MILITIEOM BUDSM ANN ENS
ÄMBETSBERÄTTELSE
AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET
ÅR 1938
STOCKHOLM 1938
ISAAC MARCUS BO KTUYCKERI-AKTIEBO LAG
;
f .• i ' < /i
: ! h i-
* ■ t ii. .
.2 : ;• .
Innehållsförteckning.
Sid.
Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning................ 7
Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.
A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.
1. Chef för underofficers- och sjömanskårerna vid örlogsstation har utan att
iakttaga tryckfrihetsförordningens föreskrifter låtit indraga åtskilliga nummer
av en daglig tidning som med posten sänts till en matros under hans kompani¬
adress. Auditör har i egenskap av kårchefens juridiska biträde tillrått indrag¬
ningen............................................................... 12
2. Truppförbands musikkår har vid olika tillfällen i uniform deltagit i demonstra¬
tionståg. Truppförbandschefen dömd till ansvar för det han beviljat musik¬
kårens personal tjänstledighet för ändamålet utan att hava lämnat särskilda
föreskrifter till förekommande av överträdelse av 96 a § strafflagen för krigs¬
makten. Musikkårens personal har frikänts från ansvar enär överträdelsen
finge antagas väsentligen föranledd av truppförbandschefens nämnda under¬
låtenhet. Tillika fråga om vad som skall förstås med demonstrationståg... 22
3. Felaktig tillämpning av bestämmelserna i 210 § strafflagen för krigsmakten
örn meddelande av tillrättavisningsformen »förbud att vistas utom kompani¬
lokalen» .............................................................. 38
4. Regementschef har felaktigt begärt införpassning till annat regemente av
värnpliktig som uteblivit från värnpliktstjänstgöring. Befälhavaren för det
regemente till vilket den värnpliktige införpassats har häktat den värnplik¬
tige samt hänskjutit målet mot honom örn ansvar för rymning till regemen¬
tets krigsrätt. I målet har tillika uppkommit fråga örn åtalspreskription vid
rymningsbrott........................................................ 40
5. Värnpliktig, som i vederbörlig ordning fullgjort mönstringsskyldighet, har
på grund av vårdslöshet av rullföringsbefälhavare påförts böter för förment
försummelse i berörda hänseende....................................... 56
6. Uppehåll i värnpliktstjänstgöring vid flygflottilj har anbefallts att äga rum
innan tjänstgöringen tagit sin början. I anslutning till tjänstgöringsuppe-
hållet hava de värnpliktiga av flottilj chefen meddelats tillstånd att under
ytterligare tid vistas utom förläggningsorten, ehuru sådant tillstånd kunnat
beviljas endast åt fast anställda........................................ 62
7. Misshandel av underlydande........................................... 80
8. Missfirmelse av underlydande m. m..................................... 82
9. Batterichef har anbefallt en för tjänsteförsummelse anmäld volontär att
själv meddela den rapporterande förmannen huru dennes anmälan blivit
behandlad............................................................ 88
10. Flottiljintendent har förfarit felaktigt dels i fråga örn handhavandc av medel
tillhörande enskilda lägerkassan, dels genom att låta sin hustru leverera varor till
flottiljens marketenteri. Osanna uppgifter hava av honom lämnats vid
militieombudsmannens inspektion....................................... 89
11. Chef för kommissarieskola har brustit i redovisning av omhänderhavda för¬
skottsmedel. Förskottsmedel insatta å chefens enskilda bankräkning...... 97
12. Regementsintendent har brustit i redovisning av omhänderhavda förskotts¬
medel. Oriktiga uppgifter lämnade av intendenten vid militieombudsmannens
inspektion............................................................ 100
13. Fråga om pennalism vid skeppsgossekårerna............................. 110
4
Sid.
B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning av domstol eller annan myndighet.
14. Regementschef har fällt smädliga yttranden och använt kränkande till¬
målen till honom underlydande personal. Han har vidare underlåtit att vid
sjukdom som varat viss längre tid avlämna befälet över regementet.^ Befäls-
elever hava använts för viss handräckning i stället för att undergå befäls-
utbildning............................................................ 133
Redogörelse för vissa ärenden, som Icke föranlett åtal eller därmed jäm¬
förlig åtgärd.
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
16.
Fråga om innebörden av bestämmelsen i 15 § lagen örn krigsdomstolar och
rättegången därstädes att krigsrätts första sammanträde skall utsättas att
äga rum så snart lämpligen ske kan....................................
7 kap. 4 § allmänna strafflagen skall icke åberopas då straff ådömes ute¬
slutande efter strafflagen för krigsmakten. Fråga huruvida strafförhöjning
likväl må äga rum på den grund att brottet blivit begånget å sabbatstid..
Fråga om innebörden av stadgandet i § 40 militär bestraffningsförordning att
då någon begått förseelse, som anses påkalla tillrättavisning, vederbörande
befälhavare må omedelbart meddela tillrättavisningen, såvitt han själv iakt¬
tagit förseelsen.......................................................
Försummelse att verkställa anteckningar örn arrestants insättande i och ut¬
tagande ur arresten. Bristande kontroll från dagbefälets sida rörande arres-
tantlistas förande.....................................................
Efterspaningssedel jämlikt kungörelsen den 18 juni 1926 angående hämtning
av värnpliktiga som uteblivit från tjänstgöring m. m. (hämtningskungörelsen)
har felaktigt utfärdats av kompanichef i stället för av regementschefen.....
Vid upprättande av inskrivningsbok har uppgiften om tilldelning till trupp¬
slag uteglömts. Fråga örn betydelsen av att denna uppgift funnits å inskriv-
ningssedeln...........................................................
Första klass sjöman (hantverkare) har befordrats till korpral senare än andra av
samma årskurs enär han icke haft tillfälle att erhålla det för korpralsbefordran
nödvändiga betyget för tjänstgöring i egen yrkesgren ombord. Fråga huruvida
kompanichefen gjort sig skyldig till försummelse genom att icke tillse att
erforderlig ombordkommendering skett..................................
Sedan chef för underofficers- och sjömanskårerna vid örlogsstation bifallit
ansökan från korpral örn anställning över stat jämlikt kungl, brevet den 3
september 1936 (för att förbereda civilanställning) har korpralen, sedan om¬
byte av kårchef skett, av den nye kårchefen utan sitt medgivande befordrats
till flaggkorpral på stat, varigenom förmånen av anställning över stat bort¬
fallit.................................................................
Oriktig tillämpning av bestämmelserna örn visst företräde för militärt under¬
befäl till erhållande av civilanställning i statens tjänst...................
Underlåtenhet av regementsläkare att verkställa föreskrivna anteckningar om
inträffat sjukdomsfall. Fråga jämväl huruvida den sjuke blivit riktigt be¬
handlad.............................................................
Fråga om lämpligheten av radioutsändning rörande militära övningar i Stock¬
holms skärgård.......................................................
Rapporter örn flyghaverier och haveritillbud beträffande flygplan av typen
Sk 10 hava ej vederbörligen diarieförts. Viktiga erfarenhetsrön beträffande
nämnda flygplantyp hava först efter avsevärd tid bringats till vederbörandes
kännedom............................................................
Angående sättet för handläggande av klagomål rörande utspisningen vid
regemente............................................................
Regementsintendent vid ingenjörkår har i strid med kassareglementets före¬
skrifter mottagit kontanta inbetalningar till kåren (enskilda lägerkassan)
mellan kassadagarna.................................................
Reservofficersaspirant har bötfällts för utebliven inställelse vid inskrivningsför-
rättning 1936 ehuru han inskrivits redan 1934. Felaktigheter hava förelupit vid
granskning av inskrivningslistan........................................
Iakttagelser angående vissa bristfälligheter vid förläggningen på Laxön......
135
138
140
148
151
152
154
157
167
171
180
185
193
196
198
203
5
Sid.
Redogörelse för vissa framställningar
chefen för försvarsdepartementet.
till Konungen samt till statsrådet och
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
Angående tjänstgöringen för värnpliktiga, som ådömts påföljd jämlikt 2 kap.
19 § allmänna strafflagen.............................................. 210
Angående inskränkande bestämmelser rörande offentlighållandet av militära
uppgifter örn bestraffningar, tillrättavisningar och sjukdomar............. 214
Örn användandet av förkortningar i meddelanden avsedda för de värnpliktiga 216
Angående frågan örn vad som skall förstås med uttrycket »fackman» i värn-
pliktsförfattningarna................................................... 220
Angående utfärdande av bestämmelser örn uppsägningstid vid entledigande
före anställningstidens utgång på grund av annan anledning än begånget
tjänstefel av befattningshavare vid försvarsväsendet som innehava arvodes-
befattning........................................................... 225
Fråga om ersättning till vissa f. d. underofficerskorpraler vid flottans sjö-
manskår vid Karlskrona örlogsstation, vilka avskedats, oaktat de enligt gäl¬
lande äldre bestämmelser ägt rätt att kvarstå i tjänsten................. 225
Angående kreditgivning vid försäljning från marketenterierna inom armén,
marinen och flygvapnet............................................... 226
Angående föreskrifterna beträffande gäldandet av ersättning till samvets-
ömma värnpliktiga för begagnandet av egen velociped under fullgörandet av
civilt arbete i stället för värnpliktstjänstgöring.......................... 228
Angående manskapets utrustning, förplägnad och förläggning vid övningar
under fältmässiga förhållanden särskilt i övre Norrland................... 231
Angående behovet av ny marketenteribyggnad för Norrbottens regemente 234
Angående upphandling av torrt rågbröd för flygförbandens räkning m. m... 236
Angående de militära etablissementens kontrakt rörande leverans från en¬
skilda kraftdistributörer av elektrisk energi.............................. 242
Angående behovet av enhetliga bestämmelser för de militära sjukhusen i
fråga om liköppning................................................... 243
i i-’ lif* *M/- U'f.?
A i
i
Till RIKSDAGEN.
Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieombuds
man gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för förvalt
ningen av militieombudsmansämbetet under år 1937.
8
Härvid har jag till en början att meddela, att jag från och med den 25 juni
till och med den 23 juli samt från och med den 27 september till och med den
12 oktober begagnat mig av den militieombudsmannen enligt 23 § i instruk¬
tionen tillkommande rätt till semester. Under nämnda tider har militieom-
budsmansämbetet, jämlikt bestämmelse i sistnämnda paragraf, uppehållits av
revisionssekreteraren Carl Gustaf Ingemar Hellquist, vilken blivit utsedd att
efterträda mig i händelse av min avgång från ämbetet.
Inspektionsresor hava under året av mig företagits till Uppsala, Kronobergs,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, örebro, Västmanlands, Kop¬
parbergs och Norrbottens län. Under dessa resor har jag för ändamål, som
avses i 12 och 18 §§ av instruktionen för militieombudsmannen, besökt:
Arméns under officer sskola;
Kronobergs regemente;
Södra skånska infanteriregementet i Ystad och å Revingehed;
chefen för Södra arméfördelningen;
Skånska kavalleriregementet;
Flygkrigsskolan;
remontdepån å Herrevadskloster;
Göta artilleriregemente;
Göteborgs örlogsdepå;
Älvsborgs fästning;
Livregementets grenadjärer;
Dalregementet;
kommissarieskolan å Rommehed;
chefen för Övre Norrlands trupper;
kommendanten i Bodens fästning;
Norrbottens regemente;
Norrlands dragonregementes till Boden detacherade skvadron;
Norrbottens artillerikår;
Bodens artilleriregemente;
tygstationen i Boden;
Bodens ingenjörkår med Signalregementets till Boden förlagda kompani;
Arméns intendenturförråd i Boden;
Tredje intendenturkompaniet; och
garnisonssjukhuset i Boden.
Härförutom har jag i Stockholm inspekterat:
Göta livgarde;
Svea artilleriregemente; och
ammunitionsfabrikens avdelning å Marieberg.
Jag har vidare närvarit vid arméfälttjänstövningen i Östergötland och Små¬
land med trupper ur samtliga fördelningar under tiden den 17 till och med den
21 september och därvid inspekterat förläggnings-, förplägnads- och sjuk-
vårdsförhållandena m. m.
9
Under den tid, då jag åtnjöt semester, har tjänstförrättande militieombuds-
hiannen företagit inspektionsresor till Värmlands och Västernorrlands län och
har han härvid besökt:
Värmlands regemente;
straffängelset i Karlstad;
Västernorrlands regemente;
Norrlands trängkår;
Hemsö fästning; och
centralfängelset i Härnösand.
Härjämte har tjänstförrättande militieombudsmannen inspekterat garni¬
sonssjukhuset i Stockholm.
Under inspektionsresorna hava rullföringsexpeditioner besökts, då sådant
kunnat ske utan att resorna därigenom förlängts eller fördyrats, samt vid ett
tillfälle jämväl ett landstormsförråd.
Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen vid
militieombudsmansexpeditionen samt i flertalet fall därjämte av en intenden-
turofficer och en byggnadssakkunnig officer. Vid inspektionen av truppför¬
band hava krigsrättsprotokollen, protokollen angående disciplinära bestraff¬
ningar, de militära straffregistren, anteckningsböckerna över meddelade till¬
rättavisningar, kassaförvaltningens räkenskapshandlingar samt handlingar
rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom mar-
ketenterirörelsen granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården av
kaserner och materiel, åt hygieniska förhållanden samt åt utspisningen. I sam¬
band med inspektionerna av truppförband hava även arrestlokalerna besökts.
De i förestående redogörelse omnämnda besöken å de allmänna straffanstal¬
terna hava uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol dömts till frihets¬
straff eller såsom häktade avvaktat rannsakning inför sådan domstol.
På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1937 års lagtima riksdag
utvisar, kvarstodo vid början av år 1937 från år 1936 balanserade ärenden till
ett antal av...................................................... 21
Under år 1937 tillkommo ärenden till följande antal:
enligt allmänna diariet .......................................... 502
enligt diariet över hemliga ärenden ................................ 5
Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1937, utgör alltså 528
De ärenden, som tillkommit under år 1937, utgöras av:
ärenden, inkomna från myndighet ................................ 28
klagomål eller framställningar från enskilda ...................... 85
ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds¬
mannen åliggande granskning .................................. 374
militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. . . 20
Summa 507
10
Av de från år 1936 balanserade 21 ärendena hava 16 utgjorts av klago¬
mål eller framställningar från enskilda samt 5 av ärenden, som uppkom¬
mit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande gransk¬
ning m. m.
Till behandling under år 1937 hava alltså förelegat 28 ärenden, som in¬
kommit från myndighet, 101 klagomål eller framställningar från enskilda,
379 ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieom¬
budsmannen åliggande granskning m. m. samt 20 organisations- och förvalt¬
ningsärenden, tillhopa 528 ärenden.
Av dessa ärenden hava
till annan myndighet hänvisats .................................. 4
utan åtgärd avskrivits............................................ 4
efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits .. 213
på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna ............................................ 190
föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd ........................ 14
föranlett framställning till Konungen eller till departementschef...... 8
föranlett annan åtgärd .......................................... 40
och äro vid 1937 års utgång
vilande i avbidan på yttrande eller påminnelser .................... 49
på militieombudsmannens prövning beroende ...................... 6
Summa 528
Av hela antalet under år 1937 till behandling föreliggande ärenden (528)
hava under året slutbehandlats 473 medan till följande år balanserats 55.
Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro samtliga
14 anhängiggjorda under år 1937.
Av dessa åtal
hava under året slutligen avgjorts ................................ 13
äro vid årets slut på prövning beroende............................ 1
Summa 14
Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag i övrigt
hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen över
inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.
Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:
redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jäm¬
förlig åtgärd,
redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
hos Konungen samt hos statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.
Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
11
ämbetsberättelser en mera fullständig redogörelse ansetts böra lämnas en¬
dast för sådana, som under året prövats av första domstol, varemot annat
åtal allenast i korthet omnämnts.
I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jäm¬
förlig åtgärd» hava huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på grund
av de däri föreliggande spörsmålen ansetts hava intresse utöver de enskilda
fallen.
Stockholm den 10 januari 1938.
STURE CENTERWALL.
Pengt Lassen.
12
Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.
A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller
annan myndighet.
1. Chef för underofficers- och sjömanskårerna vid örlogsstation har utan
att iakttaga tryckfrihetsförordningens föreskrifter låtit indraga åtskilliga
nummer av en daglig tidning som med posten sänts till en matros under
hans kompaniadress. Auditör har i egenskap av kårchefens juridiska bi¬
träde tillrått indragningen.
I en den 28 januari 1937 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anhöll B. Håkansson i Stockholm, under hänvisning till innehållet i ett
vid skriften fogat urklipp ur tidningen Ny Dag för den 25 i samma månad,
om militieombudsmannens bistånd med anledning av att en å Skeppshol¬
men tjänstgörande flottist, matrosen vid andra yrkeskompaniet nr 652
Gustavsson av vederbörande befäl hindrades från att erhålla tidningen Ny
Dag, på vilken han verkställt prenumeration.
Urklippet innehöll en artikel med rubriken »Officerare tar Ny Dag i be¬
slag». I artikeln anfördes bland annat följande:
»Som bekant äger manskapet inom krigsmakten rätt att för privat del
hålla och läsa vilka postabonnerade tidningar de vill. Där beslagtagande
äger laga rätt är det däremot fråga örn spridning av vissa skrifter, som in-
dragits. Sålunda kan de, som ligger i militärtjänst hålla Ny Dag, Storm¬
klockan och andra arbetartidningar för privat läsning. Befälet har icke rätt
hindra att manskapets post, deras brev, postabonnerade tidningar o. s. v.
kommer dem tillhanda. Emellertid förekommer det ofta, att reaktionärt in¬
ställda officerare utnyttjar sin befälsställning till att fullkomligt olagligt tra¬
kassera sina underlydande på detta område.
För dagen kan vi ta ett exempel från Skeppsholmen. På tisdagen kallade
kapten Söderhielm därstädes till sig en flottist, som prenumererat på Ny
Dag. På olika sätt sökte han förmå honom upphöra med abonnemanget.
Till sist hotade han med att 'tidningen kommer att skickas ned i värme¬
pannan, örn ni inte ändrar adressen för den’. När flottisten begärde att få
den tidning, som samma dag kommit, vägrade kaptenen att lämna ut den
till adressaten. 'Kommendör Söderbaum skall läsa den’, sade han. Inte
heller på onsdagen fick flottisten sin tidning.»
Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 1 februari 1937 till stations-
befälhavaren vid Stockholms örlogsstation anhållit att stationsbefälhavaren
13
ville infordra och till militieombudsmannen inkomma nied yttrande av den i
tidningsurklippet omnämnde kaptenen Söderhielm inkom stationsbefälliava-
ren den 13 februari med ett den 5 i samma månad dagtecknat yttrande av
kaptenen O. F. E. Söderhielm, däri denne anförde:
Den 19 januari 1937 bade förste expeditionsunderofficeren anmält, att med
dagens post ankommit tidningen Ny Dag till Gustavsson, samt anhållit om
order, huruvida tidningen skulle utlämnas till Gustavsson. Sedan Söderhielm
genomläst den i tidningsnumret förekommande, vid Söderhielms yttrande fo¬
gade ledaren »Ett folkförsvar mot fascister och landsförrädare» hade Söder¬
hielm gjort framställning till chefen för underofficers- och sjömanskårerna,
kommendören J. H. Söderbaum att han måtte genomläsa artikeln och därefter
fatta beslut huru med tidningen skulle förfaras. Efter att hava tagit del av
artikeln samt inhämtat auditören E. Hildebrands åsikt hade Söderbaum gi¬
vit order att Gustavsson skulle underrättas om att tidningen Ny Dag ej finge
tillskickas honom under adress Skeppsholmen ävensom att Gustavsson, för
den händelse att han i fortsättningen önskade prenumerera på tidningen,
måste ombesörja att densamma tillställdes honom under annan adress. I
förste expeditionsunderofficerens närvaro hade Söderhielm delgivit Gustavs¬
son denna Söderbaums order, varvid Söderhielm för Gustavsson framhållit
att han borde förstå att en tidning i vilken tillförordnade chefen för ma¬
rinen stämplades som landsförrädare icke genom befälets försorg kunde di¬
stribueras till manskapet. Vidare hade Söderhielm meddelat Gustavsson att
de exemplar av tidningen som eventuellt komme att tillsändas Gustavs¬
son under andra yrkeskompaniets adress skulle hamna i värmepan¬
nan. Tidningen tillsändes alltjämt Gustavsson under adress »Kasern 2.
Skeppsholmen Stockholm» samt omhändertoges av kompanichefen.
Med anledning av vad Söderhielm sålunda anfört anmodade militieom¬
budsmannen, med översändande av handlingarna i ärendet, chefen för un¬
derofficers- och sjömanskårerna vid Stockholms örlogsstation, kommendören
Söderbaum, samt auditören vid flottans station i Stockholm E. Hildebrand
att inkomma med yttrande.
Söderbaum anförde:
Vad Söderhielm uppgivit örn den del Söderbaum tagit i handläggningen av
ärendet vore riktigt. Söderbaum ansåge sig icke vara berättigad tillåta och
kunde icke stå till svars för att honom underlydande expeditioner förmed¬
lade till manskapet tryckalster av den beskaffenhet som framginge av hand¬
lingarna i ärendet. Innehållet i dessa tryckalster vore nämligen av sådan
beskaffenhet att det uppenbarligen avsåge att uppväcka hat mot befälet och
hos manskapet undergräva känslan för disciplin och ordning. Örn Söder¬
baum underställd personal önskade prenumerera på tryckalster av nämnt
slag, så stöde det dem fritt, men det kunde ej begäras att Söderbaums mili¬
tära expeditioner .skulle biträda med distribueringen därav. För manskapets
räkning tillhandahölles på läsrummet ett stort antal dagliga tidningar av
olika politisk färg, dock icke kommunistiska eller nazistiska sådana.
14
Hildebrand yttrade:
Det vöre riktigt, såsom Söderhielm uppgivit, att Söderbaum inhämtat Hil-
debrands yttrande rörande den av Söderbaum med avseende å tidningen Ny
Dags tillhandahållande inom kasernen tilltänkta åtgärden samt att Hilde¬
brand ansett sig böra tillstyrka densamma. Den artikel som närmast föran¬
lett åtgärden hade till sitt innehåll synts vara sådan, att tidningsnumret
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen kunnat indragas. Men vad
hade vunnits härmed. Tidningen, vars tendens att vilja nedbryta viljan till
och förmågan att försvara landet vöre allmänt känd, skulle dag för dag ge¬
nom vederbörande befäls försorg hava distribuerats till prenumeranten, som
sannolikt avsett att låta tidningens innehåll komma till allmän, kännedom
inom den kasern, varest han vore förlagd. I så fall måste det åligga veder¬
börande befäl såsom plikt att varje dag noggrant genomgå innehållet i tid¬
ningsnumret för att se till örn detsamma borde bliva föremål för indragning.
Om tidningen dagligen skulle innehålla artiklar av beskaffenhet att indrag¬
ning av tidningsnumret borde ske, vore det nödvändigt att dag efter dag sätta
i gång den rätt så tunga indragningsapparaten. Man borde tänka sig det fall,
att prenumeration ägde rum å ett flertal tidningar av ifrågavarande slag och
det arbete, detta skulle medföra för vederbörande befäl. Slutligen vore att
märka, att tidningar av denna art, antagligen även för att undgå för tidningen
menlig påföljd, ofta sökte på ett försåtligt sätt inympa den försvarsfientliga
andan hos en på grund av sin ungdom okritisk publik. Mot bakgrunden av
allt detta syntes Hildebrand den av kårchefen avsedda åtgärden praktisk.
Prenumeranten hade dock möjlighet att få tidningen expedierad till sig, om
han läte den tillsändas sig under annan adress än örlogsstationen. Det före-
fölle Hildebrand orimligt, om militärbefälet ej blott icke skulle hava i sin
makt att hindra utan även skulle behöva medverka till distribution inom
kasern av tidningar med ifrågavarande tendens.
Sedan klaganden beretts tillfälle att i ärendet avgiva påminnelser, anförde
han i en den 11 mars 1937 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift bland annat följande:
Gustavsson erhölle fortfarande icke sin tidning som genom postverket sän¬
des under hans adress å Skeppsholmen. Skeppsholmens militärmyndigheter
fortsatte på samma sätt som tidigare trots att de blivit uppmärksamgjorda å
det olagliga i sitt tillvägagångssätt. Varken Söderbaum, Söderhielm eller Hil¬
debrand åberopade i sina yttranden någon lagenlig rätt för att man berövade
flottisten hans post. Hildebrand hade i stället förordat att man helt »praktiskt»
skulle göra som Söderbaum föreslagit, d. v. s. låta tidningen hamna i värme¬
pannan. Icke heller åberopades något lagrum till försvar för Söderbaums
order att Gustavsson icke skulle fa lata tidningen sändas under adress
Skeppsholmen.
15
Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombuds-
mannen i skrivelse den 23 mars 1937 till överkrigsfiskalsämbetet bland annat
följande.
Av handlingarna i ärendet framginge:
Gustavsson hade under sin adress på Skeppsholmen verkställt prenumera¬
tion å tidningen Ny Dag, vilken på grund därav för hans räkning ankommit
till andra yrkeskompaniets expedition. Sedan Söderbaum i tidningens num¬
mer för den 19 januari 1937 funnit en artikel av sådant innehåll att tid¬
ningsnumret enligt hans mening varit att anse såsom skrift som uppenbar¬
ligen avsett att uppväcka hat mot befälet och hos manskapet undergräva
känslan för disciplin, hade Söderbaum låtit innehålla tidningsnumret samt
låtit genom Söderhielm meddela Gustavsson att Gustavsson, om han önskade
prenumerera på tidningen, måste ombesörja att den tillställdes honom un¬
der annan adress än Skeppsholmen, enär Söderbaum icke komme att till¬
låta att tidningen genom de militära expeditionernas medverkan tillställdes
Gustavsson. Då Gustavsson icke i anledning härav vidtagit några åtgärder
för att få tidningen sänd under annan adress hade samtliga följande nummer
av tidningen innehållits av Söderhielm eller av honom underlydande per¬
sonal.
Tryckfrihetsförordningen innehölle i § 4 mom. 12 stadgande av följande
innehåll.
Anträffades vid trupp eller ombord å flottans fartyg skrift, vilken uppen¬
barligen åsyftade att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att
uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, finge, evad
skriften syntes straffbar eller icke, indragning ske av de exemplar av skriften,
som vid truppen eller å fartyget anträffades. Förordnande om indragningen
meddelades å ort utom Stockholm av chefens för justitiedepartementet om¬
bud samt i Stockholm av den eller de personer, som nämnde departements¬
chef för detta ändamål tillsatt. Förordnandet skulle genast av befälet verk¬
ställas, men skulle ofördröjligen av den, som meddelat det, anmälas hos
tryckfrihetskommittén som hade att pröva, huruvida förordnandet skulle äga
bestånd.
Enligt det åberopade lagrummet hade åt militär myndighet givits befogen¬
het att förordna örn viss provisorisk åtgärd beträffande sådan tryckt skrift
som nu sagts. Den som vid truppen eller å fartyget högsta befälet utövade
ägde nämligen omedelbart vidtaga nödig åtgärd för hindrande av sådan
skrifts spridande inom truppen eller å fartyget under tid, som åtginge, till
dess förordnande örn indragning kunde av honom utverkas.
Enligt vad militieombudsmannen inhämtat hade förordnande i enlighet
med tryckfrihetsförordningens föreskrifter om indragning vid örlogsstationen
av något exemplar av tidningen Ny Dag icke skett under år 1937.
Hade indragning av skrift skett bleve spridandet av skriften vid trupp
eller å flottans fartyg — med vetskap om förordnandet — straffbart jäm¬
likt § 4 mom. 14 tryckfrihetsförordningen och 72 § strafflagen för krigs¬
makten. Det vore att märka att dylik verkan icke följde å en av militär
16
myndighet jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen vidtagen provi¬
sorisk åtgärd, vilken icke vore att jämställa med förordnande örn indrag¬
ning.
Det hade stundom såsom en brist hos indragningsinstitutet anförts att för¬
ordnande om indragning måste avse allenast viss skrift. Särskilt då det
gällde periodisk skrift hade därför indragningsförfarandet visat sig vara en
besvärlig och omständlig procedur. Av en reservant inom den kommitté,
som den 11 januari 1935 framlade betänkande nied förslag angående åt¬
gärder mot statsfientlig verksamhet (statens offentliga utredningar 1935: 8),
hade sålunda föreslagits att sådana bestämmelser skulle meddelas, att spri¬
dande av periodisk skrift, i vilken gång efter annan intoges artiklar, som
uppenbarligen vore ägnade att undergräva krigslydnaden eller verka i sam-
hällsfientligt syfte, skulle på viss tid kunna förhindras. Ett dylikt förslag
hade även framförts motionsvis vid 1936 års riksdag (motionerna I: 149 och
II: 354) utan att dock vinna riksdagens bifall.
Av vad nu anförts framginge att Söderbaum saknat befogenhet till de av
honom med avseende å tidningsnumren vidtagna eller föreskrivna åtgär¬
derna. Därest Söderbaum funnit, att innehållet i det den 19 januari 1937 ut¬
komna tidningsnumret varit sådant att indragning av numret jämlikt § 4
mom. 12 tryckfrihetsförordningen kunnat ske, hade han ägt att hos veder¬
börande militära myndighet, stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogs-
station, utverka att nödig åtgärd för hindrande av numrets spridande inom
truppen omedelbart vidtoges. Tidningsnumret hade sålunda kunnat pro¬
visoriskt omhändertagas. Därefter hade emellertid skolat förfaras i en¬
lighet med föreskrifterna i § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen. Så¬
lunda hade vederbörande civila myndighet som ägt förordna örn indrag¬
ning bort skyndsamt sättas i tillfälle att besluta i frågan. Därest den ci¬
vila myndigheten förordnat om indragning hade beslutet därom genast
skolat träda i verkställighet; hade den civila myndigheten däremot icke
funnit skäl att förordna örn indragning, hade de provisoriska åtgärderna
till förhindrande av skriftens spridande måst hävas. Hade sedermera
befunnits att även följande nummer av tidningen uppfyllt rekvisiten för
indragning, hade för varje särskilt nummer den angivna proceduren måst
upprepas, eftersom någon möjlighet att meddela indragningsbeslut av ge¬
nerell innebörd icke förefunnes.
Huruvida de tryckta skrifter, örn vilka i ärendet vöre fråga, varit av det
innehåll att indragning av skrifterna kunnat jämlikt § 4 mom. 12 tryck¬
frihetsförordningen ske, vore ett spörsmål, som militieombudsmannen sak¬
nade anledning att i detta sammanhang beröra. Även örn så varit förhål¬
landet hade nämligen Söderbaum såsom av det anförda framginge genom
sina föreskrifter och åtgärder med avseende å tidningsnumren gjort sig
skyldig till tjänstefel. Vad han låtit komma sig till last funne militieombuds¬
mannen vara av beskaffenhet att icke kunna undgå laga beivran.
Då Hildebrand, enligt vad han själv uppgivit, tillstyrkt Söderbaums fel¬
aktiga order, hade även han gjort sig skyldig till tjänstefel. Med hänsyn tili
17
Hildebrands ställning som juridisk rådgivare åt Söderbaum funne militie-
ombudsmannen hans förseelse icke kunna undgå laga beivran.
Jämväl Söderhielm hade i ärendet förfarit felaktigt. Då Söderhielm emel¬
lertid vore underlydande i förhållande till Söderbaum samt endast syntes
hava verkställt Söderbaums order, borde Söderhielm icke ställas till ansvar
för vad han i ärendet åtgjort.
Militieombudsmannen uppdroge sålunda åt överkrigsfiskalsämbetet att
vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra åtal mot Söderbaum
och Hildebrand för vad de enligt det anförda låtit komma sig till last samt
därvid yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet. Gustavsson
borde lämnas tillfälle att mot Söderbaum och Hildebrand föra den ersätt¬
ningstalan, vartill han kunde finnas befogad.
* *
*
Enligt uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigsfiskalen Mauritz
Gullstrand Söderbaum och Hildebrand under tilltal vid stationskrigsrätten
vid Stockholms örlogsstation under yrkande om ansvar å dem för tjänste¬
fel enligt 130 § strafflagen för krigsmakten och 25 kap. 17 § allmänna straff¬
lagen för vad de enligt militieombudsmannens skrivelse låtit komma sig till
last. Gustavsson inställde sig efter kallelse såsom målsägande samt fordrade
ersättning av Söderbaum och Hildebrand i olika hänseenden, däribland även
för inställelse vid krigsrätten, med tillhopa 419 kronor 95 öre.
Vid krigsrättens sammanträde den 24 april 1937 upplystes att de nummer
av tidningen som Gustavsson fått sig tillsända under sitt kompanis adress
men icke fått till sig utlämnade utgjordes av samtliga nummer från och med
nr 14 för den 19 januari 1937 till och med nr 72 för den 31 påföljande mars
med undantag av numren 42—45, vilka ej kommit kompaniets expedition till¬
handa. Vid krigsrättens sammanträde den 22 maj 1937 upplystes att tidnin¬
gen den 24 april åter börjat tillsändas Gustavsson under samma adress som
förut. Även dessa nummer hade emellertid innehållits med undantag för
tidningen den 26 och den 27 april, vilka nummer utlämnats till Gustavsson
av fartygschefen å det fartyg, å vilket Gustavsson nämnda dagar tjänstgjort.
Samtliga nummer hade skickats såsom korsband.
Det upplystes vidare vid krigsrätten att stationsbefälhavaren samt chefen
för underofficers- och sjömanskårerna utfärdat följande föreskrifter rörande
postförsändelser under örlogsstationens adress:
1) Stationsbefälhavaren:
»Postkontor.
Enligt meddelande från postdirektionen i Stockholm kommer tillsvidare
post till Skepps- och Kastellholmarna att utdelas genom brevbärare från här¬
varande centralpostkontor, Stockholm 1.
Postförskottsförsändelser samt sådana värdeförsändelser och postanvis-
2—379075. Militieombudsmannens åmbelsberättelse.
18
ningsmedel m. m., som icke kunnat tillställas respektive adressater å utdel-
ningstur, komma att för utlämning överlämnas till postkontoret Stockholm
16, Malmtorgsgatan 3.
I enlighet med därom under hand träffad överenskommelse skall post
till 4. matroskompaniet, 2. yrkeskompaniet och 2. beväringskompaniet av¬
hämtas å postkontoret Stockholm 16.
Postadressen för försändelser till ovannämnda kompanier är sålunda Stock¬
holm 16. Beträffande post, som utbäres av brevbärare, är postadressen Stock¬
holm 1.»
2) Kårchefen:
»Postgöromål.
Till kompaniet adresserad post avhämtas av särskilt postbud. All post
avhämtas i låsväska. Å kompaniexpeditionen förvaras ena nyckeln till väskan
och den andra å postkontoret. Posten inlåses av postbetjäningen.
Posten sorteras av vederbörande EUO (postunderofficeren|.
Postanvisningar och aviser örn försändelser samt adressaternas namn m. m.
införas i kompaniets kvittensbok för ankomna värdeförsändelser.
På kompaniets ordertavla tillkännagives, att post finnes att avhämta.
När posten utlämnas, kvitteras postanvisningar och aviser i kvittensboken,
sedan emottagare om så erfordras blivit identifierad. Emottagaren kvitterar
därpå omedelbart i postanvisningen eller avisen, varefter EUO förser den¬
samma med kompaniets stämpel och bevittnar namnteckningen. Emotta¬
garen uttager därpå försändelsen genom egen försorg.
Postunderofficeren förvarar kvittensböckerna och värdeposten under lås,
till dess den utkvitterats.
Postunderofficerens namnteckning skall delgivas vederbörande postanstalt.»
Söderbaum och Hildebrand bestredo att de genom sitt förfarande beträf¬
fande tidningen gjort sig skyldiga till något tjänstefel, därvid de hänförde sig
till innehållet i en av Hildebrand till krigsrätten ingiven skrift, däri bland an¬
nat anfördes följande:
Med sättet för distribuering av post inom militärt förläggningsområde —
även örn i posten inginge korsbandsförsändelse med tryckalster — hade tryck¬
frihetsförordningen icke något att skaffa. Av de ovan återgivna bestämmel¬
serna angående post till örlogsstationen framginge, att posten såsom regel
genom militärbefälets försorg avhämtades å visst postkontor och infördes
å förläggningsområdet. Så länge såsom korsbandsförsändelse postad tryckt
skrift ej befordrats till adressaten, utan befunne sig i befälets besittning, kun¬
de den icke anses utgöra sådan i § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen avsedd
skrift, som »anträffas vid trupp». Först efter det adressaten fått den i
handom, torde bestämmelsen i nämnda lagrum bliva å skriften tillämplig, i
vilket fall den situation inträdde, som Hildebrand i sitt yttrande till militie-
ombudsmannen omförmält. Riktigheten av vad ovan anförts styrktes av
innehållet i ett den 20 november 1908 dagtecknat, ännu gällande kungl, brev
till generalpoststyrelsen, vari föreskreves, att militär befälhavare, vilken för¬
märkt att å brevkort eller i allmänhet å försändelses yttre eller ock i kors¬
band, som från postanstalt mottagits för utdelning bland underlydande, före-
komme meddelande, som innebure försök att förleda till ohörsamhet mot
19
lag eller laga myndighet, skulle till postanstalten återställa försändelsen
jämte till generalpoststyrelsen ställd anmälan örn förhållandet. Med kors-
bandsförsändelse i detta sammanhang måste avses försändelse i korsband av
tryckt skrift. Tryckfrihetsförordningen ansåges sålunda ej lägga hinder i
vägen för att dylik försändelse »innehölles» och med densamma förfores på
sätt i brevet vore stadgat. Även örn brevet möjligen ej avsåge hos general¬
poststyrelsen registrerad tidning, vore det dock tillämpligt på annat tryck,
varför nämnda förbehåll saknade betydelse i samband med nu föreliggande
tolkningsfråga. Tryckfrihetsförordningen kunde sålunda ej lämna motive¬
ring till ett fällande utslag mot Söderbaum och Hildebrand. I den ordnings-
angelägenhet, varom det i själva verket vore fråga, finge framhållas, att lag¬
ligt hinder icke syntes föreligga för vederbörande militärbefäl att låta envar
av de underlydande själv hämta sin post å det postkontor, till vilket posten
genom postverkets försorg överlämnades, även om detta, genomfört såsom
regel, kunde ur andra synpunkter visa sig mindre lämpligt. Då adressaten i
föreliggande fall tillhörde andra yrkeskompaniet, utgjordes ifrågavarande
postanstalt enligt stationsbefälhavarens ovannämnda föreskrift av postkon¬
toret Stockholm 16, Malmtorgsgatan 3. De ytterligare föreskrifter rörande
förfarandet med post under örlogsstationens adress, som kunde finnas på¬
kallade, utfärdades av kårchefen. Det stöde därvid honom fritt att för sär¬
skilt fall meddela särskild bestämmelse. Vid nämnda förhållande syntes det
icke rimligt att såsom brottsligt stämpla Söderhamns i målet påtalade för¬
farande att förbjuda medverkan från militärmyndighetens sida vid befordran
till adressaten av ifrågavarande tidning. Söderbaums åtgärd vore i sak rik¬
tig och i formellt hänseende fullt försvarbar.
Söderbaum anförde för egen del bland annat: Det syntes honom uppen¬
bart, att kårchefen när som helst kunde skriftligen eller muntligen ändra av
kårchefen tidigare meddelade föreskrifter rörande posthämtningen. Kår¬
chefen hade sålunda ägt befogenhet att meddela föreskrift därom, att tid¬
ningen Ny Dag icke vidare finge distribueras genom de honom underlydande
militära expeditionernas försorg. Emellertid hade det postbud, som å post¬
kontoret Stockholm 16 avhämtade andra yrkeskompaniets post, icke kunnat
hindra, att tidningen nedlades i postväskan, till vilken postbudet ej hade
någon nyckel. Så länge Gustavsson fortsatt att låta tillställa sig tidningen
under adress Skeppsholmen, hade därför icke lämpligen kunnat vidtagas
annan anordning till förhindrande av att Gustavsson fortfarande erhölle tid¬
ningen genom de militära expeditionernas medverkan, än att tidningen på
sätt som skett kvarhållits å kompaniexpeditionen. Det vore att märka, att Sö¬
derbaum aldrig velat förmena Gustavsson att prenumerera å tidningen.
Det av Söderbaum och Hildebrand åberopade Kungl, brevet till general¬
poststyrelsen hade, enligt en i målet företedd avskrift, följande lydelse:
Sedan Vi den 23 sistlidne juli förordnat, att, därest postfunktionär skulle
förmärka, att å brevkort eller i allmänhet å försändelses yttre eller oek i
korsband förekomme meddelande, som innebure försök att förleda tiil ohör¬
samhet mot lag eller laga myndighet, försändelsen icke finge med post be¬
20
fordras eller till adressat utlämnas, utan att anmälan borde örn förhållandet
då göras hos Eder, ävensom att den, som icke åtnöjdes med åtgärd, som av
postfunktionär i berörda hänseende vidtagits, ägde att hos Eder därom göra
anmälan, havé Vi, uppå gjord underdånig framställning, funnit gott före¬
skriva, att militär befälhavare, vilken förmärker, att å brevkort eller i all¬
mänhet å försändelses yttre eller ock i korsband, som från postanstalt motta¬
gits för utdelning bland underlydande, förekommer meddelande, som innebär
försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, skall till den
postanstalt, från vilken försändelsen utlämnats, återställa densamma, jämte
till Eder ställd anmälan om förhållandet, vilket Vi Eder till egen och veder-
börandes kännedom härigenom meddele jämte det avskrifter av detta nådiga
brev tillställas stationsbefälhavarna vid flottans båda stationer samt chefen
för kustartilleriet, samtliga för kännedom och vederbörandes förständigande.
Stockholms slott den 20 november 1908.
Krigsrätten meddelade utslag i målet den 19 juni 1937 samt utlät sig därvid:
I målet vore upplyst följande.
Under den tid, varom i målet vore fråga, hade Gustavsson tillhört Stock¬
holms örlogsstations andra yrkeskompani och varit förlagd i kasern 2 å
Skeppsholmen. All post till sagda kompani avhämtades i låsväska å post¬
kontoret Stockholm 16 till kompaniexpeditionen för att därifrån utlämnas
till adressaterna. Under sin nämnda adress å Skeppsholmen hade Gustavsson
verkställt prenumeration å tidningen Ny Dag, vilken på grund därav för
hans räkning såsom korsband ankommit till andra yrkeskompaniets expedi¬
tion. Sedan chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid örlogsstatio-
nen kommendören Söderbaum i tidningens nummer för den 19 januari 1937
funnit en artikel av sådant innehåll, att tidningsnumret enligt hans mening
varit att anse såsom skrift, som uppenbarligen avsett att uppväcka hat mot
befälet och hos manskapet undergräva känslan för disciplin, hade Södeibaum
låtit innehålla tidningsnumret samt genom chefen för andra yrkeskompaniet
låtit meddela Gustavsson, att denne, om han önskat prenumerera på tidnin¬
gen, måst ombesörja, att den tillställdes honom under annan adress än den
ovan angivna, enär Söderbaum icke skulle tillåta, att tidningen genom de mi¬
litära expeditionernas medverkan tillställdes Gustavsson. Då Gustavsson icke i
anledning härav vidtagit några åtgärder för att få tidningen sänd under
annan adress, hade intill tiden för målets anhängiggörande av kompanichefen
eller honom underlydande personal innehållits vissa för Gustavssons räkning
anlända nummer av tidningen. Söderbaum hade före meddelandet av de
order, på grund varav tidningsnumren innehållits, inhämtat yttrande av
Hildebrand i egenskap av auditör vid örlogsstationens krigsrätt och denne
hade därvid tillstyrkt desamma.
Till stöd för befogenheten av de med avseende å tidningsnumren vidtagna
åtgärderna hade Söderbaum och Hildebrand gjort gällande, att för militär¬
befälet i saknad av uttrycklig föreskrift därom icke kunde anses föreligga
skyldighet att befordra postförsändelser till underlydande. Vad Söderbaum
och Hildebrand sålunda anfört funne krigsrätten icke kunna godtagas. Det
21
måste fasthellre anses ligga i sakens natur, att militär befälhavare, som från
postanstalt mottagit post för utdelning bland underlydande, icke ägde undan¬
draga sig att vidarebefordra försändelserna i annat fall, än att för sådan
åtgärd kunde åberopas särskild föreskrift. Denna krigsrättens uppfattning
vunne stöd av det förhållandet, att sådan föreskrift av Kungl. Maj:t för visst
fall meddelats i det i målet åberopade nådiga brevet till generalpoststyrelsen
av den 20 november 1908, varav Kungl. Maj:t för kännedom och vederbö-
randes förständigande låtit avskrift tillställas, bland andra, stationsbefäl-
havaren vid Stockholms örlogsstation. Däri hade föreskrivits, att militär
befälhavare, vilken förmärkte att å försändelses yttre eller ock i korsband,
som från postanstalt mottagits för utdelning bland underlydande, förekomme
meddelande, som innebure försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller
laga myndighet, skulle till den postanstalt, från vilken försändelsen utläm¬
nats, återställa densamma jämte till generalpoststyrelsen ställd anmälan om
förhållandet. Av berörda föreskrift framginge, alt även i den händelse, som
där avsåges, militärbefälet saknade befogenhet att förfara på sätt skett i
förevarande fall.
Krigsrätten funne således att Söderbaum och Hildebrand genom sina ifrå¬
gavarande i tjänsten vidtagna åtgärder förfarit oriktigt. Med hänsyn till
innehållet i ovan omförmälda tidningsartikel samt till möjligheten för
Gustavsson att få tidningen sänd under annan adress och till omständighe¬
terna i övrigt kunde berörda åtgärder emellertid icke anses vara av beskaf¬
fenhet att skäligen böra medföra ansvar för tjänstefel. Krigsrätten funne
förty den i målet mot Söderbaum och Hildebrand förda ansvarstalan icke
kunna bifallas.
Vidkommande därefter Gustavssons skadeståndstalan, så enär enligt vad
ovan anförts de innehållna tidningsnumren obehörigen undanhållits Gustavs¬
son, måste Söderbaum och Hildebrand anses skyldiga att gottgöra Gustavs¬
son ej mindre hans utgifter för prenumeration å tidningen under ifråga¬
varande tid än även hans kostnader å det ärende hos miiitieombudsmannen,
som föranlett målets anhängiggörande; och mot de av Gustavsson i nu an¬
givna hänseenden fordrade beloppen, tillhopa 49 kronor 95 öre, hade Söder¬
baum och Hildebrand icke haft något att i och för sig erinra. Krigsrätten,
som lämnade utan avseende Gustavssons anspråk på särskild ersättning för
det han berövats möjligheten att läsa de innehållna tidningsexemplaren,
prövade förty rättvist i så måtto bifalla Gustavssons skadeståndstalan, att
Söderbaum och Hildebrand förpliktades att vilkendera gälda gitte till Gu¬
stavsson genast mot kvitto i skadestånd utgiva fyrtionio kronor 95 öre. Vad
slutligen anginge Gustavssons anspråk på ersättning för inställelserna vid
slationskrigsrätten, så enär upplyst vore, ali inställelserna skett å tid, då
Gustavsson varit tjänstgöringsskyldig, kunde någon ersättning i förevarande
hänseende icke tillerkännas honom.
över krigsrättens utslag anförde Söderbaum och Hildebrand besvär. Tjänst-
förrättande miiitieombudsmannen fann sig emellertid kunna låta bero vid
22
krigsrättens utslag enär krigsrätten funnit att Söderbaum och Hildebrand för¬
farit felaktigt uti de av militieombudsmannen påtalade hänseendena.
På de besvär Söderbaum och Hildebrand anfört meddelade krigshovråtten
utslag den 23 november 1937, därvid krigshovråtten ej fann skäl göra änd¬
ring i överklagade utslaget.
2. Truppförbands musikkår har vid olika tillfällen i uniform deltagit i de¬
monstrationståg. Truppförbandschefen dömd till ansvar för det han be¬
viljat musikkårens personal tjänstledighet för ändamålet utan att hava läm¬
nat särskilda föreskrifter till förekommande av överträdelse av 96 a § straff¬
lagen för krigsmakten. Musikkårens personal har frikänts från ansvar
enär överträdelsen finge antagas väsentligen föranledd av truppförbands-
chefcns nämnda underlåtenhet. Tillika fråga örn vad som skall förstås
med demonstrationståg.
I en den 23 november 1936 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde journalisten Björn Hallström i Luleå under hänvisning till ett vid
skriften fogat urklipp ur tidningen Norrskensflamman för den 20 i samma
månad bland annat följande:
Den 11 augusti 1936 hade Nationella förbundet i Luleå anordnat valmöte
därstädes. Valmötet hade föregåtts av ett demonstrationståg. Norrbottens
regementes musikkår hade gått i täten och spelat Nationella förbundets sån¬
ger. Musikkårens medlemmar hade varit iförda uniform. Händelsen hade
varit analog med en som av militieombudsmannen tidigare påtalats (jfr mi-
litieombudsmannens ämbetsberättelse till 1937 års riksdag s. 81 ff.). Emel¬
lertid läge i nu förevarande fall förhållandena i ett hänseende annorlunda
till. Bland arrangörerna för mötet i Luleå hade befunnit sig kaptenen vid
Norrbottens regemente, numera majoren i armén A. R. D. Meyerhöffer, vil¬
ken vid denna tidpunkt tillhört riksdagen. Meyerhöffer hade även uppträtt
såsom talare vid mötet. I egenskap av officer och riksdagsman borde Meyer¬
höffer kunna förutsättas hava kännedom örn den paragraf i strafflagen för
krigsmakten, vilken stadgade förbud för militär personal att i tjänstedräkt
deltaga i politiska demonstrationer. Icke desto mindre hade Meyerhöffer
medverkat till att engagera sitt regementes musikkår för ett valmöte och en
demonstration.
Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 23 november 1936 till chefen
för regementet, översten G. A. M. M. Hahr anhållit, att han ville verkställa
och inkomma med utredning med anledning av vad Hallström anfört där¬
om, att regementets musikkår i militär tjänstedräkt deltagit i demonstra¬
tionståg, anförde Hahr i en den 30 november 1936 dagtecknad, den 5 de¬
cember 1936 till militieombudsmannen inkommen skrift, med överlämnande
23
av yttranden av Meyerhöffer och musikdirektören E. F. Råberg, bland annat
följande:
Regementets musikkår hade sedan gammalt flitigt deltagit uti publika
tillställningar av olika slag inom Norrbotten. Länets inbyggare hade liv¬
ligt uppskattat och eftertraktat dessa tillfällen att få åhöra regementsmusik,
och i de fall då Hahr med ledning av gällande bestämmelser icke kunnat be¬
ordra musikkåren hade denna efter frivilligt åtagande enligt överenskom¬
melse mellan musikdirektören och vederbörande arrangör ställt sig till för¬
fogande. Så hade också skett i nu förevarande fall. Hur musikkårens del¬
tagande vid det nationella mötet närmare utformats undandroge sig Hahrs
kännedom och kunde Hahr i den delen endast hänvisa till de överlämnade
yttrandena. Hahrs sak vore däremot att hava permitterat den del av mu¬
sikkåren som deltagit i mötet. Härför bure Hahr ensam ansvaret. Hahr
ville även upplysningsvis tillägga, att den exakta lydelsen av det ifrågavaran¬
de stadgandet i strafflagen för krigsmakten först den 23 november 1936
kommit regementet till handa, samt att något vägledande utslag i fråga om
tolkningen av denna i viss mån oklara lagbestämmelse först nyligen blivit
genom tidningspressen offentliggjort.
Råberg anförde i sitt yttrande bland annat: Musikkårens engagement till
det nationella mötet hade uppgjorts mellan Meyerhöffer och Råberg i van¬
lig ordning. Intet hade yttrats örn någon särskild klädsel, varför Råberg
tillsagt medlemmarna i kåren att bära mörk uniform såsom brukligt vore
vid all spelning utom tjänsten. Något uniformsförbud kände Råberg icke
till. Råberg kunde icke inse, att det av Hallström påtalade tillfälle då mu¬
sikkåren utfört musik utom tjänsten utgjort något egenartat fall. Musik¬
kåren hade utfört musik mot betalning. Vid marschen genom staden hade
sex fanbärare med svenska fanor gått omedelbart efter musikkåren. Några
affischer eller plakat hade icke medförts i tåget.
I sitt yttrande lämnade Råberg en förteckning över några tillfällen före
1936 samt alla tillfällen under år 1936, då musikkåren utfört musik utom
tjänsten mot betalning. Dessa tillfällen hade varit:
1933
1934
1935
1936
juli
|
2
|
|
8
|
y
|
15
|
aug.
|
5
|
y
|
19
|
juli
|
7
|
maj
|
30
|
juli
|
12
|
>
|
19
|
>
|
21
|
aug.
|
9
|
>
|
11
|
>
|
14
|
sept.
|
5
|
Medborgartåget i Luleå
» » »
S. G. U.-fest » »
Nationella dagen i Råneå
Kooperativa förbundets fest i Luleå
Norrbottens ungdomsmöte (S. G. U.) i Luleå
Riksutsändning i radio
S. G. U.-fest i Luleå
Ungsvenskarnas möte i Boden
Invigning av länsmuseet i Luleå
Malmbergets kooperativa handelsförenings jubileumsfest i Jokkmokk
Nationella ungdomsförbundets möte i Luleå
Samma förbunds möte i Boden
Riksutsändning i radio
24
1936 sept. 6 Invigning av idrottsplatsen i Haparanda
» 6 Barnens dag i Boden
» 12 Invigning av den nya bron i Piteå
» 12 Högerns möte i Luleå
»16 » > > Boden
Råberg anförde vidare: Vid samtliga angivna tillfällen hade musikkåren
varit iförd uniform och hade detta i de flesta fall varit ett villkor för engage¬
ment. Vid ett enda tillfälle, nämligen vid en av Röda korset anordnad soaré
å stadshotellet i Piteå för ett par år sedan, hade en avdelning av musikkåren
uppträtt i civila kläder. Råberg hade emellertid då erhållit en anmärkning
från arrangörerna, vilka uppgivit, att publiken blivit besviken. Vad beträf¬
fade den omständigheten att musikkåren vid det av Hallström omnämnda till¬
fället spelat nationella sånger, så vore det varje kapellmästares skyldighet,
när han åtoge sig engagement, att följa de föreskrifter som lämnades samt
tillmötesgå arrangörerna. I ifrågavarande fall hade det endast varit fråga
om sådana sånger vilka enligt Råbergs uppfattning vore att betrakta såsom
fosterländska. Som en jämförelse ville Råberg nämna, att musikkåren vid
de båda s. k. medborgartågen i Luleå spelat en för dessa tillfällen särskilt
komponerad kampsång. Vid de kooperativa tillställningarna i Luleå och
Jokkmokk hade en för dessa tillfällen skriven sång spelats samt sjungits uni¬
sont av publiken. Vid högerorganisationens möten hade särskilt den s. k.
Engelbrektsmarschen hrukat komma till utförande. Även S. G. U. hade fått
sina önskemål i detta hänseende tillfredsställda. Råberg hade aldrig härvid¬
lag haft några svårigheter eller betänkligheter, enär alla framföranden ägt
rum under fosterlandets symbol samt god ordning alltid varit rådande.
Meyerhöffer yttrade bland annat följande: Den 11 augusti 1936 hade
Luleå nationella förening anordnat ett offentligt möte i Luleå med föredrag
av ordföranden i Sveriges nationella förbund lektorn Elmo Lindholm samt
med kortare anföranden av föreningens ordförande, redaktören Börje Nord¬
ström, och Meyerhöffer. Till mötet hade Norrbottens regementes musikkår
engagerats genom muntligt avtal mellan Meyerhöffer och Råberg. Frågan
om musikkårens klädsel hade därvid icke dryftats. Meyerhöffer framhölle
detta ingalunda för att undandraga sig eventuellt medansvar beträffande mu¬
sikkårens klädsel i den mån sådant kunde drabba honom utan endast för att
korrekt relatera vad som förevarit. Till undvikande av varje missförstånd
på denna punkt ville Meyerhöffer uttryckligen framhålla, att därest frågan
om musikkårens klädsel kommit på tal, han hade uttryckt önskan, att kåren
skulle uppträda i uniform. Mötet hade börjat med en marsch från läroverket
genom Storgatan till kvarteret Fisken, där mötet hållits. I marschen hade
endast musikkåren och en fanborg deltagit. Detta hade också uttryckligen
utsagts i den begäran om tillstånd till marschen som ingivits till magistraten.
Till yttermera visso hade i ansökan också angivits, att demonstrationståg
icke skulle förekomma. Tillsammans med de båda övriga talarna vid mötet
hade Meyerhöffer från en av Storgatans trottoarer åsett marschen. Därefter
hade mötet vidtagit på sätt närmare framginge av ett vid yttrandet fogat tid¬
25
ningsurklipp med referat av mötet. Att musikkåren den 11 augusti 1936
saknat kännedom om den nytillkomna § 96 a strafflagen för krigsmakten,
varigenom förbud införts för militär personal att i tjänstedräkt deltaga i de¬
monstrationståg, vore naturligt. Givetvis intoge Meyerhöffer själv på grund
av sitt förutvarande ledamotskap i riksdagen en särställning i detta fall och
kunde icke åberopa sig på bristande kännedom. När ifrågavarande lagbe¬
stämmelse förelegat till behandling i riksdagens andra kammare, hade
Meyerhöffer uppsökts av en framskjuten representant för det socialdemokra¬
tiska partiet med begäran, att Meyerhöffer såsom den ende aktive officeren
i riksdagen borde yrka avslag på paragrafen, enär den skulle bli en typisk
kautschukparagraf. Meyerhöffer hade svarat, att även från hans utgångs¬
punkt starka skäl förelegat lill att yrka avslag, men att praxis säkerligen
snart skulle skänka stadga åt den oklara lagtexten. Bland annat av denna
anledning hade nationella föreningen i Luleå avstått från demonstrationståg.
Givetvis kunde olika uppfattningar råda om vilken innebörd man ville giva
ordet demonstration. Någon annons beträffande marschen hade aldrig ut¬
färdats. Ingen anmaning hade utgått till likatänkande och sympatisörer att
ansluta till tåget. Man hade anhållit om tillstånd för musiken och en fan¬
berg att marschera från läroverket till mötesplatsen med angivande av att
demonstrationståg icke skulle äga rum. Nationella förbundets och den
arrangerande föreningens ordförande hade liksom Meyerhöffer icke deltagit
i marschen utan hade åsett densamma från trottoaren. Endast fanbärare
med svenska fanor hade medföljt. Några emblem angivande politisk organi¬
sation hade icke funnits å fanstängerna. Fanan, symbolen för vårt svenska
fosterland, borde icke uppfattas som en demonstration. Såsom framginge av
Råbergs yttrande hade musikkåren vid åtskilliga tillfällen deltagit i liknande
tillställningar. Förvisso hade ingen av de organisationer som engagerat mu¬
sikkåren uppfattat kårens medverkan som manifesterande av någon viss
åsikt eller som deltagande i en demonstration. Med säkerhet kunde påstås,
att varken godtemplarungdomen eller Luleå stads befolkning uppfattat mu¬
sikkårens medverkan den 12 juli 1936 som en demonstration från musikkå¬
rens sida för personlig helnykterhet, lokalt veto, rusdrycksförbud eller något
dylikt. Kooperatörerna i Malmberget hade säkerligen heller icke ett ögon¬
blick uppfattat musikkurens medverkan som en demonstration mot den pri¬
vata handeln och för kooperationen såsom företagarform. På liknande sätt
hade självfallet samtliga de organisationer, som kontrakterat regementets
musikkår, aldrig betraktat denna såsom deltagare i demonstrationen. Icke
heller hade musikkåren själv uppfattat sin ställning på detta sätt, utan mu¬
sikkåren hade mot taxa, fastställd av vederbörande yrkesorganisation, yr¬
kesmässigt ställt sig till förfogande åt vitt skilda organisationer. För kåren
hade detta varit ett uteslutande ekonomiskt spörsmål. Sammanfattningsvis
ville Meyerhöffer därför anföra, att regementets musikkår genom Råberg av
Meyerhöffer engagerats för marsch jämte en tauborg genom Storgatan i Luleå
den 11 augusti 1936, att något demonstrationståg därvid icke förekommit, att
stadgandet örn förbud att i militär tjänstedräkt deltaga i demonstrationståg
26
varit Meyerhöffer bekant samt att därest något fel från den arrangerande
organisationens sida blivit begånget, ansvaret härför åvilade Meyerhöffer en¬
sam.
Vid Meyerhöffers yttrande hade fogats, förutom åtskilliga tidningsurklipp
m. m., jämväl i bestyrkt avskrift ett så lydande protokollsutdrag:
»Utdrag av protokollet, hållet hos magistraten i Luleå den 31 juli 1936.
Nr 216. Den 29 innevarande juli hade till magistraten ingivits en så lydande
ansökning:
'Till Magistraten i Luleå.
Luleå Nationella Förening får härmed vördsamt anhålla om tillstånd att
tisdagen den 11 augusti 1936 hålla offentligt möte å kvarteret Fiskens södra
del under tiden kl. 19 till 22. Föredrag kommer att hållas av lektor Elmo
Lindholm, örebro.
Dessutom anhålles att en fanvakt med musikkår (ej demonstrationståg)
före mötets början får marschera från Läroverket längs Storgatan till mötes¬
platsen, varest musik kommer att utföras. Bössinsamling kommer att äga
rum.
Luleå den 28 juli 1936. För Luleå Nationella Förening. Börje Nord¬
ström, ordf.’
Uti infordrat, innevarande dag inkommet yttrande hade av stadsfiskare
anförts följande:
'Till Magistraten i Luleå.
Anmodad avgiva yttrande över Luleå Nationella Förenings genom Börje
Nordström i Luleå uti härjämte återgående remisshandling närmare omför-
mälda ansökan om tillstånd att avhålla offentligt möte jämte marsch med
musik och fanvakt tisdagen den 11 augusti 1936, får jag vördsamt härmed
meddela, att jag intet har att erinra emot bifall till ansökningen.
Luleå i stadsfiskalskontoret den 29 juli 1936. E. F. Axel Strand.’
Magistraten fann skäligt bifalla ansökningen.
Som ovan.
På magistratens vägnar:
P. Sandström.»
I skrivelse den 11 december 1936 anmodade militieombudsmannen Hahr
att verkställa och inkomma med utredning huruvida vid de i Meyerhöffers
och Råbergs yttranden omförmälda tillfällen efter den 1 juli 1936, då rege¬
mentets musikkår utfört musik i uniform utom tjänsten, medlemmarna del¬
tagit i demonstrationståg.
Med anledning härav anförde Hahr i skrivelse den 16 december 1936, med
överlämnande av en den 14 i samma månad dagtecknad promemoria av
Råberg, att han bland annat av den anledningen att en logisk och hävd¬
vunnen definition på begreppet demonstrationståg saknades nödgades lämna
därhän, huruvida musikkåren vid de i Råbergs promemoria omnämnda till¬
fällen deltagit i demonstrationståg eller icke.
Råbergs promemoria var av följande lydelse:
»P. M. angående de tillfällen efter den 1 juli 1936, då regementets musik¬
kår, eller del av kåren, utfört musik i uniform utom tjänsten.
27
Den 12 juli. S. G. U.-fest i Luleå.
Vid detta tillfälle deltog en avdelning om 14 man. Samling vid kvarteret
Loet, marschmusik till festplatsen å Gultzauudden. I denna marsch deltog
fanbärare, folkdansare, bondspelmän m. fl. Å festplatsen förekom konsert¬
musik, folkdans, diverse andra muntrationsattraktioner samt föredrag, för¬
modligen nykterhetsföredrag. Själv åhörde jag ej detta. Musiken utfördes
mot betalning. Ingen av musikpersonalen tillhör S. G. U.
Den 19 juli. Ungsvenskarnas möte i Boden.
Vid detta tillfälle deltog en avdelning om 20 man. Samling vid Lunda¬
gård, där en halv timmes konsertmusik utfördes, därefter marsch cirka
800 m. till Hellgrenska tomten, som är belägen mitt i staden. 1 marschen
deltog en fanborg med endast svenska fanor samt en del folk. Å Hell¬
grenska tomten hölls föredrag varefter spelades Sverige, Du gamla du fria
och en marsch. Musiken utfördes mot betalning och ej av något särskilt
intresse för ungsvenskarnas organisation.
Den 21 juli. Invigning av länsmuseet i Luleå.
Denna spelning infaller inom särskild ram och beröres därför ej.
Den 9 augusti. Malmbergets Kooperativa Handelsförenings 25-års jubi¬
leum i Jokkmokk.
Vid detta tillfälle deltogo 26 man. Musik utfördes vid järnvägsstationen
vid tågens ankomst. Därefter ordnades alla deltagare i ett tåg, som mar¬
scherade genom samhället och ut till festplatsen cirka två km. utanför sam¬
hället. Musikkåren delades i två avdelningar, varav en gick i teten och en
i mitten av tåget. Detta tåg torde ha omfattat 1,000 personer och där före¬
kom många av Kooperativa förbundets reklamaffischer (varuaffischer).
Å festplatsen förekom konsertmusik, sång, uppträdanden av olika slag
samt föredrag örn Kooperationen. Runt festplatsen var uppsatt svenska
flaggor. Musiken utfördes mot betalning och ej av intresse för Koopera¬
tionen.
Den 11 aug. Svenska Nationella Ungdomsförbundets möte i Luleå.
Behandlat i min förut ingivna skrivelse.
Den 14 aug. Svenska Nationella Ungdomsförbundets möte i Boden.
Denna gång deltog en avdelning örn 13 man. Mötet hölls å Hellgrenska
tomten, där några fosterländska musikstycken utfördes. Någon marsch ge¬
nom staden förekom ej vid detta tillfälle. Musiken utfördes mot betalning
och ej av intresse för nämnda organisation.
Den 5 sept. Riksutsändning i radio.
Denna spelning faller utom ramen för ifrågavarande ärende.
Den 6 sept. Invigning av idrottsplatsen i Haparanda.
Denna spelning måste också anses falla utom ramen för ärendet.
Den 6 sept. Barnens dag i Boden.
Vid detta tillfälle deltogo 20 man. Marschmusik utfördes från Pumptorget
genom staden till Björknäsparken. Detta var ett karnevalståg med allehanda
roliga upptåg och påhitt. Musiken utfördes mot betalning. Denna betalning
var dock synnerligen liten för att gynna företaget.
28
flen 12 sept. Invigning av nya bron i Piteå.
Denna spelning måste anses falla utom ramen för ärendet.
flen 12 sept. Högerns möte i Luleå.
Vid detta tillfälle deltog en avdelning om 14 man. Samling å kvarteret
Loet, varefter marschmusik utfördes genom staden till Stadshotellet. I denna
marsch deltog en stor fanborg samt några hundra personer. I stadshotel¬
lets festsal hölls föredrag av Amiral Lindman samt utfördes fosterländsk
musik av musikkåren. Musiken utfördes mot betalning och ej av intresse för
organisationen.
flen 18 sept. Högerns möte i Boden å Hellgrenska tomten.
Denna gång deltog en avdelning örn 12 man. Mötet samlades direkt till
platsen. Ingen marsch genom staden. Fanborg invid talarstolen. Före¬
drag. Fosterländsk musik. Musiken utfördes mot betalning och ej av in¬
tresse för organisationen.»
Vid promemorian hade fogats avskrifter av åtskilliga tillståndsresolutioner
m. m. avseende de i promemorian omnämnda tillställningarna. Av dessa
handlingar inhämtades bland annat följande.
1) Arrangörerna av S. G. U.-festen i Luleå den 12 juli 1936 hade hos ma¬
gistraten anhållit om tillstånd att under festen anordna ett festtåg genom
staden, föregånget av en halv timmes reklamunderhållning å kvarteret Loet.
Underhållningen skulle bestå av regementsmusik, körsång och folkdanser.
Festtåget skulle gå Storgatan—Residensgatan—Repslagaregatan—Fredsgatan
till Gultzauudden. I festtåget skulle deltaga folkdansare, sångare, allmoge¬
spelmän, cykelpatruller samt 14 man ur Norrbottens regementes musikkår.
Det netto som eventuellt komme att uppstå skulle användas till nykterhets-
agitationen inom Norrbottens län och till underhåll av S. G. U:s barnkoloui
i Bredåker.
Ansökningen hade av magistraten bifallits.
2) För ungsvenskarnas möte i Boden den 19 juli 1936 hade stadsstyrelsen
lämnat tillstånd till dels konsert å den öppna platsen vid Lundagård med
musik av Norrbottens regementes musikkår, dels marsch av musikkår, fan¬
borg och deltagare i mötet till den s. k. Hellgrenska tomten samt dels musik
och föredrag (genom högtalare) å sistnämnda plats.
3) Sedan landsfiskalen i Jokkmokks distrikt på därom gjord ansökan be¬
viljat Malmbergets kooperativa handelsförening tillstånd att den 9 augusti
1936 å utomhusdansbana i Jokkmokk anordna allmän danstillställning i an¬
slutning till en av föreningen anordnad offentlig sammankomst, i vilken
omkring 3,000 personer beräknades deltaga och därvid bl. a. föredrag kom¬
me att hållas örn »Kooperationens utveckling», anmälde föreningen i sär¬
skild skrivelse till landsfiskalen, att vid sammankomsten komme att anord¬
nas ett demonstrationståg eller en »affischparad» från järnvägsstationen i
Jokkmokk till platsen för festligheterna, därvid regementsmusik komme att
medverka samt reklamtavlor skulle bäras av föreningens butiksbiträden
iklädda vita rockar.
4) För högerns möte i Luleå den 12 september 1936 hade vederbörande or¬
29
ganisation hos magistraten i Luleå anhållit om tillstånd att anordna »en
flaggparad med regementsmusik och facklor» genom staden. Tåget skulle
utgå från kvarteret Loet mot stadshuset, där anordningar funnes vidtagna
för släckning av facklorna och paraden skulle upplösas. Samtidigt hade
meddelats, alt föredrag på aftonen skulle hållas i stadshusets festivitetsvå-
ning av en namngiven politiker.
Ansökningen hade av magistraten bifallits.
Sedan de inkomna yttrandena utställts till påminnelser av Hallström
anförde denne i två den 9 och den 13 januari 1937 till militieombudsmannen
inkomna skrifter bland annat.
Meyerhöffer hade medgivit, att musikkåren engagerats av honom person¬
ligen för det nationella mötet i Luleå den 11 augusti 1936. Meyerhöffer
hade uttryckligen framhållit att han, om frågan örn musikkårens klädsel av¬
handlats, skulle hava uttryckt önskan att kåren uppträtt i uniform. Sam¬
tidigt hade Meyerhöffer meddelat, att han haft ingående kännedom om för¬
budet för militär personal att i uniform deltaga i politiska demonstrationståg.
Enbart detta visade att Meyerhöffer gjort sig skyldig till brott mot den pa¬
ragraf i strafflagen för krigsmakten som stadgade ifrågavarande förbud, och
att någon bristande kännedom om förbudet icke kunde anföras till hans ur¬
säkt, vilket däremot syntes vara fallet beträffande musikkårens medlemmar.
Råberg hade uppgivit, att musikkåren saknat kännedom örn förbudet. Men
icke desto mindre hade Meyerhöffer, som vid tidpunkten ifråga varit riks¬
dagsman, icke aktat nödigt att upplysa musikkåren örn förbudet utan enga¬
gerat den som örn ingen ändring i lagen ägt rum. Hallström hade med sin
anmälan avsett att bibringa Meyerhöffer insikt örn att man borde skilja mel¬
lan sin politiska ställning och sin militära tjänsteställning. Meyerhöffer
hade åtagit sig ansvaret å den arrangerande organisationens sida. Emeller¬
tid vore det icke i denna hans egenskap utan i hans egenskap av officer som
ingripande mot honom borde ske från militieombudsmannens sida. Till
sin militära tjänsteställning vore Meyerhöffer Råbergs överordnade, varför
ett engagement från Meyerhöffers sida icke helt kunde jämställas med ett
privat engagement. — Meyerhöffer hade bestritt, att musikkårens medver¬
kan i propagandatåget för det nationella mötet haft karaktären av en de¬
monstration. Örn än ej något SNU-emblem medförts, så hade dock i tågets
tät burits ett plakat med reklam för det nationella mötet på kvarteret Fisken
samt en uppmaning att gå dit. Uppmaningen hade också haft åsyftad ver¬
kan i det att Meyerhöffers meningsfränder under marschen slutit upp bakom
musikkåren. Därmed hade tågets karaktär av demonstrationståg marke¬
rats. Meyerhöffers argument att den nationella propagandademonstrationen
icke skulle hava varit utannonserad vore icke värt bemötande. Demonstra¬
tionståget hade anmälts till magistraten i Luleå och därmed offentligen kun¬
gjorts. Uppgiften att texten till de år 1936 beslutade ändringarna i straff¬
lagen för krigsmakten icke kommit regementet tillhanda förrän den 23 no¬
vember samma år borde föranleda militieombudsmannens utredning. Vöre
30
uppgiften riktig, vore Hahr formellt ursäktad för att han låtit musikkåren
uppträda i uniform vid mötena. Av en person i en regementschefs ställning
borde man dock hava rätt att vänta sig, att han följde dagspressen och ägde
kännedom örn de lagar som rörde hans tjänst, helst som frågan örn militär¬
manskaps rätt att i uniform deltaga i politiska demonstrationer tidigare va¬
rit föremål för behandling av krigsrätten vid Norrbottens regemente.
Med anledning av de skiljaktiga uppgifterna om vad som förekommit vid
det nationella mötet den 11 augusti 1936 anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 15 januari 1937 stadsfiskalen i Luleå att skyndsamt verk¬
ställa och till militieombudsmannen inkomma med den utredning som kun¬
de vara av betydelse för bedömandet av huruvida den före mötet anordnade
marsch i vilken musikkåren deltagit haft karaktär av ett demonstrationståg.
Med skrivelse den 27 januari 1937 överlämnade stadsfiskalen en den 23
i samma månad dagtecknad rapport från kriminalpolisavdelningen i Luleå
rörande förhör, som hållits med anledning av militieombudsmannens skri¬
velse, ävensom en till förtydligande av utredningen upprättad skiss. Bland
andra hade följande personer hörts och därvid berättat:
Ombudsmannen i Sveriges nationella förbund S. G. Dimander i Luleå:
Han hade av Luleå nationella förening erhållit i uppdrag att den 11 augusti
1936 anordna och leda en fanborg, som föregången av musikkår skulle tåga
från läroverkets gård genom Storgatan till södra delen av kvarteret Fisken,
där politiska föredrag skulle hållas. Sedan ansökan örn tillstånd till mötet
bifallits av magistraten, hade musiken engagerats av Meyerhöffer. Diman¬
der hade vidtalat fyra namngivna personer att vara fanbärare samt fem
andra likaledes namngivna personer att jämte Dimander själv utgöra fan¬
vakt. Fanvakten hade haft till uppgift att vid behov avlösa fanbärarna. En
av fanvakten hade burit en pappskylt av storleken 75X75 cm med texten:
»Möt upp på kv. Fisken kl. 7 e. m.» Någon annan skylt hade icke medförts.
Fanbärarna hade burit var sin svenska fana samt hade marscherat på två
led. Den efterföljande fanvakten hade marscherat på två led med tre man
i ledet. Inga andra personer hade medföljt, vilket Dimander själv noggrant
övervakat. Ej heller hade några utomstående personer under marschen till
mötesplatsen slutit till. I nedre delen av Storgatan samt i korsningen mellan
denna och Hermelinsgatan hade en mängd personer varit samlade, då fanbor-
gen med musikkåren i spetsen marscherat förbi, men ingen av dessa hade
slutit till. Möjligen hade en del folk, sedan musikkåren passerat, på något
avstånd begivit sig efter denna och stannat i närheten av mötesplatsen. Ta¬
larna hade därpå måst uppmana folket att komma närmare, vilken uppma¬
ning en del så småningom hörsammat. Sedan musikkåren anlänt till mötes¬
platsen, hade därstädes invid talarstolen utvecklats en i förväg ditskaffad
banderoll med texten »För Sverige till seger». Å talarstolen hade där¬
jämte varit anbragt bokstäverna »SNU». Vid framkomsten till mötesplat¬
sen hade fanbärarna avlösts av de personer, som utgjort fanvakt, varjämte
en del av dessa även upptagit kollekt under mötet.
Köpmannen N. J. Olausson i Luleå: Han hade av Dimander blivit anmo¬
31
dad att vara fanbärare. Sedan Olausson en stund före klockan 7 eftermid¬
dagen inställt sig å läroverkets gårdsplan hade Dimander meddelat, att en
av honom förut vidtalad yngling, som haft i uppdrag att bära en pappskylt,
icke infunnit sig. Med anledning härav hade Olausson själv erbjudit sig att
bära den ifrågavarande skylten, vilken bestått av en pappskiva i storlek
75X75 cm och varit försedd med texten: »Möt upp på kv. Fisken kl. 7
e. m.» Sedan musikkåren och fanborgen jämte fanvakten satt sig i rörelse,
hade Olausson haft sin plats i mitten av fanvaktens första rote. Olausson
hade under vägen till mötesplatsen lagt märke till att inga andra personer
slutit till. Olausson hade sig även bekant, att alla deltagande personer i
förväg blivit anmodade att deltaga såsom funktionärer. Sedan musikkåren
framkommit till mötesplatsen och fanborgen placerat sig invid talarstolen,
hade mellan talarstolen och Hermelinsgatan funnits ett folktomt område på
omkring 30—40 meter, varför talarna måst uppmana folket att komma
närmare.
Tjänstförrättande överkonstapeln C. E. Olofsson: Han hade såsom befäl¬
havare för sex andra polismän vid ifrågavarande tillfälle varit kommenderad
att tillse att ingen demonstration skulle förekomma samt i övrigt övervaka
ordningen å gatudelarna i närheten av kvarteren Fisken och Loet, där poli¬
tiska möten skulle avhållas klockan 7 e. m. Kort före detla klockslag hade
Olofsson uppehållit sig i korsningen av Stor- och Hermelinsgatorna, där
mycket folk samlats å trottoarerna å ömse sidor om gatorna. Härvid hade
en musikkår marscherat förbi å Storgatan i östlig riktning och vikit in på
Hermelinsgatan och därifrån in på kvarteret Fiskens södra del, där en
talarstol varit uppställd. Efter musikkåren hade följt fanbärare å minst
två led samt efter dessa två led andra personer, vilka tydligen utgjort s. k.
fanvakt. Efter dessa hade på något avstånd följt några ungdomar i oordnad
hop, vilka dock icke synts utgöra någon del av demonstrationståg utan med¬
följt av ren nyfikenhet och för att lyssna på musiken. Någon banderoll
eller annat emblem kunde Olofsson icke erinra sig hava sett medföias vid
tillfället i fråga.
Helllström, vilken jämväl blivit hörd, hade bland annat uppgivit: Han
hade åsett musikkårens och den efterföljande fanborgens marsch till mötes¬
platsen från ett fönster i sin dåvarande bostad i tredje våningen i huset
nr 37 vid Skeppsbrogatan och iakttagit då musikkåren och fanborgen kom¬
mit marscherande in i korsningen mellan Stor- och Hermelinsgatorna och
fortsatt till mötesplatsen, belägen omkring 50 meter från nämnda gatu¬
korsning. Avståndet mellan gatukorsningen och Hallströms bostad utgjorde
omkring 100 meter. Hallström hade härvid lagt märke till att en person
ungefär mitt i fanborgen burit ett plakat, försett med svart lext å vit botten,
innefattande en uppmaning att möta upp på kvarteret Fisken klockan 7 e. m.,
vilken uppmaning Hallström även ansåg utgöra en reklam för det nationella
mötet. Innan musikkåren passerat gatukorsningen, hade Hallström sett, att
en mängd folk uppehållit sig därstädes, av vilka ett flertal, sedan musikkåren
och fanborgen passerat förbi, i oordnad hop följt efter upp mot mötesplatsen.
32
Hallström hade dock icke sett, att några personer inordnat sig i led eller rotar
efter fanborgen och musikkåren. I övrigt ville Hallström icke bestrida,
att musikkårens och fanborgens marsch genom staden till mötesplatsen till¬
gått på sätt Dimander därom berättat.
Övriga av polisen hörda personer hade lämnat i huvudsak samma upp¬
gifter som Dimander, Olausson och Olofsson.
I polisrapporten hade antecknats, att från de vid tillfället tjänstgörande
polismännen icke inkommit någon rapport om att demonstrationståg före¬
kommit eller att meddelade tillstånd överträtts. Ej heller hade från allmän¬
hetens sida framställts några anmärkningar i dylikt hänseende.
I skrivelse till Hahr den 3 februari 1937 anförde militieombudsmannen
därefter:
Av handlingarna i ärendet hade militieombudsmannen funnit, att regemen¬
tets musikkår vid åtminstone fem tillfällen efter den 1 juni 1936 utfört musik
i uniform utom tjänsten under sådana förhållanden att det ville synas, som
örn musikkåren därvid deltagit i demonstrationståg. Dessa tillfällen hade
varit
1) den 12 juli 1936 vid S. G. U.-festen i Luleå;
2) den 19 juli 1936 vid ungsvenskarnas möte i Boden;
3) den 9 augusti 1936 vid Malmbergets kooperativa handelsförenings ju¬
bileumsfest i Jokkmokk;
4) den 11 augusti 1936 vid Luleå nationella förenings möte i Luleå; samt
5) den 12 september 1936 vid högerorganisationens möte i Luleå.
Militieombudsmannen anhöll därför, att Hahr ville dels inkomma med
uppgift om vilka medlemmar av musikkåren som vid ett vart av angivna
tillfällen deltagit och dels infordra och till militieombudsmannen inkomma
med yttrande i ärendet från ifrågavarande medlemmar av musikkåren. Med
anledning av Hahrs uppgift, att den exakta ordalydelsen av den år 1936 be¬
slutade straffbestämmelsen angående den som i militär tjänstedräkt deltager
i demonstrationståg först den 23 november kommit regementet tillhanda,
anhöll militieombudsmannen om Hahrs yttrande, huruvida icke det nummer
av Svensk författningssamling, vari lagen den 26 juni 1936 (nr 329) örn
ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten, innehållande bland
annat i en paragraf, betecknad 96 a, ifrågavarande straffbestämmelse, funnes
intagen och som enligt uppgift å numret utkommit från trycket den 27 juni
1936, kommit regementet tillhanda i vanlig ordning. Militieombudsmannen
erinrade i skrivelsen därom, att jämlikt 7 § kungörelsen den 4 januari 1928
(nr 1) angående Svensk författningssamling exemplaren av författningssam¬
lingen utsändes från författningssamlingens expedition direkt till de myn¬
digheter, som ägde kostnadsfritt erhålla densamma.
I en den 10 februari 1937 dagtecknad, den 17 i samma månad till militie¬
ombudsmannen inkommen skrivelse anförde Hahr, med överlämnande av
uppgift å de medlemmar av regementets musikkår, som vid ett vart av de
av militieombudsmannen omnämnda fem tillfällena deltagit, ävensom ytt¬
rande av ifrågavarande medlemmar, följande:
Det av Hahr omnämnda nummer av Svensk författningssamling, vali
införts lagen den 26 juni 1936 örn ändring i vissa delar av strafflagen för
krigsmakten, innehållande i en paragraf, betecknad 96 a, för här förelig¬
gande fall gällande straffbestämmelse, hade kommit regementsexpeditionen
tillhanda men icke av Hahr uppmärksammats eller delgivits underlydande
personal. Genom generalorder den 28 augusti 1936 (Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret B nr 101/1936) hade på grund av den nya lagstift¬
ningen erforderliga ändringar i tjänstgöringsreglementet blivit bekantgjorda
för bataljons- och kompanichefer samt musikbefälhavaren. De tryckta
ändringarna i och tilläggen till den av lantförsvarets kommandoexpedition
utgivna 1935 års upplaga av strafflagen för krigsmakten hade kommit rege¬
mentet tillhanda först den 23 november 1936 och då i vederbörlig ordning
utdelats. Såsom Hahr i förut avgivna yttranden framhållit åvilade ansvaret
för musikkårens permitterande uteslutande honom. Någon överläggning
mellan Hahr och musikdirektören, huruvida musikkåren haft rätt eller icke
att deltaga i de olika mötesanordningarna, hade icke ägt rum. När Hahr
nu blivit uppmärksamgjord på att ovan berörda lagändring redan omkring
den 1 juli 1936 kommit regementet tillhanda, samt då generalorder med änd¬
ring i tjänstgöringsreglementet, vilket Hahr tyvärr förbisett vid avfattandet
av sin skrivelse den 30 november 1936, utfärdats den 28 augusti samma år,
ansåge Hahr, att det naturligtvis varit hans plikt att vid varje tillfälle, då
det varit fråga om musikkårens deltagande i möten och festligheter utom
regementet, fästa musikdirektörens uppmärksamhet på 96 a g strafflagen
för krigsmakten, så att någon överträdelse av lagrummet icke komme att
äga rum. Så hade emellertid icke skett. Det vore sålunda Hahr och ingen
av hans underlydande som gjort sig skyldig till uraktlåtenhet. Ansvaret för
det skedda borde alltså —- därest laga skäl funnes för att det vid de i militie-
ombudsmannens skrivelse den 3 februari 1937 omnämnda tillfällena varit
fråga om demonstrationståg — uteslutande vara att söka hos Hahr. Någon
avsikt att därmed medvetet åsidosätta eller bryta mot gällande lag hade
givetvis icke från Hahrs eller underlydande personals sida förelegat.
Enligt den av Hahr insända uppgiften hade allenast en medlem av musik¬
kåren deltagit vid samtliga fem i skrivelsen den 3 februari 1937 omnämnda
tillfällen, medan övriga medlemmar deltagit endast vid visst eller vissa av
tillfällena. Vid samtliga tillfällen hade musikkåren anförts av direktör
Råberg.
Musikkårens personal med undantag av Råberg anförde i gemensamt ytt¬
rande: Vid samtliga tillfällen hade kårens medlemmar av Råberg tillfrågats,
huruvida de mot ersättning från vederbörande mötesarrangörers sida velat
deltaga. Deras deltagande hade sålunda varit helt frivilligt. De hade icke
varit underkunniga om att ett deltagande i uniform i ett mötesarrangemang,
som skulle kunna rubriceras som demonstrationståg, varit något mot gällan¬
de strafflag för krigsmakten stridande. Däremot hade de sig bekant, att
den eller de organisationer eller enskilda som engagerat musikkåren alltid
önskat, att musikkåren skulle vara uniformerad. Engagemangen hade för
■T —.170075. M Hitle ombudsmannen!: ämbelsbcrättelsc.
34
musikkåren varit de enda och i jämförelse med förhållandena för de flesta
andra militära musikkårer endast sparsamt förekommande tillfällen, då en
möjlighet till en extra förtjänst stått att vinna.
Efter en redogörelse för handlingarnas innehåll anförde militieombuds-
mannen i skrivelse den 8 mars 1937 till överkrigsfiskalsämbetet:
96 a § strafflagen för krigsmakten vore av följande lydelse:
»Den som i militär tjänstedräkt deltager i demonstrationståg av vad slag
det vara må, belägges med disciplinstraff.»
Bestämmelsen hade tillkommit genom lag den 26 juni 1936 (nr 329) örn
ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten samt hade trätt i kraft
den 1 juli samma år. Den inginge såsom ett led i den år 1936 tillkomna lag¬
stiftningen mot statsfientlig verksamhet.
Lagbestämmelsen hade avseende å deltagande i varje slag av demonstra¬
tionståg, såväl politiska som andra. Detta framginge klart av lagrummets
ordalydelse. Under förarbetena till lagstiftningen hade föreslagits, att stad¬
gandet borde inskränkas till att avse allenast politiska demonstrationståg.
Såväl från sakkunnighåll som av föredragande departementschefen och ve¬
derbörande utskott uttalades emellertid, att dylik inskränkning av praktiska
skäl icke borde ifrågakomma.
Någon definition av begreppet demonstrationståg hade icke lämnats vare
sig i strafflagen för krigsmakten eller i annan lag.
Kommittén för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet
hade i sitt den 11 januari 1935 avgivna betänkande (statens offentliga utred¬
ningar 1935: 8), vilket läge till grund för 1936 års lagstiftning, yttrat bland
annat, att det väsentliga vid demonstrationståg icke vore de vid detsamma
tilläventyrs förekommande yttrandena utan den opinionsyttring, som läge i
demonstrationståget såsom sådant. I ett annat sammanhang hade kommit¬
tén yttrat, att en demonstration avsåge att vara en opinionsyttring och att
giva särskilt eftertryck åt denna.
Det avgörande torde alltså vara, huruvida någon opinionsyttring ägde rum
genom tåget. Likgiltigt torde däremot vara på vad sätt opinionsyttringen
skedde. Opinionsyttringen kunde framgå av plakat, standar eller symboler
som bures i tåget, rop eller sång av de deltagande o. s. v. men torde även
kunna framgå av själva tåget som sådant, även om särskilda yttre åtgärder
och kännetecken som de nämnda saknades.
En inskränkning i förbudets tillämplighet följde därav, att antalet delta¬
gare i demonstrationståget måste vara så pass stort, att något som enligt all¬
mänt språkbruk kunde rubriceras såsom »tåg» förelåge. Det måste dock över¬
ensstämma med ifrågavarande lagstiftnings syfte, örn man därvidlag icke
ställde synnerligen höga krav.
Man torde icke kunna fordra, att deltagarna i tåget formerat sig på led
eller eljest i viss ordning, även om icke vilken oordnad tågande folkhop som
helst kunde rubriceras såsom demonstrationståg. Likgiltigt torde även vara,
35
om antalet deltagare i tåget varit fixerat eller om anslutning till tåget kun¬
nat ske under marschen.
Av den i ärendet verkställda utredningen hade militieombudsmannen fun¬
nit, att Norrbottens regementes musikkår vid fem uti förevarande ärende om¬
nämnda tillfällen efter den 1 juli 1936 utfört musik i uniform utom tjänsten
under sådana förhållanden, att musikkåren därvid torde hava deltagit i de¬
monstrationståg. Dessa tillfällen hade, såsom militieombudsmannen i skri¬
velse till Hahr den 3 februari 1937 anfört, varit följande, nämligen
1) den 12 juli 1936 vid S. G. U.-festen i Luleå;
2) den 19 juli 1936 vid ungsvenskarnas möte i Boden;
3) den 9 augusti 1936 vid Malmbergets kooperativa handelsförenings ju¬
bileumsfest i Jokkmokk;
4) den 11 augusti 1936 vid Luleå nationella förenings möte i Luleå; samt
5) den 12 september 1936 vid högerorganisationens möte i Luleå.
Genom att i militär tjänstedräkt deltaga i demonstrationståg hade musik¬
kårens medlemmar brutit mot det däremot stadgade förbudet i 96 a § straff¬
lagen för krigsmakten. Medlemmarna hade själva uppgivit, att de saknat
kännedom om sagda förbud. En dylik bristande kännedom om vad som
vore gällande lag torde likväl icke kunna hava den verkan att straffansvar
vid överträdelse uteslötes.
Enligt vad Hahr medgivit, åvilade i samtliga fall ansvaret för att hava
permitterat musikkåren för deltagande uti ifrågavarande demonstrationståg
uteslutande honom. Han hade uppgivit, att han vid beviljandet av permis¬
sion saknat kännedom om stadgandet i 96 § a strafflagen för krigsmakten.
Visserligen hade det nummer av Svensk författningssamling, däri lagen den
26 juni 1936 (nr 329) om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmak¬
ten intagits, kommit till regementsexpeditionen redan omkring den 1 juli
1936, men lagändringen hade, enligt vad Hahr själv medgivit, icke av honom
uppmärksammats samt ej heller delgivits underlydande personal. H^hr upp-
gåve sig hava erhållit kännedom om lagändringens innebörd först genom ge¬
neralorder nr 2030 den 28 augusti 1936, varigenom de på grund av lagänd¬
ringen nödvändiga ändringarna i tjänstgöringsreglemente för armén fast¬
ställts, samt örn den nya lagbestämmelsens ordalydelse först den 23 novem¬
ber samma år, då de tryckta ändringarna till den genom lantförsvarets kom¬
mandoexpedition utgivna 1935 års upplaga av strafflagen för krigsmakten
kommit regementet tillhanda.
Hahr hade sålunda själv medgivit, att det vore på grund av försumlighet
från hans sida som han icke omedelbart erhållit kännedom om den skedda
lagändringen. Då musikkårens medlemmar genom att i uniform deltaga i
de ifrågavarande demonstrationstågen gjort sig skyldiga till brottslig hand¬
ling, hade Hahr icke bort giva dem permission för ändamålet. Det tjänste¬
fel från Hahrs sida, som måste anses ligga häri upphävdes givetvis icke där¬
av, att Hahr saknat kännedom örn att den verksamhet för vilken permission
beviljats icke var lagenlig.
Vad sålunda läge Hahr till last hade militieombudsmannen funnit vara av
36
beskaffenhet att icke böra undgå laga beivran. Militieombudsmannen upp-
droge därför åt ämbetet att vid Norrbottens regementes krigsrätt anhängig¬
göra och utföra åtal mot Hahr för vad han enligt det anförda låtit komma
sig till last samt därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaf¬
fenhet.
Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet genom
krigsfiskal G. Kristianson ställa Hahr under tilltal vid Norrbottens rege¬
mentes krigsrätt under yrkande om ansvar å honom jämlikt 130 § straffla¬
gen för krigsmakten för vad militieombudsmannen lagt honom till last.
I skrivelse den 8 mars 1937 till kommendanten i Bodens fästning bringade
militieombudsmannen vad mot Meyerhöffer och musikkårens medlemmar
förekommit till kommendantens kännedom för den åtgärd i och för hän-
skjutande av ärendet till vederbörlig domstol, vartill de begångna förseel¬
serna borde föranleda. I fråga om Meyerhöffer gjordes gällande att han
vore att anse såsom delaktig enligt 3 kap. 1 § allmänna strafflagen i det
brott mot 96 a § strafflagen för krigsmakten vartill musikkårens medlem¬
mar gjort sig skyldiga genom att i militär tjänstedräkt deltaga i demonstra¬
tionståget i Luleå den 11 augusti 1936.
Kommendanten hänsköt därefter ärendet angående Meyerhöffer och mu¬
sikkårens medlemmar till regementskrigsrättens prövning. Vid krigsrätten
yrkade åklagaren ansvar å Meyerhöffer jämlikt 96 a § strafflagen för krigs¬
makten, jämförd med 3 kap. 1 § allmänna strafflagen, samt å musikkårens
medlemmar jämlikt nämnda lagrum i strafflagen för krigsmakten.
»
Krigsrätten meddelade utslag i målet den 16 mars 1937. I utslaget anförde
krigsrätten: Vad först anginge Hahr, så enär genom vad Hahr själv upp¬
givit jämte vad övrigt i målet förekommit vore upplyst, att Hahr beviljat
viss honom underlydande, till regementets musikkår hörande personal tjänst¬
ledighet för utförande av musik vid bland annat följande tillfällen under
1936, nämligen den 12 juli vid Sveriges godtemplarungdoms (S. G. U.) fest
i Luleå, den 19 i samma månad vid ungsvenskarnas möte i Boden, den
9 augusti vid Malmbergets kooperativa handelsförenings jubileumsfest i
Jokkmokks kyrkostad, den 11 i samma månad vid Luleå nationella för¬
enings möte i Luleå och den 12 september vid högerorganisationens möte
i Luleå, utan att Hahr vid medgivande av ledighet föranletts att
lämna sådana särskilda föreskrifter till förekommande av överträdelse
av 96 a § strafflagen för krigsmakten, vilka varit desto mera av behovet på¬
kallade, som sagda lagrum trätt i kraft så sent som den 1 juli 1936, ty och
som tillika vore ådagalagt, dels att musikpersonalen vid samtliga ovan an¬
givna tillfällen varit iförd militär tjänstedräkt, dels ock att samma personals
37
medverkan därvid åtminstone delvis ägt rum i demonstrationståg, alltså och
då Hahr — som sagt sig hava saknat kännedom om 96 a § strafflagen för
krigsmakten eller i allt fall förbisett samma lagrum under den tid, varom
vore fråga — genom sin ovan angivna uraktlåtenhet måste anses hava för¬
skyllt ansvar för fel i sin tjänst, prövade krigsrätten rättvist, jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten, döma Hahr för vårdslöshet i fullgörande av
tjänsteplikt att hållas i arrest utan bevakning två dagar. Vidkommande
därefter Meyerhöffer funne krigsrätten annat förhållande icke hava mot
honom förekommit, än att Meyerhöffer före Luleå nationella förenings möte
där i staden den 11 augusti 1936 med Råberg avhandlat om engagemang
av viss del av musikkåren för medverkan vid mötet, men enär Meyerhöffer
under sina överläggningar med Råberg handlat icke i sin tjänst som kapten
vid regementet utan såsom enskild medborgare, alltså och då Meyerhöffer
icke genom vad sålunda förekommit gjort sig förfallen till ansvar för fel i
sin tjänst eller eljest brutit mot lag eller författning, lämnade krigsrätten
den mot Meyerhöffer i målet förda talan utan bifall. Slutligen vore i målet
ådagalagt, att Råberg jämte 29 andra medlemmar av Norrbottens regementes
musikkår iförda militär tjänstedräkt, medverkat vid samtliga, vissa eller
visst av ovan angivna fem tillfällen, vid vilka, såsom förut anmärkts, före¬
kommit demonstrationståg; och ehuru Råberg och övriga medlemmar av mu¬
sikkåren genom vad sålunda förekommit brutit mot 96 a § strafflagen för
krigsmakten, likväl och som den sålunda skedda överträdelsen finge antagas
vara väsentligen föranledd av Kahrs här ovan angivna underlåtenhet att
vid tjänstledighets beviljande för Råberg och musikpersonalen meddela av
sagda lagrum påkallade särskilda föreskrifter och förty måste anses vara
av beskaffenhet, att ansvar, jämlikt åberopade lagrum, skäligen icke borde
ådömas Råberg och övriga i målet åtalade medlemmar av musikkåren, alltså
funne krigsrätten den mot Råberg och hans nyss angivna medparter i målet
förda ansvarstalan icke kunna bifallas.
