬
nämnda bil. Vilken av krigsflygskolans personal, som än beordrat densam¬
ma, hade denne dock handlat i bästa mening och efter att ha bedömt, att
chefen för flygvapnet vore beroende av att snarast möjligt komma i besitt¬
ning av sitt bagage. Att bagaget sänts till Båstad och icke till bolmstad, till
vilken senare plats det för övrigt vore betydligt längre körväg, torde lia be¬
rott på att Florman kunnat meddela, att chefen för flygvapnet efter sitt
tjänsteuppdrag vid Hallands flygflottilj haft för avsikt att under tjänstledig¬
het vistas på ifrågavarande ort.
Vid Nygrens yttrande hade fogats ett handbrev från Lönnberg av den 7
juli 1945, vilket brev var av följande innehåll: Med anledning av att Erics¬
sons uppgifter vore så detaljerade funnes knappast någon anledning antaga,
att händelseförloppet varit annorlunda. För egen del kunde Lönnberg icke
erinra sig stort mer än vad Lönnberg redan meddelat militieombuds-
mannens ombud. I Ericssons redogörelse franninge utöver Lönnbergs, att
Lönnberg ifrågavarande kväll inväntat chefens för krigsflygskolan åter¬
komst från tjänsteuppdrag. Enär detta ofta vore nödvändigt för erhållande
av namnteckning på brådskande ärenden, syntes detta förhållande Lönnberg
mycket troligt, ehuru Lönnberg icke kunde erinra sig detta speciella tillfälle.
392
Därest av Ericsson relaterat händelseförlopp vore riktigt, syntes antagligast
vara, att Lönnberg frågat chefen för krigsflygskolan till råds i ärendet. Såsom
logiska skäl häriör ville Lönnberg framhålla, att för det första anledningen
till Lönnbergs besök på chefens för krigsflygskolan tjänsterum just då knap¬
past torde kunnat vara annan än att göra nämnda förfrågan och för det
andra, att Lönnberg icke skulle kunnat taga ansvaret för en tjänstebilfärd,
om Lönnberg av dagofficeren orienterats om att tjänstförrättande chefen för
krigsflygskolan icke velat påtaga sig ansvaret härför (att en dylik orientering
lämnats finge väl anses troligt). Att bilen dirigerats till Båstad berodde syn¬
barligen på att Florman lämnat denna adress.
Av militieombudsmannen hördes chefen för tredje flygeskadern, översten
N. G. F. Ramström, angående de inom flygvapnet tillämpade principer för
övningsflygning. Sedan Ramström fått taga del av protokollet i ärendet för
den 21 juni 1945 såvitt anginge av generallöjtnanten Nordenskiöld därutin-
nan lämnade upplysningar och protokollet för den 25 samma månad angå¬
ende förhör med Falk, anförde Ramström: Direktiv angående övningsflyg¬
ning hade av dåvarande chefen för flygvapnet lämnats vid ett möte med
flottiljcheferna, som hållits före 1940, sannolikt 1937 eller 1938. Ramström,
som då tjänstgjort inom försvarsstaben, hade även bevistat mötet. Ramström
vitsordade att dessa direktiv, som inneburit en begränsning i vad förut prak¬
tiserats, hade det innehåll, som angivits av generallöjtnanten Nordenskiöld
och Falk. I enlighet med nämnda direktiv hade övningsflygning försiggått
å Skaraborgs flygflottilj, för vilken Ramström varit chef, och Ramström an-
såge dem fullt riktiga. Ramström ville kraftigt instämma i de uttalanden,
som gjorts av generallöjtnanten Nordenskiöld och Falk angående betydelsen
av att övningsflygningar företoges på detta sätt. övningsflygningar vore
mycket betydelsefulla för att uppehålla den flygande stabs- och expeditions-
personalens flygskicklighet och, då deras tjänstetid vore strängt upptagen
av stabs- och expeditionstjänst, vore till stor fördel att de använde fritiden
tor övningsflygning. Vid besök, som Ramström i egenskap av eskaderchef
gjort å flygflottiljer, hade lian funnit, att behov förelegat för expeditionsper-
sonalen att företaga övningsflygning i större omfattning än som praktiserats.
