.JUSTITIEOMBUDSMANNENS
ÄMBETSBEBÄTTELSE
AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN
ÅR 1945
SAMT
TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS
BERÄTTELSE
STOCKHOLM 1945
IVAR HAGG LISTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG
4430BE>
' f *J | ? ■ f
tiri,.- ■
i m m
• i ■ W. v 9s.
L.i K å £ Å
i * r j * | nfi
5 i. C. i
. o i < i /
* - * é- t <. l..
, '■ t r i ;r *** r
- - /I | ? |
«*>n
f
:? ',i
..i
»■*; i
• i •
*;•' > ris. ,r , '• •
■*> X
INNEHALL
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.
Sid.
Inledning.............................................i . . 7
I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:
1) stadsfiskalen W. Ryhninger för dröjsmål med beslut i fråga om anhållen persons
häktande eller lösgivande (ämbetsberättelsen 1944 sid. 36)............... 8
2) överkonstapeln Th. Söderström för försummelse att lämna åklagare underrättelse
om verkställt beslag m. ra. (ämbetsberättelsen 1944 sid. 36)............. 8
3) stadsfiskalen C. Sterner för underlåtenhet att anställa åtal m. m. (ämbetsberättelsen
1944 sid. 58)......................................... 9
4) byråchefen N. Collin för vägran att utlämna offentliga handlingar.......... 9
5) poliskonstapeln E. Swärd för felaktiga åtgöranden, vilka lett till obefogade åtal för
fylleri.............................................. 15
6) t. f. borgmästaren H. Nyman m. fl. i fråga om felaktigt beslut av överexekutor
rörande verkställighet av domstols dom.......................... 37
7) vice kyrkoadjunkten E. Sjöberg för utfärdande av lysningssedel trots att hinder
mot äktenskap förelegat................................... 46
8) landsfiskalen R. Enhammar för olaga kvarhållande................... 49
9) länsnotarien J. Gåd i för felaktigt förordnande om verkställighet av frihetsstraff . . 68
10) landsfogden E. Nyström för olaga häktning....................... 73
II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd för disciplinär bestraff¬
ning mot nedannämnde tjänsteman:
1) t. f. landsfiskalen A. Mattsson för obefogat kvarhållande av för brott misstänkt
person.............................................102
III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd enligt I eller II.
1) Fråga angående omfattningen av polismyndighets befogenhet att med stöd av § 13
ordningsstadgan för rikets släder meddela förbud mot uppförande av skådespel . . . 108
2) Fråga huruvida hos domkapitel anhängiggjört ärende bort avslutas genom med¬
delande av utslag med skyldighet för sökanden att lösa expedition..........113
3) Fråga om handläggning i jordbrukskomrnission av ärende rörande vanhävd.....118
4) Fråga om skyldighet för åklagare att anställa åtal för rattfylleri...........124
4
Sid.
5) Fråga huruvida i myndighets personalakter befintliga uppgifter om tjänstemän ådömda
bestraffningar kunna medgiva akternas hemlighållande med stöd av 11 § tredje
stycket sekretesslagen....................................136
6) Fråga örn hinder för utbetalning av penningbelopp, som av hyresgäst hos över-
exekutor nedsatts enligt 3 kap. 22 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom...........'^ ■....................144
7) Fråga om offentlighet vid rättegång............................148
8) Uttalanden av landsfiskal vid bestyrkande av uppgift rörande en persons förmögen¬
hetsförhållanden m. m. för -erhållande av fri rättegång.................155
9) Fråga om inhämtande av yttrande jämlikt 8 § lagen den 22 april 1927 örn förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare...........................159
10) Beräkning av strafftid vid tillämpning av 1 § lagen den 18 september 1943 om
villkorlig frigivning......................................163
11) Verkningarna av lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller
krigsfara m. m...... 167
IV. Framställningar till Konungen.
1) Ang. skyldighet i vissa fall för domstol att för delgivning expediera utslag, var¬
igenom tilltalad person förklarats straffri.....................176
2) » ändrade bestämmelser om sättet för anförande av besvär i brottmål rörande
vissa straffriförklarade m. m.............................179
3) > bestämmelser örn intagande i gravationsbevis av upplysningar rörande dels
Danviks hospital tillkommande rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka
till .ömmande s. k. erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan
förut tillhöriga fastigheter..............................16*
4) > bestämmelser om försäljning av egendom, som enligt kungl, förordningen den
3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. dömts förbruten .... 191
5) » tillämpningen av vissa bestämmelser i 8 kap. strafflagen............199
V. Inspektionsresor under år 1944 ............................ 226
VI. Under år 1944 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......226
Berättelse ar trycklrihetskommlttén
229
5
Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.
I. Tabell över samtliga av 1944 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd en¬
ligt riksdagens protokoll....................................
II. Förteckning över de av 1944 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte upp¬
gifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser:
1) Justitiedepartementet...................................
2) Utrikesdepartementet ...................................
3) Försvarsdepartementet...................................
4) Socialdepartementet....................................
5) Kommunikationsdepartementet..............................
6) Finansdepartementet....................................
7) Ecklesiastikdepartementet.................................
8) Jordbruksdepartementet..................................
9) Handelsdepartementet...................................
10) Folkhushållningsdepartementet..............................
lil. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1944 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende....................................
IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1944 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling dessa ärenden undergått under år 1944:
1) Justitiedepartementet...................................
2) Försvarsdepartementet...................................
3) Socialdepartementet....................................
4) Kommunikationsdepartementet..............................
5) Finansdepartementet....................................
G) Ecklesiastikdepartementet.................................
7) Jordbruksdepartementet..................................
8) Handelsdepartementet...................................
9) Folkhushållningsdepartementet..............................
V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1944 och vari under år 1944 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling........................
Sid.
230
232
232
240
240
245
254
258
269
273
278
281
283
290
290
301
302
320
322
337
342
346
348
349
.
i f i
t«#
,4’^i
■ V
'•* ?•
Till RIKSDAGEN.
Sedan Kungl. Maj:t den 17 december 1943 utnämnt justitieombuds¬
mannen Nils Ljunggren att från och med den 7 januari 1944 vara
justitieråd samt Ljunggren i anledning därav avsagt sig förtroendet
att vara justitieombudsman från och med sistnämnda dag, övertog jag
jämlikt stadgandet i § 98 regeringsformen från och med den 7 januari
1944 justitieombudsmansämbetet intill dess riksdagen anställt nytt val
av justitieombudsman. Nämnda val ägde rum den 26 januari 1944,
och blev jag därvid utsedd att vara justitieombudsman.
Jämlikt 14 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruk¬
tionen får jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmans-
ämbetets förvaltning under år 1944. Jag får därvid meddela, att jag
begagnat mig av semester från och med den 3 augusti till och med
den 2 september samt att under nämnda tid min av riksdagen utsedde
ställföreträdare hovrättsrådet Nils Beckman förestått ämbetet.
8
Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla
redogörelse för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten
anställda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon
instans prövade.
I. Redogörelse för anställda åtal.
1 och 2. Dröjsmål av stadsfiskal med beslut i fråga örn anhållen
persons häktande eller lösgivande. Försummelse av under-
sökningsledare att lämna åklagaren underrättelse örn
verkställt beslag m. m.
I 1944 års ämbetsberättelse (sid. 36 o. f.) redogöres för ett på uppdrag
av justitieombudsmannen Ljunggren anställt åtal mot dels stadsf iskalen
Werner Ryhninger för dröjsmål med beslut, huruvida redaktören Nils Vil¬
helm Holmberg i Äppelviken, vilken efter anhållande kvarhållits såsom
misstänkt för brott mot 8 kap. strafflagen, skulle häktas eller lösgivas, m. m.
och dels överkonstapeln Thorsten Söderström för försummelse att lämna
Ryhninger såsom åklagare i mål mot Holmberg angående åsyftade brott
underrättelse om verkställt beslag m. m. Av redogörelsen framgår, att
Stockholms rådhusrätt, varest Holmberg instämt i åklagarens ansvars-
talan samt tillika fordrat skadestånd av Ryhninger och Söderström, i
utslag den 29 september 1943 dömt Ryhninger jämlikt 25 kap. 17 § straff¬
lagen för tjänstefel att böta 10 dagsböter om 12 kronor samt Söderström
jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, jämförda med 4 kap. 1 och 2 §§
samma lag, likaledes för tjänstefel att böta 10 dagsböter om 8 kronor.
Därjämte hade rådhusrätten, med ogillande av Holmbergs mot Söder¬
ström förda skadeståndstalan, förpliktat Ryhninger att till Holmberg ut¬
giva skadestånd med 125 kronor ävensom ålagt Ryhninger och Söder¬
ström att ersätta Holmberg dennes kostnader å målet och att i sådant
hänseende till honom utgiva, Ryhninger och Söderström vilkendera gälda
gitte 30 kronor samt Ryhninger ensam därutöver 75 kronor. Över rådhus¬
rättens utslag hade Ryhninger och Söderström anfört besvär.
Svea hovrätt har i utslag den 11 maj 1944 yttrat följande.
Enär, vidkommande Ryhningers besvär, hovrätten genom beslut den 9
december 1943, vilket blivit utfärdat efter anslag, jämte det besvären ut¬
ställts till delgivning med åklagaren och Holmberg att däröver avgiva för¬
klaring, tillika förelagt Ryhninger, bland annat, att senast den 4 januari
1944 ej mindre uttaga besvärshandlingama samt tillställa vederparterna
dem i huvudskrift eller besannad avskrift än ock till hovrätten inkomma
med intyg örn delgivningen och dagen därför, vid äventyr att, därest ej,
då målet företoges till avgörande, till hovrätten inkommit bevis, att del¬
givning skett före utgången av den för ingivande av delgivningsbevis be¬
9
stämda tid, och ej heller förklaring vore avgiven, Ryhninger skulle hava
förlorat sin talan; ty och som Ryhninger icke, såvitt handlingarna i målet
utvisa, delgivit besvären med Holmberg förr än den 16 februari 1944,
samt Ryhninger följaktligen ej ställt sig berörda föreläggande till efter¬
rättelse, i vad rörer delgivningen med Holmberg; alltså och då Holmberg
ej avgivit förklaring, finner hovrätten Ryhninger hava förlorat sin talan.
Vad härefter angår Söderströms besvär, föranleda samma besvär ej
ändring i rådhusrättens utslag.
Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.
3. Underlåtenhet av stadsfiskal att anställa åtal m. m.
Av 1944 års berättelse (sid. 58 o. f.) framgår, att justitieombudsmannen
Ljunggren förordnat örn åtal mot stadsfiskalen Conrad Sterner för under¬
låtenhet att anställa åtal samt för dröjsmål med åtals anställande. Där¬
jämte hade åtal anbefallts mot Sterner för det denne lämnat felaktiga eller
vilseledande uppgifter i yttrande till J. O. I utslag den 1 november 1943
hade rådhusrätten i Motala, med ogillande av den mot Sterner i sistnämn¬
da hänseende förda talan, dömt Sterner jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§
samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen för försummelse i tjänsten att böta 10
dagsböter örn 17 kronor. Över rådhusrättens utslag hade Sterner anfört
besvär.
Göta hovrätt har i utslag den 27 ajpril 1944 ej funnit skäl att göra änd¬
ring i rådhusrättens utslag.
Över hovrättens utslag har Sterner anfört besvär. Malet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.
4. Vägran av byråchef i centralt ämbetsverk att utlämna
offentliga handlingar.
Den 31 oktober 1942 innehöll tidningen Dagens Nyheter under rubriken:
”Statligt verk hemligstämplar anbudssiffror.” en artikel, däri bland annat upp¬
gavs, att tidningen blivit uppmärksamgjord på det förhållandet, att egnahems¬
styrelsen intoge en särställning bland de statliga myndigheterna i fråga örn hem¬
ligstämplande av anbud vid upphandling för statens räkning. Enligt tidnings¬
artikeln bleve sålunda anbudshandlingar ej offentliga sedan avtal slutits, vilket
kunde underlätta ”smussel”.
I anledning av innehållet i tidningsartikeln anmodades egnahemsstyrelsen att
hit inkomma med yttrande.
10
I avgivet^ yttrande anförde egnahemsstyrelsen, under tillkännagivande att i
ärendet angående remissens besvarande deltagit överdirektören G. R. Ytterborn
samt byråcheferna Nils Collin och Yngve Ericsson, följande.
Genom Kungl. Maj:ts av riksdagen bifallna propositioner nr U 49/1940,
207/1941, punkt 14, 313/1941 och 344/1941, punkterna 9 och 10, hade åt
egnahemsstyrelsen uppdragits omfattande byggnadsarbeten för olika militära
institutioners räkning. Arbetena avsåge till största delen uppförande av bostä¬
der at fast anställd personal vid respektive institutioner. Ärenden rörande ifråga¬
varande arbeten handlades i första hand av egnahemsstyrelsens jordanskaff-
ningsbyrå. Ehuru de handlingar, som rörde nämnda arbeten, icke kunde sägas
vara av det slag, som avsåges i 4 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränk¬
ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar och kungl, kungörelsen den
25 november 1938 (nr 757) med förordnanden på försvarsväsendets område
jämlikt nämnda lag — något hemligstämplande av handlingar enligt sagda kun¬
görelse hade aldrig förekommit hos egnahemsstyrelsen — hade styrelsen likväl
med hänsyn till rådande förhållanden icke ansett det lämpligt, att handlingarna
rörande ifrågavarande arbeten utlämnades. Styrelsens principiella inställning
hade därför varit den, att handlingarnas utlämnande om möjligt skulle undvikas
och att styrelsen, örn någon insisterade på att handlingar av ifrågavarande slag
skulle utlämnas, skulle jämlikt 34 § andra stycket ovannämnda lag formligen
besluta, att handlingarna icke skulle utlämnas. Något dylikt beslut funnes emel¬
lertid icke protokollfört hos styrelsen.
Vid genomgång av vederbörliga handlingar å jordanskaffningsbyrån — an¬
förde styrelsen vidare — hade, såvitt vid genomgången kunnat konstateras, be¬
funnits, att begäran om utlämnande av handlingar rörande egnahemsstyrelsens
byggnadsarbeten framställts i endast två fall. I båda fallen hade framställ¬
ningarna, vilka gjorts av respektive firman Friberg & Still i Nyköping och
Allmänna svenska elektriska aktiebolaget, avsett egnahemsstyrelsens upp-
handlingsprotokoll rörande vissa delar av ifrågavarande byggnadsarbeten för
militärt ändamål. Till svar å framställningarna hade byråchefen Collin på
egnahemsstyrelsens vägnar allenast meddelat, att styrelsens ”upphandlingspro-
tokoll icke utlämnas”. Egnahemsstyrelsens svar kunde måhända synas alltför
avvisande i betraktande av att något formligt beslut enligt 34 § andra stycket
ovannämnda lag icke funnits. Collin hade emellertid vid tiden för arbetenas
påbörjande diskuterat fragan örn utlämnande av handlingar, som rörde egna¬
hemsstyrelsens militära byggnadsarbeten, med dåvarande överdirektören Erik
Lindeberg, varvid Lindeberg och Collin enats om att utlämnande av sådana
handlingar såvitt möjligt borde undvikas. Collin hade vid besvarandet av fram¬
ställningarna haft den uppfattningen, att ett formligt beslut jämlikt nämnda
lagrum uppsatts och protokollförts. Såväl aktiebolaget som firman Friberg &
Still hade latit sig nöja med svaret. Därest de insisterat på att utfå respektive
upphandlingsprotokoll, hade det med största sannolikhet upptäckts, att något
formligt beslut jämlikt sagda lagrum icke förefunnits. Av det anförda torde
11
framgå, att uppgifterna i tidningsartikeln vore i allt väsentligt felaktiga. Allt tal
om ”generell mörkläggning” vore sålunda fullständigt oriktigt. Styrelsen torde
ingalunda intaga någon särställning i fråga om tillämpningen av bestämmelserna
om handlingars offentlighet. Visserligen kunde de åt egnahemsstyrelsen upp¬
dragna byggnadsarbetena för militärt ändamål sägas vara av sådan beskaffen¬
het, att offentliggörandet av handlingarna rörande desamma knappast direkt
skulle kunna skada rikets försvar, men styrelsen hade likväl utgått ifrån, att den
största försiktighet under nuvarande förhållanden borde iakttagas vid offentlig¬
görandet av allt, som rörde militära förhållanden. Med hänsyn till vad salunda
anförts hemställde egnahemsstyrelsen, att vad i ärendet förekommit icke måtte
föranleda någon åtgärd.
Vid yttrandet voro i bestyrkta avskrifter fogade
dels en den 20 december 1941 till egnahemsstyrelsen inkommen skrivelse från
firman Friberg & Still, däri firman, som avgivit av styrelsen icke antagna anbud
å värme-, vatten- och avloppsanläggningar i sexton bostadshus vid Kinne-Kleva
och tolv bostadshus vid Karlsborg, anhöll att för sin statistik få emotse ”proto¬
kollsutdrag jämte tablå över anbudssiffrorna från de olika firmorna”;
dels en till svar därå avlåten skrivelse, så lydande:
”Till Firma Friberg och Still, Nyköping.
Med anledning av Eder skrivelse meddelas härmed, att protokollsutdrag icke
utlämnas. Stockholm den 23 december 1941.
På Kungl. Egnahemsstyrelsens vägnar:
Nils Collin.”
dels en den 11 juni 1942 till egnahemsstyrelsen inkommen skrivelse från All¬
männa svenska elektriska aktiebolaget, däri bolaget, som avgivit av styrelsen
icke antaget anbud å elektriska installationer i fyrtio bostadshus vid Såtenäs,
anhöll om översändande mot postförskott av upphandlingsprotokoll rörande
nämnda installationsarbete; och
dels följande därå avlåtna svarsskrivelse:
”Till Asea, Östra Hamngatan 29, Göteborg.
Med anledning av Eder skrivelse den 9 juni 1942 meddelas härmed, att egna¬
hemsstyrelsens upphandlingsprotokoll icke utlämnas.
Stockholm den 11 juni 1942.
På Kungl. Egnahemsstyrelsens vägnar:
Nils Collin.”
Från egnahemsstyrelsen införskaffades därefter avskrifter av ifrågavarande
protokoll, vilka voro förda vid sammanträden hos styrelsen (närvarande: Linde¬
berg, Collin och Ericsson) den 12 och den 23 november 1941 samt den 27 maj
1942.
Protokollet för den 12 november 1941 innehöll, att sedan genom annonsering
på vanligt sätt anbud infordrats å installationer av värme-, vatten- och avlopps¬
ledningar m. m. inom tolv bostadshus vid Karlsborg, hade fran nio uppräknade
firmor, däribland Friberg & Still samt Aktiebolaget Alfred Norhagen, inkommit
12
anbud å olika, i protokollet uppgivna belopp. Då anbudet från nyssnämnda
bolag ansetts vara det förmånligaste, hade enligt protokollet egnahemsstyrelsen
beslutat antaga detta anbud och förkasta de övriga. Slutligen hade styreken till
bestridande av kostnaderna ställt visst belopp till Collins förfogande och med¬
delat vissa föreskrifter om attestering av räkningar.
Enligt protokollet för den 23 november 1941 hade genom annonsering in¬
fordrats anbud å installation av värme-, vatten- och avloppsanläggningar i sex¬
ton bostadshus vid Kinne-Kleva. Anbud å olika, i protokollet uppgivna belopp
hade inkommit från fjorton namngivna firmor, däribland Friberg & Still samt
Oscar Andersson i Stora Mellby. Den sistnämndes anbud hade såsom förmån¬
ligast antagits av styrelsen, vilken därpå ställt visst belopp till Collins förfogande
för kostnadernas bestridande och meddelat vissa bestämmelser om granskning*
av räkningar.
Protokollet för den 27 maj 1942 innehöll, att sedan genom annonsering in¬
fordrats anbud å elektriska installationer i fyrtio bostadshus vid Såtenäs, hade
anbud å olika, i protokollet uppgivna belopp inkommit från fem namngivna
firmor, däribland A. S. E. A., Göteborg, och Spånga Elektriska Byrå, E. F.
Molin. Som anbudet från sistnämnda firma ansetts vara det förmånligaste, hade
styrelsen beslutat antaga detta anbud och förkasta de övriga.
I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde justitie¬
ombudsmannen Ljunggren därefter följande.
I § 2 mom. 2 tryckfrihetsförordningen stadgas, att envar svensk medborgare
skall i den ordning i paragrafen vidare sägs äga fri tillgång till alla i mom. 1
omförmälda allmänna handlingar, som hos stats- eller kommunalmyndighet för¬
varas. I den salunda stadgade rätten skola allenast gälla de inskränkningar,
vilka påkallas av hänsyn till rikets säkerhet eller dess förhållande till främmande
makt, eller för brotts förekommande eller beivrande, eller till behörigt skydd
för statens eller menigheters intresse i deras ekonomiska mellanhavanden med
varandra och med enskilda, eller av hänsyn till privatlivets helgd eller enskildas
behöriga ekonomiska intresse; och skola i särskild, av Konungen och riksdagen
samfällt stiftad lag noga angivas de fall, då allmänna handlingar enligt nämnda
grunder skola hemlighållas.
I § 2 mom. 3 tryckfrihetsförordningen stadgas vidare, att allmän handling,
som ej efter vad i 2 mom. sägs skall hållas hemlig, skall, när det äskas, hos stats-
eller kommunalmyndighet genast eller så snart det kan ske utlämnas för läsning
och avskrivning på stället utan avgift eller i bestyrkt avskrift mot vederbörlig
avgift. Skyldighet att tillhandahålla handling på stället föreligger dock ej, om
betydande hinder därför möter.
De i § 2 mom. 2 avsedda undantagsfallen äro angivna i lagen den 28 maj
1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
13
I 34 § första stycket nämnda lag stadgas, att handlingar i ärenden angående
förvärv, avyttrande eller upplåtelse av egendom eller annat, som myndighet
äger förvalta, eller angående utförande av arbete för myndighets behov annor¬
ledes än genom dess egen eller annan myndighets personal ma icke, utan till¬
stånd av den myndighet som handlägger ärendet, utlämnas innan avtal slutits
eller ärendet eljest slutförts. Angår ärendet upphandling eller utförande av arbete
för statens räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom, skall likväl
iakttagas, att i stadgad ordning infordrade och inkomna anbud, så ock andra
handlingar som kunna tjäna till upplysning i vad mån anbud i ärendet inford¬
rats eller avgivits eller som eljest avse dylika anbud, icke före nämnda tidpunkt
må utlämnas i vidare mån än för prövning av anbud finnes nödvändigt eller
begäran om anbuds utbekommande framställes av anbudsgivaren.
I andra stycket samma paragraf heter det vidare, att då anledning därtill
föreligger, äger vederbörande myndighet besluta, att handlingar, som i första
stycket avses, även efter där angiven tidpunkt ej må utan myndighetens till¬
stånd utlämnas. Beträffande andra handlingar än sådana, som angiva villkoren
i slutna avtal, må dylikt beslut avse en tid av högst tjugu ar fran nämnda tid¬
punkt. Vad angår handlingar, som angiva villkoren i slutna avtal rörande myn¬
dighets leverans av elektrisk kraft, gas, vatten eller dylikt eller rörande försälj¬
ning av varor med vilka myndighet driver handel i affärsmässiga former, ma
besfut meddelas högst för tiden till dess två år förflutit från det avtalet full¬
gjorts eller upphört att gälla. Med avseende a handlingar, som angiva villkoren
i slutna avtal i andra ärenden, må beslut meddelas för en tid av högst två år
från det avtalet slöts.
Beslut, vilka enligt andra stycket meddelas av annan statsmyndighet än
sådan som hör till eller lyder under riksdagen, skola, dår de icke gälla allenast
genom myndighetens försorg upprättade kostnadsberäkningar eller prisbestäm¬
ningar eller ock tjänsteutlåtanden som avse sådana, för varje statsregleringsar,
inom en månad efter dess utgång, anmälas till Konungen, som låter riksdagens
revisorer därav undfå del.
Av handlingarna framgår, att byråchefen Collin å egnahemsstyrelsens vägnar
i skrivelser av den 23 december 1941 respektive den 11 juni 1942 meddelat
firman Friberg & Still respektive Allmänna svenska elektriska aktiebolaget, att
egnahemsstyrelsens upphandlingsprotokoll icke utlämnades. Meddelandet i
förstnämnda skrivelse lämnades till svar a firmans begäran att erhålla avskrift
av styrelsens ovan omförmälda protokoll rörande prövning av inkomna anbud
ä värme-, vatten- och avloppsledningar inom tolv bostadshus vid Karlsborg och
sexton bostadshus vid Kinne-Kleva. Skrivelsen av den 11 juni 1942 utgjorde
svar å bolagets begäran att erhålla avskrift av styrelsens föreniimnda protokoll
angående prövning av anbud å elektriska installationer inom fyrtio bostadshus
vid Såtenäs.
Frågan huruvida Collin varit berättigad att vägra utlämna protokollen är att
bedöma på grundval av ovan återgivna bestämmelser i tryckfrihetsförordningen
14
och 34 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Av dessa bestämmelser framgår, att då vid tidpunkterna ifråga avtal slutits
om utförande av arbetena, protokollen voro att anse såsom offentliga, eftersom
egnahemsstyrelsen ej meddelat något särskilt beslut örn handlingarnas hemlig¬
hållande. Collin har alltså icke ägt vägra protokollens utlämnande.
Collins förklaring, att han varit av den uppfattningen att ett formligt beslut
uppsatts och protokollförts, förefaller egendomlig, särskilt med hänsyn till vad
som blivit upplyst om styrelsens principiella inställning till frågan örn utläm¬
nande av handlingar i ärenden av förevarande slag. I enlighet med denna inställ-
ning skulle handlingarnas utlämnande örn möjligt undvikas”. Först örn någon
”insisterade” på att utfå dem skulle beslut jämlikt 34 § andra stycket 1937
års lag meddelas. Enligt styrelsens uppgift har begäran örn utlämnande av hand¬
lingar rörande styrelsens byggnadsarbeten icke framställts i andra än de två nu
ifrågavarande fallen. Firman Friberg & Stills framställning var alltså den första,
som förekommit. Dessförinnan hade ingen begärt än mindre insisterat på utläm¬
nande, vilket senare ju skulle vara förutsättning för meddelande av beslut jäm¬
likt 34 § andra stycket. Det är därför förvånande att Collin, särskilt vid det
första av nu ifrågavarande båda tillfällen, kunnat vara av den uppfattningen,
att sådant beslut tidigare meddelats av styrelsen. Collins förbiseende i detta fall
synes icke ursäktligt.
I detta sammanhang vill jag något beröra frågan, huruvida anledning verk¬
ligen skulle hava förelegat för egnahemsstyrelsen att besluta örn ifrågavarande
protokolls hemlighållande för tid efter det avtalen slutits. Styrelsen har förkla¬
rat, att offentliggörande av handlingarna uti förevarande ärenden visserligen
knappast direkt skulle kunna skada rikets försvar men att styrelsen likväl utgått
därifrån, att den största försiktighet under nuvarande förhållanden borde iakt¬
tagas vid offentliggörande av allt, som rörde militära förhållanden. Styrelsen
hade därför icke ansett det lämpligt, att handlingarna utlämnades. Härtill må
för det första anmärkas, att protokollen icke innehöllo några som helst uppgifter
örn arbetenas utförande och beskaffenhet. Vidare är att märka, att anbud å
arbetena infordrats genom annonsering i dels den såsom bilaga till Post- och
Inrikes Tidningar utkommande Tidning för leveranser till staten m. m., dels
ock vissa ortstidningar samt att entreprenadhandlingar under anbudstiden kun¬
nat rekvireras från styrelsen. Uppgifter om ifrågavarande arbeten hade alltså
redan offentliggjorts. Ett utlämnande av protokollen kunde således icke gärna
under några förhållanden skada rikets försvar. Jag kan därför icke dela styrel¬
sens mening, att anledning skulle hava funnits för styrelsen att besluta om pro¬
tokollens hemlighållande för tiden efter det avtal slutits. Styrelsens tillkänna¬
givna principiella inställning till saken synes mig vittna om en betänklig brist
på förståelse för offentlighetsprincipens stora betydelse.
Då Collin till svar å framställningar från firman Friberg & Still och Allmänna
svenska elektriska aktiebolaget meddelat dem, att egnahemsstyrelsens ifrågava¬
rande protokoll icke utlämnades, har han härigenom visat oförstånd i tjänsten,
15
som med hänsyn till omständigheterna synes mig vara av beskaffenhet att böra
beivras.
På grund av vad sålunda anförts uppdrog J. O. åt advokatfiskalen att ställa
Collin under åtal inför hovrätten samt å honom yrka ansvar för tjänstefel i nu
berörda hänseende.
Svea hovrätt yttrade i utslag den 29 januari 1944 följande.
Av utredningen framgår, att — sedan firman Friberg & Still och Allmänna
svenska elektriska aktiebolaget, vilka till egnahemsstyrelsen avgivit anbud å
vissa på entreprenad utlysta arbeten, hos styrelsen anhållit om utdrag av proto¬
koll rörande styrelsens handläggning och beslut i dessa ärenden — Collin i egen¬
skap av byråchef hos styrelsen i skrivelser den 23 december 1941 och den 11
juni 1942 meddelat firman och bolaget att styrelsens upphandlingsprotokoll icke
utjämnades; och enär, enligt vad tillika är utrett, något av styrelsen med stöd
av 34 § andra stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar meddelat beslut, att ifrågavarande upphand¬
lingsprotokoll icke finge utlämnas, ej förelegat, har Collin genom sin vägran
att utlämna desamma förfarit felaktigt.
Collin har emellertid i hovrätten oemotsagt uppgivit, att han vid ett tidigare
tillfälle, då fråga uppkommit om utlämnande av styrelsens upphandlingsproto¬
koll, hänskjutit ärendet till styrelsens överdirektör och chef, vilken därvid för¬
klarat, att styrelsens upphandlingsprotokoll icke skulle utlämnas, samt att det
varit med stöd av detta överdirektörens besked som Collin handlat på sätt som
skett i de åtalade fallen. Med hänsyn härtill och ehuru Collin bort förvissa sig
om att i vederbörlig ordning fattat styrelsebeslut av angivna innehåll förelegat,
innan han besvarade i målet omförmälda framställningar, finner hovrätten Col¬
lins förfarande icke vara av beskaffenhet att föranleda ansvar och lämnar förty
åtalet utan bifall.
Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.
5. Felaktiga åtgöranden av poliskonstapel, vilka lett
till obefogade åtal för fylleri.
Kontoristerna Märta Norrman, född den 25 juli 1926, Margareta (Margit)
Forsberg, född den 7 januari 1926, och Barbro Bergdahl, född den 13 okto¬
ber 1926, barbiträdet Ann-Mari Haglund, född den 4 juni 1926, samt mo¬
disten Maj-Britt Karlsson, född den 26 mars 1925, blevo till den 6 septem¬
ber 1943 av t. f. stadsfiskal i Köping Nils A. Ericsson instämda till råd¬
husrätten i nämnda stad för att stå till ansvar för att de, enligt uppgift i
stämningarna, den 28 augusti 1943 klockan 23 å Scheelegatan i Köping upp¬
trätt av starka drycker överlastade.
16
Sedan vid målens handläggning den 6 september 1943, då stadsfiskal J.
A. Hörnlund inställde sig som åklagare, svarandena genom befullmäktigat om¬
bud, rådhusvaktmästaren John Lindfors, erkänt åtalade förseelsen, dömde
rådhusrätten svarandena jämlikt 18 kap. 15 § strafflagen för fylleri att böta
envar 15 kronor.
Utslagen vunno laga kraft.
I anledning av vad sålunda förekommit erhöllo de dömda sedermera av
nykterhetsnämnden i Köping skriftlig varning för alkoholmissbruk.
I en därefter den 11 oktober 1943 hit inkommen klagoskrift anförde Oskar
Haglund i Köping, fader till Ann-Mari Haglund, i huvudsak följande.
De dömda flickorna hade den 28 augusti 1943 besökt Stadskällaren i Ar¬
boga, där de förtärt en ringa kvantitet alkohol. Vid 22,30-tiden hade flickor¬
na i trafikbil begivit sig hem till Köping. Vid ankomsten dit hade bilen hej¬
dats av två poliskonstaplar, vilka beordrat chauffören att fortsätta till polis¬
stationen. Framkomna till polisstationen hade flickorna tillsagts medfölja in
på polisvaktkontoret. Här hade man tillfrågat dem, om de önskade bliva
stämda i Arboga eller Köping, vartill flickorna svarat, att örn de skulle bliva
stämda för något, önskade de bliva det i Köping. Man hade därefter förelagt
dem icke utskrivna stämningar och tillsagt dem att skriva sina namn å de¬
samma. På förfrågan hos polisen hade det meddelats klaganden, att flickorna
anhållits i anledning av en telefonpåringning från polisen i Arboga. Flickorna
förklarade själva, att de varit fullt nyktra. De hade emellertid, då de hejdats
av polisen, blivit uppskrämda och rädda. De hade icke förstått, att de genom
att följa polismännens anvisning att skriva sina namn å stämningarna under¬
skrivit ett erkännande om fylleri i Köping. Det läge i öppen dag, att veder¬
börande polismän i flera avseenden förfarit felaktigt. Det kunde näppeligen
vara rätt att låta de anhållna själva välja forum för åtal. Vidare syntes det
vara att provocera brott, när man som nu skett låtit flickorna gå ur bilen
in på polisvaktkontoret. Det hade varit orätt att därpå åtala dem för fylleri
å allmän plats. Det kunde ej heller vara riktigt att förelägga flickorna att
skriva ett erkännande på en icke utskriven stämning. Genom att teckna
sina namn å stämningarna hade flickorna förklarat sig hava mottagit ett
likalydande exemplar. Något sådant hade de emellertid aldrig erhållit. Därest
flickorna varit berusade, hade det varit högst olämpligt att låta dem i detta
tillstånd underteckna ett erkännande. Det kunde även framhållas, att flic¬
korna först genom att läsa en tidningsartikel erhållit kännedom örn att de
åtalats och bötfällts för fylleri i Köping. Genom polisens missriktade nit med
ty åtföljande bötfällning, varning av nykterhetsnämnden etc. och genom
den offentlighet saken tagit hade flickorna tillskyndats icke ringa och därtill
oförskyllt psykiskt lidande. I anledning av vad sålunda förekommit hemställ¬
de klaganden, att J. O. måtte låta verkställa utredning i saken samt vidtaga
de åtgärder, som syntes lämpliga.
17
Sedan i anledning av innehållet i klagoskriften stadsfiskalen i Köping an¬
modats att inkomma med yttrande, verkställde t. f. stadsfiskalen Ericsson ut¬
redning i saken samt inkom därefter med redogörelse för utredningen ävensom
med eget yttrande.
Vid berörda utredning förekom, bland annat, följande.
Poliskonstapeln John Engelbert Hellstrand i Arboga uppgav vid förhör:
På kvällen den 28 augusti 194*3 hade Hellstrand tjänstgjort såsom jourha¬
vande å polisstationen i Arboga. Vid 22-tiden hade han i sällskap med t. f.
fjärdingsmannen Hans Andersson i Valskog, vilken i ett ärende besökt polis¬
stationen, civilklädd företagit en inspektionsrond i staden. Då de därunder
befunnit sig på Nygatan på ett avstånd av cirka 40 meter från korsningen
mellan nämnda gata och Kapellgatan, hade de uppfattat högljutt skratt och
tal från Kapellgatan norr om Nygatan. Strax därefter hade fem unga flickor
kommit ut på Nygatan och stannat vid västra trottoarkanten. De hade fort¬
satt med sitt högljudda tal och skratt samt hängt på varandra. En av flic¬
korna hade vidare kysst en annan flicka i sällskapet. Hellstrand hade blivit
fullt övertygad om, att flickorna voro höggradigt spritpåverkade, och med
Andersson dryftat lämpligheten av att anhålla dem. Då 10—15 personer
uppehållit sig i närheten av gatukorsningen och ett anhållande sålunda skulle
hava väckt stor uppmärksamhet, hade det avtalats, att Andersson skulle
stoppa en taxeautomobil, som kommit i riktning mot platsen, och köra flic¬
korna till polisstationen för att där mera individuellt kunna konstatera be-
rusningsgraden. Bilen hade stannat på ett avstånd av 15—20 meter från
flickorna, och dessa hade då rusat fram till bilen och stigit upp i den, sam¬
tidigt som de yttrat: ”Den här bilen ha vi beställt.” Hellstrand hade då upp¬
manat chauffören att köra sällskapet till den närbelägna polisstationen. Själv
hade Hellstrand i sällskap med Andersson gående begivit sig dit. Vid fram¬
komsten till polisstationen hade Hellstrand gått fram till bilen, som stått
parkerad 15—20 meter från ingången, samt öppnat bakdörren närmast trot¬
toaren. En av flickorna hade därvid ryckt igen dörren. Detta hade föranlett
Hellstrand att på nytt öppna dörren, varvid han tillsagt flickorna ”att ta
det lugnt, för det var polisen, som ville tala med dem”. En av flickorna hade
då yttrat: ”Är ni från Östramark då?”, därmed tydligen åsyftande ett sin¬
nessjukhus inom Örebro län. Omedelbart därpå hade flickorna rusat ut genom
dörren på motsatta sidan av bilen samt springande begivit sig i riktning mot
Stora torget. För att icke väcka onödig uppmärksamhet hade Hellstrand
och Andersson gående begivit sig efter i riktning mot torget. Därvid hade
Hellstrand iakttagit, att flickorna stigit upp i en på torget parkerad taxe¬
automobil, som omedelbart startat i riktning mot Köping. Hellstrand hade
då återvänt till polisstationen samt telefonledes underrättat poliskontoret i
Köping om flickornas beteende och begärt undersökning till utrönande av
samtligas berusningsgrad. Senare hade Hellstrand erfarit, att flickorna samina
kväll ertappats med fylleri i Köping och därför ställts under åtal därstädes.
2 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrät telse till löfö urs riksdag.
18
Med anledning därav hade Hellstrand icke uppsatt någon särskild rapport i
ärendet.
Andersson berättade i tillämpliga delar i huvudsaklig överensstämmelse
med Hellstrand.
Märta Norrman, Margit Forsberg, Barbro Bergdahl, Ann-Mari Haglund
och Maj-Britt Karlsson berättade sammanstämmande följande: Vid 19,30-
tiden på kvällen den 28 augusti 1943 hade de med taxeautomobil avrest till
Arboga för att där besöka stadshotellet. Närmaste anledningen till hotellbe¬
söket hade varit, att tre av flickorna ”gjort slut” med sina fästmän och
ansett, att detta skulle firas på något sätt. På stadshotellet hade de till maten
förtärt var sin sup brännvin och en sockerdricka samt delat en helbutelj
champagne. Till desserten hade de delat en halvbutelj vin samt till kaffet
en halva punsch. Vid 22,10-tiden hade hela sällskapet lämnat hotellet samt
begivit sig ut på gatan för att där invänta en beställd bil. Efter 5 minuters
tid hade en taxeautomobil stannat intill den plats, där de uppehållit sig, var¬
för de gått fram till bilen och frågat chauffören, om det var bilen som de
beställt. Chauffören hade svarat, att så icke vore fallet men att det nog skulle
gå bra att få körning ändå. Ungefär samtidigt hade två män kommit fram
till bilen och gjort anspråk på densamma. Ingen i sällskapet hade hört någon
av männen uppmana chauffören att köra till poliskontoret. Bilen hade emel¬
lertid körts fram till en plats i omedelbar närhet av polisstationen samt par¬
kerats där. Ingen i sällskapet hade reflekterat över, att bilen parkerats på
nämnda plats. Chauffören hade stigit ur samt fyllt på kol i gengasaggregatet.
Efter en kort stund hade de två tidigare iakttagna männen kommit fram till
bilen och på nytt börjat tala örn, att det var de som skulle hava bilen. Efter
en stunds resonemang hade Ann-Mari Haglund och Margit Forsberg stigit
ur bilen och halvsprungit ut mot Stora torget. Omedelbart därefter hade
Barbro Bergdahl, Märta Norrman och Maj-Britt Karlsson stigit ur bilen
samt sprungit ifatt Ann-Mari Haglund och Margit Forsberg intill en bil,
som stått parkerad på torget. Samtliga hade stigit in i bilen och bett chauf¬
fören köra till Köping. Bilen, som tydligen strax förut kommit in till bil¬
stationen, hade varit startklar för omedelbar avfärd. Under resan hem hade
Margit Forsberg blivit illamående, varför chauffören måst stanna bilen intill
Valskog, där hon stigit av och haft uppkastningar. Som anledning därtill
uppgav Margit Forsberg, att hon ofta brukade må illa vid bilfärder.
Då bilen kommit till Arbogatullen inom Köpings stad, berättade flickorna
vidare, hade densamma stoppats av två uniformsklädda poliskonstaplar, av
vilka den ene uppmanat chauffören att köra till poliskontoret. Ingen av polis¬
männen hade tilltalat någon av passagerarna. De hade ställt sig på var sin
fotbräda och på detta sätt medföljt bilen till polisstationen. Ingen av flickorna
kunde erinra sig, huruvida någon av polismännen uppmanat dem att stiga
ur bilen. I vilket fall som helst hade de samtliga stigit ur, varpå någon av
polismännen uppmanat dem att följa med in på polisstationen. Där hade de
19
fått veta, att en anmälan förelåg från Arboga. Vad som anmälts hade de
icke fått någon upplysning om. Namn, födelsetid och adress hade upptagits,
varjämte de förhörts om sin spritförtäring under kvällen. Efter något resone¬
mang hade en av polismännen förelagt flickorna ett papper, som de nu för-
stode varit en stämning, samt utpekat, var de skulle skriva sina namn, och
samtidigt förklarat, att de smidigast skulle komma undan det hela genom
att skriva på. Samtliga hade därför skrivit sina namn dels å själva stäm-
ningsblanketten och dels å en vidfästad fullmakt. Härpå hade de fått lämna
polisstationen. Klockan hade då varit omkring 23,15. Polismännen hade icke
visat något bryskt uppträdande på polisstationen.
På särskild fråga rörande graden av flickornas spritpåverkanj då de stego
ur bilen på Scheelegatan, förklarade Barbro Bergdahl och Märta Norr¬
man, att de icke känt sig spritpåverkade. Ann-Mari Haglund, Margit Fors¬
berg och Maj-Britt Karlsson medgåvo däremot, att de vid tillfället varit i
någon män spritpåverkade.
Poliskonstapeln Bror Teodor Eriksson i Köping berättade: Under patrull¬
tjänstgöring inom Köpings stad på kvällen den 28 augusti 1943 hade han av
extra poliskonstapeln David Bergström erhållit underrättelse, att en bil med
uppgivet nummer väntades anlända från Arboga och att med bilen följde
fem stycken berusade damer. Eriksson och Bergström hade därför gått i rikt¬
ning mot Arbogatullen, där den efterspanade bilen efter 15 minuters tid an¬
träffats. Utan att vare sig Eriksson eller Bergström öppnat någon bildörr
eller undersökt passagerarna i bilen hade chauffören uppmanats att köra till
polisstationen. Eriksson och Bergström hade stående på var sin fotbräda
medföljt dit. Sedan bilen stannat på Scheelegatan utanför polisstationen, hade
fem flickor utan anmodan stigit ur bilen. En av dem hade yttrat: ”Vad
är det frågan om?” Vid flickornas utträde ur bilen hade Eriksson iakttagit,
att de samtliga varit ostadiga i gången. Därjämte hade han känt spritlukt
från dem. Eriksson hade fördenskull anmodat dem att följa med in på polis¬
stationen. Där hade poliskonstapeln Ellnor Swärd tjänstgjort som vaktha-
vande. Denne hade tagit upp flickornas namn samt gjort anteckningar örn
av dem uppgiven spritförtäring under kvällen. Då såväl Eriksson som Swärd
och Bergström varit övertygade örn, att de fem flickorna varit överlastade
av starka drycker, dock icke i sådan grad, att det varit nödvändigt omhän¬
dertaga dem i arrest, hade Swärd underrättat dem om, att de kunde vänta
en stämning för fylleri. Någon av flickorna hade hört sig för, om de skulle bliva
uppsökta av någon stämningsman i hemmet. Swärd hade meddelat dem, att
han skulle kunna göra dem den tjänsten att taga upp deras bevis örn delgiv¬
ning av en stämning för fylleri i Köping, varjämte de kunde lämna fullmakter
för erkännande. Vid sådant förhållande skulle de icke mera behöva bekymra
sig örn saken. En av flickorna — Margit Forsberg — hade då yttrat: ”Hör
ni flickor vi skriver på stämningarna här, åtminstone gör jag det, för någon
stämning från Arboga vill jag inte ha.” Samtliga fem flickorna hade därpå
20
skrivit på stämningsblanketter in blanco ävensom fullmakter för erkännan¬
de av fylleriförseelse å Scheelegatan i Köping. Efter drygt en halv timmas tid
eller vid 23,30-tiden hade flickorna, som då märkbart nyktrat till, fått lämna
polisstationen med tillsägelse att begiva sig till sina respektive hem.
Eriksson förklarade, att under den tid av 26 år, som han varit anställd i
Köpings stads polisdistrikt, det varit praxis, att personer, som gjort sig skyl¬
diga till mindre förseelser, exempelvis fylleri, fått underteckna en stämnings-
blankett in blanco samt lämna rättegångsfullmakt för erkännande.
På särskild fråga förklarade Eriksson, att såväl han som Swärd och Berg¬
ström vid tillfället varit på det klara med, att det varit mindre lämpligt att
låta flickorna skriva under delgivningsbevis och rättegångsfullmakt. De hade
emellertid velat göra flickorna en tjänst, för att det inträffade skulle passera
så obemärkt som möjligt.
Bergström berättade i huvudsaklig överensstämmelse med Eriksson. Berg¬
ström förklarade dock, att enligt hans personliga uppfattning flickorna, därest
möjlighet förefunnits, bort kvarhållas å polisstationen någon timma.
Bergström medgav, att förfarandet med stämningspåskrift och underteck¬
nande av fullmakter varit mindre lämpligt med hänsyn till det tillstånd, vari
flickorna vid tillfället befunnit sig. Förfarandet hade föranletts av att polis¬
konstaplarna tyckt synd om flickorna och velat hjälpa dem, så att saken icke
skulle väcka onödig uppmärksamhet. Under vistelsen å polisstationen hade
flickorna noga underrättats örn innebörden av deras namnunderskrifter.
På särskild fråga förklarade Bergström, att resonemang i forumfrågan före¬
kommit mellan poliskonstaplarna. De hade därvid kommit till den slutsatsen,
att flickorna skulle kunna rapporteras i Köping, emedan de utan anmaning
stigit ur bilen på Scheelegatan och konstaplarnas uppmaning till flickorna att
följa med in på polisstationen i och för sig icke inneburit ett anhållande.
Swärd uppgav vid förhör följande: Han hade klockan 22—24 ifrågavarande
kväll haft jourhavande vakttjänst å polisstationen i Köping. Vid 22,15-tiden
hade telefonmeddelande ingått från Hellstrand, som begärt upptagande av
namn och adress m. m. å fem stycken flickor, vilka med bil avrest från Arboga
mot Köping efter att dessförinnan i Arboga hava uppträtt berusade och stö¬
rande. Hellstrand hade vidare yttrat något örn, att flickorna lyckats komma
undan polisen i Arboga genom att skyndsamt lämna staden i bil. Uppgift om
bilens registreringsmärke hade därjämte lämnats. Med anledning av telefon¬
samtalet hade Swärd omedelbart satt sig i förbindelse med tjänstgörande
patrullen, som utgjorts av poliskonstaplarna Eriksson och Bergström, och lämnat
dem besked om telefonsamtalet samt föreslagit, att de skulle ställa sig vid
Arbogatullen och där stoppa bilen. Klockan 23 hade Eriksson och Bergström
på polisstationen infört fem unga flickor, beträffande vilka Swärd fått den be¬
stämda uppfattningen, att de samtliga voro överlastade av starka drycker. De
hade uppträtt obalanserat och sluddrat på talet, varjämte spritlukt kunnat
förmärkas från dem. Då Swärd gjort dem uppmärksamma på att de voro
21
överlastade, hade någon eller några av dem yttrat: ”Vi kan ju gå och vi ha sett
dom som varit mycket fullare än vi.” Sedan namn m. m. upptagits, hade Swärd
meddelat flickorna, att de hade att förvänta stämning för fylleri. Dessförinnan
hade Swärd varit i telefonförbindelse med poliskontoret i Arboga och fått be¬
kräftat, att någon förseelse utöver fylleri knappast skulle kunna komma i
fråga. Någon av flickorna hade frågat, hur det skulle gå till, när de skulle få
stämning. Swärd hade då meddelat, att det så småningom skulle komma ett
papper från Arboga för delgivning med dem. Flickorna hade då uttryckt sin
rädsla för föräldrarna och frågat, om det hela icke skulle kunna ordnas på
enklare sätt. Swärd hade därvid framkastat det förslaget, att de skulle rap¬
porteras för fylleri å Scheelegatan i Köping och att de vid sådant förhållande
kunde få skriva på en stämningsblankett in blanco samt en fullmakt för er¬
kännande. Samtliga flickorna hade genast förklarat sig beredda att skriva full¬
makter och bevis om att de fått del av stämning för fylleri. Sedan så skett,
hade Swärd klargjort för flickorna, att de icke hade något mera att företaga
sig, förrän domstolen avkunnat utslag och böterna skulle betalas. De hade
även fått upplysning om, att böterna skulle erläggas hos stadsfogden. Efter
omkring en halv timmas tid hade flickorna, som då märkbart nyktrat till, fått
lämna polisstationen med tillsägelse att begiva sig till sina respektive hem.
Swärd hade med hänsyn till den omständigheten, att flickorna utan anmodan
stigit ur bilen på Scheelegatan varit av den uppfattningen, att de kunnat rap¬
porteras för fylleri antingen i Köping eller i Arboga. Swärd hade dock ansett,
att det varit riktigast, att flickorna ställdes under åtal för fylleriförseelse i
Arboga. Han hade emellertid tyckt synd örn flickorna och velat hjälpa dem
från saken med minsta möjliga offentlighet.
Beträffande det påtalade förhållandet, att flickorna fått skriva på en icke
ifylld stämningsblankett, förklarade Swärd, att detta förfarande varit praxis
under hela den tid av sex år, som han tjänstgjort såsom poliskonstapel i Kö¬
ping, då det gällt smärre erkända förseelser, exempelvis fylleri.
Swärd medgav, att det varit mindre lämpligt att låta flickorna skriva på
stämningsblanketter och rättegångsfullmakter i sitt spritpåverkade tillstånd.
Att så kommit att ske ansåge Swärd hava berott på, att han låtit sig påverkas
av flickornas tal om rädsla för föräldrarna och för offentlighet. Med den före¬
tagna åtgärden hade han sålunda endast velat hjälpa flickorna. Dessa hade
vid samtal givit tillkänna, att de haft fullt klart för sig, vad deras namnpå¬
skrifter inneburit.
Swärd uppgav vidare, att något utrymme för flickornas förvaring vid till¬
fället icke funnits. Av stadshäktets tre arrestrum hade två varit upptagna,
och i den s. k. fyllfinkan hade fem manliga personer förvarats. Swärd framhöll
emellertid som sin åsikt, att flickorna vid tillfället voro så spritpåverkade, att
de åtminstone för en kortare tid bort omhändertagas.
Biträdande överkonstapeln Ludvig Arnold Wajle i Köping uppgav följande:
Ilan hade icke haft annan befattning med ifrågavarande sak, än att han den
22
31 augusti 1943 med ledning av en i polisstationens diarium införd rapport,
varav framgått att flickorna av poliskonstaplarna Eriksson och Bergström
rapporterats för fylleri å Scheelegatan i Köping, ifyllt vederbörande stämnings-
blanketter, vilka förvarats i diariet. Stämningsblanketterna hade varit försedda
med vederbörligen bevittnade delgivningsbevis samt vidfogade underskrivna
och bevittnade rättegångsfullmakter. Sedan stämningarna sålunda ifyllts att
gälla ansvar för fylleri å Scheelegatan, allt i enlighet med Bergströms i polis-
diariet antecknade rapport, hade desamma utan kommentarer överlämnats till
stadsfiskalen i och för underskrift och registrering. Någon särskild polisrapport
i ärendet hade icke uppsatts, enär rådhusrätten icke fordrade rapport beträf¬
fande smärre förseelser.
I sitt yttrande anförde t. f. stadsfiskalen Ericsson följande.
Vid ifrågakomna tillfälle hade Ericsson för en kortare tid uppehållit stads-
fiskalstjänsten i Köping. Den 31 augusti 1943 hade Wajle å stadsfiskalsexpe-
ditionen avlämnat sammanlagt 17 stycken för underskrift iordningställda
stämningar, av vilka 11 stycken avsett ansvar endast för fylleri. Å 11 stäni-
ningsblanketter hade bevis örn delgivning funnits påtecknade och vid
dem hade varit fogade bevittnade fullmakter för förseelsernas erkännande.
Med anledning därav hade Ericsson för överkonstapeln Börje Granberg på¬
pekat det olämpliga i detta förfaringssätt. Granberg hade då framhållit, att
förfaringssättet var i överensstämmelse med ordinarie stadsfiskals vilja. Den¬
ne hade emellertid numera utfärdat en order, att vid delgivning av stämning
vederbörande icke skulle tillåtas underskriva stämning in blanco utan i stället
kallas till polisstationen för att delgivas stämningen, sedan denna i vederbörlig
ordning utskrivits och undertecknats av åklagaren. I brådskande fall, då det
vore fråga om lösdrivare eller personer, som skulle lämna orten och därefter
svårligen kunde anträffas med stämning, skulle stadsfiskalen underrättas. —
Beträffande den i förevarande ärende verkställda utredningen torde av den¬
samma framgå, att de fem flickorna under kvällen den 28 augusti 1943 förtärt
en förhållandevis riklig mängd alkoholhaltiga drycker samt att de under vis¬
telsen såväl i Arboga som i Köping uppträtt på sådant sätt, att av deras åt¬
börder och orediga sinnesförfattning synbarligen kunnat märkas, att de varit
druckna. Omständigheterna talade emellertid för att de skolat lagforas för
fylleriförseelsen i Arboga. Dock syntes den omständigheten, att flickorna utan
anmodan från polismännens sida stigit ur bilen på Scheelegatan i Köping och
därefter uppmanats följa med in på polisstationen för att lämna vissa upp¬
gifter, kunna betraktas som försvar för åtgärden att rapportera dem för fylleri
i staden. Konstaplarna Swärds, Erikssons och Bergströms påstående, att detta
förfarande dikterats av medkänsla för flickorna, ansåge sig t. f. stadsfiskalen
Ericsson icke böra betvivla, liksom ej heller att förhållandet varit detsamma,
då de låtit flickorna skriva på stämningsblanketter in blanco samt rättegångs¬
fullmakter för förseelsens erkännande. Konstaplarna hade förnekat, att de på
något sätt uppträtt bryskt mot flickorna. Dessa hade även vid förfrågan med¬
23
delat, att så icke varit förhållandet. Vad vidare anginge åtgärden i och för sig
att upptaga bevis om delgivning å en icke ifylld stämningsblankett, torde den¬
na utan tvekan vara felaktig. Dock ansåge Ericsson icke, att poliskonstaplarna
borde bliva underkastade ansvar därför, då detta förfarande varit praxis se¬
dan åtminstone 26 år tillbaka i tiden. Med stöd av den verkställda utredningen
hemställde Ericsson, att de av poliskonstaplarna Swärd, Eriksson och Berg¬
ström vidtagna åtgärderna måtte bedömas så milt som möjligt. Enligt inför¬
skaffad upplysning hade deras tjänstgöring dittills varit utan anmärkning.
Då min företrädare i ämbetet fann den gjorda utredningen icke vara full¬
ständig, anmodade han landsfogden i Västmanlands län att verkställa ytter¬
ligare utredning i ärendet. Vid av landsfogden eller på dennes föranstaltande
därefter hållna förhör hördes flickorna ånyo samt därjämte personer, som
iakttagit flickorna å Stadskällaren i Arboga, den chaufför, som skjutsat flic¬
korna från Arboga till Köping, samt personer, med vilka flickorna samman¬
träffat omedelbart sedan de fått lämna polisstationen i Köping. Enligt de av
landsfogden hit översända förhörsprotokollen förekom vid den nya utredning¬
en, bland annat, följande.
Jörgen Jarl, anställd såsom rockvaktmästare på Stadskällaren i Arboga un¬
der tiden oktober 1942—oktober 1943, berättade vid förhör: Vid fem olika till¬
fällen hade Jarl uppmärksammat några flickor, som han kände till utseendet
och visste vara hemmahörande i Köping, vilka besökt Stadskällaren och där
intagit förtäring. Detta hade skett såväl då dans varit anordnad som då det ej
varit dans. Den 28 augusti 1943 hade Jarl tjänstgjort å Stadskällaren till
klockan 23. Det hade ej varit dans denna dag. Någon gång under kvällen hade
ovannämnda flickor från Köping, som vid tillfället varit fem stycken i sällskap,
anlänt till restaurangen. Då de anlände, hade de uppträtt korrekt, och det hade
ej förmärkts, att de förtärt rusdrycker. Jarl hade mottagit deras ytterkläder,
varefter flickorna gått till restaurangens veranda, som sommartid användes
för utskänkning. Det bord, där flickorna suttit, hade Jarl kunnat överblicka
från sin plats i klädlogen. Under uppehållet på verandan hade flickorna ”skrat-
lat lite högljutt”, men i övrigt hade de skött sig utan anmärkning. Efter om¬
kring två timmar hade en av flickorna kommit till klädlogen och anmodat Jarl
att beställa en bil. På fråga av Jarl hade flickan uppgivit, att bilen skulle gå
till Köping. Strax därefter hade flickorna kommit till klädlogen för att hämta
sina ytterkläder. Hur mycket rusdrycker flickorna förtärt visste ej Jarl. Under
deras uppehåll i klädlogen hade icke förekommit något anmärkningsvärt. Se¬
dan flickorna mottagit sina kläder, hade de lämnat restaurangen. Ej heller då
hade det förekommit något anmärkningsvärt. Därefter hade Jarl ej sett flic¬
korna. Jarl ansåge, att flickorna under den tid de uppehållit sig å Stadskällaren
och då de gått därifrån icke varit överlastade av starka drycker. De hade
emellertid varit påverkade av starka drycker, vilket förmärkts därav, att de
talat och skrattat högljutt och haft något rödare ansiktsfärg än normalt. Vida¬
24
re hade flickorna haft ”stel blick”, varav Jarl förstått, att de druckit sprit.
Under tidigare besök å restaurangen hade flickorna, såvitt Jarl hade sig bekant,
skött sig utan anmärkning.
Servitrisen Britta Bergström berättade: En lördagskväll mellan klockan
19 och 20 i slutet av augusti 1943 hade fem flickor infunnit sig å Stadskällarens
sommarservering och beställt supé. De hade slagit sig ned vid ett bord, där
Britta Bergström serverat. Det hade icke funnits något att anmärka mot flic¬
korna, då de anlände. Britta Bergström hade trott, att flickorna voro om¬
kring 20 år gamla. De hade nämligen verkat försigkomna och visat en icke
obetydlig restaurangvana. Flickorna hade börjat med smörgåsbord. Till detta
hade fyra av dem tagit 5 centiliter brännvin men den femte endast 2 % centi-
liter. De hade vidare förtärt sockerdricka till maten. Till varmrätten hade de be¬
ställt en helbutelj champagne av märket Louis Roederer till ett pris av 42 kro¬
nor 50 öre. Just vid detta tillfälle hade flickornas restaurangvana yttrat sig,
enär de resonerat med varandra, om de skulle hava torr eller söt champagne.
Därefter hade de å la carte beställt smultron till ett pris av 2 kronor 50 öre
portionen, varjämte de tagit in en halvbutelj portvin av märket Grådask. Där¬
vid hade Britta Bergström, som icke tidigare känt till flickorna, i tanke att de
måhända på grund av sin ungdom skulle reagera oförmånligt örn de drucke
mera vin, frågat en kamrat, fru Olsson, som samtidigt tjänstgjort i matsalen,
om man skulle våga servera flickorna mera vin. Fru Olsson hade svarat, att
det vore ingen fara, ty hon hade vid något tillfälle tidigare serverat samma flickor
eller åtminstone tre av dem och de hade då visat sig snälla och rara. Efter slutad
måltid hade flickorna beställt kaffe och en halvbutelj punsch, som de bett att
få fortast möjligt, enär de beställt en bil till Köping klockan 22,15, d. v. s.
en halvtimma senare. De hade hastigt inmundigat det beställda samt efter att
hava betalt notan, som slutat pa omkring Ilo kronor, lämnat restaurangen.
Flickorna hade under hela den tid, de uppehållit sig i restauranglokalerna,
uppfört sig utan anmärkning. De hade suttit lugnt och stilla vid sitt bord och
pratat sinsemellan, utan att sjunga eller eljest vara högljudda eller upprymda.
De hade visserligen varit pigga och glada, men icke på något störande sätt.
Notan hade de betalt korrekt och rejält. Britta Bergström hade icke själv sett,
när flickorna lämnade lokalen, varför hon icke iakttagit, om några tecken till
spritpåverkan visat sig, då de reste sig från bordet och gingo ut.
Servitrisen fru Inga Olsson berättade, att hon å Stadskällaren tidigare, tro¬
ligen vid ett par tillfällen, serverat några av ifrågavarande flickor. Hon hade
uppskattat deras ålder till 20—22 år. Flickorna hade tidigare alltid uppfört
sig utan anmärkning samt verkat rara och fina. De hade uppträtt korrekt på
alla vis. Inga Olsson hade lagt märke till, att de velat både äta och dricka gott,
varför de visat en viss världsvana. En lördagskväll i slutet av augusti 1943
hade flickorna, som da varit fem i sällskap, kommit in på sommarserveringen.
Inga Olsson hade sett dem, då de anlände. De hade slagit sig ned vid ett bord
och blivit serverade av Britta Bergström. Då flickorna skulle till att dricka
25
vin, hade Britta Bergström undrat, om hon skulle våga servera dem mera.
Därtill hade Inga Olsson svarat, att det vore ingen fara, ty hon kände till dem
sedan tidigare tillfällen, då de skött sig bra. Efter vad Inga Olsson kunnat för¬
stå, hade det icke heller vid detta tillfälle funnits något att anmärka mot flic¬
korna. Inga Olsson hade visserligen serverat vid bord, som icke stått i när¬
heten av flickorna, men hon borde likväl hava lagt märke till, örn någon av
dem uppfört sig illa.
Droskägaren Ture Einar Jansson i Arboga uppgav: Då Jansson ifrågavaran¬
de kväll med sin bil varit på väg mot droskstationen på Stora torget i Arboga,
hade Hellstrand hejdat bilen och yttrat, att han hade fem fulla fruntimmer
att ta hand örn. Jansson hade omedelbart dessförinnan märkt, att Hellstrand
och Andersson, vilka båda varit civila, stått på den nordvästra trottoaren i
gathörnet och samtalat med fem för Jansson okända flickor i åldern 20—25 år.
Flickorna hade stått stilla, och man hade ej av deras åtbörder kunnat märka,
att de skulle vara onyktra eller att de eljest uppförde sig förargelseväckande.
I samma ögonblick som bilen stannat hade flickorna rusat fram på båda sidor
om bilen samt påstått, att de beställt densamma för färd till Köping. Jansson
hade haft taxameterns ledigskylt synlig. På Hellstrands fråga, örn bilen var be¬
ställd, hade Jansson svarat nekande. Flickorna hade under tiden tagit plats i
bilen. Hellstrand hade sagt, att Jansson skulle skjutsa flickorna till Köping-
men att han själv och Andersson skulle följa med, enär de ämnade överlämna
flickorna till polisen därstädes. Emellertid hade Hellstrand tillagt, att han först
måste anmäla på polisstationen, vart han ämnade taga vägen. Jansson skulle
därför köra ned till Rådhusgatan och där invänta polismännen. Dessa hade
därefter vikit in på Kapellgatan i riktning mot torget. Jansson hade strax kört
om dem samt fortsatt in på Rådhusgatan, där han kört förbi polisstationen och
stannat en bit längre fram på samma sida av gatan som poliskontoret. Under
färden till Rådhusgatan hade flickorna skrattat och skojat i bilen. Jansson
kunde icke uttala sig om, huruvida de voro onyktra. Att de druckit sprit hade
han kunnat förstå därav, att de voro rätt upprymda. Jansson hade icke märkt,
att någon av flickorna skilt sig från de andra i sitt uppförande. Då bilen stannat
på Rådhusgatan, hade Jansson gått ur och fyllt ved på gengasaggregatet för
att på så sätt uppehålla flickorna, till dess Hellstrand hunne fram. Flickorna
hade under tiden suttit kvar i bilen. Då Jansson slutat påfyllningen av ved,
hade Hellstrand och Andersson kommit fram till bilen. Hellstrand hade öppnat
en av bilens bakdörrar för att krypa in i bilen. Andersson hade stått bakom
honom på trottoaren. Flickorna hade nu börjat högljutt protestera och sagt,
att männen ej hade något att göra med bilen, vilken flickorna tingat. De hade
även bett männen draga åt helvete. Hellstrand hade sökt lugna flickorna samt
uppgivit, att han och Andersson vore polismän och att det vore därför de ville
tala med flickorna. En av dessa hade då sagt: ”Jaså är de från Västra Mark.”
Hellstrand hade fortfarande sökt lugna flickorna samt yttrat, att flickorna
kunde följa med in på polisstationen, så att man finge titta på dem. I det¬
26
samma hade flickorna öppnat dörrarna på bilens motsatta sida, hoppat ur vag¬
nen och springande begivit sig tillbaka mot torget, där Jansson sett dem taga
plats i en annan bil, som omedelbart fört dem från platsen. Enligt Janssons
uppfattning hade flickorna icke varit så påverkade av spritdrycker, att det fun¬
nits anledning att taga hand örn dem. Om de stått i ett gathörn och skrattat
och nojsat på samma sätt som i bilen, hade polisen dock bort tysta ned dem.
Kontoristen Caesar Sjöberg berättade: Han hade sedan flera år tillbaka bru¬
kat på fritid tjänstgöra som extra chaufför hos olika droskägare i Arboga. Vid
ett tillfälle, troligen en lördagskväll i slutet av augusti 1943, då Sjöberg tjänst¬
gjort som extra chaufför på en droskägare!! Axel Gustavsson i Arboga till¬
hörig bil, hade det kommit fem flickor rusande fram till bilen, vilken vid till¬
fället stått parkerad på Stora torget. Klockan hade varit omkring 22. Flickor¬
na, som Sjöberg icke tidigare kände, hade utan vidare tagit plats i bilen samt
bett örn skjuts till Köping. Det hade verkat, som örn de haft bråttom. Som bilen
varit startklar, hade Sjöberg omedelbart kört i väg. En av flickorna hade tagit
plats i framsätet bredvid Sjöberg och de övriga fyra i baksätet. Flickorna hade
varit upprymda, och av deras samtal hade framgått, att de ämnat sig till
idrottsmässan i Köping för att träffa sina fästmän. Sjöberg hade snart för¬
stått, att några av flickorna — Sjöberg hade sedan förstått att de varit två —
druckit sprit och varit så påverkade, att man kunde säga, att de voro berusade.
Detta hade märkts på deras upprymda sätt och livliga men sluddriga tal.
Däremot hade de ej varit särskilt högljudda. Sjöberg hade icke vid något till¬
fälle varit så nära flickorna, att han kunnat känna spritlukt. De övriga tre
flickorna hade däremot varit lugna, ehuru de deltagit i samtalet. På dem, sär¬
skilt den som satt bredvid Sjöberg i förarsätet, hade man överhuvudtaget ej
kunnat märka, örn de förtärt sprit eller ej. Då Sjöberg hunnit ungefär 4 kilo¬
meter från Arboga, hade han stannat bilen för att fylla på kol. Innan Sjöberg
stigit ur bilen hade han tänt ljuset och då sett, att två av flickorna voro illa¬
mående. På hela deras ansiktsuttryck hade man kunnat förstå, att de varit
påverkade av sprit. Ögonen hade varit dimmiga. Sjöberg hade nu förstått, att
det var dessa båda flickor, som voro de onyktra i sällskapet. På de övriga tre
hade han ej kunnat märka något nu heller. De båda förstnämnda flickorna
hade även stigit ur bilen. Sjöberg hade då märkt, att de voro ostadiga i gången.
En av flickorna hade gått avsides, tydligen för att kräkas. Den andra hade
rört sig kring bilen. Ingen av dem hade varit högljudd. Under den fortsatta
färden hade flickorna alltjämt samtalat med varandra, men Sjöberg hade ej
så noga lagt på minnet vad de yttrat. Han mindes emellertid, att de pratat
om ett uppträde, som de varit med om i Arboga. Den flicka, som satt bredvid
Sjöberg, hade i anledning därav berättat, att flickorna i Arboga blivit hejdade
av två män, som visat polisbrickor och begärt att få övertaga den bil, i vilken
flickorna åkt vid tillfället . Sjöberg hade ej fått den uppfattningen, att flickorna
sökt smita från polisen i Arboga. I övrigt hade Sjöberg ej under färden bytt
mer än ett eller annat ord med flickan, som satt bredvid honom. Med de övriga
27
hade han icke alls samtalat. Då man nalkats Köping, hade bilen blivit
hejdad av två polismän. Sjöberg hade påpekat detta för flickan, som satt bred¬
vid honom. "Vad ha vi då gjort?” hade flickan yttrat härtill. ”Ja, vad lia Ni
egentligen gjort för någonting, eftersom polisen stannar Er?” hade Sjöberg
tillagt. Flickan hade då bedyrat, att de ej haft någonting för sig, som kunde
giva polisen anledning att hejda dem. Då bilen stannat, hade polismännen
uppmanat Sjöberg att köra till polisstationen. De hade ställt sig en på vartdera
av bilens fotsteg, varefter färden fortsatts till polisstationen. Under färden hade
polismännen ej sagt något till flickorna. Dessa hade blivit tysta och nedslagna.
Vid framkomsten hade de emellertid, såvitt Sjöberg kunde minnas, blivit an¬
modade att stiga ur och gå in på polisstationen. Sjöberg hade även blivit an¬
modad att följa med in för att taga betalning för bilskjutsen. Sjöberg hade
uppehållit sig på polisstationen högst en halv minut. Flickorna hade fortfa¬
rande varit tysta och nedslagna. Polismännen hade hela tiden uppträtt korrekt.
Sjöberg sade sig icke kunna uttala sig om, huruvida flickorna under vistel¬
sen i Arboga varit så onyktra, att polisen haft anledning att ingripa mot dem.
Måhända hade den instängda luften i bilen påverkat de båda flickor, som
under bilfärden visat sig onyktra. Sjöberg ville dock framhålla, att samtliga
flickorna i Arboga icke varit värre däran, än att de kunnat springa, då de först
kommit fram till bilen.
Maj-Britt Karlsson lämnade vid förhöret inför landsfogden en utförlig redo¬
görelse för omständigheterna och händelseförloppet vid ifrågakomna tillfälle.
Hon uppgav därvid bland annat följande: Hon mindes ej, om flickorna, då
bilen stannat vid rådhuset, blivit anmodade att stiga ur och gå in på polis¬
stationen. Av omständigheterna hade emellertid framgått, att så var meningen.
Då Maj-Britt Karlsson gick in på polisstationen, hade hon ej känt sig riktigt
nykter. Hon hade varit tung i huvudet. Emellertid hade hon kunnat gå or¬
dentligt. Maj-Britt Karlsson ansåge dock, att hon icke varit så illa däran,
att hon ej skulle kunnat taga vara på sig själv och gå hem. Hon ansåge vidare,
att hon ej var så påverkad av sprit, att en utomstående skulle hava märkt det.
Enligt hennes uppfattning hade alla fem flickorna varit likadana, och ingen av
dem hade i nykterhetshänseende skilt sig från de andra. Poliskonstapeln Eriks¬
son hade varit den, som närmast fört ordet på polisstationen. Flickorna hade
blivit tillfrågade örn sina namn, varjämte de fått redogöra för hur mycket
sprit de druckit under kvällen. Polismännen hade ej påstått, att flickorna voro
onyktra eller att de skulle hava uppträtt olämpligt under besöket i Arboga.
Swärd eller Eriksson hade förelagt flickorna var sitt papper och anmodat dem
att underteckna det med sina namn på två ställen. Maj-Britt Karlsson hade
förstått, att det gällt böter. Då flickorna frågat, vad som skulle hända örn de
vägrade att underteckna papperet, hade de fått till svar, att de i så fall skulle
få komma till tinget och svara själva. Örn de däremot skrove under papperet,
skulle det ej bliva något mer av det hela än att de sedan skulle få betala sina
böter. Örn anledningen till att de skulle få böta, hade det icke yttrats ett ord,
28
och Maj-Britt Karlsson hade för sin del ej tänkt så mycket därpå, då hon
varit angelägen att få lämna polisstationen fortast möjligt. I likhet med de
andra flickorna hade hon därför skrivit under handlingen. Hon hade varken
då eller senare erhållit någon avskrift av denna. Då flickorna därefter lämnat
polisstationen, hade de, såsom avsikten varit redan före avresan till Arboga,
begivit sig till den i Köping pågående idrottsmässan. På idrottsplatsen hade
Maj-Britt Karlsson sammanträffat med mejeristen Kurt Hellqvist, som sedan
följt henne hem. Hon hade ej denna kväll berättat för Hellqvist vad som in¬
träffat, men det hade hon gjort vid ett senare tillfälle. Hellqvist hade då sagt,
att han icke kunnat finna, att hon varit påverkad av spritdrycker. Maj-Britt
Karlsson hade kommit hem till sin bostad omkring klockan 1 på natten. Vid
denna tidpunkt hade hon ej känt av den tidigare spritförtäringen. Dagen
därpå hade flickorna sammanträffat hemma hos Maj-Britt Karlsson, varvid
de börjat resonera om gårdagens händelser. De hade börjat undra över, var¬
för de egentligen blivit förda till polisen. De hade icke tyckt, att det fanns
någon anledning till ett polisingripande, då de ej ansett sig överlastade. De
hade kommit till den slutsatsen, att de båda okända männen i Arboga möjligen
ansett dem onyktra och därför anmält dem för polisen. Maj-Britt Karlsson
hade därefter ringt till polisstationen för att fråga, vad som skulle komma att
ske. Hon hade därvid fått tala med Swärd, som upplyst henne om att an¬
mälan härrörde från restaurangen i Arboga. På Maj-Britt Karlssons fråga, hur
det skulle gå med papperen, som de tecknat under, och örn böterna skulle kom¬
ma att avkrävas dem i hemmen, hade Swärd svarat, att flickorna ju kunde
göra sällskap med någon manlig bekant till rådhuset och betala böterna där.
De övriga flickorna lämnade i tillämpliga delar i huvudsak samma upplys¬
ningar, dock förklarade sig tre av dem icke hava förstått, att undertecknan¬
det av handlingarna å polisstationen skulle medföra att de bleve dömda till
bötesstraff.
Hellqvist uppgav vid därefter anställt förhör följande: En lördag troligen
i mitten av september månad 1943, då idrottsmässa var anordnad i Köping,
hade Hellqvist på kvällen besökt platsen för tillställningen. Omkring klockan
23,45, då festen närmat sig sitt slut, hade han sammanträffat med Maj-Britt
Karlsson, som han tidigare kände. Hellqvist och Maj-Britt Karlsson hade där¬
efter gjort sällskap från idrottsplatsen. Maj-Britt Karlsson hade därvid icke
berättat vad som hänt henne under kvällen. Vid ett senare tillfälle hade emel¬
lertid Hellqvist frågat henne därom, sedan han från annat håll fått höra, att
hon och hennes kamrater blivit åtalade för fylleri. Enligt Hellqvists uppfatt¬
ning var Maj-Britt Karlsson vid den tidpunkt, då han råkade henne, icke
påverkad av sprit. Han hade icke kunnat förmärka, att hon på något sätt val¬
sig olik. Hon hade icke luktat sprit. Nere i staden hade Hellqvist och Maj-
Britt Karlsson sedermera samma kväll sammanträffat med Ann-Mari Hag¬
lund och en yngling. Ej heller på Ann-Mari Haglund hade Hellqvist kunnat
förmärka något ovanligt.
29
Ingenjören Åke Kjellström berättade: Då han den 28 augusti 1943 besökte
idrottsmässan i Köping, hade han någon gång mellan klockan 23,15—23,30
sammanträffat med Barbro Bergdahl, Märta Norrman och Margit Forsberg,
vilka han kände på grund av sin arbetsanställning, ävensom Ann-Mari Hag¬
lund, vilken han då träffade för första gången. I olikhet med vad eljest brukat
vara fallet hade de tre förstnämnda flickorna därvid verkat ovanligt tysta och
nedstämda. Ann-Mari Haglund hade däremot icke förefallit nedslagen.
Kjellström hade frågat vad som hänt, men flickorna hade till en början ej
velat yppa något. Han hade dansat en dans med Barbro Bergdahl och, då
han i hennes och Ann-Mari Haglunds sällskap sedermera intagit förtäring
vid kaffeserveringen, hade Barbro Bergdahl med de andra flickornas med¬
givande berättat, att flickorna tidigare på kvällen varit i Arboga och superat.
Då de stått i begrepp att resa hem, hade de råkat i delo örn bilen med två
okända män, till vilka de slutligen fått lämna ifrån sig bilen. Då flickorna
gingo sin väg, hade männen yttrat: ”Vi ska nog fan se till att ni hamnar där
ni ska.” Sedan flickorna i en annan bil fortsatt hemfärden, hade de vid fram¬
komsten till Köping blivit hejdade av polismän, som fört dem till polissta¬
tionen. Där hade de fått skriva på en handling. Polismännen hade sagt, att
det sedan icke skulle bliva något vidare. Om de däremot vägrade att skriva
under, skulle de bliva kallade till tinget. Flickorna hade icke haft uppfatt¬
ningen, att de påtecknat en stämning utan snarare ett erkännande om att de
varit inne på polisstationen. Kjellström hade icke kunnat tänka sig, att flic¬
korna fått underteckna en fylleristämning utan snarare en varning eller något
dylikt. Först påföljande dag, då Kjellström träffat Swärd på deras gemen¬
samma matställe, hade han fått veta, att flickorna blivit stämda för fylleri.
Kjellström hade absolut icke kunnat märka, att någon av de fyra flickorna
varit påverkad av sprit, då han vid ifrågavarande tillfälle träffade dem. Han
hade särskilt bett Barbro Bergdahl att andas på honom. Först då hade han
kunnat förmärka spritlukt från hennes andedräkt. Då särskilt Barbro Berg¬
dahl, Märta Norrman och Margit Forsberg varit mycket nedstämda och
nära att gråta, hade han måst taga hand om dem och söka lugna dem. Kjell¬
ström hade icke dansat med någon annan av flickorna än Barbro Bergdahl.
Bageriarbetaren Börje Einar Pålsson uppgav vid förhör följande: Den 28
augusti 1943 hade han omkring klockan 23,30—23,45 på idrottsmässan i Kö¬
ping sammanträffat med Märta Norrman, som han tidigare kände. Han hade
dansat en eller annan dans med henne. På avstånd hade han även iakttagit
Margit Forsberg, Ann-Mari Haglund, Barbro Bergdahl och Maj-Britt Karls¬
son. Märta Norrman hade berättat, att hon och nämnda fyra flickor under
aftonen varit i Arboga och superat och att de beställt en bil till klockan
22,15 för att då fara hem. Ett par män, som sagt sig vara poliser, hade emel¬
lertid tagit bilen ifrån dem. Flickorna hade då i en annan bil fortsatt färden
till Köping. Vid framkomsten hade bilen hejdats av polismän, som fört flic¬
korna till polisstationen. Flickorna hade där fått underteckna en handling,
30
som de tydligen ej visste vad den innebar. Pålsson hade sagt, att det troligen
vore en stämning för fylleri. Pålsson hade föreslagit Märta Norrman, att de
skulle göra sällskap till polisstationen och taga reda på vad meningen vore,
men Märta Norrman hade icke velat följa med, då hon ansett, att hon där¬
igenom blott skulle förvärra sin ställning. Enligt Pålssons uppfattning var
Märta Norrman absolut icke påverkad av sprit, då han träffade henne. Hon
hade kunnat tala och röra sig utan anmärkning. Icke heller hennes ansikte
hade förrått någon spritpåverkan. Då Märta Norrman berättat örn kvällens
tilldragelser, hade Pålsson emellertid skärpt sin uppmärksamhet och först
då hade han kunnat känna en viss spritlukt från hennes andedräkt. Pålsson
kunde icke yttra sig om de övriga flickornas tillstånd vid ifrågavarande
tillfälle.
Av fem av landsfogden överlämnade avskrifter av de i målen mot flickor¬
na delgivna stämningarna framgick, att envar av flickorna den 28 augusti
1943 undertecknat en å stämningsblanketten tryckt förklaring av följande
lydelse: ”Ett med förestående stämning likalydande exemplar har jag denna
dag emottagit; erkännes.” Flickornas namnunderskrifter voro bevittnade av
Swärd, på förmans uppdrag. De vid stämningsblanketterna fogade, av flic¬
korna undertecknade rättegångsfullmakterna innehöllo fullmakt in blanco för
innehavaren att föra utfärdarens talan vid rådhusrätten i Köping. Flickornas
namnunderskrifter voro bevittnade av Swärd och Bror Eriksson.
Sedan Swärd beretts tillfälle att taga del av utredningen i ärendet, anförde
han i avgivet yttrande följande.
Swärd vidhölle den berättelse, han avgivit vid förhöret inför t. f. stadsfiska¬
ls! Ericsson. Då Swärd fått meddelande örn att de fem flickorna från Köping
uppträtt berusade i Arboga, hade han i enlighet med Arbogapolisens hem¬
ställan låtit anhålla dem vid ankomsten till Köping. Sedan de införts på polis¬
stationen, hade han själv kunnat konstatera, att de väl voro synbart beru¬
sade, men icke till den grad, att de icke visste vad de gjorde. Swärd hade
tagit upp deras namn och övriga data och meddelat, att de komme att bliva
instämda till domstol för fylleri. Det vore ju helt naturligt, att denna under¬
rättelse för dem blivit en chock, som sannolikt bidragit till att de ryckt upp
sig och nyktrat till. De hade givit uttryck åt sin ängslan för att saken skulle
komma till föräldrarnas kännedom och undrat, hur detta skulle kunna und¬
vikas. För att visa dem tillmötesgående och hjälpa dem att undgå onödig
skandal hade Swärd upplyst dem örn, att de kunde få underskriva en stäm-
ningsblankett in blanco och en rättegångsfullmakt. De hade varit tacksamma
härför. Då undertecknandet skedde hade flickorna befunnit sig i en sådan
sinnesförfattning, att de väl förstått vad det innebar. De hade aldrig förnekat,
att de druckit sig berusade i Arboga, och de för unga flickor avsevärda kvan¬
titeter vin och sprit de inmundigat hade måst verka berusande på dem.
Swärd hade medgivit, att det varit formellt riktigt, att flickorna ställts under
31
åtal för fylleriförseelsen i Arboga, men lian hade ansett det icke felaktigt att
ställa dem under åtal i Köping. Även om vid en strängt formell granskning-
vissa anmärkningar kunde framställas mot utfärdandet av stämningarna och
deras delgivning, hemställde Swärd, att synnerlig hänsyn måtte tagas till den
omständigheten, att han i sitt handlande letts av hänsyn till flickorna. Dessa
hade icke lidit någon rättsförlust. Hade de själva ansett, att någon oförrätt
hotat dem, hade de haft god tid att mellan den 28 augusti, då de anhöllos, och
den 6 september, då målet mot dem var före vid rådhusrätten, återkalla full¬
makten. De hade heller icke överklagat rådhusrättens utslag. Under åbero¬
pande av vad han sålunda anfört hemställde Swärd, att klagomålen icke måtte
föranleda någon åtgärd mot honom.
I en till landsfogden i Västmanlands län avlåten skrivelse anförde justitie¬
ombudsmannen Ljunggren därefter följande.
Av handlingarna i ärendet framgår, att de fem flickorna på kvällen den
28 augusti 1943 i bil reste från Köping till Arboga, dit de ankommo klockan
omkring 20. Därefter åto de supé å Stadskällaren i sistnämnda stad, varvid
de förtärde envar 5 centiliter brännvin och tillsammans en helbutelj
champagne, en halvbutelj portvin och en halvbutelj punsch. Öl förtärdes ej
till maten utan i stället sockerdricka. Flickorna hava samtliga uppgivit, att
de icke tidigare under dagen förtärt spritdrycker. Vid 22-tiden bröto de upp
från Stadskällaren och gingo ut för att på gatan invänta en av dem för åter¬
färd till Köping beställd droskbil. Under det de väntade synas flickorna hava
talat och skrattat tämligen högljutt, i anledning varav två civilklädda polis¬
män, som närmat sig platsen, fått den uppfattningen att flickorna voro be¬
rusade. Den ena av polismännen, Hellstrand, ämnade i anledning därav i en
droskbil, som just då anlände till platsen, föra flickorna till den närbelägna
polisstationen för att där ”mera individuellt kunna konstatera berusningsgra-
den”. På anmodan av Hellstrand körde chauffören därpå bilen, i vilken flic¬
korna tagit plats i tro att bilen var den av dem beställda, till en plats i ome¬
delbar närhet av polisstationen. Hellstrand, som följt efter, öppnade vid fram¬
komsten en av bildörrarna och inledde samtal med flickorna. Något anhål¬
lande skedde emellertid ej. Flickorna, som icke torde hava haft klart för sig
att Hellstrand var polisman eller i varje fall icke uppfattat vad saken gällde,
stego skyndsamt ur bilen och begåvo sig springande till den i närheten va¬
rande bilstationen på Stora torget. Där togo de plats i en bil och beordrade
dennas chaufför att köra till Köping, vilken tillsägelse chauffören genast,
efterkom. Hellstrand, som sett att bilen kördes i riktning mot Köping, begav
sig till polisstationen och underrättade telefonledes poliskontoret i nämnda
stad örn flickornas beteende samt begärde undersökning för utrönande av i
vilken grad de voro berusade.
32
Hellstrands telefonmeddelande mottogs å polisstationen i Köping av den
vid tillfället där vakthavande konstapeln, Swärd. Denne satte sig genast i
förbindelse med de patrullerande poliskonstaplarna Eriksson och Bergström
och beordrade dem att, då bilen i vilken flickorna åkte anlände till Köping,
stoppa densamma och anmoda chauffören att köra till polisstationen med
flickorna. Så skedde också, varvid Eriksson och Bergström stående på bilens
fotbrädor medföljde till polisstationen, belägen vid Scheelegatan. Vid fram¬
komsten dit stego flickorna ur bilen och blevo därpå av Eriksson tillsagda
att följa med in på poliskontoret. Angående vad som där förekommit äro
uppgifterna stridiga. Slutet blev emellertid, att på Swärds förslag envar av
flickorna å en henne förelagd icke ifylld stämningsblankett, avseende instäl¬
lelse inför rådhusrätten i Köping, tecknade erkännande, att hon mottagit ”ett
med förestående stämning likalydande exemplar”, vilken delgivning bestyrktes
av Swärd. Någon avskrift av handlingen tillställdes emellertid icke veder¬
börande vare sig då eller senare. Vidare undertecknade envar av flickorna en
stämningsblanketten bifogad rättegångsfullmakt in blanco för innehavaren
att vid rådhusrätten i Köping föra fullmaktsutfärdarens talan, vilken fullmakt
bevittnades av Swärd och Eriksson. Därefter fingo flickorna omedelbart
lämna polisstationen. De begåvo sig därpå direkt till en i samband med den
då pågående idrottsmässan anordnad offentlig danstillställning och deltogo
i dansen.
Sedan de av flickorna påtecknade stämningsblanketterna några dagar senare
ifyllts, därvid åtalen angåvos avse fylleri å Scheelegatan den 28 augusti 1943
klockan 23, blevo flickorna, sedan innehavaren av förenämnda fullmakter,
rådhusvaktmästaren, å flickornas vägnar vid rådhusrätten erkänt åtalade för¬
seelsen, bötfällda för fylleri.
Beträffande frågan huruvida flickorna voro överlastade av starka drycker
hava visserligen de båda omförmälda polismännen i Arboga förklarat, att de
blivit fullt övertygade om att flickorna voro ”höggradigt spritpåverkade”.
Denna uppfattning synes emellertid hava bibringats dem huvudsakligen på
grund därav, att de på avstånd hört flickorna vara högljudda. Dessas upp¬
trädande efter det polismännen kommit till tals med dem kan icke gärna åbe¬
ropas som bevis för att flickorna voro överlastade. Båda polismännen hava
nämligen omtalat bland annat, att flickorna ”rusat fram” till den ankom¬
mande bilen och efter en stund ”rusat ut” genom bilens ena dörr och
”springande” begivit sig till en annan bil. Detta tyder ju ej på att de varit
överlastade. Polismännen Eriksson och Bergström hava visserligen uppgivit,
att de vid flickornas ankomst till polisstationen i Köping funnit dem ostadiga
i gången. Polismannen Swärd säger sig vid flickornas införande å polissta¬
tionen hava funnit, att de uppträtt obalanserat och sluddrat på talet, var¬
jämte spritlukt förmärkts. På grund av dessa iakttagelser hade Eriksson,
Bergström och Swärd fått den uppfattningen, att flickorna voro överlastade.
Jag vill emellertid påpeka, att dessa uppgifter lämnats nu sedan jag beordrat
33
utredning i saken i anledning av de inkomna klagomålen och polismännen
gkommit att i ärendet hos J. O. intaga partsställning.
Polismännens uttalade mening, att flickorna voro överlastade, delas icke
av flickorna själva och övriga i saken hörda personer. Britta Bergström, som
serverat flickorna å Stadskällaren, har sålunda uppgivit, att flickorna under
hela den tid de uppehållit sig i restauranglokalerna uppfört sig utan anmärk¬
ning. De hade icke ens varit upprymda, och det hade högeligen förvånat Britta
Bergström, att flickorna efter besöket å restaurangen råkat ut för polisen.
Inga Olsson, som tidigare vid ett par tillfällen serverat några av flickorna
och därvid alltid funnit dem ”rara och fina”, har förklarat, att efter vad hon
kunnat förstå hade det ej heller vid nu ifrågavarande tillfälle funnits något
att anmärka mot flickorna. Dåvarande rockvaktmästaren å Stadskällaren,
Jarl, har uppgivit, att flickorna, då de avlägsnade sig därifrån, voro på¬
verkade av spritdrycker men icke överlastade. Enligt vad droskägaren Jans¬
son, som kört den första av de två i ärendet omförmälda bilarna, uppgivit
hade flickorna stått stilla på gatan, och man hade ej av deras åtbörder kun¬
nat märka, att de skulle vara onyktra. Flickorna hade sedan i bilen skrattat
och nojsat och varit ”rätt upprymda”, på grund varav Jansson förstått, att
de druckit sprit. Enligt Janssons uppfattning hade det dock ej funnits anled¬
ning att taga hand om dem. Sjöberg, som med bil kört flickorna tillbaka till
Köping, har berättat, att tre av dem uppträtt på ett sådant sätt, att man
icke ens kunnat märka att de förtärt spritdrycker. Beträffande de två övriga
flickorna hade Sjöberg under bilresan fått den uppfattningen, att de då voro
onyktra. De hade emellertid vid framkomsten till Köping nyktrat till av
den chock, som polismännens ingripande i samband med bilens hejdande in¬
neburit för dem. Enligt Sjöbergs uppgift kunde den instängda luften i bilen
hava påverkat dessa båda flickor, vilka enligt vad Sjöberg särskilt framhållit
dock icke varit värre däran, än att de kunnat springa, då de i Arboga kom-
mo fram till bilen. Vidare bör uppmärksammas, att Kjellström, som strax
efter det flickorna lämnat polisstationen å idrottsmässan sammanträffat med
Märta Norrman, Margit Forsberg, Barbro Bergdahl och Ann-Mari Haglund,
icke alls kunnat märka, att någon av dessa fyra varit påverkad av sprit. Påls¬
son har lämnat samma uppgift vad angår Märta Norrman, med vilken
han sammanträffat å idrottsmässan. Hellqvist hade ej heller, då han på kväl¬
len träffade Maj-Britt Karlsson och Ann-Mari Haglund, funnit dem sprit-
påverkade.
Vid övervägande av de sålunda i ärendet lämnade uppgifterna finner jag
väl utredningen giva vid handen, att flickorna voro påverkade av spritdryc¬
ker. Beträffande några av flickorna synes dock denna spritpåverkan hava
varit obetydlig. Även de övriga hava emellertid uppenbarligen ingalunda varit
så påverkade, att de rimligen kunde anses överlastade. Graden av spritpåver¬
kan torde för övrigt i fråga örn samtliga hava varit ringa vid införandet å
polisstationen. På grund av det sagda finner jag, att de anhiingiggjorda åtalen
3 — Justitieombudsmannens umbct »berat telse till 10/fr> arn riksdag.
34
för fylleri varit helt och hållet obefogade. Detta måste i varje fall gälla åtalen
mot vissa av flickorna. Med hänsyn till omständigheterna vid tillfället kan vid*
frågans bedömande något avseende icke fästas vid det förhållandet, att flic¬
korna undertecknat rättegångsfullmakter, med stöd av vilka innehavaren
inför rätten skulle erkänna omstämda förseelsen.
Till följd av åtalen hava flickorna lidit ej ringa skada. Jag tänker härvid
icke så mycket på de ådömda böterna utan fastmera på det nedsättande i att
bliva dömd för en sådan förseelse som fylleri, vilket även medför att veder¬
börande blir upptagen i det hos kontrollstyrelsen förda straff registret. Därtill
kommer, att flickorna till följd av åtalen av nykterhetsnämnden erhållit
skriftlig varning för alkoholmissbruk. Härtill må dock anmärkas, att ehuru
flickorna enligt min åsikt icke varit överlastade, deras förehavanden kvällen
ifråga från såväl nykterhetssynpunkt som andra synpunkter måste anses klan¬
dervärda, särskilt med hänsyn till flickornas ålder.
Ansvaret för de obefogade åtalen finner jag åvila poliskonstapeln Swärd,
som i egenskap av vakthavande konstapel å poliskontoret delgivit flickorna
stämningarna och låtit dem underteckna rättegångsfullmakter för erkännande.
Härigenom synes mig Swärd hava visat oförstånd i tjänsten av beskaffenhet
att böra beivras.
J. O. uppdrog åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Swärd för tjänstefel i berörda hänseende,
därvid målsägandena borde beredas tillfälle att i målet föra talan.
Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst angående tidigare i Köping
tillämpad praxis i fråga om delgivning av stämningar i fyllerimål och vissa
andra mål fann J. O. däremot Swärd icke skäligen böra åtalas för de for¬
mella felaktigheter, som ägt rum beträffande ifrågavarande stämningars del¬
givning.
I skrivelsen till landsfogden anförde justitieombudsmannen Ljunggren vi¬
dare: Skulle mot förmodan domstolen finna, att flickorna voro överlastade
av starka drycker, bör Swärd enligt min mening likväl icke undgå ansvar
för tjänstefel. Det är nämligen att märka, att åtalen gällde fylleri, som flic¬
korna skulle hava gjort sig skyldiga till å gatan utanför polisstationen i
Köping. Dit hade flickorna emellertid förts av polismännen Eriksson och
Bergström. Vare sig flickorna direkt anmodades eller ej att där stiga ur bilen,
framgick likväl tydligt av omständigheterna, att polismännens mening var,
att flickorna så skulle göra för att därefter införas å polisstationen. Det måste
under dylika förhållanden anses innebära tjänstefel att åtala för fylleri å plat¬
sen ifråga. Vidare vill jag framhålla, att under förutsättning att flickorna
voro överlastade, då de infördes å polisstationen, kunde de säkerligen icke
samtliga under det tydligen mycket kortvariga uppehållet därstädes hava
nyktrat till så mycket, att det var försvarligt att då delgiva dem stämning
35
och låta dem underskriva rättegångsfullmakt. Härutinnan har Swärd alltså
under nämnda förutsättning gjort sig skyldig till ytterligare tjänstefel. Det
bör i detta sammanhang anmärkas, att Swärd uppgivit att flickorna varit
så spritpåverkade, att de åtminstone för en kortare tid bort omhändertagas,
men att så ej skett, enär samtliga arrestlokalerna varit upptagna. I enlighet
med det nu sagda bör åklagaren mot Swärd framställa alternativa ansvars-
yrkanden.
Rådhusrätten i Köping, varest åtalet anhängiggjordes samt flickornas
målsmän förde talan om skadestånd av Swärd, yttrade i utslag den 3 april
1944 följande.
Rådhusrätten finner i målet utrett: att en poliskonstapel i Arboga polis¬
distrikt — sedan han den 28 augusti 1943 vid 22-tiden å Nygatan i Arboga
stad uppmärksammat fem unga, för honom okända flickor, vilka uppträtt
på sådant sätt, att enligt poliskonstapelns förmenande anledning funnits till
antagande, att de varit av starka drycker överlastade, men flickorna i auto¬
mobil avrest från Arboga, innan utredning härom hunnit verkställas — vid
22,15-tiden samma dag efter erhållen upplysning om registreringsnumret å
den automobil, i vilken flickorna avrest, ävensom att färden ställts till Köping
per telefon till polisstationen i Köping begärt upptagande av flickornas namn
och adress samt deras berusningsgrad; att Swärd, som vid nämnda tid haft
vakttjänst å polisstationen i Köping mottagit telefonmeddelandet och i an¬
ledning därav beordrat patrullerande poliskonstaplarna Eriksson och Berg¬
ström att vid Arbogatullen invakta automobilen och anmoda chauffören att
köra till polisstationen med flickorna; att, då automobilen ifråga en stund
senare ankommit till Arbogatullen i Köping, Bergström och Eriksson stop¬
pat densamma, varefter chauffören på tillsägelse av nämnda konstaplar fram¬
fört automobilen till polisstationen vid Scheelegatan dit konstaplarna med¬
följt, stående å automobilens fotbrädor; att, sedan flickorna stigit ur bilén, de
av Eriksson tillsagts att följa med in på polisstationen; att Swärd där an¬
tecknat dels namnen å de fem flickorna, vilka befunnits vara: Märta Norr¬
man, Margit Forsberg, Barbro Bergdahl, Ann-Mari Haglund, Maj-Britt
Karlsson, alla hemmahörande i Köping, dels av dem uppgiven spritförtäring
under aftonen; att Swärd emellertid — i stället för att såsom det ålegat
honom, uppsätta rapport över den gjorda utredningen att överlämnas till
polisstationen i Arboga för på vederbörande åklagare därstädes ankommande
åtgärd — föranstaltat, att samtliga flickorna å stämningsblanketter, avsedda
att ifyllas för stämning till rådhusrätten med ansvarsyrkande för fylleri å
Scheelegatan i Köping ifrågavarande dag, tecknat erkännande om stämnings
mottagande och fullmakt för förseelsens erkännande; samt att med anledning
härav, sedan stämningsblanketterna blivit på angivet sätt ifyllda, samtliga
flickorna av vederbörande åklagare ställts under åtal vid rådhusrätten i
Köping för fylleri å Scheelegatan i staden den 28 augusti 1943 samt
36
den 6 september 1943 av rådhusrätten fällts att för fylleri böta var 15
kronor.
Även om samtliga flickorna såsom Eriksson och Bergström samstämmande
omvittnat varit berusade vid ankomsten till polisstationen, har det varit fel¬
aktigt att föranstalta om åtal mot dem för att de i berusat tillstånd passerat
Scheelegatan från automobilen till polisstationen, dit automobilen beordrats av
polismän för anställande av förhör med flickorna. På grund härav och då
Swärd genom sina åtgöranden mäste anses ansvarig för de mot förenämnda
fem flickor anställda obefogade åtalen prövar rådhusrätten lagligt jämlikt
25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen döma Swärd att för oförstånd i tjänsten böta
10 dagsböter, var om 6 kronor.
Vidkommande de av vederbörande målsägare framställda ersättningsyrkan-
den för den skada, som flickorna till följd av åtalen lidit, så enär av utredningen
i målet framgår, att flickorna — även om några av dem, såsom de uppgivit,
vid underskrivandet av stämningsblanketterna och fullmakterna icke förstått
innebörden därav — samtliga dock påföljande dag och sålunda i god tid före
målens handläggning den 6 september 1943 varit underkunniga om innebör¬
den men likafullt icke vidtagit någon åtgärd vare sig för fullmakternas åter¬
kallande eller för överklagande av de i målen meddelade utslagen, finner råd¬
husrätten flickorna genom sina göranden och låtanden bära sådan del i ansva¬
ret för de anställda åtalen, att någon ersättning för genom desamma liden
skada icke kan skäligen tillerkännas flickorna, varför de i sådant hänseende
framställda yrkandena ogillas.
Swärd tillförbindes att ersätta statsverket förskjutna vittnesersättningar till
i målet avhörda vittnena Hellstrand, Jansson, Sjöberg, Jarl, Andersson, Kjell¬
ström och Hellqvist.
Målsägandena skola själva vidkännas sina kostnader å saken.
Med anledning av denna utgång av målet uppdrog jag åt advokatfiskalen
vid Svea hovrätt att därstädes anföra besvär över rådhusrättens utslag. I en
skrivelse till ad vokatf iskalen anförde jag följande.
I utslaget har rådhusrätten fällt Swärd till ansvar för oförstånd i tjänsten,
bestående däri att han föranstaltat om åtal mot flickorna, ehuru de, även om
de voro berusade, icke kunna anses hava i sådant tillstånd anträffats på all¬
män plats i Köping.
Av vad i målet förekommit kan emellertid anses styrkt, att flickorna vid
ankomsten till Köping icke voro överlastade i den mening, som avses i 18 kap.
15 § strafflagen. Vad angår tre av dem, nämligen Märta Norrman, Barbro
Bergdahl och Ann-Mari Haglund, måste det anses fullt klarlagt, att de icke
voro berusade. Med hänsyn härtill torde Swärd böra dömas till ansvar för det
fel, som förelupit därigenom, att flickorna, i varje fall de tre nyssnämnda,
överhuvudtaget blivit ställda under åtal för fylleri.
Skulle hovrätten emellertid finna att flickorna voro överlastade, synes
37
Swärd böra dömas till ansvar i enlighet med det av J. O. i skrivelsen till lands¬
fogden utvecklade andra alternativet. För sådant fall bör Swärd alltså fällas
till ansvar, icke blott för vad rådhusrätten enligt vad ovan sagts funnit ligga
honom till last, utan även för det oförstånd, som han ådagalagt såväl genom
att delgiva stämningarna på sätt som skett som ock genom upptagandet av
flickornas erkännanden av de påstådda fylleriförseelserna vid en tidpunkt, då
de jämväl enligt Swärds egen uppfattning voro berusade.
Jämväl Swärd besvärade sig över rådhusrättens utslag.
Svea hovrätt yttrade i utslag den 25 juli 1944 följande.
Även om av utredningen i förevarande mål icke beträffande någon av flic¬
korna kan anses framgå, att hon vid ankomsten till polisstationen i Köping
varit i sådan grad överlastad av starka drycker, som förutsättes för tillämp¬
ning av 18 kap. 15 § strafflagen, får dock Swärd anses hava haft skälig an¬
ledning antaga, att de varit överlastade, varför icke på denna grund fog sak¬
nats för anställande av åtal mot dem, men enär, på sätt rådhusrätten yttrat,
det varit felaktigt att föranstalta örn åtal mot flickorna för att de i berusat
tillstånd passerat Scheelegatan från automobilen till polisstationen, dit auto-
mobilen beordrats av polismän för anställande av förhör med flickorna, samt
med hänsyn till den sinnesförfattning, vari flickorna enligt Swärds uppfatt¬
ning under vistelsen å polisstationen befunnit sig, det tillika får anses såsom
oförstånd i tjänsten att, på sätt som skett, därunder låta dem underteckna
rättegångsfullmakt ävensom erkännande om mottagande av stämning, alltså
och då Swärd måste anses ansvarig för nämnda åtgärder, prövar hovrätten
rättvist fastställa det slut, överklagade utslaget innehåller.
Över hovrättens utslag har Swärd anfört besvär. Målet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.
6. Fråga om felaktigt beslut av överexekutor rörande
verkställighet av domstols dom.
Av handlingarna i ett genom klagomål av köpmannen J. Pettersson i Eskils¬
tuna hos mig anhängiggjort ärende inhämtas följande.
Efter stämning å klaganden till rådhusrätten i Eskilstuna anförde chauffören
Ivar Johansson i Alvik: Enligt köpekontrakt den 8 april 1941 hade klaganden
till Ivar Johansson försålt en begagnad automobil med gengasaggregat för en
köpeskilling av 2,200 kronor, därav Ivar Johansson erlagt 400 kronor kontant
samt accepterat en av klaganden utställd växel å 1,800 kronor. Någon tid efter
köpet hade fel uppstått på gengasaggregatet, varför klaganden tillsagt Ivar
Johansson att insända aggregatet till en mekanisk verkstad i Arboga för repara¬
tion, därvid klaganden åtagit sig att gälda reparationskostnaderna. Då aggrega¬
38
tet emellertid icke återkommit från reparationsverkstaden, hade Ivar Johansson
i februari eller mars 1942 anmodat klaganden att återtaga bilen. Sedan parterna
överenskommit att så skulle ske, hade klaganden genom köpekontrakt den 14
mars 1942 försålt bilen och aggregatet till Erik Johansson i Olofstorp för en
köpesumma av 1,500 kronor, varav Erik Johansson skulle erlägga 250 kronor
kontant och överlämna av honom accepterad växel å 1,250 kronor. I sist¬
nämnda köpekontrakt hade angivits, att Erik Johansson övertoge bilen med
aggregatet från Ivar Johansson. Vid upprättandet av kontraktet, därvid även
Ivar Johansson närvarit, hade visserligen intet uttryckligen avtalats, huru skulle
förfaras med den växelskuld, som Ivar Johansson vid sitt köp av bilen ådragit
sig och som vid tiden för försäljningen till Erik Johansson genom avbetalningar
av Ivar Johansson nedbringats till 1,320 kronor enligt en av honom accepterad,
av klaganden utställd växel å sistnämnda belopp. Det hade emellertid varit
mellan parterna underförstått, att Ivar Johansson genom försäljningen till Erik
Johansson skulle befrias från betalningsskyldighet på grund av sistnämnda växel.