Över krigsrättens utslag anförde överkrigsfiskalsämbetet och krigsfiskal
besvär under yrkande örn bifall till åtalen mot Meyerhöffer samt Råberg och
övriga tilltalade medlemmar av musikkåren. Krigsrättens utslag i vad det
gällde Hahr vann däremot laga kraft.
Krigshovråtten meddelade utslag den 11 maj 1937, därvid krigshovrätten
fann skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i krigsrättens utslag så¬
vitt detsamma överklagats.
Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.
38
3. Felaktig tillämpning av bestämmelserna i 210 § strafflagen för krigs¬
makten om meddelande av tillrättavisningsformen »förbud att vistas utom
kompanilokalen».
Vid en av militieombudsmannen den 23 april 1937 förrättad inspektion av
Livregementets grenadjärer anmärkte militieombudsmannen vid gransknin¬
gen av 3. kompaniets anteckningsbok för tillrättavisningar meddelade de
värnpliktiga:
Värnpliktige nr 150 52/33 Karlsson hade den 5 juli 1934 av kompanichefen
kaptenen B. Wulff för indisciplinärt uppträdande mot gruppchef i tjänste¬
utövning jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten tilldelats följande till¬
rättavisning: »Förbud att under lördagen den 7/r, söndagen den ah, onsdagen
den 11 A, lördagen den 11 h, söndagen den 15/?, onsdagen den 18/?, lördagen
den 21 h och söndagen den 22/7 vistas utom kompaniets lokaler med undantag
av tiderna för tjänstgöring och måltids intagande i manskapsmatsalen.»
Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten finge tillrättavisningsformen »för¬
bud att vistas utom kompaniets lokaler» användas allenast för viss bestämd
tid, högst 15 dagar, men däremot ej för visst antal gånger.
Vid inspektionen antecknades att enligt dagorder och signallista för tiden
den 2 juni—den 11 september 1934, meddelad genom regementsorder nr
29/1934, tapto gått klockan 21.30 med undantag för lördag samt dag före
helgdag då tiden varit klockan 22.30. Regementskvartermästaren hade på
förfrågan upplyst att det under ovan angivna tid varit vanligt att utsträckt
permission beviljats på onsdagarna. Sedermera hade tapto framflyttats även
på onsdagarna.
Med anledning av vad sålunda anmärkts anhöll militieombudsmannen i
skrivelse den 30 april 1937 att sekundchefen måtte inkomma med yttrande
av kaptenen Wulff.
I skrivelse den 8 maj 1937 avgav Wulff det begärda yttrandet och an¬
förde därvid följande: Vid tolkning av ifrågavarande bestämmelse i 210 §
strafflagen för krigsmakten hade Wulff icke ansett uttrycket »under viss
bestämd tid, högst 15 dagar» innebära, att dagarna för tillrättavisning måste
angivas i en följd. Anledningen till att Wulff angivit onsdagar, lördagar och
söndagar hade varit att eftermiddags- eller kvällstjänstgöring ofta ägt rum
övriga veckodagar för att bereda de värnpliktiga tillfälle att sluta tjänsten
tidigt på lördagen. De värnpliktiga hade i allmänhet icke haft tillfälle att
i större utsträckning lämna kompaniets lokaler dessa övriga veckodagar och
förbudet skulle därför, därest det omfattat även dessa dagar, varit delvis
illusoriskt.
Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombuds-
mannen i skrivelse den 19 juni 1937 till t. f. sekundchefen följande:
210 § strafflagen för krigsmakten stadgade under d) att såsom tillrätta¬
visning finge användas förbud att under viss bestämd tid, högst 15 dagar,
39
vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt
kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område.
Redan av ordalagen i denna lagbestämmelse framginge enligt militieom-
budsmannens mening otvetydigt att förbudet vore avsett att omfatta en
sammanhängande tidsrymd, som icke finge överstiga 15 dagar. Detta fram¬
ginge även vid en jämförelse med moment c) i samma paragraf, vilket mo¬
ment talade om »åläggande för visst antal gånger, högst 6, eller för viss be¬
stämd tid, högst 15 dagar».
Tillrättavisningen »förbud att lämna lcompanilokalew>, vilken vöre den
strängaste formen för tillrättavisning enligt moment d) bildade i själva ver¬
ket en övergångsform till disciplinstraffet »arrest utan bevakning» och vore
till sin verkan likartad med detta. Ifrågavarande tillrättavisningsform vore
liksom det nämnda disciplinstraffet givetvis särskilt kännbar för personal
av manskaps grad de dagar då utsträckt permission allmänt beviljades,
d. v. s. onsdagar, lördagar och söndagar. De dagar då allmän permission
icke förekomme hade tillrättavisningen mindre betydelse.
På maximitiden 15 dagars förbud att vistas utom kompaniets lokaler kom-
me, därest allmän permission beviljades tre dagar i veckan, högst 6—7 all¬
männa permissionsdagar. Genom att i tillrättavisningen inlägga 8 allmänna
permissionsdagar hade Wulff meddelat en tillrättavisning som i verkligheten
kommit att omfatta 16 dagar, d. v. s. hela tiden den 7—den 22 juli.
Wulff syntes av yttrandet att döma hava avsett att meddela ifrågavarande
förbud för allenast 8 dagar. Den skärpning som skett genom att förbudet
bestämts att avse blott permissionsdagar hade sålunda bestått ej allenast
däri, att påföljden av den förseelse som blivit begången utsträckts över för
lång tidsrymd, utan även däri, att den kommit att drabba den tillrättavisade
ett större antal dagar än som avsetts.
Då värnpliktige Karlsson genom ifrågavarande tillrättavisningsbeslut till¬
skyndats ett obehörigt lidande samt kaptenen Wulff icke syntes inse det orik¬
tiga i det av honom meddelade beslutet hade militieombudsmannen ansett
sig icke kunna lämna Wulffs åtgärd utan beivran. Härvid hade militie¬
ombudsmannen även fäst sig vid vad som under förarbetena till lagrummet
angående tillrättavisning anförts örn vikten av att säkerhet erhölles mot att
tillrättavisningarna ej på ett eller annat sätt bleve missbrukade eller an¬
vända på ett sätt som icke överensstämde med deras natur och syfte. Det
fel Wulff i förevarande hänseende begått syntes militieombudsmannen dock
icke vara av beskaffenhet att behöva bringas under krigsdomstols prövning.
Militieombudsmannen anmälde därför hos t. f. sekundchefen, som hade be¬
straffningsrätten över Wulff, denne till disciplinär bestraffning eller tillrätta¬
visning; och hemställde militieombudsmannen att t. f. sekundchefen ville i
sinom tid meddela militieombudsmannen besked örn de åtgärder t. f. sekund
chefen prövat rättvist vidtaga.
40
1 skrivelse den 1 juli 1937 anmälde därefter majoren G. I. A:son af Sillén
i egenskap av regementsbefålhavare att han tilldelat Wulff tillrättavisning i
form av varning för det felaktiga förfarande han enligt det ovan anförda
låtit komma sig till last.
4. Regementschef har felaktigt begärt införpassning till annat regemente
av värnpliktig som uteblivit från värnpliktstjänstgöring. Befälhavaren för
det regemente till vilket den värnpliktige införpassats har häktat den värn¬
pliktige samt hänskjutit målet mot honom om ansvar för rymning till rege¬
mentets krigsrätt. I målet har tillika uppkommit fråga om åtalspreskrip-
tion vid rymningsbrott.
Den 1 juni 1935 utfärdade chefen för Bohusläns regemente, översten E. E.
H. Malmberg efterspaningssedel å värnpliktige nr 453 29/20 Karl Leopold
Olsson, kyrkoskriven i Morlanda socken och tillhörande Göteborgs norra
rullföringsområde nr 29. Olsson hade utan anmält laga förfall uteblivit
från inställelse till första tjänstgöring med inryckningsdag den 31 maj 1935.
I efterspaningssedeln framställdes begäran att Olsson skulle efterspanas,
hämtas och inställas vid Bohusläns regemente i Uddevalla.
Sedan telefonmeddelande den 29 september 1935 ingått från poliskom¬
missarien i Sundsvall att Olsson gripits därstädes, gavs i telegram samma
dag från regementskvartermästaren vid Bohusläns regemente till kriminal¬
polisen i Sundsvall order om Olssons införpassande till Västernorrlands rege¬
mente i Sollefteå.
På grund av berörda efterspaningssedel och telegrafiska begäran utfärdade
poliskommissarien A. Bjurling i Sundsvall den 29 september 1935 förpass¬
ning av Olsson till Sollefteå för att där överlämnas till chefen för Väster¬
norrlands regemente, vilken förpassning skulle verkställas påföljande dag
den 30 september. Transporten skulle avgå från Sundsvall med omnibus
kl. 8.30 och beräknades anlända till Sollefteå kl. omkring 12.30.
Sedan Olsson i enlighet härmed införpassats till Västernorrlands regemente
samt förhör med Olsson hållits därstädes den 30 september 1935, meddelade
befälhavaren för regementets hemmavarande styrka, majoren V. Deshayes
samma dag beslut örn Olssons häktande, varjämte Deshayes överlämnade
handlingarna till krigsdomaren under anhållan om målets handläggning vid
vederbörlig krigsdomstol.
Olsson rannsakades därefter vid Västernorrlands regementes krigsrätt den
1 oktober 1935, därvid vice krigsfiskalen Anders Lindh yrkade ansvar å Ols¬
son för rymning. Lindh anhöll vid tillfället om uppskov med målet för att
förete utdrag ur allmänna straffregistret och församlingsboken rörande Ols¬
son. Krigsrätten beslöt uppskjuta målet att åter förekomma den 7 oktober
1935 och förordnade, att Olsson skulle kvarbliva i häkte. Vid den fortsatta
rannsakningen med Olsson den 7 oktober förklarade krigsrätten i utslag, att
41
enär Olsson icke tillhörde Västernorrlands regemente och målet ej heller
anginge nämnda truppförband samt det vid sådant förhållande icke mot vad
i 40 § i lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes den 23 oktober
1914 funnes bestämt, tillkoinme Västernorrlands regementes krigsrätt att
döma i målet, åklagarens talan icke kunde till prövning .upptagas, varjämte
krigsrätten förordnade, att Olsson icke skulle, vad anginge det vid Väster¬
norrlands regementes krigsrätt anhängiggjorda målet, vidare i häkte hållas.
Vid handläggningen av målet mot Olsson tjänstgjorde såsom ledamöter av
krigsrätten krigsdomaren V. C. Lundmarker, auditören I. M. Brynolf, kap¬
tenen O. R. Lemming och fanjunkaren A. Svensson.
Sedan regementskvartermästare!! vid Bohusläns regemente samma dag
Västernorrlands regementes krigsrätt meddelat utslag i målet i telegram till
stadsfiskalen i Sollefteå, vice krigsfiskalen Lindh begärt Olssons införpas¬
sande till Bohusläns regemente i Uddevalla, utfärdade Lindh senare samma
dag i enlighet härmed förpassning angående Olsson. Enligt förpassnings-
sedeln skulle transporten, som skulle ske med bantåg samt skjuts till och från
vederbörande järnvägsstationer, avgå från Sollefteå den 8 oktober 1935
kl. 5.55.
Den 9 oktober 1935 inställdes Olsson vid Bohusläns regemente, där Malm¬
berg samma dag förklarade Olsson häktad samt hänsköt målet till Bohusläns
regementes krigsrätt, inför vilken Olsson rannsakades den 11 i samma månad.
Åklagaren yrkade därvid ansvar å Olsson för rymningsbrott, bestående där-
uti, att Olsson underlåtit att inställa sig för fullgörande av sin första tjänst¬
göring från och med år 1932 till och med år 1935, i den mån straff därför
icke vore preskriberat, samt anhöll örn uppskov med målet till dag efter den
27 oktober 1935 för avvaktande av om Västernorrlands regementes krigsrätts
utslag den 7 oktober 1935 vunne laga kraft. Krigsrätten beslöt dels att målet
skulle uppskjutas att åter förekomma den 2 november 1935 och dels att
Olsson omedelbart skulle försättas på fri fot.
Den 2 november 1935 handlades målet mot Olsson ånyo inför Bohusläns
regementes krigsrätt. Därvid företeddes bevis om att Västernorrlands rege¬
mentes krigsrätts utslag den 7 oktober 1935 vunnit laga kraft. Bohusläns
regementes krigsrätt meddelade härefter utslag i målet och dömde Olsson för
det han utan laga förfall underlåtit att inställa sig till första tjänstgöringen
ett vart av åren 1934 och 1935 jämlikt 50 § och 53 § 2 stycket strafflagen
för krigsmakten samt 4 kap. 3 § allmänna strafflagen att hållas i fängelse två
månader. I utslaget förklarades därjämte att straff för att Olsson utan laga
förfall underlåtit att inställa sig till tjänstgöring åren 1932 och 1933 förfallit.
Utslaget vann laga kraft.1
1 Såsom ledamöter av Bohusläns regementes krigsrätt tjänstgjorde vid utslagets av¬
kunnande krigsdomaren Elof Wetterström, ordförande, auditören F. H. Zachau, kapte¬
nen N. E. Silfverhielm och fanjunkaren K. A. Almblom. I skrivelse till Wetterström den
24 mars 1937 anförde militieombudsmannen bl. a. följande:
Underlåtenhet att flera år å rad inställa sig till tjänstgöring vore att betrakta som ett
fortfarande brott, låt vara att underlåtenheten avsett flera, var för sig avgränsade tjänst-
42
Sedan militieombudsmannen vid en den 31 augusti 1936 förrättad inspek¬
tion av Bohusläns regemente vid granskning av krigsrättsprotokollen fått
kännedom därom, att Olsson införpassats till Västernorrlands regemente
oaktat han tillhört Bohusläns regemente, infordrade militieombudsmannen i
skrivelser den 12 september 1936 yttrande dels av Malmberg angående an¬
ledningen till att begäran framställts om Olssons införpassande till Väster¬
norrlands regemente, dels av Deshayes angående anledningen till att han,
oaktat Olsson tillhört Bohusläns regemente, förklarat Olsson häktad och
hänskjutit målet mot Olsson till krigsrätt, dels ock av Lundmarker ävensom
av Brynolf, Lemming och Svensson angående anledningen till att Väster¬
norrlands regementes krigsrätt icke omedelbart beslutat i enlighet med inne¬
hållet i sitt utslag den 7 oktober 1935.
I yttrande den 25 september 1936 anförde Malmberg: Då Malmberg genom
telefonmeddelande den 29 september 1935 från poliskommissarien i Sunds¬
vall fått kännedom om att Olsson gripits i Sundsvall, hade han i telefon hos
chefen för Västernorrlands regemente begärt, att Olsson skulle undergå för¬
hör vid nämnda regemente. Anledningen till denna begäran hade varit dels
att det skulle dragit stor kostnad att förpassa Olsson från Sundsvall till Udde¬
valla för ett förhör, som kanske, därest laga förfall för inställelse förelegat,
icke lett till vidare åtgärd, och dels att Bohusläns regemente på natten till den
29 september skulle avresa till fälttjänstövningar i Skåne, varför Malmberg
ansett det lämpligast, att förhöret för tids vinnande hölles vid närmaste rege¬
mente.
Deshayes anförde i yttrande den 26 september 1936: När Olsson införpas¬
sades till Västernorrlands regemente hade företetts efterspaningssedeln å
Olsson, avskrift av telegrammet den 29 september 1935 från regementskvar-
göringsperioder. Så länge tjänstgöringsskyldigheten bestode under tiden för uteblivan¬
det kunde fördenskull preskription icke börja löpa. Preskriptionstiden kunde räknas
först från den dag den uteblivne inställt sig eller inställts till tjänstgöring. En förutva¬
rande militieombudsman hade (militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1919 års riks¬
dag sid. 199 ff.) gjort sig till tolk för att bestämmelserna borde så förstås som nu angivits.
Denna tolkning hade även i ett pär rättsfall vunnit anslutning i högsta instans (militieom¬
budsmannens nämnda ämbetsberättelse och N. J. A. 1924: 113 och 1927 not. B 167). Av det
anförda framginge att krigsrätten förfarit felaktigt, då den förklarat att straff för Olssons
uteblivande från värnpliktstjänstgöring åren 1932 och 1933 varit förfallet, då frågan där¬
om kommit under krigsrättens omprövning.
Uti yttrande som militieombudsmannen med anledning härav infordrat från krigsrät¬
tens ledamöter anförde dessa bl. a.:
Krigsrätten hade vid överläggning till utslaget utgått från att sedan tjänstgöringstiden
för ett vart av åren 1932 och 1933 gått till ända och mer än två år därefter förflutit,
straff för underlåtenhet att då inställa sig förfallit. Krigsrättens ledamöter insåge att den
av krigsrätten intagna ståndpunkten icke vore juridiskt bärande och skulle för framti¬
den noga efterkomma den mening och praxis, som i förevarande avseende måste anses
vara den riktiga.
Med anledning av vad krigsrättens ledamöter i sitt yttrande anfört och då någon skada
icke syntes hava uppkommit genom den förelupna felaktigheten lät militieombudsmannen
bero vid vad i ärendet förekommit.
i
43
termästaren vid Bohusläns regemente till kriminalpolisen i Sundsvall samt
den av Bjurling angående Olsson utfärdade förpassningen. Å efterspanings-
sedeln hade fjärdingsmannen i Ellös antecknat, att Olsson utflyttat till Sunds¬
vall och där tvångsskrivits år 1934. På grund av de företedda handlingarna
hade Deshayes fått den bestämda uppfattningen, att Olsson varit mantals¬
skriven inom Västernorrlands regementes inskrivningsområde samt att Ols¬
son sålunda varit skyldig fullgöra sin tjänstgöring vid sistnämnda regemente.
Från en bestyrkt avskrift av efterspaningssedeln, som Deshayes på begäran
tillställt militieombudsmannen, antecknades, att fjärdingsmannen Frithiof
Andersson i Ellös den 6 juni 1935 å efterspaningssedelns baksida antecknat,
att Olsson vöre utflyttad till Sundsvall, där han blivit tvångsskriven år 1934.
Sedan militieombudsmannen med skrivelse den 15 oktober 1936 tillställt
Deshayes en avskrift av Malmbergs yttrande i ärendet för att bereda
Deshayes tillfälle att yttra sig i anledning av detsamma, anförde Deshayes
vidare i skrivelse till militieombudsmannen den 16 oktober 1936: Chefen för
Västernorrlands regemente och regementskvartermästaren vid regementet
hade varit beordrade till fälttjänstövningar i Jämtland med avresa från Sol¬
lefteå den 30 september 1935 kl. 2.50 och Deshayes hade varit beordrad så¬
som befälhavare för hemmavarande styrkan under tiden den 30 september—
den 4 oktober 1935. Malmbergs per telefon den 29 september framställda
begäran hade alltså gjorts innan Deshayes övertagit befälet. Deshayes hade
icke själv mottagit telefonsamtalet och hade ej heller av regementskvarter¬
mästaren eller annan orienterats därom. Vid häktningsbeslutets fattande hade
Deshayes alltså varit hänvisad uteslutande till de tre förut av honom om-
förmälda handlingarna.
Sedan militieombudsmannen med skrivelse den 15 oktober 1936 tillställt
Lundmarker avskrifter av Malmbergs yttrande ävensom Deshayes’ yttrande
den 26 september 1936 för att vara tillgängliga vid avgivandet av Lund-
markers och övriga ledamöters av Västernorrlands regementes krigsrätt ytt¬
rande i ärendet, ingav Lundmarker den 17 oktober 1936 ett av honom
själv avgivet, den 8 oktober 1936 dagtecknat yttrande samt ett den 12, 13
och 14 oktober 1936 dagtecknat yttrande av Brynolf, Svensson och Lem¬
ming.
Lundmarker anförde i sitt yttrande: Västernorrlands regementes krigsrätt
hade den 1 oktober 1935 sammanträtt för handläggning av annat mål än det
nu ifrågavarande. Vid sammanträdets slut omkring kl. 15,45 hade anmälts,
att handlingarna i mål mot två häktade vore under utskrivning å regements¬
expeditionen. I anledning härav hade krigsrätten avvaktat handlingarnas
färdigställande, varefter jämväl dessa båda mål företagits till handläggning.
Det ena målet hade sluthandlagts samma dag. Vid handläggningen av det
andra, nu ifrågavarande målet mot Olsson, hade förekommit följande: Samt¬
liga närvarandes uppmärksamhet hade fästs vid det förhållandet, att Olsson
så sent som den 1 juni 1935 tillhört Bohusläns regemente. Olsson hade
emellertid enligt egna och en fjärdingsmans uppgifter kyrkobokförts i Sunds¬
vall. Vidare bade rannsakningen vid Västernorrlands regementes krigsrätt
44
påkallats av regementsförvaltningen vid Bohusläns regemente. Detta rege¬
mentes chef vore tillika chef för Västgöta-Bohus inskrivningsområde, till
vilket Morlanda socken hörde. Häktningen hade slutligen beslutats av befäl¬
havaren för Västernorrlands regemente, som tillika vore chef för Västernorr¬
lands inskrivningsområde, dit Sundsvall hörde, och denne hade jämväl hän-
skjutit målet till Västernorrlands regementes krigsrätt. För att utreda rätta
sammanhanget hade Lundmarker begivit sig till regementsexpeditionen, som
emellertid varit stängd för dagen. Försök hade gjorts att komma i telefon¬
förbindelse med regementsbefälhavaren eller regementskvartermästaren, men
dessa försök hade misslyckats. Krigsrätten hade då beslutat att uppskjuta
sammanträdet till kl. 18,30 samma dag. Under tiden hade Lundmarker lyc¬
kats komma i telefonförbindelse med någon befattningshavare å regements¬
expeditionen, och denne torde i sin tur hava talat med någon befattnings¬
havare vid Bohusläns regemente, ty efter någon stund hade Lundmarker
erhållit underrättelse, att vederbörande i Uddevalla meddelat, att Olsson
efter samråd mellan regementsexpeditionerna i Uddevalla och Sollefteå över¬
förts till Västernorrlands regemente. Då denna uppgift förefallit Lundmar¬
ker egendomlig, hade han uppmanat Brynolf att telefonledes sätta sig i för¬
bindelse med auditören i krigsrätten vid Bohusläns regemente. En stund
senare hade Brynolf meddelat, att auditören vid Bohusläns regemente lovat
att undersöka saken samt att säkra telegrafiska meddelanden måhända
kunde förväntas under kvällens lopp. Krigsrätten hade därefter länge kval-
stannat på sitt sammanträdesrum i avbidan på besked från Uddevalla, men
något besked därifrån hade icke kommit. Olsson hade uppenbarligen icke
kunnat dömas, förrän uppgifter från straffregistret och vederbörlig pastors¬
expedition erhållits. Lika uppenbart hade det förefallit krigsrätten, att
målet icke kunnat avvisas utan att säker uppgift erhållits, till vilket rege¬
mente Olsson hört. Krigsfiskalen Lindh hade erinrat, att det skulle taga
ganska lång tid att införskaffa prästbevis från pastorsämbetet i Morlanda,
därest Olsson vore skriven där, samt att fördenskull så långt uppskov som
möjligt borde beviljas. Olsson kunde även i så fall beräkna att, därest han
tillhörde Västernorrlands regemente, bliva slutligt dömd redan inom den tid,
då första rannsakning enligt lag måst hållas. Denna synpunkt hade krigs¬
rätten funnit riktig, och krigsrätten hade jämväl beaktat, att tidsförlust ej
heller behövde uppkomma, därest rannsakningen skulle hållas vid Bohus¬
läns regemente, örn saken blott vid sistnämnda regemente behandlades med
den skyndsamhet, som läge i de ömtåliga förhållandenas natur, samt erfor¬
derliga utdrag från straffregistret och pastorsämbetet i Morlanda beordrades
direkt till Uddevalla. Krigsrätten hade därför beslutat uppskjuta målet lill
den 7 oktober 1935, därvid Lundmarker dock samtidigt meddelat, att därest
frågan till vilket regemente Olsson hörde, bleve löst före sistnämnda dag,
Lundmarker ofördröjligen skulle sammankalla krigsrätten för målets av¬
görande. Sedan Lundmarker på förmiddagen den 2 oktober hemställt örn
upplysning från regementsexpeditionen vid Västernorrlands regemente i vil¬
ken ordning Olsson överförts till regementet, och därvid upplysts, att några
45
handlingar därom icke förvarades på regementsexpeditionen, hade Lund¬
marker anmodat krigsfiskal att sätta sig i förbindelse med båda rull-
föringsbefälhavarna i Medelpad. Efter en eller annan dag hade Lund¬
marker erhållit underrättelse, att Olsson varit för båda dessa okänd. Lund¬
marker hade då å regementsexpeditionen vid Västernorrlands regemente an¬
hållit, att bestämd upplysning måtte inhämtas från regementsexpeditionen
vid Bohusläns regemente angående Olssons inskrivningsförhållanden. Då
hade så småningom därifrån erhållits det svaret, att Olsson alltjämt tillhörde
Bohusläns regemente, men att man därstädes ansett sig kunna begära rann¬
sakning med Olsson vid Västernorrlands regementes krigsrätt, eftersom
Sundsvall läge närmare Sollefteå än Uddevalla. Enligt vad Lundmarker
ville minnas, hade han efter mottagandet av denna upplysning anmodat nå¬
gon befattningshavare i Sollefteå, sannolikt krigsfiskalen, att meddela veder¬
börande i Uddevalla, att därest vid krigsrättens sammanträde den 7 oktober
1935 icke förelåge begäran från Uddevalla om Olssons anhållande och in¬
förpassande dit, Lundmarker omedelbart komrne att hemställa örn Kungl
Maj:ts inskridande mot regementsförvaltningen vid Bohusläns regemente.
Vid krigsrättens sammanträde den 7 oktober hade krigsfiskalen anmält, att
ett telegram med angivet innehåll inkommit från Bohusläns regemente samt
att krigsfiskalen, därest krigsrätten avvisade målet, genast komme att an¬
hålla Olsson och översända honom till Bohusläns regemente.
Brynolf anförde med instämmande av Lemming och Svensson: Målet hade
första gången handlagts vid Västernorrlands regementes krigsrätt den 1 ok¬
tober 1935. Sammanträdet hade tagit sin början kl. 15.15. Av hand¬
lingarna i målet hade framgått, att Olsson efterspanats av chefen för Bohus¬
läns regemente samt att regementskvartermästaren vid samma regemente
telegrafledes begärt, att Olsson skulle införpassas till Västernorrlands rege¬
mente. Det hade alltså funnits anledning antaga antingen att Olsson fel¬
aktigt införpassats till Västernorrlands regemente eller också att han över¬
förts till Västernorrlands regemente. Det senare antagandet hade vunnit
stöd såväl därav, att Olsson vid förhöret själv uppgivit, att han vore mantals¬
skriven i Sundsvall, som av anteckningen å efterspaningssedeln, att Olsson
utflyttat till Sundsvall och där »tvångsskrivits». För att komma till klarhet
hade krigsrättens sammanträde uppskjutits till sannolikt kl. 18.30. Under
tiden hade Lundmarker, Brynolf och Lindh verkställt undersökning i saken.
På grund av svårigheter att så sent på dagen anträffa de myndigheter, som
kunnat lämna tillförlitliga uppgifter i saken, hade undersökningarna emel¬
lertid icke lett till resultat. Brynolf hade själv telefonledes kommit i för¬
bindelse med auditören vid Bohusläns reegmente, och denne hade lovat an¬
moda regementskvartermästaren att sätta sig i förbindelse med Västernorrlands
regemente. Vid krigsrättens fortsatta sammanträde senare på eftermidda¬
gen hade det visat sig omöjligt att få klarhet i saken. Krigsrätten hade då
beslutat uppskjuta målet till den 7 oktober, i vilket fall målet ändock skulle
hava kunnat slutligen handläggas inom den tid, som föreskrevs för första
handläggningen. Därest handlingarna i målet kommit krigsdomaren tillhanda
46
å sådan tid, att de hunnit genomgås löre krigsrättssammanträdet, hade målet
säkerligen utsatts till senare dag inom den i lag föreskrivna tiden och re¬
sultatet för Olssons del blivit detsamma, nämligen att han fått sin sak slut¬
ligen prövad inom sju dagar från den dag, han införpassats till rege¬
mentet.
I skrivelse den 21 oktober 1936 anmodade militieombudsmannen Malm¬
berg att inkomma med förnyat yttrande i anledning av vad Deshayes och
ledamöterna av Västernorrlands regementes krigsrätt anfört i sina yttranden.
I skrivelse den 6 november 1936 anförde Malmberg: Då poliskommissarien
i Sundsvall den 29 september 1935 i telefon meddelat regementsexpeditionen
vid Bohusläns regemente, att Olsson gripits, hade poliskommissarien sam¬
tidigt anhållit om besked, huru med Olsson skulle förfaras. Av de lämnade
upplysningarna hade det förefallit oklart, om Olsson fortfarande tillhört
Bohusläns regemente. Då regementet redan samma kväll skolat avresa till
fälttjänstövningarna i Skåne, hade personalen varit synnerligen upptagen
med de sista förberedelserna för färden. Tiden hade icke medgivit att vid
regementet verkställa fullständig utredning. Därest Olsson, vilket icke synts
uteslutet, tillhört Västernorrlands regemente eller haft laga förfall för sitt
uteblivande, hade ett införpassande till Bohusläns regemente med därav för¬
orsakad lång resa och dyra kostnader icke bort komma i fråga. Mahnberg
hade därför anmodat regementskvartermästaren att i telefon ringa upp
Västernorrlands regemente och där göra förfrågan, om hinder mötte att Ols¬
son införpassades dit och förhördes. Regementskvartermästaren vid Väster¬
norrlands regemente hade en stund senare meddelat, att det ginge för sig.
Efter detta medgivande hade telegrammet till kriminalpolisen med begäran
om Olssons införpassande till Västernorrlands regemente avsänts. Den 30
september kl. 0.01 hade Malmberg och regementskvartermästaren avrest till
fälttjänstövningarna, varifrån de hemkommit först den 6 oktober på kväl¬
len. Beträffande de telefonsamtal, som enligt vad Lundmarker yttrat skulle
hava förekommit med personal vid Bohusläns regemente under tiden den 1—
den 6 oktober 1935, hänvisade Malmberg till två hans yttrande bilagda skri¬
velser av auditören vid Bohusläns regemente F. H. Zachau och kaptenen
B. E. Björklund, vilken sistnämnde tjänstgjort såsom befälhavare för den i
Uddevalla hemmavarande styrkan under fälttjänstövningarna.
Zachau anförde i sin skrivelse: Zachau erinrade sig väl, att Brynolf i te¬
lefon ringt upp Zachau angående ifrågavarande mål. Angående tidpunkten
för detta samtal kunde Zachau emellertid icke erinra sig annat än att det
hade ägt rum ganska sent på kvällen, sannolikt mellan kl. 19 och 20, samt
att Brynolf nämnt, att rannsakning med Olsson pågått. Beträffande sam¬
talets innehåll kunde Zachau nu endast erinra sig, att Brynolf uppgivit, alt
krigsrätten ansett sig böra avvisa målet och att det bort upptagas vid Bo¬
husläns regementes krigsrätt. Zachau ville ej bestrida, att Brynolf bett ho¬
nom undersöka, till vilket regemente Olsson hörde, men kunde ej erinra sig
att så skett. Zachau hade i vart fall ej fattat samtalet så, att krigsrätten
vid Västernorrlands regemente varit beroende av meddelande från Zachau
samma kväll.
47
Björklund anförde: Han hade sig ej något bekant rörande Olsson. Björk¬
lund vore så mycket mera övertygad om att han ej handlagt något ärende
angående Olsson, som värnpliktsärenden av ifrågavarande natur vore för
Björklund så föga kända, att en eventuell handläggning med största sanno¬
likhet skulle hava fäst sig i Björklunds minne och i vart fall föranlett en
orientering i ärendet till regementskvartermästaren vid dennes återinträde i
tjänst.
Malmberg anförde vidare i sitt yttrande: Den 7 oktober 1935 omkring kl.
19.30 hade regementskvartermästaren vid Bohusläns regemente i sin bostad'
erhållit telefonpåringning från regementskvartermästaren vid Västernorrlands
regemente med meddelande, att sistnämnda regementes krigsrätt ansett sig
vara orätt forum, varför Olsson bomme att försättas på fri fot, om icke stads¬
fiskal i Sollefteå omedelbart erhölle telegrafisk begäran örn Olssons inför¬
passande till Bohusläns regemente. På grund härav hade telegrafisk begä¬
ran örn Olssons införpassande till sistnämnda regemente avsänts. Handlägg¬
ningen av målet mot Olsson företedde otvivelaktigt vissa oegentligheter. Dessa
hade delvis sin grund i att vid båda ifrågavarande regementen personalen
varit på ett sådant sätt tagen i anspråk för fälttjänstövningar, att tiden för
handläggning av övriga ärenden måst bliva mycket begränsad och delvis verk¬
ställas av därmed ovan personal. Olssons sätt att fullkomligt vansköta sina
värnpliktsförhållanden måste även anses såsom bidragande orsak till svårighe¬
terna att hastigt bedöma förevarande fråga. Enligt värnpliktskortet hade
Olsson förfallolöst uteblivit från inskrivning fyra gånger, varjämte han dels
år 1920 och sedermera alltifrån år 1922 förfallolöst uteblivit från tjänstgö¬
ring. Olsson hade ådömts bestraffning fem gånger för sistnämnda förseel¬
ser, därav fyra gånger fängelsestraff. Föreskriven adressanmälan hade Ols¬
son även uraktlåtit att göra. Olsson hade säkerligen icke helt saknat vet¬
skap om sina skyldigheter i berörda avseenden, då han under åtta månader
år 1921 haft fast anställning som volontär. Då därjämte, enligt vad som
synts framgå av Deshayes’ yttrande, oklarhet varit rådande om Olssons
mantalsskrivningsort, syntes Olssons underlåtenhet att riktigt fullgöra sina
skyldigheter av olika slag hava i betydande grad bidragit till att skapa den
oklarhet i fråga om hans värnpliktsförhållanden, som i viss mån påverkat
händelseförloppet.
Från Bohusläns regementes krigsrättsprotokoll för den 11 oktober 1935 i
ifrågavarande mål antecknades följande. I protokollet fanns intaget utdrag
ur Västernorrlands regementes krigsrättsprotokoll för den 1 och den 7 okto¬
ber 1935. I protokollet för den 1 oktober hade intagits en avskrift av det vid
förhör med Olsson den 30 september förda protokollet. Enligt detta protokoll
hade Olsson uppgivit sig vara född i Morlanda men kyrkobokförd i Sunds¬
vall. I protokollet för den 7 oktober fanns intaget utdrag ur straffregistret
angående Olsson, utvisande att Olsson dömts, bland annat, av Bohusläns
regementes krigsrätt dels den 6 juli 1927 för rymning under åren 1922—
1927 till en månads fängelse, dels den 29 januari 1929 för rymning, bestående
i utevaro från första tjänstgöring år 1928, till fängelse i två månader och
48
dels den 20 januari 1931 för rymning, bestående i utevaro från första tjänst¬
göring under åren 1929 och 1930, till fängelse i två månader. Vidare fanns i
sistnämnda protokollsutdrag intaget utdrag ur Morlanda församlingsbok (bo¬
ken över obefintliga) utvisande att Olsson, som vore skriven å Berg, hade
okänd vistelseort.
Från Bohusläns regementes krigsrättsprotokoll för den 2 november 1935
antecknades, att däri intagits intyg av expeditionsunderofficeren vid Väst-
göta-Bohus inskrivningsområde, löjtnanten G. A. Rydén, att Olsson efterspa¬
nats åren 1931—-1933, varvid ingen upplysning örn hans vistelseort vunnits.
Vidare anhöll militieombudsmannen i skrivelse den 21 oktober 1936 till
chefen för Västernorrlands regemente med översändande av handlingarna i
ärendet, att denne måtte ombesörja och till militieombudsmannen inkomma
med den ytterligare utredning, som kunde erhållas.
Med anledning härav inkom från regementsbefälliavaren, överstelöjtnanten
G. A. Trana en skrivelse av den 7 november 1936, däri Trana efter verkställd
utredning meddelade följande: Kaptenen N. E. Pettersson, som vid ifrågava¬
rande tillfälle tjänstgjort såsom regementskvartermästare, hade uppgivit: Han
hade den 29 september 1936 i telefon uppringts av regementskvartermästa-
ren vid Bohusläns regemente, kaptenen U. R. M. Jakobsson. Denne hade med¬
delat, att från Bohusläns regemente framställts begäran hos polismyndighe
ten i Sundsvall om ^förpassning av Olsson till Västernorrlands regemente,
samt frågat, huruvida hinder därför mötte från Västernorrlands regementes
sida. Pettersson hade uttalat sina tvivel örn riktigheten av en dylik åtgärd,
men Jakobsson hade meddelat, att han rådgjort i ärendet med auditören vid
Bohusläns regemente, vilken förklarat, att inga formella hinder för den be¬
gärda åtgärden förelåge. Pettersson kunde ej erinra sig, huruvida han där¬
efter lämnat bestämt besked eller icke. Regementschefen hade vid tillfället
ej varit tillgänglig, varför ärendet ej torde hava föredragits för honom. Föl¬
jande morgon hade såväl regementschefen som Pettersson avrest till fält-
tjänstövningar i Jämtland och befälet hade då överlämnats till Deshayes. —
Deshayes hade, utöver vad han i sina yttranden av den 26 september och den
16 oktober anfört, såsom ytterligare skäl för av honom anbefalld häktnings¬
åtgärd åberopat bestämmelserna i 97 § lagen örn krigsdomstolar och rätte¬
gången därstädes.
I skrivelse till chefen för Bohusläns regemente den 23 november 1936 an¬
höll militieombudsmannen med översändande av handlingarna i ärendet, att
yttrande måtte inhämtas från Jakobsson angående vad vid telefonsamtalet
den 29 september 1935 mellan Jakobsson och Pettersson förekommit även¬
som beträffande vad Jakobsson i övrigt hade sig i saken bekant.
I yttrande den 27 november 1936 anförde kaptenen Jakobsson: Den 29
september 1935 hade poliskommissarien i Sundsvall i telefon meddelat, att
Olsson gripits, samt anhållit om uppgift, huru med Olsson skulle förfaras.
Jakobsson hade då föredragit ärendet för Malmberg, som efter en stund bett
Jakobsson telefonera till Västernorrlands regemente och göra förfrågan, hu¬
ruvida hinder mötte, att Olsson dit införpassades och förhördes. I närvaro
49
av expeditionsunderofficeren löjtnanten Blomén hade Jakobsson därefter
ringt upp regementskvartermästaren vid Västernorrlands regemente och bett
denne fråga regementschefen, örn han hade något emot att Olsson införpas¬
sades och förhördes vid Västernorrlands regemente. Jakobsson hade väntat
vid telefonen och efter en stund fått meddelande, att det ginge för sig. Ja¬
kobsson kunde icke erinra sig, att Pettersson framfört något tvivel om riktig¬
heten av åtgärden. Jakobsson hade ej yttrat något om att han rådfrågat
auditören. Efter telefonmeddelandet från polisen i Sundsvall hade Jakobs¬
son nämligen föredragit ärendet för Malmberg och därefter omedelbart be¬
ställt telefonsamtal med Västernorrlands regemente. Efter samtalet med Pet¬
tersson hade telegrammet till kriminalpolisen avsänts. Petterssons uppgift
att Jakobsson vid telefonsamtalet meddelat, att från Bohusläns regemente hos
polismyndigheten i Sundsvall begärts införpassning av Olsson till Västernorr¬
lands regemente, vore sålunda icke riktig. Därefter hade Jakobsson ej hört
av något angående Olsson förrän den 7 oktober omkring kl. 19.30, då rege¬
mentskvartermästaren vid Västernorrlands regemente ringt i telefon till Ja¬
kobssons bostad och meddelat, att eftersom Västernorrlands regementes
krigsrätt vore orätt forum, Olsson komme att försättas på fri fot, därest icke
stadsfiskalen i Sollefteå omedelbart erhölle telegrafisk begäran om Olssons
införpassande till Bohusläns regemente. Vid detta tillfälle hade kaptenerna
Flodén, Granström och E. Jakobsson varit närvarande. Strax därefter, om¬
kring kl. 20, hade genom Bloméns försorg telegram avsänts med begäran om
Olssons införpassande till Bohusläns regemente.
* *
❖
Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsman-
nen i skrivelse den 29 januari 1937 till överkrigsfiskalsämbetet:
Handläggningen av ifrågavarande ärende föranledde i flera hänseenden
till erinringar.
Kungörelsen den 18 juni 1926 (nr 291) angående hämtning av värnplik¬
tiga, som uteblivit från tjänstgöring m. m. (hämtningskungörelsen) stadgade
i § 2 att vederbörande befälhavare (truppförbandschef, depåchef, bevärings-
befälhavare eller landstormsområdesbefälhavare) skulle, efter prövning av
möjligen inkomna intyg om förfall, upprätta efterspaningssedel särskilt för
varje värnpliktig, som skolat vara tillstädes men utan anmält laga förfall
uteblivit. Efterspaningssedeln skulle översändas till rullföringsbefälhavaren,
som hade alt efter erforderlig granskning ofördröjligen befordra densamma
till vederbörande polismyndighet; och skulle det åligga polismyndigheten att
ofördröjligen efterspana sådan värnpliktig samt, örn han anträffades, hämta
och inställa honom å plats som funnes uppgiven i efterspaningssedeln.
Sedan Malmberg med stöd av ovan anförda författningsrum utfärdat ef¬
terspaningssedel angående Olsson och däri angivit att Olsson skulle inställas
vid Bohusläns regemente i Uddevalla, hade Malmberg, sedan han erhållit un¬
derrättelse örn att Olsson blivit gripen i Sundsvall, med ändring av efterspa-
4—379075. Militieombudsmannens ämbetsberättclse.
50
ningssedelns bestämmelser, givit order om Olssons införpassande till Väster¬
norrlands regemente i Sollefteå.
Såsom förklaring till sitt handlingssätt hade Malmberg uppgivit bland an¬
nat följande. Det skulle hava dragit stor kostnad att förpassa Olsson från
Sundsvall till Uddevalla för ett förhör, som kanske, därest laga förfall för in¬
ställelsen förelegat, icke lett till vidare åtgärd. Därtill hade kommit, att
det av de i ärendet lämnade upplysningarna förefallit oklart, om Olsson fort¬
farande tillhört Bohusläns regemente. Slutligen hade, samma dag som Malm¬
berg erhållit underrättelse om Olssons gripande, Malmberg med regementet
skolat avresa till fälttjänstövningar i Skåne, varför regementets personal va¬
rit synnerligen upptagen med förberedelserna för färden och tiden icke med¬
givit att vid regementet verkställa fullständig utredning.
Vad Malmberg sålunda anfört till stöd för åtgärden att sända Olsson till
Sollefteå kunde icke godkännas. Hade Malmberg till undvikande av onödig
förpassning velat inhämta upplysningar, huruvida möjligen Olsson haft laga
förfall för sitt uteblivande från värnpliktstjänstgöring, hade ett dylikt syfte
lättare kunnat vinnas genom förhör med Olsson inför polismyndigheten i
Sundsvall än genom att beordra Olssons transport till en i förhållande till
Bohusläns regementes förläggningsort ännu mera avlägsen plats än Sunds¬
vall. I förevarande fall saknades emellertid anledning antaga, att Olsson för
uteblivandet haft laga förfall. Såsom Malmberg själv anfört hade Olsson
nämligen förfallolöst uteblivit från inskrivning fyra gånger, varjämte han
dels år 1920 och sedermera alltifrån 1922 förfallolöst uteblivit från tjänstgö¬
ring, för vilka förseelser Olsson fem gånger ådömts bestraffning, därav fyra
gånger fängelsestraff. Dessa uppgifter torde redan vid det tillfälle, då Malm¬
berg gav order örn Olssons införpassning till Sollefteå, hava varit för honom
tillgängliga.
Vad därefter anginge det av Malmberg anförda skälet till Olssons förpas¬
sande till Sollefteå, att det av de lämnade upplysningarna förefallit oklart,
om Olsson fortfarande tillhört Bohusläns regemente, samt att det icke synts
uteslutet, att Olsson i stället tillhört Västernorrlands regemente, så vore det
uppenbarligen grundat därpå, att å efterspaningssedeln av fjärdingsmannen i
Ellös funnits antecknat, att Olsson utflyttat till Sundsvall och där »tvångs-
skrivits» år 1934. Enligt den vid förordningen den 31 december 1913 (nr
384) angående rikets indelning i områden för värnpliktigas inskrivning samt
örn val av ledamöter i inskrivningsnämnder och inskrivningsrevisioner m. m.
fogade tabell I, sådan denna tabell lydde jämlikt kungörelse den 24 augusti
1926 (nr 407) tillhörde emellertid Sundsvalls stad Sundsvalls västra rullfö-
ringsområde nr 65 och Jämtlands inskrivningsområde. Härav följde, att det
icke funnits skäl antaga, att därest »tvångsskrivningen» i Sundsvall över¬
huvud skulle hava haft någon inverkan på Olssons värnpliktsförhållanden.
Olsson kommit att tillhöra Västernorrlands regemente, vilket tilldelades
värnpliktiga från Västernorrlands inskrivningsområde. Emellertid hade vid
det förhållandet, att den av Malmberg angående Olsson utfärdade efterspa¬
ningssedeln enligt å densamma tecknat bevis den 3 juni 1935 granskats och
51
vidarebefordrats av befälhavaren för Göteborgs norra rullföringsområde nr
29, saknats anledning till förmodan, att Olsson tillhört annat rullföringsom¬
råde än nyssnämnda.
Vad slutligen av Malmberg anförts därom, att då personalen vid regemen¬
tet den dag Malmberg haft att fatta beslut om Olssons införpassning varit
synnerligen upptagen med de sista förberedelserna för regementets avfärd
samma dag till fälttjänstövningar i Skåne, tiden icke skulle hava medgivit
att vid regementet verkställa fullständig utredning, så kunde detta förhål¬
lande icke av Malmberg till hans friande anföras, särskilt som för bedöman¬
det av Olssons värnpliktsförhållanden erforderliga uppgifter funnits att till¬
gå i Uddevalla.
Det felaktiga förfarande vartill översten Malmberg sålunda låtit komma
sig till last funne militieombudsmannen sig alltså icke kunna underlåta att
beivra.
Jämväl mot Deshayes’ handläggning av ärendet förelåge anledning till er¬
inringar. Enligt Deshayes’ egen uppgift hade han, då han meddelade be¬
slutet om Olssons häktning, icke haft tillgång till annan utredning än den
som innefattats i det telegram, varigenom Malmberg låtit beordra kriminal¬
polisen i Sundsvall att införpassa Olsson till Västernorrlands regemente,
den av Bjurling angående Olsson utfärdade förpassningen samt efterspa-
ningssedeln, därå funnits den förut omförmälda anteckningen av fjärdings¬
mannen i Ellös, att Olsson utflyttat till Sundsvall och där »tvångsskrivits»
år 1934. Deshayes hade uppgivit, att han av de företedda handlingarna fått
den bestämda uppfattningen, att Olsson varit mantalsskriven inom Väster¬
norrlands regementes inskrivningsområde, samt att Olsson sålunda varit
skyldig fullgöra sin tjänstgöring vid sistnämnda regemente. Härtill hade
kommit, att Olsson själv vid förhöret den 30 september 1936 uppgivit sig
vara kyrkobokförd i Sundsvall.
Otvivelaktigt hade Deshayes i viss mån blivit vilseledd av Malmbergs fel¬
aktiga åtgärd att låta införpassa Olsson till Västernorrlands regemente. Till
yttermera visso syntes Malmbergs begäran, att Olsson allenast skulle för¬
höras vid Västernorrlands regemente, icke hava vederbörligen framkommit
till Deshayes, vilken i stället syntes hava utgått ifrån att Malmbergs åsikt
varit, att Olsson tillhörde Västernorrlands regemente och alltså borde rann¬
sakas och dömas av sistnämnda regementes krigsrätt. Det hade emellertid
ålegat Deshayes att genom utredning skaffa sig noggrannare uppgifter an¬
gående Olssons värnpliktsförhållanden, innan han skridit till häktnings¬
åtgärden. Att Deshayes icke av den omständigheten, att Olsson, enligt vad
framginge av den nyssnämnda anteckningen å efterspaningssedeln, »tvångs-
skrivits» i Sundsvall haft anledning antaga, att Olsson varit skyldig tjänst¬
göra vid Västernorrlands regemente, framginge av vad militieombudsmannen
ovan anfört i fråga örn Malmbergs åtgärder i ärendet.
Deshayes hade enligt överstelöjtnanten Tranas skrivelse som ytterligare
skäl för den av honom anbefallda häktningsåtgärden åberopat bestämmelser¬
na i 97 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.
52
Ifrågavarande lagrum lydde:
»Befälhavare, vilken på grund av stadgandet i 204 § strafflagen för krigs¬
makten hänskjutit åtal mot honom underlydande person till krigsrätts be¬
handling, må, ändå att skäl till häktning icke förekommer, förordna, att
den tilltalade skall hållas i förvarsarrest---till dess krigsrätten sam¬
manträder. Sådant förordnande må dock icke meddelas i annat fall, än då
förseelsen är av svårare beskaffenhet och det för krigslydnadens upprätt¬
hållande finnes vara av synnerlig vikt, att den tilltalade icke lämnas på fri
fot.»
204 § strafflagen för krigsmakten hade följande lydelse: »Finner veder¬
börande befälhavare, att påföljden i det särskilda fallet ej bör stanna vid
disciplinstraff eller att förseelsen påkallar svårare disciplinstraff, än han
--— äger ålägga, eller har erforderlig utredning om brottets beskaffenhet
eller den angivnes straffbarhet ej kunnat vinnas, då skall målet överlämnas
till krigsdomstol, dock att--—.»
I anslutning till de citerade lagrummen finge erinras därom, att det i före¬
varande fall icke varit fråga om tillsägande av förvarsarrest utan örn häkt¬
ning. Dessutom finge framhållas, att då Deshayes i förevarande fall icke
ägt att hänskjuta målet mot Olsson till krigsrätt, han ej heller ägt rätt att
på grund av bestämmelserna i 97 § lagen om krigsdomstolar och rätte¬
gången därstädes tillsäga denne förvarsarrest i avbidan på krigsrättens sam¬
manträde.
Militieombudsmannen funne sålunda, att vad Deshayes låtit komma sig
till last ej heller kunde undgå laga beivran.
Vad slutligen anginge Västernorrlands regementes krigsrätt så hade jäm¬
väl denna förfarit felaktigt, då den icke redan vid första rättegångstillfället
den 1 oktober 1935 förklarat sig obehörig att upptaga målet mot Olsson.
Ehuruväl krigsrätten icke av det vid ifrågavarande rättegångstillfälle före¬
liggande materialet haft grundad anledning antaga, att Olsson tillhört Väster¬
norrlands regemente och på den grund varit underkastad krigsrättens doms¬
rätt, syntes anmärkning likväl icke böra riktas mot krigsrätten därför, att
domstolen velat före besluts meddelande skaffa sig full visshet i behörighets¬
frågan och av denna anledning uppskjutit målet. I vart fall hade icke där¬
igenom vållats längre uppskov än att krigsrättens andra sammanträde hållits
inom den för första sammanträdet i 15 § lagen om krigsdomstolar och rätte¬
gången därstädes föreskrivna tid. Militieombudsmannen funne sålunda icke
anledning att gentemot krigsrättens ledamöter göra gällande att de gjort sig
skyldiga till fel eller försummelse av beskaffenhet att påkalla någon åt¬
gärd från militieombudsmannens sida utöver den erinran som innefattades
i det nu anförda.
På grund av vad sålunda förekommit uppdroge militieombudsmannen
åt överkrigsfiskalsämbetet att vid vederbörliga domstolar ställa chefen för
Bohusläns regemente, t. f. översten och brigadchefen vid Västra arméför¬
delningen E. E. H. Malmberg samt kaptenen vid Västernorrlands regemente,
majoren i armén V. Deshayes under åtal för vad militieombudsmannen i
53
det föregående lagt envar av dem till last samt därvid yrka ansvar å dem
efter lag och sakens beskaffenhet. Då Malmberg genom sitt förfarande åsam¬
kat statsverket kostnader för Olssons felaktiga förpassning till Sollefteå samt
Olsson genom Malmbergs och Deshayes’ felaktiga åtgärder blivit berövad
friheten längre tid än vederbort, för vilket han syntes böra givas tillfälle att
föra ersättningstalan, borde ämbetet lämna vederbörande myndighet tillfälle
att för kronans räkning mot Malmberg samt Olsson tillfälle att mot Malm¬
berg och Deshayes framställa de ersättningsyrkanden vartill fog kunde an¬
ses förefinnas.
*
*
*
Sedan krigshovrätten med anledning av hemställan från överkrigsfiskals-
ämbetet att krigshovrätten måtte bestämma forum för handläggning av målet
genom beslut den 10 februari 1937 jämlikt grunderna för 43 § lagen om krigs-
domstolar och rättegången därstädes bestämt, att målet skulle upptagas vid
särskilda krigsrätten i Stockholm, yrkade krigsfiskalen John Gustaf Johnsson
efter därom av överkrigsfiskalsämbetet erhållet förordnande ansvar å Malm¬
berg och Deshayes enligt 130 § strafflagen för krigsmakten för vad de enligt
militieombudsmannens skrivelse låtit komma sig till last i målet. Därjämte
yrkade krigsfiskalen åläggande dels för Malmberg ensam att ersätta stats¬
verket kostnaden för Olssons förpassning från Sundsvall till Sollefteå med
27 kronor 20 öre, dels ock för Malmberg och Deshayes att gemensamt eller
vilkendera gälda gitte ersätta statsverket kostnaden för förpassningen från
Sollefteå till Uddevalla med 120 kronor 60 öre. Av krigsfiskalen utfärdad
kallelse å Olsson att inställa sig vid krigsrätten såsom målsägande hade icke
kunnat delgivas Olsson.
Krigsrätten meddelade utslag i målet den 26 juni 1937 och utlät sig därvid:
I målet vore upplyst följande.
Olsson som vore kyrkoskogen i Morlanda socken och tillhörde Göteborgs
norra rullföringsområde nr 29 hade utan anmält laga förfall uteblivit från
inställelse till första tjänstgöring vid Bohusläns regemente med inrycknings-
dag den 31 maj 1935. I anledning härav hade Malmberg såsom chef för
nämnda regemente utfärdat efterspaningssedel å Olsson med begäran att
denne skulle efterspanas, hämtas och inställas vid regementet i Uddevalla.
Efterspaningssedeln hade i vederbörlig ordning granskats och vidarebeford¬
rats av befälhavaren för nämnda rullföringsområde. Den 29 september 1935
hade till regementsexpeditionen vid Bohusläns regemente ingått telefonmed¬
delande från poliskommissarien i Sundsvall att Olsson gripits därstädes. Po¬
liskommissarien hade »Ulika meddelat, att Olsson uppgivit sig vara skriven
i Sundsvall samt att efterspaningssedeln dåmera varit försedd med anteck¬
ning av fjärdingsmannen i Ellös att Olsson utflyttat till Sundsvall och där
»tvångsskrivits» år 1934. I anledning av dessa upplysningar hade Malmberg
54
låtit telefonledes hos Västernorrlands regemente i Sollefteå efterhöra, huru¬
vida hinder mött, att Olsson dit införpassades och förhördes. Då från Vä¬
sternorrlands regemente icke framställts någon erinran häremot hade Malm¬
berg låtit i telegram samma dag giva kriminalpolisen i Sundsvall order om
Olssons införpassande till sistnämnda regemente. Av kriminalpolisen hade
därefter utfärdats förpassningssedel, enligt vilken den begärda förpassnin¬
gen skulle verkställas påföljande dag den 30 september. Sedan Olsson i en¬
lighet härmed sistnämnda dag blivit införpassad till Västernorrlands rege¬
mente, varvid överlämnats, förutom förpassningssedeln, den av Malmberg
utfärdade efterspaningssedeln samt avskrift av telegrammet till kriminal¬
polisen i Sundsvall, hade samma dag Deshayes — vilken ej underrättats om
innehållet i den från Bohusläns regemente telefonledes gjorda framställnin¬
gen — i egenskap av befälhavare för regementets hemmavarande styrka med¬
delat beslut om Olssons häktande, varjämte Deshayes överlämnat hand¬
lingarna till krigsdomaren under anhållan om målets handläggning vid ve¬
derbörlig krigsdomstol. Olsson hade därefter rannsakats vid Västernorr¬
lands regementes krigsrätt den 1 och den 7 oktober 1935. I utslag sistnämn¬
da dag hade krigsrätten förklarat, att åklagarens talan icke kunde till pröv¬
ning upptagas, varjämte krigsrätten förordnat, att Olsson icke vidare skulle,
vad anginge det där anhängiggjorda målet, i häkte hållas. På begäran av re-
gementskvartermästaren vid Bohusläns regemente hade Olsson därefter av
polismyndigheten i Sollefteå dit införpassats. Olsson hade inställts vid rege¬
mentet den 9 oktober 1935, varpå Malmberg samma dag förklarat Olsson
häktad samt hänskjuta målet till regementets krigsrätt. Vid handläggning
av målet den 11 samma oktober hade krigsrätten förordnat att Olsson
omedelbart skulle försättas på fri fot. Den 2 påföljande november hade
krigsrätten meddelat utslag, varigenom Olsson dömts till ansvar för det han
utan laga förfall underlåtit att inställa sig till första tjänstgöring ett vart av
åren 1934 och 1935.
Tillika vore upplyst, att Olsson tidigare fem gånger ådömts bestraffning
för förfallolöst uteblivande från tjänstgöring, därav fyra gånger fängelse¬
straff.
Vad först anginge åtalet mot Malmberg, framginge av utredningen, att
han innan han givit order om förpassningen av Olsson till Sollef¬
teå genom anteckningar å Olssons värnpliktskort erhållit kännedom om de
Olsson tidigare ådömda bestraffningarna. För Malmberg hade fördenskull
bort stå klart, att om Olsson ej haft laga förfall för den underlåtenhet att
inställa sig, varom nu vore fråga, något som Malmberg uppenbarligen saknat
anledning antaga, målet bort hänskjutas till krigsrätt. Det hade därför icke
funnits något skäl att låta förpassa Olsson till annat regemente än det, var¬
till han hört och vars krigsrätt på den grund skolat döma i målet. Den om¬
ständigheten, att enligt anteckning å efterspaningssedeln Olsson utflyttat till
Sundsvall och där »tvångsskrivits» år 1934, hade så mycket mindre bort giva
anledning till förmodan, att Olsson tillhört Västernorrlands regemente, som
Sundsvalls stad, enligt cad upplyst blivit, icke tillhörde det inskrivningsom-
55
råde, från vilket värnpliktiga tilldelades nämnda regemente. Med hänsyn
till att efterspaningssedeli. ulan anmärkning granskats av befälhavaren för
Göteborgs norra rullföringsområde hade Malmberg överhuvudtaget saknat
tillräckliga skäl till antagande, att Olsson tillhört annat regemente än Bohus¬
läns.
Genom att låta införpassa Olsson till Sollefteå i stället för att i enlighet
med efterspaningssedeln genast låta förpassa honom till Uddevalla hade
Malmberg följaktligen förfarit felaktigt; och prövade krigsrätten, jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten, rättvist döma Malmberg för det oförstånd
i fullgörande av tjänsteplikt han därigenom låtit komma sig till last att un¬
dergå arrest utan bevakning i tre dagar.
Beträffande vidare den mot Malmberg förda talan om åläggande för ho¬
nom att ersätta statsverket kostnaderna för ovan omförmälda förpassningar
av Olsson från Sundsvall till Sollefteå och därifrån till Uddevalla, vilka kost¬
nader enligt vad utrett vore uppgått til' sammanlagt 147 kronor 80 öre, funne
krigsrätten icke skäl bifalla denna talan i vidare mån, än att Malmberg för¬
pliktades att ersätta statsverket skillnaden mellan nämnda belopp och det
lägre belopp, vartill kostnaden för Olssons förpassning borde beräknas hava
uppgått för den händelse han från Sundsvall förpassats direkt till Uddevalla.
Vidkommande därefter åtalet mot Deshayes hade de till honom överläm¬
nade handlingarna angående Olsson bort föranleda honom att innan han
skridit till häktning av Olsson inhämta noggrannare uppgifter angående Ols¬
sons värnpliktsförhållanden och därigenom skaffa sig säker kännedom, hu¬
ruvida Olsson verkligen tillhört Västernorrlands regemente.
Genom sin underlåtenhet att verkställa sådan utredning — av vilken ut¬
redning enligt vad förut i krigsrättens utslag anförts bort framgå, att Olsson
icke tillhört Västernorrlands regemente och alltså icke bort rannsakas av
regementets krigsrätt, samt att följaktligen skäl ej förelegat att dit hänskjuta
målet och således ej heller att häkta Olsson — hade Deshayes visat oförstånd
i fullgörandet av tjänsteplikt; och prövade krigsrätten, jämlikt 130 § straff¬
lagen för krigsmakten, rättvist döma Deshayes för vad sålunda läge honom
till last att undergå arrest utan bevakning en dag.
Vad slutligen anginge den mot Deshayes i målet förda ersättningstalan, så
enär Deshayes icke genom sitt felaktiga förfarande vållat den kostnad, stats¬
verket fått vidkännas för Olssons förpassning från Sollefteå till Uddevalla,
eller någon del därav, bleve denna talan av krigsrätten ogillad.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
56
5. Värnpliktig, som i vederbörlig ordning fullgjort mönstringsskyldigliet,
bär på grund av vårdslöshet av rullföringsbefälhavare påförts böter för
förment försummelse i berörda hänseende.
I en den 19 oktober 1936 till riksdagens justitieombudsman inkommen skrift
anförde chauffören Nils Hjalmar Möller i Strövelstorp bland annat följande:
Möller, som vore född den 12 april 1899 och kyrkoskriven i Strövelstorps
församling i Kristianstads län, hade någon dag i mitten av november månad
1935 fullgjort föreskriven mönstring för sagda år. Han hade därvid person¬
ligen inställt sig å rullföringsexpeditionen i Ängelholm och hade fått sin in¬
skrivningsbok stämplad i vanlig ordning. Någon dag i början av maj månad
1936 hade Möller uppsökts i sin bostad av fjärdingsmannen i Strövelstorps
socken, vilken, under uppgift att Möller på grund av försummad mönstring
under år 1935 blivit uppförd å bötesförteckning, avkrävt Möller ett bötesbe¬
lopp av fem kronor. Möller hade svarat, att han fullgjort sin mönstring,
samt hade framvisat sin inskrivningsbok med den däri gjorda anteckningen
örn mönstring. Fjärdingsmannen hade funnit att mönstringen blivit fullgjord
samt hade sagt sig skola rapportera förhållandet till landsfiskalen i Rebbel¬
berga distrikt. Omkring fjorton dagar senare hade Möller ånyo uppsökts av
fjärdingsmannen, vilken uppgivit att landsfiskalen icke godkänt fjärdings¬
mannens rapport i ärendet utan fordrat att Möller skulle inställa sig hos
landsfiskalen. Samtidigt hade Möller delgivits utdrag ur bötesförteckning,
däri han påförts ett bötesbelopp av fem kronor. Möller hade svarat fjärdings¬
mannen, att han dels för det dåvarande vore sjuk och dels saknade medel
till resa till Ängelholm. Avståndet från Strövelstorp till Ängelholm vore c:a
12 kilometer. Då Möller vetat med sig att han i laga ordning fullgjort sin
mönstringsskyldighet och fjärdingsmannen bereus tillfälle att förvissa sig
därom, hade Möller ansett sig sakna anledning att, sjuk som han varit, till
fots begiva sig till landsfiskalen för att dryfta saken med honom. Någon dag
i augusti 1936 hade Möller på nytt uppsökts av fjärdingsmannen, vilken av¬
krävt Möller böterna samt tillagt, att för den händelse Möller icke erlade de¬
samma, de komme att på landsfiskalens begäran förvandlas till tre dagars
fängelse. Möller hade liksom förut svarat, att han vore meddellös samt att
eftersom han vissje, att han gjort rätt för sig, saken finge hava sin gång. Han
hade emellertid tillagt att han ansåge sig orättvist behandlad, därest han
ådömdes fängelsestraff. Deri 5 oktober 1936 hade han av fjärdingsmannen
införpassats till straffängelset i Kristianstad. Möller förmenade, att eftersom
han fullgjort sin mönstringsskyldighet samt sedermera inför fjärdingsmannen
styrkt detta, han icke bort införpassas till fängelset. Genom det tillämpade
förfaringssättet hade Möller tillfogats psykiska lidanden, vilka förvärrats ge¬
nom den tidigare sjukdomen. Som ersättning härför borde utgå minst 100
kronor. Dessutom hade Möller fått vidkännas utgifter för bilskjuts från
Åstorp till Strövelstorp på kvällen den 5 oktober 1936 med fem kronor samt
57
för en avskrift med tre kronor 40 öre. Möller anhölle att justitieombudsman¬
nen ville vidtaga de åtgärder, vartill saken ansåges böra leda så att Möller
vunne upprättelse och erhölle ersättning för sina kostnader och psykiska
lidanden.
Vid skriften hade fogats
dels ett av direktören för straffängelset i Kristianstad utfärdat intyg att
Möller den 5 oktober 1936 klockan 12.30 efter införpassning av landsfiskalen
i Rebbelberga distrikt ankommit till straffängelset för avtjänande av honom
påförda böter, fem kronor, för underlåtenhet att fullgöra mönstring, att Möl¬
ler samma dag klockan 16, sedan han företett inskrivningsbok, utvisande att
mönstring fullgjorts under år 1935, på grund av länsstyrelsens i Kristianstads
län förordnande frigivits från fängelset samt att Möller vid frigivningen er¬
hållit rekvisition å järnvägsbiljett för resa till Åstorps järnvägsstation,
dels avskrift av skrivelse den 6 oktober 1936 från länsstyrelsen i Kristian¬
stads län till landsfiskalen i Rebbelberga distrikt däri meddelades att läns¬
styrelsen genom beslut den 5 i samma månad befriat Möller från de honom
för underlåten mönstring under år 1935 påförda böterna,
dels kvitterad räkning från kommissionären hos länsstyrelsen i Kristian¬
stads län å ett belopp av tre kronor 40 öre,
dels ock den för Möller utfärdade inskrivningsboken, å vars upplägg
»Mönstring» fanns instämplat i kol. »Fullgjort mönstringsskyldighet år» siff¬
rorna »35» samt i kol. »Bestyrkes (Mönstringsbefälets namnteckning eller
stämpel)» namnet Hugo E. Granqvist.
över Möllers framställning inhämtade justitieombudsmannen yttrande från
länsstyrelsen i Kristianstads län.
Länsstyrelsen anförde med överlämnande av infordrade förklaringar från
landsfiskalen i Rebbelberga distrikt Eric Hammar samt fjärdingsmannen i
Strövelstorps socken Albert Sandberg följande: Efter det befälhavaren för
Ängelholms rullföringsområde nr 7 till länsstyrelsen inkommit med förteck¬
ning över värnpliktiga tillhörande nämnda rullföringsområde, som år 1935
underlåtit att fullgöra i 32 § värnpliktslagen föreskriven mönstring, vilken
förteckning även upptagit Möller, hade denne för nämnda underlåtenhet på¬
förts ett bötesbelopp av fem kronor, varefter länsstyrelsen genom resolution
den 16 mars 1936 förordnat örn böternas uttagande. Ett utdrag av bötesför-
teckningen med resolution och åtecknad anteckning, att bevis till styrkande
av invändningen mot böternas indrivande skulle avlämnas till landsfiskalen
i Rebbelberga distrikt hade tillställts Möller den 16 maj 1936, varefter Ham¬
mar enligt bevis den 29 juli 1936 intygat, att bevis eller annan handling till
styrkande av gjord invändning icke inkommit till honom. Med stöd härav
ävensom av företett intyg, att Möller befunnits sakna tillgångar till gäldande
av bötesbeloppet, bade länsstyrelsen den 1 september 1936 förordnat om för¬
vandling av detsamma till tre dagars fängelse. För verkställighet av detta
förvandlingsbeslut hade Hammar den 5 oktober 1936 införpassat Möller till
straffängelset i Kristianstad. Efter införpassningen hade emellertid Möller
för fängelsemyndigheterna företett sin inskrivningsbok med däri gjord an¬
58
teckning om fullgjord mönstring år 1935, vilken bok överlämnats till läns¬
styrelsen tillika med en av Möller i straffängelset undertecknad framställning
om befrielse från de påförda böterna, i anledning varav länsstyrelsen samma
dag Möller införpassats befriat Möller från böterna och förordnat om hans
försättande på fri fot. Den verkställda utredningen hade sålunda givit vid
handen, att Möller icke före sitt införpassande till straffängelset fullgjort
vad som ålegat honom enligt den honom delgivna resolutionen för att vinna
befrielse från de honom påförda böterna, oaktat han upprepade gånger be¬
reus tillfälle därtill. Enligt länsstyrelsens mening hade det emellertid icke
varit omöjligt för Hammar att sedan han erhållit underrättelse om att Möller
innehade anteckning om fullgjord mönstring, därom införskaffa sådan ut¬
redning att Möller kunnat befrias från ifrågavarande böter.
Hammar anförde i sin förklaring bland annat följande: Hammar hade
aldrig nämnt något örn att Möller skolat inställa sig hos honom i ärendet.
Sådan inställelse hade varit utan gagn, då Möller genom delgivningen av
bötesutdraget erhållit fullständig upplysning om de åtgärder han haft att
vidtaga för att erhålla rättelse och befrielse från de honom felaktigt påförda
böterna. Därest emellertid Möller likväl vänt sig till Hammar skulle Ham¬
mar, såsom han i många liknande fall gjort, med största beredvillighet och
utan kostnad för Möller hava tillhandagått honom med uppsättande av be¬
svärsskrift och avskrivande av det av Möller till styrkande av hans påstå¬
enden åberopade beviset. Möllers uppgift att han saknat medel till resa från
Strövelstorp till Ängelholm förtjänade intet avseende, då Möller bevisligen
varit i Ängelholm bland annat den 1 juli 1936. Hammar förmenade, att den
omständigheten att Möller föt fjärdingsmannen uppvisat sin inskrivningsbok
icke vore av någon som helst betydelse, då Möller haft att inom trettio dagar
efter delgivningen till Sandberg avlämna de bevis, som skolat åberopas till
styrkande av hans invändningar mot böternas indrivande i laga ordning.
Uraktlåtenheten att inom nämnda tid avlämna bevisen medförde enligt gäl¬
lande lagbestämmelser, att böterna skulle utan hinder av eventuella invänd¬
ningar uttagas av den värnpliktige, vilket även måste innebära, att böterna i
brist på tillgångar skulle förvandlas till emot dem svarande fängelsestraff.
Hammar hade icke uti ärendet vidtagit någon utgärd, som icke vore grundad
på oförtydbara lagbestämmelser, han hade icke heller underlåtit något som
ålegat honom i hans egenskap av utmätningsman. Jämväl Sandberg hade i
föreliggande fall förfarit fullt riktigt. Hammar bestrede skyldighet att ut¬
giva ersättning till Möller.
Sandberg yttrade bland annat: Då Sandberg inställt sig hos Möller för att
avfordra honom böterna hade Möller förklarat att han fullgjort sin mönst-
ringsskyldighet samt hade uppvisat sin inskrivningsbok, vilken varit på¬
tecknad »35» jämte ett för Sandberg oläsligt namn. Då Sandberg, eftersom
namnet varit oläsligt, icke kunnat göra någon avskrift av anteckningen i
boken, hade han föreslagit Möller att Möller skulle lämna boken till Sand¬
berg. Detta hade Möller emellertid vägrat att göra under förklaring att det
icke vore säkert att han erhölle boken åter. Då Sandberg icke velat lämna
59
Möller några garantier därför, hade Sandberg föreslagit att saken skulle få
bero till dess att han talat med Hammar. Möller hade sagt att det finge gå
hur det ville, men boken komme han icke att lämna ifrån sig. Hammar hade
bestämt, att Möller skulle sättas i tillfälle att klaga i vederbörlig ordning,
varför han skulle delgivas utdrag ur bötesförteckningen. Då Sandberg del¬
givit Möller utdraget, hade Möller förklarat, att han aldrig komme att befatta
sig med några besvär till landsfiskalen i Ängelholm, enär han fullgjort sin
mönstringsskyldighet. Sandberg förmenade, att han handlagt ärendet i ve¬
derbörlig ordning, varför han bestrede skyldighet att utgiva någon ersättning
till Möller.
I avgivna påminnelser anförde Möller bland annat, att det hade varit fjär¬
dingsmannens skyldighet att mot kvitto emottaga värnpliktsboken. Till
bevis örn att Möller erbjudit sig att till Sandberg mot kvitto avlämna boken
ävensom att Sandberg för Möller uppgivit, att Hammar fordrat Möllers per¬
sonliga inställelse, åberopade Möller ett vid påminnelseskriften fogat med
namnet Sune Johansson undertecknat intyg därom.
1 skrivelse till militieombudsmannen den 23 december 1936 erinrade
justitieombudsmannen om huru länsstyrelsen i sitt yttrande meddelat bland
annat att Möller upptagits i den av befälhavaren för Ängelholms rullförings-
område nr 7 till länsstyrelsen insända förteckningen över de till nämnda
rullföringsområde hörande värnpliktiga, vilka år 1935 underlåtit att fullgöra
i 32 § värnpliktslagen föreskriven mönstring. Då rullföringsbefälhavare
stöde under militieombudsmannens men icke under justitieombudsmannens
tillsyn, överlämnade därför justitieombudsmannen, innan han slutligen prö¬
vade ärendet i vad klagomålen folie inom hans ämbetsområde, handlingarna
i ärendet till militieombudsmannen för den åtgärd militieombudsmannen
kunde finna desamma föranleda.
Sedan militieombudsmannen med översändande av handlingarna i ärendet
anmodat befälhavaren för Ängelholms rullföringsområde nr 7, kaptenen
Hugo Emanuel Granqvist att inkomma med yttrande, anförde denne i skri¬
velse den 3 januari 1937 bland annat följande: Han erkände att Möller,
vilken hade värnpliktsnummer 101 55/19, av misstag felaktigt uppförts å
den till länsstyrelsen insända bötesförteckningen för försummad mönstring
1935. Misstaget förmodades hava uppstått därigenom alt, enär i stamkort-
lådan för årsklassen 1919 funnes två stamkort upptagande namnet Möller,
felaktigt stamkort vid mönstringen uttagits ur lådan och åsatts mönstrings-
stämpel samt uppsatts å kontrollistan. Misstaget hade främjats därav att
båda stamkorten legat omedelbart intill varandra och båda avsett värnplik¬
tiga tillhörande fältartilleriet. Vid den ifrågavarande mönstringsförrättnin-
gen hade den personliga mönstringen tillgått på följande sätt. Sedan från
stamkortslådan med ledning av inskrivningsboken vederbörligt stamkort
framtagits, hade detta av mönstringsförrättaren jämförts med den av den
värnpliktige avlämnade inskrivningsboken, varefter kortet stämplats och
överlämnats till ett skrivbiträde för att antecknas i den av biträdet förda
kontrollistan. För att misstag sådana som det, vilket i förevarande fall
60
begåtts, för framtiden i görligaste mån skulle undvikas, hade Granqvist vid
1936 års mönstringsförrättningar börjat tillämpa ett nytt i yttrandet när¬
mare beskrivet tillvägagångssätt. Det syntes Granqvist högst antagligt, att
därest Möller följt de å utdraget ur bötesförteckningen tryckta anvisningarna
för vinnande av rättelse av eventuellt begångna misstag vid mönstringsför-
rättningarna, länsstyrelsen skulle hava avskrivit böterna och Möller alltså
besparats alla obehag.
Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieoinbuds-
mannen i skrivelse den 21 januari 1937 till krigsfiskalen vid Hallands rege¬
mentes krigsrätt:
Jämlikt § 45 mom. 1 värnpliktslagen den 12 juni 1925, vilken i förevarande
fall varit att tillämpa, hade det ålegat den befälhavare som förrättat mönst¬
ring att uppgöra och till Konungens befallningshavande insända förteck¬
ningar länsvis över de värnpliktiga, vilka underlåtit att fullgöra sin i § 32
mom. 2 samma lag föreskrivna mönstringsskyldighet. Av de inkommande
förteckningarna skulle jämlikt § 45 mom. 2 i 1925 års värnpliktslag, sådant
detta moment lydde genom lag den 17 juni 1932, särskilda utdrag, uppta¬
gande dem, vilka länsstyrelsen funnit sig böra påföra böter för underlåten
mönstring, översändas å landet och i stad utan magistrat till den som om¬
besörjde indrivning och redovisning av böter. Utdragen skulle vara försedda
med länsstyrelsens resolution, att de i utdragen upptagna böterna finge ome¬
delbarligen uttagas hos de värnpliktiga, därest de icke invände något där¬
emot, men att, därest de ville för försummelsen styrka laga förfall eller eljest
åberopa någon omständighet, som kunde leda till deras frikännande från
bötesansvar, i vilken händelse de ägde undfå skriftlig del av resolutionen i
vad dem rörde, de skulle inom trettio dagar därefter till utmätningsmannen i
det distrikt, där delgivningen skett, ingiva de bevis, som åberopades till
styrkande av deras mot böternas indrivande gjorda invändningar, vid påföljd
för uraktlåtenhet därav, att böterna utan hinder av samma invändningar
finge i laga ordning uttagas.
Av handlingarna i ärendet framginge, att Möller blivit av Granqvist upp¬
förd å förteckningen över dem vilka underlåtit att fullgöra mönstring under
år 1935, ehuru Möller i vederbörlig ordning fullgjort sin mönstringsskyldig¬
het. Anledningen till den felaktiga åtgärden vore, enligt vad Granqvist själv
uppgåve, att Granqvist vid mönstringstillfället förväxlat Möllers stamkort med
ett intill detta i samma stamkortslåda förvarat stamkort för en annan värn¬
pliktig med samma efternamn. Ehuru Granqvist, jämte det han vidgått, att
han i nu angivna hänseende förfarit felaktigt, meddelat, att han, för und¬
vikande för framtiden av liknande misstag, vid mönstringsförrättningarna
år 1936 börjat tillämpa en annan metod än den förut brukliga, varigenom
riskerna för ett upprepande av felaktigheterna skulle minskas, hade mihtie-
ombudsmannen funnit den försummelse, som läge Granqvist till last icke
kunna undgå laga beivran. Vikten av att anteckningarna å rullföringsexpe-
61
ditionerna om fullgjorda mönstringar fördes med den största noggrannhet
vore uppenbar och hade särskilt framhållits genom en i Tjänstemeddelan-
den rörande lantförsvaret den 14 oktober 1932 intagen departementschefs-
skrivelse nr 2509.
Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt krigsfiskalen att vid Hal¬
lands regementes krigsrätt anhängiggöra och utföra åtal mot befälhavaren
för Ängelholms rullföringsområde nr 7, kaptenen i förutvarande Jönköpings
regementes reserv Hugo Emanuel Granqvist för vad han på sätt ovan anförts
låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å honom efter lag och
sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas Möller att bliva i målet hörd;
och borde de ersättningsanspråk han kunde komma att framställa av krigs¬
fiskalen understödjas i den mån de visade sig befogade.
*
Till fullgörande av detta uppdrag ställde krigsfiskalen G. Falk kaptenen
Granqvist under åtal inför Hallands regementes krigsrätt och yrkade ansvar
å honom för vårdslöshet i tjänsten. Chauffören Möller inställde sig såsom
målsägande och yrkade skadestånd ävensom ersättning för inställelsen.
Krigsrätten meddelade utslag i målet den 8 februari 1937 och utlät sig där¬
vid:
Enär utrett vore, att Granqvist i det av militieombudsmannen angivna
hänseende gjort sig skyldig till vårdslöshet i sin tjänst som rullföringsbefäl¬
havare, dömdes Granqvist, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, att här¬
för undergå arrest utan bevakning under två dagar.
Krigsrätten funne Granqvist ej kunna undgå att till målsäganden utgiva
skadestånd, samt förpliktade Granqvist i sådant hänseende till målsäganden
utgiva skälige ansedde trettiofem kronor, varjämte Granqvist förpliktades
att ersätta målsäganden för inställelsen vid krigsrätten med sju kronor 20 öre.
över krigsrättens utslag anförde Granqvist besvär i krigshovrätten.
Krig shov rätten meddelade utslag i målet den 1 juni 1937, därvid krigshov¬
rätten ej fann skäl att göra ändring i krigsrättens utslag i ansvarsfrågan. I
fråga om Möllers ersättningstalan yttrade krigshovrätten, att enär Möller
för vinnande av rättelse i den oriktiga bötespåföringen haft att efterfölja
de anvisningar, som i detta avseende givits i honom tillställt utdrag av veder¬
börande bötesförteckning, men Möller emellertid underlåtit detta, och vid
sådant förhållande Granqvist skäligen icke kunde göras ansvarig för det
lidande och de kostnader, som i angivna hänseenden uppkommit för Möller,
krigshovrätten prövade rättvist att, med ändring av överklagade utslaget i
denna del, befria Granqvist från honom i målet ålagd skyldighet att till
Möller utgiva skadestånd jämte ersiittning för inställelse vid krigsrätten.
Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.
62
6. Uppehåll i värnpliktstjänstgöring vid flygflottilj har anbefallts att äga
rum innan tjänstgöringen tagit sin början. I anslutning till tjänstgörings-
uppehållet hava de värnpliktiga av flottiljchefen meddelats tillstånd att
under ytterligare tid vistas utom förläggningsortcn, ehuru sådant tillstånd
kunnat beviljas endast åt fast anställda.
I en den 12 december 1936 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde redaktören Adolf Laurin i Linköping under hänvisning till ett vid
skriften fogat urklipp ur tidningen Östgöten för den 11 i samma månad bland
annat följande:
Laurins son, värnpliktige nr 275 23/36 Inge Laurin hade tillhört en grupp
till specialtjänst vid Västmanlands flygflottilj uttagna värnpliktiga, vilka en¬
ligt personliga order haft att inställa sig till tjänstgöring i Västerås den 9 de¬
cember 1936. Då de värnpliktiga sistnämnda dag inställt sig å angiven ort
hade de omedelbart fått det beskedet att de genast erhölle den dem tillkom¬
mande julledigheten på tio dagar och därtill det stadgade avbrottet i tjänst¬
göring på tjugo dagar. De hade alltså att ånyo inställa sig den 7 januari
1937. Denna anordning av tjänstgöringen hade kommit olämpligt för Laurins
son. Denne hade sedan september månad 1936 haft anställning såsom prak¬
tikant vid Svenska aktiebolaget Gasaccumulators fabriker i Lidingö. Det
hade varit hans avsikt att sluta anställningen den 9 december då värnplikts¬
tjänstgöringen skolat börja. Hade icke värnpliktstjänstgöringen varit hade
sonen fått behålla sin plats längre än till nämnda dag. Då meddelande om
förskjutningen i den militära tjänstgöringen erhållits hade sonen icke kunnat
få sin anställning tillbaka enär en efterträdare redan blivit utsedd. Laurin
ansåge att militärbefälet i förevarande fall handlat väl formalistiskt och att
det obehag som åsamkats de värnpliktiga kunnat undvikas på ett enkelt sätt,
exempelvis genom en skriftlig underrättelse till dem. Laurin ville slutligen
ifrågasätta huruvida icke statsverket vore skyldigt att ersätta hans son de
ekonomiska förluster han genom de påtalade åtgärderna lidit, därom han
utbåde sig militieombudsmannens uttalande.
Sedan militieombudsmannen anmodat chefen för Västmanlands flygflottilj
att inkomma med yttrande i ärendet, anförde flottiljbefälhavaren kaptenen
Carl Edvin Bergström i skrivelse den 18 december 1936 bland annat följande:
Vad Laurin anfört angående omständigheterna vid inryckningen och hem¬
förlovningen den 9 december vore riktigt. Inryckningsdagen den 9 december
för värnpliktiga studenter och likställda vore av Kungl. Maj:t bestämd med
hänsyn till att icke mera än en studietermin skulle behöva försättas för dem
som studerade vid högskolorna. För flygvapnets vidkommande vore emel¬
lertid nyssnämnda inryckningsdag mycket olämplig ur utbildningssynpunkt,
varför vid flygflottiljen under de tre senaste åren i stället tillämpats det
systemet att de värnpliktiga omedelbart efter inryckning och inskrivning hem¬
förlovades för 20 dagars uppehåll i tjänstgöring. Dessa dagar inräknades ej
63
i de 260 tjänstgöringsdagarna och vöre icke att jämföra med tjänstledighet
eller permission. Enligt flygvapenorder nr 3 den 12 januari 1934 borde
flottiljchef anbefalla dylikt uppehåll i tjänstgöring i samband nied helger och
övningsuppehåll. Enär övningsuppehåll i regel ägde rum vid flygvapnet mel¬
lan den 21 december och den 7 januari erhölle ifrågavarande värnpliktiga
förutom 20 dagars uppehåll i tjänstgöring tillstånd att under övningsuppe-
hållet 6 eller 7 dagar vistas utom förläggningsorten. Dylikt tillstånd vore att
anse såsom permission. Den 7 januari igångsattes militärutbildningen. På
så sätt erhölles en obruten tidrymd för såväl militärutbildning som fackut¬
bildning och facktjänstgöring. Skulle utbildningen hava igångsatts den 9
december efter inryckning, utrustning och läkarbesiktning m. m. skulle icke
mera än omkring en effektiv arbetsvecka hava erhållits förrän utbildningen
måst avbrytas på grund av det av chefen för flygvapnet anbefallda övnings-
uppehållet. I de fall då vederbörande värnpliktiga själva av någon anled¬
ning tillskrivit flottiljen hade i god tid före inryckningen lämnats underrät¬
telse örn tjänstgöringsordningen. Dylika underrättelser hade emellertid icke
kunnat göras generellt enär flottiljen först en eller två dagar före inryck-
ningsdagen från rullföringsexpeditionerna mottagit de sista meddelandena
om namn och adress på de värnpliktiga.
Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 19 december 1936 till befäl¬
havaren för Linköpings rullföringsområde nr 23, överstelöjtnanten E. V. Bille
med översändande av handlingarna i ärendet anmodat honom att insända
avskrift av värnpliktskortet för Inge Laurin ävensom avgiva det yttrande var¬
till innehållet i handlingarna gåve anledning anförde Bille i skrivelse den
21 i samma månad med översändande av den begärda avskriften, att Inge
Laurin av honom jämlikt bestämmelserna i flygvapnets vapenövningstabell
inkallats till tjänstgöring i en följd i 260 dagar vid Västmanlands flygflottilj
med inställelse i Västerås den 9 december 1936 samt att avlämningshand-
lingarna för Laurin översänts till chefen för flygflottiljen den 1 december
1936.
Från värnpliktskortet antecknades, att Inge Laurin tillhörde klass B samt
att han vid inskrivningen tilldelats flygvapnet och uttagits för specialtjänst,
fotograftjänst.
Med skrivelse den 22 december 1936 översände militieombudsmannen där¬
efter handlingarna i ärendet till chefen för flygvapnet, vilken den 12 januari
1937 inkom med ett den 11 i samma månad dagtecknat yttrande av följande
innehåll:
På sätt av handlingarna i ärendet framginge hade inryckningsdagen för
studenter och likställda, tillhörande kategorien »övriga i specialtjänst», jäm¬
likt vapenövningstabell, fastställd genom generalorder den 2 januari 1936,
bestämts till den 9 december 1936. Vid bestämmandet av denna inrycknmgs-
dag hade hänsyn tagits dels till bestämmelserna i dittills gällande värnplikts¬
lag, som stadgade, att tjänstgöringen skulle taga sin början under första året,
det vill säga senast den 31 december inskrivningsåret, dels till att studierna
för dem som studerade vid högskolorna skulle i minsta möjliga mån störas
64
av värnpliktstjänstgöringen. Genom tjänstgöringens förläggande till tiden
den 9 december—den 16 september hade åstadkommits att endast en studie¬
termin gått förlorad. Ur flygvapnets synpunkt hade emellertid den angivna
inryckningsdagen visat sig mindre lämplig. Militärutbildningen, som endast
omfattade omkring en månads utbildning, hade nämligen måst avbrytas redan
en vecka efter igångsättandet för att återupptagas först efter juluppehållet vid
flottiljen. Dessa för utbildningen framträdande olägenheter hade beaktats
i chefens för flygvapnet förslag till vapenövningstabell 1937—1938, enligt
vilket till »biträdande ingenjörer» uttagna studenter och likställda skulle in¬
rycka till tjänstgöring redan den 22 november. Härigenom vunnes för flyg¬
vapnets del, att den allmänna militära utbildningen kunde genomföras före
julhelgen. Något uppehåll i tjänstgöringen omedelbart efter inryckningen
komme således icke att äga rum för studenter och likställda, som uttagits till
»biträdande ingenjörer». Vad det i klagomålet berörda fallet anginge syntes
det chefen för flygvapnet önskvärt om inryckningen kunnat uppskjutas till
efter nyåret. Någon rätt för vederbörande myndighet att medgiva sådant
uppskov torde dock med hänsyn till värnpliktslagens bestämmelser icke hava
förefunnits. 1 andra hand hade det varit önskvärt att de värnpliktiga som
skolat inrycka den 9 december före inryckningen underrättats örn det ome¬
delbart efter inryckningen följande uppehållet. Föreskrift om dylik under¬
rättelse hade dock icke förefunnits, varjämte av flottiljbefälhavarens ytt¬
rande framginge att i regel icke heller förelegat möjlighet att i god tid lämna
underrättelse. Införande av underrättelseskyldighet hade sålunda förutsatt
organisatoriska åtgärder som sannolikt måst sträcka sig även till inskrivnings¬
väsendet. Några olägenheter i angivna hänseenden torde, sedan chefens för
flygvapnet förslag till vapenövningstabell 1937—1938 blivit av Kungl. Majit
fastställd, få antagas icke komma att i normala fall göra sig gällande.
*
Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsman-
nen i skrivelse den 2 mars 1937 till krigsfiskalen vid Livregementets grenad¬
järer krigsrätt:
Tjänstgöringstiderna för flygvapnet tilldelade värnpliktiga reglerades inom
de i värnpliktslagen angivna gränserna i vapenövningstabeller fastställda
genom generalorder. Enligt flygvapnets vapenövningstabell 1936—1937, ut¬
färdad genom generalorder nr F 1 den 2 januari 1936, skulle av den mot års¬
klassen 1936 svarande årsgruppen studenter och likställda de värnpliktiga
som uttagits till linjetjänst för utbildning i specialtjänst fullgöra 260 dagars
tjänstgöring i en följd under tiden den 9 december 1936—den 16 september
1937, därvid uppehåll i tjänstgöring 20 dagar skulle äga rum enligt chefens
för flygvapnet bestämmande.
På grund av denna generalorder hade den 9 december 1936 till tjänstgö¬
ring vid Västmanlands flygflottilj inryckt 15 värnpliktiga, bland dem Inge
65
Laurin, för utbildning i specialtjänst. På inryckningsdagen hade de värn¬
pliktiga meddelats att de bleve hemförlovade med skyldighet att åter inställa
sig den 7 januari 1937. De hade erhållit 20 dagars uppehåll i tjänstgöring
jämte 8 dagars ledighet därutöver (eller 7 dagar med hänsyn därtill att den
6 januari 1937 var en helgdag). Flottiljbefälhavaren syntes därvid hava
förutsatt att de värnpliktiga påbörjat sin tjänstgöring genom att komma till¬
städes på inryckningsdagen den 9 december 1936.
I fråga om motivet för inläggandet av ett antal hemförlovningsdagar under
värnpliktstjänstgöringen hade försvarsrevisionen i sitt betänkande (del. 1, sid.
179) anfört: För erhållande av en lämplig förläggning av utbildningstiden
räknade försvarsrevisionen med att hemförlovning av de värnpliktiga under
första tjänstgöringen (tjänstgöring i en följd) liksom under det då tillämpade
provisoriet skulle äga runi. De utbildningstider, som av revisionen före¬
sloges, vore beräknade med hänsyn till vad som inom revisionen ansetts vara
ett minimum för uppnåendet av ett tillfredsställande utbildningsresultat. Un¬
der sådana förhållanden vore det tydligt, att, därest icke en viss tid för hem-
förlovning bestämdes, de värnpliktiga icke kunde påräkna att i samma ut¬
sträckning som hittills erhålla tjänstledighet för deltagande i skördearbete
eller för besökande av sina hem under de större helgerna. Ur utbildningssyn-
punkt syntes inläggandet av ett lämpligt antal hemförlovningsdagar icke
behöva medföra någon olägenhet. Då det emellertid i vissa fall (t. ex. för
värnpliktiga, som icke hade anförvanter att besöka) möjligen kunde inträffa,
att här avsedd hemförlovning ur de värnpliktigas egen synpunkt folie oläg¬
ligt, borde det medgivas de värnpliktiga, som sådant önskade, att efter därom
hos vederbörande militärmyndighet gjord framställning kvarstanna i tjänst¬
göring intill utgången av den tjänstgöringsperiod, till vilken de inkallats.
Vid framläggandet av proposition rörande försvarsväsendets ordnande till
1925 års riksdag hade föredragande departementschefen anfört (prop. nr 50
sid. 17): Ehuru inläggandet av ett antal hemförlovningsdagar under tjänst¬
göring av så kort varaktighet som den av departementschefen föreslagna
särskilt vid infanteriet ur utbildningssynpunkt medförde vissa olägenheter,
funne departementschefen sig ändock böra räkna med att hemförlovning av
de värnpliktiga i viss utsträckning kunde komma att äga rum under första
tjänstgöringen (tjänstgöring i en följd). Det syntes dock icke vare sig nöd¬
vändigt eller lämpligt att i varje särskild värnpliktsgrupp bestämma ett visst
antal hemförlovningsdagar. I stället borde det tillkomma Kungl. Majit att,
där så ur olika synpunkter befunnes önskvärt, låta anbefalla för ifrågavaran¬
de ändamål erforderlig hemförlovning.
Flottiljbefälhavarens åtgärd i förevarande fall att föreskriva sådan anord¬
ning att de värnpliktigas tjänstgöring började med ett uppehåll åtföljt av
julledighet finge anses vara direkt stridande mot ändamålet med tjänstgö-
ringsuppehållet. Det läge för övrigt i sakens natur att ett uppehåll i tjänst¬
göring förutsatte att tjänstgöring skulle hava fortgått under någon tid.
Även mot åtgärden att utöver tjänstgöringsuppehållet bevilja ytterligare
ledighet kunde allvarliga erinringar göras.
r»—,179075. Militieombudsmannem ämbclsbcrältclse.
66
Enligt § 79 i tjänstgöringsreglementet för flygvapnet kunde tjänstledighet
beviljas värnpliktig under sammanlagt högst det antal dagar, som motsva¬
rade en trettiondel av den tid den värnpliktige vore inkallad till tjänstgöring,
bråkdelar därvid icke medräknade. Värnpliktig, som fullgjorde första tjänst¬
göring samt repetitionsövning i en följd, finge icke under första tjänstgöringen
åtnjuta den för repetitionsövningen medgivna tjänstledigheten eller tvärtom.
Den tjänstgöring, som värnpliktig av klass B vid flygvapnet hade att full¬
göra vore enligt § 27 i 1925 års värnpliktslag angiven på följande sätt:
en första tjänstgöring om tvåhundratrettio dagar, som toge sin början un¬
der första året, samt
en repetitionsövning örn trettio dagar före utgången av fjärde året.
Den längsta tid, under vilken tjänstledighet kunnat beviljas en värnpliktig
av nu förevarande kategori under den del, som motsvarade första tjänst¬
göringen, hade alltså varit sju dagar. Tjänstledighet av längre varaktighet
hade utom för visst trängande fall endast kunnat beviljas av Konungen eller
med Konungens medgivande.
