MI LITIEOM BUDSMANNENS
ÄMBETSBERÄTTELSE
AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET
ÅR 1941
STOCKHOLM 1941
ISAAC MARCUS BORT II Y CKE RI-A KT1EBO L AG
408864
.
Innehållsförteckning.
Sid.
7
Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning................
Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.
A. Mål som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.
1. På grund av förväxling har en värnpliktig blivit dömd för en förseelse som icke
blivit av honom begången. Åtal mot kårchef som ålagt bestraffningen samt mot
auditör som kontrasignerat bestraffningsbeslutet .............................. 15
2. Sedan värnpliktig genom kungörelse inkallats att viss dag inställa sig till full¬
görande av värnpliktstjänstgöring, har rullföringsbefälhavare utfärdat beställning
å tjänsteresa för den värnpliktiges inställelse och därvid angivit annan dag för
inställelsen. Den värnpliktige, som förlitat sig på riktigheten av den senast er¬
hållna uppgiften om inställelsedagen och därför underlåtit att inställa sig å den
i kungörelsen angivna dagen, har med anledning härav av regementschefen ålagts
disciplinär bestraffning för rymning. Åtal mot regementschefen och mot auditör
som kontrasignerat bestraffningsbeslutet...................................... 21
3 o. 4. Värnpliktig, som skolat inkallas genom personlig order, har icke erhållit del av
ordern. Han har likväl blivit efterspanad och, sedan han genom polisens försorg
införpassats till sitt regemente, dömd för olovligt undanhållande. Åtal mot rull-
föringsbefälhavaren som, oaktat ordern ej blivit delgiven, dels till regementet
insänt avlämningshandlingarna, dels vidarebefordrat av regementschefen utfär¬
dad efterspaningssedel rörande den värnpliktige, ävensom mot regementschefen,
som ålagt straffet, och mot auditör, som kontrasignerat bestraffningsbeslutet---- 27
5. Obehörigt tillsägande av förvarsarrest........................................ 32
6. Åtal mot auditör för försummelse vid expedierande av utslag i krigsrättsmål till
truppförbandschefen ........................................................ 38
7. Vakttjänstgöring ålagd såsom tillrättavisning.................................. 44
8. Vakttjänstgöring och förbud att tills vidare lämna förläggning (bivackområde)
ålagda såsom tillrättavisning. För en och samma förseelse hava två slag av till¬
rättavisning använts ........................................................ 46
9. Sedan rapport mot officer för olika förseelser genom beslut av vederbörande för-
bandschef förklarats icke föranleda någon åtgärd, har, efter ingripande från
militieombudsmannens sida, bestraffningsförfarande inletts och fullföljts mot offi¬
ceren ...................................................................... 43
10. Missfirmelse av underlydande m. m........................................... 51
11. Missfirmelse av underlydande................................................ 53
12. Officer inar gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten genom att meddela rättelse
och kritik på olämpligt sätt.................................................. 54
13. Åtal mot landstormsofficer (bataljonschef) för oriktiga beslut örn tillrättavisningar
samt olämpligt uppträdande ................................................ 57
14. Olämpligt uppträdande av officer inför trupp ................................ 70
15. Olämpligt uppträdande mot underordnad .................................... 72
16. Åtal mot regementsläkare för det han dels anlitat stamanställd personal och
värnpliktiga för utförande av arbete för regementsläkarens privata räkning, vilket
arbete i stor utsträckning ägt rum å tid då de anlitade skulle hava tjänstgjort
å sjukrum, dels ock underlåtit att bestämma sjukvårdares indelning i vakter .. 74
4
Sid.
17. Sedan manskap vid en skvadron anfört klagomål hos militieombudsmannen och
klagomålen remitterats för utredning har skvadronschefen gjort sig skyldig till
försummelse vid ärendets handläggning. Tillika fråga huruvida skvadronschefen
sökt göra ingrepp i manskapets rätt att anföra klagomål hos militieombudsmannen
och om annan befälhavare, som verkställt förhör med anledning av klagomålen,
förfarit felaktigt genom att söka förmå klagandena att återkalla klagomålen.... 75
18. Fråga huruvida auditör vid förhandlingar med enskild person om förhyrande för
kronans räkning för inkvarteringsändamål av en denne tillhörig sommarvilla
gjort sig skyldig till tjänstefel genom att han dels icke ägnat tillbörlig upp¬
märksamhet åt att inkvarteringen ordnades så att intrånget för ägaren ej bleve
större än som oundgängligen krävdes, dels utan tillräckliga skäl åberopat re-
kvisitionsförfarande, dels ock fört in personliga önskemål på ett sätt som
varit ägnat att väcka den föreställningen, att han velat gynna enskilda intressen
på kronans bekostnad ...................................................... 78
19. Värnpliktig som erhållit viss tids uppskov med inställelse till värnpliktstjänst¬
göring vid mobilisering var, då beslutet örn medgivande av uppskovet gavs, in¬
kallad till tjänstgöring. På grund av att vederbörande rullföringsbefälhavare för¬
summat att om uppskovsbeslutet underrätta det truppförband, vid vilket den
värnpliktige tjänstgjorde, blev denne kvarhållen i tjänstgöring längre tid än som
vederbort. Åtal mot rullföringsbefälhavaren för försummelsen ................ 94
20. Sedan värnpliktiga under järnvägstransport utan tillstånd förtärt sin reservpro¬
viant eller del därav har batterichefen under hot att eljest anmäla förseelsen
tvingat de värnpliktiga att (till uppenbart överpris) tillösa sig en ny portion av
de livsmedel de förtärt...................................................... 101
21. Försummelser vid handläggning av uppskovsansökan.......................... 103
22. Åtal mot kompaniadjutant för försummelse vid handläggning av ansökan örn
hemförlovning från beredskapstjänstgöring (underlåtenhet att föredraga ansök¬
ningen för kompanichefen) .................................................. 107
23. Försummelse av expeditionsofficer att för vederbörande beslutande chef anmäla
visst ärende ................................................................ 110
24. Sergeant som tjänstgjort som furageuppbördsman har genom att föra förhand¬
lingar med spannmålsfirma örn att försälja ett kronan tillhörigt havreparti gjort sig
skyldig till grovt tjänstefel. Fråga tillika huruvida han, som jämväl hade att full¬
göra vissa av motorunderofficerens åligganden, vid anskaffande för kronans räk¬
ning av motorfordon förfarit på ett sätt som innebure tjänstefel .............. Ilo
25. Försummelser av regementskassör i fråga örn bokföring m. m.................. 127
26 o. 27. Kompanichef har inom förläggningsområde uppträtt överlastad av starka dryc¬
ker. Bataljonsadjutanten, som erhållit vissa uppgifter härom, har underlåtit att
för bataljonschefen eller högre chef rapportera vad han erfarit ................ 131
28. Misshandel av underlydande ................................................ 139
29. Missfirmelse av underlydande. Meddelande av rättelse och kritik på olämpligt
sätt ........................................................................ 140
30. Åtal mot depåchef för missbruk av tjänstebil. Den omständigheten att depå¬
chefen redan av militär myndighet meddelats tillrättavisning för förseelsen har
icke utgjort hinder för ansvarsfrågans prövande vid domstol .................. 149
31. Åtal mot chef för fartygsavdelning för det han låtit en ovidkommande person
deltaga i en flygtur med ett av kronan rekvirerat flygplan m. m. Den omstän¬
digheten att ifrågavarande chef redan av militär myndighet meddelats tillrätta¬
visning har icke utgjort hinder för ansvarsfrågans prövande vid domstol ...... 151
B. Mål som ännu icke varit föremål för prövning av domstol eller annan myndighet.
32. Värnpliktiga som uteblivit från tjänstgöring, till vilken de inkallats genom kun¬
görelse, hava vid förhör med anledning av utevaron uppgivit att de icke förstått
5
kungörelsen och att de vilseletts genom de upplysningar om kungörelsens tolk¬
ning som de erhållit från polistjänsteman eller befattningshavare vid rullförings-
expedition. Utan att lämnas tillfälle att styrka sålunda uppgivna omständig¬
heter hava de av förbandschefen ålagts bestraffning för rymning. Åtal mot för-
bandschefen härför ävensom för det han tillämpat skärpt arrest, ehuru förutsätt¬
ningar för användande av denna bestraffningsform ej förelegat ................ 152
33. Missfirmelse av underlydande och felaktig handläggning av disciplinmål........ 153
Redogörelse lör vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.
1. Näringsfysiologisk undersökning av utspisningsförhållandena vid truppförband i
Boden...................................................................... 154
2. Fråga huruvida truppförbandschef sökt hindra eller inskränka manskapets rätt
att anföra klagomål hos militieombudsmannen................................ 155
3. Felaktig tillämpning av bestämmelserna örn upptagande av nöjdförklaring av
häktad...................................................................... 157
4. Försummelse av auditör vid förandet av saköreslängd och upprättandet av rätts-
statistisk uppgift m. m. Felaktig handläggning av ärende angående verkstäl¬
lande av bötesstraff.......................................................... 158
5. Olämpligt och anstötligt innehåll i tidskrift som är avsedd för spridning vid
militärförläggningar.......................................................... 162
6. Sekundchef har till korpral befordrat volontär som icke uppfyllt för sådan be¬
fordran föreskrivna villkor. Sedan klagomål häröver framställts till militieom¬
budsmannen har utnämningen återtagits. Anmärkning mot sekundchefen för
bristande noggrannhet vid utnämningsärendets handläggning .................. 165
7. Fråga om villkoren för befordran till furir i regemente........................ 167
8. Regementschef har till sergeant i regementets reserv befordrat musikfurir av 1.
klass ehuru denne icke uppfyllt för sådan befordran stadgade villkor. Fråga om
den verkan denna befordran kunnat äga och om regementschefens ansvarighet
för därav orsakade kostnader för statsverket.................................. 172
9. Militär bussförare har vid färd med kronans buss haft i uppdrag att ombesörja
spritinköp för enskild persons räkning. Sedan åtgärden påtalats hava skärpta
instruktioner om bussresorna utfärdats........................................ 175
10. Otillfredsställande handläggning av ansökan om familjeunderstöd .............. 178
11. Fråga örn innebörden av den förhandlingsrätt som tillkommer Försvarets Civila
Tjänstemannaförbund i förhållande till flygförvaltningen ...................... 179
12. Regementschef har obehörigen låtit regementsintendenten verkställa upphand¬
lingar för marketenteriets räkning............................................ 181
13. Sergeant på tvångsvis övergångsstat har genom militära tjänstepensionsreglemen-
tet fått sin pensionsålder sänkt med över tre år. Enligt övergångsbestämmel¬
serna skulle han äga rätt att kvarstå i tjänst ett år efter uppnådd pensionsålder.
Förutsättning härför utgjorde dock att han före viss tidpunkt anmälde sin önskan
att kvarstå. Sådan anmälan gjordes ej, enligt vederbörandes egen uppgift av
den anledningen att han ej från sitt truppförband erhållit meddelande om
övergångsbestämmelserna. Fråga huruvida skyldighet kunnat anses åvila trupp¬
förbandet att lämna sådant meddelande och om någon befattningshavare vid för¬
bandet gjort sig skyldig till försummelse härutinnan.......................... 184
14. Överskott som för täckande av utgallring lämnas vid leverans av vara skall tagas
till uppbörd ................................................................ 189
15. Bcvakningschcf vid marindistrikt har erhållit stående förskott till avsevärda be¬
lopp för bestridande av utgifter, som bort likvideras direkt i marindistriktets
kassa. Bevakningschefen har sedermera erhållit egen krigskassaförvaltning .... 191
6
Sid.
16. De i en av arméförvaltningens intendenturdepartement utfärdad instruktion med¬
delade föreskrifterna om förvaltningen av viss materiel hava ansetts icke stå i
överensstämmelse med de föreskrifter som i samma hänseende meddelats i ett av
Kungl. Maj:t utfärdat reglemente............................................. 195
Redogörelse för vissa framställningar till Konungen m. m.
1. Angående behovet av ny marketenteribyggnad för Norrbottens regemente...... 199
2. Angående upphävande av gällande bestämmelser örn degradering av underbefäl 199
3. Angående enhetliga grunder för avgivande av vitsord åt fast anställt manskap
vid försvarsväsendet ........................................................ 200
4. Angående åtgärder med anledning av den s. k. Våldökatastrofen för förhindrande
av liknande olyckshändelser och för beredande av viss ekonomisk gottgörelse åt
de omkomnas anhöriga...................................................... 201
5. Angående iakttagelser vid inspektion år 1940 av Gotlands kustartillerikår i fråga
om vissa hygieniska förhållanden m. m....................................... 202
6. Angående gällande soldatinstruktioners innehåll i fråga om krigslagsbestämmelser 203
7. Angående villkoren för lämnande av uppgifter åt myndigheter ur de militära re¬
gistren rörande straff och tillrättavisningar.................................... 207
8. Angående krigsavlöningsreglementets avlöningsbestämmelser för fast anställd per¬
sonal tillhörande 1.—3. krigslöneklasserna .................................... 212
9. Angående lärarbefattningen i krigshistoria vid krigshögskolan.................. 214
10. Angående vissa förhållanden å Skeppsholmen ................................ 234
11. Angående behovet av klarare bestämmelser i vissa avseenden i förfogandelag¬
stiftningen .................................................................. 237
12. Angående svensk ulls användning i yllevaror för försvarets räkning............ 240
13. Angående bestämmelser i militärt järnvägsreglemente om tjänsteresor .......... 241
14. Angående vissa åtgärder för att underlätta inkallelser av värnpliktiga till tjänst¬
göring m. m................................................................. 242
Yttrande till Konungen i anledning av remiss av ett av fångvårdsstyrelsen fram¬
lagt förslag till vissa förenklingar i fråga örn fångförteckningarna.......... 245
Till RIKSDAGEN.
Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieom
budsman gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för för
vattningen av militieombudsmansämbetet under år 1040.
8
Härvid har jag till en början att meddela, att jag från och med den 15 juli
till och med den 10 augusti samt från och med den 6 till och med den 23 de¬
cember begagnat mig av den militieombudsmannen enligt 23 § i instruktio¬
nen tillkommande rätt till semester. Jämlikt bestämmelse i sistnämnda pa¬
ragraf har militieombudsmansämbetet under nämnda tider uppehållits av
den för mig utsedde suppleanten, häradshövdingen Ivar Lamech Wies¬
lander.
Inspektionsresor hava under året av mig företagits till Kronobergs, Got¬
lands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Norr¬
bottens län. Under dessa resor har jag för ändamål, som avses i 12 och 13 §§
av instruktionen för militieombudsmannen besökt:
Gotlands kustartillerikår;
Gotlands artillerikår;
Göta artilleriregemente;
centralfängelset å Härlanda;
chefen för Västkustens marindistrikt;
Göteborgs örlogsdepå;
Älvsborgs kustartilleridetachement;
Älvsborgs fästning;
Värmlands regemente;
Södra skånska infanteriregementet;
Skånska kavalleriregementet;
remontdepån å Herrevadskloster;
Flygkrigsskolan;
chefen för övre Norrlands trupper;
befälhavaren för Norra militärområdet;
kommendanten i Bodens fästning;
Norrbottens regemente;
Norrbottens artillerikår;
Bodens signalkompani;
arméns intendenturförråd i Boden;
3. intendenturkompaniet;
garnisonssjukhuset i Boden;
Bodens artilleriregemente;
Bodens ingenjörkår;
Kronobergs regemente och
centralfängelset i Växjö.
Härförutom har jag i Stockholm inspekterat:
Svea livgarde;
Svea artilleriregemente;
chefen för Ostkustens marindistrikt;
Stockholms örlogsstation och
Stockholms örlogsvarv.
9
För inspektion av vissa med anledning av den förstärkta försvarsberedska-
pen vidtagna åtgärder har jag företagit särskilda resor till Malmöhus och
Jämtlands län.
Under den tid jag åtnjutit semester har tjänstförrättande militieombuds-
mannen företagit en inspektionsresa till Kopparbergs och Västernorrlands
län och därvid besökt:
Dalregementet;
straffängelset i Falun;
Västernorrlands regemente;
Norrlands trängkår;
chefen för Norrlandskustens marindistrikt och
Hemsö fästning.
Under inspektionsresoma hava rullföringsexpeditioner besökts, då sådant
kunnat ske utan att resorna därigenom förlängts eller fördyrats.
Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen och
byråintendenten vid militieombudsmansexpeditionen. För granskningen av
vissa kassaförvaltningars räkenskapshandlingar har militieombudsmannen
såsom biträde anlitat en intendenturofficer. Vid inspektionen av truppför¬
band hava krigsrättsprotokollen, protokollen angående disciplinära bestraff¬
ningar, de militära straffregistren, anteckningsböckerna över meddelade till¬
rättavisningar, kassaförvaltningens räkenskapshandlingar samt handlingar
rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom mar-
ketenterirörelsen granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården
av kaserner och materiel, åt hygieniska förhållanden samt åt utspisningen.
I samband med inspektionerna av truppförband hava även arrestlokaler-
na besökts. De i förestående redogörelse omnämnda besökan å de allmänna
straffanstalterna hava uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol
dömts till frihetsstraff eller såsom häktade avvaktat rannsakning inför sådan
domstol.
På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1940 års lagtima
riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1940 från år 1939 balanserade
ärenden till ett antal av............................................ 85
Under år 1940 tillkommo ärenden till följande antal:
enligt allmänna diariet............................................. 1,050
enligt diariet över hemliga ärenden.................................. 135
Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1940, utgör
alltså............................................................. 1,270
De ärenden, som tillkommit under år 1940, utgöras av:
ärenden inkomna från myndighet................................... 99
klagomål eller framställningar från enskilda.......................... 727
10
ärenden uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds-
mannen åliggande granskning..................................... 327
militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m---- 32
Summa 1,185.
Sammanlagda antalet av dem som under året anförde klagomål eller
gjorde framställningar utgjorde 2,072, varav 38 officerare, 32 underoffice¬
rare, 1,830 underbefäl och meniga samt 172 civila personer.
Av de från år 1939 balanserade 85 ärendena hava 54 utgjorts av klago¬
mål eller framställningar från enskilda samt 30 av ärenden, som uppkom¬
mit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande
granskning m. m. Ett ärende hade inkommit från myndighet.
Till behandling under år 1940 hava alltså förelegat 100 ärenden, som in¬
kommit från myndighet, 781 klagomål eller framställningar från enskilda,
357 ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieom¬
budsmannen åliggande granskning m. m., samt 32 organisations- och för¬
valtningsärenden, tillhopa 1,270 ärenden.
Av dessa ärenden hava
till annan myndighet hänvisats...................................... 9
utan åtgärd avskrivits.............................................. 3
på grund av återkallelse avskrivits.................................. 5
efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits 657
på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna.................................................. 212
föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd.......................... 33
föranlett framställning till Konungen eller till departementschef........ 16
föranlett annan åtgärd............................................. 131
och äro vid 1940 års utgång
under utredning................................................... lil
på militieombudsmannens prövning beroende........................ 93
Summa 1,270.
Av hela antalet under år 1940 till behandling föreliggande ärenden
(1,270) hava under året slutbehandlats 1,043 medan till följande år balan¬
serats 227.
Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid 1940
års början ännu icke slutligt prövade ............................... 7
anhängiggjordes under år 1940...................................... 26
Summa 33.
Av dessa åtal
hava under året slutligen avgjorts................................... 22
äro vid årets slut på prövning beroende............................. 11
Summa 33.
11
De under det gångna året rådähde särskilda förhållandena hava givetvis
icke kunnat undgå att i hög grad påverka även militieombudsmannens verk¬
samhet. Antalet till behandling under året föreliggande ärenden, som under
år 1928 utgjorde 208 och därefter så gott som oavbrutet varit i stigande -—
det utgjorde 1938 561 och 1939 707 — steg under 1940 såsom framgår av
det ovan anförda till icke mindre än 1,270. Antalet under året expedierade
skrivelser var 1,814 mot 863 under 1939 och 670 under 1938. År 1928 var
antalet blott 314. Även i fråga örn ärendenas art har en betydlig förskjut¬
ning inträtt. Under ämbetets fjorton första verksamhetsår utgjordes de un¬
der respektive år uppkomna ärendena till ungefär lika delar av klagomål
och inspektionsanmärkningar. Under de senare åren hava emellertid inspek-
tionsanmärkningarna starkt övervägt. De utgjorde under åren 1934—1938
i genomsnitt årligen något över 300 samt år 1939 450 medan klagomålen,
som alltsedan 1928 hållit sig under 100 örn året, först 1938 stego till 103 och
1939 utgjorde 179. Medan under det nu förflutna året antalet inspektions-
anmärkningar nedgått — det utgjorde såsom förut nämnts under året 327
— steg antalet klagomål till icke mindre än 727. Den under de senare åren
inträdda ökningen av antalet ärenden som uppkommit genom inspektions¬
anmärkningar sammanhänger med en intensifiering av inspektionsverksam¬
heten och kan icke påstås avspegla någon minskning av noggrannheten inom
den judiciella och administrativa militära förvaltningen. Att antalet inspek¬
tionsanmärkningar nedgått under år 1940 beror också delvis på att inspek¬
tionsverksamheten under året måst något begränsas. Inskränkningen av in¬
spektionsverksamheten anser jag i hög grad beklaglig men den har varit
ofrånkomlig på grund av den stora tillströmningen av andra ärenden, främst
klagomål, och de begränsade möjligheter som stått mig till buds att anlita
extra arbetskraft. Det har likväl varit förenat med betydande svårigheter att
hålla arbetsbalansen inom rimliga gränser.
Ehuru antalet under året inkomna klagomål såsom framgår av det anförda
utvisar en mycket kraftig ökning lärer man likväl, med hänsyn till de om¬
fattande beredskapsinkallelserna, icke kunna göra gällande att det varit an¬
märkningsvärt stort. Anledningar till berättigade klagomål hava ej saknats.
Det må erinras om att redan de första inkallelserna under hösten 1939 ställde
till åtskillig förvirring genom den i flera fall olämpliga avfattningen av in¬
kallelsekungörelserna. De därefter gjorda inkallelserna hava, såvitt jag kun¬
nat bedöma, förlöpt vida bättre. Den långa tid vissa kategorier av värnplik¬
tiga varit inkallade har för dessa inneburit en allvarlig påfrestning i flera
hänseenden. Ovissheten örn hur lång tid inkallelserna varit avsedda att gälla
har föranlett åtskilliga förfrågningar som jag efter hänvändelser till de mi¬
litära myndigheterna sökt i görligaste mån besvara. Särskilt under den första
beredskapstiden anfördes många klagomål över den långsamma och även i
andra hänseenden stundom otillfredsställande handläggningen av ärenden
örn familjeunderstöd (familjebidrag). Truppernas fältmässiga förläggning
och vad därmed sammanhänger hava av naturliga skäl också givit anledning
lill vissa klagomål. Klagomålen över utrustnings-, förläggnings- och förpläg-
12
nadsförhållandena torde dock, i förhållande till de svårigheter som givetvis
mött, kunna betraktas såsom mycket få. De stundom mycket stora manskaps-
styrkorna hava krävt en stark ansvällning även av befälskadern. Härvid har
även mindre lämplig eller i vissa fall direkt olämplig personal tagits i an¬
språk. Detta har ökat konfliktanledningarna inom försvarsmakten och varit
till skada bland annat därigenom att försvarsmaktens anseende utåt nedsatts.
Man har icke heller alltid hos befälet kunnat spåra en rätt förståelse för de
svårigheter med hänsyn till försörjningen med motorbränsle som under nu¬
varande läge mött vårt land.
En värnpliktskategori, från vilken många klagomål inkommit, utgöres av
de s. k. samvetsömma. Som bekant genomfördes under våren 1940 vissa
ändringar i bestämmelserna rörande denna värnpliktskategori. Det föreskrevs
därvid att värnpliktig, som redan blivit inskriven, skulle, oaktat han ingivit
ansökan om samvetsömhetstillstånd, under tiden intill dess Konungen prövat
ansökningen, i fråga om sin tjänstgöring och sina värnpliktsförhållanden i
övrigt vara underkastad i allmänhet för värnpliktiga gällande föreskrifter.
Denna föreskrift kom, vid det förhållandet att avgörandet av samvetsömhets-
ansökningarna av skilda anledningar avsevärt fördröjdes, att medföra att
många värnpliktiga ådömdes fängelsestraff, emedan de i avvaktan på alt
deras ansökningar prövades, vägrade att fullgöra militärtjänstgöring. Seder¬
mera hava emellertid i särskilda generalorder angående värnpliktsinkallelser
lämnats bestämmelser som i realiteten upphävt nämnda föreskrift. Även i
fråga örn de samvetsömmas ekonomiska förmåner under tjänstgöringstiden
har åtskilig ovisshet varit rådande på grund av otydligheten hos de i ämnet
utfärdade bestämmelserna. Sedan arméförvaltningens vederbörande depar¬
tement lämnat en tolkning av bestämmelserna till vilken jag kunnat ansluta
mig har jag emellertid kunnat underlåta att vidtaga särskilda åtgärder med
anledning härav.
Vissa ärenden rörande felaktigheter vid anskaffande för krigsmaktens räk¬
ning av motorfordon och velocipeder hava, efter samråd med ordföranden i
statens krisrevision, överlämnats till revisionen.
Ehuru sålunda rum funnits för åtskilliga anmärkningar i olika hänseen¬
den anser jag mig dock hava fått ett övervägande gott intryck av det gångna
årets arbete inom försvarsmakten. Till detta intryck har främst bidragit den
stora villighet med vilken de inkallade värnpliktiga burit de ofta mycket
tunga bördor som lagts på dem.
Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1940
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte pro¬
tokollen över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande ut¬
skott.
Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:
redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jäm¬
förlig åtgärd, samt
13
redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
till Konungen m. m.
Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser en mera fullständig redogörelse ansetts böra lämnas endast
för sådana, som under året prövats av första domstol, varemot annat åtal
allenast i korthet omnämnts.
I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jäm¬
förlig åtgärd» hava huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på grund
av de däri föreliggande spörsmålen ansetts hava intresse utöver de enskilda
fallen.
Stockholm den 10 januari 1941.
STURE CENTERWALL.
Bengt Lassen.
15
Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.
A. Mål sorn varit föremål för prövning av domstol eller annan
myndighet.
1. På grund av förväxling har cn värnpliktig blivit dömd för en förseelse
som icke blivit av honom begången. Åtal mot kårchef som ålagt bestraff¬
ningen samt mot auditör som kontrasignera! bestraffningsbeslutet.
I en den 26 juni 1939 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 84 35/38 E. H. Arnell följande:
Arnell som tjänstgjorde vid Göta trängkårs 2. kompani hade den 13 juni
1939 av kårchefen jämlikt 52 och 79 §§ strafflagen för krigsmakten för
olovligt undanhållande och brott mot givna ordningsföreskrifter ådömts
fem dagars vaktarrest med tjänstgöring. Samtidigt hade värnpliktige nr
63 29/38 S. C. H. Nilsson av kårchefen för olovligt undanhållande jämlikt
52 § strafflagen för krigsmakten ådömts tre dagars vaktarrest med tjänst¬
göring. Arnell förmodade att bestraffningsbesluten blivit förväxlade. Vid
förhören hade nämligen följande framkommit. Arnell hade den 7 juni haft
en kommendering till klockan 23.10 och hade därefter, utan permission, gått
till folkparken i Skövde. Där hade Arnell av korpralen nr 40/2 Phersson an¬
modats att förete permissionsbevis. Eftersom Arnell saknat dylikt hade han
av Phersson beordrats att snarast anmäla sig vid kårens vaktlokal, dit Ar¬
nell anlände klockan 0.30 och där han verkställde anmälan. Nilsson hade
utan permissionsbricka begivit sig till folkparken, där han av Phersson an¬
modats att förete permissionsbevis. Då Nilsson saknat sådant hade han i
likhet med Arnell beordrats att anmäla sig i vaktlokalen. Detta hade Nilsson
emellertid underlåtit. I stället hade han tagit sig in på kasernområdet ge¬
nom att hoppa över stallgrinden. — Arnell hade vänt sig till kompaniadju¬
tanten, fanjunkaren P. G. Bäck med sin förmodan att en förväxling skett av
bestraffningsbesluten, vilken förmodan Bäck lovat delgiva majoren K. O.
Hagberg. Några dagar senare hade Arnell av Bäck erhållit upplysning örn
att någon förväxling icke ägt rum utan att vederbörande myndighet antagit
att Arnell på något sätt hoppat över stängslet kring kaserngården. Då något
dylikt icke framkommit vid förhöret, ansåge Arnell att han blivit dömd för
denna förseelse utan att hava blivit hörd angående densamma.
16
Av förhörsprotokollen i målen, vilka i avskrift insänts till militieombuds-
inansexpeditionen, inhämtades bl. a. följande:
Arnell hade vid förhör uppgivit, att han den 7 juni på kvällen beordrats
att i Edåsa avhämta en motorcykel, som kvarlämnats där under kompaniets
övningar. Han hade anlänt till kasernen några minuter efter klockan 23.
Sedan han ställt in motorcykeln i kårens bilhall hade han utan permissions¬
sedel gått till folkparken. Klockan 0.30 hade han passerat in genom vakten.
Genom beslut den 13 juni 1939, undertecknat av kårchefen, överstelöjtnan¬
ten Iv. G. Björck, samt kontrasignera! av auditören, vice krigsdomaren G. O.
Wiberg, hade Arnell jämlikt 52 och 79 §§ strafflagen för krigsmakten för
olovligt undanhållande och brott mot givna ordningsföreskrifter ålagts disci¬
plinstraff av fem dagars vaktarrest med tjänstgöring, vilken bestraffning,
med hänsyn till att Arnell varit inlagd å sjukrum, börjat verkställas först den
16 juni.
Nilsson hade vid det med honom hållna förhöret uppgivit, att han utan
permissionsbricka begivit sig ut i staden, att han klockan 23.30 fått order av
korpralen Phersson att anmäla sig i vakten, samt att han anlänt till kasernen
klockan 0.15, därvid han emellertid underlåtit att göra anmälan och i stället
tagit sig in genom att klättra över stallgrinden. Genom beslut den 13 juni,
undertecknat av Björck samt kontrasignera! av Wiberg, hade Nilsson jäm¬
likt 52 § strafflagen för krigsmakten för olovligt undanhållande ådömts
disciplinstraff av tre dagars vaktarrest med tjänstgöring, vilken bestraffning
tagit sin början samma dag.
Av protokollen framgick, att Arnell och Nilsson tidigare varken blivit be¬
straffade eller tillrättavisade.
Uti infordrade yttranden anförde Björck och Wiberg följande.
Wiberg: Sedan Wiberg tagit del av förhörsprotokollen erinrade han sig —
enär straffbesluten icke som vanligt skrivits med skrivmaskin utan av Wi¬
berg egenhändigt — att förhörsprotokollen kommit Wiberg rätt sent till¬
handa, så att ordonnansen som överbringat dem till honom fått vänta för
erhållande av inskrivning av besluten och Wibergs kontrasignation för att
straffen samma dag skulle kunna taga sin början. Att Arnell då varit inlagd
på sjukrum och beslutet beträffande honom sålunda icke brådskat, hade
Wiberg icke haft någon kännedom om. Det framginge tydligt av förhörs¬
protokollens innehåll, att Wiberg vid utskriften av besluten beklagligtvis
förväxlat dem, varför Wiberg ansåge sig ensam vara ansvarig. Med hänsyn
därtill, att det Arnell, för vad denne läge till last, ålagda straffet icke kunnat
befinnas i någon mån obefogat, ansåge Wiberg en hemställan till militie-
ombudsmannen, att Arnells anmälan icke måtte föranleda till någon militie-
ombudsmannens åtgärd, vara befogad.
Björck: Av Wibergs yttrande framginge att Wiberg vid beslutens utskri¬
vande förväxlat protokollen över målen rörande Arnell och Nilsson. Härtill
hade Björck endast att tillägga, att han i fullt förtroende för riktigheten av
Wibergs å protokollen antecknade och kontrasignerade beslut i vad de av-
såge den juridiska bedömningen av de förseelser, för vilka Arnell och Nilsson
17
gjort sig förfallna till ansvar, påtecknat besluten, samt att han hemställde,
att militieombudsmannen ville på grund av vad i ärendet anförts och då
straffsatsen i och för sig icke kunde anses obefogad låta Arnells anmälan
icke föranleda till någon åtgärd.
I skrivelse till krigsfiskalen vid kårens krigsrätt den 28 juli 1939 anmoda¬
de tjänstförrättande militieombudsmannen denne att genom förhör med
Arnell och de övriga personer som kunde anses äga kännedom om saken
verkställa utredning, huruvida Amell vid ifrågavarande tillfälle gjort sig
skyldig till förfarande av beskaffenhet att föranleda ansvar jämlikt 79 §
strafflagen för krigsmakten.
Med anledning härav höll t. f. krigsfiskalen N. Lundberg den 7 augusti
1939 förhör med Amell, Nilsson, furiren nr 32/2 Larsson och korpralen nr
47/2 Persson. Därvid förekom följande.
Arnell uppgav: På aftonen den 7 juni hade han av dagunderofficeren, fu¬
riren Larsson beordrats avhämta en kronan tillhörig motorcykel, vilken gått
sönder under nämnda dags övningar i Edåsa socken, omkring 2 mil från
Skövde, och där kvarlämnats. Sedan motorcykeln blivit försatt i brukbar!
skick, hade Arnell företagit återfärden till Skövde och anlänt till kårens
garage ungefär klockan 23.10. Arnell hade omedelbart satt in motorcykeln
på dess plats i garaget. Härvid hade han icke behövt passera det inhägnade
kasernområdet, enär garaget vore beläget utanför (norr om) detsamma.
Härefter hade Arnell utan permissionssedel begivit sig ut i staden i sällskap
med värnpliktige nr 461 Karlsson, vilken enligt permissionssedel haft per¬
mission till klockan 1. De hade därefter tillsammans besökt en danstillställ¬
ning i stadens folkpark. Härunder hade korpralen nr 40/2 Phersson, som haft
anledning förmoda att Amell varit opermitterad, sedan han erfarit att denna
förmodan varit riktig, beordrat Arnell att återvända till kasernen. Denna
order hade Arnell omedelbart efterkommit och vid framkomsten omkring
klockan 0.30 anmält sig i vakten.
Furiren Larsson bestyrkte Arnells uppgifter angående garagets läge samt
tilläde på frågor angående permissionsförhållandena: Permission för vistel¬
se inom staden beviljades regelmässigt endast till klockan 23. Härvid be¬
gagnades permissionsbricka. Anträffades därför en värnpliktig i staden av
något underbefäl efter denna tid, vore det den senares skyldighet att under¬
söka permissionsförhållandena och i förekommande fall beordra den värn¬
pliktige att återvända till kasernen.
Arnell anförde vidare: I anledning av det inträffade hade Arnell under¬
kastats förhör dels av kompanichefen, kaptenen S. B. Beckman den 10 juni
och dels av majoren Hagberg den 12 juni. Följande dag, den 13 juni, hade
Arnell intagits på sjukhuset, där han fått kvarstanna till den 16 juni på
morgonen. Härunder hade protokollet i anledning av förhöret den 12 juni
blivit Arnell delgivet för vidkännande. Den 16 hade Arnell erhållit del av
beslraffningsbeslutet och samma dag börjat avtjäna arreststraffet. Härunder
hade Arnell erfarit alt Nilsson, vilken enligt vad som framkommit gjort sig
skyldig till den grövre förseelsen att klättra över kaserninhägnaden, erhållit
2—408864. Militieombudsmannens ömhetsberättelse
18
endast tre dagars arrest. Förbryllad över att Nilssons förseelse förskyllt lägre
straff än Arnells, hade Arnell efter straffets avtjänande vänt sig till Bäck
med förfrågan, huruvida ej förväxling ägt rum mellan Arnell och Nilsson.
Bäck hade sagt sig ej känna till saken men per telefon inhämtat besked av
regementskvartermästaren, kaptenen G. A. Appeltofft att någon förväxling
icke ägt rum, vilket besked han vidarebefordrat till Arnell.
Nilsson uppgav: Den 7 juni hade han erhållit permission till klockan 23
och härför tilldelats permissionsbricka. Omkring klockan 22.30 hade han
ensam inpasserat genom vakten och därvid återlämnat brickan. Omedelbart
därefter hade han gått över kaserngården till stallgrinden och där osedd
hoppat över denna samt begivit sig till folkparken. Under vistelsen där hade
han omkring klockan 23.30 påträffats av korpralen nr 40/2 Phersson, vilken
beordrat honom att omedelbart återvända till kompaniet, enär han saknat
permissionssedel. Nilsson hade först så småningom återvänt till kasernom¬
rådet och klockan hade varit omkring 0.15 då han ånyo klättrat över stall¬
grinden och därefter begivit sig till kompaniet.
Korpralen nr 47/2 Persson uppgav: Han hade varit förhörsvittne vid för¬
höret inför majoren Hagberg den 12 juni. De av Arnell och Nilsson nu rela¬
terade händelseförloppen stämde överens med de under det föregående för¬
höret lämnade upplysningarna. Enligt Perssons mening hade intet förekom¬
mit vid förhöret den 12 juni som kunnat giva anledning till förväxling.
Krigsfiskalen anförde vidare i sin rapport över förhören:
En förväxling av protokollen hade ägt rum. Sedan Björck i vederbörlig
ordning tagit del av handlingarna, hade han den 13 juni 1939 överlämnat
dem till regementskvartermästaren och därvid anmodat denne att vid pro¬
tokollens översändande till Wiberg meddela denne Björcks förslag till beslut,
som innebure, att Arnell skulle tilldelas tre dagars vaktarrest, under det
Nilsson borde erhålla fem dagars arrest. Härefter hade regementskvarter¬
mästaren per telefon i korthet underrättat Wiberg härom samt med ordon¬
nans låtit översända protokollen till Wiberg för vederbörligt utskrivande och
kontrasignerande av bestraffningsbesluten. I brådskan med anledning av
önskvärdheten att i varje fall Nilsson skulle kunna börja avtjäna straffet
redan samma dag klockan 17 hade Wiberg därefter förväxlat båda förhörs¬
protokollen. I förlitande på riktigheten av auditörens bestraffningsbeslut
hade Björck underskrivit handlingarna. Med fullt förtroende för beslutens
riktighet hade senare regementskvartermästaren vid Bäcks förfrågan ansett
sig kunna meddela denne, att någon förväxling ej ägt rum.
I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 13 september 1939 anförde mi-
litieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, föl¬
jande:
Handlingarna i målet utvisade att natten mellan den 7 och den 8 juni
1939 Arnell gjort sig skyldig till olovligt undanhållande samt Nilsson till olov¬
ligt undanhållande och till brott mot ordningsföreskrifter, den senare förse¬
19
elsen bestående däri, att Nilsson vid in- och utpassering från kaserngården
icke passerat vakten utan i stället hoppat över inhägnaden kring kasernom-
rådet. Efter förhör i målen hade Björck bestämt sig för att utmäta bestraff¬
ningarna så att Arnell erhölle tre och Nilsson fem dagars vaktarrest, därom
Wiberg underrättades. Wiberg hade emellertid, på grund av att han för¬
växlat målen, på förhörsprotokollen tecknat förslag till beslut av det inne¬
håll att Arnell för olovligt undanhållande och för brott mot givna ordnings¬
föreskrifter ådömdes fem dagars vaktarrest samt Nilsson för olovligt undan¬
hållande ådömdes tre dagars vaktarrest. Dessa förslag till beslut hade Björck
sedermera underskrivit. Bestraffningarna hade blivit verkställda. — Genom
den förelupna förväxlingen hade Arnell blivit dömd för en förseelse, vartill
han icke gjort sig skyldig, nämligen brott mot'givna ordningsföreskrifter,
och hade undergått bestraffning av vaktarrest under två dagar längre tid än
som varit avsett. För vad som förekommit måste både Björck och Wiberg
anses ansvariga. Wiberg hade direkt misslett Björck genom sina felaktiga
anteckningar på protokollen. Dessa felaktiga anteckningar hade av Björck
utan vidare godtagits. Björck hade uppgivit att han förlitat sig på att Wi¬
bergs anteckningar vöre riktiga i vad de avsett den juridiska bedömningen
av förseelserna. Det förhölle sig emellertid icke så att fråga varit örn den
juridiska bedömningen av förseelserna. I detta fall hade det gällt att kon¬
trollera huruvida det varit den ene eller den andre av de tilltalade som gjort
sig skyldig till, förutom olovligt undanhållande, även brott mot givna ord¬
ningsföreskrifter, bestående i att han hoppat över kaserninhägnaden. Här¬
för hade intet juridiskt bedömande krävts. Visshet hade lätt kunnat vinnas
genom en blick i de mycket kortfattade förhörsprotokollen. En dylik kon¬
troll hade Björck, som i egenskap av kårchef varit ensam beslutande, icke
ägt underlåta. Både Björck och Wiberg hade till sitt försvar åberopat att
det straff som Arnell erhållit, i och för sig icke kunde anses obefogat. Detta
funne militieombudsmannen emellertid i förevarande sammanhang vara av
mindre betydelse, då det framginge att såväl Björck som Wiberg avsett att
ålägga Arnell endast ett lägre straff och att Arnell allenast genom förväx¬
lingen erhållit det högre. Vad Björck och Wiberg låtit komma sig till last
ansåge militieombudsmannen sig, med hänsyn till den stora betydelsen av
att det inskärptes att den disciplinära bestraffningsrätten handhades med
den största omsorg, icke kunna underlåta att i laga ordning beivra. Militie¬
ombudsmannen uppdroge sålunda åt ämbetet att vid krigshovrätten an¬
hängiggöra och utföra åtal mot Björck och Wiberg och därvid yrka ansvar å
dem efter lag och sakens beskaffenhet. Arnell borde av ämbetet underrättas
om åtalet för att bliva i tillfälle att mot Björck och Wiberg framställa de
ersättningsyrkanden, för vilka han kunde anse sig hava fog.
* *
20
Till fullgörande av detta uppdrag ställde överkrigsfiskalsämbetet Björck
och Wiberg under åtal inför krigshovrätten under yrkande att de för vad
militieombudsmannen lagt dem till last måtte dömas till ansvar, Björck en¬
ligt 130 § strafflagen för krigsmakten och Wiberg enligt 25 kap. 17 § all¬
männa strafflagen. Därjämte överlämnade överkrigsfiskalsämbetet en till
krigshovrätten ställd skrift från Arnell, i vilken skrift Arnell — under upp¬
gift, att han gått miste om en provision om tvåhundra kronor för försälj¬
ning av en automobil därigenom att hans fritid gått förlorad under tiden
för undergåendet av det honom ålagda straffet — fordrat skadestånd med
nämnda belopp.
Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 5 mars 1940 och utlät sig
därvid:
Enär i målet vore utrett, att Björck och Wiberg ålagt Arnell disciplinstraff,
som varit avsett för annan person och innefattat straff för förseelse, som
icke begåtts av Arnell, samt Björck och Wiberg härigenom gjort sig skyl¬
diga till vårdslöshet i fullgörande av dem åliggande tjänsteplikt, prövade
krigshovrätten lagligt döma dem, Björck jämlikt 130 § strafflagen för krigs¬
makten att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar och
Wiberg jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen att utgiva femton dags¬
böter, envar om tio kronor, vilka böter skulle tillfalla kronan. Vidkomman¬
de Arnells yrkande om ersättning för förlorad provisionsinkomst, så enär
Arnell icke mot Björcks och Wibergs bestridande styrkt att han genom de¬
ras förenämnda felaktiga förfarande gått miste örn sådan inkomst, funne
krigshovrätten nämnda yrkande icke kunna bifallas.
Krigshovrättens utslag vann laga kraft mot Björck. Wiberg anförde där¬
emot underdåniga besvär över utslaget. På Wibergs besvär meddelade Kungl.
Maj:t utslag den 28 juni 1940 därvid Kungl. Majit ej fann skäl att göra änd¬
ring i krigshovrättens utslag såvitt vore i fråga.
21
2. Sedan värnpliktig genom kungörelse inkallats att viss dag inställa sig
till fullgörande av värnpliktstjänstgöring, har rullföringsbefälhavare utfär¬
dat beställning å tjänsteresa för den värnpliktiges inställelse och därvid
angivit annan dag för inställelsen. Den värnpliktige, sorn förlitat sig på
riktigheten av den senast erhållna uppgiften om inställelsedagen och därför
underlåtit att inställa sig å den i kungörelsen angivna dagen, har med an¬
ledning härav av regementschefen ålagts disciplinär bestraffning för rym¬
ning. Åtal mot regementschefen och mot auditör som kontrasignerat
bestraffningsbeslutet.
Vid en av militieombudsmannen den 22 juni 1939 förrättad inspektion av
Hallands regemente antecknades följande vid granskning av förhörsprotokol¬
len i disciplinmål:
Den 6 maj 1939 hade av majoren B. Döös verkställts utredning med an¬
ledning av att befälhavaren för Halmstads rullföringsområde nr 8, majoren
H. Kjellman vid utfärdande av beställning å tjänsteresa för värnpliktige nr
423 8/38 Johansson för inställelse vid Hallands regemente den 14 april 1939
uppgivit att inställelsedagen varit den 28 april 1939. I yttrande den 2 maj
1939 hade Kjellman medgivit, att felskrivning förelupit. Genom beslut den 8
maj 1939 hade Kjellman av regementschefen meddelats tillrättavisning i
form av varning för den försummelse han låtit komma sig till last.
I skrivelse den 5 augusti 1939 till regementschefen anmodade militieom¬
budsmannen denne att bl. a. inkomma med uppgift angående den inverkan
på Johanssons värnpliktstjänstgöring som den förelupna felskrivningen haft.
Med anledning härav anförde regementschefen, översten N. G. K. Bildt i skri¬
velse den 17 i samma månad bl. a. följande:
Johansson hade inkallats medelst kungörelse i likhet med övriga till den
14 april 1939 inbeordrade värnpliktiga. I militärbiljetten hade rullförings-
befälhavaren felaktigt angivit den 28 april som resdag. Förebärande datum
i biljetten hade Johansson icke inställt sig utan hade hämtats på grund av
efterspaningssedel och inställt sig den 27 april. Såsom lagligen inkallad ge¬
nom kungörelse hade Johansson ålagts bestraffning av fem dagars vaktarrest.
Vid en under arreststraffets avtjänande företagen läkarundersökning hade
det visat sig sannolikt, att Johansson skulle bliva överförd till handräck-
ningstjänst eller frikallas. Johansson hade icke liemförlovats. Vid seder¬
mera företagen läkarundersökning hade Johansson jämlikt § 110 inskriv-
ningsförordningen överförts till handräckningstjänst. Ändringen i Johans¬
sons värnpliktsförhållanden vore sålunda att hans tjänstgöringstid nu räkna¬
des från den 28 april samt hade ökats med fem dagar, som motsvarade arrest-
straffet.
Vid sin .skrivelse hade Bildt fogat eli exemplar av den ifrågavarande inkal¬
lelsekungörelsen, vilken var av följande lydelse:
:22
»Härigenom inkallas till tjänstgöring nedan angivna till linjetjänst uttag¬
na (ävensom före år 1926 inskrivna vapenföra) värnpliktiga av årsklassen
1938 tillhörande Halmstads rullföringsområde nr 8 och Varbergs rullförings-
område nr 9, vilka jämlikt § 27 vämpliktslagen äro skyldiga att för sin ut¬
bildning under fredstid innevarande år påbörja sin första tjänstgöring.
Värnpliktiga tilldelade infanteriet — I 16 —- inkallas att medelst enskild
färd inställa sig den 14 april 1939 vid I 16:s kasern i Halmstad enligt nedan¬
stående.
Värnpliktiga, som resa med järnväg, skola använda följande tåg:
Anmälan för samtliga inryckande värnpliktiga vid I 16 :s kasern skall ske
utanför östra ingången.
Tjänstgöringstid: 150 dagars första tjänstgöring.
Särskilda bestämmelser.
12. Beträffande värnpliktiga, som med enskild färd skola inställa sig å
tjänstgöringsorten gäller.
a) Värnpliktig, som från sitt hemvist har att tillryggalägga mer än två
nymil till tjänstgöringsorten, kommer att från rullföringsbefälhavaren erhålla
beställning å inryckningsresa med vidsittande biljett, berättigande till fri resa
å järnväg från å biljetten angiven station till tjänstgöringsorten.
Vid regementschefens skrivelse hade vidare fogats avskrifter dels av den
av Kjellman utfärdade beställningen å tjänsteresa för Johanssons inställelse
vid regementet, gällande resa från Laholm till Halmstad C den 28 april 1939
med tåg nr 1858, som avginge klockan 10.31, dels ock av protokoll vid förhör
med Johansson med anledning av den försenade inställelsen vid regementet.
Av sistnämnda protokoll inhämtades att Johansson uppgivit att han läst kun¬
görelsen örn inryckning den 14 april, att han observerat, att inryckningsda-
gen angivits till annat datum på biljetten, samt att han ansett, att biljetten
angivit rätt datum, i vilken förmodan han styrkts genom inryckningsbestäm-
melserna för några av hans kamrater. På protokollet hade Bildt den 29 april
1939 tecknat det beslutet att Johansson jämlikt 50 och 53 §§ strafflagen för
krigsmakten för rymning (underlåten inställelse till tjänstgöring) ålades
disciplinstraff av vaktarrest i fem dagar utan tjänstgöring. Beslutet var
kontrasignerat av auditören, vice krigsdomaren E. V. Fogelklou.
I skrivelse den 22 september 1939 till Bildt anmodade militieombudsman-
nen därefter denne att inkomma med yttrande såväl för egen del som av
Fogelklou med anledning av att handlingarna syntes giva vid handen att Jo¬
hansson icke uppsåtligen undanhållit sig från tjänstgöring vid regementet.
Samtidigt anmodades Bildt att meddela av vem kostnaderna för Johanssons
inställelse vid regementet blivit guldna.
De begärda yttrandena inkommo till militieombudsmansexpeditionen den
29 september 1939. Därvid anförde Fogelklou:
Johansson hade medgivit, att han tagit del av kungörelsen, vilken tydligt
angivit, att värnpliktiga, tilldelade infanteriet -—- I. 16 — som Johansson till¬
hörde, skulle inställa sig vid regementets kasern i Halmstad den 14 april
1939. Johansson hade vidare uppgivit, att »han var fullt på det klara med
att inryckningsdagen i kungörelsen och biljetten icke stämde överens», och
då hade Johansson givetvis bort inse, att det varit kungörelsens innehåll och
icke biljettens, som varit avgörande för inryckningsdagen. Och om han tve¬
kat rörande rätta inryckningsdagen hade han ju med lätthet kunnat hos ve¬
derbörande myndighet erhålla bestämt besked. Under sådana förhållanden
kunde Fogelklou ej finna annat än att Johansson blivit rättvist dömd för
rymning (olovligt undanhållande under flera än tre dagar) enligt de i straff¬
beslutet angivna lagrummen.
Bildt anförde:
Johansson hade efter tillsägelse från polismyndigheten själv inställt sig vid
regementet. Han hade därvid själv betalt biljetten från Laholm till Halm¬
stad (kronor 1.30) för att kunna behålla militärbiljetten och därmed kunna
framlägga bevis att denna varit felaktigt utställd. Några andra kostnader
för inställelsen hade icke förekommit. I övrigt hade Bildt utöver auditörens
yttrande intet att tillägga.
Efter redogörelse för vad handlingarna sålunda innehålla anförde militie-
ombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 9 oktober 1939
följande:
Enligt utfärdad inkallelsekungörelse skulle Johansson inställa sig vid Hal¬
lands regemente i Halmstad den 14 april 1939 för påbörjande av värnplikts¬
tjänstgöring. Inställelsen skulle ske medelst enskild färd. I den beställning
å tjänsteresa för inställelsen som med anledning härav utfärdats för Johans¬
son av befälhavaren för Halmstads rullföringsområde nr 8 majoren H. Kjell¬
man hade emellertid datum för inställelsen angivits till den 28 april 1939.
Johansson som syntes hava noga tagit del av såväl kungörelsens som beställ-
ningssedelns datumuppgifter hade antagit att beställningssedelns uppgift va¬
rit den riktiga och hade sålunda underlåtit att inställa sig vid regementet den
14 april. Sedan han efterspanats från regementet hade han efter tillsägelse
från polismyndigheten inställt sig den 27 april. Den 29 i samma månad hade
han, efter förhör, genom beslut av Bildt, kontrasignerat av Fogelklou, jämlikt
50 och 53 §§ strafflagen för krigsmakten för rymning (underlåten inställelse
till tjänstgöring) ålagts disciplinstraff av vaktarrest i fem dagar utan tjänst¬
göring. Bestraffningsbeslutet, som omedelbart blivit verkställt, hade icke över¬
klagats. — Det rådde icke någon tvekan örn alt Johansson förfarit felaktigt
genom att icke inställa sig vid regementet å den i inkallelsekungörelsen an¬
givna dagen. Emellertid syntes det militieombudsmannen vara lika uppen¬
bart att Johansson icke avsiktligt underlåtit inställa sig och att han sålunda
icke kunnat åläggas bestraffning för underlåtelsen. Johansson hade erhållit
två olika tidsuppgifter för inställelsen, den ena genom kungörelsen, den andra
24
genom beställningssedeln. Han hade icke utan vidare kunnat utgå ifrån att
kungörelsens uppgift varit den riktiga. Lämpligt hade varit att han gjort en
förfrågan på rullföringsexpeditionen, då han säkerligen erhållit upplysning
om att beställningssedeln varit felaktig. Underlåtenhet att genom en dylik för¬
frågan få den riktiga inställelsedagen fastslagen kunde emellertid icke i och
för sig medföra att Johansson gjort sig skyldig till straffbart undanhållande
genom att icke inställa sig vid regementet enligt kungörelsens föreskrifter.
Överhuvud syntes man icke kunna och höra kräva alltför stor självverksam¬
het från allmänhetens sida för undanröjande av ovisshet och tvekan som
myndigheterna själva framkallat genom felaktiga åtgärder. I detta fall hade
Johansson erhållit ett inställelsemeddelande vars uppgift om inställelsedatum
varit otvetydig. Detta meddelande hade kommit från den myndighet som
han vetat hade att handlägga inkallelseärenden. Ingenting i meddelandet —
frånsett den bristande överensstämmelsen med kungörelsen — hade tytt på att
det varit felaktigt. I stor utsträckning betraktade de värnpliktiga dylika bil¬
jettbeställningar såsom order, vilket militieombudsmannen erhållit bekräftelse
på vid förfrågan hos rullföringsbefälhavare. Detta syntes även vara naturligt,
då ju rekvisitionen angåve en bestämd dag för avresan. Den värnpliktige
kunde ju icke förutsättas veta vilka förhållanden som föranlett myndigheten
att föreskriva annan inställelsedag än den i den allmänna kungörelsen angiv¬
na. Han borde vara från ansvar fredad om han ställde sig en sådan anma¬
ning till efterrättelse. — Med hänsyn till vikten av att dylika bestraffnings-
beslut icke vunne efterföljd och då Johansson otvivelaktigt lidit skada ge¬
nom beslutet ansåge militieombudsmannen sig icke kunna underlåta att lag¬
ligen beivra det felaktiga bestraffningsbeslutet, för vilket Bildt och Fogelklou
båda vore ansvariga. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt ämbe¬
tet att vid krigshovrätten ställa Bildt och Fogelklou under tilltal därför samt
därvid yrka ansvar å dem jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Johansson
borde genom ämbetets försorg underrättas örn åtalet så att han bleve i till¬
fälle att mot Bildt och Fogelklou föra den skadeståndstalan för vilken han
kunde anse sig hava fog.
❖ ❖
Till fullgörande av detta uppdrag ställde överkrigsfiskalsämbetet Bildt och
Fogelklou under åtal i krigshovrätten under yrkande att de måtte dömas till
ansvar för vad militieombudsmannen lagt dem till last, Bildt enligt 130 §
strafflagen för krigsmakten och Fogelklou enligt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen. Ämbetet överlämnade därjämte en till krigshovrätten ställd
skrift, däri Johansson yrkade åläggande för Bildt och Fogelklou att till ho¬
nom utgiva skadestånd.
25
Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 5 mars 1940 och yttrade
därvid:
Krigshovrätten funne väl att Johansson, vilken måste antagas hava blivit
vilseledd beträffande inställelsedagen genom den felaktiga datumanteck¬
ningen å biljettbeställningen, följaktligen icke bort åläggas straff för sin
underlåtenhet att komma tillstädes den 14 april 1939, men enär med hänsyn
till omständigheterna i målet den vidtagna bestraffningsåtgärden skäligen
icke kunde anses innefatta tjänstefel av beskaffenhet att böra föranleda
ansvar, lämnade krigshovrätten de mot Bildt och Fogelklou framställda an¬
svars- och ersättningsyrkandena utan bifall.
över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen den 18 mars
1940 underdåniga besvär och anförde därvid:
Saksammanhanget i målet vore i huvudsak ostridigt. Johansson, som ge¬
nom kungörelse inkallats till första tjänstgöring vid Hallands regemente i
Halmstad den 14 april 1939, hade från rullföringsbefälhavaren erhållit en
beställning å inryckningsresa med järnväg jämte vidsittande militärbiljett,
därå resdagen felaktigt angivits till den 28 april 1939. För den försummelse i
tjänsten som rullföringsbefälhavaren låtit komma sig till last genom att
utsätta felaktigt datum i biljettrekvisitionen hade denne sedermera av rege¬
mentschefen meddelats tillrättavisning. Johansson hade underlåtit att inställa
sig vid regementet den 14 april, hade med anledning härav efterspanats samt
hade inställt sig vid regementet den 27 april 1939. Sedan förhör hållits med
Johansson i anledning av hans uteblivande, därvid Johansson uppgivit, att
han antagit att den å militärbiljetten angivna inryckningsdagen varit den
rätta och därför icke inställt sig den 14 april, hade Bildt genom ett den 29 i
samma månad meddelat, av Fogelklou kontrasignera! beslut, under åbe¬
ropande av 50 och 53 §§ strafflagen för krigsmakten, ålagt Johansson disci¬
plinstraff av vaktarrest i fem dagar för rymning. Detta straff hade Johans¬
son därefter undergått och straffbeslutet hade ej blivit överklagat. — Bildt
och Fogelklou hade icke kunnat förmås att erkänna, att de förfarit felaktigt,
Bildt genom att ålägga Johansson bestraffning samt Fogelklou genom att
kontrasignera bestraffningsbeslutet. Sedan krigshovrätten nu förklarat, att
Johansson icke bort åläggas straff för sin underlåtenhet att komma tillstä¬
des den 14 april 1939, ansåge militieombudsmannen det icke erforderligt att
närmare bemöta Bildts och Fogelklous invändningar i denna del. Nu hade
emellertid krigshovrätten därjämte uttalat, att den felaktiga bestraffnings¬
åtgärden med hänsyn till omständigheterna i målet skäligen icke kunde an¬
ses innefatta tjänstefel av beskaffenhet att föranleda ansvar. Krigshovrätten
hade förty lämnat den mot Bildt och Fogelklou förda talan utan bifall.
Vilka de av krigshovrätten åberopade omständigheterna varit, som föranlett
detta bedömande av det begångna felet, hade krigshovrätten icke angivit.
Processmaterialet i målet mot Johansson hade varit varken stort eller svår¬
överskådligt, erforderlig utredning hade förefunnits på de punkter, där så¬
26
dan varit av nöden, och den till avgörande föreliggande rättsfrågan hade
varit enkel. Att Johansson under dessa omständigheter likväl felaktigt ålagts
bestraffning ansåge militieombudsmannen innebära ett så grovt åsidosät¬
tande av den tilltalades berättigade anspråk på rättsskydd, att de för fel¬
aktigheten ansvariga icke borde undgå ansvar därför. Ansvaret syntes icke
kunna uteslutas därav, att felet blivit begånget under utövande av dömande
eller därmed likställd verksamhet; att det, såsom Fogelklou synts vilja göra
gällande i krigshovrätten, skulle inskränka sig till en felaktig tolkning av
något lagrum kunde militieombudsmannen icke inse. — Bestraffningsbeslut
sådana som det mot Johansson meddelade vore för rättskänslan stötande.
De vore det i särskilt hög grad i tider, då stora uppoffringar krävdes och
även villigt gjordes av det för det gemensamma försvaret inkallade värn¬
pliktiga. Det vore av denna anledning, som militieombudsmannen icke an¬
sett sig kunna låta bero vid krigshovrättens frikännande utslag.
Kungl. Maj:t meddelade utslag på besvären den 21 maj 1940 och anförde
därvid:
Kungl. Maj:t funne väl, att den felaktiga datumanteckningen å biljett¬
beställningen varit ägnad att missleda Johansson i fråga örn den rätta in¬
ställelsedagen samt att med hänsyn härtill Johanssons underlåtenhet att in¬
ställa sig till tjänstgöring den 14 april 1939 skäligen icke bort medföra straff,
men enär den vidtagna bestraffningsåtgärden icke kunde anses innefatta
tjänstefel av beskaffenhet att föranleda ansvar, prövade Kungl. Majit lag¬
ligt fastställa det slut krigshovrättens utslag innehölle såvitt vore i fråga.
I målets avgörande i högsta domstolen deltogo justitierådet Alexanderson,
generallöjtnanten Åkerman, justitieråden Geijer, Bellinder, Ericsson och Nissen
samt konteramiralen Lindsström. Utslaget avfattades i enlighet med ett av
justitierådet Nissen avgivet yttrande. Justitierådet Geijer, med vilken justitie¬
rådet Alexanderson var ense, anförde:
»Jag finner den åtalade bestraffningsåtgärden, för vilken Fogelklou är
jämte Bildt ansvarig, innebära oförstånd i tjänsteutövning av beskaffenhet
att icke kunna undgå straffansvar och prövar förty lagligt att, med ändring
av krigshovrättens utslag i vad det överklagats, döma Bildt att jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning
en dag samt Fogelklou att jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen utgiva tio dags¬
böter å 20 kronor till kronan.»
27
3 och 4. Värnpliktig, som skolat inkallas genom personlig order, Ilar icke
erhållit del av ordern. Han har likväl blivit efterspanad och, sedan han
genom polisens försorg införpassats till sitt regemente, dömd för olovligt
undanhållande. Åtal mot rullföringsbefälhavare!! som, oaktat ordern ej
blivit delgiven, dels till regementet insänt avlämningshandlingarna, dels
vidarebefordrat av regementschefen utfärdad efterspaningssedel rörande
den värnpliktige, ävensom mot regementschefen, som ålagt straffet, och
mot auditör, som kontrasignerat bestraffningsbeslutet.
Vid en den 7 juni 1939 förrättad inspektion av Jönköpings-Kalmar rege¬
mente antecknades beträffande förhörsprotokollen i disciplinmål, att värn¬
pliktige nr 162 22/37 Helge Ejnar Persson genom beslut den 4 maj 1938,
undertecknat av dåvarande regementschefen generalmajoren på arméns re¬
servstat H. F. Falk och kontrasignerat av auditören H. Månsson, jämlikt 50
och 53 §§ strafflagen för krigsmakten för olovligt undanhållande dömts till
fem dagars vaktarrest, ehuru det blivit i målet upplyst att utfärdad inkallelse¬
order icke kommit Persson till handa.
I anledning härav verkställdes utredning, varvid Falk och Månsson även¬
som befälhavaren för Vimmerby rullföringsområde nr 22 majoren Bertil
Karling efter anmodan inkommo med yttranden. Utredningen i ärendet ut¬
visade följande:
Persson som var född den 30 augusti 1915 hade icke blivit inskriven vid
de år 1935 och 1936 hållna inskrivningsförrättningarna. Detta hade tydligen
berott därpå, att han icke blivit upptagen i de av vederbörande mantalsskriv-
ningsförrättare och pastorsämbete upprättade inskrivningslistorna. Vid 1937
års inskrivningsförrättning hade Persson ej heller funnits upptagen i hand¬
lingarna men hade dock blivit inskriven sedan kronobetjäningen gjort in-
skrivningsnämnden uppmärksam på att Persson varit närvarande och antag¬
ligen inskrivningsskyldig. Persson hade uttagits till linjetjänst och tilldelats
infanteriet.
Den värnpliktskategori som Persson tillhört — infanteriet tilldelad som¬
margrupp av 1937 års klass — hade haft att fullgöra första tjänstgöring
sommaren 1938 med inryckning den 22 april 1938. Inkallelse till denna
tjänstgöring hade inom rullföringsområdet skett allenast genom personliga
order. I ärendet var ostridigt, att dylik order beträffande Persson i mitten av
mars 1938 i rekommenderad försändelse avsänts under Perssons adress i
hemorten (Kristdala), att försändelsen återkommit såsom obeställbar, att
vidare åtgärd för Perssons inkallande icke vidtagits samt att Persson under¬
låtit att inställa sig den 22 april 1938.
Av de avlämningshandlingar för Persson som Karling tillställt regementet
hade tydligen icke framgått, alt Persson icke anträffats med inkallelseorder.
På grund härav hade Falk upprättat efterspaningssedel beträffande Persson
samt översänt den till Karling för att den efter vederbörlig granskning skulle
28
befordras till verkställighet. Karling hade därefter deli 28 april 1938 över¬
lämnat efterspaningssedeln till polismyndigheten. I sitt till militieombuds-
mannen avgivna yttrande hade Karling medgivit, att han härigenom gjort
sig skyldig till tjänstefel.
Genom polismyndighetens försorg blev Persson den 2 maj 1938 inställd
vid regementet. Vid förhör med Persson följande dag uppgav denne, att han
vid den tid, då inkallelseordern utsändes, ej vistats i Kristdala utan tillfälligt
uppehållit sig i Oskarshamn, att avi om försändelsen den 30 eller 31 mars
1938 skickats från Kristdala till Oskarshamn, att Persson med anledning
därav begivit sig till Kristdala för att avhämta försändelsen, vilken emellertid
då redan returnerats, samt att Persson därefter skrivit till rullföringsexpe-
ditionen med anhållan örn orderns översändande under rätt adress. Enligt
ett av Månsson å förhörsprotokollet tecknat yttrande, dagtecknat den 3 maj
1938, hade Månsson vid telefonsamtal med rullföringsbefälhavaren erhållit
upplysning, att inkallelseordern till Persson expedierats den 22 mars 1938
men återkommit såsom obeställbar ävensom att befälhavaren för rullförings-
området icke kunde erinra sig hava mottagit någon skrivelse från Persson.
I övrigt var yttrandet av följande lydelse: »Vid detta förhållande och då
Persson erkänt sig hava emottagit avis å inkallelseordern men han det oaktat
icke gjort sig underrättad om tiden, då han haft skyldighet att inställa sig,
så anser jag Persson icke kunna undgå ansvar för förfallolöst uteblivande
och föreslår, att Persson jämlikt 50 § strafflagen för krigsmakten ålägges
att för olovligt undanhållande, som jämlikt 53 § samma lag skall anses som
rymning, undergå vaktarrest i förslagsvis fem dagar».
Genom ovannämnda beslut den 4 maj 1938 ålades därefter Persson vakt¬
arrest i fem dagar, vilket straff verkställts den 4—9 maj 1938.
I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 19 juni 1940 anförde militieom-
budsmannen, efter en redogörelse för vad utredningen sålunda givit vid
handen, följande:
Av utredningen finge anses framgå, att anmärkningsvärda fel begåtts vid
behandlingen av ifrågavarande fall.
Inkallelse till första tjänstgöringen för den kategori som Persson tillhört
hade skett allenast genom personlig order. I egenskap av rullföringsbefälhavare
hade Karling avsänt inkallelseorder till Persson i rekommenderad försändelse
under Perssons adress i hemorten. Sedan denna försändelse återkommit
såsom obeställbar hade ordern bort tillställas Persson genom polisbetjäningens
försorg. Så hade emellertid icke skett, och Persson kunde således icke anses
hava blivit inkallad till tjänstgöring. Vid sådant förhållande hade Karling
icke bort översända avlämningshandlingar för Persson till Jönköpings-Kalmar
regemente, där tjänstgöringen skolat fullgöras. Karlings oriktiga förfarande
i denna del finge anses hava förorsakat, att regementschefen utfärdat efter-
spaningssedel beträffande Persson.
29
Sedan efterspaningssedeln inkommit till Karling hade det jämlikt § 2 hämt-
ningskungörelsen ålegat denne att, innan han befordrade den till polismyn¬
digheten, verkställa erforderlig granskning. Karling hade emellertid befordrat
efterspaningssedeln till verkställighet, ehuru Persson icke mottagit någon
inkallelseorder. Härigenom finge Karling anses hava gjort sig skyldig till
tjänstefel. Hans uppgift att felet skett av förbiseende syntes böra godtagas.
Försummelsen hade lett till att Persson av polismyndigheten blivit inställd
vid regementet.
Vad därefter anginge bestraffningsbeslutet syntes detta icke böra betraktas
såsom en följd av Karlings försummelser. Före beslutets meddelande hade
Månsson nämligen erhållit kännedom därom, att inställelseorder icke kommit
Persson till handa. Månsson hade dock ansett, att Persson icke kunde undgå
ansvar för olovligt undanhållande. Detta sitt omdöme hade Månsson grundat
på den omständigheten att Persson, som ägt vetskap örn att inkallelseorder
utfärdats, bort förskaffa sig kännedom om dagen för inställelsen.
I sitt till militieombudsmannen avgivna yttrande hade Månsson vidhållit
denna sin ståndpunkt, varvid Månsson bland annat gjort gällande, att det
förhållandet att Persson mottagit en avi, som han vetat gällde inkallelse, vore
fullt likvärdigt med att han mottagit själva försändelsen. I varje fall borde,
enligt Månssons uppfattning, straffrihet icke inträda i sådana fall, där om¬
ständigheterna tydligt gåve vid handen, att den värnpliktige själv i avsikt
att undandraga sig fullgörandet av värnplikten arrangerat det så, att han
icke skulle kunna anträffas med den personliga inkallelseordern. Månsson
hade vidare anfört, att han icke kunnat få annan uppfattning, än att Perssons
uteblivande berott på en bestämd avsikt att så länge som möjligt undandraga
sig krigstjänsten, varför Månsson tillrått regementschefen att ålägga Persson
bestraffning för rymningsbrott. Till stöd härför åberopade Månsson att
Persson enligt anteckningar å värnpliktskortet utan laga förfall uteblivit vid
inskrivningsförrättningarna 1935 och 1936. Månsson framhölle vidare att
det varit en enkel sak för Persson att per telefon sätta sig i förbindelse med
rullföringsbefälhavaren och erhålla besked om inryckningsdagen samt att
Perssons uppgift att han skrivit till rullföringsexpeditionen icke blivit i någon
mån styrkt.
Månssons antagande att Persson avsiktligen sökt undandraga sig sin tjänst¬
göringsskyldighet vunne icke stöd av vad som blivit i ärendet utrett. Vad
särskilt beträffade den uteblivna inskrivningen åren 1935 och 1936 finge det
anses klarlagt, att det berott på förhållanden som icke kunde läggas Persson
till last. I detta sammanhang borde det anmärkas, alt de anteckningar i detta
avseende som återfunnes å det vid förhörsprotokollet fogade utdraget av värn¬
pliktskortet syntes vara missvisande. Därest Månsson ansett det för målets
avgörande vara av betydelse, huruvida Persson avsiktligen underlåtit att
inställa sig, hade Månsson, särskilt med hänsyn till de av Persson lämnade
uppgifterna, hort föranstalta örn erforderlig utredning i denna del. Månsson
hade emellertid i sitt skriftliga yttrande den 3 maj 1938 icke stött sig på
något dylikt antagande.
30
I ärendet hade Månsson gjort gällande att Persson med hänsyn till om¬
ständigheterna borde anses hava blivit inkallad redan genom mottagandet av
en avi örn postförsändelsen samt att det ålegat Persson att taga reda på in¬
ställelsedagen. Denna åsikt syntes stå i strid med innehållet i hithörande
författningar. Personlig order om tjänstgöring skulle, då värnpliktigs post¬
adress icke vore känd eller då till värnpliktig översänd försändelse åter-
komme såsom obeställbar, tillställas den värnpliktige genom krono- el¬
ler polisbetjäningens försorg (§§ 74 och 98 inskrivningsförordningen).
Avlämningshandlingar skulle översändas allenast beträffande värnpliktiga
som inkallats, och enligt 48 § strafflagen för krigsmakten skulle den, som
underläte att inställa sig då det på grund av inkallelse ålåge honom, straffas
för rymning. För tillämpningen av dessa bestämmelser måste det förutsät¬
tas, att inkallelse skett på föreskrivet sätt. Att tolkningsvis utsträcka till¬
lämpligheten på det sätt Månsson velat göra, torde icke vara tillåtet. Det
syntes icke böra komma i fråga att vid straffansvar ålägga de värnpliktiga
en skyldighet att söka förebygga olägenheterna av befattningsshavares för¬
summelser.
Då Persson icke blivit på föreskrivet sätt inkallad kunde han ej genom
sin underlåtenhet att inställa sig anses hava gjort sig skyldig till olovligt un¬
danhållande. Falk och Månsson, som vore ansvariga för beslutet den 4 maj
1938, finge anses hava genom sin åtgärd att fälla Persson till ansvar visat
oförstånd i tjänsten.
De tjänstefel till vilka Karling, Falk och Månsson i ovan nämnda hänse¬
enden gjort sig skyldiga vore av den beskaffenhet, att militieombudsmannen
icke kunde underlåta att lagligen beivra desamma. Då åtalet mot Falk och
Månsson rörde fel eller försummelse vid disciplinmåls handläggning borde
målet mot dem jämlikt 46 § 2:o) lagen örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes anhängiggöras vid krigshovrätten.
Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att
anhängiggöra och utföra åtal vid vederbörlig krigsrätt mot Karling samt vid
krigshovrätten mot Falk och Månsson för vad de enligt det ovan anförda
låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å dem jämlikt lag och sa¬
kens beskaffenhet. Då Karling genom sin försummelse vållat den obefogade
införpassningsåtgärden, varigenom Persson åsamkats obehag, samt Falk och
Månsson genom bestraffningsbeslutet förorsakat att Persson måst undergå
straff för gärning som icke varit att anse som brottslig, för vilket obehag och
lidande Persson borde givas tillfälle att kräva gottgörelse, borde ämbetet be¬
reda Persson tillfälle att framställa de ersättningsyrkanden vartill skäl kun¬
de förefinnas. Statsverket borde jämväl beredas tillfälle att av Karling er¬
hålla gottgörelse för den kostnad som föranletts av Perssons obehöriga in¬
förpassning.
H: *
*
31
Till fullgörande av det sålunda erhållna uppdraget lät överkrigsfiskals-
ämbetet ställa Karling under tilltal vid fältkrigsrätten vid Jönköpings-Kal-
mar regementes depå under yrkande om ansvar å honom jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för vad han enligt militieombudsmannens skri¬
velse låtit komma sig till last. Mot Karling framställdes dessutom yrkande
att han måtte förpliktas att till kronan utgiva ersättning med 39 kronor 40
öre, utgörande kostnaderna för Perssons införpassande till regementet. Pers¬
son, som inställde sig vid fältkrigsrätten, förde icke någon talan mot Kar¬
ling.
Karling anförde vid krigsrätten bl. a. följande:
Militieombudsmannen hade i sin åtalsinstruktion framhållit att Karling,
sedan inkallelseordern återkommit såsom obeställbar, icke bort översända
avlämningshandlingar för Persson till regementet och att Karling härigenom
förfarit oriktigt. Denna militieombudsmannens förklaring vore enligt Kar-
lings tolkning kategorisk och skulle således gälla såväl då inkallelseordern
författningsenligt utfärdats en månad i förväg som då den utfärdats med
kortare frist. Ofta vore emellertid inkallelsetiden kort, ibland endast några
dagar. Enligt inskrivningsförordningen tillkomme det rullföringsbefälhava-
ren att »i god tid» insända avlämningshandlingarna till befälhavaren för
det truppförband där tjänstgöringen skulle fullgöras. Härav framginge en¬
ligt Karlings förmenande att rullföringsbefälhavaren icke alltid kunde eller
finge avvakta mottagningsbevisets återkomst innan avlämningshandlingarna
överlämnades. Det vöre praxis att vid större inkallelser rullföringsbefäl¬
havaren finge från regementet mottaga skrivelser, däri viss dag vore utsatt
då avlämningshandlingar för samtliga värnpliktiga som varit inrycknings-
skgldiga senast skulle insändas. Karling ansåge därför att han i nu föreva¬
rande fall haft att insända avlämningshandlingar för Persson samt att han,
då efterspaningssedeln återkommit, skolat stoppa densamma enär Persson
ej varit behörigen inkallad. Genom ett oförklarligt förbiseende hade Kar¬
ling icke gjort detta och han medgåve att han därigenom gjort sig skyldig
till tjänstefel.
Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 8 augusti 1940 och anförde
därvid:
Genom Karlings eget erkännande samt vad i övrigt i målet förekommit
funne fältkrigsrätten det utrett, att Karling i egenskap av befälhavare för
Vimmerby rullföringsoinråde nr 22 till Persson, som haft att fullgöra första
tjänstgöring med inryckning till regementet den 22 april 1938, i rekom¬
menderad försändelse avsänt personlig order att fullgöra nämnda tjänstgö¬
ring, att försändelsen återkommit såsom obeställbar, att Karling till rege¬
mentschefen översänt avlämningshandlingar för Persson, att regementsche¬
fen på grund härav utfärdat efterspaningssedel beträffande Persson, samt
att Karling genom att sedermera befordra efterspaningssedeln till verkstäl¬
lighet utan att verkställa erforderlig granskning av densamma föranlett
att Persson genom kronobetjäningens försorg den 2 maj 1938 införpassats
32
till regementet. På grund härav och då Karling genom vad han sålunda
låtit komma sig till last visat oskicklighet i tjänsten, prövade fältkrigsrät¬
ten rättvist, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, döma Karling att
undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar. Fältkrigsrät¬
ten förpliktade vidare Karling att gälda av allmänna medel förskjutna kost¬
nader för Perssons införpassning till regementet med 39 kronor 40 öre.
Fältkrigsrättens utslag vann laga kraft.
Till fullgörande av uppdraget i övrigt ställde överkrigsfiskalsämbetet
Falk och Månsson under åtal vid krigshovrätten under yrkande att de måtte
för vad militieombudsmannen lagt dem till last dömas till ansvar, Falk
enligt 130 § strafflagen för krigsmakten samt Månsson enligt 25 kap. 17 §
allmänna strafflagen.
Målet mot Falk och Månsson är beroende på krigshovrättens prövning.
5. Obehörigt tillsägande av förvarsarrest.
Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 7 juli 1939 förrättad
inspektion av Jönköpings-Kalmar regemente antecknades vid granskning av
förhörsprotokollen i disciplinmål bl. a. följande:
Den 27 september 1938 hade hållits förhör med värnpliktiga nr 254 21/36
Ekström, nr 147 21/36 Palmkvist, nr 441 21/37 Viktor, nr 256 21/36 Johans¬
son, nr 435 21/37 Lundell, nr 148 21/37 Johansson, nr 482 36/35 Larsson, nr
202 42/36 Allard, nr 365 22/35 Svensson och nr 299 20/36 Ehn. Av en vid för¬
hörsprotokollet fogad den 26 i samma månad dagtecknad rapport av daglöjt¬
nanten, löjtnanten Nils Dandenell framgick att Dandenell sistnämnda dag efter
tystnad påträffat de förstnämnda sex värnpliktiga spelande kort samt de andra
fyra i ett logement, där ljuset icke varit släckt. I rapporten hade Dandenell
anmält att han »efter samråd med kompanichefen» tillsagt samtliga uppräk¬
nade värnpliktiga förvarsarrest »för att ordningen skulle upprätthållas i fort¬
sättningen».
Det anmärktes vid inspektionen att utredningen i målet icke syntes giva vid
handen, att sådana omständigheter förelegat att Dandenell varit berättigad att
tillsäga ifrågavarande värnpliktiga förvarsarrest.
Med anledning härav inkommo förutvarande regementschefen, generalmajo¬
ren på arméns reservstat H. F. Falk, samt kaptenen F. P. K. Steckzelius och
löjtnanten Dandenell den 26 september 1939 med infordrade yttranden.
Dandenell anförde därvid:
Han hänvisade till tjänstgöringsreglementet för armén beträffande befäl¬
havares plikt att anmäla begångna fel samt till föreskriften i regementsin-
struktionen som stadgade, att daglöjtnanten inom en timme efter tystnadssig-
33
nalén skulle verkställa visitation inom kasern för att tillse ordning och anbe¬
falld ljussläckning, stängning av manskapsmässar, av grindar och ytterdörrar.
Då Dandenell vid visitationen den 26 september 1938 sett två man i ett loge¬
ment på 7. kompaniet sitta i fönstret och spela kort, hade Dandenell gått upp
till kompaniet för att söka reda på kompanidagunderofficeren. Dandenell hade
omedelbart fått reda på att denne visiterat kompaniet 15 minuter efter tyst-
nadssignalen. Det hade då ej varit någon anmärkning. Samtidigt hade Dande¬
nell fått veta att kompanichefen, kaptenen Steckzelius, befunnit sig på kom¬
paniexpeditionen. Dandenell hade då för kompanichefen anmält, att det lyste
i ett logement och att Dandenell sett två värnpliktiga i färd med att spela kort.
Steckzelius och Dandenell hade tillsammans gått till logementet. Först hade
de funnit sex värnpliktiga, påklädda, spelande kort, samt, sedan de förhört
dessa, fyra andra i ett bredvidliggande logement, påklädda sittande runt ett
bord och prata. Dandenells uppfattning hade varit den, att enbart en tillsägelse
till de felande att gå och lägga sig ej skulle hava haft önskat resultat nämli¬
gen ordning och tystnad i logementet. Denna uppfattning hade Dandenell
grundat dels på att de felande visat sig ohörsamma mot givna bestämmelser,
då de trott sig veta att kompanidagunderofficeren verkställt sin visitation, dels
på en tioårig erfarenhet att värnpliktiga i allmänhet gärna översåge med givna
instruktioner och bestämmelser sista natten i kasern, ehuru de strängt taget
borde vara mest fullärda vid slutet av utbildningen och då bäst borde förstå
vikten av att lyda givna befallningar och föreskrifter. Av Steckzelius hade Dan¬
denell delvis styrkts i denna sin uppfattning, då Dandenell av honom fått veta
att en av de kortspelande värnpliktiga vid upprepade tidigare tillfällen fått
tillsägelse av Steckzelius att bättra sitt uppträdande. Då de värnpliktiga ge¬
nom sitt uppträdande visat att de icke respekterade givna bestämmelser, hade
Dandenell såsom högst sannolikt antagit, att de skulle vara ohörsamma även
efter kompanichefens ingripande och att det ej skulle bliva lugnt under fort¬
sättningen av natten. Dandenell hade därför föreslagit Steckzelius att de värn¬
pliktiga skulle tillsägas förvarsarrest. Steckzelius hade då i kompanikorridoren
till de där församlade tio värnpliktiga givit följande order: »Ni hava allihop
förbrutit er mot ordningsföreskrifterna på kompaniet. Jag kan icke lita på att
ni i fortsättningen i natt skola åtlyda dem. Ni följa nu med daglöjtnanten, som
kommer att sätta er i arresten, där ni får invänta ert straff.» I rapportkon-
ceptboken i vaktlokalen hade av vaktchef en antecknats: »På order av dag¬
löjtnanten insättes i förvarsarrest o. s. v.» På grund härav hade Dandenell
följande dag till regementschefen avlämnat rapport i saken. Genom att rege¬
mentschefen dömt de värnpliktiga till två resp. tre dagars vaktarrest hade det
visat sig att de värnpliktiga gjort sig skyldiga till straffbar handling, vilket
styrkte Dandenell i hans uppfattning att han handlat riktigt.
Steckzelius anförde i sitt yttrande att han icke längre kunde erinra sig de¬
taljerna kring ifrågavarande händelse eftersom så lång tid förflutit sedan den
timål men att han dock mindes, att arresteringen skett mot hans vilja men
med hans vetskap.
3— i0886i. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.
34
Falks yttrande var av följande innehåll:
Ehuru i det närmaste ett år förflutit efter den till föremål för anmärkning
vidtagna åtgärden från Dandenell sida erinrade Falk sig tämligen väl de när¬
mare omständigheterna vid ifrågavarande tillfälle. Den 27 september 1938
hade — enligt gällande generalorder — hela den under repetitionsövningarna
vid regementet inneliggande styrkan skolat utrycka. Regementet hade föregå¬
ende dag, som varit en måndag, klockan 8 av Falk avtackats, och därefter
hade denna dag varit helt ägnad åt avrustning och inlämning m. m. i samband
med den förestående utryckningen, som för vissa kontingenter skulle taga sin
början redan tidigt påföljande dag. Då Falk vid ankomsten till kasernen den
27 september på morgonen erhållit rapport om den av Dandenell föregående
kväll vidtagna åtgärden att tillsäga ett antal värnpliktiga vid 7. kompaniet
förvarsarrest hade Falk kommit till den uppfattningen, att denna åtgärd vis¬
serligen under normala förhållanden kunnat betecknas såsom större våld än
nöden krävde, men att densamma med hänsyn till i detta fall rådande speciella
förhållanden —■ förestående utryckning och därmed förbunden, traditions¬
enligt av de utryckande något i förväg diskonterad »frihetskänsla» — ej
varit av den art, att den bort föranleda någon Falks bestraffningsåtgärd gent¬
emot Dandenell, allrahelst som ifrågavarande åtgärd enligt den till Falk in¬
komna rapporten vidtagits »i samråd» med vederbörande kompanichef. Huru¬
vida Falk delgivit Dandenell och Steckzelius denna sin uppfattning kunde
Falk ej nu med bestämdhet göra gällande, ehuru Falk trodde sig komma
ihåg att så varit fallet. Däremot stöde fullt klart för Falks minne, hurusom
han —• för att undvika onödigt långt kvarhållande av de ifrågavarande värn¬
pliktiga för avtjänande av dem ålagda arreststraff — omedelbart gått i för¬
fattning örn vederbörligt förhörsprotokolls översändande till auditören för
yttrande. Trots den brådska och det jäkt, som alltid rådde under en utryck-
ningsdag efter ett regementsmöte av den omfattning, som här vore fallet, hade
även Falks beslut angående bestraffningsåtgärder för ifrågavarande värn¬
pliktiga kunnat fattas så tidigt på dagen, att de ålagda arreststraffen kunnat
taga sin början redan samma dag klockan 18, vid vilket klockslag vid rege¬
mentet ålagda arreststraff under Falks chefstid brukat påbörjas. Genom till¬
sägandet av förvarsarrest hade ingen som helst försening uppstått i fråga
örn verkställandet av de arreststraff, som sagda värnpliktiga under alla för¬
hållanden — alltså även örn de ej tillsagts förvarsarrest — skulle hava ålagts
jämlikt 79 § strafflagen för krigsmakten. Efter att nu — inemot ett år efter
händelsen — hava rekapitulerat det passerade, kunde Falk ej finna annat
än att Dandenells sätt att -— under förevarande omständigheter — handlägga
detta ärende måste anses fullt försvarbart. Sedan Falk därjämte blivit satt i
tillfälle att taga del av Steckzelius i ärendet avgivna yttrande, kunde Falk
emellertid ej underlåta att starkt ifrågasätta förmågan att hävda sin befäls-
rätt hos den kompanichef, som utan vidare kunde finna sig i, att vissa av
hans underlydande arresterades inom hans eget kompanis lokaler »mot hans
vilja, men med hans vetskap».
35
Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombuds-
mannen i skrivelse den 9 oktober 1939 till överkrigsfiskalsämbetet följande:
Örn tillsägande av förvarsarrest stadgades i lagen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes 96—99 §§.
Enligt 96 §, om vars tillämpning i förevarande fall varit fråga, vore förman
berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gjorde sig skyldig till fel,
varigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten äventyrades, och
det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande funnes nödigt, till¬
säga den felande förvarsarrest. Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ord¬
ningens upprätthållande funnes nödigt, tillkomme enligt lagrummet ock för¬
man i avseende å underlydande, som utom tjänsten störde allmän ordning
eller ordningen inom krigsmakten. Enahanda rätt tillkomme även annan över¬
ordnad än förman i avseende å underordnad, såvida den överordnade vore
av officers eller underofficers grad. Slutligen stadgades att tillsägelse av för¬
varsarrest, varom i paragrafen förmäldes, allenast vore ett förständigande
att i arrest avbida vad den, som över den felaktige ägde bestraffningsrätt i
disciplinmål, ville i laga ordning besluta.
Stadgandena i 96 § vore, med undantag för bestämmelserna om rätten för
annan överordnad än förman att tillsäga förvarsarrest, hämtade ur det av 1901
års krigslagstiftningssakkunniga framlagda förslaget till rättegångslag, 100 §;
Rörande detta lagrum hade de sakkunniga i sitt den 3 april 1905 avgivna
betänkande (sid. 395 f.) anfört följande:
»Denna § motsvarar 1 och 2 mom. i 19 § av nu gällande disciplinstadga.
Såsom redan i det föregående framhållits, har kommittén, då de i nämnda
moment förekommande bestämmelser angående arrest enligt kommitténs för¬
slag överflyttats till lagen angående krigsdomstolar m. m. och därstädes
sammanförts med reglerna angående häktning, ansett särskilt angeläget att
betona skillnaden mellan dylik arrest, å ena sidan, samt häktning, å andra
sidan. Medan häktning alltid sammanhänger med angivelse eller åtal för
brott av viss svårare beskaffenhet, innefattar tillsägelse av sådan arrest,
varom i denna § förmäles — förvarsarrest, såsom kommittén till åtskillnad
jämväl från annan arrest, som ju utgör ett straff, föreslagit, att den skulle
benämnas — allenast ett förständigande för någon, som gjort sig skyldig
till felaktighet av viss angiven beskaffenhet, att i arrest avbida vad den, som
över den felaktige äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning
besluta. Denna definition å dylik arrest, vilken återfinnes i Tjänstgörings-
reglementet för armén, har ordagrant överflyttats till förevarande §.
För att härefter övergå till de fall, då tillsägelse av dylik arrest bör få
ifrågakomma, stadgas härom i nuvarande lag, att för fel och försummelser,
som begås i tjänsten eller under tjänstgöring, förman äger, där så finnes nö¬
digt, tillsäga arrest åt underlydande, samt att enahanda rätt tillkommer utom
tjänsten förman i avseende på underlydande, då denne förgått sig, och hans
arresterande finnes nödigt för upprätthållande av allmän ordning, ordningen
inom krigsmakten eller dess anseende. Kommittén vill i sammanhang här¬
med erinra, att de kursiverade orden införts genom nuvarande disciplin-
stadga av den 16 juni 1899, men icke förekommo i därförut gällande stadga
av den 7 oktober 1881.
Fasthåller man noga den synpunkten, alt tillsägelse av sådan arrest, som
här avses, icke innefattar något straff för (Ion begångna förseelsen, utan en¬
36
dast ett förständigande att i arrest avbida beslut angående blivande bestraff¬
ning, synes därav ock framgå, att sådan arrest endast bör få användas, när
det till förekommande av andra förseelser vare sig av den felaktige själv
eller av andra eller till förebyggande av skada i ena eller andra avseendet
befinnes nödigt. Betraktar man saken ur denna synpunkt, framstå de nu i
ämnet gällande bestämmelserna — även med det 1899 gjorda tillägget —
såsom otvivelaktigt alltför obestämt avfattade och lätt ägnade att kunna i
tillämpningen missbrukas. Att sådant missbruk förekommit torde ock få an¬
ses obestridligt. Kommittén har därför föreslagit, att förmans rätt att, då
underlydande under tjänstgöring gör sig skyldig till fel, tillsäga den felande
förvarsarrest, skulle begränsas till det fall, att felet är sådant, att krigslyd¬
naden eller ordningen inom krigsmakten därigenom äventyras, och det för
krigslydnadens eller ordningens upprätthållande finnes nödigt, att den felan¬
de tillsäges arrest. Utom tjänsten synes enahanda rätt böra tillkomma för¬
man i avseende å underlydande, som stör allmän ordning eller ordningen
inom krigsmakten, under förutsättning — liksom i förra fallet — att det för
ordningens upprätthållande finnes nödigt, att den felande tillsäges arrest.»
Under hänvisning till vad de sakkunniga sålunda yttrat anfördes i den av
justitierådet C. A. Svedelius och hovrättsrådet Olof af Geijerstam utgivna
kommentaren till strafflagen för krigsmakten och rättegångslagen m. fl. för¬
fattningar, efter ett påpekande av att den frihetsförlust, som förvarsarresten
i likhet med annan arrest innebure, hade en uteslutande preventiv karaktär,
följande:
»Syftemålet med tillsägandet av dylik arrest är nämligen endast att före¬
komma vissa ur disciplinär synpunkt menliga påföljder, vilka kunde befaras
uppstå, om den felande lämnades på fri fot under tiden mellan förseelsens
begående och straffets åläggande. Närmast har man härvid tänkt på möj¬
ligheten, att den felande i den upprörda sinnesstämning, vari han måhända
befinner sig, skulle göra sig skyldig till någon ytterligare förseelse, eller alt
exemplets smittande makt kunde framkalla förseelser jämväl av andra än
den ursprungligen felande. Men även eljest kunde med avseende å discipli¬
nens upprätthållande skada i ena eller andra avseendet vara att befara, örn
den felande finge å fri fot avbida den bestraffning han genom förseelsen
förskyllt.»
I fråga örn den närmare tolkningen av stadgandet anförde kommentato¬
rerna bl. a. att med uttrycket »fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen
inom krigsmakten äventyras» i främsta rummet avsåges insubordinations-
brotten, såsom vägran eller underlåtenhet att åtlyda förmans under tjäns¬
tens utövning och i vad angår tjänsten givna befallning och dylikt, men i öv¬
rigt varje brott, varigenom ordningen inom krigsmakten kunde anses störd.
I kommentaren framhölles vidare att, såsom framginge av lagtexten, tillsä¬
gandet av förvarsarrest alltid förutsatte en prövning, varigenom den felan¬
des arresterande ur någon av de i paragrafen angivna synpunkterna fram-
stode som behövligt samt att, därest omständigheterna icke vore sådana, att
ytterligare förseelser vare sig av den felande själv eller av andra kunde för¬
väntas eller eljest någon ur disciplinär synpunkt menlig påföljd vore att be¬
fara, om den felande lämnades på fri fot, det icke vore tillåtet att tillsäga
förvarsarrest, även om förseelsen i och för sig vore av svårare beskaffenhet.
37
I förevarande fall hade den förseelse som de ifrågavarande värnpliktiga
låtit komma sig till last bestått däri, att de natten till utryckningsdagen efter
tystnadssignalen befunnit sig påklädda i logementen, somliga spelande kort,
andra pratande med varandra. Denna förseelse vore uppenbarligen icke av
den art att den i och för sig motiverat eller berättigat en tillsägelse av för-
varsarrest. Förhållandet hade givetvis varit ett annat örn Dandenell eller
Steckzelius, sedan de ertappat de felande, beordrat dem att gå till sängs och
iakttaga tystnad, men denna order icke blivit åtlydd. De värnpliktiga hade
då gjort sig skyldiga till ett sådant insubordinationsbrott som kunnat föran¬
leda tillsägande av fÖrvarsarrest. Någon dylik order hade emellertid i detta
fall icke givits. Dandenell hade uttryckligen förklarat, att hans uppfattning
varit den att enbart en tillsägelse till de felande att gå och lägga sig icke
skulle hava medfört önskat resultat nämligen ordning och tystnad i loge¬
mentet, varför han icke brytt sig örn att giva någon dylik order.