På talan av växelinnehavaren hade emellertid Ivar Johansson och klaganden
genom rådhusrättens dom den 6 juli 1942 solidariskt förpliktats att till denne
utgiva växelbeloppet jämte ränta och vissa kostnader, tillhopa 1,427 kronor
38 öre. Detta belopp hade Ivar Johansson den 30 juli 1942 erlagt. Enär denna
betalningsskyldighet förty rätteligen skolat fullgöras av klaganden, yrkade Ivar
Johansson, att klaganden måtte förpliktas att till Ivar Johansson utgiva sist¬
nämnda belopp jämte 6 procent ränta därå från den 30 juli 1942, tills betalning
skedde.
I dom den 31 augusti 1942 yttrade rådhusrätten följande: Enär av utred¬
ningen i målet framginge, att — sedan klaganden genom kontrakt den 8 april
1941 till Ivar Johansson överlåtit ifrågakomna automobil och gengasaggregat
mot en köpeskilling av 2,200 kronor, därav 400 kronor skulle erläggas kontant
och återstoden genom en av Ivar Johansson accepterad växel, samt Ivar Johans¬
son genom omsättningar nedbringat sin växelskuld till 1,320 kronor enligt en
av honom accepterad, av klaganden utställd växel å sistnämnda belopp — kla¬
ganden genom kontrakt den 14 mars 1942 i samförstånd med Ivar Johansson
till Erik Johansson överlåtit automobilen och aggregatet, därvid överenskom-
mits, att köpeskillingen skulle erläggas dels kontant och dels genom accept av
växel, samt klaganden icke gittat styrka sitt påstående att sistnämnda kontrakt
slutits under det villkor, att Erik Johanssons namn bleve godtaget i banle, alltså
och då, även om kontraktet med Erik Johansson sedermera kunde hava av
klaganden annullerats, Ivar Johansson måste anses hava genom tillkomsten av
detta kontrakt blivit befriad från skyldighet att fullfölja det mellan honom och
klaganden ingångna avtalet, samt ostridigt är att, sedan Ivar Johansson och kla¬
ganden genom rådhusrättens den 6 juli 1942 meddelade dom förpliktats att
solidariskt på grund av förutnämnda växel å 1,320 kronor till advokaten E.
Bremberg utgiva växelbeloppet jämte ränta och kostnader, Ivar Johansson på
grund härav till Skandinaviska Banken såsom innehavare av växeln erlagt till¬
39
hopa 1,427 kronor 38 öre, prövade rådhusrätten rättvist med bifall till Ivar
Johanssons talan förplikta klaganden att genast emot utbekommande av växeln
kvitterad samt återfående av ifrågakomna automobil och aggregat till Ivar
Johansson utgiva omstämda beloppet, 1,427 kronor 38 öre, jämte 6 procent
årlig ränta därå från den 30 juli 1942, till dess betalning skedde, ävensom gott-
göra Ivar Johansson dennes rättegångskostnader med skäliga ansedda 75 kronor
jiimte vad Ivar Johansson visade sig hava utgivit för lösen av rådhusrättens
protokoll i målet.
Mot rådhusrättens dom erlade klaganden vad.
Under åberopande av domen anhöll Ivar Johansson den 26 september 1942
hos stadsfogden i Eskilstuna örn utmätning hos klagancien för uttagande a^
Johanssons fordran.
Genom beslut den 6 oktober 1942 förklarade stadsfogden — enär Ivar Johans¬
son, som uppgivit att bilen med aggregat numera vore såld och nedskrotad, be¬
funnits icke vara i stånd att till klaganden återlämna densamma — den sökta
utmätningen icke kunna verkställas.
Över stadsfogdens beslut anförde Ivar Johansson besvär hos överexekutor,
magistraten i Eskilstuna. I besvärsskriften anförde Ivar Johansson bland annat:
Stadsfogden hade som skäl för sitt beslut att vägra verkställighet anfört, att
Ivar Johansson icke varit i stånd återlämna bilen med aggregat till klaganden.
Klaganden hade emellertid redan den 14 mars 1942 atertagit bilen med aggre¬
gat och försålt densamma till Erik Johansson. I kontrakt därom mellan kla¬
ganden och Erik Johansson funnes angivet, att bilen blivit levererad till Erik
Johansson. Enligt vad Ivar Johansson inhämtat hade Erik Johansson i sm
tur försålt bilen till skrot. Då bilen alltså av klaganden försålts till annan per¬
son, som även mottagit densamma, hade Ivar Johansson fullgjort sin skyldighet
att till klaganden återlämna bilen och aggregatet. Under sådana förhållanden
funnes icke skäl att vägra den begärda verkställigheten av rådhusrättens dom.
I förklaring över besvären anförde klaganden, att av rådhusrättens dom, mot
vilken Ivar Johansson icke erlagt vad, framginge, att klaganden icke vore skyl¬
dig erlägga genom domen utdömda belopp med mindre Ivar Johansson sam¬
tidigt tihhandahölle klaganden bilen och aggregatet. Ivar Johansson hade icke
kunnat fullgöra den honom i domen ålagda prestationen. Följaktligen vore kla¬
ganden icke skyldig prestera några penningar. Klaganden ville tillägga, att han
— mot vad Ivar Johansson påstode — aldrig varit i besittning av bilen eller
aggregatet sedan klaganden sålde dem till Ivar Johansson och att Erik Johans¬
son övertagit bilen icke från klaganden utan från Ivar Johansson.
I utslag den 14 november 1942 yttrade överexekutor följande: Enär utrett
blivit, att klaganden genom kontrakt den 14 mars 1942 till Erik Johansson för¬
sålt bilén med aggregat, därvid i kontraktet angivits att bilen vöre övertagen
från Ivar Johansson och levererad, ävensom att Ivar Johansson till Erik Johans¬
son överlämnat bilen och aggregatet, till följd varav Ivar Johansson icke kunnat
vid utmätningstillfället tillhandahålla densamma, samt vid sådant förhållande
40
det i domen föreskrivna villkoret om återställande av bilen och aggregatet måste
anses vara uppfyllt, prövade överexekutor rättvist att med undanröjande av
överklagade beslutet visa målet åter till stadsfogden, som hade att, därest laga
hinder eljest icke mötte, verkställa den sökta utmätningen och med ärendet
vidare lagligen förfara.
Jämlikt 211 § utsökningslagen fick talan icke fullföljas mot överexekutors
utslag.
Svea hovrätt, där klaganden fullföljt vadetalan mot rådhusrättens dom den
31 augusti 1942, fann genom dom den 6 juli 1943 ej skäl att göra ändring i
överklagade domen.
Två av hovrättens ledamöter voro av skiljaktig mening och anförde: I målet
vöre upplyst att upprättandet av det kontrakt av den 14 mars 1942, genom
villcet klaganden överlät bilen till Erik Johansson, föregåtts av förhandlingar
mellan Ivar Johansson och Erik Johansson, å ena, samt klaganden, å andra
sidan. Av vad i målet förekommit måste för visst antagas, att klaganden vid
dessa förhandlingar såsom villkor för att Erik Johansson skulle få inträda såsom
köpare av bilen i Ivar Johanssons ställe förutsatt, att en av Erik Johansson
accepterad växel bleve godtagen i bank samt att Ivar Johansson insett detta.
I målet vore utrett, att den bank, varest i målet ifrågakomna, av Ivar Johans¬
son accepterade växel diskonterats, vägrat godtaga Erik Johansson såsom accep¬
tant i stället för Ivar Johansson, ävensom att Erik Johansson ej heller eljest
gittat fullgöra köpeavtalet. Vid sådant förhållande innebure icke det den 14
mars 1942 träffade avtalet mellan Erik Johansson och klaganden, att Ivar
Johansson befriats från sin betalningsskyldighet för bilen. På grund därav prö¬
vade ledamöterna rättvist att, med upphävande av motvädjade domen, ogilla
den av Ivar Johansson förda talan, samt förpliktade Ivar Johansson att gott-
göra klaganden dennes utgifter å målet vid rådhusrätten med fordrade 148
kronor, däri inbegripet protokollslösen. Klaganden skulle själv vidkännas kost¬
naderna å målet i hovrätten.
I en den 10 september 1943 hit inkommen klagoskrift anförde klaganden
därefter följande.
Sedan överexekutor återförvisat utmätningsärendet till stadsfogden, hade Ivar
Johansson den 17 november 1942 till stadsfogden ånyo ingivit rådhusrättens
dom för verkställighet. Vid utmätningsförrättning den 21 november hade stads¬
fogden konstaterat, att klaganden saknade utmätningsbara tillgångar. Vissa
klaganden tillhöriga sparkassemedel hade nämligen spärrats till säkerhet för
banks fordran hos klaganden på grund av växeldiskontering. Sedan klaganden
därefter av Ivar Johanssons ombud, advokaten H. Lennerthson i Eskilstuna,
hotats med konkurs, därest klaganden ej ställde säkerhet för fullgörande av sin
betalningsskyldighet enligt domen, hade klaganden nödgats lämna dylik säker¬
het i form av garantiförbindelse från Skandinaviska Banken. Sedan hovrätten
emellertid fastställt rådhusrättens dom, hade banken till Lennerthson för Ivar
41
Johanssons räkning av klagandens spärrade sparkassemedel utbetalt ett belopp
av 1,500 kronor. — Överexekutor hade såsom skäl för sin enligt klagandens för¬
menande oriktiga åtgärd att ålägga stadsfogden att verkställa rådhusrättens dom
anfört, att det i domen föreskrivna villkoret om återställande av bilen och aggre¬
gatet måste anses vara uppfyllt. Då emellertid detta överexekutors skäl icke
emanerade från annat än utredningen i målet men rådhusrätten, trots att vid
tidpunkten för domen samma utredning förelegat, prövat rättvist förplikta kla¬
ganden att endast mot återfående av bilen och aggregatet till Ivar Johansson
utgiva omstämda beloppet, framstode det som alldeles uppenbart, att avfatt¬
ningen av rådhusrättens dom icke vore förenlig med den tolkning av densamma,
som överexekutor ansett lämpligt giva. Därest rådhusrätten skulle hava funnit,
att utredningen i målet givit vid handen att återställandet av bilen och aggre¬
gatet ”mäste anses” hava ägt rum genom att Ivar Johansson till Erik Johans¬
son överlämnat bilen, hade rådhusrätten saknat anledning att i domen stadga
något villkor för klagandens betalningsskyldighet. Ivar Johansson hade, om han
varit missnöjd med avfattningen av rådhusrättens dom, bort överklaga den¬
samma, men detta hade han ej gjort. Det kunde icke ligga inom ett verkställan¬
de organs behörighet att genom en domstolkning som den överexekutor i ifråga¬
varande fall presterat ändra en domstols dom. Stadsfogden hade givetvis förfarit
fullt riktigt, då han förklarat att utmätning ej kunde verkställas. Då rådhusrät¬
tens dom genom den tolkning överexekutor givit densamma kunnat verkställas
utan hinder av att Ivar Johansson icke kunnat tillhandahålla klaganden bilen
och aggregatet och då Ivar Johansson därigenom blivit i tillfälle att under hot
om konkurs framtvinga ett belopp å 1,500 kronor av klaganden, hade klagan¬
den tillskyndats en förlust — förutom kostnader och utgifter å saken — å sagda
belopp, som klaganden ju nödgats utgiva utan att erhålla valuta i form av bil
och aggregat. Överexekutors utslag hade ju ej fått överklagas och hade därför
icke kunnat rättas till genom ett överklagande. Klaganden hade genom skriftliga
hänvändelser till rådmannen Erik Wistrand, som undertecknat överexekutors
utslag, gjort hemställan örn ekonomisk gottgörelse för den skada, klaganden lidit
genom överexekutors utslag, men klagandens skrivelser hade icke blivit besva¬
rade. Klaganden hemställde därför, att J. O. måtte vidtaga den åtgärd, vartill
sakens beskaffenhet kunde föranleda.
T infordrat yttrande anförde magistraten i egenskap av överexekutor följande.
Rådhusrättens den 31 augusti 1042 meddelade dom, varigenom klaganden
förpliktats att mot återfående av ifrågakomna bil och aggregat till Ivar Johans¬
son utgiva vässt angivet belopp jämte ränta m. m., innehölle icke något konsta¬
terande av att bilen och aggregatet vid domens meddelande ej voro till klagan¬
den återställda. Frågan varest bilen och aggregatet då befunno sig hade av råd¬
husrätten lämnats öppen. Under sådana förhållanden hade överexekutor varit
oförhindrad att på grund av den i utmätningsärendet förebragta utredningen
fastslå, att sådant återställande redan före domens meddelande ägt rum. Påstå¬
42
endet att överexekutor förfarit felaktigt bestredes fördenskull. Med anledning
av klagandens uppgift att han saknat möjlighet att genom överklagande erhålla
ändring i överexekutors utslag kunde framhållas, att talan visserligen icke fått
fullföljas mot överexekutors beslut om målets återförvisande till stadsfogden
men att klaganden varit oförhindrad att i vanlig ordning fullfölja talan mot där¬
efter meddelade beslut i utmätningsärendet. — I behandlingen av målet hos
överexekutor hade deltagit t. f. borgmästaren Henrik Nyman, rådmännen Erik
Wistrand, Lars Johansson, Oscar Larsson och Oskar Pettersson samt t. f. råd¬
mannen Torsten Wedleff, vilka samtliga jämväl deltagit i avgivandet av
magistratens yttrande.
I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.
Då utmätning jämlikt 54 § utsökningslagen sökes på grund av dom, varige¬
nom betalningsskyldighet blivit gäldenär ålagd, har utmätningsmannen att vid
verkställigheten följa vad domen därutinnan innehåller. Är fullgörandet av be¬
talningsskyldigheten beroende av att motprestation tillhandahålles gäldenären,
måste sökanden, bortsett från det fall att denna allenast innebär utfärdande av
kvitto, innan utmätning kan verkställas antingen visa att motprestationen full¬
gjorts eller oek ställa vad som skall presteras till utmätningsmannens förfogande.
Vid prövningen, huruvida villkoret för betalningsskyldighetens fullgörande blivit
uppfyllt, har utmätningsmannen att i första hand göra klart för sig, vari mot¬
prestationen skall bestå. Därvid måste han uppenbarligen strängt hålla sig till
de i domen därom meddelade bestämmelserna. För att stadgat villkor skall kun¬
na anses uppfyllt måste vidare motprestationen vara fullgjord efter det domen
meddelats eller i varje fall så, att den icke kunnat av domstolen beaktas vid be¬
talningsskyldighetens fastställande. Utmätningsmannen kan icke anses befogad
att pröva, huruvida omständighet, varom domstolen vid domens meddelande
ägt kännedom, utgör hinder för utmätningen. Han måste nämligen utgå från att,
då domstolen såsom villkor för gäldenärens betalningsskyldighet föreskrivit en
motprestation från borgenärens sida, domstolen också funnit denna icke vara
fullgjord före domens meddelande. Kan av en eller annan orsak motprestationen
icke fullgöras, torde domen ej heller kunna bringas till verkställighet såvitt angår
gäldenärens betalningsskyldighet.
Vad ovan sagts om hinder för utmätningsman att bringa dom å betalnings¬
skyldighet till verkställighet måste även gälla överexekutor.
I förevarande fall är upplyst att, sedan Ivar Johansson hos stadsfogden i
Eskilstuna sökt verkställighet av rådhusrättens dom den 31 augusti 1942, var¬
igenom klaganden ålagts att mot utbekommande av en till grund för kravet åbe¬
ropad växel kvitterad samt återfående av i domen omförmäld bil med tillhörande
aggregat till Johansson utgiva 1,427 kronor 38 öre jämte ränta ävensom att
ersätta Johansson för rättegångskostnaderna, stadsfogden förklarat den sökta ut¬
43
mätningen icke kulma verkställas, enär Johansson befunnits icke vara i stånd
att till klaganden återlämna bilen och aggregatet. Efter besvär av Ivar Johans¬
son har överexekutor genom utslag den 14 november 1942 på anförda skäl fun¬
nit, att det föreskrivna villkoret om återställande av bilen och aggregatet måste
anses vara uppfyllt, samt återförvisat utsökningsmålet till stadsfogden för den
sökta utmätningens verkställande.
Då rådhusrättens åläggande för klaganden att till Ivar Johansson utgiva
ovannämnda fordringsbelopp varit förbundet med villkoret, att bil och aggregat
skulle återställas till klaganden, samt detta villkor icke efter domens meddelande
uppfyllts, har denna omständighet utgjort hinder för fordringens uttagande hos
klaganden genom utmätning. Överexekutors beslut att, utan hänsyn till att den
Ivar Johansson ålagda motprestationen icke kunde fullgöras, återförvisa utsök¬
ningsmålet för utmätnings verkställande är därför enligt min mening felaktigt.
Vad överexekutor anfört såsom skäl för återförvisningen och till försvar för
sitt beslut kan jag icke godtaga. Det måste nämligen anses uppenbart, att över¬
exekutor icke ägt befogenhet att verkställa någon prövning av vad som förekom¬
mit i målet vid rådhusrätten och på grund därav fastslå, att i fråga om inne¬
havet eller disponerandet av bilen och aggregatet förelegat helt andra förhål¬
landen än som kommit till uttryck i rådhusrättens dom. Med hänsyn till inne¬
hållet i domen hade överexekutor haft att utgå från, att enligt rådhusrättens
mening klaganden icke tidigare återfått bilen och aggregatet utan skulle erhålla
dem efter målets avgörande. Överexekutor hade då endast haft att pröva, örn
återställande skett efter domens meddelande.
För att undgå konkursansökan på grund av den enligt överexekutors utslag
utan motprestationens fullgörande verkställbara domen har klaganden sedermera
sett sig nödsakad att till Ivar Johansson erlägga betalning enligt domen utan
att erhålla bilen och aggregatet. Med hänsyn till den skada, som alltså kan hava
tillskyndats klaganden till följd av överexekutors ifrågavarande beslut, finner jag
detsamma icke kunna undgå beivran.
För överexekutors beslut voro t. f. borgmästaren Nyman, rådmännen Wi¬
strand, Lars Johansson, Larsson och Oskar Pettersson samt t. f. rådmannen
Wedleff ansvariga. Jag uppdrog därför åt advokatfiskal att ställa dem under
åtal inför hovrätten för tjänstefel i anmärkta hänseende. Tillfälle borde beredas
klaganden att i målet föra talan, och borde av honom framställda ersättnings¬
anspråk, i den mån de funnes befogade, av advokatfiskal understödjas.
Linder åberopande av min skrivelse ställde advokatfiskalen därefter Nyman,
Wistrand, Lars Johansson, Larsson, Oskar Pettersson och Wedleff under åtal
inför hovrätten. I målet yrkade klaganden ersättning av Nyman och hans med-
parter för ett den 11 augusti 1943 till Ivar Johansson med anledning av råd¬
husrättens dom utbetalat belopp av 1,500 kronor och för förlust av 2,5 procent
ränta därå från sistnämnda dag, tills betalning skedde, samt för klagandens
44
kostnader i anledning av en utav Ivar Johansson gjord konkursansökan mot
klaganden med 38 kronor 25 öre ävensom för klagandens kostnader hos över-
exekutor med tillhopa 57 kronor. Klaganden fordrade därutöver gottgörelse för
vissa närmare angivna kostnader av beskaffenhet att hänföras till kostnader å
saken.
Svea hovrätt yttrade i utslag den 26 juli 1944 följande.
Rådhusrätten har i sin av Ivar Johansson icke överklagade dom den 31 augus¬
ti 1942 förklarat klaganden betalningsskyldig allenast emot återfående av bilen
och aggregatet. Enligt vad hos överexekutor blivit upplyst har Ivar Johansson
emellertid senast den 27 mars 1942 överlämnat bilen och aggregatet till Erik
Johansson, till vilken klaganden, enligt vad domstolarna funnit, genom kontrak¬
tet den 14 i samma månad i samförstånd med Ivar Johansson överlåtit bilen
och aggregatet. Överexekutor har ansett, att Ivar Johansson genom att sålunda
fullgöra klagandens kontraktsenliga förpliktelse emot Erik Johansson uppfyllt
villkoret örn bilens och aggregatets återställande till klaganden, och har förty,
med undanröjande av stadsfogdens beslut, återförvisat utmätningsärendet för
verkställande av utmätning. Med hänsyn till omständigheterna i målet kunna
Nyman och hans medparter ej anses hava gjort sig förfallna till ansvar eller
skadeståndsskyldighet genom att med stöd av nämnda tolkning av villkoret
fatta beslutet om återförvisning. Hovrätten prövar förty rättvist lämna åtalet
och skadeståndsyrkandena utan bifall.
Klaganden, vilken fordrat ersättning för kostnaderna å saken, skall själv vid¬
kännas samma kostnader.
Om nämnda beslut voro presidenten och tre av hovrättens ledamöter ense.
En ledamot anförde: ”Då rådhusrätten i sin dom den 31 augusti 1942 förbundit
åläggandet för Josef Pettersson att till Ivar Johansson utgiva fordringsbeloppet
1,427 kronor 38 öre med villkoret, att bilen och aggregatet skulle återställas
till Josef Pettersson, har — då detta villkor icke efter domens meddelande upp¬
fyllts — hinder för fordringens uttagande hos Josef Pettersson genom utmätning
förelegat.
Överexekutor har därför förfarit oriktigt genom att, utan hänsyn till att den
Ivar Johansson ålagda motprestationen icke kunde fullgöras, återförvisa utsök-
ningsmålet till stadsfogden för verkställande av den sökta utmätningen.
Med hänsyn till omständigheterna finner jag emellertid denna felaktiga åt¬
gärd icke skäligen böra föranleda ansvar eller skadeståndsskyldighet för dem,
som deltagit i beslutet.
På grund härav instämmer jag i det slut, vartill pluraliteten kommit.”
Som jag ansåg mig icke böra åtnöjas med den utgång målet fått i hovrätten,
anförde jag besvär hos Kungl. Majit under yrkande om bifall till åtalet. I be-
svärsskrivelsen anförde jag bland annat följande.
45
Den av hovrätten lämnade motiveringen till åtalets ogillande kan giva anled¬
ning till skilda tolkningar. Antingen har hovrätten menat, att överexekutors ut¬
slag väl är felaktigt men att sådana särskilda omständigheter i detta fall äro
för handen, att ansvar icke bör följa å felet. Eller oek kan hovrätten hava an¬
sett, att de föreliggande faktiska omständigheterna äro sådana, att någon an¬
märkning mot överexekutors utslag icke kan framställas. I vilketdera fallet som
helst finner jag hovrättsutslaget icke vara hållbart.
Motiveringen i hovrättens utslag synes mig närmast giva vid handen, att
hovrättens majoritet såtillvida ställt sig på den av mig hävdade ståndpunkten,
att överexekutors utslag icke står i överensstämmelse med gällande lag, men att
hovrättsmajoriteten det oaktat funnit ansvar icke böra utkrävas. Har hovrättens
utslag denna innebörd, synes det oegentligt, att hovrättens majoritet uraktlåtit
att klart angiva denna sin uppfattning, särskilt med hänsyn till det av den skilj-
aktige hovrättsledamoten gjorda uttalandet därutinnan samt Nymans och hans
medparters förda argumentering i målet, enligt vilken de ej velat vidgå, att de
gjort sig skyldiga till någon felaktighet.
Härtill kommer, att hovrättens majoritet — liksom ock den skiljaktige hov¬
rättsledamoten — underlåtit att angiva de omständigheter, vilka ansetts före¬
ligga för att det begångna felet skall anses ursäktligt. Vad överexekutors rätts-
bildade ledamöter i sin förklaring till hovrätten anfört därom, att de icke brutit
mot någon i lag eller praxis fastslagen rättsregel, bör enligt min mening icke få
medföra, att denna rättsregel skall kunna saklöst åsidosättas. Naturligtvis kan
det icke göras gällande, att varje åsidosättande av en rättsregel bör beivras så¬
som tjänstefel, men rättvisan fordrar att, om enskild person åsamkats skada
genom det felaktiga förfarandet, han bör hållas skadeslös av den felande. Sådana
omständigheter lära i förevarande fall icke kunna anses föreligga, att såväl åta¬
let som klagandens ersättningsanspråk böra lämnas utan bifall. Därest hovrätten
förklarat överexekutors utslag oriktigt och till följd därav utdömt ersättning till
klaganden för den skada, denne lidit, hade jag också saknat anledning till vidare
talan.
Ehuru jag i det föregående utgått från, att hovrättens majoritet icke ansett
överexekutors ifrågavarande utslag vara lagenligt, utesluter emellertid hovrät¬
tens skrivsätt ingalunda den möjligheten, att hovrätten på grund av de särskilda
omständigheter, som förelegat i målet, funnit överexekutor hava — såsom Ny¬
man och hans medparter med bestämdhet gjort gällande — haft fog att avgöra
utmätningsärendet på sätt som skett. Tolkas hovrättens utslag därhän, hade
hovrättsmajoriteten haft än större anledning att angiva de omständigheter, som
varit bestämmande för dess uppfattning. Det synes mig nämligen föga antag¬
ligt, att hovrättsmajoriteten härutinnan delat de åsikter, åt vilka Nyman och
hans medparter i sina till hovrätten avgivna förklaringar och även tidigare givit
uttryck. Skulle överexekutors utslag anses vara i överensstämmelse med gällan¬
de lag, torde utgången av nu förevarande mål vara ägnad att skapa en allmän
osäkerhet beträffande frågan om omfattningen av den prövning av inne¬
46
hållet i domstols dom, som tillkommer exekutiv myndighet vid domsverk-
ställighet.
Jämväl dödsboet efter klaganden, vilken avlidit, anförde besvär över hov¬
rättens utslag. Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
7. Utfärdande av lysningssedel trots att hinder mot äktenskap
förelegat.
Den 10 juli 1944 innehöll tidningen Aftonbladet under rubriken: ”Kvinna
begick tvegifte i god tro.” en artikel, varav syntes framgå, att ett fall av tve¬
gifte inträffat i Skellefteå samt att orsaken därtill varit, att en tidigare gift
kvinna, vilken efter erhållen hemskillnad trott att hennes första äktenskap var
upplöst och därför uppgivit sig vara skild, erhållit lysning till nytt äktenskap,
ehuru i kyrkoböckerna ej fanns någon anteckning örn äktenskapsskillnad. På
grund därav anmodade jag pastorsämbetet i nämnda stads församling att till
mig inkomma med yttrande.
I avgivet yttrande anförde vice pastorn Aug. Furberg följande.
Den 14 juni 1944 hade dåvarande vice kyrkoadjunkten i Skellefteå stads för¬
samling Erik Sjöberg utfärdat lysning till äktenskap för köpmannen Karl Levi
Lundgren, Dalgatan 10, Skellefteå, och Elina Lindberg, född Holmlund, Norr-
vallavägen 7, därstädes. Lysningen hade av Sjöberg införts i lysningsboken för
Skellefteå stad under nr 51 för år 1944. Tredje lysningen hade kungjorts den 2
juli 1944, och påföljande dag hade kontrahenterna av kyrkoherden i försam¬
lingen Anshelm Lindström blivit genom vigsel i äktenskap förenade. Då vigsel¬
datum skolat införas i vigsel- och församlingsböckerna, hade emellertid konsta¬
terats, att Elina Lindberg enligt församlingsboken förut var gift. Kolumn 14 i
församlingsboken hade nämligen innehållit följande anteckning: ”Gift genom
kyrklig vigsel med hem.-äg. Karl Oskar Lindberg.” I kolumn 7 hade såsom
vigseldatum angivits den 24 juni 1927. Enär sålunda tvegifte måste anses hava
ägt rum, hade Lindström den 5 juli anmält förhållandet till stadsfiskalen i Skel¬
lefteå för den åtgärd han kunde finna påkallad. Lundgren och Elina Lindberg,
vilka av Furberg hörts i ärendet, hade för honom uppgivit, att de varit av den
uppfattningen att Elina Lindbergs tidigare äktenskap varit lagligen upplöst
genom ett hemskillnadsutslag, som meddelats för tre år sedan. Enligt vad Elina
Lindberg uppgivit hade hennes man i tidigare äktenskapet, Karl Oskar Lind¬
berg, haft samma uppfattning. Elina Lindberg hade vidare uppgivit för Fur¬
berg, att hon vid lysningens sökande meddelat Sjöberg att hon förut varit gift,
men att hon vore frånskild. Med bistånd av Sjöberg hade även Karl Oskar
Lindbergs namn ifyllts i den försäkran angående frihet från vissa äktenskaps-
hinder, som avlämnats av Elina Lindberg. Enär Sjöberg numera innehade
tjänst å annan ort, hade Furberg icke kunnat höra honom i ärendet.
47
Sedermera inkom från landsfogden i Västerbottens län en skrivelse, vari han
meddelade, att han, sedan polisutredning verkställts, beslutat att icke an¬
ställa åtal för tvegifte, enär Elina Lindberg uppenbarligen varit av den upp¬
fattningen att hennes tidigare äktenskap varit upplöst samt hennes misstag
därutinnan måste anses hava varit ursäktligt. Enär det kommit till landsfog¬
dens kännedom, att J. O. infordrat yttrande från vederbörande pastorsämbete,
hade landsfogden icke verkställt utredning beträffande det tjänstefel, som even¬
tuellt kunde vara begånget av Sjöberg.
Sedan jag därefter infordrat yttrande från Sjöberg, anförde denne följande.
Sjöberg hade prästvigts den 19 december 1943 och trätt i prästerlig tjänst¬
göring den 1 januari 1944. Vid tiden för den beklagliga händelsen i Skellefteå
hade Sjöberg sålunda haft en tjänstetid av endast omkring 6 månader. Före
tjänstgöringstiden i Skellefteå hade Sjöberg blott innehaft två förordnanden,
nämligen i Åsele församling den 1 januari—den 15 mars och i Örträsks för¬
samling den 16 mars—den 1 juni. I Åsele hade Sjöberg ytterst sällan handhaft
lysnings- och vigselärenden, och i Örträsk, där Sjöberg tjänstgjort såsom vice
pastor och sålunda varit ensam präst, hade Sjöberg, såvitt han nu kunde min¬
nas, endast haft ett par sådana ärenden att handlägga. Då enligt Sjöbergs me¬
ning göromålen på en pastorsexpedition till största delen vore en rutinsak,
vore Sjöberg av den bestämda meningen, att det inträffade vore en direkt följd
av Sjöbergs bristande rutin eller erfarenhet. Det vore helt enkelt den bristande
vanan att handlägga giftermålsärenden, som spelat Sjöberg ett spratt. Sjöberg
ville ytterligare tillfoga, att Sjöberg på grund av det plötsliga förordnandet i
Skellefteå stad känt sig nervös, då själa vårdsarbetet och i synnerhet expedi-
tionsarbetet i en stad av Skellefteås storleksordning måste vara av en helt
annan omfattning än i en liten församling som Örträsk av nära nog ödebygds-
karaktär, vilket också senare besannats. Då emellertid expeditionsarbetet under
hela Sjöbergs tjänstetid gått bra, ville Sjöberg karakterisera det inträffade som
en högst oturlig och djupt beklaglig tillfällighet, utgörande ett resultat av bris¬
tande rutin och psykisk depression. Sjöberg ville sålunda framhålla, att det
icke vore bristande ansvar från hans sida, som vållat tvegiftet, utan att här vöre
fråga om en kombination av olyckliga omständigheter. Då det faktiskt inträffa¬
de, att också äldre och erfarna prästmän i något avseende felade på en expedi¬
tion, huru mycket lättare måste det icke vara för en helt nyexaminerad präst
att begå ett misstag av det ena eller andra slaget. Man måste anse det som ett
kuriosum, att icke flera misstag beginges av unga prästmän med hänsyn till den
alltför knappt tillmätta tid, som vid universitetets praktisk-teologiska övningar
ägnades åt särskilt expeditionsarbete. Den praktiska kursen varade ju som be¬
kant endast en termin i sin helhet. Det faktum, att Sjöberg frågat kontrahen¬
terna, örn någon av dem tidigare varit gift, och därvid av Elina Lindberg er¬
hållit det svaret ”att hon tidigare varit gift med hemmansägaren Karl Oskar
Lindberg, med vilken hon nu vore frånskild,” samt Sjöberg därefter slagit upp
48
vederbörande i församlingsboken och trots detta icke observerat, att det före¬
gående äktenskapet ännu bestode, visade enligt Sjöbergs förmenande, att en
helt annan orsak än man måhända vid ett första ytligt betraktande skulle vara
böjd att antaga, nämligen försumlighet eller slarv, läge till grund för hans så
beklagliga misstag. Då en prästman med längre tjänstetid och större erfarenhet
vid lysnings uttagande kommit så långt i sin hinderrannsakan, att han sloge
upp församlingsboken för att där kontrollera givna uppgifter, skulle hans ögon
av rena vanan osökt falla på den kolumn i församlingsboken, vari angåves, örn
vederbörande vore änkling, änka eller frånskild (kolumn 8). Sjöberg menade,
att för denne präst förelåge så gott som ingen möjlighet att av rent förbiseende
begå ett misstag, men detta icke därför, att han vore mindre slarvig än någon
annan, utan därför, att det hela för honom övergått till ren rutin. Hade Sjöberg
sålunda haft större erfarenhet av sådana ärenden, om vilka här vore fråga, så
skulle — och detta vore Sjöbergs fulla övertygelse — denna tråkiga historia
aldrig kommit att inträffa, eftersom Sjöberg av naturen icke vore försumlig
eller slarvig utan tvärtom noggrann. Djupt olycklig över sitt misstag, som icke
blott drabbat Sjöberg utan också två andra, vilka Sjöberg självfallet icke öns¬
kat något ont, vädjade Sjöberg enträget till varm förståelse för sina på heder
och samvete anförda synpunkter.
I en till landsfogden i Västerbottens län avlåten skrivelse anförde tjänst-
förrättande justitieombudsmannen Beckman därefter, bland annat, följande.
Enligt reglerna för kyrkoböckernas förande skall i kolumn 7 av församlings¬
boken antecknas tiden för äktenskaps ingående. I kolumn 8 skall för make eller
maka, vars äktenskap upplösts genom äktenskapsskillnad, antecknas ”Frsk”
ävensom tidpunkten för upplösningen. I kolumn 14 slutligen skall, därest blott
en av två makar finnes införd i församlingsboken, antecknas med vilken han är
i äktenskap förenad ävensom dennes hemvist. När lysning utfärdas skall i
samma kolumn göras en hänvisning till lysningens år och nummer i lysnings-
boken.
I förevarande fall är upplyst att Sjöberg den 14 juni 1944 utfärdat lysnings¬
sedel för Lundgren och Elina Lindberg, oaktat den senares tidigare äktenskap
icke varit upplöst. Sedan lysningen kungjorts tredje gången den 2 juli 1944, hade
kontrahenterna påföljande dag blivit vigda av kyrkoherden i församlingen. En¬
ligt vad som framgår av utredningen hade Elina Lindberg — något som för
övrigt Sjöberg medgivit — vid lysningens uttagande meddelat Sjöberg, att hon
tidigare varit gift men att detta äktenskap vore upplöst. Elina Lindberg hade
dessutom framhållit för Sjöberg, att detta förhållande borde framgå av kyrko¬
böckerna.
Det är vidare upplyst att i församlingsboken funnits antecknade vederbör¬
liga uppgifter i kolumnerna 7 och 14 beträffande Elina Lindbergs tidigare äk¬
49
tenskap. Någon i kolumn 8 verkställd anteckning, som kunnat bibringa Sjö¬
berg den uppfattningen, att Elina Lindbergs tidigare äktenskap varit upplöst,
synes icke hava förekommit. Därjämte har Elina Lindberg, under medverkan
av Sjöberg, uppgivit i sin enligt 3 kap. 2 § 7 mom. giftermålsbalken avgivna
försäkran, att hon förut ingått äktenskap.
Sjöbergs underlåtenhet i förevarande fall att i kyrkoböckerna noggrant efter¬
se att hinder icke mötte för lysningssedel utfärdande har haft till följd, att han
lyst till äktenskap trots att hinder mot äktenskapet mött samt att kontrahen¬
terna sedermera blivit samman vigda.
Även örn kontrahenterna i detta fall, såvitt visats, icke synas hava lidit någon
skada genom Sjöbergs försummelse, finner jag dock vad Sjöberg låtit komma sig
till last vara av sådan allvarlig beskaffenhet, att det icke kan undgå beivran.
J. O. uppdrog alltså åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga ord¬
ning anhängiggöra och utföra åtal mot Sjöberg för tjänstefel i ovan omför-
mälda hänseende samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillfälle borde beredas Lundgren och Elina Lindberg att i den mån anledning
därtill kunde föreligga föra talan i målet.
Rådhusrätten i Skellefteå, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den
lif. september 19JfJf följande.
I målet är utrett, att Sjöberg den 14 juni 1944 under tjänstgöring som vice
kyrkoadjunkt i Skellefteå stads församling utfärdat lysningssedel för Lundgren
och Elina Lindberg, båda från Skellefteå, ehuru församlingsboken icke utvisat
och ej heller på annat sätt styrkts, att av Elina Lindberg den 24 juni 1927
med Karl Oskar Lindberg ingånget äktenskap, därom anteckning funnits i för¬
samlingsboken, blivit genom makens död eller annorledes upplöst. På grund
härav prövar rådhusrätten rättvist döma Sjöberg, jämlikt 4 § lagen den 8 mars
1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål samt
25 kap. 17 § strafflagen, för det han visat försummelse i sitt ämbete att utgiva
20 dagsböter, envar å 3 kronor.
Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.
8. Olaga kvarhållande.
Den 26 januari 1943 förekommo i tidningspressen uppgifter därom, att
en 15-årig pojke och en chaufför av landsfiskalen i Bollebygds distrikt blivit
anhållna och insatta i arrest under flera dagar såsom misstänkta för stöld
av ett lass ved. Enligt en tidningsartikel hade saken slutligen kommit inför
tinget, varvid fastslagits, att någon stöld icke blivit begången, något som ej
heller konstaterats genom landsfiskalens utredning.
4 — J ustiticombudsmanncns ömhet »berdt t else till 1945 års riksdag.
50
Sedan landsfiskalen i distriktet i anledning av innehållet i tidningsartik¬
larna anmodats att hit inkomma med yttrande, avgav landsfiskalen R. En¬
hammar yttrande, varvid fogades avskrift av ett av Enhammar i saken
upprättat utredningsprotokoll. Härjämte införskaffades protokoll i ovan
åsyftade rättegångsmål.
Av handlingarna i ärendet framgår följande.
Enligt det av Enhammar upprättade utredningsprotokollet, som var dag-
tecknat den 17 november 1942, hade Enhammar i samband med företa¬
gandet av en viss av Södra Älvsborgs läns skogsägareförening u. p. a. i
Borås påkallad utredning inhämtat, att chauffören Sven Andersson i Lobo,
Töllsjö socken, vilken av föreningen anlitats för transport av ved till Borås
stad, efter den 15 september 1942, då enligt föreningens beslut vedtranspor¬
terna till Borås skulle upphöra, hämtat ett lass örn cirka 11 m3 ved från ett
föreningen tillhörigt i Mårtensbacka, Töllsjö socken, befintligt vedparti,
som föreningen köpt av hemmansägaren Georg Bryngelsson i Storegården.
Enär det kunde misstänkas, att nämnda ved undandraga föreningen, hade
fjärdingsmannen i ovannämnda socken anmodats att införskaffa vissa upp¬
lysningar i ärendet, varjämte skogsägareföreningen telefonledes underrät¬
tats om förhållandet.
Den 17 oktober 1942 hade från fjärdingsmannen Fritz E. Johansson in¬
kommit en den 15 oktober dagtecknad polisrapport, utvisande följande.
Lägenhetsägaren Oskar Bryngelsson i Holmen hade vid förhör berättat:
Den 18 september 1942 klockan omkring 22 hade Bryngelsson utanför sin
bostad sammanträffat med Sven Andersson, vilken frågat Bryngelsson, örn
denne kände till var den ved låg, som Georg Bryngelsson i Storegården
försålt till skogsägareföreningen. Andersson hade vid tillfället fört lastbilen
P 2024 och skolat avhämta ett lass ved av nämnda parti. Bryngelsson hade
visat Andersson, var veden var upplagd, samt därefter varit närvarande
medan Andersson med tillhjälp av två pojkar — Karl Erik Blomgren i
Holmen och åkeriägaren Einar Olssons i Storegården son Rolf Olsson, vilka
varit med Andersson i bilen — lastat på ett lass ved ur nämnda parti.
Bryngelsson, som av chauffören Gustaf Andersson i Mårtensbacka hört,
att skogsägareföreningen givit order om att ingen ved skulle transporteras
efter den 15 september, hade frågat Sven Andersson, örn denne dåmera
finge komma in till Borås med veden, vartill han svarat, att ”det fick han
väl”. Ett par veckor senare hade Bryngelsson sammanträffat med Sven
Andersson och därvid frågat honom, örn han fått avlämna det vedlass han
avhämtat vid nämnda tillfälle. Andersson hade då svarat, att han kört in
två lass ved till Boras dagen efter det han avhämtat det ifrågavarande
vedlasset.
Blomgren, född år 1925, hade vid förhör uppgivit, att han en kväll i
mitten av september — vilken dag kunde han emellertid icke erinra sig —
varit Sven Andersson behjälplig att lasta ett lass barrved ur ett av Georg
51
Bryngelsson vid Mårtensbacka upplagt vedparti, som försålts till skogs¬
ägareföreningen. Lasset hade Andersson kört hem till Lobo, där det ställts
över natten till dagen därpå, då detsamma skolat köras in till Borås för att
avlämnas till föreningen. Blomgren hade ej hört något om att vedtranspor¬
terna till Borås skulle varit stoppade från den 15 september, och han kun¬
de ej erinra sig, om det varit före eller efter den 15 september det ifrågava¬
rande lasset avhämtats av Andersson.
Den 12 november 1942 hade vidare till landsfiskalskontoret inkommit
följande skrivelse och intyg:
”Borås den 11 nov. 1942.
Till Landsfiskalen i Bollebygds distrikt, Bollebygd.
På uppdrag av styrelsen för Södra Älvsborgs läns skogsägareförening
u. p. a., Borås, får undertecknad härmed äran anhålla, att Ni ville utreda
av Sven Andersson, Lobo, Töllsjö, och Einar Olsson, Holmen, Töllsjö, för
skogsägareföreningens räkning verkställda biltransporter av ved samt vid¬
taga de åtgärder i övrigt, Ni anser omständigheterna påkalla. Ett intyg
bifogas härjämte.
Södra Älvsborgs läns skogsägareförening u. p. a.
N. Lindell.”
”Intyg.
Härmed intygas att inga följesedlar utskrivits eller vedlass mottagits från
Töllsjö, kört av Einar Olsson, Holmen, eller Sven Andersson, Lobo, Töllsjö,
efter den 15 sept. 1942. Undertecknade hava denna dag granskat på härva¬
rande kontor befintliga kopior av följesedlarna, som utskrivas samtidigt
med mottagningen av vedlassen, varvid befanns inga följesedlar utfärdats
på nämnda personer efter ovanstående dag. Borås den 28 okt. 1942.
Nils T. Österberg Stanley Sandberg
Egenhändiga namnteckningar bevittnas:
Helgus Nilsson E. Arvidsson.”
Enligt Enhammars utredningsprotokoll blev därefter Sven Andersson den
17 november 1942, sedan det inhämtats att han då tillfälligtvis uppehöll sig
i Erikstorp, Bollebygd, avhämtad av en polisman och inställd till förhör
inför Enhammar.
Andersson hördes till en början angående sina levnadsomständigheter
och uppgav därvid, bland annat, att han, som vore född år 1914, ständigt
haft sin bostad i föräldrahemmet och försörjt sig med jordbruksarbete, han¬
del med charkuterivaror och, på senare tid, förande av lastbil i yrkesmäs¬
sig trafik samt tillverkning av träkol för gengasbilar, att han år 1937 hade
ingått äktenskap och med sin hustru hade tre barn samt att han icke ti¬
digare varit tilltalad eller straffad för brott. Andersson uppgav därjämte,
att den av honom förda lastbilen P 2024 ägdes av Einar Olsson men att
det tid efter annan varit tal örn att Andersson skulle ingå som hälftendel-
ägare i bilen och de för denna gällande trafikrättigheterna. Något verkligt
52
avtal därom hade icke ingåtts, utan Andersson vore ännu endast anställd
som chaufför mot en lön av 7 kronor örn dagen. Bilen hade på senare tid
i avsevärd utsträckning använts för transport av skogsägareföreningen till¬
hörig ved till Borås stad.
Beträffande själva saken uppgav Sven Andersson vid förhöret följande:
Den 9 september 1942 hade han med bilen kört till Mårtensbacka för att
ur ett där upplagt vedparti, som Georg Bryngelsson sålt till skogsägare¬
föreningen, hämta ett lass, som på morgonen följande dag skulle vidare¬
befordras till Borås. Såsom medhjälpare vid lastningen hade medföljt
Blomgren och Rolf Olsson. De hade anlänt till Mårtensbacka omkring kloc¬
kan 22. Då Andersson ej haft klart för sig, var veden låg, hade närboende
Oskar Bryngelsson på begäran av Andersson utvisat vedpartiet ifråga. Ä
bilen hade därefter lastats omkring 11 m3 prima barrved. Bilen hade sedan
körts till Anderssons hemvist i Lobo, där den fått stå över natten. Påföl¬
jande morgon hade Andersson kört vedlasset till skogsägareföreningens kon¬
tor i Borås, där veden i vanlig ordning inmätts av en av föreningens tjäns¬
temän (Sandberg eller Österberg) och följesedel utfärdats. Lasset hade
därpå vidarebefordrats till Borås Wäfveri Aktiebolag, där veden kvitterats
av den person, som hade att mottaga densamma. Vid tillfället hade såväl
Einar Olsson som Rolf Olsson medföljt. — Den 15 september hade skogs¬
ägareföreningen stoppat ytterligare vedtransporter till Borås, emedan ved¬
behovet där var fyllt, och ovannämnda i Mårtensbacka hämtade vedlass
hade fördenskull varit det sista, som av Andersson eller Einar Olsson körts
åt föreningen. Oskar Bryngelssons uppgift örn tidpunkten för vedlassets av¬
hämtande vore direkt lögnaktig, och Andersson kunde icke förstå, hur ett
dylikt påstående kunde göras. Den ifrågavarande vedlass avseende följe¬
sedeln funnes i ett fack innanför lastbilens instrumentbräda, där sedeln le¬
gat alltsedan veden mottagits och kvitterats av väveribolaget. Anledningen
till att följesedeln icke insänts till skogsägareföreningen, så att likvid för
körningen kunnat erhållas, vore endast den, att ”det icke varit så bråttom
så länge det bara fanns den”. Så långt dröjsmål med följesedelns insändan¬
de och därmed erhållande av likvid hade icke tidigare förekommit i något fall.
Vid företagen undersökning i bilen påträffades å uppgiven plats en följe¬
sedel, enligt vilken Sven Andersson den 10 september 1942 för Georg
Bryngelssons räkning till väveribolaget kört 11,28 m3 prima barrved, vars
mottagande samma dag kvitterats av O. A. Johansson. Uppgifterna voro
attesterade av S. Sandberg och Einar Olsson. Följesedeln omhändertogs av
Enhammar.
Sedan förhöret därmed avslutats, förklarade Enhammar klockan 16,45
Sven Andersson anhållen ”såsom misstänkt för olovligt tillgrepp från skogs¬
ägareföreningen av omkring 11 m3 prima barrved”.
Påföljande dag, den 18 november, fortsattes utredningen genom förhör
med Gustaf Andersson och Rolf Olsson.
53
Gustaf Andersson berättade, att han, som bedreve yrkesmässig automo-
biltrafik för godsbefordran och av skogsägareföreningen brukade anlitas för
vedtransporter, den 15 september 1942 på föreningens kontor erhållit upp¬
lysning om att inga transporter av ved till Borås finge äga rum efter nämn¬
da dag. Den 16 september hade Gustaf Andersson kört ett lass bär till
Borås. En kväll några dagar senare — Gustaf Andersson kunde ej erinra
sig vilken dag — hade Sven Andersson kommit med sin lastbil till Mår¬
tensbacka och hämtat ett lass ved ur det parti, som Georg Bryngelsson för¬
sålt till skogsägareföreningen.
Rolf Olsson, som är född den 3 januari 1927, anträffades i sitt hem i
Storegården och medtogs till landsfiskalskontoret i Bollebygd. Vid förhör
därstädes uppgav han följande: På kvällen en dag efter den 15 september
1942 hade Rolf Olsson varit Sven Andersson behjälplig att å faderns lastbil
P 2024 lasta omkring 11 m3 barrved ur ett i Mårtensbacka befintligt ved¬
parti, som Georg Bryngelsson försålt till skogsägareföreningen. Att det
varit efter den 15 september visste Rolf Olsson därför, att Sven Andersson
vid lastningstillfället sagt, att han oaktat rådande körstopp toge med ve¬
den till Borås, enär han ändock hade ärende dit följande dag. Sedan lasset
stått i Lobo över natten, hade avresan till Borås ägt rum på morgonen,
varvid såväl Rolf Olsson som hans fader medföljt. Sven Andersson hade
kört till skogsägareföreningens kontor, dit de som första bil anlänt en god
stund innan kontoret öppnats. De hade druckit kaffe pa ett kafé och gatt
omkring en stund, och därpå hade Rolf Olsson satt sig i lastbilens hytt och
slumrat till. Han hade icke sett, att veden blivit inmätt, och ej heller, att
hans fader eller Andersson gått in på kontoret. Rolf Olsson hade intet min¬
ne av vart veden sedan transporterats, men han hade varit med och lastat
av den. Han mindes ej, örn de, då bilen startats utanför skogsägareförening¬
ens kontor, fortsatt rakt fram eller vänt eller tagit av in på någon sido¬
gata, och ej heller, om de kört till något hyreshus eller till någon fabrik
eller dylikt.
Efter någon stunds betänkande förklarade sig Rolf Olsson tro, att de las¬
tat av veden vid väveribolaget, vilken uppgift han sedermera återtog un¬
der förmälan, att det nog varit vid Norrby skola som veden avlastats.
Då det för Rolf Olsson framhölls, att hans uppgifter icke kunde vinna
tilltro och att det från skogsägareföreningens sida uppgivits, att följesedel
icke utfärdats å någon av Sven Andersson eller Einar Olsson utförd ved¬
transport efter den 15 september, vidhöll han ändock enständigt sina uppgifter.
Efter förhörets avslutande den 18 november beslöt Enhammar att, enär
Rolf Olsson skäligen kunde misstänkas för delaktighet i det ifrågavarande
brottet”, skulle han tillsvidare kvarhållas i avvaktan på ytterligare utred¬
ning i ärendet.
Den 21 november 1942 höll Enhammar ytterligare förhör i saken, var¬
vid förekom följande.
54
Oskar Bryngelsson förklarade vid detta förhör, att han, enär han möjli¬
gen kunde hava missmint sig i fråga örn tiden, icke längre kunde vidhålla
sin tidigare till fjärdingsmannen Johansson lämnade uppgift, att det varit
den 18 september, som Sven Andersson hämtat vedlasset i Mårtensbacka,
men att han dock vore säker på, att det varit tidigast den 15 september.
Stickerskan Hildur Henriksson i Holmen berättade, att Sven Andersson
den 21 september 1942 kommit till hennes och hennes broder Oskar Bryng¬
elsson gemensamma bostad omkring klockan 21. Han hade kommit in i
köket och frågat, var skogsägareföreningens ved låg. Oskar Bryngelsson
hade vid tillfället varit i ett ärende i Åmot, men han hade kommit hem en
stund senare och då visat Sven Andersson var veden legat. Hildur Hen¬
riksson vore absolut säker på datum.
Textilarbetaren Josef Andersson i Mårtensbacka berättade: En kväll
några dagar efter den 15 september 1942, då enligt vad Josef Andersson
hade sig bekant vedtransporterna till Borås för skogsägareföreningens räk¬
ning skulle upphöra, hade han från sitt hemvist sett en lastbil svänga in
på den väg, som ledde till Oskar Bryngelssons lägenhet och utmed vilken
väg skogsägareföreningen haft ved liggande. Efter någon stund hade bilen
kommit tillbaka, men Andersson hade på grund av rådande mörker ej kun¬
nat se, om bilen var lastad. På kvällen följande dag hade Josef Andersson
träffat Oskar Bryngelsson, och denne hade då omtalat, att Sven Andersson
varit och hämtat ett billass ved föregående kväll ur skogsägareföreningens
upplag.
Därefter hördes ånyo Rolf Olsson, varvid han, med ändring av sina förut
lämnade uppgifter, uppgav, att han visserligen varit med och lastat det
ifrågavarande vedlasset i Mårtensbacka, men att han ej hade någon vet¬
skap om vart denna ved sedermera transporterats. Hans tidigare uppgift,
att han följt med lasset till Borås dagen efter det lastningen skett, vore
sålunda oriktig. Däremot hade han följt med det lass, som omförmäldes i
följesedeln av den 10 september 1942. Detta lass hade visserligen också ta¬
gits ur ett parti, som Georg Bryngelsson försålt till skogsägareföreningen,
men det partiet hade legat å Bryngelssons gårdsplan i Storegården. Från
detta parti hade Sven Andersson och Einar Olsson kört flera lass till Borås.
Rolf Olsson ville hålla före, att hans tidigare uppgifter berodde på en för¬
växling av tillfället den 10 september och det, då lastningen i Mårtens¬
backa ägt rum.
Sven Andersson hördes därefter över de uppgifter, som lämnats av övriga
hörda personer. Han vidhöll emellertid enständigt, att den i Mårtensbacka
hämtade veden vore densamma, som redovisats i ovanberörda följesedel,
och att veden sålunda lastats den 9 september samt att Rolf Olsson och
hans fader varit med i bilen, då samma ved transporterats till skogsägare¬
föreningen i Borås.
Sven Andersson bestred, att han olovligen tillgripit veden, som hämtats
55
i Mårtensbacka, och gjorde gällande, att samtliga vittnena tagit miste i
fråga om tidpunkten för hämtandet. Däremot erkände Andersson, att han
under år 1942 tjänstgjort som förare av lastbil i yrkesmässig trafik, oaktat
han ej vore innehavare av trafikkort. Att han ej förskaffat sig sådant be¬
rodde på förbiseende.
Efter avslutandet av förhören den 21 november försattes Rolf Olsson
klockan 15 och Sven Andersson klockan 17 på fri fot.
Den 24 november 1942 hördes Einar Olsson å landsfiskalskontoret, och
uppgav han därvid följande: På morgonen den 10 september 1942 hade
Sven Andersson, vilken var anställd hos Olsson som chaufför, kört ett bil¬
lass ved från Töllsjö till Borås. Olssons son Rolf hade medföljt bilen från
Töllsjö. Einar Olsson själv hade påstigit i Holmared och följt med till
Borås. Andersson och Rolf Olsson hade på Einar Olssons förfrågan upp¬
givit, att de föregående kväll hämtat vedlasset i Mårtensbacka. Veden hade
körts till skogsägareföreningens kontor i Borås, där den inmätts av Sand¬
berg, varefter den vidarebefordrats till och avlastats hos väveribolaget. Nå¬
got annat vedlass hade Einar Olsson veterligt icke hämtats från skogsägare¬
föreningens upplag i Mårtensbacka.
Då det för Olsson påvisades vad de hörda vittnena berättat, uttryckte
Olsson en förmodan, att vittnena misstagit sig i fråga örn tidpunkten för
lassets avhämtande i Mårtensbacka. Någon annan förklaring sade sig Ols¬
son icke kunna tänka sig. Det i Mårtensbacka hämtade vedlasset hade
varit det sista, som körts åt skogsägareföreningen.
Sedan Enhammar därefter hos poliskammaren i Borås anhållit örn un¬
dersökning, huruvida ifrågakomna vedparti transporterats till väveribola¬
get, inhämtades hos bolaget genom kriminalkommissarien E. Lybranth,
att Sven Andersson och Einar Olsson levererat ved till bolaget endast den
10 september 1942 och att bolaget därefter icke mottagit någon ved av nämnda
personer. Den 19 september hade varken Andersson eller Olsson avlämnat någon
ved till bolaget.
Hos skogsägareföreningen inhämtades därjämte genom Lybranth, att å
föreningens kontor tjänstgörande personal icke verkställt någon mätning
av ved för Sven Anderssons räkning den 19 september 1942. Föreningen
hade den 10 september uppmätt det sista via föreningen av Andersson le¬
vererade vedlasset. Den 15 i samma månad hade föreningen meddelat An¬
dersson, att några ytterligare vedtransporter till Borås icke skulle verk¬
ställas. Å föreningens kontor var det icke heller känt, att någon sådan
transport skulle hava ägt rum efter sistnämnda datum.
Sedan Lybranths rapport i saken under den 11 december 1942 intagits
i Enhammars utredningsprotokoll, avslutades detta med beslut, att pa
sorund av vad i ärendet framkommit skulle Sven Andersson ”ställas under
åtal för olovligt tillgrepp av ifrågavarande vedparti”.
Genom en den 29 december 1942 utfärdad stämning instämde Enham¬
56
mar därefter Sven Andersson till Ås, Vedens och Bollebygds tingslags hä¬
radsrätts sammanträde den 8 januari 1943 med yrkande om ansvar för
det han dels under senare hälften av september 1942 i Mårtensbacka olov¬
ligen tillgripit omkring 11 m3 prima barrved och dels under år 1942 tjänst¬
gjort såsom förare av lastbil i yrkesmässig trafik, oaktat han ej var inne¬
havare av trafikkort.
Vid målets företagande till handläggning den 8 januari 1943 inställde sig
i närvaro av t. f. landsfiskalen And. Mattsson såsom allmän åklagare Sven
Andersson personligen, biträdd av advokaten Gunnar Dellborg i Göteborg.
Skogsägareföreningen, vars styrelseordförande And. E. Johansson erhållit
underrättelse örn att målet skulle förekomma den 8 januari, lät sig till en
början icke avhöra, men på föranstaltande av rätten tillstädeskom senare
Johansson såsom företrädande föreningen.
Hörd över stämningspåståendena erkände Sven Andersson, att han un¬
der år 1942 tjänstgjort såsom förare av lastbil i yrkesmässig trafik, ehuru
han icke vore innehavare av trafikkort. I övrigt bestred Andersson åtalet
samt vitsordade sina uppgifter vid polisförhören med tillägg, bland annat,
att det av Georg Bryngelsson till skogsägareföreningen sålda vedpartiet
uppgått till 75 m3, varav 51 m3 legat på Bryngelssons gård och 24 m3 vid
Mårtensbacka.
Såsom vittnen i målet hördes på åklagarens begäran Gustaf Andersson,
Oskar Bryngelsson, Hildur Henriksson, Josef Andersson, Österberg, Sand¬
berg och kontoristen Kurt Anders Lundgren samt på Sven Anderssons be¬
gäran Rolf Olsson. Åklagaren anhöll örn uppskov med målet för vidare ut¬
redning. And. E. Johansson förklarade, att skogsägareföreningen icke förde
någon ansvarstalan men att föreningen yrkade ersättning av Andersson,
örn det i målet utröntes, att han olovligen tillgripit veden från föreningen.
Föreningen instämde i åklagarens uppskovsanhållan, vilken av Andersson
bestreds.
Vid rättegångstimmans slut avslog häradsrätten till en början yrkandet
om uppskov med målet samt yttrade därefter i meddelat utslag, såvitt
angår yrkandet örn ansvar å Sven Andersson för olovligt tillgrepp, följande:
Enär åklagaren mot Anderssons bestridande och vad till stöd därför före-
komme icke styrkt, att Andersson gjort sig förfallen till ansvar för olov¬
ligt tillgrepp, ogillade häradsrätten åklagarens talan därutinnan; och bleve
på grund därav föreningens ersättningsyrkande av häradsrätten lämnat
utan bifall.
I fråga om atalet i övrigt dömde häradsrätten Andersson jämlikt 34 §
4 mom. första stycket kungl, förordningen den 25 oktober 1940 angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m. att utgiva 10 dagsböter örn 3 kronor.
Vad av allmänna medel utgivits eller kunde komma att utgivas till de på
åklagarens begäran hörda vittnena skulle stanna å statsverket.
Över häradsrättens utslag anförde Enhammar besvär i Göta hovrätt un¬
57
der yrkande om målets återförvisning för ytterligare utredning i fråga örn
åklagarens talan örn ansvar å Andersson för olovligt tillgrepp.
I sitt i anledning av J. 0:s remiss avgivna yttrande anförde Enhammar
följande.
I fråga om Rolf Olssons anhållande torde av det upprättade utrednings-
protokollet framgå allt vad som förekommit, om man bortsåge från förhör,
som den 19 och den 20 november 1942 hållits med honom med negativt re¬
sultat och som därför icke protokollförts. I en tidning hade påståtts, att
Rolf Olsson varit utsatt för obehörigt tryck eller annan olämplig behand¬
ling från häktningsmyndighetens eller polisens sida. Detta vore helt san-
ningslöst. Däremot hade Rolf Olssons uppträdande under förhören burit
tydligt vittnesbörd örn, att han skrämts eller på annat sätt påverkats i
syfte att fördölja sanningen. Detta hade framstått särskilt tydligt sedan
han tillbringat första natten av kvarhållandet i arresten, där även Sven
Andersson kvarhållits. Arresten bestode av två förvaringsceller, men ljud¬
isoleringen mellan dem vore icke tillfredsställande, varför de bägge kvar-
hållna kunnat samtala med varandra under natten. I fortsättningen hade
därför Rolf Olsson förvarats i Rävlanda under polismannen A. G. Skog-
lundhs uppsikt i ett pensionärsrum i en nybyggd flygel till platsens ålder¬
domshem, alltså under nätterna till den 20 och den 21 november samt å de
tider under mellanliggande dagar, då han ej var i förhör. Enligt vad Skog-
lundh meddelat hade Rolf Olsson där tillhandahållits en snygg, bäddad säng
och han hade fått intaga sina måltider i ålderdomshemmets matsal. Att
åtalet mot Sven Andersson ogillats av häradsrätten finge ses mot den re¬
markabla bakgrunden, att två av rättens ledamöter vore släktingar till
Rolf Olsson, vilken vid tinget ånyo ändrat sina uppgifter och vittnat till
Sven Anderssons favör. Utslaget hade av Enhammar överklagats. Enham¬
mar bomme framdeles att taga ställning till spörsmålet örn Rolf Olssons
ställande under åtal. Enhammar ville slutligen framhålla, att han alltid
vinnlagt sig om att ej kvarhålla för brott misstänkta personer, därest detta
på något sätt kunnat undvikas utan men för ett falls behöriga utredning.
Detta bestyrktes av liggaren över kvarhållna. I nu förevarande fall hade
emellertid de misstänktas inställning och omständigheterna i övrigt varit
sådana, att kvarhållande erfordrats i förekommen utsträckning för att det
överhuvudtaget skulle gå att komma någon vart med utredningen.
Efter att hava tagit del av Enhammars yttrande anförde Dellborg i egen¬
skap av ombud för Sven Andersson och Einar Olsson i en hit insänd skrift
följande.
Andersson hade vid anhållandet anmodats att medfölja, utan att först
något ingående förhör hållits med honom. Anledningen till anhållandet ha¬
de icke varit någon angivelse från skogsägareföreningen, utan helt enkelt
58
ett rykte, som en illvillig person utspritt och som Enhammar fått känne¬
dom örn. Skogsägareföreningen hade icke ens haft sådant intresse av målet,
att föreningen ämnat inställa sig såsom målsägande däri. Först efter det
föreningen på föranstaltande av häradsrätten per telefon uppmanats in¬
ställa sig, hade föreningen gjort detta. Föreningen själv hade — i olikhet
med Enhammar — icke vågat påstå, att överhuvudtaget någon stöld av
ved skulle hava blivit begången. Såväl innehållet i polisrapporterna som
utredningen i målet måste anses visa, att Enhammar icke haft skäl att an¬
hålla Andersson och under inga förhållanden att efter anhållandet kvarhålla
honom så lång tid som fyra dygn. Det lass ved, som skulle hava kommit
bort och, enligt Enhammars påstående, stulits av Andersson, hade i veder¬
börlig ordning blivit av Andersson levererat, vilket av mottagaren under¬
tecknad följesedel visat. Därom hade Andersson lämnat uppgift så fort han
efter anhållandet blivit förhörd av Enhammar. Det vedparti om tillhopa
75 m3, varom vore fråga, hade varit upplagt på två platser, nämligen dels
på en plats å Bryngelssons gård och dels vid Mårtensbacka, två å tre kilo¬
meter därifrån. Det skulle vara från sistnämnda plats som den påstådda
stölden av ved skulle hava begåtts. Redan i början av utredningen hade
Oskar Bryngelsson uppgivit, att endast ett lass bortförts från det vid Mår¬
tensbacka upplagda vedpartiet och att partiet därefter legat orört. Att det
måste hava varit detta lass, som avsetts med följesedeln, borde hava stått
klart för Enhammar. En uppmätning på platsen borde också hava givit
klart besked, att någon ved icke förkommit. Skogsägareföreningen hade
icke heller haft anledning räkna med annat än att vad som levererats och
vad som funnits kvar av ifrågavarande, på två ställen upplagda vedparti
mer än väl motsvarat de 75 m3, som föreningen inköpt. På grund av ett
misstag beträffande tidpunkten för leveransen av det vedlass, varom i
målet varit fråga, i förening med att förbud mot körslor funnits, hade fan¬
tasin satts igång och det rykte uppkommit, som föranlett Enhammars in¬
gripande och anhållande av Andersson och Rolf Olsson. Anhållandet av
Rolf Olsson måste enligt Dellborgs uppfattning anses i ännu högre grad
oberättigat. Gentemot honom hade ju Enhammar icke ens framställt på¬
stående om, att någon stöld skulle hava begåtts av honom. Rolf Olsson
hade endast deltagit vid inlastningen av vedlasset samt därefter åkt med
Andersson till Borås. Varför hade endast Rolf Olsson anhållits och icke
jämväl Blomgren, vilken ju i samma utsträckning som Rolf Olsson del¬
tagit i arbetet? Även själva förfarandet vid Rolf Olssons anhållande hade
varit felaktigt. Vederbörande fjärdingsman hade nämligen anmodat honom
att följa med utan att först underrätta hans föräldrar, vilka alltså överhu¬
vudtaget icke fingo något besked, varför fjärdingsmannen tog gossen med
sig. Rolf Olsson hade först förts till fjärdingsmannens bostad, där Enham¬
mar väntat och fört honom i bil till arrestlokalen. Därefter hade gossen
transporterats till Rävlanda, där han insatts i ett rum med bänk av trä
59
med en madrass. Rummet hade icke varit försett med elektrisk belysning,
och dess enda fönster hade varit igenspikat med undantag av en springa
på 25 å 30 cm högst upp. Mat hade tillställts Rolf Olsson genom en lucka
i dörren. Enhammars uppgift, att Rolf Olsson skulle hava erhållit en snygg
bäddad säng och intagit sina måltider i ålderdomshemmets matsal, vore
alltså oriktig. Förhören med Rolf Olsson hade, enligt vad han uppgivit,
skett under hot. Han hade sålunda underrättats örn att han icke skulle
bliva utsläppt, med mindre han erkände, samt att förhörsledaren hade en
käpp utanför. Detta vore också anledningen till de olika berättelser, som
Rolf Olsson lämnat vid olika förhör. Rolf Olsson hade icke någon gång
beretts tillfälle att komma i förbindelse med sina föräldrar. Enhammar
eller fjärdingsmannen hade icke heller någon gång underrättat föräldrarna
om gossens anhållande samt anledningen därtill. Åtminstone efter första
förhöret borde föräldrarna hava underrättats. Att anhållandet och kvarhål-
landet av Rolf Olsson samt förhören med honom kunnat förorsaka honom
psykisk skada för all framtid torde vara uppenbart. Genom anhållandet
hade Sven Andersson förorsakats skada i flera olika avseenden. Även ge¬
nom Rolf Olssons anhållande hade ekonomisk skada uppkommit, i det att
hans föräldrar blivit hindrade i sitt arbete. Såväl Andersson som Rolf Ols¬
sons föräldrar hade även haft utgifter för anlitande av jurist, vartill kom-
me, att såväl Andersson som Rolf Olsson och dennes föräldrar genom det
inträffade förorsakats avsevärt personligt obehag och lidande. Dellborgs
huvudmän anhölle, att Enhammar måtte ställas under åtal för tjänstefel
och tillfälle beredas dem att mot honom föra skadeståndstalan.
Vid skriften var fogat ett av nämndemannen Herman Olsson, farbroder
till Rolf Olsson, avgivet intyg, däri bland annat anfördes följande: Sedan
det kommit till Herman Olssons kännedom, att Rolf Olsson anhållits, hade
Herman Olsson den 19 eller den 20 november 1942 per telefon satt sig i
förbindelse med fjärdingsmannen Johansson och för honom framhållit det
olämpliga i att utan föräldrarnas hörande anhålla en gosse, som endast var
15 år gammal. Herman Olsson hade också framhållit, att utan att äventyra
effektiviteten av förhöret ett sådant förfaringssätt kunnat användas som
t. ex. att gossen förhörts i hemmet i föräldrarnas närvaro eller också i fjär¬
dingsmannens bostad sedan någon av föräldrarna satts i tillfälle att när¬
vara, utan att gossen dock fått före förhöret samtala med någon av dem
eller annan anhörig. Härpå hade fjärdingsmannen svarat, att han hade En¬
hammars order att utan föräldrarnas vetskap hämta gossen till sin bostad,
vilken order han också fullgjort. När fjärdingsmannen kommit till sin bo¬
stad med gossen, hade Enhammar varit tillstädes, medhavande sin bil.
Enhammar hade hållit ett första förhör i fjärdingsmannens bostad och
därvid uppmanat gossen att erkänna sin delaktighet i vedstölden. Detta
hade gossen emellertid vägrat att göra, med påföljd att Enhammar med¬
tagit honom till Bollebygd, där han insatts i arrest.
60
Genom utslag den 30 april 1943 på Enhammars besvär yttrade hovrätten
att, enär häradsrätten med hänsyn till omständigheterna ej bort förvägra
åklagaren begärt uppskov för utredning beträffande åtalet för olovligt till¬
grepp, samt målet borde i ett sammanhang avgöras, föranlätes hovrätten
att, med undanröjande av häradsrättens utslag utom såvitt rörde skogs¬
ägareföreningens ersättningsyrkande, visa målet med sagda undantag åter
till häradsrätten, som hade att detsamma ånyo upptaga och därmed vidare
lagligen förfara.
I skrivelse hit den 10 maj 1943 uppgav Enhammar, att tillräckligt under¬
lag för åtal mot Rolf Olsson för det dåvarande icke ansåges förefinnas.
Sedan Enhammar anmodats att inkomma med nytt yttrande i ärendet,
anförde han följande.
Vad först beträffade målet mot Sven Andersson, så syntes denne genom
sitt ombud icke sky några medel för att avvända uppmärksamheten från
själva kärnpunkten i saken, nämligen det genom vittnen styrkta förhål¬
landet, att Andersson tidigast den 15 september 1942 i Mårtensbacka häm¬
tat ett skogsägareföreningen tillhörigt vedlass, för vars vidare öden han
ej ville eller hoppades slippa redogöra. Därav och av att hovrätten numera
upphävt häradsrättens frikännande utslag torde framgå, att åtalet, som
givetvis grundats på de vid polisförhören lämnade utsagorna, ej, såsom
Andersson syntes vilja göra gällande, vöre obefogat. Enhammar kunde
nämna, att ytterligare indicier mot Andersson komme att framläggas, var¬
jämte talan mot honom komme att utvidgas att avse olovligt tillgrepp den
30 september 1942 av ett lass ved från skogsägareföreningen. Vidare funne
Enhammar sig böra framhålla, att han vid rätten komme att påvisa, att
de uppmätningar av kvarliggande ved, som Andersson ordade om, saknade
betydelse för bedömande av frågan, huruvida någon ved förkommit för
föreningen. Att Blomgren icke anhållits såsom misstänkt hade naturligtvis
berott på att han, i olikhet mot Rolf Olsson, icke lämnat någon uppgift,
som kunnat göra honom misstänkt. Det hade varit Rolf Olssons envist vid¬
hållna men omsider ändrade påstående, att det var den 9 september som
lasset hämtats i Mårtensbacka, samt det förhållandet, att han uppgivit sig
hava medföljt till Borås, där veden då kunnat förmodas hava blivit reali¬
serad, som utpekat honom såsom misstänkt för delaktighet. Vad Sven An¬
dersson genom sitt ombud i övrigt anfört bestrede Enhammar på det be¬
stämdaste. Rolf Olsson hade icke någon gång ens antytt någon önskan att
få tala med någon av föräldrarna, och ej heller hade någon av dessa hos
Enhammar förf rågat sig örn sonen. Sven Andersson hade av sitt ombud
framhållits som en oförvitlig person, känd för hederlighet och rättskaffen¬
het. Detta vore ett i hög grad ovederhäftigt omdöme. Frånsett hans lögn¬
aktighet kunde framhållas, att han i sin hemtrakt vore fruktad för sin
61
vilda obändighet, att han vid upprepade tillfällen uppträtt hotfullt och att
han för närvarande stöde under tilltal för grovt missfirmande vid offentlig
tillställning av tjänsteman i tjänsteutövning. Vad slutligen anginge ifråga¬
komna anhållanden och kvarhållanden ville Enhammar på det bestämdaste
hävda, att anledningar funnits till bägge delarna. Enhammar åberopade
därutinnan det hittills föreliggande materialet. Starka indicier hade före-
funnits och vad beträffade Rolf Olsson, vilken icke lämpligen ansetts böra
höras i hemmet, hade uppstått misstanke örn hans delaktighet av ovan
angivna orsak samt därav att det redan efter de första frågorna hos fjär¬
dingsmannen framstått såsom påtagligt, att Olsson blivit instruerad örn
vad han skulle säga. Det vore också betecknande att, då han som vittne
av rättens ordförande tillfrågats örn tidpunkten för avhämtandet av lasset
i Mårtensbacka, frankt och utan att blinka svarat: ”Det står i följesedeln”,
ett yttrande som emellertid ej återgivits i rättens protokoll. Upprepade
uppenbart lögnaktiga påståenden och ändringar från den ena gången till
den andra av förut lämnade uppgifter utgjorde enligt Enhammars förme¬
nande fullgott skäl för kvarhållande inom av lag utstakad ram. Då veder¬
börande vore så förstockade som i förevarande fall, kunde i utredningens
intresse hänsyn icke alltid tagas till deras ungdom, hur olyckligt och be¬
klagligt detta än måste framstå såväl för den, som hade ansvaret för utred¬
ningen, som för utomstående.
Vid yttrandet voro fogade två så lydande intyg:
”Betr. hemmasonen Rolf Einar Olsson från Töllsjö socken, som av lands¬
fiskalen i Bollebygds distrikt för brott kvarhållits, får jag intyga:
1) att han nättema till den 20 och 21 nov. 1942 varit intagen och förva¬
rad i ett pensionärsrum, inrymt i en ekonomibyggnad till Björketorps soc¬
kens ålderdomshem,
2) att han därvid fick en god omvårdnad av hemmets föreståndarinna,
fru Elin Lindgren,
3) att Olsson fick ligga i en uppbäddad säng och fick intaga sina måltider
i hemmets matsal,
4) att rummet, som han förvarades i, var snyggt,
5) att till rummet finnes ett fönster av storlek cirka 140X90 cm, som
vid tillfället var förspikat med 4 st. ribbor ä 10 cm bredd å yttersidan,
vilket emellertid ej utgjorde något hinder för att fullt dagsljus var rådande
i rummet,
6) att elektriskt ljus var inmonterat i rummet.
Alla påståenden att Olsson skulle blivit hårt behandlad och hotad med
en käpp är fullkomligt osanna. Att förestående uppgifter äro sanningsen¬
liga intygas härmed under edlig förpliktelse. Rävlanda den 22 maj 1943.
A. G. Skoglundh.
Polisman i Björketorps socken.
62
Riktigheten av förestående intygsgivares här ovan under punkterna
1—6 lämnade uppgifter vitsordas till alla delar av undertecknad.
Elin Lindgren.
Föreståndarinna för Björketorps sockens ålderdomshem.”
”Med anledning av ett av nämndemannen Hennan Olsson, Morghult,
Töllsjö, till J. O. ingivet intyg att jag under ett telefonsamtal till honom
sagt, att jag hade landsfiskal Enhammars order att avhämta Rolf Olsson,
Storegården, från sitt hem utan föräldrarnas vetskap, får jag härmed in-
tyga, att jag icke hade landsfiskalens order att avhämta Olsson utan för¬
äldrarnas vetskap och att jag icke heller sagt detta till in tygsgivaren. Jag
hade landsfiskalens order att på morgonen avhämta Rolf Olsson och föra
honom till min bostad för undergående av förhör, och att detta borde ske
utan att Rolf och hans fader Einar Olsson blev i tillfälle att tala med var¬
andra i den ifrågavarande saken, och det var detta jag under telefonsam¬
talet lät intygsgivaren veta. Einar Olsson bodde icke samman med sin fa¬
milj. Från det jag först träffade Rolf Olsson i dörren till hans bostad och
anmodade honom att följa med mig till mitt hem och tills vi tillsammans
begåvo oss iväg drog en tid av omkr. 20 minuter, under vilken Rolf uppe¬
höll sig i sin bostad, varför han hade god tid att meddela sin mor om vart
han skulle bege sig. Rolfs moder Eva Olsson har senare meddelat mig, att
hon den ifrågavarande morgonen såg Rolf göra sig i ordning att lämna
hemmet, men han hade icke meddelat henne vart han skulle bege sig. Se¬
nare under dagens lopp hade hon emellertid fått veta, att jag hämtat ho¬
nom. Det är lätt tänkbart att intygsgivaren, under den upprörda och hör¬
bart upphetsade stämning vari han befann sig under det åberopade tele¬
fonsamtalet, feltolkat mitt yttrande och oavsiktligt givit det en tolkning,
som överensstämde med hans egen inställning till saken. Töllsjö den 22
maj 1943.
Fritz E. Johansson
fjärdingsman.”
Med anledning av hovrättens utslag återupptogs målet mot Sven An¬
dersson till förnyad handläggning vid häradsrättens sammanträde den 28
maj 1943, då i närvaro av Enhammar såsom åklagare Andersson inställde
sig personligen, biträdd av advokaten Erik Frick i Göteborg. Skogsägareföre¬
ningen inställde sig genom advokaten Elsa Hainer i Borås.
Vid detta rättegångstillfälle ingav Enhammar ett så lydande protokoll:
”Landsfiskalen i Bollebygds distrikt.
Utredningsprotokoll.
Tisdagen den 27 oktober 1942.
Till Bollebygds distrikts landsfiskalskontor hade inkommit en så lydande
skrivelse:
63
'Borås den 10/10 1942.
Till Landsfiskalen i Bollebygds distrikt, Bollebygd.
För utredning av Eder få vi härigenom äran anmäla, att hemmansägaren
Georg Bryngelsson, Storegården, Töllsjö, omkring den 30 sistförflutna sep¬
tember anmält till undertecknad skogsägareförenings ombud i Töllsjö soc¬
ken, Herman Börjesson, Torstad, Töllsjö, att Einar Olsson från Stommen
och Sven Andersson i Lobo, Töllsjö socken, nämnda dag avhämtat ved
från de upplag Bryngelsson försålt till föreningen, oaktat den körorder, som
sistnämnda personer erhållit av föreningen, annullerats den 15 i samma må¬
nad. Ifrågavarande ved har ej kommit föreningens kontor tillhanda, där i
vanliga fall veden inmätes för vidarebefordran till kunden. Nedanstående
personer ha ytterligare observerat vedtransporten ifråga, nämligen Georg
Bryngelsson och dennes son, Storegården, Töllsjö, samt Oskar Eliasson,
Storegården, Töllsjö.
Södra Älvsborgs läns Skogsägareförening u. p. a.
N. Lindell.’
Med anledning härav anställde undertecknad, landsfiskal, denna dag
förhör med åkeriägarna Einar Olsson från Stommen och Sven Andersson
från Lobo, bägge i Töllsjö socken, varvid de, var för sig hörda, uppgåvo
följande:
Einar Olsson: Tillsammans med Sven Andersson bedreve Olsson yrkes¬
mässig automobiltrafik för godsbefordran och hade därvid även transpor¬
terat ved till skogsägareföreningens kunder i Borås. Ehuru i september
månad körordern annullerats på grund av att vedbehovet i Borås vore fyllt,
hade ändock ett eller annat lass fått köras in även efter sagda datum för
fullgörande av en del småorder. I enlighet härmed hade Andersson och
Olsson en kväll i slutet av september lastat ett restparti örn cirka 7 m3
å Georg Bryngelsson i Storegården gårdsplan i avsikt att följande dag
köra in lasset till skogsägareföreningen. På morgonen före den beramade
avfärden hade Andersson från Bäcken i närheten av hans hemvist —
Andersson har själv icke telefon — ringt till skogsägareföreningen och då
erhållit beskedet, troligen av en person vid namn Sandberg, att mera ved
icke kunde placeras i Borås och att de fördenskull icke lingö komma in
med lasset ifråga. De hade då avlastat veden invid Holger Erikssons garage
i Bäcken, detta för att veden därigenom kommit att ligga invid landsvägen,
vilket varit fördelaktigt vid en ev. vidaretransport. Där vore veden fort¬
farande liggande.
Olsson hade sig icke bekant om Andersson vid ovannämnda telefonsam¬
tal upplyst om att veden lades å angivna platsen i stället för att föras till¬
baka till Georg Bryngelsson.
Andersson: Han berättade lika med Olsson och förklarade, att han vid
förutnämnda telefonsamtal icke underrättat skogsägareföreningen om att
64
vedpartiet ifråga avlastats vid Holger Erikssons garage. Andersson insåge
nu att det varit lämpligt att meddela detta. Andersson bestred att han
sökt orättmätigt tillägna sig veden.
Det skulle här antecknas, att Holger Erikssons garage är beläget endast
ett femtiotal meter från av Sven Andersson ägda och drivna kolugnar för
framställning av bilkol.
Vidare förekom ej. Dag som ovan.
R. Enhammar.”
Med föranledande av innehållet i utredningsprotokollet yrkade nu åkla¬
garen ansvar å Andersson för det han den 30 september 1942 å Georg
Bryngelsson gårdsplan i Storegården olovligen tillgripit föreningen till¬
höriga 8,89 m3 ved. Sven Andersson bestred ansvarspåståendet.
Efter anföranden från ömse sidor förklarade Elsa Hainer, att föreningen,
som instämde i åklagarens ansvarstalan, icke förde någon skadeståndstalan,
samt överlämnade därefter målet till rättens prövning under yrkande om
ersättning för inställelsen.
Därefter handlades i samma mål av Enhammar instämd talan om ansvar
å Sven Andersson för missfirmelse av fjärdingsmannen Johansson och för¬
argelseväckande beteende den 20 mars 1943. Sven Andersson bestred jäm¬
väl detta ansvarspåstående. Målet uppsköts därefter till den 27 augusti 1943.
I hit avgivna påminnelser anförde Dellborg därefter, att det ingalunda
vore så, att hovrätten upphävt häradsrättens frikännande utslag på den
grund, att hovrätten ansett åtalet befogat, utan att anledningen till målets
återförvisande uteslutande vore, att hovrätten ansett Enhammar böra er¬
hålla det begärda uppskovet för förebringande av utredning. Vid målets
förnyade handläggning inför häradsrätten hade från Enhammars sida icke
förebragts någon som helst ytterligare bevisning, utan hade Enhammar
allenast genom argumentering sökt bevisa det befogade i åtalet. Några
ytterligare indicier mot Andersson hade icke framlagts. Enhammar hade
visserligen utvidgat sin talan att avse jämväl olovligt tillgrepp den 30 sep¬
tember 1942 av ett lass ved från skogsägareföreningen, men även detta
yrkande vore fullständigt ogrundat. Dellborg bestrede avseende vid inne¬
hållet i de av Enhammar åberopade intygen. Båda intygen hade utfärdats
av polismän, som haft med ärendet att skaffa. Uppgiften om huru Rolf
Olsson förvarats vidhölles. Däremot vore det riktigt, att han senare fr. o.m.
natten mellan den 20 och den 21 november överflyttats till ett pensionärs-
rum tillhörande Björketorps sockens ålderdomshem samt att han erhållit
mat i hemmets matsal. Skoglundhs intyg avsåge uppenbarligen förhållan¬
dena först fr. o. m. denna tidpunkt. Enhammars uttalanden örn Sven
Anderssons person bestredes som fullständigt grundlösa.
Sedan vid målets handläggning den 27 augusti tillsagts, att utslag skulle
meddelas den 24 september 1943, ålade häradsrätten sistnämnda dag Sven
65
Andersson edgång i målet, såvitt angick åklagarens talan om ansvar för
missfirmelse, varjämte målet uppsköts. Sedan målet ånyo förekommit den
24 januari 1944, då Andersson fordrade ersättning av skogsägareföreningen
för sina rättegångskostnader, meddelade häradsrätten den 11 februari 1944
däri slutligt utslag.
I sitt utslag fann häradsrätten beträffande åklagarens och föreningens
talan om ansvar å Sven Andersson för olovliga tillgrepp av ved å Mårtens¬
backa och i Storegården det mot Anderssons bestridande i målet icke vara
styrkt, att han därutinnan gjort sig förfallen till ansvar. För vad av övriga
åtalade förseelser låg Andersson till last dömdes han jämlikt 4 kap. 1 och
2 §§ samt 10 kap. 2 och 5 §§ strafflagen och 34 § 4 mom. första stycket
förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. att utgiva 40
dagsböter om 3 kronor. Vad av allmänna medel utgivits eller kunde komma
att utgivas till de i förevarande del av målet på åklagarens begäran hörda
vittnena skulle stanna å statsverket. Av föreningen och Andersson mot
varandra framställda yrkanden örn ersättning för kostnaderna å målet läm¬
nades utan bifall.
Häradsrättens utslag vann laga kraft gentemot åklagaren och skogsägare¬
föreningen.
Dellborg avgav ytterligare påminnelser.
I en till landsfogden i Älvsborgs län avlåten skrivelse anförde jag där¬
efter följande.
I 19 § 12 punkten kungl, förordningen den 16 februari 1864 örn nya
strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, sådant lag¬
rummet lyder enligt lag den 12 maj 1933, äro bestämmelser meddelade örn
den befogenhet, som må tillkomma polismyndighet att vid undersökning
rörande begånget brott taga i förvar för brottet misstänkt person utan att
häktning sker. Såsom av dessa bestämmelser framgår är för kvarhållande i
dylikt fall en förutsättning, att det brott, för vilket personen misstänkes,
kan leda till häktning. Är situationen ej sådan, att häktning kan tänkas
senare komma ifråga, får kvarhållande ej äga rum. Vid införandet år 1933
av bestämmelserna örn kvarhållande, varom tidigare icke funnos några
uttryckliga föreskrifter, framhölls också särskilt, att kvarhållande borde få
ske allenast, då ej fulla skäl till häktning förelåge utan därför erfordrades
ytterligare utredning samt det funnes vara av synnerlig vikt, att den misstänkte
toges i förvar i avvaktan på utredningens fullständigande. I annat fall än i
berörda lagrum sägs får icke, även om den misstänkte samtycker därtill, kvar¬
hållande av honom äga rum.
Bestämmelserna örn häktning återfinnas i 5—9 punkterna i 19 § ovan¬
nämnda promulgationsförordning. Enligt 6 punkten må den, som miss-
5 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 19/,6 års riksdag.
66
tänkes hava begått brott, varå straffarbete under två år kan följa, tagas i
häkte. Om han har ämbete eller tjänst eller fast egendom eller eljest stadigt
hemvist eller yrke, skall han emellertid lämnas på fri fot, där det ej skäligen
kan befaras, att han avviker eller att han genom undanröjande av bevis
eller egendom hindrar sakens tillbörliga utredning. Såsom en allmängiltig
regel stadgas slutligen i 8 punkten, att ej må någon såsom misstänkt häktas,
där ej misstanke på sannolika skäl grundad är.
Av de återgivna bestämmelserna framgår, att den, som på sannolika skäl
misstänktes för tjuvnadsbrott av beskaffenhet att böra bestraffas enligt
20 kap. 1 § första stycket strafflagen enligt lagrummets lydelse före den 1
januari 1943, icke kunde, om han hade stadigt hemvist eller yrke, häktas
under annan förutsättning än att det kunde befaras, att han skulle avvika
eller undanröja bevis eller egendom till förhindrande av utredningen. Brott
enligt nämnda lagrum var nämligen ej belagt med svårare straff än straff¬
arbete i två år. I den mån häktning för brottet ej kunde tänkas ifrågakom¬
ma, var också polismyndigheten betagen all rätt att för ytterligare utred¬
ning kvarhålla den misstänkte.
I förevarande fall har Enhammar efter ett den 17 november 1942 anställt
förhör med Sven Andersson kvarhållit honom såsom misstänkt för olovligt
tillgrepp från skogsägareföreningen av 11 m3 ved. Andersson, som förvarats
i arrest, har därefter kvarhållits till klockan 17 den 21 november. Rolf
Olsson har efter förhör den 18 november 1942 av Enhammar kvarhållits
till klockan 15 den 21 november såsom misstänkt för delaktighet i till¬
greppet.
Även örn den mot Andersson riktade misstanken örn brottslig gärning
varit att anse såsom grundad på sannolika skäl, kan kvarhållandet av
Andersson efter förhöret den 17 november icke rättfärdigas. Då Andersson,
som för övrigt icke tidigare varit straffad för brott, hade stadigt hemvist
och det näppeligen kunde misstänkas, att Andersson skulle avvika eller
hindra den pågående utredningen genom undanröjande av bevis eller an¬
norledes, måste situationen uppenbarligen anses hava varit sådan, att häkt¬
ning för det påstådda tillgreppet icke kunde tänkas senare komma ifråga.
Därmed måste också vara klart, att polismyndigheten icke ägde någon be¬
fogenhet att kvarhålla honom för ytterligare utredning om brottet.
Vad angår kvarhållandet av 15-årige Rolf Olsson må till en början fram¬
hållas, att några omständigheter, som gjorde antagligt, att han skulle vara
delaktig i ett av Andersson begånget tillgrepp av ved, icke framkommit.
Att han varit Andersson behjälplig med forslandet av ett lass ved från
Mårtensbacka kan icke utgöra bevis för, att han haft någon vetskap örn
att vedtransporten skett för annans räkning än skogsägareföreningens. Vid
förhöret med honom framkom ej heller något, som styrkte den mot honom
riktade misstanken. Då denna misstanke sålunda icke var grundad på san¬
nolika skäl, synes det mig alldeles uppenbart, att någon anledning till hans
67
’
kvarhållande efter förhöret icke förelåg. Vad jag anfört i fråga om den bris¬
tande befogenheten för polismyndigheten att kvarhålla Andersson äger gil¬
tighet jämväl i fråga om kvarhållandet av Rolf Olsson. Då Andersson redan
var anhållen, kunde uppenbarligen Rolf Olssons kvarhållande ej motiveras
med att han ej borde få sammanträffa med Andersson under utredningen,
något som däremot snarare möjliggjordes genom deras samtidiga förvaring
i en bristfällig arrestlokal. Med hänsyn till Rolf Olssons ungdom synes mig
kvarhållandet av honom i arrest, även örn han ej hela tiden förvarades i
arrestlokalen, innebära ett allvarligt övergrepp.
Genom kvarhållandet av Sven Andersson och Rolf Olsson utan laga skäl
har Enhammar på ett betänkligt sätt överskridit sin befogenhet. Utan tvi¬
vel har också lidande därigenom tillskyndats de kvarhållna. Vad Enham¬
mar andragit till försvar för kvarhållandet synes mig icke kunna lända
honom till ursäkt. Jag finner därför, att Enhammar i nämnda hänseende
gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att böra beivras.
På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot En¬
hammar för tjänstefel i ovan anmärkta hänseenden. Tillfälle borde beredas
vederbörande målsägande att i målet föra talan, och borde av dem fram¬
ställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av landsfogden
understödjas.
Åtalet anhängiggjordes vid Ås, Vedens och Bollebygds tingslags härads¬
rätt, varest utöver den av mig anbefallda ansvarstalan Andersson yrkade
ansvar å Enhammar för falskt åtal. Andersson och Rolf Olssons målsman
Einar Olsson förde talan om skadestånd. Einar Olsson yrkade därjämte för
egen del ersättning av Enhammar för besvär och tidsspillan med anledning
av det inträffade.
I utslag den 29 september 1944 yttrade häradsrätten, jämte det härads¬
rätten ogillade Anderssons talan örn ansvar å Enhammar för falskt åtal,
följande.
I målet är upplyst, att sedan Enhammar påbörjat utredning angående
förment olovligt tillgrepp av Södra Älvsborgs läns skogsägareförening till¬
hörig ved i Mårtensbacka, Andersson av Enhammar kvarhållits såsom miss¬
tänkt för tillgreppet under tiden den 17 november 1942 klockan 16,45 —
den 21 november 1942 klockan 17 och Rolf Olsson såsom misstänkt för
delaktighet i tillgreppet under tiden den 18 november 1942 klockan 12,30
— den 21 november 1942 klockan 15, att Enhammar därefter ställt Anders¬
son under åtal för det han under senare hälften av september 1942 i Mår¬
tensbacka olovligen tillgripit omkring 11 mI * 3 föreningen tillhörig ved, att hä¬
radsrätten genom utslag den 11 februari 1944 ogillat detta åtal, i vilket
68
utslag Göta hovrätt, där Andersson fullföljt talan, genom utslag den 25
maj 1944, mot vilket talan icke fick föras, icke funnit skäl att göra ändring,
samt att Olsson icke ställts under åtal. Enhammar har underlåtit, på sätt
honom ålegat, att först utreda, huruvida föreningen vid Mårtensbacka bli¬
vit frånhänd någon ved. Detta hade bäst skett genom att den kvarvarande
veden uppmätts. Någon sådan uppmätning har icke förekommit vare sig
från Enhammars eller föreningens sida. Det är därför icke utrett, att före¬
ningen i Mårtensbacka blivit frånhänd någon ved. Tvärtom tala åtskilliga
omständigheter för att så icke skulle vara fallet. Att under sådana förhål¬
landen kvarhålla Andersson och Holf Olsson har Enhammar saknat fog.
Häradsrätten prövar förty lagligt döma Enhammar för sagda kvarhållan-
den, som jämväl innefatta oförstånd i tjänsten, jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§,
15 kap. 22 § och 25 kap. 17, 18 och 22 §§, allt strafflagen, att utgiva 15
dagsböter å 10 kronor.
Enhammar förpliktas att gottgöra Andersson för mistad arbetsförtjänst
och personligt lidande med skäliga ansedda 140 kronor och Rolf Olsson för
personligt lidande med skäliga ansedda 100 kronor, men lämnas övriga ska¬
deståndsyrkanden såsom obestyrkta utan bifall.
Därjämte förpliktas Enhammar att gottgöra Andersson och Rolf Olsson
deras kostnader å målet med skäliga ansedda 475 kronor jämte vad de visa
sig hava utgivit för ett gemensamt exemplar av häradsrättens protokoll i
målet.
Över häradsrättens utslag har Enhammar anfört besvär i Göta hovrätt. Jäm¬
väl Andersson och Einar Olsson hava besvärat sig. Målet är beroende på hov¬
rättens prövning.
9. Felaktigt förordnande om verkställighet av frihetsstraff.
Genom utslag den 29 november 1943 dömde rådhusrätten i Varberg Ernst
Folke Blomqvist för olovlig brännvinstillverkning till 50 dagsböter å 3 kronor,
varjämte rådhusrätten förklarade anståndet med ett Blomqvist den 9 september
1941 av Skellefteå tingslags häradsrätt för första resan stöld villkorligt ådömt
straff, straffarbete två månader, förverkat.
Den 4 december 1943 blev Blomqvist vid samma rådhusrätt ställd under
åtal för andra av honom förövade brott. Genom beslut den 4 december förord¬
nade rådhusrätten, att Blomqvist omedelbart skulle tagas i häkte, varefter
målet mot honom uppsköts för vidare utredning. Blomqvist blev samma dag
införpassad till rannsakningshäktet i Halmstad.
Den 6 december 1943 inkom rådhusrättens utslag den 29 november 1943 till
länsstyrelsen i Hallands län för verkställighet. Med resolution den 7 december
1943 överlämnade länsnotarien Johan Gadd på länsstyrelsens vägnar utslaget
till föreståndaren för rannsakningshäktet för verkställighet i laga ordning.
69
Sedan Blomqvist den 9 december 1943 inför häktets föreståndare förklarat
sig nöjd med rådhusrättens utslag, förordnade länsstyrelsen i resolution samma
dag, att straffarbetet, som sålunda börjat den 9 december 1943, skulle med i
lag stadgat förbehåll sluta den 9 februari 1944.
Enligt å häktet verkställda anteckningar blev därefter ”på grund av förnyad
rannsakning” med Blomqvist inför rådhusrätten verkställigheten av straffet
avbruten den 11, den 17, den 20 — den 23 och den 30 december 1943 samt
den 5 och den 12 — den 14 januari 1944.
Genom utslag den 12 januari 1944 dömde rådhusrätten Blomqvist — vilken
skulle ådömas gemensamt straff för ovanberörda stöld och de senast åtalade
brotten — för å särskilda ställen och tider delvis medelst inbrott förövad stöld,
vilken även avsett kreatur som gått i bete ute å mark, olovligt brukande av
annans fortskaffningsmedel, grov stöld, försök till grov stöld samt häleri till
straffarbete ett år åtta månader. Från detta straff skulle emellertid avräknas
vad Blomqvist kunde hava utstått av det honom tidigare ådömda straffet.
Blomqvist förklarade sig den 15 januari 1944 nöjd med rådhusrättens utslag
och började samma dag avtjäna straffet.
Genom resolution den 19 januari 1944 bestämde länsstyrelsen därefter jäm¬
likt 1 § lagen den 18 september 1943 om villkorlig frigivning jämfört med
övergångsbestämmelserna till lagen, att Blomqvist skulle frigivas då han av¬
tjänat fem sjättedelar av straffet eller ett år fyra månader 20 dagar. På grund
därav förordnade länsstyrelsen, att Blomqvist, som av det förut ådömda straf¬
fet avtjänat 26 dagar och den 15 januari 1944 börjat undergå nu ifrågavarande
straff, skulle villkorligt frigivas den 9 maj 1945, såframt laga hinder däremot
ej mötte.
Sedan jag vid granskning av fångförteckningar för december 1943 och januari
1944 från rannsakningshäktet i Halmstad uppmärksammat, att Blomqvist fått
avtjäna straff under ovanberörda rannsakningstid samt att dagen för Blom¬
qvists villkorliga frigivning bestämts till den 9 maj 1945 i stället för, under
förhandenvarande omständigheter, rätteligen den 10 maj 1945, anhöll jag, under
hänvisning till fångvårdsstyrelsens cirkulär nr 4 år 1943, att länsstyrelsen måtte
efter vederbörandes hörande till mig inkomma med utlåtande.
Med anledning därav inkom länsstyrelsen med infordrade yttranden från
Gadd såsom ansvarig för länsstyrelsens resolution den 9 december 1943 samt
t. f. länsnotarien Arne Beskow, vilken undertecknat resolutionen den 19 januari
1944, varjämte länsstyrelsen avgav eget utlåtande.
I det avgivna yttrandet anförde Gadd följande: Anledningen till att Blom¬
qvist under den tid, han hållits häktad, fått påbörja avtjänandet av det tidigare
ådömda straffet hade varit, att han sjiilv gjort framställning därom. Enär han
erkänt vad som lagts honom till last, hade han ej önskat komma i åtnjutande
av de förmåner, han skulle åtnjutit i egenskap av häktad. Utredningen hade
ej försvårats genom att han fått börja avtjäna straffet, då detsamma avbrutits
70
så snart det behövts för vallning och rannsakning. Rent formellt torde emeller¬
tid straffet ej hava fått påbörjas, förrän häktningsbeslutet återkallats av dom¬
stolen. Denna hade emellertid, enligt vad för Gadd uppgivits, blivit underrät¬
tad om, att Blomqvist fått börja avtjäna det tidigare ådömda straffet, men ej
gjort någon erinran mot beslutet därom. Det vore därför all anledning förmoda,
att domstolen återkallat häktningsbeslutet, örn så påyrkats för att bereda Blom¬
qvist möjlighet att börja undergå det tidigare ådömda straffet. Jämlikt fång¬
vårdsstyrelsens cirkulär nr 4 år 1943 borde straffverkställigheten icke avbrytas
tidigare än omständigheterna ovillkorligen betingade. I enlighet med den tanke,
som läge bakom detta uttryck, syntes även en häktad, så snart förhållandena
det tilläte, böra få avtjäna ett tidigare ådömt straff. Då Gadds förfarande
således materiellt sett syntes stå i överensstämmelse med lagens anda och felak¬
tigheten bestått däri, att Gadd ej hos domstolen påyrkat upphävandet av häkt¬
ningsbeslutet, hemställde Gadd, att ärendet ej måtte föranleda någon J. 0:s
vidare åtgärd.
Länsstyrelsen anförde i sitt utlåtande i förevarande del: Vad beträffade det
förhållandet att Blomqvist fått avtjäna straff under det han rannsakats för
andra brott hade, såsom Gadd i sitt yttrande anfört, förfarandet ej varit for¬
mellt riktigt. Anledningen till att en person ej ansåges kunna undergå frihets¬
straff under tid, han hölles häktad, syntes emellertid vara dels att han genom
straffverkställigheten finge sämre möjligheter att förbereda och utföra sin talan,
dels ock att utredningen därigenom försvårades. Då i detta fall någon olägen¬
het av att straffet fått påbörjas under häktningstiden ej syntes hava varit för
handen, ville länsstyrelsen hemställa, att ifrågavarande fel ej måtte föranleda
vidare åtgärd.
I en till landsfogden i Hallands län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.
I 3 § första stycket lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser
om beräkning av strafftid stadgas, bland annat, att om den, som skall undergå
straffarbete eller fängelsestraff, genom rymning eller annorledes själv vållar av¬
brott i straffets verkställighet, den tid, varunder avbrottet ägt rum, ej må
inräknas i strafftiden. Förutom rymning angivas i nämnda stadgande icke några
exempel på sådana förhållanden, som skola anses innebära ett vållande av det
slag, som i stadgandet avses.
Med hänsyn till nämnda bestämmelse måste i fall, då någon, som undergår
straffarbete eller fängelsestraff, skall rannsakas för nytt brott, verkställigheten
av det pågående straffet avbrytas intill dess nytt verkställbart utslag föreligger.
Det hinder för straffverkställigheten, som föranledes av rannsakningen och vad
därmed äger samband, måste nämligen anses vållat av fången själv. En erinran
om att verkställigheten i sådant fall skall avbrytas har också lämnats genom
71
fångvårdsstyrelsens ovanberörda cirkulär nr 4 år 1943. Av det sagda torde
följa, att ej heller ett ännu icke påbörjat frihetsstraff kan taga sin början, så
länge den dömde undergår rannsakning såsom ånyo tilltalad för brott. Jag vill
härutinnan hänvisa till J. 0:s ämbetsberättelse 1923 sid. 49 o. f. Sedan lång tid
tillbaka torde det också hava stått klart för de myndigheter, som hava att
fatta beslut örn verkställighet av frihetsstraff, att den, som hålles i häkte för
undergående av rannsakning, icke imder häktningstiden kan få avtjäna straff,
som ådömts honom för annat brott.
Det är icke utan betydelse, huruvida verkställighet av straff pågår eller ej
medan en fånge undergår rannsakning för nya brott. I detta hänseende har fång¬
vårdsstyrelsen i ovannämnda cirkulär anfört följande: ”Om straffverkställighe¬
ten icke skulle avbrytas till följd av rannsakning för nytt brott, skulle detta
medföra betydande olägenheter. De i promulgationslagen till strafflagen intagna
föreskrifterna angående rannsakningsfånges behandling och rättigheter kunna
nämligen icke tillämpas jämsides med stadgandena i lagen den 24 mars 1916
angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff samt de i stadgan
den 8 april 1938 angående vård och behandling i statens fångvårdsanstalter
meddelade bestämmelserna rörande dem, som i stadgan betecknats såsom
fångar. En rannsakningsfånge är sålunda fri från arbetstvång samt har större
rätt än annan fånge att avsända och mottaga brev samt mottaga besök. Han
är överhuvudtaget icke underkastad andra inskränkningar i sin frihet än som
påkallas av hänsyn till ordning och säkerhet inom anstalten samt syftet med
hans hållande i häkte. En straffverkställighet skulle i hög grad begränsa hans
möjligheter att förbereda och utföra sin talan. Där så erfordras, kan rannsak-
ningsfången för utredning angående det brott, för vilket han misstänkes, föras
från rannsakningshäktet till den plats, där utredningen pågår. En dylik åtgärd
kan icke vidtagas med en annan fånge, utan att avbrott i straffverkställigheten
äger rum. Skulle rannsakningen för det nya brottet bliva långvarig eller dom¬
stolen förordna örn undersökning av fångens sinnesbeskaffenhet, skulle det, om
verkställigheten av det redan påbörjade straffet icke avbröts, kunna inträffa,
att straffverkställigheten avslutades, medan rannsakningen eller undersökningen
pågick. Vidare vill fångvårdsstyrelsen framhålla, att lagen den 19 juni 1919
angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad icke torde vara tillämplig
å fånge, som undergår rannsakning för annat brott, örn icke verkställigheten av
det redan ådömda straffet avbrytes. Ej heller är han i dylikt fall berättigad att
avlämna besvärsskrift i målet på sätt medgives i 27 kap. 1 § andra stycket
rättegångsbalken.” (Jfr numera sv. f. nr 393 år 1944.)
