MILITIEOMBUDSMANNENS
ÄMBETSBERÄTTELSE
AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET
ÅR 1935
STOCKHOLM 1935
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
INNEHÅLLSFÖRTECKNING,
Sid.
Allmän redogörelse för mllitieombudsmansämbetets förvaltning..................... 5
Redogörelse för anhångiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.
A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.
1. Fråga huruvida underofficer vid utpurrning ombord å örlogsfartyg gjort sig
skyldig till missbruk av sin myndighet och missfirmat en värnpliktig...... 11
2. Försummelse av fortifikationsbefälhavare och kassakontrollant att utöva före¬
skriven kontroll över kassaväsendet vid fortifikationsförvaltning............... 12
3. Underlåtenhet av kårchef att hemförlova värnpliktig, som under repetitions-
övning på grund av undergången bestraffning icke deltagit i tjänstgöring
under tre dagar i en följd ................................................................. 29
4. Fråga huruvida kårchef gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten och miss¬
bruk av honom tillagd befogenhet, därigenom att han ändrat en vid kåren
anställd garageförmans tjänsteställning samt sedermera avskedat denne.
Fråga jämväl om missfirmelse av underlydande. Tillika fråga om begag¬
nande av kronan tillhörig automobil och kronans chaufför för företagande
av resor, som ägt rum i vissa fall för enskilda angelägenheter, och i andra
fall för utförande av offentligt uppdrag ................................................ 35
5- Missfirmelse av underlydande. Fråga tillika om oförstånd i tjänsten m. m. 69
6. Missfirmelse av underlydande................................................................ 86
7. Missfirmelse av underlydande.................................................................. 88
8. Fråga huruvida anledning förefunnits att tillsäga krigsman, som icke be¬
funnit sig i tjänstgöring, förvarsarrest.................................................. 92
B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet. 97
9. Försummelse av skvadronschef att i tid vidarebefordra ansökan örn rekapi¬
tulation........................ 97
Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jäm¬
förlig åtgärd.
1. Fråga huruvida krigsdomarcs yttranden, fällda under handläggningen av ett på
militieombudsmannens föranstaltande anställt åta), bort inflyta i krigs¬
rättens protokoll i målet.................................................................... 98
2. Fråga hur krigsrätt bör vara sammansatt vid undersökning i annat mål
eller ärende än sådant, som avses i 39 § sista stycket i lagen om krigs-
domstolar och rättegången därstädes .................................................. 102
3. Fråga örn krigsfiskal behörighet att, sedan kårchef resolverat, att handlingarna
i visst undersökningsmål skulle överlämnas till vederbörande krigsdomare 83j
för ärendets handläggning i laga ordning vid krigsrätt, framställa ansvars-
yrkanden i målet ................. 104
4. Felaktiga beslut angående preskription av rymningsbrott........................... 107
5. Fråga örn vilka lagrum, som äro tillämpliga vid fidömande av bestraffning för
djurplågeri, begånget under tjänsteutövning ...................................... 112
6. Värnpliktig, som varit på en gång övertygad örn två särskilda förseelser,
vilka ådragit disciplinstraff, har — emot stadgandet i 38 § strafflagen för
krigsmakten att där någon anses på en gång övertygad örn flera förseelser,
vilka ådraga disciplinstraff, skall för dessa förseelser bestämmas ett gemen¬
samt straff — ålagts särskilt straff för varje förseelse.............................. 114
4
Sid.