Därest den tolkning som Dandenell givit ifrågavarande bestämmelse vore
riktig, skulle varje förseelse även om den vore av bagatellartad beskaffen¬
het kunna föranleda tillsägande av förvarsarrest, blott vederbörande befäl¬
havare ansåge sig kunna förutsätta att den felande icke komme att lyda en
eventuellt given tillsägelse om rättelse. En dylik tolkning kunde icke vara
rimlig.
Militieombudsmannen funne alltså att den ifrågavarande tillsägelsen av
förvarsarrest icke varit lagligen grundad. Med hänsyn till sakens beskaf¬
fenhet ansåge militieombudsmannen det tjänstefel som sålunda begåtts icke
kunna undgå laga beivran. Då ansvaret för arresteringen under förhanden-
varande omständigheter måste anses åvila Steckzelius och Dandenell ge¬
mensamt uppdroge militieombudsmannen åt ämbetet att vid krigshovrätten
anhängiggöra och utföra åtal mot Steckzelius och Dandenell för vad de en¬
ligt det anförda låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å dem jäm¬
likt lag och sakens beskaffenhet.
*
❖
Till fullgörande av detta uppdrag ställde överkrigsfiskalsämbetet Steck¬
zelius och Dandenell under åtal inför krigshovrätten under yrkande att de
måtte för vad militieombudsmannen lagt dem till last dömas till ansvar en¬
ligt 130 § strafflagen för krigsmakten.
Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 2 april 1940 och utlät sig
därvid:
Av handlingarna i målet framginge, att, efter det Dandenell vid ifrågava¬
rande tillfälle föreslagit Steckzelius i dennes egenskap av kompanichef, att
ifrågakomna tio värnpliktiga skulle tillsägas förvarsarrest, Steckzelius till
dem yltrat, alt han ej kunde lita på att de i fortsättningen skulle åtlyda de
vid kompaniet gällande ordningsföreskrifterna, samt därefter beordrat de
38
värnpliktiga att följa med Dandenell, som komme att insätta dem i förvars-
arrest; och enär, enligt vad utredningen gåve vid handen, vid tillfället så¬
dana omständigheter icke förekommit, som jämlikt 96 § lagen om krigs-
domstolar och rättegången därstädes berättigat till vidtagande av dylik åt¬
gärd, samt Steckzelius förty genom sitt omförmälda förfarande gjort sig för¬
fallen till ansvar för tjänstefel, men vad Dandenell åtgjort icke vore av be¬
skaffenhet att för honom föranleda ansvar, prövade krigshovrätten, med
ogillande av åtalet mot Dandenell, rättvist döma Steckzelius jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänstens utövning att undergå
arrest utan bevakning i två dagar.
Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.
6. Åtal mot auditör för försummelse vid expedierande av utslag i krigs-
rättsmål till truppförbandschefen.
Vid en av militieombudsmannen den 9 juni 1939 förrättad inspektion av
Älvsborgs regemente antecknades vid granskning av regementskrigsrättens
protokoll bland annat följande:
Den 30 september 1938 hade regementskrigsrätten till handläggning före¬
tagit ett mål mot löjtnanten O. F. von Homeyer och sergeanten Th. Andersson
angående ansvar och skadestånd för sprängning av en kulspruta m/1914
nr 934 vid övningsskjutning den 9 augusti 1938. von Homeyer och Andersson
hade bestritt den mot dem av krigsfiskalen förda ansvars- och ersättnings¬
talan. I målet hade företetts ett av besiktningsofficeren vid Karl Gustafs stads
gevärsfaktori G. Björkenstam upprättat besiktningsprotokoll utvisande att
reparationskostnaden för kulsprutan uppgått till omkring 455 kronor, von
Homeyer hade uppgivit att den ifrågavarande kulsprutan varit sönderskjuten
en gång tidigare och att densamma varit en gammal och dålig pjäs. Han
hade ansett att fordrade beloppet 455 kronor varit alldeles för högt för lag¬
ning av kulsprutan och hade medgivit att skadan värderades högst till 100
kronor. I detta yttrande hade Andersson instämt.
Krigsrätten hade meddelat följande utslag:
»Vad mot sergeanten Thorsten Josef Andersson förekommit finner krigs¬
rätten icke föranleda ansvar och ersättningsskyldighet för honom. Vid sådant
förhållande ogillar krigsrätten den mot Andersson i målet förda talan.
Löjtnant Otto Fredrik von Homeyer har icke före ifrågavarande skjut¬
övnings början med kulspruta modell 14 nr 934 företagit föreskriven visitation,
och genom hans underlåtenhet härutinnan avfyrades från denna pjäs ett
skarpt skott, ehuru pjäsen var apterad med en lösskjutningspipa. Vid av¬
fyrandet av skottet sprängdes kulsprutan.
39
På grund härav prövar krigsrätten lagligt jämlikt 130 § i strafflagen för
krigsmakten döma von Homeyer för försummelse vid fullgörandet av tjänste¬
plikt att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar.
Krigsfiskalen har icke visat att Kronan lidit större förlust än von Homeyer
medgivit eller 100 kronor, och vid sådant förhållande finner krigsrätten sig
icke kunna bifalla den mot von Homeyer förda skadeståndstalan i vidare mån
än att von Homeyer ålägges att till kronan i skadestånd utgiva 100 kronor.»
Vid granskningen av protokollen anmärktes att vad som vid krigsrätten
förekommit icke syntes hava berättigat krigsrätten att vid bedömandet av
den skada som genom von Homeyers försummelse uppkommit för kronan
frångå den verkställda sakkunnigvärderingen av kostnaderna för reparation
av kulsprutan.
Uti infordrad förklaring anförde krigsdomaren T. Gedda, med instämman¬
de av krigsrättens övriga ledamöter, auditören E. A. Hedlund samt kapte¬
nerna Å. Lindberg och B. G. Hjort, följande:
Till grund för åklagarens skadeståndsyrkande hade legat Björkenstams
ovan antecknade besiktningsprotokoll. Sakkunnigvärderingen hade icke an¬
givit reparationskostnaden till visst belopp. Den verkliga kostnaden för repa¬
ration av den skada, som förorsakats av von Homeyer, hade kanske varit
mindre än 455 kronor. Redan av anmärkta förhållanden framginge, att krigs¬
rätten ej varit berättigad att i det skick, vari målet befunnit sig, då det över¬
lämnats till prövning, utdöma skadeståndsbelopp utöver det av von Homeyer
medgivna.
Sedan militieombudsmannen inhämtat att utslaget vunnit laga kraft an¬
höll militieombudsmannen i skrivelse till arméförvaltningen den 18 septem¬
ber 1939 örn uppgift rörande anledningen till att utslaget icke blivit över¬
klagat.
Med anledning härav anförde tygdepartementet, som inom arméförvalt¬
ningen handlagt ärendet, i skrivelse den 3 oktober 1939 bland annat:
Bestyrkt avskrift av regementskrigsrättens protokoll från sammanträdet
den 30 september 1938, vilket protokoll även innehölle utslaget i målet, hade
av chefen för Älvsborgs regemente översänts i tjänsteväg till departementet
med en den 19 oktober 1938 dagtecknad skrivelse. Försändelsen hade den
21 i sistnämnda månad inkommit till III. arméfördelningens stabsexpedition,
därifrån den expedierats till tygdepartementet samma dag. Till departemen¬
tet bade den anlänt den 22 oktober. I skrivelse till regementschefen den 25
oktober 1938 hade departementet därefter anmodat denne att inkomma med
utredning örn orsaken till att anmälan örn utslaget icke kommit departemen¬
tet tillhanda inom sådan lid, alt departementet kunnat bos krigshovrätten
anföra besvär över utslaget innan detta den 20 oktober 1938 vunnit laga
kraft. Med anledning härav hade regementschefen, översten A. T. Bergquist
till departementet inkommit med en den 12 november 1938 dagtecknad skri¬
velse, åtföljd av en den 7 i samma månad dagtecknad förklaring från audi¬
tören Hedlund.
40
Hedlund hade därvid anfört: Fullständigt utdrag av protokollet för den 30
september 1938, jämväl innefattande utslaget i målet, hade av Hedlund den
18 oktober överlämnats till regementsväbeln. Hedlund hade därvid fram¬
hållit vikten av att protokollet expedierades till arméförvaltningen redan
samma dag. Regementsväbeln hade enligt uppgift samma dag utslaget med¬
delats å regementsexpeditionen anmält innehållet i utslaget, vilket avkun¬
nats i hans närvaro. Bevis om att utslag avkunnats i målet hade av Hedlund
översänts till regementsexpeditionen den 1 oktober. Regementsintendenten,
kaptenen P. I. Modigh hade samma dag utslaget meddelats av Hedlund munt¬
ligen erhållit del av detsamma. Då Hedlund hyst den uppfattningen, att ut¬
drag av protokollet från regementsexpeditionen expedierades direkt till armé¬
förvaltningen, hade Hedlund för sin del varit övertygad örn att arméförvalt¬
ningen skulle före besvärstidens utgång erhålla fullständigt protokoll i målet.
Regementschefen hade yttrat i sin skrivelse: Protokollet över krigsrättens
utslag hade inkommit till regementsexpeditionen den 18 oktober 1938. På
grund av att regementschefen den 19 oktober följt landstormsrepetitionsöv-
ningarna vid regementet hade tygofficeren icke haft möjlighet att under den¬
na dag föredraga ärendet, med påföljd att detsamma icke kunnat expedieras
förrän den 20 oktober. Även om expediering kunnat ske den 19 syntes an¬
mälan — med hänsyn till tjänsteväg — hava inkommit för sent till departe¬
mentet. Någon påminnelse till Hedlund örn honom åliggande skyldighet att
omedelbart överlämna protokollsutdrag hade icke gjorts, närmast av den
anledning att såväl regementschefen själv som regementsstabschefen till följd
av alt de tillträtt sina befattningar först den 1 oktober 1938 icke varit orien¬
terade örn vad krigsrättsutslaget inneburit i ekonomiskt hänseende. Det av
Hedlund åberopade beviset om att utslag avkunnats i målet hade icke innehål¬
lit upplysning örn utslagets ekonomiska innebörd.
Nämnda bevis, som i avskrift fogats vid regementschefens yttrande, var
av följande lydelse:
»Genom utslag denna dag har Kungl. Älvsborgs regementes krigsrätt dömt
löjtnanten Otto Fredrik von Homeyer jämlikt 130 § strafflagen för krigs¬
makten för försummelse vid fullgörandet av tjänsteplikt att undergå discip¬
linstraff av arrest utan bevakning i två dagar.
Borås den 30 september 1938.
På Krigsrättens vägnar:
Erik Hedlund.»
Sedan regementschefens förklaring inkommit till departementet, hade de¬
partementet i skrivelse till regementschefen den 2 december 1938 anfört
bland annat följande:
Med anledning av vad som förekommit, ville departementet erinra om det
i 61 § andra stycket lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes in¬
tagna stadgandet därom, att sedan slutligt utslag avkunnats rörande någon,
som tillhörde krigsmakten, ett exemplar därav ofördröjligen skulle tillsändas
den tilltalades befälhavare. Hedlunds åtgärd att först den 18 oktober 1938,
41
eller alltså icke förrän å elen 18:e dagen efter utslagets avkunnande, till rege¬
mentet överlämna fullständigt utdrag av förenämnda protokoll stöde icke i
överensstämmelse med det återgivna stadgandet och hade uppenbarligen varit
en bidragande orsak till att departementet förlorat rätten att överklaga utsla¬
get. Därest emellertid handlingarna i fråga samma dag de inkommit till rege¬
mentet, eller eventuellt å påföljande dags morgon, expedierats direkt till de¬
partementet såsom i dylikt trängande fall jämlikt tjänstgöringsreglementet
för armén § 19 mom. 4, femte stycket, bort ske, syntes utslaget, örn än med
svårighet, hava kunnat bringas under krigshovrättens prövning.
Med översändande av handlingarna i ärendet anmodade militieombuds-
mannen i skrivelse den 10 oktober 1939 Hedlund att inkomma med yttrande
angående det dröjsmål som förelupit vid expedierandet av krigsrättens utslag
i målet.
I skrivelse den 1 november 1939 anförde Hedlund med anledning härav:
Rörande expedieringen av protokollsutskrift i målet, jämväl innefattande
utslaget, och vad i samband därmed förekommit åberopade Hedlund sin skri¬
velse av den 7 november 1938. Anledningen till att det bevis rörande utsla¬
gets innehåll, som av Hedlund avsänts till regementsexpeditionen den 1 okto¬
ber 1938, icke berört krigsrättens beslut i skadestånds!'rågan hade varit att
Hedlund alltid plägat i mål, som anginge ersättning till kronan, låta utslaget
åtföljas av fullständigt protokollsutdrag, enär dessa handlingar skulle över¬
lämnas till arméförvaltningen. Av mellankommande förhinder hade proto-
kollsuppsättandet i förevarande mål blivit försenat, så att utskriften icke av
Hedlund expedierats förrän den 18 oktober. Hedlund hade emellertid då va¬
rit i den tron, att utslaget skulle komma arméförvaltningen tillhanda inom
sådan tid, att arméförvaltningen, därest den så funne lämpligt, skulle kunna
anföra besvär över utslaget. Hedlund vidginge, att han förfarit felaktigt ge¬
nom att först den 18 oktober 1938 expediera fullständigt utslag i målet och
beklagade, att hans dröjsmål kunde hava förorsakat att arméförvaltningen
icke kunnat överklaga utslaget. Därest militieombudsmannen skulle anse att
skadeståndsskyldighet skulle åvila Hedlund hade Hedlund i princip intet att
invända mot en dylik mening. Hedlund vöre emellertid oviss, huruvida en
på krigsfiskalens eller arméförvaltningens föranledande verkställd ytterligare
utredning rörande det framställda ersättningskravet mot svarandena i målet
skulle hava medfört, alt von Homeyer ålagts utgiva till kronan mera än vad
krigsrätten utdömt. I detta hänseende åberopade Hedlund ett intyg av tyg-
officeren vid Älvsborgs regemente, kaptenen R. Nilsson.
Det åberopade intyget var av följande lydelse:
»Till Auditören vid Kungl. Älvsborgs regemente.
Intyg.
På begäran får jag härmed intyga, att den ksp m/14 nr 934, som vid övning
den ”/s 1938 blev sprängd, tillhörde regementets äldsta ksp-pjäser samt hade
flerfaldiga gånger varit på Gevärsfaktoriet i Eskilstuna på reparation. Vid
överbesiktningen 1936 föreslog undertecknad densamma till kassation, vilket
dock icke godkändes av besiktningsofficeren.
42
Emellertid hade kulsprutan, även om den icke blivit sprängd, säkerligen på
hösten 1938 måst skickas till faktoriet för reparation, varför de kostnader för
pjäsens iståndsättande, som efter sprängningen belöpte sig till kronor 453.96
enligt min uppfattning måste vid ersättningsbeloppets bedömande betydligt
nedsättas.
Borås den 25 oktober 1939.
Rob. Nilsson.
Tygofficer.»
I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 5 december 1939 anförde mi-
litieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, föl¬
jande:
I arméförvaltningens cirkulär den 16 augusti 1932 angående anmälan om
utgången av vissa vid krigsrätt anhängiggjorda mål angående skada å eller
förlust av armén tillhörig materiel m. m. hade föreskrivits, bland annat, att,
för den händelse i persedelmål, däri ersättningsyrkande för kronans räkning
framställts, yrkande i berörda hänseende blivit helt eller delvis av krigsrätten
ogillat, anmälan därom skulle av vederbörande befälhavare göras till armé¬
förvaltningens vederbörande departement eller styrelse ävensom att sådan
anmälan skulle vara till departementet eller styrelsen inkommen i god tid före
den dag, då besvär över krigsrättens utslag i målet senast finge hos krigs-
hovrätten anföras, samt vara åtföljd av samtliga protokoll jämte utslaget i
målet och, därest ansvarsyrkande i målet framställts, jämväl om möjligt in¬
nehålla underrättelse örn huruvida krigsfiskalen komme att för sin del full¬
följa talan mot utslaget, allt i syfte att vederbörande departement eller styrelse
skulle bliva i tillfälle att då sådant ansåges vara av omständigheterna påkal¬
lat, inom stadgad tid genom arméförvaltningens ombudsman underställa må¬
let, i vad detsamma avsåge ersättningsskyldighet, krigshovrättens prövning.
Angående expediering av krigsrättsutslag till truppförbandschefen stadga¬
des i 61 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes, vilket lagrum
i hithörande delar vore av följande lydelse:
»Den ledamot i rätten, som har att föra protokollet, skall uppsätta rättens
beslut samt, sedan detta justerats och avkunnats för parterna, expediera det¬
samma.
Sedan slutligt utslag avkunnats rörande någon, som tillhör krigsmakten,
skall ett exemplar därav ofördröjligen tillställas den tilltalades befälhavare.»
Den krigsrättsledamot som hade att föra regementskrigsrätts protokoll
vore enligt 37 § samma lag auditören.
I nu förevarande fall hade det sålunda dels jämlikt rättegångslagens före¬
skrifter ålegat auditören Hedlund att ofördröjligen efter den 30 september
1938. då krigsrätten meddelat sitt utslag, till regementschefen översända ett
exemplar av utslaget, dels ock -— eftersom det för kronans räkning av åkla¬
garen framställda ersättningsyrkandet delvis blivit ogillat — jämlikt armé¬
förvaltningens ovannämnda cirkulär ålegat regementschefen att i god tid före
besvärstidens utgång insända protokoll och utslag i målet till arméförvalt¬
43
ningens tygdepartement. Hedlund hade emellertid först den 18 oktober 1938
överlämnat utslaget till regementsexpeditionen, och utslaget hade därefter
först den 20 oktober, med skrivelse den 19 i samma månad, av regementsche¬
fen översänts till tygdepartementet, dit det anlänt den 22 oktober, sedan det
passerat lil. arméfördelningens stabsexpedition. Besvärstiden hade utgått
den 20 oktober 1938.
Regementschefen, översten Bergquist hade uppgivit, att anledningen till
att handlingarna icke expedierats till tygdepartementet tidigare än som skett
varit dels att handlingarna kommit regementet tillhanda först den 18 okto¬
ber 1938 och dels att han av vissa övningar varit förhindrad att taga del av
handlingarna och vidarebefordra dem redan den 19 oktober. Bergquist hade
vidare uppgivit, att även om handlingarna expedierats en dag tidigare från
regementet de likväl icke skulle hava framkommit till tygdepartementet före
besvärstidens utgång eftersom de måst sändas tjänstevägen.
Bergquists uppfattning att han varit nödsakad att låta handlingarna gå
tjänstevägen syntes militieombudsmannen emellertid icke vara riktig. Enligt
tjänstgöringsreglementet för armén § 19 mom. 4 finge nämligen avvikelse
från tjänstevägen ske i trängande fall. I föreliggande fall hade läget uppen¬
barligen varit sådant att regementschefen varit såväl berättigad som pliktig
att insända handlingarna direkt till tygdepartementet med förbigående av
mellanliggande instans. Hade handlingarna översänts från regementet direkt
till tygdepartementet omedelbart efter det de inkommit till regementet eller i
vart fall senast följande dag, syntes de hava kommit departementet till handa
så tidigt att det ännu varit möjligt att överklaga krigsrättsutslaget. Då emel¬
lertid, såsom av handlingarna framginge, såväl Bergquist som även rege-
mentsstabschefen tillträtt sina befattningar vid regementet den 1 oktober
1938, alltså efter meddelandet av krigsrättens utslag, och icke ägt kännedom
örn krigsrättsmålet och innebörden av krigsrättens utslag däri, syntes det
militieombudsmannen att man icke kunde lägga Bergquist någonting till
last med anledning av vad som förekommit.
Det huvudsakliga ansvaret borde i stället utkrävas av auditören Hedlund.
Dennes underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i rätte¬
gångslagen om expediering av krigsrättsutslag vore ostridig och hade varit
den viktigaste orsaken till att tygdepartementet berövats möjligheten att låta
underställa krigsrättens utslag krigshovrättens prövning. Hedlund hade häri¬
genom gjort sig skyldig till en tjänsteförsummelse av den art att den, med
hänsyn till omständigheterna, icke borde undgå laga beivran.
Militieombudsmannen uppdroge sålunda åt ämbetet att ställa Hedlund
under åtal vid krigshovrätten för vad han enligt det anförda låtit komma sig
till last samt därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffen¬
het.
1 skrivelse till arméförvaltningen den 5 december 1939 omnämnde mi-
litieombudsmannen att han samma dag anbefallt överkrigsfiskalsämbetet att
44
ställa Hedlund under åtal för hans ovan omförmälda tjänsteförsummelse.
Militieombudsmannen anförde därvid bl. a. följande:
Genom Hedlunds förenämnda försummelse hade arméförvaltningens tyg¬
departement förhindrats att inom föreskriven tid anföra besvär över krigs-
rättsutslaget. Enär denna omständighet enligt militieombudsmannens upp¬
fattning icke i och för sig torde kunna grunda någon ersättningsskyldighet
för Hedlund gentemot kronan, hade militieombudsmannen ej funnit anled¬
ning att i åtalsinstruktionen för överkrigsfiskalsämbetet uppdraga åt detta
ämbete att bereda arméförvaltningen tillfälle att i målet föra skadestånds¬
talan för kronans räkning. Militieombudsmannen hade emellertid velat un¬
derrätta arméförvaltningen om det anställda åtalet.
* *
*
Till fullgörande av det erhållna uppdraget ställde överkrigsfiskalsämbetet
Hedlund under åtal i krigshovrätten under yrkande att han måtte dömas till
ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen.
Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 19 mars 1940 och anförde
därvid:
Enär Hedlund gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten uti åtalade
hänseendet, prövade krigshovrätten lagligt döma Hedlund för vad sålunda
läge honom till last jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen att utgiva
fem dagsböter, en var om tolv kronor, vilka böter tillfölle kronan.
Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.
7. Vakttjänstgöring ålagd såsom tillrättavisning.
(Jämför ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag sid. 33 ff. samt
förevarande ämbetsberättelse sid. 46.)
Vid militieombudsmannens inspektion av Bohusläns regemente den 15
juni 1939 iakttogs vid granskning av 3. kompaniets anteckningsbok för till¬
rättavisningar för värnpliktiga att värnpliktige nr 1480 28/37 Kristiansson
den 29 juni 1938 av tjf. kompanichefen för bristande vaksamhet som post
den 28 i samma manad meddelats tillrättavisning av »en kasernvakt utöver
vanlig ordning lord. d. 2/7>>- Det anmärktes att åläggande av vakttjänstgö¬
ring icke vore någon i 210 § strafflagen för krigsmakten medgiven tillrätta-
visningsform.
Med anledning av anmärkningen inkom regementschefen den 16 septem¬
ber 1939 med infordrat yttrande av kaptenen på reservstat vid regementet E.
E. Ekström, däri denne anförde bland annat:
45
Han erkände riktigheten av den gjorda anmärkningen. Den Kristiansson
ålagda vakttjänsten borde betraktas endast som en erforderlig extra övning
i vakttjänst. Att den införts i kompaniets anteckningsbok för tillrättavis¬
ningar berodde sålunda närmast på alt Ekström som officer å reservstat
med tjänstgöring endast kortare perioder icke baft full klarhet beträffande
skillnaden. Ekström bade nu beordrat kompaniadjutanten att ur anteck¬
ningsboken för tillrättavisningar stryka ifrågavarande anteckning.
I skrivelse till regementschefen den 23 september 1939 anförde militieom-
budsmannen därefter:
Vid tillkomsten av nu gällande strafflag för krigsmakten hade ur förteck¬
ningen över medgivna tillrättavisningsformer borttagits åläggande av vakt¬
göring utom vanlig ordning. Anledningen härtill hade varit att vakttjänst-
göringen ansetts utgöra en del av den rent militära tjänsten och att endast
rena handräckningsarbeten — jämte åläggande av vissa föx-bud — skulle
få förekomma såsom tillrättavisning. Ekströms förklaring att den Kristians¬
son ålagda vakttjänsten borde betraktas endast som en erforderlig »extra
övning» förtjänade uppenbarligen icke beaktande. Ekström hade i anteck¬
ningsboken för tillrättavisningar låtit införa att vakttjänstgöringen ålagts
Kristiansson för en försummelse i tjänsten från dennes sida. Vidare vore
att märka att Ekström föreskrivit att vakttjänstgöringen skulle taga sin bör¬
jan en lördag, varigenom Kristiansson berövats möjligheten att använda sig
av den under denna dag och påföljande söndag eljest medgivna fritiden.
Det vore sålunda alldeles tydligt att Ekströms påtalade order haft karaktä¬
ren av en tillrättavisning. Vare sig tillrättavisningen meddelats rätt eller
felaktigt hade Ekström vidare icke ägt giva order om att anteckningen örn
densamma skulle strykas ur anteckningsboken. Även härutinnan hade Ek¬
ström förfarit felaktigt. Med hänsyn till vikten av att den tillrättavisnings-
rätt, som i strafflagen för krigsmakten anförtrotts de militära befälhavarna,
handhades med vederbörlig omsorg hade militieombudsmannen ansett sig
icke kunna underlåta att beivra vad Ekström låtit komma sig till last. Då
militieombudsmannen emellertid icke ansåge det erforderligt att målet bring¬
ades under domstols prövning anmälde militieombudsmannen därför Ek¬
ström för regementschefen till disciplinär bestraffning. Militieombudsman-
nen anhölle därjämte, bland annat, att regementschefen ville tillse att Ek¬
ströms order om ändringar i 3. kompaniets anteckningsbok för tillrättavis¬
ningar för värnpliktiga icke bleve verkställda.
I skrivelse den 7 oktober 1939 anmälde regementschefen att Ekström med
vederbörligt tillstånd vistades utrikes, varför hinder mötte att verkställa för¬
hör med honom enligt 202 § strafflagen för krigsmakten och ålägga honom
disciplinär bestraffning. Regementschefen hade därför för avsikt att låta
anstå med vidtagande av åtgärder i ärendet tills Ekström åter inträtt i tjänst¬
göring, vilket skulle äga ruin innan åtal för förseelsen blivit preskriberat.
De av Ekström anbefallda ändringarna i 3. kompaniets anteckningsbok för
tillrättavisningar hade icke verkställts.
46
Då regementschefen ännu den 9 juli 1940 icke meddelat vilka åtgärder
han vidtagit i ärendet anmodade militieombudsmannen honom i skrivelse
nämnda dag att lämna uppgift därom.
Regementschefen, översten greve T. Rudenschöld anförde med anledning
härav i skrivelse den 13 juli 1940 bl. a. följande:
Han hade försummat att ålägga Ekström disciplinär bestraffning. Orsa¬
kerna härtill vore följande. Ekström hade icke fullgjort fredstjänstgöring
vid regementet efter den 23 september 1939. Den 9 april 1940 hade Ek¬
ström, inbeordrats till tjänstgöring. Ekström, som varit bosatt å utrikes ort,
hade icke inträffat vid regementet förrän den 13 april på eftermiddagen.
Den 14 april på middagen hade regementet beordrats lämna garnisonsorten.
Denna dag hade regementschefen varit fullt sysselsatt med organisations¬
arbete och med förberedelser för lösande av honom tilldelad uppgift. Han
hade i samband härmed enligt gällande bestämmelser överlämnat fredsexpe-
ditionen till depåchefen. De rådande förhållandena hade icke medgivit nå¬
gon detaljerad genomgång av vilande ärenden. Ekström hade därefter icke
varit underställd regementschefen. Regementschefen anhölle att militieom¬
budsmannen vid bedömande av frågan ville taga hänsyn till de exceptionella
förhållanden som varit rådande vid tillfället för Ekströms inbeordrande och
under tiden därefter.
Genom beslut den 31 augusti 1940 lät militieombudsmannen bero vid vad
i ärendet förekommit.
8. Vakttjänstgöring och förbud att tills vidare lämna förläggning (bi¬
vackområde) ålagda såsom tillrättavisning. För en och samma förseelse
hava två slag av tillrättavisning använts.
(Jämför ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag sid. 33 ff. och före¬
varande ämbetsberättelse sid. 44.)
Värnpliktige nr 122 5/31 R. Nilsson anförde i en den 29 juni 1940 till mi-
litieombudsmansexpeditionen inkommen skrift bland annat följande:
Lördagen den 22 juni 1940 hade Nilsson utan tillstånd besökt en restau¬
rang i en köping nära förläggningsorten. Där hade han påträffats av tjf.
plutonchefen, sergeanten i Skånska trängkårens reserv J. P. E. Svensson,
som befallt honom att återvända till förläggningen, vilken befallning Nils¬
son åtlytt. Som »straff» för den begångna förseelsen hade Nilsson av Svens¬
son ådömts ständig vakttjänstgöring vid förläggningen tilis vidare under
tolv timmar om dagen med avbrott tre gånger dagligen under 30 minuter
för måltider. Under återstoden av dygnet hade Nilsson icke ägt lämna för¬
läggningen. Den 27 juni hade Nilsson anhållit örn permission av Svensson
47
för att anföra klagomål över »straffet» hos närmast högre befälhavare men
hade förvägrats detta.
I en den 5 juli 1940 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde Nilsson vidare bland annat:
Sedan han den 27 juni haft vakttjänstgöring mellan klockan 6 och kloc¬
kan 18 hade han av Svensson erhållit order alt gå på vakt även klockan 22—
24 på natten samt klockan 4—6 påföljande morgon. Detta utgjorde samman¬
lagt 16 timmars vaktpatrullering på ett dygn med avbrott för tre måltids¬
raster, en var örn en halv timma. Svensson hade sedan givit Nilsson order
att gå på vakt även den 28 juni mellan klockan 6 och klockan 18. På för¬
middagen samma dag hade Nilsson emellertid insjuknat av överansträng¬
ning och måst avföras till militärsjukhus, där han ännu vårdades för en
troligen genom strapatserna ådragen magsjukdom.
Vid den utredning som på militieombudsmannens begäran verkställdes
med anledning av Nilssons första skrift framkom att Nilsson gjort sig skyl¬
dig till olovligt undanhållande även den 23 juni samt att Svensson enligt
plutonorder den 25 juni 1940 ålagt Nilsson följande »bestraffning»: »Vpl.
122 Nilsson ådömes förbud att lämna förläggningen (bivackområdet) t. v.
med undantag för måltiders intagande och anslås härför 30 minuter. Nilsson
kommenderas till ständig dagvakt den tid straffet pågår. Bestraffningen grun¬
dar sig på avvikelse från förläggningen och upprepning av samma förseelse.»
Svensson uppgav vid förhör bland annat följande. Anledningen till att
han meddelat permissionsförbud tills vidare vore att ordinarie plutonchefen
varit tjänstledig till den 29 juni 1940 och att Svensson avsett att plutonche¬
fen själv borde bestämma permissionsförbudets slutliga omfattning. Till¬
rättavisningen, kommendering till ständig dagvakt tills vidare, hade medde¬
lats för Nilssons förseelse att trots permissionsförbud lämna förläggningen.
På grund av denna »bestraffning» vore det självfallet alt Nilsson icke kunde
erhålla permission under den tid »straffet» avtjänades.
Vid förhör som med anledning av Nilssons andra skrift anställdes med
Svensson samt vederbörande högre chef och dennes ställföreträdare anförde
de båda sistnämnda, att de icke förrän militieombudsmannen påkallat ut¬
redning med anledning av Nilssons klagomål erhållit kännedom om den
»bestraffning» Svensson ålagt Nilsson, samt att de för Svensson fram¬
hållit det otillåtna i hans »bestraffningsåtgärd» och uppmanat honom att
för framtiden iakttaga givna föreskrifter i fråga örn tillrättavisning och »an¬
nan bestraffning». Svensson uppgav, att lian icke kände till att »tillrätta-
visningsstraff» icke finge åläggas tills vidare och ej heller att man icke finge
ålägga vakttjänstgöring såsom »straff»; örn han haft kännedom örn det
oriktiga däri, skulle han aldrig hava ålagt »bestraffningen» utan i stället hava
anmält Nilsson för vederbörande högre chef till bestraffning. Att Nilsson, som
denne uppgivit, haft två vaktpass under natten mellan den 27 och den 28
juni påstod sig Svensson icke känna lill, eftersom han icke fördelat nattvak¬
terna, vilka kommenderingar i stället handhafts av en vid plutonen tjänst¬
görande korpral Zellinger. Denne, som även hördes i ärendet, vitsordade
48
Svenssons uppgifter om fördelningen av vakterna och yttrade därvid att han
vid beordrandet av Nilsson för nattjänstgöring saknat kännedom om att
Nilsson gått på vakt hela dagen och att han, om han vetat detta, givetvis icke
skulle hava beordrat Nilsson som nattvakt. Zellinger, som förmenat att Nils¬
son själv bort hava kunnat meddela Zellinger att han redan gått på vakt
under dagen, framhöll, att nattjänstgöringen icke vore särskilt ansträngande,
enär vakten vore berättigad att ligga. På särskild fråga sade sig Nilsson icke
vilja ifrågasätta annat än att Svensson saknat kännedom om att Nilsson be¬
ordrats till nattjänstgöring och ej heller vilja göra gällande att Zellinger ägt
kännedom om hans dagvakttjänst.
I skrivelse den (5 september 1940 till vederbörande kårchef anförde militie-
ombudsmannen efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit följande;
Handläggningen av ifrågavarande disciplinmål föranledde i flera hänse¬
enden till erinringar. Såväl Svensson och Nilsson som de högre chefer, vilka
avgivit yttrande i ärendet, hade betecknat Svenssons åtgärder i fråga om
Nilsson som bestraffningsåtgärder. Med hänsyn till innehållet i det påta¬
lade beslutet kunde detta emellertid icke anses innebära något annat än en
tillrättavisning. — Svensson, som uppenbarligen saknat disciplinär bestraff¬
ningsrätt, syntes med hänsyn till den självständiga ställning, plutonen i or¬
ganisatoriskt hänsende intagit, få anses hava i egenskap av tjänstförrät-
tande plutonchef haft tillrättavisningsrätt i förhållande till plutonens man¬
skap. Vid meddelandet av tillrättavisning hade Svensson varit hunden av
föreskrifterna i 210 § strafflagen för krigsmakten samt i militär bestraff-
ningsförordning. Då åläggande av vakttjänstgöring icke vore någon i 210 §
strafflagen för krigsmakten medgiven form av tillrättavisning hade Svensson
icke ägt använda denna tillrättavisningsform. Enligt lagrummet kunde till¬
rättavisningar, som innebure förbud eller åläggande att något göra endast av¬
se viss bestämd tid eller visst antal gånger. Tillrättavisningar av förbud eller
åläggande »tillsvidare» vore sålunda icke medgivna. Svensson hade, vid si¬
dan av vakttjänstgöringen, ålagt Nilsson ännu en tillrättavisning nämligen
förbud alt lämna förläggningen (bivackområdet). Även denna tillrättavis¬
ning hade meddelats tills vidare. Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten
finge emellertid ej mer än ett slag av tillrättavisning användas för samma för¬
seelse eller fel. Såsom en förmildrande omständighet vid bedömandet av
Svenssons felaktiga handläggning av målet, vilken militieombudsmannen an¬
såg innebära tjänstefel av så allvarlig beskaffenhet att det icke kunde undgå
att lagligen beivras, kunde anföras att lång tid förflutit sedan Svensson senast
varit i militär tjänstgöring och att Svensson sålunda saknat nödig erfarenhet
rörande disciplinmåls handläggning. Huvudsakligen av detta skäl hade det
synts militieombudsmannen icke erforderligt att bringa målet mot Svensson
under krigsdomstols prövning. Militieombudsmannen hade därför ansett
sig kunna inskränka sig till att anmäla Svensson till erhållande av discipli¬
när bestraffning eller tillrättavisning.
49
I skrivelse den 7 oktober 1940 anmälde chefen för I. arméfördelningen,
att sergeanten Svensson av chefen för Skånska trängkårens depå jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten ålagts disciplin¬
straff av arrest utan bevakning i sex dagar.
Bestraffningsbeslutet blev icke överklagat.
9. Sedan rapport mot officer för olika förseelser genom beslut av ve¬
derbörande förbandschef förklarats icke föranleda någon åtgärd, har, efter
ingripande från militieombudsmannens sida, bestraffningsförfarande in¬
letts och fullföljts mot officeren.
Kaptenen vid Norrlands artilleriregemente A. G. A. Nordlander rapporte¬
rades den 2 maj 1940 för chefen för Norrbottens artillerikår, vilket förband
Nordlander då tillhörde, för obehörigt användande av kronans bil samt olov¬
ligt undanhållande. Rapporten som var avgiven av kårstabschefen, kaptenen
vid Norrlands artilleriregemente W. Wilson var av följande innehåll:
Nordlander, som av kårchefen permitterats för vistelse utom kårens uppe¬
hållsort den 30 april på e. m. t. o. m. den 1 maj klockan 14, hade återin-
ställt sig först den 2 maj omkring klockan 1.30. Den 1 maj omkring klockan
17 hade den officer, som ensam ägde beordra personbilskjutsar på förbandet,
mottagit ett telefonsamtal från Nordlander. Denne hade begärt att en bil
skulle sändas till Stadshotellet i den stad där Nordlander för tillfället uppe¬
höll sig. Den nämnde officeren hade vägrat efterkomma denna begäran. Den
2 maj på morgonen hade det kommit till Wilsons kännedom att Nordlander
telefonledes direkt hos förbandets växel givit order om att en bil skulle häm¬
ta Nordlander på det uppgivna stället. Denna order hade verkställts.
Sedan denna rapport inkommit till kårchefen, översten A. Rehnberg teck¬
nade denne å densamma följande beslut: »Föranleder ingen åtgärd för när¬
varande. »
Den 27 maj 1940 hölls förhör med Nordlander med anledning av att den¬
ne den 25 i samma månad iförd uniform uppträtt berusad inom förlägg-
ningsområdet och på grund av sitt tillstånd ej åtlytt regementschefens ge¬
nom regementsadjutanten, löjtnanten G. Molander framförda upprepade or¬
der att i dennes sällskap lämna den lokal där han befunnit sig.
Genom beslut den 27 maj 1940 av Rehnberg ålades Nordlander jämlikt
96 och 133 §§ strafflagen för krigsmakten för fylleri och underlåtenhet att
efterkomma given order disciplinstraff av vaktarrest i tio dagar.
Med anledning av alt Nordlander natten mellan den 17 och 18 juni 1940
ådragit sig vissa skador genom olycksfall verkställdes av överstelöjtnanten
S. Halvorsen viss utredning därom Halvorsen den 5 juli avgav rapport. Av
denna framgår bl. a. följande.
4—408864. Militieombudsmannens umbctsberättclse.
50
Nordlander hade den 17 juni på kvällen förtärt vissa i rapporten uppgiv¬
na kvantiteter spritdrycker och hade enligt utsago av löjtnanten Molander,
som omkring klockan 23.30 skilts från Nordlander, vid sagda tidpunkt före¬
fallit något berusad. Innan Nordlander på kvällen avlägsnat sig från mäs¬
sen hade han beordrat officerskocken att slå upp två snapsar och framsätta
dessa jämte en flaska öl i mässen där Nordlander senare skulle avhämta
eller förtära desamma. Officerskocken som hade sin sovplats utanför offi¬
cersmässen hade mellan klockan 1 och 2 vaknat av upprepade dunsar i
trappan ned till mässen. Han hade konstaterat att det varit Nordlander som
fallit utför hela trappan. Sedan han hjälpt Nordlander hade han tillkallat
regementsläkaren som styrt om att Nordlander blivit införpassad till lasarett.
Regementsläkaren hade sedermera på förfrågan uppgivit att Nordlander vid
läkarundersökningen på natten luktat sprit och förefallit något virrig.
Läkaren hade dock icke kunnat konstatera om detta berott på spritpåverkan
eller orsakats av fallet i trappan varvid Nordlander bl. a. erhållit en kontu¬
sion över ena ögat, spräckt underläppen samt fått näsbenet krossat.
Halvorsens utredning överlämnades den 5 juli 1940 av Rehnberg till che¬
fen för Norrlands artilleriregementes depå.
Vid militieombudsmannens inspektion av artillerikåren den 15 augusti
1940 erhöll militieombudsmannen av Rehnberg bekräftelse å att den första
rapporten mot Wilson icke föranlett någon särskild åtgärd mot Nordlander.
I fråga örn det tredje ärendet uppgav Rehnberg att utredningen däri icke va¬
rit slutförd då Nordlander, som icke längre vore underställd Rehnberg, åter¬
gått till sitt ordinarie förband.
I skrivelse den 28 augusti 1940 till chefen för Norrlands artilleriregemen¬
te omnämnde militieombudsmannen vad mot Nordlander sålunda förekom¬
mit samt de beslut som med anledning därav meddelats. Med förmälan att
Nordlander i disciplinärt hänseende dåmera vore underställd regementsche¬
fen hemställde militieombudsmannen att denne ville slutföra utredningen i
det första och det tredje av de ovan omnämnda ärendena samt därefter vid¬
taga de åtgärder som kunde föranledas av utredningen. Militieombudsman¬
nen tilläde att det syntes kunna ifrågasättas huruvida icke det slutliga avgö¬
randet av målen borde överlämnas till krigsrätt.
I skrivelse den 31 oktober 1940 anmälde chefen för Norrlands artillerire¬
gemente att, sedan han efter vad i saken framkommit föranletts att hänskju¬
ta målet till krigsrätt, denna genom utslag den 26 oktober 1940 ådömt Nord¬
lander vaktarrest i fjorton dagar.
51
10. Missfirmelse av underlydande m. m.
I en den 24 oktober 1940 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 12425 Fagerman och 45 andra värnpliktiga vid
2. plutonen av ett sjukbärarkompani bland annat följande:
Klagandena hade börjat sin beredskapstjänstgöring den 1 augusti 1940. Då
flera årsklasser blivit sammanförda hade bland förbandets manskap funnits
sådana som varit över 30 år gamla. Under hela sin tjänstgöringstid hade kla¬
gandena av plutonchefen, fänriken Ragnar Werner blivit behandlade på ett
synnerligen osympatiskt sätt. Då en gång under en lektion en av klagande¬
na ej kunde svara på en fråga som han erhållit hade Wemer gått fram till
den tillfrågade och skrivit ned svaret med krita på bröstet på hans över-
dragskläder. Mannen hade därefter fått göra helt örn mot kamraterna, vilka
blivit anmodade att läsa upp svaret för honom. Under pågående tjänst till
fots hade Wemer vid tillrättavisning upprepade gånger använt bl. a. följan-
da olämpliga uttryck: »Ni går som utknullade horor», »Drag åt helvetet»,
»Ni går som djävla paddor», »Håll käften» o. s. v. Klagandena förklarade
sig beredda att styrka sina påståenden med ed och anhöllo att en ändring
med det snaraste måtte komma till stånd.
Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 24 oktober 1940 till vederbö¬
rande chef anmodat denne att skyndsamt inkomma med utredning, insände
chefen med skrivelse den 30 i samma månad ett den 29 oktober dagteck-
nat protokoll vid förhör med Werner med anledning av anmälan.
I protokollet var antecknat att Werner vitsordat anmälans riktighet i hu¬
vudsak samt att han vidare tillagt:
Det första av de i anmälan återgivna uttrycken hade han fällt den 22
oktober 1940, dagen före chefens för Svea trängkår inspektion av förbandet.
Det andra uttrycket hade fällts till numera hempermitterade värnpliktige
nr 12130 Hall. Möjligt vore dock att någon mera av manskapet hört ut¬
trycket fällas, övriga citerade uttryck kunde Werner icke erinra sig hava
fällt men ville dock icke bestrida, att så varit fallet. Werner ville framhålla,
att nämnda uttryck icke varit fällda i avsikt att missfirma utan varit att
betrakta som ett kanske olämpligt men dock välbehövligt medel att »rycka
upp» truppen. Vid många tillfällen hade han, då han ansett det motiverat,
i berömmande ordalag meddelat truppen, att han varit nöjd med dess presta¬
tioner.
Vid förhöret hördes vidare fem av klagandena, vilka samtliga vidhöllo,
att de vid skilda tillfällen hört Werner fälla ett eller flera av de i anmälan
återgivna uttrycken. De vitsordade även Werners uppgift att han vid flera
tillfällen uttalat sig berömmande örn truppen.
Sedan militieombudsmannen beslutat anställa åtal mot Werner för hans
förseelser, anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i åren-
52
det förekommit, följande i en den 2 november 1940 dagtecknad till chefen
översänd instruktion för vederbörande åklagare:
Av den i ärendet förebragta utredningen framginge att Werner, medan han
varit chef för ifrågavarande pluton, dels vid en lektion genom olämpliga
rättelsemetoder missfirmat en icke namngiven värnpliktig, dels vid skilda
tillfällen genom smädliga tillmälen missfirmat värnpliktige nr 12130 Hall
och andra under Werners befäl stående värnpliktiga. Genom vad Werner
sålunda låtit komma sig till last hade han även brustit i anständigt uppfö¬
rande under tjänstgöring. De förseelser, till vilka Werner gjort sig skyldig,
funne militieombudsmannen vara av en så allvarlig beskaffenhet att de icke
kunde undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt
åklagaren att vid den fältkrigsrätt, varunder Werner lydde, anhängiggöra
och utföra åtal mot Werner för vad han enligt det anförda låtit komma sig
till last och därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffen¬
het. De av de värnpliktiga vid plutonen, vilka ville föra talan mot Werner,
borde genom åklagarens försorg erhålla tillfälle därtill.
* *
*
Sedan målet av chefen för Svea trängkårs depå överlämnats till depåns
fältkrigsrätt yrkade vederbörande krigsfiskal vid fältkrigsrätten ansvar å
Werner jämlikt 91 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten för vad militieom¬
budsmannen i åtalsinstruktionen lagt Werner till last. Någon talan fördes
i övrigt icke mot Werner.
Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 30 november 1940 och utlät
sig därvid:
I målet vore utrett, att Werner, då han tjänstgjort som chef för ifråga¬
varande pluton dels vid en med plutonen i mitten av september 1940 hållen
lektion genom olämpliga rättelsemetoder missfirmat en värnpliktig vid namn
Blomberg dels ock under övningar med plutonen i augusti, september och
oktober månader med smädliga tillmälen missfirmat värnpliktige Hall och
andra under Werners befäl stående värnpliktiga. Genom vad Werner sålunda
låtit komma sig till last hade han även brustit i anständigt uppförande under
tjänstgöring. På grund härav dömdes Werner, jämlikt 91 och 96 §§ straff¬
lagen för krigsmakten för missfirmelse av underordnad krigsman samt för
det han under tjänstgöring brustit i anständigt uppförande att undergå
disciplinstraff av vaktarrest i åtta dagar. Werner förpliktades därjämte att
ersätta en på åklagarens begäran i målet hörd värnpliktig för hans inställelse
i målet med tio kronor 60 öre.
Fältkrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
53
11. Missfirmelse av underlydande.
I en den 27 september 1940 till militieombudsmansexpeditionen inkom¬
men skrift anförde väimpliktige nr 419 40/23 Dahlberg bland annat följande:
Vid läkarundersökning den 19 september 1940 av Dahlberg, som tjänst¬
gjorde vid ett landstormsförband, hade Dahlberg för tjänstgörande läkaren,
värnpliktige bataljonsläkaren W. Hellsten framvisat ett intyg från en annan
läkare angående hjärtbesvär och hade i samband därmed begärt undersök¬
ning. Sedan denna verkställts, hade Hellsten i häftig ton yttrat: »Er är inget
fel på. Men ni står ju som en potta. Blir ni av med magen, så blir ni bra.»
Yttrandet hade åhörts av ett antal kamrater till Dahlberg. Dahlberg anhötle
att militieombudsmannen ville vidtaga erforderliga åtgärder mot Hellsten.
Sedan militieombudsmannen i skrivelse till vederbörande försvarsområdes-
befälhavare den 27 september anhållit om utredning, inkom försvarsområdes-
befälhavaren den 4 oktober 1940 med yttrande av Hellsten, däri denne vits¬
ordade att han vid det av Dahlberg angivna tillfället yttrat sig så som Dahl¬
berg uppgivit.
Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit, anförde militieombuds¬
mannen i skrivelse den 11 oktober 1940 till försvarsområdesbefälhavaren föl¬
jande:
Då det av Hellsten fällda yttrandet innebure en klar missfirmelse av Dahl¬
berg hade militieombudsmannen icke ansett sig kunna underlåta att lagligen
beivra den förseelse Hellsten sålunda begått. Då det å andra sidan icke syn¬
tes militieombudsmannen erforderligt att saken bringades under krigsdom-
stols prövning, därest Dahlberg icke påfordrade sådan handläggning av må¬
let, hade militieombudsmannen ansett sig böra till försvarsområdesbefälha¬
varen, som syntes äga disciplinär bestraffningsrätt över Hellsten, anmäla
Hellsten för erhållande av lämplig bestraffning.
I skrivelse den 16 oktober 1940 meddelade försvarsområdesbefälhavaren
att Dahlberg förklarat sig icke medgiva att målet behandlades som disciplin¬
mål, varför försvarsområdesbefälhavaren hos chefen för Värmlands rege¬
mente anhållit om målets handläggning vid krigsrätt.
Med anledning härav hänsköt regementschefen målet till fältkrigsrätten
vid regementets depå.
Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 14 november 19A0 och utlät
sig därvid:
1 målet vöre utrett att Hellsten den 19 september 1940, omedelbart sedan
han på begäran av Dahlberg, vilken liksom Hellsten vid nämnda tid fullgjort
beredskapstjänstgöring, i tjänsten verkställt undersökning av Dahlberg an¬
54
gående hjärtbesvär, till denne yttrat: ’Er är inget fel på. Men ni står ju som
en potta. Blir ni av med magen, så blir ni bra.’ Enär nämnda yttrande måste
anses innebära en missfirmelse av Dahlberg jämlikt 16 kap. 11 § allmänna
strafflagen och då sagda förseelse sålunda kunde sonas med böter, prövade
fältkrigsrätten med stöd av sagda lagrum och 94 § 2 mom. strafflagen för
krigsmakten lagligt döma Hellsten för förolämpning mot underordnad krigs¬
man under tjänstgöring att undergå arrest utan bevakning i en dag.
Fältkrigsrättens utslag vann laga kraft.
12. Officer har gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten genom att med¬
dela rättelse och kritik på olämpligt sätt.
I en den 3 augusti 1940 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift gjorde vicekorpralen vid Gotlands infanteriregemente nr 6757 B. Bäck¬
stadi anmälan mot kaptenen T. Hedengren för missfirmelse och anförde där¬
vid bland annat:
Vid kompaniets uppställning den 30 juli 1940 hade Bäckstadi kommit för¬
sent med anledning av att han deltagit i en övning med en annan pluton än
den han tillhörde. Han hade därför ställt in sig i kön. Då Hedengren tagit
emot kompaniet, hade han hållit ett förmaningstal till manskapet. Härunder
hade Bäckstadi blivit tilltalad av en värnpliktig och hade svarat denne. He¬
dengren hade då frågat Bäckstadi, om han tillhörde 1. plutonen, vilket Bäck¬
stadi bejakat. Hedengren hade yttrat: »Jag fordrar, att när jag talar, skall
truppen lystra och korpralen hålla huvudet still. Ett sådant befäl, en sådan
trupp och sådant ämnar jag icke tolerera.» Därefter hade Hedengren visi¬
terat truppen, och när han kommit till Bäckstadi, hade han rättat dennes
enskilda ställning. Hedengren hade förnyat visitationen av plutonen men hade
gjort ett markerat uppehåll endast vid Bäckstadi. Sedan Hedengren åter¬
vänt till täten hade han yttrat: »Pojkar, tänk på att i kön står ett befäl, som
ej är värt att vara befäl, och en sådan skall taga hand om andra, som själv
behöver tagas örn hand.» Härefter hade Hedengren givit order om nedmarsch
till cyklarna. Då Bäckstadi passerade Hedengren, hade denne ett flertal gånger
givit Bäckstadi befallning att intaga enskild ställning, varefter han kommen¬
derat »Helt om marsch!»
På militieombudsmannens begäran verkställdes utredning i ärendet genom
regementschefens försorg. Förhör hölls med Bäckstadi och Hedengren även¬
som med ett antal vittnen.
Bäckstadi uppgav vid förhöret att Hedengren vid det ifrågavarande tillfäl¬
let yttrat att han avstyrkt rekapitulering för Bäckstadi, vilket denne ansåge
vara nedsättande. Bäckstadi vidgick att Hedengren varit befogad att ingripa
mot honom på grund av hans uraktlåtenhet att anmäla sig efter försenad an¬
komst och på grund av hans vårdslöshet i hållning och uppträdande i övrigt.
55
Hedengren vitsordade, att han till Bäckstadi i plutonens närvaro fällt ytt¬
randen av i huvudsak det innehåll som Bäckstadi uppgivit, ävensom att han
yttrat, att han icke ansett sig kunna tillstyrka rekapitulering för Bäckstadi.
Hedengren anförde vidare, att Bäckstadi vid upprepade tillfällen visat dålig
hållning och dåligt uppträdande — bland annat hade han vid ett tillfälle tagit
en kronan tillhörig cykel från ett annat kompani och därför blivit ålagd till¬
rättavisning — att Bäckstadi i sin tjänstgöring som befäl vid trupp visat sig
underhaltig, att Bäckstadi saknade vilja och förutsättningar för utbildning
till befäl samt att Bäckstadi därför framdeles icke skulle tjänstgöra som grupp-
chef. Hedengren uppgav även att han ansåge rättvisan och disciplinen kräva
att fel och försummelser, som förefunnes hos underbefälet, rättades till i
truppens närvaro i likhet med vad som brukades, då det gällde de värnplik¬
tiga, samt att det av honom använda uttrycket »ovärdig» (eller »icke vär¬
dig») enligt hans mening hade samma innebörd som »icke användbar» (eller
»icke duglig»).
Löjtnanten S. Holmbäck uppgav, att enligt hans åsikt Hedengrens ingri¬
pande mot Bäckstadi varit befogat och att Hedengrens yttrande icke varit
mera sårande för Bäckstadi än varje annan befogad tillsägelse.
Vid förhöret hördes även furiren nr 8978 S. Eskelund, korpralen nr 2154
K. Johansson, vicekorpralerna nr 7595 O. Roslund och nr 6737 R. Klang
samt värnpliktiga nr 8985 A. Bergkvist och nr 9063 L. Nilsson, vilka samtliga
uppgåvo, att de ansågo de rättelser och det ingripande, som Hedengren gjort
i fråga om Bäckstadis hållning och uppträdande, hava varit befogade, men
att de funnit Hedengrens yttranden i truppens närvaro rörande Bäckstadis
ovärdighet att föra befäl och angående avstyrkandet av Bäckstadis rekapitu¬
lering hava varit för denne sårande.
Bataljonschefen, överstelöjtnanten M. Hedenlund anförde i ett särskilt ytt¬
rande bland annat:
Som bataljonschef hade han funnit att Hedengren med allvar och nit sökt
upprätthålla disciplinen, leda utbildningen och frammana en god anda vid
sitt kompani. Hedengren hade därvid visat en utpräglad känsla för rättvisa
och likformighet i uppträdandet mot sina underlydande och hade vid många
tillfällen — även i annat sammanhang — framhållit såsom sin bestämda
åsikt, att disciplinen inom ett förband måste handhavas så, att allt vad som
kunde giva de värnpliktiga intryck av mannamån måste sorgfälligt undvikas.
Om ett underbefäl förtjänade en admonition, borde denna meddelas för trup¬
pen på samma sätt som när det gällde en värnpliktig. Mot bakgrunden av
denna ärliga övertygelse syntes här föreliggande fall böra bedömas. Någon
medveten vilja att nedsätta Bäckstadis anseende kunde därför icke hava före-
funnits. De starka — och delvis mindre väl valda — ordalag, som Heden¬
gren använt, kunde härledas ur denna Hedengrens inställning och förhållan¬
dena i övrigt i samband med det passerade. Beträffande Bäckstadi vitsorda¬
des, att hans uppträdande och hållning lämnat mycket övrigt att önska och
att han icke fyllde de fordringar som måste ställas på en elev i furirskola
under tjänstgöring vid trupp. Med anledning av vad som framkommit hade
56
Hedenlund för Hedengren framhållit att hans handlingssätt icke varit i över¬
ensstämmelse med bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet för armén § 1,
mom. 16 och påpekat vikten av att han framdeles iakttoge nämnda bestäm¬
melser.
För egen del föreslog regementschefen, under hänvisning till vad överste¬
löjtnanten Hedenlund sålunda åtgjort, att Bäckstadis anmälan icke skulle
föranleda någon vidare åtgärd.
I skrivelse till regementschefen den 29 augusti 1940 anförde militieom-
budsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:
Det av överstelöjtnanten Hedenlund omnämnda stadgandet i tjänstgörings¬
reglementet för armén vore av följande lydelse: »Befälhavare skall meddela
rättelse och kritik på ett grannlaga sätt och med avseende fäst vid, att den
rättades eller kritiserades värdighet och anseende inför underlydande icke
nedsättas. När rättelsens eller kritikens art så kräver, bör densamma icke
meddelas i närvaro av den rättades eller kritiserades underlydande.» Att rät¬
telse och kritik i förevarande fall varit befogad — vilket utgjort en förut¬
sättning för att Hedengren över huvud ägt meddela sådan ■— ville militie-
ombudsmannen icke ifrågasätta. Hedengren hade emellertid genom sina ytt¬
randen till Bäckstadi inför truppen så grovt brutit mot de i tjänstgörings¬
reglementet intagna, ovan återgivna bestämmelserna om sättet för medde¬
lande av rättelse och kritik att militieombudsmannen icke ansåge sig kunna
lämna vad som förekommit utan beivran. Då den förseelse, vartill Heden¬
gren gjort sig skyldig, dock icke syntes vara av beskaffenhet att behöva
bringas under krigsdomstols prövning hade militieombudsmannen därför
velat hos regementschefen, som hade den disciplinära bestraffningsrätten över
Hedengren, anmäla denne till bestraffning. Militieombudsmannen förutsatte
därvid att Bäckstadi komme att medgiva att målet finge behandlas såsom
disciplinmål.
I skrivelse den 10 september 1940 anmälde regementschefen att han den
9 i samma månad, efter hållet förhör, jämlikt 130 § strafflagen för krigs¬
makten ålagt Hedengren disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre dagar
för visat oförstånd i tjänsten.
Bestraffningsbeslutet blev icke överklagat.
57
13. Åtal mot landstormsofficer (bataljonschef) för oriktiga beslut om till¬
rättavisningar samt olämpligt uppträdande.
I en den 20 juni 1940 till militieombudsmansexpeditionen inkommen, den
15 juni dagtecknad skrift påkallade värnpliktige nr 330 18/19 Andersson
jämte 121 andra värnpliktiga undersökning och vidtagande av rättelse be¬
träffande vissa förhållanden vid 7. kompaniet av en landstormsbataljon inom
Södra militärområdet.
På grund härav verkställdes undersökning. Från militärområdesbefäl-
havaren inkom protokoll över förhör i ärendet, hållet den 28 juni 1940 inför
vederbörande försvarsområdesbefälhavare. Vid detta förhörsprotokoll hade
fogats en den 19 juni 1940 dagtecknad skrift, vari 21 värnpliktiga ur 2.
plutonen av ifrågavarande kompani anhöllo att få återtaga sina underskrifter
å anmälningsskriften till militieombudsmannen.
Sedan värnpliktige Andersson på 7. kompaniets vägnar i en den 29 juni
1940 dagtecknad skrift till militieombudsmannen anmält ytterligare missför¬
hållanden, lät militieombudsmannen genom hovrättsassessorn C. Svennegård
och byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen B. Lassen verkställa yt¬
terligare utredning i ärendet. I anledning härav hölls den 12 juli 1940 förhör
å särskilda platser inom försvarsområdet.
I anmälningsskriften av den 15 juni 1940 anfördes:
Allt manskap vid 7. kompaniet, omfattande 174 man, hade sedan den 30
maj 1940 erhållit permissions- och tjänstledighetsförbud. Ledighet som
beviljats före nämnda dag hade återkallats. Då ingen av manskapet veter¬
ligen gjort sig skyldig till någon som helst ohörsamhet eller eljest till olämp¬
ligt uppträdande vare sig i eller utom tjänsten eller brustit i fullgöran¬
det av sina skyldigheter, hade förbudet framstått såsom i hög grad omoti¬
verat. Även för klagandenas närmaste förmän torde förbudet hava tett sig
minst sagt egendomligt. Trots förbudet hade varje man även i fortsättningen
uppträtt fullt korrekt. Förbudet hade meddelats av bataljonschefen land-
stormskaptenen Oskar Halle. — På aftonen pingstdagen 1940 hade Halle
uppträtt synbarligt berörd av starka drycker; han hade gått ostadigt och
luktat sprit mycket starkt. I detta tillstånd hade Halle omedelbart utanför
en förläggning i V. avlossat tre skarpa skott. Med hänsyn till det sätt, varpå
skotten avskjutits, hade stor fara förelegat att någon av de i förläggningen
vistande männen kunnat träffas, särskilt örn någon av dem till följd av
ljudet från det första skottet rusat ut genom dörren. Samma afton hade
jämväl ett annat intermezzo inträffat. När Halle i bil skulle passera poste¬
ringen i E. hade han hejdats av vaktposten, som enligt gällande instruktion
haft att kontrollera alla passerande bilar. Då vaktposten öppnat bildörren
för att verkställa visitering, hade Halle till en medpassagerare i bilen skrikit:
»Slå’n på käften!»
58
Vid försvarsomrädesbefälhcwarens förhör den 28 juni 1940 hördes Halle
samt två värnpliktiga. Halle uppgav därvid:
I egenskap av bataljonschef hade Halle tillkännagivit generellt permis¬
sions- och tjänstledighetsförbud för 7. kompaniet under en tid av 14 dagar,
räknade från och med den 30 maj 1940. Anledningen till detta förbud vore
tvåfaldig. För det första hade Halle ansett, att det militära uppträdandet
inom kompaniet icke vore sådant, att den där tjänstgörande personalen kun¬
de tillåtas vistas utom förläggningsorten; Halle hade därför anbefallt öv¬
ningar i personligt uppträdande under den tid förbudet varat. För det andra
hade Halle funnit, att disciplinen inom kompaniet varit bristfällig; detta
hade visat sig i ohörsamhet mot utfärdade bestämmelser t. ex. vid skjut¬
övningar samt i bristande intresse för övningarna. De övriga kompanier¬
na inom bataljonen hade icke givit anledning till vidtagande av »så¬
dana aggressiva åtgärder». Halle ansåge, att största skulden till den bris¬
tande disciplinen inom 7. kompaniet läge hos befälet på detta kompani.
Kompaniets personal hade inryckt till tjänstgöring den 14 april 1940. Under
tiden från denna dag till den 30 maj hade permission och tjänstledighet
meddelats i vanlig ordning. Att förbudet utfärdats sistnämnda dag hade berott
på, att Halle funnit, att kompaniets personal icke bättrat sig i nyssnämnda
två avseenden, och att han därför måst tillgripa »aggressiva åtgärder». —
Halle bestrede att han under inspektionsresan natten till den 13 maj 1940
varit på något sätt spritpåverkad. Då Halle ankommit till posteringen vid
V., hade han funnit posten på den för denne bestämda platsen å hamn¬
området. Halle hade från denna plats med postens gevär avlossat tre skarpa
skott i 45° vinkel samt ut mot havet. Anledningen till skottlossningen hade
varit, att Halle velat utkalla posteringens slutna del för att kontrollera, hur
fort en dylik utryckning skedde. För posten å hamnområdet vid V. hade
icke funnits något annat signalmedel än skottlossning. Bataljonen hade icke
blivit tilldelad lösa skott. — Senare på kvällen hade Halle besökt poste¬
ringen vid E. Han kunde icke minnas, huruvida hans bil hejdats av vakt¬
posten, men han bestrede, att han fällt uttrycket: »Slå’n på käften!» Halle
kunde icke för tillfället erinra sig vilka som åkt med i hans bil.
I klagoskriften av den 29 juni 1940 anfördes:
7. kompaniet hade posteringar förlagda i S. samt på fem andra ställen
utmed kusten. På en del av dessa posteringar hade landstormsfänriken
Ci. Westeborg, trots att han själv haft permissionsförbud, rest omkring med
en lista samt under direkt hot fått en del av manskapet att återkalla sina
namn under anmälan till militieombudsmannen. Då manskapet trots flera
påtryckningar vägrat att skriva på hade Westeborg hotat dem med permis¬
sionsförbud. Han hade också för manskapet omtalat, att han fått flera tele-
fonpåringningar av Halle varvid denne skulle hava grälat på Westeborg för
att han ej fått manskapet att skriva på samt hotat dem med krigslagarna
och givit dem direkta order att skriva på. — Vid förhöret den 28 juni 1940
59
hade endast en av manskapet vid V. och en av manskapet vid E. blivit
hörda angående uppträdena, vilket klagandena funne egendomligt.
Efter anmodan vid förhör den 12 juli 1940 översände Halle till militie-
ombudsmannen bland annat avskrifter av protokoll, hållna vid förhör med
värnpliktige Andersson den 21 och den 28 juni 1940, jämte en till först¬
nämnda protokoll hörande rapport, samt av en den 11 juli 1940 dagtecknad
handling, innehållande beslut örn permissionsförbud beträffande 27 värn¬
pliktiga tillhörande 7. kompaniet.
Nyssnämnda rapport, dagtecknad den 20 juni 1940 och underskriven av
landstormskaptenen B. Wallenström såsom chef för 7. kompaniet, innehöll
att Andersson erkänt, att han den 18 juni oaktat han varit sjukskriven i kvar¬
ter på grund av eksem på benen, cyklat norrut för att i D., där han förut va¬
rit förlagd, hämta en del persedlar.
Genom beslut av försvarsområdesbefälhavaren den 28 juni 1940 ålades
Andersson jämlikt 52 § strafflagen för krigsmakten för olovligt undanhållan¬
de den 18 juni 1940 mellan klockan 10.30 och klockan 22 disciplinstraff av
vaktarrest i tre dagar. Enligt vad som blivit upplyst verkställdes detta straff
å ett tillfälligt militärhäkte vid bataljonsstabens förläggning; Andersson fri¬
gavs på kvällen den 8 juli 1940.
Nyssnämnda handling av den 11 juli 1940 lydde:
»Rapport örn demonstrationsföretag som verkställts vid bataljonsstabens
förläggning den 8 juli 1940 klockan 20.30 från värnpliktiga tillhörande 7.
cykelkompaniet. Deltagare: 27 värnpliktiga avreste på kronan tillhörande
olovligt lånade cyklar och utan att ha erhållit tillstånd av kompanichefen i
samlad trupp till stabens förläggning, där blommor under hurrarop överläm¬
nades till från tillfälliga militärhäktet klockan 20.30 på fri fot försatte värn¬
pliktige nr 330 18/19 Andersson, som undergått 3 dagars vaktarrest. (Här¬
efter nummer och namn å de 27 värnpliktiga.)
Beslut: I avvaktan på order från högre myndighet permissionsförbud gäl¬
lande även förbud att under icke tjänstgöring eller uppställning till mat
lämna förläggningslokal med därtill hörande gårdsutrymme enligt anvisning
under en tid av 14 dagar från och med den 11 juli till och med den 24 juli
1940. Avmarsch till utspisning skall ske efter förut verkställd uppställning
och upprop; återmarsch på enahanda sätt. Daglig kontroll kommer att före¬
tagas.
Den 11 juli 1940.
O. Halle.
W. Andrée.»
Örn sistnämnda beslut underrättade Halle försvarsområdesbefälhavaren
genom en den 11 juli 1940 dagtecknad anmälan, vilken lydde:
»Jag får härmed vördsamt anmäla att jag i dag tilldelat 27 vpl. fr 7. komp
14 dagars permissionsförbud och förbud att lämna förläggningslokal med
tillhörande gårdsutrymme enl. anvisning under icke tjänstgöring. Orsaken
härtill är att ovan angivna vpl. demonstrerat vid lösgivandet av arresterade
vpl. 330 18/19 Andersson från samma komp.»
60
Vid förhöret den 12 juli 1940 hördes Halle, Wallenström, landstormslöjt-
nanten A. Kronzell, landstormsfänriken W. Andrée, Westeborg och 14 värn¬
pliktiga. De hörda lämnade därvid följande berättelser:
Halle: Förbudet mot permission eller tjänstledighet under tiden den 30
maj—den 12 juni 1940 hade gällt hela 7. kompaniet, för vilket Wallen¬
ström vöre chef. Beslutet hade meddelats av Halle, som personligen givit
Wallenström ordern örn permissions- och tjänstledighetsförbud. Till grund
för beslutet hade legat Hålles personliga iakttagelser rörande det militära
uppträdandet inom kompaniet. Före beslutets meddelande hade Wallen¬
ström ej beretts tillfälle att framföra sina synpunkter på saken. Några rap¬
porter hade icke förelegat beträffande manskapet på kompaniet vare sig
från kompanichefen eller från någon annan. Det hade ej heller inkommit
några rapporter mot befälet på kompaniet. Mot de Wallenström underställ¬
da officerarna eller underofficerarna hade Halle ej något att anmärka. Man¬
skapet på 7. kompaniet vore antagligen icke besvärligare än bataljonens
manskap i övrigt. Det militära uppträdandet hade varit bristfälligt i alla
avseenden på detta kompani. Hela förbandet hade sett ut som örn var och
en gått hemma hos sig och varit sin egen herre. Halle hade givit order om
att kompaniet skulle övas i personligt uppträdande. Hur denna order verk¬
ställts kände Halle icke till. —- Det meddelade beslutet hade inneburit för¬
bud mot beviljande under 14 dagars tid av permission eller tjänstledighet,
vilket enligt Hålles förmenande vöre samma sak. Förbudet hade, såvitt det
avsåge tjänstledighet, icke varit ovillkorligt. Örn någon kunnat anföra syn¬
nerliga skäl för tjänstledighet, hade sådan beviljats. Sålunda hade en värn¬
pliktig, som önskat resa hem i anledning av en systers död eller något dy¬
likt, också erhållit ledigt för ändamålet. Ytterligare en värnpliktig hade
erhållit ledigt under tiden för förbudets giltighet; de närmare omständighe¬
terna i detta fall kunde Halle ej erinra sig. Några avslagna ansökningar om
tjänstledighet hade icke förekommit; eftersom förbud utfärdats hade tydli¬
gen ej någon annan än de nyssnämnda ansett det tjäna någonting till att ens
anhålla örn ledigt. Redan beviljade tjänstledigheter hade icke återkallats,
sålunda hade intill den 7 eller 8 juni återkommit värnpliktiga som på grund
av tjänstledighet varit hemresta. Ingen hade återkallats eller haft att åter¬
vända tidigare än som eljest skolat ske. — Halle hade icke tagit någon be¬
fattning med tillkomsten av den skrift varigenom manskap ur 2. plutonen
återkallat sin anmälan till militieombudsmannen. Halle hade icke haft nå¬
gon aning om denna skrift förrän densamma till honom överlämnats av
Westeborg. Westeborg hade därvid sagt, att manskapet ångrat att de skri¬
vit på. Halle hade ej känt till att manskapet på nämnda pluton blivit be¬
handlat på annat sätt än de övriga. Något favoriseringssystem förekomme
icke på bataljonen. De uppgifter som förekomme i Anderssons senare skrift
till militieombudsmannen vore, såvitt de berörde Halle, helt osanna. — In-
spektionsfärden natten till den 13 maj 1940 hade utgått från platsen för
bataljonsstabens förläggning. Såväl Halle som 1. bataljonsadjutanten land¬
stormsfänriken Andrée hade varit inkvarterade där. Färden hade gått till
61
posteringarna i D., V., E. och K. Under färden hade Kronzell medföljt i
egenskap av tjf. chef för 7. kompaniet. Bilen hade förts av värnpliktige nr
302 7/25 Bengtsson. Starten hade ägt rum omkring klockan 22. Halle hade
före starten icke förtärt en droppe spritdrycker. Andrée, som vistats vid ba-
taljonsstabens kvarter, hade sammanträffat med Halle strax före avfärden.
Ingen å posteringarna hade varskotts om att inspektion komme att äga rum.
Halle hade själv givit order om posteringarnas utsättande. I övrigt hade han
ej haft någon befattning med dem. Sedan posteringen i K. blivit inspekte¬
rad, hade Halle återvänt till stabens kvarter. Inspektionsfärden hade icke
föranlett någon rapport från Hålles sida. — Skottlossning vore ett sätt att
tillkalla postchef eller postering. Vid besöket vid posteringen i V. hade
Halle skjutit för att posteringens slutna del skulle komma snabbt ut. Från
det styrkan blivit kallad ut och till dess att Halle avlossat skotten hade det
gått flera minuter. Därpå hade det gått ytterligare en stund innan vakten
kommit ut. De som tillhört den slutna delen hade sovit inomhus. Hur de
varit förlagda kände Halle ej till. Ansvaret härför vilade på kompaniche¬
fen och plutonchefen, samt i sista hand på Halle såsom bataljonschef. Vid
ifrågavarande tillfälle hade det förelegat allmän order örn hög stridsbered¬
skap. Halle hade tillsagt postchefen, att nästa gång skulle utryckningen gå
fortare. Det hade icke förelegat risk att någon skulle kunna träffas av de
skott som Halle avlossat. — Posteringen i E. hade bestått av en befälhavare
och 8 man, alla värnpliktiga. Två vakter hade befunnit sig på vägen ned
till hamnen för att hejda vägfarande. Någon vägspärr hade icke funnits.
I bilen hade Halle suttit i framsäte! till höger om Bengtsson. Kronzell hade
suttit i baksätet. Halle hade själv öppnat dörren till höger om sig och gått
ur bilen. Han hade ej sträckt upp händerna. Han bestrede att han fällt
yttrandet »slå’n på käften» eller något liknande. Även i E. hade posteringen
inspekterats. — Sedan värnpliktige Andersson ålagts tre dagars arrest hade
han insatts i tillfälligt militärhäkte vid stabens förläggning, varest straffet
verkställts. Vid Anderssons utsläppande från häktet hade 27 värnpliktiga
från 7. kompaniet demonstrerat mot Hålles åtgärder. Halle veterligen hade
något bestämt fritidsområde icke angivits för 7. kompaniet. Från såväl hög¬
kvarteret som militärområdesbefälhavaren hade kommit order om att disci¬
plinen skulle med alla medel upprätthållas. Halle ansåge sig icke kunna
frångå dessa order. De inkallade skulle lära sig att veta hut och förstå att
de vore krigsmän. Beslutet den 11 juli beträffande nyssnämnda 27 värn¬
pliktiga vore att uppfatta såsom en dem tilldelad tillrättavisning. Avskrift
av beslutet skulle såsom bilaga fogas vid anteckningsboken över tillrätta¬
visningar. Beslutet den 30 maj hade inneburit, att kompanichefen under ti¬
den den 30 maj—den 12 juni icke finge bevilja permissioner. Även detta
beslut kunde uppfattas såsom innefattande tillrättavisning.
På särskild fråga förklarade Halle att sistnämnda beslut möjligen kunde
uppfattas såsom en order, att manskapet icke finge lämna förläggningen
under den angivna tiden, emedan det militära uppträdandet icke varit god-
kännbart.
62
Wallenström: Upprinnelsen till misshälligheterna hade varit en episod vid
en fältskjutning som ägt rum den 30 maj. Halle hade infunnit sig vid skjut¬
ningen för att inspektera, men han hade icke övertagit ledningen av övning¬
en. Då några värnpliktiga skolat hämta klisterlappar hade de icke blivit så
fort färdiga som Halle önskat. Med anledning härav hade Halle utfärdat
permissionsförbud. Han hade sedan besökt kompaniexpeditionen och med¬
delat Wallenström beslutet samt strukit dem som redan av Wallenström
fått sina ansökningar örn hempermittering beviljade. De som redan rest
hade icke kallats tillbaka. Av kompaniets styrka hade Wallenström enligt
utfärdade order ägt rätt att permittera högst */3, vilket sedan ändrats till
högst 1/5. Troligen hade denna ändring skett före detta tillfälle. Då förbudet
kom hade jordbrukarna möjligen redan varit hempermitterade och de övriga
stått i tur att få resa hem. Hålles uppgift att två värnpliktiga under tiden för
permissionsförbudet fått ledigt för hemresa syntes vara riktig. En värnpliktig
hade hänvänt sig direkt till Halle och fått tillstånd att resa hem, emedan hans
moder varit sjuk. Det andra fallet torde ha varit chauffören Bengtsson. Wal¬
lenström veterligen hade några andra fall av permission under den tiden icke
förekommit. Efter den 13 juni hade permitteringstiden begränsats till 4—5
dagar. Därest permissionsförbudet ej kommit emellan skulle 3 grupper hava
kunnat erhålla ledighet under tiden. Permittering i större utsträckning än
förut hade ej kunnat givas efter förbudets upphörande. Följden hade alltså
blivit att samtligas hempermittering blivit 14 dagar försenad. Om det varit
fråga örn värnpliktiga vilka ej varit jordbrukare syntes uppskovet ej hava
medfört särskilda olägenheter. Något särskilt fritidsområde hade ej funnits
fastställt. Enligt Wallenströms uppfattning hade de värnpliktiga icke utan
tillstånd ägt begiva sig så långt bort som till bataljonsstabens förläggning.
Utan permission hade manskapet kunnat gå till sjön för att bada. Med
hänsyn till omständigheterna hade förbudet mot permission icke spelat någon
större roll; det väsentliga i beslutet den 30 maj hade varit tjänstledighets-
förbudet, d. v. s. förbudet att bevilja hempermittering. Någon anteckningsbok
över tillrättavisningar funnes icke vid kompaniet. Några tillrättavisningar
hade icke förekommit vid kompaniet, icke heller rapport på någon. Vid
tidigare inspektioner hade Halle framställt anmärkningar mot kompaniet.
Detta hade en mycket spridd förläggning och vore svårt att hålla ihop. De
av Halle anbefallda övningarna i personligt uppträdande hade verkställts
av plutoncheferna. Beträffande det militära uppträdandet kunde man en¬
ligt Wallenströms mening icke ställa samma fordringar på dessa 40-åringar
som på värnpliktiga rekryter. Möjligen hade Halle en annan uppfattning
om drillens betydelse. Mellan kompanibefälet och manskapet hade rått ett
gott förhållande, det bästa tänkbara. Man hade icke kunnat önska sig bättre
folk. Wallenström hade aldrig behövt rikta någon förebråelse mot någon.
Det hade aldrig förekommit att någon försummat att göra vad han blivit till¬
sagd, snarare hade manskapet gjort mera än man fordrat. Såvitt Wallenström
hade sig bekant hade det ej heller brustit i fråga om vakthållning och dylikt.
63
Möjligen hade anmälningar och dylikt emellanåt icke skett i den strängt mi¬
litära yttre formen.
Westeborg: Han vore chef för 2. plutonen av 7. kompaniet. Han hade
satt upp den skrift, varigenom vissa värnpliktiga återtagit sin anmälan till
militieombudsmannen. För plutonens manskap hade han framhållit det
olämpliga i att skriva under en handling, som innehölle uppgifter örn hän¬
delser vid vilka de icke varit närvarande. De hade icke bort beskylla sin
bataljonschef för onykterhet, när de icke känt till hur det förhållit sig. Det¬
ta hade de förklarat, att de själva insett, ävensom att de skrivit under eme¬
dan de godtagit andras uppgifter. Sedan de undertecknat skriften, hade
Westeborg överlämnat den till Halle. Denne hade dessförinnan ej haft nå¬
gon kännedom örn vad som i denna del förekommit. Westeborg bestrede
bestämt riktigheten av uppgifterna i den av värnpliktige Andersson till mi¬
litieombudsmannen insända skriften av den 29 juni 1940. 2. plutonen vore
i fråga om proviantering och dylikt underställd 5. kompaniet. I övrigt vore
den mycket självständig. Manskapets militära hållning och uppträdande
hade varit mycket korrekt. Det hade rätt ett mycket gott samarbete. Weste¬
borg hade icke haft någon anledning att framställa anmärkning mot någon,
och ingen på plutonen hade varit rapporterad. Någon anmärkning hade
ej heller framställts från Hålles sida. Bestraffningar hade ej förekommit
på plutonen. Vid tiden för permissionsförbudet den 30 maj hade Weste¬
borg ej fört befälet över plutonen. Han hade tyckt att det varit egendomligt
att plutonen fått permissionsförbud. Under tiden för detta hade icke någon
på plutonen fått resa hem. De som stått närmast i tur hade fått vänta 14
dagar.
De berättelser som avgåvos av övriga vid förhöret den 12 juli hörda per¬
soner hava här utelämnats.
Sedan tjänstförrättande militieombudsmannen i anledning av vad i ären¬
det förekommit beslutat ställa Halle under åtal för tjänstefel anförde han i
en den 31 juli 1940 dagtecknad instruktion för vederbörande åklagare föl¬
jande:
Tjänstgöringsreglementet för armén upptoge i § 23 allmänna bestämmel¬
ser rörande tjänstledighet. Såsom tjänstledighet vore att anse i behörig ord¬
ning erhållet medgivande att vara frånvarande från tjänstgöring under hel
tjänstgöringsdag (övningsdag) eller därutöver. Tjänstledighet vore icke att
anse såsom en personalen tillkommande rättighet.
Uppginge frånvaron icke till hel tjänstgöringsdag, gällde för densamma
vad i § 123 tjänstgöringsreglementet stadgades om permission. Sistnämnda
paragraf innehölle bland annat följande bestämmelser: Under den del av
dygnet, då tjänstgöring för vederbörande icke förekomme (under fritid),
skulle menig, där tjänstledighet icke åtnjötes, vistas inom kasernområdet
eller, dock endast mellan revelj och tapto, inom det område utanför det¬
samma, fritidsområde, som regementschefen kunde hava bestämt. För vis¬
64
telse annorstädes fordrades särskilt medgivande, permission. Permission vore
icke att anse såsom en personalen tillkommande rättighet och borde i främsta
rummet beviljas såsom en uppmuntran för ådagalagt gott uppförande och
nit i tjänsten. Permission finge av kompanichef beviljas åt kompaniets per¬
sonal; dock vad beträffade frånvaro från tjänstgöring endast från tjänste-
förrättning hänförlig till inre tjänst inom kompaniet ävensom från guds¬
tjänst.
Beträffande tjänstledighet för viss personal tillhörande landstormen hade
särskilda föreskrifter utfärdats (se exempelvis generalorder nr 2294 den 25
september 1939).
Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten finge för mindre förseelser och
fel mot militär tukt och ordning i stället för disciplinär bestraffning såsom
tillrättavisning för manskap användas bland annat förbud att under viss be¬
stämd tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde, läger eller där¬
emot svarande område eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten
del av dylikt område.
Rätt att tilldela tillrättavisning, varom förmäldes i 210 § strafflagen för
krigsmakten, tillkomme de befälhavare som ägde bestraffningsrätt i disci¬
plinmål, envar i fråga om den personal, som stöde under hans befäl. Ena¬
handa rätt tillkomme ock bl. a. befälhavare för bataljon eller däremot sva¬
rande avdelning vid armén. Då någon begått förseelse, som ansåges påkalla
tillrättavisning, finge vederbörande befälhavare omedelbart meddela tillrätta¬
visning, så vitt han själv iakttagit förseelsen. I annat fall skulle befälhava¬
ren vid förhör med den felaktige lämna denne tillfälle att förklara sig (§§ 39
och 40 militär bestraffningsförordning).
En tillrättavisning bestående i förbud att vistas utom kasemområde, läger
eller dylikt område innebure hinder för den tillrättavisade att erhålla per¬
mission så länge tillrättavisningen varade.
Hålles beslut den 30 maj 1940.
Beträffande innebörden av Hålles beslut den 30 maj 1940 hade Halle
själv uppgivit, att det gällt ett allmänt förbud mot permission eller tjänst¬
ledighet beträffande 7. kompaniet under en tid av 14 dagar, räknade från
och med den 30 maj. Av utredningen framginge att beslutet varit avsett att
tillämpas och även blivit tillämpat så, att värnpliktiga vilka före beslutets
meddelande beviljats hempermittering måst kvarstanna i tjänst under den
tid förbudet gällde.
Redan i vad förbudet avsett inskränkningar i manskapets rätt till permission
kunde anmärkning riktas mot detsamma. Sålunda anslöte sig ordalagen icke
till 210 § strafflagen för krigsmakten. Därest förbudet varit avsett att inne¬
bära, att manskapet ej finge vistas utom förläggningarna, kunde det anmärkas,
att i beslutet icke blivit angivet, vilket område manskapet vid de olika för¬
läggningarna hade att hålla sig inom.
Mera anmärkningsvärt vore att förbudet även omfattat tjänstledighet.
Tidigare strafflag för krigsmakten av den 7 oktober 1881 innehölle bestäm-
65
melse (9 §), att för mindre förseelser och oarter, som icke funnes påkalla
ansvar enligt lagen, finge användas bland annat vägran av tjänstledighet samt
för manskapet dessutom inskränkning i friheten att vistas utom kasern,
läger eller däremot svarande område. I det förslag till ny strafflag för krigs¬
makten som av Kungl. Majit framlades för 1908 års riksdag (prop. 1908 nr 67)
återfunnes vägran av tjänstledighet icke bland de tillåtna formerna för till¬
rättavisning (209 § i förslaget). I statsrådsprotokollet uttalades, att vad vägran
av tjänstledighet anginge hade det synts mindre lämpligt att, innan en person
ifrågasatt att erhålla ledighet från tjänstgöring, tillrättavisa honom medelst
dylik vägran; för övrigt kunde ju sökt tjänstledighet vägras av många andra
orsaker, än att personen i fråga förskyllt tillrättavisning (prop. 1908 nr 67
sid. 98). Det förnyade förslag till strafflag för krigsmakten, som förelädes
1914 års senare riksdag och som läge till grund för gällande lag (prop. 1914 B
nr 57), upptoge icke vägran av tjänstledighet såsom en form av tillrätta¬
visning. Med hänsyn härtill torde någon tvekan ej råda därom, att vägran
av tjänstledighet icke finge begagnas såsom tillrättavisning.
Rörande anledningen till förbudet av den 30 maj 1940 hade Halle påstått,
att han ansett att det militära uppträdandet inom kompaniet icke varit
sådant, att personalen kunnat tillåtas att vistas utom förläggningsorten, samt
att han funnit att disciplinen inom kompaniet varit bristfällig, vilket visat
sig i ohörsamhet mot utfärdade bestämmelser, till exempel vid skjutövningar,
samt i bristande intresse för övningarna. I samband därmed hade Halle för¬
klarat, att största skulden till den bristande disciplinen inom 7. kompaniet
läge hos befälet på detta kompani. Att förbudet utfärdats den 30 maj 1940
hade, enligt Hålles uppgift, berott på att Halle funnit att kompaniets perso¬
nal icke bättrat sig i nyssnämnda avseenden.
Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten finge tillrättavisning användas i
stället för disciplinär bestraffning. Tillrättavisningen finge sålunda komma
till användning endast under förutsättning, att en jämlikt strafflagen för
krigsmakten straffbar förseelse av beskaffenhet att kunna föranleda disciplinär
bestraffning blivit begången. Att lagrummet hade denna innebörd framginge
— förutom av ordalagen — av förarbetena till den gällande lagen. Till mo¬
tivering för den nuvarande avfattningen av lagrummet anförde föredragande
departementschefen i proposition till 1914 års senare riksdag: »Jag har ansett
förevarande paragraf böra så avfattas, att därav med erforderlig tydlighet
framgår, att tillrättavisningarna icke få meddelas för andra förseelser än
sådana, som äro bestraffade i strafflagen för krigsmakten.» (Prop. 1914 B
nr 57 sid. 161.)
På grund av den allmänna avfatlning som givits vissa bestämmelser i straff¬
lagen för krigsmakten, vore visserligen området för de enligt nämnda lag
straffbara handlingarna mycket vidsträckt, men varje förhållande som ej
överensstämde med militär tukt och ordning vore dock icke av beskaffenhet
att kunna föranleda bestraffning. Sålunda torde sådana omständigheter som
att disciplinen eller det militära uppträdandet å ett förband i allmänhet vore
mindre tillfredsställande icke kunna föranleda bestraffningsbeslut beträffande
f>-405564. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.
66
manskapet i dess helhet. Detsamma torde gälla 1 fråga om bristande intresse
för övningar.
Vad slutligen anginge konstaterandet av de förhållanden som läge till
grund för beslutet den 30 maj 1940 hade Halle gjort gällande, att han själv
iakttagit de av honom åberopade omständigheterna.
Såsom en huvudregel i all straffprocess gällde att straff icke finge ådömas
med mindre det blivit styrkt, att den tilltalade begått det brott för vilket
han tilltalats. I detta avseende intoge det militära tillrättavisningsförfarandet
principiellt icke någon särställning. Föreskrifter angående utrednings före¬
bringande vore, såvitt tillrättavisningsförfarandet anginge, givna i § 40 militär
bestraffningsförordning. Då det medgivits vederbörande befälhavare att ome¬
delbart meddela tillrättavisning, såvida han själv iakttagit förseelsen, finge
detta icke uppfattas såsom åsyftande ett avsteg från grundsatsen att förse¬
elsen skulle vara erkänd eller konstaterad; stadgandet innebure endast ett
undantag från paragrafens huvudregel, att förhör med den felande skulle
hållas.
Vad det föreliggande fallet beträffade torde Halle väl hava kunnat kon¬
statera, att det militära uppträdandet inom kompaniet icke varit tillfreds¬
ställande, att disciplinen varit bristfällig eller att intresset för övningarna
varit slappt. Därmed kunde det emellertid icke anses konstaterat att bestraff-
ningsbara förseelser förelegat. En fullständig utredning angående förmenta
förseelser hade bort omfatta undersökning, vilka krav som ställts på ett
godtagbart militärt uppträdande från det närmaste befälets sida, huruvida
brott mot disciplinen förekommit samt vilka som gjort sig skyldiga därtill,
huruvida vissa missförhållanden vid övningar berott på ohörsamhet eller
försummelse från manskapets sida eller haft annan orsak o. s. v.
Det vore givetvis uteslutet, att Halle beträffande varje enskild man på
kompaniet kunnat själv iakttaga någon bestraffningsbar förseelse. Det före-
fölle som örn hela grupper av värnpliktiga på kompaniet icke givit anledning
till någon som helst anmärkning och icke heller blivit föremål för någon
sådan. Några särskilda händelser vilka skulle hava kunnat innebära för¬
seelser av enskilda värnpliktiga hade icke i målet blivit åberopade i vidare
mån än att det uppgivits, att Hålles beslut meddelats i omedelbar anslutning
till en episod som inträffat vid en skjutövning, den 30 maj 1940. Den verk¬
ställda utredningen syntes icke bekräfta, att någon låtit straffbart förhållande
komma sig till last vid detta tillfälle.
Det läge i bestraffningens egen natur, att den såsom riktad mot viss gär¬
ning måste drabba den eller dem som gjort sig skyldiga till denna gärning och
således icke finge avse en viss avdelning såsom sådan. Kollektiva bestraff-
ningsbeslut drabbade ju skyldiga och oskyldiga lika och tjänade således
icke det syfte man ville uppnå med ett straff.
Av det anförda framginge att Hålles beslut den 30 maj 1940 lämnade rum
för allvarliga anmärkningar. I syfte att tillrättavisa manskapet hade Halle
vidtagit åtgärder som icke vore tillåtna enligt gällande lag. Halle hade under¬
låtit att verkställa nödig utredning eller att ens höra vederbörande, innan be¬
67
slutet meddelades. Förbudet hade gällt 7. kompaniet i dess helhet, utan hän¬
syn till huruvida enskilda värnpliktiga eller möjligen hela grupper av dem
tilläventyrs icke låtit komma sig till last några sådana brister i fråga örn
disciplin eller militärt uppträdande, som Halle åberopat. De åberopade bris¬
terna syntes i och för sig icke hava varit av den natur, att Halle mot dem
bort inskrida med tillrättavisningar. Att oförskyllt lidande vållats manska¬
pet genom förbudet läge i sakens natur. Därtill komme att beslutet genom
sin uppenbara oriktighet torde hava varit ägnat att skada själva syftet med
tjänstgöringen. Genom beslutet den 30 maj 1940 hade Halle gjort sig skyl¬
dig till tjänstefel.
Hålles inspektionsfcird natten till den 13 maj 1940.
Genom de utsagor som avgivits av vaktposterna vid E. måste det anses
styrkt, att Halle under sin inspektionsfärd natten till den 13 maj 1940 vid
besök å förläggningen vid E. i vaktposternas närvaro fällt yttrande som va¬
rit synnerligen olämpligt. Härigenom hade Halle gjort sig skyldig till tjänstefel.
Av flera av de i ärendet hörda personerna hade uppgivits, att Halle under
inspektionsfärden verkat att vara onykter, varjämte dessa personer angivit
åtskilliga omständigheter som ansetts utvisa, att Halle icke haft fullt herra¬
välde över sina handlingar. Halle hade bestritt att han förtärt spritdrycker.
Emellertid finge det anses styrkt, att Halle förtärt spritdrycker så kort tid
före inspektionsfärden att spritkonsumtion kunnat konstateras av personer
som vid olika tillfällen under färden talat med Halle, samt att Halle under
inspektionen fällt yttranden och vidtagit åtgärder, som tydde på att Halle
saknat nödigt herravälde över sina handlingar. Dock syntes tillräckliga skäl
till antagande att den förtärda spriten påverkat Halle så att han varit onykter
icke föreligga.
I övrigt syntes Hålles uppträdande vid posteringarna vid V. och E. icke
hava varit sådant, att det utgjort ett gott föredöme för de underlydande, sär¬
skilt om hänsyn toges till då rådande allvarliga läge. Straffbart förhållande
torde dock icke i denna del kunna läggas Halle till last.
Hålles beslut den 11 juli 1940.
Av utredningen framginge att Halle icke själv iakttagit den händelse som
föranlett beslutet den 11 juli 1940 om tillrättavisning beträffande 27 värn¬
pliktiga. Vid sådant förhållande hade det, såsom förut berörts, ålegat Halle
att bereda vederbörande tillfälle att förklara sig. Även i övrigt torde utred¬
ning hava bort föregå beslut i saken. Halle hade påstått att orsaken till
beslutet varit, att de värnpliktiga demonstrerat vid lösgivandet av en arres¬
terad, ävensom att de värnpliktiga utan lov begagnat kronan tillhöriga cyk¬
lar samt utan medgivande av kompanichefen begivit sig från sin förläggning
till bataljonsstabens förläggning. Att de värnpliktiga genom alt begagna kro¬
nans cyklar för ifrågavarande färd gjort sig skyldiga till straffbar handling,
framginge icke av utredningen. Frågan huruvida permission erfordrats för
färden syntes icke kunna besvaras utan närmare undersökning angående den
praxis som rått rörande manskapets rätt att utan kompanichefens särskilda
68
tillstånd avlägsna sig från förläggningen. Det vore upplyst, att särskilt fri¬
tidsområde icke varit bestämt, och ganska vidsträckt rörelsefrihet hade tyd¬
ligen varit de värnpliktiga medgiven. Jämväl genom ifrågavarande beslut,
som meddelats utan att nödig utredning förelegat, hade Halle gjort sig skyl¬
dig till fel och försummelse av beskaffenhet att böra beivras.
Återkallelseskriften den 19 juni 1940.
I ärendet hade icke visats att Halle tagit annan befattning med återkallelse¬
skriften den 19 juni 1940 än att han mottagit densamma av Westeborg samt
vid förhör den 28 juni 1940 överlämnat den till förhörsledaren. Westeborg
hade medgivit, att han uppsatt denna skrift samt tagit initiativ till att den¬
samma blivit av åtskilliga värnpliktiga undertecknad. Vid förhör den 12 juli
1940 hade upplysning vunnits, att Westeborg åtminstone mot vissa av under¬
tecknarna övat viss påtryckning, innan de underskrivit återkallelse!!. Även
i övrigt syntes anmärkningar kunna riktas mot Westeborgs förfarande i sam¬
band med tillkomsten av återkallelseskriften. De värnpliktiga vid 2. plu¬
tonen syntes hava bibringats den uppfattningen, att återkallelsen endast av¬
sett den del av anmälan till militieombudsmannen som hänfört sig till in-
spektionsfärden natten till den 13 maj, varom de icke ägt någon kännedom.