I förevarande fall är upplyst, att sedan rådhusrätten genom utslag den 29
november 1943 dömt Blomqvist till dagsböter och förklarat anstafulet med ett
honom tidigare villkorligt ådömt straff, straffarbete två månader, förverkat,
Blomqvist den 4 december 1943 av rådhusrätten förklarats häktad för nya
brott och samma dag införpassats till rannsakningshäktet i Halmstad. Sedan
72
Blomqvist den 9 december 1943 förklarat sig nöjd med rådhusrättens utslag,
här Gadd pa länsstyrelsens vägnar i resolution samma dag förordnat örn verk¬
ställighet av nyssnämnda straff, oaktat han, som den 7 december expedierat
utslaget till rannsakningshäktet i stället för till vederbörande polismyndighet,
mäste hava ägt vetskap om att Blomqvist häktats för undergående av rann¬
sakning för nya brott. I enlighet med vad jag ovan anfört måste detta beslut
anses felaktigt.
Vad Gadd i den avgivna förklaringen anfört till försvar för det påtalade
beslutet förtjänar intet som helst avseende. Huruvida Blomqvist själv begärt
att få avtjäna straffet eller ej saknar all betydelse. Att rådhusrätten för att
bereda Blomqvist tillfälle att avtjäna straffarbete skulle på framställning därut-
innan hava ”återkallat” sitt häktningsbeslut måste anses uteslutet. Till följd
av den pågående utredningen av de brott, för vilka Blomqvist förklarats häktad,
samt rannsakningar inför rådhusrätten har verkställigheten av Blomqvists straff
efter den 9 december 1943 gang pa gang mast avbrytas en eller flera dagar.
Genom det tillämpade förfarandet har Blomqvist vidare vid verkställigheten
av det honom genom utslaget den 12 januari 1944 ådömda straffet fått avräkna
26 dagar, som han alltså på grund av beslutet den 9 december 1943 felaktigt
fått avtjäna å det honom tidigare ådömda straffet.
På grund av vad jag ovan anfört fann jag Gadd, vilken i enlighet med gäl¬
lande arbetsordning för länsstyrelsen handlagt ifrågavarande verkställighets-
ärende i egenskap av länsnotarie, icke kunna undgå åtal för det fel, vartill han
i förevarande fall gjort sig skyldig. Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Gadd för
tjänstefel i anmärkta hänseende samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens
beskaffenhet.
Vad angår den mot resolutionen den 19 januari 1944 framställda anmärk¬
ningen beträffande dagen för Blomqvists villkorliga frigivning, fann jag mig
kunna låta bero vid den av Beskow i ärendet avgivna förklaringen.
Rådhusrätten i Halmstad, varest atalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 12 oktober 1944 följande.
Enär Gadd i sin egenskap av länsnotarie på länsstyrelsens i Hallands län
vägnar den 9 december 1943 förordnat om verkställighet av Blomqvist ådömt
straffarbete, oaktat Gadd ägt vetskap om att Blomqvist sedan den 4 i samma
månad hållits häktad för undergående av rannsakning för nya brott, och då
Gadd härigenom måste anses hava visat oförstånd i tjänsten, prövar rådhus¬
rätten rättvtet döma Gadd jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att för vad han
sålunda låtit komma sig till last böta 8 dagsböter, envar om 10 kronor.
Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.
73
10. Olaga häktning.
Av handlingarna i ett genom klagomål av landsfiskalen i Vedums distrikt
Aksel Sörensen härstädes anhängig]ort ärende inhämtas följande.
Sedan Sörensen, vilken tidigare intill den 1 oktober 1941 varit landsfiskal
i Skövde distrikt, utnämnts att från och med sagda dag vara landsfiskal i
Vedums distrikt, hade Sörensen vid tiden ifråga med sin familj flyttat från
Skövde stad till Vedum.
I en till länsstyrelsen i Skaraborgs län den 30 juni 1942 inkommen, den 29
juni dagtecknad skrivelse anhöll Sörensen sedermera om ersättning för flytt¬
ningskostnaderna enligt en vid skrivelsen fogad räkning med tillhörande veri¬
fikationer. Räkningen var i hithörande delar av följande lydelse:
”Räkning å undertecknad, landsfiskal i Vedums distrikt, tillkommande
flyttningskostnader vid förflyttning den 1 oktober 1941 från Skövde distrikt,
Skövde, till Vedums distrikt, Vedum.
3 st. jv. biljetter III kl. Skövde—Vedum för mig själv, min
hustru och vår den 17 febr. 1928 födda son Ulf, ä kr. 4: 40 . . kr. 13: 20
3 st. snälltågsbiljetter å kr. 2:—.......................... » 6: —
Ersättning för transport av flyttsakerna, dessas in- och uppack¬
ning ävensom för nödigt emballage, enl. kvitto Ver. 1........ » 780: —
Ersättning för övriga, särskilda, med flyttningen direkt samman¬
hängande utgifter:
Summa kronor 900: 20
Vedum den 29 juni 1942.
A. Sörensen.”
Vid räkningen var fogat ett så lydande kvitto:
”Landsfiskal A. Sörensen, Vedum Debet
till
Kommissionären Gunnar Freu, Skövde Kredit
An ersättning för transport av Landsfiskal Sörensens flyttsaker, bestående
av möbler och husgeråd till 5 rum och kök, vinds- och källareutrymmen, med
en beräknad vikt av minst 6,500 kg. med 5 bilskjutsar Skövde—Vedum
(7 mil) den 1 oktober 1941, inpackning av flyttsakerna i Skövde och uppack¬
ning i Vedum, kontorsmöblerna den 1 och 2 oktober samt övrigt bohag i de¬
cember månad 1941, då bostad i Vedum först kunnat erhållas; allt beräknat
med erforderligt emballage.............................Kronor 780: —.
I förestående belopp ingår inbärning i magasinslokal i Vedum och transport
därifrån till nya bostaden i Vedum, men icke magasinshyra.
Skövde den 20 maj 1942.
Gunnar Freu.
Förestående belopp kr. 780: —, kvitteras Skövde som ovan
Gunnar Freu.
74
Attesteras med tillkännagivande, att förestående belopp utgör det billigaste
för ifrågavarande flyttning, som kunde utverkas.
A. Sörensen.
Landsfiskal.”
Sedermera inkom till länsstyrelsen en den 11 juli 1942 dagtecknad skrivelse
från Sörensen, däri denne lämnade vissa upplysningar angående av honom
infordrade anbud å kostnaden för flyttningen från Skövde till Vedum samt
meddelade, att då inventering förrättats å landsfiskalskontoret i Skövde den
30 september 1941 och ny hyresgäst skulle inflytta i lägenheten den 1 okto¬
ber, Sörensen icke haft annat val av flyttningssätt än det han anlitat. I ett
tillägg till skrivelsen anhöll Sörensen att ”i avvaktan på prövning av kost¬
naderna” erhålla ett förskott å desamma med 500 kronor.
Med anledning av sistnämnda hemställan utanordnade länsstyrelsen den
15 juli 1942 till Sörensen ett förskott av 500 kronor.
Sedan landsfogden i länet Emil Nyström, enligt vad som omförmäles i ett
av honom upprättat protokoll vid polisförhör i Skövde och Vedum den 1,
den 2, den 4 och den 5 september 1942, uppmärksammat, att vid Sörensens
till länsstyrelsen ingivna räkning fanns fogat ovanintagna kvitto av Freu,
fann Nyström, då det var för honom bekant att Freu icke sysslade med
någon slags transportverksamhet, lämpligt att verkställa undersökning i
saken.
Då det jämväl kommit till Nyströms kännedom, att Sörensen efter sitt
tillträde av landsfiskalstjänsten i Vedums distrikt ”misskött såväl sin tjänst
som sitt privatliv”, verkställde Nyström den 28 augusti 1942 inspektion å
landsfiskalskontoret i Vedum.
Vid inspektionen upprättades av Nyström följande promemoria:
”Brottmålsärenden.
1) Sedan undertecknad den 19 nästlidne juni vid en telefonförfrågan i ett
brottmålsärende erfarit, att intill nyssnämnda dag i brottmålsdiariet endast
varit införda de ärenden, som inkommit före den 12 februari, konstaterades
nu, att i diariet efter sistnämnda dag och intill den 19 juni införts ärenden
nirs 7—33. Tjänstebiträdet Gustaf Eckstrand vitsordade, att dessa ärenden
av landsfiskal Sörensen diarieförts först efter den 19 juni.
2) Enligt av länsstyrelsen den 3 juli 1934 utfärdad cirkulärskrivelse skola
lands- och stadsfiskaler till landsfogden insända protokoll över inträffade elds¬
vådor jämte föreskrivna registerkort. Å landsfiskalskontoret påträffades tre
polisrapporter rörande eldsvådor, som inträffat den 14 oktober 1941 i en
Axel Johansson i Källeråsen, Essunga socken, tillhörig verkstadsbyggnad,
den 20 januari 1942 i Lekåsa kyrka samt den 25 januari 1942 i en Ernst
Dahrén i Stora Flättorp, Barne Åsaka socken, tillhörig uthusbyggnad. Rap¬
porterna, som inkommit till landsfiskalskontoret respektive i november 1941
samt den 24 januari och den 6 februari 1942 hade icke översänts till lands¬
fogden.
75
3) Försäkringsbolaget Holmia i Stockholm tillskrev den 14 januari 1942
landsfiskalen med begäran om polisrapport och besked i åtalsfrågan rörande
en i Essunga by den 9 i samma månad inträffad kollision. I skrivelser av den
19 februari samt den 15 och den 29 april hade bolaget tillskrivit landsfiskalen
i saken utan att erhålla polisrapport eller något besked i ärendet. Sedan bo¬
laget i skrivelse av den 21 maj underrättat landsfogden härom, hade lands¬
fiskalen, därtill anmodad av landsfogden, några dagar senare översänt pro¬
tokoll till bolaget och meddelat, att åtal anhängiggjorts till den 2 juni. Det
skulle här antecknas, att polisrapport i ärendet inkommit från fjärdingsman¬
nen i Nossebro den 18 februari, varför hinder icke förelegat att kort därefter
tillställa bolaget avskrift av rapporten. Därest ärendet icke då varit tillräckligt
utrett för beslut i åtalsfrågan, hade det ålegat landsfiskalen att besvara bo¬
lagets förfrågningar. Å landsfiskalskontoret kunde endast återfinnas bolagets
skrivelse av den 14 januari.
4) Den 12 januari inkom från fjärdingsmannen i Barne Åsaka polisdistrikt
en polisrapport, enligt vilken fru Karin Svensson i Uppegården, Lekåsa soc¬
ken, anmält, att hon den 16 augusti 1941 genom bedrägliga uppgifter från-
hänts en cykel av en okänd man. I (hariet hade av landsfiskalen antecknats
under rubriken Vidtagna åtgärder’: ’12/1 plm. Bärna Åsaka för vidare utredn.’
Den 8 juni hade från tjänstgörande fjärdingsmannen Dahlström inkommit
en kort rapport, upptagande av fru Svensson lämnat signalement på den
okände mannen.
Ehuru fru Svensson syntes hava anmält brottet först den 7 januari, vid
vilket förhållande svårigheter kunde beräknas uppstå vid försök att klar¬
lägga saken, syntes ärendet icke hava ägnats den uppmärksamhet, som en
anmälan om brott bör föranleda till.
Från fjärdingsmannen i Barne Åsaka polisdistrikt har inhämtats, att någon
remiss i ärendet icke inkom intill den 10 februari, då fjärdingsmannen in¬
ryckte till militärtjänstgöring. Ärendet inkom till polismannen först den 26
maj. Vidare befanns fjärdingsmannens utredning vara så pass bristfällig, att
landsfiskalen genom någon egen åtgärd bort söka vinna klarhet i saken.
5) Den 23 januari inkom från Statens livsmedelskommission en anmälan
mot bl. a. lantbrukaren Hjalmar Persson i Hökagården, Längjums socken,
för brott mot 23 § allmänna förfogandelagen. I diariet fanns under rubriken
vidtagna åtgärder följande anteckningar: ’23/l Larv för polisutr. 7/4 pärn.
6/6 ink. rapp.’
Vid förfrågan hos fjärdingsmannen i Larvs m. fl. socknars polisdistrikt upp¬
lystes, att ärendet inkommit till fjärdingsmannen först den 28 mars. På för¬
frågan uppgav tjänstebiträdet Lekstrand, att ärendet länge kvarlegat på lands¬
fiskalskontoret, ehuru Lekstrand påmint därom, samt att han på order av
landsfiskalen antedaterat remissen till fjärdingsmannen. Lekstrand upplyste,
därom särskilt tillfrågad, att landsfiskalen även i en del andra ärenden, som
icke i behörig tid blivit handlagda, antedaterat eller låtit antedatera i ären¬
76
dena vidtagna åtgärder, därvid dagen för eventuell remiss i regel angivits till
samma dag, som ärendet inkommit till landsfiskalen. Ärendet stod fortfaran¬
de öppet, ehuru detsamma syntes vara klart för beslut i åtalsfrågan.
6) Den 21 april hade från djurskyddsinspektören K. Westin i Göteborg
inkommit anmälan, att djurplågeri mot en häst syntes förekomma hos direk¬
tören Andersson i Nossebro. Under rubriken vidtagna åtgärder fanns an¬
tecknat: ’22/4 polisunder sokn. i Nossebro i närvaro av Westin. 23/4 polis¬
unders.’
Några handlingar i ärendet kunde icke återfinnas. T. f. landsfiskalen upp¬
lyste, att landsfiskalen Sörensen vid semesterns påbörjande tagit med sig
akten för att enligt uppgift utarbeta protokoll.
Protokoll borde intill denna dag hava varit uppsatt och beslut i åtals¬
frågan hava meddelats.
Polisärenden.
7) Den 14 februari hade från länsarbetsnämnden i Skövde inkommit en
framställning örn 'upplysning angående vissa personers fullgörande av samt¬
liga beredskapsuppgifter’. Landsfiskalen hade icke besvarat nämndens skri¬
velse, vilken icke kunde återfinnas på landsfiskalskontoret.
8) I skrivelse av den 4 juli hade landsfogden anmodat landsfiskalen att
senast den 5 augusti inkomma med yttrande över en från häradshövdingen
Ernst Leche inkommen P. M. angående polismans rätt att bruka våld och
vissa i samband därmed stående frågor. Något svar hade hittills icke inkom¬
mit från landsfiskalen.”
Enligt anteckning i ovanberörda polisförhörsprotokoll framgick vid in¬
spektionen otvetydigt, ”att Sörensen allvarligen åsidosatt såväl polis- som
åklagarverksamheten”. Medelsförvaltningen, som sedermera närmare grans¬
kats, ”syntes däremot vara i god ordning”.
Vid av Nyström gjorda förfrågningar upplystes, att Sörensen vid olika
tillfällen setts förtära spritdrycker å festplatsen Nordvallas inhägnade om¬
råde, att han vid telefonsamtal med underordnade polismän låtit förstå, att
han önskade bliva bjuden på sprit, att han å landsfiskalskontoret jämte
andra personer förtärt spritdrycker, att han flera lördagar utan tillstånd av¬
rest till Skövde, varifrån han spritpåverkad återkommit påföljande söndags¬
kväll, att han vid besök å festplatsen Nordvalla lämnat muntligt medgivande
att fortsätta med nöjestillställningar utöver den tid, som av honom bestämts
i utfärdade tillståndsbevis, vilket förfarande arrangörer å andra festplatser
uttalat sitt missnöje över, att han, som i april månad anlitat chauffören Hjal¬
mar Larsson i Vedum för en tjänsteresa, ännu icke till Larsson utgivit ersätt¬
ning för resan samt att klander även förekommit mot Sörensens privatliv.
Rörande transporterna av Sörensens möbler och husgeråd till Vedum ut¬
röntes, att dessa utförts av chaufförerna Erik Gustafsson och Gösta Gustafs¬
son i Södra Lundby socken. Som medhjälpare och sakkunnig vid emballe-
ringen hade medföljt möbelhandlaren Everhag i Vedum. Kommissionären Freit
77
hade, såvitt nu kunde utrönas, icke tagit någon befattning nied flyttningen.
Däremot hade Freu någon tid efter Sörensens ankomst till Vedum besökt
Sörensen.
Med anledning av vad sålunda framkommit anställdes den 1 september
1942 förhör med Freu i statspolisens lokaler i Skövde.
Freu, vilken till en början hördes angående sina levnadsomständigheter
och därvid uppgav, att han sedan år 1926 uteslutande ägnat sig åt kommis-
sionärsverksamhet, berättade följande: Freu bedreve icke någon slags trans¬
portverksamhet och ej heller ägde han några lastbilar. När Sörensen skulle
avflytta till Vedum, hade Freu fått i uppdrag att sätta sig i förbindelse med
järnvägen och olika åkare för att få reda på vilka priser, som betingades för
transport av möbler och inventarier till Vedum. Han hade därför förfrågat
sig hos en åkare Nordgren, som troligen vore innehavare av Skövde express¬
byrå. Med denne hade han diskuterat priser för transporten dels från kon¬
toret till järnvägsstationen och dels från bostaden direkt till Vedum. Nord¬
gren hade lämnat skriftlig uppgift å kostnaderna, vilken uppgift Freu lämnat
till Sörensen, som därvid ombett Freu att även ringa till någon åkare i Vedum,
vars namn Sörensen uppgivit. Namnet på åkaren kunde Freu nu ej minnas.
Freu hade emellertid icke kommit i kontakt med åkaren trots två beställda
telefonsamtal. De prisuppgifter, som Freu inhämtat, hade han skrivit upp på
en lapp, vilken lämnats till Sörensen. Sedan Sörensen omkring åtta dagar
före den 1 oktober 1941 uppehållit sig ett par dagar i Vedum, hade Sörensen
omtalat, att det ställde sig billigare att anlita två åkare från Vedum, med
vilka Sörensen själv underhandlat. Sörensen hade i samband därmed ombett
Freu att vara honom behjälplig vid bilarnas ankomst till Skövde. Sörensen
hade lovat underrätta, när bilarna skulle anlända. Någon dag senare hade
Sörensen telefonledes meddelat honom, att två bilar skulle anlända till Skövde
den 1 oktober, samt ombett Freu att vara dels chaufförerna behjälplig med
lastningen och dels övervaka att allt komme med. Å utsatt dag hade två
lastbilar anlänt, och Freu hade då hjälpt till med att lasta på tyngre möbler.
Husgeråd m. m. hade tidigare inpackats, huvudsakligen av fru Sörensen, men
även Freu hade hjälpt till något därmed. Påföljande kväll hade han varit
inne på Sörensens kontor och då iakttagit, att en del lådor avhämtats, varför
han förstått, att något ytterligare lass avhämtats. Av möbler och husgeråd
hade då funnits kvar ungefär en billast. När och av vem dessa möbler av¬
hämtats kände han icke till. Omkring fjorton dagar senare hade Freu på be¬
gäran av Sörensen avrest till Vedum, där han hjälpt Sörensen med att ”göra
i ordning möblerna”, som chaufförerna ställt in i missionshuset. Fred hade
rest ned ena dagen vid 9-tiden och återkommit följande dag klockan 20. Sö¬
rensen hade innehaft Y> liter konjak, ur vilken de druckit ett par supar var,
innan de gått och spisat. Freu och Sörensen hade besökt missionshuset och
tagit en överblick över flyttsakerna. Båda hade därvid hjälpts åt att ordna
möblerna och torka av en del fukt, som upptäckts på vissa emballage. En
78
del överdrag och papper hade tagits av. Detta hade tagit en tid av 2—3 tim¬
mar under första dagens förmiddag. Arbetet hade bevittnats av förre lands¬
fiskalen Johansson. Andra dagen hade Freu och Sörensen endast sett till
möblerna något litet. En person, som vid tillfället tillstädeskommit, hade upp¬
lyst, att huset skulle rivas den 1 januari 1942, varför Sörensen finge vara be¬
redd på att dessförinnan bortforsla möblerna. Något vidare hade icke före¬
kommit vid Freds besök. De chaufförer, som ombesörjt flyttningen, hade
sålunda, såvitt Freu hade sig bekant, satt in möblerna i missionshuset. Kon¬
torsmöblerna hade redan stått på landsfiskalskontoret vid Freds besök. Såvitt
Fred hade sig bekant, hade icke någon chaufför från Skövde ombesörjt någon
möbeltransport till Vedum, men en Skövdechaufför hade ombesörjt transport
från kontoret i Skövde till stadens järnvägsstation av en del handlingar, som
skolat sändas åt olika håll. En del handlingar hade gått till statens kriminal¬
tekniska anstalt, en del till Göteborg och en del till Värsås. Fred hade icke
haft något att göra med de chaufförer, som ombesörjt transporterna till
Vedum, och ej heller hade han ackorderat med dem örn priset eller utgivit
ersättning till någon av dem. Han kände därför icke till, vilka belopp de
olika chaufförerna betingat sig och utbekommit i ersättning. Han hade över¬
huvudtaget icke haft några utlägg för flyttningen. Fred, som av Sörensen
begärt 100 kronor i ersättning för sitt biträde vid flyttningen, hade hittills
icke fått betalt. I beloppet hade även ingått ersättning för det biträde, Fred
lämnat vid uppordnandet av en del handlingar å landsfiskalskontoret. Vid
ett tillfälle längre fram hade Sörensen omnämnt vad transportkostnaderna
gått på och även begärt att få en räkning på den ersättning, som Fred kunde
betinga sig. Freu hade därefter på en lapp med blyerts antecknat förut an¬
givna belopp 100 kronor. På fråga, om Sörensen förelagt Fred någon räk¬
ning på hela flyttningskostnaden, svarade Fred: ”Nej, inte såvitt jag kan
minnas.”
Vidare uppgav Fred, att Sörensen vid något tillfälle besökt Freu i Skövde
och medfört kvittenser på kostnader, som uppstått i samband med flyttning¬
en, därvid Sörensen ifrågasatt att sammanslå de olika kvittona på en räk¬
ning. Detta hade emellertid icke blivit utav, enär Sörensen sagt sig hava haft
ytterligare utgifter för flyttningen, vilka han ännu icke betalt. Därefter hade
saken icke varit på tal och hade Fred för övrigt icke personligen samman,
träffat med Sörensen. På fråga, örn icke flyttningskostnaderna sammanförts
på någon räkning, som Freu kvitterat, förklarade han sig icke kunna minnas
detta. Vilken summa Sörensen och Fred kommit till vid nyssberörda sam¬
manträffande i Skövde kunde han icke erinra sig. På förekommen anledning
uppgav Freu, att han bisträckt Sörensen med ett lån å 300 kronor i samband
med flyttningen, vilket belopp Sörensen sagt sig vara i behov av för att
kunna betala transportkostnaderna. Beloppet hade Freu återbekommit redan
åtta dagar därefter.
För Fred företeddes därefter den av honom kvitterade och av Sörensen
79
till länsstyrelsen insända räkningen å 780 kronor, vilken syntes upptaga samt¬
liga flyttningskostnader. Han medgav nu, att han och Sörensen vid ovanbe¬
rörda tillfälle, då Sörensen ifrågasatt att sammanslå av honom innehavda
kvitton till en summa, kommit till den i räkningen upptagna summan. I
denna hade dock icke ingått de utgifter, å vilka Sörensen vid tillfället ifråga
icke innehaft kvitton. Han medgav även, att vid besöket ifråga räkningen
utskrivits av Sörensen och att Freu på begäran av Sörensen kvitterat den¬
samma, ehuru Freu icke mottagit beloppet eller haft några utgifter för flytt¬
ningen.
I detta sammanhang uppgav Freu, att han på Sörensens uppdrag ombe¬
sörjt en privat lösöreauktion, vid vilken influtit cirka 600 kronor, vilket be¬
lopp Freu icke redovisat till Sörensen utan fått behålla för att likvidera de
mindre utgifter, som för Sörensens del kunde uppstå i samband med flytt¬
ningen. Av beloppet hade Freu utbetalat 250 kronor, utgörande slutbetalning
på en av Sörensen inköpt skrivmaskin.
Sedan Freu därefter tillfrågats, hur han kunnat kvittera räkningen å 780
kronor, då han icke mottagit detta belopp, förklarade Freu, att enär Sörensen
företett kvitterade räkningar å nämnda belopp och Freu innehaft Sörensen till¬
höriga medel å 600 kronor, vilket belopp Sörensen förklarat att Freu finge
behålla, hade han ansett sig kunna kvittera räkningen, då Sörensen väckt
förslag därom.
På särskild fråga medgav Freu, att transaktionen med räkningen å flytt¬
ningskostnaderna vore oegentlig, då ju Freu icke ombesörjt transporterna eller
haft några utgifter för desamma. I detta sammanhang upplyste Freu, att han
icke heller tagit någon befattning med avlastningen av möblerna i Vedum.
Kvitto därå hade emellertid Sörensen företett, innan Freu kvitterat ifråga-
komna räkning. Sörensen och Freu hade varit nyktra, då räkningen under¬
skrivits. Freu medgav, att det gått lika bra för Sörensen att till länsstyrelsen
insända de delräkningar, som han kunnat innehava. Freu förklarade härefter,
att han kunde avfordra Sörensen de separata räkningar, som Sörensen kunde
innehava, och därefter betala dessa i den mån de icke likviderats av Sörensen.
På fråga om Freu kunde misstänka, att av Sörensen uppvisade kvitton varit
förfalskade, svarade Freu, att det ju icke vore omöjligt, att Sörensen innehaft
kvitterade räkningar, ehuru de icke varit betalda.
Freu bestred, att han och Sörensen överenskommit att angiva flyttnings¬
kostnaderna till högre belopp än de verkligen utgjort samt sedermera sig emel¬
lan dela det överskjutande beloppet. Sörensen hade ej vid räkningens kvitte¬
rande på något sätt berört, att den företagna transaktionen skulle vara olaglig,
och ej heller hade Freu närmare tänkt därpå. Vilken anledning Sörensen haft
att sammanslå av honom företedda kvittenser kunde Freu icke förstå. Sörensen
hade endast motiverat åtgärden med att han önskade få hela summan på en
räkning.
Freu förnekade, att han vid räkningens kvitterande varit underkunnig om
80
att chaufförerna, som ombesörjt transporterna, icke av Sörensen eller annan
person erhållit likvid vid tiden för räkningens utskrivande eller den 20 maj
1942. Freu tilläde, att Sörensen såsom landsfiskal bort inse det oegentliga i att
Freu skulle kvittera räkningen. Nu insåge Freu det förkastliga i sin befattning
med räkningen, men da Sörensen företett verifikationer till i räkningen angivet
belopp, hade Freu icke närmare reflekterat över saken. I beloppet 780 kronor
inginge även den ersättning å 100 kronor, som Freu betingat sig för sitt bi¬
träde med flyttningen och vid uppordnandet av en del av Sörensens arkivhand¬
lingar.
Efter förhörets avslutande den 1 september förordnade Nyström, att Freu
finge kvarstanna intill dess Sörensen hörts i saken.
Vid förhör påföljande dag, den 2 september, vidhöll Freu, att han på upp¬
drag av Sörensen, vilken varit god man för allmänna arvsfonden i dödsboet
efter Alma Johansson från Agaberg, omhänderhaft en lösöreauktion i Agabert,
vid vilken auktion influtit troligen 612 kronor. Auktionen hade hållits i sep¬
tember 1941, men hade Sörensen hittills icke påfordrat redovisning. Beloppet
hade Freu insatt på en motbok i Skaraborgs enskilda bank, vilken vore ut¬
ställd å Frans Johanssons stärbhus men med dispositionsrätt för Freu. Hans
mellanhavande med Frans Johanssons stärbhus vöre avklarat för omkring två
år sedan, varför han ansett sig kunna sätta in ovanberörda penningar å sagda
motbok. Å beloppet skulle Freu äga rätt att erhålla 14 procent i auktionspro-
vision, varjämte tillkomme annonskostnader och kostnader för förberedelserna
till auktionen.
Sedan Nyström inhämtat, att Sörensen, som åtnjöt semester från och med
den 16 augusti till och med den 14 september 1942, vistades i Skövde, blev
Sörensen den 2 september klockan 16 anhållen och hörd i närvaro av kriminal¬
konstapeln A. H. Lundqvist och poliskonstapeln Arne Ericsson.
Sörensen uppmanades till en början att uppgiva vem eller vilka, som om¬
besörjt transport av hans möbler och husgeråd från Skövde till Vedum, där¬
vid Sörensen svarade, att det vore Freu. Då Nyström härefter upplyste Sö¬
rensen örn att förhör anställts med Freu, så att full klarhet vunnits rörande
den befattning Freu tagit med flyttningen, samt att vid sådant förhållande
den till länsstyrelsen översända räkningen å flyttningskostnaderna syntes vara
falsk, genmälde Sörensen, att räkningen icke vore falsk och att han icke haft
för avsikt att bedraga någon.
Då Sörensen härefter uppmanades att redogöra för omständigheterna vid
räkningens tillkomst, svarade han efter en längre stunds tystnad: ”Jag vet
inte, vad jag skall säj.” Anmodad att redogöra för den befattning, Freu
tagit med flyttningen, svarade Sörensen, att Freu ”packat in” och att fru
Sörensen varit honom behjälplig. Han kunde icke direkt minnas, huruvida
Freu beställt några bilar, men Freu hade hjälpt till med att lasta på en del
saker. Hur många billaster han hjälpt till med kunde Sörensen icke uppgiva.
Om Sörensen själv eller Freu avtalat med de chaufförer, som ombesörjt flytt¬
81
ningen, kunde han icke riktigt minnas. Flyttningen hade ombesörjts av två
bröder Gustafsson från Södra Lundby. Innan flyttningen företagits, hade
Sörensen infordrat offert från bland andra lastbilscentralen i Skövde. Han
hade bekommit skriftlig kostnadsuppgift från en åkare, och lastbilscentralen
hade per telefon lämnat kostnadsuppgift, vilken i stort sett varit densamma
som den av åkaren lämnade. Då Sörensen tyckt, att de betingade beloppen
varit för höga, och det varit svårt att anskaffa bilar i Skövde till den 1 okto¬
ber 1941, då flyttningen skulle företagas, hade han ringt till handlanden
John Wedén i Vedum, som upplyst, att han nog kunde skaffa bilar från
Vedum till billigare pris än i Skövde. Wedén hade trott sig kunna anskaffa bil
för en kostnad av 50 kronor för varje resa. Sörensen hade då bett Wedén att
anskaffa bilar, vilket Wedén även gjort. Själv hade Sörensen icke avhandlat
något med chaufförerna före transporterna. Bilarna skulle anskaffas till den 1
oktober. Denna dag hade även två bilar anlänt till Skövde. Såväl Sörensen
som Freu och chaufförerna hade då hjälpts åt att lasta bilarna. Chaufförerna
hade även haft med sig hjälpkarlar och en möbelhandlare, som biträtt med
emballeringen. Av bilarna hade en varit stor och en mindre. Den stora bilen
hade under dagen återvänt till Vedum med ett lass, och den mindre hade
samma dag transporterat tre lass. Ett femte lass hade då återstått, och detta
hade transporterats med den mindre bilen någon dag senare. I Vedum hade
allt utom kontorsmöblerna inställts och magasinerats i missionshuset, enär
Sörensen icke fått någon lägenhet i Vedum förrän i december månad. Freu
hade icke åtföljt någon av bilarna eller hjälpt till vid avlastningen i Vedum.
Hela veckan före den 1 oktober hade Freu dock varit fru Sörensen behjälplig
med nedpackning av glas och porslin m. m.
Vidare uppgav Sörensen: Vid transporten och emballeringen hade nästan
alla Sörensens möbler blivit skadade, och hade detta varit anledningen till
att räkningen å flyttningskostnaderna angivits till högre belopp än vad trans¬
portkostnaderna uppgått till. I den i räkningen upptagna summan inginge
således även gottgörelse för de kostnader, som Sörensen beräknat uppstå för
renovering av skadade möbler. I flyttningskostnader hade han utgivit till
den ene av bröderna Gustafsson troligen 250 kronor och till den andre 60
kronor. För lämnat biträde hade möbelhandlaren Everhag debiterat troligen
50 kronor, vilket belopp emellertid ännu icke guldits. För transport av möb¬
lerna från missionshuset till bostaden i Vedum hade en åkare i Vedum er¬
hållit troligen 30 kronor. De faktiska kostnaderna uppginge sålunda till omkring
390 kronor. Härförutom hade Freu för lämnat biträde begärt 60 kronor, vilket
belopp icke heller guldits. En del av möblerna kvarstode fortfarande i mis¬
sionshuset. Sörensen framhöll, att han varit tvungen att verkställa flyttningen
den 1 oktober, enär hans förutvarande lägenhet i Skövde denna dag skulle
tagas i anspråk av ny hyresgäst. På fråga upplyste Sörensen, att ”riktiga
åkare” väl sörjde för transporterna och även innehade försäkringar för ska¬
dor, som därunder kunde uppkomma. På fråga sade sig Sörensen icke kunna
6 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1946 års riksdag.
82
minnas, om han betalat bröderna Gustafsson, innan räkningen å 780 kronor
insänts till länsstyrelsen. Sörensen vitsordade, att han själv uppsatt den av
Freu kvitterade räkningen. Han hade ansett lämpligt att upptaga hela sum¬
man på en räkning i stället för att insända delräkningarna. Vidare hade han
ansett lämpligt, att Freu finge stå för samtliga transportkostnader. Han vits¬
ordade emellertid, att Freu icke bekommit det i räkningen upptagna, av
Freu kvitterade beloppet, och insåge nu, att räkningen vore oriktig. Men
den hade tillkommit endast för att Sörensen skulle kunna få de blivande
renoveringskostnaderna täckta. Någon renovering av möblerna hade hittills
icke skett, såvitt Sörensen kände till. Möjligen hade hans hustru lämnat
ned någon möbel till Everhag. Nästan alla möbler hade blivit repade vid
flyttningen. Lackeringen på en flygel hade blivit skadad, och en pianostäm¬
mare, som stämt instrumentet, hade uppskattat kostnaderna för renovering
av flygeln till 150 kronor. Sörensen medgav dock, att det varit riktigare att i
särskild räkning specificera uppskattade renoveringskostnader, därest stats¬
verket ”mot förmodan” skulle utgiva ersättning härför. På förekommen an¬
ledning sade sig Sörensen icke hava tänkt annat, än att ersättning utginge
av statsmedel för de skador, som vid transporterna uppkommit på möblerna.
Han uppgav vidare, att han icke ämnade renovera möblerna, förrän han er¬
hållit ny lägenhet, där möblerna kunde placeras. Skadorna å möblerna upp-
ginge säkert till ett värde av över 1,000 kronor. Huruvida statsverket verk¬
ligen gottgjorde vid flyttning uppkomna skador å möbler hade Sörensen icke
undersökt eller förfrågat sig om, men han hade antagit, att så vore fallet.
Hur den av Freu kvitterade räkningen tillkommit sade sig Sörensen icke
riktigt minnas. Troligen hade Sörensen skrivit en kladd, som han tillsänt
Freu med hemställan, att Freu skulle renskriva den samt kvittera den sålunda
utskrivna räkningen och posta denna till Sörensen. Den i räkningen upptagna
summan hade Sörensen sannolikt upptagit å den förut omnämnda kladden.
Påvisad det märkliga i att Sörensen icke utskrivit räkningen själv och över¬
sänt den för kvittering till Freu, medgav Sörensen, att så kunde han ju
också hava förfarit. Huruvida Sörensen översänt en kladd för att Freu skulle
få tillfälle att göra någon ändring å densamma kunde Sörensen icke erinra
sig. Ej heller kunde han minnas, huruvida han vid kladden fogat några
kvitterade räkningar eller någon specifikation, som tillhopa uppgått till 780
kronor. Sörensen kunde icke erinra sig, att han vid personligt besök hos
Freu fått räkningen utskriven och kvitterad. Han bestred, att han för Freu
företett några falska verifikationer till styrkande av räkningsbeloppet. Han
hade jämväl för Freu omtalat, att beloppet även avsåg att täcka den skada,
som vållats vid transporterna. Sörensen trodde, att han å landsfiskalskontoret
förvarade de räkningar, han bekommit vid gäldandet av flyttningskostnaderna.
Sörensen uppgav vidare: För något mer än ett år sedan hade Sörensen för¬
ordnats till god man i Alma Johanssons dödsbo. På uppdrag av Sörensen hade
Freu, troligen våren 1942, hållit en lösöreauktion för dödsboets räkning. Vid
83
auktionen hade influtit omkring 300 kronor. Möjligen hade beloppet uppgått
till 600 kronor, såsom Freu uppgivit. Freu hade översänt protokoll över auk¬
tionen, men Freu hade icke redovisat auktionssumman, enär han arrenderat
dödsboets fastighet för tiden intill den 1 oktober 1942, vilken dag arrendet,
100 kronor, skolat erläggas. Rätteligen borde Freu hava redovisat auktions¬
summan till gode mannen. Meningen hade varit, att Freu den 1 oktober 1942
skulle redovisa såväl auktionssumman som arrendesumman. På uppdrag av
länsstyrelsen hade emellertid fastigheten av landsfiskalen C. Nyman som¬
maren 1942 försålts å exekutiv auktion. Med fastighetens försäljning hade
Sörensen ingenting att skaffa. Ärendet ämnade Sörensen redovisa till allmän¬
na arvsfonden omedelbart efter den 1 okober. Å auktionssumman ägde Freu
att avdraga av auktionist er tillämpad provision.
På fråga bestred Sörensen, att han i samband med ovanberörda räknings
utskrivande eller eljest lämnat Freu medgivande att behålla det belopp, som
influtit vid lösöreauktionen. Möjligt vore, att Freu erbjudit sig att redovisa be¬
loppet, men att Sörensen därvid svarat, att de kunde göra upp saken på en gång.
Sörensen medgav, att han för omkring ett år sedan lånat 300 kronor av
Freu. Möjligen hade detta skett i samband med flyttningen.
Den 4 september fortsattes utredningen å landsfiskalskontoret i Vedum,
därvid t. f. landsfiskalen John Wene upplyste, att en kasse innehållande en del
äldre, Sörensen tillhöriga privata handlingar samma dag på morgonen anträf¬
fats i kontorsarkivet samt att kudden till en kontorsstol var borttagen. Vidare
uppgav Wene: Sedan från statspolisen i Skövde inkommit order örn att av¬
fordra fru Sörensen, som enligt uppgift dagen förut avrest till Vedum, av
henne innehavda nycklar till landsfiskalskontoret, hade Wene låtit Eckstrand
uppsöka fru Sörensen för utbekommande av nycklarna. Eckstrand hade åter¬
kommit med en nyckel, som passat till två av skrivbordets lådor, vilka Sören¬
sen låst vid påbörjandet av sin semester. Vid en titt i lådorna hade dessa be¬
funnits vara nästan tomma, ehuru Eckstrand enligt uppgift för kort tid sedan
sett, att lådorna innehållit ett flertal olika handlingar. Det hade utrönts, att fru
Sörensen under gårdagens kväll varit synlig utanför dörren till kontoret.
Vidare antecknades, att Sörensen den 2 september på kvällen i närvaro av
två statspolismän tillåtits sammanträffa med sin hustru. Den 3 september
hade fru Sörensen även fått besöka sin man å statspolisens lokaler i Skövde.
Vid därefter av Wene hållet förhör med fru Dorothea Sörensen uppgav hon
följande: Vid besök hos mannen dagen förut i Skövde hade denne yttrat något
om att det möjligen kunde bliva en långvarig utredning och att han finge
räkna med att bliva överförd till Mariestad. Fru Sörensen hade då framkastat,
att hon i så fall aldrig kunde komma in på kontoret och taga vara på sina
privata papper, som förvarades där. Sörensen hade då sagt, att papperen fun¬
nes i mellersta eller vänstra skrivbordslådan, samt överlämnat en nyckel till
kontoret och en nyckel till nämnda skrivbordslådor. Vid sin återkomst till
Vedum kvällen förut hade fru Sörensen gått upp till kontoret och öppnat
84
dörren med den av maken erhållna nyckeln samt därefter öppnat omnämnda
skrivbordslådor, ur vilka hon tagit fram där befintliga papper och handlingar.
Dessa hade hon stoppat i ett örngott, som hon funnit i en byrålåda i arkivet.
Därefter hade hon medtagit örngottet med innehåll till bostaden, där hon
stoppat det hela i ett linneskåp.
Fru Sörensen uppgav på frågor, att hon icke av mannen fått något direktiv
att taga hand örn några särskilda handlingar samt att hon icke på något sätt
konfererat med någon rörande omhändertagande av vissa handlingar. Hon
förklarade tillika, att hon trott sig hava rätt att obehindrat besöka kontoret.
Sörensen uppmanades därefter att omtala, huruvida han under gårdagen
givit sin hustru order att besöka landsfiskalskontoret och omhändertaga några
handlingar. Han bestred, att han till sin hustru överlämnat några nycklar.
Delgiven fru Sörensens uppgifter förklarade han, att hade hon sagt det, så
vore det väl så.
Tillstädesvarande statspolismän uppgåvo på fråga, att Sörensen och hans
hustru vid hustruns besök under gårdagen varit föremål för ständig uppsikt,
varför de icke kunde förstå, att Sörensen haft tillfälle att överlämna några
nycklar till sin hustru.
För Sörensen framhölls därefter det olämpliga i att, på sätt som skett, miss¬
bruka det förtroende, som visats honom, då hustrun fått tillstånd att besöka
honom. Sörensen uppgav, att hans förfarande endast berott på att hustrun
önskat omhändertaga några privata handlingar. Vilka privata handlingar det
gällt kunde Sörensen icke lämna något besked örn.
Vid genomgång av de handlingar, som Wene återbekomma av fru Sörensen,
anträffades fem polisrapporter, som inkommit till Skövde distrikts landsfiskals¬
kontor under åren 1938—1940. Fyra rapporter avsågo klara, av vederbörande
polismän anmälda förseelser mot motorfordonsförordningen. En rapport av¬
såg överträdelse i december 1938 av gällande mötesförbud. Rapporterna syn¬
tes icke hava diarieförts eller föranlett åtal.
Sörensen hördes härefter ytterligare, därvid han till en början överlämnade
följande skriftliga uppställning över flyttningskostnaderna:
”Ej förbud för anhörig att taga bet. för arbetet med flyttn. (Ned och upp-
packn. med emballering och emballage)
Dorothea Sörensen.......
Freu...................
Åkare Olson, Vedum.....
D:me..................
Åkare Gustafsson, Vedum
Möbelhandl. Everhag .............
Mat till flyttn. och emballeringskostn.
. . kr. 12
|
—
|
. . » 365
|
—
|
. . » 60
|
—
|
. . » 20
|
—
|
. . » 2
|
—
|
.. » 220
|
—
|
. . » 60
|
—
|
. . » 25
|
—
|
. . » 30
|
—
|
Kr. 794
|
—
|
85
Räkningen varit felaktig icke falsk, enär inga felaktiga belopp upptagits
för att tillskansa mig något orättmätigt.”
På fråga huruvida Sörensen nu icke ville vidhålla, att i beloppet 780 kronor
i det av Freu underskrivna kvittot jämväl skolat ingå beräknad ersättning för
blivande renoveringskostnader, förklarade Sörensen, att dessa kostnader finge
han väl själv stå för.
Sörensen vitsordade vidare innehållet i ovanintagna promemoria med tillägg,
att han själv ämnat ombesörja utredning beträffande livsmedelskommissio¬
nens anmälan mot bland andra Hjalmar Persson. Att han givit Eckstrand
order örn att antedatera remissen till fjärdingsmannen i Larv kunde han icke
minnas. Vidare medgav han, att ovanberörda fem polisrapporter medtagits
från landsfiskalskontoret i Skövde distrikt av den anledningen, att han, då de
icke blivit diarieförda eller föremål för åtgärd, velat undanhålla rapporterna.
Sörensen bestred, att han förskingrat några tjänstemedel. Sedan Eckstrand
på fråga upplyst, att det vöre möjligt, att en skattepost å cirka 20 kronor,
som inkommit i rekommenderad försändelse, icke redovisats av Sörensen,
framtog Sörensen 1941 års kronorestlängd för Essunga socken. Från denna
längd antecknade han å ett papper ett belopp å 21 kronor 71 öre, vilket be¬
lopp, vari jämväl ingick indrivningsprovision, han förmodade vara det av
Eckstrand omnämnda. Påvisad att han omedelbart syntes kunna erinra sig
beloppet ifråga, förklarade Sörensen, att han vid en titt i restlängden fäst sig
vid namnet Alice Andersson, från vilken han troligen i rekommenderad för¬
sändelse erhållit ovannämnda belopp, ehuru detsamma icke blivit bokfört.
Vilken dag beloppet inkommit kunde han icke minnas. Han erinrade sig emel¬
lertid, att beloppet inkommit dels i kontanter och dels i frimärken. Huruvida
han stoppat på sig penningarna och frimärkena visste han icke. Sörensen över¬
lämnade därefter av egna medel 21 kronor 71 öre till t. f. landsfiskalen. Av
kronorestlängden framgick, att Alice Andersson den 8 juni 1942 skriftligen
anmodats att inbetala beloppet samt att beloppet avkortats den 10 i samma
månad, vilken sistnämnda anteckning innebure, att fattigdomsbevis inkommit
från vederbörande polisman. I restlängden fanns ingen anteckning om att be¬
loppet inkommit. Ej heller hade beloppet uppdebiterats eller indrivningskvitto
utfärdats och tillställts Alice Andersson. Sörensen vitsordade, att han för¬
summat att utskriva indrivningskvitto, att han försummat att anteckna be¬
loppet i kassajournalen samt att han försummat att införa beloppet i uppde-
biteringsliggaren.
Ä landsfiskalskontoret anträffades nu en av chauffören Hjalmar Larsson i
Vedum å Sörensen utställd räkning å 22 kronor 50 öre, vilket belopp debite¬
rats Sörensen för en den 11 april 1942 verkställd körning till Barne Åsaka,
Fåglum och Nossebro. Räkningen var utställd den 23 april. Sörensen uppgav
på förekommen anledning, att han troligen vöre skyldig Larsson cirka 22
kronor för en bilskjuts. När och vart Larsson kört för honom kunde han icke
86
erinra sig. Att han icke dittills erlagt betalning till Larsson berodde på ”ren
underlåtenhet”, enär han ju innehaft tillgängliga förskottsmedel för förekom¬
mande utgifter i tjänsten. Sörensen påstod, att han i regel icke brukade ut¬
giva ersättning till chaufförer, förrän han själv utskrivit reseräkning och gott-
gjort sig för denna ur innehavda förskottsmedel.
Sörensen tillfrågades därefter, om det vore riktigt, att han vid olika tillfällen
besökt festplatsen Nordvalla och inom festplatsens inhägnade område förtärt
spritdrycker. Han bestred, att något sådant förekommit. Ej heller kunde han
minnas, att han i juni månad vid besök å festplatsen för kontroll av ett lotteri
blivit bjuden på silvergrogg. Ehuru Edestrand, därom tillfrågad, vitsordat att
Sörensen och han en kväll i juni druckit silvergrogg på festplatsen, förklarade
sig Sörensen icke kunna minnas detta. Han kunde överhuvudtaget icke erinra
sig, att han vid något tillfälle förtärt spritdrycker på festplatsen.
Sörensen upplystes därefter örn att det påståtts, att han och Wedén vid
något tillfälle förtärt medförda spritdrycker på hotell Gästis i Vedum. Sörensen
förnekade, att något sådant förekommit. Däremot, uppgav han, vore det riktigt,
att han å landsfiskalskontoret vid två eller tre tillfällen bjudit Wedén och
en annan person på spritdrycker, vilket emellertid icke inträffat förrän vid
7 ä 8-tiden på kvällen. Vidare medgav han, att han för cirka tre veckor sedan
bjudits på kräftor och sprit å den i Vedum befintliga militärförläggningen.
På fråga om han vid något tillfälle förtärt sprit tillsammans med montören
Halvar Norrman, vilken enligt uppgift av nykterhetsnämnden avstängts från
servering å hotell Gästis, frågade Sörensen, var detta skulle hava skett. Erin¬
rad om att han själv bäst borde kunna lämna upplysning därom uppgav Sören¬
sen, att han vid ett tillfälle under våren 1942 blivit bjuden på sprit i Norr¬
mans bostad. Han hade icke haft något personligt umgänge med Norrman,
utan hade han bjudits på sprit, då han besökt Norrman i något ärende. Han
ville icke bestrida, att han hos Norrman förtärt 2 eller 3 supar konjak.
Tillfrågad, örn han vid något tillfälle å landsfiskalskontoret förtärt sprit
tillsammans med polismannen i Vedum, bestred Sörensen, att något sådant
förekommit. Sedan Bokstrand upplyst, att han, Sörensen och polismannen
en kväll i samband med luftskyddsövningen den 29—den 30 oktober 1941
förtärt spritdrycker å landsfiskalskontoret, medgav Sörensen, att Eckstrands
uppgifter voro riktiga. Sörensen hade bjudit på spriten efter det luftskydds¬
övningen avslutats. Sörensen uppgav, att han i utfärdade tillståndsbevis bru¬
kat bevilja Vedums idrottsförening rätt att låta nöjestillställningar å Nord¬
valla pågå till klockan 24 å lördagar och till klockan 23 å söndagar. Det hade
vid några tillfällen förekommit, att han muntligen beviljat förlängt tillstånd
med en halvtimma eller en timma. Vid dessa tillfällen hade han varit person¬
ligen närvarande och övertygat sig om, att ordningen varit god.
Den 5 september granskades landsfiskalens medelsförvaltning av landskon-
toristen Rudolf Snögren utan att någon kassabrist kunde upptäckas.
87
Sörensen upplyste på fråga, att landsfiskalskontoret förhyrdes enligt ett den
10 oktober 1941 upprättat kontrakt mellan Sörensen och Vedums byggnads-
förening u. p. a. Hyran utginge med 50 kronor i månaden, vilket belopp skulle
erläggas senast den 3 i varje månad. Den 9 januari 1942 hade han från läns¬
styrelsen utbekommit 300 kronor, utgörande hyresersättning för sista kvar¬
talet 1941 och första kvartalet 1942. Därefter hade länsstyrelsen utbetalat
hyran för landsfiskalskontoret kvartalsvis i förskott med 150 kronor den 1
april och den 1 juli. Hyran hade erlagts till ordföranden i byggnadsföreningen,
Wedén, med 50 kronor i månaden enligt å landsfiskalskontoret förvarade kvit¬
ton. På fråga varför Sörensen icke till Wedén erlagt hela det belopp, som han
kvartalsvis erhållit från länsstyrelsen, uppgav Sörensen, att detta hade han
icke tänkt på, enär i avtalet bestämts, att hyran skulle erläggas varje manad.
Då Sörensen från länsstyrelsen erhållit 150 kronor respektive den 1 april och
den 1 juli, hade han av beloppen omedelbart till Wedén betalt 50 kronor mot
kvitto. Återstående 100 kronor hade han varje gång förvarat bland förskotts¬
medlen.
På fråga uppgav Wene, att något hyresbelopp för september månad icke
funnits bland förskottsmedlen eller blivit till honom redovisat, innan Sörensen
den 16 augusti påbörjat sin semester. Sörensen medgav, att han vid sin avresa
från Vedum stoppat på sig det kvarliggande hyresbeloppet 50 kronor, vilket
belopp han den 1 september vid besök i Vedum, där han bland annat avhäm¬
tat sin avlöning, erlagt till Wedén. Sörensen bestred, att han under sin borto¬
varo från Vedum förskingrat beloppet. Han medgav, att han vid semesterns
början bort redovisa hyresbeloppet till t. f. landsfiskalen, så att icke någon
misstanke behövt uppkomma om att han själv använt detsamma.
I närvaro av Lundqvist, WTene och Sörensen besöktes därefter Sörensens
bostadslägenhet för undersökning av de skador, som Sörensen påstått hava
uppkommit under flyttningen. En del repor och mindre skador kunde därvid
konstateras såväl på flygeln som på linneskåpet i sängkammaren och ett annat
större skåp. På en mycket hög hörnspegel, vilken syntes hava väl tålt transpor¬
ten, fanns även en mindre skada. För egen del ansåg Nyström, att de skador,
som vid besiktningen av Sörensen påvisades, icke syntes vara större än de ska¬
dor, som regelmässigt uppkomma vid flyttningar.
Beträffande sin ekonomiska ställning lämnade Sörensen, vilken såsom lands¬
fiskal åtnjöt en avlöning av 800 kronor i månaden, följande uppgifter:
”Tillgångar:
Lösöre till ett värde av (brandfors, för 20,000)........kr. 30,000:
Stuga å ofri grund i Fagersanna, värd.............. » 1,800: —
14 st. Sv. Stat. premieobligationer................_742:
kr. 32,542: —
88
Skulder:
» »
» »
Skövde.
Göteborgs Handelsb., Skövde
lån » » » »
lån hos riksbanken, Vänersborg...............
Varuskuld till G. J. Gustafssons skoaffär, Skövde
* » Hemslöjden, »
* » Systrarna Wickman, »
" » Assbecks, »
* » Segerkvists eftr., »
* »T. Ge. Textil, »
* » Th. Klingbergs eftr., »
* » Vedums Järnhandel, Vedum......
. kr.
|
1,800: —
|
. ».
|
375: —
|
|
275: —
|
|
300: —
|
|
375: —
|
. »
|
250: —
|
|
600: —
|
|
250: —
|
»
|
150: —
|
»
|
50: —
|
»
|
100: —
|
|
34: —
|
»
|
260: —
|
»
|
41:25
|
. »
|
23:71
|
»
|
40: —
|
kr.
|
4,923: 96”
|
Sörensen vitsordade på fråga, att han kort efter sin ankomst till Vedum
den 1 oktober 1941 begärt och erhållit Wedéns namn på en växel å 2,000
kronor. Han ville emellertid icke närmare uppgiva, för vilket ändamål be¬
loppet upplånats. Å växeln resterade såsom ovan upptagits 1,800 kronor.
Chauffören Erik Gustafsson i Södra Lundby uppgav vid förhör, att han
den 1 oktober 1941 på uppdrag av Wedén från Skövde till Vedum transpor¬
terat fyra billaster möbler m. m. Härför hade han debiterat 200 kronor för
själva körningen och 20 kronor för en medhjälpare, vilket allt upptagits på
en räkning, som tillställts Sörensen den 6 oktober 1941. Efter flera påstöt¬
ningar hade Gustafsson först i januari månad 1942 erhållit betalning för räk¬
ningen, vilken Sörensen uppgivit hava förkommit, varför Gustafsson å sär¬
skilt kvitto kvitterat beloppet 220 kronor. Transporterna hade utförts med
stor omsorg, varför han bestred, att andra skador uppstått på möblerna än
sådana, som alltid uppkomme vid flyttning. För övrigt ville Gustafsson fram¬
hålla, att Sörensen icke påvisat några skador, som skulle hava uppkommit
vid transporten.
Chauffören Gösta Gustafsson i Södra Lundby uppgav, att han den 1 okto¬
ber 1941 hämtat en billast möbler m. m. i Skövde och transporterat dessa till
Vedum, där de inställts i missionshuset. Han hade utskrivit en räkning å 65
kronor, vilken överlämnats till Sörensen för likvid. Efter otaliga påstötningar
hade han först i juni eller juli 1942, vilken av månaderna kunde han nu icke
bestämt erinra sig, erhållit likvid. Den 1 oktober 1941 hade han anlänt till
Skövde klockan 9 på morgonen och återvänt först vid 18-tiden samma dag.
Största delen av lasset hade han, en anlitad medhjälpare och Everhag inpac¬
89
kat i Skövde. På fråga förnekade Gustafsson, att Sörensen påtalat, att några
möbler blivit skadade vid flyttningen, och ej heller hade Gustafsson själv
iakttagit några skador. Då Gustafsson äntligen erhållit likvid, hade han kvit¬
terat den förut till Sörensen överlämnade räkningen.
Everhag uppgav vid förhör, att han den 1 oktober medföljt chaufförerna
Gustafsson till Skövde och varit dem behjälplig med emballering av Sören-
sens bohag. För resan, som tagit hela dagen, hade han endast debiterat 10
kronor, varjämte han begärt ersättning för emballage och papper med 15
kronor. Sålunda begärda 25 kronor hade han hittills icke utbekommit. Ever¬
hag ville framhålla, att Sörensens möbler vore gamla och enligt uppgift tidi¬
gare transporterade från Tyskland, varför de repor, som nu kunde förefin¬
nas å desamma, säkerligen delvis uppstått tidigare än vid nu ifrågakomna
flyttning. Han hade sett över möblerna och uppskattat uppkomna skador till
högst 50 kronor. Emballeringen och transporterna hade ombesörjts minst
lika bra, som örn någon Skövdefirma skulle hava utfört desamma.
Sörensen hördes därefter angående sina levnadsomständigheter, därvid han
bland annat uppgav, att han, som vore född år 1890, den 1 januari 1928 för¬
ordnats till landsfiskal i Skövde distrikt och innehaft denna befattning till
omorganisationen av landsfiskalsdistrikten den 1 oktober 1941, från och med
vilken dag han utnämnts till landsfiskal i Vedums distrikt.
Efter förhörets avslutande den 5 september 1942 förklarade Nyström
Sörensen häktad såsom misstänkt för ”i juni månad 1942 begånget brott mot
12 kap. 4 § och 25 kap. 16 § strafflagen”, varefter Sörensen införpassades
till centralfängelset i Mariestad.
Den 14 september 1942 företogs inför rådhusrätten i Mariestad, i närvaro
av Nyström såsom åklagare, rannsakning med Sörensen, och handlades i
samband med detta rannsakningsmål ett av Nyström mot Freu instämt mål
angående ansvar för delaktighet i av Sörensen begånget oredlighetsbrott.
Såsom häktad biträddes Sörensen i målet av advokaten Sigfrid Jungkvist
i Skövde enligt länsstyrelsens förordnande.
Hörd angående ifrågavarande räkning förklarade Sörensen, bland annat, att
han handlat av oförstånd men utan uppsåt att bedraga sig till penningar.
På yrkande av Jungkvist, mot vilket yrkande Nyström icke hade något
att erinra, försatte rådhusrätten efter slutförd rannsakning Sörensen på fri
fot, och utsattes målet att åter förekomma den 28 september 1942.
I målet, som därefter handlades den 28 september, yrkade Nyström å
Sörensen, förutom ansvar för förfalskningsbrott och tjänstefel bestående däri
att Sörensen såsom verifikation till utgiftsposten 780 kronor i den till läns¬
styrelsen ingivna räkningen åberopat ifrågakomna kvitto, varå Sörensen
falskeligen förskaffat sig underskrift av Freu, ansvar för tjänstefel i följande
av Nyström i skrivelser den 14 och den 28 september 1942 under punkterna
1—11 samt 13—17 angivna hänseenden, nämligen:
90
1) Sörensen hade icke i brottmålsdiariet infört de däri under nr 7—33 för
år 1942 antecknade ärendena omedelbart sedan dessa inkommit.
2) Ehuru det ålåge Sörensen att till landsfogden insända rapport om varje
eldsvåda, som inträffade inom landsfiskalsdistriktet, hade Sörensen under¬
låtit detta beträffande eldsvådor, som inträffat den 14 oktober 1941 i Käl¬
leråsen, den 20 januari 1942 i Lekåsa och den 25 sistnämnda månad i Stora
Flättorp.
3) Sedan Försäkringsbolaget Holmia i skrivelse den 14 januari 1942 till
Sörensen hemställt om polisrapport rörande en den 9 i samma månad i Essunga
by inträffad bilolycka och besked huruvida åtal komme att anställas, hade
Sörensen icke i behörig tid tillställt bolaget rapport eller besked.
4) I ett ärende i anledning av anmälan mot Hjalmar Persson för brott mot
allmänna förfogandelagen hade Sörensen låtit antedatera en remiss av ären¬
det till fjärdingsmannen i Larvs m. fl. socknars polisdistrikt.
5) Uti ett i anledning av anmälan om djurplågeri anhängigt ärende, vari
Sörensen företagit polisundersökning den 22 och den 23 april 1942, hade
Sörensen icke uppsatt protokoll över undersökningen och ej heller meddelat
beslut i åtalsfrågan.
6) Sörensen hade underlåtit att inom föreskriven tid besvara en av Ny¬
ström i skrivelse den 4 juli 1942 gjord förfrågan beträffande en promemoria
angående polismans rätt att bruka våld och vissa i samband därmed stående
frågor.
7) Såsom landsfiskal i Skövde distrikt hade Sörensen under åren 1938—
1940 underlåtit att diarieföra fem anmälningar rörande olika förseelser samt
att anställa åtal beträffande förseelserna, varjämte Sörensen undanhållit röran¬
de förseelserna upprättade polisrapporter.
8) Sörensen hade icke kassafört och redovisat från Alice Andersson in¬
komna kronoutskylder å 21 kronor 71 öre.
9) Sörensen hade underlåtit att av tillgängliga förskottsmedel omedelbart
betala tre bilskjutsar i tjänsteärenden.
10) Vid minst ett tillfälle hade Sörensen förtärt rusdrycker å festplatsen
Nordvallas inhägnade område.
11) Sörensen hade underlåtit att diarieföra en till honom insänd polis¬
rapport, vari lantbrukaren Johan Erland Isaksson i Stora Fårhaga anmälts
för det han under pågående luftskyddsövning haft ytterbelysningen tänd samt
innerbelysningen tänd utan att denna avskärmats. Polisrapporten hade ej
heller föranlett åtgärd.
13) Genom en den 7 februari 1942 dagtecknad polisrapport hade Sören¬
sen erhållit kännedom örn en sammanstötning i Nossebro den 2 december
1941 mellan två lastbilar. Ärendet hade icke diarieförts', och något beslut i
åtalsfrågan hade Sörensen icke meddelat.
14) Till Sörensen hade genom en den 9 februari 1942 dagtecknad rap¬
port anmälts, att chauffören Karl Ivar Bertil Johansson i Tråvad sedan den
91
1 december 1941 fört trafikbil i yrkesmässig trafik utan att innehava trafik¬
kort samt att trafikbilägaren Gustav Natanael Forsberg därstädes anställt
och brukat Johansson som trafikchaufför. Ärendet hade icke diarieförts, och
åtal hade ännu den 28 september 1942 icke anhängiggjorts.
15) Den 10 februari 1942 hade Skogsbo kvarn- och sågverk i Tråvads
socken nedbrunnit. Polisrapport hade upprättats och överlämnats till Sören¬
sen. Denne hade underlåtit att diarieföra ärendet samt att översända rapport
örn branden till landsfogden.
16) Vid ett tillfälle under sommaren 1939 hade polisen i Skövde omhän¬
dertagit en person, som i berusat tillstånd fört bil inom Våmbs socken. Sören¬
sen hade såsom landsfiskal i Skövde distrikt underrättats härom men under¬
låtit att inställa sig å polisstationen för att övertaga utredningen.
17) I strid mot av länsstyrelsen i Skaraborgs län utfärdade bestämmelser
hade Sörensen den 28 mars, den 29 april, den 20 maj, den 22 juni och den
23 juli 1942 obehörigen lämnat landsfiskalskontoret före klockan 3 e. m.
Den 5 oktober 1942 meddelade rådhusrätten utslag i målet och yttrade däri
följande: Enär det icke kunde anses uteslutet, att Sörensen varit i god tro be¬
träffande sin hustrus rätt till ersättning för arbetet med flyttningen samt att
Sörensen uppsatt det av Freu underskrivna, sedermera av Sörensen som veri¬
fikation till länsstyrelsen insända kvittot å 780 kronor av bekvämlighetsskäl
och utan uppsåt att bereda sig eller annan orättmätig vinst, funne rådhus¬
rätten, att Sörensens förfarande i denna del icke borde bedömas svårare än
som oförstånd i tjänsten, alltså och då Sörensen gjort sig skyldig till tjänstefel
i de av åklagaren i skrivelserna den 14 och den 28 september 1942 under
punkterna 1—11 och 13—17 anmärkta hänseenden, prövade rådhusrätten
lagligt döma Sörensen jämlikt 25 kap. 17 § samt 4 kap. 1 och 2 §§ straff¬
lagen att för vad han låtit komma sig till last vara i mistning av tjänsten
två månader.
I ersättning för sitt åt Sörensen lämnade biträde tillerkändes Jungkvist
200 kronor, vilket belopp skulle stanna å statsverket.
Åtalet mot Freu blev av rådhusrätten i samma utslag ogillat.
Över rådhusrättens utslag anförde Nyström besvär i Göta hovrätt under
yrkande, att Sörensen måtte dömas till ansvar jämväl enligt 12 kap. 4 §
och 25 kap. 16 § strafflagen. Sörensen besvärade sig under yrkande, att han
måtte helt frias från ansvar.
Göta hovrätt yttrade i utslag den 8 april 1943 följande: Hovrätten funne i
målet utrett, att Sörensen vid en till länsstyrelsen den 30 juni 1942 inkom¬
men skrivelse, däri Sörensen anhållit att av statsmedel utfå ersättning för
flyttningskostnader med angivna belopp, därav med 780 kronor för transport
av flyttsaker, dessas in- och uppackning och för nödigt emballage, såsom veri¬
fikation till nämnda post fogat en av Freu å Sörensen utställd, den 20 maj
1942 dagtecknad och samma dag av Freu kvitterad räkning, däri Freu för
transport av flyttsaker jämte in- och uppackning gottskrivit sig angivna
92
belopp. Räkningen vöre oriktig' i det att Freu icke utfört eller eljest ombe¬
styrt de arbeten räkningen avsåge i vidare mån, än att lian varit behjälplig
med viss inpackning, och ej heller uppburit betalning för räkningen. I målet
hade icke visats, att Sörensen skaffat sig Freds underskrift å räkningen och
kvittot under sådana omständigheter, att Sörensen genom att därefter be¬
gagna kvittot som verifikation gjort sig skyldig till förfalskningsbrott. Med
hänsyn till omständigheterna kunde icke anses ådagalagt, att Sörensen hand¬
lat i uppsåt att bereda sig orättmätig vinning. Däremot hade Sörensen genom
att åberopa handlingen som verifikation visat oförstånd i tjänsten. — Vid¬
kommande åklagarens under punkt 5 framställda yrkande örn ansvar å Sö¬
rensen för underlåtenhet att uppsätta protokoll över verkställd polisunder¬
sökning hade väl Sörensen därutinnan förfarit felaktigt, men vad Sörensen
sålunda låtit komma sig till last vore icke av beskaffenhet att böra medföra
ansvar. — Vad åklagaren under punkterna 9, 10 och 16 lagt Sörensen till
last vore icke av beskaffenhet att föranleda ansvar. — Sörensens underlåten¬
het att i de under punkterna 11 och 14 anmärkta ärenden anställa åtal borde
med hänsyn till upplysta omständigheter icke för honom medföra ansvar.
— Vad åklagaren i övrigt i sina skrivelser den 14 och den 28 september 1942
lagt Sörensen till last funne hovrätten vara att bedöma som försummelse i
tjänsten. — På grund av vad sålunda upptagits prövade hovrätten rättvist
att med ändring av rådhusrättens utslag beträffande ansvarsfrågorna dels
ogilla åklagarens ansvarstalan under punkt 5, såvitt rörde underlåtenhet att
uppsätta protokoll över verkställd polisundersökning, under punkterna 9 och
10, under punkterna 11 och 14, såvitt rörde underlåtenhet att anställa åtal,
samt under punkt 16, dels ock döma Sörensen jämlikt av rådhusrätten åbe¬
ropade lagrum för vad hovrätten fört honom till last att till kronan utgiva
75 dagsböter, envar om 7 kronor. I fråga om rättegångskostnaderna bleve
rådhusrättens utslag av hovrätten fastställt.
Örn detta beslut voro tre av hovrättens ledamöter ense. En ledamot var
ense med pluraliteten utom därutinnan, att han bestämde Sörensens straff
till mistning av tjänsten under en månad. En annan ledamot var såtillvida
skiljaktig, att han — som ansåg att Sörensen genom att åberopa den av
Freu utställda handlingen som verifikation till sin ansökan om flyttnings-
ersättning visat grovt oförstånd i tjänsten — bestämde straffet till mistning
av tjänsten under fyra månader samt förpliktade Sörensen att återgälda stats¬
verket Jungkvist tillerkänd ersättning.
Hovrättens utslag vann laga kraft.
I en hit inkommen klagoskrift anförde Sörensen, bland annat, att Nyström
genom det sätt, på vilket han handlagt polisutredningen i omförmälda sak,
och i synnerhet genom sitt beslut att häkta Sörensen gjort sig skyldig till
tjänstefel, som förorsakat Sörensen stora psykiska lidanden och ekonomiska
förluster. Vid den av Nyström den 28 augusti 1942 verkställda inspektionen
93
å landsfiskalskontoret i Vedum hade Sörensen, som åtnjutit semester sedan
den 16 augusti, vistats å annan ort och ej haft kännedom om Nyströms
besök. Sedermera hade Sörensen erfarit, att såväl nämnda inspektion som de
följande händelserna i saken fram till Sörensens anhållande i Skövde den
2 september kringgärdats med stor hemlighetsfullhet. Såväl t. f. landsfiskalen
Wene som polispersonalen i Vedum hade förbjudits att omnämna något till
Sörensen eller annan person, så att saken skulle kunna komma till Sörensens
kännedom. Ärendet hade redan från början lagts upp som ett brottmål av
stora mått. Wene och andra personer, som fått del av saken vid utredningen,
hade bibragts den uppfattningen, att Sörensen gjort sig skyldig till ett all¬
varligt brott och att han för all framtid spelat ut sin roll som landsfiskal. Det
vöre mot bakgrunden av dessa förhållanden, som man borde se den flödande
fantasi, med vilken en del av de agerande lämnat sina ofta fullständigt orik¬
tiga uppgifter till vederbörande vid förhöret. Det hade blivit en tävlan mel¬
lan flera av de hörda och medverkande att göra sig bemärkta och omtyckta
på högsta ort. Utredningen med ty åtföljande publicitet, som planlagts och
verkställts under Nyströms överinseende, hade inför befolkningen i Sörensens
landsfiskalsdistrikt ställt Sörensen i den sämsta tänkbara dager, i synnerhet
efter vederbörandes rotande i Sörensens privata affärsangelägenheter. Hade
Nyström, då han fattat sina ogrundade misstankar, att Sörensen skulle hava
gjort sig skyldig till ett svårt brott, tillfrågat Sörensen örn saken och denne
fått tillfälle att i lugn och ro inför Nyström och länsstyrelsen klarlägga sin
uppfattning av sin rätt till kostnadsersättning för flyttningen, hade saken tro¬
ligtvis antagit rimliga proportioner. Sannolikt hade utskrivandet och insän¬
dandet till länsstyrelsen av reseräkningen ej ens föranlett åtal för tjänstefel.
Framstående och omdömesgilla domstols- och förvaltnings jurister hade också
vid samtal framhållit såsom sin åsikt, att frågan om räkningen bort behand¬
las såsom en intern angelägenhet, enär det vid närmare betraktande
av saken var klart, att Sörensen genom sitt sätt att organisera flyttningen
besparat statsverket kostnader, detta även örn hans hustru erhållit vad hon
enligt Sörensens åsikt haft rätt att utfå i överensstämmelse med gällande
föreskrifter om ersättning för packning och emballage. I varje fall hade det
varit tydligt, att Sörensen ej haft uppsåt att bedraga statsverket på något.
Freu hade anhållits den 1 september, och det syntes anmärkningsvärt, att han
fått sitta anhållen till påföljande dag, trots det hans hörande ej torde hava
tagit många timmar i anspråk. Den 2 september hade Sörensen varit in¬
stämd som vittne i ett mål vid Kåkinds häradsrätt i Skövde. Sörensen hade
inställt sig i rättssalen vid 10-tiden. Då målet, i vilket Sörensen skulle vittna,
skulle förekomma först längre fram på dagen, hade Sörensen på förmidda¬
gen begivit sig ut ett slag i staden. Under hela dagen hade Sörensen, som han
sedermera erfarit, på Nyströms order varit ställd under bevakning av kri¬
minalkonstapeln Lundqvist. Sedan Sörensen avlagt vittnesmålet vid 16-tiden,
hade han av Lundqvist anmodats att medfölja till statspolisens lokaler, där
94
Nyström, som Lundqvist meddelade Sörensen, ville tala med honom. Sedan
Sörensen anlänt till statspolisen, hade han där mötts av Nyström. Hur för¬
höret sedan lagts upp och det irrelevanta, som däri inblandats, framginge
med önskvärd tydlighet av förda protokoll.
Sörensen anförde vidare: Vid förhörets hållande och under tiden fram till
rannsakningen i Mariestad hade Nyström ej haft klart för sig gällande be¬
stämmelser om flyttningsersättning. Så t. ex. torde Nyström ej haft klart
för sig innebörden av bestämmelsen örn ”verifierad kostnad”. Förhöret hade
till stor del gått ut på att få utrönt, örn de av Sörensen havda kostnaderna
för flyttningen vid tiden för insändandet av räkningen till länsstyrelsen voro
oguldna. Sörensen ansåge sig hava skäl antaga, att Nyström till övervägande
del bildat sig sin oriktiga föreställning örn förfalskning från Sörensens sida
genom att tro, att Sörensen ej skulle hava rätt att hos länsstyrelsen utbe¬
komma kostnadsbelopp med mindre han redan hade guldit beloppen. Uttryc¬
ket ”verifierad kostnad” innebure emellertid ej något krav på att beloppet
guldits. På kvällen den 2 september hade Sörensen fått kvarstanna hos poli¬
sen och på så sätt blivit anhållen. Natten mellan den 2 och den 3 september
hade han fått tillbringa hos statspolisen i Skövde. Den 3 september hade han
underkastats ytterligare förhör och även den därpå följande natten hade han
tillbragt hos statspolisen i Skövde. Den 4 september på morgonen hade Sören¬
sen transporterats i bil till Vedum. Där hade förhöret fortsatts, varvid hand¬
lingar å landsfiskalskontoret genomgingos. Natten mellan den 4 och den 5
september hade Sörensen fått tillbringa hos polisen i Vara. Den 5 september
hade han återförts till Vedum, där slutgiltigt alla handlingar å landsfiskals¬
kontoret genomgåtts. Inventeringen av räkenskaperna hade den 5 september
slutförts av särskild, kvalificerad tjänsteman vid landskontoret. Därvid hade
alla räkenskaper och medel befunnits vara utan berättigad anmärkning. Man
borde nu haft rätt antaga, att saken varit så fullständigt utredd, att Sören¬
sen utan vidare kumiat försättas på fri fot. Någon som helst risk, att han
skulle kunna undanröja bevis, förelåg ej. Trots detta hade Sörensen på efter¬
middagen den 5 september häktats och införpassats till centralfängelset i
Mariestad. Beträffande vad som förekom vid undersökningarna å landsfiskals¬
kontoret ville Sörensen påpeka följande. Kontoret hyrdes direkt av Sörensen.
Han erhölle från staten dels hyresbidrag, dels ersättning för hållande av
möbler å kontoret. Samtliga möbler vore Sörensens och, då kontoret vore
mycket stort, hade Sörensen i detsamma placerat en hel del möbler, som ej
voro direkt nödvändiga för rummet såsom tjänsterum men som bidrogo till
att göra lokalen trevlig. I det ena skrivbordet å kontoret hade Sörensen haft
några lådor, i vilka han förvarat privata handlingar. Dessa lådor voro alltså
ej avsedda för tjänsten. Några nycklar till dem hade Sörensen givetvis ej
överlämnat till sin semestervikarie Wene. Lekstrand hade berättat för
Sörensen, att Nyström den 3 eller den 4 september ringt till landsfiskalskon¬
toret och givit order om att Wene omedelbart skulle öppna de låsta lådorna
95
i skrivbordet, alltså Sörensens privata lådor, och undersöka dem. Det borde
anmärkas, att de lådor, som användes för förvaring av tjänstehandlingar,
voro tillgängliga för Wene. Då Sörensen anlänt till kontoret den 4 september,
hade Nyström avfordrat Sörensens hustru nyckeln till hans privata lådor där¬
städes och sedan låtit öppna lådorna, varvid Nyström omhändertagit lådor¬
nas innehåll. Vid omhändertagandet av Sörensens privata tillhörigheter hade
Sörensen visserligen varit närvarande i rummet, men Sörensen hade av Ny¬
ström förhindrats att taga del av de handlingar, som han omhändertog. Sö¬
rensen hade ej ens fått kännedom om, vilka handlingar Nyström omhänder¬
tog. Någon förteckning över dessa handlingar hade ej upprättats vid tillfäl¬
let, åtminstone ej Sörensen veterlig!. De bestämmelser, som funnes om hus¬
rannsakan och beslag, hade icke iakttagits. Sörensen förmodade, att Nyström
varit skyldig att anordna beslaget av hans privata handlingar under form
av husrannsakan och beslag. Sörensens, enligt vad han vore övertygad om,
enda glömska under hela sin tjänstetid att införa ett inkommet belopp, 21
kronor 71 öre, hade tagits som förevändning för ingående förhör. Ideligen
hade Nyström gjort gällande, att Sörensen haft uppsåt att förskingra belop¬
pet. Dessa påståenden hade av Nyström upprepats, trots det resultatet av
den revision, som företogs, visat det högst osannolika i att Sörensen skulle
hava begått ifrågavarande underlåtenhet för att förskingra. Sörensen ville
framhålla, att det ej vore osannolikt, att medlen kommit bort genom att det
kuvert, i vilket medlen kommit till kontoret, av annan person blivit undan¬
skaffat. Förhören om Sörensens ekonomiska ställning och Nyströms officiella
undersökning i Vedum och trakten däromkring av Sörensens privata affärer
hade varit omotiverade och förorsakat Sörensen mycket obehag och prestige¬
förlust som landsfiskal i distriktet. Nyström hade låtit utforska Sörensens
eventuella butiksskulder i Vedum och Vara och låtit polisen verkställa under¬
sökning örn Sörensens eventuella spritkonsumtion å hotellen i Skövde genom
att där anställa förhör med hotellpersonalen. Detta ansåge Sörensen minst
sagt upprörande. Likaså ansåge Sörensen det upprörande, att Nyström låtit
igångsätta polisundersökning i bygden för att få utrett, huruvida Sörensens
hustru gjort sig skyldig till olaga ägginköp, och inblandat detta i målet, trots
det undersökningen givit negativt resultat. Genom utdrag från systembola¬
get i Skövde hade Nyström sökt framställa Sörensen såsom alkoholist, vilket
borde påtalas, i synnerhet som det sätt, på vilket Sörensen uttagit sin sprit¬
ranson, visade, att han brukat spriten med måtta. Slutligen ville Sörensen
ytterligare anföra följande. Ingen av de domare, som dömt i målet, hade an¬
sett, att Sörensens handlingar kunnat rubriceras som annat än tjänstefel,
som folie under den lindriga 17 § i 25 kap. strafflagen. Högsta straff, som
denna paragraf stipulerade, vore avsättning. Ej ens fängelse kunde ådömas
efter detta lagrum. Med hänsyn till de reella förhållandena hade Sörensen så¬
lunda ej under några omständigheter bort häktas. Ginge man sedan till Ny¬
ströms ansvarsyrkanden och betraktade straffbestämmelserna i 12 kap. 4 §
96
och 25 kap. 16 § strafflagen, funne man, att ej något av dessa lagrum i och
för sig motiverat häktning i Sörensens fall. För att häktningsskäl skulle före¬
ligga för det misstänkta brottet, skulle straffet kunna bliva straffarbete i
minst två år. Det brott, för vilket Nyström yrkat ansvar å Sörensen, hade ej
berättigat Nyström att vidtaga häktningsåtgärden. Sörensen var innehavare
av tjänst samt hade stadigt hemvist, och ej heller kunde det skäligen befaras,
att Sörensen skulle avvika eller undanröja bevis eller egendom, som hindrade
sakens tillbörliga utredning. Det borde påpekas, att sedan undersökningen på
landsfiskalskontoret den 5 september 1942 slutförts och därvid konstaterats,
att några oegentligheter ej förelågo, hade, då redan tidigare förhållandena
med flyttningsräkningen voro till fullo utredda, utredningen varit att betrakta
såsom fullständig. Nyströms därefter gjorda undersökningar, som till stor del
berört Sörensens privata affärer och hans personliga levnadssätt, ansåge Sö¬
rensen ej höra till den sak, som givit anledning till Nyströms omotiverat
kraftiga ingripande med anhållande och därpå följande häktning.
I klagoskriften anförde Sörensen vidare, att sedan Sörensen den 14 sep¬
tember 1942 försatts på fri fot, hade länsstyrelsen samma dag på hemställan
av Nyström beslutit avstänga Sörensen från tjänstgöring intill dess över Sö¬
rensen blivit slutligen dömt eller domstol annorledes förordnade. Sedan Sören¬
sen i samband med besvären över rådhusrättens utslag i skrivelse den 23 okto¬
ber 1942 yrkat, att hovrätten måtte omedelbart förordna, att Sörensen finge
inträda i sin tjänst, hade hovrätten bifallit detta yrkande. Länsstyrelsen hade
sålunda den 6 november från hovrätten erhållit telegrafiskt meddelande, att
Sörensen från och med samma dag skulle återinträda i tjänstgöring. Genom
den av Nyström företagna häktningen och den därpå följande avstängning¬
en från tjänsten hade Sörensen gått förlustig omkring 700 kronor av honom
eljest tillkommande avlöningsmedel. Efter det Sörensen blivit återinsatt i
tjänstgöring, hade han nödgats att för sjukdom begära tjänstledighet intill
1942 års slut, vilket förorsakat honom en förlust av omkring 250 kronor. Slut¬
ligen hade han fått vidkännas avsevärda kostnader för anlitande av biträde
efter anhållandet och under målets handläggning vid domstolarna.
Sedan Nyström i anledning av klagomålen anmodats att inkomma med för¬
klaring, anförde Nyström i avgivet yttrande följande.
Någon tid före den 28 augusti 1942 hade Nyström från Bokstrand, vil¬
ken då var anställd såsom biträde å landsfiskalskontoret i Vedums distrikt,
fått ett telefonmeddelande, att Sörensen så misskötte sin tjänst och utom
tjänsten ofta uppträdde på sådant sätt, att Bokstrand icke längre ansåge sig
kunna tjänstgöra å landsfiskalskontoret. Edestrand hade vidare nämnt, att
Sörensen möjligen till länsstyrelsen insänt en av Freu kvitterad räkning för i
samband med tillträdandet av landsfiskalst jönsten uppkomna flyttningskost¬
nader, ehuru Freu, Bokstrand veterligt, icke omhänderhaft eller deltagit i
någon flyttning, samt att Sörensen sedan en längre tid tillbaka nästan dag-
97
ligen förtärde spritdrycker. Bokstrand hade även uppgivit, att Sörensen vore
utan moral samt att han vid något tillfälle, då han var spritpåverkad, yttrat,
att vore det något som bleve upptäckt, så vore det ingen sak att göra av
med sig. Det vore riktigt, att Nyströms undersökning i Vedum den 28 augusti
företagits så diskret som möjligt, i vad densamma avsåg klarläggande av vilka
personer, som ombesörjt Sörensens flyttning. Nyström hade givetvis icke
velat, att Sörensen på något sätt skulle bliva misstänkliggjord för att hava
till länsstyrelsen insänt någon oriktig verifikation på flyttningskostnader, så
länge Nyström icke klarlagt, att Freu icke tagit någon egentlig befattning
med flyttningen. Vid inspektionen hade Eckstrand upplyst, att Sörensen tid¬
vis haft ett falskt kvitto bland verifikationerna till förskottet. Kvittot hade
varit undertecknat med namnet Erik Gustafsson, varmed torde hava åsyftats
en av de chaufförer, som varit Sörensen behjälplig med flyttningen. Kvittot
ifråga, som Sörensen, sedan han enligt Eckstrands förmenande täckt bristen i
förskottet, tagit bort ur förskottshandlingarna, hade Eckstrand trott att Sö¬
rensen förvarade i en skrivbordslåda, som regelmässigt vore låst. Nyström
hade då icke ansett sig böra bereda sig tillträde till den låsta skrivbordslådan
utan avsett att sedermera göra undersökning i denna del. Vid besök i Vedum
den 1 september hade Sörensen förfrågat sig, huruvida landsfogden gjort några
anmärkningar vid inspektionen. Då Eckstrand upplyst honom om, att det
nog bleve en del anmärkningar, hade Sörensen enligt Eckstrands uppgift
tillagt, att bleve det tal om något särskilt, vore det väl icke värre än att han
kunde skjuta sig. Sedan förhör anställts med Freu, hade denne lämnat så¬
dana uppgifter, att Sörensen skäligen kunde misstänkas hava förskaffat sig
Freds underskrift på sådant sätt, att 12 kap. 4 § strafflagen vore tillämplig.
I avbidan på förhöret med Sörensen hade Freu blivit anhållen till påföljande
dag. Vid den 2 september hållet förhör med Sörensen hade denne visserligen
bestritt, att han på något sätt vilselett Freu vid kvittots underskrivande, men
omständigheterna i ärendet och av Freu lämnade uppgifter hade enligt Ny¬
ströms mening givit starkt stöd för misstanken, att Sörensen gjort sig skyldig
till brott mot 12 kap. 4 § strafflagen. Nyström hade ansett sig icke kunna
försätta Sörensen på fri fot, då han lämpligen icke borde få konferera med
Freu. Då Sörensens verkliga flyttningskostnader icke ens uppgått till de
500 kronor, han erhållit från länsstyrelsen, hade han i varje fall synts hava
gjort sig skyldig till bedrägligt förfarande. Den 2 september på kvällen, då
Nyström meddelat Sörensen, att han, i avbidan på vidare undersökning, över
natten finge kvarstanna i statspolisens lokaler i Skövde — Nyström hade
sålunda åtminstone icke den gången velat utsätta Sörensen för obehaget att
tillbringa natten i arrestlokalerna och han hade för övrigt även påföljande
natt fått vistas hos statspolisen — hade Sörensen energiskt yrkat på att få
besöka sin hustru, som då befann sig i en makarna tillhörig eller förhyrd
stuga vid sjön Örlén. Nyström hade då för honom framhållit, att det icke
kunde vara trevligt att uppsöka hustrun och vara tvungen omtala, att han
7 — Justitieombudsmannens ömhet sterin telse till 19^5 urs riksdag.
98
vore anhållen. Vidare hade Nyström framhållit, att det icke vore uteslutet,
att Sörensen någon dag senare kunde bliva försatt på fri fot, samt föresla¬
git, att Nyström i stället skulle ombesörja, att Sörensens hustru bleve under¬
rättad örn att han övernattade i Skövde. Nyström hade även tillagt, att det
tillsvidare kunde vara onödigt att bekymra Sörensens hustru med det inträf¬
fade. Det av Sörensen påyrkade sammanträffandet med hustrun hade disku¬
terats i närvaro av polisöverkonstapeln G. Enegren och kriminalkonstapeln
Lundqvist. Såsom skäl för sin önskan hade Sörensen jämväl åberopat, att
han nog finge räkna med att få följa med till Mariestad. Han torde då hava
åsyftat därvarande centralfängelse. Till slut hade Nyström givit med sig, och
Enegren och Lundqvist hade fått i uppdrag att skjutsa Sörensen till stugan
vid Örlén. I detta sammanhang ville Nyström upplysa, att även Jungkvist
fått besöka Sörensen hos statspolisen i Skövde. Därest Nyström, såsom i
klagoskriften gjordes gällande, ”lågt upp” utredningen som i ett stort brott¬
mål, hade Nyström väl näppeligen tillåtit Sörensen och Jungkvist att då
sammanträffa. Det hade varit under resan till Örlén, som Sörensen till sin
hustru utan polismännens vetskap överlämnat nycklarna till landsfiskals¬
kontoret och skrivbordet och syntes hava uppmanat henne att resa till Vedum
och omhändertaga handlingarna i den skrivbordslåda, i vilken enligt Eck-
strands påstående Sörensen haft liggande en falsk verifikation, som tidigare
legat bland förskottshandlingarna. Den 4 september, då utredningen i Sören¬
sens närvaro fortsatts i Vedum, hade utrönts dels att skrivbordslådan ifråga
var länsad, dels ock att fru Sörensen på morgonen varit sysselsatt i tvätt¬
stugan med att bränna en del handlingar. Nyström hade nu misstänkt Sören¬
sen för att hava genom hustrun undanskaffat för honom komprometterande
handlingar, särskilt då Nyström erinrade sig med vilken energi Sörensen på
kvällen den 2 september yrkat på att få sammanträffa med hustrun. Sören¬
sens påstående, att hans hustru endast besökt kontoret för att omhändertaga
vissa privata handlingar, kunde Nyström icke sätta tilltro till. Då det sedan
vid utredningen å landsfiskalskontoret framgått, att Sörensen icke bokfört
och redovisat en skattepost å 21 kronor 71 öre, vilken han direkt kunnat
angiva vara inbetald av Alice Andersson och som i restlängden redovisats som
avkortad den 10 juni 1942, hade Nyström misstänkt honom även för brott
mot dåvarande 25 kap. 12 § strafflagen. Den 5 september och därefter hade
därför samtliga i restlängd uppförda personer, vilkas skatter redovisats såsom
avkortade, tillskrivits för att få klarlagt, huruvida Sörensen möjligen hade
tillgripit ytterligare skattebelopp. Då denna utredning icke kunnat avslutas
före den tid, inom vilken beslut måste meddelas i häktningsfrågan, hade
Sörensen den 5 september blivit häktad, enär Nyström, jämväl med hänsyn
till hans förfarande att låta hustrun å landsfiskalskontoret avhämta vissa
handlingar utan Nyströms eller t. f. landsfiskalens närvaro, fruktat, att han
skulle söka undanröja ytterligare bevisning. Därest Sörensen försatts på fri
fot, skulle han haft tillfälle att konferera med Freu rörande tillkomsten av
99
det av honom underskrivna kvittot samt ”göra upp” med de eventuellt
förekommande ytterligare skattebetalare, som kunnat hava erlagt skatt, ehuru
beloppen i restlängdema redovisats som avkortade. Vid häktningstillfället
hade Sörensen således misstänkts för brott mot 12 kap. 4 § och 25 kap. 12 §
strafflagen. Ehuru Nyström vid utredningen bibragts den bestämda uppfatt¬
ningen, att Sörensen medvetet tillgripit ovanberörda skattebelopp å 21 kro¬
nor 71 öre, hade Nyström i rättegången ansett sig icke med någon framgång
kunna i denna del föra ansvarstalan, då det efter Sörensens häktning icke
framkom, att han underlåtit att redovisa något ytterligare skattebelopp. På
grund av vad Nyström nu anfört och under hänvisning till innehållet i re¬
misshandlingarna ansåge Nyström sig därför hava haft laga skäl för Sörensens
häktande. Nyström ansåge sig böra upplysa, att vad som vid inspektionen
framkom rörande Sörensens handhavande av sin tjänst och hans privatliv
bidragit till att öka Nyströms misstänksamhet mot honom. Med hänsyn till
att det kvitto, som Bokstrand uppgivit hava legat bland förskottshandlingar-
na, icke kunnat anträffas, och då Nyström utgått från att Sörensen icke
skulle göra något som helst medgivande, såvida icke det uppgivna kvittot
kunde uppvisas, hade i denna del icke företagits någon ytterligare utredning.
— Något beslagsprotokoll hade Nyström icke ansett sig skyldig att upprätta
vid undersökningen å landsfiskalskontoret i Vedum den 4 och den 5 sep¬
tember, då Sörensen icke ens påstått, att han på kontoret hade något ”privat”
förvaringsrum. Omhändertagandet av en del kvitton och räkningar hade skett
med Sörensens medgivande enligt då upprättad förteckning. Dessa hand¬
lingar hade återbekommits och kvitterats av Sörensen den 22 september 1942.
— Av hovrättens motivering framginge, att ogillandet av Nyströms ansvars-
yrkande mot Sörensen för brott mot 12 kap. 4 § strafflagen berott på, att
Nyström icke kunnat styrka, att Sörensen tillnarrat sig Freiis underskrift.
Den omfattande utredningen i målet, vilken Sörensen ville göra gällande
skulle hava företagits för att trakassera honom, hade Nyström ansett på¬
kallad för den händelse domstolen skulle finna skäl till undersökning av Sören¬
sens sinnesbeskaffenhet. Sörensens förfarande att insända den av Freu kvitte¬
rade räkningen hade ju varit minst sagt anmärkningsvärt. Såvitt Nyström
efter Sörensens försättande på fri fot förstått, hade Sörensen icke förrän nu
velat göra gällande annat, än att Nyström vid handläggningen av utredningen
endast velat fullgöra sin tjänsteplikt. Av Nyström anbefalld utredning för
utrönande av huruvida Sörensens hustru gjort sig skyldig till olaga ägginköp
hade skett sedan anmälan därom ingått till Nyström. Nyström kunde icke
minnas, att detta protokoll hade ingivits i målet mot Sörensen. Nyström
hemställde, att Sörensens anmälan icke måtte föranleda någon vidare åtgärd.
I avgivna påminnelser uppgav Sörensen, bland annat, att enligt ett av
vederbörande länsbokhållare upprättat granskningsmemorial Sörensen borde
tillerkännas 505 kronor 35 öre i flyttningsersättning, varför till honom efter
100
avdrag av utanordna! förskott borde utbetalas ytterligare 5 kronor 35 öre.
Sörensen hade alltså vid tiden för förskottets utanordnande varit berättigad
till högre ersättning än det förskotterade beloppet.
I en till advokatfiskal vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.
I ärendet är upplyst, att Nyström, sedan han den 2 september 1942 för
brott kvarhållit landsfiskalen Sörensen, den 5 september förklarat honom
häktad såsom misstänkt för brott mot 12 kap. 4 § och 25 kap. 16 § straff¬
lagen. I sin förklaring har Nyström gjort gällande att det brott, som för¬
anlett häktningen, eventuellt kunnat anses såsom bedrägeri, varjämte Ny¬
ström uppgivit, att Sörensen jämväl var misstänkt för brott mot 25 kap. 12 §
strafflagen. Vad som under den före häktningsbeslutet verkställda undersök¬
ningen förekommit mot Sörensen har emellertid icke varit av sådan beskaffen¬
het, att det brottsliga förfarande, vartill Sörensen syntes hava gjort sig skyl¬
dig, kunnat hänföras under 12 kap. 4 § strafflagen. Att Freu själv underteck¬
nat det av honom den 20 maj 1942 utfärdade kvittot var redan före Sörensens
anhållande konstaterat. På grund av de upplysningar Freu lämnat borde det
alltså hava stått klart för Nyström, att vad Sörensen låtit komma sig till last
i fråga om tillkomsten av sagda kvitto under inga förhållanden kunde betrak¬
tas som förfalskning. Av den verkställda utredningen kunde ej heller anses
framgå, att det till Sörensen av länsstyrelsen utbetalade förskottet å den ho¬
nom tillkommande flyttningsersättningen var av den storlek, att Sörensens
ersättning icke skulle kunna uppgå till samma belopp. Vid sådant förhållande
måste jämväl bedrägeribrott från Sörensens sida hava varit att anse såsom
osannolikt. I förbigående må erinras att i förskottets natur ligger att, då för¬
skott utanordnas och godkänt ersättningskrav icke uppgår till det förskotte¬
rade beloppet, det överskjutande beloppet skall av mottagaren återbetalas.
Vad angår Nyströms misstanke att Sörensen gjort sig skyldig till brott mot
25 kap. 12 § strafflagen torde det vara uppenbart, att sannolika skäl för en
dylik misstanke icke förelågo vid tiden för häktningsbeslutet. I den mån Sö¬
rensens försummelse att uppdebitera det av Alice Andersson erlagda skatte¬
beloppet å 21 kronor 71 öre skulle kunna föranleda till en sådan misstanke,
torde dock den vid nämnda tid verkställda undersökningen av Sörensens me¬
delsförvaltning och Sörensens i saken lämnade upplysningar hava utgjort en
tillfredsställande förklaring. Någon talan därutinnan ansågs ju ej heller seder¬
mera kunna föras mot Sörensen.
Då i enlighet med vad jag nu anfört sannolika skäl för misstanke, att Sö¬
rensen gjort sig skyldig till brott, som kunde föranleda ansvar för förfalskning
eller bedrägeri, icke voro för handen, har Nyströms beslut att häkta Sörensen
saknat stöd i lag. För eventuellt brott mot 25 kap. 16 § strafflagen eller för
101
brott mot 17 § samma kapitel, under vilket sistnämnda lagrum de av Sörensen
begångna brotten sedermera blevo hänförda, kunde häktning uppenbarligen
icke komma i fråga. Men även örn Sörensens brottslighet kunnat hänföras un¬
der de av Nyström åberopade lagrummen, 12 kap. 4 §, 22 kap. 1 § eller
25 kap. 12 § strafflagen, måste häktningsbeslutet anses felaktigt. Med hänsyn
till de straff, som brott mot sagda lagrum kunde medföra, måste nämligen häkt¬
ning av Sörensen i förevarande fall hava varit utesluten på grund av stadgan¬
det i 19 § 6 punkten promulgationsförordningen till strafflagen att, om den
misstänkte innehar ämbete eller tjänst eller stadigt hemvist, han skall lämnas
på fri fot, örn det ej kan skäligen befaras, att han avviker eller att han genom
undanröjande av bevis eller egendom sakens tillbörliga utredning hindrar. Att
Sörensen skulle avvika torde ingen hava ifrågasatt, och hindrande av utred¬
ningen genom undanröjande av bevis torde ej heller hava varit att befara.
Då Sörensen innehade ordinarie tjänst såsom allmän åklagare och polischef,
måste häktningen av honom anses särskilt opåkallad. Uppenbart är, att där¬
igenom tillfogats honom onödigt lidande samt skada såväl genom minskat för¬
troende hos allmänheten som i ekonomiskt hänseende.
På grund av vad jag sålunda anfört finner jag Nyström icke kunna undgå
åtal för det han i förevarande fall häktat Sörensen. Vad angår klagomålen i
övrigt finner jag desamma icke föranleda någon vidare åtgärd från min sida.
Jag uppdrog alltså åt advokatfiskal att ställa Nyström under åtal inför
hovrätten för tjänstefel i anmärkta hänseende samt å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas Sörensen att i målet
föra talan, och borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån
de funnes befogade, av advokatfiskal en understödjas.
Sedan Nyström därefter ställts under åtal vid hovrätten, yrkade Kungl.
Majit och kronan åläggande för Nyström att ersätta statsverket dels ovan
omförmälda biträdeskostnad, 200 kronor, och dels kostnaden i anledning
av Sörensens hållande i häkte med 8 kronor 10 öre. Sörensen framställde an-
svarsyrkande mot Nyström i samma avseende som advokatfiskalen samt
fordrade därjämte skadestånd av Nyström med 6,000 kronor för lidanden
och annat obehag, som häktningsåtgärden förorsakat Sörensen, och 951 kro¬
nor 60 öre för löneförluster, som Sörensen åsamkats. Vidare yrkade Sörensen
ersättning av Nyström för kostnader i anledning av Sörensens anmälan till
J. O. och rättegången mot Nyström vid hovrätten med tillhopa 525 kronor,
varjämte Sörensen fordrade ränta.
Göta hovrätt yttrade i utslag den 23 november 19^4 följande.
Hovrätten finner väl, att Nyström förfarit felaktigt genom det av honom
meddelade häktningsbeslutet, men enär, med hänsyn till vad dessförinnan
vid den av Nyström verkställda utredningen mot Sörensen förekommit, detta
102
felaktiga förfarande icke bör för Nyström föranleda ansvar, prövar hovrätten
lagligt lämna mot Nyström förd ansvarstalan utan bifall.
Enär fragan huruvida Nyström bör förpliktas återgälda statsverket förut¬
nämnda biträdesersättning avgjorts genom hovrättens utslag den 8 april
1943, kan kronans nu framställda yrkande örn åläggande för Nyström att
gottgöra statsverket sagda ersättning icke komma under bedömande.
Övriga i målet framställda ersättningsyrkanden varda vid den utgång,
som målet erhållit i ansvarsfrågan, av hovrätten lämnade utan bifall.
Över hovrättens utslag har Sörensen anfört besvär. Målet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.
II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd
för disciplinär bestraffning.
1. Obefogat kvarhållande av för brott misstänkt person.
I anledning av vissa i tidningspressen den 26 januari 1943 förekommande
uppgifter om att en 15-årig skolflicka blivit anhållen av landsfiskalen i Bolle¬
bygds distrikt såsom misstänkt för olovligt tillgrepp av en tiokronorssedel och
efter förhör kvarhallits i arrest till påföljande dag anmodades landsfiskalen i
sagda distrikt att hit inkomma med yttrande.
Med överlämnande av ett av t. f. landsfiskalen And. Mattsson den 30 de¬
cember 1942 i saken upprättat utredningsprotokoll avgav landsfiskalen R. En¬
hammar det begärda yttrandet. I detta yttrande meddelade Enhammar till en
början, att tidningsuppgifterna ifråga syntes avse det förhållandet, att skol¬
flickan Irma Börjesson, född den 30 september 1927, anhållits såsom skäligen
misstänkt för å skilda tider under år 1942 förövade snatteribrott, beträffande
vilka det tillgripnas värde uppgått till sammanlagt 33 kronor och Irma Börjes¬
son sålunda skulle vara förfallen till ansvar såsom för stöld.
Av utredningsprotokollet framgick följande.
I december 1942 inkomma till landsfiskalen i Bollebygds distrikt anmäl¬
ningar från olika håll om tillgrepp av penningar i Flässjums folkskola. — Så¬
lunda anmälde skolkökslärarinnan Dagny Larsson i Rävlanda, att hon under
tiden den 8—den 18 december 1942 frånstulits ett kuvert, innehållande i pen¬
ningar sammanlagt minst 18 kronor, bestående av en tiokronorssedel, en fem-
kronorssedel och 3 kronor i silvermynt. Kuvertet med innehåll hade vid tiden
för tillgreppet förvarats i en väska i en olåst kateder i skolan.
Vidare anmälde skolflickan Ingegärd Persson i Björkekärr, Bollebygd, att
hon lördagen den 12 december 1942 mellan klockan 9 och 14,30 frånstulits en
femkronorssedel, som hon förvarat i en portmonnä i fickan till en kappa,
som hängt i skolans avklädningsrum.
103
Skolflickan Gerd Hermansson i Stockagärde, Hindås, anmälde, att hon fre¬
dagen den 18 december 1942 mellan klockan 9 och 14,30 frånstulits en tio-
kronorssedel, som hon haft förvarad i en sportväska i sin skolbänk i samma
skola.
Slutligen anmälde skolflickan Irma Börjesson i Tackkullen, Hindås, att hon
frånstulits torsdagen den 10 december 1942 mellan klockan 9 och 14,30 en 50-
öring och fredagen den 18 december 1942 mellan klockan 9 och 14,30 likaledes
en 50-öring. Penningarna hade vid båda tillfällena förvarats på öppen plats i
Flässjums folkskola.
Dagny Larsson uppgav, att hon vid upptäckten av tillgreppen fredagen den
18 december föranstaltat om visitering av samtliga elevers skolbänkar och klä¬
der, varvid i Irma Börjessons kappa anträffats tre femkronorssedlar samt en del
silvermynt, uppgående till omkring 3 kronor. I övrigt hade några penningar
icke anträffats vid visit eringen. Irma Börjesson hade förklarat, att hon erhållit
10 kronor av Karin Olsson i Tackkullen för inköp av varor, 5 kronor av Emmy
Abrahamsson i Hindås för inköp av julklapp åt henne samt 3 kronor av Olof
Olsson i Hindås för betalning av en skuld till Hugo Hermansson i Stocka¬
gärde, Hindås. Av de hos Irma Börjesson anträffade penningarna hade 75 öre
utgjort hennes egna medel.
Vid en av Mattsson verkställd undersökning kontrollerades de av Irma Bör¬
jesson lämnade uppgifterna, varvid konstaterades, att Irma Börjesson, som var
boende hos sin fostermoder, änkefru Selma Maria Andersson i Tackkullen, av
ovannämnda personer bekommit tillsammans en tiokronorssedel, en femkronors-
sedel samt tre enkronor. Vidare framkom, att Irma Börjesson den 18 december
1942 vid 14-tiden, omkring vilken tidpunkt en tiokronorssedel bortkommit
för Gerd Hermansson, dels köpt varor för omkring 5 kronor, för vilka hon erlagt
betalning med en tiokronorssedel, och dels växlat en tiokronorssedel till två
femkronorssedlar. Därjämte hade Irma Börjesson samma dag före visiteringen
erlagt betalning till Dagny Larsson för mat med omkring 5 kronor.
