JUSTITIEOMBUDSMANNENS
ÄMBETSBERÄTTELSE
AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN
ÅE 1937
SAMT
TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS
BERÄTTELSE
STOCKHOLM 1937
IVAR HSIGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG
372938
V
\
INNEHALL.
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.
Sid.
Inledning........................................... ^
I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:
1) polismannen N. Davidsson Pemer för obehörig vägran att återställa ett körkort, som
överlämnats vid polisförhör (ämbetsberättelserna 1934 sid. 195 och 1935 sid. 10). . 7
2) häradshövdingen N. Helling för obehörig förklaring att anstånd enligt lagen angå¬
ende villkorlig straffdom vore förverkat (ämbetsberättelsen 1936 sid. 38)....... 8
3) häradshövdingen E. Young för utfärdande av felaktiga äganderättsbevis och grava¬
tionsbevis (ämbetsberättelsen 1936 sid. 43)........................ g
4) häradshövdingen H. Wullt för ådömande av bötesstraff i visst penningbelopp i stället
för i dagsböter (ämbetsberättelsen 1936 sid. 60)..................... 10
5) häradshövdingen P. Grufman för lagstridigt ådömande av villkorlig dom (ämbetsbe¬
rättelsen 1936 sid. 142)................................... 10
6) landsfiskalen H. Ödmann för felaktigt beslut att ej överklaga underrätts utslag (äm¬
betsberättelsen 1936 sid. 151)............................... H
7) häradshövdingen A. T. Larsson för försummelse beträffande tillsyn över förmynder¬
skap (ämbetsberättelsen 1936 sid. 172).......................... 12
8) statspolisen W. Lagerman m. fl. för misshandel av anhållen person.......... 12
9) stadsfiskal H. Norrby för olaga kvarhållande av för brott misstänkta personer . . 24
10) häradshövdingen C. E. Lagergren för felaktigt underkännande av rättegångsombuds
fullmakt m. m. samt för obehörig ändring i avkunnat domstolsutslag ........ 34
11) rådmannen A. Nordlöf för bryskt uppträdande såsom ordförande i rådhusrätt.... 55
12) kronokamreraren N. Araskog för underlåtenhet att upptaga en person i mantalslängd
för stad, där han bort mantalsskrivas........................... 68
13) distriktslantmätaren G. Norlin för obehärskat uppträdande under tjänsteförrättning 73
14) landsfiskalen G. Liljeberg för obehörigt tagande av ersättning för s. k. nykterhets-
intyg.............................................. 84
15) häradshövdingen T. Ahlström för vägran att låta part sittande övervara rättegångs-
förhandlingar......................................... 96
16) utmätningsmannen B. Björnesten för uttagande av för hög ersättning i handräck-
ningsärenden..........................................102
17) tullöveruppsyningsmannen J. F. Kruger m. fl. för obehörigt tagande av ersättning
för upprättande av märkrulla eller biträde därmed...................109
4
Sid.
II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.
1) Underlåtenhet att tillämpa 2 kap. 17 och 18 §§ strafflagen..............144
2) Registrering av föreningsbeslut, ehuru i stadgarna bestämt villkor för giltighet av
sådant beslut icke uppfyllts.................................146
3) Fråga om den tid, inom vilken häktningsmyndighet skall meddela beslut om kvar-
hållande eller lösgivande av person, om vars gripande anmälan ingått från annan
häktningsmyndighet.....................................154
4} Dröjsmål med delgivning av domstols utslag angående sträffriförklarad person, in¬
tagen å sinnessjukavdelning vid fångvården........................160
5) Felaktigt förfarande vid förvandling av bötesstraff...................163
6) Dröjsmål med polisutredning och delgivning av stämning i brottmål.........165
7) Fråga om behörighet att utfärda konkurs- och myndighetsbevis............171
8) För tidigt kungörande av beslut örn myndighetsförklaring...............174
III. Framställningar till Konungen m. m.
1) Ang. upprättad promemoria angående utsträckt möjlighet att återbryta dom var¬
igenom någon sakfällts för brott . ......................... 175
2) » skärpning av straffet för spridande av efterbildning av penningsedel m. m.. . 175
3) > befrielse för upplåtare av panträtt i otröskad spannmål att lösa expedition
rörande meddelande om uppläggning av spannmålen efter tröskning......182
4) » expediering till sökande av intyg enligt 14 § 2 mom. c) motorfordonsförord-
ningen den 20 juni 1930 ...... • ISO
5) > uppdelning av Skånings, Valle och Vilske domsaga å angränsande domsagor . 196
6) > ändring i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften . . . 208
IV. Inspektionsresor under år 1936 ........................... 210
V. Under år 1936 handlagda klagomål och anställda åtal m. m........211
Berättelse av tryckfrihetskommittén........................- • • 214
5
Sid.
Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.
I. Tabell över samtliga av 1936 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd en¬
ligt riksdagens protokoll....................................216
II. Förteckning över de av 1936 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte upp¬
gifter örn de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 218
1) Justitiedepartementet...................................218
2) Utrikesdepartementet...................................223
3) Försvarsdepartementet...................................224
4) Socialdepartementet....................................229
5) Kommunikationsdepartementet..............................236
6) Finansdepartementet.....................................242
7) Ecklesiastikdepartementet.................................253
8) Jordbruksdepartementet..................................257
9) Handelsdepartementet...................................264
III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1936 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende....................................267
IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1936 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter örn den behandling, dessa' ärenden undergått under år 1936: 274
1) Justitiedepartementet ...................................274
2) Utrikesdepartementet....................................281
3) Försvarsdepartementet.............*......................281
4) Socialdepartementet....................................283
5) Kommunikationsdepartementet..............................292
6) Finansdepartementet....................................297
7) Ecklesiastikdepartementet.................................308
8) Jordbruksdepartementet..................................313
9) Handelsdepartementet...................................319
V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1936 och vari under år 1936 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.........................323
t
Till EIKSDAGEN.
J ämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktio¬
nen får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1936. Jag får därvid meddela, att jag med stöd av
25 § i instruktionen begagnat mig av semester från och med den 8 juli till
och med den 21 augusti samt att under nämnda tid min av riksdagen ut¬
sedde suppleant och efterträdare revisionssekreteraren Knut Nissen före¬
stått ämbetet.
Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redo¬
görelse för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten an¬
ställda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.
I. Redogörelse för anställda åtal.
1. Obehörig vägran av polisman att återställa ett körkort,
som överlämnats vid polisförhör.
I 1934 års ämbetsberättelse (sid. 195 o. f.) och 1935 års ämbetsberättelse
(sid. 10 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen Seve Ekberg,
efter klagomål av chauffören B. G. Ljungqvist, anbefallt åtal mot polis¬
mannen N. Davidsson Pemer för tjänstefel därigenom att Pemer, då kla¬
ganden återfordrat ett av honom vid förhör å polisstationen i Råsunda till
polismyndigheten överlämnat körkort för klaganden, uppställt villkor för
dess återbekommande, för vilka laga rättsgrund saknats, samt obehörigen
vägrat att utlämna körkortet till laga ombud för klaganden. Av redogörel¬
sen framgår, att Södra Roslags domsagas häradsrätt i utslag den 4 oktober
1933 väl funnit, att Pemer förfarit felaktigt i de av åklagaren påstådda av¬
seendena, men att omständigheterna varit sådana, att detta icke borde för
Pemer föranleda ansvar eller ersättningsskyldighet. Svea hovrätt, där
8
advokatfiskalen vid hovrätten, på anmodan av justitieombudsmannen
Ragnar Gyllenswärd, ävensom klaganden anfört besvär, yttrade i utslag
den 29 mars 1934 följande: Hovrätten funne väl, att det mot Pemers be¬
stridande icke kunde anses i målet tillförlitligen ådagalagt, att Pemer vid
telefonsamtal med klaganden den 5 oktober 1932 uppställt villkor för kör¬
kortets återlämnande till klaganden, men enär utrett vore, att Pemer den
8 oktober 1932 obehörigen vägrat utlämna körkortet till laga ombud för
klaganden, samt Pemer därigenom visat oförstånd i tjänsten, prövade hov¬
rätten rättvist att, med ändring av häradsrättens utslag i ansvarsfrågan,
jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen döma Pemer att böta 5 dagsböter,
varje dagsbot bestämd till 5 kronor. Vidkommande i målet förd ersätt¬
ningstalan, så enär genom Pemers vållande klaganden under tiden från
och med den 8 till och med den 11 oktober 1932 i avsaknad av körkortet
nödgats för verkställande av erforderliga körningar i den garagerörelse, som
klaganden förestått, anlita och bekosta legd arbetskraft, men klaganden
därför icke kunde anses berättigad till högre ersättning för dag än Pemer
finge anses hava såsom i och för sig skäligt medgivit eller 11 kronor 17 öre,
prövade hovrätten lagligt att, med ändring av häradsrättens utslag jämväl
i denna del, på det sätt bifalla klagandens talan, att Pemer förpliktades att
till klaganden genast och mot kvitto utgiva 44 kronor 68 öre. Vid denna
utgång av målet bleve, med ändring av häradsrättens utslag i fråga om
kostnaderna å målet, Pemer därjämte förpliktad att ersätta klaganden
hans kostnader å målet vid häradsrätten med 85 kronor. Klaganden, som
fordrat ersättning för sina utgifter å målet i hovrätten, skulle själv vidkän¬
nas samma utgifter.
Över hovrättens utslag hade Pemer anfört besvär.
Kungl. Majit har genom utslag den 17 februari 1936 ej funnit skäl att
göra annan ändring i hovrättens utslag än att, enär det icke vore tillför¬
litligen styrkt, att klaganden i avsaknad av körkortet måst anlita legd
arbetskraft, Pemer befriades från skyldigheten att till klaganden utgiva
skadestånd och ersättning för rättegångskostnaden vid häradsrätten.
2. Obehörig förklaring att anstånd enligt lagen angående
villkorlig straffdom vore förverkat.
Av 1936 års berättelse (sid. 38 o. f.) framgår, att justitieombudsmannen
Gyllenswärd anbefallt advokatfiskalen vid Göta hovrätt att ställa härads¬
hövdingen N. Helling under åtal inför hovrätten för det Södra Möre hä¬
radsrätt under Hellings ordförandeskap den 9 januari 1934, jämte det
häradsrätten dömt arbetaren O. M. Rönnberg till straffarbete för ett den
27 november 1933 förövat tjuvnadsbrott, förklarat anståndet med ett
9
Rönnberg den 11 juli 1932 av Aspelands och Handbörds häradsrätt vill¬
korligt ådömt bötesstraff förverkat, oaktat vid tjuvnadsbrottets begående
prövotiden redan utgått. Av berättelsen framgår vidare, att advokatfiska-
len därefter yrkat ansvar å Helling för nämnda tjänstefel ävensom för det
Helling med avseende å expedierande av utslaget den 9 januari 1934 icke
iakttagit den i 20 § expeditionslösenförordningen stadgade tid.
Göta hovrätt hade i utslag den 7 januari 1935 yttrat följande: Enär
Södra Möre häradsrätt genom ifrågavarande utslag förfarit felaktigt i det
hänseende, som av advokatfiskalen angivits, samt Helling såsom härads¬
rättens ordförande vore härför ansvarig; ty och som Helling därjämte
underlåtit att inom föreskriven tid expediera utslaget för verkställighet,
alltså och då sagda ämbetsfel finge anses utgöra fortsättning av ett och
samma brott, prövade hovrätten lagligt att jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap.
3 § strafflagen döma Helling att för vad han sålunda låtit komma sig till
last utgiva 10 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 45 kronor.
Över hovrättens utslag hade Helling anfört besvär.
Kungl. Maj:t har genom utslag den 27 december 1935 ej funnit skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.
3. Utfärdande av felaktiga äganderättsbevis och gravationsbevis.
I 1936 års berättelse (sid. 43 o. f.) redogöres för ett av justitieombuds¬
mannen Gyllenswärd, efter klagomål av kontoristen B. Edvall och omyn¬
diga Sigrid Edvall, båda i Skurup, den sistnämnda genom förmyndare, an¬
befallt åtal mot häradshövdingen E. Young för det han i egenskap av bi¬
trädande domare i Södertörns domsaga den 14 februari 1931 utfärdat fel¬
aktiga äganderättsbevis och gravationsbevis rörande en klagandenas seder¬
mera avlidne fader Arvid Edvall då tillhörig fastighet, som försålts å exe¬
kutiv auktion med ledning av nämnda bevis, varigenom förlust tillskyn¬
dats klagandena i egenskap av arvtagare efter fadern. Svea hovrätt hade
i utslag den 8 januari 1935 dömt Young jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ straff¬
lagen för vårdslöshet i domarämbetet att böta 50 kronor samt förpliktat
Young att till klagandena, vilka av Young fordrat skadestånd med 8,106
kronor och ersättning för kostnader med 450 kronor, utgiva skadestånd
med 595 kronor 69 öre samt ersättning för kostnader å saken hos J. O. och
i hovrätten med 100 kronor.
Över hovrättens utslag hade klagandena anfört besvär.
Kungl. Majit har genom utslag den 6 april 1936 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.
10
4. Ådömande av bötesstraff i visst penningbelopp i stället för
i dagsböter.
Såsom av 1936 års berättelse (sid. 60 o. f.) framgår hade justitieombuds¬
mannen Gyllenswärd förordnat örn åtal mot häradshövdingen H. Wullt
för det Bergs tingslags häradsrätt den 22 november 1933 under Wullts
ordförandeskap dömt H. F. Bredesson i Börtnen för olaga älgjakt under år
1932 jämlikt 18 § kungl, stadgan den 25 november 1927 om jakt och frid¬
lysning av vissa djurslag och 24 kap. 12 § strafflagen, jämförda med 4 kap.
1 § samma lag, att böta 350 kronor. Svea hovrätt hade i utslag den 25 maj
1935, enär straffet för Bredessons berörda brott enligt de av häradsrätten
åberopade lagrum bort ådömas i dagsböter, men häradsrätten bestämt
bötesstraffet till visst penningbelopp, dömt Wullt jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen för fel i domarämbetets utövning att utgiva 8 dagsböter, varje
dagsbot bestämd till 20 kronor.
Över hovrättens utslag hade Wullt anfört besvär.
Kungl. Maj:! har genom utslag den 31 december 1935 ej funnit skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.
5. Lagstridigt ådömande av villkorlig dom.
I 1936 års berättelse (sid. 142 o. f.) redogöres för ett av justitieombuds¬
mannen Gyllenswärd anbefallt åtal mot häradshövdingen P. Grufman för
lagstridigt ådömande av villkorlig dom. Enligt redogörelsen hade Mellersta
Roslags domsagas häradsrätt, däri Grufman fört ordet, genom utslag den
12 februari 1935 för brott och förseelser, begångna den 1 november 1934,
dömt träarbetaren Knut Ivar Jansson i Västernäs jämlikt 1 § lagen den
7 juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon att hållas
i fängelse en månad, jämlikt 38 § 2 och 4 morn., jämfört med 2 § 2 mom.
b) motorfordonsförordningen den 20 juni 1930, att böta 15 dagsböter om
en krona, jämlikt 42 § första stycket, jämfört med 21 § 1 mom. b) samma
förordning, att böta 10 kronor, jämlikt 42 § första stycket, jämfört med
21 § 10 mom. samma förordning, att böta 15 kronor samt jämlikt 24 §
lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon att böta 15 dags¬
böter om en krona. Trots det att Jansson, enligt företett utdrag av straff¬
registret, den 22 december 1925 av Svea hovrätt dömts jämlikt 1 § lagen
den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin till fängelse två månader, vilken bestraffning
varit verkställd den 2 april 1926, hade häradsrätten emellertid, i strid mot
stadgandet i 2 § första stycket lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom, förordnat, att med verkställigheten av det Jansson den 12 feb-
11
ruan 1935 ådömda fängelsestraffet skulle anstå och på villkor sona i lagen
angående villkorlig straffdom sägs bero, huruvida straffet skulle gå i verk¬
ställighet. — I målet mot Grufman hade Svea hovrätt i utslag den 20 juli
1935 väl funnit, att Grufman förfarit felaktigt i åtalade hänseendet, men,
enär detta felaktiga förfarande med hänsyn till omständigheterna icke
skäligen borde för Grufman medföra ansvar, lämnat åtalet utan bifall.
Över hovrättens utslag hade jag anfört besvär under yrkande, att Gruf¬
man måtte dömas till ansvar i målet.
Kungl. Majit har genom utslag den 17 oktober 1936 yttrat följande.
Enär Grufmans anmärkta förfarande innefattade fel i domarämbetets
utövning, och sådana omständigheter icke förelåge, att Grufman ändock
kunde undgå ansvar för tjänstefel, prövade Kungl. Majit lagligt att, med
ändring av hovrättens utslag, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Gruf¬
man att för vad han låtit komma sig till last utgiva 5 dagsböter, varje
dagsbot bestämd till 15 kronor.
Två justitieråd voro av skiljaktig mening och funno ej skäl att göra änd¬
ring i hovrättens utslag.
6. Felaktigt beslut av åklagare att ej överklaga
underrätts utslag.
Såsom av ämbetsberättelsen 1936 (sid. 151 o. f.) framgår hade justitie¬
ombudsmannen Gyllenswärd förordnat om åtal mot landsfiskalen H. Öd¬
mann för det han icke överklagat ett av Ångermanlands södra domsagas
häradsrätt den 20 februari 1935 meddelat utslag i mål mellan Ödmann,
å tjänstens vägnar, å ena, samt köpmannen Albin Leander Runsten i
Ljusdal, å andra sidan, angående ansvar för ”fylleri vid ratten”. I detta
utslag hade häradsrätten dömt Runsten jämlikt 1 § lagen den 7 juni 1934
örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon till fängelse tre måna¬
der men förordnat om villkorlig dom, oaktat Runsten under år 1928 bli¬
vit dömd till fängelse och i följd därav villkorlig dom icke lagligen kunnat
ifrågakomma. Sedan Ödmann ställts under åtal vid Ångermanlands södra
domsagas häradsrätt, hade häradsrätten i utslag den 1 oktober 1935, enär
Ödmanns underlåtenhet att överklaga förutnämnda utslag icke vore av
beskaffenhet att böra för honom medföra ansvar för tjänstefel, lämnat
åtalet utan bifall.
Över detta utslag hade, på anmodan av mig, advokatfiskalen vid Svea
hovrätt anfört besvär med yrkande om bifall till åtalet.
12
Svea hörnätt har i utslag den 9 april 1936 yttrat följande.
Enär det med hänsyn till beskaffenheten av det i häradsrättens utslag
den 20 februari 1935 förelupna felet och övriga i målet förekomna omstän¬
digheter måste anses hava ålegat Ödmann att till felets undanröjande över¬
klaga utslaget, alltså och då Ödmann genom sin underlåtenhet därutinnan
åsidosatt sin tjänsteplikt, prövade hovrätten lagligt att, med ändring av
överklagade utslaget, döma Ödmann jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att
utgiva 5 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 7 kronor.
Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.
7. Försummelse av domare beträffande tillsyn över
förmynderskap. '
Såsom 1936 års berättelse (sid. 172 o. f.) utvisar, hade justitieombuds¬
mannen Gyllenswärd, efter klagomål av smidesmästaren A. Pettersson i
Tandsbyn, låtit anställa åtal inför Svea hovrätt mot häradshövdingen i
Jämtlands östra domsaga A. T. Larsson för försummelse beträffande tillsyn
över förmynderskap. Sedan hovrätten genom utslag den 13 december 1935
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömt Larsson för anmärkta försummelse i
ämbetet att utgiva 10 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 25 kronor, men
lämnat av klaganden framställt yrkande om ersättning för oredovisade för-
mynd armedel samt vissa rättegångs- och andra kostnader utan bifall, har
hovrättens utslag numera vunnit laga kraft.
8. Misshandel av anhållen person.
I en den 31 maj 1935 hit inkommen skrift anförde skogsarbetaren Olov
Erland Engberg i Bäcken, Järvsö socken, klagomål däröver att han skulle
hava blivit utsatt för misshandel av en statspolisman, då han den 20 april
1935, efter att hava anhållits för fylleri, i automobil transporterats till
polisarresten i Järvsö stationssamhälle. I skriften uppgav klaganden att
polismannen, vars namn han icke kände, tilldelat honom ett slag med knu¬
ten hand tvärs över ansiktet. Efter detta slag hade klaganden förlorat med¬
vetandet och först fyra timmar senare återfått sansen. Även då klaganden
efter framkomsten till Järvsö skolat föras över från bilen till arresten hade
klaganden blivit brutalt behandlad av polismannen, enligt vad vid tillfället
närvarande personer uppgivit. Klaganden anhöll, att J. O. måtte vidtaga
de åtgärder, vartill sakens beskaffenhet kunde föranleda.
Vid klagoskriften voro fogade dels ett så lydande läkarintyg:
”Att Olov Erland Engberg, Bäcken, Järvsö, som av mig i dag undersökts,
13
därvid företedde brott av näsbenet på v. sida samt kontusion med blod¬
utådring över höger öga, och blodutådringar i båda undre ögonlocken in¬
tygas Järvsö den 23/4 1935.
John Wessling
leg. läkare.”
dels ock ett av arbetarna Jonas Jonsson i Öije och Jonas Persson i Norrvåga
utfärdat intyg, vilket var dagtecknat den 12 maj 1935 och innehöll följande.
Den 20 april 1935 klockan mellan 5,30 och 6,30 e. m. hade Jonsson och
Persson åsett, hurusom statspolismän inkommit å Bergkvists gård i Öija,
Järvsö, med en medvetslös person, som de kastat på marken. Personen hade
sedan av polismännen, till antalet tre, burits till den å platsen befintliga
polisarresten, där han ånyo släppts handlöst i marken. Sedan celldörren
öppnats, hade den anhållne släpats in i cellen.
I anledning av innehållet i klagoskriften anmodades landsfogden i Gävle¬
borgs län att efter verkställd utredning inkomma med utlåtande i ärendet.
Vid en av landsfogden C. Björkling på grund därav företagen förbere¬
dande utredning framgick, att statspoliserna Walfrid Lagerman och Hjal¬
mar Larsson, båda i Gävle, under patrullering inom länet befunnit sig i
Järvsö vid den av klaganden angivna tidpunkten. Utan kallelse infann sig
Lagerman hos Björkling för att få kännedom om klagandens anmälan till
J. O., vilken anmälan han sett omnämnd i tidningarna. Björkling anmodade
därvid Lagerman, som vid det i klagoskriften avsedda tillfället anhållit
klaganden, att jämte Larsson uppsätta en fullständig och sanningsenlig
promemoria rörande händelseförloppet vid klagandens anhållande och
transport till arresten att tjäna till ledning vid blivande förhör i saken.
Den 18 juni 1935 höll därefter Björkling förhör med Lagerman och Lars¬
son. Därvid hänförde sig dessa till en av dem uppsatt, till landsfogden i
Gävleborgs län ställd skrivelse, vilken innehöll bland annat följande.
Lagerman och Larsson, som av landsfiskalen i Järvsö distrikt I. Sund¬
vallsson anmodats att den 20 april 1935 övervaka ordningen vid auktion å
en gård i Säljesta, hade nämnda dag i automobil infunnit sig å auktions-
stället. Bilen hade parkerats ett 20-tal meter från grinden vid gården.
Strax efter ankomsten dit hade de sammanträffat med fjärdingsmännen
G. G. Andersson och E. Johansson. Bland auktionsbesökarna hade funnits
många berusade personer. Efter ett par timmars tid hade Lagerman och
Larsson också nödgats anhålla en person för fylleri och avföra honom till
polisarresten i Järvsö. Under eftermiddagens lopp hade allt flera av auk¬
tionsbesökarna blivit berusade. Då Lagerman vid ett tillfälle uppehållit sig
invid auktionsutroparen, hade Lagerman bland folket omkring denne fått
se en starkt berusad person, som sedan befunnits vara klaganden. Denne,
som synts hava sällskap med en annan, till synes nykter man, hade burit
14
på tre eller fyra gamla hattar, vilka han sannolikt ropat in. På grund av
sitt berusade tillstånd hade klaganden vinglat hit och dit samt stött emot
andra personer. Han hade sedan ställt sig på den körbro, som ledde till ut¬
husets dörröppning och varå folket stod framför auktionsutroparen. Därpå
hade klaganden sträckt ut armarna i tydlig avsikt att mota några personer,
vilka burit ut en kommod eller möjligen ett skåp. Lagerman hade då till¬
sagt klaganden att stiga undan och samtidigt fattat tag i honom och fört
undan honom men sedan släppt honom. Därefter hade Lagerman frågat
den person, som tidigare synts vara i klagandens sällskap, om han kände
klaganden och om de vore i sällskap, varjämte Lagerman anmodat mannen
att i så fall taga hand om klaganden och gå därifrån med honom. Mannen
hade svarat, att han icke visste vem klaganden vore och att de icke vore i
sällskap. Då omförmälda person trots anmaning icke ville taga hand om
klaganden, hade Lagerman ansett sig pliktig att på grund av klagandens
berusade tillstånd anhålla honom. Därför hade Lagerman fattat tag i ho¬
nom samt fört honom i riktning mot grindöppningen till gårdsplanen i av¬
sikt att föra honom till automobilen och i denna transportera honom till
polisarresten i Järvsö. Larsson hade fått se Lagerman och klaganden just
som de kommo ut ur den folkhop, som uppehöll sig intill auktionsutropa¬
ren. Larsson hade då gått fram och fattat tag i klaganden för att vara
Lagerman behjälplig med att föra klaganden till bilen. Ungefär samtidigt
som Larsson kommit till hade klaganden, vilken icke förut gjort något mot¬
stånd, plötsligt fattat tag i högra ärmen på Lagermans uniformskappa och
ryckt till, så att kappärmen till hälften slitits av. Klaganden hade även
fattat tag i Larssons kappa, men Larsson hade lyckats göra sig fri, innan
någon skada skett å kappan. Efter det klaganden slitit sönder Lagermans
kappa och färden fortsatts ett par steg, hade klaganden tappat en hatt,
som han burit innanför sin rock. De hade då befunnit sig omkring 25 meter
från bilen. Då klaganden tappat hatten, hade Lagerman tillsagt en pojke,
som stod i närheten, att taga upp hatten, emedan Lagerman och Larsson
på grund av klagandens beteende icke ansett sig kunna släppa klaganden
så pass, att han själv kunde taga upp den. Klaganden hade emellertid icke
låtit sig nöja med att pojken skulle taga upp hatten utan börjat högljutt
ropa, att han skulle ha hatten, och samtidigt satt sig till våldsamt motstånd
samt försökt göra sig fri. När Lagerman och Larsson kommit fram till
grindöppningen, hade klaganden slagit armarna omkring den ena grind¬
stolpen och hållit sig fast. Efter mycket arbete hade Lagerman och Larsson
lyckats få loss klaganden därifrån. Mycket folk hade nu samlats omkring
dem och på grund därav vore det svårt för Lagerman och Larsson att de¬
taljerat redogöra för händelserna å denna plats. Med förenade ansträng¬
ningar hade Lagerman och Larsson fått klaganden uppför den tämligen
branta backen från grindöppningen och fram till bilen. Innan de kommit
15
fram till denna hade Larsson kommit ihåg, att bilen var låst, varför Lars¬
son ropat till fjärdingsmannen Johansson, som under hela tiden synts stå
omkring 30 meter från den plats, där de nu befunno sig, att Johansson
skulle låsa upp bilens dörrar. Johansson hade icke kommit, men fjärdings¬
mannen Andersson hade kommit fram och fått nycklarna till bildörrarna
av Larsson. Sedan hade Andersson gått runt bilen och öppnat dörren å
motsatta sidan, varefter Andersson gått in i bilen och öppnat den bakre åt
polismännen vettande dörren. Medan Andersson gjort detta hade Lager¬
man och Larsson fasthållit klaganden. Efter det Andersson kommit in i
bilen, hade han kvarstannat där för att hjälpa till med att få in klaganden.
När polismännen skolat föra in klaganden i bilen, hade klaganden till en
början med fotterna spjärnat mot bilens fotbräde samt med händerna fat¬
tat tag i sidorna å bilen, så att Andersson till en början icke kunnat gripa
tag i klaganden. Lagerman och Larsson hade därför måst arbeta med att
få klaganden in mot bilen och endast med största svårighet hade de lyckats
få in hans överkropp, så att Andersson kunnat gripa tag i klaganden och
hjälpa dem. Enligt Lagermans och Larssons uppfattning hade Andersson
dock icke gjort någon större ansträngning för att hjälpa dem med att få
klaganden in i bilén. Vid ett par tillfällen hade polismännen fått in kla¬
gandens överkropp, men klaganden hade lyckats komma ut igen. Ett pär
gånger hade de haft klaganden så gott som helt och hållet inne i bilen, men
även då hade det lyckats klaganden att åter komma ut. Linder tiden hade
folket, som samlats omkring bilen, ryckt upp de andra dörrarna till denna
och även i övrigt uppträtt hotande. För att få in klaganden hade Larsson
måst gå in å bilens framsäte och därifrån fatta tag i klaganden. Först då
hade det lyckats polismännen att få in honom i bilen samt stänga dörren
efter honom. Klaganden, som måst föras in baklänges, hade därunder hela
tiden sparkat omkring sig och Lagerman hade därvid fått en stöt för brös¬
tet, så att han haft svårt för att andas under något ögonblick. Lagerman
hade icke lagt märke till vad som träffat honom, men Larsson hade där¬
emot sett, att det varit klagandens ena fot. Som Lagerman och Larsson
båda ansett, att det icke skett avsiktligt från klagandens sida, hade de
icke fäst sig något närmare vid saken. Vid ett tillfälle hade klaganden så
våldsamt sparkat mot bilens bakre högra sidoruta, att det måste betrak¬
tas som en ren händelse, att rutan icke blev utsparkad. Sedan klaganden
kommit in i bilen, hade han fått en liksom halvsittande ställning på gol¬
vet mellan sätena i bilen. Larsson hade sittande i framsätet till en början
måst hålla fast klagandens ben, varefter Lagerman fasthållit dessa. Anders¬
son, som suttit i bilens baksäte, hade föreslagit att klaganden skulle pla¬
ceras i baksätet, men detta hade Larsson icke velat vara med örn, emedan
då Larsson, som fört bilen, samt även Lagerman hade kunnat bliva träf¬
fade av sparkar från klaganden. Därför hade denne fått vara kvar i löre-
16
nämnda ställning å golvet. Lagerman och Larsson hade nu varit fullkom¬
ligt utmattade av arbetet med att betvinga klagandens motstånd vid in¬
förandet i bilen. Lagerman hade sett, att klaganden hade en lindrig blöd¬
ning ur näsan, men intill denna tid hade något slag icke tilldelats honom.
Larsson hade därpå startat bilens motor för att så fort som möjligt komma
därifrån, men just då hade de fått se en man, som stått bakåtlutad mot
bilens kylare i tydlig avsikt att hindra bilens start. På grund därav hade
Larsson givit upprepade varningssignaler, men mannen hade icke flyttat
på sig. Samtidigt hade polismännen sett fjärdingsmannen Johansson stå
omkring 15 meter från bilen, men Johansson hade icke gjort någon min
av att ingripa och föra undan mannen. Larsson hade då fört bilen sakta
framåt, men mannen hade endast gått undan steg för steg. Under denna
förflyttning hade plötsligt den bakre vänstra dörren å bilen våldsamt ryckts
upp av en okänd man, som i brysk ton fordrat att få tala med klaganden.
Larsson hade måst stanna bilen och i skarp ton tillsäga mannen att släppa
dörren, vilket denne då gjort, varefter Larsson lyckats få igen dörren. An¬
dersson, som satt i baksätet och närmast intill den öppna dörren, hade där¬
under förhållit sig passiv och icke gjort någon min av att stänga dörren.
Först då Larsson åter satt bilen i gång för att försöka komma därifrån,
hade Johansson kommit fram och fört undan mannen, som statt framför
kylaren. Just då hade hörts skarpa smällar av stenar, av vilka en träffat
högra sidan av bilen och en annan högra främre dörren. Därefter hade
Larsson fört bilen i riktning mot landsvägen. Klaganden, som befann sig i
sin förenämnda liksom halvsittande ställning på golvet mellan sätena, hade
i början försökt komma loss, varför Lagerman sittande å framsätet måst
hålla fast hans ben, så att han icke skulle kunna sparka. Efter vad Lager¬
man och Larsson kunde erinra sig, hade Andersson hjälpt till att hålla fast
honom genom att fatta tag i hans axlar. Under det Larsson fört bilen från
auktionsgården fram till landsvägen hade Lagerman blivit upphetsad över
att klaganden utfor i otidigheter mot honom och Larsson, och enär de voro
alldeles utmattade och Lagerman därför ville förebygga ytterligare mot¬
stånd från klagandens sida, hade Lagerman tilldelat klaganden först ett
slag med högra handens flatsida, vilket slag träffat klaganden på hans
vänstra kindben, och en kort stund därefter ett nytt slag, denna gång med
vänstra handens baksida, vilket träffat klaganden på vänstra sidan av
munnen. Lagerman hade sett att klaganden efter sista slaget fått en mindre
blödning ur näsan. När de kommit fram till byvägens från Säljesta kors¬
ning med allmänna landsvägen, hade Larsson, på grund av att vägarna
där gingo emot varandra i en spetsig vinkel — i förhållande till den nya
körriktningen — icke kunnat direkt komma upp på landsvägen i den nya
körriktningen utan måst stanna med bilen och backa två gånger. Därvid
hade Lagerman och Andersson sett bakåt för att kontrollera hur bilen
17
fördes. Larsson hade icke stannat längre än vad som varit nödvändigt för
backningen. Som klaganden nu förhållit sig lugn, hade Lagerman släppt
ned hans ben på golvet i bilen och sedan endast suttit och passat honom,
så att han icke skulle sparka. När bilen sedan befann sig ungefär halvvägs
mellan ovannämnda vägkorsning och Järvsö, hade det sett ut som om kla¬
ganden ville kräkas. Då Andersson frågat honom därom, hade han svarat
ja. Lagerman hade då kommit att tänka på den gamla hatten, som kla¬
ganden haft innanför rocken vid anhållandet. Som Lagerman trott, att
klaganden hade nied sig denna hatt även nu, hade han därför sagt, att
klaganden icke finge kräkas i bilen utan kunde kräkas i sagda hatt. Lager¬
man hade icke märkt, att klaganden behövde kräkas, varför någon hatt
icke heller kommit till användning. Lagerman kunde ej heller erinra sig,
att han fattat tag i klagandens hår, något som Andersson uppgivit. Vid
framkomsten till Järvsö hade Larsson, på grund av att vägen upp till ar-
restlokalen icke var farbar, måst stanna med bilen invid en gård på 25 å 30
meters avstånd från arrestlokalen. Sedan den dörr, varåt klaganden haft
huvudet vänt, blivit öppnad, hade Larsson tillsagt klaganden att stiga ur.
Klaganden, som satt upprätt i bilen då dörren öppnades, hade icke svarat
någonting. Om han då sov eller vad anledningen varit till att han icke sva¬
rat kunde Lagerman och Larsson icke uttala sig om. Larsson och troligen
även Andersson hade fattat tag i klaganden och dragit ut honom med hu¬
vudet före ur bilen. Att vända honom i bilen hade icke gått för sig. Kla¬
ganden hade icke gjort någon min av att resa på sig, varför Larsson och
Andersson placerat honom på rygg å marken. Enligt vad Lagerman och
Larsson nu kunde minnas, hade det varit en grusad gång, som klaganden
lagts på. Larsson hade därefter låst dörrarna till bilen, varefter Lagerman,
Larsson och Andersson kommit överens örn att hjälpas åt med att bära
klaganden till arrestlokalen. Därför hade klaganden vänts, så att han kom¬
mit med ryggen uppåt, enär de alla tre varit ense om att det vöre lämp¬
ligast att bära honom på detta sätt. Larsson hade fattat tåg framtill i högra
sidan av klaganden, Andersson mitt emot i vänstra sidan samt Lagerman
vid benen. Sedan de burit klaganden ett 10-tal meter, hade Larsson på
grund av fullständig utmattning i händerna icke längre kunnat fasthålla
taget. Klaganden hade dock icke fallit i marken, emedan Andersson hållit
fast honom i motsatta sidan och Lagerman i benen. Larsson hade emeller¬
tid försökt på nytt och nu lyckats behålla taget tills de kommit fram i när¬
heten av arrestlokalen, då Larsson ånyo blivit oförmögen att bruka hän¬
derna. Klaganden hade då lagts ned på marken. De hade nu befunnit sig
utanför arrestlokalens dörrar och Andersson hade öppnat dessa, varefter
de burit in klaganden i ett rum utanför arresterna. Till en början hade kla¬
ganden en helt kort stund suttit eller legat på golvet. Därefter hade kla¬
ganden rests upp och stått själv, stödd mot en vägg, medan han avvisite-
2 — Justitieombudsmannens ämbetsbcräticlse till 1937 års riksdag.
18
rats. Lagerman hade då även talat med honom. Efter framkomsten till
Järvsö hade Lagerman iakttagit, att klaganden var blodig under näsan
och omkring munnen. Först när klaganden tagits ur bilen i Järvsö hade
Larsson gjort samma iakttagelse, men blodet hade förefallit vara torkat.
Sedan klaganden avvisiterats, hade Larsson och Andersson lett klaganden
mot dörren till arresten, men Larsson hade, på grund av att dörren var
trång, icke följt med in i arresten.
I skrivelsen anförde slutligen Lagerman och Larsson: Andersson hade
uppgivit att Larsson, efter det Lagerman under färden tilldelat klaganden de
förut omförmälda slagen, stannat bilen och att Lagerman och Larsson båda
då tilldelat klaganden slag. Detta vore ren osanning. Larsson hade icke
släppt ratten någon gång under färden från auktionsgården i Säljesta fram
till Järvsö och hade icke vid något tillfälle tilldelat klaganden något slag.
Lagerman ville också framhålla, att de slag han tilldelat klaganden varit
av mycket lindrig natur och därför omöjligen kunnat tillfoga klaganden
någon nämnvärd skada.
Sedan skrivelsen vid förhöret upplästs, vitsordade Lagerman och Lars¬
son riktigheten av innehållet i densamma och förklarade sig icke hava något
ytterligare att andraga i saken. På framställd fråga uppgå vo båda bestämt,
att bilen icke stannats under färden från auktionsstället till arrestlokalen
men väl backats för att den skulle komma in på landsvägen till Järvsö
samt att Larsson, som hela tiden haft full sysselsättning med förandet av
bilen, icke tilldelat klaganden något slag.
Vid förhör med Andersson den 19 juni 1935 berättade denne följande.
På förmiddagen den 20 april 1935 hade Andersson jämte fjärdingsman¬
nen Johansson på order av vederbörande landsfiskal inställt sig vid en
gård i Säljesta, där auktion skulle äga rum, för upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet. Vid 2-tiden på eftermiddagen hade dit i bil anlänt
statspoliserna Lagerman och Larsson. Efter det Johansson anmodats att
hålla uppsikt över bilen, som parkerats i närheten av auktionsgården, hade
statspoliserna avlägsnat sig för att i trakten söka uppdaga olaga rusdrycks-
hantering. En del personer hade nu börjat bliva berusade och en person
till den grad, att fjärdingsmännen ansett det nödvändigt att omhänder¬
taga honom, så snart statspoliserna återkommit, så att dessa kunde skjutsa
honom i sin bil till arresten. Efter cirka två timmars bortovaro hade stats¬
poliserna återkommit, varefter den starkt berusade personen av dem an¬
hållits och nedförts till arresten i Järvsö. Därifrån hade statspoliserna
återkommit vid 5-tiden på eftermiddagen. En hel del personer hade så
småningom ”fyllnat till”, men något bråk, oljud eller förargelseväckande
beteende hade icke kunnat förmärkas. Ett par av de berusade hade av
Andersson tillsagts att avlägsna sig, vilken tillsägelse de omedelbart åtlytt.
Andersson och Johansson hade stått vid bilen och samtalat med några
19
personer, då Larsson och Lagerman kommit med klaganden mellan sig.
Denne hade därvid gjort ett synnerligen våldsamt motstånd. Sålunda hade
han, då en grind passerades, fattat tag först i den ena och sedan i den andra
grindstolpen och hållit fast sig. I uppf Örsbäcken mellan auktionsgården
och körvägen hade han spjärnat emot med benen i marken. Andersson hade
då sprungit fram till Larsson och av honom erhållit nycklarna till bilen,
varefter han låst upp dörrarna och placerat sig själv i bilens bakre del.
Därifrån hade han fattat tag i klaganden och dragit in hans överkropp i
bilen, under det statspoliserna skjutit på vid benen. Klaganden hade emel¬
lertid sparkat våldsamt, fattat tag i dörrkarmarna samt i övrigt på alla sätt
sökt göra sig fri. Vid ett tillfälle hade han ”så när” sparkat ut en fönster¬
ruta i bilen. Emellertid hade det slutligen lyckats polismännen att få in
klaganden i bilen, varvid klaganden blivit liggande på golvet på sin vänstra
sida med benen mellan bilens två främre stolar och med något böjda knän.
Andersson hade stått på knä på bakdynan och tryckt klagandens över¬
kropp mot golvet under det Lagerman, som suttit på högra framstolen,
hållit fast benen och Larsson med plats i vänstra framstolen fört bilen.
Under tiden, som åtgått för klagandens införande i bilen, hade ett hundra¬
tal personer samlats omkring denna. Några av dem hade vid flera tillfällen
öppnat bildörrarna, vilka Lagerman kunnat stänga först sedan han stigit
ur bilen. Andra hade trängts omkring bilen, väsnats och skrikit, bland an¬
nat: ”Ge fan i att ta’ honom, han har ingenting gjort”, ”Ni har tagit fel
karl” m. m. Strax innan bilen kommit i gång hade en sten kastats, som
träffat ungefär mitt på bilens högra sida. Då man börjat köra hade Anders¬
son märkt, att klaganden var berusad och att Lagermans uniformskappa
var sönderriven ävensom att en person stod framför bilen och sökte hindra
avfärden. Under färden hade klaganden till en början fortsatt att sparka
och bråka. Andersson hade ”rättat till” honom, så att han fått ryggen mot
baksätet och benen i kors, men hade han fortsatt att svara statspoliserna
och vara ”uppkäftig”. Lagerman hade därför vänt sig örn och tilldelat kla¬
ganden ett slag i ansiktet med sin högra hand. Då klaganden emellertid
fortsatt, hade Larsson stannat bilen ungefär halvvägs mellan auktionsgår¬
den och landsvägen och båda statspoliserna hade vänt sig örn och med sina
händer tilldelat klaganden fem å sex slag, av vilka minst två träffat huvu¬
det, de övriga armarna, med vilka klaganden sökte skydda sig. Att även
Larsson utdelat ”ett par slag” erinrade sig Andersson tydligt. Klaganden,
vilkens näsa genom slagen sprungit i blod, hade därvid sagt: ”Du ser nu
Andersson, huru de bär sig åt; det här skall du få vittna på.” Vid den fort¬
satta färden hade klaganden börjat blöda ganska mycket och få kvälj¬
ningar. Kräkningar hade dock uteblivit, men Lagerman hade fattat kla¬
ganden i håret och böjt huvudet bakåt mot dynan. Vid ankomsten till ar¬
resten hade man icke kunnat köra ända fram på grund av vägens dåliga
20
beskaffenhet utan måst stanna cirka 40 meter därifrån. Klaganden hade
dragits ur bilen med huvudet först och lagts på marken, varefter han burits
av Andersson och statspoliserna till arrestdörren, där han åter placerats på
marken medan dörren låstes upp. Därefter hade han burits in i korridoren
utanför cellerna, avvisiterats och lagts in på en bänk i arrestlokalen. Vid ut¬
tagandet av klaganden ur bilen och transporten in i arresten hade icke ut¬
övats något som helst våld, utan behandlingen hade varit sådan, som plä¬
gade iakttagas vid dylika tillfällen, då man hade att göra med en redlös
person. Vid 2-tiden på natten hade klaganden släppts ut och fått åka hem
med en del andra i arresten intagna personer. Andersson trodde icke, att
klaganden under färden till arresten varit avsvimmad. Möjligen hade han
blivit något omtöcknad dels jfenom den förtärda spriten dels ock genom
slagen i huvudet, vilka slag uppenbarligen utdelats, emedan statspoliserna.
blivit uppretade genom klagandens våldsamma motstånd vid anhållandet
och därför att klaganden ”varit uppkäftig”.
Andersson förmälde slutligen, att en broder till klaganden omtalat, att
klaganden under sistlidna vinter varit nervsjuk. Klaganden hade själv för
Andersson uppgivit, dels att han sedan två år tillbaka haft något fel i
magen, så att han icke kunde förtära eller tåla spritdrycker, dels ock att
han trott, att den av honom vid auktionstillfället förtärda spriten verkat
mera och annorlunda än han beräknat.
Jonsson och Persson, som undertecknat det vid klagoskriften fogade in¬
tyget, berättade vid förhör inför t. f. landsfiskalen C. Eriksson samman¬
stämmande följande.
Vid 6-tiden på eftermiddagen den 20 april 1935 hade Jonsson och Pers¬
son jämte ett flertal andra personer befunnit sig å landsvägen vid repara¬
tören Bergkvists verkstad i Öije, då statspolisens bil kört upp på Berg¬
kvists gård och stannat där. En person hade dragits ur bilen och placerats
framstupa på gårdsplanen. Mannen hade icke rört sig eller givit något ljud
från sig, varför de fått den uppfattningen, att han varit medvetslös. Han
hade därefter av fjärdingsmannen Andersson och statspoliserna burits upp
till arresten, därvid två hållit i var sin arm och en i benen. Komna till in¬
gången till arrestlokalen hade de ”släppt” mannen och låst upp dörren till
arrestlokalerna. Sedan dörren blivit upplåst och mannen burits in, hade dör¬
ren stängts, varför de icke iakttagit något mera.
Fjärdingsmannen C. J. Johansson i Järvsö uppgav vid förhör, att han
dagen ifråga av Andersson per telefon anmodats att tillse klaganden, som
strax förut blivit intagen i arresten. Vid Johanssons besök där något senare
hade klaganden legat på rygg, stönat och blött ur näsa och mun, varför
Johansson vänt honom på sidan. På tilltal hade klaganden, som varit blodig
i ansiktet, på halsen och på kläderna, icke lämnat något svar.
Med anledning av Anderssons uppgift, att klaganden misshandlats av
21
både Lagerman och Larsson, hördes klaganden i saken av landsfiskalen
Sundvallsson den 28 juni 1935; och uppgav klaganden därvid följande.
Sedan vid ifrågavarande tillfälle färden till Järvsö anträtts i statspolisens
bil, hade klaganden, som placerats på rygg å golvet mellan sätena i vagnen,
arbetat för att komma upp i sittande ställning bredvid Andersson i bilens
bakre säte. Den konstapel, vilkens namn han senare erfarit vara Lagerman,
hade då vänt sig om och tilldelat klaganden ett flertal kraftiga slag i an¬
siktet med sin högra hand. Klaganden, som av misshandeln blivit tämligen
omtöcknad, hade emellertid fortfarande gjort ansträngningar att komma
upp på baksätet. Därvid hade han erhållit flera hårda slag i ansiktet, var¬
vid han observerat, att åtminstone några slag utdelats av Lagerman. Huru¬
vida denne ensam tilldelat honom alla därefter följande slag kunde klagan¬
den icke avgöra, enär han under misshandeln blivit så omtöcknad, att han
icke visste vad som vidare skett. Strax innan detta tillstånd inträtt hade
klaganden bett Andersson lägga märke till huru klaganden behandlades.
Huruvida något uppehåll gjorts under färden från Säljesta till Järvsö kunde
klaganden ej heller uppgiva, enär han icke med bestämdhet kunde erinra
sig vad som försiggått efter det Lagerman tilldelat honom de första slagen.
I därefter avgivet utlåtande anförde landsfogden Björkling följande.
Av utredningen syntes tydligt framgå, att den klaganden ågångna miss¬
handeln huvudsakligen förövats av Lagerman. Av Anderssons berättelse
framginge dock, att även Larsson deltagit däri, ehuru i mindre grad, något
som denne själv emellertid bestämt förnekat. Klaganden hade ej kunnat
lämna några tillförlitliga upplysningar därutinnan och någon ytterligare
utredning kunde Björkling icke åstadkomma, då några andra vittnen till
statspolisernas förfarande vid ifrågavarande tillfälle icke kunnat anträffas
och troligen icke heller torde finnas. Uppenbart vore, att båda polismännen
borde ställas under åtal för vad de sålunda låtit komma sig till last. I sam¬
manhang härmed ansåge Björkling sig icke böra underlåta att nämna, att
de tillförene under sin tjänstgöring vid statspolisen fullgjort sina åligganden
på ett förtjänstfullt sätt, ådagalagt nit, gott omdöme och en hedrande van¬
del samt därigenom tillvunnit sig respekt och aktning. Enligt Björklings
bestämda uppfattning vore deras handlingssätt vid ifrågavarande tillfälle
förorsakat icke blott av klagandens våldsamma motstånd och berusade till¬
stånd, för vilka brott han av vederbörande häradsrätt ådömts straff, utan
framför allt av klagandens otidigheter mot och bråk med poliserna i början
av transporten till arresten, varigenom dessa blivit uppretade och förlorat
behärskningen, mänskligt och förklarligt örn också icke försvarligt.
Vid utlåtandet var fogat utdrag av Västra Hälsinglands domsagas härads¬
rätts dombok den 27 maj 1935, nr 506, varav inhämtades att klaganden,
på åtal av allmän åklagare för fylleri och våldsamt motstånd vid offentlig
22
förrättning den 20 april 1935, dömts för förstnämnda förseelse till böter 15
kronor och för våldsamt motstånd till 50 dagsböter, varje dagsbot bestämd
till en krona.
Klaganden avgav påminnelser.
Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag* K. B. i Gävle¬
borgs län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Lagerman och Larsson. I en för
åklagaren utfärdad instruktion anförde jag följande.
Uppenbart är att polisman icke äger mot en anhållen person utöva våld
i andra fall än sådana, då våld oundgängligen är nödigt för att vederbörande
skall kunna fullgöra sin tjänsteplikt. Självfallet är det icke tillåtet att öva
våld för att därigenom straffa en anhållen, som satt sig till våldsamt mot¬
stånd eller med otidiga yttranden eller på annat sätt förgripit sig mot den
anhållande. Om denne i uppbrusning häröver brukar våld, gör han sig skyl¬
dig till grovt tjänstefel.
Beträffande det nu förevarande fallet är utrett att klaganden, som i Säl¬
jesta av Lagerman anhållits för fylleri och skolat av denne jämte Larsson i
automobil överföras till polisarresten i Järvsö, under färden dit blivit miss¬
handlad av Lagerman. Till försvar för sitt handlingssätt har Lagerman an¬
fört, att han blivit upphetsad över klagandens otidigheter mot honom och
Larsson och att han, som varit utmattad till följd av klagandens våldsamma
motstånd, velat förebygga ytterligare motstånd. Utredningen giver emeller¬
tid vid handen, att det å klaganden övade våldet, som inneburit misshan¬
del varå skada följt, alls icke varit nödigt för avvärjande av något angrepp
från klaganden eller för att transporten skulle kunna verkställas, vilket
Lagerman för övrigt icke ens påstått. Vid sådant förhållande är misshan¬
deln att anse som ett övergrepp av mycket allvarlig art. Väl må klagandens
våldsamma motstånd före och vid avfärden till arresten samt hans upp¬
trädande i övrigt vid ifrågavarande tillfälle betraktas som mildrande om¬
ständigheter vid bedömandet av Lagermans handlande, men någon giltig
ursäkt för detta utgöra berörda omständigheter ingalunda. Genom miss¬
handeln mot klaganden måste därför Lagerman, i enlighet med vad jag
ovan anfört, anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att
böra beivras genom åtal.
Vad härefter angår Larsson synas genom den verkställda utredningen
sannolika skäl hava förebragts för antagande, att även Larsson under fär¬
den till polisarresten utövat misshandel å klaganden. Vid sådant förhål¬
lande finner jag, att jämväl Larsson bör ställas under åtal för tjänstefel.
Vad klaganden i övrigt andragit i ärendet föranleder ej någon åtgärd
från min sida.
23
På grund av vad jag ovan anfört uppdrog jag åt åklagaren att vid veder¬
börlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Lagerman
och Larsson för tjänstefel i ovanberörda hänseende. Tillfälle borde beredas
klaganden att yttra sig i målet, och borde av honom framställda ersätt¬
ningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.
Västra Hälsinglands domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes,
yttrade i utslag den 20 december 1935 följande.
Vad först anginge åtalet mot Larsson funne häradsrätten denne icke
genom vad i målet förekommit övertygad om att hava låtit komma sig
något till last av beskaffenhet att föranleda ansvar, och bleve förty den
mot honom förda talan av häradsrätten ogillad.
Vidkommande därefter åtalet mot Lagerman funne häradsrätten genom
dennes erkännande jämte vad i övrigt i målet förekommit utrett, att Lager¬
man under den ifrågakomna automobiltransporten uppsåtligen misshandlat
klaganden, i det han tilldelat denne ett flertal slag, av vilka åtminstone
två träffat i ansiktet och orsakat de skador, det i målet åberopade läkare¬
intyget utvisade. Lagermans påstående att det av honom utövade våldet
varit nödvändigt för transportens genomförande förtjänade med hänsyn till
omständigheterna i målet icke avseende, varemot Lagermans brott, sett
mot bakgrunden av klagandens uppträdande före och vid misshandeln,
måste anses begånget under synnerligen förmildrande omständigheter. Att
Lagerman jämväl vid klagandens införande i automobilen misshandlat
denne eller i annat än förut omnämnda hänseende gjort sig förfallen till an¬
svar funne häradsrätten icke genom utredningen i målet styrkt. På grund
därav och då Lagerman genom den förövade misshandeln även gjort sig
skyldig till oförstånd i sin tjänsteutövning, prövade häradsrätten rättvist
döma Lagerman dels jämlikt 14 kap. 13 § strafflagen att för misshandel,
därav allenast ringare skada följt, utgiva 20 dagsböter, dels ock jämlikt
25 kap. 17 § jämförd med 22 § samma lag att för tjänstefel utgiva 20 dags¬
böter. Dagsbotens belopp fastställde häradsrätten till 3 kronor.
Beträffande klagandens skadeståndsyrkanden funne sig häradsrätten,
efter gjorda iakttagelser av klagandens utseende, icke kunna tillerkänna
klaganden någon ersättning för vanprydnad samt med hänsyn till klagan¬
dens, misshandeln föregångna, våldsamma motstånd icke heller för skada
å kläder, men funne häradsrätten klagandens yrkande om ersättning för
mistad arbetsförtjänst i tio dagar befogat och en ersättning av 5 kronor
örn dagen under nämnda tid skälig, till följd varav Lagerman förpliktades
att till klaganden utgiva dels i nyssnämnda hänseende 50 kronor och dels
för sveda och värk och läkarvård av Lagerman till skäligheten medgivna
30 kronor eller tillhopa 80 kronor. Det ålåge vidare Lagerman att åter¬
gälda statsverket av allmänna medel i målet förskjutna vittnesersättningar
24
samt att ersätta klaganden dennes inställelser med 25 kronor jämte vad
klaganden visade sig hava utgivit för lösen av häradsrättens protokoll i
målet.
Häradsrättens utslag vann laga kraft.
9. Olaga kvarhållande av för brott misstänkta personer.
I en hit insänd klagoskrift anförde Sven Rehnström för ”Nationalsocia¬
listiska arbetarepartiet. IV Östra distriktet” följande.
Norrköpings stads byggnadskontor hade i mars 1935 till polismyndig¬
heten i Norrköping anmält, att otillåten affischering ägt rum å ett konto¬
ret tillhörigt plank i Norrköping. På grund av denna anmälan hade den 8
och den 9 april 1935 hållits polisförhör med två medlemmar i national¬
socialistiska arbetarepartiet, Sven Malm och John Olsson. Malm, som båda
dagarna varit kallad till förhör å polisstationen, hade den 9 april kvarhållits
där från klockan 9 f. m. till klockan 6,30 e. m. Tiden mellan klockan 1 och
5 e. m., då förhör ej pågått, hade Malm förvarats i cell. Olsson hade den 9
april klockan 10,30 f. m. kallats till polisstationen direkt från sin arbets¬
plats och kvarhållits hos polisen till klockan 6,30 e. m. Från klockan 11,45
f. m. till klockan 2 e. m. samt från klockan 2,15 till klockan 5,30 e. m. hade
jämväl Olsson förvarats i cell. Under förhöret hade förhörsledaren, krimi¬
nalöverkonstapeln David Andersson, använt sig av bryska metoder och
bland annat hotat med att till Olssons arbetsgivare anmäla, att Olsson vore
nationalsocialist, så att Olsson på grund därav skulle bliva avskedad från
sin anställning. Under det Malm kvarhållits å polisstationen hade polismän
företagit husundersökning i Malms hem, därvid närgångna frågor riktats till
Malms 76-åriga moder, som jämväl förmåtts lämna tillträde till lägenhetens
vind i och för sökande efter klistringsmaterial. Då det syntes klaganden
uppenbart, att polismyndigheterna i ovan omförmälda fall i avsevärd grad
överskridit sin befogenhet — särskilt med hänsyn därtill att byggnads-
kontorets anmälan gällt allenast förseelse mot en ordningsstadga — ville
klaganden bringa förhållandet till J. 0:s kännedom för vederbörlig åtgärd.
Vid klagoskriften var i avskrift fogat ett av Malm den 18 april 1935 ut¬
färdat intyg av innehåll, att Andersson vid ovanberörda förhör med Olsson
yttrat bland annat följande: ”Smidesmästare Lundblad känner jag person¬
ligen så jag kan ringa upp honom så Olsson blir av med sin plats.”
Sedan i anledning av innehållet i klagoskriften polismästaren i Norr¬
köping anmodats att hit inkomma med upplysning, huru med de i hand¬
lingarna uppgivna omständigheterna förhölle sig, överlämnade polismästa¬
ren G. Kleberg en av Andersson upprättad promemoria i saken ävensom
25
yttrande i ärendet från stadsfiskalen H. Norrby, varjämte Kleberg avgav
eget utlåtande.
Promemorian innehöll till en början följande.
Den 8 mars 1935 hade fastighetsdirektören C. Landqvist vid Norrköpings
stads fastighetskontor till poliskammaren i staden anmält, att olovlig affi¬
schering under natten till sagda dag ägt rum å ett staden tillhörigt plank
utanför fastigheten nr 21 vid Norra Strömsgatan, varvid omkring 100 styc¬
ken löpsedlar, tillhörande nationalsocialistiska arbetarepartiet, uppklistrats
å planket och därmed så gott som fullständigt övertäckt plankets yta.
Planket ifråga hade under de närmaste dagarna dessförinnan blivit iord¬
ningställt för målning. Affischeringen hade lagt hinder i vägen för mål¬
ningens utförande, vilket icke kunnat ske förrän planket efter tidsödande
arbete blivit rengjort. Den 29 mars 1935 hade vidare byggmästaren C. A.
Pihl till kriminalpolisen i Norrköping anmält, att olovlig affischering under
natten till sagda dag ägt rum å ett honom tillhörigt plank omkring en ny¬
byggnad i staden, varvid omkring ett 10-tal av nationalsocialistiska arbe¬
tarepartiets löpsedlar uppklistrats å planket. Omedelbart efter det först¬
nämnda anmälan ingivits hade Andersson beordrats att verkställa under¬
sökning å platsen för den olovliga affischeringen och att därefter söka ut¬
röna, vem eller vilka personer som utfört affischeringen. I närvaro av kri¬
minalkonstapeln B. Björck hade verkställts undersökning vid planket
ifråga, därvid konstaterats att icke mindre än 98 stycken löpsedlar av unge¬
färlig storlek 35 X 25 centimeter uppklistrats å planket. Samtliga löpsedlar
hade varit utgivna av nationalsocialistiska arbetarepartiets huvudorganisa¬
tion i Göteborg och innehållit reklam för partiets tidning ”Den svenske
nationalsocialisten”. Då det kunnat misstänkas, att dessa löpsedlar upp¬
klistrats antingen av medlemmar, tillhörande i staden varande ortsgrupp
av sagda politiska parti, eller av personer som av ortsgruppens ledning där¬
till beordrats, hade Andersson och Björck omedelbart inställt sig å orts¬
gruppens expedition i staden. Expeditionen hade vid tillfället varit stängd,
men å dörren till densamma hade funnits uppsatta anslag, utvisande bland
annat tiden för ortsgruppens sammanträden å expeditionen. Med ledning
därav hade Andersson och Björck åter inställt sig å expeditionen den första
dag, då sammanträde skulle hållas därstädes. Icke heller då hade någon
person anträffats å expeditionen, varför Andersson, sedan upplysning vun¬
nits att hos Margarinfabrikernas Försäljnings Aktiebolags nederlag i staden
anställde kontoristen B. Lindholm vore ledamot av förenämnda ortsgrupps
styrelse, satt sig i telefonförbindelse med Lindholm och underrättat denne
örn den ingivna anmälan. Lindholm hade tillfrågats, huruvida han kunde
lämna någon upplysning om vem som utfört klistringen. Lindholm hade
bekräftat, att han vore ledamot av ortsgruppens styrelse, men förklarat att
han icke ägde någon som helst kännedom örn den olovliga affischeringen.
26
Efter en redogörelse för åtskilliga av kriminalpolisen jämväl hos andra
medlemmar av ortsgruppens styrelse gjorda förfrågningar för utrönande av
vilka personer som verkställt affischeringen, utan att kännedom därom
kunnat erhållas, anfördes i promemorian vidare.
Vid kriminalpolisens fortsatta efterforskningar hade kriminalkonstapeln
F. Ekström den 5 april kommit i förbindelse med två personer, vilka upp¬
givit att affischeringen å det staden tillhöriga planket utförts av Malm och
Olsson. Sedan Ekström den 6 april till kriminalkommissarien D. Rudelius
rapporterat de inhämtade upplysningarna, hade Malm samma dag på order
av Rudelius kallats att inställa sig å kriminalstationen den 8 april klockan
9 f. m. för undergående av förhör i saken. Å sagda tid hade Malm också in¬
ställt sig å kriminalstationen. Då någon kriminaltjänsteman icke var i till¬
fälle att anställa förhör med Malm, hade denne kallats att inställa sig på¬
följande dag, den 9 april, klockan 9 f. m. Vid förhör, som av Andersson i
närvaro av Ekström hållits med Malm sistnämnda dag, hade Malm på det
bestämdaste förnekat all vetskap örn den olovliga affischeringen. Först efter
fortsatta upprepade förhör och sedan Malm underrättats om att det genom
utomstående personer kunde bevisas, att Malm deltagit i affischeringen
å det staden tillhöriga planket, hade han så småningom erkänt, att han del¬
tagit i affischeringen å detta plank. Däremot hade han förnekat, att han del¬
tagit i affischeringen å det Pihl tillhöriga planket. På framställd fråga om
Olsson och eventuellt andra personer deltagit i affischeringen hade Malm
svarat, att det vore polisens sak att utröna detta och att han endast sva¬
rade för sig själv. Något uppdrag av ortsgruppens styrelse att verkställa
affischeringen hade Malm icke erhållit, emedan det tidigare inom orts-
gruppen beslutats, att affischering och reklamering för partiets räkning
skulle verkställas av ortsgruppens medlemmar efter eget gottfinnande och
på egen risk. De, som önskade verkställa dylik affischering, hade att själva
rekvirera erforderligt material från förbundsexpeditionen i Göteborg, som
tillsände dem material per post. Det för affischeringen erforderliga klistret
hade Malm inköpt för egna penningar och därefter hällt direkt i en res¬
väska, som han tagit i hemmet. På tillfrågan var denna väska förvarades
hade Malm först uppgivit, att han bortkastat densamma på landsbygden
men att han icke kunde närmare angiva platsen. Sedermera hade han dock
ändrat denna uppgift därhän, att väskan bortkastats å en stadens avstjälp¬
ningsplats. Emedan det för utredningens fullbordan ansågs nödvändigt att
Olsson hördes tillsammans med Malm, hade Malm tillfrågats, var Olsson
lämpligast kunde anträffas. Malm hade då meddelat, att Olsson vore an¬
ställd hos smidesmästaren Lundblad i Borgs villastad och att Olsson för
arbetsgivarens räkning sannolikt arbetade i en nybyggnad vid Drottning¬
gatan. På grund av dessa upplysningar hade Andersson per telefon till
byggnadsplatsen efterfrågat Olsson, varvid meddelats att denne funnes att
27
träffa i Lundblads magasin inom hamnområdet. Å sistnämnda plats hade
Andersson kommit i telefonförbindelse med Olsson, varvid denne tillsagts
att snarast möjligt inställa sig å kriminalstationen för att höras tillsam¬
mans med Malm angående affischeringen. Kort därpå eller vid 11-tiden
f. m. hade Olsson inställt sig å kriminalstationen, varvid han erhållit under¬
rättelse om de inkomna anmälningarna samt vad kriminalpolisen vid hållna
undersökningar inhämtat i saken. Olsson hade emellertid på det bestäm¬
daste förnekat ali vetskap örn affischeringarna, trots det att han även
underrättats om att Malm, som var närvarande vid förhöret med Olsson,
erkänt att han deltagit i affischeringen, vilket förhållande Malm även be¬
styrkte inför Olsson.
Sedan stadsf iskalen Norrby därefter underrättats örn vad som vid för¬
höret framkommit, anfördes vidare i promemorian, hade Norrby ansett
nödvändigt att bland annat efterhöra å Norrköpings postkontor, huruvida
Malm och Olsson eller eventuellt andra personer vid tiden för ifrågavarande
affischeringar fått det för desamma erforderliga materialet sig tillsänt från
förbundsexpeditionen i Göteborg, samt att dessutom kontrollera sannings¬
enligheten av Malms uppgifter angående den vid affischeringen använda
och sedermera bortkastade väskan. Andersson hade därvid meddelat Norr¬
by, att Andersson framhållit för Malm och Olsson, att det troligen vore
erforderligt att de kvarstannade å polisstationen under det förenämnda
omständigheter kontrollerades, varemot de icke haft något som helst att
erinra. Andersson hade föreslagit, att Malm under tiden skulle förvaras i
kriminalpolisens förvaringsrum. Härtill hade Norrby genmält, att det vore
bäst att sätta honom innanför förvaringsräcket. Andersson hade då emeller¬
tid påpekat, att detta icke läte sig göra, enär Olsson redan befunne sig där,
och att det för utredningen vore nödvändigt, att de ej bleve i tillfälle att
konferera med varandra. Sedan Andersson vidare för Norrby framhållit, att
Malm vore arbetslös och tidigare undergått straff för brott samt att någon
annan förvaringsplats för tillfället icke vore att tillgå, hade Norrby lämnat
sitt medgivande till åtgärden ifråga. Då detta meddelats Olsson hade han
begärt, att kriminalpolisen skulle underrätta hans arbetsgivare, Lundblad,
emedan Olsson lämnat sin arbetsplats utan att därom underrätta arbets¬
givaren. Sedan Ekström till Andersson framfört denna Olssons begäran,
hade Andersson i Ekströms och Malms närvaro yttrat: ”Smidesmästaren
Lundblad känner jag personligen och skall för den skull själv underrätta
honom om saken, så att Olsson inte får sluta sitt arbete för denna sak.”
Omedelbart därpå hade Andersson i telefon underrättat Lundblad om att
Olsson lämnat sitt arbete och på kallelse infunnit sig å kriminalstationen för
undergående av förhör angående olovlig affischering. Telefonsamtalet hade
åhörts av såväl Ekström som Malm. Andersson hade därefter hos veder¬
börande tjänsteman å postkontoret Norrköping I begärt undersökning,
28
huruvida Malm och Olsson eller eventuellt andra personer genom postver¬
kets försorg tillställts löpsedlar eller andra reklamaffischer från national¬
socialistiska arbetarepartiets expedition i Göteborg. Sedan undersökning
och besked härom utlovats, hade Andersson och Ekström uppsökt Malms
moder för att efterhöra, om hon möjligen kunde lämna några upplysningar
till ledning för sakens vederbörliga utredning. På därom framställda frå¬
gor hade Malms moder meddelat, att hon väl hade sig bekant att sonen
sedan en tid tillbaka tillhörde nationalsocialistiska arbetarepartiet, men att
hon icke hade någon vetskap om, huruvida sonen för partiets räkning ut¬
fört någon affischering. Något material till sådant ändamål hade sonen med
hennes vetskap icke mottagit eller förvarat i hemmet. Sedan hon under¬
rättats om vad Malm vid polisförhöret uppgivit och att han sagt sig hava
förvarat klister i en väska, som han tagit i hemmet och därefter bortkastat,
hade hustrun Mahn yttrat: ”Det skall jag strax kontrollera, ty vi har haft
tre väskor stående här ute på vinden.” Hustrun Malm hade därefter gått
ut på den öppna vinden, till vilken en kort trappa ledde direkt från för¬
stugan. Andersson hade följt med ut i förstugan och ett stycke upp i trap¬
pan. Örn en stund hade hustrun Malm återvänt och meddelat, att sonens
lämnade uppgifter angående väskan icke vore med sanningen överens¬
stämmande, emedan familjens tre väskor i oskadat skick fortfarande stöde
å vinden. Efter erhållandet av dessa upplysningar hade Andersson och Ek¬
ström avlägsnat sig från Malms bostad. Först omkring klockan 4,30 e. m.
hade slutligt besked inkommit från postkontoret, att några enskilda per¬
soner, såvitt det kunnat utrönas, icke genom postverkets försorg tillställts
några reklamaffischer från nationalsocialistiska arbetarepartiet i Göteborg.
Däremot hade ankommit upprepade sådana försändelser, som varit adres¬
serade till ortsgruppens förhyrda postfack och sålunda där avhämtats av
den eller de personer, som hade tillträde dit. Omedelbart efter det dessa
upplysningar inkommit från postkontoret hade förhöret med Olsson åter¬
upptagits, varvid denne trots upprepade anmaningar att hålla sig till san¬
ningen på det bestämdaste förnekat all vetskap angående de olovliga affi¬
scheringarna. Därpå hade förhöret med Malm fortsatts. Sedan Malm under¬
rättats om de av kriminalpolisen inhämtade upplysningarna från postkon¬
toret och från Malms moder, utvisande att hans tidigare lämnade uppgifter
angående åtkomsten av affischeringsmaterialet och väskan icke voro med
sanningen överensstämmande, hade Malm slutligen medgivit att han och
Olsson, sedan de å ortsgruppens expedition utbekommit erforderligt mate¬
rial, gemensamt utfört den olovliga affischeringen å det staden tillhöriga
planket. Malm hade utfört den egentliga klistringen, under det att Olsson
hållit vakt för att de ej skulle bliva överraskade i sin olovliga handling.
Vidare hade Malm medgivit, att han ensam utfört den olovliga affische¬
ringen å det Pihl tillhöriga planket och att Malm därvid betjänat sig av en
29
Olsson tillhörig automobil. Vid därefter återupptaget förhör med Olsson i
närvaro av Malm hade Olsson fortfarande förnekat all kännedom om affi¬
scheringarna. Först sedan Olsson noggrant underrättats örn Malms upp¬
gifter och dessa av Malm bestyrkts inför Olsson, hade Olsson medgivit, att
han varit Malm behjälplig med affischeringarna å båda planken på det
sätt, att han varit med om att avhämta affischeringsmaterialet å ortsgrup-
pens expedition och därefter hållit vakt, då Malm verkställde klistringen.
Malms uppgifter att han ensam utfört affischeringen å Pihls plank och att
han därvid begagnat sig av Olssons bil hade bestritts av Olsson, som för¬
säkrat att han varit närvarande även vid detta tillfälle och att de i sällskap
gått till denna plats samt sålunda ej betjänat sig av någon bil. Sedan Malm
återtagit sina lämnade uppgifter angående affischeringen å Pihls plank och
vitsordat vad Olsson därom anfört, hade upptagits en av Malm och Olsson
avgiven sammanstämmande berättelse, som funnes intagen i den i saken
upprättade polisrapporten. Härunder hade jämväl kriminalkonstapeln
F. Wiberg varit närvarande såsom förhörs vittne. Efter avslutandet av detta
förhör klockan 6,30 e. m. hade Malm och Olsson fått lämna kriminalsta¬
tionen.
Till bemötande av klagandens påstående att såväl Malm som Olsson
förvarats i cell anförde Andersson i promemorian slutligen, att Olsson icke
förvarats i någon cell utan ”innanför ett å polisvaktkontoret befintligt för-
varingsräck, avsett till förvaringsplats” för personer, som av en eller annan
anledning tillfälligtvis skulle kvarstanna å polisstationen. Denna förvarings¬
plats kunde icke betraktas såsom cell. Någon husundersökning hade Anders¬
son och Ekström vid besöket i Malms hem icke företagit eller ens haft en
tanke på att verkställa. Förhören med Malm och Olsson hade av Andersson
letts på ett lugnt sätt.
Genom påskrift å promemorian bestyrkte Ekström, Björck och Wiberg
riktigheten av de däri lämnade uppgifterna i de delar, som envar av dem
genom närvaro under utredningen kände till.
Norrby anförde i sitt yttrande följande.
Sedan Norrby tagit del av överkonstapeln Anderssons promemoria, vits¬
ordade Norrby densamma i vad den avsåge Norrbys befattning med samt
ansvar för Malms och Olssons kvarhållande och placering å polisstationen.
Av Anderssons fråga hade Norrby fått den uppfattningen, att såväl Malm
som Olsson varit fullt införstådda med ett kvarstannande under det vissa
av dem lämnade uppgifter kontrollerades och att det närmast gällt frågan
om deras placerande. Ett dylikt kvarstannande hade ju dessutom kunnat
beräknas komma att omfatta endast en eller högst ett par timmar. Fragan
hade framställts till Norrby omkring klockan 2 e. m. En förvaring innanför
det s. k. förvaringsräcket vore ingalunda att jämställa med inhysning
30
i cell”, såsom klaganden velat göra gällande, utan innebure endast att
vederbörande stöde under kontorsvaktens vid ordningspolisen tillsyn och
icke behövde direkt tillses av någon annan. Norrby hade ej heller funnit ett
kvarstannande alldeles omotiverat, då frågan gällt huruvida icke tilltaget
varit av beskaffenhet att komma allmän förargelse åstad och sålunda kom-
me att falla under strafflagens bestämmelser. Såsom framginge av fotografier,
vilka tagits vid tiden för Malms inkallande till poliskammaren, då ett stort
antal affischer redan borttagits och möjligen någon enstaka ovidkommande
tillkommit, vore tilltaget mera att beteckna såsom ett nidingsdåd än en
oskyldig affischering. För rengöring av stadens plank hade åtgått en arbets¬
tid av fyra timmar. På grund av partiets inställning till saken och gärnings¬
männens enständiga nekande hade det även varit en prestigefråga, som
krävt ett klarläggande i sin helhet samt i ett sammanhang. Någon hus¬
undersökning hade icke av Norrby anbefallts och hade i lagens mening icke
heller vidtagits. Betecknande för klagandens vilja att hålla sig till sanningen
vore emellertid även hans relation av telefonsamtalet med Olssons arbets¬
givare. Förutom att densamma vore direkt missvisande hade klaganden
även försökt draga in politiska motiv, vilka här varit fullständigt ovidkom¬
mande. Enligt vad Andersson sedermera meddelat hade varken Malm eller
Olsson uttryckt något missnöje med tiden för kvarhållandet eller över vad
som i övrigt vid förhöret förekommit.
Vid yttrandet voro fogade de däri omförmälda fotografierna.
I sitt utlåtande anförde Kleberg följande.
Den 8 mars 1935 på morgonen hade Kleberg passerat förbi ifrågakomna,
Norrköpings stad tillhöriga plank vid Norra Strömsgatan och därvid iakt¬
tagit, att så gott som hela planket var fullklistrat med affischer av utseende
som framginge av ovannämnda fotografier. Ett par timmar senare hade
Kleberg anmält förhållandet å kriminalavdelningen för utredning, varvid
Kleberg erhållit meddelande att anmälan om det skedda redan tidigare
samma dag ingått från stadens fastighetsförvaltning. Därefter hade Kle¬
berg vid ett flertal tillfällen efterhört ärendet och därvid erhållit kännedom
om de svårigheter, som mött utredningsmännen. Under tiden från och med
den 8 till och med den 11 april 1935 hade Kleberg på grund av resa i tjäns¬
ten icke vistats i Norrköping. Den 12 i samma månad på morgonen hade
Kleberg erhållit besked från kriminalavdelningen, att Malm och Olsson en
eller annan dag tidigare under förhör medgivit sig hava utfört ifrågakomna
olovliga affischering respektive därvid medverkat. Kleberg hade samtidigt
fått meddelande om att Malm och Olsson fått kvarstanna hos polisen på
sätt av promemorian framginge. Vederbörande hade av Edeberg erinrats
därom, att kvarhållande med anledning av förseelser av ifrågakomna slag
icke vore tillåtet. Vid den sålunda gjorda erinran hade Kleberg låtit bero.
31
Beträffande övriga i anmälningsskriften påstådda övergrepp vore uppgif¬
terna av så ovederhäftig beskaffenhet, att något yttrande därom icke syn¬
tes vara påkallat.
Klaganden erhöll tillfälle att avgiva påminnelser men underlät att in¬
komma därmed.
Då av handlingarna i ärendet framgick att Malm åtalats för ifrågakomna
affischering, införskaffades från poliskammaren i Norrköping protokoll och
utslag i målet. Härav framgick, att Norrby till den 16 april 1935 instämt
Malm till poliskammaren med yrkande örn ansvar, jämlikt särskilda ord-
ningsstadgar för Norrköpings stad, för olovlig affischering. Under målets
handläggning hade Norrby förklarat, att han yrkade ansvar å Malm alle¬
nast för affischeringen å det staden tillhöriga planket.
I utslag den 23 april 1935 yttrade poliskammaren följande: Enär Malm
erkänt, att han natten till den 8 mars 1935 å ett Norrköpings stad till¬
hörigt plank utanför fastigheten nr 21 vid Norra Strömsgatan utan till¬
stånd uppklistrat minst 90 stycken löpsedlar för tidningen ”Den svenske
nationalsocialisten” för den 12 och den 16 januari 1935, dömdes Malm jäm¬
likt §§15 och 23 i särskilda ordningsstadgar för Norrköpings stad att böta
40 kronor, varav tre fjärdedelar skulle ställas till polismyndighetens för¬
fogande och återstoden tillfalla stadens kassa.
I § 15 av nämnda ordningsstadgar föreskrives: ”Ingen må å annans hus,
port, plank eller staket, utan ägarens medgivande, utskära, skriva, rita eller
måla ord, streck eller figurer eller anbringa affischer, annonser eller andra
anslag.” Överträdelse av detta förbud straffas enligt § 23 i stadgarna med
böter från och med 2 till och med 50 kronor.
Poliskammarens utslag vann laga kraft.
Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Öster¬
götlands län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Norrby. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande.
Vad till en början angår klagandens påstående att förhörsledaren, krimi¬
nalöverkonstapeln Andersson, vid ifrågavarande förhör med Malm och
Olsson använt bryska metoder samt företagit husrannsakan hos Malm, har
jag med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst funnit klagomålen i dessa
delar ej föranleda vidare åtgärd.
Beträffande kvarhållandet av Malm och Olsson å kriminalpolisens station
i Norrköping den 9 april 1935 finner jag däremot polismyndighetens åtgär¬
der icke kunna lämnas utan anmärkning.
32
Härutinnan må erinras följande.
Genom lag den 12 maj 1933 angående ändring i vissa delar av förord¬
ningen örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall, vilken lag trädde i kraft den 1 juli samma år, hava meddelats bland
annat vissa bestämmelser örn befogenhet för polismyndighet att vid under¬
sökning rörande begånget brott taga i förvar för brottet misstänkt person
utan att häktning sker. För kvarhållande i dylikt fall är emellertid, såsom
av 19 § tolvte punkten i sagda förordning framgår, en förutsättning att det
brott, för vilket personen misstänkes, kan tänkas leda till häktning. I annat
fall får icke, även örn den misstänkte samtycker därtill, kvarhållande av
honom äga rum.
I förevarande fall hava Malm och Olsson på kallelse infunnit sig å polis¬
stationen för att, såsom misstänkta för olovlig affischering å annans plank,
underkastas förhör härom. Med hänsyn till arten av den brottsliga gär¬
ningen, som var att betrakta allenast som en förseelse mot en föreskrift i
för staden gällande särskilda ordningsstadgar och såsom sådan ej belagd
med svårare straff än böter, 50 kronor, kunde det ju icke ens bliva tal om
de misstänktas häktande. Vid sådant förhållande har polismyndigheten,
sedan förhör med Malm och Olsson under förmiddagen den 9 april hållits,
icke ägt befogenhet att kvarhålla dem i avbidan på ytterligare utredning
i saken. Det oaktat hava emellertid Malm och Olsson kvarhållits å polis¬
stationen till framåt kvällen, Malm i cell och Olsson innanför en särskild
avbalkning i vaktrummet. Genom detta kvarhållande av Malm och Olsson
har polismyndigheten gjort sig skyldig till ett allvarligt övergrepp.
För det olaga kvarhållande, som sålunda ägt rum, måste Norrby anses
ensam ansvarig. Vad Norrby till försvar därför anfört förtjänar icke av¬
seende. Även om utförandet av affischeringarna, såsom Norrby velat ifråga¬
sätta, kunnat betraktas såsom förargelseväckande beteende, hade i allt fall
kvarhållande av Malm och Olsson i avbidan på utredning angående för¬
seelserna icke lagligen kunnat ske. Såsom synnerligen anmärkningsvärt
måste jag beteckna det förhållandet att Norrby, då resultatet av de första
förhören med Malm och Olsson meddelats honom, kunnat finna skäl till
kvarhållande av dem däri, att undersökning skulle verkställas rörande åt¬
komsten av affischerna och örn sanningsenligheten av Malms uppgifter
rörande en vid affischeringen använd väska. För sakens rättsliga bedömande
torde dessa omständigheter hava saknat betydelse. Med hänsyn till att
Malm erkänt sig skyldig till olovlig affischering synes mig undersökningen
om väskan ur alla synpunkter hava varit onödig. Vid det förhållande att
Olsson under de på förmiddagen hållna förhören enständigt förnekat all
delaktighet i förseelserna var det däremot i bevisningshänseende av en viss
betydelse att få utrett, huruvida Olsson vid tiden för affischeringarna mot¬
tagit postförsändelser, som kunnat misstänkas innehålla affischer. Såsom
33
jag förut framhållit var emellertid med hänsyn till den brottsliga gärningens
art kvarhållande under inga omständigheter tillåtet. Norrbys åtgärd här¬
utinnan förefaller desto mera svårförklarlig, som undersökningen genom
postverket ju icke kunnat försvåras, därest Malm och Olsson omedelbart
frigivits. Ej heller synes hava förelegat anledning till antagande att Malm
och Olsson icke skulle på tillsägelse hava infunnit sig å polisstationen för
ytterligare förhör, sedan den kontrollerande undersökningen slutförts. När
man vid sådant förhållande söker efter förklaring till det olaga kvarhållan-
det, ligger det nära till hands att antaga, att vissa prestigehänsyn fått spela
in. Ett sådant antagande bekräftas av Norrbys gjorda uttalande, att på
grund av nationalsocialistiska partiets inställning till saken och Malms och
Olssons enständiga nekande förelegat en prestigefråga, som krävt ett klar¬
läggande i sin helhet och i ett sammanhang. Att vid fattande av beslut
i tjänsteangelägenheter hänsyn till vederbörandes prestige icke får vara
utslagsgivande är emellertid så uppenbart, att det icke borde behöva på¬
pekas.
I enlighet med vad jag ovan anfört fann jag, att Norrby genom att, på
sätt som skett, vid ifrågavarande tillfälle låta kvarhålla Malm och Olsson
å polisstationen gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att ej kunna
undgå beivran. Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig dom¬
stol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Norrby för berörda
tjänstefel samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Tillfälle borde beredas Malm och Olsson att i målet föra talan, och borde
av dem framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av
åklagaren understödjas.
Rådhusrätten i Norrköping, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i ut¬
slag den 21 december 1935 följande.
I målet funne rådhusrätten utrett, att Malm och Olsson den 9 april 1935
på kallelse infunnit sig å polisstationen i Norrköping för att såsom miss¬
tänkta för olovlig affischering å annans plank höras därom, att, sedan
Malm och Olsson under förmiddagen nämnda dag undergått förhör i saken
samt Norrby, som närmast under polischefen utövade förmanskap över
polispersonalen i Norrköping, av förhörsledaren underrättats örn vad som
vid förhöret förekommit, Norrby vid samtalet med förhörsledaren lämnat
sitt medgivande till att Malm och Olsson i avbidan på ytterligare utredning
i saken finge, Malm insättas i en kriminalpolisens arrestlokal och Olsson,
som redan satts i förvar innanför en särskild avbalkning å polisvaktkonto¬
ret, kvarhållas där, samt att i anledning av detta Norrbys medgivande
Malm hållits i förvar i nämnda arrestlokal i fyra timmar och Olsson kvar-
hållits innanför avbalkningen å polisvaktkontoret minst fyra timmar. Enär
3 — JusHtieovibudsmannens ämbetsberättelse till 1937 års riksdag.
34
på grund av stadgandena i 19 § tolvte punkten i förordningen den 16
februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakt¬
tagas skall, sådant nämnda lagrum lyder enligt lag den 12 maj 1933, Norrby
med hänsyn till arten av den förseelse, för vilken Malm och Olsson varit
misstänkta, icke ägt befogenhet att, sedan förhör med dem hållits, låta
kvarhålla dem på polisstationen i avbidan på ytterligare utredning i saken,
samt Norrby genom att, på sätt som skett, låta beröva Malm och Olsson
friheten gjort sig förfallen till ansvar jämlikt 15 kap. 22 § och 4 kap. 1 §
strafflagen, alltså och då Norrbys förfarande tillika innefattade sådan för¬
seelse i hans tjänst, som avsåges i 25 kap. 17 § strafflagen, prövade rådhus¬
rätten lagligt döma Norrby att utgiva dels jämlikt 15 kap. 22 § och 4 kap.
1 § strafflagen 5 dagsböter, envar å 10 kronor, dels ock jämlikt 25 kap. 17
och 22 §§ strafflagen likaledes 5 dagsböter, envar å 10 kronor, eller sålunda
tillhopa 10 dagsböter, envar å 10 kronor.
Av Malm och Olsson i målet framställda ersättningsyrkanden prövade
rådhusrätten skäligt allenast på det sätt bifalla, att rådhusrätten förplik¬
tade Norrby att gottgöra envar av Malm och Olsson för olägenhet av kvar-
hållandet med fordrade 15 kronor samt för inställelsen vid rådhusrätten
med 5 kronor.
Rådhusrättens utslag vann laga kraft.
10. Felaktigt underkännande av rättegångsombuds fullmakt m. m.
Obehörig ändring i avkunnat domstolsutslag.
Till Inlands södra tingslags häradsrätts sammanträde den 6 april 1934
instämde folkskolläraren S. Jonell i Romelanda kyrkoherden H. Sellgren
med yrkande att, som i Romelanda follcskolestyrelses protokoll för den
14 november 1933 intagits för Jonell ärekränkande uttalanden, samt Sell¬
gren i egenskap av styrelsens dåvarande ordförande vore för nämnda pro¬
tokoll ansvarig, Sellgren måtte fällas till ansvar jämlikt tillämpligt lagrum
i 16 kap. strafflagen samt förpliktas att till Jonell utgiva skadestånd.
Då målet å utsatt dag företogs till handläggning inför häradsrätten, däri
häradshövdingen C. E. Lagergren förde ordet, inställde sig såsom ombud
för Jonell journalisten G. Drott i Göteborg, vilken till stöd för sin behörig¬
het åberopade en så lydande fullmakt:
”Rättegångsfullmakt för innehavaren eller den, som han i sitt ställe
förordnar, att vid Inlands södra tingslags häradsrätt föra min talan i mål
mot kyrkoherde Hugo Sellgren. Romelanda den 4 april 1934.
Sven Jonell.
35
Herr Sven Jonells egenhändiga namnteckning bevittnas:
Gust. Palmqvist. Hedvig Olsson.
Solberg, Romelanda. Solberg, Romelanda.”
Sellgren inställde sig genom befullmäktigat ombud, advokaten G. Dell¬
borg i Göteborg.
Enligt häradsrättens i målet förda dombok bestred svarandeombudet
käromålet och ingav därvid ett jämväl av kärandeombudet åberopat ut¬
drag av folkskolestyrelsens protokoll den 14 november 1933. Sedan där¬
efter kärandeombudet till utveckling av sin talan ingivit en i domboken
intagen skrift, samt svarandeombudet ytterligare bemött kärandens talan,
anhöll kärandeombudet om vittnesförhör med lantbrukaren Emil Johans¬
son i Hålt och Sven Gustafsson i Norrmannebo, vilka vid pårop företrädde.
Svarandeombudet bestred att vittnena finge höras, enär de såsom juste¬
ringsmän underskrivit ifrågavarande skolstyrelseprotokoll och vore leda¬
möter av skolstyrelsen.
Enligt domboken fann härefter Lagergren på förekommen anledning skä¬
ligt närmare granska den av kärandeombudet åberopade fullmakten, var¬
vid densamma intogs i domboken.
Om vad närmast därefter förekom innehåller domboken följande.
”På anmärkning av undertecknad, att fullmakten syntes något ofull¬
ständig, instämde svarandeombudet häri, med anmärkning, att i fullmak¬
ten bort angivas, att densamma innefattade bemyndigande att mot svaran¬
den föra ansvarstalan, samt bestred fördenskull kärandeombudets befogen¬
het att i målet föra talan, med anmärkning tillika, att käranden såsom icke
vederbörligen företrädd av lagligen befullmäktigat ombud fördenskull borde
anses såsom utebliven från rätten, varjämte ombudet, med hänsyn till vad
sålunda förekommit, fordrade ersättning för sin inställelse med 125 kronor
jämte vad svaranden visade sig hava utgivit till lösen av häradsrättens pro¬
tokoll i målet.
Till vittnen åberopade Emil Johansson och Sven Gustafsson fordrade
ersättning för inställelsen med 20 kronor vardera, men förklarade sig kä¬
randeombudet vilja medgiva ersättning allenast till ett belopp av 15 kronor
åt vardera.”
I därefter meddelat utslag yttrade häradsrätten följande.
Enär den av Jonells ombud i målet åberopade fullmakten icke angåve
den sak, varom i målet fördes talan, eller innehölle uttryckligt bemyndigan¬
de att föra talan om ansvar, eller att fullmaktsutfärdaren godkände ”vad
ombudet på grund av fullmakten lagligen gör och låter”, samt Jonell alltså
måste anses från häradsrätten utebliven, prövade häradsrätten med stöd av
stadgandet i 1 § lagen den 10 juli 1899 angående påföljd i vissa fall av parts
uteblivande i brottmål lagligt förklara Jonells talan förfallen; och ålåge det
fördenskull Jonell att dels gottgöra Johansson och Gustafsson för inställel¬
36
sen vid häradsrätten med skäligt ansett belopp av 15 kronor vardera, dels
ock ersätta Sellgren kostnaden för inställelsen vid häradsrätten och för
talans utförande därstädes med skäligt ansett belopp 50 kronor.
Över detta utslag anförde Jonell besvär i Göta hovrätt.
Den 10 juli 1934 meddelade hovrätten utslag på Jonells besvär. I ut¬
slaget yttrade hovrätten följande.
Hovrätten funne ej skäl göra ändring i överklagade utslaget, såvitt Jo¬
nell därigenom förpliktats gottgöra de av honom åberopade vittnena Jo¬
hansson och Gustafsson för deras inställelse. Vidkommande målet i övrigt,
så enär Drott på grund av den av honom åberopade fullmakten varit be¬
hörig att utföra Jonells talan i målet, prövade hovrätten lagligt att, med
undanröjande av överklagade utslaget därutinnan, visa målet åter till
häradsrätten som hade att detsamma på anmälan ånyo till handläggning
företaga och därmed vidare lagligen förfara.
I en den 15 september 1934 hit inkommen skrift anförde Jonell därefter
klagomål över den behandling som Lagergren ägnat ifrågavarande mål.
Härutinnan anförde Jonell följande: Enligt sin ordalydelse hade den av
Drott åberopade fullmakten gällt alla mål vid Inlands södra tingslags hä¬
radsrätt mot Sellgren. Då fullmakten framlämnats till Lagergren, hade
denne icke gjort någon anmärkning mot dess giltighet. Sedan målets hand¬
läggning pågått över en timma och Drott fått inlämna en skrift vilken in¬
togs i protokollet, hade Lagergren funnit anledning att närmare granska
fullmakten. Därvid hade Lagergren anmärkt att han funne fullmakten
något ofullständig, då den icke innehölle något örn ”ansvar”. Örn nu Lager¬
gren hyst den uppfattningen att fullmakten vore ogiltig, borde han väl utan
vidare underställt saken rättens prövning. Enligt Drotts relation hade
Lagergren i stället vädjat till svarandeombudet med de orden: ”Svarande¬
ombudet bestrider således fullmaktens giltighet?” Därefter hade rättens
överläggning ägt rum, varvid Jonell förklarades ha uteblivit och käromålet
avvisades. Det förvånade Jonell också att ej målet uppskjutits en stund, så
att Jonell själv kunnat komma tillstädes. Genom Lagergrens sätt att hand¬
lägga detta mål hade den underliga situationen uppstått att Jonell, som
enligt beslutet förklarats ha uteblivit, det oaktat ingivit en längre, i proto¬
kollet intagen skrift. Genom Lagergrens förfarande hade vållats ett halvt
års dröjsmål med sakens behandling, varjämte Jonell åsamkats kostnader
och besvär. Det vore ju gott och väl att Jonell genom sina besvär fått rät¬
telse i en oriktig dom, men Jonell ville gärna få klarlagt, huruvida rättens
ordförande handlagt målet med den omsorg som man hade rätt att fordra
av en domare.
I ett av Lagergren infordrat yttrande anförde denne: I det ifrågavarande
37
målet hade stämningsansökningen upplästs och Drotts inlaga nätt och
jämnt hunnit föredragas, då Drott utöver vad i stämningen anförts och
yrkats framkommit med nya mot Sellgren riktade påståenden angående
innehållet i skolstyrelseprotokollet. Dessa påståenden hade föranlett Dell¬
borg till erinran att Drott torde betänka att sagda påståenden vore av all¬
varlig beskaffenhet och kunde komma att rekonventionsvis för Drott med¬
föra obehagliga konsekvenser. Då Drott ådagalagt en påfallande iver att få
tala i målet, som för en viss publik var av rafflande beskaffenhet, samt han
därigenom lämnat Lagergren föga tid att hinna granska fullmakten, hade
Lagergren i anledning av Dellborgs gensaga fått anledning att tänka över
situationen och närmare efterse, huruvida fullmakten verkligen medförde
befogenhet att, på sätt som skett, föra talan örn ansvar mot Sellgren. Lager¬
gren hade då funnit att fullmakten alls icke innehöll det vanliga uttrycket
”in blanco”, att den icke angav vilken sak eller vilket mål som åsyftades,
eller innehöll uttryckligt bemyndigande att föra eller väcka ansvarstalan
samt att den ej heller innehöll någon förklaring örn huvudmannens godkän¬
nande av ombudets lagliga åtgärder. Enär vid sådant förhållande något
vittnesförhör angående de nya ansvarspåståendena uppenbarligen icke, åt¬
minstone tillsvidare, kunde förekomma, hade omedelbart beslutats att rät¬
ten skulle hålla enskild överläggning. Innan beslutet hunnit uppläsas, hade
Drott skyndat fram och enträget begärt att vad han utöver stämningen
andragit mot Sellgren icke måtte i dagens protokoll inflyta, en begäran som
desto hellre beviljats, då därigenom ledsamma konsekvenser för Drott
kunde undgås. Huruvida Jonell varit personligen tillstädes i rättssalen hade
Lagergren sig icke bekant. I så fall hade han ju bort och kunnat anmäla sig
vid rätten tillstädes och icke behövt anses utebliven. För sin del kunde
Lagergren icke finna annat än att hans och nämndens uppfattning om
kärandeombudets bristande behörighet i målet stöde i överensstämmelse
med lag och rättspraxis, bestyrkt av vissa angivna rättsfall. Lagergren an-
hölle fördenskull att klagomålen i denna del måtte lämnas utan avseende.
I avgivna påminnelser anförde Jonell att hans ombud, Drott, med be¬
stämdhet vidhölle att handläggningen pågått minst en timma, innan den
förnyade fullmaktsgranskningen ägde rum. Den hade ägt rum i samband
med diskussionen örn huruvida jäv fanns mot av Jonell inkallade vittnen.
Dessa skulle yttra sig om huruvida protokollets innehåll verkligen över¬
ensstämde med vad som vid sammanträdet förekommit. De inkallade vitt¬
nena hade justerat protokollet. Dylik justering vore, i synnerhet på lands¬
bygden, ofta en proformasak som verkställdes utan tillräckligt noggrant
studium av protokollet. Två andra styrelseledamöter hade emellertid av¬
givit ett intyg, enligt vilket åtminstone en punkt i protokollet aldrig varit
under behandling vid sammanträdet ifråga. Sellgren hade varit stämd för
38
att genom protokollets avfattning ha ärekränkt och smädat Jonell. Under
diskussionen därom hade Lagergren frågat om Drott ville göra gällande att
protokollsförfalskning förelåge. Drott, som i förväg övervägt just denna
synpunkt, hade genast svarat att förfalskning naturligtvis ej kunde komma
ifråga, eftersom Sellgren själv skrivit protokollet och inga ändringar däri
skett efter justeringen. Lagergren hade då talat något örn ”vad vi jurister
kalla intellektuell förfalskning”. Drott, som ej vore jurist, hade ej känt till
innebörden av detta uttryck. Han förnekade också att han framställt några
ansvarsyrkanden utöver stämningens innehåll, väl medveten om att hans
fullmakt ej berättigade honom därtill. Rörande själva fullmakten hänvisade
Lagergren till vissa prejudikat. Redan vid målets handläggning hade Drott
fäst Lagergrens uppmärksamhet på att det i dessa prejudikat vore fråga örn
anställande av brottmålstalan. Han hade påpekat att i den vanliga lag¬
editionen funnes omnämnt ett annat fall enligt vilket en vanlig in blanco-
fullmakt berättigade ett ombud att föra talan i hovrätten. Då borde också
Drotts fullmakt, som vore något fullständigare än fullmakt in blanco,
berättiga honom att föra talan i underrätt. Lagergren tycktes fortfarande
icke förstå skillnaden mellan att anställa talan och att föra talan. Jonell
hade icke själv varit närvarande vid rätten, men icke befunnit sig längre
bort än att han inom några minuter kunnat infinna sig, om rätten ej ome¬
delbart avkunnat sitt utslag. Det framginge av domboken att fullmaktens
kassering icke ägt rum strax i början av målets handläggning, såsom Lager¬
gren ville göra gällande. Det vore gott och väl att hovrätten funnes, men
det vore väl ändå icke meningen att en rättssökande varje gång skulle be¬
höva vända sig dit för att få rätt. Det medförde dessutom betydande ut¬
gifter för part, då hovrätten med hänsyn till underrättens utslag oftast
kvittade rättegångskostnaderna. De utgifter som Jonell haft i hovrätten
för att få ändring i beslutet om fullmakten kunde han därför icke beräkna
att få ersatta av motparten. Rätteligen borde Lagergren ersätta dem, då
häradsrättens beslut enligt hovrättens utslag tydligen vore felaktigt.
I den hit inkomna klagoskriften anförde Jonell vidare följande.
Vid sammanträden den 1 juni och den 28 september 1933 hade, under
ordförandeskap av Lagergren, vid Inlands södra tingslags häradsrätt hand¬
lagts ett mål mellan landsfiskalen K. J. Blomgren, å tjänstens vägnar, åkla¬
gare, och chauffören G. Pehrsson i Ytterby, målsägande, å ena, samt köp¬
mannen K. F. Lindblom i Göteborg, svarande, å andra sidan, om ansvar för
ovarsam framfart med automobil. Enligt notis i en tidning hade målet sist¬
nämnda dag av häradsrätten avgjorts genom slutligt utslag. Notisen hade
härutinnan varit av följande lydelse: ”Svar. anhöll om uppskov för att höra
åberopade intygsgivare, men rätten fann, att svar. ej iakttagit nödig för¬
siktighet, varför han ådömdes 25 dagsböter å 3 kr. samt att ersätta måls¬
39
ägaren med 441: 23.” Tidningens korrespondent hade varit en på domar¬
kansliet anställd person, till vars tjänsteuppgifter bland annat hörde att
efter domarens diktamen med skrivmaskin inskriva protokollen i domboken.
Denne tjänsteman hade uppgett att efter överläggningarnas slut i septem¬
ber nyssnämnda dom verkligen avkunnats. I domboken stöde emellertid nu¬
mera att målet uppskjutits till den 24 november 1933. Efter handläggning
sistnämnda dag hade målet sedermera utställts till dom den 14 december
1933. Svaranden hade då frikänts. Nämndemän som suttit i rätten den 28
september 1933 hade emellertid förklarat att tidningens referat vore riktigt.
Granskade man närmare domboken funne man att däri ursprungligen stått
en dom av liknande innehåll som tidningens referat. En sådan dom hade
alltså dikterats av Lagergren efter tingets slut. Sedan hade denna del av
protokollet makulerats med rader av bokstaven ”x”. Mellan några av de
ursprungliga raderna hade sedan den kortare uppskovstexten skrivits. Detta
tycktes ha ägt rum minst fjorton dagar efter septembertinget. Vid denna
tidpunkt hade nämligen svarandens ombud, revisorn G. Magnusson i Göte¬
borg, haft ett telefonsamtal med Lagergren. Ombudet hade berättat att
Lagergren då meddelat den fällande domens innehåll för honom. När om¬
budet uttryckt sin förvåning däröver, under påpekande att han ju begärt
uppskov, hade Lagergren svarat: ”Det kunde rätten inte gå med på, men
det går ju an att klaga i hovrätten. Jag skall omedelbart sända protokoll.”
Det vore uppenbart att Lagergren därmed åsyftat det ursprungliga proto¬
kollet med den fällande domen. Ombudet hade emellertid dagen därpå rest
upp till Kungälv och talat med Lagergren om saken. Resultatet av detta
samtal framginge av domboken i dess nuvarande skick. Nämndemännen
hade sin tjänstgöring så ordnad att vissa av dem sutte i rätten på tors¬
dagar och de övriga på fredagar. För att samma nämndemän skulle deltaga
i ett måls hela handläggning vore det praxis att mål uppskötes till mot¬
svarande veckodag. Det förefölle därför besynnerligt att detta mål, som de
två första rättegångstillfällena varit ett torsdagsmål, utsatts till fredagen
den 24 november 1933, då ingen enda av de nämndemän, som tidigare del¬
tagit i rättens behandling av detta mål — och avkunnat dom — tjänst¬
gjorde.
I yttrandet över klagomålen anförde Lagergren i denna del följande.
Under rättegångsdagen torsdagen den 28 september 1933 hade hand¬
läggningen av ett betydande antal mål pågått hela dagen till sent på afto¬
nen i rask följd, och först då hade det blivit tillfälle till enskild överlägg¬
ning. Därvid hade Lagergren haft att hålla i minnet allt vad under den del¬
vis i några mål ansträngande handläggningen förekommit samt snarast
möjligt söka få till stånd kortfattade utslag angående de mål som, i enlig¬
het med numera vanlig men delvis farlig praxis, förklarats skola omedel¬
40
bart avgöras. Tyvärr hade därunder såväl Lagergren som hans notarie
glömt att redan under förmiddagen uppskov i det av Jonell omnämnda
målet beviljats. De hade därför genomgått detta liksom andra mål, med
den beklagliga påföljden att i stället kommit att meddelas utslag jämväl
i det nu förevarande målet. Några dagar därefter hade Lagergren blivit
uppmärksamgjord på misstaget vid ett telefonsamtal med svarandens om¬
bud. Denne hade erinrat att uppskov beviljats. Då Lagergren funnit det
uppenbart att ringaste skäl till vägran av uppskov för vittnesförhör icke
förelegat, och det tillika synts Lagergren uppenbart att svaranden vid even¬
tuell fullföljd av talan skulle efter återförvisning och bifall till sin anhållan
förr eller senare komma att få intygsutfärdarna hörda vid rätten, hade
Lagergren ansett det vara med den materiella rättvisans krav mest över¬
ensstämmande samt för undvikande av kostnader för parterna och onödigt
dröjsmål med målets avgörande riktigast att det redan en gång meddelade
uppskovsbeslutet finge förbli gällande. Med anledning därav hade proto¬
kollet justerats och expedierats i enlighet därmed, efter det Lagergren där¬
om samtalat med vederbörande åklagare. Sålunda hade målet blivit vid det
förnyade vittnesförhöret vederbörligen utrett och prövat. Därunder hade
rättens ledamöter fått fullständig kännedom örn allt som under den före¬
gående handläggningen förekommit i målet. Sedan hade målet efter grund¬
lig prövning avgjorts å slutsammanträdet, och Göta hovrätt hade i seder¬
mera givet utslag funnit skäligt fastställa det slut vartill häradsrätten kom¬
mit i målet. Som nämnts hade ledamöterna i nämnden erhållit fullständig
kännedom örn vad förut i målet förekommit. Att detta mål blivit över¬
flyttat till handläggning å andra rättegångsdagen eller fredagen den 24
november hade varit beroende därpå, att häradsrätten redan torsdagen den
28 september funnit det icke möjligt att å första rättegångsdagen hand¬
lägga samtliga målen från såväl Kungälv som Inlands södra landsfiskals-
distrikt. I enlighet därmed hade jämväl nu förevarande mål redan vid upp-
skovsbeslutets meddelande utsatts till handläggning under den dag då
Blomgren hade sina övriga mål. Eljest hade det i Inlands domsaga sedan en
lång följd av år varit regel att mål som handlagts å första rättegångsdagen
alltid uppskjutits till handläggning å första rättegångsdagen av nästa tings-
sammanträde, så att samma nämnd kunnat följa hela gången av målet och
få närvara vid dess avgörande. Något hinder för nämndens fulla deltagande
vid handläggningen och avgörandet av nu förevarande mål hade således,
då detta för nämnden ånyo tillfullo genomgåtts fredagen den 24 november,
icke förelegat. Just genom att målet på sätt nu skett blivit genom hörande
av jämväl svarandens vittnen vederbörligen utrett, hade också undvikits
fällandet av en materiellt oriktig eller otillfredsställande dom. Detta finge
hovrättens utslag anses bestyrka. Då således någon materiell orättvisa icke
skett utan allenast en formell felaktighet förelupit, men denna med hänsyn
41
till omständigheterna vid sessionens slut väl finge anses i viss mån ursäkt¬
lig, hemställde Lagergren att J. O. måtte låta bero vid vad sålunda före¬
kommit. Ingendera parten hade haft anledning klaga, och saken syntes
strängt taget alls icke angå Jonell, såvida icke denne möjligen med tanke
på den fortsatta handläggningen av ett utav honom själv till häradsrätten
instämt mål haft någon särskild anledning att söka få Lagergren till veder¬
part eller söka sak med honom.
Vid yttrandet voro fogade följande handlingar:
1) Utdrag av häradsrättens dombok för den 1 juni 1933. Enligt detta
hade Blomgren till nämnda dag instämt Lindblom med yrkande om ansvar
å honom för det han den 5 december 1931 å allmän landsväg vid Barkeröd
i Romelanda socken färdats ovarsamt med automobil med påföljd att auto-
mobilen sammanstött med en mötande automobil, varvid fordonen skadats.
Efter det att Blomgren åberopat bland annat ett protokoll över i saken
den 23 maj 1932 verkställt polisförhör samt Magnusson, såsom ombud för
svaranden, företett två intyg, vilka av Blomgren bestredos, hade i dom¬
boken antecknats följande:
”Målet utsattes till torsdagen den 28 september 1933, då parterna hade
att komma tillstädes, svaranden personligen eller genom befullmäktigat
ombud, vid vite av tjugofem kronor.”
2) Utdrag av häradsrättens dombok för den 28 september 1933, därav
framgick bland annat att Blomgren dels företett ytterligare ett den 3 mars
1933 upprättat polisförhörsprotokoll, dels låtit vid häradsrätten höra tre
vittnen, varefter målets vidare handläggning på Magnussons begäran för
vidare utredning uppskjutits till den 24 november 1933.
3) Utdrag av häradsrättens dombok för den 24 november 1933, enligt
vilket Magnusson påkallat vittnesförhör med de personer som utfärdat de
av honom vid första rättegångstillfället åberopade intygen, varefter målet
å ömse sidor överlämnats till avgörande samt häradsrätten tillsagt att ut¬
slag i målet komme att meddelas den 14 december 1933.
4) Det av häradsrätten sistnämnda dag meddelade utslaget, enligt vil¬
ket häradsrätten av anförda skäl prövat lagligt ogilla åklagarens mot Lind¬
blom i målet förda ansvarstalan samt förklarat att kostnaden för de på
åklagarens begäran i målet hörda vittnens inställelser skulle stanna å stats¬
verket.
5) Göta hovrätts den 10 juli 1934 meddelade utslag på de besvär Blom¬
gren anfört över häradsrättens nyssnämnda utslag, utvisande att hov¬
rätten fastställt det slut häradsrättens utslag beträffande ansvarsfrågan
innehölle samt i fråga om rättegångskostnaderna ej funnit skäl göra ändring
i överklagade utslaget.
I samband med yttrandet överlämnade Lagergren vidare två så lydande
intyg:
42
1) ”Att vid Inlands södra tingslags häradsrätts sammanträde den 28
september 1933 i mål mellan undertecknad, åklagare, samt köpmannen
Karl F. Lindblom i Göteborg, svarande, angående ansvar för trafikför¬
seelse, blev i anledning av svarandeombudets begäran uppskov i målet med¬
delat för vittnesförhör till nästa tingssammanträde, därvid på grund av av
åklagaren gjord framställning om uppdelning av första rättegångsdagens
mål å två dagar det nu ifrågavarande målet utsattes att förekomma fre¬
dagen den 24 november 1933, samt att, då vid sessionens slut på grund av
förelupet misstag utslag ändock blev meddelat, jag därefter förklarade mig
icke hava något att erinra emot, att det tidigare meddelade uppskovsbeslu-
tet fick gälla, får jag härmed intyga. Kungälv den 8 oktober 1934.
K. J. Blomgren.
Landsfiskal.”