Återkallelsen vore dock så formulerad att den gällde anmälan i dess hel¬
het. Av de muntliga uppgifter som lämnats av vissa av de värnpliktiga fram-
ginge, att de vidhölle sin anmälan såvitt den gällde permissions- och tjänst-
ledighetsförbudet den 30 maj. Om återkallelsen varit avsedd att endast hava
den ovan angivna mera begränsade innebörden hade detta bort framgå av
dess ordalydelse. Det hade då omedelbart för militieombudsmannen fram¬
gått, att återkallelsen varit av ringa betydelse. Det torde nämligen utan vidare
hava varit klart, att icke samtliga undertecknarna å anmälan till militie¬
ombudsmannen personligen kunnat äga kännedom om eller anföra klagomål
beträffande varje del av anmälningen.
Westeborgs förfarande finge väl anses oriktigt men syntes dock med hän¬
syn till omständigheterna icke böra föranleda åtal.
På grund av vad sålunda anförts uppdroge tjänstförrättande militeom-
budsmannen åt vederbörande åklagare att i laga ordning ställa Halle under
tilltal vid vederbörlig domstol för de tjänstefel som enligt det förestående
läge honom till last, varvid åklagaren borde yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet.
* *
Sedan handlingarna i målet överlämnats till militärområdesbefälhavaren
och denne hänskjutit detsamma till fältkrigsrätten vid södra militärområdets
stab yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Halle jämlikt lil § 2 mom.
och 130 § strafflagen för krigsmakten för det Halle dels vid inspekterandet
av en postering i E. natten till den 13 maj 1940 fällt olämpligt yttrande i
69
vaktposters närvaro dels ock meddelat felaktiga tillrättavisningsbeslut såväl
den 30 maj som den 11 juli 1940.
Halle bestred till alla delar åklagarens ansvarsyrkande.
Sedan åklagaren påkallat vittnesförhör med tre värnpliktiga förklarades
dessa av fältkrigsrätten jäviga att vittna i målet enär de undertecknat an-
mälningsskriften mot Halle och icke återkallat sin anmälan. Vid krigsrät¬
ten lämnades av Wallenström, vilken hördes såsom vittne i målet, sådana
upplysningar att därav framgick att tillrättavisningsbeslutet av den 11 juli
föregåtts av ett visst förhör med de felande.
Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 29 oktober 19A0 och utlät sig
därvid:
Enär mot Hålles nekande icke kunde anses i målet styrkt, att Halle vid in¬
spekterandet av posteringen i E. natten till den 13 maj 1940 fällt det av åkla¬
garen påtalade yttrandet, prövade krigsrätten lagligt ogilla åtalet i denna del.
Vad härefter anginge det tillrättavisningsbeslut, som av Halle meddelats den
11 juli 1940, måste anses i målet utrett och styrkt att sagda beslut föregåtts
av förhör med vederbörande och att vid sådant förhållande felaktigt förfa¬
rande i det av åklagaren angivna hänseendet icke kunde läggas Halle till
last. Åklagarens ansvarsyrkande bleve alltså jämväl i denna del av krigs¬
rätten ogillat. Vidkommande slutligen det av Halle den 30 maj 1940 medde¬
lade beslutet funne krigsrätten, utan avseende å vad Halle därutinnan in¬
vänt, sådana omständigheter i målet ådagalagda att detsamma vore att be¬
trakta såsom en tillrättavisning av den art, som uti 210 § strafflagen för
krigsmakten avsåges, meddelad av Halle i hans egenskap av bataljonsbefäl-
havare och innebärande allmänt förbud mot permission eller tjänstledighet
beträffande 7. kompaniet under en tid av 14 dagar, räknade fr. o. m. be¬
slutets dag. Krigsrätten funne sagda tillrättavisningsbeslut hava varit till
sitt innehåll felaktigt därutinnan, att det däri avsedda förbudet omfattat jäm¬
väl tjänstledighet, samt att förbudet gällt kompaniet i dess helhet utan hän¬
syn till huruvida enskilda värnpliktiga till äventyrs icke låtit komma sig till
last sådana brister i fråga om disciplin eller militärt uppträdande, som Halle
åberopat såsom skäl för beslutet. Vidare funne krigsrätten styrkt att beslu¬
tet icke föregåtts av behörig utredning. Med hänsyn till i målet upplysta om¬
ständigheter funne krigsrätten emellertid det oförstånd i tjänsten, som Halle
sålunda visat, icke vara av beskaffenhet att böra för honom medföra ansvar
för tjänstefel, varför åklagarens talan i denna del av krigsrätten lämnades
utan bifall. Krigsrätten förordnade, att ersättningen till på åklagarens be¬
gäran i målet avhörda personer skulle stanna å statsverket.
I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 6 november 1940 uppdrog mi-
litieombudsmannen åt ämbetet att i krigshovrätten överklaga fältkrigsrättens
utslag under yrkande att krigshovrätten måtte med upphävande av fältkrigs¬
rättens utslag bifalla den mot Halle förda ansvarstalan såvitt anginge Hålles
förfarande under natten till den 13 maj 1940 och hans i målet ifrågavarande
den 30 maj 1940 meddelade beslut.
Målet är beroende på krigshovrättens prövning.
70
14. Olämpligt uppträdande av officer inför trupp.
I en den 21 maj 1940 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anmälde furiren Allan Svahn och 47 andra elever vid kavalleriets reserv-
underofficersskola löjtnanten vid Skånska kavalleriregementet G. Bernström,
vilken tjänstgjort såsom chef för skolan, för olämpligt uppträdande inför
trupp. I skriften uppgavs, bland annat, att Bernström vid ett tal till eleverna
vid skolan den 25 april 1940 använt svordomar och okvädinsord. Vid en
den 17 maj 1940 efter övningarnas slut hållen kritik hade Bernström även
uppträtt olämpligt inför trupp. Vid detta tillfälle hade Bernström använt
sådana uttryck som »förbannade skitstövlar», »djävlar» och dylikt. Även i
övrigt hade talet varit späckat med svordomar.
I anledning härav verkställdes utredning. Chefen för Skånska kavalleri¬
regementets depå inkom med eget yttrande jämte protokoll över ett den 28
maj 1940 hållet förhör. Vidare inkom skriftligt yttrande från Bernström.
Denne uppgav, att han vid två tillfällen sammankallat skolan för att kraftigt
påtala några i hans tycke allvarliga förseelser. Bernström medgav att han
använt uttrycket »skitstövlar», emedan han och befälet gemensamt ansett
att eleverna gjort skäl för denna benämning. Att Bernströms tal skulle varit
späckat med svordomar kunde ej vara med sanningen överensstämmande,
men väl kunde det tänkas att Bernström, för att understryka vissa grova
anmärkningar, använt några kraftord.
Vid en av militieombudsmannen den 2 juli 1940 förrättad inspektion av
Skånska kavalleriregementets depå anställde militieombudsmannen förhör
med följande vid depån då ännu tjänstgörande elever vid skolan, nämligen
värnpliktige J. E. Nilsson, värnpliktige S. Clemedtson, värnpliktige R. Hans¬
son, korpralen G. Thörne och värnpliktige S. Nilsson. Därvid förekom föl¬
jande:
J. E. Nilsson anförde: Han hade icke varit närvarande vid den i klago¬
skriften omnämnda uppställningen den 25 april, övningen den 17 maj hade
gått dåligt och Bernström hade därför blivit arg och mot eleverna använt de
i skriften omnämnda uttrycken. Några andra tillmålen än de i skriften åter¬
givna hade icke använts. Bernström hade riktat sig till hela truppen och
icke särskilt till någon enskild man. Mot slutet av skolan hade förhållandet
mellan Bemström och eleverna varit gott.
Clemedtson uppgav: Vid uppställningen den 25 april hade Bernströms
uttalanden riktat sig mot truppen som helhet och icke till någon viss man.
Samma hade förhållandet varit den 17 maj. Mot slutet av skolan hade för¬
hållandet mellan lärare och elever varit bättre.
Hansson berättade: Han ville icke göra gällande att Bernström i allmän¬
het plägat använda mycket svordomar i sitt tal. Vid uppställningen den 25
april hade tillgått så som i klagoskriften omförmäldes. Bernströms ut¬
talanden hade riktat sig mot hela truppen. Förhållandena hade senare
71
blivit mycket bättre, då övningarna kommit riktigt i gång och eleverna
fått mera att göra.
Thörne uppgav: De okvädinsord som Bernström enligt anmälningsskrif-
ten använt mot truppen den 25 april hade huvudsakligen bestått i svor¬
domar. Bemström hade icke särskilt riktat sig till någon enskild av eleverna.
Vid kritiken den 17 maj hade Bernström använt de uttryck som återgåves
i skriften. Sedan skolan erhållit gemensam förläggning, hade förhållandet
mellan Bernström och eleverna ändrats och i stället blivit mycket gott.
S. Nilsson anförde: Han kunde icke så noga erinra sig vad Bernström
yttrat vid uppställningen den 25 april. Bernström hade riktat sig till skolan
som helhet. Vid kritiken den 17 maj hade Bemström varit uppretad över
att övningen gått dåligt och därför använt en del svordomar såsom han
haft för vana då han bleve arg. Sedan skolan förlagts till Ljungbyhed, hade
förhållandena helt förändrats, och eleverna hade varit mycket belåtna med
Bernström som lärare.
Det antecknades, att ifrågavarande skola avslutats den 20 juni 1940 samt
att enligt tillgängliga handlingar samtliga elever av Bemström erhållit högsta
betyg (10) i uppförande.
I skrivelse den 22 juli 1940 till chefen för Livregementets husarers depå,
vid vilket förband Bernström dåmera tjänstgjorde, anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen, efter omnämnande av vad i ärendet förekommit,
följande:
I ärendet vore utrett, att Bernström vid åtminstone två tillfällen inför ele¬
verna vid den av honom ledda skolan uttalat sig rörande eleverna på ett
sätt som måste betecknas såsom olämpligt och innebära tjänstefel. Bland
annat hade Bernström i ett tal till eleverna betecknat dessa med uttrycket
»skitstövlar». Vad sålunda läge Bemström till last syntes tjänstförrättande
militieombudsmannen icke kunna undgå laga beivran men torde dock med
hänsyn till omständigheterna ej böra bedömas strängare än att det kunde
hänföras till sådana mindre förseelser mot militär tukt och ordning, för vilka
tillrättavisning enligt 210 § strafflagen för krigsmakten skulle användas.
På grund härav anmälde tjänstförrättande militieombudsmannen Bern¬
ström för depåchefen till den tillrättavisning, till vilken den av honom be¬
gångna förseelsen borde föranleda.
Depåchefen anmälde därefter i skrivelse den 26 juli 1940, att han samma
dag meddelat Bernström tillrättavisning av varning för det tjänstefel, vartill
denne gjort sig skyldig.
72
15. Olämpligt uppträdande mot underordnad.
I en den 11 december 1939 dagtecknad, den 28 i samma månad till militie-
ombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde värnpliktige G. Norén
bl. a. följande:
Den i göteborgstrakten förlagda landstormspersonalen hade av Göteborgs-
Tidningen samt Folkteaterns i Göteborg direktion inbjudits till teaterns före¬
ställning fredagen den 8 december 1939 kl. 3 e. m. Biljetter hade utdelats ge¬
nom vederbörande truppförbands befälhavare. Även Norén hade erhållit en
biljett. I en tidningsnotis örn föreställningen — denna notis bifogades av No¬
rén — hade uttryckts önskan att de som fått biljetter borde infinna sig i
god tid före kl. 3. I sällskap med två andra landstormsmän hade Norén
infunnit sig å teatern några minuter före halv tre och hade av teaterns vakt¬
mästare anvisats plats å tredje bänkraden från scenen räknat. Norén och
hans kamrater hade kommit i så god tid för att försäkra sig om bra platser,
eftersom inga numrerade sådana förekommit. Omkring två minuter före
föreställningens början hade inträtt en för Norén obekant kapten, som en¬
ligt vad han sedermera erfarit hette N. Silfverhielm. Silfverhielm hade av
vaktmästaren fått besked att någon plats ej funnes för honom nere i salen,
vartill Silfverhielm genmält, att »han skulle lia plats där», varefter han i
kommandoton till Norén och fem andra landstormsmän yttrat, att de måste
begiva sig upp på läktaren och sätta sig där. Då Norén anhållit att få sitta
kvar under uppgift att platserna vore onumrerade och att han kommit i så
god tid just för att få en plats med god utsikt, hade Silfverhielm frågat,
örn Norén hört vad han befallt, och hade tillagt, att Norén endast hade att
giva sig iväg upp på läktaren. Då Norén kommit ut i korridoren hade han
av vaktmästaren fått en ny plats i salongens bortre hälft, varifrån han hade
haft en mycket sämre utsikt. Under mellanakten hade han anhållit örn ett
samtal med Silfverhielm, till vilken han sagt att han ansåge sig orättvist
behandlad av denne. Till svar härpå hade Silfverhielm yttrat: »Jag har, för
fan, ordnat med hela föreställningen varför jag anser, att jag har rättighet
att sitta, var jag önskar.» Norén ville tillägga att då han och kamraterna av
teaterns vaktmästare erhållit de platser som de först intagit hade denne upp¬
lyst om att första bänkraden vore reserverad för officerare. En landstorms-
fänrik hade också i sällskap med en dam tagit plats på första bänkraden.
Även några andra officerare hade medfört damer, vilka tagit plats såväl i
loger som i salongen. Också några landstormslottor hade varit närvarande.
Norén ansåge att då föreställningen varit anordnad uteslutande för i bered¬
skap varande manskap och många av detta manskap ej kunnat erhålla bil¬
jetter, emedan sådana uppgivits ej finnas till för alla, så vore något fel
begånget av dem som handhaft biljeltutdelningen. Norén anhölle att militie-
ombudsmannen måtte föranstalta om utredning i saken samt att, därest det
av utredningen framginge att något fel blivit begånget, vederbörande måtte
bestraffas.
73
Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 28 december 1939 anmodat
vederbörande militärområdesbefälhavare att inkomma med utredning i ären¬
det, insände denne den 5 januari 1940 yttrande av Silfverhielm och veder¬
börande försvarsområdesbefälhavare.
Silfverhielm anförde därvid:
Genom Göteborgs-Tidningens försorg hade under november och december
månader 1939 en del underhållningsaftnar anordnats på olika förläggnings-
platser samt bl. a. en föreställning på Folkteatern den 8 december. Till denna
liksom till övriga föreställningar hade till försvarsområdesstaben överläm¬
nats biljetter för fördelning mellan de olika förbanden, vilket skett genom
Silf ver hielms försorg. Att bereda all inkallad personal tillfälle att besöka
föreställningen hade ej låtit sig göra på grund av att viss beredskap måst
upprätthållas. Biljetterna hade därför fördelats på så sätt att varje förbands-
chef till sitt förfogande fått det antal biljetter, som han ansett sig kunna
utnyttja. Ett par dagar före teaterföreställningen hade ett förband beordrats
till annan ort i och för övningar. Med anledning härav hade divisionschefer¬
na tillfrågats om de hade användning för ytterligare biljetter. Sedan deras
behov tillfredsställts hade ändå återstått ett hundratal biljetter, av vilka ett
tjugutal efter samråd med inbjudarna tilldelats lottorna, vilka genom att de
bestritt förplägnadstjänsten gjort en synnerligen stor insats och därför an¬
setts väl förtjänta av att erhålla biljett. Silfverhielm bestrede att genom hans
försorg några som helst biljetter utlämnats till officerares fruar eller till
andra damer än lottor. Silfverhielm hade själv gärna velat hava litet för¬
ströelse men hade på grund av den ständiga anhopningen av arbete ej kun
nät infinna sig till föreställningen förrän strax före dess början. Vid in¬
gången hade han emellertid mötts av den upplysningen att salen varit full¬
satt. Då han personligen haft en hel del arbete med tidningens tillställningar
både vad tillkännagivandet och distribuering av biljetter beträffade, hade
han ansett sig berättigad till plats, särskilt som han, på grund av att samtliga
biljetter ej kunnat distribuerats, vetat att utrymmet väl räckte till. Han hade
därför anmodat ett par värnpliktiga att bereda plats för honom och två
andra officerare. Då Norén härvid till en början absolut vägrat att förflytta
sig till läktaren, vore det möjligt att Silfverhielm uppträtt en smula bryskt.
Det ägde sin riktighet att Norén linder mellanakten kommit fram till Silfver¬
hielm och beklagat sig över att denne tagit hans plats och att Silfverhielm
därvid framhållit, att han haft en hel del med anordningarna att skaffa,
varför han ansett sig hava rätt till plats i salen. Att Silfverhielm i detta sam¬
manhang skulle hava fällt någon svordom vore möjligt men Silfverhielm
funne det knappast troligt.
Försvarsområdesbefälhavaren anförde för egen del följande:
Fördelningen av biljetterna hade tillgått så som Silfverhielm omnämnt.
Av de överblivna biljetterna hade, sedan frågan underställts försvarsom¬
rådesbefälhavaren, ett visst antal tilldelats lottorna, vilka gjort sig mer än
väl förtjänta av en sådan liten uppmuntran. Lottornas närvaro vid ett dy¬
likt tillfälle hade ej bort giva någon landstormsman anledning till missnöje.
74
Några lottor hade uppträtt i civil dräkt och hade möjligen kunnat hava av
Norén förväxlats med »officerares damer». Utdelningen av biljetter hade
sålunda skett fullt korrekt. Enligt vad divisionscheferna meddelat hade även
divisionerna haft biljetter över, sedan förbandens alla önskemål fyllts. Om
några av manskapet blivit utan syntes detta sålunda hava berott på an¬
tingen att vederbörande på grund av tjänstens krav ej kunnat få permission
eller att vederbörande ej anmält sig för erhållande av biljett. Någon svårig¬
het att få biljetter hade ej förefunnits.
Försvarsområdesbefälhavaren tilldelade Silfverhielm tillrättavisning av
varning för hans olämpliga uppträdande mot Norén vid ifrågavarande teater¬
föreställning, varefter militieombudsmannen den 12 januari 1940 beslöt att ej
företaga vidare åtgärd i ärendet.
16. Åtal mot regementsläkare för det han dels anlitat stamanställd per¬
sonal och värnpliktiga för utförande av arbete för regementsläkarens pri¬
vata räkning, vilket arbete i stor utsträckning ägt rum å tid då de anlitade
skulle hava tjänstgjort å sjukrum, dels ock underlåtit att bestämma sjuk¬
vårdares indelning i vakter.
Ämbetsberättelsen till 1940 års lagtima riksdag innehåller (sid. 32 ff.) re¬
dogörelse för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot rege¬
mentsläkaren vid Karlskrona kustartilleriregemente marinläkaren av l:a
graden K. L. R. Urde för det han dels anlitat stamanställd personal och
värnpliktiga för utförande av arbete för Urdes privata räkning, vilket ar¬
bete i stor utsträckning ägt rum å tid då de anlitade personerna skulle hava
tjänstgjort å sjukrum, dels ock underlåtit att bestämma sjukvårdares indel¬
ning i vakter. Redogörelsen för åtalet utvisar att regementskrigsrätten vid
nämnda regemente meddelat utslag i målet den 3 november 1939, därvid
regementskrigsrätten dömt Urde jämlikt 25 kap. 16 och 17 §§ samt 4 kap. 1
och 2 §§ allmänna strafflagen att för vad han låtit komma sig till last till
kronan böta trettio dagsböter om tio kronor ävensom förpliktat honom att
återgälda statsverket vad av allmänna medel utgått eller kunde komma att
utgå till ett på åklagarens begäran i målet hört vittne. Av redogörelsen
framgår även att militieombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskalsäm-
betet den 20 november 1939 uppdragit åt ämbetet att i krigshovrätten an¬
föra besvär över utslaget under yrkande att Urde för vad honom läge till
last måtte ådömas strängare straff.
I enlighet härmed anförde överkrigsfiskalsämbetet besvär över utslaget.
Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 30 april 1940, därvid
krigshovrätten prövade med hänsyn till i målet förekomna omständigheter
75
skäligt sålunda ändra överklagade utslaget att det straff, Urde jämlikt de av
krigsrätten åberopade lagrum förskyllt för ifrågavarande förbrytelser, be¬
stämdes till femtio dagsböter, en var om tio kronor, vilka böter skulle till¬
falla kronan.
Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.
17. Sedan manskap vid en skvadron anfört klagomål hos militieombuds-
mannen och klagomålen remitterats för utredning har skvadronschefen
gjort sig skyldig till försummelse vid ärendets handläggning. Tillika fråga
huruvida skvadronschefen sökt göra ingrepp i manskapets rätt att anföra
klagomål hos militieombudsmannen och om annan befälhavare, som verk¬
ställt förhör med anledning av klagomålen, förfarit felaktigt genom att
söka förmå klagandena att återkalla klagomålen.
(Jfr även sid. 155 ff.)
Uti en den 24 maj 1940 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde 77 av manskapet vid en skvadron klagomål mot skvadrons-
adjutanten, fanjunkaren E. Tiberg. Klagomålen avsågo Tibergs sätt att
uppträda gentemot underlydande. Därjämte anhöllo klagandena om utred¬
ning med anledning av att Tiberg vid olika tillfällen ådömt straff.
Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 27 i samma månad anmodat
vederbörande bataljonschef att med anledning av innehållet i skriften så
snart ske kunde inkomma med utredning och yttrande, höll tjf. bataljons¬
chefen, kaptenen K. B. Westerblad den 1 juni 1940 förhör med viss perso¬
nal på skadronen. Protokollet över detta förhör gav vid handen att vissa
missförhållanden varit rådande vid skvadronen. Förhörsledaren fann sig
med anledning av vad som förekommit jämväl föranlåten att samtalsvis med¬
dela Tiberg, att denne borde vara mera tillmötesgående och mindre tvär mot
manskapet.
Med anledning av innehållet i förhörsprotokollet och övriga till militie¬
ombudsmansexpeditionen inkomna handlingar i ärendet anförde militieom¬
budsmannen i skrivelse till bataljonschefen den 17 september 1940 föl¬
jande:
Vad i ärendet förekommit mot Tiberg funne militieombudsmannen icke
vara av beskaffenhet att böra föranleda vidtagandet av rättsliga åtgärder mot
denne. Visserligen syntes Tibergs uppträdande mot manskapet vid flera till¬
fällen hava kunnat göras till föremål för erinringar, men det syntes jämväl
framgå, att Tiberg i det stora hela låtit sig ledas av omtanke örn tjänstens
behöriga skötande. Militieombudsmannen funne sig därför kunna låta bero
vid den erinran som av Westerblad givits Tiberg.
76
Den handläggning som skvadronschefen, ryttmästaren i Livregementets hu¬
sarers reserv T. Ii. Rösiö ägnat ifrågavarande ärende hade i två hänseenden
lämnat rum för allvarliga erinringar.
1) Sedan ovan nämnda förhör hållits undertecknade sjuttioen av klagan¬
dena en till militieombudsmannen ställd skrift, däri de under hänvisning till
förhörsprotokollet anhöllo, att deras anmälan icke måtte föranleda någon
militieombudsmannens åtgärd. Om sina därefter vidtagna åtgärder anförde
Rösiö följande:
Sedan lian genomläst förhörsprotokollet, hade han sänt det till auditören
vid bataljonsstaben jämte den skrift, varigenom anmälan återtogs. Någon tid
senare hade han erhållit ett tjänstebrev, innehållande samtliga handlingar i
ärendet, varibland även förhörsprotokollet med yttrande av tjf. bataljons¬
chefen. Rösiö hade då trott att handlingarna kommit från militieombuds¬
mannen och att återsändandet innebure att ärendet blivit avskrivet. Rösiö
hade därför inlagt samtliga handlingar i skvadronsexpeditionen, där de blivit
liggande.
Med anledning av att militieombudsmannen icke avhört något i ärendet
sedan han den 27 maj 1940 avlåtit sin skrivelse till bataljonschefen hade mi¬
litieombudsmannen i skrivelse den 2 september 1940 anmodat bataljonsche¬
fen att så snart ske kunde meddela, huruvida hinder mött att inkomma med
utredning och yttrande i ärendet. Sedan denna skrivelse kommit till Rösiös
kännedom hade Rösiö översänt handlingarna i ärendet till bataljonschefen.
Handlingarna hade inkommit till militieombudsmansexpeditionen den 9 sep¬
tember med ett den 7 i samma månad dagtecknat yttrande av bataljons¬
chefen.
Genom Rösiös försummelse hade ärendets handläggning sålunda blivit för¬
dröjd i ungefär tre månader. Rösiö hade medgivit att det varit en obetänk¬
samhet från hans sida att han låtit sig nöja med antagandet att målet var av¬
skrivet. Militieombudsmannen ansåge denna obetänksamhet vara synnerligen
allvarlig, då, såvitt militieombudsmannen kunde finna, Rösiö saknat varje
godtagbar grund för sitt antagande dels att militieombudsmannen slutligen
avgjort ärendet och därvid avskrivit detsamma, dels ock att militieombuds¬
mannen skulle hava återsänt handlingarna till Rösiö.
2) I protokollet över det den 1 juni 1940 hållna förhöret vore antecknat att
på grund av vad som yttrats av några av klagandena förhörsledaren beslutat
vädja till den av klagandena som satt sitt namn främst på klagoskriften att
samla kamraterna och diskutera frågan örn icke anmälan borde återtagas.
Av protokollet framginge även att vid förhör med ett flertal andra av klagan¬
dena förhörsledaren med dessa upptagit frågan huruvida icke anmälan borde
återtagas. Slutligen hade av förhörsledaren i protokollet antecknats att Rösiö
haft skvadronen uppställd och manat den till sammanhållning och framhål¬
lit, att manskapet med fullt förtroende kunde vända sig till honom i inre an¬
gelägenheter.
Det syntes militieombudsmannen kunna starkt ifrågasättas, huruvida det
vöre lämpligt att, såsom i detta fall skett, i samband med anbefallt förhör
77
söka förmå klagande att återtaga anmälan som gjorts till militieombudsman-
nen. Även om ingen påtryckning övades — och handlingarna syntes icke giva
stöd för påståendet att så skulle hava skett i nu föreliggande fall — innebure
förhörsledarens ställning som förman eller överordnad redan den en viss
press som gjorde att den klagande icke kunde fullt fritt fatta ståndpunkt.
Rösiös åtgärd att med anledning av vad som förevarit ställa upp skvadro¬
nen och mana den till sammanhållning under framhållande av att manskapet
med fullt förtroende kunde vända sig till honom i inre angelägenheter funne
militieombudsmannen ännu mera anmärkningsvärd. Åtgärden innebure näm¬
ligen — även om syftet därmed varit ett annat — ett ingrepp i den fria rätt
att klaga hos militieombudsmannen, som tillkomme den militära personalen.
Denna fria klagorätt vore av sådan betydelse att det i tjänstgöringsreglemen-
tet för armén givits särskild föreskrift därom, att de eljest stadgade reglerna
om tjänsteväg icke gällde för klagan hos militieombudsmannen. Det vore gi¬
vet att en förbandschef helst såge att manskapet vid förbandet först vände
sig till honom med klagomål, som rörde förhållandena inom förbandet, även¬
som att dylika klagomål, som framkomme till högre befälhavare eller till
militieombudsmannen, kunde innebära ett visst obehag för förbandschefen.
Han ägde likväl icke söka ingiva sitt manskap föreställningen att dess rätt
att klaga hos militieombudsmannen skulle vara på något sätt subsidiär och
först få begagnas sedan det visat sig ogörligt att erhålla rättelse vid hänvän¬
delse till befälet. Hans enda möjlighet att påverka klagomålen bestode i att
han kunde undanröja anledningarna till berättigade klagomål.
Då Rösiös under 2) ovan påtalade åtgärd torde hava av honom vidtagits
för att främja ett bättre förhållande på skvadronen och utan tanke på åtgär¬
dens betänkliga konsekvenser ur principinell synpunkt hade militieombuds¬
mannen emellertid ansett sig kunna låta bero vid den erinran som innefat¬
tades i det anförda. Hans under 1) berörda försummelse ansåge militieom¬
budsmannen däremot innebära ett tjänstefel av den allvarliga beskaffenhet,
att det icke kunde undgå laga beivran. Då det å andra sidan icke syntes mi¬
litieombudsmannen erforderligt att bringa vad som förekommit under krigs-
domstols prövning hade militieombudsmannen velat överlämna ärendet till
avgörande av bataljonschefen som ägde disciplinär bestraffningsrätt över
Rösiö.
Den 27 september 1940 hölls med anledning av militieombudsmannens
skrivelse vid Livregementets husarers depå förhör jämlikt 202 § strafflagen
för krigsmakten med Rösiö. Rösiö anförde därvid, att han genom sitt påta¬
lade yttrande till skvadronens manskap icke sökt giva detta den uppfatlning-
en att rätten att klaga hos militieombudsmannen skulle vara subsidiär utan
att han blott tillåtit sig anvisa ett faktiskt och förnuftigt tillvägagångssätt som
han ansett särskilt fältförhållandena påkalla.
Genom beslut den 28 september 1940 av depåchefen meddelades Rösiö
jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten tillrättavisning av varning.
78
18. Fråga huruvida auditör vid förhandlingar nied enskild person om
förhyrande för kronans räkning för inkvartcringsändamål av en denne
tillhörig sommarvilla gjort sig skyldig till tjänstefel genom att han dels
icke ägnat tillbörlig uppmärksamhet åt att inkvarteringen ordnades så att
intrånget för ägaren ej bleve större än som oundgängligen krävdes, dels
utan tillräckliga skäl åberopat rekvisitionsförfarande, dels ock fört in
personliga önskemål på ett sätt som varit ägnat att väcka den föreställ¬
ningen, att han velat gynna enskilda intressen på kronans bekostnad.
I en den 7 juni 1940 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
påkallade domkyrkokomministern Gunnar Stenvall i Växjö militieombuds-
mannens åtgärd med anledning därav att en Stenvall tillhörig sommarvilla
tagits i anspråk för krigsmaktens räkning.
På grund härav verkställdes utredning, varav framgick följande.
Villan, som var taxeringsvärderad till 10,100 kronor, bestod av 2 rum,
kök, jungfrukammare, tambur och glasveranda på nedre botten samt 3 små
rum, hall och tvättrum på övre våningen. Den var försedd med vatten- och
avloppsledning samt elektriskt ljus. Stenvall uppgav, att han ämnat begagna
villan som sommarbostad 1940 samt att han i stället anskaffat ett par rum
på landet.
De förhandlingar som förts innan villan tagits i anspråk ägde rum dels
fredagen den 31 maj 1940 i Stenvalls bostad i Växjö mellan Stenvall och
Stjernquist och dels följande dag i förläggningsorten mellan Stenvall samt
militärområdesbefälhavaren och Stjernquist. Beträffande anledningen till att
villan behövde disponeras av krigsmakten berättade Stjernquist, att han den
29 maj 1940 plötsligt fått meddelande att de lokaler som dittills använts som
kvarter för Stjernquist och en fänrik vid namn Larsson tagits i anspråk för
expeditionsändamål, samt att det rum vari en fänrik vid namn Lissinger varit
förlagd samtidigt skulle disponeras för annat ändamål, varför Stjernquist den
29 och den 30 maj företagit rekognosceringar efter rum för sig själv samt
fänrikarna Larsson och Lissinger.
Vid de ifrågakomna underhandlingarna gällde det dels upplåtande av bo¬
stad åt de tre fänrikarna och dels rätt för Stjernquists och Lissingers famil¬
jer att vistas i villan. Vid utredningen berördes särskilt huruvida andra loka¬
ler funnits att tillgå. Såvitt det vid underhandlingarna varit fråga om vil¬
lans upplåtande åt militär personal handlade Stjernquist på uppdrag av
överordnad, och enligt uppgift av militärområdesbefälhavaren handlade
Stjernquist å dennes vägnar. Med hänsyn till dessa och övriga omständig¬
heter syntes militärområdesbefälhavaren bära ansvaret för den med Stenvall
träffade överenskommelsen i denna del. Vad däremot anginge underhandling¬
arna örn att Stjernquists och Lissingers familjer skulle få vistas i villan hand¬
lade Stjernquist tydligen på eget ansvar.
79
Angående förhandlingarna fredagen den 31 maj 1940 om villans upplå¬
tande åt fänrikarna berättade Stenvall: Vid besöket i Stenvalls hem den 31
maj 1940 hade Stjernquist förklarat, att sommarvillan jämte dess inventarier
vore behövlig för militärförläggningen och att han hade i uppdrag att för¬
handla med Stenvall örn villans upplåtande för kronans räkning. Stjern¬
quist hade meddelat att Stenvall borde frivilligt upplåta villan, enär i annat
fall rekvisitionslagen komme att tillgripas, varvid Stenvall — enligt Stjern-
quists uppgift — icke komme att erhålla någon som helst ersättning. Sten¬
vall hade svarat att han ansåge det vara sin plikt att ställa huset till kro¬
nans förfogande, varför rekvisitionslagen i detta fall icke behövde komma
till användning. Därpå hade de börjat underhandla om priset för upplå¬
telsen. Stjernquist hade upplyst, att Stenvall naturligtvis icke kunde erhålla
fulla hyresvärdet, vilket Stenvall icke heller väntat. Enär det var fråga örn
upplåtelse för kronans räkning i en allvarlig tid, hade Stenvall begärt alle¬
nast 100 kronor per månad för den fullt möblerade villan jämte dess stora
parkområde. Denna summa ansåge Stenvall synnerligen blygsam, helst som
han själv haft att bära kostnaderna för försäkringar, skatter och elektrisk
belysning m. m. Stjernquist hade emellertid förklarat att örn Stenvall vid-
hölle detta pris komme rekvisitionsförfarande att tillgripas. Vid detta för¬
hållande hade de slutligen enats om en månadshyra av 80 kronor, vartill
skulle komma ersättning för den elektriska belysning som överstege den
grundavgift som Stenvall hade att erlägga.
Stenvall förklarade vidare, att något skriftligt avtal icke träffats mellan
honom och Stjernquist, samt att Stenvall sedermera genom en hyresbyrå i
Växjö erfarit att hyresvärdet för sommarvillan, fullt möblerad, torde vara
250 kronor per månad. Enligt Stenvalls uppgift hade villan relativt små ut¬
rymmen varför den, örn tre fänrikar skulle inkvarteras i villan, icke kunde
lämna plats åt Stenvall och hans familj, allra helst som den blott hade en
ingång. Stjernquist hade uttalat samma uppfattning.
Beträffande besöket hos Stenvall den 31 maj 1940 anförde Stjernquist
till en början följande: Stjernquist hade omtalat vad saken gällde och även
nämnt att, om överenskommelse icke kunde träffas, rekvisition skulle ske.
Stenvall hade emellertid önskat göra en frivillig upplåtelse. Endast om
priset hade de till en början icke blivit eniga. Med hänsyn till tidigare pris¬
sättningar i orten hade Stjernquist ansett sig icke kunna tillstyrka högre be¬
lopp än 80 kronor i månaden. Detta belopp hade godkänts av intendenten
vid staben. Då Stenvall vidhållit högre belopp hade Stjernquist förklarat, att
rekvisition måste ske varefter priset skulle bestämmas av den lokala vär-
deringsnämnden. Detta hade Stenvall under inga omständigheter velat och
han hade därför gått med på det erbjudna beloppet. Det muntliga avtal
som träffats innebure, att hela villan skulle upplåtas med undantag av träd¬
gårdsanläggningarna samt ett rum på övre våningen, vilket skulle dispone¬
ras av Stenvall som förvaringsrum för de föremål han önskade ställa un¬
dan, samt att hyresbeloppet skulle utgöra 80 kronor i månaden jämte er¬
sättning för merkostnad för elektrisk belysning.
80
Det var ostridigt att spörsmålet om rätt för Stjernquists och Lissingers fa¬
miljer att vistas i villan tagits upp redan vid förhandlingarna den 31 maj.
Stenvall uppgav i sin klagoskrift härom:
När förhandlingarna fortskridit så långt att överenskommelse om liyres-
ersättningen träffats, hade Stjernquist frågat Stenvall om denne haft något
emot, att även fänrikarnas familjer inkvarterades i villan. Härtill hade Sten¬
vall svarat att han naturligtvis icke kunde medgiva detta, enär den hyra
han i så fall måste betinga sig måste högst väsentligt överstiga de avtalade
80 kronorna. Stjernquist hade då förklarat, att Stenvall icke kunde för¬
hindra att även fänrikarnas familjer flyttade in i huset; han ansåge att det
utrymme kronan ställde till en fänriks förfogande finge av denne disponeras
enligt gottfinnande. Funnes allenast plats för familjerna, hade han menat,
kunde ingen invändning göras mot ett sådant förfaringssätt. Detta hade be¬
stritts av Stenvall som erinrat om det större slitage, som komme att uppstå
vid denna användning av hans egendom. Slutligen, då Stenvall under Stjern¬
quists fortsatta hänvisningar till rekvisitionsförfarandet ej kunnat erhålla de
begärda 100 kronorna per månad, hade Stjernquist förklarat, att han ansåge
en förhöjning av hyresbeloppet med 10 kronor per månad skälig, örn fänri¬
karnas familjer skulle inrymmas i villan. Kronan skulle alltså till Stenvall
betala de tre fänrikarnas kvarter med 80 kronor i månaden, och Stenvall
skulle erhålla ytterligare 10 kronor i månaden såsom ersättning för upplå¬
telse av bostad jämte möbler åt deras familjer. Trött av Stjernquists uppre¬
pade hänvisningar till de befogenheter som x-ekvisitionslagen gåve honom,
hade Stenvall slutligen medgivit honom detta utan att dock träffa något
skriftligt avtal. Stjernquist hade förklarat att villan redan dagen därpå eller
allra senast på söndagen måste ställas till kronans förfogande.
I denna del lämnade Stjernquist följande uppgifter:
Först på ett senare stadium hade frågan om Lissingers och Stjernquists fa¬
miljer uppkommit. Det hade varit Stenvall själv som samtalsvis bragt den
på tal. Själv hade Stjernquist visserligen haft en tanke på ett sådant
arrangemang för kortare tid, därest militär myndighet lämnat sitt samtycke,
men frågan hade icke varit på något sätt aktuell och Stjernquist hade därför
saknat anledning att beröra den. Han hade emellertid frågat Stenvall om
han haft något emot detta. Stenvall hade svarat, att han icke ville tillåta
familjerna att bo i villan. Sedan en närvarande kvinnlig gäst, hustru till
fängelsedirektören Gunnar Virding, ingripit och förklarat, att Stenvall icke
borde missunna fänrikarna den glädjen att åtminstone någon tid under en
lång militärtjänstgöring vara tillsammans med sina familjer, hade Stenvall
medgivit detta. Då saken icke varit aktuell, hade de bestämt att den merer-
sättning, som Stenvall i sådant fall fordrade, skulle bliva föremål för en
privat överenskommelse, därest frågan komme att aktualiseras. Det vore icke
riktigt, att Stjernquist på detta stadium hotat med eller ens nämnt något
rekvisitionsförfarande. Tvärtom skulle ju merersättningen bliva föremål för
en privat överenskommelse. Stenvall och Stjernquist hade skilts i mycket god
sämja.
81
I sin senare skrift bestred Stenvall att han föreslagit familjernas inkvar¬
terande i villan; han hade ej haft en aning om fänrikarnas familjeförhål¬
landen.
Stjernquist upplyste, att hans familj bestode av hans fru samt att Lissing-
ers familj bestode av fru och ett tvåårs barn.
Fängelsedirektören Gunnar Virding lämnade i en skriftlig berättelse föl¬
jande uppgifter angående förhandlingarna den 31 maj 1940:
Virding ansåge sig först böra framhålla, att han under den tid Stjern-
quists besök hos Stenvall varat, från omkring klockan 12 till omkring kloc¬
kan 15.20, endast under sammanlagt högst en halvtimme varit närvarande
under förhandlingarna rörande villans upplåtande, samt att han saknat både
möjlighet och intresse att noggrant och i detalj avlyssna det samtal som
förts mellan Stjernquist och Stenvall. Sedan i Virdings närvaro överens¬
kommelse träffats mellan Stenvall och Stjernquist, att villan skulle upplå¬
tas för inkvartering av tre officerare mot erläggande av en månadshyra
av 80 kronor, hade förts på tal frågan, huruvida den gjorda överenskom¬
melsen berättigat även officerarnas familjer att bebo villan. Såvitt Virding
kunde erinra sig hade det varit Stjernquist som först upptagit frågan om
familjernas vistande i villan. Stenvall hade bestritt riktigheten av ett så¬
dant förfaringssätt och hade framhållit, att detta icke kunde få förekomma
utan husägarens medgivande, medan Stjernquist ansett, att ingen invänd¬
ning kunnat göras mot detta förfaringssätt, under förutsättning att veder¬
börande militära myndigheter lämnat sitt medgivande därtill. Virding erin¬
rade sig att hans hustru i detta sammanhang fällt det yttrande, som åter-
givits i Stjernquists berättelse. Av Stenvall hade i detta sammanhang fram¬
hållits det skäliga i att hyran höjdes, därest även familjerna skulle komma
att bebo villan. Virding kunde emellertid icke draga sig till minnes att,
medan han varit närvarande, avtal om merersättning för familjernas vis¬
tande i villan träffats mellan Stenvall och Stjernquist, ej heller att Stjern¬
quist i denna del av förhandlingarna hänvisat till rekvisitionsförfarande.
Örn vad som förekommit under senare delen av Stjernquists besök hos Sten¬
vall kunde Virding icke yttra sig, emedan han då icke varit närvarande.
I fråga örn vad som förekommit den 1 juni 1940 anförde Stenvall i sin
klagoskrift: Sedan Stenvall varit i tillfälle att övertänka saken hade han
påföljande dag uppsökt militärområdesbefälhavaren och för denne redogjort
för sina underhandlingar med Stjernquist. Stenvall hade förklarat att haij
naturligtvis ställde villan lill kronans förfogande utan rekvisitionsförfaran-
de, men lian hade tillika framhållit, alt den mellan Stenvall och Stjern¬
quist träffade muntliga överenskommelsen synts i hög grad innebära eli
gynnande av enskilda intressen på statens bekostnad. Denna mening bade
delats av militärområdesbefälhavaren, som förklarat alt ett inrymmande av
familjerna i rum som tagits i anspråk för kronans räkning icke kunde
komma i fråga. Stjernquist hade då tillkallats, och vid det samtal sorn följt
hade det visat sig, att Stjernquist fortfarande varit av den meningen, alt
familjerna kunde inrymmas i rum som upplåtits åt kronan. I militärom-
6—408864. Militie ombudsmannens embetsberättelse.
82
rådesbefälhavarens närvaro hade han, då Stenvall sagt att han icke med-
gåve familjerna att komma in i villan, förklarat att han kunde stämma
Stenvall för avtalsbrott. Vid samtalet med militärområdesbefälhavaren hade
denne förklarat, att de tre fänrikarna varit berättigade att erhålla var sitt
rum, men att beträffande de övriga utrymmena Stjernquist bort träffa över¬
enskommelse med Stenvall, därest familjerna skulle inrymmas där. Sedan
militärområdesbefälhavaren avlägsnat sig hade Stjernquist upprepat på¬
ståendet, att han kunde stämma Stenvall för avtalsbrott. Slutligen hade de
begivit sig till villan, där Stenvall överlämnat nyckeln till densamma.
Stjernquist berättade i denna del följande:
Stjernquist hade, eftersom han och Stenvall skilts i mycket god sämja,
blivit synnerligen överraskad när Stenvall den 1 juni — då han enligt löfte
kommit ut till förläggningen för att överlämna villan — uppträtt tvärt och
genast begärt att få tala med militärområdesbefälhavaren. För Stjernquist
hade han förklarat, att han samma dag skulle börja sin semester och att
han icke ämnade stå vid gårdagens överenskommelse. Det hade varit i så¬
dant sammanhang, som Stjernquist talat om stämning för avtalsbrott. Ef¬
tersom något avtal om merersättning för eventuella familjer icke träffats,
hade yttrandet icke gällt detta. Till yttermera visso hade Stenvall förklarat,
att han skulle sätta sådana villkor att det bleve dem omöjligt att fullgöra
dem. Trots allt hade Stenvall och Stjernquist till slut blivit goda vänner
även denna gång. Stjernquist hade förklarat, att efter vad som passerat
vöre det alltför obehagligt för honom att bo i villan. Stenvall hade då bett
honom att bo där. Stenvall hade börjat tala om villkoren för eventuella
familjers vistelse och det hade varit då som merersättningen på 10 kronor
bestämts.
Jämväl militärområdesbefälhavaren yttrade sig i denna del samt anförde:
Den 1 juni hade han uppsökts av Stenvall, som relaterat sina mellanha-
vanden med Stjernquist, vilken tjänstgjorde såsom auditör i militärområ-
desstaben. För att få frågan utredd hade militärområdesbefälhavaren till¬
kallat Stjernquist, som redogjort för de underhandlingar han haft med
Stenvall. Denne hade då förklarat att han ansåge det oriktigt att fänrikar¬
nas familjer skulle få bo i lokaler som upplåtits åt dem av kronan, men
hade förklarat sig villig att åt kronan upplåta för förläggningen erforder¬
liga lokaler. Militärområdesbefälhavaren hade framhållit för Stenvall att
han ytterligt ogärna ville tillgripa rekvisitionsförfarande, då frivillig upp¬
görelse kunde träffas, enär de använt detta tillvägagångssätt vid övrig in¬
kvartering i orten, men även framhållit att han ansåge det otvetydigt att
de vore berättigade att tillgripa rekvisition. Sedan militärområdesbefälha¬
varen godkänt de lokaler som Stenvall förklarat sig villig att till överens¬
kommet pris ställa till förfogande, hade han förklarat att rörande inkvar¬
tering av familjerna borde ett privat avtal träffas mellan fänrikarna och
hyresvärden, vilket avtal han icke ansåge sig böra taga befattning med.
I anledning av Stjernquists och militärområdesbefälhavarens yttranden
lämnade Stenvall följande kompletterande uppgifter:
83
Vid besöket i villan hade militärområdesbefälhavaren förklarat, att de tre
fänrikarna vore berättigade att erhålla var sitt rum. I närvaro av Stenvalls
hustru och Stjernquist hade därtill utvalts och godkänts Stenvalls arbets¬
rum på nedre bottnen samt det östra och nordöstra gavelrummet i övre vå¬
ningen. I sammanhang med detta utväljande av de tre rummen, vilka Sten¬
vall förklarat sig villig att upplåta, hade från militärområdesbefälhavarens
eller Stjernquists sida nämnts ett hyresbelopp av 40 kronor per månad för
dessa tre möblerade rum. Beträffande övriga utrymmen i villan hade mili¬
tärområdesbefälhavaren uppmanat Stjernquist att träffa personlig överens¬
kommelse med Stenvall, därest Stjernquist önskade upplåtelse av desamma
åt familjerna. I villan hade kvarlämnats möbler, värdefulla böcker och
tavlor, mattor, glas, porslin, en antik matservis, antika tallrikar, silver och
kökssaker m. m.
Stenvall bestred Stjernquists uppgift, att muntligt avtal örn familjernas
inrymmande i villan icke kommit till stånd förrän militärområdesbefälha¬
varen avlägsnat sig. Då den sistnämnde anvisat tre rum åt fänrikarna för
vilka kronan skulle erlägga 40 kronor i månaden kunde det enligt Sten¬
valls förmenande icke förefalla någon troligt, att Stenvall, såsom Stjern¬
quist sökt göra gällande, skulle ha ställt villans övriga utrymmen till deras
familjers förfogande för 10 kronor i månaden.
Vid Stenvalls påminnelseskrift hade fogats ett den 12 juni 1940 dagteck-
nat hyreskontrakt, undertecknat av intendenten Carl Ahlin enligt bemyn¬
digande men icke underskrivet av Stenvall. I hyreskontraktet stadgades,
att sedan Stenvalls villa upplåtits för militärt ändamål gällde för upplåtel¬
sen följande villkor: 1. Upplåtelsen omfattade hela villan jämte tillhörande
uthus och tomt med undantag av dels ett mindre rum å övre våningen
dels ock trädgårdsanläggningarna. Ifrågavarande rum finge endast använ¬
das som förvaringsplats för de hyresvärdens tillhörigheter inom villan, som
denne önskade sätta undan. 2. Villan skulle upplåtas i fullt möblerat och
i övrigt beboeligt skick. 3. Upplåtelsen räknades från och med den 1 juni
1940 och tills vidare, så länge behov förelåge ur militär synpunkt. Upplå¬
telse kunde i framtiden ändras att avse allenast viss del av villan. 4. För
upplåtelsen av villaegendomen i dess helhet med i punkt 1 nämnda undan¬
tag utginge ersättning med 80 kronor i månaden. Dessutom ersattes den
avgift för elektrisk kraft, som kunde komma att överstiga den för egendo¬
men utgående grundavgiften (30 kronor). Ersättningen erlades månadsvis
i efterskott. 5. Alla övriga fastigheten åvilande skatter och onera betalades
av hyresvärden. 6. Hyresvärden ägde fritt tillträde till trädgårdsanlägg¬
ningarna men till egendomen i övrigt endast efter av stabskommendanten
lämnat tillstånd.
Beträffande möjligheterna att erhålla andra lokaler förklarade Stjern¬
quist, att vid de av honom den 29 och 30 maj 1940 företagna rekognosce¬
ringarna hade han i närheten av militärförläggningen icke kunnat uppdriva
mer än ett omöblerat rum med plats för en person. Stjernquist lämnade
84
även den upplysningen, att han icke inflyttat i Stenvalls villa utan flyttat
till det nämnda omöblerade rum som då möblerats upp. Larsson och Lis-
singer hade däremot icke haft tillgång till annan förläggning än villan.
Under åberopande av Stjernquists yttrande förklarade militärområdes-
befälhavaren, att andra för ändamålet lämpliga lokaler icke stått till buds
på annat håll.
Vid Stenvalls första skrift hade fogats ett intyg av Effa Meijer, inneha¬
vare av en hyres-, inackorderings- och fastighetsbyrå i Växjö, av innehåll
att den 31 maj 1940 hos henne funnits till uthyrning anmälda ett flertal
fullt möblerade samt ett par delvis möblerade rum i förläggningsorten, örn
vilka hon ej erhållit meddelande att de uthyrts.
Stjernquist anförde därefter i sitt yttrande, att Effa Meijer lämnat honom
upplysningar om de lokaler som avsåges, vilka förtecknats å en vid yttran¬
det fogad bilaga, samt att icke någon av dessa lokaler hade kunnat komma
i fråga. Denna bilaga upptog 1 rum med kokvrå, beläget i L., en villa om
5 rum med hall och kök, 2 rum i H. samt 2 rum i S. Stjernquist uppgav,
att rummet i L. icke varit hyresledigt den 31 maj, att villan hade mycket
stora utrymmen och endast vore delvis möblerad samt belägen drygt 1 kilo¬
meter från förläggningen, alt rummen i H. vore belägna 6 kilometer och
rummen i S. 3—3.5 kilometer från förläggningen.
I ett av Stenvall senare åberopat intyg, daterat den 20 juni 1940, uppgav
Effa Meijer följande: Någon gång i början av juni 1940 hade hon per tele¬
fon från staben erhållit förfrågan, vilka möblerade rum som varit lediga
i förläggningsorten den 31 maj 1940. Därvid hade hon uppgivit de rum som
upptagits å nyssnämnda bilaga samt dessutom ett flertal möblerade rum i
omedelbar närhet av militärförläggningen, vilka rum ej blivit medtagna i
bilagan. Hon och den frågande hade varit överens om att rummen i H. icke
kunnat komma i fråga för detta ändamål. De i bilagan upptagna rummen
1 S. läge på ett avstånd från förläggningen av cirka 1,000 meter.
Vidare åberopade Stenvall tre intyg angående hyreslediga rum. Enligt det
ena hade i den fastighet som läge näst intill det hus, där militärförläggningens
expedition vore inrymd, den 1 juni 1940 funnits ett möblerat rum att hyra.
Enligt de båda andra intygen, utfärdade den 22 juni 1940 av pensionatsinne-
havarna Martina Pettersson och fru A. Blomdahl, hade å deras pensionat
funnits lediga, i det ena 4 rum med sammanlagt 8 bäddar och i det andra
2 möblerade rum. Priserna hade utgjort i Martina Petterssons pensionat, örn
förhyrning skedde för en månad, för ett stort rum med tre bäddar 4 kronor
50 öre per dag, för två stora rum med två bäddar 4 kronor per dag för
vartdera rummet samt för ett rum med en bädd 2 kronor per dag. Priset
för de båda den 1 juni 1940 hyreslediga möblerade rummen i Blomdahls
pensionat hade varit 1 krona per dag och rum, men 1 krona 50 öre per
dag, örn rummen skulle förses med ytterligare en bädd. På sistnämnda pen¬
sionat bodde sedan ett par månader en överste och en fältveterinär. Effa
Meijer uppgav bland annat, att möblerade enkelrum i förläggningsorten, med
bästa läge betingade ett pris av 35 å 50, i allmänhet 40 kronor per månad,
85
att hon under vårens lopp förmedlat ett flertal sådana rum i orten samt
att hon, enär hon våren 1940 förmedlat uthyrning av flera lägenheter där,
liknande Stenvalls, ansåge sig äga tillräckligt god kännedom om prisläget
i samhället för att kunna intyga att ett hyrespris av 200 kronor ingalunda
kunde anses oskäligt.
Den av landsfogden i Kronobergs län verkställda utredningen rörande de
rum som funnits lediga till uthyrning den 1 juni 1940 i närheten av ifråga¬
varande militärförläggning lämnade följande upplysningar.
Martina Pettersson uppgav: Hennes pensionat läge cirka 800 meter från
militärförläggningen. Den 1 juni hade hon haft 4 rum med sammanlagt
8 bäddar lediga i enlighet med till Stenvall lämnat intyg. För kronans räk¬
ning hade hon icke haft några förfrågningar.
Fru A. Blomdahl berättade: Stjernquist hade någon gång i april månad
för kronans räkning av henne förhyrt tre rum och hall å pensionatets tredje
våning, vilka rum använts dels som bostad för två officerare och dels som
expeditionslokal. Rummen vore möblerade. Den 31 maj hade en av office¬
rarna rest och expeditionen hade då flyttats till en gård i närheten av pen¬
sionatet, varför två rum och hall stått lediga från detta datum. Det tredje
rummet vore fortfarande förhyrt av kronan och beboddes av den förut nämn¬
de översten. Någon förfrågan från några militärer om att hyra rummen
hade sedan dess icke förekommit. Pensionatet vore beläget mitt emot militär¬
förläggningen.
Fru Nelli Blomdahl, innehavare av ett pensionat i trakten, uppgav: Hon
hade haft och innehade fortfarande ett rum ledigt å nedre botten med egen
ingång. Rummet hade under en tid varit uthyrt till en sergeant, men hade
varit ledigt sedan i början av maj månad. Hon hade icke fått någon för¬
frågan, huruvida hon hade några rum lediga den 1 juni. Hennes hus vore
beläget cirka 200 meter från militärförläggningen.
I skrivelse den 12 juli 1940 lämnade militärområdesbefälhavaren följande
upplysningar: Stjernquist tjänstgjorde vid hans stab som övrig auditör å
rättsavdelningen med subalternofficers tjänsteställning. Larsson vore assis¬
tent å undervisnings- och själavårdsavdelningen, likaledes med subalternoffi¬
cers tjänsteställning. Lissinger vore från och med den 1 januari 1940 konsti¬
tuerad till landstormsfänrik. Stenvalls sommarvilla vore vid tidpunkten för
skrivelsen tagen i anspråk som kvarter för två löjtnanter samt för Larsson
och Lissinger.
Sedan tjänstförrättaride militieombudsmannen beslutat anställa åtal mot
Stjernquist, anförde han i en den 31 juli 1940 dagtecknad instruktion för
vederbörande åklagare, efter en redogörelse för vad i målet förekommit, föl¬
jande:
Rätten att tvångsvis taga egendom i anspråk för krigsmaktens behov eller
eljest reglerades genom en serie lagar och andra författningar.
86
Enligt § 74 regeringsformen ägde Konungen, då rikets krigsmakt eller nå¬
gon del därav ställdes på krigsfot, i den ordning, på det sätt och på de villkor
samt med den skyldighet för staten till ersättning, som bestämdes i särskild
av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag, låta av kommuner eller en¬
skilda utfordra förnödenheter och tjänstbarheter, som kunde vara att i or¬
ten tillgå och som erfordrades för fyllande av sådana krigsmaktens ound¬
gängliga behov, vilka icke på annat sätt kunde med tillräcklig skyndsamhet
tillgodoses. Med stöd härav hade utfärdats bland annat lagen den 31 mars
1938, nr 87, angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra
rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslagen). Denna lag avsåge
att tillgodose den tillfälliga och lokala militära behovstäckningen. Genom
kungörelse den 5 april 1940, vilken omedelbart trätt i kraft, hade Kungl.
Majit förordnat, att rätt till rekvisition jämlikt rekvisitionslagen skulle tills¬
vidare tillkomma vederbörande militära myndigheter (SFS 1940: 198).
I rekvisitionslagens 1 § stadgades att sedan förordnande enligt § 74 rege¬
ringsformen meddelats, att krigsmakten eller någon del därav skulle ställas
på krigsfot, finge rekvisition äga rum. Gränserna för rekvisitionsrätten an-
gåves genom samma ord som i regeringsformen. Rekvisitionslagen innehölle
vidare stadgande (2 §), att genom rekvisition finge anskaffas eller tagas i an¬
språk bland annat kvarter. Byggnader som vore avsedda till kvarter finge ta¬
gas i anspråk allenast med nyttjanderätt. Kvarter skulle lämnas i mån av ut¬
rymme i tillgängliga hus och byggnader (3 §). Ersättning utginge icke för
nyttjande av obegagnade byggnader, ej heller för kvarter; dock finge ersätt¬
ning utgå med skäligt belopp om inkvartering påginge under så lång tid, att
kvartervärden därigenom åsamkades särskilda kostnader eller avsevärda olä¬
genheter (5 §). Hade skada eller avsevärd försämring uppkommit å förnöden¬
het, som tagits i anspråk med nyttjanderätt, lämnades skälig ersättning här¬
för (9 §). Rätt att göra rekvisition tillkomme de militära myndigheter, åt vilka
Konungen meddelade sådan rätt (1 §). Ersättning som icke skulle utgå efter
taxa bestämdes i regel av en lokal värderingsnämnd (13 § i dess lydelse enligt
lag den 31 maj 1940).
Genom en särskild förordning den 10 juni 1938, nr 304 (rekvisitionsförord-
ning), hade närmare bestämmelser meddelats angående tillämpningen av re¬
kvisitionslagen. Rätt att göra rekvisition tillkomme bland annat militärområ-
desbefälhavare (1 §). Vid rekvisition skulle iakttagas, att förnödenheter och
tjänstbarheter, såvitt de militära fordringarna det medgåve, utfordrades från
kommuner eller enskilda med hänsyn tagen till deras olika tillgång därå (5 §).
Vid rekvisition av kvarter skulle angivas den tid under vilken det rekvirerade
beräknades bliva taget i anspråk samt det antal personer för vilka kvarter
skulle beredas (8 §). I mån av tillgång skulle kvartervärden tillhandahålla
officerare och underofficerare sängplatser med sängkläder (14 §).
Av övriga lagar örn förfoganderätt vore det särskilt en som i detta sam¬
manhang vore av intresse, nämligen lagen den 22 juni 1939, nr 297, örn för¬
fogande i vissa fall över egendom för krigsmaktens beredskap (beredskaps-
förfogandelag). Denna lag avsåge liksom rekvisitionslagen huvudsakligen täc¬
87
kandet av tillfälliga behov. Den kunde emellertid anlitas utan att mobilisering
skett. Enligt en kungörelse den 26 augusti 1939, vilken omedelbart trätt i
kraft, hade Kungl. Majit förordnat att bland annat de i 1 § första stycket a)
beredskapsförfogandelagen upptagna bestämmelserna skulle omedelbart träda
i tillämpning (SFS 1939:573). I nyssnämnda lagrum stadgades att, där så
prövades nödvändigt för tillgodoseende av beredskapen vid sådan del av krigs¬
makten som, utan att vara ställd på krigsfot, toges i anspråk för ändamål
varom förmäldes i § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen, ägde Konung¬
en förordna att då militär personals förläggning icke lämpligen kunde ske i
de av det ifrågavarande förbandet regelmässigt använda lokalerna, ägare av
rum för personal och annat, som vore oundgängligen erforderligt för tjänstens
fullgörande och icke med tillräcklig skyndsamhet kunde på annat sålt anskaf¬
fas, skulle vara skyldiga att på anfordran av vederbörande militäre befälha¬
vare tillhandahålla vad sålunda erfordrades. Anfordran som avsåges i 1 §
första stycket a) skulle, där så lämpligen läte sig göra, i första hand riktas till
den, som å orten dreve rörelse eller eljest mot ersättning tillhandaginge all¬
mänheten med vad som vore ifråga. En motsvarande föreskrift funnes i 2 §
första stycket i lagen den 17 juni 1932, nr 242, örn skyldighet i vissa fall att
tillhandahålla förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov.
Beredskapsförfogandelagen hade avlöst en lag av den 31 mars 1938, nr 88,
om skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för
krigsmaktens behov, den s. k. förnödenhetslagen. Denna lag hade i sin tur av¬
fattats i nära anslutning till 1932 års nyssnämnda lag (se proposition 1938 nr
3 sid. 20). Beträffande ersättning för i anspråk tagen egendom stadgades så¬
väl i 1932 års lag som i förnödenhetslagen att full ersättning skulle utgå (1 §
första stycket i resp. lagar). Beredskapsförfogandelagens motsvarande före¬
skrift (6 § första stycket) innehölle, att ersättning för tillhandahållande av
egendom enligt lagen utginge enligt de grunder, som vore stadgade i 7—10 §§
rekvisitionslagen. Däremot hade stadgandet i 5 § rekvisitionslagen, enligt vil¬
ket ersättning i vissa fall över huvud icke medgåves, ej inbegripits under hän¬
visningen (se propositionen 1939 nr 291 sid. 15). Den olikhet beträffande rät¬
ten till ersättning, som sålunda förelåge mellan rekvisitionslagen, å ena sidan,
samt 1932 års lag och beredskapsförfogandelagen, å den andra, belystes av
ett uttalande vid tillkomsten av 1932 års lag. I den proposition varigenom
förslaget till sistnämnda lag förelädes riksdagen anfördes (prop. 1932 nr 179
sid. 5): »En lagstiftning av förevarande art är tydligen att jämföra med ex-
propriationslagstiftningen; i båda fallen anses ett allmänt intresse vara så
starkt, att de enskilda göras skyldiga att till förmån för detta — mot full er¬
sättning — avstå sin personliga egendom. Den rekvisitionslagstiftning, som
hos oss träder i tillämpning vid krigstid, ligger principiellt på ett annat plan,
bland annat på grund att rekvisition icke i alla fall förutsätter att full ersätt¬
ning lämnas och således i viss mån innebär en slags beskattning av de en¬
skilda.»
Genom ett kungl, brev den 23 februari 1940 hade Kungl. Majit förordnat
bland annat, att envar, å vilken krigsavlöningsreglementet vore tillämpligt,
88
ägde å tjänstgöringsorten (krigsförläggningsorten) eller vid färd eller förrätt¬
ning med trupp åtnjuta fri inkvartering eller förläggning genom kronans
försorg. De närmare föreskrifter, som kunde finnas erforderliga för till-
lämpning av vad genom brevet blivit stadgat, skulle meddelas av de centrala
förvaltningsmyndigheterna i samråd (se Tjänstemeddelanden rörande lant-
försvaret 1940 A nr 13).
På grund av bestämmelserna i nyssnämnda kungl, brev hade arméförvalt¬
ningens intendentur- och civila departement samt sjukvårdsstyrelse den 19
juni 1940 föreskrivit bland annat: För inkvartering skulle icke tagas i an¬
språk större utrymme än som av förhållandena oundgängligen påkallades.
Vid inkvarteringens ordnande tillämpades, därest icke särskilda skäl till
annat föranledde, följande normer: för annan regementsofficer (än rege¬
mentschef), kapten och såsom kompanichef tjänstgörande subalternofficer
i allmänhet 1 rum samt för annan subalternofficer och för underofficer i all¬
mänhet två i varje rum. Expeditionslokaler borde, då så läte sig göra, ut¬
nyttjas jämväl för förläggning. Därutöver hade nedanstående anvisningar
utfärdats angående inkvartering under krigstjänstgöring: Inkvartering i ho¬
tell och pensionat borde endast undantagsvis ifrågakomma, då andra lämp¬
liga inkvarteringsmöjligheter icke stöde till buds. Ianspråktagande av rum
hos enskilda borde, då så kunde ske, ordnas genom uppgörelse under hand.
Vid underhandling om ersättning för utrymmen m. m. borde, om kvarter-
värd begärde gottgörelse enligt grunder, som med utgångspunkt från
vad i det följande angives framstode såsom oskäliga, vederbörande er¬
inras om möjligheten att genom rekvisitionsförfarande uttaga vad som
erfordrades. Om uppgörelse ändock icke kunde träffas till skäligt pris, borde
rekvisitionsförfarande tillämpas. Vid tillämpning av rekvisitionslagen erin¬
rades om att ersättning för kvarter enligt 5 § första stycket nämnda lag som
regel icke skulle utgå. I andra stycket sagda paragraf hade emellertid stad¬
gats det undantag från regeln, att om inkvartering påginge under så lång
tid, att kvartervärden därigenom åsamkades särskilda kostnader eller avse¬
värda olägenheter, ersättning dock finge utgå med skäligt belopp (se Tjänste¬
meddelanden rörande lantförsvaret 1940 A nr 44).
I sistnämnda meddelande nämndes, såsom exempel, vissa belopp som riks-
värderingsnämnden fastställt. På landsbygden (varmed torde kunna likstäl¬
las mindre samhällen) hade enligt dessa exempel fastställts ett ersättnings¬
belopp av 25 kronor per månad för möblerat rum med värme och lyse samt
1 bädd, samt i större samhällen för enkelrum i bostadslägenheter av äldre
typ, icke utrustade med värmeledning, varmt vatten och badrum, högst 35
kronor per månad.
Vad som förekommit vid förhyrningen av Stenvalls sommarvilla syntes
i flera avseenden anmärkningsvärt. Till en början torde det kunna sättas i
fråga, huruvida det överhuvud taget varit nödvändigt att för kronans räkning
taga villan i anspråk. Det hade uppgivits att anledningen till att nytt kvarter
skulle anskaffas åt fänrikarna Larsson och Stjernquist varit den, att deras
89
ruin skolat användas för expeditionsändamål. Emellertid borde expeditions¬
lokaler utnyttjas jämväl för förläggning. Att icke Stjernquist, som tillhört sta¬
ben och tjänstgjort som auditör, kunnat förläggas i samma rum som förut
även sedan det börjat användas såsom expeditionslokal, framginge icke av
utredningen. Stjernquist hade vitsordat, att ett omöblerat rum funnits i när¬
heten av förläggningen, vilket rum han för övrigt sedermera flyttat in i. Då
regelmässigt två personer av fänriks grad skulle förläggas i gemensamt rum,
skulle ytterligare utrymmen icke hava erfordrats. Om ytterligare ett rum
skulle hava krävts, syntes av utredningen framgå att hyreslediga rum funnits
tillgängliga utan att inkvartering å platsens pensionat behövt tillgripas. Givet¬
vis borde —• bortsett från hotellrum och pensionatsrum där prisnivån kunde
spela in — rum som av innehavaren utbjödes till uthyrning tagas i anspråk
före rum som innehavaren själv önskade disponera, där ej särskilda skäl
motiverade annat. Rekvisitionsrätten avsåge ju endast täckande av sådana
behov, vilka icke kunde på annat sätt tillgodoses med tillräcklig skyndsam¬
het. I överensstämmelse härmed torde också vederbörande befattningshavare
böra göra sig underrättad örn vilka rum som vore hyreslediga innan hänvän¬
delse skedde till personer som icke önskade hyra ut. Det borde anmärkas att
i det föreliggande fallet kvarter syntes hava kunnat förhyras åt de tre fän¬
rikarna i ett närliggande pensionat för pris, som icke överstigit det med
Stenvall avtalade. Den verkställda utredningen syntes dock icke giva till¬
räckligt stöd för, att det i och för sig varit felaktigt att söka förhyra rum
i Stenvalls villa.
Vad anginge Stjernquists förhandlingar med Stenvall den 31 maj 1940
vore det ostridigt, att Stenvall förklarat sig villig att upplåta nödiga utrym¬
men åt kronan. Såvitt av handlingarna framginge har Stenvall därvid icke
fordrat högre månadshyra än 100 kronor. Av utredningen syntes framgå
att villans hyresvärde i öppna hyresmarknaden varit omkring 200 kronor i
månaden. Vid sådant förhållande syntes det icke hava funnits skäl att på
sätt som skett under förhandlingarna hänvisa till rekvisitionsförfarandet.
Enligt de sedermera utfärdade anvisningarna rörande inkvartering under
krigstjänstgöring borde erinran om rekvisitionsförfarandet göras, om veder¬
börande begärde ersättning efter grunder som framstode såsom oskäliga.
Det borde i detta sammanhang framhållas, att den upplåtelse varom man
underhandlat syntes hava gått åtskilligt utöver vad som kunnat tagas i an¬
språk med stöd av rekvisitionslagen. Då fråga varit örn inkvartering av tre
fänrikar syntes mera än två rum icke hava kunnat rekvireras, vartill kom¬
mit sängplatser och sängkläder. Av allt att döma hade det vid Stjernquists
förhandlingar med Stenvall varit fråga örn villan i dess helhet med undantag
av ett runi och trädgården. Härmed överensstämde det upprättade hyres¬
kontraktet. Enligt dess ordalag, vilka finge antagas överensstämma med
vad Stjernquist betingat sig, skulle villan upplåtas i fullt möblerat och i
(ivrigt beboeligt skick. Det undantagna rummet bade skolat användas till
förvaringsplats och Stenvall hade ägt tillträde till villan allenast efter till¬
stånd av stabskommendanten. Örn kronans anspråk i stället begränsats enligt
90
rekvisitionslagen hade måhända villan fortfarande kunnat begagnas av Sten¬
vall såsom sommarbostad, särskilt örn nödig hänsyn till hans behov tagits
vid rummens disponerande.
Stenvall hade lämnat vissa uppgifter som tydde på att det åtminstone varit
på tal, att endast vissa rum i villan skulle upplåtas åt kronan. Sålunda
hade Stenvall påstått, att militärområdesbefälhavaren förklarat att de tre
fänrikarna vore berättigade till var sitt rum, att därtill utvalts Stenvalls
arbetsrum på nedre bottnen och två rum å andra våningen, samt att därvid
nämnts ett hyresbelopp av 40 kronor i månaden för dessa tre möblerade
rum. En uppgörelse i huvudsaklig överensstämmelse härmed syntes, om
prisfrågan lämnades därhän, icke minst ur kronans synpunkt, hava varit
en tillfredsställande lösning. Vem som bure ansvaret för att upplåtelsen till
kronan kommit att omfatta mera än den bort, franninge ej av handlingarna.
Militärområdesbefälhavaren hade förklarat att han godkänt de lokaler som
Stenvall varit villig att till överenskommet pris ställa till förfogande. Vilka
lokaler och vilket pris som avsåges med detta uttalande vore icke klart. Då
något annat hyrespris än 80 kronor i månaden ej torde hava varit avtalat
och detta pris avsett villan i dess helhet, ville det närmast synas som om
militärområdesbefälhavaren godkänt upplåtelse av hela villan för 80 kronor
i månaden. Mot den avtalade hyran syntes från kronans sida någon erinran
i och för sig ej böra göras. Det vore synbarligen fråga örn uthyrning under
så lång tid att ersättning skulle utgå. Det vore emellertid anmärkningsvärt
att annat kvarter anskaffats åt Stjernquist. Följden hade blivit att under
den första tiden efter villans ianspråktagande för två fänrikar disponerats,
icke såsom bort ske ett rum, utan större delen av en femrumsvilla, för vilken
kronan betalat hyra med 80 kronor i månaden. Under åberopande av rekvi¬
sitionslagen hade man således åvägabragt en uppgörelse som icke överens¬
stämt med lagens grunder och som dessutom syntes hava varit för kronan
oförmånligt. I en den 12 juli 1940 dagtecknad handling hade upplysts, att
Stenvalls villa då vore tagen i anspråk såsom kvarter för Larsson och Lis-
singer samt två löjtnanter. Vilken dag de båda löjtnanterna inflyttat i villan
framginge icke av handlingarna. Det förefölle osannolikt att Stenvall kun¬
nat äga befogad anledning att motsätta sig, att annan officer i stället för
Stjernquist inflyttade i villan. Däremot gåve handlingarna icke stöd för
antagande, att kronan ägt rätt att utan Stenvalls samtycke inkvartera flera
personer i villan än som uppgivits vid förhandlingarna med Stenvall.
Det mest anmärkningsvärda i ärendet syntes vara Stjernquists försök att
förvärva rätt för sin egen och Lissingers familj att vistas i villan. Av om¬
ständigheterna finge anses framgå att Stjernquist själv tagit upp denna fråga
redan vid underhandlingarna den 31 maj 1940 samt att Stenvall motsatt sig
att villan disponerades jämväl för familjernas räkning. I övrigt vore det
icke klart vad som förekommit vid förhandlingarna i denna del; härom hade
Stenvall och Stjernquist lämnat stridiga uppgifter. Enligt Stenvalls berät¬
telse skulle Stjernquist till en början hava hävdat den meningen, att det
utrymme som kronan ställt till en fänriks förfogande finge av denne dispo¬
91
neras efter gottfinnande, men slutligen medgivit en merersättning av 10 kro¬
nor i månaden. Även på detta stadium skulle Stjernquist hava hänvisat till
rekvisitionsförfarandet. Stjernquist hade bestritt att han på detta stadium
hotat med eller ens nämnt något om rekvisitionsförfarande samt uppgivit
att beträffande ersättningen endast avtalats, att den framdeles skulle bliva
föremål för privat överenskommelse, därest frågan komme att aktualiseras. I
övrigt syntes Stjernquists berättelse på denna punkt icke vara tydlig och
fullständig. Det förefölle, särskilt i belysning av det följande, som om Sten¬
valls uppgifter i denna del förtjänade störst tilltro. I varje fall hade det
genom Virdings berättelse blivit bestyrkt, att Stjernquist inför Stenvall hävdat
den meningen, att de inkvarterade utan Stenvalls medgivande kunde låta sina
familjer vistas i villan.
Enligt Stenvalls framställning hade han följande dag, den 1 juni, uppsökt
militärområdesbefälhavaren och framhållit att den med Stjernquist träffade
överenskommelsen innebure ett gynnande av enskildas intressen på statens
bekostnad. Sedan Stjernquist tillkallats skulle denne i militärområdesbefäl-
havarens närvaro hava vidhållit sin åsikt om rätt för honom att låta familjen
vistas i villan samt hotat att stämma Stenvall för avtalsbrott, om denne icke
medgåve detta. Dessa Stenvalls uppgifter hade militärområdesbefälhavaren
lämnat obestridda. Han hade uttryckligen vitsordat, att Stenvall förklarat
att han ansåge det oriktigt att fänrikarnas familjer skulle få bo i lokaler
som upplåtits åt dem av kronan, men förklarat sig villig att åt kronan upp¬
låta erforderliga lokaler. Dessa knapphändiga uppgifter syntes tyda på, att
ett avtal om familjernas vistande i villan redan förelåge, att Stenvalls miss¬
nöje hänförde sig till detta avtal samt att Stenvall icke framställt någon an¬
märkning mot den överenskomna upplåtelsen till kronan. Vid sådant för¬
hållande måste det avtalsbrott varom det då varit fråga hava hänfört sig
till ett brytande av den privata överenskommelsen.
Även på denna punkt hade Stjernquist lämnat uppgifter som strede mot
Stenvalls och som kunde betecknas såsom otydliga och ofullständiga. Stjern¬
quist hade uppgivit, att Stenvall förklarat att han icke ämnade stå vid går¬
dagens uppgörelse, och att Stjernquist i sådant sammanhang talat om stäm¬
ning för avtalsbrott. Eftersom något avtal om merersättning för familjerna
icke hade träffats kunde yttrandet icke hava gällt detta. Stjernquist hade
emellertid i omedelbar anslutning härtill tillagt, att Stenvall till yttermera
visso förklarat att han skulle ställa sådana villkor, att det bleve dem omöj¬
ligt att fullgöra dem. Detta sista måste uppenbarligen avse det privata avta¬
let och icke avtalet med kronan. Stjernquist hade tydligen icke varit behörig
att avgöra frågan örn åtgärder från kronans sida i anledning av förment av¬
talsbrott. Militärområdesbefälhavarens yttrande gåve icke något stöd för att
militärområdesbefälhavaren ens ifrågasatt åtgärder mot Stenvall i anledning
av avtalsbrott. Däremot syntes det, såsom förut nämnts, av militärområdes-
befälhavarens yttrande framgå, att del mellan Stenvall och Stjernquist varit
en kontrovers angående den privata överenskommelsen. Militärområdesbe¬
fälhavaren hade uppgivit, att han förklarat att rörande inkvarteringen av
92
familjerna borde ett privat avtal träffas mellan fänrikarna och hyresvärden,
vilket avtal militärområdesbefälhavaren ansett sig icke böra taga befattning
med. Denna inställning till kontroversen syntes icke väcka gensaga, därest
militärområdesbefälhavaren utgått från att endast tre rum i villan skulle
upplåtas åt kronan.
Om man däremot utginge från att alla disponibla rum i villan upplåtits
åt kronan, och denna utgångspunkt hade tydligen Stjernquist haft, måste
det betecknas såsom olämpligt att söka få familjerna inkvarterade i villan,
särskilt som Stenvall motsatt sig detta. Skyldigheten att fullgöra rekvisitio¬
ner till krigsmakten vore ett i grundlag fastslaget åliggande av likartad na¬
tur som skattskyldigheten. Detta framträdde just vid rekvisition av kvarter,
där full ersättning icke lämnades. Redan i regeringsformens stadgande örn
rekvisitionsrätt funnes uttalat, att rekvisition avsåge fyllandet av krigsmak¬
tens behov. Vid en uppgörelse som — ehuru frivillig — tillkommit efter
åberopandet av rekvisitionsbestämmelserna måste de för rekvisitionsrätten
uppdragna gränserna beaktas och ett sammanblandande av krigsmaktens
behov och enskildas intressen vore icke tillåtet. Det kunde icke anses i må¬
let styrkt, att Stjernquist vid underhandlingarna med Stenvall sökt att under
sken av upplåtelse till kronan tillgodose personliga önskemål. Däremot finge
det anses utrett att Stjernquist vid dessa underhandlingar, redan vid de förs¬
ta förhandlingarna den 31 maj, icke tillräckligt klart hållit isär kronans
rätt och sina egna intressen. Stjernquist hade uppenbarligen haft för avsikt
att söka bereda sin familj vistelse i villan. Detta förhållande hade varit ägnat
att inverka på de åtgärder Stjernquist vidtagit på tjänstens vägnar. Det syn¬
tes också antagligt att förhållandet inverkat på att kronans förhyrning av lo¬
kaler för fänrikarna fått den föreliggande lösningen, vilken icke kunde be¬
tecknas såsom tillfredsställande. Stjernquist hade ju själv uppgivit, att kon¬
troversen med Stenvall gjort att han icke tagit det anskaffade kvarteret i be¬
sittning, och den verkliga konfliktanledningen syntes hava varit de privata
underhandlingarna.
\id fullgörande av sitt uppdrag att söka anskaffa kvarter för sig själv
samt Larsson och Lissinger finge Stjernquist anses hava visat oskicklighet
och oförstånd. De väsentliga anmärkningarna syntes kunna sammanfattas
sålunda: Stjernquist hade icke ägnat tillbörlig uppmärksamhet däråt att in¬
kvarteringen borde ordnas på sådant sätt att intrånget hos enskild icke bleve
större än som oundgängligen krävdes, han hade utan tillräckliga skäl åbero¬
pat rekvisitionsförfarandet vid underhandlingarna med Stenvall och han
hade vid dessa underhandlingar fört in personliga önskemål på ett sätt som
varit ägnat att väcka den föreställningen, att han velat gynna enskilda intres¬
sen på statens bekostnad. Då det finge anses synnerligen angeläget, att det
intrång som vållades ortsbefolkningen genom inkvartering av militär perso¬
nal icke bleve större än som oundgängligen krävdes, samt Stjernquist icke
medgivit att han gjort sig skyldig till klandervärt förfarande, funne tjänst-
lörrättande militieombudsmannen sig icke kunna undgå att beivra det be¬
gångna tjänstefelet.
93
På grund härav uppdroge tjänstförrättande militieombudsmannen åt veder¬
börande åklagare att i laga ordning ställa Stjernquist under tilltal inför behö¬
rig domstol, varvid åklagaren borde påstå ansvar å Stjernquist jämlikt lag
och sakens beskaffenhet. Åklagaren borde bereda Stenvall tillfälle att fram¬
ställa de ersättningsyrkanden, vartill skäl kunde förefinnas.
tft ¥
❖
Sedan åtalsinstruktionen överlämnats till militärområdesbefälhavaren
ställde krigsfiskalen E. Theorin Stjernquist under åtal vid fältkrigsrätten vid
Södra militärområdets stab under yrkande å ansvar å honom jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för oskicklighet och oförstånd i fullgörande av
tjänsteplikt i de av tjänstförrättande militieombudsmannen angivna hänseen¬
dena.
Stenvall inställde sig vid fältkrigsrätten men förde icke någon talan mot
Stjernquist utom i fråga om rättegångskostnaderna.
Stjernquist bestred till alla delar de mot honom framställda ansvarsyr-
kandena.
Åtskillig utredning förebragtes vid fältkrigsrätten. Bl. a. uppgav militär¬
områdesbefälhavaren, vilken hördes såsom vittne i målet, att han, sedan han
erhållit del av det avtal som den 31 maj 1940 träffats mellan Stenvall och
Stjernquist om förhyrandet av hela villan med undantag av ett rum och träd¬
gård, godkänt avtalet och därför ansåge sig gentemot kronan ensam ansva¬
rig för detsamma.
Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 4 oktober 1940 och utlät sig
därvid:
Enär det av Stjernquist enligt vederbörande militärområdesbefälhavares
uppdrag och å hans vägnar den 31 maj 1940 träffade muntliga avtalet med
Stenvall örn förhyrande för kronans räkning av Stenvalls sommarvilla med
undantag av ett rum och trädgården blivit påföljande dag godkänt av nämn¬
de militärområdesbefälhavare samt Stjernquist härigenom fritagits från an¬
svar för avtalet och dess innehåll, prövade krigsrätten lagligt ogilla åklaga¬
rens mot Stjernquist förda talan på den grund, att av sagda sommarvilla
skulle tagits i anspråk större lokalutrymmen än som oundgängligen erford¬
rats för kronans behov. Vidkommande därefter den mot Stjernquist förda ta¬
lan örn ansvar för det han i samband med förhandlingarna med Stenvall den
31 maj och 1 juni 1940 hänvisat till rekvisitionslagen samt avhandlat fråga
om rätt för bland andra Stjernquist att efter privat avtal och mot särskild
hyresersättning inrymma jämväl familjemedlemmar i den ifrågavarande som¬
marvillan funne krigsrätten, att även örn erinringar tilläventyrs kunde göras
mot lämpligheten av dessa Stjernquists inlägg i samband med förhandling¬
arna, hans förfarande härutinnan dock med hänsyn till i målet ådagalagda
förhållanden icke kunde anses innefatta oförstånd eller oskicklighet i full¬
94
görandet av tjänsteplikt; och prövade krigsrätten förty lagligt ogilla jäm¬
väl åklagarens ansvarsyrkanden i denna del. Vid denna utgång av målet skul¬
le Stenvall själv vidkänna sina därå havda kostnader; och skulle ersättningen
till tre på åklagarens begäran i målet hörda vittnen stanna på statsverket.
I skrivelse till krigsfiskal den 8 oktober 1940 anmodade militieombuds-
mannen denne att i krigshovrätten överklaga utslaget under yrkande örn bi¬
fall till den mot Stjernquist vid fältkrigsrätten förda talan.
Jämväl Stenvall anförde besvär.
Målet är beroende på krigshovrättens prövning.
19. Värnpliktig som erhållit viss tids uppskov med inställelse till värn¬
pliktstjänstgöring vid mobilisering var, då beslutet örn medgivande av upp¬
skovet gavs, inkallad till tjänstgöring. På grund av att vederbörande rull¬
föringsbefälhavare försummat att om uppskovsbeslutet underrätta det
truppförband, vid vilket den värnpliktige tjänstgjorde, blev denne kvar-
hållen i tjänstgöring längre tid än som vederbort. Åtal mot rullförings-
befälhavaren för försummelsen.
I en den 29 december 1939 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anhöll mejeristen Per Arvid Svensson i Umeå om ersättning för den
ekonomiska förlust han lidit därigenom att han viss tid fått fullgöra bered-
skapstjänstgöring vid Vaxholms kustartilleriregemente, ehuru han enligt med¬
delat uppskovsbeslut varit befriad från sådan tjänstgöring.
Sedan militieombudsmannen med anledning härav i skrivelse den 29 de¬
cember 1939 till kommendanten i Vaxholms fästning anhållit, att denne
ville låta verkställa samt inkomma med utredning ävensom avgiva utlåtande
i ärendet, överlämnade kommendanten med skrivelse den 24 januari 1940
från chefen för Vaxholms kustartilleriregemente infordrad utredning.
Från Svensson, som bereddes tillfälle att avgiva påminnelser i ärendet,
inkom därefter den 3 februari 1940 en skrift, vari Svensson bl. a. gjorde
gällande, att den felaktiga tjänstgöringen berott på ett förbiseende av befäl¬
havaren för Umeå södra rullföringsområde nr 69.
Sedan denne med anledning härav genom skrivelse den 3 februari 1940
av militieombudsmannen anmodats avgiva yttrande i ärendet, inkom den
17 februari 1940 från rullföringsbefälhavaren, majoren Gustaf Wilhelm Söder¬
holm, sådant yttrande.
Av utredningen i ärendet framgick följande.
Svensson var anställd som förman hos Umeå mejeriaktiebolag. Såsom värn¬
pliktig tillhörde Svensson årsklass 1936 och var tilldelad marinen i kust¬
artilleritjänst (linjetjänst).
95
Den 30 augusti 1939 inryckte Svensson till 30 dagars repetitionsövning vid
Vaxholms kustartilleriregemente.
På en av »I 20 Umeå Mejeriaktiebolag, Umeå» jämlikt uppskovskungörel-
sen den »12 juni 1931» gjord ansökan utfärdade chefen för övre Norrlands
trupper den 1 september 1939 uppskovssedel för Svensson vid mobilisering
år 1939 och 1940 för 2 dagar. Enligt anteckning å uppskovssedeln avgick
denna från stabsexpeditionen under nr H 410 samma dag som beslutet med¬
delades. Å Umeå södra rullföringsområdes expedition diariefördes den 4 sep¬
tember ett antal uppskovssedlar med sagda nummer.
I en den 18 september till befälhavaren för Umeå södra rullföringsområde
inkommen skrift från Svensson anhöll denne om upplysning, huruvida han
komme att kvarhållas i militärtjänst även efter repetitionsövningens slut och
huruvida han i så fall på grund av sitt yrke kunde vinna befrielse från den
fortsatta tjänstgöringen. Till svar härå meddelade Söderholm samma den 18
september, att några order om förlängd tjänstgöring ännu icke ankommit till
rullföringsexpeditionen samt att Svensson hänvisades att, så länge han vore
i tjänstgöring, i alla personliga eller värnpliktsärenden vända sig till befälet
och icke till rullföringsexpeditionen.
Genom marinens generalorder den 28 september 1939 (nr 1074) bestämdes,
att marinen i kustartilleritjänst tilldelade värnpliktiga i linjetjänst av bl. a.
årsklass 1936 — med ordinarie utryckningsdag den 30 september efter dem
i fredstid åliggande värnpliktstjänstgöring — tillsvidare skulle jämlikt värn¬
pliktslagen § 28 kvarhållas i tjänst. I generalordern angavs, att beviljade
uppskov vid allmän mobilisering jämlikt uppskovskungörelsen gällde tills¬
vidare beträffande nämnda värnpliktiga. På grund av denna generalorder
fick Svensson kvarstanna i militärtjänst även efter den 30 september.
Enligt Söderholms uppgift inkom häftet B nr 162 av Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret, i vilket häfte generalordern nr 1074 införts, »ett antal
dagar» efter den 30 september till rullföringsexpeditionen.
Svensson inlämnade den 21 oktober till vederbörande befälhavare en till
Konungen ställd ansökan örn hemförlovning från den på grund av nyssnämnda
generalorder anbefallda tjänstgöringen. Denna ansökan avslogs av Kungl.
Maj:t genom beslut den 6 november.
Den 18 december ankom från befälhavaren för Umeå södra rullförings¬
område till Vaxholms kustartilleriregementes expedition meddelande om det
för Svensson den 1 september beviljade uppskovet. Med anledning härav be¬
stämdes genom regementsorder den 21 december, att Svensson skulle hem-
förlovas. Följande dag utryckte Svensson från militärtjänstgöringen.
Enligt det å rullföringsexpeditionen förda avgångsregistret avsändes an¬
mälan om uppskovet den 16 december till Vaxholms kustartilleriregemente.
I sitt yttrande anförde Söderholm bl. a.:
Det avsevärda dröjsmålet med avsändandet av anmälan lill Vaxholms kust¬
artilleriregemente bade berott på den oerhörda överbelastning med arbete på
rullföringsexpeditionen, som uppkommit vid inträdandet av förstärkt för¬
svarsberedskap den 1 september och partiell mobilisering den 8 december
96
1939. Arbetskraften hade sedan långt tillbaka utgjorts endast av rullförings-
befälhavaren, ett Tullföringsbiträde saint 1—2 värnpliktiga skrivbiträden.
Att denna arbetskraft redan för normala fredsförhållanden prövats otill¬
räcklig för att bemästra den år från år allt hastigare tillväxande arbetsbördan,
framginge av det förhållandet, att efter utredning av arbetets omfattning
chefen för armén gjort framställning om ökning av antalet rullföringsbiträden
till två från och med kommande budgetår. Vid ovannämnda båda tillfällen
hade rullföringsexpeditionen flera dygn i sträck varit överlupen av upplys-
ningssökande värnpliktiga, under det andra sökt upplysning på telefon i den
utsträckning apparaten medgivit. Rullföringsbefälhavaren och rullföringsbi-
trädet, vilka varit de enda, som kunnat giva sakkunniga upplysningar, hade
helt måst ägna sig åt denna upplysningsverksamhet, en i telefon och en åt de
tillstädeskomna. Något annat arbete hade dessa dagar varit omöjligt att utföra.
Tiden hade knappast medgivit intagande av en eller annan måltid eller någon
sömn. Ankomna handlingar hade hopat sig och tills vidare varken kunnat
diarieföras eller handläggas. Med uppbjudande av yttersta förmåga hade
personalen lyckats tillgodose behovet av upplysningar, så att, åtminstone vid
det första tillfället, såvitt till Söderholms kännedom kommit, inga sådana
missförhållanden behövt förekomma inom rullföringsexpeditionen, som dem
vilka militieombudsmannen funnit skäl påtala på vissa håll. Den stora mäng¬
den hopade handlingar hade, sedan åtgärder för säkerställande av själva
försvarsberedskapens, respektive mobiliseringens ostörda förlopp vidtagits,
först så småningom kunnat avarbetas. Med den fortsatta ökade tillströmningen
av handlingar från myndigheter och i synnerhet från värnpliktiga hade full
reda i arbetet knappast kunnat hinna inträda från det ena tillfället till det
andra. Att ett eller annat ärende under sådana förhållanden blivit fördröjt
vida utöver vad under normala förhållanden vore rimligt hade varit full¬
ständigt oundvikligt, särskilt som arbetsförmågan icke kunnat undgå att
nedsättas på grund av påfrestningarna. Såsom framginge av uppskovskungö-
relsen vore uppskov enligt densamma att anse såsom en förmån eller rättighet
för vissa verk eller företag, avseende att möjliggöra för dessa att fullfölja
sådan verksamhet, som angåves i § 3 av samma kungörelse. Verket eller före¬
taget utverkade uppskoven för något sitt eget ändamål och icke för något
ändamål, som hänförde sig till den värnpliktiges personliga intressen. Den
värnpliktige hade således genom uppskovet icke tillerkänts någon förmån,
men väl hans arbetsgivare. Men den, som icke tillerkänts en förmån kunde
icke nied rättslig kraft ställa anspråk på ersättning för densammas utebli¬
vande. Härav framginge, att klaganden saknade rättslig grund för sina er¬
sättningsanspråk. Skulle likväl militieombudsmannen icke kunna ansluta sig
till denna åsikt utan finna att klaganden hade rättsligt fog att framställa
anspråk på ersättning, syntes ersättningsskyldigheten åligga statsverket och
icke rullföringsbefälhavaren, eftersom statens organ på honom hopat en
arbetsbörda, som det icke funnits möjlighet att i rätt tid och på rätt sätt
avarbeta oaktat god vilja och anspännande av yttersta krafter. Omsorg hade
också måst ägnas åt att icke överansträngningen framkallat ett sammanbrott
97
då hela verksamheten kommit att upphöra. Sakkunnig personal till ersättare
hade nämligen icke funnits. Utan att närmare ingå på själva ersättnings¬
anspråken kunde dock redan nu framhållas, att anmärkningar kunde göras
både mot beloppet och beräkningsgrunden.
I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 12 mars 1940 anförde militie-
ombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:
Enligt gällande uppskovskungörelse kunde uppskov med inställelse till
värnpliktstjänstgöring vid mobilisering förekomma endast för sådana värn¬
pliktiga, vilkas användning i civil sysselsättning vore oundgängligen nöd¬
vändig för att trygga statslivets jämna gång eller undvika mera allmänt
kännbara rubbningar inom samhället eller för att upprätthålla verksamheten
vid verk eller företag, som prövades vara av synnerlig vikt för rikets militära
eller ekonomiska försvarsberedskap.
Då uppskov beviljades skedde detta alltså därför, att vederbörandes kvar-
stannande i civil tjänst ansåges vara av större värde för det allmänna än
militär tjänstgöring. Det vore sålunda för det allmänna av stor vikt att be¬
viljade uppskov iakttoges.
1 uppskovskungörelsen stadgades därjämte bl. a. följande. Militär myn¬
dighet (truppförbandschef m. fl.), som träffat avtal med verk eller företag
örn tillhandahållandet vid mobilisering av förnödenheter för krigsmakten,
finge, därest behovet av personal för avtalets fullgörande icke på annat sätt
kimde tillgodoses, i den ordning Konungen i kommandoväg bestämde göra
framställning örn uppskov för härför oundgängligen erforderligt antal värn¬
pliktiga. Uppskov för sådant ändamål finge beviljas för högst 14 dagar, räknat
från och med första uppskovsdagen. Så snart uppskovssedel kommit rull¬
föringsbefälhavare tillhanda skulle anteckning om medgivet uppskov göras
å vederbörliga vämpliktskort samt därav i övrigt betingade åtgärder vidtagas.