Vid polisundersökningen utröntes vidare, att Irma Börjesson den 17 eller den
18 december vid 18-tiden i Aktiebolaget Hindåsens butik i Hindås köpt varor
för 8 kronor 99 öre, vilket belopp hon erlagt kontant. Påföljande dag på efter¬
middagen hade Irma Börjesson kommit tillbaka till butiken och begärt att få
återlämna de inköpta varorna och återfå de erlagda penningarna. Detta hade
medgivits och Irma Börjesson hade återfått 8 kronor 99 öre. Lördagen den
19 december omkring klockan 9 hade skolflickan Majbritt Axelsson i Brännås,
Hindås, och Irma Börjesson upphittat en tiokronorssedel i skolans avkläd¬
ningsrum. Avklädningsrummet hade skurats på kvällen föregående dag, var¬
för sedeln med all sannolikhet blivit ditlagd under lördagen. Irma Börjesson hade
kommit först till avklädningsrummet och därpå Majbritt Axelsson. Då de
varit försenade på morgonen, hade de övriga eleverna intagit sina platser i
skolsalen. Dessa hade icke iakttagit sedeln i avklädningsrummet innan de gått
in i skolsalen.
104
I anledning av vad sona framkommit vid undersökningen anhölls Irma Börjes¬
son måndagen den 21 december 1942 klockan 10,45 såsom skäligen misstänkt
att hava förövat de anmälda tillgreppen.
Sedan Irma Börjesson förnekat varje kännedom om och befattning med de
bortkomna penningarna, frigavs hon tisdagen den 22 december klockan 13,30.
Av utredningsprotokollet framgick vidare, att Dagny Larsson i en till lands¬
fiskalskontoret den 29 december 1942 inkommen skrift meddelat, att det av
henne såsom förlorat anmälda kuvertet med inneliggande penningar kommit
till rätta.
Den 30 december 1942 inställde sig enligt samma protokoll Irma Börjesson
tillsammans med ledamoten av Härryda sockens barnavårdsnämnd Erik
Andreasson å landsfiskalskontoret. Irma Börjesson erkände då, att hon den
18 december i skolans avklädningsrum omkring klockan 10 upphittat en tio-
kronorssedel, vilken hon stoppat på sig och vid besök i firma Centrums butik
i Bollebygd senare på dagen växlat till två femkronorssedlar. Anledningen till
att hon såväl vid visiteringen som vid polisförhören förnekat varje kännedom
om och befattning med tiokronorssedeln kunde hon icke närmare förklara. Efter
visiteringen hade hon emellertid blivit rädd och därför av penningar, som hon
förvarat i sin bostad, påföljande morgon lagt en tiokronorssedel på golvet i
avklädningsrummet.
Hörd angående det av Ingegärd Persson anmälda tillgreppet förnekade Irma
Börjesson varje kännedom om detta.
I det avgivna yttrandet anförde Enhammar följande.
Anmälningarna om de i skolan förövade tillgreppen hade gjorts den 19 decem¬
ber 1942, varvid Irma Börjesson angivits såsom skäligen misstänkt för att
hava förövat dem. Då de av henne lämnade uppgifterna örn innehavda pen¬
ningar, 18 kronor, omedelbart kontrollerats och befunnits riktiga, hade ingen
som helst åtgärd mot henne vidtagits. Vid den under måndagen den 21 decem¬
ber fortsatta undersökningen hade emellertid framkommit, att Irma Börjesson
före visitationen i skolan växlat två stycken tiokronorssedlar i en butik i
Bollebygd. I anledning därav hade i skolan anställts förhör med Irma Börjes¬
son för utrönande, hur hon åtkommit den ena av dessa sedlar. Under förhöret,
som ägt rum i närvaro av folkskolläraren Elof Sandblom, hade Irma Börjesson
ej kunnat lämna någon som helst förklaring till innehavet av två tiokronors¬
sedlar. Hon hade fördenskull medtagits till landsfiskalskontoret för ytterligare
förhör. Därvid hade hon enständigt bestritt innehav av penningmedel utöver
de 18 kronorna vid butiksbesöket. Hon hade då konfronterats med biträdet i
den butik, i vilken växlingen av penningarna skett. Oaktat biträdet förklarat
sig kunna gå ed på, att Irma Börjesson växlat två tiokronorssedlar, hade Irma
Börjesson bestritt, att hon innehaft mer än en sådan sedel. Hennes konfirma-
tionslärare, komministern Axel Larsson i Bollebygd, vilken på för Enhammar
obekant sätt erhållit kännedom örn att hon misstänktes för olovligt tillgrepp
i skolköket och infunnit sig hos polismannen i Bollebygds polisdistrikt, hade
105
informerats om vad som förekommit och under omkring två timmars tid för¬
sökt förmå henne att tala sanning, men utan resultat. Efter ytterligare förhör
hade Irma Börjesson fått kvarstanna i polismannens bostad till klockan 18,
då hon under församlingssysterns medverkan insatts i arrest för att kvarhållas
till påföljande dag i avvaktan på fortsatt undersökning, bland annat angående
av henne i affärer i Hindås gjorda inköp. Tisdagen den 22 december hade hon
avhämtats från arrestlokalen klockan 9 och sedan kvarhållits i polismannens
bostad till klockan 13,30, då hon frigivits efter att vid förnyat förhör hava vid¬
hållit sitt envisa förnekande av varje kännedom örn och befattning med de
stulna penningarna. Av Mattsson hade Irma Börjesson beskrivits såsom syn¬
nerligen hård och oböjlig, en uppfattning som Enhammar även själv fått vid
samtal med henne och som bekräftats av hennes fostermoder. Denna hade även
uppgivit, att Irma Börjesson icke alltid hållit sig till sanningen, men veterligt
icke tidigare visat tecken på oärlighet. Med anledning av vad som framkommit
vid utredningen komme Irma Börjesson att ställas under åtal.
I ett senare avgivet yttrande anförde Enhammar, att Irma Börjesson vid
omförmälda undersökning ljugit fräckt och sammanbitet. Det hade därför
ansetts olämpligt, att hon på sakens dåvarande stadium fick tillfälle att sam¬
manträffa och konferera med personer, som sutto inne med upplysningar av
betydelse för utredningen. Irma Börjessons fostermoder hade underrättats örn
anhållandet en eller två timmar efter detsamma. Upprepade uppenbart lögn¬
aktiga påståenden och ändringar från den ena gången till den andra av förut
lämnade uppgifter utgjorde enligt Enhammars förmenande fullgott skäl för
kvarhållande inom av lag utstakad ram. Då vederbörande vore så förstockade
som i förevarande fall, kunde i utredningens intresse hänsyn icke alltid tagas
till deras ungdom, hur olyckligt och beklagligt detta än måste framstå såväl
för den, som hade ansvaret för utredningen, som för utomstående.
På förfrågan, huruvida åtal anställts mot Irma Börjesson, uppgav sedermera
Enhammar, att han på inrådan av landsfogden i länet föreslagit barnavårds¬
nämnden i Härryda socken att mot Irma Börjesson vidtaga åtgärd jämlikt
barnavårdslagen. Nämnden hade också tilldelat henne varning och ställt henne
under övervakning. Därmed hade saken fått bero.
Sedan Enhammar därefter tillsports, huruvida kvarhållandet av Irma Börjes¬
son skett på order av honom, meddelade Enhammar, att han från och med den
23 oktober 1942 intill årets slut på grund av sjukdom varit partiellt tjänst¬
ledig. Under hans ledighet hade Mattsson varit förordnad att handlägga sådana
ärenden, som icke avsett indrivning och redovisning av utskylder och böter
m. m. samt införsel för uttagande av underhållsbidrag. Ifrågakomna brottmåls-
ärende hade sålunda handlagts självständigt av Mattsson i egenskap av t. f.
landsfiskal. Han hade verkställt anhållandet och beslutat örn kvarhållandet,
men före vidtagandet av sistnämnda åtgärd hade han konfererat med Enham¬
mar. Därvid hade Enhammar anslutit sig till Mattssons uppfattning örn åtgär¬
dens behövlighet.
106
Sedan Mattsson därefter anmodats att inkomma med yttrande, anförde han
följande.
Av Irma Börjessons skolkamrater hade under utredningens gång upplysts,
att hon vid ett flertal tillfällen i olika butiker i Hindås köpt konfektyrer för
ibland betydande belopp. Dessa inköp hade givetvis ägt en viss betydelse för
utredningen, då hon kunnat antagas hava förbrukat de i skolköket stuhia pen¬
ningarna för sådana inköp samt hon vid förhör om åtkomsten av de penningar,
som hon då innehaft, kunnat antagas erkänna tillgreppen. På grund av mel-
lankommande förhör med en annan för stöld anhållen person på eftermiddagen
den 21 december 1942, vilket förhör jämte resa varat omkring 3 % timme,
hade Mattsson varit förhindrad att före butikernas stängning på kvällen inför¬
skaffa upplysningar av butiksbiträdena. Vid överläggning med Enhammar på
kvällen, då han informerats om vad som förekommit, hade Mattsson och En¬
hammar i samråd beslutat, att Irma Börjesson skulle kvarhållas i och för utred¬
ning rörande omfattningen av hennes gottinköp i Hindås samt åtkomsten av
penningar, som hon därvid innehaft. Med hänsyn till flickans person hade
Mattsson och Enhammar ansett det icke lämpligt, att hon lämnades på fri fot,
då hon i så fall hade tillfälle att påverka butiksbiträdena att icke lämna san¬
ningsenliga uppgifter vid polisförhör. Då Irma Börjesson ljugit fräckt och sam¬
manbitet, såsom Enhammar träffande nog i sitt yttrande uppgivit, samt visat
stor förslagenhet, hade förefunnits all anledning till ett sådant antagande. Vid
beslutet om kvarhållande hade Mattsson icke ägt någon kännedom om vilka
de butiksbiträden voro, som skulle höras, utan endast haft en uppgift om de
butiker, i vilka inköpen gjorts. Av denna anledning hade förhören med butiks¬
biträdena icke kunnat ske å annan tid, än då de voro anträffbara i respektive
butiker. Anledningen till att tillgreppet av tiokronorssedeln framstått som det
väsentliga i detta ärende vore den, att indicierna beträffande detta tillgrepp
varit synnerligen besvärande mot Irma Börjesson. Då det emellertid trots
framlagda fakta och upprepade förhör icke varit möjligt att intill frigivningen
förmå Irma Börjesson erkänna detta tillgrepp, hade utredningen stannat av
såsom varande utsiktslös, intill dess hon av egen drift sedermera erkänt. Utred¬
ningen hade dock vid tiden för kvarhållandet varit inställd på upprepade snat-
teribrott med stöldvärde, varför — jämlikt 20 kap. 8 § strafflagen — ansvar
för stöld skulle ifrågakomma. Då brottet sålunda varit att betrakta såsom grovt
— Mattsson bortsåge från den straffminskning, som kunde ifrågakomma enligt
5 kap. 2 § strafflagen för ungdom mellan 15 och 18 år — och straffarbete kun¬
nat följa därå, hade Mattsson och Enhammar ansett fulla skäl föreligga till
kvarhållandet till påföljande dag, då undersökningen i Hindås behörigen kunde
ske. Enligt vad som anfördes om anhållande och kvarhållande i läroboken i
rättskunskap för blivande landsfiskaler, strede förfarandet icke mot praxis.
Mattssons praktiska erfarenhet från kriminalpolisen i Göteborg, där han full¬
gjort praktiktjänstgöring under sex månader, hade jämväl styrkt honom i hans
uppfattning, att även ungdom mellan 15 och 18 år finge kvarhållas en kortare
107
tid, därest det i utredningens intresse så erfordrades. Den omständigheten, att
ena målsäganden, Dagny Larsson, aldrig frånhänts några penningar, vilket fram¬
kommit först långt efter kvarhållandet, ansåge Mattsson icke böra inverka på
bedömandet av det berättigade i kvarhållandet. Vid tidpunkten för detta hade
icke förefunnits någon som helst anledning att betvivla Dagny Larssons upp¬
gifter. Därest hennes anmälan icke förelegat, hade något kvarhållande icke
förekommit, enär utredningen i så fall endast kunnat röra sig om snatteri. Slut¬
ligen ville Mattsson framhålla, att han stått inför valet att låta snatterierna
pågå i skolköket som förut eller att fortsätta polisundersökningen med ett väl
grundat hopp om ett erkännande. Någon erkänsla för sådant nit hade polis¬
mannen icke att förvänta, men känslan av att hava gjort vad man ansett vara
det rätta finge vara belöning nog.
Bestämmelser örn befogenhet för polismyndighet att vid undersökning röran¬
de begånget brott taga i förvar för brottet misstänkt person utan att häktning
sker återfinnas i 19 § tolfte punkten kungl, förordningen den 16 februari 1864
om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, sådant
detta lagrum lyder enligt lag den 12 maj 1933. Av lagrummets avfattning
framgår, att en förutsättning för kvarhållande av misstänkt person är att det
brott, för vilket han misstänkes, kan tänkas leda till häktning.
Vad som vid polisförhöret den 21 december 1942 förekommit mot Irma
Börjesson kunde, även om det skulle innebära stöd för misstanken att hon gjort
sig skyldig till tillgrepp av penningar, icke anses hava varit av den beskaffen¬
het, att det efter utredningens avslutande kunnat leda till hennes häktande,
och hade följaktligen icke medgivit Mattsson rätt att kvarhålla henne i arrest.
Därest de av Mattsson omförmälda butiksbiträdenas hörande i saken ej kun¬
nat ske den 21 december, kunde fördenskull den omständigheten att Irma Bör¬
jesson borde hindras att sammanträffa med dem icke utgöra godtagbart skäl
för hennes kvarhållande. Då, såvitt av utredningen framgick, något hörande
av nämnda biträden ej ägt rum påföljande dag, syntes för övrigt deras hörande
ej heller hava varit av större betydelse. Jag fann sålunda, att Mattsson för¬
farit felaktigt genom att efter förhöret den 21 december kvarhålla Irma
Börjesson.
Med hänsyn till omständigheterna och särskilt till det förhållandet, att Matts¬
sons beslut om Irma Börjessons kvarhållande fattats efter samråd med ordina¬
rie landsfiskalen i distriktet, ansåg jag mig skäligen icke böra ställa Mattsson
under åtal vid domstol för tjänstefel. Då i allt fall det fel, vartill Mattsson
gjort sig skyldig i sin tjänst, icke syntes böra lämnas obeivrat, överlämnade jag
handlingarna i ärendet till länsstyrelsen i Älvsborgs län för den åtgärd, vartill
länsstyrelsen jämlikt § 31 instruktionen för landsfiskalerna den 14 december
1917 funne berörda tjänstefel föranleda.
108
Länsstyrelsen i Älvsborgs län fann i beslut den 13 november 194-4, att Matts¬
son genom att efter förhöret den 21 december 1942 kvarhålla Irma Börjesson
gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten, samt meddelade på grund därav
jämlikt § 31 instruktionen för landsfiskalerna Mattsson varning.
Över länsstyrelsens beslut har Mattsson anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.
lil. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett
åtgärd enligt I eller II.
För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i likhet
med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse för allenast
ett mindre antal under år 1944 behandlade ärenden.
1. Fråga angående omfattningen av polismyndighets befogenhet
att med stöd av § 13 ordningsstadgan för rikets städer
meddela förbud mot uppförande av skådespel.
Av handlingarna i ett genom klagomål av dåvarande ledamoten av riksdagens
första kammare, folkskolinspektören E. G. C. Brandt den 14 december 1943
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.
Den 1 och den 2 september 1943 uppfördes å Nya Teatern i Stockholm, vil¬
ken stod under ledning av regissören Per Axel Bränner, ett skådespel av
norske författaren Axel Kielland, benämnt ”Om ett folk vill leva”.
Sedan det kommit till poliskammarens i Stockholm kännedom att sagda
skådespel vore förargelseväckande, prövade poliskammaren genom en av polis¬
mästaren Erik Ros den 3 september 1943 undertecknad resolution, med stöd
av § 13 ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, skäligt förbjuda
skådespelets vidare uppförande.
Med anledning av nämnda förbud riktade sedermera Brandt i riksdagens
första kammare till hans excellens ministern för utrikes ärendena Gunther en
interpellation och framställde därvid följande frågor:
”l:o Har utrikesdepartementet direkt eller indirekt föranlett polisförbudet
mot vidare uppförande av det ifrågavarande skådespelet? och
2:o Finner Eders Excellens den av poliskammaren åberopade författningsbe¬
stämmelsen tillämplig i ett fall som det föreliggande?”
Interpellationen besvarades den 24 november 1943 av excellensen Gunther,
vilken därvid anförde följande:
”Efter en rapport av en tjänsteman i utrikesdepartementet, som på min be¬
gäran sett teaterstycket i fråga, stod det klart för mig, att pjäsen på grund av
109
såväl form som innehåll måste väcka allvarliga betänkligheter ur utrikespolitisk
synpunkt. Sedan ärendet föredragits i allmän statsrådsberedning blev i anled¬
ning härav regissör Bränner ombedd att infinna sig i utrikesdepartementet. Av
det samtal som härvid ägde rum framgick, att någon möjlighet icke förelåge
att genom regiförändringar eller strykningar förtaga styckets ur utrikespolitisk
synpunkt betänkliga karaktär. Herr Bränner uppmanades med anledning härav
att avbryta uppförandet av pjäsen. Han villfor omedelbart denna begäran men
anhöll samtidigt att ’få ett papper på saken’. Utrikesdepartementet meddelade
då polismyndigheterna att pjäsen ur utrikespolitisk synpunkt var förargelseväc¬
kande och hemställde om åtgärd. Poliskammaren utfärdade härpå en resolution
vari förklarades, att skådespelet var förargelseväckande och att poliskammaren
förbjudit dess uppförande med stöd av § 13 i ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 1868. Det förargelseväckande sammanhängde sålunda med att pjä¬
sens uppförande icke kunde anses stå i överensstämmelse med den anständighet
i det offentliga livet, som påkallas av hävdvunna mellanfolkliga hänsyn och var-
över ordningsmakten har att vaka med till buds stående medel. Givetvis kräver
det nuvarande ömtåliga utrikespolitiska läget en särskild noggrann sådan över¬
vakning.
Redan av det nu sagda framgår att jag kan lämna ett jakande svar på de
båda framställda frågorna.
Den ärade interpellanten ger åtskilliga uttryck åt sin häpnad över det enligt
hans utsago otroliga i att utrikesdepartementet kunnat föranleda polisen att in¬
gripa i detta ärende.
Det bör emellertid, synes det mig, för var och en vara lätt att förstå, att om
en åtgärd vidtages mot en pjäs av denna karaktär, så är det utrikespolitiska
skäl som varit avgörande och inga andra. Lika lättbegripligt är det då, att ut¬
rikesdepartementet i ett sådant fall är den initiativtagande myndigheten. Detta
är på intet sätt något för vårt land egenartat tillvägagångssätt, och icke heller
är det fråga om någon under nuvarande kristid utbildad praxis. Jag erinrar
exempelvis om att år 1932 en revysketch ströks från programmet efter fram¬
ställning av dåvarande utrikesministern, varvid teaterchefen av Ö. Ä. meddela¬
des förbud mot uppförande med stöd av samma lagrum som nu åberopats. Till¬
vägagångssättet väckte då ingen häpnad och synes mig lika litet nu ge anled¬
ning härtill, varmed jag icke vill ha sagt att innehållet i de båda teaterstyckena
vore jämförbart.”
Sedan Brandt och ytterligare en ledamot av första kammaren haft anföran¬
den i frågan, yttrade excellensen Gunther bland annat följande:
”Vidare föreföll det mig, även om jag icke är alldeles säker på det, att herr
Brandt missuppfattat innebörden av mitt svar på hans andra fråga, nämligen
om jag ansåg den av poliskammaren åberopade författningsbestämmelsen till¬
lämplig i ett fall som det föreliggande. Det anser jag, och detta, såsom jag har
försökt att framhålla, icke på den grund att pjäsen skulle lia varit stridande mot
sedlighet, utan på den grund att den var stridande mot allmän lag, niimligen
Ilo
därför att den var förargelseväckande, vilket ju också är den term som använts
både från utrikesdepartementets sida och senare i poliskammarens resolution.
Det förargelseväckande är ju i och för sig stridande mot lagen och därmed faller
enligt min mening frågan under § 13 i ordningsstadgan för rikets städer. Det
föreföll mig, som örn interpellanten menade att jag icke skulle ha brytt mig örn
ordningsstadgans formulering: 'något, som strider mot sedlighet eller allmän
lag’, utan infört ett begrepp vid sidan härav — 'förargelseväckande’ — men så
är icke fallet. Det förargelseväckande är som sagt i och för sig olagligt.”
Under hänvisning till vad sålunda förekommit anförde Brandt i en hit ingiven
skrift följande.
Under åberopande av § 13 ordningsstadgan hade Ros på utrikesdepartemen¬
tets anmodan utfärdat omförmälda förbud mot uppförandet av ifrågavarande
skådespel. Det vore knappast troligt, att Ros själv sett pjäsen och därigenom
bildat sig ett eget omdöme, huruvida dess innehåll kunde anses strida mot all¬
män lag. Ros syntes utan vidare hava godtagit utrikesministerns uppfattning
och handlat som om Ros endast haft att fullgöra en förmans i tjänsten givna
befallning. Han vore emellertid lagligen förpliktad att själv pröva förutsätt¬
ningarna för ett förbud och kunde icke befrias från ansvar för eventuellt tjänste¬
fel endast därför att han av utrikesministern fått en anmodan att ingripa. Utri¬
kesministerns uppfattning, att ifrågavarande skådespel innehölle något lagstri-
digt (”förargelseväckande”), kunde vara oriktig, och man vågade nästan hålla
för troligt, att Ros personligen knappast delade hans åsikt, ty helt säkert skulle
Ros icke hava ingripit utan "order” från utrikesdepartementet. Utrikesministern
hade i sitt ovannämnda interpellationssvar förklarat, att pjäsen vore förargelse¬
väckande i så måtto, att den åsidosatte den anständighet i det offentliga livet,
som mellanfolkliga hänsyn krävde. Universitetskanslern Undén, själv f. d. utri¬
kesminister, vilken också yttrat sig i nämnda debatt, hade hyst den uppfatt¬
ningen, att skådespelet icke kunde anses förargelseväckande. För vanligt folk,
som sett eller läst dramat, förefölle det orimligt att beteckna detsamma som
förargelseväckande — örn nu detta ord skulle hava någon som helst förnuftig
mening och icke bara beteckna en diplomatisk spetsfundighet — och ingen
människa trodde, att lagstiftaren tänkt sig att ordningsstadgan för rikets städer
skulle kunna tillämpas i slikt fall. Situationen syntes hava varit den, att rege¬
ringen av utrikespolitiska skäl velat förhindra uppförandet av Kiellands skåde¬
spel, men då teatercensur icke funnes i Sverige, hade regeringen på föga konsti¬
tutionell väg försökt få Ros att för ändamålet utnyttja den absolut enda resurs,
som möjligen skulle kunna tänkas användbar — även om denna resurs vore av¬
sedd för helt andra fall. Enligt Brandts mening hade Ros bort vägra att efter¬
komma utrikesministerns uppmaning. Det funnes ingenting i Kiellands pjäs,
som strede mot allmän lag. Ros hade ej rätt att till överhetens behag hårdraga
lagbestämmelser. Efter interpellationsdebatten den 24 november vågade man
med ganska stor visshet påstå, att riksdagens första kammare icke delade utri-
lil
kesministerns uppfattning, att ifrågavarande skådespel vore förargelseväckande.
Brandt tänkte sig möjligheten av att ej heller J. O. gjorde det och följaktligen
kunde finna, att Ros saknat fog för det meddelade förbudet mot uppförandet
av detsamma.
I infordrat yttrande anförde Ros följande.
De närmare omständigheterna vid utfärdandet av ifrågavarande förbud fram-
ginge av utrikesministerns redogörelse i riksdagens första kammare. Till polis-
kammarens resolution i ärendet hade fogats sedvanlig besvärshänvisning. Besvär
över beslutet hade emellertid icke anförts. Utfärdandet av förbudet hade skett
i överensstämmelse med den praxis, som tidigare tillämpats i liknande fall. Så¬
som exempel därå kunde omnämnas två beslut av dåvarande Ö. Ä. för polis-
ärenden den 4 januari 1932 och den 9 augusti 1940 i liknande frågor. Över be¬
slutet sistnämnda dag hade anförts besvär, som emellertid ogillats av Kungl.
Majit den 12 september 1940. Ros hemställde, att Brandts anmälan icke
måtte föranleda vidare åtgärd.
Vid yttrandet voro fogade bestyrkta avskrifter av de av Ros åberopade resolu¬
tionerna i tidigare ärenden av liknande slag.
Av Kungl. Maj:ts resolution den 12 september 1940 framgick följande.
I resolution den 9 augusti 1940 hade Ö. Ä. utlåtit sig sålunda: Till Ö. Ä:s
kännedom hade kommit, att i ett under namnet ”Gullregn” å Folkteatern i
Stockholm givet skådespel förekomme en scenbild benämnd ”Den ökända
hästen från Troja”, vilken scenbild med dess innehåll vore förargelseväckande.
Med anledning därav prövade Ö. Ä. med stöd av § 13 ordningsstadgan för rikets
städer den 24 mars 1868 skäligt förbjuda ovannämnda scenbilds vidare ut¬
förande.
Över detta beslut hade teaterdirektören Karl Gerhard såsom anordnare av
ifrågavarande skådespel anfört besvär under yrkande, att överklagade resolu¬
tionen måtte upphävas.
Genom resolutionen den 12 september 1940 fann Kungl. Majit ej skäl att
göra ändring i Ö. Ä:s beslut, varigenom framförandet av omförmälda scenbild
och kuplett förbjudits.
I en sedermera hit inkommen skrivelse meddelade Ros, att till grund för
poliskammarens beslut, före vars meddelande varken Ros själv eller någon av
honom i saken hörd polistjänsteman sett Kollands skådespel uppföras, legat
vissa från utrikesdepartementet telefonledes framförda uppgifter, vilka åter-
funnes i en av Ros vid skrivelsen fogad promemoria.
Den åberopade promemorian var av följande lydelse:
”Vid besök å Nya Teatern har en tjänsteman å utrikesdepartementets press¬
byrå om innehållet i Axel Kiellands pjäs 'Örn ett folk vill leva’ bland annat
meddelat följande:
Autentiska tyska uniformer och emblem förekomma och utsättas av förfat¬
taren för synnerligen kränkande omnämnanden. Tyska soldater och officerare
112
kallas nästan genomgående för 'svin’ och ’svinpälsar’. En tysk officer i uniform
framställes på scenen örfilande en värnlös fånge. En replik lyder ungefär: ’Ja,
ni är en typisk tysk, d. v. s. en brutal sadist.’
Ingen tvekan råder sålunda om att stycket har ett för Tyskland i flera av¬
seenden kränkande innehåll.
Stockholm den 3 september 1943.
Sven Grafström.”
Enligt § 13 femte stycket ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars
1868 äger polismyndighet, där sig visar att tillställning, varmed avses bland
annat skådespel, åsyftar eller innebär något som strider mot allmän lag, för¬
bjuda dess förnyande.
I förevarande fall har utrikesdepartementet med hemställan om åtgärd med¬
delat Ros, att det å Nya Teatern uppförda skådespelet ”Om ett folk vill
leva” hade ett för främmande makt i flera avseenden kränkande innehåll och
vore ur utrikespolitisk synpunkt förargelseväckande. Då Ros i anledning därav
hade att bedöma, huruvida framförandet av skådespelet åsyftade eller innebure
något, som strede mot allmän lag, torde Ros haft att ifrågasätta tillämpningen
av straffbestämmelserna antingen i 8 kap. 4 § eller i 11 kap. 15 § strafflagen.
Enligt förstnämnda lagrum straffas den, som bland annat genom offentliga
smädelser mot främmande makt eller dess regering framkallar fara för att rikets
vänskapliga förbindelser med främmande makt skadas. Ill kap. 15 § stadgas
straff för den som, bland annat å rum där offentlig föreställning pågår, gör
oljud eller oväsende eller eljest kommer förargelse åstad. På grund av de läm¬
nade upplysningarna har Ros ansett sig kunna betrakta skådespelet såsom
förargelseväckande, och han synes således hava ansett sistnämnda lagrum till-
lämpligt å skådespelet. Vid sådant förhållande har han också ansett polismyn¬
digheten befogad att tillämpa § 13 femte stycket ordningsstadgan och följakt¬
ligen förbjuda föreställningens förnyande.
Av de exempel på förargelseväckande beteende, som uttryckligen nämnas i
11 kap. 15 § strafflagen, synes framgå, att straffbudet i främsta rummet avser
den, som genom olämpligt personligt uppträdande väcker anstöt. I praxis har
stadgandet emellertid erhållit en långt vidare tillämpning. Sålunda har ansvar
för förargelseväckande beteende ådömts den som, utan att någon anmärkning
kunnat riktas mot hans personliga uppträdande, å allmän plats givit uttryck
åt sin uppfattning i politiska eller andra frågor på ett sätt, som ansetts otill¬
börligt, t. ex. genom att i ett demonstrationståg bära en fana med viss inskrift,
genom uppsättande av anslag, i vilket vissa personer betecknades såsom strejk-
brytare, genom att i ett butiksfönster utsätta meddelande att personer av viss
ras icke ägde tillträde till butiken etc. Med hänsyn till den vidsträckta til¬
lämpning lagrummet sålunda erhållit synes det icke vara uteslutet, att en
offentlig föreställning med avseende å sitt innehåll eller sättet för dess fram¬
113
förande kan befinnas vara ur politisk eller annan synpunkt så stötande, att den
väcker allmän förargelse i den mening, som avses i 11 kap. 15 § strafflagen,
och att straff därför skulle kunna drabba den, som anordnar eller medverkar
vid föreställningen.
Om riktigheten av Ros’ uppfattning att uppförandet av det ifråga¬
varande skådespelet skulle vara att anse såsom förargelseväckande i nu
förevarande hänseende kunde råda delade meningar. Det synes mig emel¬
lertid mindre sannolikt, att blotta framförandet av ett dramatiskt verk med
allvarlig syftning skulle, av skäl som utrikesdepartementet i sitt meddelande till
Ros åberopat, kunna medföra straff enligt 11 kap. 15 § strafflagen. I ett tidi¬
gare fall, då en teaterföreställning i viss del på grund av sitt för främmande
makt kränkande innehåll ansetts förargelseväckande och i anledning därav med
stöd av § 13 ordningsstadgan förbud meddelats mot föreställningens hållande
ånyo i denna del, har emellertid nämnda beslut blivit av Kungl. Majit fastställt.
Med hänsyn härtill synes mig i allt fall någon anmärkning icke kunna fram¬
ställas mot Ros för att han ansett uppförandet även av ifrågakomna skådespel
böra av samma skäl förbjudas.
Då till grund för beslutet att förbjuda det fortsatta uppförandet av skåde¬
spelet legat, att detsamma innebure något, som strede mot allmän lag, hade
följdriktigheten fordrat, att Ros vidtagit åtgärder för beivrande av det lag¬
brott, han sålunda funnit hava ägt rum. Åtal har emellertid icke anställts för
skådespelets uppförande den 1 och den 2 september 1943. Genom anställande
av åtal i fall som det föreliggande undvikes det intryck av godtycke, som lätt
kan komma att vidlåda ett administrativt beslut av förevarande slag. Därtill
kommer, att spörsmålet om den omfattning, i vilken 11 kap. 15 § strafflagen
kan vinna tillämpning på fall, varom nu är fråga, icke kan slutgiltigt avgöras
utan prövning i domstolsväg. Jämväl för den, som drabbats av förbudet, måste
det därför vara till fördel, att laglikmätigheten av detsamma underkastas sådan
prövning.
Med dessa uttalanden, vilka jag upptog i en till Ros avlåten skrivelse, lät
jag bero vid vad i ärendet förevarit.
2. Fråga huruvida hos domkapitel anhängiggjort ärende bort
avslutas genom meddelande av utslag med skyldighet
för sökanden att lösa expedition.
Av handlingarna i ett genom klagomål av f. d. förste postiljonen Olof
Östergren i Kalmar härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.
I en till domkapitlet i Lund den 12 juli 1943 inkommen skrift anförde
klaganden: För släktforskning hade klaganden hos pastorsämbetet i Glim¬
åkra församling förfrågat sig om hans farfader Jöns Jönssons fullständiga
8 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelsc till 19/,5 års riksdag.
114
namn, födelse- och dödsår. Han hade därvid meddelat, att farfadern på
1830-talet varit kyrkoskriven å Hittarp och att klagandens fader John
Jönsson varit född därstädes den 19 augusti 1834. Vid förfrågningen hade
överlämnats svarsporto, och klaganden hade erbjudit sig att erlägga er¬
sättning för besväret mot postförskott. Emellertid hade klaganden icke
erhållit något svar. På grund därav hade han en och en halv månad efter
förfrågningen gjort förnyad framställning till pastorsämbetet. Han hade
då till svar erhållit ett meddelande från kyrkoadjunkten Olof Bernhoff, att
den efterfrågade personuppgiften icke kunnat erhållas å uppgivet ställe
och att klaganden för upplysning i saken borde hänvända sig till lands¬
arkivet i Lund. Därefter hade klaganden från landsarkivet erhållit upp¬
gift, att farfadern Jöns Jönsson varit född den 1 mars 1799 samt kyrko¬
skriven å Hittarp 1837, och hade landsarkivet hänvisat klaganden att för
upplysning om farfaderns dödsår hänvända sig till pastorsämbetet i Glim¬
åkra. Klaganden hade på grund därav gjort förfrågning hos pastorsäm¬
betet om farfaderns dödsdag. Därvid hade han bifogat uppgiften från lands¬
arkivet samt upprepat sitt erbjudande om ersättning. Å denna förfrågning
hade han ännu icke erhållit svar, fastän han gjort påminnelser därom med
en månads mellanrum och bifogat svarsporto. Klaganden meddelade nu
dessa omständigheter till domkapitlet för den åtgärd, som domkapitlet
kunde finna skäligt vidtaga.
Sedan domkapitlet i anledning av sagda skrift anmodat pastorsämbetet
att inkomma med yttrande, anförde Bernhoff i yttrande den 15 juli 1943
följande: En utredning av ifrågavarande slag vore alltid något tidsödande.
Då samtidigt med klagandens framställning inkommit skrivelser, som
krävt omedelbart svar, hade klagandens handlingar blivit undanlagda. Be¬
klagligtvis hade därpå hans framställning blivit bortglömd. De begärda
upplysningarna hade emellertid numera lämnats klaganden.
Kyrkoherden i församlingen Folke Westrup och kontraktsprosten Gun¬
nar Colliander avgå vo därjämte yttranden till domkapitlet.
I ett den 8 september 1943 meddelat utslag yttrade domkapitlet följan¬
de: Då sålunda enligt vad Bernhoff uppgåve de begärda uppgifterna nu¬
mera lämnats samt det i anmälan påtalade dröjsmålet därmed berott på
förbiseende, läte domkapitlet vid vad som förekommit bero.
Av domkapitlets utslag utfärdades för klagandens räkning expedition,
vilken belädes med stämpel, 6 kronor.
Med skrivelse den 15 september 1943 översände domkapitlet berörda
utslag till magistraten i Kalmar under anhållan, att detsamma måtte ge¬
nom magistratens försorg tillställas klaganden mot bevis och åsatt stäm¬
pelavgift.
Med anledning därav anförde magistraten i skrivelse den 24 september
1943 till domkapitlet följande: Klaganden, som anmodats lösa utslaget,
hade bestritt, att han vore skyldig därtill, samt såsom skäl härför anfört,
115
att han icke gjort någon anmälan av beskaffenhet att påkalla något dom¬
kapitlets utslag. Med sin ifrågavarande skrivelse till domkapitlet hade han
sålunda icke avsett någon begäran om åtgärd mot någon tjänsteman. Han
hade allenast, då hans upprepade skrivelser till vederbörande pastorsäm¬
bete icke föranlett något svar, velat vädja till domkapitlet att förhjälpa
honom till den önskade upplysningen. Detta syfte hade ock uppnåtts i det
vederbörande tjänsteman genom domkapitlets remiss funnit sig föran¬
låten att äntligen lämna klaganden den begärda upplysningen. För denna
upplysning hade klaganden omedelbart erlagt betalning med 5 kronor. Det
syntes nu klaganden obilligt att han, som aldrig påkallat någon åtgärd mot
den försumlige tjänstemannen, skulle nödgas lösa ett utslag, varigenom
förklarats att försumligheten icke skulle föranleda någon påföljd för denne.
På grund därav ville klaganden icke frivilligt erlägga den ifrågavarande
stämpelavgiften. Då fråga sålunda uppkomme örn verkställande av utmät¬
ning för uttagande av stämpelavgiften, syntes det, med hänsyn till vad
klaganden anfört, nödvändigt att pröva, huruvida klaganden författnings¬
enligt vore skyldig lösa expeditionen. För detta ändamål anhölle magistra¬
ten att få emotse en avskrift av klagandens ifrågavarande framställning
till domkapitlet.
Efter det avskrift av klagandens skrivelse till domkapitlet översänts till
magistraten, blev domkapitlets utslag genom vederbörande utmätnings¬
mans försorg den 27 oktober 1943 tillställt klaganden, av vilken därvid
stämpelavgift med 6 kronor uttogs.
I en hit insänd skrift anförde klaganden därefter klagomål över att han
nödgats utlösa domkapitlets ovanberörda utslag. Enligt klagandens me¬
ning, framhöll han, vore det obilligt, att han skulle vidkännas kostnaderna
för det besvär, som förorsakats domkapitlet på grund därav, att Bernhoff,
enligt vad utslaget utvisade, gjort sig skyldig till dröjsmål med besvaran¬
det av klagandens framställning.
I ett över klagomålen avgivet yttrande anförde domkapitlet följande.
Klaganden hade i sin till domkapitlets expedition ställda skrift fram¬
hållit, att han ej fått svar från pastorsämbetet på en framställning i ett
släktforskningsärende, samt till den åtgärd, domkapitlet kunde finna skä¬
ligt vidtaga, meddelat de närmare omständigheterna i ärendet. Denna an¬
mälan hade domkapitlet ansett sig hava grundad anledning betrakta som
cn anmälan för tjänstefel mot vederbörande präst enligt gällande lag örn
straff för ämbetsbrott av präst och örn laga domstol i sådana mål. Yttran¬
den i ärendet hade sålunda inhämtats av kyrkoherden och kyrkoadjunkten
i församlingen samt från kontraktsprosten. Slutligen hade utslag medde¬
lats, varvid i utslaget lämnats besvärshänvisning till hovrätten över Skåne
116
och Blekinge. Utslaget hade sedermera i vederbörlig ordning delgivits kla¬
ganden, därvid stämpelavgiften — 6 kronor — å utslaget samtidigt ut-
tagits. Då utslaget enligt domkapitlets förmenande författningsenligt bort
stämpelbeläggas, hade domkapitlet ej kunnat dispensera därifrån. Att kla¬
ganden ville låta det hela bero med att till honom översänts den begärda
utredningen hade klaganden ej låtit komma till domkapitlets kännedom.
Ej heller hade klaganden återkallat den gjorda anmälan och lämnat dom¬
kapitlet tillfälle avskriva ärendet från vidare handläggning, därest dom¬
kapitlet ansett detta möjligt. Nu efteråt kunde man säga, att om klagan¬
den påringt domkapitlet i denna angelägenhet* detta säkerligen varit till¬
räckligt för att klaganden skulle fått den begärda utredningen. Därest
emellertid J. O. skulle anse, att stämpelbeläggningen av utslaget varit
felaktig, ville domkapitlet omedelbart tillställa klaganden stämpelbeloppet.
I en hit inkommen skrivelse meddelade sedermera Bernhoff, att han till
klaganden avsänt ett belopp av 6 kronor såsom ersättning för den uttagna
stämpelavgiften.
I en till domkapitlet i Lund avlåten skrivelse anförde jag därefter föl¬
jande.
Enligt 13 § 1 mom. lagen den 13 november 1936 örn domkapitel till¬
kommer det domkapitlet, bland annat, att hava inseende över prästerska¬
pets ämbetsförvaltning och leverne. I den mån det sålunda kommer till
domkapitlets kännedom, att en präst inom stiftet icke på ett behörigt sätt
fullgör sina ämbetsplikter eller eljest förfar annorlunda än som står i över¬
ensstämmelse med hans prästerliga ämbetes värdighet, äger domkapitlet
vidtaga åtgärder för ernående av rättelse därutinnan, även om det felaktiga
förfarandet icke är av sådan beskaffenhet att det kan anses innebära
tjänstefel.
Då klaganden i förevarande fall i sin till domkapitlet i Lund insända
skrift förklarat sig vilja för den åtgärd, domkapitlet kunde finna skäligt
vidtaga, meddela, att han icke syntes kunna få svar på sin hos pastor i
Glimåkra församling gjorda framställning om upplysning angående sin
farfaders födelsetid, synes klaganden närmast hava haft i tanke, att dom¬
kapitlet på grund av nyssnämnda stadgande skulle förhjälpa honom till
rättelse. Något yrkande kan han i varje fall icke anses hava framställt,
och det synes mig därför icke kunna göras gällande, att han intagit någon
partsställning i ett hos domkapitlet anhängiggjort mål. I detta samman¬
hang må erinras, att i den med förslag till lag om domkapitel framlagda
propositionen nr 241 till 1936 års riksdag i fråga örn rättegångsordningen
vid domkapitlen anfördes, att den väsentligaste avvikelsen från den all¬
117
manna rättegångsordningen i brottmål bestode däri, att domkapitlet ägde
att på eget initiativ upptaga och avdöma frågor om förbrytelse i ämbetet
av dem, som vore underkastade dess domsrätt. Frånsett sådana fall, an¬
fördes vidare, där åtal väcktes av J. K., J. O. eller M. O., anhängiggjordes
frågor om ämbetsförbrytelse av präst eller lärare icke av allmän åklagare,
utan anmälan om förbrytelsen och därmed förknippade omständigheter
gjordes hos domkapitlet, på det att detsamma måtte kunna undersöka det
anmälda förhållandet, och målet handlades sedan av domkapitlet utan att
någon åklagare däri förde talan.
Enligt min mening hade domkapitlet i Lund alltså i förevarande fall
bort behandla klagandens hänvändelse till domkapitlet såsom en begäran,
att domkapitlet måtte tillse, att svar å klagandens framställning till pas¬
torsämbetet lämnades. Sedan sådant svar, efter domkapitlets remiss, läm¬
nats klaganden, synes mig för klagandens vidkommande ärendet hava
kunnat avslutas, utan att utslag såsom i rättegång givits. Härigenom skulle
någon fråga om skyldighet för klaganden att lösa expedition icke hava
uppkommit. Genom att utslag meddelats har klaganden alltså åsamkats
en onödig kostnad för stämpelavgift.
Till försvar för behandlingen av klagandens skrift på sätt som skett har
domkapitlet anfört, att domkapitlet ansett densamma innefatta en anmä¬
lan mot pastor för tjänstefel. Med hänsyn till det i sådant fall anmälda
felets beskaffenhet kan det emellertid ifrågasättas, örn domkapitlet var
behörigt att handlägga mål örn ansvar för samma fel. Enligt 4 § lagen den
8 mars 1889 örn straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i
sådana mål skall präst, som i avseende å honom åliggande anteckningar i
kyrkobok angående borgerliga förhållanden eller meddelande av ämbets-
bevis därom gör sig skyldig till fel eller försummelse, som kan medföra
kränkning av allmän eller enskild rätt, dömas såsom i allmän strafflag örn
brott av ämbetsmän är stadgat. Enligt 13 § tredje punkten i 1889 års lag
skall åtal mot präst för förbrytelse, som i 4 § sägs, upptagas av världslig
rätt. Då det ifrågakomna felet, därest detsamma skulle betraktas såsom
begånget i ämbetet, enligt min mening närmast skulle varit att anse såsom
dröjsmål med utfärdande av ämbetsbevis rörande i kyrkobok antecknade
borgerliga förhållanden, synes det alltså hava ankommit på världslig dom¬
stol att handlägga talan örn ansvar för därigenom begånget tjänstefel. Örn
domkapitlet ansett klagandens skrift innefatta anmälan för tjänstefel, hade
domkapitlet sålunda icke bort handlägga saken såsom rättegångsmål och
däri meddela utslag.
Då emellertid klaganden erhållit gottgörelse för den honom åsamkade kost¬
naden för utlösande av domkapitlets utslag, lät jag bero vid mina sålunda
gjorda uttalanden.
118
3. Fråga om handläggning i jordbrukskommission av ärende
rörande vanhävd.
Av handlingarna i ett genom klagomål av homeopaten C. J. Eriksson i Borås
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.
Den 30 mars 1942 inköpte klaganden å auktion hemmanet 1/s mantal Karla¬
gården i Kinnarumma socken med en areal av 7 hektar åker och omkring 30
hektar skogsmark. Efter anmälan av Södra Älvsborgs läns kristidsstyrelse, att
hemmanet skulle vara föremål för vanhävd, besökte jordbrukskommissionen i
Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps verksamhetsområde den 5 augusti
1943 Karlagården och konstaterades därvid, att jorden varit obesådd och legat
i fullkomlig vanvård alltsedan klaganden inköpt hemmanet samt att gårdens
åbyggnader med undantag av en fallfärdig mindre stuga voro nedrivna.
I ett vid jordbrukskommissionens sammanträde å hemmanet fört protokoll,
av vilket avskrift sedermera tillställdes klaganden, antecknades följande:
”Jordbrukskommissionen ansåg uppenbar vanhävd föreligga å såväl jord
som byggnader och beslöt enhälligt att vid vite av femhundra (500) kronor
ålägga ägaren att i år höstplöja hälften av den odlade jorden samt till våren
beså densamma med vårsäd, att uppföra tillräckliga åbyggnader rymmande
gröda och djur samt en ändamålsenlig bostad för brukaren. Ladugården skall
vara färdig före den 1 juli 1944 och boningshuset före den 1 juli 1945. Ritning
och kostnadsberäkning å de byggnader som skola uppföras böra insändas till
kommissionen för granskning och godkännande. På gården skall anställas en
duglig stadigvarande boende brukare eller arrendator som håller fastighetens
åkerjord i god hävd.”
Under åberopande av det honom tillställda protokollsutdraget anförde kla¬
ganden i en hit inkommen skrift klagomål över att jordbrukskommissionen vid
vite ålagt honom att vidtaga de i protokollet angivna åtgärderna. I klagoskrif¬
ten framhöll klaganden att, om överhuvudtaget lagen den 30 juni 1942 om
åtgärder mot vanhävd av jordbruk vore tillämplig i fråga om Karlagården,
vilket klaganden bestrede, enär fastigheten icke undergått någon förändring
sedan ikraftträdandet av sagda lag den 1 juli 1942, kommissionen vid fattandet
av ovannämnda beslut överskridit sin befogenhet. Enligt 6 § i lagen skulle
jordbrukskommission, efter övervägande av förebragt utredning om vanhävd,
omedelbart söka med den, som vore ansvarig för avhjälpande av vanhävden,
träffa skriftlig överenskommelse, varigenom denne åtoge sig att inom viss tid
vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande. I förevarande fall
hade kommissionen så litet rättat sig efter denna bestämmelse, att den ej ens
kallat klaganden till den syn, som kommissionen enligt uppgift företagit, än
mindre sökt träffa någon överenskommelse med klaganden. Kommissionen hade
sålunda utan klagandens hörande beslutat att vid vite förelägga honom att
vidtaga vissa åtgärder. Enligt lag hade dock ej jordbrukskommissionen någon
119
beslutanderätt beträffande vitesföreläggande. Endast om godvillig uppgörelse
kunde träffas med jordägaren, kunde i överenskommelsen fastställas ett vite för
underlåtenhet av jordägaren att fullgöra överenskommelsen. Kunde överens¬
kommelse ej träffas eller fullgjordes ej åtagande i överenskommelse, skulle kom¬
missionen anmäla förhållandet till länsstyrelsen och därvid angiva de åtgärder,
som kommissionen funne nödiga för vanhävdens avhjälpande. Sedan ålåge det
länsstyrelsen att efter vederbörandes hörande och efter föranstaltande om syn,
därest sådan påkallades, föreskriva de åtgärder, som erfordrades för vanhävdens
avhjälpande, samt eventuellt förelägga vite för åtgärdernas vidtagande inom
föreskriven tid. Det vore sålunda att märka, att endast länsstyrelse lagligen
ägde rätt att förelägga vite och endast sedan jordägaren eller den för van¬
hävden ansvarige hörts och, om så påkallats, syn förekommit. Här hade jord-
brukskommissionen utan stöd av lag förelagt klaganden vite utan att ens
tillfälle lämnats honom att yttra sig i saken. Genom den mot klaganden före¬
tagna aktionen, vilken vunnit spridning i pressen, hade klaganden tillfogats
skada. På grund av vad sålunda anförts hemställde klaganden, att J. O. måtte
gentemot jordbmkskommissionens ledamöter vidtaga de åtgärder, vartill om¬
ständigheterna kunde föranleda.
Sedan i anledning av klagomålen jordbrukskommissionens ledamöter anmo¬
dats att inkomma med yttrande, anförde godsägaren Gustav Nilsson, härads¬
domaren Karl Eklöf och egnahemsdirektören Bror Nilsson i avgivet yttrande
följande.
Genom skrivelse den 24 juli 1943 från kristidsstyrelsen hade jordbrukskom-
missionen erhållit anmälan om vanhävd å Karlagården. Vid skrivelsen hade
varit fogad en rapport från kristidsstyrelsens spannmålsombud och jordbruks¬
expert, agronomen Henry Brandt. Den 5 augusti 1943 hade kommissionens
samtliga ledamöter i sällskap med Brandt besökt Karlagården. Därvid hade den
till hemmanet hörande åkerjorden befunnits i fullkomlig vanhävd och lagd för
fäfot till bete åt närboende grannars djur samt fastighetens byggnader nedrivna
och i det närmaste bortforslade. Den sorgliga anblicken hade ytterligare för¬
stärkts därav, att grödan på grannarnas angränsande fält tett sig utomordent¬
ligt vacker. Genom samtal med dessa grannar hade kommissionen erfarit, att
Karlagården visserligen på grund av de förra ägarnas ålder och sjuklighet icke
varit så väl hävdad som övriga jordbruk i orten, men örn fullkomlig vanhävd
hade det icke kunnat vara tal, då det under året 1941 odlats såväl höst- som
vårsäd och potatis samt på hösten 1941 fyra tunnland höstplöjts. Ägarna hade
också bebott fastigheten detta år. Kommissionen ville med det sagda tillbaka¬
visa klagandens uttalande, att sådan vanhävd förelegat vid hans inköp av egen¬
domen den 30 mars 1942, att 1942 års vanhävdslag icke skulle på detta fall
äga tillämpning. Kommissionen, vilken ansåge, att här förelåge ett av de mest
flagranta fall av vanhävd, som kommissionen haft under sin handläggning, hade
samma dag fattat sitt beslut örn de åtgärder, som borde företagas för vanhäv¬
120
dens avhjälpande. Ett protokollsutdrag därom hade tillställts klaganden i egen¬
skap av Karlagårdens ägare. Det hade naturligtvis varit kommissionens mening
att senare efterhöra, om klaganden accepterade förslaget eller ej. Gjorde han
det icke, hade kommissionen varit beredd att utan dröjsmål överlämna ärendet
till länsstyrelsen i Älvsborgs län, då någon prutmån från kommissionens sida i
detta ärende icke ansetts kunna komma i fråga, främst på grund av byggna¬
dernas demolering. Strax efteråt hade genom pressen gått ett meddelande, att
klaganden vänt sig till J. O., och då kommissionen senare genom hänvändelse
saväl till klaganden själv som till dennes advokat försökt få ett sammanträf¬
fande med klaganden till stånd, hade detta vägrats. Då det sålunda nu vore
uppenbart, att klaganden icke ville godkänna de åtgärder till vanhävdens av¬
hjälpande å Karlagården, som kommissionen föreslagit, komme kommissionen
att utan dröjsmål överlämna ärendet till länsstyrelsen. Beträffande offentliggö¬
randet i pressen av kommissionens besök å Karlagården och de beslut, som där¬
vid fattats, hade kommissionen intet därmed att skaffa. Någon skada kunde
näppeligen genom denna notis hava tillfogats klaganden, då hans egendoms-
affärer och sätt att sköta sina jordbruk långt tidigare varit föremål för pressens
uppmärksamhet. Med stöd av vad sålunda anförts hemställde jordbrukskom-
missionen, att klagandens skrift icke måtte föranleda någon J. 0:s åtgärd.
I avgivna påminnelser anförde klaganden, bland annat, att uppgiften att
jordbrukskommissionen sökt få till stånd ett sammanträffande med klaganden
icke vore riktig. Först den 14 oktober 1943 eller sista dagen för yttrandets av¬
givande till J. O. hade klagandens advokat uppsökts av en av kommissionens
ledamöter, som frågat, huruvida ej någon uppgörelse kunde träffas. Vad denna
uppgörelse skulle gå ut på hade emellertid ej sagts. Samma dag hade klaganden
fått telefonpåringning med enahanda förfrågan. Några underhandlingar angå¬
ende överenskommelse jämlikt 6 § vanhävdslagen hade sålunda ej ägt rum
vare sig före beslutet eller efter detsamma. Kommissionen hade trots klagandens
anmälan framhärdat i sin åsikt beträffande sin kompetens därigenom, att den
till länsstyrelsen gjort anmälan jämlikt nyssnämnda lagrum. I
I anledning av jordbrukskommissionens anmälan till länsstyrelsen förordnade
länsstyrelsen, efter klagandens hörande, den 17 november 1943 jämlikt 9 §
vanhävdslagen kommissionen att skyndsamligen, medan tjänlig väderlek ännu
rådde, låta å fastigheten verkställa höstbruk. Därjämte förordnade länssty¬
relsen jämlikt 5 § nämnda lag jordbrukssakkunniga män att förrätta syn å
fastigheten.
Den 26 februari 1944 meddelade länsstyrelsen slutligt utslag i saken. I ut¬
slaget fann länsstyrelsen, att klagandens såväl underlåtenhet att åren 1942
och 1943 vidtaga någon som helst annan brukning av åkerjorden än densammas
upplåtande för avbetningsändamål som ock åtgärd att riva och bortföra huvud¬
delen av åbyggnaderna utan att förhållanden varit för handen, som omförmä-
121
las i 2 § omnämnda lag, måste anses innebära vanhävd av jordbruket, därför
klaganden vore ansvarig. Då överenskommelse mellan jordbrukskommissionen
och klaganden angående vanhävdens avhjälpande icke kunnat träffas, prövade
länsstyrelsen, som på grund av tidsförhållandena och omständigheterna i ären¬
det icke fann skäl att för det dåvarande tillförbinda klaganden nybyggnadsskyl¬
dighet å hemmansdelen, lagligt ålägga honom vid vite av 500 kronor att an¬
tingen genom utarrendering till jordbrukande granne av hemmansdelens åker¬
jord för verklig jordbruksdrift och för tid, ej understigande fem år, eller i när¬
mare angiven ordning sommaren och hösten 1944 med avseende å den odlade
jorden i rätt tid och på behörigt sätt vidtaga sådana åtgärder, att jorden i sin
helhet från och med nästpåföljande vegetationsperiod vore försatt i kultur
enligt i orten gängse sed för jordbruk av ifrågavarande storlek och beskaffenhet.
På anmodan av mig inkom därefter jordbrukskommissionen med samtliga
vid kommissionens sammanträden under åren 1942 och 1943 hållna protokoll,
av vilka inhämtades bland annat följande.
Den 14 december 1942 beslöt enligt upprättat protokoll jordbrukskommis¬
sionen på anförda skäl att ålägga ägaren av 1 /2 mantal Sjö i Mårdaklevs socken
Malkom Pettersson att vid vite av 200 kronor inom ett år från den 14 mars
1943 reparera gårdens åbyggnader samt anställa en duglig brukare eller arren¬
dator. Enligt protokoll den 7 juni 1943 beslöt kommissionen sagda dag, sedan
vid besiktning å hemmanet Sjö konstaterats, att inga åtgärder vidtagits för
påtalade bristers avhjälpande, att ”ännu en gång och genom rekommenderat
brev avfordra ägaren förbindelse”, att han före den 1 juli 1944 skulle avhjälpa
bristerna samt att, örn därigenom icke kunde vinnas rättelse, saken skulle an¬
mälas för länsstyrelsen.
Den 14 december 1942 ålade enligt protokollet kommissionen på anförda skäl
ägarna av 3/ie mantal Tånghult i Mårdaklevs socken Robert Andersson och
Oskar Larsson vid vite av 200 kronor att inom två år från den 14 mars 1942
iståndsätta gårdens åbyggnader samt anställa en duglig brukare eller arrenda¬
tor. Vid besiktning å gården den 7 juni 1943, därvid denna befanns vara i
samma skick som vid en år 1942 verkställd besiktning, beslöt kommissionen
därefter att avfordra ägarna förbindelse, att gården skulle iståndsättas i enlig¬
het med kommissionens beslut den 14 december 1942.
Enligt protokollet den 14 december 1942 beslöt kommissionen vidare att
ålägga Bark & Warburgs förnyade aktiebolag såsom ägare av 1/., mantal Ragle¬
backa med underlydande torp i Mårdaklevs socken att vid vite av 200 kronor
inom två år uppföra ny ladugård och reparera eller ombygga boningshuset
samt anställa en å gården boende brukare eller arrendator. Då vid besiktning
den 7 juni 1943 befanns, att några åtgärder för gårdens iståndsättande icke
vidtagits, beslöt kommissionen samma dag tillställa bolaget ”ytterligare en skri¬
velse” i saken. I denna skrivelse, som dagtecknades den 9 augusti 1943, för¬
klarade kommissionen, att kommissionen såge sig nödsakad att hemställa örn
122
skriftlig förbindelse från bolaget att till år 1944 med säd och rotfrukter hava
besått minst halva den odlade arealen å Raglebacka samt före den 1 juli 1944
hava uppfört eller iståndsatt tillräckliga byggnader å fastigheten, som det stöde
bolaget fritt att bruka för egen räkning eller utarrendera. I skrivelsen hette
det därefter: ”Detta ålägger jordbrukskommissionen Eder att utföra vid även¬
tyr av femhundra (500) kr. vite.---Uraktlåter Ni att inom en månad
avgiva svar och den skriftliga förbindelse kommissionen begär kommer kom¬
missionen att anmäla förhållandet för länsstyrelsen.”
I en till jordbrukskommissionen i Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
verksamhetsområde avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.
I 1 § lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk stadgas
att, om å brukningsdel finnes odlad jord till en vidd överstigande ett hektar,
skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig därige¬
nom att jorden så vanskötes, att dess avkastningsförmåga äventyras, eller där¬
igenom att nödiga byggnader bortföras eller länmas utan underhåll.
Uppsikten över jordbruk av ifrågavarande slag utövas av de enligt lagen den
2? juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk tillsatta jordbrukskommissio-
nerna. Där jordbrukskommissionen finner skälig anledning antaga, att å bruk¬
ningsdel förekommer vanhävd, åligger det kommissionen att verkställa utred¬
ning i ärendet.
I 6 § lagen den 30 juni 1942 stadgas att, om jordbrukskommissionen efter
övervägande av den utredning som förebragts finner, att å brukningsdelen före¬
ligger vanhävd, skall kommissionen omedelbart söka med den, som är ansvarig
för avhjälpande av vanhävden, träffa skriftlig överenskommelse, varigenom
denne åtager sig att inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens
avhjälpande. I överenskommelsen skola angivas de särskilda åtgärder, som
skola vidtagas, ävensom i fråga om varje särskild åtgärd utsättas tid, inom vil¬
ken åtgärden skall vara verkställd. Tiden bör i allmänhet ej överstiga två år
men må, där så anses oundgängligen erforderligt, utsträckas till fyra år. Tillika
må i överenskommelsen fastställas vite, dock högst 500 kronor, för underlåten¬
het att fullgöra överenskommelsen.
I lagrummet heter det vidare, att kan överenskommelse ej träffas eller full-
göres ej åtagande i överenskommelse, skall kommissionen utan dröjsmål anmäla
förhållandet till länsstyrelsen och därvid angiva de åtgärder, som kommissionen
finner nödiga för vanhävdens avhjälpande.
I 7 § meddelas bestämmelser örn de åtgärder länsstyrelsen efter anmälan
enligt 6 § har att vidtaga för vanhävdens avhjälpande. Har i överenskommelse,
som avses i 6 §, fastställts vite, äger länsstyrelsen, om skäl därtill föreligga, ut¬
döma vitet. Vid meddelande av föreläggande för jordägaren äger länsstyrelsen
fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse
ävensom fälla till sådant vite.
123
I förevarande fall är upplyst, att jordbrukskommissionen i Älvsborgs läns
södra hushållningssällskaps verksamhetsområde vid besiktning den 5 augusti
1943 å klaganden tillhöriga hemmanet Karlagården funnit denna fastighet vara
föremål för vanhävd. Enligt kommissionens protokoll i ärendet har kommis¬
sionen därför beslutat att vid vite av 500 kronor ålägga klaganden att vidtaga
vissa åtgärder för avhjälpande av vanhävden. Utdrag av nämnda protokoll har
sedermera tillställts klaganden.
Vad till en början angår det förhållandet, att jordbrukskommissionen ansett
sig böra mot klaganden vidtaga åtgärder enligt lagen den 30 juni 1942, finner
jag klagomålen i denna del ej föranleda någon min vidare åtgärd.
Beträffande sättet för kommissionens behandling av ifrågavarande ärende
mot klaganden må anföras följande.
Såsom av de ovan återgivna bestämmelserna i lagen den 30 juni 1942 fram¬
går äger jordbrukskommissionen ej befogenhet att ålägga en jordägare att av¬
hjälpa vanhävd, utan kommissionen har allenast att därutinnan söka träffa
överenskommelse med jordägaren. Det klaganden tillställda protokollsutdraget
måste emellertid hava ingivit klaganden den föreställningen, att kommissionen
beslutat ålägga honom att vid vite vidtaga de i protokollet angivna åtgärderna.
Tydligt är att, om kommissionens beslut haft denna innebörd, kommissionen
därmed i betänklig grad skulle hava överskridit sin befogenhet.
I sin förklaring har kommissionen anfört, att kommissionens beslut icke vore
att betrakta som ett åläggande för klaganden utan allenast innefattade, att
förslag till överenskommelse enligt 6 § i 1942 års lag med de i beslutet an¬
givna villkoren skulle föreläggas klaganden för antagande. Det hade sålunda
varit kommissionens avsikt att sedermera inhämta klagandens besked, huruvida
överenskommelse kunde träffas och vite däri utsättas för underlåtenhet att
fullgöra överenskommelsen.
Ehuru vad kommissionen sålunda anfört knappast synes kunna stå i över¬
ensstämmelse med protokollets ordalag, har det dock vunnit stöd av den under¬
sökning, jag vidtagit med avseende å kommissionens tidigare beslut i liknande
ärenden. I de ovan anförda fallen av vanhävd å olika fastigheter i Mårdaklevs
socken synes kommissionen hava vid ett tillfälle beslutat ålägga vederbörande
jordägare vid vite att vidtaga vissa åtgärder å deras fastigheter samt, då vid
senare verkställd besiktning konstaterats att inga åtgärder blivit vidtagna,
senare fattat särskilt beslut om att avkräva respektive jordägare förbindelse att
vidtaga de i det tidigare beslutet angivna åtgärderna.
Med hänsyn till vad sålunda iakttagits synes det mig kunna antagas, att
jordbrukskommissionen med beslutet den 5 augusti 1943 avsett allenast att
avkräva klaganden en förbindelse att vid vite verkställa de i beslutet omför-
mälda åtgärderna. Det torde för övrigt kunna anses uteslutet, att klaganden
för underlåtenhet att fullgöra åläggandet av länsstyrelsen skulle hava dömts
till utgivande av vite.
Av vad jag nu anfört framgår, att jordbrukskommissionen förfarit felaktigt
124
såtillvida, att protokollet rörande kommissionens beslut i klagandens ärende
gi\its en missvisande avfattning. Protokollet hade således ej bort avfattas såsom
ett åläggande för klaganden utan såsom en anmaning till honom att träffa viss
angiven uppgörelse med kommissionen, vid äventyr att förhållandet eljest an¬
mäldes till länsstyrelsen. Samma anmärkning gäller avfattningen jämväl av
protokollen den 14 december 1942 i de ovan omförmälda ärendena rörande
fastigheter i Mårdaklevs socken.
Under framhållande av önskvärdheten av att mina ovan gjorda uttalanden
vinna beaktande i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet låter
jag bero vid vad i saken förevarit.
Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.
4. Fråga om skyldighet för åklagare att anställa åtal för
rattfylleri.
Enligt en av polisöverkonstapeln Herman Käll den 18 september 1942
avgiven polisrapport blev lastbilsföraren Bertil Andersson i Linköping
den 4 september 1942 klockan 21,10 införd å Motala stads polissta¬
tion av poliskonstapeln Edvin Rudolf Kling. Denne rapporterade där¬
vid, att han anhållit Andersson för det denne framfört lastautomo-
bilen E4167 å Sjögatan i Motala och därunder varit så påverkad av
starka drycker, att han uppenbarligen icke var lämplig att föra motor¬
fordon. Kling uppgav vidare, att den undersökning, som föranlett anhål¬
landet, av honom verkställts sedan han på polisstationen erhållit under¬
rättelse örn att några fulla män uppehöllo sig vid en lastbil på Sjögatan.
Enligt polisrapporten förmärktes vid Anderssons införande å polissta¬
tionen en tydlig spritlukt från hans andedräkt, varjämte iakttogs att hans
ansiktsfärg var lätt rodnad.
Sedan Andersson erkänt, att han samma dag klockan mellan 20 och
20,30 på Källaren Vättern i staden till måltid förtärt två supar brännvin
om tillsammans 10 centiliter och en flaska pilsnerdricka, klass II, blev An¬
dersson av Kling och poliskonstapeln Gösta Lennart Claesson förd till
stadsläkaren i staden för undersökning och tagande av blodprov.
Över undersökningen utfärdade stadsläkaren följande
”Protokoll, fört vid undersökning för påvisande av alkoholpåverkan.
Den undersöktes namn Karl Bertil Andersson Yrke Lastbilschaufför Bo¬
stad Skolgatan 17, Linköping, Ålder 30 år. Undersökningen påbörjades den
4.9. kl. 21,50. Blodprov togs den 4.9. kl. 22. Undersökningen företogs var?
hos dr Toss. Undersökningen utfördes av Stadslän G. Toss.
Kort uppgift beträffande anledningen till undersökningen Hans lastbil
hejdades av polisen, som misstänkte, att föraren, ovanstående person, var
125
påverkad av spritdrycker. Han uppger själv att han förtärt 2 supar 15
centiliter och en flaska pilsner.
Undersökningsfynd:
1. Kroppsvikt 63,5 kg. (utan kläder).
2. Puls: regelbunden — normal — 84 slag i minuten.
3. Pupiller, reaktion för ljus normal.
4. Tecken på Ataxi: gången: säker — vid vändning: säker.
Rombergs skärpta prov (fotterna utefter varandra i sagitallinjen, blun¬
dande) stadig.
Handrörelser: finger: fingerprovet: säkert.
Tal (ev. uppläsning): distinkt.
5. Utseende: ansiktsfärg — lätt rodnad, uppkastning eller spår därav? Nej.
Hicka Nej. Klädedräkten: ordnad.
6. Uppträdande: behärskad — hövlig.
7. Orientering i fråga örn tid och rum Ja.
8. Framställningsförmåga: klar.
9. Gör den undersökte intryck av att vara påverkad, fastän positiva sym¬
tom ej erhållits vid undersökningen enl. 4—8? Nej.
10. Tecken på kroppsskada genom olycksfall Nej.
11. Tecken på sjukdom (epilepsi, hjärnblödning, commotio, diabetes, psy¬
kos, utmattning) Nej.
12. Spritlukt från andedräkten: Ja, något.
13. Urin: spritlukt Nej. Gerhards prov? Nej.
14. Uppgifter angående a) spritkonsumtion, b) tiden för densammas bör¬
jan: 2 supar och 1 flaska öl omkr. kl. 20.
Den undersökande läkarens konklusion:
a) den undersökte är lindrigt påverkad av alkohol.
b) den undersökte är icke så påverkad av starka drycker att han kan
antagas ej äga nödigt herravälde över sina handlingar.
Härmed intygas, att hud, stilett eller kniv vid provtagningen desinfekte¬
rats med 1-promillig sublimatlösning och ej med sprit, eter, karbolsyra eller
annan flyktig organisk vätska.
Motala den 4 sept. 1942.
Gideon Toss.”
Klockan 22,15 återfördes Andersson till polisstationen.
Enligt anteckning i rapporten konstaterades vid undersökning av last-
automobilen, att bilens vattentank var tom. Bakom sätet i bilens förarhytt
påträffades en tom halvliterbutelj, som invändigt tydligt luktade sprit och
utvändigt var försedd med etikett ”Kronbrännvin”. Vidare konstaterades,
att på bilens lastflak transporterades en dam- och två herrcyklar.
Vid ett med Andersson före läkarundersökningen hållet förhör berättade
denne, bland annat, följande: Andersson, som innehade körkort E 23881,
utfärdat den 13 april 1932 och gällande för bil, vore anställd såsom last-
126
bilsförare hos åkerifirman David Jonsson i Linköping. Denna firma inne¬
hades av stärbhusdelägarna efter Jonsson och förestodes av dennes son Sven
Aldor Jonsson. Under eftermiddagen den 4 september 1942 hade Anders¬
son fört lastbilen E 4167 från Linköping till Motala med last av plattor,
som lämnats vid murbruksfabriken i Motala. Ifrågavarande körning hade
avslutats klockan omkring 19. Under resan från Linköping hade två för
Andersson okända personer medföljt å bilen, och hade de båda männen
haft dem tillhöriga cyklar liggande på bilens flak. Sedan plattorna lossats,
hade Andersson fört bilen genom Motala för att fortsätta till Varamo-
baden. De båda männen hade stigit av i närheten av Källaren Vättern,
där Andersson något senare samma kväll skulle sammanträffa med dem,
då de skulle medfölja åter till Linköping. I Varamobaden hade Andersson
hämtat en hans hustru tillhörig damcykel, som varit inställd där sedan
Andersson och hans hustru sommaren 1942 tillbringat semestern därstädes.
När Andersson pålastat damcykeln, hade han fört lastbilen till Sjöga¬
tan i närheten av Källaren Vättern och parkerat den där. Andersson hade
själv begivit sig in på restaurangen, där han sammanträffat med de två
okända männen. Andersson hade där till måltid, bestående av fisk och po¬
tatis, förtärt två supar brännvin om tillsammans 10 centiliter och en
flaska pilsnerdricka, klass II. Andersson hade icke vare sig under den 3
september eller under natten till den 4 september eller under sistnämnda
dag förtärt ytterligare rusdrycker eller rusgivande drycker. Till Källaren
Vättern hade Andersson ankommit vid 20-tiden och hade han kort därefter
blivit serverad. Vid 20,45-tiden hade måltiden varit avslutad, och hade An¬
dersson då i sällskap med de båda okända männen begivit sig till platsen,
där bilen var parkerad. Sedan Andersson startat bilen, hade han i sällskap
med en av de båda männen fört bilen från parkeringsplatsen för att köra
till Linköping. Efter en kortare färd hade bilen stannats av Andersson, när
en uniformerad polisman givit tecken därom. Den andre okände mannen
hade före avfärden från parkeringsplatsen avlägsnat sig.
Efter läkarundersökningen hördes Andersson ånyo i saken, och berättade
han enligt rapporten därvid följande: Ifrågakomna den 4 september hade
Andersson av Sven Aldor Jonsson fått tillstånd att med lastbilen företaga
en färd till Varamobaden för att hämta en hans hustru tillhörig cykel, som
varit inställd där. Före avfärden från Linköping hade Andersson på ett
kafé vid Apotekaregatan sammanträffat med Jonsson och rörarbetaren
Axel Andersson, vilka båda förklarat, att de ämnade följa med på färden
till Motala. Under kafébesöket, som skett vid 18-tiden, hade Bertil Anders¬
son för sin del förtärt ungefär ett glas pilsnerdricka. Andersson hade där¬
efter fört bilen direkt till Motala och stannat i närheten av Källaren Vät¬
tern, varvid Jonsson och Axel Andersson stigit av. Bertil Andersson hade
överenskommit med dem, att de en stund senare skulle sammanträffa på
Källaren Vättern. Jonsson och Axel Andersson hade haft sina cyklar liggan¬
127
de på lastbilens flak. Bertil Andersson hade därpå kört till Varamobaden,
där han hämtat damcykeln, och därefter till en gata i närheten av Källa¬
ren Vättern. Sedan Andersson parkerat bilen, hade han begivit sig till
Källaren Vättern, varest han sammanträffat med Jonsson och Axel An¬
dersson. Vid 20-tiden hade Bertil Andersson där till måltid förtärt två
supar brännvin örn tillsammans 10 centiliter samt en flaska pilsnerdricka.
Sedan Bertil Andersson i sällskap med Jonsson och Axel Andersson strax
före klockan 21 lämnat restaurangen, hade de i sällskap begivit sig till den
plats, där Andersson haft bilen parkerad. Medan Bertil Andersson vid¬
tagit åtgärder för att starta bilens motor hade Jonsson och Axel Andersson
”kommit ihop sig”, men hade Bertil Andersson, som varit upptagen med
bilen, icke så noga sett på. När Bertil Andersson varit färdig med bilen,
hade han tagit plats i förarhytten vid förarplatsen och fört bilen från
parkeringsplatsen för att köra till Linköping, men hade han icke sett vart
Jonsson tagit vägen. Axel Andersson hade sprungit fatt bilen och hoppat
upp i den kort efter det Bertil Andersson kört från parkeringsplatsen. När
Bertil Andersson fört bilen ungefär 100 meter eller förbi kvarteret, varest
Källaren Vättern vöre belägen, hade en uniformerad poliskonstapel givit
stopptecken åt Andersson, som därvid genast stannat. Andersson hade blivit
uppmanad att stiga ur bilen och kort därefter blivit anhållen och förd till
polisstationen.
Andersson förnekade, att han hade någon vetskap örn halvliterbuteljen,
som anträffats i lastbilens förarhytt, och förklarade, att han icke känt sig
på något sätt påverkad av de på Källaren Vättern förtärda rusdryckerna.
Han förstode, att det icke vore lämpligt att föra bil efter spritkonsumtion.
Jonsson uppgav vid förhör, att Bertil Andersson den 4 september erhållit
Jonssons tillstånd att använda ifrågavarande lastbil för att i Motala hämta
en del Andersson tillhöriga möbler. Före Anderssons avfärd hade Jonsson
sammanträffat med Andersson på ett kafé och förklarat sig villig med¬
följa till Motala samt åter till Linköping. Även en rörarbetare, med vilken
Jonsson och Andersson sammanträffat på kaféet, hade förklarat sig vilja
medfölja på färden. Jonsson och rörarbetaren hade medfört cyklar, som
de placerat på lastbilens flak, varefter de medföljt bilen till Motala. Före
avfärden från Linköping hade Jonsson av en bekant blivit bjuden på
brännvin. Jonsson saknade vetskap örn flaskan, som anträffats i bilens
förarhytt. Vid framkomsten till Motala hade Jonsson och rörarbetaren stigit
av bilen i närheten av Källaren Vättern och hade Andersson sagt, att han
en stund senare skulle komma och hämta Jonsson och rörarbetaren på
nämnda restaurang. Andersson hade även något senare inkommit till Källaren
Vättern, varest Andersson spisat, men hade Jonsson icke observerat, huru
mycket brännvin som Andersson förtärt. Sedan samtliga tre avslutat sina
måltider, hade de begivit sig till platsen, där Andersson parkerat lastbilen.
Jonsson, som förtärt två supar brännvin och pilsnerdricka under restaurang¬
128
besöket, hade icke något minne av vad som därefter passerat. Han hade
senare vaknat i arresten på polisstationen.
Enligt anteckning i polisrapporten blev Jonsson klockan 22,10 införd å
polisstationen, sedan han anträffats överlastad av starka drycker.
Axel Andersson berättade vid förhör, att han den 4 september vid 17-
tiden på ett kafé i Linköping sammanträffat med ”Bertil med nosa”, som
befunnits vara Bertil Andersson, och en i dennes sällskap varande man,
vilken befunnits vara Sven Aldor Jonsson. Bertil Andersson hade omtalat,
att han skulle företaga en färd med lastbil till Motala, och hade såväl Axel
Andersson som Jonsson förklarat sig villiga att följa med. Bertil Andersson
hade fört bilen direkt till Motala, varest Axel Andersson och Jonsson stigit
av i närheten av Källaren Vättern, dit Bertil Andersson skulle komma en
stund senare. På Källaren Vättern hade Axel Andersson och Jonsson till
måltid förtärt vardera två supar brännvin och en flaska pilsnerdricka.
Härunder hade Bertil Andersson kommit, och även han hade till måltid för¬
tärt två supar brännvin och en flaska pilsnerdricka. Sedan Bertil Andersson
avslutat sin måltid, hade de tre i sällskap gått till en plats, där Bertil
Andersson haft bilen parkerad. Medan Bertil Andersson varit upptagen
med att ordna med bilens motor hade Jonsson, som blivit påtagligt berusad,
börjat bråka med Axel Andersson och försökt att misshandla denne. Här¬
under hade bilen förts från parkeringsplatsen, men Axel Andersson hade
sprungit fatt bilen och hoppat upp i den samt placerat sig till höger om Ber¬
til Andersson i bilens förarhytt. När Bertil Andersson fört bilen en bit, hade
en uniformerad poliskonstapel givit stopptecken och hade bilen stannats.
Bertil Andersson hade blivit anhållen och förd till polisstationen, dit jämväl
Axel Andersson följt med.
Axel Andersson förnekade varje kännedom om den i lastbilens förarhytt
påträffade buteljen och förklarade, att han icke förmärkt, att Bertil Anders¬
son blivit påverkad av de på restaurangen förtärda rusdryckerna.
Bertil Andersson fick lämna polisstationen den 4 september kl. 23,10
och avhämtade han under efternatten bilen.
Från statens rättskemiska laboratorium inkom därefter den 15 septem¬
ber 1942 till polisstationen ett så lydande utlåtande:
”Analys av alkoholkoncentrationen i blodprov taget av d:r G. Toss
från lastbilschauffören Karl Bertil Andersson den 4 september 1942 kloc¬
kan 22.
Analysen utfördes enligt Widmarks mikrometod. Som medelvärde av tre
analyser erhölls ett reduktionsvärde motsvarande 2,io promille alkohol.
Å insända blodprov har även inom grupperna med relativt hög alkohol¬
koncentration medelfelet befunnits icke överstiga 0,05 promille (resp. tre¬
dubbla medelfelet 0,15 promille).
Alkoholkoncentrationen i Karl Bertil Anderssons blod vid provtagnings-
tillfället den 4 september 1942 kl. 22 har med säkerhet överstigit 1,5 pro-
129
mille har med säkerhet överstigit 0,8 promille, då hänsyn tages till de
gränser som betingas av tredubbla medelfelet.
Enligt den provtagande läkarens uppgift har desinfektionen vid prov¬
tagningen utförts på föreskrivet sätt.
Anmärkning: Enär Andersson enligt uppgift förtärt sprit (2 supar plus
1 flaska öl) kort före anmärkningstillfället omk. kl. 21,05, kan intet bestämt
uttalande göras angående alkoholkoncentrationen i hans blod vid anmärk¬
ningstillfället kl. 21,05.
Stockholm och Statens rättskemiska laboratorium den 14 september
1942.
Erik Wolff.
Föreståndare.”
Den av Käll efter utlåtandets mottagande upprättade polisrapporten
överlämnades den 18 september 1942 till stadsfiskalskontoret.
Genom en den 18 mars 1944 utfärdad stämning instämde sedermera
Käll i egenskap av tillförordnad stadsfiskal Bertil Andersson till rådhus¬
rättens i Motala sammanträde den 3 april 1944 med yrkande om ansvar
för det Andersson den 4 september 1942 i staden fört lastbilen E 4167 och
därunder varit så påverkad av starka drycker, att det kunde antagas att
han icke på betryggande sätt kunnat föra bilen, enär alkoholkoncentra¬
tionen i hans blod med säkerhet överstigit 1,5 promille.
Målet handlades å utsatt dag i närvaro av stadsfiskalen Conrad Sterner
såsom allmän åklagare. Andersson vidhöll i huvudsak sina vid polisförhö¬
ret lämnade uppgifter. På begäran av Sterner uppsköts målet för ytter¬
ligare utredning till den 24 april 1944.
Vid förnyad handläggning av målet den 24 april hördes såsom vittnen
kontorsskrivaren Gunnar Vilhelm Gyllberg i Linköping, vilken tjänstgjort
såsom tillförordnad stadsfiskal i Motala den 4 september 1942 och när¬
varit vid Anderssons anhållande och införande å polisstationen, samt Kling
och Axel Andersson.
I därefter meddelat utslag yttrade rådhusrätten, såvitt angår ansvars¬
frågan, följande: Enär det i målet måste anses utrett, att Bertil Andersson
vid förande av bil i Motala den 4 september 1942 varit så påverkad av
starka drycker, att det kunde antagas, att han icke på betryggande sätt
kunnat föra fordonet, prövade rådhusrätten rättvist jämlikt 1 § 1 mom.
lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon
döma Andersson att hållas i fängelse en månad.
Rådhusrättens utslag vann laga kraft.
Vid en av mig den 26 april 1944 verkställd inspektion av länsstyrelsen
i Östergötlands län tog jag del av rådhusrättens samma dag till länsstyrel¬
sen inkomna utslag och fann anmärkningsvärt, att det brott, för vilket
Andersson dömts, ej blivit åtalat tidigare.
9 — Justitieombudsmannens ömhet eber ät t else till 10//5 ars riksdag.
130
Landssekreteraren Algot Pehardt uppgav, att Andersson på grund av
länsstyrelsens ovetenhet om brottet, som ej var anmält av stadsfiskalen,
erhållit trafikkort den 26 februari 1944.
Sedan jag i anledning av vad sålunda förekommit anmodat Käll att in¬
komma med yttrande, anförde Käll följande.
Den av Käll den 18 september 1942 upprättade polisrapporten i före¬
varande sak vore samma dag registrerad såsom inkommen till stadsfiska¬
len. Sitt första förordnande såsom stadsfiskal i staden hade Käll erhållit
från och med den 5 mars 1944. Vid genomgång av inneliggande ärenden,
som ännu icke blivit föremål för åtal, hade Käll funnit ifrågavarande ären¬
de rörande Bertil Andersson. Käll hade — om än med viss tvekan — an¬
sett, att Andersson gjort sig skyldig till rattfylleri, enär vittnesbevisning
syntes kunna erhållas. Undersökningsprotokoll och blodprovsanalys hade
nämligen icke givit säkert stöd för åtal. Stämning hade utfärdats den 18
mars 1944. Sedan rådhusrätten översänt sitt utslag i målet till länsstyrel¬
sen, hade en tjänsteman där ringt och frågat om anledningen till att brot¬
tet icke blivit anmält. Vid tiden för stämningens upprättande hade Käll
trott, att vederbörlig anmälan gjorts till länsstyrelsen av Sterner eller att
hinder därför förelegat, enär några anteckningar därom icke funnos. I
I infordrat yttrande anförde Sterner därefter följande.
Av innehållet uti det av stadsläkaren Toss förda protokollet framginge,
att Bertil Andersson icke varit så påverkad av starka drycker, att han
ansetts sakna nödigt herravälde över sina handlingar. Den kliniska under¬
sökningen hade alltså givit ett rent negativt resultat. Det av rättskemiska
laboratoriet utfärdade beviset av den 14 september 1942 innehölle, att An¬
dersson vid provtagningsögonblieket hade en alkoholkoncentration av 2,10
promille. På grund av det i beviset intagna tillägget, att ”enär Andersson
enligt uppgift förtärt sprit (2 supar -f- 1 flaska öl) kort före anmärknings-
tillfället omk. kl. 21,05, kan intet bestämt uttalande göras angående alko¬
holkoncentrationen i hans blod vid anmärkningstillfället kl. 21,05”, före-
låge enligt Stemers bestämda uppfattning icke något som helst bevis om
Anderssons påverkade tillstånd vid anmärkningstillfället. Detta tillägg un¬
danryckte, enligt Sterners förmenande, bevisvärdet av uppgiften om en
alkoholkoncentration i blodet av 2,10 promille. Det förelåge alltså icke nå¬
got bevis om Anderssons påverkade tillstånd vid anmärkningstillfället.
Varken den kliniska undersökningen eller analysbeviset strede mot Anders¬
sons påstående, att han före avfärden från Linköping förtärt allenast ett
glas pilsner, klass II, och å Källaren Vättern till där intagen måltid två
snapsar brännvin om tillhopa 10 centiliter samt en flaska pilsner, klass II.
Det syntes närmast hava varit den mellan Axel Andersson och Sven Aldor
Jonsson uppkomna tvistigheten och därav föranlett bråk, som givit polisen
131
anledning att ingripa. Med hänsyn till dels innehållet uti det av vederbö¬
rande undersökningsläkare förda protokollet, dels analysbeviset samt dels
slutligen Anderssons egna uppgifter om den myckenhet sprit, som han
förtärt den 4 september, vilka uppgifter icke blivit motsagda vare sig av
den Sterner tillhandakomna polisrapporten eller sedermera vid målets
handläggning inför rådhusrätten, hade Sterner funnit bevisningen så svag,
att han icke ansett sig kunna ställa Andersson till ansvar för det han vid
tillfället skulle hava varit berörd av starka drycker i sådan utsträckning,
att han icke ägt nödigt herravälde över sina handlingar. Av denna anled¬
ning hade Sterner varit besluten avföra ärendet ur brottmåls journalen.
Under mars månad 1944 hade Sterner, efter därom gjord framställning,
erhållit någon tids ledighet med Käll såsom vikarie. När Käll och Sterner
vid ledighetens inträdande samtalat om en del mål och ärenden, hade även
kommit att beröras rapporten i ärendet mot Andersson, varvid Sterner
uttalat den meningen, att bevisningen vore så svag att ett åtal mot An¬
dersson icke syntes med någon som helst utsikt till framgång kunna an¬
ställas. Käll hade därvid tillagt, att det måhända, utöver den bevisning
som Kling, vilken anhållit Andersson, kunde prestera, icke kunde vara ute¬
slutet att erhålla ytterligare vittnesbevisning. För den händelse dylik be¬
visning skulle kunna erhållas hade Sterner och Käll enats om, att Anders¬
son borde ställas under tilltal. Sådan bevisning hade det också lyckats Käll
att erhålla, varför han i egenskap av tillförordnad stadsfiskal den 18 mars
1944 utfärdat stämning å Andersson. I målet avhörda vittnen hade uttalat
den meningen, att Andersson, enligt deras uppfattning, vid omstämda till¬
fället varit berörd av starka drycker i den utsträckning, att han icke ägt
nödigt herravälde över sina handlingar. Såvitt Sterner kunde förstå, hade
rådhusrätten också stött sitt fällande utslag på de avhörda vittnenas ut¬
talade omdömen.
I ett tillägg till yttrandet anförde Sterner slutligen, att oaktat inne¬
hållet uti det av Toss förda protokollet och det å analysbeviset tecknade
tillägget ävensom Anderssons egna icke motbevisade uppgifter syntes lik¬
väl försiktigheten hava bjudit och, måhända, jämväl skyldighet hava åle¬
gat Sterner att lämna länsstyrelsen meddelande örn det inträffade. Med
hänsyn till innehållet uti berörda båda handlingar hade Sterner däremot
ansett sig i brist på annan bevisning sakna befogenhet att föranstalta om
indragning av Anderssons körkort.
På anmodan avgav därefter professorn Wolff yttrande i fråga örn inne¬
börden av ovan omförmälda tillägg å rättskemiska laboratoriets analys
den 14 september 1942, och anförde Wolff därutinnan följande.
Innebörden i ifrågavarande tillägg vore den, att Andersson enligt upp¬
gift förtärt sprit i avsevärd mängd så kort tid före anmärkningstillfället,
att resorptionen av spriten icke kunnat antagas vara avslutad vid an-
132
märkningstillfället, och att det därför vore möjligt, att alkoholkoncentra¬
tionen i Anderssons blod varit väsentligt lägre vid anmärkningstillfället
klockan 21,05 än vid provtagningstillfället klockan 22. Alkoholkoncentra¬
tionen i blodet klockan 22 kunde nämligen till större eller mindre del här¬
röra från alkohol, som klockan 21,05 äimu icke hunnit upptagas i blodet.
Något bestämt värde på alkoholkoncentrationen i Anderssons blod vid
anmärkningstillfället kunde icke angivas, då detta värde dels berodde på
hur mycket av den förtärda alkoholmängden som hunnit resorberas, dels
av vissa individuella faktorer, som bestämde alkoholens fördelning i orga¬
nismen och förbränning (Widmarks faktorer r och /?). I läkarens under¬
sökningsprotokoll hade den spritkonsumtion, som skulle ägt rum kort
före bilkörningen, uppgivits till 2 supar + 1 pilsner. Av formuleringen att
döma skulle suparna sannolikt uppskattas till 15 centiliter, och konsum¬
tionen skulle i så fall uppgått till 58 gram alkohol. I de remitterade hand¬
lingarna preciserades ifrågavarande konsumtion till 2 supar brännvin örn
tillsammans 10 centiliter -j- 1 pilsner, vilket motsvarade 42 gram alkohol.
Örn endast en mindre del av sistnämnda alkoholmängd resorberats kloc¬
kan 21,05, kunde det icke anses säkert, att alkoholkoncentrationen i An¬
derssons blod vid sagda tidpunkt uppgått till eller överstigit 1,5 promille.
Skulle man räknat med en konsumtion av 58 gram alkohol kort före an¬
märkningstillfället, så vore det icke ens fullt säkerställt, att alkoholkon¬
centrationen vid anmärkningstillfället överstigit 0,8 promille.
Vid ärendets slutliga avgörande gjorde tjänstförrättande justitieom¬
budsmannen Beckman följande uttalanden.
I 1 § 1 mom. första stycket lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa
brott vid förande av motorfordon stadgas, att den som vid förande av
automobil, motorcykel eller traktortåg varit så påverkad av starka dryc¬
ker, att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra
fordonet, skall straffas med fängelse i högst ett år eller, där omständig¬
heterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej under 25.
I andra stycket av samma moment heter det: Hade föraren en alkohol¬
koncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver, skall han anses hava
varit så påverkad av starka drycker, som i första stycket avses.
I 2 mom. samma paragraf stadgas att, om det ej är styrkt, att föraren
var så påverkad, som i 1 mom. första stycket sägs, men alkoholkoncen¬
trationen i hans blod uppgick till 0,8 men ej till 1,5 promille, han skall
straffas med dagsböter, lägst 10, eller fängelse i högst sex månader.
Ifrågavarande lagrum hava fått sin lydelse genom lag den 13 juni 1941,
som trätt i kraft den 1 juli samma år. Det väsentliga i de då genomförda
lagändringarna var, att förhandenvaron av en viss alkoholkoncentration i
133
blodet hos den, som förde bil, redan i och för sig kunde medföra straff
för förandet av bilen. Den nya lagstiftningen var grundad på ett av stats¬
rådet Thorwald Bergquist såsom särskilt tillkallad utredningsman den 28
juni 1940 avgivet betänkande med förslag till ändrad lagstiftning angåen¬
de s. k. rattfylleri. I detta betänkande framhölls särskilt, att lagstiftning¬
ens uppgift borde vara att från förande av motorfordon hindra den, som
vore så påverkad av alkohol att han — enligt vad allmän erfarenhet gåve
vid handen — vore olämplig såsom motorförare. Denna princip borde
emellertid genomföras på ett sådant sätt, att de nackdelar i fråga om
brottsbestämningen, vilka vidlådde då gällande lagstiftning, örn möjligt
avlägsnades. I första hand måste därvid frågan örn lämpligheten av att
i lagen fastställa en blodalkoholgräns såsom avgörande för straffbarheten
tagas under övervägande. Med avseende å denna fråga kunde till en bör¬
jan anmärkas, att lagstiftningen icke kunde byggas enbart på en fällande
blodalkoholgräns. Vid sidan av en regel örn sådan gräns måste i lagen
bibehållas en allmän brottsbestämning av typ, motsvarande den redan
gällande. Det vore nämligen uppenbart, att i fortsättningen som dittills
blodprov icke komme att tagas vid alla fall av rattfylleri. Även om en
lagstiftning, som byggde på en blodalkoholgräns såsom avgörande för
straffbarheten, skulle medföra att blodprov toges i betydligt större ut¬
sträckning än vad dittills varit fallet, så komme dock alltid situationer
att uppstå, då tagande av blodprov vore meningslöst. Detta gällde exem¬
pelvis tillfällen, då den felande avlägsnat sig innan prov kunnat tagas eller
då brottet upptäckts först efter någon tid. En regelkombination av fäl¬
lande blodalkoholgräns och en allmän brottsbestämning, liknande den för¬
ut gällande, skulle emellertid vara att föredraga framför en lagstiftning,
innefattande endast en allmän brottsbestämning. I de fall, där svarandens
blodalkoholhalt överstigit den tillåtna, skulle nämligen svårighet ej möta
för domstolarna att draga gränsen mellan straffri och straffbar alkoholpå¬
verkan. Och vidare skulle det icke i samma utsträckning som dittills lämnas
åt den enskilde motorförarens egen prövning att avgöra, örn han vore
lämplig att föra sitt fordon. Med hjälp av kända fakta örn den inverkan,
som förtäring av bestämda kvantiteter alkohol i regel hade på alkoholhal¬
ten i blodet, skulle föraren kunna avgöra, när alkoholhalten i hans blod
hotade att överstiga den tillåtna. En sådan lagregel måste därför på ett
helt annat sätt än den gällande vara ägnad att förekomma onykterhet vid
förande av motorfordon. — Det kunde ur vissa synpunkter anses betänk¬
ligt att införa en lagstiftning, som på detta sätt skulle drabba åtskilliga
förare, som för närvarande ej drabbades av straff. Betänkligheterna syntes
dock böra vika med hänsyn till att samhällets intresse av en effektiv re¬
pression mot rattfylleriet måste anses vara betydligt mera berättigat än
den enskilde motorförarens intresse att få framföra sitt fordon, även då
han förtärt rusdrycker.
134
I betänkandet framhölls vidare, att vid praktisk tillämpning av de före¬
slagna stadgandena nödig hänsyn givetvis finge tagas till felgränser hos
analysmetoden. I ett avseende kunde det av utredningsmannen sålunda
förordade förslaget giva anledning till bevissvårigheter, som icke förefunnes
vid tillämpningen av gällande lag. Det förhölle sig ju så, att blodprov å
föraren icke kunde tagas just vid det tillfälle, då han förde sitt fordon, utan
först någon tid därefter. Blodprovsundersökningens resultat angåve sålun¬
da icke blodalkoholkoncentrationen vid själva förandet, alltså det tillfälle
som vore av rättslig betydelse, utan vid ett senare tillfälle. I det övervä¬
gande antalet fall saknade denna differens betydelse; hade blodprov tagits
kort tid efter färdens avslutande, och visade undersökningens resultat icke
ett promilletal, som läge mycket nära något av de kritiska talen, bleve
domstolens uppgift icke försvårad. Annorlunda ställde sig emellertid saken
i fall som t. ex. följande: blodprov hade tagits en timme efter det förandet
av motorfordon ägt rum, och blodprovet visade en alkoholhalt av 1,45 pro¬
mille. Åklagaren kunde då yrka ansvar jämlikt den föreslagna lagens 1 §
andra stycket (= 1 § 1 mom. andra stycket i lagen 1941) med den motive¬
ringen att, enär blodalkoholhalten i genomsnitt folie med en hastighet av
0,15 promille i timmen, svaranden hade 1,60 promille alkohol i blodet då
han förde sitt fordon. Mot denna uppgift kunde svaranden exempelvis in¬
vända, att hans spritförtäring ägt rum vid en så sen tidpunkt, att alkohol¬
kurvan i hans blod ännu vid provtagningen befann sig i stigande. Det vore
uppenbart, att domstolens uppgift i sådana och liknande fall kunde bliva
vansklig. Fallen torde emellertid, som redan framhållits, komma att ut¬
göra endast en ringa del av hela antalet mål. Med hänsyn till stadgandet
i 1 § första stycket kunde man vidare räkna med att, även om beräkningar
sådana som de förutnämnda gjordes, de egentliga rattfylleristerna alltid
komme att bestraffas.
Med den skärpta lagstiftningen mot rattfylleri har bland annat åsyftats
att i största möjliga utsträckning avhålla bilförare från att föra bil efter
förtäring av rusdrycker till myckenhet, som kan inverka på hans omdöme
och handlande. Genom att belägga rattfylleriet med mycket kännbart
straff har man avsett, att landets bilförare skulle väckas till besinning att
icke föra bil under rusets inflytande. Då genom 1941 års lagstiftning stad¬
gades, att konstaterandet av en viss alkoholkoncentration i förarens blod
skulle utgöra laga bevis att han varit så påverkad, att det kunde antagas
att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet, var det säkerligen
ické blott bevisningen man åsyftade att underlätta, utan man tänkte sig
också, att detta förhållande skulle i särskild grad verka avskräckande på
bilförare i gemen att före körning dricka sprit. Samma var givetvis fallet
med straffbeläggandet av förande av bil redan i och för sig vid en mindre
alkoholkoncentration i blodet. Man har uppenbarligen velat gå strängt till
väga, då det gällt att råda bot på det allt vanligare rattfylleriet.
135
En av förutsättningarna för att ifrågavarande straffbestämmelser skola
få åsyftad verkan är emellertid, att polis- och åklagarmyndigheterna i vad
på dem ankommer vaka över att förande av bil efter rusdrycksförtäring, i
den mån lagens stadganden därigenom överträdas, icke lämnas obeivrat.
Rattfylleri är ett brott av allvarligt slag, och vid sådant förhållande
måste det anses synnerligen angeläget, att den som gör sig skyldig därtill
också blir av vederbörande åklagare ställd under åtal. Åklagarmyndigheter¬
na böra därutinnan vara stränga, och i den mån det måste antagas att
bilförare gjort sig skyldig till brott mot ifrågavarande bestämmelser får an¬
ställande av åtal icke underlåtas.
I nu förevarande fall har bilföraren enligt egen uppgift kort tid innan
han startade bilen för en långfärd förtärt två supar brännvin örn tillhopa
10 centiliter jämte en flaska pilsnerdricka. Frånsett den på ett ställe före¬
kommande uppgiften att suparna haft en volym av 15 centiliter, vilken
uppenbarligen icke kan vara riktig, har föraren i allt fall enligt egen upp¬
gift förtärt så stor kvantitet alkohol att den regelmässigt måste komma
alkoholhalten i hans blod att överstiga den i lag tillåtna. Enda möjligheten
till att lagens föreskrifter icke blivit överträdda skulle därför vara, att
föraren blev anhållen strax efter det han startat bilen och att han då må¬
hända ännu icke hunnit bliva i så hög grad påverkad av den sålunda kort
förut förtärda alkoholen. Nu utvisar emellertid blodprovet 2,io promille
alkohol, motsvarande en vida större alkoholkonsumtion än den föraren
själv uppgivit. Om man antager att den av honom uppgivna konsumtionen
påverkat blodprovet, som togs omkring en timme efter anhållandet, men
att han däremot varit föga påverkad av denna konsumtion vid anhållan¬
det, så visar emellertid blodprovet, att han på grund av annan, av honom
icke uppgiven alkoholkonsumtion måste hava varit så påverkad vid an¬
hållandet att alkoholkoncentrationen i blodet då överstigit den i lagen an¬
givna gränsen 0,8 promille. Redan på grund av blodprovet i och för sig
hade det alltså varit Sterners oavvisliga plikt att ställa föraren under åtal.
Härtill kommer, att övriga omständigheter ingalunda peka på att förarens
tillstånd blivit mera påverkat av alkoholkonsumtion under den tid, som
förflutit mellan anhållandet och blodprovet. Tvärtom visade han sig vid
den i samband med blodprovets tagande verkställda kliniska undersökningen
jämförelsevis föga påverkad, varemot han enligt vittnesmålen vid anhållandet
visade tecken på ett betänkligt spritpåverkat tillstånd. Det var därför an¬
ledning antaga, att han vid blodprovets tagande hunnit i någon mån nyktra
till men att han fört bil i ett vida mer alkoholpåverkat tillstånd än det lagen
i allt fall straffbelägger genom sina minimibestämmelser.
Dessa fakta förelågo redan vid polisrapportens avgivande och borde
alltså hava föranlett Sterner att då anställa åtal, därest han verkligen
ägnat saken ett så grundligt övervägande som han i sin förklaring gjort
gällande. Nu har emellertid åtal blivit anhängiggjort först nära två år
136
efter brottets begående av en för Sterner då förordnad vikarie. Sterners under¬
låtenhet att anställa åtal har medfört, att föraren under mellantiden erhållit
trafikkort av länsstyrelsen, som ej underrättats om brottet.
Emedan lagstiftningen örn rattfylleri främst åsyftar den allmänpreven¬
tiva verkan att förare av motorfordon överlag skola avhålla sig från al¬
koholkonsumtion, som kan påverka dem vid förandet, och då denna all¬
mänpreventiva verkan icke kan nås annat än genom att uppdagade brott
också genomgående bliva åtalade, har jag tagit under övervägande, huru¬
vida icke Sterners försummelse härutinnan är av så allvarlig beskaffenhet
att den bort föranleda åtal mot honom. Med hänsyn till att vad Sterner i
sin förklaring anfört synes utvisa, att han ej kunnat rätt tolka innebörden
av utlåtandet örn blodprovet, anser jag mig emellertid kunna låta bero vid
att meddela Sterner en allvarlig erinran om nödvändigheten av att fram¬
deles icke försumma att omedelbart åtala brott av förevarande beskaf¬
fenhet.
De sålunda gjorda uttalandena upptog J. O. i en till Stemer avlåten skri¬
velse, och var ärendet därmed av J. O. slutbehandlat.
5. Fråga huruvida i myndighets personalakter befintliga uppgifter
om tjänstemän ådömda bestraffningar kunna medgiva
akternas hemlighållande med stöd av 11 §
tredje stycket sekretesslagen. I
I en hit inkommen klagoskrift anförde förste postassistenten vid postdirek¬
tionen i östra distriktet A. E. Hörfält följande.
Till en av generalpoststyrelsen ledigförklarad kontrollörstjänst vid postdirek¬
tionen i södra distriktet hade vid ansökningstidens utgång den 24 augusti 1943
bland andra klaganden anmält sig som sökande. Den 31 augusti 1943 hade
generalpoststyrelsen konstituerat en av klagandens medsökande å tjänsten
ifråga. Över detta beslut hade klaganden anfört besvär hos Kungl. Maj:t. I
påminnelser den 25 oktober 1943 hade klaganden påvisat, att den utnämnde
icke vore kompetent för tjänsten. I anledning av påminnelserna hade Kungl.
Maj:t återremitterat ärendet till generalpoststyrelsen för förnyat yttrande. I
yttrande den 12 november 1943 hade generalpoststyrelsen icke kunnat i sak
vederlägga klagandens påståenden, men då det tydligen gällt att till varje pris
försvara sitt beslut, hade styrelsen bland annat anfört: ”Generalpoststyrelsen
är mycket tveksam, huruvida en tjänsteman, som under långvarig tjänstgöring
å postdirektion icke gjort sig förtjänt av ett högre vitsord än det klaganden
erhållit, överhuvudtaget bör ifrågakomma till befordran till högre befattning å
postdirektion.” Då klaganden emellertid med bestämdhet visste, att general¬
poststyrelsen under de senaste åren till kontrollörer vid postdirektion befordrat
1,37
åtskilliga tjänstemän, som viel sin befordran erhållit exakt samma vitsord som
klaganden, hade klaganden ansett sig böra påvisa detta i en särskild inlaga till
Kungl. Maj:t. För att utröna, huru många tjänstemän som vid sin befordran
till kontrollör erhållit samma vitsord som klaganden, hade klaganden tänkt göra
en undersökning av ärenden rörande utnämning till sådan tjänst under de
senaste fyra åren, inalles ett tiotal ärenden. Det hade emellertid visat sig, att
de vitsord, som utfärdats för ifrågavarande tjänstemän, icke funnos i de ären¬
den, till vilka de hörde, utan förvarades i särskilt system på annat ställe. Kla¬
ganden hade därför hos sekreteraren å personalbyrån muntligen anhållit att
få taga del av vitsorden för vissa tjänstemän. Sekreteraren hade ställt sig myc¬
ket förstående till klagandens begäran och lovat att vidarebefordra framställ¬
ningen till dåvarande byråchefen å styrelsens första byrå Gunnar Lager. Efter
ytterligare en framställning i saken hade klaganden någon dag senare per
telefon fått besked, att Lager vägrat klaganden taga del av ifrågavarande hand¬
lingar. Någon motivering därför hade icke lämnats. I sin inlaga till Kungl.
Majit hade klaganden därför icke på avsett sätt kunnat bemöta generalpost¬
styrelsens för klaganden nedsättande yttrande. Genom ifrågavarande hand¬
lingars undanhållande kunde, enligt klagandens förmenande, för all framtid be¬
stående skada hava åsamkats honom. Kungl. Majit hade nämligen den 3 decem¬
ber 1943 ogillat klagandens besvär. Enligt vad klaganden erfarit syntes gene¬
ralpoststyrelsens yttrande beträffande klagandens vitsord hava varit avgörande
vid ärendets behandling. Då de handlingar, varom här vore fråga, icke vore
hemligstämplade och icke innehölle något, som rörde bestraffning eller dylikt,
ansåge klaganden det i hög grad anmärkningsvärt, att det förvägrats honom
taga del av desamma. Av generalpoststyrelsen utfärdade cirkulär nr 6/1935 och
nr 34/1937 med bestämmelser rörande vitsord för sökande till befattning inom
postverket innehölle icke något örn att avgivna vitsord skulle hemlighållas.