För beviljande av tjänstledighet förutsatte tjänstgöringsreglementet an¬
sökan av den som önskade ledigheten. Tjänstledighet för värnpliktig utan
ansökan kunde ej ifrågakomma och givetvis ännu mindre tjänstledighet mot
vederbörandes egen önskan. Med hänsyn till ändamålet med tjänstledighet
för värnpliktig torde detta ligga i sakens natur.
Även örn tiden för tjänstledighet i förevarande fall icke blivit längre än
författningsenligt medgivits, hade de värnpliktiga genom den tvångsvis be¬
viljade tjänstledigheten betagits möjligheten att för egna angelägenheter er¬
hålla den ledighet som eljest kunnat beviljas. Med andra ord de värnplik¬
tiga hade genom flottiljbefälhavarens åtgärd berövats möjligheten att under
hela den mot första tjänstgöringen svarande tiden erhålla någon ledighet.
Av Bergströms yttrande kunde måhända dragas den slutsatsen att Berg¬
ström med den extra ledigheten under övningsuppehållet vid jultiden icke
avsett tjänstledighet i tjänstgöringsreglementets mening utan sådant till¬
stånd att vistas utom förläggningsorten, som avsåges i § 82 mom. 2 i regle¬
mentet. Däremot kunde erinras, att dylikt tillstånd att vistas utom förlägg¬
ningsorten under uppehåll i undervisning och övningar helt naturligt endast
tillkomme fast anställd personal och torde avse just de tider, då de värn¬
pliktiga jämlikt meddelade bestämmelser åtnjöto uppehåll i tjänstgöring.
Av handlingarna i ärendet syntes framgå att de ifrågavarande värnplik¬
tiga efter inställelsen vid flygflottiljen den 9 december 1936 omedelbart sam¬
ma dag blivit hemförlovade. Då jämlikt 1925 års inskrivningsförordning
§123 stycket 3 in- och utryckningsdagar icke inräknades i den i värnplikts¬
lagen fastställda tjänstgöringstiden torde därav följa att tjänstgöringen icke
blivit påbörjad den 9 december utan först då de värnpliktiga den 7 januari
1937 åter inställde sig vid flottiljen. De värnpliktiga hade alltså genom
flottiljbefälhavarens åtgärd i direkt strid med värnpliktslagen fått påbörja
sin tjänstgöring först under andra året.
67
Genom denna sin åtgärd hade flottiljbefälhavaren gjort sig förfallen till
ansvar för tjänstefel.
Enligt upplysning från flygvapnets kommandoexpedition hade kaptenen
Bergström fört befälet över Västmanlands flygflottilj under tiden från och
med den 4 till och med den 21 december 1936. Bergström vore således för
hemförlovningsbeslutet ansvarig.
Vad Bergström anfört som skäl för de av honom vidtagna åtgärderna
kunde militieombudsmannen icke finna vara av beskaffenhet att befria ho¬
nom från ansvar för det tjänstefel han enligt det anförda begått. Felet an¬
såg militieombudsmannen vara av den art att det icke kunde undgå laga
beivran. Militieombudsmannen uppdrog därför åt krigsfiskalen att vid re-
gementskrigsrätten vid Livregementets grenadjärer anhängiggöra och utföra
åtal mot Bergström för vad han enligt det anförda låtit komma sig till last
samt att därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.
Redaktören Laurin hade i ärendet ifrågasatt huruvida icke hans son borde
erhålla ersättning av statsverket för de ekonomiska förluster han lidit ge¬
nom att hans värnpliktstjänstgöring ordnats på sätt som skett. Emellertid
syntes värnpliktige Laurin i själva verket icke hava nödgats vara utan an¬
ställning längre tid än örn hemförlovningen förlagts till annan del av tjänst¬
göringen. Några anspråk på ersättning av ovannämnda grund torde sålun¬
da icke hava uppkommit. Krigsfiskalen borde emellertid bereda värnplik¬
tige Laurin tillfälle att komma tillstädes vid krigsrätten för den händelse
han önskade mot Bergström framställa något ersättningsyrkande.
* *
*
Till fullgörande av uppdraget yrkade krigsfiskalen Arthur Mölstad vid
Livregementets grenadjärer krigsrätt att Bergström, i anledning av vad mi¬
litieombudsmannen lagt honom till last, måtte dömas till ansvar jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten.
Vid krigsrätten bestred Bergström åtalet och anförde bland annat:
Ledigheten under del av inryckningsdagen den 9 december 1936 samt den
6 januari 1937 hade haft karaktär av permission, som vederbörande divi¬
sionschef i kraft av sin tjänsteställning beviljat och ledigheten under tiden
den 30 december 1936—den 5 januari 1937 bade varit tjänstledighet, sorn
divisionschefen, kaptenen K. Lilliér beviljat på grund av bemyndigande
från flottiljchefen i flottiljorder nr 24 den 27 november 1936. Ledigheten
under tiden den 10—den 29 december 1936 hade varit så kallat uppehåll i
tjänstgöring eller hemförlovning, som beordrats av flottiljchefen genom
nämnda flottiljorder. Ingen av dessa ledigheter hade tillkommit på order
eller efter åtgärd av Bergström, som den 4 december 1936 övertagit befälet
över flottiljen såsom tillfällig befälhavare. Bergström hade sålunda icke
kunnat göras ansvarig för tillkomsten av något till grund för ledigheten lig¬
gande beslut och det hade icke kunnat läggas Bergström lill last, att han
icke förhindrat verkställighet av besluten.
68
I anslutning härtill ingav Bergström till regementskrigsrätten transumt
av berörda flottiljorder, så lydande:
»Västerås 27/11 1936.
Flottiljorder nr 24.
1—12.-------— ---------- — ----
13. Jämlikt fo nr 76/1936 p 4 anbefalles uppehåll i undervisning och
övningar under tiden 20/12 1936—7,1 1937.
Med anledning härav gälla nedanstående bestämmelser:
a)--■----------------------------
b)----------------------
c) Uppehåll i tjänstgöring för vpl äger rum:
för vpl stud i specialtjänst tiden 10/12—29/12,
för vpl linjetjänst höstinryckande tiden 22 12 1936—6/1 1937.
d) Divch äger, att under övningsuppehållet bevilja manskapet ledighet
med tillstånd att vistas utom förläggningsorten, dock icke i större utsträck¬
ning än att halva stammanskapsstyrkan finnes i tjänstgöring.
e) —f)------------------------
14—26. —-------- —------------
E. TORNBERG.
Flottiljchef.
E. Lennquist.»
1 själva sakfrågan anförde Bergström vidare bland annat:
Uppfattningen, att den av vederbörande divisionschef beviljade tjänstle¬
digheten den 30 december 1936—den 5 januari 1937 skulle vara stridande
mot värnpliktslagen, i det att därigenom tjänstgöringen kommit att påbör¬
jas först under året efter det, då de värnpliktiga inskrivits, torde sakna fog.
De värnpliktiga hade den 9 december erhållit viss utrustning (sängutred¬
ning) samt hade åtnjutit avlöning för tre dagar under år 1936, nämligen den 9,
30 och 31 december. Vidare torde de under de två sistnämnda dagarna
hava stått under strafflagen för krigsmakten. Tjänstgöringen måste följ¬
aktligen anses som påbörjad år 1936. Meningen med bestämmelsen i värn¬
pliktslagen kunde icke gärna hava varit annan än den, att tjänstgöringens
avslutande icke skulle till de värnpliktigas nackdel förskjutas. Någon för¬
skjutning av utryckningsdagen utöver den fastställda, den 16 september
1937, hade icke ägt rum. Uppfattningen att de värnpliktiga påtvingats en
icke begärd tjänstledighet torde likaledes sakna fog. Divisionschefen hade
genom fanjunkaren Hall låtit meddela de värnpliktiga, att de medgåves
tjänstledighet och permission från hemförlovningens till övningsuppehållets
slut. Samtliga värnpliktiga hade förklarat, att de önskade begagna sig där¬
av, genom vilken förklaring de måste anses hava begärt tjänstledighet. Nå¬
gon särskild form för tjänstledighetsansökan av manskap funnes icke an¬
befalld.
Flottiljchefen, majoren Lars Egmont Tornberg, som var vid krigsrätten
tillstädes vid målets handläggning, förklarade sig anse, att ledigheten den
29 december 1936—den 5 januari 1937 haft karaktär av permission samt
anförde vidare i en till krigsrätten ingiven skrift:
69
Enligt vämpliktslagen skulle tjänstgöringen för värnpliktiga studenter
vid flygvapnet fullgöras i en följd med början under inskrivningsåret eller
nästföljande år. I förevarande fall hade de värnpliktiga studenterna inryckt
den 9 december 1936 och hemförlovats för uppehåll i tjänstgöringen under
tiden den 10—den 29 december. Den 30 och den 31 december, under vilka
dagar uppehåll i övningarna enligt chefens för flygvapnet order bort av
flottiljchefen anbefallas, hade de värnpliktiga erhållit tillstånd att vistas
utom förläggningsorten. Dessa två dagar ansågos som tjänstgöringsdagar
och inräknades följaktligen i det för denna kategori värnpliktiga anbefallda
antalet 260 tjänstgöringsdagar. Den omständigheten att de värnpliktiga
nämnda dagar erhållit permission att vistas utom förläggningsorten torde
icke kunna ändra detta sakförhållande, utan de värnpliktiga hade under
år 1936 fullgjort två dagar av anbefallda 260 dagars tjänstgöring. Anled¬
ningen till att den 9 december inryckande värnpliktiga studenter ansetts
böra hemförlovas för uppehåll i tjänstgöringen omedelbart efter sin inryck¬
ning hade närmast berott därpå, att ett flertal av dessa värnpliktiga under
föregående år anhållit om tjänstledighet till juluppehållet för att kunna av¬
sluta sina examina vid respektive högskolor. Bifall till sådan anhållan
skulle medfört dels att dessa sökande först efter juluppehållet kunnat på¬
börja sin militära utbildning och dels att särskild kurs för de sålunda per-
mitterade då måst anordnas. Ett avslag skulle å andra sidan hava med¬
fört stora olägenheter för de sökandes studier. Tornberg hade därför an¬
sett det av honom tillämpade förfaringssättet såsom det för såväl de värn¬
pliktiga studenterna som även för den militära tjänsten bästa samt i över¬
ensstämmelse med värnpliktslagens bestämmelser. Vid avlämnandet av sitt
befäl den 3 december 1936 hade Tornberg meddelat tillträdande flottiljbefäl¬
havaren, att han lämnat chefen för 3. divisionen direktiv, att de den 9 decem¬
ber inryckande värnpliktiga skulle hemförlovas omedelbart efter inrycknin¬
gen och att detta skulle ske på motsvarande sätt som föregående år, då det
praktiserats så, att dylika värnpliktiga för erhållande av utrustning med
mera avrest för uppehåll i tjänstgöring först dagen efter inryckningen samt
att de av »kompanichefen» orienterats om anledningen till att uppehållet i
tjänstgöring förlädes omedelbart efter inryckningen.
Värnpliktige Laurin anförde: Då han erhållit meddelandet örn hemförlov¬
ningen, hade han befunnit sig ensam på expeditionen eller möjligen i säll¬
skap med någon kamrat. Fanjunkaren Hall hade lämnat honom muntlig
underrättelse och något skriftligt besked hade han ej erhållit. Ehuru han
ej önskat bliva hemförlovad, hade han funnit sig däri, då han trott att annat
ej varit alt göra. Laurin hade bibragts den uppfattningen, att hemförlov¬
ningen varit ovillkorlig. Eljest hade han begärt att få stanna till dess julle¬
digheten begynte, och han hade för övrigt gärna tjänstgjort även under
själva julhelgen.
Krigsrätten yttrade i utslag den 2.3 mars 19,37, att enär det ifrågavarande
uppehållet i tjänstgöringen under liden den 10—29 december 1936 samt le¬
70
digheten därutöver till den 7 januari 1937 grundat sig på en av ordinarie
flottiljchefen den 27 november 1936 utgiven flottiljorder, samt det under för-
handenvarande förhållanden ej kunde anses hava tillkommit Bergström att
såsom tillfällig flottiljbefälhavare ändra eller återkalla sagda order, funne
krigsrätten den mot Bergström i målet förda ansvarstalan ej kunna vinna
bifall.
I skrivelse den 9 april 1937 uppdrog militieombudsmannen åt överkrigs-
fiskalsämbetet att anföra besvär över krigsrättens utslag därvid militieom¬
budsmannen vid skrivelsen fogade protokollet över ett av byråchefen vid
militieombudsmansexpeditionen Bengt Lassen den 7 april å Västmanlands
flygflottiljs kasernetablissement i Västerås jämlikt mildieombudsmannens
förordnande hållet förhör.
I skrivelsen till överkrigsfiskalsämbetet anförde militieombudsmannen bland
annat:
Som stöd för sin uppfattning, att vederbörande befälhavare icke varit be¬
rättigad att ordna tjänstgöringen på det sätt som skett, hade militieombuds¬
mannen i sin skrivelse till krigsfiskal den 2 mars 1937, däri åtal anbefallts
mot Bergström, i huvudsak anfört följande:
1) Åtgärden att föreskriva sådan anordning av de värnpliktigas tjänstgö¬
ring, att denna började med ett uppehåll åtföljt av tjänstledighet, finge an¬
ses vara direkt stridande mot ändamålet med tjänstgöringsuppehållet. Det
läge i sakens natur, att ett uppehåll i tjänstgöringen förutsatte, att tjänst¬
göring skulle hava fortgått under någon tid.
2) Då den längsta tid, under vilken tjänstledighet kunnat beviljas en värn¬
pliktig av förevarande kategori under den del av tjänstgöringstiden som
motsvarade första tjänstgöringen med visst undantag varit sju dagar, hade
de värnpliktiga genom befälhavarens åtgärd berövats möjligheten att under
hela den mot första tjänstgöringen svarande tiden erhålla någon ledighet
för egna angelägenheter.
3) Tjänstledigheten hade beviljats mot de värnpliktigas önskan eller i vart
fall utan ansökan från deras sida.
4) Därest med den extra ledigheten utöver tjänstgöringsuppehållet icke
avsetts tjänstledighet i tjänstgöringsreglementets mening utan sådant till¬
stånd att vistas utom förläggningsorten som avsåges i § 82 mom. 2 i regle¬
mentet, erinrades däremot, att dylikt tillstånd endast tillkomme fast anställd
personal.
5) Då de värnpliktiga omedelbart efter inställelsen blivit hemförlovade,
kunde det ifrågasättas, huruvida deras tjänstgöring överhuvud, i enlighet
med föreskriften i värnpliktslagen, påbörjats under år 1936.
Riktigheten av de erinringar som återgivits under 1) och 2) hade icke
blivit av Bergström bestridd.
Emot påståendet att tjänstledigheten beviljats de värnpliktiga mot deras
egen önskan eller i vart fall utan ansökan från deras sida hade anförts, att
vederbörande divisionsbefälhavare låtit meddela de värnpliktiga, att de med-
71
gåves tjänstledighet och permission från hemförlovningens till övningsuppe-
hållets slut, samt att de värnpliktiga då förklarat, att de önskade begagna
sig av medgivandet, genom vilken förklaring de måste anses hava begärt
tjänstledighet, då någon särskild form för tjänstledighetsansökan av man¬
skap icke funnes anbefalld.
Vad först anginge påståendet att någon särskild form för tjänstledighets¬
ansökan av manskap icke funnes anbefalld syntes detta bero på bristande
kännedom örn föreskriften i tjänstgöringsreglementet för flygvapnet § 80
mom. 3 att ansökan örn tjänstledighet skulle vara skriftlig, vilken föreskrift
icke vore inskränkt till att avse tjänstledighetsansökan från allenast viss
personalkategori. Denna föreskrift torde således hava blivit i förevarande
fall åsidosatt. Men icke heller uppgiften att de värnpliktiga medgivit att de
erhölle tjänstledighet under sju dagar efter uppehållet i tjänstgöring syntes
vara helt riktig. Uppgiften hade icke blivit styrkt samt motsades av vad
värnpliktige Lewenhagen, Ode samt särskilt Toresson vid förhör den 7 april
1937 uppgivit om vad som vid hemförlovningen förekommit. Av såväl nu
nämnda värnpliktigas yttranden vid förhöret som av värnpliktige Laurins
yttrande inför krigsrätten torde även framgå att de värnpliktiga icke haft
klart för sig att någon skillnad förelåge mellan tjänstgöringsuppeliållet
och tjänstledigheten utan att de trott att det hela varit en sammanhän¬
gande »hemförlovning». Den vida övervägande sannolikheten talade för
att därest för de värnpliktiga uttryckligen framhållits, att, örn de ginge med
på det från befälets sida föreslagna arrangemanget, de icke skulle kunna
erhålla vidare tjänstledighet under den mot första tjänstgöringen svarande
tiden, så skulle de värnpliktiga icke hava underlåtit att framställa erinringar
mot vad som föreslagits. Riktigheten av detta antagande hade vad anginge
Lewenhagen, Ode och Toresson bekräftats vid det med dem hållna förhöret.
Toge man därtill i betraktande att grunden för det tillämpade systemet va¬
rit den att man ville vinna en anordning av tjänstgöringen som möjliggjorde
ett bättre utnyttjande av tjänstgöringstiden för ifrågavarande värnpliktigas
militärutbildning, att enligt vad Limér vid förhöret uppgivit, det ansetts
vara med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena önskvärt att de värnpliktiga
icke under den tid, då på grund av övningsuppehåll övningar och undervis¬
ning läge nere, uppehölle sig vid flottiljen ävensom, alt enligt vad som i
målet upplysts, systemet tillämpats vid flottiljen de sista tre åren, torde man
icke kunna undgå att finna att anordningen med tjänstgöringens uppskju¬
tande till den 7 januari efter »uppehåll i tjänstgöring» samt »tjänsledighet»
avsetts att genomföras oberoende av vad de värnpliktiga i den delen önskat.
Då Bergström, enligt vad krigsrättens protokoll utvisade, icke längre intoge
den ståndpunkten att den extra ledigheten under övningsuppehållet varit
sådant tillstånd att vistas utom förläggningsorten, som avsåges i § 82 mom. 2
i tjänstgöringsreglementet för flygvapnet, utan medgåve att ledigheten varit
att anse såsom tjänstledighet, erfordrades icke i denna del vidare yttrande så¬
vitt anginge Bergström. Tornberg och Lilliér syntes däremot förfarande vid¬
hålla att den extra ledigheten varit dylikt tillstånd att vistas utom förlägg¬
72
ningsorten. Oriktigheten av denna uppfattning franninge redan därav att
tjänstgöringsreglementet § 82 mom. 2 enligt sin uttryckliga lydelse endast
hade avseende å fast anställd personal. Med hänsyn till den i § 82 mom. 1
givna bestämningen av vad med permission förstodes hade ledigheten icke
varit att anse såsom permission, varav följde att den måste rubriceras såsom
tjänstledighet, då tjänstgöringsreglementet icke kände någon tredje form av
ledighet för värnpliktiga. Alt emellertid de för beviljande av tjänstledighet
meddelade bestämmelserna icke blivit i förevarande fall följda framginge av
det anförda.
Vad vidare anginge den av militieombudsmannen framställda, under 5)
ovan återgivna erinringen att det kunde ifrågasättas huruvida icke genom
tjänstgöringens anordnande värnpliktslagens föreskrift därom att första
tjänstgöringen skolat påbörjas under första året, d. v. s. för nu ifrågavarande
värnpliktiga under år 1936, åsidosatts, så hade däremot invänts, att de värn¬
pliktiga den 9 december erhållit viss utrustning, att de för tre dagar under
1936 åtnjutit föreskrivet penningbidrag, nämligen den 9, 30 och 31 december,
ävensom att de under de två sistnämnda dagarna torde hava stått under
strafflagen för krigsmakten. Med hänsyn därtill skulle tjänstgöringen vara
att anse som påbörjad under år 1936.
Däremot vore följande att erinra. Att de värnpliktiga på inryckningsdagen
erhållit viss sängutrustning torde icke kunna anses medföra att tjänstgö¬
ringen för dem tagit sin början. Icke heller torde den omständigheten att
de för nämnda dag, vilken liksom utryckningsdagen jämlikt § 103 inskriv-
ningsförordningen den 23 december 1925 icke inräknades i den föreskrivna
tjänstgöringstiden, uppburit kontant avlöning, hava haft dylik verkan. Rät¬
ten till föreskrivet penningbidrag även för inryckningsdagen vore nämligen
icke någon följd av att de värnpliktiga skulle anses hava börjat sin tjänst¬
göring nämnda dag utan grundade sig på föreskrift i kungörelsen den 5 mars
1926 (nr 60) angående avlöning för rullförings-(sjörullförings-)befäl och
värnpliktiga under fredstid m. m. 9 § 1 mom. andra stycket. Vad slutligen
anginge det anförda skälet, att då de värnpliktiga den 30 och den 31 decem¬
ber torde hava stått under strafflagen för krigsmakten, därav följde, att
tjänstgöringen finge anses vara påbörjad förstnämnda dag, så vöre att påpeka,
att det icke vore lösandet av spörsmålet, huruvida de värnpliktiga stöde under
strafflagen för krigsmakten, det vill i förevarande fall säga huruvida de
vore att anse som »krigsmän», som vore avgörande för huruvida de vöre i
tjänstgöring utan tvärtom svaret på frågan huruvida de fullgjorde dem
åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten som vore avgörande för
huruvida de vore krigsmän och således underkastade straff efter strafflagen
för krigsmakten. Besvarandet av sistnämnda fråga vore således beroende
av hur man ställde sig till spörsmålet om tjänstgöringen påbörjats, och icke
tvärtom som Bergström syntes vilja göra gällande.
Slutligen tilläde militieombudsmannen — efter att hava bemött Bergströms
invändingar, att Bergström icke vore för åtgärderna ansvarig -— alt militieom¬
budsmannen ännu icke prövat frågan örn det ansvar, som kunde åvila Torn¬
73
berg för hemförlovningen av de värnpliktiga liksom ej heller i vad mån
ansvar kunde göras gällande mot honom för de motsvarande åtgärder, som
av honom anbefallts under åren 1934 och 1935.
Vid det av byråchefen Lassen den 7 april 1937 hållna förhöret hade föl¬
jande förekommit.
Först hade Tornberg hörts och därvid uppgivit följande:
Anledningen till att de värnpliktiga studenter vilka inryckt till första tjänst¬
göring vid flottiljen den 9 december 1936 omedelbart hemförlovats hade
varit dels önskemålet att för de värnpliktigas militärutbildning erhålla en
tillräckligt lång sammanhängande tidrymd samt dels hänsynen till de värn¬
pliktiga själva. I sistnämnda hänseende hade varit att märka att de värn¬
pliktiga av ifrågavarande kategori under tidigare år i stor utsträckning an¬
hållit om tjänstledighet under dagarna närmast efter inryckningen för att
bliva i tillfälle att avlägga tentamina under då vid högskolorna pågående
tentamensperioder. Då det å ena sidan ansetts icke böra ifrågakomma att
vägra ledighet för dylikt ändamål men det å andra sidan icke låtit sig göra
att för de elever, vilka sålunda blivit efter i utbildningen, anordna någon
särskild utbildningskurs sedan de återkommit till flottiljen, hade Tornberg
i stället med anlitande av det föreskrivna uppehållet i tjänstgöring omedel¬
bart hemförlovat samtliga värnpliktiga av ifrågavarande grupp. År 1936
hade emellertid endast från två av de värnpliktiga inkommit ansökningar
örn tjänstledighet. Åren 1934 och 1936 hade hemförlovningen av de värn¬
pliktiga skett under det att Tornberg själv haft befälet över flottiljen.
I anledning av vad Tornberg sålunda anfört, hade av de angående uppe¬
håll i undervisning och övningar åren 1934, 1935 och 1936 utfärdade flottilj-
(kår-)order i protokollet över förhöret intagits följande orderutdrag:
Västerås 7/12 1934 Kårorder nr 49.
1—3. —--------------------— ---
4. Jämlikt bestämmelserna i fo nr 90/1934 p 3 anbefalles uppehåll i un¬
dervisning och övningar under tiden 22 december 1934—7 januari 1935.
Med anledning härav gälla nedanstående bestämmelser:
a) -------—----------------
b) ------------------------
c) Hemförlovning av vpl äger rum:
för vpl stud specialtjänst tiden 12—31 december;
för vpl linjetjänst höstinryekande tiden 23 december—7 januari
1935.
d) Kompanichefen äger att under övningsuppehållet bevilja manskapet
ledighet med tillstånd att vistas utom förläggningsorten dock icke i större
utsträckning än att halva stammanskapsstyrkan finnes i tjänstgöring.
E. TORNBERG.
Kårchef.
E. Ekman.
74
Västerås 29/n 1935. Kårorder nr 49.
1_3.----------------------
4. Jml fo 81/1935 p 1 anbefalles uppehåll i undervisning och övningar
under tiden 21/12 1935—7/i 1936.
Med anledning härav gälla nedanstående bestämmelser:
a) ----------—------—---------
b) -------------------------
c) Hemförlovning av vpl äger rum:
för vpl stud i specialtjänst tiden 10/12—29/i2,
för vpl linjetjänst höstinryckande tiden 23/i2—7/i 1936.
d) Kompch äger att under övningsuppehållet bevilja manskapet ledighet
med tillstånd att vistas utom förläggningsorten dock icke i större utsträck¬
ning än att halva stammanskapsstyrkan finnes i tjänstgöring.
(se sid. 68).
E. TORNBERG.
Kårchef.
Hj. Gertson.
Västerås 27/n 1936. Flottiljorder nr 24.
Tornberg hade vidare uppgivit: Under åren innan Tornberg övertagit
chefskapet över flottiljen hade någon omedelbar hemförlovning av de värn¬
pliktiga icke behövt ifrågakomma, enär de värnpliktiga då, såvitt han kun¬
nat erinra sig, haft att inställa sig tidigare än enligt nu gällande vapenöv-
ningstabell. — Den av de värnpliktiga under tiden den 10 december 1936—
den 6 januari 1937 åtnjutna ledigheten hade sönderfallit i två särskilda pe¬
rioder. Till och med den 29 december hade de värnpliktiga varit lediga på
grund av det anbefallda uppehållet i tjänstgöring. Denna ledighet hade en¬
ligt Tornbergs mening varit ovillkorlig: de värnpliktiga hade icke, även
om de så velat, kunnat avstå därifrån. Ledigheten under tiden från och
med den 30 december till och med den 6 januari hade icke varit att anse
såsom tjänstledighet utan såsom tillstånd att vistas utom förläggningsorten
jämlikt tjänstgöringsreglementet för flygvapnet § 82 mom. 2. Dylikt till¬
stånd hade meddelats av divisionschefen, kaptenen Lilliér nied stöd av före¬
skrifterna i mom. d) i ovanintagna orderutdrag. Detta moment hade avsetts
att äga tillämpning jämväl beträffande de värnpliktiga. På grund av att
ledigheten icke varit att anse såsom tjänstledighet hade den icke tagits i be¬
traktande vid bedömandet av den de värnpliktiga under återstoden av tjänst¬
göringstiden tillkommande rätten till tjänstledighet.
Uppmärksamgjord på lydelsen av den åberopade bestämmelsen i tjänst¬
göringsreglementet hade Tornberg sagt sig vidhålla sin uppfattning under
uppgift att han trott att bestämmelsen tillämpats på samma sätt även vid
andra förband.
Med anledning av Tornbergs uppgifter angående förhållandena vid flot¬
tiljen under åren innan han övertagit chefskapet däröver hade i protokol¬
let intagits jämväl följande orderutdrag:
75
»Kårorder nr 49 den 8 december 1932.
1.-----------------------
2. a) Jämlikt fo nr 93/32, punkt 2, har kårchef medgivits att anbefalla
uppehåll i undervisning och övningar under tiden 22 december—7 januari.
Med anledning härav anbefalles uppehåll i skolor och övningar under
nämnda tid.
b) I flygvapnets vapenövningstabell 1932—1933 upptagna hemförlovnin¬
gar för vpl bestämmas i samband härmed till:
vpl stud och likställda, spec. tj: den 22 dec.—10 jan;
vpl linjetjänst i övrigt: den 22 dec.—6 jan.
3. Under den tid, då jml ko nr 49 32, punkt 2, uppehåll anbefallts i skolor
och övningar gälla följande bestämmelser för ledighet.
a) Kompanichefen äger att under nämnda tid (tiden må räknas från ons¬
dagen den 21 dec. efter övningarnas slut till söndagen den 8 januari kl. 24,00)
bevilja stammanskapet ledighet med tillstånd att vistas utom förläggnings¬
orten, skolande dock alltid hälften av stammanskapet finnas tillgängligt för
tjänstgöring i vanlig ordning.
Stammanskapet må under denna ledighet tillåtas bära civil klädsel. 1
d)—e)---------------------—
E. ENELL
Kårchef.»
»Västerås 23/11 1933 Kårorder nr 47.
1—2.-------------------• —-----
3. a) Jämlikt fo nr 83/1933 p 1, har kårchef medgivits att anbefalla uppe¬
håll i undervisning och övningar under tiden 21 december—8 januari.
Med anledning härav anbefalles uppehåll i skolor och övningar under
nämnda tid med undantag för UO-skolan som påbörjar vårterminen den 8
januari.
b) I flygvapnets vapenövningstabell 1932—1933 upptagna hemförlovnin¬
gar för vpl bestämmas i samband härmed till:
vpl stud och likställda, spectj.: den 21 dec.—9 jan;
vpl linjetjänst i övrigt: den 21 dec.—5 jan.
4. Under den tid, då jml p 3 uppehåll anbefallts i skolor och övningar
gälla följande bestämmelser för ledighet.
a) Kompanichefen äger att under nämnda tid (tiden må räknas från ons¬
dagen den 20 dec. efter övningarnas slut till måndagen den 8 januari kl.
24,00) bevilja stammanskapet ledighet med tillstånd att vistas utom för¬
läggningsorten, skolande dock alltid hälften av stammanskapet finnas till¬
gängligt för tjänstgöring i vanlig ordning.
Stammanskapet må under denna ledighet tillåtas bära civil klädsel.
H. ENELL
Kårchef.
T. Rapp.»
Därefter hade kaptenen K. Limér hörts och berättat: Han hade varit chef
för tredje divisionen, till vilken ifrågavarande värnpliktiga hört. I fråga örn
de värnpliktigas rätt att avstå från den dem i form av uppehåll i tjänstgöring
tillkommande ledigheten hade han haft samma uppfattning som Tornberg.
76
Några medel hade icke vid flottiljen funnits tillgängliga för beredande av pen¬
ningbidrag åt de värnpliktiga under uppehållet i tjänstgöring; ej heller hade
portion beräknats åt dem för denna tid. Av dessa orsaker hade en av värn¬
pliktiga något tidigare år framställd begäran att under uppehåll i tjänst¬
göring få kvarstanna vid flottiljen avslagits. Även Lilliér hade hyst den upp¬
fattningen att de värnpliktigas ledighet under tiden från och med den 30
december till och med den 6 januari icke varit tjänstledighet utan tillstånd
att under uppehåll i övningar vistas utom förläggningsorten. Detta tillstånd
hade Lilliér beviljat med stöd av punkt 13 mom. d) i flottiljordern den 27
november 1936. Med denna sin uppfattning av ledighetens art hade Lilliér
icke haft anledning att fordra skriftlig ansökan från de värnpliktiga. Vid
beviljandet av ledigheten hade Lilliér utgått från att man i första hand bor¬
de taga hänsyn till de värnpliktigas önskemål. Emellertid hade det även
varit med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena önskvärt att de värnplikt
liga icke under den tid, då på grund av övningsuppehåll övningar och un¬
dervisning m. m. läge nere, uppehölle sig vid flottiljen. Det hade varit Lil-
liérs uppfattning att de värnpliktiga varit synnerligen glada över den långa
julledighet de erhållit.
Vidare hade hörts divisionsadjutanten vid tredje divisionen, fanjunkaren
O. E. H. Hall, vilken uppgivit följande: Han hade av Lilliér erhållit besked
att de värnpliktiga studenter och likställda, som den 9 december 1936 in¬
ryckt till tjänstgöring vid flottiljen, omedelbart skulle hemförlovas på 20
dagar samt att de i samband därmed kunde erhålla tillstånd att till och med
den 7 januari under det anbefallda övningsuppehållet vistas i sina hem. Det
hade icke varit tal örn att den medgivna ledigheten skulle vara tjänstledig¬
het. Den 9 december hade 9 av de värnpliktiga inställt sig under förmid¬
dagens lopp samt de 6 andra — gruppen bestod av sammanlagt 15 värnplik¬
tiga — på kvällen. De 9 förstnämnda hade omedelbart av Hall blivit del¬
givna den order Hall erhållit av Lilliér och hade därefter återrest till sina
hemorter med första tåglägenhet. De återstående 6 hade anlänt till flottiljen
så sent på dagen att man endast medhunnit att tilldela dem sängutrustnin¬
gen. Lilliérs order hade delgivits dem först på morgonen den 10 december,
varefter även de omedelbart avrest. Till båda grupperna hade Hall person¬
ligen inne på flottiljexpeditionen framfört Lilliérs medgivande. Ingen av de
värnpliktiga hade därvid haft något att erinra.
Sedan det upplysts att av ifrågavarande värnpliktiga allenast tre, nämligen
nr 471 46/36 Lewenhagen, nr 662 20/34 Ode och nr 500 28/31 Toresson, vid
tiden för förhöret vore förlagda vid flottiljen, hade dessa förekallats.
Vid företaget förhör hade de värnpliktiga berättat:
Lewenhagen: Han hade inställt sig vid flottiljen den 9 december 1936 på
förmiddagen. Beskedet om hemförlovningen hade meddelats av Hall medan
de värnpliktiga befunnit sig inne på divisionsexpeditionen. Lewenhagen ha¬
de icke av Halls ord fått någon bestämd uppfattning, huruvida det varit
fråga örn hemförlovning tvångsvis eller om ledigheten eller någon del därav
ankommit på vad de värnpliktiga själva önskat. För Lewenhagen hade det
77
icke spelat någon större roll om uppehållet i tjänstgöring börjat redan den
10 december eller först senare. Därest Lewenhagen erhållit underrättelse
om att ledigheten under tiden från och med den 30 december till och med
den 6 januari varit att anse såsom tjänstledighet samt att han örn han be¬
gagnade sig av ledighet under nämnda tid därefter icke kunde påräkna ytter¬
ligare tjänstledighet under återstoden av den mot första tjänstgöringen sva¬
rande tiden, hade Lewenhagen sannolikt, om han haft reda på att han
ägt valfrihet, velat hava tjänstledighet endast en eller annan dag i omedel¬
bar anslutning till uppehållet i tjänstgöring. Efter den 6 januari 1937 hade
Lewenhagen icke haft någon tjänstledighet; däremot hade han haft »per¬
mission» under påskhelgen från och med den 25 mars klockan 10 till och
med den 29 mars klockan 24.
Ode: Han hade inställt sig vid flottiljen den 9 december 1936 på förmid¬
dagen. Det enda han uppfattat av Halls inne på divisionen lämnade med¬
delande om hemförlovningen hade varit att de värnpliktiga skulle vara till¬
baka vid flottiljen den 7 januari 1937. Huruvida det varit fråga örn tvångs¬
vis hemförlovning eller örn ledighet med de värnpliktigas samtycke hade
han icke fått någon uppfattning örn. För Ode hade hemförlovningen icke
medfört någon olägenhet. Därest Ode erhållit besked att ledigheten under
tiden från och med den 30 december till och med den 6 januari varit att
anse såsom tjänstledighet, samt att han om han begagnade sig av ledighet
under nämnda tid därefter icke kunde påräkna ytterligare tjänstledighet un¬
der återstoden av den mot första tjänstgöringen svarande tiden, hade Ode
sannolikt, örn han haft reda på att han haft valfrihet, velat hava tjänstledig¬
het endast en eller annan dag i omedelbar anslutning till uppehållet i tjänst¬
göring. Emellertid hade Ode av dåvarande divisionsbefälhavaren löjtnanten
Hammarén erhållit tjänstledighet den 24 och den 25 mars samt dessutom
»permission» under påskhelgen från och med den 26 mars till den 30 mars
på morgonen.
Toresson: Han hade inställt sig vid flottiljen den 9 december 1936 på
kvällen. Följande dag klockan 9 hade Hall lämnat Toresson och de andra
den 9 december på kvällen anlända värnpliktiga besked om hemförlovnin¬
gen. Toresson hade av Halls ord fått den uppfattningen att de värnpliktiga
icke hade rätt att återkomma till flottiljen förrän den 7 januari 1937. Hade
Hall sagt att det rörde sig örn ett tillstånd eller ett medgivande för de värn¬
pliktiga skulle Toresson säkerligen hava uppfattat det. För Toresson hade
hemförlovningen icke kommit olägligt. Därest Toresson emellertid erhållit
besked att ledigheten under tiden från och med den 30 december till och med
den 6 januari varit att anse såsom tjänstledighet samt att han, om han be¬
gagnade sig av ledighet under nämnda tid, därefter icke kunde påräkna yt¬
terligare tjänstledighet under återstoden av den mot första tjänstgöringen
svarande tiden, hade Toresson icke velat taga ut någon tjänstledighet alls i
samband med uppehållet i tjänstgöring utan hade velat spara den till senare
förefallande behov. Emellertid hade Toresson elter den 6 januari erhållit
tjänstledighet och »permission» i samma utsträckning som Ode.
78
På särskild fråga hade Hall vitsordat riktigheten av de värnpliktigas upp¬
gifter beträffande omfattningen av Lewenhagen, Ode och Toresson beviljad
tjänstledighet och »permission» efter den 6 januari 1937 samt därjämte till¬
lagt att förutom Ode och Toresson icke någon av ifrågavarande 15 värn¬
pliktiga, såvitt av för Hall tillgängliga handlingar framginge, erhållit någon
tjänstledighet efter nämnda dag.
Med anledning av det erhållna uppdraget anförde överkrigsfiskalsämbetet
besvär över krigsrättens utslag, därvid ämbetet åberopade dels innehållet i
militieombudsmannens skrivelse av den 9 april 1937, dels det vid skrivelsen
fogade förhörsprotokollet.
Krigshovrätten fann i utslag den 8 juni 1937 ej skäl att göra ändring i
krigsrättens utslag.
Då militieombudsmannen icke fullföljde talan mot krigshovrättens utslag
vann detta laga kraft.
I skrivelse den 18 juni 1937 till överkrigsfiskalsämbetet anförde militie¬
ombudsmannen därefter, sedan en redogörelse lämnats för vad i målet mot
Bergström förekommit, bl. a. följande:
Domstolarna hade ansett, att Bergström icke kunde fällas till ansvar, ef¬
tersom de av militieombudsmannen påtalade åtgärderna grundat sig på en
av ordinarie flottiljchefen den 27 november 1936 utgiven flottiljorder. Den¬
na order hade utfärdats av Tornberg. Härav torde framgå, att Tornberg
vore den för det oriktiga förfarandet ansvarige. Tornberg hade jämväl åren
1934 och 1935 anbefallt motsvarande åtgärder, nämligen genom kårorder
den 7 december 1934 och den 29 november 1935. Tornberg hade alltså jäm¬
väl vid dessa tillfällen gjort sig skyldig till tjänstefel av enahanda beskaffen¬
het. Militieombudsmannen uppdroge därför åt ämbetet att vid regements-
krigsrätten vid Livregementets grenadjärer anhängiggöra och utföra åtal
mot Tornberg för vad han enligt vad sålunda anförts låtit komma sig till last
samt därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.
Såsom militieombudsmannen i åtalsinstruktionen i målet mot Bergström
anfört torde värnpliktige Laurin icke hava grund för anspråk på ersättning.
Laurin hade ej heller i målet mot Bergström framställt några ersättnings-
yrkanden. Ämbetet borde dock bereda Laurin tillfälle att komma tillstädes
vid krigsrätten, för den händelse han skulle önska mot Tornberg framställa
något ersättningsyrkande.
Till fullgörande av detta uppdrag ställde överkrigsfiskalsämbetet genom
krigsfiskalen Mälstad Tornberg under tilltal vid Livregementets grenadjärers
krigsrätt samt yrkade ansvar å honom enligt 130 § strafflagen för krigsmakten
för vad han enligt vad militieombudsmannen anfört låtit komma sig till last.
79
Inge Laurin inställde sig vid krigsrätten samt fordrade ersättning av Tom¬
berg för förlorad arbetsförtjänst med 60 kronor.
Inför krigsrätten förklarade Tornberg att han icke längre ville göra gäl¬
lande att den av honom tillämpade metoden att hemsända de värnpliktiga
stöde i överensstämmelse med författningarna ehuru anordningen varit lämp¬
lig ur utbildningssynpunkt.
Krigsrätten meddelade utslag i målet den 30 juni 1937. I utslaget anförde
krigsrätten:
Såsom chef för Västmanlands flygflottilj hade Tornberg åren 1934, 1935
och 1936 hemförlovat värnpliktiga studenter och likställda i specialtjänst
med undantag av expeditionsbiträden från och med dagen närmast efter in-
ryckningsdagen i och för sådant uppehåll under 20 dagar i tjänstgöringen,
som avsåges i 27 § 3 mom. B av värnpliktslagen den 12 juni 1925 och
103 § 2 st. av inskrivningsförordningen den 23 december 1925.
Berörda författningarna måste så tolkas, att nu avsedd hemförlovning icke
finge äga rum annat än efter börjad tjänstgöring. Genom sin åtgärd att hem¬
förlova de värnpliktiga, innan tjänstgöringen börjat, måste Tornberg anses
hava förfarit felaktigt.
Tornberg hade vidare bemyndigat vederbörande divisionschef att för ti¬
den efter det nämnda uppehåll å 20 dagar i tjänstgöringen förlupit intill
det övningsuppehållet i samband med jul- och nyårshelgen upphört lämna
ifrågavarande värnpliktiga sådant tillstånd, som avsåges : 82 § 2 mom. gäl¬
lande tjänstgöringsreglemente för flygvapnet, ehuru detsamma rätteligen
kunnat beviljas endast stamanställda.
Krigsrätten funne sålunda Tornberg hava i ovan angivna avseenden visat
oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt, men ansåge uppenbart, att ifråga¬
varande åtgärder vidtagits i syfte att vinna en ur tjänstesynpunkt lämplig
anordning av utbildningen.
Under åberopande av vad sålunda anförts prövade krigsrätten rättvist att
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten döma Tornberg att undergå disci¬
plinstraff av arrest utan bevakning i två dagar.
Vidkommande Laurins ersättningsyrkande, så enär ej kunde anses styrkt,
att Laurin genom de felaktiga åtgärderna åsamkats skada, bleve Laurins
berörda yrkande av krigsrätten ogillat.
Krigsrättens utslag bar vunnit laga kraft.
80
7. Misshandel av underlydande.
Skeppsgossen vid 3. skeppsgossekompaniet nr 102 Olof Andersson avled
å garnisonssjukhuset i Stockholm den 7 oktober 1936. Dödsorsaken var
lungtuberkulos. Såsom bidragande dödsorsak hade angivits miliartuberkulos
och tuberkulos hjärnhinneinflammation.
I skrivelse till kompanichefen den 3 november samma år anförde Olof
Anderssons fader, skomakaren Knut Andersson i Boxholm bland annat föl¬
jande: Under sommaren 1935, då Olof Andersson tjänstgjort ombord på
övningsskeppet Najaden, hade Olof, enligt vad han uppgivit i brev till fa¬
dern, blivit misshandlad av korpralerna ombord. Någon tid innan Olof av¬
lidit hade han yttrat till fadern, att han icke känt sig bra i huvudet sedan
han omkring ett år tidigare erhållit ett slag av en korpral på Najaden. Med
anledning av vad Knut Andersson sålunda erfarit anhölle han att utredning
måtte föranstaltas örn den behandling för vilken hans son blivit utsatt un¬
der sin tjänstgöring som skeppsgosse.
Sedan chefen för skeppsgossekåren i anledning av denna skrivelse låtit
verkställa viss utredning anförde han i skrivelse den 15 december 1936 till
Knut Andersson, med översändande av förhörsprotokoll och inkomna ytt¬
randen, att vid den verkställda utredningen intet framkommit som tydde på
att Olof Andersson skulle hava blivit utsatt för misshandel.
I skrivelse till chefen för skeppsgossekåren i Karlskrona den 7 januari och
den 24 februari 1937 påfordrade emellertid Knut Andersson ytterligare ut¬
redning i ärendet, varvid han bland annat översände avskrift av ett av ho¬
nom emottaget brev från skeppsgossarna vid tredje skeppsgossekompaniet nr
104 Karlsson och nr 95 Färnström, däri dessa uppgåvo att de iakttagit, hu¬
ru ombord på Najaden sommaren 1935 deras instruktör, korpralen I. E. Ce¬
derkvist upprepade gånger slagit Olof Andersson samt varit onykter.
Med anledning av dessa förnyade framställningar hölls vid Stockholms
örlogsstation förhör med Cederkvist samt med ett antal 2. och 3. klass sjö¬
män, vilka år 1935 tillhört äldre respektive yngre årsklassen skeppsgossar
ombord å Najaden, dock icke med förut nämnda Karlsson och Färnström.
Den sålunda införskaffade utredningen delgavs Knut Andersson genom skri¬
velse den 29 april 1937 från advokatfiskalen vid Karlskrona örlogsstation,
i vilken skrivelse advokatfiskalen såsom en sammanfattning av resultatet av-
vad som under utredningen framkommit uttalade, att Cederkvist enligt hans
åsikt icke gjort sig skyldig till något som vore av beskaffenhet att för honom
föranleda ansvar.
I skrivelse som den 7 maj 1937 inkom till inilitieombudsmansexpeditionen
anförde Knut Andersson, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit
och med bifogande av vissa handlingar, bland annat följande.
Det vore anmärkningsvärt, att de båda kammler till Olof vilka enligt vad
av deras intyg framginge iakttagit, att Cederkvist misshandlat Olof, icke bli¬
vit hörda. Även i övrigt vöre den åvägabragta utredningen bristfällig. Då
81
någon nöjaktig utredning på annat sätt icke syntes kunna erhållas, hän-
vände sig Knut Andersson till militieombudsmannen under hemställan att
militieombudsmannen måtte låta verkställa undersökning i saken.
Sedan militieombudsmannen med anledning härav i skrivelse den 10 maj
1937 till stationsbefälhavaren vid Karlskrona örlogsstation anhållit, att samt¬
liga handlingar i ärendet måtte tillställas militieombudsmannen, inkom sta¬
tionsbefälhavaren med skrivelse den 21 i samma månad med de begärda
handlingarna och meddelade samtidigt, att det framkommit, att ytterligare
förhör borde hållas med Cederkvist, Karlsson och Färnström, därom hem¬
ställan gjorts hos stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation.
I skrivelse den 19 juni 1937 meddelade tjänstförrättande stationsbefälha¬
varen vid Karlskrona örlogsstation, att "förhör dåmera hållits med Karlsson
och Färnström, att därvid intet framkommit som gåve stöd för påståendet
att Cederkvist emot Olof Andersson utövat misshandel, varav men kunnat
följa, ävensom att förhör med Cederkvist ej kunnat hållas, enär Cederkvist
erhållit avsked från sin tjänst vid flottan.
Sedan militieombudsmannen från vederbörande myndighet i Stockholm
infordrat avskrift av protokollet vid förhöret med Karlsson och Färnström,
inhämtade militieombudsmannen av nämnda protokoll bland annat följande.
Karlsson hade vid förhöret uppgivit, att Cederkvist vid ett tillfälle, då han
varit missnöjd med Olof Anderssons sätt att sköta sin backlagsmanstjänst,
slagit Olof under hakan med knuten hand, vilket varit Cederkvists vanliga
tillvägagångssätt vid handgriplig bestraffning. Karlsson hade även berättat,
att såväl Olof som han själv vid ett annat tillfälle blivit misshandlade av
Cederkvist, emedan de förklarat sig icke kunna sjunga en visa som Ceder¬
kvist befallt dem att sjunga. Enligt Karlssons uppgift hade Cederkvist vid
ett tillfälle under försommaren 1935, då Najaden legat till ankars i danska
farvatten, kommit ombord tydligt påverkad av starka drycker. Färnström
hade, enligt vad han vid förhöret uppgav, icke iakttagit, att Olof Andersson
utsatts för misshandel från Cederkvists sida. Själv hade han emellertid vid
ett par tillfällen erhållit örfilar av Cederkvist, ena gången så kraftigt att nä¬
san sprungit i blod.
Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombuds¬
mannen i skrivelse den 1 september 1937 till chefen för marinen:
Av vad under utredningen, särskilt vid förhöret med Karlsson och Färn¬
ström, framkommit syntes framgå, att Cederkvist gjort sig skyldig till miss¬
handel å underordnad krigsman i och för dennes tjänst. Emellertid vore
för ett slutgiltigt bedömande av ansvarsfrågan ytterligare utredning erforder¬
lig. Enligt uppgift i ärendet bade Cederkvist numera lämnat sin anställning
vid flottan. Jämlikt 44 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstä¬
des skulle, därest brott, som borde åtalas vid krigsrätt, tj blivit åtalat, me¬
dan den brottslige lydde under strafflagen för krigsmakten, målet upptagas
6—379075. Militieombudsmannens embetsberättelse.
82 ■
av krigsrätten vid den avdelning av krigsmakten, som den tilltalade tillhörde
vid den tid, då brottet begicks. Då handlingarna i ärendet icke innehölle så
fullständiga uppgifter om Cederkvists tjänstgöringsförhållanden att därav
kunde med tillförlitlighet avgöras, vilken krigsrätt som enligt nämnda lag¬
rum vore behörig att döma om Cederkvists förbrytelser, hade militieombuds-
mannen ansett sig böra överlämna handlingarna till chefen för marinen för
vidare åtgärder genom vederbörande chef. Tillika anhölle militieombuds-
mannen att i sinom tid bliva underrättad örn ärendets vidare gång.
* *
*
Med anledning av militieombudsfnannens berörda anmälan överlämnade
chefen för marinen handlingarna i ärendet till chefen för Ostkustens marin¬
distrikt för vidtagande av vederbörlig åtgärd. Marindistriktschefen remitte¬
rade handlingarna till stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation för
anställande av åtal mot förre korpralen Cederkvist.
Inför stationskrigsrätten yrkade åklagaren krigsfiskalen Mauritz Gullstrand
ansvar å Cederkvist för uppsåtlig misshandel av skeppsgossen Andersson vid
Ivå tillfällen under sommaren 1935.
Stationskrigsrätten meddelade utslag i målet den 5 november 1937. I ut¬
slaget yttrades följande: Enär genom vad Cederkvist vidgått och för övrigt
i målet förekommit vore upplyst, att Cederkvist vid vartdera av två olika
tillfällen under sommaren 1935 å övningsskeppet Najaden, å vilket Ceder¬
kvist tjänstgjort, i anledning av försummelse i tjänsten, vartill numera av¬
lidne skeppsgossen vid 3. skeppsgossekompaniet nr 102 Olof Andersson en¬
ligt Cederkvists förmenande gjort sig skyldig, med knuten hand tilldelat
Andersson ett slag under hakan, alltså och då omständigheterna måste an¬
ses synnerligen mildrande, prövade stationskrigsrätten, jämlikt 90 § straffla¬
gen för krigsmakten, rättvist döma Cederkvist för våld å underordnad krigs¬
man i tjänsten vid två tillfällen att hållas i vaktarrest sex dagar.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
8. Missfirmelse av underlydande m. m.
I en den 11 januari 1937 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde korpralen vid Svea ingenjörkår nr lil Åke Borg:
Vid den av fänriken i fortifikationen Tage Raguel Essén handhavda ut¬
bildningen av nyinryckta volontärrekryter vid kåren hade under tiden från
och med november 1936 förekommit följande.
1. Volontären nr 11/3 Karlsson hade, första lördagen han varit i tjänst,
utan lov lämnat kasernen. Under ett exercispass påföljande måndag hade
83
Essén omnämnt förseelsen, varvid han bland annat yttrat, »att en sådan
skulle man stycka sönder och hemsända bit för bit till morsan och k-n
skulle sändas efter julaftonen».
2. Volontären nr 14/1 Gustafsson hade under en lektion i modersmålet
icke kunnat stava till ordet Jokkmokk. Essén hade då frågat Gustafsson,
örn han visste vad Mekka vore. Då Gustafsson svarat att Mekka vore Ara¬
biens huvudstad, hade av Essén följande metod använts för att underlätta
ihågkommandet av ordets stavning. Gustafsson hade fått krypa under det
bord vid vilket han suttit och fram på andra sidan där han sedan, enligt
Esséns anvisningar, fått visa den ställning mohammedanerna, vända mot
Mekka, intaga då de tillbedja Allah. Denna procedur hade Gustafsson för
övrigt fått upprepa under ett exercispass någon dag senare.
3. Under en lektion i matematik hade volontären nr 5/1 Eliasson råkat
göra ett fel vid uträknandet av ett tal å svarta tavlan. Detta hade haft till
följd, att Eliasson för övnings skull fått bära tavlan runt lektionssalen. Tav¬
lan hade varit av sådant format och så tung, att Eliasson råkat tappa den.
Efter anvisningar av Essén hade han emellertid slutligen lyckats med sin
uppgift.
4. Volontären nr 28/2 Johansson hade en dag fått tre tänder utdragna.
Under de närmast följande timmarna hade Johansson deltagit i tjänstgö¬
ringen, men hade genom ansträngningen drabbats av så svåra blödningar
efter tandutdragningen, att han blivit blodig i ansiktet. Detta hade föranlett
Essén att kalla fram Johansson för plutonen samt påpeka, att Johansson
tydligen använt smink.
5. Vid en persedelvisitation hade volontären nr 31/3 Olofsson tillfrågats,
vartill han skulle använda sin mössa. Då Olofsson svarat, att han skulle
hava den på huvudet, hade Essén frågat: »Vilket huvud?» Olofsson hade
genmält, att han endast hade ett huvud, men hade då av Essén erhållit till
svar: »Då är volontären f-n ta mig vanskapt.»
6. Borg tilläde att liknande händelser synnerligen ofta inträffade. På¬
pekas borde att Essén använde sig av synnerligen opassande benämningar
på volontärrekryterna såsom »dj-a olycka» och liknande.
Karlsson, Gustafsson, Eliasson, Johansson och Olofsson intygade var för
sig med sin underskrift riktigheten av den i Borgs skrift lämnade skildringen
av de dem rörande episoderna.
Sedan militieombudsmannen samma den 11 januari i skrivelse till chefen
för ingenjörkåren anhållit örn skyndsam utredning i ärendet, anförde kår¬
chefen i skrivelse den 14 januari 1937 att vid en av honom verkställd utred¬
ning följande framkommit (numreringen av punkterna hänför sig till upp¬
ställningen av Borgs anmälan):
1. Essén hade erkänt, att det av Borg återgivna yttrandet fällts av ho¬
nom; dock hade han icke använt det åsyftade ordet »k-n» utan i stället sagt
»det viktigaste». Yttrandet hade fällts, emedan vissa rekryter gjort sig skyl¬
diga till mindre förseelser (slarv), samt hade haft kollektiv innebörd. Essén
insåge till fullo olämpligheten av sitt yttrande.
84
2. Essén hade vitsordat riktigheten i stort sett av den anmälda händel¬
sen. Det ifrågavarande stadsnamnet hade kommit på tal, emedan det hört
till undantagen från regeln örn k-ljudets stavning. Essén hade haft den
uppfattningen, att rekryterna liksom han själv upptagit det hela som ett
skämt, men insåge nu olämpligheten av sitt uppträdande.
3. Essén hade på grund av att händelsen läge rätt långt tillbaka i tiden
icke i detalj kunnat erinra sig vad som passerat, men hade haft den upp¬
fattningen, att åtgärden icke varit avsedd som en bestraffning av Eliasson
för det denne räknat fel, utan att den varit motiverad av att ett ombyte av
tavla erfordrats. Essén hade uppgivit, att Eliasson visat sig icke kunna bä¬
ra tavlan, emedan han fattat den på felaktigt sätt, varför Essén själv burit
tavlan någon meter, innan han låtit Eliasson bära den runt ett varv.
Volontären nr 22/i Kerslow hade uppgivit, att enligt hans uppfattning
Eliasson beordrats bära tavlan, emedan han ej kunnat utföra en räkneupp¬
gift, samt att den tavla Eliasson burit återställts på sin förutvarande plats
på golvet bakom den tavla, på vilken Eliasson räknat.
Volontären nr 25/l Nygren hade uppgivit, att Essén visat, huru tavlan
skulle bäras, att Eliasson därefter fått bära tavlan runt rummet och ställa
den på dess förutvarande plats på golvet samt att en handgranat med sina
delar funnits ritad å den tavla som burits omkring.
4. Essén hade anfört: Det hade icke från början varit meningen, att
Johansson skulle deltaga i ifrågavarande övning. Johansson hade emellertid
omedelbart före övningen tillfrågats, örn han kunnat deltaga i densamma, var¬
till Johansson svarat jakande. Essén hade därvid sagt: »Det var duktigt.»
Samtalet hade ägt rum å expeditionen i skolchefens närvaro. Efter avslutad
övning hade det varit Esséns avsikt att berömma Johansson, varför denne
kallats framför fronten. Essén hade därvid troligen yttrat: »Se här, så skall en
riktig krigare se ut.» Essén hade icke kunnat erinra sig hava yttrat ordet
»smink»; emellertid hade Johansson på grund av det stelnade blodet sett
ut som örn han varit sminkad.
Furiren nr 15/2 Lindmark hade erinrat sig att Essén yttrat något örn
smink. Lindmark hade icke av Esséns yttrande fått intryck av att yttrandet
utgjort ett beröm åt Johansson.
Volontären nr 36/i Olsson hade uppgivit att Essén kallat fram Johansson
och därefter frågat en man i ledet: »Hur ser han ut?» Då Essén erhållit till
svar: »Som en krigare, hade Essén genmält: »Nej, som ett sminkat frun¬
timmer.»
5. Olofsson hade förklarat, att han för sin del icke förstått, vad Essén
menat med sitt yttrande samt att Olofsson ej uppfattat yttrandet såsom va¬
rande för Olofsson förklenande.
Essén hade uppgivit, att han icke kunde erinra sig situationen ifråga men
att han, utan avsikt att säga något förklenande angående vederbörandes in¬
telligens, ibland brukat begagna sådana uttryck :,om : »Ni ska inte gå om¬
kring och bära huvudet under armen» och: »Har man fått ett huvud, skall
man också använda det.»
85
Nygren hade från den ifrågavarande persedelvisitationen erinrat sig föl¬
jande replikskifte:
Essén: »När skall pälsmössan användas?»
Olofsson: »På vintern.»
Essén: »Var skall den sättas?»
Olofsson: »På huvudet.»
Essén: »På vilket huvud?»
Olofsson: »Jag har bara ett huvud.»
Essén: »Då är volontären vanskapt.»
Furiren nr 27/4- Ullefors hade uppgivit, att han trodde sig minnas, att
Essén vid en persedelvisitation yttrat till Olofsson något örn att »om han inte
visste, att han bara hade ett huvud, så var han f-n ta mig vanskapt».
6. Borg hade på fråga uppgivit, att han icke hört Essén säga »dj-a olyc¬
ka», men att Essén kallat volontären nr 2/1 Backlund »stor olycka». Borg
hade vidare förmält, att Essén under första exercispasset efter julen be¬
träffande en språngmarsch yttrat: »Det här kunde fyrtiofyra stora grisar
gjort bättre.»
Essén hade i denna del uppgivit följande: Han hade hört någon grupp¬
chef använda uttrycket »stor olycka» eller »dj-a olycka» örn Backlund. Vid
ett tillfälle hade han frågat Backlund: »Vad har gruppchefen sagt att Back¬
lund är?», vartill Backlund svarat: »Stor olycka, fänrik.» Gruppchefens ut¬
tryck hade icke föranlett någon anmärkning från Esséns sida. Vid det om¬
nämnda exercispasset efter julen hade Essén troligen yttrat: »Nu ska ni
inte se ut som julgrisar utan som karlar.»
Backlund hade uppgivit, att han inför truppen beordrats repetera, att han
vore en »en stor olycka» och »en dj-a olycka», vilket han ansett vara avsett
ibland som skämt och ibland som allvar; uttrycket hade han ansett vara för
sig förklenande.
Lindmark hade förmält, att Essén under exercisen yttrat: »Fyrtiofyra jul¬
grisar kunde ha gjort det här bättre.»
Ullefors hade lämnat en med Lindmarks berättelse överensstämmande re¬
lation av händelseförloppet.
I sin skrivelse meddelade kårchefen härjämte, att Karlsson, Gustafsson,
Eliasson, Johansson och Olofsson på förfrågan förklarat sig medgiva må¬
lets behandlande såsom disciplinmål.
Sedan Borg bereus tillfälle att inkomma med påminnelser, anförde han
i en den 20 januari 1937 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift bland annat: Av kårchefens utredning framginge icke med önskvärd
tydlighet, huruvida någon annan än Essén tillåtits uttala sig örn lydelsen av
Esséns yttrande till Karlsson. Anledningen härtill finge måhända sökas i
det förhållandet, att samtliga vid förhöret närvarande, med undantag av
Essén, vore ense om att Essén fällt uttrycket sådant det av Borg återgivits.
Vad anginge Esséns åtgärder mot Gustafsson så förefölle det underligt, att
sedan Essén inför kårchefen förklarat att Essén låtit Gustafsson utföra den
beskrivna hälsningen för att Gustafsson lättare skulle komma ihåg stav¬
86
ningen av namnet Mekka, Essén låtit Gustafsson upprepa hälsningen under
ett exercispass någon dag senare. Att så skett hade icke omnämnts i kår¬
chefens utredning. Av Nygrens och Ullefors utsagor framginge med all
önskvärd tydlighet riktigheten av den av Borg lämnade skildringen av re¬
plikväxlingen mellan Essén och Olofsson. Esséns version av händelsen gåve
endast ett ytterligare belägg för Esséns oförmåga att erinra sig för honom
obehagliga händelser. Av kårchefens utredning framginge icke, vilken befäl¬
havare som beordrat Backlund att framför avdelningen repetera uttrycken
»stor olycka» och »dj-a olycka». Under utredningen hade framkommit, att
Essén vid ett tillfälle i närvaro av Borg underställda volontärrekryter på¬
stått, att Borg ritat »som en dj-a potta», vilket dock icke omtalats i kårche¬
fens skrivelse. Sedan Essén fått kännedom om att kårchefen avlåtit skrivel¬
sen, hade han till gruppcheferna på soldatskolan yttrat, att han nu sutte
fastare på soldatskolan än tillförne och att han ej hade för avsikt att ändra
sina utbildningsmetoder. Anledningen till att volontärrekryterna medgivit
att målet behandlades såsom disciplinmål vore säkerligen att söka i det för¬
hållandet, att de icke vore underkunniga örn alt ett mål kunde behandlas
annorlunda. Med anledning av bland annat det i kårchefens skrivelse ej
omnämnda för Borg kränkande yttrandet av Essén anhölle Borg att militie-
ombudsmannen måtte hänskjuta målet till krigsrätts prövning.
Med anledning av Borgs i påminnelserna gjorda påståenden, att kårche¬
fens skrivelse icke innehölle en fullständig redogörelse för den av kårchefen
verkställda utredningen såtillvida som därvid jämväl skulle hava framkom¬
mit, att Essén i närvaro av Borg underställda volontärrekryter fällt för Borg
smädligt yttrande, anhöll militieombudsmannen i skrivelse till kårchefen den
22 januari 1937, att han skyndsamt ville inkomma med yttrande ävensom,
därest Borgs ifrågavarande påstående vore riktigt, med den utredning i sa¬
ken som verkställts eller kunde vara erforderlig.
I skrivelse den 25 januari 1937 anförde kårchefen följande:
Vid den av kårchefen verkställda utredningen, för vilken redogjorts i kår¬
chefens skrivelse den 14 januari 1937, hade Borg uppgivit, att Essén vid
ett tillfälle, då Borg själv icke varit närvarande, skulle hava yttrat om Borg,
att Borg ritade »som en dj-a potta». Den 23 januari 1937 hade kårchefen
hållit förnyat förhör, varvid Essén förklarat sig icke vilja bestrida, att han
fällt det uppgivna yttrandet, ehuru han icke kunde erinra sig det, samt vo¬
lontärrekryterna nr 29/1 Sterndal, nr 16/l Jönsson och nr 32/2 Persson samt¬
liga vitsordat, att Essén, på sätt som angivits, fällt yttrandet ifråga. — Borgs
uppgift hade icke omnämnts i kårchefens förut i ärendet avlåtna skrivelse,
enär Borg, örn han ansett ifrågavarande yttrande vara kränkande och däri¬
genom straffbart, synts hava haft anledning att bringa detta till militieom-
budsmannens kännedom i sin skrift den 11 januari. Vidare hade yttrandet,
ehuru i sig olämpligt, synts kårchefen, eftersom det endast avsett Borgs fär¬
dighet i ritning, vara i förhållandet till vad i övrigt utretts utan betydelse
vid bedömandet av Esséns tjänsteförseelser.
87
Efter redogörelse för vad sålunda förekommit införde militieombudsman-
nen i skrivelse den 30 januari 1937 till krigsfiskalen vid Svea ingenjörkårs
krigsrätt:
Av handlingarna i ärendet framginge, att fänriken Essén vid skilda till¬
fällen från början av november 1936 till mitten av januari 1937 under det
han tjänstgjort såsom lärare vid ingenjörkårens soldatskola i andra perso¬
ners närvaro i tjänsten missfirmat honom underlydande volontärerna Karls¬
son, Gustafsson, Eliasson, Johansson, Olofsson och Backlund genom smäd¬
liga tillmälen eller olämpliga rättelsemetoder ävensom att Essén gjort sig
skyldig till smädligt yttrande om Borg i närvaro av Borg under¬
lydande krigsmän. Genom vad Essén sålunda låtit komma sig till last
hade han även brustit i anständigt uppförande under tjänstgöring. De för¬
seelser varom i målet vore fråga funne militieombudsmannen vara av den
allvarliga beskaffenhet att de icke kunde undgå laga beivran.
Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt krigsfiskalen att ställa fän¬
riken i fortifikationen Ture Raguel Essén, vilken för det dåvarande tillhörde
Svea ingenjörkår, under åtal inför kårens krigsrätt för vad han, på sätt ovan
angivits, låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å honom efter lag
och sakens beskaffenhet.
* *
*
Till fullgörande av detta uppdrag ställde krigsfiskalen J. G. Johnsson fän¬
riken Essén under tilltal vid Svea ingenjörkårs krigsrätt samt yrkade an¬
svar å honom jämlikt 91 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten för vad han
låtit komma sig till last.
Krigsrätten meddelade utslag i målet den 19 mars 1937 och utlät sig där¬
vid:
Av utredningen framginge, att Essén vid skilda tillfällen från början av
november 1936 till mitten av januari 1937, under det han tjänstgjort såsom
lärare vid kårens soldatskola, i andra personers närvaro missfirmat honom
underlydande volontärerna Karlsson, Gustafsson, Eliasson, Johansson, Olofs¬
son och Backlund i deras tjänst genom smädliga tillmälen eller olämpliga
rättelsemetoder ävensom yttrat sig smädligen örn korpralen Borg i och för
dennes tjänst.
Genom sitt förfarande mot Karlsson hade Essén tillika gjort sig skyldig
till brist i anständigt uppförande.
I övrigt vöre Essén i åtalat hänseende icke övertygad om förfarande av
beskaffenhet att kunna för honom medföra ansvar.
Krigsrätten prövade förty rättvist döma Essén jämlikt 91 och 96 §§ straff¬
lagen för krigsmakten för missfirmelse mot underordnade krigsmän i och
för deras tjänst och brist i anständigt uppförande att hållas i vaktarrest tolv
dagar.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
88
9. Batterichef har anbefallt en för tjänsteförsummelse anmäld volontär
att själv meddela den rapporterande förmannen huru dennes anmälan
blivit behandlad.
I två till militieombudsmannen insända skrifter anförde furiren vid Göta
artilleriregemente nr 5/4 T. A. Hermansson klagomål över vissa åtgärder,
som vidtagits av hans batterichef kaptenen G. E. W. Jakobsson. Hermans¬
son anförde bl. a.: Sedan Hermansson hos batterichefen gjort anmälan mot
en volontär, som kommit för sent till morgonrykten, och denna anmälan icke
föranlett någon åtgärd av batterichefen, hade volontären av denne fått i
uppdrag att personligen meddela Hermansson, att anmälan ej föranlett någon
åtgärd. Ett dylikt förfaringssätt ansåge Hermansson vara felaktigt, enär den
anmälde därigenom finge en känsla av överlägsenhet gentemot den som rap¬
porterat honom.
I avgivet yttrande anförde Jakobsson beträffande ifrågavarande påstående
följande: Den av Hermansson omnämnde volontären, nr 27/4 Emanuelsson,
hade anmälts av Hermansson för det han kommit två minuter för sent till
morgonrykten. Vid förhör hade Emanuelsson varit mycket ledsen, eftersom
det varit första gången han haft någon anmärkning på sig. Förseningen hade
av Emanuelsson uppgivits hava kommit sig därav, att Emanuelsson vore myc¬
ket »hårdsövd». Emanuelsson hade av Jakobsson erhållit en »skrapa» samt
hade beordrats anmäla till Hermansson »att saken var reglerad». Detta kun¬
de enligt Jakobssons mening icke innebära något desavuerande av Hermans¬
son, enär straffsatsens utmätande helt tillkommit Jakobsson.
Vid ett av regementschefen den 8 januari 1937 med anledning av Hermans¬
sons anmälan hållet förhör med Jakobsson yttrade denne: Emanuelsson hade
vid det ovannämnda tillfället erhållit förmaning för försummelsen samt till¬
sägelse, att han skulle organisera väckning genom bestämd kamrat ävensom
meddela Hermansson, att Emanuelsson utan att tillrättavisas erhållit för¬
maning av Jakobsson. Emanuelsson skulle även för Hermansson uppgiva
namnet på den kamrat som åtagit sig att väcka honom. Meddelandet till
Hermansson avsåge att underrätta denne genom den felande själv, att saken
vederbörligen behandlats.
Hermansson anförde vid förhöret: Emanuelsson hade endast meddelat
Hermansson, att Emanuelsson icke bestraffats.
Emanuelsson förmälde vid förhöret: Han vitsordade riktigheten av Ja¬
kobssons yttrande men tillfogade, att han ej med bestämdhet kunde erinra
sig om han meddelat Hermansson, att han förmanats av Jakobsson. I
I skrivelse den 18 januari 1937 till regementschefen anförde militieom¬
budsmannen efter redogörelse för vad i ärendet förekommit:
Vad beträffade Jakobssons åtgärd att befalla den av Hermansson för tjäll-
89
steförsummelse rapporterade Emanuelsson att till sin förman meddela, att
dennes rapport icke föranlett någon bestraffningsåtgärd, måste framhållas,
att ett dylikt förfaringssätt syntes vara ur disciplinär synpunkt i hög grad
olämpligt och för Hermansson kränkande, även örn åt meddelandet givits
den lydelse, som Jakobsson avsett. Då militieombudsmannen emellertid
icke funnit vad i ärendet förekommit vara av beskaffenhet att behöva bringas
under krigsdomstols prövning, överlämnade militieombudsmannen ärendet
till regementschefens avgörande.
* *
*
I skrivelse den 27 januari 1937 anförde regementschefen härefter: Jakobs¬
sons åtgärd att anbefalla den för tjänsteförsummelse anmälde Emanuelsson
att till den rapporterande förmannen Hermansson meddela hur anmälan
behandlats vittnade om bristande omdöme vid upprätthållandet av militär
tukt och ordning. Regementschefen hade fördenskull jämlikt 210 § straff¬
lagen för krigsmakten tillrättavisat Jakobsson med varning, meddelad i di¬
visionschefen majoren Ekmans närvaro.
10. Flottiljintendent har förfarit felaktigt dels i fråga om handliavande
av medel tillhörande enskilda lägerkassan, dels genom att låta sin hustru
leverera varor till flottiljens marketenteri. Osanna uppgifter hava av honom
lämnats vid militieombudsmannens inspektion.
Vid militieombudsmannens inspektion av flygkrigsskolan den 19 maj 1937
påträffades vid granskningen av kassamedlen dels ett till flygkrigsskolan
ställt den 5 maj 1937 daterat brev från folkskolinspektören teologie doktorn
A. Gierow, vari denne meddelade, att han med brevet överlämnade 500 kro¬
nor som utgjordes av kollektmedel avsedda till omkostnader för gudstjänster,
komplettering av manskapsbiblioteket, föreläsningar m. m., dels ett av Gie¬
row den 7 maj 1937 dagtecknat reversal å samma belopp. Medlen voro icke
tagna till uppbörd. På fråga om de förvarades i kassaskåpet förklarade flottilj¬
intendenten kaptenen Nils Gustaf Daniel Romander, att de ännu icke be- *
kommits.
Vid inspektion av Skånska kavalleriregementet påföljande dag iakttogs,
att ett belopp av kollektmedel där upptagits i räkenskaperna för enskilda lä¬
gerkassan vid Skånska kavalleriregementet såsom inbetalt av Gierow.
På uppdrag av militieombudsmannen sökte majoren friherre G. von Frie¬
sendorff, vilken vid inspektionen biträdde militieombudsmannen såsom sak¬
kunnig i förvaltningsärenden, att med anledning av vad som förekommit tele¬
fonledes sätta sig i förbindelse med Gierow. Denne kunde emellertid an¬
träffas först den 21 maj 1937, under det att militieombudsmannen i Ystad in-
90
spekterade Södra skånska infanteriregementet. Vid telefonsamtal med Gie¬
row meddelade von Friesendorff att det 1'lygkrigsskolan tillkommande kol-
lektmedelsbeloppet icke, såvitt av där förvarade räkenskaper framginge, in¬
betalts till skolan, och att Romander på direkt förfrågan uppgivit att pen¬
ningarna ännu icke bekommits. Härefter uppgav Gierow följande:
Han hade i skrivelse till skolan, dagtecknad den 5 maj 1937, översänt be¬
loppet i en å flygkrigsskolan utställd check. Vid ett besök i Ljungbyhed den
7 i samma månad för hållande av gudstjänst hade Romander tillställt honom
kvitto å beloppet utan att han anhållit därom. Romander hade därvid frå¬
gat Gierow, huruvida han ville å kvittot erhålla annotation av kassakontrol¬
lanten, vartill Gierow svarat, att han icke för sin del hade något behov därav.
Med anledning av vad sålunda inhämtats erhöll byråchefen vid militie-
ombudsmansexpeditionen Bengt Lassen, vilken medföljde militieombuds-
mannen å hans inspektionsresa, i uppdrag att i Ljungbyhed verkställa ytter¬
ligare utredning i ärendet. Härvid förekom följande.
Vid Lassens framkomst till flygkrigsskolan erhöll flottiljchefen överste¬
löjtnanten Lundström del av de gjorda iakttagelserna samt av Romanders
och Gierows uppgifter. Därefter berättade Lundström följande:
Ifrågavarande check å 500 kronor hade av Gierow översänts till flygkrigs¬
skolan i ett Lundström tillhandakommet brev. Då brevet dagtecknats den 5
maj 1937 samt påföljande dag varit Kristi himmelsfärdsdag, hade Lund¬
ström med all sannolikhet erhållit brevet den 7 i samma månad. När Lund¬
ström öppnat brevet och däri funnit checken, hade han överlämnat denna
till Romander, så vitt han nu kunde erinra sig under en föredragning sist¬
nämnda dag. Vid överlämnandet hade flera personer varit närvarande.
Sedan checken överlämnats till Romander hade Lundström icke haft någon
befattning med densamma. Vid militieombudsmannens inspektion den 19 maj
hade Lundström frågat Romander, om några anmärkningar framställts. Ro¬
mander hade då svarat, att anmärkning framställts därom att vissa till upp-
handlingsprotokollen hörande handlingar blivit inbundna särskilt för sig
och icke tillsammans med protokollen. Däremot hade Romander icke nämnt
något om checken. Detta kunde möjligen bero därpå att, då Lundström fram¬
ställt sin fråga till Romander, Gierows reversal ännu icke påträffats. Efter
von Friesendorffs samtal med Gierow hade denne uppringt Lundström i
ärendet, vilket givit Lundström anledning att fråga Romander om anled¬
ningen till att han vid militieombudsmannens inspektion uppgivit, att han
icke erhållit checken. Romander hade då sagt, att han glömt att bokföra
checken i vederbörlig ordning, samt att han lämnat uppgiften, att han icke
erhållit pengarna, för att lätt undgå upptäckt för detta fel. Enligt Lundströms
mening vore denna förklaring riktig. Det kunde icke hava varit Romanders
mening att behålla pengarna, då ju Lundström själv och även andra vetat
örn att Romander emottagit dem. Hade Romanders avsikt varit att tillägna
sig medlen, hade han ju dessutom kunnat undanskaffa Gierows reversal.
Möjligen hade Romander velat använda sig av pengarna några dagar.
Därefter hördes Romander i Lundströms närvaro samt uppgav därvid:
91
Han hade emottagit ifrågavarande check av Lundström vid en föredrag¬
ning inför denne den 7 maj 1937. Då Romander, efter vad han kunde erinra
sig, nämnda dag varit sysselsatt med något brådskande mobiliseringsarbete,
hade han lämnat såväl checken som det medföljande brevet från Gierow till
ett skrivbiträde å flottiljexpeditionen för utskrivande av reversal. Checken
hade han därefter lagt in i sitt kassaskåp. Kassakontrollanten, kaptenen
Hinnersson hade varit närvarande då Lundström överlämnat checken till Ro¬
mander. Däremot hade Hinnersson på grund av att han varit sysselsatt
med förberedelserna till en större idrottstävling icke varit tillstädes, då Gierow
senare samma dag kommit till Ljungbyhed och därvid erhållit kvitto å de
av honom inlevererade medlen. Sedan checken inlagts i kassaskåpet hade
den blivit liggande där några dagar, sannolikt till påföljande måndag, då
kaptenen Adlercreutz hade skolat erhålla ett belopp av 200 kronor från en¬
skilda lägerkassan till inköp av idrottspriser avsedda för den förut om¬
nämnda tävlingen.
Lundström anförde härvid, att frågan om inköp av idrottspriserna före¬
dragits för Lundström måndagen den 10 maj.
Romander fortsatte:
För att erhålla penningar till idrottsprisen hade Romander kvitterat chec¬
ken. Några föreskrifter angående sättet för kvittering av checkar tillhöriga
flygkrigsskolan hade Romander sig icke bekanta, och någon fast praxis för
tillvägagångssättet hade heller icke utbildat sig, då checkar förekomme yt¬
terst sällan. I detta fall hade Romander ensam kvitterat checken genom att
i vanlig ordning teckna sitt namn å densamma. Såvitt han kunde erinra
sig hade checken varit ställd till »Flygskolans förvaltning» eller något lik¬
nande. Sedan Adlercreutz mot kvitto erhållit de 200 kronorna, hade åter¬
stoden av beloppet som lyfts på checken inlagts i Romanders kassaskåp,
där pengarna och Adlercreutz’ kvitto legat vid militieombudsmannens in¬
spektion. Anledningen till att Romander på von Friesendorffs fråga svarat,
att han ännu icke erhållit penningarna från Gierow, hade varit den, att han
trott, att han därigenom lätt skulle kunna komma ifrån det hela och att
hans försummelse att låta kassakontrollanten erhålla tillfälle att teckna
annotation å det av Gierow emottagna kvittot och få kännedom om chec¬
kens kvitterande icke skulle upptäckas. — Kassadag för enskilda läger-
kassan hölies vanligen en gång i månaden å dag då Riseberga sparbanks
kontor i Ljungbyhed vore öppet för insättningar och uttagningar. Kassadag
hade icke hållits efter det checken överlämnats till Romander men skulle
hållas nästkommande måndag, då räkningarna för matavfall, vilka under
den gångna veckan uppgjorts och tillställts cmottagarna av avfallet, enligt
erhållna utfästelser skulle likvideras. Å denna kassadag hade Romander för
avsikt att även bokföra kollektmedlen. — Samma dag militieombudsmannens
inspektion av flygkrigsskolan ägde rum, hade Lundström frågat Romander,
örn några anmärkningar framställts mot hans förvaltning, varvid Romander
svarat, att anmärkning framställts därom, att vissa till upphandlingsproto-
kollen hörande handlingar blivit inbundna för sig och icke tillsammans med
92
protokollen. Då Lundström framställt sin fråga hade von Friesendorff ännu
icke upptäckt det av Gierow utställda reversalet. Efter inspektionens slut
hade Romander icke för Lundström omtalat vad som passerat.
Därefter företogs av Lassen inventering av de av Romander innehavda för¬
skottsmedlen.
Enligt förskottsförteckning innehade Romander två förskott, vartdera å
1,000 kronor. Enligt sjutton särskilda verifikationer hade utbetalts samman¬
lagt 1,335 kronor 80 öre. Bland dessa verifikationer fanns ett odaterat kvit¬
to av följande lydelse:
»Kvitto 200: — för fälttävlan kvitteras. Nils Adlercreutz kapten.»
Romander uppgav, att detta kvitto avsåge de till Adlercreutz av kollekt-
medlen utlämnade pengarna.
Kontant fanns i kassan inneliggande 1,257 kronor 67 öre. Med inräknande
av kollektmedlen bland förskotten förefanns sålunda ett överskott å 93
kronor 47 öre. Till förklaring härav uppgav Romander, att bland förskotten
icke inräknats ett från Skånska kavalleriregementet insänt belopp å 50 kro¬
nor avsett att användas såsom bidrag till inköp av idrottspriser till de förut
omnämnda tävlingarna, å vilket belopp reversal nu företeddes, ävensom att
ett bland verifikationerna liggande kvitto å 34 kronor, utgörande reseför-
skott, icke borde medräknas, enär förskottet återbetalts i samband med att
reseräkning upprättats och likviderats; den därefter kvarstående skillnaden
kunde hava uppstått vid växlingar eller dylikt.
Vid militieombudsmannens inspektion av flygkrigsskolan den 19 maj 1937
iakttogs vidare, att bland verifikationerna till marketenteriets räkenskaper
funnos ett flertal räkningar å kola och knäck m. m., kvitterade av »E. Ro¬
mander». På fråga uppgav marketenteriföreståndaren att ifrågavarande varor
levererats av flottiljintendenten kaptenen Romanders hustru, som även upp¬
burit likviderna.
Med anledning härav tillspordes vid förhöret den 21 maj 1937 överstelöjt¬
nanten Lundström, huruvida ifrågavarande leveranser skett med hans med¬
givande eller kännedom. Lundström uppgav, att han saknade kännedom
därom, samt att han, ehuru han icke vore i stånd att utan vidare omedel¬
bart avgöra, huruvida det vore lagligt att flottilj intendentens hustru vöre le¬
verantör till marketenteriet, likväl funne detta olämpligt.
I denna del uppgav Romander vid förhöret följande:
Det vore riktigt, att hans hustru vore leverantör av kolakarameller och
knäck till marketenteriet. Dessa varor vore tillverkade av henne själv och
mycket omtyckta av manskapet. På grund av den stora omsättningen hade
marketenteriet gjort sig god vinst på de försålda varorna. Romander hade
aldrig reflekterat över huruvida ifrågavarande leveranser, vilka enligt hans
mening knappast kunde anses såsom upphandlingar i egentlig mening, vore
tillåtna med hänsyn till bestämmelserna i 22 § 3 mom. i gällande upphand-
lingsförordning. Någon medveten överträdelse av det i nämnda stadgande
upptagna förbud hade sålunda icke skett.
93
Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsman-
nen i skrivelse den 27 maj 1937 till krigsfiskalen vid Skånska kavallerirege¬
mentets krigsrätt:
Av utredningen framginge att Romander i åtskilliga hänseenden gjort sig
skyldig till tjänstefel.
1) Enligt §§ 4 och 5 i kungl, brevet den 24 november 1922 angående an¬
vändandet och redovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor skulle
beträffande enskild lägerkassa förekommande in- och utbetalningar, pen¬
ningmedels och värdehandlingars förvaring, kassakontroll m. m. föreskrif¬
terna i gällande kassareglemente i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
På grund av föreskrift i kungl, brevet den 5 november 1926 skulle bestäm¬
melserna i ovannämnda kungl, brev av den 24 november 1922 tills vidare
lända till efterrättelse beträffande de vid flygvapnets förband befintliga en¬
skilda lägerkassorna.
I överensstämmelse härmed bleve de i reglementet den 11 oktober 1907 för
arméns kassaväsende i fred (kassareglemente) upptagna stadgandena örn re¬
gementsintendent och kassakontrollant vid regemente tillämpliga å flottilj¬
intendent och kassakontrollant vid motsvarande förband inom flygvapnet.
Jämlikt § 8 mom. 7 i kassareglementet skulle medel, som ej insattes å
regementes bankräkning, kontant inbetalas å kassadag till regementets kassa.
Därest ordinarie kassadagar vore anordnade och medel emoltoges emellan
dessa dagar skulle jämlikt § 9 mom. 1 kassareglementet extra kassadag hållas.
Vid flygkrigsskolans enskilda lägerkassa funnes icke några ordinarie kassa¬
dagar anordnade, utan kassan hölles öppen då behov därav yppades, dock
endast å dag då Riseberga sparbanks kontor i Ljungbyhed, i vilken bank
enskilda lägerkassans medel vore insatta, hölles öppet.
Sedan Romander mottagit Gierows check hade det ålegat honom att hos
flottiljchefen göra framställning om hållande av kassadag å första därefter
inträffande dag då nämnda bankkontor hölles öppet. Intill dess denna kas¬
sadag kunnat hållas hade checken jämlikt § 10 mom. 2 kassareglementet
bort förvaras under två lås, till vilka Romander förvarade den ena nyckeln
och kassakontrollanten den andra.
2) Enligt § 8 mom. 7 kassareglementet skulle — utom i visst angivet fall —
vid inbetalning till regementes kassa den som verkställde inbetalningen till
regementsintendenten avlämna reversal å beloppet i två exemplar, varav det
ena till honom återställdes försett med regementsintendentens kvitto, uti
vilket skulle intagas uttryckligt förbehåll därom, att detta icke vore gällande
med mindre det försåges med kassakontrollantens annotation.
Kassakontrollanten ålåge jämlikt § 6 kassareglementet att å kassadagarna
vara närvarande från kassans öppnande till dess stängande och därvid an¬
teckna in- och utgående medelsbelopp samt att påteckna eller avstämpla alla
verifikationer för såväl inkomster som utgifter. Genom föreskrifterna i § 7
mom. 5 och § 9 mom. 3 vöre sörjt för att kassakontrollant crhölle kännedom
örn dagar och tider då kassa hölles öppen.
Genom sitt förfarande att under hand till Gierow å det erhållna kollekt-
94
medelsbeloppet utlämna kvitto som icke varit försett med kassakontrollantens
annotation hade Romander dels brutit mot den ovan omförmälda föreskriften
i § 8 mom. 7 kassareglementet och dels förhindrat kassakontrollanten att
fullgöra sina i kassareglementet föreskrivna åligganden.
3) Uti § 8 mom. 8 kassareglementet stadgades att till kassaförvaltning
adresserade, med posten ankomna värdeförsändelser skulle från vederbörande
postanstalt uttagas mot kvitto av regementsintendenten och kassakontrollan¬
ten, samt att assurerade och rekommenderade försändelser finge av rege¬
mentsintendenten brytas endast i kassakontrollantens närvaro.
I § 11 mom. 1 samma reglemente sådant detta författningsrum lydde enligt
kungl, kungörelsen den 22 augusti 1914 stadgades, att uttagningar av rege¬
mentes å bankinrättning anvisade eller insatta medel skulle äga rum om
möjligt allenast å kassadag och endast genom check, undertecknad av rege¬
mentsintendenten och kassakontrollanten, örn vilkas namnteckningar under¬
rättelse skulle vara bankinrättningen meddelad.
Med hänsyn till dessa stadganden finge anses uppenbart att checkar och
postremissväxlar, vilka såsom betalningsmedel influtit till kassaförvaltning,
ej finge kvitteras av regementsintendenten ensam utan påteckning av kassa-
kontrollanten.
Häremot hade Romander brutit genom att ensam kvittera den av honom
från Gierow emottagna checken.
Romander hade uppgivit att han kvitterat checken för att erhålla penningar
till ett förskott å 200 kronor från enskilda lägerkassan till kaptenen Adlercreutz
för inköp av idrottspriser. Detta syntes anmärkningsvärt med hänsyn till
att vid den av byråchefen Lassen företagna inventeringen av de av Romander
innehavda förskotten, i hans kassaskåp funnits inneliggande ej mindre än
1,257 kronor 67 öre kontant. Enligt 7 mom. i gällande av flygstyrelsen
utfärdade anvisningar angående bokföringen och medelsredovisningen vid
flygvapnet hade hinder ej förelegat för Romander att från sitt stående för¬
skott tillfälligtvis bestrida utgifter för enskilda lägerkassans räkning.
4) Vid nyssnämnda inventering hade befunnits, att i kassan ingått ett från
Skånska kavalleriregementet insänt belopp å 50 kronor avsett att användas
som bidrag till inköp av idrottspris. Då dessa medel uppenbarligen emotta-
gits av Romander utan iakttagande av den i § 8 mom. 7 kassareglementet
stadgade ordning, hade han även i detta avseende handlat mot gällande före¬
skrifter.
5) Romander hade i två avseenden lämnat osanna uppgifter. Dels hade
han på fråga vid militieombudsmannens inspektion den 19 maj 1937 svarat
att de av Gierow översända medlen ännu ej erhållits. Dels hade han
på förfrågan av överstelöjtnanten Lundström om några anmärkningar
framställts vid militieombudsmannens inspektion svarat, att anmärkning en¬
dast framställts därom, att vissa till upphandlingsprotokollen hörande hand¬
lingar blivit inbundna särskilt för sig och icke tillsammans med protokol¬
len, men icke nämnt något om checken. Romander hade vid det av byrå¬
chefen Lassen hållna förhöret uppgivit, att då Lundström framställt sin frå¬
95
ga det av Gierow utställda reversalet ännu icke upptäckts av majoren von
Friesendorff. Av de under inspektionen förda anteckningarna franninge
emellertid att frågan om redovisningen av de av Gierow insända penningar¬
na avhandlats innan granskning påbörjats av de upphandlingsprotokoll, till
vilka de av Romander till Lundström nämnda anmärkningarna hänfört sig.
6) Jämlikt 22 § 3 mom. i gällande upphandlingsförordning finge i sta¬
tens tjänst anställd person ej, utom i de fall då vederbörande överordnad
myndighet med hänsyn till statens fördel funne skäl därtill lämna särskilt
tillstånd, uppdraga åt medlem av sin familj eller sitt hushåll att leverera gods
till eller utföra särskilt betalt arbete för det förråd eller annan sådan anstalt
varöver han utövade tillsyn.
Då Romander utan att därtill hava erhållit vederbörande högre myndighets
tillstånd låtit sin hustru'leverera kola, knäck och dylikt till flygkrigsskolans
marketenteri hade han förfarit i strid med nämnda stadgande.
De tjänstefel Romander sålunda begått funne militieombudsmannen vara
av den allvarliga beskaffenhet att militieombudsmannen icke kunde undgå
att låta lagligen beivra dem. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt
krigsfiskalen att vid regementskrigsrätten vid Skånska kavalleriregementet
anhängiggöra och utföra åtal mot Romander för vad han enligt det anförda
låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens
beskaffenhet.
*
*
*
Till fullgörande av detta uppdrag ställde krigsfiskalen G. Thurell kapte¬
nen Romander under åtal vid Skånska kavalleriregementets krigsrätt.
Krigsfiskalen yrkade ansvar å Romander för förskingring av de 300 kro¬
nor som icke utbetalts av checkmedlen eller, om detta yrkande ej kunde bi¬
fallas, enligt 129 § strafflagen för krigsmakten. Enligt sistnämnda lagrum
yrkade krigsfiskalen även ansvar å Romander dels för hans osanna uppgifter
vid inspektionen och till Lundström, dels för det Romander låtit sin hustru
leverera varor till marketenteriet. I övrigt yrkade krigsfiskalen ansvar å Ro¬
mander enligt 130 § strafflagen för krigsmakten uti de av militieombuds¬
mannen angivna hänseendena.
Inför krigsrätten anförde Romander i huvudsak följande:
Romander hade redan före Gierows ankomst till flottiljen undertecknat
båda exemplaren av reversalet å checkmedlen samt anmodat den å hans
expedition tjänstgörande bokföraren att vid Gierows ankomst hjälpa denne
med reversalets ifyllande samt lämna Gierow kvittot. Romander hade icke
själv träffat Gierow. Kaptenen Adlercreutz hade varit ordinarie kassakon¬
trollant. Kaptenen Hinnersson hade endast tillfälligt tjänstgjort såsom
kassakontrollant under de dagar då Adlercreutz på grund av arbete med en
förestående fälttävlan varit förhindrad. Att Romander icke låtit förvara
checken på föreskrivet sätt samt att annotation å kvittot icke skett hade be¬
96
rott på att Adlercreutz icke kunnat anträffas. Romander hade upprepade
gånger under loppet av den 7 maj sökt komma i förbindelse med Adlercreutz,
men hade i telefonväxeln fått till svar, att denne icke vore anträffbar. Det
från Skånska kavalleriregementet insända beloppet å 50 kronor hade varit av¬
sett för enskilda lägerkassan. Under Romanders tjänstetid hade enskilda
lägerkassan icke mottagit någon annan check än den ifrågavarande. —
Hustruns försäljning av kola och knäck hade pågått ungefär två år med en
årlig omsättning av cirka 300 kronor och ett beräknat netto för henne av mel¬
lan 100 och 150 kronor. Flygförvaltningens revisorer hade icke framställt
anmärkning mot dessa rekvisitioner. Hade varorna inköpts från annat håll
hade de med all sannolikhet betingat ett högre pris. — Romander hestrede att
han kunde anses hava gjort sig skyldig till ansvar vare sig för förskingring
eller enligt 129 § strafflagen för krigsmakten.
Krigsrätten meddelade utslag i målet den 21 juni 1937 och utlät sig därvid:
Krigsrätten funne i målet utrett: att efter det Gierow med skrivelse den 5
maj 1937 till flygkrigsskolan insänt en check å 500 kronor, och chefen för
nämnda skola den 7 i samma månad överlämnat checken till Romander, den¬
ne därefter i strid mot gällande föreskrifter dels underlåtit att, i avbidan på
hållande av kassadag, förvara checken under två lås, till vilka Romander inne¬
hade ena nyckeln och kassakontrollanten den andra, dels ock ensam utan
påskrift av kassakontrollanten kvitterat checken, samt att en dag i samma
maj ett från Skånska kavalleriregementet till skolan insänt belopp å 50 kro¬
nor emottagits av Romander, utan att denna därvid iakttagit den i kassareg¬
lementet stadgade ordning.
Vidare vore i målet utrett, att Romander dels lämnat osanna uppgifter i
tjänsten vid militieombudsmannens inspektion å Ljungbyhed den 19 maj
1937 ävensom samma dag inför chefen för skolan dels ock i strid mot be¬
stämmelserna i gällande upphandlingsreglemente låtit sin hustru utan erhål¬
let tillstånd leverera vissa varor till skolans marketenteri.
Då Romander genom vad sålunda läge honom till last måste anses hava
gjort sig skyldig till vårdslöshet och försummelse i fullgörande av sina tjänste¬
plikter, prövade krigsrätten, som med hänsyn till vad i målet blivit upplyst
ogillade åklagarens talan i övrigt, lagligt döma Romander, jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten jämfört med 38 § samma lag, att undergå disci¬
plinstraff av vaktarrest i tio dagar.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
97
11. Chef för kommissarieskola har brustit i redovisning av omhänderhav-
da förskottsmedel. Förskottsmedel insatta å chefens enskilda bankräkning.
Vid militieombudsmannens inspektion den 4 juni 1937 av den till Rorame-
hed förlagda kommissarieskolan inventerades det förskott å 2,000 kronor som
från Dalregementets kassaförvaltning utanordnats till chefen för skolan, kap¬
tenen vid intendenturkåren greve Ernst Johan Creutz till bestridande av utgif¬
ter för kommissarieskolans räkning.
Förskottet redovisades av Creutz med
manskapsavlöningslista för maj, varför likvid ännu ej erhål¬
lits från Dalregementet ............................ kronor 135: 38
sedlar .............................................. » 15: —
postsparbanksbok, utställd å kaptenen E. J. Creutz personli¬
gen, å vilken bok innestod ett belopp av.............. » 1,800:—
postsparbanksbok, utställd å Elsa Maria Catharina Creutz,
född den 14/4 1917, med dispositionsrätt för Ernst Johan
Creutz, å vilken bok innestod ett belopp av............ » 31: 33
Summa kronor 1,981: 71.
Det å förstnämnda sparbanksbok förefintliga saldot hade uppkommit på
följande sätt:
Insättningar:
den 27 maj 1937
den 28 maj 1937
den 2 juni 1937
den 3 juni 1937
intagning:
den 1 juni 1937 .................................... kronor 100:—.