2) ”På begäran får jäg härmed intyga följande: I det vid Inlands södra
häradsrätt av allmänne åklagaren, landsfiskalen K. J. Blomgren i Kungälv,
mot K. F. Lindblom anhängiggjorda målet angående trafikförseelse upp¬
trädde undertecknad vid häradsrätten såsom rättegångsbiträde åt före¬
nämnde Lindblom. Vid handläggningen av målet den 28 september 1933
kunde åklagaren icke tillerkänna två av mig till häradsrätten tidigare in¬
givna intyg laga vitsord, varför jag hemställde örn uppskov i målet för
hörande av intygsgivarna. Uppskov medgavs av rätten och målet utsattes
att åter förekomma fredagen den 24 november 1933, då ifrågavarande vitt¬
nen också beedigade sitt intyg. Målet hade tidigare handlagts å första rätte-
gångsdagen, men blev på åklagarens särskilda begäran uppskjutet till andra
rättegångsdagen, enär hans övriga mål handlades denna dag. I början av
oktober månad 1933 uppringdes jag av häradshövdingen, vilken under¬
rättade mig om att utslag i målet blivit meddelat den 28 september. Då jag
uppmärksamgjorde häradshövdingen på att det av mig begärda uppskovet
beviljats vid sista rättegångstillfället, lovade han att vidtala såväl åklaga¬
ren som nämnden rörande fallet, varefter jag erhöll besked om att målet
skulle enligt tidigare meddelat beslut åter upptagas till handläggning den
24 november 1933, vilket också skedde. Göteborg den 8 oktober 1934.
Gunnar Magnusson.
Revisor.”
Jonell avgav påminnelser och anförde därvid: Lagergren förnekade ej att
häradsrätten avkunnat dom den 28 september 1933, att denna dom efter
förhandlingarnas slut samma dag offentligen avsagts samt att domen blivit
intagen i häradsrättens dombok. Enär omkring fjorton dagar senare Lager¬
gren meddelat Magnusson att fällande dom avkunnats och erbjudit sig att
sända protokoll därom för eventuellt överklagande, måste man väl antaga
att vid denna tidpunkt domboken varit underskriven av Lagergren. Där¬
med måste domboken anses ha varit offentlig handling, och Jonell hade
43
alltid trott att det varit straffbart att förändra innehållet i en sådan hand¬
ling. Jonell kunde ej tänka sig att ens protokollföraren hade rätt att ändra
innehållet i offentlig handling. Vad Lagergren anfört till sitt försvar ver¬
kade icke övertygande. Det måste väl betraktas såsom mycket anmärk¬
ningsvärt att icke blott han själv och hans notarie utan även samtliga
nämndemännen vid målets avgörande glömt bort att några timmar tidigare
uppskov beviljats. Det fördes väl ändå konceptanteckningar örn vad som
förehades inför häradsrätten. Att Magnusson haft den uppfattningen att
uppskov beviljats vore Jonell bekant, men å andra sidan hade Jonell hört
uppgivas att något bestämt besked örn uppskov icke givits vid målets hand¬
läggning. Detta kunde dock icke styrkas av Jonell. Skulle likväl härads¬
rätten ha avkunnat dom av misstag, torde rätta sättet för ändring vara
besvär i hovrätten, men icke att rättens ordförande ändrade det utskrivna
protokollet. Det vore ju icke han utan häradsrätten som avkunnat dom.
— Lagergren hade framhållit att det ej funnits rimlig anledning att vid
septembertinget vägra uppskov för vittnens hörande. Den saken vore nog
ej utan vidare självklar, ty redan då målet den 1 juni 1933 förekom hade
åklagaren vägrat tillerkänna de ingivna vittnesintygen vitsord. Svaranden
hade följaktligen haft all anledning att till septembertinget inkalla sina vitt¬
nen. Om rätten därför vid sistnämnda tillfälle vägrat uppskov, hade detta
väl varit berättigat. Uppskovsbeslutet borde under alla förhållanden lia
varit föremål för rättens enskilda överläggning under målets handläggning.
Det vore då rätt märkvärdigt att detta kunde ha fallit ur minnet icke blott
för domaren och hans notarie, vilken senare väl antecknade vad som före¬
kom, utan även för nämndemännen. Jonell hade sig också bekant att det
vore praxis vid Inlands häradsrätter att beslut om uppskov meddelades vid
sessionens slut och icke under målets handläggning. Den i klagoskriften
omtalade tidningskorrespondenten, som refererat målet, borde ju också
ha lagt märke till att uppskov beviljats och meddelat detta i notisen. Då
han dessutom vore anställd på domarkansliet såsom skrivbiträde och enligt
egen uppgift efter Lagergrens diktamen nedskrivit i domboken den fällande
domen, kunde man ha väntat att han fäst Lagergrens uppmärksamhet på
att uppskov beviljats. Alla dessa omständigheter gjorde att Jonell icke vore
övertygad om att uppskov verkligen blivit beviljat under målets hand¬
läggning. Lagergren hade lämnat obestridd Jonells uppgift, som för övrigt
kontrollerats av flera personer, att i domboken inskrivits den fällande
domen, som obestridligen av rätten avkunnats, samt att han sedermera
makulerat den och infört ett annat beslut. Detta hade tydligen skett efter
påpekande av svarandeombudet. Den frågan uppstode då: Hade manipu¬
lationerna med domboken skett för att dölja det fel som legat däri att dom
avkunnats trots eventuellt beviljat uppskov? Sistnämnda fel skulle ju ha
kommit i dagen vid domens överklagande av svarandeombudet. Varför
44
hade icke nämndemännen, i likhet med åklagaren, lämnat intyg örn att
uppskov beviljats? Att de därigenom medgivit sin andel i ett begånget fel
borde ej ha hindrat dem från att utfärda ett dylikt intyg.
Av vad som förekommit i ovan omförmälda fall och i övrigt blivit upp¬
lyst i handlingarna fann justitieombudsmannen Gyllenswärd anledning att
företaga inspektion av Inlands domsagas kansli i Kungälv. Sådan verk¬
ställdes därför av honom den 5 och den 6 mars 1935 i närvaro av härads¬
hövdingen Lagergren, förste notarien Nils Wallin samt två extra
notarier.
Under inspektionen granskade J. O. domboken i ovannämnda åklagarmål
mot Lindblom, och befanns därvid denna beträffande ifrågavarande mål för
den 28 september 1933, såvitt nu är i fråga, ursprungligen ha innehållit
följande:
”Svarandeombudet förklarade sig icke hava någonting att erinra mot
framställda ersättningsanspråken, men anhöll, enär åklagaren förklarade
sig icke kunna vitsorda riktigheten av de utav svarandeombudet den 1
sistlidne juni åberopade intygen, att för vidare utredning erhålla uppskov
i målet. Det tillsades att yttrande i målet komme att meddelas vid sessio¬
nens slut, därvid efter enskild överläggning meddelades följande
Utslag.
Med hänsyn till vad i målet förekommit finner häradsrätten vidare upp¬
skov däri icke erforderligt utan företager målet till avgörande.
Enär genom i målet hörda vittnenas berättelser och vad i övrigt däri
förekommit måste anses ådagalagt att svaranden den 5 december 1931
å allmänna vägen vid Barkeröd i Romelanda socken uti en där varande
skarp kurva med skymd sikt, utan iakttagande av erforderlig försiktighet,
påkört och skadat målsäganden Gunnar Pehrsson i Ytterby tillhöriga last-
automobilen 0.5817, prövar häradsrätten lagligt jämlikt 2, 9 och 16 §§
i kungl, vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 döma svaranden att härför böta
75 kronor till kronan, ävensom gottgöra målsäganden för skador å ifråga-
komna lastautomobilen med fordrat och utan anmärkning lämnat belopp
av 441 kronor 23 öre.
Det åligger härjämte svaranden att gottgöra statsverket kostnaden för
de på åklagarens begäran i målet hörda vittnens inställelser vid rätten.
Talan mot utslaget fullföljes hos Kungl. Maj:ts och Rikets Göta hovrätt
genom besvär, vilka skola till Kungl, hovrätten ingivas sist före klockan 12
å tjugonde dagen härefter.”
Orden från och med ”Det tillsades” till och med ”dagen härefter” hade
emellertid sedermera överkorsats genom rader av bokstaven ”x”, tecknade
liksom protokollet i övrigt medelst skrivmaskin.
I stället för den sålunda överkorsade texten hade därefter mellan raderna,
45
likaledes med maskinskrift, omedelbart efter ordet ”målet” införts orden
”vilket fördenskull utsattes till fredagen den 24 november 1933, då par¬
terna hade att komma tillstädes, svaranden personligen eller genom befull-
mäktigat ombud, vid vite av 25 kronor”.
Vid granskning av memorialet till domboken för den 28 september 1933
befanns att beträffande ifrågavarande mål överst i brädden antecknats
följande:
”Upp 24/n pers. inst. eller g. omb. vite av 25 kr.”
Därunder funnos vissa ytterligare anteckningar, som dock numera voro
överstrukna. Vid närmare undersökning visade de sig ha innehållit föl¬
jande: ”§§ 2 och 9, 25 X 3, gottgörelse skada, vittn.” samt härefter några
siffror som nu ej kunde tolkas.
Extra notarien R. Seevers, som fört ifrågavarande memorial, förklarade
på förfrågan att med anteckningen ”25 X 3 torde ha avsetts att svaranden
enligt det utslag som avkunnats blivit dömd till 25 dagsböter, varje dags-
bot örn 3 kronor.
Vid inspektionen genomgick J. O. därefter och granskade domböcker och
småprotokoll för de senare åren, ävensom fastighetsböcker, rotlar och dia-
rier. Därvid fann J. O. anledning till ett flertal anmärkningar, vilka anteck¬
nades i det vid inspektionen förda diariet.
Sedan J. O. på grund av vad som förekommit vid inspektionen anmodat
Lagergren att avgiva yttrande, inkom Lagergren därmed den 23 april 1935.
Av vad vid inspektionen förekom må här ytterligare antecknas följande.
Den i kungl, kungörelsen den 13 februari 1925 med vissa föreskrifter
rörande utfärdande av gravationsbevis föreskrivna granskning av inteck-
ningsböckerna hade, såvitt i böckerna införda bevis gåvo vid handen, icke
verkställts för tiden efter 1927 års utgång.
På fråga av J. O. rörande anledningen därtill förklarade Lagergren att
han icke medhunnit granskning av böckerna efter nämnda tid.
J. O. förklarade att denna underlåtenhet vore synnerligen betänklig och
att granskningen borde äga rum med det snaraste.
I detta sammanhang antecknades att dåvarande förste notarien H. Hans¬
son i slutet av inteckningsprotokollet för Inlands södra tingslag för år 1933
tecknat bevis att protokollet för december månad kollationerats den 6 juli
1934, att Hansson i brädden av samma tingslags inteckningsprotokoll för
den 2 och den 9 maj samt den 13 juni 1934 tecknat bevis den 6 juli 1934
om kollationering av protokollet, samt att Hansson i brädden av Inlands
norra tingslags inteckningsprotokoll tecknat bevis dels den 5 juli 1934 om
kollationering av protokollet för den 2 och den 9 maj 1934 och dels den 6
juli 1934 om kollationering av protokollet för den 13 juni 1934.
I sitt över anmärkningarna avgivna yttrande anförde Lagergren i fråga
örn granskningen av inteckningsböckerna ytterligare följande: Vid J. 0:s
46
inspektion hade Lagergren, i saknad av en utav honom uppgjord förteck¬
ning över vad som granskats av inteckningsböckerna, glömt att meddela
J. O. att granskningen fullgjorts för avsevärt längre tid än som i böckerna
antecknats. Enligt Lagergrens förteckning hade granskningen beträffande
delar av domsagan fullgjorts för ytterligare fyra år, eller för åren 1928
—1931 beträffande Inlands Nordre härad om sju socknar samt Västerlanda
socken av Inlands södra tingslag. I dessa delar hade granskningen avslutats
den 26 september 1932. Vid denna tid hade Lagergren trott sig kunna få
tillfälle att fortsätta och därför tänkt att på en gång verkställa annotatio-
ner om verkställd granskning i samtliga böcker. Då hade emellertid höst¬
tingen i domsagans båda tingslag börjat, och Lagergren hade haft att hålla
samtliga fyra allmänna tingssammanträden och två slutsammanträden,
sammanlagt om tolv rättegångsdagar, ävensom handlägga alla jorddel-
ningsmål och det mesta av vad i övrigt till domarämbetet hörde. På grund
därav hade någon kollationering, utöver den som i samband med ärendenas
inskrivning gemenligen förekomme, omöjligen kunnat av Lagergren med¬
hinnas. Sedan dess hade göromålen beständigt ökats. Jorddelningsmålen
hade med inblandningen däri av sakrättsliga förhållandens ordnande före
sammanläggningarna blivit synnerligen betungande, då utredning och om¬
fattande skriftväxling med jordägare och inteckningshavare nödvändig¬
gjorts. Den stora ökningen av mål rörande förseelser mot vägtrafikstadgan
och motorfordonsförordningen hade, sedan numera försäkringsbolagen bör¬
jat inträda såsom mellankommande parter, jämväl bidragit till att för
häradshövdingarna nästan omöjliggöra medhinnandet av allt extraarbete.
Sedan häradshövdingarnas ledighet begränsats, hade förhållandena för
häradshövdingarna blivit verkligen betungande. Numera beviljades i regel
ledighet från allenast tre tingssammanträden om året. Icke ens från arbetet
med dessa bleve häradshövdingen ledig, ity att man påfordrade att han
skulle själv handlägga och avgöra alla därunder förekommande svårare
mål. Lagergren hade aldrig haft hjälp av någon domsagosekreterare eller
någon från hovrätt utsänd vikarie, utan måst allenast med biträde av unga
notarier och skrivbiträden utföra och ansvara för det mesta av göromålen.
För den händelse antalet kompetenta domsagovikarier i hovrätten skulle
förslå därtill, att även Lagergren skulle kunna få dylik vikarie, skulle
Lagergren med nöje avstå från allt arbete med dombok och småprotokoll
under några år framåt, för att därigenom bliva i tillfälle ägna sig åt allt
vad till jorddelningsmål och fastighetsboksvåsende hörde. Tyvärr syntes
dock det nuvarande systemet därutinnan omöjliggöra en dylik förhoppning.
Emellertid skulle Lagergren såvitt möjligt försöka få någon tid över för att
under hand vederbörligen fortsätta och fullborda ifrågavarande granskning.
I ett vid Inlands södra tingslags häradsrätt den 9 februari 1934 under
ordförandeskap av Lagergren handlagt mål mellan landsfiskalen Blomgren,
47
å tjänstens vägnar, åklagare, chauffören G. E. Karlsson i Bäck, Väster¬
landa socken, målsägande, samt chauffören O. V. Svensson i Hede, Rome¬
landa, svarande, om ansvar för automobilkollision, hade tillkännagivits att
utslag i målet skulle meddelas den 6 april 1934.
Vid målets påropande sistnämnda dag — då Lagergren tjänstgjort såsom
rättens ordförande — hade anmälts att till rättens ordförande den 24
februari 1934 från svaranden inkommit följande i domboken intagna brev,
så lydande:
”Hede, Romelanda den 23/2 1934.
Herr Domhavanden uti Inlands Domsaga, Kungälv.
Med anledning handlanden Gottfrid Olsson, Solberg, Romelanda, i vitt¬
nesmål mellan allmänne åklagaren och mig angående trafikförseelser be¬
stred, att han varit ombud för ägaren av den med min bil kolliderade auto-
mobilen, anhålles bifogade intyg från Försäkringsbolaget Nornan måtte
intagas uti rättens protokoll samt tagas i beaktande vid målets slutliga
avgörande, att sagda vittne varit och troligen fortfarande är ombud för
ägaren av angivna bil, samt därigenom kan vänta nytta eller skada utav
målets utgång.
Vördsammast
Verner Svensson.
Avskrift.
Romelanda den 18 juli 1933.
Till Försäkrings Aktiebolaget Nornan, Göteborg.
Med anledning av skada nr. AT. 27.005, Verner Svensson, vill jag såsom
ombud för den ena parten, föreslå Eder en godvillig uppgörelse bestående
däri, att Ni för den skada, som uppstått å automobilen O. 3372 betalar en
summa av Femhundra kronor 500 kr. däri inberäknat ersättning för en ny
balansvåg samt diverse vikter. Genom nämnda förslag skulle man kunna,
undgå ytterligare tidsspillan på denna sak, ävenså en del dyra och onödiga
rättegångskostnader. Jag tror att båda parters intresse härigenom i möj¬
ligaste mån tillgodoses. Jag har av mina huvudmän fått anmaning att låta
verkställa reparation å den skadade bilen, i anledning härav utbeder jag
mig svar å denna skrivelse inom den närmaste tiden.
Högaktningsfullt
K. G. Olsson.
Vidimeras: A. Östlund. Iréne Svensson.”
I domboken hade därefter upptagits följande:
”Efter antecknandet härav hölls enskild överläggning, varefter med hän¬
syn till den långt framskridna tiden på aftonen och då erforderlig tid till
fortsatt överläggning eller meddelande av utslag innevarande afton icke
förelåg, fördenskull tillkännagavs, att utslag i målet komme att meddelas
den 1 instundande juni.”
48
J. O. anmärkte att häradsrättens åtgärd att sålunda taga sig ytterligare
anstånd med utslagets avkunnande icke torde stå i överensstämmelse med
föreskrifterna i 7 § kungl, förordningen den 17 maj 1872 angående ändring
i vissa fall av gällande bestämmelser örn häradsting.
I sitt yttrande anförde Lagergren: I omförmälda mål, däri utslag utlovats
till den 6 april 1934, hade under hand inkommit en skrift som föranlett
fråga om jäv mot ett i målet hört vittne. Den 6 april hade Lagergren haft
att handlägga åtskilliga svåra mål med vittnesförhör och utredningar.
Handläggningen av målen, vilken delvis tillfallit Lagergrens vikarie, hade
pågått hela dagen med avbrott för erforderlig middagsrast. Först vid 9-tiden
på kvällen hade Lagergren fått tillfälle att börja överläggning till utslag.
Dessvärre hade ifrågavarande mål varit ganska besvärligt och vidlyftigt.
Då utslag i målet under angivna förhållanden icke lämpligen kunnat kom¬
ma till stånd samt såväl Lagergren som nämndemännen varit ganska ut¬
tröttade, hade häradsrätten funnit skäligt låta med utslaget anstå till nästa
sammanträde, då man kunde hoppas att få bättre tid att avfatta ut¬
slaget.
I ett den 27 september 1934 under ordförandeskap av Wallin handlagt,
under nr 6 i domboken infört mål mellan stadsf iskalen E. Arhusiander
m. fl., å ena, samt kreatursskötaren K. A. Gabrielsson i Kungälv, å andra
sidan, om ansvar för olovligt tillstängande av väg m. m., hade antecknats
att häradsrätten tillsagt att yttrande i målet komme att meddelas tors¬
dagen den 22 november 1934. Det iakttogs att i domboken ursprungligen
stått att utslag skulle meddelas, men att ordet ”utslag” sedermera över¬
strukits och ersatts av ordet ”yttrande”.
Den 22 november 1934, då Lagergren tjänstgjort såsom rättens ord¬
förande, hade därefter i domboken, under nr 55, beträffande ifrågavarande
mål antecknats att i målet ”hölls nu enskild överläggning; och som där¬
under förspordes skilda meningar av beskaffenhet att före målets avgörande
vissa upplysningar vore erforderliga, beslöts att i målet meddela utslag
å särskilda sammanträdet för hösttingets avslutande fredagen den 14 in¬
stundande december”.
Enligt domboken för den 14 december 1934, nr 87, hade häradsrätten,
utan att såvitt av domboken framgick någon ytterligare utredning före-
bragts, meddelat utslag i målet.
J. O. anmärkte att det ytterligare anstånd med avkunnande av utslag
som häradsrätten sålunda bestämt icke syntes förenligt med bestämmel¬
serna i kungl, förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall
av gällande bestämmelser örn häradsting.
Beträffande denna anmärkning anförde Lagergren i sitt yttrande: Under
överläggningen den 22 november 1934 hade uppstått fråga, huruvida en
i målet avhandlad väg vore att anse som allmän eller enskild väg, vilket
49
icke tillfyllestgörande utretts vid Wallins handläggning av målet men varit
av betydelse för ett rättvist avgörande. Då nämnden därutinnan haft en
särskild mening, hade beslutits att till undvikande av fortsatt menings¬
skiljaktighet närmare upplysningar skulle inhämtas under hand och utslag
meddelas vid det snart instundande slutsammanträdet. Sedan nämnden
därvid fått fullt klart för sig vad med uttrycket ”allmän väg” i 19 kap.
strafflagen avsåges och att vägen, trots det den underhölles av enskilda,
vore att anse såsom allmänneligen befaren, hade nämnden biträtt Lager¬
grens mening och utslag meddelats.
Den 31 augusti 1934 hade under Lagergrens ordförandeskap vid Inlands
norra tingslags häradsrätt handlagts ett mål mellan landsfiskalen G. H.
Åhlander m. fl., å ena, samt lantbrukaren K. G. Hedström, å andra sidan,
om ansvar för misshandel. Efter målets slutbehandling hade tillkännagivits
att utslag däri komme att meddelas fredagen den 26 oktober 1934.
Då målet sistnämnda dag åter förekommit, under ordförandeskap av
Lagergren, hade i domboken antecknats att i målet ”hölls innevarande
afton överläggning, men enär tiden icke medgav avslutande av överlägg¬
ningen eller än mindre till avfattande av formligt utslag i målet, särskilt
då däruti förspordes skilda meningar, beslöts, att i målet meddela utslag
å sluttingssammanträdet fredagen den 7 instundande december”.
J. O. anmärkte vid inspektionen att icke heller detta beslut syntes stå i
överensstämmelse med 1872 års förordning.
I yttrandet över anmärkningarna anförde Lagergren: Det ifrågavarande
målet hade rört en synnerligen brutal misshandel av en kvinna, som med
tre utomäktenskapliga barn inflyttat från annan socken och utan löfte av
jordägaren — svaranden Hedström — tagit plats som hushållerska hos en
dennes åldriga torpare. Målet, däri Hedström nekat och däri vidlyftig ut¬
redning föregått, hade en gång förut avgjorts, därvid nämnden överröstat
en ti. ordförande, som velat ådöma Hedström tillbörligt straff, varemot
nämnden dömt till edgång. På klagan av åklagaren hade hovrätten funnit
edgång icke vara för målets avgörande erforderlig samt återförvisat målet.
— Den 26 ”november” 1934 hade tinget hållits å det svårtillgängliga tings¬
stället i Smedseröd av en vikarie för Lagergren, men enligt hovrättens för¬
ordnande hade Lagergren själv haft att handlägga och avgöra nämnda mål.
Enligt överenskommelse skulle vikarien därför försöka medhinna så många
mål att Lagergren på eftermiddagen kunde få tillfälle till grundlig över¬
läggning med nämnden. Då Lagergren anlänt, hade vederbörande ej hunnit
avsluta middagen, och en mängd mål hade återstått att handlägga. Vid den
följande överläggningen hade nämnden fortfarande synts vidhålla sina syn¬
punkter och börjat en livlig diskussion, av beskaffenhet att Lagergren syn¬
tes ha föga utsikt att få bifall till sitt medhavda förslag till fällande utslag.
Lagergren hade antagit att man under den gångna tiden glömt eller icke
4 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1937 års riksdag.
50
fullt kände vad i målet förekommit och börjat föredraga det väsentligaste,
vilket tog tid. Nämnden hade blivit otålig med tanke på alla andra mål däri
vittnesförhör skulle hållas, och en fortsatt överläggning hade synts leda till
att varken nämnd eller allmänhet skulle kunna komma från tingsstället
förr än sent på natten. Lagergren hade då bett nämnden att närmare över¬
tänka saken till sluttinget, då man hade bättre tid att behandla målet samt
utsikt att få till stånd ett utslag av bättre och mera tillbörlig beskaffenhet
än det undanröjda edgångsutslaget. I anledning därav hade tillsagts att
utslag i målet komme att meddelas den 7 december 1934.
I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde där¬
efter justitieombudsmannen Gyllenswärd följande:
”Vad till en början angår det av Inlands södra tingslags häradsrätt den
6 april 1934 avkunnade utslaget, är i ärendet upplyst att Jonell själv in¬
stämt Sellgren med yrkande örn ansvar och skadestånd i anledning av
innehållet i det av honom förda skolstyrelseprotokollet. Uppenbart är att
vid sådant förhållande Drott, såsom ock hovrätten funnit, på grund av den
av Jonell utfärdade fullmakten varit behörig att föra dennes talan i målet.
Intet av de skäl som åberopats i häradsrättens utslag kan enligt gällande
rättsgrundsatser ha utgjort hinder för Drott att utföra den av Jonell mot
Sellgren anhängiggjorda talan. Någon tvekan om Drotts behörighet här¬
utinnan synes ej heller Lagergren ha hyst vid den granskning av fullmakten
han —• i enlighet med regeln att förrän behörighet styrkts domstol icke får
tillåta fullmäktig att handla — omedelbart efter Drotts inställelse före¬
tagit. Sålunda Har han då godkänt fullmakten, varefter han låtit Drott
under en avsevärd tid företräda Jonell. Enligt Lagergrens uppgift har
emellertid Drott senare under den skedda handläggningen vid sidan av
stämningen framställt nya ansvarsyrkanden mot Sellgren. Och detta skulle
ha föranlett Lagergren att ännu en gång granska Drotts fullmakt. Nyss¬
nämnda omständighet kan dock ej lända Lagergren till ursäkt. Om härads¬
rätten funnit fullmakten icke kunna berättiga Drott att, utöver stämningen,
framställa ytterligare ansvarsyrkanden mot Sellgren, har i allt fall härads¬
rätten allenast ägt att avvisa dessa påståenden.
Genom att pa sätt som skett icke tillåta Drott att vidare utföra Jonells
instämda talan samt förklara Jonell vara att anse som utebliven har härads¬
rätten gjort sig skyldig till ett allvarligt tjänstefel. Väl har målet genom
hovrättens utslag blivit återförvisat till häradsrätten. På grund av härads¬
rättens utslag har dock skada tillskyndats Jonell. Sålunda har han haft
kostnader för dess överklagande. Och vidare har han utan gagn nödgats
ersätta de till vittnen åberopade personerna för deras inställelse ifråga¬
51
varande dag. Erinras må ock om det dröjsmål med målets behandling som
det felaktiga utslaget förorsakat. Med hänsyn till vad nu anförts finner jag
det här omforma Ida felet, för vilket Lagergren är ansvarig, icke kunna
undgå beivran.
Beträffande den av Lagergren vidtagna ändringen av dot utav härads¬
rätten den 28 september 1933 avkunnade utslaget i målet mot Lindblom
är att anmärka följande.
Att företaga ändring eller justering i väsentliga delar av ett av domstol
redan avkunnat utslag kan ej anses tillåtet. Detta förhållande borde vara
så självklart att det förvånar att Lagergren ej synes inse det förkastliga i
sitt uti den gjorda anmälan härutinnan påtalade handlingssätt. Redan den
omständigheten att en domstol företar ändring i ett utslag som blivit av
denna meddelat måste — till och med om någon egentlig skada genom änd¬
ringen icke kan uppkomma — på såväl parter som andra verka i högsta
grad ovederhäftigt. Uppenbarligen är ett dylikt förfarande ägnat att på ett
betänkligt sätt undergräva .domstolens anseende och respekten för dess
handhavande av rättvisan. En åtgärd av detta slag kan därför ej under
några förhållanden godkännas. Att det i förevarande fall gällt ett utslag
i brottmål och att svaranden därigenom varit ådömd straff förbättrar inga¬
lunda saken. Ej heller kan det av Lagergren åberopade — för övrigt i och
för sig betänkliga — förhållandet att utslaget icke varit grundat å tillräck¬
lig utredning i minsta mån vara ägnat att lända honom till ursäkt. Då här¬
till kommer att Lagergrens nu avsedda förfarande inneburit en fullständig
annullering av det meddelade utslaget, anser jag förfarandet omöjligen
kunna undgå beivran. Uppenbarligen skulle det kunna leda till högst all¬
varliga missförhållanden, om den uppfattningen bleve allmän att åtgärd av
denna art kunde få ske utan att ansvar därför bleve utkrävt.
I detta sammanhang vill jag även framhålla att den av Lagergren an¬
förda omständigheten, att häradsrätten i verkligheten före utslagets avkun¬
nande den 28 september 1933 meddelat beslut av det innehåll domboken
efter den av Lagergren vidtagna ändringen nu utvisar, icke kan fria honom
från ansvar. Tvärtom innefattar sagda förhållande, örn det förekommit, att
ett ytterligare fel blivit begånget, i det att häradsrätten under de i målet
föreliggande omständigheter icke ägt att, i strid med det sålunda givna
uppskovsbeslutet, samma dag avgöra målet genom slutligt utslag.
Vad därefter angår Lagergrens försummelse att verkställa granskning av
inteckningsböckerna vill jag erinra följande.
I 4 § kungl, kungörelsen den 13 februari 1925 med vissa föreskrifter
rörande utfärdande av gravationsbevis stadgas att, sedan inteckningsbok
blivit i den omfattning som i 1 § nämnts granskad — vilken granskning
regelmässigt skulle vara verkställd före utgången av år 1927 — häradshöv¬
ding är pliktig att senast inom tre månader efter varje års början ha grans¬
52
kat riktigheten och fullständigheten av de under föregående år i inteck-
ningsboken gjorda anteckningar samt om granskningen meddela bevis å
bokens första blad.
Av vad i ärendet förekommit framhår att, även örn hänsyn tages till
Lagorgrono i yttrandet lämnade uppgifter örn fullgjord granskning av in-
teckningsböckerna för domsagans olika tingslag utöver vad som upplysts
vid inspektionen den 5 och den 6 mars 1935, Lagergren i anmärknings¬
värd grad underlåtit att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i 1925 års
kungörelse. Åtminstone såvitt avser tiden efter 1931 års utgång har sålunda
granskningen av inteckningsböckerna — bortsett från den av en förste
notarie verkställda kollationeringen av vissa väl på hans ansvar gjorda
införingar — blivit i sin helhet eftersatt. Och vad angår tiden därförut före¬
ligger i allt fall försummelse beträffande införandet av vederbörliga bevis
örn verkställd granskning, vartill även kommer att granskningen skett för
sent. För övrigt har icke heller beträffande sistnämnda tid den granskning
Lagergren uppgett sig ha verkställt varit fullständig. Med hänsyn till vik¬
ten av att föreskrifterna i 1925 års kungörelse varda noggrant iakttagna fin¬
ner jag att Lagergren genom sin försummelse i fråga örn granskning av
domsagans inteckningsböcker likaledes gjort sig skyldig till tjänstefel av
beskaffenhet att, i den mån preskription ej inträtt, böra föranleda ansvar.
Vad slutligen beträffar de av Inlands södra tingslags häradsrätt den 6
april och den 22 november 1934 samt av Inlands norra tingslags häradsrätt
den 26 oktober 1934 meddelade uppskovsbesluten vill jag framhålla föl¬
jande.
I 7 § första stycket kungl, förordningen den 17 maj 1872 angående änd¬
ring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting stadgas att, när
mål å allmänt sammanträde blivit till slut fört, dom skall avkunnas
innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan kan författas, men
eljest å nästa allmänna sammanträde under tinget. Har mål, som blivit till
slut fört å sista allmänna sammanträdet, ej kunnat då avgöras, må med
doms avkunnande och tingets avslutande anstå till särskilt sammanträde,
vilket dock ej må hållas senare än den 20 juli för vårtinget och december
månads slut för hösttinget. Är mål av den vidlyftighet att det ej kan, på
sätt här blivit stadgat, å nästa allmänna sammanträde under tinget av¬
dömas, må med domens avsägande anstå till annat allmänt sammanträde
under tinget eller, om så erfordras, till tingets slut. Då dom ej genast av¬
kunnas, bör vid målets handläggning tillkännagivas, när sådant skall ske.
Såsom jag redan vid inspektionen framhållit kan jag ej anse häradsrät¬
ternas nyssnämnda beslut om uppskov för utslags meddelande stå i över¬
ensstämmelse med föreskrifterna i 1872 års förordning. När dom ej genast
avkunnats och på grund härav, i enlighet med stadgandet i sista punkten
av första stycket i förordningens 7 §, viss dag tillkännagivits då domen
53
skall meddelas, torde därmed ej få vidare uppskjutas, såframt ej målet
kommit i sådant ändrat läge att ytterligare handläggning erfordras eller
annat därmed jämförligt förhållande inträtt. Att av rena bekvämlighetsskäl
så förfara är under alla omständigheter uteslutet. Uppenbarligen framstår
det såsom synnerligen betänkligt, om part efter målets slutförande nödgas
vänta på utslag däri så länge som här skett — i ett fall till och med inemot
fyra månader. Vad Lagergren i denna del låtit komma sig till last kan
desto mindre undgå åtal som förfarandet under en jämförelsevis kort tid¬
rymd upprepats i tre av mig uppmärksammade fall.”
På grund av vad han sålunda anfört anmodade J. O. advokatfiskalen att
inför hovrätten ställa Lagergren under åtal för tjänstefel i de av J. O. an¬
givna avseenden samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffen¬
het. Tillfälle borde beredas vederbörande målsägande att yttra sig i målet,
och borde av dem framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes
befogade, av advokatfiskalen understödjas.
Advokatfiskalen borde även hemställa att hovrätten, därest sådant skulle
finnas lämpligt, måtte med utsättande av äventyr för underlåtenhet före¬
lägga Lagergren att inom viss tid vidtaga åtgärder till åstadkommande av
rättelse i vad angick granskningen av inteckningsböckerna.
Beträffande vad i övrigt mot Lagergren anmärkts dels i de ovan omför-
mälda klagoskrifterna, dels av J. O. under inspektionen fann J. O. skäligt
låta bero vid vad i saken förevarit.
I ett till hovrätten ingivet memorial ställde advokatfiskalen därefter
Lagergren under åtal med yrkande, att Lagergren för de tjänstefel, vartill
han uti de av J. O. anmärkta avseenden gjort sig skyldig, måtte, i den mån
preskription ej inträtt, dömas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
eller det eller de lagrum, hovrätten kunde finna skäl tillämpa. Memorialet
delgavs Lagergren den 7 augusti 1935.
Jonell yrkade i målet ersättning av Lagergren för den skada, Jonell lidit
till följd av Inlands södra tingslags häradsrätts utslag den 6 april 1934
i målet mellan Jonell samt Sellgren, och fordrade i sådant hänseende för
arvode åt Sellgrens ombud 50 kronor, för arvode åt Jonells eget ombud 50
kronor, för lösen av häradsrättens protokoll den 6 april 1934 11 kronor 50
öre, för kostnad i hovrätten 100 kronor, för lösen av häradsrättens beslut
örn ny handläggning och delgivning av beslutet med Sellgren 8 kronor, för
kostnader i samband med vittnena Emil Johanssons och Sven Gustafssons
hörande 44 kronor 50 öre och för skada genom dröjsmålet med målets
avgörande 50 kronor, eller således tillhopa 314 kronor.
Pehrsson yrkade i målet, att Lagergren måtte förpliktas till Pehrsson
utgiva det belopp, som Inlands södra tingslags häradsrätt i sitt den 28
54
september 1933 avkunnade, av Lagergren sedermera ändrade utslag ålagt
Lindblom att utgiva till Pehrsson eller 441 kronor 23 öre.
Advokatfiskalen biträdde Jonells skadeståndstalan men fann ej skäl att
understödja Pehrssons anspråk.
I avgivet yttrande yrkade Lagergren ansvar å Jonell för det denne i sina
inför hovrätten i målet föreliggande inlagor skrivit smädligt mot Lager¬
gren.
Göta hovrätt yttrade i utslag den 30 december 1935 följande.
Hovrätten funne, att Inlands södra tingslags häradsrätt beträffande ut¬
slaget den 6 april 1934 i målet mellan Jonell samt Sellgren förfarit felaktigt
i det av J. O. anmärkta hänseendet; och vore Lagergren i egenskap av
häradsrättens ordförande ansvarig för detta utslag. Det vore utrett dels
att, sedan Inlands södra tingslags häradsrätt den 28 september 1933 under
ordförandeskap av Lagergren avkunnat slutligt utslag i mål mellan Blom¬
gren och Pehrsson, å ena, samt Lindblom, å andra sidan, Lagergren där¬
efter företagit den ändring i häradsrättens utslag, att målet uppskjutits till
den 24 november 1933, vilken dag ock förnyad handläggning av målet ägt
rum, och dels att Lagergren under de senaste fem åren före den 7 augusti
1935 endast till en mindre del fullgjort honom såsom häradshövding i In¬
lands domsaga åvilande skyldighet att verkställa granskning av inteck-
ningsböckerna i domsagan. Genom vad Lagergren sålunda låtit komma sig
till last hade Lagergren gjort sig skyldig till oförstånd och försummelse i
sitt ämbete.
Inlands södra tingslags häradsrätt kunde genom beslutet den 22 novem¬
ber 1934 i målet mellan Arhusiander m. fl., å ena, samt Gabrielsson, å
andra sidan, icke anses hava förfarit felaktigt, och borde sistnämnda härads¬
rätts beslut den 6 april 1934 i målet mellan Blomgren och Karlsson, å ena,
samt Svensson, å andra sidan, ävensom Inlands norra tingslags häradsrätts
beslut den 26 oktober 1934 i målet mellan Åhlander m. fl., å ena, samt
Hedström, å andra sidan, ehuru besluten icke stöde i överensstämmelse med
laga föreskrifter, med hänsyn till omständigheterna skäligen icke för Lager¬
gren föranleda ansvar.
Hovrätten prövade vid nu upptagna förhållanden lagligt att, med ogil¬
lande av åtalet såvitt detta avsåge besluten den 6 april, den 26 oktober och
den 22 november 1934, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Lagergren
att böta dels för vad som läge honom till last i avseende å Inlands södra
tingslags häradsrätts utslag den 6 april 1934 5 dagsböter, dels för det han
obehörigen ändrat sistnämnda häradsrätts utslag den 28 september 1933
10 dagsböter och dels för försummelse i fråga örn honom åvilande skyldig¬
het att verkställa granskning av inteckningsböckerna 15 dagsböter eller
55
således sammanlagt 30 dagsböter. Beloppet av varje dagsbot fastställdes
till 10 kronor.
Hovrätten prövade rättvist i så måtto bifalla Jonells ersättningstalan, att
Lagergren förpliktades till Jonell utgiva 200 kronor, varemot hovrätten
ogillade av Pehrsson framställt yrkande om skadestånd; och skulle Lager¬
gren gottgöra Jonell vad han kunde visa sig hava utgivit i stämpelavgift
för en utskrift av hovrättens utslag.
Enär, vidkommande slutligen Lagergrens yrkande örn ansvar å Jonell för
smädligt skrivsätt, de inlagor, vilka Lagergren förmenade innehålla för
honom förklenliga tillmålen, av Jonell avlåtits till J. O. och framkommit
i dennes expedition, funne hovrätten ifrågavarande yrkande icke i före¬
varande mål kunna komma under bedömande.
Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.
11. Bryskt uppträdande av ordförande i rådhusrätt.
Den 28 mars 1935 handlades vid Stockholms rådhusrätts sjunde avdelning
under ordförandeskap av rådmannen A. Nordlöf ett av allmän åklagare,
efter angivelse av Stockholms stads fattigvårdsnämnd, instämt mål mot
sömmerskan Augusta Lindqvist, född Lindström, Fleminggatan 52 i Stock¬
holm, angående ansvar för bedrägeri.
I målet inställde sig, i närvaro av t.f. polisassessorn Eugen Glas såsom
allmän åklagare, fattigvårdsnämnden genom amanuensen R. Strandh samt
Augusta Lindqvist personligen.
Av en i saken upprättad, till rådhusrätten överlämnad polisrapport
framgick bland annat.
Till tredje polisintendenten i Stockholm hade från ombudsmannen i fat¬
tigvårdsnämnden inkommit en skrivelse, däri anfördes följande:
”Frånskilda hustru Augusta Aqvilina Lindqvist, född Lindström, född
den 13 juni 1871 samt boende i huset n:r 52 3 tr. vid Fleminggatan här i
staden har under tiden december 1933—oktober 1934 från Stockholms stads
Fattigvårdsnämnd uppburit 440 kronor.
Emellertid har framkommit, att hustru Lindqvist under denna tidsperiod
dels haft penningar innestående hos Stockholms stads sparbank dels ock
haft anställning och inkomst hos Aktiebolaget L. & P. Videngren på sätt
närmare framgår av innehållet i bifogade promemoria den 30 november
1934.
Om dessa förhållanden har hustru Lindqvist ej lämnat understödsmyn-
digheten någon underrättelse, på grund varav hustru Lindqvist orättmätigt
fått lyfta nämnda understödsbelopp, 440 kronor.
56
Då hustru Lindqvists berörda underlåtenhetshandlingar torde innefatta
svikligt förfarande mot Fattigvårdsnämnden, får Nämnden anmäla det¬
samma till Eder för den åtgärd, som härav kan föranledas.”
En vid denna skrivelse fogad, av tjänstemannen i fattigvårdsnämnden
E. I. Swedberg upprättad promemoria innehöll bland annat, att vid verk¬
ställd undersökning blivit utrett, ”att å sparkassebok hos Stockholms stads
sparbank å sökandens flicknamn Augusta Aqvilina Lindström, född 13/6
1871, den 4 december 1933 insatts 200 kronor och den 8 januari 1934 200
kronor och att hennes tillgodohavande per 25 oktober 1934 utgjorde 400
kronor 51 öre”. I promemorian uppgavs därjämte, att Augusta Lindqvist
förnekade att nämnda medel vore hennes.
Av polisrapporten framgick vidare att kriminalpolisen från sparbanken
utbekommit en den 4 december 1933 dagtecknad, med namnet Augusta
Lindström underskriven anmälningsblankett för erhållande av motbok hos
banken. Anmälningsblanketten betecknades i rapporten såsom bilaga 7. För
erhållande av jämförelsematerial beträffande den skrivna texten i nämnda
blankett hade kriminalpolisen från tredje distriktets vaktstation införskaf¬
fat en av Augusta Lindqvist för år 1935 inlämnad mantalsuppgift, i rap¬
porten betecknad såsom bilaga 8.
Vid ett den 20 december 1934 hållet polisförhör hade Augusta Lindqvist
i fråga örn banktillgodohavandet berättat följande: Vid något tillfälle efter
den 8 oktober 1934 hade Augusta Lindqvist erhållit besök av en tjänsteman
hos fattigvårdsnämnden, vilken uppgivit att nämnden erhållit kännedom
om att hon hos Stockholms stads sparbank hade ett tillgodohavande på om¬
kring 400 kronor. Som Augusta Lindqvist saknat all kännedom om detta
banktillgodohavande, hade hon blivit mycket förvånad över upplysningen
därom samt till tjänstemannen uttalat en förmodan att hennes broder,
arbetskarlen August Vincentius Lindström, insatt det omnämnda penning¬
beloppet i hennes namn. Augusta Lindqvist, som bestämt förnekat att hon
själv låtit insätta några penningar i bank, hade sedermera kommit på den
tanken att hennes frånskilde man, vagnmakaren Josef Karl August Lind¬
qvist, möjligen insatt beloppet i hennes flicknamn. I så fall hade hon dock
icke erhållit någon underrättelse därom.
Vid förhörstillfället hade Augusta Lindqvist till kriminalpolisen överläm¬
nat två enligt hennes uppgift av henne skrivna och undertecknade hand¬
lingar med begäran om tillstånd till inköp av sprit. Handlingarna beteck¬
nades i rapporten såsom bilagor 9 och 10.
August Vincentius Lindström och Josef Karl August Lindqvist hade vid
sedermera anställt förhör uppgivit, att de ej i bank insatt några penning¬
medel för Augusta Lindqvists räkning.
Vid polisförhöret med Augusta Lindqvist hade hon utfört skrivstilsprov,
som bifogats rapporten under beteckningen bilaga 11.
57
För utrönande huruvida Augusta Lindqvist skrivit ovannämnda såsom
bilaga 7 betecknade anmälan till sparbanken för erhållande av motbok hade
denna handling jämte bilagorna 8—11, de senare såsom jämförelsematerial,
för undersökning överlämnats till centralbyrån för fingeravtryck. Fran
byrån hade sedermera till kriminalpolisen inkommit en av t.f. krimmalöver-
konstapeln John Berg den 27 december 1934 avgiven promemoria, däri
Berg anförde följande:
”Vid den företagna jämförande undersökningen har skrivstilen i om¬
stridda handling och jämförelsematerialet befunnits vara helt överensstäm¬
mande beträffande såväl stilens allmänna struktur som bokstävernas sam¬
manbindning och utformning, varav följande karaktäristiska och överens¬
stämmande egenheter må anföras.-------------
g ’g’ Denna bokstav sammanbindes aldrig med föregående bokstav och
endast sällan med efterföljande. Angreppet för ovalen sker vid bokstavs-
höjden, varpå ovalens vänsterhalva får en jämn utformning medan höger¬
halvan utgöres av en nästan rak linje uppåtgående till något över bokstavs-
höjden där understapeln börjar utan pennlyftning, varigenom ovalen får
en större lutning än stilen i övrigt.-------------~
På grund av vad vid undersökningen sålunda framkommit och delvis
härovan anförts, är undertecknad helt förvissad örn att sömmerskan
Augusta Aqvilina Lindqvist, född 13/e 1871, med största sannolikhet ut¬
skrivit och med namnet 'Augusta Lindström undertecknat den omstridda
blanketten med rubrik 'anhållan om motbok’.”
Beträffande vad i målet förekom inför rådhusrätten innehåller rättens
protokoll bland annat följande:
”Hörd över åtalet vidhöll Lindqvist riktigheten av sin vid förhör inför
polismyndigheten i saken avgivna berättelse, sadan densamma i rapporten
antecknats och därur nu upplästes med den ändring-------
Härefter upplästes ur rapporten arbetskarlen Lindströms och vagn¬
makaren Lindqvists däri antecknade vid polisförhör i saken avgivna be¬
rättelser.
Sedan de med bil. 7 och 8 betecknade handlingarna för Lindqvist före¬
visats, vitsordade Lindqvist, att hon undertecknat den med bil. 8 beteck¬
nade handlingen men förnekade, att hon tagit någon som helst befattning
med uppsättandet av den med bil. 7 betecknade handlingen.
I samband med att Lindqvist fick taga del av det med bil. 11 betecknade
skriftprovet, som Lindqvist vitsordade att hon skrivit, upplästes härefter
ur rapporten den däri återgivna av centralbyrån för fingeravtryck avgivna
promemorian angående skriftundersökning.
Påvisad de i nyssnämnda skriftprov förekommande karaktäristiska egen¬
heter, som angivits i föreniimnda promemoria, rörande bokstaven 'g' i narn-
58
net 'Augusta’, bestred Lindqvist riktigheten av det i promemorian såsom
karaktäristiskt ansedda faktum att bokstaven ’g’ aldrig sammanbundes
med den föregående bokstaven ’u’ samt påstod att nämnda bokstäver å
skriftprovet alltid vore sammanbundna.”
Sedan fattigvårdsnämndens ombud därefter framställt ersättningsyrkan-
den mot Augusta Lindqvist, uppsköts målet på åklagarens begäran till den
11 april 1935.
Sistnämnda dag handlades målet ånyo av rådhusrätten under ordförande¬
skap av Nordlöf.
Parterna inställde sig såsom vid första rättegångstillfället, Augusta Lind¬
qvist dock åtföljd och biträdd av advokaten August Öberg.
På begäran av åklagaren hördes Berg såsom vittne i målet och förklarade
denne därvid, att han med den avlagda eden bekräftade riktigheten av
innehållet i den av honom undertecknade promemorian.
Sedan målet å ömse sidor överlämnats till prövning, tillkännagavs att
utslag däri skulle meddelas den 2 maj 1935.
I utslag sistnämnda dag yttrade rådhusrätten följande.
Enär genom vad i målet förekommit måste anses styrkt, att Augusta
Lindqvist, som efter av henne gjorda ansökningar fått av fattigvårdsnämn-
den vid skilda tillfällen under tiden från och med den 29 november 1933
till och med den 28 september 1934 uppbära understöd, uppgående till sam¬
manlagt 440 kronor, vid understödens uppbärande ägt medel till sin för¬
sörjning men svikligen förtegat desamma, vadan Augusta Lindqvist bedra¬
git sig till berörda understöd, alltså prövade rådhusrätten, jämlikt 22 kap.
1 § strafflagen, jämfört med 4 kap. 3 § samma lag, rättvist döma Augusta
Lindqvist för ett fortsatt bedrägeribrott att hållas i fängelse två månader,
och skulle Augusta Lindqvist till statsverket återgälda vad av allmänna
medel utgått eller kunde komma att utgå till en på åklagarens begäran
såsom vittne i målet avhörd person, vilken i ersättning för inställelsen vid
rådhusrätten tillerkänts 5 kronor. Därjämte förpliktades Augusta Lindqvist
ej mindre att till nämnden såsom skadestånd utgiva ovannämnda belopp,
440 kronor, jämte ränta därå efter 5 procent om året från den 28 mars 1935,
då nämnden framställt sitt yrkande om skadestånd, till dess betalning
skedde, än även att ersätta nämndens rättegångskostnader med 40 kronor
jämte vad nämnden visade sig hava utgivit till lösen för rådhusrättens
protokoll i målet.
över rådhusrättens utslag anförde Augusta Lindqvist besvär i Svea hov¬
rätt.
Genom beslut den 4 juli 1935 förordnade hovrätten notarien Emil Nils¬
son att verkställa förundersökning för vinnande av utredning, huruvida
erforderliga förutsättningar för villkorlig dom beträffande Augusta Lind¬
qvist förefunnes.
59
I skrivelse den 24 juli 1935 till tredje polisintendenten meddelade seder¬
mera Nilsson, att vid den av honom verkställda förundersökningen fram¬
gått att ovan omförmälda ansökan till sparbanken örn motbok underteck¬
nats av änkan Augusta Lindström, född den 13 juni 1871 (födelsedagen i
mantalsförteckningen felaktigt angiven såsom den 14 juni) och boende i
huset nr 15 A vid Heleneborgsgatan i Stockholm, samt att Augusta Lind¬
ström innehade den ifrågavarande motboken. Nilsson anhöll, att kriminal¬
polisen måtte verkställa ny utredning i saken.
Sedan vid företagen undersökning Nilssons uppgifter bekräftats samt
fattigvårdsnämndens yttrande inhämtats, återkallade t.f. polisassessorn
G. Boéthius i en till hovrätten den 12 augusti 1935 ingiven skrivelse den
mot Augusta Lindqvist förda ansvarstalan. Jämväl fattigvårdsnämnden
återkallade därefter sin i målet förda talan.
I utslag den 22 oktober 1935 fann hovrätten, enär såväl åklagaren som
nämnden därstädes återkallat sin mot Augusta Lindqvist förda talan, skä¬
ligt att, med undanröjande av rådhusrättens utslag, låta vid de gjorda åter-
kallelserna bero.
I en den 8 november 1935 hit inkommen skrift anförde Nilsson följande.
Vid den verkställda förundersökningen i ovannämnda mål hade Nilsson
erfarit att, då målet den 28 mars 1935 handlades inför rådhusrätten under
Nordlöfs ordförandeskap, Nordlöf uppträtt häftigt och obalanserat samt an¬
vänt olämpliga och sårande uttryck. Nordlöf skulle sålunda, såsom fram-
ginge av ett i tidningen Dagens Nyheter för den 30 mars 1935 intaget refe¬
rat över rättegången, hava slagit handen i bordet och yttrat till Augusta
Lindqvist: ”Det är Ni som står här och ljuger.” Enligt vad för Nilsson upp-
givits skulle Nordlöf vid tillfället jämväl hava begagnat andra uttryck, som
varit i ännu högre grad kränkande och förnärmande för den tilltalade än
det nyss anförda. T.f. polisassessorn Glas, redaktören Eric Stapelberg och
köpmannen Hjalmar Johansson, vilka varit närvarande under behandlingen
av målet ifrågavarande dag, torde kunna lämna närmare upplysningar om
vad därvid förekommit. Då Nordlöf sålunda icke syntes hava iakttagit den
värdighet och det upphöjda lugn han varit skyldig sitt ämbete, utan i hög
grad genom ton och sätt förgått sig mot Augusta Lindqvist, hade Nilsson
velat bringa detta förhållande till min kännedom för den åtgärd, vartill
saken kunde föranleda.
Vid klagoskriften var fogat ett tidningsurklipp, innehållande det av Nils¬
son åberopade referatet av rättegångsförhandlingarna den 28 mars 1935.
Detta var i hithörande delar av följande lydelse:
”Gumman nekade, domaren arg.
Hetsigt vid rättegång örn fattigvårdsmedel i rådhusrätten.
60
En nära 65-årig kvinna stod på torsdagen tilltalad inför rådhusrätten för
fattigvårdsbedrägeri.----------------
Till dagens rättegång hade åklagaren infordrat yttranden från skrift¬
experter som förklarat att det icke funnes några tvivel om att icke kvinnan
gjort dessa insättningar. Hennes namn på insättningsaviema vore skrivna
av precis samma hand som skrivit uttagningslappama och ansökningen till
fattigvården. Bl. a. påpekades att svaranden hade ett karaktäristiskt sätt
att lyfta pennan mellan bokstäverna som tydligt nog visade egenarten i
skrivsättet.
— Det ser ju till och med lekmannen att pennan varit lyftad mellan de
här bokstäverna, sade rådman Nordlöf och förevisade en namnteckning.
— Nej, sade den tilltalade, det ser väl rådmannen att bokstäverna äro
skrivna ihop på det där papperet.
Det blev en mycket het stund framför skranket, ty rådman Nordlöf fat¬
tade kvinnans påstående som en beskyllning emot honom att han skulle
tala osanning på domarstolen, och han vädjade till kollegerna i rätten att
intyga att där icke funnes något streck mellan bokstäverna, vilket de också
gjorde.
— Jo, envisades kvinnan, det finns streck där, jag ser det alldeles
tydligt.
— Det är ni som står och ljuger, sade rådman Nordlöf och slog näven
i bordet.
Hela diskussionen slutade emellertid med att den tilltalade satte på sig
glasögonen, såg noga på papperet och sade att även örn polis, rättsexperter
eller domstolens ledamöter icke kunde se några linjer mellan de ifråga¬
varande bokstäverna, såg hon själv de linjerna i alla fall. Efter den kate¬
goriska förklaringen måste åklagaren begära uppskov för att till rätten låta
såsom vittnen inkalla skriftexperter att på ed höras om sina iakttagelser.”
I anledning av innehållet i klagoskriften anhöll jag, att Stockholms magi¬
strat måtte infordra och till mig inkomma med dels yttrande från Nordlöf
och dels från de övriga ledamöterna av rådhusrättens sjunde avdelning vid
det ifrågakomna rättegångstillfället upplysningar, huru därvid tillgått. Där¬
jämte anhöll jag, att Ö. Ä. måtte låta verkställa förhör med Glas, Stapel-
berg och Johansson angående vad de i saken hade sig bekant samt till mig
inkomma med protokoll över förhören.
Med en den 30 november 1935 hit inkommen skrivelse överlämnade ma¬
gistraten en av Nordlöf i ärendet avgiven förklaring samt särskilda yttran¬
den av rådmannen C. A. F. Trotzig och t.f. amanuensen C. E. Sundström,
vilka vid ifrågavarande rättegångstillfälle tjänstgjort Trotzig såsom tredje
rådman och Sundström såsom andre assessor.
61
Från Ö. Ä. inkom samma dag en av tredje polisintendenten A. Zetter¬
quist avgiven rapport, innehållande den av mig begärda utredningen.
Nordlöf anförde i sin förklaring följande.
På grund av den långa tid, som förflutit från ifrågavarande rättegångs-
tillfälle, vore det Nordlöf numera ej möjligt att annat än i vissa detalj ei¬
mer eller mindre säkert påminna sig vad därvid i målet förekommit. Nord¬
löf erinrade sig, att han under förhöret med Augusta Lindqvist för henne
framvisat ett polisrapporten bilagt papper, som enligt handlingarna upptog
av henne hos kriminalpolisen gjorda handstilsprov; att Augusta Lindqvist,
efter att hava noggrant granskat stilproven, på Nordlöfs fråga bestämt
förnekat att hon skrivit desamma samt på Nordlöfs upprepade frågor vid¬
hållit sitt förnekande; att Nordlöf, som ansett det uteslutet att de kriminal¬
män, som handhaft utredningen hos polismyndigheten, skulle falskeligen
hava pådiktat Augusta Lindqvist att hava skrivit handstilsproven, i anled¬
ning därav funnit sig föranlåten framhålla för henne, att hon uppenbarligen
ljög, och tillhålla henne att tänka sig noga för och hålla sig till sanningen,
under anmärkande tillika, att bevisning därom givetvis vore att tillgå
genom de kriminalmän, som upptagit handstilsproven; samt att Augusta
Lindqvist då slutligen efter ytterligare någon stunds betänkande erkänt,
att handstilsproven voro skrivna av henne. Att hon också verkligen skrivit
handstilsproven ifråga torde nyssnämnda kriminalmän kunna intyga. Sär¬
skilt efter Augusta Lindqvists sålunda gjorda sanningslösa förnekande av
handstilsproven hade Nordlöf känt sig förvissad därom, att hennes för¬
nekande av att hon skrivit den polisrapporten bilagda anmälningssedeln
rörande insättning av medel i sparbanken jämväl vore sanningslöst och att
hon därför antagligen, örn hon vidhölle sin ståndpunkt, skulle komma att
ådömas jämförelsevis strängt straff, säkerligen fängelse. Örn hon erkänt
brottet, skulle detta erkännande däremot enligt Nordlöfs tanke möjliggjort
för domstolen att — örn såsom Nordlöf höll för troligt förmildrande om¬
ständigheter i så fall skulle kunna förebringas till hennes förmån — ådöma
henne bötesstraff, som i anseende till dagsbotens ringa belopp för henne
komme att bliva helt obetydligt, eller möjligen meddela villkorlig dom.
Ehuru det för Nordlöf personligen givetvis varit enklast och mest tilltalan¬
de, särskilt med hänsyn till Augusta Lindqvists dittills visade negativa
inställning, att låta målet fortgå utan vidare ingripande från hans sida,
hade Nordlöf ansett sig böra för Augusta Lindqvist framhålla den bevis¬
ning som förelåg mot henne. Nordlöf hade därvid för henne framlagt såväl
anmälningssedeln som papperet med handstilsproven och påpekat för henne
vissa för envar uppenbara likheter mellan skrivtecknen å de båda hand¬
lingarna. Augusta Lindqvist hade vid varje påpekande förnekat förefint¬
ligheten av de utav Nordlöf påpekade detaljerna och vidhållit förnekan-
62
tiena även sedan övriga ledamöter av rätten konstaterat riktigheten av
Nordlöfs framställning. Meningen med hennes förnekande av för envar iakt¬
tagbara fakta hade varit Nordlöf fullkomligt ofattbar och Nordlöf hade då,
antagligen något harmfullt, utbrustit, att hon tycktes vilja påstå att han
satt i rätten och ljög. Nordlöf tyckte sig minnas, att han samtidigt därmed
slagit med flata handen i bordet. Augusta Lindqvist hade alltjämt vidhållit,
att Nordlöfs påpekanden alla voro oriktiga. Ovanstående utgjorde allt vad
Nordlöf kunnat draga sig till minnes angående vad som tilldragit sig vid
tillfället ifråga.
Trotzig förklarade i sitt yttrande att, som ej mindre än inemot åtta må¬
nader förflutit från ifrågavarande tillfälle och Trotzig icke haft anteck¬
ningar till stöd för minnet av vad därvid förekommit, det vore givet, att
hans minnesbilder från detsamma kunde brista i fullständighet och exakt¬
het. Fördenskull ansåge Trotzig sig också böra förutskicka att, då han nu
citerade vissa yttranden, han därmed icke ville angiva, att citeringarna till
punkt och pricka överensstämde med vad som faktiskt yttrats. Ordalagen
kunde hava varit annorlunda. Vad Trotzig återgå ve vore blott det som run¬
nit honom i minnet, sedan händelserna vid berörda tillfälle helt nyligen bli¬
vit offentligen bragta på tal. Men Trotzigs övertygelse vore, att vad sålunda
kommit för hans minne nära anslöte sig till verkligheten.
Vid tillfället ifråga, anförde Trotzig vidare, hade såvitt Trotzig mindes
icke inträffat något av beskaffenhet att böra nämnas i det avseende remis¬
sen gällde, förrän Augusta Lindqvist förelagts ett polisrapporten bifogat
papper, upptagande av henne hos kriminalpolisen gjorda handstilsprov.
Augusta Lindqvist, som satt på sig glasögon, hade granskat papperet och
därpå bestämt förnekat, att hon skrivit de därå befintliga stilproven. Då
hade Nordlöf utbrustit ungefär så: ”Nu ljuger Ni. Det finnes naturligtvis
flera kriminalkonstaplar, som kunna intyga att Ni skrivit det här.” Efter
att ånyo hava granskat papperet hade Augusta Lindqvist vitsordat att hon
skrivit stilproven ifråga. Därefter hade Nordlöf påpekat vissa likheter mel¬
lan skrivtecken å nämnda papper och skrivtecken å en vid rapporten fogad
anmälningssedel rörande insättning å en motbok med Stockholms stads
sparbank. Augusta Lindqvist hade emellertid bestämt förnekat förefintlig¬
heten av likheten mellan skrivtecknen. Sedan Nordlöf ånyo omständligt
påvisat likheterna för henne ävensom för bisittarna i rätten, hade Augusta
Lindqvist vidhållit sitt förnekande av likheterna. Nordlöf hade då utbrus¬
tit: ”Jag påpekar för Er, att de här bokstäverna äro lika. Vill Ni påstå, att
jag sitter här och ljuger?” eller något liknande samt därvid slagit framför
sig med handen i bordet. Augusta Lindqvist hade emellertid vidhållit sitt
förnekande.
Sundström uppgav följande: I samband med att Augusta Lindqvist före¬
visats ett i målet ingivet prov på hennes handstil hade mellan Nordlöf och
63
henne uppstått ett meningsutbyte rörande vissa egenheter i hennes hand¬
stil. Under detta meningsutbyte hade Nordlöf framhållit att stilprovet ut¬
visade, att Augusta Lindqvist vid skrivandet av sitt förnamn Augusta läm¬
nade ett mellanrum mellan bokstäverna ”u” och ”g”. Augusta Lindqvist
hade därvid gjort gällande, att något mellanrum mellan dessa bokstäver
icke förefunnes, vilken uppfattning hon därefter under den fortsatta hand¬
läggningen vidhållit. Sundström påminde sig, att Nordlöf i detta samman¬
hang med höjd röst till Augusta Lindqvist riktat en fråga av i huvudsak
följande lydelse: ”Vill Ni påstå, att jag sitter här och ljuger, då jag säger,
att bokstäverna inte hänger ihop.” Ehuru Sundström erinrade sig, att Nord¬
löf under omförmälda meningsutbyte gjort intryck av att vara uppbragt på
Augusta Lindqvist, kunde Sundström icke i vidare mån än han nu med¬
delat påminna sig något av Nordlöf till henne riktat yttrande. Sundström
kunde icke heller påminna sig att Nordlöf, på sätt i de remitterade hand¬
lingarna uppgåves, vid tillfället slagit handen i bordet.
Enligt den från Ö. Ä. inkomna rapporten förekom vid den genom äm¬
betets försorg verkställda utredningen följande.
Glas avgav till kriminalavdelningen en skriftlig redogörelse av följande
innehåll: Glas hade ej någon klar minnesbild av vad som inträffat vid rätte-
gångsförhandlingama i målet, utöver vad som framginge av protokollen.
Glas hade nämligen efter målets avdömande i rådhusrätten den 2 maj 1935
såsom åklagare och biträdande polisdomare haft att syssla med ett stort
antal andra mål och ärenden. Från rättegångsförhandlingarna erinrade Glas
sig emellertid, att det mellan Nordlöf och Augusta Lindqvist uppstått ett
meningsutbyte angående det faktum att bokstaven ”g” i skriftproven aldrig
sammanbundes med föregående bokstav. Augusta Lindqvist hade nämligen
på Nordlöfs fråga, sedan hon fått Laga del av skriftproven, påstått, att bok¬
staven ”g” sammanbundes med föregående bokstav. Sedan detta upprepats
ett par gånger, varunder Nordlöf vid ett tillfälle jämväl förevisat skrift¬
proven för bisittarna i rätten, hade Nordlöf tillfrågat Augusta Lindqvist
med högljudd stämma, huruvida hon ville påstå att han ljög, då han för¬
klarade att ”g” icke i något fall sammanbundits med föregående bokstav.
Härtill hade Augusta Lindqvist svarat nekande, varpå Nordlöf, såvitt Glas
kunde erinra sig, ånyo framhållit för henne, att ”g” i skriftproven aldrig
skrivits i en följd med föregående bokstav. Sedan Augusta Lindqvist därpå
förklarat, att ”g” syntes henne vara sammanbundet med föregående bok¬
stav i alla fall, hade Nordlöf — åter i högljudd ton — fällt ett yttrande av
innebörd att Augusta Lindqvist stod och ljög inför domstolen, då hon på
detta sätt påstått att han ljög. Nordlöf hade därvid synts vara upprörd.
Beträffande nu relaterade episod ville Glas, till förebyggande av varje miss¬
förstånd, framhålla, att det vore möjligt att hans minnesbild ej vore fullt
64
riktig. Vidare droge Glas sig till minnes att Nordlöf, på tal om vem som
i banken möjligen insatt ifrågakomna belopp, yttrat att Augusta Lindqvist
väl ej gärna kunde tro, att hennes frånskilda make fortfarande vore så för¬
tjust i henne, att han gjorde insättningar å hennes bankkonto. Något här¬
utöver kunde Glas ej nu erinra sig beträffande Nordlöfs sätt att handlägga
målet.
Stapelberg uppgav vid förhör, att han den 28 mars 1935 i egenskap av
reporter besökt rådhusrätten för att taga del av en akt därstädes. Därunder
hade Stapelberg av en ren tillfällighet gått in i sjunde avdelningens sessions¬
sal, där han stannat omedelbart innanför dörren. Rannsakning hade vid
tillfället pågått med Augusta Lindqvist och Nordlöf hade suttit såsom ord¬
förande. Stapelberg hade stannat i sessionssalen endast en kort stund, men
möjligen besökt densamma ytterligare en kort stund senare under samma
rättegång. Stapelberg hade icke fört några anteckningar över vad som före¬
kommit i rättssalen, varför han nu icke i detalj kunde erinra sig detta. Sta¬
pelberg bomme emellertid ihåg, att Nordlöf under en del av förhandlingen,
då Stapelberg varit närvarande, förefallit tämligen uppretad och åtmin¬
stone vid två olika tillfällen sagt till Augusta Lindqvist att hon ljög. Sta¬
pelberg kunde emellertid icke minnas ordagrant vad Nordlöf sagt. Vid det
ena av ifrågavarande tillfällen hade Nordlöf och Augusta Lindqvist jämfört
skrivstilen i två olika handlingar, därvid Nordlöf framhållit likheten mellan
de båda stilarna, under det Augusta Lindqvist varit av motsatt åsikt och
förnekat likhet i stilarna. Under diskussionen därom hade Stapelberg fått
den uppfattningen, att Augusta Lindqvist och Nordlöf missförstått var¬
andra. Nordlöf hade brusat upp och blivit förargad samt i högljudd ton
sagt till Augusta Lindqvist att hon ljög. Stapelberg kunde dock numera ej
erinra sig ordalydelsen av Nordlöfs yttrande. I samband därmed hade Nord¬
löf förevisat handlingarna för bisittarna i rätten. Stapelberg kunde icke er¬
inra sig, att Nordlöf slagit handen i bordet och ej heller att han vid till¬
fället kastat några böcker eller handlingar på detsamma.
Johansson uppgav vid förhör följande: Han hade som åhörare besökt
rådhusrättens sjunde avdelning vid två rättegångstillfällen, då rannsak¬
ning förevarit med Augusta Lindqvist, vilken Johansson förut icke kände.
Vid båda tillfällena hade Johansson suttit i åhörarbåset. Vid första rätte-
gångstillfället hade Nordlöf uppläst polisrapporten och då ställt en del
olika frågor till Augusta Lindqvist, bland annat örn hon vore ägare till en
sparkassebok med ett innestående belopp av 400 kronor. Augusta Lindqvist
hade förnekat vetskap därom men såsom förklaring uppgivit, att möjligen
hennes förre make eller hennes broder för hennes räkning insatt beloppet på
en sparkassebok. Under replikerna mellan Nordlöf och Augusta Lindqvist
hade Nordlöf bland annat yttrat ungefär följande: ”Tror Ni, att Er förre
man på gamla da’r blivit så förälskad i Er, att han sätter in pengar på bok
65
åt Er.” Möjligen hade Nordlöf vid yttrandet använt ordet ”förtjust” i stäl¬
let för ordet ”förälskad”. Vid andra rättegångstillfället, vilket troligen varit
den 22 mars 1935, hade Augusta Lindqvist av Nordlöf blivit förelagd en
handling, tydligen en insättningsblankett från banken, varvid han tillfrågat
henne om hon skrivit sitt namn under handlingen. Augusta Lindqvist hade
emellertid förnekat, att hon undertecknat handlingen med sitt namn. Nord¬
löf hade därpå förevisat handlingen för bisittarna i rätten, men Johansson
hade icke kunnat uppfatta vad bisittarna yttrat rörande handlingen. Au¬
gusta Lindqvist hade emellertid vidhållit sitt nekande. Nordlöf hade brusat
upp och tydligen blivit förargad samt kastat några föremål, antingen en
bok eller några handlingar, på bordet så att en del papper flugit omkring
på detsamma. Samtidigt hade Nordlöf med höjd röst sagt till Augusta
Lindqvist ”det är Ni, som står och ljuger,” eller något liknande uttryck.
Även hade Nordlöf vid ett annat tillfälle eller möjligen i samband med före¬
gående yttrande sagt: ”Svaranden” (möjligen ”hon”) ”påstår, att rättens
ledamöter ljuger.” Vid slutet av rannsakningen hade Augusta Lindqvist
framställt någon fråga, om hon finge eller skulle anskaffa en försvarsadvo¬
kat. Även därvid hade Nordlöf brusat upp och häftigt slagit några papper
eller någon bok i bordet samt sagt något till Augusta Lindqvist rörande
hennes fråga, men hade Johansson icke närmare fäst sig vid detta Nordlöfs
yttrande.
Johansson uppgav härefter, att han icke med bestämdhet kunde säga,
örn de av honom återgivna yttrandena av Nordlöf fällts vid första eller
andra rättegångstillfället. Johansson hade nämligen icke fört några anteck¬
ningar över vad som förekommit under rannsakningen, varför han nu icke
i detalj kunde erinra sig händelseförloppen. Av vad som förekommit hade
Johansson fått det intrycket, att Nordlöf varit obehärskad såväl i sina ytt¬
randen till Augusta Lindqvist som i sitt uppträdande under rättegången.
Denna uppfattning hade Johansson fått därigenom, att Nordlöf vid vissa
tillfällen tilltalat Augusta Lindqvist i skarp ton samt vid två tillfällen
kastat föremål hårt mot bordet. Johansson hade på grund av vad som före¬
kommit under rannsakningen varit övertygad om att Augusta Lindqvist
lämnat sanningslösa uppgifter inför rätten.
Den 4 december 1935 inkom Nilsson med påminnelser och fogade därvid
en av Augusta Lindqvist själv skriven redogörelse för händelseförloppet vid
rättegångstillfället den 28 mars. Denna redogörelse innehöll följande.
Nordlöf hade visat Augusta Lindqvist anmälningssedeln och frågat, om
hon skrivit den. Augusta Lindqvist hade tittat på den och svarat nej samt
tillagt, att hon aldrig skreve sitt förnamn med stort A utan med litet a i
stort format. Därefter hade Nordlöf lagt fram stilprovet. Då Augusta Lind¬
qvist tagit på sig glasögonen och tittat på det, hade Nordlöf sagt: ”Lunde-
5 — Justitieombudsmannen# ämbctsberättclsc till 1937 års riksdag.
66
rar ni på att neka för det också?” Augusta Lindqvist hade icke svarat på
denna fråga utan fortsatt att titta på stilprovet. När hon blivit övertygad
om att hon skrivit det, hade hon svarat: ”Jo, det har jag skrivit.” Nekat
därtill hade hon aldrig gjort. Ett meningsutbyte hade vid tillfället uppstått.
Enligt Augusta Lindqvists uppfattning hade Nordlöf sagt, att bokstaven
”g” i hennes stil aldrig vore sammanbunden med följande bokstav, vilket
däremot syntes Augusta Lindqvist vara förhållandet. Då hade Nordlöf sla¬
git näven i bordet och i högljudd ton sagt: ”Ni står och ljuger.” Vidare
hade Nordlöf i försmädlig ton yttrat, att ”ni väl ej gärna kan tro att er
frånskilda make fortfarande är så förtjust i er så att han sätter in pengar
för att trygga er ålderdom, men nu skall ni få för ert förflutna”. Augusta
Lindqvist hade därpå bett att få en försvarsadvokat förordnad åt sig. Då
hade Nordlöf svarat: ”Det är ni som skall dömas men inte vi.” Augusta
Lindqvist hade ytterligare påyrkat att få en försvarsadvokat men ej fått
någon.
I påminnelseskriften framhöll Nilsson, att Augusta Lindqvists redo¬
görelse förefölle honom trovärdig och åtminstone i huvudsak riktig. Denna
uppfattning grundade Nilsson bland annat därpå, att Augusta Lindqvist
redan vid Nilssons första besök hos henne lämnat Nilsson enahanda upp¬
gifter rörande målets handläggning.
I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.
Som en oavvislig plikt åligger det en domare att under utövningen av sitt
värv städse i tal och uppträdande iakttaga lugn och behärskning. Brister
domaren härutinnan, undergräves förtroendet och aktningen för honom och
”varder han misstänkt, att han icke skall döma rätt” såsom det heter i en
ganska ofta citerad punkt i de s. k. domarreglerna. Domstolarna böra mer
än några andra institutioner bäras upp av allmänhetens förtroende. En var
domare bör därför i sin domargärning undvika allt, som kan rubba tilliten
till hans objektivitet och ärliga vilja att utreda vad som är sant och rätt.
Han får icke låta sig påverkas av någon förutfattad mening. En tilltalad,
även den som har skenet emot sig, har berättigat anspråk på att av domaren
bliva behandlad korrekt och opartiskt.
Av utredningen i förevarande ärende torde framgå, att Nordlöf vid hand¬
läggningen den 28 mars 1935 av målet mot Augusta Lindqvist uppträtt på
ett sätt, mot vilket befogade anmärkningar kunna riktas. Nordlöf, som
känt sig förvissad om att Augusta Lindqvist sanningslöst förnekade att hon
undertecknat den ifrågakomna anmälningssedeln, synes — i anledning av
Augusta Lindqvists bestridande av riktigheten av vissa Nordlöfs påpekan-
67
den — hava förlorat självbehärskningen och i skarp och högljudd ton fällt
yttranden av innebörd att Augusta Lindqvist icke höll sig till sanningen.
Huru orden fallit är icke till fullo klarlagt, men så mycket framgår dock av
utredningen, att Nordlöf använt för Augusta Lindqvist kränkande uttryck,
vilka i betraktande av att hon icke skrivit ifrågakomna anmälan till spar¬
banken för henne måste hava framstått såsom icke blott en hård utan även
en mycket orättvis beskyllning. Det får vidare anses utrett, att Nordlöf
såsom uttryck för sitt missnöje med Augusta Lindqvists uppträdande och
för att giva sina ord större eftertryck häftigt slagit handen i dombordet en
eller ett par gånger. Utredningen synes tillika visa, att Nordlöf icke blott
beskyllt Augusta Lindqvist för att ljuga inför rätta utan även i övrigt till¬
talat henne på ett föga taktfullt sätt. Sålunda har Glas uppgivit, att Nord¬
löf till Augusta Lindqvist yttrat, att hon väl ej gärna kunde tro att hen¬
nes frånskilda make fortfarande vore så förtjust i henne, att han gjorde
insättningar å hennes bankkonto. Även Johansson har uppgivit, att Nord¬
löf fällt ett sådant hånfullt yttrande. Klart är, att den som erhåller ett
dylikt bemötande av sin domare icke kan, såsom fallet bör vara, inför
honom framlägga sin sak utan räddhåga. Att såsom en följd härav utred¬
ningen vid domstolen kan komma att brista i ett eller annat hänseende
torde också kunna antagas.
Vad Nordlöf vid handläggningen av omförmälda mål enligt det ovan
sagda låtit komma sig till last finner jag vara av beskaffenhet att böra be¬
ivras genom åtal. I detta sammanhang må erinras därom, att det icke är
första gången Nordlöf gjort sig skyldig till förlöpningar av ifrågavarande
art. Jag hänvisar härutinnan till ämbetsberättelserna 1923 sid. 90 o. f.,
1924 sid. 177 o. f. och 1931 sid. 128 o. f.
Jag uppdrog alltså åt advokatfiskalen att ställa Nordlöf under åtal inför
hovrätten samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Det skulle åligga advokatfiskalen att, örn så ansåges erforderligt, påkalla
vittnesförhör med de vid utredningen i ärendet hörda personerna jämte
andra, som kunde lämna upplysningar i saken. Tillfälle borde beredas
Augusta Lindqvist att yttra sig i målet och borde av henne framställda
ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av advokatfiskalen
understödjas.
Svea hovrätt yttrade i utslag den 7 april 1936 följande.
Enär i målet vore utrett, att Nordlöf vid handläggningen inför rådhus¬
rätten den 28 mars 1935 av omförmälda mål förolämpat Augusta Lindqvist
med smädliga yttranden samt jämväl vid tillfället visat ett obehärskat upp¬
trädande genom att slå handen i dombordet, prövade hovrätten rättvist
döma Nordlöf, jämlikt 25 kap. 17 och 18 §§ samt 16 kap. 9 § strafflagen,
68
jämförda med 4 kap. 2 § samma lag, att utgiva för det fel i ämbetet, vartill
han genom sitt berörda förfarande gjort sig skyldig, 20 dagsböter och för
ärekränkning mot Augusta Lindqvist likaledes 20 dagsböter, varje dagsbot
20 kronor.
Tillika förpliktade hovrätten Nordlöf att till Augusta Lindqvist utgiva
vedergällning för det lidande, som genom ärekränkningen finge anses hava
tillskyndats henne, med skäliga ansedda 100 kronor.
Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.
12. Underlåtenhet att upptaga en person i mantalslängd för stad,
där han bort mantalsskrivas.
Av handlingarna i ett genom klagomål av fattigvårdsstyrelsen i Ystad
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.
Konditorn Nils Mauritz Sigurd Nilsson, vilken för år 1932 var mantals¬
skriven i Ystad, inflyttade den 8 november 1932 från stadsförsamlingen
i nämnda stad till Caroli församling i Malmö, där han i vederbörlig ord¬
ning kyrkoskrevs vid kvarteret Nils, tomten nr 16. Nilsson blev därefter
för år 1933 mantalsskriven i Malmö såsom boende å nämnda tomt. Efter
flyttning till S:t Pauli församling i samma stad blev Nilsson kyrkoskriven
såsom inflyttad där den 7 november 1934.
Under år 1933 åtnjöt Nilsson i Malmö fattigvård, för vilken klaganden
erkänt sig skyldig att svara. Den 10 januari 1935 blev Nilsson för vård
intagen å allmänna sjukhuset i Malmö. Kostnaderna för denna sjukhus¬
vård förskötos av fattigvårdsstyrelsen i Malmö.
I en den 11 mars 1935 till K. B. i Malmöhus län inkommen skrift anhöll
sedermera sistnämnda fattigvårdsstyrelse, att klaganden måtte åläggas er¬
sätta styrelsen för den Nilsson lämnade sjukhusvården, som vore att anse
såsom fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen, med 4 kronor 50 öre örn dagen
jämte vad styrelsen kunde komma att för Nilsson ytterligare utgiva från
och med den 10 januari 1935 intill dess behov av fattigvård för Nilsson
upphörde eller försörjningen av vederbörande övertoges. Därjämte yrkade
styrelsen ersättning med 3 kronor för ett läkarintyg ävensom ränta och
gottgörelse för kostnader å målet.
Efter skedd skriftväxling meddelade K. B. den 16 april 1935 utslag i
målet och yttrade däri följande.
I målet vore utrett, att Nilsson varit för år 1932 mantalsskriven i Ystad.
Såvitt handlingarna utvisade, hade han icke under nämnda år åtnjutit
fattigvård, som inverkade på förvärv av hemortsrätt. Sådan vård hade där¬
emot utgått under år 1933. Under år 1934 hade han icke, såvitt utrönas
69
kunnat, varit i någon kommun i riket mantalsskriven. Följaktligen finge
antagas, att han vid tiden för fattigvårdens meddelande ägt hemortsrätt
i Ystad. Fattigvården hade ostridigt betingats av behov enligt 1 § lagen den
14 juni 1918 örn fattigvården. På grund därav prövade K. B. skäligt ålägga
klaganden att ersätta fattigvårdsstyrelsen i Malmö fordrade 4 kronor 50
öre för dag från och med den 10 januari 1935 ävensom att med belopp, var¬
om i brist av åsämjande finge särskilt i laga ordning tvistas, ersätta vad
styrelsen ytterligare utgivit eller kunde komma att utgiva intill dess beho¬
vet av fattigvård upphört eller upphörde eller försörjningen av klaganden
övertagits eller övertoges jämte 3 kronor för ett i målet åberopat läkar-
betyg; och skulle klaganden gälda ränta enligt lag. Det ålåge klaganden att
ersätta fattigvårdsstyrelsen i Malmö avgiften för stämpel dels å utslaget
med 6 kronor, dels å första kommunikationsresolutionen i målet med 2
kronor.
K. B:s utslag vann laga kraft.
I en hit insänd skrift anförde klaganden följande.
Nilsson hade inflyttat till Malmö under år 19&Z och stått kyrkoskriven
där åtminstone till och med den 9 januari 1935. För år 1933 hade han blivit
mantalsskriven i Malmö, men däremot icke för år 1934. Då Nilsson under
ifrågavarande tid ej flyttat från staden och sålunda ej kunnat mantalsskri¬
vas på annan ort, skulle han hava mantalsskrivits i Malmö för år 1934. Att
Nilsson utan vidare utelämnats i mantalslängden för nämnda år måste be¬
traktas som ett uppenbart tjänstefel från vederbörande mantalsskrivnings-
förrättares sida. Genom detta tjänstefel komme en annan kommun att för¬
orsakas utgifter, vilka kunde bliva högst betydande. Örn Nilsson såsom
rätteligen bort ske blivit mantalsskriven i Malmö för år 1934, skulle han
hava vunnit hemortsrätt därstädes, och den till honom år 1935 lämnade
fattigvården hade då ej kunnat utkrävas av annan kommun. Den urakt¬
låtna mantalsskrivningen kunde i olyckligaste fall medföra, att klaganden
finge ersätta fattigvård åt Nilsson eller hans familj under många år framåt.
Med de stränga regler, som nu i de flesta kommuner tillämpades i fråga om
hjälpverksamheten vid arbetslöshet, kunde det även inträffa, att Nilsson
vid möjligen iråkad arbetslöshet kunde finna sina försörjningsmöjligheter
i Malmö betydligt försämrade, eftersom han hindrats förvärva hemorts¬
rätt därstädes. Ett tjänstefel av nu ifrågavarande art kunde ej upptäckas
av den kommun, som bleve lidande därav, förrän det vore för sent att i
vanlig ordning klaga över förrättningen. Någon möjlighet för nämnda kom¬
mun att få rättelse på sätt mantalsskrivningsförordningen anvisade funnes
alltså ej. För den händelse sådana fel skulle bliva mera allmänna, kunde
de bereda en allmän osäkerhet såväl för kommunerna som för de enskilda
medborgarnas rättigheter. Med hänsyn till de allvarliga följder, som kunde
70
uppstå genom nu ifrågavarande fel, hade klaganden ansett sig ej kunna
underlåta att för detsamma anmäla mantalsskrivningsförrättaren i Malmö.
Klaganden hemställde, att mantalsskrivningsförrättaren måtte åläggas att
ersätta klaganden vad klaganden kunde komma att få utgiva i understöd
åt Nilsson och hans familj.
I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde krono-
kamreraren Nils Araskog, vilken förrättat mantalsskrivningen i Malmö för
år 1934, följande.
Till 1934 års mantalsskrivning hade Nilsson avlämnat en mantalsuppgift,
däri han uppgivit, att han för år 1933 varit mantalsskriven i Ystad. Vid
mantalsskrivningen hade vederbörande mantalsskrivare utgått ifrån att
Nilsson under år 1933 inflyttat till Malmö och alltså behandlat honom
såsom nyinflyttad. Nilssons felaktiga uppgift angående hans mantalsskriv¬
ning för år 1933 hade ej heller upptäckts av pastor och således ej heller av
honom påpekats, då de inkomna mantalsuppgifterna kollationerats mot
församlingsboken. Vid granskning av hyresvärdens förteckning över hyres¬
gästerna i fastigheten nr 16 i kvarteret Nils hade befunnits, att Nilsson icke
var upptagen såsom hyresgäst och ej heller såsom inneboende hos annan.
I anledning därav hade mantalsskrivningsärendet överlämnats till särskild
undersökning. Vid denna undersökning hade utretts, att Nilsson inflyttat
i fastigheten under september 1933 men vid jultiden samma år vräkts på
grund av underlåten hyresbetalning. Utredningen hade vidare givit vid
handen, att Nilsson icke längre vistades i Malmö och att han troligen av¬
flyttat till Simrishamn. I skrivelser den 28 januari och den 1 februari 1934
hade gjorts framställningar till mantalsskrivningsförrättaren i Simrishamn,
att Nilsson måtte mantalsskrivas där. Dessa framställningar hade dock icke
bifallits. Då av utredningen emellertid framgått att Nilsson, som enligt
egen uppgift var nyinflyttad, icke var bosatt i Malmö vid årsskiftet 1933
—1934, hade han icke blivit upptagen i 1934 års mantalslängd för staden.
Upplysningsvis ville Araskog meddela, att länsstyrelsen i ett analogt fall
fastställt Araskogs beslut att vägra mantalsskrivning. Beträffande Nilsson
förelåge emellertid det förhållandet, att han varit mantalsskriven i Malmö
för år 1933. Med hänsyn därtill skulle han — i stället för att uteslutas ur
mantalslängden — rätteligen hava mantalsskrivits under rubriken ”utan
stadigt hemvist”. Araskog nödgades således medgiva, att förevarande ären¬
de blivit felaktigt handlagt, men vågade Araskog ifrågasätta, att detta kun¬
de anses såsom ”tjänstefel”. Det torde ligga i öppen dag, att det i en stad
av Malmös storlek, med över 70,000 mantalsuppgifter årligen, vore för man¬
talsskrivningsförrättaren absolut omöjligt att i detalj följa varje mantals-
skrivningsärende. Det syntes icke möjligt att helt förebygga alla felaktig¬
heter vid en mantalsskrivningsförrättning. Ett fel sådant som det här före-
71
liggande kunde emellertid med nu — från och med 1935 års mantalsskriv¬
ning — tillämpade kontrollåtgärder icke vidare förekomma. Klagandens
yrkande att Araskog måtte åläggas gälda den fattigvård, varom i ärendet
förmäldes, bestrede Araskog.
Vid yttrandet var fogad avskrift av en utav Nilsson avlämnad uppgift
till mantalsskrivning i Malmö stad för år 1934, utvisande att Nilsson i ko¬
lumnen under rubrik ”Bostad inom staden eller å annan ort vid närmast
föregående mantalsskrivning” antecknat: ”Ystad Kv. Thor 5.”
I avgivna påminnelser anförde klaganden följande.
I sitt yttrande hade Araskog medgivit, att ärendet angående Nilssons
mantalsskrivning för år 1934 blivit felaktigt handlagt och att han sålunda
begått ett fel i tjänsten. Givetvis kunde det vara svårt att i en större stad
undvika felaktigheter vid mantalsskrivningen. Men Araskog hade själv
upplyst, att ett fel sådant som det förevarande med numera tillämpade
kontrollåtgärder icke vidare kunde förekomma. Detta visade alltså, att
felet ifråga ej behövt förekomma, örn sådana kontrollåtgärder vidtagits
redan vid 1934 års mantalsskrivning. Med hänsyn till de ekonomiska kon¬
sekvenserna för staden Ystad av ifrågavarande fel nödgades klaganden vid¬
hålla sitt yrkande i ärendet.
Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Malmö¬
hus län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Araskog. I en för åklagaren ut¬
färdad instruktion anförde jag följande.
Enligt § 3 mom. 1 kungl, förordningen den 6 augusti 1894 angående
mantalsskrivning gäller såsom allmän regel, att envar skall mantalsskrivas
där han är bosatt.
Jämlikt föreskrift i § 8 skola, beträffande stad, i enlighet med försam¬
lingsboken och efter granskning av de för mantalsskrivningen avlämnade
uppgifterna samt med ledning jämväl av de upplysningar, som av de vid
förrättningen närvarande kunna meddelas, i mantalslängden uppföras, sär¬
skilt för varje tomt eller stadsäga inom vederbörande kvarter, alla de per¬
soner, vilka böra där mantalsskrivas. Den, som saknar stadigt hemvist,
skall efteråt i längden särskilt upptagas.
I § 8 mom. 3 stadgas, att av de i nästföregående års mantalslängd upp¬
tagna personer må, utom den som avlidit och den som bosatt sig å utländsk
ort, icke någon annan vid mantalsskrivningen utelämnas än den, som under
årets lopp, efter att hava uttagit flyttningsbetyg, till annat distrikt av¬
flyttat, eller beträffande vilken vid förrättningen styrlces, att han för det
72
kommande året, enligt de i fråga om behörig mantalsskrivningsort bestämda
grunder, bör vara mantalsskriven inom annat distrikt. Den, som vid näst¬
föregående års mantalsskrivning saknat stadigt hemvist och till följd därav
jämlikt § 8 mom. 1 sista stycket då blivit efteråt i längden särskilt upp¬
tagen, skall dock vid årets mantalsskrivning utelämnas, för den händelse
upplysning om vistelseorten fortfarande saknas.
I förevarande fall är upplyst, att Nilsson efter inflyttning till Malmö år
1932 blivit för år 1933 där mantalsskriven. Vid den av Araskog verkställda
mantalsskrivningen i samma stad för år 1934 har Nilsson, som fortfarande
stått kyrkoskriven i Malmö, emellertid icke mantalsskrivits där. Då be¬
träffande Nilsson icke förelåg fall, som avses i § 8 mom. 3 mantalsskriv-
ningsförordningen, hade Nilsson icke bort utelämnas i 1934 års mantals¬
längd. Genom underlåtenheten att mantalsskriva Nilsson i Malmö för år
1934 har Araskog, som är ansvarig för mantalsskrivningsförrättningen, allt¬
så gjort sig skyldig till fel i tjänsten.
Vad Araskog, som medgivit att fel i ovannämnda hänseende blivit be¬
gånget, till försvar därför andragit kan jag icke godtaga såsom giltig ur¬
säkt. Visserligen har Nilsson i den av honom avlämnade uppgiften till
ifrågavarande mantalsskrivning felaktigt angivit annan mantalsskrivnings¬
ort än Malmö för det nästförflutna året. Denna omständighet kan emeller¬
tid icke lända mantalsskrivningsförrättaren till försvar, då vid den gransk¬
ning av föregående årets mantalslängd, som på grund av ovan återgivna
stadgande i § 8 mom. 3 vid förrättningen måste hava ägt rum, borde hava
uppmärksammats, att Nilsson fanns i längden upptagen och att den av
Nilsson lämnade uppgiften förty var felaktig. Härvid må särskilt fram¬
hållas, att Nilsson uppgivit sig till mantalsskrivning å samma fastighet, där
han föregående år varit mantalsskriven.
Då på grund av det begångna felet skada syntes hava blivit tillskyndad
klaganden, fann jag Araskog icke kunna undgå åtal för detsamma. Jag
uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning an¬
hängiggöra och utföra åtal mot Araskog för tjänstefel samt å honom yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Genom åklagarens försorg borde
tillfälle beredas klaganden att yttra sig i målet, och borde av klaganden
framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av åklaga¬
ren understödjas.
Rådhusrätten i Malmö, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 6 juni 1936 följande.
I målet vore upplyst att, sedan Nilsson till 1934 års mantalsskrivning av¬
lämnat mantalsuppgift i Malmö, Araskog, vilken förrättat mantalsskriv¬
ningen, icke upptagit Nilsson i mantalslängden; och enär Araskog därvid
73
förfarit felaktigt, i det Nilsson varit upptagen i 1933 års mantalslängd för
samma stad och förty, då förhållande av beskaffenhet att föranleda hans
utelämnande från 1934 års mantalslängd icke förelegat, författningsenligt
skolat däri uppföras, alltså och då, därest — såsom vederbort — undersök¬
ning skett till utrönande av huruvida Nilsson mantalsskrivits i Malmö för
år 1933, det borde hava uppmärksammats, att så varit fallet, då Nilsson
i sin nämnda mantalsuppgift anmält sig till mantalsskrivning vid samma
fastighet, där han varit skriven för år 1933, samt med hänsyn därtill den
omständigheten, att Nilsson i mantalsuppgiften lämnat oriktig uppgift örn
orten för 1933 års mantalsskrivning, icke kunde befria Araskog från ansvar
för underlåtenheten att upptaga Nilsson i mantalslängden för år 1934, prö¬
vade rådhusrätten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, rättvist döma Araskog
för försummelse i tjänsten att utgiva 5 dagsböter örn 20 kronor.
Vidkommande den av klaganden i målet förda skadeståndstalan så enär
Araskogs underlåtenhet att upptaga Nilsson i 1934 års mantalslängd för
Malmö medfört att — i olikhet mot vad eljest skulle blivit förhållandet
— Nilsson för år 1935 kommit att hava hemortsrätt i Ystad, samt klagan¬
den på grund därav nödgats att den 22 augusti 1935 ersätta fattigvårds¬
styrelsen i Malmö med 634 kronor 59 öre i anledning av att Nilsson under
år 1935 åtnjutit fattigvård i samma stad, förpliktade rådhusrätten Araskog
att till klaganden mot kvitto genast utgiva 634 kronor 59 öre jämte 6 pro¬
cent ränta därå från den 22 augusti 1935, tills betalning skedde, samt att
ersätta klaganden rättegångskostnaden med 25 kronor jämte vad klaganden
visade sig hava utgivit för ett exemplar av rådhusrättens protokoll och
utslag i målet.
Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.
13. Obehärskat uppträdande av distriktslantmätare under
tj änstef örrättning.
I en den 4 september 1935 hit inkommen skrift anförde godsägaren N.
Treschow å Hjuleberg följande.
På begäran av Treschow hade K. B. i Hallands län den 20 juni 1934 för¬
ordnat distriktslantmätaren Gustaf Norlin att enligt lagen den 29 juni 1926
om enskilda vägar verkställa förrättning för delning av väg mellan Abilds
kyrka över Hjulebergs egendom med därunder lydande torp samt tre hem¬
man i Vessige socken. Norlin hade omsider utsatt förrättningen att äga rum
den 6 augusti 1935. Vid förrättningen hade Treschow inställt sig genom sin
inspektor John Johansson. Förrättningen hade börjat klockan 11 f. m. Inom
kort hade uppstått diskussion angående en annan lösning av frågan rörande
74
utfartsväg för nyssnämnda torp, vilka vore i trängande behov av en ut-
fartsväg till allmän väg. Det förslag, som sålunda framställts, hade avsett
en helt annan sträckning av utfartsvägen och berört helt andra sakägare
än dem, som kallats till den av Treschow begärda förrättningen. Med anled¬
ning därav hade Johansson vid ett par tillfällen under förrättningens gång
satt sig i förbindelse med Treschow. Då Treschow ansett det såväl för tor-
parna som för honom själv förmånligast, att den begärda förrättningen
slutfördes, hade Treschow slutligen vid V2 4-tiden på eftermiddagen inställt
sig å förrättningsstället, åtföljd av advokaten I. Skogh i Falkenberg. Vid
ankomsten till förrättningen hade såväl Skogh som Treschow av Norlin
mottagits synnerligen ovänligt. Då Treschow icke utan vidare ansett sig
böra gå med på det förslag till lösning av frågan örn utfartsväg, som Norlin
under dagens lopp utarbetat, och i varje fall önskat sätta sig in i frågan,
innan ett definitivt besked av Treschow kunde lämnas, hade Norlin upp¬
trätt synnerligen obehärskat med personliga utfall emot Treschow. Då
Treschow därefter förklarat, att han syntes vara överflödig, och ämnat av¬
lägsna sig, hade Norlin angripit Treschow med synnerligen oförsynta till-
mälen. Bland annat hade Norlin sagt, att Treschow aldrig lärt sig ”veta
hut” samt att Norlin nog skulle förstå att lära Treschow ”veta hut”. Detta
hade yttrats i närvaro av ett tjugotal personer, och ansåge Treschow där¬
för, att vad som förekommit borde bringas till J. 0:s kännedom. Treschow
hemställde, att J. O. med anledning av vad som förekommit måtte föran¬
stalta om åtal mot Norlin.
Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Norlin
att inkomma med yttrande, anförde Norlin följande.
Den 6 augusti 1935 hade ifrågavarande vägdelningsförrättning företagits
till handläggning vid sammanträde hos lantbrukaren E. Haraldsson i Väby.
Därvid hade tillstädeskommit för Treschow inspektoren Johansson, för
torpet Vasagård under Hjuleberg torparen L. Persson samt delägare inom
Väby by. Under förrättningen hade Johansson förklarat, att han avstode
från i ansökningen gjord begäran örn delning av vägen inom Hjulebergs
ägor, och meddelat, att förrättningen endast skulle omfatta vägen inom
Vessige socken. Däremot hade övriga sakägare, då de icke hade någon
användning av vägen inom Hjulebergs ägor, icke haft något att invända.
Haraldsson och H. Nylander, båda ägare av fastigheter i Väby, hade för¬
klarat, att upplåtandet av vägen för Hjuleberg skulle lända deras fastig¬
heter till märkligt men och stor olägenhet, enär vägen sträckte sig mellan
deras åbyggnader, och därför bestritt, att vägen skulle få begagnas av
Hjuleberg. Sakägarna för Hjuleberg hade anfört, att vägen vore till synner¬
ligt gagn för torpen Stora Halstorp, Dalstorp, Bäckagård, Skogsgård och
Vasagård såsom utfartsväg till allmänna vägen och därigenom till station,
75
mejeri och kvarn. Då upplåtandet av vägen till Hjulebergs begagnande
skulle lända de Haraldsson och Nylander tillhöriga fastigheterna i Väby
till märkligt men, hade förrättningsmännen, Norlin och biträdande gode
män, funnit vägen icke kunna lagenligt upplåtas till begagnande för Hjule¬
berg. Beslut därom hade emellertid icke blivit avkunnat vid förrättningen,
emedan förslag uppkommit att ordna vägfrågan för Hjuleberg på annat sätt
än den begärda förrättningen avsett. Detta förslag hade inneburit, att
Hjuleberg skulle tillerkännas rätt till begagnande av annan väg över fastig¬
heter i Väby ut till allmän väg. Denna väg vore 0,7 km. kortare ut till all¬
män väg än den väg Treschow gjort anspråk på att få begagna, men hade
avståndet till Vessige kvarn och mejeri blivit i sin helhet för torpen under
Hjuleberg 0,7 km. längre. Det vore emellertid att märka, att denna sträcka
vore å allmän, väl underhållen väg, varför tidsspillan genom att färdas
senast föreslagna väg i stället för den förra syntes bliva ringa eller ingen.
I anledning därav hade Norlin med biträde av närvarande advokat uppsatt
en förening, som skulle träffas mellan de jordägare i Väby, som berördes av
upplåtandet av vägen, och ägaren av Hjuleberg. Då dessa jordägare icke
varit närvarande, hade de tillkallats; och hade föreningen underskrivits av
sju av de åtta jordägare, som berörts av den ifrågasatta upplåtelsen. Den
åttonde hade icke anträffats, emedan han var bortrest, men de övriga sak¬
ägarna hade förklarat, att han med all säkerhet komme att underskriva
föreningen, då han mycket litet berördes av upplåtelsen. När detta blivit
verkställt, hade den av Treschow sökta förrättningen åter upptagits till
handläggning och avslutats. Samtliga, sålunda även ombudet för Treschow,
hade varit ense örn att förrättningen skulle inställas. Beslut i ärendet hade
sålunda icke avkunnats, och besvärshänvisning hade på grund därav icke
varit erforderlig.
Försöket att ordna vägfrågan genom förening, anförde Norlin vidare,
hörde icke till handläggningen av den sökta förrättningen utan vore att
anse såsom en enskild eller privat åtgärd, företagen efter den offentliga för¬
rättningens avslutande. Under hela arbetet hade ombudet för Treschow icke
haft något att anmärka och icke heller den förut nämnde torparen under
Hjuleberg. Ombudet hade meddelat, att Treschow senare på dagen skulle
personligen infinna sig. Då Treschow sedermera inställt sig å förrättnings-
stället, hade Norlin befunnit sig ute vid vägen. Så fort Treschow kommit
ur bilen, hade han med onödigt hög röst och med allt annat än hövligt upp¬
trädande yttrat: ”Detta godkänner jag icke, jag skall hava vägen, som jag
sökt om.” Då Norlin och Treschow kommit in i boningshuset, hade Norlin
uppläst slutet av det vid förrättningen förda protokollet och meddelat, att
örn beslut skulle avkunnats av förrättningsmännen, detsamma skulle inne¬
hållit ett avslag på framställningen att vägen skulle få begagnas av Hjule¬
berg. Därefter hade Norlin framlagt den upprättade föreningen, av vilken,
76
efter vad det syntes, Treschow icke ens tog del. Att ”sätta sig in i frågan”
hade naturligtvis Treschow varit i tillfälle att göra, och skulle Norlin före¬
dragit ärendet, om han så velat. Några personliga utfall mot Treschow
hade Norlin icke gjort. Norlin hade endast uttryckt sin förvåning över att
Treschow tydligen ansett det vara under sin värdighet att personligen in¬
finna sig vid sammanträden. När han sedan avlägsnade sig, hade ofrivilligt
de mindre lämpliga orden, det vore Norlin den förste att erkänna, ”Ni borde
veta hut”, kommit över Norlins läppar. Att en statens tjänsteman borde
iakttaga ett behärskat och hyfsat uppträdande vore Norlin nogsamt bekant,
men tjänstemannen hade också rätt att fordra, att han skulle bliva hövligt
bemött. Norlins omskrivna yttrande hade sålunda helt föranletts av det
sätt, varpå Treschow ansett sig kunna bemöta Norlin. Att märka vore, att
vad som lades Norlin till last icke skett vid offentlig förrättning, emedan
densamma vid Treschows ankomst redan varit avslutad. För övrigt ville
Norlin omnämna, att vid föregående förrättningar, som han haft att utföra
åt Treschow, denne aldrig personligen infunnit sig, utan hade ombud, hans
inspektor eller advokat, kommit tillstädes. Detta hade vållat Norlin be¬
svär och tidsspillan, enär ombuden icke vågat företaga något utan Tre¬
schows hörande. När man fullgjort ett arbete, som absolut varit till sökan¬
dens bästa, och man därefter bleve ohövligt bemött och ord framkastades
i befallande ton att göra som sökanden ville hava det, syntes det icke vara
så förunderligt, om tålamodet kunde taga slut och nerverna brista även på
en tjänsteman. På grund av det anförda hemställde Norlin, att klagoskrif¬
ten icke måtte föranleda vidare åtgärd.
Sedermera inkommo från Norlin två intyg, utfärdade det ena av Hilding
Herrlin i Falkenberg och det andra av gode männen vid vägdelningsför-
rättningen, Alfred Andersson i Veneberg och Nils Paulsson i Vessige. De
sistnämnda intygade, att förrättningen varit avslutad vid Treschows an¬
komst till förrättningsstället samt att det påtalade, av Norlin fällda yttran¬
det till Treschow föranletts av det olämpliga och överlägsna sätt, varpå
Treschow uppträtt.
I avgivna påminnelser anförde Treschow följande.
Såvitt Treschow själv kunde bedöma, hade han från början iakttagit ett
fullkomligt lugnt uppträdande. Under den korta stund han uppehållit sig
på förrättningsstället hade han icke på något sätt givit Norlin den ringaste
anledning till det synnerligen obehärskade uppträdande, vartill Norlin gjort
sig skyldig. Norlin hade förebrått Treschow, att han icke infunnit sig i tid
till förrättningen, och frågat, om Treschow ansåge det passande att inställa
sig först klockan V2 4 e. m., då kallelsen skett till klockan 11 f. m. Treschows
invändning, att han ju inställt sig genom ombud, hade allenast mötts av
svaret, att han väl såsom godsägare kunde tillåta sig vad som helst. Norlin
77
hade sedan blivit alltmer kolerisk. Förslaget till förening hade upplästs och
hade såväl Skogh som Treschow tagit del av detsamma. Under den diskus¬
sion, som därvid uppkommit, hade Norlin uppträtt alltmer obalanserat.
Treschow hade då ansett det lönlöst att vidare fortsätta resonemanget, vil¬
ket Treschow även tillkännagivit under iakttagande av lugn och behärsk¬
ning. Härvid hade Norlin tydligen alldeles förlorat behärskningen och ut¬
farit mot Treschow på sätt, som Treschow i sin anmälan angivit. Vad som
förekommit hade skett efter det Norlin förmått Treschows ombud att läm¬
na sitt bifall till inställande av förrättningen. Sammanträdet hade ju dock
fortfarande pågått i närvaro av sakägarna, och Norlin hade under den
stund Treschow var närvarande utövat förrättningsmannens funktion. Tre¬
schow ansåge sålunda, att den offentliga förrättningen fortgått, då Norlins
förlöpningar skett. Treschow hade för övrigt icke haft anledning antaga, att
någon privat överläggning ägde rum, då Norlin icke erhållit uppdrag att
ombesörja förening angående en väg, som Treschow aldrig begärt. Att
Norlin nu på ett oförsynt sätt beskyllde Treschow för ohövlighet och för¬
sökte skjuta skulden för det pinsamma uppträdet på Treschow kunde
endast inverka på Treschow i den riktningen, att han med ännu större be¬
stämdhet vidhölle sin hemställan örn åtal mot Norlin.
Vid påminnelserna var fogat ett av Johansson utfärdat intyg av innehåll
att han, som varit tillstädes under hela den tid Treschow närvarit vid
ifrågavarande förrättning, sett Treschow hälsa på Norlin på ett hövligt
sätt samt ej hört Treschow fälla något yttrande, som kunde vara stötande
för Norlin.
I förnyat yttrande anförde Norlin bland annat: Att Norlin skulle hava
”förebrått” Treschow för att han icke i tid infunnit sig till förrättningen
vore nog sanningslöst. Norlin hade endast påpekat att, örn Treschow ville
få ändring i en förrättning, han skulle inställa sig innan densamma av¬
slutats. Den officiella förrättning, vartill förordnande den 20 juni 1934 ut¬
färdats av länsstyrelsen, hade vid Treschows ankomst till förrättningsstället
varit fullt avslutad, enär protokollet då varit såväl uppläst som justerat.
Vad som därefter skett kunde därför icke läggas Norlin till last såsom fel
vid offentlig förrättning.
Medan ovan omförmälda ärende var anhängigt hos mig inkom ytterligare
en klagoskrift mot Norlin för obehärskat uppträdande under tjänsteutöv¬
ning. I denna skrift anmälde hemmansägaren Hjalmar Gustafssons i Krog¬
sered hustru Ruth Gustafsson, att Norlin vid lantmäteriförrättning den 14
augusti 1935 å makarna Gustafsson tillhöriga 3/10 mantal Krogsered 22 och
3/10 mantal Krogsered 23 i Krogsereds socken uppträtt på ett skandalöst
sätt mot Ruth Gustafsson och missfirmat henne. Med förmälan att vid till¬
78
fället närvarit gode männen vid förrättningen Per Adolf Jönsson i Stenstorp
och Karl Edvard Olsson i Gällared anhöll Ruth Gustafsson, att jag måtte
föranstalta om åtal mot Norlin för vad han gentemot henne låtit komma sig
till last.
Sedan jag genom min expedition anmodat Ruth Gustafsson att inkomma
med närmare upplysningar örn vad i saken förekommit, anförde Hjalmar
Gustafsson i en hit insänd skrift följande.
Vid den i ärendet omförmälda lantmäteriförrättningen hade Hjalmar
Gustafsson samt två andra hemmansägare underskrivit en handling rörande
försäljning av en liten allmänning, som tillhörde deras fastigheter. Senare
på dagen hade Norlin, som velat hava även Ruth Gustafssons underskrift
å köpehandlingen men inhämtat att hon icke vore villig att skriva under,
kommit inrusande i makarna Gustafssons hem utan att knacka på dörren.
Utan att hälsa hade Norlin vänt sig till Ruth Gustafsson med följande ytt¬
rande: ”Skriver Ni inte på det här papperet, är Ni den dj—ste käring i hela
Halland. Jag skall sprida ut i hela distriktet hurudan dj—la käring det är
på Krogsereds gästgivargård. Fy tusan för att vara gift med en sådan. Ni
tycker naturligtvis det är storartat, om en käring kan vräka hela förrätt¬
ningen. Jag känner er era lunsar” o. s. v. i samma stil. Förutom gode män¬
nen hade Norlins biträde Ernst Johansen varit närvarande vid uppträdet.
Hjalmar Gustafsson hade låtit Norlin hållas till dess han självmant avlägs¬
nade sig utan att vare sig bedja örn ursäkt för sitt beteende eller säga adjö.
Det vore icke första gången Norlin uppträtt på dylikt sätt vid en förrätt¬
ning, och Hjalmar Gustafsson hoppades därför, att hans hustrus anmälan
mot Norlin måtte hava den verkan, att folket i orten hädanefter måtte för¬
skonas från trakasserier av Norlin.
I infordrat yttrande över dessa klagomål anförde Norlin följande.