Överbefälhavaren anförde i yttrande till militieombudsmannen den 28
augusti 1945: Innan överbefälhavaren inginge på de avsedda åtgörandena av
chefen för flygvapnet, ansåge han det lämpligt att precisera sin principiella
ställning till spörsmålet, huruvida det kunde anses försvarligt eller lämpligt,
att en tjänsteförrättning i samband med resa företoges på tid och till sådan
plats, att samtidigt ett privat intresse, till exempel tjänstledighet, tillgodo-
såges. Tidigare hade överbefälhavaren varit bestämd motståndare mot varje
sådan kombination. De erfarenheter överbefälhavaren under de senare åren
gjort i åtskilliga ledande befattningar hade emellertid kommit honom att
ändra uppfattning. Den arbetsbörda, som åvilade de flesta militära befatt¬
ningshavare och i alldeles särskild grad de högre cheferna, vore numera så
stor, att det mötte betydande svårighet att hinna med bland annat den vik¬
tiga del av tjänsten, som inspektionsverksamheten utgjorde, överbefälhava¬
393
ren hade funnit, att det mången gång hade medfört tidsbesparing att inlägga
en inspektion utanför ordinarie tjänstgöringsort antingen vid början eller i
slutet av en tjänstledighetsresa. Ett sådant förfarande innehure också ofta
en ren besparing för statsverket. Enahanda synpunkter gjorde sig jämväl
gällande i fråga örn anordnandet av övningar och andra tjänstefön ättningar,
som föranledde resor. Då överbefälhavaren alltså funne, att ur statsnyttans
synpunkt principiellt ingen berättigad anmärkning kunde riktas mot
att så förlägga en inspektion eller övning, att samtidigt ett privat intres¬
se kunde komma att bliva tillgodosett, skedde det under den självklara för¬
utsättningen, att tjänsteförrättningen såväl med hänsyn till ändamålet som
beträffande valet av tid och plats vore sakligt motiverad samt att statsverket
därigenom icke åsamkades ökade utgifter. — I fråga örn chefens för flyg¬
vapnet i handlingarna omförmälda inspektions- och övningsflygningar funne
överbefälhavaren chefen för flygvapnet ha tillfredsställande motiverat deras
företagande. Denna överbefälhavarens uppfattning stärktes ytterligare av
den allmänna kännedom överbefälhavaren förvärvat om det outtröttliga nit
och den intensitet chefen för flygvapnet städse ådagalade i tjänsten och örn
de stora krav denne ställde icke minst på sig själv. Jämväl de vid de båda
tillfällena chefen för flygvapnet åtföljande personernas tjänsteuppdrag syn¬
tes ha varit överbefälhavaren godtagbara. En annan sak vöre, att det med
hänsyn till att ifrågavarande personer vore nära anförvanter till chefen för
flygvapnet — åtminstone beträffande flygningen i december hade varit lämp¬
ligare, örn chefen för flygvapnet givit uppdraget att medfölja som adjutant
åt annan, oskyld officer. Därigenom hade troligen undanröjts möjligheten
för utomstående att draga felaktiga slutsatser rörande ändamålet med flyg¬
ningen. — Vad slutligen anginge den påtalade biltransporten av chefens för
flygvapnet handbagage fran Ljungbyhed till Båstad, visade handlingarna, att
det berott på omständigheter, varöver uppenbarligen ingen kunnat råda, dels
att bagaget icke kunnat medföras i det av chefen för flygvapnet flugna pla¬
net, dels att bagaget ej, såsom avsett varit luftledes kommit fram till Halm¬
stad. Att chefen för flygvapnet haft berättigade anspråk på att under sin
tjänsteresa ha tillgång till sitt bagage funne överbefälhavaren uppenbart. Av
utredningen franninge icke, att detta kunnat åstadkommas på ett för kro¬
nan billigare eller ur gummislitagesynpunkter lämpligare sätt än som skett.
Även om så skulle varit fallet, torde det knappast kunna läggas personalen på
Ljungbyhed till last såsom tjänstefel, att man valde ett snabbt och tillförlitligt
medel att tillgodose försvarsgrenschefens intresse.
I ärendet är av intresse lrågan örn tillåtligheten att företaga tjänsteresa i
samband med semester eller annan ledighet. Gällande bestämmelser torde
ej lägga hinder i vägen för sådan kombination. Statsmakterna ha emellertid
framhållit det angelägna i att missbruk i detta avseende stävjas men samti¬
digt understrukit svårigheterna att reglera denna fråga genom allmänna be¬
stämmelser, varför man närmast hade att lita till övervakning fran överord¬
394
nades sida och till revision (proposition 1942 nr 130 s. 56; statsutskottets
utlåtande 1942 nr 104 s. 27; riksdagens skrivelse 1942 nr 217 s. 6). Överbe¬
fälhavaren har i ärendet uttalat, att han tidigare varit bestämd motståndare
till att en tjänsteförrättning i samband med resa företages på tid och till så¬
dan plats, att samtidigt ett privat intresse tillgodoses, men att han under
senare åren gjort sådana erfarenheter, att han ändrat uppfattning. Enligt
överbefälhavarens nuvarande uppfattning skulle ur statsnyttans synpunkt
ingen berättigad anmärkning kunna riktas mot att en inspektion eller en
övning förlädes så, att samtidigt ett privat intresse kunde komma att bli till¬
godosett — detta dock under den självklara förutsättningen, att tjänsteför-
rättningen saväl med hänsyn till ändamålet som beträffande valet av tid¬
punkt och plats vöre sakligt motiverad samt att statsverket därigenom icke
åsamkades ökade utgifter.