På frågor som militieombudsmannen vid inspektionstillfället framställde
uppgav Creutz: Han hade på grund av brådskande göromål vid inrycknin¬
gen till skolan den 22 maj 1937 försummat att i tid rekvirera förskottet
2,000 kronor för skolans räkning. Av regementsintendenten vid Dalrege¬
mentet hade han vid inryckningen erhållit ett belopp av 200 kronor och se¬
dermera vid kassadagen den 1 juni 1937 fyllnad med 1,800 kronor. Den
postsparbanksbok som utställts i Creutz’ eget namn vore avsedd uteslutande
för kommissarieskolans räkning. Den brist å 18 kronor 29 öre som förelåg
i kassan täcktes mer än väl av ett belopp som fanns innestående å en för
hans hustru utfärdad postsparbanksbok.
Creutz företedde denna bok och befanns densamma vara utställd å Sonja
Maria Creutz utan förbehåll örn dispositionsrätt för hennes make samt ut¬
visande ett saldo å 550 kronor.
7—379075. Militieombudsmannens ämbetsberältelsc.
kronor
150
60
1,680
10
98
Uppmärksamgjord därå, att han icke hade dispositionsrätt till denna
bok uppgav nu Creutz, att han hos kronan å inspektionsdagen hade en mot-
fordran å 30 kronor, utgörande traktamentsersättning av 10 kronor om da¬
gen för tiden den 1—den 3 juni 1937.
I skrivelse till krigsfiskalen vid Dalregementet den 12 juni 1937 anförde
militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad sålunda förekommit, föl¬
jande:
Enligt § 13 punkt 1 i gällande kassareglemente finge förskott endast ut-
anordnas för statsutgifter. Jämlikt samma paragraf punkt 5 sista stycket
vore förskottsinnehavare personligen ansvarig för de förskottsmedel han
emottagit och skyldig att vid anfordran uppvisa behållning och verifikatio¬
ner för den som äger inventera regementets kassa.
1) Creutz hade såsom framginge av det ovan anförda brustit i redovisning
för det till honom utbetalta förskottet. Då han vid inventeringen uppvisat
kontanter och verifikationer till ett sammanlagt belopp av 1,981 kronor 71
öre men förskottet utgjort 2,000 kronor hade alltså det oredovisade beloppet
uppgått till 18 kronor 29 öre. Såsom täckning härför hade Creutz åberopat
en fordran hos kronan å 30 kronor, utgörande Creutz tillkommande trakta¬
mentsersättning för tiden den 1—den 3 juni 1937.
Emellertid kunde den av Creutz såsom verifikation åberopade postspar¬
banksboken å Elsa Maria Catharina Creutz uppenbarligen icke i sådant hän¬
seende godkännas. Det å sparbanksboken innestående beloppet avsåge, så¬
som av data för insättningarna framginge, helt andra medel än förskotts¬
medlen. Vidare tillhörde medlen en i detta sammanhang helt ovidkomman¬
de person.
Då militieombudsmannen saknade anledning att bestrida riktigheten av
Creutz’ uppgift om sin fordran å traktamentsersättning samt Creutz i allt
fall visat, att han ägde dispositionsrätt över de medel som innestode å Elsa
Maria Catharina Creutz’ postsparbanksbok, ville militieombudsmannen, med
hänsyn tagen jämväl till det förhållandet, att det vore fråga om jämförelse¬
vis ringa belopp, icke göra gällande, att Creutz genom sitt oriktiga förfogan¬
de över förskottsmedlen gjort sig skyldig till förskingring av honom i tjän¬
sten anförtrodda medel. Genom att icke kunna lämna nöjaktig redovisning
för förskottsmedlen hade Creutz emellertid gjort sig skyldig till ett allvarligt
tjänstefel.
2) Även i ett annat hänseende hade Creutz genom sitt handhavande av
förskottsmedlen gjort sig skyldig till tjänstefel.
Genom cirkulär den 9 september 1919, nr 3,707, hade arméförvaltningens
civila departement föreskrivit, att därest tjänsteinnehavare, som jämlikt fö¬
reskrifterna i § 13 av gällande kassareglemente för armén erhållit förskott,
önskade insätta detsamma eller del därav å bank, insättningen skulle göras i
riksbanken eller, örn riksbank ej funnes å platsen, i enskild med Kungl.
Maj :ts oktroj försedd bank, varvid uppkommande ränta borde gottgöras stats¬
99
verket samt författningsenligt uppdebiteras å 4. huvudtitelns allmänna be¬
sparingar.
Dessa föreskrifter hade av Creutz blivit åsidosatta genom att de åt honom
utbetalta förskottsmedlen, i den mån de icke blivit föremål för andra förfo¬
ganden, blivit av honom insatta å en för honom personligen utfärdad post¬
sparbanksbok.
Militieombudsmannen hade icke kunnat undgå att finna det särskilt an¬
märkningsvärt att det onöjaktiga tillstånd, uti vilket förskottskassan vid mi-
litieombudsmannens inspektion av kommissarieskolan befunnit sig, uppkom¬
mit så kort tid efter det att förskottsmedlen utbetalts till Creutz. Militieom-
budsmannens intryck av att Creutz i sitt handhavande av kassan visat en
stor vårdslöshet funne militieombudsmannen därav ytterligare bestyrkt. Med
hänsyn härtill samt till den synnerliga vikten av att noggrannhet iakttoges
vid medelsförvaltningen hade militieombudsmannen ansett sig icke kunna
underlåta att vid domstol beivra de tjänstefel, vartill Creutz gjort sig skyl¬
dig såsom innehavare av nämnda förskottsmedel.
Militieombudsmannen uppdroge alltså åt krigsfiskalen att vid krigsrätten
anhängiggöra och utföra åtal mot Creutz för vad han enligt det anförda låtit
komma sig till last samt därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens
beskaffenhet. Då kommissarieskolan vore underställd chefen för Dalrege¬
mentet, borde åtalet anhängiggöras vid nämnda regementes krigsrätt.
* *
*
Till fullgörande av detta uppdrag ställde krigsfiskalen G. Hallert kaptenen
Creutz under tilltal vid Dalregementets krigsrätt samt yrkade ansvar å ho¬
nom jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten och 25 kap. 16 § allmänna
strafflagen eller, därest krigsrätten icke funne dessa lagrum tillämpliga, en¬
ligt 130 § förstnämnda lag.
Krigsrätten meddelade utslag i målet den 22 juni 1937 och utlät sig därvid:
Av utredningen i målet framginge, att Creutz i sin egenskap av chef för
den till Rommehed förlagda kommissarieskolan vid inryckningen till skolan
den 26 maj 1937 av regementsintendenten vid Dalregementet uppburit ett för-
skottsbelopp av 200 kronor till bestridande av skolans utgifter samt att han
den 2 juni 1937 mottagit såsom förskott ett ytterligare belopp av 1,800 kro¬
nor för samma ändamål.
Vid inventering, som Riksdagens Militieombudsman i samband med inspek¬
tionen av skolan den 4 juni 1937 låtit verkställa, hade Creutz redovisat det
till honom utlämnade förskottet bland annat med dels en postsparbanksbok,
utställd å honom personligen, med inncstående 1,800 kronor, dels ock en å
Elsa Maria Catharina Creutz utställd postsparbanksbok, med dispositionsrätt
för Creutz, å vilken bok funnits inncstående ett belopp av 31 kronor 33 öre.
Enär genom vad i målet förekommit måste anses ådagalagt, att Creutz vid
100
inventeringstillfället icke kunnat vid anfordran i föreskriven ordning redo¬
visa behållning och verifikationer för de förskottsmedel han uppburit,
ty och som Creutz med hänsyn till föreliggande omständigheter därigenom
gjort sig skyldig till vårdslöshet i tjänsten,
alltså och då Creutz genom sin åtgärd att i eget namn å postsparbanksbok
insätta uppburna förskottsbelopp måste anses hava visat oförstånd i fullgö¬
rande av de tjänsteplikter som av förhållandenas beskaffenhet varit påkal¬
lade,
prövade krigsrätten lagligt på det sätt bifalla krigsfiskalens i målet förda
talan, att Creutz jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten dömdes att för
vad han sålunda låtit komma sig till last undergå disciplinstraff av arrest
utan bevakning i tre dagar.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
12. Regementsintendent har brustit i redovisning av omhändcrhavda för¬
skottsmedel. Oriktiga uppgifter lämnade av intendenten vid militieombuds-
mannens inspektion.
Den 3 juni 1937 företog militieombudsmannen inspektion av Dalregemen¬
tet. Därvid granskades av majoren friherre G. von Friesendorff, vilken i
egenskap av sakkunnig i förvaltningsärenden biträdde militieombudsman¬
nen vid inspektionen, i närvaro av regementsintendenten majoren i armén,
kaptenen vid intendenturkåren O. W. Larsen kassaförvaltningens kassaräken¬
skaper med tillhörande verifikationer, kassakonti ollan tens kassakontrollistor
ävensom enskilda lägerkassans och marketenteriets räkenskaper m. m.
Då regementsintendentens förskott skulle inventeras uppgav Larsen att
han måste fara hem och hämta pengar emedan han begagnat sig av förskot¬
tet för en utbetalning för egen räkning. Efter Larsens återkomst vidtog in¬
venteringen som verkställdes av majoren von Friesendorff i närvaro av byrå¬
chefen vid militieombudsmansexpeditionen Bengt Lassen. Regementsinten¬
dentens förskott utgjordes av 1,000 kronor av statsmedel och 1,000 kronor
från enskilda lägerkassan, tillhopa 2,000 kronor. I kassaskåpet i regements¬
intendentens tjänstelokal befunnos inneligga:
kvitto å förskott till löjtnant A. Bergsman ........... kronor
kvitterad räkning från T. Andersson .................. »
kvitterad läkning från H. Eriksson ..................
sedlar ............................................
norska sedlar nom.................................
växelmynt ........................................
på majoren E. J. Lefrin utställt och av honom kvitterat
utbetalningskor t å postgiro ........................
200
100
5
1,325
4
36
20
441: —
Summa kronor 2,111: 20.
101
Härtill lade Larsen 300 kronor. Han påstod därvid, att av dessa hade 100
kronor legat i kassaskåpet och 200 kronor av honom hämtats vid hans besök
i staden. Slutsumman skulle sålunda uppgå till 2,411 kronor 20 öre, eller
411 kronor 20 öre mera än förskottsbeloppet.
Såsom förklaring till nämnda överskott uppgav Larsen, att han nu erin¬
rade sig att det varit med egna medel han föregående dag inlöst Lefrins post¬
girokvitto. Orsaken till att Lefrin icke direkt vänt sig till postkontoret för
utbekommande av remissan hade enligt Larsens uppgift varit den att Lefrin
varit upptagen av tjänstgöring i kasernen.
Därest det belopp, som Lefrins kvitto avsåg, fråndroges, skulle en brist av
29 kronor 80 öre uppkomma. Med anledning härav meddelade Larsen, att
han hade att fordra intjänta arvoden för april och maj månader tillsammans
350 kronor för befattning med lägerkassans svingård och bageri samt mar¬
ketenteriet. Dessa arvoden plägade visserligen utbetalas kvartalsvis, men
intet hindrade att de kunde uttagas månadsvis.
Sedan militieombudsmannen av majoren von Friesendorff blivit under¬
rättad örn vad vid inventeringen förekommit lät militieombudsmannen inför
sig tillkalla majoren Lefrin.
På framställda frågor uppgav denne följande:
Det i regementsintendentens kassaskåp påträffade av Lefrin utfärdade
kvittot, vilket avsåge Lefrin tillkommande pensionsmedel som över post¬
giro tillsänts Lefrin från statskontoret, hade Lefrin på morgonen samma dag
inspektionen ägde rum lämnat till Larsen, varvid överenskommits att Larsen
skulle låta hämta pengarna åt Lefrin. Några pengar hade Lefrin ännu icke
erhållit av Larsen. Vad Larsen vid inventeringen uppgivit därom att han till
Lefrin utbetalt det belopp av 441 kronor därå kvittot lydde vore sålunda fel¬
aktigt.
Sedan Lefrin härefter fått avträda företog militieombudsmannen å rege¬
mentschefens expedition i närvaro av översten Andén förhör med Larsen.
Militieombudsmannen redogjorde därvid först för vad som vid den av ma¬
joren von Friesendorff företagna kassainventeringen förekommit och för
vad Larsen därvid enligt vad av det ovan anförda framgår anfört. Därefter
tillspordes Larsen örn sitt mellanhavande med Lefrin och om det lån av
200 kronor av förskottsmedlen som han medgivit sig hava gjort.
Larsen uppgav härom följande:
Föregående dag hade Lefrin under påstående att saken vore brådskande
begärt att Larsen skulle mot erhållande av postgirokvittot lämna honom de
441 kronor varå kvittot lydde. Larsen hade svarat att Lefrin icke genast
kunde erhålla pengarna. Larsen hade emellertid omedelbart lämnat Lefrin
100 kronor av egna medel som han haft tillgängliga samt lovat Lefrin att
denne skulle få återstoden senare. Då Lefrin fått de 100 kronorna hade Lar¬
sen erhållit kvittot. — Det vore riktigt att Larsen för att betala en privat
skuld den 2 juni tagit ett belopp av 200 kronor ur förskottsmedlen. Larsen
hade emellertid gjort detta medveten om att han å enskilda lägerkassan haft
en förfallen fordran å arvode såsom befattningshavare vid marketenteriet
102
m. m. å ett belopp som överstege 200 kronor. Nämnda arvode hade han
nämligen icke uppburit för april och maj 1937. Visserligen hade han bru¬
kat tillgodoföra sig arvodet endast en gång varje kvartal, men då det för-
fölle till betalning månatligen vore han berättigad att om han så ville för
varje månad uppbära vad som belöpte sig därå.
Härefter fick Larsen avträda, varefter Lefrin ånyo förekallades.
Delgiven Larsens berättelse vidhöll Lefrin till alla delar riktigheten av vad
han förut uppgivit.
Sedan militieombudsmannen därefter lämnat regementschefens expedition
samt å annat rum påbörjat granskningen av förhörsprotokollen i disciplin¬
mål anmälde sig under det granskningen av dessa handlingar pågick över¬
sten Andén under förmälan att Larsen anhölle örn företräde för att avgiva
en förklaring.
Sedan Larsen fått företräde anförde denne:
Vad han förut uppgivit om anledningen till att det av Lefrin underteck¬
nade postgirokvittot legat bland förskottsmedlen samt om gjorda utbetalnin¬
gar till Lefrin vore felaktigt. Lefrin hade samma dag inspektionen ägde
lum under frukostrasten företett kvittot och begärt att erhålla pengar på
detsamma. Larsen hade icke lämnat Lefrin några pengar men lovat att
under dagen ordna saken. — Efter inventeringen hade Larsen i kassan på¬
träffat ytterligare 40 kronor i jubileumsfemkronor, vilka inginge i förskotts-
kassan. — Då majoren von Friesendorff begärt att få inventera förskotts-
kassan hade Larsen icke kommit att tänka på att han haft tillgodohavande
hos kassan på större belopp än han tagit ur densamma. Därför hade han
uppgivit att han först måst skaffa pengar. Han hade blivit förvirrad och
fullständigt tappat huvudet, vilket varit anledningen till att han lämnat fel¬
aktiga uppgifter örn sitt mellanhavande med Lefrin.
Sedan översten Andén och Larsen avträtt uppkom majoren von Friesen¬
dorff och anmälde att Larsen till honom avlämnat tvenne av Larsen utfär¬
dade kvitton det ena å 216 kronor 67 öre avseende Larsen tillkommande ar¬
vode för månaderna april och maj 1937 för hans befattning med enskilda
lägerkassans bageri och svingård och det andra å 133 kronor 33 öre avse¬
ende Larsens arvode för samma tid för hans befattning med marketenteriet.
Båda kvittona hade av Larsen utskrivits efter inventeringen av förskotts¬
medlen.
Med anledning av vad som vid inspektionen förekommit vid inventeringen
av de av Larsen omhänderhavda förskottsmedlen hölls enligt överenskom¬
melse med militieombudsmannen av översten Andén den 4 juni 1937 förhör
med Larsen. Enligt det vid nämnda förhör hållna protokollet uppgav Lar¬
sen vid förhöret följande:
I egenskap av regementsintendent hade han åt sig anvisade två förskott,
nämligen ett å 1,000 kronor av statsmedel och ett å likaledes 1,000 kronor
för enskilda lägerkassan. Redovisning för dessa förskott jämte kontanter
förvarades i kassaskåp å regementsintendentens expedition. Den 2 juni 1937
på eftermiddagen hade Larsen haft en utbetalning å 200 kronor för egen
103
del. Då han icke haft egna kontanter på expeditionen, hade han verkställt
utbetalningen av förskottsmedlen. Han hade icke inlagt någon kvittens, då
han ämnat följande dag inlägga det felande beloppet. Han hade ansett sig
berättigad att göra uttaget, enär han haft tillgodohavande å 350 kronor hos
enskilda lägerkassan och marketenteriet avseende outtagna arvoden för april
och maj månader. Den dag inspektionen ägde rum hade han mellan kl. 9
och 10.30 varit närvarande vid regementschefens inspektion av ett kompani¬
förråd och hade sedan icke varit i tillfälle att i förskottskassan inlägga det
felande beloppet. Han hade då frågat Lefrin örn denne kunde låna honom
300 kronor till följande dag. Lefrin hade icke haft några kontanter men
hade erbjudit Larsen en postgiroanvisning å 441 kronor, vilken Lefrin strax
förut erhållit, samt bett Larsen att lösa ut anvisningen. Larsen hade emel¬
lertid icke fått något tillfälle att skicka bud till staden efter pengarna utan
hade lagt in anvisningen i kassaskåpet. Vi inventeringen hade han begärt
att få fara hem och hämta pengar emedan han ansett sig ej vilja förete post¬
giroanvisningen. Ehuru uttaget varit endast 200 kronor hade Larsen till
inventeringen medfört 300 kronor för den händelse oförutsett någon mindre
brist skulle föreligga. Han hade icke varit i tillfälle att kontrollera kassan
före inventeringen. Larsen hade visserligen omedelbart vid inventeringen
kunnat skriva ut kvitto å de outtagna honom tillkommande arvodena men
han hade icke ansett det lämpligt att lägga ett sådant kvitto som redovisning
för ett till honom utlämnat förskott. Då vid inventeringen det redovisade
beloppet befunnits uppgå till över 2,400 kronor, hade Larsen yttrat, att post¬
giroanvisningen kunde tagas bort »då detta var en särskild affär». På ma¬
joren von Friesendorffs ytterligare förfrågningar angående postgiroanvis¬
ningen hade Larsen tappat besinningen och lämnat upplysningar, vilka icke
varit med rätta förhållandena överensstämmande. Larsen hade alltid haft
den bestämda uppfattningen, att utlämnade förskott ständigt skulle kunna
redovisas med kontanter eller verifikationer, gällande uttag för tjänstebruk,
förvarade i kassaskåpet, ehuru angående förvaringsplats intet funnes före¬
skrivet i författningarna. »Det hade varit just med hänsyn till denna alltid
tillförene hävdade princip som Larsen tappat besinningen.» I
I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 12 juni 1937 anförde militie-
ombudsmannen, efter redogörelse för vad sålunda förekommit, följande:
Gällande bestämmelser angående förskott av statsmedel åt regementsin¬
tendent återfunnes uti § 13 kassareglementet den 11 oktober 1907, sådant
detta författningsrum lydde enligt kungörelsen den 9 juni 1933. Jämlikt § 5
i kungl, brevet den 24 november 1922 angående användandet och redovis¬
ningen av truppförbandens enskilda lägerkassor skulle bl. a. beträffande ut¬
lämnande av förskott ur enskilda lägerkassan föreskrifterna i gällande kassa-
reglemente i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Enligt kassareglementct § 13 moni. 1 finge förskott endast utanordnas för
104
statsutgifter. Enligt samma paragraf mom. 5 sista stycket vore förskotts-
innehavare personligen ansvarig för de förskottsmedel han emottagit och
skyldig att vid anfordran uppvisa behållning och verifikationer för den som
ägde inventera regementets kassa.
Då förskott icke finge utanordnas för annat än statsutgifter resp. för utgif¬
ter för ändamål därför enskild lägerkassa vore inrättad, följde därav, att av
förskottsmedlen inga andra utgifter finge bestridas än de nu nämnda. Ge¬
nom att den 2 juni 1937 av förskottsmedlen taga ett belopp av 200 kronor för
bestridande av enskilda utgifter hade Larsen gjort sig skyldig till överträ¬
delse av vad sålunda gällde.
Huruvida Larsen genom sitt förfogande över förskottsmedlen gjort sig
skyldig till förskingring eller ej vore beroende därav, huruvida Larsen, så¬
som han uppgivit, haft en fordran å enskilda lägerkassan å högre belopp än
det, för vilket han vid inventeringen brustit i redovisning, nämligen samman¬
lagt 229 kronor 80 öre, däri inräknat nyssnämnda belopp å 200 kronor.
För sin befattning med markenteriet och enskilda lägerkassans särskilda
inrättningar hade Larsen varit berättigad att uppbära arvode till belopp av,
enligt vad som framginge av de handlingar, som för militieombudsmannen
varit tillgängliga, 2,100 kronor för år räknat. Det torde vara ostridigt, att
Larsen icke plägat uttaga det arvode, som sålunda tillkommit honom, annat
än kvartalsvis. Han hade emellertid gjort gällande, att arvodet förfallit till
betalning månatligen och att han fördenskull också varit berättigad att, om
han så velat, för varje månad utkvittera det å månaden belöpande arvodet.
Uti arméförvaltningens intendents- och civila departements brev den 29 no¬
vember 1929 till chefen för Dalregementet angående arvodena till befatt¬
ningshavare vid marketenterirörelsen m. m., därigenom frågan örn Larsens
rätt till ifrågavarande arvoden reglerats, saknades bestämmelser i nu före¬
varande del. Vid sådant förhållande torde jämlikt allmänna regler arvodena
hava kunnat lyftas månatligen. Enligt vad militieombudsmannen hade sig
bekant vore det även vid de flesta truppförband praxis att så skedde.
Då Larsen sålunda den 2 juni 1937 haft en förfallen fordran å 350 kronor,
syntes han icke genom att han nämnda dag tillgodogjort sig ett belopp av
200 kronor hava gjort sig skyldig till förskingring av honom anförtrodda
medel. Ej heller kunde i fråga örn den vid inspektionstillfället konstaterade
ytterligare bristen av 29 kronor 80 öre förskingringsbrott anses föreligga.
Uti detta förhållande åstadkommes enligt militieombudsmannens mening in¬
gen ändring därav att Larsen då han tillgodogjorde sig de 200 kronorna, enligt
vad som framginge av hans egna förklaringar, uppenbarligen icke varit med¬
veten om att han haft rätt att ur förskottsmedlen uttaga invänta arvoden utan
först senare kommit att tänka härpå. Av Larsens försök att före inventerin¬
gen uppbringa pengar, av hans åtgärder med Lefrins postgiroanvisning samt
av hans försök att vid inventeringen genom att lämna falska uppgifter ingiva
militieombudsmannen och inventeringsförrättaren en felaktig bild av vad
som förekommit framginge nämligen med all tydlighet att Larsen ansett sig
hava på ett obehörigt sätt förfogat över förskottsmedlen.
105
Även om sålunda förskingringsbrott icke förelåge torde i allt fall Larsens
förfaringssätt i fråga om förskottsmedlen få anses innebära tjänstefel av be¬
skaffenhet att böra göras till föremål för beivran.
Genom sina försök att med falska uppgifter söka missleda militieombuds-
mannen och hans biträde vid inspektionen hade Larsen gjort sig skyldig till
tjänstefel av synnerligen allvarlig art. Larsen hade vid det av regements¬
chefen den 4 juni hållna förhöret uppgivit att han vid majoren von Friesen-
dorffs ytterligare förfrågningar angående postgiroanvisningen tappat be¬
sinningen och därvid lämnat upplysningar vilka icke varit med rätta förhål¬
landena överensstämmande. Om Larsen avsett att därmed förklara anled¬
ningen till att han lämnat falska uppgifter så vore denna förklaring uppen¬
barligen icke riktig. Redan Larsens första redogörelse för omständigheter¬
na kring postgiroanvisningen hade varit felaktig. Därefter hade han un¬
dan för undan ändrat sina uppgifter utan att likväl komma fram med san¬
ningen. Icke ens då han jämte regementschefen inställt sig för att förklara
sammanhanget och erkänt att han lämnat oriktiga uppgifter hade han för¬
måtts att avgiva en sanningsenlig berättelse. Han hade sålunda icke nämnt,
vilket kommit fram först vid förhöret den 4 juni, att postgiroanvisningen
kommit i hans hand därigenom att han sökt låna pengar av Lefrin för att
täcka den brist som, enligt vad han utgått ifrån, förefunnits i förskottskas-
san, utan hade i stället framställt förhållandet så som örn initiativet utgått
från Lefrin i det att denne skulle hava bett Larsen örn pengar, medan för¬
hållandet i själva verket, enligt Larsens senare berättelse, varit det motsatta.
Jämväl vad som i sistnämnda hänseende förekommit vore av den art att
militieombudsmannen icke kunde undgå att beivra detsamma inför domstol.
Militieombudsmannen uppdroge därför åt överkrigsfiskalsämbetet att vid
Dalregementets krigsrätt anhängiggöra och utföra åtal mot Larsen för vad
han enligt det anförda låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å
honom efter lag och sakens beskaffenhet.
* *
*
Till fullgörande av detta uppdrag ställde överkrigsfiskalsämbetet genom
krigsfiskalen Gunnar Hallert Larsen under tilltal vid regementskrigsrätten
samt yrkade ansvar å honom för tjänstefel enligt 129 § strafflagen för krigs¬
makten och 25 kap. 16 § allmänna strafflagen för vad han enligt militie-
ombudsmannens skrivelse till ämbetet låtit komma sig till last.
Vid krigsrättens sammanträde den 22 juni 1937 anförde Larsen bland an¬
nat följande:
Den i militieombudsmannens skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet före¬
kommande uppgiften, att utöver beloppet 2,111 kronor 20 öre ytterligare
ett kontant belopp av 100 kronor legat i kassan vore oriktig och hade antag¬
ligen tillkommit på grund av något missförstånd. Vid sitt besök i staden
hade Larsen nämligen hämtat 300 kronor och vid inventeringen uppvisat
106
hela detta belopp. På grund av sitt vid inventeringen upprivna sinnestill¬
stånd kunde Larsen icke erinra sig, vad han yttrat vid det tillfälle, då han
jämte regementschefen inställt sig för att förklara sig i anledning av de upp¬
gifter, han tidigare haft beträffande postgiroanvisningen. Då Larsen den 2
juni 1937 på eftermiddagen likviderat en privatskuld med 200 kronor av för¬
skottsmedlen, hade han hemma i bostaden haft kontanta medel, överstigan¬
de detta belopp. Larsen hade icke tidigare på liknande sätt disponerat för¬
skottsmedlen. Förskottsmedlen hade Larsen alltid haft liggande i ett sär¬
skilt plåtskrin, sorn varit stående i kassaskåpet i hans expeditionslokal. På
morgonen den 3 juni 1937, då Larsen begivit sig till regementet, hade han i
sin bostad kvarglömt sin plånbok med inneliggande kontanta medel. Efter
ankomsten till sin tjänsteexpedition hade han fått vetskap om, att militie-
ombudsmannen befunnit sig vid regementet i och för inspektion. Till följd
därav och då han tillsammans med militieombudsmannen och översten Andén
intagit frukost i regementets manskapsmatsal hade han blivit förhindrad
att då begiva sig till sin bostad. Larsen hade icke heller vare sig genom
telefonpåringning eller budskickning kunnat få plånboken sig tillsänd. Han
hade därför själv nödgats begiva sig till staden för att hämta plånboken.
Efter frukosten hade Larsen vid 12-tiden besökt majoren Lefrin å inskriv-
ningsexpeditionen för att av honom låna 200 kronor. Larsen hade därvid
sagt till Lefrin, att han på morgonen glömt sin plånbok hemma i bostaden
samt att han därför behövt låna 200 kronor att lägga i sin förskottskassa.
Lefrin hade svarat, att han ej haft några pengar på sig men att Larsen kunde
få förfoga över hans postgiroanvisning, som Lefrin bekommit i slutet av maj
månad. Larsen hade mottagit denna, därvid han yttrat, att han nog icke
hade någon användning för densamma. Anvisningen hade varit kvitterad av
Lefrin. Larsen hade ansett, att han icke kunde begagna sig av anvisnin¬
gen som verifikation. Att Larsen i sin bostad hämtat och därefter till för¬
skottsmedlen lagt 100 kronor utöver det belopp 200 kronor, som han före¬
gående dag uttagit ur kassan, hade berott därpå, att Larsen någon tid före
militieombudsmannens besök upptäckt, att han i förskottskassan haft en
brist på c:a 89 kronor, vilken brist uppkommit på ett för honom oförklar¬
ligt sätt. Då denna brist möjligen kunde hava uppkommit därigenom, att
någon verifikation kommit in bland kassaförvaltningens verifikationer, hade
Larsen omedelbart efter det han konstaterat bristen anmodat sitt biträde vid
kassaförvaltningen löjtnanten Bergsman undersöka, huruvida så kunde vara
förhållandet. Huru bristen uppkommit hade Larsen ännu icke lyckats kon¬
statera. Larsen hade åtminstone en gång i kvartalet brukat verkställa över¬
räkning av sina förskottsmedel. Vid dessa överräkningar hade han bland
de kontanta medlen även medräknat de i kassaskåpet inneliggande jubileums-
femkronorna. Dessa hade legat i kassaskåpet sedan år 1935, då han inköpt
dem.
Uti en vid samma rättegångstillfälle ingiven promemoria anförde Larsen
vidare bland annat:
Han hade aldrig ett ögonblick tänkt på att begagna sig av den i kassaskåpet
107
liggande postgiroanvisningen såsom någon sorts verifikation för tillgång. Att
så vore förhållandet finge anses bevisat därav, att Larsen i så fall icke hade
behövt hämta några pengar i sin bostad. För övrigt hade Larsen yttrat till
Lefrin vid mottagandet av anvisningen, att han nog ej haft användning för
den, då han ju lika gärna kunde hämta pengar hemma som på posten.
Såsom förklaring till de vid inventeringen lämnade felaktiga upplysnin¬
garna om anvisningen ifråga önskade Larsen anföra följande. Redan vid
inträdet i sin expeditionslokal efter besöket i hemmet, som skett med bil
fram och åter, hade Larsen blivit irriterad, då han i lokalen funnit såväl
majoren von Friesendorff som byråchefen Lassen. Och denna hans irritation
hade stegrats till nervositet, då von Friesendorff i samband med att Larsen
öppnat kassaskåpet ostentativt kommit fram till skåpet i tydlig avsikt att
kontrollera Larsens förehavanden och synbarligen i tro att Larsen skulle
dölja något. Situationen hade på Larsen verkat synnerligen obehaglig, och
då Larsen sedan tillfrågats örn postgiroanvisningen, hade han tappat besin¬
ningen och svängt till med den oriktiga förklaringen till att anvisningen låg
i skåpet.
Strax innan Andén och Larsen gemensamt fått företräde för militieombuds-
mannen vid inspektionen hade Andén sagt till Larsen att Lefrin meddelat
militieombudsmannen, att han »bett Larsen lösa ut anvisningen». Detta
yttrande av Lefrin hade varit riktigt i och för sig. Det torde därför hava
varit Lefrin och icke Larsen som bibragt militieombudsmannen den uppfatt¬
ningen, att initiativet utgått från Lefrin. Hade Larsen avsett att bibehålla
militieombudsmannen i denna uppfattning hade Larsen givetvis vid för¬
höret följande dag — den 4 juni — icke meddelat, att det varit Larsen som
sökt upp Lefrin. Detta Larsens meddelande hade lämnats fullt frivilligt
och utan någon fråga från Andéns sida och endast i avsikt att berätta saken
som den var. Larsen hade då hunnit besinna sig.
Sedan militieombudsmannen tagit del av vad som sålunda förekommit
vid krigsrätten uppdrog miltieombudsmannen i skrivelse till krigsfiskalen
den 8 juli 1937 att vid det sammanträde till vilket målet uppskjutits anföra
följande:
1) Larsen hade inför krigsrätten uppgivit, att den i militieombudsman-
nens skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet angående anhängiggörande av åtal
mot Larsen förekommande uppgiften, att utöver beloppet 2,111 kronor 20
öre ytterligare ett kontant belopp av 100 kronor legat i kassaskåpet, vore
oriktig och att den antagligen tillkommit på grund av något missförstånd;
vid sitt besök i staden hade Larsen nämligen hämtat 300 kronor och vid
inventeringen uppvisat hela detta belopp.
I denna del förhölle det sig på följande sätt. Sedan kassan av majoren
von Friesendorff uppräknats, hade Larsen företett några sammanvikta lnin-
drakronesedlar under uppgift att han i sin bostad avhämtat 200 kronor för
att täcka det belopp som han föregående dag tagit ur kassan för egen räk¬
ning. Då vid genomräkning av sedlarna dessa befunnits utgöra tre stycken,
hade Larsen bestämt förklarat att han i sin bostad endast avhämtat 200
108
kronor och att den tredje hundrakronesedeln måste hava legat i kassaskå¬
pet. Militieombudsmannens ifrågavarande skrivelse återgåve sålunda på
denna punkt endast Larsens egna ord. —■ Uppgiften att han i sin bostad
hämtat 300 och icke 200 kronor hade Larsen, såsom även framginge av
militieombudsmannens åtalsinstruktion, lämnat först dagen efter inspektio¬
nen. Larsens först lämnade uppgift att han endast hämtat 200 kronor finge
ses i samband därmed att Larsen icke vid inventeringen omnämnt, att bristen
varit större än 200 kronor, vilket belopp han föregående dag tagit ur kassan.
Då Larsen sedermera medgav, att han till inventeringen medfört 300 kro¬
nor, ehuru uttaget varit endast 200 kronor, hade han uppgivit att han med¬
fört det större beloppet för den händelse oförutsett någon mindre brist skulle
hava visat sig föreligga utöver den nyssnämnda å 200 kronor. Enligt vad som
framginge av Larsens uppgifter inför krigsrätten hade Larsen emellertid
redan vid inventeringen vetat om att en ytterligare brist på 89 kronor före¬
legat till vars utredande han även vidtagit särskilda åtgärder.
2) Larsen hade såsom förklaring till sina vid inventeringen lämnade upp¬
lysningar om den i målet ifrågavarande postgiroanvisningen uppgivit, att
han redan vid inträdet i sin expeditionslokal efter besöket i hemmet blivit
irriterad då han i lokalen funnit såväl von Friesendorff som byråchefen
Lassen, samt att denna irritation stegrats till nervositet då von Friesendorff
i samband med att Larsen öppnade kassaskåpet ostentativt kommit fram
till skåpet i tydlig avsikt att kontrollera Larsens förehavanden och synbar¬
ligen i tro att Larsen skulle dölja något.
Larsens antagande att von Friesendorff vid tillfället avsett att kontrol¬
lera Larsens förehavanden och att von Friesendorff trott att Larsen sökt
dölja något vöre uppenbarligen riktigt. Larsens skildring av vad som till¬
dragit sig vore emellertid ej heller på denna punkt fullständig. Sedan Lar¬
sen kommit in i expeditionslokalen, hade han öppnat kassaskåpet och där¬
ur framtagit det kassaskrin i vilket förskottskassan och därtill hörande ve¬
rifikationer förvarats. I stället för att genast framlämna kassaskrinet till
von Friesendorff, som suttit vid Larsens skrivbord, hade Larsen vänt sig
mot fönstret intill kassaskåpet, öppnat kassaskrinet och framtagit något ur
sina kläder. Huruvida Larsen stoppat något ned i det öppnade kassaskri¬
net hade icke kunnat iakttagas, men Larsen hade mycket väl haft möjlig¬
het att så göra. Att under dylika förhållanden von Friesendorff, som haft
till uppdrag att inventera kassan, funnit sig föranlåten att resa sig från sin
stol och gå emot Larsen för att kontrollera hans förehavanden, vore helt na¬
turligt.
3) Larsen hade vidare inför krigsrätten uppgivit att han aldrig tänkt be¬
gagna sig av den i kassaskåpet liggande postgiroanvisningen såsom någon sorts
verifikation för tillgång. Denna förklaring vore sannolikt icke riktig och syn¬
tes hava tillkommit på grund av Larsens senare överväganden. Vid invente¬
ringen hade Larsen nämligen företett postgiroanvisningen såsom verifikation
och hade icke haft något att erinra mot den av von Friesendorff upprättade
tablå som sedermera intagits i militieombudsmannens åtalsinstruktion för
109
överkrigsfiskalsämbetet. Då det visat sig att med inräknande av postgiroan¬
visningen såsom verifikation ett överskott uppstått hade Larsen uppgivit att
han hämera erinrat sig att det varit av egna medel som han inlöst postgiro¬
anvisningen. Ej heller denna uppgift hade emellertid, såsom det senare visat
sig, varit med sanningen överensstämmande.
4) Larsen hade inför krigsrätten uttalat att det torde hava varit majoren
Lefrin som bibragt militieombudsmannen den uppfattningen att Lefrin och
icke Larsen tagit initiativet till alt postgiroanvisningen överlämnats till Lar¬
sen. Detta vore såsom framginge av militieombudsmannens åtalsinstruktion
för överkrigsfiskalsämbetet icke riktigt. Lefrin hade inför militieombudsman¬
nen uttalat sig om tiden då anvisningen överlämnats till Larsen samt om Lar¬
sons uppgift att Lefrin mot postgiroanvisningen erhållit pengar av Larsen.
Lefrin hade visserligen dessutom uppgivit att det mellan Larsen och Lefrin
träffats överenskommelse om att Larsen skulle låta hämta anvisningsbeloppet
åt Lefrin, men hade icke nämnt något om huruvida initiativet till transaktio¬
nen utgått från den ene eller den andre. Larsen hade däremot uppgivit att
Lefrin dagen före inspektionen, under påstående att saken vore brådskande,
begärt att Larsen skulle mot erhållande av postgiroanvisningen lämna honom
de 441 kronor varå anvisningen lytt. Det syntes sålunda hava varit fullt befo¬
gat att påstå att Larsen ingivit militieombudsmannen den uppfattningen att
initiativet utgått från Lefrin. Att Larsen vid förhöret dagen efter inspektionen
meddelat att det varit han som uppsökt Lefrin utgjorde intet bevis för att Lar¬
sen icke velat bibehålla militieombudsmannen i hans uppfattning. Larsen
torde nämligen rätt snart hava insett att hans uppgifter i denna del lätt kun¬
nat kontrolleras, varför han icke ansett det lönt att längre vidhålla sin första
version.
Larsen syntes utgå från att vad som i målet läge honom till last vöre av
mera bagatellartad beskaffenhet. Med anledning därav ansåge militieombuds¬
mannen sig böra erinra örn att den omständigheten att den som tillgripit pen¬
ningmedel, vilka han i kraft av sin tjänst till förvaltning och redovisning
emottagit, hade tillgodohavande för intjänt lön eller arvode till samma eller
högre belopp, icke i och för sig medförde att den felande icke gjort sig skyl¬
dig till förskingring. I detta hänseende ville militieombudsmannen hänvisa
till rättsfallet i Nytt juridiskt arkiv 1934 sid. 445 o. ff. Då militieombuds¬
mannen i förevarande mål anfört, att frågan huruvida Larsen genom sitt för¬
fogande över förskottsmedlen gjort sig skyldig till förskingring eller ej torde
vara beroende därav, huruvida Larsen, såsom han uppgivit, haft en fordran
å enskilda lägerkassan å högre belopp än det, för vilket han vid inventerin¬
gen brustit i redovisning, så hade militieombudsmannen därvid tagit hänsyn
till den i detta fall föreliggande speciella omständigheten att Larsen kunnat
själv tillgodoföra sig det arvode vartill han varit berättigad. Ilade så icke
varit förhållandet syntes Larsen icke hava kunnat undgå ansvar för för¬
skingring.
Vid krigsrättens sammanträde den 9 juli 1937 medgav Larsen med anled¬
ning av vad militieombudsmannen anfört alt han redan vid inspektions-
Ilo
tillfället haft fullt klart för sig att han haft den av honom sedermera om*
nämnda bristen i förskottskassan å ungefär 89 kronor; att han icke omedel¬
bart nämnt något om denna brist hade berott på att han haft sina tankar
riktade huvudsakligen på det av honom dagen förut för egen räkning uttag¬
na beloppet å 200 kronor.
Krigsrätten meddelade utslag i målet den 9 juli 1937 och utlät sig därvid:
I målet vore utrett, att Larsen haft till sig utlämnade för bestridande av
löpande utgifter dels av statsmedel ett förskottsbelopp av 1,000 kronor dels
ock från enskilda lägerkassan ett förskottsbelopp av likaledes 1,000 kronor,
att Larsen för att gälda en privat skuld den 2 juni 1937 av dessa förskotts¬
medel uttagit 200 kronor, att Larsen dock vid samma tillfälle av förskotts¬
medlen varit berättigad att för april och maj 1937 uppbära arvoden för sin
befattning med enskilda lägerkassans svingård och bageri och för sin be¬
fattning med marketenteriet med tillhopa 350 kronor, att Larsen vid inven¬
tering, som militieombudsmannen den 3 juni 1937 i samband med inspektion
vid Dalregementet låtit verkställa, icke kunnat i behörig ordning uppvisa
behållning och verifikationer beträffande de till hans förfogande ställda för¬
skottsmedlen, samt att Larsen vid inventeringen och vid de förhör, som där¬
efter hållits med honom, genom oriktiga och vilseledande uppgifter sökt för¬
klara vissa vid inventeringen ådagalagda förhållanden.
Genom vad Larsen sålunda låtit komma sig till last kunde han väl icke
anses hava gjort sig förfallen till ansvar enligt 129 § strafflagen för krigs¬
makten och 25 kap. 16 § allmänna strafflagen, men enär Larsen visat för¬
summelse, oförstånd och oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter, som
honom efter allmänna författningar ålegat och av förhållandenas beskaffen¬
het varit påkallade, prövade krigsrätten lagligt på det sätt bifalla den mot
Larsen i målet förda ansvarstalan, att Larsen jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten för förseelse i tjänsten dömdes att undergå disciplinstraff av
vaktarrest i femton dagar.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
13. Fråga om pennalism vid skeppsgossekårerna.
Modern till en vid skeppsgossekåren i Karlskrona anställd skeppsgosse av
yngsta årsklassen framförde den 31 maj 1937 till militieombudsmannen
muntliga klagomål i fråga om behandlingen av hennes son från äldre kam¬
raters sida. Med hänsyn till den risk som förelåge för att sonen skulle bliva
utsatt för represalier från äldre kamraters sida, därest det bleve bekant, att
hans moder gjort anmälan i saken, hemställde modern, att hennes eller so¬
nens namn icke måtte nämnas vid den undersökning, som kunde bliva en
följd av hennes anmälan.
*
lil
Ifrågavarande anmälan innebar bl. a. följande: Sonen hade från äldre
kamraters sida blivit utsatt för misshandel och allehanda trakasserier. Dessa
äldre kamrater hade på kvällarna, sedan officerare och övrigt befäl avlägs¬
nat sig, tagit honom in i förläggningens bibliotek samt misshandlat och miss-
firmat honom. Detta tilltag hade förekommit jämväl efter kojningen. De
äldre kamraterna hade även under hot om stryk tvingat honom att fullgöra
vakter som egentligen ankomme på dem själva ävensom att bädda deras
kojer, tvätta och stoppa deras strumpor o. s. v., vilket gjort att han aldrig
hunnit uträtta något för egen räkning. Vidare hade förekommit att äldre
kamrater tagit ifrån honom brevpapper, gymnastikskor m. m. Han hade
icke vågat anmäla övergreppen för befälet, enär han befarat att han då kun¬
de bliva utsatt för represalier från kamraternas sida. Då han vore intres¬
serad av sin tjänst och dittills erhållit goda betyg ville han ogärna utan nöd¬
tvång avbryta sin bana. Emellertid funne han det nuvarande tillståndet
outhärdligt och han befarade att, sedan tjänstgöringen ombord på övnings-
briggarna börjat, det kunde bliva ännu värre. Den behandling han röjd
från befälets sida hade däremot varit den allra bästa.
Med anledning av vad sålunda förekommit hemställde militieombuds-
mannen i skrivelse den 8 juni 1937 till chefen för skeppsgossekåren i Karls¬
krona, att denne måtte verkställa en noggrann utredning till utrönande av
huruvida och i vilken omfattning pennalism förekomme vid skeppsgosse¬
kåren.
Sedan kaptenen W. Lindfeldt, som under tiden den 16 maj—den 29 juni
1937 uppehållit befattningen såsom chef för skeppsgossekåren, den 10 juni
1937 för yttrande överlämnat militieombudsmannens skrivelse till kommen¬
dörkaptenen av 1. graden C. E. Måhlén, som från och med år 1932 till och
med den 15 maj 1937 varit chef för skeppsgossekåren i Karlskrona, anför¬
de Måhlén i ett till militieombudsmannen ställt yttrande den 1 juli 1937:
Beträffande det fall av övergrepp, som kunde åsyftas i militieombudsman¬
nens skrivelse, kunde Måhlén i saknad av erforderliga uppgifter icke göra
något direkt uttalande. Vissa i samband med klagomålen anförda förhål¬
landen syntes Måhlén emellertid vara anmärkningsvärda. Att kamrater un¬
der hot om stryk skulle hava tvingat klaganden att fullgöra vakter, som det
ålegat andra att utföra, förefölle sålunda osannolikt med hänsyn till arten
av den ringa vaktgöring, som ifrågakomme för gossarna under förläggningen
i land. Den yngsta årskursens vakttjänst, om detta uttryck toges i dess vid¬
sträcktare bemärkelse, bestode i viss handräckningstjänst, tjänst såsom or¬
donnans, telefonpost och såsom logementsvakt å det logement, där veder¬
börande själv vore förlagd. För dessa tjänster avsåges i tur och ordning tn
avdelning gossar tillhörande samma årskurs. Skulle en gosse tillhörande
annan årskurs än den, som för tillfället hade att utföra här berörd tjänst,
insättas i densamma skulle detta omedelbart uppmärksammas, enär gossen
då skulle saknas i sin utbildningsavdelning eller där han eljest skulle finnas.
Den vaktgöring, varom här vore fråga, vore nämligen huvudsakligen förlagd
till den lid av dagen, då övningar påginge. Den dagliga bäddningen skedde
112
under kontroll av logementsbefälhavare förlagd i varje logement. Gossarna
vore dessutom logementsvis förlagda så, att de olika årskurserna läge var
för sig, de äldsta och yngsta t. o. m. i olika våningar. Måhlén ansåge det
till följd därav, än mera som bäddning påginge samtidigt i alla logement,
vara bra nära uteslutet, att trakasseri i detta avseende skulle hava förekom¬
mit. Vad som i skrivelsen omförmäldes därom att klagandens son skulle hava
till den grad belastats med tvättning och stoppning av äldre kamraters
strumpor att han ej hunnit uträtta något för egen räkning kunde icke vara
med verkligheten överensstämmande, enär gossarna under förläggningen i
kasernen varken tvättade eller lagade sina kläder eller strumpor själva utan
allt dylikt arbete ombesörjdes för gossarna kostnadsfritt genom örlogsstatio-
nens tvättinrättning och vad beträffade lagning av särskilt anställd civil
personal. Inlämning av begagnade kläder vore obligatorisk och skedde för
varje vecka. Att någon misshandel kunnat förekomma i kasernens bibliotek
kunde också ifrågasättas, då där alltid funnes en ordningsman under den
tid biblioteket vore tillgängligt för gossarna. Ytterligare vore i förevarande
fall såsom egendomligt att anmärka, att klagandens son, trots den för¬
menta misshandeln, syntes trivas med sitt arbete och väl fullgjorde sina ar¬
betsuppgifter. Detta plägade nämligen alls icke vara fallet med sådana
oftast veka ynglingar, som reagerade för och därför också lättast bleve ut¬
satta för eventuellt översitteri från äldre kamraters sida. Det vore slutligen
också ägnat att förvåna, att modern icke under samma förbehåll, som nu
skett, gjort någon anmälan till Måhlén eller vederbörande kompanibefäl vid
tiden för det inträffade, utan att anmälan gjorts först så lång tid därefter,
att gossarna redan omkring en månad varit embarkerade å övningsfartygen.
Kompanibefälet uppehölle eljest en personlig och mycket intim kontakt
både med gossarna och deras målsmän och plägade på grund därav känna
till de bekymmer, som möjligen kunde förefinnas å någondera sidan. Det
borde också erinras om, att de yngre gossarna vid upprepade tillfällen till¬
sades att de skulle göra anmälan örn de utsattes för obehag i form av tra¬
kasseri från de äldres sida eller eljest då något för deras tillvaro störande
förekomme. För att någon undersökning i förevarande fall skulle kunna
verkställas hade det tydligen varit nödvändigt, att klagandens son vid tiden
för det inträffade gjort anmälan och angivit namn på den eller de gossar,
som förgripit sig mot honom ävensom den tidpunkt, då det anmärkta skulle
hava inträffat. Nu kunde till följd av det egendomliga sättet för klago¬
målets ingivande någon undersökning icke verkställas utan en kostsam och
mycket omfattande apparat, enär den årskurs, som under senaste utbild¬
ningsåret i land varit den äldsta, redan i slutet av april månad genom karl¬
skrivning överförts till sjömanskåren. Dessa ynglingar vore nu för tjänst¬
göring placerade på båda örlogsstationerna och för närvarande kommen¬
derade på ett flertal av kustflottans fartyg. Måhlén ansåge sig i detta sam¬
manhang böra meddela, att han vid tidigare tillfälle mottagit anmälan från
en moder om att hennes gosse skulle hava blivit illa behandlad, då det vid
företagen undersökning visat sig att gossen själv stått främmande för det
113
hela. Fall hade också förekommit, då mödrar, vilkas gossar under många
år varit överlämnade till vård hos kommunala försörjningsanstalter, fram¬
ställt klagomål utan orsak och gnind, när de erfarit, att deras gossar vunnit
anställning vid skeppsgossekåren. Det kunde också vara berättigat att här
framhålla, att det ingalunda vore enbart anmärkningar som framfördes från
gossarnas föräldrar och målsmän. Det förekomme också både muntligt och
skriftligt erkännande för den omsorg och omvårdnad i olika avseenden som
ägnades gossarna. Alltifrån den tidpunkt -— den 1 oktober 1932 — då
Måhlén tillträtt chefskapet för skeppsgossekåren, hade han ägnat bl. a. frå¬
gan om gossarnas uppträdande gent emot varandra stor uppmärksamhet.
Föreskrifter hade utfärdats och åtgärder i olika avseenden vidtagits i syfte
att förhindra, att de yngre gossarna skulle utsättas för trakasserier från de
äldres sida. Där fall av övergrepp från de äldres sida ändock förekommit
hade vederbörande skyldige bestraffats och jämväl i vissa fall avskedats
från kåren. Det hade under den tidsperiod, varom Måhlén kunde uttala sig,
rått god anda vid skeppsgossekåren och vederbörande befäl, underbefäl och
civila lärare liksom också gossarna hade med få undantag utfört sina ålig¬
ganden med intresse och glädje. Under den omfattande idrottsliga verk¬
samhet, som bedrivits liksom i andra fall, då det gällt att hävda kårens
anseende, hade gossarna av olika årskurser samarbetat för erhållande av
goda prestationer och detta hade skett på sådant sätt som vittnat om god på
kamratskap grundad sammanhållning. Fall av översitteri komme sannolikt
alltid att förekomma, där pojkar voro sammanförda. Vad skeppsgosse-
kåren beträffade måste denna fråga bedömas dels mot bakgrunden av för¬
läggningens egenart, dels med hänsyn till att de närmare 300 friska och till
alldeles övervägande antal hurtiga gossar, varav kåren utgjordes, vore vä¬
sentligt olika både i fråga om ursprung och karaktärsanlag. Örn trots all
möjlig övervakning och i övrigt vidtagna åtgärder fall av trakasserier kunde
förekomma vid skeppsgossekåren, så måste det dock rättvisligen och dess
bättre konstateras att dessa fall vore sällsynta. Det hade också kunnat
konstateras, att de fall av här berörd företeelse som iakttagits icke haft sm
rot i illvilja utan fast mera i mer eller mindre renodlad pojkaktighet.
Måhlén ansåge sig med stöd av egna iakttagelser kunna göra det uttalandet,
att pennalism i detta ords mening icke förekomme vid skeppsgossekåren i
Karlskrona.
Måhléns yttrande, som inkommit till chefen för skeppsgossekåren den 5
juli 1937, vidarebefordrades emellertid icke av den som då tjänstgjorde så¬
som t. f. chef, kommendörkaptenen av andra graden greve A. Wachtmeister,
enär omständigheter framkommit, som utvisade alt den av Måhlén före-
bragta utredningen, vilken huvudsakligen bero:t förhållandena under vintern
1936—1937, enbart för sig icke kunde anses vara tillfyllest.
Den 1 juli 1937 hade Wachtmeister sålunda verkställt kompletterande för¬
hör med sju från skeppsgossefartygen Najaden och Jarramas rymda skepps¬
gossar, vilka efter en kortare tids bortovaro anmält sig själva bos myndig¬
heterna i land dagen efter det Najaden och Jarramas den 27 juni 1937 av-
3—379075. Milit i rombin! sirianne ns embetsberättelse.
lii
seglat till England. Dessa gossar hade redan den 28 och 29 juni underkastats
förhör och därvid såsom anledning till rymningen samtliga uppgivit orsa¬
ker vilka kunde sammanfattas med uttrycket »vantrevnad ombord». Enär
det emellertid synts Wachtmeister egendomligt att skeppsgossar rymt ome¬
delbart före en utlandsresa, hade han låtit gossarna undergå kompletterande
förhör rörande de närmare orsakerna till rymningarna. Vid förhöret hade
gossarna uppgivit bland annat:
1) 2 skg1 58 Wåger (å Najaden): Orsaken till rymningen hade varit,
att han redan från början icke känt sig passa för det militära yrket, i
fråga om behandlingen från de äldre kamraternas sida hade Wåger själv
aldrig blivit utsatt för några obehag, men han hade dock med vämjelse sett
den behandling, som ombord å fartygen af Chapman och Jarramas de äldre
kamraterna låtit de yngre och särskilt de små och svaga undergå (bl. a.
2 skg 28 Grönkvist). Såsom särskilt svåra hade utmärkt sig 1 skg 34 Byman
och 1 skg 48 Hellman.
2) 2 skg 66 Persson (å Najaden): Orsaken till att han velat undandraga
sig krigstjänsten hade varit, att han icke uthärdat den behandling, som han
ombord fått utstå från de äldre kamraternas sida. På af Chapman hade han
tvingats att till äldre kamrater (Hellman, 1 skg 115 Löf och 1 skg 118 Nil¬
son) lämna ifrån sig ett av de två wienerbröden till kaffet. Av nyssnämnda
äldre kamrater hade han fått stryk (slag med dagg, örfilar), emedan han
vid avlöningarna icke till dem lämnat från sig pengar. Persson ansåge de
äldre kamraterna på af Chapman som regel »väldigt bra» utom de nyss¬
nämnda, vilka satt utpressningen i system. Persson ansåge sig icke såsom
särskilt offer utan hade sett mångå'andra, bland dem Grönkvist, bliva värre
behandlade. På Najaden hade allt varit bra. Persson hade haft för avsikt
att låta straffa ut sig, enär han icke uthärdat behandlingen från de äldre
kamraternas sida. Han hade trivts bra i land och skulle säkert trivts bra även
ombord, örn icke systemet med misshandeln från de äldre kamraternas sida
förekommit. Han skulle under fritiden ombord hellre tagit ordentligt arbete
än att därunder låta sig tyranniseras av de äldre kamraterna. Numera skul¬
le han egentligen vilja stanna kvar i kåren om icke förhållningsboken varit
»förstörd».
3) 2 skg 82 Lindberg (å Najaden): Han hade för egen del icke varit ut¬
satt för obehag från de äldre kamraternas sida, men han hade ombord å
af Chapman sett huru andra skeppsgossar, bland andra Grönkvist, blivit
mycket illa behandlade av sina äldre kamrater, av vilka Hellman varit den
värste och tyckts vara något slags anförare, när det gällt att utöva pen¬
nalism.
4) 2 skg 38 Östling (å Jarramas): Han hade icke haft för avsikt att
undandraga sig krigstjänsten utan hade endast velat komma bort från Jar¬
ramas, där han icke trivts. Orsaken därtill hade varit den behandling, som
han rönt från äldre kamraters sida. Dagen för avseglingen från Karls¬
krona hade 5 skg 73 Blomberg och en annan skeppsgosse — enligt anteck-
1 Skg förkortning för skeppsgossekompani.
115
ning i förhörsprotokollet 5 skg 16 Heurlin — tilltvingat sig pengar av Öst¬
ling. Blomberg hade fått 50 öre och Heurlin hade betingat sig pengar till
nästa avlöning. Midsommarafton hade Blomberg sökt tvinga Östling och 2
skg 84 Engström att falla på knä för en besökande person och be denne sjun¬
ga en sång. Då Östling vägrat, hade han fått stryk med en dagg av Blom¬
berg och en marstrandspojke, som Östling icke känt till namnet. Misshan¬
deln hade ägt rum i närvaro av flera äldre kamrater. Östling hade känt sig
icke passa för sjölivet och därför vantrivts och hade på grund av längre
tids sjukdom haft svårt att orka med tjänsten. Han skulle dock icke ha
rymt, om han icke haft svårt att stå ut med behandlingen från äldre kam¬
raters sida.
5) 2 skg 54 Israelsson (å Jarramas): Han hade avvikit i avsikt att undan¬
draga sig krigstjänsten och i tron att han därigenom skulle komma att er¬
hålla avsked. Han hade emellertid helst velat komma bort från Jarramas,
där han icke trivts, och i stället komma ombord på af Chapman. Orsaken
till vantrevnaden hade varit den behandling han rönt från äldre kamraters
sida. Vid ett tillfälle hade Israelsson av en äldre kamrat, 1 skg 108 Wick¬
sell blivit tillsagd att »läsa upp sin knäpp». (Enligt uppgift av chefen för
skeppsgossekåren avsåges med »knäpp» en harang, som de yngre pojkarna
av de äldre tilldelats att kunna utantill för att på tillsägelse kunna rabblas
upp.) Då Israelsson vägrat att efterkomma tillsägelsen, eftersom han känt
sig generad, hade han av Wicksell fått ett par örfilar. Vidare hade Isra¬
elsson på Jarramas fått tvätta kläder åt förut nämnde Hellman, så att han
icke kunnat sköta sitt eget; några äldre marstrandspojkar hade försökt att
få pengar av Israelsson, som dock vägrat att lämna några. I övrigt uppgav
Israelsson, att han aldrig funnit sig riktigt till rätta med tjänsten samt att
han haft svårt för att orka med vaktgöringen och följa med läsningen.
6) 2 skg 74 Möller (å Jarramas): Han hade icke haft för avsikt att undan¬
draga sig krigstjänsten utan endast velat komma bort från Jarramas, där
han icke trivts. Orsaken till vantrevnaden hade varit den behandling han
rönt från äldre kamraters sida. Vid ett tillfälle hade ett antal äldre kam¬
rater från marstrandskåren under ledning av en pojke, som ginge under
namnet »kråkan» (5 skg 96 Östman) sökt tvinga Möller att äta rutten po¬
tatis. Då Möller vägrat att göra detta, hade han fått stryk med dagg. (Möl¬
ler uppvisade vid förhöret en sårskorpa på ryggen och påstod, att den här¬
rörde från detta tillfälle.) Möller hade icke känt allmän vantrevnad vid kå¬
ren utan hade tvärtom velat stanna kvar, örn han blott sluppit misshandeln
från de äldre kamraternas sida.
7) 2 skg 84 Engström (å Jarramas): Han bade icke haft för avsikt att
undandraga sig krigstjänsten utan endast velat komma bort från Jarra-
mas, där han icke trivts. Orsaken till vantrevnaden hade varit den be¬
handling lian rönt från äldre kamraters sida. Vid ett tillfälle, under det
att besök ombord varit medgivet, hade Engström jämte några andra back-
lagsmän diskat backlagskärlen på gångbordet. En marstrandspojke, som
möjligen tjänstgjort såsom vaktens korpral, bade då givit Engström stryk
116
(knytnävsslag på hakan) och frågat, om han icke visste, att det vore för¬
bjudet att diska backlaget under besökstid. En annan besöksdag hade Eng¬
ström under hot örn stryk av 5 skg 89 Sjöström blivit tvingad att falla på
knä för en besökande och bedja denne sjunga en sång. Desutom hade Eng¬
ström då och då utan för honom begriplig anledning blivit tilldelad slag i
ansiktet av äldre kamrater, bland andra Hellman samt en del marstrands-
pojkar, vilka sistnämnda i regel varit de värsta. Engström hade, med undan¬
tag av tjänstgöringen å Jarramas, alltid haft det bra vid kåren och hade
aldrig velat komma därifrån.
Wachtmeister överlämnade den 6 juli 1937 till chefen för Karlskrona ör-
logsstation militieombudsmannens skrivelse den 8 juni 1937 samt protokol¬
len över förhören med de sju rymda skeppsgossarna under anhållan att sta-
tionschefen ville anmoda chefen för skeppsgosseavdelningen samt fartygs¬
chefen å af Chapman att dels verkställa utredning rörande den eventuella
förekomsten av pennalism i allmänhet ombord å skeppsgossefartygen dels hål¬
la förhör med anledning av de uppgifter som de nämnda sju skeppsgossarna
lämnat. Efter anmodan av stationschefen verkställdes härefter utredningar
ombord å skeppsgossefartygen Najaden, Jarramas och af Chapman.
I fråga om de av de sju rymda skeppsgossarna lämnade uppgifterna fram¬
kom vid utredningen följande:
I anledning av Wågers och Lindbergs uppgifter (l och 3).
Grönkvist förnekade vid förhör till en början, att han blivit illa behand¬
lad av sina äldre kamrater men ändrade sig sedan och förklarade att så
varit fallet. Grönkvist sade sig icke kunna angiva någon orsak därtill.
Byman uppgav: Han hade ombord å af Chapman observerat, att Grön¬
kvist med en hönsfjäder petat hål på det papper, med vilket skeppsgossar¬
nas klädskåp invändigt vore klädda och som vore åtkomligt genom lufthål
i skåpsdörrarna. Byman hade då tillhållit Grönkvist det olämpliga häri och
tilldelat honom ett lätt slag på hakan, därvid Grönkvist brustit i gråt. By¬
man hade aldrig misshandlat sina yngre kamrater men såsom natthamn-
vaktskorpral eller dylikt någon gång givit dem ett slag i »baken».
Wicksell som varit närvarande vid det tillfälle, då Byman tilldelat Grön¬
kvist ett slag på hakan, vitsordade Bymans därom lämnade uppgifter.
Fartygschefen å Jarramas, kaptenen greve E. P. Hamilton antecknade i ett
av honom upprättat förhörsprotokoll: Vid förhör hade framgått, att Wå¬
gers och Lindbergs påståenden rörande Hellman i stort sett vöre sanna.
Grönkvists egna kamrater liksom befäl och underbefäl hade observerat, att
Grönkvist blivit illa behandlad av äldre kamrater, vilket kraftigt beivrats av
befälet. Såväl befäl som kamrater ansågo behandlingen av Grönkvist hava
berott på Grönkvists mindre begåvning och valhänta sätt att sköta sin tjänst.
Fartygschefen å af Chapman, kaptenen E. T. Hauffman anförde: Enligt
Hauffmans uppfattning vore Grönkvist särdeles olämplig för yrket; han
hade fått underbetyg i samtliga ämnen och visat sig långsam och tafatt.
Huruvida Byman och Hellman utövat pennalism eller icke kunde icke ut-
117
redas å fartyget, eftersom de skeppsgossar, som vid den tiden tjänstgjort å
fartyget, blivit avpolletterade. Hauffman ville emellertid framhålla, att han
uppfattat Byman som en särdeles skicklig, rask och plikttrogen skeppsgosse.
I anledning av Perssons uppgifter (2).
Hellman erkände, att han tagit wienerbröd från Persson men bestred att
han tagit pengar från Persson eller givit denne stryk.
Löf erkände, att han vid olika tillfällen ombord å af Chapman tillägnat
sig ett av de två wienerbröden till kaffet från Persson och andra skepps¬
gossar tillhörande första årskursen och uppgav vidare: Trossbottenskorpralen
högbåtsmannen vid 1. matroskompaniet nr 164 Johansson, som observerat
saken, hade tillsagt Löf att sluta därmed, varefter något dylikt icke vidare
förekommit. Löf hade icke tilltvingat sig pengar vare sig av Persson eller
annan yngre kamrat. Däremot hade han låtit 2 skg 12 Berlin bjuda på
kaffe från marketenteriet. Såsom vaktens korpral hade Löf vid något till¬
fälle givit någon yngre kamrat en örfil, då denne icke »förfångat» i tid. Om¬
bord å Najaden hade något av vad Löf nu anfört icke förekommit från hans
sida.
Berlin uppgav, att han själv erbjudit sig att bjuda Löf på kaffe.
Hauffman anförde: Persson hade den 5 juni 1937 rymt från fartyget. Då
han genom polismyndighetens försorg återförts, hade han vid förhör ombord
uppgivit, att han icke trivts ombord. På ytterligare förfrågan om de när¬
mare skälen till vantrivseln hade han uppgivit, att han haft för litet att göra
ombord. Efter utståndet straff hade Persson lovat, att han, därest han bleve
kommenderad å de seglande fartygen, skulle sköta sig exemplarisk!. Blott
någon dag senare hade han emellertid rymt från sitt nya fartyg.
/ anledning av Östlings uppgifter (4).
Blomberg erkände, att han lånat 50 öre av Östling men bestred att han
tilltvingat sig pengarna. Blomberg sade sig icke hava kunnat återställa pen¬
garna, eftersom Östling rymt samma kväll Blomberg fått pengarna.
Heurlin förnekade, att han tilltvingat sig pengar av Östling men uppgav,
att han vid samma tillfälle som Blomberg lånat 50 öre av Östling. Heurlin
påstod, att Östling hos honom deponerat 1 krona utan att därför angiva
något skäl.
Hauffman uppgav, att Östling, som sannolikt icke passade för yrket, på
af Chapman blivit underkänd i flera ämnen.
I anledning av Israelssons uppgifter (5).
Wicksell bestred att han tvingat Israelsson att läsa upp sin »knäpp» men
medgav att han vid ett par tillfällen då Israelsson legat med strumporna på
i kojen eller enligt Wicksells uppfattning icke skött sina åligganden som
båtgast tillfredsställande tilldelat Israelsson en örfil.
Hellman förklarade sig icke komma ihåg att han tvingat Israelsson att
tvätta Hellmans kläder men medgav, att det vöre möjligt, att så varit fallet.
118
I anledning av Möllers uppgifter (6).
Östman erkände, att han beordrat Möller att äta en kall kokt potatis, som
dock icke varit rutten, samt att han, då Möller vägrat äta densamma, tillde¬
lat honom en örfil. Östman förnekade, att han slagit Möller med dagg.
I anledning av Engströms uppgifter (7).
Sjöström förnekade, att han gjort sig skyldig till vad Engström lagt honom
till last och sade sig icke heller hava sett någon annan utsätta yngre kamrat
för dylik behandling.
Hellman medgav, att han vid ett tillfälle givit Engström en örfil och upp¬
gav som orsak härtill, att Engström varit mindre påpasslig vid ett arbete,
som utförts under Hellmans ledning.
Beträffande frågan, huruvida pennalism förekomme vid skeppsgossekåren
avgåvo fartygscheferna å Najaden, Jarramas och af Chapman särskilda ytt¬
randen.
Fartygschefen å Najaden, kaptenen G. E. Lind uppgav: Samtliga ombord¬
varande gossar hade varit förekallade och tillfrågats örn de
1) erhållit stryk av äldre kamrater,
2) tvingats lämna från sig pengar,
3) tvingats anskaffa cigarretter och dylikt eller för egna medel inköpa va¬
ror åt de äldre eller
4) tvingats förrätta vakttjänst eller arbete för de äldre.
Samtliga gossar hade besvarat dessa frågor nekande. Flera gossar hade
uppgivit, att om de gjort något fel det förekommit, att de äldre slagit till dem.
2 skg 22 Sigurdson hade vid ett par tillfällen lånat ut några småslantar till
äldre kamrater, bland vilka han erinrade sig 1 skg 26 Brandt och 1 skg 28
Hultman, men han hade alltid fått sina pengar tillbaka. Samtliga yngre
gossar hade som sin åsikt uppgivit, att förhållandet mellan årskurserna varit
gott. Allt ombord tjänstgörande vaktgörande befäl och underbefäl hade va¬
rit förekalla! och såsom sin bestämda uppfattning uttalat, att ombord väl
förekommit att de äldre gossarna vid enstaka tillfällen slagit till de yngre,
men att intet förekommit, som kunnat rubriceras som pennalism. Lind an-
såge på grund av berörda uttalanden och egna iakttagelser, att pennalism
icke förekommit ombord å Najaden under pågående expedition.
Fartygschefen å Jarramas, kaptenen greve Hamilton anförde: Samtliga
ombordkommenderade av yngsta årskursen hade varit förekallade och till¬
frågats, örn de fått stryk, örn de fått lämna ifrån sig pengar till äldre, om de
för egna medel fått inköpa varor till äldre och om de fått förrätta vakttjänst
eller annat arbete åt äldre. Samtliga gossar hade besvarat dessa frågor ne¬
kande. Samtliga yngre gossar hade uppgivit, att de ansett förhållandet mel¬
lan kurserna gott. Samtliga ombord tjänstgörande underofficerare, flagg¬
korpraler och korpraler hade jämväl varit förekallade och såsom sin upp¬
fattning uttalat, att intet förekommit, som kunnat rubriceras såsom penna-
119
lism. Hamilton förklarade sig biträda åsikten, att förhållandet mellan kur¬
serna i stort sett varit mycket gott.
Fartygschefen å af Chapman, kaptenen Hauffman åberopade för bedö¬
mande av frågan, huruvida pennalism förekommit ombord å fartyget, ett
protokoll över förhör, som han hållit ombord enskilt och i tur och ordning
med samtliga ombord varande skeppsgossar av yngre årskursen. I proto¬
kollet finnes antecknat, att i ändamål att gossarna vid förhöret såvitt möj¬
ligt skulle känna med sig att kunna och vilja tala fritt och öppet förhöret
hållits inom lyckta dörrar enskilt med varje gosse, därvid protokollsförarens
närvaro icke varit för den förhörde känd. Vid förhöret hade varje gosse
tillfrågats enligt nedanstående ungefärliga schablon:
Har du personligen varit utsatt för pennalism ombord å af Chapman i
form av:
1) stryk
att du tvingats att
2) lämna ifrån dig pengar
3) åt de äldre på ett eller annat sätt anskaffa (»fixa») cigarretter eller annat
4) för egna medel åt äldre köpa varor i fartygets markenteri eller eljest
5) förrätta vakttjänst åt de äldre
6) tvätta kläder åt dem
7) beslå koj åt dem
8) uträtta arbete av annat slag åt dem?
Härefter hade skeppsgossen tillfrågats, huruvida någon viss av hans kam¬
rater eller dessa i allmänhet varit
9) utsatta för översitteri enligt 1)—8) ovan.
10) Till de skeppsgossar av yngre årskursen, som tillhörde skeppsgosse¬
kåren i Karlskrona, hade dessutom ställts frågan, huruvida pennalism före¬
kommit vid förläggningen i kasernen. Med undantag för ett eller två fall,
avseende att yngre skulle hava fått bädda upp säng för en äldre samt ett av
en gosse mera allmänt gjort påstående, utan att namn kunnat angivas, att
yngre skulle hava måst låna ut pengar till äldre, hade uppgivits, att penna¬
lism i kasernen praktiskt taget icke förekommit och att förhållandena där
varit goda. Äldsta kompaniet hade hållit de yngsta örn ryggen och på grund
därav hade den nuvarande äldre kursen icke haft tillfälle till maktutövning
mot de yngre.
Vid förhöret hade i övrigt i anslutning till ovan angivna frågor avgivits
i huvudsak följande berättelser.
A. Fall ela uppgifter örn att pennalism förekommit styrkts genom erkän¬
nanden.
1) 2 skg 69 Larsson: Han hade fått »smörj» av 1 skg 13 Silving, 1 skg
6 Hallberg och 1 skg 64 Johansson. Han hade vidare fått gå en vakttorn för
Hallberg och fått ge bort cigarretter, till vem mindes han icke. 2 skg 51 Pers¬
son hade också varit utsålt från de äldres sida.
*2) 2 skg 39 Larsson: Visst översitteri hade förekommit, ibland i form av
120
något »smörj» utan egentlig orsak. Larsson kände icke till påtryckning av
ekonomisk art. Han hade en gång fått beslå kojen för en äldre skeppsgosse,
vars namn han icke kunde uppgiva. Han hade varit vittne till att Silving
slagit nr 51 Persson och bränt denne med en cigarrett på händerna och i an¬
siktet. Även Hallberg hade brukat slåss.
3) 2 skg 51 Persson: Till en början förklarade Persson, att han ej kände
till något översitteri från de äldres sida. Sedan han fått del av vad nr 39
Larsson yttrat, medgav han, att Johansson snoppat av cigarrettglöd på hans
ben, då han legat och vilat på däck. Han hade icke fått »smörj» och hade
icke utsatts för obehag från Silvings sida.
I anledning av ovan under 1—3 lämnade uppgifter hördes Silving, Hall¬
berg och Johansson.
Silving erkände, att han efter en måltid slagit till nr 69 Larsson och angav
som orsak härtill, att Larsson stått i vägen, då Silving skolat gå upp på däck.
Silving bestred däremot nr 39 Larssons uppgifter om Silving.
Hallberg kunde icke erinra sig att han rört nr 69 Larsson, som han icke
kände till namn eller utseende. Han vidgick däremot att han vid flera till¬
fällen slagit till yngre, då han varit vaktens korpral och de yngre brustit i på¬
passlighet och icke i tid infunnit sig vid uppställningar etc. Vidare medgav
Hallberg, att han vid ett tillfälle bytt ut sitt postställe på däck mot ett annat
under däck men bestred, att han i övrigt överlåtit vaktgöring.
Johansson: Han kunde icke erinra sig att han rört nr 69 Larsson men vid¬
gick, att han vid några tillfällen »smällt till» yngre, då de varit ouppmärk-
samma vid förfångningar och icke passat på sina åligganden. Vidare hade
han ingripit såsom rengöringsförman eller såsom vaktens korpral. Vid ett
tillfälle hade han släppt cigarrettglöd på nr 51 Perssons ben men det hade
han gjort på lek och icke av illvilja.
4) 2 skg 59 Bengtsson: Till en början förnekade Bengtsson att pennalism
förekommit men medgav sedan att yngre ibland på fritid fått »smörj». Sär¬
skilt hårdhänta hade Hallberg och 1 skg 102 Fröjd varit. Bengtsson hade
vidare sett, då Silving tilltvingat sig 25 öre av 2 skg 25 Nilsson och 50 öre av
2 skg 57 Frick. Bengtsson hade då anmält detta för trossbottenskorpralen
högbåtsmannen vid 5. matroskompaniet nr 604 Johansson, varefter pengarna
blivit återbetalda till ägarna.
5) 2 skg 25 Nilsson: Han intoge sina måltider i 10 backlaget tillsammans
med bland andra Frick. På grund av vantrivsel, orsakad av obehag från de
båda äldre skeppsgossarna i samma backlag Silving och 1 skg 33 Gustavsson,
hade han lämnat fartyget den 29 juni men blivit dit återförd genom polisens
försorg. Det obehag varför Nilsson och Frick varit utsatta hade bestått dels
däri, att de tvingats avstå från det ena av de båda wienerbröd som utspisa¬
des till kaffet och dels däri, att de dagligen och i allmänhet vid måltider fått
stryk av Silving och Gustavsson. Nilsson hade dessutom vid ett tillfälle tvin¬
gats att »låna ut» till Silving 50 öre och till Gustavsson 25 öre. Silving hade
måst lämna tillbaka pengarna, enär han upptäckts av vakthavande trossbot-
121
tenskorpralen. Nilsson hade icke tvingats uträtta arbete eller tjänst för någon
äldre gosse.
Silving medgav, att han »lånat» de båda beloppen om 50 öre och 25 öre,
som han samma dag efter tillsägelse av trossbottenskorpralen återlämnat.
Trossbottenskorpralen hördes och uppgav därvid såsom skäl till att han
icke inrapporterat det inträffade till fartygsbefälet, att uppgifterna örn epi¬
soden varit så svävande, att han haft anledning giva tilltro åt Silvings upp¬
gift, att denne fått låna pengarna; dessutom hade Silving vid tillfället åter¬
lämnat vad han lånat.
6) 2 skg 57 Frick: Han hade liksom Nilsson vantrivts så, att han beslutat
försöka komma ifrån fartyget. Efter permission den 29 juni hade han icke
återvänt utan tillsammans med Nilsson vandrat mot Kristianopel, där han an¬
mält sig för landsfiskalen, då hans pengar tagit slut. Liksom Nilsson uppgav
Frick att Silving och Gustavsson tagit deras wienerbröd samt att han av de
båda sistnämnda fått stryk, då han icke frivilligt velat lämna sina bröd. Han
hade sålunda dagligen fått slag med flathanden, med knytnäve eller med
sladd. Han kände däremot icke till något slag av ekonomisk påtryckning
och han hade icke fått förrätta arbete eller tjänst för de äldre.
7) 2 skg 71 Appelkvist: För egen del hade han icke varit utsatt för hård¬
hänthet, »smörj» eller ekonomiska påtryckningar. Han hade icke fått tvätta
kläder för äldre, gå vakter för dem eller i övrigt utföra annat arbete åt dem.
Vid ett tillfälle hade han dock fått beslå en koj. Han hade sig emellertid
bekant, att Nilsson och Frick varit elakt behandlade av Silving.
8) 4 skg 83 Hultgren: Pennalism hade egentligen icke förekommit mot
honom. Han hade icke fått »smörj», icke haft ekonomiska mellanhavan-
den med de äldre gossarna och ej heller fått göra arbeten eller tjänst åt dem.
Såsom elaka i äldre årskursen namngåvos Silving, nr 33 Gustavsson och
Fröjd. Det hade förekommit att de äldre slagit Frick. Hultgren hade sett,
när nr 33 Gustavsson och Fröjd slagit Frick. Silving hade tilltvingat sig
cigarretter av yngre gossar.
9) 2 skg 19 Håkansson: Till en början förnekade Håkansson att översit¬
teri förekommit men medgav senare, att vissa av de äldre vöre hårda mot en
del yngre. Sålunda hade nr 33 Gustavsson vid upprepade tillfällen bråkat
med de rymda gossarna Nilsson och Frick. Även Silving, Hallberg och nr
(54 Johansson vore hårda. Håkansson hade själv icke blivit utsatt för på¬
tryckning av ekonomisk art.
Silving anförde: Han medgåve, att han en gång ombord burit hand å
Nilsson. Orsaken hade varit att Silving såsom vaktens korpral funnit att
Nilsson icke förfångat vid visst postställe för måltid, varför Silving slagit
lill Nilsson. Ombord å af Chapman hade Silving icke slagit Nilsson vid
något ytterligare tillfälle. Däremot medgåve Silving, att han under förra
delen av sommaren ombord å Najaden slagit Nilsson utan egentlig orsak.
Vid två tillfällen hade Silving av två gossar av yngre årskursen »fått» sam¬
manlagt fyra wienerbröd. Vid det ena av dessa båda tillfällen hade han fått
bröden av Nilsson och Frick. Silving gjorde gällande att bröden lämnats hell
122
frivilligt. Silving förnekade, att han slagit Frick. De gånger han slagit en
yngre (nr 25 Nilsson, 2 skg 43 Gustavsson och nr 69 Larsson) hade det skett
med flata handen i ansiktet. Slutligen medgav Silving, att han ombord å
Najaden tillsagt yngre att »fixa» cigarretter. Något sådant hade icke från
hans sida förekommit ombord å af Chapman.
Nr 33 Gustavsson erkände, att han vid flera tillfällen slagit Nilsson, då
denne icke förfångat i tid och Gustavsson varit vaktens korpral. Vidare
erkände Gustavsson att han vid ett eller två tillfällen från de yngre tagit
wienerbröd på så sätt, att han tagit bröden ur det gemensamma fatet. Där¬
emot bestred Gustavsson, att han lånat pengar av Nilsson. I anledning av
Fricks uppgifter förnekade Gustavsson till en början att han slagit Frick
men vidgick senare, att han »kanske» gjort detta. Gustavsson erinrade sig,
att han icke begagnat sladd men tillstod sedan, att han vid ett tillfälle slagit
till en yngre med sladd. Gustavsson medgav slutligen att det förekommit,
att han tillsagt yngre — han erinrade sig icke vilka — att »fixa» cigarretter.
Fröjd medgav att det inträffat ungefär fyra gånger att han slagit till yngre,
då han varit vaktens korpral och de yngre icke passat på vid förfångningar.
Fröjd medgav även att han vid ett tillfälle slagit till 4 skg 103 Pukema för
att denne legat kvar i kojen efter purrning.
10) 4 skg 98 Andersson: Han hade icke varit utsatt för handgripligheter
men hade vid två tillfällen fått lämna 25 öre till Fröjd och vid ett tillfälle
10 öre till 1 skg 44 Lundkvist. Andersson kände icke till något om »fixning»
eller att yngre fått förrätta arbete eller tjänst åt äldre.
11) 4 skg 108 Nordensson: Han hade vid något tillfälle fått »smörj» av
Fröjd; denne hade även velat låna pengar utan att dock få några. I övrigt
hade Nordensson icke varit utsatt för obehag, men han hade fått beslå koj
åt Fröjd och nr 33 Gustavsson. På fråga om någon viss av de yngre varit
särskilt utsatt förklaiade Nordensson att så varit förhållandet med 4 skg 109
Dumky.
12) 4 skg 109 Dumky: Han hade själv egentligen icke fått »smörj». Vid
ett tillfälle hade han fått lämna 10 öre till Lundkvist. (Denna sistnämnda
uppgift ändrade Dumky sedermera därhän, att han endast blivit anmodad
av Lundkvist att låna honom 10 öre. Dumky hade emellertid vägrat. Dumkys
vägran hade icke lett till någon åtgärd från Lundkvists sida.) Dumky hade i
marketenteriet fått köpa saker till äldre gossar, men han hade icke fått göra
arbeten eller förrätta tjänst åt äldre. Anmodad uppgiva namn på äldre gos¬
sar som visat sig hårda uppgav Dumky Fröjd och nr 33 Gustavsson.
Fröjd medgav, att han »fått» pengar av yngre, bland annat 25 öre av nr
98 Andersson. Han uppgav att han fått ytterligare tre sådana »gåvor» å
samma belopp; han medgav, att »gåvan» i grunden måhända ej givits av-
helt fri vilja. (Jmfr jämväl Fröjds ovan antecknade yttrande).
Lundkvist medgav, att han av två yngre fått »låna» pengar men gjorde
gällande, att han icke tvingat sig till lån utan fått dem frivilligt. (Nr 98
Andersson förklarade på fråga härom, att frivilligheten sannolikt icke varit
helt fri från risk.)
123
Nr 33 Gustavsson medgav, att det någon gång inträffat, att han tillsagt en
yngre att beslå hans koj.
13) 4 skg 88 Wide: Han hade fått något »smörj» och hade vid något
tillfälle fått tvätta plagg åt äldre, åt vem kunde han dock icke erinra sig.
Han hade även »lånat ut» pengar till en äldre gosse men kunde icke erinra
sig till vem. Nr 33 Gustavsson hade låtit honom »fixa» några cigarretter.
14) 4 skg 105 Lakso: Han hade någon gång fått »smörj». Nr 33 Gustavs¬
son hade en gång tillsagt honom att »fixa» en cigarrett, men Lakso hade icke
lytt.
Nr 33 Gustavsson medgav, att han tillsagt någon yngre att »fixa» cigarretter,
men mindes icke vem.
15) 4 skg 103 Pukema: Han hade en gång, då de äldre trott, att han un¬
dandragit sig en vakttorn, fått »smörj» av flera äldre, vilka kunde han icke
uppgiva. Vid ett tillfälle hade han fått »smörj» av nr 64 Johansson. Han
hade vidare varit utsatt för försök från äldre att få »låna» pengar, men han
hade icke lämnat några. Däremot hade andra fått lämna, bland andra
Dumky. På fråga om någon äldre utmärkt sig framför de andra uppgav
Pukema, att Silving varit »svår». Slutligen uppgav Pukema, att 4 skg 30
Nordkvist fått tvätta kläder åt äldre.
16) 4 skg 30 Nordkvist: Han hade icke varit utsatt för något slag av penna¬
lism. Han hade icke fått smörj och icke utsatts för ekonomiskt tvång. På
särskild fråga förnekade han bestämt, att han fått tvätta kläder eller göra
tjänst för äldre ombord å af Chapman. Han hade dock vid något tillfälle
beslagit koj för någon äldre.
17) 4 skg 53 Tungström: Någon pennalism hade förekommit och de yngre
hade fått örfilar, om de nekat villfara äldres önskningar. En sådan äldre
som givit örfilar vore 5 skg 71 Åström. Tungström kände däremot icke till
förekomsten av »fixning» ombord å af Chapman.
5 skg 71 Åström: Han medgåve, att han någon gång slagit till yngre; det
hade förekommit då de icke stigit upp utan legat kvar i kojen vid purrningar
och hade bestått däri, att han med »näven» slagit under kojen. Dessutom
hade han vid ett tillfälle slagit Pukema, emedan denne lagt sig i segelkojen,
då han rätteligen skulle haft post. Vid detta tillfälle hade flera av de
äldre tuktat Pukema, bland andra nr 64 Johansson.
Nr 64 Johansson: Han medgåve, att han vid samma tillfälle som Åström
och av samma skäl som denne slagit till Pukema på näsan med en revsejsing.
Han hade känt sig upprörd över att Pukema handlat okamralligt mot sina
egna kurskamrater, då han sökt »smita» från sin skyldighet att diska eget
backlags effekter och därjämte undandragit sig posttjänst. (I anslutning här¬
till antecknades: Pukema hade enligt egen uppgift vid ett tidigare tillfälle
ifrågavarande dag fullgjort den posttjänst, som senare skulle hava ålegat
honom, något som Pukema själv trodde att de äldre icke ägt kännedom örn
eller givit tilltro åt. Vidare antecknades: Enligt uppgift av en officer från
Marstrand hade Pukema därstädes ertappats med att hava utsatt kamrater
124
ur egen årskurs för dålig behandling, vilket kunde förklara viss ovilja mot
Pukema överhuvud taget.)
18) 2 skg 61 Karlsson: Han hade ibland fått »smörj» av de äldre; han
kunde dock icke uppgiva någon särskild. Det hade i allmänhet förekommit
på WC. Vidare hade de yngre blivit tillsagda att »fixa» cigarretter och
pengar till de äldre. Den 1 juli hade Karlsson blivit tillsagd att skaffa en
cigarrett till en äldre gosse vid namn Lindberg, men Karlsson hade seder¬
mera fått tillbaka densamma. Karlsson hade även fått tvätta kläder och
borsta för äldre, vilka kunde han icke uppgiva. Den 1 juli hade han gömt
sig undan ombord, eftersom han vantrivts och den 2 juli hade han av nr 64
Johansson fått »smörj», dels emedan han den 1 juli icke fullgjort honom
åliggande postgöring utan gömt sig undan och dels emedan han varit oupp¬
märksam vid uppställning den 2 juli.
Nr 64 Johansson erkände, att han slagit Karlsson av skäl och under om¬
ständigheter Karlsson angivit.
19) 2 skg 9 Cöster: Visst översitteri hade förekommit. Han hade vid ett
tillfälle utan särskild anledning fått »smörj» av en äldre gosse, vilken kunde
han icke uppgiva. Cöster hade den 1 juli lånat 1 skg 47 Danielsson 50 öre
efter upprepade påstötningar av denne, som sagt att Cöster kunde lita på att
få igen pengarna. Cöster hade icke haft särskild lust att låna ut pengarna,
eftersom han vid ett tillfälle förliden vinter i kasernen lånat ut ett mindre
belopp, som han icke återfått. Cöster hade emellertid fått igen de till Da¬
nielsson utlånade pengarna den 3 juli. Vidare hade Cöster till olika äldre
gossar, vilka kunde han icke uppgiva, fått bjuda på sammanlagt ungefär
20 cigarretter. De äldre hade brukat »smälla till» yngre, när dessa gjort sig
skyldiga till felaktigheter vid rengöring.
Nr 47 Danielsson erkände, att han lånat 50 öre av Cöster, och uppgav, att
han dagen efter återbetalat beloppet.
B. Uppgifter i övrigt om att pennalism förekommit.
20) 4 skg 65 Ljungmark: Han hade själv icke utsatts för något som helst
obehag eller för påtryckning, men han hade sett, att nr 25 Nilsson varit ut¬
satt för drift av Fröjd. På fråga örn några av de äldre gossarna varit sär¬
skilt hårda namngav Ljungmark Silving, nr 33 Gustavsson och Hallberg.
21) 4 skg 87 Tallgren: Han hade själv icke fått »smörj», men de som varit
slöa hade varit utsatta därför. Tallgren trodde sig veta, att de yngre fått
tvätta kläder åt äldre. Sålunda visste han säkert, att 4 skg 48 Ringblom
fått sådant uppdrag.
22) 4 skg 48 Ringblom bestred, att han blivit ålagd att tvätta kläder och
uppgav vidare: Enligt Ringbloms åsikt hade någon pennalism förekommit.
Han hade egentligen icke fått »smörj» och hade icke haft ekonomiska mel-
lanhavanden med de äldre. Han hade någon gång fått »fixa» saker, men
dessa hade han återfått.
23) 4 skg 106 Larsson: Han hade icke varit utsatt för någon form av
pennalism. Vissa andra av de yngre hade däremot haft obehag. På fråga
125
vilka av de äldre som varit svåra namngav Larsson Silving, nr 33 Gustavsson
och nr 64 Johansson.
24) 2 skg 29 Hultberg: Han ansåge att pennalism icke förekomme. Det
hade emellertid inträffat att de yngre fått »smörj». Själv hade Hultberg
vid några tillfällen fått bjuda på cigarrett. Han hade sett att nr 33 Gustavs¬
son slagit till nr 25 Nilsson.
25) 2 skg 3 Redin: De äldre hade icke varit särskilt hyggliga. De hade
slagit till yngre, om dessa icke skaffat dem tvål, tandkräm o. dyl.
26) 2 skg 21 Karlsson: Han hade icke varit utsatt för annat än att få
springa några ärenden och hade icke anmodats »skaffa» saker till de äldre.
Han hade sett Frick få »smörj».
27) 2 skg 23 Nyström: Han hade icke varit utsatt för något slag av obe¬
hag. På fråga om hans kamrater varit utsatta för dylikt, uppgav Nyström,
att nr 25 Nilsson nog icke »haft det bra», eftersom de äldre drivit med ho¬
nom,
28) 4 skg 95 Ökvist: Några äldre gossar vore litet hårdhänta, men Ökvist
hade själv icke råkat ut för dem. Däremot trodde han att nr 25 Nilsson
haft det obehagligt.
29) 2 skg 21 Dahlkvist: Han hade icke varit utsatt för annat än att få
bjuda på cigarrett. Av hans kamrater hade Frick haft det otrevligt.
30) 4 skg 14 Pettersson: Han hade icke varit utsatt för något slag av
påtryckning eller obehag. Han hade hört talas örn att äldre gossar tagit mat
från nr 25 Nilsson och Frick.
31) 2 skg 43 Gustavsson: Pennalism hade egentligen icke förekommit, men
Gustavsson trodde sig veta, att det hänt att de yngre fått låna ut pengar till
de äldre. Han hade själv fått »smörj» av Silving, då han vägrat »fixa»
cigarrett till denne.
Silving förnekade, att han rört Gustavsson och påstod, att då han en gång
tillsagt Gustavsson »fixa» en cigarrett och detta avböjts, Silving svarat att
det i så fall finge vara.
32) 2 skg 53 Lindgren: Han hade icke fått »smörj». Däremot hade det
förekommit att äldre tillsagt yngre att »fixa» pengar, tvål eller dylikt. Små-
kitslighet hade även förekommit.
33) 2 skg 63 Eriksson: Pennalism hade enligt Erikssons förmenande icke
förekommit. Det hade dock inträffat, att de äldre slagit till yngre och varit
»dumma» mot dem. Dessutom hade »fixning» förekommit. Eriksson mena¬
de icke att någon viss av de äldre särskilt utmärkt sig för övergrepp.
34) 2 skg 65 Månsson: Det hade ibland inträffat att äldre slagit till yngre
och dessa senare hade stundom fått beslå koj åt de äldre. Månsson hade själv
en gång fått »fixa» tandkräm. »Fixade» saker återställdes stundom.
35) 2 skg 75 Persson: Han hade tidigare seglat å Najaden och hade då
fått låna ut pengar. De äldre tillsade stundom de yngre att »fixa» saker. I
stort sett hade Persson icke varit utsatt för hårdhänthet, men han hade någon
gång fått beslå koj åt äldre.
36) 2 skg 79 Greko: Enligt Grekos mening kunde man icke säga att penna-
126
lisra förekommit, men det hade hänt att yngre fått stryk utan särskild anled¬
ning. Själv kände han icke till förekomsten av »fixning» eller tvångslån av
pengar.
37) 2 skg 87 Ljungkvist: Han hade icke fått smörj och icke utsatts för eko¬
nomiskt tvång men »fixning» av cigarretter och tidningar hade förekommit.
De äldre hade varit »tetiga» mot de yngre.
38) 4 skg 28 Johnsson: Pennalism i egentlig mening hade icke förekommit.
Det hade hänt, att de äldre kallat de yngre till ärenden. Nr 61 Karlsson hade
varit utsatt för drift från de äldres sida.
39) 4 skg 22 Lindkvist: Han hade icke utsatts för pennalism eller obehag.
Han hade icke fått »fixa» några saker men hade några gånger fått beslå koj
åt äldre.
40) 4 skg 70 Wassén: Pennalism hade enligt Wasséns uppfattning icke
förekommit å af Chapman, men de yngre hade stundom fått utföra
dumma skämt bestående i uppläsande av ramsor. De äldre hade icke
slagit de yngre. Anledningen till att nr 61 Karlsson vid ett tillfälle dolt sig
ombord hade troligen varit den, att Karlsson varit rädd att visa upp sina
smutsiga kläder, som han dagen förut fått åläggande av en styrman att tvätta
upp men likväl icke tvättat.
41) 4 skg 107 Blomkvist: Han hade någon gång fått något »smörj» men i
övrigt icke haft känning av någon art av påtryckning.
42) 4 skg 120 Gustavsson: Han hade själv icke haft känning av något slag
av pennalism. De av de yngre som vore »mesiga» hade varit mera utsatta.
43) 4 skg 122 Strömbäck: Han menade, att pennalism icke förekommit
gentemot honom. Han hade dock vid ett tillfälle fått köpa och bjuda för
5 öre.
C. Uppgifter örn att pennalism icke förekommit.
44—51) 2 skg 7 Forsman, 2 skg 45 Bengtsson, 2 skg 81 Persson, 2 skg
83 Andersson, 4 skg 18 Nordström, 4 skg 60 Hellgren, 4 skg 68 Persson och
4 skg 94 Berlinde förklarade sig icke hava varit utsatta för någon som helst
form av pennalism och kände ej till någon pennalism.
52) 2 skg 37 Hildor: Någon pennalism hade icke förekommit. Vissa av
de yngre hade varit efterhållna av de äldre; nr 25 Nilsson och Frick hade
icke varit särskilt utsatta.
53) 4 skg 93 Söderberg: De äldre hade varit hyggliga och det enda bråk
som förekommit hade varit att de yngre tvingats läsa upp »ramsor».