De närmare bestämmelser, som erfordrades för tillämpningen av uppskovs¬
kungörelsen, så ock de särskilda föreskrifter, som påkallades för att reglera
förhållandena i fråga om uppskov vid partiell mobilisering eller vid mobili¬
sering av landstormen, ävensom vid inkallelse av värnpliktiga till tjänstgöring
jämlikt värnpliktslagen § 28 och § 36 mom. 2, meddelades av Konungen i
kommandoväg.
I arméns generalorder den 19 juni 1939 (nr 1322) med rubriken »Anvis¬
ningar angående kortfristiga uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring
vid mobilisering m m för vissa värnpliktiga, anställda vid företag, med vilka
militär myndighet (truppförbandschef m. fl.) träffat mobiliseringsavtal» be¬
stämdes bland annat följande. Uppskov, som avsåges i generalordern, hade
en varaktighet av ett mindre antal, högst 14 dagar, samt beviljades under år
1939 och gällde under åren 1939 och 1940. Uppskovsbeviljande myndighet
vore rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, som beviljade an¬
tingen individuellt uppskov enligt uppskovskungörelsen eller kollektivt upp¬
skov för ett visst antal värnpliktiga inom ett eller flera militärområden. I
7—408864. Militieombudsnumncns ämbctsbcrättclsc.
98
senare fall ankomme det på vederbörande chef för högre truppförband att
avgöra, för vilka företag och befattningar uppskov skulle ifrågakomma samt
att utfärda individuella uppskovssedlar för de värnpliktiga. Beträffande rull-
föringsbefälhavares granskning m. m. av mottagna uppskovssedlar iakttoges
i tillämpliga delar bestämmelserna i uppskovskungörelsen. Vid annat slag av
mobilisering än allmän ävensom vid inkallelse av värnpliktiga till tjänstgöring
jämlikt värnpliktslagen § 28 och § 36 mom. 2 förordnade Kungl. Maj:t om
uppskov skulle gälla. Vid sådant förordnande skulle samtliga uppskov gälla
»tills vidare», oberoende av tidsbegränsningen. Tidsbegränsningen trädde i
kraft först då första uppskovsdag bestämts.
Utredningen i ärendet gåve vid handen, att ehuru uppskovssedeln för
Svensson inkommit till rullföringsexpeditionen någon av de första dagarna
i september, troligen den 4, meddelande om det beviljade uppskovet först
den 16 december från expeditionen avsänts till Vaxholms kustartillerirege¬
mente samt att Svensson på grund av nämnda förhållande felaktigt fått full¬
göra militärtjänstgöring under tiden från och med den 1 oktober till och
med den 22 december 1939.
Enligt ovan återgivna stadganden hade det ålegat Söderholm att omedel¬
bart göra anmälan om det för Svensson beviljade uppskovet till vederböran¬
de truppförband. Örn än Söderholms påstående, att den i samband med in¬
tagandet av förstärkt försvarsberedskap och partiell mobilisering starkt
ökade arbetsbördan å rullföringsexpeditionen gjort det omöjligt att i rätt tid
expediera vissa ärenden, vore riktigt, kunde nämnda omständighet dock icke
godtagas såsom försvar för att avsändandet av anmälan om det beviljade
uppskovet uppskjutits så lång tid som omkring tre och en halv månader.
Att märka vore även att arbetsbördan icke hindrat Söderholm att den 18
september 1939 omgående besvara Svenssons ovan omförmälda förfrågan
rörande sina tjänstgöringsförhållanden. Därest arbetsbördan gjort det nöd¬
vändigt att uppskjuta behandlingen av vissa ärenden till förmån för andra,
hade Söderholm tydligen vid bestämmandet av vilka ärenden, som sålunda
skulle uppskjutas, förfarit i hög grad omdömeslöst.
Med hänsyn till vad sålunda anförts funne militieombudsmannen Söder¬
holms underlåtenhet att i rätt tid till vederbörande truppförband insända
anmälan örn det för Svensson beviljade uppskovet utgöra en tjänsteförsum-
rnelse av sådan art, att militieombudsmannen icke kunde underlåta att lag¬
ligen beivra densamma. Militieombudsmannen uppdroge därför åt ämbetet
att vid Västerbottens regementes krigsrätt anhängiggöra och utföra åtal mot
Söderholm för vad honom enligt det anförda läge till last samt därvid yrka
ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet. Svensson borde genom
ämbetets försorg underrättas om åtalet så att han bleve i tillfälle att mot
Söderholm föra den skadeståndstalan för vilken han kunde anse sig hava
fog.
* *
99
Med anledning av det erhållna uppdraget lät överkrigsfiskalsämbetet ställa
Söderholm under tilltal vid Västerbottens regementes krigsrätt. Ansvar yr¬
kades å Söderholm jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten. Svensson yr¬
kade vid krigsrätten skadestånd av Söderholm med sammanlagt 580 kr. 75
öre enligt närmare angivna grunder.
Krigsrätten meddelade utslag i målet den 20 april 1940 och utlät sig där¬
vid :
Enär det icke otvetydigt franninge av den i målet åberopade generalor¬
dern av den 19 juni 1939, nr 1322, med rubriken »Anvisningar angående
kortfristiga uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilise¬
ring m. m. för vissa värnpliktiga anställda vid företag, med vilka militär
myndighet (truppförbandschef m. fl.) träffat mobiliseringsavtal» att skyl¬
dighet förelegat för Söderholm i hans egenskap av rullföringsbefälhavare
att översända i målet ifrågakomna uppskovssedel till chefen för Vaxholms
kustartilleriregemente, samt icke heller av uppskovskungörelsen den 14
augusti 1937 framginge, att dylik skyldighet åvilat Söderholm, alltså prövade
krigsrätten lagligt förklara den mot Söderholm i målet förda ansvars- och
ersättningstalan icke kunna bifallas.
Från detta utslag som innefattade de militära krigsrättsledamöternas
sammanstämmande mening voro krigsdomaren J. Wändén och auditören G.
Ahlander skiljaktiga.
Åhlander anförde:
»I målet är utrett, att mejeristen Per Arvid Svensson, tillhörande årsklass
1936 och tilldelad marinen i kustartilleritjänst (linjetjänst), den 30 augusti
1939 inryckt till 30 dagars repetitionsövning vid Vaxholms kustartillerirege¬
mente.
Vidare är i målet utrett, att chefen för Övre Norrlands trupper den 1 sep¬
tember 1939 på ansökan av Umeå Mejeriaktiebolag med stöd av uppskovs¬
kungörelsen ’den 12 juni 1931’ utfärdat uppskovssedel för Svensson vid
mobilisering 1939 och 1940 för 2 dagar, att denna uppskovssedel sagda den
1 september avsänts till Umeå södra rullföringsområdes expedition, för vil¬
ket rullföringsområde majoren Söderholm är befälhavare, samt att upp-
skovssedeln inkommit till rullföringsexpeditionen den 4 september 1939.
Genom marinens generalorder den 28 september 1939 (nr 1074) har vis¬
serligen bestämts, att marinen i kustartilleritjänst tilldelade värnpliktiga i
linjetjänst av bl. a. årsklass 1936 — med ordinarie utryckning den 30 sep¬
tember 1939 efter dem i fredstid åliggande värnpliktstjänstgöring — tillsvi¬
dare skulle jämlikt värnpliktslagen § 28 kvarhållas i tjänst. Enligt denna
generalorder har Svensson även efter den 30 september fått kvarstanna i mi¬
litärtjänsten. Då i generalordern emellertid samtidigt angivits, att beviljade
uppskov vid allmän mobilisering jämlikt uppskovskungörelsen skulle gälla
beträffande ovannämnda värnpliktiga, samt av arméns generalorder den 19
juni 1939 (nr 1322) med rubriken 'Anvisningar angående kortfristiga upp¬
skov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering m. m. för
vissa värnpliktiga, anställda vid företag, med vilka militär myndighet (Irupp-
förbandschef m. fl.) träffat mobiliseringsavtal’, framgår ali vid annat slag
av mobilisering än allmän ävensom vid inkallelse av värnpliktiga till tjänst¬
göring jämlikt värnpliktslagen § 28 och § 36 mom. 2 samtliga uppskov skola
gälla tillsvidare, oberoende av ovannämnda tidsbegränsning, finner jag det
100
uppenbart, att Svensson efter den 30 september 1939 avslutad fredst jänst-
göring omedelbart bort hemförlovas.
Av bestämmelsen i 8 § 3 mom. i uppskovskungörelsen framgår, att därest
värnpliktig, för vilken uppskov ifrågakommer, vid mobilisering fullgör värn¬
pliktstjänstgöring, anmälan härom skall göras hos rullföringsbefälhavare!!,
sorn det åligger att, efter kontroll av riktigheten utav anmälningsuppgiften,
ofördröjligen vidtaga åtgärder för den värnpliktiges hemförlovande till sin
tjänst vid vederbörligt verk eller företag, varjämte det i 12 § 2 mom. 1 st. i
sagda kungörelse stadgas, att, så snart uppskovssedel kommit rullföringsbe¬
fälhavare tillhanda, denne har att vidtaga därav betingade åtgärder.
Jag finner att det med stöd av berörda bestämmelser bort hava ålegat
major Söderholm att utan onödigt dröjsmål översända Svenssons uppskovs¬
sedel till vederbörande truppförband eller i föreliggande fall till Vaxholms
kustartilleriregemente. I målet är emellertid ostridigt, att Söderholm först
den 16 december 1939 översänt ifrågavarande uppskovssedel till truppför¬
bandet, med påföljd att Svensson först den 22 i samma månad hemförlovats
från militärtjänsten.
På grund av vad sålunda anförts, finner jag Söderholm icke kunna undgå
ansvar för tjänstefel. Med hänsyn till vad Söderholm i målet anfört finner
jag dock synnerligen förmildrande omständigheter i målet föreligga.
Under åberopande av vad sålunda anförts prövar jag lagligt döma Söder¬
holm att, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, för försummelse i full¬
görande av tjänsteplikt undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i
fyra dagar.
Vid denna utgång i ansvarsfrågan, och då målsägande Svensson ostridigt
lidit skada genom kvarhållandet i miltärtjänsten, finner jag Söderholm icke
kunna undgå att till Svensson utgiva ersättning för berörda skada.
Beträffande det yrkade skadeståndet är ostridigt, att Svensson under tiden
1 oktober—22 december 1939 gått förlustig den kontanta löneinkomst örn
fyrahundrasextiotvå kronor, som han under samma tid varit berättigad att
uppbära hos Umeå mejeriaktiebolag. Svensson har medgivit att från berörda
belopp får avräknas det belopp om 117 kronor, vilket Svensson under ovan¬
nämnda tid uppburit av kronan. Jag finner, att Söderholm jämväl för av
Svensson åtnjuten förmån av fri beklädnad är berättigad att avräkna ett
belopp örn skäliga ansedda femtio kronor.
Vidkommande i målet av Svensson framställt yrkande örn utbekommande
av femton kronor 75 öre, utgörande ränteutlägg, finner jag, att Svensson i
sådant hänseende endast kan berättigas utbekomma hälften av berörda be¬
lopp eller sju kronor 87 öre, eller m. a. o. den del av ränteutlägget, som be¬
löper på den tid av ungefär tre månader, under vilka Svensson obehörigen
kvarhållits i tjänsten.
Svensson har icke visat fog för sitt yrkande örn ersättning med tvåhundra-
tjugo kronor för kost och logi.
På grund av vad sålunda i skadeståndsfrågan anförts prövar jag på det
sätt bifalla Svenssons i målet förda ersättningstalan, att jag förpliktar Sö¬
derholm att genast mot kvitto till Svensson utgiva trehundratvå kronor
87 öre.»
Wändén anförde:
»Jag finner, att Söderholm, som mottagit uppskovssedeln för Svensson
den 4 september 1939, varit skyldig att ofördröjligen eller i varje fall före
den 30 september 1939 översända uppskovssedeln till Kungl. Vaxholms kust¬
artilleriregemente, där Svensson då till och med den 30 september fullgjorde
honom i fredstid åliggande värnpliktstjänstgöring.
101
Då Söderholm först den 16 december 1939 översänt uppskovssedeln, har
han således gjort sig skyldig till försummelse av sin tjänsteplikt och därige¬
nom förorsakat, att Svensson efter den 30 september 1939 till och med den
22 december 1939 kvarhållits i en i generalorder den 28 september 1939
jämlikt 28 § värnpliktslagen anbefalld tjänstgöring, ehuru Svensson tillsvi¬
dare skolat åtnjuta uppskov med sådan tjänstgöring.
På grund av vad sålunda anförts prövar jag enligt 130 § i strafflagen för
krigsmakten lagligt döma Söderholm att för den försummelse, till vilken
han i sin tjänst som rullföringsbefälhavare gjort sig skyldig, undergå arrest
ulan bevakning i åtta dagar.
I skadeståndsfrågan är jag ense med auditören Åhlander.»
I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 7 maj 1940 uppdrog militieom-
budsmannen åt ämbetet att i krigshovrätten anföra besvär över utslaget un¬
der yrkande att krigshovrätten måtte, med upphävande av krigsrättens ut¬
slag, bifalla den i målet förda ansvarstalan.
Målet är beroende på krigshovrättens prövning.
20. Sedan värnpliktiga under järnvägstransport utan tillstånd förtärt sin
reservproviant eller del därav har batterichefen under hot att eljest an¬
mäla förseelsen tvingat de värnpliktiga att (till uppenbart överpris) tillösa
sig en ny portion av de livsmedel de förtärt.
I en den 17 februari 1940 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift framställde en värnpliktig förfrågan bland annat huruvida batterichef
ägde rätt att tvinga en värnpliktig som borttappat sin reservproviant att av
batterichefen till ockerpriser köpa sådan proviant, som batterichefen iord¬
ningställt av kronans bröd och choklad.
Med anledning av innehållet i skriften infordrade militieombudsmannen
yttrande från chefen för Norrlands artilleriregemente, vilket förband den
ifrågavarande värnpliktige tillhörde. Den 16 mars 1940 inkom regementsche¬
fen med det begärda yttrandet ävensom med yttrande av kaptenen E. Knuta¬
gård och divisionschefen majoren B. E. B. Kjellman.
Kaptenen Knutagård anförde därvid bland annat följande:
Vid utdelning av reservproviant i Östersund hade givits uttrycklig order
till bela batteriet att reservprovianten icke finge tagas i anspråk utan särskild
order, försåvitt icke sådana förhållanden vore för banden att det vore abso¬
lut nödvändigt för livets uppehälle, i vilket fall anmälan om att provianten
måst tillgripas snarast skulle göras till befälet, för att omedelbart kunna er¬
sättas. Vid visitation den II januari bade det visat sig alt åtskilliga av man¬
skapet förbrukat hela reservprovianten eller del därav. Detta hade i synner¬
het varit fallet med den i reservprovianten ingående chokladportionen, som
av ganska många hade »tappats». Vid närmare efterfrågan hade man emel¬
102
lertid erkänt, att man ätit upp chokladen på resan från Östersund. Under re¬
san hade erhållits utspisning första dagen vid två måltidsstationer, andra da¬
gen vid en måltidsstation; dessutom hade transportlivsmedel utdelats. Något
verkligt behov att tillgripa reservlivsmedel hade således icke förelegat även
om det på grund av tågresans längd i viss män kunde vara ursäktligt att så
skett. Någon anmälan om förhållandet hade icke av någon verkställts. På
grund av orderbrott hade sålunda samtliga bort anmälas till bestraffning. Då
emellertid de värnpliktiga tillhört äldre årsklasser och reservlivsmedlen säl¬
lan utdelats under fredsövningar, hade vissa förmildrande omständigheter
ansetts föreligga. Knutagård hade därför förfarit på följande sätt. Inför hela
batteriet hade meddelats, att de som så önskade kunde få inköpa provianten
till följande priser, nämligen för brödportion 50 öre, för chokladportion 1
krona och för arméportion 2 kronor. Priserna hade bestämts till dessa be¬
lopp för att fortsättningsvis förtaga lusten till för stor aptit på provianten
(särskilt då chokladen). Samtidigt hade meddelats, att de som icke nästa dag
kunde uppvisa reservprovianten skulle kallas till förhör för utredning örn
förlusten. Något tvång att inköpa reservprovianten hade sålunda icke före¬
legat utan hade det stått var och en fritt alt efter eget gottfinnande antingen
inköpa densamma eller kallas till förhör om förlustens uppkomst. Ingen ha¬
de begagnat sig av möjligheten att få förlusten utredd vid förhör. Vinsten av
de influtna medlen (52 kronor) vid försäljningen skulle, sedan portionernas
värde inlevererats till kronan, ingå i marketenterikassan och komme sålunda
hela batteriets manskapspersonal till godo. Portionerna hade kunnat ordnas
därigenom, att vid batteriet funnits ett visst överskott på choklad och bröd,
beroende på alt tilldelningen av proviant i allmänhet vid mobiliserade för¬
band utginge med 10 procent utöver portionsstaten.
Majoren Kjellman anförde:
De av kaptenen Knutagård vidtagna åtgärderna syntes Kjellman vara i
förevarande fall fullt motiverade. De värnpliktiga, som förtärt sin reservpro¬
viant, hade visserligen brutit mot givna order men med hänsyn till de om¬
ständigheter, varunder detta gjorts, ansåge Kjellman för sin del bestraffning
icke vara nödvändig. Genom inlevererande till kronan av en summa motsva¬
rande värdet av den förtärda provianten hade även statens intresse tillvara¬
tagits.
För egen del anförde regementschefen:
Kaptenen Knutagård hade genom sitt föi'farande överskridit sin befogen¬
het och hade underlåtit att på riktigt sätt beivra begångna förseelser. Som
åtgärden kunde synas praktisk och som i det fall att densamma skulle upp¬
hävas samtliga felande måste ställas till ansvar för förstörande av kronans
egendom syntes det regementschefen lämpligt att låta saken bero och tilldela
Knutagård en varning.
Vad i ärendet förekommit föranledde militieombudsmannen att i skrivelse
till regementschefen den 3 april 1940 göra följande uttalande:
Genom sitt förfarande hade kaptenen Knutagård överskridit sina befogen¬
103
heter. Enligt tjänstgöringsreglementet för armén § 1 mom. 19 finge befälha¬
vare icke lämna oanmärkt fel eller försummelse, som vare sig i eller utom
tjänsten begås av underlydande. Ansåge han felet eller försummelsen fordra
tillrättavisning eller straff, varom han icke själv ägde förordna, skulle han
enligt samma moment ofördröjligen, skriftligen eller muntligen, anmäla för¬
hållandet till egen eller den felandes närmaste befälhavare, som över den fe¬
lande ägde tillrättavisningsrätt. Då sistnämnde befälhavare ansåge felet eller
försummelsen icke kunna försonas med tillrättavisning och själv icke ägde
bestraffningsrätt, skulle han föra anmälan vidare till den, som hade sådan.
Knutagård hade själv uppgivit, att de värnpliktigas förseelse varit av den
art att de värnpliktiga bort anmälas till bestraffning. Vid sådant förhållan¬
de hade Knutagård varit pliktig att låta det passerade komma till vederbö¬
rande högre befälhavares kännedom så att denne befälhavare blivit i till¬
fälle att avgöra, huruvida bestraffning skulle åläggas för förseelserna eller
om det skulle få bero utan dylik åtgärd. Någon rätt att på egen hand före¬
taga denna prövning hade Knutagård givetvis icke ägt. Emellertid ansåge
militieombudsmannen Knutagårds förfarande i denna del, ehuru innebä¬
rande ett brott mot gällande bestämmelser, vara ett mindre allvarligt fel än
hans åtgärd att genom hot örn anmälan tvinga de värnpliktiga att till up¬
penbart överpris tillösa sig en ny portion av de livsmedel de förtärt eller av
annan anledning icke kunnat redovisa. Denna åtgärd ansåge militieombuds¬
mannen i och för sig vara av beskaffenhet att icke böra undgå bestraffning.
Med hänsyn till de omständigheter under vilka Knutagårds förseelse blivit
begången ansåge militieombudsmannen sig emellertid kunna ansluta sig till
regementschefens förslag att Knutagård för densamma allenast meddelades
tillrättavisning av varning.
Sedan regementschefen i skrivelse den 4 maj 1940 anmält att han givit
Knutagård del av militieombudsmannens skrivelse samt tilldelat Knutagård
varning för vad denne i ärendet låtit komma sig till last, beslöt militieom¬
budsmannen den 10 i samma månad ej företaga vidare åtgärd med anled¬
ning av klagomålen.
21. Försummelser vid handläggning av uppskovsansökan.
Den 4 maj 1940 ingav värnpliktige nr 382 33/26 N. Husmark till sin
kompaniexpedition en samma dag dagtecknad underdånig ansökan om upp¬
skov tills vidare med militärtjänstgöringen. Den 7 juli 1940 återfick han
ansökningen från expeditionen utan att densamma prövats. Med anledning
av att ansökningen sålunda icke handlagts i vederbörlig ordning anförde
Husmark klagomål hos militieombudsmannen.
104
Uti infordrat yttrande anförde tjf. chefen för vederbörande bataljon bland
annat att Husmarks ansökan samma dag den inkommit till bataljonsstaben
eller den 8 maj vidarebefordrats till vederbörande fördelningsträngstab, där¬
ifrån den, i samband med vissa förändringar i truppförbandens samman¬
sättning i början av juli månad 1940, återställts obehandlad till bataljons¬
staben med förmälan att man trots upprepade påstötningar hos vederbörande
depå, Göta trängkårs depå, icke kunnat erhålla utdrag ur värnpliktskort an¬
gående Husmark och av denna anledning icke kunnat vidarebefordra den¬
nes ansökan.
Tjf. chefen för Göta trängkårs depå vitsordade i avgivet yttrande att an¬
hållan om utdrag ur värnpliktskort angående Husmark inkommit till de¬
pån den 13 maj 1940. Svar hade avgått den 15 maj, men därvid bade icke
det begärda utdraget medföljt. Chefen för depåns personalavdelning hade
ansett sig äga stöd för ett sådant tillvägagångssätt i en kårorder, som före-
skreve att örn dylikt utdrag icke utan betydande tidsutdräkt kunde anskaf¬
fas genom vederbörligt truppförband skulle å ansökan eller i yttrande över
ansökan angivas vederbörande mobiliseringsdepå (hemortsmyndighet) samt
fullständigt identitets- och värnpliktsnummer. Man hade å depån förut¬
satt att även fördelningsträngen ägde kännedom örn denna föreskrift.
Sedan tjänstförrättande militieombudsmannen, med översändande av
handlingarna i ärendet, i skrivelse till arméfördelningschefen den 20 juli
1940 anhållit att denne ville inkomma med yttrande av den befattningsha¬
vare som i fördelningsstaben haft att handlägga uppskovsärendet, inkom
fördelningsträngchefen den 13 augusti 1940 med yttrande av föredraganden
i personalärenden vid fördelningsträngstaben, fänriken B. Mattsson även¬
som med eget yttrande.
Fänriken Mattsson anförde därvid bland annat följande:
Iiusmarks ansökan hade inkommit till fördelningsträngstaben den 8 maj.
Den bade icke diarieförts utan endast försetts med en blyertsanteckning örn
dagen då den inkommit samt hade lagts i en pärm med påskriften »under
behandling». Den 10 maj hade från Göta trängkårs depå rekvirerats ut¬
drag ur värnpliktskort för bland andra Husmark. Den 17 maj hade från
depån inkommit en skrivelse, vid vilken de begärda utdragen dock icke
fogats. I skrivelsen hade anförts, att man i stället för att betunga depåns
personalavdelning med dylika rekvisitioner i största möjliga utsträckning
borde iakttaga bestämmelserna beträffande beviljande av tjänstledighet för
vårbruk, varvid hänvisades till en hemlig liögkvartersorder. Fördelnings-
trängchefen hade med anledning därav funnit sig föranlåten att tillskriva
depåchefen med begäran örn utredning varför begärda kort icke tillställts
fördelningsträngstaben. Någon tid därefter hade flertalet av de rekvirerade
korten kommit, dock icke Husmarks. Just under denna tid hade fördel-
ningsträngstabens personaldetalj varit överhopad med ansökningar om upp¬
skov med eller befrielse från militärtjänstgöring m. m. Med den ringa till¬
gången på expeditionspersonal och framför allt på van sådan hade för ären¬
denas behandling åtgått betydligt längre tid än som under andra förhållan¬
105
den kanske kunnat anses behövligt. Anhopningen av ansökningar hade för¬
orsakat att förnyad begäran om utdrag ur värnpliktskort för Husmark icke
framställts. Husmarks ansökan hade lagts åsido av Mattsson, som varit
förvissad örn att kortet skulle komma så snart personalavdelningen vid de¬
pån kunde effektuera rekvisitionen. Mot slutet av juni månad hade ingått
order om avtransport för vissa delar av fördelningsträngen och med anled¬
ning därav hade Mattsson sett sig nödsakad att överlämna en del hand¬
lingar, bland dem Husmarks ansökan, till bataljonschefen till vidare be¬
handling. Detta hade skett den 30 juni. Vid överlämnandet hade hand¬
lingarna icke föredragits för fördelningsträngchefen, vilket berott på att de
icke varit fullständiga eller i övrigt fullt förberedda.
För egen del redogjorde fördelningsträngchefen för de åtgärder han vid¬
tagit för att påskynda expedierandet av begärda utdrag från Göta träng¬
kårs depå. Fördelningsträngchefen framhöll att då handlingarna i Hus¬
marks ärende icke föredragits för honom, han icke kunnat utöva något in¬
flytande på ärendets handläggning. Sedan han omnämnt att antalet diarie¬
förda personalärenden under månaderna maj och juni utgjort c:a 1 200 till-
lade han:
Det vore att beklaga, att ärendet blivit handlagt på sätt som skett. Un¬
der de särskilda förhållanden, som rått vid krigsorganiserade förband, torde
emellertid ett eller annat olycksfall av dylik art knappast hava kunnat und¬
vikas. Någon skada torde Husmark icke hava lidit, enär de skäl för hem-
förlovning, vilka tidigare anförts i till fördelningsträngchefen ställda ansök¬
ningar härom, varit av den art, att de med största sannolikhet icke under
dåvarande förhållanden föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
På grund av vad fördelningsträngchefen anfört fann militieombudsman-
nen sig föranlåten att infordra förnyat yttrande från chefen för Göta träng¬
kårs depå, därvid militieombudsmannen begärde uppgift rörande de hinder
som mött att utan betydande tidsutdräkt till fördelningsträngchefen expe¬
diera begärt utdrag av värnpliktskort rörande Husmark.
I sitt svar anförde depåchefen, att den avdelning av depåexpeditionen
som haft att expediera ärenden av ifrågavarande art under de första vec¬
korna av sin tillkomst haft att arbeta under synnerligen svåra förhållanden,
vilket gjort att hinder oavbrutet förelegat för snabb expediering av bland
annat begärda utdrag ur värnpliktskort. Vidare förklarade depåchefen sig
vilja framhålla att denna depåorganisation saknade motsvarighet i fred
samt att den därvid kommenderade personalen näppeligen förrän efter lång
tid kunnat bibringas sådan rutin att tjänsten kunde anses fortlöpa frik¬
tionsfritt.
I skrivelse den 31 augusti 1940 till chefen för armén anhöll militieom¬
budsmannen, med översändande av handlingarna i ärendet, örn dennes ut¬
låtande däri. Militieombudsmannen anförde därvid bland annat:
Militieombudsmannen funne det anmärkningsvärt att organisatoriska för¬
hållanden vid depån skulle hava kunnat hindra expedierandet av begärt
utdrag till fältförbandet. Visserligen saknade, såsom depåchefen framliål-
106
lit, depåorganisationen i nu berörda delar motsvarighet i fred, men man
torde dock hava anledning att antaga att organisationen planerats med tan¬
ke på de uppgifter som under mobiliseringsförhållanden komme att åvila
densamma. Depåchefens hänvisning till de organisatoriska förhållandena
syntes under denna förutsättning icke vara hållbar. Skulle man däremot
nödgas godtaga den av depåchefen lämnade förklaringen, innebure detta
en kritik av mobiliseringsplanerna.
Chefens för armén utlåtande innehöll i nu ifrågavarande del följande:
Chefen för armén kunde, i den mån de organisatoriska förhållandena vid
Göta trängkårs depå varit beroende av från högre myndighet utfärdade
sammansättningsplaner (mobiliseringsplaner), icke dela den uppfattning,
som kommit till uttryck i depåchefens yttrande att de organisatoriska för¬
hållandena vid depån skulle omöjliggöra expedierandet av begärda utdrag
ur värnpliktskort. Utan hinder av gällande sammansättningsplan för de¬
pån ägde nämligen depåchefen självfallet, då så bedömdes erforderligt, till¬
fälligt taga extra arbetskraft i anspråk ur honom underlydande förband.
Även om det måste erkännas att frekvensen av s. k. »värnpliktsärenden»
varit opåräknat stor under rådande förstärkt försvarsberedskap och mobi¬
lisering, kunde av depåchefen avgivet yttrande i vad avsåge de organisato¬
riska svårigheterna därför icke anses bärande.
I skrivelse till fördelningsträngchefen den 15 oktober 1940 anförde mili-
tieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, föl¬
jande:
Militieombudsmannen ansåge sig för egen del böra i fråga om depåmyn¬
digheternas handläggning av förevarande ärende ansluta sig till vad chefen
för armén anfört. Det syntes militieombudsmannen emellertid därjämte
uppenbart, vad anginge ärendets handläggning vid fördelningsträngstaben,
att vederbörande föredragande, fänriken Mattsson, icke ägt att under de
förhandenvarande omständigheterna underlåta att för fördelningsträngche¬
fen framlägga ärendet i dess ofullständiga skick så att nämnde chef blivit
satt i tillfälle att besluta huru däri borde vidare förfaras och därigenom
övertaga ansvaret för ärendets handläggning vid staben. Då ansvaret för
denna försummelse tydligen icke kunde undanröjas genom att jämväl hand¬
läggningen vid depån varit onöjaktig, och då försummelsen vållat dröjsmål
med handläggningen av Husmarks ansökan, hade militieombudsmannen
icke ansett sig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit. Då det å
andra sidan icke vore erforderligt att påkalla krigsrätts prövning av Matts¬
sons ansvar hade militieombudsmannen velat hos fördelningsträngchefen,
som syntes äga den disciplinära bestraffningsrätten över Mattsson, anmäla
Mattsson till erhållande av bestraffning eller tillrättavisning.
Innehållet i chefens för armén ovan återgivna utlåtande bragtes av mili¬
tieombudsmannen jämväl till chefens för Göta trängkårs depå kännedom.
107
Fördelningsträngchefen anmälde i skrivelse den 21 oktober 1940 att han
ålagt fänriken Mattsson disciplinstraff av arrest utan bevakning i två da¬
gar för de försummelser, vartill Mattsson gjort sig skyldig i samband med
handläggningen av Husmarks underdåniga ansökan örn uppskov med mili¬
tärtjänstgöring.
Bestraffningsbeslutet blev icke överklagat.
22. Åtal mot kompaniadjutant för försummelse vid handläggning av an¬
sökan örn hemförlovning från beredskapstjänstgöring (underlåtenhet att
föredraga ansökningen för kompanichefen).
Uti en den 29 juli 1940 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige furiren nr 13220 B. Ålander följande:
Ålander hade tjänstgjort såsom värnpliktig furir vid ett av Svea livgarde
uppsatt kompani och hade under denna tjänstgöring den 7 juli 1940 in¬
givit en ansökan om hemförlovning från beredskapstjänstgöring från och
med den 1 augusti 1940. Ansökningen hade diarieförts den 8 juli. Den 10
juli hade Ålander överförts till ett fältförband. Den 26 i sistnämnda må¬
nad hade Ålander från sitt förra förband erhållit en skrivelse av följande
lydelse: »Översänder härmed den av Eder inlämnade ansökan om hemför¬
lovning. Det har varit mig omöjligt att anskaffa utdrag av värnpliktskort.
och detta har gjort att ansökan ej kunnat behandlas. Föreslår att på nytt
söka hemförlovning hos Eder kompeh. Stockholm den 25/7 1940, F. Anders¬
son Kompadj.» Då av Ålanders ansökan otvetydigt framginge, att den ford¬
rade snabb behandling, enär däri begärdes hemförlovning från och med den
1 augusti, ansåge Ålander att vederbörande gjort sig skyldig till felaktigt
förfarande. Då dessutom fältförbandets värnpliktskort förvarats i Stock¬
holm å regementet, syntes svårigheterna att anskaffa utdrag av värnplikts¬
kort ej hava varit oöverstigliga. Då ärendets försenade behandling vållat av¬
bräck för Ålander, anhölle han att militieombudsmannen måtte vidtaga åt¬
gärder mot de felande.
Sedan tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse till chefen för
regementets depå den 31 juli 1940 infordrat utredning och yttrande i ärendet
inkom depåchefen den 15 augusti 1940 med ett den 13 i samma månad dag-
tecknat yttrande därvid fogats dels yttrande av kompaniadjutanten, sergean¬
ten F. Andersson dels ock ett protokoll vid ett förhör med viss vid depåför¬
bandet tjänstgörande personal.
Sergeanten Andersson anförde bland annat följande:
Ålanders ansökan hade inlämnats den 8 juli 1940, vilken dag den diarie¬
förts. Ansökningen hade icke kunnat behandlas omedelbart, enär värnplikts¬
kort för Ålander saknats. Den 9 juli hade Ålanders värnpliktskort rekvire¬
108
rats från regementet och förmodligen hade en värnpliktig, nr 2097 45/32
Ehnlund, som tjänstgjort såsom ordonnans och i dylika fall brukat anlitas,
sänts med rekvisitionen. Kortet hade icke anträffats den 9 juli, varför an¬
tagligen ett nytt försök gjorts efter ett par dagar, den 12 eller den 13 juli.
Huruvida vid den sista efterforskningen samtliga expeditioner inom rege¬
mentet ävensom rullföringsexpeditionen tillfrågats, kunde Andersson icke
angiva. Tiden den 3—den 13 juli hade varit mycket arbetsam för Anders¬
son och värnpliktige nr 151 24/31 Schögarne, som handhaft värnpliktskort
och böcker och skött allt i fråga örn redovisning av personal m. m., enär
kompaniet haft att lämna personal till ett stort antal fältförband. Arbetet
härmed hade tagit Anderssons tid helt i anspråk. Enär ersättning av perso¬
nal till fältförband varit huvuduppgiften för hans kompani syntes det honom
försvarligt att detta icke åsidosatts för andra, mindre väsentliga göromål.
Den 13 juli hade Andersson avlämnat expeditionen till sergeanten Nöjdli,
enär Andersson erhållit tjänstledighet under tiden den 15—den 21 juli. An¬
dersson hade härvid till Nöjdh överlämnat även en del papper som ej varit
handlagda, bland dessa säkerligen även Ålanders ansökan. Schögarne hade
fått order av Andersson att ofördröjligen rekvirera alla saknade värnplikts¬
kort. Andersson hade återinträtt i tjänst den 22 juli. Expeditionen hade då
flyttats till annan lokal. Att Ålanders ansökan fortfarande legat kvar å expe¬
ditionen hade Andersson icke vetat, ej heller hade den legat bland andra
obehandlade papper, vilka förvarats på vanlig plats. Den 24 eller den 25
juli hade Andersson gjort en grundlig inventering av alla papper å expeditio¬
nen, varvid Andersson funnit Ålanders ansökan. Efter ett samtal med Schö¬
garne, varvid befunnits att Ålanders kort fortfarande saknats, hade Anders¬
son ofördröjligen skickat ansökningen till Ålander, eftersom enligt Anders¬
sons uppfattning ansökningen ju måst gå genom det kompani, där Ålander
dåmera tjänstgjorde. Att Ålanders värnpliktskort förvarats å en avdelning
vid regementet såsom uppgivits i Ålanders skrivelse hade Andersson aldrig
antagit, enär Ålander inryckt till tjänstgöring i civil klädsel, inkallad i van¬
lig ordning. Andersson ville tillägga att det ofta varit svårt, ja hart när omöj¬
ligt att erhålla rekvirerade värnpliktskort.
Andersson tilläde vid förhör, bland annat, att han av kompanichefen er¬
hållit order örn att ansökningar skulle vara vederbörligen inregistrerade
och kompletterade innan de föredroges samt att genom en depåorder anbe¬
fallts att till uppskovsansökningar skulle fogas utdrag ur värnpliktskort.
Han medgav emellertid därjämte att han hade bort föredraga ärendet för
kompanichefen innan ansökningen återsänts till Ålander.
Sergeanten Nöjdh uppgav vid förhör att han icke kunde erinra sig att
Ålanders ansökan varit på tal vid expeditionens överlämnande och att han
icke sett ansökningen bland de av honom mottagna handlingarna.
Värnpliktige Schögarne uppgav, att han icke kunde erinra sig Ålanders
ansökan.
109
Kompanichefen anförde i ett särskilt yttrande:
Det syntes som örn Andersson bort dels hava föredragit ärendet för kom¬
panichefen, då svårighet att anskaffa värnpliktskortet visat sig, trots att an¬
sökningshandlingen ej varit komplett, dels hava ytterligare efterforska! kor¬
tet å regementet, dels ock hava särskilt påpekat för sergeanten Nöjdh, att
ärendet icke varit färdigbehandlat. Ehuru beklaglig vore händelsen enligt
kompanichefens uppfattning förklarlig. Tidvis hade kompaniexpeditionen
varit överhopad med arbete och det hade blivit nödvändigt att vissa ären¬
den för tillfället lagts åt sidan. Att detta ärende blivit till synes onödigt
länge försenat, hade i viss mån berott på att värnpliktskortet förvarats å en
expedition, där Andersson ej haft anledning förmoda, att det skulle finnas
vid tidpunkten för Ålanders inryckning.
För egen del anförde depåchefen följande:
Andersson syntes icke hava i tid föredragit ärendet för kompanichefen och
överlämningen mellan Andersson och Nöjdh syntes hava varit bristfällig,
eftersom Ålanders ansökan icke uppmärksammats. Av utredningen fram-
ginge, att värnpliktskortet, av vilket utdrag skulle bifogas Ålanders ansökan,
efterforskats på flera expeditioner, där det ej förvarats. Detta hade säker¬
ligen skett i den vällovliga avsikten att snabbt få reda på kortet. För i tjänst
varande värnpliktiga skulle emellertid eljest värnpliktskort rekvireras hos en
bestämd sektion, som i sin tur införskaffade värnpliktskort från rullförings-
expeditioner o. s. v. Kompaniadjutanten vid ett etappförband sådant som det
nu ifrågavarande hade en mycket stor arbetsbörda, förutom genom kompa¬
niets personalersättningsverksamhet, även på grund av den stora personal¬
styrkan. Ålander hade så sent som i maj 1940 ingivit ansökan om uppskov,
vilken den 17 juni 1940 avslagits. Vad den nya ansökningen innehållit kän¬
de depåchefen icke, men då Kungl. Majit så sent som den 17 juni 1940 av¬
slagit en framställning, syntes ändring i beslutet icke hava kunnat påräknas
om icke särskilda förhållanden därtill föranlett. På grund av bland annat
det omfattande arbetet vid kompaniet i fråga föresloge depåchefen att det
finge bero vid vad i ärendet förekommit.
1 skrivelse till depåchefen den 28 augusti 1940 anförde militieombudsman-
nen, efter redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:
Av utredningen framginge att sedan Ålander den 7 eller den 8 juli 1940
ingivit en underdånig ansökan om hemförlovning från militärtjänstgöring
ansökningen blivit liggande å vederbörande kompaniexpedition i avvaktan
på att den skulle bliva fullständigad med utdrag ur värnpliktskort för Ålan¬
der samt att Andersson, som tjänstgjort såsom kompaniadjutant vid ifråga¬
varande förband, den 25 i samma månad återsänt den icke behandlade an¬
sökningen till Ålander, som under tiden kommit att tillhöra ett annat för¬
band. Oavsett vad Andersson till försvar för sitt tillvägagångssätt anfört
hade han uppenbarligen gjort sig skyldig till oförstånd och försummelse i
sin tjänst genom att låta ansökningen under så avsevärd tid bliva liggande å
Ilo
expeditionen utan att föredraga densamma för sin kompanichef och därige¬
nom sätta denne i stånd att besluta huru med ansökningen borde förfaras.
Det tjänstefel, vartill Andersson sålunda gjort sig skyldig, ansåge militieom-
budsmannen vara av sådan beskaffenhet att detsamma icke borde undgå
laga beivran. Då det emellertid icke syntes behöva bringas under krigsdom-
stols prövning hade militieombudsmannen velat överlämna ärendet till depå¬
chefen som ägde disciplinär bestraffningsrätt över Andersson.
I skrivelse den 10 september 1940 meddelade regementschefen att lian,
enär Andersson underlåtit att i tid verkställa föredragning av ifrågavarande
ärende inför kompanichefen, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för
försummelse i fullgörande av tjänsteplikt ålagt Andersson arrest utan be¬
vakning i två dagar.
Bestraffningsbeslutet blev icke överklagat.
23. Försummelse av expeditionsofficer att för vederbörande beslutande
chef anmäla visst ärende.
Av handlingar som från Sture R. Jönssons advokatbyrå i Lund insänts till
militieombudsmansexpeditionen framgick följande:
Den 3 september 1940 sände byrån såsom ombud för en begravningsbyrå
i Lund till kaptenen i Svea artilleriregementes reserv E. Ramm-Ericsson ett
kravbrev å 80 kronor jämte därtill hörande räkning från begravningsbyrån.
Brevet sändes under viss fältpostadress. Den 10 september erhöll advokat¬
byrån följande svar från Ramm-Ericsson: »Firma Sture Jönssons Advokat¬
byrå, Lund. Emottaga Edert brev av den 3 ds (obs feladresserat) ang. Johans¬
sons begravningsbyrå. Vad avser detta? E. Ramm-Ericsson.» På grund av
svarets avfattning uttog advokatbyrån omedelbart stämning å Ramm-Erics¬
son till rådshusrätten i Lund den 23 september. För delgivning av stämningen
sändes denna den 11 september i rekommenderat brev under vederbörande
fördelningsstabs fältpostadress jämte följande till stabschefen ställda brev:
»Härmed hava vi äran anhålla, att Ni ville ombesörja delgivning av bifo¬
gade stämning med kaptenen E. Ramm-Ericsson.
Originalstämningen försedd med bevis om delgivningen, som skall ske ge¬
nom stämningsman, vars behörighet skall angivas under hans namn, torde
få emotses under postförskott å kostnaderna.»
Då delgivningsbevis icke inkom avsändes en erinran om delgivningsfram¬
ställningen den 18 september under samma adress. Då ännu den 25 septem¬
ber intet avhörts i ärendet anmälde advokatbyrån vad som förekommit till
militieombudsmannen under anhållan att, därest saken föranledde någon åt¬
gärd, erhålla tillfälle att framställa skadeståndsanspråk.
lil
Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 27 september 1940 anhållit att
fördelningschefen ville inkomma med yttrande i ärendet, anförde fördel-
ningschefen i en den 14 oktober 1940 dagtecknad skrivelse:
Advokatbyråns brev av den 11 och den 18 september 1940 hade icke före¬
dragits för fördelningschefen eller stabschefen, ej heller hade någondera av
dem på annat sätt än genom militieombudsmannens skrivelse fått del av deras
innehåll. Det första brevet hade den 14 september mottagits av expeditions-
officeren, kaptenen på övergångsstat vid Södermanlands regemente O. G. P.
T. Dyrssen, som underlåtit att föredraga det. Som skäl härtill hade Dyrssen
uppgivit, att enär Ramm-Ericsson redan den 15 september skulle avresa på
kommendering till annan ort och därefter på tjänstledighet, det vore uteslu¬
tet att i laga ordning kunna delgiva honom stämningen före rådhusrättens
sammanträde. Han hade därför nöjt sig med att visa den första skrivelsen
och stämningen för Ramm-Ericsson, som enligt vad Dyrssen uppgivit förkla¬
rat sig skola »ordna saken snarast möjligt». Båda skrivelserna hade Dyrssen
behållit utan att diarieföra dem. Enligt för stabstjänsten vid fördelningen ut¬
färdad instruktion ägde expeditionsofficeren att uppvisa viktiga inkommande
tjänstemeddelanden för stabschefen och mindre viktiga för vederbörande av¬
delnings- eller sektionschef. Oaktat advokatbyråns skrivelser icke kunde be¬
traktas som tjänstemeddelanden hade Dyrssen likväl på grund av deras inne¬
håll bort uppvisa dem för stabschefen. Genom sin uraktlåtenhet i detta hän¬
seende hade han enligt fördelningscliefens åsikt gjort sig skyldig till tjänste-
försummelse. Advokatbyrån hade hos fördelningschefen begärt stämningsdel-
givning med Ramm-Ericsson genom av fördelningschefen anskaffad stäm¬
ningsman, vars behörighet särskilt skulle styrkas. Någon skyldighet för för¬
delningschefen att biträda med dylik handräckning funnes fördelningschefen
veterligen icke, såvida icke skrivelsen komme fördelningschefen tillhanda i
föreskriven tjänsteväg, d. v. s. genom försvarsstabens delgivningsdetalj. Där¬
est begäran örn stämningsdelgivning föredragits för fördelningschefen i rätt
tid, hade fördelningschefen sannolikt förfarit så, att han meddelat Ramm-
Ericsson innehållet i det första brevet och samtidigt underrättat advokatbyrån
örn föreskriven väg för handläggning av ett sådant ärende. Enär advokat¬
byrån icke kunde påfordra den begärda stämningsdelgivningen, saknade den
även rätt till varje som helst skadestånd av fördelningschefen eller av Dyrs¬
sen. I avvaktan på militieombudsmannens beslut hade fördelningschefen tills
vidare icke vidtagit någon bestraffningsåtgärd mot Dyrssen.
Sedan militieombudsmannen beslutat anställa åtal mot Dyrssen för ifråga¬
varande tjänsteförsummelse, anförde militieombudsmannen, efter en redogö¬
relse för vad i ärendet förekommit, följande i en den 24 oktober 1940 dag¬
tecknad till fördelningschefen översänd instruktion för vederbörande åkla¬
gare:
Såsom fördelningschefen i sitt yttrande framhållit hade advokatbyrån bort
framställa sin begäran örn stämningens delgivning med Ramm-Ericsson till
112
försvarsstabens delgivningsdetalj och icke till fördelningsstaben. Oberoende
av att advokatbyråns framställning sålunda icke gjorts i föreskriven ordning
hade det emellertid ålegat Dyrssen i hans egenskap av expeditionsofficer att
föredraga advokatbyråns brev för fördelningschefen eller för stabschefen. Ge¬
nom att underlåta detta hade han gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse.
Ehuru denna tjänsteförsummelse icke i och för sig vore av sådan art att frå¬
gan om ansvar därför icke kunde avgöras i disciplinär ordning hade militie-
ombudsmannen likväl, då advokatbyrån syntes vilja föra skadeståndstalan
i målet, ansett sig böra bringa detta under krigsdomstols prövning.
Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt vederbörande åklagare att
vid den fältkrigsrätt varunder Dyrssen lydde anhängiggöra och utföra talan
mot Dyrssen för vad han enligt det ovan anförda låtit komma sig till last
och därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Åkla¬
garen borde bereda målsägaren tillfälle att framställa de ersättningsanspråk
till vilka han kunde anse sig äga fog.
En avskrift av åtalsinstruktionen översändes samtidigt till advokatbyrån
för kännedom därest denna, trots föreskrifterna i 6 § kungörelsen den 10 maj
1940 (nr 313) rörande tillämpning av lagen den 2.6 april 1940 (nr 272) med
särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m. — vilka föreskrifter angiva huru den skall förfara, som öns¬
kar stämning eller annan handling delgiven under sådana förutsättningar, som
förelegat i nu ifrågavarande fall — skulle vilja föra skadeståndstalan i målet.
Målet överlämnades av fördelningschefen till fältkrigsrätten vid arméför¬
delningens stab. Krigsfiskalen vid fältkrigsrätten yrkade ansvar å Dyrssen
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse i tjänsten.
Advokatbyrån iakttog icke inställelse vid krigsrätten.
Fäll krigsrätten meddelade utslag i målet den 11 november 19W och utlät
sig därvid:
I målet vore upplyst, att Sture R. Jönssons advokatbyrå i rekommenderat
brev den 11 september 1940 under chefens för arméfördelningens stab fält¬
postadress med anhållan att delgivning måtte ombesörjas med Ramm-Erics-
son översänt en å Ramm-Ericsson till rådhusrättens i Lund sammanträde den
23 september 1940 uttagen stämning, i vilken yrkats åläggande för Ramm-
Ericsson att utgiva visst belopp jämte kostnader, att nämnda brev den 14
september 1940 mottagits av tjänstgörande expeditionsofficeren Dyrssen, vil¬
ken emellertid underlåtit att föredraga brevet för vederbörande och endast
åtnöjt sig med att giva Ramm-Ericsson del av brevets innehåll och stäm¬
ningen, att advokatbyrån i brev den 18 september 1940 under ovanberörda
adress gjort erinran om den tidigare gjorda framställningen, att Dyrssen jäm¬
väl underlåtit att i vederbörlig ordning föredraga detta brev samt att båda
breven icke blivit diarieförda. Jämlikt den för stabstjänsten vid fördelning¬
en utfärdade instruktionen måste det anses hava ålegat Dyrssen förutom att
113
diarieföra breven uppvisa eller föredraga dem jämte vidfogade handlingar
för fördelningschefen eller för stabschefen. Då Dyrssen underlåtit vad så¬
lunda ålegat honom funne fältkrigsrätten att Dyrssen icke kunde undgå
ansvar jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för vad som förelupit. Med
hänsyn till vad som i målet förekommit måste emellertid Dyrssens försum¬
melse anses hava skett under synnerligen förmildrande omständigheter. På
grund av det anförda prövade fältkrigsrätten förty rättvist döma Dyrssen
jämlikt nyssnämnda lagrum att hållas i arrest utan bevakning i två dagar.
Fältkrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
24. Sergeant som tjänstgjort sorn furageuppbördsman har genom att föra
förhandlingar med spannmålsfirma om att försälja ett kronan tillhörigt
havreparti gjort sig skyldig till grovt tjänstefel. Fråga tillika huruvida han,
som jämväl hade att fullgöra vissa av motorunderofficerens åligganden, vid
anskaffande för kronans räkning av motorfordon förfarit på ett sätt som
innebure tjänstefel.
Den 25 april 1940 inställde sig å militieombudsmansexpeditionen direktö¬
ren S. H. Ygberg och köpmannen K. L. Hall, båda i Stockholm, samt polis¬
mannen V. F. E. Dahl i Spånga, varvid Ygberg påkallade militieombuds-
mannens åtgärd med anledning därav att tre av Ygberg innehavda bilar
tagits i anspråk för kronans räkning, varjämte Hall lämnade upplysningar
angående underhandlingar som sergeanten Erik Gustav Nilsson fört rörande
försäljning av ett parti kronan tillhörig havre.
Med anledning härav verkställdes utredning, vilken utredning i huvudsak
hänförde sig till följande: en av bilförsäljaren Charles Gordon och Nilsson
förmedlad försäljning av en Ygberg tillhörig bil av märket Hillman till styck¬
junkaren A. G. Gustafsson i Spånga, en av Charles Gordon förmedlad för¬
säljning av en köpmannen Nils Gordon tillhörig bil med märket Oldsmobil till
Nilsson, kronans tagande i anspråk för Svea artilleriregementes räkning av
tre av Ygberg innehavda bilar av märkena Dodge, Renault och Humber, samt
av Nilsson förda förhandlingar örn försäljning av ett parti havre från nämn¬
da regementes förråd.
Vid förhör inför militieombudsmannen den 25 april 1940 lämnade Ygberg,
Hall och Dahl följande uppgifter:
Ygberg: Han vore innehavare av en automobilfirma i Stockholm. Såsom
försäljare vore hos honom anställda dels Charles Gordon, dels ock Hall.
Den 10 eller 11 april 1940 hade Charles Gordon och Hall gjort ett besök
vid Svea artilleriregemente, där de underhandlat med bilunderofficeren, då¬
varande fmilen, numera sergeanten Erik Gustav Nilsson angående bilköp.
Efter diverse underhandlingar hade bestämts, att två bilar skulle levereras
8—405564. Militieombudsmannens ämbetsberältclse.
114
till regementet för kronans räkning, nämligen en Dodge 1935 för ett pris av
1,600 kronor och en Renault 1939 för ett pris av 2,500 kronor. Såsom pro¬
vision för förmedlingen av inköpen hade Nilsson betingat sig 150 respektive
300 kronor. Bilarna hade levererats den 12 april. Sistnämnda dag hade Nils¬
son uppringt Ygberg, varvid Nilsson och Ygberg överenskommit att en tredje
bil, en Humber 1939, som förvarades i Ygbergs utställningslokal skulle prov¬
köras vid regementet för eventuell försäljning till kronan. Med anledning
härav hade Charles Gordon och Hall klockan 12 på middagen kört bilen
till regementets kaserngård där den provkörts i närvaro av majoren I. W.
Thorson och löjtnanten N.-I. Carlborg. Sedan Carlborg godkänt bilén, hade
Thorson givit order örn att en radioapparat skulle inmonteras i densamma.
Thorsons chaufför hade kört bilen till en radiofirma, där en bilradio under
dagens lopp inmonterats i bilen. Samma dag hade bilen avhämtats vid radio¬
firman av Thorsons chaufför. Vid sina underhandlingar med Nilsson hade
Ygberg fordrat 9,500 kronor för bilen. Nilsson hade gått med härpå men
hade begärt en provision för egen del av 500 kronor. Ygberg hade särskilt
framhållit för Nilsson, att han under inga omständigheter utlämnade Hum-
berbilen till kronan blott mot dagsersältning, eftersom bilen vore alldeles
ny och den således skulle undergå en avsevärd värdeminskning genom att
tagas i bruk. Ygberg bade därför fordrat att kronan köpte bilen. Sedan radio¬
apparaten inmonterats i bilen, hade denna kvarstannat vid regementet, där
den tagits i anspråk för körningar liksom de båda andra bilarna. Ygberg hade
dels personligen och dels genom Charles Gordon upprepade gånger — minst
en gång dagligen — framställt begäran vid regementet om att erhålla skrift¬
lig bekräftelse å bilförsäljningarna men hade aldrig erhållit någon sådan
bekräftelse. Någon betalning hade Ygberg icke erhållit för de tre bilarna, ej
heller hade han utbetalt någon provision till Nilsson. — Den 19 april hade
Nilsson ringt upp Ygberg och meddelat, alt Humberbilen kunde avhämtas
vid regementet. Vid granskning av bilen hade Ygberg funnit, att den blivit
körd ganska mycket under den tid den varit i bruk vid regementet. Den 20
april hade Nilsson ånyo ringt upp Ygberg och begärt, att Ygberg skulle hämta
även de båda andra bilarna. Med anledning härav hade Ygberg hämtat även
dessa. Vid granskning hade båda befunnits körda ganska mycket. Å Dodge-
bilen hade konstaterats en skada vars avhjälpande skulle draga en kostnad
av cirka 30 kronor. Detta belopp hade man erbjudit sig att betala till Ygberg.
— Ygberg ansåge att han haft rätt att utgå ifrån, att kronan inköpt samt¬
liga tre bilar. I fråga örn Humberbilen hade Ygberg varit alldeles säker,
eftersom Thorson och Carlborg varit med vid provkörningen. Vid köpet av
de andra bilarna hade endast Nilsson uppträtt för kronans räkning, men
då Nilsson varit regementets bilunderofficer hade Ygberg utgått ifrån att
Nilsson varit behörig att köpa bilarna. I fråga örn samtliga bilar hade det
varit fråga om verkligt köp; ingen vid regementet hade gjort något avtal
med Ygberg om att kronan skulle få hyra bilarna. Under underhandlingarna
mellan Nilsson å ena sidan samt Charles Gordon och Hall å den andra sidan
hade visserligen överenskommits, att örn kronan icke kunde för köpet av
lis
bilarna erlägga kontant betalning per 30 eller 60 dagar, så skulle köpeskil¬
lingen gäldas genom en dagsersättning av 25 kronor, utbetald med 250 kro¬
nor var tionde dag eller 750 kronor var trettionde dag till dess att hela köpe¬
summan vore betald, men det hade dock varit fråga örn köp och icke om
förhyrande. Nilsson hade lovat att örn betalningen icke skulle kunna ordnas
på annat sätt, så skulle han ställa örn att hilen kördes mot en bergvägg, så
att hilen bleve förstörd och kronan nödsakad att ersätta Ygberg för värdet.
— Den 21 april hade Dahl kommit in på Ygbergs kontor och följt med denne
till regementet där Ygberg träffat såväl Nilsson som kaptenen J. O. A. Palme,
med vilka han talat örn bilaffärerna utan att dock erhålla något bestämt be¬
sked i saken. Vid ett samtal med tillförordnade bilofficeren vid regementet,
sergeanten i reserven N. F. G. Fredriksson hade denne emellertid yttrat: »Ni
skulle vänt er till mig, vi köper inga bilar utan hyr bara.» — Söndagen den
21 april hade Nilsson uppringt Ygberg i dennes bostad och tillsagt Ygberg
att om icke räkningar från Ygberg å dagsersättning för Ygbergs tre bilar
vore regementet tillhanda senast påföljande dag så kunde Ygberg icke på¬
räkna någon som helst ersättning för dem. Nilsson hade sagt att räkningar¬
na på dagsersättning skulle lyda på 21 dagar oaktat bilarna icke använts
av regementet så många dagar. Enligt vad Ygberg erfarit hade hans bilar ut¬
mönstrats från regementet av löjtnanten i regementets reserv C.-G. E. Udden¬
berg som i det civila vore försäljare i bilfirman Ernst Nilson A/B. Detta
förhållande kunde ställas i sammanhang med att sedan Ygbergs Humberbil,
som körts av Thorson, utmönstrats, Thorson använt en från firman Ernst
Nilson A/B inköpt Ford V 8. Det vore av största betydelse för Ygberg att
kronan vidbleve köpet av bilarna, enär han eljest skulle lida stora förluster
genom den värdeminskning bilarna, särskilt Humberbilen, undergått genom
att de använts av regementet.
Hall: Han hade varit närvarande vid de av Ygberg omnämnda underhand¬
lingarna med Nilsson och vitsordade riktigheten av Ygbergs berättelse där¬
om. Sedan de tre bilarna blivit sålda till kronan hade Ygberg icke haft några
bilar kvar. Hall hade en tid varit anställd såsom bilförare vid regementet.
Den 17 april hade Nilsson bett honom att söka upp Charles Gordon, med
vilken Nilsson önskade ett samtal. Hall hade anträffat Charles Gordon på
Borgarskolan, där denne legat förlagd sedan han en kort lid förut ryckt in
till militärtjänstgöring. Hall och Charles Gordon hade gemensamt åkt till
regementet, där de träffat Nilsson. Nilsson och Charles Gordon hade gått av¬
sides och haft ett samtal, som Hall icke hört på. Charles Gordon hade efter
samtalet omtalat för Hall, att Nilsson sagt sig hava ett parti havre som
Charles Gordon skulle hjälpa Nilsson att sälja, därvid Charles Gordon skulle
uppträda såsom bulvan för Nilsson. Havrepartiet skulle säljas till Aktiebola¬
get C. M. Isakson, Stockholm. Gordon skulle ringa upp firman samt be att
få tala med en i firman anställd förutvarande underofficer som belte II.
Sollenberg. Partiet som skulle säljas utgjorde 11 ton och priset skulle vara
20 kronor per 100 kilogram. Charles Gordon skulle erhålla 50 procent på
köpeskillingen. Charles Gordon och Hall hade genast börjat misstänka all
116
icke allt stått rätt till med den föreslagna transaktionen, men de hade kom¬
mit överens örn att de skulle gå med på affären för att se hur den skulle ut¬
veckla sig och om det icke skulle erbjuda sig någon möjlighet för dem att
straffa Nilsson för hilaffärerna. För alt skydda sig själva hade de satt sig i
förbindelse med Dahl och för honom berättat hur det hela hängt samman.
Charles Gordon hade på grund av sin militärtjänstgöring varit förhindrad att
vidare uppträda i förhandlingarna med Sollenberg och Nilsson och hade
därför lämnat en fullmakt till Hall. Sedan Charles Gordon talat med Sollen¬
berg och denne förklarat sig villig att under vissa förutsättningar gå med på
affären, hade Hall den 18 april inställt sig hos Nilsson för att i enlighet med
Sollenbergs begäran erhålla ett prov på havren som han kunde visa upp för
Sollenberg. Hall hade träffat Nilsson på furageuppbördsmannens expedition
— Nilsson vore nämligen även furageuppbördsman — och hade begärt prov
på havren. Nilsson hade då skickat en värnpliktig eller en volontär att häm¬
ta två kilogram havre i stallet. Denna havre hade Hall fått med sig i en
påse. Påföljande dag, den 19 april, hade Hall inställt sig med havreprovel
hos Sollenberg, som godkänt provet och meddelat, att havren kunde levereras
till firmans magasin i Värtahamnen; firman kunde emellertid icke betala
högre pris än 18 kronor 75 öre per 100 kilogram. Därefter hade Hall icke
varit i någon förbindelse med Sollenberg. Att det varit något sjukt i affären
hade Hall förstått bland annat därav, att Nilsson erbjudit så hög provision
för Charles Gordons och Halls medverkan och att Nilsson vidare sagt till
Hall, när denne erhöll havreprovet, att Hall skulle uppgiva för Sollenberg att
havren förvarades på en gård i Ösby och att man skulle leverera havren fritt
Värtan. Hall trodde även att Sollenberg vore i maskopi med Nilsson, vilket
han ansåge sig kunna sluta sig till av vissa yttranden av Nilsson. Bland an¬
nat hade denne sagt vid de första underhandlingarna örn affären: »Vägen
är redan jämnad», eller något liknande. — På måndagen, den 22 april, hade
Nilsson uppringt Hall och talat örn havreaffären och yttrat att de skulle låta
saken vila.
Dahl: Då Charles Gordon och Hall satte sig i förbindelse med Dahl med
anledning av Nilssons förslag om havreaffären, hade Dahl sagt till Charles
Gordon och Hall att örn de av Sollenberg erhölle sin överenskomna del av
köpeskillingen för havren, så skulle de omedelbart bege sig till kriminal¬
polisen med pengarna. Den 20 april hade Dahl infunnit sig på regementet
tillsammans med Ygberg med anledning av bilaffärerna och hade då träffat
Nilsson. Dahl förmodade att Nilsson börjat draga öronen åt sig då han märkt
att Ygberg satt sig i förbindelse med en polisman och att Nilsson av den an¬
ledningen icke vågat fullfölja havreaffären.
Hall ville tillägga att då han slutat sin anställning såsom bilförare vid re¬
gementet Nilsson försökt förmå honom att utskriva en räkning avseende
tjänstgöring under två dagar längre tid än den verkliga; Hall antoge, att
Nilsson gjort detta i förhoppning om att Hall skulle gå med på förslaget och
därigenom vara så komprometterad att han icke vågade företaga någon åt¬
gärd gentemot Nilsson.
117
Hall lämnade dessutom vissa uppgifter rörande transaktionerna om Olds-
mobilbilen.
Med översändande av protokoll över det sålunda hållna förhöret anhöll
militieombudsmannen därefter hos kriminalpolisintendenten i Stockholm om
ytterligare utredning i ärendet, på grund varav förhör i saken hölls enligt
ett den 11 maj 1940 dagtecknat undersökningsprotokoll. Härvid hördes bland
andra Ygberg, Hall, Sollenberg och Dahl.
På militieombudsmannens begäran höll vederbörande landsfiskal förhör
med majoren Thorson och löjtnanten Carlborg.
Efter anmodan av militieombudsmannen blev Nilsson hörd av statspoli-
sen. Enligt inkommen polisrapport, dagtecknad den 25 maj 1940, berät¬
tade Nilsson därvid:
Den 15 september 1939 hade han börjat tjänstgöra vid regementet och
hade den första tiden varit biträde åt furageuppbördsmannen, styckjunkaren
Viberg. Sedan denne i slutet av januari 1940 dött hade Nilsson blivit t. f.
furageuppbördsman och samtidigt t. f. motorunderofficer. Den 22 april 1940
hade han fått kommendering till ett fältförband och hade samma dag av¬
rest från Stockholm. Före sin avresa hade Nilsson avvecklat sina befattning¬
ar. Sergeanten Fredriksson hade bl. a. haft i uppdrag att för kronans räk¬
ning förhyra bilar. Troligen den 12 april 1940 hade Fredriksson, som vetat
örn, att Nilsson vore kännare inom bilbranschen, anmodat Nilsson söka an¬
skaffa några bilar till uthyrning för kronans räkning. Nilsson hade då satt
sig i förbindelse med Charles Gordon samt påpekat, att därest han hade
några bilar, som kunde uthyras, så kunde han komma och visa dem. Sam¬
ma dag hade Charles Gordon i sällskap med en person vid namn Hall an¬
länt till kaserngården och då medfört först två bilar och därefter ytterligare
en. Nilsson hade tillkallat Fredriksson, som godkänt alla tre bilarna samt
placerat ut dem till de personer, som skulle hava dem. Fredriksson hade vid
samma tillfälle anställt Hall som förare å den ena bilen och även Charles
Gordon hade uttagits som bilförare, men eftersom han påföljande dag
ryckt in i militärtjänst, hade han ej kunnat kvarstå som bilförare. Nilsson
hade varit av den uppfattningen, att alla tre bilarna, den ena av märket
Dodge och de andra av märket Renault, tillhört Ygbergs firma, men
hade sedermera fått veta, att den ena bilen tillhört Hall. För saväl Charles
Gordon som Hall hade Nilsson uttryckligen förklarat, att kronan förhyrde
bilarna på obestämd tid och att hyra erlades med »gängse» pris, vilket
Charles Gordon sannolikt vetat utgjorde 25 kronor örn dagen. Eftersom
Fredriksson anställt såväl Hall som Charles Gordon som bilförare, hade
dessa stannat kvar å regementet hela dagen, men örn de stannat kvar över
natten, visste ej Nilsson, eftersom båda erhållit instruktioner av Fredriks¬
son. Påföljande dag hade emellertid Charles Gordon kommit till Nilsson
samt omtalat, att han skulle rycka in i militärtjänst, varför han ej kunde
mottaga anställningen som bilförare. Samtidigt hade Charles Gordon med¬
118
delat, att firman hade en ny bil av märket Hamber och att firman vore
intresserad av att även denna bil uthyrdes till kronan. Huruvida Nilsson
då satt sig i förbindelse med Fredriksson eller ej för att höra denne, kunde
Nilsson icke erinra sig, men eftersom Nilsson vetat, att Thorson skulle hava
en bil, hade Nilsson anmodat Charles Gordon att förevisa bilen. Kort där¬
efter hade Charles Gordon förevisat den nya bilen å kaserngården och då
hade Nilsson låtit tillkalla Thorson. Denne hade provkört bilen, möjligen
i sällskap med Carlborg, men Nilsson hade aldrig själv åkt i denna bil.
Thorson hade uttryckt sin belåtenhet nied bilen samt som ett önskemål
framhållit, att bilen bleve försedd med radio. Charles Gordon hade ome¬
delbart påpekat, att den saken skulle han nog ordna, varefter Charles Gor¬
don, möjligen i sällskap med Thorsons chaufför, åkt iväg med bilen till
någon firma, som inmonterat radio i den. Bilen hade därpå förhyrts av
kronan och överlämnats till Thorsons disposition. Någon dag därefter hade
en person från den firma, som inmonterat radion, kommit till kasernen
och presenterat en räkning å radioapparaten under uppgift, att Charles
Gordon varit hos firman och presenterat sig såsom representant för rege¬
mentets inmönstringskommission för motorfordon och som sådan begärt
att få apparaten inmonterad för regementets räkning. Nilsson hade anmo¬
dat personen ifråga att hos Ygbergs firma söka få betalt för räkningen,
ty någon annan hade ej skyldighet betala radioapparaten, eftersom bilén
endast förhyrts av kronan. Vidare hade Nilsson påpekat, att därest fir¬
man ej betalte, så kunde man vända sig till polisen, ty Charles Gordon
hade under dylika omständigheter förfarit olagligt. Nilsson hade sedermera
fått veta, att Charles Gordon skulle hava besökt en person som hette Len¬
nart Morling och lovat denne ombesörja, att Morlings svärfader finge sin
bil uthyrd till kronan, därest Charles Gordon erhölle skälig ersättning. 1
samband med att ovannämnda fyra bilar, Dodge-bilen, de båda bilarna av
märket Renault och den nya bilen av märket Humber, förhyrdes av kro¬
nan, hade det icke vid något tillfälle varit tal om försäljning utan endast
förhyrning. Några försäljningssummor hade aldrig nämnts och någon pro¬
vision hade Nilsson varken erhållit eller erbjudits i samband med dessa
bilar. Nilsson hade endast förhandlat om dessa bilars förhyrande med Char¬
les Gordon. Hall hade varit närvarande blott då de tre först omnämnda
bilarna förhyrdes. Med Ygberg hade Nilsson ej förhandlat om vare sig köp
eller förhyrning av bilar. Enda tillfället han sett Ygberg och talat med
denne hade varit i samband med försäljningen av Hillmanbilen till Gus¬
tafsson. Någon handling, som utvisade att kronan förhyrt de fyra bilarna,
hade ej utlämnats. Visserligen hade Nilsson frågat Fredriksson efter dylika
handlingar, men Fredriksson hade sagt, att han endast skreve upp bilarnas
nummer, så finge det vara så länge. Det hade nämligen varit mycket brått
med bilarnas förhyrning vid sagda tillfälle, varför ingen bilägare erhållit
hyreskontrakt, vilket annars varit vanligt. Efter några dagars förlopp hade
Överståthållarämbetet anskaffat bilar för kronans räkning, varför den nya
Humberbilen blivit utmönstrad. Nilsson hade då omedelbart ringt till Yg-
119
bergs kontor och där talat med en dam, troligen fru Ygberg, varvid Nils¬
son meddelat, att Humberbilen kunde avhämtas. Hon hade då verkat ned¬
stämd samt påpekat, att firman endast haft denna bil i kommission och
att de haft för sig, att kronan köpt bilen. Härtill hade Nilsson svarat, att
det aldrig varit tal om annat än förhyrning. Damen hade framhållit, att
Charles Gordon bibringat dem den uppfattningen att bilen försålts. Påföl¬
jande dag hade Ygberg ringt till Nilsson och påpekat, att vilken som helst
av de andra bilarna kunde få utmönstras, bara den nya bilen finge stanna
kvar hos kronan. Ygberg hade framhållit, att han endast haft den nya
bilen i kommission, varför det skulle vålla honom ett stort avbräck, »om
han ej rent av gick på huvudet», om kronan ej behölle denna bil längre
tid. Nilsson hade sagt, att han ej kunde göra något åt saken, utan Yggberg
finge hämta sin bil, vilket Ygberg även gjort. Ett par dagar senare hade
även de tre andra bilarna utmönstrats, varom Ygberg erhållit besked ge¬
nom Nilsson. Anledningen till att Nilsson och ej Fredriksson underrättat
Ygberg örn utmönstringen hade varit, att Nilsson kände till telefonadres¬
serna till de personer, hos vilka kronan hyrt bilar genom Nilssons försorg,
varför Fredriksson anmodat Nilsson att underrätta. Ygberg hade låtit av¬
hämta bilarna och samtidigt härmed visat sig missbelåten, men han hade
ej då sagt något om, att bilarna sålts till kronan, utan endast sagt att han
missförstått Charles Gordon. Då Nilsson frågat, om Charles Gordon even¬
tuellt vöre att betrakta som en »skojare», hade Ygberg svarat, att Charles
Gordon vore den bästa försäljare, som han någonsin haft. Nilsson hade
icke räknat med någon sorts provision i samband med förhyrning av bi¬
larna och ej heller begärt eller erbjudits sådan. — Fn dag, möjligen sam¬
ma dag som de tre senast omnämnda bilarna utmönstrats, hade Ygberg i
sällskap med en person, som presenterat sig som polisman Dahl från stats-
polisen, kommit upp å Nilssons expedition å kasernen, varvid Dahl begärt
ett samtal med Nilsson. Dahl hade förklarat, att han ville närmare förhöra
Nilsson i en del saker, som Nilsson skulle få tillfälle närmare förklara, in¬
nan Dahl och Ygberg talade med försvarsministern. Sedan Dahl anmodat
Ygberg avlägsna sig hade Dahl begärt, att Nilsson skulle närmare förklara,
huru det egentligen förhölle sig med bilarna och anledningen till, att dessa
återlämnats. Dahl hade påpekat för Nilsson, att saken kunde betraktas
som mycket allvarlig för Nilssons del och att det nog vore bäst för Nilsson,
att han ombesörjde att den nya Humberbilen köptes av kronan. Nilsson
hade förvånats över Dahls uppträdande, och då de vid tillfället ifråga uppe¬
hållit sig i en vestibul, hade Nilsson svarat, att därest Dahl hade något
att förhöra Nilsson örn angående Ygbergs bilar, så finge han vara vänlig
komma in på expeditionen. Härtill hade Ygberg svarat: »Godmiddag, då ha
vi inte mera att säga varandra», varpå Dahl avlägsnat sig ut på kasern¬
gården, där han stannat tillsammans med Ygberg. Nilsson hade anmodat
såväl Dahl som Ygberg att lämna kaserngården, men då de ej åtlytt denna
uppmaning, hade Nilsson tillkallat kasernofficeren, Palme, vilken utvisat
Dahl och Ygberg. Båda hade (härefter anmodat styckjunkaren Anander att
120
tala med Nilsson, men Nilsson hade svarat Anander, att därest Dahl och
Ygberg hade något att erinra mot Nilsson, så finge de vidtaga de åtgärder,
som de ansåge lämpligast. — Troligen dagen innan Charles Gordon inkal¬
lats till militärtjänst, något datum kunde Nilsson ej uppgiva, hade Charles
Gordon suttit inne på Nilssons expedition och läst en tidning. Nilsson hade
som furageuppbördsman varit sysselsatt med att göra i ordning sina jour¬
naler. Enligt den uträkning, som Nilsson då haft men som sedermera vi¬
sade sig felaktig, hade han haft 50 eller 60 ton havre för mycket. Detta
hade Nilsson omtalat för Charles Gordon, som omedelbart rest sig från sitt¬
platsen och kommit fram till Nilsson samt föreslagit, att de gemensamt
kunde göra affär med överskottet. Nilsson, som vid nämnda tillfälle myc¬
ket väl visste, att han snart skulle komma underfund med den felaktiga
uträkningen angående havren, hade skrattat åt Charles Gordons förslag och
på skämt sagt till Charles Gordon: »Ja kan du ombesörja det, så är du inte
dum, jag lovar dig 75 procent av försäljningsbeloppet.» Charles Gordon
hade tyckts taga det hela på allvar och hade frågat, vem som vore rege¬
mentets leverantör. Nilsson hade underrättat Charles Gordon om att fir¬
man C. M. Isakson levererat fodervaror till regementet genom en köpman
Sollenberg. Nilsson hade vidare på skämt sagt till Charles Gordon, att han
kunde sätta sig i förbindelse med Sollenberg. Samma dag hade Nilsson ringt
till Sollenberg och omtalat, att det skulle komma en person till Sollenberg
och vilja sälja havre. Då Sollenberg velat hava närmare besked om vad
det varit för en person, hade Nilsson skrattat och sagt, att det finge han
själv taga reda på. Någon dag senare hade Hall kommit upp å Nilssons
expedition och begärt att få prov på den havre, som Charles Gordon skulle
sälja. Härtill hade Nilsson svarat: »Ja det skall du få, gå till grabbarna.»
Samtidigt hade Nilsson överlämnat en på expeditionen liggande pappers¬
påse till Hall samt hänvisat honom till någon av de 20 värnpliktiga, som
Nilsson haft under sitt befäl. Nilsson kunde icke erinra sig, att han skickat
Hall till någon särskild av dessa värnpliktiga. Emellertid hade Hall fått
två eller tre kg havre i påsen och sedan avlägsnat sig. Fortfarande hade
Nilsson ansett det hela som ett skämt och han hade tyckt det vara intressant
att se, hur långt Hall kunde driva saken, innan han själv bleve införstådd
med skämtet. Några dagar senare hade Hall kommit upp på Nilssons rum
och då ånyo börjat tala örn försäljningen av havren. Nilsson hade då för
Hall påpekat, att han väl borde förstå, att hela »havreaffären» varit ett
skämt från början till slut, varför han skulle strunta i den saken.
Sedan Nilsson fått taga del av undersökningsprotokollet av den 11 maj
1940, förklarade han åtskilliga av de däri intagna uppgifterna vara san-
ningslösa. Då för Nilsson påpekats det egendomliga i att han lyckats bi¬
bringa både Charles Gordon, Hall och Sollenberg den uppfattningen, att
det rört sig örn allvar beträffande »havreaffären», och att skämtet, om det
verkligen endast varit ett sådant, drivits väl långt, då han till och med ut¬
lämnat prov på havren, förklarade Nilsson bestämt, att det endast rört sig
121
om skämt, men att han numera vore fullt införstådd med, att andra miss¬
tankar vore berättigade.
Den 14 juni 1940 anställdes å militieombudsmansexpeditionen ytterligare
förhör i ärendet med Charles Gordon.
I skrivelse den 15 juni 1940 till chefen för Svea artilleriregementes depå
anhöll militieombudsmannen om utredning dels angående vem som tjänstgjort
som bilunderofficer vid regementet under tiden den 9—30 april 1940 samt
huruvida denne varit behörig att för kronans räkning förhyra (inmönstra)
bilar, dels angående den befattning Nilsson tagit med dylik förhyrning, dels
ock angående de villkor på vilka förhyrning skolat ske.
Med anledning härav meddelade depåchefen i skrivelse den 22 juni 1940,
att vid verkställda förhör med angivna personer, däribland Fredriksson, samt
av tillgängliga order och handlingar framgått, att biltjänsten vid regementet
under organisationstiden i april 1940 samt tiden närmast dessförinnan hand¬
hafts på följande sätt: För regementets tidigare förvärvade bilar hade tyg¬
officeren, kaptenen Aaröe svarat i egenskap av motorofficer. Motorunder¬
officer och uppbördsman för bilarna hade varit styckjunkaren Edelbäck.
Mottagning och fördelning av inmönstrade (eller rekvirerade) bilar hade om¬
besörjts, efter anvisningar av mobiliseringsofficeren, majoren von Essen, av
kaptenen Reutercrona med sergeanten Lindberg som biträde. Förhyrning
av bilar för tillgodoseende av tillfälliga behov under organisationstiden hade
verkställts av mobiliseringsofficeren med biträde av Fredriksson. Flertalet
förhyrda bilar tillhandahölles på grund av på förhand träffade frivilliga av¬
tal enligt av regementschefen fastställt formulär. För personbilar utan förare
tillämpades, då bilarna toges i anspråk, en hyresavgift av 25 kronor per dygn,
ett belopp som läge inom av riksvärderingsnämnden angivna gränser. Nils¬
son hade genom regementsorder den 2 februari 1940 förordnats att tillsvi¬
dare tjänstgöra som furageuppbördsman. Tidigare hade han dels varit bi¬
träde åt den förutvarande furageuppbördsmannen styckjunkaren Viberg, dels
därjämte enligt av regementschefen godkänd överenskommelse mellan rege-
mentsintendenten och tygofficeren stått till den sistnämndes förfogande för
utförande av huvuddelen av motorunderofficerens åligganden, vilka denne
på grund av i övrigt stor arbetsbörda icke medhunnit. Nilsson hade under
denna tjänstgöring stått under direkt befäl av tygofficeren. Han hade icke
mottagit någon bil- eller annan tygmateriel till uppbörd. Den befattning Nils¬
son tagit med förhyrning av bilar inskränkte sig, enligt vad Fredriksson hade
sig bekant, till att han under organisationstiden erbjudit mobiliseringsoffi¬
ceren att för regementet förhyra en enligt uppgift Nilsson tillhörig bil, vilket
erbjudande accepterats på vanliga villkor, samt .senare till Fredriksson ut¬
hyrt ytterligare två hilar för användning vid regementet. Dessa tre bilar
syntes, efter vad Fredriksson uppgivit, sannolikt hava tillhört Ygbergs fir¬
ma. Vid förhyrande av de nämnda tre bilarna från Nilsson hade icke träf¬
fats skriftliga avtal. Detsamma syntes hava varit förhållandet även i fråga
122
om övriga bilar, för vilkas förhyrande överenskommelse icke träffats före
organisationstiden. Nilssons tjänstgöring vid depån hade upphört den 29
april, då han avrest från Stockholm för tillträdande av befattning vid annat
förband.
Sedan tjänstförrättande militieombudsmannen beslutat anställa åtal mot
Nilsson, anförde tjänstförrättande militieombudsmannen i en den 31 juli 1940
daglecknad instruktion för vederbörande åklagare, efter en redogörelse för
vad i ärendet förekommit, följande:
Försäljningen av Hillmanbilcn och Olclsmobilbilen.
Anledning att antaga att Nilsson i samband med dessa transaktioner be¬
gått något tjänstefel syntes icke föreligga.
lanspråktagandet av bilarna av märkena Dodge, Renault och Humber.
I målet hade blivit upplyst, att inköp av bilar för Svea artilleriregementes
räkning vid ifrågavarande tid (början av april 1940) omhänderhafts av löjt¬
nanten Uddenberg. Vidare hade det blivit utrett, att bilar vid samma tid för¬
hyrts för tillgodoseende av tillfälliga behov under den tid visst organisations¬
arbete pågått. Flertalet av de förhyrda bilarna hade av ägarna tillhandahål¬
lits på grund av i förväg träffade frivilliga avtal. Enligt dessa avtal hade bi¬
larna skolat hallas regementet till handa under en tid av omkring en vecka
i samband med mobilisering eller försvarsberedskaps intagande. Ersättning
skulle utgå enligt vid tillfället rådande priser. För personbilar utan förare
hade, då bilar i april 1940 togos i anspråk, tillämpats en hyresavgift av 25
kronor om dagen. Förhyrningen av bilar hade verkställts av mobiliserings-
officeren med biträde av sergeanten Fredriksson. Vid nu ifrågavarande or¬
ganisationsarbete hade bilar dock förhyrts jämväl av andra än dem som i
förväg träffat avtal örn tillhandahållande av bilar. Därvid syntes skriftliga
förhyrningskon trakt icke hava upprättats. I varje fall hade kontrakt icke
upprättats rörande de tre av Ygberg överlämnade bilarna.
Nilsson hade vid denna tid varit förordnad att tjänstgöra såsom furage-
uppbördsman. Därjämte hade han stått till tygofficerens förfogande för att
fullgöra vissa av motorunderofficerens åligganden. När Nilssons befattning
med dessa åligganden upphört, framginge ej klart av utredningen. Då motor-
underofficerens åligganden hänförde sig till de motorfordon som regementet
på grund av tidigare förvärv varit ägare av, syntes denna omständighet ej
inverka på ärendets bedömning. Nilsson hade icke omedelbart på grund
av sin tjänst haft att taga någon befattning med förhyrning av bilar. Ännu
mindre hade han ägt att på kronans vägnar avtala örn köp av bilar.
Emellertid hade Nilsson i samförstånd med Fredriksson kommit att med¬
verka vid förhyrningen av bilar (utöver uthyrningen av Oldsmobilbilen).
Nilsson hade därom uppgivit, att Fredriksson anmodat Nilsson att söka an¬
skaffa några bilar till uthyrning för kronans räkning, varför Nilsson satt
sig i förbindelse med Charles Gordon och påpekat, att därest han hade
några bilar som kunde uthyras så kunde han komma och visa dessa. Vid
polisförhör hade Fredriksson uppgivit, att Nilsson, då det varit förenat med
svårigheter att anskaffa tillräckligt med bilar, erbjudit sig att inhyra några
personbilar för regementets räkning, samt att Nilsson omkring den 10 eller
12 april inhyrt tre personbilar från Auto-Regent. Därest dessa uppgifter vore
riktiga, vilket man torde böra utgå från att de vore, måste den befattning
Nilsson tagit med de av Ygberg överlämnade bilarna anses hava skett i
tjänsten.
Att nyssnämnda bilar tagits i bruk för kronans räkning vore ostridigt.
Desto mer ginge uppgifterna isär när det gällde de villkor varpå kronan
ägt taga bilarna i anspråk. De förhandlingar som föregått bilarnas överläm¬
nande hade tydligen förts mellan Charles Gordon såsom ombud för biläga¬
ren samt Nilsson såsom representant för kronan. Ygberg hade påstått att
han redan före överlämnandet av dessa bilar haft upprepade telefonsamtal
med Nilsson. Riktigheten av detta påstående hade emellertid blivit av Nils¬
son bestritt. Enligt två av Charles Gordon ifyllda slutsedlar, daterade den 12
april 1940, hade Ygbergs firma försålt dessa tre bilar till regementet för ett
pris av 4,100 kronor för Dodge- och Renaultbilarna samt 9,500 kronor för
Humberbilen. Dessa slutsedlar hade dock icke blivit av någon person under¬
skrivna å köparens vägnar. Ygberg hade i sin av Charles Gordon vitsordade
berättelse förklarat, att Nilsson för kronans räkning inköpt dessa tre bilar
för respektive 1,600, 2,500 och 9,500 kronor. I dessa pris hade ingått beräk¬
nad provision till Nilsson med respektive 150, 300 och 500 kronor. Beträf¬
fande betalningssättet hade Ygberg uppgivit att Nilsson förklarat, att likvid
skulle erläggas endera inom 30 eller 60 dagar eller också medelst en beräk¬
nad dagsersättning av 25 kronor att betalas antingen var tionde eller var
trettionde dag. Nilsson hade däremot påstått, att han för Charles Gordon
uttryckligen förklarat, att kronan förhyrt bilarna på obestämd tid och att
hyra erlades med gängse pris, vilket Charles Gordon sannolikt vetat vara 25
kronor örn dagen. Enligt Nilssons berättelse hade därvid inga försäljnings¬
pris nämnts och ej heller några belopp som provision.
Vissa omständigheter stöde i motsättning till Ygbergs påstående att han
fått den uppfattningen, att kronan förvärvat dessa bilar med äganderätt.
Sålunda hade från Ygbergs sida tydligen ej gjorts något försök att taga reda
på Nilssons tjänsteställning och befogenheter eller få veta vilken befattnings¬
havare som haft att för kronans räkning inköpa bilar. Vid de tidigare
genom Charles Gordon gjorda försäljningar, som Nilsson medverkat till,
hade visserligen provision avtalats, men det syntes då icke hava varit ifråga¬
satt, att Nilsson handlat såsom representant för kronan. Det av Ygberg själv
omnämnda betalningssättet med erläggande av 250 eller 750 kronor var
tionde respektive trettionde dag, beloppet beräknat efter en dagsersättning
av 25 kronor, syntes mera passa vid en förhyrning, som framdeles beräknats
möjligen leda lill försäljning, än vid en försäljning, sorn redan varit alt anse
såsom slutgiltig. Åtskilligt lydde på att man på bilägarens sida vid över¬
124
lämnandet av bilarna i själva verket icke gjort fullt klart för sig vare sig
vilken ställning Nilsson intagit eller vilken rätt man vunnit i förhållande
till kronan.
I fråga örn underhandlingarna rörande Humberbilen tillkomme vissa sär¬
skilda omständigheter. För varje sakkunnig person, och såsom sådan finge
Nilsson anses, måste det vara uppenbart, att en bilfirma icke kunde för en
kort tid uthyra en obegagnad, värdefull bil mot en dagsersättning av 25
kronor, utan att göra avsevärd ekonomisk förlust. Även örn Ygberg icke, så¬
som han påstått men Nilsson bestritt, för Nilsson uttryckligen förklarat, att
han icke velat överlämna bilen till kronan på andra villkor än att den in¬
köptes, hade Nilsson själv bort förstå att Ygberg icke rimligen kunnat hyra
ut bilen på de av Nilsson i ärendet angivna villkoren. Vid det tillfälle då
denna bil demonstrerats för Thorson och Carlborg hade det tydligen varit tal
om bilens försäljningspris, och av Thorstens egna uttalanden och åtgöran¬
den kunde man sluta, att Thorson haft den uppfattningen att bilen skulle
förvärvas med äganderätt. Örn så ej varit fallet syntes det icke hava ifråga¬
satts, att bilen skulle förses med radio. Då Thorson kunnat få en sådan upp¬
fattning förefölle det sannolikt, att man på bilägarens sida fått samma in¬
tryck. Att ägaren redan då utgått från att ett köp kommit eller framdeles
skulle komma till stånd framginge också av insättandet av radioapparaten.
Utredningen i ärendet syntes giva vid handen, att Nilsson vid den tid då
de av Ygberg överlämnade tre bilarna tagits i anspråk för kronans räkning
ägt kännedom därom, att kronan för förhyrda bilar erlade ersättning med
25 kronor om dagen. Däremot framginge det icke huruvida Nilsson känt
till för vilken tid förhyrning skedde; vissa Nilssons åtgöranden syntes när¬
mast giva stöd för den uppfattningen, att han trott att förhyrningen skulle avse
ganska lång tid och hyresersättningen följaktligen uppgå till ganska stora
belopp. Vad beträffade kronans inköp av bilar hade Nilsson, som icke å
tjänstens vägnar ägt taga någon befattning därmed, av allt att döma icke
uttryckligen gjort gällande att han ägt behörighet att å kronans vägnar träffa
avtal. Då Nilsson emellertid trätt i förbindelse med Ygberg och dennes om¬
bud samt därvid handlat å tjänstens vägnar, hade han bort själv förskaffa
sig kunskap om de villkor varpå kronan toge bilar i anspråk samt för bil¬
ägaren klargöra såväl den rätt kronan avsåge att förvärva som den ersätt¬
ning bilägaren ägt uppbära. Då det, åtminstone beträffande Humberbilen,
vid underhandlingarna fällts yttranden och vidtagits åtgärder, vilka ådaga¬
lagt att Ygberg utgått från att fråga varit örn en försäljning, hade Nilsson,
innan bilarna mottagits från Ygberg, bort hänvisa denne till den befattnings¬
havare som varit behörig att träffa avtal om inköp för kronans räkning.
Genom sin underlåtenhet att lämna Ygberg riktiga och fullständiga upp¬
gifter finge Nilsson anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffen¬
het att böra beivras.
Efter vilka grunder kronan hade att till Ygberg utgiva ersättning syntes
icke böra prövas i denna ordning.
125
Förhandlingarna om havreförsäljningen.
De föreliggande uppgifterna om det yttre händelseförloppet beträffande
en ifrågasatt försäljning av ett kronan tillhörigt parti havre överensstämde
i stora drag. Mellan Nilsson och Charles Gordon hade överenskommits, att
den senare skulle sätta sig i förbindelse med regementets havreleverantör
och därvid hänvända sig till Sollenberg samt till salu utbjuda ett parti havre
om cirka 12 ton, förvarat vid regementet och tillhörigt kronan. Den uppkom¬
mande vinsten skulle fördelas mellan Nilsson och Charles Gordon. Därpå
hade Charles Gordon ringt upp Sollenberg och bjudit ut havren. Sedan
Sollenberg begärt prov på havren, hade Nilsson låtit ett prov tagas i kro¬
nans förråd och genom Hall överlämnas till Sollenberg. Transaktionen hade
därefter av någon anledning icke fullföljts.
Beträffande syftet med de berörda åtgärderna hade Nilsson påstått, att han
endast avsett att skämta med Charles Gordon. Denne hade emellertid, enligt
vad han uppgivit, uppfattat Nilssons åtgöranden såsom allvarligt menade
samt själv medverkat i avsikt att kompromettera Nilsson. För bedömande av
syftet med underhandlingarna syntes initiativet till dessa vara av intresse.
Härvidlag stöde emellertid uppgifterna mot varandra. Nilsson hade gjort gäl¬
lande, att Charles Gordon då han en dag suttit inne på Nilssons expedition av
Nilsson fått veta, att Nilsson enligt bokföringen haft för mycket havre, samt
därvid föreslagit att de gemensamt skulle göra affärer med överskottet. Char¬
les Gordon och Hall hade däremot sammanstämmande uppgivit, att Nilsson
genom Hall låtit kalla Charles Gordon till sig och därvid första gången fram¬
fört förslaget om havreförsäljningen. Detta samtal skulle hava ägt rum den
17 april 1940 eller någon dag därefter, och redan samma dag hade de satt
sig i förbindelse med Sollenberg per telefon. Emellertid vöre det ostridigt att
Nilsson haft ett sammanträffande med Sollenberg på en restaurang i Stock¬
holm och därvid själv tagit upp frågan om havreförsäljningen. Enligt Sollen-
bergs uppgift skulle detta sammanträffande hava ägt rum redan den 16 april,
varpå Charles Gordon någon dag senare ringt upp Sollenberg. Dessa upplys¬
ningar utgjorde ett starkt stöd för att det tillgått sa, som Charles Gordon och
Hall uppgivit, samt för att Nilsson vänt sig till Sollenberg innan han vidtalat
Charles Gordon. Halls påstående att Nilsson redan vid de första underhand¬
lingarna med Hall sagt något om att »vägen redan är jämnad» passade väl
in i ett sådant sammanhang.
På grund av den föreliggande utredningen förtjänade Nilssons uppgift att
han endast velat skämta med Charles Gordon icke tilltro, utan måste antagas
att Nilsson fört förhandlingarna i full avsikt att sälja havren. Genom sitt för¬
farande hade han gjort sig skyldig till tjänstefel av allvarlig beskaffenhet.
Även örn man skulle anse sig nödsakad taga för god Nilssons uppgift att
han endast avsett att skämta med Charles Gordon vittnade hans åtgärder om
synnerligt oförstånd. Nilsson hade bort inse att hans åtgöranden varit ägnade
att väcka misstanke om oredlighet hos kronans uppbördsman. Hos såväl Sol¬
lenberg som Charles Gordon syntes också sådana misstankar hava uppstått.
126
På grund härav uppdroge militieombudsmannen åt vederbörande åklagare
att i laga ordning ställa Nilsson under tilltal för tjänstefel inför behörig dom¬
stol, varvid åklagaren borde påstå ansvar å Nilsson efter lag och sakens be¬
skaffenhet. Åklagaren borde till krigsrätten inkalla Ygberg såsom målsägande,
så att denne finge tillfälle att framställa de ersättningsyrkanden, vartill skäl
kunde förefinnas.
* *
#
Sedan åtalsinstruktionen överlämnats till överkrigsfiskalsämbetet, förord¬
nade överkrigsfiskalsämbetet om åtal mot Nilsson inför vederbörande fält¬
krigsrätt. Mot Nilsson yrkades ansvar jämlikt 129 § strafflagen för krigs¬
makten såvitt rörde Nilssons befattningstagande med den i målet omnämnda
Humberbilen, på den grund, att Nilsson, medveten örn att han ej ägt före¬
träda kronan och i avsikt att bereda sig provision sökt bibringa säljaren av
bilen den uppfattningen, att det vore fråga om köp för kronans räkning,
samt jämlikt 130 § samma lag beträffande övriga förfaranden, vilka militie¬
ombudsmannen funnit böra åtalas. Nilsson bestred åtalet.
Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 23 oktober 1940 och utlät sig
därvid:
Vidkommande först Nilssons befattningstagande med ifrågakomna Dodge-,
Renault- och Humberbilar funne fältkrigsrätten, mot Nilssons bestridande,
ej tillförlitligen utrett att Nilsson beträffande dessa bilar gjort sig skyldig till
förfarande av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar. Vad därefter
anginge i målet omnämnda havreparti hade, genom vad Nilsson medgivit och
vad i övrigt uti målet förekommit, styrkts, att Nilsson någon dag i mitten av
april 1940, då han vid överräkning av det kronan tillhöriga havrelager, som
han i egenskap av furageuppbördsman omliänderhaft, trott sig hava upp¬
täckt, att den inneliggande myckenheten havre överstege den bokförda be¬
hållningen, föreslagit försäljaren Charles Gordon, att denne skulle utbjuda
överskottet, cirka tolv ton, till regementets havreleverantör, aktiebolaget C. M.