Man rör sig här på ett område, där olika intressen kunna komma i kon¬
flikt med varandra. Beroende på den vikt, som tillägges de särskilda om¬
ständigheterna, kan man försvara såväl den strängare ståndpunkten, att
varje kombination av angivet slag bör undvikas, som en mera tolerant håll-
ning. Till förmån för den strängare ståndpunkten kan anföras den påtagliga
faran av missbruk. Inspektionsverksamhet är ofta till sin natur sådan, att
det icke går att efter objektiva normer fastslå, när en inspektion ur stats¬
verkets synpunkt är ovillkorligen nödvändig eller åtminstone försvarlig, lika
litet som det går att fixera den tid, då inspektionen bör företagas. En tjänste¬
man kan omedvetet låta sig påverka av personliga önskemål, när han prö¬
var behovet av den tjänsteresa, som passar in med hans planer för semester
eller tjänstledighet. Och fall av illojalt utnyttjande av rätten till tjänsteresor
äro svåra att avslöja. Ä andra sidan saknas ej fog för den meningen, att det
i vissa fall även fran statsnyttans synpunkt kan vara försvarligt, att en
tjänsteresa företages i anslutning till semester eller tjänstledighet. Med hän¬
syn därtill torde man icke böra ställa sig helt avvisande mot att även privata
intressen tillgodoses i samband med tjänsteresor. Man måste dock kräva, att
de privata intressena underordnas tjänstens krav, och synes icke kunna
nöja sig med att resan är ur statsnyttans synpunkt försvarlig. Behovet av
tjänsteresan skall vara sådant, att resan måste företagas, även örn några
personliga intressen ej förelegat. I verkligheten torde detta krav leda till att
de personliga synpunkterna endast få inverka på valet av tidpunkten för
resan. I detta senare avseende bör det fordras, att valet av tidpunkt icke i
någon mån föranleder, att värdet av resan förringas eller ökade utgifter
vållas.
Även om man vid bedömande av generallöjtnanten Nordenskiölds båda
resor ur nu anförda synpunkter med hänsyn till det personliga intresse, som
torde ha påverkat resornas företagande, skulle hysa någon tvekan om resor¬
nas berättigande enbart såsom tjänsteresor, föreligga emellertid inom flyg¬
vapnet särskilda förhållanden, till vilka hänsyn bör tagas, då det gäller att
bedöma det berättigade i resor med kronans flygplan.
395
Från flera håll har vitsordats det stora värde, som övningar i navigerings-
flygning äga ur utbildningssynpunkt, samtidigt som det understrukits ange¬
lägenheten av att bereda viss personal, särskilt stabspersonal, tillfällen till
erforderlig flygträning. Jag anser mig böra utgå från att dessa synpunkter
äro riktiga och böra beaktas vid ordnandet av tjänstgöringsförhållandena
inom flygvapnet. Samtidigt kan jag icke underlåta att påpeka, att i ärendet
gjorts uttalanden, som, åtminstone örn de tagas efter orden, kunna föra för
långt. Behovet av flygträning kan givetvis icke tagas till intäkt för flyg¬
ningar i vilken omfattning och under vilka förhållanden som helst. Flyg¬
ningar, utförda under fritid eller i samband med ledighet eller mindre vik¬
tiga tjänsteuppdrag, kunna tillåtas endast, då de ur utbildningssynpunkt äga
ett värde, som uppväger de kostnader och olägenheter, som äro förenade
med desamma. I princip bör man kräva, att utbildningssyftet eller den ökade
flygträningen skall vara det väsentliga vid dessa flygningar. Flygningar, som
utföras uteslutande eller huvudsakligen i personalens eget privata intresse,
böra, även örn de icke sakna betydelse såsom övningsflygningar, likväl be¬
gränsas eller förbjudas. Särskilt gäller detta om rena nöjesflygningar. Om¬
ständigheterna kring dylika flygningar torde ofta föranleda, att utbildnings¬
momentet träder i bakgrunden. Jag antager, att det varit överväganden av
den innebörd, som nu antytts, vilka föranlett, att man på 1930-talet genom¬
fört de i ärendet omtalade begränsningarna i rätten till övningsflygning —
begränsningar till vilka generallöjtnanten Nordenskiöld själv7 medverkat. Det
ankommer på vederbörande chefer att tillse, att behovet av övningsflyg¬
ning städse blir det avgörande, såväl då fråga uppkommer om tillstånd för
underlydande personal att företaga sådana flygningar, som då de själva
önska utföra flygningar av detta slag.
Med hänsyn till det anförda anser jag mig icke böra rikta någon erinrar
mot ifrågavarande båda av generallöjtnanten Nordenskiöld i samband med
inspektion företagna flygresor, utan äro dessa enligt min mening godtagbara
såsom övningsflygningar. I detta sammanhang vill jag instämma i de upp¬
skattande uttalanden, som gjorts rörande generallöjtnanten Nordenskiölds
strävan att fylla alla de krav tjänsten ställer i fråga örn praktisk flygträning.