Ehuru klaganden numera icke hade något intresse av att få del av ifrågava¬
rande handlingar, hade klaganden dock med tanke på de konsekvenser, som
ett dylikt hemlighållande av handlingar kunde medföra för andra tjänstemän,
ansett sig böra bringa det inträffade till J. Ois kännedom för den åtgärd ,J. O.
kunde finna lämpligt vidtaga. I
I ett över klagomålen avgivet yttrande anförde Lager följande.
Före ikraftträdandet av de genom generalpoststyrelsens cirkulär nr 6/1935
meddelade bestiimmelserna angående vitsord hade postdirektörerna utfärdat
vitsord för befordringssökande utan användande av särskilt formulär, ofta i
form av skrivelser till föredraganden. För att åstadkomma önskvärd likformig¬
het i vitsordens uppställning och jämväl för att undanröja varje oklarhet örn
vitsordens karaktär av offentliga handlingar hade nämnda år införts särskilda
formulär för dem. Vare sig vitsorden utfärdats enligt den förr gällande ord¬
ningen eller enligt fastställt formulär, förvarades de icke bland ansökningshand¬
lingarna hos diarieföraren, utan de inordnades i för vederbörande tjänstemän
138
upplagda förvaringspärmar, en för varje tjänsteman, och förvarades på byråns
kansli. Detta sätt att förvara handlingarna hade den fördelen, att alla för viss
befordringssökande under årens lopp avgivna vitsord vore samlade på ett ställe,
varigenom prövningen av sökandens förutsättningar för viss tjänst underlät¬
tades. Därigenom vunnes också, att vitsorden — ehuru de måste betraktas
såsom offentliga handlingar — icke vore omedelbart tillgängliga för vem som
helst, som av någon mindre giltig anledning, såsom av ren nyfikenhet eller
skandaliseringslusta, ville taga del av dem. Dessa vitsord innehölle nämligen,
vare sig de utfärdats enligt formulär eller i annan form, stundom sådana utta'
landen som att befordringssökande tidigare varit straffad (ibland angåves även
förseelsens art och straffets beskaffenhet), att hans ekonomiska ställning vore
mindre god, varför det icke syntes postdirektören lämpligt att penningförvalt¬
ning anförtroddes honom, att han på grund av vantrivsel eller tråkiga familje¬
förhållanden önskade ombyte av tjänstgöringsort o. dyl. Att handlingar, som
kunde innehålla dylika uttalanden av för en sökande tjänsteman pinsam natur,
icke utan vidare så att säga framlades till allmänt beskådande syntes vara
naturligt. Däremot hade det, såvitt Lager hade sig bekant, icke förekommit
att vitsord, som utfärdats i enlighet med fastställt formulär, icke på begäran
tillhandahållits sökande. Skulle det hava förekommit — vilket Lager nu icke
kunde erinra sig — att vitsord, vars utlämnande begärts, innehållit uppgift
örn bestraffningar, torde dock utdrag av vitsordet, med uteslutande av
vad som kunde hava hänfört sig till straffet, hava tillhandahållits. Att tjänste¬
man begärde att få del av vitsord, som utfärdats för honom själv, förekomme
mycket ofta, likaså att han önskade få del av för hans medsökande utfärdade
vitsord. Sådana framställningar brukade omedelbart efterkommas av den
tjänsteman, som hade hand om dessa handlingar. Mindre ofta förekomme, att
någon begärde att få taga del av vitsord, som utfärdats för andra än för ho¬
nom själv eller medsökande. I dylika fall brukade den tjänsteman, som hade
hand om ifrågavarande dossiéer, hänvända sig till sekreteraren eller byråchefen
med förfrågan, i vilken ordning sådant vitsord skulle tillhandahållas sökande.
I nu förevarande fall hade klaganden en dag hos nämnda tjänsteman anhållit
att få se för två namngivna befattningshavare — det gällde icke honom själv
eller någon hans medsökande — utfärdade vitsord. Dessa hade omedelbart före-
tetts för honom. Senare hade han telefonledes hos sekreteraren begärt att få taga
del av åtskilliga andra vitsord. Sekreteraren hade fått den uppfattningen, att
klaganden hade för avsikt att på byråns kansli gå igenom vitsordsdossiéerna
för att verkställa utredning om formuleringen av de vitsord, som utfärdats av
en viss postdirektör. Då dessa dossiéer innefattade hundratals, om icke tusen¬
tals, vitsord och ett omedelbart framläggande av dessa skulle dels verka hin-
derligt ur arbetssynpunkt, dels omöjliggöra den sovring av vitsorden med hän¬
syn till eventuellt förekommande anteckningar om bestraffningar, som av förut
anförda skäl lämpligen borde företagas, hade Lager, då sekreteraren samrått
med honom örn saken, meddelat att detta icke borde medgivas. Sekreteraren
139
hade därefter, likaledes per telefon, meddelat detta besked till klaganden, som
icke gjort någon invändning däremot. Den upplysning, som Lager då medde¬
lat och som givetvis icke haft karaktär av något generalpoststyrelsens beslut,
hade således avsett formen för tillhandahållande av vitsorden. Om klaganden
uppfattat den per telefon meddelade upplysningen såsom ur hans synpunkt
icke tillfredsställande, hade det bort ligga nära till hands för honom att hos
styrelsen göra en framställning, som kunnat föranleda ett styrelsens beslut.
Han hade även kunnat frånvända sig direkt till Lager i saken. Klaganden
tjänstgjorde nämligen för tillfället hos styrelsen, ett tjänstgöringsuppdrag som
han erhållit för en kortare tid, då han, utan att åtnjuta sjukledighet, haft behov
av läkarvård i Stockholm. Han hade emellertid icke hänvänt sig i saken vare
sig skriftligen till styrelsen eller muntligen till Lager. En sådan framställning
til] rätt myndighet eller hänvändelse till ansvarig tjänsteman hade icke behövt
föranleda någon som helst omgång och hade för klaganden bort framstå som
så mycket mera påkallad, som han förmenade, att den utredning han ämnade
framlägga kunde hava medfört ändring i styrelsens beslut i utnämningsären-
det. Det måste anses osannolikt, att den utredning, som klaganden talade om,
skulle hava kunnat påverka utnämningsärendets utgång. Om klaganden till
styrelsen eller till Lager framställt begäran om att få taga del av vitsords-
dossiéerna, skulle givetvis tillfälle därtill hava beretts honom under för ända¬
målet lämpliga former. I
I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat, att han med tillfreds¬
ställelse konstaterat, att enligt Lagers yttrande vitsorden måste betraktas så¬
som offentliga handlingar. Så mycket mer anmärkningsvärt vore det därför,
att Lager ändock ansett sig böra vägra klaganden taga del av sådana hand¬
lingar utan att angiva något giltigt skäl därför. Av Lagers yttrande framginge
vidare, att vitsorden vore mer eller mindre lätt tillgängliga beroende på den
anledning, av vilken en tjänsteman önskade taga del av dem. Enligt klagandens
förmenande strede detta klart mot grundlagens bestämmelser. Det torde ej an¬
komma på vederbörande myndighet att pröva anledningen till att någon ville
taga del av en offentlig handling. Klaganden hade, sedan han hos den tjänste¬
man, som förvarade vitsorden, fått taga del av två särskilda vitsord, besökt
sekreteraren och därvid till honom framställt sin nu ifrågakomna begäran. Kla¬
gandens ärende hade sålunda ej framställts per telefon. Att sekreteraren skulle
hava missuppfattat klagandens framställning vore fullkomligt uteslutet, då han
varit fullt medveten örn vad saken gällt. Klaganden hade givetvis icke haft
någon som helst anledning att göra någon utredning rörande formuleringen av
vitsord, utfärdade av en viss postdirektör. Klagandens avsikt hade i stället varit
att kunna visa, att likadana vitsord som klagandens, lämnade av olika post¬
direktörer, icke hindrat vederbörandes utnämning till kontrollör å postdirek¬
tion. Att klaganden efter ett klart och tydligt avslag från Lager genom sekre¬
teraren ånyo skulle hänvänt sig direkt till Lager i saken hade synts menings-
140
löst och förefölle klaganden fortfarande vara så. Därest klaganden icke för¬
vägrats taga del av de handlingar, varom här vore fråga, utan fått tillfälle full¬
följa sin utredning och framlägga denna för Kungl. Maj:t, hade generalpost¬
styrelsens yttrande beträffande klagandens vitsord kommit att framstå i en
egendomlig dager. Tiden hade emellertid då varit så knapp, att klaganden icke
haft tillfälle att vidtaga några särskilda åtgärder för anskaffandet av vitsorden
ifråga. Med stöd av vad han anfört hemställde klaganden, att J. O. måtte för¬
klara, att vitsord av här ifrågavarande slag vore att anse såsom offentliga hand¬
lingar samt att Lager icke bort vägra klaganden att taga del av desamma.
Sedan sekreteraren å första byrån August Andersson därefter anmodats att
till mig inkomma med yttrande i ärendet, anförde Andersson följande.
Någon dag i november månad 1943 hade klaganden hänvänt sig till An¬
dersson med en begäran att få taga del av vitsord utfärdade för tjänstemän,
vilka sedermera utnämnts till kontrollörer med placering å postdirektion. Av
samtalet med klaganden hade framgått, att han hade för avsikt att göra en
jämförelse mellan dessa vitsord och det för honom i ett då aktuellt utnämnings-
ärende avgivna. Av samtalet hade Andersson vidare fått den uppfattningen,
att klagandens begäran gällt samtliga av postdirektören i södra distriktet utfär¬
dade vitsord av ovannämnda slag. Då vitsorden, såsom Lager i sitt yttrande
framhållit, förvarades i särskilda dossiéer för envar tjänsteman och klaganden
icke till Andersson lämnat någon uppgift å de tjänstemän, av vilkas vitsord
han önskade taga del, hade Andersson tagit för givet, att klaganden själv öns¬
kade gå igenom samtliga vitsordsdossiéer. Då Andersson icke funnit det utan
vidare klart, att medgivande därtill borde lämnas, hade han lovat klaganden
att framföra hans begäran till Lager, som vid tillfället var upptagen. Så hade
också skett följande dag. Av skäl, som Lager i sitt yttrande anfört, hade emel¬
lertid ett sådant genomgående av vitsordsdossiéerna, som här förutsattes, icke
ansetts böra utan vidare medgivas. Därom hade besked telefonledes läm¬
nats klaganden. Att detta besked icke nått klaganden samma dag, som sam¬
rådet med Lager ägt rum, hade berott på att klaganden då icke kunnat an¬
träffas per telefon. Då klaganden erhållit nämnda besked, hade han icke fram¬
fört någon som helst erinran mot detsamma. Det hade, Andersson veterligt,
inom generalpoststyrelsen icke rått någon tvekan därom, att för tjänsteman
utfärdat vitsord vore att anse såsom offentlig handling. En mera preciserad
framställning från klaganden att få taga del av vitsord, som vid olika tillfällen
utfärdats för vissa namngivna tjänstemän, skulle förvisso hava bifallits.
Efter att hava tagit del av Anderssons yttrande inkom klaganden med ytter¬
ligare en skrift i ärendet, däri han framhöll, att han icke haft för avsikt att gå
igenom samtliga vitsordsdossiéer utan endast ett mindre antal, avseende tjäns¬
temän vilkas namn han haft antecknade. Under samtalet med Andersson hade
141
klaganden också nämnt, att det för honom skulle vara av stort värde att få
taga del av det vitsord, som utfärdats för en viss namngiven kontrollör vid
dennes befordran.
I § 2 mom. 2 tryckfrihetsförordningen äro bestämmelser meddelade örn all¬
männa handlingars offentlighet. Såsom huvudregel gäller därutinnan, att envar
svensk medborgare skall äga fri tillgång till alla dylika handlingar, som hos
statsmyndighet förvaras. I den sålunda stadgade rätten gälla emellertid vissa
inskränkningar, vilka, i enlighet med föreskrift i sagda paragraf, äro noga an¬
givna i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma all¬
männa handlingar, den s. k. sekretesslagen.
Allmän handling, som ej enligt nyssnämnda lag skall hållas hemlig, skall,
enligt vad i § 2 mom. 3 tryckfrihetsförordningen vidare stadgas, när det äskas,
hos statsmyndighet genast eller så snart det kan ske utlämnas för läsning och
avskrivning på stället utan avgift eller i bestyrkt avskrift mot vederbörlig av¬
gift. Skyldighet att tillhandahålla handling på stället föreligger dock ej, om
betydande hinder därför möter.
II § sekretesslagen innehåller till en början bestämmelser till skyddande av
uppgifter och anteckningar, som tillhöra det i riket inrättade straffregistret.
I tredje stycket av samma lagrum stadgas, att särskilt register, som hos myn¬
dighet föres angående straff och tillrättavisningar, vilka ådömts eller tilldelats
underlydande personal, icke må utlämnas i annat fall eller annan ordning än
Konungen bestämmer.
Beträffande tillkomsten av sistnämnda stadgande må här erinras följande.
I det av särskilt tillkallade kommitterade år 1912 avgivna betänkandet med
förslag till tryckfrihetsordning anförde kommitterade i samband med behand¬
lingen av vissa uttalade önskemål örn sekretess följande: ”Under hänvisning till
det år 1903 i tryckfrihetsförordningen införda förbud mot utlämnande och publi¬
cerande av utdrag av det i riket inrättade allmänna straffregistret har i fråga
om vissa hos särskilda myndigheter förda straffregister och journaler anförts,
att grunderna för förenämnda stadgande borde föranleda utsträckning av dess
giltighetsområde även till dem. Sålunda har från flera militära myndigheters
sida hemställts om sekretesskydd för de i 28 § av 1899 års disciplinstadga för
krigsmakten anbefallda, vid de särskilda regementena, kårerna etc. samt vid
flottans stationer förda registren över de bestraffningar, som enligt strafflagen
för krigsmakten ådömts till regementet, kåren eller stationen hörande personer.
Enahanda önskemål har från järnvägsstyrelsens sida framförts i fråga örn jour¬
naler över bestraffningar, som av järnvägsmyndighet ådömts personalen. De
överväganden, som föranlett den ovannämnda sekretessbestämmelsen rörande
det allmänna straffregistret, ställa sig emellertid väsentligen annorlunda, då de
tillämpas å nu omförmälda straff journaler. Det allmänna straffregistret upp¬
142
tager blott vissa av domstol ådömda straff, väsentligen blott fängelse- och straff-
arbetsstraff jämte straff för snatteri. De militära straffregistren upptaga däremot
alla enligt strafflagen för krigsmakten ådömda bestraffningar, bland annat så¬
ledes även sådana som ådömts i disciplinär väg; och de av järnvägsstyrelsen
asyftade journalerna avse uteslutande disciplinärt ådömda bestraffningar. Vid
sådant förhållande blir i det stora flertalet fall intresset att för den dömdes
egen skull bestraffningen ej onödigtvis dragés inför offentligheten av vida mindre
betydelse, medan å andra sidan intresset av offentlig granskningsfrihet gör sig
i ökad mån gällande. Och detta intresse kan icke anses tillgodosett genom den
enskildes rätt att, i vad honom själv rörer, få taga del av journalen.”
I nder en av professorn Nils Herlitz på offentligt uppdrag verkställd utred¬
ning örn ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet, vil¬
ken låg till grund för det av Herlitz den 11 februari 1927 framlagda betän¬
kandet med förslag i ämnet (st. off. utr. 1927: 2), vidhöll järnvägsstyrelsen sin
uppfattning, att skydd borde beredas de anteckningar, som hos vissa myndig¬
heter fördes över bestraffningar av underlydande personal. Järnvägsstyrelsen
meddelade tillika, att de ifrågavarande uppgifterna numera ej förekomme i sär¬
skilda straffjournaler. Generalpoststyrelsen anslöt sig i allt väsentligt till järn¬
vägsstyrelsen i fråga om motsvarande, inom postverket förekommande hand¬
lingar.
Det av Herlitz framlagda förslaget stannade, i likhet med 1912 års förslag,
vid det redan gällande skyddet för det allmänna straffregistret. Herlitz fram¬
höll, bland annat, att i mångahanda olika slags handlingar upplysningar stöde
att hämta om bestraffningar, som av domstol eller i administrativ väg ådömts
enskilda personer eller statens befattningshavare, men att det ej läte sig göra
att undanhålla dem från offentligheten utan att på ett kännbart sätt kring¬
skära den offentliga kontrollen.
I yttranden över 1927 års förslag vidhöllos från ett par håll yrkandena om
sekretess för myndigheters särskilda straffregister och därmed jämförliga an¬
teckningar om bestraffningar. Järnvägsstyrelsen höll sålunda före, att samma
skäl, som talade för sekretess med avseende å det allmänna straff registret, även
gällde anteckningar om bestraffningar, som kunde förekomma i en för allmän¬
heten lätt tillgänglig personalakt. M. O. hemställde i en särskild framställning,
att frågan om sekretess för militära straffregister, straff journaler och anteck¬
ningsböcker över tillrättavisningar måtte bliva föremål för en förnyad ompröv¬
ning vid en allmän revision av tryckfrihetsförordningen.
Sedan av chefen för justitiedepartementet särskilda sakkunniga tillkallats för
att under Herlitz’ ordförandeskap fortsätta utredningen av frågan örn allmänna
handlingars offentlighet, avgåvo dessa sakkunniga den 14 januari 1935 lagför¬
slag i ämnet, däribland förslag till lag om förbud mot vissa allmänna hand¬
lingars utlämnande från myndighet, vilket senare förslag ligger till grund för
1937 års sekretesslag. De sakkunnigas förslag till sekretesslag upptog i 11 §
tredje stycket ett stadgande av innehåll att, örn hos myndighet fördes särskilda
143
minnesanteckningar angående straff och tillrättavisningar, som ådömts eller
tilldelats underlydande personal, dessa anteckningar ej finge utlämnas i annat
fall eller annan ordning än Konungen bestämde.
I motiveringen till nämnda stadgande (sid. 57) anförde de sakkunniga föl¬
jande: De sakkunniga hade icke kunnat underlåta att med beaktande av de
gjorda framställningarna föreslå bestämmelse i ämnet. Denna hade emellertid
formulerats så, att den endast avsåge särskilt förda anteckningar över straff
och tillrättavisningar, ej anteckningar därom, som exempelvis kunde förekom¬
ma i någon personalakt. En så vidsträckt sekretess skulle kunna åsidosätta
viktiga kontrollintressen. Ansåge någon myndighet nödigt att mot offentlig¬
heten skydda anteckningar av ifrågavarande slag, hade genom det föreslagna
stadgandet beretts möjlighet för densamma att anordna sådant skydd genom
att icke verkställa dylika anteckningar annorstädes än i ett för ändamålet upp¬
lagt särskilt register.
I ett över de sakkunnigas förslag avgivet yttrande anmärkte generaltullsty¬
relsen, att uttrycket ”särskilda minnesanteckningar” skulle kunna tydas såsom
innefattande anteckningar å särskilda personalkort, varför styrelsen föreslog,
att uttrycket måtte utbytas mot ”särskilt register”.
I proposition nr 107 till 1937 års riksdag framlade därefter Kungl. Maj:t
ett förslag till sekretesslag, som i huvudsak överensstämde med ovannämnda
sakkunnigförslag. Beträffande 11 § tredje stycket hade emellertid med anled¬
ning av vad generaltullstyrelsen anmärkt uttrycket ”särskilda minnesanteck¬
ningar” utbytts mot ”särskilt register”, varjämte ett par obetydliga redaktio¬
nella jämkningar i lagtexten vidtagits. I motiveringen till nämnda stycke fram¬
hölls i övrigt, att de sakkunnigas förslag syntes i allt väsentligt kunna god¬
tagas.
Propositionen blev i fråga om 11 § i oförändrat skick antagen av riksdagen.
Sin nuvarande lydelse har 11 § tredje stycket sekretesslagen erhållit genom
lag den 6 september 1939 (nr 620). I här förevarande hänseende har emeller¬
tid sagda stycke samma innehåll som i den år 1937 antagna lagen.
Av vad som anförts vid tillkomsten av ifrågavarande bestämmelse i 11 §
tredje stycket sekretesslagen framgår alltså, att denna bestämmelse allenast av¬
ser de särskilda register, som hos vissa myndigheter föras över bestraffningar av
myndigheterna underlydande tjänstemän. Hos myndighet i annan ordning
verkställda anteckningar om ådömda bestraffningar eller annorledes förekom¬
mande upplysningar därom komma sålunda icke i åtnjutande av något sekretess¬
skydd. I 1935 års betänkande erinrade de sakkunniga också särskilt om, att i
personalakter förekommande anteckningar om straff och tillrättavisningar icke
skulle komma att omfattas av ifrågavarande sekretessbestämmelse. Sådana an¬
teckningar kunna följaktligen icke medföra, att personalakt blir att anse såsom
hemlig. Den omständigheten, att utfärdat tjänstgöringsbetyg eller vitsord för
en befattningshavare innehåller upplysningar i nämnda hänseenden, kan i iinnu
mindre grad utgöra skäl för hemlighållande av dylik handling. Befattningshava¬
144
rens intresse av sekretesskydd överväges i sådant fall av ett vida starkare
oflentlighetsintresse. Särskilt vid konkurrens mellan olika befattningshavare
om ledig tjänst kan det för dessa vara av vikt att få taga del av de medsökan-
des meriter för tjänsten ifråga.
I förevarande ärende är upplyst att, sedan till Lager framförts, att klagan¬
den önskade taga del av ett antal i personalakter förvarade vitsord för befatt¬
ningshavare inom postverket, varvid dock, såvitt utrett är, icke angivits att
klaganden ville taga del av vitsord för någon viss angiven tjänsteman, Lager
låtit meddela klaganden besked, att hans framställning icke kunde bifallas.
Till försvar för detta beslut har Lager anfört, bland annat, att vitsorden eller
personalakterna, däri vitsorden förvarades, innehölle upplysningar om even¬
tuellt ådömda bestraffningar och att för den skull fri tillgång till handlingarna
icke kunde lämnas klaganden.
I enlighet med vad jag ovan anfört har emellertid den omständigheten, att
personalakt eller vitsord innehållit upplysningar om bestraffningar, icke kunnat
medgiva handlingarnas hemlighållande med stöd av 11 § tredje stycket sekretess¬
lagen. Då personalakterna och vitsorden, såsom Lager också själv medgivit,
äro att anse såsom allmänna handlingar, hade alltså tillfälle bort beredas kla¬
ganden att taga del av dem, i den mån betydande hinder däremot ej mött, vil¬
ken sistnämnda begränsning innebär, att handlingarna på stället bort av veder¬
börande tjänsteman tillhandahållas allenast i den ordning, som varit förenlig
med övriga lika viktiga tjänsteåligganden eller expeditionsgöromålens veder¬
börliga gång och med handlingarnas behöriga vård.
Med hänsyn till klagandens yrkanden och då någon skada icke syntes hava
tillskyndats honom genom det av Lager meddelade beslutet, fann jag mig
kunna låta bero vid mina ovan gjorda uttalanden, vilka jag upptog i en till
Lager*avlåten skrivelse.
6. Fråga om hinder för utbetalning av penningbelopp, som av
hyresgäst hos överexekutor nedsatts enligt 3 kap. 22 §
lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till
fast egendom.
Handlingarna i ett genom klagomål av juris utriusque kandidaten Einar Gös¬
ling i Stockholm härstädes anhängiggjort ärende utvisa bland annat följande.
Efter stämning till rådhusrätten i Strängnäs, som den 25 februari 1943
delgavs friherre Eric Lovisin och hans hustru Wanda Lovisin, anförde Fas-
tighetsaktiebolaget Knuten: Eric Lovisin och hans familj hade bebott en
lägenhet i den bolaget tillhöriga fastigheten Bodarna nr 3 i Strängnäs men
vägrat att teckna hyresavtal. Någon hyra för tiden efter den 1 oktober 1942
hade icke erlagts. Hyresnämnden i Strängnäs hade beträffande den av Eric
145
Lovisin bebodda lägenheten genom beslut dels den 21 december 1942 fast¬
ställt grundhyran att från och med den 1 januari 1943 utgå med 2,400
kronor för år, dels ock den 15 mars 1943 fastställt grundhyran att för fjärde
kvartalet 1942 utgå med 600 kronor. Bolaget yrkade, att makarna Lovisin
måtte förpliktas att, vilkendera gälda gitte, till bolaget utgiva förfallen ogul¬
den hyra för fjärde kvartalet 1942 och första kvartalet 1943 med tillhopa
1,200 kronor jämte ränta ävensom att vid äventyr av avhysning genast av¬
flytta från lägenheten.
Med förmälan att han ägde motfordran hos bolaget till belopp, motsva¬
rande hyresersättningen för den av honom bebodda lägenheten, lät Eric Lo¬
visin den 20 mars 1943 hos överexekutor i Strängnäs under åberopande av
3 kap. 22 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom
nedsätta 1,200 kronor. Enligt en vid nedsättningen till överexekutor in¬
given skrift avsåg det nedsatta beloppet de hyresbelopp, som förfallit till
betalning den 30 september och den 31 december 1942. Därjämte nedsatte
Lovisin såsom pant för den kostnad för beloppets utfående, som kunde
tillskyndas bolaget, samt ränta ytterligare 125 kronor.
Med anledning av den skedda inbetalningen utfärdade t. f. borgmästaren
Gustaf Wetterling på överexekutors vägnar samma dag depositionsbevis. Un¬
derrättelse om depositionen expedierades likaledes den 20 mars i rekommen¬
derat brev till bolaget.
Den 23 mars 1943 meddelade rådhusrätten utslag i ovanberörda mål och
yttrade däri följande: Enär Eric Lovisin och Wanda Lovisin underlåtit att
i laga tid erlägga de hyresbelopp för ifrågavarande lägenhet, som förfallit till
betalning den 30 september 1942 och den 31 december 1942, samt Eric Lovisin
och Wanda Lovisin den 25 februari 1943 på grund därav, och innan rättelse
skett, blivit vederbörligen uppsagda till omedelbar avflyttning från lägen¬
heten genom delgivning av stämningen i målet, alltså och då Eric Lovisins
åtgärd att först den 20 mars 1943 för bolagets räkning nedsätta hyresbelop¬
pet hos överexekutor i Strängnäs icke kunde befria makarna Lovisin från
den för dröjsmål med hyrans erläggande i lag stadgade påföljd att hava för¬
verkat hyresrätten, prövade rådhusrätten lagligt dels förplikta Eric Lovisin
och Wanda Lovisin, vilkendera bäst gälda gitte, att till bolaget mot kvitto
utgiva 1,200 kronor jämte 6 procent ränta å 600 kronor från och med den
1 oktober 1942 till och med den 31 december samma år och å 1,200 kronor
från och med den 1 januari 1943, till dess full betalning skedde, dels ock
förplikta Eric Lovisin och Wanda Lovisin att genast avflytta från lägen¬
heten vid äventyr att eljest varda på egen bekostnad därifrån vräkta. Det
ålåge Eric Lovisin och Wanda Lovisin att solidariskt ersätta bolaget dess kost¬
nader å målet med 180 kronor jämte vad bolaget visade sig hava utgivit till
stämpel och lösen för rådhusrättens protokoll i målet. Rådhusrätten förord¬
nade, att domen, i vad densamma avsåge förpliktande för Eric Lovisin och
10 — Justitieombudsmannens ätnbct »berlit t rise till lQW ars riksdan.
146
Wanda Lovisin att avträda lägenheten, skulle verkställas utan hinder därav,
att den icke ägde laga kraft.
Svea hovrätt, där makarna Lovisin efter vad sökte ändring, fann i dom den
21 september 1943 ej skäl att göra ändring i rådhusrättens utslag.
I en hit ingiven skrift anförde därefter Gösling, vilken fört makarna Lovisins
talan i målet mot bolaget, klagomål däröver att, sedan på grund av rådhus¬
rättens utslag stadsfogden i Strängnäs verkställt utmätning av Eric Lovisins
rätt till det hos överexekutor nedsatta beloppet, Wetterling på framställ¬
ningar av Lovisin förklarat beloppet icke kunna överlåtas å bolaget eller
stadsfogden eller, sedan bolagets fordran guldits, utbetalas till Lovisin förrän
målet blivit genom laga kraft ägande utslag avgjort.
Över klagomålen avgav Wetterling infordrat yttrande, däri han anförde,
att någon framställning från Eric Lovisin örn utbekommande av det depo¬
nerade beloppet icke inkommit vare sig till magistraten såsom överexekutor
eller till Wetterling såsom ordförande i magistraten. Följaktligen hade ej hel¬
ler något beslut rörande medlens utbetalande fattats.
Sedan Gösling inkommit med påminnelser, anförde Wetterling i förnyat
yttrande följande: Någon tid efter det att det deponerade beloppet genom
beslut av stadsfogden i Strängnäs den 6 april 1943 utmätts, hade Gösling
avlagt ett besök å Wetterlings tjänsterum för att efterhöra, huruvida det före-
funnes någon möjlighet att lyfta det deponerade beloppet. Wetterling hade
därvid hänvisat till bestämmelserna i 3 kap. 22 § fjärde stycket 2. punkten
i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, enligt vilken bestämmelse ned¬
satt belopp under i nämnda lagrum närmare angivna förutsättningar, vilka
förelågo i nu förevarande fall, icke kunde lyftas förrän hyresvärdens talan
genom dom, som vunnit laga kraft, eller förlikning eller annorledes bragts till
slut. Gösling hade då förklarat, att makarna Lovisins talan i hovrätten even¬
tuellt skulle återkallas och att Gösling skulle återkomma angående depositio¬
nen. Så hade emellertid icke skett förrän den 21 oktober 1943, då beloppet
utanordnats av överexekutor, sedan Wetterling hos Eric Lovisin först in¬
hämtat, att denne icke överklagat hovrättens dom. I
I 3 kap. 22 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom,
sådant lagrummet lyder enligt lag den 22 juni 1939, stadgas att, om hyres¬
gäst förmenar sig vara jämlikt 11, 12, 13, 14, 16, 17, 18 eller 26 § berättigad
till skadestånd, nedsättning i hyra eller ersättning för avhjälpande av brist
eller om hyresgästen eljest anser sig hava genfordran hos hyresvärden och vill
avdraga motsvarande belopp å hyra, som utgår i penningar, äger han ned-
147
sätta beloppet hos överexekutor. Därvid skall skriftlig uppgift i två exem¬
plar lämnas angående hyresförhållandet, förfallodagen och grunden för av¬
draget samt pant eller borgen, som överexekutor skäligen kan godkänna, stäl¬
las för den kostnad för beloppets utfående, som kan tillskyndas hyresvär¬
den, samt ränta. Har hyresgästen verkställt nedsättning efter vad sålunda
sägs, äger hyresvärden, ändå att annat förbehåll skett, icke göra gällande, att
nyttjanderätten blivit förverkad på den grund att det nedsatta beloppet ej
erlagts till honom.
Överexekutor skall ofördröjligen medelst rekommenderat brev giva hyres¬
värden meddelande om verkställd nedsättning.
Visar ej hyresvärden, heter det vidare i samma lagrum, inom tre månader
från det beloppet förfallit till betalning och meddelande örn nedsättningen
avsänts till honom, att han träffat överenskommelse med hyresgästen om be¬
loppets utfående eller anhängiggjort talan därom mot hyresgästen, äge denne
återfå beloppet. Har hyresvärden anhängiggjort talan inom angiven tid, må
nedsatt belopp ej lyftas förr än hyresvärdens talan genom dom, som vunnit
laga kraft, eller förlikning eller annorledes bragts till slut.
Avsikten med bestämmelserna om deposition har varit att säkerställa hyres¬
gästen mot risken, att nyttjanderätten förverkas genom att hyran ej er¬
lägges på vanligt sätt. Tillfälle beredes härigenom hyresgästen att med
samma verkan som örn betalning skett deponera det belopp, varmed han anser
sig äga rätt till avdrag å hyran. På hyresvärden ankommer sedan att inom
tre månader vidtaga åtgärd för att få fastställt, huruvida han äger rätt
till beloppet. Om överenskommelse mellan hyresvärden och hyresgästen ej
träffas örn det nedsatta beloppets utanordnande till endera av dem, måste
således hyresvärden, för att förhindra hyresgästen att återbekomma vad han
nedsatt, anhängiggöra talan om det deponerade beloppets utbekommande.
Att talan bör avse just det nedsatta beloppet framgår bland annat av det
förhållandet, att man ansett sig böra ålägga hyresgästen att genom pant eller
borgen säkerställa hyresvärden för utbekommande även av kostnaderna för
rättegång i sådan sak. En av hyresvärden väckt talan t. ex. örn utbekom¬
mande av hyran eller örn befogenheten av hyresgästens motfordringsanspråk
är således icke tillfyllest för att binda depositionen, såframt icke denna talan
kan anses innefatta jämväl ett påstående örn rätten till vad som deponerats.
Har den stadgade tiden gått till ända utan att talan, varom nu sagts, anställts,
äger överexekutor icke vägra beloppets utanordnande till hyresgästen, då
denne framställer begäran därom.
I förevarande fall är upplyst, att Eric Lovisin den 20 mars 1943 till säker¬
het för förfallna hyror för den av honom och hans hustru disponerade lägen¬
heten i bolagets fastighet samt för kostnad för beloppets utfående m. m. hos
överexekutor nedsatt 1,325 kronor, varom meddelande samma dag expedie¬
rats till bolaget såsom hyresvärd. Bolaget, som redan tidigare anhängiggjort
rättegång mot Eric Lovisin och hans hustru örn betalning av hyrorna och
148
om vräkning, har emellertid icke efter den 20 mars 1943 instämt någon talan
mot Lovisin örn utfående av det deponerade beloppet.
Med hänsyn till bolagets instämda talan har Wetterling ansett överexe-
kutor förhindrad att utbetala det deponerade beloppet förrän det anhängig-
gjorda målet blivit avgjort genom laga kraft ägande utslag. Denna sin upp¬
fattning har Wetterling också meddelat Gösling vid av denne gjord för¬
frågan i saken. Med sagda uppfattning har Wetterling ej heller ansett belop¬
pet kunna utanordnas till stadsfogden, sedan denne verkställt utmätning av
Eric Lovisin tillkommande rätt till det nedsatta beloppet.
Då bolaget redan före den av Eric Lovisin den 20 mars 1943 verkställda
nedsättningen anhängiggjort sin talan mot makarna Lovisin, kan denna talan
icke hava avsett utfående av det deponerade beloppet. Bolagets talan kan
följaktligen icke på grund av stadgandet i ovanberörda lagrum hava bundit
det nedsatta beloppet hos överexekutor. Härutinnan är den av Wetterling
uttalade meningen uppenbarligen felaktig. Då den i lagrummet omförmälda
tremånadersfristen gått till ända utan att överenskommelse träffats om be¬
loppets utbetalning eller bolaget anhängiggjort ny talan mot Eric Lovisin
om utfående av beloppet, hade alltså något hinder icke bort föreligga för
beloppets utbetalning till Eric Lovisin eller till stadsfogden, i den mån i
utmätningsbeslutet föreskrift därutinnan meddelats.
Då någon framställning om det nedsatta beloppets utbetalning icke syntes
hava gjorts hos överexekutor förrän i samband med den slutligen verkställda
utbetalningen den 21 oktober 1943, lät jag bero vid mina ovan gjorda utta¬
landen, vilka jag upptog i en till Wetterling avlåten skrivelse.
Ärendet var därmed1 av mig slutbehandlat.
7. Fråga om offentlighet vid rättegång.
I en den 12 juni 1944 hit inkommen skrivelse anförde pressnämnden
följande.
För någon tid sedan hade det kommit till pressnämndens kännedom, att
den quislingnorska telegrambyråns korrespondent i Stockholm, redaktö¬
ren Röken Ödegaard, av Stockholms rådhusrätts femte avdelning dömts
till fem månaders straffarbete för olovlig underrättelseverksamhet för tysk
räkning. Statens informationsstyrelse, som brukade tillställa pressen med¬
delanden rörande spionerimål, hade icke utfärdat någon kommuniké upp¬
tagande Ödegaards namn. Enligt vad för nämnden uppgivits hade ej hel¬
ler rådhusrätten utlämnat upplysning örn namnet; genomgången av Öde¬
gaards levnadsomständigheter skulle hava ägt rum inom lyckta dörrar,
och i uppropslistan skulle endast hava förekommit beteckningen ”hemligt
149
mål” utan angivande av svarandens namn. Med anledning därav hade
pressnämnden tillskrivit informationsstyrelsen och ordföranden å rådhus¬
rättens femte avdelning, rådmannen G. Junker. I skrivelsen till informa¬
tionsstyrelsen hade framhållits, att i fallet Ödegaard icke förelegat sådana
humanitära skäl mot offentliggörande av namn, som kunde påkalla beak¬
tande när fråga vore om medborgare i ockuperat land, vilka undflytt ocku-
pationsregimen men alltjämt genom personliga band vore förenade med
hemlandet. I skrivelsen till rättens ordförande hade förklarats, att det
självfallet undandroge sig ett säkert bedömande från nämndens sida, huru¬
vida den av rätten tillämpade fullständiga sekretessen under rättegången
varit av förhållandena påkallad och lagligen grundad. Nämnden hade dock
ifrågasatt, huruvida till följd av en offentlig genomgång av den tilltalades
levnadsomständigheter verkligen något hade kunnat uppenbaras, som med
hänsyn till rikets säkerhet bort hållas bendigt för främmande makt. Un¬
der hänvisning till att svarandens namn icke ens upptagits å uppropslis¬
tan hade i skrivelsen vidare uttalats, att det icke syntes stå i överensstäm¬
melse med rättssäkerhetens krav, örn personer lagfördes och dömdes i dju¬
paste hemlighet. Pressnämnden hade hemställt, att rättens ordförande
ville delgiva nämnden sina synpunkter på det anförda fallet och de prin¬
ciper, som för framtiden i liknande fall komme att följas. Genom svars-
skrivelse hade informationsstyrelsen sedermera meddelat, att ifrågavaran¬
de punkt i de av styrelsen tillämpade reglerna för angivande av namn och
nationalitet i samband med mål angående spioneri och olovlig underrät¬
telseverksamhet erhållit viss ny lydelse. Genom denna ändring hade sty¬
relsen tillmötesgått nämndens framställning. Anmärkas kunde, att styrel¬
sen icke bestritt riktigheten av de av nämnden anförda uppgifterna örn
domen mot Ödegaard. Även från rättens ordförande hade nämnden erhål¬
lit en jvarsskrivelse. Däri hade förklarats, att i rådhusrättens femte av¬
delnings offentliga diarium och i avdelningens uppropslistor ej återfunnes
något mål, som angivits avse Ödegaard. Vidare hade åberopats vissa for¬
mella skäl på grund varav rättens ordförande vore förhindrad att med
nämnden diskutera de av densamma framlagda frågorna.
Av innehållet i skrivelserna från informationsstyrelsen och rättens ord¬
förande, anförde pressnämnden vidare, finge det anses bekräftat, att Öde¬
gaard dömts och att detta undanhållits offentligheten. Nämnden hade
måst finna detta senare förhållande anmärkningsvärt både från publicis¬
tiska och från allmänt medborgerliga synpunkter. Sedan informationssty¬
relsen efter pressnämndens framställning beslutat ändra sina regler för an¬
givande av namn i kommunikéer angående spionerimål, torde visserligen
offentlighetsprincipens krav framdeles kunna bliva bättre tillgodosedda,
förutsatt att informationsstyrelsen erhölle kännedom örn hemliga rätte¬
gångar. Men det kunde icke utan vidare anses givet, att denna förutsätt¬
ning förelåge, och under alla omständigheter kvarstode det betydelsefulla
150
spörsmålet, huruvida det vore förenligt med det svenska rättssamhällets
grundsatser, att hemliga rättegångar ägde rum, vid vilka domstolarna hem-
lighölle även namn på personer som av dem dömdes. Nämnden hade där¬
för ansett sig icke kunna underlåta att bringa det anförda till J. 0:s
kännedom.
På anmodan av mig avgåvo rådmannen Junker, t. f. rådmannen Titus
Linnell och t. f. assessorn Gustaf Gyllenhammar i egenskap av ledamöter
av rådhusrätten vid handläggningen av målet mot Ödegaard yttrande i
ärendet och anförde däri följande.
Den 27 mars 1944 hade till rådhusrätten inkommit en hemligstämplad
häktningsanmälan angående Ödegaard. Målet hade antecknats i det hem¬
liga diariet samt införts i uppropslistan såsom ”Hemligt mål angående en
häktad”. Målet hade påropats, handlagts och avgjorts inom lyckta dörrar
den 29 mars. I anledning av en antydan, att rådhusrätten skulle för infor-
mationsstyrelsen hava dolt eller komma att dölja förekomsten av hemliga
mål, ville rådhusrätten till en början anmärka följande. Underrättelse när
någon häktades för brott mot 8 kap. strafflagen meddelades informations-
styrelsen av häktningsmyndigheten, som uppgåve den häktades namn och
de omständigheter, som inverkade på frågan om namnet borde offentlig¬
göras. Med ledning av dessa uppgifter och övriga av informationsstyrelsen
kända förhållanden bedömde informationsstyrelsen, örn namnet skulle
offentliggöras eller icke. I sistnämnda fall infördes i pressen notis genom in¬
formationsstyrelsen av den kända formuleringen ”åklagarmyndigheten har
häktat en utländsk medborgare för underrättelseverksamhet, som ej varit
riktad mot Sverige”. På grund av generell hemställan från informations-
styrelsen läte rådhusrätten, så snart ett mål enligt 8 kap. handlagts, per
telefon underrätta informationsstyrelsen om det huvudsakliga av Arnd som
förekommit, örn dag-till vilken målet eventuellt uppskjutits, örn avkunnat
utslags innehåll o. s. v. Givetvis meddelades därvid namnet på den åta¬
lade, vilket ju vore nödvändigt för målets identifiering. Jämlikt föreskrift
i ett cirkulär till domstolarna av den 23 maj 1941 insändes till justitiede¬
partementet avskrift av alla utslag i mål enligt 8 kap. strafflagen. Därav
framginge, att rådhusrätten saknade möjlighet att för informationsstyrel¬
sen dölja något mål, även om rätten skulle komma på en så absurd tanke.
I fallet Ödegaard — anförde ledamöterna vidare — hade meddelandet
till pressen om häktningen, vilket meddelande förelegat före rannsakningen,
ej innehållit Ödegaards namn. Med hänsyn till informationsstyrelsens
uppgifter och ställning enligt dess instruktion hade redan i denna omstän¬
dighet legat ett visst skäl för rådhusrätten att hemlighålla Ödegaards namn
och sålunda att handlägga målet i dess helhet inom lyckta dörrar. Rådhus¬
rätten hade icke funnit anledning föreligga att gå emot informationssty¬
relsens uppfattning i fråga örn hemlighållandet av namnet, och rådhus¬
151
rätten hade haft så mycket mindre orsak därtill, som rådhusrätten i lik¬
het med informationsstyrelsen tidigare i en mängd fall hemlighållit nam¬
nen å undersåtar i ockuperade länder, som åtalats för underrättelseverk¬
samhet här i landet mot ockupationsmakten. Häremot syntes pressnämn¬
den enligt den vid remisshandlingarna fogade skrivelsen till informations-
styrelsen icke hava något att erinra, åtminstone under förutsättning, att
den tilltalade alltjämt med personliga band vore förenad med hemlandet.
I pressnämndens skrivelse till J. O. däremot liksom i dess tidigare skrivelse
till Junker fördömdes under åberopande av rättssäkerhetens krav varje
hemlighållande av åtalad persons namn. Skrivelsen till informationsstyrel¬
sen finge emellertid förutsättas innehålla ett riktigare uttryck för press¬
nämndens uppfattning. Rådhusrätten hade funnit hemlighållande av namn
i sådana fall som ovan nämnts motiverat därav, att ett angivande av nam¬
net kunde befaras medföra, att på grund av här i landet åtalad handling
gärningsmannen eller hans anhöriga eller rent av utomstående (gisslan)
drabbades av påföljder, som icke vore förenliga med svensk rättsordning.
Ehuru man därvid i första hand givetvis hade att räkna med repressalier
från ockupationsmaktens eller med denna samverkande personers sida,
kunde i fall, då gärningsmannen arbetat för ockupationsmakten, repres¬
salier av angiven art tänkas bliva vidtagna av patriotiska motstånds¬
rörelser. Rådhusrätten hade med hänsyn därtill ansett konsekvensen och
objektiviteten fordra, att ej heller namnet på dem, som arbetade för ocku¬
pationsmakten, utlämnades till offentligheten. Ledamöterna ansåge sig så¬
ledes hava haft goda skäl att handlägga målet Ödegaard på sätt som skett.
Informationsstyrelsen hade i vanlig ordning underrättats om utslaget och
låtit publicera detta utan angivande av Ödegaards namn, som emellertid
kort därefter på för ledamöterna okänt sätt blivit bekant och publicerats
i pressen. Rent principiellt ville ledamöterna framhålla, att rådhusrätten
alltid sökt att i görligaste mån tillgodose offentlighetens krav i mål an¬
gående ansvar enligt 8 kap. strafflagen. Sålunda hade rätten strävat efter
att såvitt möjligt göra utslagen offentliga i de mål, där endast handlägg¬
ningen örn själva brottet hållits inom lyckta dörrar, och detta trots att
det ofta mött betydande tekniska svårigheter att så formulera ett offent¬
ligt utslag, att å ena sidan det stått klart för parterna i målet och för
högre rätt, på vilka fakta rätten grundat sitt utslag, men å andra sidan
icke röjts något av vad som icke borde yppas.
Sedan informationsstyrelsen därefter anmodats att inkomma med ytt¬
rande, anförde styrelsen följande.
Styrelsen kunde i alla väsentliga delar vitsorda de framställningar, som
i pressnämndens skrivelse samt i rådhusrättens ledamöters yttrande givits
av styrelsens befattning med publicitet rörande målet mot Ödegaard lik¬
som i allmänhet rörande .spioneri och olovlig underrättelseverksamhet,
152
dock att styrelsen eftersträvade att göra meddelandena till pressen mera
upplysande än den kortfattade ”kända formulering” som i rådhusrätts-
ledamöternas yttrande anfördes. Styrelsen ville understryka, att den de¬
lade pressnämndens uppfattning, att det vore ett betydelsefullt spörsmål,
huruvida det vore förenligt med det svenska rättssamhällets grundsatser,
att hemliga rättegångar ägde rum, vid vilka domstolarna hemlighölle även
namn på personer som av dem dömdes. I rådande onormala läge syntes
emellertid styrelsen, med hänsyn till de repressalier som kunde befaras
drabba oskyldiga anhöriga i hemlandet, starka humanitära skäl tala för
att, i den man gällande lagstiftning det medgåve, namn och nationalitet
hemlighölles beträffande medborgare i ockuperat land, vilka i Sverige ställ¬
des till ansvar för spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet, riktad
mot ockupationsmakten eller därmed förbunden makt. I skrivelsen till in-
fonnationsstyrelsen anslöte sig pressnämnden till den uppfattningen, att
humanitära skäl mot offentliggörande av namn och nationalitet kunde
föreligga beträffande fall, då fråga vore örn medborgare i ockuperat land,
vilka undflytt ockupationsregimen men alltjämt genom personliga band
vore förenade med hemlandet. Därest tilltalad persons namn offentlig¬
gjordes genom att rannsakningen helt eller delvis försigginge inför öppna
dörrar eller namnet utsattes å rättens uppropslista, ansåge sig styrelsen
icke kunna underlåta att utsätta namnet i kommuniké och ej heller böra
vädja till tidningarna att avstå från publicering av namnet, detta så myc¬
ket mindre som tystlåtenhet från tidningarnas sida i sådant fall knappast
skulle kunna förebygga att namnet komme till vederbörande ockupations¬
makts kännedom.
Pressnämnden inkom därefter med påminnelser och framhöll däri, att de
i ärendet avgivna yttrandena bestyrkte, att det spörsmål, varå nämnden
fäst J. 0:s uppmärksamhet, behövde underkastas en allsidig och ingående
prövning. I
I en till sakkunniga för utredning rörande tillämpningen av 1937 års
lagstiftning om allmänna handlingars offentlighet avlåten skrivelse anförde
tjänstförrättande justitieombudsmannen Beckman följande.
Sedan gammalt har rättegången vid underdomstolarna i vårt land varit
offentlig i den mening, att allmänheten och icke blott parterna och andra
som hava något att skaffa med ett mal äga övervara domstolens hand¬
läggning av detsamma. Denna grundsats har också kommit till direkt ut¬
tryck i kungl, förordningen den 22 april 1881 örn offentlighet vid under¬
domstolarna, däri såsom huvudregel stadgas, att vid de allmänna under¬
domstolarna rättegången skall hallas offentligen. Örn rätten emellertid
finner förekommande mål vara för anständigheten och sedligheten stötande
153
eller att i följd av rättegångens offentlighet något kan uppenbaras, som
med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt för främmande makt,
äger rätten besluta, att målet skall handläggas inom lyckta dörrar. Där¬
jämte äro med hänsyn till enskildas förhållanden vissa undantag från
offentligheten medgivna i särskilda lagar, såsom lagen om äktenskaplig
börd m. fl. Endast i de fall, för vilka sålunda undantag från offentligheten
medgivits, får handläggningen vid underrätt ske inom stängda dörrar.
Den sålunda gällande offentlighetsgrundsatsen har upptagits jämväl i
den nya rättegångsbalken av den 18 juli 1942, om vars ikraftträdande det
tillkommer Kungl. Majit med riksdagen att förordna. I 5 kap. 1 § denna
balk stadgas såsom huvudregel, att förhandling vid domstol skall vara
offentlig. Härifrån äro undantag medgivna för i huvudsak samma fall som
de ovan omförmälda. Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandlingen
skall hållas inom stängda dörrar, skall sådan föreskrift gälla.
I ett den 17 mars 1944 avgivet betänkande med förslag till lag om in¬
förande av nya rättegångsbalken m. m. har processlagberedningen framlagt
förslag till en särskild lag, enligt vilken domstol skall äga förordna, att
förhandling i vad den angår vid domstolen företedd handling, som ej må
till envar utlämnas, skall hållas inom stängda dörrar.
I två vid 1944 års riksdag väckta motioner, nr 74 i första kammaren
och nr 121 i andra kammaren, yrkade motionärerna, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, bland annat, att sådan
omarbetning måtte företagas av 1881 års förordning örn offentlighet vid
underdomstolarna och proposition i följd därav framläggas, att av orda¬
lydelsen otvetydigt framginge, att endast under den tid något sådant för¬
hållande avhandlades, som med hänsyn till rikets försvarsläge borde hem¬
lighållas, rättegången finge handläggas inom lyckta dörrar.
I ett över motionerna avgivet utlåtande, nr 24, anförde första lagutskot¬
tet efter att hava redogjort för gällande och antagna bestämmelser i äm¬
net, såvitt angår förevarande del, följande: Av den lämnade redogörelsen
framginge, att enligt gällande rättegångsordning rättegången vid under¬
domstolarna och enligt den nya rättegångsbalken rättegången i alla in¬
stanser i princip vore offentlig. Enligt utskottets mening vore det av syn¬
nerlig vikt att denna princip upprätthölles i största möjliga utsträckning.
Erfarenheterna från skilda länder gåve vid handen att hemliga rätte¬
gångar kunde medföra allvarliga faror för rättssäkerheten. Det syntes å
andra sidan ofrånkomligt att undantag från offentlighetsprincipen skulle
kunna göras i särskilda fall. Mål som vore stötande för anständigheten
och sedligheten borde självfallet kunna handläggas inom stängda dörrar.
Detsamma gällde vissa mål där enskildas förhållanden, yrkeshemligheter
och dylikt icke borde komma till allmänhetens kännedom. Utskottet ut-
ginge från att motionärernas förslag i förevarande del icke avsett ändring
i dessa hänseenden utan allenast i bestämmelserna örn handläggning inom
154
stängda dörrar i sådana fall då något kunde uppenbaras, som med hänsyn
till rikets säkerhet borde hållas hemligt för främmande makt. Huruvida
dessa bestämmelser erhållit en ur alla synpunkter fullt ändamålsenlig ut¬
formning kunde uppenbarligen vara föremål för delade meningar. Att be
gränsa undantagen från offentlighetsprincipen på det sätt som motionä¬
rerna föreslagit syntes å andra sidan knappast vara tillrådligt, även örn
upplysningar av de mest skilda slag tydligtvis kunde vara av beskaffen¬
het att inverka på rikets försvarsläge. Det väsentligaste syntes emellertid
icke vara bestämmelsernas utformning i och för sig utan domstolarnas
sätt att tillämpa desamma. Innebörden av gällande bestämmelser torde
vara att handläggning inom stängda dörrar skulle få förekomma endast un¬
der sådana skeden av rättegången, varunder något kunde uppenbaras, som
på den ena eller andra i lag medgivna grunden borde hållas hemligt. Så
snart rättegången berörde andra förhållanden borde handläggningen åter
göras offentlig. Framhållas kunde, att det uppenbarligen mången gång vore
svårt eller till och med omöjligt att på förhand avgöra huruvida under
handläggningen av ett mål sådana omständigheter kunde förekomma, att
målet borde handläggas inom stängda dörrar. Huruvida domstolarna i mål
av nu förevarande art förordnat om handläggning inom stängda dörrar i
större utsträckning än hänsyn till rikets säkerhet påkallat kunde icke av
utskottet bedömas. Tillämpningen av ifrågavarande lagbestämmelser torde,
enligt vad utskottet inhämtat, bliva föremål för undersökning av de sak¬
kunniga, som tillkallats för att verkställa utredning rörande tillämpningen
av 1937 års lagstiftning örn allmänna handlingars offentlighet. Utskottet
hade på grund av det anförda icke funnit sig böra förorda bifall till motio¬
närernas förslag i denna del.
Sex av utskottets ledamöter, vilka ansågo frågan förtjänt av en under¬
sökning, som lämpligen kunde anförtros åt sakkunniga för utredning rö¬
rande tillämpningen av 1937 års lagstiftning örn allmänna handlingars
offentlighet, förklarade sig i avgiven reservation anse, att utskottet borde
hemställa, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående till-
lämpningen av gällande bestämmelser örn offentlighet vid domstolarna i
mål av den i motionerna avsedda beskaffenhet ävensom angående rätt
för part att föra särskild talan mot beslut, varigenom domstol förordnat
örn måls handläggning inom stängda dörrar, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Vid ärendets behandling i riksdagen biföll riksdagen den avgivna re¬
servationen och avlät den 17 maj 1944 skrivelse, nr 284, till Konungen
med hemställan i överensstämmelse med vad i reservationen föreslagits.
Riksdagens ifrågavarande skrivelse har därefter av chefen för justitie¬
departementet överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande
och beaktande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.
Såsom första lagutskottet framhållit måste det vara av synnerlig vikt,
155
att offentlighetsprincipen inom rättegångsförfarandet upprätthålles i största
möjliga utsträckning. Ej ens i mål, däri förhandling inom stängda dörrar
på grund av särskilda förhållanden får äga rum, bör därför rättegången
hållas hemlig i vidare mån än som kräves för tillgodoseende av det ända¬
mål, för vilket hemlighållande är medgivet. Hemlighållande av en tilltalads
namn på sådant sätt, att detta icke ens upptages å uppropslista och målet
påropas först sedan allmänheten fått lämna rättssalen, kan icke anses stå
i överensstämmelse med innehållet i 1881 års förordning under annan för¬
utsättning än att redan genom namnets offentliggörande något kan uppen¬
baras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt för främman¬
de makt. Är så icke fallet, bör sålunda jämväl ett inål rörande brott mot
8 kap. strafflagen påropas i vanlig ordning inför allmänheten och beslut
om målets handläggning inom stängda dörrar meddelas först när sär¬
skilda förhållanden det påkalla. Att en person skulle kunna rannsakas och
dömas till straff utan att någon som helst upplysning därom skulle kunna
erhållas från vederbörande domstol synes alldeles främmande för svensk
rättskipning.
Vad fallet Ödegaard angår synes mig väl hemlighållandet från rådhus¬
rättens sida av Ödegaards namn icke hava haft stöd i lag. Med hänsyn
till omständigheterna och då vad angår informationsstyrelsens befattning
med förevarande sak någon försummelse icke torde kunna läggas informa-
tionsstyrelsen till last, finner jag emellertid klagomålen ej föranleda annan
åtgärd från min sida än att handlingarna i ärendet för kännedom över¬
lämnas till sakkunniga för utredning rörande tillämpningen av 1937 års
lagstiftning örn allmänna handlingars offentlighet.
Med ovanberörda uttalande och handlingarnas överlämnande till de
sakkunniga var ärendet av J. O. slutbehandlat.
8. Uttalanden av landsfiskal vid bestyrkande av uppgift
rörande en persons förmögenhetsförhållanden
m. m. för erhållande av fri rättegång.
Av handlingarna i ett genom klagomål av Maria Åhgren i Skåre härstä¬
des anhängiggjort ärende framgår bland annat följande.
Den 18 september 1940 mottog klaganden av fru Sara Sandberg i Karl¬
stad 26 kronor, utgörande summan av de belopp, vilka flera personer till¬
skjutit i ändamål att klaganden därför skulle inköpa lotter i den av Svenska
Penninglotteriet Aktiebolag anordnade dragningen den 15 oktober samma
år. Vid nämnda tillfälle den 18 september 1940 överlämnade Sara Sand¬
berg till klaganden en av Lovisa Olsson i Kanikenäsholmen till ifrågava¬
rande lotteridragning inköpt lottsedel. För de 26 kronorna jämte av klaganden
156
för egen räkning tillskjutna 5 kronor inköpte klaganden 3 lotter till nyss¬
nämnda dragning. En av de utav klaganden sålunda inköpta lotterna hade
utfallit med vinst, 500 kronor, vilket belopp klaganden fördelade å samtliga
bolagsmän efter envars kontantinsats i bolaget. Någon vinstandel utbetalades
sålunda icke till Lovisa Olsson, å vars lott ingen vinst utfallit. Sedan Lovisa
Olsson instämt klaganden till Mellansysslets domsagas häradsrätt med yrkan¬
de att, enär Lovisa Olsson varit delägare i bolaget med den av henne till¬
skjutna lottsedeln som insats, klaganden måtte förpliktas att till Lovisa
Olsson utgiva hennes andel, 109 kronor 75 öre, ogillade häradsrätten genom
dom den 28 juni 1941 den av Lovisa Olsson förda talan. Lovisa Olsson full¬
följde talan mot denna dom. Svea hovrätt förpliktade genom dom den 23
januari 1942 klaganden att till Lovisa Olsson utgiva 108 kronor 75 öre. Denna
dom vann laga kraft. Sedermera anhöll klaganden hos Kungl. Majit örn res¬
ning i målet, vilken ansökan lämnades utan bifall.
I en hit inkommen skrift påtalade klaganden, att t. f. landsfiskalen G.
Minell vid bestyrkande av en utav henne undertecknad uppgift för erhållande
av fri rättegång betecknat klaganden såsom kverulant.
I ett över klagomålen infordrat yttrande anförde Minell bland annat föl¬
jande: Klaganden hade vid ett flertal tillfällen under år 1942 uppsökt Minell
med anledning av ovan omförmälda mål samt hemställt örn hans medverkan
för erhållande av rättelse i hovrättens dom. Sedan Minell för klaganden för¬
klarat, att resning vore den enda tänkbara vägen samt att han icke kunde
mottaga något uppdrag från henne, hade klaganden anhållit att Minell måtte
utfärda medellöshetsintyg, vilket hon skulle använda för sin resningsansö-
kan. Efter förfrågningar hos fjärdingsmannen och någon kommunal myndig¬
het i Grava socken hade Minell fått upplysning om att klaganden skulle
äga ett kapital om cirka 10,000 kronor samt en icke belånad fastighet i Skåre,
värd omkring 15,000 kronor. Med anledning därav hade Minell, då klagan¬
den senare besökt honom, förklarat att han icke ansåge sig kunna utfärda
det begärda intyget. Någon tid senare hade Minell uppsökts av klaganden,
som då anhållit, att han skulle bestyrka en av henne utskriven blankett för
erhållande av fri rättegång. Med hänsyn till de upplysningar han tidigare
erhållit och då han ansett klagandens uppträdande i många hänseenden egen¬
domligt, hade Minell företagit ytterligare undersökningar och därvid hänvänt
sig till överläkaren vid länslasarettet i Karlstad J. Svensson, vilken enligt vad
Minell erfarit mottagit besök av klaganden. Under samtalet med läkaren,
vilket skett per telefon, hade Minell fått den uppfattningen, att läkaren fun¬
nit klaganden talträngd och angelägen om att framföra klagomål. Då Minell
dessutom erfarit, att klaganden upprepade gånger hos landsfogden i Värm¬
lands län anfört klagomål, vilka befunnits vara obefogade, hade han kommit
till den bestämda uppfattningen, att klaganden vore att anse såsom kveru¬
lant. Då Minell granskat den av henne överlämnade blanketten och därvid
157
tillfrågat henne om hon icke kunde anlita annan myndighet, som vore be¬
hörig, att bestyrka hennes uppgifter, hade klaganden förklarat, att hon mot¬
arbetades av dessa myndigheter, vilka icke ville tillgodose hennes berättigade
intressen. De av henne lämnade uppgifterna hade för övrigt icke varit ägnade
att giva någon klar uppfattning om hennes förmögenhetsförhållanden. Enligt
2 § i kungl, förordningen den 19 december 1919 om vad iakttagas skall vid
tillämpning av lagen om fri rättegång den 19 juni 1919 ålåge det den myn¬
dighet, som skall bestyrka den skriftliga uppgift, som enligt 4 § sistnämnda
lag skall åtfölja ansökan örn fri rättegång, att verkställa noggrann under¬
sökning icke blott rörande sökandens förmögenhetsvillkor utan även rörande
andra förhållanden av betydelse för bedömandet av frågan om beviljande av
fri rättegång. På grund därav hade Minell ansett som sin plikt att i sitt be¬
styrkande på blankettens baksida angiva även de upplysningar han inhämtat
om sökandens person, detta så mycket mer som de gällande restriktionerna i
fråga örn beviljande av fri rättegång syftade till, att fri rättegång endast
skulle beviljas i de fall, då sökanden hade ett verkligt rättsintresse som måste
tillgodoses. På grund därav hade Minells intyg givits det innehåll och den
formulering, som klaganden ansett vara för henne kränkande. Minell ville
minnas, att han vid avfattandet av det skriftliga bestyrkandet varit tveksam
angående uttrycket kverulant, men att han, sedan han funnit detta uttryck i
uppslagsverket Nordisk Familjebok beteckna ”ständigt klagande”, ansett ut¬
trycket väl passa på klaganden med hänsyn till de upplysningar han erhållit
om henne. Då Minell icke handlat i avsikt att skada klaganden utan fastmer
följt givna bestämmelser att upplysa den prövande myndigheten örn andra
förhållanden av betydelse för bedömandet av frågan örn fri rättegång, hem¬
ställde han, att klagomålen icke måtte föranleda någon vidare åtgärd.
Vid ärendets slutliga avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombuds¬
mannen Beckman följande uttalanden.
I 1 § andra stycket lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång i dess före
den 1 juli 1944 gällande lydelse stadgades bland annat att fri rättegång ej
finge beviljas part, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse
för honom att hans talan vunne prövning. I detta stadgande har efter den 1
juli 1944 införts allenast den ändringen att fri rättegång ej må beviljas part,
där det måste anses Veira av ringa betydelse för honom att hans talan prövas.
I 3 § i dess före den 1 juli 1944 gällande lydelse stadgades att beslut örn
fri rättegång skulle meddelas av rätten eller, då rätten ej surte, av dess ord¬
förande. Samma stadgande återfinnes efter sagda dag i lagens 2 §.
I 4 § i dess före den 1 juli 1944 gällande lydelse stadgades bland annat att
ansökan om fri rättegång skulle åtföljas av skriftlig, på heder och samvete
avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor och omfånget av honom
158
åliggande underhållsskyldighet; vore sagda förhållanden ej kända skulle upp¬
giften vara styrkt genom offentlig myndighet, som Konungen bestämde. Sam¬
ma stadgande återfinnes efter den 1 juli 1944 i lagens 2 §.
I 2 § första stycket kungl, förordningen den 19 december 1919 örn vad
iakttagas skall vid tillämpning av lagen om fri rättegång den 19 juni 1919
angivas de personer, vilka äga behörighet att bestyrka ovannämnda uppgift.
Bland dessa personer återfinnas landsfiskalerna. I samma paragraf andra styc¬
ket stadgas åläggande för dessa personer att, innan uppgiften bestyrkes, verk¬
ställa noggrann undersökning rörande sökandens förmögenhetsvillkor och
andra förhållanden av betydelse för bedömandet av frågan örn beviljande av-
fri rättegång.
I förevarande fall har Minell, sedan klaganden hos honom anhållit om be¬
styrkande av en utav henne undertecknad uppgift för erhållande av fri rätte¬
gång, verkställt vissa undersökningar för utrönande av klagandens förmögen¬
hetsvillkor och övriga omständigheter, som kunde vara av betydelse för bedö¬
mandet av frågan om beviljande av fri rättegång. På grund av att Minell
därvid erhållit upplysning örn att klaganden bland annat till landsfogden i
länet framfört obefogade klagomål har Minell kommit till den uppfattningen
att klaganden vore att anse som en kverulant. Då fri rättegång endast finge
beviljas i fall då sökanden hade ett rättsintresse som måste tillgodoses, har
Minell ansett att hans sagda uppfattning om klagandens person borde komma
till uttryck vid hans bestyrkande av klagandens uppgift. Med anledning här¬
av har Minell å uppgiften karakteriserat klaganden såsom kverulant.
Enligt gällande lag kan emellertid rättens eller dess ordförandes beslut
rörande ansökan om fri rättegång icke föregås av någon saklig prövning av
den föreliggande tvisten. Den prövning, som rätten eller dess ordförande har
att företaga, gäller således icke, huruvida sökandens talan synes mer eller
mindre välgrundad och således kan anses hava utsikt att vinna bifall, utan
prövningen avser endast frågan, huruvida sökandens intresse att få sin sak
prövad av domstol måste objektivt sett betecknas som ringa. De myndig¬
heter, som äga rätt att bestyrka uppgifter för erhållande av fri rättegång,
sakna befogenhet att ingå på någon som helst förprövning av sökandens talan.
I den män Minell ansåg de fakta som framkommit vid den av honom verk¬
ställda undersökningen vara av betydelse för rättens prövning huruvida det
måste anses vara av ringa betydelse för klaganden att hennes talan prövades,
hade Minell i allt fall bort meddela dessa fakta och icke ett därpå grundat
allmänt omdöme om klagandens personlighet. Det av Minell valda uttrycks¬
sättet för hans uppfattning om klagandens personlighet måste därjämte anses
såsom mindre lämpligt med hänsyn till den nedsättande betydelse, som all¬
mänt inlägges i ordet kverulant. Klaganden har fått den uppfattningen att
Minell genom detta uttryckssätt avsett att betaga klaganden möjligheten att
erhålla fri rättegång och sålunda tillfoga henne skada. Då emellertid någon
159
skada icke synes hava tillskyndats klaganden låter jag bero vid mina nu
gjorda uttalanden.
De sålunda gjorda uttalandena upptog J. O. i en till Minell avlåten skri¬
velse, och var ärendet därmed slutbehandlat.
9. Fråga om inhämtande av yttrande jämlikt 8 § lagen den 22
april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare.
Handlingarna i ett genom klagomål av Erik Hjalmar Landstedt härstädes
anhängiggjort ärende utvisa, bland annat, följande.
Sedan Landstedt genom Kungl. Maj:ts utslag den 1 mars 1943 för stöld
m. m. dömts till ett gemensamt straff av straffarbete två år, i vars ställe
skulle träda förvaring, och Landstedt dagen därpå intagits å vårdanstalt
för förminskat tillräkneliga förbrytare, rymde Landstedt upprepade gånger
från anstalten, sista gången natten till den 19 juli 1943. Han blev därefter
anhållen av polismyndigheten natten till den 4 augusti 1943 samt för stöl¬
der, begångna efter rymningen, häktad och ställd under åtal vid Stock¬
holms rådhusrätt. Den 16 i samma månad beslöt rådhusrätten att före målets
avgörande från vederbörande sjuk vårdsläkare inhämta utlåtande angående
Landstedts sinnesbeskaffenhet m. m. I anledning av beslutet överfördes
Landstedt till sinnessjukavdelningen vid kronohäktet i Jönköping, varifrån
han emellertid rymde den 21 september 1943. Sedan Landstedt ånyo an¬
hållits av polismyndigheten och häktats, ställdes han åter under åtal vid
Stockholms rådhusrätt för nya brott, delvis begångna efter den 16 augusti.
Den 1 november 1943 beslöt rådhusrätten ånyo inhämta utlåtande angående
Landstedts sinnesbeskaffenhet. Efter det sådant utlåtande inkommit, handlades
målet inför rådhusrätten den 26 januari 1944. Därvid förekom rannsakning
även angående av Landstedt begångna brott, som upptäckts först efter den 1
november 1943. För att bliva i tillfälle att taga del av läkarutlåtandet anhöll
Landstedt örn uppskov med målet till den 31 januari 1944.
Sistnämnda dag beslöt rådhusrätten att från interneringsnämnden in¬
hämta yttrande angående Landstedt jämlikt 8 § lagen den 22 april 1927
örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare.
Interneringsnämnden förklarade sig i utlåtande den 16 mars 1944 anse,
att — därest Landstedt i målet dömdes till straffarbete — straffet icke
borde verkställas utan den av Kungl. Majit ådömda förvaringen träda i
stället jämväl för detta straff. Rådhusrätten dömde den 22 mars 1944
Landstedt till gemensamt straff av straffarbete tre år men förordnade, att
den Landstedt genom Kungl. Maj:ts utslag ålagda förvaringen skulle trä¬
da i stället jämväl för det Landstedt genom rådhusrättens utslag ådömda
straffet.
160
I en den 22 februari 1944 hit inkommen skrift anförde Landstedt klago¬
mål över att målet onödigt uppehållits genom rådhusrättens den 31 januari
1944 meddelade beslut att inhämta yttrande från interneringsnämnden.
Enligt Landstedts mening borde rådhusrätten hava utan internerings-
nämndens hörande direkt dömt honom till förvaring.
I infordrat yttrande över klagomålen anförde rådmannen G. Junker, t. f.
rådmannen K. Ljungberg och t. f. assessorn H. Kling, vilka deltagit i råd¬
husrättens nyssnämnda beslut, i huvudsak följande.
Den 31 januari 1944 hade Landstedt i en av honom ingiven skrift hem¬
ställt, att han i stället för att återintagas å särskild vårdanstalt för för¬
minskat tillräkneliga förbrytare måtte ”erhålla ett tidsbestämt straff att
avtjäna å vanligt straffängelse”. I skriften hade Landstedt tillagt: ”Kan
detta beviljas mig, tager jag det utan klagan, rättvist prövad, och går ut
för att börja ett nytt liv. Om icke, kommer jag att ånyo göra mig själv¬
ständig, och samhället har tack vare psykiatrikemas välde gjort mig till
den brottsling jag blir.” — Enligt 8 § första punkten lagen den 22 april
1927 örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare skulle domstolen
i fråga om den, som dömts till straff i vars ställe trätt förvaring i vårdan¬
stalt men som innan han utskrivits från anstalten ånyo dömdes till fri¬
hetsstraff, förordna, att förvaringen skulle träda i stället jämväl för detta
straff. I andra punkten av samma paragraf gåves emellertid domstolen
möjlighet att efter interneringsnämndens hörande förordna, att det nya
straffet skulle verkställas och förvaringen avbrytas till dess straffet
blivit verkställt. Förutsättningarna härför vore, att det brott, för
vilket det nya straffet ådömdes, vore begånget efter förvaringens början,
att det nya straffet vore straffarbete samt att synnerliga skäl till straffets
verkställande förelåge. — De båda första förutsättningarna hade klart varit
uppfyllda i fråga om Landstedt. Beträffande den tredje förutsättningen an-
gåves i lagens förarbeten, att det understundom kunde av disciplinära skäl
vara påkallat, att man ägde möjlighet att avbryta förvaringen för någon
tids straffverkställighet. Då faktiskt avbrott i förvaringen redan skett ge¬
nom Landstedts eget vållande och han upprepade gånger gjort sig skyldig
till rymning från anstalt, hade rådhusrätten ansett anledning föreligga att
inhämta yttrande från interneringsnämnden, huruvida icke Landstedt bor¬
de undergå det straff, vartill han kunde komma att dömas i målet.
Junker avled före ärendets slutbehandling härstädes. I
I en till Ljungberg och Kling avlåten skrivelse anförde tjänstförrättan-
de justitieombudsmannen Beckman följande.
Det fall att den, som dömts till straff i vars ställe trätt förvaring i vård¬
anstalt, därefter dömes till straff för annat brott behandlas i 8—11 §§
161
lagen den 22 april 1927 örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbryta¬
re. Frågan, huruvida det nya straffet bör utbytas mot förvaring, ställer sig
olika, allteftersom vid domens meddelande förvaringen ännu pågår eller
redan nått sin avslutning. I sistnämnda fall äger domstolen enligt 9 § alle¬
nast efter hörande och tillstyrkan av interneringsnämnden förordna, att
den dömde i stället för att undergå straffet skall återintagas till förva¬
ring. För det fall åter att förvaringen fortfarande pågår, varmed likställes
att ett meddelat förvaringsbeslut ännu icke börjat verkställas eller att den
brottslige vållat avbrott i pågående förvaring, gives i 8 § motsatt huvud¬
regel. Domstolen skall utan intemeringsnämndens hörande förordna, att
förvaringen skall träda i stället jämväl för det nya straffet. Från denna
huvudregel medges dock i andra punkten av 8 § undantag. Är det brott,
för vilket det nya straffet ådömes, begånget efter förvaringens början, och
är det nya straffet straffarbete, må domstolen, örn synnerliga skäl därtill
äro, efter intemeringsnämndens hörande förordna, att straffet skall verk¬
ställas och förvaringen avbrytas, till dess straffet blivit verkställt.
Då den som börjat undergå förvaring ånyo skall dömas till frihetsstraff innan
han blivit utskriven från vårdanstalten, föreligga alltså två möjligheter för dom¬
stolen. Den ena är att förklara förvaringen skola träda i stället jämväl för det
nya straffet. Denna väg kan användas utan intemeringsnämndens hörande.
Den andra möjligheten, vilken är avsedd blott för undantagsfall och förut¬
sätter tillstyrkan av interneringsnämnden, är att förordna, att straffet skall
verkställas; förvaringen skall då avbrytas medan straffet verkställes men sedan
fortsätta. När Landstedt vid rådhusrättens sammanträde den 31 januari 1944
hemställde att han i stället för att återintagas å vårdanstalt för förminskat till-
läkneliga förbrytare måtte erhålla ett tidsbestämt straff, tänkte han sig uppen¬
barligen en tredje möjlighet, nämligen att han skulle få slippa fortsätta den av¬
brutna förvaringen och blott undergå ett tidsbestämt straff. Någon sådan möj¬
lighet medger lagen icke. Landstedts hemställan utgjorde därför intet skäl för
rådhusrätten att genom beslut om inhämtande av intemeringsnämndens yttran¬
de ifrågasätta tillämpning av undantagsbestämmelsen örn förvaringens avbry¬
tande.
På vilka skäl denna undantagsbestämmelse skall tillämpas angives i lagens
förarbeten allenast såtillvida att departementschefen anfört att, då nytt brott
begås under pågående förvaring, det understundom kunde vara påkallat av
disciplinära skäl, att man ägde möjlighet att avbryta förvaringen för någon
lids straffverkställighet. Exempel på fall i vilka sådana disciplinära skäl före¬
ligga hava icke anförts av departementschefen men äro ej svåra att påvisa, då
det gäller brott begångna av en förvarad medan han är intagen å vårdanstal¬
ten. Ett sådant brott bör av disciplinära skäl medföra en för övriga förvarade
omedelbart påtaglig straffrättslig reaktion. Någon sådan kommer emellertid
understundom icke till synes, örn förvaringen får träda i stället för nytt straff,
detta på grund av det sätt varpå reglerna örn minsta tid för förvaring äro utfor¬
n
Justitieombudsmannen* ömhetshera!telse till 19/f"> ars riksdag.
162
made. Ingen till förvaring dömd får utskrivas förrän han undergått förvaring i
minst två år eller, där han skolat undergå bestraffning under längre tid än två
år, under tid minst motsvarande strafftiden. Begår den dömde ånyo brott sedan
förvaringen börjat men innan han utskrivits, skall ny minsta tid för förvaring¬
en beräknas från brottets begående eller, om den dömde då ej undergick för¬
varing, från det förvaringen återupptogs, samt med hänsyn till det straff, som
detta brott prövas hava förskyllt; dock att utskrivning ej i något fall må ske
förr än utskrivning kunnat äga rum efter det tidigare förvaringsbeslutet. Detta
innebär, att om en förvarad som har mer än två år kvar av sin minsta förva¬
ringstid begår brott på anstalten, t. ex. misshandlar en tjänsteman därstädes,
så kan detta icke medföra någon förlängning av minsta förvaringstiden annat än
örn brottet finnes förskylla mer än två års straffarbete. Visserligen kan inteme-
ringsnämnden med hänsyn till den vådlighet han genom det nya brottet ådaga¬
lagt kvarhålla honom på anstalten efter minsta förvaringstidens utgång, men
detta är med tanke på disciplinen bland övriga förvarade icke tillräckligt. För¬
varingen måste av disciplinära skäl avbrytas för verkställighet av straffarbets-
straffet, varvid minsta tiden för utskrivning från förvaringen kommer att fram¬
skjutas lika länge som avbrottet varar.
Annorlunda ställer sig frågan om förvaringens avbrytande för straffverkstäl¬
lighet, när det nya brottet begåtts under avbrott i pågående förvaring, t. ex.
när den dömde rymt från vårdanstalten. Själva brottet har då sällan något med
anstaltsdisciplinen att göra. Skulle så undantagsvis vara fallet, t. ex. om brottet
består i att en förrymd förvarad söker befria andra förvarade, kan tydligen vad
ovan anförts örn lämpligheten av att avbryta förvaringen äga motsvarande till¬
lämplighet. I det här föreliggande, oftast förekommande fallet, nämligen att den
förrymde förvarade återfalla i brott av samma slag som det för vilket han
blivit förvarad, är det egentligen icke brottet utan rymningen som strider mot
disciplinen. Det indisciplinära i en rymning kan emellertid föranleda disciplinärt
ingripande från anstaltsledningen samt dessutom vinna beaktande på det sättet ,
att interneringsnämnden med hänsyn till den därigenom ådagalagda opålitlig¬
heten kvarhåller den förvarade utöver den lagstadgade minsta tiden.
Av de nyss återgivna reglerna för beräkning av minsta förvaringstid följer
att nytt brott under förvaringstiden får mycket olika verkan allteftersom brot¬
tet begås i början eller mot slutet av förvaringstiden. En förvarad som rym¬
mer och begår nya brott vid eller efter tidpunkten för minsta förvaringstidens
utgång får härigenom denna tidpunkt framskjuten minst två år. Nytt brott
alldeles i början av förvaringstiden medför däremot ringa eller ingen förläng¬
ning av minsta förvaringstiden, såvitt ej straffet för det nya brottet sättes
strängare än för det förra brottet. Denna olikhet ter sig måhända till en början
som orättvis och uppfattas säkerligen även så av de förvarade själva. Olikhe¬
ten bottnar emellertid i grundprincipen, att en förvarad skall kvarhållas på
vårdanstalten så länge han på grund av sin sinnesbeskaffenhet är att anse såsom
vådlig för annans säkerhet till person eller egendom; och hans vådlighet kan
163
icke antagas hava upphört förr än avsevärd tid förflutit från det han senast
begått brott. I allt fall torde det sällan kunna ifrågakomma att söka åstadkom¬
ma en utjämning av denna olikhet genom att avbryta förvaringen för straff¬
verkställighet. Om t. ex. den, som för stöld dömts till ett års straffarbete och
fått straffet förvandlat till förvaring med en minsta förvaringstid alltså av
två år, rymmer strax i början av förvaringen och begår ny stöld, skulle det i
regel innebära en opåkallad hårdhet att låta honom för det nya brottet undergå
exempelvis ett års straffarbete och därefter fortsätta förvaring i minst nära
två år. Det är särskilt att märka, att en förrymd förvarad ofta knappast har
annan möjlighet att uppehålla sig i frihet än att begå nya brott. Domstolen bör
därför i allmänhet förordna, att förvaringen skall träda i stället jämväl för det
nya straffet, samt inlåta sig på frågan vilken inverkan detta får på minsta
förvaringstiden allenast vid straffmätningen, vid vilken tydligen här som eljest
ett återfall kan anses mera graverande ju kortare tid efter förra brottet det
inträffar. I nu förevarande fall har Landstedt fått minsta tiden för utskrivning
från förvaring avsevärt framflyttad dels genom att straffet för hans nya brott
satts så högt som till tre år, dels ock genom det långa avbrottet i förvaringen
för rymnings- och rannsakningstid. Det fanns därför enligt min mening icke skäl
att ifrågasätta en ännu skarpare reaktion genom förvaringens avbrytande för
straffverkställighet.
Med de sålunda gjorda uttalandena var ärendet av J. O. slutbehandlat.
10. Beräkning av strafftid vid tillämpning av 1 § lagen den 18
september 1943 om villkorlig frigivning.
Genom utslag den 27 mars 1944 dömde Konga tingslags häradsrätt häk¬
tade banvakten Per Nygren från Fägerstad jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§,
5 kap. 6 §, 10 kap. 5 och 6 §§, 11 kap. 15 §, 18 kap. 1 § första och andra
styckena samt 15 §, allt strafflagen, för fylleri, förargelseväckande bete¬
ende, missfirmelse mot ordningsvakt, våldsamt motstånd vid offentlig för¬
rättning och otukt med dotter såväl innan som efter det denna fyllt 15 år
att hållas till straffarbete ett år tre månader.
Sedan Nygren den 30 mars 1944 förklarat sig nöjd med häradsrättens
utslag, förordnade länsstyrelsen i Kronobergs län i en av t. f. länsnotarien
Erik Waldemarsson samma dag undertecknad resolution, att den Nygren
ådömda bestraffningen, som tagit sin början den 30 mars 1944, skulle, om
hinder ej mellankomme, sluta den 30 juni 1945, dock att, jämlikt 1 § lagen
den 18 september 1943 örn villkorlig frigivning jämförd med övergångsbe¬
stämmelserna till lagen, villkorlig frigivning skulle äga rum den 14 april
1945, örn laga hinder däremot ej mötte.
Sedan jag i anledning av länsstyrelsens förordnande att Nygren skulle
164
villkorligt frigivas den 14 april 1945 i stället för rätteligen den 15 april
1945 anhållit, att länsstyrelsen måtte efter vederbörandes hörande inkom¬
ma med yttrande, överlämnade länsstyrelsen ett av Waldemarsson avgivet
yttrande, varjämte länsstyrelsen avgav eget utlåtande.
I det avgivna yttrandet anförde Waldemarsson följande.
Den i länsstyrelsens resolution angivna slutdagen för Nygrens straff hade
erhållits på följande sätt. 5/e av strafftiden ett år tre månader utgjorde
12 1/2 månad. Från dagen för nöjdförklaringen hade först utlagts 12 måna¬
der. Därvid hade som preliminär slutdag erhållits den 30 mars 1945. Åter¬
stående tiden av straffet, 1/2 månad, hade, då den därpå följande månaden
april innehölle 30 dagar, beräknats till 15 dagar och tillagts den prelimi¬
nära slutdagen den 30 mars 1945. För erhållande av slutdagen den 15 april
1945 syntes den halva månaden hava beräknats efter antalet dagar i mars
månad, därvid erhållits 15 1/2 dag att läggas till den 30 mars 1945. Frågan
huru beräkningen av strafftiden i detta fall skulle verkställas syntes, såvitt
Waldemarsson kunnat finna, icke hava blivit tillräckligt klarlagd. Saken
belystes i någon mån av ett exempel, anfört i betänkandet med förslag
till lag om villkorlig frigivning m. m. I nämnda exempel skulle, liksom i
förevarande fall, brutet månadstal läggas till viss dag i mars månad visst
år. Månadens dagatal hade här helt naturligt varit 31. Något annat hade
icke varit tänkbart, då i exemplet straffet i sin helhet skulle utläggas un¬
der mars månad. I anmärkta fallet däremot skulle det brutna månadstalet
till övervägande delen läggas ut över april månad med dess 30 dagar. An¬
ledningen till att Waldemarsson bestämt slutdagen till den 14 april 1945
vore sålunda, att han såsom nyss anförts ansett det rimligt, att april må¬
nads dagatal lagts till grund för beräkningen. Därigenom uppkomme hel¬
ler icke brutet dagatal, som fallet bleve om mars månads dagatal använ¬
des, med därav föranledd höjning av strafftiden med V2 dag. Det av Wal¬
demarsson använda beräkningssättet hade alltså varit det för Nygren lind¬
rigaste. Under åberopande av vad han sålunda anfört hemställde Walde¬
marsson, att J. O. måtte låta bero vid den redan gjorda anmärkningen.
Länsstyrelsen hemställde i sitt utlåtande att, enär det av Waldemarsson
använda beräkningssättet medfört lindrigare straff för Nygren, det påta¬
lade förfarandet vid utläggandet av straffet icke måtte föranleda någon
vidare åtgärd.
I en till länsstyrelsen i Kronobergs län den 21 november 1944 avlåten
.skrivelse anförde jag därefter följande.
I 1 § lagen den 18 september 1943 örn villkorlig frigivning, vilken lag-
träder i kraft den 1 januari 1945, stadgas, att den som undergår straff¬
arbete på viss tid, ej under sex månader, eller fängelse på minst lika lång
tid skall villkorligt frigivas, då 5/e av strafftiden förflutit.
Enligt kungl, kungörelse den 1 oktober 1943 om ändrad lydelse av kun
görelsen den 10 december 1909 angående förordnande om verkställighet av
utslag, varigenom frihetsstraff ådömts, skall därest före den 1 januari 1945
meddelas förordnande om verkställighet av straff, som skall sluta efter
nämnda dag, anteckning göras å utslaget örn den dag, då obligatorisk vill¬
korlig frigivning skall ske, såframt sådan skall äga rum enligt den nya la¬
gens bestämmelser, jämförda med övergångsbestämmelserna till den¬
samma.
Till grund för ifrågavarande lag ligger ett av särskilt tillkallade sak¬
kunniga den 30 september 1938 avgivet betänkande med förslag till lag
örn villkorlig frigivning m. m. (st. off. utr. 1938:25).
I motiveringen till ovannämnda stadgande i lagen anförde de sakkunniga
i fråga om sättet för beräknande av vilken dag 5/« av strafftiden skulle anses
hava förflutit, bland annat, följande:
”Med hänsyn till stadgandena i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa
bestämmelser örn beräkning av strafftid samt den praxis som i anslutning
till denna lag utvecklat sig lärer förfaringssättet böra vara följande.
Undergår någon straffarbete på viss tid eller fängelse, måste B/e av straff¬
tiden anses ha förflutit den dag, då den avtjänade strafftiden beräknad
efter kalendern i år, månader och dagar enligt den metod som anges i 1898
års lag uppgår till 5/e av den ådömda strafftiden, utlagd efter kalendern
enligt enahanda metod. Utgör nämnda bråkdel helt antal år eller ma¬
nnder, skall därför straffverkställigheten fortsätta så länge att, räknat efter
kalendern, fången utstått samma antal år eller månader. Uppstår vid be¬
räkningen brutet månadstal — brutet tal för år kan ej uppstå eftersom ett
år är lilia med tolv månader — skall straffverkställigheten pågå till dess,
räknat efter kalendern, förutom eventuellt erforderligt helt antal år och
månader jämväl därefter så många dagar gått till ända att av den följan¬
de månaden, räknad efter kalendern från datum till datum, den ifrågava¬
rande bråkdelen av en månad förflutit. Örn vid utläggning på detta sätt
av ett brutet månadstal uppkommer brutet dagatal och örn brutet daga-
tal uppstår även av den anledningen att den adömda strafftiden innehåller
ett antal dagar som ej är jämnt delbart med 6, summeras de båda brutna
dagatalen.
Ett exempel må tjäna att belysa det anförda.
Antåg att en person är dömd till straffarbete 1 år 5 månader och 8 dagar
samt att strafftiden börjar den 8 januari ett år. Dagen då r’/n av straff¬
tiden förflutit beräknas då på följande sätt. r'/n av strafftiden är 10 ma¬
nade!. 4l/n månad + 64/« dag. 14 månader från den dag från vilken
strafftiden räknas uppnås den 8 mars året därpå. 1/„ av den månad, beräk¬
nad enligt kalendern, som följer därefter är lika med 5'/« dag. Detta antal
dagar ökas med ö4/,. dag och lågges till den 8 mars. Därigenom nas den 20
mars. Detta är den dag ela fången utstått 5/r, !IV den ådömda strafftiden.”
166
I den proposition, nr 252, vari förslaget till lag om villkorlig frigivning
förelädes 1943 års riksdag, anfördes vid 1 §, som sedermera antogs i oför¬
ändrat skick, att i överensstämmelse med sakkunnigförslaget angåves i
denna paragraf förutsättningarna för villkorlig frigivning. Frågan örn vil¬
ken dag 5/g av straffet skulle anses avtjänade berördes icke i propositionen.
Med hänsyn därtill och då under lagförslagets behandling i riksdagen ingen
erinran gjordes mot den av de sakkunniga uttalade uppfattningen örn sät¬
tet för beräknande av nämnda dag, måste antagas, att sagda uppfattning
vunnit lagstiftarnas gillande och ansetts böra tjäna till ledning vid lagens
tillämpning.
I förevarande fall har Nygrens straff, straffarbete ett år tre månader,
skolat utläggas från den 30 mars 1944. För beräknandet av vilken dag Ny¬
gren avtjänat s/6 av straffet, d. v. s. 121/,, månad, utläggas först de 12 hela
månaderna, varvid uppnås den 30 mars 1945. Om därefter en hel månad lä¬
des ut, skulle såsom slutdag erhållas den 30 april 1945. På grund av den
sålunda utlagda månadens belägenhet i kalendern skulle den komma att
omfatta 31 dagar. Hälften av den månad, som följer på den 30 mars 1945,
blir alltså 151/,, dag. Då, i motsats till vad som gäller enligt 4 kap. 6 §
strafflagen i fråga om sammanläggning eller avräkning av straff, i lagen
örn villkorlig frigivning icke givits någon bestämmelse om bortfallande
av brutet dagatal, borde tiden för Nygrens villkorliga frigivning hava be¬
stämts till sextonde dagen efter den 30 mars eller alltså till den 15 april
1945.
Såsom av vad jag ovan anfört framgår har Waldemarsson i sin förklaring
utgått från den felaktiga förutsättningen, att vid bestämmandet av dag för
villkorlig frigivning del av månad skulle beräknas såsom del av den kalen¬
dermånad, vari det brutna månadstalet i sin helhet eller till största delen
infaller, i stället för såsom del av en på vanligt sätt enligt lagen den 1 juli
1898 utlagd månad, räknad efter kalendern från datum till datum. Denna
månad kan komma att omfatta olika antal dagar, beroende på dels anta¬
let dagar i den kalendermånad, i vilken utgångsdagen är belägen, och dels
slutdagen i påföljande månad. Såsom exempel må anföras, att därest Ny¬
grens straff skolat utläggas från den 31 mars, den månad som följt efter de
hela 12 månaderna — nied hänsyn till att april månad saknar motsvarande
datum — utgått den 30 april och antalet dagar i månaden kommit att
utgöra 30. Dagen för den villkorliga frigivningen skulle således även i
detta fall hava bestämts till den 15 april 1945. Hade samma straff börjat
avtjänas den 29 februari 1944, skulle de hela 12 månaderna hava utgått
den 28 februari 1945 och den därpå följande månaden hava sträckt sig till
den 28 mars 1945. Den villkorliga frigivningen hade då skolat äga rum den
14 mars 1945.
Med dessa uttalanden lät jag bero vid vad i saken förevarit.
167
11. Verkningarna av lagen den 9 januari 1940 om vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.
Lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara
m. m. gäller enligt lag den 26 maj 1944 till och med den 30 juni 1945.
Ändringar i lagen hava vidtagits dels genom lagar den 13 december 1940,
den 21 mars 1941 och den 4 juni 1943 och dels genom nyssnämnda lag
den 26 maj 1944.
Lagen är i likhet med ett flertal andra tidsbegränsade författningar av
beredskapslagstiftningens karaktär så uppbyggd, att dess huvudbestäm¬
melser skola äga tillämpning först sedan Kungl. Majit förordnat därom.
Sådant förordnande må meddelas endast vid krig eller krigsfara eller eljest
under utomordentliga av krig föranledda förhållanden. Samtidigt med la¬
gens utfärdande meddelade Kungl. Majit genom kungörelse dylikt förord¬
nande.
Befogenhet att föranstalta örn de åtgärder, som avses i lagen, tillkommer
vissa befattningshavare inom åklagar- och polisväsendet. Kungl. Majit
kan emellertid uppdraga beslutanderätten i nu förevarande fall åt ämbets-
eller tjänsteman, som kan anses jämställd med nämnda befattningshavare.
De i lagen angivna tvångsmedlen få enligt 2 § i lagen tillgripas i den
mån så finnes erforderligt för att hindra eller uppdaga brott mot 8 kap.
strafflagen eller sådana brott mot 19 kap. samma lag, vilka kunna skada
rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser med
främmande makt, eller brott mot lagen den 13 december 1940 örn straff
för sabotage. De få emellertid i den mån det är nödvändigt även användas
för att hindra, att förhållande, vars meddelande till främmande makt kan
föranleda skada som nyss nämnts, kommer till obehörigs kännedom eller
för att vinna utredning om obehörigt utforskande av sådant förhållande
eller om överbringande till obehörig av meddelande därom.
Under nu angivna förutsättningar kan beslut meddelas om beslag, sking-
ringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan. Vidare kan beslutas, att ex¬
pediering av post-, telegraf-, järnvägs- eller annan försändelse skall instäl¬
las eller fördröjas eller försändelsens innehåll granskas och censureras samt
att expediering av telefonsamtal skall inställas eller fördröjas eller samtal
avlyssnas eller telefonapparat för viss tid eller tillsvidare skall avstängas
för samtal, så ock att uppgift skall lämnas från telefonanstalt å utväxlade
eller beställda samtal.
Lagen bereder även möjlighet att gripa och kvarhålla personer, vilka
misstänkas för att förbereda, utöva eller främja sådan verksamhet, mot
vilken lagen riktar sig.
För att inskärpa vikten av att den enskildes intressen icke utsättas för
större intrång än av förhållandena påkallas har i 4 § i lagen uttryckligen
stadgats, att åtgärd som beslutats med stöd av lagen icke får upprätt¬
168
hållas längre än som erfordras för att vinna det med åtgärden avsedda
ändamålet. Lagen innehåller även vissa andra kontrollföreskrifter, vilka
vid flera tillfällen skärpts eller kompletterats.
I samband med prolongeringen av tvångsmedelslagen den 4 juni 1948
infördes i 4 § bestämmelser rörande ökad kontroll å förordnanden örn
granskning av postförsändelser eller örn avlyssnande av telefonsamtal. Har
dylikt beslut meddelats, skall sålunda numera anmälan därom med angi¬
vande av skälen för beslutet utan dröjsmål göras hos J. K., som må upphäva
detsamma, om han finner att det icke bör äga bestånd.
Enligt ursprungliga lydelsen av 4 § i lagen skulle kvarhållen person, örn
han ej inom 30 dagar förklarats häktad, frigivas, såvida ej J. K. medgivit
att han finge kvarhållas under viss ytterligare tid, högst 30 dagar. I sam¬
band med lagens prolongering den 21 mars 1941 skärptes dessa bestäm¬
melser. Ändringen innebar, att den tid kvarhållande finge ske utan med¬
givande av J. K. förkortades till 15 dagar samt att J. K. skulle äga giva
tillstånd till fortsatt kvarhållande under högst 15 dagar varje gång sådant
tillstånd hos honom begärdes. Vid prolongeringen den 26 maj 1944 under
gingo bestämmelserna ytterligare skärpning. Sålunda gäller numera, att
anmälan till J. Iv. skall göras då någon kvarhållits mer än 5 dygn. Har den
misstänkte ej inom 15 dagar från första dagen av kvarhållandet förklarats häk¬
tad, skall han frigivas, där ej J. K. medgiver, att han må kvarhållas under viss
ytterligare tid, högst 15 dagar.
Vidare är stadgat, att framställning till J. K. örn fortsatt förvar bör göras
så snart det kan förutses, att dylikt kvarhållande erfordras. Vid framställ¬
ningen skall fogas redogörelse för vad huvudsakligen förekommit i ärendet
med angivande av skälen för kvarhållandet. Då person, som hållits i för¬
var mer än 15 dagar, frigives eller häktas, skall underrättelse därom oför¬
dröjligen lämnas J. K.
Under de år tvångsmedelslagen varit gällande hava vid upprepade till¬
fällen betänkligheter framförts såväl mot lagens avfattning som mot det
sätt, på vilket den tillämpats. Det har framhållits, att de stora maktbe¬
fogenheter, som genom lagen förlänats polismyndigheterna, bereda en all¬
män osäkerhet för medborgarnas rättigheter samt beteckna ett allvarligt
avsteg från svensk rättstradition och svensk rättsuppfattning. Man har
därvid särskilt påtalat lagens vaga beskrivning av förutsättningarna för
tvångsmedlens tillgripande, vilka synts inbjuda till en osäker och skiftande
tillämpning. Vidare har gjorts gällande, att myndigheterna vid begagnan¬
det av de i lagen givna befogenheterna gjort sig skyldiga till maktmissbruk och
godtycke samt att mera vittgående ingripanden ägt rum än som varit nöd¬
vändiga ävensom att lagen tillgripits eller utnyttjats för andra syften än
de enligt lagens ordalydelse uttryckligen medgivna.
Denna misstro mot tvångsmedelslagen och mot myndigheternas sätt att
169
handhava sina på lagen grundade befogenheter, vilken vunnit ytterligare näring-
genom att frånvaron av offentlighet omöjliggjort kontroll från allmänhetens
sida av tvångsmedlens användning, har föranlett mig att under år 1944 verk¬
ställa en särskild undersökning rörande verkningarna av ifrågavarande lag¬
stiftning. Jag har därvid tagit del av myndigheternas organisation i före¬
varande avseende samt granskat därutinnan givna instruktioner och andra av-
säkerhet schef en utfärdade föreskrifter för bedrivandet av säkerhetstjänstens
verksamhet. Därjämte har jag genom inspektion av denna verksamhet på skilda
orter sökt skaffa mig kännedom örn det sätt, på vilket sagda föreskrifter efter¬
levas, och örn grunderna för tvångsmedelslagens nuvarande tillämpning i all¬
mänhet. Enligt vad ovan sagts har J. K. att öva kontroll över de förordnanden
och beslut, som äro av större betydelse. Jag har förskaffat mig kännedom örn
det sätt, på vilket denna kontroll utövas, och erhållit del av de erfarenheter
kontrollen givit samt de olika åtgärder J. K. vidtagit i syfte att söka förekom¬
ma obehörig användning av nu ifrågavarande tvångsmedel.
Över de vid undersökningen upprättade handlingarna har säkerhetsche¬
fen, underståthållaren Eric Hallgren, den 14 november 1944 avgivit införd
rat yttrande.
Av detta yttrande framgår, att i vissa vid undersökningen uppmärk¬
sammade förhållanden, rörande vilka tvekan kunde råda örn det riktiga
eller lämpliga i tillämpat förfaringssätt, vidtagits ändring i den riktning jag an¬
sett önskvärd. I andra hänseenden har, till undvikande av icke önskvärda följ¬
der av verksamheten, kompletterande eller förtydligande bestämmelser medde¬
lats av Hallgren. De fall, i vilka åtgärd sålunda ansetts böra företagas, hava
varit fåtaliga och hava avsett förhållanden av mera underordnad betydelse.
I ett fall, som rört behandlingen av tryckt skrift och vari av Hallgren
eljest tillämpade principer ej blivit följda, har jag framhållit det oriktiga i för¬
farandet.
I övrigt har jag icke funnit den gjorda undersökningen föranleda någon
min vidare åtgärd.
På grund av den sekretess, varmed säkerhetstjänstens verksamhet är om¬
gärdad, är det icke möjligt att här lämna redogörelse för min undersökning.
Ett par av de spörsmål, som avhandlats vid undersökningen, torde dock kunna
med några få ord beröras.
Det förhållandet att säkerhetstjänstens verksamhet är hemlig har haft till
följd, att vid post-, telefon- och telegramcensuren åtgärder i vissa fall måste
vidtagas, vilka i och för sig framstå såsom mindre tilltalande. Att åstadkomma
ändring härutinnan torde dock icke låta sig göra annat än i den mån den av
säkerhetstjänsten bedrivna censuren göres öppen. Beträffande frågan huruvida
så kan ske har Hallgren i sitt till mig avgivna yttrande anfort: Den censur.
sorn riktade sig mot vissa misstänkta personer, måste med nödvändighet vara
170
hemlig. En öppen poliscensur skulle omedelbart för en misstänkt person röja, att
hans verksamhet vore föremål för undersökning från vederbörande myndighets
sida, och bereda honom tillfälle att undanröja det bevismaterial, som hos
honom till äventyrs kunde finnas. Skulle poliscensuren vara öppen, skulle
den helt enkelt icke någonsin kunna tagas i bruk av polismyndigheterna,
enär fara skulle föreligga att deras med andra medel bedrivna spanings-
verksamhet bleve fullständigt äventyrad. Därjämte skulle den öppna polis¬
censuren offentligt stämpla en del medborgare såsom misstänkta samhälls¬
medlemmar. Även om censuren av post, telegram och telefon till och från
utlandet teoretiskt sett kunde göras öppen, skulle dock vid den praktiska till-
lämpningen av öppen censur åtskilliga olägenheter anmäla sig. Sådan censur
måste förutsätta skapande av ett officiellt organ, som hade att utåt företräda
granskningsverksamheten och vars beslut kunde bringas under annan myndig¬
hets prövning. Det kunde sättas ifråga, huruvida en utökning av antalet kris-
tidsorgan i krigets elfte timme kunde anses lämplig. Den öppna censuren,
som givetvis bleve allmänt känd, skulle vidare bereda möjligheter för främ¬
mande makt att i fråga örn censurens tillämpning i de särskilda fallen öva
påtryckning på svensk regeringsmakt i syfte att få den främmande maktens
synpunkter beaktade. Slutligen skulle en övergång från hemlig till öppen
censur utomlands väcka uppseende och antagligen föranleda reflexioner, huru¬
vida åtgärden innebure någon förändring av vår utrikespolitik. Även örn Hall¬
gren på anförda skäl icke ansåge tillrådligt, att öppen censur nu infördes, syn¬
tes dock hela censurfrågan böra upptagas till övervägande efter pågående krigs
upphörande i samband med planläggande av beredskapsåtgärder, som kunde
med stöd av ninna erfarenheter anses påkallade i händelse nytt krig skulle
int rälla.
Säkerhetstjänstens tolkning av de i 2 § tvångsmedelslagen angivna för¬
utsättningarna för tillgripande av där medgivna tvångsmedel har vid min
undersökning varit föremål för särskild uppmärksamhet. Av vad jag där¬
vid inhämtat synes det mig ådagalagt, att säkerhetstjänsten i vissa hän¬
seenden på ett vidsträckt sätt utnyttjat de befogenheter lagen medgiver. Exem¬
pelvis hava under vissa omständigheter rena åsikts- och meningsyttringar an¬
setts utgöra sådana förhållanden, vilkas meddelande till främmande makt kan
föranleda sådan skada, som nämnes i lagen. Jag har emellertid icke funnit till¬
räckligt fog föreligga för den uppfattningen, att den tolkning säkerhetstjänsten
givit lagstadgandet skulle vara oförenlig med lagens ordalag eller syfte. Fram¬
hållas bör dock, att den tänjbarhet, som utmärker lagtexten, gör det vanskligt
att draga bestämda gränser för lagens tillämplighetsområde.
Vid bedömandet av frågan huruvida tvångsmedelslagen utnyttjats för andra
syften än de i lagen medgivna kan tvekan råda dels rörande åklagar- eller polis¬
myndigheternas rätt att begagna den kunskap de genom användande av tvångs¬
medelslagen vunnit om andra brott än de i denna lag nämnda, dels ock rörande
befogenheten för säkerhetstjänsten att informera annan myndighet om de rön
171
i politiskt, militärt eller ekonomiskt hänseende, som gjorts vid lagens tillämp¬
ning. Enligt i anledning av lagen meddelade tillämpningsföreskrifter, vilka
innefattas i en kungörelse av den 21 mars 1941, får vad som inhämtats ge¬
nom granskning av försändelse eller av uppteckning av eller uppgift å tele¬
fonsamtal eller genom avlyssnande av sådant samtal icke yppas i vidare
mån än som erfordras för att vinna det med undersökningen avsedda
ändamålet.