Kaptenen Hauffman anförde i sitt utlåtande: Den å af Chapman verk¬
ställda undersökningen finge anses hava ådagalagt att två gossar av yngre
årskursen, nr 25 Nilsson och Frick, vilka efter permission från fartyget den
29 juni icke återvänt ombord, varit utsatta för pennalism och förföljelse av
Silving och nr 33 Gustavsson. Det hade även framkommit att — ehuru i
mindre omfattning — ett antal andra, yngre årskursen tillhörande gossar
fått slag sig tilldelade eller varit utsatta för viss art av ekonomisk påtryckning
under sken av lån eller s. k. »fixning». Utredningen syntes emellertid även
giva vid handen, att förseelserna begåtts av ett ganska begränsat antal äldre
127
gossar. I stort sett vore Hauffman av elen uppfattningen, att det varit Silving
och. nr 33 Gustavsson, som utfört dåliga handlingar och samtidigt utgjort
smittohärd, dit dock även lämpligen torde kunna hänföras den allmännare
»låntagaren» Fröjd. Vad utdelat »smörj» beträffade vöre ju detta i varje
fall förkastligt, men det borde likväl göras åtskillnad om det gällde en kor¬
rigering (oavsett att den äldre alls icke ägde befogenhet därtill) av en yngre
kamrats slöhet, olydnad eller ovilja till arbete, mot om det överhuvud taget i
grunden icke skulle givas annan anledning därtill än översittarens önskan
att visa makt eller att plåga. Ehuru väl Silving och nr 33 Gustavsson velat
göra gällande, att deras maktmissbruk i hänseende till handgripligheter mot
nr 25 Nilsson och Frick skett mot bakgrunden av visst motiv, angivet såsom
bristande påpasslighet i tjänsten, utvisade de båda äldre gossarnas över¬
grepp i övrigt sådan natur att det finge anses klarlagt, att de överhuvud taget
utövat särdeles klandervärt översitteri. De övriga äldre i protokollet namn¬
givna gossar, som handgripligt förgått sig mot yngre, torde sannolikt icke
hava gjort detta för att avsiktligt pennalisera utan hade i stort sett ansett det
från deras synpunkt motiverat. Så kunde dock icke hava varit fället, där det
rört sig örn ekonomiskt mellanhavande i form av »lån» av penningar eller
s. k. »fixning», för vilka obehagliga företeelser intet skäl torde kunna före¬
bringas. Enär samtliga skeppsgossar ombord vore nyembarkerade sedan
blott några veckor tillbaka, ägde Hauffman ingen ingående kännedom om
vederbörandes karaktär; Hauffman hade dock angående de berörda förhål¬
landena vid förhören fått ett allmänt ogynnsamt intryck av Silving och nr
33 Gustavsson och även, ehuru i mindre grad, av Fröjd. Däremot hade Hauff¬
man icke något direkt ogynnsamt intryck av övriga i protokollet namngivna
äldre gossar, ej heller angående nr 64 Johansson, vilkens hårdhänthet tor¬
de kunna hänföras till ett något hetsigt humör och som — likt Hallberg
och Åström samt, vad avsåge handgripligheter, även Fröjd — icke torde
hava handlat av illvilja utan i harm över förekommande slöhet. Med avse¬
ende på de åtgärder som tidigare eller med anledning av vad som framkom¬
mit blivit av Hauffman företagna ombord till förebyggande av risker för
ogrannlaga maktutövning från äldre mot yngre hade dessa åtgärder varit
följande. I anslutning till besättningens embarkering ombord i april hade
Hauffman inför fartygets samlade officerare, underofficerare, flaggkorpraler
och korpraler av däcksavdelningen uttalat sitt bestämda avståndstagande mot
allt vad som till pennalism kunde hänföras. Hauffman hade även därvid
beordrat honom underlydande personal av sagda grader att med uppmärk¬
samhet biträda i berört hänseende samt att omedelbart inrapportera even¬
tuella övertriidelser. Vidare hade Hauffman utfärdat föreskrift om att dör¬
rar till WC och tvättrum städse skulle vara öppna; med sagda föreskrift av-
såges att för insyn hålla öppna de enda prång i fartyget, där gossar eljest
kunde undandraga sig observation. Hauffman hade även övervägt att till
äldre årskursen göra ett uttalande i hithörande frågor, men avstått därifrån
av den anledningen att han haft intrycket från landtjänstgöringen i Karls¬
krona, att pennalism i ordets egentliga mening icke hade ägt rum därstädes,
128
varför han icke velat »väcka den björn som sover». — Antalet korpraler som
vore förlagda till trossbotten på af Chapman vöre mycket stort och praktiskt
taget lika med antalet gossar av äldre kursen och Hauffman betvivlade icke
att korpralerna därstädes skulle hava fullgjort Hauffmans order. Att ordna
fullt effektiv övervakning syntes näppeligen utförbart ombord efter vad som
ville synas hava framkommit. Sedan förhören med skeppsgossarna nu av¬
slutats hade Hauffman inför de äldre av dem med skärpa uttalat sig angående
det föraktliga i överträdelser som förekommit samt jämväl förutskickat kon¬
sekvenser av det passerade. Hauffmans uppfattning i stort om sådana före¬
kommande utväxter på kamratuppfostrans område vore, att de i det långa
loppet tyvärr icke kunde helt undvikas, upplysning och förebyggande åtgär¬
der till trots. Det borde även uppmärksammas, att kåren årligen förnyats
med över en tredjedel av sitt totala antal gossar. En bidragande orsak till
svårigheten att kunna ingripa läge även däri, att de yngre, oavsett örn de
uppmanades därtill av befälet, icke inrapporterade eventuella missförhållan¬
den annat än undantagsvis, då rättelse givetvis skedde. En yngres under¬
låtenhet att inrapportera något passerat torde dock rättvisligen icke böra
hänföras enbart till tanke på represalier, ty gott kamratskap rådde förvisso
i kåren även oberoende av kurs. Oavsett huruvida de i chefens för skepps¬
gossekåren tilläggsprotokoll vid förhör med de från Najaden och Jarramas
rymda gossarna förekommande uppgifterna angående pennalism komme att
visa sig äga riktighet eller icke, finge Hauffman dock såsom sin uppfattning
ifrågasätta om den primära orsaken till rymningarna varit att de åberopade
förhållandena ombord varit svåra. I .samband med besättningsbytena den
21 juni mellan de seglande fartygen och af Chapman hade några gossar be¬
viljats avsked efter anhållan därom. Det vore en känd sak att när så skett
uppstode även hos andra tanken på avsked, varvid de toge saken i egen hand
och rymde. Den beslutade indragningen av kåren och därvid i pressen syn¬
liga debatter kunde knappast hava uppmuntrat en kanske redan tvehågsen
gosse, och slutligen borde även nämnas att den civila marknaden vid nuva¬
rande högkonjunktur omedelbart beredde en avskedstagen gosse sysselsätt¬
ning. I de nu inträffade många fallen av rymning från Najaden och Jarra¬
mas vore det icke heller otroligt, att rymlingarna även velat undrandraga sig
den mera påfrestande tjänstgöringen vid dessa fartygs förestående långseg-
ling i Nordsjön eller måhända även hyst ängslan därför jämfört med att få
tjänstgöra å till ankars liggande af Chapman. Vid rekryteringen av alla
yrken måste alltid en viss procent hava »kommit fel», så även här och det
visade sig, att gossar som saknade gry alltid vore mer utsatta för kamraters
uppmärksamhet än det stora flertalet.
Chefen för skeppsgosseavdelningen kommendörkaptenen av andra graden
B. Lindgren anförde i ett den 18 juli 1937 ombord å fartyget Najaden, som
då låg i Harwich, avgivet yttrande följande: Av fartygschefernas utred¬
ningar framginge att å Najaden och Jarramas endast några smärre förseelser
förekommit, medan å af Chapman ett flertal övergrepp varit för handen. Detta
129
måste ses mot bakgrunden av de olika tjänstgöringsförhållandena. Tjänsten
å de seglande fartygen, Najaden och Jarramas, vore betydligt mera omväx¬
lande, mera intresseväckande men även mera ansträngande än å det stilla-
liggande logementsfartyget af Chapman. Å de seglande fartygen till sjöss
vore varje skeppsgosse upptagen dygnet runt. Hade han icke vakt eller an¬
nan tjänst, ville han vila och sova och finge på så sätt icke tid, ej heller lust
att sysselsätta sig med sina yngre kamrater. Den ansträngande tjänsten till
sjöss, särskilt i hårt väder, framtvingade att varje skeppsgosse gjorde sitt
bästa, och individen lärde sig förstå, att han betydde något ombord. Detta
skapade sammanhållning och god kamratanda. Under uppehållet i hamnar¬
na, särskilt de utländska, brukade dessutom en hel del ordnas för skeppsgos¬
sarnas bildning och trevnad i form av utfärder, besök å kända orter m. m.,
nu senast en dagslång färd genom London för samtliga skeppsgossar, var¬
igenom allt intresse komme att bliva inriktat härå. På annat sätt utövades
tjänsten å af Chapman. Denna bleve mera ensidig, säkerligen mången gång
långsam och framför allt betydligt mindre ansträngande, givande mera
tillfällen för skeppsgossarna att ställa till ofog av olika slag. Det vore tyd¬
ligt att från äldre skeppsgossar mot yngre förekommit en del övergrepp och
då dessa vöre absolut förbjudna hade Lindgren anmodat fartygscheferna att
ytterligare hava uppmärksamheten riktad härå. Ingen möda lämnades emel¬
lertid osparad att å avdelningen söka rätta till varje missförhållande i före¬
kommande fall. Fartygscheferna hade upprepade gånger anmodats att hava
uppmärksamheten riktad härpå och det vore Lindgrens bestämda övertygelse
att alla ombord av befäls grad, officerare, underofficerare, flaggkorpraler
och korpraler, ej blott kände till bestämmelsen att inga övergrepp från
skeppsgossars sida finge förekomma utan även alla med allvar och till det
yttersta sökte fullgöra sina åligganden. Att helt och hållet komma dessa
ynglingars övergrepp till livs torde vara nära nog omöjligt. En del av dessa
övergrepp kunde även rubriceras som dumma pojkstreck, vilka torde före¬
komma inom varje internat. Nu måste man även hava i sikte, att dessa
skeppsgossar rekryterades från mycket olika samhällsskikt. Det stora flerta¬
let hade utomordentligt goda och starka karaktärer, under det att det alltid
hade funnits i skeppsgossekåren dels dåliga element av de äldre, dels sådana
svaga och undermåliga individer, vilka snarast borde bortföras från kårerna.
Det vöre emellertid dessa båda senare kategorier, som åstadkomme alla obe¬
hagligheter i form av övergrepp enligt en erfarenhet sorn Lindgren grundade
på flerårig kompanitjänst, treårig kårchefstjänst i Marstrand samt under en
mångfald sjökommenderingar med skeppsgossar. Vad då först de äldre, då¬
liga elementen beträffade brukade dessa naturligt nog hållas efter av befälet.
Som någon slags hämnd för detta brukade det taga sig uttryck i kitslighet
nedåt, d. v. s. mot de yngre skeppsgossarna, vilket lade i dagen mycket dåliga
karaktärsegenskaper. Beträffande den svaga och undermåliga kategorien
av de yngre torde det vara en ganska allmän regel —- icke blott bland
skeppsgossarna utan även inom alla pojkskolor — alt dessa trakasserades
på ett eller annat sätt icke blott av de äldre kamraterna utan även av sina
9—379075. Milit ico nili lill simm ncns ("imbe tsber littche.
130
jämnåriga. Dessa svaga pojkar kände naturligtvis att de icke passade i mil¬
jön, och det vore så befälets sak att antingen söka höja dem upp på ett högre
plan eller också låta dem lämna kåren. Detta gjordes även med den takt och
urskillning som vore möjlig. Men man finge i detta sammanhang icke glöm¬
ma att bland dessa yngre och svagare funnes dåliga karaktärer, och man
borde därför icke alltid taga för gott de uppgifter de lämnade örn övergrepp
från äldre, exempelvis då de angåve dessa övergrepp såsom orsak till verk¬
ställd rymning Lindgren ville i detta sammanhang anföra ett exempel. Vid
Najadens och Jarramas avsegling från Karlskrona till England sistlidne juni
hade sista dagen i Karlskrona icke mindre än fem skeppsgossar av yngsta
årskursen rymt under ledning av en äldre. Dessa pojkar hade roat sig med att
från en skogsdunge i närheten av ankarplatsen åse fartygens avsegling för att
sedan belåtna gå till kasernen och anmäla sig, därigenom undandragande sig
den ordentliga utbildningen ombord å Jarramas för att i stället fortsätta den
bekvämare tjänsten å af Chapman. Att orsaken till rymning i detta fall
skulle hava varit att gossarna utsatts för kitslighet vore icke möjligt, enär å
af Chapman förekommit mera övergrepp än å Jarramas. Oavsett vad som
förekommit å skeppsgosseavdelningens fartyg under sommaren 1937 vore det
Lindgrens övertygelse, att förhållandena mellan skeppsgossarna i stort sett vo¬
re mycket gott. Skeppsgossarna vore till största delen unga, hurtiga ynglingar,
som med nit, intresse och glädje fullgjorde sina åligganden. Några besvärlig¬
heter från befälets sida att omhänderhava dessa pojkar funnes knappast och
många gånger hade gossarna genom sitt vårdade och putsade uppträdande
utomlands framkallat ett smickrande omdöme.
Uti en senare skrivelse den 10 augusti 1937 meddelade Lindgren, att föl¬
jande bestraffningar och tillrättavisningar meddelats:
/ skg. kompaniet:
»3» Hallberg för våld å likställd krigsman, vaktarrest i två dagar med
tjänstgöring;
13 Silving för våld å likställd krigsman samt bristande i anständigt uppfö¬
rande, vaktarrest i sex dagar med tjänstgöring;
33 Gustavsson för våld å likställd krigsman samt bristande i anständigt
uppförande, vaktarrest i sex dagar med tjänstgöring;
34 Byman för fel mot militär tukt och ordning, varning;
44 Lundkvist för bristande i anständigt uppförande, vaktarrest i två dagar
med tjänstgöring (då Lundkvist sedan den 30/7 icke återvänt till fartyget af
Chapman efter permission, hade sagda beslut ännu icke meddelats);
47 Danielsson för oförstånd, varning;
48 Hellman för fel mot militär tukt och ordning, 20 dagars vägran av land¬
permission;
64 Johansson för våld å likställd krigsman, vaktarrest i två dagar med
tjänstgöring;
102 Fröjd för våld å likställd krigsman samt bristande anständighet i upp¬
förande, vaktarrest i fyra dagar med tjänstgöring;
108 Wicksell för fel mot militär tukt och ordning, varning;
131
115 Löf för fel mot militär tukt och ordning, 15 dagars vägran av landper¬
mission.
5 skg. kompaniet:
71 Åström för våld å likställd krigsman, vaktarrest i två dagar med tjänst¬
göring;
96 Östman för fel mot militär tukt och ordning, 10 dagars vägran av land¬
permission.
Uti yttrande till militieombudsmannen den 25 augusti 1937 anförde till¬
förordnade chefen för skeppsgossekåren vid Karlskrona örlogsstation, kom¬
mendörkaptenen greve Wachtmeister bland annat följande: Sommartiden
funnes inga skeppsgossar i land, utan samtliga gossar från såväl Karlskrona
som Marstrands skeppsgossekårer vore sjökommenderade, ena hälften å de
seglande övningsfartygen Najaden och Jarramas samt andra hälften å det till
ankars i Karlskrona skärgård liggande övningsskeppet af Chapman, samtliga
dessa fartyg lydande under chefen för skeppsgosseavdelningen, kommendör¬
kaptenen Lindgren, embarkerad å Najaden. Sedan senaste ordinarie chef
för skeppsgossekåren i Karlskrona, kommendörkaptenen Måhlén avgått från
sin befattning med den 15 maj 1937, hade chefskapet över kåren, i avvaktan
på nästa ordinarie chefs tillträdande den 1 oktober, tillfälligt uppehållits av
kaptenen W. Lindfeldt under tiden den 16 maj—den 29 juni samt av Wacht¬
meister från och med den 30 juni och tills vidare. Att observera vore således,
att vid tiden för militieombudsmannens förfrågan inga skeppsgossar funnits
landkommenderade i Karlskrona samt att chefskapet över kåren tillfälligt
utövats av annan befälhavare vid sidan av dennes ordinarie tjänst, under det
att gossarna å andra sidan vore direkt underställda det sjögående befälet.
Dessa förhållanden hade givetvis inverkat försvårande och fördröjande på
den av militieombudsmannen begärda utredningen.
Den av militieombudsmannen ställda frågan, huruvida pennalism före-
komme vid skeppsgossekåren i Karlskrona, måste mot bakgrund av de gjorda
utredningarna och förhören besvaras jakande, i det att förekomsten av pen¬
nalism konstaterats bland skeppsgossar, tillhörande såväl Karlskrona som
Marstrands skeppsgossekårer. Av allt att döma syntes pennalism huvudsak¬
ligen hava förekommit å skeppsgossefartygen under sommaren 1937. Att
pennalism skulle hava förekommit vid kårerna iland under vintern hade vid
de verkställda utredningarna eller på annat sätt icke framkommit. Uteslutet
att under denna tid pennalism kunde hava förekommit vöre det dock icke.
Skulle sa hava varit fallet, torde emellertid förseelserna varken varit omfat¬
tande eller av allvarligare beskaffenhet. Beträffande omfattningen av pen¬
nalism ombord vore ett jämförelsevis stort antal fall konstaterade. Förseel¬
serna syntes emellertid hava begåtts av ett relativt begränsat antal äldre
gossar. Själva utövandet av pennalism hade som regel skett i form av ör¬
filar — någon gång knytnävslag — slag med sladd, tilltvingande under hot
örn stryk av pengar — större summa än 50 öre funnes dock icke nämnd i
förhörsprotokollen — samt av cigarretter, bullar m. m. Misshandel av all¬
132
varligare beskaffenhet torde icke hava förekommit. Bevekelsegrunderna för
pennalismutövning torde i de flesta fall hava varit någon av följande:
att bestraffa — bestraffningsrätten givetvis självtagen — bristande påpass¬
lighet och småförseelser begångna av yngre kamrater enligt regeln: välj mel¬
lan rapport och stryk;
elakhet -— pojkgrymhet — i avsikt att göra livet surt för sådana yngre kam¬
rater, understundom även kurskamrater, vilka det visat sig vara lätt att rå
på och vilka det överhuvud taget varit tacksamt att reta eller göra till före¬
mål för gyckel, enär den plågade till följd av sin veka natur icke kunnat bära
de äldres översitteri; samt
under hot om stryk tilltvinga sig egna fördelar genom utpressning av pen¬
ningar eller varor eller av arbete för egen räkning, t. ex. beslagning av koj,
tvättning av kläder.
Pennalism vore icke någon ny företeelse. Den torde i större eller mindre
omfattning förekomma inom varje pojkinternat. Ibland grasserade den svå¬
rare, ibland mindre, men att utrota den för alltid torde vara svårt, enär den
hängde samman med pojknaturen. Pennalism vore ett utslag av ynglingens
begär att vilja härska. Men som denne ingen hade att härska över, komme
alltid uttrycken för maktbegäret att röra sig på förbjudna områden. Att
pennalism, i den utsträckning som visat sig vara fallet, kunnat förekomma
trots att samtliga vederbörande befälhavare redan från första början vidtagit
preventivåtgärder i form av övervakning, föreskrifter, instruktioner och upp¬
lysning samt oaktat det intresse, som från allt befälet, såväl det högre som
lägre, alltid visats och alltjämt visades skeppsgossarna, kunde förklaras en¬
dast med omöjligheten att utöva övervakning i varje ögonblick samt de yng-
res obenägenhet — det må vara av fruktan för represalier eller i känslan av
kamratskapet — att anmäla mot dem begånget översitteri. Att generellt anse
den konstaterade pennalismen som ett utslag av dålig anda inom skepps¬
gossekårerna torde icke vara rättvist. Pennalism, vars alla former visserligen
vore ur alla synpunkter fördömliga, vore dock oftast ett utslag av pojkaktig¬
het, i de flesta fall utan bakgrund av dålig karaktär i egentlig bemärkelse hos
utövaren. Att i sammanhang med det skedda söka förneka såväl både dåliga
som fula karaktärsdrag hos ett flertal pojkar läte sig emellertid ingalunda
göra särskilt med hänsyn till de vidrigaste uttrycken för de påtalade oar¬
terna, utpressningen, om man kunde begagna detta uttryck. Såsom ett för¬
klarande men icke försvarande moment vid uppkomsten av pennalism borde
särskilt framhållas det faktum, att sådana yngre kamrater och jämväl kurs¬
kamrater, som icke kunde finna sig tillrätta med yrket utan skötte sig val¬
hänt och tafatt i tjänsten och därtill vöre veka naturer, med andra ord de
som kommit in på fel levnadsbana, alldeles särskilt frestade pojknaturen hos
kamraterna, i synnerhet hos de äldre, till att spela översittare och att tra¬
kassera. Uppdagade förseelser hade emellertid beivrats och sannolikt sutte
oarterna icke djupare inrotade än att de med de utdelade straffen och till¬
rättavisningarna skulle i fråga om de skyldiga individerna visa sig vara borta
för alltid.
133
Militieombudsmannen meddelade den 2 december 1937 följande beslut i
ärendet:
I ärendet vore utrett att pennalism förekommit å skeppsgossefartygen un¬
der sommaren 1937 bland skeppsgossar tillhörande såväl Karlskrona som
Marstrands skeppsgossekårer. Förseelserna syntes hava begåtts huvudsak¬
ligen mot skeppsgossar av yngsta årsklassen. Enligt beslut av 1936 års riks¬
dag skulle skeppsgosseinstitutionen avvecklas. Någon antagning av skepps¬
gossar komme sålunda icke vidare att äga rum. På grund härav och då de
skeppsgossar, vilka blivit förvunna att hava gjort sig skyldiga till pennalism
i någon form, blivit bestraffade eller meddelade tillrättavisning, företoge
militieombudsmannen icke vidare åtgärd i ärendet.
B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning av domstol
eller annan myndighet.
14. Regementschef har fällt smädliga yttranden och använt kränkande
tillmälen till honom underlydande personal. Han har vidare underlåtit att
vid sjukdom som varat viss längre tid avlämna befälet över regementet.
Befälselever hava använts för viss handräckning i stället för att undergå
befälsutbildning.
Uti en den 8 september 1937 dagtecknad skrift anhöll löjtnanten vid
Hallands regemente N. A. R. Strömbom att få fästa militieombudsmannens
uppmärksamhet på vissa händelser och förhållanden beträffanden disciplinen
vid regementet. I skrivelsen anförde Strömbom bland annat:
Regementschefen, översten friherre A. W. G. Gyllenkrok hade med anled¬
ning av en vid regementet inträffad olyckhändelse entledigat kaptenen E.
Tham från chefskapet över 2. kompaniet samt på andra sätt så trakasserat
Tham att denne nödgats begära avsked från aktiv stat. Mot chefen för 6.
kompaniet, kaptenen E. G. Wickström hade Gyllenkrok uppträtt på ett
sådant sätt att Wickström föranletts att före regementsövningarna 1937 be¬
gära entledigande från kompanichefskapet. Vid dessa regementsövningar
hade Gyllenkrok med förbigående av Strömbom placerat två yngre löjtnanter
såsom ordinarie kompanichefer. På grund av sjukdom hade Gyllenkrok varit
urståndsatt att deltaga i regementets övningar från och med den 19 augusti
till den 1 september 1937 utan att likväl anteckna sig såsom sjukledig eller
avlämna befälet över regementet. Vid det dagliga samtalet med underly¬
dande i tjänsten använde Gyllenkrok sig flitigt av smädliga uttryck, svordo¬
mar, andra råheter och slanguttryck. Slutligen hade Gyllenkrok i åtskilliga
hänseenden åsidosatt gällande utbildningsbestämmelser beträffande första
årets befälselever.
Med anledning av den inkomna anmälan hölls den 23 och den 24 september
1937 förhör i Halmstad med Strömbom och åtskilliga andra av personalen
134
vid Hallands regemente. Vid dessa förhör kompletterade Strömbom sin
anmälan i vissa hänseenden. Strömbom uppgav bland annat att Gyllenkrok
obehörigen ingripit i utbildningsföreskrifterna genom att använda befäls-
elever till viss handräckningstjänst. Den 14 oktober 1937 inställde sig Ström¬
bom å militieombudsmansexpeditionen samt gjorde därvid ytterligare tillägg
till sin anmälan.
Sedan Tham den 13 oktober 1937 undergått förhör å militieombudsmans¬
expeditionen samt Strömbom på sätt ovan angivits fullständigat sin anmälan
anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 15 oktober 1937, med över¬
sändande av handlingarna i ärendet, Gyllenkrok att senast den 5 november
1937 inkomma med förklaring. Sistnämnda dag inkom till militieombuds¬
mansexpeditionen ett av Gyllenkrok undertecknat yttrande, åtföljt av 15 bi¬
lagor. Då Gyllenkrok i sitt yttrande förbigått åtskilliga av de mot honom
riktade anmärkningarna anställdes den 12 november 1937 å Hallands rege¬
mentes kasernetablissement nytt förhör i saken.
Strömbom avgav påminnelser i ärendet den 19 november 1937.
Vid prövning av vad i ärendet förekommit fann militieombudsmannen att
Gyllenkrok dels vid ett stort antal tillfällen fällt smädliga yttranden och an¬
vänt kränkande tillmälen till honom underlydande personal, dels underlåtit
att vid sjukdom som varat viss längre tid avlämna befälet över regementet,
dels i strid med gällande föreskrifter använt befälselever till handräcknings¬
tjänst. I skrivelse den 29 november 1937 uppdrog militieombudsmannen åt
överkrigsfiskalsämbetet att anhängiggöra och utföra åtal mot Gyllenkrok
för de tjänstefel vartill han sålunda gjort sig skyldig.
135
Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller
därmed jämförlig åtgärd.
1. Fråga örn innebörden av bestämmelsen i 15 § lagen örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes att krigsrätts första sammanträde skall utsättas
att äga rum så snart lämpligen ske kan.
Vid granskning av fångförteckningarna för juli och augusti månader 1936
från Svea trängkår uppmärksammades, att i ett flertal fall, då efter förhör
inför vederbörande befälhavare mål hänskjutits till krigsrätt, avsevärd tid
förflutit från förhöret till krigsrättens första sammanträde. Sålunda hade
i sex inför krigsrätten den 3 juli 1936 första gången förekommande mål för¬
hör hållits i fyra av målen den 17 juni 1936 samt i de två övriga den 19 i
sistnämnda månad. I tre inför krigsrätten den 11 augusti 1936 första gången
förekommande mål hade förhör hållits i två den 28 juli 1936 och i det tredje
redan den 24 i sistnämnda månad.
Med anledning av vad sålunda iakttagits anhöll militieombudsmannen i
skrivelse till krigsdomaren vid Svea trängkårs krigsrätt B. F. Hallberg om
hans yttrande, huruvida något hinder förelegat att i angivna fall hålla krigs¬
rättens första sammanträde tidigare än som skett.
I sin svarsskrivelse anförde krigsdomaren följande:
Beträffande de i militieombudsmannens skrivelse avsedda mål, som första
gången förekommit den 3 juli 1936:
Befälhavarens anmälan, att krigsrätt erfordrades, hade inkommit till krigs¬
domaren måndagen den 22 juni 1936. Omedelbart efter skrivelsens motta¬
gande hade krigsdomaren efter vanligheten förhört sig å kårexpeditionen om
lämplig dag för krigsrätt och hade då erhållit det besked, att samtliga sex
svarande tillhörde ett kompani, som hade övningsuppehåll med hemförlov¬
ning från och med den 23 till och med den 28 juni. Måndagen den 29 juni
hade således varit den första dag, till vilken krigsrättens sammanträde kun¬
nat utsättas. Men den dagen hade krigsrättens civila ledamöter varit av sin
tjänstgöring i rådhusrätt — krigsdomaren vore tillförordnad borgmästare och
auditören rådman — hindrade att deltaga i krigsrättssammanträde. Tisdagen
den 30 juni hade de civila ledamöterna likaledes varit förhindrade på grund
av ett tidigare utsatt krigsrättssammanträde vid ett annat truppförband. Till
onsdagen den 1 juli skulle det ifrågavarande krigsrättssammanträdet möjli¬
gen kunnat utsättas, men då så ej blivit fallet, torde något hinder förelegat,
örn vars beskaffenhet anteckning ej skett och som krigsdomaren ej heller
kunde erinra sig. Torsdagen den 2 juli hade krigsrättens civila ledamöter
136
varit hindrade av tjänstgöring i rådhusrätten. Fredagen den 3 juli hade
krigsrätten hållits. Krigsdomaren ansåge sig hava visat, att hinder förelegat
att i nu angivna fall hålla krigsrättens sammanträde tidigare än som skett.
Beträffande de i skrivelsen avsedda mål, som första gången förekommit
den 11 augusti 1936.
Befälhavarens skrivelse med begäran om krigsrätt hade ankommit till
krigsdomaren onsdagen den 29 juli. Enligt av krigsdomaren å denna skri¬
velse gjorda anteckningar hade från kårexpeditionen till krigsdomaren an¬
mälts, att samtliga svarande för militära övningar vistades å annan ort under
tiden från och med måndagen den 3 till och med lördagen den 8 augusti.
Någon dag eller några dagar måste ju förflyta från den dag, då vederbörande
befälhavares anmälan om behovet av krigsrätt inkommer, och till dagen för
krigsrättens sammanträde. Krigsdomaren måste bland annat förvissa sig örn
att krigsfiskalen, som vore landsfogde i länet och således mycket ofta uppe-
hölle sig på andra orter inom länet, vore tillgänglig den föreslagna dagen.
Tid för anskaffande av prästbetyg och utdrag ur straffregistret måste i före¬
kommande fall beräknas. Den nu ifrågavarande krigsrätten hade därför
lämpligen icke kunnat utsättas till torsdagen den 30 juli (som för övrigt va¬
rit en rättegångsdag vid rådhusrätten) eller till fredagen den 31 juli och ej
heller till lördagen den 1 augusti. Måndagen den 10 augusti hade krigsrättens
civila ledamöter varit hindrade av tjänstgöring i rådhusrätten. Den 11 augusti
hade krigsrätten hållits. Krigsdomaren ansåge sig hava visat, att hinder före¬
legat att även i nu angivna fall hålla krigsrättens sammanträde tidigare än
som skett.
Krigsdomaren ville framhålla, att han alltid låtit sig angeläget vara att ut¬
sätta sammanträde med krigsrätt till tidigast möjliga och lämpliga dag, och
att han komme att därvid förbliva. Han hade icke kunnat räkna ut vad som
för honom vore att vinna genom ett onödigt uppskjutande av målens behand¬
ling vid krigsrätt. Den tid mellan förhörsdagen och dagen för målets första
handläggning vid krigsrätt, som fångförteckningarna utvisade, kunde natur¬
ligtvis ibland förefalla onödigt lång. Men det kunde finnas många förkla¬
ringar till detta förhållande. Några sådana hade krigsdomaren i det föregå¬
ende berört. Krigsrättens civila ledamöter kunde vara hindrade av sina
ordinarie och viktigare domarsysslor. Det hade inträffat, att dessa ledamö¬
ter icke på en hel vecka haft någon dag tillgänglig för krigsrättssamman-
träde: Ordinarie rättegångsdag på måndagen, sammanträde för en vidlyftig
exekutivauktion på tisdagen, själva auktionen på onsdagen, ordinarie rätte¬
gångsdag på torsdagen, rannsakning med häktade personer på fredagen, och
på lördagen mottagning för den allmänhet, som förgäves under hela veckan
förut sökt komma i förbindelse med vederbörande tjänsteman. Sedan en
dag för krigsrättssammanträde föreslagits, kanske krigsfiskalen vore hind¬
rad just den dagen genom någon av sina ofta förekommande resor. Man
hade också att taga hänsyn till de militära övningarna. Just den dag, som
krigsdomaren föreslagit för krigsrättssammanträde, förekomme en övning,
som kanske vöre den enda i sitt slag under hela utbildningstiden. Det kunde
137
då ej vara rätt att för ett sammanträde, som lika väl kunde hållas en annan
dag, taga vederbörande ur tjänsten, och sammanträdet flyttades då till en
från övningssynpunkt lämpligare dag. I många fall ansåge krigsfiskalen
ytterligare utredning erforderlig. Det måste då vara mer praktiskt att vänta
till dess denna utredning vore färdig, om det bleve så inom rimlig tid, än att
sammanträda blott för att meddela ett uppskovsbeslut. Krigsdomaren bom¬
me vid utsättandet av krigsrättssammanträden i fortsättningen att tillämpa
samma principer som hittills. Han hade funnit dessa principer förnuftiga
och icke stridande mot lagens mening och icke heller mot dess ordalydelse,
som ju föreskreve, att krigsrätts första sammanträde skulle utsättas att äga
rum så snart lämpligen ske kunde.
I skrivelse den 5 mars 1937 till krigsdomaren Hallberg anförde mililieom-
budsmannen härefter följande:
Till krigsdomarens tolkning av bestämmelsen i 15 § rättegångslagen, att
krigsrättens första sammanträde skulle utsättas att äga rum så snart lämp¬
ligen ske kunde, ansåge militieombudsmannen sig icke kunna giva sin an¬
slutning. Krigsdomarens resonemang, som byggde på den principen, att
krigsrättsgöromålen alltid skulle stå efter varje civilt domargöromål, skulle
kunna leda därtill, att ett krigsrättssammanträde icke kunde utsättas på flera
veckor, då ju det schema som krigsdomaren skisserat för en vecka givetvis
kunde hava avseende på jämväl den nästa.
Det torde ligga i sakens natur, att vid utsättande av tid för krigsrätts sam¬
manträde hänsyn finge tagas till domares och åklagares övriga tjänstegöro-
mål. Vid remissen till lagrådet den 18 juli 1913 av förslaget till lag om krigs-
domstolar och rättegången därstädes hade föredragande departementschefen
bland annat anfört:
I avseende å frågan vem som skulle äga bestämma tid och plats för krigs¬
rätts sammanträde finge till en början framhållas, hurusom redan den om¬
ständigheten, att krigsrätterna enligt det föreliggande förslaget skulle inrättas
vid krigsmaktens särskilda avdelningar i stället för att utgöra för flera avdel¬
ningar gemensamma distriktskrigsrätter, syntes tala för en förändring i det
av kommittén föreslagna sättet för krigsrätternas sammankallande. Visser¬
ligen skulle krigsrätternas civila ledamöter intaga en mera sidoordnad ställ¬
ning till de särskilda truppförbanden, och den omständigheten, att dessa leda¬
möter i allmänhet samtidigt skulle vara anställda vid flera olika krigsrätter,
gjorde det nödvändigt, att vid utsättande av tid för krigsrätts sammanträde
hänsyn foges därtill, att krigsdomare och auditörer ej vore upptagna av-
tjänstgöring vid annan krigsrätt eller av andra ämbetsgöromål. För att till¬
börligt avseende skulle fästas vid dessa förhållanden, syntes det därför vara
riktigast, att det överlämnades åt krigsdomaren att i sista hand bestämma
tid för krigsrättssammanträdet, dock under förutsättning, att han i denna
fråga samrådde med befälhavaren, så att sammanträdet icke utan tvingande
skäl utsattes på en för den militära tjänstgöringen olämplig tid.
Huruvida med detta uttalande avsetts att framhålla, att hänsynen till
domstolsledamöternas och åklagarens civila tjänstegöromål kunde föranleda
att tiden för ett krigsrättssammanträde något jämkades, kunde vara tvek¬
138
samt, men det torde ligga i sakens natur, att en viss hänsyn alltid måste
tagas därtill, att den juridiskt utbildade krigsrättspersonalen i allmänhet
beklädde civila ämbeten och tjänster. Därifrån vöre emellertid steget långt
till den av krigsdomaren förfäktade åsikten, att de göromål vilka samman¬
hängde med krigsrättssammanträde generellt skulle intaga en andrahands-
ställning i förhållande till övriga domar- och åklagargöromål. Att så icke
vore fallet torde jämväl framgå därav, att enligt 7 § rättegångslagen vice
krigsdomare, om sådan förordnats, skulle inträda i krigsdomarens ställe
vid förfall för denne, samt att om jämväl vice krigsdomare vore förhindrad
annan ställföreträdare skulle förordnas av krigshovrätten. Motsvarande be¬
stämmelser vore i fråga örn auditör givna i 13 § rättegångslagen. Beträffande
krigsfiskal föreskreves i 33 § rättegångslagen att vice krigsfiskal, örn sådan
förordnats, skulle inträda i krigsfiskal ställe, om denne vore förhindrad
tjänstgöra, samt att, om hinder förelåge jämväl för vice krigsfiskal, justitie-
kanslern eller för visst fall vederbörande befälhavare ägde att förordna vi¬
karie.
Beträffande tolkningen av uttrycket »så snart lämpligen ske kan» erinra¬
des om att enligt det till grund för lagen liggande kommittéförslaget rättens
första sammanträde skulle utsättas att ofördröjligen äga rum. Vid lagråds-
remissen hade föredragande departementschefen anfört, att då detta uttryck
föranlett den uppfattningen, att ej ens så långt dröjsmål med sammanträ¬
dets hållande vore medgivet, som erfordrades för nödig utredning i målet
samt inkallande av parter och vittnen, i stället uti det remitterade förslaget
såsom allmän regel stadgats, att det första sammanträdet skulle utsättas att
äga rum så snart lämpligen ske kunde.
Såsom torde framgå utav de av departementschefen nämnda exemplen
hade det avsetts, att krigsrättssammanträde skulle kunna utsättas senare än
»ofördröjligen» dels då någon handläggning icke kunde komma till stånd
vid ett omedelbart hållet krigsrättssammanträde, dels då handläggningen
väsentligt främjades genom uppskovet, till exempel genom att nödig utred¬
ning hunne anskaffas. Dröjsmål med första krigsrättssammanträdet skulle
sålunda vara tillåtet, när den processuella ändamålsenligheten så krävde.
Militieombudsmannen ansåge sig böra låta bero vid att delgiva krigsdoma¬
ren sin uppfattning i ämnet.
2. 7 kap. 4 § allmänna strafflagen skall icke åberopas då straff ådömes
uteslutande efter strafflagen för krigsmakten. Fråga huruvida strafför-
höjning likväl må äga rum på den grund att brottet blivit begånget å sab-
batstid.
Sedan militieombudsmannen i anledning av iakttagelse vid granskning av
långförteckningar från depåfartyget Svea för 2. kvartalet 1937 infordrat av¬
skrift av särskilda krigsrättens vid kustflottan utslag den 8 maj 1937 i mål
139
mot 2. klass sjömannen vid 5. matroskompaniet nr 539 Erik Svante Olsson,
inhämtade militieombudsmannen av utslaget att krigsrätten dömt Olsson
jämlikt 52 och 129 §§ strafflagen för krigsmakten, jämförda med 7 kap.
4 § allmänna strafflagen, att undergå disciplinstraff av vaktarrest i 8 dagar.
I skrivelse den 18 oktober 1937 till vice krigsdomaren F. W. Flensburg,
som vid utslagets meddelande fört ordet i krigsrätten, anförde militieombuds¬
mannen bl. a. följande:
Enligt 7 kap. 4 § allmänna strafflagen skulle den omständigheten, att ett
brott begåtts å sabbatstid, anses såsom försvårande. Då strafflagen för
krigsmakten icke innehölle någon hänvisning till nämnda lagrum, torde
detsamma icke böra åberopas, när straff ådömdes allenast enligt strafflagen
för krigsmakten. Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade mili¬
tieombudsmannen Flensburg inkomma med yttrande för egen del ävensom
av krigsrättens övriga ledamöter.
Uti ett gemensamt den 29 oktober 1937 dagtecknat yttrande anförde krigs-
lättsledamöterna:
På grund av anmärkningen hade ledamöterna funnit strafflagen för krigs¬
makten, såsom militieombudsmannen framhållit, icke innehålla någon hän¬
visning till 7 kap. 4 § allmänna strafflagen, varför nämnda lagrum icke hade
bort åberopas i förevarande fall. Emellertid ansåge sig krigsrättens ledamöter
böra framhålla att det för Olsson tilltänkta straffet icke i någon mån höjts
genom åberopande av 7 kap. 4 § allmänna strafflagen utan att krigsrätten
därigenom endast velat utmärka att krigsrätten icke förbisett att brottet skett
å sabbatstid.
Med anledning av vad krigsrättsledamöterna sålunda yttrat anförde militie¬
ombudsmannen i skrivelse den 8 november 1937 till Flensburg bland annat:
7 kap. 4 § allmänna strafflagen hade följande lydelse: »Begår någon brott
å sabbatstid, varde den omständighet såsom försvårande ansedd.»
Strafflagen för krigsmakten innehölle i 33 § en bestämmelse därom, att
vad i allmän lag funnes stadgat om särskilda grunder som uteslöte, minskade
eller upphävde straffbarhet skulle lända till efterrättelse vid tillämpning av
strafflagen för krigsmakten, likväl med iakttagande av de ytterligare eller
skiljaktiga stadganden som däri förekomme. Däremot innehölle strafflagen
för krigsmakten icke någon hänvisning till de bestämmelser i allmänna straff¬
lagen vilka föreskreve att vissa angivna omständigheter skulle anses som för¬
svårande antingen i allmänhet eller i fråga örn särskilda brott.
De intressen, vilka motiverat tillkomsten av stadgandet i 7 kap. 4 § all¬
männa strafflagen, kunde givetvis göra sig gällande även då det gällde utmä¬
tande av straff för brott vilka skulle bestraffas enligt annan lag än allmänna
strafflagen. Då domstolen vore skyldig att vid straffmätning taga hänsyn
till samtliga omständigheter av beskaffenhet att böra inverka på straffets
höjd och — inom vederbörliga strafflatituder — avväga straffet därefter, vore
det därför icke uteslutet att vid bedömande av brott som skulle bestraffas
allenast efter strafflagen för krigsmakten betrakta den omständigheten såsom
140
försvårande att brottet blivit begånget under sabbatstid. En annan sak vore
att på grund av den nämnda avsaknaden av hänvisning i strafflagen för
krigsmakten till 7 kap. 4 § allmänna strafflagen nämnda lagrum icke skulle
åberopas då endast strafflagen för krigsmakten och icke jämväl straffbe-
stämmelse i allmänna strafflagen vore tillämplig. Då man av krigsrättsleda-
möternas yttrande kunde utläsa att ledamöterna i denna del hade en avvikan¬
de mening hade militieombudsmannen velat giva uttryck åt sin uppfattning
i ärendet. Militieombudsmannen anmodade Flensburg att giva övriga leda¬
möter av krigsrätten del av skrivelsens innehåll.
3. Fråga om innebörden av stadgandet i § 40 militär bestraffningsför-
ordning att då någon begått förseelse, som anses påkalla tillrättavisning,
vederbörande befälhavare må omedelbart meddela tillrättavisningen, såvitt
han själv iakttagit förseelsen.
Uti en den 24 april 1937 till militieombudsmannen inkommen skrift anhöll
andra klass sjömannen vid 1. yrkeskompaniet nr 184 Hansson att få bringa
följande under militieombudsmannens prövning:
Lördagen den 17 april 1937 hade Hansson utanför biografen Skandia i
Karlskrona mött sin kompanichef, kaptenen Y. Dahl. Denne hade anmodat
Hansson att uppgiva nummer och namn samt, sedan Hansson lämnat de be¬
gärda uppgifterna, beordrat Hansson att gå till kasernen, vilken order Hans¬
son omedelbart åtlytt. Hansson hade anmält sig i sjömanskårens högvakt.
Kaptenen Dahl hade vid tillfället varit civilklädd. Hansson hade trott att
Dahl skickat honom till kasernen emedan Hansson icke observerat Dahl och
hälsat på honom. På Hanssons klädsel hade icke funnits något att anmärka.
Måndagen den 19 april hade Hansson kallats till förhör inför chefen för sjö¬
manskårens skolor kommendörkaptenen av andra graden greve A. Wacht¬
meister. Denne hade uppläst en rapport från Dahl av innehåll att Hansson,
då han mött Dahl, haft sin kavaj hopfäst nedtill med en nål. Då Hansson
icke haft någon nål, hade han icke kunnat erkänna rapportens riktighet.
Kavajen hade granskats av skolchefen, varvid inga märken efter någon nål
kunnat upptäckas. Ett protokoll hade skrivits, vilket Hansson undertecknat.
Rapporten hade gått vidare till kårchefen, vilken icke vidtagit några åtgärder.
På tisdagen, den 20 april, hade Hansson kallats till kaptenen Dahl, som frå¬
gat huruvida Hansson haft någon nål i kavajen. Hansson hade förnekat att
så varit förhållandet. Dahl hade då, trots Hanssons nekande, meddelat Hans¬
son tillrättavisning av 12 dagars förbud att vistas utom kasernområdet samt
sänkt hans uppförandebetyg 2 enheter. — Hansson vore beredd att med ed
bekräfta att han icke haft någon nål i kavajen.
Med anledning av innehållet i Hanssons skrift anhöll militieombudsman¬
nen i skrivelse den 24 april 1937 till stationsbefälhavaren vid Karlskrona ör-
logsstation, att denne ville inkomma med yttrande av chefen för underoffi¬
141
cers- och sjömanskårerna samt av kommendörkaptenen Wachtmeister och
kaptenen Dahl.
Uti yttranden, vilka den 12 maj 1937 inkommo till militieombudsmansex-
peditionen, anförde kårchefen, Wachtmeister och Dahl följande.
Kårchefen kommendören Friis: Sedan förhörsprotokoll beträffande den av
Dahl rapporterade, av Hansson begångna förseelsen inkommit till Friis, hade
denne ansett sig icke kunna ålägga Hansson vare sig tillrättavisning eller be¬
straffning utan hade, efter att i ärendet hava rådgjort med örlogsstationens
auditör, återförvisat ärendet till kompanichefen för att av honom avgöras, där-
Vid Friis hänvisat honom till bestämmelserna i §§ 39 och 40 militär bestraff-
ningsförordning.
Skolchefen kommendörkaptenen Wachtmeister: Omedelbart efter det kom¬
panichefens rapport å Hansson inkommit, hade förhör med Hansson verk¬
ställts. Då Hansson förnekade rapportens riktighet, hade rapporten jämte
förhörsprotokoll överlämnats till kårchef en. Enär från kompanichef shåll
framhållits att anbringande av nålar, häktor och hyskor å kavajerna, såsom
varande extra knäppanordningar, vore att anse såsom ändring å beklädnads¬
persedel, hade Wachtmeister gjort en undersökning av den kavaj Hansson
vid tillället varit iförd och som Hansson uppgav sig hava burit jämväl vid
mötet med Dahl. Wachtmeister hade icke kunnat upptäcka märken efter
vare sig nål eller hake och hyska å kavajflikarna, om vilket förhållande han
omedelbart efter förhöret telefonledes underrättat Dahl. Den av Wacht¬
meister undersökta kavajen hade varit märkt med Hanssons nummer.
Kaptenen Dahl: Ett missbruk som för det dåvarande florerade bland man¬
skapet vore att kavajens snibb nedtill fästes med särskild knäppanordning
eller med säkerhetsnål. Sedan Dahl vid mötet med Hansson den 17 april
iakttagit en nål nedtill i dennes kavajsnibb, hade han skrivit rapport därom
till skolchefen. Som Hansson vid förhör inför denne den 19 april förnekade
riktigheten av Dahls rapport och då vittne till förseelsen icke fanns, hade
skolchefen icke kunnat tillrättavisa Hansson utan hade överlämnat målet
till kårchefen. Sedan kårchefen hänvisat Dahl till militär bestraffningsför-
ordning § 40, hade Hansson med stöd av denna paragraf blivit av Dahl till¬
rättavisad, enär Dahl själv iakttagit förseelsen i fråga.
Vid kårchefens skrivelse hade fogats
dels en avskrift av den av Dahl till skolchefen avgivna rapporten, enligt
vilken Hansson den 17 april på eftermiddagen påträffats av Dahl, varvid
Hansson haft »kavajen hopfäst nedtill med en säkerhetsnål, som dessutom
var så slarvigt ditsatt att den gick genom tyget och syntes på framsidan av
detta»,
dels ett av torpedstyrmannen av andra graden G. A. Höglund lill kasern¬
befälhavaren vid sjömanskåren avgivet skriftligt yttrande av innehåll att då
Hansson den 17 april anmält sig i sjömanskårens kasernvakt, intet funnits
att anmärka på Hanssons klädsel.
Uti avgivna påminnelser anförde Hansson bland annat:
Mot kårchefens, skolchefens och Höglunds yttranden hade Hansson intet
142
att erinra. Vad anginge Dahls yttrande, så ville Hansson framhålla såsom;
egendomligt att Dahl icke, då han beordrade Hansson att inställa sig å ka¬
sernen, angivit att anledningen till denna order var att han observerat att
Hansson haft en nål fäst i kavajen. Att den kavaj som Hansson vid mötet
med Dahl varit iförd var densamma som Hansson burit vid förhöret inför
skolchefen framginge därav att Hansson vid tillfället endast haft ute en av de
två kavajer vilka tillhörde hans beklädnad, medan den andra förvarats på
1. yrkeskompaniets rustkammare.
I skrivelse den 22 juli 1937 till chefen för Sydkustens marindistrikt anför¬
de tjänstförrättande militieombudsmannen:
Militär bestraffningsförordning innehölle i §§ 39 och 40 bestämmelser dels
angående vilka befälhavare som hade rätt att tilldela tillrättavisning, varom
förmäldes i 210 § strafflagen för krigsmakten, dels angående sättet och ord¬
ningen för meddelande av dylik tillrättavisning. I sistnämnda hänseende
föreskreves i § 40, att då någon begått förseelse, som ansåges påkalla tillrätta¬
visning, vederbörande befälhavare ägde omedelbart meddela tillrättavisning,
såvitt han själv iakttagit förseelsen, samt att befälhavaren i annat fall skulle
vid förhör med den felaktige lämna denne tillfälle att förklara sig.
Såsom en huvudregel i all straffprocess gällde att straff icke finge ådömas
med mindre det blivit styrkt att den tilltalade begått det brott för vilket han
tilltalats. I detta avseende intoge den militära disciplinprocessen eller det
militära tillrättavisningsförfarandet principiellt icke någon särställning. Fö¬
reskrifter angående utrednings förebringande vore givna, för disciplinmålen
i 18 kap. strafflagen för krigsmakten och i militär bestraffningsförordning
samt för tillrättavisningsförfarandet i den nyss citerade § 40 militär bestraff¬
ningsförordning. Då det i sistnämnda författningsrum medgåves vederböran¬
de befälhavare att omedelbart meddela tillrättavisning, såvitt han själv iakt¬
tagit förseelsen, finge detta icke uppfattas såsom åsyftande ett avsteg från
grundsatsen att förseelsen skulle vara erkänd eller åtminstone bevislig; stad¬
gandet innebure endast ett undantag från paragrafens huvudregel att förhör
med den felande skulle hållas.
Enligt den äldre militära rättegångslagstiftningen hade i fråga örn bevis¬
värdet av vissa tjänsterapporter gällt särskilda regler. Sålunda hade i 34 §
förordningen den 11 juni 1868 om krigsdomstolar och rättegången därstädes
stadgats, att officers eller underofficers tjänsterapport angående underlydan¬
de skulle, utom i fråga örn oförrätt emot officerens eller underofficerens egen
person, äga vitsord, där ej skäl eller omständigheter förekomme, som för¬
ringade rapportens tillförlitlighet. En bestämmelse av samma innehåll hade
även upptagits i 61 § av det till grund för nu gällande lag örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes liggande kommittéförslaget men hade — i över¬
ensstämmelse med två kommittéledamöters reservationsvis framförda me¬
ning — uteslutits i den kungl, propositionen år 1914 med den av föredragan¬
de departementschefen angivna motiveringen, att det syntes föga överens¬
stämma med de grundsatser på vilka lagförslaget i övrigt vilade att låta den
143
militära processen i ett så viktigt hänseende avvika från vad som vore stad¬
gat i fråga örn processen vid de allmänna domstolarna.
Vid lagförslagets föredragning i lagrådet hade lagrådet beträffande 61 § i
kommittéförslaget yttrat bland annat följande:
Att utan vidare borttaga denna bestämmelse syntes kunna medföra vissa
vådor för disciplinen inom krigsmakten. Man kunde ej bortse från faran att
i så fall den tilltalade, i förlitande på att full bevisning icke kunde åstad¬
kommas, mången gång skulle neka till en förseelse, som ej åsetts av annan
än den officer eller underofficer, som i enlighet med sin tjänsteplikt givit
rapport örn förseelsen. I den reservation till kommittéförslaget, däri yrkan¬
det om stadgandets borttagande framställdes, syntes reservanterna hava ut¬
gått ifrån att den, som avgivit rapporten, skulle vara ojävig att vittna mot
den, rapporten avsåge. För lagrådet syntes det dock synnerligen tveksamt,
huruvida icke rapportgivaren vore att i detta hänseende likställa med en an¬
givare och således jävig att vittna. De betänkligheter, som anförts mot stad¬
gandets bibehållande, vore väl icke så stora, som i reservationen ansetts.
Rapporten utgjorde en av en ämbets- eller tjänsteman under ämbetsansvar
avgiven utsaga i en tjänsteangelägenhet. Dess vitsord vore beroende därav,
att skäl och omständigheter icke förekomme, som förringade rapportens till¬
förlitlighet. Nämnda restriktion innebure, att rapporten förlorade sitt vits¬
ord, så snart domstolens övertygelse om rapportens sanningsenlighet blivit
på något sätt rubbad, och ej, såsom i äldre lagstiftning föreskrivits, att dess
riktighet skulle genom fullständig motbevisning vederläggas. Av högsta dom¬
stolen, på vars framställning förevarande lagrum erhållit sin nuvarande ly¬
delse, hade även i dess yttrande över det förslag till rättegångsordning, som
läge till grund för gällande rättegångslag, framhållits att genom ett dylikt
stadgande å ena sidan officers eller underofficers tjänsterapport erhölle allt
det avseende, som den rimligen borde äga, och å andra sidan icke borde även¬
tyras, att någon oskyldig bleve saker ansedd. Då emellertid de gjorda in¬
vändningarna icke saknade allt berättigande, ville lagrådet hemställa, att be¬
stämmelsen ersattes med ett stadgande, som uttryckligen angåve att en befäl¬
havare, utan hinder därav att han å tjänstens vägnar angivit en förseelse till
åtal, finge, där ej förseelsen innebure oförrätt mot hans egen person, höras
såsom vittne inför den domstol, som bedömde förseelsen.
Det av lagrådet föreslagna stadgandet hade influtit i 58 § av nu gällande
lag örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.
Såge man vad som förekommit i ärendet mot bakgrunden av det sålunda
anförda, torde man finna att Dahl förfarit felaktigt genom att under förhan-
denvarande omständigheter meddela Hansson tillrättavisning och som en
följd därav sänka hans uppförandehetyg. Hansson hade bestritt att han
gjort sig skyldig till den förseelse, för vilken han rapporterats, och den verk¬
ställda utredningen hade icke lämnat något resultat. Under sådana förhål¬
landen hade Friis handlat riktigt då han förklarat sig icke kunna ålägga
Hansson vare sig tillrättavisning eller bestraffning; men det syntes å andra
sidan klart att Friis genom alt återförvisa målet till Dahl och hänvisa denne
144
till bestämmelserna i §§ 39 och 40 militär bestraffningsförordning vilselett
Dabi i fråga om hans befogenhet i målet. Om Friis icke ansett sig böra låta
saken förfalla, torde endast hava kvarstått möjligheten att begära målets hän-
skjutande till krigsrätt, inför vilken, jämlikt stadgandet i 58 § rättegångs¬
lagen, Dahl kunnat höras såsom vittne angående vad som passerat.
Med anledning av det sålunda anförda översände tjänstförrättande militie-
ombudsmannen handlingarna i ärendet till chefen för Sydkustens marindi¬
strikt under anhållan att marindistriktschefen ville infordra samt till militie-
ombudsmannen inkomma med förnyade yttranden av kommendören Friis
och kaptenten Dahl ävensom själv avgiva yttrande. Då, enligt vad av kom¬
mendören Friis’ yttrande framginge, Friis före målets återförvisande till Dahl
rådgjort sig med örlogsstationens auditör, skulle jämväl yttrande av denne
infordras och insändas.
De begärda yttrandena inkommo den 6 september 1937. Däri anförde
Kommendören Friis: Då rapport jämte förhörsprotokoll från chefen för
sjömanskårens skolor rörande Hanssons förseelse inkommit till Friis hade
Friis rådgjort med stationens auditör härom. Enär Hansson nekat till för¬
seelsen hade enligt såväl Friis’ som auditörens åsikt bestraffning eller till¬
rättavisning icke kunnat av Friis åläggas Hansson. Då Friis icke ansett den
begångna förseelsen vara av den natur att den bort bestraffas utan endast
bliva föremål för tillrättavisning hade Friis icke heller begärt målets hän-
skjutande till krigsrätt. I samband härmed hade Friis inhämtat auditörens
åsikt angående tolkningen av § 39 militär bestraffningsförordning beträffan¬
de kompanichefs tillrättavisningsrätt. Friis hade därvid funnit att auditören
haft samma åsikt som han, nämligen att en kompanichef skulle hava tillrätta¬
visningsrätt gent emot manskapet tillhörande honom underlydande kompani
även då detta manskap tjänstgjorde i sjömanskårens skolor. Vid sådan
tjänstgöring stöde nämligen manskapet i visst avseende (ekonomi, klädsel
etc.) direkt under respektive kompanichefs befäl varför kompanichefen på
den grund måste anses hava rätt att tilldela honom underlydande manskap
tillrättavisning. Härefter hade Friis tillkallat Dahl och meddelat honom att
Friis icke ansett den av Hansson begångna förseelsen böra föranleda bestraff¬
ning men väl tillrättavisning samt att Friis på grund av Hanssons nekande
icke ansett sig kunna tilldela honom sådan tillrättavisning. Vidare hade Friis
tillfrågat Dahl huruvida han med säkerhet själv iakttagit förseelsen, vilket
Dahl bejakat. Dahl hade samtidigt meddelat att han icke trott sig äga rätt
ätt meddela tillrättavisning till sådant hans kompani tillhörande manskap som
tjänstgjort i sjömanskårens skolor. Friis hade då meddelat Dahl att han an¬
sett att Dahl jämlikt § 39 militär bestraffningsförordning haft rätt att i detta
fall tilldela Hansson tillrättavisning enligt 210 § strafflagen för krigsmakten.
Slutligen hade Friis hänvisat Dahl till 40 § militär bestraffningsförordning
enligt vilket författningsrum Dahl själv omedelbart kunnat meddela tillrätta¬
visning för denna förseelse som Dahl själv iakttagit. — Friis kunde icke finna
att 40 § militär bestraffningsförordning kunde tolkas på annat sätt eller att
Fiäis genom detta sitt påpekande på något sätt vilselett Dahl, som enligt
145
Friis’ åsikt varit i sin fulla rätt att tilldela Dahl tillrättavisning utan att själv
anställa förhör nied Hansson. Dahl kunde möjligen sägas hava handlat obe¬
tänksamt genom att icke själv, sedan han iakttagit förseelsen, tillrättavisa
Hansson i stället för att, såsom han nu gjort, rapportera den begångna för¬
seelsen till annan befälhavare, men detta hade sin förklaring i att Dahl icke
ansett sig hava tillrättavisningsrätt gent emot Hansson vid tillfället ifråga.
Dahl borde även hava meddelat Hansson varför Hansson beordrats begiva
sig till kasernen. I förevarande fall vore förseelsen otvivelaktigt varken er¬
känd eller dåmera bevislig. Fallet syntes Friis dock vara just ett sådant som
angåves i lagrådets i tjänstförrättande militieombudsmannens skrivelse cite¬
rade yttrande, i det den tilltalade i förlitande på att full bevisning för den be¬
gångna förseelsen icke kunde åstadkommas nekade till densamma, vilken
icke såvitt bekant vore åsetts av någon annan än Dahl. Sannolikt hade Hans¬
son, som torde hava misstänkt att nålen i kavajen varit orsaken till att han
beordrats till kasernen, före ankomsten dit borttagit nålen varigenom full
bevisning icke längre kunnat åstadkommas. Att Hansson sagt sig kunna med
ed styrka att han vore oskyldig till förseelsen kunde Friis på grund av Hans¬
sons förut bevisade opålitlighet icke tillmäta avgörande betydelse eller anse
såsom full bevisning för att Fransson icke begått förseelsen ifråga.
Kaptenen Dahl: Enligt generalorder nr 1088/1932 hade chefen för sjö¬
manskårens skolor tillrättavisningsrätt i fråga om den personal tillhörande
manskapet som stöde under hans befäl. Dahl veterlig! hade detta dittills i
tillämpningen inneburit att kompanicheferna till skolchefen överlämnat till
behandling alla mål rörande det av kompaniernas manskap som stått under
skolchefens befäl. Härav hade kommit sig att Dahl vid ankomsten till ex¬
peditionen måndagen den 19 april 1937 icke omedelbart meddelat Hansson
tillrättavisning. Att sedermera efter kårchefens direktiv till Dahl angående
kompanichefens tillrättavisningsrätt även beträffande skolornas manskap
ett streck strukits över den dittills företagna proceduren (rapport till skol¬
chefen och förhör inför denne) och målet alltså återgått till utgångspunkten,
med andra ord till fortsatt behandling av Dahl, hade icke förefallit Dahl fel*
aktigt då Dahl återupptagit ärendet. Dahl hade ansett Hanssons förseelse
vara bevislig enligt innebörden i 40 § militär bestraffningsförordning där¬
igenom att Dahl själv iakttagit förseelsen ifråga. Att med hänsyn till sist¬
nämnda förhållande förseelsen icke varit erkänd hade Dahl ansett icke vara
vidare rekommenderande för Hansson. Att Dahl vid mötet med Hansson
icke angivit anledningen till ordern att Flansson skulle inställa sig å kaser¬
nen förklarades på följande sätt. Dahl hade ansett det så uppenbart att Hans¬
son förstått att nålen varit orsaken till ordern och att Hansson handlat med
berått mod vid nålens användande, att Dahl icke behövt upplysa honom där¬
om. Dahl hade det intrycket att det vore impopulärt att civilklädda officera¬
re gjorde anmärkningar på manskapet på gatorna, och då platsen där Dahl
mött Hansson vore en av de mest trafikerade i Karlskrona, hade Dahl icke
velat i onödan väcka uppmärksamhet genom samtal med Hansson. Allt or¬
dande örn vilken kavaj det varit fråga örn och att det icke varit någon an¬
io—379075. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.
146
märkning på Hanssons klädsel vid ankomsten till kasernen ansåge Dahl full¬
ständigt betydelselöst, då det måste anses ganska naturligt örn Hansson före
ankomsten till kasernen avlägsnat såväl nålen som eventuellt märke efter den¬
samma. Vad beträffade Hanssons villighet till edgång ville Dahl framhålla,
att Dahl hade en synnerligen god synskärpa, och skulle nålen icke hava fun¬
nits i kavajen, hade Dahl varit utsatt för en fullständigt oförklarlig synvilla
på ett sätt som tidigare aldrig hänt honom.
Auditören B. de Maré: Vad Friis anfört angående de Marås yttrande
om att Hansson icke av kårchefen kunde åläggas någon bestraffning eller
tillrättavisning vore såvitt de Maré ville minnas fullt riktigt. Likaså erinrade
de Maré sig att han såsom sin åsikt uttalat —■ och vilken åsikt de Maré vid¬
holm -— att kompanichef ägde tillrättavisningsrätt gent emot manskapet till¬
hörande honom underlydande kompani. Detta de Marås senare uttalande
till Friis vore emellertid icke att anse såsom något tjänsteuttalande från de
Marås sida, enär de Maré enligt § 19 mom. j) och k) instruktionen för krigs-
domare, auditörer och krigsfiskaler icke — då annan person, advokatfiska-
len, vore skyldig biträda vederbörande när tillgång till juridisk insikt kunde
behövas — vore skyldig avgiva yttrande utöver vad 203 § strafflagen för
krigsmakten stadgade.
Marindistriktschefen konteramiralen K. G. Bjurner: Vad först Dahl beträf¬
fade syntes det Bjurner ofrånkomligt att det riktiga varit att Dahl, då han vid
ifrågavarande tillfälle funnit Hanssons kavaj nedtill hopfäst med en nål, hort
underrätta Hansson varför han beordrat denne att gå till kasernen och där¬
med i Hanssons närvaro hava konstaterat att ett brott mot ordningsföreskrif¬
terna förelegat. Dahl hade emellertid uppgivit att han underlåtit detta dels
därför att han ansett det uppenbart att Hansson förstått att nålen varit orsa¬
ken till den av Dahl givna ordern, dels därför att Dahl icke velat i onödan
väcka uppmärksamhet genom samtal med Hansson på öppen gata. Detta fin¬
ge betraktas såsom för Dahl förmildrande omständigheter. Det franninge
vidare av Dahls yttrande att han från början icke ansett sig hava tillrättavis¬
ningsrätt beträffande Hansson, vilken uppfattning Dahl dock ändrat sedan
kårchefen återremitterat målet till Dahl att av honom avgöras. För egen del
ansåge Bjurner det ställt utom tvekan att Dahl i ett fall sådant som det före¬
varande, då det gällt en ordningsfråga beträffande klädsel varöver kompani¬
cheferna skulle utöva tillsyn, haft rätt att tilldela tillrättavisning jämlikt 210 g
strafflagen för krigsmakten, därest sådan ansetts böra ifrågakomma. Den av
Dahl uttalade uppfattningen att genom återremissen ett streck strukits över
den dittills företagna proceduren — rapport till skolchefen och förhör inför
denne jämte målets överlämnande till kårchefen — kunde måhända vid ett
första påseende synas motiverad. Då emellertid Hansson vid förhör inför skol¬
chefen bestämt förnekat förseelsen och någon bevisning utöver Dahls person¬
liga iakttagelser icke stått att vinna syntes det kunna ifrågasättas om det icke
varit riktigast av Dahl att låta saken förfalla med hänsyn till dess relativt ba-
gatellartade natur. Då Dahl emellertid ansett sig vara säker på den av honom
gjorda iakttagelsen angående nålen syntes dock ett visst fog hava förefunnits
147
för Dahl att med tillämpning av 40 § militär bestraffningsförordning tilldela
Hansson tillrättavisning. — Vad Friis beträffade syntes den av honom av¬
givna förklaringen vara tillfyllest. Med stöd av denna ansåge Bjurner sig icke
kunna dela den av tjänstförrättande militieombudsmannen uttalade uppfatt¬
ningen att Friis vilselett Dahl i fråga örn hans befogenhet i målet, då det väl
finge anses givet att Friis förutsatt att Dahl vid målets förnyade behandling
skulle taga hänsyn till samtliga på frågan inverkande omständigheter samt
handla därefter.
Sedan yttrandena inkommit anförde tjänstförrättande militieombudsman¬
nen i skrivelse den 5 oktober 1937 till chefen för Sydkustens marindistrikt
bland annat följande:
Bestämmelserna i § 40 militär bestraffningsförordning innebure att, då frå¬
ga uppstode om meddelande av tillrättavisning jämlikt 210 § strafflagen för
krigsmakten, förhör skulle hållas rörande förseelsen. Undantag från denna
regel medgåves dock för det fall att befälhavaren som vore behörig att med¬
dela tillrättavisning själv iakttagit förseelsen; denne ägde då »omedelbart»
meddela tillrättavisning.
Av vad som förekommit i ärendet framginge att Friis och Dahl ansett be¬
stämmelserna innefatta något mera, nämligen tillerkännande av vitsord ät
befälhavarens iakttagelse såsom ett slags bevismedel, och detta så att befälha¬
varen skulle vara berättigad att meddela tillrättavisning även i det fall att sa¬
ken blivit föremål för undersökning och förhör i den ordning 202 § straffla¬
gen för krigsmakten angåve samt det därvid befunnits att varken disciplinär
bestraffning eller tillrättavisning lagligen kunnat åläggas av högre befälhava¬
ren i följd av otillräcklig utredning.
Avfattningen av § 40 inbjöde måhända till den tolkningen att en befälha¬
vare skulle vara berättigad att meddela tillrättavisning för en förseelse som
han iakttagit utan att därvid behöva fästa avseende vid att ingen annan än
han själv bevittnat förseelsen och att denna bestredes. I sin skrivelse den 22
juli 1937 hade tjänstförrättande militieombudsmannen emellertid anfört vissa
skäl som synts göra en dylik tillämpning betänklig, sedan de tidigare gällande
lagbestämmelserna om vitsord åt befälhavares tjänsterapport upphävts genom
1914 års lagstiftning. Det föreliggande fallet syntes utgöra ett exempel på att
en sådan tillämpning kunde i vissa situationer vara ägnad att ingiva föreställ¬
ningen att militärbefälets disciplinära befogenheter icke utövades med tillbör¬
lig oväld. Det torde hava varit synpunkter av detta slag som motiverat 1914
års lagändring och det syntes vara av vikt att de vederbörligen beaktades
även vid tillämpning av föreskrifterna i militär bestraffningsförordning örn
meddelande av tillrättavisning, ehuru de icke kommit till direkt uttryck i den¬
na författning.
Den uppfattningen kunde i vart fall icke gillas, att i ett fall som det föreva¬
rande en högre befälhavare, som fått rapport från en lägre, skulle kunna visa
åter frågan örn tillrättavisningens meddelande till den lägre befälhavaren då
han av brist på bevis ej själv kunde meddela tillrättavisning. När den lägre
148
befälhavaren en gång valt att icke själv omedelbart meddela tillrättavisning
utan i stället rapportera saken, måste han anses hava frånträtt den opartiska
ställning som vore en förutsättning för att han skulle kunna själv döma. Det
olämpliga i återförvisningsbeslutet framstode desto klarare som skälet till åter¬
förvisningen i detta fall varit att den rapporterade förseelsen icke mot Hans¬
sons bestridande kunnat anses bevisad. Friis hade sålunda icke bort återför¬
visa ärendet till Dahl och denne hade icke bort meddela tillrättavisning.
Tjänstförrättande militieombudsmannen delade den av Bjurner uttalade me¬
ningen att Dahl bort, då han iakttagit förseelsen, hava påpekat för Hansson
varför Dahl beordrat honom att gå till kasernen Om en tillsägelse av tillrät¬
tavisning skulle grandas på eget iakttagande, borde befälhavaren klart och
påtagligt övertyga både sig själv och den som begått förseelsen om föreliggan¬
de fakta. Ett sådant konstaterande vore ägnat att göra ett bestridande utsikts¬
löst. Om förseelsen likväl bestredes borde — enligt vad tjänstförrättande mili¬
tieombudsmannen förut anfört — fakta kunna på annat sätt styrkas. Tjänst¬
förrättande militieombudsmannen läte bero vid vad i ärendet förekommit.
Marindistriktschefen skulle delgiva Friis och Dahl innehållet i skrivelsen.
4. Försummelse att verkställa anteckningar om arrestants insättande i
och uttagande ur arresten. Bristande kontroll från dagbefälets sida rörande
arrestantlistas förande.
Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen Hagander den 17 augusti
1936 förrättad inspektion av Svea ingenjörkår inhämtades vid granskning av
regementskrigsrättens protokoll för den 5 mars 1934 att sedan löjtnanten
Granqvist den 27 februari 1934 tillsagt vicekorpralen nr 12/4 Ekberg förvars-
arrest för vägran att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning, dåvarande
kårchefen, översten S. E. Bjuggren genom beslut den 28 februari 1934 hän-
skjutit målet mot Ekberg till krigsrätt. Det anmärktes att av beslutet icke
framginge, huruvida Ekberg fått kvarsitta i förvarsarresten eller ej. Vidare
saknades i kårens arrestantjournal varje anteckning om Ekbergs intagande i
förvarsarrest.
Med anledning av berörda anmärkning meddelade regementskvartermästa-
ren vid kåren i skrivelse den 6 november 1936, att enligt dagbeskedet från
kasernvakten den 27—28 februari 1934 vicekorpralen nr 12/4 Ekberg in¬
satts i förvarsarrest kl. 13.25 den 27 februari och uttagits ur arresten samma
dag kl. 15.50 för förhör, insatts kl. 16.15 samt uttagits kl. 16.25 varefter han
försatts på fri fot
I skrivelse den 28 november 1936 avgav regementsväbeln fanjunkaren G.
R. Thyrstedt infordrat yttrande i ärendet och anförde därvid: Thyrstedt kun¬
de icke erinra sig några detaljer om bemälde arrestant. Förhållandet hade
troligen varit, att Ekberg utan Thyrstedts vetskap blivit insatt och uttagen
ur arresten av kårdagunderofficeren, som vore väbelns biträde. Thyrstedt
149
kunde icke erinra sig, att han blivit underkunnig härom, vilket möjligen be¬
rott på, att Thyrstedt under dessa timmar utfört annat tjänsteuppdrag i
egenskap av kasernunderofficer och bränsleuppbördsman. Detta förhållan¬
de torde delvis bestyrkas därav, att Thyrstedt icke varit närvarande vid för¬
höret den 27 februari ävensom att anteckningarna å dagbeskedet angående
Ekbergs insättande och uttagande ur arresten icke passerat Thyrstedt.
Dagbeskedet inlämnades av kårdagunderofficeren till daglöjtnanten före
ordinarie tjänstens början. Att anteckning angående Ekberg ej skett i ar-
restantjournalen samt i februari månads arrestant- och fångförteckning torde
enligt Thyrstedts förmenande förorsakats av bär anförda omständigheter.
Förutvarande kårchefen översten Bjuggren anförde i infordrat yttrande
den 4 januari 1937: Bjuggren hade numera icke säkert minne av målets
handläggning, men med ledning av de i handlingarna angivna data syntes
förloppet med stor visshet böra hava varit följande: Sedan tjf. majoren av¬
slutat förhöret hade han kl. 16.15 återsänt Ekberg i arresten för att där¬
efter dels sammanfatta målet, dels sannolikt på telefon konferera med audi-
tören, dels föredraga målet för kårchefen. Därvid hade Bjuggren tydligen
beslutit, att Ekberg skulle frigivas ur arresten, vilket skett kl. 16.25. Anled¬
ningen till att anteckning icke skett i arrestantjournalen kände Bjuggren ej;
förmodligen hade det skett av förbiseende därigenom, att väbeln ej själv
verkställt in- och uttagningen och ej heller haft tillfälle att göra anteckning
från vaktens dagbesked. I så fall syntes fel vara begånget av kårdagunder¬
officeren, som ej till väbeln anmält vad som under dennes frånvaro passerat.
Frånvaro av anteckning i arrestantjournalen hade sedermera föranlett, att
uppgift om Ekbergs arrestering icke heller införts i nästföljande rapport till
krigshovrätten.
Daglöjtnanten vid ifrågavarande tillfälle, löjtnanten H. E. A. Tollbom, an¬
förde i yttrande den 14 januari 1937: Enligt kårinstruktionen skulle dag¬
löjtnanten senast kl. 9.00 av väbeln mottaga och granska arrestantlistan.
För den 27—28 februari 1934 hade emellertid icke någon arrestantlista in¬
lämnats till Tollbom. Huruvida Tollbom vidtagit undersökningar, varför
den icke kommit honom tillhanda, kunde han icke nu erinra sig.
Slutligen anförde f. furiren S. H. Strand, vilken varit kårdagunderofficer
vid tillfället i fråga: Då väbeln icke anträffats vid det tillfälle då Ekberg
skulle insättas i förvarsarrest, hade Ekberg av Strand blivit insatt och utta¬
gen ur arresten. Det hade icke varit rådligt att göra några anteckningar
förrän vederbörande väbel själv fått delgivning örn arrestanten. När väbeln
följande dag påtecknat arrestantlistan, troligen utan att anmärka på den¬
samma, hade Strand icke gjort någon anmärkning antagligen i den tron att
vakten meddelat förhållandet nied arrestanten. Hade anteckning saknats på
dagens arrestantlista, hade daglöjtnanten icke kunnat undgå att se miss¬
taget. I
I skrivelse den 5 februari 1937 till chefen för Göta ingenjörkår anförde mi-
litieombudsmannen härefter:
150
I ärendet vore utrett följande.
Den 27 februari 1934 hade vicekorpralen nr 12/4 Ekberg av löjtnanten R.
Granqvist blivit tillsagd förvarsarrest för vägran att lyda förmans i tjänsten
givna befallning. Enligt dagbeskedet från kasernvakten hade Ekberg in¬
satts kl. 13.25, uttagits ur arresten för förhör samma dag kl. 15.50, återinsatts
kl. 16.15 samt klockan 16.25 försatts på fri fot. Insättandet och uttagandet
av Ekberg hade verkställts av tjänstgörande kårdagunderofficeren furiren
S. H. Strand, enär regementsväbeln fanjunkaren G. R. Thyrstedt vid nämn¬
da tillfälle icke varit tillstädes. Vederbörliga anteckningar i arrestant- och i
fångjournalen samt i arrestantlistan örn Ekbergs insättande i arresten och
uttagande därur hade emellertid icke verkställts av Strand, och ej heller syn¬
tes denne hava till Thyrstedt avgivit rapport örn det passerade.
Enligt kårinstruktionen § 16 mom. 4 ålåge det regementsväbeln att med
de undantag, som i § 17 mom. 4 angåves, verkställa insättning i och uttag-
ning ur arrest. Undantagen i § 17 mom. 4 avsåge att kårdagunderofficeren
skulle enligt väbelns bestämmande uttaga och insätta arrestanter, som vore
ålagda arrest med tjänstgöring, före och efter denna samt därvid visitera
enligt för väbeln gällande bestämmelser. I § 16 mom. 4 föreskreves vidare,
att väbeln skulle föra arrestant- och fångjournal samt upprätta arrestant-
lista. I § 17 mom. 1 stadgades slutligen, att kårdagunderofficeren skulle
förrätta väbelns tjänst vid dennes tillfälliga frånvaro.
På grund av nu anförda bestämmelser hade det ålegat Strand, som i rege-
mentsväbelns tillfälliga frånvaro skolat upprätthålla dennes tjänst, att verk¬
ställa vederbörliga anteckningar om Ekbergs insättande i och uttagande ur
arresten eller i varje fall avgiva rapport därom till väbeln vid dennes åter¬
komst. Genom sin underlåtenhet härutinnan hade Strand gjort sig skyldig
till tjänsteförsummelse.
Enligt § 16 mom. 4 i kårinstruktionen skulle arrestantlistan lämnas till
daglöjtnanten senast kl. 9. Daglöjtnanten, som enligt § 15 mom. 13 mot¬
tagit dagbeskedet från vakten V* timme efter revelj, skulle granska väbelns
arrestantlista och, sedan han i daglöjtnantens arrestantlista infört uppgifter¬
na över arrestanter, lämna den förra listan senast vid kårrapporten till kår¬
expeditionen.
Ehuru daglöjtnanten vid tillfället i fråga, löjtnanten Tollbom, av dagbeske¬
det från kasernvakten blivit underrättad örn Ekbergs intagande i och uttagan¬
de ur arresten, syntes han hava underlåtit att framställa anmärkning därom,
att arrestantlista med uppgifter om berörda förhållande ej överlämnats till
honom. Även Tollbom hade i angivet hänseende gjort sig skyldig till tjänste¬
försummelse.
Då emellertid de försummelser, vartill löjtnanten Tollbom och furiren
Strand enligt vad ovan anförts gjort sig skyldiga, icke åstadkommit någon
skada och felen i och för sig vore av ringa beskaffenhet läte militieombuds-
mannen bero vid vad i ärendet förekommit.
Militieombudsmannen anhölle att Tollbom och Strand genom kårchefens
försorg skulle få del av skrivelsen.
151
5. Efterspaningssedel jämlikt kungörelsen den 18 juni 1926 angående hämt¬
ning av värnpliktiga som uteblivit från tjänstgöring m. m. (hämtningskun-
görelsen) har felaktigt utfärdats av kompanichef i stället för av regements¬
chefen.
Vid en av militieombudsmannen den 27 juli 1937 förrättad inspektion av
Bodens artilleriregemente anmärktes vid granskningen av förhörsprotokollen
i disciplinmål att i ett flertal fall efterspaningssedlar angående värnpliktiga
som haft att fullgöra tjänstgöring vid regementet men uteblivit å inställelse¬
dagen undertecknats av kompanicheferna.
I skrivelse den 23 augusti 1937 till regementschefen anförde militieombuds¬
mannen med anledning härav följande:
Enligt § 2 i kungörelsen den 18 juni 1926 (nr 291) angående hämtning av
värnpliktiga, som uteblivit från tjänstgöring m. m. (hämtningskungörelsen)
skulle vederbörande befälhavare (truppförbandschef, depåchef, beväringsbe-
fälhavare eller landstormsområdesbefälhavare), efter prövning av möjligen
inkomna intyg örn förfall, upprätta efterspaningssedel särskilt för varje värn¬
pliktig som skolat vara tillstädes men utan anmält laga förfall uteblivit. Då
upprättandet av efterspaningssedel ålagts truppförbandschefen torde därav
följa att kompanichef icke i denna egenskap ägde befogenhet att upprätta
dylik handling.
Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
regementschefen att infordra och inkomma med yttrande av kompanicheferna
ävensom själv avgiva yttrande.
Uti inkomna yttranden anförde kompanicheferna sammanstämmande:
Vid regementet hade så långt de kunnat utreda efterspaningssedlar upp¬
rättats av kompanichef utan att anmärkning däremot blivit gjord. På grund
därav hade de vid de tillfällen då efterspaning av personal varit ifrågasatt
icke beaktat innebörden av det av militieombudsmannen åberopade författ-
ningsrummet.
Regementschefen, översten S. Bergelin anförde i sitt yttrande:
Så långt han kunnat utreda hade, alltsedan kungörelsen den 18 juni 1926
trätt i kraft, kungörelsens bestämmelser angående upprättande av efterspa¬
ningssedel icke författningsriktigt beaktats utan hade det så småningom blivit
en tradition att kompanichef upprättade efterspaningssedel. Vederbörliga åt¬
gärder för rättande av dessa felaktigheter hade vidtagits.
Tjänstförrättande militieombudsmannen lät genom beslut den 2 oktober
1937 bero vid avgivna förklaringar och utlovad rättelse för framtiden.
152
6. Vid upprättande av inskrivningsbok har uppgiften om tilldelning till
truppslag uteglömts. Fråga örn betydelsen av att denna uppgift funnits
å inskrivningssedeln.
Med anledning av iakttagelser vid granskning av fångförteckningar inford¬
rade militieombudsmannen i skrivelse den 4 februari 1937 från t. f. chefen
för Hälsinge regemente avskrift av protokoll den 13 juni 1936 vid förhör
med värnpliktige nr 601 60/35 Karl Erik Åke Jäder. Av protokollet samt de
därtill hörande handlingarna framgick bland annat följande.
Jäder hade haft att fullgöra värnpliktstjänstgöring vid regementet med in¬
ryckning den 26 maj 1936. Då han uteblivit hade t. f. regementschefen den
28 i samma månad utfärdat efterspaningssedel. Sedan Jäder gripits hade han
av landsfiskalen i Högbo distrikt införpassats till regementet i Gävle, dit han
ankommit den 12 juni. Vid förhöret hade Jäder uppgivit, att lian väntat per¬
sonlig order angående inställelsen, att han känt till att han varit pliktig att
börja sin värnpliktstjänstgöring den 26 maj, men att han icke vetat var in¬
ställelse skolat ske, då någon anteckning därom icke funnits i hans inskriv¬
ningsbok. Vid förhöret företeddes en den 13 juni 1936 dagtecknad skrivelse
från befälhavaren för Gävle rullföringsområde nr 60 majoren E. A. W. Lindh
till befälhavaren för Gävleborgs inskrivningsområde, däri Lindh an¬
mälde att genom förbiseende å rullföringsexpeditionen vid upprättandet av
Jäders inskrivningsbok uppgiften om tilldelningen (till truppslag) uteglömts.
Lindh tilläde, att enligt vad den vid inskrivningsförättningen år 1935 förda
nummerlistan utvisade, Jäder tilldelats infanteriet, samt att den vid in-
skrivningstillfället Jäder tilldelade inskrivningssedeln med all säkerhet hade
angivit, att Jäder voro tilldelad infanteriet.
Å protokollet hade majoren C. O. Boman i egenskap av regementsbefälha-
vare samma dag förhöret hållits tecknat det beslutet att vad mot Jäder i må¬
let förekommit icke föranledde någon åtgärd.
I skrivelse den 13 februari 1937 anmodade militieombudsmannen rullfö-
ringsbefälhavaren att inkomma med yttrande med anledning av den på rull¬
föringsexpeditionen förelupna försummelsen att vid upprättande av värn-
pliktsbok för Jäder införa uppgift örn tilldelningen (till truppslag).
Med anledning härav anförde Lindh i skrivelse den 1 april 1937 bland
annat: Vad anginge uraktlåtenheten att i Jäders inskrivningsbok införa an¬
teckning om tilldelningen till infanteriet, så vöre Lindh i egenskap av rull¬
föringsbefälhavare ansvarig för arbetet på rullföringsexpeditionen. Emellertid
ville Lindh anföra vissa omständigheter, vilka eldigt hans mening visade, att
Jäder måste hava varit medveten om att han vore tilldelad infanteriet. Jäder
hade nämligen vid förhöret å regementet uppgivit, att han känt till, att han
varit pliktig att börja sin tjänstgöring den 26 maj 1936 och, då enligt den
utfärdade kungörelsen intet annat truppslag än infanteriet haft inryckning
153
den dagen, måste Jäder hava haft klart för sig, att han tilldelats infanteriet.
Dessutom hade inskrivningsnämnden för Gävle rullföringsområde pr post
tillställt Jäder, som prövats inom Västerås rullföringsområde, en inskrivnings-
sedel, varå det fullt tydligt angivits, att han tilldelats infanteriet. Vid förhö¬
ret hade Jäder än vidare uppgivit, att han väntat personlig order örn instäl¬
lelsen. Då i den utfärdade kungörelsen icke funnits angivet, att personlig order
vore att förvänta, hade Jäder icke haft något stöd för en sådan förmodan.
Vid sin skrivelse hade Lindh fogat en avskrift av den till Jäder utfärdade
inskrivningssedeln, varav framgick bland annat, att Jäder vid inskrivningen
uttagits till linjetjänst samt tilldelats infanteriet.
Vad i ärendet förekommit gav militieombudsmannen anledning att i skri¬
velse till Lindh den 12 april 1937 framhålla den stora vikten av att arbetet
på rullföringsexpeditionerna fullgjordes med den största noggrannhet till und¬
vikande av felaktigheter och misstag. I skrivelsen anförde militieombuds¬
mannen vidare:
Visserligen torde Jäder, såsom Lindh i sin skrivelse anfört, genom den till
honom utfärdade inskrivningssedeln hava blivit underkunnig om att han till¬
delats infanteriet, liksom han också, då han känt till dagen, då han haft att
inrycka till tjänstgöring, haft möjlighet att räkna ut att han tillhört nämnda
vapenslag. Handlingarna i ärendet syntes icke heller lämna stöd för att Jäder
haft grundad anledning antaga att han bomme att inkallas genom personlig
order. Man kunde emellertid likväl knappast undgå att anse, att den å rull-
föringsexpeditionen förelupna försummelsen, för vilken Lindh medgivit sig
vara ansvarig, måste hava varit den främsta anledningen till Jäders utebli¬
vande från tjänstgöring. Sedan inskrivningsbok utfärdats, torde nämligen en
värnpliktig hava att helt rätta sig efter vad inskrivningsboken innehölle i fråga
örn tjänstgöring m. m. På blanketterna till inskrivningssedeJ hade alltsedan
1932 införts följande meddelande: »Sedan inskrivningsbok erhållits, må den¬
na inskrivningssedel såsom icke längre giltig av den värnpliktige förstöras.»
Självklart vore slutligen att man icke kunde hava rätt att ställa synnerligen
stora krav på självverksamhet från den värnpliktiges sida för undanröjan¬
de av oklarhet eller otydlighet som kunde föreligga på grund av att inskriv¬
ningsbok genom försummelse av den utfärdande myndigheten innehållit
allenast ofullständiga uppgifter till den värnpliktiges ledning.
På grund av de i ärendet föreliggande omständigheterna funne militieom¬
budsmannen sig dock kunna underlåta att, sedan de erinringar som innefatta¬
des i det ovan anförda framställts, vidtaga några ytterligare åtgärder med an¬
ledning av vad som förevarit.
154
7. Första klass sjöman (hantverkare) har befordrats till korpral senare än
andra av samma årskurs enär han Icke haft tillfälle att erhålla det för
korpralsbefordran nödvändiga betyget för tjänstgöring i egen yrkesgren
ombord. Fråga huruvida kompanichefen gjort sig skyldig till försummel¬
se genom att icke tillse att erforderlig ombordkommendering skett.
I en till militieombudsmannen den 14 april 1937 inkommen skrift anförde
1. klass sjömannen vid 2. yrkeskompaniet nr 745 Nilsson följande:
Hösten 1936 vid korpralsbefordringarna inom sjömanskåren hade Nilsson
icke kommit i åtanke, trots att han vid korpralskolans början placerat sig
som andre man bland hantverkarna med avseende på tjänstbarhet. I korpral¬
skolan hade han utgått som tredje man och i yrkeskursen hade han erhållit
samma betyg som sina kamrater. På grund härav hade han bort vara med
bland de fem man hantverkare, som hösten 1936 befordrats till korpraler
på stat. Då så icke skett, ansåge han sig förbigången av anledning, som han
icke själv rådde för. Straff av något slag eller ens varning hade han icke
ådragit sig, varför han anhölle om militieombudsmannens utredning av fallet.
Den uppfattning Nilsson själv fått vid förfrågan i saken vore följande. Då
samtliga timmermän av hans årsklass slutat rekrytyrkeskursen den 20 au¬
gusti 1934, hade de kommenderats på logementsfartyget Freja för arbete på
den under utbyggnad varande måldepån. Härifrån hade han avpolletterats i
början av oktober samma år för kommendering till Göteborgs örlogsdepå.
Eftersom tjänstgöring å Freja infördes såsom sjökommendering hade han
för tjänstbarhet ombord erhållit betyget 7. Efter sin tjänstgöring vid ör-
logsdepån, som avbrutits vid korpralskolans början, hade han fått tjänstbar-
heten höjd till 9. Denna siffra hade hösten 1936 honom veterligt icke över¬
träffats av någon av hans kamrater. Som hans tjänstgöring å örlogsdepån va¬
rit tjänstgöring i land hade han härigenom under sin tid som 2. klass sjöman
icke någon som helst tjänstbarhet ombord. Vid befordran till korpral hösten
1936 hade alltså tjänstbarheten från hans några veckor långa tjänstgöring å
Freja kommit att jämföras med hans kamraters årslånga och betydligt se¬
nare sjökommenderingar som 2. klass sjömän. Som reglementet föreskreve
att senast möjliga tjänstbarhet skulle räknas samt dessutom tjänstbarhet
från tjänstgöring i egen yrkesgren i land för hantverkare och hornblåsare
skulle medräknas, ansåge han, att hänsyn bort tagas till arten av hans kom-
menderingar, då han icke själv rådde för att hans utbildning ombord för¬
summats. Som det vore ett livsintresse för all personal att kunna känna sig
rättvist behandlad, anhölle Nilsson att, i fall rättelse icke kunde ernås, ett
upprepande av fallet i möjligaste mån förhindrades.
I skrivelse den 14 april 1937 anmodade militieombudsmannen chefen för
underofficers- och sjömanskårerna vid Stockholms örlogsstation att inkom¬
ma med yttrande.
Med skrivelse den 20 april översände kårchefen yttrande av chefen för 2.
yrkeskompaniet jämte kompetensförslag.
155
Kompanichefen kaptenen E. Söderhielm anförde följande. Nilsson hade
antagits som timmerman den 1 november 1933. Den 28 augusti 1934 hade
Nilsson tillsammans med övriga timmermän (tre st.) i samma årskull erhållit
sin första sjökommendering å Freja. Vid avgången från nämnda kommen¬
dering hade Nilsson erhållit betyget 7 i tjänstbarliet. Efter avlagd korpral-
skoleexamen den 2 april 1936 hade Nilsson erhållit betyget 8. Den 31 oktober
1936 hade Nilsson varit kompetent till korpral men ej kunnat befordras på
grund av att endast fem korpralslöner funnits disponibla och Nilssons poäng¬
summa, summan av ovannämnda två betyg enligt reglemente för marinen del
I A § 23: 11, endast givit honom platssiffran 6. Nilssons påstående, att regle¬
mentet föreskreve att senaste tjänstbarhetsbetyg i land skulle ingå i ovan¬
nämnda poängsiffra vore felaktig, och torde vara beroende på att han ej rätt
tytt § 23: 11 b, varest kompetensfordringarna för befordran från menig till
korpral funnes angivna. Beträffande sjökommenderingen hade Nilsson en¬
dast en mot hans kamraters två, och vore detta beroende på, dels det ringa
antal fartyg, som vore rustade, och dels att timmermän ej inginge i besätt-
ningslistan för samtliga fartyg tillhörande Stockholms örlogsstation.
Ärendet utställdes till påminnelser av Nilsson, som den 29 april 1937 in¬
kom med dylika och därvid anförde: Det vore icke blott skillnad i antalet
sjökommenderingar mellan honom och hans kamrater; den mest markanta
skillnaden bestode i att den för hans del enda sjökommenderingen varit såsom
3. klass sjöman den korta tiden av omkring D/2 månad, en tjänstgöring som
icke ens varit tjänstgöring ombord utan arbete på depån, vilket för övrigt
stöde anmärkt i förliållningsboken. Hans tjänstbarhetsbetyg från denna
tjänstgöring fastställdes för övrigt utan uppbördstimmermans, flaggkvarters-
mästare Erikssons hörande, enär denne för tillfället varit på permission. De
sjökommenderingar från vilka hans kamrater räknade tjänstbarhet för be¬
fordran vore som 2. klass sjömän under en tid upp till ett år. För övrigt
ansåge han det orätt att hans under dessa förhållanden som rekryt erhållna
tjänstbarhet skulle behöva vara utslagsgivande för hans befordran, då tjänst¬
göring ombord kunnat ordnas som 2. klass sjöman genom att han sommaren
1935 utbytts mot någon sjökommenderad timmerman av äldre eller av hans
egen årsklass. Eftersom han icke varit den ende av sin årsklass, sorn erhållit
7 i betyg som 3. klass sjöman, men, trots att det kunnat undvikas, blivit den
ende, som vid befordran till korpral blivit beroende av denna tjänstbarhet,
hade han knappast anledning känna sig rättvist bedömd. Det torde i varje
fall kunnat anses som en mycket rimlig och med hänsyn till omständigheterna
befogad åtgärd, att inom reglementsenlig tid efter hans embarkering å flyg¬
plankryssaren Gotland därifrån infordra uppgift å tjänstbarhet. Då loge-
mentsfartyget varit hans förläggnings-, icke tjänstgöringsplats (som fartygets
timmerman hade varit kommenderad en 1. klass sjöman) hade, örn para¬
grafen tjänstbarhet ombord strängt avsetts, denna åtgärd bort vara nöd¬
vändig, enär han före sin kommendering å detta fartyg icke varit som tim¬
merman ombord kommenderad enligt besättningslistan. Å Freja hade fyra
3. klass sjömän (timmermän) varit inmönstrade å skeppsnummer, avsedda
156
för däcksmatroser, och tjänstgjort efter arbetstidens slut som sådana å vakt-
kvarteret, följaktligen utöver besättningslistan. Att han misstolkat fordrin¬
garna för befordran till korpral berodde på att meningen med undervisning
för manskapet vid flottan 1 A bilaga 2 mom. 2 punkt b förefölle något
oklar. Då enligt chefens för 2. yrkeskompaniet yttrande endast tjänstbarhet
ombord avsåges, ansåge Nilsson sig i fråga örn sjökommendering försum¬
mad.
I skrivelse den 13 maj 1937 anhöll militieombudsmannen att chefen för
marinstaben ville i ärendet avgiva utlåtande och därvid angiva 1) huruvida
underlåtenheten att sjökommendera Nilsson efter den 13 oktober 1934 -—-
varigenom Nilsson berövats möjligheten att erhålla högre tjänstbarhetsbetyg
än det grundbetyg, som satts vid hans första sjökommendering — varit i
överensstämmelse med gällande föreskrifter samt 2) vilka åtgärder som
lämpligen borde vidtagas för att för framtiden förebygga de med klagomålen
avsedda missförhållandena.
I skrivelse den 17 juni 1937 anförde chefen för marinstaben, viceamiralen
de Champs följande. Enligt reglemente för marinen del I A § lil mom. 1
punkt g) ålåge chef för kompani av sjömanskåren, »att till tjänstgöring kom¬
mendera korpraler och meniga till det antal samt inom de tjänstegrader, sjö-
mansklasser och yrkesgrenar, som kunde vara särskilt föreskrivet eller eljest
ansåges erforderligt, med iakttagande att envar må i sin tur så tidigt ske kan
erhålla tillfälle att förvärva behörighet för befordran eller för uppfattning i
sjömansklass». Enligt samma paragraf punkt a) ålåge det vidare kompani¬
chef att »söka främja varje underlydandes rätt och bästa». Mot bakgrunden
av dessa föreskrifter ansåge chefen för marinstaben därför, att den kompani¬
chefens underlåtenhet, som omförmälts i militieombudsmannens skrivelse
punkt 1), icke stöde i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Det finge
med hänsyn till de åberopade reglementsföreskrifterna i stället anses hava
varit kompanichefens skyldighet att föranstalta örn att Nilsson blivit sjö-
kommenderad lämplig tid under sommaren 1935, varigenom han givits till¬
fälle att erhålla det för korpralsbefordran nödvändiga tjänstbarhetsbetyget
för tjänstgöring i egen yrkesgren ombord. Emellertid borde vid bedömandet
av kompanichefens åtgöranden i förevarande fall hänsyn tagas till den om¬
ständigheten, att ett förhållandevis stort antal timmermän antagits år 1933,
vilket haft till följd, att dessa icke med hänsyn till det ringa antal timmer-
mansbefattningar, som förefunnits på rustade fartyg tillhörande Stockholms
öi logsstation, kunnat sjökommenderas i erforderlig utsträckning. Kompani¬
chefens åtgöranden syntes chefen för marinstaben också kunna i viss mån
förklaras ur den synpunkten, att timmermansbefattningarna av praktiska skäl
icke borde ombytas alltför ofta, enär kontinuiteten i timmermännens arbete
därigenom äventyrades och vederbörande befälhavare vid kortvariga kom-
menderingar ej kunde bilda sig en fullständig uppfattning örn vederbörandes
tjänstduglighet. Med hänsyn till befintligheten av ovan åberopade gällande
reglementsföreskrifter kunde skäl icke anses föreligga för vidtagande av åt¬
157
gärder i form av ytterligare föreskrifter med anledning av vad som i ärendet
framkommit.