Att inspektionsresor kombineras med övningsflygningar torde också ligga i
statsverkets intresse.
Beträffande generallöjtnanten Nordenskiölds val av följeslagare vid resor¬
na — i ena fallet generallöjtnanten Nordenskiölds broder och i andra fallet
hans son — torde personliga skid lia medverkat, och valet har näppeligen
varit lyckligt. Det hade med hänsyn till omständigheterna varit bättre, örn
generallöjtnanten Nordenskiöld valt andra lämpliga, ej närbesläktade per¬
soner att medfölja. Någon egentlig anmärkning ur saklig synpunkt anser
jag mig dock knappast kunna göra mot valet.
Vad slutligen angår sättet för transporten av generallöjtnanten Norden¬
skiölds bagage den 20 december 1944, är det tydligt, att statsverket därvid
åsamkats extra kostnader. Dessa synas emellertid vara föranledda av .sådana
särskilda omständigheter, att man måste låta del bero vid vad sorn före¬
kommit.
396
Statsverkets starkt markerade intresse av att tjänsteresor icke missbrukas
i samband med semester och annan ledighet låter sig icke väl förena med
alltför lösliga normer rörande rätten att företaga övningsflygningar. Såsom
av det föregående torde framgå skulle en med flygning företagen tjänsteresa
i samband med ledighet, vilken resa enligt grunderna för det allmänna rese¬
reglemente! vore att anse som missbruk, alltför lätt kunna föras över till de
tillåtna resorna genom att arrangeras såsom en övningsflygning. Vissa direk¬
tiv äro redan givna i syfte att begränsa de mer eller mindre privata övnings-
llygningama samt att garantera, att övningsmomentet vederbörligen beaktas.
Emellertid 1 öreligger ett behov av närmare regler. Det har ifrågasatts att ut¬
färda dylika bestämmelser i form av flygvapenorder. Med hänsyn till bestäm¬
melsernas nära samband med rätten till tjänsteresor böra emellertid enligt
min mening erforderliga föreskrifter i ämnet utfärdas av Kungl. Majit. När
det gäller alt hindra missbruk, har man att lita till revision samt övervakning
från överordnades sida. I den mån dessa flygningar företagas såsom övnings¬
flygningar utan att framträda såsom tjänsteresor synes däremot kontrollen
bliva delvis försvårad. Denna omständighet synes böra särskilt uppmärk¬
sammas.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag härigenom med stöd
av 13 § i den för militieombudsmannen utfärdade instruktionen hemställa,
att Eders Kungl. Majit ville taga under övervägande, huruvida icke närmare
föreskrifter böra meddelas rörande rätten att företaga övningsflygning i sam¬
band med tjänsteuppdrag eller ledighet.»
6. Angående åläggande av anmälningsskyldighet för den, som meddelats
tillrättavisning i form av kasern- eller lägerförbud.
Den 22 november 1945 avlät militieombudsmannen följande skrivelse här¬
om till Konungen.
»Angående omfattningen av kasemområde och s. k. fritidsområde stadgas
i mom. 631 och 632 i det sedan den 1 november 1945 gällande Tjänstereg-
lementet för krigsmakten följande.
Kasernområde skall omfatta vederbörligt kasernetablissement med där¬
till hörande område och, där så finnes lämpligt, visst begränsat område i
omedelbar anslutning till detta. Gränserna för kasernområdet angivas i ka¬
serninstruktionen. Området skall, i den mån det icke är inhägnat, vara på
annat sätt tydligt utmärkt.
Chef för regemente, örlogsstation eller flygflottilj skall bestämma visst om¬
råde, fritidsområde, inom vilket manskap äger vistas utan tillstånd på fri¬
tid mellan revelj och tapto eller annan i kaserninstruktionen bestämd tid.
Fritidsområde kan antingen sammanfalla med förläggningsorten, utgöra del
av denna eller utsträckas att omfatta område eller orter utanför densamma.
\ id fastställande av fritidsområde skall hänsyn tagas till samfärdsmedlen.
Gränserna skola angivas i kaserninstruktionen. Vid tillfällig förläggning be¬
stämmer vederbörande chef fritidsområde.
397
Enligt mom. 469 i tjänstereglementet äger manskap och vederlikar, som
bo i kasern, på fritid — d. v. s. å sådan tid, då tjänstgöring för vederbörande
icke förekommer •— mellan revelj och tapto eller annan i kaserninstruktion
bestämd tid utan tillstånd vistas var som helst inom fritidsområdet.
I huvudsak lika lydande bestämmelser vörö upptagna i de före den 1 no¬
vember 1945 för de olika vapengrenarna gällande tjänstgöringsreglementena.