Beträffande förfarandet då vid tvångsmedlens användning inom tillåten
ram kännedom vinnes om begånget eller planerat brott, gentemot vilket
tvångsmedelslagen icke får begagnas, har Hallgren i sitt till mig avgivna
yttrande anfört: Ä ena sidan vore åklagare eller polismyndighet, som fått
kännedom örn att ett dylikt brott planerades eller begåtts, otvivelaktigt
av denna sin kunskap förpliktad till ingripande, men å andra sidan vore
källan av den beskaffenheten, att ur densamma finge ösas kunskap om
allenast visst slag av brott. Om kunskap på ifrågavarande sätt vunnes
exempelvis därom, att någon person skulle mördas eller att ett omfattande
inbrott med användande av sprängämne skulle begås, vore det otillfreds¬
ställande örn vederbörande myndighet skulle av kunskapskällans art vara
förhindrad att vidtaga åtgärder till brottets förekommande, utan skulle
nödgas att med händerna i kors avvakta, att mordet beginges eller inbrot¬
tet fullbordades. Redan på ett tidigt stadium av säkerhetstjänstens verk¬
samhet hade Hallgren rådfrågats av flera åklagare och polismyndigheter,
huruvida den kunskap om vanliga brott, som vid lagens tillämpning vun¬
nes, finge användas. På dylika förfrågningar hade Hallgren plägat svara,
att, då den i 2 § tvångsmedelslagen medgivna kontrollverksamheten avsåge
allenast i paragrafen omnämnda brott, genom verksamheten erhållet mate¬
rial icke finge användas i fråga om andra brott, men att, enär vederbörande
likvisst erhållit kunskap örn annat brott och han givetvis icke kunde göra
sig fri från denna kunskap, han borde kunna, örn brottet vore grovt, på
andra vägar än tvångsmedelslagen anvisade söka erhålla den utredning,
som vore möjlig. Hallgren ansåge fortfarande det sålunda av honom rekom¬
menderade förfarandet vara enda sättet att lösa den konflikt, som hos en
åklagare eller polisman kunde uppstå mellan å ena sidan hans genom
tvångsmedelslagen vunna kunskap om ett begånget eller planerat vanligt
brott och plikt att förhindra eller åtala detta samt å andra sidan hans skyl¬
dighet att respektera tvångsmedelslagen. Frågan örn ett brott skulle anses
grovt i detta sammanhang syntes böra bedömas från fall till fall nied llän
syn till dess farlighet för samhället. Ett mord, en svårartad misshandel, vissa
tillgrepps- och bedrägeribrott syntes Hallgren ur förevarande synpunkt böra
få anses såsom grova. Däremot torde brott mot ransoneringsföreskriftema
i regel icke kunna anses grova. Icke heller torde fosterfördrivning enligt
14 kap. 26 § eller 27 § första stycket strafflagen kunna hänföras till så¬
dana gröva brott, som bär avsåges.
172
Rörande de informationer, som av säkerhetstjänsten lämnas annan myn¬
dighet, har uppgivits bland annat följande: På grund av sina iakttagelser
vid granskning av postförsändelser och avlyssnande av telefonsamtal er-
hölle säkerhetstjänsten en omfattande kännedom örn politiska förhållanden
1 Sverige och utlandet såsom t. ex. rörande svenska allmänhetens reaktion
inför världshändelserna, härstädes vistande flyktingar och deras inställning
gentemot Sverige, utländska journalisters reportage från Sverige, den ut¬
ländska propagandan härstädes och dylikt. Vidare erhölles kunskap örn till¬
ståndet inom de militära förbanden i Sverige, t. ex. rörande disciplinära för¬
hållanden, yttringar av missnöje eller tillfredsställelse, förhållandet mellan
befäl och meniga samt förplägnads- och hygieniska förhållanden. Slutligen
vunnes erfarenheter av kommersiell och handelspolitisk natur såsom exem¬
pelvis beträffande utländsk infiltration i svenska näringar m. m. I dessa
frågor avsändes regelbundna rapporter av säkerhetstjänsten till chefen för
socialdepartementet samt jämväl, då det rörde militära förhållanden, till
chefen för försvarsdepartementet och till försvarsstaben samt eljest till ut¬
rikesdepartementet. Något legalt stöd för rätten att delgiva statsråd eller
departement de gjorda iakttagelserna ansåges icke behöva åberopas, enär
denna rätt läge i sakens natur. Delgivning av säkerhetstjänstens iakttagel¬
ser med försvarsstaben grundades å meddelade föreskrifter om samarbete
mellan säkerhetstjänsten och överbefälhavaren. Något förordnande enligt
2 § tvångsmedelslagen hade icke meddelats vare sig uteslutande eller hu¬
vudsakligen för vinnande av upplysningar i informationssyfte, utan infor¬
mationerna vore så att säga en biprodukt av säkerhetstjänstens verksamhet
i övrigt. Något fördröjande av försändelse m. m. skedde icke på grund av
informationsverksamheten.
Vad sålunda upplysts angående säkerhetstjänstens förfarande i avseende
å utnyttjandet av vunnen kännedom om utfört eller planerat brott, som ej
namnes i 2 § tvångsmedelslagen, har jag ej funnit giva anledning till någon
erinran. Mera tvivelaktigt torde vara, huruvida en informationsverksamhet av
den omfattning, som kommit till stånd, är förenlig med tvångsmedelslagen. Vid
övervägande av denna fråga har jag emellertid för min del kommit till den
uppfattningen, att någon befogad anmärkning härutinnan icke kan riktas mot
säkerhetstjänsten. Ej heller i övrigt har jag kunnat finna, att av säkerhets¬
tjänsten tillämpade principer stå i strid mot det ifrågavarande förbudet i
1941 års kungörelse.
I fråga om säkerhetstjänstens verksamhet i allmänhet har Hallgren anfört:
Genom ifrågavarande lagstadganden infördes i svensk förvaltning en icke
blott dessförinnan för densamma okänd utan också för svensk rättsupp¬
fattning främmande verksamhet, nämligen censur av post, telefon, tele¬
gram m. m. På dem, åt vilka anförtroddes att i det praktiska livet om¬
sätta lagstadgandenas föreskrifter, lades en ingalunda lätt uppgift. Det
gällde att utan ledning av föregående erfarenhet från intet bygga upp en
173
organisation, som kunde utföra vad som anbefallts. Uppgiften försvårades
därjämte av det hot om krig mot vårt land, som förelåg under de första
åren av säkerhetstjänstens verksamhet. Säkerhetstjänsten hade blivit olika
bedömd allt efter det vårt lands utrikespolitiska läge varit mer eller mindre
farofyllt. Exempelvis hade under hösten 1939 den uppfattningen spritts,
att säkerhetstjänsten vore ineffektiv. Några år därefter, då landets läge
kunde anses mindre farofyllt, insinuerades, att säkerhetstjänstens eller i
varje fall Hallgrens verksamhet utgjorde en fara för rättssäkerheten i vårt
samhälle. Man hade också både i tidningspressen och enskilt icke dragit
sig för framkastande av det påståendet, att säkerhetstjänsten samarbetade
med en under krigsåren särskilt hatad utländsk polisorganisation och att
de ingripanden i olika fall, som säkerhetstjänsten gjort, grundade sig alle¬
nast på upplysningar, som åsyftade organisation tillhandahållit säkerhets¬
tjänsten. Intet kunde vara oriktigare. Säkerhetstjänsten hade sökt att
självständigt inom ramen av svensk lag fullgöra sin utomordentligt ansvars¬
fulla och med hänsyn till svensk rättsuppfattning svåra uppgift med den
av regering och riksdag vid fyrfaldiga tillfällen deklarerade neutralitets¬
politiken som ledstjärna. I fråga särskilt örn tillämpningen av tvångsmedels¬
lagens föreskrifter ville Hallgren framhålla, att stora svårigheter förelegat
på den grund, att föga vägledning för dess tolkning erhållits i propositioner
och lagutskottets utlåtanden. Verksamheten hade ända från dess början ut¬
förts i samförstånd med regeringen, särskilt chefen för socialdepartementet.
Genom utrikesdepartementets tjänstemän hade kontakt med utrikesminis¬
tern upprätthållits. \ klare hade samråd ofta skett med chefen för justitie
departementet i frågor, som berörde spanings- och aklagarverksamheten.
Med den kännedom jag genom min undersökning vunnit om tvångsme¬
delslagens nuvarande tillämpning och örn de normer, som numera gälla för
säkerhetstjänstens verksamhet, finner jag giltigt skäl saknas för en uppfattning,
att myndigheternas tillämpning av tvångsmedelslagen skulle präglas av makt¬
missbruk och godtycke. Därmed är icke sagt, att ej en strängare återhållsam¬
het vid tvångsmedlens begagnande än som iakttagits måhända varit möjlig,
utan att lagens effektivitet därför behövt äventyras. Ett bestämt omdöme
härutinnan kan emellertid icke fällas utan kännedom örn samtliga de omstän¬
digheter, som i varje särskilt fall betingat tvångsmedlets anlitande. I detta
sammanhang må framhållas, att i slutet av ar 1944 väsentliga inskninkningai
vidtagits beträffande omfattningen av den med stöd av tvångsmedelslagen be¬
drivna post- och telefoncensuren.
Det är givetvis min avsikt att under mina inspektionsresor och min äm¬
betsutövning i övrigt ägna dessa frägor fortsatt uppmärksamhet.
174
I detta sammanhang ma redogörelse lämnas för ett hos mig genom klago¬
mål anhängiggjort ärende.
I en till mig den 17 november 1944 ingiven klagoskrift anförde Sverger
Arbetares Centralorganisation följande: Under de senaste tre till fyra åren
hade upprepade gånger förekommit att de lokala polismyndigheterna pet¬
teson eller på annat sätt hänvänt sig till styrelserna i de till centralorga¬
nisationen anslutna lokala samorganisationerna på respektive orter med
begäran om upplysningar rörande till samorganisationerna anslutna med¬
lemmars namn, bostadsadress, arbetsanställning o. s. v. Formen för llän
vändelserna och vad som i övrigt därvid förekommit hade tydligt givit
vid handen, att det varit fråga örn en systematisk registrering genom po¬
lisens försorg av till samorganisationerna och därmed också till central¬
organisationen anslutna medlemmar i något dunkelt politiskt syfte. När¬
mare ansatta härom samt om från vilket håll den ifrågavarande polisregi¬
streringen påbjudits hade emellertid de lokala polismyndigheterna vanli¬
gen skyllt ifrån sig med att det hela varit ett missförstånd. I några fall
hade dock tydligt framgått, att order om polisregistrering av centralorgani¬
sationens medlemmar utgått från statspolisen. Det hade också framgått,
att denna polisregistrering av medlemmarna systematiskt fullföljts över
hela landet samt med anlitande av andra vägar än de nyssnämnda hänvän¬
delserna till samorganisationernas styrelser. I åtskilliga fall hade också till
centralorganisationen anslutna medlemmar förorsakats personligt obehag
och ekonomisk skada genom denna av statspolisen påbjudna polisregistre-
ling och den därmed följande prickningen” i medborgerligt hänseende.
Salunda hade bland annat en medlem av Stockholms lokala samorganisa-
tion vid ett tillfälle blivit avskedad från sin arbetsplats på grund av upp¬
gifterna i detta politiska polisregister; vidare hade en till centralorganisa¬
tionen ansluten arbetare blivit avskedad från sitt arbete för försvarets
räkning på Gotland, en annan från sin anställning vid Skaraborgs flygflottiljs
flygfält och en tredje från sitt arbete i närheten av Karlskrona. I samtliga
dessa jämte en rad andra fall vore det uppenbart, att åtgärderna vidtagits
på grund av anteckningarna i det genom statspolisens försorg upprättade
' politiska registret”. Vid en debatt i riksdagens första kammare den 1 no¬
vember 1944 hade chefen för socialdepartementet förklarat, att regeringen
som en beredskapsåtgärd vid krigsutbrottet påbjudit registrering av na¬
zister och kommunister, men däremot icke av syndikalister. Att kommu¬
nister och nazister registrerats hade skett med regeringens vetskap, men
så hade icke varit fallet med syndikalister na. Statsrådet betraktade den
åtgärden såsom olämplig och orimlig, enär den saknade de utgångspunkter,
från vilka registreringen av aktiva medlemmar i de andra båda partirikt
ningarna skett.
Den ovan omförmälda polisregistreringen av de till centralorganisationen
175
anslutna medlemmarna hade sålunda, anfördes vidare i klagoskriften, för¬
siggått utan regeringens vetskap och mot dess vilja. Detta måste inne¬
bära, att statspolisen överträtt sina befogenheter eller med andra ord be¬
gått tjänstefel, då den påbjudit ifrågavarande registrering. På grund här¬
av anhölle centralorganisationen om undersökning i saken jämte de åtgär¬
der i övrigt, som kunde finnas påkallade. Centralorganisationen förbehölle sig
också rätt att framdeles inkomma med ytterligare upplysningar och erinringar
i ärendet ävensom rätt för organisationen eller de av dess medlemmar, som
lidit skada genom den förenämnda polisregistreringen, att framställa de anspråk
på skadestånd, som kunde finnas påkallade.
Sedan jag hänvänt mig till centralorganisationen med anhållan örn när
mare upplysning rörande de i klagoskriften avsedda fall, då medlemmar av
organisationen skulle hava förorsakats obehag eller ekonomisk skada, in¬
kom centralorganisationen med utförlig redogörelse, enligt vilken sex namn¬
givna medlemmar av organisationen skulle på grund av deras anslutning till
densamma hava blivit avskedade från arbeten i försvarets tjänst. Central¬
organisationen anförde därvid, bland annat, följande: Ehuru i samtliga de
relaterade fallen åtgärderna företagits av de militära myndigheterna vore
det uppenbart, att åtgärderna grundats på uppgifter i det genom stats-
polisens försorg men mot regeringens direktiv och önskningar upprättade
hemliga polisregistret över bland annat till Sverges Arbetares Centralor¬
ganisation anslutna medlemmar. Troligt vore också, att det förekommit
ytterligare liknande fall, där medlemmar i centralorganisationen blivit av¬
skedade eller på annat sätt trakasserade till följd av denna hemliga polis¬
registrering och i detta hemliga polisregister förekommande, i många fall
vilseledande eller rent av oriktiga uppgifter, ehuru vederbörande medlem¬
mar eller vederbörande lokalorganisationer icke inrapporterat saken till
centralorganisationen.
Med anledning härav lät jag genom justitieombudsmansexpeditionens
försorg verkställa utredning om det berättigade i klagomålen dels i fråga
om omförmälda sex personer, dels ock i övrigt.
Genom utredningen blev ådagalagt, att allenast beträffande två av de
namngivna personerna det var för polismyndigheterna känt, att de voro
syndikalister, samt att avskedandet av de sex ifrågavarande arbetarna i
intet fall skett på grund därav, att de voro syndikalister.
Från den militära myndighet, som i förevarande avseende har att av¬
göra frågor om avskedande av civila arbetare i försvarets tjänst, anfördes
i ett till mig inkommet meddelande, bland annat, följande: Därest uppgift
förelåge, att en arbetare vore organiserad syndikalist, tillmättes dylik upp¬
gift icke någon betydelse vid avgörandet, huruvida arbetaren kunde anses
lämplig att anställas vid försvarsarbeten. Något avskedande av arbetare,
som redan antagits för arbete i försvarets tjänst, ägde icke rum på föran¬
staltande av vederbörande myndighet, därest, efter arbetarens antagande
17(5
uppgift inkomme att han vöre syndikalist. Ej heller tidigare hade veterli¬
gen så skett.
I sitt ovan omförmälda den 14 november 1944 avgivna yttrande i an¬
ledning av undersökningen rörande verkningarna av tvångsmedelslagen
upplyste Hallgren, att han föreskrivit, att säkerhetstjänstens övervakning
av syndikalister skulle upphöra.
På grund av vad sålunda blivit utrett lät jag bero vid vad i ärendet före¬
varit.
IV. Framställningar till Konungen.
1. Framställning angående skyldighet i vissa fall för domstol
att för delgivning expediera utslag, varigenom tilltalad
person förklarats straffri.
Den 26 februari 1944 avlät jag till Konungen följande framställning:
I 49 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 stadgas att, om tilltalad, som
är intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, blivit i
målet hörd, må domstolen ej förordna örn hans vidare inställande, så framt ej
särskilda skäl därtill äro. Meddelas utslag i den tilltalades frånvaro, åligger det
enligt samma lagrum rätten att föranstalta om att utslaget delgives honom
genom sjukvårdsläkarens försorg. Vad sålunda stadgas om tilltalad skall äga
motsvarande tillämpning å den, som är föremål för förfarande, avseende ådö-
mande av tvångsarbete.
I 2 § kungl, kungörelsen den 19 september 1929 angående översändande av
utslag eller underrättelser i vissa brottmål stadgas vidare, att om domstol med¬
delat utslag, varigenom tilltalad förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri, skall utslaget ofördröjligen översändas, om den straffriförklarade
förvaras i häkte eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, till vederbörande
styresman, om den straffriförklarade jämlikt 43, 44 eller 46 § sinnessjuklagen
är intagen å sinnessjukhus, till överläkaren samt i annat fall till länsstyrelsen.
I 3 § samma kungörelse föreskrives därjämte att, då domstol meddelar slutligt
utslag angående tilltalad, rörande vars sinnesbeskaffenhet utlåtande infordrats
från läkare eller medicinalstyrelsen, skall utslaget, såvitt angår ansvarsfrågan,
översändas till den eller dem, som avgivit dylikt utlåtande.
Under hänvisning till vad sålunda stadgats om utslags expediering till styres¬
man vid häkte har direktören vid centralfängelset å Långholmen Sven Axi i
en hit inkommen skrivelse anfört följande: Då undersökning av häktad persons
sinnesbeskaffenhet ägt rum och resulterat däri, att den häktade borde förklaras
177
straffri enligt 5 kap. 5 § strafflagen och vore i behov av vård å sinnessjukhus,
brukade den häktade regelmässigt icke inställas inför domstolen vid avkunnan¬
det av slutligt utslag i målet. På grund därav skulle ju med tillämpning av 2 §
ovannämnda kungörelse utslaget, vari den häktade förklarats straffri, ofördröj¬
ligen expedieras till styresmannen vid häktet. Härutinnan tillämpade domsto¬
larna emellertid en mycket skiftande praxis. Understundom översändes utslag
först när endast någon vecka eller några få dagar återstode av den tid, som stöde
till buds för utslagets överklagande. I enstaka fall hade det även hänt, att ut¬
slaget ankommit till styresmannen först sedan klago tiden gått till ända. Sådant
bevis, som avsåges i 20 § andra stycket expeditionslösenförordningen och som
skulle tillställas vederbörande myndighet samma dag utslag avkunnades, komme
icke styresmannen till handa i andra fall än då rannsakning med den straffri-
förklarade ägt rum å centralfängelsets kronohäktesavdelning. Då omförmälda
missförhållanden medförde flera olägenheter, skulle enligt Axis mening deras
avhjälpande vara av synnerligen stort värde.
Vad Axi påpekat rörande expedieringen av utslag, varigenom häktade per¬
soner med stöd av 5 kap. 5 § strafflagen förklaras straffria, synes mig värt
beaktande. Vid ett par tillfällen har även i härstädes handlagda ärenden iakt¬
tagits, att dröjsmål med expediering av utslag i dylikt fall ägt rum. Då dröjs¬
målet berott på försummelse av vederbörande domare, har J. O. också i skri¬
velse till denne erinrat honom om angelägenheten av att den i sinnessjuklagen
avsedda delgivningen av utslag bleve behörigen fullgjord. Tidigare har emeller¬
tid anledning icke förefunnits till antagande, att dylikt dröjsmål skulle före¬
komma annat än i enstaka undantagsfall. Då emellertid enligt Axis uppgifter
dröjsmål med expedieringen ofta förekommer, synas mig till förhindrande därav
åtgärder böra vidtagas.
För upptagande av detta spörsmål kunna även särskilda skäl anföras. Full¬
görandet av ifrågavarande delgivningsskyldighet har numera fått en större be¬
tydelse än tidigare. Enligt äldre rättspraxis torde besvär av en tilltalad, som
blivit förvunnen till brott men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats strafflös
och icke ålagts någon ersättningsskyldighet, icke hava blivit upptagna till pröv¬
ning. Enligt ett den 11 februari 1927 meddelat utslag fann Kungl. Maj:t så¬
lunda av en straffriförklarad förd talan, innefattande påstående att han icke vid
brottets förövande saknade förståndets bruk och yrkande att han måtte dömas
till straff, icke vara av beskaffenhet att lagligen kunna vinna prövning. Seder¬
mera har emellertid en motsatt uppfattning kommit till uttryck i ett av högsta
domstolen i dess helhet avgjort mål. I detta mål hade en straffriförklarad i be¬
svär till hovrätt yrkat, att hovrätten med tillämpning av 5 kap. 6 § strafflagen
måtte döma honom till straff, villkorligt. Besvären hade icke upptagits till pröv¬
ning. Genom utslag den 4 februari 1938 fann Kungl. Maj:t hinder icke hava
12 — Justitieombudsmannens ämb et sberättelse till 19/t5 års riksdag.
178
mött för hovrätten att pröva den straffriförklarades fullföljda talan och återför¬
visade målet till hovrätten.
I enlighet med den av högsta domstolen sålunda uttalade meningen torde
numera besvär av en straffriförklarad, även om de avse allenast ansvarsfrågan,
bliva upptagna till prövning. Därmed torde också vara klart, att delgivningen
av underrättens utslag med den straffriförklarade blivit av större betydelse än
under tid, då han ansågs ej kunna klaga över utslaget i ansvarsfrågan. Då utslag
i fall, varom här är fråga, i enlighet med sinnessjuklagens stadgande avkuimas
i den tilltalades frånvaro, måste det för denne vara av stor betydelse att han får
del av utslaget inom sådan tid, att han däröver kan anföra besvär, om han så
önskar. Det synes mig därför angeläget, att den straffriförklarades intresse i
ovanberörda hänseende blir tillgodosett på ett bättre sätt än nu är fallet.
För ernående av största möjliga säkerhet för att den straffriförklarade erhål¬
ler del av vederbörande utslag borde föreskrivas viss tid, exempelvis såsom i fråga
om häktad sex dagar, inom vilken utslaget skall av rätten expedieras för del¬
givning med den straffriförklarade. Förvaras den straffriförklarade å sinnes-
sjukavdelning vid fångvården, synes delgivningen lämpligast böra ske genom
styresmannen vid fängelset. Örn däremot den straffriförklarade, såsom då medi¬
cinalstyrelsen förordnat örn ytterligare undersökning av hans sinnesbeskaffen¬
het, förvaras å något statens sinnessjukhus, synes delgivningen böra anförtros
åt vederbörande i» verl akare. Detta står också i överensstämmelse med vad som
ledan torde vara praxis på grund av gällande bestämmelser. Skyldighet att ome¬
delbart delgiva utslaget torde emellertid uttryckligen böra åläggas styresman
och överläkare. Någon bestämmelse härom är icke meddelad i kungörelsen den
19 september 1929, vilket synes bero därpå, att den i nämnda kungörelse stad¬
gade expeditionsskyldigheten icke tillkommit av hänsyn till delgivningsbestäm-
melsen i 49 § sinnessjuklagen.
Därest en bestämd tid fixeras för fullgörandet av rättens expeditionsskyldig-
het, torde, liksom då det gäller expediering av utslag rörande häktade, bestäm¬
melsen komma att i största möjliga utsträckning efterföljas.
Den nuvarande delgivningsskyldigheten gäller allenast sådana fall, då utslag
avkunnas i den straffriförklarades frånvaro. Jag vill emellertid ifrågasätta, huru¬
vida icke alltid utslag, varigenom tilltalad å sinnessjukhus eller sinnessjukavdel-
ning vid fångvården intagen person blivit förklarad straffri, borde på sätt ovan
omförmälts delgivas den straffriförklarade, alltså även om utslaget avkunnats i
hans närvaro. Härigenom skulle skapas större trygghet för att den straffriförkla¬
rade städse skulle få del av utslag i så god tid, att han i fall av befogenhet kunde
överklaga detsamma.
Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.
179
2. Framställning angående ändrade bestämmelser örn sättet
för anförande av besvär i brottmål rörande vissa
straffriförklarade m. m.
I detta ämne avlät jag den 29 februari 1944 till Konungen följande fram¬
ställning:
I 27 och 30 kap. gällande rättegångsbalk äro bestämmelser meddelade angå¬
ende talans fullföljande i respektive hovrätt och högsta domstolen mot utslag
eller beslut i brottmål.
Enligt dessa bestämmelser äger part, som i målet hålles häktad, intill besvärs-
tidens utgång avlämna sin besvärsskrift till K. B. eller tillsyningsmannen vid
häktet. Sålunda ingiven besvärsskrift skall, försedd med bevis om tiden för dess
ingivande, ofördröjligen av K. B. eller tillsyningsman insändas till den myndig¬
het, som har att taga befattning med densamma.
Med avseende å själva utförandet av den häktades talan i överrätt äro också
vissa lättnader medgivna honom. Sålunda skola exempelvis felande protokoll
införskaffas genom domstolens försorg. I den händelse häktad part skall höras
över besvär, skall förklaring infordras genom K. B. på sätt tjänligast finnes.
Slutligen skola överrätts utslag och beslut, däremot talan må av någondera par¬
ten omedelbart fullföljas, i tjänsteväg delgivas häktad, såframt utslaget eller
beslutet ej blivit för honom muntligen avsagt.
Vidare må erinras, att häktad part är befriad från skyldighet att nedsätta
fullföljdsavgift och stadgat belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning
vid fullföljande av talan mot hovrätts utslag.
Enligt 12 § lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å infö¬
rande av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken åligger det slut¬
ligen K. B. eller tillsyningsman vid häkte tillse att, om häktad person vill i
målet anföra besvär eller avgiva annan inlaga till högre rätt eller ock göra
ansökan om nåd, han därvid ej saknar nödigt biträde.
Vad sålunda är stadgat i fråga om häktad part skall jämväl äga tillämpning
beträffande part, som enligt beslut i målet är intagen i allmän uppfostrings¬
anstalt eller i avbidan å sådant intagande hållen i förvar.
I fråga om besvär mot utslag och beslut, som meddelas av de i fredstid funge¬
rande krigsdomstolarna, finnas motsvarande bestämmelser i 11 och 12 kap.
lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes.
Enligt G § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhets-
anstalt, vilken lag ännu icke trätt i kraft, skall beträffande däri avsedd till¬
talad i tillämpliga delar gälla vad i 27 och 30 kap. rättegångsbalken, 12 § lagen
den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
ändring i vissa delar av samma balk samt 11 och 12 kap. lagen om krigsdom¬
stolar och rättegången därstädes finnes stadgat angående part, som hålles häk¬
tad. Likställd med häktad är i nu ifrågavarande hänseenden jämlikt 20 § lagen
180
om verkställighet av bötesstraff jämväl den som avtjänar förvandlingsstraff för
böter på grund av icke lagakraftvunnet utslag.
I detta sammanhang vill jag även erinra örn bestämmelserna i lagen den
19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad. Däri stad¬
gas, att om någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, äskar hjälp vid
sin talans förberedande och utförande och säger sig ej själv kunna anskaffa
biträde, skall biträde åt honom förordnas. Sådant förordnande innefattar bemyn¬
digande att, så länge den tilltalade hålles häktad, biträda honom i fråga om
talan vid domstol, som i förordnandet angives, ävensom vid omedelbar fullföljd
från nämnda domstol av samma talan. Förordnande av biträde meddelas av
K. B. utom i särskilda undantagsfall.
Slutligen må framhållas, att häktad person äger i mål angående brott, varför
han sitter häktad, rättighet att utan erläggande av stämpel och lösen erhålla
nödiga expeditioner.
I gällande praxis har såsom i målet häktad behandlats jämväl den som börjat
avtjäna frihetsstraff, ådömt genom underrätts mot honom lagakraftvunna utslag,
och som därefter vill överklaga hovrätts på åklagares eller målsägares besvär
meddelade utslag i målet.
I en hit inkommen skrivelse har direktören vid centralfängelset i Malmö
Einar Kastengren förklarat sig vilja fästa J. 0:s uppmärksamhet därpå, att
domstolarna förfore olika vid meddelandet av besvärshänvisning för häktade
personer, som efter undergången rättspsykiatrisk undersökning förklarades straff¬
fria enligt 5 kap. 5 § strafflagen och som enligt läkarutlåtandet vore i behov av
vård på sinnessjukhus. Vissa domstolar meddelade i berörda fall besvärshän¬
visning för icke häktad och en domstol meddelade besvärshänvisning för ”såsom
omhändertagen å anstalt”. I senare fallet förefunnes ingen tvekan vare sig be¬
träffande besvärsskriftens inlämnande till hovrätten eller personens rätt till
erhållande av biträde till författandet av besvärsskriften. I förra fallet kunde
vissa svårigheter uppstå för den intagne, om han ville anföra besvär över ut¬
slaget. Strängt taget måste han själv betala kostnaden för besvärens ingivande.
Det bleve även tveksamt, huruvida den straffriförklarade, som fortfarande vore
berövad friheten, hade rätt att i fortsättningen begagna sig av det av K. B.
förordnade rättegångsbiträdet, som biträtt honom vid underrätten. Kastengren
bifogade avskrifter av två utslag med olika besvärshänvisning, det ena från råd¬
husrätten i Göteborg och det andra från rådhusrätten i Malmö.
Av berörda utslag, som voro meddelade respektive den 6 februari och den
17 februari 1942, framgick bland annat följande.
Rådhusrätten i Göteborg hade i sitt utslag förklarat en för olovligt tillgrepp
häktad person jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen fri från straff. I utslaget hade råd¬
husrätten förordnat, att den tilltalade, som var i behov av vård å sinnessjuk¬
hus, icke skulle vidare hållas häktad men dock i avbidan på att utslaget vunne
laga kraft förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården. I meddelad besvärs-
181
hänvisning hade föreskrivits, att talan mot utslaget finge fullföljas i Göta hov¬
rätt genom besvär, som skulle inom stadgad besvärstid ingivas till hovrätten.
Genom rådhusrättens i Malmö utslag hade en för otukt med minderårig flicka
häktad person jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri från ansvar, i följd
varav han, som var i behov av vård på sinnessjukhus, icke längre skulle anses
såsom häktad i målet. Enligt meddelad besvärshänvisning ägde den tilltalade,
så länge han kvarhölles å sinnessjukavdelning vid fångvården, inom besvärstiden
ingiva sin besvärsskrift till K. B. eller tillsyningsmannen vid fångvårdsanstalten,
som hade att vidare förfara enligt 12 § promulgationslagen den 14 juni 1901.
Vidare skulle den tilltalade hos nyssnämnda myndigheter äga anhålla om biträde
till författande av besvärsskrift.
Direktören vid centralfängelset å Långholmen Sven Axi har därjämte i en
skrivelse till J. O. berört samma spörsmål. Axi har därutinnan anfört följande:
En första förutsättning för att någon skulle kunna erhålla rättegångsbiträde
enligt lagen den 19 juni 1919 vore, att vederbörande vore häktad i målet. Per¬
soner, som efter genomgången sinnesundersökning av vederbörande domstol för¬
klarats straffria och som önskade anföra besvär över detta domstolens beslut,
vore därför beroende av vad domstolen stadgade beträffande deras häktning.
På denna punkt hade emellertid domstolarnas praxis varit skiftande. Hade dom¬
stolen förklarat, att den tilltalade icke vidare skulle hållas häktad i målet, något
som förekomme synnerligen ofta, hade vederbörande myndighet ansett sig för¬
hindrad att förordna rättegångsbiträde åt honom. Därest han förklarat sig vilja
överklaga utslaget, hade genom fängelsets försorg i dylika fall föranstaltats om
anhållan hos överrätten om fri rättegång. Nämnda förhållande syntes oegent¬
ligt, då den straffriförklarade därigenom i regel fråntoges rätten att vid över¬
klagande av underrättens beslut erhålla rättegångsbiträde pa statens bekostnad.
Önskvärt vore därför, att domstolarnas tillvägagångssätt på denna punkt bleve
enhetligt.
Vid Axis skrivelse voro fogade avskrifter av ett flertal utslag, däri domstolar
jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarat för brott häktade personer straffria.
En av mig företagen granskning av utslagen har oförtydbart givit vid han¬
den, att domstolarnas praxis är mycket skiftande såväl i fråga örn avgörande,
huruvida en straffriförklarad fortfarande skall hallas häktad, som även beträf¬
fande besvärshänvisnings meddelande.
I fyra av de ifrågavarande fallen hade domstolen förklarat, att den tilltalade
icke vidare skulle i målet hållas häktad men att med honom, som förvarades å
sinnessjukavdelning vid fångvården, skulle förfaras enligt föreskrifterna i 47 §
sinnessjuklagen. Såsom fullföljdshänvisning hade meddelats vanlig besvärshän¬
visning, alltså som för icke häktad.
I fyra andra fall hade domstolen utan att yttra sig örn häktningsfrågan före¬
skrivit, att med den tilltalade skulle förfaras, som i 47 § sinnessjuklagen vore
stadgat, samt meddelat besvärshänvisning såsom för häktad.
I sju fall hade domstolen förordnat, att den tilltalade, som vore i behov av
182
vård å sinnessjukhus, icke vidare skulle hållas i målet häktad, samt därefter
meddelat vanlig besvärshänvisning.
Däremot hade i fyra fall domstolen förklarat, att den tilltalade i avbidan på
utslagets lagakraftvinnande skulle kvarstanna i häkte, samt i överensstämmelse
därmed meddelat besvärshänvisning för häktad.
I ett fall hade domstolen, då enligt läkarutlåtande den tilltalade var i behov
av vård å sinnessjukhus, förklarat, att det ankomme på länsstyrelsen att vidare
förordna örn den tilltalades omhändertagande och att han i avbidan på sådant
förordnande skulle hållas i häkte. Besvärshänvisning för häktad hade meddelats.
Samtliga ovan berörda utslag hava varit meddelade av underrätter. Av till¬
gängliga handlingar i mål, som kommit under prövning av överdomstol, har jag
inhämtat följande.
Sedan en person J. av allmän åklagare häktats och vid Jösse domsagas härads¬
rätt ställts under åtal för olika bedrägeribrott, fann häradsrätten J. förvunnen
till åtalade brotten men på grund av 5 kap. 5 § strafflagen icke kunna fällas
till ansvar i målet. J., som enligt läkarutlåtande var i behov av vård å sinnes¬
sjukhus, skulle icke vidare för målet hållas häktad. Häradsrätten meddelade
vanlig besvärshänvisning. Över utslaget anförde J., som förvarades å sinnessjuk¬
avdelningen vid kronohäktet i Västervik, besvär i en till Svea hovrätt genom
föreståndaren vid häktet insänd skrift. Hovrätten, som upptog besvären, fann
i utslag den 22 februari 1941 skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i över¬
klagade utslaget. Hovrätten tilläde emellertid, att med J. skulle förfaras på sätt
i 47 § sinnessjuklagen vore stadgat. I meddelad fullföljdshänvisning förklarade
hovrätten, att talan mot utslaget finge av J. föras genom besvär, vilka skulle
inom klago tiden ingivas antingen till nedre justitierevisionen eller K. B. eller
tillsyningsmannen vid häktet, vilken det skulle åligga tillse, att J., om han ville
anföra besvär, därvid ej saknade nödigt biträde. Kungl. Majit, varest J. i en
genom tillsyningsmannen insänd skrift anförde besvär, fann genom utslag den
12 maj 1941 ej skäl göra ändring i hovrättens utslag.
Sedan O. häktats och av allmän åklagare ställts under tilltal vid rådhusrät¬
ten i Halmstad för stöld och olovlig försäljning av spritdrycker och rådhusrätten
funnit honom saker till de åtalade brotten men på grund av 5 kap. 5 § straff¬
lagen icke kunna fällas till ansvar i målet, förklarade rådhusrätten, att med O.,
som enligt avgivet läkarutlåtande vore i behov av vård å sinnessjukhus, skulle
förfaras enligt sinnessjuklagen. I sitt utslag tilläde rådhusrätten, att O. skulle
fortfarande anses såsom häktad, och meddelade besvärshänvisning för häktad.
I Göta hovrätt, där O. besvärade sig, betraktades O. såsom häktad.
Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår torde olika meningar råda
om tolkningen av lagens bestämmelser i ovan omförmälda hänseenden. Visser¬
ligen torde det icke hava inträffat, att straffriförklarad, som erhållit vanlig be-
183
svärshänvisning men det oaktat vid avgivande av sina besvär anlitat det för
häktad medgivna förfarandet, icke fått besvären upptagna till prövning av hov¬
rätt eller Kungl. Majit. Vad som förekommit synes mig emellertid visa, att
åtgärder äro påkallade för åstadkommande av större enhetlighet i rättstillämp¬
ningen på hithörande område.
Det riktiga synes mig vara att domstol, då häktad person förklaras straffri
jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen, i utslaget förordnar, att den straffriförklarade icke
vidare skall hållas häktad i målet. Att han i allt fall, örn han är i behov av vård
å sinnessjukhus, fortfarande skall kvarstanna å sinnessjukavdelning vid fångvår¬
den följer av bestämmelserna i 47 § sinnessjuklagen.
Den straffriförklarade är i dylikt fall icke häktad, men han är ändock berövad
sin frihet, och vid besvärs anförande uppkomma för honom samma svårigheter
som för en häktad såväl att förebringa den ytterligare utredning i målet, som
kan vara erforderlig för utsikt att vinna ändring i domstols beslut, som ock att
iakttaga de i fråga om besvärs anförande stadgade formaliteterna. Starka skäl
synas mig därför tala för att straffriförklarad, som är intagen å sinnessjukavdel¬
ning vid fångvården, genom uttryckligt lagstadgande jämställes i fråga om be¬
svärs anförande med häktad person och att samma förmåner beredas honom
i fråga om rättshjälp som häktad äger.
Slutligen må framhållas, att den straffriförklarade bör i likhet med häktad
åtnjuta frihet från utgivande av lösen och stämpel för expeditioner i målet. Då
han i fall, varom här är fråga, tidigare hållits häktad och väl i regel erhållit un¬
derrättens protokoll utan avgift, torde mot en bestämmelse om lösen- och stäm¬
pelfrihet i dessa fall icke böra möta något hinder ur kostnadssynpunkt.
De av mig nu föreslagna bestämmelserna synas mig vara av den beskaffenhet,
att de kunna och böra genomföras utan avvaktande av den nya rättegångsbal¬
kens ikraftträdande.
Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda förhållanden och
spörsmål för den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.
Genom lag den 22 juni 1944 om rätt att i mål och ärenden som tillhöra dom¬
stols handläggning insända handlingar med posten m. m. (sv. f. nr 393) har för¬
ordnats, att inlaga eller annan handling som skall ingivas till domstol, domare,
överexekutor eller nedre justitierevisionen må inlämnas genom bud eller insän¬
das med posten i betalt brev.
184
3. Framställning angående bestämmelser örn intagande i grava¬
tionsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkom¬
mande rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande
s. k. erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller
domkyrkan förut tillhöriga fastigheter.
Den 15 juni 1944 avlät jag till Konungen en så lydande framställning:
Stiftelsen Danviks hospital innehar sedan gammalt ett stort antal hemman
och lägenheter, vilka av hospitalet besuttits under frälsemannarätt och vilka i
jordeboken numera upptagas under frälsedel. En del av hospitalets hemman
hava med stöd av kungl, brev den 19 september 1723 försålts till skatte och
på så sätt avhänts hospitalet. Vid dessa försäljningar förbehölls allmänt hospita¬
let rätt till hembud, när det skatteköpta hemmanet sedermera såldes utom börd,
och i skatteköpebreven plägade också föreskrivas skyldighet för senare köpare
av det skattesålda hemmanet att till hospitalet erlägga viss avgift, s. k. rekogni¬
tion, för den händelse hospitalet icke ville begagna sig av sin lösnings- eller
optionsrätt.
I skrivelse till Kungl. Majit den 7 juni 1813 förmälde hospitalsdirektionen,
att viss beräkning av rekognitionsavgiften från urminnes tider följts samt vun¬
nit stadga som lag, i det att, när optionsrätten ej av hospitalet nyttjades, köpar¬
na skulle, innan de kunde erhålla hospitalets stadfästelse å äganderätten till ett
inköpt hemman, erlägga i rekognition tre procent av köpeskillingen, såframt de
icke förbunde sig att i stället öka den årliga ränteavgiften till vad som svarade
mot avkastningen av den summa, som borde erläggas i rekognitionsavgift.
Direktionen anhöll därför i skrivelsen, att Kungl. Majit måtte fastställa berörda
rekognitionsavgift till tre procent. Genom kungl, brev till direktionen den 21
juli 1813 blev denna anhållan bifallen i avseende å alla de hemman, vid vilkas
försäljande hospitalet ägde lösnings- eller optionsrätt. Genom kungl, kungörel¬
sen den 17 maj 1861 angående försäljning till skatte av de Danviks hospital
tillhöriga med ständig städje- och besittningsrätt upplåtna hemman och lägen¬
heter har sedermera föreskrivits, att sådana hemman, om städje- och besitt¬
ningsrätten funnes ostridig, finge till skatte försäljas på villkor, bland andra, att
köparnas skyldighet att hembjuda köpen ävensom hospitalets rätt till åtnju¬
tande av rekognitionsavgift i enlighet med brevet den 21 juli 1813 bibehölles,
samt att hospitalets frälsemannarätt till hemman eller lägenheter kvarstode, så
att hospitalet skulle äga den hemmanet eller lägenheten åliggande räntan.
Enligt kungl, skrivelse den 21 april 1933 till direktionen över Danviks hospi¬
tal äger Kungl. Majit att utan hinder av föreskrifterna i kungörelsen den 17 maj
1861 förordna om avlösning av de till hospitalet utgående rekognitionsavgif-
terna.
Liksom Danviks hospital har Lunds domkyrka av ålder innehaft vissa hem¬
man under i stort sett sedvanlig frälse frihet. Vid 1766 års riksdag anmälde
skånska prästerskapets fullmäktige, hurusom domkyrkan vore oförmögen att
185
bestrida vissa utgifter, och föreslogo, att domkyrkohemmanen finge till denna
förlägenhets avhjälpande försäljas till åborna med ”skatte- och besittningsrätt”.
Sedan ständerna för sin del medgivit detta, förordnades genom kungl, brev till
kammarkollegiet den 30 april 1766, att domkyrkohemmanen finge till skatte
försäljas under villkor, bland andra, att åborna jämte skatteköpsavgift skulle
utgiva vissa avgifter dels vid åboombyte i stället för städja, dels ock för körslor
och dagsverken, när dessa icke erfordrades in natura vid domkyrkans byggande.
Med tillämpning av dessa föreskrifter blevo åren 1767 och 1768 ett stort antal
hemman och gatehus försålda till skatte. I skattebreven intogos förbehåll om
rätt för domkyrkan, till städja vid åboombyten. Vidare förbehölls domkyrkan
rätt att lösa hemmanet vid försäljning utom börd.
I ärende rörande domkyrkan vid skatteköpen förbehållen rätt till hembud av
de skattesålda hemmanen uppkom fråga om hemmanens rätta natur. Hemma¬
nen, vilka i Lunds domkyrkas jordeböcker upptagits under titeln utsockne
frälse, upptogos från år 1724 i laxmans jordeböcker före skatteköpen såsom
krono och efter skatteköpen såsom skatte. Sedan kronan genom kungl, förord¬
ningen den 21 februari 1789 avsagt sig hembud av de till skatte försålda krono-
hemmanen, gjordes ej vidare några hembud till domkyrkan. Häremot fram¬
ställde domkyrkorådet i Lund erinran hos Kungl. Majit under åberopande av
att domkyrkans egendomar rätteligen vore av utsockne frälse natur. I anled¬
ning därav framhöll kammarkollegiet i utlåtande den 13 mars 1817, att dom¬
kyrkorådets påstående icke vore grundat på laga skäl och bevis utan vore en
förmodan stridande mot vad som utvisades av de äldsta jordeböckerna, i vilka
alla domkyrkan tillhöriga hemman upptagits under titeln dels krono och dels
kanike och geistlige, med vilka senare dittills alltid förståtts kronohemman. I
kungl, brev till kammarkollegiet den 27 augusti 1817 utlät sig Kungl. Majit
med anledning av domkyrkorådets framställning på följande sätt: Den omstän¬
digheten, att hemmanen i jordeboken icke uppfördes i frälsekolumn, bevisade
desto mindre att de vore krono eller blivit av kronan till domkyrkan donerade,
varpå någon handling icke blivit av kammarkollegiet åberopad än mindre upp¬
given, som hemmanen upptoges i jordeböckerna icke bland kronohemman utan
efter dem under den särskilda titeln av kanike och geistlige hemman. Om de än
mot vad upplyst blivit vore av krononatur, kunde sådant icke förminska dom¬
kyrkans i skattebreven tydligen förbehållna rätt till hembud av skatterättig-
heten vid dess försäljning utom rätt börd, emedan 1789 års förordning inga¬
lunda kunde tillämpas å domkyrkans hemman, varöver kronan icke ägde någon
dispositionsrätt. Vid övervägande härav förklarade Kungl. Majit, att domkyr¬
kans lösningsrätt icke borde eftergivas utan begagnas antingen till skatterättig-
lietens inlösen eller till en viss erkänsla för löserättens avsägelse, såsom vid Dan¬
viks hospital skedde. Skulle denna kyrkans rätt göras stridig, borde den i laga
ordning å domkyrkans vägnar göras gällande.
Något visst belopp, varmed denna erkänsla skulle utgå, fanns icke bestämd i
1817 års brev. I ett den 26 oktober 1827 meddelat utslag i anledning av en
186
av Lunds domkyrkoråd därutinnan gjord framställning förklarade emellertid
Kungl. Majit, ätt vid de tillfällen, då domkyrkorådet icke själv inlöste dess till
försäljning ledigblivna domkyrkoskattehemman utom börd, domkyrkorådet icke
ägde att av vederbörande äska högre avgift än en procent av köpeskillingen.
Tolkningen av de i 1817 års brev och 1827 års utslag meddelade bestämmel¬
serna blev snart föremål för tvist. Tvistefrågan gällde närmast, huruvida dom¬
kyrkan i stället för att inlösa ett åt domkyrkan hemb judet hemman ägde mot
köparens bestridande av honom uttaga erkänsla. I ett den 15 mars 1834 med¬
delat utslag biföll Kungl. Majit ett av domkyrkoinspektoren framställt yrkande
om åläggande för en köpare, vilken hembjudit domkyrkan att lösa det inköpta
hemmanet, att till domkyrkan, som ej begagnat sig av lösningsrätten, betala
erkänsla med en procent å köpeskillingen, därvid Kungl. Majit förklarade, att
Kungl. Majit genom det i 1827 års utslag meddelade förordnandet tillerkänt
domkyrkorådet att uppbära avgift med nämnda belopp utan att därvid före¬
skrivits, att denna avgift borde äga rum endast då hembuden blivit antagna och
lösningsrätten eftergiven. Enahanda utgång erhöll ett av Kungl. Majit den 21
december 1833 avgjort mål. Den uppfattning, som ligger till grund för dessa
två avgöranden, synes emellertid icke hava vidhållits i ett av Kungl. Majit den
13 oktober 1842 meddelat utslag. I motiveringen till sistnämnda utslag utta¬
lades nämligen den meningen, att vad kungl, brevet den 27 augusti 1817 inne¬
fattade ej kunde tydas annorlunda än att, om köparen ej ville betala vad å dom¬
kyrkans vägnar fordrades i erkänsla utöver den lagligen bestämda städjan eller
domkyrkan ej åtnöjdes med vad i sådant hänseende av köparen erbjödes, köpa¬
ren hade att avstå och domkyrkan att övertaga det slutna köpet. Under tiden
därefter har domkyrkans rätt till erkänsla i åtskilliga fall varit föremål för kam¬
markollegiets, länsstyrelsens i Malmöhus län eller domstols prövning, därvid
domkyrkans anspråk på dylik avgift mot köparens bestridande bifallits. Såvitt
kunnat utrönas har emellertid icke något mål rörande omfattningen av dom¬
kyrkans ifrågavarande rätt fullföljts till Kungl. Majit.
Vid 1898 års riksdag väcktes förslag om upphörande eller avskrivning av den
Lunds domkyrka tillkommande erkänslan. Förslaget avslogs av riksdagen på
hemställan av statsutskottet, som yttrade att ett upphävande av dessa avgifter
givetvis skulle beröra domkyrkans rätt och sålunda även prästerskapets privi¬
legier.
Vid behandlingen av Kungl. Majits proposition nr 75 till 1912 års riksdag
med förslag till lag om avlösning av vissa frälseräntor föreslog lagutskottet — i
anledning av en av direktionen över Danviks hospital gjord framställning — i
sitt utlåtande nr 57 utan att närmare inlåta sig på frågan om den rätt, som
kungl, breven den 21 juli 1813 och den 27 augusti 1817 kunde medföra för
Danviks hospital och Lunds domkyrka till en sådan avgift, som där vore i fråga,
att i nämnda lag skulle intagas uttryckligt stadgande därom, att avlösning av
frälseränta från fastighet, som förut tillhört Danviks hospital eller Lunds dom¬
kyrka, icke inverkade på den rätt, som jämlikt nämnda kungl, brev kunde till¬
187
komma hospitalet eller domkyrkan. Sedan utskottets förslag antagits av riks¬
dagen, intogs detta stadgande i 20 § i den sedermera den 8 november 1912
utfärdade lagen om avlösning av vissa frälseräntor.
Frågan om Lunds domkyrkas rätt till erkänsla har varit föremål för ytter¬
ligare undersökning. I skrivelse den 24 maj 1933, nr 240, gjorde riksdagen fram¬
ställning därom, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning, huruvida till
domkyrkan utgående avgifter av fastigheter, vartill äganderätten icke tillkomme
domkyrkan, måtte kunna bringas att upphöra, samt att därvid ock toges i över¬
vägande, huruvida och på vad sätt ränta och tiondespannmål av domkyrkans
egna fastigheter ävensom domkyrkan tillkommande lösningsrätt vid försäljning
utom börd måtte kunna upphöra, samt att Kungl. Majit måtte för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Med anledning härav
tillkallade chefen för finansdepartementet med stöd av vederbörligt bemyndi¬
gande kammarrådet II. Skoglund att såsom sakkunnig biträda med utredning
i förevarande hänseende. Beträffande innebörden av domkyrkans rätt till er¬
känsla gjorde sig under utredningen olika meningar gällande. Den sakkunnige
ansåg sålunda, med hänvisning till utslaget den 13 oktober 1842, domkyrkans
befogenhet att uttaga avgifter vara beroende av överenskommelse med veder¬
börande köpare i varje särskilt fall örn avstående av lösningsrätten, under det
att Lunds domkyrkoråd i ett den 22 maj 1936 avgivet yttrande, med åbero¬
pande av bland annat under senare tid meddelade domstolsavgöranden, ansåg
domkyrkan hava en ovillkorlig rätt till avgiften. Kammarkollegiet anslöt sig
närmast till den sakkunniges mening men fann med hänsyn till berörda dom¬
stolsavgöranden frågan vara i viss mån oklar. Domkapitlet och en skiljaktig
ledamot i kammarkollegiet framhöllo, att frågan om upphörande av dessa av¬
gifter borde upptagas till behandling först sedan domkyrkans rätt härutinnan
blivit prövad av domstol i högsta instans. På grund av vad sålunda förekommit
lann departementschefen frågan huruvida och på vad sätt avgifterna skulle
bringas att upphöra icke lämpligen böra företagas till avgörande, innan ytter¬
ligare utredning kunnat förebringas rörande innebörden av denna rätt. Något
förslag i detta hiinseende blev därför ej förelagt riksdagen.
I en hit inkommen skrift har advokaten Torsten Malm i örebro anfört föl¬
jande.
I sin advokatpraktik hade Malm nyligen iakttagit ett nied rekognitionsav-
giftema till Danviks hospital sammanhängande missförhållande, vilket syntes
Malm böra avhjälpas. Antalet fastigheter, vid vilkas försäljning Danviks hospi¬
tal ägde upptaga rekognitionsavgifter, uppginge enligt Malm lämnad uppgift
till omkring 7,000. Bland dessa fastigheter vöre jämväl 3/r mantal Alby 31 i
Angarns socken. Alby 31 hade jämte tre andra fastigheter, vilka icke besvärades
av rekognitionsavgifter, gått i handel flera gånger under senare år. Fastigheten
hade sålunda försålts den 28 december 1940 till Mauritz Hagen, den 15 decem¬
ber 1941 till Sven F. Allinger, den 10 januari 1942 till Algot Andersson och den
188
15 januari 1942 till N. Bergtoft, vilka erhållit lagfart å fastigheten, de två sist¬
nämnda den 6 maj 1942. Ehuru i princip köpare till rekognitionsavgiftspliktig
fastighet syntes skyldig att utan anmaning erlägga rekognitionsavgift till hospi¬
talet, hade samtliga nämnda ägare till Alby 31, såvitt Malm visste till följd av
okunnighet om avgiftsplikten, försummat att göra vederbörlig inbetalning till
hospitalet. Genom brev den 9 och den 10 februari 1943 från stiftelsens ombuds¬
man hade numera nämnda ägare av fastigheten avkrävts rekognitionsavgifter.
I ärendet hade Malm företrätt den näst siste ägaren, Andersson. Hospitalets
krav på rekognitionsavgift för hans fång hade kommit helt överraskande och i
sitt släptåg haft ett krav på Andersson från dennes köpare, Bergtoft, att gälda
den avgift, som belöpte på hans fång, då han förmenade att Andersson haft upp-
giftsplikt i förhållande till honom. Enligt Malms mening borde överraskningar
och uppkomsten av sådana situationer som den förevarande kunna undvikas
genom att köpare av rekognitionsavgiftspliktig fastighet erhölle otvetydig upp¬
gift om rekognitionsavgiftens existens. Lämpligast syntes vara, att anteckning
om den avgiftsplikt, som åvilade fastigheten, funnes tillräckligt utförligt beskri¬
ven i gravationsbevis^. Som det nu vore, riskerade ju varje köpare av avgifts-
pliktig fastighet, som ej kände till hospitalets rätt, mycket obehagliga och känn¬
bara ekonomiska överraskningar.
Sedan i anledning av innehållet i Malms skrift J. O. anhållit, att direktionen
över Danviks hospital måtte avgiva yttrande i ärendet, anförde direktionen, att
direktionen för sin del icke hade något att erinra mot utfärdande av bestäm¬
melse, att i fråga om Danvikshemman skulle i gravationsbevis lämnas uppgift
om hospitalets rätt att erhålla rekognitionsavgift. Med hänsyn till det omfat¬
tande arbete, som krävdes för avlämnande till respektive inskrivningsdomare av
uppgifter om rekognitionsavgiftspliktiga fastigheters namn m. m., vore det emel¬
lertid önskvärt, att den tid, inom vilken erforderliga uppgifter skulle vara av
hospitalet avlämnade, icke måtte bestämmas kortare än ett år.
Sedan därefter domkyrkorådet i Lund såsom förvaltare av Lunds domkyrko¬
hemman beretts tillfälle att avgiva yttrande i ärendet, anförde domkyrkorådet,
att domkyrkorådet för sin del icke hade något att erinra mot att föreskrift med¬
delades om anteckning i fastighetsböckerna för varje fastighet, som därav be¬
rördes, rörande förefintlig skyldighet att till Lunds domkyrka utgiva erkänsla,
på sätt nu föreslagits angående rekognitionsa vgifter till Danviks hospital. Dom-
kyrkorådet hänvisade därvid till vad domkyrkorådet anfört i sitt ovan omför-
mälda, den 22 maj 1936 avgivna yttrande i anledning av kammarrådet Skog¬
lunds utredning.
Skoglund hade i en av honom i ärendet avgiven promemoria såsom skäl för
upphörande av rätten till erkänsla anfört det i nyare lagstiftning hävdade önske¬
målet örn reda och jämnhet i fråga om fastigheter åvilande utskylder och bör¬
dor samt vidare yttrat: Därtill koinme, att då anteckning örn domkyrkans
ifrågavarande rätt icke funnes i fastighetsböckerna, säkerhet för att köpare av
en fastighet före köpet erhölle underrättelse om den belastning, som påvilade fas¬
189
tigheten, icke förelåge. Förekomsten därav frestade därför mindre nogräknade
personer till användande vid fastighetsförsäljningar av förfaringssätt, som vore
ägnade att undergräva den allmänna tilliten mellan köpare och säljare. Avgif¬
ternas upphörande syntes därför vara av allmänt intresse påkallat.
Häremot andreg domkyrkorådet i sitt berörda yttrande den 22 maj 1936:
Om domkyrkan hade rätt till erkänsla, skulle väl denna rätt ej upphöra därför,
att den ej vore på förhand känd för köparen av en fastighet, utan man skulle
väl styra om, att kännedom om densamma vunnes. Slutsatsen bleve alltså, att
rätten borde antecknas i fastighetsböckema för att förhindra manipulationer vid
förekommande fastighetsförsäljningar. Tidigare voro statens dikningslån ej in¬
förda i fastighetsböckema, och för en stor mängd fastighetsköpare hade annuite-
terna kommit som en överraskning efter köpet, men ingen hade väl kommit på
den tanken, att staten därför skulle avstå från sin rätt. Man hade naturligtvis
botat bristen i fastighetsböckema genom att få dikningslånen införda där. Att
man ej heller eljest tvekat att föreskriva införingar i fastighetsböckema, när så
varit lämpligt, framginge av många lagstadganden, däribland i lagen om avlös¬
ning av vissa frälseräntor för att nämna ett näraliggande exempel. Dylik infö-
ring vore givetvis den riktiga vägen även beträffande domkyrkans rätt till er¬
känsla, och domkyrkan, som ej utan statsmakternas medverkan kunde få an¬
teckningen om sin rätt verkställd, hemställde om dylik medverkan, så att denna
angelägenhet bleve ordnad. Det kostade statsverket ingenting, då domkyrkan
självklart åtoge sig alla med införingen i fastighetsböckema förenade kostnader.
En anordning med avgiftsskyldighetens införande i fastighetsböckema medförde,
att avgiftens existens bleve offentlig. Från fastighetsböckema inflöte motsva¬
rande anteckningar i gravationsbevis, som utfärdades angående ifrågavarande
fastigheter. Därigenom bleve avgiften känd för var och en, som hade allvarlig
tanke på att köpa en sådan fastighet, ty det torde väl numera icke förekomma,
att någon vore verklig spekulant på en fastighet utan att förskaffa sig grava¬
tionsbevis rörande densamma. Genom avgiftsskyldighetens införande i fastig-
hetsboken skänktes full rättvisa åt alla. Köparen av fastigheten bleve ej efter
köpet överraskad av något oväntat krav utan vore på förhand beredd på, att
kravet skulle komma och omfattningen därav. Han hade ej heller någon anled¬
ning att beklaga sig över en eventuell underlåtenhet från säljarens sida att om¬
nämna avgiften eller säljarens förbiseende därutinnan. När domkyrkan fram¬
ställde sitt krav, behövde dess representant ej åhöra en mängd undanflykter
och klagomål såväl mot säljaren som i främsta rummet mot domkyrkan och
dess tjänstemän. Det för närvarande olämpliga med den ifrågavarande avgiften
vore ej dess existens utan köparens ofta förekommande obekantskap örn den.
Gjordes avgiften känd, syntes alla olägenheter av densamma vara ur världen.
Att denna behandling av den vore den rätta kunde ej vara föremål lör tvekan,
eftersom därigenom alla rättigheter och skyldigheter vore fullt bibehållna och
dessutom för alla, som hade intresse av dem, helt uppenbara.
190
I kungl, kungörelsen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser att iakt¬
taga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt eller
vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis och bevis om innehav av tomträtt eller
vattenfallsrätt äro föreskrifter meddelade om de uppgifter, som skola lämnas i
gravationsbevis. Enligt dessa föreskrifter skola i sådant bevis, förutom egen¬
domen besvärande inteckningar och vissa ansökningar därom, anmärkas vissa
egendomen angående förhållanden, vilka på grund av särskilda stadganden bli¬
vit i inteekningsprotokollet antecknade, såsom t. ex. anmälningar enligt 4, 10
eller 14 § i lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa frälseräntor, 4, 5
eller 6 § i lagen den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån
och 13 § i lagen den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga bygg¬
nader. Gemensamt för dessa förhållanden är, att de äro av beskaffenhet att
kunna influera på det värde, som en spekulant å fastigheten eller bank eller
annan, hos vilken sökes lån på grund av inteckning i densamma, för bedömande
av affären eller säkerheten kan vilja åsätta fastigheten.
Vad angår ifrågavarande avgifter till Danviks hospital och Lunds domkyrka
äro även dessa av den beskaffenhet, att köpare av fastighet, för vilken sådan
avgift skall erläggas, kan vilja taga hänsyn till den vid bestämmandet av den
köpeskilling, som han anser sig vilja erlägga för fastigheten. Enligt vad jag har
mig bekant hava också i en del fall rekognitionsavgifterna vid köp av Danviks¬
hemman uppgått till avsevärda belopp. Även om ifrågavarande avgifter i regel
icke torde uppgå till större belopp, synes det dock icke lämpligt, att en sådan
utgift på grund av köpet skall komma såsom en överraskning för vederbörande
köpare, kanske lång tid efter det han redan erhållit lagfart å fastigheten. För
köpare från annan trakt än den, där fastigheten är belägen, torde det i allmän¬
het icke vara bekant, att köpet kan medföra andra kostnader än de för lagfart
å fastigheter vanliga. Om krav å avgiften icke framställes förrän lång tid efter
skedd överlåtelse, kan det också, såsom i ovan omförmälda fall, inträffa, att vid
tiden för avgiftens utkrävande och erläggande den förste köparen redan försålt
fastigheten och denna till och med varit föremål för ytterligare överlåtelser. För
den, som redan avhänt sig en fastighet, måste det te sig särskilt betungande
att plötsligt få vidkännas en alldeles oberäknad utgift i anledning av den redan
avvecklade fastighetsaffären. Att på grund därav även rättstvister kunna upp¬
komma är tydligt.
Såsom av det ovan anförda framgår skulle det utan tvivel vara till gagn för
köpare av fastighet, för vilken skall utgå rekognitionsavgift till Danviks hospital
eller erkänsla till Lunds domkyrka, att redan före köpeavtalets ingående erhålla
kunskap om den förefintliga avgiftsplikten. För möjliggörande därav skulle
givetvis det säkraste och även närmast till hands liggande medlet vara, att upp¬
lysningar om nämnda förhållanden lämnas i gravationsbevis rörande sådan fas¬
tighet. Jag vill därför ifrågasätta, om icke föreskrifter därutinnan borde intagas
i 1921 års kungörelse med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av
gravationsbevis m. m. För en fastighetsköpare torde det ofta vara av lika stor
191
betydelse att få kunskap om ifrågavarande avgifter och vad därmed har sam¬
band som om flera andra av de i kungörelsen omförmälda förhållanden, vilka
ansetts böra bringas till hans kännedom.
Den omständigheten att viss tvekan kan råda beträffande omfattningen av
Lunds domkyrkas rätt till erkänsla synes mig icke medföra, att nu ifrågasatta
föreskrifter icke lämpligen böra meddelas i fråga om domkyrkof! emman en. En
upplysning om förhandenvaron av kungl, brevet den 27 augusti 1817 är under
alla omständigheter av betydelse för köpare av ett dylikt hemman. Så mycket
torde nämligen vara ostridigt, att erkänsla skall utgå i de fall, då domkyrkan
verkligen haft för avsikt att begagna sin lösningsrätt men avstått från denna
efter formlig framställning av köparen.
För att möjliggöra intagandet i gravationsbevis av upplysningar örn ifråga¬
varande avgiftsplikt är det erforderligt, att fastigheternas egenskap av Danviks¬
hemman respektive Lunds domkyrkohemman bringas till vederbörande inskriv¬
ningsdomares kännedom för anteckning i fastighetsböckemas inteckningsspalt.
Såsom av de i ärendet avgivna yttrandena framgår har såväl direktionen över
Danviks hospital som domkyrkorådet i Lund förklarat sig vilja därutinnan
lämna erforderlig medverkan. Med hänsyn härtill synes det mig önskvärt, att
åtgärder vidtagas för fastighetsböckemas komplettering med anteckningar i be¬
rörda hänseenden. Sedan inom tid, som kan befinnas lämplig, meddelanden örn
avgiftspliktiga fastigheter lämnats till inskrivningsdomarna samt erforderliga an¬
teckningar därutinnan verkställts i böckerna, skulle föreskrifter örn intagandet
i gravationsbevis av upplysningar om avgiftsplikten kunna omedelbart träda i
kraft.
Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål för den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen för¬
anleda.
4. Framställning angående bestämmelser om försäljning av egen¬
dom, som enligt kungl, förordningen den 3 mars 1916 om straff
för olovlig varuutförsel m. m. dömts förbruten.
Den 29 juni 1944 skrev jag till Konungen följande:
I 1 § 2 mom. kungl, förordningen den 3 mars 1916 örn straff för olovlig varu¬
utförsel m. m. stadgas, att olovligen utfört gods skall vara förverkat samt att,
örn godset ej kan tillrättaskaffas, gärningsmannen skall gälda dess värde. Enligt
3 morn. samma paragraf skola mindre farkoster, dragare och körredskap, vilka
vid olovlig varuutförsel begagnas för att föra godset från land till större fartyg
eller för landväga transport, tillika vara förbrutna, såvida godset anträffas under
försängen och forslingsredskapen tillhöra godsets ägare eller annan, som finnes
hava ägt kännedom örn den olovliga utförseln eller skälig anledning att miss¬
tänka densamma.
192
I 7 § stadgas, att av böter, som ådömas enligt ifrågavarande förordning, så
ock av behållna försäljningssumman eller i stället utgivna värdet av förbrutet
gods och forslingsredskap skall en tredjedel tillfalla kronan och två tredjedelar
åklagaren. Om särskild angivare finnes, skall denne, utom i särskilda undan¬
tagsfall, erhålla hälften av åklagarens andel.
Sedan i 8 § 1 mom. föreskrivits, att åtal för brott mot förordningen skall an-
hängiggöras vid närmare angiven domstol, heter det i 2 mom. samma paragraf,
att vederbörande allmänna åklagare åligger att åtala sådana brott ävensom
att verkställa beslag å gods och forslingsredskap, som enligt förordningens be¬
stämmelser anses förbrutna; dock må åtal och beslag ej äga rum, utan att K. B.
i det län, där åtalet skall utföras, därtill giver lov.
I 8 § 3 mom. heter det vidare: Då fråga om beslag underställes K. B:s pröv¬
ning, skola godset och i fall, som i 1 § 3 mom. sägs, forslingsredskapen kvarhål-
las av vederbörande myndighet i avvaktan på beslut i ärendet; och åligger det
myndigheten att, där ägarens vistelseort är för myndigheten känd, ofördröjligen
underrätta honom om kvarhållandet och anledningen därtill. Därest ägaren så
fordrar skall gods, som kan bliva underkastat förskämning, minskning eller annan
nedgång i värde, utan avbidan på ovannämnda beslut genom åklagarens försorg
försäljas å offentligen tillkännagiven auktion; och skall godset, där det befinner
sig hos annan myndighet än åklagaren, för sådant ändamål utlämnas till denne.
I 9 § stadgas, att sedan beslag blivit med K. B:s tillstånd verkställt, må un¬
der beslaget inbegripet gods och forslingsredskap utan avvaktan på domstols
beslut i målet försäljas å offentligen tillkännagiven auktion; och skall egendom,
som nu är sagd, där den befinner sig hos annan myndighet än åklagaren, för
sådant ändamål på anfordran utlämnas till denne. Det åligger åklagaren att,
där ägarens vistelseort är för åklagaren känd, senast sju dagar före auktionen
medelst rekommenderat brev underrätta ägaren om tiden och platsen för auk¬
tionen. Vid auktion influten köpeskilling skall, intill dess laga kraft ägande utslag
meddelats, nedsättas hos K. B. på sätt därom särskilt stadgas.
Såsom av de anförda bestämmelserna framgår äro föreskrifter örn sättet för
försäljning av gods och forslingsredskap, som tagits i beslag enligt förordningen,
meddelade allenast för det fall, att försäljning skall äga mm innan egendomen
genom slutligt utslag dömts förbruten. Någon allmängiltig bestämmelse, att en¬
ligt ifrågavarande förordning för bruten egendom skall försäljas å offentlig auk¬
tion, finnes däremot icke.
Under hänvisning till nämnda förhållande har Svenska tullmannaförbundet,
avdelning 1, i en hit insänd skrift anfört följande.
Då tulltjänstemän, vilka det ålåge att övervaka att olovlig varuutförsel icke
ägde rum, under beslagsanspråk kvarhållit till utförsel förbjudet gods, plägade
detta gods överlämnas till polismyndigheten, vilken sedermera efter beslag hade
att föranstalta om godsets försäljning. Även om bestämmelse angående försälj¬
ning å offentlig auktion av gods, som genom laga kraft ägande utslag förklarats
193
förbrutet, icke funnes i 1916 års förordning, borde enligt förbundsavdelningens
mening så förfaras, att högsta möjliga försäljningssumma erhölles. Vid redovis¬
ning av tulltjänsteman tillkommande beslagarandelar i fall, då tull tjänstemän
stått som angivare, hade det emellertid visat sig, att försäljningssumman för
beslagtaget gods varit anmärkningsvärt låg i förhållande till varans värde och
marknadspris. Som exempel kunde anföras, att vid ett tillfälle av en tulltjänste¬
man kvarhållits en dampäls, som ägaren haft för avsikt att olovligen utföra.
Enligt vederbörande domstols utslag hade pälsen förklarats förbruten. Sedan
den överlämnats till polismyndigheten i Stockholm för försäljning, hade den för¬
sålts till en av polisen s. k. auktoriserad köpare till ett pris av 150 kronor. Innan
pälsen överlämnats till polismyndigheten, hade angivaren tulltjänstemannen
— låtit värdera den av sakkunnig, som funnit den vara värd omkring 800 kro¬
nor. Även andra exempel, där beslagtaget gods försålts till anmärkningsvärt
lågt pris, kunde anföras. Då förbundsavdelnmgen hyste den uppfattningen, att
vid försäljningen av berörda gods förfarits på ett sätt, som gåve anledning miss¬
tänka, att statens, åklagares och angivares intressen icke i tillräcklig grad be¬
aktats, hemställde förbundsavdelnmgen, att J. O. måtte verkställa undersÖK-
ning, huru det förfores vid försäljningen av beslagtaget gods, och örn orsakerna
till de anmärkningsvärt låga försäljningssummorna samt vidtaga lämpliga åt¬
gärder för ett tillrättaläggande av eventuella missförhållanden.
Vid avdelningens skrift var fogad en till avdelningen inkommen skrivelse från
tulluppsyningsmannen William Zachrisson i Stockholm, däri denne bland annat
anfort följande: Det hade vid upprepade tillfällen framkommit, att förverkat
gods genom polisens försorg försålts till uppenbart underpris. Zachrisson, vilken
en gång varit närvarande vid polisens försäljning av förverkat gods, ifrågasatte,
om försäljningen kunde hava varit fullt laglig. Den hade tillgått så, att köparen,
i detta fall en polishamnvakt Iv. A. Runsjö, vilken även tycktes hava varit en¬
sam köpare av förverkat gods, värderat och prissatt varorna samt, när det gällt
ransonerade varor, även bestämt, hur många ransoneringskuponger som skulle
erläggas. Betalningen hade därefter av Runsjö erlagts till en vid Stockholms¬
polisens kriminalavdelning anställd godsförvaltare, K. T. Nilsson, vilken haft
hand om försäljningen. Nilsson hade för Zachrisson omtalat, att Runsjö vore
polisens auktoriserade uppköpare av förverkat gods. Genom ovannämnda för¬
faringssätt hade tydligen belopp, som kunnat erhållas för varorna vid annat för-
säljningssätt, t. ex. på stadsauktion eller öppen försäljning, undandragits andels¬
lagarna, kronan, stadskassan samt Zachrisson, vilken i målen statt såsom sär¬
skild angivare.
Till belysande av vilka priser, som betalats vid försäljningar i Stockholm,
hade Zachrisson bifogat en med ledning av polismyndighetens reversal uppgjord
förteckning över ett antal år 1942 beslagtagna varor samt för dem erhållna för¬
säljningssummor.
Sedan i anledning av innehållet i berörda handlingar poliskammaren i Stock¬
holm anmodats att avgiva yttrande i ärendet, inkom poliskammaren med in¬
13 - Justiticombudamanuens iimbetsberättelse till 1945 års riksdag.
194
fordrade yttranden från t. f. kriminalpolisintendenten Nils Liming, t. f. förste
stadsfiskalen Eugen Glas och e. stadsfiskalen Lennart Asplund samt poliskam-
reraren Hans Fogelberg ävensom med ytterligare utredning, varjämte polis¬
kammaren avgav eget utlåtande.
Liming åberopade innehållet i en av polisens kriminalavdelning upprättad
polisrapport i saken. I denna rapport anfördes till en början, att vid kriminal¬
avdelningen funnes en av Ö. Ä. särskilt förordnad befattningshavare, som hade
till åliggande att ”omhänderhava och vårda kriminalavdelningens förråd av gods,
som blivit tillrättaskaffat eller beslagtaget”. Enligt kriminalavdelningens ar¬
betsordning hade han att mottaga sådant gods, som av personalen omhänder¬
tagits och till honom för förvaring överlämnats, samt, såvitt anginge förverkat
gods, tillse att därmed lagligen förfores; att föra anteckningar och register över
hos honom förvarat gods, så att därav tydligt framginge, av vilken anledning
kriminalavdelningen tagit befattning med godset; samt att vårda godset på be¬
tryggande sätt.
Enligt polisrapporten hade förhör anställts med Nilsson, vilken sedan deri
1 mars 1937 varit förordnad såsom godsförvaltare. Nilsson hade därvid upp¬
givit, att sedan han tillträtt nämnda befattning och till våren 1940 hade, med
undantag av vapen och spritdrycker, icke förekommit annat gods än sådant,
som av polispersonal tagits i beslag i samband med undersökning i brottmål.
Efter sistnämnda tid hade emellertid Nilsson haft att taga befattning jämväl
med gods, som tagits i beslag dels av tullmyndigheten på grund av lagen örn
straff för olovlig varuutförsel, dels av polispersonal i samband med undersök¬
ning vid förseelser mot de särskilda kristidsförordningarna. Med undantag av
lättförstörbart gods, vapen och spritdrycker överlämnades gods, som tagits i be¬
slag i samband med undersökning i brottmål, sedan det av domstol förklarats
förbrutet genom laga kraft vunnet utslag, genom Nilssons försorg till förestån¬
daren för polisens hittegodsmagasin för försäljning & offentlig auktion. Samma
förfaringssätt tillämpades jämväl beträffande i brottmål beslagtaget gods, som
icke dömts förverkat men vartill ägare icke vore känd. Gods, som tagits i beslag
i samband med undersökning vid förseelser mot kristidsförordningarna, hade icke
förekommit förrän under år 1940. Även beträffande sådant gods hade Nilsson
i början tillämpat det förfaringssättet att, sedan genom laga kraft vunnet ut¬
slag godset förverkats, detsaimna överlämnats till hittegodsmagasinet för för¬
säljning å offentlig auktion. Sedan sommaren 1941 hade Nilsson emellertid
övergått till att försälja godset under hand. Detta hade berott därpå, att i ett
visst mål åklagaren, dåvarande stadsfiskalen N. G. Lidberg, vid samtal med
Nilsson förklarat, att gods, som genom laga kraft vunnet utslag vore förverkat,
icke behövde underkastas auktionsförfarande utan kunde säljas under hand. Med
anledning därav hade Nilsson alltsedan mitten av år 1941 försålt godset under
hand och med mycket få undantag till en och samma person, nämligen Runsjö,
som Nilsson från början kommit i förbindelse med genom åklagarmyndigheten.
Beträffande gods, som av tullmyndigheten tagits i beslag enligt lagen örn straff
195
för olovlig varuutförsel, vilket gods i allmänhet nedsattes i förvar i kriminal¬
avdelningens godsrum, hade Nilsson, sedan godset förverkats, till på sommaren
1941 överlämnat detsamma till hittegodsmagasinet för försäljning å offentlig
auktion, men efter sistnämnda tid hade Nilsson på ovan angivet skäl försålt
även detta gods under hand och i regel till förutnämnde Runsjö. Gods, som
kunde bliva underkastat förskämning, minskning eller annan nedgång i värde,
hade Nilsson alltid snarast möjligt försålt utan auktionsförfarande. Det hade
huvudsakligen varit matvaror, som icke tålde lagring. Försäljning hade skett
dels till S:t Eriks sjukhus och dels till Runsjö. Sjukhuset hade i flera fall icke
velat inköpa varorna under förklaring, att bättre och billigare varor kunde upp¬
köpas på annat håll. Ovannämnda förfaringssätt vid försäljning av sådana varor
hade Nilsson tillämpat, oavsett enligt vilken lag godset tagits i beslag. Det hade
aldrig förekommit, att ägare påfordrat försäljning av gods. I en del fall hade
Nilsson före försäljningen rådgjort med åklagaren i målet, men i andra fall hade
han försålt godset utan föregående föredragning för åklagaren.
Nilsson, som förklarat, att försäljning av vapen och spritdrycker ägde rum
på delvis annat sätt, hade slutligen uppgivit: Sedan överenskommelse om visst
pris för varor, som skolat säljas, träffats mellan Nilsson och köparen, föredroge
Nilsson i regel ärendet för vederbörande åklagare, och sedan denne muntligt
lämnat bifall till försäljningen och godkänt priset, avslutades affären mellan
Nilsson och köparen. Då det gällde gods av mindre värde, brukade Nilsson dock
vanligen avsluta affären utan föredragning för åklagaren. Nilsson hade alltid
vid försäljning sökt erhålla högsta möjliga pris och därigenom tillgodose det all¬
männas intresse. Det borde emellertid framhållas, att gods, som tagits i beslag,
sällan vore i sådant skick, att det kunde säljas såsom fullgod vara. Ofta hade
det varit utsatt för mer eller mindre ovarsam behandling. Det borde även be¬
aktas, att vid försäljning under hand bortfölle transport- och andra med auk-
tionsförfarande förknippade kostnader.
Rapporten innehöll därjämte utredning angående de av tullmannaförbun-
dets avdelning 1 berörda fall, då försäljning av förverkade varor skulle hava
ägt rum till anmärkningsvärt låga priser.
Liming anförde i sitt yttrande, att han på grund av vad som framkommit vid
utredningen i avvaktan på beslut i ärendet meddelat Nilsson, att försäljning
av spritdrycker och vapen, som beslagtagits, skulle ske enligt dittills tilläm¬
pade principer, att annat beslagtaget gods skulle sedan domen vunnit laga kraft
överlämnas till polisens hittegodsmagasin för försäljning samt att Nilsson, innan
domen vunnit laga kraft, finge försälja godset endast såvitt vederbörande åkla¬
gare godkände försäljningen.
Asplund åberopade i sitt yttrande en av Lidberg avgiven promemoria, däri
anfördes följande: Under år 1941 hade Lidberg tjänstgjort såsom tillförordnad
åklagare, huvudsakligen å den s. k. krisroteln. Därunder hade vid åtskilliga
tillfällen förekommit, att gods av olika slag tagits i beslag och sedermera av
domstol förklarats förverkat. Några allmänna direktiv rörande försäljningen av
196
dylikt gods hade av Lidberg, såvitt han kunde minnas, icke lämnats, då han
saknat anledning lägga sig i ifrågavarande försäljning, som omhänderhafts av
Nilsson sedan åratal tillbaka. Däremot torde det hava inträffat, att Lidberg,
på förfrågan från Nilsson och efter samtal i saken med kolleger vid åklagarmyn¬
digheten, i speciella fall förklarat sig icke hava något att erinra mot försälj¬
ning under hand av ransonerade varor med hänsyn till omständigheterna i de
föreliggande fallen. Därvid hade Lidberg emellertid städse såsom en oeftergiv¬
lig grundprincip understrukit, att försäljning icke finge ske till pris, som under¬
stege gällande marknadsvärde å varorna. Huruvida Nilsson tolkat av Lidberg
i sådana sammanhang fällda yttranden därhän, att all försäljning av förverkat
gods skulle ske under hand, undandroge sig Lidbergs bedömande. En föreskrift
av sådant utomordentligt innehåll, vilken ju skulle innebära ett fullständigt
omkullkastande av tidigare praxis, hade förvisso icke av Lidberg utfärdats.
För egen del anförde Asplund följande: I förordningen om straff för olovlig
varuutförsel m. m. funnes icke några föreskrifter örn huru förverkat gods skulle
försäljas. Några allmänna bestämmelser, som påbjöde försäljning av förverkat
gods å offentlig auktion, funnes icke heller, såvitt Asplund hade sig bekant.
Däremot funnes i särskilda specialförfattningar föreskrifter, som reglerade för¬
farandet i de särskilda fallen. Så kunde t. ex. i detta sammanhang nämnas
skogsvårdslagen den 15 juni 1923, lagen den 13 juni 1941 om förverkande i
vissa fall av spritdrycker och vin m. m. och lagen den 15 juni 1934 om förbud
mot vissa sammanslutningar. Skogsvårdslagen påbjöde, att förbrutet gods skulle
försäljas å offentlig auktion. När vamutförselförordningen, uppenbarligen i äga¬
rens till det beslagtagna godset intresse, föreskreve försäljning å offentlig auk¬
tion, innan domstols beslut i målet meddelats, funnes ingen anledning antaga
annat, än att samma förfaringssätt borde, ehuru andra rättsägare trätt i äga¬
rens ställe, tillämpas vid försäljning av godset sedan det förklarats förverkat.
Kunde ett lika förmånligt försäljningspris erhållas genom försäljning under hand,
syntes emellertid detta försäljningssätt icke vara uteslutet. Det kunde till och
med ifrågasättas, om icke detta tillvägagångssätt vore bättre vid försäljning av
mindre partier. För att förhindra att tveksamhet uppkomme, huruvida det
erhållna priset i det särskilda fallet vore skäligt eller icke, syntes det dock vara
säkrast att förorda försäljning å offentlig auktion, när bestämmelse därom sak¬
nades. Nilsson, som vid kriminalavdelningen hade att tillse att med förverkat
gods lagligen förfores, hade uppgivit, att han intill sommaren 1941 låtit för¬
sälja sådant gods å offentlig auktion. Efter denna tidpunkt hade han av skäl,
som av honom angivits, börjat tillämpa principen att sälja godset under hand.
Med anledning av det yttrande, som avgivits av Lidberg, ville Asplund fram¬
hålla, att Lidberg, då han förklarat sig ej hava något att erinra mot försäljning
under hand, tjänstgjort å krisroteln samt att det därför icke fumies anledning
rikta någon anmärkning mot det av honom föreskrivna sättet för försäljning,
då han därvid kunnat åberopa kungl, kungörelsen den 20 december 1940 angå¬
ende särskilda påföljder vid olovlig överlåtelse av vissa ransonerade varor m. m.
197
I § 3 i nämnda författning stadgades, att förverkad egendom skulle försäljas
mot skälig betalning och under iakttagande av de föreskrifter, som gällde för
överlåtelse av egendom av det slag, varom fråga vore. Sagda kungörelse ägde
tillämpning å så gott som samtliga dåvarande kristidsförfattningar. Kungörel¬
sen reglerade även försäljning av egendom, som tagits i beslag jämlikt lagen
om vissa tvångsmedel i brottmål, därest varorna vore underkastade förskäm¬
ning eller snar förstörelse. Även i nu nämnda fall skulle egendomen försäljas till
skäligt pris. Beträffande åklagarmyndighetens ställning till de av Nilsson till-
lämpade principerna vid försäljning av beslagtaget gods syntes denna, såvitt
Asplund inhämtat, inskränka sig till att vederbörande åklagare efter föredrag¬
ning av Nilsson medgivit, att försäljning fått ske under hand i de fall varan
varit underkastad snar förstörelse eller förskämning. Därvid hade för Nilsson
städse framhållits önskvärdheten av att erhålla högsta möjliga försäljningspris.
Däremot hade icke, såvitt Asplund hade sig bekant, åklagarna angivit något
visst pris, till vilket försäljning skolat få äga rum. I samtliga nu åsyftade fall
hade det varit fråga om varor, som fallit under bestämmelsen i ovannämnda
kungörelse den 20 december 1940. Flertalet försäljningar under angivna för¬
hållanden hade dock som regel redan skett genom t jänstf orrat tande överkonsta¬
pelns å krisroteln försorg, då det här ofta varit fråga om köttvaror och ägg,
vilka varor vore underkastade snar förskämning. Upplysningsvis kunde medde¬
las, att varorna i dessa fall uppköpts antingen av Stockholm-Gävle Slakteriför¬
ening eiler Stockholms Äggexport till gängse marknadspriser. Med gods, som
genom domstols beslut förklarats förverkat, hade åklagarna på grund av tilläm¬
pad praxis icke tagit någon befattning, utan hade försäljningen ombesörjts av
Nilsson på eget ansvar.
Glas åberopade såsom eget yttrande vad Asplund och Lidberg anfört i ärendet.
Fogelberg framhöll i sitt yttrande önskvärdheten av bestämmelser såväl i vad
mån försäljning av förbrutet gods annorledes än å offentlig auktion finge före¬
komma som ock på vilken myndighet i Stockholm, åklagaren, kriminalpolis¬
intendenten eller poliskammaren, det skulle ankomma att ombestyra försälj¬
ningen.
Poliskammaren anförde i sitt yttrande följande: Såsom av polisrapporten
framginge hade Nilsson sommaren 1941 efter samtal med Lidberg bibragts den
uppfattningen, att han ägde rätt att under hand avyttra genom laga kraft vun¬
net utslag förverkat gods, och hade han alltsedan denna tid tillämpat detta
förfaringssätt. Väl torde denna uppfattning sakna stöd i lag, men då några
allmänna bestämmelser icke funnes, som påbjöde försäljning av förverkat gods
å offentlig auktion, syntes Nilssons förfaringssätt få anses vara ganska ursäkt¬
ligt. Utredningen syntes också giva vid handen, att det sätt, på vilket Nilsson
verkställt försäljningarna, icke varit till förfång för någon. Sedan början av
maj månad 1943 tillämpade Nilsson, på order av kriminalpolisintendenten, det
tidigare förfaringssättet att annat beslagtaget gods än spritdrycker och vapen,
då laga kraft ägande utslag förclåge, överlämnades till polisens hittegodsmaga-
198
sin för försäljning å offentlig auktion. Med hänsyn till vad genom utredningen
framkommit hemställde poliskammaren, att förbundsavdelningens skrift icke
måtte föranleda någon J. 0:s vidare åtgärd.
I avgivna påminnelser anförde förbundsavdelningen, bland annat, att det före-
fölle mindre tillfredsställande, att Nilsson ensam kunnat handhava försäljningen
av relativt dyrbara varor. Nilsson borde givetvis icke ensam läggas till last det
anmärkningsvärt slentrianmässiga försäljningssystemet, då han synbarligen sak¬
nat erforderliga instruktioner för sin tjänst i detta avseende, men förbundsavdel¬
ningen ansåge i motsats till poliskammaren, att detta system varit till förfång
för såväl det allmänna som den enskilde beslagaren. Utredningen hade givit vid
handen, att det syntes vara nödvändigt utfärda allmänna bestämmelser för till¬
vägagångssättet vid försäljning av beslagtaget gods, och förbundsavdelningen
ville därför hemställa, att J. O. måtte vidtaga för uppfyllandet av detta önske¬
mål betingade åtgärder.
Såsom framgår av vad jag redan förut anfört innehåller förordningen den 3
mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. icke någon uttrycklig be¬
stämmelse om att gods och forslingsredskap, som enligt förordningen genom laga
kraft vunnet utslag dömts förbrutna, regelmässigt skola försäljas å offentlig
auktion. Med hänsyn till att den försäljningssumma, som erhålles för den för¬
brutna egendomen, skall fördelas mellan kronan, åklagaren och i förekommande
fall vederbörande angivare, synes det mig emellertid ligga i sakens natur, att
egendomen bör — genom åklagarens försorg — säljas på sådant sätt, att högsta
möjliga pris erhålles för densamma. I regel torde detta mål bäst nås genom god¬
sets utbjudande till försäljning å offentlig auktion. Skulle ett på sådant sätt i
fri konkurrens erhållet pris icke täcka godsets verkliga värde, kan i allt fall
någon anmärkning icke riktas mot försäljningen. Förutom i ägarens intresse
torde det också vara med hänsyn till nämnda förhållande som i förordningen
uttryckligen föreskrivits, att försäljning, som äger rum innan frågan örn godsets
förverkande blivit slutligen avgjord, skall ske å auktion.
Min nu uttalade uppfattning överensstämmer med vad professorn C. G. Björ¬
ling anfört i den genom socialdepartementets försorg utgivna läroboken för bli¬
vande landsfiskaler, del II sid. 213 o. f. Björling har i förevarande ämne anfört
följande: ”Egendom, som dömts förbruten enligt vad i särskilda lagrum är stad¬
gat, måste i ett flertal fall säljas, enär värdet av egendomen skall fördelas mel¬
lan åklagaren och kronan eller någon allmän kassa. Denna försäljning skall ske
å offentlig auktion, vars ombesörjande åligger den åklagare, på vars talan egen¬
domen dömts förbruten. Uttryckliga föreskrifter härom äro givna i åtskilliga
skogsförfattningar, beträffande virke som olagligen avverkats, med påbud att
auktionen skall vara så kungjord, sorn örn auktion å utmätt lös egendom är
stadgat. I andra lagbestämmelser om förbruten egendoms försäljande å offentlig
auktion är ej uttryckligen föreskrivet, att det är åklagaren, som har att sörja
199
för auktionens förrättande; detta torde ändå vara klart, och på landet har åkla¬
garen (landsfiskalen) också att själv förrätta auktionen. (I stad, där auktions¬
kammare med uteslutande rätt att hålla lösöreauktion finnes, bör åter denna
kammare anlitas.) Till och med sådana lagbud, som blott föreskriva att viss
egendom skall vara förbruten och värdet därav till någon del tillfalla åklagaren,
måste tolkas på samma sätt: på landet har sålunda landsfiskal att å offentlig
auktion utbjuda den förbrutna egendomen till försäljning. Däremot gäller na¬
turligtvis detta icke i sådana fall, då uttryckligen påbjudits annat förfarande
med den egendom, som dömts förbruten.”
Även örn jag alltså finner det ligga i sakens natur, att förbrutet gods bör för¬
säljas å offentlig auktion, synes mig emellertid den omständigheten, att det av
förbundsavdelningen omförmälda enligt 1916 års förordning förbrutna godset
försålts under hand, med hänsyn till avsaknaden av uttryckliga bestämmelser
i ämnet icke vara att betrakta såsom tjänstefel av beskaffenhet att föranleda
ingripande från min sida mot någon viss befattningshavare. I den mån för-
bundsavdelningens skrift innefattar klagomål därutinnan, har jag därför funnit
mig böra låjta bero vid de i saken avgivna förklaringarna.
Av vad i ärendet förekommit har emellertid framgått, att hos de myndigheter,
vilka hava att ombesörja försäljningen av gods och forslingsredskap, som enligt
ifrågavarande förordning förklarats förbrutna, kan råda tvekan om huru sådan
försäljning rätteligen bör ske. Med hänsyn härtill synes det mig kunna ifråga¬
sättas, om icke i förordningen borde införas uttrycklig bestämmelse, att sådan
egendom städse skall försäljas å offentligen kungjord auktion. Härigenom skulle
också överensstämmelse i sagda hänseende uppnås med stadgandena i lagen den
8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel. I 21 § 1 mom. nämnda lag stad¬
gas nämligen, att egendom, som till följd av olovlig varuinförsel genom laga
kraft ägande utslag förklarats förverkad, skall, där ej föreskrift i särskild författ¬
ning till annat föranleder, regelmässigt försäljas å offentlig auktion.
Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål för den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen för¬
anleda.
Framställningen har remitterats till generaltullstyrelsen för avgivande av
yttrande.
5. Framställning angående tillämpningen av vissa bestämmelser
i 8 kap. strafflagen.
Den 23 september 1944 avlät jag till Konungen en så lydande skrivelse:
Genom de lindringar i 8 kap. strafflagen, som företagits efter det nu
pågående världskrigets utbrott och under åren närmast dessförinnan, hava
allt flera former av sådan mot rikets yttre eller inre säkerhet riktad verk
200
samhet, som tidigare lämnats sträf fria, hänförts till det straffbara området.
I samband härmed hava straffskalorna för åtskilliga av de i kapitlet upp¬
tagna brotten undergått en avsevärd höjning.
Mot effektiviteten av nämnda lagstiftning torde någon invändning
knappast kunna med fog framställas. Vid upprepade tillfällen har däremot
såväl i riksdagen som i pressen ur helt andra synpunkter kritik framförts
mot vissa av de nytillkomna bestämmelserna i 8 kap. strafflagen. Kriti¬
ken har främst riktat sig mot den i kapitlets 14 a § upptagna bestämmelsen
om straff för sådan form av spioneri, som numera efter lagändring den 20
mars 1942 benämnes olovlig underrättelseverksamhet. I kritiken har gjorts
gällande, att nämnda lagrum erhållit en utformning, som medfört att dom¬
stolarna med straff inskridit mot förfaranden, vilka rätteligen borde falla
utom det straffbara området. Därjämte har påståtts, att de utmätta straf¬
fen ofta varit av sådan stränghet, att de icke stått i rimlig proportion till
brottens svårhetsgrad.
Den sålunda framförda kritiken har föranlett mig att verkställa en un¬
dersökning av rättstillämpningen beträffande 8 kap. strafflagen, såvitt an¬
går tiden från och med år 1941. Undersökningen har underlättats därav,
att domstolarna genom kungl, cirkulär den 23 maj 1941 ålagts att till
justitiedepartementet insända avskrift av sina utslag i mål, däri ifrågasatts
tillämpning av sagda kapitel eller lagen den 13 december 1940 om straff
för sabotage. Vad sålunda föreskrivits skall enligt cirkuläret även gälla ti¬
digare under år 1941 meddelade utslag i dylika mål.
Vid undersökningen hava samtliga till departementet i enlighet med
ovannämnda cirkulär insända utslag granskats. Där så befunnits erforder¬
ligt hava jämväl protokollen i målen eller, beträffande till högsta domsto¬
len fullföljda mål, de i nedre justitierevisionen upprättade föredragningspro-
memoriorna genomgåtts.
Undersökningen har givit till resultat, att beträffande annat lagrum i
8 kap. strafflagen än 14 a § rättstillämpningen icke lämnar rum för några
erinringar. De utmätta straffen hava visserligen ofta i sådana fall, där de
tilltalade blivit dömda för militärt spioneri, varit mycket höga. Straffmät¬
ningens stränghet torde dock med hänsyn till den svårartade karaktären
av dessa brott hava varit fullt befogad.
Med hänsyn till vad som vid undersökningen framkommit beträffande
tillämpningen av 14 a § har jag funnit erforderligt ingå på en närmare ut¬
redning angående tillkomsten av lagrummet och dess innebörd. I det föl¬
jande lämnas en redogörelse för resultatet av berörda utredning, därvid
de olika förutsättningarna för straffbarhet enligt paragrafen behandlas var
för sig. I samband med behandlingen av de olika brottsrekvisiten redogö-
res jämväl för de iakttagelser, som gjorts vid genomgången av det förefint¬
liga rättsfallsmaterialet.
201
Lagstiftningen före 1939.
I 8 kap. strafflagen bestraffas förräderi oell andra för rikets säkerhet
menliga brott. Bland dessa brott märkas främst handlingar, som kunna
hänföras till högförräderi, landsförräderi och spioneri. De stadganden i ka¬
pitlet, som hava avseende å spioneri, äro till största delen tillkomna efter
1864. Ursprungligen upptogs i kapitlet i detta hänseende egentligen en¬
dast straff för vissa slag av militärt spioneri under krig. Då dessa bestäm¬
melser befunnos erbjuda ett synnerligen ofullständigt skydd mot spioneri,
infördes genom lag den 9 maj 1913 i 8 kap. strafflagen vissa ytterligare mot
spioneri riktade straffbestämmelser. Sålunda stadgades straff för uppenba¬
rande, 18 §, eller utforskande, 20 §, av militära hemligheter eller försök till
dylika brott, 19 och 21 §§. I en särskild lag samma dag, innefattande vissa
bestämmelser till skydd för hemligheter av betydelse för rikets försvar,
stadgades vidare straff för åtgärder, vilka innebure fara för sådana hem¬
ligheters uppenbarande. Såsom åtgärder av sådant slag angåvos i lagen,
bland andra, att någon genom att lämna oriktiga uppgifter om sina per¬
sonliga förhållanden eller eljest svikligen beredde sig tillträde till vissa
försvarsanläggningar m. m. eller att någon utan tillstånd avbildade eliel
beskreve viss försvarsanläggning eller företoge viss sjömätning eller lod¬
ning. 1913 års lagstiftning avsåg således att skydda rent militära hem¬
ligheter.
Straffbestämmelser mot sådan spioneriverksamhet, som avser upplys¬
ningar örn sakförhållanden, vilka böra hållas hemliga för främmande makt,
återfinnas numera främst i kapitlets 8—13 §§. Objektet för brottet är
emellertid numera icke endast militära hemligheter utan jämväl sådana
sakförhållanden, som böra hållas hemliga av hänsyn till rikets vänskapliga
förbindelser med främmande makt eller till folkförsörjningen i riket vid
krig och av krig föranledda utomordentliga förhållanden.
Straffbestämmelser mot sådan spioneriverksamhet, som avser insam¬
lande av uppgifter av icke hemlig natur, infördes i strafflagen först ar 1936.
Genom lag den 26 juni 1936 tillädes nämligen i 8 kap. strafflagen en ny
paragraf, betecknad 21 a §, vari stadgades straff för svensk man, som i
syfte att gå främmande makt tillhanda insamlade eller läte insamla upp¬
gifter angående rikets krigsmakt eller angående andra förhållanden, vilkas
meddelande till främmande makt kunde skada rikets försvar, eller i syfte
som nyss sagts toge befattning med sådana insamlade uppgifter.
1939 års lagstiftning.
Genom lag den 14 oktober 1939 utvidgades tillämpningsområdet för 21 a §
i olika hänseenden. I den lydelse paragrafen genom nämnda lag erhöll
stadgade densamma straff för den, som i syfte att gå främmande makt
tillhanda anskaffade eller läte anskaffa uppgifter angående förhållanden,
berörande riket eller annan makt, vilkas meddelande till främmande makt
202
kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga för
bindelser med främmande makt, eller i syfte som nyss sagts toge befatt¬
ning med sådana uppgifter. För straffbarhet fordrades dock, att gärnings¬
mannen bort inse faran.
Vid tillkomsten av 1939 års lag framhöll chefen för justitiedepartementet
följande: Enligt den dåvarande lydelsen av 8 kap. 21 a § strafflagen vore
lagrummet tillämpligt endast å svenska undersåtar. Beträffande utlän¬
ningar torde det vid lagrummets tillkomst hava ansetts tillräckligt med
möjligheten till utvisning. Emellertid syntes starka skäl kunna anföras för
att utvidga lagrummet att avse även utlänning. Vidare vore i lagrummet
endast fråga örn uppgifter angående rikets krigsmakt eiler angående andra
förhållanden, vilkas meddelande till främmande makt kunde skada rikets
försvar. Detta måste anses innebära, att uppgifterna skulle röra förhållan¬
den, som ägde ett mera direkt samband med försvarsväsendet. Med hän¬
syn till den totala karaktär, som utmärkte den nutida krigföringen och
som gjorde att denna på ett helt annat sätt än tidigare ingrepe i civilbe¬
folkningens liv, syntes det emellertid befogat att även insamlandet av
uppgifter rörande vissa förhållanden inom näringslivet straffbelädes. Såsom
exempel i sistnämnda hänseende angåves uppgifter angående lager av för¬
nödenheter av olika slag, angående industrianläggningars tillverkningsför
måga och tillverkningsresul tat samt tillgång och behov av råvaror ävensom
angående skördeuppgifter av betydelse för bedömandet av näringsförhållan¬
dena inom landet. Under vissa utomordentliga förhållanden kunde det även
vara angeläget att förhindra, att uppgifter insamlades och överbragtes till
obehörig rörande handelsfartyg och deras laster, avlastare och lastemotta-
gare, avgångs- och destinationsorter, avgångs- och ankomsttider. Med hän¬
syn härtill föresloges, att den verksamhet, som i förevarande lagrum straff¬
belädes, borde utvidgas att omfatta — förutom verksamhet som kunde
skada rikets försvar — jämväl verksamhet som kunde skada rikets folkför¬
sörjning. Erfarenheten hade visat, att ett land kunde vara operationsom¬
råde för utländska spioneri- eller underrättelseorganisationer, vilkas verk¬
samhet icke avsåge det land, där organisationen arbetade, utan ett annat
land. Svensk lag innehölle för det dåvarande icke något mot dylik verksam¬
het riktat straff bud. Ur allmän ordningssynpunkt ävensom med hänsyn till
förhållandet till främmande makter, med vilka Sverige upprätthölle vän¬
skapliga förbindelser, torde en dylik verksamhet inom svenskt område an¬
ses icke önskvärd. Det syntes på grund därav vara förtjänt att övervägas
att straffbelägga jämväl sådan verksamhet.
Departementschefen yttrade vidare att, jämte det 21 a § underginge
ifrågasatta utvidgningar, torde med avseende å dess tillämpning böra upp¬
ställas den begränsningen, att det skulle fordras — icke endast att den
verksamhet varom här vore fråga skulle vara till skada för i lagrummet
203
angivna intressen — utan även att den, som bedrivit verksamheten, bort
inse, att fara förelåg för att skada skulle kunna uppkomma.
Genom lagen den 14 oktober 1939 infördes vidare i 8 kap. strafflagen
en ny paragraf, betecknad 21 b §. I denna stadgades straff för den, som
åtoge sig att gå främmande makt tillhanda genom förfarande, som avsåges
i, bland annat, 21 a §, eller sökte förmå annan därtill, allt under förutsätt¬
ning, att han bort inse, att fara, som omförmäldes i sistnämnda paragraf,
kunnat uppkomma av förfarandet. I motiveringen till stadgandet framhölls,
att en verksamhet av förut omförmälda slag borde kunna hindras och be¬
straffas, även örn några uppgifter ännu icke hunnit insamlas. Hade en ut¬
ländsk hemlig underrättelseorganisation kommit till stånd men icke bevis¬
ligen insamlat några uppgifter eller en utländsk agent för att upprätta en
sådan organisation vidtalat här i riket bosatta personer men dessa ställt
sig avvisande och planen blivit röjd, torde det knappast kunna anses för
tidigt att inskrida med straff.
1940 års lagstiftning.
Genom lag den 17 maj 1940, som trädde i kraft den 22 i samma månad,
erhöll 8 kap. strafflagen ny lydelse. Lagändringen innebar en utvidgning
och komplettering av straffbestämmelserna i syfte att anpassa dem med
hänsyn till de former, i vilka den mot statens säkerhet riktade verksam¬
heten numera bedrives.
I 14 § i 1940 års lag, som närmast motsvarade den tidigare 21 a §, stad¬
gades:
”Den som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter
anskaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller annan
makt, vilkas meddelande till främmande makt kan medföra skada för ri¬
kets vänskapliga förbindelser med främmande makt eller för rikets försvar
eller ock för folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda utom¬
ordentliga förhållanden, eller i syfte som nyss sagts tager befattning med
sådana uppgifter, dömes, där han ej förskyllt strängare straff, för spioneri
till fängelse eller straffarbete i högst två år.”
I andra stycket i 14 § stadgades därjämte:
”Lag samma vare om den som inom riket eljest för främmande makts
räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt
syfte.”
Angående dessa stadganden anfördes i motiven, bland annat, följande:
Det finge anmärkas, att den spioneri verksamhet, som upptäckts hos oss
under senaste tid, delvis avsett verksamhet, som ej direkt angått svenska
förhållanden. Utomlands hade man också dylika erfarenheter, bland annat
hade i neutrala länder bedrivits väderlekstjänst åt stridsflygare. Uppen¬
bart vore att sådan verksamhet vore ägnad att äventyra ett neutralt lands
relationer till främmande makt. Genom att bestämmelserna i 8—13 §§ av
204
förslaget även avsåge folkförsörjningen torde visserligen en del av de
handlingar, som bestraffades enligt 21 a §, komma att ingå under nämnda
stadganden i förslaget. Bestämmelsen i 21 a § borde dock bibehållas bland
annat för förfarande, som ej avsåge uppenbarande eller utforskande av
hemligheter. Lagrummet syntes böra formuleras så, att det otvetydigt
framginge, att medverkan i militär eller politisk spioneriverksamhet för
främmande makts räkning å svenskt område vore straffbar, även om den
ej berörde Sverige.
26 § i 1940 års lag upptog en straffbestämmelse för den som åtoge sig
att medverka vid spioneri eller som erbjöde sig därtill eller som i sådant
syfte av främmande makt mottoge penningar eller annat eller eljest trädde
i förbindelse med sådan makt, så ock för den som sökte förmå annan till
gärning som nu sagts. Straffet utgjorde högst straffarbete i två år. Val¬
fråga om krigsspioneri, var straffet straffarbete från och med två till och
med tio år.
Beträffande detta stadgande, som ersatte 21 b § i då gällande lag, fram¬
hölls i motiven, att då det brott, som med förberedelsen skulle åsyftas, an¬
givits såsom spioneri, bestämmelsen komme att avse jämväl förberedelse
till sådan för främmande makts räkning bedriven underrättelseverksamhet,
som straffbelädes i 14 §. I motiven anfördes vidare: Det kunde ifrågasät¬
tas att icke medtaga förberedelse till all sådan underrättelseverksamhet,
som avsåges i nämnda paragraf, exempelvis icke den som endast avsåge
främmande makts förhållanden. Emellertid torde en rationell avgränsning
möta betydande svårigheter och den skulle, även örn den läte sig genom¬
föra, möta stora praktiska betänkligheter, enär en och samma förberedelse
ofta torde avse olovlig underrättelseverksamhet av skilda slag. Så snart
förberedelse till någon art därav vore straffri, skulle härigenom erbjudas
en lättillgänglig utväg att såsom straffri maskera även sådana förberedelser,
som rätteligen vore straffbara.