7. Fråga om dröjsmål förelupit vid meddelandet av beslut i disciplinmål......... 115
8. Tillrättavisning i form av förbud att vistas utom kasernområde, läger eller
däremot svarande område eller åt kompani eller likställt truppförband upp¬
låten del av dylikt område får ej åläggas för ett visst antal gånger ......... 121
9. Fråga huruvida den, som vållat flyghaveri, bort förordnas att hålla för¬
hör i saken. Fråga tillika om underlåtenhet att hålla förhör med den till
flyghaveriet vållande.......................... 123
10. Fråga om tolkningen av mom. 149 i ordnings- och säkerhetsföreskrifterna
för flygtjänsten ................................................................................. 125
11. Felaktig tillämpning av gällande föreskrifter om förläggning av samt örn rätt
till tjänstgöringstraktamente för officerare och underofficerare vid tjänst¬
göring utom förläggningsorten .............................................................. 127
12. Anmälan mot flygattachén i London om förseelser i tjänsten m. m............ 137
13. Fråga huruvida regementschef förfarit felaktigt genom att beordra kunska¬
pare till ett av en socialdemokratisk ungdomsförening utlyst möte ävensom
huruvida regementschefen haft giltig anledning infordra upplysningar från
värnpliktiga, som närvarit vid mötet ................................................ 175
14. Fråga om obehörigt begagnande av kronan tillhöriga motorfordon ............ 179
15. Med anledning av inträffad olyckshändelse har fråga uppstått angående tolk¬
ningen av vissa av marinförvaltningen på militieombudsmannens initiativ
den 15 mars 1932 utfärdade ändringar och tillägg till gällande beskrivning
över andningsapparat i syfte att minska riskerna för olyckshändelse under
övningar med apparaten ..................................................................... 181
16. Fråga huruvida diarierna å rullföringsexpedition må föras med anilinpenna 186
17. Fråga örn intendent, som tillika är kasernofficer, äger befogenhet att i sist¬
nämnda egenskap upptaga hyresmedel och andra avgifter och därefter in¬
leverera medlen till kassaförvaltningeD.................... 188
18- Regementschef har åt regementsintendent upplåtit bostad i enskilda läger¬
kassan tillhörig byggnad. Fråga huruvida icke ärendet bort avgöras av
vederbörande arméfördelningschef.................................................... 190
19. Må utgifter för inköp och försäkring av ridhusspegel gäldas av enskilda läger-
kassan ............................................................................................. 194
Redogörelse för vissa framställningar till Konungen m. m.
1. Angående förtydligande bestämmelser i fråga örn befälhavares underrättande
om uppskov med handläggning av mål vid krigsrätt.............................. 198
2. Angående sammansättning av krigsrätt vid handläggning av mål från flyg¬
vapnet ..................... 198
3. Angående utspisningsförliållandena m. m. vid Karlskrona örlogsstation......... 199
4. Innebörden av den visst manskap vid flottans sjömanskår, anställt före den
1 januari 1919, tillförsäkrade rätt till fortfarande anställning vid kåren
m. m............................................................................................. 202
5. Angående flygstyrelsens upphandling av flygmateriel .........,....................... 218
6. Angående ersättning av statsmedel åt värnpliktig för civila persedlar, som
bortkommit under förvaring i kronans förråd ......................................'. 222
5
Till RIKSDAGEN.
Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieom-
bndsman gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1934.
6
Härvid har jag tili en början att meddela, att jag för att kunna full¬
göra ett mig av Kungl. Majit anförtrott uppdrag begagnat mig av le¬
dighet från militieombudsmansämbetet den 3 och den 4 april. Under ti¬
den från och med den 17 augusti till och med den 25 september samt från
och med den 27 till och med den 31 december begagnade jag mig av den
militieombudsmannen enligt 23 § i instruktionen för militieombudsman-
nen tillkommande rätt till semester. Under frågavarande perioder uppe¬
hölls militieombudsmansämbetet, jämlikt bestämmelser i samma para¬
graf, av byråchefen Frans Gustaf Sture Centerwall, vilken blivit utsedd
att efterträda mig i händelse av min avgång från ämbetet.
Inspektionsresor hava under året av mig företagits till Uppsala, Göte¬
borgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och
Norrbottens län. Under dessa resor har jag för ändamål, som avses i 12
och 18 §§ av instruktionen för militieombudsmannen, besökt:
Arméns underofficersskola;
straffängelset i Uppsala;
Göta artilleriregemente;
Göteborgs örlogsdepå;
Älvsborgs fästning;
centralfängelset å Härlanda;
Värmlands regemente;
straffängelset i Karlstad;
Livregementets grenadjärer;
Första flygkåren;
centrala flygverkstaden i Västerås;
Dalregementet;
straffängelset i Falun;
militärbefälhavaren för övre Norrlands trupper;
t. f. kommendanten i Bodens fästning;
Norrbottens regemente;
Norrlands dragonregementes till Boden detacherade skvadron;
Norrbottens artillerikår;
Bodens artilleriregemente;
tygstationen i Boden;
Bodens ingenjörkår;
Arméns intendenturförråd i Boden;
Tredje intendenturkompaniet;
garnisonssjukhuset i Boden; och
kronohäktet i Luleå.
Härförutom har jag i Stockholm inspekterat:
Göta livgarde;
Svea artilleriregemente;
7
garnisonssjukhuset i Stockholm; och
ammunitionsfabrikens avdelning å Marieberg.