Genom vissa medgivna former för tillrättavisning kan inskränkning göras
i ovan omförmälda rätt att vistas utom kasernområdet. Jämlikt 210 § straff¬
lagen för krigsmakten får sålunda som tillrättavisning för mindre förseelser
och fel mot militär tukt och ordning för manskap användas bland annat
förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom kasern¬
område, läger eller däremot svarande område eller åt kompani eller likställt
truppförband upplåten del av dylikt område. Dessa former av tillrättavisning
benämnas vanligen kasernförbud och lägerförbud, respektive kompaniför-
bud. Vid tillrättavisning i form av kasernförbud eller lägerförbud äger den
tillrättavisade att fritt röra sig inom hela kasernområdet eller lägret och
kan sålunda vistas inom mäss eller marketenterilokal, i till kasernen hö¬
rande park o. s. v. Den som tillrättavisats med kompaniförbud får däremot
endast vistas inom de lokaler, som särskilt anvisats för det kompani han
tillhör, dess logementrum, dagrum o. s. v. (Denna form av tillrättavisning
skiljer sig såtillvida från disciplinstraff av arrest utan bevakning för man¬
skap. att vederbörande i det senare fallet nödgas vistas inom ett och samma
rum, under det att han i det förra fallet äger uppehålla sig inom samtliga
för kompaniet upplåtna lokaler.)
I samband med inspektioner av olika truppförband under de senare åren
har militieombudsmannen uppmärksammat, att tillrättavisning i form av
kasernförbud och lägerförbud på vissa håll plägat förenas med åläggande
för den tillrättavisade att å vissa angivna tider anmäla sig för t. ex. dagunder¬
officeren. Att dylik anmälningsskyldighet kommit till användning har även
framgått av klagomål, som hos militieombudsmannen anförts. Vid verkställd
utredning har framgått, att vederbörande befälhavare ansett det nödvändigt
att som kontroll å efterlevnaden av meddelat förbud att lämna kasern- eller
lägerområdet ålägga den tillrättavisade viss anmälningsskyldighet.
Som närmare framgår av vissa i ämbetsberättelsen till 1945 års riksdag
refererade ärenden (s. 47, 252, 254), har militieombudsmannen angående
åläggande av dylik anmälningsskyldighet framhållit, att den begränsning
i rörelsefriheten, som innefattades i en tillrättavisning i form av kasernför¬
bud eller lägerbud, bleve ytterligare skärpt, örn den tillrättavisade dessutom
ålades skyldighet att med vissa mellanrum anmäla sig för angiven överord¬
nad. Anmälningsskyldigheten kunde därför komma att verka såsom en med
förbudet jämförlig påföljd med anledning av den begångna förseelsen. Som
åläggande av anmälningsskyldighet icke vore någon i strafflagen för krigs¬
makten medgiven form av tillrättavisning, linge anmälningsskyldighet, enligt
militieombudsmannens mening, icke åläggas i sådan utsträckning, att den
medförde någon väsentlig inskränkning i den tillrättavisades frihet utöver
398
vad tillrättavisningen innebure, och ej i andra fall än då särskilda omständig¬
heter föranledde därtill.
Uti ett av ovannämnda ärenden — avseende åläggande för elever vid tyg-
förvaltningsskolan, vilka erhållit tillrättavisning i form av förbud alt lämna
tygförvaltningsskolans område, att under vissa tider en gång varje tim¬
me anmäla sig i vakten vid skolan framhöll militieombudsmannen, att,
enär de meddelade tillrättavisningarna i oell för sig icke utgjort hinder för
de tillrättavisade att under fritid fritt röra sig inom tygförvaltningsskolans
område, den anmälningsskyldighet som ålagts dem uppenbarligen inneburit
en väsentlig inskränkning i nämnda frihet och sålunda medfört en betydan¬
de skärpning av den lagligen medgivna form av tillrättavisning som begag¬
nats. Särskilt anmärkningsvärt vore enligt militieombudsmannens mening i
detta fall, att anmälningsskyldigheten utsträckts till klockan 2300 på ons¬
dagar och söndagar och till klockan 0100 natten mellan lördagar och sön¬
dagar, varigenom de tillrättavisade dessa kvällar syntes lia saknat möjlighet
att gå till vila före nämnda tidpunkter, vilket måste betraktas som synner¬
ligen olämpligt. Enligt vad militieombudsmannen vid en företagen inspektion
av tygförvaltningsskolan erfarit, förelåg icke i fråga örn de lokala förhållan¬
dena vid skolans förläggning några särskilda omständigheter, som kunde
motivera, att man i samband med meddelande av tillrättavisning av ifråga¬
varande slag ålade vederbörande anmälningsskyldighet i den omfattning som
skett. Med hänsyn till att in- och utpassering till skolans område kontrollera¬
des av civil portvakt samt att antalet elever och personal vid skolan, i jäm¬
förelse med förhållandena vid t. ex. en regementsförläggning, vöre relativt
ringa, syntes möjligheterna att — utan att därför anmälningsskyldighet be¬
hövde åläggas — öva kontroll å att de, som meddelats förbud att lämna sko¬
lans område, icke överträdde detta förbud vara betydligt större än för en mot¬
svarande kontroll vid en regementsförläggning. Det förhölle sig visserligen
så att vid skolan vederbörande för utspisning måste passera vakten. En
anmälan till vakten i samband med utpassering för besök å matinrättningen
och vid återkomsten därifrån syntes kunna vara tillfyllest för att undanröja
de olägenheter, som för kontrollen kunde föranledas av de lokala förhållan¬
dena i fråga örn utspisningen. Någon ytterligare anmälningsskyldighet syntes
militieombudsmannen icke lia varit motiverad i detta fall.