I 28 § första punkten i 1940 års lag stadgades straff för den som visste
sådant brott, varom i någon av 1, 2, 6—14 eller 17—20 §§ sägs, å förde
vara och det ej i tid upptäckte. Straffet utgjorde fängelse eller straffarbete
i högst fyra år; örn å brottet efter lag kunde följa böter, kunde ock för un¬
derlåtenhet att det upptäcka dömas till böter.
I paragrafens andra och tredje punkter upptogos därjämte följande be¬
stämmelser:
”Har han ej de skäl, varmed han tilltror sig kunna den brottslige till
gärningen binda; uppenbare då, utan att nämna personen, de omständig¬
heter som honom kunniga äro, eller straffes som nyss är sagt.
Ej skall någon av de i 3 kap. 11 § nämnda personer till straff efter denna
paragraf fällas, där brottets upptäckande icke utan angivelse till åtal kun¬
nat ske.”
205
29 § i 1940 års lag upptog slutligen en bestämmelse, enligt vilken vad i
17 § andra stycket, 22, 24 och 26 §§ sägs örn främmande makt skulle gälla
jämväl den som handlade i främmande makts intresse.
1942 års lagstiftning.
Genom lag den 20 mars 1942, som trädde i kraft den 24 i samma månad,
erhöllo 3, 4, 8—14, 21—23, 26 och 28—30 §§ ändrad lydelse och infördes
tre nya paragrafer, 4 a, 14 a och 29 a §§. Denna lagstiftning innefattade i
huvudsak skärpning av straffbestämmelserna mot förräderi och andra för
rikets säkerhet menliga brott.
I en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria med lagutkast,
.sorn ligger till grund för 1942 års lagstiftning, föreslogs med hänsyn till
arten av de brott, vilka voro att hänföra till spioneri enligt dåvarande 14 §
första stycket, en straffskärpning bestående i en höjning av straffmaximum
från straffarbete i två år till sådant straff i fyra år. Beträffande det i då¬
varande 14 § andra stycket angivna brottet ansågs däremot en ändring i
motsatt riktning motiverad, nämligen såtillvida att möjlighet att ådöma
böter medgavs i fall, då synnerligen mildrande omständigheter förelågo.
Vidare föreslogs under motivering att spioneri knappast vore en träffande
benämning på de brott, som i allmänhet straffades enligt sistnämnda lag¬
rum, att straffbestämmelsen skulle överflyttas till en ny 14 a §, vari brotts-
beskrivningen gjordes något mera utförlig samt brottet erhölle benämning¬
en olovlig underrättelseverksamhet.
I propositionen nr 27 till 1942 års riksdag med förslag till lag om änd¬
ring i vissa delar av 8 kap. strafflagen m. m. upptogos i enlighet härmed
två paragrafer, 14 och 14 a §§. Förstnämnda paragraf motsvarade dåvaran¬
de 14 § första stycket. Enligt propositionen skulle straffet utgöra fängelse
eller straffarbete i högst fyra år.
14a § i propositionen erhöll följande lydelse:
”Den som, i annat fall än förut är sagt, inom riket för främmande makts
räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt
syfte, dömes för olovlig underrättelseverksamhet till fängelse eller straff¬
arbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till
böter dömas.”
Den föreslagna uppdelningen av dåvarande 14 § i två paragrafer med
olika brottsbenämning föranledde en ändring i 26 §, varigenom sistnämnda
paragraf kom att avse jämväl olovlig underrättelseverksamhet. I ett nytt
andra stycke i samina paragraf meddelades därjämte följande straffbestäm¬
melse:
”Den som, oaktat han har skälig anledning antaga att spioneri eller olov¬
lig underrättelseverksamhet av annan utövas, medverkar vid gärningen,
(lornes till fängelse eller böter.”
Beträffande denna ändring anfördes i promemorian att, enligt vad erfa-
206
renheten visat, det ej sällan förekomme, att personer, som medverkat vid
spioneri, gått fria från straff på grund av att full bevisning ej kunnat föras
om att de känt till verksamhetens art eller syfte. Särskilt hade det varit
fråga om fall, då medverkan bestått däri, att en spion fått använda annans
adress såsom s. k. täckadress och att inkomna brev och meddelanden vi¬
darebefordrats till spionen. Örn den medverkande i ett sådant fall hade an¬
ledning misstänka, att det vore fråga om spioneri, syntes starka skäl tala
för att han straffades för sin medverkan. liv
Jämväl i 28 § föreslogos i propositionen vissa ändringar. I första punkten
gjordes sålunda den ändringen, att den nya 14 a § medtogs i uppräkningen
av lagrummen, varjämte punkten intogs såsom ett särskilt första stycke.
Övriga punkter i paragrafen intogos jämväl i särskilda stycken med föl
jande ändrade lydelse:
”Har någon skälig anledning antaga att sådant brott är å färde och up¬
penbarar han ej de omständigheter som äro honom kunniga, straffes högst
med straffarbete i två år.
Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den
som med den brottslige i första svågerlag lika nära förenad är, adoptivför
äldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej till straff
fällas efter denna paragraf, där brottets upptäckande icke utan angivelse
till åtal kunnat ske.”
I samband med de sålunda föreslagna ändringarna i 14, 26 och 28 §§
förelädes riksdagen i propositionen jämväl förslag örn införande av en ny
paragraf, betecknad 29 a §. Enligt sistnämnda paragraf skulle straffskärp-
ning inträda vid brott mot, bland annat, 14, 14 a, 26 och 28 §§, därest brot¬
tet förövades under tid då riket befunne sig i krig. I paragrafen stadgades
därjämte att, där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befunne sig,
eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden funnes påkallat,
Konungen ägde förordna att vad i paragrafen stadgades med avseende å
brott som beginges vid krig jämväl skulle äga tillämpning beträffande brott
som förövades under viss annan tid.
I första lagutskottets av riksdagen bifallna hemställan erhöll 14 § den
lydelse lagtexten utvisar och lämnades övriga ovan berörda, i propositionen
upptagna paragrafer utan erinran.
Samtidigt med lagen den 20 mars 1942 utfärdades en kungörelse, enligt
vilken vad i 29 a § stadgas tillsvidare skall äga tillämpning.
1944 års lagstiftning.
I en vid 1944 års riksdag i första kammaren väckt motion (nr 138)
hemställdes, att riksdagen ville för sin del antaga ett av motionären fram
lagt förslag till lag om vissa ändringar i 8 kap. strafflagen. Enligt förslaget
skulle dels 26 och 28 §§ undergå sådan ändring, att desamma icke bleve
tillämpliga å olovlig underrättelseverksamhet, dels ock 14 a § erhålla föl¬
207
jande ändrade lydelse: ”Den som, i annat fall än förut är sagt, mot er¬
sättning eller på uppdrag av främmande makt bedriver verksamhet inom
riket för anskaffande av hemliga uppgifter rörande annan främmande
makts militära förhållanden, dömes för olovlig underrättelseverksamhet till
fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må till böter dömas.”
Till stöd för de föreslagna ändringarna anfördes i motionen bland annat:
”Vid olika tillfällen har i riksdagen och i dagspressen framförts kritik
mot den nya brottsbestämmelse i 8 kap. strafflagen, som handlar örn s. k.
olovlig underrättelseverksamhet. Bestämmelsen tillkom 1939 med den mo¬
tiveringen, att man borde införa ett straffbud, som förebyggde att vårt land
bleve operationsområde för utländska spioneri- och underrättelseorganisa¬
tioner, vilkas verksamhet vore riktad mot ett främmande land. Men stad¬
gandet har fått en så vidsträckt avfattning, att det kommit att tillämpas
i fall, då den straffbara gärningen icke har någon som helst frändskap med
en organiserad spioneriverksamhet utan framstår såsom en legitim och oan-
griplig åtgärd.
Örn sålunda en hit till landet inkommen flykting lämnar meddelande örn
sina iakttagelser i det främmande land, varifrån han kommer, till någon
härvarande representant för främmande makt, riskerar han att åtalas och
straffas för olovlig underrättelseverksamhet. Väljer han i stället utvägen
att i en tidning skildra sina iakttagelser eller att hålla ett föredrag därom
inför en större publik, går han fri från åtal.
De utländska tidningskorrespondenter från krigförande länder, som
uppehålla sig i Sverige, ha till huvudsaklig uppgift just att informera sina
tidningar örn vad de kunna erfara rörande de politiska förhållandena i
fiendeländer. Det är icke för att iakttaga vad som försiggår i Sverige som
ett så stort antal journalister samlats i Stockholm under kriget. Deras vik¬
tigaste material är tidningar från fiendeländerna jämte sådana upplys¬
ningar, som de kunna erhålla om läget i dessa länder genom den svenska
pressen och genom kontakt med personer, som känna förhållandena i fien¬
deländer. Deras verksamhet betraktas med all rätt såsom fullt legitim. Det
synes då vara orimligt att såsom brottsligt betrakta varje likartat medde¬
lande av politisk art, som lämnas muntligen till en enstaka person, exem¬
pelvis en pressattaché, representerande ett främmande land.
Särskilt betänkligt är att på grund av den sekretess, som är föreskriven
i mål angående olovlig underrättelseverksamhet, allmänheten icke får nå¬
gon kännedom om hur lagens bestämmelser verka. Även riksdagen och dess
lagutskott äro ovetande örn effekten av de av riksdagen antagna bestäm¬
melserna. Endast tillfälligt få enskilda upplysning härom. När en gång kri¬
get är slut, komma helt visst utförliga upplysningar att lämnas örn rätt¬
skipningen på detta område. Ingen kommer då att vilja ta ansvaret för de
absurditeter, som förekommit i hägnet av lagbestämmelserna örn olovlig
208
underrättelseverksamhet. Från såväl advokater som domare, vilka haft att
syssla med åtal för olovlig underrättelseverksamhet, har framkommit ut¬
tryck för stark beklämning i anledning av lagtextens otillfredsställande av¬
fattning.
En rimlig begränsning av nämnda paragraf synes böra avse att utesluta
från straffbarhet dels sådana fall, då någon spontant och av ideella skäl,
ofta patriotiska, lämnat underrättelser rörande de oss ovidkommande för¬
hållandena i främmande land, dels också de fall, då underrättelserna gälla
andra än militära, t. ex. politiska eller ekonomiska förhallanden. Det lär
t. ex. lia förekommit, att en person har dömts för olovlig underrättelse¬
verksamhet på den grund, att han insamlat uppgifter från ett främmande
lands tidningspress och andra tryckta publikationer rörande vissa förhål¬
landen i landet ifråga. Sådan verksamhet anses legitim och naturlig, örn
den bedrives av främmande legations- eller konsulatpersonal och av främ¬
mande tidningskorrespondenter. Det är då meningslöst att belägga verk¬
samheten med straff, örn den utföres av en annan person. Såsom straffbart
förfarande skulle, därest den ovan antydda begränsningen genomfördes,
kvarstå anskaffandet av hemliga militära upplysningar rörande främmande
länders förhållanden örn det sker enligt uppdrag av främmande makt eller
mot ersättning. Genom den här föreslagna begränsningen skulle stadgandet
bättre överensstämma med den motivering, som från början anfördes till
stöd för dess införande i svensk strafflag.
Erfarenheten torde ha visat, att bestämmelsen örn straff för förberedelse
till olovlig underrättelseverksamhet är ägnad att ge de mest överraskande
och stötande resultat. Om en hit ankommande flykting bär på sig anteck
ningar örn sina iakttagelser i ett främmande land, kan straffbar förbere¬
delse till olovlig underrättelseverksamhet föreligga enligt vad praxis lär ge
vid handen. Det synes överhuvud icke finnas anledning att stadga straff
för förberedelse till den gärning, som avses i 14 a §.”
Motionen behandlades av första lagutskottet, som i utlåtande nr 23 an¬
förde följande:
”Utskottet har beretts tillfälle att taga kännedom örn tillämpningen un¬
der de sistförflutna två åren av bestämmelserna i, bland annat, 8 kap.
14 a §. Enligt vad utskottet erfarit har i det övervägande antalet fall, då
straff utdömts enligt lagrummet, fråga varit örn lämnande av upplysningar
till främmande makts representant här i riket rörande förhållanden i an¬
nat land, i många fall vederbörandes eget, av annan makt ockuperade hem¬
land; de fall, då den olovliga underrättelseverksamheten varit av politisk
innebörd, ha varit mycket fåtaliga. I många fall har blivit utrett, att de
upplysningar, vilka ansetts innefatta olovlig underrättelseverksamhet, läm¬
nats mot ersättning eller anskaffats på uppdrag av någon, som handlat i
främmande makts intresse. I åtskilliga fall synes vederbörande lia handlat
av rent patriotiska motiv. Det synes också lia förekommit, att lämnande
209
av upplysningar vid något eller några enstaka tillfällen — låt vara avse¬
ende militära förhållanden — blivit bedömt såsom bedrivande av sådan
hemlig underrättelseverksamhet varom här är fråga. Begreppet Verksam¬
het’ synes överhuvudtaget ha erhållit en vidsträcktare innebörd än som
överensstämmer med utskottets uppfattning om vad detta begrepp i före¬
varande sammanhang bör betyda. Härtill kan ha bidragit att en viss osä¬
kerhet torde föreligga rörande tillämpligheten av delaktighetsbestämmel-
serna i 3 kap. strafflagen i fråga örn brott mot 8 kap. 14 a §. Huruvida
den tillämpade straffmätningen varit väl avvägd har naturligtvis undan¬
dragit sig utskottets bedömande, även om de utdömda straffen mången
gång kunnat förefalla utskottet strängare än handlingarnas natur moti¬
verat. Härvid måste dock beaktas att domstolarna givetvis haft att ställa
sig till efterrättelse sträffskärpningsregeln i 29 a §. Bötesstraff har, såvitt
utskottet erfarit, icke förekommit vid brott mot 14 a § och villkorlig dom
har tillämpats i mycket begränsad omfattning, ehuru med hänsyn till de
utmätta straffen förutsättningar därför förelegat i ett icke ringa antal fall
och anledning saknats att anse villkorlig dom principiellt utesluten i mål
av ifrågavarande art.
Erfarenheten av de senaste årens tillämpning av 14 a § torde giva vid
handen, att lagrummet erhållit en avfattning, som möjliggör ingripande
i större omfattning än vad vid bestämmelsernas tillkomst torde lia förut¬
satts. Det är fördenskull enligt utskottets mening motiverat, att en be¬
gränsning av lagrummets tillämpningsområde kommer till stånd. Vid ut¬
skottets överväganden i detta hänseende har det dock icke synts utskottet
möjligt att åstadkomma en tillfredsställande avgränsning genom antagande
av det lagförslag, som framlagts i motionen. Bland annat har tveksamhet
yppats om lämpligheten av att inskränka straffbarheten till anskaffande
av hemliga uppgifter rörande annan främmande makts militära förhållan¬
den. Oavsett att den totala karaktär, som utmärker våra dagars krigfö¬
ring, ofta gör det svårt att draga en gräns mellan militära och politiska för¬
hållanden, kan en hemlig underrättelseverksamhet, som närmast är av po¬
litisk art, vara av sådan beskaffenhet, att dess tolererande kan äventyra
vårt lands vänskapliga förbindelser med främmande makt. Bland de fall
av olovlig underrättelseverksamhet, som föranlett åtal, saknas icke exem¬
pel härpå.
Huvudändamålet med en straffbestämmelse mot olovlig underrättelse¬
verksamhet, som icke avser svenska förhållanden, måste vara att såvitt
möjligt förhindra utländska spioneriorganisationer att förlägga sin verk¬
samhet till Sverige. Förekomsten av sådan verksamhet kan givetvis ur
olika synpunkter inverka ofördelaktigt på vårt utrikespolitiska läge. Med
det angivna huvudsyftet iir uppenbart att ingripande bör kunna äga rum
mot den, vilken såsom agent för främmande makts räkning här i riket in¬
samlar eller låter insamla uppgifter avseende annan främmande makt, vilka
1-1 Sulfit ironi bvdsw arvens limh rtuh erif 11 (Ine till Arn riksdag.
210
ej genom publicering eller eljest blivit allmänt kända. Det synes också nöd¬
vändigt att förberedelse och medverkan till dylik verksamhet straffbeläg¬
gas i större utsträckning än vad i fråga örn andra brott är vanligt. Utskot¬
tet erinrar härutinnan om de förut återgivna bestämmelserna i 26 och 28 § §.
Såväl 14 a § som sistnämnda bestämmelser kunna dock enligt ordala¬
gen utnyttjas på ett alltför omfattande sätt. Det torde emellertid stöta på
betydande svårigheter att, utan åsidosättande av vårt lands intressen, upp¬
draga en bestämd gräns för det straffbara området, och utskottet har för
sin del funnit, att en ändring av brottsbeskrivningen i 14 a § överhuvud
icke lämpligen kan företagas annat än i samband med en revision av 8 kap.
strafflagen i dess helhet. Straffrättskommittén är också för närvarande sys¬
selsatt med en sådan revision. Det betänkande om brott mot staten och ali
mänheten, som kommittén torde komma att avlämna under innevarande
år, innefattar förslag till ändrad lydelse av 8 kap. Lagförslag i ämnet torde
enligt vad utskottet inhämtat vara att förvänta till nästa års riksdag.”
I avbidan på den av utskottet omnämnda revisionen av 8 kap. straff¬
lagen föreslog emellertid utskottet dels att till 14 a § skulle fogas ett nytt
andra stycke, enligt vilket allmän åklagare ej finge utan Konungens lov
väcka åtal för brott mot nämnda paragraf, dels ock att i kapitlet skulle
införas en ny paragraf, betecknad 28 a §, enligt vilken åtal ej utan Ko
nungens lov finge väckas för brott, som avsåges i 26 eller 28 § i vad de
hänförde sig till 14 a §.
Lag av det innehåll utskottet föreslagit utfärdades den 9 juni 1944 och
trädde i kraft den 1 juli samma år.
Utredning rörande innebörden av stadgandet i 14 a §
och dess tillämpning i praxis.
För att en gärning skall kunna hänföras under 14 a § uppställer lagen i
första hand den förutsättningen, att gärningen icke faller under någon av
de föregående paragraferna i kapitlet. Särskilt påkallar gränsdragningen
mot 14 § uppmärksamhet.
Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att straffbestämmelsen i
14 a § infördes i 8 kap. strafflagen genom lag den 17 maj 1940 samt att
bestämmelsen då upptogs såsom ett andra stycke i 14 §. I det betänkande,
som ligger till grund för 1940 års lagstiftning, lämnades icke någon när
mare motivering till belysning av den föreslagna nya bestämmelsens räck
vidd. I betänkandet anfördes emellertid beträffande den nya 14 §, att i
denna upptoges bestämmelser om straff för — förutom anskaffande av
vissa uppgifter, som icke vore hemliga eller som icke anginge rikets för¬
hållanden — viss underrättelseverksamhet, som icke hunnit leda till att
uppgifter anskaffats. I propositionen anfördes i redogörelsen för betänkan
dets innehåll i denna del allenast: ”Helt allmänt bestraffas varje hemlig
underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte, som inom riket be-
211
drives för främmande makts räkning.” Av ordalydelsen i 14 § enligt lagen
den 17 maj 1940, jämförd med dessa knapphändiga uttalanden, torde
emellertid framgå, att skillnaden mellan första och andra stycket legat
däri, att för tillämpning av andra stycket icke erfordrades vare sig att gär¬
ningsmannen handlat i syfte att gå främmande makt tillhanda eller att upp¬
gifternas meddelande till främmande makt kunde medföra sådan skada,
som omförmäldes i första stycket. Sådan underrättelseverksamhet, som
icke hunnit leda till att uppgifter anskaffats, torde därjämte uteslutan¬
de hava varit att bedöma enligt andra stycket. Huruvida verksamheten
varit riktad mot Sverige eller mot främmande makt saknar däremot bety¬
delse vid bedömandet av frågan huruvida första eller andra stycket varit
i det aktuella fallet tillämpligt.
Det i propositionen nr 27 till 1942 års riksdag framlagda förslaget till
lag om ändring i vissa delar av 8 kap. strafflagen innebar, såsom av den
förut lämnade redogörelsen framgår, såvitt nu är i fråga, förutom ändring
av straffsatserna, allenast att straffbestämmelsen i 14 § andra stycket ut-
bröts och överflyttades till en ny 14 a §. Någon saklig ändring av brotts
beskrivningen föreslogs däremot icke. I en i första kammaren väckt mo¬
tion (nr 191) anfördes i anledning härav bland annat: ”Det synes önsk¬
värt att i två hänseenden jämka förslaget i syfte att begränsa dess räck¬
vidd, när gärningen icke riktar sig mot Sverige och förhållandena äro så¬
dana, att svenska intressen ej stå på spel. Dels kunde lämpligen den före
slagna 14 § så ändras, att den uteslutande omfattade brott riktade mot
Sverige. Anskaffande av uppgifter, som icke beröra svenska förhållanden,
icke heller Sveriges förbindelser med främmande makt, kunde överföras till
14 a § såsom olovlig underrättelseverksamhet. Dels borde örn möjligt sist¬
nämnda paragraf begränsas genom en mera nyanserad beskrivning av de
gärningar, som böra vara straffbara. I förstnämnda avseende vinnes syftet
genom en ringa ändring i ordalagen. Däremot är det icke lätt att föreslå
en ur ovan angivna synpunkter tillfredsställande formulering av 14 a §.
Då jag icke är beredd att framlägga en ny text till denna paragraf, föreslår
jag i stället den utvägen att brott, som icke beröra riket och dess förhållan¬
den, ina åtalas av allmän åklagare allenast efter Konungens medgivande,
en föreskrift motsvarande den, som för närvarande finnes i 4 § och i den
föreslagna 4 a §.” — Med stöd av det sålunda anförda hemställdes dels
att sådan ändring måtte vidtagas i 14 § i förslaget, att paragrafen bleve
tillämplig allenast då uppgifterna anginge förhållanden, berörande riket
eller dess förbindelser med annan makt, dels ock att till den föreslagna
14 a § måtte fogas ett andra stycke av följande lydelse: ”Därest brott,
som nu är sagt, icke riktar sig mot Sverige eller åsyftar underrättelser örn
svenska förhållanden, må det ej utan Konungens lov åtalas av allmän åkla¬
gare.”
Första lagutskottet anförde i sitt. utlåtande nr 5: "J den i anledning av
212
propositionen väckta motionen påyrkas vissa ändringar såväl i 14 § som
i 14 a §. Vad angår förstnämnda paragraf anser utskottet, att en lämpligare
gränsdragning mellan denna paragraf och 14 a § ernås, örn till 14 § hän-
föres anskaffande av uppgifter, som beröra svenska förhållanden eller Sve¬
riges förbindelser med främmande makt, under det att brott, som icke på
detta sätt riktar sig mot Sverige, hänföres under 14 a §. Utskottet förordar
därför en mindre omformulering av 14 § i anslutning till motionärens
yrkande på denna punkt. I fråga örn 14 a § har motionären föreslagit en be¬
gränsning av allmän åklagares åtalsrätt på så sätt, att Kungl. Maj:ts till¬
stånd till åtal skulle fordras när brottet icke riktat sig mot Sverige eller
åsyftat underrättelser örn svenska förhållanden. En dylik anordning synes
emellertid ur flera synpunkter mindre lämplig, och utskottet har därför
icke ansett sig kunna förorda förslaget.”
Av det ovan sagda torde framgå, att under 14 a § faller all sådan under¬
rättelseverksamhet, som avser uppgifter angående förhållanden berörande
främmande makt. Därjämte torde man böra antaga, att paragrafen av¬
ser jämväl sådana svenska förhållanden eller Sveriges förbindelser med
annan makt berörande verksamhet, som tidigare varit att hänföra under
14 § andra stycket. Det i ovanberörda motion föreslagna tillägget till 14 a §
vilade uppenbarligen på en sådan uppfattning. Utskottets ovan refere¬
rade utlåtande lärer trots sin avfattning icke kunna åberopas till stöd för
en motsatt åsikt, då utskottet uppenbarligen icke avsett att avvika från de
grundtankar, varå motionen vilade. Lagtextens egen lydelse torde för övrigt
icke medgiva annan tolkning än den ovan angivna.
Till stöd för ovan hävdade tolkning av förhållandet mellan 14 § och
14 a § kan åberopas, bland annat, ett av högsta domstolen år 1943 avgjort
mål. Detta mål gällde en svensk underofficer, som för att gå främmande
makt tillhanda lämnat en utländsk medborgare upplysningar rörande det
svenska pansarvapnet och tillverkningen av stridsvagnar. De lämnade
upplysningarna avsågo till en del sakförhållanden, som borde hållas hem¬
liga för främmande makt av hänsyn till rikets försvar, och genom sitt för¬
farande i avseende å dessa uppgifter ansågs underofficeren förvunnen till
ansvar för spioneri. Genom lämnandet av andra uppgifter, som icke voro
av hemlig natur, ansågs han hava gjort sig skyldig till olovlig underrättelse¬
verksamhet i militärt syfte.
För straffbarhet enligt 14 a § fordras vidare, att gärningen består i ett
bedrivande av verksamhet. Beträffande tolkningen av detta uttryck må
erinras om vissa yttranden av chefen för justitiedepartementet under för¬
arbetena till 1942 års ändringar i 8 kap. strafflagen.
I anledning av en av Göta hovrätt framställd erinran mot att straff¬
barheten knutits vid att en brottslig verksamhet bedreves yttrade departe¬
mentschefen, att det icke syntes önskvärt att utvidga straffbestämmelsen
så att den omfattade även en enstaka gärning, som icke inginge såsom ett
218
led i en verksamhet av angiven art. Enahanda synpunkter utvecklades av
departementschefen under debatten i första kammaren vid 1942 års riks¬
dag. I anslutning till vissa under debatten anförda exempel på den vid
sträckta tillämpning paragrafen enligt sin ordalydelse kunde erhålla för¬
klarade han sig anse farhågorna överdrivna samt yttrade bland annat:
”Det står i paragrafen talat om Verksamhet’. Det talas icke om enstaka
handlingar, utan för att en handling skall bli straffbar måste den ingå i ett
sammanhang, som gör att den kan falla under rubriken Verksamhet’.
Detta är ju dock en helt annan förutsättning, ty det måste väl ändå be¬
traktas såsom mindre önskvärt, om till vårt land lokaliseras en verksam¬
het, som går ut på att skaffa hemliga underrättelser för främmande lands
räkning, låt vara att vad som är föremål för utforskande icke är svenska
angelägenheter. Jag är övertygad om att vi alla äro ense örn att det icke
skulle vara lyckligt för vårt land att på grund av sin neutralitet bli för¬
vandlat till en central för internationellt spioneri riktat mot andra länder
än Sverige.” Liknande synpunkter framfördes under debatten i första kam¬
maren, där en ledamot bland annat yttrade: ”Såsom departementschefen
framhållit är det här fråga om en serie av handlingar — det gäller sådana
personer, som för främmande makts räkning bedriva hemlig underrättelse¬
verksamhet. Det är alltså icke fråga om den mera spontana underrättelse,
som följer av att en person, vilken helt naturligt i sitt hemland kommer i
beröring med vissa förhållanden, meddelar underrättelse om dessa för¬
hållanden vid ett tillfälligt besök här i landet. Men givetvis medför en så
dan verksamhet, därest den bedrives mera yrkesmässigt, en viss risk för
vårt land, och det ligger väl i sakens natur att en sådan verksamhet icke
bör under nuvarande förhållanden tillåtas.”
Vid genomgång av utslagen i de mål, vari ansvar ådömts jämlikt 14 a §
eller däremot svarande äldre lagrum, har konstaterats, att i det alldeles
övervägande antalet fall de med åtalen avsedda handlingarna ingått i så¬
dant sammanhang, att de obetingat varit att hänföra under begreppet
verksamhet i ovan angiven mening. De mål, vari domstolarna under så¬
dana omständigheter fällt de tilltalade till ansvar, kunna med hänsyn till
handlingstypen indelas i vissa grupper, varå här följande exempel må
nämnas.
I några fall hava de tilltalade medelst hemliga radiosändare till radio
stationer å främmande makts område vid upprepade tillfällen befordrat
chiffrerade radiomeddelanden av militär och politisk natur, avseende för
hållanden i annat, med nämnda makt krigförande land.
I flera fall hava de tilltalade genom att träda i förbindelse med andra
personer, vanligen utländska medborgare, systematiskt införskaffat upp
gifter rörande förhållandena i något av de krigförande länderna.
En grupp av mål gälla åtal mot sjömän, som under sina resor till något
214
av de krigförande länderna på uppdrag införskaffat uppgifter om militära
och politiska förhållanden därstädes.
I andra fall hava de tilltalade medgivit, att deras adresser finge an¬
vändas såsom s. k. täckadresser för hemlig korrespondens, innehållande
uppgifter örn förhållanden av nyss angiven art.
Slutligen har i åtskilliga fall den brottsliga verksamheten bestått i syste
matiskt anskaffande av upplysningar angående här i riket vistande poli¬
tiska flyktingars inställning till de nuvarande makthavarna i deras hem¬
land.
Örn således i det övervägande antalet mål situationen varit sådan, att
en verksamhet i lagens mening måste anses hava bedrivits, hava emellertid
även påträffats fall, där domstolarna fällt till ansvar med direkt tillämp¬
ning av 14 a § eller 14 § andra stycket i dess före den 20 mars 1942 gällan
de lydelse, oaktat det handlande, som förts de tilltalade till last, icke kan
betecknas såsom en verksamhet eller det i varje fall måste anses tvivel¬
aktigt huru därmed förhåller sig.
Såsom exempel härutinnan må anföras följande mål, däri de tilltalade
jämlikt 14 a § eller däremot svarande äldre lagstadgande ansetts förvunna
till ansvar såsom gärningsmän.
1) En svensk medborgare mottog i sin bostad ett från annat, av främ¬
mande makt ockuperat land hit överfört paket, innehållande handlingar
med uppgifter av militär och politisk natur avseende förhållanden i det
ockuperade landet. Efter några dagar vidarebefordrade han paketet till
en stad inom samma län. På uppdrag av en utländsk medborgare avhämta¬
de en svensk kvinna paketet därstädes och förde detsamma till Stockholm.
Såväl utlänningen som de båda svenska medborgarna ansågos — den förre
genom uppdragets lämnande och de båda senare genom den befattning de
tagit med paketet — förvunna till ansvar jämlikt 14 § andra stycket. (Ut¬
slag den 13 och den 28 januari 1942.)
2) En utländsk medborgare åtog sig på uppdrag av en person, tillhörande
en främmande makts legation i Stockholm, att till ett av annan främman¬
de makt ockuperat land överföra och till viss angiven person därstädes
överlämna, förutom ett större kontant belopp, vissa handlingar med för¬
frågningar, uppenbarligen i militärt eller politiskt syfte, rörande förhållan¬
dena i det ockuperade landet. Medförande penningarna och handlingarna
avreste han därefter till nämnda land men blev anhållen innan han lämnat
svenskt territorium. (Utslag den 14 januari 1942.)
3) En utländsk medborgare, som från sitt av främmande makt ockupera¬
de hemland flytt till Sverige, medförde vid sin ankomst hit en av annan
person uppgjord skiss över vissa militära anläggningar i sitt hemland jämte
en till skissen hörande förklarande text. Utredningen i målet ansågs giva
vid handen, att hans avsikt varit att överlämna handlingarna till annan
främmande makt. (Utslag den 23 juli 1942.)
215
4) En svensk medborgare lämnade vid ett tillfälle till en representant
för främmande makt vissa upplysningar örn militära förhållanden inom en
med nämnda makt krigförande makts område samt utfäste sig att påföljan¬
de dag lämna representanten ytterligare dylika upplysningar, vilket han
dock icke gjorde. Av utredningen i målet ansågs emellertid framgå, att han
vid utfästelsens avgivande haft för avsikt att infria densamma. (Utslag den
3 februari 1943.)
5) En utländsk medborgare medförde vid sin ankomst hit till riket åt¬
skilliga handlingar, innehållande uppgifter örn militära förhållanden i sitt
av främmande makt ockuperade hemland. Av utredningen i målet ansågs
framgå, att han ”känt till handlingarnas innebörd och förstått för vilket
ändamål han medfört dem”. (Utslag den 10 juni 1943.)
6) En utländsk medborgare åtog sig å ort utom riket att till en främman¬
de makts legation i Stockholm överlämna ett paket, innehållande, bland
annat, dels fotografier av vissa genom sabotage skadade fabriker och maga¬
sin i hans av annan främmande makt ockuperade hemland, dels vissa upp¬
gifter av politisk natur rörande förhållandena därstädes. Till fullföljd av
sitt åtagande avreste han sedermera till Stockholm och avlämnade där
paketet till nämnda legation. (Utslag den 21 juli 1943.)
7) En utländsk sjöman avsände från en svensk hamn till sitt ockuperade
hemlands generalkonsulat i Stockholm ett paket, innehållande vissa illegala
tidningar från nämnda land, ävensom ett brev med uppgifter om militära
och politiska förhållanden i ett krigförande land. Vid ett besök å general-
konsulatet några månader senare lämnade sjömannen till en tjänsteman
därstädes muntligen upplysningar om politiska förhållanden i sitt hemland.
Samma dag avfattade han skriftligen på uppdrag av en annan vid general¬
konsulatet anställd tjänsteman redogörelser för vissa militära och politiska
förhållanden i hemlandet och i förenämnda krigförande land. (Utslag den
21 juli 1943.)
8) Två utländska medborgare, som under tidigare vistelse i ett ockuperat
hand erhållit kännedom om vissa militära förhållanden därstädes, lämnade
efter sin ankomst hit till riket vid vardera ett enstaka tillfälle en annan
utländsk medborgare för främmande makts räkning upplysningar örn
nämnda förhållanden. (Utslag den 3 november 1943.)
9) En sjöman lämnade vid ett tillfälle ett par personer, vilka bedrevo
underrättelseverksamhet för främmande makts räkning, vissa upplysningar
om av honom själv gjorda iakttagelser angående militära förhållanden i
ett krigförande land. Av utredningen i målet ansågs framgå, att han vid
upplysningarnas lämnande ägt vetskap örn arten av den av nämnda per¬
soner bedrivna verksamheten. (Utslag den 7 januari 1944.)
10) En sjöman inprickade på begäran av en svensk medborgare å en
.skiss över en hamn i ett krigförande land vissa anläggningar av militärt
intresse. Skissen omhändertogs därefter av den sistnämnde, som i sin ord-
216
Ding överlämnade densamma till en tredje person. Av utredningen i målet
ansågs framgå, att sjömannen ägt vetskap örn att skissen varit avsedd att
tillhandahållas representant för främmande makt. (Utslag den 29 januari
1944.)
11) En utländsk medborgare lämnade vid ett besök å en främmande
makts legation i Stockholm vissa upplysningar örn vad han själv iakttagit
och sedermera av en landsman under vistelse här i riket erfarit angående
vissa militära förhållanden i sitt av annan främmande makt ockuperade
hemland. (Utslag den 22 mars 1944.)
12) En utländsk medborgare innehade i sitt av främmande makt ocku¬
perade hemland anställning hos en entreprenörfirma, som för ockupations¬
maktens räkning utförde befästningsarbeten i det ockuperade landel.
Under anställningen kopierade han vissa av ockupationsmakten till firman
överlämnade ritningar över befästnipgsarbetena i avsikt att sedermera
lämna kopiorna till annan främmande makt A. Någon tid därefter flydde
han till Sverige, närmast i anledning av ett uppträde med en av ockupa¬
tionsmaktens soldater, och medförde därvid kopiorna. Efter ankomsten hit
överlämnade han kopiorna till en representant för A och lämnade samtidigt
denne en redogörelse för de olika arbeten förenämnda firma utfört för ocku
pationsmaktens räkning. Samtidigt åtog han sig att resa till Stockholm
för att å Ars legation därstädes närmare demonstrera kopiorna. Någon så¬
dan resa kom dock icke till stånd. (Utslag den 28 mars 1944.)
13) En svensk medborgare mottog här i riket av en representant för
främmande makt ett brev, innehållande upplysningar rörande annan främ¬
mande makts militära förhållanden ävensom förfrågningar därom, samt
överlämnade på begäran av nämnde representant brevet till annan person
för vidarebefordran till en annan representant för förstnämnda främmande
makt. Utredningen i målet gav vid handen, att han ägde vetskap örn
brevets innehåll. (Utslag den 30 mars 1944.)
14) En svensk medborgare A mottog vid ett tillfälle här i riket av en
representant för främmande makt ett brev, innehållande upplysningar an¬
gående annan främmande makts militära förhållanden och förfrågningar
därom, samt överlämnade därefter på begäran av nämnde representant
brevet till annan person för vidarebefordran till annan representant för
förstnämnda främmande makt. A:s påstående, att han saknat vetskap örn
brevets innehåll, ansågs icke förtjäna avseende. (Utslag den 30 mars 1944.)
15) Under vistelse i en utlänningsförläggning här i riket upprättade en
statslös utlänning på begäran av en utländsk medborgare två skisser avse¬
ende en u-båtsbas och en hamnanläggning i ett krigförande land samt över¬
lämnade skisserna till den sistnämnde. Skissernas upprättande och över¬
lämnande skedde i syfte att gå främmande makt tillhanda. Förfarandet
bedömdes såsom olovlig underrättelseverksamhet. (Utslag den 22 maj
1944.)
217
16) Under vistelse i en utlänningsförläggning här i riket upprättade en
utländsk medborgare A på begäran av en annan utländsk medborgare B en
skiss angående vissa militära förhållanden i ett ockuperat land samt över¬
lämnade därefter skissen till B. Skissens upprättande och överlämnande
skedde i syfte att gå främmande makt tillhanda. Därjämte lämnade A till B
i enahanda syfte muntligen uppgifter om andra militära förhållanden i det
ockuperade landet. A:s förfarande bedömdes såsom olovlig underrättelse
verksamhet. (Utslag den 30 maj 1944.)
17) En utländsk medborgare åtog sig här i riket gentemot en represen¬
tant för främmande makt att till viss angiven person i sitt av annan främ¬
mande makt ockuperade hemland överbringa en för användning vid illegala
radioutsändningar avsedd hemlig code. I syfte att främja verksamhet för
förstnämnda främmande makts räkning i sitt hemland lärde han sig där
jämte på representantens uppdrag en metod för dokumentsfotografering
samt åtog sig att inlära en metod för mikrofotografering. För överbringande
av coden, som han för ändamålet inlärt utantill, avreste han därefter från
Stockholm för vidare färd till det ockuperade landet. (Utslag den 5 juni
1944.)
Utslagen i de mål, för vilka ovan redogjorts, hava meddelats av under
rätt eller hovrätt. Nedannämnda mål, som i nu förevarande avseende är av
intresse, har däremot blivit föremål för högsta domstolens prövning. En ut
ländsk medborgare A vidtalade här i riket en landsman B, att denne skulle
upprätta och till A överlämna en skiss över en främmande makts mili¬
tärförläggning å viss plats i deras av nämnda makt ockuperade hemland
samt å skissen ävensom å ett av A för ändamålet tillhandahållet kartblad
inrita en å sagda plats befintlig kraftledning. Sedan B upprättat en dylik
skiss och å denna liksom även å kartbladet inritat kraftledningen, över
lämnade han skissen och kartbladet till A. Samtidigt lämnade B på fråga
av A upplysning om användningen av vissa å skissen utmärkta byggnader
samt överenskom med A att vid ett senare tillfälle meddela A upplys¬
ningar om användningen av övriga byggnader vid förläggningen. Utred¬
ningen i målet gav vid handen, att A haft för avsikt att vidarebefordra
skissen och kartbladet ävensom de muntligen erhållna upplysningarna för
att därigenom understödja sitt hemlands utom landet vistande regering
samt att jämväl B handlat i syfte att främja sådant ändamål. Underrätten
dömde envar av A och B jämlikt 14 a och 29 a §§ till straffarbete fyra
månader. Överinstanserna gjorde på klagan av B ej ändring i utslaget,
men B erhöll av nåd villkorlig dom.
I åtskilliga av de fall, vilka förut omnämnts, har möjligen 3 kap. straff
lagen kunnat vinna tillämpning. Den omständigheten att i brottsbeskriv-
ningen upptagits rekvisitet verksamhet torde nämligen icke utgöra hinder
för att en delaktig, som själv endast företagit en eller annan enstaka hand
ling, bestraffas med tillämpning av någon av bestämmelserna i sagda ka
218
pitel. Men givetvis erfordras för delaktighetsansvar att vederbörande in¬
sett, att hans handlande ingått såsom ett led i en av annan bedriven verk¬
samhet. Till stöd för denna uppfattning kunna åberopas två av högsta
domstolen under senare år avgjorda mål. Det förra målet gällde en svensk
kvinna, som — med insikt om att en utländsk medborgare, tillhörande en
politisk ytterlighetsriktning, här i landet bedreve olovlig underrättelseverk¬
samhet — varit denne behjälplig med att ernå förbindelse med en parti¬
kamrat i ett ockuperat land. Hon ansågs härigenom förvunnen till ansvar
jämlikt 8 kap. 14 § i dess lydelse före den 20 mars 1942 ävensom 3 kap. 3 §
strafflagen. I det senare målet dömdes en svensk kvinna till ansvar jämlikt
8 kap. 14 a § och 3 kap. 4 § strafflagen för det hon — med insikt om att
annan person avsåge att anordna en hemlig förbindelseled mellan Sverige
och ett ockuperat land — varit denne behjälplig med att å viss ort anskaffa
erforderliga förbindelser.
I detta sammanhang må framhållas att, därest en tilltalad, som endast
förövat en eller annan enstaka handling, avsett att denna skulle ingå såsom
ett led i en framtida, av honom bedriven underrättelseverksamhet, förut¬
sättning för ådömande av gärningsmannaansvar torde föreligga även med
den förut omnämnda av chefen för justitiedepartementet hävdade tolk¬
ningen av begreppet verksamhet.
Vidare må anmärkas att, därest en tilltalad förövat en serie handlingar,
av vilka huvudparten äro att hänföra till brott mot exempelvis 8 kap.
8—11 § § strafflagen, hinder icke torde möta att bestraffa återstående hand¬
lingar med tillämpning av 14 a §, oaktat sistnämnda handlingar i och för
sig icke kunna sägas innefatta en verksamhet. I åtskilliga fall synas också
domstolarna hava grundat sin tolkning av begreppet verksamhet på en dy¬
lik uppfattning.
I praxis har någon gång förekommit, att en verksamhet, som bedrivits till
förmån för två eller flera främmande makter, bedömts såsom flerfaldig
brottslighet, därvid 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen tillämpats. Detta torde
dock knappast kunna anses riktigt. Då den brottsliga gärningen beskrives
såsom ett bedrivande av en verksamhet och då det intresse, som straffbe¬
stämmelsen i 14 a § avser att skydda, är rikets säkerhet och neutralitet,
torde nämligen böra antagas, att i dylika fall alltid föreligger enkel brotts¬
lighet. Särskilt synes detta vara förhållandet i sådana fall, då verksamheten
utövas till förmån för två eller flera med varandra allierade makter.
Verksamheten skall för att falla under 14 a § kunna betecknas såsom
underrättelseverksamhet. Angående innebörden av detta begrepp, som in¬
fördes i 8 kap. strafflagen genom lagen den 17 maj 1940, lämna förarbete¬
na icke några närmare upplysningar. Det torde emellertid böra antagas, att
såsom underrättelseverksamhet är att anse allenast sådan verksamhet, som
avser anskaffande eller lämnande av vissa uppgifter. Med uppgifter äro i
förevarande hänseende att jämställa skisser, ritningar, fotografiska bilder,
219
modeller och dylikt. Arten av uppgifterna angives närmare genom den för
lagrummets tillämpning uppställda ytterligare förutsättningen, att verk¬
samheten skall hava bedrivits ”i militärt eller politiskt syfte”. Sistnämnda
uttryck kan icke anses innefatta någon subjektiv förutsättning för straff¬
barhet utan torde innebära, att verksamheten skall avse upplysning av mi¬
litär eller politisk natur. I den promemoria, som låg till grund för 1942 års
lagstiftning i ämnet, föreslogs även en sådan lydelse av paragrafen, enligt
vilken den brottsliga verksamheten skulle avse anskaffande eller medde¬
lande av uppgifter av militär eller politisk innebörd. Svea hovrätt förklara¬
de sig emellertid anse den dåvarande brottsbeskrivningen i 14 § andra styc¬
ket vara att föredraga framför den i promemorian föreslagna. På sätt hov¬
rätten förordat gavs brottsbeskrivningen sedermera utan närmare motive¬
ring samma avfattning som tidigare.
Att de uppgifter, som avses med verksamheten, redan äro allmänt kän
da, utesluter icke tillämpning av 14 a §. Beträffande i tryck offentligt till¬
gängliga uppgifter må erinras om att i den proposition, som ledde till anta¬
gande av lagen den 26 juni 1936, från tillämpningsområdet för den före¬
slagna 21 a § uttryckligen undantogos sådana uppgifter. Första lagutskot¬
tet — liksom tidigare lagrådet vid granskning av det remitterade förslaget
— intog emellertid härutinnan en annan ståndpunkt samt yttrade: ”Emel¬
lertid anser utskottet i likhet med lagrådet att det i förslaget gjorda undan¬
taget rörande insamlande av i tryck offentligt tillgängliga uppgifter bör
utgå. På sätt lagrådet yttrat är det ingalunda uteslutet, att i tryck allmänt
tillgängliga uppgifter om militära förhållanden kunna, om de sammanstäl¬
las, lämna ett för främmande makt värdefullt material. Då straffbudet in-
skränkes till en verksamhet i syfte att tillhandagå främmande makt, synas
icke några betänkligheter möta mot en utsträckning av den föreslagna
straffbestämmelsen till att avse även i tryck allmänt tillgängliga uppgif¬
ter.” Under åberopande härav föreslog utskottet en sådan lydelse av 21 a §,
som motsvarar den avfattning paragrafen slutligen erhöll. Då under den
fortsatta lagstiftningen på området, för vilken tidigare redogjorts, icke
förekommit något, som tyder på att lagstiftaren i nu förevarande hänseende
velat intaga en annan ståndpunkt än utskottet, måste antagas, att såväl
nuvarande 14 § som 14 a § avser jämväl i tryck offentligt tillgängliga upp¬
gifter, oaktat för straffbarhet enligt 14 a § icke kräves direkt uppsåt att gå
främmande makt tillhanda.
I fråga örn oriktig upplysning, vilken örn den varit sann skulle varit att
anse såsom hemlighet, varom i 8—12 §§ sägs, skall — enligt 13 § — vad
i förstnämnda paragrafer stadgas äga motsvarande tillämpning, såframt
upplysningens meddelande till främmande makt kan skada riket. Någon
sådan bestämmelse finnes icke, såvitt angår brott mot 14 a §. I proposi¬
tionen nr 27 till 1942 års riksdag yttrade emellertid departementschefen, att
220
det syntes vara uppenbart, att 14 a § vore tillämplig beträffande såväl rik¬
tiga som oriktiga uppgifter.
I överensstämmelse med den av departementschefen hävdade meningen
hava domstolarna icke gjort någon åtskillnad mellan sanna och osanna
uppgifter.
Såsom ovan framhållits faller under begreppet underrättelseverksamhet
endast sådan verksamhet, som avser anskaffande eller lämnande av upp
gifter av militär eller politisk natur. Härav lärer följa, att till underrättelse¬
verksamhet icke är att hänföra sådan verksamhet, som avser att inom främ¬
mande makts område bedriva mot nämnda makt eller dess regering riktad
propaganda, och icke heller propagandaverksamhet, som här i riket be
drives för främmande makts räkning. Sistnämnda slag av verksamhet faller
under vissa förutsättningar under stadgandet i 8 kap. 22 § strafflagen.
Av det genomgångna rättsfallsmaterialet framgår, att i det ojämförligt
största antalet mål fråga varit örn verksamhet, som avsett anskaffande
eller lämnande av uppgifter i militärt eller i såväl militärt som politiskt av¬
seende. Såsom uppgifter av militär natur hava därvid, såsom naturligt, an¬
setts uppgifter angående truppsammandragningar och truppförflyttningar,
befästningsanläggningar, marinbaser, flygfält, offensivplaner och dylikt.
Såsom politiska uppgifter åter hava bedömts uppgifter angående folkstäm¬
ningar, försörjningsläge, råvarutillgångar, industrianläggningar och dera.'
kapacitet, utrikes handel och fartygstrafik med utlandet, verkan av flyg-
räder i materiellt och psykologiskt hänseende, inre opposition av olika slag
ävensom uppgifter angående andra likartade förhållanden.
Endast i ett fåtal fall har straff ådömts för enbart politisk underrättelse
verksamhet. Nämnda form av verksamhet, som bedrivits av såväl svenska
som utländska medborgare, har i huvudsak varit inriktad på uppgifter an
gående här i riket vistande politiska flyktingar och deras inställning till de
nuvarande makthavarna i deras hemland, s. k. flyktingspionage. Såsom
exempel på sådan verksamhet må nämnas följande fall. En medborgare i
ett ockuperat land anlände till Sverige i föregiven egenskap av politisk
flykting. Under vistelse i ett flyktingläger här i landet anskaffade han upp¬
lysningar angående vissa av sina härstädes såsom flyktingar vistande lands¬
män. De upplysningar han sålunda inhämtat meddelade han sedermera
ockupationsmaktens konsulat här i riket. I ett annat fall sökte en med
borgare i ett ockuperat land, sedan han ankommit till Sverige i föregiven
egenskap av politisk flykting, utforska viss mot ockupationsmakten riktad
verksamhet, som här bedrevs av politiska flyktingar från hans hemland.
Hans avsikt var att efter återkomsten till nämnda land till ockupations¬
makten lämna upplysningar örn vad han lyckats inhämta. Vid besök å ett
av ockupationsmaktens konsulat här i landet angav han därjämte vissa
personer i sitt hemland för sabotage och flyktinghjälp.
Gentemot den tolkning av rekvisitet ”underrättelseverksamhet i militärt
221
eller politiskt syfte”, som kommit till uttryck i domstolspraxis, torde icke
någon mera befogad kritik kunna riktas.
För att bliva straffbar skall underrättelseverksamheten vidare kunna
betecknas såsom hemligr. Från paragrafens tillämpningsområde uteslutas
följaktligen sådana fall, där verksamheten bedrives öppet. En följd härav
blir, såsom även framhålles i motion nr 138 i första kammaren vid 1944
års riksdag, att underrättelseverksamheten kan göras lovlig, därest uppgif¬
terna förmedlas offentligt, t. ex. genom en artikel i dagspressen eller genom
ett föredrag inför en större publik. Grunden till stadgandet torde vara den,
att en hemlig verksamhet, såsom okontrollerbar, ur flera synpunkter ter sig
farligare än en verksamhet, som bedrives öppet.
Rekvisitet hemlig har i praxis, enligt vad av rättsfallen framgår, givits
nu nämnda tolkning.
I detta sammanhang kan förtjäna påpekas, att för straffbarhet enligt
14 a § icke uttryckligen uppställes den förutsättningen, att verksamheten
skall skada riket eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt.
Lagrummets ordalydelse tyder närmast på förefintligheten av en presum-
tion för dylik skada vid hemlig verksamhet. Omständigheterna vid lag¬
rummets tillkomst giva emellertid icke vid handen, att man genom lag¬
budet avsett att straffa andra gärningar än sådana, som kunna vara men¬
liga för riket eller dess förbindelser med annan makt. Det torde därför
vara tvivel underkastat, huruvida straff enligt 14 a § kan följa exempelvis
för en verksamhet, som här i riket bedrives gentemot flyktingar från annat
land och som uppenbarligen icke berör vårt förhållande till annan främ¬
mande makt än den, för vars räkning verksamheten bedrives. I praxis synes
detta spörsmål ännu icke hava varit föremål för prövning.
Såsom ytterligare förutsättning för att underrättelseverksamheten skall
vara straffbar kräves, att densamma bedrives för främmande makts räk¬
ning. Detta rekvisit har vållat tvivelsmål beträffande sådana fall, där verk¬
samheten bedrivits i första hand för en organisations eller en agents räk¬
ning. I det yttrande justitielcanslersämbetet avgav över 1942 års förslag till
lag örn ändring i vissa delar av 8 kap. strafflagen framhölls sålunda, att
rekvisitet ”för främmande makts räkning” i den föreslagna 14 a § måhända
innebure en begränsning i det straffbara området, som i praktiken kunde
te sig mindre önskvärd. Härom anfördes i yttrandet: ”En olovlig underrät¬
telseverksamhet torde nämligen kunna bedrivas för en organisations räk
ning, icke för en främmande makts, men likväl böra drabbas av ansvar,
som är stadgat i förevarande paragraf. Och örn verksamheten, på sätt i
14 a § sägs, faktiskt utövas för en främmande makts räkning, kunna bevis
svårigheter uppstå, därest verksamheten bedrives under en organisations
täckmantel. En jämkning av berörda uttryck skulle även lia betydelse för
26 och 28 §§. Ämbetet, som icke är i tillfälle framställa något bestämt för¬
slag till täckande av den brist, som härutinnan möjligen föreligger, har ve
222
lat omnämna förhållandet för eventuell närmare undersökning. Måhända
kan det visa sig lämpligt att med främmande makt i 14 a § likställa den.
som handlar i främmande makts intresse, och för sådant ändamål kom¬
plettera 29 §.”
Häremot anförde chefen för justitiedepartementet: ”Vad angår justitie-
kanslersämbetets uttalande örn rekvisitet 'för främmande makts räkning'
må framhållas, att detta i allmänhet torde böra anses uppfyllt örn verk
samheten uppenbarligen bedrives till förmån för främmande makt, vare
sig uppdragsgivaren är en organisation eller en agent, som handlar i främ¬
mande makts intresse. Med hänsyn härtill ha gällande bestämmelser an¬
setts kunna bibehållas oförändrade.”
Domstolarna hava, såvitt kunnat utrönas, vid tolkningen av förevaran¬
de rekvisit intagit samma ståndpunkt som departementschefen. I ett myc
ket stort antal mål, däri den eller de tilltalade fällts till ansvar för olovlig
underrättelseverksamhet, har således uppdragsgivaren varit en organisa
tion, en agent eller en underordnad befattningshavare vid en utländsk
legation.
Beträffande särskilt diktaturstyrda stater är att märka, att vissa orga
nisationer därstädes kunna intaga en sådan ställning, att de i nu förevaran¬
de avseende äro att likställa med främmande makt. I ett av högsta dom
stolen år 1943 avgjort mål ansågs sålunda en verksamhet, som tydligen be
drivits till förmån för kommunistiska internationalen, hava ägt rum till
förmån jämväl för viss främmande makt.
Underrättelseverksamheten skall slutligen för att vara straffbar bedrivas
inom riket. Då någon yttre effekt icke ingår i brottsbeskrivningen utan det
straffbara består i det blotta bedrivandet av en verksamhet, lärer härav
följa, att för straffbarhet kräves, att själva handlandet ägt rum här i riket.
Har av en serie handlingar, som konstituera verksamheten, vissa företagits
inom och vissa utom riket, torde domstolen vid bedömandet av huruvida
straffbarhet föreligger hava att fästa avseende allenast vid de delar av
verksamheten, som förövats här i riket. Finner domstolen att dessa delar,
om de betraktas isolerade, äro att anse såsom en verksamhet, föreligger
möjlighet för bestraffning, annars icke. Att hänsyn icke kan tagas till den
del av händelseförloppet, som utspelas utom riket, torde utan vidare följa
av det förhållandet, att en utomlands bedriven hemlig underrättelseverk
samhet överhuvud icke faller under straffbudet. Att denna uppfattning
delats av domstolarna motsäges icke av motiveringarna i de utslag, som
kunna antagas beröra denna fråga.
Brott, som innebär delaktighet i olovlig underrättelseverksamhet, bör an¬
ses begånget såväl där delaktighetshandlingen företages som där huvud¬
brottet förövas. Sålunda böra här bestraffas utom riket förövade delaktig-
hetshandlingar i ett här begånget huvudbrott. I överensstämmelse härmed
har i rättspraxis en svensk medborgare dömts till ansvar med tillämpning
223
av 3 kap. 1 § strafflagen för det han utom riket anstiftat en härstädes be¬
driven olovlig underrättelseverksamhet.
I subjektivt hänseende erfordrades för straffbarhet enligt 14 § första
stycket i dess lydelse före den 20 mars 1942, att den brottslige handlat ”i
syfte att gå främmande makt tillhanda”. Enahanda krav uppställes i nu¬
varande 14 §.
I det yttrande Stockholms rådhusrätt avgav över 1942 års promemoria
uttalade sig rådhusrätten för en ändring beträffande kravet i dåvarande
14 § att gärningsmannen skulle avse att gå främmande makt tillhanda. Här
om anförde rådhusrätten: ”Erfarenheten har visat, att fall kunna före¬
komma, där gärningsman icke kan övertygas örn direkt uppsåt men otve¬
tydigt haft indirekt eller eventuellt uppsåt i angivet hänseende. Sålunda
har förekommit, att gärningsmannens önskan allenast gått ut på att främja
viss uppgiven organisations verksamhet eller att hjälpa en anhörig eller an¬
nan gärningsmannen närstående person. Då gärningar begångna med in¬
direkt eller eventuellt uppsåt enligt rådhusrättens förmenande böra ur
straff synpunkt jämställas med gärningar, som förövats med direkt uppsåt,
hemställer rådhusrätten, att i samband med de föreslagna ändringarna
även vidtages ändring, varigenom 11 § samt förslagets 14 § och 14 a §
komma att omfatta jämväl gärningar, vid vilka gärningsmannen haft alle¬
nast indirekt eller eventuellt uppsåt att tillhandagå främmande makt.”
Häremot anförde departementschefen bland annat: ”Stockholms rådhus
rätts hemställan om ändrad förutsättning i fråga om gärningsmannens upp¬
såt har icke ansetts böra föranleda någon åtgärd. Vad som ger brott mot
11 § dess svårare karaktär och därigenom motiverar den stränga straffsat¬
sen är just att gärningsmannen åsyftat att gå främmande makt tillhanda.
Ivravet på sådant uppsåt utgör fördenskull skiljemärket mellan 11 § och
den lindrigare straffbestämmelsen i 10 §. På liknande sätt förhåller det sig
beträffande första och andra stycket i nuvarande 14 §; i motsats till vad
rådhusrätten antagit fordras nämligen för ansvar enligt 14 § andra stycket
ej mera än vanligt uppsåt i nämnda hänseende. — I fråga om innebörden
av ifrågavarande krav må för övrigt anmärkas att med fall, då syftet är
att gå främmande makt tillhanda, enligt vedertagen åsikt är att likställa
sådana fall, då gärningsmannen ytterst åsyftat något annat, t. ex. att
hjälpa en anhörig, men uppnår detta genom att röja en hemlighet med
visshet örn att upplysningen vidarebefordras till främmande makt.”
Då det vid överflyttandet av straffbestämmelsen i 14 § andra stycket
till en ny 14 a § icke torde hava varit avsett att göra någon ändring be¬
träffande det subjektiva rekvisitet, lärer det följaktligen böra antagas, att
för ansvar enligt 14a § i subjektivt hänseende icke kräves mera än even
tuelit uppsåt.
Vid genomgång av rättsfallsmaterialet har icke påträffats något fall, som
givit anledning till invändning mot domstolarnas tolkning av de subjektiva
224
betingelserna för straffbarhet. I detta sammanhang kan förtjäna anmärkas,
att i ett fall, där gärningsmannen, som erbjudit sig att tillhandagå främ¬
mande makt med anskaffande av upplysningar, handlat i avsikt allenast
att åtkomma penningar och utan avsikt att fullgöra åtagandet, domstolen,
med ogillande av åtalet för olovlig underrättelseverksamhet, dömt till an¬
svar för försök till bedrägeri. I ytterligare några fall, där omständigheter¬
na varit i stort sett enahanda, har utgången blivit densamma eller ansvar
ådömts för fullbordat bedrägeri.
Tillämpningen av 26 och 28 §§.
Vad angår 26 § må framhållas, att begreppet olovlig underrättelseverk¬
samhet i nämnda paragraf givetvis måste tolkas på samma sätt som mot¬
svarande begrepp i 14 a §. Beträffande övriga rekvisit i 26 § må här endast
framhållas, att i ett av högsta domstolen avgjort mål den tilltalade ansågs
hava trätt i förbindelse med främmande makt redan därigenom att han i
och för ernående av ett sammanträffande med en sådan makts här ackredi¬
terade minister varit i kontakt med en vaktmästare å nämnda makts lega¬
tion.
Beträffande 28 § må anmärkas, att den däri stadgade rättsplikten att
hindra utförandet av brott mot, bland annat, 14 a § torde föreligga, även
om gärningsmannen endast företagit eller är i färd att företaga en eller
annan enstaka handling, som i och för sig icke kan betecknas såsom en
verksamhet. För straffbarhet i detta fall torde dock böra uppställas den
förutsättningen, att vederbörande insett eller haft skälig anledning antaga,
att nämnda handling ingått eller avses skola ingå såsom ett led i en verk¬
samhet.
28 § har, såvitt kunnat utrönas, tillämpats endast i ett fåtal fall. I ett
av dessa fall har en norsk medborgare dömts till fängelse fyra månader,
förutom för bedrägeri och förseelse mot valutaförordningen, för det han,
som ägt kännedom örn att en svensk medborgare för de allierade makter¬
nas räkning här bedrev olovlig underrättelseverksamhet, underlåtit att upp¬
täcka verksamheten. Mot riktigheten av detta utslag finnes intet att er¬
inra. Det synes emellertid mindre tilltalande att i ett sådant fall med
straff inskrida mot en utländsk medborgare, då ju denne genom att upp¬
täcka verksamheten kan anses handla förrädiskt mot sitt eget land. Genom
den innevarande år beslutade begränsningen av allmän åklagares åtalsrätt
torde det kunna antagas, att för framtiden i dylikt fall åtal icke kommer
till stånd.
Straffmätningen.
Vad slutligen angår straff mätningen vid brott mot 14 a § har kunnat
konstateras, att de utdömda straffen även vid brott av icke alltför grave¬
rande natur i regel varit ganska stränga, ett förhållande, som torde hava
225
berott därpå, att domstolarna haft att iakttaga straffskärpningsregeln i
29 a §. Endast i något enstaka av de av utredningen berörda målen har
bötesstraff kommit till användning. Villkorlig dom har tillämpats i mycket
begränsad omfattning, ehuru såsom första lagutskottet anförde vid 1944
års riksdag anledning saknas att anse villkorlig dom principiellt utesluten
i mål av förevarande art.
Den av mig gjorda undersökningen har, såsom redan framhållits, icke
givit anledning till erinran mot rättstillämpningen i fråga örn annat lagrum
i 8 kap. strafflagen än 14 a §.
Vad angår nämnda paragraf framgår av den ovan lämnade redogörelsen,
att den i riksdagen och pressen framförda kritiken, även örn densamma i
flera hänseenden visat sig överdriven, likväl icke varit helt oberättigad.
Någon mer betydande invändning mot paragrafens tillämpning har dock
icke kunnat göras annat än mot det sätt, på vilket domstolarna stundom
tolkat ordet ”underrättelseverksamhet”. Härutinnan synes rättstillämp¬
ningen hava visat benägenhet att vidga straffbarheten utöver vad med
straff budet avsetts.
Den vaga brottsbeskrivningen i lagrummet jämte avsaknaden av utför¬
lig och klargörande motivering vid lagstiftningsarbetet på hithörande om¬
råde har uppenbarligen ställt domstolarna inför betydande tolkningssvårig-
heter. Härtill kommer, att underinstanserna på grund av den sekretess,
varmed ifrågavarande mål äro omgärdade, kunnat hämta ringa eller ingen
ledning av högsta domstolens avgöranden.
Vad vid utredningen framkommit har icke varit av beskaffenhet att för¬
anleda något ingripande från min sida.
Då emellertid den verkställda undersökningen synes mig vara förtjänt
av beaktande vid det nu pågående lagstiftningsarbetet i ämnet, får jag här¬
med i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga resultatet av utred¬
ningen för den åtgärd, Eders Kungl. Majit kan finna förhållandena påkalla.
Skrivelsen har överlämnats till straffrättskommittén för att tagas i beaktande
vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. Därjämte har skrivelsens innehåll
delgivits ett flertal domstolar och åklagare.
15 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1045 års riksdag.
226
V. Inspektionsresor under år 1944.
Under mina ämbetsresor år 1944 har jag inspekterat domstolar och
andra myndigheter inom Östergötlands, Kalmar, Malmöhus och Västman¬
lands län. Därjämte har jag förrättat inspektion av centralfängelset å
Långholmen samt andra myndigheter i Stockholm ävensom av statens
tvångsarbets- och vårdanstalt å Svartsjö och straffanstalten därstädes.
Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i de
därunder förda protokollen, som jämte justitieombudsmannens diarium
och registratur komma att för granskning överlämnas till vederbörande
lagutskott.
VI. Under år 1944 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.
Antalet härstädes under år 1944 diarieförda ärenden har uppgått
till 888.
Vid 1944 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänste¬
män anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning här¬
städes ................................................ 44
Under år 1944 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal
anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.........440
samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fång¬
förteckningar eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av . . 296
Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 780
Av berörda 780 ärenden hava under år 1944:
1) såsom återkallade avskrivits.......................... 4
2) till annan myndighet överlämnats..................... 8
3) efter vederbörandes hörande fått förfalla................270
4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits...........115
5) utan åtgärd avskrivits...............................161
6) till åtal hänvisats......*............................ 11
7) föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning.............. 1
8) föranlett annan åtgärd än enligt 6 och 7................165
9) föranlett framställning till Kungl. Maj:t................ 2
227
och äro vid 1944 års slut:
10) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller
annan utredning vilande ................................. 28
11) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande..... 7
12) på prövning beroende............................... 8
Summa 780
Under år 1944 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 12
ärenden, varav ett ärende avsett sex personer och sex ärenden en och
samma person, beslutits anställande av åtal eller vidtagande av åtgärd
för disciplinär bestraffning mot tjänstemän, nämligen
på grund av förd klagan mot............................ 8
av annan anledning mot................................ 4
Summa 12
• För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnats örn
åtal mot:
1) t. f. borgmästare och rådmän för felaktigt beslut av överexekutor
rörande verkställighet av domstols dom (sid. 37 o. f.);
2) landsfiskal för olaga kvarhållande (sid. 49 o. f.);
3) landsfogde för olaga häktning (sid. 73 o. f.);
4) vice kyrkoadjunkt för utfärdande av lysningssedel trots att hinder
mot äktenskap förelegat (sid. 46 o. f.);
5) länsnotarie för felaktigt förordnande örn verkställighet av frihets¬
straff (sid. 68 o. f.); samt
6) häradshövding för fel och försummelser i domarämbetets utöv¬
ning m. m.
Därjämte har åtgärd för disciplinär bestraffning för tjänstefel vid¬
tagits mot:
7) t. f. landsfiskal för obefogat kvarhållande av för brott misstänkt
person (sid. 102 o. f.).
Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
sedan början av senaste lagtima riksdag någont förklaring av lag, i den
ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t
meddelad.
228
För fullgörande av den i 14 § av instruktionen för justitieombuds¬
mannen lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behand¬
lingen av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda fram¬
ställningar hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande
dels vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1944 års riks¬
dags skrivelser, dels ock — beträffande sådana genom föregående riks¬
dagars skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden som vid
1944 års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka
åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.
Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1944,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivel¬
ser 1944 års riksdag avlåtit till Kungl. Majit (bil. I) och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1944 och vari under år
1944 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl.
Majlis prövning beroende (bil. V). •
Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1945.
FOLKE RUDEWALL.
Gösta Stenlund.
229
TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE
AVGIVEN ÅR 1945.
Till RIKSDAGEN.
Under den tid, som förflutit efter avgivandet av tryckfrihetskommit-
téns senaste berättelse, har kommittén icke haft att behandla något
ärende, vilket kommittén härmed får för riksdagen anmäla.
Stockholm i januari 1945.
FOLKE RUDEWALL.
HENNING LEO. ÖSTEN UNDÉN. N. GÄRDE.
TOR ANDRAE. ERIK WELLANDER. DAVID OLLÉN.
Gösta Stenlund.
230
BILAGOR.
Bilaga I.
Tabell
över de av 1944 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.
Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.
1
|
Fi
|
1
|
34
|
Jo
|
2
|
69
|
Fi
|
14
|
102
|
S 16
|
137
|
Fi
|
28
|
171
|
Jo
|
18
|
2
|
Ju
|
5
|
35
|
K
|
1
|
70
|
Fi
|
15
|
103
|
Ju 16
|
138
|
Fö
|
9
|
172
|
Jo
|
19
|
3
|
u
|
3
|
36
|
K
|
2
|
71
|
Jo
|
10
|
104
|
Fö 4
|
139
|
Ju
|
19
|
173
|
Jo
|
20
|
4
|
Fö
|
12
|
37
|
S
|
5
|
72
|
Fi
|
16
|
105
|
Fö 5
|
140
|
Fi
|
29
|
174
|
Jo
|
21
|
5
|
S
|
17
|
38
|
S
|
6
|
73
|
Jo
|
12
|
106
|
H 6
|
141
|
S
|
18
|
175
|
Ju
|
23
|
6
|
K
|
9
|
39
|
Ju
|
4
|
74
|
K
|
6
|
107
|
Fö 6
|
142
|
Fö
|
10
|
176
|
S
|
20
|
7
|
Fi
|
37
|
40
|
Jo
|
8
|
75
|
H
|
5
|
108
|
Fi 25
|
143
|
Fö
|
11
|
177
|
s
|
21
|
8
|
E
|
6
|
41
|
S
|
8
|
76
|
Ju
|
8
|
109
|
Fi 26
|
144
|
Fi
|
30
|
178
|
s
|
22
|
9
|
Jo
|
15
|
42
|
K
|
3
|
77
|
Ju
|
9
|
110
|
4)
|
145
|
Fi
|
31
|
179
|
E
|
5
|
10
|
H
|
16
|
43
|
K
|
4
|
78
|
Ju
|
10
|
lil
|
*)
|
146
|
Jo
|
22
|
180
|
Ju
|
24
|
11
|
Fo
|
9
|
44
|
K
|
5
|
79
|
Ju
|
11
|
112
|
4)
|
147
|
Fi
|
38
|
|
s
|
23
|
12
|
Fi
|
11
|
45
|
Fi
|
6
|
80
|
Ju
|
12
|
113
|
4)
|
148
|
Fi
|
39
|
181
|
S
|
24
|
|
H
|
4
|
46
|
Fi
|
7
|
81
|
S
|
13
|
114
|
4)
|
149
|
Fi
|
40
|
182
|
E
|
7
|
13
|
U
|
1
|
47
|
S
|
7
|
82
|
|
)
|
115
|
4)
|
150
|
Fi
|
41
|
183
|
Fi
|
43
|
14
|
Fö
|
1
|
48
|
S
|
9
|
83
|
|
)
|
116
|
4)
|
151
|
H
|
8
|
184
|
S
|
26
|
15
|
Ju
|
1
|
49
|
Jo
|
3
|
84
|
|
)
|
117
|
4)
|
152
|
H
|
9
|
185
|
s
|
27
|
16
|
4
|
)
|
50
|
Jo
|
4
|
85
|
K
|
10
|
118
|
4)
|
153
|
Fö
|
13
|
186
|
K
|
22
|
17
|
4
|
)
|
51
|
Jo
|
5
|
86
|
K
|
7
|
119
|
4)
|
154
|
Fö
|
14
|
187
|
K
|
23
|
18
|
S
|
1
|
52
|
Jo
|
6
|
87
|
K
|
8
|
120
|
4)
|
155
|
S
|
25
|
188
|
Fi
|
44
|
|
Fi
|
2
|
53
|
Jo
|
7
|
88
|
Ju
|
13
|
121
|
Ju 18
|
156
|
Fi
|
42
|
189
|
S
|
28
|
19
|
S
|
2
|
54
|
Fö
|
3
|
89
|
s
|
14
|
122
|
K 12
|
157
|
Ju
|
20
|
190
|
u
|
4
|
20
|
Fi
|
3
|
55
|
H
|
3
|
90
|
Fi
|
17
|
123
|
K 13
|
|
s
|
19
|
191
|
K
|
25
|
21
|
Fi
|
4
|
56
|
S
|
10
|
91
|
Fi
|
18
|
124
|
K 14
|
158
|
Ju
|
21
|
192
|
K
|
26
|
22
|
H
|
1
|
57
|
S
|
11
|
92
|
Fi
|
19
|
125
|
K 15
|
159
|
H
|
7
|
193
|
U
|
5
|
23
|
Fi
|
5
|
58
|
s
|
12
|
93
|
Fi
|
20
|
126
|
K 16
|
160
|
Ju
|
22
|
194
|
Fö
|
15
|
24
|
Ju
|
2
|
59
|
Jo
|
9
|
94
|
Fi
|
21
|
127
|
K 17
|
161
|
Fo
|
2
|
195
|
Fö
|
16
|
25
|
Ju
|
3
|
60
|
Ju
|
6
|
95
|
Ju
|
14
|
128
|
K 18
|
162
|
Fo
|
3
|
196
|
Fö
|
17
|
26
|
u
|
2
|
61
|
Ju
|
7
|
96
|
s
|
15
|
129
|
K 19
|
163
|
Fi
|
32
|
197
|
Fö
|
18
|
27
|
Fö
|
2
|
62
|
Fi
|
8
|
97
|
Jo
|
13
|
130
|
K 20
|
164
|
Fi
|
33
|
198
|
H
|
10
|
28
|
H
|
2
|
63
|
Fi
|
9
|
98
|
K
|
11
|
131
|
K 21
|
165
|
Fi
|
34
|
199
|
Ju
|
25
|
29
|
E
|
1
|
64
|
Fi
|
10
|
|
Fi
|
22
|
132
|
Ju 17
|
166
|
E
|
4
|
|
s
|
29
|
30
|
Fo
|
1
|
65
|
E
|
2
|
99
|
Jo
|
14
|
133
|
E 3
|
167
|
Fi
|
35
|
|
K
|
24
|
31
|
S
|
3
|
66
|
Jo
|
11
|
100
|
Fi
|
23
|
134
|
Fi 27
|
168
|
Fi
|
36
|
|
Fi
|
45
|
32
|
Jo
|
1
|
67
|
Fi
|
12
|
101
|
Fi
|
24
|
135
|
Fö 7
|
169
|
Jo
|
16
|
|
E
|
8
|
33
|
S
|
4
|
68
|
Fi
|
13
|
102
|
Ju
|
15
|
136
|
Fö 8
|
170
|
Jo
|
17
|
200
|
Ju
|
26
|
') Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — s) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. -—
*) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.
231
201
|
S
|
30
|
248
|
Fi
|
60
|
301
|
Fi
|
202
|
X
|
27
|
249
|
Ju
|
32
|
302
|
Fi
|
203
|
K
|
28
|
|
s
|
39
|
303
|
Fi
|
204
|
Fi
|
46
|
250
|
Fi
|
61
|
304
|
Fö
|
205
|
Fi
|
47
|
251
|
Fi
|
62
|
305
|
Hö
|
206
|
Fi
|
48
|
252
|
Jo
|
23
|
306
|
H
|
207
|
Fi
|
49
|
253
|
Jo
|
24
|
307
|
8
|
208
|
H
|
11
|
254
|
Jo
|
25
|
308
|
Jo
|
209
|
Fi
|
50
|
255
|
Jo
|
26
|
309
|
Jo
|
210
|
Fi
|
51
|
256
|
Jo
|
27
|
310
|
Jo
|
211
|
Fi
|
52
|
257
|
Ju
|
31
|
311
|
Jo
|
212
|
Fi
|
53
|
258
|
E
|
17
|
312
|
Jo
|
213
|
K
|
29
|
259
|
Fi
|
63
|
313
|
Jo
|
214
|
K
|
30
|
260
|
K
|
35
|
314
|
Jo
|
215
|
K
|
31
|
261
|
Ju
|
33
|
315
|
Fö
|
216
|
K
|
32
|
262
|
Ju
|
34
|
|
S
|
217
|
K
|
33
|
263
|
Ju
|
35
|
316
|
E
|
218
|
U
|
6
|
264
|
s
|
42
|
|
Jo
|
|
Fö
|
19
|
265
|
s
|
43
|
317
|
S
|
|
S
|
33
|
266
|
s
|
44
|
318
|
E
|
|
K
|
34
|
|
E
|
18
|
319
|
E
|
|
Fi
|
58
|
267
|
Fi
|
64
|
320
|
E
|
|
E
|
9
|
268
|
Fi
|
65
|
321
|
Fö
|
|
H
|
12
|
269
|
Fi
|
66
|
322
|
Fö
|
|
Fo
|
6
|
270
|
Ju
|
36
|
323
|
Fi
|
219
|
Fi
|
54
|
271
|
Jo
|
28
|
324
|
Fi
|
220
|
Ju
|
27
|
272
|
Jo
|
29
|
325
|
Ju
|
221
|
Fo
|
4
|
273
|
Fö
|
20
|
326
|
Fö
|
222
|
Fo
|
5
|
274
|
Fö
|
21
|
327
|
Fö
|
223
|
S
|
31
|
275
|
Fö
|
22
|
328
|
Fö
|
224
|
S
|
32
|
276
|
K
|
36
|
329
|
Fi
|
225
|
Ju
|
28
|
277
|
Ju
|
37
|
330
|
H
|
226
|
Fi
|
55
|
278
|
s
|
45
|
331
|
Fi
|
227
|
Fo
|
7
|
279
|
s
|
46
|
332
|
K
|
228
|
E
|
10
|
280
|
Fi
|
67
|
333
|
Ju
|
229
|
E
|
11
|
281
|
S
|
47
|
334
|
Ju
|
230
|
E
|
12
|
282
|
Ju
|
38
|
335
|
Ju
|
231
|
Fo
|
8
|
283
|
Ju
|
39
|
336
|
Ju
|
232
|
E
|
13
|
284
|
Ju
|
40
|
337
|
Ju
|
233
|
E
|
14
|
285
|
Ju
|
41
|
338
|
Ju
|
234
|
E
|
15
|
286
|
Fi
|
73
|
339
|
Fi
|
235
|
E
|
16
|
287
|
K
|
37
|
340
|
Fi
|
236
|
Fi
|
56
|
288
|
Ju
|
42
|
341
|
Fö
|
237
|
Fi
|
57
|
289
|
Fi
|
68
|
|
Fi
|
238
|
S
|
34
|
290
|
Ju
|
43
|
342
|
S
|
239
|
s
|
35
|
291
|
Ju
|
44
|
343
|
Ju
|
240
|
s
|
36
|
292
|
Ju
|
45
|
344
|
Ju
|
241
|
Ju
|
29
|
293
|
Fi
|
69
|
345
|
Fi
|
|
s
|
37
|
294
|
E
|
21
|
346
|
Fö
|
242
|
s
|
38
|
295
|
Jo
|
30
|
347
|
Fö
|
243
|
Ju
|
30
|
296
|
Ju
|
46
|
348
|
Fö
|
244
|
|
)
|
297
|
E
|
19
|
349
|
K
|
245
|
s
|
40
|
298
|
E
|
20
|
350
|
Fi
|
246
|
8
|
41
|
299
|
II
|
13
|
351
|
Fi
|
247
|
Fi
|
59
|
300
|
S
|
48
|
352
|
Fi
|
353
|
K
|
41
|
407
|
K
|
45
|
456
|
Ju
|
6*5
|
354
|
Fi
|
82
|
408
|
U
|
7
|
457
|
Fö
|
44
|
355
|
Fi
|
83
|
409
|
Fö
|
39
|
458
|
Fi 107
|
356
|
Fi
|
84
|
410
|
Fö
|
40
|
459
|
H
|
24
|
357
|
Jo
|
39
|
411
|
Fö
|
41
|
460
|
Fi
|
98
|
358
|
Jo
|
40
|
|
Fi
|
89
|
461
|
S
|
77
|
359
|
Jo
|
41
|
412
|
H
|
20
|
462
|
Fi
|
93
|
360
|
K
|
39
|
413
|
K
|
43
|
463
|
Fi
|
99
|
361
|
S
|
53
|
414
|
Jo
|
48
|
464
|
Fi 100
|
362
|
S
|
54
|
415
|
Ju
|
62
|
465
|
Fi 101
|
363
|
s
|
55
|
416
|
S
|
65
|
466
|
Fi
|
94
|
364
|
8
|
63
|
417
|
S
|
66
|
467
|
Fi 102
|
365
|
E
|
31
|
418
|
s
|
67
|
468
|
Fi 103
|
366
|
E
|
32
|
419
|
Ju
|
63
|
469
|
Fi 104
|
367
|
E
|
26
|
420
|
H
|
21
|
470
|
Fi 108
|
368
|
E
|
33
|
421
|
S
|
68
|
471
|
Ju
|
68
|
369
|
K
|
44
|
422
|
s
|
69
|
472
|
S
|
81
|
370
|
Fö
|
38
|
423
|
s
|
70
|
473
|
Fö
|
45
|
371
|
Ju
|
56
|
424
|
s
|
71
|
474
|
Ju
|
69
|
372
|
Ju
|
57
|
425
|
u
|
8
|
|
Fö
|
46
|
373
|
Ju
|
58
|
426
|
Fö
|
42
|
|
S
|
82
|
374
|
E
|
27
|
427
|
Fi
|
90
|
475
|
S
|
83
|
375
|
S
|
56
|
428
|
Fi
|
91
|
476
|
s
|
84
|
376
|
E
|
28
|
429
|
H
|
22
|
|
K
|
49
|
377
|
E
|
29
|
430
|
Fi
|
95
|
477
|
K
|
50
|
378
|
S
|
57
|
431
|
E
|
37
|
478
|
Fi 109
|
379
|
S
|
64
|
432
|
Fi
|
96
|
479
|
K
|
51
|
380
|
Fo
|
10
|
433
|
Jo
|
49
|
480
|
Ju
|
70
|
381
|
Fo
|
11
|
434
|
Jo
|
50
|
481
|
S
|
86
|
382
|
Fö
|
35
|
435
|
Jo
|
51
|
482
|
E
|
52
|
383
|
Fö
|
36
|
436
|
Jo
|
52
|
483
|
Fi 110
|
384
|
Fö
|
37
|
437
|
S
|
72
|
484
|
E
|
38
|
385
|
S
|
58
|
438
|
S
|
75
|
485
|
Fo
|
15
|
386
|
S
|
59
|
439
|
s
|
76
|
486
|
8
|
85
|
387
|
Ju
|
59
|
440
|
Fo
|
13
|
487
|
Fini
|
388
|
Ju
|
60
|
441
|
E
|
36
|
488
|
S
|
87
|
|
H
|
17
|
442
|
S
|
73
|
489
|
S
|
89
|
389
|
Ju
|
61
|
443
|
s
|
74
|
490
|
E
|
39
|
390
|
E
|
30
|
|
K
|
46
|
491
|
U
|
9
|
391
|
S
|
60
|
444
|
Fi
|
92
|
492
|
H
|
25
|
392
|
H
|
18
|
445
|
Ju
|
64
|
493
|
S
|
88
|
393
|
S
|
61
|
446
|
Ju
|
65
|
494
|
Jo
|
54
|
394
|
S
|
62
|
447
|
Fi
|
97
|
495
|
Jo
|
55
|
395
|
K
|
42
|
448
|
K
|
47
|
496
|
Jo
|
56
|
396
|
E
|
34
|
449
|
Fo
|
14
|
497
|
Fö
|
47
|
397
|
E
|
35
|
450
|
S
|
80
|
498
|
Fö
|
48
|
398
|
Jo
|
42
|
451
|
Fi 106
|
499
|
Jo
|
57
|
399
|
Jo
|
43
|
452
|
FI
|
23
|
500
|
Fi 112
|
400
|
Jo
|
44
|
453
|
S
|
78
|
501
|
Fo
|
16
|
401
|
Jo
|
45
|
454
|
K
|
48
|
502
|
Fi 113
|
402
|
Jo
|
46
|
455
|
Ju
|
67
|
503
|
FI
|
26
|
403
|
Fo
|
12
|
|
Fö
|
43
|
504
|
Fi 114
|
404
|
Fi
|
88
|
|
8
|
79
|
505
|
Fi 115
|
405
|
Jo
|
47
|
|
Fi 105
|
506
|
Jo
|
58
|
406
|
H
|
19
|
|
Jo
|
53
|
|
|
|
70
71
72
24
25
14
49
31
32
33
34
35
36
37
23
50
22
38
51
23
24
25
26
27
74
75
47
28
29
30
76
15
77
38
48
49
50
51
52
53
79
80
31
81
52
54
55
78
32
33
34
40
85
86
87
232
Bilaga II.
Förteckning
över de av 1944 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
järnte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vid¬
tagits i anledning av samma skrivelser.
(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)
1. Justitiedepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 1 februari 1944, angående val av riksdagens justitieombudsman och
hans ställföreträdare. (15.)
Den 18 februari 1944 anmäld samt lagd till handlingarna.
2. den 15 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ut¬
gifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad pro¬
positionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (24.)
Den 18 februari och den 31 mars 1944 anmäld, därvid Kungl. Majit ställt de av-
riksdagen anvisade anslagen till vederbörandes förfogande samt uppdragit åt
fångvårdsstyrelsen att med anlitande av ett å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1943/44 anvisat investeringsanslag verkställa vissa byggnads¬
arbeten vid rannsakningshäktet i Kalmar.
3. samma dag, i anledning av Kungl. Majits framställning om anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44 till inköp av jord-
bruksinventarier m. m. för egendomen Lockerud. (25.)
Den 31 mars 1944 anmäld, därvid Kungl. Majit bemyndigade fångvårdsstyrelsen
att taga i anspråk de av riksdagen för ändamålet anvisade anslagen.
4. den 22 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn ändring i vissa delar av utsökningslagen. (39.)
Lag utfärdad den 25 februari 1944 (sv. f. nr 68).
5. den 29 februari, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedeparte¬
mentets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (2.)
Den 2 och den 15 juni 1944 anmäld, därvid Kungl. Majit ställt de av riksdagen
anvisade anslagen till vederbörandes förfogande.
6. den 4 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen. (60.)
Lag i ämnet utfärdad den 10 mars 1944 (sv. f. nr 87).
233
7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riks¬
dagen jämte väckt motion angående utredning om underlättande av del¬
tagande i val till riksdagens andra kammare och kommunala val. (61.)
Lag i ämnet utfärdad den 17 mars 1944 (sv. f. nr 84). Med anledning av riks¬
dagens i skrivelsen gjorda hemställan har chefen för justitiedepartementet, jäm¬
likt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 april 1944, tillkallat sakkunniga för
att verkställa utredning om underlättande för de röstberättigade att deltaga i
allmänna val.
8. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) om förbud
i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud. (76.)
Lag i ämnet utfärdad den 17 mars 1944 (sv. f. nr 103).
9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda
bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid
krig eller krigsfara m. m. (77.)
Lag i ämnet utfärdad den 17 mars 1944 (sv. f. nr 104).
10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn fortsatt giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med sär¬
skilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker,_ vissa andra
inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.
(78.)
Lag i ämnet utfärdad den 17 mars 1944 (sv. f. nr 105).
11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) om
förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger m. m. (79.)
Lagar i ämnet utfärdade den 17 mars 1944 (sv. f. nr 106 och 107).
12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång, m. m.
(80.)
Lagar i ämnet ävensom kungörelse angående ändring i förordningen den 19
december 1919 örn vad iakttagas skall vid tillämpning av lagen om fri rättegång
utfärdade den 12 maj 1944 (sv. f. nr 212—214).
13. den 18 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr
856) örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän. (88.)
Lag i ämnet utfärdad den 24 mars 1944 (sv. f. nr 113).
14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn kastrering m. m., såvitt angår genom propositionen framlagt förslag
till lag ang. ändrad lydelse av 14 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) örn
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. (95.)
Lag i ämnet utfärdad den 24 mars 1944 (sv. f. nr 134). (Jfr punkten 16 här
nedan.)
15. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag-
till lag örn ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (102.)
234
Lagar i ämnet utfärdade den 14 april 1944 (sv. f. nr 167—169). Beträffande den
av riksdagen gjorda hemställan om förnyad prövning av frågan om sådan änd¬
ring i lösdrivarlagen, att möjligheterna till ingripande enligt denna lag mot
homosexuell prostitution ökas, har skrivelsen i denna del överlämnats till social¬
departementet för handläggning. I vad angår riksdagens anhållan om en om¬
arbetning i skärpande riktning av 18 kap. 13 § strafflagen, är ärendet föremål för
utredning inom justitiedepartementet.
16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om kastrering, m. m., såvitt angår genom propositionen framlagt för¬
slag till lag örn kastrering. (103.)
Lag i ämnet utfärdad den 24 mars 1944 (sv. f. nr 133). (Jfr punkten 14 här ovan.)
17. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 23 maj 1924 (nr 130) örn
förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap. (132.)
Lag i ämnet utfärdad den 31 mars 1944 (sv. f. nr 127).
18. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma
dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.
(121.)
Lagar i ämnet utfärdade den 31 mars 1944 (sv. f. nr 120 och 121).
19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbud¬
geten under statens allmänna fastighetsfond, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde. (139.)
Den 15 juni 1944 anmäld och föreskrifter meddelade fångvårdsstyrelsen.
20. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, m. m. (157.)
Lagar i ämnet utfärdade den 19 maj 1944 (sv. f. nr 215—217).
21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten. (158.)
Lag i ämnet utfärdad den 14 april 1944 (sv. f. nr 155).
22. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn
förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret. (160.)
Lag i ämnet utfärdad den 31 mars 1944 (sv. f. nr 135).
23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) örn
inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog. (175.)
Lag i ämnet utfärdad den 31 mars 1944 (sv. f. nr 136).
24. den 13 april, i anledning av väckta motioner angående utökning av den i
vissa kommunallagar föreskrivna tid, inom vilken revision skall vara verk¬
ställd, såvitt angår av riksdagen antagen lag angående ändrad lydelse av
33 § lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen. (180.)
Lag i ämnet utfärdad den 15 juli 1944 (sv. f. nr 550). (Jfr punkten 23 här nedan
under socialdepartementet.)
25. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses, m. m., såvitt
235
angår genom propositionen framlagda förslag till lag örn ändrad lydelse
av 10 kap. 12 § strafflagen samt lag örn ändrad lydelse av 14 och 16 §§
lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1) angående naturminnesmärkens fre¬
dande. (199.)
Lagar i ämnet utfärdade den 15 juni 1944 (sv. f. nr 416 och 417). (Jfr punkten 29
här nedan under socialdepartementet.)
26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995)
om straff för sabotage. (200.)
Lag i ämnet utfärdad den 28 april 1944 (sv. f. nr 170).
27. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr
378) om adoption. (220.)
Lag i ämnet utfärdad den 5 maj 1944 (sv. f. nr 180).
28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn redovisningsmedel, m. m. (225.)
Lagar i ämnet utfärdade den 5 maj 1944 (sv. f. nr 181—183).
29. den 6 maj, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till verk¬
ställande av sterilisering enligt lagen den 23 maj 1941. (241.)
Skrivelsen har överlämnats till socialdepartementet för handläggning.
30. samma dag, angående val av ställföreträdare för riksdagens militieom-
budsman. (243.)
Den 19 maj 1944 anmäld samt lagd till handlingarna.
31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14,15 och 16 §§ vattenlagen, m. m. (257.)
Lagar i ämnet utfärdade den 12 maj 1944 (sv. f. nr 199 och 200).
32. den 9 maj, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om djurskydd m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (249.)
Författningar i ämnet utfärdade den 19 maj 1944 (sv. f. nr 219—221). Beträf¬
fande den av riksdagen gjorda hemställan om förnyad prövning av frågan om en
sådan omarbetning av förordningen den 30 december 1916 angående förbud mot
förevisning av djur i s. k. menagerier att vissa av första lagutskottet i dess ut¬
låtande nr 28 uttalade önskemål vunne beaktande, har skrivelsen i denna del
överlämnats till socialdepartementet för handläggning.
33. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1944/45 till Häradsrätterna: Reseersättningar till nämnde¬
män jämte i ämnet väckta motioner. (261.)
Den 15 juni 1944 anmäld, därvid Kungl. Maj:t utfärdat kungörelser dels an¬
gående resekostnads- och traktamentsersättning till nämndemän och dels örn
ändrad lydelse av kungörelsen den 4 juni 1937 angående resekostnads- och
traktamentsersättning åt nämndemän m. fl. vid upptagande av sjöförklaring
eller sjöförhör vid häradsrätt (sv. f. nr 374 och 375) samt ställt det av riks¬
dagen anvisade anslaget till länsstyrelsernas förfogande ävensom meddelat ve¬
derbörande föreskrifter angående verkställigheten av riksdagens beslut.
34. samma dag, i anledning av väckt motion angående resekostnads- och
traktamentsersättning till icke lagfaren ledamot av övervakningsnämnd.
(262.)
236
Den 15 juni 1944 anmäld, därvid Kungl. Majit utfärdat kungörelse angående
resekostnads- och traktamentsersättning till vissa ledamöter av övervaknings-
nämnd, att gälla fr. o. m. den 1 juli 1944 (sv. f. nr 376).
35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1944/45 till Krigsrätterna: Avlöningar, m. m. (263.)
Den 2 juni 1944 anmäld, därvid Kungl. Majit ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till statskontorets och länsstyrelsernas förfogande.
36. samma dag, i anledning av väckt motion angående åtgärder till snabbare
fyllande av under valperiod uppkommen ledighet inom riksdagens kamrar.
(270.)
Den 26 maj 1944 anmäld, därvid Kungl. Majit utfärdat lag angående ändrad
lydelse av 26 § lagen den 26 november 1920 örn val till riksdagen (sv. f. nr 253).
37. den 16 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående omorga¬
nisation av rättsmedicinalväsendet. (277.)
Den 15 juni 1944 anmäld beträffande det av riksdagen anvisade anslaget för
budgetåret 1944/45 till medikolegala besiktningar, därvid Kungl. Majit ställt
ifrågavarande anslag till medicinalstyrelsens och länsstyrelsernas förfogande.
I fråga örn statens rättsläkarstation i Stockholm och de av riksdagen härutinnan
beviljade anslagen för budgetåret 1944/45 har Kungl. Majit den 30 september
1944 ställt ifrågavarande anslag till medicinalstyrelsens förfogande att av sty¬
relsen disponeras för därmed avsett ändamål ävensom meddelat medicinalsty¬
relsen föreskrifter angående verkställigheten av riksdagens beslut. I övriga delar
är ärendet föremål för fortsatt övervägande i avseende å föreslagna fyra rätts-
obducentstationer och Uppsala rättsläkarstation, varjämte det slutliga avgö¬
randet beträffande rättsläkarstationerna i Lund och Göteborg anstår tillsvidare
i avvaktan på lösningen av vissa med inrättandet av dessa stationer samman¬
hängande frågor.
38. den 17 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
kungörelse om ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan den 20 november
1931 (nr 364). (282.)
Kungörelse utfärdad den 26 maj 1944 (sv. f. nr 261).
39. samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till lag örn vissa
ändringar i 8 kap. strafflagen. (283.)
Den 9 juni 1944 anmäld och lag utfärdad (sv. f. nr 314).
40. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av 8 kap.
strafflagen m. m. (284.)
Med anledning av den av riksdagen gjorda hemställan om utredning angående
tillämpningen av gällande bestämmelser örn offentlighet vid domstolarna i sådana
mål, då något kan uppenbaras som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas
hemligt för främmande makt samt angående rätt för part att föra särskild talan
mot beslut, varigenom domstol förordnat örn måls handläggning inom stängda
dörrar, har skrivelsen den 15 juni 1944 överlämnats till sakkunniga för utred¬
ning rörande tillämpningen av 1937 års lagstiftning örn allmänna handlingars
offentlighet.
41. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. (285.)
Lag i ämnet utfärdad den 26 maj 1944 (sv. f. nr 255).
237
42. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsver¬
kets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av
befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer
komma att indragas, m. m. (288.)
Den 2 och den 30 juni 1944 anmäld, därvid Kungl. Majit delgivit statskontoret
de av riksdagen fattade besluten för behörigt iakttagande i vad på statskon¬
toret ankommer ävensom förordnat, att såväl rådhusrätten i Filipstad som
rådhusrätten i Hudiksvall skall upphöra fr. o. m. den 1 januari 1945 och stä¬
derna samma dag i judiciellt avseende förenas med Östersysslets domsaga och
Färnebo tingslag, respektive Norra Hälsinglands domsaga samt Bergsjö och
Forssa tingslag.
43. samma dag, i anledning av väckt motion örn viss ändring i stadgan örn
ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, m. m. (290.)
Den 26 maj 1944 anmäld och lag utfärdad (sv. f. nr 254).
44. samma dag, i anledning av väckta motioner om revision av tryckfrihets¬
lagstiftningen m. m. (291.)
Den 30 juni 1944 bemyndigade Kungl. Majit öhefen för justitiedepartementet
att tillkalla sakkunniga för att, i enlighet med riksdagens hemställan, inom
departementet verkställa en allsidig utredning angående revision av tryckfri¬
hetslagstiftningen och därmed sammanhängande ämnen. Sedan sakkunniga till¬
kallats den 28 augusti 1944, har utredningsarbetet påbörjats.
45. den 23 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående nya mora-
toriebestämmelser för värnpliktiga m. fl. (292.)
Lag örn upphävande av vissa lagar rörande utmätning, återtagande av avbetal-
ningsgods och anstånd med betalning av hyra m. m. samt förordning angående
tillämpning av moratorielagen å värnpliktiga m. fl. utfärdade den 26 maj 1944
(sv. f. nr 244 och 245).
46. den 26 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
om ändring i 9, 11 och 15 kap. giftermålsbalken, m. m. (296.)
Lagar i ämnet utfärdade den 2 juni 1944 (sv. f. nr 267—269).
47. den 3 juni, i anledning av väckt motion angående utredning rörande lag¬
stiftning om företagarpension. (325.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
48. den 6 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldig¬
het, m. m. (333.)
Lagar i ämnet utfärdade den 9 juni 1944 (sv. f. nr 292 och 293).
49. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straff¬
register. (334.)
Lag i ämnet utfärdad den 9 juni 1944 (sv. f. nr 294).
50. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående upphävande av 9 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294) örn särskilda
tingssammanträdcn för handläggning av vissa mål och ärenden. (335.)
Lag i ämnet utfärdad den 15 juni 1944 (sv. f. nr 315).
238
51. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående rätt att
i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända hand¬
lingar med posten m. m. (336.)
Lagar i ämnet utfärdade den 22 juni 1944 (sv. f. nr 393 och 394).
52. samma dag, i anledning av Kungl. Marits proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) örn
verkställighet av bötesstraff. (337.)
Den 9 juni 1944 anmäld samt lagd till handlingarna.
53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i av¬
löning, pension eller livränta. (338.)
Lag i ämnet utfärdad den 9 juni 1944 (sv. f. nr 304).
54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn köpares rätt till märkt virke. (343.)
Lag i ämnet utfärdad den 9 juni 1944 (sv. f. nr 302).
55. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
om rätt för sinnessjuka eller sinnesslöa att i särskilda fall efter verk¬
ställd sterilisering ingå äktenskap. (344.)
En inom justitiedepartementet utarbetad promemoria med förslag till lag örn
ändring i giftermålsbalken har remitterats till åtskilliga myndigheter, varjämte
vissa sammanslutningar beretts tillfälle avgiva yttranden över promemorian.
56. den 13 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent. (371.)
Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1944 (sv. f. nr 357).
57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda
bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. (372.)
Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1944 (sv. f. nr 358).
58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med
särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar
eller folkförsörjningen m. m. (373.)
Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1944 (sv. f. nr 359).
59. den 17 juni, i anledning av väckt motion om ändring av gällande bestäm¬
melser rörande gäldandet av viss ersättning till ägodelningsnämndemän.
(387.)
Skrivelsen har för utlåtande remitterats till lantmäteristyrelsen och fastighets-
bildningssakkunniga, varjämte föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges
lantmätareförening beretts tillfälle avgiva yttranden. Sedan infordrade utlåtan¬
den inkommit, är ärendet föremål för utredning inom justitiedepartementet.
60. samma dag, i anledning av väckta motioner örn skärpning av straffan¬
svaret för illegal vadhållning (s. k. bookmakeri). (388.)
Skrivelsen har överlämnats till handelsdepartementet för handläggning.
61. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 54 och 56 §§ utlänningslagen den 11 juni 1937
(nr 344). (389.)
Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1944 (sv. f. nr 372).
239
62. den 28 juni, i anledning av väckta motioner om beredande av ökade möj¬
ligheter för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industri¬
ändamål. (415.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
63. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen den
18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom. (419.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
64. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om aktiebolag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (445.)
Lagar i ämnet utfärdade den 14 september 1944 (sv. f. nr 705—710).
65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 51 § lagen den 12 augusti 1910 (nr 88
s. 1) örn aktiebolag. (446.)
Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1944 (sv. f. nr 486).
66. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser justitie¬
departementets verksamhetsområde. (456.)
Den 13 oktober 1944 anmäld, därvid Kungl. Majit ställde det av riksdagen an¬
visade anslaget till nya bostadshus m. m. vid vårdanstalten å Hall till fång¬
vårdsstyrelsens förfogande att av styrelsen disponeras för därmed avsedda
ändamål. Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
67. den 10 juli, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hö¬
rande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30
juni 1943. (455.)
Skrivelsen, som enligt beslut den 8 december 1944 överlämnats från finansde¬
partementet till justitiedepartementet för behandling av det under punkten 3
upptagna ärendet (sjukpenning och underhållsskyldighet), är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.
68. den 12 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 § 16:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (471.)
Lag i ämnet ävensom kungörelse om ikraftträdande av lagen i visst avseende
utfärdade den 15 juli 1944 (sv. f. nr 531 och 532).
69. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
civilförsvarslag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, såvitt angår
genom propositionen framlagda förslag till lag angående ändring i lagen
den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål, lag om ändring
i strafflagen för krigsmakten samt kungörelse om ändring i byggnads¬
stadgan den 20 november 1931 (nr 364). (474.)
Lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn viss panträtt i spann¬
mål samt kungörelse örn ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr
364) utfärdade den 15 juli 1944 (sv. f. nr 538 och 545). Förslaget till lag örn
ändring i strafflagen för krigsmakten vann cj riksdagens bifall. (Jfr punkten 82
här nedan under socialdepartementet.)
70. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) om vill¬
korlig frigivning. (480.)
Lag i ämnet utfärdad den 1 december 1944 (sv. f. nr 750).
240
2. Utrikesdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 17 januari 1944, angående utseende av ledamöter och suppleanter
i utrikesutskottet och utrikesnämnden. (13.)
Anmäld den 21 januari 1944.
2. den 15 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ut¬
gifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad pro¬
positionen avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (26.)
Anmäld den 25 februari 1944, varvid nödiga föreskrifter meddelades.
3. den 23 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under riksstatens tredje huvudtitel, avseende anslagen inom ut¬
rikesdepartementets verksamhetsområde. (3.)
Anmäld den 30 juni 1944, varvid nödiga föreskrifter meddelades.
4. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budget¬
året 1944/45 till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och
utrikespolitiska frågor jämte i ämnet väckta motioner. (190.)
Anmäld den 30 juni 1944. Nödiga föreskrifter meddelades den 22 september
1944.
5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytter¬
ligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i
vad propositionen avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (193.)
Anmäld den 5 maj 1944, varvid nödiga föreskrifter meddelades.
6. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
kristillägg för budgetåret 1944/45. (218.)
Anmäld den 30 juni 1944, varvid nödiga föreskrifter meddelades.
7. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorga¬
nisation av statens informationsstyrelse m. m. (408.)
Anmäld den 30 juni 1944, varvid nödiga föreskrifter meddelades.
8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige. (425.)
Anmäld den 30 juni 1944. Kungl. Maj:t fattade den 20 oktober 1944 beslut
angående användning av viss del av anslaget och förklarade sig tillika vilja
framdeles meddela beslut rörande användningen av återstoden av anslaget.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
9. den 5 december 1944, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad pro¬
positionen avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (491.)
Anmäld den 30 december 1944, varvid nödiga föreskrifter meddelades.
3. Försvarsdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 26 januari 1944, i anledning av Kungl. Majrts framställning om anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44 till viss utrustning
vid försvarsstaben. (14.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 januari 1944.
241
2. den 15 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ut¬
gifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad pro¬
positionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (27.)
Anmäld den 25 februari och den 10 mars 1944. Ärendet är därmed slutbehandlat.
3. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkän*-
nande av visst avtal med Ronneby stad. (54.)
Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1944.
4. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående visst
markbyte mellan kronan och Uppsala stad. (104.)
Anmäld den 31 mars 1944, därvid arméns fortifikationsförvaltning bemyndi¬
gades att träffa avtal om markbyte. Ärendet är därmed slutbehandlat.
5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande
av viss haverikostnad m. m. (105.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944.
6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1944/
45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.
(107.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944.
7. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta
åt Irma Marianne Jansson m. m. (135.)
Anmäld och slutbehandlad den 14 april 1944.
8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande
av vissa livräntor m. m. (136.)
Anmäld och slutbehandlad den 14 april 1944.
9. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ersättning till vissa
personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring. (138.)
Anmäld och slutbehandlad den 14 april 1944.
10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försva¬
rets fabriksfond. (142.)