Under den tid, då jag åtnjöt semester, har tjänstförrättande militieom-
budsmannen företagit inspektionsresor till Kronobergs, Malmöhus och
Västernorrlands län, och har han härvid besökt:
Kronobergs regemente;
centralfängelset i Växjö;
Södra skånska infanteriregementet;
kronohäktet i Ystad;
chefen för Södra arméfördelningen;
Skånska kavalleriregementet;
Flygskolkåren;
centralfängelset i Malmö;
Västernorrlands regemente;
Norrlands trängkår;
Hemsö fästning; och
centralfängelset i Härnösand.
Under inspektionsresorna hava rullföringsexpeditioner besökts, då så¬
dant kunnat ske utan att resorna därigenom väsentligen förlängts eller
fördyrats.
Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen
vid militieombudsmansexpeditionen samt i flertalet fall därjämte av en
intendenturofficer och en byggnadssakkunnig officer. Vid inspektionen
av truppförband hava krigsrättsprotokollen, protokollen angående disci¬
plinära bestraffningar, de militära straffregistren, anteckningsböckerna
över meddelade tillrättavisningar, kassaförvaltningens räkenskapshand¬
lingar samt handlingar rörande upphandling och redovisning av mate¬
riel av olika slag ävensom marketenterirörelsen granskats. Tillika har
uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner och materiel, åt hygie¬
niska förhållanden samt åt utspisningen. I samband med inspektionerna
av truppförband hava även arrestlokalerna besökts. De i förestående
redogörelse omnämnda besöken å de allmänna straffanstalterna hava ute¬
slutande avsett personer, som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff
eller såsom häktade avvaktat rannsakning inför sådan domstol.
På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1934 års lagtima riks¬
dag utvisar, kvarstodo vid början av år 1934 från år 1933 balanserade
ärenden till ett antal av ................................................................................ **0
Under år 1934 tillkommo ärenden till följande antal:
enligt allmänna diariet.......................................................................
enligt diariet över hemliga ärenden .................................................;.......... .?
Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1934, utgör
alltså .................................................................................................................... 452
8
De 422 ärenden, som tillkommit under år 1984, utgöras av:
ärenden, inkomna från myndighet................................................................ 28
klagomål eller framställningar från enskilda ............................................ 70
ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds-
mannen åliggande granskning.................................................................. 312
militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. 12
Summa 422
Av de från föregående år balanserade 30 ärenden hava 18 utgjorts av
klagomål eller framställningar från enskilda samt 12 av ärenden, som upp¬
kommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande
granskning m. m.
Till behandling under år 1934 hava alltså förelegat 28 ärenden, som in¬
kommit från myndighet, 88 klagomål eller framställningar från enskilda
samt 324 ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militie¬
ombudsmannen åliggande granskning m. m., tillhopa 440 ärenden av dylika
slag.
Av dessa ärenden hava
på grund av återkallelse avskrivits ........................................................... 0
till annan myndighet hänvisats .................................................................... 6
utan åtgärd avskrivits ................................................................................... 4
efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits 295
på grund av stadgandet i 5 § instruktionen för militieombudsmannen
fått bero ....................................................................................................... 23
på grund därav att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest
vunnits blivit avskrivna ............................................................................ 66
efter av domstol eller annan myndighet på militieombudsmannens
föranstaltande meddelat beslut avslutats ................................................ 10
till följande år balanserats ............................................................................ 36
Summa 440
Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid
1934 års början ännu icke slutligt prövade................................................ 4
anhängiggjordes under år 1934 .................................................................... 7
, Summa 11
Av dessa atal
hava under året slutligen avgjorts................................................................ 6
äro vid årets slut på prövning beroende .................................................... 5
Summa 11
Av hela antalet (452) ärenden äro under året slutbehandlade............ 416
i avvaktan på myndighets beslut eller på utredning vilande................ 34
på militieombudsmannens prövning beroende............................................ 2
Summa 452»
9
Beträffande förvaltningen av militieombndsmansämbetet får jag i övrigt
hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen över
inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.
Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:
redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jäm¬
förlig åtgärd,
redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen
gjorts hos Konungen m. m.
Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser en mera fullständig redogörelse ansetts böra lämnas en¬
dast för sådana, som under året prövats av första domstol, varemot annat
åtal allenast i korthet omnämnts.
I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jäm¬
förlig åtgärd» hava huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på
grund av de däri föreliggande spörsmålen ansetts hava intresse utöver de
enskilda fallen.
Stockholm den 10 januari 1935.
TORSTEN PETERSSON.
Sture Centerwall.
11
Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.
A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller
annan myndighet.
1. Fråga huruvida underofficer vid utpurrning ombord å örlogsfartyg
gjort sig skyldig till missbruk av sin myndighet och missfirmat en
värnpliktig.