I ett annat fall, avseende ett till Skaraborgs pansarregemente hörande
kompani med en styrka av 600 man, vilka förlagts å ett oinhägnat barack¬
område, hade tillrättavisning i form av förbud att lämna barackområdet för¬
enats med skyldighet för den tillrättavisade att anmäla sig en gång i timmen
för dagunderofficeren. Militieombudsmannen ansåg, med hänsyn till vad
som upplysts om kompaniets styrka och förläggning i ett oinhägnat barack¬
område, att i detta fall ur kontrollsynpunkt fog 1'örefunnits för anmälnings¬
skyldighet. Att giva denna sådan omfattning som skett syntes emellertid
lia föranlett en alltför stor inskränkning i rörelsefriheten. Anmälningsskyl¬
digheten hade därigenom inneburit en otillåten skärpning av tillrättavisning¬
en. Örn däremot anmälningsskyldigheten haft en omfattning av allenast en
399
eller ett par gånger om dagen, syntes det militieombudsmannen, att anmärk¬
ning ej behövt riktas mot en dylik föreskrift.
Vid inspektion innevarande år av Svea artilleriregementes kasernetablisse-
ment i Stockholm framkom vid granskning av anteckningsbok för tillrätta¬
visningar, att den som erhållit tillrättavisning i form av kasernförbud jämväl
ålagts 'anmälningsskyldighet’. Regementschefen meddelade i infordrat ytt¬
rande, att han, med hänsyn till belägenheten av regementets kasern mitt inne
i Stockholm med en mängd kaféer och dylikt i närheten, i regementsinstruk-
tionen anbefallt, att soldat, som tillrättavisats med förbud att vistas utom
kasemområdet, skulle, då tjänsten icke hindrade, anmäla sig för regements-
dagunderofficeren vid vissa angivna tidpunkter under dagen. Utan denna
anmälningsplikt furmes enligt regementschefens mening icke någon möjlig¬
het att kontrollera, huruvida ifrågavarande slag av tillrättavisning efterlev¬
des. Enligt nämnda föreskrift i regementsinstruk linnen skulle soldat, som
tillrättavisats med förbud att vistas utom kasernområdet, då tjänsten icke
hindrade, bära lägerkläder och anmäla sig för regementsdagunderofficeren
vardagar klockan 1830, 1930, 2030 och 2130 samt sön- och helgdagar dess¬
utom klockan 1030, 1230, 1430 och 1730.
Åläggande av anmälningsskyldighet i samband med meddelande av till¬
rättavisning i form av kasernförbud synes jämväl tillämpas vid Dalrege¬
mentet och Bergslagens artilleriregemente. Vid det förra förbandet hade den
tillrättavisade skyldighet att anmäla sig för dagunderofficeren varje jämn
timme å fritid och vid det senare förbandet -— där kasemområdet icke vöre
inhägnat — innebar anmälningsskyldighet enligt genom regementsorder fast¬
ställda ordningsföreskrifter, att anmälan skulle ske för regementsdagunder¬
officeren å dennes tjänsterum vardagar klockan 2000 samt sön- och helg¬
dagar klockan 1200, 1600 och 2000.