Isakson, varefter Nilsson och Gordon skulle dela köpeskillingen, att i sam¬
band därmed Nilsson vid ett restaurangbesök tillsammans med Sollenberg,
som vöre styrelseledamot i nämnda bolag, förberett den sistnämnde på att
Gordon komme att till Sollenberg utbjuda berörda havreparti, att någon dag
därefter Gordon besökt Sollenberg och utbjudit partiet till salu, att, då Sollen¬
berg begärt prov på havren, Nilsson låtit ett prov tagas i kronans havreförråd
och överlämnas till Sollenberg genom Hall, samt att försäljning av havren
av någon anledning ej kommit till stånd. Nilsson, som gjort gällande, att
han ej avsett att försälja ifrågavarande havreparti, och att det hela allenast
utgjort ett skämt från Nilssons sida, måste i allt fall anses hava genom sina
åtgärder rörande havrepartiet ådagalagt synnerligt oförstånd i tjänsten. På
grund härav prövade fältkrigsrätten rättvist döma Nilsson jämlikt 130 §
127
strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten under försvårande om¬
ständigheter att hållas i fängelse en månad.
I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 1 november 1940 uppdrog mili-
tieombudsmannen åt ämbetet att i krigshovrätten anföra besvär över utsla¬
get under yrkande att krigshovrätten måtte, med upphävande av fältkrigs¬
rättens utslag i vad därigenom den mot Nilsson förda ansvarstalan icke vun¬
nit bifall, döma Nilsson till ansvar jämväl för det förfarande för vilket yrkats
ansvar å honom jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten.
Målet är beroende på krigshovrättens prövning.
25. Försummelser av regementskassör i fråga om bokföringen lii. m.
Vid en av militieombudsmannen den 3 maj 1940 verkställd inspektion
av Svea artilleriregementes depå anmäldes, då inspektion av kassaförvalt¬
ningen skulle företagas, att regementskassören N. B. Wenerthz samma dag
avlägsnat sig från sitt tjänsterum under uppgift att han på grund av sjuk¬
dom vore oförmögen att tills vidare förrätta sin tjänst. Då granskning av
kassaförvaltningens räkenskaper därefter vidtogs konstaterades, att dagbo¬
ken för april månad 1940 icke blivit förd. Någon inventering av kassaförvalt¬
ningens räkenskaper kunde under sådana förhållanden icke vidtagas under
inspektionen. Sedan depåchefen erhållit underrättelse örn vad sålunda före¬
kommit satte militieombudsmannen sig telefonledes i förbindelse med chefen
för arméförvaltningens civila departement på det att departementet skynd¬
samt måtte kunna vidtaga erforderliga åtgärder. Departementet förordnade
samma dag revisionskommissarien N. Rosén och revisorn K. G. Arrhenius att
verkställa granskning av kassaförvaltningens räkenskaper för april månad
ävensom av de av regementskassören innehavda förskottsmedlen.
Efter fullgjort uppdrag avgåvo granskningsmännen rapport den 27 maj
1940. Av rapporten framgick i huvudsak följande. Under regementskassö-
rens lås hade förvarats en kontant behållning å 3,929 kronor 35 öre. Under
två lås hade förvarats lägerkassan tillhöriga depositionsbevis å värdehand¬
lingar samt bankböcker, vilka befunnits till sitt innehåll överensstämma med
besked, som inhämtats från vederbörande banker. Under granskningen, som
påbörjats den 3 och avslutats den 17 maj, hade förefintliga verifikationer av
granskningsmännen genomgåtts och ordnats för bokföring med ledning av
kvittensjournal, postgiroförteckningar, postgirobesked och girokortstalonger.
Beträffande vissa verifikationer, örn vilka erforderliga upplysningar icke kun¬
nat erhållas av tillgängliga handlingar, hade regementskassören, som på
grund av sjukdom icke kunnat biträda med arbetet, beretts tillfälle att yttra
sig. Med ledning av den sålunda verkställda granskningen hade bokföring
128
skett genom kassaförvaltningens försorg. — Beträffande den kontanta kas¬
san hade vid granskningen framgått, dels att till kassören i samband med
delredovisning av ett förskott inbetalts ett belopp av 13 kronor 60 öre av¬
sett att tillställas viss befattningshavare vid regementet dock utan att så
skett, dels att 30 kronor uttagits å postgiro för visst ändamål utan att be¬
loppet utbetalts. Dessa medelsbelopp hade emellertid numera tillställts ve¬
derbörande. Enär den därefter återstående kontanta medelsbehållningen,
3,885 kronor 75 öre, utgjort resten av ett från krigskassaavdelningen vid
depån till Wenerthz utlämnat förskott å 5,000 kronor, hade behållningen
jämte kvitterade räkningar å tillhopa 1,200 kronor 90 öre, vilka betalts ur
samma förskott, redovisats vid krigskassaavdelningen. Då berörda medel och
verifikationer, tillhopa 5,086 kronor 65 öre, utgjort större belopp än det ut¬
lämnade förskottet, hade överskottet, 86 kronor 65 öre, i krigskassaavdel¬
ningens räkenskaper tills vidare bokförts som deponerade medel. I fråga
om redovisningen av de egentliga statsmedlen i övrigt samt av lägerkassans
tillgångar hade granskningsmännen i stort sett icke funnit anledning till er¬
inran. — Ehuru regementskassören vid tillfrågan visat sig hava god känne¬
dom om de transaktioner, vilka skett under april månad, ävensom örn vad
som varit att hänföra till de olika utbetalningsdagarna, hade de till räkenska¬
perna hörande verifikationerna endast till vissa delar varit ordnade. De an¬
teckningar till ledning för bokföringen, vilka regementskassören fört, hade ej
heller i någon större utsträckning kunnat tjäna sitt ändamål. Granskningen
hade slutligen försvårats av förhandenvaron av ett stort antal okvitterade
räkningar, därav en del även av äldre datum, samt av ett mindre antal kvit¬
terade men enligt regementskassörens uppgift obetalda räkningar. Det sätt
varpå regementskassören fullgjort sina åligganden hade i stor utsträckning
förefallit opraktiskt och arbetsbetungande. Sålunda hade exempelvis insätt¬
ningarna å postgiro av belopp, som enligt kvittensjournalen influtit, endast
undantagsvis skett på föreskrivet sätt genom en insättning av det för varje
dag sammanlagda uppbördsbeloppet. 1 stället hade de särskilda uppbörds-
beloppen för sig insatts. Likaledes hade vid likvider för räkningar utbetal¬
ning skett för varje räkning utan att, där så kunnat ske, sammandrag beträf¬
fande räkningar från samma betalningsmottagare upprättats. De anförda för¬
hållandena torde till stor del hava legat till grund för att regementskassören
med den ökade arbetsbörda, som orsakats av den i början av april inträdda
omorganisationen, icke mäktat fullgöra sina åligganden. Det anmärknings¬
värda förhållandet, att annan expedition funnits inrymd i kassaförvaltningens
lokaler och att fastställd expeditionstid saknats såväl för denna expedition
som för kassaförvaltningen, hade även synts leda till att behövlig arbetsro
icke kunnat vinnas.
Med översändande av granskningsmännens rapport anmodade militieom-
budsmannen i skrivelse den 3 juni 1940 depåchefen att inkomma med ytt¬
randen från depåintendenten och regementskassören.
129
Den 12 juni 1940 inkommo de begärda yttrandena.
Regementskassören anförde bland annat: Han hade den 30 april 1940
efter att hava avslutat utbetalningarna för dagen och räknat över kassaställ¬
ningen, omkring klockan 18, känt sig illamående, varför hans föresats att
fortsätta arbetet i lugn måst övergivas. Han hade begivit sig till sin bo¬
stad och gått till sängs omkring klockan 20 i hopp om att opassligheten
skulle vara av snart övergående art. Enär ingen förbättring inträffat under
den 1 och 2 maj, vilka båda varit helgdagar, hade han den 3 maj telefon¬
ledes sjukanmält sig vid depåns ordinarie sjukvisitation. Vid sjukbesök av
regementsläkaren C. G. Sjögren hade konstaterats bland annat halsfluss. En
ansökan örn tjänstledighet på grund av sjukdom hade av regementsläkaren
medtagits till depån. — Dagboken för april hade förts till och med den 6 i
samma månad. Enär kassarapporten med bilagor för mars månad enligt
särskilda bestämmelser skolat vara arméförvaltningens civila departement
tillhanda senast den 9 april i stället för den 12 april, som eljest varit regel,
hade arbetet med rapporten måst forceras och hade bokföringen därför upp¬
skjuta till tiden efter den 9 april. På grund av inträdda organisatoriska för¬
ändringar från och med den 10 april och därmed ökade arbetsuppgifter
hade tiden för bokföringsarbetets utförande blivit betydligt minskad. Under
de därpå följande dagarna hade Wenerthz nämligen uteslutande ägnat sin
tid åt arbeten av olika slag i samband med krigsorganisationen. Under den¬
na jäktiga tid hade den dagliga arbetstiden uppgått till 11—13 timmar. — Be¬
träffande det av granskningsmännen konstaterade överskottet i regements-
kassörens kontanta förskottsbehållning å 86 kronor 65 öre hade det utgjorts
av växelmynt tillhörande hans privata medel, som han haft förvarade i ett
kassaskåp i kassalokalens vägg. Enär detta kassaskåp måst disponeras av
depåns krigskassaavdelning hade han för tillfälligt förvar inlåst beloppet i
ett annat av honom disponerat kassaskåp avsett för förvaring av regements-
kassörens förskottsmedel.
Depåintendenten anförde för sin del i huvudsak följande: Han hade fått
meddelande örn regementskassörens sjukdom per telefon den 3 maj klockan
8.30. Han vitsordade vad regementskassören i sitt yttrande anfört rörande ut¬
rymningen av ett mindre kassaskåp i kassalokalens vägg. Då depåintenden¬
ten anbefallt denna åtgärd hade han icke haft kännedom om att regements¬
kassören förvarat egna kontanta medel i samma skåp. Att en sammanbland¬
ning av dessa egna medel och utlämnade förskottsmedel sedermera uppkom¬
mit hade alltså i första hand berott på att utrymme måst beredas för krigs¬
kassaavdelningens värdehandlingar. Depåintendenten ville särskilt framhålla,
att all personal vid regementet under april månad haft den ytterst påfrestan¬
de uppgiften att förbereda och genomföra organisationsförändringarna. Om
arbetskraft och tid under denna krävande period icke räckt till i alla av¬
seenden och för alla befattningshavare torde dock beaktas, att tjänsten i
första hand måst koncentreras till vad som hört samman med organisations¬
förändringen. Därest arhetsåtgärder av mera fredsbetonad karaktär därvid
9—MOSSÖA. Mililic ombudsmannens ömhet sberättelse.
130
icke kunnat utföras i vanlig ordning vore detta beklagligt men under de
dåvarande omständigheterna förklarligt.
I skrivelse till regementschefen den 3 oktober 1940 anförde militieombuds-
mannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:
Enligt 17 § i reglementet för arméns kassaväsende i fred handhade rege-
mentskassör kassan med uppbördsmannaansvar och redovisningsskyldighet.
I 14 § av samma reglemente föreskreves, att medelsredovisning skulle av¬
givas månatligen och att närmare bestämmelser rörande sådan redovisning
meddelades av arméförvaltningens civila departement. Jämlikt 7 § ålåge det
regementskassör bland annat att upprätta och föra föreskrivna räkenskaper
samt att avgiva föreskriven redovisning.
I de av arméförvaltningens civila departement den 25 maj 1939 utfärdade
föreskrifterna och anvisningarna för kassaväsende och medelsredovisning vid
armén § 5, mom. 3 b) och c) stadgades följande: Insättningar å postgirokon¬
tot bokfördes per den dag, det insatta beloppet enligt kontoutdrag tillgodo¬
förts truppförbandets postgirokonto, dock att kassaförvaltningens kontanta
uppbörd bokfördes inbetalningsdagen. Bokföring av utgifter skedde per den
dag, vederbörliga giro- och utbetalningskort avsändes.
Av anförda bestämmelser framginge, att regementskassör vore skyldig att
för varje dag, under vilken uppbörd eller utgift förekommit vid kassaförvalt¬
ningen, verkställa bokföringen av ifrågakommande uppbörds- och utgifts¬
poster. I detta hänseende hade Wenerthz förbrutit sig enär lian icke fört
dagboken för april efter den 6 i samma månad. Vad Wenerthz anfört till
försvar för underlåtenheten härutinnan kunde icke befria honom från an¬
svar, även örn den stora arbetsbörda som åvilat Wenerthz under omorganisa-
tionstiden i viss mån utgjorde en förklaring till försummelsen. Då Wenerthz
märkt att hans arbetsuppgifter blivit honom övermäktiga hade det nämligen
ålegat honom såsom tjänsteplikt att hos sin närmaste chef anmäla förhål¬
landet så att denne blivit i tillfälle att vidtaga lämpliga åtgärder.
Utöver det nu anmärkta läge det Wenerthz jämväl till last att han sam¬
manblandat statsmedel med sina privata medel. Detta förhållande kunde
givetvis icke få passera oanmärkt. Det borde hava stått klart för Wenerthz
att, ehuru uttrycklig föreskrift därom saknades, det icke kunde tillåtas att
enskilda medel förvarades tillsammans med statsmedel.
De fel Wenerthz i förenämnda hänseende begått syntes militieombudsman-
nen emellertid icke vara av beskaffenhet att behöva bringas under krigsdom-
stols prövning. Militieombudsmannen anmälde därför hos regementschefen,
som hade bestraffningsrätten över Wenerthz, denne till den disciplinära be¬
straffning eller tillrättavisning, som regementschefen kunde pröva rättvist
ålägga.
I skrivelse den 11 november 1940 meddelade regementschefen, att han till¬
delat Wenerthz tillrättavisning av varning för den tjänsteförsummelse denne
låtit komma sig till last.
131
26 och 27. Kompanichef har inom förläggningsområde uppträtt överlas¬
tad av starka drycker. Bataljonsadjutanten, som erhållit vissa uppgifter
härom, har underlåtit att för bataljonschefen eller högre chef
rapportera vad han erfarit.
I en den 23 september 1940 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 275 68/24 E. Österberg följande:
Tisdagen den 23 juli 1940 klockan 17.15 under det att 1. och 3. kompa¬
nierna av en landstormsbataljon intagit sitt middagsmål hade chefen för 1.
kompaniet kaptenen R. R. Sjöwall kommit fram till manskapet och inlett
samtal. Manskapet hade redan då märkt, att Sjöwall varit berusad. Under
detta samtal hade han grovt ärekränkt landstormsmannen nr 506 Holmberg
med bl. a. sådana uttryck som »djävla fähund», »uppviglare», »stor skam¬
fläck för kompaniet». Sjöwall hade därefter gått in i en byggnad i närhe¬
ten men återkommit efter en stund. Han hade då varit så berusad, att han
måst stödjas av två fänrikar, vilka även de varit berusade. De hade tyckts
vilja övertala Sjöwall att återvända, men han hade då på egen hand gått cir¬
ka 35 meter, varefter han raglat omkull. Någon av personalen hade hämtat
filtar och lagt över honom. Några civila personer, bl. a. två kvinnor och någ¬
ra barn, hade observerat händelsen och hade av nyfikenhet gått fram för att
titta på Sjöwall. Saken hade samma dag anmälts till bataljonsexpeditionen
men några åtgärder hade icke vidtagits. Händelsen hade väckt stort uppse¬
ende, särskilt som det varit fullt dagsljus. Då det måste anses synnerligen
olämpligt, att en befälsperson uppträdde på sådant sätt i tjänsten, vore en
utredning önskvärd.
Österberg åberopade vissa namngivna personer såsom vittnen.
Med anledning av innehållet i skriften anmodade militieombudsmannen i
skrivelse den 23 september 1940 vederbörande mili läro mrådesbefälhavare att
inkomma med utredning.
Efter därom erhållet uppdrag höll tjf. försvarsområdesbefälhavaren den
30 september 1940 förhör i ärendet. Till protokollet över detta förhör fogades
ett skriftligt yttrande av Sjöwall, dagtecknat den 27 september.
Sedan utredningen i ärendet insänts till militärområdesbefälhavaren och
denne funnit ytterligare utredning erforderlig, hölls förnyat förhör av för¬
svarsområdesbefälhavaren den 11 oktober 1940 med Sjöwall, de i Österbergs
skrift omnämnda fänrikarna, nämligen landstormsfänrikarna O. Eriksson
och L. G. Bergman, samt åtskilliga vittnen.
Utredningsmaterialet översändes till militieombudsmansexpeditionen av
militärområdesbefälhavaren med skrivelse av den 17 oktober 1940.
Av handlingarna i ärendet framgick bland annat följande:
Sjöwall anförde i sitt skriftliga yttrande den 27 september 1940:
Efter tjänstledighet för giftermål hade han tisdagen den 23 juli återin¬
trätt i tjänst vid kompaniet. Han hade då omedelbart rest ut till den nya
132
förläggning som kompaniet fått under hans bortovaro för att inspektera dels
förläggningen dels där pågående befästningsarbeten. Klockan 17, då mid¬
dagsmålet för 1. och 3. kompanierna utspisades, vilket skedde från 1. kom¬
paniets kokvagn, hade Sjöwall varit närvarande för att själv kontrollera
maten samt dess rättvisa utportionering. Under utspisningen hade Sjöwall
kommit att åhöra följande yttrande: »Man skulle gärna betala fem kronor
om dagen för att slippa vara ute så här.» Yttrandet hade fällts av värnplik¬
tige nr 506 Holmberg på 3. kompaniet. Sjöwall hade blivit mycket upprörd
över att en svensk soldat kunnat yttra sig så i dessa tider och ville icke för¬
neka, att han då fällt väl kraftiga ord, ehuru det vore svårt för honom att
två månader efteråt erinra sig ordvalet. Österberg hade påstått att Sjöwall
varit berusad då han fällt dessa ord. Sjöwall hade på morgonen klockan 10.20
kommit med tåget från Stockholm samt hade omedelbart klockan 11 med
ångbåten farit ut till förläggningen, dit han anlänt klockan 12.45. Från den¬
na tidpunkt till klockan 16.50 hade Sjöwall varit ute hela dagen på inspek¬
tion av befästningsarbeten. Två dagar senare hade värnpliktige Holmberg
för Sjöwall förklarat i vilket sammanhang han yttrat de återgivna orden,
och då hade Sjöwall inför hela 3. kompaniet erkänt, att han förgått sig mot
Holmberg, varvid Sjöwall och Holmberg skakat hand. Klockan 18 den 23
juli hade Sjöwall gått in i sin bostad där middagen serverats för Sjöwall och
hans två subalterner. Till denna måltid hade Sjöwall förtärt två snapsar re¬
nat brännvin samt ett glas konjak till kaffet. Som Sjöwall varit ganska trött
efter den långa tågresan samt dagens inspektion, hade han gått ut i den vack¬
ra sommarkvällen ungefär 100 meter bakom sin bostad för att vila i en skogs-
sluttning vid sjöstranden. Sjöwall och hans båda fänrikar hade samtalat om
tjänsten och befästningsarbetena samt givetvis örn värnpliktige Holmbergs ti¬
digare fällda yttrande. Därefter hade Sjöwalls uppassare kommit och frågat
Sjöwall, örn denne önskade en filt, varefter han på Sjöwalls jakande svar gick
in i Sjöwalls bostad och hämtade en. Att Sjöwall eller hans fänrikar skulle
varit berusade avvisade Sjöwall, och Sjöwall kunde genom sitt närvarande
underbefäl bekräfta uppgiften. Men Sjöwall hade varit synnerligen upprörd
efter intermezzot med Holmberg. Huruvida uppgiften att civila personer va¬
rit på förläggningsområdet vore sann, kunde Sjöwall ej nu påminna sig lik¬
som ej heller det underbefäl som han tillfrågat. I vaktinstruktionen hade
emellertid ingått order att ej insläppa sådana.
Vid förhöret den 11 oktober åberopade och vidhöll Sjöwall till alla delar
vad han sålunda skriftligen anfört.
Landstormsfänriken Eriksson anförde vid förhöret den 30 september föl¬
jande:
Eriksson och landstormsfänriken Bergman hade efter Sjöwalls ankomsi
klockan 12.45 till klockan 17 tillsammans med Sjöwall varit ute på inspek¬
tion av befästningsarbeten. Han påstode med bestämdhet, att han funnit Sjö¬
walls uppträdande korrekt. De hade ätit middag tillsammans med Sjöwall
och hade förtärt två supar och ett glas konjak samt suttit och pratat med
Sjöwall i skogen efter middagen. Bergman hade först gått därifrån och sedan
133
Eriksson. Sjöwall hade under tiden icke legat. Eriksson och Bergman hade
senare på kvällen vid lialv-elvatiden spelat bridge med Sjöwall.
Vid förhöret den 11 oktober förklarade sig Eriksson icke hava något att
tillägga härtill.
Landstormsfänriken Bergman avgav vid båda förhören samma berättelse
som Eriksson.
Landstormsfuriren nr M 274 68/17 Vågström, tillhörande 1. kompaniet,
anförde vid förhöret den 30 september:
Han hade åhört Sjöwall yttrande till Holmberg samt även hans ursäkt två
dagar senare. När Sjöwall befann sig vid kokvagnen hade Vågström icke
funnit honom berusad. Han hade iakttagit Sjöwall efter middagen men icke
sett att Sjöwall hade stött sig på någon eller fallit omkull i skogen. Våg¬
ström hade lagt en filt över Sjöwall men hade icke funnit honom överlastad.
Vid förhöret den 11 oktober anförde Vågström:
Han hade stått avsides vid ordväxlingen mellan Sjöwall och Holmberg
och därför ej så noga hört vad som sades. Han hade samtalat med Sjöwall
omedelbart efter ulspisningen. Varken då eller vid Sjöwalls förflyttning till
villan hade Vågström iakttagit något anmärkningsvärt. Omkring klockan
20—22 hade Vågström samtalat med Sjöwall, då denne legat ute på marken.
Vågström hade frågat om han finge lägga en filt över Sjöwall. Sjöwall hade
svarat, att Vågström kunde göra som han ville. Senare på aftonen hade Våg¬
ström ej träffat Sjöwall. Vågström hade icke gjort någon annan reflexion än
att Sjöwall varit trött efter resan.
Värnpliktige nr 421 68/17 Sundell, tillhörande 1. kompaniet, berättade vid
förhöret den 30 september:
Han hade åhört Sjöwalls yttrande till Holmberg samt även hans ursäkt
två dagar senare. När Sjöwall befann sig vid kokvagnen hade Sundell icke
funnit honom berusad. Han hade iakttagit Sjöwall efter middagen men icke
sett att han hade stött sig på någon, ej heller att han fallit omkull i skogen.
Vid förhöret den 11 oktober tilläde han:
Han hade stått vid kokvagnen men ej exakt hört vad som sades mellan
Sjöwall och Holmberg. Sundell hade icke uppfattat att Sjöwall varit onykter,
och detta hade ej heller varit fallet vid utspisningen klockan 17. Sundell vöre
själv nykterist. Mellan klockan 17 och 18 hade Sundell iakttagit Sjöwall utan
att finna honom berusad.
Värnpliktige nr M 11 242/25 Westberg, tjänstgörande vid 1. kompaniet, ytt¬
rade vid förhöret den 30 september detsamma som Sundell samt tilläde, att
någon timme efter uppträdet vid kokvagnen Sjöwall stått och pratat med en
häst, därvid Westberg ej kunnat se att det varit något fel med Sjöwall.
Vid förhöret den 11 oktober tilläde Westberg:
Han hade stått vid kokvagnen när Sjöwall kommit dit. Westberg hade åhört
ordväxlingen mellan Sjöwall och Holmberg men icke funnit anledning att
särskilt fästa sig vid Sjöwalls uppträdande utöver vad själva ordväxlingen
föranlett till. Denna ansåge Westberg hava berott på enbart missuppfattning
från Sjöwalls sida. Därefter hade Westberg icke sett Sjöwall förrän efter
134
någon timme, då Sjöwall stått uppe vid en häst i närheten av lältförlägg-
ningen. Westberg hade icke i Sjöwalls uppträdande kunnat finna något an¬
märkningsvärt.
Värnpliktige nr 515 24/19 Nyström, tillhörande en arbetspluton, anförde
vid förhöret den 30 september:
Han hade kommit ut till förläggningen omkring klockan 19.15. Vid denna
tid hade Sjöwall och fänriken Eriksson kommit ut ur bostaden. Då Sjöwall
skulle klappa sin hund hade han tagit ett snedsteg, vilket gjort, att Nyström
funnit honom »berörd av starka drycker». Därefter hade Sjöwall och Eriks¬
son gått in i skogen. Nyström hade då sett att Sjöwall fallit omkull. Nyström
hade tagit reda på fänriken Bergman vilken, åtföljd av landstormsfuriren
Vågström, begivit sig till platsen. Vågström hade lagt en filt över Sjöwall.
Sjöwall hade legat därute något mer än en halvtimme. Nyström hade ej sett
några civila personer i närheten.
Vid förhöret den 11 oktober tilläde Nyström:
Han hade icke sett eller hört vad som inträffat vid kokvagnen. Han hade
iakttagit Sjöwall då denne kommit ut ur förläggningen i sällskap med Eriks¬
son, på vilken* han stött sig. Sjöwall hade raglat, då han gått till skogen
c:a 30 å 40 meter därifrån, och hade sedermera fallit omkull. Eriksson, Berg¬
man och Vågström hade försökt hjälpa Sjöwall på fötter, men misslyckats.
Vågström hade hämtat en filt och brett över Sjöwall. Sjöwall hade blivit lig¬
gande där ute c:a en halv timme. Någon timme senare hade Nyström iakt¬
tagit Sjöwall 100 till 150 meter därifrån klappande en häst. Sjöwall hade
fortfarande befunnit sig i sådant tillstånd, att Nyström funnit honom be¬
rusad.
Värnpliktige nr 506 43/22 Holmberg, tjänstgörande vid 3. kompaniet, berät¬
tade vid förhöret den 30 september:
Han vitsordade att Sjöwall den 23 juli fällt förolämpande yttranden till
honom samt att Sjöwall två dagar efteråt inför det samlade kompaniet medgi¬
vit, att han förgått sig, och bett om ursäkt, varvid Holmberg och Sjöwall ska¬
kat hand. Något yrkande mot Sjöwall hade Holmberg icke. Holmberg ansåge
Sjöwall icke hava varit nykter och på den grund ursäktade han Sjöwalls
yttranden.
Vid förhöret den 11 oktober berättade Holmberg, sedan han vitsordat att
Sjöwall fällt de uttryck som omnämndes i Österbergs skrift, följande:
Vad som hänt vore, att Sjöwall sagt, att de gärna kunde betala fem eller
sex kronor örn dagen, ty så mycket kostade det i det civila. Holmberg hade
genmält, att han gärna skulle betala sex kronor örn dagen, om han finge
fara därifrån, ty han hade just då sin bästa säsong i det civila. Sjöwalls
av Österberg relaterade yttranden hade sålunda berott på att Sjöwall miss¬
uppfattat vad Holmberg sagt. Sedermera hade Sjöwall medgivit detta och
mellanhavandet mellan dem hade blivit utklarerat. Holmberg hade ej iakt¬
tagit Sjöwall eller fänrikarna efter händelsen vid utspisningen. Av vad som
da förekommit hade Holmberg funnit att Sjöwall varit berusad. Därtill hade
bidragit, att Sjöwall icke kunnat handskas med papper och penna, då han
135
skolat anteckna Holmberg i sin anteckningsbok efter ordväxlingen dem
emellan.
Värnpliktiga nr 402 68/22 Sundström och nr 313 69/16 Mattsson, båda till¬
hörande 3. kompaniet, berättade vid förhöret den 30 september:
De ansåge, att Sjöwall väl förtärt sprit men dock icke kunde anses som
berusad vid uppträdet med Holmberg, samt vitsordade vad Holmberg sagt.
De hade iakttagit Sjöwall omkring klockan 18.30 liggande i skogen med på¬
lagda filtar. Sundström hade tillhört vakten denna kväll. Omkring klockan
19.15 hade Sjöwall stigit upp och gått en rond runt tälten, där han mött fu-
riren Dahlqvist. Sjöwall hade förebrått Dahlqvist för att denne icke hälsat,
varvid Dahlqvist frågat, örn han vore skyldig att hälsa på Sjöwall i det till¬
stånd denne befunne sig. Sedan hade Sjöwall gått in i sin bostad. De hade
iakttagit två kvinnor och två småflickor inom området, varvid de två sist¬
nämnda varit i närheten av Sjöwall, men Mattsson hade tillsagt dem att av¬
lägsna sig. Sundström hade iakttagit, att Sjöwall haft svårt att resa sig från
marken och att han fallit omkull tva gånger.
Vid förhöret den 11 oktober anförde Sundström:
Han hade av Sjöwalls yttrande till Holmberg funnit, att Sjöwall ej varit
nykter. Därefter hade Sundström ej iakttagit Sjöwall förrän han sett honom
liggande ute på marken. Sundström hade åsett Sjöwalls försök att resa sig,
varvid Sjöwall upprepade gånger fallit omkull liksom under den följande
förflyttningen därifrån. Då Sundström jämte furiren Dahlqvist befunnit
sig vid tältförläggningen, hade Sjöwall kommit fram och riktat förebråelser
mot Dahlqvist för att denne icke hälsat.
Vid samma förhör anförde Mattsson:
Han hade åhört ordväxlingen mellan Sjöwall och Holmberg. Av Sjöwalls
uppträdande hade Mattsson fått den uppfattningen, att Sjöwall varit beru¬
sad. Därefter hade Mattsson ej iakttagit Sjöwall, förrän han sett honom
liggande ute på marken med pålagd filt. Efter ytterligare cirka en och en
halv timme hade Mattsson iakttagit att Sjöwall försökt att resa sig, vilket
dock icke gått utan svårighet och lyckats först efter det att Sjöwall fallit
omkull. Efter en god stund hade Mattsson sett Sjöwall uppe vid tåltför-
läggningen klappande en häst, fortfarande ungefär i samma tillstånd som
förut, måhända något bättre. Mattsson hade iakttagit de i Österbergs skrift
omnämnda barnen jämte deras moder. Flickorna men knappast modern
hade uppmärksammat Sjöwall.
Landstormsfuriren Dahlqvist, som hördes först vid förhöret den 11 okto¬
ber, anförde därvid:
Han hade icke varit närvarande under utspisningen vid det i anmälnings-
skriften angivna tillfället och hade således ej hört vad som förekommit mel¬
lan Sjöwall och Holmberg. Senare hade Dahlqvist sett Sjöwall i sällskap
med fänrikarna Eriksson och Bergman komma ut ur villan. Sjöwall hade
böjt sig ned och klappat en hund. När han sedan rätat upp sig och gått in
i skogen bakom villan, 40 till 50 meter därifrån, hade Dahlqvist iakttagit
att hans gång varit raglande. Sjöwall hade stött sig på en av fänrikarna.
136
Av båda dessa omständigheter hade Dahlqvist slutit sig till att Sjöwall varit
berusad. Då Sjöwall intagit liggande ställning, hade delta enligt Dahlqvists
uppfattning berott på att Sjöwall varit redlös eller icke orkat mera. Någon
av personalen hade lagt filtar över Sjöwall. Civila personer hade varit vittnen
till det inträffade. Da Sjöwall legat ute pa marken hade Dahlqvist och värn¬
pliktige Nyström gått förbi. Härvid hade Dahlqvist sagt till Nyström: »Så
ser en landets försvarare ut, och det är ändå en kapten.»
I fråga om Österbergs påstående att anmälan om Sjöwalls beteende gjorts
utan att detta föranlett någon åtgärd förekom viss utredning såväl vid för¬
höret den 30 september som vid förhöret den 11 oktober.
Vid förstnämnda tillfälle yttrade Österberg, som var sjukvårdare vid 3.
kompaniet, bland annat:
Han hade i telefon ringt till bataljonsstaben för att tala med bataljons¬
läkaren, doktor Foucard, enär han ansett Sjöwall vara spritförgiftad och i
behov av läkarhjälp. Han hade träffat telefonvakten, som uppgivit att han
icke visste var bataljonsläkaren befunne sig. Österberg hade därefter ringt
till försvarsområdesstaben, där han träffat landstormslöjtnanten S. Öberg.
För denne hade han uppgivit, att »en av personalen» vöre sjuk på grund av
spritförgiftning och att han därför ville träffa bataljonsläkaren. Öberg hade
hänvisat Österberg till bataljonsexpeditionen. Österberg hade ånyo ringt till
bataljonsexpeditionen men hade ej fått något svar. Sedan Österberg ringt
sammanlagt två gånger lill försvarsområdesstaben och två gånger till batal¬
jonsexpeditionen hade han med värnpliktige Nyström diskuterat hur han
skulle få tag i bataljonsläkaren. Före diskussionen hade han flera gånger
ringt på andra håll i staden efter doktorn utan att få tag på honom. Då
hade Nyström förklarat sig villig att ringa upp landstormslöjtnanten Öberg
på försvarsområdesstaben, vilket han också gjort. Vid telefonsamtalet med
Öberg hade Nyström uppgivit, att det gällt Sjöwall. Efter en stund hade
doktor Foucard ringt och velat tala med Österberg. Doktorn hade velat
höra hur det var fatt. Österberg hade redogjort för fylleriet samt sagt att
Sjöwall läge ute på backen och kanske fröse och att det borde göras något
åt honom. Österberg hade undrat örn icke doktorn kunde komma dit för
att se, om det icke vore något allvarligt, ty han hade ansett Sjöwall döds¬
sjuk och kräva läkarvård. Efter ytterligare något samtal hade Foucard be¬
ordrat Österberg att till telefonen hämta någon officer på 1. kompaniet.
Österberg hade genast sprungit och hämtat landstormsfänriken Eriksson
medan doktorn väntat i telefonen.
Vid förhör med doktor Foucard den 30 september vitsordade denne att
han i telefonen talat med Österberg om Sjöwall. Foucard uppgav att han
då befunnit sig på bataljonsexpeditionen. Foucard hade begärt att få tala
med en officer i ansvarig ställning. Därefter hade han fått vänta i telefonen
så länge att samtalet brutits. Då samtalet efter en stund återkommit hade
det mottagits av bataljonsadjutanten, landstormsfänriken W. Ivers, som
talat några minuter med landstormsfänriken Eriksson. Eriksson hade för¬
137
säkrat att det icke vore minsta fara med Sjöwall och att denne läge i sin
säng. På fråga örn det funnes behov av läkarhjälp hade Eriksson förklarat
att så absolut icke vöre fallet.
Vid förhör den 11 oktober vitsordade Foucard dessa uppgifter samt till-
lade:
Dagen efter hade Foucard klockan 11 sammanträffat med Sjöwall. Där¬
vid hade Foucard med tanke på sitt telefonsamtal nied Österberg särskilt
observerat Sjöwall för att se om han kunde iakttaga spår av alkoholförgift¬
ning. Så hade icke varit fallet. Foucard hade gjort Ivers uppmärksam på
detta förhållande och Ivers hade kommit till samma resultat.
Landstormsfänriken Ivers uppgav vid förhöret den 30 september att han
ringt upp landstormsfänriken Eriksson och frågat honom, hur det förhölle
sig med vad Foucard omtalat för honom beträffande Sjöwall. Eriksson hade
meddelat, att Sjöwall läge i sin säng och att det hela vore överdrift. Ivers
hade då ansett att saken vore utagerad och att ingen egentlig anmälan före-
låge samt hade därför icke orienterat bataljonschefen om vad som hänt.
Ivers hade haft övningar med hemvärnet ifrågavarande kväll och telefon¬
samtalet hade förts vid niotiden på kvällen.
Vid förhöret den 11 oktober vitsordade Ivers riktigheten såväl av denna
berättelse som av vad Foucard uppgivit vid förhöret nämnda dag.
Jämväl i fråga örn angivelsen mot landstormsfänrikarna Eriksson och
Bergman för fylleri förebragtes viss utredning vid förhöret den 11 oktober.
Denna utredning gav emellertid knappast vid handen att tillräcklig grund
för angivelsen förelegat. Vid förhöret uppgav Österberg att han ansåge att
det varit riktigare att i anmälningsskriften använda uttrycket »livade» än
»berusade» om Eriksson och Bergman. Österberg hade använt uttrycket
»berusade» örn Eriksson och Bergman såsom innebärande att de använt alko¬
hol i sådan omfattning att det lämnat märkbara spår.
Vid protokollet över förhöret den 30 september hade fogats ett den 4 ok¬
tober 1940 dagtecknat yttrande av försvarsområdesbefälhavaren av i huvud¬
sak följande innehåll:
Såsom av utredningen framginge hade den i anmälan påtalade händelsen
icke bringats vare sig till försvarsområdesbefälhavarens eller till bataljons¬
chefens kännedom. Hade så skett skulle givetvis det inträffade redan då
gjorts till föremål för utredning genom förhör i vederbörlig ordning och
därav betingat disciplinärt ingripande skulle icke hava uteblivit. Sjöwall
hade sedan den 13 april 1940 varit chef för ifrågavarande kompani. Han
hade med erkännansvärd förmåga utövat sitt chefskap, väl vårdat sig örn
sitt folk och utan eftergift på disciplinens fordringar vunnit kompaniets till¬
givenhet och förtroende. Hans begränsning hade varit svagheten för spiri¬
tuosa, varför han vid några tillfällen erhållit enskilda varningar. Han hade
allt sedan våren 1940 av försvarsområdesbefälhavaren anbefallts hos batal¬
jonschefen till särskild uppmärksamhet och efterhållning i detta avseende.
138
Sjöwall hade i övrigt icke varit bestraffad eller tillrättavisad. Landstorms-
fänrikarna Eriksson och Bergman, båda placerade på Sjöwalls kompani,
hade enligt bataljonschefens utsago med duglighet och intresse fullgjort sina
tjänsteåligganden. De hade icke under sin tjänstgöring givit anledning till
anmärkningar, ej heller tidigare varit bestraffade eller tillrättavisade. Land-
stormsfänriken Ivers, placerad såsom 2. bataljonsadjutant, kunde möjligen
förebrås att han underlåtit att hos bataljonschefen anmäla vad som i fråga
örn denna händelse blivit honom meddelat. Ivers hade goda vitsord i tjänsten
och hade icke varit bestraffad eller tillrättavisad. Österberg hade den 10
september 1940 av bataljonschefen ådömts fem dagars vaktarrest utan
tjänstgöring för bristande anständigt uppförande och försummelse av tjänste¬
plikt jämlikt §§ 96 och 130 strafflagen för krigsmakten. Vitsorden i övrigt
för Österberg vore enligt bataljonschefens uttalande icke gynnsamma.
Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsman-
nen i skrivelse till försvarsområdesbefälhavaren den 8 november 1940 föl¬
jande:
Handlingarna i ärendet gåve enligt militieombudsmannens mening vid
handen att Sjöwall vid ifrågavarande tillfälle uppträtt av starka drycker
överlastad under sådana förhållanden att han vore underkastad ansvar där¬
för enligt 96 § strafflagen för krigsmakten. Därjämte framginge att han
genom yttranden som han vid samma tillfälle fällt till värnpliktige nr 506
Holmberg grovt missfirmat denne. Med hänsyn till att Holmberg icke syn¬
tes vilja föra någon talan mot Sjöwall härför ansåge militieombudsmannen
Sjöwalls förfarande i denna del böra bedömas endast såsom bristande i an¬
ständigt uppförande. Vad Sjöwall låtit komma sig till last ansåge militie¬
ombudsmannen vara av den allvarliga beskaffenheten att det icke kunde
undgå laga beivran. Med hänsyn bland annat till Sjöwalls bestridande vore
det erforderligt att målet bringades under krigsrätts prövning. Då målet
syntes skola upptagas av fältkrigsrätt som vore inrättad vid försvarsområ¬
desbefälhavaren underställt förband anmodade militieombudsmannen för¬
svarsområdesbefälhavaren att åt vederbörande åklagare uppdraga att an¬
hängiggöra och utföra åtal mot Sjöwall för vad denne enligt det anförda låtit
komma sig till last samt att därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och
sakens beskaffenhet.
Vad anginge landstormsfänriken Ivers hade denne otvivelaktigt gjort sig
skyldig till en försummelse genom att underlåta att för bataljonschefen rap¬
portera vad han erfarit angående Sjöwall. Aven örn Ivers icke trott på de
av Österberg lämnade uppgifterna utan förmodat att Sjöwall måst intaga
sängen av annan anledning än den Österberg uppgivit hade det uppenbar¬
ligen ålegat honom att omedelbart bringa till sin närmaste chefs kännedom
vad som passerat. Genom att han ej gjort detta hade utredningen om hän¬
delseförloppet blivit försvårad. Ivers försummelse ansåge militieombuds¬
mannen emellertid icke vara av mera allvarlig art än att frågan örn på¬
139
följd därför kunde avgöras i disciplinär väg. Militieombudsmannen finge
fördenskull för försvarsområdesbefälliavaren, som ägde disciplinär bestraff¬
ningsrätt över Ivers, anmäla denne för erhållande av lämplig bestraffning
eller tillrättavisning.
*
Sedan försvarsområdesbefälhavaren överlämnat handlingarna såvitt rör¬
de åtalet mot Sjöwall till chefen för Västernorrlands regementes depå, hän-
sköt depåchefen målet till fältkrigsrätten vid depån, där vederbörande krigs¬
fiskal yrkade ansvar å Sjöwall jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten för
det Sjöwall under tjänstgöring uppträtt överlastad av starka drycker och
brustit i anständigt uppförande. Sjöwall erkände inför fältkrigsrätten vad
som i målet lagts honom till last.
Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 10 december 1940 och utlät
sig därvid:
Enär Sjöwall genom eget av omständigheterna i målet styrkt erkännande
vore övertygad att den 23 juli 1940 inom ifrågavarande förläggning under
tjänstgöring hava uppträtt överlastad av starka drycker och därunder brustit
i anständigt uppförande prövade fältkrigsrätten lagligt döma Sjöwall jäm¬
likt 96 § första stycket strafflagen för krigsmakten att härför undergå
disciplinstraff av vaktarrest i tolv dagar.
I fråga örn Ivers anmälde försvarsområdesbefälhavaren i skrivelse den 17
november 1940 att han den 16 i samma månad jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten ålagt denne disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre dagar.
Utslaget och bestraffningsbeslutet blevo icke överklagade.
28. Misshandel av underlydande.
I en till militieombudsmannen insänd skrift anmälde värnpliktige nr 3407
45/39 Nils Arvid Nilsson, att löjtnanten i ingenjörtruppernas reserv U. Hel¬
mers den 8 september 1940 tilldelat honom ett kraftigt slag på munnen.
Sedan militieombudsmannen genom skrivelse den 19 oktober 1940 hos che¬
fen för II. arméfördelningen anhållit örn utredning i saken, inkom den 2
december 1940 från fördelningschefen dylik utredning.
Helmers erkände i avgivet yttrande, att han med baksidan av banden till¬
delat Nilsson ett lätt slag över munnen, av vilket slag dock skada ej upp¬
kommit, samt uppgav örn anledningen till sitt handlingssätt — vilket han er¬
kände hava varit olämpligt — följande: Helmers hade ifrågavarande dag
140
från Nilssons arbetschef, furiren Peterzén erhållit meddelande att Nilsson
jämte en kamrat under mellanmålet klockan 12 befunnits förtära brännvin
och pilsner samt därefter ej ställt upp till arbete utan avlägsnat sig. Vid lö¬
ndén hade Helmers fått se dem barhuvade och med uppknäppta vapenrockar
samt synbart berusade. Nilsson hade emellertid gömt sig undan i en cykel¬
verkstad. Då Helmers funnit honom där och frågat efter hans kamrat, hade
Nilsson fräckt påstått, att han ej träffat kamraten på hela dagen. Helmers
hade då blivit uppretad och tilldelat Nilsson slaget. Helmers ville även näm¬
na, att han två dagar tidigare anträffat Nilsson ute i samhället överlastad av
starka drycker. Sedan Nilsson vid detta tillfälle uppmanats att uppsöka för¬
läggningen, hade han, strax innan han kommit fram till denna, »smitit sin
väg».
Nilsson, som i en till militieombudsmannen den 23 september 1940 inkom¬
men skrift återkallat sin anmälan, medgav i skriftlig förklaring den 22 no¬
vember, att hans anmälan finge förfalla eller att saken i vart fall finge be¬
handlas som disciplinmål. Därjämte förklarade Nilsson sig ej hava några
ersättningsanspråk mot Helmers.
I skrivelse till fördelningschefen den 5 december 1940 anförde militieom¬
budsmannen:
Vad sålunda läge Helmers till last ansåge mili lieombudsmannen sig ur
disciplinär synpunkt — trots den gjorda återkallelsen — icke kunna lämna
utan beivran. Förseelsen borde dock icke svårare anses än att densamma
borde föranleda bestraffning som överordnad befälhavare ägde ålägga. Med
hänsyn härtill och då utredning vid krigsrätt icke vore erforderlig, anmälde
militieombudsmannen Helmers till disciplinär bestraffning.
I skrivelse den 11 december 1940 anmälde fördelningschefen att Helmers
den 10 i samma månad jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten ålagts fyra
dagars arrest utan bevakning för vad han låtit komma sig till last i målet.
29. Missfirmelse av underlydande. Meddelande av rättelse och kritik på
olämpligt sätt.
Den 27 juni 1940 inkom till militieombudsmansexpeditionen från värn¬
pliktige nr 148 20/21 E. Boestad, tjänstgörande vid ett landstormsförband
inom ett marindistrikt, en skrift däri denne gjorde anmälan mot översten
på arméns reservstat friherre Axel Walfrid Carl Gyllenkrok för det denne
vid övningar den 31 maj 1940 fällt grovt förolämpande yttrande mot trupp
i det han inför uppställd trupp yttrat bland annat: »Jag skall lära Eder
disciplin hela djävla sällskapet, märk väl utan undantag.» Boestad åberopade
såsom vittnen härtill befäl och manskap å det kompani han tillhörde.
141
Sedan militieombudsmannen i skrivelse till vederbörande befälhavande
amiral anhållit att denne ville infordra yttrande av översten Gyllenkrok, in¬
kom befälhavande amiralen den 4 juli 1940 med det begärda yttrandet,
dagtecknat den 29 juni 1940. Häri anförde Gyllenkrok, bland annat, att
han fällt det av Boestad återgivna yttrandet, att han gjort det för att samt¬
liga inom förbandet skulle förstå att det skulle bliva slut på slöhet, oordning
och indisciplin samt att ifrågavarande förband visat sig i fråga om disciplin
stå på en avsevärt lägre nivå än vissa andra Gyllenkrok underställda för¬
band. Gyllenkrok fogade vid sitt yttrande avskrifter av vissa av honom ut¬
färdade order rörande övningar med honom underställda förband m. m. i
avsikt att därmed giva en bakgrund för den händelse som avsågs i Boestads
anmälan.
Den 22 juli 1940 inkom därefter en skrift från landstormsfänriken G.
Forsberg, tjänstgörande vid ett annat Gyllenkrok underställt förband, i vil¬
ken skrift anfördes bland annat följande:
Den 18 juli 1940 hade Gyllenkrok inspekterat en landstormsbataljon på
kaserngården vid förläggningen. Därvid hade Forsberg av Gyllenkrok erhål¬
lit order att med en pluton utföra exercis 1. Efter två minuters exercis, varvid
Gyllenkrok upprepade gånger kritiserat såväl Forsbergs befälsföring som
plutonens uppträdande, hade Gyllenkrok utfarit i grova tillmålen och bland
annat framhållit, att plutonen av Forsberg skulle hava förstörts under de 14
dagar som den varit under Forsbergs befäl och utbildning. Gyllenkrok hade
bland annat yttrat, att plutonen varit sämre än vid inryckningen. Det finge
påpekas, att plutonen icke tidigare undergått infanteriutbildning samt att den
dagarna före inspektionen genomgått ympning mot paratyfus, varför åtskil¬
liga i truppen varit oförmögna att utföra korrekta gevärsföringar. Detta för¬
hållande hade av bataljonschefen påpekats för Gyllenkrok. Gyllenkrok hade
till Forsberg yttrat bland annat: »Vilken man som helst i ledet skulle kunna
föra bättre befäl än Ni, Ni är oduglig — försvinn.» Därefter hade Gyllen¬
krok själv övertagit befälet över plutonen samt hållit någon minuts exer¬
cis, varpå han yttrat: »Plutonen är förstörd, marschera hem med den.» Där¬
efter hade Gyllenkrok givit följande order till bataljonschefen: »För upp ski¬
ten på ordersalen.» Sedan samtliga officerare på bataljonen samlats på order¬
salen, hade Gyllenkrok uttryckt sig i följande ordalag: »Jag har sagt till hur
befäl skall föras och några importerade dumheter vill jag inte veta av. När
jag har sagt till örn en sak, så vill jag, djävlar anamma, att den skall utföras.
Vansinnigheter, som inlärts vid läger- eller landstormsofficerskurser av iner
eller mindre odugliga instruktörer, får inte förekomma, vilket jag vid upp¬
repade tillfällen sagt ifrån. Med sådan befälsföring för Ni folket direkt till
slaktbänken. Tar jag fram en menig man ur ledet såsom befäl, så går det bra,
men så fort herrarna får en eller två stjärnor på axelklaffarna, så går det di¬
rekt åt helvete.» Vänd direkt till Forsberg hade Gyllenkrok fortsatt: »Ni är
oduglig till befäl, märk ett råd, lägg omedelbart in örn avsked.» Vänd lill ba¬
taljonens samtliga officerare hade Gyllenkrok yttrat: »Ni äro ena djävla skitar
allihopa. För övrigt skall jag säga herrar bataljons- och kompanichefer att
142
har Ni odugliga plutonchefer, skall Ni omedelbart avskeda dem. Förresten
kan jag tala örn för herrarna, att den 22 kommer Ni att skickas hem, så är
jag fri skiten.» Denna kritik mot samtliga bataljonens officerare hade fram¬
ställts sedan Gyllenkrok endast inspekterat en enda av bataljonens plutoner
under cirka två minuter. Under kritiken hade Gyllenkrok varit synnerligen
obehärskad, hade slagit med knuten hand i bordet under upprepade svor¬
domar och explosionsartade utbrott. — Tidigare hade liknande uppträden
förekommit. Under den tid Forsberg varit i tjänstgöring hade Gyllenkrok vid
upprepade tillfällen yttrat, att landstormsbefälet vore odugligt, att arméled¬
ningen och de som skrivit exercisreglementet vore vansinniga o. s. v. Fors¬
berg anliölle att militieombudsmannen måtte vidtaga de åtgärder mot Gyl¬
lenkrok vartill Forsbergs anmälan kunde föranleda.
Forsberg åberopade såsom vittnen åtskilliga vid bataljonen tjänstgörande
officerare.
Med anledning av innehållet i skriften anmodade tjänstförrättande mili¬
tieombudsmannen i skrivelse den 22 juli 1940 befälhavande amiralen att verk¬
ställa förhör i ärendet samt inkomma med protokoll över förhöret. Det be¬
gärda förhöret hölls den 1 augusti 1940, därvid Gyllenkrok avgav ett vidlyf¬
tigt skriftligt svaromål. Befälhavande amiralen anmälde i skrivelse den 3
i sistnämnda månad med översändande av förhörsprotokollet och Gyllenkroks
skriftliga svaromål, att då i Forsbergs anmälan angivna vittnen dåmera av¬
rest till annan ort han icke ansett sig böra höra dem.
I sitt skriftliga svaromål anförde Gyllenkrok:
Omedelbart efter bataljonens inryckning och vid densammas mottagande
hade Gyllenkrok haft formell exercis med bataljonen för att övertyga sig om
dess hållning, villighet samt dess ståndpunkt i rent formellt hänseende. Man¬
skapets hållning och villighet hade varit utmärkt, dess ståndpunkt i formell
exercis bra, oaktat bataljonen innehållit en relativt stor procent av icke in-
fanteriutbildat manskap. Detta hade också av Gyllenkrok framförts till trup¬
pen genom bataljonens befäl. En del befälhavare hade dock visat sig svaga
och hade lagt i dagen en påfallande svag och valhänt befälsföring. Bataljons¬
chefen hade vid flera tillfällen framhållit för Gyllenkrok att en del av land-
stormsofficerarna varit mycket svaga. Första dagen hade Gyllenkrok genast
lagt märke till bland andra Forsberg, som fört befäl på ett mycket tafatt sätt.
Detta hade Gyllenkrok meddelat såväl bataljonschefen som Gyllenkroks stabs-
chef. Några veckor efteråt hade till bataljonen inryckt kompletteringsman-
skap från samma trakt som bataljonens manskap i övrigt. Detta hade indelats
på ett kompani om två plutoner. Av bataljonschefen hade Forsberg placerats
som chef för den ena plutonen. Den första utbildningen skulle omfatta per¬
sonlig hållning och uppträdande, formell exercis och skolskjutning. När Gyl¬
lenkrok emottagit kompletteringsmanskapet efter inryckningen hade detta
haft en god hållning och en bra uppsyn. Innan de fjorton dagarnas utbild¬
ning vid en tillfälligt sammansatt utbildningsbataljon igångsatts, hade Gyl¬
lenkrok under närmare två timmar genomgått med befälet, vad utbildningen
omfattat, vad som varit att iakttaga, vad som varit mera viktigt, mindre vik¬
143
tigt o. s. v. Utbildningen hade anförtrotts åt en bataljonschef och hans offi¬
cerare, vilka utan trupp under två månader vistats i förläggningsorten och
därunder fått närvara vid alla övningar av intresse (fälttjänst, skjutning,
exercis m. m.) ävensom vid alla viktigare genomgångar och kritiker och då
fått veta precis huru Gyllenkrok velat hava det ena och det andra. Skriftliga
order m. m. rörande utbildningen hade även varit utfärdade och hänvisningar
varit gjorda till förut givna order och bestämmelser i denna sak, vilket allt
varit att tillgå. Gyllenkrok hade särskilt och upprepade gånger för det sam¬
lade befälet framhållit vikten av denna grundläggande utbildning, vad den
avsett, samt hade särskilt betonat att man borde undvika komplicerade saker
(liksom eventuellt även utbildning i terräng) allt i avsikt att verkligen få
fram god klädsel, puts och hållning, raskt uppträdande och personlig skjut¬
skicklighet. — Den 18 juli 1940 hade Gyllenkrok inspekterat resultatet av
hefälets arbete. Det ifrågavarande kompaniet hade företett en bild av slöhet
och lojhet. Forsberg hade kommenderat illa, hade ej hörts av truppen, hade
valt olämplig plats samt förefallit själv loj och ointresserad. Exercisen hade
gått miserabelt. Såväl beträffande plutonen i dess helhet som beträffande de
enskilda karlarna hade exercisen i varje hänseende gått betydligt sämre än då
det nyinryckta folket exercerat i bataljon. De enskilda hade nu icke kunnat
stå stilla, sedan givakt kommenderats, och plutonens manskap icke ens an¬
träda marsch eller göra halt samtidigt. Detta hade sålunda varit resultatet av
Gyllenkroks planläggande arbete och hans ansträngningar samt av fjorton da¬
gars arbete under bataljonschefens, kompanichefens och plutonchefens led¬
ning för att åstadkomma hållning, raskt uppträdande och en godtagbar for¬
mell exercis. Truppen hade gjort ett avsevärt sämre intryck än vid avläm¬
ningen efter inryckningen. Bataljonens andra kompani hade varit något bättre
men även detta mycket dåligt. Det tredje kompaniet hade varit bättre, men
långt ifrån bra. Manskapet hade dock arbetat med energi, fart och vilja.
Gyllenkrok trodde sig vara fullt kompetent att bedöma vad en befälhavare
för ett lägre infanteriförband ginge för — i regel ganska snart. Forsbergs svag¬
het hade genast stått fullt klar för Gyllenkrok. Hans oförmåga hade bestyrkts
ytterligare den 18 juli. Alt plutonen gått tillbaka under de fjorton dagarnas
utbildning hade Gyllenkrok genast sett. Detta hade Gyllenkrok också sagt.
Några »grova tillmälen» till plutonchefen inför plutonen hade Gyllenkrok
icke fällt. Tillsägelser som innehållit kritik mot plutonchefen och i någon mån
kritik även av hans trupp hade Gyllenkrok däremot meddelat.
Gyllenkrok omnämnde i sitt svaromål vissa faktorer som gjort det svårt
för honom att sköta sin tjänst. Ilan anförde därvid bristen på kvalificerat
befäl, landstormsofficerarnas klena utbildning och bristande kvalifikationer
i övrigt samt överbelastningen i arbetet. Han omnämnde vidare vilka medel
sorn stöde till buds och vilka som av honom använts för att lägga in tjänsten
i rätta banor, för att få fram ett energiskt och målmedvetet arbete, för att
upprätthålla ordning och disciplin, för att vid behov åstadkomma rättelse
samt för att såsom befälhavare genomdriva sin vilja. Gyllenkrok sade sig
därvid oförbehållsamt erkänna, att han även begagnat sig av hot och »ut-
144
skänning» såsom den under förhandenvarande förhållanden mest tidsbespa¬
rande och effektiva metoden oaktat den helt eller i vissa utformningar icke
vore tillåten eller vore förbjuden.
I fråga om det närmare innehållet i Forsbergs skrift anförde Gyllenkrok:
Skriften innehölle citat och uppgifter om vad Gyllenkrok sagt och vad som
hänt. Dessa vore delvis riktiga och delvis oriktiga, delvis infogade i helt an¬
nat sammanhang än det, vari de förekommit, vilket icke vore märkvärdigt,
då stoffet delvis grundats på skvaller. Exercisen hade varit betydligt längre
än två minuter som Forsberg påstått. Gyllenkrok hade dock ej behövt mer än
en minut och ej ens det för att kunna konstatera, vad plutonen och pluton¬
chefen gått för efter det två veckor långa utbildningsarbetet inom ett starkt
begränsat och föga invecklat utbildningsområde. Gyllenkrok hade yttrat
att han ansåge sig vara militäi't kapabel att bedöma denna sak, att plutonen
varit sämre än vid inryckningen samt att den förstörts under de fjorton da¬
garna. Manskapets ansiktsuttryck, hållning och uppträdande hade oförtyd-
bart givit vittnesbörd därom för den som hade förmåga och vana att obser¬
vera hithörande fenomen. Det hade icke varit första gången Gyllenkrok
gjort personliga iakttagelser beträffande förband ur denna bataljon. Vid ett
annat av dess kompanier hade Gyllenkrok gjort vissa iakttagelser under skol-
skjutning på skjutbanan (särskilt beträffande befälet). Ett tredje kompani
hade Gyllenkrok sett återkomma från övningar med dålig rättning, dålig
hållning, oordnad klädsel; befälet hade icke ägnat truppen någon uppmärk¬
samhet. Gyllenkrok hade även vid vissa andra tillfällen — befälet ovetande
— gjort en del iakttagelser. Att bataljonen i sin helhet varit illa utbildad
hade bekräftats under den fortsatta inspektionen. Gyllenkrok hade även se¬
nare fått förnyade bevis på samma sak genom personliga iakttagelser samt
genom meddelande av en av de nya kompanicheferna, som under sitt befäl
fått 125 man från denna bataljon. Att Forsbergs pluton förut icke undergått
infanteriutbildning hade intet att skaffa med personlig hållning samt med
viljan att arbeta och bjuda till under exercisen. Bataljonschefen hade efter
övningen kommit upp på Gyllenkroks expedition och meddelat, att orsaken
till truppens dåliga hållning och exercis varit, att den nyligen ympats. Gyllen¬
krok hade meddelat bataljonschefen att de som ej sjukskrivits nog ej varit
så illa däran, att de icke kunnat visa vilja att ligga i litet bättre, samt att
skyddsympningen icke kunnat vara någon ursäkt för att manskapet ej kun¬
nat stå stilla, sedan givakt kommenderats. Fjorton dagar tidigare hade de
samtliga kunnat stå stilla i givakt. Huru Forsberg kunnat i sin skrift taga
upp saker som förekommit enskilt mellan Gyllenkrok och bataljonschefen
vöre om icke oförklarligt så dock besynnerligt. Gyllenkrok hade efter all
föregående planläggning, allt arbete och alla instruktioner hoppats särskilt
att detta kompani skulle kunna prestera något bra och så inriktat sig härpå,
att han till och med dagen före tänkt igenom och i viss mån även formulerat
det beröm han tänkt giva detta kompanis båda plutoner. Det hela hade emel¬
lertid blivit förstört. Befälet — bataljonschef, kompanichef och plutonchef
och ingen annan — vore orsak härtill. Under de fem månader Gyllenkrok
145
fört sitt befäl hade han icke vid något tillfälle sett ett truppförband —
nyinryckt eller en längre tid i tjänst, infanterister eller icke infanterister,
nyvaccinerade eller icke — utföra en så miserabel exercis — resultatet av
fjorton dagars arbete! För att kontrollera, om det varit Forsbergs person¬
liga inverkan som gjort plutonen slö, hade Gyllenkrok själv tagit det ome¬
delbara befälet över plutonen. Dylikt hade han förut vid upprepade till¬
fällen gjort — ibland i undervisande, ibland i kontrollerande syfte. Sedan
Gyllenkrok tagit befälet över plutonen, hade han icke kunnat få den att an¬
träda marsch samtidigt eller stanna samtidigt. Något sådant hade ej hänt
Gyllenkrok förut — ej ens då han en gång exercerat med omkring 700—800
nyinryckta. Gyllenkrok hade nu sagt: »Plutonen är förstörd, marschera hem
med den.» Vad Gyllenkrok sagt hade varit riktigt. Ordet »förstörd» hade na¬
turligtvis ej använts i permanent bemärkelse. Gyllenkrok trodde icke att han
yttrat: »Vilken man som helst i ledet skulle kunna föra bättre befäl än Ni.»
Däremot hade han sagt ungefär så, att folk i ledet eller manskap skulle kunna
föra bättre befäl. Detta vore också Gyllenkroks bestämda uppfattning.
Gyllenkroks erfarenheter under fem månader hade givit honom och även de
flesta av de aktiva eller f. d. aktiva officerarna den uppfattningen, att i ledet
ofta funnes folk som vore bättre än landstormsofficerare. Gyllenkrok hade
prövat saken praktiskt och förvissat sig därom. Gyllenkrok hade vidare yttrat
att Forsberg varit »oduglig». När Forsberg, sedan Gyllenkrok meddelat, att
han toge direkt befäl över plutonen, ej gick åt sidan utan stod eller rättare
sagt hängde kvar, hade Gyllenkrok sagt »försvinn». Vad Gyllenkrok enskilt
givit bataljonschefen för order rörande samling av befälet på ordersalen
hade Forsberg icke haft något med att skaffa — än mindre med de ord Gyl¬
lenkrok tillagt till bataljonschefen efter det att Gyllenkrok givit order om
samlingen. Dessa ord, efter ordern, hade haft ungefär följande lydelse: »Upp
med skiten på ordersalen.» Att samtligt befäl till och med plutonchefer be¬
ordrats upp på ordersalen vore riktigt. Kritiken, grundad på Forsbergs plu¬
tons misslyckade uppträdande, hade ingalunda riktats mot samtliga men
däremot mot bataljonschefen, kompanichefen och plutonchefen. Att övriga
kompani- och plutonchefer åhört detta hade icke kunnat skada, men väl göra
nytta. Hade de känt sig på något sätt träffade hade det antagligen mindre
berott på Gyllenkroks ord än på andra förhållanden.
Om de av Forsberg återgivna yttranden som Gyllenkrok skulle hava fällt
på ordersalen uppgav Gyllenkrok:
Uttrycket »Jag har sagt till, hur befälet skall föras och några importerade
dumheter vill jag ej veta av» vore i stort sett riktigt. Det vore ej endast
Gyllenkroks rättighet utan även hans skyldighet att säga detta, givetvis dock
under förutsättning alt han kunde skilja på militärt ändamålsenliga saker
samt oändamålsenliga saker, d. v. s. dumheter, samt att han ägde förmåga
att utgallra de senare och befrämja de förra. — Uttrycket »När jag sagt till
örn en sak så vill jag, djävlar anamma, att den skall utföras» vore rätt åter¬
givet. — Yttrandet »Vansinnigheter, som inlärts vid läger- eller landstorms-
kurser av mer eller mindre odugliga instruktörer, får inte förekomma, vil¬
lo— 408866. Militieombudsmanncns ämbetsberättelse.
146
ket jag vid upprepade tillfällen sagt ifrån» vore i stort sett riktigt återgivet.
Yttrandet överensstämde till punkt och pricka med den åskådning Gyllen¬
krok i åratal haft, och som han under de senaste fem månaderna fått många
för att icke säga dagliga både påtagliga och sorgliga bekräftelser på. Uttryc¬
ket »Med sådan befälsföring för Ni folket direkt till slaktbänken» vore i stort
sett riktigt återgivet; dock hade det icke fällts i just det sammanhang, som
Forsberg angåve. Samma uttryck hade Gyllenkrok för övrigt använt i ett
liknande sammanhang i en tidningsartikel sommaren 1938 och det hade
även senare införts i en broschyr. Gyllenkrok vidhölle detsamma. Yttran¬
det »Tar jag fram en menig man ur ledet såsom befäl, så går det bra, men
så fort herrarna får en eller två stjärnor på axelklaffen så går det direkt åt
helvete» vöre i stort sett rätt. Gyllenkrok kunde icke erinra sig att han sagt
»åt helvete»; fördenskull ville han ej heller kategoriskt förneka det. Frasen
vore emellertid ett adekvat uttryck för Gyllenkroks erfarenheter och hans
uppfattning i frågan ehuru naturligtvis icke beträffande alla. De mest på¬
tagliga vittnesbörd om att denna hans uppfattning vore riktig kunde han
anföra i mängd. Gyllenkrok trodde att de flesta av hans bataljonschefer —
och även viss annan militärpersonal — kunde intyga detsamma. Gyllenkrok
hade sedan vänt sig direkt till Forsberg och sagt -— icke såsom Forsberg
citerat — men ungefär följande: »Rent privat vill jag säga en sak till fän¬
riken, Ni duger icke till det här och jag skulle vilja ge Er det rådet att lägga
in om avsked.» Adresserat till bataljonschefen och Forsbergs kompanichef
hade Gyllenkrok yttrat ungefär följande: »För övrigt skall jag säga herrar
bataljons- och kompanichefer, att om Ni har odugliga plutonchefer, så skall
Ni placera dem på en annan plats.» Blotta förhållandet, att Forsberg till¬
skrivit Gyllenkrok det i allo absurda uttrycket »avskeda» — i dylika fall
ofta använt i icke-militära och lekmannakretsar -— visade att Forsbergs cite-
ringar lede av vissa fel och brister. — Uttrycket: »Ni äro ena djävla skitar
allihop» hade Gyllenkrok icke fällt. Det skulle hava varit så mycket egen¬
domligare, då Gyllenkrok ansett att några av de närvarande varit relativt
användbara i militärtjänst. Vid tillfällen som det ifrågavarande hade Gyl¬
lenkrok alltid brukat taga några vittnen med sig — i regel officerare ur sta¬
ben. Detta hade gjorts av säkerhetsskäl och med kännedom örn vissa ten¬
denser som eventuellt kunde förefinnas. Vid detta tillfälle hade Gyllenkrok
på grund av brådska endast fått sin stabschef med sig. Denne kunde icke
på något sätt erinra sig att Gyllenkrok fällt ifrågavarande yttrande. Fors¬
berg hade vidare sagt att Gyllenkrok varit obehärskad och med knuten hand
slagit i bordet. Fullt avsiktligt hade Gyllenkrok slagit i bordet och varierat
på rösten för att accentuera, vad han velat hava sagt i det ögonblick, då
fjorton dagars grundläggande utbildning mer eller mindre kastats bort eller
snedvridits och då hela hans planläggningsarbete samt den kommande ut¬
bildningen och övningarna förryckts. Gyllenkrok hade aldrig sagt, att
landstormsbefälet vore odugligt, men väl att en stor del av landstormsoffl-
cerarna vore odugliga. Det vore Gyllenkrok ett nöje att stå för detta ut¬
tryck — om saken kunde föranleda diskussion och undersökning och om
147
en förbättring kunde åstadkommas. Gyllenkrok jämförde emellertid icke
landstormsofficerarnas kvalifikationer och ståndpunkt med hur det varit
för »en del år sedan» eller med »officerarnas på aktiv stat», vilket vore en
uteslutande teoretisk eller akademisk jämförelse, utan med befälet för de
truppförband som de i strid eventuellt bomme att möta. Detta vore den enda
reella grunden, tyvärr alltför litet känd, för jämförelser och diskussion i hit¬
hörande frågor. Forsbergs skvallerartade utgjutelser örn att »tidigare hava
liknande uppträden förekommit» bestrede Gyllenkrok icke. Att han i tjän¬
stens och arbetets intresse ibland fått taga upp viss del av befälet och giva
dem en lektion och ibland även en s. k. åthutning förnekades ingalunda.
Under hänvisning till vad förut anförts betecknade Gyllenkrok detta såsom
nödvändigt. Vad anginge det sista ordet i yttrandet »förresten kan jag tala
om för herrarna att den 22 kommer Ni att skickas hem, så är jag fri från
skiten», hade Gyllenkrok menat ett tröttande, odrägligt och framför allt
otacksamt arbete, däremot icke någon person eller personalgrupp. Slutligen
ville Gyllenkrok bestrida att han yttrat att »arméledningen» vore vansin¬
nig; ej heller hade han sagt att »de som skrivit exercisreglementet» vore van¬
sinniga. Förmodligen hade Forsberg på något sätt fått höra att Gyllenkrok
nämnt att en arméorder rörande utbildning för infanteriförband ur landstor¬
men icke vore användbar.
Vid sitt svaromål hade Gyllenkrok fogat av honom under tiden den 23
april—den 27 juli 1940 utfärdade order.
Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombuds-
mannen i skrivelse den 24 september 1940 till överkrigsfiskalsämbetet föl¬
jande:
Tjänstgöringsreglementet för armén innehölle i § 1 allmänna bestämmelser
om krigstukt. Där föreskreves sålunda bland annat i mom. 7 att överordnad
skulle, såväl i som utom tjänsten, förhålla sig värdigt och grannlaga mot
underordnad, i mom. 16 att befälhavare skulle meddela rättelse och kritik
på ett grannlaga sätt och med avseende fäst vid att den rättades eller kriti¬
serades värdighet och anseende inför underlydande icke nedsattes, varvid
borde iakttagas att när rättelsens eller kritikens art så krävde, densamma
icke meddelades i närvaro av den rättades eller kritiserades underlydande,
samt i mom. 25 att meningsutbyte och övrigt ordande rörande tjänsteangelä-
genheter skulle ske med allvar och takt. Mot dessa föreskrifter hade Gyllen¬
krok grovt förbrutit sig genom vad han, såvitt nu vöre ifråga, låtit komma
sig till last. Därjämte hade Gyllenkrok gjort sig skyldig till missfirmelse mot
underordnad krigsman. Vad Gyllenkrok, som i huvudsak vitsordat riktig¬
heten av de mot honom gjorda påståendena, anfört till sitt försvar eller åt¬
minstone till förklaring av sitt handlingssätt kunde, även om vad han i den¬
na del anfört i viss män kunde äga sitt berättigande, uppenbarligen icke häva
straffbar heten av hans gärningar.
148
Med hänsyn till den allvarliga beskaffenheten av Gyllenkroks brott kunde
militieombudsmannen icke underlåta att göra dem till föremål för laga be-
ivran vid domstol. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt ämbetet
att vid vederbörlig krigsrätt anhängiggöra och utföra åtal mot Gyllenkrok
för vad han enligt det anförda låtit komma sig till last samt därvid yrka an¬
svar å honom efter lag och sakens beskaffenhet. Boestad och Forsberg bor¬
de beredas tillfälle att komma tillstädes inför krigsrätten och föra den talan
mot Gyllenkrok vartill de kunde anse sig äga fog.
* *
*
Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet ställa Gyllen¬
krok under tilltal vid vederbörande fältkrigsrätt under yrkande om ansvar å
honom jämlikt 91 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten för vad militieom¬
budsmannen lagt honom till last. Varken Boestad eller Forsberg, vilka båda
av åklagaren underrättats örn åtalet, inställde sig vid fältkrigsrätten.
Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 19 december 1940 och utlät
sig därvid:
Uti målet vore utrett, att Gyllenkrok den 31 maj och den 18 juli 1940 fällt
olämpliga uttryck och därigenom gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse,
varför krigsrätten, jämlikt 130 § i strafflagen för krigsmakten, prövade rätt¬
vist döma Gyllenkrok för vad han sålunda låtit komma sig till last till två
dagars arrest utan bevakning.
Från detta utslag, som avfattats i enlighet med ett av ordföranden, konter-
amiralen H. Friis avgivet yttrande, vörö såväl de båda övriga militära leda¬
möterna som den civila ledamoten skiljaktiga. Den civila ledamoten, auditö-
ren B. de Maré dömde Gyllenkrok jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten
samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen till sex dagars arrest utan bevak¬
ning, överstelöjtnanten F. E. von Otter ådömde samma straff jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten medan överstelöjtnanten G. E. Nordbeck friade
Gyllenkrok från ansvar.
Under anförande av att militieombudsmannen ansåge sig icke kunna åtnöjas
med den utgång målet sålunda erhållit anmodade militieombudsmannen över¬
krigsfiskalsämbetet i skrivelse den 27 december 1940 att i krigshovrätten
överklaga fältkrigsrättens utslag under yrkande att den mot Gyllenkrok i må¬
let förda talan måtte bifallas i hela sin vidd samt att Gyllenkrok för vad
honom läge till last måtte ådömas strängare straff.
Målet är beroende på krigshovrättens prövning.
149
30. Åtal mot depåclief för missbruk av tjänstebil. Den omständigheten att
depåchefen redan av militär myndighet meddelats tillrättavisning har icke
utgjort hinder för ansvarsfrågans prövande vid domstol.
I oktobernumret av den i Halmstad utkommande tidningen Friby tarén
förekom en notis att under sommaren 1940 en överstelöjtnant setts i Hal¬
lands regementes bil dels åka till stranden för att bada dels ock hämtas i
sin bostad till arbetet och skjutsas från arbetet till bostaden.
Med anledning härav anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 4
november 1940 vederbörande försvarsområdesbefälhavare att inkomma med
utredning. Militieombudsmannen anförde därvid, att med den ifrågavarande
överstelöjtnanten tydligen avsåges chefen för Hallands regementes depå, ef¬
tersom ingen annan officer av denna tjänstegrad militieombudsmannen ve¬
terligen tjänstgjort vid depån under den i notisen angivna tiden.
Försvarsområdesbefälhavaren insände med anledning härav med skri¬
velse den 9 november 1940 dels en skrivelse från t. f. regementschefen,
översten G. M. Wadner, dels ock ett skriftligt yttrande av depåchefen,
överstelöjtnanten K. A. H. R. Gyllenhoff.
Gyllenhoff anförde därvid:
Det ägde sin riktighet att Gyllenhoff under sin tjänstgöring som chef för
regementets depå låtit den depån tilldelade personbilen avhämta Gyllenhoff
ifrån och återföra Gyllenhoff till hans bostad. Detta hade Gyllenhoff an¬
sett sig kunna göra dels med hänsyn till sin ålder — Gyllenhoff ginge på
sitt 70:e år — samt att vägen till kasernen med den långa backen vore
ganska ansträngande dels på grund av den härigenom förbrukade obetyd¬
liga kvantiteten bensin, vilken åtgång enligt Gyllenhoffs mening saknade be¬
tydelse. Sedan en tid tillbaka dreves personbilen i fråga med gengasaggre¬
gat. Att Gyllenhoff under sommaren vid åtskilliga tillfällen låtit bilen i frå¬
ga vid Gyllenhoffs hemfärd från tjänstgöringen avlämna Gyllenhoff i när¬
heten av stadens kallbadhus i stället för att avlämna Gyllenhoff vid hans
bostad, vore likaledes överensstämmande med verkliga förhållandet. Gyl¬
lenhoff hade ansett detta sakna betydelse, enär härigenom förorsakad om¬
väg endast utgjort några hundra meter och sålunda varit utan betydelse för
bensinåtgången. Gyllenhoff hemställde, att artikeln i Fribytaren icke måtte
föranleda någon åtgärd från militieombudsmannens sida.
Wadner meddelade i sin skrivelse att han den 7 november 1940 jämlikt
210 § strafflagen för krigsmakten meddelat Gyllenhoff varning för oför¬
stånd i tjänsten.
I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 11 november 1940 anförde mi¬
litieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, föl¬
jande:
Med denna utgång av ärendet kunde militieombudsmannen uppenbarligen
icke vara nöjd. I denna tid då varenda droppe bensin vöre av största bety¬
150
delse för landets försvarsberedskap och då de nödvändiga inskränkningarna
i bensintilldelningen vållat svårt avbräck för åtskilliga enskilda medborgare
i deras näringar, innebure det bensinslöseri, som Gyllenhoff låtit komma
sig till last genom att för färder i enskilda angelägenheter och delvis för
rent nöjesändamål använda kronans bil, ett alltför grovt tjänstefel för att
det skulle kunna försonas med en jämlikt 210 § strafflagen för krigsmak¬
ten meddelad tillrättavisning. Gyllenhoffs brott framstode såsom än allvar¬
ligare i betraktande av att Gyllenhoff i sin egenskap av depåchef haft att
verka för att depåns personal iakttagit största möjliga sparsamhet med
bensin och att han därvid skolat själv föregå med gott exempel.
Militieombudsmannen uppdroge sålunda åt ämbetet att vid vederbörlig
fältkrigsrätt ställa Gyllenhoff under tilltal för de tjänstefel han enligt det
anförda låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar å honom jämlikt
lag och sakens beskaffenhet. Vid fältkrigsrätten skulle noggrann utredning
förebringas angående omfattningen av Gyllenhoffs otillåtna färder, och med
ledning av vad denna utredning gåve vid handen skulle mot Gyllenhoff
framställas yrkande att han måtte förpliktas att till kronan gälda ersätt¬
ning såväl för av honom förbrukade motordrivmedel och olja som för av
honom vållat slitage å bilar, vilka tillhörde kronan eller vilka i fråga om
kronans ansvarighet för värdeminskningen därå vore att jämställa med kro¬
nans bilar.
* *
*
Till fullgörande av det sålunda erhållna uppdraget lät överkrigsfiskalsäm-
betet ställa Gyllenhoff under tilltal vid fältkrigsrätten vid Hallands regementes
depå under yrkande om ansvar å honom jämlikt 129 § strafflagen för krigs¬
makten. Sedan kronans kostnader för bensin och olja ävensom för slitage
under ifrågavarande bilfärder beräknats till ett belopp av 380 kronor 59 öre,
inbetalte Gyllenhoff den 9 och 10 december sagda belopp till depåns kassa¬
förvaltning.
Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 17 december 1940 och anför¬
de därvid:
Gyllenhoff hade under vissa angivna tider för resor från sin bostad i Halm¬
stad till regementets kasern och åter samt för resor till kallbadhuset därstä¬
des och åter använt en kronan tillhörig, till hans förfogande i tjänsten ställd
bil. Kostnaderna för bensin, olja och slitage under dessa resor hade Gyllen¬
hoff inbetalt. Gyllenhoff hade icke begärt och ej heller undfått vederbörligt
tillstånd att begagna bilen för resor i ovanangivna ändamål, som måste an¬
ses vara Gyllenhoffs enskilda, men då Gyllenhoff med hänsyn till resornas
art uppenbarligen ansett sig vara berättigad att på kronans bekostnad an¬
vända bilen för samma resor, kunde ansvar för uppsåtlig förbrytelse i äm¬
betet för egen fördel icke ådömas Gyllenhoff; men som Gyllenhoff genom
att på angivet sätt utan vederbörligt tillstånd begagna bilen för privat bruk
151
måste anses hava visat oförstånd i fullgörande av honom åliggande tjänste¬
plikter, likväl och som sagda förbrytelse, med hänsyn dels till Gyllenhoffs
höga ålder och hälsotillstånd samt de jämförelsevis långa avstånden från
Gyllenhoffs bostad till kasernen och till kallbadhuset dels ock till Gyllen¬
hoffs ådagalagda beredvillighet att sedan kronans kostnader för det obehö¬
riga begagnandet av bilen blivit för Gyllenhoff kända ersätta samma kost¬
nader, måste anses begången under synnerligen mildrande omständigheter,
prövade fältkrigsrätten rättvist jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
döma Gyllenhoff att för oförstånd i ämbetet undergå disciplinstraff av arrest
utan bevakning under två dagar.
31. Åtal mot chef för fartygsavdelning för det han låtit en ovidkommande
person deltaga i en flygtur nied ett av kronan rekvirerat flygplan m. m.
Den omständigheten att ifrågavarande chef redan av militär myndighet
meddelats tillrättavisning har icke utgjort hinder för ansvarsfrågans prö¬
vande vid domstol.
Medan en under befäl av kaptenen Å. S. Brydolf stående avdelning ur
kustflottans spaningsavdelning i juli 1940 uppehöll sig i närheten av en stad
vid ostkusten besökte en helt ovidkommande kvinna avdelningen. Hon av¬
hämtades till avdelningens moderfartyg i en motorbarkass, åt lunch om¬
bord å fartyget samt deltog i en flygtur med ett i avdelningen ingående av
kronan rekvirerat flygplan. Sedan berörda förhållanden kommit till che¬
fens för kustflottan kännedom, infordrades yttrande från Brydolf. Genom
beslut den 8 augusti 1940 tilldelades Brydolf av chefen för kustflottan var¬
ning för fel mot militär ordning.
Då militieombudsmannen icke kunde låta sig nöja med denna utgång av
målet beslöt militieombudsmannen anställa åtal inför vederbörlig krigsdom-
stol mot Brydolf. Fördenskull översändes den 12 november 1940 till che¬
fen för marinen instruktion för åtalets utförande, varvid militieombudsman¬
nen anhöll att chefen för marinen ville ombesörja erforderliga åtgärder för
målets upptagande vid krigsrätt. Med hänsyn till förhållandena i målet hem¬
ligstämplades åtalsinstruktionen.
Sedan målet överlämnats till fältkrigsrätten vid kustflottan yrkade veder¬
börande krigsfiskal ansvar å Brydolf för vad han enligt åtalsinstruktionen
låtit komma sig till last.
Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 13 december 1940 och utlät
sig därvid:
Enär vad i målet lagts Brydolf till last icke med hänsyn till vid tillfället
föreliggande förhållanden kunde anses vara av beskaffenhet att höra för
honom, utöver tidigare tilldelad varning, föranleda ansvar enligt 130 § straff¬
152
lagen för krigsmakten, alltså funne krigsrätten åklagarens i målet förda talan
icke kunna bifallas.
Från detta utslag, som innefattade de militära ledamöternas sammanstäm¬
mande mening, var den civila ledamoten, krigsdomaren R. Kjerrman skilj¬
aktig och yttrade:
»Lika med pluraliteten finner jag kaptenen Brydolf icke böra fällas till
ansvar för det han låtit en kronans motorbåt avhämta kvinnan till ifråga-
komna lunch ombord å fartyget. Vidkommande åtalet i övrigt, så enär
Brydolf genom att invitera kvinnan till nämnda lunch och låta henne med¬
följa å i målet omförmälta flygtur utan att dessförinnan vidtaga någon åt¬
gärd för att förskaffa sig kännedom om hennes person måste anses hava
visat oförstånd i tjänsten, alltså prövar jag jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten rättvist döma Brydolf för vad han härutinnan låtit komma sig
till last att undergå arrest utan bevakning sex dagar.»
I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 17 december 1940 uppdrog
tjänstförrättande militieombudsmannen åt ämbetet att i krigshovrätten an¬
föra besvär över utslaget under yrkande att Brydolf måtte ådömas ansvar
för vad som lagts honom till last.
Målet är beroende på krigshovrättens prövning.
B. Mål som ännu icke varit föremål för prövning av domstol
eller annan myndighet.
32. Värnpliktiga som uteblivit från tjänstgöring, till vilken de inkallats
genom kungörelse, hava vid förhör med anledning av utevaron uppgivit att
de icke förstått kungörelsen och att de vilseletts genom de upplysningar om
kungörelsens tolkning som de erhållit från polistjänsteman eller befatt¬
ningshavare vid rullföringsexpedition. Utan att lämnas tillfälle att styrka
sålunda uppgivna omständigheter hava de av förbandschefcn ålagts be¬
straffning för rymning. Åtal mot förbandschcfen härför ävensom för det
han tillämpat skärpt arrest, ehuru förutsättningar för användande av denna
bestraffningsform ej förelegat.
Genom sex särskilda beslut, dagtecknade ett den 3, fyra den 7 och ett den
17 februari 1940 ålade chefen för 3. intendenturkompaniet, kaptenen
J. H. S. Wilén envar av sex värnpliktiga jämlikt 49 § strafflagen för krigs¬
makten för rymning tio dagars skärpt arrest. Förseelserna hade bestått i
underlåtenhet att i rätt tid iakttaga inställelse vid kompaniet vid anbefalld
partiell mobilisering. Av förhörsprotokollen i målen, vilka protokoll under-
gingo granskning vid militieombudsmannens inspektion av kompaniet,
framgick att de tilltalade vid förhör uppgivit att de icke förstått den angå¬
153
ende inställelsen utfärdade kungörelsen och att de vilseletts genom de upp¬
lysningar om kungörelsens tolkning som de erhållit från polistjänsteman
eller befattningshavare vid rullföringsexpedition. De tilltalade blevo icke
satta i tillfälle att styrka sålunda uppgivna omständigheter.
Sedan infordrat yttrande inkommit från Wilén, uppdrog militieombuds-
mannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 15 november 1940 åt
ämbetet att ställa Wilén under tilltal för det fel han vid utövning av sin
disciplinära bestraffningsrätt sålunda begått ävensom för det han tillämpat
bestraffningsformen skärpt arrest utan att förutsättningarna därför före¬
legat.
Målet är beroende på krigshovrättens prövning.
33. Missfirmelse av underlydande och felaktig handläggning av
disciplinmål.
I en den 16 augusti 1940 till militieombudsmannen inkommen skrift an¬
förde värnpliktige nr 202 68/23 Olsson, tjänstgörande vid ett landstormsför-
band, klagomål över att han av sin bataljonschef, majoren M. A. V. Z. Ring¬
ström ålagts bestraffning för försummelse som post, ehuru han icke gjort
sig skyldig till denna förseelse, ävensom över att han blivit missfirmad av
Ringström. Av handlingarna i disciplinmålet, vilka företeddes i ärendet,
framgick att Ringström vid målets handläggning i flera hänseenden förfarit
felaktigt.
Sedan Ringström avgivit yttrande och viss annan utredning inkommit,
uppdrog militieombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den
2 oktober 1940 åt ämbetet att anhängiggöra och utföra åtal mot Ringström
dels för missfirmelsen mot Olsson dels ock för den felaktiga handläggningen
av disciplinmålet. Målet angående missfirmelsen skulle anhängiggöras vid
krigsrätt medan målet i övriga delar tillhörde krigshovrättens omedelbara
prövning.
Till fullgörande av det erhållna uppdraget förordnade överkrigsfiskals-
ämbelet krigsfiskalen vid fältkrigsrätten vid Norra militärområdets stab att
ställa Ringström under tilltal vid fältkrigsrätten för missfirmelse mot Ols¬
son. I memorial till krigshovrätten yrkade överkrigsfiskalsämbetet ansvar å
Ringström för vad militieombudsmannen i övrigt lagt denne till last.
Krigsfiskalen yrkade vid fältkrigsrätten ansvar å Ringström jämlikt 91 §
strafflagen för krigsmakten för grov missfirmelse mot underordnad krigs¬
man i tjänsten. Olsson iakttog inställelse vid fältkrigsrätten och fordrade
skadestånd av Ringström.
Sedan fältkrigsrätten genom utslag den 4 december 1940 förklarat Ring¬
ström saker till ansvar för missfirmelse mot Olsson samt förpliktat Ring¬
ström att till Olsson gälda skadestånd med femton kronor är målet bero¬
ende på krigshovrättens prövning.
154
Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller
därmed jämförlig åtgärd.
1. Näringsfysiologisk undersökning av utspisningsförhållandena vid trupp¬
förband i Boden.
Ämbetsberättelserna till 1939 års lagtima riksdag (sid. 222 ff.) och till 1940
ars lagtima riksdag (sid. 157 ff.) innehålla redogörelser för en efter föran¬
staltande av militieombudsmannen verkställd näringsfysiologisk undersök¬
ning av utspisningsförhållandena vid ett antal förband ur armén och marinen,
bl. a. vissa truppförband i Boden. Avsikten med undersökningen var att er¬
hålla svar på frågan huruvida utspisningsförhållandena vid försvarsväsendet
motsvarade de krav, som enligt den näringsfysiologiska forskningens nuva¬
rande ståndpunkt skäligen kunde ställas å dem. Undersökningen anförtrod¬
des av militieombudsmannen åt numera professorn och föreståndaren för
statens institut för folkhälsan, medicine doktorn E. Abramson. Fortsatta
undersökningar rörande förekomsten vid truppförband i Boden av A-vita¬
minbrist anställdes under hösten 1938 av Abramson och medicine kandi¬
daten H. Öigaard. Dessa fortsatta undersökningar, för vilka lämnats en redo¬
görelse i ämbetsberättelsen till 1940 års lagtima riksdag, gåvo vid handen
att en A-hypovitaminos vore synnerligen utbredd bland de värnpliktiga i
Boden och att det vore angeläget att åtgärder vidtoges för en förbättring
av garnisonens kost i berörda hänseende dels för att kompensera de A-
vitaminbrister som de värnpliktiga ådragit sig före värnpliktsåldern, dels ock
för att sätta de värnpliktiga i stånd att möta de särskilda påfrestningar med
hänsyn till infektioner som sammandragningen av större truppstyrkor med¬
förde.
Sedan arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse erhållit underrättelse om un¬
dersökningens resultat samt militieombudsmannen i skrivelser till arméför¬
valtningens intendenturdepartement och sjukvårdsstyrelse den 1 mars 1939
och den 11 mars 1940 hemställt att departementet och styrelsen ville i sinom
tid giva militieombudsmannen del av de åtgärder som vidtagits med anled¬
ning av undersökningsresultatet, meddelade departementet och styrelsen i
skrivelse den 5 april 1940 att departementet och styrelsen efter företagen ut¬
redning i samråd med statens institut för folkhälsan låtit anbefalla försök
vid truppförbanden i Boden med användning av ett A-vitaminpreparat, som
avsåges att tillföra varje portionstagare 2,000 internationella enheter A-vita¬
miner per dag.
155
2. Fråga huruvida truppförbandschcf sökt hindra eller inskränka man¬
skapets rätt att anföra klagomål hos militieombudsmannen.
(Jfr även sid. 75 ff.)
F. furiren vid Bodens ingenjörkår W. Sandberg samt f. korpralerna vid
kåren H. Salomonsson och B. Nilson anförde den 23 oktober 1939 klagomål
hos militieombudsmannen bland annat över att de icke erhållit tjänstledig¬
het i den utsträckning vartill de ansett sig berättigade. Sedan yttrande in¬
kommit från kårchefen, numera översten I. G. Hellgren, samt klagandena be¬
reus tillfälle att avgiva påminnelser, inkommo påminnelseskrifter från Sand¬
berg och Salomonsson den 13 samt från Nilson den 15 november 1939.
Sandberg anförde därvid bland annat:
I anledning av sina skrivelser till militieombudsmannen hade klagandena
blivit uppkallade till Hellgren, därvid denne bland annat yttrat, att om han
haft tid så skulle han hava ställt klagandena till ansvar för det de icke gått
tjänstevägen med sina skrivelser till militieombudsmannen och att klagande¬
na ingenting vunne på att gå smygvägar. Sandberg förmenade att enligt
tjänstgöringsreglementet för armén § 1 mom. 33 de i samma reglemente §
1 mom. 31 och 32 givna bestämmelserna för klagan och besvär icke ägde
tillämpning i fråga örn klagan hos justitiekanslern eller militieombudsman¬
nen. Hellgren hade vidare yttrat att det funnes en kårorder med bestämmel¬
ser att skrivelser till militieombudsmannen skulle gå genom kårexpeditionen.
Sandberg anhölle att få veta örn icke en dylik kårorder — därest den funnes
— vore stridande mot tjänstgöringsreglementet.
Salomonsson, i vars uttalanden Nilson instämde, anförde bland annat:
Klagandena hade med anledning av sina skrivelser till militieombudsman¬
nen blivit uppkallade till Hellgren, som därvid yttrat, att om Hellgrens tid
tillåtit det så skulle han hava ställt klagandena till ansvar för det de ej gått
tjänstevägen med skrivelserna till militieombudsmannen och att klagandena
ej skulle vinna något på att gå smygvägar. Hellgren hade vidare yttrat att
det utkommit en kårorder om att skrivelser sådana som klagoskrifterna skul¬
le gå genom kårexpeditionen. Salomonsson ville ifrågasätta om icke en dy¬
lik kårorder stöde i strid med bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet för
armén § 1 mom. 33.
Anmodad att uppgiva huruvida de av klagandena sålunda gjorda påståen¬
dena vore riktiga anförde Hellgren i skrivelse den 26 april 1940:
Hellgren hade uppkallat klagandena för att för dem uttrycka sin ledsnad
över att det goda förhållande, som alltid synts vara rådande vid kåren mel¬
lan Hellgren och honom underställt manskap, tycktes hava blivit ändrat
därigenom, att klagandena utan Hellgrens vetskap vänt sig till militieombuds¬
mannen med ett ärende, däri de kunnat få full klarhet, örn de jämlikt tjänst¬
göringsreglementet för armén § 1 mom. 31 hänvänt sig lill Hellgren. Hell¬
gren kunde icke ordagrant återgiva vad han yttrat, men han hade börjat
156
med att söka klargöra för dem att deras skrivelse till militieombudsmannen
förorsakat Hellgren och annat befäl extra arbete i en brådskande tid. Hell¬
gren hade vidare yttrat, att det varit bättre örn de först vänt sig till Hellgren,
varvid de sannolikt kunnat erhålla sådana upplysningar angående det all¬
varliga läget att de kommit till insikt om de starkt vägande skäl som legat
till grund för ett frångående av den under fredstid tillämpade praxis att i
anslutning till avgång ur tjänst bevilja manskap resterande tjänstledighet.
Före samtalet hade Hellgren med sin regementskvartermästare avhandlat
saken och båda hade den uppfattningen att Hellgrens företrädare utfärdat
någon föreskrift att personalen vid kåren först skulle hänvända sig till kår-
chefen med eventuella klagomål, innan de besvärade militieombudsmannen.
En dylik föreskrift vore helt naturlig, enär den på intet sätt stöde i strid
med tjänstgöringsreglementet för armén § 1 mom. 33, och det vore var och en
obetaget att — därest missnöje fortfarande förefunnes — därefter direkt
hänvända sig till militieombudsmannen. Det vore sannolikt, att Hellgrens
omnämnande av ovannämnda föreskrift — som emellertid icke kunnat åter¬
finnas såsom skriftlig kårorder eller dylikt — givit anledning till klagande¬
nas åsikt att en kårorder skulle finnas, som skulle förbjuda direkt hänvän¬
delse till militieombudsmannen.