I skrivelse den 22 oktober 1937 till chefen för Stockholms örlogsstation
anförde militieombudsmannen därefter, med en redogörelse för vad i ärendet
förekommit, följande:
Såsom chefen för marinstaben erinrat hade det såsom tjänsteplikt ålegat
chefen för 2. yrkeskompaniet kaptenen Söderhielm att föranstalta därom, att
Nilsson under sommaren 1935 blivit sjökommenderad, varigenom tillfälle
givits honom att erhålla det för korpralsbefordran nödvändiga tjänstgörings¬
betyget för tjänstgöring i egen yrkesgren ombord. Av handlingarna i ärendet
framginge, att därest Nilsson, vars sjökommendering vid tiden för förslagets
ingivande inskränkt sig till tiden den 2S/s—den 13/10 1934, blivit i tillfälle att
endast med en enhet höja sitt tjänstbarhetsbetyg ombord, hans betygssumma
skulle föranlett hans placering på tredje rummet i stället för på sjätte. Den
underlåtna kommenderingen hade således direkt orsakat att Nilssons beford¬
ran blivit fördröjd. Då emellertid enligt vad handlingarna i ärendet gåve
vid handen vissa svårigheter yppats att placera samtliga timmermän på de
vid Stockholms örlogsstation rustade fartygen hade militieombudsmannen,
efter inhämtande av att Nilsson, som den 30 juni 1937 befordrats till korpral,
uppsagt sitt kontrakt om anställning vid flottan, funnit sig kunna låta bero
vid vad i ärendet förekommit. Militieombudsmannen hemställde emeller¬
tid, att stationschefen ville för Söderhielm framhålla vikten av att han i
framdeles förekommande fall noggrant följde givna föreskrifter och att,
därest i något fall föreskriven kommendering icke kunde av honom verk¬
ställas, han genom anmälan bringade förhållandet till högre chefs kännedom.
8. Sedan chef för underofficers- och sjömanskårerna vid örlogsstation bi¬
fallit ansökan från korpral om anställning över stat jämlikt kungl, brevet
den 3 september 1936 (för att förbereda eivilanställning) har korpralen,
sedan ombyte av kårchef skett, av den nye kårchefen utan sitt medgivande
befordrats till flaggkorpral på stat, varigenom förmånen av anställning
över stat bortfallit.
Genom kungl, brev den 3 september 1936 förordnades bland annat, att fast
anställd beställningshavare av manskapet vid marinen, med vilken vid an¬
ställningstidens utgång under tiden den 30 september 1936—den 31 januari
1937 icke träffats avtal rörande förlängd anställning på aktiv stat, kunde er¬
hålla anställning över stat från och med den 1 november 1936 eller dag där¬
efter högst till och med den 30 april 1937, att avtal örn anställning över stat
finge träffas allenast med beställningshavare, som vunnit befordran till
korpral eller ock uppfyllt fordringarna för dylik befordran och som vid ut¬
gången av löpande anställningsår kunde räkna minst sex års väl vitsordad
158
anställning vid marinen, dock under förutsättning att vederbörande under de
sista tre åren närmast före samma tidpunkt innehaft fast anställning under
en sammanlagd tid av minst två år, att den, som önskade träffa avtal om an¬
ställning över stat, skulle till vederbörande chef göra ansökan därom före den
19 september 1936, att det skulle åligga vederbörande chef att senast den 26
i sistnämnda månad lämna besked, huruvida anställning kunde erhållas, att
den anställde under tiden för anställningen över stat skulle äga åtnjuta ena¬
handa förmåner i kontant och in natura som i beställningen på aktiv stat se¬
nast tillkommit honom, att den anställde skulle vara underkastad samma
skyldigheter som beställningshavare på aktiv stat men äga att på ansökan
beviljas tjänstledighet — utöver vad som eljest vore medgivet —• för förbe¬
redelse till vinnande av civilanställning, att under tiden för ledigheten den
anställde skulle vid varje månads utgång avlämna intyg om ledighetens an¬
vändande, att den anställde under tjänstledighet i civilanställningssyfte skulle
med vissa angivna undantag äga bibehålla oavkortade avlöningsförmåner
samt att över stat anställd icke skulle äga uppbära intjänt avskedspremie
förrän efter avgång från anställningen.
Av handlingarna i ett av Kungl. Majit genom beslut den 11 december 1936
avgjort ärende angående ansökan av förre flaggkorpralen vid flottan O. H.
Andersson om anställning över stat på grund av bestämmelserna i omför-
mälda kungl, brev framgick bland annat följande.
Andersson hade varit anställd vid flottan sedan den 28 oktober 1927 och
hade den 30 juni 1936 av chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid
Stockholms örlogsstation befordrats till flaggkorpral över stat. I skrivelse den
24 juli 1936 till kårchefen hade Andersson anmält, att han vid tjänstetidens
utgång den 31 oktober 1936 önskade avgå från sin anställning och hade sam¬
tidigt anhållit att vinna anställning över stat under sex månader från och
med den 1 november 1936. Den 29 september hade kårchefen kommendö¬
ren greve A. G. Mörner bifallit Anderssons ansökan om anställning över stat.
Den 17 oktober hade chefen för 2. yrkeskompaniet, vid vilket Andersson varit
anställd, antytt för Andersson, att det kunde ifrågakomma att han före an¬
ställningstidens utgång komme att bliva befordrad till flaggkorpral på stat
samt att Andersson i och med en sådan befordran icke kunde räkna med an¬
ställning över stat från och med den 1 november, eftersom den förmån, som
i sagda hänseende kunde på grund av berörda kungl, brev erhållas, icke vore
medgiven flaggkorpral på stat. Den 20 oktober hade emellertid Andersson
från kompanichefen erhållit ett meddelande med uppmaning att under tiden
för anställningen över stat vid varje månads utgång till kompanichefen in¬
sända intyg örn ledighetens användande. Genom kårchefsorder den 22 okto¬
ber hade Andersson befordrats till flaggkorpral på stat från och med den 10
i samma månad. Den 27 oktober hade Andersson erhållit meddelande örn att
han icke kunde erhålla anställning över stat från och med den 1 november.
I skrivelse den 21 november 1936 till Konungen anförde Andersson bland
annat: Vid samtalet med kompanichefen den 17 oktober hade Andersson upp¬
manats att sätta sig i förbindelse med kårchefens 2. adjutant för erhållande
159
av vidare upplysningar. Denne hade emellertid icke kunnat lämna bestämt
besked utan uppgivit, att han ämnade rådgöra med kårchefen i ärendet. Då
Andersson den 20 oktober erhållit berörda meddelande från kompanichefen,
hade han av detsamma dragit den slutsatsen, att någon ändring av beslutet
örn anställningen över stat icke skulle ifrågakomma. Den 23 oktober hade
Andersson kallats till kompanichefen, som emellertid då icke kunnat lämna
besked, huruvida någon ändring i fråga om Anderssons anställning skulle
komma till stånd. Kompanichefen hade meddelat, att han skulle i skrivelse
till kårchefen anhålla om besked, huruvida Anderssons anställning över stat
skulle gälla eller icke. Därefter hade Andersson den 27 oktober fått medde¬
lande om att han icke kunde erhålla anställningen över stat. Genom att An¬
dersson gått miste örn anställningen över stat hade han försatts i ett bekym¬
mersamt läge. Andersson följde enligt av kårchefen den 8 oktober lämnat
medgivande undervisningen i visst ämne vid underofficersskolan, varigenom
Andersson beräknade kunna avlägga kompletteringsexamen, vilket vore nöd¬
vändigt för erhållande av behörighetsbevis som maskinist. Andersson hade
härunder ingen inkomst och då kårchefen ansåge, att avskedspremie icke
kunde tilldelas avgående flaggkorpral på stat, hade Andersson ej heller genom
avskedspremien erhållit något ekonomiskt stöd. Den befordran, Andersson
erhållit, hade icke medfört någon fördel utan endast nackdelar. Därest An¬
dersson kunnat förutse att han, trots att han beviljats avsked, skulle ifråga¬
komma till befordran på stat, hade han otvivelaktigt hemställt att icke ifrå¬
gakomma till dylik befordran. En dylik hemställan torde kårchefen med
hänsyn till de särskilda förhållandena icke kunnat avslå. Under åberopan¬
de av vad sålunda förekommit hemställde Andersson, att Kungl. Maj:t måtte
med hänsyn till de föreliggande särskilda omständigheterna medgiva Anders¬
son att vinna anställning över stat under tiden den 1 november 1936—den 30
april 1937.
I utlåtande den 2 december 1936 till Konungen avstyrkte stationsbefälha-
varen vid Stockholms örlogsstation den gjorda framställningen under åbero¬
pande av skäl som anförts i ett vid utlåtandet fogat, här nedan intaget ytt¬
rande den 30 november 1936 av chefen för 2. yrkeskompaniet kaptenen O. F.
E. Söderhielm.
Genom sitt beslut den 11 december 1936 medgav emellertid Kungl. Majit,
att Andersson finge, oavsett berörda befordran, erhålla anställning såsom
korpral över stat jämlikt bestämmelserna i omförmälda kungl, brev den 3
september 1936, räknat från och med den 1 november 1936. I
I skrivelse den 11 december 1936 till militieombudsmannen anförde An¬
dersson bland annat följande. Genom kårchefens åtgärd att befordra An¬
dersson till flaggkorpral på stat hade Anderssons möjligheter att ordna
(ivergången till civil verksamhet avsevärt försämrats. Andersson hade där¬
för hos Konungen hemställt att få vinna anställning över stat. I fråga örn
avskedspremie hade en av Anderssons avgångna kamrater hos marinförvalt¬
ningen anfört besvär över kårchefens beslut. Oavsett örn Anderssons hem-
160
ställan till Konungen bleve bifallen, syntes frågan, huruvida befordran på
stat i ett fall som det förevarande borde meddelas, vara av viss principiell
betydelse. Liknande fall kunde även i framtiden beräknas uppkomma och
det syntes Andersson icke rimligt, att befordran skulle meddelas under så¬
dana förhållanden, att den komme att medföra menliga ekonomiska kon¬
sekvenser för den befordrade. Andersson hade därför ansett sig böra ge¬
nom hänvändelse till militieombudsmannen söka få klarlagt, huru i liknan¬
de situationer lämpligen borde förfaras.
I ett den 12 januari 1937 över Anderssons klagomål avgivet yttrande an¬
förde chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid Stockholms örlogs-
station kommendören J. H. Söderbaum bland annat: På ett den 12 oktober
1936 dagtecknat befordringsförslag från kompanichefen hade Andersson va¬
rit upptagen för befordran till flaggkorpral på stat. Det vore icke brukligt och
ansåges icke tillhöra god militär ordning att kårchefen, med förbigående av
kompanichefen, genom direkt hänvändelse till dennes personal undersökte hu¬
ruvida kompanichefens uppgifter vore riktiga. Någon anledning att frångå
denna sedvänja hade icke förelegat i fallet Andersson. Mycket ingående
överläggningar hade ägt rum mellan Andersson och hans kompanichef be¬
träffande de förhållanden som skulle inträffa om Andersson befordrades till
flaggkorpral på stat. Andersson kunde icke hava varit i tvivelsmål om att
han genom befordran på stat förlorade möjligheten till överstatsanställning
och att han, om han icke önskade erhålla denna befordran, måste göra an¬
mälan därom. Någon sådan anmälan hade icke gjorts av Andersson. An¬
derssons kompanichef hade icke ens kunnat förmå Andersson att lämna ett
bestämt muntligt besked. Det av Andersson uppgivna samtalet med kår¬
chefens 2. adjutant hade icke före Anderssons befordran kommit till kår¬
chefens kännedom. 2. adjutanten, kaptenen Ahlmark, uppgåve emellertid
med bestämdhet, att han till Andersson meddelat att denne icke kunde erhålla
s. k. överstatsanställning, om han bleve befordrad till flaggkorpral på stat.
Även här hade Andersson alltså, liksom av kompanichefen, erhållit klart
besked. Det återstode alltså den frågan, huruvida kårchefen, liksom varje
annan militär befälhavare, som hade att besluta i befordringsmål, vore skyl¬
dig att tillfråga den föreslagne, om han önskade emottaga befordran. Lämp¬
ligheten av ett sådant tillvägagångssätt kunde åtminstone ifrågasättas. Vad
Andersson beträffade så vore det osannolikt, att kårchefen kunnat erhålla
ett klarare besked än det, som kompanichefen lyckats erhålla av Andersson.
— Andersson hade icke hos kårchefen gjort framställning örn att erhålla
avskedspremie. Något beslut hade av kårchefen alltså icke kunnat meddelas
honom i denna sak. Då Andersson likväl uppgivit, att kårchefen skulle hava
förvägrat honom avskedspremie, därest framställning därom gjorts, finge
beskyllningen stå för vad den vore värd. Till kårchefen hade på sin tid
inkommit anhållan örn avskedspremie från de ur tjänst avgångna flagg¬
korpralerna 2 yk 417 Ramström »lil» Andersson1 och 205 Jernberg. Då 1
1 Kommendören Söderbaum torde avse nr 93 Andersson; nr lil Andersson är nämligen kla¬
ganden i ärendet.
161
kårchefen därvid funnit bestämmelserna örn avskedspremie till flaggkorpral
på stat i vissa avseenden oklara, hade kårchefen ansett sig icke utan vidare
böra påtaga sig det ekonomiska ansvaret för sådan utbetalning. Kårchefen
hade därför ringt upp 1. revisorn i marinförvaltningen och frågat honom till
råds. Det hade då visat sig, att kårchefen icke på den vägen kunde erhålla nå¬
got giltigt uttalande. Efter överenskommelse med 1. revisorn hade kårchefen
i stället avslagit framställningen och anvisat de sökande att hos marinförvalt¬
ningen överklaga detta beslut. Så hade också skett, varvid de sökande med¬
delades om avsikten härmed och om kårchefens önskan, att de så snart som
möjligt skulle överklaga beslutet. Kårchefen ville med skärpa framhålla,
att denna kårchefens åtgärd icke avsett att förvägra flaggkorpralerna deras
avskedspremie, örn de därtill vore berättigade, utan endast att i ekonomiskt
avseende skydda sig och dem för följderna av en oriktig utbetalning. Med
kännedom härom hade därefter kompanichefen vidtagit den fullt riktiga
åtgärden att i avvaktan på marinförvaltningens beslut vänta med övriga
framställningar om avskedspremie för avgångna flaggkorpraler.
Vid kårchefens yttrande hade fogats två skrivelser från kompanichefen
kaptenen Söderhielm, dagtecknade den ena den 30 november 1936 och den
andra den 7 januari 1937.
I den förra skrivelsen, som synes vara föranledd av Anderssons framställ¬
ning till Konungen, anförde Söderhielm: Andersson hade av kompanichefen
blivit den 17 oktober 1936 meddelad, att han, som i skrivelse, dagtecknad den
24 juli 1936, till kårchefen gjort anmälan om, att han vid tjänstetidens ut¬
gång den 30 oktober 1936 önskade avgå från sin anställning vid sjömanskå¬
ren, antagligen före sistnämnda dato kunde påräkna att bliva befordrad till
flaggkorpral på stat. Vid samma tillfälle hade kompanichefen påpekat att i
och med befordran på stat Andersson ej kunde påräkna överstatsanställning
från och med den 1 november, då denna förmån enligt kungl, brev av den 3
september 1936 ej vore medgiven flaggkorpral på stat, varför Andersson upp¬
manades att taga under noggrann omprövning, huruvida han ej borde kvar¬
stå i tjänst efter den 1 november, då han genom befordran till flaggkorpral
på stat kunde räkna med att hava sin framtid tryggad, vilket ej torde vara
fallet, om han lämnade sin anställning vid flottan. Den 20 oktober hade
samtliga, som erhållit överstatsanställning från och med den 1 november,
tillställts ett meddelande, att under tiden för överstatsanställningen vid varje
månads utgång till kompanichefen insända intyg örn ledighetens användande.
På grund av att Andersson vid ovannämnda dato ej blivit befordrad hade
ett dylikt meddelande även tillställts honom. Genom kårchefsorder den 22
oktober hade Andersson blivit befordrad till flaggkorpral på stat från och
med den 10 oktober. Om Andersson i och för att säkerställa sin överstats¬
anställning ej önskat bliva ifrågakommen för befordran på stat, hade han
efter samtalet med kompanichefen den 17 oktober, då han torde hava haft
situationen fullt klar för sig, kunnat göra framställning härom till kårchefen.
I den senare skrivelsen, som syntes vara föranledd av militieombudsman-
nens remiss till kårchefen, yttrade Söderhielm: Av vad som framkom vid
II —379075. Militieombudsmannens ämbetsberättelsc.
162
de i skrivelsen den 30 november 1936 nämnda överläggningarna hade Söder¬
hielm den uppfattningen, att Andersson med tanke på eventuell befordran ej
hade bestämt sig för, huruvida han ämnade kvarstå i tjänst eller ej. Detta
framginge bland annat därav, att då Söderhielm framhöll för Andersson, att
för den händelse han hade för avsikt att kvarstå i tjänst, han borde lämna
definitivt besked härom genom att i skrivelse till kårchefen anhålla om att
få återtaga sin tidigare inlämnade anmälan om avgång ur tjänsten vid kon¬
traktstidens utgång den 31 oktober 1936, Andersson svarat att detta behövde
han ej göra, då han genom eventuell befordran till flaggkorpral på stat vore,
örn han så önskade, berättigad att kvarstå efter ovannämnda kontraktstids
utgång. Det hade varit Andersson bekant, att han upptagits på kompani¬
chefens befordringsförslag, och att han, därest han icke ville erhålla beford¬
ran på stat, hade att göra anmälan därom. Som det alltså ej varit möjligt att
av Andersson erhålla definitivt besked örn hans önskemål, hade Söderhielm
ansett det vara till Andersons eget bästa, att någon ändring å det befordrings¬
förslag, dagtecknat den 12 oktober, som av kompanichefen inlämnats till
kårchefen, ej gjordes. Det vore Söderhielms bestämda uppfattning, att örn
Andersson vid detta tillfälle ej befordrats till flaggkorpral på stat, han hade
anfört klagan härom.
I avgiven påminnelseskrift anförde slutligen Andersson: Såväl kårchefen
som kompanichefen syntes i sina yttranden vilja göra gällande, att Andersson,
redan innan befordran till flaggkorpral på stat hade meddelats, ägt full kän¬
nedom örn att han skulle komma att bliva befordrad och att detta skulle
medföra, att det honom tidigare meddelade tillståndet att vinna anställning
över stat därigenom måste upphävas. Vidare gjorde de båda nämnda cheferna
gällande, att Andersson på grund av vankelmod icke velat giva något bestämt
besked, huruvida han under sådana förhållanden hellre ville kvarstå i anställ¬
ningen som flaggkorpral på stat. Riktigheten av de uppgifter, som härutinnan
lämnats, måste Andersson dock bestämt bestrida. Att hans tidigare lämnade
redogörelse för händelseförloppet vore riktig bestyrktes bland annat därav
att kompanichefen genom skrivelse till kårchefen den 23 oktober anhållit, att
kårchefen skulle meddela direktiv i frågan örn Anderssons överstatsanställ-
ning. Den 26 oktober hade kårchefens beslut i ärendet meddelats, vilket be¬
slut delgivits Andersson påföljande dag. Först härigenom hade frågan örn
överstatsanstälningen blivit definitivt avgjord. Det vöre visserligen sant, att
kompanichefen redan vid samtalet den 17 oktober antytt, att ett upphävande
av kårchefens tidigare beslut beträffande överstatsanställningen kunde be¬
faras som en konsekvens av att Andersson befordrades på stat. Något bestämt
besked härom hade Andersson dock icke då kunnat erhålla. När vidare kår¬
chefen nu i sitt yttrande upplyst, att 2. adjutanten, kaptenen Ahlmark, upp-
gåve sig hava meddelat Andersson, att Andersson icke kunde erhålla överstats-
anställning, så vore detta riktigt så till vida, att denna upplysning erhållits
vid Anderssons andra samtal med kapten Ahlmark, vilket ägt rum den 23
oktober. Av de samtal, som förts mellan Andersson och kompanichefen i
denna angelägenhet hade Andersson bibringats närmast det intrycket, att
kompanichefen gärna önskade, att Andersson skulle återkalla sin tidigare in¬
163
givna anmälan om att Andersson önskade avgå ur tjänsten, varigenom frå¬
gan örn överstatsanställningen icke längre hade någon aktualitet. Att en
sådan önskan förelegat från kompanichefens sida hade Andersson anledning
att antaga också därför, att de frivilliga avgångarna bland maskinistflaggkorp-
ralerna ökat och tagit sådan omfattning, att vakanser kunde befaras uppstå.
Själv hade Andersson dock fullt klart för sig, att han helst önskade avgå ur
tjänsten, men alldeles givet måste Andersson ställa sig mera tveksam, orri han
på grund av befordran på stat icke skulle komma att erhålla den beräknade
överstatsanställningen. Något bestämt besked på denna punkt hade Andersson
emellertid icke kunnat erhålla. Det syntes Andersson egendomligt, att kompa¬
nichefen nu ville göra gällande, att Andersson innan befordran till flaggkorp¬
ral på stat meddelats på kårchefsorder bort hava klart för sig konsekvenserna
härav, när kompanichefen själv efter denna tidpunkt icke vetat, huruvida den
meddelade befordran skulle komma att omintetgöra överstatsanställningen.
Den åsyftade kårchefsordern hade nämligen utgivits den 22 oktober och den
23 oktober hade kompanichefen genom ovan nämnda skrivelse begärt att kår¬
chefen »behagade resolvera, huruvida bifallet till den gjorda framställningen
(ang. överstatsanställningen) skall upphävas». Kompanichefen framhölle vi¬
dare, att det varit Andersson bekant, att Andersson upptagits på ett av honom
avgivet hefordringsförslag, dagtecknat den 12 oktober, samt att kompaniche¬
fen ansett det vara till Anderssons eget bästa, att någon ändring ej gjordes
av detta förslag, eftersom det icke vore möjligt att av Andersson erhålla be¬
stämt besked om hans önskemål. Härtill förtjänade anmärkas, dels att Anders¬
son vid befordringförslagets avgivande varit sjökommenderad, dels att Anders¬
son kunnat hava anledning räkna med att icke bliva föreslagen till befordran
vid eventuellt uppkommande befordringsrum, eftersom Andersson anmält
sig vilja avgå ur tjänst, dels att Andersson kallats till kompanichefen för
överläggning i den förevarande frågan först den 17 oktober, då befordrings-
förslaget redan varit fastställt. Av vad Andersson anfört syntes fullt tydligt
framgå att man icke rimligen kunde begära, att Andersson skulle vidtaga några
åtgärder, vare sig genom begäran att icke bliva befordrad på stat eller i annan
form, så länge Andersson icke kunde få definitivt besked på vilka följder be¬
fordran skulle få. Denna sak hade blivit fullt klarlagd först sedan befordran
meddelats på order och alltså varit ett fullbordat faktum. Ingen kunde rim¬
ligen hava behövt vara tveksam örn Anderssons önskan att under de tidi¬
gare förutsättningarna avgå ur tjänst. Med hänsyn till dessa förhållan¬
den syntes det Andersson hava varit rätt naturligt örn kompanichefen icke
uppfört Andersson på befordringsförslaget. Kompanichefens bestämda förmo¬
dan, att Andersson i så fall skulle hava »anfört klagan härom» vore enligt
Anderssons förmenande fullkomligt omotiverad. Därest Andersson strävat efter
att vinna befordran till flaggkorpral på stat, hade Andersson ju icke haft
någon anledning att begära avsked ur tjänsten; såvitt Andersson kunde be¬
döma borde han, örn han kvarstått i vanlig ordning, haft mycket goda möj¬
ligheter att — även örn några oförutsedda avgångar ej inträffat — inom
relativt kort tidrymd vinna befordran till flaggkorpral på stat. Vad
gällde frågan örn avskedspremien hade kårchefen i sitt yttrande upp¬
164
lyst, att Andersson icke gjort någon framställning om att erhålla sådan
premie. Däremot hade kårchefen uppgivit, att anhållan om premie inkommit
från tre ur tjänst avgångna flaggkorpraler på stat. Den första uppgiften vore
riktig, men den senare syntes i vart fall hava givits en missvisande formule¬
ring. Det vöre nämligen icke brukligt, att till avslcedspremie berättigade, av¬
gående underbefäl gjorde framställning örn att erhålla premie. Däremot in-
gåve kompanichefen förslag om utbetalande av premie till dem, som ansåges
vara därtill berättigade. Att Andersson icke ansökt om avskedspremie vore
sålunda fullt naturligt, eftersom knappast något underbefäl vid stationen torde
hava gjort detta i andra fall, än när det gällt att begära dispens från något
av de för premiens erhållande uppställda villkoren. Sedan de tre ovannämnda
flaggkorpralerna av kårchefen förvägrats avskedspremie, hade givetvis ingen
anledning förefunnits för kompanichefen att ifrågasätta premies utbetalande
till andra avgående beställningshavare av samma kategori. Kårchefen hade ju
för övrigt själv i sitt yttrande betecknat kompanichefens åtgärd att »vänta
med övriga framställningar om avskedspremie för avgångna flaggkorpraler»
såsom »fullt riktig». Något tvivel kunde ju dock icke råda om att kårchefen,
därest Andersson företagit den icke brukliga åtgärden att göra direkt framställ¬
ning örn avskedspremie, hade måst avslå densamma. För övrigt förtjänade
anmärkas, att Andersson — sedan det blivit klarlagt, att Andersson icke kunde
påräkna överstatsanställning — på kompaniexpeditionen undertecknat den
sedvanliga försäkran, att Andersson icke sökt eller vunnit annan statsanställ-
ning, som måste avgivas före utbetalande av avskedspremie. Undertecknan¬
det av denna försäkran vore den enda åtgärd, som den avskedspremieberätti-
gade brukade behöva vidtaga för att frågan örn avskedspremie skulle komma
under prövning. I så måtto kunde Andersson alltså anses hava använt det
sedvanliga förfaringssättet för ansökning om avskedspremie.
Vid påminnelseskriften hade Andersson fogat avskrift av en så lydande
handling:
»Chefen 2 yk Ankom till chefen för und. o. sjömanskårernas exp.
N:r 9:163 Sthlm den 26/10 1936. D:N:r Y:96
Till Kårchefen.
Jämlikt KC:s res. D.Nr 9: 84e den 29/9 1 936 erhöll dåvarande fik över stat
lil Andersson, vilken på egen begäran avgår ur tjänst f. o. m. den Vn 1936,
enligt Kungl, brev av den 3 sept. 1936 tillstånd att kvarstå över stat under 6
månader f. o. m. den 1/11 1936. Som emellertid A. den 10 dennes befordrats
till fik på stat och till följd härav enligt ovannämnda Kungl, brev ej är be¬
rättigad till att erhålla 6 månaders anställning, får jag vördsamt anhålla
att kårchefen behagade resolvera, huruvida bifallet till den gjorda framställ¬
ningen skall upphävas.
Stockholm den 23 okt. 1936.
E. Söderhielm.
Res. KCS res. D:N:r 9:84e rörande anställning över stat jämlikt Kungl, brev
av den 3/9 1936 upphäves för fik 2 yk lil Andersson, enär A den 10 dennes
165
befordrats till fik på stat och till följd härav ej är berättigad till erhållande
av 6 månaders anställning vilket meddelas:
Chefen för 2 yk för kännedom och för vederbörandes delgivning.
Stockholm den 26 oktober 1936.
På befallning
P. Ahlmark
Adjutant. >
Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsman-
nen i skrivelse den 17 mars 1937 till kommendören Söderbaum:
Av handlingarna i ärendet framginge att Andersson i skrivelse den 24 juli
1936 till kårchefen gjort anmälan om att han vid tjänstetidens utgång den 30
oktober 1936 önskade avgå från sin anställning vid sjömanskåren och sam¬
tidigt anhållit örn vinnande av anställning över stat under sex månader från
och med den 1 november 1936 ävensom att denna ansökan den 29 september
1936 bifallits av dåvarande kårchefen. Då Anderssons kontraktsenliga an¬
ställning upphörde med utgången av oktober 1936 hade hans anmälan örn
avgång allenast inneburit meddelande örn att han icke ämnade ingå avtal örn
förlängd anställning. Ett dylikt meddelande vore en förutsättning för er¬
hållandet av anställning över stat enligt kungl, brevet den 3 september 1936.
Anderssons anställningstid på stat skulle sålunda upphöra med oktober må¬
nads utgång. Han hade självfallet därför icke bort upptagas å det beford-
ringsförslag, som kompanichefen avgav den 12 oktober 1936. En befordran
av Andersson till flaggkorpral torde nämligen endast kunnat ifrågakomma,
därest Andersson skolat kvarstå i tjänst efter utgången av oktober 1936. Då
något medgivande icke förelegat från Anderssons sida om anställning vid
sjömanskåren efter utgången av oktober 1936 utan tvärtom en förklaring
som inneburit att Andersson ämnade lämna sin anställning vid flottan, hade
en befordran av Andersson till flaggkorpral allenast kunnat hava avseende
å tiden mellan den 10 oktober1 och månadens slut. Befordringen hade näm¬
ligen väl konstituerat rättighet för Andersson att kvarbliva i tjänst men ej
skyldighet för honom härutinnan. Kompanichefen syntes vid befordrings-
förslagets avgivande hava förutsatt att Andersson, örn han ej önskat beford¬
ran, skulle hos kårchefen hava gjort invändningar mot den ifrågasatta ut¬
nämningen. Kompanichefen hade vidare anfört att då det ej varit möjligt
att av Andersson erhålla definitivt besked om hans önskemål i nämnda hän¬
seende, kompanichefen ansett det vara till Anderssons eget bästa att någon
ändring i befordringsförslaget ej gjordes. Då såsom ovan nämnts förutsätt¬
ningen för Anderssons upptagande å befordringsförslaget varit medgivande
från Anderssons sida örn förlängd anställning, torde det i stället hava varit
kompanichefen som bort förskaffa sig medgivande av Andersson att denne
varit villig kvarstanna i tjänst och därmed avslå från de förmåner, som han
i vederbörlig ordning erhållit genom kårchefens beslut den 29 september
1936. För Andersson hade det givetvis icke kunnat vara likgiltigt örn han
1 Andersson befordrades till flaggkorpral på stat frän och med den 10 oktober 1936.
166
skulle fortsätta sin militärtjänst efter den 1 november 1936 eller övergå till
civilt yrke. Andersson hade uppgivit att han själv haft klart för sig att han
helst önskade avgå ur militärtjänst. Anledning att betvivla denna uppgift
saknades.
Beträffande Söderbaums egna åtgöranden i saken hade Söderbaum fram¬
hållit att det icke vore brukligt och ej ansåges tillhöra god militär ordning
att kårchefen med förbigående av kompanichefen genom direkt hänvändelse
till dennes personal undersökte huruvida kompanichefens uppgifter vore rik¬
tiga. Vidare hade Söderbaum ifrågasatt skyldigheten för den befälhavare,
som hade att besluta i befordringsmål, att tillfråga den till befordran före-
slagne huruvida han önskade emottaga befordran.
Vad Söderbaum sålunda anfört torde i princip kunna anses vara riktigt. I
det föreliggande fallet ställde sig saken emellertid något annorlunda. På sätt
framginge av det ovan sagda hade Andersson av Söderbaums företrädare er¬
hållit förmånen av anställning över stat i sex månader efter anställnings¬
tidens slut. Andersson finge med andra ord under berörda tid uppbära av¬
löning utan att fullgöra någon tjänst vid försvarsväsendet. Under denna tid
skulle Andersson utbilda sig i civilt yrke för att såmedelst bereda sig på
övergången till civilanställning. Genom Söderbaums åtgärd att medan An¬
derssons anställning på stat ännu fortfarit befordra honom till flaggkorpral
hade Söderbaum omintetgjort möjligheten för Andersson att på angivet sätt
bereda sig för civilanställning. Därest ändring i Söderbaums beslut icke
skett, hade således Andersson natt att välja mellan att kvarstå i militär tjänst
eller att med utgången av oktober 1936 lämna sin militära anställning utan
möjlighet till anställning över stat jämlikt berörda kungl. brev. Väl hade
Söderbaum såsom framginge av vad militieombudsmannen tidigare anfört
vid bedömandet av frågan om behandlingen av Andersson blivit i hög grad
missledd av kompanichefen, men detta hade icke kunnat fritaga Söderbaum
från skyldigheten att, innan han vidtog åtgärden att upphäva det av hans
företrädare i behörig ordning fattade beslutet angående Andersson, själv för¬
vissa sig därom att Andersson med frångående av sin tidigare ståndpunkt
velat kvarstanna i militär tjänst. Ingenting hade härvid hindrat Söderbaum
att vid inhämtande av erforderliga upplysningar från Andersson begagna sig
av den militära tjänstevägen. Någon direkt framställning från Söderbaum
till Andersson med förbigående av hans kompanichef hade sålunda ej varit
nödvändig.
Då Kungl. Maj:t emellertid genom sitt ovannämnda beslut den 11 decem¬
ber 1936 medgivit, att Andersson finge, oavsett berörda befordran, erhålla
anställning såsom korpral över stat jämlikt bestämmelserna i kungl, brevet
den 3 september 1936, räknat från och med den 1 november 1936, hade nå¬
gon skada av de fel som enligt militieombudsmannens mening förelupit icke
drabbat Andersson. Militieombudsmannen hade därför ansett sig icke be¬
höva vidtaga annan åtgärd i ärendet än att delgiva Söderbaum sin uppfatt¬
ning i saken. Söderhielm skulle genom kårchefens försorg erhålla del av
militieombudsmannens skrivelse.
167
9. Oriktig tillämpning av bestämmelserna örn visst företräde för mili¬
tärt underbefäl till erhållande av civilanställning i statens tjänst.
I Kungl. Maj:ts cirkulär den 11 september 1936 (SFS nr 505) till stats¬
myndigheterna angående beredande av civilanställning åt visst miiitärman-
skap föreskrives i punkt 1 att vid tillsättande av statlig civil eller civilmilitär
befattning skall sökande, som innehar eller innehaft fast anställning vid för-
svarsväsendet och därvid undergått underbefälsutbildning, vid lika lämplighet
i övrigt beredas företräde framför sökande, som icke är eller varit anställd
i statens tjänst.
I punkt 4 i samma cirkulär föreskrives följande: »I syfte att bereda här
avsett militärmanskap tillfälle att anmäla sig såsom sökande skall myndighet,
som har att tillsätta ledig befattning, för vilken dylikt manskap må kunna
besitta kompetens, eller som äger att vidtaga förberedelser för tillsättande
av sådan befattning, lämna uppgift till försvarsväsendets centrala civilan-
ställningsbyrå om avsedd nyantagning ävensom angående anställningsvill¬
kor och dylikt; börande sådan uppgift vara civilanställningsbyrån tillhanda
helst 30 dagar och i varje fall senast 15 dagar före den tidpunkt, då sökande
skall hava inkommit med ansökningshandlingar.»
Enligt punkt 6 i cirkuläret skall vad ovan sagts i tillämpliga delar gälla
jämväl i fråga om förordnande av vikarie å befattning eller anställande av
extra personal.
I en till militieombudsmannen den 20 februari 1937 inkommen skrift för¬
klarade föri’e korpralen vid flottan kontoristen K. G. Swärdh sig vilja fästa
militieombudsmannens uppmärksamhet på de närmare omständigheterna vid
tillsättandet av en i Försvarsväsendets centrala civila anställningsbyrås medde¬
lande ledigförklarad befattning såsom kontorist (lönegrad E. o. 8) vid Rosla¬
gens flygflottilj. Swärdh anförde därvid följande. Enligt vad Swärdh erfarit
hade flottiljen vänt sig till offentliga arbetsförmedlingen för att erhålla ifrå¬
gavarande kontorist, vilket enligt Swärdhs mening innebure ett åsidosättande
av bestämmelserna angående företrädesrätt för f. d. underbefäl till anställ¬
ning i statens tjänst. På nämnda sätt hade erhållits en man, som för att
tillträda befattningen slutat en liknande anställning i Stockholm. Den an¬
ställde hade icke varit fast anställd vid försvaret. När sedermera flottiljens
myndigheter gjorts uppmärksamma på gällande föreskrifter, hade platsen
visserligen utlysts genom ovannämnda meddelande, men numera hade den
dock definitivt hesatts med den tidigare antagne. 1 det uppkomna läget
hade måhända ingenting annat varit att göra för de ansvariga, örn de velat
undgå ekonomiska konsekvenser. Swärdh ville fästa uppmärksamheten på
ovanstående för att därmed bidraga till förebyggande av ett upprepande.
Enligt vad Swärdh erfarit hade en liknande händelse för någon tid sedan
förekommit vid samma flottilj. Såsom kompetens till kontoristplatsen kunde
för Swärds del åberopas Påhlmans handelskurs, som Swärdh genomgått
168
1935/1936, samt kontorsvana. En medsökande från flottan hade student¬
examen, handelskurs vid Stockholms stads handelsskola samt kontorsvana.
Övriga militära sökandes meriter kände Swärdh icke, men han kunde ej tro
annat, än att för platsen lämplig kraft funnes på flera håll bland allt plats¬
sökande f. d. underbefäl. För övrigt torde även den mest rutinerade kontorist
behöva någon tid att sätta sig in i förhållandena på en ny plats, vartill finge
läggas, att en kontorist i här ifrågavarande löneställning icke gärna kunde
vara självständig och ledande. Med stöd av det anförda anhölle Swärdh, att
undersökning måtte företagas för konstaterande av, huruvida vederbörande
militära myndigheter åsidosatt gällande föreskrifter i här berörda samman¬
hang, samt att militieombudsmannen måtte vidtaga de åtgärder i övrigt, som
kunde anses påkallade.
Sedan chefen för Roslagens flygflottilj genom skrivelse den 20 februari
1937 anmodats inkomma med yttrande i ärendet, anförde flottiljchefen ma¬
joren H. Sundin i skrivelse den 24 februari 1937 följande.
För tillsättande av befattningar, varom här vore fråga, gällde Kungl. Maj:ts
ovannämnda cirkulär den 11 september 1936 samt chefens för flygvapnet
skrivelse den 18 augusti 1936 angående tillsättande av extra ordinarie per¬
sonal. Enligt den senare skrivelsen skulle för tillsättande av i gällande stater
för flygförbanden under rubriken Extra ordinarie personal upptagna beställ¬
ningar — utom beträffande sjuksköterska angående vars anställning vore
särskilt föreskrivet — tills vidare följande provisoriska bestämmelser lända
till efterrättelse. Anställning av personal i nämnda beställningar verkställdes
av vederbörande förbandschef efter ansökan. För vinnande av sådan an¬
ställning fordrades att innehava den fackkunskap, yrkesskicklighet och prak¬
tiska erfarenhet, som ansåges erforderlig för beställningen. Anställning
skedde enligt bestämmelserna i Kungl. Maj:ts kungörelse med avlöningsbe-
stämmelser för vissa icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet.
I övrigt iakttoges i tillämpliga delar föreskrifterna i tjänstgöringsreglementet
för flygvapnet.
Flottiljchefen anförde vidare: Vad ovannämnda cirkulär beträffade stad¬
gade punkt 4 att uppgift örn nyantagning skulle lämnas till försvarsväsendets
centrala civilanställningsbyrå. Detta stadgande hade efterföljts genom skri¬
velse den 7 januari 1937. Vid ansökningstidens utgång den 23 januari 1937
hade 38 ansökningar inkommit. Vid prövning av ansökningshandlingarna
hade i enlighet med chefens för flygvapnet ovanberörda skrivelse främst
beaktats fordran på fackkunskap, yrkesskicklighet och praktisk erfarenhet.
Härvid hade kontoristen Strand befunnits för befattningen mest lämpad. Då
någon lika lämplig sökande, som innehade eller innehaft fast anställning vid
försvarsväsendet, icke funnits, och någon företrädesrätt jämlikt cirkuläret så¬
lunda icke kunnat komma ifråga, hade Strand av flottiljchefen antagits till
befattningen ifråga. Kontoristen Ström, vilken tidigare beklätt omskrivna
kontoristbefattning, hade den 1 december 1936 erhållit plats som kontors¬
skrivare i flygförvaltningen. Då arbetsförhållandena krävt att ersättare ome¬
delbart anställdes, hade kontoristen Strand utsetts att tillfälligt tillsvidare
169
uppehålla befattningen intill dess att ordinarie innehavare utsetts. Härvid
hade tydligt framhållits anställningens tillfälliga karaktär. Att såsom kon¬
toristen Swärdh ville göra gällande Strand slutligen anställts för att de an¬
svariga, sålunda flottiljchefen och tygofficeren, skulle undgå »ekonomiska
konsekvenser» saknade sålunda varje grund.
Sedan ärendet utställts till påminnelser av Swärdh, anförde Swärdh i skri¬
velse den 16 mars 1937 följande. Flottiljchefen hänvisade till att stadgan¬
det i ovannämnda cirkulär efterföljts genom att uppgift örn kontoristbefatt¬
ningen i fråga lämnats till försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå
den 7 januari 1937. Redan i början av december 1936 hade dock den numera
fast anställde kontoristen utsetts »att tillfälligt tillsvidare uppehålla befatt¬
ningen intill dess att ordinarie innehavare utsetts». Även vid dylik tillfällig
anställning skulle jämlikt ovannämnda cirkulär centrala civilanställnings-
byrån anlitas, men det framginge icke av flottiljchefens förklaring, att han
förvissat sig om, huruvida byrån vid tidpunkten i fråga hade haft lämplig
arbetskraft att föreslå. Enligt Swärdhs förmenande hade detta bort ske, in¬
nan tillfällig innehavare av befattningen utsetts. Att arbetsförhållandena
krävt ersättare omedelbart vore knappast förklaring nog, då det icke toge
längre tid att telefonledes vända sig till centrala civilanställningsbyrån än till
offentliga arbetsförmedlingens kontor. Den omständigheten, att flottiljchefen
vänt sig till offentliga arbetsförmedlingen före centrala civilanställningsby¬
rån, kunde ej tyda på annat än bristande kännedom om gällande författnin¬
gar, men förfarandet vittnade också om föga intresse för den för försvaret
så betydelsefulla frågan örn de avgående fast anställdas placering i civil verk¬
samhet.
Sedan militieombudsmannen genom skrivelse den 23 mars 1937 anhållit,
att försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå ville inkomma med ytt¬
rande i ärendet, anförde nämnda byrå i skrivelse den 3 maj 1937. Av de
remitterade handlingarna framginge, att den ifrågavarande befattningen vid
Roslagens flygflottilj, då den jämlikt föreskrifterna i nådiga cirkuläret av
den 11 september 1936 till statsmyndigheterna angående beredande av civil¬
anställning åt visst militärmanskap genom flottiljchefens skrivelse till byrån
av den 7 januari 1937 anmälts ledig, redan sedan en tid tillbaka uppehållits
av vikarie. Denne hade anskaffats utan att civilanställningsbyrån bereus
tillfälle att ledigförklara vikariatet eller att överhuvud taget inkomma med
förslag till flottiljchefen å lämpliga sökande, vilka enligt föreskrifterna i nå¬
diga cirkuläret den 11 september 1936 vore berättigade att få ifrågakomma
till anställningar i statens tjänst framför vissa andra sökande. Det syntes
sålunda byrån vara uppenbart, att de i punkten 6 av förenämnda cirkulär
till statsmyndigheterna meddelade föreskrifterna örn alt jämväl vikariat
skulle anmälas till byrån blivit åsidosatta. Byrån kunde dock icke nu ut¬
tala sig om, huruvida byrån vid ifrågavarande tidpunkt kunde hava haft
möjlighet att föreslå sökande med erforderliga kvalifikationer, men detta syn¬
tes i varje fall icke hava varit uteslutet, då byrån i andra liknande fall kun¬
nat praktiskt taget omgående översända förslag å lämpliga civilanställnings-
170
berättigade sökande. Av flottiljchefens till militieombudsmannen i ärendet
avgivna utlåtande framginge, att den förordnade vikarien icke givits sådan
anställning, att han icke kunnat omedelbart entledigas, sedan den av honom
uppehållna extra ordinarie befattningen ledigförklarats i den ordning, som
i förenämnda cirkulär angåves, och sedan de till följd härav inkomna
ansökningarna från civilanställningssökande prövats och det därvid möjli¬
gen kunde hava befunnits, att någon av dessa sökande bort erhålla befatt¬
ningen före den förordnade vikarien. Det syntes därför byrån, att de civilan-
ställningssökandes intressen icke blivit så eftersatta genom meddelande av
vikariatsförordnandet utan att vikariatet ledigförklarats i föreskriven ord¬
ning, att skada därav kunde sägas hava uppkommit. Även örn byrån an-
såge, att flottiljchefen eller honom underställd befattningshavare, på vilken
det kunnat ankomma att meddela byrån om behovet av vikarie i kontorist¬
befattningen, underlåtit att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i punkten 6
av civilanställningscirkuläret, så ansåge byrån likväl vad som sålunda under¬
låtits icke hava medfört någon förlust av civilanställningsmöjligheter. Vid
befattningens senare tillsättande med extra-ordinarie innehavare hade näm¬
ligen civilanställningssökande militärmanskap (f. d. militärmanskap) varit
föremål för bedömande, men de hade då befunnits icke kunna i fråga örn
kvalifikationer mäta sig med den i befattningen förordnade, vilken tidigare
uppehållit densamma såsom vikarie. På grund härav finge byrån som sin
uppfattning uttala, att vad som förekommit icke syntes böra föranleda någon
annan militieombudsmannens åtgärd, än att vederbörande myndighets upp¬
märksamhet fästes därå, att skyldighet förelåge att till civilanställningsbyrån
jämväl anmäla uppkommande behov av vikarie å befattning.
Över flottiljchefens beslut att antaga Strand till kontorist vid Roslagens
flygflottilj anförde en av Swärdhs medsökande, flaggkorpralen i flottans re¬
serv N. G. Nilsson, besvär hos Kungl. Maj:t. Genom beslut den 9 juli 1937
fann Kungl. Maj:t besvären ej föranleda någon ändring i överklagade be¬
slutet.
Den 9 september 1937 avlät militieombudsmannen en skrivelse i ärendet
till chefen för flygvapnet, i vilken skrivelse militieombudsmannen, efter redo¬
görelse för vad i ärendet förekommit, anförde:
Såsom försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå anfört i sitt i ären¬
det avgivna utlåtande syntes det uppenbart att den i cirkuläret den 11 sep¬
tember 1936 meddelade föreskriften att myndighet skulle före meddelande
av förordnande för vikarie å statlig civil eller civilmilitär befattning eller
anställande av extra personal lämna uppgift till civilanställningsbyrån örn
avsett förordnande blivit åsidosatt.
Berörda bestämmelse vore enligt militieombudsmannens mening av grund¬
läggande betydelse för den genom ifrågavarande cirkulär införda principen
om viss förtursrätt för avskedat militärt underbefäl till erhållande av civil¬
anställning i statens tjänst. Huvudbestämmelsen om förtursrätt vid i övrigt
lika lämplighet för militärpersonal framför civila personer bleve säkerligen
171
tämligen illusorisk om ej redan då fråga vore om vikariat å befattning eller
örn anställande av extra personal enahanda princip tillämpades. Den som
erhållit förordnande såsom vikarie eller blivit anställd såsom extra torde näm¬
ligen i allmänhet komma att då befattningen skulle slutgiltigt tillsättas hava
större utsikter att ifrågakomma än den som icke blivit i tillfälle att förvärva
någon erfarenhet å tjänsten i fråga.
Med hänsyn till vad civilanställningsbyrån anfört därom att den försum¬
melse, vartill flottiljchefen i förevarande fall gjort sig skyldig, icke medfört
någon förlust av civilanställningsmöjligheter hade militieombudsmannen med
stöd av 5 § i den för militieombudsmannen utfärdade instruktionen funnit sig
kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.
Militieombudsmannen anhölle att flottilj chefen genom chefens för flyg¬
vapnet försorg skulle delgivas innehållet av militieombudsmannens skrivelse.
10. Underlåtenhet av regementsläkare att verkställa föreskrivna antecknin¬
gar örn inträffat sjukdomsfall. Fråga jämväl huruvida den sjuke blivit
riktigt behandlad.
Axel Persson i Ågarp anförde i en till militieombudsmannen ställd, den 22
januari 1937 dagtecknad klagoskrift följande.
Den 15 oktober 1936 hade hans son värnpliktige nr 392 8/36 Ivar Konrad
Persson varit inkallad att fullgöra värnplikt vid Hallands regemente. Då
sonen ej känt sig fullt frisk och klagat över smärtor i magen håde klaganden
följt med honom till provinsialläkaren Y. C. H. Bohm i Halmstad för under¬
sökning. Denne hade uppmanat klagandens son att sjukanmäla sig vid
inställelsen å regementet. Då klaganden till Bohm framkastat den frågan,
om det vore blindtarmsinflammation, hade denne svarat, att om så vore fal¬
let, sonen finge sjukhusvård och bleve sänd till lasarettet för operation. Upp¬
kommen till regementet hade sonen enligt doktor Bohms tillsägelse sjukan-
mält sig varefter han, enligt vad kaptenen Erik Tham uppgivit, på kväl¬
len den 15 oktober sänts till regementsläkaren Kindström för undersökning.
Kindström förnekade numera, att klagandens son inställt sig hos Kindström
den 15 oktober och påstode, att han först den 16 oktober inställt sig för un¬
dersökning. Enligt egen uppgift hade han ej blivit undersökt på kvällen den
15 oktober utan blott sänts till kasernen för natten. Under natten hade sjuk¬
domen förvärrats, varför han den 16 oktober åter sänts till Kindström för
undersökning och hade då inlagts å regementets sjukhus. Den undersök¬
ning Kindström företagit hade bestått däri, att han tryckt på magen och för¬
klarat, att det snart ginge över. Därefter hade Kindström ej varit hos klagan¬
dens son någon gång och således ej verkställt någon ytterligare under¬
sökning. Söndagen den 18 oktober hade sjukdomen ytterligare förvärrats,
172
varför sjuksystern underrättat Kindström om försämringen. Kindström hade
först då kommit upp till sjukhuset och remitterat klagandens son till lasa¬
rettet omkring kl. 1 e. m. Därstädes hade operation omedelbart verkställts,
därvid visat sig, att fråga vore om sprucken blindtarm och bukhinneinflam-
mation. På måndagen hade tre doktorer gått ronden och då meddelat, att
man finge bereda sig på det värsta, då sjukdomen varit för långt gången. Den
30 oktober hade sonen avlidit å lasarettet. Klaganden anhöll om militie-
ombudsmannens hjälp för undersökning om Kindström brustit i sin plikt
mot patienten och hemställde, att sonens kamrater måtte höras i saken.
Med anledning av skrivelsen anmodade militieombudsmannen chefen för
Hallands regemente att inhämta yttrande från regementsläkaren E. J. Kind¬
ström samt att själv avgiva utlåtande.
Uti yttrande till regementschefen den 5 februari 1937 anförde Kindström:
Klagandens son hade inryckt på eftermiddagen den 15 oktober 1936 för
att fullgöra sin första värnpliktstjänstgöring vid regementet. Klaganden upp-
gåve att sonen samma dag sjukanmält sig, men denne förekomme ej upp¬
tagen å kompaniets sjukbesked. Kindström hade samma dag på e. m. haft
mottagning och undersökning å regementssjukhuset av sjukanmälda ny-
inryckta men kunde ej erinra sig hava sett eller undersökt värnpliktige Pers¬
son. Den 16 oktober hade denne enligt vad som framginge av kompanisjuk-
beskedet varit sjukanmäld och inlagts å regementets sjukhus. Han hade
uppgivit sig hava varit sjuk sedan den 12 oktober, haft smärtor i magen,
kräkningar och diarré. Han hade vid undersökning företett palpationsömhet
i maggropen, eljest intet objektivt: temperaturen hade varit på morgonen
37 8 och på kvällen 38 2. Kindström hade ansett honom lida av en akut
mag-tarm-katarr. Persson hade följande dag varit bättre. Objektivt hade
kvarstått uttalad tryckömhet i maggropen liksom föregående dag. Han hade
icke haft smärtor eller kräkningar; temperaturen hade varit 36.9 på morgo¬
nen och 371 på kvällen. Han hade känt sig så bra att han t. o. m. talat om
att bliva friskskriven till söndagen. Diarrén hade dock fortfarit. Även föl¬
jande dag, söndagen den 18 oktober, hade diarrén fortsatt och Persson hade
på morgonen känt sig litet illamående och ej ätit något; temperaturen hade
på morgonen varit 37.1 och pulsen 70. Så hade Persson helt plötsligt på f. m.
fått häftiga smärtor i buken. Sjuk visitation på söndagarna ägde rum kl.
10.00. Av ett olycksfall, som Kindström mött i dörren när han varit på väg
att fara upp till visitation, hade han blivit något fördröjd. Vid Kindströms
ankomst till sjukhuset hade Perssons temperatur varit 37.8 och pulsen 120
och Persson hade företett utom då alltjämt kvarstående ömhet i maggropen
även betydlig ömhet i högra sidan av buken över blindtarmen och även tec¬
ken på bukhinneinflammation; han hade skyndsammast möjligt förts i am¬
bulans till lasarettet. Vid framkomsten till lasarettet hade temperaturen
ytterligare stigit till 39.1 och Persson hade underkastats operation. Vid denna
hade blindtarmen befunnits vara brandig, omgiven av sammanväxningar
bland annat oment samt i buken inflammation. Angående tiden för Perssons
insändande till lasarettet hade den varit långt tidigare än kl. 1 som angåves
173
i klagoskrif ten. Tyvärr hade Kindström ej antecknat tiden för patientens av¬
gång till lasarettet. Kindström hade förgäves försökt få uppgift örn tiden för
ambulansens körning och å lasarettet om tiden för operationen (ej anteck¬
nad). Överläkaren hade dock erinrat sig att underläkaren ringt till honom
i bostaden örn fallet under hans frukostrast, mellan kl. 11.00 och 12.00. Olyck¬
ligtvis hade utbrottet av Perssons svåra sjukdomssymtom skett just på en
söndag med sen sjukvisitation. Hade det inträffat på en vardag hade Kind¬
ström sett Persson tidigare på dagen vid sjukvisitation innan de svåra sym¬
tomen kommit till utbrott och hade då möjligen kunnat konstatera den för¬
ändrade sjukdomsbilden och fått honom in tidigare på lasarettet. På de
förhärskande symtomen som Persson allt intill söndagen den 18 oktober före¬
tett, ömhet i maggropen och diarré samt den 17 och även den 18 på morgonen
normal puls och temperatur, ansåge Kindström det hava varit omöjligt att
misstänka än mindre konstatera blindtarmsinflammation. Under december
1936 hade Kindström blivit av en juridisk byrå, dit klaganden vänt sig, till¬
frågad angående värnpliktige Perssons sjukdomsförlopp och även samman¬
förd med klaganden. Denne hade då yrkat att Kindström skulle skaffa
intyg från överläkaren på Halmstads lasarett och en utredning angående
kapten Thams sändande av sonen till Kindström. Intyget hade skaffats men
någon utredning hade Kindström ej kunnat anskaffa utan endast påpekat
att han ej sett värnpliktige Persson förrän den 16 oktober.
Vid Kindströms yttrande hade fogats följande bilagor:
1) Avskrifter av 5. kompaniets sjukbesked för den 15 och den 16 oktober
1936; och fanns värnpliktige Persson icke upptagen å sjukbeskedet den 15
oktober, varemot av sjukbeskedet den 16 oktober framgick, att Persson då
sjukskrivits å sjukhuset med anteckning »Gastroenterit. ac. 37.8».
2) Avskrift av sjukjournal angående Persson med följande anteckningar:
Diagnos: Gastroenterit ac + Peritonit ac (e. appendicit. gangr.).
Temperatur: (överensstämmande med de i Kindströms skrift lämnade
uppgifterna.)
Anteckningar: Insjuknad i hemmet den 12 oktober 1936, diarré, kräk-
ningar och smärtor i magen; inryckt den 15 oktober. Illamående; palpations-
ömhet måttlig, obestämd mest i maggropen. 18/10 kände sig mycket bättre i
går; diarrén fortfar och i dag på morgonen haft lös afför., kväljningar, ej
kräkts. I dag på f. m. på fastande mage plötsligt fått hastigt insättande
smärtor i buken. St. smärtor i buken Puls 120 Stark palpationsömhet mest
i fsa il dext. defence Lasarett Kindström.
3) Ett av lasarettsläkaren vid Halmstads lasaretts kirurgiska avdelning, F.
Högman den 18 december 1936 utfärdat intyg, däri Högman uttalade, att
han, som bereus tillfälle att taga del av den å regementets sjukhus vårdade
värnpliktige Perssons sjukjournal för tiden den 16—den 18 oktober 1936,
kunde intyga, att den sjukes symtom avgjort talade för en akut mag- och
tarmkatarr och att de icke vore överensstämmande med de sjukdomssymtom,
som brukade vara karakteristiska för en blindtarmsinflammation, varför det
vore Högmans bestämda uppfattning, att det varit förenat med stora svålig-
174
heter för att icke säga omöjligt att under de två första sjukdomsdagarna ställa
diagnosen blindtarmsinflammation.
Regementschefen, översten G. Bratt anförde i yttrande den 11 februari
1937: Av Bratt verkställd utredning gåve vid handen att värnpliktige Persson
den 15 oktober på eftermiddagen utan att vara upptagen å sjukbeskedet in¬
ställt sig vid sjukvisitationen å sjukhuset. Dagkorpralen vid 5. kompaniet,
vilken varit närvarande vid sjukvisitationen, hade uppgivit, att då undersök¬
ningen av de å kompaniets sjukbesked upptagna värnpliktiga varit avslutad,
en värnpliktig från 5. kompaniet anmält sig för undersökning. Regements¬
läkaren hade undersökt mannen ifråga, men då denne ej sjukskrivits, hade
dagkorpralen tagit honom med till kompaniet. Denne person hade befunnits
vara värnpliktige Persson. Regementsläkaren hade, såsom av hans förkla¬
ring framginge, ej kunnat påminna sig hava undersökt Persson, men hade
icke velat bestrida, att så kunde hava varit fallet. Regementsläkaren hade
städse visat stort intresse för och varit mån örn sina patienter, varom Bratt
vid sina nästan dagliga inspektioner å regementssjukhuset kunnat förvissa
sig. Beträffande behandlingen av det fall utredningen gällde hänvisade Bratt
till lasarettsläkarens intyg. Den av Bratt gjorda utredningen syntes icke giva
vid handen, att regementsläkaren på något sätt åsidosatt sina skyldigheter
eller brustit i sin plikt mot patienten.
Sedan klaganden tagit del av Kindströms och Bratts yttranden, anförde
han i påminnelser den 8 mars 1937 följande: Hans son hade haft anställning
hos telegrafverket, som hade Bohm till tjänsteläkare. Sonen hade haft sin
arbetsplats i Småland och hade kommit hem natten mellan den 13 och den
14 oktober för fullgörande av sin värnplikt. Den 14 oktober på morgonen
hade han klagat över smärtor i magen. Smärtorna hade sedermera för¬
värrats och på morgonen den 15 oktober hade både klaganden och hans son
varit på det klara med att det onda haft med blindtarmen att göra. Kla¬
ganden hade i närmaste telefon rekvirerat bil för besök hos doktor Bohm i
avsikt att få sonen remitterad till lasarettet för behandling för blindtarms¬
inflammation. Hos Bohm hade klaganden framfört sin önskan härom, men
Bohm hade ansett, att då de värnpliktiga haft att inställa sig vid regementet
samma dag, det varit riktigast, att klagandens son inställt sig vid rege¬
mentet enligt kallelsen och att han därifrån, därest operation skulle visa sig
erforderlig, remitterades till lasarettet. Bohm hade sagt, att klagandens son
skulle sjukanmäla sig med detsamma efter inställelsen å regementet. Så hade
det också blivit och samma bil hade kört med klagandens son till regementet.
Sina påståenden vore klaganden beredd att styrka genom hörande av hand¬
landen N. P. Larsson i Ågarp, chauffören Fritz Pålsson i Halmstad och Bohm.
Sedan klagandens son inställt sig å regementet hade han sjukanmält sig i
överensstämmelse med Bohms anvisningar. Man hade emellertid ej trott
honom utan beskyllt honom för att vara berusad, eftersom han haft kräk-
ningar. Klagandens son hade emellertid ej förtärt någon sprit och hade
överhuvud taget ej smakat sprit. Klaganden ansåge det förvånansvärt, att
regementsläkaren den 15 oktober lämnat sjukdomsfallet utan avseende. Den
175
undersökning som ägt rum den 16 oktober hade endast bestått däri, att
Kindström tryckt klagandens son på magen och förklarat, att det snart
skulle gå över. Den 17 oktober hade Kindström ej besökt klagandens son.
Att Kindström ej besökt honom på sjukhuset från den 16 oktober på f. m.
till den 18 oktober på middagen kunde styrkas av två personer, som
hört värnpliktige Persson på sjukbädden uttala sig därom. Att ankomsten
till lasarettet den 18 oktober inträffat kl. 1 e. m. franninge därav att kla¬
ganden vid sin ankomst till lasarettet iakttagit att lasarettets klocka visat
Va 3. Klaganden hade omedelbart träffat den sjuksköterska som varit när¬
varande vid operationen och hon hade uppgivit, att operationen som tagit
en timme i anspråk då varit verkställd. Klaganden beräknade att transporten
till lasarettet tagit V2 timme, varför sonen lämnat regementets sjukhus vid
1-tiden.
Med skrivelse den 9 mars 1937 anmodade militieombudsmannen arméför¬
valtningens sjukvårdsstyrelse att efter införskaffande av den ytterligare ut¬
redning, som för bedömande av sjukdomsfallets behandling kunde finnas er¬
forderlig, avgiva utlåtande i ärendet.
Sedan sjukvårdsstyrelsen härefter hemställt om medicinalstyrelsens ytt¬
rande i ärendet anmodade medicinalstyrelsen Bohm att till medicinalstyrelsen
inkomma med beskrivning över Ivar Konrad Perssons tillstånd vid den un¬
dersökning, som underkastades honom av Bohm i medio av oktober 1936.
Bohm anförde i yttrande den 25 mars 1937: Inryckningsdagen den 15 ok¬
tober 1936 hade å Bohms mottagningsrum 10 minuter före kl. 14 Axel Persson
i Ågarp inställt sig i sällskap med sin son Ivar Konrad med anhållan att få
ett intyg, att sonen på grund av sjukdom icke kunde inställa sig på rege¬
mentet, där han enligt kallelsen skulle infinna sig kl. 14. Då de anamnestiska
uppgifterna i förening med Ivar Konrad Perssons till synes opåverkade all¬
mäntillstånd vid tillfället i fråga icke givit anledning misstänka något all¬
varligare sjukdomstillstånd hade Bohm tillrått klagandens son — alldenstund
endast några minuter återstått till tidpunkten för hans inställelse — att fort¬
sätta upp till kasernen och där sjukanmäla sig. Någon undersökning hade
under förhandenvarande omständigheter icke blivit ifrågasatt eller av Bohm
företagen och någon närmare diskussion om sjukdomens natur kunde Bohm
icke erinra sig hava förekommit. Någon annan befattning med fallet i frå¬
ga hade Bohm icke haft.
Uti yttrande till sjukvårdsstyrelsen den 5 augusti 1937 åberopade medici¬
nalstyrelsen såsom eget yttrande i ärendet vad medlemmen av medicinalsty¬
relsens vetenskapliga råd, professorn G. Söderlund anfört i en den 27 juli
1937 dagtecknad promemoria.
I denna promemoria anförde Söderlund, efter en redogörelse för vad hand¬
lingarna i ärendet utvisade, följande: I detta fall hade uppenbarligen, vilket
ytterligare intygades av doktor Högman, en blindtarmsinflammation med i
viss mått atypiskt förlopp förelegat. Symtomen erinrade mera örn en akut
mag-tarm-katarr, vilken diagnos också ställts av Kindström vid hans under¬
sökning av den sjuke den 16 oktober. Temperaturen hade då på morgonen
176
varit 37.8, på kvällen 38.2, och då febern följande dag gått ned till 36.9 på
morgonen och 37.1 på kvällen, hade sjukdomen synts vara stadd på tillbaka¬
gång. Diagnosen akut mag-tarm-katarr hade denna dag synts ytterligare be¬
styrkt genom att diarrén alltjämt fortsatt. Även följande dag hade tempe¬
raturen på morgonen varit låg och tillståndet icke på något sätt oroande. De
plötsligt insättande smärtorna något senare denna dag hade uppenbarligen
berott på en perforation av den sjuka blindtarmen, vilken sannolikt haft ett
sådant läge, att någon palpationsömliet utifrån tidigare icke funnits eller va¬
rit mycket svår att påvisa. Det kunde måhända för en lekman synas egen¬
domligt, att en blindtarmsinflammation kunde föreligga i flera dagar utan att
diagnosen vore möjlig att ställa förrän blindtarmen brustit och en bukhinne-
inflammation inträtt. Med den skiftande sjukdomsbild som blindtarmsin¬
flammationen understundom erbjöde och där tillika symptomen kunde vara
sådana, att diagnosen av en annan sjukdom, i detta fall mag-tarm-katarr,
läge långt närmare till hands, torde emellertid dylika fall aldrig kunna helt
elimineras. Det vore ju för övrigt en av alla kirurger känd och omvittnad
sak, att understundom t. o. m. på en kirurgisk avdelning under annan diagnos
inneliggande patient plötsligt kunde få en perforation av ett förut icke diag¬
nostiserat inflammerat blindtarmsbihang. Någon invändning mot det sätt,
på vilket sjukvårdspersonalen och särskilt Kindström skött detta fall, syntes
Söderlund icke med fog kunna göras. Fallet syntes Söderlund dock giva anled¬
ning till en viss erinran eller undran från hans sida. Persson hade imyck-
ningsdagen besökt provinsialläkare Bohm och enligt faderns uppgift skulle
därvid såväl sonen som fadern varit ängsliga för att blindtarmsinflammation
förelegat. Persson hade emellertid av Bohm fått det riktiga beskedet, att
han bort låta undersöka sig av Kindström, då han ändå få minuter senare
skulle rycka in. Beträffande undersökningen av Kindström inryckningsda-
gen funnes i handlingarna utsagt, nämligen i överste Bratts skrivelse, att
»regementsläkaren kan, såsom av hans förklaring framgår, ej påminna sig,
att han undersökt Persson, men ville ej bestrida, att så kan lia varit fallet»,
och i Kindströms skrivelse, att han ej kunde erinra sig denna dag hava sett'
eller undersökt Persson. Om en person, uppgivande sig hava ont i magen,
sökte å ett civilt sjukhus, t. ex. en poliklinik, bleve han givetvis bokförd och
tillika skreves några ord om undersökningsresultatet; någon tvekan huruvida
en person som sökt å en poliklinik en viss dag blivit undersökt av läkare eller
vilken läkare som undersökt patienten i fråga kunde sålunda ej uppkomma.
Visserligen vore det så, att det stora flertalet fall, som sökte läkare för ont i
magen och som misstänkte sig hava blindtarmsinflammation, i själva verket
ej lede av dylik sjukdom. Med hänsyn till blindtarmsinflammationens skif¬
tande karaktär och vikten av att undersökningsresultatet — och detta gällde
ej minst i tidigt skede av sjukdomen — så mycket som möjligt preciserades,
vore det dock av vikt att anteckning örn detta alltid gjordes. Söderlund ha¬
de sig ej bekant vilka bestämmelser som härvidlag gällde inom den militära
sjukvården, men han kunde väl tänka sig att därstädes, på grund av klien¬
telets särskilda beskaffenhet, vissa svårigheter kunde göra sig gällande Så
177
mycket syntes dock rimligen kunna framhållas, åtminstone som ett önskemål,
att en värnpliktig eller annan militär person, som uppgåve sig vara sjuk och
bleve undersökt av resp. militärläkare, bleve vederbörligen bokförd, så att
något tvivel eller diskussion örn eller när eller av vem han blivit undersökt
ej behövde förekomma. För Söderlund såsom kirurg tedde det sig också av
ovan anförda skäl som viktigt, att särskild anteckning gjordes angående buk¬
status hos de personer som klagade över buksmärtor.
Sedan sjukvårdsstyrelsen härefter från I. arméfördelningen begärt ytter¬
ligare utredning rörande anledningen till att Ivar Konrad Persson vid under¬
sökningen å sjukvisitation den 15 oktober 1936 av Kindström icke journal¬
förts, inkom Kindström till fördelningens stabsexpedition med ett den 6 sep¬
tember 1937 dagtecknat yttrande i denna fråga.
I yttrandet anförde Kindström: Som han förut framhållit kunde han så
långt efteråt ej erinra sig hava undersökt Persson vid visitationen av de ny-
inryckta den 15 oktober. Att denne ej upptagits i sjukrullan och å sjukbe¬
skedet för denna dag vore kompaniets fel, närmast dagkorpralens. Dagkorp¬
ralen hade emellertid uppgivit att Persson kommit efter sjukvisitationen och
att han av Kindström undersökts. Fast Kindström ej kunde minnas det
vore ju dock möjligt att så varit fallet och hade Kindström väl då vid under¬
sökningen ej funnit något särskilt objektivt, kanske intet annat än måttlig
palpationsömhet i maggropen såsom vid undersökningen på morgonen den
16 oktober. Aven temperaturen, som toges på alla invärtes fall, hade väl san¬
nolikt varit normal och hade Kindström väl ansett att Persson kunnat ligga
på kompaniet över natten till den ordinarie sjukvisitationen på morgonen
den 16 oktober. Kindström brukade vid sina visitationer å sjukbesked och i
sjukrulla eljest införa sådana som kommit efteråt eller ej införts av dag¬
korpralen med införande av anteckningar å besked och i många fall även å
läkarkorten. Om han den 15 oktober undersökt Persson beklagade han, att
han ej infört honom å beskedet och i kompanisjukrullan. En sådan lapsus
kunde dock förklaras. Ofta vore det ett stort antal sjukanmälda som skulle
undersökas på begränsad tid. Så hade vid sista inryckningen den 1 septem¬
ber 1937 Kindström och bataljonsläkaren arbetat forcerat från kl. 13 till
kl. 19 (med en knapp timmes rast för middag) på undersökning av sjukan¬
mälda nyinryckta.
Tillförordnade fördelningsläkare!! Otto Wistrand anförde i yttrande den
14 september 1937 till sjukvårdsstyrelsen: Alla sjukanmälda som besökte sjuk¬
huset skulle vara rullförda i kompaniets (skvadronens etc.) sjukrulla, i vilken
vederbörande läkare sedan hade att införa anteckningar örn diagnos, tid för
sjukskrivning etc., samtidigt som han införde patienten i sjukhusets sjukjour¬
nal. I förevarande fall hade så ej skett. Felet måste i första hand vara kom¬
paniets, men även örn patienten ej funnes i dess rulla skulle han av Kind¬
ström hava införts där. Att han ej införts i sjukhusjournalen förklarades
därav, att Kindström ansett honom så obetydligt sjuk, att han den dagen ej
behövt sjukskrivas. Ett förbiseende hade ägt rum såväl av kompaniet som
av Kindström, ett förbiseende som av Kindström ansetts bero på de många
12 —.179075. Militieombmlsmannens ämbetsberättelsc.
178
nyinryckta sjukanmälda. På utgången av sjukdomen hade Kindströms hand¬
lingssätt, enligt uttalande av professor Söderlund, ej inverkat.
Sedan sjukvårdsstyrelsen anmodat Kindström att avgiva yttrande i anled¬
ning av klagandens påstående, att hans son den 17 oktober 1936 icke skulle
hava blivit undersökt av Kindström, anförde Kindström uti yttrande till sjuk¬
vårdsstyrelsen den 1 oktober 1937: Några detaljer från ronden å sjukhuset
nämnda dag, nu snart ett år efteråt, kunde Kindström omöjligt erinra sig.
Kindström vore dock övertygad om alt han vid ronden undersökt Ivar Konrad
Persson, men då denne varit bättre, hade han ej funnit anledning att göra
några daganteckningar. Då fadern sett sjukhusjournalen, hade det måhända
varit denna omständighet som givit honom anledning tro, att sonen ej blivit
denna dag undersökt av Kindström. Kindström hade förrättat sjukvisitationen
den 17 oktober. Under hela sin tjänstetid visste Kindström sig icke hava
uraktlåtit att i samband med sjukvisitation även gå rond å sjukhuset.
Hade svårare sjuka där funnits intagna, hade Kindström ofta sett till dem
både en och två gånger ytterligare under dagens lopp. En möjlighet vore att
Persson vid ronden den 17 oktober sovit och att Kindström därför gått förbi
honom, på grund av temperaturfall etc. anseende honom på bättringsvägen.
men vore detta ej troligt. Det vore ju ej ovanligt vid de ofta rätt så tidiga
ronderna å sjukhuset, att en och annan patient somnat om, men hade Kind¬
ström som regel (även före fallet Persson) i och för undersökning låtit väcka
de sovande, även om de varit konvalescenter eller lindrigt sjuka.
Sjukvårdsstyrelsen anförde i sitt till militieombudsmannen den 1 oktober
1937 avgivna utlåtande: Utav den av styrelsen i ärendet verkställda utrednin¬
gen framginge, att värnpliktige Persson redan vid inryckningen lidit av sådan
åkomma, som till en början tett sig helt oskyldig, men som sedermera och
för sent avslöjat sig som dödlig sjukdom. Den värnpliktige hade inställt sig,
i enlighet med uppgift av hans fader, på sjukhuset för undersökning på in-
ryckningsdagen den 15 oktober 1936. Att han denna dag icke blivit införd i
kompaniets sjukbesked och sålunda redovisad torde i första hand hava be¬
rott på förbiseende vid kompaniet, något som ej heller uppmärksammats av
Kindström. Detta förhållande torde i hög grad få tillskrivas den stora brådska,
som i allmänhet vore rådande vid nyinryckning av värnpliktiga. Sjukvårds¬
styrelsen ansåge tillförlitligen utrett, att värnpliktige Persson blivit undersökt
av Kindström varje dag under tiden från och med den 15 till och med den
18 oktober 1936. Då Kindströms handlingssätt — enligt medicinalstyrelsens
och professor Söderlunds uttalande — icke kunde anses hava inverkat på
sjukdomens utgång, och då utredningen i övrigt givit vid handen, att någon
befogad anmärkning icke kunde framställas mot det sätt, på vilket vederbö¬
rande sjukvårdspersonal utövat sin tjänst och handhaft här ifrågavarande
sjukdomsfall, hemställde sjukvårdsstyrelsen, att förevarande ärende icke måtte
till någon vidare åtgärd föranleda.
Med anledning av vad i ärendet förekommit hölls å militieombudsmansex-
peditionen den 18 oktober 1937 förhör med kaptenen Erik Tham, vilken vid
ifrågavarande tid varit chef för 5. kompaniet vid Hallands regemente. Tham
uppgav på frågor följande: Inryckningsdagen den 15 oktober 1936 hade in¬
ställt sig en kontingent värnpliktiga, som blivit tilldelade kompaniet. Ome¬
delbart efter kontingentens ankomst hade bataljonschefen majoren Döös in¬
funnit sig på kompaniet och utvalt ett antal, som skulle tilldelas kulsprute-
kompaniet. De sålunda utvalda, bland vilka även Persson befunnit sig, hade
därefter marscherat till kulsprutekompaniet. Enligt uppgift av kompani¬
adjutanten å sistnämnda kompani, fanjunkaren J. S. Omming hade man
på kulsprutekompaniet, då Persson därstädes uppgivit att han haft ont i
magen, befarat att Perssons sjukdom skulle komma att förorsaka obehag
och därför skickat Persson tillbaka såsom mindre lämplig. Då Persson kommit
tillbaka till 5. kompaniet hade de sjukanmälda redan marscherat till sjuk¬
huset, därvid sjukrulla och sjukbesked i vederbörlig ordning snedförts. I
anledning härav hade någon på kompaniet skickat Persson till sjukhuset för
att själv anmäla sig där. Persson hade inställt sig sedan 5. kompaniets sjuk¬
anmälda blivit undersökta och hade, enligt vad dagkorpralen furiren Sten
Sture Emanuel Sjöquist uppgivit sig tydligt minnas, undersökts av Kind¬
ström.
I skrivelse den 1 november 1937 till Kindström anförde militieombudsman-
nen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:
Vad beträffade frågan huruvida anmärkning kunde framställas mot Kind¬
ströms sätt att sköta det sjukdomsfall, varom i ärendet vore fråga, förelåge
oklarhet, huruvida Kindström den 17 oktober undersökt Persson. Anteck¬
ning därom saknades i annan mån än att Kindström i sjukjournalen den 18
oktober verkställt anteckning, syftande jämväl på Perssons tillstånd föregå¬
ende dag. Kindström hade medgivit, att det vore möjligt, att Persson vid ron¬
den den 17 oktober sovit och att Kindström därför gått förbi honom, på grund
av temperaturfall etc. anseende honom på bättringsvägen. Under beaktande
av vad de sakkunniga medicinska myndigheterna uttalat funne militieombuds-
mannen emellertid utredningen i ärendet icke giva stöd för någon anmärk¬
ning mot Kindström beträffande vården av värnpliktige Persson.
Såsom av utredningen framginge hade anteckning örn att Persson skulle hava
undersökts av Kindström den 15 oktober ej skett. I de av Kindström avgivna
yttrandena hade denne uttryckt tvekan, huruvida han undersökt Persson sist¬
nämnda dag. Den i ärendet verkställda utredningen finge emellertid anses
giva vid handen att så varit förhållandet. Förklaringen till att anteckning
om undersökningen den 15 oktober och dess resultat ej verkställts skulle ligga
däri, att Persson ej inställt sig tillsammans med den övriga kontingenten
sjuka från kompaniet och ej upptagits i kompaniets sjukrulla och sjukbesked.
Medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd professor Söderlund
hade i sitt i ärendet avgivna utlåtande anfört bland annat: Örn en person,
uppgivande sig hava ont i magen, sökte å ett civilt sjukhus, t. ex. en polikli¬
nik, bleve han givetvis bokförd och tillika skreves några ord örn undersök¬
ningsresultatet; någon tvekan huruvida en person som sökt å en poliklinik
en viss dag blivit undersökt av läkare eller vilken läkare som undersökt
180
patienten i fråga kunde sålunda ej uppkomma. Visserligen vore det så,
att det stora flertalet fall, som sökte läkare för ont i magen och som miss¬
tänkte sig hava blindtarmsinflammation, i själva verket ej lede av dylik
sjukdom. Med hänsyn till blindtarmsinflammationens skiftande karaktär
och vikten av att undersökningsresultatet — och detta gällde ej minst i ti¬
digt skede av sjukdomen — så mycket som möjligt precicerades, vore det
dock av vikt att anteckning om detta alltid gjordes.
Till detta professor Söderlunds uttalande ville militieombudsmannen helt
ansluta sig. Härtill bomme att Kindströms underlåtenhet i berörda hänseen¬
de stöde i direkt strid med gällande bestämmelser. I tjänstgöringsreglementet
för armén stadgades nämligen i § 131 mom. 9 att regementsläkare vore an¬
svarig för att anteckningar fördes, berörande varje sjukdomsfall. Mot denna
bestämmelse hade Kindström i förevarande fall brutit. Någon anledning att
lägga det huvudsakliga ansvaret på kompanibefälet saknades då såsom av
utredningen framginge Persson inställt sig direkt hos Kindström utan att
medfölja kompanikontingenten.
Då emellertid Kindströms försummelse icke syntes hava inverkat på sjuk¬
domsfallet hade militieombudsmannen funnit sig kunna låta bero vid att för
Kindström framhålla angelägenheten av att för framtiden iakttaga noggrann¬
het i fråga örn verkställande av anteckningar vid sjukvisitationer.
11. Fråga om lämpligheten av radioutsändning rörande militära övningar
i Stockholms skärgård. I
I tidningen Dagens Nyheter för den 11 augusti 1937 förekom en artikel
av följande lydelse:
Pressen och det militära diskuterades nyligen med anledning av en an¬
märkning av överste Sune Bergelin. Han påstod att pressen nu i många
fall blottade saker som borde vara hemliga i sina redogörelser för militära
övningar och förhållanden. Särskilt riktades kritiken mot vissa militära tid¬
skrifter, men även dagspressen ansågs skyldig till omdömeslösa indiskre¬
tioner. Det tycks under den nämnda heta diskussionen blivit klargjort att
i den mån onödiga och kanske farliga upplysningar lämnats i pressen detta
inte så mycket varit pressens eget fel, utan fastmera de militära myndighe¬
ternas, vilka animerat pressen i syfte att göra försvaret och det militära ar¬
betet mera popnlära. Det är ju också känt att de olika vapnen nu hålla
sig med särskilda pressofficerare, som göra påstötningar till redaktionerna
när något nytt och intressant förekommer på försvarsområdet. Det är en
god och riktig tanke att allmänheten skall hållas underkunnig om försvarets
utveckling och betydelse, men det gäller också att se till att främmande mak¬
ters underrättelseväsen inte får det alldeles för lätt, med andra ord att
inte blotta detaljer vilkas hemlighållande kan vara en försvarstillgång i
allvarets stund. Till det, enligt Dagens Nyheters mening, avgjort olämpliga
upplysningsarbetet hör det radioreportage som på måndagskvällen utsändes
rörande vissa kustartilleriets övningar. Det skildrade försvarsarbetet vid
en position i havsbandet, där en av de viktigaste infartslederna till Stockholm
löper förbi. Man fick där i detalj redogörelse för bevakningens ordnande,
181
antalet strålkastare och deras dimensioner, distansen på vilken eld öppnades,
man fick lyssna till posternas rapporter, allt med angivande av öarnas och
skärens verkliga namn. Utsändningen bör ha varit ett ’gefundenes frössen’
för alla främmande makters underrättelseintresserade, som just beträffande
dylika detaljer, vilka inte finnas i militära uppslagsböcker, ha svårt örn ej
omöjligt att vinna bestämda upplysningar. Radiotjänst kan näppeligen lastas
för saken, men väl den militärmyndighet som kommit med uppslaget eller
tillåtit reportaget och som bort ha bättre omdöme.
Med anledning av de i notisen förekommande uppgifterna om radiout¬
sändning från vissa övningar vid kustartilleriet anmodade militieombuds-
mannen i skrivelse den 11 augusti 1937 chefen för kustartilleriet att inkom¬
ma med upplysningar i saken.
Med anledning härav anförde chefen för kustartilleriet i skrivelse den 31 i
samma månad: Radioreportaget hade ägt rum efter det chefen för Vaxholms
kustartilleriregemente hos tjf. chefen för kustartilleriet inhämtat medgivan¬
de därtill. Vid medgivandets lämnande hade särskilt framhållits att de öv¬
ningar, som skulle bliva föremål för reportage, självklart måste så anordnas,
att intet, som vore av betydelse för försvaret, därigenom röjdes. Chefen för
kustartilleriet hade själv varit förhindrad att avlyssna reportaget. Med
anledning av militieombudsmannens skrivelse hade chefen för kustartille¬
riet emellertid inhämtat upplysningar från regementschefen i ärendet. De
lämnade upplysningarna syntes giva vid handen, att reportaget icke inne¬
fattat något, som kunde anses innebära ett röjande av kustartilleriförsvaret i
Stockholms skärgård eller av något inom kustartilleriförsvaret i dess helhet,
som icke kunde givas offentlighet. Den karaktär, som meddelaren till Da¬
gens Nyheter ville förläna radioutsändningen, syntes densamma således icke
hava ägt. Den syntes fastmer hava hållits inom snävt legitima gränser.
Reportaget torde därför få anses tillhöra den utanför den militära sekre¬
tessen liggande upplysningsverksamhet, som numera förekomme vid de
olika försvarsgrenarna.
Vid yttrandet hade fogats en av chefen för Vaxholms kustartilleriregemente
den 24 augusti 1937 avgiven förklaring, vari anfördes följande: Chefen
för regementets signal- och minskola, majoren W. Englund hade föreslagit
regementschefen, att en radioutsändning från en av skolans övningar i sjö¬
bevakning och stridsbelysningstjänst skulle få äga rum. Regementschefen
hade ansett uppslaget gott och givit sitt tillstånd till dess förverkligande se¬
dan han hos tjf. chefen för kustartilleriet, översten Engblom inhämtat, att
intet vore att erinra mot den planerade radioutsändningen under förutsätt¬
ning dock att något, som borde hemlighållas, icke röjdes. Regementschefen
hade låtit majoren Englund i stora drag för sig angiva de olika moment, som
skulle göras till föremål för radioutsändning, samt ålagt honom övervaka
att inga militära hemligheter röjdes vid radioupptagningen. Själv hade rege¬
mentschefen icke varit närvarande vid denna men åhört utsändningen och där¬
vid kunnat konstatera, att den måste hava varit en besvikelse för de lyssnare
tillhörande främmande makters underrättelseintresserade, vilka hoppats att
genom densamma erhålla upplysningar, som icke lätt kunde vinnas på an-
182
nät sätt. Majoren Englund hade i en vid förklaringen fogad skrift lämnat
en redogörelse för radioutsändningens tillkomst och innehåll, vilken redo¬
görelse lämnade de av militieombudsmannen önskade upplysningarna. Som
komplement till redogörelsen ville regementschefen framhålla följande. Ar¬
tikeln i Dagens Nyheter sade rörande radioreportaget: »Man fick där i detalj
redogörelse för bevakningens ordnande, antalet strålkastare och deras di¬
mensioner, distansen på vilken eld öppnades, man fick lyssna till posternas
rapporter, allt med angivande av öarnas och skärens verkliga namn. Ut¬
sändningen bör ha varit ett 'gefundenes fressen’ för alla främmande makters
underrättelseintresserade, som just beträffande dylika detaljer, vilka icke fin¬
nas i militära uppslagsböcker, lia svårt om ej omöjligt att vinna bestämda
upplysningar». Vad först beträffade den påstådda »detaljredogörelsen» för
bevakningens ordnande måste med allt eftertryck framhållas, att någon så¬
dan ingalunda lämnades. Majoren Englund hade givit en mycket kortfat¬
tad redogörelse för huru sjöbevakning i allmänhet ordnades. Utförliga be¬
stämmelser härför återfunnes i VII kap. av Korpralsundervisning för kust¬
artilleriet, en bok, som så litet torde röja några militära hemligheter, att
den utan tvekan skulle överlämnas till en främmande stats militärattaché,
därest denne gjorde vederbörlig framställning därom. Huru bevakningen
av infartslederna i närheten av Korsö vid krigstillfälle komme att ordnas,
därom nämndes helt naturligt intet. Det vore riktigt att i radioreportaget in¬
flutit en uppgift rörande antalet vid övningen använda strålkastare, även¬
som att dessas diameter angivits. Men därav kunde icke dragas några som
helst riktiga slutsatser beträffande ordnandet av ifrågavarande inlopps
stridsbelysning. Härför torde komma till användning strålkastare, som så¬
väl beträffande antal som storlek och uppställningsplatser skiljde sig från
de vid övningen använda. I tidningsartikeln sades vidare, att man »fick i
detalj redogörelse för distansen, på vilken eld öppnades». Den genom spräng¬
ning av dynamitpatroner mycket illusoriskt markerade artillerielden hade
öppnats på ett fullkomligt godtyckligt valt avstånd. Intet hade nämnts
rörande det fingerade försvarsartilleriets kaliber, skjutegenskaper eller pla¬
cering. Det gjordes gällande, att man fått »lyssna till posternas rapporter,
allt med angivande av öarnas och skärens verkliga namn». Såvitt regements¬
chefen kunde erinra sig hade reportaget endast innehållit en bevaknings-
rapport, och denna hade icke varit formulerad på sätt, som vore föreskrivet
beträffande bevakningsrapporter. Öarnas och skärens verkliga namn före-
komme icke i något sammanhang, som kunde innebära en militär indiskretion.
Dagens Nyheters farhågor att främmande makters underrättelseintresserade
genom radioreportaget fått inblick i några detaljer, vilka icke funnes i mili¬
tära uppslagsböcker, vore fullständigt ogrundade.
Majoren Englunds redogörelse, som var dagtecknad den 17 augusti 1937,
var av följande innehåll:
I. Reportagets tillkomst.
1. Tanken på lämplighet av ett radioreportage från signal- och minskolans
övningar hade uppkommit hos Englund redan under minskolan 1936 men
183
hade då icke kunnat genomföras. Genom lyckliga omständigheter, bl. a.
därigenom att vid Radiotjänst anställde underlöjtnanten Brunius sommaren
1937 fullgjort repetitionsövning vid signal- och minskolan hade tanken kunnat
taga fast form och sedan representanter från Radiotjänst följt en nattövning,
hade de ansett densamma väl lämpa sig såsom integrerande del i ett repor¬
tage.
2. Reportaget hade till uppgift att lämna några glimtar från övningarna
vid Vaxholms kustartilleriregementes signal- och minskola särskilt i dessa
dagar, då försvarsintresset ökats och således en intimare kontakt mellan för¬
svaret och allmänheten vore önskvärd. Kustartilleriets verksamhet och
möjligheter vore enligt Englunds mening ganska litet kända av en större all¬
mänhet, i synnerhet som beträffande sjöförsvaret i regel endast flottans be¬
tydelse framhävdes.
3. För signal- och minskolan fordrades vid övning i sjöbevakning och
strålkastartjänst ett särskilt anordnat övningsfält, utan anslutning till fasta
försvarsanstalter eller gällande planer, för att kunna få fram alla de olika
övningsmoment, vilka borde övas.
På grund av skolans förläggning till Korsö hade ett sådant övningsfält
anordnats med utnyttjande av vattenområdet utanför Korsö. Strålkastarna
stöde uppställda på platser, helt tillgängliga för allmänheten på allmän mark,
varför deras storlek av vem som helst kunde bedömas.
De använda strålkastarna vore av äldre modell och huvudsakligen använd¬
bara endast såsom övningsmateriel.
Anföras kunde, att övningsfältet varit så anordnat, att anfall mot detsamma
även kunde äga rum inifrån, varav tydligt framginge, att det icke hade sam¬
band med försvaret av Sandhamnsleden.
4. Radiotjänst hade i vederbörlig ordning utverkat tillstånd hos chefen
för Vaxholms kustartilleriregemente beträffande reportaget.
II. Reportagets innehåll. m
1. Revelj.
2. Representanternas ankomst ombord å logementsfartyget Blenda.
3. Intervju med chefen, varvid denne lämnade en orientering angående
sjöbevakning och stridsbelysning i allmänhet, utgörande ett koncentrat av i
officiella böcker, t. ex. Korpralsundervisning för kustartilleriet, och regle¬
menten tillgängliga uppgifter.
Orientering angående den kommande övningen. Utdrag ur Blendas historik.
4. Avlämning av truppen till övningsledaren.
5. Utrustning av båtar och avgång.
6. Reporterns ankomst till övningsplatsen.
7. Reporterns beskrivning av vattenområdets fyrar, vilka voro utmärkta å
alla allmänna sjökort.
8. Intervju med löjtnant Nilsson, som anförde, att utposter och strål¬
kastare vore utsatta utan angivande av namn på platserna. Beträffande
strålkastare hade angivits, att de vöre fyra stycken, 2 st. 90 cm. och 2 st. 60
cm. (strålkastarkonerna syntes vid användningen, varför både deras platser
184
och storlek vore kända för alla, som nattetid passerade vattenområdet utan¬
för Korsö).
Löjtnant Nilsson hade vidare nämnt, att till de olika enheterna funnes
såväl tråd- som radioförbindelser.
Några uppgifter angående materielens räckvidder hade icke lämnats.
9. Intervju med löjtnant Sandberg angående radioförbindelserna, varvid
denne sagt sig tro på radion och nämnde, att man sökte sig fram såväl med
telegrafi som telefoni för att söka nå bästa möjliga resultat.
10. Sökandet av radioförbindelse mellan tvenne radiotelefonistationer, in¬
spelat före övningen och infogat i reportaget.
11. Fingerad rapport från en utpost, inspelat före övningen. Rapporten
hade icke varit formulerad på reglementera! sätt, utan omskriven för att
bliva förståelig av allmänheten.
12. Order till strålkastarna att träda i verksamhet.
13. Order till fingerade batterier att beskjuta av strålkastarna belysta
mål. Dessa senare hade inspelats före övningen, enbart för att lämna en
mera levande bild av kustartilleriets verksamhet. De använda avstånden
för eldöppnandet hade varit godtyckligt valda och mindre än de, på vilka
eld i verkligheten skulle ha öppnats.
Skottlossningen hade markerats genom sprängning av dynamitpatroner.
Alla använda kommandoord återfunnes i officiella reglementen.
14. Besök i gunrummet ombord å Blenda efter övningens slut, varvid en
historiett berättats.
15. Besök i underofficersmässen, varvid sergeant Eneström föredragit
»Blendas visa».
16. Musik av förläggningens musikkapell.
17. Tystnadssignal.
III. Slutsatser.
1. Reportaget vore jämförbart med de reportage, vilka ägt rum vid arméns
fälttjänstövningar, luftförsvarsövningar m. m.
Den övning, som varit föremål för reportaget, torde enklast kunna jäm¬
ställas med de övningar, som ägde rum å flottans fartyg under »Flottans
dag», vartill allmänheten inbjödes.
2. Det vore således alldeles absurt att påstå, att några militära hemlig¬
heter röjts.
Skulle, såsom skribenten i Dagens Nyheter förmodade, någon underrättel¬
seintresserad för främmande makt hava dragit slutsatser angående det tänkta
verkliga försvaret av inloppen vid Sandhamn genom denna rena övnings-
position, vore detta ett »gefundenes fressen», enär en missuppfattning be¬
träffande det verkliga försvaret måst bliva följden, det ville säga raka mot¬
satsen mot vad skribenten i Dagens Nyheter befarade skulle hava inträffat. I
I skrivelse den 10 september 1937 till chefen för försvarsstaben anhöll
militieombudsmannen att denne ville avgiva utlåtande huruvida, för såvitt
numera kunde utrönas, några militära hemligheter yppats genom ifrågava-
185
rande radioutsändning samt, även om så icke skulle hava skett, huruvida
dylikt radioreportage likväl kunde anses lämpligt ur försvarets synpunkt.
Med anledning härav avgav chefen för försvarsstaben den 17 september
1937 följande utlåtande:
Utan tillgång till radioutsändningens bokstavliga lydelse vore det omöjligt
att kontrollera, huruvida den önskvärda sekretessen till fullo bevarats. Efter
vad de militära myndigheterna i ärendet anfört funnes emellertid ingen anled¬
ning att betvivla detta. Vad sakens principiella sida anginge, ville chefen för
försvarsstaben såsom sin uppfattning framhålla att det syftemål, som legat till
grund för utsändningens anordnande, nämligen vinnandet av ökad kontakt
med den civila allmänheten i och för sig vore behjärtansvärt ur allmän för¬
svarssynpunkt, men att valet av plats syntes mindre välbetänkt. Havsbands-
linjen i Stockholms skärgård hade en påtaglig militär betydelse. Uppmärk¬
samheten borde icke i onödan dragas till militära förhållanden på platser
sådana som den ifrågavarande. Risken för att vid demonstrationer eller
förevisningar å dylika platser gränsen mellan vad som borde hemlighållas
och vad som utan olägenhet kunde meddelas allmänheten överskredes syn¬
tes jämväl så pass stor, att radioutsändning helst icke borde där anordnas.
I skrivelse den 15 oktober 1937 till chefen för marinen anförde militie-
ombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:
På grund av vad i ärendet blivit upplyst företoge militieombudsmannen ej
vidare åtgärd däri.
Vad chefen för försvarsstaben i sitt till militieombudsmannen avgivna ut¬
låtande anfört därom att vid demonstrationer och förevisningar av militära
anordningar noggrant borde iakttagas att allmänhetens uppmärksamhet icke
i onödan riktades på förhållanden av påtaglig militär betydelse, vore enligt
militieombudsmannens mening värt särskilt beaktande; och ville militieom¬
budsmannen fördenskull hemställa att vad chefen för försvarsstaben i sitt
utlåtande anfört måtte genom chefens för marinen försorg bringas till veder-
börandes kännedom.