Nu ifrågavarande förrättning hade hållits i anledning av att en person
vid namn Anna Johansson ansökt om tillstånd att inlösa ett av henne med
nyttjanderätt innehaft markområde, hörande till makarna Gustafssons
hemmansdelar i Krogsered. Vid förrättningen hade blivit utrett, att inom
nämnda område vore beläget ett mindre sandtag, som vid laga skifte blivit
avsatt såsom gemensamt för hemmanen Krogsered nr 1 och 2 samt Boa nr
1 och 2. Detta område vore beläget endast cirka 10 meter från Anna
Johanssons boningshus och hade det sålunda varit av vikt för henne att
kunna förvärva detsamma. Detta hade emellertid icke kunnat ske genom
inlösningsförrättningen utan allenast genom vanligt köp. Köpeavhandling
hade då uppsatts och underskrivits av delägarna i Boa samt av Hjalmar
Gustafsson. Krogsered nr 1 vore kyrkohemman, varför särskilt tillstånd
måste sökas för förvärvande av detta hemmans andel i sandtaget. Då köpe-
avhandlingen skolat underskrivas även av Ruth Gustafsson, hade Norlin
79
sänt skiftesgodemännen till henne. Dessa hade emellertid återkommit och
meddelat, att Ruth Gustafsson vägrat underskriva handlingen. Norlin hade
därför själv i sällskap med skiftesgodemännen och sitt biträde Johansen
begivit sig till makarna Gustafssons hem för att försöka få handlingen
underskriven av Ruth Gustafsson. Norlin hade framhållit jordområdets
ringa värde samt att de makarna Gustafsson tillhöriga fastigheterna omöj¬
ligen kunde komma att tillskyndas någon som helst skada av att området
försåldes till Anna Johansson. Då Ruth Gustafsson fortfarande nekat att
skriva under, hade Norlin yttrat följande: ”Skriv nu på, annars kanske folk
kan komma att prata örn, att här finns en djäkla käring.” Därpå hade Ruth
Gustafsson yttrat: ”Här blir man kallad för käring.” Härtill hade Norlins bi¬
träde genmält, att distriktslantmätaren icke kallat Ruth Gustafsson för kä¬
ring utan nämnt, att folk skulle kunna komma att kalla henne så. För
övrigt hade Norlin vid tillfället bett Ruth Gustafsson om ursäkt, om han på
något sätt skulle hava missfirma! eller stört henne. Handlingen hade därefter
underskrivits av Ruth Gustafsson, varefter förrättningsmännen avlägsnat
sig. Norlin förnekade på det bestämdaste, att han vid tillfället ifråga på
något sätt gjort sig skyldig till ett skandalöst uppträdande mot Ruth Gus¬
tafsson eller begagnat missfirmande uttryck om hennes person. I Hjalmar
Gustafssons skrift anfördes, att Norlin kommit inrusande i hans hem utan
att knacka på eller hälsa. Norlin hade vid den tiden på grund av värk i ena
benet haft ont för att gå och kunnat göra detta endast långsamt, varför
något inrusande i Gustafssons hem nog icke kommit i fråga. Om Norlin
knackat på dörren eller icke komme han ej ihåg, men brukade det varken
på landet eller i staden vara så noga därmed, när dörren stöde olåst. Norlin
hade artigt hälsat goddag, men några sirliga bugningar eller handtryck¬
ningar hade nog icke förekommit. Vad i skriften uppgåves därom att Nor¬
lin skulle yttrat: ”Skriver Ni icke på detta papper---Jag känner er
era lunsar” o. s. v. i samma stil, vore fullständig lögn och ville Norlin på
det bestämdaste förneka, att han yttrat detta eller liknande. Vad i övrigt
anfördes lämnade Norlin å sido såsom sanningslöst prat. Huru Norlin upp¬
trätt å andra ställen vid förrättningar syntes makarna Gustafsson icke vara
de rätta att bedöma. Hade Norlin blivit hövligt bemött, hade han också
uppträtt hövligt, men hade någon använt ohövliga ord mot honom eller
sökt att genomdriva orättfärdiga saker, vore väl möjligt, att till bemötande
hårda ord yttrats. För övrigt ville Norlin meddela, att han icke vore av den
läggning, att han kunnat umgås nied allmänheten på det kamratliga och
gemytliga sätt, som hans företrädare i tjänsten gjort och som en del lägre
tjänstemän i länet hade för sed. Detta torde hava haft till följd, att Norlin
icke vore vidare ”omtyckt” av den allmänhet han hade att betjäna. Ifråga¬
varande anmälan vore tydligen tillkommen såsom en följd av Treschows
klagomål. Med sin anmälan torde Ruth Gustafsson närmast avse att få
80
inlösningsärendet, som ännu icke vore avgjort, slutfört på ett för makarna
Gustafsson fördelaktigare sätt. På grund av det anförda hemställde Norlin,
att makarna Gustafssons skrifter icke måtte föranleda vidare åtgärd.
För erhållande av ytterligare utredning i ärendet anmodade jag därefter
landsfogden i Hallands län att verkställa förhör med Jönsson, Olsson och
Johansen.
Vid förhör, som på grund därav verkställdes av t.f. landsfogden E. Sau¬
ter, berättade
1) Jönsson: Han hade tjänstgjort såsom skiftesgodeman vid här ifråga¬
varande lantmäteriförrättning. Under densamma hade framkommit, att
inom det område, som skulle bliva föremål för inlösning, funnes ett mindre
grustag, däri även andra personer än makarna Gustafsson ägde del. För att
undvika onödigt dröjsmål med inlösningsförrättningen hade Norlin upp¬
rättat en köpehandling rörande grustaget, varigenom samtliga ägare av
detta sålde sina andelar till Anna Johansson. Sedan säljarna med undantag
av Ruth Gustafsson undertecknat köpehandlingen, hade Norlin sänt Jöns¬
son och Olsson till Ruth Gustafsson för att begära, att jämväl hon skulle
underteckna handlingen. Hon hade emellertid bestämt vägrat efterkomma
denna begäran. Jönsson och Olsson hade då återvänt till Norlin och med¬
delat honom detta. Norlin hade häröver blivit uppbragt och förklarat, att
han själv skulle uppsöka Ruth Gustafsson och försöka tala förstånd med
henne. Alla tre samt Johansen och Hjalmar Gustafsson hade därpå begivit
sig till makarna Gustafssons bostad i Krogsereds gästgivargård. Vid fram¬
komsten hade Norlin öppnat den yttre dörren utan att knacka och gått in
i storstugan samt, då ingen befann sig där, fortsatt fram till en dörr, som
ledde till köket. Huruvida Norlin eller Ruth Gustafsson öppnat köksdörren
kunde Jönsson ej erinra sig. I varje fall hade Ruth Gustafsson kommit in
i storstugan från köket. Jönsson kunde ej heller minnas, örn Norlin hälsat
på Ruth Gustafsson eller ej. Norlin hade först anhållit, att Ruth Gustafs¬
son måtte underskriva köpehandlingen. Då hon vägrat detta, hade Norlin
blivit upphetsad. Jönsson ville beteckna det därpå följande samtalet mellan
Norlin och Ruth Gustafsson såsom ett gräl. Jönsson kunde ej erinra sig,
huru Norlins eller Ruth Gustafssons ord därvid fallit, och följaktligen ej
vitsorda riktigheten av vad Hjalmar Gustafsson i detta avseende uppgivit
i sin skrift till J. O. Under ordväxlingen hade Norlin använt uttrycket
”käring” eller möjligen ”djädra käring”, varöver Ruth Gustafsson blivit så
uppbragt, att hon hastigt lämnat rummet och begivit sig ut i köket. Därpå
hade ”inträtt en pinsam tystnad” i storstugan. Efter en kort stund hade
Hjalmar Gustafsson sagt till Norlin, att han borde lugna sig innan han bad
hustrun att åter komma in. Några minuter senare hade Ruth Gustafsson,
antingen på sin mans eller Norlins begäran, återvänt. Norlin hade då räckt
81
henne köpehandlingen och i lugn ton begärt, att hon måtte underteckna
densamma. Samtidigt hade han bett henne örn ursäkt för det fall, att han
skulle hava förnärmat henne. Till Jönssons stora förvåning hade Ruth
Gustafsson mottagit handlingen och utan att yttra ett ord underskrivit
denna. Norlin och de övriga med undantag av makarna Gustafsson hade
därefter avlägsnat sig. Huruvida Norlin därvid sagt adjö till Ruth Gustafs¬
son eller ej mindes Jönsson icke.
2) Olsson: Han hade tjänstgjort såsom god man vid ifrågavarande lant-
mäteriförrättning. Då Jönsson och Olsson efter det första besöket hos Ruth
Gustafsson återvänt till Norlin och omtalat huru detta avlupit, hade Norlin
omedelbart förklarat, att han själv skulle uppsöka Ruth Gustafsson, samt
begivit sig dit, åtföljd av godemännen, Hjalmar Gustafsson och Johansen.
Huruvida Norlin vid framkomsten till bostaden stigit in utan att knacka pa
dörren kunde Olsson ej erinra sig, men han förmodade dock att så varit
fallet, då det i allmänhet ej vore brukligt på landsbygden att vid besök
knacka på ytterdörrarna. Norlin kunde ej såsom uppgivits i ärendet hava
rusat in i bostaden, då han vid tillfället varit sjuk och haft tämligen svart
att röra sig. Då Olsson kommit in i storstugan, hade Ruth Gustafsson redan
befunnit sig där. Olsson hade hört, att Norlin hälsat goddag på Ruth Gus¬
tafsson och därefter anhållit, att hon måtte underteckna köpehandlingen.
Då hon vägrat detta, hade uppstått ordväxling mellan Norlin och henne.
Olsson kunde numera ej minnas alla de uttryck, som Norlin och Ruth Gus¬
tafsson därvid använt. Han hade dock hört Norlin begagna orden ”djädra
käring”, men örn Norlin direkt betecknat Ruth Gustafsson därmed eller
sagt, att andra personer skulle komma att kalla henne så, mindes ej Olsson.
Han visste dock bestämt, att Johansen ingripit och försökt lugna Ruth
Gustafsson samt därvid sagt: ”Lantmätaren har aldrig kallat Er för käring
utan endast sagt, att andra kunde säga, att Ni uppför Er såsom en käring.”
Olsson kunde ej vitsorda, att Norlins ord fallit så, som återgivits i Hjalmar
Gustafssons skrift. Han erinrade sig dock hava hört Norlin använda orden
”lymlar” eller ”ni är några riktiga lymlar” samt att Norlin i förbigående
sagt till Hjalmar Gustafsson: ”Fy tusan att vara gift med en sådan.” Ord¬
växlingen mellan Norlin och Ruth Gustafsson hade avbrutits därigenom,
att den sistnämnda i uppbragt sinnesstämning hastigt lämnat storstugan
och begivit sig ut i köket. Efter en kort stund hade någon, troligen Norlin,
hämtat in henne igen. Norlin, som varit helt lugn, hade räckt henne köpe¬
handlingen och tilltalat henne i ungefärligen följande ordalag: ”Var nu så
snäll och skriv på här. Örn jag missfirmat Er så ber jag örn ursäkt. Jag
skall buga mig för Er, jag skall buga mig ända ned till golvet. Utan att
yttra ett ord hade Ruth Gustafsson mottagit handlingen och underskrift
densamma, varpå samtliga utom makarna Gustafsson avlägsnat sig. Olsson
<5 — Justitieombudsmannens iimbctsberättelse till 1037 års riksdag.
82
hade därvid ej lagt märke till, huruvida Norlin sagt adjö till Ruth Gustafs¬
son eller ej.
3) Johansen: Han hade sedan år 1921 varit anställd såsom biträde hos
Norlin och sedan dess närvarit vid de flesta lantmäteriförrättningar, som
Norlin verkställt. Vid nu ifrågavarande förrättning hade Norlin bett Johan¬
sen att i automobil köra honom jämte skiftesgodemännen och Hjalmar
Gustafsson till makarna Gustafssons bostad i Krogsereds gästgivargård. Vid
framkomsten dit hade de övriga med Norlin i spetsen omedelbart begivit
sig in i huset. Då Johansen sedermera följt efter, hade Ruth Gustafsson
redan befunnit sig inne i storstugan. Johansen hade hört, att Norlin begärt,
att hon skulle underteckna köpehandlingen, och att hon vägrat göra detta.
Norlin hade häröver blivit uppbragt och nämnt något om, att folk i byg¬
den skulle kunna få den uppfattningen, att det ”finns en djäkla (eller möj¬
ligen ’djädra’) käring på det här stället”. Därpå, hade Ruth Gustafsson i
upphetsad sinnesstämning beklagat sig över att bliva kallad för ”käring”.
Ordväxlingen hade fortsatt, men Johansen kunde numera ej erinra sig vad
därunder yttrats från vare sig Norlins eller Ruth Gustafssons sida. Johan¬
sen ville därför ej vitsorda riktigheten av vad Hjalmar Gustafsson i detta
avseende uppgivit i sin i ärendet insända skrift. Då Johansen märkt, att
Ruth Gustafsson missförstått Norlins yttrande, hade han upplyst henne, att
Norlin ej kallat henne för ”käring” utan endast sagt, att allmänheten kunde
komma att betrakta henne såsom en sådan. Det hade dock ej lyckats Jo¬
hansen att lugna henne, utan hade hon hastigt avlägsnat sig ur rummet och
begivit sig ut i det angränsande köket. Efter en kort stund hade Ruth Gus¬
tafsson, troligen efter anmodan av sin man, åter kommit in i storstugan.
Norlin hade då omedelbart bett henne örn ursäkt, för den händelse han på
något sätt kränkt henne, samt överräckt köpehandlingen till henne och
anhållit, att hon nu måtte underteckna densamma. Ruth Gustafsson hade
ej svarat något därtill, men till Johansens stora förvåning hade hon mot¬
tagit handlingen och underskrivit den. Därpå hade samtliga utom makarna
Gustafsson avlägsnat sig. Johansen hade ej observerat, huruvida Norlin
därvid sagt adjö till makarna Gustafsson eller icke. På fråga uppgav Jo¬
hansen, att Norlin enligt hans uppfattning ej brukade uppträda obehärskat
vid förrättningar. Norlin vore dock stundom en smula tvär och butter till
sitt sätt, vilket möjligen kunde missförstås av personer, som ej kände
honom. I sådana fall, där någon part i onödan ville ställa till bråk eller
behandla sin motpart orättvist, kunde Norlin bliva uppbragt och ofta brusa
upp. Norlin hade på grund av sjukdom svårt att röra sig ute i terrängen
samt lede av någon hjärtåkomma, vilket stundom inverkade på hans humör.
Sedan jag därefter berett Norlin tillfälle att yttra sig över vad vid polis¬
förhöret förekommit, anförde Norlin följande.
83
Norlin bestrede på det bestämdaste, att han, på sätt Olsson uppgivit,
vid ifrågavarande tillfälle skulle hava kallat makarna Gustafsson för lym¬
lar och yttrat: ”Fy tusan att vara gift med en sådan.” Vid uppläsandet för
Olsson av makarna Gustafssons skrifter i ärendet hade Olsson, tydligen utan
att närmare tänka sig för eller ock för att göra saken sämre för Norlin,
lämnat uppgifter därom. Huruvida Norlin sagt adjö eller icke, när han av¬
lägsnade sig från makarna Gustafssons hem, kunde ju icke vittnena ihåg¬
komma och mindes Norlin det icke heller, men Norlin ansåge det icke otro¬
ligt, att han av förklarliga skäl uraktlåtit detsamma. I övrigt ville Norlin
säga, att såväl han som allmänheten ansåge denna sak vara av synnerligen
ringa vikt. Enligt Norlins mening torde en person med den rättsuppfattning,
som Ruth Gustafsson tydligen hade, vara förtjänt av en tillrättavisning,
även om den skedde i skarp ton. Vid sina tjänsteresor hade Norlin erfarit,
att allmänheten ansåge den mot honom gjorda anmälan såsom rent trakas¬
seri och att, örn hårda ord skulle ha blivit fällda till Ruth Gustafsson, de
icke skulle vara mer än välförtjänta.
Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Hal¬
lands län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Norlin. I en för åklagaren ut¬
färdad instruktion anförde jag följande.
En statens tjänsteman måste under utövning av sin tjänst alltid iakttaga
lugn och behärskning i sitt uppträdande och får icke låta förleda sig till
vrede eller till att använda ord, som ej i det dagliga livet anses tillåtliga och
vilka, örn de användas i tjänsten, äro så mycket mera förkastliga. Genom
att begagna uttryck av sådan art minskar tjänstemannen sitt eget anseende
hos allmänheten och undergräver även aktningen för tjänsten. Lika uppen¬
bart är, att han mot den enskilde icke får använda uttryck, som för denne
kunna vara kränkande. Brister tjänstemannen i nu anmärkta hänseenden,
begår han tjänstefel.
Vad förevarande klagomål mot Norlin angår, är det enligt min mening
utrett, att Norlin vid de i ärendet omförmälda tillfällena genom otillbörligt
tal förgått sig mot Treschow och Ruth Gustafsson. Även örn hänsyn tages
allenast till vad Norlin själv medgivit, är det tydligt, att Norlin mot Tre¬
schow och Ruth Gustafsson använt uttryck, som under inga omständig¬
heter kunna anses tillåtliga av en tjänsteman under tjänsteutövning.
I anledning av Norlins invändning därom, att vid ordväxlingen mellan
Norlin och Treschow vägdelningsförrättningen ifråga avslutats och att Nor¬
lin alltså icke uppträtt å tjänstens vägnar, må framhållas, att det i anled¬
ning av förrättningen hållna sammanträdet fortsatt för behandling av en
84
med den sökta vägdelningen nära sammanhängande fråga och att Norlin
även vid det sålunda fortsatta sammanträdet utövat sin funktion som för-
rättningsman. Vid sådant förhållande finner jag Norlins invändning icke
förtjäna avseende.
I enlighet med det ovan sagda anser jag, att Norlin genom vad han i
förevarande fall låtit komma sig till last gentemot Treschow och Ruth
Gustafsson gjort sig skyldig till tjänstefel. Med hänsyn till omständigheter¬
na i saken finner jag Norlin icke kunna undgå att ställas till ansvar för
sagda tjänstefel.
Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ord¬
ning anhängiggöra och utföra åtal mot Norlin för ovan omförmälda tjänste¬
fel samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle
borde beredas Treschow och Ruth Gustafsson att i målet föra talan, och
borde av dem framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befo¬
gade, av åklagaren understödjas.
Årstads och Faurås tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes,
yttrade i utslag den 20 juni 1936 följande.
Enär Norlin funnes övertygad att hava — på sätt i J. 0:s åtalsinstruktion
omförmäldes — under utövning av sin tjänst som distriktslantmätare för¬
gått sig med missfirmliga yttranden dels vid förrättning i Väby, Vessige
socken, den 6 augusti 1935 mot Treschow och dels vid förrättning i Krogse¬
red, Krogsereds socken, den 14 i samma månad mot Ruth Gustafsson, ty
och som Norlin därigenom visat oförstånd i tjänsten, alltså prövade härads¬
rätten rättvist döma Norlin, jämlikt 16 kap. 9 § strafflagen, att böta för
missfirmelse mot Treschow 5 dagsböter och för missfirmelse mot Ruth
Gustafsson likaledes 5 dagsböter ävensom, jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap.
3 § strafflagen, att för tjänstefel böta 10 dagsböter eller således att utgiva
sammanlagt 20 dagsböter, envar å 7 kronor.
Norlin förpliktades att till Ruth Gustafsson för henne genom missfirmel-
sen tillskyndat lidande gälda skadestånd med 75 kronor; och ålåge det till¬
lika Norlin att ersätta Ruth Gustafsson vad hon visade sig hava erlagt till
lösen av häradsrättens utslag i målet.
Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.
14. Obehörigt tagande av ersättning för s. k. nykterhetsintyg.
I en hit insänd klagoskrift anförde trafikbilägaren Harry Norlanders i
S:t Olof hustru Magnhild Norlander i huvudsak följande.
85
För erhållande av körkort hade klaganden varit i behov av sådant intyg
om nykterhet och ordentlighet, som omförmäldes i 14 § 2 mom. c) motor¬
fordonsförordningen den 20 juni 1930. Klaganden hade därför genom sin
man Harry Norlander anhållit örn sadant intyg hos landsfiskalen i Brös¬
arps distrikt, Gunnar Liljeberg. Harry Norlander hade för Liljeberg upp¬
givit, att klaganden tidigare varit bosatt i Rörum men för år 1935 mantals¬
skrivits i S:t Olof. Med anledning därav hade Harry Norlander av Lilje¬
berg erhållit två av denne undertecknade skrivelser med begäran om ytt¬
rande i ärendet av nykterhetsnämnderna i Rörums och S:t Olofs socknar,
vilka skrivelser sedermera överlämnats till respektive nämnder. Sedan ytt¬
randen avgivits, hade Harry Norlander infunnit sig a landsfiskalskontoret
för att utfå det begärda intyget. Därvid hade emellertid Liljeberg begärt
lösen för intyget med 1 krona 50 öre. Då motorfordonsförordningen inne-
hölle tydlig föreskrift, att nylcterhetsintyg skulle utfärdas utan lösen, hade
Harry Norlander påpekat detta och tillagt, att han erhållit liknande intyg
av landsfiskalen i Tryde distrikt utan lösen. Liljeberg hade emellertid för¬
klarat, att intyget kostade 1 krona 50 öre, om klaganden ville hava rätt att
föra bil. För att få rättelse hade klaganden hänvänt sig till länsstyrelsen
i Kristianstads län med förfrågan huruvida lösen skulle utgå för det begärda
intyget. Länsassessorn Gösta Ek hade svarat, att intyget skulle lämnas utan
lösen och att han skulle ringa till Liljeberg därom. I anledning därav hade
klaganden den 1 november 1935 vidtalat en person att å landsfiskalskon¬
toret avhämta intyget. Vid dennes besök hade Liljeberg förklarat, att kla¬
ganden först skulle förete bevis om sin mantalsskrivningsort innan intyget
lämnades. Klaganden hade sålunda ännu icke erhållit nykterhetsintyget.
Såvitt klaganden kunde finna, hade icke Liljeberg befogenhet att begära
intyg om mantalsskrivningsorten i ett dylikt fall. Först förtjänade erinras,
att Harry Norlander, när han begärde intyget, upplyst, att klaganden varit
mantalsskriven i Rörums församling till årsskiftet 1934—1935 och då över¬
förts till S:t Olof, vilka båda socknar vore belägna inom Brösarps lands-
fiskalsdistrikt. Liljebergs skrivbiträde hade också synts kontrollera uppgif¬
ten ur någon förteckning. För övrigt syntes det vara utfärdaren av körkor¬
tet, som skulle kontrollera, att nykterhetsintyget komme från rätt polis¬
myndighet. Såsom anmärkningsvärt ville klaganden framhålla, att Liljeberg
vid Harry Norlanders besök hos honom velat lämna ut intyget mot avgift
utan att fordra bevis om mantalsskrivningsorten, men då avgiften ej be¬
talts kommit med begäran örn bevis. Detta syntes tyda på att Liljeberg
sökte vålla klaganden onödiga utgifter i ärendet, då han ej lyckats få ut
en olaglig ersättning. Klaganden anhölle, att J. O. måtte ställa Liljeberg
under åtal för det han först vägrat lämna det av klaganden begärda intyget
utan lösen och sedan utan att därtill äga befogenhet fordrat bevis örn kla¬
gandens mantalsskrivningsort.
86
I infordrat yttrande anförde Liljeberg följande.
Det vore riktigt, att klagandens man Harry Norlander den 21 september
1935 infunnit sig å Liljebergs kontor och anhållit örn ett nykterhetsintyg
för klaganden. Liljeberg hade därvid frågat honom, varest klaganden varit
mantalsskriven under de senaste två åren (1933—1935). Harry Norlander
hade icke med bestämdhet kunnat uppgiva detta men sagt sig förmoda, att
klaganden under år 1933 varit mantalsskriven i Rörums socken och under
åren 1934 och 1935 i S:t Olofs socken. Liljeberg hade då skrivit ut fram¬
ställningar om yttrande från nykterhetsnämndema i dessa socknar och, då
Harry Norlander sagt sig ändå i ett ärende skola köra till Rörum, över¬
lämnat skrivelserna till honom för vidare befordran. Efter någon tid hade
yttranden inkommit. Då nykterhetsnämnden i Rörums socken icke på
något sätt angivit, att klaganden varit mantalsskriven därstädes, hade
Liljeberg icke ansett sig kunna utfärda intyg för år 1933 utan utfärdat
intyg endast för åren 1934 och 1935, vilket intyg fortfarande funnes å hans
kontor. Därefter hade Harry Norlander ånyo infunnit sig hos Liljeberg för
att hämta omförmälda intyg. Liljeberg hade då förklarat för honom, att
intyget avsåg endast åren 1934 och 1935, enär icke tillförlitlig uppgift
angående klagandens mantalsskrivning för år 1933 kunnat erhållas, samt
begärt av honom 1 krona 50 öre såsom ersättning för det Liljeberg uppsatt
ansökan om intyget. Det hade därvid icke varit tal örn att detta belopp
avsåg lösen för intyget. Liljeberg hade å intyget antecknat ”ers. för ans.
1: 50”. Harry Norlander hade sagt sig icke vilja betala detta belopp samt
utan vidare återlämnat det till honom överlämnade intyget och avlägsnat
sig. Någon dag senare hade en annan person infunnit sig å landsfiskalskon¬
toret och sagt sig hava fått i uppdrag att hämta det för klaganden utfär¬
dade intyget. Liljeberg hade då tillsagt sitt biträde att utlämna detsamma,
vilket han även gjort. Då vederbörande upplysts örn att intyget endast
avsåg åren 1934 och 1935 samt att klaganden på något sätt måste styrka,
att hon varit mantalsskriven i Rörums socken för år 1933, eventuellt ge¬
nom mantalsskrivningsbevis, örn hon önskade intyg även för detta år, hade
klagandens ombud sagt sig icke vilja hava intyget. Då det i klagoskriften
omförmälda beloppet 1 krona 50 öre icke alls avsett någon lösen utan endast
ersättning för ansökningens uppsättande, ansåge Liljeberg, att han icke på
något sätt förfarit oriktigt vid utfärdandet av nämnda intyg. Då Liljeberg
därtill aldrig vägrat utlämna ifrågavarande intyg i vad det avsåge åren
1934 och 1935 samt Liljeberg ansåge sig icke kunna utfärda ett intyg för år
1933 utan att äga fullt tillförlitlig kännedom om klagandens mantalsskriv¬
ningsort för detta år, hemställde Liljeberg, att klagomålen icke måtte för¬
anleda vidare åtgärd.
87
I avgivna påminnelser yttrade klaganden följande.
Det vore med stor förvåning klaganden tagit del av Liljebergs försök att
bortförklara sina åtgärder. Begäran örn intyget hade framställts vid Harry
Norlander besök å landsfiskalskontoret. Någon ansökan om intyg hade
aldrig uppsatts eller inlämnats. Sådan hade aldrig heller ifrågasatts av
Liljeberg vid något av ombudens besök å landsfiskalskontoret. Det torde
heller icke vara vare sig nödigt eller av lagstiftarna avsett, att ansökan
skulle uppsättas örn nykterhetsintygs utfärdande, när intyget begärdes vid
besök hos landsfiskalen. Någon ansökan hade givetvis ej heller underteck¬
nats av klaganden. Det vore först i sitt yttrande till J. O., som Liljeberg
kommit med denna uppgift, tydligtvis för att komma ifrån det obehagliga
faktum, att 1 krona 50 öre begärts som betalning i ärendet. Att Liljeberg
begärt lösen just för intyget kunde bekräftas av hemmasonen Allan Dahl¬
gren i Rönnebröd, som av klagandens man anlitats för intygets avhämtan¬
de. Efter Dahlgrens besök å landsfiskalskontoret hade Harry Norlander
begivit sig dit för att avhämta handlingen, varvid lösen begärts även av
honom just för handlingen. Liljeberg hade förklarat, att intyget kostade
1 krona 50 öre, örn klaganden ville hava något intyg. Klaganden måste
även tillbakavisa hela historien örn att Liljeberg förklarat sig icke kunna
utfärda intyg för annat än vissa år. Intyget hade ju redan varit färdigt.
Efter den förut omtalade hänvändelsen till länsstyrelsen hade för intygets
avhämtande anlitats lantbrukaren Fritz Nilsson i Bökåkra. Vid dennes be¬
sök hade Liljeberg funderat ut, att lösen skulle gälla mantalsskrivnings-
bevis. För att kunna förete intyg örn mantalsskrivningsorten skulle klagan¬
den nödgas erlägga lösen till häradsskrivaren med 1 krona 50 öre. Att
Liljeberg brukat taga betalt just för nykterhetsintygen skulle kunna in¬
tygas av åtskilliga personer. Klaganden bifogade ett intyg av skogsarbeta-
ren Folke Johansson i Bertilstorp, som blivit avkrävd lösen med 1 krona
50 öre, utan att ansökan örn intyget ens ifrågasatts. Som exempel kunde
klaganden även anföra, att under hösten 1935 nykterhetsintyg lämnats till
hemmasonen Edvin Nilsson i Raskarum, fru Agnes Magnusson i S:t Olof
och hemmasonen Olle Månsson i Ljunglyckorna. Dessa intyg hade hämtats
på samma gång av Edvin Nilsson och betalts med 1 krona 50 öre för vart
och ett.
Vid påminnelserna voro fogade tre så lydande intyg:
1) ”Härmed får jag på begäran intyga, att jag besökte landsfiskalskon¬
toret i Kivik i ett mitt privata ärende någon gång under hösten 1935. Jag
ombads då av trafikbilägaren Harry Norlander i S:t Olof att efterfråga och
avhämta ett av Norlanders fru begärt nykterhetsintyg för erhållande av
körkort. Jag fick härvid besked, att om landsfiskalen Liljeberg begärde
lösen för intyget skulle jag icke lösa ut detsamma. Landsfiskal Liljeberg
förklarade uttryckligt att intyget, som var färdigskrivet, skulle lösas med
88
kr. 1: 50, varför jag icke löste detsamma, utan meddelade Harry Norlander
örn landsfiskalens begäran, varefter Norlander själv begav sig efter intyget.
Rönnebröd den 21 januari 1936.
Allan Dahlgren.”
2) ”Härmed får jag på begäran intyga, att jag, i anledning av ett besök
på landsfiskalskontoret i Kivik, av trafikbilägaren Harry Norlander i S:t
Olof ombads att avhämta ett för hans fru Magnhild Norlander utfärdat
nykterhetsintyg. Jag har tagit del av vad landsfiskalen Gunnar Liljeberg
anför i sin förklaring till Herr Justitieombudsmannen över fru Norlanders
anmälan och finner vad i förklaringen anföres vara osant. Sålunda var det
inget tal alls örn var fru Norlander var mantalsskriven för vare sig ena eller
andra året eller örn att intyget endast avsåg år 1934 och 1935 men ej 1933.
Vidare hade aldrig kontorsbiträdet lämnat ut något intyg till mig och jag
har sålunda aldrig lämnat intyget åter.
Bökåkra den 20 januari 1936.
Fritz Nilsson.”
3) ”Härmed får jag på begäran intyga, att jag utav landsfiskalen Gun¬
nar Liljeberg i Kivik löst intyg om nykterhet för erhållande av körkort. Jag
löste intyget med 1 krona 50 öre den 16 november 1935. Bertilstorp pr
Brösarp den 19 januari 1936.
Folke Johansson.”
I anledning av vad sålunda blivit upplyst anmodade jag landsfogden i
Kristianstads län att i ärendet verkställa utredning, därvid tillika borde
undersökas, huruvida för intyg av ifrågavarande slag Liljeberg avkrävt
andra personer än klaganden ersättning i en eller annan form.
Med skrivelse den 17 februari 1936 överlämnade t.f. landsfogden Sven
Timelin en rapport över förhör, som av kriminalöverkonstapeln vid stats-
polisen Oscar Lindbeck hållits i saken. I skrivelsen lämnade Timelin en
redogörelse för av honom själv verkställd utredning i ärendet.
Av polisrapporten framgick, att förhör hållits med nedannämnda per¬
soner, vilka därvid berättat följande.
1) Dahlgren: Han vitsordade till alla delar riktigheten av innehållet i
ovan intagna, av honom utfärdade intyg.
2) Fritz Nilsson: Troligen i oktober månad 1935 hade han en dag haft
ärende till Liljeberg. Därvid hade han åkt till Kivik med Harry Norlander.
Denne, som väntat utanför i bilen medan Nilsson gick in å landsfiskals¬
kontoret, hade då bett Nilsson avhämta ett nykterhetsintyg för klaganden.
Då Liljeberg själv varit närvarande å kontoret, hade Nilsson av honom
begärt utfå klagandens intyg. Liljeberg hade tagit fram ett färdigskrivet
papper ur en låda och tittat på det samt sagt: ”Hälsa Harry Norlander, att
han skall skaffa bevis från häradsskrivaren om hustruns mantalsskrivnings¬
89
ort, i annat fall erhåller hon intet intyg.” Därefter hade Liljeberg med en
sax klippt av en cirka två centimeter bred remsa av nedre delen av pappe¬
ret samt lämnat detta till kontorsskrivaren, som åter nedlagt det i en låda.
I övrigt vitsordade Nilsson riktigheten av innehållet i det av honom ut¬
färdade intyget.
3) Förre småbrukaren Johan Andersson i Bertilstorp, hos vilken hans
dotterson, arbetaren Folke Johansson, var boende: Andersson mindes myc¬
ket väl, att Johansson, vilken för tillfället icke vore hemma, en dag i novem¬
ber 1935 efter att hos landsfiskalen hava hämtat ett nykterhetsintyg varit
mycket förgrymmad för att han fått lösa detta med 1 krona 50 öre. Anders¬
son kände till Johanssons till klaganden avgivna intyg i denna sak. Intyget
vore säkert med sanningen överensstämmande, då Johansson icke brukade
ljuga.
4) Stationskarlen Emil Larsson-Lundin i Vitaby: År 1934 hade Lundin
av Liljeberg begärt och erhållit nykterhetsintyg för erhållande av körkort.
För detta intyg hade han i lösen betalt 1 krona 50 öre. Det hade icke varit
tal om, att denna avgift skulle vara ersättning för ansökan. Omkring ett
halvt år senare hade han av Liljeberg begärt och erhållit nykterhetsintyg
för erhållande av trafikkort för framförande av automobil. För detta hade
Lundin i lösen fått betala minst 4 kronor. Lundin visste, att Liljeberg icke
hade rätt att taga lösen för dylika intyg, men han hade icke velat bråka, då
alla andra, som sökte dylika intyg, finge betala lösen.
5) Smeden Gustav Nilsson i Raskarum: I mitten av juni månad 1935
hade han å landsfiskalskontoret i Kivik begärt sådant intyg, som erfordra¬
des vid ansökan om körkort. Å landsfiskalskontoret hade han erhållit en
ifylld blankett att avlämnas hos vederbörande nykterhetsnämnds ordföran¬
de. Han hade avlämnat blanketten och någon dag senare åter avhämtat
den samt själv inlämnat den å landsfiskalskontoret. Liljeberg hade då ut¬
färdat det begärda nykterhetsintyget och därför begärt 1 krona 50 öre, som
Nilsson erlagt. Nilsson hade icke protesterat mot erläggande av denna av¬
gift, men han hade funnit saken egendomlig, enär det å intyget funnits
tryckt: ”Utan avgift.”
6) Smeden Edvin Nilsson i Raskarum: I mitten av september månad
1935 hade han å landsfiskalskontoret i Kivik begärt nykterhetsintyg för
erhållande av körkort. Han hade fått besked, att intyget kunde avhämtas
senare. Då han någon dag därefter inställt sig å landsfiskalskontoret, hade
han av kontorsbiträdet erhållit det utskrivna nykterhetsintyget och för det¬
samma måst erlägga 1 krona 50 öre. Vid samma tillfälle hade han avhämtat
liknande intyg för Agnes Magnusson och även för detta måst erlägga 1
krona 50 öre.
7) Snickaren Axel Manfred Nordin i Rörum: Någon dag i oktober månad
1935 hade han per telefon av Liljeberg begärt sådant intyg, som erfordra¬
90
des vid ansökan om körkort. Liljeberg hade lovat översända intyget per
post och några dagar senare hade ankommit ett postförskott, som han fått
lösa med 2 kronor 5 öre och som innehållit det begärda nykterhetsintyget.
8) Bagaren Giles Johnsson i Kivik: Någon dag sommaren 1935 hade han
å landsfiskalskontoret i Kivik begärt nykterhetsintyg för erhållande av kör¬
kort. Sedan han själv på Liljebergs begäran och å blankett från denne in¬
förskaffat yttrande från nykterhetsnämnden i Södra Mellby, hade han
någon dag senare i sällskap med fröken Ruth Widell i Karakås, som även
skulle avhämta nykterhetsintyg, inställt sig å landsfiskalskontoret. Lilje¬
berg hade själv varit där men strax avlägsnat sig, varefter kontorsbiträdet
utlämnat de färdigskrivna intygen, för vilka Johnsson och Ruth Widell var
för sig måst erlägga 1 krona 50 öre.
9) Cykelreparatören Herbert Raflund i Kivik: I början av mars månad
1935 hade han å landsfiskalskontoret i Kivik begärt sådant intyg, som
erfordrades vid ansökan örn trafikkort för förande av automobil i yrkes¬
mässig trafik. Efter en halv timmes väntan hade han av Liljeberg erhållit
sådant intyg och därför måst erlägga 4 kronor 50 öre. Vid samma tillfälle
hade fruktodlaren Gustav Widell i Karakås erhållit sådant intyg och måst
erlägga samma avgift.
10) Gustav Widell: I början av mars månad 1935 hade han å landsfiskals¬
kontoret i Kivik begärt sådant intyg, som erfordrades vid ansökan om tra¬
fikkort för förande av automobil i yrkesmässig trafik. Efter en halv timmes
väntan hade han av Liljeberg erhållit det begärda intyget och för det¬
samma måst erlägga 4 kronor eller 4 kronor 50 öre. Han mindes icke med
säkerhet vilket, men han hade erlagt samma avgift som Raflund, som sam¬
tidigt avhämtat intyg.
11) Hemmasonen Henning Persson i Bertilstorp: I november månad 1935
hade han å landsfiskalskontoret i Kivik begärt nykterhetsintyg för erhål¬
lande av körkort. Liljeberg hade lovat utfärda sådant och tillställa honom
det per post. Kontorsskrivarén hade härför begärt avgift med 1 krona 50
öre, men Liljeberg, som själv varit närvarande, hade sagt, att detta vore
för litet, och begärt 1 krona 75 öre, vilket belopp Persson erlagt. Några
dagar senare hade Persson erhållit en tjänstepostförsändelse innehållande
det begärda intyget.
12) Skomakaren Manfred Rask i Kivik: I början av januari månad 1935
hade han å landsfiskalskontoret i Kivik begärt sådant nykterhetsintyg, som
erfordrades vid ansökan om trafikkort för förande av automobil i yrkes¬
mässig trafik. Några dagar senare hade han å landsfiskalskontoret avhäm¬
tat intyget, varvid Liljeberg begärt och erhållit 4 kronor för intyget.
13) Barnmorskan Anna Nordström i Kivik: I mars månad 1934 hade
hon å landsfiskalskontoret i Kivik begärt nykterhetsintyg för erhållande
av körkort. Några dagar senare hade hon å landsfiskalskontoret hämtat in¬
91
tyget, som utlämnats av Liljeberg själv, vilken därvid begärt och erhållit
1 krona 50 öre.
14) Skogvaktaren Gunnar Karlsson å Kronovalls gård: I slutet av decem¬
ber månad 1935 eller i början av januari månad 1936 hade han å lands¬
fiskalskontoret i Kivik begärt sådant nykterhetsintyg, som erfordrades vid
ansökan örn körkort. Därvid hade han erhållit blankett för yttrande av nyk-
terhetsnämnden, vilken blankett han fått påskriven och påföljande dag in¬
lämnat till Liljeberg, som då omedelbart skrivit ut nykterhetsintyget och
för detsamma begärt och erhållit 1 krona 50 öre.
15) Hemmasonen Emil Berntsson i Bästekille: Sommaren 1935 hade han
å landsfiskalskontoret i Kivik begärt nykterhetsintyg för erhållande av kör¬
kort. Några dagar senare hade han å landsfiskalskontoret erhållit intyget
och därvid måst erlägga en avgift av 1 krona 50 öre.
Trafikchaufförerna Otto Olsson i Vitaby och Anton Fröjd i Kivik, som
utbilda elever för undergående av automobilförarprov, uppgåvo vid för¬
frågan, att samtliga deras under åren 1933—1935 utbildade elever inom
Brösarps landsfiskalsdistrikt fått betala lösen för nykterhetsintyg.
I skrivelsen till mig anförde Timelin följande.
Sedan Timelin mottagit ovannämnda polisrapport, hade Timelin besökt
Liljeberg å dennes kontor. Liljeberg hade därvid till en början företett en
bok, vari sedan den 11 april 1931 antecknats alla till landsfiskalen ingivna
ansökningar örn nykterhetsintyg. Varje sida hade befunnits delad i fem
kolumner, enligt anteckning å första sidan avsedda för uppgifter angående:
1) dag, då åldersbetyg inkommit, 2) sökandens titel och namn samt hem¬
ort, 3) den myndighet, som avgivit utlåtande angående sökandens nykter-
hetsförhållanden, 4) den dag, då intyget utfärdats, och 5) hinder. I boken
hade icke funnits anteckning om mottagen betalning och icke heller anteck¬
ning, som utvisade att mantalsskrivningsbevis i något fall införskaffats.
Liljeberg hade emellertid förklarat, att han i alla de fall, då skriftlig ansökan
icke ingivits, låtit uppsätta en till honom själv ställd ansökningshandling
och debiterat sökanden 1 krona 50 öre. Då ansökningen avsett för erhål¬
lande av trafikkort erforderligt intyg om nykterhet och lämplighet, hade
Liljeberg, i full överensstämmelse med sin praxis i förutnämnda fall, ut¬
tagit en ersättning å 4 kronor, varav 2 kronor 50 öre utgjort stämpel och
lösen och 1 krona 50 öre ersättning för arbetet med ansöknings upprät¬
tande. I de fall, då skriftlig ansökan ingivits, hade sökanden icke blivit de¬
biterad nämnda avgift å 1 krona 50 öre. Den debiterade ansökningshand¬
lingen hade alltid blivit utskriven och i regel underskrivits av något kon¬
torsbiträde. Någon anteckning, som angåve att den erlagda avgiften avsett
berörda ansökningshandling, hade icke gjorts och vederbörande hade tro¬
ligen i regel icke upplysts därom. På begäran hade Liljeberg företett å kon¬
92
toret inneliggande handlingar i ärenden av nu ifrågavarande art från åren
1935 och 1936. Ett flertal å landsfiskalens expedition upprättade ansök¬
ningshandlingar hade funnits där bevarade, alla av ungefär samma inne¬
håll som en vid Timelins skrivelse fogad, med anledning av klagandens an¬
sökan örn nykterhetsintyg upprättad handling. En å kontoret varande yng¬
ling, enligt uppgift springpojke därstädes, hade vitsordat, att han å detta
intyg skrivit klagandens namn, men icke kunnat erinra sig, när detta skett
eller om klaganden därvid varit närvarande. Liljeberg hade härförinnan
upplyst, att dessa ansökningshandlingar i regel upprättats av ett biträde å
kontoret och jämväl underskrivits av den, som upprättat handlingen, tro¬
ligen ofta utan att den vars namn skrivits därunder varit närvarande. Detta
förfarande hade tillämpats för att Liljeberg skulle hava något bevis på att
ansökningen gjorts och begagnades fortfarande. Timelins påpekande, att
upprättande av ansökningshandling, vid det förhållande att ansökning an¬
tecknades i särskild liggare, icke tjänade något praktiskt syfte, hade icke
motsagts av Liljeberg. Mantalsskrivningsbevis hade i regel icke fordrats.
Liljeberg hade tidigare, då han i anledning av begäran om nykterhetsintyg
avlåtit skrivelse till nykterhetsnämnd, plägat begära yttrande jämväl an¬
gående sökandens hemvist. Numera lämnades sådan upplysning utan sär¬
skild begäran, därest vederbörande nykterhetsnämnd ägde kännedom örn
densamma. I det hos J. O. anmälda fallet hade anledning att begära man¬
talsskrivningsbevis icke inträtt förrän efter det utlåtande inkommit från
nykterhetsnämnden i Rörums socken. I detta utlåtande hade nämligen icke
sagts något om mantalsskrivningsorten. Även i dylika fall hade emellertid
Liljeberg i regel genom att ringa kommunalnämndens ordförande sökt taga
reda på mantalsskrivningsorten men i enstaka fall, såsom nu föreliggande,
krävt mantalsskrivningsbevis. Det för klaganden först utfärdade intyget,
som icke blivit utlämnat, hade endast avsett tiden efter den 1 januari 1934.
Den 4 januari 1936 hade nytt intyg utfärdats och genom fjärdingsmannen
tillställts klaganden utan kostnad. I andra fall, då Liljeberg ombesörjt att
nykterhetsintyg kommit sökanden tillhanda, hade detta skett genom fran-
kerade brev, därvid, om betalning ej redan erlagts, kostnaden uttagits
genom postförskott. Liljeberg hade icke i något fall sänt nykterhetsintyg
såsom tjänstebrev. Uppgifterna i polisrapporten, att Liljeberg skulle hava
sänt nykterhetsintyg till Henning Persson i tjänsteförsändelse ävensom att
Liljeberg skulle hava erhållit 4 kronor 50 öre av Raflund och Widell för till
dem utfärdade intyg, vore icke riktiga. Liljeberg hade av Raflund och
Widell erhållit 4 kronor. Riktigheten av övriga uppgifter i polisrapporten
hade vitsordats. Med anledning av uppgiften i polisrapporten, att Gunnar
Karlsson betalt 1 krona 50 öre vid avhämtande av nykterhetsintyg i decem¬
ber 1935 eller januari 1936, hade antecknats från förutnämnda liggare över
hithörande ärenden, att detta intyg utlämnats den 8 januari 1936. I kolumn
93
4) hade med blyerts funnits antecknat ”b”, vilket enligt Liljebergs uppgift
avsåge att visa, att betalning erlagts, medan i motsvarande kolumn avseen¬
de det sista under år 1935 utlämnade intyget och övriga under år 1936 ut¬
lämnade intyg hade funnits antecknat, likaledes med blyerts, ”ej”, vilken
anteckning avsåge att angiva, att betalning ej erlagts. Betalning hade icke
sedan slutet av år 1935 avkrävts någon med undantag av Gunnar Karlsson.
Någon förklaring till att ersättning för ansöknings uppsättande tagits så
sent som den 8 januari 1936 hade Liljeberg ej kunnat giva. Liljeberg hade
förklarat, att han numera sedan någon tid tillbaka, som han dock ej när¬
mare kunde angiva, icke toge någon betalning i samband med utfärdande
av nykterhetsintyg för erhållande av körkort och att han för framtiden icke
komme att begära sådan ersättning, då han numera klart insåge, att det
icke överensstämde med lagens mening. Bland de personer, som vid genom¬
gående av ovannämnda inneliggande handlingar befunnits hava ingivit
skriftlig ansökan örn nykterhetsintyg, hade Timelin i telefon samtalat med
Malte Johansson i Gärsnäs och av denne erhållit bekräftelse på att någon
avgift icke blivit honom avkrävd. Liljeberg hade slutligen velat framhålla,
att han visste, att praxis bland Sveriges landsfiskaler varit, att ersättning
tagits för uppsättande av till vederbörande landsfiskal själv ställd ansökan
örn nykterhetsintyg. Liljeberg hade icke kunnat uppgiva, huru han kommit
till visshet därom. Som stöd för sin uppfattning hade Liljeberg emellertid
framhållit, att ordföranden i Sveriges landsfiskalsförening, landsfiskalen
S. Pira, funnit anledning tillställa ordföranden i Föreningen Kristianstads
läns landsfiskaler en skrivelse i saken, vilken skrivelses innehåll denne
vidarebefordrat till landsfiskalerna i länet. Liljeberg hade företett den till
honom översända skrivelsen.
Vid Timelins skrivelse var fogad, bland annat, en så lydande handling:
”Till Herr Landsfiskalen i Brösarps distrikt, Kivik.
Härmed får jag vördsamt anhålla örn ett nykterhetsintyg, som omför-
mäles i 14 § 2 mom. i motorfordonsförordningen. Åldersbetyg bifogas.
S:t Olof 21/9 1935.
Magnhild Norlander.”
Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Kris¬
tianstads län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Liljeberg. I en för åklagaren
den 19 juni 1936 utfärdad instruktion anförde jag följande.
I 14 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 är stadgat,
att den, som önskar erhålla körkort, skall undergå förarprov hos besikt¬
ningsman i det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket han är mantalsskriven,
eller under vissa förutsättningar inför besiktningsman i annat distrikt.
94
Enligt 2 mom. i sagda paragraf skall sökande vid anmälan till förarprov
förete bland annat intyg av polismyndigheten å den eller de orter inom
riket, varest sökanden under de senaste två åren varit mantalsskriven, att
lian gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt ävensom att han med hän¬
syn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig såsom
förare av motorfordon. Innan intyg, varom nu nänmts, utfärdas, skall
vederbörande nykterhetsnämnd samt, där så finnes erforderligt, jämväl
annan, som äger kännedom i saken, av polismyndigheten höras över sökan¬
dens nykterhetsförhållanden.
I samma moment stadgas slutligen, att intyg av ifrågavarande slag skall
vara avgiftsfritt.
Även enligt den förut gällande kungl, förordningen den 15 juni 1923 om
motorfordon erfordrades intyg för upplysning om körkortssökandes levnads¬
sätt ur nykterhetssynpunkt och om hans personliga förhållanden i övrigt.
Sådant intyg behövde icke vara utfärdat av polismyndighet, utan kunde
länsstyrelse för ändamålet godtaga intyg utfärdade av enskilda personer.
Detta förhållande ledde understundom till att körkort tilldelades personer,
som icke kunde anses lämpliga som förare av motorfordon. Det hände till
och med att körkort förlänades personer, som kunnat förete intyg om
nykterhet, ehuru de varit dömda för fylleri. Till förhindrande av misstag
fann man sig böra uppställa strängare krav i fråga örn intygen. Det ansågs
därvid, att polismyndighet vore bäst skickad att åstadkomma en tillförlit¬
lig utredning örn körkortssökandes nykterhet och ordentlighet, och med
hänsyn härtill uppställdes i 1930 års motorfordonsförordning fordran på
att intyg därom skulle, för att godtagas, vara utfärdat av sådan myndig¬
het. Uppfyllandet av nämnda fordran ansågs emellertid icke böra få åsamka
den körkortssökande några särskilda kostnader för intyget. Att detta borde
utfärdas kostnadsfritt framhölls sålunda uttryckligen av andra lagutskottet
i utlåtande nr 34 till 1930 års riksdag, som avgav yttrande över upprättat
förslag till motorfordonsförordning.
Av stadgandet örn avgiftsfrihet för nykterhetsintyg enligt 14 § 2 mom.
motorfordonsförordningen följer uppenbarligen, att polismyndigheten ej
heller äger att på annat sätt än genom uttagande av avgift för själva in¬
tyget bereda sig ersättning för dess utfärdande.
Av vad i detta ärende förekommit framgår emellertid, att Liljeberg i ett
avsevärt antal fall berett sig ersättning för utfärdande av nykterhetsintyg
av ifrågavarande slag. Liljeberg har visserligen sökt göra gällande, att den
ersättning av 1 krona 50 öre, som uttagits för varje intyg, avsett ersättning
för uppsättande av skriftlig ansökan till honom om intyget. Denna invänd¬
ning förtjänar dock icke avseende. Någon särskild form för begäran om
nykterhetsintyg är icke föreskriven. Då intyget sålunda kan begäras munt¬
ligen, kan uppsättande, mot ersättning, av en skriftlig ansökan därom icke
95
anses annorlunda än som ett kringgående av ovannämnda stadgande om
avgiftsfrihet. Ett sådant förfarande kan icke under några omständigheter
anses tillåtet. I de fall, i vilka Liljeberg uttagit ersättning för nykterhets-
intyg, har sökanden i regel icke själv undertecknat den å landsfiskalskon¬
toret uppsatta ansökningen, utan har underskriften verkställts av ett Lilje-
bergs biträde å kontoret. I många fall synes sökanden icke ens hava ägt
kännedom örn att skriftlig ansökan uppsatts och underskrivits, ehuru av¬
gift för sådan uttagits. Tydligt är, att Liljeberg genom nämnda förfarande
gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att böra beivras.
I ärendet är vidare utrett, att Liljeberg av personer, som för sökande av
trafikkort begärt intyg örn nykterhet, uttagit avgift för uppsättande av
ansökan därom. Även om sådant intyg icke är att likställa med nykterhets-
intyg enligt 14 § 2 mom. motorfordonsförordningen, har Liljeberg, då skrift¬
lig ansökan örn intyget varit obehövlig, genom att uppställa fordran på
sådan ansökan och för uppsättande därav uttaga ersättning av sökanden
gjort sig skyldig till straffbart fel i tjänsten.
Vad slutligen angår Magnhild Norlanders klagomål är visserligen upp¬
lyst, att klaganden sent omsider utan kostnad erhållit det begärda intyget.
Genom det förelupna dröjsmålet med intygets utlämnande, som uppenbar¬
ligen förorsakats av Liljebergs önskan att av klaganden erhålla ersättning,
har klaganden emellertid åsamkats besvär och måhända även direkta utgif¬
ter förutom den skada, som kan hava föranletts av dröjsmålet i och för sig.
Gentemot Liljebergs påstående, att han ej kunnat utfärda intyg såvitt an-
ginge år 1933 förrän bevis om klagandens mantalsskrivning i Rörums soc¬
ken för nämnda år ingivits, må erinras att denna socken är belägen inom
Liljebergs landsfiskalsdistrikt och att Liljeberg därför lätteligen torde kun¬
nat kontrollera uppgiften om klagandens mantalsskrivning där. Liljeberg
har ju också slutligen utan att mantalsskrivningsbevis företetts utfärdat
det begärda intyget. Med hänsyn till omständigheterna finner jag därför
Liljeberg hava gjort sig skyldig till tjänstefel jämväl i vad angår behand¬
lingen av klagandens begäran örn nykterhetsintyg.
På grund av vad jag nu anfört uppdrog jag åt åklagaren att anhängig¬
göra och utföra åtal mot Liljeberg för tjänstefel i ovan anmärkta hänseen¬
den samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle
borde beredas klaganden att i målet föra talan och borde av klaganden
framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av åklagaren
understödjas.
Gärds och Albo häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i ut¬
slag den 2Jf. september 1936 följande.
I målet vore upplyst att Liljeberg i avsevärt antal fall under åren 1934
96
och 1935, sedan sökande av körkort av Liljeberg begärt nykterhetsintyg,
som avsåges i 14 § 2 mom. motorfordonsförordningen, eller sökande av tra¬
fikkort begärt nykterhetsintyg för erhållande av trafikkort, uppsatt skrift¬
liga ansökningar örn intygen och för uppsättande därav tagit ersättning.
Jämlikt nyssberörda moment i motorfordonsförordningen skulle nykter¬
hetsintyg för erhållande av körkort vara avgiftsfria och funnes ej någon
form föreskriven vare sig för erhållande av dessa intyg eller för nykterhets¬
intyg för erhållande av trafikkort. Med hänsyn därtill funne häradsrätten
Liljeberg hava förfarit oriktigt, då han på angivna sätt berett sig ersätt¬
ning. Häradsrätten prövade förty lagligt jämlikt 25 kap. 5 § tredje stycket
och 22 § strafflagen, jämförda med 4 kap. 3 § samma lag, döma Liljeberg
att för vad han sålunda låtit komma sig till last böta 30 dagsböter, var om
6 kronor.
Vidare vore i målet utrett att, sedan klaganden år 1935 hos Liljeberg be¬
gärt nykterhetsintyg, Liljeberg dels till en början avkrävt henne ersättning
för intyget, dels ock sedermera utan fog fordrat bevis angående hennes man¬
talsskrivningsort samt därigenom föranlett dröjsmål med ärendet; och enär
Liljeberg sålunda vid behandlingen av detta ärende gjort sig skyldig till
tjänstefel, prövade häradsrätten rättvist jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ straff¬
lagen döma Liljeberg att böta 15 dagsböter, var örn 6 kronor.
Vad anginge klagandens ersättningsanspråk funne häradsrätten skäligt
på det sätt bifalla desamma, att Liljeberg förpliktades att till klaganden
utgiva dels ersättning för utgifter och besvär i anledning av Liljebergs väg¬
ran att utlämna det begärda intyget med 30 kronor, dels ock gottgörelse för
hennes kostnader å saken hos J. O. och i häradsrätten med 70 kronor jämte
vad hon visat sig hava erlagt i lösen för och stämpel till häradsrättens utslag
i målet.
Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.
15. Vägran att låta part sittande övervara rättegångsförhandlingar.
Till Konga häradsrätts sammanträde den 24 september 1935 instämde
landsfiskalen Wilhelm Norenberg å tjänstens vägnar hemmansägaren Johan
Magnus Svensson i Nöbbeled Trottagård, Östra Torsås socken, med yr¬
kande örn ansvar för det han den 16 i samma månad misshandlat Karl
Norberg och Erik Norberg, båda i Nöbbeled Måns Håkansgård.
Då målet å utsatt dag företogs till handläggning inför häradsrätten, däri
häradshövdingen, f. d. revisionssekreteraren Tor Ahlström förde ordet, in¬
ställde sig i åklagarens närvaro Karl Norberg och Erik Norberg person¬
ligen, biträdda av juris kandidaten Folke Lang i Växjö, varemot Svensson
icke kom tillstädes.
97
Åklagaren uppgav, att till honom översänts två så lydande intyg:
”Härmed intygas, att lantbrukaren Johan Magni Svensson, Östra Torsås,
vid i dag verkställd undersökning företedde nedanstående skador, enl.
uppgift ådragna vid överfall i går. Vänstra ögat delvis igensvullet och blå-
rött, i ögonbrynet ett mindre öppet sår, likaså på angränsande parti av
näsan. På högra delen av hjässan blodutådring här och där, ävensom över
höger underkäke. I vänstra delen av buken och flanken stark ömhet och
muskel försvar, tydande på ett kraftigt, trubbigt våld. Den skadade klagar
över smärtor vid sväljning, tydligtvis härrörande från ett rätt kraftigt
grepp på strupen, som dock ej efterlämnat märken i huden. Han besväras
även av stark huvudvärk. Att ovannämnda skador och obehag äro av
natur att till tiden och sättet för uppkomsten motsvara den skadades be¬
skrivning intygas. Framtida men torde ej vara att befara, men 8—14 da¬
gars arbetsoförmåga kan beräknas. För närvarande måste Svensson vårdas
sängliggande. Växjö 17/9 1935.
På heder och samvete
T. Vickhoff.
Stadsläkare.”
”Härmed intygas, att lantbrukaren Johan Magni Svensson, Östra Torsås,
på grund av de den 16 dennes ådragna skadorna är oförmögen att den 24
dennes inställa sig inför rätta. Växjö 23 sept. 1935.
På heder och samvete
T. Vickhoff.
Stadsläkare.”
Åklagaren ingav ett i saken upprättat polisförhörsprotokoll, varav bland
annat framgick, att Svensson den 17 september 1935 själv inställt sig hos
åklagaren och uppgivit, att han vid ifrågakomna tillfälle blivit misshand¬
lad av Karl Norberg och tre andra män.
Sedan viss utredning i målet förebragts, blev detsamma på åklagarens
begäran uppskjutet till den 22 oktober 1935, då Svensson skulle vid hämt¬
nings påföljd komma tillstädes.
Den 22 oktober företogs målet ånyo till handläggning inför häradsrätten
under ordförandeskap av Ahlström. Därvid inställde sig, i närvaro av åkla¬
garen, Karl Norberg och Erik Norberg ävensom Svensson personligen, den
sistnämnde biträdd av advokaten Carl Romanus i Hälsingborg.
Romanus uppgav, att Svensson till följd av allmän nedsättning i sina
kroppskrafter och till följd av huvudvärk vöre oförmögen att för dagen
själv ingå i svaromål samt att Svenssons närvaro vid rätten denna dag
berodde allenast därpå, att Romanus, med hänsyn till ovannämnda före¬
läggande för Svensson, ansett nödvändigt, att han oavsett hälsotillståndet
komme tillstädes.
Romanus ingav därefter två så lydande intyg:
7 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1937 års riksdag.
98
”Växjö 17 okt. 1935.
Härmed intygas, att lantbrukaren Johan Svensson ännu icke återvunnit
sina krafter i erforderlig grad för att kunna inställa sig inför rätta den 22
dennes. Efter ytterligare 14 dagar torde intet hinder härför möta.
På heder och samvete
T. Vickhoff.
Stadslän”
”Härmed intygas, att lantbrukaren Johan Svensson, Ingelstad, vid i dag
verkställd undersökning befanns, på grund av smärtor i huvud och bröst
samt yrsel, vara urståndsatt att inför rätta föra någon talan tillsvidare.
Växjö den 22 oktober 1935.
På heder och samvete
Ture Vickhoff.
Stadsläkare.”
Om vad därefter förekom innehåller domboken, bland annat, följande:
Det skulle antecknas, att svarandens utseende nu och emot vad flere
av rättens ledamöter förut varit i tillfälle att iakttaga ej företedde någon
särskild skillnad och att svaranden stående kunde övervara förhandling¬
arna rörande målet.
Målsägarna sade sig ej fästa någon tilltro till uppgifterna om svarandens
hälsotillstånd, därvid de uppgåvo, att svaranden efter tiden för den emot
dem förövade misshandeln iakttagits förrätta vanliga sysslor såväl i ladu¬
gården som utomhus och att han för vid pass 14 dagar sedan själv kört
till kvarnen. — — — — — — — — — — — — _ _ _
Svarandebiträdet framhöll än ytterligare, att med hänsyn till svarandens
hälsotillstånd det för närvarande vore omöjligt att höra denne rörande vad
i målet hitintills förekommit och att utlåta sig över vad vid dagens rätts-
förhandlingar kunde förekomma.”
Sedan därefter på målsägarnas begäran en person hörts såsom vittne i
målet, anhöll Romanus om uppskov, på det att Svensson skulle bliva i
stånd att själv yttra sig i målet. Detta blev därefter uppskjutet till för¬
nyad handläggning. Såvitt domboken utvisar verkställdes icke vid nu
ifrågakomna rättegångstillfälle något förhör med Svensson.
I en hit ingiven skrift anförde sedermera Romanus, förutom annat som
jag ej funnit föranleda åtgärd från min sida, i huvudsak följande.
Sedan Romanus vid sistnämnda rättegångstillfälle till häradsrätten in¬
givit de av Vickhoff utfärdade intygen rörande Svenssons hälsotillstånd,
hade Romanus anhållit, att Svensson, vilken innan han gått fram till dom¬
bordet sagt till Romanus att han mådde illa, måtte få sitta under målets
handläggning. Häradshövdingen Ahlström hade genast svarat: ”Nej, han
skall stå.” Genom ett år 1918 utfärdat kungl, cirkulär hade ordförandena i
99
de allmänna underrätterna m. fl. blivit anmodade att tillse, att vid rätte-
gångsförhandlingar parterna bereddes tillfälle att, då de ej vore i förhör
eller utförde talan, sittande övervara förhandlingarna. Det syntes egen¬
domligt, att denna anmaning ej efterföljdes av Ahlström ens då vederbö¬
rande part vöre sjuk. Efter målets handläggning hade Svensson mått
mycket illa. Romanus hemställde om J. 0:s ingripande i anledning av vad
sålunda förekommit.
I infordrat yttrande anförde Ahlström, bland annat, följande.
Handläggningen av ifrågavarande mål den 22 oktober 1935 hade tagit
sin början omkring klockan 5 e.m. omedelbart efter häradsrättens middags¬
rast. För handläggningen hade åtgått något mer än en halv timma. Det
vore riktigt, att Romanus anhållit, att Svensson skulle få sitta under rätts-
förhandlingarna. Men det vore osant, att Ahlströms svar å framställningen
varit de bryska ord, som Romanus velat lägga i hans mun. Ahlström finge
härutinnan hänvisa till vad en av de äldre ledamöterna i nämnden uppgivit
i ett av honom utfärdat, yttrandet bilagt intyg. Innehållet i detta kunde
helt visst vitsordas såväl av den vid protokollet tjänstgörande notarien
som ock av samtliga de nämndemän, vilka vid tillfället voro närvarande.
Själv hade Svensson ej gjort någon framställning om att få sitta. Svensson
ägde, enligt Ahlströms erfarenhet, en god förmåga att förställa sig allt
efter som det passade. Vid förevarande tillfälle hade det varit lämpligast
för honom att anlägga en likbjudarmin och att ställa sig så lidande, som
om det varit allenast han, som blivit överfallen av målsägarna och till¬
skyndande personer samt svårt och oförskyllt misshandlad. De av Vickhoff,
vilken såsom ny på platsen säkerligen ej före första undersökningen sam¬
manträffat med Svensson eller hört talas örn denne, avgivna intygen an¬
gående Svenssons hälsotillstånd syntes — frånsett de rent faktiska för¬
hållandena — grunda sig å Svenssons egna uppgifter om sitt befinnande.
Vid andra tillfällen kunde Svensson visa sig inställsam samt opåkallat
ödmjuk, då han trodde, att dylikt kunde vara till fördel för honom.
Ahlströms uppmärksamhet hade under hela handläggningen av målet varit
riktad på Svensson, för att Ahlström ville tillse, örn denne visade tecken till
trötthet eller behövde stödja sig mot det tätt framför honom stående bor¬
det. Så hade emellertid ej blivit förhållandet. En särskild anledning hade
Ahlström haft att giva akt på Svensson, enär det ett par år tidigare uti en
rättegång mot honom angående ersättning hänt, att Svensson bleknat av
och måst stödjas samt få vatten att dricka för att kunna återhämta sig.
Den stol, som stöde framför dombordet för att vid behov användas av
svarandepart, hade under hela handläggningen den 22 oktober av målet
mot Svensson begagnats av Romanus. Ahlström kunde ej finna, att han
gjort sig skyldig till någon hjärtlöshet eller något klandervärt förfarande
100
mot vare sig Romanus eller Svensson, och hemställde, att klagomålen
måtte lämnas utan vidare avseende.
Vid yttrandet var, bland annat, fogat ett så lydande intyg:
”Undertecknad, som i egenskap av nämndeman var närvarande vid
höstetingets tredje allmänna sammanträde med Konga häradsrätt den 22
oktober 1935 och därvid i likhet med övriga närvarande med särskilt in¬
tresse följde handläggningen av målet emellan landsfiskal V. Norenberg,
Växjö, i egenskap av åklagare och hemmansägare J. M. Svensson, Nöbbele
Trottagård, såsom svarande angående misshandel, får härmed, med anled¬
ning av advokat Romanus i skrivelse till J. O. gjorda påståenden, i san¬
ningens intresse på heder och samvete intyga, att revisionssekreterare Tor
Ahlström, vilken satt såsom rättens ordförande under handläggningen av
målet, på fråga av svarandens rättegångsbiträde om svaranden finge sitta
under förhandlingarna, visst inte svarat så som advokat Romanus påstår
’Nej, han skall stå’ utan svaret hade följande lydelse ’Ånej, han kan nog stå
och för övrigt får jag upplysa örn att vi ska nog se till, att örn svaranden
blir i behov därav han också ska få sitta’. Revisionssekreterare Ahlströms
uppfattning örn att svarandens sjukdom ej var av så allvarlig art som gjor¬
des gällande delades fullt av nämnden. Östad Väckelsång den 8 februari
1936.
Robert Johansson.
Att nämndemannen Robert Johansson riktigt här ovan återgivit det svar,
som vid ifrågavarande rätts tillf ället av häradsrättens ordförande lämnades
advokaten Carl Romanus i anledning av dennes framställning att Svensson
sittande skulle få övervara handläggningen av målet mot honom, intygas.
Växjö den 12 februari 1936.
Wilhelm Norenberg,
landsfiskal.”
Romanus inkom därefter med påminnelser, däri han bland annat upp¬
gav, att Svensson under målets handläggning den 22 oktober icke någon
gång var i förhör. Svensson hade hela tiden stått och lutat sig mot en pelare
eller vägg. Ehuru Romanus känt sig mycket upprörd över Ahlströms vägran
att låta Svensson sitta, hade Romanus, trots att han kände det svårt att
tiga, icke protesterat, enär detta ej skulle åstadkommit annat än ett obe¬
räkneligt uppträde. Mot Ahlströms påstående, att Vickhoff ej kände till
Svensson, ville Romanus påpeka, att Vickhoff upprepade gånger förut, bland
annat den 23 september 1935, undersökt Svensson.
I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.
101
Genom cirkulär den 18 januari 1918 har Kungl. Majit anbefallt ordföran¬
dena i de allmänna underrätterna och i poliskamrarna ävensom polisdo¬
marna att tillse, att vid rättegångsförhandlingar parter och deras biträden
beredes tillfälle att, då de ej äro i förhör eller utföra talan, sittande över¬
vara förhandlingarna.
Den rätt, som härigenom tillerkänts part i rättegång, är icke gjord be¬
roende av förhandenvaron av någon särskild omständighet såsom sjukdom
eller dylikt, som i det särskilda fallet skulle motivera, att part finge sitta
under förhandlingarna. Att en sjuk person bör få sitta under handläggningen
av ett mål, däri han är part, torde redan långt före utfärdandet av ovan¬
nämnda cirkulär hava ansetts ligga i sakens natur. Med 1918 års cirkulär
Ilar sålunda avsetts, att även i normala fall parterna liksom deras biträden
skola komma i åtnjutande av förmånen att få sitta under förhandlingarna,
då de ej hava att yttra sig inför rätten.
Vad angår nu förevarande fall, då Svensson den 22 oktober 1935 haft att
svara i ett mot honom vid Konga häradsrätt anhängiggjort mål, synes i
enlighet med det nyss sagda Svensson redan på grund av innehållet i ovan¬
nämnda cirkulär och oavsett Svenssons hälsotillstånd hava varit berätti¬
gad att sittande övervara handläggningen av målet, i den mån han ej
undergick förhör eller själv utförde talan. Det hade ålegat Ahlström såsom
rättens ordförande att tillse, att tillfälle därtill bereddes Svensson. I stället
för att därutinnan följa cirkulärets föreskrift har emellertid Ahlström, då
Romanus i egenskap av biträde åt Svensson begärt, att denne skulle få sitta
under målets handläggning, avslagit den gjorda framställningen och i dom¬
boken antecknat, att Svensson stående kunde övervara förhandlingarna
rörande målet.
Ahlströms förfarande i strid mot cirkulärets innehåll framstår såsom syn¬
nerligen anmärkningsvärt i betraktande av de särskilda omständigheterna
i förevarande fall. Jag syftar här på det förhållandet, att Svenssons biträde
i samband med ovannämnda framställning till häradsrätten ingivit två av
tjänsteläkare på heder och samvete utfärdade intyg, att Svensson vid tiden
ifråga, liksom fallet varit vid ett rättegångstillfälle en månad tidigare, var
sjuk. I det ena läkarintyget, som var utfärdat den 17 oktober, vitsordades
sålunda, att Svensson icke återvunnit sina krafter i erforderlig grad för att
kunna inställa sig inför rätten den 22 oktober. Det andra läkarintyget var
utfärdat den 22 oktober d. v. s. samma dag det ingavs till rätten och inne¬
höll, att Svensson vid samma dag verkställd undersökning befunnits ur-
ståndsatt att inför rätta föra någon talan tillsvidare. Med hänsyn till in¬
nehållet i dessa intyg synes mig Ahlström hava i så betänklig grad brustit
i tillmötesgående mot Svensson, att Ahlströms förfarande måste anses så¬
som straffbart oförstånd i tjänsten.
Vad Ahlström till sitt försvar i förevarande fall andragit kan jag icke
102
godtaga såsom giltig ursäkt. Härvid vill jag särskilt framhålla, att Ahl¬
ströms underlåtenhet att vid tillfället ifråga taga Svensson, som ej förut
varit tillstädes i målet, i förhör angående det påstådda brottet uppenbar¬
ligen berott på Ahlströms uppfattning att Svensson ej var frisk. Ahlström
har också uppgivit, att han under målets hela handläggning haft sin upp¬
märksamhet på Svensson för att se efter, örn denne skulle visa tecken till
trötthet. Vidare har Ahlström uppgivit, att Svensson inför häradsrätten
vid ett tillfälle för några år sedan bleknat av och måst stödjas samt få
vatten att dricka för att kunna återhämta sig. Icke minst i betraktande av
det sist sagda synes mig Ahlströms vägran att låta Svensson sitta vara
synnerligen anmärkningsvärd.
På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt advokatfiskalen att
ställa Ahlström under åtal inför hovrätten samt å honom yrka ansvar en¬
ligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas Svensson att i
målet föra talan, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,’!
den mån de funnes befogade, av advokatf iskalen understödjas.
Göta hovrätt yttrade i utslag den 6 oktober 1936 följande.
Enär Ahlström genom att icke tillåta Svensson att vid ifrågakomna till¬
fälle sittande övervara rättegångsförhandlingarna visat oförstånd i utöv¬
ning av sitt ämbete, prövade hovrätten lagligt döma Ahlström jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen att utgiva 7 dagsböter, envar örn 35 kronor.
Över hovrättens utslag har Ahlström anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.
16. Uttagande av för hög ersättning i handräckningsärenden.
I en hit insänd skrift anförde handlanden Per Ljungqvist i Borås med
firma Stålmöbelaffären Per Ljungqvist klagomål i fråga om förrättnings-
kostnadema i två av klaganden hos utmätningsmannen i Sundbyberg an-
hängiggjorda ärenden angående handräckning enligt lagen den 11 juni
1915 om avbetalningsköp.
Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat utmätnings¬
mannen B. Björnesten att till mig inkomma med yttrande, överlämnade
Björnesten med skrivelse den 30 april 1936 två rörande de åsyftade ären¬
dena gjorda utdrag av utmätningsmannens i Sundbyberg dagbok i utsök¬
ningsmål, varjämte Björnesten i skrivelsen avgav yttrande.
Det ena dagboksutdraget avsåg en från klaganden den 15 juni 1934 till
103
utmätningsmannen inkommen ansökan om handräckning för återtagande
från O. Siljander i Sundbyberg av en till denne genom avbetalningskontrakt
försåld ottoman med tillbehör, för vilken Siljander icke erlagt betalning i
överensstämmelse med kontraktet. I kolumnerna 8 för förrättningskostna-
den och 9 för förrättningsmannens åtgärder m. m. fanns antecknat följande:
”2: 75 lå/e 1934 delgavs underrättelse.
2: — 22/e » meddelades anstånd tillsvidare.
7/n » fullföljdes ärendet.
2: 20 28/n » utsattes handräckningsförrättning till 4/is.
2: — 8/12 * inkom bevis örn anstånd tillsvidare.
2: 20 */* 1935 utsattes handräckningsförrättning till 9/7-
2: — 27/s » meddelades anstånd tillsvidare.
2:20 ai/2 1936 på begäran utsattes handräckningsförrättning till s/s
15:35 kl. 1,30.
2/3 » avbetalte gäldenären kr. 10: —
9/s » » » » 12: —
16/s » ■» » » 10: —
1: 50 porto och remisskostnad
16: 85 32: —
Avgår kostnader 16: 85
18/3 återtagningsbevis och kvitto.”
Enligt det andra dagboksutdraget, som avsåg en av klaganden den 15
juni 1934 gjord ansökan örn återtagande av en till Ferdinand Pettersson
i Sundbyberg genom avbetalningskontrakt försåld ottoman, fanns i kolum¬
nerna 8 och 9 antecknat följande:
”2: 75 15/e 1934 delgavs underrättelse.
2: — 22/o » meddelades anstånd tillsvidare.
7/n » fullföljdes ansökan.
2: 20 28/n » utsattes handräckningsförrättning till 4/12-
2: — 29/n » meddelades anstånd till V2—35.
2: — 4/s 1935 lämnades anstånd till V5—35.
2: 20 29/o » utsattes handräckningsförrättning till 12/e.
2: — 4/6 » lämnades anstånd tillsvidare.
2: 20 21/2 1936 på begäran utsattes handräckningsförrättning till 3/s
17:35 kl. 2.
2/s » avbetalte gäldenären kr. 10: —
7/s » » » 10: —
1: 50 porto och remisskostnad
18: 85 20: —
Avgår kostnader 18: 85
18/s återtagningsbevis och kvitto.”
104
I sitt yttrande anförde Björnesten följande. .
Såsom av dagboksutdragen framginge hade ifrågavarande ärenden för
verkställighet inkommit den 15 juni 1934 och sedan dess varit föremål för
upprepade åtgärder till dess de redovisats den 16 mars 1936. De i ärendena
lämnade anstånden hade meddelats skriftligen av landsfiskalen W. Wallin
på grund av fullständiga behörighetshandlingar. Köparna saknade utmät¬
ningsbara tillgångar, även örn man medräknade ifrågavarande gods, och
befunne sig i synnerligen torftiga omständigheter. Vid till Björnesten läm¬
nad likvid hade båda bestämt fordrat att erhålla kvitto utskrivet å skulden
till firman under påpekande av att de icke kunde erlägga någon likvid för
kostnaderna. Då ett belopp motsvarande avbetalningspriset erlagts, hade
Björnesten icke ansett sig lagligen kunna uttaga ifrågavarande kostnader
av köparna eller av dem återtaga godset. Björnesten ansåge för sin del, att
de kostnader, som givetvis måst uppkomma i ärendena, i intet avseende
vore för högt beräknade, och hemställde, att klagomålen måtte lämnas
utan vidare avseende.
På begäran överlämnades därefter från K. B. i Stockholms län till mig
de av utmätningsmannen i Sundbyberg till K. B. insända utdragen av dag¬
boken i utsökningsmål för åren 1934 och 1935. Av dessa utdrag syntes
framgå, att Björnesten i ett stort antal i dagboken upptagna ärenden
rörande handräckning enligt lagen örn avbetalningsköp debiterat kostna¬
der, som han icke ägt påföra vederbörande. Såsom exempel på den av
Björnesten tillämpade debiteringen i dylika ärenden antecknades vad som
i ärendet nr 11 för år 1934 i dagboksutdraget för september och oktober
1934 införts i kolumnerna 8 för förrättningskostnaden och 9 för förrätt-
ningsmannens åtgärder m. m. Kolumnerna innehöllo följande:
”2: 75 26/i medd. underrättelse.
2: — 31/x utsattes förrätta, t. 12/a.
3:— 12/i vid verkställighetsförsök kom säljaren ej tillstädes.
2: — 15/i inkom medd. örn anst. t. 15/2.
2: 20 17/3 utsattes förrätta, t. 21/s.
2: — 21/3 inkom medd. om anst. t. 10/4.
2: 20 21/i utsattes förrätta, t. 27/n
2: — 27/4 inkom medd. om anst. t. 10/b.
2: 20 11 /6 utsattes förrättn. t. 2%.
2: — 19/e inkom medd. om anst. t. 1/t.
2: 20 2% utsattes förrättn. t. 3/s.
2: — 3/8 inkom medd. om anst. t. 10/s.
2: 20 2% utsattes förrättn. t. 25/<>.
3% återtagningsbevis.”
105
Den 12 maj 1936 inkom från klaganden en skrift, däri klaganden åter¬
kallade sin anmälan mot Björnesten.
Påföljande dag, den 13 maj, infann sig Björnesten hos mig och ingav
därvid till komplettering av den förut avgivna förklaringen ett yttrande,
däri Björnesten anförde.
Kostnader i ärenden av ifrågavarande slag skulle ju beräknas enligt
kungl, förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättnings-
män för utmätning i enskilda mål samt till stämningsman m. m. För del¬
givning av underrättelse i vartdera av klagandens ärenden hade Björne¬
sten uttagit 2 kronor 75 öre. Björnesten hade därvid inställt sig hos kö¬
parna och verkställt förberedande undersökning i ärendena, för vilken
undersökning Björnesten ansett sig hava rätt till ersättning med 2 kronor
för sådan ”annan förrättning”, varom nämnes i 1 § andra stycket ovan¬
nämnda förordning. Då återtagande ej omedelbart kunnat ske, hade Björ¬
nesten delgivit underrättelsen och därför tagit vanligt delgivningsarvode
enligt förutvarande bestämmelser eller 75 öre. För ”utsättande av förrätt¬
ning” hade Björnesten ansett sig kunna taga 2 kronor 20 öre, varav 20 öre
utgjorde postporto. Detta ”utsättande” innebure, att Björnesten tillskrivit
såväl köpare som säljare om dag och tid för förrättning i ärendet. Någon
skyldighet att utsätta dag för att verkställa återtagande funnes ej föreskri¬
ven. Det kunde emellertid ej vara något fel att göra detta. Åtgärden vore
dikterad helt av praktiska skäl och vore till nytta såväl för säljaren som
för köparen. Den hade framtvingats på grund av olägenheter, som ofta
uppstode, då detta förfaringssätt ej tillämpades. Som exempel på dessa
olägenheter kunde anföras: Köparen eller någon av hans husfolk funnes
ej hemma, då återtagningen skulle verkställas, varför låssmed måste anli¬
tas. Godset, i det fall detsamma utgjordes av ett mindre föremål, kunde,
sedan dörren upptagits, ändå ej påträffas. I ett annat fall påträffades god¬
set, men säljaren vore ej tillstädes för att omhändertaga detsamma. Någon
förvaringsplats för godset funnes ej att uppbringa, åtminstone ej utan kost¬
nad. Förrättningsmannen torde stå stor risk, örn han utan vidare lämnade
godset utomhus. Även om skyldighet för förrättningsman att själv eller
genom annan ombesörja transport av godset kunde anses föreligga, vore
det oftast omöjligt att från förrättningsstället inom rimlig tid ordna trans¬
port och dessförinnan läte det sig ej göra, då förrättningsmannen aldrig
före en förrättning kunde veta, om godset funnes kvar. Bevakning av god¬
set till dess säljaren hämtade detsamma kunde ej anordnas utan kostnad.
Innan systemet med utsättande av förrättning tillämpats hade ideligen
hänt, att verkställighetsförsök i samma ärende fått vidtagas upprepade
gånger förgäves. Detta beroende på ovannämnda omständigheter samt
även till viss del därpå, att man i praktiken icke helt kunde bortse från
humanitära skäl. Av det anförda följde, att Björnesten genom sitt för¬
106
faringssätt att utsätta förrättning i verkligheten undvikit kostnader, som
eljest blivit ofrånkomliga. Då någon skyldighet att utsätta tid för för¬
rättning ej förelåge, hade Björnesten ansett, att den kostnad, som debite¬
rats härför, vore ett privat mellanhavande mellan parterna och förrätt-
ningsmannen. För anstånd i ärendena hade uttagits 2 kronor med stöd av
en enligt uppgift åtminstone i Stockholm tillämpad praxis. Remisskostna¬
den, 1 krona 50 öre, torde ej vara hänförlig till exekutionskostnad. I hän¬
delse de av Björnesten tillämpade beräkningsgrunderna ansåges oriktiga,
komme Björnesten givetvis att för framtiden noggrant ställa sig till efter¬
rättelse de anvisningar, som därutinnan kunde komma att meddelas.
Sedan jag för Björnesten påvisat, att debiteringen i ett stort antal i dag¬
boken upptagna handräckningsärenden syntes sakna stöd i gällande be¬
stämmelser, uppgav Björnesten på frågor av mig följande: Då handräck¬
ning enligt lagen om avbetalningsköp begärdes, brukade Björnesten för
underrättelse till köparen av godset debitera en kostnad av 2 kronor 75 öre.
Underrättelsen meddelades vid besök hos köparen och brukade Björne¬
sten därvid verkställa en förberedande undersökning. Denna avsåge att
få utrönt, örn godset funnes hos köparen och huruvida köparen beträffande
det avtalade prisets skälighet eller i något annat avseende hade någon in¬
vändning att framställa i ärendet. Att Björnesten brukat debitera 2 kronor
för inkommet meddelande örn anstånd med verkställighet berodde därpå,
att meddelandet föranledde anteckning i dagboken och framtagande av
akten och dennas inplacering i annan ordning än förut. För ”utsättande av
förrättning” hade Björnesten ibland debiterat 2 kronor 20 öre och ibland
endast 2 kronor. I beloppet 2 kronor 20 öre inginge portokostnad för av¬
sändande av underrättelse örn förrättningens utsättande. Då Björnesten
debiterat endast 2 kronor, hade Björnesten icke brytt sig om att debitera
portokostnaden. Ärendena hade i båda fallen handlagts på ett och samma
sätt d. v. s. genom underrättelses avsändande med posten. Björnesten ville
framhålla, att de i dagboken debiterade kostnadsbeloppen i åtskilliga fall
icke utgjort nettoinkomst, enär han för att medhinna sina åligganden ofta
fått begagna sig av automobilskjuts utan att kunna debitera kostnaden
därför.
Björnesten framhöll slutligen, att han i ungefär 20 års tid utan anmärk¬
ning tjänstgjort i Stockholms län såsom kontorsbiträde, extra polisman
samt extra eller tillförordnad landsfiskal.
På fråga av mig huruvida Björnesten under sin nyssnämnda tjänstgöring
som landsfiskal tillämpat samma principer vid beräknandet av kostnaderna
i utsökningsmål som under tjänstgöringen såsom utmätningsman i Sund¬
byberg förklarade Björnesten, att så icke varit fallet. Anledningen därtill
hade varit, att till följd av de resekostnader, som han varit berättigad
debitera, de sammanlagda kostnaderna i ärendena ofta blivit ganska stora,
107
även om ersättning debiterats allenast för en eller ett par förrättningar
i varje ärende. Av billighetsskäl hade Björnesten under sin landsfiskals-
tjänstgöring understundom t. o. m. underlåtit att till fullo uttaga den rese-
kostnadsersättning, vartill han varit berättigad.
Ehuruväl klaganden återkallat sin anmälan mot Björnesten, fann jag
dock vad i ärendet upplysts rörande Björnestens förfarande vid debitering
av förrättningskostnader i handräckningsärenden enligt lagen örn avbetal¬
ningsköp vara av den beskaffenhet, att jag icke kunde utan vidare åtgärd
låta vid den skedda återkallelsen bero.
Enligt kungl, förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till för-
rättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m.
äger utmätningsman, som förrättningen verkställer, för handräckning
enligt lagen om avbetalningsköp erhålla ersättning med 2 kronor. Vittne,
som vid förrättning biträder, erhåller för varje förrättning 1 krona.
För delgivning av underrättelse om sökt verkställighetsåtgärd var intill
den 1 januari 1936 utmätningsman berättigad till ersättning med allenast
75 öre. Vittne erhöll likaledes 75 öre för varje delgivningsförrättning.
Erfordras resa för verkställande av förrättning å landet eller i stad utom
stadens planlagda område, äro förrättningsman och vittne berättigade till
resekostnadsersättning efter grunder, som äro närmare angivna i 5 § i ovan¬
nämnda förordning. I
I en till landsfogden i Stockholms län avlåten skrivelse anförde jag
följande.
Av utredningen i förevarande ärende framgår, att Björnesten i egenskap
av utmätningsman i Sundbyberg i ett flertal handräckningsärenden av
sökandena uttagit ersättning jämväl i andra hänseenden och till högre be¬
lopp än 1878 års förordning berättigat honom.
I de ifrågavarande, av klaganden hos utmätningsmannen i Sundbyberg
anhängiggjorda ärendena har Björnesten för delgivning av underrättelse
uttagit ersättning med 2 kronor 75 öre, ehuru han icke varit berättigad till
högre ersättning än 75 öre för egen del jämte 75 öre till eventuellt med¬
följande vittne. Därjämte har Björnesten gottgjort sig särskild ersättning
för ”meddelande av anstånd” vid olika tillfällen i vartdera ärendet med
2 kronor för varje gång samt för ”utsättande av handräckningsförrättning”
vid olika tillfällen med 2 kronor 20 öre för varje gång. I det ovan omför-
mälda, i dagboksutdraget för september och oktober 1934 antecknade
handräckningsärendet har Björnesten debiterat sökanden, bland annat,
för meddelande av underrättelse örn ansökningen 2 kronor 75 öre samt för
108
utsättande av förrättning 2 kronor vid ett tillfälle och, efter anstånd,
2 kronor 20 öre vid ett vart av fem olika tillfällen. Då i ärendet likaledes
vid fem olika tillfällen inkommit ”meddelande om anstånd”, har Björne¬
sten för anteckning därom i dagboken debiterat sökanden en kostnad av
2 kronor varje gång. Liknande debitering har, såsom dagboken utvisar,
skett i ett stort antal andra ärenden.
Av det sagda framgår sålunda, att Björnesten i nu avsedda fall uttagit
för hög ersättning för underrättelse till köparen örn den sökta åtgärden.
För Björnestens debitering av ersättning för utsättande av förrättning och
för meddelande av anstånd eller anteckning om från sökanden inkommet
meddelande örn anstånd torde icke till någon del finnas stöd i gällande
föreskrifter.
Vad Björnesten anfört till försvar för den tillämpade debiteringen synes
mig icke förtjäna avseende. Någon rätt för utmätningsman att för en vid
underrättelsens meddelande verkställd ”förberedande undersökning” ut¬
taga särskild ersättning föreligger icke. Den av Björnesten åberopade be¬
stämmelsen örn ersättning för ”annan förrättning” avser förrättning enligt
utsökningslagen och kan icke vara tillämplig i avseende å sådan undersök¬
ning, som nyss nämnts. Att Björnesten ens kunnat ifrågasätta att erhålla
förrättningsarvode för verkställande av anteckning i dagboken örn med¬
delat anstånd synes mig oförklarligt. Mig veterligen har sådan debitering
icke tillämpats annorstädes. Björnesten har själv medgivit att han, som
lång tid innan han tillträdde befattningen som utmätningsman i Sundby¬
berg på förordnande uppehållit landsfiskalstjänst, icke förrän i sin nu¬
varande befattning tillämpat sådan debitering i handräckningsärenden,
som nu påtalats.
Då Björnesten genom att på sätt ovan angivits debitera och utkräva
dels för höga avgifter och dels avgifter, vartill han ej alls varit berättigad,
gjort sig skyldig till tjänstefel av betänklig art, finner jag Björnesten böra
ställas under åtal för vad han i sagda hänseende låtit komma sig till last.
Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Björnesten för tjänstefel i ovan
anmärkta avseende samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens be¬
skaffenhet.
Sollentuna och Färentuna domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängig-
gjordes, yttrade i utslag den 7 december 1936 följande.
I målet vore utrett, att Björnesten, som den 18 juni 1932 av K. B. i
Stockholms län förordnats att på eget ansvar i landsfiskals ställe från och
med den 1 juli 1932 tillsvidare vara utmätningsman i Sundbyberg, i ett
flertal av honom före den 1 januari 1936 handlagda ärenden örn handräck¬
109
ning för återtagande av genom avbetalningskontrakt försålt gods uttagit
ersättning med 2 kronor 75 öre för underrättelse till vederbörande köpare
örn den sökta åtgärden, oaktat ersättning för delgivning av sådan under¬
rättelse jämlikt 4 § i kungl, förordningen angående ersättning till förrätt-
ningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. den
12 juli 1878, sådant samma lagrum lydde före den 1 januari 1936, skulle
erläggas med 75 öre. Vidare vore i målet utrett, att Björnesten utan stöd
av gällande föreskrifter i ett flertal fall gottgjort sig ersättning dels för
meddelande av anstånd med handräckning av omförmält slag, dels för an¬
teckning i utsökningsdagboken om från vederbörande sökande inkommet
meddelande örn sådant anstånd, dels ock för utsättande av förrättning för
handräckning i ovannämnda hänseende. På grund därav prövade härads¬
rätten, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, rättvist döma Björnesten
för oförstånd i tjänsten att utgiva 15 dagsböter, varje dagsbot 10 kronor.
17. Obehörigt tagande av ersättning för upprättande av märkrulla
eller biträde därmed.
Enligt 38 § i tullstadgan den 7 oktober 1927 är befälhavare å fartyg,
som från utrikes ort inkommer till tullområdet och är bestämt till ort inom
detsamma, skyldig att för tullklarering anmäla sig hos tullanstalten i be¬
stämmelseorten .
I 116 § samma stadga föreskrives vidare skyldighet för befälhavaren att
för tullklareringen utan uppskov till tullanstalten avgiva skriftlig anmälan
rörande fartyget och vad däri föres med angivande i förekommande fall av
lönnrum och hemlig tillgång till lasten. Dylik anmälan skall enligt samma
paragraf hava det närmare innehåll samt avlämnas i den ordning, som
generaltullstyrelsen bestämmer.
I 217 § samma författning stadgas vidare att, örn fartygsbefälhavare
underlåter att avgiva anmälan enligt 116 § rörande till tullområdet inkom¬
met fartyg och dess last, han skall dömas att böta från och med 50 till och
med 200 kronor.
De närmare föreskrifterna om innehållet i fartygsanmälan av ifråga¬
varande art eller märkrulla, vilken sistnämnda benämning användes i det
följande, finnas i 12—17 §§ i den av generaltullstyrelsen den 17 oktober
1927 utfärdade tullordningen (tullverkets författningssamling nr 241). Jäm¬
likt 12 § tullordningen skall märkrulla vara av befälhavaren egenhändigt
underskriven och skall, där den icke omedelbart efter fartygets ankomst
ingives direkt till tullanstalten, av befälhavaren på anfordran avlämnas till
tulltjänsteman, som inställt sig ombord, för att av denne, så snart invisita-
tionen å fartyget avslutats, vidarebefordras till tullanstalten. För fartyg,
Ilo
vars nettodräktighet understiger 20 ton, må emellertid, enligt 15 § tullord¬
ningen, anmälan göras muntligt av befälhavaren. Har muntlig anmälan
avgivits, åligger det tulltjänsteman, till vilken enligt 12 § andra stycket
märkrulla skall avlämnas vid fartygs ankomst, att efter den muntliga an¬
mälan uppsätta märkrullan, vilken därefter skäll underskrivas av befäl¬
havaren.
I olikhet mot äldre tullstadgor innehåller icke gällande tullstadga före¬
skrift om att märkrulla skall vara upprättad enligt visst vid stadgan fogat
formulär. Dylikt formulär har icke heller fastställts genom tullordningen.
I anslutning till i 82 § tullordningen intagna föreskrifter om blankettvång
har emellertid generaltullstyrelsen den 28 februari 1929 fastställt blanketter
till vissa anmälningshandlingar, däribland märkrulla, samt i två den 28
februari och den 16 mars 1929 utfärdade cirkulär (tullverkets författnings¬
samling nr 55 och 56) meddelat föreskrifter om tillhandahållande genom
tullverket av de sålunda fastställda blanketterna. Enligt det ena av dessa
cirkulär, nr 55, skola exemplar av blanketterna genom tullverkets central¬
förråd tillställas vederbörande distrikttullanstalter för att på begäran i
enstaka exemplar kostnadsfritt tillhandahållas trafikant huvudsakligen till
förbrukning inom tullverkets lokaler. Det andra cirkuläret, nr 56, inne¬
håller, att trafikant äger genom tullverket beställa blanketter, dock minst
1,000 exemplar av varje särskilt slag. Priset för 1,000 exemplar av blankett
till märkrulla av det slag, varom i ärendet är fråga, utgör 31 kronor 5 öre
för första 1,000-talet och 21 kronor 80 öre för varje följande 1,000-tal
exemplar.
I 84 § tullordningen stadgas, att för ifyllande av blankett till handling,,
som trafikant skall avlämna till tullverket, äger trafikanten på begäran
kostnadsfritt erhålla de anvisningar av tulltjänsteman, som denne kan
meddela. Såsom framgår av 82 § tullordningen är emellertid fartygsbefäl¬
havare oförhindrad att avfatta märkrulla utan användande av fastställd
blankett, därest handlingen eljest är upprättad i enlighet med föreskrif¬
terna i tullordningen. Skyldighet för tulltjänsteman, som inställer sig om¬
bord å fartyg för förrättande av invisitation, att medhava av tullverket
anskaffad blankett till märkrulla för att kostnadsfritt tillhandahållas far-
tygsbefälhavaren var vid den tid, varom i förevarande ärende är fråga, icke
stadgad.
Enligt § 28 b) i gällande, av generaltullstyrelsen den 14 december 1910
utfärdade tjänstgöringsreglemente åligger det tulltjänsteman, som förrättar
invisitation å från utrikes ort ankommet fartyg, att om gods, som ej är
upptaget å märkrulla, anträffas utan att vara så förstucket eller undandolt,
att olovlig införsel därav uppenbarligen är tillämnad, därom göra anteck¬
ning å märkrullan med utsättande av stycketal, beskaffenhet, märke och
nummer ävensom innehåll, där sådant är känt.
lil
I § 27 mom. 2 tjänstgöringsreglementet är föreskrivet att, örn fartygs¬
befälhavare underlåter att vid anfordran avlämna märkrulla, bevakning
bör, där så anses erforderligt, åsättas fartyget, till dess berörda åliggande
fullgjorts. I § 13 i den vid tjänstgöringsreglementets utfärdande gällande
tullstadgan den 1 juli 1904 (nr 35) var vidare stadgat, att fartygsbefälhava-
ren skulle gälda kostnaden för bevakning, som anordnades av sagda anled¬
ning. Motsvarighet till sistnämnda bestämmelse saknas i gällande tull¬
stadga, som emellertid i 194 § innehåller stadgande örn skyldighet för tra¬
fikant att vidkännas kostnad för i 193 § avsedda extra tullförrättningar.
I 198 § tullstadgan föreskrives, att trafikant icke må åt tulltjänsteman
bjuda gottgörelse i någon form för åtgärd, som å övertid eller eljest av
tjänstemannen under tjänstgöring vidtagits. Ej heller må tulltjänsteman för
sådan åtgärd fordra eller mottaga gottgörelse i vilken form det vara må.
— För överträdelse av dessa bestämmelser stadgas i 229 § bötesstraff från
och med 20 till och med 500 kronor.
Med anledning därav att bevakningstjänstemännen vid tullbevaknings-
inspektionen i Malmö och därvarande frihamn av trafikerande uppburit
kontant ersättning för vissa åtgärder, som de i sin egenskap av tjänstemän
till trafikens betjänande vidtagit, avlät generaltullstyrelsen den 4 december
1931 till tulldirektören i Malmö en skrivelse, däri styrelsen anförde bland
annat följande:
”Av tullöveruppsyningsmännen vid tullbevakningsinspektionen utförd
komplettering av märkrullor eller av dem i enstaka fall, då särskilda om¬
ständigheter därtill föranleda, verkställt upprättande av märkrulla är, i den
mån komplettering av sådan handling icke jämlikt § 28 b) tjänstgörings¬
reglementet åligger visitationsförrättare, att likställa med de i 84 § tull¬
ordningen omförmälda anvisningar för ifyllande av blankett till handling,
som trafikant skall avlämna till tullverket.----------
I anslutning till vad sålunda anförts och med hänsyn till bestämmelserna
i 198 § tullstadgan och 84 § tullordningen finner generaltullstyrelsen skäligt
förordna, att ersättning för lämnande av ovan omförmälda uppgifter samt
biträde med vissa handlingars upprättande eller komplettering ävensom för
ovanberörda kontorsarbete, så länge detsamma kan komma att fortgå, icke
må, efter den dag då denna styrelsens skrivelse blivit Eder underlydande
tjänstemän delgiven, vidare av dem fordras eller mottagas.
Detta meddelas Eder härigenom till kännedom samt för vederbörandes
förständigande och efterrättelse.”
Skrivelsen överlämnades den 9 december 1931 av tulldirektören till,
bland andra, tullbevakningsinspektionen i Malmö och tullstationen Malmö-
Limhamn ”för delgivning med all i skrivelsen berörd personal samt med
förständigande för personalen att rätta sig efter vad styrelsen i ärendet för¬
112
ordnat”. Innehållet i skrivelsen delgavs personalen vid tullstationen Malmö-
Limhamn samma den 9 december 1931.
Den 4 september 1934 avlät generaltullstyrelsen till de lokala tullför¬
valtningarna i riket en skrivelse av följande lydelse:
”Rundskrivelse.
På förekommen anledning vill Kungl. Generaltullstyrelsen härigenom
erinra om det i 198 § tullstadgan meddelade förbud för tulltjänsteman att
för åtgärd, som å övertid eller eljest av tjänstemannen under tjänstgöring
vidtagits, fordra eller mottaga gottgörelse i vilken form det vara må.
Härjämte vill styrelsen fästa uppmärksamheten därå, att fartygsbefäl¬
havare lämnat biträde med upprättande av inkommande fartygsanmälan
eller komplettering därav är, i den mån sådan komplettering icke jämlikt
28 § b) tjänstgöringsreglementet åligger visitationsförrättare, att likställa
med de i 84 § tullordningen omförmälda anvisningar för ifyllande av blan¬
kett till handling, som trafikant skall avlämna till tullverket, samt att tull¬
tjänsteman alltså icke må för biträde med upprättande eller komplettering
av sådan handling fordra eller mottaga ersättning. Stockholm den 4 sep¬
tember 1934.
Kungl. Generaltullstyrelsen.
Nils Wohlin.
/Nils Wennerholm.”
Denna rundskrivelse inkom till tulldirektören i Malmö den 7 september
1934 och delgavs omedelbart honom underlydande personal.
Den 13 juli 1935 innehöll tidningen Skånska Aftonbladet en artikel under
rubriken: ”5 kronor debiteras för ifyllning av en tullblankett. Märkrulle-
pengarna spöka åter i Malmö. Förbudet från 1931 synes icke respekteras.”
I en den 22 juli 1935 hit inkommen skrift, undertecknad ”E. O. Paulson
Fartygsbefälhavare adr. Box 7 Limhamn f. v. b.”, fästes min uppmärksamhet
på innehållet i nämnda tidningsartikel. I skriften anfördes, att de överord¬
nade tjänstemännen vid tullstationen i Limhamn trots generaltullstyrelsens
förbud av fartygsbefälhavare, i synnerhet utländska, för tillhandahållande
av blanketter till märkrulla betingat sig vederlag, som måste anses oskäligt.
Ersättning för dessa blanketter hade av tjänstemännen uppburits antingen
direkt av fartygsbefälhavaren eller av vederbörande mäklarfirma. Att er¬
sättning mottagits även i sådana fall, då vederbörande fartygsbefälhavare
själv varit försedd med dylik blankett, torde framgå av en eventuell ut¬
redning. Som ett exempel på hur det tillginge kunde följande anföras. För
någon tid sedan hade befälhavarna å två sovjetryska fartyg fått för ”in¬
kommande blankett” till tulltjänstemännen erlägga vardera 4 kronor.
Något kvitto å beloppen hade emellertid ej erhållits. Först sedan rederiet
genom en skeppsmäklarfirma gjort flera påstötningar, hade rederiet erhål¬
113
lit två av tullöveruppsyningsmannen J. F. Kruger undertecknade kvitton
å beloppen. Vidimerade avskrifter av dessa båda kvitton jämte ytterligare
avskrifter av fyra liknande kvitton, även dessa undertecknade av Kruger,
bifogades. Tullstationen i Limhamn sorterade direkt under centraltullkam¬
maren i Malmö. Högsta lokala chefskapet över stationen utövades av tull¬
direktören i Malmö, K. J. Rydberg, med tullmästaren i Limhamn, B. Ols¬
son, som närmaste man. I förut omnämnda nummer av Skånska Afton¬
bladet hade Rydberg uttalat, att han tidigare ryktesvis försport, att man
vid tullbevakningen i Malmö brukade upptaga en dylik avgift av 1 krona.
Rydberg hade likväl ej utfärdat förbud mot denna trafik förrän det kom¬
mit till hans kännedom, att man debiterade ända upp till 5 kronor för en
blankett. Detta Rydbergs uttalande vore ur flera synpunkter anmärk¬
ningsvärt. Det borde nämligen hava stått klart för Rydberg, att tagandet
av 1 krona för en dylik blankett vore lika otillåtet och författningsstridigt
som tagandet av 5 kronor för samma sak. Rydberg borde därför omedel¬
bart hava stoppat och beivrat denna trafik, så snart han fått vetskap örn
dess förekomst. Rydbergs inställning vore mer än anmärkningsvärd. Den
torde möjligen dock få sin förklaring i ett ännu mera anmärkningsvärt för¬
hållande. Ett rykte förmälde nämligen, att tullbevakningschefen E. Gag¬
ner vid ett sammanträde å tjänsterummet givit överuppsyningsmännen vid
tullbevakningen i Malmö tillstånd att för märkrulleblanketter debitera tra¬
fikanterna 1 krona per styck samt att han därvid även förklarat sig över¬
taga ansvaret därför. Huruvida Gagner genom meddelandet av ett dylikt
tillstånd, som direkt strede mot 198 § tullstadgan och av generaltullstyrel¬
sen tidigare utfärdat förbud, handlat inom gränsen för sin tjänstebefogen¬
het eller överskridit densamma hänskötes till J. 0:s prövning och even¬
tuella åtgärd.
Vidare anfördes i skriften: Liksom det vore ett allmänt intresse, att tolk¬
ningen av för tullverket gällande författningar icke snedvredes, så att tra¬
fikanterna därigenom av statens tjänstemän pålades författningsstridiga
ekonomiska bördor, vore det även ett viktigt allmänintresse, att nämnda
tjänstemän gentemot trafikanterna intoge en fri och oberoende ställning.
Det vore statens tjänstemän ovärdigt att, som i föreliggande fall skedde,
för egen vinnings skull uppskörta den trafikerande allmänheten. Att det
i synnerhet vore den utländska trafiken, som bleve föremål för detta olaga
debiteringssystem, vore icke ägnat att utgöra en förmildrande omständig¬
het. Det torde tvärtom vara för landet föga hedersamt, därest utländska
trafikanter bibragtes den uppfattningen, att landets myndigheter tolererade
ett system, som satte tjänstemännen i stånd att till egen vinning vid sidan
av lag och författning beskatta denna trafik.
Vid skriften voro i vidimerade avskrifter fogade sex så lydande kvitton:
1) ”m/segl. Emanuel
8 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1937 års riksdag.
114
Inkom, blankett Kr. 1: 50
Kvitteras
Limhamn den u/2 1935
J. F. Kruger.”
2) ”m/segl. Esther
Ink. blankett Kr. 1: —
Kvitteras
Limhamn den 19/2 35
J. F. Kruger.”
3) ”s/s Dubur Kapt. A. Prahm
Inkommande blankett Kr. 5: —
Kvitteras
Limhamn den 27/, 35.
J. F. Kruger.”
4) ”Räkning
Kapten J. Löfgren, ångf. Haneström Debet till undertecknad
Mars 20 An. inkommande blanketter 3: —
Kr. 3^
Kvitteras
Limhamn den 20/s 1935
J. F. Kruger.”
5) ”Räkning. Limhamn den 8 maj 1935.
s.s. ’Soroka’ Debet till undertecknad
An Inkommande blankett Kronor 4: 00
Kvitteras
J. F. Kruger.”
6) ”Räkning. Limhamn den 12 maj 1935.
s.s. ’Onega’. Debet till undertecknad
An Inkommande blankett Kronor 4: 00
Kvitteras
J. F. Kruger.”
I anledning av innehållet i klagoskriften anmodade jag generaltullstyrel¬
sen att efter vederbörandes hörande och i övrigt verkställd utredning till
mig inkomma med yttrande.
I en sedermera till mig inkommen skrift påtalade tullkontrollören O.
Bretz i Malmö ytterligare det förut omförmälda missförhållandet i fråga
örn uttagande vid tullstationen Malmö-Limhamn av ersättning för blan¬
ketter till märkrulla.
Skriften överlämnades till generaltullstyrelsen för att vara tillgänglig vid
avgivandet av det av mig begärda yttrandet.
115
Med en den 2 januari 1936 hit inkommen skrivelse överlämnade general¬
tullstyrelsen den i ärendet verkställda utredningen, varjämte styrelsen av¬
gav eget utlåtande. I skrivelsen meddelade generaltullstyrelsen till en bör¬
jan, att styrelsen med anledning av min remiss infordrat särskilda förkla¬
ringar från tulldirektören Rydberg och tullbevakningschefen Gagner och
att från dessa därefter inkommit förklaringar, dagtecknade respektive den
12 och den 8 augusti 1935. Vidare meddelade styrelsen, att styrelsen redan
före mottagandet av min remiss remitterat ovannämnda tidningsartikel till
tulldirektören i Malmö för avgivande av yttrande samt att i anledning där¬
av Rydberg till styrelsen inkommit med ett den 9 december 1935 dagteck-
nat yttrande, åtföljt av åtskilliga bilagor, däribland en den 21 november
1935 dagtecknad rapport över i saken verkställd polisutredning, samt för¬
klaringar dels från tullmästaren Olsson och tullöveruppsyningsmannen Kru¬
ger, dels ock från samtliga tullöveruppsyningsmän vid tullbevaknings-
inspektionen i Malmö. Samtliga nu omnämnda handlingar funnos fogade
vid generaltullstyrelsens till mig avgivna utlåtande.
Gagner anförde i sin förklaring följande.
Då det ganska ofta hände, att befälhavare å fartyg, som å annan tid än
tullklareringstid till Malmö hamn inkomme antingen i fraktfart eller för
proviantering, kolning m. m. och sålunda före förbindelse med land för¬
fattningsenligt vore skyldiga till tullmyndigheten avlämna märkrulla, vöre
i avsaknad av blankett till sådan, hade det upprepade gånger vållat far-
tygsbefälhavaren bryderi och svårigheter. Jämlikt 42 § tullstadgan kunde
ej förbindelse i större omfattning få äga rum mellan fartyg och kaj, förrän
fartyget undergått invisitation. Det hade då varit nödvändigt, i all synner¬
het då fartyget anlänt på aftonen eller natten, att fartyget fått vänta flera
timmar, innan blankett till märkrulla ens kunnat anskaffas, och innan den¬
samma sedan blivit ifylld och kunnat till tullmyndigheten överlämnas hade
en dyrbar tid för fartyget gått förlorad. Ofta hade även en eller annan be¬
sättningsman velat skyndsamt komma i land för något nödvändigt upp¬
drags skull, men hade även han måst dröja till dess fartyget vederbörligen
invisiterats. Från tullöveruppsyningsmännen hade då gjorts förfrågan hos
Gagner i egenskap av tullbevakningschef, huruvida det i det allmännas in¬
tresse och för underlättandet av trafiken icke vore lämpligt och praktiskt,
örn tullöveruppsyningsmännen i Malmö liksom å andra tullplatser kunde
mot någon ersättning tillhandahålla blanketter till märkrulla vid de tider
på dygnet, då ombud för mäklare ej kunde anträffas. Gagner hade då ej
kunnat bestrida detta och för trafikens skull ej heller velat förbjuda ett
sådant arrangemang. Gagner hade dock tydligt framhållit, att tullöverupp¬
syningsmännen i så fall ägde att på egen bekostnad anskaffa och till skäligt
pris tillhandahålla fartygsbefälhavaren ifrågavarande blanketter, enär un¬
116
der nämnda förutsättningar ett dylikt tillvägagångssätt under inga förhål¬
landen kunde vara stridande mot bestämmelserna i 198 § tullstadgan. I
detta sammanhang borde även framhållas, att av ett generaltullstyrelsens
cirkulär den 28 februari 1929 (tullverkets författningssamling nr 55 år 1929)
med all tydlighet framginge, att tulltjänsteman icke ägde någon skyldighet
att vid invisitation av fartyg medföra av tullverket tillhandahållna blan¬
ketter att gratis utdelas åt fartygets befäl. Ej heller vore det jämlikt styrel¬
sens cirkulär den 16 mars 1929 (tullverkets författningssamling nr 56 år
1929) möjligt att för tullverkets räkning försälja enstaka exemplar, enär
minsta antal, som genom tullverkets försorg försåldes, vore 1,000 stycken.