I skrivelse till chefen för Övre Norrlands trupper den 15 maj 1940 anförde
militieombudsmannen därefter:
Militieombudsmannen ålåge, jämlikt regeringsformen § 96 och den för
honom utfärdade instruktionen, att bland annat utöva en allmän tillsyn över
lagars, författningars och instruktioners efterlevnad av ämbets- och tjänste¬
män med avlöning från de till försvarsväsendet anslagna medel. Förmena¬
de någon att hans rätt kränktes genom åtgärd av domare, ämbets- eller
tjänsteman, vars ämbetsutövning stöde under militieombudsmannens tillsyn,
ägde han att därom föra klagan hos militieombudsmannen. 1 tjänstgörings¬
reglementet för armén § 1 mom. 33 hade föreskrivits att, därest sådan klagan
fördes av någon, å vilken tjänstgöringsreglementet ägde tillämpning, klagan¬
den icke vore bunden av de i reglementet givna bestämmelserna om bland
annat viss tjänsteväg för klagomåls framställande. Den rätt att anföra klago¬
mal hos militieombudsmannen som tillkomme personal vid krigsmakten finge
militär befälhavare icke söka hindra eller inskränka. Klagande skulle själv,
utan någon påtryckning, äga avgöra huruvida han ville med sina klagomål
vända sig till militieombudsmannen eller till den militäre befälhavare örn
vilken anvisning gaves i tjänstgöringsreglementet. En föreskrift av den inne¬
börd att klagan icke finge anföras hos militieombudsmannen innan den
klagande först hänvänt sig till sin militäre chef skulle uppenbarligen inne¬
bära ett kringgående av bestämmelserna örn fri klagorätt. Hade klagande
valt att vända sig till militieombudsmannen, finge militär befälhavare icke
klandra honom därför. Ej heller finge han på annat sätt låta klaganden
vare sig direkt eller indirekt förstå att denne i stället bort välja en annan väg
för klagomålen. Varje försök från militär befälhavares sida att av vad an¬
157
ledning det vara månde uppställa hinder för den fria klagorätten hos mili-
tieombudsmannen måste föranleda ingripande mot den felande. Då militie-
ombudsmannen emellertid i förevarande fall ansåge sig kunna utgå från att
Hellgren felat endast av ovarsamhet, utan vrång avsikt, hade militieombuds-
mannen med stöd av bestämmelserna i 5 § i den för militieombudsmannen
utfärdade instruktionen låtit bero vid vad som förekommit i de ovan angiv¬
na ärendena. Militieombudsmannen anhölle att Hellgren måtte få del av
militieombudsmannens skrivelse.
3. Felaktig tillämpning av bestämmelserna örn upptagande av
nöjdförklaring av häktad.
Vid en av militieombudsmannen den 8 april 1940 förrättad inspektion av
centralfängelset å Härlanda antecknades följande beträffande värnpliktige nr
920 2/30 H. S. V. Alexandersson som undergick bestraffning i fängelset:
Alexandersson hade av Göta artilleriregementes krigsrätt den 15 mars 1940
för vägran att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning dömts till sex må¬
naders straffarbete. Den 17 i samma månad hade han inför kommendörkap¬
tenen av första graden A. O. A. Bergman förklarat sig nöjd med utslaget.
Sedan Alexandersson den 17 mars överförts till Härlanda hade han därstädes
fått avgiva ny nöjdförklaring den 20 mars.
Enligt lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, må nöjdförklaring av den som
hålles häktad ej gälla, där ej vid tiden för dess avgivande utslaget eller rättens
eller domarens bevis om den ådömda bestraffningen och den utgång i övrigt,
målet såvitt den dömde rörer genom utslaget erhållit, kommit den myndighet
tillhanda, som äger upptaga nöjdförklaringen, samt den dömde, före den dag,
då förklaringen avgives, och efter den dag, då utslaget för honom vid rätten
avkunnades eller, om det ej sålunda avkunnats, blev honom annorledes del¬
givet, inom fängelse haft betänketid under två dagar i följd.
Det anmärktes vid inspektionen att det ville synas som örn kommendör¬
kaptenen Bergman i förevarande fall låtit Alexandersson avgiva nöjdförkla-
ring en dag för tidigt med den påföljd att Alexandersson måst efter ankomsten
till Härlanda avgiva ny nöjdförklaring samt kunnat påbörja avtjänandet av
straffet två dagar senare än som varit möjligt därest han fått avgiva rättidig
nöjdförklaring.
I skrivelse till chefen för Västkustens marindistrikt den 22 april 1940 an¬
modade militieombudsmannen marindistriktschefen att med anledning av vad
sålunda anmärkts inkomma med yttrande av Bergman.
Det begärda yttrandet inkom till militieombudsmansexpeditionen den 20
maj 1940. Bergman anförde däri:
Vid genomläsandet av 1909 års lag hade Bergman fått den uppfattningen
att lagens bestämmelser örn betänketid under två dagar i följd skulle tydas
så, att två dygn eller fyrtioålla timmar skulle hava förflutit mellan utslagets
158
avkunnande och nöjdförklaringens avgivande. Som Alexandersson dömts av
krigsrätten på förmiddagen den 15 mars hade Bergman ansett, att nöjd¬
förklaringen skulle kunna avgivas den 17 mars på eftermiddagen. Nöjdförkla¬
ringen hade avgivits sistnämnda dag klockan 13.40. Alexandersson hade då
haft över 48 timmars betänketid. Bergman ville även påpeka, att Alexanders¬
son helst velat förklara sig nöjd omedelbart efter domen för att så snart som
möjligt få börja avtjäna straffet.
Den 17 juni 1940 inkom från Bergman ett av Alexandersson undertecknat
kvitto att han av Bergman emottagit ersättning för att han fått tiden för
straffverkställigheten förlängd med två dagar på grund av den för tidigt av¬
givna nöjdförklaringen.
Sedan felet sålunda erkänts och gottgörelse lämnats lät militieombuds-
mannen bero vid vad i ärendet förekommit.
4. Försummelser av auditör vid förandet av saköreslängd och upprättan¬
det av rättsstatistisk uppgift m. m. Felaktig handläggning av ärende
angående verkställande av bötesstraff.
Vid en av militieombudsmannen den 23 augusti 1939 förrättad inspektion
av Livregementets husarer iakttogs vid granskning av krigsrättsprotokollen
att krigsrätten den 2 september 1938 dömt volontären nr 39/3 I. H. Lundell
jämlikt 20 kap. 1 § andra stycket strafflagen för snatteri att böta 20 dags¬
böter, var örn 2 kronor. Det anmärktes att böterna icke upptagits i den
vid protokollsbandet fogade saköreslängden, varemot korpralen nr 8/3 G. H.
Andersson, vilken samma dag ådömts 6 månaders straffarbete för tillgrepps¬
brott men icke blivit ådömd bötesstraff, i saköreslängden påförts det Lundell
ådömda bötesstraffet. Såsom auditör hade tjänstgjort vice auditören T. O. A.
Ljungberg.
Med anledning av vad salunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 12 september 1939 sekundchefen för regementet att inkomma
med yttrande av Ljungberg.
Vid samma inspektion iakttogs vid genomgång av krigsrättsprotokollen
därjämte att krigsrätten den 27 september 1938 dömt f. volontären Gunnar
Emanuel Winqvist jämlikt 10 kap. 20 § strafflagen för egenmäktigt förfa¬
rande att utgiva 10 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 1 krona. Det an¬
märktes att böterna varken upptagits i den vid protokollsbandet fogade sak¬
öreslängden eller redovisats i de å form. 16 upprättade rättsstatistiska upp¬
gifterna.
I skrivelse den 12 september 1939 till sekundchefen anmodade militie¬
ombudsmannen denne att inkomma med yttrande av vederbörande auditör
över vad sålunda anmärkts.
159
Med skrivelse den 17 oktober 1939 översände sekundchefen ett den 14
oktober 1939 avgivet yttrande från Ljungberg, vilken däri anförde följande:
Ifrågavarande saköreslängd hade av förbiseende icke undertecknats av
Ljungberg. Likaledes hade av förbiseende det Winqvist ådömda straffet icke
uppförts i saköreslängden eller i de rättsstatistiska uppgifterna, varjämte An¬
dersson, som genom samma utslag som Lundell dömts till frihetsstraff, påförts
de Lundell ådömda böterna. Såsom framginge av ett vid yttrandet fogat intyg
av regementsväbeln hade utskrifter av respektive utslag omgående översänts
till regementet och någon skada hade icke uppkommit av försummelserna be¬
träffande saköreslängden. Rättelser hade numera vidtagits och underrättelse
hade avsänts till länsstyrelsen i länet. Då någon skada icke uppstått och
Ljungberg framdeles Lomme att nedlägga största omsorg vid förandet av
saköreslängd och rättsstatistik, hemställde Ljungberg att militieombudsman-
nen ville låta härvid bero.
Vid yttrandet hade fogats ett av regementsväbeln fanjunkaren G. G. O.
Sjöblom avgivet intyg, så lydande:
»Genom regementskrigsrättens vid Kungl. Livregementets husarer utslag
den 2 september 1938 dömdes volontären nr 39/2 I. H. Lundell jämlikt 20 kap.
1 § andra stycket strafflagen för snatteri att böta 20 dagsböter om vardera
2 kronor. Genom samma utslag dömdes korpralen nr 8/3 G. H. Andersson till
6 månaders straffarbete. Omedelbart efter utslagets meddelande erhöll rege¬
mentet från v. auditören Ljungberg för verkställighet utskrift av utslaget. Med
stöd av detta utslag hava ovan omförmälda böter uttagits av Lundell och
månaden efter det utslaget vunnit laga kraft av mig inlevererats till Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län. Väl har i saköreslängden för år
1938, vilken icke underskrivits av vederbörande auditör, ovan angivna böter
påförts korpralen nr 8/3 Andersson, men hava icke några böter från honom
uttagits eller sökt uttagas.
F. volontären Gunnar Emanuel Winqvist dömdes den 27 september 1938
jämlikt 10 kap. 20 § strafflagen för egenmäktigt förfarande att utgiva 10
dagsböter, varje dagsbot bestämd till 1 krona. Detta straff har icke intagits
i saköreslängden, men utskrift av utslaget kom på vanligt sätt regementet
tillhanda. Då Winqvist redan lämnat regementet kunde emellertid icke några
böter av honom här uttagas.»
I skrivelse den 19 oktober 1939 till länsstyrelsen i Skaraborgs län anhöll
militieombudsmannen därefter att länsstyrelsen ville meddela de upplysningar
länsstyrelsen kunde hava att lämna i ärendena.
Såsom svar härå meddelade länsstyrelsen i yttrande den 8 november 1939
att Lundell ådömt bötesbelopp, 40 kronor, inbetalts till länsstyrelsen den 4
november 1938 samt redovisats i landskontorets månadsräkning för januari
månad 1939, samt att utdrag av saköreslängd beträffande Winqvist ådömda
böter ej inkommit till länsstyrelsen, varför länsstyrelsen saknat möjlighet att
vidtaga indrivningsåtgärder. Av krigsrätten lill länsstyrelsen översänd sak¬
öreslängd för år 1938 hade med skrivelse den 9 februari 1939 överlämnats
lill riksräkenskapsverket.
På grund av länsstyrelsens besked rörande Winqvists bestraffning anmo¬
dade militieombudsmannen genom skrivelse den 24 november 1939 sekund¬
160
chefen för regementet att avgiva yttrande rörande verkställigheten av det
Winqvist ådömda bötesstraffet.
Såsom svar härå meddelade sekundchefen att tillägg till regementskrigs-
rättens saköreslängd för år 1938 utfärdats av Ljungberg och att ena exem¬
plaret härav översänts till länsstyrelsen i Skaraborgs län med meddelande
att bötesbeloppet icke kunnat uttagas vid regementet, under det att det andra
exemplaret fogats vid 1938 års krigsrättsprotokoll vid regementet.
Under hänvisning till bestämmelsen i § 20 förordningen den 14 decem¬
ber 1917 angående indrivning och redovisning av böter, anhöll militieombuds-
mannen i skrivelse till länsstyrelsen den 13 mars 1940 om uppgift, huruvida
länsstyrelsen till riksräkenskapsverket expedierat ifrågavarande tillägg till
saköreslängd.
Med anledning härav meddelade länsstyrelsen den 16 mars 1940, att till¬
lägget till saköreslängden för år 1938 ej av länsstyrelsen översänts till riks¬
räkenskapsverket, varjämte det tillädes:
Då uti saköreslängdens remisskrivelse uppgivits, att den bötfällde avflyt¬
tat från Skövde till Göteborg samt i Skövde saknade utmätningsbara till¬
gångar, hade det förutsatts att saköreslängden översänts för indrivning av
bötesbeloppet. Vid telefonsamtal med regementets stabsexpedition hade upp¬
lysts, att några indrivningsåtgärder ej vidtagits av regementet. Saköresläng¬
den hade därför under hand återställts med upplysning att regementet borde
vidtaga erforderliga åtgärder för bötesbeslutets verkställande. Under hand
hade sedan meddelande lämnats stabsexpeditionen att till länsstyrelsen in¬
sända ett exemplar av saköreslängdstillägget.
Enär länsstyrelsen med skrivelse den 22 januari 1940 återställt tillägget
till saköreslängden med tillkännagivande att, enär regementet gentemot läns¬
styrelsen vore självständig redogörare, handräckning för utfående av bötesbe¬
loppet borde begäras hos stadsfogden i Göteborg, anhöll militieombudsman-
nen i skrivelse den 13 mars 1940 till sekundchefen om upplysning, vilka åt¬
gärder som sedermera vidtagits för verkställighet av bötesbeslutet.
Härefter meddelade sekundchefen den 19 mars 1940, att anhållan gjorts
hos tredje stadsfogden i Göteborg genom skrivelse den 25 januari 1940, att
de ådömda böterna måtte indrivas och till regementet insändas.
Från riksräkenskapsverket införskaffade militieombudsmannen det utdrag
av 1938 års saköreslängd som av länsstyrelsen dit översänts. Denna handling,
som var till riktigheten bestyrkt av auditören G. O. Wiberg, hade beträffande
krigsrättens ifrågavarande utslag den 2 september 1938 ett annat innehåll
än den vid protokollsbandet fogade längden. Då det syntes som om Wiberg
tjänstgjort såsom auditör vid tidpunkten för saköreslängdens upprättande
och expedierande samt således vore ansvarig för längdens riktighet, anmo¬
dade militieombudsmannen genom skrivelse den 13 mars 1940 Wiberg att
skyndsamt inkomma med yttrande.
Det sålunda begärda yttrandet inkom först den 14 juni 1940. I detsamma
anförde Wiberg bland annat:
161
Såvitt lian nu kunde erinra sig och vilket jämväl av militieombudsman-
nens skrivelse syntes framgå, torde lian, då regementskrigsrättens saköres¬
längd skulle avlämnas till länsstyrelsen, icke haft tillgång till den av Ljung¬
berg upprättade originalsaköreslängden utan med ledning av de rättssta-
tistiska uppgifterna i form. 16 och regementskrigsrättens protokoll upprättat
det av Wiberg bestyrkta utdraget i avsikt att detsamma skulle kunna inom
föreskriven tid inkomma till länsstyrelsen.
I skrivelse till sekundchefen den 4 juli anförde militieombudsmannen, efter
en redogörelse för vad i ärendena förekommit, följande:
Beträffande indrivning och redovisning av böter innehölle den i ämnet
utfärdade kungörelsen av den 14 december 1917 följande bestämmelser.
Böter som av domstol eller annan ämbetsmyndighet ådömdes skulle upp¬
tagas i saköreslängd (§ 1 mom. 1). Krigsdomstols saköreslängd avsåge helt
kalenderår (§ 2 st. 3). Då krigsdomstol meddelat beslut enligt vilket böter
skulle gäldas skulle avskrift av beslutet genast efter dess meddelande i två
exemplar överlämnas till vederbörande befälhavare (§ 4 mom. 4). Om indriv¬
ning av böter, som ådömts av krigsdomstol, gällde vad i lag givna stadganden
om verkställighet av krigsdomstols utslag i sådant avseende innehölle (§ 18).
Militär befälhavare till vilken, på sätt i § 4 mom. 4 sägs, expeditionen om
bötesbeslut avlämnats, hade att för varje år uppgöra redovisningsräkning
över verkställighet över bötesbesluten (§ 19). Krigsrätts saköreslängd även¬
som vederbörande befälhavares redovisning för verkställighet av krigsdom¬
stols bötesbeslut skulle för varje år inom januari månad påföljande år av
befälhavaren avlämnas till länsstyrelsen i det län, där truppens huvudstyrka
vore förlagd, och därifrån insändas till riksräkenskapsverket senast den 15
nästkommande februari.
Enligt 82 § strafflagen för krigsmakten skulle krigsdomstols utslag, var¬
igenom någon dömts till ansvar, av vederbörande befälhavare befordras till
verkställighet. Med utmätning för böter ägde dock befälhavare ej befatta sig.
Mål om förvandling av böter skulle upptagas av allmän domstol ändå att den
bötfällde lydde under strafflagen för krigsmakten eller eljest vore underkas¬
tad straff efter samma lag.
Av denna redogörelse franninge, att verkställighet av krigsdomstols bötes¬
beslut, vilken i första hand ankomme på vederbörande befälhavare, skedde
på grundval av en avskrift av beslutet. Krigsrätts saköreslängd skulle års¬
vis avlämnas till länsstyrelsen för vidare befordran till riksräkenskapsverket
och vore att betrakta såsom en redovisningshandling.
Av utredningen i nu förevarande ärenden framginge, att ett Lundell av
krigsrätten den 2 september 1938 ådömt bötesstraff i saköreslängden upp¬
tagits såsom ådömt Andersson samt alt ett Winqvist av krigsrätten den 27
september 1938 ådömt bötesstraff icke alls upptagits i saköreslängden och ej
heller redovisats i de rättsstatistiska uppgifterna. Utredningen syntes vidare
utvisa, att upprättad saköreslängd icke funnits att tillgå när densamma sko-
11—408864. Militieombudsmcinnens ämbetsbcrättelsc.
162
lat avlämnas till länsstyrelsen. Den till länsstyrelsen överlämnade handling¬
en, betecknad såsom utdrag av saköreslängden, hade i stället självständigt
upprättats med ledning av de rättsstatistiska uppgifterna samt regements-
krigsrättens protokoll. Följden hade blivit att utdraget icke överensstämde
med den vid protokollsbandet fogade saköreslängden. Denna längd hade ej
blivit av vederbörande auditör undertecknad.
I detta fall hade tydligen förandet av saköreslängden och ombesörjandet
av vissa därmed sammanhängande åtgärder icke skett med tillbörlig omsorg.
Ansvaret härför vilade å vederbörande auditör. Huru detta ansvar skulle för¬
delas mellan Wiberg och Ljungberg framginge icke av den verkställda ut¬
redningen. Ljungberg hade vidgått vissa felaktigheter och förklarat att de
begåtts av förbiseende samt att han framdeles komme att nedlägga största
omsorg vid förandet av saköreslängd och rättsstatistik. Med hänsyn till om¬
ständigheterna funne militieombudsmannen sig kunna underlåta vidare åt¬
gärd i fråga om bristerna i saköreslängden.
Beträffande det Winqvist ådömda straffet hade avskrift av krigsrättens
beslut i vanlig ordning tillställts vederbörande befälhavare. Att beslutet ej
upptagits i saköreslängden torde därför hava varit utan inverkan på ären¬
det angående böternas indrivning. Enligt det av regementsväbeln avgivna in¬
tyget hade böterna icke kunnat av Winqvist uttagas emedan han redan läm¬
nat regementet. Vid sådant förhållande syntes sekundchefen hava bort ex¬
pediera beslutet till vederbörande utmätningsman för verkställighet. Anled¬
ning till att så icke inom rimlig tid skett framginge ej av handlingarna. Då
emellertid åtgärder för beslutets verkställighet numera vidtagits samt den
till riksräkenskapsverket avlämnade saköreslängden torde hava blivit komplet¬
terad beträffande detta bötesbeslut, funne militieombudsmannen sig ej böra
vidtaga ytterligare åtgärd i denna del.
Sekundchefen skulle bringa innehållet i militieombudsmannens skrivelse
till Wibergs och Ljungbergs kännedom.
5. Olämpligt och anstötligt innehåll i tidskrift som är avsedd för
spridning vid militärförläggningar.
1 en den 27 mars 1940 dagtecknad skrivelse till militieombudsmannen
anförde häradshövdingen i Torneå domsaga E. Fristedt följande:
Med översändande av ett exemplar av Nationell Tidning nr 12 årg. 1940
anhölle Fristedt att få fästa militieombudsmannens uppmärksamhet å en i
tidningen intagen artikel med rubriken »En försvarstidskrift vid skampå¬
len». Ett flertal personer ur olika samhällsklasser hade uttalat sin stora
förtrytelse över det även enligt Fristedts mening synnerligen anstötliga och
örn stor ansvarslöshet vittnande innehållet i tidskriften »På Vakt» samt
hemställt, att Fristedt måtte vidtaga åtgärder mot de tor tidskriften ansva¬
riga. Tidskriftens innehåll hade även påtalats i ett radioanförande av bisko¬
pen i Luleå stift Bengt Jonzon. Fristedt hade nödgats meddela dem som
vänt sig till honom, att Bonniers förlag såsom i första hand ansvarig för
tidskriftens innehåll genom tidskriftens ansvarige utgivare icke kunde an¬
nat än genom allmänhetens egen förkastelsedom över förlagets förfarande
bringas till insikt om att detsamma gjort sig skyldigt till en framför allt
för Tornedalens befolkning anstötlig och kränkande handling. Av Natio¬
nell Tidnings artikel syntes emellertid framgå, att framstående represen¬
tanter för det svenska försvaret skulle sitta i tidskriftens redaktionsutskott.
Fristedt saknade kännedom huruvida detta vore i överensstämmelse med
verkliga förhållandet. Skulle emellertid dessa representanter hava på nå¬
got sätt medverkat till innehållet i tidskriftsartikeln eller med vetskap örn
artikelns innehåll låtit den inflyta i tidskriften, måste detta vittna örn syn¬
nerligen dåligt omdöme och om grovt oförstånd. Med anledning därav an-
hölle Fristedt att militieombudsmannen ville verkställa den utredning och
vidtaga de åtgärder som militieombudsmannen med hänsyn till det före-
iupna kunde anse påkallade.
Det i skriften och tidningsartikeln påtalade numret av tidskriften »På
Vakt» var dettas sjätte nummer av årgång 1940. I detta nummer förekom
på sidan 7 under rubriken »Den svenske soldatens hjälpreda vid hans be¬
röring med traktens tungomål. Liten lärobok i finska» en kortfattad svensk¬
finsk parlör under rubrikerna »Soldatens umgänge med mat», »Soldatens
umgänge med kvinnor» och »Soldatens umgänge med män». Artikeln måste
delvis anses vara av anstötligt innehåll. I skrivelser den 4 april 1940 till
de åtta militära ledamöterna av tidskriftens redaktionskommitté anmodade
militieombudsmannen dem att inkomma med yttrande med anledning av
innehållet i Fristedts skrift.
1 ett gemensamt yttrande av den 15 april 1940 undertecknat av sju av de
militära ledamöterna anförde dessa med anledning härav följande:
Omkring årsskiftet 1939—40 hade representanter för försvarsstabens
pressdetalj hemställt att undertecknarna såsom representanter för vissa mi¬
litära personalsammanslulningar och frivilliga försvarsorganisationer måtte
giva sitt stöd vid utgivandet av en planerad tidskrift förslagsvis benämnd
»På Vakt». Syftet med tidskriften skulle vara å ena sidan att i populär
form meddela allmänheten upplysning örn det svenska försvarsväsendet
och militära förhållanden överhuvud taget samt å den andra att utgöra en
lämplig förströelseläsning för krigsmaktens personal, särskilt sådan, som
inkallats till beredskaps- eller mobiliseringstjänstgöring. Det hade vidare
meddelats, alt tanken på utgivandet av en sådan tidskrift väckts redan ett
pär år tidigare men då icke kunnat fullföljas. Frågan hade emellertid ak¬
tualiserats, när under hösten 1939 omfattande militära inkallelser skett, och
vid närmare förhandlingar med olika förlagsföretag hade Åhlén & Åker¬
lund visat sig villigt ali medverka till utgivandet av en sådan tidskrift.
Förlaget hade också förklarat sig vilja överlämna eventuellt överskott till
164
något lämpligt försvarsändamål. Med hänsyn till sålunda lämnade upplys¬
ningar hade undertecknarna ansett sig böra för den goda sakens skull läm¬
na den nya tidskriften sitt stöd. Detta hade de meddelat vid ett samman¬
träde den 9 januari 1940, där de också förklarat sig villiga att ingå såsom
medlemmar i en redaktionskommitté för tidskriften. Redaktionskommit¬
téns uppgift hade därvid ansetts skola bliva att söka förmedla erforderligt
samarbete med de sammanslutningar som undertecknarna representerade
och att ur de synpunkter som de kunde anses företräda i den mån så be¬
funnes erforderligt angiva syftet med och så vitt möjligt även riktlinjerna
för tidskriftens verksamhet. Däremot hade undertecknarna uttryckligen
framhävt att de icke under några förhållanden kunde påtaga sig något som
helst ansvar för granskning av tidskriftens innehåll. Den vid sammanträ¬
det närvarande chefen för försvarsstabens pressdetalj hade i anslutning
därtill oförtydbart förklarat, att någon dylik granskning icke ifrågasatts,
och hade samtidigt försäkrat, att granskning skulle verkställas av försvars¬
stabens pressofficer. Sedan i tidskriften tillåtits inflyta bidrag, vilkas inne¬
håll undertecknarna funnit högeligen stötande ur flera synpunkter, och då
dessutom med ett nummer av tidskriften distribuerats en propagandaskrift
av innehåll, som icke stöde i överensstämmelse med vår politiska neutrali¬
tet, hade en situation inträtt, då undertecknarna icke ansett sig längre kun¬
na skänka tidskriften sitt stöd. Genom det som inträffat hade deras för¬
troende till tidskriftens ledning förverkats, och de hade funnit sig sålunda
hava fullgiltig anledning att avgå ur redaktionskommittén. Ett sådant steg
hade emellertid måst förväntas komma att medföra synnerligen allvarliga
konsekvenser för tidskriftens fortbestånd, kanske dess omedelbara upphö¬
rande. Med hänsyn till att en tidskrift av ifrågavarande art, rätt skött, dock
borde ur försvarets synpunkt vara av betydande värde, hade underteck¬
narna emellertid vid ett sammanträde den 28 mars 1940 förklarat sig be¬
redda att kvarstå i kommittén, dock under den bestämda förutsättningen,
att betryggande åtgärder vidtoges i syfte att förhindra ett återupprepande
av de inträffade händelserna, ävensom att samtliga medlemmar av kom¬
mittén vore villiga att med detta villkors uppfyllande kvarstå i kommittén.
Det hade också beslutats, att för framtiden alla bidrag till tidskriften skulle
granskas genom ordförandens försorg och att han för ändamålet skulle äga
rätt att anställa två eller tre personer, av vilka en skulle representera för¬
svarsstabens pressdetalj. Undertecknarna hade alltså till fullo uppmärk¬
sammat de förhållanden som föranlett anmärkningar mot tidskriften. De
vöre också de första att beklaga vad som inträffat. De hade emellertid med
hänsyn till betydelsen av tidskriftens fortbestånd ansett sig böra kvarstå
med avsikt att söka rätta till det som bruste. Skulle det visa sig, att den
beslutade kontrollen icke kunde genomföras, förfölle möjligheten att full¬
följa redaktionskommitténs verksamhet.
Med anledning av de anmärkningar som i yttrandet riktats emot befatt¬
ningshavare vid försvarsstabens pressdetalj rörande försummelser vid
.granskning av tidskriftens innehåll översände militieombudsmannen med
165
skrivelse den 25 april 1940 till chefen för försvarsstaben för kännedom av¬
skrifter dels av häradshövdingen Fristedts skrift, dels ock av det inkomna
yttrandet.
Ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben anförde sedermera i skri¬
velse den 2 maj 1940 följande:
Den förhandsgranskning av tidskriften som dåmera ägde rum baserade
sig på frivilligt åtagande av vissa personer efter överenskommelse med ord¬
föranden i redaktionskommittén. Granskningen utfördes självfallet utom
tjänstgöringstid. Försvarsstaben hade således icke iklätt sig något ansvar
beträffande tidskriftens innehåll. Att en av de personer vilka deltoge i
granskningen tjänstgjorde vid försvarsstabens pressdetalj, ändrade intet i
nämnda förhållanden. A andra sidan hade tidskriften »På Vakt» givetvis
samma rätt som övriga pressorgan att beträffande det militära sakinnehål¬
let rådfråga försvarsstabens pressdetalj.
Militieombudsmannen företog efter avlåtandet av ovannämnda skrivelse
till chefen för försvarsstaben ingen ytterligare åtgärd i ärendet utan lät bero
vid det av redaktionskommittén gjorda uttalandet.
6. Sekundchef har till korpral befordrat volontär som icke uppfyllt för
sådan befordran föreskrivna villkor. Sedan klagomål häröver framställts
till militieombudsmannen har utnämningen återtagits. Anmärkning mot
sekundchefen för bristande noggrannhet vid utnämningsärendets
handläggning.
I en den 13 november 1939 till militieombudsmannen inkommen skrift an¬
förde volontären vid Livregementets husarer nr 40/3 Grahnelid bland annat
följande:
Vid regementet funnes två äldre meniga, som båda vore i tjänst på femte
året nämligen Grahnelid samt sekundchefens hästskötare. Grahnelid hade
genomgått rekryt- och korpral skolorna, vore hästskötare samt tjänstgjorde
även såsom tillförordnad stallkorpral. Sekundchefens hästskötare hade där¬
emot icke genomgått korpralskola och vore ej heller stallkorpral. Trots detta
hade denne blivit befordrad till korpral på stat. Grahnelid ansåge sig minst
lika berättigad till befordran som den andre, vilken möjligen gynnats av den
anledningen att han tjänstgjorde hos sekundchefen.
Uti infordrat yttrande, dagtecknat den 24 november 1939, anförde sekund¬
chefen, översten friherre K. H. Palmstierna med anledning härav:
Den 1 november 1939 hade vid regementet skett åtskilliga befordringar till
och inom underbefälsgraderna. Bland andra hade volontären nr 18/2 Carls¬
son utnämnts till korpral vid regementet, enär han angivits hava genom¬
gått korpralskola och visat sig lämplig för befälstjänst. Han hade avsetts
att vid sidan av sin tjänstgöring såsom sekundchefens hästskötare även an¬
vändas för att utbilda ersättningsreservistema vid sin skvadron i militärt
lee
uppträdande m. m., en tjänst sorn lian dittills fullgjort till belåtenhet. Carls¬
sons befordran hade sålunda intet haft att göra med hans tjänst såsom se¬
kundchefens hästskötare. En befordran av Grahnelid till korpral kunde ej
ifrågakomma, enär han icke lämpade sig för tjänst såsom befäl. Något för¬
slag i denna riktning från Grahnelids skvadronschef hade ej heller förelegat.
Grahnelids påstående att han tjänstgjorde såsom tillförordnad stallkorpral
vore ej riktigt. Han biträdde med utfodring m. m. av ett 30-tal hästar till¬
hörande 3. skvadronen, vilka uppstallats i 4. skvadronens stall, som i sin
helhet omhänderhades av 4. skvadronens stallbefäl. Ä andra sidan måste
sekundchefen meddela, att uppgiften om att Carlsson ej skulle hava genom¬
gått korpralskola tyvärr icke helt saknade grund. I vederbörliga milor stöde
angivet, att Carlsson genomgått korpralskola, varför detta vid hans be¬
fordran aldrig dragits i tvivelsmål. En närmare undersökning hade emeller¬
tid givit vid handen, att Carlsson endast genomgått två tredjedelar av korp¬
ralskolan. Hur den sålunda delvis felaktiga upplysningen i stamrullan till¬
kommit (hösten 1937) hade ej till fullo kunnat klarläggas med hänsyn bl. a.
till att regementet omorganiserats hösten 1938, att skrivare på den skvadron
Carlsson tillhörde 1937 nu hade avskedats m. m. På grund av detta beklag¬
liga misstag, för vilket sekundchefen sålunda ej nu kunde ställa någon till
ansvar, hade Carlssons befordran återtagits och komme han att åter be¬
fordras till korpral, först när han därför kunde visa full kompetens.
Med översändande av handlingarna i ärendet anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 25 november 1939 till chefen för armén att denne ville inkom
ina med utlåtande dels angående utnämnandet av Carlsson till korpral vid
regementet, dels ock angående sekundchefens åtgärd att »återtaga» ifråga¬
varande utnämning.
Chefen för armén infordrade utredning i ärendet från chefen för lil. armé¬
fördelningen. Under åberopande av protokoll över förhör som i ärendet hål¬
lits vid regementet samt två från sekundchefen infordrade yttranden m. fl.
handlingar, anförde arméfördelningschefen i skrivelse till chefen för armén
den 17 december 1939 följande:
Enligt vad sekundchefen för arméfördelningschefen uppgivit hade Carls¬
son icke varit uppsatt på den förteckning över manskap som ifrågasatts för
befordran, vilken förelegat då frågan om underbefälsbefordringarna från
och med den 1 november 1939 först upptagits vid regementet. Frågan om
Carlssons befordran hade upptagits på sekundchefens initiativ. Med stöd av
sin kännedom om regementets personal hade sekundchefen nämligen ansett,
att Carlsson vid tillfället bort ifrågakomma till korpralsbefordran. Sedan
Carlsson förklarats lämplig och man i skvadronens stamrulla konstaterat,
att Carlsson varit ostraffad och genomgått korpralskola, hade Carlssons be¬
fordran ägt rum. Det hade icke funnits anledning betvivla riktigheten av des¬
sa anteckningar och hade det trots ingående förhör icke kunnat konstateras
huru den felaktiga anteckningen tillkommit. Örn vid ifrågavarande beford-
ringsärendes behandling även turlistorna från vederbörliga underbefälsskolor
granskats, hade det kunnat konstateras, att Carlsson icke avslutat korpral¬
167
skolan. Visserligen ägde vid kavalleriet korpralsutbildningen rum skvadrons-
vis, men namnen på de elever, som genomgått denna utbildning, kungjordes
dock på regementsorder. Genom sådan granskning hade kontroll erhållits
dels på att Carlsson genomgått korpralskola dels på att ingen annan menig
på grund av utgångsplacering från nämnda skolor bort ifrågakomma till be¬
fordran före Carlsson. Grahnelid hade dock icke kunnat ifrågakomma till be¬
fordran. Den genomförda utredningen liksom även det inträffade i och för
sig syntes utvisa att befordringsärendet kunnat behandlas med större nog¬
grannhet. Då emellertid ett icke uppsåtligt misstag förelåge och då Carls¬
sons befordran med hans medgivande upphävts samt Grahnelid icke syntes
hava vederfarits någon orättvisa, ansåge arméfördelningschefen den begång¬
na uraktlåtenheten endast vara av formell natur.
Chefen för armén anförde för sin del, under hänvisning till arméfördel
ningschefens utredning, att handläggningen av utnämningsärendet icke skett
med önskvärd noggrannhet samt att sekundchefens åtgärd att återtaga det
en gång givna förordnandet syntes mindre lämplig även örn återtagande!
skett med den utnämndes medgivande.
I skrivelse till sekundchefen den 19 april 1940 anförde militieombudsman
nen därefter:
Handlingarna torde — såsom även framhållits av chefen för armén och
arméfördelningschefen — utvisa att ifrågavarande utnämningsärende icke
blivit från sekundchefens sida handlagt med nöjaktig noggrannhet. Därest
före utnämningen av Carlsson vederbörliga turlistor granskats, vilket med
hänsyn till föreskrifterna i tjänstgöringsreglementet för armén § 63 mom. 3
torde hava bort ske, hade den felaktiga anteckning som skett i rullan an¬
gående Carlssons genomgång av korpralskola icke behövt bliva vilseledande
på samma sätt som nu blivit förhållandet. Sedan utnämningen av Carlsson
ägt rum hade sekundchefen icke kunnat utan kränkning av Carlssons enskil¬
da rätt upphäva utnämningen. Vid det förhållandet att Carlsson förklarat sig
icke hava något att erinra mot utnämningens upphävande och då enligt
arméfördelningschefens uttalande Grahnelid icke på grund av sina formella
meriter haft anspråk på att ifrågakomma till befordran före den volontär
som efter upphävandet av Carlssons utnämning befordrats i stället för Carls¬
son ansåge militieombudsmannen sig dock kunna underlåta att vidtaga ytter¬
ligare åtgärder i ärendet.
7. Fråga örn villkoren för befordran till furir i regemente.
I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde furiren i Livregemen¬
tets husarer C. A. Lindholm bl. a. följande:
Lindholm hade inträtt i tjänst vid Skånska kavalleriregementet den 1 no¬
vember 1929 och hade vid detta regemente genomgått furirskolan 1931—
168
1932 med huvudbetyget »med beröm godkänd». Sedan Lindbolm varit an¬
ställd vid regementet i fyra år hade han på egen begäran erhållit avsked.
Under ar 1934 hade Lindholm mellan den 22 mars och den 31 oktober varit
korttidsanställd vid Hallands regemente. Den 24 februari 1936 hade Lind¬
holm inträtt i tjänst vid Livregementets husarer. Lindholm hade den 9 april
1936 befordrats till korpral i regementet och den 1 november samma år till
korpral vid regementet. Den 1 november 1937 hade Lindholm utnämnts till
furir i regementet. Lön på beställning såsom furir hade Lindholm emeller¬
tid icke erhållit utan hade upprepade gånger blivit förbigången då befordran
till furirer vid regementet förekommit. Lindholm vore varken bestraffad
eller tillrättavisad och hade såvitt han visste skött sin tjänst till belåtenhet.
Lindholm förmenade att det icke vore riktigt att på sätt som skett förbigå
honom vid befordran.
Med anledning av innehållet i Lindholms skrift anmodade militieombuds-
mannen i skrivelse den 28 augusti 1939 sekundchefen för Livregementets
husarer att inkomma med yttrande.
1 yttrande den 5 september 1939 anförde sekundchefen följande:
I tjänstgöringsreglementet för armén, § 62 mom. 4, angåves de riktlinjer,
som skulle följas vid befordran till beställning på aktiv stat. Med ledning
av dessa bestämmelser ansåge sekundchefen att befordran icke alltid måste
och ej heller alltid borde ske endast efter på förhand uppgjord turlista. 1
samma reglemente, § 75 morn. 1, återfunnes grunderna för befordran till
högre tjänstegrad i regementet. Dessa föreskrifter lämnade möjligheter för
regementschef att »bereda skicklighet och förtjänst erkännande, då så icke
kunnat eller kunde ske genom befordran till beställning på aktiv stat».
Tjänstgöringsreglementet § 76 mom. >2» angåve att manskap finge be¬
fordras i regementet o. s. v., varvid de kompetens- eller andra villkor skulle
gälla, som jämväl vore fastslagna för befordran vid regementet (§ 62 mom.
4). Enär Lindholm icke i jämförelse med yngx-e kamrater, som befordrats
till furirer vid regementet, ådagalagt förtjänst och skicklighet på sådant sätt,
att den kunde förutsättas skola göra sig gällande i befattningen som furir
vid regementet, hade sekundchefen icke ansett honom kunna befordras här¬
till, men hade dock med ledning av bestämmelserna i § 75 mom. 1 velat giva
honom den uppmuntran som läge i att erhålla en högre grad, som han vid
tidpunkten för befordran till furir i regementet förtjänat. Sekundchefen ville
framhålla, att fallet Lindholm ej vore något ovanligt vid regementet. Tvärt¬
om hade det sedan lång tid tillbaka varit en praxis att en eller annan äldre,
välmeriterad korpral, som ej ansetts kunna befordras till furir vid regemen¬
tet, dock erhållit furirs grad, varigenom han bl. a. kommit i åtnjutande av
vissa rättigheter (utsträckt permission, viss rätt att gå civilklädd utom tjän¬
sten m. m.). Befordran efter dessa principer syntes sekundchefen välgrun¬
dad och anledning att frångå desamma hade icke förekommit.
Med anledning av den betydelse, som den av klagomålen berörda frågan
hade ur principiell synpunkt, anhöll militieombudsmannen i skrivelse till
chefen för armén den 23 september 1939 örn utlåtande i ärendet.
169
I skrivelse den 2 oktober 1939 till sekundchefen infordrade eliet en för
armén uppgift, huruvida Lindholm icke avsetts hliva befordrad till furir på
stat och i så fall om och när han blivit underrättad härom.
Såsom svar härå meddelade sekundchefen den 7 oktober 1939 följande:
Då ett underbefäl, som befordrats till furir i regementet, samtidigt eller
senare förbigåtts av yngre kamrat, som utnämnts till furir vid regementet,
hade därmed aldrig avsetts att framkalla en situation, som för all framtid
med nödvändighet måste hliva beståndande. Tvärtom kunde det mycket
väl förekomma och hade också förekommit, att en furir i regementet, som
en eller flera gånger förbigåtts, slutligen erhölle furirslön. Anledningarna
härtill kunde vara av två slag. Dels kunde ett underbefäl, som vid ett till¬
fälle icke ditintills »ådagalagt förtjänst och skicklighet på sådant sätt, att
den kunde förutsättas skola göra sig gällande i befattningen såsom furir
vid regementet», förkovra sig i sin tjänst och utveckla sig därhän, att han
vid en senare tidpunkt kunde prestera den för här ifrågavarande befordran
nödvändiga kompetensen. Dels kunde under vissa för rekapitulering av un¬
derbefäl ogynnsamma perioder avgången av äldre furirer på stat bliva så
stor, att underbefäl, som tidigare ej fullt kunnat hävda sig i konkurrensen
om furirslönerna, framträdde såsom naturliga aspiranter på dessa löner. På
grund av det nu anförda hade furirerna i regementet aldrig av sekundchefen
betraktats såsom definitivt avstängda från möjligheten att framdeles erhålla
furirslön och hade med anledning härav ingen av dem, och sålunda ej heller
Lindholm, genom någon sekundchefens åtgärd underrättats om alt de icke
avsetts bliva befordrade till furirer på stat.
Den 21 oktober 1939 avgav chefen för armén utlåtande i ärendet och an¬
förde däri följande:
Enligt tjänstgöringsreglementet för armén, § 62 mom. 4, skulle de enda
grunderna vid besättande av beställning vara förtjänst och skicklighet, åda¬
galagda på sådant sätt, att de kunde förutsättas skola göra sig gällande i den
beställning, som besättandet avsåge. Enligt samma reglemente, § 63 mom. 3.
borde vid befordran av dem, som samtidigt avslutat en och samma under¬
befälsskola vid i övrigt lika förhållanden avseende fästas vid den ordning,
de sinsemellan intoge på en efter betygens beskaffenhet uppgjord förteck¬
ning. Härav torde framgå, att regementschef kunde på furirsbeställning för¬
ordna den korpral han härtill ansåge mest förtjänt, oavsett örn annan korpral
på grund av ålder eller i furirskola erhållna betyg räknade tur före den
förstnämnde. Ä andra sidan vore tydligt, att § 62 mom. 4 ej finge tillämpas
så fritt, att det ledde till godtycke. § 63 mom. 3 torde böra uppfattas såsom
en direkt anvisning för tillämpningen av § 62 mom. 4. Vid prövning av
fråga örn befordran borde sålunda givetvis ske en värdering av vederböran-
des styrkta och kända meriter. Det starka framhävandet av lämplighets¬
kravet i § 62 mom. 4 gjorde emellertid, att regementschefen vore befogad och
skyldig att taga hänsyn till omständigheter, som icke direkt framginge av-
tjänstgörings- och skolbetyg eller andra vitsord. Regementschefens eget, på
styrkta förhållanden och personlig kännedom grundade omdöme om veder-
170
börandes lämplighet för den ifrågasatta nya beställningen vore i sista hand
avgörande. Huruvida regementschefens omdöme träffat det rätta undan-
droge sig ej sällan en utomståendes bedömande. I fråga örn Lindholm fram-
ginge icke annat än att regementschefens tillbakasättande av Lindholm
grundats därå, att yngre korpraler befunnits mer lämpade för befordran.
Regementschefen torde sålunda icke hava överskridit sina befogenheter en¬
ligt tjänstgöringsreglementet. Det kunde emellertid knappast anses lämpligt,
att underbefäl flera gånger förbiginges till befordran på stat och det oaktat
finge kvarstå i tjänst. Den som icke avsåges för dylik befordran syntes —
för att bereda plats för till tjänsteåldern yngre och för befordran lämpligt
underbefäl — böra erhålla avsked vid tilländalupen kontraktstid. Om ett
kvarstående i tjänst i vissa fall dock ansåges önskvärt, torde det med hänsyn
till den förbigångnes framtida väl vara skäligt, att han i god tid före ifråga¬
satt rekapitulation underrättades om att han icke kunde påräkna befordran
på stat. Chefen för armén hade därför i samband med utarbetandet av för¬
slag till nytt tjänstgöringsreglemente för armén tagit under övervägande,
huruvida icke nu gällande bestämmelser för befordran av manskap borde
ändras därhän att — utan att regementschefs rätt att för befordran på stat
välja den lämpligaste träddes för nära — personalens berättigade anspråk
på att kunna bedöma sina utsikter till befordran m. m. tillgodosåges. Enär
utredningen rörande ifrågasatt ändring av bestämmelserna ännu icke slut¬
förts, kunde chefen för armén emellertid icke för närvarande närmare pre¬
cisera dessa.
I skrivelse till chefen för armén den 28 mars 1940 anförde militieombuds-
mannen därefter följande:
Av vad i ärendet förekommit syntes militieombudsmannen framgå att
bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet för armén angående villkoren för
befordran av manskap till högre grad i regemente av chefen för armén och
sekundchefen givits en tolkning som icke överensstämde med bestämmelser¬
nas ordalydelse.
Enligt § 75 mom. 1 i reglementet finge befordran till högre tjänstegrad i
regemente göras dels då så vore behövligt för tjänstens behöriga gång, dels
för att bereda skicklighet och förtjänst erkännande, då så icke kunnat eller
kunde ske genom befordran till beställning på stat. Sådan befordran skulle
ske sparsamt och icke i vidsträcktare mån än det ovannämnda ändamålet
fordrade. I § 76 mom. 1 stadgades, att där särskilda kompetens- eller andra
villkor vore föreskrivna för befordran till beställning på stat, de även skulle
gälla för befordran till motsvarande tjänstegrad i regemente. Rörande vill¬
koren för befordran till beställning såsom furir av 2. klassen stadgade tjänst¬
göringsreglementet i § 63 endast, att den, som förordnades till furir, skulle
vara därtill lämplig och med minst godkända vitsord hava genomgått furirs-
utbildning.
Av de ovan återgivna bestämmelserna syntes framgå, att korpral, för att
171
kunna ifrågakomma till befordran till furir i regemente, måste innehava
full kompetens för befordran till furir vid regementet. För att kunna för¬
ordna en för furii'sbefordran kompetent korpral till furir i regementet ford¬
rades därjämte antingen att tjänstens behöriga gång krävde att, ehuru be¬
ställning på stat icke vore ledig, korpralen likväl erhölle furirs grad, eller
att den för befordran kompetente korpralen besutte så hög grad av skick¬
lighet och förtjänst att en honnörsbefordran av denna grund borde ske.
Av sekundchefens i ärendet avgivna yttrande syntes framgå, att motivet
för Lindholms befordran varit den att Lindholm väl ådagalagt förtjänst och
skicklighet men icke i så hög grad att detta kunnat berättiga honom att
bliva befordrad till furir vid regementet, utan endast i så måtto att han
vore förtjänt av befordran till furir i regementet. Lindholm hade därför vid
befordran till beställning på stat blivit förbigången av yngre kamrater, vilka
ådagalagt högre grad av förtjänst och skicklighet.
Såsom framginge av det ovan anförda syntes militieombudsmannen ett
dylikt förfaringssätt sakna stöd i tjänstgöringsreglementet. Rätten för rege¬
mentschef att i särskilda fall bereda skicklighet och förtjänst erkännande
genom honnörsbefordran — vilken rätt enligt reglementets föreskrifter skulle
utnyttjas sparsamt — inskränkte sig, såsom förut nämnts, till sådana per¬
soner, som vore fullt kompetenta jämväl till befordran till motsvarande be¬
fattning vid regementet. Orsaken till den uteblivna befordran vid regemen¬
tet syntes sålunda endast få vara att möjligheten till sådan befordran vöre
utesluten därigenom att lön till den till befordran ifrågasatte icke funnes å
regementets stat. Härav torde även såsom en konsekvens följa att den, som
befordrats till högre grad i regemente, skulle erhålla lön i vederbörlig grad, då
sådan bleve ledig, så framt icke hans duglighet under mellantiden så ned¬
gått att han icke längre innehade erforderlig kompetens. I senare fallet tor¬
de han vid anställningstidens utgång självfallet icke böra beredas möjlighet
att förnya sitt kontx-akt.
Därest med militieombudsmannens tolkning av bestämmelserna — vilken
med hänsyn till deras ordalydelse syntes vara ofrånkomlig en lämplig
lösning av frågan örn underbefäls befordran till högre grad i regemente icke
erhölles, torde tjänstgöringsreglementets hithörande bestämmelser böra änd¬
ras. Då enligt chefens för armén yttrande en omarbetning i vissa hänseen¬
den av bestämmelserna örn befordran av manskap vore förestående, hade mi-
litieombudsmannen velat till chefens för armén kännedom bringa sin upp¬
fattning rörande tolkningen av tjänstgöringsreglementets nuvarande bestäm¬
melser om befordran av underbefäl till högre tjänstegrad i regementet.
Sekundchefen för Livregementets husarer erhöll jämväl del av militieom-
budsmannens ståndpunkt i frågan.
8. Regementschef har till sergeant i regementets reserv befordrat musik-
furir av 1. klass ehuru denne icke uppfyllt för sådan befordran stadgade
villkor. Fråga om den verkan denna befordran kunnat äga och om rege¬
mentschefens ansvarighet för därav orsakade kostnader för statsverket.
Karl Eric Blom, lödd den 25 september 1896, antogs efter att tidigare hava
haft anställning vid Hallands regemente, den 1 mars 1918 till musikkorpral
vid Norrlands dragonregemente och förordnades samtidigt till musikfurir i
regementet. Blom blev därefter den 26 januari 1924 förordnad till musik¬
sergeant i regementet samt utnämndes den 18 juli 1924 till musikfurir av 2.
klass och den 1 januari 1928 till musikfurir av 1. klass. Den 16 april 1935
blev Blom å regementsorder nr 30 befordrad till sergeant i regementets re¬
serv från och med den 1 maj 1935. Sistnämnda beslut meddelades av nu¬
mera generalmajoren greve W. A. Douglas i egenskap av chef för Norrlands
dragonregemente. År 1936 fullgjorde Blom såsom sergeant i reserven befäls-
och repetitionsövning.
I en till arméförvaltningens civila departement insänd, den 7 september
1938 dagtecknad skrivelse hemställde Blom, under åberopande av 29 § för¬
ordningen den 23 september 1927 angående befäl och civilmilitär personal i
arméns reserver, att han matte utbekomma eif belopp svarande mot det ka-
pitaliserade värdet av sergeant i reserven tillkommande pension.
I ett den 2 november 1938 avgivet yttrande över denna ansökan anförde
inspektören för kavalleriet, att av Blom genomgången utbildning knappast
syntes motsvara i tjänstgöringsreglementet § 65 mom. 1 stadgade villkor för
befordran till sergeant på aktiv stat.
Departementet meddelade beslut i ärendet den 8 november 1938 och an¬
förde däri följande:
Enligt § 12 mom. 3 förordningen den 23 september 1927 angående befäl
och civilmilitär personal i arméns reserver gällde att inträde i reserven i
förening med befordran finge beviljas furir, som fullgjort för motsvarande
befordran på aktiv stat stadgade villkor. Det hade icke ådagalagts att Blom
uppfyllt sålunda föreskrivna villkor för befordran. Vid sådant förhållande
funne departementet Bloms utnämning till sergeant i regementets reserv icke
kunna innebära, att han därigenom vunnit sådan anställning i reserven,
som avsåges i åberopade kungl, förordning utan allenast en gradbefordran,
på vilken icke kunde grundas rätt till reservpension eller däremot svarande
kapitalbelopp. På grund härav och under åberopande tillika av Kungl.
Maj.ts beslut i liknande fall den 8 december 1933 angående förre musikser¬
geanten i trängen H. E. V. Sjöbergs ansökning att vinna anställning såsom
sergeant i trängens reserv funne departementet ansökningen icke kunna bi¬
fallas.
Över departementets beslut anförde Blom besvär i kammarrätten under
yrkande örn bifall till sin hos departementet gjorda anhållan örn utbekom¬
173
mande av det kapi taliser ade värdet av den honom såsom sergeant i reserven
tillkommande pensionen.
Till stöd för sina besvär anförde Blom följande:
Han hade icke kunnat uppfatta utnämningen till sergeant i reserven enbart
såsom gradbefordran, dels emedan han i vanlig ordning efter ansökan till¬
delats ekiperingsbidrag, dels emedan han inkallats till fullgörande av för¬
fattningsenligt åliggande tjänstgöring jämlikt reservbefälsförordningen. An¬
ledningen till att Douglas utnämnt Blom till sergeant i reserven torde hava
varit, att han ansett Blom kvalificerad på grund av att Blom under sin långa
tjänstetid ofta deltagit i ren trupptjänstgöring samt att musikunderofficerar¬
na ofta toges i anspråk för trupptjänst såväl vid fälttjänstövningar inom re¬
gementet som vid större fälttjänstövningar. Kungl. Maj:t hade år 1937 på
grund av anförda liknande skäl lämnat sitt bifall till att musiksergeanten i
Norrlands dragonregemente F. S. O. Ljunggren utnämndes till sergeant i
samma regementes reserv.
Kammarrätten meddelade utslag på besvären den 29 november 1939 där¬
vid kammarrätten ej fann skäl göra ändring i departementets beslut.
Under hänvisning till att Bloms utnämning till sergeant i Norrlands dra¬
gonregementes reserv syntes stå i strid med bestämmelserna i ovannämnda
förordning den 23 september 1927 och, såvitt av handlingarna framginge,
Kungl. Maj:ts tillstånd till utnämningen ej inhämtats anmodade militieom-
budsmannen Douglas i skrivelse den 6 september 1939 att inkomma med ytt¬
rande.
Med anledning härav anförde Douglas i ett den 26 september 1939 dagteck-
nat yttrande bland annat:
Under den tid Douglas utövade befälet över Norrlands dragonregemente
bade musikpersonalens rent militära utbildning bedrivits bland annat ge¬
nom personalens deltagande i anordnade tillämpnings- och fälttjänstövningar.
Som ett led i denna utbildning hade ingått tjänstgöring vid trupp, varvid
vederbörande i och för övning erhållit befälsrätt över mindre förband. Un¬
der sådan tjänstgöring hade Blom som tidigare i egenskap av extra elev ge¬
nomgått regementets underbefälsskolor visat sig besitta utmärkt god förmå¬
ga i befälsföring. Då Blom sedermera på grund av de ytterst svåra beford-
ringsförhållandena inom musikkåren måst avbryta sin anställning såsom
musikfurir av 1. klass vid regementet, hade Douglas funnit det önskvärt, att
han bereddes någon kompensation för lång och hedrande tjänst. Detta hade
synts Douglas böra ske genom Bloms anställande såsom sergeant i regemen¬
tets reserv, varigenom hans visade stora tjänsterutin jämväl tillgodogjordes
regementet. Douglas hade därvid icke uppmärksammat att detta förfarings¬
sätt stöde i sirid med bestämmelserna i reservbefälsförordningen och hade
.således uraktlåtit att inhämta Kungl. Maj:ts tillstånd till utnämningen.
I skrivelse til! civila departementet den 10 maj 1940 anförde militieom-
budsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:
Generalmajoren greve Douglas’ beslut att utnämna Blom till sergeant i
174
Norrlands dragonregementes reserv stöde uppenbart i strid med bestämmel¬
serna i reservbefälsförordningen § 12 mom. 3 och tjänstgöringsreglementet
för armén § 65 mom. 1. Det felaktiga beslutet torde hava föranlett vissa
merutgifter för staten. Vad som i ärendet förekommit torde icke vara av be¬
skaffenhet att böra föranleda ansvar för Douglas. Däremot borde enligt mi-
litieombudsmannens uppfattning frågan om skyldighet för vederbörande att
till statsverket återgälda vad som felaktigt utbetalts till Blom prövas i den
för anmärkningsmål stadgade ordningen i den mån så kunde ske med hän¬
syn till preskriptionsförhållandena. Militieombudsmannen hade därför velat
bringa till departementets kännedom vad i ärendet förekommit.
I skrivelse den 21 maj 1940 anförde departementet med anledning härav
följande:
Enligt av departementets revision verkställd undersökning hade till Blom
efter utnämningen till sergeant i reserven utbetalts dels avskedspremie och
ekiperingshjälp med 700 respektive 600 kronor, vilka belopp avförts i rä¬
kenskaperna för maj månad 1935 dels ock på grund av fullgjord befäls-
och repetitionsövning år 1936 avlöning med 365 kronor 93 öre, vilket be¬
lopp avförts i räkenskaperna för juli, augusti och oktober månader 1936.
Kammarrättens utslag den 29 november 1939 hade inkommit till departe¬
mentet den 24 januari 1940. Då vid nämnda tidpunkt mer än tre år för¬
flutit sedan räkenskaperna inkommit till departementet hade på grund av
bestämmelserna i kungörelsen den 21 december 1934 (nr 529) angående tid
för framställande av anmärkningar vid uppbördsmäns och redogörares rä¬
kenskaper m. m. någon anmärkning mot räkenskaperna icke kunnat av de¬
partementets revision framställas. Då räkenskaperna för budgetåret 1936/37
emellertid överlämnats till riksräkenskapsverket först den 15 december 1937,
syntes riksräkenskapsverkets revision ännu hava möjlighet att framställa
anmärkning mot under nämnda budgetår utbetalda avlöningsbelopp örn 365
kronor 93 öre. Departementet hade fördenskull till riksräkenskapsverket
för kännedom avlämnat avskrift av militieombudsmannens skrivelse till de¬
partementet ävensom av departementets skrivelse.
I skrivelse till riksräkenskapsverket den 28 augusti 1940 anhöll militie¬
ombudsmannen om upplysning, huruvida riksräkenskapsverket avsåge att
för sin del vidtaga någon åtgärd i ärendet.
Riksräkenskapsverket meddelade med anledning härav i skrivelse den 3
september 1940 att verkets revision den 4 juli 1940 framställt anmärkning rö¬
rande den avlöning som utbetalts till Blom under senare halvåret 1936.
Den 12 november 1940 meddelade riksräkenskapsverket beslut i anledning
av revisionsanmärkningen och fann därvid revisionens talan icke kunna bi¬
fallas, enär Blom av behörig myndighet utnämnts till sergeant i reserven och
alltså varit berättigad till den avlöning som författningsenligt kunnat tillkom¬
ma honom för den tjänstgöring han fullgjort i nämnda egenskap.
175
9. Militär bussförare har vid färd nied kronans buss haft i uppdrag att
ombesörja spritinköp för enskild persons räkning. Sedan åtgärden påtalats
hava skärpta instruktioner om bussresorna utfärdats.
Med anledning av en uppgift i den i Östersund utkommande Länstidningen
för den 22 september 1939 att en chaufför i flygvapnets uniform med en kro¬
nan tillhörig buss setts avhämta spritdrycker vid utskänkningsbolaget i Ös¬
tersund begärde militieombudsmannen i skrivelse den 25 september 1939
till chefen för Jämtlands flygflottilj att denne efter verkställd utredning
skyndsamt måtte inkomma med yttrande. Av de handlingar som depåchefen
i anledning härav med skrivelse den 4 oktober 1939 insände till militieom-
budsmansexpeditionen framgick bl. a. följande:
Ifrågavarande buss tillhörde kronan och vore iilldelad Jämtlands flyg¬
flottilj. Den utförde regelmässigt fem turer dagligen mellan flottiljens förlägg¬
ning och Östersund. För föraren på bussen hade utfärdats en instruktion
däri föraren ålagts att iakttaga bl. a.: att vältning med bussen i staden på
begäran av någon passagerare ej vore tillåten, att körning utom turlistan
endast finge äga rum mot skriftlig rekvisition av bilofficeren eller bilunder¬
officeren, att föraren vore skyldig att i staden i första hand utföra alla tjänste¬
ärenden och för flottiljens mässar hämta vissa matvaror, att föraren dess¬
utom finge åtaga sig privata uppdrag enligt eget bedömande, varvid dock
extra körning inom staden för uträttande av ärenden icke finge företagas,
att fastställd turlista skulle följas, att vid bussens ankomst till flottiljen rekvi¬
rerade paket skulle avlämnas, varvid alla paket utan adress samt paket till
personer och familjer inom huvudetablissementet skulle läggas i härför av¬
sett paketrum mittemot flottiljens telefonväxel, samt att föremål av mera
skrymmande slag ej finge medtagas i bussen i annan mån än utrymmet med-
gåve och så att tjänstens krav icke åsidosattes. Det hade ej kunnat utrönas
vem som beställt de av föraren å spritbolaget avhämtade varorna. Vid för¬
hör hade föraren, värnpliktige nr 452 64/36 Ollander, vitsordat att han ut¬
hämtat ett paket på spritbolaget samt uppgivit, att han ej visste vem som
skulle hava paketet men holle för troligt att det skulle lämnas till någon
mäss, att han kört bussen, som vid tillfället varit tom, till spritbolaget eme¬
dan han ej skulle hava medhunnit sina förrättningar om han parkerat bus¬
sen och gått lill fots, att han endast utfört förrättningar enligt sin instruktion,
samt att han vid ankomsten till flottiljen lämnat paketet i garaget.
Då militieombudsmannen fann den i ärendet verkställda utredningen ej
vara tillfyllest, översände lian med skrivelse den 9 oktober 1939 handlingarna
till krigsfiskalen vid flottiljens krigsrätt med anmodan till denne att verk¬
ställa ytterligare erforderlig utredning.
Vid förhör som krigsfiskalen med anledning härav verkställde vid flot¬
tiljen hördes förutom Ollander flottiljchefen, överstelöjtnanten L. E. Torn¬
berg, och flottiljintendenten, kaptenen H. Falk.
Ollander uppgav därvid:
Ilan hade under så gott som hela sin tjänstgöringstid vid flottiljen tjänst¬
gjort som chaufför och därvid fört såväl bussar som bilar. Innan han börjat
176
på egen hand tjänstgöra såsom bussförare, hade han av garageförmannen
beordrats att för att lära sig en bussförares åligganden dels medfölja den då
tjänstgörande bussföraren dels läsa den chaufförsinstruktion som utfärdats
för bussen och som funnes intagen i en i bussen förvarad bok. Ollander
erinrade sig väl att han vid nu ifrågakomna tillfälle — omkring den 15 sep¬
tember 1939 — under en tur till staden medfört en motbok som han enligt
gängse bruk avhämtat å flottiljens garagekontor. Brukligt vore att tjänst¬
görande chaufför å buss eller bil före avresa till staden å kontoret efter¬
frågade eller eftersåge örn något ärende skulle uträttas under färden. Han
hade, då han för information medföljt sin företrädare, varit med örn att
denne ombesörjt inköp av spritvaror genom att med buss eller bil från andra
budplatser i staden fara till systembolaget. Därför hade han själv fort¬
satt med dessa ärenden. Han hade aldrig reflekterat över örn det varit fel
eller rätt att köra via systembolaget eller för att uträtta privata ärenden stan¬
na å skilda platser i staden. Han ansåge sig ej hava kunnat vägra att uträtta
ett ärende, vare sig detta avsett inköp av sprit eller annat, då han motta¬
git uppdraget på övligt sätt antingen å garagekontoret eller genom direkt
tillsägelse av något befäl. Vem som varit mottagare av nu ifrågavarande
spritpaket visste han icke, enär han ej sett efter i motboken vem som under¬
tecknat rekvisitionsblanketten. Vid framkomsten till flottiljen hade han ej
överlämnat paketet till någon viss person utan lagt det på den plats där mot¬
tagaren vanligen avhämtade sina tillhörigheter.
Överstelöjtnanten Tornberg uppgav att de värnpliktiga, som uttagits till
förare av flottiljens bussar eller bilar, genom bilofficerens eller bilunderoffi¬
cerens försorg erhölle orientering angående sina åligganden vid körning av
kronans fordon samt att han ej varit underkunnig om att extra körningar
möjligen utförts i staden för uträttande av privata ärenden.
Kaptenen Falk uppgav:
Han hade sedan hösten 1933 varit bilofficer vid flottiljen. Han hade gene¬
rellt uppdragit åt bilunderofficeren att tillse att buss- och bilförare finge nö¬
dig undervisning och instruktion av garageförmannen. Meningen vöre att
bilunderofficeren skulle förvissa sig örn att chauffören kunde sin instruk¬
tion. Tidigare hade han själv brukat utöva kontroll genom förhör med chauf¬
förerna angående instruktionens innehåll, men på grund av allt mera ho¬
pade tjänstegöromål hade han överlåtit denna kontroll åt bilunderofficeren.
Han hade ej förrän i samband med tidningsartikeln fått reda på att flottil¬
jens chaufförer brukat köra buss eller bil till spritbolaget.
Vid ett senare på militieombudsmannens begäran verkställt förhör med
värnpliktige furiren nr 188 60/27 Edling, vilken under september 1939 tjänst¬
gjort som garageförman och bilunderofficer vid flottiljen, uppgav denne:
Sedan han den 3 september 1939 inkallats till beredskapstjänstgöring hade
han efter fyra eller fem dagar tilldelats posten som garageförman och efter
omkring ytterligare en veckas förlopp blivit kommenderad även som bil¬
underofficer. Båda dessa befattningar hade han skött, tills hans tjänstgöring
upphört den 5 oktober 1939. Det hade varit meningen att han endast tillfäl¬
ligtvis skulle innehava befattningarna, men den som skulle avlösa honom
177
hade varit sjuklig och därför ej kunnat inställa sig vid flottiljen förrän efter
det att Edlings tjänstgöring upphört. För skötandet av sina båda befattningar
hade Edling ej fått någon instruktion av någon överordnad. Han hade för
depåchefen framhållit att han ej ansett sig kompetent för de båda uppdragen
enär han förut ej haft sådan tjänstgöring. Han hade själv tagit del av gäl¬
lande instruktioner i ämnet samt därigenom och på annat sätt sökt på bästa
sätt fullgöra sina åligganden. De värnpliktiga chaufförer, som under hans
tid som garageförman tillträtt sina befattningar som förare av flottiljens for¬
don, hade han tillsagt att taga del av för deni gällande instruktioner. Han
iiade ej haft någon kännedom örn att chaufförerna för uträttande av privata
uppdrag företagit extra körningar förrän Ollander visat honom notisen i
Länstidningen. Ollander hade därvid på Edlings fråga förklarat att han och
andra av flottiljens chaufförer brukat företaga körningar till systembolaget
för att uträtta de ärenden de haft där, eftersom det eljest ej skulle hava va¬
rit möjligt för dem att hålla turlistans tider.
I skrivelse till flygförvaltningen den 8 december 1939 anhöll militieombuds-
mannen, med översändande av handlingarna i ärendet, att flygförvaltningen
ville avgiva utlåtande däri.
Det begärda utlåtandet inkom den 17 februari 1940. Efter en redogörelse
för de föreskrifter, som utfärdats i fråga om flottiljens busstransporter mel¬
lan förläggningen och Östersund, anförde förvaltningen bl. a. följande:
I ärendet hade framkommit, att det varit gängse bruk, att bussföraren
medtagit motböcker från garagekontoret, ombesörjt inköp av spritvaror och
avhämtat varorna vid systembolaget. Denna praxis strede i flera hänseenden
emot instruktionen för chauffören. Depåchefen och bilofficeren hade upp¬
givit, att berörda praxis tidigare varit dem obekant. På förfrågan huruvida
åtgärd i anledning av vad som förekommit vore att förvänta hade depåchefen
meddelat, att han genom ändring av instruktionen anbefallt i huvudsak föl¬
jande. Chauffören skulle vara skyldig att i staden i första hand uträtta,
alla tjänsteärenden samt vidare hämtning av mejeriprodukter å mejeriet
för mässarna och skulle å busshållplatsen å Stora Torget i Östersund mot¬
taga privata paket m. m. av medgiven storlek för mässarna och den å läg¬
ret boende personalen. Dessutom skulle chauffören åtaga sig privata post¬
ärenden medan övriga privata uppdrag skulle vara förbjudna. Då ett upp¬
repande av en sådan händelse som den vilken föranlett militieombudsman-
nens ingripande icke vidare syntes vara att befara, hemställde flygförvalt¬
ningen att militieombudsmannen ville låta bero vid den vidtagna åtgärden.
Genom beslut den 21 februari 1940 lät militieombudsmannen vid vunnen
rättelse bero.
12—408864. Militieombudsmanncns ämbctsberåltelse.
178
10. Otillfredsställande handläggning av ansökan om familjeundenstöd.
I en den 18 januari 1940 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 86 68/30 Erik Eriksson bl. a. följande:
Han hade sedan den 8 november 1939 varit i tjänstgöring vid Norrlands
dragonregemente i Umeå. Han hade hustru och två minderåriga barn i ålder
2 V2 år och 8 månader. Hans hustru vore på grund av sjukdom icke arbets¬
för. Själv vore han skogsarbetare och hade ingen förmögenhet utan ägde
endast kläder och möbler till nödtorft. Hans familj vore helt och hållet be¬
roende av hans arbete. Trots att han vore i stort behov av familjebidrag
hade han likväl icke erhållit något dylikt. Då detta syntes hero på försum¬
melse av någon finge han anhålla örn militieombudsmannens ingripande för
rättelse.
I infordrat yttrande över Erikssons skrift, vilket yttrande dagtecknats den
23 januari 1940, anförde depåchefen följande:
Länsstyrelsens resolution å familjeunderstöd dagtecknat den 11 december
1939 hade den 22 januari 1940 översänts från regementets krigskassaavdel-
ning till postgirokontoret för utbetalning till Eriksson. Emedan det tagit viss
lid innan fältförbanden kunnat till Umeå insända uppgifter å de värnplik¬
tiga som tjänstgjorde vid förbanden hade det tagit lång tid att undersöka
vid vilket förband och sålunda vid vilken krigskassa Eriksson skulle redo¬
visas. Undersökningen hade ytterligare fördröjts genom att å den förteck¬
ning som inkommit från Erikssons förband ej uppgivits Erikssons fullstän¬
diga nummer. Det syntes anmärkningsvärt att Eriksson, som tjänstgjort i
Umeå, icke gjort någon förfrågan örn familjeunderstöd på krigskassaavdel¬
ningen där, i vilket fall saken kunnat klarläggas långt tidigare och persona¬
len kunnat besparas extra arbete.
I skrivelse till depåchefen den 2 februari 1940 anförde militieombuds-
mannen därefter:
Av de av depåchefen lämnade upplysningarna torde framgå att det dröjs¬
mål som förelupit innan det Eriksson beviljade familjeunderstödet kunnat
utbetalas helt förorsakats genom försummelser av de militära myndigheter¬
na. Dröjsmål och andra försummelser vid handläggningen av understöds-
ärenden hade tyvärr förekommit i ett flertal täll under den första tiden
efter det att förstärkt försvarsberedskap intagits. Dessa försummelser hade
då blivit offentligt påtalade och det hade framhållits vikten av att ifråga¬
varande för de enskilda så betydelsefulla ärenden handlades så snabbt som
möjligt. Militieombudsmannen ansåge det fördenskull vara i hög grad an¬
märkningsvärt att det oaktat dylika dröjsmål fortfarande kunnat förekom¬
ma. Militieombudsmannen ville därjämte göra det uttalandet att man icke i
förevarande fall kunde, såsom depåchefen i sin skrivelse gjort, rikta an¬
märkning mot Eriksson för det han underlåtit att göra förfrågan örn un¬
derstödet på krigskassaavdelningen i Umeå. Det av depåchefen påpekade för¬
179
hållandet att Eriksson tjänstgjort i Umeå hade visserligen underlättat en
dylik förfrågan men syntes onekligen också hava möjliggjort för de mili¬
tära myndigheterna att handlägga ärendet betydligt snabbare än som skett.
Militieombudsmannen lät bero vid det sålunda gjorda uttalandet.
11. Fråga om innebörden av den förhandlingsrätt som tillkommer För¬
svarets Civila Tjänstemannaförbund i förhållande till
flygförvaltningen.
I en till militieombudsmannen den 18 augusti 1939 inkommen skrift an¬
förde Försvarets Civila Tjänstemannaförbund följande:
Jämlikt kungörelsen den 4 juni 1937 örn förhandlingsrätt för statens tjäns¬
temän (nr 292) § 5 gällde att innan myndighet avgåve förslag till eller
fastställde nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor,
skulle myndigheten, såvida frågan vore av principiell eller eljest allmän be¬
tydelse och uteslutande berörde dess tjänstemän, på lämpligt sätt bereda de
i förhållande till myndigheten förhandlingsbei-ättigade föreningar, som frå¬
gan kunde anses röra, tillfälle att taga kännedom om föreliggande utkast
till sådana villkor. I anslutning till övergång till militära icke-ordinarie av-
löningsreglementet av den 15 juni 1939 (nr 276) hade Kungl. Majit genom
försvarsdepartementets ämbetsskrivelse den 15 juni 1939 anbefallt flygför¬
valtningen att avgiva förslag beträffande det antal extra ordinarie och extra
tjänstemän i olika lönegrader (personalstat för icke-ordinarie befattnings¬
havare), som borde av Kungl. Majit fastställas för budgetåret 1939— 1940.
Försvarets Civila Tjänstemannaförbund, som genom nådigt beslut den 21
januari 1938 tillerkänts förhandlingsrätt gentemot bl. a. flygförvaltningen,
hade anhållit hos nämnda ämbetsverk genom skrivelse den 1 juni 1939 att
i enlighet med kungörelsen örn förhandlingsrätt få del av det utkast till
personalstat för icke-ordinarie tjänstemän, som ltomme att avgivas till
Kungl. Majit. I underdånig skrivelse den 7 juli 1939 hade flygförvaltningen
avgivit sitt förslag till personalstat och den 23 juli 1939 hade förbundet er¬
hållit avskrift av skrivelsen ifråga. Avskriften saknade varje som helst offi¬
ciell karaktär och hade ej åtföljts av något missiv. Endast en blyertsanteck¬
ning överst å avskriften angåve, att den tillkommit på grund av förbundets
framställning. Flygförvaltningen ansåge sig sålunda icke behöva beakta kun¬
görelsen om förhandlingsrätt i de delar, som gåve tjänstemannasammanslut¬
ning rätt att få del av förslag lill personalstat, trots alt förbundet i god lid
före statens upprättande begärt detta. Förbundet ansåge att detsamma ge¬
nom detta förfarande förvägrats sin rätt att få framföra önskemål och syn¬
punkter på en för tjänstemännen synnerligen viktig fråga och anmälde för¬
hållandet för militieombudsmannen.
I skrivelse den 18 augusti 1939 anhöll militieombudsmannen, att flygför¬
valtningen ville inkomma med yttrande i ärendet.
180
Med anledning härav avgav flygförvaltningen den 3 november 1939 föl¬
jande yttrande:
Flygförvaltningen bestyrkte de av förbundet lämnade sakuppgifterna. Se¬
dan förbundets den 1 juni 1939 dagtecknade skrivelse inkommit, hade till
en början undersökning vidtagits rörande frågan örn förbundets befogenhet
enligt kungörelsen att göra anspråk på delfående av utkastet till personal¬
förteckning, innan förslag i ämnet förelädes Kungl. Maj:t. Beredningen i
denna del av ärendet hade utmynnat i den uppfattning, att 5 § 1 mom.
av kungörelsen ägde tillämpning i förevarande fall. Under tiden hade emel¬
lertid efter beredning i annan ordning flygförvaltningen med hänsyn till
ärendets brådskande art sett sig nödgad att ingå med sitt underdåniga för¬
slag utan att förbundet fått tillfälle att taga kännedom därom. Detta hade
skett vid en tidpunkt, då ämbetsverket ännu icke hunnit bilda sig en klar
uppfattning örn förbundets rätt enligt berörda stadgande. Förbundet hade
sedermera underrättats om den vidtagna åtgärden. Att flygförvaltningen så¬
lunda icke tillräckligt uppmärksammat ifrågavarande föreskrift samman¬
hängde i viss män med ämbetsverkets åsikt, att en förhandling i dåvarande
läge skulle tett sig sakligt betydelselös. I själva verket kom Kungl. Maj:ts
beslut i ärendet, vilket fattats den 28 juli och den 15 september 1939, i rea¬
liteten icke att innebära stort mera än en konfirmering av de redan förut
fastställda tjänsterna. För meddelande av nya eller ändrade bestämmelser
därutinnan från Kungl. Maj:ts sida erfordrades förnyad motiverad fram¬
ställning till Kungl. Majit. Det vore flygförvaltningens avsikt att inom den
närmaste tiden ingiva underdånigt förslag till den komplettering, som äm¬
betsverket ansåge erforderlig. I detta sammanhang skulle förbundet erhålla
tillfälle att utöva den befogenhet, som tillkomme förbundet enligt ifråga¬
varande kungörelse. Vad som förekommit hade enligt flygförvaltningens
uppfattning således icke till någon del försämrat förbundets förhandlings-
ställning i den fråga, som utgjorde föremål för de remitterade klagomålen.
Med hänsyn härtill hemställde flygförvaltningen, att klagomålen måtte be¬
finnas icke erfordra vidare åtgärd från militieombudsmannen.
I en den 8 januari 1940 till militieombudsmannen inkommen påminnelse¬
skrift anförde förbundet bl. a. följande:
Det syntes förbundet synnerligen anmärkningsvärt, att flygförvaltningen
icke på ett tidigare stadium hunnit bilda sig en klar uppfattning örn inne¬
börden i kungörelsen, helst som densamma utkommit från trycket redan
den 8 juni 1937 och ägt tillämpning från och med den 1 januari 1938. Äm¬
betsverket hade varit skyldigt att utan framställning från förbundets sida
bereda detta tillfälle att taga del av föreliggande förslag till personalstater.
Förbundets framställning den 1 juni 1939 hade under sådana förhållanden
endast varit en påminnelse för ämbetsverket att icke förbise ovanberörda
stadgande. Denna påminnelse hade förbundet ansett befogad på grund av
ämbetsverkets ovana vid förhandlingsrättens innebörd. Denna uppfattning
hade visat sig också fullt riktig, såsom framginge av ämbetsverkets ytt¬
rande. Den av ämbetsverket uttalade uppfattningen att en förhandling i då¬
181
varande läge skulle tett sig sakligt betydelselös kunde givetvis icke godtagas.
Det tillkomme förbundet och icke flygförvaltningen att bedöma den frågan.
Att Kungl. Maj :ts beslut i ärendet icke överensstämt med flygförvaltningens
förslag kunde näppeligen anses rättfärdiga ämbetsverkets förfaringssätt så¬
som gjorts gällande. Att förfaringssättet, därest det fått passera opåtalt, i
synnerligen hög grad försämrat förbundets förhandlingsställning vore täm¬
ligen uppenbart, då det med säkerhet medfört motsvarande åtgärder vid
kommande tillfällen. Då flygförvaltningen emellertid uttalat, att ämbetsver¬
ket numera tolkat meromnämnda stadgande på ett av förbundet antagbart
sätt, och förbundet icke hade intresse av att förorsaka några för tjänsten
försvårande eller betungande moment, hemställde förbundet, att militieom-
budsmannen ville låta sig nöja med att förständiga flygförvaltningen att för
framtiden bereda förbundet tillfälle att i varje uppkommande fall få taga
del av sådana frågor, som vore hänförliga till författningens bestämmelser,
på ett så tidigt stadium som över huvud taget vore möjligt utan åsidosät¬
tande av stadgandena i gällande kungörelse angående förhandlingsrätt för
statens tjänstemän.
I skrivelse till flygförvaltningen den 16 mars 1940 anförde militieombuds-
mannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:
Någon tvekan torde icke kunna råda därom att Försvarets Civila Tjänste¬
mannaförbund bort beredas tillfälle att taga kännedom om flygförvaltning¬
ens utkast till personalförteckning i god tid innan förslag i ämnet under¬
ställdes Kungl. Majit. Med hänsyn till den förklaring som flygförvaltningen
avgivit i ärendet, vilken torde innebära att flygförvaltningen utfäst sig att
för framtiden noggrant iakttaga ifrågavarande bestämmelser, läte militie-
ombudsmannen emellertid vid sålunda vunnen rättelse bero.
12. Regementschef har obehörigen låtit regcmentsintcndenten verkställa
upphandlingar för marketenteriets räkning.
Vid granskning av vissa avskrifter av uppliandlingsprotokoll, vilka till
militieombudsmansexpeditionen insänts i ett genom klagomål av Nya Läske¬
drycksfabriken i Östersund hos militieombudsmannen anhängiggjort ären¬
de angående upphandling av läskedrycker för Jämtlands fältjägarregementes
marketenteri, iakttog militieombudsmannen att regementschefen icke deltagit
vid två förrättningar som avsett upphandling av varor för marketenteriets
räkning, nämligen dels den 17 december 1937 vid prövning av anbud å bröd.
mjölk och mejeriprodukter, specerier och viktualier, rostat kaffe, köttvaror,
chokladvaror, konfeklyrer och tabletter saint läskedrycker, dels den 10 ja¬
nuari 1938 vid prövning av anbud å chokladvaror, konfektyreT och tabletter
samt läskedrycker.
182
Då det tillämpade förfaringssättet uppenbarligen stöde i strid med be¬
stämmelserna i §§ 4, 12 och 13 i gällande marketenterireglemente inford¬
rade militieombudsmannen i skrivelse den 21 november 1939 yttrande från
regementschefen och regementsintendenten.
Regementsintendenten, kaptenen H. von Seth anförde i skrivelse den 27
november 1939:
Förfaringssättet alt regementsintendenten enligt uppdrag verkställt ifråga¬
varande upphandling hade von Seth ansett vara en på praktiska skäl grun¬
dad tolkning av bestämmelserna i marketenterireglementet § 13, jämförd
med § 4, när därtill kommit den omständigheten, att von Seth föredragit
upphandlingsärendet med framläggande av skälen för anbudens antagande
och förkastande. Då det framdeles bleve fråga om en upphandling av dy¬
lik omfattning, som nu ifrågavarande fall — läskedryckerna — haft, kom-
me von Seth att föreslå regementschefen att deltaga i anbudsprövningen.
För egen del anförde regementschefen, översten N. Stenbeck i yttrande
samma dag:
De förvaltningsuppgifter, som enligt gällande föreskrifter ålåge en rege¬
mentschef, hade tagit en sådan omfattning, att regementschefen — örn han
överhuvud taget skulle kunna ägna någon tid åt sin huvudsakligaste upp¬
gift att utbilda underställt truppförband —- vid ärendenas behandling stän¬
digt befunne sig i ett i eminent mening »brådskande» läge. Arméns trupp-
förbandschefer hade även vid sammankomst inom arméstaben den 17—
den 18 november 1939 haft tillfälle framhålla, att de ej såge sig i stånd
att fylla de krav, som utbildningen av förbanden under nu rådande förhål¬
landen betingade, därest ej »pappersflöden» avsevärt minskades. Under
ovanberörda omständigheter vore det naturligt, att en truppförbandsclief
sökte frigöra sig från handläggning av förvaltningsärenden i de fall att gäl¬
lande föreskrifter gåve stöd för en dylik åtgärd. Under alla förhållanden
hade Stenbeck icke ansett sig handla i strid med marketenterireglementets
föreskrifter, då han åt regementsintendenten uppdragit att sluta avtal om
leveranser till regementets marketenteri, dock med självfallen skyldighet för
regementsintendenten att för Stenbeck föredraga upphandlingsärendena.
Med anledning av vad i ärendet förekommit anmodade militieombuds¬
mannen i skrivelse den 4 december 1939 arméförvaltningens intendentur-
och civila departement att däri avgiva utlåtande. I denna skrivelse anför¬
de militieombudsmannen följande:
Den tolkning av bestämmelserna rörande upphandling av varor för mar-
ketenteris räkning, som innefattades i Stenbecks och regementsintendentens
yttrande, kunde militieombudsmannen icke godkänna. Enligt 1925 års mar¬
ketenterireglemente ägde visserligen regementschef uppdraga åt regements¬
intendenten eller marketenteriföreståndaren att i brådskande fall verkställa
kontanta inköp av varor eller träffa avtal örn utförande av smärre arbeten
för marketenteriets räkning, men någon rätt för regementschef att åt rege¬
mentsintendenten överlåta att verkställa upphandling för marketenteriets
räkning vore icke enligt reglementet medgiven, även om det — i motsats
183
till vad i förevarande fall var förhållandet — skulle hava gällt mindre
kvantiteter och ärendet varit av brådskande natur.
I skrivelse den 22 januari 1940 avgåvo departementen det begärda utlå¬
tandet. I skrivelsen anfördes:
Det vid regementet tillämpade förfaringssättet vid de omförmälda upp¬
handlingarna den 17 december 1937 och den 10 januari 1938 stöde enligt
departementens uppfattning i strid med bestämmelserna i 1925 års marke-
tenterireglemente. I detta sammanhang ville departementen framhålla, att
enligt det av departementen den 10 december 1939 fastställda nya regle¬
mentet för marketenterirörelsen vid arméns truppförband regementsinten¬
dent kunde tilläggas befogenhet att besluta i ärenden av mindre vikt, var¬
till även upphandlingsärenden av mindre omfattning vore att hänföra. I
6 § av reglementet stadgades nämligen bland annat, att truppförbandschef
ägde uppdraga åt regementsintendenten att besluta i ärenden av mindre vikt,
varjämte i § 14 bland regementsintendents åligganden upptagits att — med
i 6 § angiven begränsning — inför truppförbandschefen föredraga frågor
om leverans av erforderliga förnödenheter för marketenteriets och handels¬
bodens räkning. Till sådana ärenden av mindre vikt kunde dock enligt
departementens åsikt ej hänföras upphandlingar av den omfattning, varom
i förevarande ärende vore fråga.
Vad arméförvaltningens intendentur- och civila departement sålunda an¬
fört bringade militieombudsmannen i skrivelse den 19 februari 1940 till
översten Stenbecks kännedom. Militieombudsmannen tilläde därjämte:
Då militieombudsmannen ansåge sig kunna förutsätta, att Stenbeck efter
tagen del av departementens utlåtande i ärendet komme att för framtiden
ställa sig den däri angivna tolkningen av marketenterireglementets bestäm¬
melser i berörda hänseende till efterrättelse, läte militieombudsmannen bero
vid vad i ärendet förekommit. Stenbeck skulle giva regementsintendenten
del av innehållet i skrivelsen.
184
13. Sergeant på tvångsvis övergångsstat har genom militära tjärnstepen-
sionsreglementet fått sin pensionsålder sänkt med över tre år. Enligt över¬
gångsbestämmelserna skulle han äga rätt att kvarstå i tjänst ett år efter
uppnådd pensionsålder. Förutsättning härför utgjorde dock ali han före
viss tidpunkt anmälde sin önskan att kvarstå. Sådan anmälan gjordes ej,
enligt vederbörandes egen uppgift av den anledningen att han ej från sitt
truppförband erhållit meddelande om övergångsbestämmelserna. Fråga hu¬
ruvida skyldighet kunnat anses åvila truppförbandet att lämna sådant
meddelande och örn någon befattningshavare vid förbandet gjort sig
skyldig till försummelse härutinnan.
I* anjunkaren i Kronobergs regemente, sergeanten på övergångsstat vid
regementet A. W. Zier, född den 4 januari 1889, kom i krigstjänst den 1
november 1908 samt överfördes den 1 januari 1928 — efter att hava haft
avsked från den 18 oktober 1911 till och med den 9 april 1915 — tvångs¬
vis till övergångsstat vid Karlskrona grenadjärregemente. Den 9 juli 1932
transporterades han till sergeant på övergångsstat vid Kronobergs regemente
och utnämndes samtidigt till fanjunkare i regementet.
Den 1 juli 1935 trädde reglementet den 17 maj 1935 angående tjänste¬
pension för befattningshavare vid försvarsväsendet (militärt tjänstepensions-
reglemente) i kraft. Enligt detta reglemente, som jämlikt övergångsbestäm¬
melserna mom. 1 skall äga tillämpning jämväl å beställningshavare på över¬
gångsstat, skulle skyldighet för Zier att avgå från tjänsten inträda vid ut¬
gången av mars månad närmast efter det han uppnått föreskriven pensions¬
ålder, 50 år. Zier skulle sålunda komma alt avgå den 1 april 1939. I reg¬
lementet hava emellertid intagits vissa övergångsbestämmelser, vilka upp¬
skjutit avgången för viss personal som enligt tidigare gällande bestämmel¬
ser ägt kvarstå i tjänst under längre tid än enligt reglementet.
Före militära tjänstepensionsreglementets ikraftträdande gällde i fråga
om Ziers avgångsskyldighet bestämmelser i tjänstgöringsreglementet för ar¬
mén § 87 samt cirkuläret den 22 juni 1877 (nr 22) angående grunder för
pensioneringen av arméns befäl och underbefäl med däri gjorda ändringar
och tillägg. Enligt dessa bestämmelser var löntagare, som uppnått den för
rätt till fyllnadspension i den tjänst han innehade stadgade levnadsåldern
och som jämväl uppfyllt de villkor, vilka för erhållande av de samma tjänst
åtföljande pensioner vörö föreskrivna, skyldig att avgå från tjänsten, dock
med viss möjlighet att erhålla respittid. I fråga om Ziers rätt till pension
åter gällde förutom nyssnämnda cirkulär av den 22 juni 1877 föreskrifterna
i reglementet den 26 februari 1904 (nr 9) för arméns pensionskassa. En¬
ligt dessa föreskrifter krävdes för rätt till full pension bl. a. att hava upp¬
nått 50 levnadsår och 30 tjänstår, dock att där vederbörande kommit i
tjänst, innan han fyllt 20 ar, viss längre tjänstetid fordrades. Den sålunda
bestämda tjänstetiden kunde Zier hava uppnått tidigast den 26 juni 1942.
185
Zier ägde alltså enligt äldre bestämmelser att kvarstå i tjänst åtminstone
till sistnämnda dag. Enligt de nya bestämmelserna, för vilka förut redo¬
gjorts, skulle pensionsåldern för Zier sålunda nedsättas med åtminstone 3 år
2 månader och 25 dagar.
I övergångsbestämmelserna lill militära tjänstepensionsreglementet, mom.
2, har stadgats, att därest ordinarie beställningshavare genom reglementets
bestämmelser fått den för honom omedelbart före reglementets ikraftträ¬
dande gällande pensionsåldern nedsatt med tre år eller mera och han vöre
skyldig att avgå från tjänsten under tiden den 1 juli 1938—den 31 decem¬
ber 1939 för honom skulle gälla en pensionsålder som överstege den i reg¬
lementet stadgade med ett år örn nedsättningen uppginge till tre år, med
två år örn nedsättningen uppginge till fyra år samt med tre år om nedsätt¬
ningen uppginge till fem år eller mera. Med tillämpning härav skulle skyl¬
dighet för Zier att avgå enligt reglementet inträda tidigast den 1 april 1940.
Förutsättning för denna rätt att kvarstå i tjänst efter den 1 april 1939
skulle emellertid, enligt övergångsbestämmelserna, mom. 2 sista stycket, vara
att Zier före den 1 januari 1930 hos vederbörande myndighet, d. v. s. rege¬
mentschefen, anmält sin önskan att kvarstå i tjänst efter uppnåendet av
den i militära tjänstepensionsreglementet stadgade pensionsåldern.
Någon dylik anmälan gjordes icke av Zier.
Den 24 oktober 1938 avlät regementschefen en underdånig skrivelse med
anhållan att Zier, oavsett att han icke gjort föreskriven anmälan, måtte be¬
rättigas att kvarstå i tjänst ett år efter uppnådd pensionsålder. Regements¬
chefen anförde därvid:
Genom övergångsbestämmelserna i militära tjänstepensionsreglementet
bade utfärdats föreskrifter beträffande kvarstående i tjänst viss tid för be¬
ställningshavare, vilken genom reglementet fått sin pensionsålder nedsatt.
Dessa föreskrifter hade för kännedom den 29 oktober 1935 kungjorts pa
regementsorder vid Kronobergs regemente. Genom något förbiseende syn¬
tes emellertid Zier icke hava fått del av nämnda regementsorder, varför han
icke varit i tillfälle att inom därför föreskriven tid (före den 1 januari 1936)
göra i övergångsbestämmelserna, mom. 2, sista stycket, omförmäld anmä¬
lan rörande önskan att få kvarstå i tjänst efter uppnåendet av den i tjänste¬
pensionsreglementet stadgade pensionsåldern. Zier skulle vara skyldig att
den 1 april 1939 avgå från sin beställning med ålderspension efter en tjänste¬
tid av endast 26 år, 11 månader och 8 dagar, vilket innebure en nedsätt¬
ning av den för Zier omedelbart före tjänstepensionsreglementets ikraftträ¬
dande gällande pensionsåldern med 3 år 22 dagar. Regementschefen an-
hölle därför örn nådigt bemyndigande att bevilja Zier tillstånd att kvarstå
i tjänst i sin beställning såsom sergeant på tvångsvis övergångsstat till och
med den 31 mars 1940 eller i ett år utöver nu gällande bestämmelser.
Den ifrågavarande regementsordern var i hithörande delar av följande
lydelse:
186
Regementsorder den 29 oktober 1935.
Pension. 944) Befattningshavare vid regementet, å vilken det militära
tjänstepensionsreglementet (SFS nr 167/1935) äger tillämpning och genom
reglementets bestämmelser fått den för honom omedelbart före reglemen¬
tets ikraftträdande gällande pensionsåldern nedsatt, och som är skyldig avgå
från tjänsten före den J1/i2 1942, skall — jämlikt ovannämnda SFS, Över¬
gångsbestämmelser, mom. 2 — före den 1 nästkommande januari hava till
mig anmält sin önskan att kvarstå i tjänst efter uppnåendet av den i tjänste¬
pensionsreglementet stadgade pensionsåldern.
Växjö som ovan.
Per Ad. Erlandsson
Regementschef.
B. Döös.
Regementschefens förenämnda hemställan tillstyrktes av tjf. arméfördel-
ningschefen ävensom av chefen för armén, därvid den senare som skäl för
tillstyrkan anförde att Zier icke syntes hava blivit underrättad om den ho¬
nom enligt övergångsbestämmelserna i militära tjänstepensionsreglementet
åliggande anmälningsskyldigheten.
Över framställningen avgav statskontoret den 30 november 1938 inford¬
rat yttrande och anförde därvid:
Jämlikt huvudföreskriften i militära tjänstepensionsreglementet uppnådde
Zier pensionsåldern den 31 mars 1939. Därest Zier, vilken enligt äldre be¬
stämmelser varit berättigad att kvarstå i tjänst utöver den för honom en¬
ligt nämnda bestämmelser gällande pensionsåldern, i vederbörlig ordning
verkställt sådan anmälan, varom förmäldes i 2 mom. sista stycket av över¬
gångsbestämmelserna till militära tjänstepensionsreglementet, hade, såvitt
statskontoret kunde finna, den för honom gällande pensionsåldern blivit
framflyttad ett år, eller till utgången av mars månad 1940. Då det i före¬
varande fall gällde beställningshavare på övergångsstat, torde en tillämp¬
ning av det i 11 § 1 mom. a) militära tjänstepensionsreglementet givna stad¬
gandet örn rätt för vederbörande myndighet att medgiva kvarstående i tjänst
icke kunna komma i fråga. Ej heller torde, såsom i ärendet ifrågasatts,
Kungl. Maj :t kunna utfärda ett bemyndigande för vederbörande myndighet
i sådant hänseende. Statskontoret ansåge det emellertid skäligt, att Zier, som
utan eget förvållande fått sin pensionsålder nedsatt med ett år i förhållande
till vad som skolat gälla enligt 2 mom. reglementets övergångsbestämmel¬
ser, medgåves rätt att, utan hinder därav, att han icke verkställt erforder¬
lig anmälan, få sagda övergångsbestämmelser å sig tillämpliga och på detta
sätt bereddes möjlighet att med uppskjuten pensionsålder kvarstå i sin be¬
ställning ett år. Då övergångsbestämmelserna tillkommit under riksdagens
medverkan, kunde det visserligen förefalla som om beredande av en dylik
dispens skulle förutsätta samtycke från riksdagens sida. Emellertid hade
Kungl. Maj:t i 34 § reglementet erhållit bemyndigande att meddela de när¬
mare föreskrifter, som kunde finnas erforderliga för reglementets tillämp¬
187
ning, något som också framhållits av bankoutskottet vid 1935 ars riksdag
vid behandlingen av reglementets övergångsstadganden (uti. nr 47, sid. 18).