12. Rapporter om flyghaverier och haveritillbud beträffande flygplan av
typen Sk 10 hava ej vederbörligen diarieförts. Viktiga erfarenlietsrön be¬
träffande nämnda flygplantyp hava först efter avsevärd tid bringats till
vederbörandes kännedom.
Enligt kontrakt den 12 och den 27 februari 1932 inköpte flygstyrelsen av
Aktiebolaget Svenska Järnvägsverkstäderna 25 tvåsitsiga flygplan av typ Sk
10. Flygplanen avsågos huvudsakligen skola användas för elevutbildning vid
flygskolan.
Sedan de första exemplaren av Sk 10 färdigställts och satts i tjänst, inträf¬
fade vid första flygkåren den 8 juni resp. den 7 juli 1933 två haverier med
flygplan av donna typ under utförande av manövern ryggspin. Vid haveriet
186
den 8 juni förolyckades föraren löjtnanten Palmblad. Vid flygolyckan den
7 juli förolyckades löjtnanten von Rosen, vilken medföljde som passagerare.
På grund av omständigheterna vid haverierna framkommo förmodanden att
haverierna orsakats av fel hos flygplanen.
Den 28 juli 1933 tillsatte Kungl. Majit en kommission — 1933 års flygkom-
mission — med uppdrag att verkställa en ingående undersökning av de båda
flygolyckorna och därmed sammanhängande omständigheter. Flygkommis¬
sionen avgav sitt betänkande den 25 september 1934.
Med anledning av vissa erinringar från flygkommissionen bestämdes att
flygplantypen skulle tillsvidare med undantag för kontrollflygning o. d. an¬
vändas uteslutande som skolflygplan i utbildningen å Ljungbyhed. Innan
flygplanen insattes i tjänst blevo de med hänsyn till vissa å dem vidtagna
ändringar underkastade förnyad kontrollflygning vid flygvapnets försöks-
avdelning å Malmslätt. Därvid inträffade den 27 november 1934 ett haveri¬
tillbud under ett av kaptenen N. Söderberg företaget prov i ryggspin med
flygplanet nr 5528 av typ Sk 10. Sedan flygplanen insatts i tjänst vid flyg-
skolkåren för utförande av anbefalld instruktionsflygning för flvglärarna
inträffade den 11 och den 12 mars 1935 tre fall av svårurkomlig spin. Med
anledning härav blevo på begäran av chefen för flygskolkåren ändringar den
15 april 1935 gjorda i utbildningsplanen, innebärande att övningar i rygg¬
spin under elevutbildningen förbjödos.
Sedermera har flygning i ryggspin med Sk 10 ej förekommit i annan mån
än såsom flygning i dubbelkommando för orientering i ryggspin. Under
dubbelkommandoutbildning i spin den 23 oktober 1935 inträffade vid flyg¬
plan nr 5528 av typ Sk 10 ytterligare ett fall av svårurkomlig spin. Härom
avgavs rapport den 17 december 1935. Den 5 oktober 1936 inträffade två
flyghaverier med flygplan av typ Sk 10 vid flygskolans övningar i manövern
halvroll. Under utförande av denna manöver i enkelkommando kommo ele¬
verna löjtnanten Edlund och furiren Lundberg ofrivilligt i ryggspin och läm¬
nade då resp. flygplan medelst fallskärm.
Genom flygvapenorder den 10 oktober 1936 förbjöds avancerad flygning
med Sk 10.
På grund av ett den 25 juli 1935 å Malmen inträffat haveri med flyg¬
planet nr 5541 av typ Sk 10, fört av kaptenen Söderberg, uppdrog chefen för
flygvapnet den 23 augusti samma år åt särskilda sakkunniga, vilka sedermera
antogo benämningen Sk 10-utredningen, att dels fastställa anledningen till
sagda haveri och dels verkställa fortsatt teknisk undersökning rörande egen¬
skaperna hos flygplan av ifrågavarande typ. Under utredningens gång er¬
höll Sk 10-utredningen bemyndigande att jämväl verkställa undersökning an¬
gående de särskilda fall av svårurkomlig spin, som förekommit å Ljungbyhed
den 11 och den 12 mars och den 23 oktober 1935 samt av de två därstädes den
5 oktober 1936 inträffade flyghaverierna. Sk 10-utredningen avgav betän¬
kande den 2 november 1936.
I skrivelse den 14 december 1936 anhöll militieombudsmannen att chefen
för flygvapnet ville i sinom tid meddela militieombudsmannen underrättelse
187
om det beslut vartill utredningens betänkande kunde föranleda från chefens
för flygvapnet sida. Med anledning härav erhöll militieombudsmannen se¬
dermera en avskrift av en av chefen för flygvapnet i mars månad 1937 av¬
låten underdånig skrivelse med anledning av betänkandet, i vilken skrivelse
bl. a. anfördes:
Uppfattningen om ifrågavarande flygplantyps användbarhet avveke i föl¬
jande hänseenden från vad chefen för flygvapnet tidigare anfört. Vissa egen¬
skaper hos flygplantypen, särskilt dess villighet under vissa förhållanden för
ingång i ofrivillig ryggspin, gjorde den ur säkerhetssynpunkt mindre lämplig
för utbildning i avancerad flygning. Typen kunde därigenom icke längre
anses uppfylla de fordringar, vilka måste ställas på ett skolflygplan typ II
för flygskolan, där omfattande övningar i detta slag av flygning förekomme.
Den vöre emellertid fortfarande fullt användbar för övning i normal flygning
(bl. a. förbandsflygning, navigeringsflygning o. dyl.) för personal, vilken
efter genomgången flygskola och särskilt flygutbildning erhållit grundlig
utbildning i flygning. Här avsedd personal måste dock, i samband med skol¬
ningen på typen, i dubbelkommando erhålla orientering angående flygplan¬
typens förhållande i överstegrat tillstånd, vikning och normal spin. Flyg¬
plantypen användes för det dåvarande av vissa personalkategorier vid flyg¬
skolan ävensom av 1936—1937 års officerskurs vid övningar omfattande nor¬
mal flygning. — Med anledning av de riktlinjer som av Sk 10-utredningen an¬
givits för förbättring av flygplantypens egenskaper hade chefen för flygvap¬
net såsom en åtgärd som gåve ett påvisbart positivt resultat och medförde
minsta kostnad och tidsutdräkt anbefallt fenans neutralställande, varjämte
övriga av Sk 10-utredningen föreslagna åtgärder i övrigt såsom sträckning
av roderlinor m. m. beaktats. Med hänvisning till vad sålunda anförts an¬
mälde chefen för flygvapnet till Kungl. Maj :t huru befintligt bestånd av flyg¬
plan av typen Sk 10 komme att för framtiden användas ävensom att för flyg¬
plantypen erforderliga särskilda föreskrifter för urgång ur spin vore under
utarbetande inom flygstaben i samråd med flygförvaltningen.
Av innehållet i Sk 10-utredningens betänkande uppmärksammade militie¬
ombudsmannen särskilt vad som anförts angående de tre fall av svårurkomlig
spin som förekommit å Ljungbylund den 11 och den 12 mars 1935. I denna
del inhämtade militieombudsmannen bland annat följande:
Vid flygskolans övningar i mars 1935 hade förekommit tre fall av svår¬
urkomlig rättvänd spin vid flygning med plan av typen Sk 10. De ifrågava¬
rande flygningarna hade utförts
1) och 2) den 11 mars 1935 med flygplanen nr 5530 och 5529, förda av
löjtnanten C. O. Hugosson samt
3) den 12 mars 1935 med flygplanet nr 5530, fört av underlöjtnanten N. H.
Ilöök-Nilsson.
över händelserna den 11 mars 1935 hade Hugosson avgivit en samma dag
dagtecknad rapport till chefen för skolavdelningen och överlämnat densamma
till löjtnanten Thunberg. Rapporten hade emellertid icke diarieförts, över
188
flygningen den 12 mars 1935 hade Höök-Nilsson samma dag avfattat skrift¬
lig rapport, vilken ej heller blivit diarieförd.
Sedan Sk 10-utredningen inhämtat, att ifrågavarande rapporter icke diarie¬
förts, ehuru diarier över inkommande handlingar fördes, infordrade utred¬
ningen i skrivelser den 17 december 1935 och den 30 januari 1936 till chefen
för skolavdelningen, kaptenen Söderberg vissa upplysningar örn hans åtgär¬
der vid den av Hugosson avgivna rapportens mottagande och vidarebeford¬
ran.
I skrivelse till utredningen den 20 januari och den 28 februari 1936 anförde
Söderberg bland annat följande: Han hade antagit att örn det inträffade
kommit till chefens för flygvapnet kännedom, det icke skulle hava medfört
övningarnas avbrytande. Fördenskull hade han ansett sin uppgift vara att
dels förebygga återupprepande, dels tillse att förtroendet för flygplantypen
icke spolierades. Med anledning härav hade han icke önskat skriftlig rap¬
port utan flade han endast erhållit en muntlig redogörelse för rapportens
innehåll. För erhållande av fullständigare upplysningar hade han bland
annat hållit förhör med personalen. I muntlig anmälan till kårchefen hade
Söderberg redogjort för allt vad som i saken förekommit.
Av betänkandet framgick vidare, att chefen för flygvapnet med anled¬
ning av skrivelse den 13 mars 1935 från chefen för flygskolkåren den 5
nästföljande april hållit förhör vid kåren bl. a. angående nu ifrågavarande
flygningar.
Rörande den underlåtna diarieföringen anförde Sk 10-utredningen: Enligt
vad som blivit upplyst hade vederbörande flygförare omedelbart efter hän¬
delserna genom förste flygläraren avgivit skriftlig rapport till chefen för
skolavdelningen. Dessa rapporter hade denne förklarat sig icke önska mot¬
taga utan ansett tillfyllest, att muntlig redogörelse rörande händelserna av-
gåves av förarna. I anledning härav hade rapporterna icke införts i veder¬
börligt diarium. Enligt Sk 10-utredningens mening hade uppenbarligen de
avgivna rapporterna bort mottagas samt diarieföras och i vederbörlig ord¬
ning vidarebefordras. I 74 § 2 mom. av tjänstgöringsreglementet för flyg¬
vapnet funnes uttryckligen föreskrivet, att tjänstemeddelanden skulle diarie¬
föras. Det måste för en var stå klart, att genom det omnämnda förfarings¬
sättet just skapades den misstro i fråga om flygplanet, som chefen för skol¬
avdelningen befarat och genom sitt förfaringssätt velat undvika, då ju under
alla förhållanden det inträffade genom hörsägen skulle komma till elevernas
kännedom. Självfallet måste varje försök att förhindra kännedomen om
händelser av ifrågavarande slag anses i hög grad förkastligt.
Med anledning av vad sålunda inhämtats anhöll militieombudsmannen i
skrivelse till chefen för flygvapnet den 22 mars 1937 om uppgift, huruvida i
nu förevarande del ytterligare utredning införskaffats utöver den som inne¬
fattades i betänkandet ävensom örn de åtgärder som chefen för flygvapnet
med anledning av det inträffade kunde hava vidtagit mot den för behand¬
lingen av ifrågavarande rapporter ansvarige.
I skrivelse den 21 april 1937 anförde chefen för flygvapnet som svar härå
följande.
De fall av svårurkomlig spin, vilka inträffat å Ljungbyhed den 11 och den
12 mars 1935 hade kommit till hans kännedom genom chefens för flygskol-
kåren skrivelse den 13 mars 1935. Vid sammanträde på Ljungbyhed den 5 april
1935 hade Söderberg redogjort för de inträffade spinfallen och framhållit, att
det vöre synnerligen osannolikt, att dylik onormal spin i fortsättningen
skulle inträffa, då härför erfordrades särskilda roderrörelser (medskevning),
vilka icke normalt komme till användning vid övandet av spin och vilka icke
vidare komme att särskilt övas i spin. På förfrågan, om spininstruktionen
behövde revideras med hänsyn till det inträffade, hade Söderberg svarat, att
sådan åtgärd icke vore nödvändig. Någon ytterligare utredning hade chefen
för flygvapnet icke ansett sig böra anbefalla med hänsyn till de speciella
förhållanden, under vilka dylik onormal spin skulle framkallas. Förfarings¬
sättet vid den interna rapporteringen inom flygskolkåren rörande ifrågava¬
rande spinfall hade kommit till chefens för flygvapnet kännedom först genom
Sk 10-utredningens utlåtande i november 1936. Vid övervägande av inne¬
hållet i det av militieombudsmannen återgivna avsnittet av betänkandet
hade chefen för flygvapnet emellertid funnit, att vad där emot Söderberg
förekommit icke varit av beskaffenhet att för Söderberg föranleda ansvar.
Ledd av denna uppfattning hade chefen för flygvapnet icke företagit åtgärd
för vidare utredning eller för bestraffning. Skälen härför hade varit följande.
Söderberg hade varit chef för fiygskolkårens skolavdelning. Expedition för
denna avdelning hade kårexpeditionen varit. 72 § i tjänstgöringsreglementet
för flygvapnet föreskreve nämligen icke förande av särskild expedition vid
skolavdelningen. Föreskriften i 73 § av tjänstgöringsreglementet angående
förande av diarium hade således icke heller varit tillämplig. Det »diarium»,
som verkligen förts, hade varit att anse såsom icke föreskrivna minnesan¬
teckningar. I följd härav hade föreskriften i 74 § 2 mom. av tjänstgörings¬
reglementet blivit att tillämpa för handlingar, som ankommit till kårexpeditio¬
nen, men icke för meddelanden inom skolavdelningen. Såsom chef för skol¬
avdelningen hade Söderberg haft att, i vad på honom ankommit, ordna
undervisningen och tjänstgöringen inom avdelningen. Han hade i detta hän¬
seende kunnat bestämma, huruvida tjänstemeddelanden skulle göras skrift¬
ligen eller muntligen (62 § i tjänstgöringsreglementet). Vad beträffade iakt¬
tagelser under elevflygning rörande flygplanens förhållande hade av prak¬
tiska skäl icke kunnat tillåtas skriftliga rapporter — det skulle hava blivit
för stort antal mestadels helt obetydliga ärenden. Därtill hade kommit, att
Söderberg, med sitt levande intresse för flygutbildningen, önskat att behandla
allt sådant muntligen med eleverna. Av dessa för chefen för flygvapnet väl
kända skäl hade Söderberg velat erhålla endast muntliga rapporter i berörda
frågor. När sålunda Söderberg mottagit de nu avsedda skriftliga rapporterna
hade han icke överbragt dem till vederbörlig expedition (kårexpeditionen)
enär de utgjort meddelanden inom skolavdelningen. Däremot hade han varit
fullt medveten örn sin skyldighet alt genast föra kännedomen örn det in-
190
träffade vidare till sin chef, kårchefen. Detta hade han gjort muntligen.
Hans skäl för att icke giva rapporten skriftlig form hade måhända varit orik¬
tiga, men hade utan tvivel uppburits av de bästa avsikter, och uppenbart
syntes framgå, att Söderberg icke ansett sig skyldig att offentliggöra det in¬
träffade och icke velat själv påtaga sig ansvar för ett offentliggörande. Hans
anmälan hade emellertid utan dröjsmål föranlett den i ärendet omförmälda
(öppna) rapporten från kåren till chefen för flygvapnet. Av det som före¬
kommit hade chefen för flygvapnet icke kunnat finna annat än att Söder¬
bergs uppfattning om vådan av att skriftligen inrapportera de ifrågavarande
händelserna icke lett till överträdelse av givna föreskrifter, och som den
felaktiga åsikten i och för sig ju blivit eftertryckligt korrigerad, hade chefen
för flygvapnet såsom förut nämnts låtit bero vid vad som förekommit. Såsom
bidragande orsak till sitt ställningstagande ville chefen för flygvapnet fram¬
hålla följande. Frågan om Sk 10 flygplanens egenskaper och användbarhet
hade vid upprepade tillfällen visat sig vara en stridsfråga, som medfört
oenighet och motsättningar bland flygvapnets personal. Genom sitt beslut
den 8 mars 1937 om Sk 10 flygplanens ändrade användning hade chefen för
flygvapnet önskat helt avföra denna stridsfråga ur vapnet. Av psykologiska
skäl skulle det varit olämpligt att ånyo riva upp händelser rörande detta flyg¬
plan, vilka legat ett och ett halvt år tillbaka i tiden.
Vad chefen för flygvapnet sålunda anfört föranledde militieombudsman-
nen att i skrivelse den 2 juni 1937 till nämnde chef, efter en redogörelse för
vad i ärendet förekommit, göra följande erinringar.
Av chefens för flygvapnet uttalanden framginge icke tydligt huruvida che¬
fen för flygvapnet ansåge att Söderberg förfarit rätt eller felaktigt genom
sin underlåtenhet att diarieföra och vidarebefordra ifrågavarande rapporter.
Jämlikt tjänstgöringsreglementet för flygvapnet § 74 mom. 2 skulle tjänste-
meddelanden ofördröjligen efter ankomsten till vederbörande expedition samt
före avsändandet därifrån diarieföras. Undantag vore gjort beträffande dag¬
besked, i § 67 av reglementet omförmälda order, sådana meddelanden, som
skulle införas i särskilda journaler, ävensom meddelanden av mindre bety¬
delse enligt chefens bestämmande. Såsom chefen för flygvapnet anfört före-
skreve 72 § av reglementet icke förande av särskild expedition vid skolavdel-
ningen varför kårexpeditionen utgjort expedition för denna avdelning. Detta
kunde emellertid icke medföra att det diarium, som förts å skolavdelningen,
finge karaktären av allenast privata »minnesanteckningar». Ej heller kunde
saknaden av föreskrift örn skyldighet att föra särskilt diarium vid en till ett
truppförband förlagd skolavdelning medföra befrielse för truppförbandet att
föra diarium beträffande denna avdelning. Därest dylika handlingar icke
registrerades i särskilt å skolavdelningen fört diarium skulle de införas i ve¬
derbörligt diarium å kårexpeditionen, vilken ju, då särskild expedition icke
funnits föreskriven för eller anordnad vid skolavdelningen, varit expedition
jämväl för denna avdelning.
191
Chefen för flygvapnet hade i sin skrivelse uppgivit att Söderberg av två
anledningai icke önskat emottaga skriftliga rapporter angående haverierna.
För det folsta skulle det av praktiska skäl icke kunna tillåtas att rapporter
rörande iakttagelser under elevflygning angående flygplanens förhållande av¬
fattades skriftligen emedan rapporternas antal då skulle bliva alltför stort
och rapporterna mestadels komme att röra helt obetydliga ärenden. För
det andia hade Söderberg, med sitt av chefen för flygvapnet vitsordade le¬
vande intresse för flygutbildningen, en önskan att med eleverna muntligen
diskutera allt som under flygutbildningen föreföll, varför skriftliga rapporter
icke skulle vara av någon nytta.
Det först anförda skälet kunde visserligen hava sitt berättigande då det
gällde ringare ting men kunde givetvis icke åberopas till stöd för vägran att
i nu ifrågavarande fall, då det varit fråga örn allvarliga olyckstillbud, emot¬
taga skriftlig rapport. Vad det andra till stöd för Söderbergs vägran att
emottaga skriftlig rapport anförda skälet anginge finge framhållas att dia-
rieföring och vidarebefordran av rapport givetvis icke uteslöte muntlig dis¬
kussion örn fallet. Om meningen med förfarandet varit att genom vägran
att mottaga rapporten söka uppehålla förtroendet för flygplantypen i fråga,
måste åtgärden betecknas såsom synnerligen olämplig. Genom densamma
torde i stället för tillit snarare skapats ökad misstro mot flygplantypen Sk 10.
Även om frågan om det fortsatta användandet av flygplantypen Sk 10 med
hänsyn till de många haverierna och haveritillb^den måste anses hava varit
synnerligen ömtålig, hade det dock bort stå klart för envar att intet kunnat
vinnas genom att söka hemlighålla viktiga erfarenhetsrön.
Söderberg hade även tidigare gjort sig skyldig till anmärkningsvärd under¬
låtenhet att bringa erfarenhetsrön beträffande flygplan av typen Sk 10 till
vederbörandes kännedom. Militieombudsmannen åsyftade härmed förfaran¬
det vid det allvarliga haveritillbudet den 27 november 1934. Enligt Sk 10-
utredningens utlåtande hade Söderbergs rapport örn haveritillbudet först den
9 januari 1935 inkommit till flygstyrelsen. Söderberg hade nämligen kom¬
mit överens med förste flygingenjören P. F. C. Koch att ej lämna in den
upprättade rapporten förrän »senare».
Då militieombudsmannen oaktat vad i ärendet inhämtats likväl ansåge sig
kunna underlåta att bringa vad som förekommit under domstols prövning
berodde det därpå att militieombudsmannen av handlingarna i ärendet er¬
hållit den uppfattningen att Söderberg handlat i överensstämmelse med vad
han trott att hans överordnade önskat eller gillat. I denna sin uppfattning
hade militieombudsmannen ytterligare styrkts av följande förhållande.
Flygkommissionen hade i sitt betänkande den 25 september 1934 i fråga
örn flygplantypen Sk 10 uttalat bland annat: Beträffande flygplanets all¬
männa flygegenskaper och dess användbarhet för utbildningsändamål före-
låge i vissa närmare angivna hänseenden divergerande åsikter mellan å ena
sidan chefen för flygvapnet och vissa personalkategorier i Sverige, samt å
andra sidan Englands Air Ministry och andra personalkategorier i Sverige.
Med hänsyn till den uppfattning angående Sk 10, som hävdats av såväl de
192
engelska provflygarna som av ett flertal svenska flygare måste kommissio¬
nen ställa sig betänksam i fråga om typens användbarhet såsom skolflyg-
plan vid utbildning i flygskolan. Det kunde dragas i tvivelsmål huruvida
elever vid flygskolan på utbildningsstadiet ägde den med hänsyn till Sk 10
typens svårighetsgrad erforderliga flygskickligheten.
Kommissionen hade vidare i anslutning till dessa omdömen anfört: Då ty¬
pens lämplighet för användning av personal med en viss utbildningsstånd-
punkt icke på förhand genom noggranna prov fastställts och dessutom från
olika håll starkt ifrågasatts, föresloge flygkommissionen, att i detta särskilda
fall det förfaringssättet tillgrepes, att genom praktiska prov fastställdes den
utbildningsståndpunkt, som borde erfordras av den personal i vilkens hän¬
der Sk 10 finge sättas. Genom en sådan utprovning borde jämväl erhållas
svar på frågan för vilket ändamål flygplantypen lämpligen borde finna an¬
vändning. Vid dessa prov borde tillika undersökas möjligheten att genom
förändringar av flygplantypen undanröja de bristfälligheter, som typen före¬
tett eller kunde visa sig förete.
Några prov av det slag flygkommissionen förordat hade emellertid icke
blivit anställda. I skrivelse till Konungen den 13 december 1934 hade che¬
fen för flygvapnet, jämväl i egenskap av chef för flygstyrelsen, anmält, att
flygplantypen Sk 10 insatts i ordinarie utbildningen vid flygskolan å Ljung-
byhed. I skrivelse till chefen för flygskolan samma dag hade chefen för
flygvapnet anbefallt att ins^fuktionsflygning med flyglärarna skulle utföras
å flygplan Sk 10 och att sedan flyglärarna sålunda blivit influgna å typen,
denna skulle insättas som skölflygplan 2 i utbildningen.
Icke minst med hänsyn till vad sålunda förekommit kunde det enligt mi-
litieombudmannens uppfattning icke anses med billighet överensstämmande
att söka ernå en fällande dom å en underordnad för det denne, med vetskap
örn flygledningens nu berörda ställning till saken, underlåtit att, på sätt han
bort, sörja för att till honom ingivna skriftliga rapporter rörande olyckstill-
bud med flygplan av typen Sk 10 bleve diarieförda och vidarebefordrade till
överordnad myndighet. Militieombudsmannen hade därför ansett sig böra
låta bero vid uttalande av sitt ogillande av Söderbergs förfaringssätt i an¬
märkta hänseenden.
I detta sammanhang kunde militieombudsmannen icke underlåta att jäm¬
väl beröra det fall av svårurkomlig rättvänd spin som inträffat den 23 okto¬
ber 1935 vid flygning med flygplan av typen Sk 10 under flygskolans öv¬
ningar. Ehuru Sk 10-utredningen tillsatts redan två månader tidigare nied
uppdrag att bland annat verkställa fortsatt teknisk undersökning av ifråga¬
varande flygplantyp hade likväl chefen för flygskolkåren underlåtit att brin¬
ga det inträffade till chefens för flygvapnet kännedom förrän genom en den
17 december 1935 dagtecknad rapport, däri han redogjort för resultatet av
vissa provflygningar, som han låtit verkställa för utrönande av orsakerna
till det inträffade. Det borde hava stått klart för vederbörande att det varit
av största vikt att skyndsamt avgiva rapport i ärendet så att Sk 10-utrednin¬
gen kunnat erhålla del av vad som förekommit. Enligt chefens för flygvap-
193
net egna uttalanden vid det förhör som hållits den 5 april 1935 i anledning
av de i mars samma år inträffade olyckstillbuden hade chefen för flygskol-
kåren för övrigt oavsett det nu sagda icke ägt befogenhet att föranstalta örn
de omförmälda provflygningarna.
Militieombudsmannen anhöll att chefen för flygvapnet ville delgiva Söder¬
berg och chefen för flygskolkåren innehållet i militieombudsmannens skri¬
velse.
13. Angående sättet för handläggande av klagomål rörande utspisningen
vid regemente.
I tidningen Folkets Dagblad för den 30 januari 1937 förekom en artikel,
som innehöll bl. a. följande:
»En matkontrovers har i dagarna uppstått vid Svea livgarde. Manskapet
har ansett sig ha en hel del berättigade anmärkningar att göra och klagomål
har framförts till befälet av den tillsatta s. k. utspisningskommissionen.
För Folkets Dagblad har uppgivits att kommissionens medlemmar blivit
nedskällda när de framförde sina synpunkter. Ett ganska egendomligt sätt
att föra underhandlingar från befälets sida! Har man från det hållet en så¬
dan inställning är det ju ganska onödigt med några utspisningskommissioner.»
Med anledning av uppgifterna i berörda tidningsartikel anmodade militie¬
ombudsmannen i skrivelse den 3 februari 1937 sekundchefen för regemen¬
tet att till militieombudsmannen inkomma med yttrande:
I yttrande den 11 i samma månad anförde sekundchefen bl. a.: Enligt
uppgifter av ordföranden i regementets utspisningsnämnd samt regements-
intendenten hade vid det i tidningsartikeln åsyftade tillfället tillgått på föl¬
jande sätt. En av manskapet, en elev vid korpralskolan, hade fredagen den
29 januari 1937 på eftermiddagen infunnit sig hos ordföranden i utspisnings-
nämnden samt anhållit att få framföra några önskemål och anmärkningar
i fråga örn utspisningen. Ordföranden, som påföljande dag skolat börja
tjänstledighet, hade velat dessförinnan få ärendet behandlat, varför han ome¬
delbart tagit den klagande med sig till regementsintendentens expedition, däl¬
den klagande under omkring en halv timme fått framföra sina och kamra¬
ternas synpunkter, önskemål och anmärkningar i tur och ordning. I sam¬
band med varje detaljfråga hade den klagande punkt för punkt lämnats vissa
upplysningar. Ehuru flertalet anmärkningar varit oberättigade, bade likväl
intet som helst hårt ord fallit vare sig från utspisningsnämndens ordförandes
eller från regementsintendentens sida.
Sedan sekundchefen därefter redogjort för de framställda anmärknin¬
garna samt de svar som därå lämnats av utspisningsnämndens ordförande
och regementsintendenten, tilläde sekundchefen i sin skrivelse, alt han, se¬
dan klagomålen och de därå lämnade svaren kommit till hans kännedom
beordrat vederbörande kompanichef att samtidigt som han skulle framhålla!
att rimliga önskemål och sakliga anmärkningar städse liksom tidigare kom-
13—379075. Militieombudsmannens ämbetsberättehe.
194
me att upptagas till prövning, med skärpa inför manskapet påtala den bort¬
skämdhet och brist på god uppfattning som några av de gjorda anmärknin¬
garna ådagalagt.
I skrivelse den 22 februari 1937 till sekundchefen anförde militieombuds-
mannen härefter:
Den behandling de framförda klagomålen erhållit gåve militieombudsman-
nen anledning till vissa erinringar.
Bestämmelser örn utspisningsnämnd vore meddelade i tjänstgöringsregle-
mente för armén § 122 mom. 2. Ifrågavarande stadgande hade, enligt gene¬
ralorder nr 1021/1935, i hithörande delar följande lydelse:
»Regementschef inhämtar manskapets önskemål rörande förplägnaden ge¬
nom jen utspisningsnämnd. Denna består av en regementsofficer eller kap¬
ten såsom ordförande, en underofficer, tre fast anställda av manskapet samt
minst tre värnpliktiga. Officer och underofficer beordras av regementschefen;
övriga utses bland portionstagare in natura enligt regementschefens bestäm¬
mande.
Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden efter order av rege¬
mentschefen eller efter hemställan till ordföranden av medlem i nämnden.
Protokoll skall föras över nämndens sammanträden och inlämnas till rege¬
mentschefen.
Regementschef infordrar nämndens yttrande vid uppgörande av nya ut-
spisningsstater och matsedlar samt sedan dessa under viss tid tillämpats även¬
som då så finnes påkallat.»
Nu gällande bestämmelser om utspisningsnämnd hade tillkommit på
grund av en av militieombudsmannen den 1 september 1933 avlåten fram¬
ställning till Konungen. (Se militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1934
års riksdag, s. 201 ff.). I nämnda underdåniga framställning hade militie-
ombudsmannen anfört bland annat:
Inrättande av utspisningsnämnder (matkommissioner) vid truppförbanden
hade givetvis stor betydelse för att möjliggöra för befälet att erhålla känne¬
dom om manskapets önskemål beträffande mathållningen ävensom för att
hos manskapet åstadkomma en rätt förståelse för vad som med beviljade an¬
slag vore möjligt att i mathållningsväg åstadkomma. Ett förtroendefullt sam¬
arbete mellan befäl och manskap härutinnan vore ovillkorligen till största
nytta. Att klagomal kunde förekomma även vid en välskött matinrättning
torde vara ofrånkomligt, men örn samarbetet mellan de för mathållningen
ansvariga myndigheterna och manskapet vore riktigt ordnat, borde anled¬
ningen till klagomål kunna undanröjas i tid och onödig irritation undvikas.
Klagomål över utspisningsförhållandena vid ett truppförband kunde gi¬
vetvis, förutom genom utspisningsnämnden, även framföras i vanlig tjänste-
väg. Före tillkomsten av bestämmelserna örn utspisningsnämnder torde sist¬
nämnda ordning hava varit den enda som stått öppen för dylika klagomål.
Genom att utspisningsnämnderna tillkommit såsom särskilda organ i utspis-
ningsfrågor hade givetvis möjligheten att i tjänsteväg direkt till vederbö¬
rande befälhavare framföra anmärkningar mot utspisningsförhållanden icke
beskurits. Emellertid torde det framgå av vad som anförts som motivering
för meddelandet av enhetliga bestämmelser om utspisningsnämnder ävensom
195
av ifrågavarande bestämmelsers lydelse att meningen varit, att manskapets
önskemål i fråga om utspisningen, vare sig de haft formen av klagomål eller
ej, i regel skulle förmedlas till regementschefen genom utspisningsnämnden.
Iakttagandet av en sådan ordning hade varit förutsättningen för den uttalade
förväntan, att genom utspisningsnämndernas tillskapande anledningar till
klagomål skulle kunna i tid undanröjas och onödig irritation undvikas.
1 nu förevarande fall syntes emellertid utspisningsnämnden icke hava fått
träda i funktion. Visserligen hade klagomålen framförts till utspisnings-
nämndens ordförande, men då något sammanträde med utspisningsnämnden
icke hållits, hade utspisningsnämndens övriga ledamöter icke varit i tillfälle
att taga del av klagandens önskemål och taga på sig ansvaret för tillbaka¬
visandet av anmärkningarna i den mån dessa varit obefogade. Även örn
klaganden icke uttryckligen påfordrat, att utspisningsnämnden skulle sam¬
mankallas, syntes nämndens ordförande för att tillgodose de syften som man
avsett att uppnå genom utspisningsnämnderna hava bort föranstalta om ett
dylikt sammanträde. Uppenbart torde vara, att i de fall, då regementsche¬
fen icke givit order att nämnden skulle sammanträda, ordföranden, då skäl
därtill prövades föreligga, ägde och borde sammankalla nämnden, även om
ingen annan ledamot av nämnden därom framställt begäran. Ordföranden
kunde nämligen i nu ifrågavarande hänseende icke hava mindre befogenhet
än övriga ledamöter i nämnden.
I militieombudsmannens förut omförmälda underdåniga skrivelse hade
jämväl anförts följande.
Un synpunkt, väld att framhallas, torde även vara, att utspisningsnämn¬
den icke borde till avsevärd del bestå av befälspersoner, som fallet för det
dåvarande syntes vara vid några av arméns truppförband. Ej heller borde
i utspisningsnämnden såsom ledamöter ingå personer, som hade till tjänste¬
åliggande att handhava mathållningen, såsom regementsintendent, köksfö¬
reståndare, husmoder m. fl. Det syntes nämligen uppenbart, att då det väl
ofta vöre just dessa befattningshavares åtgöranden, som kunde bliva föremål
för utspisningsnämndens anmärkningar, nyttan av utspisningsnämndernas
inrättande skulle minskas, därest sagda befattningshavare inginge såsom
ledamöter. I
I förevarande fall hade utspisningsnämndens ordförande tagit klaganden
med sig in på regementsintendentens expedition, där klaganden fått redogöra
för sina anmärkningar och önskemål. Säkerligen hade nämndens ordförande
avsett att härigenom snabbt kunna vinna fullständig utredning i saken samt
dels låta klaganden få kännedom örn regementsintendentens synpunkter och
dels giva regementsintendenten tillfälle att i den mån anmärkningarna kunde
befinnas berättigade fortast möjligt vidtaga erforderliga åtgärder.
Emellertid framstode i belysning av militieombudsmannens nyss anförda
yttrande ordförandens förfarande att låta klagomålen framföras inför rege¬
mentsintendenten såsom felaktigt. Från de klagandes eller utomståendes
sida kunde lätt det påståendet framkastas, att regementsintendenten på så
sätt blivit i tillfälle att döma i egen sak. Även örn klagomålen varit oberät-
196
tigade, kunde, om de avvisades, vid eif sådant förfarande den misstanken
lätt uppstå, att de avvisats på orättmätig grund.
Av sekundchefens yttrande i ärendet syntes framgå, att sekundchefen ge¬
nom regementsintendenten erhållit underrättelse om vad som passerat. En¬
ligt den ovannämnda reglementsbestämmelsen hade emellertid avsikten va¬
rit att meddelande om klagomål rörande mathållningen skulle delgivas rege¬
mentschefen genom utspisningsnämndens protokoll. Det sätt på vilket före¬
varande ärende handlagts hade emellertid föranlett, att något protokollfört
beslut av utspisningsnämnden icke förelegat, vadan sekundchefen för att er¬
hålla ett objektivt omdöme i saken ansett sig böra höra utspisningsnämndens
ordförande.
Militieombudsmannen anmodade sekundchefen att giva utspisningsnämn¬
dens ordförande del av skrivelsens innehåll.
14. Regementsintendent vid ingenjörkår har i strid med kassareglcmentcts
föreskrifter mottagit kontanta inbetalningar tili kåren (enskilda lägerkas-
san) mellan kassadagarna.
Vid en av militieombudsmannen den 28 juli 1937 förrättad inspektion av
Bodens ingenjörkår iakttogs följande beträffande redovisningen av statsmed¬
len.
Tillsammans med regementsintendentens stående förskott och ett förskott
från enskilda lägerkassan å 100 kronor förvarade regementsintendenten dels
badavgifter 183 kronor 50 öre som inlevererats av förrådsförvaltaren J. Ring¬
dahl, dels räkningar från baderskan E. Karlsson å tillsammans 83 kronor
50 öre. I kassaskåpet förvarades vidare under regementsintendentens och
kassakontrollantens lås följande medel,
från A. K. Persöfjärden .............................. kronor 100:
» I. 19:s enskilda lägerkassa ........................ » 25:
» Strand för portioner.............................. » 5:40
» Ing. 3 :s enskilda lägerkassa för tygverkstäderna...... » 4:62
» fanjunkaren Hasselberg .......................... » 15:48
Summa kronor 150: 50.
Med anledning härav anmärktes följande:
Enligt § 8 mom. 7 kassareglementet skedde inbetalning av till regemente
(kår) inflytande, av arméförvaltningens civila departement ej tillhandahåll¬
na medel antingen genom insättning av beloppet å regementets (kårens)
bankräkning eller genom kontant inbetalning å kassadag till regementets
(kårens) kassa. Därest det skulle befinnas olämpligt att hänvisa inbetalare
till ordinarie kassadag, vore regementschef (kårchef) oförhindrad att för¬
ordna örn extra kassadag enligt föreskrift i § 9 mom. 1 andra stycket. Kas¬
sareglementets föreskrifter härutinnan gällde även beträffande enskilda lä¬
gerkassan enligt § 5 i kungl, brevet den 24 november 1922 angående använ¬
dandet och redovisningen av truppförbandens?: enskilda lägerkassor.
197
Genom skrivelse den 23 augusti 1937 anmodade militieombudsmannen
kårchefen att infordra och till militieombudsmannen inkomma med yttran¬
den av regementsintendenten och kassakontrollanten ävensom själv avgiva
yttrande.
Med skrivelse den 13 september 1937 insände kårchefen gemensamt ytt¬
rande av regementsintendenten och kassakontrollanten samt avgav själv ytt¬
rande i ärendet.
Regementsintendenten löjtnanten Erik Tynelius samt kassakontrollanten
kaptenen Axel Welin anförde i skrivelse den 4 september 1937 bland annat.
Angående 183 kronor 50 öre utgörande badavgifter.
Influtna badavgifter redovisades kvartalsvis av förrådsförvaltaren. På
grund av dennes semester hade regementsintendenten mottagit redovisningen
till förvaring i avvaktan på kassadagen. En dylik förvaring måste anses
säkrare än att beloppet omhänderhades av förvaltaren under dennes seme¬
ster.
Angående 150 kronor 50 öre, förvarade under regement sintendentens och
kassakontrollantens lås.
Dessa medel hade utgjorts av av enskilda inbetalade ersättningar för portio¬
ner, arbeten vid tygverkstäderna, persedlar m. m. Då det icke vore möjligt
att anordna kassadag vid varje tillfälle då enskild person önskade göra inbe¬
talning av mindre belopp, hade dessa inlagts under kassakontrollantens och
regementsintendentens lås för att å närmaste kassadag uppdebiteras. De
hade härvid betraktats såsom medel, vilka jämlikt § 10 mom. 2 kassaregle¬
mentet tillfälligtvis måst förvaras å kassalokal. Då ett flertal inbetalningar
till kårens kassaförvaltning verkställdes av personer, bosatta utom orten,
vore det icke möjligt att anvisa dessa att återkomma å ordinarie kassadag.
Icke heller skedde dylika inbetalningar alltid före bankens stängningstid,
varför hänvisning till insättning i bank enligt § 8 mom. 7 ofta icke vore möj¬
lig. En bidragande orsak härtill vore det stora avståndet från kåren till
banken.
I sin skrivelse anförde kårchefen följande. De av regementsintendenten
och kassakontrollanten framlagda synpunkterna på svårigheten att begränsa
inbetalningar till kassadagar eller till insättning i bank utgjorde enligt kår¬
chefens förmenande vägande skäl för ett begagnande av den i § 10 mom. 2
kassareglementet medgivna möjligheten att tillfälligtvis å kassalokal kvarhålla
medel under två lås. Vid kåren vore antalet inbetalningar från enskilda avse¬
värt, beroende på dels inbetalande av slitningsersättningar vid bro- med
flera arbeten för enskildas räkning, dels inbetalande av ersättning för arbe¬
ten som utförts vid kårens tyganstalt. Då det i fråga örn tyganstalten gällde
affärsmässig verkstadsdrift, borde också möjlighet finnas för betalande av
räkningar på ett smidigt, affärsmässigt sätt. Med anledning av ovanstående
anhölle kårcliefen, att anmärkningarna icke måtte föranleda någon åtgärd.
Genom skrivelse den 21 september 1937 anhöll militieombudsmannen att
arméförvaltningens civila departement ville avgiva utlåtande i ärendet.
198
I skrivelse den 26 oktober 1937 anförde departementet: Det påtalade till¬
vägagångssättet stöde i strid med de i kassareglementet givna bestämmel¬
serna rörande uppbördens handhavande. Därest regementsintendenten mel¬
lan kassadagarna personligen emottoge uppbörd, äventyrades den kontroll,
som föreskrifterna i § 8 mom. 7 kassareglementet avsåge att säkerställa.
Ehuru onekligen vissa olägenheter kunde vara förbundna med tillämpnin¬
gen av kassareglementets stadganden örn inbetalning av uppbördsmedel, an-
såge sig departementet dock under inga förhållanden kunna godtaga, att
nämnda stadganden eftersattes. Av praktiska skäl kunde det understundom
visa sig mindre lämpligt att anordna extra kassadag för uppbörd av ringa
omfattning. Departementet ansåge sig emellertid böra framhålla, att i regel
en redogörare måste förutsättas på förhand äga kännedom om de uppbörds¬
medel, som komme att inflyta till kassaförvaltningen. Uppgifter om upp¬
bördsmedel skulle jämlikt § 1 mom. 5 bokföringscirkuläret den 31 oktober
1933 insändas till departementets kameralbyrå. Det förelåge sålunda en möj¬
lighet för redogöraren att reglera medlens inleverering, så till vida, att han,
då han tillställde vederbörande, som hade att fullgöra en inbetalning, i före-
nämnda författningsrum omförmälda reversal, kunde meddela, att medlen
skulle antingen inbetalas till kassaförvaltningen å angiven kassadag eller in¬
sättas å truppförbandets räkning i bank. Vad särskilt anginge den i ärendet
omnämnda uppbörden, syntes hinder icke hava bort föreligga för förrådsför-
valtaren att å dag före semestern insätta angivna uppbördsmedel å kårens
bankräkning. Beträffande övriga uppbördsmedel torde regementsintenden¬
ten hava kunnat träffa anstalter, på sätt ovan angivits, med medlens inlevere¬
ring i författningsenlig ordning.
Vad arméförvaltningens civila departement sålunda anfört bringade mili-
tieombudsmannen i skrivelse den 11 november 1937 till kårchefens känne¬
dom, samt tilläde därvid, att då militieombudsmannen ansåge sig kunna för¬
utsätta att kårchefen sedan han erhållit del av civila departementets utlå¬
tande i ärendet tillsåge att det anmärkta förfarandet för framtiden icke upp¬
repades utan att kassareglementets ifrågavarande bestämmelser i berörda
hänseende noga efterlevdes, militieombudsmannen hade låtit bero vid vad i
ärendet förekommit.
15. Reservofficersaspirant har bötfällts för utebliven inställelse vid inskriv-
ningsförrättning 1936 ehuru han inskrivits redan 1934. Felaktigheter hava
förelupit vid granskning av inskrivningslistan. I
I en den 27 januari 1937 till militieombudsmannen inkommen skrift an¬
förde disponenten A. Lundström i Ludvika bland annat följande:
Lundströms son, Carl-Axel Atle Lundström, vilken vore född år 1916, hade
år 1934 inskrivits i förtid samt hade därefter undergått utbildning till reserv-
199
officer vid Svea artilleriregemente. Icke förty hade han i Ludvika av polis¬
myndigheten blivit eftersökt såsom ådömd böter för utebliven inställelse till
»värnpliktstjänstgöring». Lundström hade meddelat polisen att ett misstag
säkerligen förelåge samt att sonen just då fullgjorde reservofficerskursen å
Karlberg. Den 26 januari 1937 hade polisen ånyo med samma handlingar
sökt Lundströms son under uppgift att denne icke anträffats å Karlberg. Att
Lundströms son icke vid ifrågavarande tillfälle anträffats å Karlberg vore
naturligt då han blivit sökt där efter utryckningen. Sonen studerade numera
vid Stockholms högskola. Då det inträffade måste bero på misstag vid rull-
föringen samt dessa åsamkade statsverket kostnader och blottade brister i
rullföringen som vid allvarligare tillfällen kunde förorsaka oreda hade Lund¬
ström velat meddela förhållandet till militieombudsmannens kännedom.
Sedan militieombudsmannen med anledning av innehållet i skriften an¬
modat befälhavaren för Falu västra rullföringsområde nr 57 att inkomma
med yttrande anförde denne, majoren N. G. H. Westman, i skrivelse den 4
februari 1937:
Värnpliktige Lundström hade år 1934 inskrivits såsom underårig och i
inskrivningslängden införts på Ludvika stad under rubriken »Tillkomna vid
förrättning». Enligt upplysning från inskrivningsexpeditionen och pastor
hade värnpliktige Lundström blivit införd å inskrivningslistan för Ludvika
stad för år 1934. Emellertid syntes pastor i Ludvika hava underlåtit att göra
erforderliga anteckningar i församlingsboken, eftersom ifrågavarande värn¬
pliktige blivit införd såsom inskrivningsskyldig i inskrivningslistan och in¬
skrivningslängden för år 1936. Vid inskrivningsförrättningen sistnämnda år
hade värnpliktige Lundström antecknats såsom utan laga förfall frånvarande.
I kol. 50 i inskrivningslängden stöde antecknat »okänd vistelseort», vilken
uppgift tydligen lämnats av kronobetjäningen. På grund härav hade den
värnpliktige jämlikt inskrivningsförordningen § 28 I a 5) uppsatts å bötesför-
teckning. Någon felaktighet hade sålunda icke förelupit vid rullföringen.
Med översändande av handlingarna i ärendet anmodade militieombudsman¬
nen därefter pastorsämbetet i Ludvika att inkomma med yttrande. I skri¬
velse den 12 februari 1937 anförde pastorsämbetet allenast att värnpliktige
Lundström inskrivits såsom underårig år 1934 samt blivit i vederbörlig ord¬
ning införd i inskrivningslängden, vilket reglementsenligt antecknats i för¬
samlingsboken samma år. Under hänvisning till rullföringsbefälhavarens
uppgift att värnpliktige Lundström blivit oriktigt uppförd såsom inskrivnings¬
skyldig å inskrivningslistan och inskrivningslängden för år 1936, anmodade
militieombudsmannen pastorsämbetet att så snart ske kunde inkomma med
förnyat, fullständigt yttrande. Med anledning härav anförde komministern
j V. A. Björkengren i egenskap av vice pastor i församlingen i skrivelse den
26 februari 1937 bland annat:
Vid mantalsskrivningen 1935 hade de, som vore födda 1916, skolat anteck¬
nas såsom värnpliktiga. Att värnpliktige Lundström, som vore född sist¬
nämnda år, blivit antecknad och därmed införd i inskrivningslistan för 1936
trots att han blivit inskriven redan 1934 kunde möjligen — Björkengren
200
hade nämligen icke tidigare haft med ärendet att skaffa — hava berott på
tvenne orsaker; dels att man icke observerat det redan befintliga inskriv -
ningsnumret, vilket kunde förklaras därav, att förtidiga eller underåriga in¬
skrivningar förekomme så sällan, att man icke räknade med eller förutsatte
förekomsten av dylika, dels att måhända någon tvekan uppstått, huru¬
vida värnpliktige Lundström som inskrivits 1934 skolat kvarstå i nämnda
årsklass eller överflyttas till årsklassen »1916», som han rätteligen bort till¬
höra. För att vara på den säkra sidan samt lämna avgörandet till veder¬
börande militära personer hade Lundström blivit antecknad. Om detta
varit ett misstag eller förbiseende, hade dock bristen rättats till, när 1936 års
inskrivningslista granskats å pastorsexpeditionen, ty då hade i antecknings-
kolumnen — kol. 21 — å inskrivningslistan införts det värnpliktsnummer,
som värnpliktige Lundström erhållit 1934, vilken anteckning näppeligen
kunde hava undgått dem, som haft hand om nämnda lista vid inskrivningen
av 1936 års värnpliktiga. Hur värnpliktige Lundström under dylika om¬
ständigheter kunde anses såsom frånvarande förefölle mindre förklarligt. Att
Lundström blivit uppförd på inskrivningslistan för 1936 kunde såsom Björ¬
kengren sökt visa näppeligen läggas någon vid mantalsskrivningen tjänst¬
görande till last, och enär värnpliktige Lundströms inskrivningsnummer för
år 1934 blivit antecknat i församlingsboken samt å inskrivningslistan för år
1936, hade pastorsämbetet fullgjort sin skyldighet.
I ett med anledning av pastorsämbetets uppgifter infordrat förnyat ytt¬
rande anförde rullföringsbefälhavaren:
Då enligt Björkengrens yttrande redan efter värnpliktige Lundströms in¬
skrivning 1934 vederbörlig anteckning av Lundströms inskrivningsnummer
verkställts i församlingsboken, skulle Lundström på grund av bestämmel¬
serna i 1925 års inskrivningsförordning aldrig för år 1936 hava upptagits
vare sig i mantalslängden eller inskrivningslistan såsom inskrivningsskyldig.
Så hade emellertid skett, visserligen med anteckning i inskrivningslistan om
Lundströms inskrivningsnummer. Då pastor vid sill granskning av inskriv¬
ningslistan vetat, att Lundström redan varit inskriven och således icke in¬
skrivningsskyldig, syntes det rullföringsbefälhavaren hava varit riktigast att
stryka Lundström ur listan och att icke endast anteckna numret. Hade
strykning skett, hade Lundström säkerligen aldrig blivit uppförd i längden,
vilket nu blivit fallet synbarligen därför, att anteckningen örn Lundströms
inskrivningsnummer förbisetts av den som å inskrivningsexpeditionen upp¬
rättat inskrivningslängden.
Sedan militieombudsmannen härefter, med översändande av samtliga hand¬
lingar i ärendet, anhållit att befälhavaren för Kopparbergs inskrivningsom-
råde, översten och chefen för Dalregementet A. H. Andén ville däri avgiva ,
utlåtande, anförde denne i skrivelse den 31 mars 1937 följande:
Enligt Björkengrens skrivelse den 26 februari 1937 hade värnpliktige Lund¬
ström vid mantalsskrivningen år 1935 antecknats såsom inskrivningsskyldig
och med anledning därav införts i inskrivningslistan för 1936. Detta vore
enligt 1925 års inkrivningsförordning § 14: 2 a) felaktigt och utgjorde
201
grundorsaken till den av disponenten Lundström påtalade oriktiga bötespå-
föringen. Den av pastor sedermera vidtagna åtgärden att i inskrivnings-
listans anteckningskolumn införa inskrivningsnumret ansåge Andén icke hava
varit tillfyllest särskilt som numret icke införts i därför avsedd kolumn 12.
En oriktigt upptagen värnpliktig borde för undvikande av misstag strykas
från listan. Vid upprättandet av inskrivningslängden hade anteckningen om
inskrivningsnumret tydligen icke uppmärksammats, oaktat kollationering ägt
rum. Detta vore givetvis ett förbiseende och hade i andra hand förorsakat
bötespåföringen. Slutligen ville Andén framhålla, att upprättandet av in-
skrivningslängderna vore ett mycket omfattande arbete, för vars utförande
erfordrades en extra personalstyrka å inskrivningsexpeditionen av 15 under¬
officerare och underbefäl under 10—12 dagar. Tydligt uppgjorda inskriv-
ningslistor vore under sådana förhållanden grundvillkoret för undvikande av
felaktigheter, som kunde förorsaka oreda beträffande de värnpliktigas in¬
skrivning och redovisning.
På militieombudsmannens förfrågan uppgav länsstyrelsen i Kopparbergs
län dels att länsstyrelsen, på begäran av befälhavaren för Falu västra rull-
föringsområde nr 57, den 8 februari 1937 till utmätningsmannen i Ludvika
översänt skrivelse angående inhiberande av vidare åtgärder för indrivande
av de böter, som påförts värnpliktige Lundström i anledning av att denne av
rullföringsbefälhavaren uppförts i förteckning över värnpliktiga, som år
1936 utan anmält laga förfall uteblivit från inskrivningsförrättning, dels ock
att Lundström genom resolution den 25 februari 1937 befriats från utgivande
av böterna.
Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsman-
nen i skrivelse den 28 april 1937 till pastorsämbetet i Ludvika bland annat
följande:
Enligt inskrivningsförordningen den 23 november 1925, vilken i föreva¬
rande fall varit att tillämpa, hade det ålegat vederbörande mantalsskrivnings-
förrättare och pastorsämbete att, sedan mantalsskrivningarna för året avslu¬
tats, församlingsvis upprätta inskrivningslista, avsedd att läggas till grund för
de värnpliktigas inskrivning (§ 14 mom. 1). Med ledning av mantalslängd
och församlingsbok skulle i inskrivningslistan införas samtliga i försam¬
lingen kyrkobokförda, som det år mantalslängden avsåge vore skyldiga att
inställa sig till inskrivning, nämligen bland andra de som nämnda år fyllde
tjugo år och icke dessförinnan blivit inskrivna (§ 14 mom. 2). Vid inskriv-
ningslistas upprättande skulle mantalsskrivningsförrättaren först i det för
listan fastställda formuläret i därför avsedda kolumner införa uppgift örn de
inskrivningsskyldigas namn, yrke, hemvist och födclsetid samt därefter,
före årets utgång, översända inskrivningslistorna till vederbörande pastors¬
ämbeten. Pastorsämbete hade att granska mottagen inskrivningslista med
ledning av församlingsboken samt föregående års inskrivnings- och inskriv-
ningstilläggslista, samt därvid verkställa de rättelser, vartill granskningen
kunde giva anledning. Därjämte skulle pastorsämbetet fullständiga listan
202
med uppgifter om de inskrivningsskyldigas födelseort, avlagda examina m. m.
ävensom i listan införa de inskrivningsskyldiga, som av mantalsskrivnings-
lörrättaren icke upptagits, m. fl. (§ 14 mom. 4). Sedan inskrivningslistan
och övriga handlingar inkommit till inskrivningsbefälhavaren hade denne att
låta upprätta inskrivningslängd (§ 18) till efterrättelse vid inskrivningsför-
rättning. Därest vid inskrivningsförrättning underårig anmält sig till in¬
skrivning skulle han i inskrivningslängden för vederbörande församling in¬
föras under rubriken »tillkomna vid förrättning» (§ 28 mom. 2 st. 2 g). Ef¬
ter inskrivningsförrättningens slut hade pastorsämbete att med ledning av
återbekomna inskrivnings- och inskrivningstilläggslistor verkställa anteck¬
ningar i församlingsböckerna bland annat angående vilka som blivit såsom
värnpliktiga inskrivna jämte deras inskrivningsnummer, samt att därefter
förvara listorna för att tjäna till ledning vid granskningen eller upprättandet
av nästföljande års inskrivningslista (§ 76, jfr § 11 mom. 1).
I nu föreliggande fall hade, enligt vad handlingarna utvisade, tillgått på
följande sätt:
Vid inskrivningsförrättningen år 1934 i Ludvika hade Carl-Axel Atle
Lundström, som vore född år 1916 och fördenskull varit inskrivningsskyldig
först år 1936, på egen begäran blivit inskriven såsom underårig. Han hade
därvid i vederbörlig ordning blivit införd i inskrivningslängden under ru¬
briken »tillkomna vid förrättning». Efter inskrivningsförrättningens slut
hade pastor i Ludvika i enlighet med därom givna föreskrifter i församlings¬
boken anmärkt, att Lundström blivit såsom värnpliktig inskriven ävensom
antecknat Lundströms värnpliktsnummer. Då inskrivningslista för år 1936
upprättats hade vederbörande mantalsskrivningsförrättare i listan uppfört
Lundström av den anledning att han år 1936 skolat fylla tjugo år. Vid sin
granskning av den från mantalsskrivningsförrättaren erhållna inskrivnings-
listan med ledning av församlingsboken hade pastor iakttagit, att Lundström
redan tidigare blivit inskriven. Med anledning härav hade pastor i inskriv-
ningslistans kol. 21 (»Anteckningar») infört Lundströms värnpliktsnummer.
Vid uppgörandet av inskrivningslängden hade denna anteckning icke obser-
r ernts, varför Lundström medtagits i längden, samt, då han icke inställt sig
vid inskrivningsförrättningen, jämväl på bötesförteckningen över de vid in¬
skrivningsförrättningen utan laga förfall frånvarande.
Det hade från rullförings- och inskrivningsbefälliavarnas sida gjorts gäl¬
lande, att pastor icke bort nöja sig med att i inskrivningslistans antecknings-
kolumn göra anteckning om Lundströms värnpliktsnummer utan bort stry¬
ka Lundströms namn ur listan. Då jämlikt bestämmelsen i 1925 års inskriv-
ningsförordning § 14 mom. 2 a) i inskrivningslistan för år 1936 icke skolat
införas den som år 1936 komme att fylla tjugo år men förut blivit inskriven,
samt pastorsämbetet haft att vid sin granskning efterse bl. a. att denna be¬
stämmelse blivit följd, syntes de militära myndigheternas nämnda åsikt hava
fog för sig. Emellertid saknades föreskrift därom att den som på så sätt
felaktigt införts i inskrivningsboken skulle strykas därur, varför det icke
torde kunna göras gällande, att pastor förfarit felaktigt genom att under¬
203
låta att stryka Lundströms namn och i stället allenast införa en anteckning
om hans värnpliktsnummer. Denna anteckning hade emellertid införts på
felaktigt ställe, nämligen i formulärets kol. 21, vilken liksom hela högra
sidan i övrigt (kol. 13—20) av upplägget i inskrivningslistan enligt det
tryckta formuläret vore avsedd för anteckningar angående inskrivningsmyn¬
digheternas beslut. För anteckningar av mantalsskrivningsförrättare och
pastorsämbete vore vänstra sidan av upplägget avsedd. På denna sida fun¬
nes en kol. (nr 12) för »övriga anteckningar av mantalsskrivningsförrättare
och pastorsämbete (mantalskommissarie)», i vilken anteckningen örn Lund¬
ströms värnpliktsnummer, därest pastorsämbetets åtgärd i anledning av
granskningen kunnat inskränkas till en dylik anteckning, bort ske. Genom
att anteckningen i stället verkställts i kol. 21 hade den vid uppgörandet av
inskrivningslängden blivit förbisedd. Härför torde man icke kunna fram¬
ställa någon anmärkning mot inskrivningsbefälhavaren eller hans personal,
då man vid upprättandet av inskrivningslängden icke haft anledning att
ägna särskild uppmärksamhet däråt, huruvida å högra sidan av uppläggen
i inskrivningslistan förekommit någon anteckning.
Då enligt vad militieombudsmannen inhämtat de Lundström påförda bö¬
terna avskrivits, hade militieombudsmannen funnit sig kunna låta vid vad
i saken förekommit bero, sedan militieombudsmannen delgivit pastorsämbe¬
tet sin uppfattning i ärendet.
16. Iakttagelser angående vissa bristfälligheter vid förläggningen på Laxön.
Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen Hagander den 7 augusti
1936 förrättad inspektion av förläggningen på Laxön gjordes vissa erin¬
ringar beträffande utspisnings- och förläggningsförhållandena m. m.
I inspektionsprotokollet upptogs till en början, att vid militieombudsman-
nens inspektion den 29 juli 1936 av Göta ingenjörkår kårchefen, överstelöjt¬
nanten C. A. S. Rahmqvist för militieombudsmannen framhållit, att enligt
hans uppfattning matportionerna å Laxön vore otillräckliga, att samma upp¬
fattning sedermera till militieombudsmannen framförts av chefen för Svea
ingenjörkår, översten E. Tydén ävensom att genom en artikel i tidningen »Ny
Dag» för den 21 juli 1936 militieombudsmannens uppmärksamhet fästs å
mat- och förläggningsförhållandena å Laxön.
Vid inspektionen upplystes, att trupp årligen vore förlagd å Laxön om¬
kring två månader, i regel från den 25 juni till den 21 augusti. Cirka åtta
dagar före truppens ankomst plägade handräckningsmanskap till ett antal av
20—24 man anlända för att under ledning av en året runt i närheten av ön
bosatt förvaltare och tillsyningsman iordningställa förläggningen. Detta
handräckningsmanskap kvarstannade vid pass åtta dagar efter truppens av¬
resa. Vid tiden för militieombudsmannens inspektion vore — utom handräck¬
ningsmanskap — 2., 3. och 4. kompanierna av Göta ingenjörkår förlagda å
204
själva Laxön samt ingenjörkårernas studentkompani i den s. k. Hallen ome¬
delbart intill ön. Av förstnämnda tre kompanier vöre ett förlagt i tältläger.
Inalles uppginge manskapsstyrkan till 406 man.
Under inspektionen anmärktes:
Mathallarna.
Dessa, två till antalet, utgjordes endast av tak, uppburna av stolpar.
Det anmärktes, att frånvaron av varje sidoskydd föranledde, att vid regn
de ytterst sittande utsattes därför.
I den ena mathällen fanns ett isskåp. Det upplystes, att detta ej medgåve
förvaring av färska varor över ett dygn; sådana anskaffades därför endast
för dagsbehov.
Kokinrättningen.
I köket funnos två vedspisar. Enligt vad kokerskan uppgav vore stekug¬
narna i dessa i så dåligt skick, att de ej kunde begagnas exempelvis till stek¬
ning av pannkaka och puddingar; för tillagning av sådan mat vore för övrigt
spisarna otillräckliga. Härav föranleddes, att mathållningen ej kunde på
önskvärt sätt varieras.
Det antecknades, att utrymmet icke medgåve anbringande av ytterligare en
vedspis, varemot en elektrisk stekugn skulle, med bibehållande av de två
vedspisarna, kunna insättas i köket.
Av de fyra ånggrytorna kunde endast två i taget drivas av ångpannan. Det
upplystes, att av sådan anledning kokning stundom måste ske i två om¬
gångar.
Runt väggarna funnos obeslagna träbord (bänkar), i vilka voro stora sprin¬
gor, varför svårigheter förelågo att hålla borden rena.
Diskningen ombesörjdes i ett intill kokinrättningen uppfört skjul, bestå¬
ende av ett på stolpar vilande snedtak. I skjulet funnos tre större, invändigt
plåtbeklädda trälådor (diskhoar). Efter diskningen uppställdes servisen för
torkning på en obeslagen träbänk. Diskningsanordningen måste betecknas
såsom i hög grad provisorisk och ur hygienisk synpunkt icke tillfredsstäl¬
lande.
Marketenteriet.
Detta utgjordes av en mindre träbyggnad med endast några kvadratmeters
ytinnehåll. För kokning fanns endast ett spritkök; matlagning kunde ej
förekomma.
Torkskjulet.
Denna byggnad inrymde dels dagrum, dels sjukavdelning.
Dagrummet utgjordes av ett större rum, försett med tre bord, tre stolar
och några bänkar. Det användes tillika för torkning av kläder.
Det antecknades, att annat dagrum ej stöde till förfogande, en brist som
bleve påfallande vid regnig väderlek.
Sjukavdelningen utgjordes av ett omläggningsrum och en utanför detta
205
belägen mindre glasveranda, vilken användes såsom läkarens mottagningsrum
och expedition, samt vidare av en sjuksal, upptagande åtta sängar, och ett
rum för sjukvårdsmanskapet; sistnämnda rum utgjorde genomgång till sjuk¬
salen, till vilken annan ingång icke fanns.
Tjänstgörande läkaren, bataljonsläkaren vid fältläkarkåren G. L. Sahlin
underströk behovet av ytterligare en sjuksal ävensom av ett isoleringsrum
för smittobärande sjuka.
Sjukavdelningen kunde icke anses fylla rimliga anspråk på sjukhushygien.
Nödvändigheten av åtminstone ett isoleringsrum bekräftades av nedan under
nästföljande rubrik anmärkta förhållanden.
Gamla officerspaviljongén.
Vindsvåningen innehöll, förutom vind, 4 smärre rum, som vanligen an¬
vändes till furirrum. Sommaren 1936 hade vindsvåningen använts till för¬
läggning av manskap, som insjuknat i påssjuka. Härom inhämtade militie-
ombudsmannen:
Då — såsom ovan antecknats — sjukavdelningen saknade isoleringsrum,
hade de av nyssberörda sjukdom drabbade icke kunnat vårdas å sjukavdel¬
ningen. Annan utväg hade ej stått till buds än att förlägga dessa i omför-
mälda vindsvåning. I de fyra mycket små vindsrummen hade inlagts två—
tre sjuka; av själva vinden hade medelst lakan avskilts ett utrymme, varest
upp till sex sjuka placerats. —- Sedan ett fall av mässling under sommaren
inträffat, hade den sjuke, för vilken plats ej annorstädes kunnat beredas,
inlagts i ett rum i nya officersbyggnaden.
Det antecknades i fråga örn nyssnämnda vindsutrymme, att detta vore
försett med snedtak och erhölle dagsljus endast genom ett litet fönster i ta¬
ket. Bland annat till följd av den låga höjden till taket var luften kvav. I
utrymmet humös för tillfället tre sängar; lämpligen syntes detta antal ej böra
överskridas.
Platsbefälhavaren upplyste i detta sammanhang, att utrymmet vid tid¬
punkten för inspektionen vore förläggningsplats för tre furirer, som föredroge
detsamma framför något av de tillgängliga vindsrummen.
Mönska psbaracken.
Bottenvåningen upptogs av åtta logement, i vart och ett av vilka voro
förlagda cirka 20 man. Rumsytan var ungefär 30 kvadratmeter.
Till vindsvåningen, som var försedd med snedtak, insläpptes dagsljus en¬
dast genom fönster högst upp i taket. Våningen var delad i två avdelningar.
I den större av dessa, omfattande cirka 2/3 av våningen, voro förlagda unge¬
fär 80 man; större antal syntes ej lämpligen böra inrymmas där. I den
mindre vindsavdelningen var handräckningsmanskapet förlagt.
Inom byggnaden funnos ej några tvättanordningar. Å ena långväggens
yttersida var för ändamålet anbragt en smal träränna. Till denna hade vat¬
tenledning framdragits, och ovanför rännan funnos vattenledningskranar.
Under trärännan lago några plankor att stå på. Anordningen, som i hög grad
bar provisoriets prägel, kunde icke anses tillfredsställande.
206
Vaktstugan.
Byggnaden var i sådant skick att reparation av densamma ej borde före¬
komma utan borde ny vaktlokal uppföras.
Tältlägret.
Här var för en tid av ungefär en månad ett kompani om 60 man förlagt i
nio tält. Mot förläggningen i och för sig fanns intet att anmärka. Det upp¬
lystes, att tältförläggning anordnats, enär möjlighet saknades att inhysa allt
manskapet i tillgängliga byggnader.
Anordnande av tältförläggning under så lång tid, som nyss angivits, måste
anses innebära ett eftersättande av det skydd, som en militärförläggning i
fredstid bör giva.
I fråga om utspisningsförhållandena hade militieombudsmannen av che¬
fen för Svea ingenjörkår, översten E. Tydén, och intendenten vid kåren, kap¬
tenen C. A. G. Landgren, inhämtat: Kostnaderna för mathållningen å Laxön
bestredes från sagda kårs proviantanslag. I skrivelse till Konungen den 21
februari 1935 hade chefen för kåren anhållit, att för tiden för ingenjörkå¬
rernas förläggning å Laxön under år 1935 portionsförstärkning måtte utgå efter
samma grunder som gällde under anbefallda särskilda vinterövningar. Fram¬
ställningen, över vilken arméförvaltningens intendentsdepartement och sjuk¬
vårdsstyrelse avgivit yttrande, hade av Kungl. Maj:t genom beslut den 18
april 1935 lämnats utan bifall. Enligt överenskommelse mellan cheferna för
Svea och Göta ingenjörkårer skulle, till förstärkning av utspisningen å Laxön
under innevarande sommar, chefen för Göta ingenjörkår av denna kårs pro¬
viantanslag utbetala 200 kronor till chefen för Svea ingenjörkår och denne
av motsvarande anslag ställa 375 kronor till förfogande. Dessa belopp, som
motsvarade ungefär 1 krona per man under den tid, förläggningen å Laxön
varade, hade ansetts kunna göras disponibla med hänsyn till de besparingar
å permittenter, som vore att förvänta. Berörda bidrag från Göta ingenjörkår
skulle, genom leverering i vanlig ordning, gottgöras Svea ingenjörkårs pro¬
viantanslag.
Köksföreståndaren å Laxön, fanjunkaren C. H. Kihlberg uppgav vid in¬
spektionen: Dagligen utspisades tre mål, nämligen frukost kl. 7 f. m. mel¬
lanmål kl. 12.10 e. m. samt middag kl. 6 e. m. Denna utspisningsordning till-
lämpades under den tid manskap från Göta ingenjörkår vore förlagt å ön,
varemot tidigare, då manskap från Svea ingenjörkår varit ditkommenderat,
en utspisningsordning med fyra mål vunnit tillämpning: förfrukost kl. 6.30
f. m., frukost kl. 9.10 f. m., mellanmål kl. 1.10 e. m. samt middag kl. 6 e. m.
Det hade uppgivits, att den förändrade utspisningsordningen betingats av
hänsyn till övningarna; utbildningen vid Göta ingenjörkår hade, då dess kon¬
tingent ankomme, nått längre, och på detta stadium krävde utbildningsarbe¬
tet ett övningspass av fyra timmar, som icke kunde ernås med utspisning
av fyra mål. Kihlberg ansåge, att sistberörda ordning vore att föredraga;
med hänsyn till det tunga arbete manskapet hade att utföra vore det, vid en
207
utspisning av tre mål, för långt mellan målen. — Individuell utspisning före-
komme ej.
Under inspektionen blev militieombudsmannen i tillfälle att höra tre med¬
lemmar i utspisningsnämnden, nämligen en korpral samt två värnpliktiga.
Av dessa hade korpralen varit i tjänst sedan två år och de båda värnpliktiga
inryckt den 22 april 1936. Alla tre hade vistats å Laxön sedan den 24 juli
1936. Deras uppgifter sammanfattades så:
I fråga örn matens kvalitet funnes ej annan anmärkning, än att den vore
för litet kryddad, att socker saknades till gröt och välling samt att det grova
mjuka brödet — en sort som ej utspisades i Eksjö — vore syrligt och för¬
orsakade magbesvär. Vad åter anginge matens kvantitet, kunde denna —;
till skillnad från vad förhållandet vöre i Eksjö — ej alltid anses tillräcklig.
Därvid påpekades, att i Eksjö de som så önskade kunde erhålla påfyllning,
vilket ej vore fallet å Laxön. Frukostmålet vore i allmänhet tillräckligt, där¬
emot icke mellanmålet. Det framhölls, att tjänsten å Laxön vore betydligt
mera påfrestande än i Eksjö, varför å förstnämnda plats aptiten bleve större.
Därtill bidroge ock de klimatiska förhållandena å Laxön ävensom den om¬
ständigheten att, då manskapet ofta under broslagningsövningarna finge gå
ut i vattnet till knäna, manskapets fot- och benbeklädnad så gott som dag¬
ligen vore våt. Jämväl erinrades, att under broslagningsövningarna vid San¬
den — beläget cirka 3 km. från Laxön — utspisning av mellanmålet skedde
vid övningsplatsen, dit maten medfördes i kokkärlen. Ej alltid vore utspis-
ningen lämplig för sådana förhållanden. Exempelvis borde därvid sill icke
förekomma; det framhölls, förutom svårigheten att ute i det fria rensa sillen,
att kokkärlen toge smak av denna.
I anslutning till vad sålunda uppgivits förmälde platsbefälhavaren: Han
ansåge sig kunna bekräfta, att förhållandena å Laxön vore sådana, att man¬
skapet där vore i behov av rikligare föda än under normal kasernförläggning.
Vad särskilt anginge arbetet under broslagningsövningarna framhölls — för¬
utom att dessa överhuvud vore av påfrestande natur — att manskapet under
desamma hade att bland annat framforsla åtskillig tung materiel; exempelvis
skulle brodelsbalkar, vikt cirka 310 kg., bäras av 10 man, bockhuvuden, vikt
cirka 345 kg., bäras av likaledes 10 man samt plankor, två örn vardera 35 kg.,
bäras av 2 man.
Med anledning av vad sålunda iakttagits inhämtade tjänstförrättande mi¬
litieombudsmannen genom skrivelse den 21 augusti 1936 yttrande från armé¬
förvaltningens fortifikations- och intendentsdepartement samt sjukvårdssty¬
relse.
I skrivelse den 15 januari 1937 anförde departementen och sjukvårdssty¬
relsen, efter att hava infordrat yttrande från chefen för Östra arméfördel¬
ningen, följande:
Fortifikationsdepartementet:
Sedan år 1930 hade i arméförvaltningens riksdagsäskanden varje år hem¬
ställts örn anslag för ordnande av förläggningsförhållandena å Laxön. Till
208
1937 års riksdag hade framhållits det trängande behovet av ny vaktstuga, ny
mathall, nytt marketenteri, ny sjukstuga samt om- och påbyggnad av man-
skapsbaracken. Utförandet av dessa arbeten hade emellertid ansetts kunna
uppdelas på två å tre år. För budgetåret 1937/1938 hade därför upptagits
45,000 kronor för uppförande av vaktstuga och sjukstuga, vilka ämbets¬
verket ansett i första hand borde komma till utförande. Kungl. Maj:t hade
jämlikt »Bilaga till 1937 års statsverksproposition, fjärde huvudtiteln» före¬
slagit riksdagen att för budgetåret 1937/1938 anvisa 45,000 kronor för vissa
nybyggnadsarbeten på Laxön. Enär även kokinrättningen vore i stort
behov av modernisering samt utrymmen för maskinell utrustning, diskning
m. m. torde vara oundgängligen erforderliga, avsåge fortifikationsdeparte-
mentet att utöka den förut omnämnda byggnadsplanen för tillgodoseende jäm¬
väl av sagda krav.
Intendentsdepartementet:
Modernisering av kokinrättningen vore av behovet påkallad. Intendents¬
departementet vore villigt att medverka därtill, sedan härför erforderliga bygg¬
nadsarbeten utförts, varigenom utrymmen för diskmaskin, kylanläggning och
maskinell utrustning åstadkommits. Beträffande utspisningen ville departe¬
mentet framhålla, att en tidsenlig kokinrättning rent automatiskt komme att
medföra rikligare och bättre utspisning. Tillika ville departementet erinra,
att från och med den 1 juli 1936 en ny, något utökad normalportionsstat
gällde, varigenom utspisningen komme att förbättras utan höjning av normal¬
portionspriset. Då emellertid den till Laxön förlagda truppen torde hava
att utföra ett synnerligen ansträngande arbete, ofta även under svåra för¬
hållanden, funne departementet det önskvärt, att, intill dess kokinrättningen
kunde bliva moderniserad, någon portionsförstärkning bereddes manskapet.
Sjukvårdsstyrelsen:
Åtgärder vore önskvärda för att bereda manskapet tillfredsställande för¬
läggnings- och utspisningsförhållanden. Uppförande av ny sjukstuga ansåge
sjukvårdsstyrelsen närmast erforderligt. I ordning därefter borde komma upp¬
förande av kokinrättning med mathall och diskrum, marketenteri, tvätthus
samt förbättringar av manskapets förläggning m. m. Även styrelsen ville
därjämte framhålla önskvärdheten av portionsförbättring.
• I
I skrivelse den 9 september 1936 till Kungl. Majit rörande lantförsvarets
medelsbehov för budgetåret 1937/1938 hade arméförvaltningen, så vitt nu
är i fråga, anfört följande:
Inom arméförvaltningens fortifikationsdepartement hade utarbetats ett för¬
slag till ordnande av förläggningen vid Laxön. Enligt detta förslag erfordra¬
des förutom en del byggnaders iståndsättande jämväl nybyggnadsarbeten,
omfattande uppförandet av vaktstuga, mathall, marketenteri och sjukstuga
samt om- och påbyggnad av manskapsbaracken. Rörande behovet av dessa
nybyggnader m. m. ville arméförvaltningen anföra följande:
209
Befintlig vaktstuga vöre i så förfallet skick, att densamma måste utdömas.
Mathallarna utgjordes av tvenne tak, vilande på stolpar. Golv saknades, vilket
gjorde, att damm från marken lade sig på bord, bänkar, servis och mat, då
truppen rörde sig i eller omkring hallarna. Anläggningarna vore angripna av
svamp och i bristfälligt skick. Anordningar för diskning saknades praktiskt
taget. Marketenterilokalen vore för liten för behovet och av synnerligen pri¬
mitivt utförande. Sjukstugans lokaler vore olämpliga för sitt ändamål och
fyllde icke på något vis ens små fordringar på sjukhushygien. Undersökning
angående möjligheten av sjukavdelningens förläggande till det i närheten av
etablissementet liggande, landstinget tillhöriga epidemisjukhuset hade givit till
resultat, att en sådan lösning av sjukvårdsfrågan icke vore lämplig samt dess¬
utom ställde sig dyr. Uppförandet av en nybyggnad inom förläggningsom-
rådet vore ofrånkomligt. Genom nuvarande sjukstugans utrymmande komme
lokaler att stå till buds för anordnande av torkrum samt för förläggning av
äldre furirer. Mot manskapsbaracken vore särskilt att anmärka den trånga
förläggningen på övre våningen, som endast erhölle dagsljus från en del
smärre fönstergluggar. Dessa olägenheter kunde avhjälpas genom att på¬
bygga väggarna och höja taket. På grund av kostnadsskäl syntes dock icke
alla dessa nybyggnader böra på en gång komma till utförande. Av största
vikt vore emellertid, att ny vaktstuga och ny sjukstuga snarast bleve upp¬
förda. Kostnaderna för dessa byggnader kunde, under förutsättning att en
del arbeten utfördes av trupp såsom tillämpningsarbeten, beräknas uppgå
till 45,000 kronor.
Med anledning av denna framställning hemställde Kungl. Maj :t i statsverks¬
propositionen till 1937 års riksdag, fjärde huvudtiteln, att riksdagen måtte
för nybyggnadsarbeten m. m. vid Svea ingenjörkårs förläggning på Laxön för
budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 45,000 kronor.
Såsom motivering härför anförde föredragande departementschefen bl. a.:
Såsom av arméförvaltningens ifrågavarande framställning framginge kunde
förläggningen vid Svea ingenjörkårs förläggningsplats på Laxön icke anses
fylla de krav, som man rimligen borde kunna ställa på en militärförläggning
i fredstid. Visserligen vore förläggningsplatsen i fråga i regel avsedd att
disponeras endast under ett par månader årligen sommartid, men även i be¬
traktande härav måste snara åtgärder för dess försättande i bättre skick anses
vara påkallade. Detta hade jämväl framhållits av riksdagens militieom-
budsman, som i en den 21 augusti 1936 dagtecknad skrivelse till arméför¬
valtningens fortifikations- och intendentsdepartement saint sjukvårdsstyrelse
framställt allvarliga anmärkningar mot de rådande förhållandena där¬
städes. Chefen för försvarsdepartementet funne sig därför böra tillstyrka, att
åtgärder nu vidtoges för förläggningsförhållandenas förbättrande. I första
hand syntes därvid behovet av en ny vaktstuga och en ny sjukstuga böra till¬
godoses. Emot de härför av arméförvaltningen beräknade kostnaderna, 45,000
kronor, hade departementschefen icke något att erinra.
Propositionen blev av riksdagen bifallen.
14—379075. MUilieombudsnmi\nci\s ämbetsberättelse.
210
Redogörelse för vissa framställningar till Konungen samt
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.
1. Angående tjänstgöringen för värnpliktiga, som ådömts påföljd jämlikt
2 kap. 19 § allmänna strafflagen.
Härom avlät militieombudsmannen den 16 mars 1937 följande framställ¬
ning till Konungen.
»§ 10 värnpliktslagen den 12 juni 1925 (nr 337) hade följande lydelse:
'Värnpliktig, vilken är på grund av honom ådömd straffpåföljd utestängd
från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, må
ej fullgöra honom åliggande tjänstgöring. Sådan värnpliktig anses likställd
med den, som erhållit uppskov med tjänstgöring.’
Någon motsvarande bestämmelse återfinnes icke i nu gällande värnplikts¬
lag av den 30 juni 1936 (nr 443) vilken tillämpas från och med den 1 januari
1937. Enligt övergångsbestämmelserna i § 53 skall i fråga örn tjänstgörings¬
skyldigheten i beväringen under fredstid för värnpliktiga, inskrivna före år
1937, gälla vad i nämnda hänseende uti 1925 års värnpliktslag stadgas, dock
att den tid, inom vilken infanteriet tilldelad sådan värnpliktig skall fullgöra
honom åliggande repetitionsövning, enligt Konungens bestämmande må ut¬
sträckas med ytterligare ett år.
En rullföringsbefälhavare har till mig framställt förfrågan örn meddelade
bestämmelser böra så förstås att de värnpliktiga, vilka på grund av ådömd
straffpåföljd äro utestängda från behörighet och rättigheter, som omförmälas
i 2 kap. 19 § strafflagen, fortfarande på grund därav äro förhindrade att full¬
göra sin värnpliktstjänstgöring eller så, att nämnda värnpliktiga innevarande
år skola inkallas att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring.
Genom lagen den 5 juni 1936 (nr 244) om ändring i vissa delar av straff¬
lagen upphävdes bland andra lagrum även 2 kap. 19 §. Lagen trädde i kraft
den 1 januari 1937. Vissa övergångsbestämmelser meddelades, av vilka 3
mom. är av följande lydelse:
'Vad i lag eller annan allmän författning är stadgat örn verkan därav, att
någon dömts medborgerligt förtroende förlustig eller dömts till påföljd en¬
ligt 2 kap. 19 § strafflagen eller ock förklarats ovärdig att i rikets tjänst vi¬
dare nyttjas eller att föra andras talan inför rätta, skall från den dag Konun¬
gen förordnar upphöra att gälla.’
Något dylikt förordnande har av Eders Kungl. Maj:t ännu icke utfärdats.
211
Till grund för ovannämnda strafflagsändring, varigenom bland annat 2
kap. 19 § strafflagen upphävdes, ligger ett av särskilda sakkunniga inom ju¬
stitiedepartementet den 21 november 1935 framlagt förslag (promemoria an¬
gående avskaffande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen jämte vissa andra
straffpåföljder; statens offentliga utredningar 1935: 60). I promemorian an¬
fördes i nu förevarande del bland annat följande: Obehörigheten att fullgöra
värnpliktstjänstgöring syntes närmast vila på den uppfattningen, att fullgö¬
randet av nämnda tjänstgöring vore en medborgerlig rättighet, jämställd med
rösträtt m. m. En sådan uppfattning förefölle ganska verklighetsfrämmande
och läte svårligen förena sig med de bestämmelser, som närmare reglerade
värnplikten. Det torde icke vara tvivel underkastat, att de till påföljd dömda
betraktade excercishindret som en förmån. Tänkbart vore, att bakom värn¬
pliktslagens stadgande i detta hänseende läge uppfattningen om krigsman¬
nen såsom utrustad med strängare hedersbegrepp än övriga medborgare. En
dylik uppfattning vore dock för vår tid främmande. Lika väl som en straf¬
fad person borde tålas i ett arbetslag, måste han kunna tolereras i en mili¬
täravdelning.
över förslaget till påföljdernas avskaffande avgavs efter remiss utlåtande
bl. a. av cheferna för generalstaben, marinstaben och flygvapnet. De båda
förstnämnda cheferna lämnade därvid förslaget utan erinran. Chefen för
flygvapnet förklarade sig anse, att grunden för att personer, vilka ådömts
påföljd, icke ägde fullgöra värnpliktstjänstgöring vore den, att de kunde
komma att utöva ett skadligt inflytande på andra värnpliktiga och att de
jämväl kunde befaras vanvårda eller skada försvarsväsendets materiel. På
grund härav borde enligt chefens för flygvapnet mening dylika personer —
vare sig påföljden lagtekniskt avskaffades eller ej — icke vara behöriga att
fullgöra värnpliktstjänstgöring.
I samband med remiss till lagrådet av förslag till avskaffande av påföljd
enligt 2 kap. 19 § strafflagen med flera påföljder anförde chefen för justitie¬
departementet, att vad chefen för flygvapnet invänt mot den allmänna på¬
följdens avskaffande icke torde kunna tillmätas avgörande betydelse, så
mycket mindre som uteslutande från värnpliktstjänstgöring av det lilla fåtal
personer, som redan i viirnpliktsåldern kunde hava ådömts dylik påföljd,
torde erbjuda mycket ringa skydd i de av chefen för flygvapnet angivna hän¬
seendena.
Då Eders Kungl. Maj:t den 27 mars 1936 beslöt att för riksdagen fram¬
lägga förslag till ny värnpliktslag (proposition nr 226/1936) anförde föredra¬
gande departementschefen, efter en redogörelse för promemorians innehåll,
ovan nämnda däröver avgivna utlåtanden samt chefens för justitiedeparte¬
mentet nyssnämnda anförande följande:
De skäl som anförts för borttagande av ifrågavarande hinder för värn¬
pliktstjänstgöring syntes departementschefen övertygande, och i likhet med
chefen för justiliedepartementefkunde föredragande departementschefen icke
tillmäta de av chefen för flygvapnet framhållna synpunkterna någon avgö¬
rande betydelse. Eders Kungl. Maj:t hade för övrigt dåmera genom pro¬
212
position den 10 mars 1936, nr 190, förelagt riksdagen förslag till lagändringar
syftande till ifrågavarande påföljds avskaffande. På grund av vad sålunda
anförts hade § 10 i 1925 års värnpliktslag icke medtagits i det framlagda
förslaget.
Av vad departementschefen sålunda anfört torde framgå att frånvaron i
1936 års värnpliktslag av stadgande motsvarande § 10 i 1925 års värnplikts¬
lag beror på att den i nämnda lagrum angivna verkan av påföljd enligt 2
kap. 19 § strafflagen efter sakliga överväganden befunnits onödig och olämp¬
lig. Anledningen till avskaffandet kan sålunda icke hava varit blott den
omständigheten att 2 kap. 19 § strafflagen upphävts. För dylikt fall torde
väl en lösning i enlighet med chefens för flygvapnet förslag hava valts. Så
har emellertid ej skett.
De skäl som anförts för att ur värnpliktslagen utmönstra de bestämmel¬
ser som för värnpliktstjänstgöring diskvalificera dem vilka begått vissa brott
och därför ådömts påföljd kunna givetvis åberopas med samma styrka vare
sig ifrågavarande brott blivit begånget och bestraffat före eller efter lagänd¬
ringens ikraftträdande. Därmed uppkommer spörsmålet huruvida icke åt
lagstiftningen bör givas retroaktiv verkan. Motsvarande spörsmål har upp¬
kommit då det gällt att i strafflagen reglera den generella verkan därav att
någon dömts till påföljd innan lagstiftningen om påföljdernas avskaffande
trätt i kraft. Sistnämnda spörsmål är löst genom det i mom. 3 av övergångs¬
bestämmelserna till lagen om ändring i vissa delar av strafflagen intagna
stadgande, enligt vilket det är lagt i Eders Kungl. Maj:ts hand att framdeles
förordna att vad i lag eller annan allmän författning är stadgat om verkan
av redan ådömd påföljd skall upphöra att gälla.
Anledningen till att ikraftträdandet av de verkningar av lagstiftningen som
hänföra sig till redan ådömda påföljder sålunda uppskjutits lärer vara att
för ett fullständigt upphävande av verkningarna av dylika påföljder krävts
vissa grundlagsändringar, varför det synts lämpligare att avvakta den tid¬
punkt då även grundlagsändringarna genomförts.
Emellertid hade de sakkunniga även framlagt ett förslag till lag om änd¬
ring i vissa delar av 1925 års värnpliktslag. Förslaget innebar att § 10 skulle
upphävas samt att därav föranledd jämkning av § 12 angående viss uppgifts-
plikt från pastorsämbetena skulle vidtagas. De sakkunniga anförde att den
na lagändring syntes kunna träda i kraft utan avbidan på de föreslagna
grundlagsändringarna. Då de sakkunniga icke i denna del föreslogo några
övergångsbestämmelser hade otvivelaktigt, därest de sakkunnigas förslag vun¬
nit bifall, efter ikraftträdande av ändringen i värnpliktslagen redan ådömd
straffpåföljd icke utgjort hinder för fullgörande av värnpliktstjänstgöring.
Bestämmelsen i mom. 3 av övergångsbestämmelserna till .lagen om ändring
i vissa delar av strafflagen att vad som funnes stadgat om verkan av att nå¬
gon dömts till påföljd skulle upphöra att gälla först från den dag Eders
Kungl. Majit förordnade hade nämligen icke*varit av betydelse i den mån i
något fall vad som stadgats om dylik verkan genom särskild lag redan bli¬
vit upphävt.
213
Då Eders Kungl. Majit för 1936 års riksdag i proposition nr 190 framlade
de på de sakkunnigas promemoria grundade förslag till ändringar i straff¬
lagen m. fl. författningar, vilka betingades av påföljdernas avskaffande, ute¬
slöts emellertid ändringen i värnpliktslagen. Föredragande departements¬
chefen anförde att då proposition med förslag till ny värnpliktslag vore un¬
der utarbetande torde de sakkunnigas förslag i ifrågavarande hänseende
komma att upptagas av chefen för försvarsdepartementet i samband nied frå¬
gan om den nya värnpliktslagen.
Uti 1936 års värnpliktslag som trätt i kraft den 1 januari 1937 saknas, så¬
som ovan nämnts, varje stadgande om verkan i värnpliktshänseende av
ådömd påföljd. Lagen innehåller emellertid, såsom likaledes förut omnämnts
i § 53 ett stadgande därom, att, med viss inskränkning, i fråga örn tjänstgö¬
ringsskyldigheten i beväringen under fredstid för värnpliktiga, inskrivna före
år 1937, skall gälla vad i nämnda hänseende uti 1925 års värnpliktslag
stadgas.
Avgörande för huru den uppkomna frågan skall besvaras synes sålunda
vara huru sistnämnda lagrum bör tolkas. Därest i uttrycket »i fråga örn
tjänstgöringsskyldigheten» skall anses ligga en hänvisning jämväl till stad¬
gandet i § 10 av 1925 års värnpliktslag skulle därav följa att redan ådömd
påföljd utgör hinder för fullgörande av värnpliktstjänstgöring intill dess
Eders Kungl. Majit meddelat i mom. 3 av övergångsbestämmelserna till la¬
gen om ändring i vissa delar av strafflagen förutsatt förordnande; omfattar
hänvisningen däremot icke jämväl nämnda stadgande i 1925 års värnplikts-
iag vore ådömd påföljd, oberoende av Eders Kungl. Maj :ts förordnande, icke
längre hinder för värnpliktstjänstgöringens fullgörande.
Förarbetena till värnpliktslagen synas icke giva någon ledning för tolk¬
ningen. Det må anmärkas att i försvarskommissionens förslag till ny värn¬
pliktslag medtagits ett stadgande av samma lydelse som i § 10 i 1925 års
värnpliktslag. Under departementsbearbetningen av förslaget torde föreva¬
rande spörsmål enligt vad jag inhämtat icke hava varit föremål för särskilt
övervägande.
Vid nu angivna förhållanden synes den av mig först nämnda tolkningen
vara den som efter ordalagen ligger närmast till hands. Bestämmelsen i § 53
av 1936 års värnpliktslag örn fortsatt giltighet i vissa delar beträffande före
år 1937 inskrivna värnpliktiga av 1925 års värnpliktslag skulle alltså gälla
även stadgandet i § 10 i sistnämnda lag. De före 1937 inskrivna värnplik¬
tiga, vilka på grund av ådömd straffpåföljd äro utestängda från behörighet
och rättigheter som omförmäldes i 2 kap. 19 § strafflagen, vilket lagrum nu¬
mera upphävts, skulle alltså vara förhindrade att fullgöra dem åliggande
tjänstgöring till dess genom av kiders Kungl. Majit jämlikt mom. 3 av över¬
gångsbestämmelserna till lagen den 5 juni 1936 örn ändring i vissa delar av
strafflagen meddelat förordnande vad i lag eller annan allmän författning är
stadgat örn verkan därav, att någon dömts till nämnd påföljd, upphört att
gälla.
214
Enligt § 57 i 1936 års värnpliktslag tillkommer det Eders Kungl. Maj:!
att utfärda närmare föreskrifter för lagens ikraftträdande.
Då det torde kunna befaras att bland rullföringsbefälet olika uppfattnin¬
gar skola göra sig gällande beträffande frågan rörande inkallelse av värn¬
pliktiga, som jämlikt tidigare bestämmelser på grund av ådömd straffpåföljd
varit förhindrade att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring, har jag med stöd av
16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen, under
framläggande av min uppfattning i saken, härmed velat för Eders Kungl.
Maj :t anmäla ifrågavarande förhållande till den åtgärd Eders Kungl. Maj :t
må finna omständigheterna föranleda.»
*
Kungl. Maj.t beslöt den 11 juni 1937 med anledning av militieombudsman-
nens framställning att rullföringsbefälhavare och sjörullföringsbefälhavare
skulle erinras örn, att Kungl. Majit den 13 maj 1937 utfärdat kungörelse
(nr 203) om upphörande av verkningarna av vissa straffpåföljder, däri för¬
ordnats, bland annat, att vad i lag eller annan allmän författning vore stad¬
gat om verkan därav, att någon dömts till påföljd enligt 2 kap. 19 § straff¬
lagen, skulle från och med den 15 maj 1937 upphöra att gälla.
2. Angående inskränkande bestämmelser rörande offentlighållandet av
militära uppgifter om bestraffningar, tillrättavisningar och sjukdomar.
Ämbetsberättelsen till 1934 års riksdag innehaller (sid. 170 ff.) redogörelse
för en av dåvarande militieombudsmannen till Konungen avlåten framställ¬
ning i ämnet. I fråga om offentligheten av uppgifter angående bestraffnin¬
gar och tillrättavisningar anförde militieombudsmannen att det syntes ho¬
nom böra tagas under övervägande, huruvida icke i detta hänseende beträf¬
fande militärt straffregister, militär straffjournal och anteckningsbok över
tillrättavisningar borde tillämpas samma regler som beträffande det civila
straffregistret med de modifikationer som kunde föranledas dels därav, att
centralt register icke fördes beträffande bestraffningar och tillrättavisningar
som meddelades enligt strafflagen för krigsmakten, dels därav, att militär
myndighet i vissa fall kunde finnas böra erhålla fullständigt utdrag av dessa
handlingar, dels ock därav, att anteckningarna å värnpliktskorten om straff
och tillrättavisningar måhända fortfarande borde vara underkastade offent¬
lighållande. Beträffande offentligheten av uppgifter angående sjukdomar
framhöll militieombudsmannen önskvärdheten av att ett lagstadgande av
det innehåll som i denna del föreslagits i 1927 års förslag till ändrade be¬
stämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet, komme till stand.
Sedan särskilda sakkunniga den 14 januari 1935 framlagt förslag till and-
rade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet (statens of¬
fentliga utredningar 1935:5) samt yttranden däröver efter remiss inkommit,
215
lades detta förslag till grund för Kungl. Maj:ts proposition nr 140 till 1936
års riksdag med förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38
riksdagsordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen. Grundlags¬
förslagen antogos i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen såsom
vilande av 1936 års riksdag samt slutgiltigt av 1937 års riksdag (riksdagens
skrivelse nr 315). På grundval av ett av samma sakkunniga avgivet förslag
framlade Kungl. Maj:t vidare för 1937 års riksdag proposition (nr 107) med
förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand¬
lingar. Sedan propositionen blivit i huvudsak av riksdagen bifallen (riks¬
dagens skrivelse nr 314) Utfärdades lag i ämnet den 28 maj 1937 (nr 249).
Samma dag utfärdades även vissa av lagen föranledda följdförfattningar.
Lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
stadgar bl. a. i 11 § att, därest hos myndighet föres särskilt register angå¬
ende straff och tillrättavisningar som ådömts eller tilldelats underlydande
personal, må uppgifter och anteckningar tillhörande sådant register icke
utlämnas i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer. 14 §
innehåller ett stadgande att handlingar i ärenden rörande hälsovård och
sjukvård, i vad de angå enskilds personliga förhållanden, icke må utan hans
samtycke till annan utlämnas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum.
Utlämnande av handling av den art som i sistnämnda stadgande omförmäles
må dock ske utan samtycke, om med hänsyn till det ändamål för vilket utläm¬
nande åstundas och omständigheterna i övrigt trygghet kan anses vara för
handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för
den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses eller för hans nära
anhöriga. Angår dylik handling någons intagning, vård eller behandling å
anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av läkare annor¬
städes än å anstalt, och finnes grundad anledning antaga att genom hand¬
lingens utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen skulle mot¬
verkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara, må utlämnande vägras
ändock att enligt ovan angivna bestämmelser utlämnande bort ske.