På grund därav hade Gagner vid sammanträden med tullöveruppsynings-
männen den 10 mars och den 7 april 1932, då denna fråga avhandlats, an¬
sett sig kunna lämna oanmärkt ett sådant förfarande. Rörande gottgörel-
sen för blanketterna borde framhållas att, då tullöveruppsyningsmännen
ständigt måste bära sådana på sig, en hel del av dem bleve förslitna eller
nedsolkade, varför många exemplar måste kasseras och ej kunde komma till
användning. För att tjänstemännen i varje fall ej skulle bliva lidande på
tillhandahållandet av dessa blanketter, hade Gagner ej velat motsätta sig,
att en ersättning med högst 1 krona uttoges per blankett, som i inköp kos¬
tade 15 kronor per 100 stycken. Gagner hade ansett detta pris, 1 krona
— högre belopp hade aldrig debiterats — ej med nödvändighet behöva ut¬
göra oskälig gottgörelse för blanketten, när därur skulle tagas kostnaden
för tryckning, förekommande kassation och uppbevaring, i all synnerhet
som blankett på anfordran dessutom ofta gratis utlämnats till mindre far¬
tyg eller fraktsökande sådana, vilkas befälhavare ej kunnat eller velat er¬
sätta blanketten. Tullöveruppsyningsmännens intresse för ett rationellt och
praktiskt ordnande av denna sak härledde sig icke från personlig vinnings¬
lystnad utan endast från deras önskan att utan tidsutdräkt och meningslös
väntan på de nödvändiga handlingarna få fullgöra dem åliggande tjänste-
åtgärd. Den för månad genomsnittliga inkomsten därav — mellan 5 och 6
kronor för var och en av tullöveruppsyningsmännen — kunde ju ej vara
av så stor vikt, att den varit drivfjädern till detta för en snabb trafik lämp¬
liga arrangemang. Inkomsten kunde ej heller anses vara av den beskaffen¬
het, att tullöveruppsyningsmännen därför skulle komma i en gentemot tra¬
fikanterna beroende ställning. Även måste med bestämdhet tillbakavisas
insinuationen, att nämnda tjänstemän någonsin velat truga blankett på
någon eller mottagit ersättning för sådan, där fartygsbefälhavaren redan
vid ankomsten varit försedd med blankett. Däremot vore Gagner över¬
tygad att, i fall dessa blanketter ej funnits till hands vid t. ex. sådana till¬
fällen då en på färd mellan utrikes orter stadd båt på natten inkommit för
snabb kolning, fartygets befälhavare högljutt skulle klagat, om han till föl¬
jande morgon nödgats avvakta mäklares ankomst för att av honom erhålla
117
blankett. På grund av vad ovan anförts ville Gagner med bestämdhet till¬
bakavisa de framkastade beskyllningarna rörande förmenta överträdelser
å Gagners sida av gällande författningar och föreskrifter.
Rydberg anförde i sin den 12 augusti 1935 dagtecknade förklaring föl¬
jande.
Någon dag omkring den 10 juli 1935 hade å Rydbergs tjänsterum inställt
sig två tulltjänstemän, nämligen en i Malmö anställd tulluppsyningsman och
en vid tullstationen Malmö-Limhamn anställd tillsyningsman, vilka anhål¬
lit om ett enskilt samtal. Därvid hade de företett tre av Kruger utfärdade
kvitton, avseende ”inkommande blankett” för olika fartyg och upptagande
olika belopp, örn Rydberg ej missminde sig respektive 1 krona, 1 krona 50
öre och 5 kronor. På förfrågan om dessa debiteringar kunde anses tillåtna
hade Rydberg svarat bland annat, att han ryktesvis hört, att vid ett flertal
tullanstalter 1 krona brukat debiteras för tillhandahållande av en sådan
blankett, och att Rydberg icke hade närmare kännedom örn generaltull¬
styrelsens ställning till saken. Rydberg hade frågat, örn det anförda vore
att anse såsom en anmälan mot Kruger. Denna fråga hade besvarats ne¬
kande. De företedda tre kvittona hade vederbörande emellertid önskat be¬
hålla. Ehuru Rydberg icke kunde finna sannolikt, att tillhandahållandet
mot ersättning av blankett till märkrulla i och för sig kunde vara stridande
mot 198 § tullstadgan, hade Rydberg efter något övervägande följande dag
uppringt samtliga de underlydande avdelningar, där sådan debitering kunde
tänkas ifrågakomma, och på eget ansvar förbjudit all vidare debitering av
ersättning för tillhandahållande av sådana blanketter, detta i tanke att
saken inom kort i någon form skulle komma att underställas generaltull¬
styrelsen och att frågan örn skäligt ersättningsbelopp därvid möjligen skulle
komma under prövning. Efter till generaltullstyrelsens kanslibyrå fram¬
ställd begäran hade Rydberg den 16 juli 1935 erhållit avskrift av ett sty¬
relsens beslut den 21 september 1934 i ett likartat ärende. I detta ärende
hade en tulltjänsteman i anledning av klagomål över kostnad för utklare-
ring av en motorbåt uppgivit sig hava debiterat 1 krona för utgående varu-
anmälan, varav dock 20 öre redovisats såsom hamnavgift för den i fartyget
intagna lasten av fisk samt 80 öre utgjort betalning för blankett till ut¬
gående varuanmälan, vilken på befälhavarens begäran tillhandahållits ur
ett tullpersonalen tillhörigt förråd av dylika blanketter. Tjänstemannen
hade vidare förklarat, att han icke begärt eller erhållit någon ersättning för
biträdet med upprättande av ifrågavarande utgående varuanmälan. I ären¬
det hade generaltullstyrelsen anfört bland annat följande: ”Med anledning
av vad i ärendet blivit upplyst därom, att ersättning uttagits för av tull-
personal i vissa fall tillhandahållen blankett till anmälningshandling, har
styrelsen — som i rundskrivelse den 4 september 1934 erinrat örn det i 198 §
118
tullstadgan meddelade förbud för tulltjänsteman att för åtgärd i tjänsten
fordra eller mottaga gottgörelse — velat genom Eder” (d. v. s. tullkamma¬
ren å den ort, där förutnämnda utklarering verkställts) ”för vederbörande
framhålla angelägenheten av att ersättning för blankett, som på begäran
tillhandahålles trafikant av tulltjänsteman, icke uttages med högre belopp
än som kan anses såsom skälig gottgörelse för med tillhandahållandet för¬
enad kostnad.” Därav syntes otvivelaktigt framgå att, ehuru generaltull¬
styrelsen betonat angelägenheten av att ifrågakomna ersättning icke ut-
toges med högre belopp än som kunde anses såsom skälig gottgörelse för
med tillhandahållandet förenad kostnad, styrelsen icke ansett den förut¬
nämnde tjänstemannens förfarande innebära tjänstefel. Generaltullstyrel¬
sens nämnda skrivelse av den 21 september 1934 hade av Rydberg i av¬
skrift delgivits honom underlydande tullförvaltningar, men hade Rydberg
samtidigt tillkännagivit, att enligt hans åsikt ingen ersättning av ifråga¬
varande slag borde debiteras förr än slutligt avgörande i nu förevarande
ärende förelåge. Samtidigt hade bevakningsförmännen uppmanats att tills¬
vidare vid visitationsförrättningar medföra från generaltullstyrelsens för¬
råd anskaffade blanketter till märkrulla för att vid behov kostnadsfritt och
i enstaka exemplar på begäran tillhandahållas vederbörande fartygsbefäl¬
havare. Såsom anmärkningsvärt ville Rydberg framhålla att icke från
någon trafikant, vare sig befälhavare eller skeppsmäklare, till Rydberg
framförts några klagomål över ifrågavarande debiteringar. Därest sådana
klagomål inkommit, skulle desamma av Rydberg efter utredning hava
underställts generaltullstyrelsen. Att ej heller till de lokala tullmyndig¬
heterna vid tullbevakningsinspektionen i Malmö och tullstationen Malmö-
Limhamn framförts några klagomål syntes närmast bekräfta, att en lik¬
artad praxis beträffande tillhandahållande av blanketter varit rådande å
andra tullplatser.
Beträffande innebörden av tullstadgans § 198, anförde Rydberg vidare,
syntes det ej vara tvivel underkastat, att med uttrycket ”åtgärd, som av
tjänstemannen under tjänstgöring vidtages” måste avses sådan åtgärd,
som det enligt gällande föreskrifter ålåge tjänsteman att under tjänst¬
göringen vidtaga, t. ex. ledningen av den enligt tullstadgans 41 § före¬
skrivna invisitationsförrättningen, granskning av den lastförteckning, som
fartygsbefälhavaren vore skyldig avlämna, meddelande av anvisning för
dess ifyllande, införsegling av överskjutande proviant, vidarebefordran av
lastförteckningen till tullanstalten o. s. v. Till sådan åtgärd torde däremot
icke kunna hänföras t. ex. tillhandahållande av skrivmaterial eller blanket¬
ter till sådana handlingar, som det författningsenligt ålåge befälhavaren att
till tullverket överlämna. Stöd för den uppfattningen att debitering av er¬
sättning för åtgärd, som det enligt gällande föreskrifter icke ålåge tjänste¬
man att under tjänstgöring vidtaga, i princip icke vore stridande mot 198 §
119
tullstadgan, hade Rydberg ansett sig finna dels i ett kungl, brev till kom¬
merskollegium och generaltullstyrelsen den 25 januari 1935, vari Kungl.
Maj:t bland annat förklarat hinder icke möta för tulltjänsteman, vilken
erhållit tillstånd att ombesörja skeppsklarering, att härför uppbära ersätt¬
ning enligt fastställd taxa, dels i ett generaltullstyrelsens beslut den 27 mars
1931 i ett ärende, däri styrelsen bland annat uttalat, att beträffande den
befattning med klarering av ett ångfartyg, som av en tullstationsförestån¬
dare tagits och för vilket arbete han tillgodofört sig ersättning, det icke
hade blivit styrkt, att detta arbete utförts under sådana förhållanden, att
detsamma varit hänförligt till under tjänstgöring vidtagen åtgärd, för vil¬
ken jämlikt 198 § tullstadgan ersättning icke finge av tulltjänsteman ford¬
ras eller mottagas, dels ock — såsom förut nänmts — i generaltullstyrelsens
beslut den 21 september 1934.1 generaltullstyrelsens cirkulär den 28 febru¬
ari 1929 angående tillhandahållande genom tullverket av vissa blanketter
till anmälningshandlingar föreskreves bland annat, att blanketter av sådant
slag, som av generaltullstyrelsen fastställts, på begäran skulle i enstaka
exemplar tillhandahållas trafikant huvudsakligen till förbrukning inom tull¬
verkets lokaler. Ingen föreskrift funnes därom, att blanketter av något slag
skulle av tulltjänsteman medföras vid tjänsteförrättningar ombord å fartyg
för att där tillhandahållas. Enstaka exemplar av tullverkets egna blanketter
kunde icke för verkets räkning genom tulltjänsteman försäljas. Då märk¬
rulla skulle avfordras fartygsbefälhavaren redan vid fartygets ankomst från
ort utom tullområdet och utskrivningen av märkrulla skedde antingen
genom skeppsklarerare å den utländska avgångsorten eller av befälhavaren
— eventuellt med frivilligt biträde av tulltjänsteman — ombord far¬
tyget i samband med invisitationsförrättningen och alltid före dess påbör¬
jande, kunde förbrukning av blanketter till märkrulla inom tullverkets
lokaler icke ifrågakomma. Tvekan skulle sålunda till och med kunna upp¬
stå, huruvida gratisutdelning av sådana blanketter å fartyg över huvud
taget varit från början avsedd. Under sådana förhållanden torde vid ett
flertal tullplatser i riket den praxis hava utbildat sig, att bevakningsför-
männen, som ledde invisitationsförrättningarna ombord å fartygen, på egen
bekostnad anskaffat blanketter av ifrågavarande slag för att på begäran
tillhandahållas åt befälhavare, som saknat sådana eller — i fråga örn ut¬
ländska fartyg — kanske saknat kännedom både örn skyldigheten att av¬
lämna sådana anmälningshandlingar och örn de uppgifter, som dessa hand¬
lingar skulle innehålla. Rydberg hyste den uppfattningen, att en sådan an¬
ordning, att erforderliga blanketter omedelbart genom tulltjänsteman kunde
erhållas, vore till fördel för trafiken, i det att en betydande tidsförlust för
fartygen ofta skulle uppstå, därest en befälhavare, som av en eller annan
anledning saknade föreskriven anmälningshandling, skulle behöva sända
120
bud efter ett skeppsmäklarbiträde för att kunna få denna formalitet ord¬
nad innan invisitationsförrättningen kunde påbörjas.
I fråga om innehållet i den med namnet ”E. O. Paulson” undertecknade
klagoskriften anförde Rydberg slutligen: Att en ersättning av ända till
5 kronor för tillhandahållandet av blankett till märkrulla vore alltför hög
vore en sak, för vilken Rydberg dock icke torde kunna göras ansvarig, då
han icke tidigare ägt kännedom örn att sådan debitering över huvud taget
förekommit. Det vore givetvis icke möjligt för en person, vilken såsom
Rydberg hade att utöva chefskap över nära 400 tjänstemän, att i detalj
följa vad envar av de underordnade kunde företaga sig. I Malmö hade
enligt uppgift aldrig högre belopp än 1 krona debiterats för blankett till
märkrulla. Frågan om vilket belopp, som kunde anses utgöra skälig ersätt¬
ning för av tulltjänsteman på egen bekostnad anskaffad och på begäran
tillhandahållen blankett till märkrulla, torde emellertid icke i nu före¬
varande sammanhang kunna upptagas till bedömande. Närmast syntes
detta vara en sak respektive parter emellan. Det kunde slutligen fram¬
hållas såsom anmärkningsvärt, att bland de avskrifter av räkningar för till¬
handahållande av ”inkommande blankett”, som bifogats klagoskriften, icke
återfunnes någon, som vore utställd å anmälaren i egenskap av fartygs¬
befälhavare, och att icke heller anmälaren uppgivit sig hava blivit avkrävd
någon sådan enligt förmenande olaglig avgift. På grund därav hade Ryd¬
berg för att vinna närmare upplysningar örn anmälarens ställning till saken
och om anledningen till hans aggressiva uttalanden sökt komma i förbin¬
delse med honom, vilket dock ej lyckats. Varken genom mantalskontoret,
sjömanshuset eller polisen hade upplysning kunnat vinnas örn hans existens.
Ej heller vore han känd av tullmästaren Olsson eller överuppsyningsman-
nen Kruger i Limhamn eller av lotspersonalen därstädes. Icke heller hade
han kunnat anträffas å den uppgivna adressen ”postbox 7, Limhamn,
f.v.b.”. Av allt att döma vore ”fartygsbefälhavaren E. O. Paulson” sålunda
obefintlig. Under hänvisning till vad han förut anfört hemställde Rydberg,
att de mot honom riktade anmärkningarna måtte lämnas utan avseende.
Enligt ovannämnda rapport förekom vid den genom polismyndigheten
i Malmö verkställda utredningen följande.
Skeppsmäklaren Åke Möller uppgav vid anställt förhör: Möller vore del¬
ägare i och föreståndare för firman Axel Möller i Limhamn, vilken firma
bedreve skeppsmäkleri och därmed sammanhängande verksamhet. Han
hade varit i firmans tjänst sedan år 1922 och hade det alltsedan dess varit
brukligt, att de förmän vid tullstationen i Limhamn, som förrättade ^visi¬
tation å från utländsk hamn inkommande fartyg, på fartygsbefälhavarnas
önskan ifyllt och tillhandahållit blanketter till märkrulla. Möller hade sedan
från tullstationen erhållit skriftligt besked om huru mycket, som till tull¬
121
stationen skulle erläggas för varje fartyg, varest tullförman varit behjälp¬
lig med blanketternas ifyllande. Dessa belopp hade varierat från 1 krona
till högre belopp, ibland, särskilt under åren 1930—1933, ända upp till 15
kronor. För fartyg med en nettodräktighet understigande 20 ton hade be¬
gärts 1 krona och för större ångfartyg vanligtvis 5 kronor. Dessa penningar
hade sedan efter anfordran från tullstationen av Möller levererats dit, men
hade därvid från tullstationens sida ej lämnats kvitto därå förrän under år
1935, då Möller i några fall begärt sådant. Därvid hade Kruger utfärdat
begärt kvitto och å detsamma angivit ”inkommande blankett” samt det
belopp, som skulle erläggas. De belopp, som på så sätt debiterats Möller
från och med den 10 december 1931 till och med den 30 juni 1935, hade
utgjort under tiden till 1931 års slut 47 kronor 50 öre, under år 1932 418
kronor, under år 1933 345 kronor 50 öre, under år 1934 353 kronor och
under år 1935 96 kronor 50 öre eller tillhopa 1,260 kronor 50 öre. Av detta
belopp hade Möller till tullstationen inlevererat sammanlagt 1,224 kronor
50 öre, under det att resterande 36 kronor, vilka skulle utgöra debiterad
ersättning för märkrullor under tiden den 1 november—den 31 december
1934, förvarades av Möller. Kruger hade avfordrat Möller detta belopp
i början av år 1935, men då Möller begärt kvitto därå, hade Kruger ej
senare krävt å beloppet. Efter den 30 juni 1935 hade ej från tullstationen
i Limhamn begärts någon ersättning för märkrulla.
Skeppsmäklaren Gunnar Karlén berättade vid förhör följande: Karlén
vore sedan februari 1932 delägare i och föreståndare för firman Karlén &
C:o, som hade till ändamål att bedriva skeppsmäkleri. Vid invisitation av
från utländsk hamn inkommande fartyg hade det varit brukligt, att den
tullförman, som förrättat invisitationen, varit fartygsbefälhavaren behjälp¬
lig med utskrivande av märkrulla, vartill blankett även tillhandahållits av
tullförmannen. För detta sitt besvär hade tullförmannen ej begärt någon
ersättning, men Karlén hade själv i samråd med fartygsbefälhavarna varje
kvartal till tullstationen i Limhamn inbetalt belopp, varierande mellan
1 krona och upp till 5 kronor för varje blankett, det senare endast i en¬
staka fall. Han hade därvid ej begärt eller erhållit kvitto därå. Karlén ville
icke inför polisen förete specifikation över de belopp, som av honom för
ifrågavarande blanketter inlevererats till tullstationen, men han skulle före¬
te dylik specifikation, därest vid eventuell rättegång domstol avfordrade
honom sådan. De ungefärliga belopp, som Karlén sedan år 1932 inbetalt
för märkrullor, hade utgjort under år 1932 90 kronor, under år 1933 80
kronor, under år 1934 110 kronor och under år 1935 27 kronor. Efter den 30
juni 1935 hade Karlén ej utbetalt några penningar för märkrulla.
Skeppsmäklaren Olof Nilsson uppgav vid förhör, att han sedan den 1
januari 1935 bedreve skeppsmäkleri i Klagshamn. Intill den 30 juni 1935
hade den tullförman, som haft hand örn invisitationen av från utrikes ort
122
inkommande fartyg, medhaft blanketter till märkrulla, vilka han på veder¬
börande fartygsbefälhavares önskan ifyllt efter befälhavarens muntliga upp¬
gifter om fartygets last. Nilsson hade därefter från tullstationen i Lim¬
hamn fått uppgift på det belopp, som i varje fall skulle betalas för blan¬
ketten, i vilket belopp troligen varit inbegripet arvodet för upprättandet
av handlingen. Dessa belopp, som varierat från 1 krona upp till 5 kronor
efter fartygens storlek, hade månadsvis eller kvartalsvis inlevererats av
Nilsson till tullstationen. Efter den 27 juli 1935 hade från tullstationen ej
begärts någon ersättning vare sig för blankett eller ifyllande därav. De av¬
gifter, Nilsson under år 1935 till tullstationen erlagt för märkrullor, hade
utgjort sammanlagt 31 kronor 75 öre. Kvitto å dessa penningbelopp hade
Nilsson icke begärt eller erhållit.
Skepparen Karl Julius Petersen i Kastrup, Danmark, berättade vid för¬
hör, att han sedan år 1922 vore befälhavare å motorsegelfartyget Gustaf,
hemmahörande i Köpenhamn, med en nettodräktighet av 53,93 netto
registerton. Å tullstationen i Limhamn hade tullförmännen vid de tillfällen
fartyget legat i hamnen därstädes ifyllt blanketter till såväl inkommande
som utgående fartygsanmälan. I ersättning därför hade Petersen i samband
med inbetalning av avgift för tullpass till tullstationen betalt 1 krona, vil¬
ket han ej tyckt vara oskäligt. Hade Petersen vetat, att det varit hans egen
skyldighet att anskaffa och ifylla omförmälda blanketter, skulle han hava
gjort detta själv. Någon gång under sommaren 1935 hade han erhållit be¬
sked örn att klareringen av fartyget skulle ske å hamnkontoret i Limhamn,
och hade han efter denna tid ej inbetalt några penningar till tullstationen.
De belopp, Petersen i ersättning för inkommande och utgående fartygs¬
anmälan inbetalt till tullstationen, hade sedan december månad 1931 till¬
hopa utgjort omkring 226 kronor.
Vid därefter anställda polisförhör med Olsson, Kruger, tulluppsynings-
mannen B. F. Grafström och förre tulluppsyningsmannen A. P. Kristensson
uppgåvo dessa, bland annat, följande.
Olsson: Han hade tjänstgjort som tullmästare vid tullstationen Malmö-
Limhamn sedan den 1 augusti 1930. Såvitt han hade sig bekant, hade det
alltid varit kutym, att tullmän så gott som över hela landet tagit betalt
för de blanketter till märkrulla, som tillhandahållits av dem. Detta hade
förekommit alltsedan Olsson börjat sin tjänstgöring i Limhamn till de
första dagarna i juli månad 1935, vid vilken tid Olsson börjat semester. Då
han i början av augusti 1935 åter inträtt i tjänstgöring, hade han hört om¬
talas, att anmärkning gjorts mot nämnda förfaringssätt. På grund därav
hade ej sedan begärts ersättning för blanketter till märkrulla. Betalningen
för ifrågavarande blanketter hade av mäklarna kvartalsvis erlagts till tull¬
stationen och hade Olsson, därest han tagit emot dessa penningar, överläm¬
nat dem till Kruger, som fördelat dem mellan Olsson, Kruger och den upp-
123
syningsman, som haft förordnande som Överuppsyningsman. Blanketterna
till märkrulla hade inköpts av Kruger, men hade Olsson sig icke bekant vad
denne betalt därför. Han hade dock från annat håll hört uppgivas, att de
i inköp betingat ett pris av 15 kronor per 100 stycken.
Kruger: Han hade tjänstgjort som tullöveruppsyningsman vid tullstatio¬
nen Malmö-Limhamn sedan år 1928. Såvitt han hade sig bekant, hade det
alltid varit kutym, att för blanketter till märkrulla, som av tullman till-
handahölles trafikanter, fordrats ersättning. Sådana blanketter hade in¬
köpts av Kruger för ett pris av 15 kronor per 100 stycken och hade utgif¬
terna härför halverats av tullmästaren och Kruger. Mäklarna hade själva
fått avgöra, huru stort belopp som skulle betalas till tullmännen för sådana
blanketter. Kruger hade också tillsagt dem att, om någon fartygsbefäl¬
havare vore missnöjd med avgiften för blanketterna, ”hellre ge än ta”,
varmed Kruger menat att det skulle ”ske under humana former och vara
gott förhållande”. Kruger ville icke uttala sig örn huru mycket som vore
skäligt betalt för en blankett till märkrulla, ej heller huruvida 4 kronor
vore skäligt för en sådan blankett, som i inköp kostat 15 öre, emedan detta
finge anses vara ”individuellt”. S. k. ”vinddrivare” och fartyg, som kommit
in i Limhamns hamn för att kola, hade erhållit blanketterna gratis. Varje
kvartal hade till tullstationen från mäklarna ”i klump” inlevererats ersätt¬
ning för blanketterna och hade ersättningsbeloppen varierat mellan 20 och
60 kronor för kvartal. Han kunde icke lämna uppgift på huru stort belopp
han på så sätt erhållit, men ville han varken ”bestrida eller bejaka” de upp¬
gifter, som av mäklarna lämnats. Kruger hade aldrig erhållit någon ersätt¬
ning för tillhandahållande av blankett till märkrulla för fartyg under 20
netto registerton, emedan enligt gällande bestämmelser sådan skulle gratis
tillhandahållas av tullverket. Han hade sig icke bekant, huru mycket mäk¬
larna debiterat rederierna för blanketter till märkrulla. Endast i några en¬
staka fall hade han lämnat kvitto till mäklarna å sådana avgifter, i ett fall
å 5 kronor och i några andra fall upp till 4 kronor. Det hade någon gång
inträffat, att firman Axel Möller vid ett kvartals slut ej inbetalt ersättning
för ifrågavarande blanketter, och hade då Kruger, som varit mest intresse¬
rad av avgifternas inbetalning, emedan han själv haft hand örn blanket¬
terna, gjort påstötning därom. För sista kvartalet 1934 hade han ”natur¬
ligtvis” sagt ifrån om sådan ersättning hos firman Möller och hade därifrån
meddelats, att några penningar ej funnits. Därvid hade det ej ens varit tal
örn kvitto. Från firman hade ej inlevererats några penningar för sista kvar¬
talet 1934 eller för maj månad 1935. De penningar Kruger erhållit från
mäklarna för ifrågavarande blanketter hade delats mellan Olsson och Kru¬
ger, men hade även Grafström och Kristensson vid några tillfällen fått
mindre belopp. Ar 1931 hade av firman Möller för blanketter till märkrulla
inlevererats omkring 798 kronor, som fördelats på förut angivet sätt. Under
124
åren 1932—1934 hade Kruger i behållning för blanketter till märkrulla,
sedan han betalt avgiften för sin privata telefon, haft omkring 200 kronor
per år. Huru mycket som inlevererats av firman Karlén & C:o under åren
1932—1934 kunde Kruger icke erinra sig, men det hade varit 27 kronor
under första delen av år 1935. Troligen i början av juli 1935, då Kruger
haft förordnande som tullmästare, hade tulldirektören Rydberg telefon¬
ledes tillsagt Kruger, att tullmännen i Limhamn finge sluta upp med att
taga betalt för blanketter till märkrulla samt att sådana blanketter skulle
tillhandahållas gratis av tullverket. Från denna dag hade ej heller någon
ersättning därför emottagits å tullstationen i Limhamn.
Grafström: Han hade under förordnande såsom Överuppsyningsman i
Limhamn i början av juli 1935 av Kruger mottagit ersättning för tillhanda¬
hållande av blankett till märkrulla i två fall med 1 krona varje gång. Vid ett
annat tillfälle hade Grafström av Kruger erhållit 50 öre. På förfrågan ”vad
det skulle vara till” hade Kruger svarat, att ”det är lite extra, som vi få
för visitationer”. (I senare avgiven förklaring gjorde Grafström gällande,
att hans uppgift örn Kriigers svar missuppfattats av polisrapportens för¬
fattare. Kruger hade nämligen svarat, att det vore ”lite extra”, som de fått
vid visitationerna för tillhandahållande av blanketter.)
Kristensson: Han hade tjänstgjort som tulluppsyningsman vid tullstatio¬
nen Malmö-Limhamn under tiden år 1927—den 30 november 1934. Vid de
tillfällen han förrättat invisitation av inkommande fartyg hade han i de
fall, då befälhavaren ej medfört blanketter till märkrulla, tillhandahållit
sådana blanketter och på befälhavarens önskan även ifyllt desamma. Dessa
blanketter hade han fått av vederbörande tullmästare, men hade Kristens¬
son ej själv betingat sig någon ersättning för tillhandahållandet, ej heller
erhållit sådan av fartygsbefälhavaren.
Vid polisrapporten vörö fogade dels fotografier av ovan omförmälda den
11, den 19 och den 27 februari samt den 20 mars 1935 av Kruger utfärdade,
i avskrifter till mig överlämnade kvitton å betalning för ”inkommande blan¬
ketter”, dels uppgift från firman Möller å ”debiterade avgifter för utskri¬
vande av märkrulla å fartyg under 20 net .region”, upptagande för vart
och ett av åren 1932—1934 fyra poster och för år 1935 två poster, varje
post å 1 krona, och dels förteckningar å avgifter, som firman Möller under
tiden den 11 december 1931—den 9 april 1935 och skeppsmäklaren Nilsson
under tiden den 15 februari—den 27 juli 1935 debiterats ”för utskrivande
av inkommande fartygsanmälan”.
Det den 19 februari 1935 utfärdade kvittot, som avsåg fartyget Esther,
var enligt fotografiet försett med anteckningen ”13 ton”. I
I ett den 4 december 1935 dagtecknat yttrande till tulldirektören anförde
Kruger i huvudsak följande.
125
Tillhandahållande åt fartygsbefälhavare eller mäklare av blanketter till
märkrulla vore icke att hänföra till sådan tjänsteåtgärd, som det ankomme
på Kruger att vid visitation av fartyg eller eljest såsom tulltjänsteman ut¬
föra. Något förbud för visitationsförrättare att medföra och tillhandahålla
befälhavare eller mäklare blanketter och att därför uppbära ersättning hade
Kruger veterligen icke givits vare sig i författningsföreskrifter eller genom
direktiv från överordnad myndighet, förrän tulldirektören någon dag under
juli 1935 på eget ansvar muntligen förbjudit underlydande befattnings¬
havare att vidare debitera ersättning för tillhandahållande av blanketter
av ifrågavarande slag — ett förbud som Kruger helt naturligt ställt sig till
efterrättelse. I anslutning till det anförda måste Kruger bestämt hävda, att
tillhandahållande av blanketter, mot ersättning, icke kunde komma i kon¬
takt med bestämmelserna i 198 § tullstadgan. Det vore att betrakta såsom
ett rent privat mellanhavande mellan Kruger och den fartygsbefälhavare
eller mäklare, till vilken eller för vars räkning blankett tillhandahållits. Det
syntes därför icke kunna falla inom ramen för tullmyndighetens befogen¬
het att ingå i bedömande av storleken av den ersättning som mottagits. En
likartad praxis beträffande tillhandahållande av blanketter hade varit
rådande å alla de tullplatser med inkommande sjötrafik, där förhållandena
i sådant hänseende vore Kruger bekanta. Denna praxis hade utbildats
såsom en följd av att fartygsbefälhavare och mäklare sedan gammalt varit
vana vid att den tulltjänsteman, som hade att svara för invisitationen vid
fartygets ankomst från utrikes ort och som innan invisitationen kunde ske
hade att mottaga fartygets märkrulla, själv brukade biträda befälhavaren
med upprättande av märkrullan och därvid tillhandahålla blankett. Den för
sådant biträde och för tillhandahållandet av blankett uppburna ersätt¬
ningen hade så småningom å vissa håll sammanblandats med begreppet
sportler i tjänsten, ehuru biträde med upprättande av märkrulla och till¬
handahållande av blankett icke vore någon tjänstemannen åvilande tjänste¬
åtgärd. Ikraftträdandet av nu gällande tullstadga hade medfört borttagan¬
de av alla till tjänstemannen utgående sportler, vilket nödvändiggjort ett
ställningstagande beträffande den ifrågavarande ersättningen. Därvid hade
det arbete i trafikens intresse, som här avsåges, ansetts icke kunna falla
under begreppet ”åtgärd”, sådant detta vore att fatta i tullstadgans 198 §.
Vid olika tillfällen hade sådana ersättningsbelopp, som gällt upprättande
av märkrulla eller komplettering av sådan, genom klagomål från tra¬
fiken kommit under generaltullstyrelsens prövning. Därvid hade general¬
tullstyrelsen genom en enligt tjänstemännens mening alltför vidsträckt
tolkning av bestämmelserna i 84 § tullordningen kommit till det resul¬
tatet, att de tjänstemän, mot vilka anmärkning riktats, icke skulle varit
berättigade att för det lämnade biträdet mottaga gottgörclse. Ett dy¬
likt beslut innefattades i skrivelsen den 4 december 1931, vilken delgivits
126
Kruger den 9 i samma månad. Det torde dock icke framgå av styrelsens
behandling av de åsyftade ärendena, att styrelsen funnit tjänstemännen
förvunna till förseelse mot 198 § tullstadgan. Befälhavare hade även efter
dessa generaltullstyrelsens beslut uttryckt önskan att av tjänstemannen vid
invisitationen erhålla blankett. Sedan tjänstemännen, efter hand som de
blivit underkunniga om generaltullstyrelsens ställning till frågan, sett sig
förbjudna att mottaga gottgörelse för det arbete med upprättande av
märkrullor de frivilligt åtagit sig, hade den praxis utbildat sig, att tjänste¬
männen tillhandahållit blankett och uppburit ersättning för blanketten och
för det med tillhandahållandet förenade besväret, men icke begärt eller
mottagit ersättning för det biträde de lämnat med upprättandet av märk¬
rullan. Det vore detta som skett vid tullstationen Malmö-Limhamn liksom
vid så många andra tullplatser i riket. De blanketter, som kommit till an¬
vändning i de fall Kruger uppburit ersättning för blanketten och dess till¬
handahållande, hade givetvis anskaffats och bekostats privat. De hade icke
rekvirerats genom av generaltullstyrelsen antagen leverantör utan på plat¬
sen och till där gängse pris. Blanketterna hade aldrig påtrugats någon be¬
fälhavare eller mäklare, oavsett huruvida befälhavaren redan haft blankett.
Däremot hade Kruger i många fall tillhandahållit befälhavare å vinddrivna
fartyg, fraktsökare och andra blankett till märkrulla av sitt eget förråd,
utan att därför begära eller mottaga ersättning. Ingen fartygsbefälhavare,
mäklare eller annan trafikant hade till Kruger eller honom veterligt till
tullstationen framfört något klagomål däröver, att blankett till märkrulla
mot ersättning tillhandahållits vid invisitationer. Då av tullverket till¬
handahållen blankett till märkrulla kommit till användning i enlighet med
föreskrifterna i 15 § eller 21 § tullordningen, hade ersättning för blanketten
eller för ifyllande av densamma icke med Krugers vetskap och vilja debi¬
terats fartygsbefälhavare eller uppburits från denne. Beklagligtvis syntes
mäklaren att döma av polisrapporten, om ock blott i ett fåtal fall, av
sådana fartyg hava uttagit avgift, som angivits utgöra sådan ersättning.
I ett av dessa fall syntes Kruger genom ett i misstag efteråt utskrivet kvitto
fått sken av att medvetet hava brutit mot bestämmelserna i 15 § tullord¬
ningen. Oaktat berörda avgifter såsom anförts icke uttagits med Krugers
vetskap och vilja och oaktat Kruger icke visste, huruvida Kruger mottagit
de uppgivna beloppen eller icke, hade det likväl varit Kruger angeläget att
nu, när detta förhållande blivit honom bekant, söka gottgöra de åsyftade
fartygsbefälhavarna den utgift, som sålunda utan befogenhet skulle på¬
förts dem av mäklarfirman Möller. Kruger bestrede befogenheten av ankla¬
gelserna i den remitterade tidningsartikeln i vad anginge honom och för¬
hållandena vid tullstationen Malmö-Limhamn.
Den 4 december 1935 avgav Olsson å tullstationens vägnar yttrande till
127
tulldirektören och förklarade sig däri instämma i de i Kriigers yttrande
framförda synpunkterna rörande förevarande spörsmål.
Sedan Kruger och Olsson av tulldirektören anmodats att inkomma med
förklaring i anledning av vad som framkommit vid polisutredningen, an¬
förde Kruger och Olsson var för sig i huvudsak följande.
Kruger: Polismyndigheten syntes hava utgått från den uppfattningen,
att biträde vid upprättande av märkrullor och andra fartygshandlingar
ävensom tillhandahållande av blanketter till sådana vore att anse såsom
tjänsteåtgärder. Mot ett sådant betraktelsesätt måste göras den bestämda
invändningen, att upprättande av märkrulla, i vad avsåge fartyg av 20 tons
dräktighet eller däröver, i tullstadgan ålagts fartygsbefälhavaren och icke
tullverket. Upprättande av sådan kunde därför icke såsom tjänsteåtgärd
åvila någon befattningshavare vid tullverket. Kruger bestrede bestämt, att
den utredning polisen framlagt i form av uppgifter från mäklare och övriga
trafikanter kunde beträffande Kruger tillmätas giltighet mot av honom
i saken lämnade uppgifter. Polisen hade synbarligen framställt det för¬
farande, varom utredning gjorts, såsom förseelse mot 198 § tullstadgan.
Då nämnda paragraf stadgade samma straff för den som erbjudit som för
den som mottagit i paragrafen avsedd gottgörelse, kunde i saken hörda
trafikanter icke förutsättas hava varit helt opåverkade av den eventuella
skuldfrågans uppläggning. Polisen hade betecknat innehållet i de till rap¬
porten fogade bilagorna såsom ”uppgifter å debiterade avgifter för utskri¬
vande av märkrulla” respektive ”inkommande fartygsanmälan”. Det fram-
ginge icke, om denna beteckning skulle utgöra ett uttryck för polisens upp¬
fattning eller återgiva en uppgift, som polisen erhållit av skeppsmäklaren.
Kruger bestrede riktigheten av densamma, i vad den skulle avse de ersätt¬
ningsbelopp, som mottagits av honom. Detta bestridande måste vara så
mycket naturligare, som uppgifterna tydligtvis härledde sig från bokförda
kvitton å avgifter, vilka av mäklarfirman uppburits från respektive fartyg.
Dessa kvitton måste vara utställda och kvitterade av mäklarfirman. Skulle
åter dessa bilagor anses lämna upplysning om de belopp, som Kruger skulle
för rubricerade utskrivande av märkrulla eller inkommande fartygsanmälan
hava avkrävt fartygsbefälhavarna, vore rubriceringen icke riktig. Först och
främst hade därvid icke tagits ringaste hänsyn till Kriigers uttalanden i
saken, ehuru han hörts av polisen och därvid förklarat, att den ersättning
han kunde hava mottagit av skeppsmäklare eller fartygsbefälhavare utgjort
ersättning för tillhandahållande av privat anskaffade blanketter till an¬
mälningshandlingarna. För det andra hade polisen icke visat, att Kruger
mottagit de i bilagorna upptagna belopp, vilka syntes vara av firman Möl¬
ler debiterade respektive fartyg men av polisen uppgåves hava debiterats
Möller. Kruger bestrede i allmänhet, att han debiterat Möller några be¬
128
lopp. Kruger vore vidare av den bestämda övertygelsen, att nämnda firma
icke till Kruger eller honom veterligt till någon annan tulltjänsteman i Lim¬
hamn lämnat ersättning för tillhandahållande av blanketter till märkrulla
med belopp ens tillnärmelsevis uppgående till den summa, som i polis¬
rapporten uppgivits. Det vore Kruger icke möjligt att göra något uttalande
om de enskilda debiteringar, som i bilagorna ifråga upptagits, enär Kruger
icke visste, på vad sätt eller i vilken utsträckning de motsvarades av sådana
ersättningsbelopp, som kunde hava till Kruger influtit från skeppsmäklar-
firman. Kruger bestrede sålunda för egen del bestämt allt avseende vid den
siffermässiga uppställning, som gjorts i polisrapporten med åtföljande bila¬
gor rörande firman Möllers uppgifter.
Förutom dessa mera allmänna invändningar mot polisrapportens fram¬
ställningar och uppgifter, anförde Kruger vidare, måste beträffande detalj¬
innehållet i densamma bestämda tillbakavisanden göras. Åke Möller sades
bland annat hava uppgivit, att han ”från tullstationen erhållit skriftligt
besked om huru mycket, som till tullstationen skulle erläggas för varje far¬
tyg, varest tullförman varit behjälplig med blanketternas ifyllande”. Denna
uppgift visade en missuppfattning eller en sammanblandning av begrepp.
Från tullstationen kunde skeppsmäklaren icke hava erhållit uppgift å andra
avgifter för fartyg än skeppsumgälder och dylika i tjänsten upptagna av¬
gifter. Tullstationen hade sålunda varken lämnat uppgift örn storleken av
här berörda ersättning eller avfordrat skeppsmäklaren några sådana ersätt¬
ningsbelopp och hade heller icke mottagit några sådana belopp. Kruger, som
i allmänhet tillhandahållit de här ifrågavarande privat anskaffade blanket¬
terna, hade ej heller vare sig skriftligen eller muntligen lämnat skeppsmäk-
larfirman besked om hur mycket som skulle erläggas för varje fartyg. Frå¬
gan örn den ersättning, som skulle tillkomma Kruger för tillhandahållande
av blanketten, hade endast i enstaka fall avhandlats. Därest firman av
någon anledning särskilt under åren 1930—1933 debiterat fartyg avgift,
som ovan avsåges, med ända upp till 15 kronor, bestredes bestämt, att
Kruger eller honom veterligt någon annan tulltjänsteman framställt begä¬
ran örn en sådan debitering. Likaledes bestredes bestämt, att Kruger eller
honom veterligt någon annan tulltjänsteman skulle begärt 1 krona för far¬
tyg under 20 ton. Sistnämnda debitering måste bero på misstag från skepps-
mäklarfirmans sida. Firman hade i allmänhet kvartalsvis och utan anford¬
ran till en tulltjänsteman lämnat belopp, som skulle utgöra ersättning för
tillhandahållande av blanketter till märkrulla. Kruger kunde icke erinra
sig att dessa belopp varit åtföljda av specifikation över vilka fartyg ersätt¬
ningen gällt eller till vilket belopp ersättning lämnats för varje fartyg. Kru¬
ger beklagade, att firman Möllers inställning till denna sak nu blivit fram¬
ställd så som skett. Vidare måste Kruger beklaga, att debiteringar skett för
fartyg under 20 ton och att dessa debiteringar nu gjordes gällande gent-
129
emot Kruger. Firman måste lika viii som Kruger hava haft kunskap örn
att befälhavare å dessa fartyg enligt 15 § tullordningen varit berättigade
att muntligen lämna de uppgifter, som erfordrades vid ankomst från utrikes
ort, och att tulltjänsteman ägde skyldighet att kostnadsfritt å tullverkets
blankett för sådana fartyg upprätta märkrulla. Ehuru debiteringen av dessa
avgifter icke skett med Kriigers vetskap och vilja och ehuru Kruger icke
varit medveten örn, att han mottagit ersättning avseende sådana fartyg,
hade det varit honom angeläget att nu, när denna debitering blivit honom
bekant, söka gottgöra vederbörande fartygsbefälhavare för de avgifter,
som sålunda obehörigen avkrävts dem — detta med hänsyn till att Kruger
icke kunde visa, att han icke mottagit belopp, i vilka sålunda debiterade
avgifter kunnat ingå. Beträffande ett av här avsedda fall — fartyget Esther
_måste Kruger genom förhandenvaron av ett av honom den 19 februari
1935 utfärdat kvitto dock få skenet emot sig. Detta fall måste bero
på ett beklagligt misstag från Kriigers sida. Ehuru en avskrift av detta
kvitto bifogats angivelseskriften till J. O., hade Kruger varit så övertygad
örn att någon sådan debitering icke förekommit, att han först nu genom
påtalandet i polisrapporten ansett sig hava anledning undersöka förhållan¬
det. Därvid hade framgått såsom riktigt, att fartygets nettodräktighet
understigit 20 ton. Att kvitto detta oaktat blivit lämnat av Kruger på en
sådan debitering kunde Kruger endast förklara därmed, att mäklarfirman
oförberett avfordrat honom ett sådant kvitto och han i hastigheten icke
erinrat sig, att det gällt ett fartyg under 20 ton. Den å fotografiet av räk¬
ningen gjorda anteckningen om fartygets tontal vore nämligen icke gjord
av Kruger. Förutom de i den förteckning, som avsåge fartyg under 20 ton,
upptagna ersättningsbeloppen hade även ett belopp av 1 krona för blan¬
kett till fartyget Villig av samma skäl som nyss uppgivits gottgjorts befäl¬
havaren.
Olsson: Den enda befattning Olsson tagit med ifrågavarande debiteringar
hade varit, att han helt privat och icke såsom tullstationsföreståndare vid
vissa tillfällen från fartygsmäklare mottagit belopp, vilka enligt Olssons
uppfattning skolat utgöra ersättning för det blanketter till märkrulla för
fartyg av 20 tons dräktighet eller däröver tillhandahållits fartygsbefäl¬
havare vid ankomst från utrikes ort. Sådana ersättningsbelopp,vilka,därest
Olsson mottagit desamma, omedelbart och likaledes privat överlämnats till
Kruger, hade av honom fördelats såsom gottgörelse för av Olsson och Kru¬
ger gemensamt bekostade och tillhandahallna blanketter. Olsson hade sa¬
lunda senare uppburit en del av denna gottgörelse. Det hade icke varit för
Olsson känt, med vilka belopp ersättning mottagits från mäklare eller far¬
tygsbefälhavare för varje särskilt fall. Olsson hade salunda icke haft vet¬
skap örn att fartyg såsom ersättning i dylikt hänseende skulle hava debite¬
rats en avgift av ända till 15 kronor. Det hade icke heller varit Olsson be-
g — Justitieombudsmannens ämb c t sberättelse till 1937 drs riksdag.
130
kant, att avgift, avseende sådan gottgörelse, skulle uttagits från befälhavare
å fartyg under 20 ton. Hade sådant kommit till Olssons kännedom, skulle
han givetvis hava nekat att taga befattning med dessa belopp. Det av Kru¬
ger utfärdade kvittot, avseende fartyget Esther, hade tillkommit under
Olssons semester, varför han icke kunnat vara underkunnig om detsamma.
Det vore Olssons uppfattning, att detta kvitto tillkommit av ett misstag,
såsom av Kruger uppgåves. Enär Olsson icke kunde visa, att han icke
erhållit någon del av sådana belopp, som uppgivits erlagda för fartyg under
20 ton, hade i samtliga uppgivna sådana fall samt i ett iakttaget fall, som
icke omnämnts, vederbörande fartygsbefälhavare av Olsson och Kruger
gottgjorts med de belopp, som funnes upptagna i polisrapporten. Den för¬
växling, som i polisrapporten skett mellan tullstationen och vissa dess
tjänstemäns privata åtgöranden, hade uppenbarligen sin grund i en sam¬
manblandning av begreppen från de hördas sida samt däri, att polisen ej
heller varit fullt inne i de förhållanden utredningen gällt. Uppenbart vore,
att tullstationen såsom sådan ej tagit någon som helst befattning med
berörda sak. Rättelser i omförmälda hänseende liksom ock i vissa andra
avseenden vore, efter påpekande, gjorda av de hörda. Beträffande ärendets
uppläggning måste göras den bestämda invändningen, att det här icke
kunde röra sig om någon tjänsteåtgärd ens för det fall, att den mottagna
ersättningen skulle avsetts utgöra vederlag jämväl för biträde med upp¬
rättande av märkrulla, enär det icke ankomme på tullverket att låta upp¬
rätta märkrulla för fartyg av 20 tons dräktighet eller däröver. Ännu mindre
syntes det tillhandahållande av privat anskaffade och bekostade blanketter,
som förekommit, kunna innefattas under begreppet tjänsteåtgärd. Det tor¬
de slutligen kunna påpekas, att samma förfaringssätt, som i omhandlade
hänseende praktiserats i Limhamn, ävenledes praktiserats och fortfarande
praktiserades vid många andra av rikets tullplatser, där sjötrafik före-
komme. För Limhamns vidkommande hade privata blanketter icke till¬
handahållits, sedan tulldirektören i början av juli 1935 telefonledes med¬
delat förbud för tulltjänstemännen att för sådant tillhandahållande mot¬
taga gottgörelse.
Vid dessa förklaringar voro fogade dels ett antal kvitton å belopp, som
av Kruger återbetalts till befälhavare å fartyg under 20 tons nettodräktig-
het, och dels till förtydligande av uppgifterna i polisrapporten särskilda in¬
tyg av Åke Möller, Nilsson och Karlén.
Möller anförde i sitt intyg bland annat, att uppgift om hur mycket som
skulle debiteras för tillhandahållen blankett till märkrulla icke lämnats av
Olsson och icke av någon såsom en tullstationens angelägenhet, men hade
uppgift örn vad som skulle debiteras i en del fall lämnats av Kruger.
Efter det polisutredningen avslutats samt Kruger och Olsson avgivit
131
sina här ovan återgivna förklaringar i anledning av vad därvid förekom¬
mit, anförde Rydberg i sitt den 9 december 1935 avgivna yttrande följande.
De principiella synpunkter på ifrågavarande spörsmål, som Rydberg i sitt
förra yttrande framhållit, vågade Rydberg fortfarande vidhålla. Vid tull¬
stationen Malmö-Limhamn syntes sedan lång tid tillbaka hava tillämpats
ett egendomligt och för Rydberg dittills fullkomligt obekant förfarande,
nämligen att fartygets mäklare av befälhavaren för det tillhandahållande
av märkrullor, som av tullpersonalen brukats, uttagit ett visst belopp, olika
för olika fartyg och till synes varierande efter fartygets storlek, vilka be¬
lopp uppgivits hava utan motsvarande kvitto — utom i vissa undantags¬
fall — kvartalsvis av mäklaren överlämnats till tullpersonalen, ävenledes
utan kvitto. Därigenom hade det, såsom Kruger framhållit, kunnat inträffa,
att vissa avgifter uttagits utan hans vetskap och vilja och att han icke
visste, huruvida han mottagit de av mäklarna uppgivna beloppen eller icke.
I de fall, då mäklarna hade påfört fartyg under 20 tons dräktighet avgifter
för märkrullor, hade Kruger emellertid, sedan han nu därom erhållit känne¬
dom, sökt gottgöra befälhavarna för den utgift, som sålunda av mäklarna
obehörigen påförts dem. — Polismyndigheten syntes hava utgått från att
förseelse mot tullstadgans 198 § vore för handen och att vissa av straff¬
lagens paragrafer eventuellt vore tillämpliga. Såsom Rydberg i sitt förut
avgivna yttrande framhållit, hade Rydberg kommit till den uppfattningen,
att generaltullstyrelsen icke ansett tillhandahållande mot skälig ersättning
av blankett — av tjänstemannen på egen bekostnad anskaffad — vara
stridande emot tullstadgans nyssnämnda paragraf. Därefter uppställde sig
osökt frågan, huruvida frivilligt biträde åt fartygsbefälhavare med ifyllande
av blanketten eller upprättande av märkrulla vore att anse såsom sådan
”åtgärd”, som i nämnda 198 § avsåges. Överlämnande till tulltjänsteman av
märkrulla i fullfärdigt skick, d. v. s. vederbörligen upprättad eller komplet¬
terad, vare sig å därför avsedd tryckt blankett eller eljest i godtagbar form
avfattad, vore en åtgärd, som enligt tullstadgan otvivelaktigt åvilade veder¬
börande fartygsbefälhavare såsom en skyldighet, då fråga vore om fartyg
av 20 tons nettodräktighet eller däröver. Men vad som vore en skyldighet
för fartygsbefälhavaren att utföra kunde givetvis icke betraktas såsom en
tjänsteåtgärd av tulltjänstemannen, även örn den senare frivilligt utförde
hela eller en del av det arbete, som författningsenligt ålåge befälhavaren.
Å andra sidan torde tjänstemannen icke kunna åläggas att såsom tjänste¬
åtgärd utföra något, vars utförande i första hand ålåge en trafikant. För
att 25 kap. 5 § strafflagen skulle i föreliggande fall vara tillämplig, torde
det med nödvändighet böra vara fullt klarlagt, att ”ämbetsåtgärd” verk¬
ligen förelegat. Det torde för övrigt knappast vara sannolikt, att det i tull¬
stadgans 198 § förekommande uttrycket ”åtgärd, som — —--av tjänste¬
mannen under tjänstgöring vidtagits” kunde anses hava vidare omfattning
än den, som begreppet ”ämbetsåtgärd” enligt strafflagen hade. Det nu an¬
förda syntes utgöra ett ytterligare stöd för den uppfattning Rydberg tidi¬
gare uttalat, att med uttrycket ”åtgärd, som av tjänsteman under tjänst¬
göring vidtagits” i tullstadgans 198 § avsåges endast sådan åtgärd, som det
enligt gällande föreskrifter ålåge tjänsteman att under tjänstgöring vid¬
taga. Av generaltullstyrelsens skrivelse den 4 december 1931 droge Rydberg
den slutsatsen, att styrelsen själv icke varit främmande för en sådan upp¬
fattning. I motsatt fall syntes nämligen styrelsen hava haft anledning att
uttala sitt missnöje med det förfaringssätt, som vid nyssnämnda tillfälle
varit föremål för styrelsens prövning, eller eventuellt vidtaga åtgärd för de
skyldigas bestraffning. Denna sålunda uttalade uppfattning innebure emel¬
lertid givetvis icke, att Rydberg skulle anse, att något avsteg finge göras
från styrelsens i skrivelsen den 4 december 1931 gjorda uttalande, att er¬
sättning bland annat för biträde med vissa handlingars upprättande eller
komplettering, så länge detsamma kunde komma att fortgå, icke vidare
finge av tulldirektören underlydande tjänstemän fordras eller mottagas.
Efter redogörelse för innehållet i polisrapporten och avgivna yttranden
framhöll Rydberg, att av det anförda framgått:
att de förmän vid tullstationen Malmö-Limhamn, som förrättat invisi-
tationen å från ort utom tullområdet till Limhamn inkommande fartyg,
plägat vid behov tillhandahålla fartygsbefälhavarna blanketter till märk¬
rulla, som det enligt tullstadgans 116 § och tullordningens 12 § ålåge befäl¬
havaren att till tulltjänsteman avlämna;
att dessa blanketter bekostats av Olsson och Kruger gemensamt;
att tullförmannen vid invisitationen på begäran plägat biträda befäl¬
havarna med att ifylla nämnda blanketter eller att komplettera eventuellt
föreliggande märkrulla;
att de av polismyndigheterna hörda skeppsmäklarna uppgivit, att de för
tullpersonalens räkning debiterat fartygsbefälhavarna och av dem uttagit
vissa belopp, avsedda att tillställas tullförmännen för deras befattning med
märkrullorna;
att de belopp, som av mäklarna uppgivits såsom debiterade för de olika
fartygen, varierat från 1 krona till högre belopp, vanligen dock högst 5 kro¬
nor för större fartyg, dock att enligt uppgift vid två tillfällen 15 kronor och
vid två andra tillfällen 10 kronor debiterats befälhavarna;
att även för fartyg under 20 tons nettodräktighet en avgift av 1 krona
stundom debiterats;
att vissa sådana penningbelopp vanligen kvartalsvis och ”i klump” leve¬
rerats till tullpersonalen utan uppgift å huru mycket som mäklaren för varje
fartyg debiterat befälhavaren och utan att kvitton å beloppen av mäklaren
fordrats eller av tullpersonalen lämnats utom vid några tillfällen under
år 1935;
133
att tulltjänstemännen sålunda icke vetat, för vilka fartyg de erhållit
ersättning eller huru stort belopp de för olika fartyg mottagit;
att efter den dag, omkring den 11 juli 1935, da Rydberg telefonledes
meddelat, att enligt hans uppfattning ingen ersättning för befattning med
märkrulla tillsvidare borde utgå, sådan ersättning ej heller vidare mottagits
av förmännen vid tullstationen Malmö-Limhamn;
att skeppsmäklaren Möller uppgivit, att från tullstationen lämnats
skriftlig uppgift å det belopp, som skolat erläggas i de fall, då tullförman
varit behjälplig med blanketternas ifyllande;
att denna uppgift bestredes av Kruger, som dock medgave, att i enstaka
fall frågan örn sådan ersättning avhandlats;
att skeppsmäklare ansett, att ifrågakomna ersättningsbelopp utgjort
ersättning ej blott för tillhandahållande av blanketter utan även för blan¬
ketternas ifyllande;
att denna uppgift bestredes av Olsson och Kruger, vilka holle före, att
beloppen utgjort ersättning blott för själva blanketterna;
att Olsson och Kruger icke syntes vilja försvara debiteringen av de
högsta beloppen (15 kronor per märkrulleblankett);
att de gemensamt sökt återbetala de belopp, som av mäklarna debite¬
rats för fartyg under 20 ton, sedan kännedom vunnits därom, att sådan
debitering obehörigen skett;
att skeppsmäklaren Nilssons uppgift vid polisförhöret, att av honom
ersättning för märkrullor debiterats till och med den 27 juli 1935, genom
ett ärendet bilagt intyg beriktigats såtillvida, att efter den 30 juni 1935
ingen ersättning för blankett genom honom uppburits av tulltjänsteman,
samt
att storleken av de av mäklarna till tulltjänstemännen levererade sam¬
manlagda beloppen mot Kriigers bestridande icke kunde anses till fullo
styrkt endast genom de av mäklarna vid polisutredningen lämnade upp¬
gifterna.
Olsson och Kruger hade — anförde Rydberg vidare — framhållit, att
tullstationen såsom sådan ej tagit någon som helst befattning med dessa
angelägenheter utan att desamma helt och hållet omhänderhafts av dem
privat. Detta vore givetvis riktigt såtillvida, som de av dem mottagna be¬
loppen icke ingått i någon tullverkets räkenskap och icke där redovisats och
ej heller bort ingå bland sålunda behandlade medel, enär sådan ersättning
läge fullständigt utanför förrättningstaxans område. Detta förklarade ock¬
så, att förhållandet dittills fullständigt undandragit sig överordnades upp¬
märksamhet. Även örn Rydberg av skäl, som förut anförts, icke funne tull¬
stadgans 198 § tillämplig i det fall, då blankett till märkrulla, som av tull¬
tjänsteman på egen bekostnad anskaffats, mot ersättning pa begäran till-
handahölles befälhavare och icke heller i det fall, att tulltjänsteman fri¬
134
villigt biträdde befälhavaren med upprättande eller komplettering av
märkrulla, så måste Rydberg dock under hänvisning till vissa generaltull¬
styrelsens förut åberopade beslut vidhålla, att den ersättning, som tull¬
tjänsteman finge tillgodoräkna sig för tillhandahållandet av blanketten,
borde vara skälig och att för det frivilligt lämnade biträdet med handling¬
ars upprättande eller komplettering ingen ersättning finge fordras eller mot¬
tagas. Då fråga uppstode, om vad som kunde anses såsom skälig ersättning
för tillhandahållande av viss blankett, kunde det visserligen och icke utan
fog göras gällande, att detta vore en angelägenhet, som närmast anginge
vederbörande parter. Men å andra sidan torde ej kunna bortses därifrån,
att vad som vore skälig ersättning i ett fall kunde komma att framstå
såsom oskälig ersättning i ett annat fall, eller med andra ord, att en ersätt¬
ning, som ansåges skälig, borde, då den avsåge en och samma sak, också
för varje fall utgå med lika belopp. Tydligen hade förmännen vid tullstatio¬
nen i Limhamn icke varit okunniga därom, att för den befattning med
ifrågavarande handlingar, som av dem tagits, olika höga ersättningsbelopp
för deras räkning av mäklare uttagits av fartygens befälhavare, detta
ehuru det ej visats, att tjänstemännen själva varit underkunniga om,
huru stora belopp de för varje fall erhållit. Efter vilka grunder olika höga
ersättningsbelopp för märkrulleblankett debiterats — där så skett — hade
Rydberg ej genom de lämnade förklaringarna funnit besvarat. Då Rydberg
nu överlämnade detta ärende till generaltullstyrelsens prövning och av¬
görande, ansåge Rydberg sig böra såsom anmärkningsvärt beteckna: att
förmännen vid tullstationen Malmö-Limhamn varit medvetna om, att för
befattningen med av dem tillhandahållna blanketter till märkrulla olika
höga belopp för olika fall tillförts dem; att detta förhållande icke nöjaktigt
förklarats, samt att förmännen av skeppsmäklare för egen räkning mot¬
tagit vissa samlade belopp utan att förvissa sig örn vad dessa belopp i verk¬
ligheten avsett och utan att därå lämna kvitto. I
I eget utlåtande anförde generaltullstyrelsen, efter att hava redogjort för
i ämnet gällande bestämmelser, följande.
^ Såsom framginge av den lämnade redogörelsen, ålåge det tullpersonalen
såsom tjänsteplikt att uppsätta och för underskrift av befälhavaren fram¬
lägga märkrulla för fartyg, vars nettodräktighet understege 20 ton. Ut¬
tagande av ersättning för tillhandahållande och ifyllning av blankett till
märkrulla i sådant fall innefattade sålunda tjänstefel. Därefter inställde sig
den frågan, huru tullmyndigheterna rätteligen borde förfara, då befälhavare
å fartyg med nettodräktighet av 20 ton eller däröver icke vid ankomsten
avlämnade föreskriven märkrulla. Det syntes till en början vara uppenbart,
att straffbestämmelsen för underlåtenhet att avlämna märkrulla icke kunde
tillämpas enbart på grund av den omständigheten, att befälhavaren icke
135
vid ankomsten vore försedd med i behörig ordning upprättad märkrulla.
En så sträng tillämpning av ifrågavarande straffbestämmelse, till vilken
bestämmelse motsvarighet funnits i äldre tullstadgor, torde knappast heller
hava förekommit. Därest befälhavaren ansåge sig behöva biträde för märk¬
rullans upprättande, borde sålunda tillfälle därtill beredas honom utan att
han anmäldes till åtal. I synnerhet för utländsk befälhavare, som med sitt
fartyg sällan besökte Sverige, torde det ofta föreligga behov att anlita bi¬
träde för märkrullans upprättande. Men även andra befälhavare kunde
behöva sådant biträde, särskilt som enligt vad ovan nämnts formulär till
märkrulla numera icke, på sätt som tidigare varit fallet, vore fastställt och
kungjort. Enligt 42 § tullstadgan finge enskilda personer icke utan tull¬
tjänstemans medgivande gå ombord å från utrikes ort ankommande fartyg,
innan detsamma undergått invisitation. Motsvarighet till denna bestäm¬
melse hade funnits i förut gällande tullstadgor. Med hänsyn därtill torde
det redan i äldre tid hava varit ganska vanligt, att vissa fartygsbefälhavare
hänvänt sig till visitationsförrättaren för erhållande av biträde med upp¬
rättande av märkrulla och för sådant biträde, vilket kunde anses närmast
jämförligt med bestyr, som kommissionärer inom vissa verk utförde, till
visitationsförrättaren erlagt ersättning enligt överenskommelse. Enär före
den omorganisation av tullverket, vilken genomförts från och med år 1923,
sportler i stor utsträckning förekommit vid den lokala tullförvaltningen
samt tullpersonalens bestyr med märkrullors upprättande mycket sällan
givit anledning till klagomål hos styrelsen eller eljest visat sig föranleda
missbruk, torde styrelsen före år 1923 icke haft anledning vidtaga åtgärder
i anledning av berörda praxis. Den lönereglering för tullverket, som fast¬
ställts från och med år 1923, hade inneburit, att sport elsystemet skulle till
största delen avskaffas. I sådant avseende hade i proposition nr 89 till 1922
års riksdag föreslagits, att vissa uppräknade slag av tulltjänstemän till¬
kommande extra inkomster, däribland dock icke ersättning för biträde med
märkrullors upprättande, skulle upphöra att till dem utgå. Riksdagen hade
enligt skrivelse nr 276 år 1922 funnit, att jämväl andra extra inkomster än
de sålunda angivna tillgodokommo tulltjänstemännen, samt uttalat den
meningen, att den ifrågavarande indragningen borde omfatta samtliga slag
av extra inkomster vid tullverket med undantag av de s. k. beslagarande-
lama. I enlighet med den av riksdagen sålunda uttalade meningen hade
Kungl. Majit genom kungörelse den 15 juni 1922 (nr 377) förordnat, att
samtliga slag av tull tjänstemän tillkommande extra inkomster med undan¬
tag av s. k. beslagarandelar skulle från och med den 1 januari 1923 upphöra
att till dem utgå. För beredande av i samma kungörelse medgiven ersätt¬
ning för sålunda indragna extra inkomster hade styrelsen därefter meddelat
föreskrifter genom cirkulär den 30 december 1922 (tullverkets författnings¬
samling nr 20 år 1923). Enligt detta cirkulär skulle tullförvaltningarna till
136
styrelsen inkomma med förslag i fråga om ersättningens belopp för envar
till ifrågavarande ersättning berättigad tjänsteman och skulle dylikt förslag
åtföljas av uträkning å särskild blankett. Berörda förslag skulle enligt cir¬
kuläret inkomma till styrelsen samtidigt med av styrelsen genom cir¬
kulär den 13 december 1921 (tullverkets författningssamling nr 4-21 år
1921) infordrade uppgifter om tullpersonalens extra inkomster under år
1922. De extra inkomster, angående vilka uppgifter sålunda infordrats,
hade angivits i styrelsens cirkulär den 24 januari 1921 (tullverkets författ¬
ningssamling nr 40 år 1921), genom vilket cirkulär uppgifter om tullperso¬
nalens extra inkomster under år 1921 infordrats. Då ersättning för biträde
med märkrullas upprättande icke angivits vare sig i sistnämnda cirkulär
eller i den i cirkuläret den 30 december 1922 omförmälda blanketten, syn¬
tes nämnda extra inkomst icke av styrelsen ansetts hava varit hänförlig
till i kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 377) avsedda extra inkomster och
alltså icke heller hava tagits i betraktande vid bestämmande av kompen¬
sation enligt samma kungörelse. Sedermera hade i 198 § tullstadgan med¬
delats förbud för tulltjänsteman att för åtgärd, som å övertid eller eljest
av tjänstemannen under tjänstgöring vidtagits, i någon form mottaga gott-
görelse av trafikant. Styrelsen hade emellertid icke dittills, då tulltjänste¬
man visats hava mottagit gottgörelse för märkrullors upprättande, funnit
anledning till anställande av åtal eller till disciplinärt ingripande mot veder¬
börande tjänsteman utan inskränkt sig till att vidtaga åtgärder för vin¬
nande av rättelse för framtiden. Uttryckligt förbud mot att fordra eller
mottaga ersättning för lämnande av dylikt biträde hade meddelats den tull¬
direktören i Malmö underlydande personalen genom skrivelsen den 4 de¬
cember 1931, varefter enahanda förbud av styrelsen meddelats genom rund¬
skrivelsen den 4 september 1934.
Frågan om innebörden av den i 198 § andra stycket tullstadgan medde¬
lade bestämmelsen, anförde generaltullstyrelsen vidare, hade jämväl berörts
i en av kommerskollegium och generaltullstyrelsen den 27 november 1934
till Kungl. Majit gemensamt avlåten skrivelse angående tulltjänstemans
befattning med klarering av fartyg. I nämnda skrivelse hade ämbetsverken
bland annat uttalat, att åtminstone en del av de åtgärder, som i och för
klarering av fartyg komme att vidtagas av till skeppsklarerare vederbör¬
ligen antagen tulltjänsteman, utan tvivel torde handläggas under sådana
omständigheter, att tjänstemannen kunde sägas hava vidtagit dem under
tjänstgöring. Vidare hade kommerskollegium i samma skrivelse anfört, att
kollegium vid meddelande av ifrågavarande tillstånd komme att göra
undantag för sådana till skeppsklarering eljest hänförliga åtgärder, vilka
enligt generaltullstyrelsens mening borde av tulltjänsteman utföras utan
särskild ersättning av trafikant, varvid kollegium omförmält det av gene¬
raltullstyrelsen genom ovanberörda rundskrivelse den 4 september 1934
137
meddelade förbudet mot uttagande av ersättning för upprättande eller
komplettering av märkrulla. I anledning av därom av ämbetsverken i
nämnda skrivelse gjord hemställan hade Kungl. Maj:t i brev den 25 janu¬
ari 1935 förklarat, att hinder icke mötte för tulltjänsteman, vilken erhållit
tillstånd att ombesörja skeppsklarering, att härför uppbära ersättning en¬
ligt fastställd taxa. Förbud för tullpersonalen att mot gottgörelse tillhanda¬
hålla på egen bekostnad anskaffade blanketter till märkrulla hade icke med¬
delats av styrelsen. Av en vid tulldirektörens yttrande den 9 december 1935
fogad förklaring av tullöveruppsyningsmännen vid tullbevakningsinspek-
tionen samt av Gagners förklaring framginge, att nämnda tullöverupp-
syningsmän under år 1934 och första halvåret 1935 tillhandahållit fartygs¬
befälhavare blanketter till märkrullor för omkring 750 fartyg mot en ersätt¬
ning av 1 krona för varje dubbelblankett samt att Gagner med hänsyn
till att vissa blanketter måst kasseras eller utlämnas kostnadsfritt ansett
sagda ersättning icke vara oskälig. Med hänsyn till gällande föreskrifter
och vad av överuppsyningsmännen och Gagner i förklaringarna anförts an-
såge styrelsen att, även om en ersättning av 1 krona för blankett kunde
synas vara för hög, varken överuppsyningsmännen eller Gagner genom
sina berörda förfaranden gjort sig skyldiga till tjänstefel. Vidkommande
därefter Olsson och Kruger hade enligt polisrapporten en skeppsklarerar¬
firma i Limhamn under tiden från och med den 11 december 1931 till och
med den 9 april 1935 avfordrats ersättning för av tullbevakningsfÖrman i
Limhamn verkställt arbete med ”utskrivande” av märkrullor för 588 far¬
tyg, därav 14 med en nettodräktighet understigande 20 ton. Ersättningen
för varje märkrulla hade utgjort i 2 fall 15 kronor, i 2 fall 10 kronor, i 67
fall 5 kronor, i 3 fall 4 kronor, i 52 fall 3 kronor, i 1 fall 2 kronor 50 öre, i
459 fall 1—2 kronor samt i 2 fall 50 öre. En annan skeppsklarerare hade
enligt rapporten för ”utskrivande” av märkrullor under åren 1932—1935
till ifrågavarande tulltjänstemän utbetalt omkring 307 kronor med belopp,
växlande mellan 1 krona och 5 kronor för varje märkrulla. Vidare hade en
skeppsklarerare i Klagshamn för tillhandahållande och ifyllande av blan¬
kett till märkrulla under år 1935 utbetalt till samma tulltjänstemän sam¬
manlagt 31 kronor 75 öre med belopp, växlande mellan 1 krona och 5 kro¬
nor. De av skeppsklarerarna erlagda beloppen hade, utan att i allmänhet
kvitton å beloppen utfärdats, inbetalts kvartals- eller månadsvis. Slutligen
hade befälhavaren å ett danskt motorsegelfartyg med en nettodräktighet
av 53,93 ton under åren 1931—1935 till förmännen vid tullstationen Malmö-
Limhamn för upprättande av märkrulla ävensom utgående fartygsanmä-
lan betalt 1 krona för värjo gång eller sammanlagt omkring 226 kronor.
Kruger hade i avgiven förklaring, till vilken Olsson hänvisat, bestritt såväl
att han av den först omnämnda skeppsklarerarfirman mottagit belopp, som
”ens tillnärmelsevis” uppgått till sammanlagt de av firman uppgivna be¬
138
loppen, som att han eller annan tjänsteman vid tullstationen för blankett
debiterat ända upp till 15 kronor. Närmare utredning därom syntes knap¬
past kunna ske annorledes än genom anhängiggörande av åtal vid domstol.
Redan av den föreliggande utredningen torde emellertid framgå, att Kruger
för blanketter till märkrullor i vissa fall mottagit belopp, som varit oskä¬
liga, och att beloppen varit växlande i olika fall. Det hade ej heller av
Kruger och Olsson bestritts, att blanketterna ifyllts av bevakningsförman-
nen. Påståendet att, såsom även angivits i räkningar, vilka i avskrift före-
tetts i ärendet, ersättning i samtliga fall uttagits endast för blanketten och
icke för bestyret med märkrullans upprättande förtjänade därför enligt
styrelsens mening icke tilltro. De grunder, som enligt utredningen tilläm¬
pats vid uttagande av ifrågavarande ersättning, ansåge styrelsen alltså
innebära ett kringgående av det genom styrelsens förenämnda skrivelse den
4 december 1931 meddelade förbudet, vilket delgivits Olsson och Kruger
den 9 december 1931. För berörda förfarande måste Kruger, vilken enligt
polisrapporten i regel handhaft inkasseringen av beloppen, anses vara i
första hand ansvarig. Styrelsen funne alltså Kruger hava gjort sig skyldig
till tjänstefel. Men även Olsson, som med Kruger delat de mottagna be¬
loppen, ansåge styrelsen hava genom åsidosättande av det av styrelsen
meddelade förbudet begått tjänstefel. För märkrullor för 14 fartyg med en
nettodräktighet understigande 20 ton, vilka klarerats vid tullstationen
Malmö-Limhamn under åren 1932—1935, hade vidare enligt polisrappor¬
ten uttagits ersättning med 1 krona varje gång. Kruger hade medgivit, att
han av misstag utskrivit den i ärendet avsedda räkningen å ”ink. blankett”
för fartyget Esther och uppburit däri debiterat belopp, 1 krona, men be¬
stritt, att han för märkrullor för övriga 13 fartyg uppburit ersättning.
Jämväl i detta avseende syntes närmare utredning knappast kunna ske
annorledes än genom anhängiggörande av åtal vid domstol. Det vore emel¬
lertid i ärendet visat, att Kruger återbetalt eller i några fall under veder-
börandes adress med post avsänt dels de belopp, tillhopa 14 kronor, som
enligt skeppsklarerarens uppgift påförts befälhavarna å dessa fartyg, dels
ock ett belopp av 1 krona, som vid ett av skeppsklareraren icke uppgivet
tillfälle erlagts av en av de nu ifrågavarande fartygsbefälhavarna. Vid nu
anförda förhållanden hade styrelsen icke anledning ifrågasätta, att enbart
på grund av vad i förevarande hänseende förekommit åtal vid domstol
anhängiggjordes mot Kruger. Enligt polisrapporten hade vidare tullupp-
syningsmannen Grafström och förre tulluppsyningsmannen Kristensson av
Kruger eller Olsson vid några tillfällen erhållit mindre belopp av de pen¬
ningar Kruger mottagit av de olika skeppsklarerarna. Av utredningen fram-
ginge emellertid icke, att Grafström och Kristensson haft kännedom om
vilka belopp i varje särskilt fall uttagits av skeppsklarerarna. På grund
därav och med avseende å omständigheterna i övrigt ansåge styrelsen an¬
139
ledning till vidtagande av åtgärd mot Grafström och Kristensson icke före¬
ligga. Vid bedömande av de tjänstefel, vartill Kruger och Olsson enligt sty¬
relsens uppfattning gjort sig skyldiga, ansåge emellertid styrelsen, att viss
hänsyn borde tagas till att, såvitt kunnat utrönas, klagomål från någon
målsägande icke nu framställts. På grund därav samt då lagligheten av
ifrågavarande ersättningar underställts J. 0:s prövning hade styrelsen fun¬
nit sig icke i anledning av vad i ärendet förekommit böra vidtaga vidare
åtgärd än att styrelsen med hänsyn dels till den oklarhet, som syntes hava
varit rådande beträffande förfarandet, då fartygsbefälhavare icke varit
försedd med föreskriven märkrulla, dels ock till vad i ärendet anförts örn
att ersättning för tillhandahållande av blanketter till märkrulla debite¬
rats efter liknande grunder, som tillämpats vid tullstationen Malmö-Lim-
hamn, den 13 december 1935 utfärdat cirkulär med föreskrift att tull¬
tjänsteman, till vilken märkrulla skall avlämnas vid fartygs invisitation,
vid förrättningen skall medhava blanketter till sådan för att i enstaka
exemplar kostnadsfritt tillhandahållas fartygsbefälhavaren samt att, där
tulltjänsteman biträder befälhavare med upprättande av märkrulla, vare
sig därvid användes blankett eller ej, tjänstemannen icke må för dylikt
biträde fordra eller mottaga någon gottgörelse. I den män den med nam¬
net ”E. O. Paulson” undertecknade skriften kunde anses innefatta anmä¬
lan mot Rydberg, finge slutligen styrelsen meddela, att styrelsen icke fun¬
nit Rydberg hava eftersatt honom åliggande skyldighet att utöva tillsyn
över att honom underlydande tjänstemän icke i strid mot gällande författ¬
ningar och tjänstgöringsföreskrifter betingade sig obehörig gottgörelse av
trafikanter. I enlighet med vad sålunda anförts ville styrelsen till J. 0:s
prövning hänskjuta frågan om anställande av åtal mot Olsson och Kruger
för tjänstefel.
Bretz avgav därefter påminnelser i ärendet.
Efter att hava tagit del av generaltullstyrelsens utlåtande bemötte Kru¬
ger och Olsson i särskilda den 7 februari 1936 till mig inkomna yttranden
vad styrelsen gentemot dem anfört och anmärkt.
Kruger förklarade sig bestämt bestrida, att han skulle hava gjort sig skyl¬
dig till förseelse mot bestämmelserna i 198 § tullstadgan och av sådan an¬
ledning vara förvunnen till tjänsteförseelse; att han medvetet överträtt
det av generaltullstyrelsen den 4 december 1931 och den 4 september 1934
meddelade förbudet och av sådan anledning skulle vara förvunnen till
tjänsteförseelse; att generaltullstyrelsen varit behörig att, som skett, för¬
bjuda underlydande tjänstemän att för frivilligt biträde med upprättande
av märkrulla mottaga ersättning; att generaltullstyrelsens åsyftade förbud
kunde gentemot styrelsen underlydande tjänstemän åberopas såsom för
deras tjänstgöring givna föreskrifter, vilkas överträdande skulle innebära
140
tjänsteförseelse; att generaltullstyrelsen ägde behörighet att ingå i pröv¬
ning, huruvida den ersättning, som av underlydande tjänstemän mottagits
för tillhandahållande av blanketter, vilka tjänstemännen själva anskaffat
och bekostat, varit skälig; och att generaltullstyrelsens uppfattning örn
ersättningsbeloppens skälighet kunde gentemot styrelsen underlydande
tjänstemän förebäras i påstående, att tjänstemännen åsidosatt styrelsens
ovanberörda förbud.
Olsson framhöll i sitt yttrande, att han ej kunde anses hava gjort sig
skyldig till tjänstefel, enär det i ärendet påtalade förfarandet icke kunnat
falla inom området för hans tjänsteplikter. Olsson bestrede även, att han
åsidosatt någon av generaltullstyrelsen för hans tjänstgöring given före¬
skrift. Generaltullstyrelsens omdöme om skäligheten av de belopp, vilka i
vissa fall av mäklarfirmor debiterats och av vilka Olsson mottagit någon
del med uppfattning, att densamma avsåge tillhandahållandet till fartygs¬
befälhavare av blanketter, vilka anskaffats och bekostats samt även till¬
handahållits rent privat och icke såsom någon tjänsteåtgärd, kunde icke
utgöra bevis mot Olsson för något åsidosättande av styrelsens förbud den
4 december 1931 och den 4 september 1934 och ännu mindre tjäna som
bevis för att tjänstefel skulle föreligga från Olssons sida.
Den 5 mars 1936 inkom slutligen från generaltullstyrelsen till mig en
skrivelse, däri styrelsen anförde följande.
Vid förhör inför tulldirektören i Malmö den 14 november 1935 i anled¬
ning av en av e. o. tull vakten vid tullstationen Malmö-Limhamn E. H.
Agewall gjord anmälan om vissa förhållanden vid nämnda tullstation hade
Agewall uppgivit, att befälhavaren å ett danskt fartyg med en nettodräk-
tighet, understigande 20 ton, den 13 september 1935 omtalat för honom,
att för in- och utklarering av fartyget vid tullstationen betalts i medeltal
150 kronor om året samt att befälhavaren en månad före nyssnämnda dag
upphört att utgiva ersättning för klareringarna. I anledning av vad Age¬
wall sålunda uppgivit hade av polismyndigheten i Malmö den 18 november
1935 hållits förhör med vissa personer, varom upprättats en den 17 janu¬
ari 1936 dagtecknad rapport. Olsson och Kruger hade vid förhör inför tull¬
direktören den 22 november 1935 bestritt, att ersättning för upprättande
av märkrullor för ifrågavarande fartyg uttagits, samt förklarat, att ej hel¬
ler för klarering av fartyg, bestående i mottagande av handlingar och de¬
sammas inlämnande å hamnkontoret i Limhamn, ersättning uppburits
sedan början av år 1932, då ett av generaltullstyrelsen den 30 december
1931 meddelat beslut, innefattande förbud för Olsson och Kruger att verk¬
ställa sagda klareringar, kommit tullstationen tillhanda. Sedermera hade
av tulldirektören hållits ytterligare förhör i saken enligt ett den 24 februari
1936 dagtecknat protokoll. Mot protokollet över förhöret den 14 novem¬
141
ber 1935 hade Agewall ävensom tillsyningsmannen vid tullstationen
Malmö-Limhamn K. R. Nilsson i särskilda till tulldirektören ingivna skrif¬
ter framställt vissa anmärkningar. Genom den i saken förebragta utred¬
ningen hade generaltullstyrelsen funnit icke vara styrkt, att Olsson och
Kruger uttagit ersättning för fullgörande av dem jämlikt 15 och 21 §§ tull¬
ordningen åliggande skyldighet att upprätta vissa handlingar för fartyg
med nettodräktighet understigande 20 ton. Enligt den polisrapport, som
bifogats styrelsens yttrande i förevarande ärende rörande ersättning för
tillhandahållande av blanketter till märkrullor för vissa fartyg, skulle emel¬
lertid i några fall hava uttagits ersättning för utskrivande av märkrullor
för fartyg av under 20 tons nettodräktighet, vilka klarerat vid ifrågava¬
rande tullstation, och i ett fall hade också Kruger utskrivit räkning å viss
ersättning för dylikt fartyg. Styrelsen hade därför ansett sig böra över¬
lämna transumt av ovannämnda protokoll och handlingar i det av Age¬
wall anhängiggjorda ärendet.
Vid skrivelsen voro fogade nyssnämnda transumt av protokoll och hand¬
lingar.
Vad till en början angår Rydberg, Gagner, Grafström och Kristensson
samt överuppsyningsmännen vid tullbevakningsinspektionen i Malmö fann
jag, vid prövning av ärendet, vad däri förekommit icke påkalla något in¬
gripande från min sida mot någon av dem.
Beträffande Kruger och Olsson fann jag däremot, att de begått straff¬
bart tjänstefel i nedan angivet hänseende, och uppdrog jag därför åt veder¬
börande åklagare att vid domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra
åtal mot dem. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde jag följande.
Såsom av gällande bestämmelser i ämnet framgår föreligger icke någon
skyldighet för tulltjänsteman, som förrättar invisitation å från utrikes ort
inkommande fartyg med en nettodräktighet av 20 ton eller därutöver, att
upprätta märkrulla eller biträda därmed. Om han likväl frivilligt åtager sig
sådan uppgift, måste arbetet därmed, då det utföres i direkt sammanhang
med invisitationsförrättningen, vara att anse såsom åtgärd, som av tjänste¬
mannen under tjänstgöring vidtages. Enligt 198 § tullstadgan är det alltså
tjänstemannen förbjudet att för berörda arbete fordra eller mottaga gott-
görelse. I upprepade skrivelser har också generaltullstyrelsen fäst uppmärk¬
samheten därå, att av tulltjänsteman lämnat biträde med upprättande av
märkrulla är att likställa med de i 84 § tullordningen omförmälda anvis¬
ningar för ifyllande av blankett till handling, som trafikant skall avlämna
till tullverket, samt att tulltjänsteman alltså icke må för biträde med upp¬
rättande av märkrulla fordra eller mottaga ersättning. I förutberörda
skrivelse den 4 december 1931 till tulldirektören i Malmö har generaltull¬
142
styrelsen, under uttrycklig hänvisning till bestämmelserna i 198 § tull-
stadgan och 84 § tullordningen, meddelat direkt förbud mot tagande av
ersättning för biträde, varom nu är fråga.
I förevarande ärende måste anses utrett att Kruger och Olsson, mot
generaltullstyrelsens nyssberörda den 4 december 1931 meddelade och den
9 i samma månad dem delgivna förbud, i ett stort antal fall av fartygs¬
befälhavare mottagit ersättning för upprättande av märkrulla eller bi¬
träde därmed. Uppenbart synes mig nämligen vara, att i de ersättnings¬
belopp, som av dem uttagits för blankett till märkrulla, i många fall
ingått jämväl ersättning för arbete, som nyss nämnts. Detta framgår av
bland annat det förhållandet, att ersättning uttagits med växlande belopp
och i ett stort antal fall med ett belopp, vilket såsom gottgörelse för
allenast blankett till märkrulla måste anses oskäligt eller rent av orimligt.
Att ersättningen debiterats fartygsbefälhavaren såsom betalning för blan¬
kett torde utan tvivel kunna antagas hava skett endast för att förfaran¬
det icke skulle framstå såsom direkt stridande mot generaltullstyrelsens
ovannämnda förbud. Uttagandet av ersättning, varom nu är fråga, har
fortsatt jämväl efter det Kruger och Olsson erhållit del av innehållet i
generaltullstyrelsens rundskrivelse den 4 september 1934, däri ytterligare
inskärptes att tulltjänsteman icke ägde fordra eller mottaga ersättning för
biträde med upprättande av märkrulla. Jag finner därför Kruger och
Olsson hava genom sitt berörda förfarande gjort sig skyldiga till tjänstefel
av beskaffenhet att böra genom åtal beivras.
Vad beträffar påståendet att Kruger och Olsson skulle hava uttagit er¬
sättning för upprättande av märkrulla för fartyg med en nettodräktighet
under 20 ton har jag, i likhet med generaltullstyrelsen, ej funnit utrett,
att Kruger och Olsson med vetskap örn att densamma gällt märkrulla för
sådant fartyg mottagit ersättning. Med hänsyn härtill och då Kruger och
Olsson i de fall sådan ersättning till dem erlagts återbetalt mottagna be¬
lopp till vederbörande fartygsbefälhavare låter jag bero vid vad i denna
del i ärendet förekommit.
Genom stämning, som delgavs den 7 september 1936, instämde därefter
landsfogden i Malmöhus län Kruger och Olsson till rådhusrätten i Malmö
med yrkande örn ansvar å dem för tjänstefel. I målet bestämde åklagaren,
vilken sedermera erhöll generaltullstyrelsens förordnande att såsom tull-
åklagare föra talan mot Kruger och Olsson, sin talan att i första hand
avse ansvar å Kruger och Olsson jämlikt 25 kap. 5 § tredje stycket straff¬
lagen, eventuellt 16 § i samma kapitel, eller, därest detta yrkande ej kunde
bifallas, ansvar jämlikt 229 § tullstadgan.
143
Rådhusrätten i Malmö yttrade i utslag den 12 december 1936 följande.
I målet vore utrett, att Kruger och Olsson, vilka den 9 december 1931
erhållit del av generaltullstyrelsens, under hänvisning till 198 § tullstad¬
gan, meddelade förbud att mottaga ersättning för under tjänstgöring vid¬
tagen åtgärd, därefter intill slutet av juni 1935 i många fall, då de vid
förrättande av ^visitation å fartyg tillhandahållit blanketter till inkom¬
mande fartygsanmälan samt upprättat denna anmälan eller biträtt där¬
med, mottagit betalning för fartygsanmälan med belopp, som — i vissa
fall avsevärt — överstigit 1 krona för varje blankett; och enär betalningen
till överskjutande del, med hänsyn till Krugers och Olssons egna utgifter
för blanketterna, måste anses hava utgjort ersättning för upprättande av
fartygsanmälan eller därvid lämnat biträde, samt Kruger och Olsson följ¬
aktligen gjort sig skyldiga till överträdelse av ovannämnda i 198 § tull-
stadgan stadgade förbud, men Kruger och Olsson genom sitt berörda för¬
farande icke kunde anses förvunna till ansvar enligt åberopade lagrum i
25 kap. strafflagen, vid vilket förhållande straff för vad Kruger och Olsson
låtit komma sig till last mera än två år före stämningsdagen i målet, den
7 september 1936, vore förfallet, prövade rådhusrätten, som funne de av
Kruger och Olsson därefter begångna förseelserna utgöra fortsättning av
en och samma förseelse, rättvist på det sätt bifalla åklagarens talan, att
Kruger och Olsson dömdes, jämlikt 198 och 229 §§ tullstadgan samt 4 kap.
3 § strafflagen, för tjänstefel att utgiva, Kruger 40 dagsböter, var om
6 kronor, och Olsson 20 dagsböter, var om 8 kronor, vilka samtliga böter
skulle tillfalla kronan och tullstatens enskilda pensionsinrättning med hälf¬
ten vardera. Därjämte förpliktades Kruger och Olsson att, gemensamt
eller vilkendera förmådde gälda, ersätta statsverket vad av allmänna me¬
del utgått eller kunde komma att utgå till på åklagarens begäran i målet
hörda vittnen för deras inställelser.
144
II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.
För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i
likhet med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse
för allenast ett mindre antal under år 1936 behandlade ärenden.
1. Underlåtenhet att tillämpa 2 kap. 17 och 18 §§ strafflagen.
Genom utslag den 13 mars 1936 dömde rådhusrätten i Malmö å tredje
avdelningen häktade förre skatteunderfogden Knut Dahlbom jämlikt 25
kap. 12 och 22 §§ samt 4 kap. 3 § strafflagen för förskingring av tjänste-
medel i förening med förfalskning att hållas till straffarbete tva år åtta
månader samt vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen intill
dess två år förflutit från det Dahlbom efter utståndet straff blivit frigiven,
varjämte rådhusrätten förklarade Dahlbom ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas.
De förskingrade medlen hade av Dahlbom ersatts.
Med anledning därav att Dahlbom, som den 6 februari 1936 på egen
begäran av överexekutor i Malmö entledigats från sin befattning som skatte-
underfogde från och med den 5 i samma månad, icke tillika ådömts straff
jämlikt 2 kap. 17 § jämförd med 2 kap. 18 § strafflagen, anmodade jag råd¬
mannen Nils Ryding, t. f. rådmannen Carl Gustaf Nanne och assessorn
Knut Bergwall, vilka voro för utslaget ansvariga, att till mig inkomma med
yttrande. I avgivet yttrande anförde dessa ledamöter av rådhusrätten
följande.
Förste stadsfogden i Malmö hade den 28 januari 1936 anmält för över¬
exekutor, att han samma dag genom ett ombud för Dahlbom, vilken själv
var sängliggande sjuk i blödande magsår, erhållit meddelande att Dahlbom
olovligen tillgripit av honom i tjänsten uppburna skattemedel. I enlighet
med 10 § utsökningslagen hade överexekutor därefter upptagit saken till
prövning. Överexekutor hade hållit förhör med Dahlbom den 29 januari på
det sjukhem, där Dahlbom vårdades, och vid detta förhör hade Dahlbom
erkänt, att han gjort sig skyldig till de brottsliga handlingar, som omför-
mäldes i åberopade utslaget. Under det att detaljutredningen i det hos över¬
exekutor sålunda anhängiga målet fortgått, hade överexekutor förelagt
Dahlbom för underskrift en den 5 februari dagtecknad handling, däri Dahl¬
bom anhållit örn avsked från sin befattning från och med nämnda dag.
Dahlbom hade undertecknat handlingen och den 6 februari hade överexe¬
kutor på grund av handlingen beviljat Dahlbom avsked från befattningen
145
från och med den 5 februari. Den 7 februari hade överexekutor beslutat
att, då de av Dahlbom begångna felen vore av beskaffenhet att kunna för¬
anleda svårare straff än överexekutor ägde ådöma, för vederbörlig åtgärd
överlämna utdrag av protokollen i målet till poliskammaren och stadsfiska-
len i Malmö. Den 12 februari hade poliskammaren förordnat örn Dahlboms
häktning.
I anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna framhöllo rådhusrättens
ledamöter i yttrandet, att avskedstagandet ägt rum efter det rättsförfaran-
det mot Dahlbom blivit inlett. Saken mot honom hade då varit anhängig
hos överexekutor. Avskedstagandet hade således icke skett för att Dahlbom
skulle undgå straffet att bliva av domstol avsatt. Så som saken legat till,
hade det varit betydelselöst för Dahlbom, om till frihetsstraffet lades av-
sättningsstraffet. Avskedstagandet hade i stället föranletts därav, att Dahl¬
bom ansett sig böra härutinnan tillmötesgå den överordnade myndigheten.
Förvisso hade Dahlbom därjämte saknat kännedom om att han genom detta
sitt avskedstagande utsatte sig för risken att ådraga sig särskilt straff. Då
han genom avskedstagandet avstått från vissa avlöningsförmåner, kunde
det icke antagas, att han skulle hava begärt avsked, örn han vetat att
han genom avskedstagandet löpte risk att härför bliva ytterligare straffad.
Vid överläggningen till utslag hade rättens ledamöter kommit till det re¬
sultatet att, med hänsyn till de omständigheter under vilka avskedstagan¬
det ägt rum, detta rimligen icke borde föranleda till att Dahlbom ådömdes
särskilt straff, som skulle träda i stället för avsättningsstraffet.
Ehuru de omständigheter, vilka i yttrandet åberopats som skäl för råd¬
husrättens underlåtenhet att ådöma Dahlbom straff enligt 2 kap. 17 §
strafflagen, jämförd med 18 § i samma kapitel, synas värda beaktande ur
billighetssynpunkt, kan jag dock ej finna, att de inneburit laga skäl för
underlåtenheten att tillämpa nämnda lagrum, däri klart och ovillkorligt
föreskrives att örn den, som förskyllt avsättning, ej är i besittning av den
befattning, vari han förbrutit sig, i stället skall dömas till böter eller fäng¬
else i högst sex månader. De åberopade omständigheterna skulle enligt min
mening väl hava motiverat att det straff, som skolat ådömas i stället för
avsättning, bestämts till ett ringa bötesstraff. Därest även ett sådant straff
i ett fall som det ifrågavarande skulle anses ur den materiella rättvisans
synpunkt stötande, synes mig den rätta utvägen vara, att Kungl. Maj:t
av nåd befriar vederbörande från straffet.
Beträffande innehållet i 2 kap. 17 § strafflagen anför Hagströmer i sina
tryckta föreläsningar i svensk straffrätt, allmänna delen sid. 859, att då
stadgandet talar om att personen ifråga ej är ”i besittning av” det ämbete,
10 — Justitieombudsmannens ätnbctsbcrättclse till 1937 åra riksdag.
146
vari brottet ägt rum, därunder kommer bland annat det fall, då han nu¬
mera avgått från ämbetet. I detta sammanhang påpekar Hagströmer, att
vissa främmande lagar från sina motsvarande föreskrifter av billighetsskäl
göra undantag för det fall, att avgången varit föranledd av ett entledigande
på grund av det ifrågavarande brottet; men, tillägger han, något sådant
undantag förekommer ej enligt vår rätt. Till stöd för den av mig uttalade
uppfattningen, att 2 kap. 17 och 18 §§ strafflagen borde hava tillämpats
av rådhusrätten i förevarande fall, vill jag vidare hänvisa till ett av Kungl.
Majit den 30 mars 1935 meddelat utslag, enligt vilket nämnda lagrum till-
lämpats, då av K. B. förordnad besiktningsman för motorfordon förbrutit
sig i tjänsten och förordnandet av K. B. återkallats innan underrättens
utslag fallit. (N. J. A. 1935 sid. 184 o. f.)
Vid prövning av förevarande ärende fann jag med hänsyn till omständig¬
heterna detsamma icke föranleda någon annan min åtgärd än att jag i av-
låten skrivelse delgav rådhusrättens ledamöter min uppfattning i saken,
under förväntan att den i framdeles möjligen förekommande fall av liknan¬
de beskaffenhet skulle av dem beaktas.
2. Registrering av föreningsbeslut, ehuru i stadgarna bestämt
villkor för giltighet av sådant beslut icke uppfyllts.
Av handlingarna i ett genom klagomål av spårvägsmannen Karl Holke
i Stockholm hos mig anhängiggjort ärende inhämtas följande.
I en till Ö. Ä. den 21 maj 1935 inkommen skrift anmälde ordföranden
i styrelsen för Hyresgästföreningens i Stockholm Bostadsförening Mor¬
kullan nr 37 u. p. a. för intagande i det hos ämbetet förda föreningsregist-
ret, att föreningen beslutat ändra sina stadgar i överensstämmelse med
lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar ävensom ändra för¬
eningens firma till Hyresgästföreningens i Stockholm Bostadsrättsförening
Morkullan.
Vid nämnda skrift voro fogade följande handlingar:
1) styrkt utdrag av behörigen justerat protokoll vid årsmöte med för¬
eningen den 15 maj 1933, utvisande att vid sammanträdet 134 av för¬
eningens medlemmar varit närvarande, att kallelse till sammanträdet för¬
klarats hava skett i behörig ordning och att beslut enhälligt fattats om att
för tredje gången godkänna förslag till nya stadgar för föreningen;
2) styrkt utdrag av behörigen justerat protokoll vid årsmöte med för¬
eningen den 29 maj 1934, utvisande att 129 av föreningens medlemmar
varit närvarande, att kallelse till årsmötet förklarats hava behörigen skett,
dock att klaganden antecknats hava såsom sin åsikt framfört att den före¬
147
fintliga dagordningen icke varit tillräckligt upplysande, att mötet beslutat
bifalla framställt förslag om antagande av föreslagna nya stadgar och an¬
ordnande av möte för ärendets vidare behandling, mot vilket beslut kla¬
ganden emellertid antecknats hava haft avvikande mening, samt att be¬
slut fattats om att ajournera sammanträdet för vidare behandling av
stadgef rågan;
3) styrkt avskrift av en utav 211 personer undertecknad skrift, däri dessa
förklarat sig såsom medlemmar i föreningen godkänna vid ordinarie års¬
möten den 15 maj 1933 och den 29 maj 1934 fattade beslut örn ”ändring
av föreningens stadgar i enlighet med nya bostadsrättslagen till bostads¬
rättsförening”;
4) styrkt avskrift av behörigen justerat protokoll vid föreningens ”ajour¬
nerade årsmöte, fortsatt och avslutat den 18 december 1934”, utvisande
att mötet förklarats vara stadgeenligt utlyst, att i kallelsen till mötet
såsom ärende vid detta angivits fortsatt behandling av stadgarna för bo¬
stadsrättsförening, att anteckning skett att 211 av föreningens 276 röst¬
berättigade medlemmar undertecknat en skrift, däri de förklarat sig god¬
känna vid årsmötena den 15 maj 1933 och den 29 maj 1934 fattade beslut
om ändring av föreningens stadgar i enlighet med nya bostadsrättslagen,
såsom detta förslag till stadgar förelåge i bilaga till protokollet vid sam¬
manträdet den 15 maj 1933, att under den vid sammanträdet förekom¬
mande diskussionen klaganden framställt fråga om namnlistans tillkomst
och hur med densamma förfarits ävensom påtalat att sammanträdet höl-
les i en för liten lokal, att beslut fattats om att lägga berörda namnlista
såsom bilaga till protokollet med anteckning örn att därmed stadgarnas
bestämmelser örn s/4 majoritet för stadgeändring vore uppfyllda och att
ytterligare bekräfta antagandet av stadgarna i den form, vari desamma
förelagts årsmötet 1933 och 1934 års årsmötes första sammanträde i maj
sistnämnda år, samt att ifrågavarande beslut fattats med alla röster mot
klagandens, vilken anmält reservation enligt särskild vid protokollsutdra¬
get dock ej fogad bilaga;
5) två exemplar av de nya stadgarna, av vilka det ena försetts med
styrkt avskrift av vederbörligen utfärdat bevis den 17 maj 1935 att stats¬
kontoret genom beslut den 16 maj 1935 godkänt stadgarna; samt
6) styrkt utdrag av justerat protokoll vid sammanträde med styrelsen
för Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening i Stockholm u. p. a.
den 14 mars 1935, utvisande att styrelsen bifallit framställning om god¬
kännande av bostadsföreningens övergång till bostadsrättsförening.
Med bifall till den gjorda framställningen beviljade Ö. Ä. den 5 juni
1935 registrering av föreningens beslut den 18 december 1934 om antagan¬
de av ändrade stadgar, varom protokollet för sistnämnda dag försågs med
bevis.
148
I en hit ingiven skrift påtalade klaganden den sålunda skedda registre¬
ringen. Klaganden framhöll, att registrering icke bort ske, enär frågan om
ändring av stadgarna och föreningens ombildande till bostadsrättsförening
icke varit angiven i kallelsen till något av ovannämnda sammanträden
med föreningen. Vid sammanträdena hade ej heller närvarit så många av
föreningens medlemmar, att dessa varit beslutmässiga i fråga örn ändring
av föreningens stadgar. Enligt § 28 i stadgarna erfordrades nämligen för
ändring av dem, bland annat, att tre fjärdedelar av samtliga röstberätti¬
gade medlemmar i föreningen å två på varandra följande sammanträden,
därav minst ett ordinarie, biträtt förslag örn ändring. Klaganden hade vid
årsmötet 1934 påtalat det olagliga i beslutet örn stadgeändringarna samt
till protokollet avgivit skriftlig reservation, vilken också omnämndes i pro¬
tokollet. Att beslut fattats utan tillräcklig majoritet torde hava berott
därpå, att man hos registreringsmyndigheten utverkat den lättnad i för¬
farandet, att en namninsamling skulle, för registrering av beslutet, kunna
godkännas såsom utfyllnad av den bristande majoriteten. Å sammanträ¬
det den 18 december 1934 hade styrelsen rapporterat, att den lyckats
samla 211 namn under en skrift, innehållande förklaring örn godkännande
av stadgeändringarna. Härefter hade å sammanträdet de nya stadgarna
förklarats antagna. Klaganden hade även vid detta tillfälle skriftligen re¬
serverat sig mot beslutet. En namninsamling kunde ej tjäna som utfyll¬
nad av en otillräcklig majoritet. Beslut skulle fattas efter gemensam över¬
läggning på föreningsmöte och ej på så sätt, att styrelsen ginge omkring och
förmådde medlemmarna att en i sänder skriva på en lista. Bland annat
mötte det svårigheter att kunna kontrollera, att denna procedur skedde
under ordnade och betryggande former. Men även om en dylik namn¬
insamling skulle kunna godkännas såsom en slags utfyllnad av en bristan¬
de majoritet, så borde väl i förevarande fall en namninsamling hava före¬
tagits efter vartdera av de. båda årsmöten, vilka beslutat örn stadgeänd¬
ringen utan att dock vara beslutmässiga. Först då hade den för stadgeänd¬
ring gällande regeln örn två med viss majoritet fattade föreningsbeslut bli¬
vit uppfylld. Enligt klagandens uppfattning borde det ej möta några större
svårigheter att förmå 75 procent av en bostadsförenings medlemmar att
sluta upp på ett sammanträde, när det stundom inträffade, att deltagar-
siffran vid politiska val stege till 90 å 95 procent inom hela landskap.
Trots klagandens ansträngningar hade registrering beviljats, vilket syntes
hava berott därpå, att föreningens styrelse underlåtit att vid protokollens
ingivande till Ö. Ä. bifoga klagandens reservationer. Ämbetet hade ej hel¬
ler infordrat reservationerna, ehuru åtminstone den ena varit antecknad
såsom bilaga till vederbörande protokoll. Ansvaret för den olagliga regist¬
reringen syntes alltså åvila Ö. Ä:s kansli. Klaganden ville bringa vad i
saken förekommit till J. 0:s kännedom för den åtgärd, som därav kunde
149
föranledas, och hemställde klaganden tillika, att den verkställda registre¬
ringen, om möjligt, måtte upphävas.
Vid klagoskriften var bland annat i bestyrkt avskrift fogad en så lydan¬
de handling:
”Reservation
mot Hyresgästföreningens i Stockholm Bostadsförening Morkullan nr 37
u. p. a. beslut den 18 december att införa nya stadgar. Reservationen rik¬
tar sig även mot den parlamentariska ordningen på mötet i fråga liksom
mot hela den procedur, som tillämpats vid behandlingen av de nya stad¬
garna.
Till grund för stadgeändringen har man lagt beslut av årsmötet den
15 maj 1933 samt av årsmötet den 29 maj 1934. Senast på sistnämnda
möte påpekade undertecknad, att det då fattade beslutet rörande stadge¬
ändringen icke vore lagligt lika litet som beslutet av år 1933. Ty dels hade
ej tillräckligt antal medlemmar varit närvarande, dels hade intet av de
nämnda mötena varit ordentligt pålyst beträffande stadgefragan. Å kallel¬
sen till årsmötet den 15 maj 1933 förekom väl som en punkt: Redogörelse
av hr. O. Grimlund örn Ö. Ä:s behandling av de nya stadgarna för bostads¬
föreningar’, men härmed var ju ingenting sagt örn stadgeändringen. Och
vad det senaste årsmötet angår, fanns å kallelsen till detta ej en punkt,
som hade ens det avlägsnaste samband med frågan örn införandet av nya
stadgar hos oss. Undertecknad föreslog därför, att ärendet i fråga skulle
bordläggas samt upptagas till helt ny behandling a ett extra möte under
innevarande höst, för att sedan slutbehandlas a nästkommande årsmöte.
Yrkandet avslogs dock och beslöts i stället, att mötet skulle ajourneras.
Först efter över ett halvt års dröjsmål har nu denna fortsättning av års¬
mötet kommit. Någon brådska har man alitsa ej gjort sig. Anmärknings¬
värt är det även, att man funnit det lämpligt att ajournera ett möte, vars
dagordning avverkades redan under mötets första del. Mysteriet löses väl
bäst, om den senare delen av årsmötet betraktas såsom ett vanligt extra
föreningsmöte. Ty någon andel i de primära stadgebesluten kunde ju ej
detta möte av den 18 innevarande december få, enär stadgeändringen
måste anses vara slutbehandlad i och med det senaste årsmötet. Frågan
är då, om det extra mötet skulle kunna tänkas få någon mening och be¬
tydelse såsom en slags bekräftelse av de egentliga stadgebesluten och
sålunda öka dessas rättsliga giltighet. Svaret måste tydligen bli beroende
av, örn mötet ifråga självt var lagligt och i övrigt av sådan art att det
kunde betraktas såsom en ordinär viljeyttring av föreningen.
Så kan dock ej mötet av den 18 december anses vara beskaffat. För det
första var det sammankallat å föreningens kontor, som ej rymmer ens
10 % av medlemmarna och som saknar ordentliga sittplatser. Blott örn-
150
kring 25 medlemmar hade under dessa vidriga förhållanden vågat sig in
i möteslokalen, som härigenom dock blev överfull. Ej stort mer än hälf¬
ten av publiken fick sittplats. För det andra var ej ämnet för överlägg¬
ningen stadgeenligt utlyst. En annan nackdel var, att mötet, som nämnts,
kom först efter ett oskäligt dröjsmål, ej mindre än 7 månader efter års¬
mötet. Lägg så härtill intervallen å omkring ett år mellan de båda års¬
mötena och resultatet blir, att stadgeändringen legat i stöpet 1 år och
7 månader — en orimligt lång tid isynnerhet som i § 44 i föreningslagen
stadgas, att ändringar av stadgarna ofördröjligen skall anmälas för regist¬
rering. Det måste också betraktas såsom mycket olämpligt, att, som hos
oss skett, med långa mellanrum hopa det ena olagliga föreningsbeslutet på
det andra. Härigenom vinnes intet positivt, men väl kan genom en slik
taktik mycken skada åstadkommas, enär en stadgefråga på detta sätt kan
hållas svävande i flera år, varigenom nödiga reformer omöjliggöras och
rättssäkerheten blir lidande. Det extra mötet har sålunda blott stegrat
stadgebeslutets oformlighet.
Vidare har styrelsen satt i gång med en namninsamling för att här¬
igenom söka restaurera upp de gamla och skröpliga föreningsbesluten.
Något bemyndigande att vidtaga en sådan åtgärd, vilken saknar stöd av
stadgarna och lagen, har styrelsen enligt föreningens protokoll ej erhållit.
Ej heller fattade mötet den 18 december något beslut, som innebar direkt
godkännande av denna åtgärd. Föreningsrättsligt sett hänger alltså namn¬
insamlingen i luften. Som ett slags omröstningsinstrument var namnlistan
även oriktigt upplagd. De, som ej ville bekräfta de fattade besluten, fingo
nämligen ej alls rösta. Dessa utgjorde dock en minoritet på omkring 70 st.
Namnlistan har tydligen ej kunnat göra de fattade besluten mindre olag¬
liga. I varje fall har den ej kunnat dispensera från skyldigheten för styrel¬
sen att oklanderligt tillkännagiva alla förslag till stadgeändringar. Enligt
föreningslagen och stadgarna är denna publicitet ett oeftergivligt villkor,
och en eftergift på denna vitala punkt skulle för vårt vidkommande blott
betyda en direkt uppmuntran för mångåriga underlåtenhetssynder.
Slutomdömet blir, att styrelsen handlat inkonsekvent samt principiellt
oriktigt. Å ena sidan klagar man över att ej tillräckligt antal medlemmar
infinna sig å mötena, så att dessa bliva beslutmässiga beträffande stadge-
frågor, och anordnar med anledning härav namninsamling m. m. Men
å andra sidan uraktlåter man att pålysa sammanträdena ordentligt och
gör intet för att på annat sätt stimulera intresset, varjämte man på sistone
börjat använda allt för liten möteslokal.
Till sist ber undertecknad få erinra om, att föreningen redan förut sökt
få de nya stadgarna registrerade, men fått avslag på grund av samma eller
liknande brister, vilka här ovan blivit relaterade. Jag tager mig friheten
151
protestera emot, att Ö. Ä. ånyo besväras med ett olagligt beslut i stadge-
frågan. Stockholm den 22 dec. 1934.
Karl Holke.
Intyg.
Härmed intygas på begäran, bl. a. med stöd av en tryckt dagordning för
årsmötet den 15 maj 1933, att hr Holkes uppgift i ovanstående reservation
rörande stadgeärendets pålysning för årsmötet ovannämnda år med största
sannolikhet är riktig. Samtidigt intygas, bl. a. med stöd av bevittnad
avskrift av kallelsen till årsmötet den 29 maj 1934, att i nämnda kallelse
till mötet icke fanns upptaget något som helst tillkännagivande örn stadge¬
ändringen inom bostadsf. Morkullan. Stockholm den 23 december 1934.
H. Byhre. Ad. Mellbom.
Birger järngatan 104. Birger järngatan 104.
Stockholm. Stockholm.”
Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Ö. Ä. att
till mig inkomma med yttrande, anförde Ö. Ä. i ett av underståthållaren
Richard Bring undertecknat utlåtande, efter att hava redogjort för inne¬
hållet i de för registreringen till ämbetet ingivna handlingarna, följande.