Med hänsyn härtill och då det i övergångsbestämmelserna intagna villkoret
om fullgörandet av anmälan inom viss tid måste anses som en ren ord¬
ningsföreskrift — beträffande civila tjänstepensionsreglementet hade denna
tidsbestämning lagts i Kungl. Maj:ts hand — syntes det statskontoret knap¬
past erforderligt, att frågan örn dispens från sagda villkor gjordes till före¬
mål för riksdagens prövning. Under åberopande av vad sålunda anförts
funne sig statskontoret böra hemställa, att Kungl. Maj :t måtte förklara, att
2 mom. av militära tjänstepensionsreglementets övergångsbestämmelser måtte
vinna tillämpning å Zier, utan hinder därav, att föreskriven anmälan icke
blivit verkställd.
Kungl. Maj:t fann genom beslut den 17 februari 1939 regementschefens
framställning icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
Den 31 mars 1939 avgick Zier med pension från tjänsten.
Den 23 maj 1939 inkom till militieombudsmansexpeditionen en den 22 i
samma månad dagtecknad skrift från Zier, däri denne anförde:
På grund av att regementet icke sänt honom de order som utfärdats an¬
gående övergången till det nya tjänstepensionsreglementet, hade Zier aldrig
fått reda på att anmälan angående kvarstående i tjänst efter fyllda 50 år
skulle vara insänd före den 1 januari 1936. Därför hade Zier den 31 mars
1939 måst avgå sedan Kungl. Majit avslagit en anhållan från regementsche¬
fen örn att få kvarhålla Zier i tjänst ytterligare ett år. Då Zier icke ansåge
sig hava gjort sig skyldig till någon försumlighet och då han ginge förlustig
omkring 1,200 kronor, anliölle Zier om upplysning örn det möjligen funnes
någon utsikt till rättelse.
Uti infordrat yttrande anförde regementschefen under hänvisning bl. a.
till sin underdåniga framställning den 24 oktober 1938 följande:
Något skriftligt beslut å framställningen hade icke kommit regementet till
del i annan mån än att statskontoret översänt bevis a den av Zier tillerkän¬
da pensionen. Enligt vad under hand meddelats tran finansdepartementet
hade där ansetts, att det ålegat Zier att själv hålla sig underkunnig om i
Svensk författningssamling offentliggjorda bestämmelser, som kunde hava
avseende å för honom gällande pensionsförhållanden.
Regementschefen översände tillika en avskrift av en av regementsstabsche-
fen, kaptenen C. G. A. R. von Baumgarten den 21 december 1938 upprättad
promemoria av följande lydelse:
P. M.
i anledning an underdånig framställning (lil regclxs den 21/io 1938, nr 1685)
om bemyndigande för Chefen för lil alt bevilja fanjunkaren i regementet,
sergeanten på tvångsvis övergångsstat A. W. Zier tillstånd att kvarsta i sin
beställning t. o. m. den 31 mars 1940.
På grund av bestämmelserna i SFS nr 167/1935 utfärdades den 29 oktobei
1935 rego nr 944 ---, enligt vilken vissa beställningshavare före den
'/i 1936 skulle till regementschefen anmäla sin önskan all lå kvarsta viss
188
tid. Denna rego utsändes till utom regementet tjänstgörande (boende) där¬
av berörda. Härvid torde man hava gått efter vederbörandes tjänsteförteck-
ningar och undersökt -— med ledning av födelseåret och den dag, vederbö¬
rande inträtt i tjänst -— om personen i fråga vid uppnådda 50 levnadsår
kom att innehava 30 tjänsteår. Vad nu fanjunkare Zier beträffar, är han
född den 4/i 1889 och kom i tjänst den 7u 1908, således innan han fyllde
20 år. Att Z. sedermera haft avsked och varit ur tjänst tiden 18/I0 1911—
I* 1915 — — — har vid tillfället i fråga undgått den, som haft hand om
ovan omförmälda undersökning, och sannolikt haft till följd, att fanjunkare
Zier icke erhållit rego nr 944/1935 och således icke haft vetskap om den an¬
mälan, han eljest givetvis hade gjort inom därför bestämd tid (Vi 1936).
Ett rent förbiseende — man kanske t. o. m. kan tala om olyckliga omstän¬
digheter — har således varit anledningen till bär berörda förhållanden.
I skrivelser till regementschefen den 20 oktober och den 21 november 1939
anhöll militieombudsmannen om upplysning i följande hänseenden nämli¬
gen dels vilka bestämmelser som sedan 1935 varit gällande vid regementet
i fråga om utsändande av sådana meddelanden, örn vilka i ärendet vore frå¬
ga, till personal som icke tjänstgjorde vid regementet, dels vilken praxis som
vid regementet tillämpats och tillämpades beträffande utsändande av sådana
eller liknande meddelanden, dels ock vilka befattningshavare som i detta
fall haft att taga befattning med underrättelserna till den vid regementet
icke tjänstgörande personalen.
Med anledning härav anfördes av tjänstförrättande regementschefen,
överstelöjtnanten B. Wickbom i skrivelse den 3 november 1939 samt av re¬
gementschefen i skrivelse den 23 i samma månad bland annat följande:
Vid regementsexpeditionen hade den praxis tillämpats, att expeditions-
och skrivbiträden kuverterade och adresserade försändelserna enligt särskild
adress- och utsändningslista och under kontroll av expeditionsunderoffice-
ren. I förevarande fall hade regementskvartermästare!! med honom under¬
ställd expeditionspersonal haft att taga befattning med underrättelserna till
den ifrågavarande personalen. I fråga örn arbetsfördelningen mellan expe-
ditionsunderofficerarna funnes en den 2 januari 1928 dagtecknad tablå, till
vilken hänvisades. Utöver vad salunda angivits funnes icke några bestämmel¬
ser i ämnet utfärdade, ej heller hade annat sätt för tillämpningen av desam¬
ma praktiserats.
Från tablån över arbetsfördelningen mellan expeditionsunderofficerarna
antecknades att bland arbetsuppgifter tillkommande en av dem upptagits
bland annat »Regementsorders delgivning till därav berörda officerare och
underofficerare på övergångsstat, reservstat och i reserven».
Vidare antecknades, att i regementsinstruktionen för Kronobergs regemen¬
te § 31 mom. 6 stadgas, att personal, som ej är i tjänstgöring vid regemen¬
tet, skall erhålla del av densamma rörande order genom den expedition, däl¬
den är placerad till redovisning.
Sedan Zier bereus tillfälle att avgiva påminnelser i ärendet, inkom från
honom den 3 januari 1940 ytterligare en skrift.
189
I skrivelse till regementschefen den 4 mars 1940 anförde militieombuds-
mannen efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:
Frågan örn rätt för Zier att kvarstå i tjänst efter den 1 april 1939 hade
prövats och avgjorts av Kungl. Majit genom beslut den 17 februari 1939. Nå¬
gon ytterligare åtgärd härutinnan kunde icke av militieombudsmannen vid¬
tagas. Av de ovan återgivna bestämmelserna i regementsinstruktionen och
tablån över arbetsfördelningen mellan expeditionsunderofficerarna syntes
framgå, att personal, som ej vore i tjänstgöring vid regementet, genom rege¬
mentsexpeditionens försorg skulle erhålla del av nämnda personal rörande
order. Underrättelse om de i militära tjänstepensionsreglementet förekom¬
mande bestämmelserna om viss anmälan som förutsättning för rätt att kvar¬
stå i tjänst utöver eljest medgiven tid hade också från regementet tillställts
därav berörd personal med undantag av Zier. Därigenom att Zier icke blivit
underrättad syntes alltså en försummelse hava blivit begången. Med hänsyn
lill de särskilda omständigheterna i detta ärende ansåge militieombudsman¬
nen sig emellertid böra låta bero vid det gjorda uttalandet. Militieombuds¬
mannen hemställde att regementschefen ville låta vederbörande befattnings¬
havare erhålla del av militieombudsmannens uttalanden.
Avskrift av skrivelsen tillställdes Zier.
14. Överskott som för täckande av utgallring lämnas vid leverans av vara
skall tagas till uppbörd.
Vid inspektion den 3 juli 1940 av flygkrigsskolan anmärkte militieom¬
budsmannen att i proviantutvägningslistorna för den 25, den 26 och den 27
juni 1940 upptagits resp. 325 kg, 275 kg och 560 kg potatis såsom utläm¬
ning enligt skafferibesked, ehuru varken de uppgivna potatiskvantiteterna
förefunnits i skafferiet eller skafferibesked avgivits. Med anledning härav
anmodade militieombudsmannen chefen för flygkrigsskolan att inkomma
med yttrande från intendenten och köksföreståndare!!.
Intendenten, kaptenen N. Romander, anförde med anledning a.v anmärk¬
ningen i yttrande den 17 juli 1940 följande. Romander hade den 25 juni
1940 observerat, att samma dag levererad potatis varit mycket dålig. Han
bade ringt upp leverantören, Skånska lantmännens lokalförening i Ljung-
byhed, och meddelat att leveransen under normala förhållanden hort kasse¬
ras. Med hänsyn lill att tillgången på bra potatis vore ringa hade Romander
emellertid dragit sig för kassation. Leverantören hade meddelat, att leve¬
ransen skett med så god vikt, att en utgallring till nära 40 % av leveransen
skulle kunna ske utan olägenhet. Romander hade då beordrat köksföre-
ståndaren att såsom portionsförstärkning utväga potatis i sådan mängd alt
utgallring kunde ske. Köksföreståndaren hade tydligen för alt bliva av med
det levererade överskottet (»påbrödet») upptagit delta såsom skafferibehåll¬
ning för att överhuvud kunna få in detsamma i redovisningen. Förfarandet
vore otvivelaktigt felaktigt men torde hava skei! i bästa avsikt.
190
I sitt yttrande, daterat den 23 juli 1940, anmälde köksföreståndaren, styck¬
junkaren M. Wallin, att lian icke hade något att tillägga utöver intendentens
yttrande.
Då av yttrandena icke framgått, huru den ifrågavarande potatisleveransen
tagits till uppbörd och redovisats vid proviantmagasinet, anmodade militie-
ombudsmannen skolchefen att efter erforderlig utredning till militieombuds-
mannen inkomma med uppgifter i följande hänseenden: 1) Till vilken
totalvikt hade potatisleveransen den 25 juni 1940 skett? 2) Hur mycket av
totalvikten hade utgjort »överskottet»? 3) Till vilken vikt hade leveransen
i magasinsliggaren bokförts? 4) Om »överskottet» icke bokförts, huru stor
del av detsamma hade då överlämnats till skafferiet och huru hade förfarits
med därefter eventuellt återstående del av överskottet?
Vidare anförde militieombudsmannen: Enligt gällande intendenturtjänst-
instruktion § 15 mom. 3 skulle husmodern dagligen till köksföreståndaren
avlämna skafferibesked över behållningen i skafferiet. Efter varje pro-
viantutvägning skulle dagofficeren enligt mom. 9 samma paragraf över¬
lämna skafferibeskedet lill intendenten alt av honom förvaras för kontroll.
Skolchefen anmodades att göra intendenten, köksföreståndaren och husmo¬
dern uppmärksamma på dessa bestämmelser för framtida iakttagande.
Den 27 september 1940 inkom skolchefen med de begärda upplysningarna.
Den 25 juni hade 3,000 kg potatis levererats. Av totalvikten hade 970 kg
utgjort övervikt. I magasinsliggaren hade 2,030 kg bokförts på vilken mängd
även fakturan varit lydande. Utlämning till köket (skafferiet) hade skett
med så stora mängder som överskottet medgivit.
Genom skrivelse den 2 oktober till flygförvaltningen anhöll militieombuds¬
mannen om ämbetsverkets utlåtande i ärendet.
Den 12 oktober 1940 inkom flygförvaltningen med en skrivelse, vari äm¬
betsverket meddelade att ämbetsverket, med anledning av militieombuds-
mannens anmärkning, i skrivelse till chefen för flygkrigsskolan anfört: En¬
ligt intendenturunderhållsreglementet § 10: 1 skulle proviantartiklar, så snart
de levererades, efter vederbörlig besiktning och sedan de till mängden kon¬
trollerats tagas till uppbörd och redovisning. — Då potatisleveransen den
2° iuni 1940 konstaterats vara undermålig, men den upphandlande myndig¬
heten på angivet skäl medgivit överleverans för att täcka erforderlig kassa¬
tion, hade gallring omgående bort verkställas varefter den godkända kvanti¬
teten bort omedelbart tagas till uppbörd. — Det vid flottiljen använda för¬
faringssättet stöde icke i överensstämmelse med gällande föreskrifter och
förryckte uppbörds- och besiktningsförfarandet.
Med anledning av vad sålunda förekommit i fråga örn besiktning och upp-
bördstagande av potatis vid ifrågavarande tillfälle anmodade flygförvalt¬
ningen chefen för flygkrigsskolan att vidtaga sådana åtgärder, alt gällande
bestämmelser i berörda avseenden skulle för framtiden efterlevas.
Militieombudsmannen lät bero vid de av flygförvaltningen i ärendet vid¬
tagna åtgärderna.
191
15. Bevakningschef vid marindistrikt har erhållit stående förskott till av¬
sevärda belopp för bestridande av utgifter som bort likvideras direkt i
marindistriktets kassa. Bevakningschefen har sedermera erhållit
egen krigskassaförvaltning.
Vid en av militieombudsmannen den 8 maj 1940 verkställd inspektion av
Ostkustens marindistrikts expedition och anstalter å Skeppsholmen granska¬
des kameralkontorets medelsredovisning. Därvid uppmärksammades, att
förskott — första gången i slutet av september 1939 — i flera poster efter
hand utanordnats till bevakningschefen i Ostkustens marindistrikt, kap¬
tenen O. H. Rosensvärd. De av bevakningschefen intill ovannämnda dag
emottagna förskottsmedlen hade uppgått till ett sammanlagt belopp av
200,000 kronor.
Den 10 maj 1940 påbörjades inventering av de av bevakningschefen upp¬
burna förskottsmedlen. Inventeringen kunde emellertid icke slutgiltigt full¬
följas vare sig denna dag eller ens under en tidrymd av ytterligare sex dagar
på grund av att det redovisningsmaterial, som stod till förfogande vid in¬
venteringen, icke gjorde det möjligt att kontrollera, huru förskottsmedlen för
tillfället voro disponerade. Inventeringen gav dock vid handen, att den rä¬
kenskap, som fördes över förskottsmedlen, var otillfredsställande. Av rä¬
kenskapen framgick sålunda icke med nöjaktig fullständighet vilka medels¬
transaktioner, som ägt rum mellan kameralkontoret och bevakningschefen å
ena samt mellan bevakningschefen och honom underlydande befattnings¬
havare å andra sidan.
Den företedda räkenskapen utgjordes av en kassabok, i vilken upptagits
dels i kontanta penningar eller över postgiro gjorda inbetalningar, dels verk¬
ställda utbetalningar. Vid genomgång av de dittills bokförda posterna visa¬
de det sig sålunda, att inkomsterna huvudsakligen utgjordes av återbetal¬
ningar av avlöningsmedel, som av bevakningschefen utbetalats till manskap
ur underlydande förband, av kontanta behållningar vid redovisning av för¬
skott utlämnade av bevakningschefen samt av fyllnad i bevakningschefens
egna förskott. Dylik fyllnad hade sedan december 1939 manatligen erhål¬
lits från kameralkontoret för dit avgiven redovisning. Utgifterna åter hade
bestått av förskottcrade avlöningsmedel, av tillfälliga förskott till under¬
lydande befattningshavare samt av sådana utgifter, som bevakningschefen
själv bestritt direkt ur sina egna förskott. Någon bokföring av de särskilda
utgiftsposter, med vilka innehavare av sådana förskott, som utlämnats av
bevakningschefen, verkställt sina redovisningar, hade icke skett. De utgifts¬
poster, som bevakningschefen redovisat till kameralkontoret lör alt fylla
sina egna förskott, brukade i ett totalbelopp bokföras först då detta belopp
kommit bevakningschefen till handa.
Särskilda tablåer funnos upplagda för redovisningen av de förskott, som
utlämnats av bevakningschefen. Dessa tablåer bade dock icke blivit förda.
192
Det hade därför vid inventeringen icke varit möjligt att utan större omgång
utreda, vilka förskott som stodo oredovisade. Därtill kom, att förskotts-
rekvisitioner eller däremot svarande kvitton till förskott, som voro redovi¬
sade, icke hade återsänts till vederbörande utställare eller makulerats utan
förvarades bland räkenskapens verifikationer. Någon särskild förskottsbok
fördes icke.
Enär det under sådana förhållanden icke lät sig göra att fullfölja in¬
venteringen enbart på grundval av de ovan berörda räkenskapshandlingar¬
na, och då den redovisning, som åstadkoms genom att förete reda tillgångar
av olika slag, icke fullt täckte slutsumman av de av bevakningschefen upp¬
burna förskotten, inställdes inventeringen.
I skrivelse den 18 maj 1940 till marinförvaltningen anmälde militieom-
budsmannen vad som förekommit, därvid militieombudsmannen anförde:
Det torde vara uppenbart, att det sätt, varpå bokföring och redovisning
av bevakningschefens förskottsmedel hittills skett, icke borde fortfara. Det
syntes ej heller vara lämpligt, att en befattningshavare med en i övrigt så
omfattande verksamhet som bevakningschefens betungades med så stort
ekonomiskt ansvar som här vore fallet. Därest det av praktiska skäl icke
läte sig göra att lägga bevakningschefens kassagöromål direkt på kameral¬
kontoret, torde det vara ofrånkomligt att ställa en kassaförvaltning eller
annan kassaorganisation till bevakningschefens förfogande. Militieombuds¬
mannen hemställde, att marinförvaltningen ville i sinom tid giva militie¬
ombudsmannen besked angående de åtgärder, som ämbetsverket med an¬
ledning av denna skrivelse funnit skäl att vidtaga.
Med skrivelse den 22 november 1940 överlämnade marinförvaltningen ytt¬
randen från bevakningschefen och från befälhavande amiralen i Ostkustens
marindistrikt.
Bevakningschefen anförde:
Räkenskaperna för de förskott som utlämnats till honom hade förts så som
i militieombudsmannens skrivelse angivits. Särskild förskottsbok hade upp¬
lagts redan vid bevakningsorganisationens upprättande i september 1939,
men hade där vid inspektionen den 8 maj endast uppförts de förskott, som
utlämnats till förmännen vid kustsignalstationerna under september—okto¬
ber manader. Dessa två manader hade förmännen redovisat månadsvis, men
hade överfört sina saldon till nästkommande månad. I samband med att be¬
vakningschefen i november erhållit postgirokonto bade förskottsväsendet or¬
ganiserats så att förmännen från och med ingången av december 1939 må¬
nadsvis inbetalat sina saldon och redovisat sina tillfälliga månadsförskott å
särskilda därtill avsedda formulär, vilka, sedan verifikationerna uttagits och
titelvis bifogats den fyllnadsredovisning, sorn gemensamt för de av bevak¬
ningschefen och förmännen gjorda utgifterna månatligen inlämnats till kame¬
ralkontoret för fyllning av bevakningschefens stående förskott, bilagts deras
räkenskaper för att överföras i förskottsboken. Detta hade av olika orsaker,
bristande tid, omkommenderingar av personal etc., icke skett men varit avsett
att vara fullgjort vid budgetårets slut. Vid inventeringen den 8 maj 1940 hade
193
den av bevakningschefen förda kassaboken stämt, men fråga hade varit att
granska räkenskaperna efter annan grund, nämligen så att summan av ute¬
stående förskott + av bevakningschefen gjorda utbetalningar, som ännu ej
inlösts hos kameralkontoret + kassabehållning skulle täcka förskottsbeloppet
= 200,000 kronor. Detta hade gjorts men kassan hade då visat en balans på
omkring 900 kronor. För att klargöra att något fel ej förelåge i förmännens
redovisningar hade samtliga dessa genomgåtts och införts i förskottsboken.
Efter redogörelse av bevakningschefens värnpliktige intendent hade erhållits
meddelande att differensen även utgjorts av till viss kustsignalstation lämnade
förskott. Dessa hade uppkommit genom att ersättning för proviant för resp.
kustsignalstation, som varit bokförd som inkomst, icke tillfullo likviderats.
Några av marinförvaltningen meddelade föreskrifter, huru tillfälliga förskott,
vilka utlämnats från ett stående sådant, skulle föras, vore för bevakningsche¬
fen icke bekanta. Med anledning av de olägenheter, som visat sig uppkomma,
då allt för stor förskotlskassa utlämnades, ville bevakningschefen alternativt
föreslå: 1) att alla utgifter, som ej oundgängligen behövde betalas från bevak¬
ningschefens kassa, måtte åtgärdas av befälhavande amiralen i Ostkustens
marindistrikt efter av vederbörande gjorda attester, varigenom förskottsbelop¬
pet komme att avsevärt kunna minskas eller 2) att bevakningschefen erhölle
egen krigskassa.
Befälhavande amiralen yttrade:
På grund av att bevakningschefens förvaltningsområde sedan den för¬
stärkta försvarsberedskapens inträdande efter hand avsevärt utökats, hade
formen med stående förskott icke varit den mest lämpliga. Med hänsyn till
de svåra förhållanden, varunder bevakningschefen i Ostkustens marindistrikt
haft att handhava sina betydande och skiftande åligganden, ansåge marin-
distriktschefen att det sätt varpå redovisningen av det från flottans kassa ut¬
bekomna stående förskottet fullgjorts, varit tillfredsställande, och att de av
Rosensvärd avgivna förklaringarna gåve vid handen, att förskottet icke kunnat
redovisas i så god tid, att bokföring av detsamma kunnat äga rum under
budgetåret 1939/1940. Det till Rosensvärd utlämnade stående förskottet vore
numera slutredovisat.
I sin ovannämnda skrivelse anförde marinförvaltningen följande:
Jämlikt § 46 mom. 2 reglemente för marinen del I B ansvarade den, som
meddelade beslut örn utlämning av förskott, för att förskottsbelopp avpassa¬
des efter det ändamål, för vilket det utlämnades. I mom. 3 av samma para¬
graf stadgades, att stående förskott skulle minst en gång i månaden fyllas
genom inlösen av de verifikationer, som förskottsinnehavare mottagit till be¬
vis örn verkställda utbetalningar från förskottet. Det ankomme vidare på ma¬
rinförvaltningen alt bestämma, till vilka befattningshavare stående förskott
finge utlämnas. För redovisning av stående förskott avsåges att användas en
av marinförvaltningen fastslälld blankett nr 125 KMF, varå funnes tryckta
anvisningar för dess begagnande. Enligt dessa anvisningar skulle redovis¬
ningen föras fortlöpande för dag, vilket medförde erforderlig överskådlighet
med avseende å verkställda utbetalningar. Redovisningen jämte verifikatio-
13 — 40886b. Militieombudsmannens ämbetsberåttelsc.
194
lier skulle ingivas till vederbörande förvaltning tredje söckendagen före ut¬
gången av varje månad. I nyssnämnda blankettanvisningar vore intaget och
i § 19 av marinförvaltningens den 1 juni 1939 fastställda föreskrifter för me¬
delsredovisningen m. m. vid Ostkustens marindistrikt och Stockholms örlogs¬
varv vore föreskrivet, att sådan extra uppbörd, varom förmäldes i § 44 mom. 7
reglemente för marinen del I B, skulle av innehavare av stående förskott icke
mottagas till redovisning, utan skulle sådana uppbördsmedel inlevereras di¬
rekt till kassan, försåvitt icke marinförvaltningen för särskilda fall annor¬
lunda föreskrivit. Denna bestämmelse verkade förenklande beträffande me¬
delsredovisningen för innehavare av stående förskott, såtillvida som redovis¬
ningen allenast komme att omfatta utgifter. I överensstämmelse härmed vore
även nyssberörda redovisningsblankett uppställd. Det borde här antecknas,
att chefen för Ostkustens marindistrikt icke underställt marinförvatningen
frågan om utlämnande av stående förskott till bevakningschefen. Till intäkt
för rätten att själv besluta om utlämnande av dylikt förskott torde marin-
distriktschefen hava tagit bestämmelsen i § 50 reglemente för kustsignalvä-
sendet, varigenom medgåves, att till bevakningschefs förfogande kunde stäl¬
las stående förskott. Förutom att marinförvaltningens samtycke bort inhäm¬
tas till ifrågavarande förskotts utlämnande samt att bestämmelser bort med¬
delas bevakningschefen örn redovisning av förskottet med begagnande av
förenämnda blankett, syntes hava förbisetts, att ifrågavarande förskott alle¬
nast finge användas för bestridande av smärre utgifter och sådana, som icke
lämpligen tålt uppskov. Reglerande föreskrifter härutinnan funnes också givna
i § 50 reglemente för kustsignalväsendet. I bevakningschefens avgivna ytt¬
rande i ärendet till marindistriktschefen hade föreslagits att till upphävande
av olägenheterna med en alltför stor förskottskassa bort iakttaga, att alla ut¬
gifter som ej oundgängligen krävt utbetalning genom bevakningschefens för¬
sorg, skulle åtgärdas av chefen för Ostkustens marindistrikt efter av veder¬
börande gjorda attester. Nämnda av bevakningschefen föreslagna ordning
funne marinförvaltningen hava bort iakttagas utan annan föreskrift än mer-
berörda bestämmelse i reglemente för kustsignalväsendet. Därest meddelade
föreskrifter i övrigt blivit åtföljda, hade det till bevakningschefen utlämnade
förskottet kunnat väsentligt begränsas. Såsom bevakningschefen i sitt yttrande
framhållit, hade marinförvaltningen icke utfärdat generella föreskrifter an¬
gående redovisning av tillfälliga förskott, vilka utlämnades från innehavare
av stående förskott. Anledningen härtill vore den, att ett dylikt utlämnade
som regel icke skulle äga rum. Därest undantagsvis emellertid så måste ske,
hade ämbetsverket på därom gjord framställning i förekommande fall för¬
ordnat, att följande ordning skulle iakttagas. För utbekommande av till¬
fälligt förskott uppgjordes av vederbörande rekvisition å blankett nr 116 KMF.
Det tillfälliga förskottet upptoges därefter av innehavaren av det stående
förskottet såsom kontant kassatillgång i avvaktan på slutlig redovisning till
innehavaren av det stående förskottet. I § 49 mom. 3 reglemente för marinen
del I B föreskreves, att från marindistriktschefen underställda kassor ut¬
lämnade stående förskott skulle, såvida icke marinförvaltningen för visst fall
195
annorlunda föreskrivit, inventeras minst en gång i varje kvartal av den myn¬
dighet, som det ålåge att förrätta inventering av ifrågavarande kassor. In¬
ventering av bevakningschefens förskott hade icke ägt rum. De skäl härtill,
som av chefen för Ostkustens marindistrikt förebures, syntes icke utgöra
tillfredsställande förklaring. Därest inventeringar verkställts, hade uppen¬
barligen inventeringsförrättarna bort komma till insikt om, att det tillämpade
systemet beträffande redovisningen av de uppburna medlen icke kunnat bibe¬
hållas. Genom skrivelse den 28 juni 1940 eller samma dag, som Kungl. Maj:t
förordnat angående enhetlig krigsredovisning vid marinen, hade marinför¬
valtningen meddelat chefen för Ostkustens marindistrikt, att ämbetsverket
med stöd av detta förordnande beslutat, att hos bl. a. nu ifrågavarande be-
vakningschef skulle från och med den 1 juli 1940 och tills vidare inrättas
krigskassaförvaltning samt att för denna krigskassaförvaltning skulle i till¬
lämpliga delar lända till efterrättelse av marinförvaltningen den 16 oktober
1939 utfärdade föreskrifter och anvisningar för krigskassaväsendet m. lii.
ombord å flottans fartyg och hjälpfartyg (Krigsbokföringsföreskrifter avd. II).
Med hänsyn till de åtgärder som sålunda vidtagits fann militieombuds-
mannen sig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.
16. De i en av arméförvaltningens intendcnturdeparteinent utfärdad in¬
struktion meddelade föreskrifterna örn förvaltningen av viss materiel hava
ansetts icke stå i överensstämmelse med de föreskrifter som i samma hän¬
seende meddelats i ett av Kungl. Majit utfärdat reglemente.
Vid en av militieombudsmannen den 5 november 1938 förrättad inspek¬
tion av Svea ingenjörkår iakttogs vid granskning av 4. kompaniets materiel-
redovisning att intendenturmateriel som till kompaniet överlämnats för till¬
fälligt bruk icke blivit av kompanichefen disponerad till redovisning på kom¬
paniadjutanten. Materielen ifråga hade ej heller kvitterats av kompaniadju-
lanten. Någon särskild redovisning avseende materiel som vid kompaniet
emottagits för tillfälligt bruk fanns icke upplagd. Vad sålunda iakttagits syn¬
tes icke överensstämma med föreskrifterna i då gällande 1935 års intenden-
lurmaterielinstruktion mom. 17 angående redovisning m. m. av intendentur¬
materiel som överlämnats till kompani för tillfälligt bruk. Med anledning
härav anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 22 november 1938
kårchefen att från kompanichefen införskaffa yttrande i ärendet.
I sitt den 28 november 1938 dagtecknade yttrande anförde kompanichefen
bland annat följande:
I 1937 års intendenturmaterielreglemente § 10 funnes bestämt alt inten¬
denturmateriel som utlånades till kompani för kortvarigt bruk skulle kvitteras
av kompanichefen samt omhänderhavas vid kompaniet enligt kompaniche¬
fens bestämmande. I den vid inspektionstillfället gällande, av arméförvalt-
196
ningens intendenturdepartement år 1935 utfärdade intendenturmaterielin-
struktionen mom. 17 vore denna kompanichefen tillerkända rättighet satt ur
funktion. Det föreskreves nämligen där att lånematerielen skulle disponeras
till redovisning på kompaniadjutanten. Reglementets mening hade uppenbar¬
ligen varit att kompanichefen som kvitterat materielen skulle äga utfärda
redovisningsföreskrifter av sådan art att han dels kunde tillgodose sin egen
säkerhet rörande lånets handhavande dels ej i större utsträckning engagera¬
des i redovisningsförfarandet. Det torde med fog kunna ifrågasättas örn in¬
struktionen i den omfattning som skett verkligen kunde ändra bestämmel¬
serna i ett av Kungl. Majit utfärdat reglemente.
Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anhöll militieombudsman-
nen i skrivelse den 13 december 1938 att arméförvaltningens intendentur¬
departement ville i ärendet avgiva yttrande.
I skrivelse den 19 december 1938 anförde departementet:
Den av militieombudsmannen berörda bristande överensstämmelsen mel¬
lan gällande intendenturmaterielreglemente och intendenturmaterielinstruk-
tion hade icke varit för departementet obekant. Då departementet tidigare
beslutat att 1395 års intendenturmaterielinstruktion i sin helhet skulle under¬
kastas översyn och omarbetning i erforderliga delar hade departementet icke
ansett erforderligt att i ett eller annat avseende verkställa ändring i instruk¬
tionen då sådan ändring ansetts utan större olägenhet kunna anstå. Departe¬
mentet hyste nämligen den uppfattningen att det för vederbörande förvalt¬
ningsmyndigheter borde vara uppenbart att föreskrift som meddelats i ett
av Kungl. Majit fastställt reglemente skulle äga vitsord före vad som stad¬
gats i en av departementet flera år före reglementets fastställande utfärdad
instruktion. Förslag till ny instruktion förelåge. På grund av mera trängande
arbetsuppgifter hade emellertid instruktionsförslaget icke hunnit slutbehand¬
las vilket dock beräknades kunna ske under början av år 1939.
Den 31 maj 1939 fastställde departementet ny intendenturmaterielinstruk-
tion att gälla från och med den 1 juli samma år. I denna instruktion intogos
följande bestämmelser rörande intendenturmateriel som utlånas till kompani
för kortvarigt bruk:
Morn. 29: »Intendenturmateriel som överlämnas till kompani för kortva¬
rigt bruk omhandertages och förvaras i förråd av kompaniadjutanten därest
icke kompanichefen bestämmer att den skall omedelbart utlämnas till bruk.
Redovisningen av materielen intill dess den återställes till huvudförrådet om-
besörjes av kompaniadjutanten enligt bestämmelserna i mom. 41 andra
stycket.»
Mom. 41 andra stycket: »Vid kompani föres liggare enligt fastställt for¬
mulär över från huvudförrådet såsom lån för kortvarigt bruk utämnad ma¬
teriel.»
I skrivelse till departementet deli 29 november 1939 anförde militieom¬
budsmannen därefter följande:
Enligt § 13 i intendenturmaterielreglementet den 11 oktober 1907 sådant
197
\
detta författningsrum lydde enligt kungl, kungörelsen den 4 juli 1919 (SFS
nr 493/1919) hade det ålegat kompanichef att, i den ordning regementsche¬
fen bestämt, från regementets huvudförråd till uppbörd av vederbörande ut-
rekvirera för fredsbruk vid kompaniet erforderlig intendenturmateriel, att
utöva den närmaste uppsikten över all sådan vid kompaniet emottagen mate¬
riel ävensom att för samma materiel bära uppbördsmannaansvar, då mate-
rielen blivit ställd under hans uppbörd eller enligt § 14 mom. 1 c) utlämnad
från kompaniförrådet utan att enligt stadgandena i § 15 mom. 2 och 3 an¬
nan i första hand ansvarade för materielen, samt att i övriga fall bära an¬
svaret i andra band. Vidare bade det ålegat kompanichef att efter eget
bestämmande eller enligt lämnade föreskiäfter låta föra de förrådsböcker
och reparationsjournaler som varit erforderliga för att han ständigt skulle
hava översikt över tillgången å den under hans vård stående intendentur-
materielen och dennas beskaffenhet ävensom att däröver avgiva behörig re¬
dovisning. I den intendenturmaterielinstruktion som utfärdades den 2 april
1935 bestämdes i fråga om intendenturmateriel som överlämnades till kom¬
pani för tillfälligt bruk, att densamma skulle av kompanichefen dispone¬
ras till redovisning på kompaniadjutanten. Denne ålåge därefter att i
egenskap av materielredogörare mottaga och kvittera materielen samt
ombesörja redovisningen av densamma, intill dess materielen återställ¬
des till huvudförrådet. I det nu nämnda redovisningssystemet hade
gjorts ändring genom det intendenturmaterielreglemente, som utfärdats den
18 juni 1937. I § 10 av detta reglemente hade bestämts att den intenden-
turmateriel, som skulle tagas till uppbörd vid kompani, skulle disponeras
till uppbörd och redovisning på kompaniadjutanten, att den intendentur¬
materiel, som utlånades till kompani för kortvarigt bruk, skulle kvitteras av
kompanichefen och omhänderhavas vid kompaniet enligt kompanichefens
bestämmande samt att den materiel, som överlämnades till kompani för för¬
brukning, skulle kvitteras av kompaniadjutanten. Enligt § 16 i reglementet
ägde intendenturdepartementet utfärda för redovisning och kontroll av inten-
denturmaterielen vid regemente erforderliga föreskrifter. Jämsides med detta
nya reglemente hade alltjämt för tillämpning förelegat 1935 års intenden¬
turmaterielinstruktion, intill dess den nya instruktionen av den 31 maj 1939
trädde i kraft. Såsom departementet anfört i sitt i ärendet avgivna utlå¬
tande hade under denna tid förelegat en bristande överensstämmelse mellan
det av Kungl. Maj:t utfärdade reglementet och den av departementet med¬
delade instruktionen. Att härvid reglementet måste äga vitsord i den mån
instruktionen innehölle från detsamma avvikande bestämmelser hade varit
för departementet klart. I 1939 års instruktion hade bestämts att intenden-
turmateriel som överlämnades till kompani för tillfälligt bruk skulle an¬
tingen omhändertagas och förvaras i förråd av kompaniadjutanten eller,
enligt kompanichefens bestämmande, omedelbart utlämnas till bruk. Det
vore sålunda kompanichef betaget dels att själv omhänderhava sådan mate¬
riel dels all låta annan person än kompaniadjutanten omhändertaga den¬
samma. Denna bestämmelse syntes emellertid utgöra en avvikelse från det
198
bemyndigande som Kungl. Majit i instruktionen givit kompanichef att själv
bestämma huru sådan materiel skulle omhänderhavas.
Med anledning av vad sålunda anförts hemställde militieombudsmannen
att departementet ville så snart ske kunde inkomma med yttrande.
Intendenturdepartementet avgav det begärda yttrandet i skrivelse den 18
december 1940, vari departementet anförde:
Enligt föreskrifterna i intendenturmaterielreglementet § 10 mom. 3, andra
stycket, skulle materiel som utlämnades för kortvarigt bruk kvitteras av
kompanichefen samt omhänderhavas vid kompaniet enligt kompanichefens
bestämmande. I 1939 års intendenturmaterielinstruktion § 6 mom. 29 stad¬
gades, att dylik materiel skulle omhändertagas och förvaras i förråd av kom¬
paniadjutanten, därest icke kompanichefen bestämde, att den skulle omedel¬
bart utlämnas till bruk. Örn man läste dessa föreskrifter fristående från
varandra, finge man lätt det intrycket, att de icke stöde i full överensstäm¬
melse med varandra samt att instruktionens föreskrifter berövat kompani¬
chefen en viss bestämmanderätt över materielen. Man borde emellertid läsa
ifrågavarande föreskrifter i reglementet i samband med reglementets bestäm¬
melser i § 9 mom. 1 och 2 samt § 27 mom. 1 b. Av dessa föreskrifter fram-
ginge, att intendenturmateriel skulle förrådsförvaras i huvud- eller kom¬
paniförråd samt att kompaniadjutanten vore skyldig att vårda i kompani¬
förråd förvarad dylik materiel. En kompanichef kunde därför knappast
med stöd av föreskrifterna i intendenturmaterielreglementet § 10 bestämma,
att förrådsförvaring och i samband därmed vård (omhändertagande) av in¬
tendenturmateriel skulle ske på annat än ovan i skrivelsen omförmält sätt.
Föreskrifterna i instruktionen § 6 mom. 29 syntes därför icke strida mot
bestämmelserna och andemeningen i reglementet eller göra någon inskränk¬
ning i kompanichefs faktiska befogenheter rörande materieldispositioner
utan endast därom lämna kompanichef förtydligande direktiv. Erfarenhe¬
ten hade visat att så varit nödvändigt, i all synnerhet som man under freds-
förvaltningen mer och mer övergått till en centralisering av uppbörden av
för bruk avsedd intendenturmateriel till huvudförrådet, varifrån materielen
för tillgodoseende av behovet under olika utbildningsperioder utlämnades
till kompanier och motsvarande förband. Den formulering som intendentur¬
materielreglementet § 10 mom. 3, andra stycket, erhållit syntes emellertid
till undvikande av missförstånd böra vid en framtida revision av reglemen¬
tet ändras sa, att den komme att stå i full överensstämmelse med § 9 mom.
1 och 2 samt § 27 mom. 1 b i samma reglemente.
Militieombudsmannen lät bero vid vad departementet sålunda anfört.
199
Redogörelse för vissa framställningar till Konungen m. m.
1. Angående behovet av ny marketenteribyggnad för Norrbottens
regemente.
I ämbetsberättelserna till 1938 års riksdag (sid. 234 fl.), 1939 ars lagtima
riksdag (sid. 297 f.) och 1940 års lagtima riksdag (sid. 237 f.) har lämnats en
redogörelse för en av militieombudsmannen den 16 augusti 1937 till Ko¬
nungen avlåten skrivelse angående behovet av att uppföra en ny marketenteri¬
byggnad för Norrbottens regemente samt för vissa åtgärder som därefter bli¬
vit med anledning av skrivelsen vidtagna.
Vid militieombudsmannens inspektion av regementet den 14 augusti 1940
besiktigade militieombudsmannen den då färdigställda byggnaden.
2. Angående upphävande av gällande bestämmelser om degradering av
underbefäl.
Ämbetsberättelsen till 1940 års lagtima riksdag innehåller (sid. 194 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 27 maj 1939 till Konungen
avlåten skrivelse i ämnet. Efter en redogörelse för gällande bestämmelser
örn degradering anförde militieombudsmannen att åtskilliga skäl syntes tala
för att frågan örn upphävande av dessa bestämmelser borde upptagas till
prövning. Såsom motivering anfördes bland annat: Degradering användes
numera så gott som uteslutande som en påföljd som ålades jämte bestraff¬
ning. Degraderingens allvarliga följder särskilt ur ekonomisk synpunkt
stöde emellertid ofta icke i rimligt förhållande till den förseelse som föran¬
lett bestraffningen och degraderingen. En degradering medförde dessutom
i de flesta fall djupt ingripande, ogynnsamma psykologiska verkningar för
den därav drabbade. Ofta bleve den degraderades tjänst lidande härav och
således kunde degraderingen medföra ogynnsamma verkningar även för sta¬
ten. Då bestämmelserna örn degradering gällde endast manskapet men icke
officerare och underofficerare hade det kommit att te sig såsom i än högre
grad orättvisa. Ett bibehållande av möjligheterna till degradering kunde icke
heller motiveras med att degradering vore en nödvändig åtgärd för att
skydda staten mot försumliga eller eljest olämpliga tjänstemän. Härför vore
den möjlighet tillräcklig som enligt 29 § andra stycket strafflagen för krigs¬
200
makten erbjöde sig att under vissa förutsättningar skilja krigsman från hans
anställning. För de fall då en så genomgripande åtgärd som skiljande från
tjänsten icke kunde ifrågakomma vore det tillräckligt med de möjligheter
som redan gaves genom att manskap som av en eller annan anledning icke
passade för vidare anställning vid krigsmakten vägrades rekapitulation.
Sedan utlåtanden över skrivelsen avgivits av cheferna för armén, marinen
och flygvapnet ävensom av chefen för försvarsstaben förordnade Kungl.
Majit den 9 februari 1940 med anledning av militieombudsmannens fram¬
ställning att bestämmelserna rörande degradering av underbefäl icke längre
skulle tillämpas i fredstid. Därjämte uppdrog Kungl. Majit åt chefen för
försvarsstaben att i samråd med försvarsgrenscheferna till Kungl. Majit in¬
komma med yttrande i fråga om degradering i krigstid.
3. Angående enhetliga grunder för avgivande av vitsord åt fast anställt
manskap vid försvarsväsendet.
Ämbetsberättelsen till 1940 års lagtima riksdag innehåller (sid. 199 ff.)
en redogörelse för en av militieombudsmannen den 21 oktober 1939 avlåten
skrivelse i ämnet. Efter att hava framhållit att enhetliga bestämmelser sak¬
nades angående de grunder efter vilka betygssättningen skulle ske anförde
militieombudsmannen: Enligt militieombudsmannens mening vore det av
stort värde, särskilt med hänsyn till civilanställningen, att manskap som av-
ginge ur tjänst vid krigsmakten även framdeles erhölle ett vitsord motsva¬
rande det nu i avskedspass angivna vitsordet över huru vederbörande skic¬
kat sig under anställningen. För att detta vitsord skulle kunna fylla sin
funktion och utgöra en sa långt möjligt vore rättvis värdemätare individerna
emellan, vore det oundgängligt, att över hela linjen enhetliga grunder tilläm¬
pades vid vitsordets fastställande. Militieombudsmannen förordade därvid
att vitsordet skulle avse endast ’uppförandet’ i egentlig mening och icke dess¬
utom innefatta ett bedömande av vederbörandes allmänna duglighet, enär i
fråga örn denna i stället kunde aberopas erhållna betyg under genomgångna
skolor och annan utbildning, befordringar m. m. Dessutom borde vid be¬
dömandet av uppförandet särskild hänsyn fästas vid förhållandena under
den senare delen av tjänstetiden. Slutligen skulle det högsta vitsordet vara
normalbetgg såtillvida som den avskedade borde erhålla högsta vitsord,
därest icke något särskilt förekommit av beskaffenhet att böra föranleda
lägre vitsord för honom.
Sedan chefen för försvarsstaben den 23 november 1939 avgivit utlåtande
över militieombudsmannens skrivelse uppdrog Kungl. Majit den 15 mars
1940 åt chefen för försvarsstaben att i samråd med cheferna för armén, ma-
201
rinell och flygvapnet utarbeta och till Kungl. Majit inkomma med förslag
till för försvarsgrenarna gemensamma bestämmelser rörande avskedspass åt
fast anställt manskap.
Sedan försvarsgrenscheferna till försvarsstaben inkommit med förslag i
ämnet utarbetades inom försvarsstaben en sammanfattning därav jämte ett
förslag till nya gemensamma bestämmelser vilket förslag den 6 september
1940 utremitterades till försvarsgrenscheferna för yttrande.
4. Angående åtgärder nied anledning av den s. k. Våldökatastrofen för
förhindrande av liknande olyckshändelser och för beredande av viss
ekonomisk gottgörelse åt de omkomnas anhöriga.
Ämbetsberättelsen till 1940 års lagtima riksdag innehåller (sid. 224 ff.)
redogörelse för en skrivelse som militieombudsmannen den 22 december
1939 avlät till Konungen nied anledning av den s. k. Våldökatastrofen,
d. v. s. den drunkningsolycka som natten mellan den 29 och den 30 april
1939 inträffade vid Våldö i närheten av Mönsterås varvid en motorbåt, som
förde permittenter tillhörande torpedkryssaren Jacob Bagges besättning, sjönk
under färd från fastlandet ut till kryssaren och sammanlagt tio personer
drunknade. Efter en redogörelse för den utredning som verkställts med an¬
ledning av olyckshändelsen anförde militieombudsmannen: Genom krigshov-
rättens lagakraftvunna utslag finge anses fastslaget, att ingen av de befatt¬
ningshavare mot vilka anställts åtal i anledning av drunkningskatastrofen
kunnat göras ansvarig för denna. Chefen för kustflottan hade anmält att
han för att förhindra ett upprepande av den inträffade händelsen ämnade
föreslå vissa åtgärder. Dessa funne militieombudsmannen vara välbetänkta
men det syntes honom kunna ifrågasättas om de vore tillräckliga och om
icke dessutom föreskrifter borde givas därom att befälhavare å permittent-
båtar eller å båtar som eljest transporterade personal under liknande förhål¬
landen som under färd till och från permission måste besitta vissa kvalifi¬
kationer. Eventuellt borde föreskrivas att endast befäl av viss lägsta tjänste-
grad finge tjänstgöra i dylik befattning. Det syntes militieombudsmannen
nämligen kunna ifrågasättas örn icke olyckan kunnat undvikas, därest såsom
befälhavare på Jacob Bagges permittentjoll vid ifrågavarande tillfälle kom¬
menderats ett kvalificerat befäl med bättre omdöme och större pondus.
Militieombudsmannen ansåg dessutom att starka skäl talade för att ersätt¬
ning av allmänna medel lämnades för kostnaderna för de resor som de om¬
komnas anhöriga gjort för att vara närvarande vid den med anledning av
olyckshändelsen anordnade minneshögtidligheten ombord å depåfartyget
Svea.
över militieombudsmannens framställning avgav marinförvaltningen ut¬
låtande den 16 april 1940. Marinförvaltningen redogjorde däri för de åtgår-
202
der marinförvaltningen vidtagit för att kunna för varje båt angiva det antal
personer som båten maximalt skulle få bära. Marinförvaltningen omnämnde
vidare att ämbetsverket uti sina anslagspetita för budgetåret 1940/41 hem¬
ställt örn anvisande av ett reservationsanslag å 50,000 kronor för anskaffande
av en motorlansdha av sjövärdig typ närmast avsedd för den flottavdelning
vid vilken olyckshändelsen inträffat, samt att ämbetsverket, sedan äskan¬
det icke blivit upptaget i statsverkspropositionen, hemställt att Kungl. Majit
måtte anvisa 120,000 kronor för anskaffande av tre permittentbåtar vilken
senare hemställan Kungl. Majit den 21 april 1940 bifallit. Vidkommande
därefter framställningen om ersättning åt de omkomnas anhöriga för täc¬
kandet av kostnaderna för resor till den efter olyckshändelsen anordnade
minneshögtidligheten hemställde marinförvaltningen att Kungl. Maj,t måtte
medgiva att sådan ersättning finge utgå och att kostnaderna härför, beräk¬
nade till högst 800 kronor, finge bestridas från sjöförsvarets anslag till extra
utgifter.
Genom beslut den 14 juni 1940 medgav Kungl. Majit att ett belopp av sam¬
manlagt högst 800 kronor finge utgå från sjöförsvarets anslag för extra ut¬
gifter för beredande, enligt marinförvaltningens närmare bestämmande, av
gottgörelse åt de omkomnas anhöriga på sätt militieombudsmannen angivit.
5. Angående iakttagelser vid inspektion år 1940 av Gotlands kustartilleri¬
kår i fråga om vissa hygieniska förhållanden m. m.
Vid en av militieombudsmannen den 8 februari 1940 förrättad inspektion
av Gotlands kustartillerikår i fråga om de hygieniska förhållandena m. m.
vid kåren gjorde militieombudsmannen vissa iakttagelser i fråga om vatten¬
försörjningen vid kåren, ordnandet av varmbad för personalen och tvätt där¬
städes, tillgodoseendet av kårens behov av sjukvårdsutrymmen, arrestlokaler
samt mässlokaler för manskapet ävensom angående vissa kommunikations¬
frågor. Med hänsyn till vikten av att snara åtgärder vidtoges för att åstad¬
komma förbättringar i berörda hänseenden anmälde militieombudsmannen,
under åberopande av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktionen, i skrivelse den 1 mars 1940 de gjorda iakttagelserna för Kungl.
Majit till den åtgärd Kungl. Majit kunde finna omständigheterna föranleda.
Sedan skrivelsen remitterats till marinförvaltningen för yttrande, redo¬
gjorde marinförvaltningen i underdånig skrivelse den 20 april 1940 för de
åtgärder marinförvaltningen vidtagit eller ansåge böra vidtagas i berörda
hänseenden.
Genom beslut den 31 maj 1940 fann Kungl. Majit vad i ärendet förekom¬
mit icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.
203
6. Angående gällande soldatinstruktioners innehåll i fråga om krigslags-
bestämmelser.
Militieombudsmannen avlät den 24 april 1940 följande skrivelse till
Konungen:
»Nu gällande soldatinstruktioner äro fastställda: för infanteriet genom gene¬
ralorder den 28 mars 1938, nr 49, för kavalleriet genom generalorder den 4
maj 1938, nr 761, för artilleriet genom generalorder den 10 maj 1933, nr
810, för ingenjörtrupperna genom generalorder den 23 maj 1938, nr 919, för
signaltrupperna genom generalorder den 4 maj 1938, nr 762, för trängtrup-
perna genom generalorder den 6 maj 1938, nr 777, samt för intendenturtrup-
perna genom generalorder den 13 maj 1938, nr 849. Instruktionerna inne¬
hålla under »II. Soldatens allmänna skyldigheter» en avdelning, omfattande
momenten 143—151, benämnd »Krigslagsbestämmelser». Ifrågavarande av¬
delning är i samtliga instruktioner av följande lydelse:
Krigslagsbestämmelser.
143. Krigslagarna äro strafflagen för krigsmakten samt lagen örn krigs-
dojnstolar och rättegången därstädes. .
Soldaten lyder under krigslagarna under tjänstgöring vid krigsmakten,
samt då han under färd till eller från sin tjänstgöringsort står under militär-
befäl
Krigslagarna tillämpas såväl i fred som krig. Vissa delar av strafflagen för
krigsmakten -— krigsartiklarna — tillämpas endast i krigstid eller eljest, då
rikets krigsmakt är mobiliserad. Krigsartiklarna avse förräderi, feghet, rym¬
ning, försummelser under posttjänst m. m.
144. Straffen äro dödsstraff (endast i krig), straffarbete, fängelse, böter
och disciplinstraff. Disciplinstraff är arrest av följande slag: sträng arrest,
skärpt arrest, vaktarrest och arrest utan bevakning.
Arrest utan bevakning och vaktarrest må åläggas i högst 15 dagar, skärpt
arrest i högst 10 dagar samt sträng arrest i högst 6 dagar. Arrestdag räknas
till 24 timmar. Den tid, arresterad följer trupp under marsch eller transport,
räknas icke in i strafftiden. Skärpt arrest sker med hårt nattläger, sträng
arrest i mörkt enrum. .
Den arresterade får icke mottaga besök, om detta ej för särskilt tall med¬
ges, och får icke utan tillstånd av den chef, som har häktet under sin upp¬
sikt, mottaga eller sända brev eller annat skriftligt meddelande.
145. Med disciplinmål förstås sådana mål, där försummelsen kan be¬
straffas med arrest.
Regementschef och högre chef, chef av minst kaptens grad for skola eller
kommendering, som icke tillhör visst förhand, eller för detacherad avdel¬
ning har bestraffningsrätt i disciplinmål. I krigstid äger chef för detacherad
avdelning om minst kompanis styrka samma bestraffningsrätt, om lian är
av minst underofficers grad. Detacherad är avdelning, då den icke dagligen
kan erhålla order m. m.
Här åsyftade överträdelser kunna vara: olovligt undanhållande, vägran
eller underlåtenhet alt fullgöra befallning, fylleri, avgivande i tjänsten av
osannfärdig rapport, försummelse i tjänsten m. m., då omständigheterna äro
synnerligen förmildrande.
' 146. Av chef ålagd arrest skall, där så ske kan, genast verkställas.
204
147. Chef, som har bestraffningsrätt i disciplinmål, samt bataljons-, di¬
visions-, kompani-, skvadron-, batteri- och skolchef lia för mindre förseel¬
ser och fel mot militär tukt och ordning rätt att tilldela tillrättavisning.
Som tillrättavisning användas:
varning, som meddelas enskilt eller i närvaro av några av den felandes
överordnade eller med honom likställda,
åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid,
högst femton dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckning sarbeten,
förbud^ att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom ka¬
sernområde, läger eller däremot svarande område eller åt kompani eller lik¬
ställt förband upplåten del av sådant område.
148. Är soldaten på grund av mot honom inlämnad anmälan eller av
annan anledning kallad till förhör, är det hans plikt att redigt, fullständigt
och sanningsenligt besvara de frågor, som ställas till honom.
149. Soldaten skall lyda och utföra befallning, även örn han anser sig
lida orätt. Sedan befallningen utförts, äger han dock rätt att klaga och må
da vända sig till närmaste chef eller till kompani (skvadron-, batteri-) chefen.
Klagan far icke framföras framför trupp. Klagan skall alltid vara välgrun¬
dad och framföras på ett grannlaga sätt. Är den oberättigad, kan soldaten
straffas.
Den, som dömts till disciplinstraff och icke anser beslutet berättigat,
ager att före klockan tolv tjugonde dagen från den dag, då straffet avsluta¬
des, inge sina besvär till krigshovrätten. Besvären få även lämnas till den
chef, som ålagt bestraffningen. Utan hinder av anförda besvär skall straffet
i föreskriven ordning verkställas.
Nåd kan begäras hos Konungen.
150. Förman har rätt att låta insätta underlydande i arrest, om denne
under tjänstgöring bryter mot krigslydnaden eller bestämmelser för ord¬
ningen inom krigsmakten, och örn förman anser det nödvändigt för krigs¬
lydnadens eller ordningens upprätthållande. Sådan arrest kallas förvarsar-
rest.
Dm underlydande utom tjänsten stör allmän ordning eller ordningen
inom krigsmakten, har förman även rätt att låta insätta honom i förvars-
arrest. överordnad av officers eller underofficers tjänstegrad har samma
rätt.
Att soldat blivit insatt i förvarsarrest, innebär, att han skall hållas kvar
dar, tdl dess den, som äger bestraffningsrätt i disciplinmål, i laga ordning
fattat beslut angående hans bestraffande.
151. Soldat, som uppträder berusad inom kasern, på väg, gata eller på
annat offentligt ställe, kan på order av förman eller annan överordnad, vil¬
ken är av officers eller underofficers tjänstegrad, insättas i militärhäkte,
tdl dess han blivit nykter. Detta kallas för att den berusade foges i förvar.
Innehållet i det nu återgivna avsnittet av instruktionerna är i viktiga delar
oriktigt eller missvisande. Härom må följande anföras.
I. Mom. 145 innehåller i första stycket en förklaring av begreppet disci¬
plinmål. Det angives, att med disciplinmål förstås sådana mål, där försum¬
melsen kan bestraffas med arrest. Denna förklaring är helt oriktig, vilket
tydligt framgår vid en jämförelse med innehållet i 184 och 185 §§ straffla¬
gen för krigsmakten. Förstnämnda lagrum har följande lydelse: »I vissa mål
tillkomme det vederbörande befälhavare att ålägga disciplinstraff. Dessa mål
kallas disciplinmål.» Utmärkande för disciplinmålen är sålunda principiellt
205
att de kunna avgöras av befälhavare och icke behöva hänvisas till domstols
prövning. Vilka dessa mål äro framgår närmare av 185 § strafflagen för
krigsmakten. I detta lagrum angives, att till disciplinmål räknas mål angå¬
ende överträdelser av strafflagen för krigsmakten, då överträdelserna efter
vissa i lagrummet uppräknade paragrafer i samma lag kunna försonas med
disciplinstraff. Enligt soldatinstruktionerna kunna alla mål, där försummel¬
sen kan bestraffas med arrest, avgöras i disciplinär ordning. Detta är emel¬
lertid ingalunda fallet. Åtskilliga i strafflagen för krigsmakten angivna brott
—- det må hänvisas till §§ 62, 66, 69—74, 87, 98, lil, 112 etc. — kunna
försonas med disciplinstraff men äro det oaktat icke medtagna i uppräk¬
ningen i 185 § samma lag och kunna således icke bestraffas av befälhavare;
inål angående ansvar för sådant brott är följaktligen icke heller disciplinmål.
II. Tredje stycket av samma moment innehåller en uppräkning av vissa
förseelser, vilka angivas kunna bestraffas i disciplinär ordning. Uppräk¬
ningen är en riktig, ehuru mycket ofullständig sammanfattning av innehål¬
let i 185 § strafflagen för krigsmakten. De sista orden i stycket (»då om¬
ständigheterna äro synnerligen förmildrande») synas mig emellertid oför¬
ståeliga. De måste hänföra sig antingen till samtliga i stycket uppräknade
förseelser eller enbart till den sist angivna, vilket dock med hänsyn till det
tillagda »m. m.» är mindre troligt. Varken i fråga om olovligt undanhål¬
lande, underlåtenhet att fullgöra befallning, fylleri eller försummelse i tjäns¬
ten (130 § strafflagen för krigsmakten) är det emellertid i strafflagen för
krigsmakten som villkor för att disciplinstraff skall kunna åläggas angivet,
att omständigheterna skola vara synnerligen mildrande.
III. Om tillsägande av förvarsarrest stadgas i 96 § rättegångslagen föl¬
jande:
Förman är berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gör sig
skyldig till fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten
äventyras, och det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande fin¬
nes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.
Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande fin¬
nes nödigt, tillkommer dock förman i avseende å underlydande, som utom
tjänsten stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten. Enahanda
rätt tillkommer även annan överordnad än förman i avseende å underord¬
nad, såvida den överordnade är av officers eller underofficers grad.
Tillsägelse av förvarsarrest, varom i denna § förmäles, är allenast ett för¬
ständigande att i arrest avbida, vad den, som över den felaktige äger be¬
straffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.
En redogörelse för innehållet i denna paragraf är lämnad i mom. 150 av
instruktionerna. Mot denna redogörelse kan emellertid följande erinringar
göras.
I första stycket angivas såsom alternativa förutsättningar för att förman
skall kunna tillsäga underlydande förvarsarrest 1) att den underlydande
under tjänstgöring bryter mot krigslydnaden, 2) alt den underlydande un¬
der tjänstgöring bryter mot bestämmelser för ordningen inom krigsmakten
samt 3) att förman anser det nödvändigt för krigslydnadens eller ordningens
206
upprätthållande att den underlydande tillsäges förvarsarrest. Att detta är
oriktigt ligger i öppen dag. Med hänsyn till momentets formulering är det
dock sannolikt, att man i instruktionerna velat säga, att förman må tillsäga
underlydande förvarsarrest, örn endera av förutsättningarna 1) och 2) samt
därjämte förutsättningen 3) föreligga. Icke heller detta utgör emellertid ett
riktigt återgivande av 96 § första stycket rätlegångslagen. Enligt detta äro
förutsättningarna för tillsägande av förvarsarrest två, vilka skola föreligga
jämte varandra: underlydande skall under tjänstgöring hava gjort sig skyl¬
dig till fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten även¬
tyras, och för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande skall det fin¬
nas nödigt att den underlydande tillsäges förvarsarrest. Den förstnämnda för¬
utsättningen är icke riktigt återgiven i instruktionerna. Att underlydande gör
sig skyldig till fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmak¬
ten äventyras, är icke detsamma som att han bryter mot krigslydnaden eller
bestämmelser för ordningen inom krigsmakten. Enligt 96 § första stycket
rättegångslagen kan det brott, som konstituerar rätt för förman att tillsäga
felande underlydande förvarsarrest, principiellt vara av vad slag som helst
— det behöver sålunda icke innebära ett brytande mot krigslydnaden eller
mot bestämmelser för ordningen inom krigsmakten, även örn det i de allra
flesta fall är av denna innebörd — blott det är sådant, att krigslydnaden
eller ordningen inom krigsmakten därigenom äventyras. Det är sålunda icke
brottets art i oell för sig utan dess möjliga inverkan på krigslydnaden eller
ordningen inom krigsmakten som är det avgörande.
I andra stycket av mom. 150 angives att förman äger rätt att tillsäga un¬
derlydande förvarsarrest, örn underlydande utom tjänsten stör allmän ord¬
ning eller ordningen inom krigsmakten. Av 96 § andra stycket rättegångs¬
lagen framgår emellertid, att denna rätt föreligger endast om ytterligare en
förutsättning är för handen, nämligen att det för ordningens upprätthållande
finnes nödigt att tillsäga förvarsarrest. Rätten är således i viss mån subsidiär;
ej heller föreligger den örn ordningen redan på annat sätt är återställd. I
instruktionerna tillägges: »Överordnad av officers eller underofficers tjänste-
grad har samma rätt.» Motsvarande stadgande i rättegångslagen, vilket åter¬
finnes i 96 § andra stycket andra punkten, är av följande lydelse: »Enahanda
rätt tillkommer även annan överordnad än förman i avseende å underordnad
såvida den överordnade är av officers eller underofficers grad.» Instruktio¬
nerna äro på denna punkt missvisande genom att strafflagens stadgande allt¬
för starkt förkortats: angivandet av att rätten tillkommer överordnad av
vissa tjänstegrader är föga upplysande, örn det icke utsäges alt rätten till¬
kommer den överordnade i avseende å underordnad. Enligt soldatinstruktio¬
nernas formulering tillkommer rätten den överordnade gentemot underly¬
dande (»samma rätt»), vilket ger omening.
Den i tredje stycket av mom. 150 förekommande uppgiften att tillsägande
av förvarsarrest innebär, att den arresterade skall hållas kvar i arresten till
dess den som äger disciplinär bestraffningsrätt har beslutat om hans be¬
straffande, är knappast riktig såtillvida som det finnes en fonn av förvars-
207
arrest, nämligen den i 97 § rättegångslagen omtalade, som icke har denna
innebörd, men styckets formulering lärer kunna försvaras med att instruk¬
tionerna icke omnämna denna senare art av förvarsarrest.
IV. Vad slutligen angår mom. 151 däri redogöres för rätten att taga be¬
rusad i förvar — 100 § rättegångslagen — må nämnas, att momentet väl
överensstämmer med lagrummets (felaktiga) ordalydelse men icke giver ett
rätt uttryck för hura lagrummet bör förstås. Härom får jag hänvisa till den
utförliga framställningen i militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917
års riksdag sid. 361 ff. I momentet angives, att tagande i förvar kan ske
»på order av förman eller annan överordnad, vilken är av officers eller un¬
derofficers tjänstegrad»; det riktiga hade emellertid varit att i stället skriva
»på order av förman eller av annan överordnad, vilken är av officers eller
underofficers tjänstegrad».
Med hänsyn till vikten av att soldatinstruktionerna, vilka icke endast tjäna
såsom läroböcker för rekryterna utan även, med hänsyn till sin officiella
karaktär, ofta i skilda sammanhang åberopas av militära befattningshavare,
icke innehålla oriktiga eller missvisande uppgifter har jag ansett mig böra
bringa det ovan anförda till Eders Kungl. Maj:ts kännedom för den åtgärd
Eders Kungl. Majit kan finna omständigheterna föranleda.»
7. Angående villkoren för lämnande av uppgifter åt myndigheter ur de
militära registren rörande straff och tillrättavisningar.
Härom avlät militieombudsmannen den 13 juli 1940 följande framställ¬
ning till Konungen:
»Beträffande rätten att erhålla utdrag av det allmänna straffregistret finnas
detaljerade bestämmelser i lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister. Enligt
8 § 1 mom. nämnda lag, enligt dess senast antagna lydelse, skall fullständigt
utdrag av straffregistret meddelas då framställning därom göres av domstol,
länsstyrelse eller allmän åklagare eller av annan myndighet, vilken enligt
lag äger förordna om häktning, eller av interneringsnämnden eller då sådan
framställning göres av riksdagens justitieombudsman eller dess militieom-
budsman. Till annan myndighet än nu är sagt så ock till enskilda skall full¬
ständigt registerutdrag lämnas, där Konungen för särskilt fall därtill givit
tillstånd. Lagen den 28 maj 1937 örn inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar innehåller i 11 § första stycket bestämmelse, att upp¬
gifter och anteckningar som tillhöra det i riket inrättade straffregistret må
ej utlämnas i annat fall eller annan ordning än i lagen örn straffregister
sägs.
Vid militära förband föras militärt straffregister, straffjournal och an¬
teckningsbok över tillrättavisningar enligt vad därom är särskilt stadgat
208
(§§ 44 och 45 militär bestraffningsförordning den 17 december 1915). I
fråga om rätten att erhålla utdrag av dessa bestraffningsregister torde detal¬
jerade föreskrifter, motsvarande dem som gälla för det allmänna straff¬
registret icke finnas. Enligt bestämmelser i 11 § tredje stycket i 1937 års
lag gäller, att säi’skilt register som hos myndighet föres angående straff och
tillrättavisningar, som ådömts eller tilldelats underlydande personal, ej må
utlämnas i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer. Genom
expeditionsskrivelse nr 2430 den 15 oktober 1937 från lantförsvarets kom¬
mandoexpedition, har det påpekats, att uppgifter rörande straff och tillrätta¬
visningar jämlikt 1937 års lag icke utan nådigt medgivande må utlämnas i
andra fall än där så särskilt stadgats.
Före tillkomsten av 1937 års lag voro uppgifterna rörande militära be¬
straffningar utan inskränkningar tillgängliga för offentligheten. Uti det be¬
tänkande med förslag till tryckfrihetsförordning som av särskilda kommit-
terade avgavs den 20 december 1912 behandlades frågan om allmänna
handlingars offentlighet i ett särskilt kapitel. Från militära myndigheters
sida hade redan då hemställts om sekretess-skydd för de militära registren
över bestraffningar. De kommitterade ställde sig emellertid avvisande, var¬
vid det åberopades bland annat, att de överväganden som föranlett sekre¬
tessbestämmelsen rörande det allmänna straffregistret ställde sig väsent¬
ligen annorlunda då de tillämpades på dessa straffjournaler. Frågan upp¬
togs därpå på nytt till övervägande i en av professorn Nils Herlitz år 1927
avlämnad utredning med förslag till ändrade bestämmelser rörande allmän¬
na handlingars offentlighet. Det av Herlitz framlagda förslaget stannade, i
likhet med 1912 års, vid det gällande skyddet för det allmänna straffregist¬
ret. I betänkandet anfördes, att i mångahanda olika slags handlingar stå
upplysningar att hämta om bestraffningar, som av domstol eller i admini¬
strativ väg ådömts enskilda personer eller statens befattningshavare, men
att det ej låter sig göra att undanhålla dem från offentligheten utan att på
ett kännbart sätt kringskära den offentliga kontrollen (se stat. off. utr. 1927: 2
sid. 131).
Den 21 juni 1933 avlät därpå militieombudsmannen en framställning till
Konungen angående inskränkande bestämmelser rörande offentlighållandet
av militära uppgifter örn bestraffningar, tillrättavisningar och sjukdomar,
vari bristen på bestämmelser rörande tillhandahållande av straffregisterut¬
drag påtalades. I ett införskaffat utlåtande hade chefen för generalstaben
framhållit önskvärdheten av att samma principer som tillämpades i fråga
örn tillgång till det civila straffregistret jämväl bleve gällande beträffande
det militära straffregistret. För egen del anförde militieombudsmannen bland
annat, att det syntes böra tagas under övervägande huruvida icke beträf¬
fande militärt straffregister, militär straffjoumal och anteckningsbok över
tillrättavisningar borde i fråga om dessa handlingars offentlighet tillämpas
samma regler som beträffande det civila straffregistret, med de modifika¬
tioner som kunde föranledas dels därav att centralt register icke fördes be¬
träffande bestraffningar och tillrättavisningar, som meddelades enligt straff¬
209
lagen för krigsmakten, dels därav att militär myndighet i vissa fall kunde fin¬
nas böra erhålla fullständigt utdrag av dessa handlingar, dels ock därav att
anteckningarna å värnpliktskorten om straff och tillrättavisningar måhän¬
da fortfarande borde vara underkastade offentlighållande (se Militieombuds-
mannens ämbetsberättelse till 1934 års riksdag sid. 181).
Nytt förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars
offentlighet avgavs år 1935 av tillkallade sakkunniga. Det upprättade lag¬
förslaget innehöll stadgande (11 §) av innebörd, att särskilda minnesanteck¬
ningar angående straff och tillrättavisningar, som ådömts eller tilldelats un¬
derlydande personal, ej må utlämnas i annat fall eller annan ordning än
Konungen bestämmer. Angående formuleringen av stadgandet framhöllo de
sakkunniga, att det formulerats så, att det endast avser särskilt förda anteck¬
ningar över straff och tillrättavisningar, ej anteckningar därom som exempel¬
vis kunna förekomma i någon personalakt (se stat. off. utr. 1935: 5 sid. 57).
I den proposition som ligger till grund för 1937 års lag hade stadgandet
den formulering som återfinnes i lagen i dess ursprungliga lydelse. Det fram¬
hölls i motiveringen till departementsförslaget, att uttrycket 'särskilda min¬
nesanteckningar’ i 11 § tredje stycket utbytts mot 'register’ i anledning av
framställd anmärkning. Vidare uttalades att stadgandet hade föranletts bl. a.
av krav som framförts från militärt håll och från militieombudsmannen
med avseende å militärt straffregister, straffjournaler och anteckningsböc¬
ker över tillrättavisningar, varjämte det tillädes att de militära myndigheter¬
na icke framställt någon anmärkning mot förslaget men närmare utvecklat
i vad mån ifrågavarande handlingar borde hemlighållas, vilket emellertid
såsom framginge av den föreslagna bestämmelsen skulle regleras i admi¬
nistrativ ordning (se Kungl, proposition 1937 nr 107 sid. 50).
1937 års lag gäller endast utlämnandet av allmänna handlingar till enskil¬
da och berör ej handlingars tillhandahållande myndigheter emellan. Bland
de år 1935 framlagda förslagen fanns en uttrycklig bestämmelse härom i § 2
6:o tryckfrihetsförordningen vari det uttalades, att vad som stadgades om
allmän handlings utlämnande och hemlighållande ej hade avseende å sådan
handlings meddelande åt domstol eller annan myndighet eller åt den, som
eljest för tjänst eller allmänt uppdrag borde erhålla del därav. Motsvarande
bestämmelse upptogs ej i de för riksdagen framlagda förslagen. Departe¬
mentschefen uttalade, att den föreslagna bestämmelsen ej utsade annat än
vad som även eljest skulle gälla och även nu gällde, nämligen att förevaran¬
de lagstiftning icke reglerade myndigheternas tillgång till allmänna handling¬
ar. En dylik förklaring av lagens räckvidd syntes överflödig, och då den
dessutom — oaktat omformulering — visat sig ägnad att framkalla miss¬
förstånd, borde den icke upptagas i lagtexten (se Kungl, proposition 1936
nr 140 sid. 52).
Ehuru således inskränkningarna i rätten att utbekomma allmänna hand¬
lingar enligt 1937 års lag icke gälla beträffande myndigheter och tjänstemän,
torde dessas rätt att erhålla del av allmänna handlingar icke vara obegrän¬
sad. Vad särskilt gäller de militära bestraffningsregistren ligger det nära
14— W8864. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.
210
till hands att, såsom också under förarbetena till lagen uttalades, tillämpa
ungefär samma regler som beträffande det allmänna straffregistret. Likhe¬
ten med det allmänna straffregistret har även senare i lagstiftningen beto¬
nats. Sålunda genomfördes år 1939 en lagändring enligt vilken ett hos kon¬
trollstyrelsen fört straffregister rörande fylleri och vissa andra brott fördes
in under samma lagregler som de militära straffregistren. Därvid framhölls
att med hänsyn till innehållet i det nämnda registret starka skäl syntes tala
för att därtill hörande uppgifter och anteckningar undandroges offentlighe¬
ten i likhet med motsvarande handlingar i det allmänna slraffregistret. Av¬
sevärda olägenheter skulle nämligen otvivelaktigt vara förenade med att re¬
gistret gjordes tillgängligt för allmänheten; särskilt framhölls risken av att
registret missbrukades för obehörigt eller icke avsett ändamål, t. ex. för att
erhålla upplysning om arbetssökande (se Kungl, proposition 1939 nr 147
sid. 5).
Redan vid tillkomsten av bestämmelserna i 11 § i 1937 års lag, att uppgif¬
ter ur särskilda register angående straff och tillrättavisningar ej må utläm¬
nas i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer, torde man ha
förutsatt att närmare föreskrifter härom skulle utfärdas i administrativ ord¬
ning. Denna fråga berördes bland annat i yttranden från militära myndig¬
heter över 1935 års sakkunnigbetänkande. Sålunda framhöll chefen för ma¬
rinstaben beträffande offentliggörandet av anteckningar om straff och till¬
rättavisningar, att vissa av honom tidigare framförda synpunkter på frågan
torde böra beaktas vid utformandet av de kompletterande bestämmelser som
i 11 § förutsattes. Efter att hava uttalat att till den i 11 § tredje stycket om¬
nämnda kategorin av anteckningar torde höra hänföras det vid marinen för¬
da straffregistret och anteckningsbok över tillrättavisningar ävensom de i
förhållningsbok och kompanirulla ur dessa handlingar gjorda utdragen,
uppgav marinförvaltningen att den militära tjänsten fordrade att dessa an¬
teckningar fördes, enär det vöre nödvändigt för en befälhavare att äga kän¬
nedom om underlydande personal. Marinförvaltningen påpekade emellertid,
att dessa anteckningar dock icke borde komma till allmänhetens kännedom,
samt framhöll att det med hänsyn härtill syntes önskvärt, att en på grund¬
val av nämnda paragraf utfärdad förordning komme att föreskriva, att des¬
sa handlingar icke finge utlämnas förrän efter viss tid, exempelvis 60 år.
Chefen för flygvapnet och flygstyrelsen uttalade, att bestämmelserna i 11 §,
såvitt de angå militärt straffregister, torde påkalla att vissa föreskrifter med¬
delades i administrativ väg, för att det eftersträvade skyddet mot offentlig¬
görande skulle bliva effektivt.
I en den 8 maj 1937 inom justitiedepartementet upprättad promemoria
anföres angående 11 § i 1937 års lag: Genom den nya lagen har skapats
skydd för lios myndighet fört register över straff och tillrättavisningar som
ådömts eller tilldelats underlydande personal. Utlämnande får ej ske i annat
fall eller annan ordning än Konungen förordnar. Det kan ifrågasättas, huru¬
vida utlämnande till enskild överhuvud skall kunna ske. Genom lagstiftning¬
en uppkommer emellertid förutsättning för utfärdande av bestämmelser som
211
reglera myndigheters tillgång till ifrågavarande anteckningar. Sådana be¬
stämmelser torde böra utfärdas åtminstone beträffande det militära straff-
registret (straffjournaler, anteckningsböcker) med ledning av militieombuds-
mannens framställning den 21 juni 1933 och de militära myndigheternas ytt¬
randen.
Såsom förut nämnts reglerar 1937 års lag icke myndigheters och tjänste¬
mäns tillgång till allmänna handlingar. Vid sidan av denna lag torde det så¬
ledes finnas plats för en särskild författning därom. Behovet av närmare
föreskrifter på detta område har uppmärksammats redan vid lagens till¬
komst. I militieombudsmannens nyssnämnda framställning har berörts, att
kännedom örn meddelade bestraffningar och tillrättavisningar är ägnad att
försvåra möjligheten för manskap, som haft anställning vid försvarsväsen-
det, att erhålla civilt arbete. Detta gäller icke blott vid sökande av anställning
hos enskilda företagare utan även, och kanske främst, vid tjänsteansökning-
ar hos vissa statliga eller kommunala verk och inrättningar.
En med sistnämnda spörsmål likartad fråga har uppmärksammats under
förarbetena till lagen. Sålunda anföres i överståthållarämbetets yttrande över
sakkunnigförslaget bland annat följande: Jämlikt förslagets § 2 mom. 6
tryckfrihetsförordningen skola bestämmelserna om handlings utlämnande
och hemlighållande icke hava avseende »på sådan handlings meddelande åt
domstol eller annan myndighet eller åt den, som eljest för tjänst eller allmänt
uppdrag bör erhålla del därav». Överståthållarämbetet anser, att momentet
bort erhålla sådan lydelse, att statens affärsdrivande verk icke erhölle bättre
rätt till utbekommande från annan myndighet av handlingar, som kunde
vara av betydelse ur konkurrenssynpunkt, än vad som tillkomme enskilda
företag som dreve likartad rörelse.
I praktiken synes en viss oklarhet råda rörande vad som gäller myndig¬
heterna emellan. Vad särskilt beträffar de militära bestraffningsregistren tor¬
de genom skrivelsen den 15 oktober 1937 från lantförsvarets kommandoexpe¬
dition nödig ledning icke hava givits. Bestämmelserna rörande det allmänna
straffregistret äro visserligen vägledande, men vissa jämkningar torde vara
påkallade, bland annat med hänsyn till de militära myndigheternas behov.
Frågan om i vilka fall och i vilken ordning uppgift må lämnas ur de mili¬
tära registren angående straff och tillrättavisningar synes böra upptagas till
förnyat övervägande.
Med åberopande av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktionen får jag härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Majit må finna framställningen föran¬
leda.»
212
8. Angående krigsavlöningsreglementets avlöningsbestämmelser för fast
anställd personal tillhörande 1.—3. krigslöneklasserna.
Militieombudsmannen avlät den 17 april 1940 en så lydande skrivelse till
Konungen:
»Enligt 1 § krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 skall reglementet
tillämpas under krigstjänstgöring. Krigstjänstgöring anses enligt reglementet
fullgöras av den, som tillhör mobiliserad avdelning av försvaret. Kungl. Maj :t
kan vid inkallelse till tjänstgöring enligt § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värn¬
pliktslagen föreskriva att stadgandena i reglementet skola äga tillämpning i
fråga om tjänstgöring vid icke mobiliserad del av krigsmakten, som beröres
av inkallelsen. I den mån krigsavlöningsreglementet vinner tillämpning, skola
i fredstid gällande avlönings- och pensionsbestämmelser för militär och civil-
militär personal tillämpas allenast i den utsträckning reglementet stadgar.
Enligt 4 § krigsavlöningsreglementet utgår krigslönen till personal i 1.—3.
krigslöneklasserna allenast i form av terminslön, under det att för personal
i 4.—16. krigslöneklasserna krigslönen omfattar såväl terminslön som månads¬
lön. Av den till reglementet fogade tjänsteförteckningen framgår, att till krigs¬
löneklasserna 1.—3. hänföras meniga samt vice korpraler. Enligt ovan anförda
bestämmelser skulle sålunda till fast anställd personal, som icke nått korprals-
graden, utgå terminslön men icke den månadslön, som i fredstid tillkommer
samma personal.
Med anledning av framställda klagomål över utebliven månadslön till fast
anställd personal av 1.—3. krigslöneklasserna inhämtade jag yttrande dels av
arméförvaltningens civila departement, dels av chefen för Karlskrona kust¬
artilleriregemente.
I skrivelse den 14 mars 1940 anförde civila departementet följande: I för-
svarsväsendets lönenämnds den 7 december 1937 avgivna underdåniga förslag
till krigsavlöningsreglemente hade den mot det ovan återgivna stadgandet
svarande bestämmelsen (4 § 1 mom. 1 stycket i förslaget) följande lydelse: ’Den
personal, å vilken detta reglemente är tillämpligt, äger uppbära krigslön, upp¬
delad i månadslön och terminslön, enligt de i reglementet givna föreskrifter.’
I förslagets 5 och 6 §§ hade därefter följt bestämmelser om månadslön res¬
pektive terminslön av i huvudsak samma innebörd som de föreskrifter, vilka
influtit i 5 och 6 §§ i det sedermera utfärdade reglementet. I sin motivering
hade lönenämnden i fråga om lönesystemet för den vid krigsmakten fast an¬
ställda personalen utgått från den även i 1918 års krigsavlöningsreglemente
iakttagna grundsatsen, att den ständigt tjänstgörande personalen vid mobili¬
sering och i krig måste bibehållas vid sina fredsavlöningsförmåner och i varje
fall ej lida minskning i desamma. Enligt förslaget skulle fredslönen (för per¬
sonal i reserv pensionen) liksom enligt 1918 års författning ersättas med krigs¬
lön. Emellertid borde krigslönen uppdelas i månadslön, bestämd med hän¬
syn till den åt personal på aktiv stat utgående fredslönen, och terminslön,
213
i viss mån motsvarande i fredstid utgående särskild gottgörelse vid tjänst¬
göring i fält, till sjöss eller eljest utom förläggningsorten. Även sådan reserv¬
personal, vilken i fredstid som regel icke uppbure någon lön från försvars-
väsendet, hade föreslagits inordnad i detta system. Beträffande avlönings¬
systemet för värnpliktiga hade lönenämnden till grund för krigslönens be¬
lopp lågt det penningbidrag, som i fredstid utginge till värnpliktiga, samt be¬
räknat, att ersättning till de värnpliktigas familjer skulle utgå i form av fa¬
miljebidrag, vilka icke skulle utbetalas genom de militära myndigheternas
försorg. I enlighet härmed hade krigslönen föreslagits till 50 öre om dagen för
värnpliktig, som icke fullgjort rekrytutbildning, samt till 1 krona om dagen
för värnpliktig, som genomgått dylik utbildning men icke konstituerats till
högre tjänstegrad. För värnpliktiga, som konstituerats till högre tjänstegrad,
hade krigslönen beräknats efter en stigande skala. Med hänsyn till de rela¬
tivt obetydliga belopp, som sålunda skulle utgå till meniga och till vicekorpra¬
ler, hade någon uppdelning av dessa belopp ej ansetts höra ske, utan hade
föreslagits att hela den nämnda värnpliktiga tillkommande krigslönen skulle
utbetalas å tjänstgöringsorten och till följd härav utgå i form av terminslön.
De belopp, som ansetts böra utgå till dessa kategorier värnpliktiga, vore för
övrigt enligt lönenämndens åsikt ej större än att de helt torde behöva tagas
i anspråk för personalens egna behov. För värnpliktiga, som konstituerats till
högre tjänstegrad än vicekorpral, hade däremot krigslönen, liksom för annan
inkallad personal, uppdelats i månadslön och terminslön. Terminslönen hade
ansetts böra därvid utgå med samma belopp, som föreslagits för fast anställd
personal i motsvarande tjänstegrad, medan månadslönen satts till 15 kronor
för korpral med 15 kronors förhöjning för varje högre tjänstegrad. Att så¬
lunda lönenämndens avsikt varit, att fast anställda meniga och vicekorpraler
förutom terminslön skulle komma i åtnjutande av månadslön motsvarande i
fredstid utgående avlöning, torde vara otvivelaktigt. Av vad föredragande de¬
partementschefen i saken anfört till det vid propositionen nr 246 till 1939
års lagtima riksdag nied förslag till krigsavlöningsreglemente fogade utdraget
ur statsrådsprotokollet, syntes icke kunna utläsas, att något avsteg från de av
lönenämnden härutinnan uppdragna grundlinjerna varit avsedda. Ej heller
från riksdagens sida hade någon ändring i det föreslagna avlöningssystemet
ifrågasatts. På grund av det ovan anförda och med hänsyn till den avfatt¬
ning 5 § 1 mom. första stycket krigsavlöningsreglementet erhållit, ansåge ci¬
vila departementet det ådagalagt, att, oavsett formuleringen av 4 § 1 mom.
första stycket reglementet, vilken formulering syntes hava uppkommit under
det redaktionella utarbetandet av författningen, den fast anställda personalen
tillhörande 1.—3. krigslöneklasserna skulle under tjänstgöring, som i krigsav¬
löningsreglementet avsåges, åtnjuta — förutom terminslön enligt därom gäl¬
lande bestämmelser — månadslön enligt reglerna i 5 § reglementet.
Chefen för Karlskrona kustartilleriregemente anförde i skrivelse den 3 april
1940:
Enligt bestämmelserna i krigsavlöningsreglementet (SFS nr 278/39) 4 §
1 mom. vore krigslönen för personal i 4.—16. krigslöneklasserna uppdelad i
214
månadslön och terminslön samt utginge till övrig personal i form av termins-
lön. Kustartillerister av 2. och 3. klass tillhörde enligt krigsavlöningsregle-
mentet 2. resp. 1. krigslöneklassen, varför de enligt förenämnda bestämmelser
icke vore berättigade till månadslön. I avvaktan på ändring av bestämmel¬
serna hade regementschefen meddelat vederbörande kompanichef att han
funne det lämpligt, att de 2. och 3. klass kustartillerister å 8. kompaniet, som
förklarade sig villiga att eventuellt återbetala erhållen månadslön, redan nu
komme i åtnjutande av dylik vid regementets övriga kompanier hade må¬
nadslön utbetalts till 2. och 3. klass kustartillerister efter beslut av resp. kom¬
panichef, som i egenskap av innehavare av stående förskott hade att besluta
i förevarande och liknande ärende.
Anledning saknas att betvivla att statsmakternas avsikt varit att stadga,
att krigslönen jämväl för krigslöneklasserna 1.—3. skulle utgå med såväl
månadslön som krigslön. Med hänsyn till att de tjänstemän, som under nu
rådande förhållanden hava att tillämpa reglementet, i allmänhet torde sakna
möjlighet att erhålla kännedom om förarbetena till författningen och sålunda
endast hava dess ordalydelse att följa, torde det vara erforderligt att skynd¬
samt söka erhålla en annan avfattning av den ifrågavarande reglements-
bestämmelsen.
På grund av vad sålunda anförts får jag härmed hos Eders Kungl. Maj:t
anmäla detta ärende till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna omständig¬
heterna föranleda.»
* ^
❖
Den 28 juni 1940 utfärdade Kungl. Majit förordning om ändrad lydelse av
krigsavlöningsreglementet, varvid den av militieombudsmannen gjorda fram¬
ställningen vann beaktande.
9. Angående lärarbefattningen i krigshistoria vid krigshögskolan.
Den 13 juli 1940 avlät militieombudsmannen följande skrivelse till
Konungen:
»På krigshögskolans stat finnas bland den militära personalen uppförda
sex lärare — två majorer och fyra kaptener — av vilka en med skyldighet
att vara lärare i krigshistoria.
I en den 3 maj 1939 till mig inkommen skrift förklarade sig dåvarande
löjtnanten, numera kaptenen N. A. R. Strömbom vilja anmäla vissa förhål¬
landen, som stöde i samband med tillsättandet år 1938 av nämnda lärarbe-
215
fattning i krigshistoria, samt anförde därvid såvitt nu är ifråga följande: Se¬
dan genom meddelande från militärläroverksinspektionen lärarbefattningen i
krigshistoria vid krigshögskolan i mars 1935 ledigförklarats, hade Ström¬
horn anmält sig såsom sökande till befattningen ifråga. Då Strömbom känt
till att chefens för generalstabens krigshistoriska avdelning yttrande i över¬
ensstämmelse med tidigare praxis skulle få betydelse vid ärendets avgöran¬
de, hade han hos ifrågavarande chef, numera översten G. V. Petri anhållit
om förord till befattningen. Översten Petri hade emellertid då redan beslu¬
tat att giva förordet åt kaptenen vid generalstaben Gösta Jörlin. Petri hade
ansett, att Strömbom vore alltför ung i tjänsten, samt att Strömbom borde
inrikta sig på att erhålla ifrågavarande lärarbefattning nästa gång denna
ledigförklarades. Till dess borde han såsom dittills tjänstgöra vid general¬
stabens krigshistoriska avdelning. I enlighet med Petris råd hade Strömbom
också sedermera tjänstgjort vid generalstabens (försvarsstabens) krigshisto¬
riska avdelning. När lärarbefattningen i krigshistoria vid krigshögskolan
genom meddelande från chefen för arméstaben år 1938 ånyo ledigförkla¬
rats, hade jämte kaptenen vid generalstäbskåren G. Åkerman Strömbom
åter anmält sig såsom sökande. Strömbom hade åberopat såsom meriter,
att han under 4 1/é år tjänstgjort vid generalstabens (försvarsstabens) krigs¬
historiska avdelning, att han ett år varit biträde åt läraren i krigshistoria
vid krigshögskolan, att han 2 år (1930—37 och 1937—38) varit lärare i
krigshistoria vid infanteriofficersskolan, att han för fil. kand.-examen ten¬
terat i ämnet historia med betyget Med utmärkt beröm godkänd samt att
han under nio terminer deltagit i historiska licentiatseminariet vid Stock¬
holms högskola. Strömboms speciella inriktning på strategiska och krigs¬
historiska förhållanden hade dessutom framgått av ett stort antal uppsat¬
ser, som under en följd av år publicerats i tidskrifter och i dagspressen.
Strömboms medsökande hade icke åberopat sig på några meriter liknande
Strömboms. Över ansökningarna hade i första hand chefen för krigshög¬
skolan, översten friherre S. L. Åkerhielm haft att avgiva yttrande. Detta
hade varit ställt till chefen för arméstaben och dagtecknat den 24 mars
1938. Med vissa anförda motiveringar hade översten Åkerhielm däri givit
förord åt kaptenen Åkerman. Med bifogande av chefens för krigshögskolan
yttrande hade sedermera chefen för armén den 30 mars avgivit underdånigt
yttrande, vari likaledes förord givits åt kaptenen Åkerman. Denne hade också
sedermera blivit av Kungl. Majit förordnad såsom lärare i krigshistoria vid
krigshögskolan för tiden den 1 oktober 1938—den 30 september 1940.
Sedan Strömbom därefter gått in på en detaljerad kritik av de yttranden
som i utnämningsärendet avgivits av chefen för armén och chefen för krigs¬
högskolan samt därvid gjort gällande, att handläggningen av ärendet från
början på intet sätt ägt rum med den opartiskhet som gällande författ¬
ningar föreskreve, anförde Strömbom bland annat, att han med hänsyn till
chefens för armén och chefens för krigshögskolan enligt hans mening uppen¬
bara åsidosättande av tjänstgöringsreglementets m. fl. bestämmelser an-
hölle att jag måtte taga detta ärende under prövning.
216
Strömbom hade vid sin skrift fogat i styrkta avskrifter bland annat dels
de tjänstgöringsbetyg m. m. som han åberopat till stöd för sin ansökan örn
ifrågavarande lärarbefattning, dels chefens för krigshögskolan och chefens
för armén den 24 resp. den 30 mars 1938 i utnämningsärendet avgivna
yttranden och dels två av Strömbom till chefen för försvarsdepartementet
ställda, den 6 och den 12 april 1938 dagtecknade skrifter till bemötande av-
vad i nämnda yttranden anförts.
I översten Åkerhielms ovan nämnda yttrande anfördes bland annat: I
yttrande till inspektören för militärläroverken den 6 juli 1935 över sökande
till då ledigförklarad lärarbefattning i krigshistoria hade chefen för krigs¬
högskolan framlagt bland annat nedanstående principer för tillsättande av
ifrågavarande befattning. 'För varje lärarbefattning i de militära ämnena
vid KHS fordras ett allsidigt och gediget militärt vetande. Av särskilt stor
betydelse är kravet härpå i fråga om läraren i krigshistoria. Ämnet berör
nämligen krigskonstens alla grenar och undervisningen i detsamma är av
grundläggande betydelse för undervisningen i övriga militära ämnen. Den¬
na ämnets betydelse av grundläggande art framgår med all tydlighet dels
av 1934 års undervisningsplan för KHS, där det säges »Den (undervisningen)
avser att genom ett analytiskt studium av slag och fälttåg utveckla det
taktiska och strategiska omdömet samt — även genom påvisande av de
omständigheter av samhällelig, ekonomisk och teknisk natur, som utövat
inflytande på krigföringen — öka förståelsen för företeelsernas samman¬
hang», dels även därav att från och med lärokursen 1934—1936 all under¬
visning i krigshistoria förlagts till första arbetsåret i syfte att därigenom
skapa den allmänt krigsvetenskapliga grund, varpå den i huvudsak applika-
toriska undervisningen under andra arbetsåret har att bygga. Läraren i
krigshistoria har alltså att avpassa sin undervisning på sådant sätt, att
undervisningen i övriga militära ämnen kan ansluta och hänvisa till den¬
samma. Härför fordras, som redan framhållits, allsidiga och gedigna all¬
mänt militära kunskaper grundade såväl på genomgången utbildning som
på erfarenheter under långvarig tjänstgöring i olika militära befattningar.’