Vissa av den nya lagstiftningen föranledda bestämmelser hava i admini¬
strativ ordning utfärdats för de olika försvarsgrenarna och truppslagen.
Uti instruktion för expeditionstjänsten vid armén har i § 25 införts ett
nytt morn., betecknat 174 V2, däri beträffande utlämnande av uppgifter rö¬
rande straff och tillrättavisningar hänvisas till lagen den 28 maj 1937.
Genom generalorder för marinen nr 852/1937 och nr 916/1937 har i an¬
slutning till lagen föreskrivits, att de blad i förliållningsböckerna för man¬
skapet vid flottan och kustartilleriet som äro avsedda för anteckningar rö¬
rande bestraffningar, tillrättavisningar och sjukdomar skola avlägsnas och
behållas å vederbörande kompani då förliållningsboken — vid befordran till
underofficer eller vid avgång ur tjänst dessförinnan •— utlämnas till den
['erson, för vilken boken är utfärdad, ävensom att i böckerna anteckning
skall ske att bladen avlägsnats i enlighet med föreskrifterna i lagen.
216
Chefen för flygvapnet har genom flygvapenorder nr 61/1937 meddelat
bl. a. följande föreskrifter:
»Då stammanskap beordrats till tjänstgöring utom egen division skall ut¬
drag ur militärt straffregister och ur anteckningsbok över tillrättavisningar,
i vad rör sålunda beordrad personal, på framställning översändas till befäl¬
havare, som har bestraffningsrätt över nämnda personal.
I förhållningsbok för stammanskap utgå uppslagen 'Straffregister’ och
'Anteckningsbok över enligt strafflag för krigsmakten meddelade tillrättavis¬
ningar’. Beträffande nu i bruk varande förhållningsböcker skola nämnda
uppslag, sedan därå möjligen befintliga anteckningar överförts till straffre
gister och anteckningsbok, avlägsnas ur boken eller överklistras med pap¬
per. »
3. Örn användandet av förkortningar i meddelanden avsedda för de
värnpliktiga.
Härom avlät militieombudsmannen den 5 maj 1937 följande skrivelse till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.
»Den 18 april 1936 hölls vid infanteriskjutskolan å Rosersberg förhör
med värnpliktige nr 4126 45/35 John Gunnar Harry Andreasson med an¬
ledning av att Andreasson, vilken haft att fullgöra värnpliktstjänstgöring
vid infanteriskjutskolans övningstrupp med inryckning den 2 april 1936,
först den 18 i samma månad inställt sig till tjänstgöring.
Vid förhöret uppgav Andreasson enligt det däröver förda protokollet föl¬
jande:
Han hade vid 'mönstringen' fått meddelande att han skulle tjänstgöra vid
infanteriet i Vaxholm. Då inskrivningsboken per post kommit honom till¬
handa hade han iakttagit att han varit tilldelad 'Infanteriet, Övningstrupp
vid Inf SS’. Betydelsen härav hade han icke förstått utan fortfarande trott
att han skulle till Vaxholm. Då värnpliktskungörelsen anslagits hade han
tagit del av denna. I kungörelsen hade föreskrivits att värnpliktiga från
bl. a. Andreassons hemförsamling tillhörde infanteriet i Vaxholm. Vid det
tillfälle Andreasson läst kungörelsen hade han icke haft sin inskrivningsbok
med sig. Hans uppfattning hade hela tiden varit den att han skulle till
Vaxholm med inryckning den 26 maj. Den 16 april hade han uppringts av
polisen och uppmanats att å polisstationen uppvisa inskrivningsboken. Det¬
ta hade han med polisens medgivande gjort påföljande dag. På polissta¬
tionen hade han erhållit meddelande att han skulle inställa sig vid infanteri¬
skjutskolans övningskompani å Rosersberg. Han hade på egen bekostnad
avrest från Stockholms central den 18 april klockan 8.15 samt inställt
sig vid kompaniet klockan 9.30 samma dag.
Sedan t. f. chefen för infanteriskjutskolan överlämnat handlingarna i
målet mot Andreasson till chefen för östra arméfördelningen under anhål¬
lan örn dess handläggning vid vederbörlig krigsdomstol, utsattes målet att
förekomma inför särskilda krigsrätten den 25 april 1936.
217
Vid krigsrätten företedde åklagaren ett exemplar av den för Andreasson
gällande värnpliktskungörelsen, varav i protokollet intogs följande utdrag:
’Gäller icke ersättningsreserven.
Kungörelse om värnpliktstjänstgöring.
Härigenom inkallas till tjänstgöring nedan angivna till linjetjånst uttag¬
na (ävensom före år 1926 inskrivna vapenföra) värnpliktiga av årsklassen
1935, tillhörande
Stockholms stadsrullföringsområde, nr 45,
vilka jämlikt § 27 vårnpliktslagen äro skyldiga att för sin utbildning under
fredstid innevarande år påbörja sin första tjänstgöring.
Inkallelsen sker enligt nedanstående bestämmelser:
Truppslag och
tjänstegren
|
Inryckning till
|
Samlingsplats
|
Tid för samlingen
|
Tjänstgörings¬
tid
|
Infanteriet
|
A.
7. För utbildning
II.
Svea livgarde 1
|
Hären tilldelade
till underbefäl eller
Övriga värnpliktiga
Svea livgardes
kasern
|
ackmän uttagna.
.
26 maj, kl. 8.00
(Inmönstringen å
inryckningsdagen
upphör kl. 13)
|
90 dagar
(med uppehåll
16 dagar), varpå
omedelbart föl¬
jer rep.övn. om
25 dagar; ut¬
ryckning den 6 j
okt. för de in¬
fanteriet i
stridsvagns-
tjänst tilldelade
den 8 sept.
|
Göta livgarde,
Vaxholm 2
|
Stadsgårdshamnen,
kajplats 29
(Londonviadukten)
|
26 maj, kl. 9.30
för att i trupp
färdas till Oscar-
Fredriksborg
|
Infanteriet i strids-
vagnstjänst
|
Göta livgarde,
Stockholm
|
Göta livgardes
kasern, Stockholm
|
29 april kl. 8.00
|
Infanteriet
Till övningstrupp
vid infanteriskjut-
skolan uttagna
|
Infanterist ut-
skolan å Rosers¬
berg
|
Norra delen av
planen framför
Centralsta¬
tionen
|
2 april kl. 7.36
för att i trupp
färdas till Rosers¬
berg
|
140 dagar
(med uppehåll
13 dagar);
utryckning den
3 sept.
|
|
2 Tillhörande Göta livgarde äro, förutom alla till stridsvagnsljänst uttagna, de värnpliktiga av
infanteriet, som äro kyrkobokförda inom någon av Sofia, Katarina, Maria, Högalids, Bränn¬
kyrka och Enskede församlingar i Stockholm.
Stockholm den 15 februari 1936.
Ansii. Nielsen
Rullföringsbefälhavare.’
218
Åklagaren yrkade ansvar å Andreasson för rymning.
Andreasson bestred åtalet samt vidhöll vad han anfört vid förhöret den
18 april 1936. Därutöver uppgav han på frågor följande: 'När han i in¬
skrivningsboken sett, att han tilldelats »Infanteriet, Övningstrupp vid Inf.
SS», hade det ej fallit honom in, att detta kunde innebära en ändring av det
beslut rörande hans tjänstgöring, varom han erhållit besked vid »mönst¬
ringen». Han hade tänkt, att »Övningstrupp vid Inf SS» kunde vara be¬
teckningen å någon avdelning av infanteriet i Vaxholm. A värnplikts-
kungörelsen hade han ej läst vad kungörelsen under rubrik »II övriga
värnpliktiga» innehållit angående »Till övningstrupp vid infanteriskjutsko-
lan uttagna» utan endast vad som under samma rubrik stått angående värn¬
pliktiga, uttagna till Göta livgarde, Vaxholm, med tillhörande not.’
Krigsrätten meddelade följande utslag:
1 målet är väl upplyst, att Andreasson, vilken vid inskrivning till värn¬
pliktstjänstgöring år 1935 uttagits till övningstrupp vid infanteriskjutsko-
lan, enligt av rullföringsbefälhavare!! utfärdad kungörelse skolat inställa sig
till tjänstgöring den 2 april 1936 men inställt sig först den 18 april;
men enär tillika är upplyst, att i den för Andreasson utfärdade inskriv¬
ningsboken icke på annat sätt angivits till vilken tjänst han uttagits, än
att han tilldelats »Infanteriet, övningstrupp vid Inf SS»,
och i målet icke förekommit någon omständighet, som kan anses för¬
ringa trovärdigheten av vad Andreasson uppgivit därom, att han icke för¬
stått vad beteckningen »Övningstrupp vid Inf SS» betydde utan med stöd
av förut erhållet meddelande, sammanställt med vad han inhämtat av ovan¬
nämnda kungörelse, trott att han skulle tjänstgöra vid infanteriet, Kungl.
Göta livgarde, Vaxholm, med inryckning först den 26 maj 1936;
alltså och då Andreasson icke heller eljest, såvitt visats, innan han den
17 april 1936 av polismyndigheten upplysts om att han uttagits till övnings¬
trupp vid infanteriskjutskolan, erhållit vederbörlig underrättelse därom,
finner Särskilda krigsrätten åklagarens i målet förda talan icke kunna
bifallas.’
Samma den 25 april avdömde krigsrätten ytterligare fyra mål angående an¬
svar för för sen inställelse till tjänstgöring av värnpliktiga, vilka haft att
vid infanteriskjutskolan fullgöra samma värnpliktstjänstgöring som Andreas¬
son. Jämväl de i dessa fyra mål tilltalade, nr 4165 45/35 Karl Hugo Evert
Holm, nr 4181 45/35 Egon Eskil Sune Carlsson, nr 4191 45/35 Sven Olof
Johnsson och nr 4115 45/35 Karl Vilhelm Ek hade, under bestridande av
åtalet, såväl vid förhör enligt 202 § strafflagen för krigsmakten som inför
krigsrätten lämnat i huvudsak samma uppgifter som Andreasson om an¬
ledningen till att de icke inställt sig till tjänstgöring å vederbörlig dag.
Jämväl Holm, Carlsson, Johnsson och Ek friades av krigsrätten från ansvar
på skäl som anförts uti utslaget i målet mot Andreasson.
Av handlingarna framgår, att anledningen till att ifrågavarande värn¬
pliktiga underlåtit att i rätt lid inställa sig till värnpliktstjänstgöring varit
219
den att de icke rätt uppfattat den i deras inskrivningsböcker införda an¬
teckningen om tilldelning, emedan i denna anteckning använts för de värn¬
pliktiga oförståeliga förkortningar.
Å ena sidan är det givetvis av stor vikt att anteckningar av ifrågavarande
art kunna göras korta för att icke alltför mycket tynga arbetet med inskriv-
ningsböckernas utskrivande, men å andra sidan torde det vara av icke ringare
betydelse att dessa anteckningar göras så tydliga att de lätt kunna förstås av
de värnpliktiga även innan dessa under tjänstgöringen bibringats kännedom
om namn å militära förband m. m. samt örn vedertagna, inom det militära
använda förkortningar. Att obehag och kostnader kunna uppstå för de
värnpliktiga utan något vållande från deras sida, om icke försiktighet iakt-
tages vid användande av förkortningar i meddelanden avsedda för de värn¬
pliktiga, framgår av handlingarna i de mål för vilka jag ovan redogjort.
Vad sålunda iakttagits får jag härmed vördsamt bringa till Herr Stats¬
rådets kännedom för den åtgärd Herr Statsrådet må finna omständigheter¬
na föranleda.»
Sedan statsrådet och chefen för försvarsdepartementet i anledning av
innehållet i militieombudsmannens skrivelse infordrat yttrande från chefen
för generalstaben anförde denne i skrivelse den 18 juni 1937:
De anteckningar i inskrivningsbok, som rullföringsbefälhavare jämlikt be¬
stämmelserna i inskrivningsförordningen § 11 morn. 2 A a) vid inskriv¬
ningen hade att verkställa rörande den värnpliktiges uttagning och tilldel¬
ning, skulle bl. a. i detta hänseende giva den värnpliktige sådana upplys¬
ningar, att han med ledning därav och sedermera utfärdade kungörelser i
rätt tid och på rätt plats kunde inställa sig för fullgörande av honom ålig¬
gande värnpliktstjänstgöring. Chefen för generalstaben kunde på grund där¬
av till fullo biträda den av militieombudsmannen uttalade åsikten, att an¬
teckningarna i fråga borde göras så tydliga, att de lätt kunde förstås av de
värnpliktiga även innan dessa under tjänstgöringen bibringats kännedom
om benämningar å truppförband m. m. samt örn förkortningar, som vore
tillåtna vid militär skriftväxling. I överensstämmelse med föreskrifterna
i instruktion för expeditionstjänsten vid armén morn. 43 borde sålunda för¬
kortningar vid införandet av ovannämnda anteckningar i inskrivningsbok
icke förekomma; däremot syntes hinder icke böra resas för användande av
fastställda förkortningar vid införande av övriga anteckningar i inskrivnings¬
bok jämlikt föreskrifterna i inskrivningsförordningen § 11 mom. 2. Enär
de allmänna bestämmelserna i instruktion för expeditionstjänsten vid armén
angående förkortningars användande genom de av militieombudsmannen i
skrivelsen påvisade missuppfattningarna visat sig icke vara tillfyllest, och
med hänsyn till betydelsen av att sådana misstolkningar icke upprepades,
syntes särskilda förtydligande bestämmelser böra utfärdas. Det hade därvid
befunnits mest lämpligt, att föreskrifterna i fråga utfärdades i form av sär¬
220
skild generalorder. På grund av vad sålunda anförts föresloge chefen för
generalstaben att bestämmelser angående förkortningars användande vid
införande av ovannämnda anteckningar i inskrivningsbok måtte utfärdas
i överensstämmelse med ett vid yttrandet fogat förslag till generalorder.
❖ ^
*
Den 26 juni 1937 utfärdades följande generalorder (nr 1544, tjänstemed-
delanden rörande lantförsvaret den 28 juni 1937 B nr 79) angående använ¬
dande av förkortningar vid vissa anteckningar i inskrivningsbok:
»Vid införandet i inskrivningsbok av sådana anteckningar rörande värn¬
pliktiges uttagning och tilldelning, som det åligger rullföringsbefälhavare
jämlikt IF, § 11, mom. 2, A, a), att verkställa vid inskrivning och som
skola vara den värnpliktige till ledning i och för klargörande av hans värn-
pliktsförhållanden i berörda hänseende, få förkortningar på truppförbands
m. m. benämningar icke användas.»
4. Angående frågan om vad som skall förstås med uttrycket »fackman»
i värnpliktsförfattningarna.
Härom avlät militieombudsmannen den 8 november 1937 följande fram¬
ställning till Konungen:
»I tidningen Social-Demokraten för den 2 september 1937 förekom en ar¬
tikel av följande lydelse:
'Det är skillnad på fackmän och fackutbildade i det militära. Den inbitne
civilisten må grubbla bäst han gitter över vari skillnaden kan bestå, den finns
där, och råkar man förväxla begreppen så kan man alldeles i onödan få
göra en resa ända från Norrland till Göta livgarde — och förlora sin anställ¬
ning på kuppen örn oturen är framme. Det är vad som hänt några av de
20 pojkar, som på onsdagen infunno sig vid I 2:s 5:e stridsvagnskompani för
att fullgöra 25 dagars repetitionsövning i tron att de räknas till fackmännen.
Vi anse oss lurade, säger en av stridsvagnspojkarna till Soc.-D. Det är vis¬
sa av oss som rest ända från Norrland -— och betalat resan själva -— för att
på kompaniet mötas av beskedet att de inte ha något där att göra. En av
oss har nödgats säga upp sin chaufförsplats för att kunna infinna sig; den
platsen förlorar han nu och naturligtvis göra vi allesamman förluster genom
förlorad arbetsförtjänst. Vi ha alltid räknats till fackmännen. Under rekryt¬
utbildningen talade man alltid om oss som fackmän. Vad äro vi nu egent¬
ligen?
De äro inte fackmän, förklarar man på regementet, dit Soc.-D. vidarebe¬
fordrar frågan. Visserligen ha de undergått en viss fackutbildning vid strids¬
vagnst jönsten, men till fackmän räknas de inte. Inkallelsen till repetitions-
mötet gäller, som det heter, fackmän och underbefäl; de här pojkarna höra
till kategori »övriga», som inte inkallats. Händelsen är ju beklaglig, men nå¬
gon oklarhet i inkallelsekungörelsen föreligger verkligen inte.
221
Pojkarna vidhålla emellertid att de under rekryten kallats fackmän. Und¬
ras må örn det inte förelegat någon oklarhet på annat håll än hos dem själva.
Deras nit har i vart fall lönats särdeles dåligt.’
Med anledning av innehållet i berörda tidningsartikel anmodade jag den
3 september 1937 sekundchefen för Göta livgarde att inkomma med närmare
upplysningar beträffande de i artikeln berörda förhållandena.
Med skrivelse den 9 september 1937 översände sekundchefen yttrande i
ärendet från chefen för regementets 5. kompani, vilken anförde följande:
Jämlikt härens vapenövningstabell 1936—1937, generalorder nr 2997/1936,
skulle för fullgörande av repetitionsövning under år 1937 förutom årsklass
1936 endast underbefäl eller fackmän av årsklasserna 1934 och 1935, strids-
vagnsbataljonen tilldelade, inkallas till tjänstgöring, övriga värnpliktiga av
årsklass 1935 skulle enligt samma tabell fullgöra repetitionsövning först år
1938. I vad mån den för allmänheten tillgängliga kungörelsen varit likaly¬
dande med härens vapenövningstabell, hade av kompanichefen icke kontrol¬
lerats, enär dylik kungörelse icke varit tillgänglig inom förbandet. Då in-
ryckningsdagen till repetitionsövning den 1 september en del värnpliktiga
(omkring 20 st.) felaktigt inställt sig, meddelades dessa -— sedan kompaniche¬
fen först inhämtat värnpliktssektionens yttrande och då dessutom inga av-
lämningshandlingar å dessa värnpliktiga funnits — att de skulle fullgöra sin
repetitionsövning först år 1938. Beträffande den i den åberopade artikeln i
Social-Demokraten införda meningen att 'Pojkarna vidhålla emellertid att
de under rekryten kallats fackmän’, finge anföras att det efter truppbefälets
hörande framgått, att dylik benämning icke använts inom förbandet. Uttryc¬
ket 'värnpliktigt underbefäl’ brukade i allmänhet användas för kategorien
'underbefäl eller fackmän’, för 'övriga’ hade uttrycket fackmän aldrig an¬
vänts.
För egen del anförde sekundchefen följande:
Såsom av kompanichefens utredning framginge, hade omkring 20 värn¬
pliktiga utan att vara inställelseskyldiga infunnit sig vid kompaniet den 1
september. Samtliga tillhörde årsklass 1935; ingen av dem hade varit utta¬
gen till underbefäl eller fackman. Enligt härens vapenövningstabell 1936—
1937 skulle ifrågavarande värnpliktiga inrycka först 1938. Avlämningshand-
lingar från rullföringsmyndigheterna för dem hade ej heller tillställts rege¬
mentet. Då de sålunda icke varit inställelseskyldiga, hade de icke blivit mot¬
tagna. Ett motsatt förfaringssätt från regementets sida hade utgjort ett brott
mot av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser. Rörande Social-Demokratens
uppgift örn benämningen fackman hänvisades till kompanichefens utredning.
Sekundchefen veterligen hade denna term icke använts i andra fall än för¬
fattningarna avsåge. I övrigt hade sekundchefen intet att anföra.
Benämningen 'underbefäl eller fackmän’ härrör från 1914 års härord¬
ning. I Eders Kungl. Maj:ts proposition till 1914 års senare riksdag nr 58
angående ny härordning anföres (s. 176) under rubriken 'Reservunderbefäls
222
och fackmäns utbildning’: Med en utbildningstid av 250 dagar vore det icke
möjligt att giva reservunderbefälet erforderlig utbildning och att bibringa sig-
nalister, kulsprutemanskap, kommissarier och de värnpliktiga, som vid mobi¬
lisering skulle tjänstgöra såsom sjukvårdsbeställningsmän, såväl erforderlig
allmän infanteriutbildning som särskild fackutbildning. Härför erfordrades
en till repetitionsövningarnas början utsträckt första tjänstgöring, vilken så¬
ledes komme att omfatta 310 dagar. De för nu nämnd utbildning avsedda
värnpliktiga uttoges vid inskrivningsförrättningarna till ett antal av högst 14
procent av de inskrivna, d. v. s. omkring 100 per regemente. Då värnpliktig
ägde rätt att kvarstanna i tjänstgöring under tiden mellan rekrytskolan och
regementsövningen, mötte ej hinder för befälet att under loppet av rekryt¬
skolan till ifrågavarande utbildning ytterligare uttaga sådana värnpliktiga,
som därtill vore villiga och lämpliga. Under rekrytutbildningens första pe¬
riod och den särskilda vinterutbildningen utbildades nyssnämnda värnplikti¬
ga gemensamt med övriga värnpliktiga. Efter vinterutbildningens slut av¬
skildes vid lämplig tidpunkt för särskild underbefälsutbildning de härtill
uttagna. Förutnämnda till fackmän uttagna värnpliktiga sammanfördes där¬
emot till särskild utbildning först vid tredje periodens början, således sedan
de erhållit fullständig enskild utbildning och utbildning i lägre förband.
Enligt den vid nämnda riksdag antagna värnpliktslagen, § 26, skulle av
fotfolket och trängen i egentlig trängtjänst samt intendenturtrupperna tillde¬
lade vapenföra värnpliktiga uttagas högst fjorton procent för utbildning till
underbefäl eller fackmän. Av trängen i sjukbärartjänst och i egentlig sjuk¬
vårdstjänst tilldelade vapenföra värnpliktiga skulle för sådan utbildning utta¬
gas högst tio procent.
Någon definition på vad med uttrycket 'fackmän’ skulle avses lämnades
ej i värnpliktslagen. De utbildningskategorier, som under årens lopp hänförts
under nämnda uttryck, hava växlat rätt avsevärt.
Genom generalorder nr 1145/1915 bestämdes, att fackmän tillsvidare skulle
utgöras av, vid infanteriet: kulsprutemanskap, signalister, kommissarier och
sjukvårdsmän samt vid trängen i egentlig trängtjänst: kommissarier. Vid
trängen i sjukbärartjänst och egentlig sjukvårdstjänst samt vid intendentur¬
trupperna skulle inga fackmän utväljas.
Åren 1916, 1917, 1919 och 1921 gällde jämlikt generalorder nr 1 motsva¬
rande bestämmelser. Åren 1918 och 1920 utfärdades inga särskilda bestäm¬
melser; enligt generalorder nr 1 för år 1918 skulle generalorder nr 1 för
år 1917 med vissa ändringar hava tillämpning år 1918 och enligt generalor¬
der nr 1 för år 1920 skulle generalorder nr 1 för år 1919 med vissa ändringar
gälla jämväl år 1920.
Åren 1922—1925 bestämdes, likaledes i generalorder nr 1, att fackmän
skulle utgöras av, vid infanteriet: kulsprutemanskap, signalister, kommis¬
sarier, sjukvårdsmän samt eventuellt granatkastarmanskap och pionjärer
samt vid trängen i egentlig trängtjänst: kommissarier. Vid trängen i sjuk¬
bärartjänst och i egentlig sjukvårdstjänst samt vid intendenturtrupperna skul¬
le fortfarande inga fackmän utväljas.
223
Även i 1925 års värnpliktslag kvarstod begreppet 'underbefäl eller fack¬
män’. Enligt § 26 i nämnda'lag skulle av infanteriet, trängtrupperna och
intendenturtrupperna tilldelade, till linjetjänst uttagna värnpliktiga uttagas
tjugo procent för utbildning till underbefäl eller fackmän. Närmare defini¬
tion på vad som menas med 'fackmän’ saknas även i denna lag.
Från och med år 1926 innehåller generalorder nr 1 beträffande 'underbefäl
eller fackmän’ vid infanteriet bestämmelser, vilka gå ut på att dylika skulle
uttagas särskilt för utbildning i stridsvagnstjänst, i skidlöpartjänst och vid
Gotlands infanterikår samt särskilt för infanteriet i övrigt. Vid intendentur¬
trupperna skulle uttagas samtligt magasinsunderbefäl ävensom bagare och
slaktare, som besutte högre kvalifikationer inom resp. yrken. Däremot inne¬
håller generalorder nr 1 dessa år inga föreskrifter angående vilka personal¬
kategorier, som äro att anse som fackmän, utan hänvisas man att ur de gene¬
ralorder, vilka årligen bestämma uppdelningen av kategorien 'underbefäl
eller fackmän , inhämta vilka som äro att anse såsom fackmän (generalorder
nr 315/1926, 362/1927, 406/1928, 326/1929, 425/1930, 435/1931, 412/1932,
270/1933, 254/1934, 294/1935 och 375/1936).
Från och med år 1926 hava följande kategorier ansetts ingå i begreppet
'underbefäl eller fackmän’.
1926: kulsprutemanskap, signalister, kommissarier, sjukvårdsmän och un¬
derbefäl;
1927—1930: kulsprutemanskap, granatkastarmanskap, signalister, pionjä¬
rer, kommissarier och underbefäl;
1931—1934: kulsprutemanskap, granatkastarmanskap, trådsignalister, ra-
diosignalister, pionjärer, kommissarier och underbefäl;
1935 och 1936: kulsprutemanskap, granatkastarmanskap, signalister, pion¬
järer, kommissarier och underbefäl.
I 1936 års värnpliktslag kvarstår begreppet 'underbefäl eller fackman’.
I § 26 i nämnda lag föreskrives sålunda, att av infanteriet, trängtrupperna och
intendenturtrupperna tilldelade, i § 24 mom. 1 c) omförmälda värnpliktiga
tjugo procent skola uttagas för utbildning till underbefäl eller fackmän.
Jämlikt generalorder nr 504/1937 skulle uppdelningen av de värnpliktiga,
som uttoges till 'underbefäl eller fackmän’, ske i följande grupper: kulsprute¬
manskap, granatkastarmanskap, infanterikanonmanskap, signalister, pionjä¬
rer, gevärsmanskap.
Av vad ovan anförts torde framgå att innebörden av begreppet 'fackmän’ i
värnpliktsförfattningarna växlat från tid till annan. Vid tidpunkten för anta¬
gandet av 1914 års värnpliktslag synes kulsprute-, signal- och kommissarie¬
tjänst samt viss sjukvårdstjänst hava betraktats såsom facktjänst och såsom
en följd härav hava de till ifrågavarande tjänst uttagna värnpliktiga be¬
nämnts 'fackmän’ i motsats till dem som skulle utbildas i gevärstjänst, 'un¬
derbefäl’. Sedermera har uttrycket 'fackman’ med hänsyn till den militär¬
tekniska utvecklingen fått en vidsträcktare betydelse.
224
Emellertid förekommer uttrycken 'fackutbildning’ och 'facktjänstgöring’
i värnpliktsförfattningarna i fråga om tjänstgöring för personalkategorier, som
icke tillhöra gruppen 'underbefäl eller fackmän’. § 27. 1. D värnpliktslagen
föreskriver nämligen att värnpliktig som idkar studier för utbildning till lä¬
kare, tandläkare, apotekare, veterinär eller ingenjör skall under viss förut¬
sättning fullgöra sin tjänst med dels militärutbildning, dels fackutbildning
och facktjänstgöring.
Ytterligare är att erinra därom, att för vissa värnpliktiga föreskrivits att
de skola fullgöra sin värnpliktstjänstgöring med dels militärutbildning, dels
specialtjänstgöring.
Med hänsyn till den mångfald av specialutbildning, som nu förefinnes vid
arméns olika truppslag, är det därför förklarligt att de värnpliktiga kunna
missuppfatta uttrycket 'fackmän'. Jag vill i detta sammanhang erinra där¬
om, att enligt gällande bestämmelser de värnpliktiga som besitta motortek¬
niska kunskaper och färdigheter skola företrädesvis tilldelas bl. a. infante¬
riet i stridsvagnstjänst och att sålunda en viss fackkännedom är erforderlig
för tilldelning till sådan tjänst.
På grund av vad som förekommit vid den i ovannämnda tidningsnotis om¬
nämnda inryckningen då ett stort antal värnpliktiga från skilda rullförings-
områden på grund av missuppfattning av inkallelsekungörelsens innebörd
företagit resor för inryckning till en repetitionsövning, som de icke haft att
fullgöra, synes det mig erforderligt att åtgärder vidtagas för att i görligaste
mån söka förebygga vidare missförstånd.
Riktigast vore om uttrycket 'underbefäl eller fackmän’ ersattes med annat
uttryck som tydligare angåve vad som därmed avses. Att märka är i detta
sammanhang att alltsedan 1928 samtliga värnpliktiga tillhörande värnplikts-
gruppen 'underbefäl eller fackmän’ vid Göta livgardes stridsvagnsbataljon
utbildats till 'underbefäl'. Ett utbytande av begreppet 'underbefäl eller fack¬
män' mot annat uttryck föranleder emellertid ändring ej blott i värnpliktsla¬
gen utan även i åtskilliga andra såväl freds- som krigsbestämmelser.
I avvaktan på vederbörliga författningsändringar torde i härens vapenöv-
ningstabell och i inkallelsekungörelserna böra införas ett förtydligande av
den ungefärliga innebörd att till värnpliktsgruppen 'underbefäl eller fack¬
män’, hänföras endast värnpliktiga, vilka hava att jämlikt värnpliktslagen §
27. 1. A. a) fullgöra tjänstgöring i sammanlagt 225 dagar.
Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade in¬
struktionen får jag härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende till
den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna föranleda.
I ärendet har jag samrått med generalintendenten samt inspektörerna för
infanteriet och för trängen.»
225
5. Angående utfärdande av bestämmelser örn uppsägningstid vid entle¬
digande före anställningstidens utgång på grund av annan anledning än
begånget tjänstefel av befattningshavare vid försvarsväsendet som innehava
arvodesbefattning.
Ämbetsberättelsen till 1936 års riksdag innehåller (sid. 162 ff.) redogörel¬
se för en av dåvarande militieombudsmannen till Konungen avlåten fram¬
ställning i detta ämne. I skrivelsen anförde militieombudsmannen bland
annat, att enligt hans uppfattning humanitära skäl talade för att samtliga
befattningshavare vid försvarsväsendet, som innehade arvodesbefattning, till¬
försäkrades skälig, uppsägningstid, då fråga uppkomme örn deras entledigan¬
de före anställningstidens slut på grund av annan anledning än begånget
tjänstefel.
Genom kungl, brev den 16 april 1937 hava meddelats vissa bestämmelser i
fråga om tillsättande av med arvode förenade befattningar, vilka enligt den
år 1936 beslutade försvarsorganisationen skola besättas med pensionerad
personal, med undantag av dels befattningarna såsom militärområdesbefäl-
havare, kommendant i Stockholm och registrator i försvarsdepartementet,
dels befattningarna vid inskrivnings-, rullförings- och sjörullföringsområde-
na, dels ock befattningarna såsom landstormsområdesbefälhavare och land-
stormsförrådsförvaltare. Därvid har föreskrivits följande:
»Entledigande från befattning, som ovan avses, före utgången av den tid,
förordnandet å densamma avser, meddelas av den myndighet, som utfärdat
förordnandet. Entledigande av annan anledning än tjänstefel skall ske efter
skriftlig uppsägning såvitt möjligt senast tre månader före anställningens
upphörande.»
Genom kungl, brev7 samma dag med bestämmelser rörande uppsägnings¬
tid för personalen vid inskrivnings-, rullförings- och sjörullföringsområden
m. fl. har Kungl. Majit förordnat, att entledigande från befattning vid in¬
skrivnings-, rullförings- och sjörullföringsområden eller från befattning så¬
som landstormsområdesbefälhavare och landstormsförrådsförvaltare av
annan anledning än tjänstefel skall ske efter skriftlig uppsägning såvitt möj¬
ligt senast tre månader före anställningens upphörande.
6. Fråga örn ersättning till vissa f. d. underoffieerskorpraler vid flottans
sjömanskår vid Karlskrona öriogsstation, vilka avskedats, oaktat de enligt
gällande äldre bestämmelser ägt rätt att kvarstå i tjänsten.
Ämbetsberättelsen till 1937 års riksdag innehåller (sid. 199 ff.) redogörel¬
se för en av militieombudsmannen den 23 oktober 1936 till Konungen avlå¬
ten framställning i ett av f. d. underofficerskorpralerna vid flottans sjömans¬
kår vid Karlskrona öriogsstation L. Rubin, C. J. Johansson, C. J. Asp, O. E.
15—379075. Militieombudsmaimcns ämbetsberättehe.
226
Pettersson och C. H. Olsson hos militieombudsmannen anhängiggjort ärende.
Klagandena hade hemställt om militieombudsmannens medverkan i syfte att
de, som efter avgången ur tjänst åtnjöte korprals pensionsförmåner, måtte
med avseende å tiden från avgången till dess beslut i anledning av en av dem
tidigare gjord framställning om erhållande av flaggkorprals pensionsförmå¬
ner meddelats få sig tillerkänd skillnaden mellan korpralspensionen och den
lön de ägt uppbära, därest de — såsom för dem gällande bestämmelser skulle
hava berättigat till — i stället fått kvarstå i tjänst. Militieombudsmannen
anförde i sin underdåniga hemställan att klagandena syntes hava fog för sin
framställning.
Sedan marinförvaltningen, efter stationsbefälhavarens vid Karlskrona
örlogsstation hörande, den 26 november 1936 avgivit underdånigt utlåtande,
har Kungl. Maj:t den 18 juni 1937 medgivit, att såsom gottgörelse i föreva¬
rande avseende för tiden till och med den 30 juni 1937 finge utbetalas:
till Rubin...............
|
........... 2,257
|
kronor
|
92 öre
|
» Pettersson...........
|
.......... 2,284
|
|
80 »
|
> Olsson...............
|
.......... 2,284
|
»
|
80 »
|
» Johansson...........
|
........... 2,016
|
$
|
- >
|
» Asp.................
|
........... 2,257
|
»
|
92 >
|
att med tillhopa elvatusenetthundraen kronor 44 öre tillsvidare bestridas av
sjöförsvarets för budgetåret 1937/1938 anvisade anslag till extra utgifter;
och ville Kungl. Majit framdeles, efter riksdagens hörande, meddela beslut
rörande gottgörelse för tid efter den 30 juni 1937 och i fråga örn kostnader¬
nas gäldande.
7. Angående kreditgivning vid försäljning från inarketenterierna inom
armén, marinen och flygvapnet.
Ämbetsberättelsen till 1936 års riksdag innehåller (sid. 152 ff.) redogö¬
relse för en av dåvarande militieombudsmannen till Konungen avlåten fram¬
ställning i detta ämne. Under erinran därom att all försäljning från marke-
tenterierna vid armén, marinen och flygvapnet skulle enligt gällande föreskrif¬
ter och vedertagna regler ske mot kontant betalning framhöll militieombuds¬
mannen i skrivelse till Konungen den 26 oktober 1935 att förbudet mot kre¬
ditgivning i flera fall syntes hava visat sig motverka de syften, som torde
hava legat till grund för detsamma nämligen att värna om manskapets ek<
nomi och att förhindra att marketenterirörelsen tillskyndades förlust. MiL-
tieombudsmannen föreslog att åsyftade föreskrifter och regler måtte på det
sätt ändras, att med bibehållande av principen örn kontant betalning för in¬
köp å marketenteri såsom huvudregel, möjlighet bereddes att i särskilda
fall, där truppförbandschef med hänsyn till föreliggande omständigheter så
funne skäligt, kredit för dylika inköp måtte kunna i viss begränsad omfatt-
227
liing medgivas vid försäljning från marketenteri vid armén, marketenteri vid
landförläggning inom marinen samt marketenteri vid flygvapnet. I skrivel¬
sen angav militieombudsmannen slutligen vissa riktlinjer i fråga örn de vill¬
kor som borde gälla för erhållande av kredit. Härom anfördes följande:
Krediten torde få sin största betydelse för de yngre årsklasserna av det fast
anställda manskapet. Då emellertid legitima kreditbehov kunna antagas
förefinnas även hos de äldre årsklasserna av de fast anställda och hos de
värnpliktiga, synes kredit böra stå öppen för såväl fast anställda som värn¬
pliktiga.
Enär emellertid vid marinen tjänstgöring till sjöss utgör en tillfällig kom¬
mendering och manskapet ombord å fartyg följaktligen icke utgör sådant
fast förband, som fallet är vid regementen och kårer, samt tillika de miss¬
förhållanden, som givit upphov till önskemålet om medgivande av viss kredit
för inköp å marketenteri, icke äga tillämpning i avseende å sjötjänsten, lärer
kreditgivning för försäljning vid marketenteri ombord å fartyg icke böra
förekomma.
Krediten torde böra på det sätt begränsas, att den icke överskjuter visst
belopp bestämt i förhållande till de avlöningsförmåner eller det penningbi¬
drag låntagaren äger uppbära vid truppförbandet under den tid krediten
skall löpa.
I fråga örn såväl de fast anställda som de värnpliktiga torde vidare böra
iakttagas, att kredit i allmänhet icke bör beviljas under tider närmast efter
det fast anställd ägt uppbära avlöning eller värnpliktig ägt uppbära penning¬
bidrag.
Vederbörande truppförbandschef synes böra äga uppdraga åt regements¬
intendent eller marketenteriföreståndare vid armén och flygvapnet och åt
kassaförvaltare för manskapskassa eller marketenteriföreståndare vid mari¬
nen att avgöra uppkommande ärenden om beviljande av kredit för inköp vid
marketenteri. Innan kredit beviljas, torde dock chefen för det kompani eller
motsvarande truppenhet, som lånesökanden tillhör, böra hava tillstyrkt kre¬
diten.
Reglering av uppkommen skuld till marketenteri synes böra ske på det
sätt, att vissa avdrag automatiskt göras vid utbetalandet av manskapets av¬
löningsförmåner. Såsom villkor för erhållande av kredit torde böra fordras
uttryckligt medgivande av låntagaren att för betalning av skulden avdrag må
göras å honom vid truppförbandet tillkommande avlönings- eller andra av
tjänsten härrörande kontanta förmåner. Då enskild lägerkassa lärer böra
betraktas såsom fristående juridisk person, torde nämligen utan gäldenärens
medgivande vid utbetalning av honom vid truppförbandet tillkommande av¬
lönings- eller andra kontanta förmåner avdrag icke kunna ske för skuld till
enskilda lägerkassan.
Det bör emellertid beaktas, att den omständigheten, att gäldenär med¬
givit, att hans skuld må likvideras genom avdrag å honom tillkommande
lön, icke innefattar företrädesrätt till betalning framför eller lika rätt till
betalning med fordran, för vars gäldande utmätning sker.
I skrivelse den 29 januari 1937 till arméförvaltningens intendents- och
civila departement har Kungl. Majit i anledning av militieombudsmannens
berörda framställning, såvitt angår armén, funnit gott förordna att enligt de
närmare bestämmelser, som arméförvaltningens intendents- och civila de¬
partement med beaktande av ovanberörda av militieombudsmannen angivna
228
riktlinjer hade att meddela, det finge ankomma på vederbörande trupplör-
bandschef (likställd chef) att bestämma, huruvida och i vilken omfattning
försäljning på kredit finge äga rum vid respektive truppförbands marke¬
tenteri.
I skrivelse samma dag till marinförvaltningen förordnade Kungl. Majit
att enligt de närmare bestämmelser, som marinförvaltningen med beaktande
av nämnda riktlinjer hade att meddela, det skulle ankomma på vederbörande
förbandschef (likställd chef) att bestämma i fråga örn försäljning på kredit
från marketenteri vid landförläggning inom marinen.
Slutligen förordnade Kungl. Majit genom skrivelse samma dag till flyg-
förvaltningen att enligt de närmare bestämmelser, som flygförvaltningen med
beaktande av ovanberörda riktlinjer hade att meddela, det skulle ankomma
på vederbörande flottiljchef (likställd chef) att bestämma i fråga örn kreditför¬
säljning vid respektive förbands marketenterier.
8. Angående föreskrifterna beträffande gäldandet av ersättning till sam-
vetsömma värnpliktiga för begagnandet av egen velociped under fullgöran¬
det av civilt arbete i stället för värnpliktstjänstgöring.
Härom avlät tjänstförrättande militieombudsmannen den 22 juli 1937 föl¬
jande skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet:
»Uti en den 14 november 1935 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde Ivar Ahlqvist m. fl. såsom representanter för samvetsömma värn¬
pliktiga, vilka fullgjorde civilt arbete vid vissa av riksantikvarieämbetet an¬
ordnade arbeten, att ehuru det uti de värnpliktiga vid inryckningen lämnat
meddelande stöde angivet, att de värnpliktiga ägde rätt utfå ersättning, örn
de begagnade egen velociped vid färd mellan förläggning och arbetsplats,
där befälet så funne lämpligt, så hade de värnpliktiga, trots upprepade hän¬
vändelser, icke erhållit tillfredsställande besked i saken än mindre någon
ersättning.
Sedan militieombudsmannen i anledning av innehållet uti ifrågavarande
skrift införskaffat utredning i ärendet, anförde militieombudsmannen i un¬
derdånig skrivelse den 24 april 1936 bland annat följande:
Beträffande frågan om rätt för samvetsömma värnpliktiga, som fullgjorde
civilt arbete, att utbekomma ersättning för begagnande av egen velociped för
färd mellan förläggnings- och arbetsplats förelåge det förhållandet, att Kungl.
Majit väl i generalorder —- den 20 november 1934, nr 2460 — förklarat, att
dessa värnpliktiga kunde 'påräkna’ dylik ersättning under förutsättning att
arbetsbefälet prövade lämpligt att sådant färdsätt komme till stånd, men —
med undantag beträffande vissa vid Basarmyren i Fredrika socken bedrivna
arbeten — icke givit någon anvisning på vad sätt de kostnader, som sålunda
kunde uppkomma, skulle av statsverket gäldas. Ej heller hade några anvis¬
ningar meddelats om vad som vore att iakttaga för att de värnpliktiga skulle
kunna utfå sådan ersättning, sedan arbetsbefälet funnit att ersättning borde
229
utgå. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde militieombuds-
mannen, att därest föreskrifter av enahanda innehåll som de i förenämnda
generalorder den 20 november 1934 fortfarande skulle gälla beträffande
värnpliktiga som hyste samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
och som till följd därav skulle fullgöra civilt arbete, dels föreskrifter måtte
utfärdas utvisande vad som vore att iakttaga för att dylika samvetsömma
värnpliktiga, beträffande vilka vederbörande arbetsbefäl funnit att ersätt¬
ning borde utgå för begagnande av egen velociped vid färd mellan förlägg¬
nings- och arbetsplats, kunde komma i åtnjutande av sagda ersättning, dels
ock för nämnda ändamål erforderliga medel måtte ställas till den eller de
myndigheters förfogande, som skulle tillhandahålla medel för utbetalande
av ersättningen.
över militieombudsmannens framställning avgåvo arméförvaltningens in¬
tendents- och civila departement utlåtande och framhöllo därvid, bland annat,
att den ledande principen vid anordnandet av arbeten för de s. k. civilar¬
betarna varit att om möjligt bereda förläggning åt dem i omedelbar närhet
av vederbörlig arbetsplats, att endast i de fall, då antingen förläggningen
måst ordnas på större avstånd från arbetsplatsen eller de värnpliktiga under
sitt arbete måst förflytta sig längre vägsträcka, användande av egen veloci¬
ped ansetts erforderligt och ersättning härför berättigad, att vid de civilar¬
beten, som sedan längre tid tillbaka pågått för domänstyrelsens och vatten¬
fallsstyrelsens räkning, ersättning för begagnande av egen velociped utbe¬
talats av vederbörande ämbetsverks egna medel, att vid de för riksantikvarie¬
ämbetet sedan år 1934 bedrivna civilarbetena alltid eftersträvats att ordna
de värnpliktigas förläggning så nära respektive arbetsplatser, att någon er¬
sättning för begagnande av egen velociped icke skulle behöva utgå, samt att
utredning beträffande det fall, som militieombudsmannens framställning
närmast avsåge, givit vid handen, att avståndet mellan förläggnings- och
arbetsplatsen varit relativt kort, vadan rimliga skäl för dylik ersättning icke
ansetts föreligga.
Vidare avgåvos utlåtanden av domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och
riksantikvarieämbetet, därvid ämbetsverken i huvudsak meddelade att äm¬
betsverken avsåge att till civilarbetare, som i tjänsten begagnade egen velo¬
ciped, i de fall då vederbörande arbetsbefäl prövade det lämpligt, utbetala
ersättning härför med skäligt belopp av till förfogande stående medel, samt
att de utav militieombudsmannen ifrågasatta föreskrifterna i angivna hän¬
seenden icke syntes ämbetsverken erforderliga. Kungl. Maj:t fann genom
beslut den 28 december 1936 militieombudsmannens framställning icke för
anleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Uti en den 8 februari 1937 till militieombudsmannen inkommen skrivelse
anförde värnpliktige nr 693 20/33 T. O. Dahle följande:
Dahle fullgjorde värnpliktstjänstgöring genom civilt arbete hos Uppsala
universitets skogsförvaltning. I samband med inryckningsordern hade Dahle
erhållit meddelande att ersättning för egen cykel kunde påräknas med 25
230
öre för varje dag som cykeln enligt arbetsbefälets prövning användes i sty¬
relsens tjänst. För januari månad 1937 hade ersättning utgått men enligt
vad arbetsbefälet meddelat komme i fortsättningen ingen ersättning att läm¬
nas, då inga för ändamålet anvisade medel funnes tillgängliga. Då detta
förfarande enligt Dahles mening stöde i strid med det honom tillställda med¬
delandet om cykelersättning, anhölle Dahle att åtgärder måtte vidtagas till
förhållandenas reglering.
Sedan Uppsala universitets skogsförvaltning erhållit del av Dahles skrift
för yttrande, anförde skogsförvaltningen:
Tidigare hade regementsintendenten vid Upplands regemente till skogs¬
förvaltningen utanordnat medel för likvidering av cykelersättning åt värn¬
pliktiga. I början av år 1937 hade emellertid regementsintendenten meddelat
att penningar ej kunde utanordnas, enär anslag saknades för bestridande av
kostnader för ifrågavarande ändamål. Skogsförvaltningen hade likväl tills
vidare, i likhet med domänstyrelsen m. fl. ämbetsverk, till de värnpliktiga ut¬
betalat 25 öre per man och dag i ett för allt för begagnande av egen veloci¬
ped för färd mellan förläggnings- och arbetsplats i den mån vederbörande
arbetsbefäl prövat lämpligt att dylikt färdsätt komme till stånd. Dessa ut¬
betalningar hade skett i avvaktan på att genom militieombudsmannens in¬
gripande i ärendet medel retroaktivt och för framtiden skulle anslås till be¬
rörda ersättning. För den händelse att anslag för ändamålet ej komme att
beviljas, ville skogsförvaltningen framhålla önskvärdheten av att militie-
ombudsmannen gjorde framställning örn att i inryckningsorder för inkallan¬
de av värnpliktiga, vilka hyste betänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
helt uteslötes nu förekommande passus örn cykelersättning.
Med hänsyn till innehållet i Kungl. Maj-.ts ovannämnda beslut den 18
december 1936 finner jag mig icke böra i anledning av vad därefter före¬
kommit göra en förnyad underdånig framställning i ämnet. Emellertid har
jag icke kunnat undgå att finna vad skogsförvaltningen hemställt beträffande
meddelandena till de värnpliktiga om cykelersättning vara i viss mån befo¬
gat.
Nu gällande föreskrifter angående dylika meddelanden äro givna genom
generalorder den 20 november 1936, nr 2775, vilken generalorder även gäl¬
ler skogsförvaltningens vid Uppsala universitet arbeten. Uti nämnda general¬
order föreskrives att i samband med inkallelsen de värnpliktiga genom rull-
föungsbefälhavarens försorg, skola erhålla meddelande, att de tills vidare
kunna påräkna ersättning av 25 öre per dag i ett för allt för begagnande av
egen velociped för färd mellan förläggnings- och arbetsplatserna; dock att
ifrågavarande ersättning skall utgå endast under förutsättning att veder¬
börande arbetsbefäl prövar lämpligt att dylikt färdsätt kommer till stånd.
Det lärer icke kunna bestridas att de meddelanden som på grundval av
dessa föreskrifter vid inryckningen utfärdas till värnpliktiga, vilka medgh its
att i stället för värnpliktstjänstgöring utföra civilt arbete, äro i viss män
231
missvisande med hänsyn till den möjlighet de värnpliktiga i själva verket
hava att erhålla sådan ersättning varom nu är fråga. Det är förklarligt att de
värnpliktiga i vissa fall, då arbetsbefälet funnit skäl till ersättnings lämnande
men sådan likväl icke kommit att utgå, tycka sig hava blivit förvägrade en
dem tillkommande rättighet. Såsom av det anförda framgår hava redan
åtskilliga värnpliktiga av sådan anledning vänt sig till militieombudsman-
nen och begärt hans ingripande, och det torde vara anledning att antaga att
än flera dylika framställningar komma att göras. Det synes mig som om
dessa olägenheter skulle kunna undvikas, örn de meddelanden angående er¬
sättning för begagnande av egen velociped, som i samband med inryckningen
tillställas värnpliktiga, bleve avfattade på sådant sätt att de närmare svarade
mot de faktiska förutsättningarna för erhållande av sådan ersättning.
Det sålunda anförda får jag härmed vördsamt bringa till Herr Statsrådets
kännedom för den åtgärd Herr Statsrådet må finna omständigheterna för¬
anleda.»
* *
❖
Uti generalorder nr 2580 den 22 november 1937, varigenom, utöver vad i
generalorder nr 180/1935 föreskrivits, meddelats bestämmelser för år 1937 rö¬
rande inkallande till fullgörande av dittills beslutade statliga civila arbeten för
värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, har
under »C. Särskilda bestämmelser» angående underrättelser till de värnplik¬
tiga örn deras rätt till ersättning för begagnande av egen cykel meddelats föl¬
jande föreskrift:
»I samband med inkallelsen till ovan under B 3) angivna arbeten (avser do¬
mänstyrelsens, vattenfallsstyrelsens och skogsförvaltningens vid Uppsala uni¬
versitet arbeten) skola de värnpliktiga, genom rullföringsbefälhavarens för¬
sorg, erhålla meddelande, att de tillsvidare kunna påräkna ersättning av 25 öre
per dag i ett för allt för begagnande av egen cykel för färd mellan förläggnings-
och arbetsplatserna. Därvid skall särskilt påpekas, att ifrågavarande ersätt¬
ning dock endast utgår under förutsättning, att vederbörande arbetsbefäl prö¬
var lämpligt, att dylikt färdsätt kommer till stånd.»
9. Angående manskapets utrustning, förplägnad oell förläggning vid öv¬
ningar under fältmässiga förhållanden särskilt i övre Norrland.
Ämbetsberättelsen till 1937 års riksdag innehåller (sid. 167 ff.) redogörel
se för en av militieombudsmannen den 15 oktober 1936 till Konungen av¬
låten framställning i detta ämne.
Med föranledande av resultatet av en genom militieombudsmannen verk¬
ställd utredning i ett hos militieombudsmannen anhängigt ärende angående
232
anordnande och utförande av vissa övningar vid Norrbottens regemente den
14 februari 193G anförde militieombudsmannen i sin framställning i huvud¬
sak följande:
Under utredningen hade framkommit anmärkningar rörande utrustningen
av det manskap, vilket vintertid fullgjorde tjänstgöring vid övre Norrlands
trupper, samt angående beskaffenhet av viss vid dylik tjänstgöring vintertid
nyttjad materiel, vilka anmärkningar syntes värda beaktande. Det torde
vid truppförbanden tillhörande övre Norrlands trupper icke kunna undvikas,
att övningar bedreves jämväl under mindre gynnsamma väderleksförhållan
den. Det måste emellertid därvid tillses, att manskapets utrustning och vid
övningarna begagnad materiel för manskapets förplägnad och omvårdnad
i övrigt vore av den beskaffenhet, att av väderleksförhållandena härrörande
ogynnsamma verkningar i avseende å manskapets hälsa så vitt möjligt för¬
hindrades. Det borde sålunda tillses, att manskapet vid dessa truppförband
försåges med fullt nöjaktig beklädnad. I nämnda avseende syntes särskilt
böra beaktas, att de hittills nyttjade bomullsskjortorna icke kunde anses ut¬
göra ett tillräckligt värmande plagg att bära närmast kroppen under de tem¬
peraturförhållanden, som vintertid rådde i övre Norrland. Särskilt måste
anses att så icke kunde vara fallet vid bedrivande av övningar, under vilka
manskapet, såsom vid skidåkning, jämförelsevis lätt råkade i svettning. Fler¬
talet bland menige man torde ock numera före inryckningen till värnplikts
tjänstgöringen hava vant sig vid att vintertid närmast kroppen bära ett var¬
mare plagg än den vid armén hittills brukade bomullsskjortan. Det vore
därför angeläget, att sådana åtgärder vidtoges, att envar av manskapet, som
vintertid fullgjorde tjänstgöring vid övre Norrlands trupper, tillhandahölles
varmare plagg att bära närmast kroppen än dylik bomullsskjorta. Härvid
syntes trikåskjortor eller annat liknande plagg böra komma till användning.
Vidare borde i manskapets vid dessa trupper vinterutrustning ingå halsskvdd
av ylle samt sockor eller ytterstrumpor. I den mån manskapet skulle utbil¬
das i skidåkning, borde envar av manskapet tillhandahållas härför avsedda
skodon av lämplig modell. I ärendet framkomna anmärkningar mot sko¬
donen modell/29 borde föranleda, att pågående försök för ernående av lämp¬
lig modell å skodon för skidåkning såvitt möjligt påskyndades. För trup¬
pens förplägnad med varm dryck borde tillhandahållas tillräckligt antal ter¬
mosflaskor. Sådana åtgärder borde ock vidtagas, som säkerställde att, då
truppen förplägades utomhus, lagad mat kunde tillhandahållas i varmt till¬
stånd. Såsom uppvärmningsanordning vid förläggning i bivack syntes tält
spis vara överlägsen eldgaller. I varje fall syntes vad som förekommit vid
den i ärendet ifrågakomna bivackeringsövningen utvisa, att eldgaller icke
förmådde nöjaktigt uppvärma tälten vid de köldgrader, som vintertid kunde
inträffa i övre Norrland. I anslutning härtill framhölles angelägenheten av,
att pågående försök med tältspisar måtte, så fort sig göra läte, leda till fast
ställande av ändamålsenlig modell å dylik spis och att erforderligt antal
spisar ställdes till övre Norrlands truppers förfogande. — Den i ärendet verk¬
ställda utredningen utvisade, att vissa åtgärder vidtagits eller ställts i ut¬
233
sikt till avhjälpande av brister, som finge anses hava sistlidna vinter före-
funnits i avseende å manskapets vid övre Norrlands trupper utrustning, för-
plägnad och förläggning vid övningar under fältmässiga förhållanden. Det
framginge emellertid ej, att genom vad sålunda åtgjorts eller kunde komma
att åtgöras det kunde förväntas bliva nöjaktigt sörjt för att hädanefter hela
den manskapsstyrka, som vinterövades vid övre Norrlands trupper, kunde
beredas sådan omvårdnad, som finge anses påkallad av därstädes rådande
klimatiska förhållanden. Enligt militieombudsmannens uppfattning borde
därför spörsmålet om vilka förbättringar, som borde vidtagas beträffande
manskapets vid övre Norrlands trupper utrustning, förplägnad och omvård¬
nad i övrigt under tjänstgöring vintertid, bliva föremål för noggrann om¬
prövning och de åtgärder vidtagas, vartill en dylik omprövning kunde giva
anledning. Därvid borde ock övervägas, huruvida och i vilken omfattning åt¬
gärder till förbättrande av manskapets omvårdnad under tjänstgöring vin¬
tertid kunde anses påkallade jämväl beträffande truppförband förlagda til!
andra delar av landet än övre Norrland.
I ärendet avgav arméförvaltningen den 24 november 1936 underdånigt ut¬
låtande samt anförde, med utgångspunkt från de av militieombudsmannen
påyrkade åtgärderna, bland annat följande:
Skjorta av bomullstrikå, halsskydd av ylle (eller halsduk av ylle) samt yt-
terstrumpor komme under innevarande vinter att tillhandahållas allt man¬
skap, vars tjänstgöring förlädes till övre Norrland. Dylik materiel hade fun
nits tillgänglig redan under sistförflutna vinter, ehuru av ekonomiska skäl
anskaffning av trikåskjortor och ytterstrumpor icke kunnat ske i önskvärd
utsträckning. Ämbetsverkets intendentsdepartement hade anbefallt försök
under innevarande vinter vid Livgrenadjärregementet (officersaspirantsko-
lan), Jämtlands fältjägarregemente, Norrbottens regemente och Norrlands
dragonregemente med trenne typer av marschskodon, särskilt lämpade så¬
som skodon för skidbruk. Något slutgiltigt resultat av dessa försök kunde
dock icke förväntas förrän tidigast efter vinterperiodens slut. Likaså hade
intendentsdepartementet anbefallt försök med termosflaskor innevarande
vinter och anskaffat dylika flaskor för att i erforderlig omfattning kunna till¬
godose samtliga truppförband i Boden. Dylika försök hade tidigare utförts
men lämnat otillfredsställande resultat på grund av svårigheten att erhålla
tillräckligt motståndskraftigt material till sådana flaskor. Utan att avvakta
resultatet av de nu igångsatta försöken hade intendentsdepartementet för av¬
sikt att anskaffa termosflaskor till sådant antal, att varje man, som komme
att deltaga i vinterns fälttjänstövningar inom övre Norrland, kunde förses
med termosflaska. Vad anginge tillhandahållandet vid övningar utomhus av
varm tillagad mat torde detta vara en åtgärd, som ankomme på vederböran¬
de befälhavare. En fullt tillräcklig förplägnad kunde med nu gällande före¬
skrifter åstadkommas. Den utrustning, som inginge i koksläden, torde vidare,
234
därest kokslädens möjligheter tillvaratoges och i övrigt ändamålsenliga åt¬
gärder beträffande utspisningens anordnande träffades, medgiva att man¬
skapet kunde erhålla mat med lämplig värmegrad. Försök påginge alltjämt
med tältspis, avsedd att ersätta eldgaller för eldning i tälthyddor. Då den se¬
nast prövade konstruktionen av en dylik spis visat sig kunna i fullt tillfreds¬
ställande grad uppvärma en tälthydda även under ogynnsamma väderleks-'
förhållanden, hade intendentsdepartementet låtit genom militärbefälhavaren
för övre Norrland anskaffa tältspisar av denna försökstyp till sådant antal,
att samtliga truppförband tillhörande Bodens garnison därmed kunde vid
behov utrustas. Därutöver avsåge departementet att anskaffa dylika spisar
även för övriga truppförband, som komme ett deltaga i vinterövningar i övre
Norrland. Vad slutligen anginge utrustningen vid truppförbanden inom an¬
dra delar av landet, avsåge intendentsdepartementet att — i den mån er¬
forderliga medel komme att stå till förfogande och så visade sig erforderligt
— vidtaga motsvarande åtgärder, som enligt vad ovan anförts ifrågakommit
för till Boden förlagda truppförband, jämväl för de truppförband, som vore
förlagda inom Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Vid trupp¬
förband inom övriga delar av landet syntes icke några särskilda åtgärder
vara erforderliga vintertid utöver dem, som sammanhängde med dessa trupp¬
förbands förseende med i vederbörliga fältutrustningslistor ingående utrust¬
ning. Arméförvaltningen komme alltjämt att med särskild uppmärksamhet
följa frågan om manskapets omvårdnad under vinterutbildning.
Med hänsyn till vad den utav arméförvaltningen lämnade redogörelsen ut¬
visade med avseende å vidtagna eller till utförande avsedda åtgärder i syfte
att tillgodose manskapets utrustning, förplägnad och förläggning under
tjänstgöring vintertid samt vad arméförvaltningen i övrigt i sitt utlåtande
anfört, fann Kungl. Maj:t genom beslut den 19 februari 1937 militieom-
budsmannens förevarande framställning icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd.
10. Angående behovet av ny marketenteribyggnad för Norrbottens rege¬
mente.
Härom avlät militieombudsmannen den 16 augusti 1937 följande fram¬
ställning till Konungen:
»Marketenteribyggnaden vid Norrbottens regemente har sedan länge be¬
funnit sig såväl ut- som invändigt i ett mycket bristfälligt skick. Lokalerna
äro alldeles otillräckliga med hänsyn till den stora manskapsstyrkan vid
regementet.
Den nuvarande marketenteribyggnaden inrymmer lokaler för underoffi-
235
cersmäss, furirmäss, korpralsmäss, manskapsmäss, bostäder för mässper-
sonal samt regementets samlingssal.
Vad underofficersmässen beträffar, äro särskilt ekonomilokalerna illa till¬
godosedda. Köket är inrymt i en passage med en golvyta av endast 12
kvm. Skafferi och serveringsrum saknas.
Furirmässen utgöres av förstuga och två rum. De båda rummen upptaga
en sammanlagd golvyta av omkring 60 kvm., medan antalet furirer, som
under vinterhalvåret äro hänvisade till mässen uppgår till omkring 70.
Korpralsmässen är inrymd i en inbyggd glasveranda och består av två
rum. Verandan är icke vinterbonad, varför lokalerna, trots befintligheten
av värmeelement, äro mer eller mindre hälsovådliga under större delen
av vintern till följd av kylan. Rummens sammanlagda golvyta utgör om¬
kring 60 kvm., medan antalet korpraler och vicekorpraler, som under vin¬
terhalvåret äro hänvisade till sagda mässlokal, uppgår till minst 75. Un¬
der två av vinterhalvårets månader tillkomma därutöver i regel ytterligare
15 personer. Förhållandena i korpralsmässen äro således ännu mer ogynn¬
samma än i furirmässen.
Manskapsmässen består av en större sal, som frånräknat det av serverings¬
disken upptagna utrymmet har en golvyta av omkring 100 kvm. Tidvis bru¬
kar manskapsmässen utökas med regementets en trappa upp belägna sam¬
lingssal, vilken är av samma storlek som den förstnämnda salen. Antalet
meniga, som under vinterhalvåret äro hänvisade till manskapsmässen, upp¬
går emellertid till omkring 1,200.
De till manskapsmässen hörande ekonomilokalerna, vilka även äro av¬
sedda för furir- och korpralsmässarnas räkning, äro mycket trånga och
otidsenliga. Serveringsrummet, som samtidigt delvis är förrådsrum, har en
golvyta av 17 kvm., kökets golvyta är 18 kvm. och skafferiets 6 kvm. Bristen
på rymliga och luftiga förvaringslokaler för livsmedel medför även ur
hygienisk synpunkt allvarliga olägenheter. Sålunda hava kackerlackor upp¬
trätt i mängd i lokalerna och varit omöjliga att helt utrota inom byggna¬
den. Arbetsförhållandena för personalen i köket äro mycket besvärliga,
och särskilt matrum saknas för mässpersonalen.
Bostäderna för mässpersonalen utgöras av fyra rum i byggnadens tredje
våning. De äro ur brandskyddssynpunkt mycket riskfyllt belägna. Garde¬
robs- och toalettutrymmen till desamma äro otillräckliga, och de befint¬
liga betjäningsrummen medgiva icke inkvartering av erforderlig personal.
Av det ovan anförda torde Eders Kungl. Majit finna, att mässlokalerna för
de olika kategorierna av manskapet till största delen äro av sådan beskaf¬
fenhet, att de icke kunna fylla ens de minsta anspråk på rymlighet som
böra ställas på dylika lokaler. I jämförelse med andra mässlokaler vid
militära etablissement ger denna byggnad ett beklämmande intryck av van¬
trevnad. Särskilt i betraktande av det stränga klimatet, som under den
största delen av året råder i Boden, torde här i högre grad än på andra
ställen ett behov föreligga för manskapet att under lediga stunder hava en
tillflyktspluts, som fyller berättigade anspråk på trevnad. Även i hygieniskt
236
hänseende torde förbättrade mässförhållanden få anses vara av icke ringa
betydelse. För avhjälpandet av de många olägenheter, som vidlåda det
nuvarande marketenteriet, synes den enda rationella lösningen vara att vid
regementet uppföra en helt ny mässbyggnad för manskapet, inrymmande
furir-, korprals- och manskapsmässar med tillhörande ekonomilokaler och
betjäningsrum. Plats för en sådan byggnad förefinnes. Däremot torde un-
derofficersmässen kunna kvarbliva i den gamla byggnaden, och det bleve
härvid möjligt att tillgodose särskilt ekonomilokalerna till underofficersmäs-
sen på bättre sätt än vad nu är fallet. Regementets samlingssal kunde åter
helt tagas i anspråk för sitt ursprungliga ändamål, vilket måste anses vara
av stor betydelse. Ledigblivna lokaler i den gamla marketenteribyggnaden
torde kunna användas för lektions- och föreläsningsändamål eller för fyl¬
lande av annat förefintligt lokalbehov vid regementet.
Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman gällande instruk¬
tionen har jag trott mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl. Majit
till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna föranleda.»
11. Angående upphandling av torrt rågbröd för flygförbandens räkning
m. m.
Härom avlät militieombudsmannen den 20 oktober 1937 följande hem¬
ställan till Konungen:
»Sedan jag i Tidning för leveranser till staten m. m. iakttagit, att flyg¬
förbanden genom offentliga kungörelser infordrade anbud å bland annat
grovt torrt rågbröd anhöll jag i skrivelse den 19 juni 1937 till arméförvalt¬
ningens intendentsdepartement —- under framhållande av att kronobageri-
erna levererade sådant bröd till arméns och marinens samtliga förband —
om upplysning, huruvida hinder mötte att jämväl flygförbanden erhölle sitt
behov av grovt torrt rågbröd från kronobagerierna samt, därest så ej vore
fallet, huruvida med hänsyn till bland annat omsättningen av krigslagren
någon fördel kunde vinnas genom en dylik anordning.
I skrivelse den 22 juni 1937 meddelade intendentsdepartementet, att de¬
partementet funne att leverans till flygförbanden av grovt torrt rågbröd vöre
ur alla de synpunkter departementet hade att företräda synnerligen önsk¬
värd.
Med anledning av vad sålunda anförts anmodade jag i skrivelse den 24
juli 1937 flygförvaltningen att avgiva yttrande i ärendet.
I skrivelse den 3 september 1937 anförde flygförvaltningen med anledning
härav följande: I fråga om upphandling för flygvapnet av i normalportions-
staten ingående proviantartiklar gällde, att genom truppförbandscheferna in¬
förskaffade anbud därå skulle underställas flygförvaltningens prövning. För¬
utom övriga proviantartiklar hade vid samtliga förband utom Östgöta flyg¬
flottilj även förenämnda brödsort plägat göras till föremål för anbudsinford-
237
ian. Anbud hade till följd härav understundom inkommit även från arméns
intendenturförråd i Stockholm i den för anbuds ingivande föreskrivna ord¬
ningen och hade då blivit föremål för prövning i likhet med övriga anbud.
Av förrådet erbjudna priser hade emellertid varit högre än från enskilda an¬
budsgivare. I några fall hade det inträffat, att anbud från enskild anbuds¬
givare varit högre än i gällande taxa fastställt pris å bröd från kronans för¬
råd. Även om anbud å sådant bröd då icke förelegat, hade med förkastande
av anbuden vederbörande truppförband anbefallts att fylla sitt behov genom
rekvisition från vederbörligt kronans förråd. I fråga om Östgöta flygflottilj
hade, som redan nämnts, anbud icke plägat infordras å hårt bröd, som i lik¬
het med vad fallet varit på flygkompaniets tid städse uttagits från arméns
förråd. Enligt vad det visat sig hade man vid de truppförband, där såväl
kronbröd som bröd från enskild leverantör utspisats, föredragit det senare,
vilket framginge av i ärendet infordrade yttranden. Orsakerna till detta
förhållande uppgåves i allmänhet vara dels att det i allmänna handeln före¬
kommande brödet vore mer omtyckt av manskapet och på grund härav i
större utsträckning utnyttjades än kronbrödet, dels att lägre pris erhållits
genom upphandling. Vid Östgöta flygflottilj, där ingen erinran gjorts mot
kronbrödet, hade åtgången därav under det gångna budgetåret varit endast
omkring 850 kg. mot omkring 11,000 kg. mjukt bröd. Det hårda brödet
syntes alltså här spela en mindre roll i utspisningen. En av orsakerna till
att kronbrödet vore mindre omtyckt av manskapet än det bröd, som till-
handahölles i allmänna handeln, torde vara, att kronbrödet levererades till
truppförbanden efter relativt lång förvaring i förråd. Sålunda hade chefen
för Roslagens flygflottilj i skrivelse den 19 september 1932 anmält att hårt
bröd då levererats, som enligt uppgift å förpackningen bakats i augusti 1929.
Med flygtruppförbandens relativt små portionsstyrkor vore det särskilt an¬
geläget att söka utnyttja alla till buds stående möjligheter för att inom ra¬
men av gällande normalportionspris kunna tillhandahålla manskapet en till¬
räcklig och omtyckt kost. Det hårda brödets beskaffenhet vore därvid av
stor betydelse och, såvitt av hittills vunnen erfarenhet framgått, hade an¬
skaffning av dylikt bröd till fullgod beskaffenhet och för minsta kostnad bäst
kunnat tillgodoses genom upphandling i vanlig ordning. Med stöd av det
anförda hemställde flygförvaltningen att ärendet icke måtte föranleda militie-
ombudsmannens vidare åtgärd.
Vid flygförvaltningens förenämnda skrivelse voro bifogade yttranden från
samtliga flottiljchefer.
Chefen för Västmanlands flygflottilj anförde: Vid flottiljen hade dittills
grovt torrt rågbröd levererats av privata firmor huvudsakligen av den anled¬
ningen, att det ställt sig billigare än upphandling från arméns intendentur¬
förråd i Stockholm. Flottiljen, som för innevarande upphandlingsperiod
upphandlat 3,500 kg. hårt bröd, betalade härför 43 öre pr kg., fritt kasern.
Enligt av chefen för arméns intendenturföråd i Stockholm den 19 april 1937
fastställd taxa för proviantartiklar, gällande från och med den 1 maj 1937,
betingade hårt rågbröd ett pris av 45 öre pr kg., vartill komme kostnader för
238
frakt till Västerås samt uppkörning. Ur kronans synpunkt hade det sålunda
dittills varit fördelaktigare, att flottiljen upphandlat dylikt bröd från privata
firmor. Då dessutom tillkomme, att hårt bröd från privata firmor vore mer
omtyckt av manskapet än det vid kronans bagerier tillverkade, och större
möjligheter för variation förelåge, anhölle flottiljchefen att upphandlingen av
hårt rågbröd i fortsättningen måtte få äga rum enligt då tillämpade grunder.
Chefen för Roslagens flygflottilj anförde: Chefen för dåvarande andra flyg¬
kåren hade genom skrivelse den 23 augusti 1932 till flygstyrelsen anmält att
det från arméns intendenturförråd upphandlade brödet föranlett upprepade
klagomål från manskapet, enär detsamma vore segt och osmakligt, samt an¬
hållit att bröd måtte få upphandlas från privat leverantör. Sedan chefen för
arméns intendenturförråd i skrivelse den 7 september 1932 bemött klago¬
målen under framhållande av att orsaken till brödets beskaffenhet vore att
hänföra till olämplig behandling efter leveransen, hade kårchefen den 19
september 1932 ingivit förnyad utredning i ärendet, vari påpekats svårig¬
heten att förvara brödet då tillgång till tillräckligt luftig och torr lokal icke
funnes vid kårens förläggning. Därjämte hade anförts att det från privat
leverantör levererade brödet ej undergått någon förändring under förvaringen
å kåren, vilket tytt på större lämplighet än det från arméns intendenturför¬
råd levererade. Då dessutom det från privat leverantör inköpta brödet myc¬
ket uppskattats av manskapet hade detta tytt på att kvaliteten på det från
arméns intendenturförråd levererade brödet varit underlägsen. Under tiden
den 1 oktober 1932—den 31 oktober 1937 hade privata leverantörer anlitats
med undantag av upphandlingsperioden den 1 november 1936—den 31 maj
1937 då arméns intendenturförråd ombesörjt leveransen. De synpunkter,
som i kårchefens ovanberörda skrivelser framförts, ägde fortfarande giltig¬
het. Kvalitén på det senast levererade kronbrödet hade visserligen varit
likvärdig med det från privata leverantörer bekomna brödet men i fråga örn
smaklighet var kronbrödet alltjämt underlägset. Därtill komme att leveranspri¬
set från arméns intendenturförråd i regel torde vara högre än priset från pri¬
vata leverantörer. Enligt inhämtad uppgift skulle priset å bröd från arméns in¬
tendenturförråd vid tiden för yttrandets avgivande med 2 öre pr kg. + frakt
överstigit det av flottiljen senast kontrakterade priset. På grund av vad så¬
lunda anförts avstyrkte flottiljchefen åtgärder som kunde försvåra hans strä¬
vande att för lägsta möjliga pris bereda bästa möjliga utspisning till man¬
skapet.
Chefen för Östgöta flygflottilj meddelade att vid flottiljen (flygkåren) se¬
dan den 1 april 1932 behovet av grovt torrt rågbröd fyllts genom rekvisition
från arméns intendenturförråd. I särskild skrivelse anförde tjf. flottiljinten¬
denten att några anmärkningar mot levererat bröd icke hade förekommit.
Befälhavaren för Jämtlands flygflottilj anförde: Vid upphandlingarna
hade kronobageri i Stockholm plägat inkomma med anbud. Dessa hade
dock varit högre än anbud från privata affärer. Med hänsyn till vad inten-
dentsdepartementet i sin skrivelse till militieombudsmannen den 22 juni 1937
yttrat, att det vore ur alla synpunkter, departementet hade att företräda,
239
synnerligen önskvärt, att leverans av torrt rågbröd skedde till flygförbanden,
anmälde flotiljbefälhavaren, att hinder härför icke mötte från flottiljens sida.
Chefen för f^krigsskolan yttrade följande: Genom beslut den 22 mars
1932 hade flygstyrelsen anbefallt användande av grovt torrt rågbröd från
törplägnadsanstalten i Hässleholm. På grund därav hade detta bröd använts
vid flygskolkåren från och nied den 1 april 1932. Det hade emellertid visat
sig, att brödet varit långt ifrån omtyckt av manskapet och att åtgången avse¬
värt nedgått på bekostnad av utspisningens näringsvärde. På framställning
från dåvarande kårbefälhavaren genom skrivelse den 6 december 1932 hade
flygstyrelsen den 14 februari 1933 beslutat att grovt torrt rågbröd skulle
framdeles upphandlas. Såvitt skolchefen hade sig bekant hade sedan dess
icke någon förändring beträffande kvaliteten av vid kronobagerierna till¬
verkat grovt torrt rågbröd företagits. Vid truppförband inom armén där för¬
frågan gjorts hade man samma erfarenhet beträffande brödet som vid flyg¬
krigsskolan. Även om sålunda vissa fördelar för arméns förråd beträffande
omsättningen av grovt torrt rågbröd skulle vara en följd av leverans även
till flygförbanden, avstyrkte flottiljchefen övergång till begagnande av bröd
från arméns förråd.
Kårbefälhavarens skrivelse den 6 december 1932 hade följande lydelse:
Genom protokoll den 22 mars 1932 hade flygstyrelsen beslutit att torrt råg¬
bröd skulle upphandlas från arméns intendenturförråd till ett pris av 42 öre
pr kg. Arméns bröd hade sedan använts under ett halvt år. Det hade visat
sig att brödet icke vöre så omtyckt av manskapet som det bröd, vilket tidi¬
gare ingått i utspisningen. Detta framginge därav att under tiden april—
september 1931 förbrukats 30,5 gr. bröd pr portion. Under samma tid 1932
hade förbrukningen varit 20,7 gr. Förbrukningen tenderade att ytterligare
minska. Torrt rågbröd vore en så viktig del av födan, att förhållandet borde
beaktas. För att födan oaktat mindre förbrukning av torrt bröd skulle bliva
lika närande, måste andra födoämnen förbrukas i större kvantitet eller ock
manskapet bliva lidande. Då torrt bröd vore relativt billigt medförde detta
en olägenhet ur kostnadssynpunkt. Att det nu upphandlade brödet icke vore
så omtyckt framginge även därav, att under tiden april—september 1932 av
enskilda rekvirerats endast 172 kg. mot för samma tid 1931 588 kg. Enskil¬
da hade nu helt upphört att rekvirera torrt rågbröd. Enligt gällande bestäm¬
melser skulle för avdamning m. m. påläggas 5 %>. Torrt rågbröd hade alltid
levererats i paket örn 1 kg., någon avdamning förekomme sålunda ej. Då
försäljningen till enskilda förut överstigit 1,000 kg. pr år hade sålunda mat-
hållningsanslaget tillförts ett netto av kr. 25: — vilka kommit utspisningen till¬
godo. övergången till användande av arméns torra rågbröd hade sålunda
medfört såväl kvalitativt som kvantitativt sämre mathållning. Kårbefälha¬
varen funne sig böra låta detta förhållande komma till flygstyrelsens kän¬
nedom.
Sedan jag anmodat arméförvaltningens intendenturdepartement att avgiva
yttrande över vad flygförvaltningen i ärendet anfört inkom mtendenturdepar-
tementet den 10 september 1937 med sådant yttrande. Departementet anför¬
240
de följande: Då fråga om flygförbandens förseende med hårt bröd från ar¬
méns förråd första gången förelagts departementet för bedömande, hade de¬
partementet anfört, att en leverans till flygförbanden av artikeln i fråga vore
ur de synpunkter, departementet hade att företräda, synnerligen önskvärd.
Departementet hade därvid letts av de allmänna synpunkter, som alltid måste
anläggas i fråga om den ur krigsberedskapssynpunkt nödvändiga men till
planläggning och utförande mycket svårlösta livsmedelslagringen. En ökad
omsättning av en lagrad artikel medförde vanligtvis fördelar och vad då arti¬
keln hårt bröd särskilt beträffade framträdde dessa fördelar i ökade arbetstill¬
fällen, förbilligande av bageridriften, samt, framför allt, i bättre kvalitet. Ur
dessa synpunkter vore varje ökning av någon betydenhet givetvis önskvärd.
Sedan emellertid under hand från flygförvaltningen inhämtats, att den sam¬
manlagda årsförbrukningen av grovt torrt rågbröd vid flygförbanden holle
sig vid endast omkring 23 ton, vilken kvantitet motsvarade allenast c:a 10
dagars bakning vid ett enda förråd, hade ärendet förlorat det mesta av sin
betydelse och kunde, då nu flygförbandens intresse för detsamma visat sig
ringa, för departementets vidkommande avföras.
Departementet ville slutligen beträffande frågan om brödets smaklighet
och flygförbandens åsikt därom framhålla, att ett bröd, som dels måste till¬
verkas med hänsyn till en obligatorisk lagringstid av omkring 2 år, dels un¬
der denna lagringstid med nödvändigthet måste undergå förändring såväl
till smak som till konsistens, aldrig kunde tävla med ett bröd, som vore till¬
verkat med hänsyn till en så gott som omedelbar förbrukning, och som ej
heller hunne bliva så gammalt, att det i någon väsentlig grad nedgått i kvali¬
tetsvärde.
Det hårda rågbröd, som tillverkas vid arméns kronobagerier och därefter
lagras under viss tid i arméns centrala förråd och förplägnadsanstalter, av¬
ses skola omsättas genom obligatorisk förbrukning vid arméns truppförband.
Enligt arméförvaltningens intendentsdepartements skrivelse den 29 augusti
1933, nr 3214, må hårt rågbröd icke upphandlas genom truppförbandens för¬
sorg. Förbrukning av sådant bröd äger enligt överenskommelse rum även
vid så gott som samtliga förband vid marinen samt vid ett stort antal fång-
vårdsanstalter och vid civila sjukhus i Norrland. Däremot förekommer vid
flygvapnet dylik förbrukning numera endast vid Östgöta flygflottilj.
Såsom orsaker till att arméns hårda bröd i allmänhet icke förbrukas vid
flygförbanden har uppgivits dels att kvaliteten hos detsamma vore avgjort
sämre än hos det i allmänna handeln upphandlade brödet, dels att lägre pris
plägade erhållas genom upphandling.
Beträffande det förra förhållandet hava anmärkningsvärda uppgifter läm¬
nats. Chefen för Roslagens flygflottilj har meddelat att enligt uppgift från
chefen för dåvarande andra flygkåren det från arméns intendenturförråd le¬
vererade brödet föranlett upprepade klagomål från manskapet, enär brödet
vore segt och osmakligt, under det att det från privat leverantör inköpta
241
brödet mycket uppskattats av manskapet. Chefen för flygkrigsskolan har
anfört att det från förplägnadsanstalten i Hässleholm till dåvarande flyg-
skolkåren levererade brödet varit långt ifrån omtyckt av manskapet och att
under den tid dylikt bröd levererats åtgången avsevärt nedgått på bekostnad
av utspisningens näringsvärde. Enligt flottiljchefens uppgift skall liknande
erfarenhet gjorts även vid truppförband inom armén.
Såsom en orsak till att arméns hårda bröd vore mindre smakligt än det i
allmänna handeln förekommande har angivits att leverans icke kunde ske
förrän efter relativt lång förvaring i förråd. Arméförvaltningens intendentur-
departement har härom anfört att brödet måste tillverkas med hänsyn till
obligatorisk lagring av omkring två år och att brödet under denna lagrings¬
tid måste undergå förändring till såväl smak som konsistens och därför ald¬
rig kan tävla med bröd som tillverkas med hänsyn till så gott som omedelbar
förbrukning.
Vad prisfrågan angår har uppgivits att i allmänhet kronans bröd ställt sig
dyrare än det bröd som erbjudits av enskild anbudsgivare. Chefen för Väst¬
manlands flygflottilj har sålunda uppgivit att flottiljen för innevarande upp-
handlingsperiod betalade för hårt rågbröd 43 öre pr kg. fritt kasern under
det att kronans rågbröd enligt gällande taxa kostade 45 öre pr kg., till vilket
pris komme kostnaden för frakt till Västerås samt hemforsling.
Uppgiften att det från kronobagerierna levererade brödet till kvaliteten
är sämre och av manskapet mindre omtyckt än det från enskilda firmor le¬
vererade brödet har icke bestritts. Det torde därför få anses mindre lämpligt
att obligatorisk utspisning av armébrödet skall äga rum vid vissa truppen¬
heter medan andra hava befogenhet att fylla sitt brödbehov i allmänna han¬
deln. Förhållandet kan lätt uppfattas som en orättvisa mot dem som tvingas
äta kronobrödet. En dylik ordning torde därför lämpligen icke böra äga be¬
stånd. Särskilt anmärkningsvärt blir förhållandet om utspisning med kro¬
nans bröd skulle, såsom i handlingarna påståtts, på grund av ringa bröd-
konsumtion föranledde minskning i utspisningens näringsvärde.
Även om det måhända kan befinnas ofrånkomligt ur krigsberedskapssyn-
punkt, att hårt bröd lagras i förråd torde det icke vara uteslutet att lagrings¬
tiden numera kan minskas och brödets kvalitet i sammanhang därmed höjas.
Jag tillåter mig i detta sammanhang framhålla, att den fabriksmässiga spis-
brödstillverkningen inom landet numera nått en sådan omfattning och stan¬
dard, att krigsberedskapslagringen måhända därigenom kommit i ett gynn¬
sammare läge än tidigare. Därest så icke skulle vara förhållandet torde i allt
fall förtjäna undersökas huruvida icke andra åtgärder för höjande av brö¬
dets kvalitet må kunna vidtagas.
Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruk¬
tionen får jag härmed för Eders Kungl. Maj:t anmäla detta ärende till den
åtgärd Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna föranleda.»
•6—379075. Militieombudsmannens ämbetsberältelse.
242
12. Angående de militära etablissementens kontrakt rörande leverans från
enskilda kraftdistributörer av elektrisk energi.
Härom avlät militieombudsmannen den 4 november 1937 följande hem¬
ställan till Konungen:
»Under de av mig förrättade inspektionerna av militära etablissement m. m.
har jag iakttagit att elektrisk energi för belysning, motordrift och kokning i
stor utsträckning levereras av enskilda distributörer samt att de leveranskon¬
trakt som uppgjorts icke innehålla enhetliga grunder för betalningens utgå¬
ende utan stadga ersättning enligt tariffer av synnerligen varierande innehall.
Genomsnittspriset för kilowattimme lärer därför kunna bliva olika även för
jämställda förband. Vidare har jag iakttagit att vissa kontrakt äro anmärk¬
ningsvärt gamla. Sålunda har kontraktet angående leverans av kraft till Krono¬
bergs regemente uppgjorts år 1919 och icke blivit reviderat i annan mån än
att ett tillägg till detsamma gjorts år 1922.
Enligt mitt förmenande skulle det vara ändamålsenligt, om de militära
myndigheterna vid uppgörande av kontrakt rörande leverans av elektrisk
energi alltid rådförde sig med den på området sakkunniga statsmyndigheten.
Härigenom skulle kunna ernås enhetliga normer för taxornas beräkning även¬
som säkerhet för ett rimligt pris på den elektriska kraften.
Enligt vad jag erfarit ställer sig vattenfallsstyrelsen icke främmande för en
sådan ordning.
Med anledning av viss anmärkning av överrevisorerna vid statens vatten-
fallsverk har nämligen vattenfallsstyrelsen i underdånig skrivelse den 8 sep¬
tember 1937 yttrat bland annat: I vissa fall hade statsverk vänt sig till vatten¬
fallsstyrelsen för att få dess hjälp vid upprättande eller prövning av kontrakt
rörande elektrisk kraft eller vid val mellan egen kraftanläggning och abonne¬
mang på kraft. Vattenfallsstyrelsen ville emellertid föreslå, att Kungl. Majit
förordnade, att i alla sådana fall, då statens verk eller institutioner behövde
elektrisk kraft och kraftavgiften överstege exempelvis 2,000 kronor per år
eller där egen kraftanläggning ifrågasattes, skulle, vare sig kraft kunde levere¬
ras från vattenfallsstyrelsen eller ej, frågan underställas vattenfallsstyrelsens
prövning. Beträffande redan avslutade kontrakt torde i allmänhet icke någon
ändring kunna ske förrän efter avtalstidens utgång, men en prövning av av¬
talen kunde dock vara av värde för bedömande av frågan om de statliga
verkens kraftabonnemang i hela dess räckvidd. Gällande avtal borde icke
förlängas, ej heller borde nya avtal slutas utan vattenfallsstyrelsens tillstyr¬
kande i den mån icke särskilt undantag medgåves av Kungl. Majit. Om ett
sådant förfaringssätt till en början föreskreves för en tid av tre år, bleve det
möjligt att praktiskt utröna värdet av ett dylikt arbetssätt. Sannolikt skulle
flertalet statsverk gärna använda sig av den hjälp, som på detta sätt kunde
erhållas. Styrelsen utginge ifrån att hjälpen skulle lämnas kostnadsfritt.
Detta yttrande ger vid handen att vattenfallsstyrelsen delar den uppfattning
jag hyser om lämpligheten av medverkan och kontroll av styrelsen såsom
243
den på förevarande område speciellt sakkunniga statsmyndigheten, i de fall
då myndigheter, som icke själva besitta sådan sakkunskap, vilja med enskil¬
da kraftdistributörer avsluta kontrakt rörande leverans av elektrisk energi
eller förlänga gällande avtal härom.
Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruk¬
tionen får jag härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende till den
åtgärd Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna föranleda.»
13. Angående behovet av enhetliga bestämmelser för de militära sjukhu¬
sen i fråga om liköppning.
Härom avlät militieombudsmannen den 17 juni 1937 följande framställ¬
ning till Konungen:
»Enligt Kungl. Majits stadga den 22 juni 1928 (nr 303) angående lasarett,
sjukstugor och tuberkulossjukvårdsanstalter (sjukhusstadga) åligger det
lasarettsläkare i avseende å sjukvård, varför han är ansvarig, bland annat
att, där han ej finner anledning till antagande, att behov av rättsmedicinsk
undersökning föreligger, förrätta liköppning i fall, då dödsorsaken är okänd
eller någon viktig upplysning örn sjukdomens beskaffenhet kan vinnas; dock
att, om anhörig framfört önskemål om att liköppning icke skall äga rum,
sådan må företagas blott då dödsorsaken är okänd (24 § 1 mom. 14 punk¬
ten) .
Sjukhusstadgan är tillämplig å de sjukvårdsanstalter, varom stadgas i
lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting eller kommun driv¬
na sjukhus. Däremot torde stadgan icke vara tillämplig å de sjukvårds¬
anstalter, som lyda under militär myndighet.
Sedan fadern till en å militär sjukvårdsanstalt avliden värnpliktig tillfrågat
mig huruvida han ägde laglig rätt att förhindra begärd liköppning å hans
sons döda kropp, blev min uppmärksamhet fäst därå att några enhetliga
bestämmelser om liköppning icke utfärdats beträffande de militära sjuk¬
husen.
Med anledning därav avlät jag skrivelser till arméförvaltningens sjuk¬
vårdsstyrelse och till marinförvaltningen med hemställan om yttrande i
frågan.
I yttrande den 7 maj 1937 anförde arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
följande: Styrelsen hade inhämtat yttrande i ärendet från chefläkarna vid
garnisonssjukhusen i Stockholm, Karlsborg och Boden samt cheferna för
Livgrenadjärregementet, Jönköpings-Kalmar regemente, Västernorrlands re¬
gemente och Göta trängkår. Av dessa yttranden samt av utredning, som
verkställts inom sjukvårdsstyrelsen, hade inhämtats följande. Kungl. Majits
reglemente för garnisonssjukhuset i Stockholm den 13 december 1918 (nr
1085) innehölle i detta ämne icke någon annan föreskrift, än att, då obduk¬
tion å avliden patient verkställdes, protokoll däröver skulle upprättas. Där¬
244
emot funnes i tjänstgöringsinstruktionen för sjukhuset i förevarande hän¬
seende föreskrift om att överläkare skulle i tillämpliga delar ställa sig till
efterrättelse, vad i gällande lasarettsstadga för lasarettsläkare vore föreskri¬
vet, samt att lik skulle obduceras på sätt, som för lasarett i allmänhet vore
stadgat. I § 4 moment 8 i Kungl. Marits reglemente för garnisonssjukhuset
å Karlsborg den 9 november 1928 (nr 457) stadgades följande: 'Såvida
regementsläkaren ej finner anledning till antagande att behov av rätts¬
medicinsk undersökning föreligger har han i egenskap av chefläkare att
låta ombesörja liköppning å inom sjukhuset avliden sjuk, då dödsorsaken
är okänd eller någon viktig upplysning om sjukdomens beskaffenhet där¬
igenom kan vinnas; dock att, då den avlidnes anhöriga begära, att liköpp¬
ning ej skall äga rum, sådan må företagas endast i det fall, att dödsorsaken
är okänd. Då åter anledning till antagande, som nyss nämnts, synes före¬
ligga, skall därom ofördröjligen göras anmälan hos vederbörande myndig¬
het. Angående rättsmedicinsk undersökning i anledning av dödsfall iakt-
tages, vad därom är särskilt stadgat.' I § 4 moment 6 i Kungl. Maj:ts regle¬
mente för garnisonssjukhuset i Boden den 6 juni 1924 (nr 296) stadgades:
'Såvida ej rättsmedicinskt fall kan misstänkas föreligga, har chefläkaren
att låta ombesörja liköppning å inom sjukhuset avliden sjuk, då dödsorsa¬
ken är okänd eller någon viktig upplysning om sjukdomens beskaffenhet
därigenom kan vinnas; dock att, då den avlidnes anhöriga begära, att lik¬
öppning ej skall äga rum, sådan må företagas endast i det fall, att döds¬
orsaken är okänd. Angående rättsmedicinsk undersökning i anledning av
dödsfall iakttages vad därom är särskilt stadgat.’ Kungl. Maj:ts reglemente
för garnisonssjukhuset i Linköping den 18 maj 1928 (nr 251) innehölle
i § 7 moment 1 fjärde stycket i förevarande hänseende följande bestäm¬
melser: 'Såvida sjukhusläkaren ej finner anledning till antagande, att behov
av rättsmedicinsk undersökning föreligger, har han att förrätta liköppning å
inom sjukhuset avliden sjuk, då dödsorsaken är okänd eller någon viktig
upplysning örn sjukdomens beskaffenhet därigenom kan vinnas; dock att,
då den avlidnes anhöriga begära, att liköppning ej skall äga rum, sådan
må företagas endast i det fall, att dödsorsaken är okänd. Då åter anledning
till antagande, som nyss nämnts, synes föreligga, skall därom ofördröjligen
göras anmälan hos vederbörande myndighet. Angående rättsmedicinsk un¬
dersökning i anledning av dödsfall iakttages vad därom är särskilt stadgat.’
Kungl. Maj:ts reglemente för garnisonssjukhuset i Skövde den 13 december
1929 (nr 394) meddelade icke några bestämmelser hur och när lik¬
öppning skulle företagas utan allenast hur uppsatt protokoll däröver
skulle förvaras. För militärsjukhusen vid Jönköpings-Kalmar regemente
och vid Västernorrlands regemente vore reglementen icke utfärdade, varför
beträffande dessa liksom även för de olika truppförbandens sjukavdelningar
icke funnes utfärdade några bestämmelser i förevarande hänseende. På
grund av vad sålunda anförts ville sjukvårdsstyrelsen meddela, att det enligt
styrelsens uppfattning vore ändamålsenligt att enhetligt lösa föreliggande
fråga sålunda, att föreskrifter utfärdades därom att för de militära sjuk¬
245
husen i förevarande hänseende enahanda bestämmelser skulle gälla, vilka
återgåves i Kungl. Maj:ts ovanberörda stadga den 22 juni 1928 (nr 303).
Av de vid sjukvårdsstyrelsens yttrande fogade handlingarna må här sär¬
skilt framhållas de yttranden, som inkommit från chefläkaren å Karlsborg
och chefen för Västernorrlands regemente.
Den förre anförde i skrivelse den 10 mars 1937: I slutet av år 1936 in¬
träffade å kirurgiska avdelningen ett hastigt dödsfall av en värnpliktig med
okänd dödsorsak. Obduktion vägrades bestämt av fadern per telefon.
Genom övertalning lyckades han emellertid övertygas och dödsorsaken blev
klarlagd. Därest han fortfarande vägrat hade en synnerligen obehaglig
situation uppstått. På grund härav och med ledning av det i militieom-
budsmannens skrivelse anförda fallet ville chefläkaren som sin mening
framföra önskvärdheten av att de militära sjukhusen inordnades under
sjukhusstadgan även i berörda avseende.
Den senare har i skrivelse den 11 mars 1937 framfört som ett önskemål,
att lasarettsstadgans i militieombudsmannens skrivelse anförda bestämmel¬
se beträffande obduktion av å sjukhus avliden patient erhölle giltighet även
för militär- och garnisonssjukhus.
Marinförvaltningen avgav yttrande den 1 april 1937 och anförde däri
följande: Sedan ämbetsverket överlämnat militieombudsmannens skrivelse
till marinöverläkaren för yttrande hade denne till ämbetsverket den 22
mars 1937 med instämmande överlämnat ett från stationsbefälhavaren vid
Karlskrona örlogsstation av honom infordrat yttrande, i vilket 1. läkaren
vid samma örlogsstation anfört bland annat: 'Enligt min mening äro de
bestämmelser, som meddelats i Kungl. Maj:ts stadga angående lasarett, sjuk¬
stugor och tuberkulossjukvårdsanstalter den 22 juni 1928 24 § 14 mom.
lämpliga även för de militära sjukhusen.’ Marinförvaltningen instämde
ävenledes i vad sålunda anförts.
Såsom framgår av den verkställda utredningen hava några enhetliga be¬
stämmelser icke utfärdats som vid de militära sjukhusen reglera frågor¬
na när obduktion, som icke är rättsmedicinsk, må verkställas och vad ver¬
kan må givas anhörigs önskan att obduktion icke skall äga rum.
De i ärendet avgivna yttrandena giva vid handen att behov av dylik reg¬
lering förefinnes. Det vill synas som örn sjukhusstadgans bestämmelser i
berörda hänseenden lämpligen böra göras tillämpliga även på de militära
sjukhusen.
Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade in¬
struktion har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl.
Maj:t till den åtgärd, Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna för¬
anleda. »
* ■*
*
246
Kungl. Maj.t förordnade den 5 november 1937 i anledning av framställ¬
ningen att, där ej i gällande bestämmelser rörande militär sjukvårdsinrätt¬
ning föreskrifter därom redan funnes meddelade, det skulle åligga chef¬
läkare (likställd läkare) vid sådan sjukvårdsinrättning att med avseende
å liköppning och rättsmedicinsk undersökning vid dödsfall i tillämpliga de¬
lar ställa sig till efterrättelse i gällande sjukhusstadga givna bestämmelser
angående vad som åligger lasarettsläkare i berörda hänseenden.