Enligt Ö. Ä:s förmenande hade innehållet i de inlämnade protokolls¬
utdragen icke givit anledning till särskild undersökning, huruvida för¬
eningsmedlemmarna i kallelse till sammanträdena med erforderlig tydlighet
underrättats örn att därvid skulle behandlas ärende örn ändring av stad¬
garna för föreningen. Klagandens anmälan i berörda del syntes ämbetet
sakna fog. Riktigt vore däremot klagandens påstående, att de vid för¬
eningens årsmöten åren 1933 och 1934 fattade besluten om stadgeändring
inregistrerats, ehuru enligt stadgarna för sådant beslut gällande villkor
icke formellt uppfyllts. Enligt § 28 i stadgarna kunde ändring av dem ske
endast örn tre fjärdedelar av samtliga röstberättigade medlemmar å två
på varandra följande sammanträden, därav minst ett ordinarie, biträdde
förslag därom, och av föreningens 276 medlemmar hade ju, såsom av proto¬
kollsutdragen framginge, vid sammanträdena i maj åren 1933 och 1934
varit närvarande endast respektive 134 och 129 medlemmar. Att ämbetet
trots berörda formella brist bifallit ansökningen örn registrering hade sin
grund i följande omständigheter. I tiden före registreringen hade represen¬
tanter för föreningens styrelse hos Ö. Ä. vid upprepade tillfällen framhållit,
att det vore i högsta grad önskvärt för bostadsföreningen och dess medlem¬
mar att genom stadgeändring komma i åtnjutande av de fördelar, som be¬
stämmelserna i bostadsrättslagen medförde, men att, örn ämbetet såsom
villkor för registrering av beslut om sådan stadgeändring ovillkorligt
krävde formellt iakttagande av stadgebestämmelsen örn kvalificerad majo¬
ritet, möjligheten att ernå registrering av den önskade stadgeändringen
152
vore utesluten. Erfarenheten hade nämligen visat, att föreningsmedlem¬
marna ej kunde förmås att i erforderligt antal infinna sig å föreningssam-
manträdena, icke ens när fråga vore örn en stadgeändring, som åtråddes
av praktiskt taget samtliga föreningsmedlemmar. Att så kunde vara hän¬
delsen i en förening med ett så stort antal medlemmar som i den före¬
varande syntes också ligga i sakens natur. Riktigheten av styrelsens fram¬
ställning om den bland föreningsmedlemmarna rådande enigheten rörande
stadgeändringen hade ämbetet funnit bestyrkt såväl därav, att vid års¬
mötena förslaget bifallits med samtliga närvarandes röster med undantag
av klagandens, som därav att 211 föreningsmedlemmar skriftligen förklarat
sig godkänna stadgeändringen. Med hänsyn till vad sålunda förekommit
och då det syntes uteslutet, att någons rätt kunde bliva kränkt i följd av
stadgeändringen, som i och för sig syntes uppenbarligen vara ägnad att
befrämja föreningsmedlemmarnas intressen och som även blivit av stats¬
kontoret godkänd, hade ämbetet funnit sig icke böra motsätta sig fram¬
ställningen örn registreringen. Grunden för bestämmelsen i stadgarna örn
kvalificerad majoritet finge ju förutsättas vara, att bland föreningsmed¬
lemmarna funnes en av ett övervägande antal omfattad bestämd mening
för ändringen. Och en sådan mening måste, enligt ämbetets uppfattning,
anses vara manifesterad i föreliggande fall. Denna ämbetets uppfattning
hade blivit ytterligare bestyrkt genom två av föreningen i anledning av
klagandens anmälan ingivna skrifter, däri icke mindre än 242 förenings¬
medlemmar förklarat sig godkänna de beslut örn ändring av föreningens
stadgar, som fattats vid ovan omförmälda årsmöten. De anförda omstän¬
digheterna hade synts ämbetet vara av den styrka, att ämbetet, som öns¬
kat i görligaste mån tillgodose det materiellt berättigade, funnit sig böra
bevilja den begärda registreringen, även örn beslutet därom inneburit ett
avsteg från det formellt riktiga. Om emellertid trots nu anförda omständig¬
heter J. O. skulle finna det av ämbetet vid behandlingen av detta regist-
reringsärende tillämpade förfaringssättet icke tillåtlig^, skulle ämbetet
givetvis vid handläggning hädanefter av liknande ärenden låta en sådan
uppfattning vara bestämmande för sina beslut. Under åberopande av vad
sålunda anförts hemställde Ö. Ä., att J. O. måtte låta vid vad i ärendet
förekommit bero.
Vid utlåtandet voro fogade de till Ö. Ä. i anledning av klagomålen in¬
givna, av flertalet medlemmar i föreningen undertecknade skrifterna rö¬
rande godkännande av de vid årsmötena 1933 och 1934 fattade besluten
om ändring av föreningens stadgar.
Klaganden avgav påminnelser, däri han bland annat kritiserade de nya
stadgarna i vissa avseenden.
153
I 75 § lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar stadgas att om
den, som gör anmälan till det hos K. B. förda föreningsregistret för inskriv¬
ning av uppgifter, vilka enligt samma lag skola för registrering anmälas,
icke iakttagit de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade,
eller prövas föreningens stadgar eller beslut, som anmäles för registrering,
icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse
med föreskrifterna i nämnda lag eller åsyfta lagstridig eller uppenbart
osedlig verksamhet eller eljest strida mot lag eller författning, skall regist¬
rering vägras.
Enligt 2 § lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar, vilken lag
äger tillämpning å ekonomisk förening med ändamål att i föreningens hus
åt medlemmarna upplåta bostäder eller andra lägenheter under nyttjande¬
rätt för obegränsad tid, skall i fråga örn bostadsrättsförening vad om eko¬
nomiska föreningar är i lag stadgat lända till efterrättelse, såvitt det ej
strider mot vad i lagen örn bostadsrättsföreningar förordnas.
Inskrivning av uppgifter ^rörande bostadsrättsförening skall äga rum i en
särskild avdelning av föreningsregistret.
Beträffande förevarande fall fann jag vad klaganden lagt Ö. Ä. till last
i fråga örn kontrollerandet, huruvida i kallelserna till föreningens ovan om-
förmälda sammanträden tydligt angivits, att å dem skulle behandlas för¬
slag till ändring av föreningens stadgar, icke föranleda någon åtgärd från
min sida. Med hänsyn till omständigheterna och särskilt det förhållandet,
att i protokollet rörande sammanträdet den 18 december 1934 lämnats
uppgifter, låt vara kortfattade, örn klagandens därvid framställda invänd¬
ningar, syntes mig ej heller någon anmärkning skäligen kunna riktas där¬
emot, att klagandens skriftliga reservation till berörda protokoll icke av
ämbetet infordrats före prövningen av registreringsärendet.
Vad angår klagomålen i övrigt må erinras därom, att i 42 § lagen om
ekonomiska föreningar, vilket lagrum innehåller särskilda bestämmelser om
villkor för giltighet av beslut örn stadgeändring, uttryckligen föreskrives
att, därest för giltighet av sådant beslut något ytterligare villkor är be¬
stämt i stadgarna, även detta villkor skall lända till efterrättelse.
Stadgarna för Hyresgästföreningens i Stockholm Bostadsförening Mor¬
kullan nr 37 u. p. a. innehöllo i § 28 bestämmelse, att ändring av dem finge
ske endast örn tre fjärdedelar av samtliga röstberättigade medlemmar å
två på varandra följande sammanträden, därav minst ett ordinarie, bi¬
trädde förslag därom. Då detta villkor för giltigt beslut om ändring av
stadgarna i förevarande fall icke varit uppfyllt, hade ifrågavarande av för¬
eningen begärda registrering bort vägras.
Av handlingarna framgick emellertid, att föreningsmedlemmar till ett
antal, som översteg den för fattande av giltigt beslut om stadgeändring
erforderliga majoriteten, givit uttryck åt en klar och bestående önskan att
154
få de nya stadgarna godkända. Med hänsyn därtill och då ö. Ä. i sitt ytt¬
rande förklarat att, därest jag skulle finna det i förevarande fall tillämpade
förfaringssättet icke tillåtligt, ämbetet vid handläggning hädanefter av
liknande ärenden skulle låta en sådan uppfattning vara bestämmande för
sina beslut, lät jag bero vid ovan gjorda uttalande, som jag upptog i en
till Ö. Ä. avlåten skrivelse.
3. Fråga om den tid, inom vilken häktningsmyndighet skall med¬
dela beslut om kvarhållande eller lösgivande av person, örn vars
gripande anmälan ingått från annan häktningsmyndighet.
Vid granskning av de från K. B. i Stockholms län hit insända anteck¬
ningar örn för brott kvarhållna personer för fjärde kvartalet 1934 uppmärk¬
sammades, att kontorsvakten Lars Erik Olof Olsson, vilken blivit den 29
november 1934 klockan 5 e. m. anhållen och av stadsfiskalen i Djursholm
insatt i distriktets polisarrest såsom misstänkt för olovligt tillgrepp, först
den 5 december 1934 klockan 4,45 e. m. blivit av landsfogden W. Bergenfelt
förklarad häktad.
Med anledning därav anmodades Bergenfelt — under hänvisning till be¬
stämmelserna i 19 § 11 och 12 punkterna kungl, förordningen den 16 fe¬
bruari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakt¬
tagas skall, så som nämnda lagrum lyda enligt lag den 12 maj 1933 — att
hit inkomma med yttrande. I
I avgivet yttrande anförde Bergenfelt följande.
Olsson hade gripits omkring klockan 5 e. m. den 29 november 1934 av
polispersonal i Djursholm såsom misstänkt för ”stöld”. Vid ett samma
eftermiddag av stadsfiskalen Emil Ekström hållet polisförhör hade Ols¬
son nekat till brottet men dock — med hänsyn till omständigheterna — ej
genast blivit frigiven utan insatt i förvaringsarrest i Djursholm. På för¬
middagen följande dag hade Ekström fortsatt den preliminära undersök¬
ningen, bland annat med eftersökande av den bortkomna penningsumman.
Då emellertid undersökningen ej givit något resultat och Olsson alltjämt
nekat, hade Ekström troligen mellan klockan 11 och 12 per telefon satt sig
i förbindelse med Bergenfelt. Då det synts vara fråga örn sådant brott, som
det ankomme på landsfogde att beivra, hade Bergenfelt övertagit målet.
Ekström hade icke dessförinnan förklarat Olsson kvarhållen. Då emellertid
saken varit av så pass invecklad natur, att man ej lämpligen kunde per tele¬
fon få klarhet däri, hade Bergenfelt anmodat Ekström att sända en polis¬
konstapel till honom med det tillvaratagna bevismaterialet. Ett par timmar
senare hade poliskonstapeln inställt sig, medhavande en del bevismaterial.
155
Bergenfelt hade därefter genomgått och granskat detta å sin expedition i
Stockholm, varjämte han av konstapeln erhållit fullständig underrättelse
örn vad Olsson uppgivit och örn vad i övrigt framkommit vid den prelimi¬
nära polisundersökningen. Med hänsyn till Olssons nekande hade Bergen¬
felt ej på det dåvarande stadiet funnit fulla skäl föreligga för Olssons häk¬
tande, utan han hade beslutat överlämna det tillvaratagna bevismaterialet
till statens provningsanstalt för teknisk undersökning. Bergenfelt hade där¬
för uppsatt en skrivelse till materialprovningsanstalten och beordrat kon¬
stapeln att överlämna skrivelsen jämte undersökningsmaterialet till anstal¬
ten. I anslutning därtill hade Bergenfelt i vederbörande liggare antecknat,
att saken till honom anmälts den 30 november klockan 5 e. m. eller den tid¬
punkt, då han med poliskonstapeln genomgått vad som framkommit vid
den preliminära undersökningen av Djursholmspolisen, samt ansett sig där¬
efter hava 24 timmars betänketid för att besluta om Olssons frigivande eller
kvarhållande. Bergenfelt medgåve, att han rätteligen bort hava antecknat
saken såsom anmäld till honom redan då Ekström telefonledes meddelat
honom därom eller omkring klockan 12. Bergenfelt hade emellertid medde¬
lat Ekström, att Olsson skulle kvarstanna i förvaringsarresten och att
undersökningen skulle fortsättas särskilt för efterspanande av de bortkomna
penningarna. Då emellertid dessa ej kunnat anträffas och utredningen synts
bliva av större omfattning, hade Bergenfelt beslutat anlita biträde av stats-
polisavdelningen i Stockholm för den fortsatta utredningen och i samband
därmed hade Olsson den 1 december överförts till denna avdelnings station
i Stockholm. Efter ytterligare ingående förhör med Olsson hade Bergenfelt
samma dag klockan 5 e. m. beslutat, att Olsson skulle kvarhållas. Sedan
utredningen därefter i övrigt fullständigats — och sedan Bergenfelt den 5
december telefonledes genom samtal med en verkmästare vid provnings-
anstalten under hand fått veta resultatet av den tekniska undersökningen
— hade Bergenfelt med stöd därav samma dag klockan 4,45 e. m. för¬
klarat Olsson häktad och förordnat om hans införpassande till kronohäktet,
vilket verkställts samma dag, då Bergenfelt även underrättat vederbörande
domhavande om häktningen. Olsson hade den 17 december 1934 mot sitt
nekande blivit fälld till ansvar för brottet.
Vad som i föreliggande fall — anförde Bergenfelt vidare — torde vara av
principiellt intresse vore väl närmast, huruvida beslutet om Olssons kvar¬
hållande blivit för sent meddelat. För landsfogdes vidkommande inträffade
det oftast, att den misstänkte grepes eller anhölles av underlydande polis¬
myndighet, mestadels statskriminalpolis, vilken genast företoge ett första
förhör med den anhållne och därefter underrättade landsfogden. Om anhål¬
landet skedde på eftermiddagen efter vanlig expeditionstid eller på kvällen,
bleve saken i regel ej anmäld till landsfogden förrän påföljande dag och den
anhållne finge — örn han ej genast efter förhöret frigåves — kvarstanna
156
i förvar över natten. Den tidsfrist om 24 timmar, som häktningsmyndighet
enligt 12 punkten i 19 § promulgationsförordningen till strafflagen hade för
att fatta beslut om häktning, kvarhållande eller frigivning, hade Bergenfelt
i sådant fall ansett böra räknas från det anmälan inkommit. I förevarande
fall hade gripandet skett av polispersonalen i Djursholm, som i första hand
anmält detta till stadsfiskalen i staden, vilken ju själv vore häktningsmyn¬
dighet. Då stadsfiskalen Ekström efter hållet första förhör med den an¬
hållne funnit, att saken hörde under landsfogdens åtalsräjong, hade han
anmält saken till Bergenfelt och han hade övertagit den fortsatta utred¬
ningen. Fråga vore nu, örn Bergenfelt för beslut örn kvarhållande ägt att
som skett begagna sig av 24-timmarsfristen, räknad från det Ekström till
honom anmält saken, eller örn denna tidsfrist skulle anses hava börjat löpa
redan från det Ekström låtit insätta den anhållne i förvaringsarrest. Ber¬
genfelt hade i detta fall, vilket troligen vore det första i sitt slag i hans
tjänsteverksamhet, ansett sig kunna betrakta saken på samma sätt som
när t. ex. statspolisen anmälde anhållna personer eller att Bergenfelt så¬
lunda haft 24 timmars betänketid från det Ekströms anmälan inkommit
till honom. Visserligen hade stadsfiskal själv rätt att besluta örn kvar¬
hållande och häktning. Men i enlighet med stadgandet i 2 § stadsfiskals-
instruktionen torde väl, så snart landsfogden övertagit ett mål, stadsfiska¬
len därmed ej hava att taga annan befattning än den som ålåge honom
såsom polisman. Emellertid kunde ju med hänsyn till ordalagen ill och 12
punkterna av 19 § promulgationsförordningen till strafflagen ifrågasättas,
om denna uppfattning vore riktig. Men för densamma talade i varje fall
det praktiska skälet, att landsfogde eljest ibland ginge miste om en avse¬
värd del av den betänketid om 24 timmar, som eljest tillkomme häktnings¬
myndighet. Och detta vore så mycket betänkligare för landsfogden, som
han hade att taga befattning med de mera invecklade målen, i fråga om
vilka den starka begränsningen av tidsfristerna för de olika besluten vöre
mest kännbar.
I saken, fortfor Bergenfelt, hade emellertid såsom Bergenfelt förut med¬
givit förelupit det felet, att han antecknat anmälan inkommen först klockan
5 e. m. den 30 november, ehuru klockslaget rätteligen bort vara klockan
omkring 12, d. v. s. vid Ekströms telefonmeddelande. Emellertid hade Ols¬
son i allt fall säkerligen ej kunnat förklaras häktad tidigare än den 5 decem¬
ber, varför detta fel ej inverkat på häktningstidens längd.
Vid yttrandet var fogad avskrift av en utav Bergenfelt den 30 november
1934 avlåten skrivelse till statens materialprovningsanstalt, däri Bergen¬
felt anhöll om viss utredning i ovannämnda brottmålssak.
157
Befogenhet att besluta om häktning tillkommer K. B., landsfogde, lands¬
fiskal och stadsfiskal ävensom polismästare och polisintendent, som är chef
för kriminalavdelning i stad (häktningsmyndighet).
I 19 § 11 punkten kungl, förordningen den 16 februari 1864 om nya straff¬
lagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, sådant lagrummet
lyder enligt lag den 12 maj 1933, stadgas att, om någon är gripen eller efter
anställt förhör såsom misstänkt för brott kvarhållen av annan än häkt¬
ningsmyndighet, anmälan därom skall utan dröjsmål göras hos sådan myn¬
dighet.
I 12 punkten av samma paragraf, som jämväl erhållit sin nuvarande
lydelse genom lagen den 12 maj 1933, heter det att den, som av häktnings¬
myndighet gripits eller efter anställt förhör kvarhålles såsom misstänkt för
brott eller om vilkens gripande eller kvarhållande anmälan enligt 11 punk¬
ten skett, skall, där ej beslut örn häktning förut meddelats, så snart ske kan
och sist inom 24 timmar förklaras häktad eller lösgivas. Äro ej fulla skäl till
häktning, men finnes det vara av synnerlig vikt att den misstänkte i av¬
vaktan på ytterligare utredning hålles i förvar, må dock häktningsmyndig-
heten förordna örn hans kvarhållande utöver sagda tid. Sådant kvarhållan¬
de, heter det vidare i punkten, må ej fortfara längre än ytterligare fyra
dygn; och åligger det häktningsmyndigheten att så snart ske kan meddela
beslut om den misstänktes häktande eller giva honom lös. Slutligen stad¬
gas, att annorledes än i punkten 12 sägs må ej någon, som icke är häktad,
på grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå att han därtill sam¬
tycker.
I fråga om förarbetena till lagen den 12 maj 1933 må erinras följande.
På grundval av en utav särskilda utredningsmän inom justitiedeparte¬
mentet utarbetad promemoria angående lagstiftning om vissa straffproces-
suella tvångsmedel med därvid fogade lagutkast upprättades inom justitie¬
departementet ett förslag till lag angående ändring i vissa delar av för¬
ordningen om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall. Punkterna 11 och 12 i 19 § i lagförslaget hade följande lydelse:
”11. Är någon efter 10 punkten eller eljest gripen av annan än häktnings¬
myndighet, skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos sådan myndig¬
het.
12. Har till häktningsmyndighet ingått anmälan som i 11 punkten sägs,
eller är för brott misstänkt person av sådan myndighet omedelbart gri¬
pen, skall denna så snart ske kan och sist inom 24 timmar förordna om
hans häktande eller lösgivande. Äro ej fulla skäl till häktning utan erfordras
därför ytterligare utredning, må dock häktningsmyndigheten, där det fin¬
nes vara av synnerlig vikt att den misstänkte i avvaktan på utredningens
fullständigande tages i förvar, förordna om hans kvarhållande. Är någon
sålunda kvarhållen, åligger det häktningsmyndigheten att så snart ske kan
158
meddela beslut, huruvida den misstänkte skall häktas eller givas fri; och
må han ej i något fall kvarhållas längre tid än fyra dygn.
Ej må annorledes än i denna punkt sägs någon, som icke är häktad, på
grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå att han därtill sam¬
tycker.”
Vid remiss till lagrådet av detta förslag anförde chefen för justitiedeparte¬
mentet i fråga örn gripande och kvarhållande av för brott misstänkt person
bland annat följande: Då anmälan om gripande ingått till häktningsmyn-
dighet liksom då häktningsmyndigheten själv verkställt gripandet — var¬
under tydligen innefattades även det fall att häktningsmyndighet efter hål¬
let förhör toge i förvar misstänkt person, som ej redan tidigare vore att
anse som gripen — borde, såsom i utkastet skett, fastställas en viss tid,
inom vilken myndigheten senast skulle hava att taga ställning till frågan
om hans lösgivande eller häktande eller eventuellt hans kvarhållande.
Denna tid hade i utkastet föreslagits till 24 timmar. Vissa polis- och åkla¬
garmyndigheter hade uttryckt farhågor för att tiden skulle vara alltför
knappt tillmätt. Erinringen syntes dock icke böra föranleda någon ändring
i vad som enligt utkastet föreslagits. Kunde ej inom nämnda tid bestämd
ståndpunkt tagas till frågan huruvida den misstänkte skulle häktas eller
kvarhållas, syntes något frihetsberövande icke längre böra tillåtas. — Då
kvarhållandet naturligen ej borde utsträckas längre än som påkallades av
dess syfte, borde, liksom i utkastet, stadgande meddelas därom, att häkt¬
ningsmyndighet så snart ske kunde skulle meddela beslut huruvida den
kvarhållne skulle häktas eller frigivas. — Såsom lämplig maximitid för
kvarhållande hade J. O. i avgivet utlåtande angivit fem dygn, medan pro¬
cesslagberedningen förordat en jämförelsevis kort tid, exempelvis tre till
fyra dagar. Av den statistiska utredning J. O. åberopat syntes framgå, att
en kvarhållandetid före häktning av fem dygn från gripandet väl borde
räcka till för fattande av ståndpunkt i häktningsfrågan även i mera inveck¬
lade och svårutredda brottsfall. Att ytterligare begränsa förvaringstiden
torde å andra sidan ej vara tillrådligt, särskilt med hänsyn därtill att häkt¬
ning enligt gällande rätt innebure åtal. Om häktningsmyndigheten erhölle
en tid av 24 timmar till sitt förfogande för avgörande av frågan örn den
misstänktes häktande, frigivande eller kvarhållande, borde alltså maximi¬
tiden för kvarhållande efter häktningsmyndighetens beslut därom sättas
till fyra dygn.
I sitt över lagförslaget avgivna utlåtande anförde lagrådet vid 19 § 11 och
12 punkterna, bland annat, följande: Stadgandet i 12 punkten borde under¬
gå jämkning, bland annat till förebyggande av den säkerligen icke avsedda
tolkning att just den häktningsmyndighet, som gripit eller till vilken an¬
mälan om gripande ingått, skulle hava skyldighet att fatta beslutet i häkt¬
ningsfrågan. Anmälan av polisman inginge naturligen i regel till häktnings-
159
myndighet, under vars lydnad han stöde; enskild person borde äga hän-
vända sig till bäst tillgängliga häktningsmyndighet. Denna vore emellertid
kanske icke ens behörig handlägga häktningsfrågan i det föreliggande fallet;
exempelvis vore landsfiskal enligt instruktionens 13 och 14 §§ pliktig att
i vissa fall hänskjuta den till landsfogdens prövning. I andra fall vore häkt¬
ningsmyndighet i annat distrikt åtminstone den mera lämpliga att hand¬
lägga frågan, enär brottet där begåtts och nämnda myndighet redan hade
utredningen örn brottet för händer, kanske ock tagit initiativet till den miss¬
tänktes gripande. Vad den myndighet, som gripit eller mottagit anmälan
om gripande, hade att göra i dylika fall vore tydligen att så skyndsamt
sätta sig i förbindelse med den, som borde besluta i häktningsf rågan, att
avgörande kunde träffas inom den i 12 punkten föreskrivna fristen.
I en till 1933 års riksdag avlåten proposition, nr 196, framlades därefter
förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen om nya straff¬
lagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, i vilket förslag
11 och 12 punkterna i 19 § erhöllo sin nuvarande lydelse. Sedan propositio¬
nen i dessa delar av riksdagen antagits i oförändrat skick, utfärdades lagen
den 12 maj 1933 att träda i kraft den 1 juli samma år.
Av vad lagrådet sålunda anfört torde framgå att, sedan anmälan om gri¬
pande av en för brott misstänkt person gjorts till myndighet som äger häkt-
ningsrätt, beslut huruvida den gripne skall häktas eller lösgivas eller even¬
tuellt kvarhållas skall fattas inom 24 timmar, oavsett örn berörda anmälan
skett till den häktningsmyndighet, som i det särskilda fallet har att besluta
i saken. Därest av orsak som i lagrådets utlåtande berörts den häktnings¬
myndighet, hos vilken anmälan gjorts, icke äger att själv träffa avgörande
i omförmälda fråga, måste den därför så fort sig göra låter vidtaga åtgärd
för att rätt häktningsmyndighet må kunna fatta beslut i frågan inom tid
som ovan angivits. Skulle på grund av särskilda orsaker inträffa, att an¬
mälan inkommer till sistnämnda myndighet så sent, att den icke rimligen
kan hinna taga del av bevismaterialet före utgången av den vid anmälans
mottagande återstående delen av 24-timmarsfristen, måste man dock upp¬
ställa fordran på att avgörande träffas med den allra största skyndsamhet,
så att nämnda frist icke överskrides i vidare mån än som på grund av om¬
ständigheterna är oundgängligt. Av det anförda framgår alltså, att häkt¬
ningsmyndighet, som efter att hava från annan häktningsmyndighet mot¬
tagit anmälan örn gripande har att besluta i häktningsfrågan, för dennas
prövning icke får tillgodonjuta samma tid som då anmälan örn gripandet
inkommit från en polisman utan häktningsrätt. Då anmälan inkommit från
en häktningsmyndighet, som ju måste antagas äga vida bättre kvalifika¬
tioner för utredning och prövning av frågor av förevarande art än vad som
kan påräknas hos en polisman utan häktningsrätt, torde nian emellertid
kunna utgå ifrån att de förhör och eventuellt annan undersökning, som den
160
anmälande häktningsmyndigheten verkställt, skola kunna tjäna den beslu¬
tande häktningsmyndigheten till sådan ledning, att beslut bör kunna fattas
inom kortare tid än 24 timmar.
Vad angår förevarande fall är upplyst, att Olsson gripits av polisperso¬
nal i Djursholm den 29 november 1934 omkring klockan 5 e. m. Stadsfiska-
len i nämnda stad, som omedelbart efter gripandet synes hava erhållit
meddelande om detsamma, har därefter anställt förhör med Olsson, varvid
framkom att det brott, för vilket Olsson misstänktes, var av sådan beskaf¬
fenhet att det tillkom landsfogde att verkställa undersökning och utföra
åtal i saken. Stadsf iskalen har klockan mellan 11 och 12 på förmiddagen
den 30 november till Bergenfelt gjort anmälan örn Olssons gripande. I enlig¬
het med vad jag ovan anfört hade det därefter ålegat Bergenfelt att senast
klockan 5 e. m. samma dag meddela beslut, huruvida Olsson skulle kvar-
hållas eller lösgivas, därest häktning icke på grundval av då förhanden-
varande utredning kunde äga rum. Under felaktigt antagande att i före¬
varande fall den i lag stadgade 24-timmarsfristen för besluts fattande skulle
räknas från det anmälan inkommit till honom har Bergenfelt emellertid
först påföljande dag meddelat beslut om Olssons kvarhållande. Med hänsyn
till vad Bergenfelt anfört i sin förklaring fann jag detta förfarande icke för¬
anleda annan åtgärd än att jag i en till Bergenfelt avlåten skrivelse delgav
honom min uppfattning i ämnet för beaktande i framdeles förekommande
fall av liknande beskaffenhet.
Med anledning av att Bergenfelt, ehuru anmälan om Olssons gripande,
såsom nyss berörts, till honom gjorts klockan mellan 11 och 12 f. m. den
30 november, i liggaren över anhållna personer antecknat ifrågavarande
anmälan såsom inkommen först klockan 5 e. m., då Bergenfelt tagit del av
vissa handlingar rörande saken, framhöll jag i skrivelsen till Bergenfelt, att
med hänsyn till den i timmar bestämda tid, inom vilken häktningsmyndig-
het skall fatta beslut om anhållen persons kvarhållande eller lösgivande,
det vore av synnerlig vikt att noggrannhet iakttoges beträffande anteck¬
ning om den tidpunkt, då anmälan om för brott misstänkt persons gripande
inkommit.
Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.
4. Dröjsmål med delgivning av domstols utslag angående straffri-
förklarad person, intagen å sinnessjukavdelning vid fångvården. I
I utslag den 9 januari 1936 i mål mellan allmän åklagare, å ena, samt
häktade Gösta Blomberg, å andra sidan, angående ansvar för förfalskning,
fann Stockholms rådhusrätts sjätte avdelning det väl vara i målet utrett,
att Blomberg begått vissa gärningar som innefattade förfalskning, men
161
enär, enligt vad som framginge av ett utav sinnessjukläkaren vid central¬
fängelset å Långholmen, professorn Olof Kinberg, avgivet, den 29 december
1935 dagtecknat utlåtande jämte övrig i målet förebragt utredning, skäl
funnes till antagande, att Blomberg vid åtalade gärningarnas begående
varit berövad förståndets bruk, prövade rådhusrätten, jämlikt 5 kap. 5 §
strafflagen, lagligt förklara åtalade gärningarna strafflösa. Statsverket
skulle självt vidkännas kostnaden för ersättning åt Blombergs i målet för¬
ordnade rättegångsbiträde. I utslaget förordnade rådhusrätten slutligen,
att Blomberg icke vidare skulle i och för målet ifråga hållas häktad. Ut¬
slaget avkunnades i Blombergs frånvaro.
Blomberg, som var intagen å sinnessjukavdelningen vid centralfängelset
å Långholmen, anförde sedermera i en den 28 mars 1936 dagtecknad, till
mig inkommen klagoskrift följande.
Rådhusrättens ovannämnda utslag av den 9 januari hade icke blivit
klaganden delgivet förrän den 27 mars. Klaganden vore övertygad örn att
delgivningen skulle hava blivit ytterligare fördröjd, därest han ej, för att
på egen hand söka bringa klarhet i sitt fall, till J. O. avsänt en skrift. Ome¬
delbart efter mottagandet av nämnda skrift hade vederbörande assistent
vid fängelset satt sig i förbindelse med rådhusrätten, varefter utslaget
samma dag delgivits klaganden. Då klaganden genom den försenade del¬
givningen dels berövats möjligheten att eventuellt besvära sig över utslaget
och dels tillfogats psykiskt lidande genom den högst irriterande ovisshet,
vari han befunnit sig under den långa väntetiden av nära tre månader som
förflutit, hade klaganden funnit sig föranlåten att fästa J. 0:s uppmärk¬
samhet på saken med anhållan om vidtagande av de åtgärder, vartill ären¬
det kunde föranleda.
I en den 8 april 1936 dagtecknad skrivelse, varmed fängelsedirektören
S. Axi hit översänt klagoskriften, vitsordade Axi riktigheten av klagandens
sakliga uppgifter samt meddelade, att utslaget ankommit till fängelset
först den 27 mars. Vidare anförde Axi, att chefen för Ulleråkers sjukhus,
professorn B. J. Jacobowsky, i en Axi den 8 april tillhandakommen skri¬
velse förklarat, att — sedan medicinalstyrelsen den 4 april 1936 förordnat,
att klaganden skulle å nämnda sjukhus intagas — han visserligen för det
dåvarande saknade möjlighet att mottaga klaganden men att han skulle
mottagas, då plats bleve ledig, till vilken ingen annan sökande prövades
vara mera berättigad, och i den tur som tillkomme honom med hänsyn till
tidpunkten för straffriförklaringen. — Klaganden komme sålunda i detta
hänseende icke att lida något förfång på grund av påtalad uraktlåtenhet
att inom föreskriven tid delgiva honom utslagets innehåll. 11
11 — Justitieombudsmannens limh efsb orätt else till 1937 års riksdag.
162
Sedan jag härefter anmodat andre assessorn Allan Wirgin, som det åle¬
gat att expediera ifrågakomna utslag, att inkomma med yttrande i an¬
ledning av klagomålen, anförde Wirgin i avgiven förklaring följande.
Wirgin hade givetvis intet direkt minne av huru i expeditionssaken för¬
hållit sig men ville icke ifrågasätta riktigheten av klagandens av Axi vits¬
ordade uppgift, att klaganden först den 27 mars erhållit del av utslaget.
Av akten i målet och hos rådhusrätten förda kvittensböcker framginge,
att samma dag utslaget avkunnats en promemoria med angivande av ut¬
slagets innehåll översänts till Stockholms stads rannsakningsfängelse samt
att en utskrift av själva utslaget tillställts åklagaren. Enligt vad Wirgin
inhämtat hade promemorian från rannsakningsfängelset översänts till Ö. Ä.,
där densamma lagts ad acta. Promemorian hade således aldrig nått fram
till sinnessjukavdelningen å Långholmen, där klaganden då befann sig.
Beträffande utskriften av utslaget torde möjligen så förhålla sig, att Wir¬
gin signerat ut en sådan utan att i klykan angiva, vem som skulle erhålla
expeditionen, vilken därefter helt onödigtvis kommit åklagaren tillhanda
i stället för vederbörande å centralfängelset å Långholmen. Med den stora
arbetsbördan och mängden av mål av nu ifrågavarande slag vore det
Wirgin emellertid omöjligt att närmare förklara, varför icke utslaget bli¬
vit i laga ordning expedierat till sistnämnda fängelse. Faktum kvarstode
sålunda, att utslaget av något beklagligt misstag icke kommit att expe¬
dieras, så att klaganden därav erhållit del, för vilket förhållande Wirgin
ensam vore ansvarig. Wirgin ville med det ovan sagda icke i någon mån
förringa denna ansvarighet utan blott påvisa, att ett sammanträffande
av olyckliga omständigheter medfört, att klaganden ej fått del av utsla¬
get. Örn promemorian såsom avsett var nått Långholmsfängelset, hade
delgivning kommit att ske. Wirgin komme givetvis för framtiden att ännu
noggrannare än hittills — något dylikt hade icke hänt Wirgin under hans
sedan 1924 oavbrutna domartjänstgöring — följa expedieringen av ut¬
slagen i målen. Då av utredningen i saken uppenbart framginge, att kla¬
ganden icke lidit någon som helst skada av det inträffade, hemställde
Wirgin att J. O. måtte låta vid den avgivna förklaringen bero.
Klaganden bereddes tillfälle att avgiva påminnelser men underlät att
inkomma därmed. I
I 2 § kungl, kungörelsen den 19 september 1929 angående översändande
av utslag eller underrättelser i vissa brottmål stadgas att om domstol med¬
delat utslag, varigenom tilltalad förklaras på grund av sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri, skall, om den straffriförklarade förvaras i häkte eller å sin¬
nessjukavdelning vid fångvården, utslaget ofördröjligen översändas till ve¬
derbörande styresman.
163
Enligt 49 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 åligger det rätten
att, när angående tilltalad, som är intagen å sinnessjukhus eller å sinnes¬
sjukavdelning vid fångvården, utslag meddelas i den tilltalades frånvaro,
föranstalta om att utslaget delgives honom genom sjukvårdsläkarens för¬
sorg.
Beträffande nu förevarande fall är utrett, att rådhusrättens utslag den
9 januari 1936 i målet mot klaganden icke blivit denne delgivet förrän den
27 mars och alltså långt efter besvärstidens utgång. Dröjsmålet med delgiv-
ningen har berott på att Wirgin, som det ålegat att på föreskrivet sätt expe¬
diera utslaget, gjort sig skyldig till försummelse i fråga örn denna sin skyl¬
dighet.
I anledning av vad klaganden anfört därom, att genom dröjsmålet med
delgivningen klaganden berövats möjligheten att besvära sig över utsla¬
get, må emellertid framhållas att rådhusrätten, då skäl funnes till anta¬
gande att klaganden vid åtalade gärningarnas begående varit berövad för¬
ståndets bruk, i utslaget förklarat nämnda gärningar strafflösa och förord¬
nat, att klaganden icke vidare skulle i och för målet ifråga hållas häktad.
Ej heller har genom utslaget någon ersättningsskyldighet eller annan för¬
pliktelse blivit klaganden ålagd.
Då därtill kommer att klaganden, enligt vad protokollen i målet utvisa,
erkänt sig hava begått de åtalade gärningarna, hade han uppenbarligen
saknat anledning att överklaga utslaget. Därest han anfört besvär med
yrkande att gärningarna icke måtte förklaras strafflösa, torde besvären
icke hava blivit upptagna till prövning. Härutinnan får jag hänvisa till
ett av Kungl. Maj:t den 11 februari 1927 meddelat utslag på besvär av en
tilltalad, som av underdomstolarna ansetts saker till brott men jämlikt
5 kap. 5 § strafflagen förklarats strafflös. Hans hos Kungl. Majit förda
talan, innefattande påstående att han icke vid brottets förövande saknade
förståndets bruk och yrkande att han måtte dömas till straff, ansågs icke
vara av beskaffenhet att lagligen kunna vinna prövning. (N. J. A. 1927
sid. 3.)
Med hänsyn till det nu sagda och övriga omständigheter fann jag skäligt
låta bero vid en i skrivelse till Wirgin gjord erinran om angelägenheten
därav, att den i sinnessjuklagen avsedda delgivningen av utslag bleve be¬
hörigen fullgjord.
5. Felaktigt förfarande vid förvandling av bötesstraff.
Vid granskning av fångförteckningarna från centralfängelset å Härlanda
fann jag anledning till anmärkning mot ett av Jösse häradsrätt den 21
december 1935 meddelat utslag i mål mellan allmän åklagare, å ena, samt
164
häktade målaren Gunnar Guldberg Andresen, å andra sidan, angående be¬
drägeri. Sedan handlingarna rörande Guldberg Andresen införskaffats,
inhämtade jag av dem, att häradsrätten under ordförandeskap av t. f. dom-
havanden Åke Hasselrot genom nämnda utslag dömt Guldberg Andresen
för bedrägeri att hållas i fängelse en månad, varjämte häradsrätten, som
genom utslag den 9 maj 1935 dömt Guldberg Andresen dels för tredje
resan stöld — förutom till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen — till straff¬
arbete ett år fyra månader och dels för olovlig tillverkning och försäljning
av brännvin till sammanlagt 120 dagsböter, med tillämpning av 4 kap.
9 § strafflagen förordnat, att, enär de genom utslaget den 9 maj 1935
ådömda straffen ännu icke till någon del verkställts, Guldberg Andresen
skulle för ifrågakomna tjuvnad och bedrägeribrott undergå straffarbete
tillhopa ett år fyra månader femton dagar ävensom att de ådömda dags¬
böterna i händelse av bristande tillgång till deras fulla gäldande skulle för¬
vandlas till straffarbete trettio dagar, så att vid sådant förhållande Guld¬
berg Andresen skulle i en bot undergå straffarbete ett år fem månader fem¬
ton dagar.
Av handlingarna framgick emellertid vidare att, sedan Guldberg Andre¬
sen år 1936 vid häradsrätten ånyo ställts under åtal för tjuvnadsbrott,
häradsrätten under ordförandeskap av t. f. domhavanden Å. von Schultz
genom utslag den 26 juni 1936 för sistnämnda brott och för det tjuvnads¬
brott, för vilket Guldberg Andresen genom utslaget den 9 maj 1935 dömts,
med tillämpning av 4 kap. 9 § strafflagen dömt Guldberg Andresen — för¬
utom till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen — till straffarbete ett år
sex månader, varjämte häradsrätten förordnat att Guldberg Andresen för
tjuvnadsbrotten och bedrägeribrottet skulle undergå straffarbete tillhopa
ett år sex månader femton dagar ävensom att förenämnda dagsböter i hän¬
delse av bristande tillgång till deras fulla gäldande skulle förvandlas till
straffarbete trettio dagar och med det omedelbart ådömda frihetsstraffet
förenas, vid vilket förhållande Guldberg Andresen sålunda skulle i en bot
undergå straffarbete ett år sex månader fyrtiofem dagar. Från straffet skulle
avräknas vad Guldberg Andresen av det honom förut ådömda straffet
redan kunde hava utstått.
Enligt 2 kap. 11 § strafflagen, jämförd med 4 kap. 7 § samma lag, lärer
frihetsstraff, som ålägges i bötesförvandlingsväg, alltid böra utsättas i dagar,
antingen det ålägges för sig eller i förening med annat, omedelbart ådömt
frihetsstraff. Någon reduktion av förvandlingsstraffet till månader är icke
tillåten. Detta framgår även av stadgandena i lagen den 1 juli 1898
innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid, enligt vilken
165
en straffarbets- eller fängelsemånad icke bestämmes till trettio dagar utan
kommer att bero av den kalendermånads längd, varunder straffet inträffar.
Följaktligen har Jösse häradsrätt i sitt ovan omförmälda utslag den 21
december 1935 förfarit felaktigt, då häradsrätten — efter att hava för¬
vandlat dagsböterna till trettio dagars straffarbete — därefter samman¬
lagt straffen till straffarbete ett år fem månader femton dagar i stället för
ett år fyra månader fyrtiofem dagar. Detta häradsrättens felaktiga för¬
farande hade kunnat medföra, att vid straffets verkställighet slutdagen
blivit en annan än den som med en riktig straffsammanläggning rätteligen
bort bestämmas.
Då emellertid genom den i utslaget den 26 juni 1936 gjorda samman¬
läggningen rättelse vunnits och någon skada av den tidigare felaktiga sam¬
manläggningen alltså ej uppkommit, lät jag, efter att hava fäst veder¬
börande domares uppmärksamhet på saken, bero vid vad i ärendet före¬
kommit.
6. Dröjsmål med polisutredning och delgivning av stämning
i brottmål.
I en hit inkommen klagoskrift anförde H. Eickhoff i Norrköping bland
annat följande.
Sedan Nordiska Konfektionsaktiebolaget den 26 januari 1933 försatts
i konkurs vid Stockholms rådhusrätt, hade klaganden i en den 5 maj 1934
till kriminalpolisen i Stockholm ingiven skrift anhållit örn utredning, huru¬
vida icke Robert Aperia och Aron Apéria, båda i Råsunda, samt Abraham
Apéria i Stockholm såsom ledamöter i bolagets styrelse gjort sig skyldiga
till brott, varom förmäles i 23 kap. strafflagen. Först den 11 januari 1935
hade rapport rörande verkställd utredning i saken förelegat färdig och
samma dag ingivits till poliskammaren, vilken påföljande dag remitterat
rapporten till rådhusrätten. Den 14 januari hade rapporten återkommit till
stadsfiskalskontoret och dagen därpå, alltså den 15 januari, hade t. f. polis-
assessorn K. Blom utfärdat ansökan om stämning å Robert Apéria, Abra¬
ham Apéria och Aron Apéria. Samma dag eller möjligen nästpåfoljande
dag hade stämningsansökningen jämte akten överlämnats till rådhusrätten.
Den 18 januari hade handlingarna från rådhusrätten expedierats till lands¬
fiskalen i Solna distrikt för delgivning. Stämningen hade delgivits Abraham
Apéria den 19 januari, Aron Apéria den 22 januari och Robert Apéria den
28 januari. Enär vederbörande endast åtalats för brott mot 23 kap. 3 §
strafflagen, hade för Robert Apérias vidkommande vid tidpunkten för
stämningens delgivning med honom åtalspreskription förelegat. Då kla¬
ganden med sin ansökan huvudsakligen avsett Robert Apéria, som varit
166
bolagets disponent, hade klaganden sedermera träffat uppgörelse med
samtliga styrelseledamöter i bolaget och återtagit sin anmälan. Denna
klagandens åtgärd hade emellertid betingats just av den omständigheten,
att den förseelse, varför Robert Apéria skulle åtalas, redan preskriberats.
Klaganden hade visserligen gjort hemställan örn utredning, huruvida sty¬
relseledamöterna icke gjort sig skyldiga till brott mot 23 kap. 1 och 2 §§
strafflagen, men tydligen hade polismyndigheterna icke ansett skäl finnas
för antagande att brott av ifrågavarande beskaffenhet förelegat. Under
hänvisning till vad klaganden sålunda anfört hemställde klaganden om
utredning, huruvida icke vederbörande tjänstemän gjort sig skyldiga till för¬
summelse i sin tjänst, enär delgivning med Robert Apéria skett först sedan
brottet preskriberats. Polismyndigheten hade haft över ett halvt år till
sitt förfogande för utredningens verkställande och rapporten borde hava
kunnat vara klar långt tidigare än som nu varit fallet. Det hade ålegat
vederbörande landsfiskal att med största skyndsamhet ombesörja delgiv-
ningen med Robert Apéria. Enligt vad för klaganden uppgivits skulle Ro¬
bert Apéria hava varit bortrest, men klaganden holle det icke för otroligt,
att han rest bort just för att undvika att stämning skulle delgivas honom,
varför delgivning borde hava kunnat ske vid hans dörr. I övrigt torde det
ej hava varit förenat med några större svårigheter att få besked örn var
Robert Apéria kunnat anträffas. I
I anledning av klagomålen avgav Ö. Ä. för polisärenden yttrande och
överlämnade därvid förklaring av tredje polisintendenten A. Zetterquist
ävensom en av kriminalöverkonstapeln R. D. Roberto i ärendet upprättad
promemoria.
I denna promemoria anförde Roberto bland annat följande.
I mitten av maj 1934 hade Roberto erhållit order att verkställa utredning
i ärendet. Som han då var sysselsatt med två andra utredningar, hade ut¬
redningen angående Nordiska Konfektionsaktiebolaget icke kunnat med¬
hinnas till den 1 juni 1934, från vilken dag Roberto enligt Ö. Ä:s order
skulle tjänstgöra i distrikt. I slutet av september 1934 hade Roberto åter¬
inträtt i tjänstgöring vid kriminalavdelningen och omedelbart påbörjat den
återstående utredningen angående nämnda bolag. I början av oktober
hade Roberto per telefon kallat Robert Apéria, som varit bolagets verk¬
ställande direktör och var den ende, som var insatt i bolagets affärer, till
förhör å kriminalavdelningen. Robert Apéria hade då uppgivit, att han se¬
dan i juli månad 1934 lidit av svår ögonsjukdom, Roberto ville minnas blod¬
propp i ögat, och att han fortfarande vore sjuk och på lång tid framåt icke
stöde ut med undergående av polisförhör. Samtidigt hade han emellertid
förklarat, att han själv ville hava saken ur världen och att han, så fort
han på något sätt förmådde, skulle inställa sig till förhör. Därefter hade
167
Roberto per telefon samtalat med Robert Aperia vid upprepade till¬
fällen under höstens lopp, varvid han alltid meddelat, att han omöjligen
orkade undergå polisförhör. Först den 5 december hade Robert Aperia på
kallelse inställt sig till förhör. Ilan hade då örn huvudet burit ett större
bandage, täckande hela högra ögat, och förklarat, att han egentligen icke
stöde ut med ett förhör, men att han i alla fall ville göra så gott han kunde,
för att saken skulle kunna utredas och bringas ur världen. Till ledning för
förhöret hade förelegat ett utav auktoriserade revisorn Folke Hoflund av¬
givet utlåtande över granskning av bolagets räkenskaper, vilket utlåtande
innehållit detaljanmärkningar till synnerligen stort antal. Vid förhöret hade
Apéria haft svårt för att erinra sig detaljer och lämna förklaringar och hade
han klagat över tilltagande värk i huvudet. Efter högst en timmes tid hade
han förklarat sig icke stå ut längre, varför förhöret med honom avbrutits
för att fortsättas en bestämd dag, två eller tre dagar senare. Den bestämda
dagen hade Apéria per telefon meddelat, att han icke orkade komma till
förhör, och detsamma hade förhållandet varit ända till den 19 december,
då han åter inställt sig. Förhöret denna dag hade emellertid måst avbrytas
efter ungefär en och halv timme, emedan Apéria förklarat sig icke stå
ut längre till följd av tilltagande värk i huvudet, vilken värk orsakats av
ögonskadan. Han hade då kallats till fortsatt förhör den 27 december, som
var första helgfria dagen efter jul. Den 27 december hade han meddelat,
att han omöjligen kunde inställa sig till förhör, enär hans svärfader avlidit
den 22 december, vilken omständighet gjort honom ytterligare nedbruten,
varjämte han vore den ende anhörige, som kunde sköta om begravningen.
Den 3 och den 4 januari 1935 hade förhören med Robert Apéria avslutats,
varpå rapport uppsatts och ingivits till poliskammaren den 11 januari,
sålunda 15 dagar före det preskription inträdde den 26 i samma månad.
Under tiden till den 4 januari 1935 hade i ärendet hållits förhör med andra
personer, och rapporten hade utskrivits t. o. m. sid. 28.
Zetterquist framhöll i sitt yttrande, att utredningarna i mål angående
konkursförbrytelser ovillkorligen krävde personal, som hade erfarenhet på
detta speciella område. Under sommaren 1934 hade sådan personal icke
funnits tillgänglig, varför med utredningen i nu förevarande mål fått anstå
i avvaktan å ltobertos återinträde i tjänstgöring vid kriminalavdelningen.
Vid denna tidpunkt hade ju ej heller förelegat fara för preskription. Att
utredningen sedermera fördröjts syntes vara att tillskriva omständigheter,
varöver utredningsmannen icke kunnat råda.
Ö. Ä. hemställde i sitt yttrande att klagomålen, i vad de anginge befatt¬
ningshavare vid polisverket i Stockholm, icke måtte föranleda någon ytter¬
ligare åtgärd.
168
Sedan jag därefter anmodat landsfiskalen i Solna distrikt att, i vad
klagomålen rörde honom, avgiva yttrande, inkom landsfiskalen Edvin
Karlson därmed ävensom med en av fjärdingsmannen Ernst Andersson
undertecknad rapport.
I nämnda rapport uppgav Andersson följande.
Den 19 januari 1935 hade Andersson fått order om delgivning av stäm¬
ningar med Robert Aperia och Aron Aperia för att vid Stockholms råd¬
husrätt svara i mål den 28 februari 1935. Vid besök i Robert Apérias och
Aron Apérias bostad den 19 januari hade Andersson träffat familjens tjä¬
narinna, som då upplyst, att ingen av dem var hemma. Den 20 januari
hade besöket förnyats. Därvid hade Andersson träffat Robert Apérias
hustru, vilken då meddelat, att hennes man var på affärsresor och att Aron
Apéria vid tillfället var ute på en promenad i omgivningarna. Den 21
januari hade Andersson telefonerat till fru Apéria och frågat, om Robert
Apéria och Aron Apéria kunde träffas, varpå Andersson fått ett nekande
svar med tillägg att Robert Apéria var på resor och att Aron Apéria var
ute. Den 22 januari hade Andersson gjort ett nytt besök, varvid Aron
Apéria anträffats och delgivits stämningen. Andersson hade även då träf¬
fat fru Apéria och i likhet med föregående gånger vid förfrågan efter hen¬
nes man fått det svaret, att han fortfarande var på resa i Uppland och
Västmanland, men att hon väntade telefon eller skriftligt meddelande från
honom, då han kunde väntas åter hem. Den 23 januari hade Andersson
ringt upp och frågat, örn det kommit något meddelande angående man¬
nens hemkomst, varpå Andersson erhållit ett nekande svar. Den 24 januari
på kvällen hade Andersson avlagt nytt besök i Robert Apérias bostad med
samma resultat som vid föregående tillfällen. Andersson hade då varit
inne i lägenheten och haft överblick över två intilliggande rum, vilkas
dörrar stått öppna, men till synes hade icke den eftersökte funnits i lägen¬
heten. Den 25 januari hade Andersson uppringt familjen, varvid Anders¬
son träffat fru Apéria, som meddelat, att hon erhållit underrättelser om
att hennes man var att vänta hem någon av de första dagarna ”i nästa
vecka”. Den 26 januari på kvällen hade Andersson gjort ett nytt besök,
men vid Anderssons upprepade ringningar på dörrklockan hade ingen öpp¬
nat. Den 28 januari, då Andersson fullgjorde vakttjänst å polisstationen,
hade han uppringts av Robert Apéria personligen, som då meddelade, att
han nu var hemma från sina affärsresor och att Andersson kunde få träffa
honom. Efter detta meddelande hade Andersson omedelbart begivit sig
till Apérias bostad och delgivit Apéria stämningen.
I sitt yttrande anförde Karlson, att stämningshandlingarna inkommit till
landsfiskalskontoret så sent som den 19 januari 1935. Av en å handling¬
arna, troligen med blyerts, gjord anteckning hade framgått, att preskrip¬
tionstiden utginge redan den 26 januari. Stämningshandlingarna hade sam¬
169
ma dag överlämnats till fjärdingsmannen Andersson med order örn skynd¬
sam delgivning, detta på grund av den förutnämnda anteckningen örn
förestående preskription. Andersson hade varje dag under tiden den 19—
den 26 januari sökt verkställa delgivning med Robert Aperia. Av Karlsons
assistent, med vilken Andersson rådgjort, hade han fått tillsägelse att
oavlåtligen efterspana Robert Apéria samt söka erhålla kännedom om var
denne vistades. Då Karlson vore av den uppfattningen, att beträffande
delgivningen alla möjliga åtgärder blivit vidtagna, hemställde han att
klagoskriften i vad densamma åsyftade honom eller honom underställda
befattningshavare icke måtte föranleda någon ytterligare åtgärd.
I avgivna påminnelser framhöll klaganden, bland annat, att vederbö¬
rande landsfiskal borde hava övervakat de åtgärder, som Andersson vid¬
tagit i och för delgivning. Örn Andersson varje dag besökt Robert Apérias
hem, borde han efter två eller tre besök hava meddelat detta till sin för¬
man och denne hade då fått föranstalta örn delgivning på annat sätt, enär
man förmodligen med fog kunde säga att Robert Apéria höll sig borta.
Apérias ombud hade dock bestritt, att Apéria hållit sig borta, och hade
ombudet förklarat, att Apérias hustru hela tiden vetat, var Apéria funnits,
och att hon även kunnat lämna upplysning därom, örn hon tillfrågats.
Man frågade sig onekligen, varför Andersson icke tagit reda på Apérias
vistelseort.
Beträffande till en början klagomålen i vad de angå befattningshavare
vid polisverket i Stockholm visar utredningen i ärendet att, sedan Roberto
i slutet av september 1934 påbörjat utredningen i anledning av klagandens
anmälan örn konkursförbrytelse samt till förhör i saken kallat Robert
Apéria, denne gång efter annan under uppgift att han vore sjuk förklarat
sig urståndsatt att undergå förhör. Denna uppgift synes Roberto utan
vidare hava godtagit. Till följd av den påstådda sjukdomen har utred¬
ningen försenats flera månader, vilket förhållande i sin tur medverkat där¬
till, att den å Robert Apéria utfärdade stämningen icke hunnit i rätt tid
delgivas Apéria, som under tiden mellan stämningens utfärdande och pre¬
skriptionstidens utgång icke torde hava varit anträffbar i sitt hem.
Då det självfallet är av vikt att förhindra, att förbrytelser på grund av
åtalspreskription lämnas utan beivran, fann jag mig — utan att därmed
vilja uttala någon åsikt huruvida laga förfall för Robert Apérias hörande
varit för handen — föranlåten för vederbörande framhålla att, då en för
brott misstänkt person påstår sig vara för en längre tid framåt av sjukdom
urståndsatt att undergå förhör, det bör vara utredningsmannen angeläget
att, därest ej sjukdomen och dess hindrande inverkan är även för en icke
170
medicinskt skolad person uppenbar, söka inhämta upplysningar av lä¬
kare, huru med sjukdomen och dess uppgivna verkan må förhålla sig.
Jag påpekade vidare, att ett obestyrkt påstående därutinnan av den, med
vilken förhör skall hållas, icke bör utan vidare godtagas och att undersök¬
ning rörande verkliga förhållandet givetvis är särskilt påkallad i sådana
fall, då ett mera avsevärt dröjsmål kan innebära risk för att utredningen
icke skall hinna slutföras och stämning delgivas före preskriptionstidens
utgång.
I fråga örn dröjsmålet med stämningens delgivning må erinras följande.
I 11 kap. 10 § rättegångsbalken stadgas att örn svarande, som icke
veterligen är ur riket faren, å särskilda dagar blivit i sitt hemvist med
stämning sökt utan att han eller ombud, som äger för honom mottaga
stämning, därvid kunnat träffas, och om ej heller, vid efterfrågan hos hans
husfolk eller grannar eller där han tjänst eller näring har, säker anvisning
kan vinnas, varest han eller sådant ombud för honom sig uppehåller, samt
örn i övrigt omständigheter förekomma, som giva anledning antaga att han
håller sig undan, må stämningen i huvudskrift eller besannad avskrift fäs¬
tas å hans husdörr och uppläsas för hans husfolk, örn sådant finnes. Då
emellertid detta stadgande avser allenast delgivning av stämning i tviste¬
mål och någon motsvarande föreskrift icke finnes i fråga örn stämning i
brottmål, förtjänar klagandens påstående, att stämning i nu förevarande
fall kunnat delgivas vid Robert Apérias dörr, icke avseende.
Med hänsyn till den korta tid av endast en vecka, som stått till buds
för stämningens delgivning före preskriptionstidens utgång, örn vilket för¬
hållande gjorts anteckning å stämningshandlingama, synes det emeller¬
tid anmärkningsvärt att, sedan Andersson vid upprepade tillfällen för¬
gäves eftersökt Robert Aperia i hans hem och därvid erhållit underrättelse
örn att han befann sig på affärsresa i Uppland och Västmanland, några efter¬
forskningar icke igångsattes till utrönande av varest Apéria skulle kunna
anträffas i och för stämningens delgivning. Därest närmare uppgift härom
icke kunnat erhållas av Apérias hemmavarande anhöriga, torde hänvän¬
delse hava bort ske till polismyndigheterna å andra orter med begäran örn
Apérias efterspanande. Även för själva delgivningen hade för sådant fall
polismyndighet å annan ort behövt anlitas.
Ehuru ifrågakomna delgivningsärende alltså icke behandlats så som
rätteligen bort ske, fann jag likväl i denna del med hänsyn till omständig¬
heterna skäligt låta bero vid ovan gjorda uttalanden, vilka jag delgav
Karlson och Andersson.
171
7. Fråga om behörighet att utfärda konkurs- och myndighetsbevis.
I en den 28 oktober 1936 hit inkommen klagoskrift anförde Sven Evald
Filip Svensson i Nöbbeled Björsgård, Värnamo socken, följande.
Någon dag i mars 1936 hade klaganden sammanträffat med lands¬
fiskalen i Värnamo distrikt Sven Larsson och hade därvid kommit att
för honom omnämna, att klaganden hade för avsikt att till magistraten
i Växjö anmäla, att han ämnade i nämnda stad bedriva handel. Då
vid dylik anmälan måste fogas konkurs- och myndighetsbevis, hade
Larsson självmant utfäst sig att anskaffa dylikt bevis rörande klaganden,
som hade sitt hemvist i Värnamo socken. Vid tillfället ifråga hade
klaganden saknat kännedom örn att konkurs- och myndighetsbevis ut¬
färdades av den domhavande, i vars domsaga den hade sitt hemvist,
vilken beviset skulle avse. Några dagar efter det nyssnämnda samman¬
träffandet med Larsson hade klaganden erhållit ett av Larsson utfärdat,
med lösen och stämpel belagt bevis, enligt vilket klaganden icke blivit
omyndigförklarad samt rådde över sin egendom. När klaganden seder¬
mera ingivit beviset till magistraten i Växjö, hade han mötts av den
anmärkningen, att beviset icke kunde godkännas samt att han hade att
beställa konkurs- och myndighetsbevis på domarkansliet i Värnamo.
Klaganden ville bringa saken till J. 0:s kännedom för den åtgärd, var¬
till den kunde föranleda.
Vid klagoskriften var fogat ett så lydande bevis:
”Att Sven Evald Filip Svensson, enligt uppgift född den 28 november
1898 och boende i Nöbbeled Björsgård, Värnamo socken, icke blivit
omyndig förklarad samt att han råder över sin egendom; betygar. Vär¬
namo i landsfiskalskontoret den 26 mars 1936.
(Stämpel.) Sven Larsson.
Lösen 1: 50
Stpl. 1: —
Små två kr. 50 öre. S. E. F. Svensson på begäran.” I
I infordrat yttrande anförde Larsson följande.
Vid ett sammanträffande med klaganden några dagar före den 26 mars
1936 hade Larsson tillfrågats av klaganden, för vilkens räkning Larsson
utan ersättning uppsatt formulär till handelsanmälan, vart han skulle
hänvända sig för erhållande av konkurs- och myndighetsbevis. Larsson
hade då meddelat klaganden, som var mantalsskriven i Värnamo socken,
att han kunde hänvända sig till domarkansliet i Värnamo, varjämte
Larsson tillagt, att han brukade utfärda sådant bevis och att, örn kla¬
ganden erhölle beviset av honom, kostnaden bleve mindre. Klaganden
hade då begärt, att Larsson skulle utfärda beviset, som därefter av
172
klaganden avhämtats å landsfiskalskontoret den 26 mars. Att detta be¬
vis icke skulle godkännas av magistraten i Växjö hade Larsson icke haft
någon kännedom om. Fastmer hade han haft och hade fortfarande den
uppfattningen, att beviset skulle godtagas, enär länsstyrelsen i Jönkö¬
pings län i ärenden rörande handelsanmälningar m. m. godkände av
landsfiskal utfärdat konkurs- och myndighetsbevis. Därjämte hade Lars¬
son haft kännedom om ett i N. J. A. 1892 sid. 369 o. f. intaget preju¬
dikat, enligt vilket ett av länsman utfärdat myndighetsbevis blivit god¬
känt. Det av Larsson utfärdade intyget vore med verkliga förhållan¬
dena överensstämmande och utfärdat under tjänstemannaansvar. Enligt
Larssons mening hade klaganden icke haft någon anledning att i denna
sak vända sig mot honom, som endast tillmötesgått klagandens begäran
genom att utfärda ett riktigt intyg, vars trovärdighet icke borde be¬
tvivlas. Då någon inom distriktet försattes i konkurs, erhölle Larsson
underrättelse därom av konkursdomaren och beträffande myndighetsbe¬
vis utfärdades sådana först efter noggrann undersökning och med stöd
av förenämnda prejudikat. Något hinder för Larsson att, då han därom
anmodades, utfärda intyg av ifrågavarande beskaffenhet torde icke före¬
ligga. Om klaganden ansett sig böra anmäla denna tämligen betydelse¬
lösa sak, hade han enligt Larssons mening bort vända sig mot magistra¬
ten i Växjö, som vägrat godtaga Larssons intyg. Klaganden visste väl,
att Larsson endast velat|jgöra] honom en tjänst. Anledningen till att
hans redan den 9 september daterade anmälan1 ingivits torde böra sökas
i det förhållandet, att Larsson i ett under hösten 1936 handlagt mål
mot klaganden biträtt'dennes motpart. På grund av det anförda hem¬
ställde Larsson, att klagoskriften icke måtte föranleda någon] vidare åt¬
gärd mot honom.
Klaganden inkom därefter med påminnelser, vari han yttrade följande.
Gällande lag förutsatte] uppenbarligen att konkurs- och myndighets¬
bevis utfärdades av] myndighet, som hade att handlägga konkurs- och
myndighetsärenden. I kungl, förordningen den 7 december 1883 angå¬
ende expeditionslösen hade lösen för myndighetsbevis angivits under av¬
delningarna 1, 2 och 4 under den' i § 3 upptagna tariffen. Däremot
hade lösen för sådana bevis icke angivits under avdelning 3, till vilken
avdelning landsfiskaler hörde. Att Larsson i detta fall överskridit sin
befogenhet och att han jämväl bort förstå detta syntes klaganden vara
otvivelaktigt. Larssons påstående, att länsstyrelsen i Jönköpings’ län
godkände konkurs- och myndighetsbevis utfärdade av landsfiskaler, kunde
icke av klaganden vitsordas. Vad Larsson i övrigt anfört vore*saken
ovidkommande och förtjänade icke något avseende.
178
I fråga örn utfärdande av bevis, varom nu är fråga, torde endast
vederbörande domare och å domarkansli anställda befattningshavare äga
den erforderliga direkta y kännedomen örn åtgärder och beslut, som äro
av betydelse för bevisets innehåll. Visserligen skall, enligt vad i 21 §
konkurslagen stadgas, landsfiskal i egenskap av allmän åklagare i orten
av konkursdomaren genast underrättas om gäldenärs försättande i kon¬
kurs. Emellertid kan landsfiskal, även örn han för noggranna anteck¬
ningar örn sådana underrättelser, icke på grundval allenast av dessa
äga tillförlitlig kännedom därom, huruvida en person befinner sig i kon¬
kurstillstånd. Härvid må anmärkas att, åtminstone i de fall då beslut
om försättande i konkurs meddelas av konkursdomaren och ej av rätten,
någon tid, örn än kort, måste förflyta innan landsfiskalen erhåller under¬
rättelse om beslutet, vartill kommer att någon skyldighet för domaren
att underrätta landsfiskalen om upphörande av konkurs ej är föreskriven.
Sådan skyldighet föreligger ej heller beträffande beslut, varigenom någon
förklarats omyndig eller åter myndig. Otvivelaktigt äro landsfiskalerna
i allmänhet väl initierade rörande de förhållanden, varom nu är fråga,
men att de i tjänsten skulle förvärva den säkra och fullständiga känne¬
dom, som kräves för utfärdande av officiellt bevis, torde icke kunna
förutsättas. Å tjänstens vägnar utfärdade konkurs- och myndighets-
bevis böra emellertid vara grundade på kännedom, som vederbörande
förvärvat i tjänsten.
Såsom klaganden framhållit finnes i expeditionslösenförordningen i den
under § 3 intagna tariffen lösen för myndighetsbevis angiven under
första, andra och fjärde avdelningarna men icke under tredje avdel¬
ningen, till vilken landsstatstjänstemännen hänföras. Förordningen ut¬
går alltså från att myndighetsbevis ej utfärdas av dessa tjänstemän.
Larsson har i förevarande fall debiterat lösen för myndighetsbevis med
belopp, som skall debiteras för bevis hänförligt under rubriken ”bevis
annat”. Att när förordningen upptager myndighetsbevis som särskild
rubrik debitera lösen för sådant bevis med ledning av annan rubrik är
emellertid uppenbarligen oegentligt.
Vad slutligen angår det av Larsson åberopade, i N. J. A. 1892 sid.
369 o. f. refererade rättsfallet gällde frågan där huruvida en person, som
vid anmälan örn idkande av handel fogat konkurs- och myndighetsbevis
utfärdat icke av domaren utan av länsmannen, borde på grund därav,
oaktat intyget icke var oriktigt, anses hava brustit i sin anmälnings¬
skyldighet och förty dömas till ansvar såsom för handel utan veder¬
börlig anmälan. Ehuru berörda rättsfall icke torde kunna av myndighet
åberopas som stöd för godtagande av ett utav landsfiskal utfärdat bevis
av ifrågavarande art, synes det mig likväl icke alldeles oförståeligt, att
Larsson tolkat prejudikatet i den riktningen. Vid mina inspektioner hos
174
olika myndigheter har jag också funnit, att en och annan plägat åtnöja»
med av landsfiskal eller stadsfiskal utfärdat konkurs- och myndighets-
bevis. Sedan jag påpekat det oriktiga därutinnan, har emellertid veder¬
börande förklarat sig icke längre skola följa dittills tillämpad felaktig
praxis utan i stället fordra av domaren utfärdat bevis.
Ehuru Larsson alltså enligt min mening förfarit felaktigt genom att
utfärda det vid klagoskriften fogade beviset, fann jag likväl med hän¬
syn till omständigheterna ärendet icke föranleda någon annan min åt¬
gärd än att jag i en till Larsson avlåten skrivelse delgav honom min
uppfattning i saken, under förväntan att den i framdeles förekommande
fall av liknande beskaffenhet skulle av honom beaktas.
8. För tidigt kungörande av beslut om myndighetsförklaring.
Jämlikt 12 kap. 27 § lagen om förmynderskap skall beslut, varigenom
någon förklarats omyndig, lända till efterrättelse utan hinder av att talan
mot beslutet föres. Beslut, varigenom omyndigförklarad person blivit
förklarad åter myndig, länder däremot till efterrättelse först sedan be¬
slutet vunnit laga kraft.
I 12 kap. 11 § första stycket nämnda lag stadgas, att om beslut, vari¬
genom någon förklarats omyndig, skall ofördröjligen genom rättens eller
domarens försorg kungörelse införas i allmänna tidningarna.
Enligt andra stycket samma paragraf skall, när någon, som förklarats
omyndig, genom laga kraft ägande utslag förklarats åter myndig, kun¬
görelse därom ske, efter vad i första stycket sägs.
I kungl, kungörelsen den 21 november 1924 angående meddelanden från
domstol om omyndighetsförklaringar och beslut, varigenom omyndigförkla¬
rade personer återvunnit myndigheten, så ock om dödförklaringar stad¬
gas, bland annat, att när någon blivit förklarad omyndig, så ock när omyn¬
digförklarad återvunnit myndigheten därigenom, att slutligt utslag an¬
gående omyndighetsförklaringen blivit i högre rätt ändrat genom utslag,
som vunnit laga kraft, eller den omyndigförklarade blivit i särskilt mål
genom laga kraft ägande utslag förklarad myndig, skall från vederbö¬
rande domstol eller, då beslutet meddelats av Kungl. Maj:t, från nedre
justitierevision en om förhållandet skyndsamt översändas uppgift enligt
särskilt formulär till pastorsämbetet i den församling, där den, som blivit
förklarad omyndig eller som återvunnit sin myndighet, är kyrkobokförd.
Under den tid jag förvaltat justi ti eombudsmansämbetet har jag i rost¬
och Inrikes Tidningar ofta iakttagit, att domstolar låtit införa kungö¬
relse örn beslut rörande myndighetsförklaring innan ännu beslutet vunnit
laga kraft. Enligt vad jag i sådana fall inhämtat har i' regel även upp¬
175
gift enligt kungörelsen den 21 november 1924 expedierats till pastors¬
ämbetet före besvärstidens utgång. Den för tidiga expedieringen av
kungörelse och nyssnämnd uppgift har tydligen i flertalet fall berott på
att vederbörande förbisett att, såsom av det ovan sagda framgår, an¬
gående tiden för sådan expediering rörande myndighetsförklaring gälla
bestämmelser av annat innehåll än då fråga är örn omyndighetsförklaring.
Jag har därför i de ifrågavarande fallen fäst vederbörande domares
uppmärksamhet på gällande föreskrifter i ämnet.
III. Framställningar till Konungen m. m.
1. Utlåtande rörande upprättad promemoria angående utsträckt möj¬
lighet att återbryta dom varigenom någon sakfällts för brott.
Genom remiss den 31 december 1935 beredde Kungl. Majit justitie¬
ombudsmannen tillfälle att avgiva utlåtande över en av professorn Åke
Hassler och advokaten friherre Georg Stjernstedt upprättad promemoria
angående utsträckt möjlighet att återbryta dom varigenom någon sakfällts
för brott.
Med anledning därav avgav jag den 1 februari 1936 utlåtande i denna
fråga.
2. Framställning angående skärpning av straffet för spridande av
efterbildning av penningsedel m. m.
Den 16 september 1936 avlät jag till Konungen följande framställning:
”1 skrivelse den 14 december 1922 till J. O. anhöllo fullmäktige i riksban¬
ken, att J. O. måtte taga under övervägande, vilka åtgärder lämpligen borde
vidtagas till förebyggande av den fara och de olägenheter, som kunde upp¬
stå genom utförande och spridning av reklamtryck, som liknade penning¬
sedel. Till stöd härför anförde fullmäktige, bland annat, att vid flerfaldiga
tillfällen inträffat, att enskilda köpmän eller handelsfirmor utsänt reklam¬
tryck, vars uppställning och utseende starkt påmint om och helt visst av¬
setts att påminna örn riksbankens sedlar. Det hade vidare förekommit, att
såsom annonser i tidningar införts noggranna avbildningar av nämnda sed¬
lar. Uppenbart vore, att dylika åtgärder i reklamsyfte vore ytterst olämp¬
liga genom den stora risk de innebure för allmänheten. Det syntes nämligen
vara ganska lätt, särskilt vid mindre god dager, att taga ett dylikt reklam¬
176
tryck för en riktig sedel och, vad annonserna anginge, kunde den avbildade
sedeln med lätthet utklippas och, om den hopvekes med texten utåt, vid
svagare belysning också lätt förväxlas med en riktig penningsedel.
Med anledning av denna skrivelse avlät J. O. den 12 juni 1923 en fram¬
ställning till Eders Kungl. Majit, däri J. O. bland annat anförde följande.
Det vore givetvis synnerligen olämpligt och måste anses innebära en
kränkning av statens överhöghet, att riksbankens sedeltyper, vilka hägna¬
des av skyddet genom stadgandena i 12 kap. strafflagen, ändock saklöst
genom efterbildning skulle kunna användas i det privata förvärvsintressets
tjänst. Utan tvivel läge det även en fara i att reproduktion i reklamsyfte
av riksbankssedlarna obehindrat kunde försiggå. Ty innehavet av en dylik
reproduktion kunde föranleda till ett brottsligt användande av densamma,
som, om det lyckades, kunde tänkas undgå upptäckt i sådan tid, att den
skyldige bleve ertappad. Ett förhindrande av missbruk av sedelreproduk¬
tioner torde därför böra ske genom förbud mot utförande och spridning av
dylika efterbildningar samt mot tillverkandet av därför avsedda klichéer.
Förbudet torde även böra omfatta sådant efterbildande, som i ett eller an¬
nat avseende, såsom t. ex. beträffande texten, skilde sig från en penning¬
sedel men som dock medförde en huvudsaklig likhet med en sådan. Möj¬
ligen skulle erforderliga stadganden kunna införas i 12 kap. strafflagen.
1 18 § hade redan bestämts straff för den, som i uppsåt att eftergöra eller
förfalska mynt eller penningsedel eller med vetskap örn annans uppsåt till
sådant brott förfärdigat eller anskaffat form eller annat verktyg, varmed
förfalskningen skulle verkställas, ävensom för den som utan behörigt upp¬
drag förfärdigade dylika verktyg men ej bleve övertygad örn nyssnämnda
uppsåt eller vetskap. De ifrågasatta bestämmelsernas införande i samman¬
hang med sistnämnda stadganden skulle otvivelaktigt fylla en lucka i den
svenska lagstiftningen rörande mynt- och sedelförfalskning. Skulle stad¬
ganden av nu föreslagna beskaffenhet befinnas icke lämpligen böra inflyta
i 12 kap. strafflagen, torde de möjligen kunna inrangeras under 22 kap. Då
sådana bestämmelser emellertid bomme att få en huvudsaklig karaktär av
ordningsföreskrifter, kunde de även tänkas uttryckta i en särskild, fristå¬
ende författning.
Efter remiss avgav professorn Johan C. W. Thyrén i egenskap av sak¬
kunnig för revision av strafflagen den 1 september 1923 utlåtande över
framställningen. I detta utlåtande vitsordades behovet av en lagstiftning i
förevarande ämne och anfördes bland annat, att det i fråga om straffet vore
tillrådligast att stanna vid böter, varvid med dåvarande straffsystem ett
bötesmaximum av t. ex. 1,000 kronor syntes tillräckligt högt.
Utlåtandet innehöll en redogörelse för bestämmelserna i ämnet i vissa
utländska lagar och lagförslag. Beträffande efterbildningens beskaffenhet
framhölls, att man stundom nöjde sig med den fordran, att efterbildningen
177
skulle 'likna’ det straffskyddade föremålet. Stundom skärptes fordran till
'väsentlig' likhet eller förutsattes det, att förväxling 'lätt' kunde ske. För
sin del ansåg Thyrén en bestämmelse med sist angivna innehåll lämpligast.
Inom justitiedepartementet utarbetades därefter ett förslag till lag örn
ansvar för spridande eller förfärdigande av föremål, som kan förväxlas med
penningsedel, vilket förslag på framställning av Thyrén i egenskap av chef
för justitiedepartementet remitterades till lagrådet den 1 mars 1927.1 detta
lagförslag stadgades för förseelse mot lagen bötesstraff från och med 5
till och med 100 kronor. Vid remissen till lagrådet framhöll departements¬
chefen i fråga örn straffet, att detta i förevarande fall borde bestämmas till
böter, vilkas maximum i anslutning till 12 kap. 15 § strafflagen fastställdes
till 100 kronor.
Sedan lagrådet avgivit utlåtande över förslaget och detta därefter i vissa
avseenden omarbetats, framlade Eders Kungl. Majit i proposition nr 220
till 1927 års riksdag förslag till lag innefattande förbud att sprida efter¬
bildning av penningsedel. Detta lagförslag hade följande lydelse:
'Sprider någon föremål, vilket utgör eller å vilket, honom veterligt, fin¬
nes anbragt efterbildning av gällande penningsedel, och är efterbildningen
sådan att förväxling lätt kan äga rum, straffes med böter från och med 5
till och med 100 kronor, såvida ej å förseelsen följer straff enligt allmän
strafflag.
Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.’
Förslaget antogs av riksdagen och blev sedermera lag i ämnet utfärdad
den 9 juni 1927 att träda i kraft den 1 juli samma år.
I en till mig inkommen skrivelse hava fullmäktige i riksbanken, under
åberopande av innehållet i två av bankens ombudsman Marcus Öhlin upp¬
rättade promemorior, anhållit, att jag måtte taga under övervägande, huru¬
vida icke en skärpning av lagen den 9 juni 1927 finge anses behövlig, och,
därest jag funne sådan påkallad, vidtaga de åtgärder, som i anledning där¬
av kunde anses erforderliga.
I den ena av de åberopade promemoriorna, dagtecknad den 11 oktober
1935, anfördes, efter en redogörelse för lagens tillkomst, följande.
Under den tid ifrågavarande lag ägt tillämpning hade åtal i några fall
förekommit. Dessa åtal hade av domstolarna gillats eller ogillats alltefter
domstolarnas uppfattning om den för efterbildningens straffbarhet i lagen
uppställda förutsättningen, att efterbildningen skulle vara sådan, att för¬
växling lätt kunde äga rum. Det vore uppenbart, ej blott att olika dom¬
stolar ofta måste komma till olika uppfattning därom, utan även att i regel
en domstol hade vida strängare fordringar än en lättrogen allmänhet vid
bedömande av frågan, huruvida förväxling lätt kunde äga rum. Ordet 'lätt'
12 — Justitieombudsmannens ämb elsb erätt else till 1937 års riksdag.
178
syntes därför böra utgå ur lagtexten. Det torde vidare kunna ifrågasättas,
huruvida icke även efterbildning av del av en penningsedel, exempelvis hälf¬
ten därav, kunde medföra förväxling. Förbudet syntes därför böra omfatta
efterbildning ej blott av gällande penningsedel utan även av del därav. Där¬
jämte vore det uppenbart, att ett bötesmaximum av endast 100 kronor för
ifrågavarande förseelse måste anses utgöra ett alltför ringa straffskydd. I
de fall efterbildningar i reklamsyfte förekommit under de senaste åren hade
den skyldige oftast varit en större handelsfirma. Denna hade med hänsyn
till värdet av reklamen icke låtit sig avskräcka med nämnda låga bötes¬
maximum. Detta borde därför, med bortseende från straffsatsen i 12 kap.
15 § strafflagen, väsentligt höjas eller borde förseelsen beläggas med dags¬
böter.
Den andra promemorian var av följande lydelse:
’P. M.
angående vissa fall, där lagen den 9 juni 1927 (nr 198), innefattande för¬
bud att sprida efterbildning av penningsedel, visat sig icke tillräckligt effek¬
tiv. (Tillägg till p. m. den 11 oktober 1935.)
Förevarande lag trädde i kraft den 1 juli 1927.
I januari 1928 utdelades under föreställningar å Odéonteatern i Stock¬
holm reklamkort (Bilaga 1), vilka ifrågasattes möjligen kunna giva anled¬
ning till förväxling med tiokronorssedlar, exempelvis om kortet lämnades
hopvikt och efter mörkrets inbrott. Efter åtal mot teaterns innehavare A.-B.
Reuter & Reuter förklarade Stockholms rådhusrätt i utslag den 6 mars
1928, att, enär ifrågakomna reklamsedlar icke kunde anses på sådant sätt
utstyrda, att desamma kunnat lätteligen förväxlas med av Sveriges riks¬
bank utgivna tiokronorssedlar, rådhusrätten funne den av åklagaren förda
talan icke kunna bifallas.
I nr 17 för år 1930 av veckotidningen 'Allt för alla’ förekommo å titel¬
bladet avbildningar av tre riksbankens penningsedlar, två å 1,000 kronor
och en å 5 kronor (Bilaga 2). Det syntes, åtminstone vad anginge sedeln å
5 kronor, icke uteslutet, att skadlig verkan kunde uppkomma därigenom,
att sedan den efterbildade sedeln urklippts och hopvikts med texten utåt,
densamma under vissa förhållanden lätt kunde förväxlas med en penning¬
sedel. Efter åtal mot tidskriftens ansvarige utgivare redaktören Erik Rud¬
berg anförde Stockholms rådhusrätt i utslag den 1 juli 1930, att, enär efter-
bildningen varit sådan, att förväxling lätt kunnat äga rum, rådhusrätten
prövade rättvist döma Rudberg---att böta 25 kronor till kronan.
Här må framhållas, att såsom framgår av bifogade rapport (Bilaga 2 A)
urklipp av den efterbildade penningsedeln i ett fall utnyttjats i bedrägligt
syfte.
Därjämte har enligt meddelande från bankens avdelningskontor i Halm¬
stad annan person vid köp av varor pånarrats en dylik efterbildad sedel.
179
I nr 49 för år 1931 av veckotidningen 'Vårt hem’ förekommo å titelbladet
avbildningar av riksbankens penningsedlar, en å 1,000 kronor och fem å
100 kronor (Bilaga 3). Det syntes icke uteslutet, åtminstone vad anginge
sedeln å 1,000 kronor och två av sedlarna å 100 kronor, att skadlig verkan
kunde uppkomma därigenom, att, sedan de efterbildade sedlarna urklippts
och hopvikts, desamma under vissa förhållanden lätt kunde förväxlas med
penningsedlar. Efter åtal mot tidskriftens ansvarige utgivare redaktören
Josef Sigurd Vestberg förklarade Stockholms rådhusrätt, att, enär de av¬
bildningar, varom i målet vore fråga, icke kunde anses vara av den beskaf¬
fenhet, att förväxling med gällande penningsedel lätt kunde äga rum, råd¬
husrätten funne åtalet icke kunna bifallas.
I nr 16 för år 1934 av 'Hemmets veckotidning’ förekom å titelbladet av¬
bildning av en riksbankens penningsedel å 100 kronor (Bilaga 4). Det syn¬
tes icke uteslutet, att skadlig verkan kunde uppkomma därigenom, att,
sedan den efterbildade sedeln urklippts och hopvikts, sedeln under vissa
förhållanden lätt kunde förväxlas med en verklig penningsedel. Efter åtal
mot verkställande direktören i Tidskriftsförlaget Allhem Aktiebolag, Einar
Anton Hansen, vilket bolag vore utgivare av tidskriften, anförde Malmö
rådhusrätt i utslag den 7 juli 1934, att, enär ifrågavarande efterbildning
av en gällande hundrakronorssedel varit sådan, att förväxling lätt kunnat
äga rum, rådhusrätten prövade rättvist döma svaranden----att böta
25 kronor till kronan.
I nr 38 för år 1934 av 'Hemmets veckotidning’ förekommo å sid. 21 tre
efterbildningar av en riksbankens penningsedel å 1,000 kronor (Bilaga 5).
Å sid. 20 i samma nummer fanns vidare införd en inbjudan till ett slags
gissningstävlan, där allmänheten anmodades att bland de tre angivna, foto¬
grafiskt återgivna sedlarna utfinna den, som skulle närmast föreställa en
äkta sedel å 1,000 kronor, och därefter till tidningen insända anmälan där¬
om. De ifrågavarande efterbildningarna voro, såsom i tidningen angavs,
fotografiskt återgivna i något förminskad storlek, och hade en mindre
ändring vidtagits å två av sedlarna, varemot den tredje lämnats oför¬
ändrad. Å samtliga efterbildningar hade anbragts blå streck, uppenbar¬
ligen i syfte att icke giva sedeln utseende av att vara äkta. Det befanns,
att redan med ringa behandling med vanligt radérgummi, tusch och röd¬
krita en dylik efterbildning kunde bringas att likna framsidan av en sedel
ä 1,000 kronor, frånsett det något förminskade formatet. Efter åtal mot
ovanbemälde Hansen förklarade Malmö rådhusrätt i utslag den 1 decem¬
ber 1934, att, enär de efterbildningar av gällande tusenkronorssedel, som
förekomme å sidan 21 i vartdera av nr 38 och 39 för år 1934 av tidskriften
'Hemmets veckotidning’, ej kunde anses vara av beskaffenhet, att förväx¬
ling med gällande penningsedel lätt kunde äga rum, rådhusrätten lämnade
åtalet utan bifall.
180
Genom utslag den 8 februari 1935 har hovrätten över Skåne och Ble¬
kinge fastställt rådhusrättens utslag.
Förordnande att fullfölja talan mot hovrättens utslag har J. K. ansett
sig icke böra meddela.
Det synes här vara av intresse framhålla, att på sätt närmare framgår
av bifogade polisrapport (Bilaga 5 A) rörande kocken Göte Ivar Elmberg
denne i bedrägligt syfte använt urklipp av den i tidskriften efterbildade
tusenkronorssedeln, ävensom att annan person bibragts uppfattningen, att
urklippet vore en verklig penningsedel, och därigenom tillskyndats skada.
Stockholm den 18 oktober 1935.
Marcus Öhlin.’
Vid promemorian voro fogade däri åberopade bilagor.
Sedermera överlämnades till mig av ombudsmannen Öhlin avskrifter av
två från poliskammaren i Narvik till Sveriges riksbank översända rappor¬
ter, av vilkas innehåll synes framgå, att i februari 1936 en ur en svensk
veckotidning utklippt reklamsedel, utgörande efterbildning av en penning¬
sedel å 1,000 kronor, av en handlande i Narvik i god tro mottagits som
betalning för sålda varor.
Såsom av det anförda framgår blev i lagen den 9 juni 1927 straffet för
spridande av efterbildning av penningsedel fastställt med hänsyn tagen till
straffbestämmelsen i 12 kap. 15 § strafflagen. I detta lagrum, sådant det
lydde vid tillkomsten av förstnämnda lag, stadgades att, örn någon efter¬
gjort mynt eller penningsedel eller sådan sedel, på sätt i 14 § sades, för¬
ändrat och av omständigheterna kunde prövas, att det ej i bedräglig avsikt
skett, han ändock, där han ej av egen drift det eftergjorda eller förändrade
förstört eller all skadlig verkan därav förebyggt, skulle straffas med böter,
högst 100 riksdaler. I samband med genomförandet av dagsbotslagstift-
ningen erhöll emellertid lagrummet genom lag den 24 september 1931 den
ändrade lydelse, att straffet bestämdes till böter, utan angivande av något
maximum. Härigenom kom brott mot 12 kap. 15 § strafflagen att hänföras
till dagsbotsområdet.
Enligt lagen den 24 september 1931 angående dagsböter utom straff¬
lagens område gäller såsom huvudregel, att jämväl böter, som av domstol
ådömas enligt andra lagar eller författningar än strafflagen, skola ådömas
i dagsböter. Undantag härifrån har emellertid gjorts bland annat i fråga
om brott, som ej belagts med svårare straff än böter högst 300 kronor. För
sådana brott skall bötesstraff alltjämt ådömas omedelbart i penningar.
Med hänsyn härtill kunna följaktligen för i lagen den 9 juni 1927 kriminali¬
serat spridande av efterbildning av penningsedel dagsböter icke ådömas
utan allenast böter omedelbart i penningar till belopp av högst 100 kronor.
181
Såsom i förenämnda promemoria av den 11 oktober 1935 framhållits
synes det för ifrågavarande brott i 1927 års lag stadgade straffet icke vara
tillfyllest för att avskräcka den, som i reklamsyfte vill efterbilda penning¬
sedel, från att överträda förbudet därutinnan. En skärpning av straffskalan
i denna lag synes mig därför vara synnerligen påkallad. Erinras må, att
Thyrén i sitt sakkunnigutlåtande den 1 september 1923 för ifrågavarande
brott föreslagit ett vida högre straffmaximum än det sedermera i lagen
fastställda. Då härtill kommer, att brott mot 12 kap. 15 § strafflagen, till
vars straff skala hänsyn tagits vid fastställandet av straffskalan i 1927 års
lag, numera straffas med dagsböter och till följd därav kan för gärnings¬
mannen medföra vida högre straff i penningar räknat än tidigare, torde
jämväl i 1927 års lag straffet böra bestämmas till dagsböter. Risken att
bliva dömd till dagsböter skulle för företagare med stora ekonomiska re¬
surser verka långt mera avskräckande än risken av ett bötesstraff inom
den i 1927 års lag nu bestämda straffskalan. Detsamma skulle om än i
mindre mån komma att gälla, även om bötesmaximum höjdes exempelvis
till 200 kronor eller 300 kronor. De låga bötesbelopp, som för närvarande
kunna utdömas enligt 1927 års lag, kompenseras väl ofta fullt genom den
ökade inkomst reklamen torde medföra.
I sammanhang härmed synes också böra övervägas, örn icke för att giva
lagen ytterligare ökad effektivitet sådan ändring av densamma bör vid¬
tagas, att spridande av efterbildning av penningsedel blir straffbart i alla
de fall, då förväxling med gällande penningsedel kan ske, oberoende av
huruvida förväxlingen kan ske lätt eller ej. Det synes angeläget att för¬
hindra spridning av reklamsedel, som är av sådan beskaffenhet att någon
risk, örn än ringa, föreligger att en person, vilken äger någorlunda ordinär
omdömesförmåga samt icke i alltför hög grad åsidosätter normal aktsam¬
het och försiktighet, kan — åtminstone under särskilda omständigheter
exempelvis vid svag belysning — råka förväxla reklamsedeln med en verk¬
lig penningsedel. Den omständigheten, att en sådan förväxling framstår
såsom osannolik, bör icke vara avgörande vid bedömandet av förekom¬
mande fall.
En jämförelse med lydelsen av vissa andra lagar och författningar, in¬
nehållande bestämmelser till förhindrande av förväxling, utvisar, att i vissa
fall talas örn förväxling, som kan ske ’lätt’ eller 'med lätthet’, medan där¬
emot i andra fall sistnämnda inskränkning beträffande stadgandets till-
lämpning saknas. Som exempel på bestämmelser av först angivna innehåll
må nämnas lagen den 5 juli 1884 olin skydd för varumärken 4 § 3), 5) och
6), förordningen den 18 oktober 1912 angående kontroll å guld- och silver¬
arbeten § 5 mom. 2, § 8 och § 21, lagen den 2 juni 1911 örn skydd för vissa
internationella sjukvårdsbeteckningar 1 § samt lagen den 23 mars 1934 örn
skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar 1 §. Däremot inne¬
182
håller 36 § i lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar förbud att inom syn¬
håll från väg hava annonstavla, reklamskylt eller annan dylik anordning
uppsatt, därest anordningen är av beskaffenhet att av vägfarande 'kunna
förväxlas’ med vägmärke eller säkerhetsanordning av fastställd typ. Även
i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet talas i 25 § örn skylt eller dylikt av beskaffenhet att av vägfarande
'kunna förväxlas’ med varningstecken. I detta sammanhang må framhållas
att i de fall, då för straffbarhet kräves att förväxling lätt kan ske, i allmän¬
het är fråga om en inskränkning i utövandet av en fullt legitim närings¬
verksamhet. Att i reklamsyfte sprida efterbildningar av riksbankens sedlar
är däremot en verksamhet, som torde böra betraktas närmast som ett ofog
och innebärande en viss kränkning av riksbankens värdighet och auktoritet.
Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovanberörda spörsmål
till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.”
3. Framställning angående befrielse för upplåtare av panträtt i
otröskad spannmål att lösa expedition rörande meddelande om
uppläggning av spannmålen efter tröskning.
I detta ämne avlät jag den 13 oktober 1936 till Konungen följande fram¬
ställning:
"Enligt lagen den 20 juni 1924 örn viss panträtt i spannmål kan i särskild
ordning panträtt upplåtas i spannmål, utan att denna överlämnas till pant-
havaren eller annan för dennes räkning. Panträtten kan upplåtas i tröskad
eller otröskad spannmål. Upplåtelsen får emellertid allenast avse visst parti
spannmål, vilket, därest annan spannmål upplagts eller kan uppläggas i
samma förvaringsrum, skall på lämpligt sätt hållas avskilt.
Panträtten kan, enligt vad i 4 § stadgas, endast upplåtas till säkerhet
för penningfordran enligt skuldebrev. Upplåtelsen skall antingen ske i
skuldebrevet eller vara tecknad å detta samt innehålla uppgift om stor¬
leken och slaget av den spannmål panträtten skall avse, varvid, om spann¬
målen är otröskad, detta skall anmärkas. Den fastighet, varå spannmåls-
partiet finnes upplagt, ävensom förvaringsrummet skola tillika angivas.
I 5 § föreskrives, att med avseende å panträttsupplåtelsen skall å platsen,
där spannmålen är upplagd, verkställas besiktning av två ojäviga per¬
soner, av vilka en skall innehava vissa kvalifikationer. Angående besikt¬
ningen skall, med angivande av dagen för densamma, å upplåtelsehand¬
lingen tecknas intyg med vitsordande, bland annat, att ett spannmålsparti
av det slag och minst den storlek, som i upplåtelsehandlingen uppgivits,
183
finnes upplagt på i handlingen angiven plats och, därest sådant erfordras,
blivit avskilt. Är spannmålen otröskad, skall detta angivas i intyget.
Sedan sådant intyg tecknats å upplåtelsehandlingen, skall, enligt 6 § i
lagen, handlingen för upplåtelsens anteckning uti ett för panträttsupplåtel-
ser av ifrågavarande slag avsett register ingivas eller med posten insändas
till registerföraren i det tingslag eller i den stad, inom vars domvärjo det
pantförskrivna spannmålspartiet förvaras. Har handlingen ej inom fjorton
dagar efter besiktningen inkommit till registerföraren, är upplåtelsen icke
gällande.
Registret föres för landet av domhavanden eller den befattningshavare
i domsagan, som, enligt vad Konungen föreskriver, därmed må taga befatt¬
ning, samt för stad av den befattninghavare i rådhusrätten, som Konungen
bestämmer eller, där sådan bestämmelse ej träffats, rätten utser.
I 8 § i lagen stadgas att, om registerföraren finner handlingen upprättad
i överensstämmelse med vad därom föreskrivits i 4 och 5 §§, skall han, där
ej sådant fall föreligger att upplåtelsen enligt 6 eller 7 § icke är gällande,
ofördröjligen göra anteckning örn upplåtelsen i registret och förse hand¬
lingen med bevis om denna anteckning. Äro förutsättningarna för anteck¬
ning i registret ej för handen, skall registerföraren, med angivande av skä¬
len för sitt beslut, vägra anteckning i registret.
Då anteckning örn panträttsupplåtelsen skett i registret, äger borgenären
panträtt i det pantförskrivna spannmålspartiet. Om pantförskrivningen
avsett otröskad spannmål, skall, så länge det pantförskrivna partiet är
otröskat, panträtten omfatta jämväl halmen. Sedan tröskning verkställts,
skall panträtten endast omfatta den vid tröskningen utvunna spannmålen.
I 12 § andra stycket i lagen stadgas att, örn innehavaren av spannmål,
som pantförskrivits i otröskat skick, efter verkställd tröskning upplägger
spannmålen å fastigheten, åligger det honom i samband därmed dels att,
därest sådant erfordras enligt vad förut sagts, tillse att spannmålen varder
avskild, dels ock att till såväl registerföraren som panthavaren omedelbart
lämna meddelande om uppläggningen, innehållande uppgift örn dagen där¬
för, det upplagda partiets storlek och upplagsplatsen.
Om innehavaren av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, efter
verkställd tröskning upplägger spannmålen å fastigheten utan att iakt¬
taga vad honom enligt 12 § andra stycket åligger eller lämnar medvetet
oriktig uppgift i sådant meddelande till registerföraren eller panthavaren,
som där sägs, skall han enligt 18 § andra stycket straffas med böter.
Genom kungörelse den 20 juni 1924 hava föreskrifter meddelats angå¬
ende tillämpningen av lagen örn viss panträtt i spannmål. Det i nämnda
lag omförmälda registret skall föras i överensstämmelse med ett vid kun¬
görelsen fogat formulär. I kolumn 11, anmärkningskolumn, skall anteck¬
nas: ’då ansökningen icke omedelbart beviljats eller avslagits, anledningen
184
härtill; slutligt beslut i ärende, som blivit i högre rätt fullföljt; samt vad
i övrigt finnes nödigt att anteckna och ej till annan kolumn hör.’ Register¬
föraren skall i registret med sin namnunderskrift bestyrka beslut, införda
i kolumnerna 9, 10 och 12, så ock i kolumn 11 verkställda anteckningar.
I 9 § i kungörelsen stadgas, att expedition utfärdas genom utdrag av
registret.
Tillämpningen av nu anförda bestämmelser rörande den särskilda form
för spannmålsbelåning, som regleras i 1924 års lag, torde i allmänhet icke
hava föranlett några svårigheter. I ett hänseende har emellertid bestäm¬
melsernas tillämpning givit anledning till tvekan, nämligen i fråga om skyl¬
dighet för vederbörande att lösa expedition rörande anmälan örn skedd
tröskning av spannmål, beträffande vilken anteckning om panträttsupp-
låtelse i registret skett.
I en hit ingiven klagoskrift har arrendatorn Albert Eriksson i Risbro,
Munktorp, påkallat prövning av frågan, huruvida sådan skyldighet före¬
ligger. I skriften anförde klaganden, bland annat, följande.
Den 23 oktober 1934 hade lantbrukaren Gunnar Eriksson i Kårsta till
domhavanden i Västmanlands västra domsaga ingivit ett av klaganden
utfärdat skuldebrev å 1,400 kronor med 5 procent ränta, försett med upp¬
låtelse av panträtt i klaganden tillhörig otröskad spannmål, som förvarats
å av klaganden arrenderade egendomen Risbro 22, 24 och 25 i Munktorps
socken. Då ansökan åtföljts av föreskrivna handlingar, hade panträtten
samma dag blivit av domhavanden inskriven uti panträttsregistret, varom
skuldebrevet försetts med bevis. Handlingen hade sedermera av sökanden,
Gunnar Eriksson, utlösts. Jämlikt bestämmelserna i 12 § andra stycket
lagen om viss panträtt i spannmål hade klaganden därefter den 18 januari
1935 lämnat meddelande till registerföraren, att spannmålen blivit å viss
angiven dag i tröskat skick och till viss myckenhet upplagd å fastigheten,
varom anteckning av registerföraren därefter gjorts i registret. Den 24
februari 1935 hade klaganden av landsfiskalen i Kolbäcks distrikt erhållit
underrättelse, att till honom för utmätning jämlikt 19 § expeditionslösen¬
förordningen från häradshövdingen i domsagan, Oscar Montelius, över¬
sänts ett för klagandens räkning utfärdat utdrag av spannmålspantre-
gistret, belagt med lösen 2 kronor och stämpel 1 krona. Utdraget angåve
ej, att det utfärdats på klagandens begäran, och någon dylik begäran hade
ej heller av klaganden framställts. Inför hotet örn utmätning hade klagan¬
den erlagt det fordrade beloppet. Klaganden vore likväl fortfarande av
den uppfattningen, att han icke varit skyldig utlösa expeditionen och att
Montelius förfarit oriktigt, då han utan därom framställd begäran utfärdat
densamma. Klaganden hemställde, att J. O. måtte vidtaga de åtgärder,
vartill saken kunde föranleda.
Vid klagoskriften var fogat ett utdrag av spannmålspantregistret för
185
Västmanlands västra domsaga rörande ifrågavarande inskrivning. I kolumn
11 fanns antecknat följande: '1935 den 18 januari antecknades, att vid
tröskning utvunna 13,000 kg upplagts å övre och nedre bottnen i norra
ändan av magasinet. På domareämbetets vägnar: Oscar Montelius.’
I infordrat yttrande anförde Montelius följande.
I kungl, förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
föreskreves, att 'expedition som icke här ovan är särskilt nämnd’ skulle
beläggas med stämpel 1 krona för varje ark, då expeditionen utfärdades
vid underdomstol på landet. Expedition rörande anteckning i spannmåls-
pantregistret vore i förordningen icke särskilt nämnd. I kungl, förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen stadgades, att 'utdrag av
spannmålspantregister’ skulle beläggas med lösen å 2 kronor, när utdraget
utfärdades vid underdomstol på landet. I § 10 av lösenförordningen stad¬
gades: ’---sökande vare, med den inskränkning § 12 innehåller,
skyldig utlösa---expedition, innefattande huvudsakligt beslut, även¬
som protokoll i sak, där beslut ej skrives med rubrik.’ I § 12 funnes
icke anteckning i spannmålspantregistret omnämnd. I den av styrelsen
för föreningen Sveriges häradshövdingar utarbetade ’P. M. angående debi¬
teringar’ angåves under moment X:
Montelius anförde vidare: Enligt Montelius’ uppfattning vore den per¬
son, som till domhavanden i dennes egenskap av registerförare ingåve
'ansökning’ örn anteckning i registret, att betrakta såsom sökande. Något
skäl, varför just vid anteckningar av nu ifrågavarande slag den, som gjorde
ansökning, icke skulle anses såsom sökande, hade ej ens antytts. — Anteck¬
ningarna i spannmålspantregistret hade ju särskilt stor likhet med en del
inteckningsåtgärder, och det torde väl ej av någon bestridas att den, på
vars begäran inteckningsåtgärd vidtoges, vore att betrakta såsom sökande.
Att av domhavanden jämlikt 8 § i lagen om viss panträtt i spannmål vid¬
tagen åtgärd innefattade ett 'beslut’ av domhavanden utsädes uttryckligen i
denna paragraf. Detsamma sades ju icke uttryckligen i fråga om domhavan-
dens åtgärd att i registret införa anmälan örn tröskning, men tydligt vore,
att en dylik åtgärd alltid från domhavandens sida förutsatte en prövning,
huruvida anmälningen vore gjord av rätt person och avsåge pantsatt
spannmål samt huruvida den tröskade spannmålen upplagts på rätt fastig¬
het m. m. Oavsett emellertid om åtgärden vore att betrakta som ett beslut
eller icke, innefattade den en av domhavanden på sökandens begäran vid¬
tagen åtgärd, och för dylik åtgärd gällde den allmänna regeln, att expedi¬
tion skulle utlösas, örn ej undantag särskilt stadgats. På sina håll ansåges
Utdrag ur registret
Bevis å handlingen
'Spannmålspantregister
Lösen
2: —
0: 50
Stämpel
1: —
Summa
3: —
0: 50.’
186
tydligen, att anmälan om tröskning vore jämförelsevis betydelselös, men
straffbestämmelsen i 18 § i lagen talade ett annat språk. Av en del utta¬
landen vid tillkomsten av stadgandet om rätt att pantförskriva spannmål
i otröskat skick och om anmälning av tröskningen framginge också tydligt,
huru viktigt anmälningspliktens genomförande ansågs vara för att pant-
havarens intressen skulle bliva tillräckligt tillgodosedda. På tal hade till
och med varit en del ytterligare säkerhetsåtgärder, bland annat särskild
besiktning i likhet med vad som vore föreskrivet för panträttens uppkomst.
Frågan huruvida vederbörande vore skyldig lösa expedition rörande anmä¬
lan om tröskning spelade för Montelius i lösenavseende ingen roll. Under
den tid av närmare fem år Montelius innehaft domsaga hade icke förekom¬
mit mer än sammanlagt 39 dylika anteckningar. Detta motsvarade en årlig
löseninkomst av allenast 16 kronor. Montelius kunde emellertid icke finna
något antagligt skäl, varför en dylik allenast i vederbörande panthavares
och gäldenärs intresse gjord prövnings- och anteckningsåtgärd skulle kunna
i motsats till andra liknande åtgärder vidtagas, utan att stämpel och lösen
erlades, i synnerhet som 'utdrag av spannmålspantregister’ blivit särskilt
upptaget i lösenförordningens uppräkning av lösenbelagda handlingar.
I december 1934, anförde Montelius vidare, hade Arboga-ortens jord¬
brukskassa insänt två anmälningar om tröskning av pantsatt spannmål.
Kassan hade därvid ifrågasatt, huruvida icke en person, som endast begärde
anteckning i registret örn att tröskning av pantsatt spannmål verkställts,
borde slippa lösa expedition rörande dylik anteckning. Kassan hade medde¬
lat, att Mellersta Sveriges centralkassa för jordbrukskredit ämnade hän-
vända sig till justitiedepartementet för att få utrett, örn icke frihet att
lösa expedition i dylikt fall vore med lagens mening mest överensstäm¬
mande. Montelius hade svarat, att han gärna såge, att en dylik utredning
bleve gjord, och att han till dess besked erhölles icke skulle låta utskriva
expeditioner i de två ärendena. I avvaktan på utredningen hade Montelius
låtit en av sina notarier vid ett besök i Stockholm förhöra sig i en av de
största Stoekholmsdomsagorna, hur saken där praktiserades. Han hade
erhållit det besked, att expedition alltid utfärdades i ärende rörande
anteckning i spannmålspantregistret, även då anteckning endast utgjorde
anteckning örn tröskning. Från centralkassan hade senare lämnats det
meddelandet, att kassan vid förfrågan i justitiedepartementet fått besked,
att expedition jämväl rörande anteckning om tröskning skulle lösas. Expedi¬
tioner rörande de två av jordbrukskassan begärda anteckningarna hade
därefter omedelbart utlösts. Emellertid hade klaganden till domhavanden
med posten insänt en av klaganden undertecknad anmälan om tröskning.
Klaganden hade tydligen fått vetskap om att centralkassan ifrågasatt,
huruvida expedition rörande anteckning om tröskning borde utfärdas.
Då sedermera expedition rörande anteckningens verkställande tillsänts
187
honom mot postförskott, hade han icke utlöst försändelsen. När denna
återkommit outlöst, hade klaganden uppringts från domarekansliet och
tillfrågats, varför han icke utlöst försändelsen. Han hade svarat, att han
ännu hade fjorton dagar på sig att utlösa densamma och att han ville
höra sig för hos centralkassan, örn han vore skyldig lösa expeditionen. Kla¬
ganden hade då fått veta, att försändelsen redan återkommit med påteck¬
ning att den ej utlösts, samt uppmanats att snarast möjligt insända post-
för skottsbeloppet till kansliet. Då klaganden alltjämt icke utlöst expedi¬
tionen, hade han ånyo uppringts, varvid för honom klargjorts att, därest
han icke löste ut handlingen, densamma komme att lämnas till indrivning.
Klaganden hade genmält, att han visste, att han vore skyldig lösa expedi¬
tionen, men att han ansåge det vara bättre att handlingen sändes till indriv¬
ning, då han ’på så sätt kunde få papperet mycket billigare’.
Sedan därefter styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar beretts
tillfälle att avgiva utlåtande i ärendet, anförde styrelsen följande.
I 10 § förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen före-
skreves, att kärande, klagande eller sökande vore skyldig att utlösa dom,
utslag, resolution eller annan expedition, innefattande huvudsakligt beslut.
Enligt detta stadgandes avfattning skulle en sökande ej vara skyldig att
utlösa expedition, som ej vore att hänföra till dom, utslag eller resolution,
i annat fall än då expeditionen innefattade huvudsakligt beslut. En sådan
inskränkt tolkning torde emellertid ej böra givas åt ifrågavarande stad¬
gande. Såsom exempel på en expedition, som skolat utlösas, oaktat den
ej innefattat något huvudsakligt beslut, kunde anföras utdrag av lagfarts-
protokollet rörande anteckning örn tvist angående fast egendom enligt 13 §
lagfartsförordningen. Innan den allmänna skyldigheten att lösa utdrag av
lagfartsprotokoll upphävts genom kungörelse den 22 juni 1932, hade otvi¬
velaktigt den, som enligt 13 § lagfartsförordningen varit skyldig att låta
talan om fastighetstvist antecknas i lagfartsprotokollet, ägt skyldighet att
utlösa protokoll rörande anteckningen. Stadgandet i första stycket av 10 §
expeditionslösenförordningen syntes skäligen kunna tolkas så, att sökande
vore skyldig att utlösa domstols expedition rörande åtgärd, som vidtoges
i anledning av en av honom gjord framställning, såvida ej befrielse från
sådan skyldighet vore stadgad i nämnda förordning. I förevarande fall
bestode den åtgärd, som i anledning av det till domhavanden inkomna
meddelandet skulle företagas, i en anteckning i spannmålspantregistret, att
tröskning av den otröskade spannmålen ägt rum och att den vid trösk¬
ningen ut vunna spannmålen med angiven vikt upplagts å visst förvarings¬
rum. Det gjorda meddelandet hade ungefär samma karaktär som en sådan
anmälan till lagfartsprotokollet, som ovan nämnts. Den, som gjort medde¬
landet, vore att betrakta såsom sökande — i nu förevarande fall klagan¬
den, vilkens namn stått under meddelandet — och han syntes därför hava
188
varit skyldig att häröver utlösa expedition, som enligt 9 § kungörelsen den
20 juni 1924 skulle utfärdas genom utdrag av registret. Något undantag
från skyldigheten att lösa sådan expedition funnes ej stadgat i § 12 expedi¬
tionslösenförordningen. Det borde även anmärkas, att spannmålens inne¬
havare hade intresse av att hava utlöst expedition rörande anmälan örn
tröskningen, nämligen för att kunna visa att han gjort sådan anmälan.
Underlåtenhet därutinnan vore nämligen belagd med ansvar.
Någon bestämd praxis beträffande utfärdande av expedition vid medde¬
lande av nu ifrågavarande slag — anförde styrelsen vidare — kunde knap¬
past anses existera. Ärenden rörande anmälan örn tröskning förekomme
sällan. Av upplysningar, inhämtade från ett tjugotal domstolar, hade fram¬
gått, att meddelanden om tröskning förekommit vid åtta av dessa samt
att expedition därom utfärdats vid en, men att detta ej skett vid de övriga
sju, enär man varit tveksam om befogenheten därav. Tvekan kunde ju
råda, huru expeditionslösenförordningen rätteligen skulle tillämpas i före¬
varande fall, men av skäl, som ovan anförts, ansåge styrelsen Montelius
ej kunna anses hava gjort sig skyldig till felaktigt förfarande genom att
utfärda expedition rörande det emottagna meddelandet.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för bestämmelserna i
lagen om viss panträtt i spannmål innebär en anmälan enligt 12 § andra
stycket i lagen allenast fullgörandet av en skyldighet, som åvilar inneha¬
vare av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, sedan denna
tröskats. Underlåtenhet därutinnan medför straff. Anmälaren framställer
icke eller är i varje fall icke pliktig att framställa någon begäran om anteck¬
ning i registret, utan han har allenast att lämna ett meddelande. Då anmä¬
larens rätt icke beröres därav, huruvida anteckning om meddelandet göres
i registret, har anmälaren ej något eget intresse av att tillse, att register¬
föraren fullgör sin tjänsteplikt härutinnan. Anmälningsskyldigheten har
tillkommit icke i spannmålsinnehavarens d. v. s. anmälarens intresse utan
i panthavarens. Att vid sådant förhållande anmälaren skulle vara pliktig
att lösa en för honom obehövlig expedition rörande den av honom icke
påkallade anteckningen i registret synes mig icke stå i god överensstäm¬
melse med expeditionslösenförordningens stadganden örn skyldighet att
lösa expedition.