De anförda principerna borde alltjämt läggas till grund för värdesättning av
sökande till lärarbefattningen i krigshistoria. Vid värdesättningen av de sö¬
kande borde nedan angivna kunskaper och övriga kvalifikationer vara av-
avgörande betydelse: kunskaper i historia och krigshistoria, allmän krigs-
vetenskaplig bildning och genom tjänstgöring förvärvad allsidig militär er¬
farenhet samt undervisningsskicklighet. I fråga om kunskaper i historia
och krigshistoria besutte båda de sökande erforderlig kompetens, Åkerman
genom sitt höga krigshögskolebetyg i ämnet krigshistoria och genom under
åren 1934—1938 bedriven lärarverksamhet för inträdessökande samt Ström¬
bom genom flerårig tjänstgöring vid krigshistoriska avdelningen, genom
akademiska meriter och genom lärarverksamhet vid infanteriofficerssko-
lan. Strömbom måste, trots sitt låga krigshögskolebetyg i ämnet krigshis¬
toria, anses vara Åkerman i fråga om kunskaper i historia och krigshisto¬
ria väsentligt överlägsen. Beträffande allmän krigsvetenskaplig bildning och
217
genom tjänstgöring förvärvad allsidig militär erfarenhet fyllde Åkerman
genom sina på krigshögskolan ådagalagda utmärkta goda kunskaper i mi¬
litära ämnen väl kraven på allmän krigsvetenskaplig bildning. Hans tjänst¬
göring efter avslutad genomgång av krigshögskolan — aspiranttjänstgöring
och tjänstgöring såsom generalstabsofficer — vore för lärarbefattningen
meriterande. Strömbom kunde däremot icke anses fylla de krav, som i dessa
hänseenden måste ställas på innehavaren av lärarbefattningen i krigshisto¬
ria. Hans betyg i militära ämnen från krigshögskolan uppnådde endast
medelbetyg 6.4 oaktat han i det närmaste två år deltagit i undervisningen
vid högskolans äldre kurs (tillhört kursen 1928—1930 från kursens början
till den 7 maj 1930 samt därefter kursen 1929—1931 under arbetsåret 1930
—1931). I sitt ovan nämnda yttrande över sökande till den 1935 ledigför-
klarade lärarbefattningen i krigshistoria hade chefen för krigshögskolan
ansett, att Strömbom, som även då sökt befattningen, oavsett att han obe¬
tingat besuttit de övriga sökandena överlägsna insikter i ämnet historia,
icke fyllt de här berörda kraven på en lärare i krigshistoria. Då Ström¬
boms tjänstgöringsförhållanden sedan 1935 icke varit ägnade att ändra den
då intagna ståndpunkten, ansåge Åkerhielm att Strömbom icke kunde ifrå¬
gakomma vid den ledigförklarade befattningens återbesättande. I fråga om
undervisningsskicklighet ägde båda de sökande erforderlig kompetens, Åker¬
man genom fyra års undervisning i historia för inträdessökande till krigs¬
högskolan — en undervisning, som på grund av sin natur icke kunde när¬
mare dokumenteras — och Strömbom genom väl vitsordad lärarverksam-
het i ämnet krigshistoria vid infanteriofficersskolan. En sammanfattning av
det ovan anförda utvisade att beträffande historisk och krigshistorisk kun¬
skap båda de sökande vore kompetenta och Strömbom väsentligt överlägsen
Åkerman, att beträffande allmän krigsvetenskaplig bildning och genom tjänst¬
göring förvärvad allsidig militär erfarenhet Åkerman vore väl kvalificerad
medan Strömbom icke besutte nöjaktig kompetens samt att beträffande un¬
dervisningsskicklighet båda de sökande vore kompetenta. Enär Åkerman
sålunda vore den ende som i alla avseenden besutte kompetens för befatt¬
ningen ville Åkerhielm föreslå, att såsom lärare i krigshistoria vid krigshög¬
skolan för angiven tid förordnades kaptenen Åkerman.
Chefen för armén, generallöjtnanten P. G. Sylvan anförde i sitt den 30 mars
1938 avgivna underdåniga yttrande, under hänvisning lill chefens för krigs¬
högskolan yttrande: I fråga örn kunskaper i historia och allmän krigshistoria
vöre Strömbom överlägsen Åkerman. Även den senares kunskaper måste dock
betraktas såsom mycket goda. Av undervisningsplanen för krigshögskolan
framginge emellertid -— vilket även anfördes i chefens för krigshögskolan
skrivelse — att ändamålet med undervisningen i krigshistoria icke endast vore
att meddela eleverna historiskt vetande i allmänhet rörande viktigare, främst
under senare tid genomförda krig, utan även all genom ett analytiskt studium
av slag och fälttåg utveckla elevernas taktiska och strategiska omdöme. För
att denna mycket viktiga del av undervisningen verkligen skulle kunna till¬
godoses, krävdes av läraren — förutom erforderliga krigshistoriska kunska¬
218
per och god pedagogisk förmåga — en allmän krigsvetenskap!^ bildning av
betydande mått. Han måste sålunda särskilt äga djupgående kunskaper i tak¬
tik och strategi samt icke minst en genom mångsidig tjänstgöring förvärvad
förmåga att tillämpa dessa kunskaper på det krigshistoriska materialet och
göra detta levande. Dessa kvalifikationer vore ofrånkomliga, om läraren skulle
kunna utveckla och berika elevernas taktiska och strategiska omdöme. I dessa
betydelsefulla hänseenden fyllde Åkerman synnerligen högt ställda krav, un¬
der det att Strömboms meriter härutinnan vöre svaga. I avseende på under¬
visningsskicklighet syntes båda sökandena vara kompetenta. Även om Åker¬
man icke haft samma tillfälle att meddela officiell undervisning som Ström¬
bom, hade han dock under sin elevtid vid krigshögskolan samt senare under
sin därpå följande stabstjänstgöring, visat sig besitta en mycket klar och
medryckande framställningskonst. Med anledning av vad sålunda ovan fram¬
hållits — särskilt beträffande den stora betydelse, som borde tillmätas sökan¬
des allmänna krigsvetenskapliga bildning •—- syntes Åkerman mera kvalifi¬
cerad för ifrågavarande befattning än Strömbom. På grund härav och i över¬
ensstämmelse med chefens för krigshögskolan förslag finge Sylvan hemställa,
att Åkerman måtte förordnas såsom lärare i krigshistoria vid krigshögskolan
för angiven tid.
I sin förutnämnda till mig inkomna klagoskrift anförde Strömbom i anled¬
ning av chefens för krigshögskolan och chefens för armén yttranden såvitt
nu är ifråga följande: Redan den omständigheten syntes i och för sig märk¬
lig, atj chefen för krigshögskolan, som icke vore krigshistoriker, uttryckligen,
men utan angivande av egentligt sakskäl, inkompetensförklarade Strömbom,
under det att chefen för armén icke gjorde detta, samtidigt som chefen för
försvarsstabens krigshistoriska avdelning, vilken väl kände för undervisningen
vid krigshögskolan gällande krav, i ett av Strömbom åberopat tjänstgörings¬
betyg förklarat Strömbom 'synnerligen väl lämpad för krigshistorisk lärar-
verksamhet’. Icke mindre märkligt vore, att båda de ifrågavarande yttran¬
dena uppenbarligen innehölle vilseledande uppgifter, chefens för krigshög¬
skolan dessutom oriktiga sådana, vilket i fortsättningen av skriften skulle
närmare påvisas. Det läge ju i öppen dag att allvarliga missförhållanden
måste uppstå, därest Kungl. Maj :t i ärenden rörande militära befordringar
och förordnanden genom missvisande framställningar av underlydande chefer
bibringades en oriktig uppfattning angående ärendenas beskaffenhet.
Sedan Strömbom därefter redogjort för en del förhållanden, som enligt
hans mening bestyrkte att ovidkommande synpunkter fått inverka på ären¬
dets handläggning, anförde han beträffande chefens för krigshögskolan ytt¬
rande: Inledningsvis citerades av chefen för krigshögskolan ett yttrande av
inspeklören för militärläroverken av den 6 juli 1935 innehållande dels all¬
männa synpunkter på lärarbefattningen i krigshistoria, dels ett utdrag ur
1934 års undervisningsplan för krigshögskolan. Såsom av fortsättningen i
chefens för krigshögskolan yttrande framginge vore nämnda uttalande av in¬
spektören för militärläroverken avsett att utgöra motiveringen för inkompe¬
tensförklaringen av Strömbom. Nu visade sig emellertid — tvärtemot vad
219
chefen för krigshögskolan sökte göra gällande — vid en närmare gransk¬
ning av Åkermans kvalifikationer på det krigshistoriska området, att just det
citerade principuttalandet alldeles bestämt gåve vid handen, att Åkerman
icke alls ägde och icke heller på något sätt styrkt kompetens för den ifråga¬
varande befattningen. För påvisandet härav ville Strömbom närmast anföra
två punkter i principuttalandet: 1) »För varje lärarbefattning i de militära
ämnena vid KHS fordras ett allsidigt och gediget militärt vetande. — —»
2) »Den (undervisningen) avser att genom ett analytiskt studium av slag och
fälttåg utveckla det taktiska och strategiska omdömet samt — även genom
påvisande av de omständigheter av samhällelig, ekonomisk och teknisk na¬
tur som utövat inflytande på krigföringen — öka förståelsen för företeelser¬
nas sammanhang.» I verkligheten förhölle sig emellertid — även enligt vad
som tydligt framginge av chefens för krigshögskolan och chefens för armén
yttranden — så, att Åkerman obestridligen saknade det mått av »allsidigt
och gediget» krigshistoriskt vetande som främst av allt vore erforderligt för
nämnda »analytiska studium av slag och fälttåg», vilket verkligen utgjorde
det centrala i ämnet krigshistoria. Det enda, som beträffande Åkerman i före¬
varande sammanhang vore ådagalagt, vore att han särskilt studerat gym-
nasiekursen i ämnet historia (och därvid huvudsakligen Nya tiden). Med
avseende på Åkermans kunskaper i krigshistoria vågade icke ens chefen för
krigshögskolan nämna mera än »Åkermans höga KHS-betyg i Krigshistoria».
Vad ett sådant betyg kunde vara värt, angåve emellertid översten Åker¬
hielm samtidigt genom att anföra att »Strömbom måste, trots sitt låga KHS-
betyg i ämnet Krigshistoria, anses vara Åkerman i fråga om kunskaper i his¬
toria och krigshistoria väsentligt överlägsen». Strömbom anhölle, att här lik¬
som i sin skrivelse till chefen för försvarsdepartementet av den 6 april 1938
få understryka, att kursen i krigshistoria vid krigshögskolan endast förmådde
giva en mycket ytlig orientering i ämnet. Att Åkerman varit en god elev kunde
sålunda icke på något sätt kvalificera honom såsom lärare i ämnet krigshis¬
toria, i all synnerhet som Åkerman icke på något sätt styrkt, att han, sedan
han slutat krigshögskolan, sysslat speciellt med ämnet i fråga. Snarast syntes
väl Åkermans tjänstgöring på andra områden hava utgjort ett bestämt hin¬
der för honom att göra detta. Det vore sålunda alldeles ostridigt, att Åker¬
man för tjänsten såsom lärare icke ägde erforderligt »gediget vetande» i krigs¬
historia. Därest man skulle utgå från inspektörens för militärläroverken eget
yttrande vore Åkerman på grund härav tydligtvis icke kompetent. Att påstå
motsatsen vore lika orimligt som att anse, att en nybliven student med goda
betyg vore kompetent att undervisa i ring IV vid ett allmänt läroverk eller
att en nyutnämnd fänrik ägde kompetens att tjänstgöra som lärare vid krigs¬
skolan. Icke desto mindre vågade chefen för krigshögskolan med klar vetskap
om såväl Åkermans som Strömboms meriter men med illa dold iver att kom-
petensförklara Åkerman i skrivelse till chefen för arméstaben anföra: »I fråga
örn kunskaper i historia och krigshistoria besitta båda de sökande erforderlig
kompetens etc.» Strömbom anhölle att alldeles särskilt få fästa min uppmärk¬
samhet på detta förhållande. Från chefens för krigshögskolan sida syntes
220
nämligen här föreligga ett uppbart åsidosättande av § 62 mom. 4 i tjänst-
göringsreglementet, där det talades örn »förtjänst och skicklighet ådagalagda
på sådant sätt att den kan förutsättas skola göra sig gällande i den beställ¬
ning eller tjänstegrad, som besättandet eller förslaget avser». Det förefölle
Strömbom alldeles uppenbart, att chefen för krigshögskolan med vetskap
bland annat örn att Strömbom under två årskurser undervisat i krigshistoria
vid inlanteriofficersskolan men Åkerman aldrig tagit befattning med ämnet
i fråga icke varit berättigad att på sätt här skett yttra sig över hans och
Strömboms kompetens. Chefen för krigshögskolan fördolde i själva verket
på detta sätt Åkermans bristande förtrogenhet med ämnet krigshistoria samt
åstadkomme därigenom en oriktig grundval såväl för chefens för armén som
Kungl. Maj:ts bedömande av ärendet. Beträffande »allmän krigsvetenskaplig
bildning och genom tjänstgöring förvärvad allsidig militär erfarenhet» vore
chefens för krigshögskolan iver att inkompetensförklara Strömbom lika på¬
taglig som samme chefs iver att beträffande kunskaper i krigshistoria kom-
petensförklara kapten Åkerman. Detta framträdde i de synnerligen vaga och
konstlade motiv chefen för krigshögskolan anförde för att i sin skrivelse
till chefen för arméstaben underkänna Strömboms kompetens. I första hand
anfördes, att Åkermans »aspiranttjänstgöring och tjänstgöring såsom general¬
stabsofficer är för lärarbefattningen meriterande». Strömbom anhölle att
icke endast fa bestrida detta utan bevis framförda påstående utan även
hävda, att det vöre rent objektivt uteslutet, att Åkermans anförda tjänst¬
göring kunde hava ökat hans kompetens såsom lärare just i krigshistoria.
Chefen för krigshögskolan syntes heller icke vara i stånd att anföra några
hållbara bevis för sin åsikt. Strömbom visste emellertid väl, att man såväl vid
krigshögskolan som inom arméstaben i samband med föreliggande ärende
sökt lansera en helt ny och egendomlig totaluppfattning av ämnet krigshis¬
toria, som skulle göra detta ämne i så hög grad besläktat med ämnena tak¬
tik och generalstabstjänst, att till lärare i krigshistoria endast skulle kunna
utses en generalstabsofficer — d. v. s. kaptenen Åkerman. Syftet med det
hastigt uppkomna intresset för denna nya begreppsbestämning vore endast
alltför genomskinligt. För övrigt vore tanken på en kombination av krigs¬
historia med modern taktik och generalstabstjänst rent logiskt och vetenskap¬
ligt orimlig. Det förhölle sig ju också så, att av chefen för krigshögskolan
och chefen för armén, i vilkas yttranden nämnda uppfattning lyste igenom,
ingendera vore krigshistoriker. Beträffande Åkermans nämnda, såsom merit
anförda tjänstgöring vore alt tillägga, att Åkerman såsom aspirant icke vid
något tillfälle tjänstgjort vid krigshistoriska avdelningen. Såsom general¬
stabsofficer hade han huvudsakligen tjänstgjort såsom mobiliseringsofficer vid
arméfördelningsstab. Just denna omständighet underströke ohållbarheten i
påståendet, att Åkerman, vars tid under den anförda tjänstgöringen måste
hava varit mycket upptagen, skulle hava förvärvat några speciella insikter
av betydelse för lärarverksamheten i krigshistoria. Chefen för krigshögskolan
tilläde här Åkerman en merit som vid närmare granskning framstode såsom
en ren fiktion. Såsom ett annat medel att underkänna Strömboms kompetens
221
använde chefen för krigshögskolan Strömboms betyg från krigshögskolan.
Nu vore emellertid att observera, att Strömbom med väl godkända betyg ge¬
nomgått krigshögskolan, och att den värdesättning eller gradering — beträf¬
fande kompetensen för en lärarbefattning i krigshistoria — som här gjordes
av chefen för krigshögskolan, måste anses helt godtycklig, så länge särskilda
bestämmelser icke funnes utfärdade i ifrågavarande hänseende. Var ginge
den betygsgräns, som skulle avgöra, om den sökande vore kompetent eller
icke? Så länge någon klar bestämmelse härvidlag icke funnes syntes chefen
för krigshögskolan sakna befogenhet alt avgjort underkänna en sökande som
godkänd genomgått krigshögskolan och som i det ämne i vilket lärarbefatt-
ningen söktes -— såsom beträffande Strömbom i detta fall — vore sin med-
tävlande bestämt överlägsen. Dessutom ville Strömbom ifrågasätta, huru¬
vida omkring åtta år gamla betyg i detta fall överhuvud taget kunde anföras,
då Strömbom under dessa år hade förvärvat kunskaper i strategi och vapen¬
teknik, vilka Strömbom hade bestämda skäl förmoda vore Åkermans väsent¬
ligt överlägsna — detta med hänsyn till den olika tjänstgöring, i vilken Ström¬
bom och Åkerman varit placerade. Såsom ett belägg härför anhölle Ström¬
bom att få anföra det av avdelningschefen för försvarsstabens krigshistoriska
avdelning avgivna tjänstgöringsintyg, vari nämndes 'Strömboms höga stan¬
dard beträffande såväl militär som civil allmänbildning samt hans omfattan¬
de insikter i krigshistoria, strategi och vapenteknik’, i vilket omdöme även
förre chefen för dåvarande generalstabens krigshistoriska avdelning, översten
Petri förklarat sig instämma. Det vore härvid att märka, att översten Petris
kända krigshistoriska verksamhet och i övrigt mycket allsidiga militära tjänst¬
göring, ävensom den omständighet, att han även vore äldre i tjänsten än
översten Åkerhielm, skänkte en betydande tyngd åt översten Petris åsikt. Med
hänsyn till undervisningsskicklighet, den tredje bedömningsgrund, som an¬
fördes av chefen för krigshögskolan, yttrade denne, .’äga båda de sökande
erforderlig kompetens, Åkerman genom fyra års undervisning i historia för
inträdessökande till krigshögskolan —- en undervisning, som på grund av sin
natur icke kan närmare dokumenteras — och Strömbom genom väl vits¬
ordad lärarverksamhet i ämnet krigshistoria vid infanteriofficersskolan’.
Det förefölle här ännu en gång synnerligen genomskinligt, huru chefen för
krigshögskolan på allt sätt sökte tillägga Åkerman en kompetens jämställd
med Strömboms. Chefen för krigshögskolan antydde däremot icke på ringaste
sätt den avsevärda skillnaden mellan de meriter det här vore fråga örn. Åker¬
mans verksamhet inskränkte sig till att han helt privat förberett inträdes¬
sökande till krigshögskolan med avseende på gymnasiekursen i nya tidens
historia, under det att Strömbom under två år varit på generalorder beordrad
såsom lärare vid infanteriofficersskolan samt styrkt detta genom vitsord av
chefer för nämnda skola. Strömboms undervisning vid infanteriofficersskolan
hade omfattat tiden från 1789 till omkring 1920, således det modernaste av¬
snittet i krigshistorien och därvid icke allenast bestått av muntliga föredrag
utan även av Strömbom på grundval av omfattande litteraturstudier utarbe¬
tade övertryck. Skillnaden i valör mellan Åkermans och Strömboms meriter
222
måste anses uppenbar. Den av Åkerman bedrivna och av chefen för krigs¬
högskolan anförda undervisningen hade i själva verket intet alls med krigs¬
historia att göra.
Beträffande chefens för armén yttrande i utnämningsärendet anförde
Strömbom i sin klagoskrift: Strömbom anhölle att få fästa min uppmärk¬
samhet på i huru hög grad detta yttrande i likhet med chefens för krigs¬
högskolan yttrande vöre uppbyggt på en serie helt obevisade påståenden,
genom vilka även chefen för armén tillagt Åkerman en kompetens som han
uppenbarligen icke besutte. Sålunda yttrades örn Åkerman i fråga om kun¬
skaper i 'historia och allmän krigshistoria’: 'Även den senares kunskaper
måste dock betraktas såsom mycket goda.’ Strömbom tilläte sig framställa
frågan: 'Hur vet chefen för armén, att kapten Åkermans kunskaper i all¬
män krigshistoria i förhållande till undertecknads äro mycket goda, då
kapten Åkerman under ett flertal år såsom redan tidigare framhållits väl
måste anses ha varit i huvudsak upptagen, dels av sin undervisning åt in-
trädessökande vid krigshögskolan, dels av sin aspiranttjänstgöring, dels
slutligen av sin tjänstgöring såsom generalstabsofficer?’ Under motsvaran¬
de tid hade däremot Strömbom varit helt sysselsatt med studier, officiell
undervisningsverksamhet och författarskap på det krigshistoriska och stra¬
tegiska området. Chefen för armén framhölle vidare, att läraren vid krigs¬
högskolan borde vara i stånd att leda ett 'analytiskt studium av slag och
fälttåg’. Man ställde sig undrande inför denna argumentering, då man
samtidigt ovillkorligen måste fråga sig, hur det vore möjligt att analytiskt
framställa slag och fälttåg utan att rent kunskapsmässigt behärska deras
förlopp och sammanhang eller, vilket vore kanske ännu viktigare, att äga
en sådan insikt och krigshistorisk överblick över olika tiders krig att man
vore i stånd att riktigt utvälja de ur utvecklingshistorisk synpunkt betydelse¬
fulla slagen och operationerna. Detta hörde till det mest väsentliga inom
all krigshistorisk undervisning. Även chefen för armén yttrade sig på ett
uttryckligt sätt örn betydelsen av 'allmän krigsvetenskap!^ bildning’ samt
framhölle, att Åkerman härvidlag fyllde 'synnerligen högt ställda krav,
under det att Strömboms meriter härutinnan äro svaga’. Det vore sant,
att Åkerman på det moderna, rent taktiska området haft förmånen att
under sin aspiranttjänstgöring och senare få deltaga i de skrivningar och
applikatoriska exempel, som inginge i aspirantutbildningen ävensom i ett
antal fältövningar. Allt detta hade ju dock praktiskt taget intet att göra
med ett ämne av rent specialhistorisk karaktär såsom ämnet krigshistoria.
För övrigt syntes det väl rent orimligt att påstå att Strömbom med mera
än 14 års tjänst såsom officer icke skulle äga den allmänna inblick i taktik
som erfordrades vid sidan av de speciella insikterna i krigshistoria för att
kunna undervisa vid krigshögskolan i detta ämne. I fortsättningen yttrade
chefen för armén: ’1 avseende på undervisningsskicklighet synas båda sö¬
kandena vara kompetenta.’ Huru oberättigat och godtyckligt framkastat
detta påstående i verkligheten vore franninge icke allenast av Strömboms
resp. Åkermans ansökningshandlingar utan även av chefens för armén egen
223
reservation, däri öppet medgåves: 'Även om Åkerman icke haft samma till¬
fälle att meddela officiell undervisning som Strömbom —--Att che¬
fen för armén själv känt detta såsom ett minus för Åkerman framginge
endast alltför tydligt av att det ansetts nödvändigt kompensera denna brist
nied den i detta fall ytterst egendomliga argumenteringen, diar han dock
under sin elevtid vid krigshögskolan samt senare under sin därpå följande
stabstjänstgöring visat sig besitta en mycket klar och medryckande fram¬
ställningskonst’. Det vore verkligen för rättskänslan upprörande att chefen
för armén, trots att han haft väl vitsordande tjänstgöringsintyg av två efter
varandra följande chefer för infanteriofficersskolan för ögonen, totalt neg¬
ligerade dessa Strömboms intyg — de omnämnas icke ens i chefens för
armén yttrande — och i stället på allt sätt sökte framhålla till Åkermans
fördel talande omständigheter. Dock borde väl envar inse, att Åkermans
verksamhet som elev vid krigshögskolan eller hans medryckande framställ¬
ningskonst vid stabstjänstgöring icke hade något alls eller i varje fall myc¬
ket ringa att göra med tjänsten som lärare i krigshistoria.
Sedan Strömbom i en den 3 maj 1939 hit inkommen skrift kompletterat
sin förut ingivna klagoskrift med en förteckning över de personer, som
kunde antagas äga kännedom i saken, hördes den 5, 6, 8 och 9 maj 1939
å militieombudsmansexpeditionen översten Petri, överstelöjtnanten E. J.
Zeeh, majorerna O. S. F. Odenrick, E. O. A. Norman och A. G. Nordström
samt kaptenerna Åkerman och E. J. P. Nordfeldt.
Kaptenen Åkerman uppgav därvid: Den av Åkerman åt inträdessökande
till krigshögskolan meddelade undervisningen i historia hade varit helt pri¬
vat och hade omfattat gymnasiekursen i nya tidens svenska och allmänna
historia. Undervisningen hade icke varit krigshistoriskt betonad. Åkerman
hade icke efter det han genomgått krigshögskolan bedrivit några krigshis¬
toriska studier. Trots detta hade Åkerman emellertid ansett sig kompetent
för lärarebefattningen i krigshistoria. Åkerman ansåge att Strömbom vore
honom överlägsen i krigshistoria.
Majoren Odenrick berättade: Han hade föredragit ärendet angående lä¬
rareförordnandet inför chefen för arméstaben. Odenricks uppfattning om
vilkendera sökande som borde äga företrädet hade strax icke varit stadgad;
han hade funnit det vara mycket svårt att väga sökandenas kvalifikationer
mot varandra och fatta ståndpunkt. Odenrick hade varit i förbindelse med
översten Petri och majoren Norman för att höra deras åsikt i saken. Nor¬
man hade yttrat att Strömbom vore Åkerman absolut överlägsen i krigs¬
historia. Huruvida Norman i övrigt uttalat sig örn Strömboms kvalifikatio¬
ner kunde Odenrick icke säga; i vart fall hade Norman icke sagt något örn
att Strömbom icke ägde tillräckliga kunskaper i andra ämnen än krigs¬
historia. Petri hade avgivit samma utlåtande som Norman och hade sagt att
Strömbom vore kompetent till befattningen. Odenrick hade icke något min¬
ne av att Petri och Norman direkt uttalat sig örn vilkendera av Strömhorn
och Åkerman som borde erhålla befattningen. De jämförelser som Petri och
Norman gjort mellan sökandena hade endast gällt dessas kompetens i
224
krigshistoria. Möjligen hade Petri dessutom gjort något allmänt uttalande
örn sökandena; detta hade i så fall gått till fördel för Strömbom. Även Nor¬
man hade möjligen gjort ett liknande uttalande. De omdömen som Petri
och Norman avgivit om Strömbom och Åkerman hade i vart fall icke inne¬
burit att Åkerman borde hava företrädet till förordnandet. — Vid före¬
dragning av ärendet inför chefen för arméstaben hade Odenrick framfört
vad han inhämtat av Petri och Norman. Flera föredragningar hade ägt
rum. I början hade Odenricks egen uppfattning ungefär sammanfallit med
Petris och Normans. Efter de diskussioner som uppkommit under föredrag¬
ningarna hade han emellertid kommit att ändra åsikt. Härvid hade han
icke varit utsatt för någon press eller påverkan. Odenrick hade slutligen
stannat för att Åkerman borde hava företrädet. Visserligen vore Strömbom
den skickligare krigshistorikern men Åkerman vore överlägsen i allmän
krigsvetenskap, d. v. s. taktik och strategi. Skulle man för befattningen
hava att välja mellan en krigshistoriker utan tillräcklig militär erfarenhet
och en duktig militär utan tillnärmelsevis samma krigshistoriska kapacitet
men med gott omdöme och skicklighet i övrigt borde man föredraga den
senare.
Majoren Norman uppgav: Han vore sedan den 1 juli 1937 chef för för¬
svarsstabens krigshistoriska avdelning. Då ifrågavarande lärarbefattning ti¬
digare tillsatts hade skett ett nära samarbete mellan krigshögskolan och krigs¬
historiska avdelningen. Vid kaptenen Jörlins förordnande hade Norman
tjänstgjort såsom generalstabsofficer på stabens krigshistoriska avdelning och
den gången hade högskolan och avdelningen varit överens om tillsättningen.
Vid nu ifrågavarande tillfälle hade emellertid krigshistoriska avdelningen icke
tillfrågats i ärendet. Efter ansökningarnas ingivande hade sålunda inget sam¬
arbete skett mellan krigshögskolan och krigshistoriska avdelningen. Under
ärendets beredning inom arméstaben hade Odenrick konfererat med Nor¬
man och hade Norman därvid yttrat till denne, att Strömbom borde få be¬
fattningen därför att han vore medsökanden överlägsen. Norman hade även
talat med Petri och dennes uppfattning hade varit densamma som Normans
egen. Norman hade icke varit i förbindelse med förutvarande läraren i krigs¬
historia överstelöjtnanten O. Ribbing i saken. Ej heller hade Norman blivit
tillfrågad av cheferna för armén och arméstaben eller haft något samtal med
dem. Alla förhandlingar hade gått genom Odenrick med vilken Norman i
ärendet haft två telefonsamtal och ett personligt sammanträffande. Norman
hade icke under förhandlingarna med Odenrick ändrat uppfattning i fråga
om vem som borde äga företrädet till lärarbefattningen. Av en lärare borde
man enligt Normans mening dock kräva att han skulle vara en föregångsman.
Detta krav uppfyllde icke Strömbom, som ofta ginge slarvigt klädd och hade
dålig hållning. Dessutom vore Strömbom en dålig truppkarl, och det vore
icke bra om en officer som man visste vore dålig truppkarl vore lärare vid
krigshögskolan. Detta gällde även läraren i krigshistoria. Dessutom hade
Strömbom visat omdömeslöshet genom sina tidningsskriverier. Vissa artik¬
lar i tidningen Östgöten i april 1938 måste enligt Normans mening vara in-
225
spirerade av Strömbom. Man visste även att Strömbom varit i förbindelse
med chefredaktören för Dagens Nyheter. I fråga om Strömboms lär arverk¬
samhet på infanteriofficersskolan hade Norman erfarit att skolans förre chef,
översten Stenbeck givit Strömbom mycket goda vitsord. Då lärarbefattningen
i krigshistoria vid infanteriofficersskolan senast skulle tillsättas, hade skol¬
chefen ringt till Norman i dennes egenskap av chef för krigshistoriska av¬
delningen och frågat om Norman tilläte att Strömbom fortfarande med sin
tjänst på avdelningen finge förena lärartjänsten vid skolan. Norman hade
emellertid, trots sin åsikt att Strömbom som krigshistoriker vore utomordent¬
ligt skicklig, icke velat gå med härpå. Norman hade nämligen ansett att
Strömbom för sin hälsas skull icke skulle orka med båda tjänsterna. Ström¬
bom hade under sin tjänstgöring vid avdelningen ofta tagit sjukledighet.
Under år 1938 då Strömbom skulle utarbeta ett verk om det spanska inbör¬
deskriget hade han blivit sjuk och varit tjänstledig 3—4 månader, varför
Norman själv fått övertaga arbetet. Norman hade icke vågat taga risken för
att liknande komplikationer skulle uppkomma flera gånger. Norman hade
därför inför chefen för försvarsstaben yrkat avslag i fråga om Strömboms
tjänstgöring vid infanteriofficersskolan. — Då det tidigare gällt att tillsätta
befattningen som lärare i krigshistoria vid krigshögskolan hade det etablerats
samarbete mellan högskolan och krigshistoriska avdelningen. En dylik med¬
verkan av sakkunnig myndighet vore enligt Normans mening till god nytta.
Samma synpunkter kunde läggas även på tillsättandet av andra lärarbefatt-
ningar vid militära undervisningsanstalter. — Enligt Normans mening borde
läraren i krigshistoria vid krigshögskolan vara krigshistoriker. Samtliga Åker¬
mans företrädare hade även varit krigshistoriker.
Överste Petri anförde: Strömboms i klagoskriften lämnade relation av vad
som förekommit mellan Petri och Strömbom år 1935, då lärarbefattningen
den gången skulle tillsättas, vore i huvudsak riktig. Enligt Petris förmenande
kunde en privat lärarverksamhet som omfattat gymnasiekursen av nyare ti¬
dens allmänna och svenska historia icke vara någon merit för lärarbefatt¬
ningen i krigshistoria vid krigshögskolan i annan mån än att det kunde hava
givit viss undervisningsvana. Petri ville instämma i uttalandet att goda in¬
sikter i strategi och taktik vore en förutsättning för skicklighet i krigshis¬
toria. — Då ifrågavarande lärarbefattning vid krigshögskolan skulle till¬
sättas hade Petri haft ett samtal med Åkerhielm, såvitt Petri kunde erinra
sig vid ett tillfälligt sammanträffande. Petri hade då yttrat att Strömbom
enligt hans mening borde erhålla befattningen. Härtill hade Åkerhielm, såvitt
Petri kunde erinra sig, genmält att han redan bestämt sig. Då Petri intagit
en i viss mån ömtålig ställning i det att han icke officiellt haft nied utnäm-
ningsärendet att göra, hade han icke velat lägga sig i det alltför mycket. Vid
de förhandlingar som Petri haft med Odenrick hade han även för denne
framlagt sin syn på saken. Huru orden fallit kunde Petri icke erinra sig men
i vart fall vore del uteslutet att icke Odenrick fått klart för sig att Petri
direkt förordat Strömbom. Även under samtal med chefen för arméstaben,
generalmajoren II. V. Jung, hade Petri framfört samma synpunkter. Petri och
15—A088Gi. Militie ombud smannens ömhet sberättelse.
226
Norman hade haft överensstämmande uppfattning om Strömbom. Då Nor¬
man skulle utfärda ett av Strömbom åberopat tjänstgöringsbetyg av den 18
mars 1938 för Strömbom, hade Norman i telefon läst upp intyget för Petri
och denne hade helt instämt i uttalandena i intyget.
Överstelöjtnanten Zeeh berättade: Han hade tjänstgjort å försvarsstabens
krigshistoriska avdelning eller motsvarande avdelning inom generalstaben se¬
dan 1927. Strömbom hade hela tiden han tjänstgjort vid avdelningen stått
under Zeehs befäl. Enligt Zeehs mening hade Strömbom varit väl kompetent
till lärarbefattningen och i fråga om krigshistoria den ojämförligt skickligaste
av de båda sökandena. Zeehs uppfattning hade helt överensstämt med Nor¬
mans och Zeeh hade fördenskull velat förorda Strömbom. Zeeh hade emeller¬
tid hört att chefens för krigshögskolan uppfattning varit en annan. Enligt
Zeehs förmodan hade Åkerhielm icke tidigare känt Strömbom. Zeeh hade
emellertid icke talat med Åkerhielm i saken och kunde därför icke yttra sig
om anledningen till att Åkerhielm icke ville hava Strömbom som lärare i äm¬
net. Enligt Zeehs uppfattning fyllde Strömbom icke riktigt måttet som lärare
vid krigshögskolan. Denna uppfattning hade Zeeh haft sedan några år. Ström¬
bom vore nämligen kverulant, han vore av den missnöjda typen. Enligt
Zeehs mening vore det olämpligt för en officer att anföra sådana klagomål
som Strömbom gjort. Detta omdöme gällde dock icke Strömboms anmälan
mot översten Gyllenkrok, i vilket ärende Strömbom enligt Zeehs mening i
mycket haft rätt.
På särskild fråga uppgav Zeeh härjämte att enligt hans mening ett pri¬
vat utövat lärarskap i nyare tidens allmänna och svenska historia icke vöre
av någon betydelse för lärarskap i krigshistoria vid krigshögskolan.
Kaptenen Nordfeldt uppgav: Han hade hört sägas att då Strömbom börjat
tjänstgöra på krigshistoriska avdelningen Petri avsett att Strömbom skulle
förvärva meriter till lärarbefattningen i krigshistoria vid krigshögskolan. Det
vore även enligt Nordfeldts mening den riktiga utbildningsvägen för en lä¬
rare i krigshistoria vid krigshögskolan att han började på krigshistoriska
avdelningen. Enligt Nordfeldts mening vore Strömbom en mycket skicklig
krigshistoriker.
Majoren Nordström anförde: Han sysslade med krigshistoriska forskningar
sedan fem år tillbaka och kunde vitsorda Strömboms stora kapacitet på om¬
rådet. Nordström ville sätta Strömbom främst bland samtliga krigshistoriker
i hela landet. Möjligen funnes en enda som vore hans jämlike. Strömbom hade
en stor vetenskaplig produktion bakom sig. För närvarande biträdde Ström¬
bom Nordström med ett arbete om kriget i Kina, vilket verk alltså komme att
avhandla moderna förhållanden. — Påståendena att Strömbom icke skulle
vara Åkerman vuxen i strategi och taktik vöre enligt Nordströms mening
ohållbara. Strategi och taktik vore de centrala ämnena inom krigshistorien
som huvudsakligen handlade om strategiens och taktikens utveckling. Utan
kunskaper i strategi och taktik vore man överhuvud ingen krigshistoriker.
Åkermans överlägsenhet rörde sig om det rent formella, örn orderskrivning
och dylikt, men därom vore icke fråga när det gällde krigshistorien.
227
På fråga vilket värde som borde tillmätas Åkermans lärarverksamhet i
allmän och svensk historia yttrade Nordström: Kunskaperna i den politiska
och ekonomiska historien vore givetvis nödvändiga som en bakgrund för
krigshistorien; men för att kunna undervisa i krigshistoria måste man vara
krigshistoriker. Åkerman vore emellertid ingen krigsliistoriker. För under¬
visningen i krigshistoria saknade Åkermans föregående lärarverksamhet
betydelse. Goda betyg i krigshögskolan gåve icke i sig kompetens för lärare¬
verksamhet i ämnet vid skolan. — Enligt Nordströms mening hade en
uppenbar orättvisa blivit begången gentemot Strömbom då denne icke er¬
hållit lärarbefattningen. Liknande orättvisor kunde nog förekomma även
inom den akademiska världen, men de finge där icke så svåra följder.
Inom det militära vore det i sista hand krigsberedskapen som bleve lidande.
Enligt Nordströms mening vore det lyckligt örn det passerade kunde leda
till att en annan ordning infördes vid läraretjänstens tillsättande, så att
sakkunskapen kunde göra sig bättre gällande.
Sedan jag med överlämnande av samtliga handlingar i ärendet i skrivelse
den 25 maj 1939 anmodat översten friherre Åkerhielm att inkomma med
yttrande, anförde denne i skrivelse den 16 juni 1939 i huvudsak följande:
Strömbom hade bland annat gjort gällande, såvitt här vore fråga, dels att
han bort äga företräde till ifrågavarande lärarbefattning, dels att Åker¬
hielm vid handläggningen av detta utnämningsärende skulle hava förfarit
oriktigt och låtit ovidkommande synpunkter inverka på sitt ståndpunkts-
tagande. Vad först anginge frågan vem av sökandena till lärarbefattningen
— Åkerman eller Strömbom — som ägt de för befattningen största kvalifi¬
kationerna, förtjänade erinras, att denna fråga finge anses slutligt avgjord
genom Kungl. Maj:ts beslut att utnämna Åkerman. Det borde sålunda icke
vara möjligt att ånyo ingå på en granskning av de å ömse sidor åberopade
meriterna med mindre det kunde med fog göras gällande, att Kungl. Maj:t
blivit avsiktligt vilseledd av de i ärendet förslagsgivande myndigheterna.
På sätt av det följande måste anses framgå hade Åkerhielm icke låtit något
sådant komma sig till last. Det oaktat ville han emellertid, då meritvärde¬
ringen vore en av utgångspunkterna för Strömboms bedömande av be-
fordringsärendet, med några ord beröra ifrågavarande spörsmål. Redan i
skrivelser den 6 och den 12 april 1938 till statsrådet och chefen för försvars¬
departementet hade Strömhorn framlagt huvuddelen av de synpunkter som,
ehuru i annan form, nu framförts till militieombudsmannen. De synpunk¬
ter, som kunde anses hava varit kända för Kungl. Majit i utnämningsären-
det, lämnade Åkerhielm sålunda här å sido. Vad Strömhorn eller andra
personer i detta ärende därutöver anfört föranledde följande uttalande från
Åkerhielms sida. Krigshögskolebetygen måste anses äga mycket stor be¬
tydelse vid bedömandet icke allenast av de sökandes allmänna krigsveten¬
skapliga bildning utan även av deras förutsättningar för att fylla de med
en högskolelärarbefattning förenade åliggandena. På denna punkt vore,
som framginge av Åkerhielms förslag till lärarbefattningens tillsättande,
skillnaden mellan de sökande stor. Strömbom sökte i sin klagoskrift förringa
228
denna skillnad samt efterlyste en bestämd betygsgräns för kompetens. Det
vore ägnat att förvåna, att Strömbom med den kännedom om betygsskalan
och betygssättningen vid krigshögskolan, som lian bort äga, icke insett, att
Åkermans medelbetyg 8.5, poängsumma 520 och utgångsnummer 2 (bland
19 elever) betecknade synnerligen goda kunskaper, medan Strömboms egna
medelbetyg 6.4, poängsumma 393 och utgångsnummer 17 (bland 22 elever)
betecknade kunskaper liggande icke oväsentligt under medelnivån. Särskilt
anmärkningsvärt vore Strömboms svaga betyg 5 i det viktigaste läroämnet,
taktik (vid poängsummans uträknande hade under de sökandes elevtid de
koefficienter, varmed betygen multiplicerades, varit för övningar på fältet
10, för taktik 8, för övriga ämnen 7—2, sistnämnda siffror numera ändrade
till 6—2). Strömbom hade sålunda i avseende på krigshögskolebetyg — det
enda område där en säker jämförelsegrund mellan de sökandes allmänna
krigsvetenskapliga bildning kunde föreligga — varit sin medsökande väsent¬
ligt underlägsen och fyllde icke ens lågt ställda fordringar. Upplysningsvis
kunde nämnas, att betyget 10 (motsvarande berömlig) i de militära huvud¬
ämnena förekomme mycket sällan. Även betyget 5 (det lägsta av de tre
betyg, som motsvarade godkänd) förekomme sällan, i taktik hade det under
senaste 1 O-årsperioden förekommit i icke fullt 10 procent fall. Betygsskalan
rörde sig i huvudsak inom de gränser, som betecknades av betygen 9 och 6.
Medelbetyget 7 i militära ämnen och fältövningar utgjorde, där icke sär¬
skilda skäl före!åge, minimifordran för förslag till aspirant vid generalstabs¬
kåren. Därest en minimibetygsgräns för lärarebefattning i ett av huvud¬
ämnena skulle kunna ifrågakomma, syntes det för aspirantförslag fastställ¬
da medelbetyget 7 vara ett absolut minimum. Det i Äkerhielms yttrande till
chefen för arméstaben citerade uttalandet örn Strömboms verksamhet vid
krigshögskolan hade innan skrivelsen avlåtits verifierats av dåvarande
läraren i krigshistoria, överstelöjtnanten O. Ribbing, till vars förfogande
Strömbom stått. Strömboms tjänsteförteckning vore i ifrågavarande avse¬
ende oriktig. Strömbom funnes icke införd i krigshögskolans rulla över
lärare, i lärarrådsprotokollen eller i den till berättelse över verksamheten
vid krigshögskolan under arbetsåret 1934—1935 fogade förteckningen över
stabs- och lärarpersonal under arbetsåret. Strömbom hade sannolikt — vil¬
ket även av hans skrivelse syntes framgå — vid upprättandet av sin tjänste¬
förteckning givit en inom expeditionen, sannolikt av 1. expeditionsvakten,
upprättad, icke vederbörligen bestyrkt förteckning, upptagande personalens
tider för förordnande, adresser och telefonnummer, vitsord före utfärdad
generalorder och krigshögskoleorder. Strömbom sökte i sin skrift förringa
värdet av Åkermans aspiranttjänstgöring och tjänstgöring såsom general¬
stabsofficer. Att sådan tjänstgöring, vars höga värde ur meritsynpunkt icke
syntes behöva närmare motiveras, även tidigare vid tillsättandet av lärare¬
befattningen i krigshistoria i de avseenden Åkerhielm i sitt förslag anfört,
tillmätts stor och i viss mån avgörande betydelse, framginge av Äkerhielms
vid hans yttrande fogade utdrag ur vid befattningens återbesättande åren
1922 och 1931 avgivna förslag. Båda de i utdragen förekommande fallen
229
företedde vissa likheter med det här föreliggande. Vad Strömbom i nu be¬
rörda avseenden anfört funne Åkerhielm sakna betydelse vid frågans be¬
dömande. Vad därefter anginge frågan om den handläggning Åkerhielm
ägnat ifrågavarande ärende, ville Åkerhielm till en början bestämt tillbaka¬
visa antydningarna, att han därvid icke förfarit riktigt. Åkerhielm gjorde
sålunda gällande att hans under ämbetsansvar, efter noggrant övervägande
avgivna utlåtande angående Åkerman och Strömbom erhållit den avfatt¬
ning, som rättvisa och billighet krävt. Några oriktiga faktiska upplysningar,
ägnade att vilseleda andra myndigheter vid deras ståndpunktstagande i ären¬
det hade icke lämnats av Åkerhielm. Strömboms påstående om motsatsen
hade icke till någon del styrkts genom vad i ärendet förekommit. Vad an¬
ginge frågan om Åkerhielms personliga kännedom om de sökandes lämp¬
lighet ville Åkerhielm nämna, att såväl Åkerman som Strömbom varit Åker¬
hielms elever under den tid Åkerhielm varit lärare i generalstabstjänst vid
krigshögskolan, den förre under ett och den senare under nära tre år.
Det vore riktigt, att något samråd med krigshistoriska avdelningen icke före¬
kommit. Strömboms krigshistoriska kompetens hade emellertid icke av Åker¬
hielm satts ifråga och behövde sålunda icke närmare styrkas. Vad hans ka¬
pacitet i övrigt anginge, hade ett bedömande av densamma legat utanför
krigshistoriska avdelningens möjligheter. Ingen anledning till samråd hade
alltså förelegat. Beträffande Åkerman hade ingen anledning funnits till
samråd, enär Åkerman icke tjänstgjort vid avdelningen. Däremot hade Åker¬
hielm i ärendet samrått med överstelöjtnanten Ribbing, som under åren
1928—1935 varit lärare i krigshistoria vid krigshögskolan och under denna
lid haft båda sökandena såsom elever, Strömbom även under huvuddelen av
ett arbetsår ställd till sitt förfogande. Ribbing hade härvid uttalat såsom sin
uppfattning, att av alla hans elever (sålunda ej mindre än sju kurser om
sammanlagt omkring 145 elever) han icke vetat någon, som vore lämpligare
för lärarbefattningen i krigshistoria än Åkerman. Ribbing hade därför re¬
dan 1935 uppmanat Åkerman att söka befattningen. Att Åkerhielm samrått
med Ribbing, vars krigshistoriska kunnande och framstående förmåga såsom
lärare borde vara allmänt erkända, och vilken synts Åkerhielm särskilt skic¬
kad att bedöma de sökandes lämplighet, måste anses stå i full överensstäm¬
melse med vad som inom svensk förvaltning vore vedertagen praxis i lik¬
nande fall.
Med överlämnande av samtliga handlingar i ärendet anhöll jag därefter
i skrivelse den 21 juni 1939 till chefen för armén, generallöjtnanten Sylvan,
att denne ville inkomma nied yttrande dels för egen del och dels av chefen
för arméstaben, generalmajoren Jung.
Generallöjtnanten Sylvan överlämnade därpå med skrivelse den 21 au¬
gusti 1939 yttrande samma dag av generalmajoren Jung, vari denne an¬
förde:
I mars månad 1938 hade ifrågavarande ärende av Jung föredragits inför
chefen för armén i stort sett med den utformning, i vilken det sedermera
av chefen för armén insänts till Kungl. Maj:t. Vid Jungs första föredrag¬
230
ning hade chefen för armén efter någon diskussion förklarat sig vara av
den uppfattningen, att de av Jung framförda synpunkterna vore riktiga.
Samtidigt hade chefen för armén betonat, att Strömboms ådagalagda kun¬
skaper i strategi och taktik vore av en sådan beskaffenhet, att han måste
ställa sig skeptisk i fråga om dennes möjlighet att över huvudtaget göra
undervisningen i krigshistoria vid krigshögskolan fruktbärande. Chefen för
armén hade avslutat denna första föredragning av ärendet med det medde¬
landet, att han önskade behålla handlingarna i målet några dagar för att
personligen grundligt sätta sig in i detsamma och att han först därefter
önskade taga slutgiltig ställning till frågan. I enlighet härmed hade chefen
för armén efter några dagar ånyo upptagit ärendet till behandling och där¬
vid meddelat, att han efter grundligt studium av detsamma alltjämt vore
av den uppfattningen, att de av Jung framförda synpunkterna vore bärande
och riktiga samt att han intet hade att erinra mot den av Jung föreslagna
formuleringen av skrivelsen till Konungen.
För egen del anförde generallöjtnanten Sylvan i sin skrivelse den 21
augusti 1939, att han till alla delar vitsordade riktigheten av vad i general¬
majoren Jungs yttrande framhållits, varjämte han tilläde, att han efter
anmodan av dåvarande chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Nilsson
för denne muntligen klarlagt sin ståndpunkt i ärendet samt att statsrådet
Nilsson meddelat att han godtoge de av Sylvan framförda synpunkterna,
varför han ämnade föreslå kaptenen Åkerman till ifrågavarande befatt¬
ning.
Sedan Strömbom bereus tillfälle att avgiva påminnelser i anledning av
de av Sylvan, Jung och Åkerhielm avgivna yttrandena, inkom Strömbom
den 19 oktober 1939 med en skrift, vari han ytterligare utvecklade sina
synpunkter beträffande handläggningen av ifrågavarande utnämnings-
ärende.
lill belysning av den ställning ämnet krigshistoria nu intager och tidigare
intagit vid krigshögskolan torde följande böra nämnas.
Enligt tidigare reglemente för krigshögskolan, fastställt den 20 september
1926, skulle bland krigshögskolans ständiga personal finnas fem lärare,
nämligen två i taktik, två i krigshistoria och en i vapenlära. Det nu gäl¬
lande reglementet för krigshögskolan, givet den 14 oktober 1938, föreskri¬
ver att krigshögskolans personal utgöres av chef samt övriga befattnings¬
havare i enlighet med vad staten för krigshögskolan angiver. Staten för
krigshögskolan upptager, förutom en chef, såsom lärare fyra majorer eller
kaptener samt två kaptener. Dessa sex beställningshavare äro skyldiga att
vara lärare, två i taktik samt en i vartdera av ämnena strategi, stabstjänst,
krigshistoria och vapenlära.
Bland de obligatoriska ämnena vid krigshögskolan upptager 1926 års
reglemente krigshistoria, Sveriges strategiska förhållanden och taktik. Den
gällande stadgan för undervisningen har motsvarande ämnen, nämligen
231
taktik, strategi och krigshistoria. I fråga om ämnet krigshistoria synes en
tydlig förskjutning ha ägt rum i den riktning att allt större vikt lagts vid de
senaste tiderna. Sålunda stadgas i den undervisningsplan som fastställdes
genom generalorder den 20 september 1926, nr 1650, att undervisningen i
krigshistoria skulle följa krigskonstens utveckling från äldsta tider till nu¬
varande tid, varvid de faktorer — beväpning, stridssätt, krigsförfattning
m. m. — som inverka på krigföringen, i möjligaste mån allsidigt skulle
belysas medelst genomgång av fälttåg (delar av fälttåg) ur de viktigaste
tidsskedena. Under första arbetsåret skulle behandlas tiden intill år 1914,
varvid huvudvikten skulle läggas på senare tiders förhållanden. Under
andra arbetsåret skulle behandlas tiden från och med nämnda år.
Genom generalorder den 22 juni 1934, nr 1327, fastställdes ny undervis¬
ningsplan för krigshögskolan, vilken innehåller följande stadganden angå¬
ende undervisningen i krigshistoria: Undervisningen i krigshistoria behand¬
lar krigskonsten (krigföringen) i dess framträdande under skilda tidsske¬
den fram till nuvarande tid, varvid huvudvikten lägges på senare tiders
förhållanden. Den avser att genom ett analytiskt studium av slag och fält¬
tåg utveckla det taktiska och strategiska omdömet samt — även genom på¬
visande av de omständigheter av samhällelig, ekonomisk och teknisk natur,
som utövat inflytande på krigföringen —- öka förståelsen för företeelsernas
sammanhang.
Nu gällande undervisningsstadga för krigshögskolan, fastställd genom
arméorder den 1 november 1938, nr 4112, föreskriver: Undervisningen i
krigshistoria har till ändamål att bibringa den kunskap örn krigskonsten
(krigföringen), som är en betingelse för att utveckla och befästa det tak¬
tiska och stategiska omdömet. Undervisningen omfattar krigskonsten un¬
der olika tidsskeden fram till senaste tid, varvid huvudvikten lägges på
tidsskedet från och med världskriget 1914—1918.
Den betydelse undervisningen i krigshistoria ansetts äga har också kom¬
mit till uttryck i det antal timmar som anslagits för ämnet samt den
koefficient varmed betyget i ämnet skall multipliceras vid uppgörandet av
turlistan beträffande eleverna. Enligt undervisningsstadgan av den 25 sep¬
tember 1926 utgjorde sammanlagda timantalet för ämnet krigshistoria 180,
för ämnet Sveriges strategiska förhållanden 90 och för ämnet taktik 200.
Koefficienterna för dessa ämnen vörö respektive 7, 5 och 8. Genom en år
1930 genomförd ändring i 1926 års undervisningsstadga nedsattes samman¬
lagda timantalet för krigshistoria till 150. Koefficienterna äro enligt 1938
års undervisningsstadga för taktik 8 samt för strategi och krigshistoria 6.
Enligt instruktionen för försvarsstaben den 18 juni 1937 skall verksam¬
heten inom staben bedrivas å särskilda avdelningar, däribland en krigs¬
historisk avdelning. Det åligger chefen för försvarsstaben bland annat att
leda det krigshistoriska forskningsarbetet.
Särskilda föreskrifter synas ej vara meddelade angående den kompe¬
tens som erfordras för befattningen såsom lärare i krigshistoria vid krigs¬
högskolan. De krav som ställas på läraren framgå emellertid ganska klart
232
ur de krav som ställts på undervisningen, nämligen att den skall vara äg¬
nad att bibringa eleverna den kunskap om krigföringen som är en beting¬
else för att utveckla och befästa det taktiska och strategiska omdömet.
Chefen för krigshögskolan har uppgivit att följande kvalifikationer äro av
avgörande betydelse, nämligen 1) kunskaper i historia och krigshistoria, 2)
allmän krigsvetenskaplig bildning och genom tjänstgöring förvärvad allsi¬
dig militär erfarenhet samt 3) undervisningsskicklighet. Häremot synes ej
vara något att anmärka; när det gäller allmän krigsvetenskaplig bildning
torde huvudvikten läggas på taktik och strategi.
Vad beträffar den tredje kvalifikationen, undervisningsskicklighet, torde
båda sökandena få anses kompetenta. Möjligen bör det framhållas att den
undervisning Åkerman tidigare meddelat varit helt privat och icke avsett
krigshistoria.
I fråga örn kunskaper i historia och krigshistoria är det uppenbart och
även allmänt vitsordat, att Strömbom är Åkerman klart överlägsen. Ström¬
bom har tjänstgjort vid krigshistoriska avdelningen sedan år 1933, han
har specialiserat sig på krigshistoria och har tydligen planmässigt sökt
meritera sig för ifrågavarande befattning, vilken han sökt redan då den år
1935 var ledig. I samband med platsens tillsättande vid nämnda tillfälle
har Strömbom av dåvarande chefen för krigshistoriska avdelningen erhål¬
lit anvisning att fortsätta sin tjänstgöring vid avdelningen för att kunna
erhålla befattningen när den nästa gång förklarades ledig. Om resultatet
av Strömboms studier vittna sådana omdömen som att Strömbom såsom
krigshistoriker vore utomordentligt skicklig samt att Strömbom kunde sät¬
tas främst bland samtliga krigshistoriker i hela landet. Örn Åkerman har
det däremot sagts, till synes med full rätt, att han icke är någon krigs¬
historiker. Såvitt av handlingarna framgår har han icke förvärvat någon
utbildning i krigshistoria utöver den som meddelas å krigshögskolan. Han
har genomgått krigshögskolan åren 1930—1932 med betyget 9 i krigshi¬
storia. Den privata undervisning som Åkerman meddelat åt inträdessökande
vid krigshögskolan har allenast avsett nya tidens svenska och allmänna
historia.
När det gäller insikter i taktik och strategi har Åkerman ansetts Strömbom
överlägsen, och det är tydligen denna överlägsenhet som avgjort ärendet till
Åkermans fördel. Det är här huvudsakligen fråga örn omdömen, vilka icke
kunna direkt bestyrkas eller vederläggas. Det synes ej vara anledning att
ifrågasätta Åkermans kompetens i detta avseende. Beträffande Strömbom
har nuvarande chefen för krigshögskolan förklarat, att denne icke besitter
nöjaktig kompetens. Chefen för armén har gjort det mera försiktiga uttalan¬
det, att Strömboms meriter härutinnan äro svaga. Strömbom har åberopat
tjänstgöringsintyg från avdelningschefen vid krigshistoriska avdelningen. I
detta uttalas att Strömboms höga standard beträffande såväl militär som civil
allmänbildning samt hans omfattande insikter i krigshistoria, strategi och va¬
penteknik möjliggjort ett kvalitativt sett förnämligt arbetsresultat, samt att
han, frånsett stor fallenhet för krigshistoriskt forsknings- och författarskap,
233
måste anses synnerligen väl lämpad för krigshistorisk lärarverksamhet. Un¬
der åren 1936—1937 och 1937—1938 har Strömbom tjänstgjort såsom lärare
i krigshistoria vid infanteriofficersskolan. Chefen för denna skola år 1936—-
1937 har intygat, att genom det sätt på vilket undervisningen planlades och
genomfördes erhöllo eleverna en i förhållande till den till förfogande stående
tiden mycket god inblick i sambandet mellan utvecklingen på det vapentek¬
niska området och infanteriets därav betingade stridsförfarande. Chefen för
samma skola år 1937—1938 har vitsordat, att Strömbom kunnat grunda sin
lärargärning på ingående kunskaper i sitt ämne samt utfört densamma med
god pedagogisk förmåga, varför resultatet av arbetet blivit gott. De förelig¬
gande handlingarna synas icke motivera ett påstående, att Strömbom icke
varit kompetent i detta avseende. De giva snarare stöd för den uppfattning¬
en, att Strömboms allmänna krigsvetenskapliga bildning varit mer än väl
tillräcklig för att sätta honom i stånd att meddela den undervisning i krigs¬
historia som krävs enligt undervisningsstadgan för krigshögskolan.
För bedömande av spörsmålet örn företräde bör givas Strömbom eller
Åkerman är det av avgörande betydelse, örn huvudvikten skall läggas pa in¬
sikter i krigshistoria eller på kunnighet i taktik och strategi i allmänhet. Gi¬
vet är att läraren i krigshistoria, för att med ledning av gångna tidsskedens
krigföring kunna belysa faktorer av betydelse för nutida krigskonst, måste
vara insatt i taktik och strategi. Å andra sidan är det klart att denne lärare
om han — utöver vad som sker vid undervisningen i taktik och strategi —
skall vara i stånd att giva ett verkligt tillskott av nya synpunkter på de tak¬
tiska och strategiska problemen, måste helt behärska den vid undervisning¬
en aktuella delen av krigshistorien. Även om forskningar i äldre tiders krigs¬
historia numera torde ha förlorat i betydelse, synes dock kravet på en ge¬
nom historiska studier förvärvad särskild kompetens icke kunna uppgivas,
därest krigshistoria över huvud skall bibehållas såsom ett särskilt undervis¬
ningsämne vid krigshögskolan. Vid sidan härav kvarstå anspråken på all¬
män krigsvetenskaplig bildning liksom det synes böra fordras, att lärarbe-
fattningarna vid krigshögskolan skola besättas med särskilt dugliga offi¬
cerare.
Utnämningsärendets förberedande behandling synes på ett par punkter
kunna föranleda erinringar. Då Strömboms egentliga meritering för befatt¬
ningen skett på krigshistoriska avdelningen synes officiellt yttrande lia bort
inhämtas från chefen för denna. En sådan åtgärd hade varit påkallad redan
med hänsyn till Strömboms berättigade intressen. Chefen för krigshögskolan
har förklarat att något samråd med krigshistoriska avdelningen icke före¬
kommit. Enligt hans uppfattning hade anledning till sådant samråd icke
förelegat, enär Strömboms krigshistoriska kompetens icke satts i fråga och
sålunda icke behövde närmare styrkas, under det att ett bedömande av
Strömboms kapacitet i övrigt läge utanför krigshistoriska avdelningens möj¬
ligheter samt Åkerman icke tjänstgjort vid avdelningen. Häremot kan till en
början invändas, att det bort ankomma på chefen för krigshistoriska avdel¬
ningen ali själv avgöra, huruvida han kunde bedöma Strömboms kapacitet
234
i övrigt. Vidare torde det, med hänsyn till Åkermans svaga meriter i krigs¬
historia, för de myndigheter som sedermera hade att taga befattning med
ärendet ha varit av intresse att erhålla avdelningens uttalande angående frå¬
gan, huruvida Åkermans kompetens i detta avseende blivit i ärendet ådaga¬
lagd. Slutligen, och detta får anses vara det väsentliga, borde krigshistoriska
avdelningen bereus tillfälle att yttra sig över de olika befordringsgrundernas
inbördes betydelse. Av de anvisningar som Strömbom erhållit 1935 får det
anses framgå, att avdelningen fäst avgörande vikt vid krigshistoriska stu¬
dier. Ett klarläggande på denna punkt hade varit av värde icke endast i det¬
ta ärende utan även för dem som ämna meritera sig för att framdeles söka
denna befattning. Utgången av detta utnämningsärende måste föranleda, att
eventuella aspiranter på befattningen få den meningen, att krigshistoriska
forskningar tilldelats ett ganska ringa meritvärde. Icke minst med hänsyn
härtill borde principfrågan om kompetenskraven ha blivit fullständigare
utredd.
Att Strömbom tillskyndats olägenheter därav att han, på sätt skett, av en
myndighet tillråtts att ur meriteringssynpunkt ägna sig åt ett arbete, som av
annan myndighet ansetts icke vara nödvändigt för kompetens till den ifrå-
gakomna befattningen, är tydligt. Även för krigsmakten själv måste det vara
till skada, att officerare utbildas till poster, på vilka deras arbetskraft sedan
icke tages i anspråk. Örn man beträffande det föreliggande fallet bortser
från bristerna i samarbetet mellan chefen för krigshögskolan och krigshisto¬
riska avdelningen, synes avsaknaden av kompetensvillkor för befattningen
vara en av anledningarna till det inträdda läget. Behovet av närmare före¬
skrifter rörande kompetensfordringama framträder med särskild styrka, om
det hos olika myndigheter råder skilda meningar därom. På grund härav
får jag med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktionen härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende till den
åtgärd Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna föranleda.»
10. Angående vissa förhållanden å Skeppsholmen.
Den 7 juni 1940 avlät militieombudsmannen följande skrivelse till Ko¬
nungen:
»Frågan om förflyttning av Stockholms örlogsbas från dess nuvarande
förläggning i Stockholms stad till plats inom Stockholms skärgårdsområde
har varit aktuell i snart sjuttio år. Detta har medfört att särskilt under det
senaste decenniet nödvändiga underhålls- och ändringsarbeten fått anstå i
avbidan på flottstationsfrågans lösning.
Förläggningsförhållandena vid örlogsstationen äro numera, enligt vad jag
vid inspektion den 8 och den 9 maj 1940 kunnat konstatera, mycket dåliga,
i vissa fall rent av hälsovådliga. Vid örlogsstationen är sjukdomsfrekvensen
235
i fråga om s. k. förkylningssjukdomar anmärkningsvärt större än vid övriga
truppförband i huvudstaden, vilket förhållande huvudsakligen måste hänfö¬
ras till den täta och ohygieniska förläggningen. Särskilt måste förläggningen
av manskap å logementsfartygen af Chapman och Göta betecknas som syn¬
nerligen olämplig. Å det förra fartyget äro förlagda 180—199 man, å det
senare 135—152 man. Ä dessa fartyg ligger manskapet i koj, vilket — ehuru
oundvikligt å rustade örlogsfartyg — måste anses synnerligen olämpligt vid
förläggning i land. Sedan förstärkt försvarsberedskap intagits hava ett fler¬
tal lokaler utanför stationens område måst tagas i anspråk för förläggning
av flottans personal. Dessutom har stationschefen i stor utsträckning måst
medgiva personalen att på kronans bekostnad förhyra rum i staden, ett för
disciplinens vidmakthållande olämpligt förhållande. Besättningen å de fartyg
som för reparation och dylikt under någon tid kvarligga å varvet mäste av
brist på utrymme förläggas i läsrum eller annat för personalens trevnad an¬
ordnat utrymme. För de permittenter som från kustflottans fartyg anlända
till Stockholm finnas överhuvud taget icke möjlighet att ordna förläggning.
Sistnämnda fråga har för de närmaste månaderna provisoriskt lösts genom
tillmötesgående från Stockholms stad.
Jämväl sjukavdelningens lokalutrymmen äro synnerligen otillräckliga.
Understundom måste till och med ett och annat av de fåtaliga logementen
tagas i anspråk för sjukavdelningens behov. På grund av sjukavdelningens
knappa utrymme omöjliggöres att i erforderlig utsträckning fördela under¬
sökning och behandling till olika lokaler under ledning av olika läkare (för
sjukmönstring i egentlig mening, för vaccinering, för blodundersökning, för
omläggning m. m.). Den bild som nu möter vid sjukmönstringarna är be¬
klämmande med massor av människor som få stå i kö för att avvakta sin
tur att komma till läkare. En ytterligare olägenhet med den nuvarande sjuk¬
avdelningen är att densamma är förlagd i direkt anslutning till matsal och
kök. De sanitära vådorna härav ligga i öppen dag.
Undervisningslokalerna äro i hög grad otillfredsställande. De fåtaliga lo¬
kaler som finnas äro spridda över ett stort område, vilket medför tidsödande
marscher till och från lokalerna samt i övrigt olägenheter för skolornas led¬
ning. Lokalbristen medför jämväl att åskådningsmateriel som anses nödvän¬
dig för den moderna yrkesutbildningen vid flottan måst så gott som fullstän¬
digt ersättas med planscher, ävensom att undervisningsfilm icke kan före¬
visas.
Expeditionslokalerna äro otillräckliga. Flera expeditionsrum befinna sig i
ett skick som icke svarar mot skäliga anspråk.
Även på ett flertal andra områden gör sig lokalbristen starkt påmind. För-
rådsutrymmena äro mycket bristfälliga. För sängservisförrådet saknas över¬
huvud taget lokaler. Samma är förhållandet för sjukhusförvaltningens ma¬
teriel. Matinrättningens vid örlogsstationen proviantuppbörd är inrymd i
källaren under matsalen. Lokalen är alldeles för liten för att en fullt till¬
fredsställande uppläggning av de olika proviantartiklarna skall vara möjlig.
Sålunda få exempelvis potatis, sill, lök, rengöringsmedel och tomemballage
236
av olika slag förvaras i samma rum. Förvaringsutrymmena för mjöl, gryn
och andra torra livsmedel äro ur hygienisk synpunkt mindre tillfredsstäl¬
lande. Intendenturförvaltningens proviantförråd är inrymt på vinden till en
av byggnaderna. Lokalförhållandena måste betecknas såsom mycket otill¬
fredsställande icke blott genom bristen på utrymme utan även på grund av
att lokalen saknar erforderlig omboning, vilket medför att temperaturen i
förrådet praktiskt taget följer yttertemperaturen.
Sedan den 24 januari 1939 föreligger ett nytt förslag rörande förflyttningen
av Stockholms örlogsbas, vilket förslag enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
utarbetats av chefen för marinen. Förslaget har ännu icke föranlett fram¬
ställning till riksdagen. Även örn definitivt beslut i flottstationsfrågan skulle
inom en nära framtid komma att fattas av statsmakterna, torde det dröja av¬
sevärd tid innan detsamma kan bliva genomfört. I avbidan härpå äro vissa
åtgärder för avhjälpande av de nuvarande missförhållandena oundgängligen
erforderliga. Därest principbeslut om förflyttning till annan plats fattas,
måste dessa åtgärder bliva provisoriska under det att desamma kunna få de¬
finitiv karaktär, örn beslutet innebär att örlogsbasen skall kvarstanna å nu¬
varande plats.
Vissa åtgärder för vinnande av ökat utrymme kunna emellertid redan nu
vidtagas utan sammanhang med frågan örn örlogsstationens förflyttning. I
främsta rummet torde de institutioner, som icke nödvändigt behöva vara för¬
lagda till Skeppsholmen, flyttas därifrån. Sålunda bör den förrådsbyggnad
som för närvarande disponeras av arméns intendenturförråd återlämnas till
stationsmyndigheterna. I samband därmed bör stationens beklädnadsförråd
flyttas från örlogsvarvet för att bereda varvet en välbehövlig utökning av dess
förrådsutrymme. För arméns intendenturförråd, som för närvarande dispo¬
nerar förrådsutrymmen enligt uppgift på icke mindre än 10 olika ställen i
staden, torde lämpliga lokaler böra uppföras på Järvafältet. Stora utrymmen
skulle kunna erhållas därest sjökrigsskolan förflyttades till annan lokal. Även
från skolans egen synpunkt är det av största vikt att en förflyttning snart
kommer till stånd. Enligt vad jag från ansvariga myndigheter erfarit kan
den för sjöförsvarets effektivitet så betydelsefulla kadettutbildningen icke be¬
drivas på ett effektivt sätt i de nuvarande otidsenliga lokalerna, som ej heller
medge kadetternas inkasernering. Vidare bör i detta sammanhang framhål¬
las, att marindistriktets expeditioner givetvis icke med nödvändighet behöva
ligga i omedelbar anslutning till en örlogsbas. Slutligen kan ifrågasättas örn
icke sjökarteverket, som disponerar stort lokalutrymme på Skeppsholmen,
lämpligen kan förflyttas till annan plats.
Det sålunda anförda bar jag ansett mig böra bringa till Eders Kungl. Maj:ts
kännedom för den åtgärd vartill Eders Kungl Maj:t må finna omständighe¬
terna föranleda.»
237
11. Angående behovet av klarare bestämmelser i vissa avseenden t
förfogandelagstiftningen.
Härom avlät tjänstförrättade militieombudsinannen den 31 juli 1940 föl¬
jande framställning till Konungen:
»1 21 § allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 stadgas, att om någon
lill säkerhet för fordran har panträtt i förnödenhet, som avstås till kronan,
äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför ägaren
rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall ock gälla i fråga
om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet för förfallen
fordran. Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om bor¬
genären det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet
förnödenhet, som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall be¬
loppet, där part det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med
beloppet förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.
Bestämmelser svarande mot 21 § allmänna förfogandelagen äro upptagna
i beredskapsförfogandelagen den 22 juni 1939 (7 §) och lagen den 31 mars
1938 örn förfoganderätt för luftskyddets behov (7 § i dess lydelse enligt lag
den 22 juni 1939) samt funnos jämväl i lagen den 27 april 1917 om förfo¬
gande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhål¬
landen (12 §) och i militära förfogandelagen den 31 mars 1938 (12 §). Sist¬
nämnda båda paragrafer voro dock avfattade annorlunda än de nu gällande
bestämmelserna. Sålunda stadgades i militära förfogandelagen att, då till kro¬
nan avståtts förnödenhet, som borgenär hade såsom pant eller eljest under
panträtt i handom, ersättningen för förnödenheten skulle överlämnas till
överexekutor i den ort, där förnödenheten avstods. Lag samma skulle vara,
där borgenären hade panträtt i förnödenheten utan att hava den under pant¬
rätt i handom eller ägde rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet för
fordran samt borgenären tillika, innan ersättningen guldits, yrkat utfå betal¬
ning därur hos den, som det tillkomme att gälda ersättningen. I fråga örn
överexekutors förfarande med ersättningen skulle gälla vad om fördelning
hos utmätningsman av köpeskilling för utmätningsvis såld lös egendom vore
stadgat.
Vid utarbetandet av de nu gällande, förut nämnda tre förfogandelagama
hade ursprungligen den äldre lagstiftningen tjänat såsom förebild. Sålunda
hade i ett den 31 mars 1939 till lagrådet remitterat förslag till allmän för¬
fogandelag 21 § en lydelse som mycket nära ansluter sig till 12 § i 1938 års
militära förfogandelag. Gällande lagtext har avfattats med ledning av 58 §
lagen örn försäkringsavtal och tillkommit i anledning av en vid lagrådets
granskning framställd anmärkning mot förslaget. Beträffande 21 § allmänna
förfogandelagen erinrade lagrådet följande:
Uppenbart är att det, när gods avstås till kronan, ej sällan kan vara tvivel¬
aktigt vem rätten till ersättningsbeloppet skall tillkomma. Tvist kan t. ex.
238
råda i fråga om äganderätten till godset eller någon kan på grund av pant¬
rätt eller annan sådan rätt göra gällande anspråk att framför godsets ägare
uppbära ersättningen. I den mån icke anspråk är så uppenbart obefogat att
det utan vidare måste lämnas ur räkningen, äger kronan numera, sedan
lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande i
allmänt förvar trätt i kraft, i dylika fall fullgöra betalningen genom att för
vederbörandes räkning nedsätta ersättningen hos överexekutor. Med hänsyn
härtill synes den i 21 § av förslaget i anslutning till 1917 års förfogandelag¬
stiftning upptagna föreskriften varken behövlig eller lämplig. Däremot fin¬
nas skäl att här fastsla samma regler, som enligt 58 § lagen örn försäkrings¬
avtal gälla^ i fråga örn utfallande försäkringsbelopp. Lagrådet hemställer
förty om sådan ändring av paragrafen, att där föreskrives
att därest någon till säkerhet för fordran har panträtt i förnödenhet, som
avstås till kronan, han äger, ändå att fordringen ej är lill betalning förfallen,
framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran;
att detsamma skall gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla för¬
nödenheten till säkerhet för förfallen fordran;
att ersättningsbeloppet för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borge¬
nären det yrkar, utgivas till utmätningsmannen; samt
att om ersättningsbeloppet avser förnödenhet, som satts i kvarstad eller
under skingringsförbud, beloppet skall, där part det äskar, utgivas till över¬
exekutor, vilken har att med beloppet förfara på sätt i 186 § utsökningslagen
är för där avsett fall stadgat.
Den av lagrådet sålunda gjorda erinringen iakttogs vid lagens slutliga av¬
fattning.
Förhållandet mellan person som på avbetalning sålt egendom och förbe¬
hållit sig själv äganderätten tills full betalning erlagts samt köparen till så¬
dan egendom företer likheter med förhållandet mellan panthavare samt
pantens ägare. Därest egendomen med äganderätt tages i anspråk enligt
förfogandelagstiftningen bör i båda fallen en fördelning av ersättningen äga
rum, så snart denna överstiger den återstående delen av köpeskillingen re¬
spektive panthavarens fordran. Liksom panthavaren enligt 21 § allmänna
förfogandelagen framför ägaren har rätt att utfå sin fordran, ändå att denna
ej är förfallen till betalning, så torde säljaren till avbetalningsgods böra till¬
erkännas företrädesrätt till den del av löseskillingen som motsvarar den
oguldna delen av avbetalningspriset. Sistnämnda regel synes kunna härledas
ur grunderna för 21 § allmänna förfogandelagen. Beträffande avbetalnings¬
gods tillkomma emellertid vissa omständigheter till vilka hänsyn synes böra
tagas, när storleken av säljarens fordran skall beräknas. Då man vid utform¬
ningen av lagstiftningen örn avbetalningsköp tagit hänsyn därtill, att priset
vid avbetalningsaffärer regelmässigt sättes högre än vid kontantköp, samt i
överensstämmelse härmed föreskrivit en viss reduktion av icke förfallna
poster, då uppgörelse äger rum i förtid, torde skäl kunna anföras att jämväl
vid inlösen enligt förfogandelagstiftningen en viss nedskrivning skall före¬
tagas beträffande ogulden, icke förfallen del av avbetalningspriset. I brist på
uttryckliga lagbestämmelser på detta område torde myndigheterna hava
svårt att komma till en tillfredsställande lösning av dessa frågor. Att ersätt¬
ningsbeloppet i tvistiga fall kan nedsättas hos överexekutor medför endast,
att vederbörande militära befattningshavare undgår svårigheterna.
239
Av det anförda synes framgå att 21 § allmänna förfogandelagen och mot¬
svarande lagrum i andra författningar behöva fullständigas genom bestäm¬
melser, huru man skall förfara med ersättningen för egendom, vilken på
grund av avbetalningsköp innehaves av någon till vilken äganderätten ännu
icke övergått.
Förfogandelagarnas hithörande bestämmelser synas jämväl i ett annat av¬
seende vara bristfälliga. De innehålla stadganden därom, att panthavare
skall äga företrädesrätt att ur ersättningen utfå sin fordran, men de giva icke
några säkra hållpunkter vid avgörandet av frågan, huruvida den myndighet
som utanordnar ersättningen har att vidtaga några som helst åtgärder för ut¬
rönande av förekomsten av pantsättning eller likartade förhållanden. Det är
att märka att 58 § lagen örn försäkringsavtal, vilken paragraf tjänat såsom
förebild till 21 § allmänna förfogandelagen, ansluter sig till stadganden som
närmare reglera frågan örn vem som är legitimerad att uppbära utfallande
ersättningsbelopp. Spörsmålet örn ägares och panthavares inbördes ställning
när det gäller rätten att lyfta ersättningsbeloppet torde böra lösas genom ut¬
trycklig lagbestämmelse. Detsamma gäller ägares och innehavares befogen¬
heter i fråga om ersättning för avbetalningsgods som tagits i anspråk. I sist¬
nämnda avseende hava i praktiken misshälligheter uppstått.
I häst- och fordonsanskaffningslagen föreskrives, att vad i denna lag stad¬
gas om ägare av motorfordon skall beträffande motorfordon, som av någon
innehaves på grund av avbetalningsköp, i stället hava avseende å innehava¬
ren, ändå att äganderätten ännu icke å honom övergått. Till följd härav
synas de i formulären för motorfordonsrulla och mönstringsbesked förekom¬
mande kolumnerna för anteckning om ägarens namn böra upptaga inne¬
havarens namn, då någon innehar motorfordon på grund av avbetalnings¬
köp. Denna tolkning vinner direkt stöd av 10 § nämnda lag.
Häst- och fordonsanskaffningsförordningen saknar föreskrift, att stad-
gandena om ägare i stället skola avse innehavare av motorfordon i vissa
fall. Emellertid torde ordet ägare på vissa ställen i förordningen böra givas
den innebörd, att det skall avse den som på grund av avbetalningsköp inne¬
har motorfordon, ändå att äganderätten icke övergått å honom. Då det i
16 § förordningen föreskrives, att å mönstringsplats skall utbetalas det er¬
sättningsbelopp, som prövas tillkomma ägare för den avstådda egendomen,
synes det vara tvivelaktigt till vem utbetalning skall äga rum. Det synes vara
skäl att i förordningen använda klarare uttryckssätt än vad nu är fallet.
Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade in¬
struktionen får jag härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende till
den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna föranleda.»
240
12. Angående svensk ulls användning i yllevaror för försvarets räkning.
I skrivelse den 16 februari 1940 från ordföranden i A.B. Svensk Ull greve
Knut Lewenhaupt, sekreteraren i Klubben för svenska lantrasfåret, civilingen¬
jören Lennart Wålstedt och sekreteraren i Svenska fåravelsföreningen, stats-
konsulenten Nils Insulander påkallades militieombudsmannens uppmärksam¬
het med anledning av att vissa stickade plagg för arméns räkning skulle vara
tillverkade av mindervärdigt material samt att armé- och marinförvaltning¬
arna vidtagit åtgärden att ur det nya uniformstyget för manskap borttaga
den förr obligatoriska procenten svensk ull. Klagandena hemställde att militie-
ombudsmannen måtte vidtaga åtgärder för att förse manskapet med bättre och
av svensk ull förfärdigade plagg.
över klagoskriften infordrade militieombudsmannen yttranden från armé¬
förvaltningens intendenturdepartement samt från marin- och flygförvaltning¬
arna.
Intendenturdepartementet lämnade i sitt yttrande redogörelse för de av de¬
partementet fastställda bestämmelserna för tillverkning av strumpor, ylletrö¬
jor, vantar och halsdukar samt av sängfiltar ävensom för motivet till bort¬
tagande av den obligatoriska procentsatsen svenskull i det s. k. tunnare kom-
missklädet. Härjämte yttrade departementet: Departementet hyste det största
intresse för att alla åtgärder vidtoges som kunde vara ägnade att höja till¬
gången på ur ullsynpunkt fullgoda får inom landet och komme alltid att ägna
denna fråga sin uppmärksamhet. Det främsta medlet till ernående av en ökad
fårstam torde emellertid ligga i fåruppfödarnas egen hand, nämligen vidta¬
gandet av sådana åtgärder, att erforderlig kvalitetsförbättring hos svenskullen
ernåddes.
Marinförvaltningen förklarade sig biträda den åsikten att svensk fåravel i
möjligaste mån borde gynnas därigenom att svensk ull användes för tillverk¬
ning av beklädnadspersedlar av olika slag för marinens behov. Däremot kunde
ämbetsverket icke för att gynna svensk fåravel åsidosätta berättigade krav
med avseende å pris och kvalitet.
Flygförvaltningen yttrade bl. a. följande. I fråga om uniformskläde hade
flygvapnet tidigare följt arméns bestämmelser angående inblandning av svensk
ull. Under år 1939 hade på försök framställts ett diagonalkläde för vilket
svensk ull ej lämpade sig. h lygförvaltningen ville framhålla att ämbetsver¬
ket ansåge att det ur beredskapssynpunkt vore önskvärt att åtgärder vidtoges
ägnade att höja den inhemska fåraveln och stimulera produktion av för be¬
hovet lämpliga ullprodukter. Flygförvaltningen ville i det sammanhanget
framhålla att upprepade försök att intressera fårodlare att tillgodogöra sig
flygfältens grässkördar för avbetning endast delvis lett till påföljd.
I skrivelse den 31 augusti 1940 till statens livsmedelskommission hemställde
militieombudsmannen härefter att kommissionen ville avgiva utlåtande i ären¬
det. Med anledning härav meddelade kommissionen i skrivelse den 17 sep¬
241
tember 1940 att kommissionen hade sin uppmärksamhet riktad på betydel¬
sen av en större inhemsk fårstam än den nuvarande. Kommissionen hade i
underdånig skrivelse den 7 maj 1940 hemställt om vissa åtgärder i syfte att
stödja den svenska fåraveln. Med anledning härav hade Kungl. Maj:t den 12
juni 1940 lämnat statens industrikommission i uppdrag att verkställa utred¬
ning i ärendet. Kommissionen ville samtidigt nämna att vid institutet för hus-
djursförädling å Viad försigginge sedan 1937 utredning rörande kvaliteten
hos i Sverige producerad fårull, avseende att möjliggöra en effektiv förädling
av densamma.
Med anledning av vad i ärendet förekommit avlät militieombudsmannen
den 21 oktober 1940 en skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepar¬
tementet, däri militieombudsmannen anförde följande. Uppenbarligen vore
det av största betydelse för landet örn åtgärder kunde vidtagas för att verk¬
samt understödja den binäring till jordbruket som faraveln pa sina hall ut¬
gjorde. Statsmakterna hade tidigare uppmärksammat detta spörsmål. Men
även för vidmakthållande av landets försvarsberedskap vore det betydelsefullt
om inom landet kunde i betydligt högre grad än hittills produceras råvaror
för ylleindustriens behov. Detta gällde självfallet särskilt under nuvarande tid,
då import från ullproducerande länder praktiskt taget vöre utesluten. Utan
verksamt stöd på olika sätt från statsmakternas sida torde några betydelse¬
fulla resultat knappast kunna ernås. Att avsättningen inom försvarsväsendet
vid frågans bedömande spelade en väsentlig roll vöre uppenbart. Da militie¬
ombudsmannen erfarit att inom jordbruksdepartementet påginge utredning
angående åtgärder för beredande av tryggad avsättning av inhemsk ull över¬
lämnade militieombudsmannen handlingarna i det hos militieombudsman¬
nen anhängiga ärendet till departementschefen.
Ärendet överlämnades den 21 oktober 1940 till statens industrikommission.
13. Angående bestämmelser i militärt järnvägsreglemente örn tjänsteresor.
Ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag innehåller (sid. 311 ff.)
redogörelse för en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 29 juli
1938 till Konungen avlåten skrivelse i ämnet. Ifrågavarande skrivelse inne¬
höll bland annat följande: Enligt militärt järnvägsreglemente vöre resor
från tjänstgöringsorten av avskedat fast anställt manskap att anse såsom
tjänsteresor. För dylika resor skulle ersättning utgå enligt militärtaxan, vil¬
ket innebure viss nedsättning i det eljest gällande biljettpriset. Kostnaderna
för resorna betalades av militär myndighet endast i vissa särskilda, under
staten för anslaget till rekryteringskoslnader angivna fall. I övriga fall nöd¬
gades den avskedade själv betala resan och ägde därvid icke åtnjuta den
nämnda nedsättningen i biljettpriset. Detta berodde pa att biljett för tjänste¬
resa kunde betalas endast av myndighet och icke av enskild. Det franninge
16— U0886A. Militieombudsmannem ämbetsberåttelse.
242
sålunda att bestämmelserna örn betalningssättet kommit att beträffande av¬
skedat manskaps hemresa i vissa fall utgöra ett faktiskt hinder mot til¬
lämpning av den materiella regeln att avgiften skulle utgå enligt militär¬
taxan, nämligen i de fall då resan icke skulle betalas av de medel som an¬
slagits för rekryteringskostnaderna. Av förarbetena till militärt järnvägs-
reglemente förefölle det emellertid mindre sannolikt att en sådan verkan
varit avsedd. Tjänsteförrättande militieombudsmannen hade därför ansett
sig böra anmäla ärendet för den åtgärd som kunde av omständigheterna
föranledas.
Kungl. Maj:t beslöt den 19 maj 1939 att framställningen skulle överläm¬
nas till 1936 års lönekommitté för att vara för kommittén tillgänglig vid
fullgörandet av dess uppdrag. Kommittén upptog framställningen till när¬
mare behandling i sitt den 14 december 1939 avgivna betänkande med för¬
slag till manskapsavlöningsreglemente (statens off. utr. 1939:38) och fram¬
lade därvid vissa förslag. I anslutning till dessa hava i det sedermera ut¬
färdade manskapsavlöningsreglementet och i tilläggsbestämmelserna därtill
meddelats enhetliga föreskrifter angående ersättning vid resa för sökande
och tillträdande av fast anställning såsom manskap vid försvarsväsendet.
Genom det nya reglementet borttogs generellt rätten till ersättning för resa
efter erhållet avsked från fast anställning. Av kommittén ifrågasatt ändring
i militärt järnvägsreglemente i syfte att medgiva nedsättning i avgiften för
järnvägsresa vid erhållet avsked är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
14. Angående vissa åtgärder för att underlätta inkallelser av värnpliktiga
till tjänstgöring m. m.
Ämbetsberättelsen till 1940 års lagtima riksdag innehåller (sid. 216 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 8 november 1939 till
Konungen avlåten skrivelse i ämnet. Med utgångspunkt från erfarenheter
som vunnits i sammanhang med 1939 års inkallelser av värnpliktiga till
förstärkt försvarsberedskap framlade militieombudsmannen vissa förslag
till ändringar i fråga örn rullföringen och inkallelsesättet m. m. Därvid be¬
rördes även frågan om de värnpliktigas hänförande till årsklass (årsgrupp).
I denna del anförde militieombudsmannen bland annat följande:
Av grundläggande betydelse för den värnpliktige, när han skulle söka
bedöma sin eventuella inställelseskyldighet vid en inkallelse, vore att han
visste, vilken årsklass han tillhörde. Årsklassen kunde nämligen icke alltid
betecknas med det år, under vilket den värnpliktige fyllt tjugo år. Örn den
värnpliktige utan laga förfall uteblivit från inskrivning eller från honom
åliggande tjänstgöring, finge det år han uteblivit icke räknas honom till
godo såsom tjänsteår i beväringen. Den värnpliktige kunde sålunda icke
alltid lita på, att den årsklassbeteckning, som angåves av hans värnplikts-
nummer, vore riktig. Att värnpliktig icke finge räkna sig år, under vilket
243
han utan laga förfall uteblivit från inskrivning eller tjänstgöring, tili godo
såsom tjänsteår i beväringen, vållade även svårigheter när det gällde att
bedöma, vid vilken ålder den värnpliktige överginge från beväringen till
landstormen. Värnpliktig tillhörde nämligen beväringen i femton tjänsteår,
icke till viss levnadsålder. Om visst år icke av den värnpliktige finge till¬
godoräknas såsom tjänsteår, uppskötes därmed också inträdet i landstor¬
men. Då inskrivningsboken ofta saknade anteckning om överföring till
landstormen hade den värnpliktige icke alltid sa lätt att avgöra om han till¬
hörde beväringen eller landstormen. Det anförda kunde betecknas såsom
en av de brister i själva systemet för de värnpliktigas rullföring m. m. som
medverkat till att inkallelseförfarandet fungerat mindre tillfredsställande
genom att inkallelsekungörelserna icke kunnat avfattas med erforderlig
tydlighet.
I infordrat yttrande över framställningen anförde överbefälhavaren i hu¬
vudsak följande:
Även överbefälhavaren ansåge, att nuvarande lagbestämmelse angående
tillgodoräknande av tjänsteår i beväringen — med därav följande svårighet
för såväl myndigheter som värnpliktiga att rätt hänföra dessa senare till
årsklass (årsgrupp) — vöre en av de mest bidragande orsakerna till att
felaktigheter förekommit i samband med inkallelse av äldre värnpliktiga.
Det syntes därför önskvärt, att nämnda lagbestämmelse ändrades i sådan
riktning, att överensstämmelse mellan födelseår och årsklass i största möj¬
liga utsträckning åstadkommes. Inskrivningsböckernas uppgifter om födelse¬
år kunde nämligen så gott som undantagslöst anses vara riktiga. Syftet syn¬
tes kunna nås därest § 5 värnpliktslagen ändrades därhän, att det år, då
värnpliktig utan laga förfall eller beviljat uppskov uteblivit från inskrivning
eller tjänstgöring, finge tillgodoräknas honom såsom tjänstetid respektive
tjänsteår i beväringen, så snart han fullgjort all honom enligt § 27, mom. 1
eller 2 och 2 a, värnpliktslagen åliggande tjänstgöring eller sedan tjänst¬
göringsskyldighet enligt sistnämnda lagrum av annat skäl icke längre före-
låge för honom. Härigenom komme nämligen varje värnpliktig från och
med den tidpunkt, då han fullgjort beredskapsövning eller därifrån befriats,
att redovisas i årsklass (årsgrupp) motsvarande sitt födelseår ända till dess
han skulle fullgöra obligatorisk landstormsövning. Fullgjordes icke land-
stormsövningen i rätt tid, kunde omföring utan olägenhet ske på sätt nu
vore föreskrivet. Vore den värnpliktige vid omföringen från femte årsklas¬
sen så gammal, att han redan uppnått landstormsåldern, borde omföringen
på samma sätt som nu ske till landstormens yngsta årsklass i stället för till
åldersklassen. Dessa båda fall inverkade emellertid icke på inkallelseförfa¬
randet vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap ur den värnplik¬
tiges synpunkt. Rullförings- och landstormsområdesbefälet måste dock all¬
tid ihågkomma, att landstormens yngsta årsklass kunde innefatta icke »rätt¬
år iga» värnpliktiga. Någon ändring i nuvarande bestämmelser syntes i dessa
fall icke erforderlig. Genom den ifrågasatta lagändringen skulle en avsevärt
ökad säkerhet vinnas ifråga örn inkallelseförfarandet vid mobilisering m. m.
Den som uteblivit från inskrivning eller tjänstgöring kunde icke heller sagås
därigenom undslippa att sona sin förseelse. För uteblivandet hade han näm¬
ligen i varje fall blivit bestraffad. Den ytterligare bestraffning, som förlus¬
ten av tjänstetidsberäkning i beväringen sannolikt avsåge att utgöra, kunde
näppeligen hava någon reell betydelse så länge dels landstormen toges i an¬
språk för rikets försvar i praktiskt taget samma utsträckning som beväring-
244
en, dels värnplikten upphörde med det kalenderår, under vilket den värn¬
pliktige fyllde fyrtiofem år, oavsett huru länge han undanhållit sig från in¬
skrivning eller tjänstgöring. Tjänstetidsberäkningen enligt nuvarande grun¬
der medförde emellertid en avsevärd extra arbetsbörda för rullföringsbefä-
let, oreda och oklarhet ur inkallelsesynpunkt såväl vid landstormsövningar
som vid mobilisering m. m. samt betydande kostnader för statsverket i form
av hämtnings-, rese- och postverkskostnader etc. Nu ifrågavarande ändring¬
ar kunde vidtagas helt oberoende av den omläggning av de värnpliktigas
rullföring och redovisning, som i övrigt kunde visa sig erforderlig.
Vid föredragning av frågan i statsrådet den 17 maj 1940 anförde chefen
för försvarsdepartementet:
Den nuvarande ordningen för de värnpliktigas rullföring och inkallelse
till tjänstgöring hade i vissa avseenden fungerat på ett mindre tillfredsstäl¬
lande sätt, då den utsatts för större påfrestningar, såsom varit fallet vid
höstens inkallelser till förstärkt försvarsberedskap. Visserligen torde då en
viss ovana vid dylika inkallelser av mera omfattande slag hava bidragit till
svårigheterna, men under alla förhållanden kvarstode — såsom militieom-
budsmannen i sin skrivelse närmare framhållit — vissa brister i systemet,
som skulle kunna avhjälpas genom ändrade bestämmelser. En av dessa
brister hade avseende å de värnpliktigas hänförande till årsklass (årsgrupp).
Nu gällande bestämmelser därutinnan vore, såsom militieombudsmannen
och överbefälhavaren framhållit, ägnade att medföra en viss oklarhet ur in¬
kallelsesynpunkt, i det att den värnpliktiges födelseår stundom icke över¬
ensstämde med året för den årsklass (årsgrupp), vartill han hänfördes.
Denna olägenhet torde, såvitt värnplikslagen anginge, kunna undanröjas ge¬
nom en ändring i § 5 mom. 2 värnpliktslagen.
Förslag till erforderlig ändring av värnpliktslagen framlades i proposition
nr 284 till 1940 års lagtima riksdag.
Propositionen blev av riksdagen bifallen
245
Yttrande till Konungen i anledning av remiss av ett av
fångvårdsstyrelsen framlagt förslag till vissa förenklingar
i fråga om fångförteckningarna.
Militieombudsmannen avgav i skrivelse den 26 augusti 1940 följande under¬
dåniga yttrande:
»Genom remiss den 21 augusti 1940 har Eders Kungl. Majit lämnat riksda¬
gens militieombudsman tillfälle att skyndsamt avgiva utlåtande över en den
23 juli 1940 dagtecknad skrivelse från fångvårdsstyrelsen med förslag till vissa
förenklingar i fråga om fångförteckningarna. Med anledning härav får jag i
underdånighet anföra följande.
Den viktiga kontroll över militära bestraffningars verkställande som ålig¬
ger militieombudsmannen sker huvudsakligen dels genom granskning vid
militieombudsmannens inspektioner av truppförbanden m. m. av de militära
straffregistren, dels genom inspektioner å de allmänna straffanstalterna, dels
ock genom granskning av de fångförteckningar som inkomma till militieom-
budsmansexpeditionen. Då mellan två på varandra följande inspektioner av
ett truppförband eller en straffanstalt i regel förflyter en tid av 2 till 3 år kan
den fortlöpande kontrollen av straffverkställigheten endast utövas genom
granskning av fångförteckningarna. Då de bestraffningar som verkställas i
militärhäkte så gott som uteslutande äro kortvariga disciplinstraff torde det
icke låta sig göra att, med bibehållande av kravet på en verksam kontroll,
från redovisning i fångförteckningarna utesluta några arrestanter. Vad be¬
träffar fångförteckningarna från de allmänna fångvårdsanstalterna, vilka när¬
mast avses i fångvårdsstyrelsens framställning, äro de särskilt under nuva¬
rande förhållanden, då urbota straff i stor utsträckning förekomma, av icke
ringa betydelse, då de möjliggöra för militieombudsmannen att öva en konti¬
nuerlig kontroll över fältkrigsrätternas verksamhet. Någon begränsning av
uppgifterna i de fångförteckningar som komma under militieombudsmannens
granskning torde sålunda enligt min uppfattning icke lämpligen böra äga
rum.»