Anmäld den 9 juni 1944, därvid beslut angående inrättande av försvarets fabriks¬
fond meddelades. Ärendet är därmed slutbehandlat. 11
11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44 till engångsanskaff-
ning av maskiner m. m. för byggnads- och reparationsberedskapen. (143.)
Anmäld den 9 och den 15 juni 1944. Ärendet är därmed slutbehandlat.
12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45
under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartemen¬
tets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (4.)
Anmäld den 12 maj 1944, därvid förordnades örn organisationsundersökningar
vid sjökarteverket. Ånyo anmäld den 2 och den 9 juni 1944, därvid riksdagens
beslut rörande anvisande av anslag expedierades, den 15 juni 1944, därvid ut¬
färdades författningar rörande byggnads- och reparationsberedskapen (sv. f. nr
383 och 384) samt den 22 juni 1944, då stat för försvarsväsendets fastighetsfond
fastställdes.
16 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1945 ars riksdag.
242
13. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsarbeten m. m. för försvaret, i vad propositionen avser uppfö¬
rande av expeditionsbyggnad för militära staber i Karlstad. (153.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad pro¬
positionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (154.)
Anmäld den 21 april och den 2 juni 1944. Ärendet är därmed slutbehandlat.
15. den 25 april 1944, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående be¬
frielse för S. A. S. Sörensson m. fl. från ersättningsskyldighet. (194.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1944.
16. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående befrielse
för E. V. Kingsäter m. fl. från ersättningsskyldighet. (195.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1944.
17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande
av vissa skador på grund av ombordläggning. (196.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1944.
18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande
av kostnad för ersättande av skadad sjökabel. (197.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1944.
19. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
kristillägg för budgetåret 1944/45. (218.)
Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1944, i vad på försvarsdepartementet
ankommer.
20. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrät¬
tande av beställningar för långtjänstunderbefäl vid armén och kustartil¬
leriet m. m. (273.)
Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1944.
21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pen¬
ningbidrag och premier åt värnpliktiga m. m. (274.)
Anmäld den 30 juni 1944, därvid utfärdades kungörelse om fortsatt tillämpning
av vissa bestämmelser i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 527) med provisoriska
bestämmelser angående avlöning åt värnpliktiga m. m. samt örn ändrad lydelse
av samma kungörelse (sv. f. nr 498).
22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag m. m. (275.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944.
23. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1927
(nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under mili¬
tärtjänstgöring, m. m. (315.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1944, därvid författningar i ämnet ut¬
färdades (sv. f. nr 316 och 317).
24. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterli¬
gare utgifter för försvarsändamål å tilläggsstat II till riksstaten för bud¬
getåret 1943/44. (304.)
Anmäld den 2 och den 22 juni samt den 13 oktober 1944. Ärendet är därmed
slutbehandlat.
243
25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels sär¬
skilda förmåner för värnpliktiga vid tjänstgöring å ubåt, dels ock sär¬
skild gottgörelse till vissa värnpliktiga för deltagande i minsvepnings-
arbete. (305.)
Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1944.
26. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa av¬
lönings- m. fl. anslag för budgetåret 1944/45 under fjärde huvudtiteln
jämte i ämnet väckta motioner. (321.)
Anmäld den 2 juni 1944, därvid meddelades bestämmelser beträffande av riks¬
dagen anvisade anslag, förordnades örn uppsättande av ytterligare en jakt¬
flottilj samt förordnades om årsarvoden för hemvärnsområdesbefälhavare. Ånyo
anmäld den 22 juni 1944, därvid kungörelse utfärdades om ändring i vissa delar
av instruktionen för arméledningen, avseende inrättande av en särskild pröv-
ningsdetalj inom centrala värnpliktsbyrån (sv. f. nr 352). Ärendet är därmed
slutbehandlat.
27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsarbeten m. m. för försvaret. (322.)
Anmäld den 2 juni 1944, därvid riksdagens beslut angående anvisande av vissa
anslag expedierades och förordnades om inrättande av försvarets bostadsan-
skaffningsfond. Ånyo anmäld den 30 juni 1944, därvid planer för uppgörande av
förslag till byggnadsföretag vid armén och marinen fastställdes samt uppdrag
lämnades flygförvaltningen att uppgöra förslag till vissa byggnadsarbeten m. m.
för flygvapnet. Ärendet är därmed slutbehandlat.
28. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521). (326.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1944, därvid förordning utfärdades (sv f
nr 322).
29. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av centrala tvätt- och reparationsanstalter för försvaret. (327.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44 dels till Krigsmateriel-
verket: Merkostnader för vissa fabriksanläggningar, dels ock till Mer¬
kostnader för maskinella anordningar för värnpliktsredovisningen. (328.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1944.
31. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa
ändringar i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet och
manskapsavlöningsreglementet m. m. (341.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944, i vad på försvarsdepartementet
ankommer, därvid kungörelse om viss ändring i kungörelsen angående krigs¬
maktens reservstater utfärdades (sv. f. nr 337).
32. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestri¬
dande av kostnaderna för vissa oriktigt utbetalade familjebidrag m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (346.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944, därvid utfärdades bestämmelser
rörande ersättning för oriktigt utbetalade familjebidrag m. m.
244
33. samma dag, i anledning av väckt motion om befrielse för vissa militära
befattningshavare från skyldigheten att återbetala av dem obehörigen
uppburna barntillägg. (347.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944, därvid förordnades, att vid gjorda
utbetalningar av barntillägg finge bero.
34. samma dag, i anledning av väckta motioner om befrielse för fanjunkaren
A. W. Lilienberg från viss återbetalningsskyldighet. (348.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944, därvid förordnades om befrielse till
viss del från återbetalningsskyldighet.
35. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag för
budgetåret 1944/45 till Marinen: Understöd åt föreningar m. m. jämte
i ämnet väckt motion. (382.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående istånd-
sättande av vissa kasernetablissement i Stockholm m. m. (383.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorgani¬
sation av örlogsvarven. (384.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944, därvid uppdrogs åt marinförvalt¬
ningen att vidtaga förberedelser för omorganisation av örlogsvarven.
38. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (370.)
Anmäld den 30 juni och den 21 juli 1944. Ärendet är därmed slutbehandlat.
39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för
budgetåret 1944/45 till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring. (409.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anord¬
nande av vissa ammunitionsförråd m. m. (410.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
41. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående bered-
skapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1944/45. (411.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer, därvid vederbörliga å förskottsstaten uppförda anslag ställdes till
de militära myndigheternas förfogande samt utfärdades bestämmelser rörande
redovisning av försvarets utgifter.
42. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
kungörelse örn ändring i vissa delar av krigsavlöningsreglementet den
15 juni 1939 (nr 278) m. m. (426.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944, därvid författningar i ämnet ut¬
färdades (sv. f. nr 446—451).
43. den 10 juli, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hö¬
rande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
—30 juni 1943. (455.)
Anmäld och delvis slutbehandlad den 14 september 1944. Beträffande återståen¬
de punkt har riksräkenskapsverket samma dag anmodats inkomma med förslag
till föreskrifter.
245
44. den 12 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser för¬
svarsdepartementets verksamhetsområde. (457.)
Anmäld den 22 september 1944. I vad avser beredskapsstat III är ärendet be¬
roende på Kungl. Maj:ts prövning.
45. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillsät¬
tande av länsombud för krigsmaterielverket. (473.)
Anmäld och slutbehandlad den 21 juli 1944.
46. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till civilförsvarslag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (474.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juli 1944, i vad på försvarsdepartementet an¬
kommer, därvid utfärdades lag angående viss ändring i lagen örn vapenfria värn¬
pliktiga (sv. f. nr 543).
47. den 12 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ut¬
gifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propo¬
sitionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (497.)
Anmäld den 15 och den 30 december 1944. I vissa delar är ärendet alltjämt be¬
roende på Kungl. Maj:ts prövning.
48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättan¬
de av försvarets forskningsanstalt. (498.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
4. Socialdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 8 februari 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverksproposi¬
tionen gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor. (18.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944, såvitt på socialdepartementets
föredragning beror.
2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44 till viss utbildnings¬
kurs för distriktsbarnmorskor. (19.)
Anmäld och slutbehandlad den 18 februari 1944.
3. den 15 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 40 § 1 mom. lagen den 14 juni 1918
(nr 422) örn fattigvården. (31.)
Lag i ämnet utfärdad den 25 februari 1944 (sv. f. nr 61).
4. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ut¬
gifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad pro¬
positionen avser socialdepartementets verksamhetsområde. (33.)
Anmäld den 18 februari samt den 3 och den 24 mars 1944. Ärendet är slut¬
behandlat.
5. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr
934) örn tjänsteplikt, m. m. (37.)
Lagar i ämnet utfärdade den 17 mars 1944 (sv. f. nr 92—94).
246
6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd.
. (38.)
Lag i ämnet utfärdad den 17 mars 1944 (sv. f. nr 96).
7. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1933 (nr 472)
örn förbud mot politiska uniformer. (47.)
Lag i ämnet utfärdad den 17 mars 1944 (sv. f. nr 97).
8. den 4 mars, i anledning av väckta motioner om utredning rörande er¬
sättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen
underkastats inskränkning i sitt näringsfång. (41.)
Anmäld den 14 april 1944, därvid Kungl. Majit uppdrog åt medicinalstyrelsen
att verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen samt till
Kungl. Majit inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.
9. samma dag, i anledning av väckta motioner om förlängd lagstadgad
semester för vissa gruvarbetare. (48.)
Anmäld den 17 mars 1944, därvid Kungl. Majit anbefallde 1942 års semester¬
kommitté att verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen samt
att till Kungl. Majit avgiva det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Detta utredningsuppdrag är av kommittén ännu icke fullgjort.
10. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 20 december 1940 (nr
1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. (56.)
Lag i ämnet utfärdad den 17 mars 1944 (sv. f. nr 98).
11. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen
om barnbidrag. (57.)
Anmäld den 17 mars 1944, därvid Kungl. Majit föreskrev, att ifrågavarande
motion skulle överlämnas till socialvårdskommittén för den prövning, varom
riksdagen i skrivelsen hemställt.
12. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i
förordningen om moderskapspenning. (58.)
Kungl. Majit har i proposition den 20 oktober 1944 (nr 295) framlagt förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 11 juni 1937
(nr 338) om moderskapspenning. Riksdagen har antagit förslaget. Förordning
i ämnet har utfärdats den 1 december 1944 (sv. f. nr 765).
13. den 11 mars, i anledning av väckt motion om införande i gällande lag¬
stiftning av skyldighet att lämna suppleant meddelande om tid för sam¬
manträde med kommunala nämnder och styrelser. (81.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
14. den 18 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr
131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar, m. m. (89.)
Lagar i ämnet utfärdade den 19 maj 1944 (sv. f. nr 226 och 227).
15. samma dag, i anledning av väckt motion angående utseende av supp¬
leanter för stads-, kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige. (96.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
247
16. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (102.)
Anmäld och slutbehandlad den 14 april 1944, såvitt på socialdepartementets
föredragning beror. Lagar i ämnet utfärdade samma dag (sv. f. nr 168 och 169).
17. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/
45 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartemen¬
tets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)
Anmäld den 5 maj, den 15, 22 och 30 juni samt den 7, 15 och 21 juli 1944. För¬
fattningar utfärdade den 15 juni 1944 (sv. f. nr 396—398). Skrivelsen är slut¬
behandlad utom i vad rör dels under punkten 57 omförmält statsbidrag till an¬
ordnande av ett för lappar och andra vårdbehövande gemensamt ålderdomshem
i Gäddede, dels under punkten 104 anmälda ärenden om föreningen Styrsö kust¬
sanatorium och stiftelsen Solhem i Borås, vilka äro beroende på meddelande av
byggnadstillstånd, dels ock under punkten 153 begärd utredning rörande biträ-
despersonalens å häradsskrivarkontoren avlöningsförhållanden. I sistnämnda av¬
seende har Kungl. Maj:t den 21 juli 1944 uppdragit åt sekreteraren i statskonto¬
ret L. G. Britth att inom departementet biträda vid nämnda utredning. Upp¬
draget är ännu ej fullgjort.
18. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1944/45 till statens fattigvårds- och barnavårdskonsulen-
ter. (141.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1944.
19. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn eftergift av åtal mot vissa underåriga, m. m. (157.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1944, såvitt på socialdepartementets före¬
dragning beror. Lagar i ämnet utfärdade samma dag (sv. f. nr 216 och 217).
20. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till mödrahjälp, dels ock Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§
förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) örn mödrahjälp, m. m. (176.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1944. Författningar i ämnet utfärdade
samma dag (sv. f. nr 228—231).
21. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpen¬
sioner och invalidunderstöd samt anslag till dyrtidstillägg å barnbidrag
och å ersättning åt blinda, dels ock Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1944/45 å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag, m. m. (177.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1944. Författningar i ämnet utfärdade
samma dag (sv. f. nr 232—235).
22. samma dag, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen
om folkpensionering, m. m. (178.)
Anmäld den 28 april 1944, därvid Kungl. Maj:t med anledning av vad riksdagen
i skrivelsen hemställt uppdrog åt socialvårdskommittén att skyndsammast in¬
komma med förslag till provisoriska åtgärder till ökning av de folkpensioner,
som uppenbarligen äro otillfredsställande, därvid borde beaktas, att förslagen
icke borde föregripa eller försena en definitiv reformering av folkpensionerna.
248
Sedan kommittén i skrivelse den 29 juni 1944 inkommit med förslag i ämnet,
har Kungl. Majit den 20 oktober 1944 avlåtit proposition, nr 297, med förslag till
lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd. Pro¬
positionen har, med vissa ändringar, bifallits av riksdagen (skrivelse nr 488), var¬
efter lag i ämnet utfärdats den 1 december 1944 (sv. f. nr 751). Ärendet är där¬
med slutbehandlat.
23. den 13 april, i anledning av väckta motioner angående utökning av den i
vissa kommunallagar föreskrivna tid, inom vilken revision skall vara
verkställd. (180.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juli 1944, såvitt på socialdepartementets före¬
dragning beror. Lag i ämnet utfärdad samma dag (sv. f. nr 549).
24. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utredning angående
ändring av kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet
m. m. (181.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
25. den 15 april, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1944/45 till fria som¬
marresor för barn m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (155.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1944.
26. den 18 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag. (184.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1944.
27. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudge¬
ten, i vad propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde.
(185.)
Anmäld den 12 maj och den 2 juni 1944. Ärendet är därmed slutbehandlat.
28. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jäm¬
likt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering. (189.)
Lag i ämnet utfärdad den 19 maj 1944 (sv. f. nr 236).
29. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag¬
om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses, m. m. (199.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1944, såvitt på socialdepartementets före¬
dragning beror. Författningar i ämnet utfärdade samma dag (sv. f. nr 415, 418,
419, 421, 422, 427—429 och 434—438).
30. den 25 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
för budgetåret 1944/45 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation.
(201.)
Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1944.
31. den 29 april, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen
om förskottering av underhållsbidrag till barn. (223.)
Anmäld den 19 maj 1944, därvid Kungl. Majit anmodade socialvårdskommittén
att vid översynen av socialvårdens materiella bestämmelser till övervägande
upptaga frågan, örn och i vad män gällande regel om relativ nedsättning av
barnbidrag och bidragsförskott vid större barnantal lämpligen kan borttagas.
Detta uppdrag har ännu icke slutförts.
249
32. samma dag, i anledning av väckta motioner om dyrtidstihägg åt vissa
ersättningstagare enligt förordningen den 11 juni 1918 angående en sär¬
skild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall. (224.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1944. Förordning i ämnet utfärdad samma
dag (sv. f. nr 237).
33. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
kristillägg för budgetåret 1944/45. (218.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944, såvitt på socialdepartementets
föredragning beror.
34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
Haparanda stad för byggande av polishus. (238.)
Anmäld och slutbehandlad den 1 september 1944.
35. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ytter¬
ligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i
vad propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde. (239.)
Anmäld den 12 maj, den 22 juni och den 28 juli 1944. Ärendet är därmed slut¬
behandlat.
36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar. (240.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1944.
37. samma dag, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till
verkställande av sterilisering enligt lagen den 23 maj 1941. (241.)
Anmäld den 22 juni 1944, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt medicinalstyrelsen
att verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen samt till Kungl.
Majit inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Detta
uppdrag är ännu icke slutfört.
38. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan
örn avgiftsfri anstaltsvård för lungtuberkulösa. (242.)
Anmäld den 22 juni 1944, därvid Kungl. Majit uppdrog åt medicinalstyrelsen att
verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen samt till Kungl.
Majit inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Detta
uppdrag är ännu icke slutfört.
39. den 9 maj, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn djurskydd m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (249.)
Anmäld den 19 maj 1944, därvid förordning om ändrad lydelse av 1 och 35 §§
hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) utfärdades (sv. f. nr 221). I vad
angår riksdagens hemställan under punkten B) i skrivelsen är ärendet, såvitt
på socialdepartementets föredragning ankommer, beroende på Kungl. Majits
prövning.
40. den 13 maj, angående bakteriologiska undersökningar av dricksvatten.
(245.)
Anmäld den 22 juni 1944, därvid Kungl. Majit uppdrog åt styrelsen för statens
institut för folkhälsan att verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda ut¬
redningen samt till Kungl. Majit inkomma med det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Detta uppdrag är ännu icke slutfört.
41. samma dag, angående alkoholistvårdsproblemen. (246.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
250
42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1944/45 till kostnader enligt 19 § i lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete m. m. (264.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1944.
43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersätt¬
ning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m. (265.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1944.
44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1944/45 till landsfiskalerna m. fl. (266.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
45. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1944/45 till bidrag till fiskares
försäkring. (278.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1944.
46. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förbättrande av
skogsarbetarnas bostadsförhållanden. (279.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1944/45 till förbättrande
av bostadsförhållandena m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (281.)
Anmäld den 22 juni 1944. Ärendet är i vad angår den av riksdagen begärda
utredningen av frågan om anordnande av pensionärsbostäder på landsbygden
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
48. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersätt¬
ning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m., i vad avser punkt 6
angående livränta till Svea Osine Konstantia Larsson. (300.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1944.
49. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till förordning angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga
m. fl., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet. (307.)
Lag i ämnet utfärdad den 9 juni 1944 (sv. f. nr 284).
50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni
1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, m. m. (315.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944, såvitt på socialdepartementets före¬
dragning beror. Författningar i ämnet utfärdades samma dag (sv. f. nr 456 och
457).
51. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen örn
arbetstidens begränsning. (317.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
52. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa an¬
slag för budgetåret 1944/45 till riksförsäkringsanstalten m. m., jämte i
ämnet väckta motioner. (342.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1944.
53. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i anledning av förgiftningsfaran vid gengasdrift. (361.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
251
54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1944/45 till nykterhetsvården jämte i ämnet väckt
motion. (362.)
Anmäld den 30 juni 1944. Författningar i ämnet utfärdade samma dag (sv. f.
nr 566—570). I vad angår den av riksdagen begärda utredningen angående un¬
derstöd åt hemmavarande anhöriga till den, som internerats å alkoholistanstalt,
är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den cen¬
trala organisationen för utlänningskontrollen. (363.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944.
56. den 14 juni, angående eventuellt förstatligande av apoteksväsendet m. m.
(375.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
57. samma dag, angående gemensam nordisk arbetsmarknad. (378.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
58. den 17 juni, i anledning av väckt motion örn undantagande från preskrip¬
tion av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. (385.)
Anmäld den 7 juli 1944, därvid Kungl. Majit anmodade socialvårdskommittén
att till övervägande upptaga frågan om ändrade regler för preskription av ford¬
ran på ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen samt på ersättning enligt
militärersättningsförordningen för skada till följd av olycksfall. Detta uppdrag
är ännu icke slutfört.
59. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, m. m. (386.)
Lagar i ämnet utfärdade den 30 juni 1944 (sv. f. nr 477 och 478).
60. samma dag, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg å ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (391.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
61. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (393.)
Lagar i ämnet utfärdade den 30 juni 1944 (sv. f. nr 462 och 463).
62. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i för¬
ordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor. (394.)
Förordning i ämnet utfärdad den 30 juni 1944 (sv. f. nr 405).
63. den 20 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1944/45 till socialstyrelsen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (364.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
64. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (379.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
65. den 21 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
hembiträdeslag. (416.)
Hembiträdeslag utfärdad den 30 juni 1944 (sv. f. nr 461).
66. samma dag, i anledning av Kungl,, Majits proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) örn undan¬
tag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m. (417.)
Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1944 (sv. f. nr 464).
252
67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om arbetslöshetsnämnd. (418.)
Författningar i ämnet utfärdade den 30 juni 1944 (sv. f. nr 475 och 476).
68. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om åtgärder beträffande statens tvångsarbetsanstalt i
Landskrona och statens alkoholistanstalt därstädes. (421.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (422.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
70. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stats¬
bidrag till uppförande m. m. av anstalter för bildbara sinnesslöa. (423.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944. Kungörelse i ämnet utfärdad sam¬
ma dag (sv. f. nr 535).
71. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1944/45 till utbildning av ökat antal barnmorskor. (424.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
72. den 28 juni, angående landsbygdens avfolkning. (437.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 80.)
73. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1944/45 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (442.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
74. samma dag, angående upptagande i riksstaten av anslag till brandförsva¬
ret och civilförsvaret. (443.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944, såvitt på socialdepartementets före¬
dragning beror.
75. den 29 juni, angående begravningskostnadernas förbilligande. (438.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
76. samma dag, angående byggnadskostnadernas förbilligande. (439.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
77. samma dag, angående bad- och w. c.-attiraljs förbilligande m. m. (461.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
78. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser social¬
departementets verksamhetsområde. (453.)
Anmäld den 15 juli, den 27 oktober och den 17 november samt den 15 och den
30 december 1944. I huvudsakliga delar är ärendet alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.
79. den 10 juli, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers berät¬
telse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30 juni
1943. (455.)
Ärendet är, såvitt detsamma berör socialdepartementet, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning i vad angår punkterna 3 och 4.
253
80. den 12 juli, i anledning av väckta motioner angående åtgärder i syfte
att befordra en förläggning av industriell verksamhet och hantverk till
andra platser i landet än storstäderna. (450.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 72.)
81. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till civilförsvaret för budgetåret 1944/45. (472.)
Anmäld den 15 juli och den 14 september 1944. Ärendet är därmed slutbehand¬
lat, såvitt på socialdepartementets föredragning beror.
82. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till civilförsvarslag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (474.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juli 1944, såvitt på socialdepartementets
föredragning beror. Författningar utfärdade samma dag (sv. f. nr 536 och 537,
540—542 och 544).
83. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
avlöningsreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret, m. m.,
jämte i ämnet väckt motion. (475.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juli 1944. Författningar utfärdade samma
dag (sv. f. nr 546—548).
84. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
brandlag och brandstadga m. m. (476.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juli 1944, såvitt på socialdepartementets före¬
dragning beror. Lag utfärdad samma dag (sv. f. nr 549).
85. den 25 november, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor, m. m. (486.)
Författningar i ämnet utfärdade den 1 december 1944 (sv. f. nr 764—767).
86. den 29 november, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad pro¬
positionen avser socialdepartementets verksamhetsområde. (481.)
Anmäld och slutbehandlad den 8 december 1944.
87. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition angående ut¬
gifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45, femte huvud¬
titeln, punkten 1, dels ock Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd.
(488.)
Anmäld och slutbehandlad den 1 december 1944. Författningar i ämnet utfär¬
dade samma dag (sv. f. nr 751 och 752).
88. den 2 december, i anledning av Kungl. Majrts framställning örn bemyndi¬
gande att överskrida det å allmän förskottsstat I uppförda anslaget till
Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (493.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.
89. den 6 december, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1—3 mom. förordningen den
15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m. (489.)
Förordningar i ämnet utfärdade den 15 december 1944 (sv. f. nr 777—779).
254
5. Kommunikationsdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 19 februari 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverksproposi¬
tionen å kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1944/45, i vad proposi¬
tionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (35.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1944.
2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1944/45 till förskott av
kostnader för uppgörande av byggnadsplan^ (36.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1944.
3. den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående stat för luftfartsfonden för budgetåret
1944/45 m. m. (42.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1944.
4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å
kapitalbudgeten under luftfartsfonden gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1944/45. (43.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1944.
5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å
kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder gjorda framställning örn
anslag till luftfartslånefonden. (44.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1944.
6. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
bestämmelser örn lokalporto m. m. (74.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1944, därvid en kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 198).
7. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (86.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1944.
8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa vägbyggnadsarbeten. (87.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1944.
9. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/
45 under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikations¬
departementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (6.)
Anmäld den 26 maj och den 1 september 1944. Ärendet är därmed slutbehandlat.
10. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen å
kapitalbudgeten under statens affärsverksfonder gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1944/45 i avseende å postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk. (85.)
Anmäld den 24 mars, den 2 och den 15 juni 1944. Ärendet är därmed slutbe¬
handlat.
11. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bemyn¬
digande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom. (98.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1944.
255
12. den 28 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående inlösen
av vattenfallsstyrelsen åvilande skyldighet att leverera andelskraft till
Motala ströms kraftaktiebolag. (122.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1944.
13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning av ett statens järnvägar tillhörigt markområde i Örebro. (123.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1944.
14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning av vissa telegrafverket tillhöriga fastigheter. (124.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1944.
15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till nybyggnad för vägförvaltningen m. m. i Värmlands län. (125.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1944.
16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
av Kristianstad—Hässleholms och Östra Skånes järnvägar. (126.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1944.
17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
av Sölvesborg—Olofström—Älmhults järnväg. (127.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1944.
18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbygg¬
nad till landsstatshuset i Västerås. (128.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1944.
19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fortsatt anläggning av dubbelspår. (129.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944.
20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
luftskyddsanordningar i transformatorstationer. (130.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944.
21. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående överskri¬
dande av viss anslagspost i avlöningsstaten för statens brandskola. (131.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944.
22. den 18 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
för budgetåret 1944/45 till försvarsberedskap vid statens järnvägar m. m.
jämte i ämnet väckt motion. (186.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1944.
23. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till reparation av bron över Svinesund jämte i ämnet väckta motioner.
(187.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1944.
24. den 22 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag örn vad i allmänhet skall med polismyndighet avses, m. m. (199.)
Anmäld och slutbehandlad, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 15
juni 1944, varvid en förordning (sv. f. nr 430) och en kungörelse (sv. f. nr 439)
utfärdades.
25. den 25 april, i anledning av Kungl. Majrts förslag om anslag för budgetåret
1944/45 till bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (191.)
256
Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1944, därvid en kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 197).
26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökade
medel för budgetåret 1943/44 till barmarksunderhållet på landet. (192.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1944.
27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytter¬
ligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(202.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1944.
28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag
för väg- och vattenbyggnadsväsendets förrådsfond m. m. (203.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1944.
29. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av
vissa vattenfallsandelar i Indalsälven och Faxälven. (213.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1944.
30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
för telegrafverkets räkning av riksbankens fastighet i Vänersborg. (214.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1944.
31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
för postverkets räkning av tomt i Sala. (215.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1944.
32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1944/45 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m. (216.)
Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1944.
33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposi¬
tion av vissa äldre reservationsanslag. (217.)
Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1944.
34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till kristillägg för budgetåret 1944/45. (218.)
Anmäld och slutbehandlad, såvitt kommunikationsdepartementet angår, den 2
juni 1944.
35. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befatt¬
ningar vid kommunikationsverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(260.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1944.
36. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
av aktier i Stockholm—Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag.
(276.)
Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1944.
37. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsfrågor berörande staden mellan broarna samt Riddarholmen i
Stockholm m. m. (287.)
Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1944.
257
38. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om medgivande
att godkänna avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Krångede aktiebolag
om överlåtelse av vattenrätt i Ångermanälven. (332.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1944.
39. samma dag, i anledning av väckta motioner angående anslag till frakt-
nedsättning å järnväg för träkol från Norrbotten till mellansvenska bruk.
(360.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1944.
40. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till ersättningsanskaffningar och förnyelsearbeten för kommunikations-
verken m. m. (349.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944.
41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (353.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944.
42. den 17 juni, i anledning av väckt motion om viss ändring i bestämmel¬
serna rörande arbets- och vilotid för automobilförare i yrkesmässig trafik.
(395.)
Anmäld och slutbehandlad den 14 september 1944, varvid en författning utfär¬
dades (sv. f. nr 606).
43. den 21 juni, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning rörande
tvångsinlösen av enskild järnväg. (413.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
44. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
vissa nya kraftstationer m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (369.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektri¬
fiering av järnvägslinjen Stockholm—Tillberga—Köping. (407.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
46. den 28 juni, angående upptagande i riksstaten av anslag till brandför¬
svaret och civilförsvaret. (443.)
Anmäld och, såvitt kommunikationsdepartementet angår, slutbehandlad den 21
juli 1944.
47. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande
från anslaget till oförutsedda utgifter av kostnad för barackbyggnad vid
landsstatshuset i Luleå. (448.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser kommu¬
nikationsdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion.
(454.)
Anmäld den 21 juli 1944 och hava då samt sedermera erforderliga åtgärder be-
slutits beträffande vissa i skrivelsen upptagna anslag. Dispositionen av övriga
anslag är beroende på särskilt beslut av Kungl. Maj:t.
49. den 12 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
brandlag och brandstadga m. m. (476.)
17 — Justiticombudsvmnncna ämbct åborätt cl se till 1946 dra riksdag.
258
Anmäld den 15 juli 1944, varvid två författningar utfärdades (sv. f. nr 521 och
522).
50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till brandväsendet. (477.)
Anmäld den 21 juli, den 14 september, den 13 oktober och den 10 november
1944. Ärendet är därmed slutbehandlat.
51. samma dag, i anledning av väckt motion angående rätt till bidrag till
underhåll av enskilda vägar. (479.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
52. den 28 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(482.)
Anmäld och slutbehandlad den 1 december 1944.
6. Finansdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 8 februari 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositio¬
nen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under riksstatens första huvudtitel, avseende anslagen till hov-
och slottsstaterna. (1.)
Anmäld den 11 februari och den 9 juni 1944. Ärendet är därmed slutbehandlat.
2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar ge¬
mensamma frågor. (18.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1944, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 129—130).
3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
giltighet för förskottsstaten för försvarsväsendet ävensom allmänna för-
skottsstaten. (20.)
Anmäld och slutbehandlad den 18 februari 1944.
4. den 9 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser hov- och slottsstaterna. (21.)
Anmäld den 18 februari och den 21 april 1944. Ärendet är därmed slutbehandlat.
5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyn¬
digande för Kungl. Majit att medgiva visst undantag från gällande vill¬
kor för åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution. (23.)
Anmäld och slutbehandlad den 18 februari 1944.
6. den 26 februari, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning om kapitalbudgetens omläggning m. m. (45.)
Anmäld den 3 mars och den 30 juni 1944. Ärendet är därmed slutbehandlat.
7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående stat för statens allmänna fastighetsfond för bud¬
getåret 1944/45 m. m. (46.)
Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1944.
259
8. den 4 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till för¬
ordning örn ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angå¬
ende stämpelavgiften. (62.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 88).
9. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till för¬
ordning örn fortsatt uppskov med ikraftträdande av föreskriven skatt å
motorsprit. (63.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 89).
10. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till för¬
ordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940
(nr 561) om tilläggsskatt å bensin, m. m. (64.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1944, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 90 och 91).
11. den 8 mars, angående regleringen för budgetåret 1944/45 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
väsendet, utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten. (12.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1944.
12. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående rätt till
dels pension åt f. d. generaldirektören och chefen för telegrafverket G. H.
Ericson, dels ock livränta åt f. d. överdirektören vid statens vattenfalls-
verk K.-G. Ljungdahl. (67.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1944.
13. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående pensions-
rätt för innehavare av professurerna i idé- och lärdomshistoria samt i
biokemi vid universitetet i Uppsala. (68.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1944.
14. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående dels bi¬
trädande kamreraren hos Kristianstads läns hushållningssällskap K. G.
Roos’ pensionsrätt, dels förbättrad pension åt avlidne läraren vid textil¬
institutet i Borås G. V. Berntsons efterlevande, dels»ock tjänstårsberäk-
ning i pensionshänseende för vissa barnmorskor m. fl. (69.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1944.
15. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående årligt
understöd åt vissa genom misstag under tjänstutövning av distriktsbarn-
morska skadade personer. (70.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1944.
16. samma dag, i anledning av vissa framställningar av Kungl. Majrt angå¬
ende utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (72.)
Anmäld den 17 mars 1944. Ärendet är delvis beroende på Kungl. Majrts pröv¬
ning.
17. den 18 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse m. m. (90.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 145).
260
18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande
under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och
fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m. (91.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 146).
19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr
350). (92.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 148).
20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn
bankaktiebolags kassareserv. (93.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 147).
21. samma dag, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskon¬
toret angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riks¬
banken överlämna skattkammarväxlar m. m. (94.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1944.
22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyn¬
digande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom. (98.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 131).
23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (100.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 116).
24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
i vissa fall från skyldighet att ånyo erlägga till kommissionär i domsaga
inbetalade, av kommissionären förskingrade stämpelavgifter. (101.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1944.
25. den 24 mars, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank. (108.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944.
26. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt supp¬
leanter för fullmäktige i samma kontor. (109.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944.
27. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag i fråga
örn pensionsförbättring för viss personal tillhörande arméns och marinens
övergångsstater. (134.)
Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 203).
28. samma dag, i anledning av väckt motion örn fyllnadspension åt vissa
förutvarande befattningshavare vid f. d. Jönköping—Gripenbergs järn¬
väg. (137.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1944.
261
29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående fortsatt disposition av ett till byggnader vid
tullstationen i Svinesund för budgetåret 1940/41 anvisat reservations¬
anslag. (140.)
Anmäld och slutbehandlad den 14 april 1944.
30. den 29 mars, i anledning av väckt motion angående vidgad rätt till
restitution av tull och skatt å bensin, som användes för segelflygändamål.
(144.)
Anmäld och slutbehandlad den 14 april 1944, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 141 och 142).
31. samma dag, i anledning av väckt motion om avdrag vid taxering av
inkomst för flyttningskostnader vid tillträdande av annan anställning.
(145.)
Skrivelsen har överlämnats till 1944 års skattesakkunniga för att tagas i över¬
vägande vid fullgörande av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget.
32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag¬
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459). (163.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 149 och 150).
33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 420) angående be¬
gränsning av dyrtidstillägg å lön och pension. (164.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 151).
34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn fortsatt giltighet av lagen den 14 maj 1943 (nr 245) med särskilda
bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfo¬
gandelagen m. fl. lagar. (165.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 152 och 153).
35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (167.)
Anmäld och slutbehandlad den 14 april 1944.
36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående över¬
låtelse till stiftelsen Kungl, gyttjebad- och brunnsanstalten Loka av ägan¬
derätten till kronolägenheten Loka nr l1 i Grythytte socken. (168.)
Anmäld och slutbehandlad den 14 september 1944.
37. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45
under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde. (7.)
Anmäld den 21 och 28 april, den 19 maj, den 2, 9, 15 och 22 juni samt den 30
september 1944. Ärendet är därmed slutbehandlat.
38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillämp¬
ningen av dubbelbeskattningsavtalet av den 6 maj 1932 mellan Sverige
och Danmark. (147.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1944, varvid författning utfärdades (sv. f.
nr 259).
262
39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
tullfrihet för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel. (148.)
Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1944.
40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning angående ändring i förordningen den 30 april 1943 (nr 206) om
utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor. (149.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 171).
41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad
m. m. (150.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1944.
42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad
propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde. (156.)
Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1944.
43. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (183.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1944.
44. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (188.)
Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 159).
45. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn vad i allmänhet skall med polismyndighet avses, m. m. (199.)
Anmäld den 15 juni 1944, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 420, 423—
426, 440 och 441). Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdeparte¬
mentets föredragning ankommer.
46. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtids-
hjälp m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare. (204.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 205).
47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjd
familjepension åt t. f. föredraganden i regeringsrätten, förste amanuen¬
sen i kammarkollegiet C. G. Dahls efterlevande. (205.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1944.
48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om
sparbanker. (206.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 188).
49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj
1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande
och verksamhet. (207.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 189).
263
50. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner eller un¬
derstöd åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (209.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1944.
51. samma dag, i anledning av framställningar angående understöd åt efter¬
levande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (210.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1944.
52. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning om ändring
i gällande bestämmelser om statliga befattningshavares familjepension för
frånskild och efterlevande make m. m. (211.)
Statskontoret har den 1 september 1944 anbefallts verkställa utredning och
avgiva förslag i ämnet.
53. samma dag, angående användande av riksbankens vinst för år 1943. (212.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1944.
54. samma dag, i anledning av väckt motion angående förenkling av i lagen
om kommunal fondbildning meddelade bestämmelser om allmän fond
m. m. (219.)
Anmäld den 20 oktober 1944, varvid chefen för finansdepartementet bemyndi¬
gades tillkalla tre sakkunniga för utredning rörande ändrade bestämmelser örn
kommunal fondbildning. Med stöd av nämnda bemyndigande hava sakkunniga
tillkallats.
55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 5 februari 1943, (nr 28)
med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktie¬
bolag. (226.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 190).
56. samma dag, i anledning av väckta motioner örn revision av familjebe-
skattningen, m. m. (236.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
57. samma dag, i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen
angående försäljning av pilsnerdricka. (237.)
Inom finansdepartementet har upprättats en den 1 september 1944 dagtecknad
promemoria beträffande frågan, huruvida nykterhetsnämnds yttrande bör in¬
hämtas i ärenden rörande tillstånd till försäljning av pilsnerdricka. Sedan yttran¬
de över promemorian inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
58. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
kristillägg för budgetåret 1944/45. (218.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1944.
59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till kristillägg för budgetåret 1944/45, såvitt angår anslag till kristillägg
under tolfte huvudtiteln med undantag av kristillägg till personal å in-
dragningsstat. (247.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1944.
60. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående redovis¬
ning av statens utgifter för de kungliga slotten m. m. (248.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1944.
264
61. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i för¬
ordningen om skatt å vissa pälsvaror. (250.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 207).
62. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag-
till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937
(nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper även¬
som i anledning därav väckta motioner, dels ock väckta motioner an¬
gående utredning örn grunderna för lagfartsstämpelns utgående. (251.)
Anmäld den 19 maj 1944, varvid författning utfärdades (sv. f. nr 208). Ärendet
är, såvitt angår frågan om grunderna för lagfartsstämpelns utgörande, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.
63. den 9 maj, i anledning av väckta motioner örn vissa ojämnheter vid
löneklassplacering. (259.)
Allmänna lönenämnden har den 15 juni 1944 anbefallts avgiva utlåtande i
ärendet.
64. den 13 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
för budgetåret 1944/45 till inventering av typskogar m. m. (267.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1944.
65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
kostnader för allmänna fastighetstaxeringen år 1945. (268.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1944.
66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag-
för budgetåret 1944/45 till statens organisationsnämnd m. m. (269.)
Anmäld den 2 och den 15 juni 1944. Ärendet är slutbehandlat.
67. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag-
för budgetåret 1944/45 till tullverket. (280.)
Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1944.
68. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tolfte huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1944/45
till allmänna indragningsstaten. (289.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944.
69. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning om krigskonjunkturskatt för år 1944, m. m. (293.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1944, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 275 och 276).
70. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt
understöd åt vissa arbetare vid Salsåkers sågverk m. fl. (301.)
Anmäld den 9 juni och den 8 december 1944. Ärendet är i viss del beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.
71. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning örn värnskatt för budgetåret 1944/45. (302.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1944, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 250—252).
72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner. (303.)
265
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1944, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 280—282).
73. den 2 juni, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande nr 36 i anledning av Kungl. Maj:ts pro¬
position med förslag till förordning om ändring i förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker, m. m., såvitt proposi¬
tionen hänvisats till bevillningsutskottet. (286.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 september 1944.
74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga m. fl., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet. (323.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 283).
75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 30 juni 1943
(nr 493) om begränsning i vissa fall av skatt till staten. (324.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1944, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 242 och 243).
76. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
för vissa genom krigsförhållandena uppkommande förluster för stats¬
tjänstemän m. fl. (329.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1944.
77. samma dag, i anledning av väckt motion örn utvidgad granskningsrätt
för riksdagens revisorer beträffande statskontrollerade aktiebolag. (331.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
78. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 384)
angående rätt för svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening att
vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och för¬
mögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinveste¬
ringsfond, m. m. (345.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1944, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 277—279).
79. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1944/45 till särskild ersättning för debitering av värn¬
skatt. (339.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944.
80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
bestämmelser örn ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare
i statens tjänst, jämte i ämnet väckt motion. (340.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1944, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 377—382).
81. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsrcglemen-
tet och manskapsavlöningsreglementet, m. m. (341.)
Överlämnad till försvarsdepartementet för handläggning, såvitt angår frågan
örn reglering av avlöning för beställning på reservstat, som sammanträffar med
tjänstepension för beställning på aktiv stat eller med reservpension eller där¬
266
emot svarande engångsbelopp. I övrigt anmäld och slutbehandlad den 15 juni
1944, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 377—379 samt 504—508).
82. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmänna
grunder för pensionering av vissa före detta anställningshavare vid väg-
väsendet jämte i ämnet väckta motioner. (354.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 502).
83. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
av statsmedel åt vissa f. d. befattningshavare hos vägdistrikt. (355.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944.
84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m.‘(356.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944, varvid kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 490).
85. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
förslag örn anslag för budgetåret 1944/45 till oförutsedda utgifter. (350.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
86. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgälds-
fonden. (351.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944.
87. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budget¬
året 1944/45 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster. (352.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944.
88. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å till-
läggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44 till teckning av prefe¬
rensaktier i ett planerat aktiebolag för övertagande av de allmänna restau¬
rangbolagens rörelse. (404.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 september 1944.
89. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bered-
skapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1944/45. (411.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
90. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (427.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
91. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1944/45 till kontrollstyrelsen. (428.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 511 och 516).
92. den 28 juni, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1944/45,
m. m. (444.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 472 och 473).
93. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) an¬
gående stämpelavgiften, m. m., utom i vad propositionen avser stämpel¬
avgiften för expeditioner från civilförsvarsstyrelsen. (462.)
267
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 452—454).
94. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena,
m. m. (466.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 468—469 samt 503).
95. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budget¬
året 1944/45 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (430.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
96. samma dag, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45 jämte i ämnet väckta
motioner behandlade allmänna principfrågor. (432.)
Anmäld den 15 juli 1944. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad
avser allmän beredskapsstat II och III.
97. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (447.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser an¬
slagsposter till reparations- och underhållskostnader m. m. under statens
fastighetsfonder. (460.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
99. samma dag, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44.
(463.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
100. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1944/45. (464.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
101. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1944/45. (465.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
102. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1944/45 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk. (467.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
103. samma dag, i anledning av väckta motioner örn förbättring av vissa äldre
tjänstepensioner. (468.)
Anmäld och slutbehandlad den 10 november 1944, varvid författningar utfär¬
dades (sv. f. nr 736 och 737).
104. samma dag, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till
ändring i vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret. (469.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
105. den 10 juli, i* anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)
Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15 juli 1944 hava tryckta exemplar av skrivelsen
för vidare behandling i angivna delar överlämnats till försvarsdepartementet
268
(punkterna 1 och 2, gåvomedel, ställda till försvarsstabens förfogande; krigs¬
kassaväsendet), socialdepartementet (punkten 4, avgifterna för specialitetskon-
trollen vid statens farmacevtiska laboratorium) och jordbruksdepartementet
(punkten 9, forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område m. m.).
Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 8 december 1944 har tryckt exemplar av skri¬
velsen överlämnats till justitiedepartementet för vidare behandling av det under
punkten 3 upptagna ärendet (sjukpenning och underhållsskyldighet).
Ärendena under punkterna 5 och 6 (kronouppbörden i magistratsstäderna:
rätten till ränta vid restitution av utskylder) hava under hand överlämnats till
1944 års uppbördsberedning. I fråga örn ärendet under punkten 7 (tillämpningen
av förordningen örn nöjesskatt) har chefen för finansdepartementet den 20 okto¬
ber 1944 bemyndigats tillkalla tre sakkunniga för utredning rörande ändrade
bestämmelser om nöjesskatten. Med stöd av nämnda bemyndigande hava sak¬
kunniga tillkallats.
Ärendet under punkten 8 (angivares andel i böter m. m. enligt 1916 års för¬
ordning om straff för olovlig varuutförsel) har under hand överlämnats till
justitiedepartementet.
Ärendet under punkten 10 (befattningshavare vid vissa av staten övertagna
familjepensionskassor) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
106. den 12 juli, i anledning av väckta motioner angående löne- och anställ¬
ningsförhållandena för statsanställda sjuksköterskor m. fl. (451.)
Anmäld den 24 november 1944, varvid chefen för finansdepartementet bemyn¬
digades tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning angående sjuksköterske-
lönerna m. m. Med stöd av nämnda bemyndigande hava sakkunniga tillkallats.
107. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde. (458.)
Anmäld den 15 juli 1944. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad
avser allmän beredskapsstat III.
108. samma dag, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45.
(470.)
Anmäld den 15 juli 1944. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad
avser allmän beredskapsstat III.
109. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, m. m., i vad propositionen avser stämpelav¬
giften för expeditioner från civilförsvarsstyrelsen. (478.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juli 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 554).
110. den 29 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ut¬
gifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad proposi¬
tionen avser finansdepartementets verksamhetsområde. (483.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1944.
111. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provi¬
sorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl., jämte i ämnet väckta motioner. (487.)
Anmäld och slutbehandlad den 1 december 1944, varvid författning utfärdades
(sv. f. nr 754).
269
112. den 12 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående be¬
myndigande för Kungl. Maj:t att överskrida det å allmän förskottsstat I
uppförda anslaget till Bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete.
(500.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1944.
113. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an¬
slag till reglering av en kredit åt Norge. (502.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1944.
114. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskriv¬
ning av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budget¬
året 1944/45. (504.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1944.
115. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggs¬
stat I till riksstaten för budgetåret 1944/45. (505.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1944.
7. Ecklesiastikdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 15 februari 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad pro¬
positionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (29.)
Anmäld den 25 februari samt den 17 och den 31 mars 1944. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.
2. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
åt förra lärarinnan vid Uddevalla elementarläroverk för flickor Greta
Kristina Jonsson. (65.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1944.
3. den 28 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (133.) .
Anmäld den 19 maj, den 15 och den 30 juni samt den 14 juli 1944. Punkten 9
av riksdagens skrivelse, inköp av nomadskolanläggningen i Änge, är i viss del
alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
4. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning av stadsägan nr 728 i Hälsingborg. (166.)
Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1944.
5. den 13 april, i anledning av väckt motion örn ändrade grunder för all¬
männa kyrkomötets sammansättning. (179.)
Anmäld den 8 december 1944, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet be¬
myndigades tillkalla särskilda sakkunniga för utredning av den i riksdagens skri¬
velse avsedda frågan jämte vad därmed sammanhänger. *
6. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45
under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdeparte¬
mentets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)
Anmäld den 28 april, den 5 och den 26 maj, den 9, den 22 och den 30 juni, den
14 och den 15 juli, den 14 september, den 13 och den 20 oktober samt den 8 de-
270
cember 1944. Den 13 oktober 1944 bemyndigades därvid chefen för ecklesiastik¬
departementet tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa den under punk¬
ten 225 i skrivelsen begärda utredningen rörande grunderna för understödjande
av det fria och frivilliga bildningsarbetet. I sistnämnda del är skrivelsen alltjämt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
7. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stats¬
bidrag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor m. m. (182.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1944, därvid två kungörelser utfärdades
(sv. f. nr 224 och 225).
8. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses, m. m. (199.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1944, därvid en kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 431).
9. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
kristillägg för budgetåret 1944/45. (218.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1944.
10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbi¬
drag till avlönande av lärare vid frälsningsarméns skolhem i Sundsgården
i Hilleshögs socken. (228.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1944.
11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till
restaurering av Skara domkyrka. (229.)
Anmäld och slutbehandlad den 13 oktober 1944.
12. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad pro¬
positionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (230.)
Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1944.
13. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för
budgetåret 1944/45 till tekniska skolan i Stockholm. (232.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1944.
14. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts framställningar angående bidrag
för budgetåret 1944/45 till instituten för socialpolitisk och kommunal ut¬
bildning och forskning. (233.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1944.
15. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till naturastipendier åt studerande vid universiteten och vissa högskolor
m. m. jämte i ämnet väckt motion. (234.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1944.
16. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bidrag
för budgetåret 1944/45 till undervisning i meteorologi vid Stockholms
% högskola. (235.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1944.
17. den 9 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1944/45 till Folkskolor m. m.r
Underhålls- och materielbidrag jämte i ämnet väckt motion. (258.)
Anmäld den 9 maj 1944. Skolöverstyrelsen, som därvid erhöll i uppdrag att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen, har sedermera inkommit med
271
förslag i ämnet. Häröver hava yttranden avgivits av statskontoret, svenska
stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.
18. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1944/45 till landsfiskalerna m. fl. (266.)
Skrivelsen är, i vad den avser ecklesiastikdepartementet, anmäld och slutbe¬
handlad den 30 juni 1944, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 533).
19. den 25 maj, angående åtgärder för förbättrad simkunnighet. (297.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
20. samma dag, angående avgångsbetyg från folkskolan. (298.)
Anmäld den 8 december 1944, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes verkställa ut¬
redning i av riksdagen angivet hänseende.
21. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
ur kyrkofonden för budgetåret 1944/45 för biträde vid handläggning av
boställsärenden och vad därmed äger samband. (294.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1944.
22. samma dag, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen den 25
juni 1909 (nr 56, s. 1) angående naturminnesmärkens fredande, m. m.
(316.)
Skrivelsen har den 30 maj 1944 överlämnats till jordbruksdepartementet för
handläggning.
23. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa an¬
slag för budgetåret 1944/45 till yrkesundervisningen jämte vissa i ämnet
väckta motioner. (318.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ratio¬
nalisering och utbyggnad av skolhälsovården m. m. jämte vissa i ämnet
väckta motioner. (319.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juli 1944, därvid åtta kungörelser utfärdades
(sv. f. nr 584—591).
25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående allmänna
studielånefonden. (320.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1944.
26. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående om¬
organisation av tandläkarinstitutet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(367.)
Anmäld den 30 juni och den 30 december 1944. Skrivelsen är därmed slutbe¬
handlad.
27. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning örn in¬
rättande av en kyrklig högtidsdag i vårt land under höstens lopp. (374.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
28. den 14 juni, angående modernisering av almanackans namnlängd. (376.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
29. samma dag, angående kommunala studiebidrag. (377.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
272
30. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
ur kyrkofonden till avlöning av pastorer vid svenska församlingar i ut¬
landet. (390.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
31. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag-
till utbyggande av karolinska sjukhuset jämte i ämnet väckta motioner.
(365.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 augusti 1944.
32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till nybyggnad för karolinska medikokirurgiska institutet. (366.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 augusti 1944.
33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (368.)
Anmäld den 30 juni och den 12 augusti 1944. Sistnämnda dag bemyndigades
chefen för ecklesiastikdepartementet tillkalla särskilda sakkunniga för den av
riksdagen begärda utredningen i fråga örn löne- och pensionsreglering för lärar¬
personalen vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna m. m. I sistnämnda
del och i fråga om det av riksdagen beviljade anslaget för anskaffande av lokaler
för s. k. robertsforsskolor är skrivelsen alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.
34. den 27 juni, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag för budgetåret 1944/45 till åtgärder för civil
folkberedskap. (396.)
Anmäld och slutbehandlad den 11 augusti 1944.
35. samma dag, i anledning av Kungl. Majis förslag angående organisationen
av dövstumskolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (397.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
36. den 28 juni, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för främ¬
jande av matematisk-naturvetenskaplig forskning. (441.)
Anmäld den 12 augusti 1944, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet be¬
myndigades tillkalla särskilda sakkunniga.
37. den 30 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser eckle¬
siastikdepartementets verksamhetsområde. (431.)
Punkten 4 i riksdagens skrivelse anmäldes i viss del den 15 juli 1944. Övriga
punkter i skrivelsen äro alltjämt beroende på Kungl. Majis prövning.
38. den 29 november, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ut¬
gifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad proposi¬
tionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (484.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.
39. den 2 december, i anledning av Kungl. Majis proposition angående tomt
för statens normalskola. (490.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.
273
8. Jordbruksdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 15 februari 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 maj 1941 (nr 243)
om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m. (32.)
Anmäld och slutbehandlad den 18 februari 1944, därvid en lag i ämnet utfär¬
dades (sv. f. nr 46).
2. den 19 februari, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående ut¬
gifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, såvitt pro¬
positionen avser jordbruksärenden. (34.)
Anmäld och slutbehandlad den 25 februari 1944.
3. den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) om
jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt angår anslagsanvis-
ning. (49.)
Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1944.
4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsätt¬
ning av kronans fordran å landsfiskalen A. Ryd på grund av eftersatt
byggnadsskyldighet m. m. (50.)
Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1944.
5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för C. Axelson från betalningsskyldighet till kronan på grund av fastig¬
hetsförvärv. (51.)
Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1944.
6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående faststäl¬
lande av personalförteckning för domänverket m. m. (52.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 mars och den 5 maj 1944.
7. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom, m. m. (53.)
Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1944, därvid två författningar i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 69 och 70).
8. den 4 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) om
jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt angår genom proposi¬
tionen framlagt lagförslag. (40.)
Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1944, därvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 71).
9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa
bestämmelser om mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt angår
genom propositionen framlagt lagförslag. (59.)
Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1944, därvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 72).
10. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med
vissa bestämmelser örn mätning av ved och annat virke m. m., såvitt
angår anslagsanvisning. (71.)
Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1944.
18 — Justitieombudsmannens ämb et sberättelse till 101,5 års riksdag.
274
11. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 juni 1942
(nr 325) om jordbrukets kreditkassor. (66.)
Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1944, därvid en författning i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 73).
12. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) örn de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige, m. m. (73.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1944, därvid lagar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 76 och 77).
13. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytter¬
ligare statsunderstöd till ett företag, avseende reglering av vattenståndet
i sjön Lången för torrläggning av vattenskadade marker inom Skee,
Näsinge och Lommelands socknar av Göteborgs och Bohus län. (97.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1944.
14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1—3 §§ lagen den 26 maj 1933 (nr 231)
om utrotande av berberis å viss mark. (99.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1944, därvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 112).
15. den 24 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverksproposi¬
tionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i dessa
ämnen väckta motioner. (9.)
Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 1
föreslagit. Beslut i fråga om punkt 61 har meddelats i skrivelsen nr 171 redo¬
visad under punkt 18 här nedan, i fråga om punkt 62 i skrivelsen nr 402 redo¬
visad under punkt 46 här nedan, i fråga örn punkterna 105—107 i skrivelsen nr
399 redovisad under punkt 43 här nedan, i fråga örn punkt 115 i skrivelsen nr 359
redovisad under punkt 41 här nedan, i fråga örn punkt 154 i skrivelsen nr 49
redovisad under punkt 3 här ovan, i fråga örn punkterna 191 och 192 i skri¬
velsen nr 400 redovisad under punkt 44 här nedan, i fråga om punkt 200 i skri¬
velsen nr 434 redovisad under punkt 50 här nedan, i fråga om punkterna 202
och 203 i skrivelsen nr 71 redovisad under punkt 10 här ovan, i fråga om punk¬
terna 227—234 i skrivelsen nr 358 redovisad under punkt 40 här nedan samt
i fråga om punkt 251 i skrivelsen nr 312 redovisad under punkt 35 här nedan.
I utlåtandet härutöver behandlade punkter — utom punkterna 41 och 135 —
hava anmälts och slutbehandlats den 31 mars, den 14 och 21 april, den 5, 12
och 31 maj samt den 30 juni 1944. I samband med beslut den 21 april 1944 ut¬
färdades bland annat en författning (sv. f. nr 238). Punkten 41 har anmälts den
21 april 1944, därvid Kungl. Majit bland annat anbefallde lantbruksstyrelsen
att verkställa av riksdagen begärd utredning rörande möjligheterna att genom
ökade stipendier eller andra åtgärder göra lantbruksundervisningen lättare till¬
gänglig för de ekonomiskt sämre ställda skikten av landsbygdsungdomen. Sedan
lantbruksstyrelsen inkommit med förslag i ämnet, är ärendet i denna del be¬
roende på Kungl. Maj :ts prövning. Punkten 135 har anmälts den 21 april 1944.
därvid Kungl. Majit bland annat anbefallde egnahemsstyrelsen att verkställa
av riksdagen begärd utredning rörande åtgärder för tillgodoseende av egna¬
hemsnämndernas behov av arbetskraft för kontroll över den statsunderstödda
bostadsbyggnadsverksamheten på landsbygden. Sedan egnahemsstyrelsen in¬
kommit med förslag i ämnet, är ärendet jämväl i denna del beroende pa Kungl.
Majits prövning.
275
16. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispo¬
nerande av avkastningen av statens hästavelsfond. (169.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944.
17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till jordbrukets yrkesskolor. (170.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till inredning och utrustning vid veterinärhögskolan. (171.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944.
19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., såvitt angår anslagsanvisning. (172.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944.
20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter. (173.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944.
21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående byte av
viss mark mellan kronan, å ena, samt Wikers aktiebolag och Stribergs
grufveaktiebolag, å andra sidan. (174.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944.
22. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 195, angående
reglering av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet. (146.)
Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1944, därvid bland annat förordning
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 164).
23. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anord¬
nande under år 1944 av en allmän jordbruksräkning. (252.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juli 1944, därvid en författning i ämnet ut¬
färdades (sv. f. nr 525).
24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning av mark från vissa kronoegendomar m. m. (253.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1944.
25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående över¬
låtelse av vissa områden av kronoparken Kloten i Kopparbergs län. (254.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1944.
26. samma dag, i anledning av väckta motioner örn anordnande av utbildning
för skötsel av jordbruksmaskiner. (255.)
Anmäld den 12 maj 1944, därvid uppdrogs åt lantbruksstyrelsen att verkställa
utredning i ämnet. Utredningen avvaktas.
27. samma dag, i anledning av väckta motioner angående verkställande av
en undersökning rörande avdikningens inverkan på frostländigheten
(256.)
Genom beslut den 12 maj 1944 har skrivelsen överlämnats till 1942 års torr-
läggningssakkunniga. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.
28. den 13 maj, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för för¬
delning av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar. (271.)
Anmäld den 2 juni 1944, därvid uppdrogs åt skogsstyrelsen att i samråd med
lantmäteristyrelsen verkställa utredning i ämnet. Utredningen avvaktas.
276
29. samma dag, i anledning av väckta motioner angående rationell yrkes¬
utbildning inom skogsbruket m. m. (272.)
Genom beslut den 26 maj 1944 har skrivelsen överlämnats till norrlandskom-
mittén. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.
30. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersätt¬
ning från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (295.)
Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1944.
31. samma dag, i anledning av väckt motion angående förbättrade bestäm¬
melser om utmärkning av och skydd för fiskredskap mot översegling,
m. m. (308.)
Genom beslut den 2 juni 1944 har skrivelsen överlämnats till fiskerättskommit-
tén. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.
32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en försöksgård i Norrbottens län, m. m. (309.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1944.
33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen be¬
träffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till
kapitalinvesteringar. (310.)
Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 50
föreslagit. I utlåtandet behandlade punkter hava anmälts och slutbehandlats den
2 juni 1944, därvid bland annat fyra författningar utfärdats (sv. f. nr 323, 324,
326 och 392).
34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till ersättningsanskaffningar och förnyelsearbeten för statens reproduk-
tionsanstalt för budgetåret 1944/45, m. m. (311.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1944.
35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till kristillägg för budgetåret 1944/45, såvitt angår nionde huvudtiteln.
(312.) . .
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterli¬
gare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, såvitt
angår jordbruksärenden. (313.)
Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1944.
37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bidrag till lin- eller hampberedningsanläggningar m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (314.)
Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1944.
38. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen den
25 juni 1909 (nr 56, s. 1) angående naturminnesmärkens fredande, m. m.
(316.)
Anmäld den 22 juni 1944, därvid uppdrogs åt vetenskapsakademien att genom
sin naturskyddskommitté låta verkställa utredning i ämnet. Utredningen av¬
vaktas.
39. den 9 juni, i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för åstad¬
kommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (357.)
Anmäld den 15 juni 1944, därvid uppdrogs åt 1942 års jordbrukskommitté att
verkställa utredning i ämnet. Utredningen avvaktas.
277
40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens meteorologisk-hydrografiska anstalt m. m. (358.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1944.
41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (359.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1944.
42. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
hushållningssällskapens organisation och verksamhet jämte i ämnet
väckta motioner. (398.)
Anmäld den 13 oktober 1944, därvid uppdrogs åt lantbruksstyrelsen att verk¬
ställa den utredning, som påkallas för ett genomförande från och med budget¬
året 1946/47 av den i förevarande proposition och riksdagsskrivelse behandlade
omorganisationen av hushållningssällskapen. Utredningen avvaktas.
43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisregle-
rande åtgärder på jordbrukets område m. m. (399.)
Anmäld den 30 juni och den 25 augusti 1944, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Beslutet den 30 juni innefattade bland annat utfärdande av två författningar
(sv. f. nr 459 och 460).
44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till skogsvårdens befrämjande m. m. (400.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en statens högre skogsskola. (401.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorgani¬
sation av veterinärinrättningen i Skara m. m. (402.)
Anmäld den 22 juni 1944, därvid skrivelsen slutbehandlats utom i vad avser
frågan om dispositionen av viss del av de till hästexportberedningen inflytande
hästförsäljningsmedlen. Ärendet är i denna del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.
47. den 21 juni, i anledning av väckta motioner örn anläggande av ett större
jordbruk å de s. k. Ragundabottnarna. (405.)
Genom beslut den 30 juni 1944 har skrivelsen överlämnats till norrlandskom-
mittén. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.
48. den 28 juni, i anledning av väckt motion angående revision av åborätts-
lagen. (414.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad angår jord-
bruksärenden. (433.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet. (434.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för utlämnande av statsunderstöd till vissa förbättringsarbeten på jord¬
brukets och skogsbrukets områden vid arbetslöshet. (435.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
278
52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, såvitt propositionen avser jord-
bruksärenden. (436.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.
53. den 10 juli, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hö¬
rande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)
Anmäld den 14 september 1944 i vad på jordbruksdepartementet ankommer
(punkten 9, forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område
m. m.). Härvid anbefalldes styrelsen för lantbrukshögskolan att inkomma med
förslag i ämnet. Sagda förslag avvaktas.
54. den 9 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan
å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom. (494.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1944, därvid en författning i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 784).
55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för G. Karisson från viss betalningsskyldighet på grund av borgen. (495.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1944.
56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskriv¬
ning av visst i flottledsfonden ingående fordringsbelopp. (496.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1944.
57. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 20 juni 1941
(nr 577) angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur. (499.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1944, därvid en författning i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 783).
58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undantag
i vissa fall från bestämmelser i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) örn
jordbrukets kreditkassor. (506.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1944.
9. Handelsdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 9 februari 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63) angående
rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift. (22.)
Anmäld och slutbehandlad den 18 februari 1944, varvid förordning i ämnet ut¬
färdades (sv. f. nr 47).
2. den 15 februari, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ut¬
gifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propo¬
sitionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (28.)
Anmäld och slutbehandlad den 25 februari 1944.
3. den 7 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å
kronojord. (55.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1944.
279
4. den 8 mars, angående regleringen för budgetåret 1944/45 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsvä-
sendet, utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten. (12.)
Anmäld och slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande den 19 maj
1944.
5. den 11 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 13 § 3 mom. sjöarbetstidslagen den 30 september
1938 (nr 607). (75.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1944, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 79).
6. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av två äldre reservationsanslag. (106.)
Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1944.
7. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om full¬
görande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.
(i59.)
Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1944, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 156).
8. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1944/45 till säkerhetsanstalter för
sjöfarten. (151.)
Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1944.
9. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten,
i vad propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde.
(152.)
Anmäld den 21 och den 28 april 1944. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.
10. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av visst äldre reservationsanslag. (198.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1944.
11. den 29 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 16 förordningen den 6 juni 1929 (nr 129)
angående Svenska skeppshypotekskassan. (208.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1944, varvid författning i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 209).
12. den 6 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till
kristillägg för budgetåret 1944/45. (218.)
Anmäld och slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande den 15 juni
1944.
13. den 25 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2 mom. lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om
^^skadeersättning. (299.)
Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1944, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 248).
14. den 30 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fortsatt
statsgaranti för exportkredit. (306.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1944, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 303).
280
15. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
anordnande av en mät- och avmagnetiseringsstation i Karlshamn. (330.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1944.
16. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 un¬
der tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)
Anmäld den 15 juni 1944 och då slutbehandlad beträffande samtliga punkter
utom punkterna 44, 51 och 59. Punkten 44 är, i vad densamma avser av riksdagen
begärd utredning rörande möjligheterna för främjande av hantverkets och små¬
industriens utveckling, beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Då den av riks¬
dagen under samma punkt begärda utredningen av hantverkets och småindustri¬
ens omställnings- och anpassningsproblem innefattas i det åt kommissionen för
ekonomisk efterkrigsplanering anförtrodda uppdraget, hava tryckta exemplar av
riksdagshandlingarna i denna del av ärendet den 1 juli 1944 överlämnats till
kommissionen. Beslutet den 15 juni 1944 innefattade beträffande punkten 51
jämväl uppdrag åt lotsstyrelsen att verkställa av riksdagen begärd utredning av
frågan om ändrad tjänstebenämning för lotskapten och lotslöjtnant. Vad angår
punkten 59 bemyndigades chefen för handelsdepartementet genom beslut den
22 juni 1944 att tillkalla högst fyra utredningsmän för att verkställa av riks¬
dagen begärd utredning rörande sjöhistoriska museets personalorganisation. Se¬
dan lotsstyrelsen och utredningsmännen inkommit med förslag i respektive äm¬
nen, är ärendet i dessa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
17. den 17 juni, i anledning av väckta motioner om skärpning av straffan¬
svaret för illegal vadhållning (s. k. bookmakeri). (388.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
18. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskriv¬
ning av kapitalinvesteringar i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (392.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag till Norrbottens järnverk jämte i ämnet väckta motioner. (406.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m. (412.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reg¬
lering av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m. i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde. (420.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffan¬
de av ytterligare en statsisbrytare m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(429.)
Anmäld den 22 september och den 24 november 1944. I viss del är ärendet allt¬
jämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Beslutet den 22 september innefat¬
tade bland annat uppdrag åt norrlandskommittén att verkställa av riksdagen
begärd utredning av frågan om sättet för isbrytningens ordnande utefter norr¬
landskusten. Utredningen avvaktas.
23. den 12 juli, i anledning av väckta motioner örn överflyttning till yrkes- •
inspektionen av frågor rörande arbetarskyddet ombord å fartyg. (452.)
281
Genom beslut den 14 september 1944 har Kungl. Majit uppdragit åt 1938 års
arbetarskyddskommitté att verkställa utredning av frågan örn arbetarskyddet
ombord å fartyg. Utredningen avvaktas.
24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser han¬
delsdepartementets verksamhetsområde. (459.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
25. den 5 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ut¬
gifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad proposi¬
tionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (492.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1944.
26. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktie¬
teckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag jämte i ämnet väckt motion.
(503.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1944.
10. Folkhushållningsdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 15 februari 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad pro¬
positionen avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde. (30.)
Anmäld och slutbehandlad den 25 februari 1944.
2. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293). (161.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1944, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 175).
3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverk-
ningsskyldighet. (162.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 354).
4. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående
vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. (221.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1944, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 184).
5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om
reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas. (222.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1944, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 185).
6. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till kristillägg för budgetåret 1944/45. (218.)
Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1944 i vad på folkhushållningsdeparte¬
mentets föredragning ankommer.
282
7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1944/45 till förlagskapital
för inköp av förnödenheter m. m. (227.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1944.
8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytter¬
ligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i
vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsom¬
råde. (231.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1944.
9. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45
under elfte huvudtiteln, avseende anslagen inom folkhushållningsdeparte¬
mentets verksamhetsområde. (11.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1944.
10. den 20 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bidrag
till kristidsnämndernas verksamhet. (380.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944.
11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga
åtgärder för tryggande av bränsleförsörjningen. (381.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1944.
12. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
civilförsvarslag, m. m. (403.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944, varvid tre lagar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 409—411).
13. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde. (440.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1944.
14. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (449.)
Anmäld den 30 juni 1944 samt slutbehandlad den 30 december 1944.
15. den 29 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad
propositionen avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.
(485.)
Anmäld och slutbehandlad den 8 december 1944.
16. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående in¬
köp av tackjärn. (501.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 december 1944.
283
Bilaga III.
Särskild förteckning
över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1944 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende.
(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertal^ utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)
1. Justitiedepartementet.
Riksdagens skrivelse
7. den 4 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om
val till riksdagen jämte väckt motion angående utredning örn underlättan¬
de av deltagande i val till riksdagens andra kammare och kommunala
val. (61.)
15. den 18 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (102.)
37. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorgani¬
sation av rättsmedicinalväsendet. (277.)
40. den 17 maj, i anledning av väckta motioner angående revision av 8 kap.
strafflagen m. m. (284.)
44. den 20 maj, i anledning av väckta motioner om revision av tryckfrihets¬
lagstiftningen m. m. (291.)
47. den 3 juni, i anledning av väckt motion angående utredning rörande lag¬
stiftning örn företagarpension. (325.)
55. den 6 juni, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
örn rätt för sinnessjuka eller sinnesslöa att i särskilda fall efter verkställd
sterilisering ingå äktenskap. (344.)
59. den 17 juni, i anledning av väckt motion om ändring av gällande bestäm¬
melser rörande gäldandet av viss ersättning till ägodelningsnämndemän.
(387.)
62. den 28 juni, i anledning av väckta motioner örn beredande av ökade möj¬
ligheter för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industri¬
ändamål. (415.)
63. samma dag, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i lagen den
18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom. (419.)
284
66. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser justitie¬
departementets verksamhetsområde. (456.)
67. den 10 juli, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers berät¬
telse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30 juni
1943. (455.)
2. Utrikesdepartementet.
Riksdagens skrivelse
8. den 27 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an¬
slag till upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige. (425.)
3. Försvarsdepartementet.
Riksdagens skrivelse
21. den 16 maj 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pen¬
ningbidrag och premier åt värnpliktiga m. m. (274.)
43. den 10 juli, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers berät¬
telse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hö¬
rande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)
44. den 12 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser försvars¬
departementets verksamhetsområde. (457.)
47. den 12 december, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ut¬
gifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propo¬
sitionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (497.)
48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av försvarets forskningsanstalt. (498.)
4. Socialdepartementet.
Riksdagens skrivelse
8. den 4 mars 1944, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen
underkastats inskränkning i sitt näringsfång. (41.)
9. samma dag, i anledning av väckta motioner om förlängd lagstadgad se¬
mester för vissa gruvarbetare. (48.)
11. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen
örn barnbidrag. (57.)
13. den 11 mars, i anledning av väckt motion örn införande i gällande lagstift¬
ning av skyldighet att lämna suppleant meddelande örn tid för samman¬
träde med kommunala nämnder och styrelser. (81.)
15. den 18 mars, i anledning av väckt motion angående utseende av supp¬
leanter för stads-, kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige. (96.)
285
17. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/^5 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdeparte¬
mentets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)
24. den 13 april, i anledning av väckta motioner om utredning angående änd¬
ring av kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet m. m.
(181.)
31. den 29 april, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen
om förskottering av underhållsbidrag till barn. (223.)
37. den 6 maj, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till verk¬
ställande av sterilisering enligt lagen den 23 maj 1941. (241.)
38. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan
om avgiftsfri anstaltsvård för lungtuberkulösa. (242.)
39. den 9 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om djurskydd m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (249.)
40. den 13 maj, angående bakteriologiska undersökningar av dricksvatten.
. (245.)
41. samma dag, angående alkoholistvårdsproblemen. (246.)
46. den 16 maj, i anledning av väckta motioner angående förbättrande av
skogsarbetarnas bostadsförhållanden. (279.)
47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1944/45 till förbättrande
av bostadsförhållandena m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (281.)
51. den 26 maj, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om ar¬
betstidens begränsning. (317.)
54. den 13 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa an¬
slag för budgetåret 1944/45 till nykterhetsvården jämte i ämnet väckt
motion. (362.)
56. den 14 juni, angående eventuellt förstatligande av apoteksväsendet m. m.
(375.)
57. samma dag, angående gemensam nordisk arbetsmarknad. (378.)
58. den 17 juni, i anledning av väckt motion om undantagande från pre¬
skription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. (385.)
60. samma dag, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg å ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (391.)
72. den 28 juni, angående landsbygdens avfolkning. (437.)
75. den 29 juni, angående begravningskostnadernas förbilligande. (438.)
76. samma dag, angående byggnadskostnadernas förbilligande. (439.)
77. samma dag, angående bad- och w. c.-attiraljs förbilligande m. m. (461.)
78. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser social¬
departementets verksamhetsområde. (453.)
286
79. den 10 juli, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)
80. den 12 juli, i anledning av väckta motioner angående åtgärder i syfte
att befordra en förläggning av industriell verksamhet och hantverk till
andra platser i landet än storstäderna. (450.)
88. den 2 december, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om bemyn¬
digande att överskrida det å allmän förskottsstat I uppförda anslaget till
Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (493.)
5. Kommunikationsdepartementet.
Riksdagens skrivelse
43. den 21 juni 1944, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (413.)
48. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser kom¬
munikationsdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt
motion. (454.)
51. den 12 juli, i anledning av väckt motion angående rätt till bidrag till
underhåll av enskilda vägar. (479.)
6. Finansdepartementet.
Riksdagens skrivelse
16. den 8 mars 1944, i anledning av vissa framställningar av Kungl. Majit
angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44.
i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde. (72.)
31. den 29 mars, i anledning av väckt motion örn avdrag vid taxering av
inkomst för flyttningskostnader vid tillträdande av annan anställning.
(145.)
52. den 29 april, i anledning av väckt motion angående utredning om ändring
i gällande bestämmelser örn statliga befattningshavares familjepension
för frånskild och efterlevande make m. m. (211.)
54. samma dag, i anledning av väckt motion angående förenkling av i lagen
om kommunal fondbildning meddelade bestämmelser örn allmän fond
m. m. (219.)
56. samma dag, i anledning av väckta motioner om revision av familjebe-
skattningen, m. m. (236.)
57. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen
angående försäljning av pilsnerdricka. (237.)
62. den 6 maj, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937
(nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper även¬
som i anledning därav väckta motioner, dels ock väckta motioner angå¬
ende utredning om grunderna för lagfartsstämpelns utgående. (251.)
287
63. den 9 maj, i anledning av väckta motioner om vissa ojämnheter vid
löneklassplacering. (259.)
70. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt
understöd åt vissa arbetare vid Salsåkers sågverk m. fl. (301.)
77. den 6 juni, i anledning av väckt motion örn utvidgad granskningsrätt för
riksdagens revisorer beträffande statskontrollerade aktiebolag. (331.)
96. den 30 juni, i anledning av vissa i Kungl. Majrts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45 jämte i ämnet väckta
motioner behandlade allmänna principfrågor. (432.)
98. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser anslags¬
poster till reparations- och underhållskostnader m. m. under statens fas-
tighetsfonder. (460.)
105. den 10 juli, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942
—30 juni 1943. (455.)
106. den 12 juli, i anledning av väckta motioner angående löne- och anställ¬
ningsförhållandena för statsanställda sjuksköterskor m. fl. (451.)
107. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde. (458.)
108. samma dag, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45.
(470.)
7. Ecklesiastikdepartementet.
Riksdagens skrivelse
3. den 28 mars 1944, i anledning av vissa av Kungl. Majit gjorda framställ¬
ningar angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (133.)
5. den 13 april, i anledning av väckt motion örn ändrade grunder för all¬
männa kyrkomötets sammansättning. (179.)
6. den 15 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45
under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdeparte¬
mentets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)
17. den 9 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1944/45 till Folkskolor m. m.r
Underhålls- och materielbidrag jämte i ämnet väckt motion. (258.)
19. den 25 maj, angående åtgärder för förbättrad simkunnighet. (297.)
20. samma dag, angående avgångsbetyg från folkskolan. (298.)
27. den 13 juni, i anledning av väckt motion angående utredning örn inrät¬
tande av en kyrklig högtidsdag i vårt land under höstens lopp. (374.)
28. den 14 juni, angående modernisering av almanackans namnlängd. (376.)
288
29. samma dag, angående kommunala studiebidrag. (377.)
33. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (368.)
36. den 28 juni, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för främ¬
jande av matematisk-naturvetenskaplig forskning. (441.)
37. den 30 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser eckle¬
siastikdepartementets verksamhetsområde. (431.)
38. den 29 november, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad pro¬
positionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (484.)
39. den 2 december, i anledning av Kungl. Majis proposition angående tomt
för statens normalskola. (490.)
8. Jordbruksdepartementet.
Riksdagens skrivelse
15. den 24 mars 1944, i anledning av vissa av Kungl. Maji i statsverkspropo¬
sitionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i dessa
ämnen väckta motioner. (9.)
26. den 6 maj, i anledning av väckta motioner om anordnande av utbildning
för skötsel av jordbruksmaskiner. (255.)
28. den 13 maj, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för för¬
delning av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar. (271.)
38. den 26 maj, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen den
25 juni 1909 (nr 56, s. 1) angående naturminnesmärkens fredande, m. m.
(316.)
39. den 9 juni, i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för åstad¬
kommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (357.)
42. den 20 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till hus¬
hållningssällskapens organisation och verksamhet jämte i ämnet väckta
motioner. (398.)
46. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående omorga¬
nisation av veterinärinrättningen i Skara m. m. (402.)
48. den 28 juni, i anledning av väckt motion angående revision av åborätts-
lagen. (414.)
51. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående grunder
för utlämnande av statsunderstöd till vissa förbättringsarbeten på jord¬
brukets och skogsbrukets områden vid arbetslöshet. (435.)
52. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, såvitt propositionen avser jord-
bruksärenden. (436.)
289
53. den 10 juli, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hö¬
rande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)
9. Handelsdepartementet.
Riksdagens skrivelse
16. den 7 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsde¬
partementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)
17. den 17 juni, i anledning av väckta motioner om skärpning av straffansva¬
ret för illegal vadhållning (s. k. bookmakeri). (388.)
22. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaf¬
fande av ytterligare en statsisbrytare m. m. jämte i ämnet väckta motio¬
ner. (429.)
23. den 12 juli, i anledning av väckta motioner örn överflyttning till yrkes¬
inspektionen av frågor rörande arbetarskyddet ombord å fartyg. (452.)
24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser han¬
delsdepartementets verksamhetsområde. (459.)
1
19 — Justitieombudsmannens ömhet »berättelse till 10/t6 &rs riksdag.
290
Bilaga IV.
Förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Maji anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1944 vien vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift örn den behandling dessa ären¬
den undergått under år 1944.
(Det för varje ärende inom parentes utsatta si flertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)
1. Justitiedepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfidei-
kommissens upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 274 och
1940 sid. 301. Ärendet är, efter beredning inom justitiedepartementet, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.
2. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 275, 1938
sid 281, 1939 sid. 279 och 1940 sid. 302. I den mån ärendet icke slutbehandlats
är det beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 14 här
nedan.)
3. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (330.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1936 sid. 335 samt
1939 sid. 280 och 291. Såvitt angår frågan om ändring av bestämmelserna örn
skadeståndsansvar för kommunala förtroendemän har ärendet den 1 februari
1944 överlämnats till straffrättskommittén för att tagas i övervägande vid full¬
görandet av kommitténs uppdrag.
4. den 11 mars 1931, i anledning av väckt motion om beredande åt omni-
bustrafiken av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse
m. m. (53.)
Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 251. Straff-
291
rättskommitténs utredningsarbete för en revision av brottsbestämmelserna
rörande skadegörelse m. m. pågår.
5. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion örn lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklam¬
annonser. (71.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 277. Sedan
skrivelsen överlämnats till justitiedepartementet från kommunikationsdeparte¬
mentet, är ärendet, i den mån det icke slutbehandlats, beroende på Kungl.
Majis prövning. (Jfr ärendet under punkten 48 här nedan.)
6. den 20 maj 1931, i anledning av väckt motion angående införande av ett
dagordningsinstitut i vår författning. (246.)
Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 281. Ärendet
är beroende på Kungl. Majis prövning.
7. den 8 mars 1932, i anledning av väckta motioner om avskaffande av
krigsdomstolarna och strafflagen för krigsmakten. (68.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 276,1939
sid. 280, 1940 sid. 302, 1941 sid. 226, 1942 sid. 251 och 1943 sid. 222. Utred¬
ningen angående revision av strafflagen för krigsmakten pågår.
8. den 12 maj 1932, i anledning av väckt motion angående upphävande av
den s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)
Efter det åt en inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig uppdragits att
undersöka frågan om en omarbetning av lösöreköpsförordningen, har den sak¬
kunnige i april 1944 avlämnat en promemoria i ämnet. Ärendet är härefter före¬
mål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.
9. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 281 och
1940 sid. 303. Fastighetsbildningssakkunnigas utredning för revision av fastig-
hetsbildningsväsendet å landet m. m., omfattande bl. a. spörsmålet örn möjlig¬
het att tillåta sammanläggning av makar tillhöriga fastigheter, är ännu icke
slutförd i sin helhet. (Jfr ärendet under punkten 38 här nedan.)
10. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande den i skrivelsen väckta frågan
om förnyad utredning rörande verkningarna av avbetalningshandeln, se ämbets¬
berättelserna 1935 sid. 370 och 1939 sid. 282. Ärendet är i denna del beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.
11. den 8 maj 1934, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra
som lida av rubbad själsverksamhet, dels ock en i ämnet väckt motion.
(228.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 279,
1938 sid. 283, 1940 sid. 303, 1941 sid. 227, 1942 sid. 252 och 1944 sid. 252. I
proposition till 1944 års riksdag (nr 14) har Kungl. Maj:t framlagt förslag till
lag örn kastrering samt till lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 28
maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand¬
lingar. Efter det riksdagen antagit de sålunda framlagda lagförslagen, har Kungl.
Majit den 24 mars 1944 låtit utfärda lagar i ämnet (sv. f. nr 133 och 134).
292
(Jfr ärendena under punkterna 14 och 16 i bilaga II.) Ärendet är därmed slut¬
behandlat.
12. den 4' mars 1935, i anledning av väckta motioner angående djurplågeri.
(6i.). .
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 284 och
1939 sid. 282. Kungl. Majit har i proposition till 1944 års riksdag (nr 43) fram¬
lagt förslag till lag örn djurskydd och till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 §
strafflagen samt anhållit om riksdagens yttrande över ett vid propositionen
fogat förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan.
Sedan riksdagen antagit de sålunda framlagda lagförslagen med vissa ändringar
i enlighet med första lagutskottets i dess utlåtande nr 28 gjorda hemställan
i fråga om förslaget till lag örn djurskydd samt icke funnit anledning till erinran
mot förslaget till ändring i hälsovårdsstadgan, har Kungl. Majit den 19 maj
1944 låtit utfärda författningar i ämnet (sv. f. nr 219—221). Av riksdagen sam¬
tidigt gjord hemställan örn förnyad prövning av frågan örn en sådan omarbet¬
ning av förordningen den 30 december 1916 angående förbud mot förevisning
av djur i s. k. menagerier, att de av första lagutskottet uttalade önskemålen
örn en bättre behandling av sådana vilda djur, som kringföras för förevisning
av dressyr, vinna beaktande, har överlämnats till socialdepartementet för hand¬
läggning. (Jfr ärendet under punkten 32 i bilaga II.) Det med förevarande
skrivelse avsedda ärendet är genom vad sålunda förekommit att anse såsom
slutbehandlat.
13. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande
av skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 279, 1938
sid. 284, 1939 sid. 282 och 1940 sid. 304. Ärendet är beroende på Kungl. Majits
prövning.
14. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner örn vägfred m. m. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 284, 1939
sid. 282 och 1940 sid. 304. I den mån ärendet icke slutbehandlats är det be¬
roende på Kungl. Majlis prövning. (Jfr ärendet under punkten 2 här ovan.)
15. den 5 juni 1935, i anledning av Kungl. Majits proposition nr 31 med
förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (287.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder i fråga örn den i skrivelsen begärda ut¬
redningen angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning, som bereder
arbetare vid byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar, se ämbetsberät¬
telserna 1938 sid. 285 och 1939 sid. 282. Ärendet är föremål för beredning inom
justitiedepartementet. (Jfr ärendet under punkten 35 här nedan.)
16. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition nr 33 med förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen. (289.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 280, 1941
sid. 228 och 1942 sid. 253. Straffrättskommitténs utredningsarbete pågår.
17. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 285. Ären¬
det är beroende på Kungl. Majits prövning.
18. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränk¬
ning i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyr¬
kans gudstjänster. (28.)
293
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 sid. 253 och
1943 sid. 223. Ärendet är, i avbidan på ändring i de författningar som innehålla
föreskrifter om kungörande av världsliga meddelanden i kyrka, beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 49 här nedan.)
19. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gäl¬
lande bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 285 och
1942 sid. 254. Det utredningsarbete för kodifiering av ärvdabalken, som jämlikt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 31 oktober 1941 givits i uppdrag åt särskilt
tillkallade sakkunniga, pågår.
20. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner angående delning av
mark, som förut använts till väg. (172.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 286 och
1939 sid 283. Ärendet är föremål för vidare utredning av fastighetsbildnings-
sakkunniga.
21. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlig¬
het till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)
Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 305. Fastig-
hetsbildningssakkunnigas utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet är ännu icke slutförd i sin helhet. (Jfr ärendet under punkten 38 här
nedan.)
22. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta
motioner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)
Angående vidtagna åtgärder i vad angår den av riksdagen begärda utredningen
om föreningsväsendets normering genom lagstiftning, se ämbetsberättelserna
1939 sid. 284 och 298 samt 1940 sid. 306. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr punkten 37 under socialdepartementet här nedan.)
23. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)
Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 306. Fastig-
hetsbildningssakkunnigas utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. m. är ännu icke slutförd i sin helhet. (Jfr ärendet under punkten 38
här nedan.)
24. den 6 april 1937, i anledning av väckt motion angående bestridandet av
kostnaderna för hemtransport av avliden sjöman, som varit anställd å
svenskt fartyg. (128.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 285, 1940 sid.
306 och 1943 sid. 224. Ärendet är beroende på Kungl. Majda prövning.
25. den 24 april 1937, i anledning av väckt motion örn åtgärder i syfte att
parts ekonomiska oförmåga att inställa sig vid domstol må anses utgöra
laga förfall m. m. (192.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 306,
1942 sid. 255, 1943 sid. 225 och 1944 sid. 254. Kungl. Majit har i proposition
till 1944 års riksdag (nr 12) framlagt förslag till lag angående ändring i lagen
den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång samt till lag örn ändrad lydelse av
16 kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag. Sedan riksdagen antagit de sålunda
framlagda lagförslagen med vissa ändringar i enlighet med första lagutskottets
294
i dess utlåtande nr 9 gjorda hemställan i fråga om det förstnämnda lagförslaget,
har Kungl. Maj:t den 12 maj 1944 låtit utfärda lagar i ämnet ävensom kun¬
görelse angående ändring i förordningen den 19 december 1919 om vad iakt¬
tagas skall vid tillämpning av lagen örn fri rättegång (sv. f. nr 212—214). (Jfr
ärendet under punkten 12 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.
26. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande eller
revision av lagen om straff för ämbetsbrott av präst m. m. (196.)
Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 254. Straffrättskom-
mitténs utredningsarbete pågår.
27. den 8 maj 1937, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m., dels ock väckta
motioner angående effektivare lagstiftning mot ocker. (278.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 225, 1939
sid. 285, 1940 sid. 307, 1941 sid. 229, 1942 sid. 255, 1943 sid. 225 och 1944 sid. 254.
Sedan Kungl. Maj:t i proposition till 1944 års riksdag (nr 13) framlagt förslag
till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen m. fl. lagförslag, har riksdagen
antagit de sålunda framlagda lagförslagen med vissa ändringar i enlighet med
första lagutskottets i dess utlåtande nr 12 gjorda hemställan. Kungl. Majit har
därefter den 14 april 1944 låtit utfärda lagar i ämnet (sv. f. nr 167—169). Av
riksdagen samtidigt gjord hemställan örn förnyad prövning av frågan örn sådan
ändring i lösdrivarlagen, att möjligheterna till ingripande enligt denna lag
mot homosexuell prostitution ökas, har överlämnats till socialdepartementets
handläggning. Inom justitiedepartementet utredes frågan om av riksdagen lika¬
ledes begärd omarbetning av 18 kap. 13 § strafflagen. Genom vad sålunda före¬
kommit är det med förevarande skrivelse avsedda ärendet att anse såsom
slutbehandlat. (Jfr ärendet under punkten 62 här nedan samt ärendet under
punkten 15 i bilaga II.)
28. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändring i straff¬
lagens bestämmelser örn sabbatsbrott. (279.)
Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 255. Straff-
rättskommitténs utredningsarbete pågår.
29. den 25 maj 1937, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för stär¬
kande av justitiekanslerns samt justitieombudsmannens och militieom-
budsmannens ställning. (313.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 226, 1939
sid. 286, 1940 sid. 307, 1941 sid. 230 och 1942 sid. 255. Frågan om justitie¬
kanslerns allmänna ämbetsställning är beroende på Kungl. Majda prövning.
30. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion örn revision av lagen an¬
gående utlämning av förbrytare m. m. (356.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
31. den 2 juni 1937, angående utredning örn orsakerna till den ökade ung¬
domsbrottsligheten m. m. (387.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 227, 1940
sid. 307, 1941 sid. 230 och 1942 sid. 256. Ungdomsvårdskommittén har under
året avlämnat dels den 30 mars 1944 utredning och förslag angående psykisk
bärna- och ungdomsvård och dels den 25 april 1944 utredning och förslag an¬
gående stöd åt ungdomens föreningsliv (st. off. utr. 1944:30 och 31). Efter
remiss härav till olika myndigheter och sammanslutningar är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Kommitténs utredningsarbete fortsätter.
295
32. den 5 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd
av felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)
Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 308. Den åt
tillkallad sakkunnig anförtrodda utredningen om det allmännas ansvar för
skada, som uppkommit genom fel eller försummelse av tjänsteman, har ännu
icke påbörjats, varför ärendet vilar tillsvidare.
33. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett cen¬
tralt organ för planmässig organisation av de statliga och statsunder¬
stödda anstalterna för asociala individer. (434.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 302 punkt 71 och
1940 sid. 308.
34. den 5 mars 1938, i anledning av väckta motioner om viss ändring i be¬
stämmelserna om sättet för val av förstakammarledamöter i stad, som
utgör egen valkrets. (83.)
Skrivelsen har den 4 maj 1944 överlämnats till socialdepartementet för hand¬
läggning.
35. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar av
17 kap. 4 § handelsbaden m. m. (96.)
Ärendet är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Jfr ärendet under
punkten 15 här ovan.)
36. den 18 mars 1938, med hemställan örn utredning angående en departe-
mentalreform. (112.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 308, 1941
sid. 231 och 1942 sid. 256. Sakkunnigutredningen (st. off. utr. 1939: 44) angående
statsdepartementens organisation och därmed sammanhängande frågor är be¬
roende på Kungl. Majrts prövning.
37. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)
Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 223. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
38. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lag¬
stiftningen om delning av jord å landet. (234.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 309 och
1941 sid. 231. Fastighetsbildningssakkunniga hava den 1 september 1944 av¬
lämnat betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den
18 juni 1926 om delning av jord å landet samt lag örn sammanläggning av fas¬
tigheter å landet m. fl. lagförslag, innebärande huvudsakligen en revision av reg¬
lerna örn avstyckning och sammanläggning (st. off. utr. 1944: 46). Efter remiss
härav till vissa myndigheter och sammanslutningar äro förslagen föremål för
beredning inom justitiedepartementet. (Jfr ärendena under punkterna 9, 21 och
23 här ovan.)
39. den 20 maj 1938, i anledning av väckt motion angående de inom stats¬
kyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning
in. m. (300.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 sid. 224 och
1944 sid. 256. Dissenterlagskommitténs utredningsarbete pågår.
296
40. den 25 maj 1938, angående beredande av möjlighet för svenska med¬
borgare av judisk börd att utträda ur mosaisk församling utan att inträda
i svenska kyrkan. (323.)
Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 256. Dissenterlags-
kommitténs utredningsarbete pågår.
41. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner örn förstärkt grundlags¬
skydd för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället. (362.)
Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 309. Efter
det tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag till ändrad lydelse av
§ 16 regeringsformen (st. off. utr. 1941: 20), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.
42. den 1 mars 1939, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmel¬
ser rörande ersättning till rättegångsbiträde i fri rättegång. (67.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 sid. 257, 1943
sid. 227 och 1944 sid. 256. Kungl. Majit har i proposition till 1944 års riksdag
(nr 12) framlagt förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr
367) örn fri rättegång samt till lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § rätte¬
gångsbalken i 1734 års lag. Sedan riksdagen antagit de sålunda framlagda lag¬
förslagen med vissa ändringar i enlighet med första lagutskottets i dess utlå¬
tande nr 9 gjorda hemställan i fråga örn det förstnämnda lagförslaget, har Kungl.
Majit den 12 maj 1944 låtit utfärda lagar i ämnet ävensom kungörelse angående
ändring i förordningen den 19 december 1919 om vad iakttagas skall vid til¬
lämpning av lagen örn fri rättegång (sv. f. nr 212—214). (Jfr ärendet under
punkten 12 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.
43. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av lag¬
stiftningen örn kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat all¬
mänt uppdrag. (68.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 233 och
1944 sid. 256. Sakkunniga för revision av lagstiftningen örn kvinnas behörighet
att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag hava den 14 juni 1944 av¬
givit betänkande med dels förslag till ny behörighetslag och dels förslag till
ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen (st. off. utr. 1944: 24).
Efter det infordrade utlåtanden över betänkandet inkommit, är ärendet föremål
för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.
44. den 29 april 1939, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—
30 juni 1938. (219.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 234 och
1944 sid. 256. Vad angår riksdagens i skrivelsen under punkten 2 gjorda hem¬
ställan angående undersökningar av för brott tilltalade personers sinnesbeskaf¬
fenhet har denna fråga behandlats i strafflagberedningens den 31 december 1942
avgivna betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sin¬
nesundersökning m. m. (st. off. utr. 1942: 59). Efter det, på grund av remiss,
infordrade utlåtanden över de i betänkandet framlagda förslagen inkommit, är
ärendet i denna del föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.
45. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av
möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt. (262.)
Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 234.
297
46. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av
effektivare skydd för svensk konstslöjd. (263.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
47. samma dag, i anledning av väckta motioner örn åstadkommande av dels
vissa ändringar i organisationen för behandling av utlänningsärenden,
dels ock en ny invandringslag. (264.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 sid. 235, 1943
sid. 227 och 1944 sid. 257. I proposition till 1944 års riksdag (nr 257) har Kungl.
Majit framlagt förslag till lag om ändrad lydelse av 54 och 56 §§ utlännings¬
lagen den 11 juni 1937, innebärande den ändring i gällande lagstiftning som
betingas av framlagt förslag om tillskapande av ett provisoriskt fristående organ
för vissa utlänningsärendens handläggning. Sedan riksdagen antagit det i pro¬
positionen framlagda förslaget, har Kungl. Majit den 22 juni 1944 låtit utfärda
lag i ämnet ävensom kungörelse om överflyttande å statens utlänningskommis-
sion av vissa uppgifter som enligt utlänningslagen tillkomma socialstyrelsen m. m.
(sv. f. nr 372 och 373). (Jfr ärendet under punkten 61 i bilaga II.) 1943 års ut-
länningssakkunniga fortsätta sin utredning angående en översyn av gällande
utlänningslag i enlighet med de den 21 april 1943 angivna riktlinjerna.
48. den 23 maj 1939, i anledning av väckta motioner angående vissa änd¬
ringar av 36 § i 1934 års lag om allmänna vägar. (299.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 278. Sedan
skrivelsen överlämnats till justitiedepartementet från kommunikationsdeparte¬
mentet, är ärendet, i den mån det icke slutbehandlats, beroende på Kungl.
Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten 5 här ovan.)
49. den 3 juni 1939, i anledning av väckt motion om uteslutande ur vissa
kommunallagar m. fl. författningar av bestämmelserna om obligatorisk
uppläsning av kungörelse örn stämma och sammanträde m. m. (341.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 258. Ärendet
är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet. (Jfr ärendet under
punkten 18 här ovan.)
50. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (388.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 sid. 235. Såvitt
angår riksdagens hemställan örn en omläggning eller utvidgning efter vissa rikt¬
linjer av rättsstatistiken rörande villkorligt dömda och andra grupper av brotts¬
lingar, är ärendet, efter det statistiska centralbyrån avgivit utlåtande i frågan,
beroende på Kungl. Majits prövning.
51. den 15 maj 1940, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 8 kap. samt 9 kap. 7 § och 10 kap. 14 § straff¬
lagen m. m. (248.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1941 sid. 167 och
168 samt 1942 sid. 259. Utredningen angående revision av strafflagen för krigs¬
makten pågår.
52. den 24 maj 1940, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 sid. 259 och 1943
sid. 228.
298
53. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1941 sid. 169, 1942
sid. 259 och 1943 sid. 229. Kungl. Alajit har i proposition till 1944 års riksdag
(nr 210) framlagt förslag till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr
380) om införsel i avlöning, pension eller livränta. Sedan riksdagen antagit det
sålunda framlagda lagförslaget, har Kungl. Majit den 9 juni 1944 låtit utfärda
lag i ämnet (sv. f. nr 304). (Jfr ärendet under punkten 53 i bilaga II.) Ärendet
är därmed slutbehandlat.
54. den 30 maj 1941, i anledning av väckta motioner om sänkning av röst¬
rättsåldern vid politiska och kommunala val. (261.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1942 sid. 195.
55. den 16 maj 1942, i anledning av väckt motion örn revision av lagstift¬
ningen angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga
förvaltningsmyndigheter vid behandlingen av frågor, som röra enskild
rätt. (236.)
Åled anledning av riksdagens i skrivelsen gjorda hemställan har chefen för
justitiedepartementet jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 15 juli 1944
tillkallat sakkunnig för att inom departementet biträda med utredning i ämnet.
Utredningen pågår.
56. den 3 juni 1942, angående statens järnvägars stängselskyldighet. (302.)
Den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen har jämlikt Kungl. Majits
bemyndigande den 1 oktober 1943 uppdragits åt särskilt tillkallad sakkunnig,
som den 27 juli 1944 avlämnat betänkande med förslag till lag om skyldighet för
innehavare av järnväg eller spårväg att hålla stängsel (st. off. utr. 1944: 35). Efter
det yttranden inhämtats över betänkandet, är ärendet föremål för fortsatt bered¬
ning inom justitiedepartementet.
57. den 6 juni 1942, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
4 kapitlet vattenlagen m. m. (312.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 258 och 259.
Kungl. Alajit har i proposition till 1944 års riksdag (nr 169) framlagt förslag till
lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen samt lag om ändrad
lydelse av 7 § lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering, innebärande förslag till ändrade bestämmelser
angående regleringsavgifter enligt vattenlagen. Sedan riksdagen antagit de i pro¬
positionen framlagda förslagen, har Kungl. Alajit den 12 maj 1944 låtit utfärda
lagar i ämnet (sv. f. nr 199 och 200). (Jfr ärendet under punkten 31 i bilaga II.)
Den i riksdagens skrivelse väckta frågan örn översyn av bestämmelserna örn
bygdekraft behandlas av sakkunniga, som inom handelsdepartementet tillkallats
för att verkställa utredning rörande möjligheterna att genom statens medverkan
mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens
försörjning med elektrisk kraft. (Jfr punkten 8 här nedan under handelsde¬
partementet.)
58. den 8 juli 1942, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med
förslag till utredning av frågan örn ändrad lydelse av §§ 35 och 36 rege¬
ringsformen. (475.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
299
59. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag
till förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta
motioner. (476.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.
60. den 27 februari 1943, i anledning av väckta motioner angående viss änd¬
ring av lagen om adoption. (40.)
Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 195. Kungl. Maji
har i proposition till 1944 års riksdag (nr 100) framlagt förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption.
Sedan riksdagen antagit det av Kungl. Maji sålunda framlagda förslaget, hal¬
lag i ämnet utfärdats den 5 maj 1944 (sv. f. nr 180). (Jfr ärendet under punkten
27 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.
61. den 10 april 1943, i anledning av väckt motion angående rätt att före¬
taga sjösänkning till förmån för gruva. (127.)
Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 197. Kungl. Maji
har i proposition till 1944 års riksdag (nr 63) framlagt förslag till lag om ändring
i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen. Sedan riksdagen antagit det av Kungl. Maji
sålunda framlagda förslaget, har lag i ämnet utfärdats den 10 mars 1944 (sv. f.
nr 87). (Jfr ärendet under punkten 6 i bilaga II.) Ärendet är därmed slut¬
behandlat.
62. den 15 maj 1943, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
åtgärder mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar m. m. (205.)
Sedan lagrådet avgivit utlåtande över utarbetat förslag till ändrad lagstiftning
rörande homosexualitetens straffrättsliga behandling, framlade Kungl. Maji i
proposition till 1944 års riksdag (nr 13) förslag till lag örn ändring i 18 och 25
kap. strafflagen m. fl. lagförslag. Riksdagen antog de sålunda framlagda lag¬
förslagen med vissa ändringar i enlighet med första lagutskottets i dess utlå¬
tande nr 12 gjorda hemställan och anhöll därjämte om, bl. a., en omarbetning i
skärpande riktning av 18 kap. 13 § strafflagen. Efter det Kungl. Majit den 14
april 1944 låtit utfärda lagar i ämnet i överensstämmelse med av 1944 års
riksdag fattat beslut (sv. f. nr 167—169), är ärendet i vad angår den begärda
omarbetningen av 18 kap. 13 § strafflagen beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 27 här ovan samt ärendet under punkten 15 i
bilaga II.)
63. samma dag, i anledning av väckta motioner om en revision av varu¬
märkes- och firmalagstiftningen. (206.)
Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 197. Den förberedan¬
de utredning rörande revision av varumärkes- och firmalagstiftningen och där¬
med sammanhängande spörsmål, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
uppdragits åt särskilt tillkallad sakkunnig, har ännu icke slutförts.
64. den 4 juni 1943, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av ut-
skylds-, fattigvårds- och konkursstrecken såsom diskvalifikationsgrunder
för rösträtt vid allmänna val. (274.)
Sedan skrivelsen den 4 maj 1944 överlämnats till socialdepartementet för hand¬
läggning i vad gäller erforderliga ändringar vid kommunala val, är ärendet i
övriga delar, i avvaktan på det slutliga antagandet i grundlagsenlig ordning av
ett av 1944 års riksdag såsom vilande antaget förslag till ändrad lydelse av § 16
riksdagsordningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
300
65. den 5 juni 1943, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
stadsplanelagen. (268.)
Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 198.
66. den 9 juni 1943, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna, dels
ock i ämnet väckta motioner. (290.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 198. Beträffande
den av riksdagen gjorda anhållan om uppställande av vissa kompetenskrav för
erhållande av rådmanstjänst är ärendet i denna del avgjort genom kungörelse
den 8 januari 1944 angående behörighet till vissa befattningar vid rådhusrätt
(sv. f. nr 3). Ärendet är därmed slutbehandlat.
67. den 15 juni 1943, i anledning av dels Kungl. Majits i statsverksproposi¬
tionen gjorda framställning om anslag till Häradsrätterna: Reseersätt¬
ningar till nämndemän m. m., dels ock en väckt motion. (291.)
Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 198. Sedan
Kungl. Majit i särskild proposition till 1944 års riksdag (nr 27) föreslagit an¬
visande av ett förslagsanslag för budgetåret 1944/45 till ifrågavarande ändamål
och riksdagen i huvudsak godtagit Kungl. Maj:ts förslag härutinnan samt an¬
visat det begärda anslaget, har Kungl. Majit den 15 juni 1944 utfärdat kun¬
görelser dels angående resekostnads- och traktamentsersättning till nämnde¬
män och dels om ändrad lydelse av kungörelsen den 4 juni 1937 angående rese¬
kostnads- och traktamentsersättning åt nämndemän m. fl. vid upptagande av
sjöförklaring eller sjöförhör vid häradsrätt, att gälla fr. o. m. den 1 juli 1944
(sv. f. nr 374 och 375). (Jfr ärendet under punkten 33 i bilaga II.) Ärendet är
därmed slutbehandlat.
68. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förbere¬
dande åtgärder för inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland. (293.)
Den 30 september 1944 uppdrog Kungl. Majit åt byggnadsstyrelsen att med
drätselkammaren i Sundsvall föra de förhandlingar, som erfordras för över¬
låtelse å Kungl. Majit och kronan av ett av staden erbjudet område för upp¬
förande av en hovrättsbyggnad. Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Majits
prövning.
69. den 16 juni 1943, i anledning av väckt motion angående revision av grund¬
lagarnas bestämmelser om beskattning, statsreglering och därmed sam¬
manhängande ämnen m. m. (322.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
70. den 22 juni 1943, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om tillsyn över hundar. (348.)
Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 sid. 199. I fråga
om riksdagens hemställan om utredning, huruvida och på vad sätt obligatorisk
ansvarsförsäkring för hundägare må kunna införas, är ärendet beroende på
Kungl. Majits prövning.
71. samma dag, i anledning av väckt motion om magistrats skiljande från
rådstuvurätt. (351.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
72. den 28 juni 1943, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
förslag till lag örn villkorlig frigivning m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (352.)