I anledning av att styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
framhållit, att spannmålsinnehavaren har intresse av att hava utlöst expedi¬
tion rörande anmälan örn tröskning, nämligen för att kunna visa att han
fullgjort sin anmälningsskyldighet, må påpekas dels att detta skäl för lösen¬
skyldighet skulle kunna åberopas i alla fall av anmälningsplikt, vars efter¬
sättande är förenat med påföljd, dels ock att det givetvis står vederbörande
189
fritt att om gjord anmälan förebringa bevisning även på annat sätt än
genom företeende av expedition. Styrelsen har vidare gjort gällande, att
meddelande örn tröskning skulle hava ungefär samma karaktär som en
anmälan till lagfartsprotokollet rörande tvist om fast egendom. I detta
senare fall är emellertid vederbörandes skyldighet icke begränsad till alle¬
nast en anmälan till inskrivningsdomaren utan käranden är skyldig att
låta sin talan antecknas i lagfartsprotokollet. Plan måste alltså begära sådan
anteckning och då denna utgör villkor för att käromålet skall upptagas till
prövning, har han intresse av att anteckning äger rum.
I enlighet med vad jag ovan anfört anser jag alltså den, som hos register¬
föraren gör anmälan enligt 12 § andra stycket lagen örn viss panträtt i
spannmål, icke vara att betrakta som sökande och förty ej skyldig att lösa
expedition rörande behandlingen av denna anmälan. Av de uppgifter, som
lämnats i utlåtandet av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar,
och av vad jag vid inspektioner hos ett flertal domstolar inhämtat synes
också framgå, att de flesta registerförare icke utan särskild därom fram¬
ställd begäran utfärda expedition, varom nu är fråga. Häradshövdingföre¬
ningens styrelse har emellertid anslutit sig till den av Montelius hävdade
uppfattningen om skyldighet att lösa sådan expedition. Enär tvekan otvi¬
velaktigt kan råda, huru i förevarande fall expeditionslösenförordningen
rätteligen skall tillämpas, har jag funnit de härstädes anförda klagomålen
ej böra föranleda något ingripande från min sida mot Montelius.
Då såsom nyss nämnts praxis icke är enhetlig och då det alltid torde
vara angeläget att i fråga örn skyldighet att hos myndighet utlösa expedi¬
tion finnas tydliga bestämmelser, synes det mig önskvärt, att genom ut¬
tryckligt stadgande i expeditionslösenförordningen blir fastslaget, att den,
som enligt 12 § andra stycket lagen örn viss panträtt i spannmål lämnar
meddelande till registerföraren, icke är skyldig att utlösa expedition rörande
meddelandets anteckning i registret. Skulle, i enlighet med den av Monte¬
lius hävdade meningen, jämlikt nu gällande bestämmelser sådan skyldig¬
het anses föreligga, torde det likväl kunna ifrågasättas, huruvida icke av
billighetsskäl ändring härutinnan bör komma till stånd genom ett stadgande
av nyss angivet innehåll.
Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag för Eders
Kungl. Maj:t framlägga ovan anmärkta förhållanden och synpunkter till
den åtgärd, Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.”
Genom kungörelse den 30 oktober 1936 om ändrad lydelse av § 12 för¬
ordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen har Kungl.
Majit förordnat att den, som jämlikt 12 § andra stycket lagen den 20 juni
1924 om viss panträtt i spannmål lämnar meddelande om uppläggning av
tröskad spannmål, icke skall vara skyldig utlösa expedition rörande anteck¬
ning, som i anledning av meddelandet verkställts i spannmålspantregistret.
190
4. Framställning angående expediering till sökande av intyg enligt
14 § 2 mom. c) motorfordonsförordningen den 20 juni 1930.
Den 22 oktober 1936 skrev jag till Konungen följande:
”1 14 och 15 §§ motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 är såsom
villkor för erhållande av körkort stadgat, att sökanden skall förete intyg
av polismyndigheten å den eller de orter inom riket, varest sökanden under
de senaste två åren varit mantalsskriven, att han gjort sig känd för ett
nyktert levnadssätt ävensom att han med hänsyn till sina personliga för¬
hållanden i övrigt icke kan anses olämplig såsom förare av motorfordon.
Sådant intyg skall, enligt 14 §, utfärdas i Stockholm av vederbörande polis¬
kommissarie, i annan stad, där polismästare finnes, av denne, i övriga stä¬
der av stadsfiskal eller, om stadsfiskalen är befriad från all befattning med
polisväsendet, av den som närmast under polischefen har inseende över
polisväsendet samt å landet av polischefen i orten. Intyget är, enligt före¬
skrift i samma paragraf, avgiftsfritt.
Under ut (Hulingen av mitt ämbete har jag funnit, att av polismyndighe¬
terna tillämpas olika förfaringssätt i fråga örn sättet att tillställa sökande
intyg varom nu är fråga, s. k. nykterhetsintyg. Till belysande härav må
anföras följande.
I en hit insänd skrift anförde Tage Lundblad i Grevbäck klagomål där¬
över att han, som från Ö. Ä. för polisärenden medelst tjänstepost fått
sig tillsänt begärt nykterhetsintyg för sökande av körkort, nödgats för er¬
hållande av dylikt intyg från polismyndigheten i Göteborg utgiva ersätt¬
ning för översändandet med 1 krona 15 öre, vilket belopp uttagits genom
postförskott. Lundblad anhöll, att J. O. måtte, därest något fel blivit be¬
gånget av sistnämnda polismyndighet, ombesörja rättelse.
Sedan polismästaren i Göteborg anmodats att inkomma med utlåtande
i ärendet, överlämnade och åberopade polismästaren E. Fontell såsom eget
utlåtande ett av t. f. förste polisintendenten E. Vinberg avgivet yttrande,
däri anfördes följande.
Ifrågavarande postförskottsförsändelse hade expedierats av ett vid polis¬
kammaren i Göteborg anställt skrivbiträde, därvid, på sätt handlingarna
utvisade, portot utgjort 40 öre och återstående 75 öre innefattat gottgö-
relse för skrivmaterial och besvär. Nykterhetsintyget, som författningsen¬
ligt kostnadsfritt utfärdats för Lundblad, hade av honom skriftligen be¬
ställts med begäran om dess översändande under angiven adress. Vid polis¬
kammaren vore praxis att, därest sökande, som vore bosatt å annan ort,
i skrivelse hemställt örn viss handlings översändande till honom utan att
han uttryckligen förklarat sig villig utgiva ersättning därför, hans nämnda
hemställan ansetts innefatta ett tyst uppdrag för någon vid poliskam¬
maren knuten tjänsteman, dock icke polissekreteraren såsom berättigad
191
till lösen och viss stämpelprovision, att mot ersättning, som ej kunde
betraktas såsom oskälig, översända vederbörlig expedition, oavsett huru¬
vida expeditionen i och för sig utfärdats kostnadsfritt eller icke. Hade
däremot sökanden icke begärt översändande av handlingen, hade den åt¬
gärden brukat vidtagas, att sökanden av polissekreteraren genom tjänste-
post underrättats därom, att expeditionen vore tillgänglig, och ombetts
meddela, huruvida och på vilka villkor han ville hava expeditionen sig
tillsänd. Skulle det tillämpade förfarandet i förevarande fall anses orik¬
tigt, vilket syntes tveksamt med hänsyn särskilt därtill, att rätt till expe¬
diering medelst tjänstepost av handlingar av ifrågavarande slag utan sär¬
skilt lagstadgande därom icke torde förefinnas, borde Lundblad givetvis
vara berättigad återbekomma det uttagna beloppet.
För egen del anhöll Fontell, under hemställan tillika att klagomålen ej
måtte föranleda vidare åtgärd, att enär bestämmelser saknades rörande
sättet för expedierande av handlingar, som per post beställts hos polis¬
kammaren, samt växlande praxis i detta hänseende syntes hava utbildat
sig hos polismyndigheterna, J. O. måtte taga denna fråga under ompröv¬
ning samt vidtaga de åtgärder, som kunde anses påkallade för erhållande
av enhetliga bestämmelser.
Lundblad avgav därefter påminnelser i ärendet.
För att vinna närmare kännedom om den praxis, som tillämpades av
olika polismyndigheter vid översändande av intyg av nu ifrågavarande
beskaffenhet, tillskrev jag därefter polismyndigheterna i vissa städer med
anhållan örn upplysningar dels huruvida intyg, då sökanden begärt få det
till sig översänt, tillställdes sökanden medelst tjänstepost eller, i annat
fall, med vilket belopp kostnad för översändandet uttoges av sökanden,
dels ock huru förfores, då sökanden icke begärt att intyget skulle över¬
sändas till honom. Av de inkomna svaren framgår bland annat följande.
Enligt av Ö. Ä. verkställd utredning tillämpas i allt väsentligt ett och
samma förfarande uti ifrågavarande hänseende av samtliga poliskommis¬
sarier i Stockholm. Då sökande begärt att få intyg till sig översänt eller
eljest givit uttryck åt sin önskan därom, befordras intyget till honom me¬
delst tjänstepostförsändelse eller, om sökanden medsänt svarsporto, i van¬
ligt frankerat brev. Arvode för översändandet uttages således aldrig av
sökanden. Har sökanden icke givit till känna, att han önskar få intyget
sig tillsänt, får detta, därest sökanden är boende i Stockholm, alltid kvar-
ligga å vederbörande polisvaktstation för att avhämtas av sökanden eller
något hans ombud. Är sökanden däremot bosatt utom Stockholm, pläga
några kommissarier även då utan vidare översända intyget med tjänste¬
post, medan flertalet kommissarier i sådana fall låta intygen ligga kvar
å stationen i avbidan på att desamma bliva avhämtade, varvid sökandena
dock stundom underrättas örn att intygen äro färdiga att avhämtas.
192
Enligt polismästarens i Malmö svar får av honom utfärdat nykterhets-
intyg, om sökanden bor i staden, kvarligga å poliskammarens expedition
till dess det avhämtas. Är sökanden bosatt å annan ort, skickas intyget
till honom, även om han icke anhållit därom. Om sökanden bifogat porto,
frankeras kuvertet därmed, men i annat fall sändes intyget i ofrankerat
kuvert att utlösas av sökanden vid framkomsten. Någon ersättning för in¬
tygets översändande uttages icke.
I Norrköping pläga, enligt polismästarens uppgift, intyg av ifrågava¬
rande slag medelst tjänstepost översändas till sökande å annan ort, an¬
tingen begäran därom framställts eller icke.
Polismästaren i Hälsingborg översänder däremot icke intyg till sökande
med tjänstepost. Om sökande utan att bifoga porto begärt att få intyg
sig tillsänt, översändes detta i ofrankerat kuvert utan att några kostnader
påföras sökanden. På samma sätt förfares även utan begäran om inty¬
gets översändande, därest sökanden är bosatt utom staden och ej har
känt ombud där.
I Gävle, Eskilstuna, Borås, Linköping, Karlskrona, Jönköping, Lund och
Halmstad bruka, om porto ej bifogats, intyg översändas mot postförskott
å ett mindre arvode för översändandet jämte portokostnaden, varvid arvo¬
det i regel uppbäres av den som biträder med expedieringen. I vissa av
dessa städer sker översändande endast i händelse sökande därom fram¬
ställt begäran.
I Örebro och Uppsala brukar, då sökanden begärt att få intyget sig till¬
sänt, detta av polismyndigheten översändas medelst tjänstepost, om sö¬
kanden icke bifogat porto. På samma sätt förfares i Västerås och Lands¬
krona, så snart sökanden är bosatt å annan ort. Jämväl i Karlstad tillstäl¬
ler polismyndigheten sökande, på begäran, intyg medelst tjänstepost.
I Sundsvall, där nykterhetsintyg utfärdas av poliskommissarien, över¬
sändes intyg till sökande, som framställt begäran att få intyget sig
tillsänt, i frankerat kuvert på stadens bekostnad. Stadsf iskalen i Kalmar
anlitar icke tjänstebrevsrätten för översändande av nykterhetsintyg men
tillställer på begäran sökande sådant intyg i frankerad försändelse, till
vilken porto plägar erhållas från stadens drätselkammare.
I flera fall hava enligt de inkomna yttrandena vederbörande polismyn¬
digheter i tvekan, huruvida intyg av ifrågavarande slag få till sökande
översändas med anlitande av tjänstebrevsrätten eller ej, själva tillsläppt
porton för frankering av försändelserna.
Sedan jag därefter anhållit, att generalpoststyrelsen måtte i ärendet
avgiva utlåtande rörande det på sina håll tillämpade förfarandet att över¬
sända nykter hetsintygen medelst tjänstepost, anförde generalpoststyrel¬
sen i avgivet utlåtande följande.
Beträffande tjänstebrevsrättens användning innehölle förordningen den
193
5 mars 1920 angående utgörandet av postavgifter för tjänsteförsändelser
icke annan bestämmelse än att nämnda rätt avsåge försändelser, som i
tjänsteärenden avlämnas till postbefordran’. Angående vad som vore att
anse såsom 'tjänsteärende’ funnes icke några bestämmelser. Enligt i rätts-
livet i allmänhet gällande regler torde det åligga sökande att hos veder¬
börande myndighet avhämta begärda expeditioner m. m. När kommissionär
vore anställd hos myndighet, kunde expeditioner erhållas genom förmed¬
ling av denne. I vissa fall vore skyldighet stadgad för myndighet att å
tjänstens vägnar tillsända en person intyg eller dylikt. Det syntes då otvi¬
velaktigt, att tjänstebrevsrätten finge användas. Så ålåge det t. ex. jäm¬
likt § 33 mom. 1 andra stycket förordningen den 3 december 1915 angå¬
ende kyrkoböckers förande pastor att på begäran översända flyttnings¬
betyg. Däremot funnes, såvitt generalpoststyrelsen hade sig bekant, icke
något direkt åliggande för pastor att till sökande översända andra präst¬
bevis. Det vore också uppenbart, att erhållandet av t. ex. ett åldersbevis
vore ett personligt intresse, vilket däremot icke — åtminstone i samma
mån — vore fallet med ett flyttningsbetyg. Vad nu särskilt anginge det
i motorfordonsförordningens 14 § omförmälda nykterhetsintyget, så syn¬
tes den där meddelade föreskriften, att intyget skulle vara avgiftsfritt,
enligt generalpoststyrelsens mening avse frihet från stämpel och lösen.
Däremot torde bestämmelsen icke behöva innebära, att intyget skulle för¬
sändas avgiftsfritt till sökanden. Det kunde vara av intresse att göra en
jämförelse med en bestämmelse i samma förordnings 8 § 3 mom. andra
stycket. Där ålades polismyndighet att till försäkringsanstalt översända
försäkringsbevis. I detta fall finge tjänstebrevsrätten utan tvivel använ¬
das. Vid prövning av frågor angående tj änstebrevsrätten syntes viss hän¬
syn även böra tagas till vad i tjänstebrevsförordningens § 8 mom. 1 sades
angående tjänstebrevsrättens missbrukande 'annan till nytta’. Med stöd
av det anförda vore generalpoststyrelsen av den uppfattningen, att tj änste¬
brevsrätten icke finge användas vid försändande av nykterhetsintyg enligt
14 § motorfordonsförordningen. I
I likhet med generalpoststyrelsen anser jag, att det enligt gällande be¬
stämmelser icke är polismyndighet medgivet att använda tj änstebrevs¬
rätten för att till sökande översända sådant intyg om nykterhet m. m.,
som avses i 14 § motorfordonsförordningen. På grund härav har jag funnit
de av Lundblad anförda klagomålen mot polismyndigheten i Göteborg
ej föranleda någon åtgärd mot denna myndighet.
Genom den i ärendet verkställda utredningen har emellertid framkom¬
mit, att praxis i fråga örn sättet för översändande av nykterhetsintyg är
13 — Justitie ombudsmannens ämbetsbcrättelsc till 1937 års riksdag.
194
synnerligen vacklande. Undersökningen därutinnan har visserligen omfat¬
tat allenast polismyndigheterna i ett tjugotal städer. Med största sannolik¬
het torde dock kunna antagas, att praxis i nämnda hänseende är lika vack¬
lande såväl bland polismyndigheterna i övriga städer som bland lands¬
fiskalerna. Då det synes önskvärt, att likformighet åstadkommes i denna
expeditionssak, har jag ansett mig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga
frågan härom.
För ernående av sagda mål stå givetvis flera vägar öppna. En utväg
är att fästa polismyndigheternas uppmärksamhet på att enligt gällande
bestämmelser tjänstebrevsrätten icke må anlitas för intygens expediering.
En annan utväg är emellertid att ålägga vederbörande såsom en tjänste¬
plikt att tillställa sökande utfärdat nykterhetsintyg, varav då komme att
följa att polismyndighet, som ägde tjänstebrevsrätt, finge, såsom nu fler¬
städes sker, översända intygen medelst tjänstepost. Övervägande skäl sy¬
nas mig tala för en lösning av frågan enligt det senare alternativet. Till
stöd härför får jag andraga följande.
I § 15 mom. 1 av förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon stad¬
gades, att elev, som undergått godkänd prövning inför besiktningsman,
hade att för erhållande av körkort insända ansökan därom till vederbö¬
rande länsstyrelse samt därvid foga bland annat intyg, som kunde av
länsstyrelsen godtagas, att sökanden gjort sig känd för nykterhet, ordent¬
lighet och ett hänsynsfullt uppträdande. Enligt motiven till detta stadgande
borde allenast den, som av fullt vederhäftiga och trovärdiga personer inty¬
gades vara fullt pålitlig vid bruket av rusdrycker, tilldelas körkort.
Rörande tillämpningen av stadgandet anförde 1927 års motorfordonssak-
kunniga i sitt den 31 juli 1929 dagtecknade betänkande med förslag till
förordning örn motorfordon m. m. följande: De föreskrifter, som 1923 års
förordning om motorfordon innehölle i detta avseende, hade icke visat sig
tillfredsställande. Intyg om nykterhet, ordentlighet och hänsynsfullt upp¬
trädande kunde så gott som vem som helst prestera, och detta av perso¬
ner vilkas trovärdighet länsstyrelsen saknade anledning att betvivla. Få
vore de, vilka ville utsätta sig för det obehag, som givetvis vore förenat
med att neka en vän eller granne ett dylikt intyg. De sakkunniga hade
sig bekant fall, då personer, vilka vid flera tillfällen gjort sig saker till an¬
svar för fylleri, det oaktat kunnat förskaffa sig nykterhetsintyg, som av
vederbörande länsstyrelse godtagits. Enligt de sakkunnigas mening vöre
för åstadkommande av tillförlitlig utredning om sökandes nykterhets- och
andra personliga förhållanden polismyndigheterna bäst skickade. Redan
tillämpades inom vissa län det systemet, att såsom regel endast nykterhets-
och ordentlighetsintyg utfärdat av polismyndigheten i vederbörandes hem¬
ort godtoges. Med detta system hade, enligt vad som uppgivits, möjlighe¬
ten för länsstyrelse att erhålla tillförlitliga upplysningar örn körkortssö-
195
leande väsentligt ökats. De sakkunniga föresloge alltså, att i stället för det
dåvarande nykterhets- och ordentlighetsintyget skulle företes intyg av
polismyndigheten å den eller de orter inom riket, varest sökande under
de senaste två åren varit mantalsskriven, att han gjort sig känd för ett
nyktert levnadssätt ävensom att han med hänsyn till sina personliga för¬
hållanden i övrigt icke kunde anses olämplig som förare av automobil.
I det förslag till motorfordonsförordning, som av Kungl. Majit under¬
ställdes 1930 års riksdag, följdes sakkunnigförslaget icke i denna del. Mot
det av de sakkunniga förordade systemet anförde chefen för kommunika¬
tionsdepartementet, bland annat, att det helt visst komme att medföra
kostnader och besvär för körkortsaspiranterna. Andra lagutskottet, som
hade att avgiva utlåtande över förslaget, anslöt sig emellertid till de sak¬
kunnigas uppfattning, att polismyndighet vore bäst skickad att åstad¬
komma en tillförlitlig utredning om sökandes nykterhets- och andra per¬
sonliga förhållanden och att därför intygen ifråga borde utfärdas av polis¬
myndighet. Utskottet föreslog tillika, att intygen skulle utfärdas kostnads¬
fritt. Utskottets uttalanden i förevarande avseende godkändes av riks¬
dagen.
I överensstämmelse härmed intogos i 1930 års motorfordonsförordning
de nu gällande bestämmelserna i 14 och 15 §§ av förordningen.
Då i motorfordonsförordningen uppställts fordran på att nykterhetsin-
tyg för erhållande av körkort skall vara utfärdat av polismyndighet, har
detta, såsom av det förut anförda framgår, i främsta rummet betingats av
omsorg örn trafiksäkerheten. Det har alltså varit ett allmänt intresse, som
man därmed velat tillgodose. Föreskriften om intygens utfärdande av¬
giftsfritt visar emellertid tillika att det varit statsmakternas avsikt, att
tillgodoseendet av omförmälda krav från det allmännas sida på intygens
beskaffenhet skulle så litet som möjligt få betunga körkortsaspiranterna.
Med stadgandet örn avgiftsfrihet har väl allenast avsetts, att intyget
skulle vara fritt från stämpelavgift och expeditionslösen. Men samma skäl,
som föranlett att körkortsaspirant befriats från kostnaderna för stämpel
och lösen för intyget, synas mig även kunna anföras för hans befrielse
jämväl från kostnaden för intygets översändande till honom.
Såsom generalpoststyrelsen i sitt utlåtande framhållit är i vissa andra
fall skyldighet stadgad för myndighet att å tjänstens vägnar tillsända en
person intyg eller dylikt. Utöver den av styrelsen i detta sammanhang om¬
nämnda bestämmelsen i förordningen angående kyrkoböckers förande må
som exempel även nämnas stadgandet i 3 § sista stycket vapenkungörel¬
sen den 22 juni 1934, däri föreskrives skyldighet för länsstyrelse att utan
kostnad för den som deklarerat vapen till honom översända av länssty¬
relsen utfärdat bevis örn verkställd deklaration. Av skäl som jag förut be¬
rört torde motsvarande skyldighet böra åläggas polismyndighet, som utfär¬
196
dat nykterhetsintyg. Föreskrift härom synes böra fogas till stadgandet om
avgiftsfrihet och torde lämpligen kunna givas den avfattningen, att det
åligger polismyndigheten att, örn sökanden uppgivit postadress, utan kost¬
nad för sökanden översända intyget till honom.
Genom sådant åläggande skulle all tvekan om polismyndighetens rätt
att för intygets översändande anlita tjänstebrevsrätten bliva undanröjd.
I den mån polismyndighet möjligen saknar sådan rätt, skulle det ifrågasatta
åläggandet dock medföra, att intygen komme att expedieras på samma sätt
som all annan myndighetens post i tjänsteärenden.
Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag här¬
med för Eders Kungl. Majit framlägga ovan anmärkta förhållanden och
synpunkter till den åtgärd, som Eders Kungl. Majit må finna framställ¬
ningen föranleda.”
I anledning av framställningen har Kungl. Majit i 20 § motorfordonsför¬
ordningen den 23 oktober 1936 ålagt polismyndighet, som utfärdat intyg
av ovan omförmälda slag, att, om sökanden uppgivit postadress, utan kost¬
nad för sökanden översända intyget till denne.
5. Framställning angående uppdelning av Skånings, Valle och
Vilske domsaga å angränsande domsagor.
Den 27 november 1936 skrev jag till Konungen följande:
”Skaraborgs län är i judiciellt avseende indelat i sex domsagor. Av dessa
omfattar Skånings, Valle och Vilske domsaga den mellersta delen av länets
södra hälft. De angränsande domsagorna inom denna del av länet äro Åse,
Viste, Barne och Laske domsaga i väster samt Gudhems och Kåldnds dom¬
saga ävensom Vartofta och Frökinds domsaga i öster och i sydost. Skå-
ningsdomsagan är indelad i två tingslag, Skånings och Valle tingslag med
tingsställe i Skara samt Vilske tingslag med tingsställe i Floby, beläget vid
västra stambanan 14 kilometer väster örn Falköping. Såväl i Skara som
i Floby finnas användbara tingshus. Kansliet för domsagan är inrymt i
tingshuset i Skara.
Sistnämnda stad står i direkt järnvägsförbindelse med, bland andra orter,
Vara köping, tingsställe och kansliort för Åsedomsagan, som bildar ett
tingslag.
Skåningsdomsagan tillhör i fråga örn arbetsbörda och invånarantal de
mindre domsagorna i riket. I den plan till rikets indelning i domsagor i an¬
ledning av processreformen, som åtföljde det den 29 augusti 1928 av sär¬
skilt tillkallade sakkunniga avgivna betänkandet angående ordnande av
vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av
197
rättegångsref ormen, har ej heller räknats med att domsagan skulle komma
att såsom sådan bestå. Nämnda plan upptager för Skaraborgs län två
alternativa indelningsförslag, det ena, i fortsättningen betecknat såsom al¬
ternativ I, avseende länets indelning i fem domkretsar, det andra, här nedan
betecknat såsom alternativ II, dess indelning i fyra domkretsar. Båda alter¬
nativen överensstämma i fråga örn Skåningsdomsagan såtillvida, att Vilske
tingslag överföres till Vartoftadomsagan, vilken i övrigt jämväl skulle om¬
fatta Falköpings stad. Skånings och Valle tingslag däremot föreslås skola
antingen, enligt alternativ I, jämte Barne och Laske härader av Åsedom¬
sagan samt Skara stad bilda en domkrets (återstoden av Åsedomsagan eller
Åse och Viste härader föreslås sammanslagen med Kinnefjärdings, Kinne
och Kållands domsaga samt Lidköpings stad till en domkrets) eller ock,
enligt alternativ II, tillika med Gudhemsdomsagan samt städerna Skara,
Skövde och Hjo utgöra en domkrets. I övrigt innebär planen, enligt alter¬
nativ I, att Gudhemsdomsagan allenast utökas med städerna Skövde och
Hjo och, enligt alternativ II, att Åse- och Kinnedomsagorna jämte Lid¬
köpings stad bilda en domkrets. Vadsbo domsaga bibehålies enligt båda
alternativen oförändrad.
I en till Kungl. Majit den 10 april 1930 avlåten framställning, intagen
i 1931 års ämbetsberättelse sid. 217 o. f., hemställde J. O. — under erinran
bland annat om 1926 års riksdags principuttalande till förmån för en suc¬
cessiv omreglering av domsagorna till större enheter — att Kungl. Majit
måtte vid i maj 1930 inträffande vakans i häradshövdingämbetet i Skånings¬
domsagan taga i övervägande, huruvida icke domsagan borde, i överens¬
stämmelse med vad i alternativ II angivits, uppdelas å Gudhems- och Var-
toftadomsagorna. J. O. förordade därvid, att till undvikande av onödig
rubbning i bestående tingslagsindelning envar av de nya Gudhems- och
Vartoftadomsagorna skulle åtminstone tillsvidare få bestå av två tings¬
lag. I den förra domsagan borde sålunda Skånings och Valle härader fort¬
farande bilda ett tingslag och det andra tingslaget utgöras av den nuvaran¬
de Gudhemsdomsagan, vars båda härader, för närvarande var för sig ett
tingslag, alltså borde förenas till ett dylikt och erhålla tingsställe helst
i Skövde eller, därest detta med hänsyn till nödvändigheten av att för sådan
händelse där uppföra tingshus icke ansåges lämpligt, i Stenstorp. Inom den
föreslagna Vartoftadomsagan kunde, ehuru densamma lämpligen borde
omfatta allenast ett tingslag med tingsställe i Falköping, de sammanförda
delarna tillsvidare i anseende till deras jämförelsevis nya och lämpliga
tingshus i Tidaholm respektive Floby bibehållas såsom tingslag var för sig.
Beträffande tingsordningen i de utvidgade domsagorna borde i varje tings¬
lag förrättas tio allmänna tingssammanträden örn året. Kansliorterna borde
såsom hittills förbliva i Skövde för Gudhemsdomsagan och i Falköping för
Vartoftadomsagan.
198
Över J. 0:s framställning avgav, på grund av remiss, Göta hovrätt efter
hörande av tingslagsborna, häradsrätterna och domhavandena i de berörda
domsagorna samt länsstyrelsen i Skaraborgs län utlåtande i skrivelse till
Kungl. Majit den 3 mars 1931.
J. 0:s regleringsförslag avstyrktes av tingslagsborna och häradsrätterna
i Skåningsdomsagan men lämnades utan erinran eller tillstyrktes av tings¬
lagsborna och häradsrätterna i Gudhems- och Vartoftadomsagorna. Skå¬
nings och Valle häradsbor uttalade därvid att, därest en ändring i domsago-
indelningen nödvändigt skulle ske, densamma borde verkställas i enlighet
med alternativ I. Gudhems och Kåkinds häradsbor samt Gudhems härads¬
rätt hemställde emellertid, att i samband med domsagoregleringen förening
av häradena i ett tingslag icke måtte genomföras. Skulle detta ändock ske,
borde den gemensamma tingsstaden enligt Gudhemsbornas mening förläg¬
gas till Stenstorp och enligt Kåkindsbornas till Skövde.
Domhavandena tillstyrkte samtliga regleringsförslaget i dess helhet.
Länsstyrelsen anförde i sitt yttrande, att frågan örn regleringen av länets
domsagor med hänsyn till de olika alternativ, som i sådant hänseende fram¬
kommit, lämpligen borde upptagas till behandling i ett sammanhang och
att, innan så kunde ske, någon ändring i bestående förhållanden icke borde
vidtagas. För den händelse J. 0:s ifrågasatta regleringsförslag emellertid
ansåges böra omedelbart komma till stånd, hade länsstyrelsen intet att
erinra mot detsamma.
Göta hovrätt erinrade i sitt förberörda utlåtande den 3 mars 1931, bland
annat, att lösningen av ifrågavarande regleringsspörsmål måste röna infly¬
tande av den ställning statsmakterna komme att intaga till frågan örn de
mindre städernas förenande i judiciellt avseende med angränsande dom¬
saga. Med hänsyn till vad som i sistnämnda avseende yttrades i proposi¬
tionen nr 80 till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rätte-
gångsreform syntes kanske samtliga städer i Skaraborgs län komma att
berövas den egna jurisdiktionen. För sådan händelse skulle städerna Skara,
Skövde och Hjo komma att i sinom tid ingå i den av J. O. föreslagna Gud-
hemsdomsagan, därvid emellertid skulle uppkomma en domkrets, som redan
på grund av sin sammansättning och storlek (omkring 64,000 invånare,
varav 20,000 i städerna) vore avgjort olämplig. På grund därav och då det
syntes mindre lämpligt att genomföra en indelning, som kanske ej finge
bestå vid de förändringar, som kunde befinnas önskvärda i samband med
rättegångsreformen, funne sig hovrätten böra avstyrka, att åtgärder för
det dåvarande vidtoges för omreglering av ifrågavarande domsagor.
I ärendet inkommo vidare ombud för samtliga kommuner, utom en, inom
Skånings och Valle tingslag med en framställning till Kungl. Majit, däri
— under erinran om de båda regleringsalternativ, som av rättegångsrefor-
mens ekonomiska sakkunniga framlagts — dels anfördes, att innan det av
199
J. O. framställda regleringsförslaget företoges till avgörande, utredning
syntes böra verkställas angående vilketdera av de båda alternativen vore
lämpligast för att av de berörda domsagorna jämte inom desamma belägna
städer skapa den mest tillfredsställande organisationen av de nya dom¬
sagorna, dels ock hemställdes, att i avbidan på en dylik utredning åtgärder
för Skåningsdomsagans uppdelning på sätt J. O. föreslagit icke måtte vid¬
tagas.
I skrivelse till Kungl. Majit den 9 september 1930 anslöto sig stadsfull¬
mäktige i Skara till nyssnämnda framställning.
Den 29 maj 1931 anbefallde Kungl. Majit — under uttalande att vid
sidan av det av J. O. framställda regleringsförslaget jämväl borde komma
under övervägande det av de särskilda sakkunniga såsom alternativ I fram¬
lagda förslaget till reglering av Skånings-, Gudhems-, Åse- och Kinnedom-
sagorna — Göta hovrätt att, efter vederbörandes hörande, till Kungl. Majit
inkomma med utredning och yttrande, huruvida och under vilka betingel¬
ser nämnda regleringsförslag eller annat dylikt förslag, som i förevarande
sammanhang kunde varda framställt, kunde komma till förverkligande.
Med skrivelse den 1 december 1931 överlämnade Göta hovrätt den med
anledning härav verkställda utredningen. Av denna framgår följande.
Tingslagsborna och häradsrätterna i Skåningsdomsagan hemställde under
fasthållande av de yttranden, som av dem avgivits i anledning av regle-
ringsalternativ II, att vid bestående förhållanden i fråga om domsagan
måtte få förbliva. Tingslagsborna och häradsrätten i Gudhems tingslag
vidblevo sitt tidigare avgivna förord för sistnämnda alternativ, varemot
häradsrätten och tingslagsborna i Kåkinds tingslag nu föredrogo en regle¬
ring, som i enlighet med alternativ I till Gudhemsdomsagan lade allenast
Skövde och Hjo städer. Åsedomsagans tingslagsbor och häradsrätt av¬
styrkte vidtagande av varje ändring i domsagoindelningen i länet, som be¬
rörde domsagan, under uttalande tillika att, därest en dylik ändock skulle
komma till stånd, densamma borde för domsagans vidkommande ske enligt
alternativ II, d. v. s. domsagans förening i sin helhet med Kinnedomsagan.
I sistnämnda domsaga slutligen motsatte sig tingslagsbor och häradsrätt
genomförandet av varje reglering, som ej avsåge allenast staden Lidköpings
införlivande med domsagan i judiciellt avseende. Skulle en ytterligare ut¬
ökning av domsagan ovillkorligen anses påkallad, borde detta lämpligast
åstadkommas sålunda, att Skånings och Valle härader eller enbart först¬
nämnda härad tillfördes densamma.
Av domhavandena förklarade t.f. domhavanden i Skåningsdomsagan, vil¬
ken tidigare för domsagans vidkommande förordat genomförandet av alter¬
nativ II, att med hänsyn till det ändrade läge, vari frågan om de mindre
magistratsstädernas bibehållande vid egen jurisdiktion genom 1931 års riks¬
dags ställningstagande i denna fråga kommit, en reglering enligt alterna¬
200
tiv I företrädesvis borde komma till stånd. Enahanda uppfattning intogs nu
på samma grunder jämväl av domhavanden i Gudhemsdomsagan, dock att
med Gudhemsdomsagan, utöver städerna Skövde och Hjo, borde införlivas
jämväl Ransbergs, Mölltorps och Karlsborgs socknar av Vadsbo södra
tingslag. Domhavanden i Åsedomsagan däremot avstyrkte vidtagande av
varje regleringsåtgärd i fråga örn länets domsagor, intill dess dels frågan om
möjlighet att lägga stad under landsrätt trots stadens bestridande vunnit
slutgiltig lösning dels ock reformen av inskrivningsväsendet, enligt vilken
nya specialiserade fastighetsböcker skulle uppläggas i samtliga domsagor,
genomförts. I valet mellan regleringsalternativen I och II föredrog emeller¬
tid denne domhavande obetingat det senare, då det, bland annat, för Åse-
domsagans invånare innebure att de finge behålla sitt nuvarande centralt
belägna tingsställe i Vara. T.f. domhavanden i Kinnedomsagan slutligen
gav uttryck åt enahanda uppfattning i ärendet som domsagans tingslags-
bor och häradsrätt.
Stadsfullmäktige i Skara uttalade sig till förmån för en framtida regle¬
ring av länets domsagor i enlighet med alternativ I men, på skäl som redan
anförts i domhavandens i Åsedomsagan yttrande, ansågo de, att en dylik
reglering för det dåvarande varken vore nödig eller påkallad. Av stadsfull¬
mäktige i Skövde — vilka förklarade sig icke hava med yttrandet tagit
ståndpunkt till frågan örn stadens läggande under landsrätt — hemställdes,
att Gudhemsdomsagan måtte förstoras, i första hand genom överförande till
densamma av Ransbergs, Mölltorps och Karlsborgs socknar i Vadsbo södra
tingslag samt det i nyssnämnda tingslag ingående förutvarande Binnebergs
tingslag och i andra hand genom förening, på sätt regleringsalternativ II
förutsatte, med Skånings och Valle härader, därvid erinrades, att sist¬
nämnda härad tidigare ända till år 18G4 tillhört domsagan. Hjo stadsfull¬
mäktige uttalade, att därest staden mot dess önskan berövades egen juris¬
diktion, det finge anses självfallet, att den komme att lyda under Gud¬
hemsdomsagan; och hade stadsfullmäktige beträffande den föreliggande
frågan om uppdelning av Skåningsdomsagan intet att erinra. Stadsfullmäk¬
tige i Lidköping slutligen anmälde — under förutsättning att en omregle¬
ring av länets domsagor skulle vidtagas och städerna ingå i desamma
— sin anslutning till alternativ I, varjämte förordades, att för sådan hän¬
delse jämväl Saleby pastorat i Skånings härad överfördes till den nya
Kinnedomsagan.
Länsstyrelsen tillstyrkte, att en reglering av Skåningsdomsagan och den¬
samma angränsande domsagor omedelbart komme till stånd, samt för¬
ordade, att denna reglering verkställdes i enlighet med alternativ I.
Göta hovrätt avstyrkte i sin förberörda skrivelse den 1 december 1931,
att åtgärder för det dåvarande vidtoges för omreglering av ifrågavarande
domsagor. Hovrätten framhöll därvid, att örn, såsom all sannolikhet talade
201
för, städerna Skara, Skövde, Hjo och Lidköping i judiciellt avseende för¬
enades med omkringliggande domsaga, envar av de ifrågakomna dom¬
sagorna därefter skulle få en sådan omfattning, att en ytterligare utökning
icke vore tillrådlig åtminstone med dåvarande organisation av arbetet i
lantdomstolarna. Ej heller kunde det anses välbetänkt att, innan process¬
reformen blivit genomförd och man hunnit få någon erfarenhet av dess
verkningar och innan det blivit avgjort, vilka städer skulle med omgivande
domsagor förenas, företaga en omreglering, som kanske ej finge bestå vid
de förändringar, som då kunde befinnas önskvärda. Särskild vikt borde
även fästas vid det förhållandet att ortsbefolkningen i de trakter, som skulle
få sina tings- och kansliförhållanden ändrade genom den nya regleringen,
vare sig denna genomfördes enligt ena eller andra förslaget, enhälligt mot¬
satt sig densamma, och att icke från något håll anförts, att en omreglering
skulle vara till fördel för rättsvårdens handhavande, frånsett att det för
Vilske tingslags invånare torde innebära en fördel att få sitt domarkansli
i Falköping i stället för i Skara.
Därest ändock en omreglering av de berörda domsagorna ansåges böra
omedelbart komma till stånd, gav hovrätten, med avstyrkande för det då¬
varande av de förslag till partiella ändringar i de båda regleringsalterna-
tiven som i ärendet framförts, sitt förord åt en reglering i enlighet med al¬
ternativ I. Avgörande för hovrättens ställningstagande härvidlag hade
varit, att enligt alternativ II Gudhems- och Kinnedomsagoma med ett in¬
vånarantal, städerna inräknade, av omkring 64,500 respektive 73,500 per¬
soner skulle få en så stor omfattning, att hovrätten under inga förhållan¬
den kunde tillstyrka antagandet av ett sådant förslag. Kinnedomsagan bleve
väl även enligt alternativ I med ett invånarantal, Lidköping inräknat, av
omkring 55,800 personer större än vad hovrätten ansåge lämpligt. Vid be¬
dömandet av denna fråga borde emellertid hänsyn tagas till vad i den av
1931 års riksdag godkända propositionen angående huvudgrunderna för en
rättegångsreform uttalats därom, att handläggningen av rättegångsmålen
vid lantdomstolarna borde i så stor utsträckning som möjligt förbehållas
den ordinarie domaren samt att handhavandet av expeditionsgöromålen
och även, i den omfattning som betingades av arbetsbördan i domsagan,
handläggningen av inskrivningsärenden borde anförtros åt en fast anställd
sekreterare. Under förutsättning att nämnda riktlinjer angående organisa¬
tionen av domstolarnas arbete bleve följda, ansåge sig hovrätten kunna
godkänna en reglering enligt alternativ I jämväl beträffande Kinnedom¬
sagan.
Beträffande tingslagsindelningen i de tre nya domsagor, som enligt alter¬
nativ I skulle bildas eller Vartofta-Vilskedomsagan, Barne-Skåningsdom-
sagan och Åse-Kinnedomsagan, föreslog hovrätten, att envar av de två
förstnämnda domsagorna skulle omfatta två och den sistnämnda domsagan
202
ett tingslag. Nuvarande Vartoftadomsagan samt Vilske härad och Skånings-
Valle härader borde nämligen bibehållas såsom egna tingslag med tings¬
ställen i Tidaholm respektive Floby och Skara, medan Barne och Laske
härader borde utbrytas till ett nytt tingslag med tingsställe i Vara samt Åse
och Viste härader ingå i gemensamt tingslag med nuvarande Kinnedom-
sagan och alltså erhålla tingsställe i Lidköping. Såsom kansliorter för de tre
domsagorna föreslog hovrätten i nämnd ordning Falköping, Skara och
Lidköping.
I den till 1933 års riksdag avlåtna propositionen angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret 1933/1934 föreslog Kungl. Maj:t, att
Skåningsdomsagan skulle från och med den 1 januari 1934 uppdelas å Var¬
toftadomsagan och Åsedomsagan sålunda, att Vilske tingslag skulle till¬
läggas den förra domsagan samt Skånings och Valle tingslag den senare
domsagan. Vid propositionens avlåtande anförde chefen för justitiedeparte¬
mentet, efter att hava redogjort för vad i ärendet förekommit, följande.
När han ginge att taga ställning till förevarande regleringsfråga, ville
departementschefen till en början ånyo erinra om den numera av statsmak¬
terna antagna grundsatsen, att en successiv omreglering av de mindre dom¬
sagorna till större enheter borde eftersträvas. Den verkställda utredningen
gåve otvetydigt vid handen, att Skåningsdomsagan på grund av sin ringa
folkmängd och obetydliga arbetsbörda icke borde bibehållas såsom egen
domkrets. De huvudsakliga hinder, som tidigare ansetts föreligga mot före¬
tagande av en domsagoreglering eller att man borde avvakta gen omföran -
det av inskrivningsreformen och lösningen av frågan örn städernas ställ¬
ning i den av processreformen betingade nya judiciella indelningen, hade
numera, sedan vid 1932 års riksdag lagstiftning å båda områdena genom¬
förts och redan trätt i tillämpning, undanröjts. Vad särskilt sistnämnda
spörsmåls inflytande på den föreliggande regleringsfrågan anginge, syntes
man kunna utgå från att samtliga städer i Skaraborgs län i sinom tid kom-
me att få gemensam jurisdiktion med omgivande landsbygd. Även om
Skara stad sålunda torde komma att i en framtid införlivas med Skånings¬
domsagan, finge densamma emellertid alltjämt anses vara alltför liten för
att giva en domare tillräcklig sysselsättning av mera kvalificerad art. Dom¬
sagan borde sålunda under alla förhållanden underkastas reglering. An¬
gående sättet härför rådde i ärendet såtillvida enstämmig uppfattning, att
Vilske tingslag ansåges böra införlivas med Vartoftadomsagan. Även depar¬
tementschefen anslöte sig till detta förslag, vilket för häradet, därest det¬
samma, såsom han ansåge böra tillsvidare bliva fallet, bibehölles såsom
eget tingslag, enbart komme att vara till fördel, i det att dess befolkning
därigenom i Falköping — häradets naturliga avsättningsort — erhölle en
mera lättillgänglig kansliort än den nuvarande. Den sålunda utvidgade
domsagan syntes böra benämnas Vartofta och Vilske domsaga. Till tings-
203
ordningen i domsagan syntes icke nödigt att nu taga ställning utan kunde
därmed anstå till i samband med blivande verkställighetsbeslut i anledning
av regleringen. Givet vore emellertid, att minskning i nuvarande samman-
trädesantalet, eller tio, i Vartofta och Frökinds tingslag icke finge ske. Det
syntes sannolikt, att antalet allmänna tingssammanträden även i Vilske
tingslag skulle kunna ökas till tio örn året. I fråga om Skånings och Valle
tingslag förelåge däremot två regleringsalternativ, de i det föregående såsom
alternativen I och II betecknade. Av dessa ansåge departementschefen väl
i likhet med länsstyrelsen och Göta hovrätt det förra äga företräde framför
det senare. Men ej heller en reglering enligt alternativ I oförändrat ansåge
han böra i förevarande fall komma till stånd. Enligt hans mening borde
nämligen icke utan tvingande skäl rubbning äga rum i äldre tingslags om¬
fattning. För sin del funne departementschefen den bästa lösningen av frå¬
gan om Skånings och Valle häraders placering inom en större domkrets vara
att söka i häradenas förening med hela Åsedomsagan, därvid häradena och
domsagan fortfarande borde bilda var sitt tingslag.
Därest en dylik förening — anförde departementschefen vidare — be¬
stått under femårsperioden 1927—1931, skulle, enligt vad av föreliggande
statistiska uppgifter framginge, i den nya Åse-Skåningsdomsagan hava
handlagts i medeltal årligen 2,306 lagfarts- och inteckningsärenden samt
genom slutligt utslag avgjorts i medeltal årligen 92 tvistiga civilmål, 49 s. k.
strafflagsmål och 271 andra brottmål. De angivna talen ställde domsagan,
då det gällde den beräkneliga arbetsbördan, i paritet med den blivande Au¬
dungs domsaga, där motsvarande siffror under samma femårsperiod i medel¬
tal utgjort: 2,268 lagfarts- och inteckningsärenden, 62 tvistiga civilmål,
59 strafflagsmål och 339 andra brottmål. Jämväl i fråga om folkmängden
komme ifrågavarande nya domsaga att nära ansluta sig till Njudungsdom-
sagan, i det att invånarantalet bleve omkring 50,800 personer. Av de an¬
förda siffrorna framginge sålunda, att den nya domsagan lika litet som Nju-
dungsdomsagan i fråga örn arbetsmängd eller invånarantal komme att av¬
vika från vad därutinnan borde anses normalt. Väl torde även i den nya
Åse-Skåningsdomsagan böra anställas en sekreterare, men denna åtgärd
vore ingalunda till olägenhet för domkretsen utan ägnad att åt densamma
förbehålla bästa möjliga rättsvård.
Vidare anförde departementschefen: Icke heller eljest syntes befogade
invändningar mot ifrågavarande regleringsförslag kunna göras. Häradshöv¬
dingen i nuvarande Åsedomsagan C. Arhusiander, som haft tillfälle taga
del av detsamma, hade även för sin del godtagit förslaget, ehuru han helst
sett att Valle härad införlivats med Gudhemsdomsagan. När Skara stad
framdeles förenades med Åse-Skåningsdomsagan, torde böra avgöras, huru¬
vida Valle härad lämpligare borde förenas med Gudhemsdomsagan. Sam¬
tidigt torde tagas under övervägande, huruvida icke kansliet — vilket tills¬
204
vidare borde förläggas till Vara, där den nuvarande häradshövdingen vore
bosatt — borde förflyttas till Skara. Den sålunda förordade nya domsagan
syntes efter sina huvuddelar böra benämnas Åse och Skånings domsaga.
I fråga om tingsordningen i densamma torde i vartdera tingslaget böra hål¬
las minst tio allmänna tingssammanträden årligen. De nuvarande fem sam¬
manträdena med tremansnämnd i Skånings och Valle tingslag borde sålunda
utbytas mot allmänna tingssammanträden.
Departementschefen framhöll slutligen, att de av honom föreslagna dom-
sagoregleringamas genomförande skulle medföra en icke oväsentlig minsk¬
ning i statsverkets kostnader för domstolsorganisationen.
Inom riksdagen väcktes sedermera motioner, däri hemställdes, att Kungl.
Maj:ts ifrågavarande förslag icke måtte bifallas.
Statsutskottet, som hade att avgiva utlåtande över förslaget, hemställde
i utlåtande nr 2 på anförda skäl, att riksdagen måtte avslå detsamma.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, som därefter, i överensstäm¬
melse med vad utskottet yttrat i sitt utlåtande, i skrivelse nr 2 till Kungl.
Majit anförde följande.
Riksdagen hade ansett sig icke kunna bifalla förslaget örn Skåningsdom-
sagans uppdelning. Visserligen gåve den i ärendet verkställda utredningen
vid handen, att denna domsaga med hänsyn till obetydlig arbetsbörda och
ringa folkmängd borde omregleras, men då lösningen av ifrågavarande reg-
leringsspörsmål måste röna inflytande av frågan om förenande i judiciellt
avseende med angränsande domsaga av de städer, varom i detta samman¬
hang vore fråga, syntes det riksdagen olämpligt att nu genomföra en dom-
sagoindelning, som måhända icke komme att bliva beståndande vid de för¬
ändringar, som inom en snar framtid kunde befinnas önskvärda. Departe¬
mentschefen hade ju ock tänkt sig möjligheten av en förändring av den nu
föreslagna regleringen, i det att han uttalat att, när Skara stad framdeles
komme att förenas med Åse-Skåningsdomsagan, det syntes böra avgöras,
huruvida Valle härad lämpligen borde förenas med Gudhemsdomsagan.
Riksdagen ansåge sålunda, att frågan örn uppdelning av Skåningsdomsagan
borde göras till föremål för ytterligare utredning och att vid det slutliga
ordnandet av domsagoindelningen hänsyn borde tagas till att de städer,
varom fråga vore, kunde införlivas i häradsrätternas domkretsar.
Av vad som förekommit vid den tidigare verkställda utredningen i före¬
varande fråga torde framgå, att en omreglering av Skånings, Valle och Vils¬
ke domsaga är önskvärd. I sin ovannämnda skrivelse har också riksdagen
uttalat, att en reglering av domsagan borde ske, men förklarat sig anse, att
frågan borde göras till föremål för ytterligare utredning. En anledning att
205
inom den närmaste tiden igångsätta en sådan utredning synes nu föreligga.
Under nästkommande år blir nämligen genom häradshövdingen Arhusian¬
der inträde i pensionsåldern häradshövdingämbetet i Åse, Viste, Barne och
Laske domsaga vakant. Då det för 1933 års riksdag framlagda reglerings-
förslaget innebar, att till denna domsaga skulle läggas större delen av Skå-
ningsdomsagan, synes det lämpligt, att utredning igångsättes i så god tid,
att ett avgörande i frågan kan träffas före den tidpunkt, då vakansen i Åse¬
domsagan kan beräknas inträda.
Enligt min mening torde den önskvärda omregleringen av Skåningsdom-
sagan lämpligast böra ske genom en uppdelning av domsagan på det sätt,
som föreslogs i 1933 års proposition, nämligen så att Skånings och Valle
tingslag förenas med Åsedomsagan och Vilske tingslag lägges till Vartofta-
domsagan.
I propositionen lämnade uppgifter örn folkmängden i domsagorna hän¬
förde sig till den 31 december 1931, och utgjorde invånarantalet då i Skå-
ningsdomsagan 23,567, därav i Skånings och Valle tingslag 17,895 och
i Vilske tingslag 5,672, i Åsedomsagan 32,936 och i Vartoftadomsagan
33,556. Invånarantalet i berörda domsagor har emellertid under de senaste
fyra åren nedgått i icke oväsentlig mån. Den 31 december 1935 utgjorde
folkmängden i Skåningsdomsagan 22,598 personer, därav i Skånings och
Valle tingslag 17,018 personer och i Vilske tingslag 5,580 personer. Vid
samma tid utgjorde folkmängden i Åsedomsagan 32,573 personer och i Var¬
toftadomsagan 32,442 personer.
Beträffande arbetsbördan i ovannämnda domsagor under åren närmast
efter den tid, för vilken uppgifter härutinnan lämnats i propositionen, må
anföras, att enligt arbetsredogörelserna för åren 1932—1934 under denna
tid årligen i genomsnitt handlagts:
I i Skånings, Valle och Vilske domsaga:
a) i Skånings och Valle tingslag:
tvistemål och brottmål........................................ 265
konkurser och konkursärenden ................................ 27
lagfarts- och inteckningsärenden ............................... 871
andra ärenden, slutligt handlagda.............................. 491
1,654
b) i Vilske tingslag:
tvistemål och brottmål........................................ 87
konkurser och konkursärenden ................................ 5
lagfarts- och inteckningsärenden ............................... 288
andra ärenden, slutligt handlagda.............................. 136
516
206
II i Åse, Viste, Barne och Laske domsaga:
tvistemål och brottmål........................................ 527
konkurser och konkursärenden ................................ 52
lagfarts- och inteckningsärenden............................... 1,464
andra ärenden, slutligt handlagda ............................ 785
2,828
III i Vartofta och Frökinds domsaga:
tvistemål och brottmål ....................................... 807
konkurser och konkursärenden................................. 57
lagfarts- och inteckningsärenden............................... 1,258
andra ärenden, slutligt handlagda.............................. 633
2,755
Uppgifterna för år 1935 hava icke medtagits, enär statistiken i sådant
fall skulle bliva missvisande på grund av det stora antalet just det året
förekommande ärenden angående anteckning örn innehav av inteckning.
I fråga örn de under treårsperioden 1932—1934 genom slutligt utslag av¬
gjorda tvistemålens och brottmålens beskaffenhet får jag hänvisa till föl¬
jande, med ledning av rättsstatistiken uppgjorda tabell, utvisande årliga
medeltal.
Domsaga
|
Tvistemål
|
Brottmål
|
Tredskovis
avdömda
eller ome¬
delbart
medgivna
|
Övriga
(d. v. s.
tvistiga)
|
S. k. strafl-
lagsmål
(redovisa¬
de i rätts¬
stat tab. 7
kol. 2—7.)
|
Övriga
|
Skånings, Valle och Vilske domsaga . .
|
21
|
38
|
26
|
189
|
därav i Skånings och Valle tingslag . .
|
16
|
25
|
21
|
154
|
» » Vilske tingslag............
|
5
|
13
|
5
|
35
|
Åse, Viste, Barne och Laske domsaga .
|
49
|
49
|
34
|
288
|
Vartofta och Frökinds domsaga......
|
64
|
29
|
44
|
544
|
En jämförelse mellan siffrorna i denna tabell och de femårsperioden
1927—1931 avseende siffror, som åberopats i 1933 års proposition, utvisar,
att tvistemålen minskat i antal varemot brottmålen ökat.
Om på sätt föreslagits Skåningsdomsagan uppdelas på Åse- och Vartofta-
domsagorna, torde i dessa sålunda utökade domsagor invånarantal och
arbetsbörda, även om med domsagorna sedermera införlivas respektive
Skara och Falköping, icke bliva större än i många andra domsagor, sedan
207
i allmänhet de mindre städerna i judiciellt avseende förenats med omgivan¬
de domsaga. I anledning av det under den tidigare utredningen i ärendet
framställda förslaget, att viss del av Skåningsdomsagan skulle förenas med
Gudhemsdomsagan, vill jag erinra, att Kungl. Maj:t genom beslut den 24
juli 1936 förordnat, att rådhusrätten i Skövde skall upphöra från och med
dag, som Kungl. Majit vill framdeles bestämma, och att staden skall från
och med samma dag i judiciellt avseende förenas med sistnämnda domsaga,
vilken därefter skall benämnas Skövde domsaga. Härigenom och då med
tiden jämväl Hjo stad torde komma att i judiciellt avseende införlivas med
Gudhemsdomsagan lärer denna domsaga i anseende till såväl invånarantal
som arbetsbörda erhålla en sådan ökning, att den utan tillägg av någon del
av Skåningsdomsagan får en i förhållande till länets domsagor i övrigt
lämplig storlek. Detsamma torde kunna sägas örn Kinnedomsagan, därest
Lidköping förenas med den.
Räknat efter nuvarande invånarantal skulle under ovan angivna förut¬
sättningar domsagorna i Skaraborgs län få följande omfattning och folk¬
mängd.
1) Åsedomsagan .................................. 32,573
Skånings och Valle tingslag...................... 17,018,
49,591 49,591
Skara ......................................... 7,140
56,731
2) Vartoftadomsagan .............................. 32,442
Vilske tingslag ................................. 5,580
38,022 38,022
Falköping ..................................... 8,594
46,616
3) Kinnedomsagan ................................ 30,806
Lidköping ..................................... 10,445
41,251
4) Gudhemsdomsagan ............................. 24,689
Skövde ....................................... 11,431
Hjo .......................................... 2,890
39,010
5) Vadsbo domsaga ............................... 50,891
På grund av vad jag ovan anfört får jag härmed i underdånighet hem¬
ställa, huruvida icke, i anslutning till vad riksdagen uttalat, åtgärder nu
208
böra vidtagas för ytterligare utredning rörande frågan om uppdelning av
Skånings, Valle och Vilske domsaga på angränsande domsagor.”
Framställningen har remitterats till Göta hovrätt för avgivande av ut¬
låtande efter vederbörandes hörande.
6. Framställning rörande ändring i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften.
Den 16 december 1936 avlät jag till Konungen följande framställning:
”1 en hit inkommen skrivelse har borgmästaren Carl Åhman anfört
följande.
Den 1 april 1935 hade rådhusrätten i Nyköping efter vederbörligen gjord
ansökan beslutat döda ett i fast egendom intecknat skuldebrev. Jämlikt
10 § lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling hade expe-
ditionshavanden till inskrivningsdomaren överlämnat rådhusrättens utslag
för anteckning i fastighetsboken. Vidare hade fastighetsägaren jämlikt 9 §
samma lag till sökanden utfärdat ny handling, som svarade mot den dö¬
dade. Denna nya handling hade enligt 9 § andra stycket nämnda lag av
rättens ordförande på sökandens begäran åtecknats bevis, att handlingen
medförde den inteckningsrätt, som tillkommit den dödade. Tvekan hade
emellertid uppstått, huruvida det nya skuldebrevet i samband med be¬
rörda påskrift av rättens ordförande skulle förses med inteckningskontroll-
stämpel. Då påskriften av rättens ordförande väl ej kunde anses vara någon
inteckningsåtgärd och förordningen angående stämpelavgiften icke inne-
hölle bestämmelse örn att handling, som sattes i stället för en enligt 1927
års lag dödad inteckningshandling, skulle förses med inteckningskontroll-
stämpel, syntes för anbringandet av sådan stämpel icke kunna åberopas
någon föreskrift i lag eller författning. Åhman hade velat framlägga ifråga¬
varande spörsmål för J. O. för den händelse J. O. skulle anse nödigt, att
stämpelförordningen bleve kompletterad med bestämmelse, att även i ett
fall som nu angivits inteckningskontrollstämpel skulle åsättas handling.
Enligt 8 § förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
skall, då inteckning för fordran beviljas, å skuldebrevet anbringas — för¬
utom den beläggningsstämpel varmed detsamma enligt nämnda paragraf
må böra förses — en särskild kontrollstämpel å bestämd valör av 25 öre,
s. k. inteckningskontrollstämpel. Även i sådana fall, då enligt 17 § stämpel¬
förordningen frihet från beläggningsstämpel äger rum, skall å skuldebrevet
anbringas inteckningskontrollstämpel.
209
Skuldebrev skall vidare, enligt 8 § stämpelförordningen, varje gång det¬
samma för inteckningsåtgärd eller anteckning örn innehav av handlingen
ingives till inteckningsdomstolen eller, där sådant enligt lag må ske, för
ändamålet uppvisas vid annan underrätt, förses med inteckningskontroll-
stämpel, dock icke i fall där inteckning på grund av skuldebrevet ej längre
skall gälla.
I samma paragraf stadgas slutligen, att skuldebrev, som till rätten in¬
gives för att i enlighet med bestämmelserna i 21 eller 34 § förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom eller 10 § lagen den 14
juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt sättas i stället för
äldre inteckningshandling, jämväl skall förses med inteckningskontroll-
stämpel.
Enligt numera gällande bestämmelser örn handläggning av inskrivnings-
ärenden skola sådana ärenden upptagas och behandlas av inskrivnings¬
domaren i rättens ställe, och skall vad i lag eller författning finnes stadgat
i avseende å rätten eller domaren därefter lämpas.
Bestämmelserna örn inteckningskontrollstämpel hava tillkommit genom
en den 14 juni 1928 utfärdad förordning örn ändring i vissa delar av för¬
ordningen angående stämpelavgiften. Syftet med anordningen, att inteck¬
nat skuldebrev skall förses med en särskild kontrollstämpel, är att därige¬
nom effektivt förhindra inteckningsförfalskningar.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för de gällande bestämmel¬
serna i ämnet hava dessa erhållit sådan avfattning, att anbringande av in¬
teckningskontrollstämpel å skuldebrev, som till rätten (inskrivningsdoma¬
ren) ingives för att sättas i stället för äldre inteckningshandling, föreskri¬
vits allenast för fall, som omförmälas i 21 och 34 §§ inteckningsförord-
ningen samt 10 § lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt. Av
vad Åhman anfört i sin ovannämnda skrivelse synes emellertid framgå, att
denna begränsning måste anses alltför snäv.
Enligt lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling kan
jämväl inteckningshandling dödas, örn det kan antagas att handlingen för¬
störts eller eljest förkommit. Sedan handling genom beslut av rätten blivit
dödad, är enligt 9 § i lagen den, som är förpliktad att fullgöra vad i hand¬
lingen blivit utfäst eller vars egendom på grund av inteckning eller eljest
häftar för utfästelsen, pliktig att utfärda ny handling, som mot den dödade
svarar. Var handlingen intecknad, heter det vidare i samma lagrum, har
rättens ordförande att på begäran förse den nya handlingen med bevis att
den medför den inteckningsrätt, som tillkommit den dödade. Därest hand¬
ling, om vars dödande gjorts ansökning, är intecknad i fast egendom, tomt¬
rätt eller vattenfallsrätt eller i fartyg, åligger det enligt 10 § rätten att för¬
anstalta örn att anteckning örn ansökningen och örn rättens slutliga ut¬
slag i ärendet så snart ske kan göres i vederbörande fastighets- eller inteck-
ningsbok.
14 — Justitieombiul8mannena ämbctsbcrättelac lill 1937 års riksdag.
210
Den påskrift, som enligt 9 § i 1927 års lag skall av rättens ordförande
göras å nytt skuldebrev, torde icke kunna anses som en inteckningsåtgärd.
Vid sådant förhållande lärer ej med gällande bestämmelser om intecknings-
kontrollstämpel föreligga någon skyldighet för rättens ordförande att om¬
bestyra, att sådan stämpel anbringas å skuldebrev, som förses med påskrift
av nämnda slag.
Tydligt är emellertid, att samma skäl, som föranlett bestämmelserna örn
inteckningskontrollstämpels anbringande å skuldebrev vid intecknings be¬
viljande, kunna åberopas jämväl i fråga örn skuldebrev, som enligt 1927
års lag förses med bevis att det medför den inteckningsrätt, som tillkom¬
mit den dödade handlingen.
Redan nu torde vid somliga domstolar förfaras på det sätt, att rättens
ordförande vid verkställandet av den berörda påskriften föranstaltar örn
anbringande av inteckningskontrollstämpel å det nya skuldebrevet. Så lärer
också hava skett i det av Åhman omförmälda fallet. Saknaden av uttryck¬
lig bestämmelse därom torde emellertid hava till följd, att i enstaka fall
skuldebrev medförande inteckningsrätt utlämnas utan att vara försett med
kontrollstämpel. Detta förhållande synes mig väl motivera en sådan ändring
av bestämmelserna i stämpelförordningen, att — i överensstämmelse med
vad som redan stadgats beträffande skuldebrev, som enligt 21 eller 34 §
inteckningsförordningen eller 10 § lagen örn inteckning i tomträtt och vat-
tenfallsrätt sättes i stället för äldre inteckningshandling — uttrycklig före¬
skrift meddelas örn åsättande av inteckningskontrollstämpel jämväl å
skuldebrev, som enligt lagen örn dödande av förkommen handling sättes i
stället för dödad inteckningshandling och förses med bevis örn intecknings¬
rätt.
Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag härmed
för Eders Kungl. Majit framlägga ovan anmärkta förhållanden och syn¬
punkter till den åtgärd, som Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.”
IV. Inspektionsresor under år 1936.
Mina ämbetsresor under år 1936 hava ägt rum inom Jönköpings och
Örebro län, varjämte inspektion ägt rum å Södertörns domsagas kansli.
Tjänstförrättande justitieombudsmannen har tillika företagit inspektion
hos vissa myndigheter inom Malmöhus län.
Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det
därunder förda diariet, som jämte justitieombudsmannens diarium och
registratur kommer att för granskning överlämnas till riksdagens första
lagutskott.
211
V. Under år 1936 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.
Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1936 — däri inbegripna
6 av tryckfrihetskommittén handlagda ärenden — har uppgått till 758.
Vid 1936 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänste¬
män anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning här¬
städes ................................................ 64
Under år 1936 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal
anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.........425
samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fång¬
förteckningar eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av . . 137
Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 626
Av berörda 626 ärenden hava under 1936:
1) såsom återkallade avskrivits.......................... 13
2) till annan myndighet överlämnats..................... 7
3) efter vederbörandes hörande fått förfalla...............171
4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits...........125
5) utan åtgärd avskrivits..............................146
6) till åtal hänvisats................................. 11
7) föranlett annan åtgärd än åtal........................107
8) föranlett framställning till Kungl. Maj:t ................ 2
och äro vid 1936 års slut:
9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller
annan utredning vilande................................. 33
10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande..... 4
11) på prövning beroende.............................. 7
Summa 626
Under år 1936 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 11
ärenden, varav två ärenden avsett en och samma tjänsteman samt ett
ärende två tjänstemän, beslutits anställande av åtal mot tjänstemän,
nämligen
på grund av förd klagan mot............................ 9
av annan anledning mot................................ 2
Summa 11
212
Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten för¬
ordnats om åtal mot:
1) kronokamrerare för underlåtenhet att upptaga en person i man¬
talslängd för stad, där han bort mantalsskrivas (sid. 68 o. f.);
2) distriktslantmätare för obehärskat uppträdande under tjänsteför-
rättning (sid. 73 o. f.);
3) häradshövding för vägran att låta part sittande övervara rätte-
gångsförhandlingar (sid. 96 o. f.);
4) landsfiskal för obehörigt tagande av ersättning för s. k. nykter-
hetsintyg (sid. 84 o. f.);
5) tullmästare för obehörigt tagande av ersättning för upprättande
av märkrulla eller biträde därmed (sid. 109 o. f.);
6) tullöveruppsyningsman för samma tjänstefel (sid. 109 o. f.);
7) förste notarie för felaktig behandling av ett konkursärende;
8) länsassessor för dröjsmål med översändande av besvärshandlingar,
inkomna från häktad person;
9) utmätningsman för uttagande av för hög ersättning i handräck-
ningsärenden (sid. 102 o. f.);
10) t.f. häradsskrivare för underlåtenhet att i röstlängd upptaga vissa
personer, som rätteligen bort däri upptagas; och
11) häradshövding för felaktigt ådömande av straff för första resan
stöld.
Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksdag någon för¬
klaring av lag, i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit
av Kungl. Majit meddelad.
För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombuds¬
mannen lämnade föreskriften örn avgivande av redogörelse för behand¬
lingen av riksdagens hos Kungl. Majit anmälda beslut och gjorda fram¬
ställningar hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande
dels vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1936 års riks¬
dags skrivelser, dels ock — beträffande sådana genom föregående riks¬
dagars skrivelser hos Kungl. Majit anhängiggjorda ärenden, vilka vid
1936 års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka
åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.
213
Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1936,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivel¬
ser, 1936 års riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I), och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1936 och vari under år
1936 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl.
Maj:ts prövning beroende (bil. V).
Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 11 januari 1937.
NILS LJUNGGREN.
Gösta Stenlund.
214
TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE
AVGIVEN ÅR 1937.
Till RIKSDAGEN.
Kommittén har under år 1936 haft att pröva en från chefens för
justitiedepartementet ombud i Strängnäs inkommen anmälan om tryckt
skrifts indragning jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.
I nämnda fall hade tryckfrihetsombudet anmält, att han på fram¬
ställning av chefen för Södermanlands regemente förordnat om indrag¬
ning av en vid regementet anträffad skrift med titeln: ”Ungdom —- vart
går vägen?” Vid prövning av ärendet den 29 januari 1936 beslöt kom¬
mittén, att det givna förordnandet icke skulle äga bestånd.
Dessutom har kommittén haft att pröva följande ärenden.
Boktryckaren E. W. Högberg i Stockholm hade anhållit, att kommittén
måtte granska ett insänt korrekturavdrag av en skrift med titeln: ”Sensa¬
tionell Boknyhet av Paul Englich.” Vid prövning av ärendet den 25
februari 1936 fann kommittén sig icke äga anledning att åtaga sig sådant
ansvar för korrekturets befordrande till trycket, som på grund av § 108
regeringsformen kunde ifrågakomma.
Vidare hade Högberg med bifogande av en tryckt skrift med titeln:
”Indi import”, innehållande prislista jämte rekvisitionsblankett, anhållit,
att kommittén måtte granska skriften. Som jämlikt § 108 regerings¬
formen allenast i det fall, att någon författare eller boktryckare innan
tryckningen till tryckfrihetskommittén överlämnade en skrift och begärde
dess yttrande, huruvida åtal därå efter tryckfrihetslagen kunde äga rum,
kommittén skulle avgiva sådant yttrande, beslöt kommittén den 25
februari 1936, att den av Högberg gjorda framställningen icke skulle
föranleda någon kommitténs åtgärd.
Boktryckaren J. Blomgren i Kalmar hade anhållit om granskning av
ett till kommittén insänt korrekturavdrag av en skrift med titeln: ”Det
var ledt — eller inte?” Kommittén fann den 14 maj 1936 skriften vara
av den beskaffenhet, att kommittén icke ville åtaga sig sådant ansvar
för korrekturets befordrande till trycket, som på grund av § 108 regerings¬
formen kunde ifrågakomma.
215
Sedan därefter Blomgren hos kommittén anhållit om granskning av
insända korrekturavdrag av två skrifter, den ena med titeln: ”Det var
ledt — eller inte?” och den andra med titeln: ”Kalmar-Tokerier.” samt
tillika begärt att, örn kommittén ogillade vissa uttryck i eller delar av
skrifterna, kommittén måtte i korrekturen stryka dessa, fann kommittén
den 25 maj 1936 båda skrifternas innehåll vara av den beskaffenhet, att
kommittén icke ville åtaga sig sådant ansvar för korrekturens befordrande
till trycket, som på grund av § 108 regeringsformen kunde ifrågakomma.
Vad Blomgren i övrigt anfört föranledde icke någon kommitténs åtgärd.
Slutligen hade Blomgren begärt kommitténs utlåtande om en skrift
med titeln: ”Bistånds Anvisning”, utgörande särtryck ur ”Bistånds An¬
visning, år 1933, 10:e årg.” Kommittén fann den 31 juli 1936 sig icke
äga anledning att åtaga sig det ansvar för skriftens befordrande till
trycket, som på grund av § 108 regeringsformen kunde ifrågakomma.
Sedan ledamoten av kommittén, f. d. häradshövdingen Assar Åkerman
den 7 oktober 1936 avlidit, företog kommittén den 9 november 1936, i
överensstämmelse med § 70 riksdagsordningen, val av kommitterad till
det lediga rummet. Därvid beslöt kommittén enhälligt att till ledamot
av kommittén välja förutvarande statsrådet, ledamoten av riksdagens
andra kammare, generaldirektören Henning Leo.
Stockholm i januari 1937.
NILS LJUNGGREN.
HENRIK SCHUCK. ELIEL LÖFGREN. NILS STJERNBERG.
ODAL OTTELIN. TORSTEN FOGELQVIST. HENNING LEO.
Gösta Stenlund.
216
BILAGOR.
Bilaga I.
Tabell
över samtliga av 1936 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.
Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.
1
|
Fi
|
20
|
29
|
Ju
|
2
|
61
|
S
|
4
|
90
|
Fo
|
11
|
121
|
K
|
21
|
152
|
Jo
|
34
|
2
|
Ju
|
6
|
30
|
Jo
|
4
|
62
|
S
|
5
|
91
|
E
|
5
|
122
|
K
|
24
|
153
|
Jo
|
35
|
3
|
u
|
5
|
31
|
Ju
|
3
|
63
|
s
|
6
|
92
|
S
|
14
|
123
|
K
|
27
|
154
|
Fi
|
23
|
4
|
Fö
|
26
|
32
|
Ju
|
4
|
64
|
u
|
2
|
93
|
H
|
3
|
124
|
Ju
|
14
|
155
|
Fi
|
24
|
5
|
S
|
13
|
33
|
Jo
|
5
|
|
s
|
7
|
94
|
H
|
4
|
125
|
Fi
|
12
|
156
|
Fö
|
14
|
6
|
K
|
18
|
34
|
Jo
|
6
|
65
|
E
|
3
|
95
|
K
|
13
|
126
|
Fi
|
13
|
157
|
Fi
|
25
|
7
|
Fi
|
21
|
35
|
Jo
|
7
|
66
|
Jo
|
14
|
96
|
K
|
14
|
127
|
K
|
25
|
158
|
Fi
|
26
|
8
|
E
|
16
|
36
|
Jo
|
8
|
67
|
Ju
|
9
|
97
|
K
|
16
|
|
Fi
|
14
|
159
|
Fi
|
27
|
9
|
Jo
|
15
|
37
|
Jo
|
9
|
68
|
K
|
9
|
98
|
K
|
17
|
128
|
Fi
|
15
|
160
|
Fö
|
15
|
10
|
H
|
9
|
38
|
Jo 10
|
69
|
Ju
|
10
|
99
|
Fi
|
10
|
129
|
Fi
|
16
|
161
|
Fö
|
16
|
11
|
Fö
|
8
|
39
|
Jo 11
|
|
s
|
8
|
100
|
|
l)
|
130
|
Jo
|
26
|
162
|
U
|
6
|
|
S
|
10
|
40
|
Fö
|
2
|
70
|
Fö
|
7
|
101
|
|
’)
|
131
|
K
|
26
|
163
|
S
|
18
|
|
Fi
|
7
|
41
|
K
|
6
|
71
|
Fö
|
6
|
102
|
|
B)
|
132
|
Jo
|
27
|
164
|
Jo
|
36
|
|
H
|
2
|
42
|
Jo 12
|
72
|
Fi
|
8
|
103
|
Fö
|
12
|
133
|
Fö
|
13
|
165
|
K
|
28
|
12
|
U
|
1
|
43
|
Fi
|
4
|
73
|
Fi
|
9
|
104
|
Ju
|
13
|
134
|
Fi
|
17
|
166
|
K
|
29
|
13
|
Fi
|
1
|
44
|
Fi
|
5
|
74
|
K
|
10
|
105
|
u
|
4
|
135
|
Jo
|
28
|
167
|
K
|
30
|
14
|
S
|
1
|
45
|
Fö
|
3
|
75
|
S
|
9
|
106
|
s
|
15
|
136
|
Jo
|
29
|
168
|
K
|
31
|
15
|
K
|
1
|
46
|
Fö
|
4
|
76
|
Ju
|
11
|
|
E
|
6
|
137
|
S
|
17
|
169
|
Fi
|
28
|
16
|
K
|
2
|
47
|
Fö
|
5
|
77
|
Ju
|
12
|
107
|
Jo
|
20
|
138
|
E
|
8
|
170
|
E
|
13
|
17
|
K
|
3
|
48
|
H
|
1
|
|
u
|
3
|
108
|
Jo
|
21
|
139
|
E
|
9
|
171
|
E
|
14
|
18
|
E
|
1
|
49
|
Ju
|
5
|
78
|
E
|
4
|
109
|
Jo
|
22
|
140
|
Fi
|
18
|
172
|
Ju
|
17
|
19
|
Jo
|
1
|
50
|
K
|
7
|
79
|
K
|
11
|
110
|
Jo
|
23
|
141
|
Ju
|
15
|
173
|
s
|
19
|
20
|
Jo
|
2
|
51
|
S
|
3
|
80
|
Jo
|
16
|
lil
|
K
|
22
|
142
|
Fi
|
19
|
174
|
E
|
15
|
21
|
Jo
|
3
|
52
|
Fi
|
6
|
81
|
Fö
|
9
|
112
|
K
|
23
|
143
|
Ju
|
16
|
175
|
E
|
17
|
22
|
Fi
|
2
|
53
|
Jo 13
|
82
|
S
|
11
|
113
|
Fi
|
11
|
144
|
Fi
|
22
|
176
|
Fi
|
29
|
23
|
S
|
2
|
54
|
K
|
8
|
83
|
Jo
|
17
|
114
|
E
|
7
|
145
|
E
|
10
|
177
|
Fö
|
17
|
24
|
Fö
|
1
|
55
|
Ju
|
7
|
84
|
Jo
|
18
|
115
|
H
|
5
|
146
|
E
|
11
|
178
|
Fö
|
18
|
|
Fi
|
3
|
56
|
4)
|
|
85
|
Jo
|
19
|
116
|
S
|
16
|
147
|
E
|
12
|
179
|
K
|
32
|
25
|
K
|
4
|
57
|
4)
|
|
86
|
S
|
12
|
117
|
Jo
|
24
|
148
|
Jo
|
30
|
180
|
Ju
|
18
|
26
|
K
|
5
|
58
|
Ju
|
8
|
87
|
K
|
12
|
118
|
K
|
19
|
149
|
Jo
|
31
|
|
Jo
|
37
|
27
|
E
|
2
|
59
|
4)
|
|
88
|
K
|
15
|
119
|
Jo
|
25
|
150
|
Jo
|
32
|
181
|
Fi
|
30
|
28
|
Ju
|
1
|
60
|
4)
|
|
89
|
Fö
|
10
|
120
|
K
|
20
|
151
|
Jo
|
33
|
182
|
S
|
20
|
') Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — * *} Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
*) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.
217
4
183
|
S
|
21
|
228
|
Jo
|
43
|
271
|
Ju
|
30
|
308
|
S
|
47
|
|
Jo
|
67
|
|
H
|
20
|
184
|
S
|
22
|
229
|
Jo
|
44
|
272
|
Fö
|
23
|
309
|
K
|
43
|
344
|
Ju
|
36
|
384
|
S
|
62
|
185
|
s
|
23
|
230
|
Jo
|
45
|
273
|
E
|
22
|
310
|
Fi
|
63
|
345
|
Fi
|
73
|
|
H
|
21
|
186
|
s
|
24
|
231
|
Jo
|
46
|
274
|
Jo
|
52
|
311
|
K
|
44
|
346
|
Fi
|
74
|
385
|
Fi
|
96
|
187
|
Fi
|
31
|
232
|
S
|
28
|
275
|
S
|
43
|
312
|
S
|
49
|
347
|
E
|
34
|
386
|
Fi
|
97
|
188
|
Fi
|
32
|
233
|
S
|
29
|
276
|
H
|
11
|
|
K
|
45
|
348
|
Ju
|
37
|
387
|
Fi
|
90
|
189
|
K
|
33
|
234
|
s
|
30
|
277
|
Fi
|
59
|
|
Fi
|
67
|
349
|
E
|
35
|
388
|
S
|
63
|
190
|
Fi
|
33
|
235
|
Fi
|
45
|
278
|
tr
|
8
|
|
Jo
|
61
|
350
|
Ju
|
38
|
389
|
Fi
|
98
|
191
|
K
|
34
|
236
|
Fi
|
46
|
|
s
|
41
|
|
H
|
16
|
351
|
H
|
19
|
390
|
Fi
|
99
|
192
|
Jo
|
38
|
237
|
Fi
|
47
|
279
|
Fi
|
57
|
313
|
K
|
46
|
352
|
E
|
33
|
391
|
Fi
|
100
|
193
|
Jo
|
39
|
238
|
Fi
|
48
|
280
|
Fi
|
58
|
|
Fi
|
68
|
353
|
S
|
56
|
392
|
Ju
|
42
|
194
|
Jo
|
40
|
239
|
Fö
|
22
|
281
|
K
|
39
|
314
|
Fi
|
64
|
354
|
Ju
|
40
|
393
|
Ju
|
43
|
195
|
Fi
|
34
|
240
|
Fi
|
49
|
282
|
Fö
|
24
|
315
|
Fi
|
65
|
355
|
s
|
59
|
394
|
Fö
|
36
|
196
|
Fi
|
35
|
241
|
Ju
|
25
|
283
|
S
|
42
|
316
|
Fi
|
66
|
356
|
s
|
60
|
395
|
s
|
64
|
197
|
Fi
|
36
|
242
|
Fö
|
21
|
284
|
Fi
|
56
|
317
|
H
|
17
|
357
|
Fi
|
76
|
396
|
K
|
48
|
198
|
Fi
|
37
|
243
|
S
|
31
|
285
|
K
|
40
|
318
|
S
|
50
|
358
|
Fi
|
77
|
397
|
Fi
|
101
|
199
|
Fi
|
38
|
244
|
s
|
32
|
286
|
Jo
|
53
|
319
|
S
|
51
|
359
|
Fi
|
81
|
398
|
E
|
38
|
200
|
Fi
|
39
|
245
|
E
|
24
|
287
|
Jo
|
54
|
320
|
Jo
|
62
|
|
E
|
36
|
399
|
H
|
22
|
201
|
Fö
|
19
|
246
|
S
|
33
|
288
|
Jo
|
55
|
321
|
Fi
|
69
|
360
|
Fi
|
82
|
400
|
K
|
49
|
202
|
S
|
25
|
|
Jo
|
49
|
289
|
Jo
|
56
|
322
|
Ju
|
34
|
361
|
Fi
|
83
|
401
|
Fi
|
91
|
203
|
Fi
|
40
|
247
|
Jo
|
47
|
290
|
Jo
|
57
|
323
|
E
|
27
|
362
|
S
|
57
|
402
|
Fi
|
102
|
204
|
H
|
6
|
248
|
S
|
34
|
291
|
Jo
|
58
|
324
|
E
|
28
|
363
|
S
|
58
|
403
|
Fi
|
103
|
205
|
H
|
7
|
249
|
s
|
35
|
292
|
Jo
|
59
|
325
|
E
|
29
|
364
|
Fi
|
78
|
404
|
Fi
|
104
|
206
|
H
|
10
|
250
|
s
|
36
|
293
|
Jo
|
60
|
326
|
E
|
30
|
365
|
Fö
|
30
|
405
|
|
4)
|
207
|
K
|
35
|
251
|
s
|
37
|
294
|
Ju
|
31
|
327
|
Fö
|
29
|
|
Fi
|
79
|
406
|
|
4)
|
208
|
H
|
8
|
252
|
s
|
38
|
295
|
E
|
23
|
328
|
Fö
|
27
|
366
|
Fi
|
80
|
407
|
|
4)
|
209
|
S
|
26
|
253
|
K
|
37
|
296
|
Ju
|
32
|
329
|
Fö
|
28
|
367
|
Fi
|
84
|
408
|
|
4)
|
210
|
Ju
|
19
|
254
|
K
|
36
|
|
u
|
9
|
330
|
S
|
52
|
368
|
Ju
|
41
|
409
|
|
4)
|
211
|
Ju
|
20
|
255
|
Jo
|
48
|
|
Fö
|
25
|
331
|
Jo
|
63
|
369
|
E
|
37
|
410
|
|
4)
|
212
|
s
|
27
|
256
|
E
|
21
|
|
S
|
44
|
332
|
S
|
53
|
370
|
Fö
|
31
|
411
|
|
4)
|
213
|
E
|
18
|
257
|
Fi
|
50
|
|
K
|
41
|
333
|
Fi
|
70
|
371
|
Fö
|
32
|
412
|
|
4)
|
214
|
E
|
19
|
258
|
Ju
|
26
|
|
Fi
|
60
|
334
|
E
|
32
|
|
Fi
|
89
|
413
|
|
4)
|
215
|
E
|
20
|
259
|
Ju
|
27
|
|
E
|
25
|
335
|
Fi
|
71
|
372
|
Fö
|
33
|
414
|
|
4)
|
216
|
Fi
|
41
|
|
Jo
|
50
|
|
H
|
12
|
336
|
S
|
55
|
373
|
Fö
|
34
|
415
|
|
4)
|
217
|
U
|
7
|
260
|
Fi
|
51
|
297
|
E
|
26
|
337
|
Ju
|
35
|
374
|
Fö
|
35
|
416
|
Ju
|
44
|
218
|
Ju
|
21
|
261
|
Fi
|
52
|
298
|
H
|
13
|
338
|
H
|
18
|
|
Fi
|
92
|
417
|
|
4)
|
219
|
Ju
|
22
|
262
|
Fi
|
53
|
299
|
Fi
|
61
|
339
|
Ju
|
39
|
375
|
Fi
|
85
|
418
|
Ju
|
45
|
220
|
Ju
|
23
|
263
|
Fi
|
54
|
300
|
Fi
|
62
|
|
K
|
47
|
376
|
Fi
|
86
|
|
s
|
65
|
221
|
Fi
|
42
|
264
|
S
|
39
|
301
|
H
|
14
|
|
Fi
|
75
|
377
|
Fi
|
87
|
419
|
K
|
50
|
222
|
Jo
|
41
|
265
|
Ju
|
28
|
302
|
S
|
48
|
340
|
S
|
54
|
378
|
Fi
|
88
|
420
|
K
|
51
|
223
|
Fö
|
20
|
266
|
K
|
38
|
303
|
H
|
15
|
|
E
|
31
|
379
|
S
|
61
|
421
|
S
|
66
|
224
|
Fi
|
43
|
267
|
S
|
40
|
304
|
K
|
42
|
|
Jo
|
64
|
380
|
Fi
|
93
|
422
|
u
|
10
|
225
|
Fi
|
44
|
268
|
Fi
|
55
|
305
|
Ju
|
33
|
341
|
Jo
|
65
|
381
|
Fi
|
94
|
|
|
|
226
|
Ju
|
24
|
269
|
Jo
|
51
|
306
|
s
|
45
|
342
|
Jo
|
66
|
382
|
Fi
|
95
|
|
|
|
227
|
Jo
|
42
|
270
|
Ju
|
29
|
307
|
s
|
46
|
343
|
Fi
|
72
|
383
|
Jo
|
68
|
1
|
|
|
»
218
Bilaga II.
Förteckning
över de av 1936 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter örn de åtgärder, som under nämnda år vid¬
tagits i anledning av samma skrivelser.
(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)
1. Justitiedepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränk¬
ning i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyr¬
kans gudstjänster. (28.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
2. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gäl¬
lande bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)
Genom remiss den 18 december 1936 har befolkningskommissionen anbefallts
avgiva yttrande i denna fråga.
3. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 11 kap. 4 och 73 §§ vattenlagen. (31.)
Lag i ämnet ävensom administrativa författningar därtill utfärdade den 20 mars
1936 (sv. f. nr 70—72).
4. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i 21 kap. 10 §
lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. (32.)
Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.
5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1932 (nr 156) om
anstånd i särskilt fall med gälds betalning. (49.)
Lag i ämnet utfärdad den 28 februari 1936 (sv. f. nr 38).
6. den 26 februari, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1936/1937 under riks-
statens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartemen¬
tet. (2.)
Den 12 och den 26 juni 1936 i statsrådet anmäld och föreskrifter meddelade
vederbörande.
7. den 29 februari, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (55.)
Den 20 mars 1936 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.
219
8. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (58.)
Den 20 mars 1936 i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
9. den 4 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 2 med för¬
slag till lag om skuldebrev m. m., dels ock i ämnet väckt motion. (67.)
Lagar i ämnet utfärdade den 27 mars 1936 (sv. f. nr 81—96).
10. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunala vallagen den
6 juni 1930 (nr 253) m. m. (69.)
Lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 26 november 1920 (nr 796) om
val till riksdagen utfärdad den 3 april 1936 (sv. f. nr 78).
11. den 11 mars, angående redogörelse i Kungl. Maj:ts berättelse till riks¬
dagen om vad i rikets styrelse sig tilldragit för direktiven för av kom¬
mittéer och sakkunniga bedrivna utredningar. (76.)
Delgiven samtliga statsdepartement. Av riksdagen i skrivelsen gjord hemstäl¬
lan kommer att beaktas i berättelsen till 1937 års riksdag och följande berät¬
telser.
12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkän¬
nande av en mellan Sverige och Schweiz den 15 januari 1936 avslutad
konvention om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar
m. m. (77.)
Av konventionen föranledd lag utfärdad den 27 mars 1936 (sv. f. nr 79).
13. den 20 mars, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om
rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar. (104.)
Den 11 september 1936 anmäld i statsrådet, därvid departementschefen bemyn¬
digades tillkalla sakkunniga att biträda med verkställande av utredning beträf¬
fande bland annat den i riksdagens skrivelse berörda frågan. Sakkunniga där¬
efter tillkallade den 22 i samma månad.
14. den 30 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3) angå¬
ende verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran
m. m. (124.)
Lagar i ämnet utfärdade den 24 april 1936 (sv. f. nr 161—164).
15. den 4 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärk¬
ning av andra huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (141.)
Den 24 april i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.
16. samma dag, i anledning av väckta motioner om sänkning av de för röst¬
rätt vid allmänna val föreskrivna åldersgränser. (143.)
Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.
17. den 21 april, i anledning av väckta motioner angående delning av mark,
som förut använts till väg. (172.)
Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.
18. den 25 april, i anledning av väckta motioner örn ändringar i arrendelag¬
stiftningen, återupptagande av den sociala jordbruksfrågans lagvägar
m. m. (180.)
220
De av riksdagen i skrivelsen berörda frågorna äro föremål för utredning av sär¬
skilda utredningsmän, tillkallade den 8 maj 1936 av chefen för jordbruksdeparte¬
mentet för att enligt angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag
rörande arrendelagstiftningen. Skrivelsen i anledning härav överlämnad till jord¬
bruksdepartementet.
19. den 5 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap.
45 § rättegångsbalken m. m. (210.)
Lagar i ämnet utfärdade den 29 maj 1936 (sv. f. nr 219—223).
20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (211.)
Lagar i ämnet utfärdade den 5 juni 1936 (sv. f. nr 276—278).
21. den 9 maj, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
22. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsver¬
kets övertagande av staden Skövdes förpliktelser beträffande innehavare
av vissa befattningar, vilka vid rådhusrättens i staden upphörande
komma att indragas, m. m. (219.)
Den 5 juni 1936 i statsrådet anmäld, därvid föreskrivits, att riksdagens beslut
skulle delgivas stadsfullmäktige i Skövde för yttrande. Sedan dylikt yttrande
avgivits, har Kungl. Maj:t den 24 juli 1936, i sammanhang därmed att Kungl.
Maj :t meddelat bestämmelser angående stadens förenande i judiciellt avseende
med Gudhems och Kåkinds domsaga, delgivit statskontoret riksdagens beslut.
23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stats¬
verkets övertagande av städerna Hedemoras och Säters förpliktelser be¬
träffande innehavare av vissa befattningar, vilka vid rådhusrätternas i
städerna upphörande komma att indragas. (220.)
Den 29 maj 1936 i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Majit, i sammanhang där¬
med att Kungl. Majit meddelat bestämmelser angående städernas förenande i
judiciellt avseende med Hedemora domsaga, delgivit statskontoret riksdagens
beslut.
24. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med
särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden
m. m. (226.)
Lagar i ämnet utfärdade den 29 maj 1936 (sv. f. nr 224—230).
25. den 19 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142)
m. m. (241.)
Författningar i ämnet utfärdade den 29 maj 1936 (sv. f. nr 217 och 218).
26. den 23 maj, i anledning av väckt motion örn utredning angående en
modern hyreslagstiftning. (258.)
Efter det viss förberedande utredning verkställts av särskilt tillkallad sakkun¬
nig, har Kungl. Majit den 13 november 1936 bemyndigat chefen för justitie¬
departementet att tillkalla fem sakkunniga att biträda med verkställande av
utredning rörande en reformerad hyreslagstiftning, varefter sakkunniga tillkal¬
lats den 23 i samma månad.
221
27. samma dag, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av norr¬
ländska arrendelagen m. m. (259.)
De av riksdagen i skrivelsen berörda frågorna äro föremål för utredning av sär¬
skilda utredningsmän, tillkallade den 8 maj 1936 av chefen för jordbruksdeparte¬
mentet för att enligt angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag
rörande arrendelagstiftningen. Skrivelsen i anledning härav överlämnad till
jordbruksdepartementet.
28. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fångvården m. m. (265.)
Den 12 juni 1936 i statsrådet anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.
29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (270.)
Lagar i ämnet utfärdade den 5 juni 1936 (sv. f. nr 244—248).
30. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 8 mars 1889 (nr 2) om straff
för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål. (271.)
Sedan kyrkomötet i skrivelse till Konungen den 4 november 1936, nr 11, till¬
kännagivit, att Kungl. Majis ovannämnda lagförslag blivit av kyrkomötet
godkänt, har Kungl. Maji den 13 november 1936 utfärdat lag i ämnet (sv. f.
nr 568).
31. den 2 juni, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till Häradsrätterna: Avlöningar och Ersätt¬
ning till befattningshavare vid rådhusrätter och till städer för förlorad
lösen i följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande jämte väckta motio¬
ner. (294.) '
Den 12 och den 26 juni 1936 i statsrådet anmäld och föreskrifter meddelade
vederbörande.
32. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937. (296.)
Den 4 juli 1936 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.
33. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o) och 13 :o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38, s. 3) om Kungl. Majis regeringsrätt. (305.)
Lag utfärdad den 12 juni 1936 (sv. f. nr 267).
34. den 9 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition till riksdagen med
förslag till ändrad lydelse av §§ 20, 96 och 101 regeringsformen. (322.)
Skrivelsen lagd till handlingarna.
35. den 17 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
för budgetåret 1936/1937 till inrättande av en anstalt för män, som
ådömts ungdomsfängelse m. m. (337.)
Den 14 augusti 1936 i statsrådet anmäld och föreskrifter meddelade vederbö¬
rande.
36. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändringar i lagen
om utlännings rätt att här i riket vistas m. m. (344.)
222
Särskilda sakkunniga, som tillkallats av departementschefen med stöd av nådigt
bemyndigande den 22 maj 1936 för att verkställa utredning angående revision
av den ifrågavarande lagstiftningen, hava den 12 december 1936 avgivit betän¬
kande med förslag i ämnet (st. off. utr. 1936: 53).
37. den 18 juni, i anledning av fullmäktiges i riksbanken och fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag till ansvarighetslag för nämnda fullmäktige
m. fl. (348.)
Lag utfärdad den 26 juni 1936 (sv. f. nr 324).
38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad m. m. (350.)
Lagar i ämnet utfärdade den 19 juni 1936 (sv. f. nr 316—318).
39. den 19 juni, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers berät¬
telse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934
—30 juni 1935. (339.)
Såvitt angår riksdagens hemställan under punkten 9, att Kungl. Maj:t ville
taga under övervägande frågan om ändrade bestämmelser angående uppbörd
och utbetalning av vid talan mot hovrätts utslag eller beslut nedsatta fullföljds-
avgifter och kostnadsersättningar, är ärendet föremål för utredning inom justi¬
tiedepartementet.
40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 8 kap. 4 § lagen örn förmynderskap
m. m. (354.)
Lagfer utfärdade den 26 juni 1936 (sv. f. nr 325 och 326).
41. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.,
dels ock väckta motioner angående statsfientlig verksamhet m. m. (368.)
Lagar i ämnet utfärdade den 26 juni 1936 (sv. f. nr 327—329).
42. den 27 juni, i anledning av viss i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjord framställning i fråga om nämnda huvudtitels kom¬
mittéanslag. (392.)
Den 30 juni 1936 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.
43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgif¬
ter. (393.)
Den 30 juni 1936 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.
44. samma dag, angående nytt val av efterträdare åt riksdagens militieom-
budsman. (416.)
Den 10 juli 1936 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.
45. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta motio¬
ner angående lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)
Skrivelsen är, såvitt angår riksdagens hemställan örn utredning av frågan örn
föreningsväsendets normering genom lagstiftning, föremål för handläggning
inom justitiedepartementet.
223
2. Utrikesdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 17 januari 1936, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesnämnden. (12.)
Anmäld den 24 januari 1936.
2. Den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan örn
riksdagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisa¬
tionens konferens år 1935 fattade beslut. (64.)
Anmäld den 19 juni 1936, varvid Kungl. Majit beslöt att ratificera den vid
nämnda konferens antagna konventionen angående användande av kvinnor till
arbete under jord i gruvor av alla slag.
3. den 11 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkän¬
nande av en mellan Sverige och Schweiz den 15 januari 1936 avslutad
konvention om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar
m. m. (77.)
Anmäld den 27 mars 1936, varvid Kungl. Majit beslöt att ratificera nämnda
konvention.
4. den 20 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen angå¬
ende avgivande av förnyad förklaring i enlighet med bestämmelserna i
art. 36, andra stycket, av stadgan för den fasta mellanfolkliga dom¬
stolen. (105.)
Anmäld den 3 april 1936, varvid Kungl. Majit uppdrog åt sändebudet i Bern
att å Kungl. Majits vägnar avgiva ifrågavarande förklaring.
5. den 17 april, angående vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar i avseende å utgifterna för budgetåret 1936/1937
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikes¬
departementet. (3.)
Anmäld den 30 april 1936. Erforderliga föreskrifter meddelades dels samma dag,
dels den 12, den 19 och den 26 juni samt den 29 augusti 1936.
6. den 21 april, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag för inköp av tomt och uppförande av
beskickningshus i Warszawa. (162.)
Anmäld den 30 april 1936, varvid Kungl. Majit uppdrog åt byggnadsstyrelsen
att uppföra nämnda beskickningshus.
7. den 13 maj, i anledning av väckta motioner om anslag till förstärkning
av avkastningen av understödsfonden för rysslandssvenskar. (217.)
Anmäld den 22 maj 1936, varvid Kungl. Majit beslöt att ställa det av riksdagen
beviljade anslaget till statskontorets förfogande för omföring till rysslandssvens-
karnas understödsfond.
8. den 27 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om för¬
säkring för vissa yrkessjukdomar m. m. (278.)
Anmäld den 30 december 1936, varvid Kungl. Majit beslöt att ratificera den
å den internationella arbetsorganisationens konferens år 1934 antagna konven¬
tionen angående ersättning för yrkessjukdomar.
224
9. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937. (296.)
Anmäld den 4 juli 1936, varvid Kungl. Majit beslöt att ställa ifrågavarande
anslag till förfogande av chefen för personal- och administrativa avdelningen i
utrikesdepartementet.
10. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under
tredje huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgif¬
ter. (422.)
Anmäld den 4 juli 1936, varvid Kungl. Majit fattade beslut angående sättet för
nämnda anslags användning.
3. Försvarsdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 22 februari 1936, i anledning av Kungl. Majits i statsverksproposi¬
tionen gjorda framställning angående grunderna för bestämmandet av
provisoriskt dyrortstillägg m. m. åt vissa befattningshavare i statens
tjänst. (24.)
Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer, därvid kungörelse utfärdats (sv. f. nr 186).
2. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försälj¬
ning av vissa kronan tillhöriga områden inom Karlskrona stad. (40.)
Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1936.
3. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående befrielse
för dels styckjunkaren vid Karlsborgs artilleriregemente H. S. V. Ahl¬
kvist, dels ock B. F. Bodin från dem ådömd betalningsskyldighet till
kronan. (45.)
Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1936.
4. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående rätt för
underofficeren av 3:e graden på övergångsstat vid kustartilleriet A. V.
Hall att tillgodoräkna sig viss tjänstetid för placering i löneklass. (46.)
Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1936.
5. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förvärv
av mark för utvidgning av Norrlands trängkårs skjutbaneområde. (47.)
Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1936.
6. den 6 mars, i anledning av framställningar angående ersättning till vissa
personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring
m. m. (71.)
Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1936.
7. den 7 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående rätt för
kaptenen i Karlsborgs artilleriregemente, löjtnanten vid regementet B. E.
G. Rudling att tillgodoräkna sig viss tjänstetid för placering i löneklass
m. m. (70.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.
225
8. den 11 mars, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgif¬
terna under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pen-
sionsväsendet, utom i vad angår anslaget till allmänna indragningssta-
ten. (11.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1936, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.
9. den 13 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition angående över¬
lämnande av visst markområde till Ljungbyheds municipalsamhälle. (81.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.
10. den 20 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition angående befri¬
else för förre vice korpralen N. E. Knapasjö från viss betalningsskyldig¬
het. (89.)
Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.
11. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående befrielse
för chauffören A. W. F. Pettersson från viss betalningsskyldighet. (90.)
Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.
12. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående villkoren
för pension åt visst indelt manskap vid marinen. (103.)
Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.
13. den 1 april, -i anledning av Kungl. Majis proposition angående överlå¬
tande till Skövde stad av kronans andelar i vissa samfälligheter å Bil¬
lingen. (133.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1936.
14. den 18 april, i anledning av framställningar angående ersättning till vissa
personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring
m. m. (156.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936.
15. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvi¬
sande av medel till förbättring av förläggningsförhållandena å Järva-
fältet. (160.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936.
16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
löjtnanten vid fortifikationen A. Nyblom att tillgodoräkna sig viss
tjänstetid för placering i löneklass. (161.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936.
17. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bere¬
dande av medel till täckande av brister å marinens förskotts- m. fl.
konton. (177.)
Anmäld den 15 maj 1936, därvid Kungl. Majit uppdragit åt marinförvaltningen
att, med beaktande av vad föredragande departementschefen i det vid om-
förmälda proposition fogade utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsären-
den anfört, efter samråd med riksräkenskapsverket till Kungl. Majit inkomma
med förslag i fråga örn dispositionen av det belopp, högst 270,000 kronor, som
enligt riksdagens beslut finge för ifrågavarande ändamål tagas i anspråk. Ånyo
anmäld den 30 juni 1936, därvid Kungl. Majit medgivit, att av det i riksstaten
för budgetåret 1935/1936 uppförda förslagsanslaget till oförutsedda utgifter
15 — Justitieombudsmannens ämbets}) er ätt else till 1937 års riksdag.
226
finge för täckande av ifrågavarande brister tagas i anspråk ett belopp av
269,813 kronor 71 öre. Ärendet är därmed slutbehandlat.
18. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående befri¬
else för översten och sekundchefen för Livregementet till häst greve
W. A. Douglas och kaptenen vid kustartilleriet H. H. Victorin från viss
betalningsskyldighet. (178.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1936.
19. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vad¬
stena krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap m. m. (201.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1936.
20. den 13 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition angående befrielse
för tyghantverkaren G. E. Rahm från viss ersättningsskyldighet. (223.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1936.
21. den 20 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition angående gäldan¬
det av vissa kostnader dels i anledning av jagaren Klas Ugglas grund-
stötning, dels ock för inköp av drivmedel till flottan. (242.)
Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.
22. den 22 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till för¬
ordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 18 juni 1927
(nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under mili¬
tärtjänstgöring. (239.)
Anmäld den 5 juni 1936, därvid förordning i ämnet utfärdats (sv. f. nr 239).
23. den 29 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition angående befrielse
för furiren vid Kronobergs regemente I. H. Persson och värnpliktige
G. G. Magnusson från viss betalningsskyldighet. (272.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936.
24. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående över¬
låtelse till Vännäs köping av den kronan tillhöriga vattenverksanlägg-
ningen å Vännäs läger jämte vissa markområden därstädes. (282.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936.
25. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937. (296.)
Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.
26. den 6 juni, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvars¬
departementet. (4.)
Anmäld den 12 juni 1936, varvid bland annat kungörelse utfärdats (sv. f. nr
264). Ånyo anmäld den 30 juni 1936, därvid Kungl. Maji uppdragit åt armé¬
förvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen gemensamt att — med
beaktande av vad som i ämnet anförts dels i statsverkspropositionen till 1936
års riksdag, dels ock i förevarande skrivelse och skrivelsen nr 328 i anledning
av vissa framställningar under riksstatens fjärde huvudtitel i avseende å bud¬
getåret 1936/1937, vilka framställningar beröra frågan om försvarsväsendets
ordnande — snarast möjligt till Kungl. Maji inkomma med förslag till be¬
stämmelser angående anställande över stat under budgetåret 1936/1937 av visst
227
avgånget militärmanskap. Sedan dylikt förslag inkommit, har Kungl. Majit
genom särskilda brev den 3 september 1936 meddelat bestämmelser i ämnet.
Ärendet är därmed slutbehandlat.
27. den 13 juni, i anledning av vissa framställningar under riksstatens fjärde
huvudtitel i avseende å budgetåret 1936/1937, vilka framställningar be¬
röra frågan örn försvarsväsendets ordnande. (328.)
Anmäld den 30 juni 1936, därvid Kungl. Majit utfärdat kungörelse (sv. f. nr
446) samt bland annat meddelat följande uppdrag, nämligen:
Ilo) åt arméförvaltningens artilleri- och intendentsdepartement att, efter
samråd med chefen för generalstaben och med ledning av vad som i ämnet
anförts i förevarande skrivelse till Kungl. Majit inkomma med förslag till plan
för dispositionen av dels de för viss materielanskaffning för budgetåret
1936/1937 anvisade reservationsanslagen av 17,000,000 kronor (anslag nr 1) och
5,851,750 kronor (anslag nr 2), dels ock de belopp av 17,000,000 kronor respek¬
tive 16,000,000 kronor, som enligt riksdagens uttalande vore avsedda att anvi¬
sas för budgetåret 1937/1938 respektive budgetåret 1938/1939. Sedan dylik plan
inkommit, har Kungl. Majit den 17 juli 1936 bland annat ställt förenämnda för
budgetåret 1936/1937 anvisade anslag nr 1 och 2 till arméförvaltningens för¬
fogande för därmed avsedda ändamål;
2:o) åt arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, marin¬
förvaltningen samt flygförvaltningen gemensamt att, med beaktande av vad
riksdagen i förevarande skrivelse i ämnet anfört, verkställa utredning och örn
möjligt i samband med avgivande av förslag rörande lantförsvarets respektive
sjöförsvarets och flygvapnets medelsbehov för budgetåret 1937/1938 till Kungl.
Majit inkomma med förslag beträffande reglering av den vid försvarsväsendet
anställda sjuksköterskepersonalens avlöningsförmåner. Dylikt förslag har in¬
kommit den 16 november 1936 och samma dag remitterats till försvarsväsen¬
dets lönenämnd. Sedan lönenämnden den 9 december 1936 avgivit utlåtande i
ärendet, hava handlingarna remitterats till arméförvaltningens civila departe¬
ment och sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen samt flygförvaltningen för av¬
givande av gemensamt utlåtande. Svar å remissen har icke ingått.
3:o) åt arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen gemen¬
samt i fråga om anställande över stat under budgetåret 1936/1937 av visst
avgånget militärmanskap (jfr ovan beträffande riksdagens skrivelse nr 4).
28. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition nr 229 angående
vissa engångskostnader för flygvapnets byggnader och flygfält ävensom
rörande de inom riksdagens kamrar i anledning av nämnda proposition
väckta motioner. (329.)
Anmäld den 30 juni 1936, därvid Kungl. Majit anbefallt arméförvaltningens
fortifikationsdepartement, marinförvaltningen och flygförvaltningen att till
Kungl. Majit inkomma med förslag angående användningen av det av riks¬
dagen till vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m. för
budgetåret 1936/1937 anvisade reservationsanslag av 9,127,000 kronor. Sedan
åtskilliga förslag inkommit i fråga om användandet av förenämnda anslagsbe-
lopp, har Kungl. Majit genom särskilda brev anvisat vissa belopp för därmed
avsedda ändamål.
29. den 16 juni, i anledning av Kungl. Majits propositioner nr 225 angående
försvarsväsendets ordnande, nr 226 med förslag till värnpliktslag och nr
227 med förslag till lag om tillägg till lagen den 9 april 1926 (nr 66) angå¬
228
ende anskaffande av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot (far-
tygsuttagningslagen), ävensom i anledning av de inom riksdagens kam¬
rar väckta motioner i dithörande ämnen. (327.)
Anmäld ej mindre den 30 juni 1936, därvid Kungl. Maj:t bland annat, med god¬
kännande av den av riksdagen för dess del antagna värnpliktslag, utfärdat
samma lag samt lag om tillägg till fartygsuttagningslagen och två kungörelser
(sv. f. nr 443—446) ävensom godkänt riksdagens under avdelning I punkten
l:o) i förevarande skrivelse fattade beslut beträffande försvarsväsendets ord¬
nande, än även den 8 juli 1936, därvid Kungl. Maj:t bland annat bemyndigat
chefen för försvarsdepartementet att dels tillkalla en sakkunnig, jämte sekre¬
terare, att verkställa förberedande utredning rörande förändrade bestämmelser
för rekrytering av försvarsväsendets officerskår. Dylik sakkunnig och sekrete¬
rare hava tillkallats den 20 juli 1936. Utredningen pågår.
30. den 19 juni, i anledning av vissa framställningar rörande understöd åt
efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (365.)
Anmäld och slutbehandlad den 10 juli 1936, såvitt på försvarsdepartementets
föredragning ankommer (bankoutskottets utlåtande nr 26, punkten 2).
31. den 22 juni, i anledning av väckta motioner örn anslag till det frivilliga
skytteväsendets befrämjande. (370.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande vissa anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (371.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.
33. samma dag, i anledning av väckt motion örn rätt för arméns, kustartille¬
riets och flygvapnets reserver tillhörande förtidsavgången personal att
utbekomma pensionens kapitaliserade värde. (372.)
Anmäld den 30 juni 1936, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt arméförvaltning¬
ens civila departement, marinförvaltningen och flygförvaltningen gemensamt
att, med beaktande av vad i riksdagsskrivelsen ävensom i statsutskottets utlå¬
tande nr 160 anförts till övervägande upptaga det i ifrågavarande motion av¬
handlade spörsmålet samt därefter till Kungl. Maj :t inkomma med det yttrande
och förslag i ämnet, vartill omständigheterna kunde giva anledning. Sedan dylikt
förslag avgivits den 21 november 1936, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.
34. den 27 juni, i anledning av vissa framställningar under riksstatens fjärde
huvudtitel rörande anslag för budgetåret 1936/1937. (373.)
Anmäld den 30 juni 1936, därvid Kungl. Majit bland annat anbefallt arméför¬
valtningen att efter samråd med chefen för generalstaben samt marinförvalt¬
ningen efter samråd med chefen för marinstaben med ledning av vad som i
ämnet anförts i Kungl. Majits proposition till 1936 års riksdag, nr 225, angå¬
ende försvarsväsendets ordnande ävensom i riksdagens särskilda utskotts i
anledning av, bland annat, samma proposition avgivna utlåtande nr 1 och
förevarande riksdagsskrivelse snarast möjligt uppgöra och till Kungl. Majit
inkomma med förslag till erforderliga föreskrifter rörande reservstatspersona-
lens vid armén respektive marinen tjänstgöring, avlöning m. m. ävensom rörande
pension av statsmedel till dylik personal, som från och med ingången av bud¬
229
getåret 1936/1937 med rätt till pension avgår. Sedan dylika förslag inkommit,
har Kungl. Majit den 23 juli 1936 utfärdat två kungörelser i ämnet (sv. f. nr
474 och 476). Ärendet är därmed slutbehandlat.
35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående till¬
fällig löneförbättring under budgetåret 1936/1937 för viss personal inom
den civila statsförvaltningen m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (374.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.
36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag rörande anslag till
extra utgifter under fjärde huvudtiteln avdelning Flygvapnet. (394.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
4. Socialdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 8 februari 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förstärkning av vissa anslag under femte huvudtiteln jämte en i ämnet
väckt motion. (14.)