Vid större förläggningar torde förhållandena i allmänhet vara sådana, att
det knappast vore genomförbart eller i varje fall skulle vara förenat med
stora praktiska svårigheter att under tiden mellan revelj och tapto vid in-
och utpassering mellan kasernområdet och fritidsområdet av till förbandet
hörande i uniform klädd militär personal fordra uppvisandet av särskilt
passertillstånd såsom nummerbricka eller dylikt. Meddelande av tillrätta¬
visning i form av kasern- eller lägerförbud skulle, därest en dylik kontroll
vöre anordnad, innebära, att den tillrättavisade finge vid tillrättavisnings-
beslutets meddelande avlämna av honom innehaft passertillstånd. Även örn
sådana anordningar skulle kunna vidtagas, att något missbruk ej skulle be¬
höva befaras genom utnyttjande av för annan person gällande passersedel,
skulle en dylik kontroll sannolikt bliva så tidsödande, att därigenom .skulle
komma att icke oväsentligt inkräktas på vederbörandes fritid. På grund här¬
av och med hänsyn till den utökning av personalen, som måhända skulle
bliva erforderlig för genomförande av nämnda kontroll, synes det mig, att
man icke i allmänhet kan begära, att sådana anordningar skola vidtagas
för tillgodoseende allenast av det här ifrågavarande ändamålet att kontrollera
400
verkställigheten av tillrättavisning i form av kasern- eller lägerförbud. Det
kan sålunda, som av det anförda framgår, icke förnekas, att det under vissa
förhållanden kan vara nödvändigt att genom åläggande av anmälnings¬
skyldighet bereda viss möjlighet att kontrollera, att meddelat kasern- eller
lägerförbud icke överträdes. Särskilt trängande är givetvis behovet härav
i de fall, där kasemområdet icke är inhägnat, en förläggningsform som
under de senare åren tillämpats vid bland annat vissa nyuppsatta förband.
Det förhåller sig visserligen så, att överträdelse av en tillrättavisning i form
av kasern- eller lägerförbud kan medföra bestraffning enligt strafflagen för
krigsmakten. Denna omständighet torde emellertid, med hänsyn till att ris¬
kerna för upptäckt ofta torde vara ganska små, ej alltid vara tillfyllest.
Militieombudsmannen har väl, som av det ovan anförda framgår, funnit
anmälningsskyldighet kunna i vissa fall åläggas, därest den icke medför
någon väsentlig inskränkning i den tillrättavisades frihet utöver vad till¬
rättavisningen innebär. Åläggande av anmälningsskyldighet i vidare utsträck¬
ning har militieombudsmannen däremot funnit icke vara lagligen grundat.
Sådana fall kunna emellertid föreligga, där åläggande av en längre gående
anmälningsskyldighet är påkallat för ernående av en effektiv kontroll å
efterlevnaden av meddelad tillrättavisning i form av kasern- eller läger¬
förbud. Med hänsyn till det anförda synes böra övervägas att genom tillägg
till 210 § strafflagen för krigsmakten meddela uttrycklig föreskrift därom,
att tillrättavisning i form av förbud att vistas utom kasernområde, läger
eller däremot svarande område, må, i den mån så erfordras för kontroll å
efterlevnaden av det meddelade förbudet, förenas med åläggande av an¬
mälningsskyldighet. Därvid bör även uppmärksammas, huruvida icke möj¬
ligheten att ålägga sådan skyldighet bör i lagen på något sätt uttryckligen
begränsas.
Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade in¬
struktionen har jag härmed velat för Eders Kungl. Majit framföra detta
spörsmål till den åtgärd, som Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.»
Yttrande till Konungen i anledning av remiss av prome¬
moria angående nedbringande av arbetsbalansen
i högsta domstolen.
Militieombudsmannen avgav den 9 februari 1945 följande underdåniga
yttrande.
»Sedan genom remiss den 19 januari 1945 tillfälle bereus mig att avgiva
yttrande över en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria angående
nedbringande av arbetsbalansen i högsta domstolen, får jag anföra följande.
Den arbetsbalans som för närvarande föreligger i högsta domstolen är,
som i promemorian framhålles, icke av den omfattning, att den i och för sig
med nödvändighet skulle påkalla omedelbara åtgärder lör dess nedbringande
till mera normal omfattning. Med hänsyn till angelägenheten av att någon
tyngande arbetsbalans icke föreligger vid den tidpunkt, då den nya rätte¬
gångsbalken träder i tillämpning, har emellertid det oaktat åtgärder ansetts
redan nu böra vidtagas för balansens nedbringande. För detta ändamål har
i promemorian förordats en i förhållande till nu gällande ordning synner¬
ligen radikal begränsning i rätten att fullfölja talan till högsta domstolen. Att
för uppnående av ett så relativt begränsat mål som ett nedbringande av
högsta domstolens arbetsbalans från 800 till 500 mål vidtaga så genomgri¬
pande förändringar i vårt fullföljdssystem, som här föreslås, synes mig kun¬
na möta vissa principiella betänkligheter. Den föreslagna anordningen inne¬
bär emellertid allenast ett anteciperande i huvudsak av de fullföljdsregler,
som upptagits i nya rättegångsbalken. På grund härav och da för tillgodo¬
seende av rättssäkerheten — i jämförelse med fullföljdssystemet enligt nya
rättegångsbalken — i förslaget vidtagits den modifikationen, att oinskränkt
fullföljdsrätt bibehålies för tilltalad, såvitt han genom utslaget blivit dömd
till straffarbete i ett år eller därutöver, eller till förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt, finner jag mig icke böra göra någon erinran mot försla¬
get. Detsamma bar icke av mig gjorts till föremål för någon lagteknisk
granskning.»
26—’i587h3. Militieombudsmanncns ämbetsberättelse.