Anmäld den 14 och den 28 februari 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
2. den 18 februari, angående förstärkning av visst anslag under femte huvud¬
titeln. (23.)
Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1936.
3. den 26 februari, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställningar angående anslag
till byggnader för statens bakteriologiska laboratorium och till lån till
utvidgning av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka. (51.)
Anmäld den 6 mars och den 30 juni 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
4. den 28 februari, i anledning av väckt motion angående ändring i kom¬
munalförfattningarnas bestämmelser om tiden för offentliga stäm¬
mor. (61.)
I anledning av skrivelsen har inom socialdepartementet utarbetats en prome¬
moria i ämnet, varöver dels samtliga länsstyrelser anbefallts, dels ock svenska
stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund bereus tillfälle att av¬
giva yttranden. Sedan dessa yttranden inkommit, är ärendet beroende på Kungl.
Majlis prövning.
5. samma dag, i anledning av väckta motioner om beredande av rätt för
municipalsamhälle att upprätta högre folkskola. (62.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
6. den 3 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
örn socialregister. (63.)
Anmäld den 20 mars 1936, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 56).
7. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med anhållan örn
riksdagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisa¬
tionens konferens år 1935 fattade beslut. (64.)
Anmäld den 29 maj 1936, därvid beslöts, bland annat, att skrivelsen skulle
överlämnas till utrikesdepartementet för fortsatt behandling av ärendet i den
230
del detsamma avser förslaget till konvention angående användande av kvinnor
till arbete under jord i gruvor av alla slag.
8. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av kommunala vallagen den 6 juni 1930
(nr 253) m. m. (69.)
Anmäld den 3 april 1936, därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 76 och 77) dels om
ändring i vissa delar av kommunala vallagen, dels ock örn ändring i vissa delar
av lagen örn kommunalstyrelse i Stockholm.
9. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående under¬
stöd åt föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina
för verksamheten vid åkerbrukskolonien Hall. (75.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936. (Jfr även ärendet under punkten
45 här nedan.)
10. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
väsendet, utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, i vad på socialdepartementets före¬
dragning beror.
11. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning av Väsby kungsgård i Sala stad. (82.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.
12. samma dag, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av förord¬
ningen örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel. (86.)
Anmäld den 26 juni 1936, därvid — jämte det i övrigt erforderlig åtgärd be¬
slöts — förordning utfärdades (sv. f. nr 319) om ändrad lydelse av förordningen
om ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel.
13. den 20 mars, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda fram¬
ställningar rörande utgifterna för budgetåret 1936/1937 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet. (5.)
Anmäld den 24 april 1936, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder.
14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
Jönköpings läns landsting för anskaffande av materiel för yrkesundervis¬
ningen vid Höreda skyddshem. (92.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936.
15. samma dag, i anledning av väckta motioner örn skärpning av utskylds-
strecket såsom villkor för valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.
(106.)
Anmäld den 30 juni 1936, därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 428, 429 och 433)
angående ändrad lydelse dels av 15 § lagen om kommunalstyrelse på landet,
dels av 13 och 51 §§ lagen om kommunalstyrelse i stad, dels ock av 6 § lagen
örn landsting. I vad angår av riksdagen begärd utredning beträffande frågan
om införande i kommunallag av allmänna valbarhetsbestämmelser rörande kom¬
munala uppdragshavare är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
16. den 26 mars, i anledning av väckt motion angående förbättring av skogs¬
arbetarnas härbärgen under avverkningstiden. (116.)
231
Anmäld den 29 maj 1936, därvid socialstyrelsen anbefalldes att efter verkstäl¬
lande av erforderlig utredning avgiva yttrande i ärendet och därvid tillika in¬
komma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Efter det
socialstyrelsen den 28 oktober 1936 avgivit utredning och förslag i ämnet, hava
vissa myndigheter anbefallts samt åtskilliga organisationer beretts tillfälle att
avgiva yttranden däröver. Sedan nämnda yttranden inkommit, är ärendet be¬
roende på Kungl. Maj:ts prövning.
17. den 1 april, i anledning av väckt motion angående viss ändring i förord¬
ningen om blindhetsersättning. (137.)
Anmäld den 17 april 1936, därvid uppdrogs åt pensionsstyrelsen att efter sam¬
råd med medicinalstyrelsen utfärda cirkulär rörande utredning i fråga örn för¬
utsättningarna för erhållande av blindhetsersättning. Ärendet är därmed slut¬
behandlat.
18. den 21 april, angående avlöningsanslag till riksförsäkringsanstalten för
budgetåret 1936/1937. (163.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1936.
19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn arbetstiden vid automatisk tillverkning av fönsterglas m. m. (173.)
Anmäld den 8 maj 1936, därvid beslöts att skrivelsen — i vilken riksdagen an¬
mälde dels, att de i Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition framlagda lagför¬
slagen icke blivit av riksdagen antagna, dels ock, i anledning av begärt ytt¬
rande beträffande ett å den internationella arbetsorganisationens konferens år
1934 antaget förslag till konvention angående arbetstiden i automatiska fönster¬
glasbruk, att riksdagen för sin del ansåge, att konventionsförslaget icke borde
ratificeras — skulle läggas till handlingarna.
20. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om kommunala pensionstillskott m. m. (182.)
Anmäld den 15 maj 1936, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 144).
21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 22 juni 1928 om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus. (183.)
Anmäld den 5 juni 1936, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 256).
22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 14 § 3 mom. lagen den 29 juni 1912 (nr 206)
om arbetarskydd. (184.)
Anmäld den 15 maj och den 12 juni 1936, därvid sistnämnda dag lag i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 274).
23. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i
fattigvårdslagen m. m. (185.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
24. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändring i fattigvårds¬
lagens bestämmelser örn barns försörjningsplikt m. m. (186.)
Anmäld den 10 juli 1936, därvid uppdrogs åt statens inspektör för fattigvård
och barnavård att efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag till de ändrade bestämmelser, vartill utredningen må giva anledning.
Detta uppdrag har ännu icke slutförts.
232
25. den 2 maj, i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att er¬
hålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)
Anmäld den 10 juli 1936, därvid uppdrogs åt statens inspektör för fattigvård
och barnavård att efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.
26. den 5 maj, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för stats¬
bidrag till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet. (209.)
Anmäld den 10 juli 1936, därvid dels samtliga länsstyrelser anbefalldes, dels ock
vissa organisationer bereddes tillfälle att avgiva yttranden över skrivelsen. Sedan
nämnda yttranden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.
27. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor. (212.)
Anmäld den 22 maj 1936, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 151).
28. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 örn försäkring
för olycksfall i arbete. (232.)
Anmäld den 26 juni 1936, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 383).
29. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående avlö-
ningsanslag för medicinalstyrelsen. (233.)
Anmäld den 5 och den 30 juni 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till bidrag till den lokala polisorganisationen å
landsbygden m. m. (234.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936.
31. den 20 maj, i anledning av väckta motioner angående en utvidgad livs-
medelslagstiftning. (243.)
Sedan skrivelsen anmälts den 23 oktober 1936, har chefen för socialdepartemen¬
tet, jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande, den 3 november 1936 tillkallat fem
sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande en ur
enhetliga synpunkter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning. De sakkunniga
hava ännu icke slutfört sitt uppdrag.
32. den 23 maj, angående åtgärder till åstadkommande av utsträckt använd¬
ning av vatten- och sanitetsledningar på landsbygden. (244.)
Anmäld den 10 juli 1936, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
1936 års utredning angående beredskapsarbeten för att tagas i övervägande vid
fullgörande av dess uppdrag. Nämnda utredning har ännu icke slutfört sitt
uppdrag.
33. samma dag, angående underlättande och tryggande av möjligheten för
den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)
Anmäld den 10 oktober 1936, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att avgiva
yttrande i anledning av vad i skrivelsen anförts. Sedan nämnda yttrande in¬
kommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
34. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till statens byggnadslånebyrå. (248.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936.
233
35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för
mindre bemedlade, barnrika familjer. (249.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936.
36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning gjorda framställning angående anslag till låne¬
fonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen. (250.)
Anmäld den 29 maj 1936, därvid — jämte det i övrigt erforderlig åtgärd beslöts
— kungörelser utfärdades (sv. f. nr 215 och 216) dels örn lån för ombyggnad
av bostadshus i städer och stadsliknande samhällen, dels ock örn ändring i vissa
delar av instruktionen för statens byggnadslånebyrå.
37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag till främjande av bostadsbyggande på
landsbygden jämte i ämnet väckta motioner. (251.)
Anmäld den 5 juni 1936, därvid — jämte det i övrigt erforderliga åtgärder be-
slötos — kungörelse utfärdades (sv. f. nr 299) med vissa bestämmelser angående
förbättringsbidrag och nybyggnadslån för bostadsbyggnadsföretag på lands¬
bygden.
38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till lånefonden för lantarbetarbostäder.
(252.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936.
39. samma dag, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela lan¬
det. (264.)
Anmäld den 10 juli 1936, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med socialstyrelsen efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.
40. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för statsbidrag till vissa grenar av den slutna sjukvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (267.)
Anmäld den 12 juni 1936, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att med beak¬
tande av vad i skrivelsen anförts inkomma med dels utredning och förslag röran¬
de grunder för statsbidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av vårdhem
för lättskötta sinnessjuka, dels ock förslag till de bestämmelser i övrigt, som
kunde vara erforderliga för genomförande av riksdagens beslut. Sedan detta
uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn för¬
säkring för vissa yrkessjukdomar m. m. (278.)
Anmäld den 12 och den 26 juni 1936, därvid — jämte det i övrigt erforderliga
åtgärder beslötos — lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 384). För fortsatt hand¬
läggning i vad angår det å den internationella arbetsorganisationens konferens
år 1934 antagna förslaget till konvention angående ersättning för yrkessjuk¬
domar har skrivelsen överlämnats till utrikesdepartementet.
42. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till statspolisorganisationen m. m. (283.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936.
234
43. den 5 juni, angående reformering av pantlånerörelsen. (275.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr denna ämbetsberättelse
sid. 284, ärendet under punkten 8.)
44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937. (296.)
Anmäld och slutbehandlad den 10 juli 1936, i vad på socialdepartementets före¬
dragning beror.
45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omlägg¬
ning av skyddshemsverksamheten m. m. jämte i ämnet väckta motio¬
ner. (306.)
Anmäld den 12 juni 1936, därvid — jämte det i övrigt erforderliga åtgärder
beslötos — Kungl. Maj:t uppdrog åt två utredningsmän att vidtaga vissa för¬
beredande åtgärder för omorganisationen av skyddshemsverksamheten. Utred¬
ningsmännen hava den 18 december 1936 slutfört sitt uppdrag. Jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande har chefen för socialdepartementet den 26 oktober 1936
tillkallat tre sakkunniga för att inom departementet och i samråd med skydds-
hemsinspektören biträda med utredning rörande skyddshemmet åkerbrukskolo¬
nien Hall. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.
46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn
fattigvården m. m. (307.)
Anmäld den 12 juni 1936, därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 265 och 266) angå¬
ende ändring i vissa delar dels av lagen örn fattigvården dels ock av lagen örn
samhällets barnavård och ungdomsskydd.
47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till bidrag till
uppförande eller inrättande av arbetshem. (308.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936.
48. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till låneunderstöd åt vissa egnahemsägare i Göteborgs och Bohus län.
(302.)
Anmäld den 26 juni 1936, därvid — jämte det i övrigt erforderlig åtgärd be¬
slöts — kungörelse utfärdades (sv. f. nr 353) örn lån till vissa egnahemsägare i
Göteborgs och Bohus län.
49. den 9 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa änd¬
ringar i gällande avlöningsreglementen för nyreglerade verk. (312.)
Anmäld den 26 juni 1936, därvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 393) angående
upphävande av vissa bestämmelser i avlöningsreglementet för förste provinsial¬
läkare och provinsialläkare.
50. den 12 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus jämte i ämnet väckta
motioner. (318.)
Anmäld den 30 juni 1936. Beträffande uppförande av en psykiatrisk klinik i
Uppsala är ärendet beroende på Kungl. Majis prövning.
235
51. den 15 juni, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om avlönings- och omkostnadsanslag för socialdeparte¬
mentet. (319.)
Anmäld den 19 juni 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
52. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni 1935
(nr 434) om folkpensionering. (330.) _
Anmäld den 26 juni 1936, därvid beslöts, att skrivelsen — i vilken riksdagen
anmälde att Kungl. Majis ifrågavarande proposition icke vunnit riksdagens
bifall — skulle läggas till handlingarna.
53. den 16 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter. (332.)
Anmäld den 19 och den 26 juni 1936, därvid sistnämnda dag lag i ämnet utfär¬
dades (sv. f. nr 320).
54. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (340.)
Anmäld den 26 juni 1936, därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 378 och 379) angå¬
ende ändrad lydelse dels av 58 § lagen om kommunalstyrelse pa landet, dels
ock av 53 § lagen örn kommunalstyrelse i stad.
55. den 17 juni, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställning om avlöningsanslag till socialstyrelsen m. m. (336.)
Anmäld den 26 juni 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
56. den 18 juni, i anledning av väckta motioner angående offentliga nöjestill-
ställningar m. m. (353.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.
57. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
ändring i hälsovårdsstadgan m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (362.)
Anmäld den 26 juni 1936, därvid utfärdades dels förordning (sv. f. nr 322) om
ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan, dels ock kungörelse (sy. f. nr 323)
om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen angående statsbidrag till distnktsvard.
Därjämte har Kungl. Maji uppdragit åt medicinalstyrelsen att verkställa den
ytterligare utredning, som kan anses erforderlig för bostadsövervakningens ny¬
ordning i städer med mera än 5,000 invånare. Detta uppdrag har ännu icke
slutförts.
58. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
lantarbetstidslag. (363.)
Anmäld den 19 och den 26 juni 1936, därvid sistnämnda dag lag i ämnet ut¬
färdades (sv. f. nr 333).
59. den 19 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
till statliga och kommunala beredskapsarbeten jämte i ämnet väckta
motioner. (355.) .
Anmäld den 30 juni och den 6 november 1936, därvid erforderliga åtgärder be¬
slötos.
60. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
till statens arbetslöshetskommission, reservarbeten och kontantunder-
stödsverksamhet m. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner. (356.)
236
Anmäld den 30 juni och den 13 november 1936, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.
61. den 22 juni, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t dels i statsverksproposi¬
tionen, dels ock genom proposition nr 222 framställda förslag örn anslag
under femte huvudtiteln m. m. (379.)
Anmäld den 30 juni 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
62. den 27 juni, i anledning av väckta motioner örn befrämjande av exporten
och avsättningen i övrigt av gatsten m. m. (384.)
Den 11 augusti 1936 överlämnad till handelsdepartementet.
63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1936/1937 till arbetsrådet. (388.)
Anmäld den 30 juni 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra ut¬
gifter. (395.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
65. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta motio¬
ner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)
Anmäld den 10 juli och den 11 september 1936, därvid sistnämnda dag dels
lagar utfärdades örn förenings- och förhandlingsrätt (sv. f. nr 506), om ändrad
lydelse av 1, 6 och 11 §§ lagen örn medling i arbetstvister (sv. f. nr 507) samt
om ändrad lydelse av 1 § lagen om arbetsdomstol (sv. f. nr 508), dels ock social¬
styrelsen anbefalldes att inkomma med förslag till de nya eller ändrade bestäm¬
melser, som borde meddelas i anledning av nämnda lagar. Sedan detta uppdrag
fullgjorts, har Kungl. Majit den 20 november 1936 utfärdat kungörelse örn änd¬
ring i vissa delar av kungörelsen den 31 december 1920 med närmare föreskrif¬
ter angående medling i arbetstvister (sv. f. nr 573). För handläggning i vad
angår av riksdagen äskad utredning om föreningsväsendets normering genom
lagstiftning har skrivelsen överlämnats till justitiedepartementet. I övrigt (fort¬
satt utredning av fragan angående lagstiftning örn vissa ekonomiska stridsåtgär¬
der) är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.
66. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn
arbetsavtal m. m. (421.)
I vad angår av riksdagen framställt yrkande om utredning rörande åtgärder för
främjande av pensionering av personer, anställda i enskild tjänst, är skrivelsen
föremål för övervägande av en inom justitiedepartementet den 19 september
1936 tillsatt kommitté för verkställande av utredning i berörda hänseende. I
övrigt (fortsatt utredning rörande frågan om lagstiftning om arbetsavtal) är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
5. Kommunikationsdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 8 februari 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatta åtgärder för främjande av sparsamhet bland skolungdomen. (15.)
Anmäld den 21 februari 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
237
2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för
statens räkning av gatsten jämte två i ämnet väckta motioner. (16.)
Anmäld den 14 februari 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning om anslag till möbler m. m. för
kanslihuset. (17.)
Anmäld den 27 mars, den 16 oktober och den 18 december 1936, därvid erfor¬
derliga åtgärder beslutits.
4. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bidrag till svenska järnvägsmännens vilohemsförening u. p. a. för ut¬
vidgning av föreningens semesterhem å Hällekind. (25.)
Anmäld den 28 februari 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efter¬
skänkande av återbetalningsskyldigheten beträffande av reparatören
H. C. T. Lund oriktigt uppburna dyrtidstihägg. (26.)
Anmäld den 27 mars 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning av vissa fastigheter i Stensele socken. (41.)
Anmäld den 27 mars 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
7. den 25 februari, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverksproposi¬
tionen gjorda framställningar om anslag till byggnadsarbeten, avseende
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (50.)
Anmäld den 27 mars 1936, och hava då samt sedermera under året erforderhga
åtgärder beslutits.
8. den 29 februari, angående vissa utgifter för kapitalökning för budgetåret
1936/1937 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk. (54.)
Anmäld den 27 mars 1936, och hava då samt sedermera under året erforderhga
åtgärder med avseende å de i skrivelsen upptagna punkterna med undantag
dock av punkten nr 14 angående ny radioanläggning för flygplatsen vid Bull¬
tofta beslutits. Beträffande sistnämnda punkt har Kungl. Majit anbefallt tele¬
grafstyrelsen att, efter samråd med luftfartsmyndigheten och vederbörande
lokala myndigheter, till Kungl. Majit inkomma med förslag till användning av
det under punkten omförmälda anslaget.
9. den 6 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 75 § lagen den 7 juni 1934
(nr 242) örn vägdistrikt. (68.)
Anmäld den 20 mars 1936, därvid utfärdades en lag (sv. f. nr 58).
10. den 11 mars, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen un¬
der utgifter för kapitalökning gjorda framställning örn anslag till teck¬
nande av aktier i aktiebolaget Aerotransport. (74.)
Anmäld den 27 mars 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts. 11
11. den 13 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försälj¬
ning av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden m. m. (79.)
Anmäld den 27 mars 1936, därvid erforderhga åtgärder beslötos.
238
12. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring av 8 §
lagen örn vägdistrikt. (87.)
Anmäld den 5 juni 1936, därvid utfärdades en lag (sv. f. nr 249).
13. den 17 mars, i anledning av väckta motioner angående beredande av
ökade möjligheter för arrendatorer att erhålla rösträtt vid val av väg-
stämmoombud. (95.)
Anmäld den 5 juni 1936, därvid uppdrogs åt 1935 års vägsakkunniga att verk¬
ställa den av riksdagen begärda utredningen samt att till Kungl. Majit inkomma
med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
14. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i 59 § lagen
om vägdistrikt. (96.)
Anmäld den 13 augusti 1936, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 485).
15. den 20 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utbetal¬
ning av preskriberade skadestånd till viss personal vid statens järn¬
vägar. (88.)
Anmäld den 27 mars 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
16. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående post¬
husbyggnad å Kungsholmen i Stockholm. (97.)
Anmäld den 27 mars och den 2 oktober 1936, därvid erforderliga åtgärder be-
slötos.
17. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning gjorda framställning örn anslag till förskott av
kostnader för uppgörande av byggnadsplaner. (98.)
Anmäld den 5 juni 1936, och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutits.
18. den 26 mars, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgif¬
terna under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kom¬
munikationsdepartementet. (6.)
Anmäld den 24 april 1936, och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutits.
19. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försälj¬
ning av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden i Stockholm
m. m. (118.)
Anmäld den 3 april 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
20. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 7 juni 1934 (nr 241) om all¬
männa vägar. (120.)
Anmäld den 3 april 1936, därvid utfärdades en lag (sv. f. nr 74).
21. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försälj¬
ning av lägenheten Stockö mjöl- och sågkvarnar nr 1 och 2 i Söraby soc¬
ken av Kronobergs län. (121.)
Sedan vattenfallsstyrelsen, till åtlydnad av Kungl. Majits beslut den 3 april
1936, den 22 december 1936 inkommit med ett under förutsättning av Kungl.
Majits godkännande upprättat köpeavtal rörande ifrågavarande lägenhet, är
ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.
239
22. den 27 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition angående förvärv
för kronans räkning av vissa jord- och vattenområden vid Stadsforsen i
Indalsälven m. m. (lil.)
Anmäld den 3 april 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restaure¬
ring av Gustaf lilis paviljong i Haga. (112.)
Anmäld den 3 april 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
24. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående gäldande
av kostnader för marklösen m. m. i samband med anordnande av farled
Ramsvikskilen—Ålstenshamn. (122.)
Anmäld den 3 april 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
25. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsätt¬
ning av avgiften för skatteinbetalning över postgiro vid skatteuppbörd i
Stockholms stad. (127.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1936, i vad på kommunikationsdeparte¬
mentets föredragning beror. Skrivelsen har därefter överlämnats till finansdepar¬
tementet.
26. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försälj¬
ning av vissa markområden till staden Mariestad. (131.)
Anmäld den 17 april 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
27. den 4 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försälj¬
ning av den telegrafverket tillhöriga fastigheten nr 20 i kvarteret Jung¬
frun i Stockholm. (123.)
Anmäld den 24 april 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
28. den 21 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ersätt¬
ning till vissa vid tågolycka skadade personer. (165.)
Anmäld den 30 april 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
29. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående nybygg¬
nad för statens väginstitut. (166.)
Anmäld den 22 maj 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
30. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
till förrådsbyggnad i Älvsjö i Stockholm m. m. (167.)
Anmäld den 30 april 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
31. samma dag, i anledning av väckta motioner om statlig automobiltrafik
mellan Pajala och Kiruna. (168.)
Anmäld den 30 april 1936, därvid uppdrogs åt generalpoststyrelsen att till Kungl.
Maji inkomma med utredning rörande möjligheterna att inrätta en postdiligens¬
linje mellan Pajala och Kiruna. Sedan sådan utredning inkommit den 23 decem¬
ber 1936, är ärendet beroende på Kungl. Majis prövning.
32. den 28 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående förvärv
för kronans räkning av Näs kraftstation med tillhörande mark och vat¬
tenrätt i Dalälven m. m. (179.)
Anmäld den 8 maj 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
240
33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av Norsholm-Västervik-Hultsfreds järnvägsaktiebolags skuldförhållande
till staten jämte i ämnet väckta motioner. (189.)
Anmäld den 22 maj 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
34. samma dag, i anledning av väckta motioner om bemyndigande för Kungl.
Majit att försälja tomter å hamnområden, tillhöriga statens fiskeham¬
nar. (191.)
Anmäld den 8 maj 1936, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
att till Kungl. Majit inkomma med den i riksdagens skrivelse åsyftade utred¬
ningen samt med de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda. Utred¬
ning och förslag hava ännu icke inkommit.
35. den 8 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befatt¬
ningar vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vat-
tenfallsverk m. m. (207.)
Anmäld den 22 maj 1936, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 211) och i
övrigt erforderliga åtgärder beslötos.
36. den 22 maj, angående bättre ordnande av landsbygdens postförhållanden
i vad gäller lantbrevbäringen. (254.)
Anmäld den 5 juni och den 30 december 1936, därvid erforderliga åtgärder be-
slutits.
37. den 23 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försälj¬
ning till Växjö-Åseda-Hultsfreds järnvägsaktiebolag av Östra Värends
järnväg. (253.)
Anmäld den 5 juni och den 9 oktober 1936, därvid erforderliga åtgärder be¬
slötos.
38. den 29 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försälj¬
ning till Bergslagernas järnvägsaktiebolag av Dal-Västra Värmlands järn¬
vägar och Åmål-Årjängs järnväg jämte två i ämnet väckta motioner.
(266.)
Anmäld den 5 juni 1936, därvid Kungl. Majit gav fullmäktige i riksgäldskonto¬
ret till känna riksdagens beslut. Fullmäktige hava hittills icke underställt Kungl.
Majit förslag till avtal rörande försäljningen.
39. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående viss om¬
läggning av automobilbesiktningsväsendet m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (281.)
Anmäld den 14 augusti och den 23 oktober 1936, därvid erforderliga åtgärder
beslötos. Vid sistnämnda tillfälle utfärdades en förordning och en instruktion
(sv. f. nr 563 och 564).
40. samma dag, i anledning av väckt motion angående köpings eller annat
samhälles på landet skyldighet att utan kostnad tillhandahålla vägmark.
(285.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
41. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937. (296.)
Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.
241
42. den 6 juni, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning om anslag till bidrag till byggande
av broar jämte två i ämnet väckta motioner. (304.)
Anmäld den 12 juni 1936, och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutits.
43. samma dag, i anledning av väckt motion örn broanläggning över Svine¬
sund m. m. (309.)
Anmäld den 10 juli 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
44. samma dag, i anledning av väckta motioner angående fortsatt elektrifie¬
ring av statsbanorna. (311.)
Anmäld den 4 juli 1936, därvid uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen samt därefter till Kungl. Maj:t inkomma
därmed ävensom med det förslag, som av utredningen kunde föranledas. Utred¬
ning och förslag i ämnet hava ännu icke inkommit.
45. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa änd¬
ringar i gällande avlöningsreglementen för nyreglerade verk. (312.)
Anmäld, såvitt avser kommunikationsdepartementet, den 26 juni 1936, därvid
utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 391).
46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anvisande av anslag
av automobilskattemedel m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (313.)
Anmäld, såvitt kommunikationsdepartementet angår, dels den 12 och den 26
juni 1936, därvid med avseende å de för budgetåret 1936/1937 i skrivelsen anvi¬
sade anslagen erforderliga åtgärder beslötos, dels ock den 30 juni och den 8 juli
1936, därvid utfärdades två förordningar och två kungörelser (sv. f. nr 451 och
452 samt 466 och 467).
47. den 19 juni, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—
30 juni 1935. (339.)
Anmäld, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 8 juli 1936 beträffan¬
de punkten 3 (vägdistriktens räkenskaper), därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 466), dels den 21 augusti 1936 beträffande punkten 2 (ersättning för
upprättande av vägfyrktalslängd m. m.), därvid erforderlig åtgärd beslöts, dels
den 10 september 1936 beträffande punkten 13 (traktamentsersättningar till
militärassistenter vid statens järnvägar), därvid uppdrogs åt järnvägsstyrelsen
och chefen för generalstaben att gemensamt utarbeta och till Kungl. Maj:t in¬
komma med förslag till bestämmelser rörande avlöning till militärassistenterna
vid statens järnvägar och sättet för bestridande av kostnaderna därför, i vilket
ämne förslag ännu icke inkommit, dels ock den 30 oktober 1936 beträffande
punkten 4 (för djurgårdskommissionens räkning utförda arbeten samt nämnda
kommissions verksamhet), därvid erforderlig åtgärd beslöts såvitt avsåg frågan
örn återbetalning från Stockholms stads sida av visst räntebelopp. Den i samma
punkt upptagna frågan örn förändringar i kommissionens sammansättning och
organisation är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
48. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgif¬
ter. (396.)
Anmäld den 4 juli 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
] ö — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1937 års riksdan.
242
49. samma dag, i anledning av Kungl. Marits proposition angående medel
till vägtrafikmyndighetens verksamhet under budgetåret 1936/1937 jämte
en i ämnet väckt motion. (400.)
Anmäld den 5 september 1936, därvid beslöts, att skrivelsen såsom icke föranle¬
dande någon Kungl. Maj:ts åtgärd skulle läggas till handlingarna.
50. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil, dels ock
väckta motioner örn viss ändring i gällande motorfordonsförordning.
(419.)
Anmäld den 30 juni 1936, därvid utfärdades en förordning (sv. f. nr 448). Jäm¬
likt Kungl. Maj:ts den 5 september och den 9 oktober 1936 givna bemyndigan-
den har departementschefen därefter den 19 september och den 10 oktober 1936
tillkallat nio sakkunniga för verkställande av utredning rörande erforderliga
åtgärder för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga automobiltrafi-
ken (1936 års trafikutredning).
51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
motorfordonsförordning och vägtrafikstadga. (420.)
Anmäld den 23 oktober 1936, därvid utfärdades en förordning (sv. f. nr 561)
och en stadga (sv. f. nr 562).
6. Finansdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 5 februari 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till förordning rörande ikraftträdandet av visst stadgande i förord¬
ningen den 31 maj 1935 (nr 255) örn ändring i vissa delar av taxeringsför-
ordningen. (13.)
Anmäld och slutbehandlad den 7 februari 1936, varvid förordning i ämnet ut¬
färdades (sv. f. nr 27).
2. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående änd¬
rade grunder för lämnande av ersättning av statsmedel för taxerings-
arbete i Stockholms stad m. m. (22.)
Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1936, varvid bland annat förordning
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 35).
3. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående grunderna för bestämmandet av proviso¬
riskt dyrortstillägg m. m. åt vissa befattningshavare i statens tjänst. (24.)
Anmäld den 20 mars 1936, då kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 104).
Ärendet, som i viss del överlämnats till försvarsdepartementet, kommer ej
vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror, att bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.
4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (43.)
Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936, varvid förordning i ämnet utfär¬
dades (sv. f. nr 66).
243
5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld. (44.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1936, varvid kungörelse i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 40).
6. den 29 februari, i anledning av väckt motion örn visst tillägg till 5 § s)
tulltaxeförordningen. (52.)
Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1936.
7. den 11 mars, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
väsendet, utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)
Anmäld dels den 29 maj 1936, varvid bland annat utfärdades kungörelse i
ämnet (sv. f. nr 251), dels ock den 26 juni 1936. Skrivelsen är därmed, i vad
på finansdepartementets föredragning beror, slutbehandlad.
8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 11 § lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension. (72.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 68).
9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn användande under budgetåret 1936/1937 av vissa till fonden för pen¬
sionering av civila tjänstinnehavare inflytande medel. (73.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936, då bland annat lag i ämnet utfär¬
dades (sv. f. nr 69).
10. den 18 mars, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för
fönster- och spegelglas samt om viss ändring av tulltaxans bestämmelser
om valsade plattor av zink. (99.)
Anmäld den 3 april 1936, varvid kungörelse utfärdades om ändrad lydelse av
nummer 898 i gällande tulltaxa (sv. f. nr 75). Ärendet är, i vad avser frågan
om ökat tullskydd för fönster- och spegelglas, beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.
11. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 4 § sista stycket förordningen den 4
oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution. (113.)
Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1936, varvid förordning i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 140).
12. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning om ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316). (125.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, varvid förordning i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 127).
13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utövan¬
det av statens tobaksmonopol. (126.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1936.
14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsätt¬
ning av avgiften för skatteinbetalning över postgiro vid skatteuppbörd i
Stockholms stad. (127.)
244
Ärendet har överlämnats från kommunikationsdepartementet, i vad avser frå¬
gan, huruvida skatteuppbörden — ej blott den statliga utan även den kommu¬
nala — i övriga delar av landet lämpligen må kunna anordnas på enahanda
sätt som för Stockholms stad. Ärendet har därefter den 13 november 1936 i
berörda del överlämnats till 1936 års uppbördskommitté för att tagas i över¬
vägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag.
15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 126 § 2 mom. taxeringsförordningen den
28 september 1928. (128.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1936, varvid förordning i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 98).
16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med viss bestämmelse att iakttagas vid meddelande av rättig¬
het till detaljhandel med rusdrycker. (129.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1936, varvid förordning i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 106).
17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning av vissa allmänna arvsfonden tillfallande fastigheter. (134.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1936.
18. den 2 april, i anledning av väckt motion angående en förstärkning av
fullmäktige i riksbanken m. m. (140.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
19. den 4 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 67 med för¬
slag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall förordna örn kre¬
ditspärr, dels ock i ämnet väckta motioner. (142.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1936, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 123).
20. den 17 april, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl, hov-
och slottsstaterna. (1.)
Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.
21. samma dag, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda fram¬
ställningar rörande utgifterna för budgetåret 1936/1937 under riksstatens
sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (7.)
Anmäld den 15 maj samt den 26 och den 30 juni 1936. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.
22. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, i vad angår anslaget till allmänna
indragningsstaten. (144.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936.
23. den 18 april, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i fråga
om automobilbeskattningen. (154.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggs¬
pension åt vissa i statens tjänst anställda personer. (155.)
Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1936.
245
25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräk¬
ningen i vissa fall av pension åt lärarinna med delaktighet i lärarinnornas
pensionsanstalt. (157.)
Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1936.
26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillämp¬
ning av civila tjänstepensionsreglementet å personal, uppförd å indrag-
ningsstat för domänverket. (158.)
Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1936.
27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning örn ändrad lydelse av §§ 2, 3 och 9 förordningen den 17 maj
1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m. (159.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, då bland annat förordning i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 128).
28. den 21 april, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
inkomst- och utgiftsstat för statens allmänna fastighetsfond för budget¬
året 1936/1937 m. m. (169.)
Anmäld den 12 juni 1936. Skrivelsen är i vad angår dispositionen av anslagen
till ersättning till statens allmänna fastighetsfond beroende på Kungl. Majis
prövning.
29. den 22 april, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
förordning angående giltighetstiden för vissa tullsatser. (176.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1936, varvid förordning i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 108).
30. den 25 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försälj¬
ning till skatte av lägenheterna Gungsebro med Moholm nr 1, Hassle¬
fallet nr 1 och Hassledalsängen nr 1 i Finnerödja socken av Skaraborgs
län. (181.)
Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1936.
31. den 28 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående pensions-
rätt för innehavaren av »Mimi Althainz professur i radioterapi» vid karo¬
linska mediko-kirurgiska institutet. (187.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1936.
32. samma dag, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till kommu¬
ner för pensionering av vissa fjärdingsman. (188.)
Anmäld den 30 oktober 1936, varvid Kungl. Maji uppdrog åt statskontoret att
verkställa den i skrivelsen avsedda utredningen samt att därefter inkomma med
på utredningen grundat utlåtande och förslag i ämnet.
33. samma dag, i anledning av väckt motion örn viss ändring i tjänstepen¬
sionsreglementet för arbetare. (190.)
Sedan statskontoret inkommit med utlåtande och förslag i ämnet, är ärendet
beroende på Kungl. Majis prövning.
34. samma dag, i anledning av väckt motion angående tullen å kortregister-
skåp. (195.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 131).
246
35. samma dag, i anledning av väckt motion om viss jämkning i tulltaxans
bestämmelser örn impregnerad presenningsvävnad. (196.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 131).
36. samma dag, i anledning av väckt motion om ökat tullskydd för kapp¬
säckslås, attachélås m. m. (197.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 131).
37. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för knap¬
par av stennöt eller palmadum. (198.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, varvid förordning i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 133).
38. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för tyg¬
skor med lädersula samt örn tilläggst ull för tofflor. (199.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, varvid förordning i ämnet utfär¬
dades (sv. f. nr 133).
39. den 29 april, i anledning av väckt motion örn införande av tullfrihet för
acceleratorer och antioxidationsmedel för gummiindustrien. (200.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, varvid kungörelser i ämnet utfär¬
dades (sv. f. nr 131 och 132).
40. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
återbäring av viss del av erlagd stämpelavgift för John och Antonie Ret¬
tigs museifonder till Gävle stad. (203.)
Anmäld och slutbehandlad den 4 december 1936.
41. den 13 maj, i anledning av framställningar angående pensioner och under¬
stöd åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer
m. m. (216.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936.
42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förtids¬
pension och avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägs¬
byggnader. (221.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
avtal med Jukkasjärvi kommun m. fl. rörande beskattningen av staten
tillkommande royalty eller därmed jämförlig ersättning från Luossavaara-
Kiirunavaara aktiebolag, m. m. (224.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 november 1936.
44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till låneunderstöd åt vissa fastighetsägare i Kiruna och Malmberget. (225.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936.
45. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld. (235.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1936 (sv. f. nr 178).
46. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensions-
rätten för vissa mejerikonsulenter. (236.)
247
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 461).
47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn
ändring i vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni
1934 (nr 442). (237.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 254).
48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphä¬
vande av § 29 mom. 1 och § 38 reglementet den 31 december 1919 (nr
878) för statens pensionsanstalt. (238.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 461).
49. samma dag, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till ändrad
lydelse av 19 § lagen för Sveriges riksbank den 30 juni 1934. (240.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936, varvid lag i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 253).
50. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn upphävande av rätt till restitution av B-skatt. (257.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936, varvid förordning i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 273).
51. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till särskild folkräkning m. m. (260.)
Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.
52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efter¬
skänkande i vissa fall av kronans rätt till danaarv. (261.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1936.
53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstå¬
ende i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (262.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1936.
54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fortlöpande konjunkturundersökningar. (263.)
Anmäld den 12 juni och den 16 oktober 1936, då bland annat ledamöter i nämn¬
den för fortlöpande konjunkturundersökningar tillkallades. Ärendet är i övrigt,
i avvaktan på resultatet av åt nämnden uppdragen utredning, beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.
55. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning med vissa bestämmelser rörande överståthållarämbetets avdel¬
ning för skatteärenden. (268.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936, varvid förordning i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 272).
56. samma dag, i anledning av väckt motion om skattefrihet för förbättrings¬
bidrag till främjande av byggnadsverksamhet på landet. (284.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av 13 §
248
andra stycket lagen för Sveriges riksbank den 30 juni 1934 och av §§ 9
och 17 lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. (279.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 275).
58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphä¬
vande av nuvarande samband mellan tjänstepensioneringen i statens pen-
sionsanstalt och den allmänna pensionsförsäkringen m. m. (280.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 461).
59. den 5 juni, angående utsträckt giltighetstid av kungörelsen angående upp¬
handling av lantbruksprodukter m. m. för statens behov jämte tillhö¬
rande följdförfattningar. (277.)
Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1936, varvid kungörelse i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 600).
60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937. (296.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, då bland annat kungörelse i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 382).
61. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 243 med förslag
till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (299.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936, varvid kungörelser i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 292 samt 294—296).
62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 244 med förslag
till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. jämte i ämnet väckta motio¬
ner. (300.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936, varvid författningar i ämnet ut¬
färdades (sv. f. nr 292—294).
63. samma dag, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna
krediti vsummor. (310.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936.
64. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937, i vad rör pensionsväsen-
det. (314.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, varvid kungörelse i ämnet utfär¬
dades (sv. f. nr 382).
65. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts under vissa punkter av elfte
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till dyrtidstillägg åt f. d.
befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt pensionsbe-
rättigade änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst
m. fl. (315.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936.
66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbätt¬
rad pension för sjuksköterskor med delaktighet i statens pensionsan-
stalt. (316.)
249
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, varvid kungörelser i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 461—463).
67. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa änd¬
ringar i gällande avlöningsreglementen för nyreglerade verk. (312.)
Skrivelsen har i vissa delar för handläggning överlämnats till socialdepartemen¬
tet, kommunikationsdepartementet, jordbruksdepartementet samt handelsde¬
partementet. I vad på finansdepartementets föredragning beror är ärendet an¬
mält och slutbehandlat den 26 juni 1936, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 390).
68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anvisande av anslag
av automobilskattemedel m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (313.)
Ärendet är. i vad avser frågan örn anslag av automobilskattemedel till avskriv¬
ning av till allmänna arbeten anvisat lånekapital, beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.
69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om kommunal fondbildning m. m. (321.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936, varvid lagar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 281—288).
70. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återupp-
förande av brunnen byggnad vid Rosersbergs slott m. m. (333.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936.
71. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersätt¬
ning åt J. P. Styrman i Karungi för förluster i anledning av inköp av vissa
besittningsrätter. (335.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937 i vad rör jordbruksären-
den. (343.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 382).
73. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ökat skydd för frukt-
och trädgårdsodlingen. (345.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, varvid kungörelser i ämnet ut¬
färdades (sv. f. nr 340 och 341).
74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften. (346.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, varvid förordning i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 330).
75. den 19 juni, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934
—30 juni 1935. (339.)
Anmäld den 30 juni 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos i fråga örn punk¬
terna 1 och 11. Enligt Kungl. Maj:ts beslut samma dag har tryckt exemplar
250
av riksdagens skrivelse för handläggning av de under punkterna 2—4 och 13
omförmälda ärendena överlämnats till kommunikationsdepartementet. Den 10
september 1936 har tryckt exemplar av riksdagens skrivelse för handläggning
av det under punkten 9 omförmälda ärendet överlämnats till justitiedeparte¬
mentet. Ärendena under punkterna 5 (kassarabatter m. m.), 6 (anmärknings-
arvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna), 7 (mantalsskrivningsprovision
till städernas tjänstemän), 8 (redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper av
vissa icke statliga medel), 10 (statsverkets provision å uppbörden av landstings¬
skatt i magistratsstäder) samt 12 (anslag till kommittéer och sakkunniga) äro
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Ärendena under punkterna 1—4, 9, 11
och 13 komma ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror, att
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
76. samma dag, angående reglering för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (357.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
77. samma dag, angående användande av riksbankens vinst för år 1935. (358.)
Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.
78. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner och un¬
derstöd åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer
m. m. (364.)
Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.
79. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande understöd åt
efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (365.)
Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.
80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 201 med för¬
slag till allmänt familjepensionsreglemente m. m., nr 245 angående över¬
enskommelser med civilstatens och telegrafverkets änke- och pupillkas¬
sor örn övertagande av kassornas rörelse m. m. samt nr 258 angående
överenskommelse med statens järnvägars änke- och pupillkassa om över¬
tagande av kassans rörelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (366.)
Anmäld och slutbehandlad dels den 16 oktober 1936 så vitt angår punkterna
1 och 2, varvid i skrivelsen avsedda familjepensionsreglementen utfärdats (sv. f.
nr 542 och 543), dels ock den 11 december 1936 såvitt angår punkterna 3 och 4.
Beträffande punkten 6 har chefen för finansdepartementet, efter av Kungl.
Majit givet bemyndigande, den 19 november samt den 14 och den 17 december
1936 träffat överenskommelser med fullmäktige för civilstatens, telegrafverkets
samt statens järnvägars änke- och pupillkassor angående statens övertagande
av nämnda kassors rörelse från och med den 1 juli 1937. I övrigt är ärendet be¬
roende på Kungl. Majits prövning.
81. den 20 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående pensions-
rätten för vissa Övningslärare vid folkskoleseminarierna. (359.)
Anmäld den 4 juli 1936. Ärendet, som i viss del överlämnats till ecklesiastik¬
departementet, kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning
beror, att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.
82. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition nr 196, punkten 2,
angående pension åt skrivbiträdet hos statens fastighetsregisterkommis¬
sion Maria Falk, född Cervin. (360.)
Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.
251
83. samma dag, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag angå¬
ende vissa ändringar i reglementet för riksgäldskontoret. (361.)
Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.
84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om
ändring i vissa delar av militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj
1935 (nr 167) jämte en i ämnet väckt motion. (367.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 408).
85. samma dag, i anledning av väckt motion angående bensinfirmornas skyl¬
dighet att inköpa motorsprit m. m. (375.)
Kungl. Maj:t har den 25 september 1936 medgivit aktiebolaget vin- och sprit¬
centralen bland annat att under tillverkningsåret 1936/1937 utöver i avtalet
mellan staten och spritcentralen den 28 juni 1934 bestämda 40 miljoner liter
sulfitsprit av normalstyrka inköpa ytterligare 10 miljoner normalliter sådan
sprit. Kungörelse med särskilda föreskrifter rörande blandningsförhållandet mel¬
lan sprit och bensin i motorbränsle utfärdades den 18 december 1936. Skrivel¬
sen är därmed slutbehandlad.
86. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning örn särskild skatt å förmögenhet för år 1936. (376.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, varvid förordning i ämnet ut¬
färdades (sv. f. nr 348).
87. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till
förordning örn extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1936 även¬
som en i ämnet väckt motion. (377.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, varvid förordning i ämnet utfärda¬
des (sv. f. nr 345).
88. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret
1936/1937, m. m. (378.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, då bland annat utfärdades förord¬
ning (sv. f. nr 342) angående det procenttal av stadgade grundbelopp, varmed
den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1936 skall utgå, samt kun¬
görelse (sv. f. nr 343) angående fastställelse av vissa tabeller till ledning vid
uträknandet av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1936.
89. den 22 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande vissa anslag till kommittéer och utredningar ge¬
nom sakkunniga. (371.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
90. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 sep¬
tember 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, m. m. (387.)
Anmäld dels den 30 juni 1936, då förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 410),
dels ock den 13 augusti 1936, varvid tillsattes en kommitté (1936 års skatte-
kommitté) med uppdrag att verkställa utredning och framlägga förslag rörande
omläggning av den direkta statsbeskattningen av fysiska och juridiska personer.
91. den 26 juni, angående statsregleringen för budgetåret 1936/1937. (401.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
252
92. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående tillfäl¬
lig löneförbättring under budgetåret 1936/1937 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (374.)
Anmäld den 30 juni 1936, varvid bland annat kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 388). För handläggning i vad angår viss angiven del har skrivelsen
överlämnats till försvarsdepartementet. Skrivelsen kommer ej vidare, i vad på
finansdepartementets föredragning beror, att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.
93. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till oförutsedda utgifter. (380.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
94. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till räntor å statsskulden m. m. (381.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
95. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning gjorda framställning örn anslag till statsverkets
fond av rusdrycksmedel. (382.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
96. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till fonden för mötande av förluster å aktiebola¬
get Kreditkassan av år 1922. (385.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
97. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen och
i propositionen nr 267 gjorda framställningar om anslag till avbetalning
å statsskulden m. m. (386.)
Anmäld den 30 juni 1936, varvid ärendena under punkterna 1 (amortering å
vissa lån), 2 (nedskrivning av statens järnvägars lånekapital) och 5 (täckning
av lånemedelsförluster, bokförda å riksgäldskontoret^ avskrivningskonto) slut¬
behandlades. Ärendena under punkterna 3 (avskrivning av till allmänna arbe¬
ten m. m. anvisat lånekapital), 4 (avskrivning av lånekapital, anvisat åt svenska
spannmålsföreningen) och 6 (avskrivning av till vissa engångskostnader för för-
svarsväsendets byggnader m. m. anvisat lånekapital) äro beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.
98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående bidrag till skattetyngda kommuner. (389.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
99. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående ytter¬
ligare avsättning till bankinspektionens fond. (390.)
Anmäld den 30 juni och den 25 september 1936. Skrivelsen är därmed slutbe¬
handlad.
100. samma dag, i anledning av väckta motioner örn viss retroaktiv tillämp¬
ning av beslut rörande Linköpings stads placering i dyrortshänse-
ende. (391.)
Anmäld och slutbehandlad den 23 oktober 1936.
253
101. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra ut¬
gifter. (397.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
102. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1936/1937.
(402.)
Anmäld och slutbehandlad den 10 juli 1936.
103. samma dag, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank. (403.)
Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.
104. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret och supp¬
leanter för fullmäktige i samma kontor. (404.)
Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.
7. Ecklesiastikdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 12 februari 1936, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t under riks-
statens åttonde huvudtitel gjorda framställningar angående anslag till
kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning. (18.)
Anmäld den 27 mars och den 18 december 1936, vilken sistnämnda dag ärendet
slutbehandlats.
2. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställning om anslag till stu¬
dielånefonden. (27.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.
3. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 52 angående
dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring åt biskopen i Härnösands stift,
Torsten Bohlin. (65.)
Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936.
4. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående biträden
åt ärkebiskopen. (78.)
Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936.
5. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
stärkning av åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (91.)
Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.
6. samma dag, i anledning av väckta motioner örn skärpning av utskylds-
strecket såsom villkor för valbarhet till kommunala förtroendeupp¬
drag. (106.)
Anmäld den 30 juni 1936, därvid utfärdats tre kungörelser (sv. f. nr 430—432).
7. den 26 mars, i anledning av väckt motion örn viss ändring av bestämmel¬
serna rörande förening av folkskollärarbefattning med organist- eller
klockarsyssla. (114.)
254
Anmäld den 17 april 1936, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i av riksdagen angivet hänseende samt att till Kungl. Maj:t inkomma
med nämnda utredning jämte det förslag i ämnet, som utredningen kunde för¬
anleda. Utredning och förslag hava ännu icke inkommit.
8. den 4 april, i anledning av vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar
örn anslag till byggnadsarbeten, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (138.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av
fastigheten nr 3 i kvarteret Bispen i Lund m. m. (139.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
10. den 17 april, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående under¬
stöd åt vissa lärarinnor, som på grund av folkskoleväsendets omorganisa¬
tion förlorat sin anställning, jämte en i ämnet väckt motion. (145.)
Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.
11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskriv¬
ning av till Västerås och Växjö domkyrkor utlämnade lån. (146.)
Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.
12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
adjunkten S. W. Uhr att för lönetur tillgodoräkna viss tjänstgöring. (147.)
Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.
13. den 18 april, angående dels underlättande för avlägset boende barn att
besöka de allmänna läroverken, dels ock angående tiden för den dagliga
undervisningen vid de allmänna läroanstalterna. (170.)
Anmäld den 8 maj 1936, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes att avgiva under¬
dånigt utlåtande i anledning av ifrågavarande skrivelse. Utlåtande har ännu
icke inkommit.
14. samma dag, angående reglering av rätten för såväl döpta som odöpta
att till förutvarande förnamn lägga nya sådana. (171.)
Anmäld den 29 maj 1936, därvid statistiska centralbyrån anbefalldes att efter
hörande av samtliga ecklesiastika konsistorier till Kungl. Majit inkomma med
av erforderlig utredning åtföljt förslag till bestämmelser i med riksdagens skri¬
velse avsett syfte. Utredning och förslag hava ännu icke inkommit.
15. den 24 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående tillfällig
löneförbättring för viss personal vid tekniska skolan i Stockholm. (174.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936.
16. den 28 april, angående vissa anslag för budgetåret 1936/1937 under riks-
statens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdeparte¬
mentet. (8.)
Kungl. Majit har den 15 och den 29 maj, den 5, den 12, den 26 och den 30 juni,
den 4, den 17 och den 24 juli, den 7, den 21 och den 28 augusti, den 10 septem¬
ber, den 9 och den 23 oktober samt den 13 november 1936 avgjort skilda delar
av ärendet. Därvid utfärdades den 15 maj 1936 tjugutvå kungörelser (sv. f. nr
189—210), den 29 maj 1936 två kungörelser (sv. f. nr 232 och 233), den 12 juni
1936 två kungörelser (sv. f. nr 305 och 306), den 30 juni 1936 fyra kungörelser
(sv. f. nr 435—438). Samtliga punkter i riksdagens skrivelse äro slutbehand¬
lade utom punkten nr 203 angående vissa kostnader för utdelning av statens
255
räntefria studielån, beträffande vilken punkt Kungl. Majit den 15 maj 1936
förklarat sig vilja framdeles meddela beslut.
17. den 2 maj, i anledning av Kungl. Majits under riksstatens åttonde huvud¬
titel gjorda framställning angående bidrag till vetenskapsakade¬
mien. (175.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936.
18. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till
universitetsstatistik. (213.)
Efter anmodan av departementschefen hava skolöverstyrelsen och statistiska
centralbyrån den 16 juni 1936 till Kungl. Majit inkommit med förslag till be¬
stämmelser rörande universitetsstatistik, vilket förslag den 18 juni 1936 för ytt¬
rande remitterats till universitetskanslern efter hörande av vederbörande uni-
versitetsmyndigheter. Svar å remissen har ännu icke inkommit.
19. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående karo¬
linska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m. (214.)
Anmäld den 19 juni och den 17 juli 1936, varvid förstnämnda dag utfärdades
en kungörelse (sv. f. nr 308) och sistnämnda dag ärendet slutbehandlades.
20. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående Chalmers
tekniska institut m. m. (215.)
Anmäld den 29 maj och den 14 augusti 1936, vilken sistnämnda dag ärendet
slutbehandlats.
21. den 22 maj, angående reformering enligt vissa riktlinjer av undervisningen
vid de högre allmänna läroverken. (256.)
Anmäld den 12 juni 1936, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes att verkställa
och till Kungl. Majit inkomma med den i riksdagens skrivelse begärda utred¬
ningen. Utredningen har ännu icke inkommit.
22. den 29 maj, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl. Majit inkomma med utredning i ärendet. Utredningen har ännu icke
inkommit.
23. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
om domkapitel m. m. (295.)
Anmäld den 3 oktober och den 13 november 1936, å vilken sistnämnda dag ären¬
det slutbehandlades och en lag (sv. f. nr 567) utfärdades.
24. den 5 juni, angående införande av trafikundervisning i skolorna. (245.)
Anmäld och slutbehandlad den 27 november 1936, därvid utfärdades ett cir¬
kulär (sv. f. nr 583).
25. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i sta¬
tens tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937. (296.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 juli 1936.
26. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående obliga¬
torisk sjuårig folkskola m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (297.)
Anmäld den 12 juni 1936, därvid utfärdades två kungörelser (sv. f. nr 305 och
306), den 30 juni 1936, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 434), samt den
10 september 1936. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.
256
27. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret 1936/1937. (323.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
28. den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt lärare vid vissa stats¬
understödda undervisnings- m. fl. anstalter. (324.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, därvid utfärdats två kungörelser
(sv. f. nr 439 och 440).
29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kvinnliga
befattningshavares vid undervisningsväsendet avlöningsförmåner under
tjänstledighet för havandeskap m. m. (325.)
Anmäld dels den 26 juni 1936, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes att skynd¬
samt till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de bestämmelser, som kunde
föranledas av de i sagda proposition framlagda förslagen och riksdagens i anled¬
ning därav fattade beslut, dels ock den 30 juni 1936, därvid utfärdats två kun¬
görelser (sv. f. nr 434 och 435). Skolöverstyrelsen inkom den 22 juli och den
23 november 1936 med förslag i berörda hänseende. Ärendet har remitterats till
statskontoret, som ännu icke inkommit med yttrande.
30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till bearbetning av visst material från filosofie doktorn Sven Hedins expe¬
ditioner i det inre Asien åren 1927—1934. (326.)
Anmäld den 26 juni och den 23 oktober 1936, vilken sistnämnda dag ärendet
slutbehandlats.
31. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (340.)
Anmäld den 30 juni 1936, därvid utfärdats en kungörelse (sv. f. nr 427).
32. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gransk¬
ning av läroböcker. (334.)
Anmäld den 4 juli 1936, därvid beslöts remiss till skolöverstyrelsen. Jämlikt
bemyndigande av Kungl. Majit den 30 oktober 1936 tillkallade departements¬
chefen samma dag läraren vid Stockholms stads tekniska skola C. N. O. Fors¬
sell att såsom sakkunnig inom departementet biträda vid fortsatt utredning av
frågan om läroboksbeståndet vid högre allmänna läroverk m. fl. undervisnings¬
anstalter jämte därmed sammanhängande frågor. Den 19 november 1936 inkom
skolöverstyrelsen med utlåtande, vilket därefter överlämnats till Forssell.
33. den 18 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ändrade
bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (352.)
Anmäld den 3 oktober och den 27 november 1936. Sistnämnda dag slutbehand¬
lades ärendet samt utfärdades två lagar, två förordningar och en kungörelse
(sv. f. nr 578—582).
34. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående folk- och
småskoleseminariernas organisation m. m. jämte i ämnet väckta motio¬
ner. (347.)
257
Anmäld den 30 juni 1936, därvid utfärdades två kungörelser (sv. f. nr 441 och
442), samt den 13 november 1936, vilken sistnämnda dag ärendet slutbe¬
handlades.
35. samma dag, i anledning av vissa i Kungl. Marits propositioner nr 241 med
förslag till lag örn domkapitel m. m. samt nr 242 angående ändrade be¬
stämmelser för biskoparnas avlönande m. m. framställda förslag om
anslag till domkapitlens verksamhet m. m. (349.)
Anmäld den 30 juni och den 18 december 1936, vilken sistnämnda dag ärendet
slutbehandlats.
36. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensions-
rätten för vissa Övningslärare vid folkskoleseminarierna. (359.)
Anmäld den 30 juni 1936, då en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 442).
37. den 22 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning om anslag till vård och under¬
håll av fornlämningar och byggnadsminnesmärken. (369.)
Anmäld och slutbehandlad den 10 juli 1936.
38. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra ut¬
gifter. (398.)
Anmäld och slutbehandlad den 10 juli 1936.
8. Jordbruksdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 12 februari 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förstärkning av nionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utred¬
ningar genom sakkunniga. (19.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.
2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlönings-
och pensionsförhållanden för kronojägaren å indragningsstat vid domän¬
verket E. J. Grafström. (20.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1936.
3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositio» angående rätt för
distriktsveterinär att för löneklassplacering tillgodoräkna viss föregående
tjänstgöring. (21.)
Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936.
4. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 3 och 7 §§ lagen den 14 juni 1928 (nr 289)
angående handel med utsädesvaror. (30.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936, då två författningar i ämnet ut¬
färdades (sv. f. nr 54 och 55).
5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för J. O. Wiklund, Kalvträsk, från viss betalningsskyldighet. (33.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.
17 — Justitieombudsmannens timbo tsbe rätt else till 1037 års riksdag.
258
6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av viss fastighet till Malå kommun i Västerbottens län. (34.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.
7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyn¬
digande för Kungl. Maj:t att godtaga ackord å kronans fordringar för
försålda kronoegendomar. (35.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.
8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående med¬
givande för Kungl. Majit att i vissa fall försälja kronoegendom m. m. (36.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.
9. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 23 december 1914 (nr 451)
om hingstbesiktningstvång. (37.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936, då lag i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 52).
10. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående nedskriv¬
ning av ett S. Holmgren, Vilhelmina, beviljat lån för anordnande av kalk¬
tillverkning. (38.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.
11. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av § 1 lagen den 6 juni 1925 (nr 382) angående
uppvärmning av till kreatursföda avsedd mjölk m. m. (39.)
Anmäld och slutbehandlad den 23 oktober 1936, då två författningar i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 548 och 549).
12. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försälj¬
ning av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egen¬
domar. (42.)
Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936 utom vad avser försäljning av
Gropaboströmmen nr 1. Sedan domänstyrelsen avgivit viss i denna fråga in¬
fordrad utredning, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.
13. den 26 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition angående åtgär¬
der till sockerbetsodlingens uppehållande. (53.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1936, då bland annat en förordning
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 42).
14. den 4 mars*i anledning av Kungl. Majits proposition nr 58 angående
ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (66.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.
15. den 13 mars, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgif¬
terna under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet, jämte i dessa ämnen väckta motioner. (9.)
Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 1 före¬
slagit med undantag för förslagen under punkterna 11, 12 och 164. Beträffande
punkterna 21 och 22 har riksdagen meddelat beslut i skrivelsen nr 164, redo¬
visad under punkten 36 här nedan. I utlåtandet angivna punkter hava anmälts
och slutbehandlats den 5 juni 1936 med undantag för dels punkterna 17, 18, 32,
48, 49, 57, 59—64, 82—85, 89, 98, 119, 142, 143, 168, 169 och 192—199, vilka
anmälts och avgjorts den 24 april, dels ock punkterna 11, 12 och 209 samt
259
67—71, vilka anmälts och avgjorts den 12 juni 1936. Besluten den 24 april och
den 5 juni 1936 innefatta bland annat utfärdande av ett flertal författningar
(sv. f. nr lil—120 samt 240 och 243).
16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjande¬
rätt eller servitutsrätt till sådan mark. (80.)
Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936, därvid ett cirkulär och en kun¬
görelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 63 och 64).
17. samma dag, i anledning av vissa i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning i vad angår jordbruksärenden gjorda framställ¬
ningar. (83.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1936.
18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytter¬
ligare statsunderstöd till Harmångersåns och Kyrksjöns rensnings- och
sänkningsföretag i Gävleborgs län. (84.)
Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936.
19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppfö¬
rande å ordinarie stat av befattningen som försäljningschef hos domän¬
styrelsen. (85.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936, då bland annat en kungörelse i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 263).
20. den 21 mars, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
inhemsk linodling m. m. (107.)
Anmäld den 26 juni 1936, då lantbruksstyrelsen anbefalldes verkställa den av
riksdagen begärda utredningen. Sedan denna avgivits, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.
21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens växtskyddsanstalt för byggnadsarbeten m. m. (108.)
Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.
22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående placering
i lönehänseende av vissa befattningshavare vid domänverket. (109.)
Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.
23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispone¬
rande av avkastningen av statens hästavelsfond. (110.)
Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.
24. den 26 mars, i anledning av väckta motioner om nedsättning av viss
aktiebolaget Per Holms elektricitetsverk i Strömsund påförd fiskeav¬
gift. (117.)
Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.
25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående använ¬
dande av medel ur domänverkets markinköpsfond för förvärv av fastig¬
heterna Gamen nr 8 och 9 i Luleå stad. (119.)
Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.
26. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återbetal¬
ning av stödlån genom förbättringsarbete. (130.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1936 (sv. f. nr 121 och 122).
260
27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till åtgärder för Mälarens reglering. (132.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936.
28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egen¬
domar. (135.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1936 utom i vad avser försäljning av
Horns kungsladugård nr 1, kronoparken Klövdala samt kronoegendomen Röd¬
jan nr 1 och Skarvik nr 1. I denna del anbefalldes domänstyrelsen att inkomma
med viss utredning. Denna avvaktas.
29. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ändrade
bestämmelser örn lån till förekommande av exekutiv försäljning. (136.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1936 (sv. f. nr 102).
30. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löne¬
tillägg åt vissa revirförvaltare i domänverket. (148.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936.
31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytter¬
ligare statsunderstöd till torrläggningsföretaget Ätrans reglering i Skara¬
borgs och Älvsborgs län. (149.)
Anmäld den 30 april och den 27 november 1936, varmed skrivelsen slutbe¬
handlats.
32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående sänk¬
ning av räntan å vissa uppskovslån ur egnahemslånefonden. (150.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 126).
33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytter¬
ligare statsunderstöd till Hidinge-Spångakärrens torrläggningsföretag i
Örebro län. (151.)
Anmäld den 30 april och den 18 september 1936, varmed skrivelsen slutbe¬
handlats.
34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning gjorda framställningar om anslag till kapital¬
ökning för arrendeegnahemsfonden och arrendelånefonden m. m. (152.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936.
35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till viss forskningsverksamhet på det jordbrukstekniska området. (153.)
Anmäld den 30 april och den 12 juni 1936, varmed skrivelsen slutbehandlats.
36. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar örn anslag till statens växtskyddsanstalt. (164.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1936.
37. den 25 april, i anledning av väckta motioner örn ändringar i arrendelag¬
stiftningen, återupptagande av den sociala jordbruksfrågans lagvägar
med mera. (180.)
Anmäld den 8 maj 1936, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndiga¬
des tillkalla fem utredningsmän för verkställande av utredning rörande arrende¬
lagstiftningen. Dessa tillkallades samma dag.
261
38. den 28 april, i anledning av Kungl. Marits proposition till riksdagen angå¬
ende vissa åtgärder till befrämjande av mejerihanteringen. (192.)
Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936, därvid bland annat mejeristadga
utfärdades (sv. f. nr 174).
39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
av det i statsverkspropositionen för budgetåret 1936/1937 upptagna an¬
slaget till åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen. (193.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1936.
40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens
län. (194.)
Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936, då bland annat kungörelse i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 212).
41. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1)
angående Sveriges allmänna hypoteksbank m. m. (222.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936, då bland annat två förordningar i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 241 och 242).
42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till Norrbottens läns hushållningssällskap för inrättande av lantbruks¬
skola. (227.)
Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.
43. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående domän¬
verkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar m. m.
(228.)
Anmäld den 22 maj 1936. Enligt Kungl. Maj:ts beslut denna dag uppdrogs åt
domänstyrelsen att, sedan Kalix träindustriaktiebolag trätt i likvidation, upp¬
taga förhandlingar med bolaget om förvärv av dess tillgångar; och skulle för¬
slag till köpeavtal underställas Kungl. Maj.-t för godkännande. Därjämte anbe¬
fallde Kungl. Maj:t domänstyrelsen att verkställa utredning angående den
inverkan på domänverkets drift, som ett sammanförande av Kalix träindustri¬
aktiebolags anläggningar samt domänverkets sågverk i Norrbotten i ett sär¬
skilt av domänstyrelsen ägt bolag skulle medföra, samt att till Kungl. Majit
inkomma med sagda utredning jämte förslag till bildande av ett dylikt bolag
och till organiserande av nödigt samarbete mellan detta och domänverkets
övriga sågverksrörelse. Tillika uppdrog Kungl. Majit åt länsstyrelsen i Norr¬
bottens län att vidtaga åtgärder för uppbörd och inleverering till statskontoret
av de belopp, som skulle av medlemmarna i föreningen Nederkalix industri
u. p. a. erläggas, samt att före den 15 mars 1937 till Kungl. Majit inkomma med
redogörelse för vad sålunda förevarit jämte yttrande i övrigt, som kunde för¬
anledas av omständigheterna. De myndigheterna lämnade uppdragen hava ännu
ej slutförts.
44. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående stats¬
bidrag för anläggande av allmänna flottleden Dalälven—Bottniska
viken. (229.)
Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.
262
45. samma dag, i anledning av väckt motion angående intressestimulerande
och kvalitetsfrämjande åtgärder på skogsvårdens område. (230.)
Anmäld den 29 maj 1936, därvid centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas för¬
bund anbefalldes verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Sedan denna
avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
46. samma dag, i anledning av väckt motion angående åtgärder till skydd
av fruktträdsodlingar mot skador, vållade av hare och älg. (231.)
Anmäld den 29 maj 1936, därvid uppdrogs åt den av chefen för jordbruksde¬
partementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 februari 1935 tillkal¬
lade utredningsmannen för jaktlagstiftningsfrågor att i samband med den honom
anbefallda utredningen upptaga de i skrivelsen omförmälda spörsmål till be¬
handling. Utredningen har ännu ej slutförts.
47. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skogs-
undervisningens omorganisation. (247.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 och den 12 juni 1936, då bland annat en kun¬
görelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 263).
48. samma dag, angående utredning av smörets och margarinets närings-
fysiologiska betydelse m. m. (255.)
Anmäld den 5 juni 1936, därvid uppdrogs åt det jämlikt Kungl. Maj:ts beslut
den 30 december 1935 tillsatta näringsrådet att utarbeta och till Kungl. Majit
inkomma med förslag och kostnadsberäkning för den av riksdagen begärda ut¬
redningen under förutsättning att densamma skulle verkställas av näringsrådet.
Förenämnda plan och kostnadsberäkning hava ännu ej inkommit.
49. den 23 maj, angående underlättande och tryggande av möjligheten för
den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)
Skrivelsen har den 9 september 1936 överlämnats till socialdepartementet.
50. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring av norr¬
ländska arrendelagen m. m. (259.)
Anmäld den 8 juli 1936, därvid uppdrogs åt de av chefen för jordbruksdeparte¬
mentet jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 8 maj 1936 tillkallade utred¬
ningsmännen rörande arrendelagstiftningen att i samband med utredningen upp¬
taga de i skrivelsen omförmälda spörsmål till behandling.
51. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923
(nr 212) m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (269.)
Anmäld den 5 och den 26 juni 1936, varmed skrivelsen slutbehandlats. Beslutet
den 26 juni 1936 innefattade utfärdande av två lagar i ämnet (sv. f. nr 380
och 381).
52. den 29 maj, angående anordnande av kontroll över i förvärvssyfte yrkes¬
mässigt bedriven enskild jordstycknings- och jordförmedlingsverksam¬
het. (274.)
Anmäld den 12 juni 1936, därvid uppdrogs åt de av chefen för jordbruksdeparte¬
mentet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1935 tillkallade
utredningsmännen rörande egnahemsverksamheten och andra med statens verk¬
samhet på det sociala jordområdet sammanhängande frågor (1936 års egna-
hemsutredning) att i samband med utredningen upptaga de i skrivelsen omför¬
mälda spörsmål till behandling. Utredningen har ännu ej slutförts.
263
53. samma dag, i anledning av väckta motioner angående premiering och
stamboksföring av nötboskap samt organisation av kontrollförenings¬
verksamheten m. m. (286.)
Anmäld den 12 juni 1936, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i de av riksdagen angivna hänseenden. Utredningen har ännu ej
slutförts.
54. samma dag, i anledning av väckta motioner angående inrättande av en
effektivare fiskeritillsyn. (287.)
Anmäld den 30 juni 1936, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes verkställa den
av riksdagen begärda utredningen. Sedan denna avgivits, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.
55. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder till främjande av
det svenska fisket. (288.)
Anmäld den 8 juli 1936, därvid dels uppdrogs åt de av chefen för jordbruksde¬
partementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1935 tillkallade
utredningsmännen rörande åtgärder till främjande av fiskerinäringens avsätt¬
ningsmöjligheter (1935 års fiskeriutredning) att verkställa utredning rörande
samtliga med frågan om fiskerinäringens avsättningsmöjligheter sammanhäng¬
ande spörsmål, dels chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades tillkalla
ytterligare tre utredningsmän för att deltaga i utredningsarbetet, dels ock
departementschefen bemyndigades tillkalla tre utredningsmän för verkställande
av utredning rörande fiskets administration. Utredningsmännen hava tillkallats
den 31 juli 1936.
56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss regle¬
ring av handeln med färsk torsk jämte i ämnet väckta motioner. (289.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936, då bland annat en förordning i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 268).
57. samma dag, i anledning av väckt motion angående den industriella
rationaliseringens och koncentrationens inverkan på den jordbrukande
befolkningens förvärvsmöjligheter. (290.)
Anmäld den 30 oktober 1936, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes verkställa
förberedande undersökning angående förutsättningarna för de olika torrlägg¬
ningsföretag, som må ifrågakomma med avseende å försumpade marker inom
Uppsala län, samt den ordning, vari desamma lämpligen borde igångsättas eller
göras till föremål för närmare utredning. Redogörelse för undersökningen av¬
vaktas.
58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till släckning av skogseld. (291.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936.
59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärk¬
ning av statens centrala frökontrollanstalts avlöningsanslag för budget¬
året 1935/1936. (292.)
Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936.
60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till förvaltningsbidrag till jord-
brukskasserörelsen. (293.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, då bland annat kungörelse i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 377).
264
61. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa änd¬
ringar i gällande avlöningsreglementen för nyreglerade verk. (312.)
I vad skrivelsen ankommer på jordbruksdepartementets föredragning, har den
anmälts och slutbehandlats den 26 juni 1936 (sv. f. nr 394).
62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försöks¬
verksamheten på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motio¬
ner. (320.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1936.
63. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisregle-
rande åtgärder på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motio¬
ner. (331.)
Anmäld den 30 juni och den 28 augusti 1936, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Beslutet den 30 juni 1936 innefattade bland annat utfärdande av två förord¬
ningar (sv. f. nr 417 och 420).
64. den 16 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (340.)
Anmäld den 19 och den 26 juni 1936. Sistnämnda dag utfärdades ett flertal
författningar i ämnet (sv. f. nr 373—377), varjämte styrelsen för svenska jord¬
brukskreditkassan anbefalldes att till Kungl. Maji inkomma med av riksdagen
begärd utredning angående frågan om centralkassas trädande i likvidation.
Omförmälda utredning avvaktas.
65. den 17 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition, nr 138, angående
anslag till lantmäteristyrelsen m. m. (341.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, då bland annat sex kungörelser i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 367—372).
66. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående nionde huvudtitelns anslag till extra utgif¬
ter. (342.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936.
67. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937 i vad rör jordbruksärenden. (343.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 juli 1936.
68. den 27 juni, i anledning av väckt motion om befrämjande av skärgårds¬
områdenas elektrifiering. (383.)
Anmäld den 23 oktober 1936, därvid uppdrogs åt kommerskollegium att verk¬
ställa utredning i de av riksdagen angivna hänseenden. Denna avvaktas.
9. Handelsdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 22 februari 1936, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndig-
heter å kronojord. (48.)
Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1936.
«
265
2. den 11 mars, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
väsendet, utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1936.
3. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärk¬
ning av tionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (93.)
Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936.
4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning om anslag till Lotsverket: Säker-
hetsanstalter för sjöfarten. (94.)
Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936.
5. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. (115.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1936, varvid lag i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 107).
6. den 5 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående rätt för
adjunkten vid navigationsskolan i Göteborg S. A. G. Svensen Melbye
att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna viss tjänstgöring. (204.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1936.
7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
beredande av billigare biljettkostnader för sjöfolk vid resor till och från
hemorten i vissa fall. (205.)
Anmäld den 15 maj och den 24 juli 1936, varmed skrivelsen slutbehandlats.
8. samma dag, i anledning av väckt motion angående befrielse för mindre
bemedlade uppfinnare från erläggande av vissa patentavgifter. (208.)
Kungl. Maj:t har den 22 maj 1936 anbefallt patent- och registreringsverket att
verkställa utredning i ämnet. Utredningen är ännu icke slutförd.
9. samma dag, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda fram¬
ställningar rörande utgifterna för budgetåret 1936/1937 under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet. (10.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1936.
10. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av statens hantverkslånefond m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (206.)
Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.
11. den 5 juni, angående revision av gällande bestämmelser örn ersättning åt
sjöfolk vid förlust av effekter vid fartygs förolyckande. (276.)
Kungl. Majit har den 19 juni 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
utredning i ämnet. Utredningen är ännu icke slutförd.
12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937. (296.)
Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.
I
266
13. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning om fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni 1932 angående
rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift. (298.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1936, varvid förordning i ämnet utfär¬
dades (sv. f. nr 310).
14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt
statlig exportkreditgaranti. (301.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1936, varvid förordning i ämnet utfär¬
dades (sv. f. nr 311).
15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
stödåtgärder för den svenska sjöfartsnäringen. (303.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1936, varvid bland annat kungörelser
och förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 312—314).
16. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa änd¬
ringar i gällande avlöningsreglementen för nyreglerade verk. (312.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, i vad på handelsdepartementet
ankommer, varvid kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. nr 392 och 400).
17. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till lotsverket för budgetåret 1936/1937. (317.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1936.
18. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för befrämjande av hemslöjden inom Bohuslän. (338.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936.
19. den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg. (351.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, varvid lag i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 336).
20. den 27 juni, i anledning av väckt motion örn befrämjande av skärgårds¬
områdenas elektrifiering. (383.)
Överlämnad den 30 juni 1936 till jordbruksdepartementet för vidare hand¬
läggning.
21. samma dag, i anledning av väckta motioner om befrämjande av exporten
och avsättningen i övrigt av gatsten m. m. (384.)
Ärendet har den 25 september 1936 remitterats till kommerskollegium, som
ännu icke besvarat remissen.
22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra ut¬
gifter. (399.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
267
Bilaga III.
Särskild förteckning
över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1936 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Majis prövning beroende.
(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)
1. Justitiedepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränk¬
ning i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyr¬
kans gudstjänster. (28.)
2. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gäl¬
lande bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)
4. den 22 februari, i anledning av väckt motion om viss ändring i 21 kap.
10 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. (32.)
13. den 20 mars, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om
rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar. (104.)
16. den 4 april, i anledning av väckta motioner om sänkning av de för röst¬
rätt vid allmänna val föreskrivna åldersgränser. (143.)
17. den 21 april, i anledning av väckta motioner angående delning av mark,
som förut använts till väg. (172.)
21. den 9 maj, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet till
uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)
26. den 23 maj, i anledning av väckt motion om utredning angående en
modern hyreslagstiftning. (258.)
36. den 17 juni, i anledning av väckta motioner angående ändringar i lagen
örn utlännings rätt att här i riket vistas m. m. (344.)
39. den 19 juni, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934
—30 juni 1935. (339.)
45. den 27 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta motio¬
ner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)
268
2. Försvarsdepartementet.
Riksdagens skrivelse
27. den 13 juni 1936, i anledning av vissa framställningar under riksstatens
fjärde huvudtitel i avseende å budgetåret 1936/1937, vilka framställningar
beröra frågan örn försvarsväsendets ordnande. (328.)
29. den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 225 angående
försvarsväsendets ordnande, nr 226 med förslag till värnpliktslag och nr
227 med förslag till lag om tillägg till lagen den 9 april 1926 (nr 66) angå¬
ende anskaffande av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot (far-
tygsuttagningslagen), ävensom i anledning av de inom riksdagens kamrar
väckta motioner i dithörande ämnen. (327.)
33. den 22 juni, i anledning av väckt motion örn rätt för arméns, kustartille¬
riets och flygvapnets reserver tillhörande förtidsavgången personal att
utbekomma pensionens kapitaliserade värde. (372.)
3. Socialdepartementet.
Riksdagens skrivelse
4. den 28 februari 1936, i anledning av väckt motion angående ändring i
kommunalförfattningarnas bestämmelser om tiden för offentliga stäm¬
mor. (61.)
5. samma dag, i anledning av väckta motioner om beredande av rätt för
municipalsamhälle att upprätta högre folkskola. (62.)
15. den 20 mars, i anledning av väckta motioner om skärpning av utskylds-
strecket såsom villkor för valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.
(106.)
16. den 26 mars, i anledning av väckt motion angående förbättring av skogs¬
arbetarnas härbärgen under a v verkningstiden. (116.)
23. den 25 april, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i
fattigvårdslagen m. m. (185.)
24. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i fattigvårds¬
lagens bestämmelser om barns försörjningsplikt m. m. (186.)
25. den 2 maj, i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att
erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnes¬
sjuka, sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)
26. den 5 maj, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för stats¬
bidrag till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet. (209.)
31. den 20 maj, i anledning av väckta motioner angående en utvidgad livs-
medelslagstiftning. (243.)
32. den 23 maj, angående åtgärder till åstadkommande av utsträckt använd¬
ning av vatten- och sanitetsledningar på landsbygden. (244.)
33. samma dag, angående underlättande och tryggande av möjligheten för
den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)
269
39. samma dag, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela lan¬
det. (264.) «
40. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för statsbidrag till vissa grenar av den slutna sjukvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (267.)
43. den 5 juni, angående reformering av pantlånerörelsen. (275.)
45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omlägg¬
ning av skyddshemsverksamheten m. m. jämte i ämnet väckta motio¬
ner. (306.)
50. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus jämte i ämnet väckta
motioner. (318.)
56. den 18 juni, i anledning av väckta motioner angående offentliga nöjes-
tillställningar m. m. (353.)
57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändring i hälsovårdsstadgan m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (362.)
65. den 27 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta motio¬
ner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)
66. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn
arbetsavtal m. m. (421.)
4. Kommunikationsdepartementet.
Riksdagens skrivelse
8. den 29 februari 1936, angående vissa utgifter för kapitalökning för bud¬
getåret 1936/1937 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järn¬
vägar och statens vattenfallsverk. (54.)
13. den 17 mars, i anledning av väckta motioner angående beredande av
ökade möjligheter för arrendatorer att erhålla rösträtt vid val av väg-
stämmoombud. (95.)
21. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning av lägenheten Stockö mjöl- och sågkvarnar nr 1 och 2 i Söraby soc¬
ken av Kronobergs län. (121.)
31. den 21 april, i anledning av väckta motioner om statlig automobiltrafik
mellan Pajala och Kiruna. (168.)
34. den 28 april, i anledning av väckta motioner om bemyndigande för Kungl.
Maj:t att försälja tomter å hamnområden, tillhöriga statens fiskeham¬
nar. (191.)
38. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning till Bergslagernas järnvägsaktiebolag av Dal-Västra Värmlands järn¬
vägar och Åmål-Årjängs järnväg jämte två i ämnet väckta motioner.
(266.)
270
40. samma dag, i anledning av väckt motion angående köpings eller annat
samhälles på landet skyldighet att utan kostnad tillhandahålla väg-
mark. (285.)
44. den 6 juni, i anledning av väckta motioner angående fortsatt elektrifie¬
ring av statsbanorna. (311.)
47. den 19 juni, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—
30 juni 1935. (339.)
50. den 27 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil, dels ock
väckta motioner om viss ändring i gällande motorfordonsförordning.
(419.)
5. Finansdepartementet.
Riksdagens skrivelse
10. den 18 mars 1936, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för
fönster- och spegelglas samt örn viss ändring av tulltaxans bestämmelser
örn valsade plattor av zink. (99.)
14. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsätt¬
ning av avgiften för skatteinbetalning över postgiro vid skatteuppbörd
i Stockholms stad. (127.)
18. den 2 april, i anledning av väckt motion angående en förstärkning av
fullmäktige i riksbanken m. m. (140.)
23. den 18 april, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i fråga om
automobilbeskattningen. (154.)
28. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
inkomst- och utgiftsstat för statens allmänna fastighetsfond för budget¬
året 1936/1937 m. m. (169.)
32. den 28 april, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till kommu¬
ner för pensionering av vissa fjärdingsmän. (188.)
33. samma dag, i anledning av väckt motion örn viss ändring i tjänstepen-
sionsreglementet för arbetare. (190.)
42. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förtids¬
pension och avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägs¬
byggnader. (221.)
54. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fortlöpande konjunkturundersökningar. (263.)
56. den 29 maj, i anledning av väckt motion örn skattefrihet för förbättrings¬
bidrag till främjande av byggnadsverksamhet på landet. (284.)
68. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anvisande av anslag
av automobilskattemedel m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (313.)
271
75. den 19 juni, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934
—30 juni 1935. (339.)
80. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis propositioner nr 201 med för¬
slag till allmänt familjepensionsreglemente m. m., nr 245 angående över¬
enskommelser med civilstatens och telegrafverkets änke- och pupillkas¬
sor örn övertagande av kassornas rörelse m. m. samt nr 258 angående
överenskommelse med statens järnvägars änke- och pupillkassa om över¬
tagande av kassans rörelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (366.)
90. den 22 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 septem¬
ber 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, m. m. (387.)
97. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen och
i propositionen nr 267 gjorda framställningar om anslag till avbetalning
å statsskulden m. m. (386.)
6. Ecklesiastikdepartementet.
Riksdagens skrivelse
7. den 26 mars 1936, i anledning av väckt motion om viss ändring av be¬
stämmelserna rörande förening av folkskollärarbefattning med organist-
eller klockar syssla. (114.)
13. den 18 april, angående dels underlättande för avlägset boende barn att
besöka de allmänna läroverken, dels ock angående tiden för den dagliga
undervisningen vid de allmänna läroanstalterna. (170.)
14. samma dag, angående reglering av rätten för såväl döpta som odöpta att
till förutvarande förnamn lägga nya sådana. (171.)
16. den 28 april, angående vissa anslag för budgetåret 1936/1937 under riks-
statens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdeparte¬
mentet. (8.)
18. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
universitetsstatistik. (213.)
21. den 22 maj, angående reformering enligt vissa riktlinjer av undervis¬
ningen vid de högre allmänna läroverken. (256.)
22. den 29 maj, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
29. den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kvinn¬
liga befattningshavares vid undervisningsväsendet avlöningsförmåner un¬
der tjänstledighet för havandeskap m. m. (325.)
32. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gransk¬
ning av läroböcker. (334.)
272
7. Jordbruksdepartementet.
Riksdagens skrivelse
12. den 22 februari 1936, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egen¬
domar. (42.)
20. den 21 mars, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
inhemsk linodling m. m. (107.)
28. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.
(135.)
37. den 25 april, i anledning av väckta motioner örn ändringar i arrendelag¬
stiftningen, återupptagande av den sociala jordbruksfrågans lagvägar
med mera. (180.)
43. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående domän¬
verkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar m. m.
(228.)
45. samma dag, i anledning av väckt motion angående intressestimulerande
och kvalitetsfrämjande åtgärder på skogsvårdens område. (230.)
46. samma dag, i anledning av väckt motion angående åtgärder till skydd
av fruktträdsodlingar mot skador, vållade av hare och älg. (231.)
48. den 22 maj, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysio-
logiska betydelse m. m. (255.)
50. den 23 maj, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av norrländ¬
ska arrendelagen m. m. (259.)
52. den 29 maj, angående anordnande av kontroll över i förvärvssyfte yrkes¬
mässigt bedriven enskild jordstycknings- och jordförmedlingsverksam¬
het. (274.)
53. samma dag, i anledning av väckta motioner angående premiering och
stamboksföring av nötboskap samt organisation av kontrollföreningsverk¬
samheten m. m. (286.)
54. samma dag, i anledning av väckta motioner angående inrättande av en
effektivare fiskeritillsyn. (287.)
55. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder till främjande av
det svenska fisket. (288.)
57. samma dag, i anledning av väckt motion angående den industriella ratio¬
naliseringens och koncentrationens inverkan på den jordbrukande be¬
folkningens förvärvsmöjligheter. (290.)
64. den 16 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (340.)
68. den 27 juni, i anledning av väckt motion om befrämjande av skärgårds¬
områdenas elektrifiering. (383.)
273
8. Handelsdepartementet.
Riksdagens skrivelse
8. den 5 maj 1936, i anledning av väckt motion angående befrielse för mindre
bemedlade uppfinnare från erläggande av vissa patentavgifter. (208.)
11. den 5 juni, angående revision av gällande bestämmelser örn ersättning åt
sjöfolk vid förlust av effekter vid fartygs förolyckande. (276.)
21. den 27 juni, i anledning av väckta motioner örn befrämjande av exporten
och avsättningen i övrigt av gatsten m. m. (384.)
18 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1937 års riksdag.
274
Bilaga IV.
Förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Maji anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1936 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift örn den behandling, dessa ären¬
den undergått under år 1936.
(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)
1. Justitiedepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 11 juni 1917, angående utredning om indragning till statsverket av
allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och beslag¬
tagen egendom m. m. (286.)
Sedan lag om ändrade bestämmelser i visst fall rörande fördelning av böter m. m.
utfärdats den 10 februari 1933 (sv. f. nr 28) och lag örn upphörande av lands¬
fogdes rätt till andel i böter m. m. utfärdats den 24 april 1936 (sv. f. nr 164),
är ärendet i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
2. den 9 april 1921, angående förändring av eller avskaffande av statsråds¬
eden. (100.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
3. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Majit med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfidei-
kommissens upphävande eller fideikommiss jordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)
Sedan särskilt tillkallad sakkunnig den 14 oktober 1935 avlämnat utredning i
ämnet jämte lagförslag (st. off. utr. 1935: 50) samt yttranden däröver inhäm¬
tats från vissa myndigheter m. fl., är ärendet föremål för ytterligare beredning
inom justitiedepartementet.
4. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjande¬
rätt upplåtet område. (228.)
Sedan yttranden inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
5. den 3 juni 1925, i anledning av väckta motioner om offentligheten av vissa
handlingar. (312.)
275
Sedan inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 14 januari 1935
avgivit betänkande med utredning i ämnet jämte förslag till författningsänd¬
ringar, har Kungl. Majit i proposition till 1936 års riksdag framlagt förslag till
ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen samt §§ 1 och 2
tryckfrihetsförordningen, vilket förslag, efter vissa jämkningar, av riksdagen
antagits såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling och således är be¬
roende på beslut av instundande riksdag. Enligt de såsom vilande antagna
ändringarna i grundlagarna skola de särskilda sekretessföreskrifterna med avse¬
ende å allmänna handlingar utbrytas ur tryckfrihetsförordningen för reglering
i särskild lag. Förslag till lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma all¬
männa handlingar är under utarbetande inom justitiedepartementet för att
genom proposition föreläggas instundande riksdag till antagande.
6. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)
Ärendet har, i den mån det är beroende på Kungl. Majits prövning, överlämnats
till jordbruksdepartementet.
7. den 21 maj 1926, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser
rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för elek¬
trisk järn- eller spårväg. (249.)
Sedan skrivelsen överlämnats till de inom handelsdepartementet under år 1933
tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning rörande frågan örn kon¬
trollen över elektriska starkströmsanläggningar och andra i samband därmed
stående frågor, för att tagas under övervägande vid fullgörandet av sakkunnig¬
uppdraget, samt de sakkunniga den 3 juli 1936 avgivit betänkande i ämnet
(st. off. utr. 1936:27), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
8. den 15 mars 1927, i anledning av väckt motion angående viss ändring i
sjölagens bestämmelser om ersättning för överliggedagar. (81.)
Genom proposition till 1936 års riksdag, nr 133, har Kungl. Majit framlagt för¬
slag till bland annat lag örn ändring i vissa delar av sjölagen. Sedan det av
Kungl. Majit framlagda lagförslaget med viss ändring antagits av riksdagen,
har lag i ämnet utfärdats den 5 juni 1936 (sv. f. nr 276).
9. den 31 maj 1928, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
statskontroll över utförsel av äldre kulturföremål. (324.)
Ärendet har den 19 maj 1936 överlämnats till ecklesiastikdepartementet.
10. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med för¬
slag till lag örn trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)
Sedan försäkringsinspektionen avgivit infordrade yttranden rörande i skrivelsen
begärd utredning den 19 januari 1932 och den 20 juni 1934 ävensom inkommit
med en av styrelsen för föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkrings-
ansvar upprättad promemoria i ämnet, är ärendet föremål för vidare behand¬
ling inom justitiedepartementet. 11
11. den 11 mars 1931, i anledning av väckt motion örn beredande åt omnibus-
trafiken av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse
m. m. (53.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
276
12. den 20 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag
till stadsplanelag m. m. (240.)
I skrivelsen berörd fråga, huruvida och i vad mån lagen den 18 juni 1925 om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upp¬
låtet område kan göras tillämplig å mark, som ingår i stadsplan eller byggnads¬
plan, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
13. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av ett dag-
ordningsinstitut i vår författning. (246.)
Sedan tillkallad sakkunnig den 1 juni 1935 avlämnat utredning (st. off. utr.
1935: 21), däri införandet av bestämmelser i ämnet avstyrkes, är ärendet bero¬
ende på Kungl. Maj:ts prövning.
14. den 17 februari 1932, i anledning av väckt motion angående ny lag om
hittegods m. m. (29.)
Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.
15. den 8 mars 1932, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av
krigsdomstolarna och strafflagen för krigsmakten. (68.)
Sedan inom justitiedepartementet verkställts i skrivelsen begärd utredning
rörande frågan om överflyttning å de allmänna domstolarna av mål, som höra
till krigsdomstolarnas upptagande, har Kungl. Majit förelagt 1933 års riksdag
proposition i detta ämne (nr 223), vilken proposition ej vann riksdagens bifall.
Beträffande i skrivelsen påkallad undersökning rörande revision av strafflagen
för krigsmakten har viss utredning i ämnet verkställts av inom justitiedeparte¬
mentet tillkallade sakkunniga, vilka den 30 september 1935 avgivit utlåtande
rörande riktlinjer för en revision av ifrågavarande lagstiftning. Frågan är före¬
mål för fortsatt utredning av sakkunnig, som av chefen för justitiedepartemen¬
tet tillkallats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 maj 1936.
16. den 12 maj 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (206.)
I skrivelsen har riksdagen begärt utredning och förslag 1) till bestämmelser örn
inteckningsförnyelsernas avskaffande, 2) till lagändring i syfte att bereda lätt¬
nad i avseende å renovationskyldigheten i inskrivningsärenden och 3) angående
tingslags skyldighet att hålla kanslilokal, som möjliggör brandsäker förvaring
av fastighetsböcker och arkivalier. Beträffande den under 1) angivna frågan
hava lagar i ämnet utfärdats den 15 juni 1934 (sv. f. nr 254—262), i samband
varmed föreskrifter meddelats för beredande av ersättning för förlorad lösen i
följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande. Den under 2) upptagna frågan
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Den under 3) upptagna frågan har be¬
handlats i en inom justitiedepartementet verkställd utredning angående revision
av bestämmelserna örn tingshusbyggnadsskyldigheten (st. off. utr. 1936:37),
över vilken utredning yttranden avgivits av vissa myndigheter och samman¬
slutningar. Ärendet är därefter föremål för vidare behandling inom justitie¬
departementet.
17. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande av den
s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)
Ärendet, som varit föremål för utredning inom justitiedepartementet, är bero¬
ende på Kungl. Maj:ts prövning.
277
18. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag
till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)
I skrivelsen berörd fråga om bestämmelser för undanröjande av förefintliga hin¬
der mot sammanläggning av makar tillhöriga fastigheter är beroende på Kungl.
Majis prövning.
19. den 10 mars 1933, i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse av
22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen. (85.)
Sedan skrivelsen den 21 oktober 1935 överlämnats till sakkunniga tillkallade
för utarbetande av förslag till ändringar i strafflagens speciella del i syfte att
bringa strafflatituderna för olika brott i bättre överensstämmelse med brottens
svårhetsgrad enligt nu rådande uppfattning, hava de sakkunniga den 31 decem¬
ber 1935 avlämnat promemoria angående ändringar i strafflagen beträffande
straffsatserna för särskilda brott m. m. (st. off. utr. 1935: 68), innefattande bland
annat förslag till ändringar i berörda paragrafer. De sakkunnigas lagförslag är
för närvarande föremål för lagrådets granskning.
20. den 24 mars 1933, i anledning av väckta motioner angående vissa änd¬
ringar i lagen om delning av jord å landet m. m. (106.)
Sedan verkställandet av i skrivelsen begärd utredning uppdragits åt sociala
jordutredningen, har denna avgivit betänkande den 12 juni 1936 (st. off. utr.
1936:26). Efter det yttranden däröver inhämtats av vissa myndigheter m. fl.,
är ärendet föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.
21. den 19 maj 1933, angående utredning om åtgärder mot statsfientlig verk¬
samhet. (221.)
Sedan en den 26 maj 1933 tillsatt kommitté den 15 februari 1935 avgivit betän¬
kande i ämnet (st. off. utr. 1935: 8) och yttranden däröver avgivits av vissa
myndigheter och sammanslutningar, har Kungl. Maj:t genom proposition till
1936 års riksdag, nr 234, framlagt förslag till lag örn ändring i vissa delar av
strafflagen, lag angående indragning av vissa skrifter samt lag örn ändring i
vissa delar av strafflagen för krigsmakten. De av Kungl. Maj:t framlagda lag¬
förslagen hava, med vissa ändringar, antagits av riksdagen, varefter lagar ut¬
färdats den 26 juni 1936 (sv. f. nr 327—329). I en till 1936 års riksdag avlåten
proposition, nr 235, angående ändrad lydelse av §§ 1, 3, 4 och 5 tryckfrihetsför¬
ordningen hava därjämte föreslagits vissa bestämmelser, vilka ansluta sig till
de genom proposition nr 234 föreslagna strafiflagsändringarna. Grundlagsför¬
slaget har av riksdagen antagits såsom vilande och är således beroende på beslut
av instundande riksdag (jfr ärendet under punkten 23 här nedan).
22. den 30 maj 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen ävensom väckta
motioner angående vissa ändringar i lagen om val till riksdagen. (251.)
Sedan inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 23 februari 1934
avlämnat utredning rörande åtgärder till underlättande av valdeltagandet
jämte lagförslag i ämnet, har Kungl. Maj:t i proposition till samma års riksdag
(nr 216) framlagt förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen samt till
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val
till riksdagen. Riksdagen har såsom vilande till vidare grundlagsenlig behand¬
ling antagit det i propositionen framlagda förslaget till ändrad lydelse av § 24
riksdagsordningen och, under förutsättning och villkor att ändringen av riks¬
dagsordningen varder i grundlagsenlig ordning slutligt genomförd, jämväl, efter
278
vissa jämkningar, antagit förslaget till lag om ändring i vissa delar av vallagen
(jfr ärendet under punkten 29 här nedan). Därefter har Kungl. Majit i pro¬
position till 1935 års riksdag (nr 139) föreslagit riksdagen att besluta vissa änd¬
ringar i den villkorligt antagna lagen, vilken proposition jämväl vunnit riks¬
dagens bifall (jfr ärendet under punkten 36 här nedan). Ärendet är således
beroende på beslut i grundlagsändringsfrågan av instundande riksdag.
23. samma dag, i anledning av väckt motion angående omdaning av tryck¬
frihetsprocessen. (253.)
Sedan inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 14 december 1934
avgivit betänkande i ämnet (st. off. utr. 1934: 54) och vissa myndigheter m. fl.
efter remiss avgivit utlåtanden däröver, har Kungl. Majit i proposition till 1936
års riksdag, nr 235, angående ändrad lydelse av §§ 1, 3, 4 och 5 tryckfrihetsför¬
ordningen framlagt förslag till revision av bestämmelserna om jury- och kvar-
stadsinstituten, vilket förslag, efter ändring i vissa punkter, av riksdagen anta¬
gits såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling. Ärendet är sålunda,
i ovan nämnd del, beroende på beslut av instundande riksdag (jfr ärendet under
punkten 21 här ovan). Därjämte har ett med grundlagsförslaget sammanhäng¬
ande, inom justitiedepartementet upprättat lagförslag, upptagande vissa be¬
stämmelser örn rättegången i tryckfrihetsmål, varit föremål för lagrådets gransk¬
ning. Förslaget kommer efter viss omarbetning att genom proposition föreläggas
instundande riksdag.
24. den 16 mars 1934, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i vattenlagens föreskrifter i fråga örn handläggningen av ärenden rörande
dikningsföretag, som beröra allmän väg. (101.)
Ärendet har överlämnats till jordbruksdepartementet.
25. den 7 april 1934, i anledning av väckt motion om ändring i 18 kap. 16 §
strafflagen m. m. (125.)
Sedan medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen avgivit infordrade utlåtanden
i ärendet, har inom justitiedepartementet utarbetats promemoria med utkast
till lag om slakt av husdjur, varöver yttranden inhämtats från vissa myndig¬
heter m. fl. Ärendet är därefter föremål för fortsatt behandling inom departe¬
mentet.
26. den 13 april 1934, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om mått och vikt. (159.)
Efter det lag i ämnet utfärdats den 11 maj 1934 (sv. f. nr 162), är skrivelsen,
såvitt den avser utredning angående de ekonomiska verkningar, som äro för¬
knippade med avskaffande av åklagares rätt till bötesandelar, beroende på
Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten 1 här ovan.)
27. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen ävensom i ämnet
väckta motioner. (193.)
Den 11 maj 1934 i statsrådet anmäld, varvid beslöts tillkallande av sakkun¬
niga för verkställande av i skrivelsen påkallad utredning. De sakkunniga hava
den 13 december 1934 avlämnat betänkande i ämnet (st. off. utr. 1934: 50), var¬
över utlåtanden avgivits av vissa myndigheter. Befolkningskommissionen har
den 9 december 1936 avgivit genom remiss den 29 november 1935 infordrat
yttrande i frågan (st. off. utr. 1936: 51). Detta yttrande har remitterats till
vissa myndigheter och sammanslutningar.
279
28. den 8 maj 1934, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra
som lida av rubbad själs verksamhet, dels ock en i ämnet väckt motion.
(228.)
Lag i ämnet utfärdad den 18 maj 1934 (sv. f. nr 171). Den 15 juni 1935 hava
sakkunniga tillkallats för verkställande av en i skrivelsen begärd utredning angå¬
ende sterilisering av sedlighetsförbrytare. Genom beslut den 29 november 1935
har befolkningskommissionen anbefallts att verkställa och till justitiedeparte¬
mentet inkomma med en i skrivelsen påkallad utredning under vilka förhållan¬
den frivillig sterilisering av rättskapabla personer må kunna företagas. Den så¬
lunda anbefallda utredningen har av befolkningskommissionen den 19 oktober
1936 avlämnats (st. off. utr. 1936: 46), varefter densamma remitterats till vissa
myndigheter och sammanslutningar.
29. den 15 maj 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen samt till lag
örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val
till riksdagen. (256.)
Ärendet är beroende på beslut beträffande grundlagsändringen av instundande
riksdag. (Jfr ärendet under punkten 22 här ovan.)
30. den 5 juni 1934, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i
arrendelagstiftningen m. m. (311.)
Ärendet har överlämnats till jordbruksdepartementet.
31. den 4 mars 1935, i anledning av väckta motioner angående djurplå¬
geri. (61.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
32. den 11 mars 1935, i anledning av väckt motion om ändrad lagstiftning
angående rätt att draga vissa ledningar över annans mark. (71.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
33. den 15 mars 1935, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning rörande
fiskets skyddande mot förorening av vattnet i vattendragen. (89.)
Sedan lagberedningen den 2 september 1935 avgivit utlåtande i ärendet, har
Kungl. Maj:t den 11 september 1936 bemyndigat chefen för justitiedeparte¬
mentet att tillkalla sakkunniga att biträda med verkställande av utredning be¬
träffande bland annat den i riksdagens skrivelse berörda frågan. Sakkunniga
hava därefter den 22 i samma månad tillkallats.
34. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande av
skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)
Sedan lagberedningen avgivit yttrande i ärendet, i vad det berörde området
för beredningens uppdrag eller därmed ägde omedelbart sammanhang, bemyn¬
digade Kungl. Majit den 11 september 1936 chefen för justitiedepartementet att
tillsätta en kommitté med uppdrag att verkställa en allsidig utredning beträf¬
fande frågan örn pensionering av i enskild tjänst anställda personer ävensom
utarbeta de författningsförslag, vartill utredningen kunde föranleda. Ledamö¬
ter i nämnda kommitté hava därefter den 19 i samma månad tillkallats.
35. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner örn vägfred m. m. (158.)
Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.
280
36. den 7 maj 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november
1920 (nr 796) örn val till riksdagen m. m. (196.)
Lag i ämnet utfärdad den 23 maj 1935 (sv. f. nr 256). Såvitt angår ändringar i
den av 1934 års riksdag villkorligt antagna lagen örn ändring i vissa delar av
vallagen är ärendet beroende på beslut i grundlagsenlig ordning rörande av
1934 års riksdag såsom vilande antagen ändring i § 24 riksdagsordningen. (Jfr
ärendet under punkten 22 här ovan.)
37. den 21 maj 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder för inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (231.)
Kungl. Maj:t har den 5 juni 1936 fastställt arbetsordning för hovrätten för Övre
Norrland att gälla från och med den 1 oktober 1936 (sv. f. nr 414).
38. den 5 juni 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med för¬
slag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. (287.)
Frågan örn i skrivelsen begärd utredning angående möjligheterna att tillskapa
en rättsordning, som bereder arbetare vid byggnadsföretag ökat skydd för löne-
fordringar, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
39. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 33 med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen. (289.)
Lag utfärdad den 15 juni 1935 (sv. f. nr 288). Frågan om i skrivelsen begärd
utredning angående lagstiftning om ökat skydd för ämbets- och tjänstemän
samt innehavare av offentligt uppdrag är beroende på Kungl. Majrts prövning.
40. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernå¬
ende av ökad säkerhet till sjöss. (291.)
Ärendet har överlämnats till handelsdepartementet.
41. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag örn ungdomsfängelse m. m. (292.)
Lagar i ämnet utfärdade den 15 juni 1935 (sv. f. nr 343—345). Beträffande i
skrivelsen begärd omarbetning av gällande lagstiftning angående tvångsupp-
fostran tillkallades den 15 juni och den 18 juli 1935 sakkunniga att, jämte förut
inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för utredning angående refor¬
mer på fångvårdens område m. m., biträda med utredning bl. a. angående revi¬
sion av lagstiftningen om tvångsuppfostran. Sedan betänkande i ämnet avgi¬
vits den 10 december 1935 (st. off. utr. 1935: 67) och vissa myndigheter och
sammanslutningar, på grund av remiss, avgivit utlåtanden däröver, hava på
grundval härav inom justitiedepartementet utarbetats lagförslag i ämnet, vilka
förslag varit föremål för lagrådets granskning.
42. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.
43. den 8 juni 1935, angående utredning och bestämmelser rörande för bygg¬
nader gemensamma brandmurar. (311.)
Kungörelse om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan utfärdad den 29 maj
1936 (sv. f. nr 218).
Av dessa ärenden äro alltså de under 6, 8, 9, 24, 30, 37, 40 och 43 omförmälda
av Kungl. Majrt inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.
281
2. Utrikesdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av en i Genéve den 17 juni 1925 dagtecknad kon¬
vention rörande kontroll av den internationella handeln med vapen,
ammunition och krigsmaterial. (79.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
2. den 23 mars 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en i Genéve den 2 oktober 1930 dagtecknad konvention
örn finansiell hjälp m. m. jämte i ämnet väckt motion. (90.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
3. den 13 april 1932, i anledning av väckta motioner örn Sveriges anslutning
till den av Nationernas förbunds församling under dess nionde ordinarie
möte förordade generalakten i dess helhet. (103.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
4. den 3 april 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående god¬
kännande av en i Genéve den 11 oktober 1933 dagtecknad konvention
för underlättande av det internationella utbytet av undervisningsfilm
m. m. (129.)
Anmäld den 13 november 1936, varvid Kungl. Majit beslöt att ratificera nämnda
konvention.
Av dessa ärenden är alltså det under 4 omförmälda av Kungl. Majit inom
utrikesdepartementet slutligen behandlat samt de övriga på prövning beroende.
3. Försvarsdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 23 maj 1928, i anledning av väckt motion örn anslag till en för¬
beredande militär utbildningskurs för skolungdom. (239.)
Ärendet är föremål för utredning av chefen för generalstaben.
2. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
skeppsgossekårens i Marstrand förläggning. (297.)
Sedan 1930 års försvarskommission den 30 juli 1935 avgivit betänkande med
förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende (st. off. utr. 1935:38—43),
har Kungl. Majit i proposition nr 225 till 1936 års riksdag angående försvars-
väsendets ordnande föreslagit, att skeppsgossekåren skulle indragas. Riksdagen
har godkänt förslaget.
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.
3. den 30 april 1929, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspro¬
positionen gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1929/
1930 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till för¬
svarsdepartementet, jämte i dessa ämnen väckta motioner. (4 A.)
Punkten 8, i vad den avser ändring av bestämmelserna örn utbetalning av kapi-
taliserat värde av reservpension, är fortfarande beroende på Kungl. Majits
prövning.
282
4. den 30 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående Stockholms
flottstations förflyttning från huvudstaden m. m. (234.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
5. samma dag, i anledning av väckt motion angående beredande av viss
ytterligare avskedsersättning åt förutvarande poliskonstaplar vid flottans
varv. (238.)
Sedan 1930 års försvarskommission den 30 juli 1935 avgivit betänkande med
förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende (st. off. utr. 1935: 38—43), har
Kungl. Majit i proposition nr 225 till 1936 års riksdag angående försvarsväsen¬
dets ordnande avgivit förslag bland annat i fråga örn marinens poliskår.
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
6. den 9 april 1930, i anledning av väckta motioner örn förnyad utredning
rörande det svenska försvarsväsendets ändamålsenlighet m. m. (150.)
Sedan 1930 års försvarskommission den 30 juli 1935 avgivit betänkande med
förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende (st. off. utr. 1935: 38—43), har
Kungl. Majit till 1936 års riksdag avlåtit propositionerna nr 225 angående för¬
svarsväsendets ordnande, nr 226 med förslag till värnpliktslag och nr 227 med
förslag till lag örn tillägg till lagen den 9 april 1926 (nr 66) angående anskaf¬
fande av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot (fartygsuttagningslagen).
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
7. den 29 april 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
tillbyggnads- och ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand
förläggning i Karlstens fästning. (170.)
Sedan 1930 års försvarskommission den 30 juli 1935 avgivit betänkande med
förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende (st. off. utr. 1935:38—43),
har Kungl. Majit i proposition nr 225 till 1936 års riksdag angående försvars¬
väsendets ordnande föreslagit, att skeppsgossekåren skulle indragas. Riksdagen
har godkänt förslaget.
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
8. den 6 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående till¬
byggnads- och ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand för¬
läggning i Karlstens fästning. (176.)
Sedan 1930 års försvarskommission den 30 juli 1935 avgivit betänkande med
förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende (st. off. utr. 1935:38—43), har
Kungl. Majit i proposition nr 225 till 1936 års riksdag angående försvarsväsen¬
dets ordnande föreslagit, att skeppsgossekåren skulle indragas. Riksdagen har
godkänt förslaget.
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
9. den 29 april 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till flyg¬
övningar. (161.)
Sedan 1930 års försvarskommission den 30 juli 1935 avgivit betänkande med
förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende (st. off. utr. 1935:38—43), har
Kungl. Majit i de till 1936 års riksdag avlåtna propositionerna nr 225 angående
försvarsväsendets ordnande och nr 229 angående vissa engångskostnader för
flygvapnets byggnader och flygfält avgivit bland annat vissa förslag rörande
förläggningsförhållandena vid den till Hägernäs förlagda flygflottiljen.
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
283
10. den 11 maj 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående be¬
redande av rätt till s. k. rekreationsresor för viss personal vid försvars-
väsendet med tjänstgöringsort i Boden. (194.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
11. den 24 februari 1933, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
försäljning av vissa delar av Vännäs lägerplats. (63.)
Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1933.
12. den 3 juni 1933, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvud¬
titeln, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstatema. (271.)
Anmäld och slutbehandlad den 7 juli 1933, i vad på försvarsdepartementets före¬
dragning ankom.
Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 5—9, 11 och 12 omförmälda av
Kungl. Majit inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.
4. Socialdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)
Genom beslut den 7 december 1928, den 26 september 1930 och den 2 oktober
1931 har Kungl. Majit i tre etapper genomfört av medicinalstyrelsen föreslagna
sänkningar av läkemedelsprisen (se vidare ämbetsberättelsen 1933 sid. 272).
Jämlikt bemyndigande den 3 juli 1931 har chefen för socialdepartementet till¬
kallat sju utredningsmän att inom departementet biträda med utredning an¬
gående åtgärder för nedbringande av prisen å läkemedel m. m. Sedan utred¬
ningsmännen den 20 juli 1932 avgivit betänkande angående kontroll över han¬
deln med farmaceutiska specialiteter, har Kungl. Majit den 23 februari 1934
till riksdagen avlåtit proposition i ämnet (nr 162). Den 20 september 1934 hava
utredningsmännen avgivit betänkande med utredning och förslag angående
sänkning av läkemedelspriserna, revision av apoteksvarustadgan m. m., varöver
yttranden infordrats från åtskilliga myndigheter. Sedan berörda yttranden in¬
kommit, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Majits prövning. f
2. den 24 maj 1912, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens bostads-
och fiskerättsförhållanden. (120.)
Ärendet, som den 19 november 1936 överlämnats från jordbruksdepartementet,
är beroende på Kungl. Majits prövning.
3. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)
Den 22 juni 1928 hava utfärdats lagar örn kollektivavtal och örn arbetsdomstol.
I vad angår anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri
staten eller kommun är part, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning
(se vidare ämbetsberättelsen 1933 sid. 274). (Jfr ärendena under punkterna
10, 37 och 47 här nedan.)
4. den 17 april 1923, i fråga örn beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)
284
Medicinalstyrelsen har den 8 juni 1923 anbefallts inkomma med utredning och
förslag i frågan. Sedan detta uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.
5. den 6 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Majit angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka efter
enligt pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man. (134.)