Yttrande angående utfärdande av bestämmelser örn
förbud mot s. k. livning.
Härom avlät militieombudsmannen den 24 maj 1945 följande skrivelse
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.
»Sedan genom remiss den 5 maj 1945 tillfälle bereus mig att avgiva ytt¬
rande över en inom försvarsdepartementet upprättad promemoria med förslag
till bestämmelser angående förbud mot s. k. livning, får jag anföra föl¬
jande.
I promemorian framhålles, att några allmänna föreskrifter örn förbud mot
s. k. livning eller pennalism inom krigsmakten väl icke torde ha utfärdats,
men att vissa bestämmelser i strafflagen för krigsmakten samt tjänstgörings -
reglementet för armén torde vara tillämpliga i vissa hithörande fall. Det
ifrågasättes emellertid, huruvida icke genom en direkt föreskrift bör medde¬
las ett allmänt förbud mot livning och andra dylika företeelser. En sådan
föreskrift, framhålles det, borde även innefatta fastslående av en klar skyl¬
dighet för envar överordnad att ingripa mot överträdelse av förbudet.
Ehuru de uppmärksammade förhållanden, som närmast torde ha givit an¬
ledning till förevarande förslag, torde kunna medföra ansvar enligt straffla¬
gen för krigsmakten (jämfört med vederbörande tjänstgöringsreglemente)
eller enligt allmänna strafflagen, synes en uttrycklig föreskrift örn förbud
mot livning böra meddelas. Ett sådant förbud skulle visserligen drabba jäm¬
väl sådana former av livning, som äro helt oskyldiga och allenast att be¬
trakta som harmlöst skämt. Med hänsyn till de betydande svårigheter, som
torde möta vid en gränsdragning mellan dylika fall av livning och mera
olämpliga former härav, synes det dock mest ändamålsenligt att helt för¬
bjuda varje slag av livning inom krigsmakten.
Det genom promemorian framlagda förslaget till bestämmelser härom har
erhållit formen av en erinran örn vad som härutinnan antagits redan tidigare
gälla. Som det emellertid ej torde vara fullt klart, att vad i nämnda erinran
upptagits är enligt gällande lag straffbart, synes mig den bestämmelse, som
kommer att utfärdas, i stället böra erhålla formen av en uttrycklig före¬
skrift om förbud mot varje slag av livning eller pennalism. Av principiella
skäl synes man även böra undvika att i de militära tjänstgöringsreglemen-
tena eller i anslutning därtill utfärdade föreskrifter intaga erinringar an¬
gående vissa i allmänna strafflagen eller strafflagen för krigsmakten straff¬
belagda gärningar.
Det torde ej vara lämpligt att i detta sammanhang utan närmare utredning
ingå på vissa andra med livning och pennalism besläktade företeelser såsom
straffexercis och dylikt. Frågan om vidtagande av erforderliga åtgärder för
403
att råda bot på sådana missförhållanden torde bliva föremål för närmare
övervägande i samband med det pågående arbetet för omarbetning av straff
lagen för krigsmakten.
I promemorian har föreslagits, att i samband med meddelande av före¬
skrift om förbud mot livning bör fastslås en klar skyldighet för envar
överordnad att ingripa mot överträdelse av förbudet. Detta har i förslaget
erhållit den utformningen, att det skulle åligga envar, som inom krigsmak¬
ten äger befälsrätt, att ha noggrann tillsyn över bestämmelsens efterlevnad.
Det synes mig kunna ifrågasättas, om en dylik skyldighet lämpligen bör be¬
gränsas till att avse dem, som äga befälsrätt. Det kan framhållas, att enligt
tjänstgöringsreglementet för armén (§ 1 mom. 19) gäller, att befälhavare
icke får lämna oanmärkt fel eller försummelse, som vare sig i eller utom
tjänsten begås av underlydande, och enahanda skyldighet åligger i viss ut¬
sträckning jämväl förman med avseende på underlydande, som icke står
under hans befäl. 1 Rekrytinstruktion för kustartilleriet (1943 mom. 9) även¬
som i Undervisning för manskapet vid flottan (1940 mom. 72) föreskrives
vidare skyldighet för envar att, där något orätt eller vanhederligt är på fär-
de, söka avstyra det och göra anmälan därom lill någon av befälet. Med
hänsyn till de betydande svårigheter, som kunna föreligga att upptäcka fö¬
rekommande överträdelser av förbudet mot livning, vore det måhända av
visst värde att efter mönster av sistnämnda bestämmelser lämna föreskrift
örn en allmän skyldighet att göra anmälan om förekommande fall av över¬
trädelse av förbudet. Härutöver torde därjämte — såsom i promemorian före¬
slagits — böra föreskrivas skyldighet för envar, som inom krigsmakten äger
befälsrätt, att ha noggrann tillsyn över efterlevnaden av bestämmelsen om
förbud mot livning.»