Den i skrivelsen berörda frågan har varit föremål för utredning av särskilda
sakkunniga (se vidare ärendet under punkten 7 här nedan).
6. den 27 maj 1924, i anledning av väckta motioner i tand vårdsfrågan.
(207.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 386 o. f.
Statens sjukvårdskommitté har den 31 augusti 1935 avgivit betänkande an¬
gående folktandvård, varöver yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter
och organisationer. Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning. (Jfr ären¬
det under punkten 11 här nedan.)
7. den 31 maj 1924, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med för¬
slag till lag örn samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposition
avser närmare angivna lagförslag, dels Kungl. Majits proposition med
förslag till lag om förmynderskap m. m., i vad denna proposition inne¬
fattar förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den 14 juni
1918 örn fattigvården, dels ock i förstnämnda ämne väckta motioner.
(245.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 387. De av
chefen för socialdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av frågan
örn understöd at obemedlade eller mindre bemedlade personer med försörjnings¬
plikt mot minderåriga barn hava den 31 januari 1936 avgivit utredning med
förslag rörande bidrag åt barn till änkor och vissa invalider samt åt föräldralösa
barn, varöver yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter och organisatio¬
ner. Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning. (Jfr ärendet under punk¬
ten 5 här ovan.)
8. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)
Sed^p socialstyrelsen efter inhämtande av yttranden från vederbörande myn¬
digheter och korporationer år 1930 inkommit med anbefalld utredning i ämnet,
är ärendet beroende på Kungl. Maj :ts prövning. (Jfr denna ämbetsberättelse
sid. 234, ärendet under punkten 43.)
9. den 9 juni 1925, angående utredning rörande vissa åtgärder för beredan¬
de av ökat antal vårdplatser å sanatorierna i riket. (297.)
Kungl. Majit — som enligt beslut den 10 oktober 1924 uppdragit åt medicinal¬
styrelsen och byggnadsstyrelsen bland annat att gemensamt utreda frågan om
åstadkommande av enklare och billigare byggnader för allmänna sjukvårds-
anstalter — har uppdragit åt samma ämbetsverk att i samband med den
sålunda anbefallda utredningen verkställa utredning i det i skrivelsen avsedda
hänseendet. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.
10. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning an¬
gående obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)
285
Ärendet, som avgjorts beträffande frågor om kollektivavtal och arbetsdomstol,
är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
3, 37 och 47.)
11. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostna¬
derna för den allmänna sjukvården i riket. (318.)
Sedan statens sjukvårdskommitté den 17 maj 1934 avgivit betänkande an¬
gående den slutna kroppssjukvården i riket jämte vissa därmed sammanhäng¬
ande spörsmål, hava yttranden häröver inhämtats från åtskilliga myndigheter
och organisationer. Kungl. Majit har den 28 februari 1936 till riksdagen av¬
låtit proposition (nr 206) angående ändrade grunder för statsbidrag till vissa
grenar av den slutna sjukvården m. m., avseende statsbidrag till anstalter för
kirurgisk tuberkulos, vanföra, hereditärsyfilitiska barn och lättskötta sinnes¬
sjuka. I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena
under punkterna 6 och 42.)
12. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. (205.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 sid. 333 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
13. den 25 maj 1928, angående hotell- och restaurangpersonalens samt bad¬
huspersonalens anställningsförhållanden m. m. (243.)
Sedan socialstyrelsen den 28 december 1929 inkommit med en preliminär ut¬
redning beträffande hotell- och restaurangpersonalen, anmäldes frågan om den¬
na personals anställningsförhållanden i proposition (nr 31) till 1930 års riksdag.
Efter det slutlig utredning i denna del av ärendet liksom socialstyrelsen jäm¬
väl anbefalld utredning rörande badhuspersonalens anställningsförhållanden
inkommit, har socialstyrelsen den 3 september 1932 avgivit de förslag, vartill
utredningen givit anledning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
14. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion om förhållandet mellan
Arjeplog- och Karesuandolapparna samt lappförfattningarnas anknyt¬
ning till det levande livet. (75.)
Anmäld den 30 maj 1930, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
länsstyrelsen i Norrbottens län att tagas i övervägande vid fullgörande av läns¬
styrelsen samma dag meddelat uppdrag att jämte särskilt tillkallade personer
verkställa utredning angående de åtgärder, som borde vidtagas för avhjälpande
av de inom vissa delar av lappmarken i nämnda län yppade missförhållandena
samt rörande de kostnader, som därav föranleddes. Sedan länsstyrelsen i anled¬
ning av uppdraget den 29 december 1935 avgivit betänkande i ämnet, hava ytt¬
randen häröver infordrats från åtskilliga myndigheter och organisationer. Ären¬
det är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
15. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928
—30 juni 1929. (175.)
Anmäld den 25 juli 1930 i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets hand¬
läggning hörande ärende (ändrade anordningar för ställande av uppbördssäker-
liet), därvid statskontoret anbefalldes att avgiva utlåtande i frågan. Sedan
286
detta inkommit, hava yttranden inhämtats från samtliga länsstyrelser. Den
24 april 1936 har ärendet överlämnats till 1936 års uppbördskommitté för att
tagas i övervägande vid fullgörandet av det kommittén den 28 februari 1936
lämnade uppdraget. (Jfr ärendet under punkten 34 här nedan.)
16. den 13 maj 1930, rörande undersökning angående lantarbetarnas bo¬
stadsförhållanden. (188.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 sid. 335 med
hänvisning. Kungl. Majit har den 10 mars 1936 till riksdagen avlåtit proposi¬
tion (nr 134) med förslag till lag örn skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.
Vidare har Kungl. Majit den 26 juni 1936 utfärdat förordning (sv. f. nr 322)
örn ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan. Skrivelsen är därmed slutbe¬
handlad.
17. den 27 maj 1930, i anledning av väckta motioner angående utökning och
effektivisering av yrkesinspektionens verksamhet. (287.)
Anmäld den 20 september 1930, därvid socialstyrelsen anbefalldes verkställa
utredning i ärendet. Sedan denna utredning inkommit samt utlåtanden däröver
inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Majis prövning. Skrivelsen har i vad
angår lagstiftningsåtgärder beaktats i Kungl. Majis proposition (nr 40) den
23 januari 1931 till riksdagen med förslag till lag örn ändring i vissa delar av
lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.
18. den 30 maj 1930, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med
förslag till lag örn ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916
örn skyddskoppympning, dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 390. De av
chefen för socialdepartementet tillkallade sakkunniga för behandling av frågan
örn den nuvarande obligatoriska barnvaccinationens bibehållande hava ännu
icke slutfört sitt uppdrag.
19. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition nied förslag
till lag örn kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (330.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 sid. 335 (jfr
även ärendet under punkten 41 här nedan). Vad riksdagen i skrivelsen anfört
och yrkat beträffande frågan örn ändring av bestämmelserna örn skadestånds¬
ansvar för kommunala förtroendemän är beroende på Kungl. Majits prövning.
20. den 13 mars 1931, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
anhållan om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1930 fattade beslut, dels ock i ämnet
väckta motioner. (70.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 391. Ut¬
redningen av frågan om arbetstidsförhållandena beträffande butikspersonalen
och övriga denna personal närstående anställda har jämlikt Kungl. Majits be¬
myndigande den 28 juni 1935 uppdragits åt särskilda sakkunniga, vilka inom
socialdepartementet biträda med utredning rörande frågan om en laglig regle¬
ring av arbetstiden för de affärs- och kontorsanställda m. m. Vad angår sjuk¬
hus- och sinnessjukhuspersonalens arbetstidsförhållanden har Kungl. Majit i
fråga om den sistnämnda kategorien behandlat nämnda spörsmål i proposition
(nr 108) till 1935 års riksdag angående regleringen av arbetstiden för viss stats¬
anställd personal, beträffande vilken proposition riksdagens kamrar stannat
287
i olika beslut. Medicinalstyrelsen har den 7 november 1935 anbefallts att verk¬
ställa viss utredning i ämnet. Sedan detta uppdrag fullgjorts, har Kungl. Majit
i statsverkspropositionen till 1936 års riksdag, femte huvudtiteln, punkt 87,
framlagt förslag av innebörd, såvitt angår arbetstiden för såväl vård- som eko¬
nomipersonalen vid statens sinnessjukhus, att densamma skulle i princip ned¬
sättas till 48 timmar för vecka. I skrivelse den 20 mars 1936, nr 5, punkt 69,
har riksdagen anfört, bland annat, att riksdagen för sin del ansåge, att arbets¬
tiden borde bestämmas till 218 timmar per 30 dagar för den personal, som icke
redan åtnjöte kortare arbetstid. Den 20 november 1936 har Kungl. Majit bland
annat förordnat, att arbetstiden från och med den 1 januari 1937 skall ned¬
sättas i överensstämmelse med vad riksdagen i sistnämnda skrivelse uttalat.
21. den 20 maj 1931, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med för¬
slag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 206) örn arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner. (238.)
Ärendet är tillsvidare vilande (se ämbetsberättelsen 1934 sid. 341).
22. den 7 maj 1932, i anledning av Kungl. Majits proposition angående an¬
slag till allmän levnadskostnadsundersökning. (184.)
Anmäld den 3 juni 1932, därvid åt socialstyrelsen uppdrogs att verkställa en
på ettåriga hushållsräkenskaper grundad allmän levnadskostnadsundersökning.
Uppdraget har ännu icke fullgjorts.
23. den 10 maj 1932, angående vissa lättnader i avseende å hälsovårdsstad¬
gans tillämpning för köpingar och municipalsamhällen. (175.)
Anmäld den 27 maj 1932, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i fråga örn ändring av hälsovårdsstadgan i de av riksdagen berörda
avseendena ävensom att inkomma med det förslag, vartill styrelsen funne ut¬
redningen giva anledning. Uppdraget har ännu icke fullgjorts.
24. den 13 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående skogsbygdens
arbetslöshets- och försörjningsproblem. (375.)
Skrivelsen har överlämnats från jordbruksdepartementet. Den 23 juli 1932 an¬
befalldes socialstyrelsen att avgiva utlåtande i ärendet. Sedan sådant utlåtande
inkommit, har Kungl. Majit den 13 juli 1934 anbefallt socialstyrelsen att i hu¬
vudsaklig överensstämmelse med en av styrelsen efter Kungl. Majits uppdrag
utarbetad plan verkställa den i skrivelsen avsedda undersökningen beträffande
skogsbygdens arbets- och försörjningsproblem. Detta uppdrag har ännu icke
fullgjorts.
25. den 16 juni 1932, angående brottslig ungdoms tillrättaförande i större
utsträckning än för närvarande utan insättning i uppfostringsanstalt
samt angående en mera mångsidig yrkesutbildning m. m. vid skyddshem
för vanartig ungdom. (299.)
Kungl. Majit har den 28 februari 1936 till riksdagen avlåtit proposition (nr 219)
angående omläggning av skyddshemsverksamheten m. m. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.
26. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Majits proposition med an¬
hållan örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella ar¬
betsorganisationens konferens år 1932 fattade beslut. (19.)
Anmäld den 21 april 1933. Därvid beslöts beträffande det av arbetskonferensen
antagna förslaget till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare,
sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg, att ett socialstyrelsen och kom¬
288
merskollegium den 24 januari 1930 lämnat uppdrag att gemensamt utarbeta
och inkomma med förslag till de ändringar i eller tillägg till gällande författ¬
ningar, som kunde böra vidtagas, därest Sverige anslöte sig till ett av konferen¬
sen år 1929 antaget förslag till konvention i ämnet, skulle avse konferensens
förevarande förslag. Den 30 november 1936 hava ämbetsverken avgivit förslag
i ämnet. Beträffande förslag till konvention angående minimiålder för barns
användande till icke industriellt arbete jämte en rekommendation i ämnet
har socialstyrelsen inkommit med anbefalld utredning rörande lämpligheten av
ändringar i eller tillägg till 1897 års förordning angående barns användande vid
offentliga förevisningar och 1926 års lag angående meddelande av förbud för
barn att idka viss försäljning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
27. den 19 maj 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
utvidgning av tjänstemannasamhället vid Mörby m. m. (225.)
Skrivelsen vilar i avbidan på framställning från vederbörande intressenter.
28. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till mot¬
verkande av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936, sid. 338 med
hänvisning. Den i skrivelsen berörda frågan om utredning dels rörande reglering
av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former
samt den allmänna fattigvården, dels beträffande omfattningen av kommuner¬
nas lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär samt
örn behovet och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas verksamhet
för arbetslöshetens bekämpande är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
denna ämbetsberättelse sid. 231, ärendet under punkten 23.) Utredningen av
frågan örn centralorgan för den statliga och statsunderstödda reservarbets- och
kontantunderstödsverksamheten har omhänderhafts av den sakkunnige, som
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 december 1934 tillkallats för att
inom socialdepartementet biträda med utredning rörande socialstyrelsens orga¬
nisation. Den sakkunnige har den 30 juni 1936 avgivit betänkande i anledning
av uppdraget.
29. den 14 februari 1934, i anledning av väckta motioner om epidemisjuk¬
vårdens och barnmorskeväsendets överförande till landstingens förvalt¬
ningsutskotts eller deras sjukvårdsavdelningars verkställighet och för¬
valtning samt om förste provinsialläkares inträde såsom självskriven
ledamot av förvaltningsutskott eller dess sjukvårdsavdelning. (26.)
Anmäld den 23 mars 1934, därvid medicinalstyrelsen och länsstyrelserna i samt¬
liga län anbefalldes samt svenska landstingsförbundet bereddes tillfälle att av¬
giva utlåtanden. Sedan nämnda utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.
30. den 2 mars 1934, i anledning av väckt motion angående viss ändring
i § 13 ordningsstadgan för rikets städer. (70.)
Anmäld den 31 maj 1934, därvid samtliga länsstyrelser anbefalldes att avgiva
utlåtanden över skrivelsen. Sedan nämnda utlåtanden inkommit, har ärendet
ånyo anmälts den 13 november 1936, därvid beslöts, att skrivelsen icke skulle
föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
289
31. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen örn fattigvården. (224.)
Anmäld den 31 maj 1934, därvid statens inspektör för fattigvård och barna¬
vård anbefalldes att efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag i ämnet. Sedan detta uppdrag fullgjorts, hava yttranden över förslaget
inhämtats från samtliga länsstyrelser ävensom från åtskilliga organisationer,
varefter kammarrätten anmodats avgiva yttrande i ärendet. Efter det kam¬
marrättens yttrande inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
32. den 11 maj 1934, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (250.)
Anmäld den 31 maj 1934, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att efter
verkställande av erforderlig utredning avgiva utlåtande i frågan och därvid till¬
lika inkomma med förslag till de ändrade bestämmelser, vartill utredningen
kunde giva anledning. Sedan nämnda uppdrag fullgjorts och yttranden i ären¬
det inhämtats från åtskilliga myndigheter, har Kungl. Maj:t den 10 mars 1936
till riksdagen avlåtit proposition (nr 218) med förslag till lag angående änd¬
ring i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.
33. den 1 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående valbarhets¬
villkor för beklädande av poster i kommunala nämnder och styrelser.
(292.)
Ärendet, som i vissa delar avgjorts, är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts pröv¬
ning (se vidare ärendet under punkten 41 här nedan).
34. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932
—30 juni 1933. (307.)
Sedan inom socialdepartementet upprättats en promemoria avseende det i skri¬
velsen omförmälda, till departementets handläggning hörande ärende (upp-
bördsborgen för polis- och fjärdingsmän), har ärendet anmälts den 28 juni 1935,
därvid statskontoret anbefalldes att verkställa viss utredning ävensom att in¬
komma med förslag till de bestämmelser, som kunde finnas påkallade. Efter det
detta uppdrag fullgjorts, har ärendet den 24 april 1936 överlämnats till 1936
års uppbördskommitté. (Jfr ärendet under punkten 15 här ovan.)
35. den 9 juni 1934, angående främlingskontrollens rationella ordnande.
(357.)
Sedan utlåtanden inhämtats från Ö. Ä. och länsstyrelserna i vissa län, har frå¬
gan varit föremål för övervägande av en inom justitiedepartementet den 12
juni 1936 tillsatt kommitté för verkställande av utredning angående revision
av bestämmelserna örn utlännings rätt att här i riket vistas jämte därmed sam¬
manhängande spörsmål. Kommittén har den 12 december 1936 avgivit betän¬
kande i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
36. den 11 juni 1934, i anledning av väckta motioner örn utredning och för¬
slag angående förhållandena inom byggnadsindustrien. (372.)
Sedan skrivelsen anmälts den 28 september 1934, har chefen för socialdeparte¬
mentet jämlikt bemyndigande samma dag tillkallat tre sakkunniga för att inom
departementet biträda med utredning i frågan. Detta uppdrag har ännu icke
slutförts.
19 — Justitieombudsmannens ämb elsb c rättelse till 1037 års riksdal/.
290
37. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
arbetsfredens bevarande m. m. (373.)
Anmäld den 31 december 1934, därvid beslöts tillkallandet av särskilda sak¬
kunniga för utredning av i skrivelsen omförmälda och vissa andra därmed sam¬
manhängande spörsmål. De sakkunniga hava den 9 december 1935 avgivit
betänkande om folkförsörjning och arbetsfred. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 3, 10 och 47.)
38. den 14 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
förhindrande av fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva an¬
slutning till visst politiskt parti. (410.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
39. den 30 april 1935, i anledning av väckta motioner angående undersök¬
ning av vårt lands befolkningsfråga m. m. (181.)
Sedan skrivelsen anmälts den 17 maj 1935, har chefen för socialdepartementet,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 22 i samma månad tillsatt en kom¬
mission för undersökning av vårt lands befolkningsfråga. Under 1935 och 1936
har kommissionen avgivit ett flertal betänkanden i olika ämnen. Kommissio¬
nens uppdrag är ännu icke slutfört.
40. den 17 maj 1935, i anledning av väckt motion rörande ändrade bestäm¬
melser angående moderskapsunderstöd m. m. (223.)
Anmäld den 7 juni 1935, därvid uppdrogs åt kommissionen för undersökning av
vårt lands befolkningsfråga att vid fullgörandet av sitt uppdrag taga under
övervägande de i skrivelsen avsedda frågorna. Sedan kommissionen den 9 ja¬
nuari 1936 avgivit betänkande angående moderskapspenning och mödrahjälp
och yttranden över detsamma infordrats från åtskilliga myndigheter och orga¬
nisationer, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
41. den 25 maj 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om kommunalstyrelse i Stockholm ävensom i anled¬
ning av propositionen väckta motioner. (237.)
Anmäld den 15 juni 1935, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 337). Med
anledning av vad riksdagen i skrivelsen beträffande andra ämnen anfört och
yrkat har inom socialdepartementet upprättats en promemoria angående gemen¬
sam valdag för stadsfullmäktige-, landstingsmanna- och elektorsval, varöver
yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter och organisationer. Kungl.
Maj:t har därefter den 9 januari 1936 till riksdagen avlåtit proposition (nr 12)
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunala vallagen. Frågan örn
fullgjord skattebetalning såsom villkor för valbarhet och behörighet till kom¬
munala förtroendeuppdrag har delvis avgjorts genom utfärdande av lagar
i ämnet (jfr denna ämbetsberättelse sid. 230, ärendet under punkten 15). I
övrigt är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ären¬
dena under punkterna 19 och 33 här ovan.)
42. samma dag, i anledning av väckta motioner om statens övertagande av
kostnaderna för vården av hereditärsyfilitiska barn. (254.)
Anmäld den 15 juni 1935, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att efter verk¬
ställd utredning avgiva yttrande och förslag i anledning av skrivelsen. Sedan
detta uppdrag fullgjorts, har Kungl. Majit den 28 februari 1936 till riksdagen
avlåtit proposition (nr 206) angående ändrade grunder för statsbidrag till vissa
291
grenar av den slutna sjukvården m. m., avseende bland annat statsbidrag till
anstalter för hereditärsyfilitiska barn. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.
43. den 28 maj 1935, i anledning av väckt motion angående ersättning av
statsmedel för skada, ådragen vid fullgörande av medborgerlig förplik¬
telse enligt brandstadgan m. m. (236.)
Skrivelsen, som den 14 juni 1935 överlämnats till kommunikationsdepartemen¬
tet, har, sedan riksförsäkringsanstalten avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
den 30 oktober 1936 återställts till socialdepartementet. Samma dag har dels
försäkringsrådet anbefallts, dels ock svenska stadsförbundet och svenska lands¬
kommunernas förbund beretts tillfälle att avgiva yttrande över riksförsäkrings-
anstaltens utlåtande. Sedan nämnda yttranden inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.
44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorga¬
nisation av landsfogdebefattningarna. (260.)
Anmäld den 28 juni och den 20 september 1935, därvid sistnämnda dag bestäm¬
melser utfärdades angående en utbildningskurs för blivande landsfogdar. Den
24 april 1936 hava bland annat utfärdats tretton författningar i ämnet (sv. f.
nr 154—156, 158, 159, 165—167 och 169—173). I vad angår den av riksdagen
i skrivelsen berörda frågan örn lönereglering för lappfogdarna m. m. är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
45. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)
Anmäld den 5 juli 1935, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd med
pensionsstyrelsen och skolöverstyrelsen verkställa utredning och inkomma med
förslag i ämnet. Sedan förslag inkommit den 30 oktober 1936, är ärendet be¬
roende på Kungl. Maj:ts prövning.
46. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933
—30 juni 1934. (279.)
Överlämnad från finansdepartementet för handläggning i vad angår bland
annat punkten 7 (statsverkets kostnader för gränskontrollen). Sedan statskon¬
toret och generaltullstyrelsen den 29 november 1935 avgivit anbefallt, gemen¬
samt yttrande, har frågan varit föremål för övervägande av en inom justitie¬
departementet den 12 juni 1936 tillsatt kommitté för verkställande av utred¬
ning angående revision av bestämmelserna om utlännings rätt att här i riket
vistas jämte därmed sammanhängande spörsmål. Kommittén har den 12 decem¬
ber 1936 avgivit betänkande i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.
47. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till arbetsfredens främjande m. m. (300.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punk¬
terna 3, 10 och 37 här ovan.)
48. den 14 juni 1935, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
anslag till statens arbetslöshetskommission, kontantunderstödsverksam-
het, statliga och statskommunala reservarbeten m. m. jämte i dessa
ämnen väckta motioner. (371.)
292
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 sid. 290. Re¬
sultatet av den av statens arbetslöshetskommission på Kungl. Maj:ts uppdrag
verkställda undersökningen av arbetslöshetsklientelet har behandlats i Kungl.
Maj:ts proposition (nr 265) till 1936 års riksdag. Den 8 maj 1936 har ärendet
överlämnats till ecklesiastikdepartementet för handläggning i vad detsamma ej
kan anses avgjort genom arbetslöshetskommissionens berörda undersökning.
49. den 18 juni 1935, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn
Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av arbetstiden för viss
statsanställd personal m. m. (369.)
Anmäld och slutbehandlad i statsverkspropositionen till 1936 års riksdag. (Jfr
ärendet under punkten 20 här ovan.)
Av dessa ärenden äro alltså de under 16, 25, 30, 32, 42, 48 och 49 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.
5. Kommunikationsdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 5 juni 1928, i anledning av väckt motion angående skyldighet för
Stockholms stad att erlägga avgift för nyttjanderätten till vissa kronan
tillhöriga områden. (359.)
Anmäld den 14 juni 1928, därvid uppdrogs åt kronans fastighetskommission av
år 1925 att vid pågående underhandlingar med delegerade för Stockholms stad
jämväl upptaga den fråga, som avsåges i riksdagens ifrågavarande skrivelse.
Sedan kommissionen med utgången av år 1932 upphört med sin verksamhet,
har uppdraget överlämnats till djurgårdskommissionen.
2. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion om lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklam¬
annonser. (71.)
Anmäld dels den 27 mars 1931, därvid 1929 års vägsakkunniga anbefalldes att
avgiva utlåtande över riksdagens ifrågavarande skrivelse, dels den 17 novem¬
ber 1933, därvid hos Kungl. Majit anmäldes utarbetade förslag till lag örn all¬
männa vägar och till lag örn vägdistrikt samt beslöts, att lagrådets utlåtande
skulle inhämtas över förstnämnda lagförslag, dels ock den 3 januari 1934, då
Kungl. Majit avlät proposition (nr 21) angående nyssnämnda lagförslag. Ären¬
det, som i berörda delar ej vidare kommer att bliva föremål för Kungl. Majits
prövning, är, i vad avser utredning huruvida och på vad sätt ändringar i gäl¬
lande lagstiftning må kunna vidtagas för att ytterligare förhindra, att annons¬
tavlor, reklamskyltar och dylikt så uppsättas, att de verka i hög grad förfulande
på utsikt över landskap eller bebyggd ort, beroende på Kungl. Majits prövning.
3. den 28 maj 1931, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder
för beskattningen av automobiltrafiken. (292.)
Ärendet, som tidigare behandlats inom finansdepartementet, har, i vad angår
frågan i vilken utsträckning motortrafiken bör deltaga i kostnaderna för väg¬
hållningen i riket, jämlikt Kungl. Majits beslut den 21 oktober 1932 varit före¬
mål för utredning hos 1931 års väg- och brosakkunniga. Sedan de sakkunniga
i skrivelse den 19 augusti 1933 inkommit med yttrande och förslag i ämnet
293
samt Kungl. Majit, efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hörande, den 16
september 1933 uppdragit åt styrelsen att i samarbete med svenska stadsför¬
bundet verkställa av de sakkunniga föreslagen utredning rörande städernas
behov av bidrag av automobilskattemedel till gatu- och väghållningen samt örn
grunder för fördelning mellan städerna av sådana bidrag ävensom till Kungl.
Majit inkomma med, bland annat, redogörelse för resultatet av utredningen och
med därav föranledda förslag, har styrelsen inkommit med utlåtande den 30
september 1935. Jämlikt Kungl. Majits förordnande den 18 oktober 1935 över¬
lämnades därefter handlingarna i ärendet till 1935 års vägsakkunniga för att
vara tillgängliga för de sakkunniga och tagas i övervägande vid fullgörandet av
deras uppdrag. Sedan de sakkunniga den 11 december 1936 inkommit med för¬
slag i ämnet, hava utlåtanden häröver infordrats.
4. den 13 maj 1932, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 8 §
i lagen örn enskilda vägar. (218.)
Anmäld dels den 10 juni 1932, därvid kammarkollegiet och domänstyrelsen
samt länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län anbefalldes
att var för sig avgiva utlåtande, dels den 4 november 1932, därvid uppdrogs åt
de inom jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmännen i fråga örn änd¬
rade grunder för utarrendering av kronojord att verkställa av riksdagen begärd
utredning och avgiva förslag i ämnet, dels ock, sedan utredningsmännen den 12
januari 1935 avgivit förslag i ämnet, den 15 juni 1935, därvid tillkallades sak¬
kunniga för utredning i fråga örn ny lagstiftning beträffande enskilda vägar
m. m. (1935 års vägsakkunniga).
5. den 13 juni 1932, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande an¬
gående åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järn¬
vägs- och automobiltrafiken, dels ock i ämnet väckta motioner m. m.
(364.)
Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 30 juni 1932 tillkallade departe¬
mentschefen samma dag tre utredningsmän (1932 års trafikutredning). Sedan
utredningsmännen den 28 februari 1935 avgivit betänkande med förslag till
förordning angående allmän automobiltrafik och utlåtanden däröver avgivits,
anmäldes ärendet i denna del den 6 december 1935, därvid tillkallades sakkun¬
niga för att biträda vid en granskning av det av trafikutredningen avgivna be¬
tänkandet med förslag till förordning angående allmän automobiltrafik. Sedan
de sakkunniga den 20 februari 1936 avgivit betänkande, har Kungl. Majit den
6 mars 1936 avlåtit proposition (nr 161) i ämnet. 1932 års trafikutredning har
den 29 februari 1936 avgivit utredning rörande förhållandet mellan land- och
sjötrafikmedel, vilken utredning, sedan vederbörandes yttranden däröver inkom¬
mit, är beroende på Kungl. Majits prövning.
Beträffande övriga i riksdagens skrivelse berörda frågor uppdrog Kungl.
Majit den 21 oktober 1932 åt 1931 års väg- och brosakkunniga att, bland annat,
i samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlägga yttrande och
förslag beträffande i vilken utsträckning motortrafiken borde deltaga i kostnaden
för väghållningen i riket. Sedan de sakkunniga i skrivelse den 19 augusti 1933
inkommit med yttrande och förslag i ämnet, samt Kungl. Majit, efter väg-
och vattenbyggnadsstyrelsens hörande, den 16 september 1933 uppdragit ät
styrelsen att i samarbete med svenska stadsförbundet verkställa av de sakkun¬
niga föreslagen utredning rörande städernas behov av bidrag av automobil¬
skattemedel till gatu- och väghållningen samt örn grunder för fördelning mellan
städerna av sådana bidrag ävensom till Kungl. Majit inkomma med, bland
294
annat, redogörelse för resultat av utredningen och med därav föranledda förslag,
har styrelsen inkommit nied utlåtande den 30 september 1935. Jämlikt Kungl.
Maj:ts förordnande den 18 oktober 1935 överlämnades därefter handlingarna
i denna del av ärendet till 1935 års vägsakkunniga för att vara tillgängliga för
de sakkunniga och tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag.
Sedan de sakkunniga den 11 december 1936 inkommit med förslag i ämnet, hava
utlåtanden häröver infordrats.
6. den 7 april 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ned¬
läggande av Svartälvs järnväg m. m. jämte en i ämnet väckt motion.
(146.)
Anmäld dels den 21 april 1933, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbe¬
falldes att i samarbete med länsstyrelsen i Örebro län skyndsamt verkställa och
till Kungl. Majit inkomma med förnyad utredning i fråga örn vägförbindelsers
anordnande i samband med järnvägens nedläggande, dels ock, sedan berörda
utredning inkommit och utlåtanden däröver avgivits, den 19 januari 1934, där¬
vid Kungl. Majit meddelade beslut om förenämnda vägförbindelsers anordnande
samt anbefallde järnvägsstyrelsen att inkomma med förslag till åtgärder i öv¬
rigt i anledning av riksdagens medgivande i fråga om nedläggandet av järn¬
vägen. Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med skrivelse i ärendet, har det¬
samma ånyo anmälts den 15 juni 1935, därvid Kungl. Majit dels med ändring
av sitt beslut den 19 januari 1934 förklarat, att ifrågavarande vägförbindelser
finge utföras efter närmare angiven ändrad plan, dels ock medgivit, bland annat,
att trafiken å järnvägen finge av järnvägsstyrelsen nedläggas då så erfordrades
för vägarbetenas lämpliga bedrivande. I anledning av därom gjord framställ¬
ning har Kungl. Majit därefter genom beslut den 19 juni 1936 medgivit, att viss
ytterligare ändring i arbetsplanen finge äga rum.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.
7. den 7 juni 1933, i anledning av väckta motioner om förstatligande av
hela det svenska järnvägsnätet. (267.)
Anmäld den 14 juni 1933, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med
utredning i ämnet, har departementschefen jämlikt Kungl. Majits bemyn¬
digande den 8 juli 1936 den 28 i samma månad tillkallat sju sakkunniga (1936
års järnvägskommitté).
8. den 9 juni 1933, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med för¬
slag till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284), dels ock i ämnet väckta motioner. (295.)
Anmäld den 14 juni 1933, därvid utfärdades en förordning och fyra kungörel¬
ser (sv. f. nr 406—410). I vad skrivelsen avser utredning om ökat inflytande
för vederbörande kommunala myndighet i stad vid beviljande av linjetrafik
inom stadens planlagda område anbefallde Kungl. Majit den 16 mars 1934 1932
ars trafikutredning att i samband med fullgörande av dess uppdrag verkställa
densamma samt inkomma med det yttrande och förslag, som därav kunde för¬
anledas. Sedan trafikutredningen den 28 februari 1935 avgivit betänkande med
förslag till förordning angående allmän automobiltrafik och infordrade utlåtan¬
den däröver avgivits, anmäldes ärendet i denna del ånyo den 6 december 1935,
därvid tillkallades sakkunniga för att biträda vid en granskning av det av tra¬
fikutredningen avgivna betänkandet med förslag till förordning angående all¬
295
män automobiltrafik. De sakkunniga avgåvo den 20 februari 1936 betänkande,
varefter Kungl. Maj:t den 6 mars 1936 avlät proposition (nr 161) i ämnet.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
9. den 30 maj 1934, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande
reformerad lagstiftning beträffande enskilda vägar. (289.)
Skrivelsen anmäld dels den 13 juli 1934, därvid Kungl. Majit uppdrog åt revi¬
sionssekreteraren Nils Ljunggren att inom kommunikationsdepartementet bi¬
träda med beredning av den i skrivelsen väckta frågan örn reformerad lagstift¬
ning beträffande enskilda vägar, dels ock den 15 juni 1935, därvid tillkallades
sakkunniga för utredning i fråga örn ny lagstiftning beträffande enskilda vägar
m. m. (1935 års vägsakkunniga).
10. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932
—30 juni 1933. (307.)
Punkten 7 angående kraftstationen vid Sillre.
Anmäld den 6 juli 1934, därvid envar av affärsverkens styrelser anbefalldes
att inkomma med redogörelser för de principer, som i av riksdagen angivet hän¬
seende tillämpades av vederbörande styrelse vid beräknande av anslagsbehovet
för statliga byggnadsföretag. Sedan berörda redogörelser inkommit samt chefen
för kommunikationsdepartementet den 29 oktober 1934 anmodat verksstyrel-
serna att gemensamt före den 1 mars 1935 inkomma med förslag till såvitt möj¬
ligt enhetliga principer för beräknande av byggnadsanslag vid verken, fram¬
lade affärsverkens styrelser den 26 februari 1935 gemensamt förslag i ämnet.
Sedan riksräkenskapsverket avgivit utlåtande över förslaget, anmäldes ärendet
i 1936 års statsverksproposition (utgifter för kapitalökning, bil. 4 sid. 2—4), var¬
efter Kungl. Majit i brev den 27 mars 1936 till statens affärsdrivande verk
bestämde, att de principer för beräknande av byggnadsanslag vid affärsverken,
som av departementschefen angivits i nämnda statsverksproposition och mot
vilka riksdagen icke uttalat erinran, skulle följas vid beräknande av dylika an¬
slag samt vid bokföring av utgifter å anslagen.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.
11. den 4 mars 1935, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av ut¬
gifterna för kapitalökning i avseende å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk. (62.)
Anmäld den 15 mars 1935, därvid länsstyrelsen i Norrbottens län anbefalldes
verkställa av riksdagen begärd utredning angående förbindelse mellan Hapa-
randahamn och Haparanda samt att till Kungl. Majit inkomma med utred¬
ningen och med redogörelse för de åtgärder, som länsstyrelsen kunde hava vid¬
tagit i anledning av utredningen, ävensom, därest statens bistånd för åväga¬
bringande av förenämnda kommunikationsförbindelse skulle befinnas oundvik¬
ligt, med det förslag i sådant hänseende, vartill utredningen kunde giya anled¬
ning, varjämte då samt sedermera under året i övrigt erforderliga åtgärder be-
slutits. Sedan länsstyrelsen inkommit med framställning i ovannämnda hän¬
seende och järnvägsstyrelsen avgivit utlåtande den 9 december 1936, har ären¬
det remitterats till länsstyrelsen.
12. den 5 mars 1935, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
framställda förslag örn anslag till lån till järnvägsanläggningen Ulrice¬
hamn—Jönköping. (63.)
296
Anmäld den 15 mars 1935, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att, under för¬
behåll av Kungl. Majits godkännande och med beaktande av vad i statsråds¬
protokollet över kommunikationsärenden den 4 januari 1935 anförts, med
Borås—Jönköpings järnvägsaktiebolag träffa överenskommelse örn förvärv för
statens räkning av bolagets järnvägsanläggning Borås—Ulricehamn—Jönköping
samt att därefter underställa överenskommelsen Kungl. Maj:ts prövning. Sedan
järnvägsstyrelsen inkommit med ett under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkän¬
nande mellan svenska staten genom järnvägsstyrelsen och bolaget upprättat
kontrakt örn ifrågavarande förvärv, har Kungl. Majit den 3 april 1936 godkänt
kontraktet, varefter Kungl. Majit genom beslut den 3 september 1936 på när¬
mare angivna villkor beviljat järnvägsbolaget ett lån å 1,300,000 kronor till fär¬
digställande av järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.
13. den 11 mars 1935, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i motorfordonsförordningen. (70.)
Sedan infordrade yttranden inkommit, har Kungl. Majit den 6 mars 1936 av¬
låtit proposition (nr 161) i ämnet.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.
14. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar
örn anslag till byggnadsarbeten, avseende kommunikationsdepartemen¬
tets verksamhetsområde. (72.)
Anmäld den 22 mars 1935, därvid beträffande punkterna 1—5 erforderliga åt¬
gärder beslötos och i fråga om punkten 6, nybyggnad för lantmäterikontoret
i Gävleborgs län, uppdrogs åt byggnadsstyrelsen att med Gävle stads veder¬
börande myndigheter föra förhandlingar örn tomt för byggnaden samt att där¬
efter till Kungl. Majit inkomma med utlåtande och förslag. Sedan förslag in¬
kommit, har ärendet i denna del ånyo anmälts den 28 februari 1936, därvid
erforderliga åtgärder beslötos.
Denna skrivelse kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits pröv¬
ning.
15. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avsätt¬
ning till en fond av medel, som influtit vid försäljning av sparmärken.
(74.)
Sedan gemensamt utlåtande inkommit från generalpoststyrelsen och skolöver¬
styrelsen, har ärendet anmälts den 12 juni 1936, därvid erforderlig åtgärd be¬
slöts.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.
16. den 22 mars 1935, i anledning av väckta motioner om statens övertagan¬
de av Gävle—Ockelbo järnväg m. m. (102.)
Sedan utlåtanden i ärendet infordrats från järnvägsstyrelsen, väg- och vatten¬
byggnadsstyrelsen samt chefen för generalstaben, har länsstyrelsen i Gävleborgs
län den 17 december 1936 avgivit utlåtande. Genom beslut den 19 juni 1936
har Kungl. Majit bemyndigat järnvägsstyrelsen att med Gävle—Ockelbo järn¬
vägsaktiebolag träffa överenskommelse örn uppehållande av trafiken å järn¬
vägen Gävle—Ockelbo för tiden den 1 juli—den 31 december 1936 på i då gäl¬
lande kontrakt angivna villkor, dock att arrendeavgift icke skulle erläggas för
tiden efter den 30 juni 1936. Den 30 december 1936 har järnvägsstyrelsen be¬
myndigats att på enahanda villkor träffa ny överenskommelse avseende tiden
intill den 1 juli 1937.
297
17. den 5 april 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning av förutvarande Kronprinsens husarregementes kasernetablisse-
ment i Malmö. (139.)
Anmäld den 12 april 1935, därvid byggnadsstyrelsen bemyndigades att uppgöra
och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till erforderliga avtal. Sedan dylika
avtal inkommit, har Kungl. Majit den 6 mars 1936 godkänt desamma och be¬
slutat i övrigt erforderliga åtgärder.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
18. den 28 maj 1935, i anledning av väckt motion angående ersättning av
statsmedel för skada, ådragen vid fullgörande av medborgerlig förplik¬
telse enligt brandstadgan m. m. (236.)
Sedan riksförsäkringsanstalten avgivit infordrat utlåtande i ärendet, har det¬
samma överlämnats till socialdepartementet.
19. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933
—30 juni 1934. (279.)
Anmäld, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 15 juni 1935, därvid
tillkallades sakkunniga för utredning i fråga örn ny lagstiftning beträffande
enskilda vägar m. m. (1935 års vägsakkunniga).
20. samma dag, i anledning av väckt motion om förbud mot hastighetstäv-
lingar med motorfordon å allmänna vägar. (293.)
Sedan infordrade utlåtanden inkommit, har Kungl. Majit den 6 mars 1936 av¬
låtit proposition (nr 213) i ämnet.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.
21. den 8 juni 1935, angående fribrevsrätt för rikets sjömanshus. (310.)
Anmäld den 20 juni 1935, därvid uppdrogs åt generalpoststyrelsen och kom¬
merskollegium att, med beaktande av vad i riksdagens skrivelse och däri om¬
nämnda utlåtanden anförts, till Kungl. Majit inkomma med förslag till revide¬
rade bestämmelser i ämnet. Sedan dylikt förslag inkommit, har ärendet ånyo
anmälts den 15 maj 1936, därvid Kungl. Majit under visst villkor beviljat sjö¬
manshusen i riket tjänstebrevsrätt för samtliga postförsändelser i tjänste¬
ärenden.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.
Av dessa ärenden äro alltså de under 6, 8, 10, 12—15, 17, 18, 20 och 21 om-
förmälda av Kungl. Majit inom kommunikationsdepartementet slutligen be¬
handlade samt de övriga på prövning beroende.
6. Finansdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade reviso¬
rers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte där¬
till hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)
Ärendet är, i vad angår frågan örn regleringen av den till vissa stapelstäder ut¬
gående tolagsersättningen, beroende på Kungl. Majits prövning.
298
2. den 28 april 1911, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majit angående rätt för kommuner att upplägga fonder för vissa ända¬
mål. (74.)
Ärendet har behandlats i proposition nr 202 till 1936 års riksdag, varefter lagar
i ämnet utfärdats den 12 juni 1936 (sv. f. nr 281—288). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.
3. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möj¬
liga utsträckning såsom naturlig park. (69.)
Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig
i ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.
4. den 17 maj 1913, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för
kommunernas bokföring. (116.)
Kungl. Majit har den 15 maj 1936 förordnat dåvarande kamreraren i Svenska
stadsförbundet H. Göransson att biträda vid utredning örn kommunernas räken¬
skaps väsen.
5. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)
Ärendet har behandlats i statistiksakkunnigas den 1 juni 1922 avgivna betän¬
kande med utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna
för den officiella statistiken samt åstadkommande av permanent kontroll över
det statistiska arbetet m. m. Kungl. Majit har sedermera den 26 september
1930 anbefallt kommerskollegium, statistiska centralbyrån och socialstyrelsen
att taga frågan örn en sammanhållande uppsiktsinstitution för den officiella
statistiken under förnyat övervägande samt att, efter samråd med andra äm¬
betsverk i den utsträckning, som finnes erforderlig, gemensamt inkomma med
utlåtande och förslag i ämnet.
6. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från sta¬
tens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en sär¬
skild statsbank. (322.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
7. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande av
fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadig¬
varande äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens
verk och myndigheter. (124.)
Sedan 1934 års nämnd för städningsutredning avgivit betänkanden dels den 28
december 1934 med förslag rörande allmänna grunder för ordnandet av städ¬
nings- och rengöringsarbetet inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm
samt beräknandet av ersättning för nämnda arbete (st. off. utr. 1935:37),
dels ock den 27 juli 1936 med speciella beräkningar och förslag rörande ersätt¬
ningarna för städningsarbete inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm
m. m., är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.
8. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående tillsättande av en jordkommission med närmare an¬
givet uppdrag. (368.)
Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den
1 februari 1935 uppdragit åt generaldirektören L. Berglöf att såsom sakkunnig
inom finansdepartementet biträda med utredning av frågan örn den rättsliga
vården och förvaltningen av kronans fasta egendom.
299
9. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpeltrycket. (95.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
10. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande
av utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns med¬
verkan vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker.
(177.)
Ärendet, som behandlats i det av 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen
den 23 oktober 1934 avgivna betänkandet med förslag till spritdrycksförordning
m. m. (st. off. utr. 1934: 39), är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
11. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna av landet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)
Ärendet har den 30 oktober 1936 överlämnats till 1936 års lönekommitté för att
vara för kommittén tillgängligt vid fullgörande av dess uppdrag.
12. den 11 maj 1921, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteupp-
börd. (167.)
Ärendet är — i den mån detsamma icke avser delning av kronouppbörden och
inrättande av intressekontor för befattningshavare i statens tjänst — föremål
för utredning av särskilda av Kungl. Majit den 28 februari 1936 tillkallade sak¬
kunniga (1936 års uppbördskommitté).
13. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion om förhindrande, att
vissa av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av
inhemska tillverkare. (58.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
14. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)
Ärendet, som behandlats uti 1924 års uppbördssakkunnigas den 30 juni 1929
avgivna betänkande angående rationell skatteuppbörd (st. off. utr. 1929:17),
har den 29 september 1932 för utredning överlämnats till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.
15. den 2 juni 1923, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av man-
talspenningarna, allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften. (315.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
16. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den
2 juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens be¬
stämmande. (284.)
Sedan socialstyrelsen den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
17. den 23 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tull¬
verket jämte i ämnet väckta motioner. (186.)
Ärendet, som avser spörsmålet om kostnadsfri läkarvård inom den civila stats¬
förvaltningen, har den 30 oktober 1936 överlämnats till 1936 års lönekommitté
för att vara för kommittén tillgängligt vid fullgörande av dess uppdrag.
18. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning
300
till riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev och
erlägga härför stadgad stämpelavgift. (194.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
19. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade reviso¬
rers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte där¬
till hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1924—30 juni 1925. (107.)
Ärendet har, i vad det avser fråga örn ersättning åt befattningshavare för ge¬
nom förbrytelse åsamkad skada, den 30 oktober 1936 överlämnats till 1936 års
lönekommitté för att vara för kommittén tillgängligt vid fullgörande av dess
uppdrag.
20. den 1 juni 1926, i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade revi¬
sorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1924—30 juni 1925 gjorda anmärkningar. (293.)
Ärendet har, i vad det avser fråga om statstjänstemännens innehav av sysslor
och annat arbete vid sidan av statstjänsten, den 30 oktober 1936 överlämnats
till 1936 års lönekommitté för att vara för kommittén tillgängligt vid full¬
görande av dess uppdrag.
21. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925
—30 juni 1926. (225.)
Ärendet har, såvitt rör punkten 5 (den rättsliga vården av kronans fasta egen¬
dom), överlämnats till generaldirektören L. Berglöf för att av honom tagas i
övervägande vid fullgörande av det ovan under 8 omförmälda uppdraget.
Vad beträffar punkten 6 (placeringen av vissa kapitaltillgångar) har stats¬
kontoret inkommit med utredning och förslag till åtgärder för ernående av
större enhetlighet och mera tidsenliga föreskrifter beträffande grunderna för den
olika verk och myndigheter åliggande placeringen av statsverkets med därtill
hörande fonders kapital. Över statskontorets förslag (st. off. utr. 1929: 35) hava
utlåtanden avgivits av åtskilliga verk och myndigheter m. fl. Ärendet är be¬
roende på Kungl. Maj:ts prövning.
22. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) an¬
gående utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (93.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rör beräkningen av stä¬
dernas tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för
importerad spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats
på grund av avlämnade utförselbevis.
23. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade reviso¬
rers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1926—30 juni 1927. (190.)
Beträffande punkten 4 (tillämpningen vid länsstyrelserna av vissa bestämmel¬
ser i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen) är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Ärendet har, såvitt rör punkten 5 (inteckningar
301
i kronans fastigheter), överlämnats till generaldirektören L. Berglöf för att av
honom tagas i övervägande vid fullgörandet av det ovan under 8 omförmälda
uppdraget.
24. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av rus-
drycksförsäljningsförordningen och därmed sammanhängande författ¬
ningar m. m. (203.)
Ärendet har behandlats i det av 1928 års revision av rusdryckslagstif t ningen
avgivna, under punkt 10 här ovan omförmälda betänkandet och är numera
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
25. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)
Skrivelsen är i vad angår dels punkten a) (frågan örn en rationell utjämning av
skattetrycket inom kommunerna), dels punkten b) (frågan i vad mån och på
vad sätt tryggandet åt kommunerna av tillgång till fasta beskattningsunderlag
må kunna komma att utöver fastighet vila å även andra beskattningsföremål
såsom näringsföretag och penningkapital, samt hur vid en sådan beskattning
hänsyn skall kunna tagas till de skattskyldigas olika skatteförmåga), dels ock
punkten c) (frågan örn förvärvskällornas omfattning vid beskattning av in¬
komst av jordbruksfastighet, vilken fråga berörts i proposition nr 220 till 1932
års riksdag, sid. 127 och 128) numera föremål för utredning av den av Kungl.
Maj:t den 24 januari 1936 tillsatta kommunalskatteberedningen. Till kommu-
nalskatteberedningen har därjämte den 27 november 1936 överlämnats ären¬
det under punkten e) (frågan i vad mån avdrag för gäldränta må äga rum vid
statens taxering till kommunal inkomstskatt) för att tagas under övervägande
vid fullgörande av beredningens uppdrag.
Sedan försäkringsinspektionen den 18 november 1933 inkommit med inford¬
rad utredning av frågan under punkten d) örn ändring i lagstiftningen rörande
försäkringsrörelse, i den mån denna avser bestämmande av räntefoten för be¬
räkning av premieåterbäringsreserv, och Ö. Ä. den 20 januari 1934 avgivit in¬
fordrat utlåtande häröver, är ärendet i denna del numera beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.
26. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927
—30 juni 1928. (175.)
I anledning av vad riksdagen under punkten 5 (utgifter för renhållning m. m.
å vissa av kronan för den allmänna trafiken eller till Stockholms stad upplåtna
områden) anfört uppdrog Kungl. Maj:t den 2 oktober 1931 åt kronans fastig-
hetskommission av år 1925 att å kronans vägnar gentemot Stockholms stad
framställa anspråk på att renhållningen av kronans till staden eller för den all¬
männa trafiken utan ersättning upplåtna områden icke vidare skulle bekostas
av kronan. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 2 december 1932 åvilar detta upp¬
drag numera djurgårdskommissionen.
Vad angår ärendet under punkten 6 (stämpelavgifter för vissa nya fond¬
papper) av förevarande skrivelse, har på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16
maj 1930 utredning igångsatts rörande ändrade bestämmelser i fråga örn stäm¬
pelavgifter, som avses i 8 § stämpelförordningen. Sedan vissa förberedande
undersökningar verkställts i ämnet, har emellertid med utredningens fullföl¬
302
jande tillsvidare fått anstå. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932
må utredningen icke upptagas utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande.
27. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion örn upphävande av stäm¬
pelplikten beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar.
(314.)
På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1930 har utredning igångsatts
rörande ändrade bestämmelser i fråga örn stämpelavgifter, som avses i 8 § stäm¬
pelförordningen. Sedan vissa förberedande undersökningar verkställts i ämnet,
har emellertid med utredningens fullföljande tillsvidare fått anstå. Jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 må utredningen icke upptagas utan
Kungl. Maj:ts särskilda medgivande.
28. den 29 mars 1930, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
om skogsaccis. (103.)
Ärendet har den 20 november 1936 överlämnats till den år 1936 tillsatta kom-
munalskatteberedningen för att tagas under övervägande vid fullgörande av
det beredningen lämnade uppdraget.
29. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928
—30 juni 1929. (175.)
Av chefen för finansdepartementet tillkallad sakkunnig har den 17 mars 1932
avgivit utredning och förslag angående riksdagens revisorers granskningsrätt
i fråga om statsunderstöd m. m., varöver utlåtanden avgivits av åtskilliga verk.
Ärendet under punkten 1 av riksdagens skrivelse är härefter beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.
Ärendet under punkten 7 angående befattningshavares befrielse från viss del
av sin tjänstgöring samt ersättningen till vikarie under sådan ledighet, vilket
behandlats i 1928 års lönekommittés den 21 juli 1930 avgivna betänkande med
förslag till allmänt avlöningsreglemente (st. off. utr. 1930:17), är numera be¬
roende på Kungl. Maj :ts prövning.
30. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upphävande av villkor i skatteköpebrev rörande hemmanet 1/2 mantal
Köpinge nr 4 inom Hälsingborgs stad. (327.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.
31. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner om sänkning av reparti-
tionstalet för jordbruksfastighet. (340.)
Frågan om fördelning på olika kommuner av inkomst av rörelse, vilken fråga
varit föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning, har jäm¬
likt Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 för fortsatt utredning överläm¬
nats till kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig
inom finansdepartementet.
Beträffande övriga i skrivelsen berörda, ännu ej avgjorda frågor hänvisas till
vad som under punkten 25 härovan anmärkts rörande punkterna a) och b)
i riksdagens skrivelse den 1 juni 1928, nr 344.
32. den 11 juni 1930, angående åtgärder för införande av folkregister m. m.
(381.)
Ärendet är föremål för utredning av särskilda av Kungl. Maj:t den 28 februari
1936 tillkallade sakkunniga (1936 års uppbördskommitté).
303
33. den 28 maj 1931, i anledning av väckt motion angående beskattningen
av äkta makar och om hänsynstagande vid beskattningen till försörjning
av hemmavarande barn. (291.)
Befolkningskommissionen har den 11 december 1935 avgivit förslag i ämnet
(st. off. utr. 1936:13). Ärendet är under fortsatt utredning av 1936 års skatte-
kommitté och kommunalskatteberedningen.
34. den 2 juni 1931, angående Kungl. Maj:ts proposition i fråga örn rikt¬
linjer för avlämnande till riksdagens revisorer av räkenskaper m. m.
(342.)
Ärendet har, i vad det avser avlämnande till riksdagens revisorer av räken¬
skaper m. m., behandlats i proposition nr 127 till 1936 års riksdag, varefter
kungörelser i ämnet utfärdats den 30 juni 1936 (sv. f. nr 457 och 458). Skrivel¬
sen är därmed i denna del slutbehandlad. I fråga örn utsträckt granskningsrätt
för riksdagens revisorer är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
35. samma dag, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929
—30 juni 1930. (346.)
Ärendet under punkten 4 angående ersättning till länsstyrelsernas och fögderi¬
förvaltningarnas tjänstemän för taxeringsarbete är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.
36. den 4 juni 1931, angående mera effektiva bestämmelser om avskrivning
eller avlösning av landskylder och landgillen m. fl. skattepålagor. (347.)
Sedan Kungl. Maj:t den 6 oktober 1933 anbefallt domkapitlen i Lund och
Göteborg att från kyrkoråden i samtliga församlingar inom Lunds stift resp.
Hallands län införskaffa uppgifter å landgillen, hava domkapitlen inkommit
med sådana uppgifter. Därefter har efter därtill erhållet bemyndigande chefen
för finansdepartementet den 8 december 1933 tillkallat kammarrådet H. L.
Skoglund att biträda med den i skrivelsen begärda utredningen. Sedan Skog¬
lund inkommit med utredning och förslag i ämnet, är ärendet numera bero¬
ende på Kungl. Maj:ts prövning.
37. den 18 februari 1932, i anledning av väckt motion om viss ändring
i gällande föreskrifter om rätt för kommuner å landet att upptaga lån.
(42.)
Ärendet har inom finansdepartementet varit föremål för utredning av kammar¬
rättsrådet C. W. U. Kuylenstierna och hovrättsassessorn E. Thomasson. Sedan
dessa den 31 juli 1936 avgivit en promemoria angående ändring av bestämmel¬
serna rörande kommunernas underställningsfria lånerätt (st. off. utr. 1936: 35),
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
38. den 13 april 1932, i anledning av väckt motion angående utredning örn
ändrad lydelse av 35 § i lagen om sparbanker. (110.)
Kungl. Maj:t har den 22 september 1933 anbefallt sparbanksinspektionen att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Sedermera hava 1935 års
sparbankssakkunniga i sitt den 9 juni 1936 avgivna betänkande (st. off. utr.
1936:25) framlagt förslag i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.
39. den 7 maj 1932, i anledning av väckta motioner om avskrivning av hos¬
pitalens till statsverket indragna räntor. (187.)
304
Sedan kammarkollegium den 31 augusti 1933 avgivit infordrat utlåtande och
förslag i ämnet, har chefen för finansdepartementet efter därtill erhållet bemyn¬
digande den 8 december 1933 tillkallat kammarrådet H. L. Skoglund att biträda
med den i skrivelsen begärda utredningen. Sedan Skoglund inkommit med viss
utredning, har riksräkenskapsverket i ärendet avgivit infordrat utlåtande. Ären¬
det är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
40. den 10 maj 1932, i anledning av väckt motion angående ytterligare be¬
gränsning av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från
olika verksamhetsgrenar till en och samma förvärvskälla. (191.)
Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till kammar¬
rättsrådet C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepar¬
tementet.
41. den 11 maj 1932, angående utredning och förslag rörande preskriptions¬
tiden för resterande kronoutskylder. (177.)
Se ovan under 40.
42. samma dag, angående överlåtande av uppbörd av kronoskatt i stad
å bankinrättning, som erhållit Kungl. Maj:ts oktroj. (178.)
Se ovan under 40.
43. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930
—30 juni 1931. (213.)
Ärendena under punkterna 3 (utbetalning av flyttningsersättning), 5 (inköp av
skrivmaskiner för statsförvaltningens behov), 6 (statsliggaren) och 8 (samtidigt
uppburen pension och avlöning) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning
44. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (361.)
Beträffande frågan örn påskyndat avskrivande av prästerskapets till statsver¬
ket indragna tionde är ärendet, sedan kammarkollegium och statskontoret den
5 april 1934, efter vederbörandes hörande, inkommit med gemensamt utlåtande,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
45. den 15 juni 1932, angående rätt för dubbeltaxerad person till anstånd
med gäldande av det ena av de påförda skattebeloppen. (369.)
Anmäld den 16 september 1932 samt överlämnad för utredning till kammar¬
rättsrådet C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdeparte¬
mentet.
46. den 24 maj 1933, i anledning av väckt motion angående avlösning enligt
bestämmelserna för frälseskatteränta av vissa avgifter till Lunds dom¬
kyrka samt s. k. hospitalsränta. (240.)
Efter därtill erhållet bemyndigande har chefen för finansdepartementet den
8 december 1933 tillkallat kammarrådet H. L. Skoglund att biträda med den
i skrivelsen begärda utredningen. Sedan Skoglund inkommit med utredning och
förslag i ämnet, är ärendet numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
47. den 27 maj 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
örn ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210) m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (247.)
305
Genom beslut den 1 december 1933 har Kungl. Maj:t uppdragit åt statskom¬
missarie! H. K. H. Tottie att inom finansdepartementet biträda med av riks¬
dagen begärd utredning angående vissa allmänna resereglementet och de s. k.
besparingsreglementena berörande spörsmål. Sedan Tottie inkommit med utred¬
ning och förslag i ämnet, hava statskontoret och riksräkenskapsverket däröver
avgivit infordrade utlåtanden. Ärendet är numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.
48. den 7 juni 1933, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—
30 juni 1932. (276.)
Genom Kungl. Maj:ts remiss den 14 juli 1933 har statskontoret anbefallts att
inkomma med utlåtande och förslag i anledning av vad riksdagen anfört under
punkten 8 (vissa iakttagelser beträffande avlöningsförmåner m. m. åt befatt¬
ningshavare å indragningsstat och övergångsstat).
49. den 9 juni 1933, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar av
bestämmelserna rörande nöjesskatt. (301.)
I vad angår riksdagens hemställan örn utredning angående revision av förord¬
ningen den 30 maj 1919 örn rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid
vissa offentliga nöjestillställningar är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröv¬
ning.
50. den 19 juni 1933, angående ytterligare åtgärder för bekämpande av
smugglingen av alkoholvaror. (312.)
Ärendet har, såvitt skrivelsen avser frågan om samarbete mellan polis- och tull¬
myndigheterna vid smugglingens bekämpande, varit föremål för utredning av
särskilda med stöd av Kungl. Maj:ts den 29 maj 1936 givna bemyndigande till¬
kallade sakkunniga, vilka den 31 oktober 1936 avgivit förslag i ämnet. Ärendet
är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
51. den 9 mars 1934, i anledning av väckta motioner om utredning och för¬
slag i fråga örn kommunal fondbildning. (83.)
Ärendet har behandlats i proposition nr 202 till 1936 års riksdag, varefter lagar
i ämnet utfärdats den 12 juni 1936 (sv. f. nr 281—288). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.
52. den 22 mars 1934, i anledning av väckta motioner örn ändring i gällande
bestämmelser rörande tillverkning, beskattning och försäljning av malt¬
drycker. (121.)
Ärendet har varit föremål för utredning av särskilda med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 27 april 1934 tillkallade sakkunniga (1934 års maltdrycks-
kommitté). Sedan de sakkunniga den 15 januari 1936 avgivit betänkande med
förslag i ämnet (st. off. utr. 1936: 5), är ärendet numera beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.
53. den 20 april 1934, i anledning av väckt motion angående tullskyddet för
pälsverk. (176.)
Ärendet har behandlats i proposition nr 243 till 1936 års riksdag, varefter kun¬
görelser i ämnet utfärdats den 12 juni 1936 (sv. f. nr 292 samt 294—296). Skri¬
velsen är därmed slutbehandlad.
20 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclsc till 1937 års riksdag.
306
54. samma dag, i anledning av väckt motion angående åvägabringande av
ett särskilt skattesystem för sjöfolk. (177.)
Ärendet är föremål för utredning av särskilda av Kungl. Maj:t den 28 februari
1936 tillkallade sakkunniga (1936 års uppbördskommitté).
55. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändringar i mantals-
skrivningsförordningen. (178.)
Ärendet är föremål för utredning av särskilda av Kungl. Maj:t den 28 februari
1936 tillkallade sakkunniga (1936 års uppbördskommitté).
56. den 1 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i sta¬
tens tjänst m. fl. under budgetåret 1934/1935 jämte i ämnet väckta mo¬
tioner. (284.)
Ärendet är, i vad det angår dyrtidstillägg å vissa arvoden, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.
57. den 2 juni 1934, angående förbättrande av landskommunernas räken-
skapsväsen. (298.)
Kungl. Maj:t har den 15 maj 1936 förordnat dåvarande kamreraren i Svenska
stadsförbundet H. Göransson att biträda vid utredning örn kommunernas rä-
kenskapsväsen.
58. den 5 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till avtal med Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktie¬
bolaget Grängesberg-Oxelösund jämte i ämnet väckta motioner. (301.)
I vad angår riksdagens hemställan om utredning rörande åstadkommande av en
krossverksanläggning å Svartön är ärendet beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
59. samma dag, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers be¬
rättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932
—30 juni 1933. (307.)
Ärendena under punkterna 2 (avkortningslängder för kronorestantier i Stock¬
holm) och 3 (utanordnandet av statsmedel m. m.) äro beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.
60. den 9 juni 1934, angående åtgärder för begränsning av bisyssleväsendet
m. m. (358.)
Anmäld den 18 juli 1935, varvid chefen för finansdepartementet bemyndigats
att tillkalla sakkunniga för utredning rörande gifta kvinnors förvärvsverksam¬
het jämte därmed sammanhängande spörsmål. Med stöd av nämnda bemyn¬
digande hava sakkunniga sedermera tillkallats. Ärendet är i övrigt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.
61. den 12 juni 1934, i anledning av väckta motioner örn ändring av grun¬
derna för dyrtidstillägg och pensionstillägg åt pensionärer hos vissa pen¬
sionskassor m. m. (365.)
Sedan statskontoret den 13 februari 1935 inkommit med utlåtande och förslag
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
62. den 15 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
till tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvalt¬
ningen, och för arbetare i statens tjänst, jämte i ämnet väckta motioner.
(384.)
307
Ärendet är, såvitt angår ändrade bestämmelser i fråga örn tid för pensions ut¬
gående efter vissa äldre pensionstagare, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
63. den 23 februari 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den
17 maj 1923 (nr 113) om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa
fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor m. fl. lyxvaror. (42.)
Ärendet har behandlats i statsverkspropositionen till 1936 års riksdag. Skrivel¬
sen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
64. den 29 mars 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
inrättande av statens allmänna fastighetsfond samt med förslag till in¬
komst- och utgiftsstat för fonden för budgetåret 1935/1936. (121.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.
65. den 3 april 1935, i anledning av Kungl. Majits proposition angående god¬
kännande av en i Geneve den 11 oktober 1933 dagtecknad konvention
för underlättande av det internationella utbytet av undervisningsfilm,
m. m. (129.)
Anmäld den 20 december 1935, varvid utfärdades förordning (sv. f. nr 619) att
träda i kraft den dag Konungen bestämmer. Därefter ånyo anmäld den 13 no¬
vember 1936 (på utrikesdepartementets föredragning), varvid Kungl. Majit be¬
slöt, att nämnda konvention skulle för Sveriges del ratificeras.
66. den 27 april 1935, angående vissa av Kungl. Majit gjorda framställ¬
ningar i avseende å utgifterna för budgetåret 1935/1936 under riksstatens
sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (7.)
Skrivelsen är genom Kungl. Majits beslut den 30 juni 1936 (jämför ovan under
64) slutbehandlad.
67. den 28 maj 1935, i anledning av väckta motioner örn tillgodoräkning av
tjänstgöring såsom vaktmästare hos riksdagen vid placering i löneklass
hos verk och inrättningar, som tillhöra statsförvaltningen. (255.)
Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.
68. den 4 juni 1935, i anledning av väckt motion angående ändrade grunder
för sättande av markegång. (270.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
69. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av
familjepension åt vissa grupper av statsanställda. (272.)
Ärendet har behandlats i proposition nr 201 till 1936 års riksdag, varefter regle¬
menten i ämnet utfärdats den 23 oktober 1936 (sv. f. nr 542 och 543). Skrivel¬
sen är därmed slutbehandlad.
70. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933
—30 juni 1934. (279.)
Ärendet under punkten 2 (stämpelbeläggning av resolutioner jämlikt 54 § 7 st.
väglagen) har behandlats i proposition nr 188 till 1936 års riksdag, varefter för¬
ordning utfärdats den 26 juni 1936 (sv. f. nr 330). Detta ärende är därmed slut¬
behandlat.
Ärendena under punkterna 5 (provision för stämpelförsäljning) och 6 (par¬
tiella ledigheter) äro beroende på Kungl. Majits prövning.
308
71. samma dag, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande
kommunalskattelag m. m. (282.)
Ärendet är föremål för utredning av särskilda av Kungl. Majit den 24 januari
1936 tillkallade sakkunniga (kommunalskatteberedningen).
72. samma dag, i anledning av väckt motion örn ändring eller förtydligande
av bestämmelserna örn restitution av B-skatt. (283.)
Ärendet har behandlats i proposition nr 180 till 1936 års riksdag, varefter för¬
ordning i ämnet utfärdats den 12 juni 1936 (sv. f. nr 273). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.
73. samma dag, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för effektiv in¬
drivning av skogsaccis och skogsvårdsavgifter. (284.)
Ärendet har den 20 november 1936 överlämnats till den år 1936 tillsatta kom¬
munalskatteberedningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av det be¬
redningen lämnade uppdraget.
74. den 7 juni 1935, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med för¬
slag till lag örn folkpensionering m. m., dels ock i ämnet väckta motio¬
ner. (298.)
Ärendet, vilket överlämnats från socialdepartementet, i vad avser riksdagens
anhållan örn utredning rörande ändring i förordningen den 16 december 1927
angående understöd av skatteutjämningsmedel, har i berörda del den 20 no¬
vember 1936 överlämnats till den år 1936 tillsatta kommunalskatteberedningen
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det beredningen lämnade upp¬
draget.
75. den 14 juni 1935, angående åtgärder för ökad malmutskeppning över
Luleå. (309.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
76. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen och
i propositionen nr 249 gjorda framställningar om anslag till avbetalning
å statsskulden. (357.)
Anmäld den 28 juni 1935 samt den 26 juni och den 3 september 1936. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.
Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 51, 53, 63, 64, 66, 67, 69, 72 och 76
omförmälda av Kungl. Majit inom finansdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.
7. Ecklesiastikdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majit angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för
biskoparnas avlöning. (39.)
Kungl. Majit har den 17 april 1936 avlåtit proposition (nr 242) till riksdagen
angående ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.
2. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)
309
Ifrågavarande skrivelse har den 7 mars 1925 överlämnats från socialdeparte¬
mentet till ecklesiastikdepartementet. Sedan Kungl. Maj:t den 24 september
1934 uppdragit åt skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen att inkomma med
förslag till erforderliga åtgärder för åstadkommande inom och utom skolan av
en vidgad och förbättrad undervisnings- och upplysningsverksamhet rörande
de sexuella frågorna, hava nämnda myndigheter den 28 juni 1935 inkommit med
förslag i ämnet, vilket förslag den 18 september 1936 remitterats till befolk-
ningskommissionen.
3. den 2 juni 1927, angående ändringar i visst syfte i folkskolans undervis-
ningsplan. (255.)
Kungl. Majit har den 21 februari 1936 avlåtit proposition (nr 99) till riksdagen
angående obligatorisk sjuårig folkskola m. m. Skrivelsen är därmed slutbe¬
handlad.
4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omor¬
ganisation av det högre skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motio¬
ner. (262.)
Sedan i 1936 års ämbetsberättelse närmare redogjorts för de åtgärder, som i
anledning av skrivelsen vidtagits, har skrivelsen icke föranlett annan Kungl.
Maj :ts åtgärd än att skrivelsen i vad den avser utredning och förslag rörande
praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m. fl. under¬
visningsanstalter samt förslag angående åtgärder för att bereda eleverna vid
de högre lärarinneseminarierna tillfälle att vinna någon erfarenhet även i fråga
örn den manliga ungdomens undervisning och uppfostran numera överlämnats
till de jämlikt Kungl. Majis beslut den 30 december 1935 tillkallade s. k. lärar-
utbildningssakkunniga.
5. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i fast¬
ställda villkor för behörighet att söka och innehava befattning som lärare
vid folkskola. (265.)
Sedan skolöverstyrelsen den 7 maj 1928 inkommit med yttrande, har ärendet
den 22 september 1932 överlämnats till 1932 års seminariesakkunniga, vilka den
9 augusti 1935 med sitt betänkande återställt handlingarna i ärendet. Ärendet
är beroende på Kungl. Majis prövning.
6. den 31 maj 1928, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
statskontroll över utförsel av äldre kulturföremål. (324.)
Sedan inom handelsdepartementet tillkallade sakkunniga den 30 januari 1930
avgivit betänkande i ämnet (st. off. utr. 1930:3), hava yttranden däröver in¬
hämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar. Den 19 maj 1936 har
ärendet överlämnats från justitiedepartementet till ecklesiastikdepartementet.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
7. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion angående upphävande av
vissa prästerskapet tillkommande privilegier. (76.)
Sedan kammarkollegiet, efter hörande av samtliga länsstyrelser och domkapitel
samt Stockholms stads konsistorium, den 8 juli 1933 inkommit med yttrande,
är ärendet beroende på Kungl. Majis prövning.
8. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
disposition av lappskolbordet i Gällivare. (98.)
Anmäld den 18 mars 1932 och den 14 februari 1936. Skrivelsen är därmed slut¬
behandlad.
310
9. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928
—30 juni 1929. (175.)
Punkten 8 angående kungl, dramatiska teaterns verksamhet.
Kungl. Maj:t bemyndigade den 3 oktober 1930 chefen för ecklesiastikdeparte¬
mentet att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda med utred¬
ning av med kungl, dramatiska teaterns verksamhet sammanhängande frågor.
Den sakkunnige har inkommit med betänkande, däröver vederbörande myn¬
digheter yttrat sig. Jämlikt Kungl. Maj:ts genom beslut den 20 januari 1933
givna bemyndigande har chefen för ecklesiastikdepartementet sedermera den
21 januari 1933 tillkallat sakkunniga för utredning rörande teaterförhållandena
i riket. De sakkunniga hava inkommit med två betänkanden, det ena den 29
januari och det andra den 5 juni 1934. Den 9 februari 1934 förordnade Kungl.
Maj:t för första gången ordförande samt två ledamöter i riksteaterns publik¬
organisation. Den 8 februari 1935 har Kungl. Maj:t inrättat ett teaterråd. Ären¬
det är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Punkten 9 angående särskilda förmåner, förenade med vissa lärartjänster.
Sedan i 1936 års ämbetsberättelse närmare redogjorts för de åtgärder, som
i anledning av skrivelsen vidtagits, har skrivelsen icke föranlett någon Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd.
10. den 13 maj 1930, angående åtgärder för nedbringande av kostnaderna
för skolmateriel. (186.)
Kungl. Maj:t har den 21 februari 1936 avlåtit proposition (nr 143) till riks¬
dagen angående granskning av läroböcker. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.
11. samma dag, rörande vissa ändringar i förordningen den 29 november
1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. (187.)
Anmäld den 11 oktober 1930, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan angående kulturminnesvården i riket. Kungl.
Majit har den 28 oktober 1932 förordnat, att utredningsarbetet skulle från och
med den 1 november 1932 vila och därefter icke utan Kungl. Majits särskilda
medgivande upptagas. Den 27 mars 1936 medgavs, att det utredningsarbete,
som anförtrotts åt nämnda sakkunniga, finge från och med den 1 april 1936
återupptagas. De sakkunniga hava den 3 november 1936 inkommit med förslag
till omorganisation rörande de statliga kulturminnesvårdande centrala institu¬
tionerna. Förslaget är för närvarande utremitterat till vederbörande myndig¬
heter.
12. den 27 maj 1931, i anledning av väckt motion örn utredning rörande
ändrade grunder för biskoparnas avlöning m. m. (261.)
Kungl. Majit har den 17 april 1936 avlåtit proposition (nr 242) till riksdagen
angående ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.
13. den 2 juni 1931, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929
—30 juni 1930. (346.)
Punkten 6 angående åttonde huvudtitelns anslag till kyrkors underhåll m. m.
311
Anmäld den 26 juni 1931, därvid Kungl. Majit bemyndigat chefen för eck¬
lesiastikdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet
biträda med av riksdagen begärd utredning rörande vissa indelningsersättningar.
Departementschefen tillkallade den 30 juni 1931 en sakkunnig. Genom beslut
den 28 oktober 1932 föreskrev Kungl. Majit, att utredningsarbetet skulle upp¬
höra senast den 28 februari 1933.
14. den 7 juni 1932, i anledning av väckt motion örn ändrad ordning för de
privata och vissa kommunala läroanstalters understödjande med stats¬
medel. (282.)
Anmäld den 30 augusti 1932, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet
biträda med utredning rörande ändrad ordning för de privata och vissa kommu¬
nala läroanstalters understödjande med statsmedel. Sedan departementschefen
samma dag tillkallat en sakkunnig, har Kungl. Majit den 28 oktober 1932 för¬
ordnat, att det åt nämnde sakkunnige anförtrodda utredningsarbetet skulle från
och med den 1 november 1932 vila och därefter icke utan Kungl. Majits sär¬
skilda medgivande upptagas.
15. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930—
den 30 juni 1931. (213.)
I vad angår punkten 7 rörande tjänstledighet fran folkskollärartjänsten vid
statsfolkskolan i Kuivakangas i Övertorneå skoldistrikt har Kungl. Majit den
20 mars 1936 meddelat beslut. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.
16. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med för¬
slag till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motio¬
ner. (361.)
Sedan i 1936 års ämbetsberättelse närmare redogjorts för åtgärder, som i anled¬
ning av skrivelsen vidtagits, har icke förekommit något, vilket föranlett någon
Kungl. Majits vidare åtgärd.
17. den 14 juni 1932, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
omorganisation av folk- och småskoleseminarierna jämte i ämnet väckta
motioner. (353.)
Kungl. Majit har den 21 februari 1936 avlåtit proposition (nr 100) till riksdagen
angående folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. Skrivelsen är där¬
med slutbehandlad.
18. den 7 juni 1933, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—
30 juni 1932. (276.)
Punkten 7 angående antalet kvarsittare vid de allmänna läroverken.
Skolöverstyrelsen har den 13 januari 1934 inkommit till Kungl. Majit med
anbefallt yttrande. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
19. den 24 april 1934, angående åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst
och sedligt hänseende m. m. (202.)
Anmäld den 31 maj 1934, därvid beslöts remiss till skolöverstyrelsen. Skolöver¬
styrelsen inkom med utlåtande den 25 juni 1934. Sedan Kungl. Majit den 24
september 1934 uppdragit åt skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen att in¬
312
komma med förslag till erforderliga åtgärder för åstadkommande inom och
utom skolan av en vidgad och förbättrad undervisnings- och upplysningsverk¬
samhet rörande de sexuella frågorna, hava nämnda myndigheter den 28 juni
1935 inkommit med förslag i ämnet, vilket förslag den 18 september 1936
remitterats till befolkningskommissionen.
20. den 9 april 1935, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspro¬
positionen gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1935/1936 under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen
till ecklesiastikdepartementet, jämte åtskilliga beträffande samma huvud¬
titel väckta motioner m. m. (8.)
Punkten 183 angående anslag till vissa kostnader för utdelning av statens ränte-
fria studielån.
Punkten har den 22 och den 29 maj 1936 blivit av Kungl. Majit slutligt av¬
gjord.
21. den 15 maj 1935, angående ändrad ordning för tillsättande av ständig
adjunktsbefattning. (219.)
Sedan 1936 års kyrkomöte yttrat sig över ett inom ecklesiastikdepartementet
upprättat förslag till bestämmelser rörande ordningen för tillsättande av kyrko-
adjunktsbefattning, har Kungl. Majit den 4 december 1936 fattat beslut i ären¬
det. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.
22. samma dag, angående obligatorisk undervisning i folk- och småskolor i
hälsovård m. m. (220.)
Yttranden i ärendet hava inkommit den 6 september 1935 från skolöverstyrel¬
sen och den 15 februari 1936 från medicinalstyrelsen. Ärendet är beroende på
Kungl. Majits prövning.
23. den 1 juni 1935, angående införande av gemensamma måltidstim¬
mar. (267.)
Anmäld den 18 oktober 1935 och beslöts, i vad angår skolväsendet, remiss till
skolöverstyrelsen. Svar å remissen har ännu icke inkommit.
24. samma dag, angående underlättande av förevisningen av icke eldfarliga
biograffilmer. (269.)
I ärendet hava statens biografbyrå den 4 oktober 1935 och Ö. Ä. den 21 decem¬
ber 1936 inkommit med utlåtanden. Ärendet är beroende på Kungl. Majits
prövning.
25. den 14 juni 1935, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (359.)
Anmäld den 21 februari, den 6 mars, den 29 maj, den 5, den 12 och den 30 juni
1936, därvid utfärdats tillhopa tolv kungörelser (sv. f. nr 32, 33, 45, 232, 233,
255, 307, 434, 436, 437, 438 och 442). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.
26. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till statens arbetslöshetskommission, kontant understödsverksamhet, stat¬
liga och statskommunala reservarbeten m. m. jämte i dessa ämnen väckta
motioner. (371.)
Med utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden den 8 maj 1936 över¬
lämnades den 2 juni 1936 till ecklesiastikdepartementet förevarande skrivelse
313
för handläggning i vad den avser undersökning rörande icke hemortsberättigade
ur synpunkten av antal, förekomst m. m. Skrivelsen är i nämnda avseende bero¬
ende på Kungl. Maj:ts prövning.
Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 3, 8, 10, 12, 15, 17, 20, 21 och 25 inom
ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.
8. Jordbruksdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband stå¬
ende ämnen. (136.)
Ärendet är, i vad det rör jordbruksdepartementet, fortfarande oavgjort beträf¬
fande sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs
län, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande. Den
20 juni 1935 har Kungl. Maj:t tillkallat en utredningsman för utredning beträf¬
fande skogslagstiftningsfrågor innefattande jämväl frågan om sockenallmän¬
ningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län. Utredningen
har ännu ej slutförts.
2. den 24 maj 1912, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens bostads-
och fiskerättsförhållanden. (120.)
Ärendet har den 19 november 1936 överlämnats till socialdepartementet.
3. den 31 maj 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående skyddsskogar. (283.)
Sedan den av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyn¬
digande den 20 juni 1935 tillkallade utredningsmannen för utredning beträffande
skogslagstiftningsfrågor den 24 februari 1936 avgivit betänkande med förslag
till lagstiftning angående skyddsskogar m. m. (st. off. utr. 1936:19) samt utlå¬
tanden däröver avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
4. den 3 juni 1925, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att för¬
värva fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)
Skrivelsen har överlämnats från justitiedepartementet. Frågan örn i skrivelsen
begärd utredning angående behovet beträffande Värmlands län och vissa delar
av Kopparbergs län av ändrade bestämmelser i fråga örn vad som skall hän¬
föras till stödskog m. m. har behandlats i sociala jordutredningens betänkande
(st. off. utr. 1935: 47), varöver genom remiss den 9 oktober 1935 yttranden in¬
hämtats från vissa myndigheter m. fl. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.
5. den 1 juni 1926, i anledning av väckt motion angående prövning av inom
landet odlade rotfruktssorters odlings- och fodervärde m. m. (264.)
Sedan de av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyn¬
digande den 18 december 1931 tillkallade utredningsmännen för utredning
rörande försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens område den 16
december 1933 avgivit betänkande med förslag till åtgärder i ämnet (st. off.
314
utr. 1934: 4) samt utlåtanden däröver avgivits av ett flertal myndigheter och
föreningar, har Kungl. Maj:t den 6 mars 1936 avgivit proposition i ämnet (nr
167). Skrivelsen har därmed slutbehandlats.
6. den 23 maj 1930, i anledning av väckta motioner rörande vissa sociala
jordfrågor. (276.)
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 december 1930 har chefen för jord¬
bruksdepartementet tillkallat utredningsmän (sociala jordutredningen) för verk¬
ställande av de i skrivelsen ifrågasatta utredningarna, nämligen
1) utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen av nu gällande arrende¬
lag i vad avser arrenden, som falla under den sociala arrendelagstiftningen, med
särskild hänsyn till de delar av riket, till vilka den norrländska arrendelagen
utsträcktes genom lag den 27 juni 1927. Sociala jordutredningen har den 5
december 1931 avgivit betänkande med förslag till vissa ändringar i den sociala
arrendelagstiftningen (st. off. utr. 1932:1), vilket betänkande handlägges i justi¬
tiedepartementet;
2) fortsatt utredning dels rörande de ekonomiska förutsättningarna för bärig¬
het av mindre jordbruk och dels rörande ökade möjligheter för lantarbetare,
skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra
mindre bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk. På grund¬
val av sociala jordutredningens betänkande i ämnet den 5 december 1932 (st.
off. utr. 1932:33) har Kungl. Maj:t den 24 februari 1933 beslutat att i sist-
berörda del av ärendet till riksdagen avlåta proposition angående inrättande av
arbetarsmåbrukslånefonden (nr 181). Den 12 december 1935 avgav sociala jord¬
utredningen betänkande med förslag till åtgärder för att bereda ökade möjlig¬
heter för den mindre bemedlade befolkningen på landsbygden att förena små¬
bruk med hemindustri, hantverk, hemslöjd, pålsdjursuppfödning m. m. (st. off.
utr. 1936: 39). Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning;
3) utredning i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredningen rörande
de ytterligare åtgärder, som kunna anses ägnade att ekonomiskt underlätta fri¬
lösning av mindre arrendejordbruk. Sedan sociala jordutredningen den 12 juni
1936 avgivit betänkande i ämnet, har detsamma den 26 juni 1936 överlämnats
till de av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndi¬
gande den 8 maj 1936 tillkallade utredningsmännen rörande arrendelagstift¬
ningen för att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande;
4) utredning i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredningen rörande
de ytterligare åtgärder, som kunna anses ägnade att främja utökandet av ofull¬
ständiga jordbruk. Sedan sociala jordutredningen avgivit betänkande i ämnet
den 27 oktober 1933 (st. off. utr. 1933: 33), har ärendet i denna del anmälts
och slutbehandlats den 26 januari 1934, därvid beslöts proposition till riks¬
dagen (nr 69);
5) utredning angående lämpligheten och behovet av ökade anslag för att
bereda ökade möjligheter att erhålla lån för bostadsegnahem på landsbygden.
Sedan chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 30 december 1935 tillkallat utredningsmän för utredning rörande egnahems-
verksamheten och andra med statens verksamhet på det sociala jordområdet
sammanhängande frågor, har sociala jordutredningen i skrivelse den 12 juni
1936 meddelat, att den icke komme att avgiva något betänkande i ämnet.
7. den 9 maj 1931, om utredning och förslag angående kontroll å handeln
med fodermedel. (192.)
815
Sedan kommerskollegium och lantbruksstyrelsen den 20 juli 1935 avgivit gemen¬
samt utlåtande i ämnet, varöver utlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter
och föreningar, har ärendet återremitterats till kommerskollegium och lant¬
bruksstyrelsen.
8. den 13 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning av vissa delar av det s. k. Köpingskomplexet i Västmanlands
län. (206.)
Till den del skrivelsen icke i 1936 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord,
nämligen beträffande försäljning av vissa till fastigheten Köpingskomplexet l27
(Jägaråsen) hörande områden, har densamma, sedan domänstyrelsen avgivit
visst i detta ämne infordrat utlåtande, anmälts och slutbehandlats den 18 decem¬
ber 1936.
9. den 30 maj 1931, i anledning av väckta motioner angående revision av
jaktlagstiftningen. (294.)
Sedan den av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyn¬
digande den 1 februari 1935 tillkallade utredningsmannen för jaktlagstiftnings¬
frågor den 30 september 1936 avgivit betänkande, innefattande förslag till lag
om rätt till jakt och förslag till jaktstadga m. m., (st. off. utr. 1936:38) samt
utlåtanden däröver avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar,
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
10. den 10 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för
vinnande av mera skyndsam handläggning av torrläggningsärenden. (334.)
Anmäld den 8 juli 1932, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att skyndsamt
verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen. Sedan lantbruksstyrelsen
ifrågasatt, att utredningsarbetet borde uppdragas åt av Kungl. Maj:t särskilt
utsedda personer, anmäldes ärendet den 15 juni 1934, därvid chefen för jord¬
bruksdepartementet bemyndigades tillkalla utredningsmän för utredning röran¬
de den med understöd av statsmedel bedrivna avdiknings- och täckdiknings-
verksamheten. Utredningsmännen tillkallades den 20 juni 1934. Utredningen
har ännu ej slutförts.
11. den 24 mars 1933, i anledning av väckta motioner angående vissa änd¬
ringar i lagen om delning av jord å landet m. m. (106.)
Ärendet har överlämnats till justitiedepartementet.
12. den 28 april 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvud¬
titeln gjorda framställning angående anslag till fraktlindring för kalk
jämte i ämnet väckta motioner. (171.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1933 utom i vad avser frågan om ansla¬
gets användande jämlikt riksdagens beslut till fraktbidrag jämväl vid sjö¬
transporter av kalk. I denna fråga anbefalldes lantbruksstyrelsen att efter sam¬
råd med kommerskollegium och järnvägsstyrelsen inkomma med förslag. Sedan
lantbruksstyrelsen inkommit med yttrande i frågan, varöver länsstyrelsen i Got¬
lands län avgivit utlåtande, har ärendet remitterats till kommerskollegium.
13. den 20 juni 1933, i anledning av väckt motion örn utredning rörande
jämkning i den tekniska utformningen av dispensbestämmelserna i lagen
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom. (342.)
Anmäld den 28 augusti 1933, därvid uppdrogs åt den jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 4 december 1930 tillkallade sociala jordutredningen att verk¬
316
ställa de av riksdagen ifrågasatta utredningarna. Sedan utredningen den 20
september 1935 avgivit betänkande i ärendet (st. ofF. utr. 1935:47) samt utlå¬
tanden däröver avgivits av ett flertal myndigheter och föreningar, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
14. den 14 mars 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inlösen av vissa arrenderätter till laxfisken i Mörrumsån. (98.)
Anmäld den 27 april 1934, då ärendet avgjordes i vad det avser laxfiskena till
1/32 mantal Mörrum nr 13 (136) och 19/160 mantal Mörrum nr 7 (75). I vad
ärendet avser inlösen av vissa arrenderätter till laxfisken i Mörrumsån samt ned¬
sättning av vissa arrendeavgifter har länsstyrelsen i Blekinge län inkommit med
yttrande och förslag. Sedan lantbruksstyrelsen inkommit med yttrande över
länsstyrelsens förslag i ämnet, har ärendet remitterats till domänstyrelsen.
15. den 16 mars 1934, i anledning av väckta motioner angående ändrade be¬
stämmelser rörande uppgiftsplikten vid försäljning av avrensningsfrö.
(100.)
Skrivelsen har den 8 juni 1934 överlämnats från justitiedepartementet. Sedan
lantbruksstyrelsen avgivit infordrat utlåtande i ärendet samt remissutlåtanden
avgivits däröver av ett flertal myndigheter och sammanslutningar, har Kungl.
Maj:t den 24 januari 1936 avgivit proposition i ämnet (nr 49). Skrivelsen har
därmed slutbehandlats.
16. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i vat¬
tenlagens föreskrifter i fråga örn handläggningen av ärenden rörande dik-
ningsföretag, som beröra allmän väg. (101.)
Skrivelsen har överlämnats från justitiedepartementet. Vid anmälan av ärendet
på jordbruksdepartementets föredragning den 17 april 1936 beslöts, att skrivel¬
sen skulle överlämnas till de av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1934 tillkallade utredningsmännen
för utredning rörande den med understöd av statsmedel bedrivna avdiknings-
och täckdikningsverksamheten samt därmed sammanhängande spörsmål för att
tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag. Utredningen har ännu
ej slutförts.
17. den 20 april 1934, med anledning av väckt motion angående anställande
av egnahemskonsulenter hos egnahemsnämnderna. (188.)
Anmäld den 11 maj 1934, därvid statens egnahemsstyrelse anbefalldes att, med
beaktande av vad riksdagen i ämnet anfört, verkställa den av riksdagen begärda
utredningen. Sedan dylik utredning avgivits den 4 juli 1935 (st. off. utr. 1935: 28)
samt utlåtanden däröver avgivits, anmäldes ärendet den 30 december 1935,
därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades tillkalla utrednings¬
män för utredning rörande egnahemsverksamheten och andra med statens verk¬
samhet på det sociala jordområdet sammanhängande frågor. Utredningsmännen
tillkallades samma dag.
18. den 23 maj 1934, i anledning av väckta motioner örn billigare djursjuk¬
vård. (267.)
Anmäld den 7 juni 1934, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes verkställa den
av riksdagen ifrågasatta utredningen. Sedan denna avgivits, hava remissutlå¬
tanden infordrats från ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Dessa
avvaktas.
317
19. den 30 maj 1934, i anledning av väckta motioner om hänskjutande till
jordbrukskreditsakkunniga av frågan örn jordbrukets primärkredit m. m.
(288.)
Anmäld den 24 juli 1934, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndi¬
gats att för verkställande av utredning rörande frågan om möjligheterna att
åstadkomma förbättrade villkor för den primära fastighetskrediten tillkalla ut¬
redningsmän. Sedan utredningsmännen den 27 juli 1935 avgivit betänkande i
ämnet (st. olf. utr. 1935: 34) samt utlåtanden inhämtats däröver, har skrivelsen
anmälts och slutbehandlats den 21 februari 1936, därvid beslöts proposition till
riksdagen (nr 88).
20. den 5 juni 1934, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i
arrendelagstiftningen m. m. (311.)
Skrivelsen har överlämnats från justitiedepartementet. Vid anmälan av ärendet
på jordbruksdepartementets föredragning den 8 maj 1936 bemyndigades che¬
fen för jordbruksdepartementet att tillkalla fem utredningsmän för att verk¬
ställa utredning rörande arrendelagstiftningen. Utredningsmännen tillkallades
samma dag.
21. den 12 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare stöd från statens sida åt Kalix träindustriaktiebolag. (381.)
Anmäld den 20 juni 1935, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndi¬
gades att tillkalla en utredningsman att verkställa utredning och uppgöra för¬
slag rörande Kalix träindustriaktiebolag. Sedan utredningsmannen den 25 janu¬
ari 1936 avgivit utredning i ämnet samt remissutlåtanden däröver inhämtats
från ett flertal myndigheter, har skrivelsen anmälts och slutbehandlats den 6
mars 1936, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 193).
22. den 22 februari 1935, i anledning av väckta motioner örn ändrade be¬
stämmelser beträffande understöd till förbättringsarbeten inom jordbru¬
ket. (46.)
Anmäld den 10 maj 1935, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i de av riksdagen angivna hänseenden. Denna avvaktas.
23. samma dag, i anledning av väckta motioner angående jaktvårdens ord¬
nande m. m. (48.)
Anmäld den 15 mars 1935, därvid uppdrogs åt den av chefen för jordbruksde¬
partementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 februari 1935 tillkallade
utredningsmannen för jaktlagstiftningsfrågor att vid nämnda utredning upptaga
de i skrivelsen omförmälda spörsmål till behandling. Betänkande med förslag
i ämnet avgavs den 30 september 1936 (st. off. utr. 1936:38). Sedan utlåtanden
häröver avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
24. den 15 mars 1935, angående ett rationellt och vinstgivande tillgodogö¬
rande av svenska frukter och bär. (75.)
Anmäld den 30 mars 1935, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes verkställa den
av riksdagen ifrågasatta utredningen. Sedan denna avgivits, har ärendet remit¬
terats till kommerskollegium och riksförbundet svensk frukt, försäljningsför-
ening u. p. a. Utlåtandet från kommerskollegium avvaktas.
25. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner örn skärpning av straffet
för förseelse mot lagen om hingstbesiktningstvång. (151.)
318
Anmäld och slutbehandlad den 13 december 1935, därvid beslöts proposition
till riksdagen (nr 9).
26. den 12 april 1935, i anledning av vissa i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning i vad angår jordbruksärenden gjorda framställ¬
ningar jämte i hithörande ämnen väckta motioner. (166.)
Anmäld den 17 maj 1935, då bland annat utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f.
nr 161). I den del ärendet ej slutbehandlats den 17 maj 1935, uppdrogs den 28
juni 1935 åt statens egnahemsstyrelse att i samråd med statens jordnämnd verk¬
ställa utredning och avgiva förslag angående åtgärder till åstadkommande av
förbättrad anskaffning av jord för egnahemsändamål. Sedan statens egnahems¬
styrelse utlåtit sig den 11 december 1935, har chefen för jordbruksdepartemen¬
tet, efter Kungl. Majrts bemyndigande, den 30 december 1935 tillkallat sju
utredningsmän att verkställa utredning och avgiva förslag rörande egnahems-
verksamheten och andra med statens verksamhet på det sociala jordområdet
sammanhängande frågor. Utredningen har ännu ej slutförts.
27. den 7 maj 1935, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur samt om lagstiftning
rörande handeln med husdjur. (199.)
Anmäld den 15 juni 1935, därvid lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen anbe¬
falldes gemensamt verkställa utredning i de av riksdagen angivna hänseenden.
Sedan dylik utredning avgivits den 3 november 1936, hava remissutlåtanden i
ärendet infordrats från ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Dessa
avvaktas.
28. samma dag, i anledning av väckt motion angående utfärdande av vissa
kvalitetsbestämmelser att gälla vid handel inom landet med och export
av matpotatis, äpplen och päron. (200.)
Anmäld den 7 juni 1935, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes verkställa den
av riksdagen begärda utredningen. Sedan denna avgivits samt utlåtanden där¬
över inhämtats, anmäldes ärendet ånyo den 29 maj 1936, därvid statens cen¬
trala frökontrollanstalt bemyndigades verkställa kokningsanalys av för den all¬
männa handeln avsedd matpotatis. I den del ärendet sålunda ej avgjorts, är det¬
samma fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
29. samma dag, i anledning av väckt motion om vidgat giltighetsområde för
lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden. (201.)
Anmäld den 20 juni 1935, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyn¬
digades att tillkalla en utredningsman för verkställande av utredning beträf¬
fande skogslagstiftningsfrågor. Denne tillkallades den 28 juni 1935. Utredningen
har ännu ej slutförts.
30. den 25 maj 1935, i anledning av väckt motion angående utvidgad rätt till
ersättning för skada av björn m. m. (246.)
Anmäld den 7 juni 1935, därvid uppdrogs åt den av chefen för jordbruksdeparte¬
mentet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 februari 1935 tillkallade
utredningsmannen för jaktlagstiftningsfrågor att i samband med den honom
anbefallda utredningen upptaga de i skrivelsen omförmälda spörsmål till be¬
handling. Sedan utredningsmannen den 30 september 1936 avgivit betänkande
med förslag i ämnet (st. off. utr. 1936:38) samt utlåtanden däröver avgivits av
319
ett flertal myndigheter och föreningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.
31. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)
Skrivelsen har överlämnats från finansdepartementet för handläggning av punk¬
ten 8, ersättning av statsmedel för släckning av skogseld, samt punkten 5, ut¬
nyttjande av kronans fiskevatten. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.
32. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till höjande
av skogsbrukets ekonomiska bärkraft m. m. (274.)
Anmäld den 23 juli 1936, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndiga¬
des att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning och avgiva för¬
slag rörande skogsbrukets ekonomiska läge och de åtgärder, som kunna vid¬
tagas för att höja dess bärkraft. Sedan denne tillkallats den 30 juli 1936, har,
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, ytterligare en utredningsman tillkallats den
3 oktober 1936.
33. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av med-
inflytande åt skogsägare vid handhavandet av flottningsföreningarnas
angelägenheter. (296.)
Se ovan under 32.
Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 5, 8, 11, 15, 19, 21 och 25 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.
9. Handelsdepartementet.
Riksdagens skrivelse
1. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt under¬
stöd åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)
Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat betän¬
kande och förslag örn tillfälliga understöd åt arbetslösa sjömän, avgivet av,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916, av kollegium tillkallade
sakkunniga (1917 års sjömanshuskommitterade). Ärendet är alltjämt beroende
på kommerskollegii prövning.
2. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja spe¬
let på utländska lotterier. (77.)
Ärendet, däri förslag utarbetats av särskilt tillkallad sakkunnig, sammanhänger
med frågan örn inrättande av ett statslotteri. (Jfr nedan under punkten 4.)
3. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)
Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat betän¬
kande och förslag rörande sjömanshusens omorganisation, avgivet av, jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916, av kollegium tillkallade sakkun¬
320
niga (1917 års sjömanshuskommitterade). Sedan ärendet vilat i avvaktan på
viss annan utredning, har Kungl. Majit den 15 juni 1934 uppdragit åt kommers¬
kollegium att till förnyad omprövning upptaga frågan örn sjömanshusens om¬
organisation. Sistnämnda utredning är ännu icke slutförd.
4. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande av
ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll ställt
penninglotteri. (92.)
Sedan betänkande, innefattande resultatet av en förberedande undersökning i
ämnet, avgivits av särskilt tillkallad sakkunnig, har chefen för handelsdeparte¬
mentet med stöd av ett av Kungl. Majit den 30 december 1935 lämnat bemyn¬
digande, samma dag tillkallat tre personer för ärendets vidare utredning (Stats-
lotteriutredningen). Utredningen är ännu icke slutförd.
5. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i för¬
ordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juli 1911. (284.)
Sedan viss utredning verkställts, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.
6. den 10 maj 1927, i anledning av väckta motioner örn beredande av lik¬
ställighet i tullskyddshänseende mellan, å ena sidan, jordbruket och dess
binäringar, samt, å andra sidan, de industriella näringarna m. m. (181.)
Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 30 december 1927 tillkallade chefen
för handelsdepartementet den 12 januari 1928 nio personer för att såsom sak¬
kunniga inom departementet verkställa utredning i den fråga, varom i riks¬
dagens skrivelse förmäles (1928 års tullkommitté). Genom beslut den 2 decem¬
ber 1932 har kommitténs arbete förklarats skola vila tillsvidare.
7. den 17 april 1928, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse
av 9 § i lagen om tillsyn å fartyg m. m. (123.)
Ifrågavarande skrivelse är, i vad den avser lastmärke för fartyg i östersjöfart
med en bruttodräktighet örn minst 150 registerton, slutbehandlad genom utfär¬
dandet den 30 juni 1932 av lag angående ändrad lydelse av bland annat 9 §
lagen den 22 oktober 1914 örn tillsyn å fartyg. Frågan örn lastmärke å fartyg
i östersjöfart med mindre dräktighet än ovan anförts är inom kommerskollegium
föremål för utredning, som ännu icke slutförts.
8. den 11 juni 1930, i anledning av väckta motioner, angående möjlighe¬
terna att utnyttja statens gruvegendom i Västerbotten. (400.)
Anmäld den 14 augusti 1930, därvid Kungl. Majit uppdrog åt kommerskolle¬
gium och Sveriges geologiska undersökning gemensamt att verkställa av riks¬
dagen begärd utredning angående statens gruvegendom ävensom rörande förut¬
sättningarna och formen för utnyttjandet av denna egendom samt inkomma
med de förslag, som av utredningen föranledas. Ifrågavarande utredning är
ännu icke slutförd.
9. den 29 april 1931, i anledning av Kungl. Majits under tionde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till
säkerhetsanstalter för sjöfarten jämte i ämnet väckta motioner. (167.)
Kungl. Majit har av anslagsposten å 50,000 kronor till anordnande i samband
med upprensning av Fårösundsledens inlopp av fyrbelysning i norra inloppet
till Fårösund till lotsstyrelsens förfogande ställt den 21 april 1933 ett belopp
av högst 15,000 kronor, den 29 mars 1934 ett belopp av högst 12,500 kronor
321
samt deri 30 mars 1935 ett belopp av 13,700 kronor. Vidare användning av an¬
slagsposten är icke påkallad. Skrivelsen är alltså slutbehandlad.
10. den 9 maj 1931, angående beredande av billigare biljettpriser för sjöfolk
vid resa på järnväg från och till hemorten. (193.)
Sedan Kungl. Majit den 29 maj 1931 anbefallt kommerskollegium och järnvägs¬
styrelsen att gemensamt verkställa utredning i ämnet samt inkomma med ytt¬
rande och de förslag, som kunde av utredningen föranledas, har kommerskolle¬
gium i skrivelse den 15 februari 1936 inkommit med den sålunda begärda utred¬
ningen, varefter proposition i ämnet framlagts (1936:195). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.
11. den 4 juni 1932, i anledning av väckt motion angående meddelande av
vissa bestämmelser i avseende å försäljning m. m. av patentskyddat före¬
mål eller förfaringssätt. (260.)
Anmäld den 30 juni 1932, därvid uppdrogs åt generaldirektören K. H. R. Hjertén
att, vid fullgörandet av ett honom jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
4 september 1926 meddelat uppdrag att såsom sakkunnig inom handelsdeparte¬
mentet biträda med utredning angående erforderliga lagstiftningsåtgärder på
det industriella rättsskyddets område, undersöka huruvida och på vad sätt de
i skrivelsen avsedda åtgärderna må kunna vidtagas. Uppdraget är ännu icke
slutfört.
12. den 6 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående dels utredning
rörande en förädling av de statliga järnmalmstillgångarna i Norrbotten
och dels underlättande av malmbrytning i vissa gruvor i Norrbotten för
inhemsk förädling. (280.)
De jämlikt beslut den 10 augusti 1932 för ärendets utredning tillkallade sakkun¬
niga hava ännu ej slutfört sitt uppdrag.
13. den 16 mars 1934, i anledning av väckta motioner rörande ändring i lag¬
stiftningen om utlännings rätt att här i riket vistas och innehava arbets-
anställning med mera. (102.)
Ärendet är, i vad på handelsdepartementet ankommer, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.
14. den 11 april 1934, i anledning av väckta motioner örn utredning angå¬
ende de ekonomiska och sociala verkningarna av de s. k. enhetsprisföre¬
tagen inom detaljhandeln m. m. (146.)
Sedan de jämlikt beslut den 15 juni 1934 för ärendets utredning tillkallade sak¬
kunniga den 30 november 1935 avgivit utredning i ärendet (st. off. utr. 1935: 63),
har denna sedermera remitterats för yttrande till kommerskollegium. Yttrandet
avvaktas.
15. den 20 april 1934, i anledning av väckta motioner örn uppställande av
legala kompetensvillkor för rätten att idka hantverk m. m. (191.)
Med stöd av Kungl. Maj:ts den 9 januari 1936 lämnade bemyndigande har che¬
fen för handelsdepartementet samma dag tillkallat fem personer för verkstäl¬
lande av utredning i ämnet (1936 års hantverkssakkunniga). Utredningen är
ännu icke slutförd.
16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)
21 — Justitie o mbudsmannena ämbetsberättelse till 1937 års riksdag.
322
Ärendet är, i vad på handelsdepartementet ankommer, beroende på Kungl.
Majits prövning.
17. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistele¬
ver. (257.)
Ärendet är efter remiss föremål för utredning inom kommerskollegium.
18. den 11 juni 1934, i anledning av väckt motion angående förbud för sam¬
manslutningar att i politiskt eller därmed jämförligt syfte företaga aktio¬
ner mot utländsk stat. (371.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
19. den 22 februari 1935, i anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av
57 § sjömanslagen. (49.)
Kungl. Majit har den 3 maj 1935 anbefallt kommerskollegium att verkställa
utredning i ämnet. Utredningen är ännu icke slutförd.
20. den 28 mars 1935, i anledning av väckta motioner angående utredning
örn rätten att idka hantverk. (127.)
Se under punkten 15 här ovan.
21. den 10 april 1935, angående utredning om inrättande av statslotteri. (155.)
Se under punkten 4 här ovan.
22. den 30 april 1935, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till stöd¬
jande av den svenska sjöfartsnäringen. (186.)
Sedan Kungl. Majit den 15 juni 1935 anbefallt kommerskollegium att verkställa
viss utredning i ämnet samt inkomma med förslag till åtgärder, vilka i anled¬
ning av utredningen kunde befinnas erforderliga, har kommerskollegium i be¬
tänkande den 15 februari 1936 inkommit med utlåtande angående stödåtgärder
för den svenska sjöfartsnäringen, varefter proposition i ämnet framlagts
(1936:238). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.
23. den 14 maj 1935, i anledning av väckta motioner angående ordnande av
hantverkets högre undervisning. (216.)
Se under punkterna 15 och 20 här ovan.
24. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernå¬
ende av ökad säkerhet till sjöss. (291.)
Kungl. Majit har den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Majit inkomma med den av riksdagen begärda utredningen även¬
som med de förslag, vartill utredningen må föranleda. Utredningen är ännu icke
slutförd.
Av dessa ärenden äro sålunda de under 9, 10 och 22 omförmälda av Kungl.
Majit inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på pröv¬
ning beroende.
323
Bilaga V.
Förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängig gjorts genom skri¬
velser från justitieombudsmannen före den 1 januari 1936 och
vari under år 1936 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Majlis prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.
1. 1908 den 31 januari (nr lfl) och 1910 den 7 januari (nr 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.
Frågan om häradsrätternas arkiv har behandlats i en inom justitiedepartemen¬
tet verkställd utredning angående revision av bestämmelserna örn tingshusbygg¬
nadsskyldigheten (st. off. utr. 1936: 37), över vilken utredning yttranden avgi¬
vits av vissa myndigheter och sammanslutningar. Denna fråga är därefter före¬
mål för vidare behandling inom justitiedepartementet. Ärendet i övrigt är fort¬
farande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)
2. 1923 den 20 juni (nr 293), angående skyldighet för konkursdomare att vid
översändande till inskrivningsdomare av sådana handlingar rörande fast
egendom, som omförmälas i 21 § konkurslagen, tillse, att noggrann upp¬
gift lämnas om fastighetens namn och beteckning i övrigt m. m.
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedeparte¬
mentet.)
3. 1923 den 26 juni (nr 303), angående ändring av bestämmelserna örn gåvo-
beskattning i kungl, förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)
4. 1925 den 11 december (nr 629), angående ändring av bestämmelserna örn
resekostnadsersättning i kungl, förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till
stämningsmän m. m.
Ärendet har anmälts den 29 november 1929 och den 21 december 1933 (se vidare
ämbetsberättelsen 1934 sid. 377). I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Majis
prövning. (Socialdepartementet.)
5. 1926 den 22 december (nr 600), angående åtgärder för bättre tillgodose¬
ende av vittnens rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majis prövning. (Justitiedeparte¬
mentet.)
324
6. 1927 den 19 mars (nr 16b), angående behov av föreskrifter om handlägg¬
ningen av vissa inteckningsärenden i sådana fall, då gemensamt inteck¬
nade fastigheter äro belägna inom skilda domstolars områden.
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedeparte¬
mentet.)
7. 1927 den b ajmi (nr 186), angående åtgärder för åstadkommande av större
följdriktighet vid tillämpningen av gällande regler om förvandling av två
eller flera samma person ådömda bötesstraff.
Frågan har behandlats i en av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria angående ändrade bestämmelser rörande verkställighet
och förvandling av bötesstraff (st. off. utr. 1935: 56). Sedan lagrådet avgivit
utlåtande över däri framlagda lagförslag, är frågan föremål för vidare behand¬
ling inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)
8. 1927 den 31 oktober (nr 511), rörande tillämpningen av vissa stadganden
i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom m. m.
Frågan om en revision av gällande bestämmelser örn villkorlig dom är föremål
för utredning av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga. (Justitie¬
departementet.)
9. 1927 den lb december (nr 592), angående åtgärder för tryggande i visst
hänseende av deklarationshemligheten.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)
10. 1928 den 5 juli (nr 306), rörande ändring av 34 och 37 §§ i kungl, förord¬
ningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.
Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning. (Finansdepartementet.)
11. 193b den 22 mars (nr 2b0), angående ändring i lagstiftningen örn trafik¬
försäkring å motorfordon.
Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning. (Justitiedepartementet.)
12. 193b den 15 september (nr 573), angående åtgärder för åstadkommande
av likformighet vid beräkning av strafftid, då avbrott i verkställighet
äger rum till följd av ny rannsakning.
Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning. (Justitiedepartementet.)
13. 1935 den 11 januari (nr 51), angående åklagares rätt att bedriva advo¬
katverksamhet.
I en den 24 april 1936 utfärdad instruktion för landsfogdarna (sv. f. nr 154)
hava dessa befattningshavare förbjudits, bland annat, att bedriva advokatverk¬
samhet. Frågan har i övrigt behandlats i en av tillkallade sakkunniga utarbetad
promemoria angående omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefatt-
ningarna (st. off. utr. 1935:57), över vilken promemoria yttranden avgivits av
vissa myndigheter och sammanslutningar. Ärendet är i denna del beroende på
Kungl. Majis prövning. (Justitiedepartementet.)
14. 1935 den b mars (nr 210), angående utfärdande av närmare bestämmel¬
ser i fråga örn anstånd med doms avkunnande vid rådhusrätt.
Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning. (Justitiedepartementet.)
15. 1935 den 10 maj (nr 35b), angående viss ändring i gällande bestämmel¬
ser örn klagan i utsökningsmål.
Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning. (Justitiedepartementet.)
16. 1935 den 22 maj (nr 374), angående bestämmelserna i 5 § sinnessjuk¬
lagen.
Medicinalstyrelsen har den 29 februari 1936 avgivit infordrat utlåtande över
framställningen. Sedan lagrådet den 14 december 1936 avgivit utlåtande över
ett inom socialdepartementet i anledning av framställningen utarbetat förslag
till ändring av, bland annat, 5 § sinnessjuklagen, har Kungl. Majit den 18 decem¬
ber 1936 beslutat avlåta proposition i ämnet till 1937 års riksdag. (Socialdeparte¬
mentet.)
17. 1935 den 31 december (nr 766), angående skyldighet för förmyndare att
vid uppbärande av omyndig tillkommande försäkringsbelopp förete bevis
örn överförmyndarens tillstånd till beloppets utbetalning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)