Ämbetsberättelsen till 1934 års riksdag innehåller (sid. 50 ff.) redogö¬
relse för ett av militieombudsmannen mot styrmannen Henning Gunnar
Film anställt, av t. f. krigsfiskalen M. Gullstrand utfört åtal för det
Elm den 28 november 1932 på morgonen, då han tjänstgjort såsom vecko-
havande underofficer ombord å torpedjagaren Klas Horn, under utpurr¬
ning av manskapet skulle hava gjort sig skyldig till missbruk av sin
myndighet ävensom missfirmat en värnpliktig. Särskilda krigsrätten
å kustflottan, där åtalet anställts, har genom utslag den 19 maj
1933 funnit, att Elni genom vad han låtit komma sig till last
icke kunde anses hava förbrutit sig annorledes än att han visat oförstånd
i fullgörande av tjänsteplikt, samt förty såtillvida bifallit åtalet, att Elm
dömts jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att undergå disciplin¬
straff av vaktarrest i tre dagar. Krigshovrätten, varest Gullstrand
och Elm anfört besvär över krigsrättens utslag, har genom utslag den
5 december 1933 med avslag å Gullstrands besvär, i anledning av Elma
fullföljda talan, prövat rättvist på det sätt ändra överklagade utslaget,
att det straff, vartill Elm jämlikt av krigsrätten åberopat lagrum, 130 §
strafflagen för krigsmakten, gjort sig förfallen för oförstånd i fullgö¬
rande av tjänsteplikt, bestämdes till allenast arrest utan bevakning i två
dagar.
Krigshovrättens utslag har sedermera vunnit laga kraft.
12
2. Försummelse av fortifikationsbefälhavare och kassakontrollant att
utöva föreskriven kontroll över kassaväsendet vid fortifikations-
förvaltning'.
Vid en av dåvarande militieombudsmannen den 21 september 1932 för¬
rättad inspektion av fortifikationsförvaltningen i Karlskrona fästning an¬
tecknades följande.
Vid jämförelse mellan, å ena sidan, från fortifikationsförvaltningen till
marinförvaltningen insända specifikationer över den 30 juni 1931 och den
30 juni 1932 utestående förskott samt, å andra sidan, de under budgetåret
1931—1932 vid fortifikationsförvaltningen förda inkomst- och utgiftsböc-
kema, syntes framgå, att specifikationen över utestående förskott per den
30 juni 1932 vore oriktig.
Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade dåvarande militie-
ombudsmannen i skrivelse den 7 oktober 1932 befälbavande amiralen i
Karlskrona att infordra och till militieombudsmannen inkomma med ytt¬
rande av fortifikationsbefälkavaren.
Med resolution den 18 oktober 1932 överlämnade befälbavande amira¬
len, konteramiralen C. L. de Champs, yttrande av överstelöjtnanten J. S.
Ericsson, vilken vid tiden för inspektionen varit fortifikationsbefälhavare.
I sitt yttrande anförde överstelöjtnanten Ericsson, att han av uppgiven
anledning icke kunde för det dåvarande uttala sig angående riktigheten
av specifikationen över utestående förskott per den 30 juni 1932.
Enär, enligt vad dåvarande militieombudsmannen erfarit, inom marin¬
förvaltningen påginge utredning angående förskingringar, som begåtts
av numera avlidne fortifikationskassören vid fortifikationsförvaltningen i
Karlskrona fästning V. A. Kellander-Lange, överlämnade militieombuds¬
mannen därefter med skrivelse den 10 november 1932 handlingarna i före¬
varande, bos honom uppkomna ärende till marinförvaltningen för känne¬
dom och för att vara tillgängliga vid marinförvaltningens berörda utred¬
ning, och anhöll militieombudsmannen därvid tillika, att marinförvalt¬
ningen måtte lämna honom underrättelse örn resultatet av utredningen,
särskilt i vad den berörde de förhållanden, som uppmärksammats vid om-
förmälda inspektion.
I skrivelse till militieombudsmannen den 6 april 1933 avgav marinför¬
valtningen därefter yttrande.
Med skrivelse den 28 april 1933 överlämnade militieombudsmannen samt¬
liga handlingar i ärendet till marinförvaltningen, därvid militieombuds¬
mannen anhöll, att marinförvaltningen måtte infordra och till militieom¬
budsmannen inkomma med yttrande från, bland andra, de fortifikations¬
befälhavare och kassakontrollanter vid fortifikationsförvaltningen, mot
vilka, på sätt av handlingarna framginge, anmärkning riktats för för¬
summelse i kontrollen över kassaförvaltningen därstädes.
Med skrivelse den 1 juni 1933 översände marinförvaltningen de be¬
13
gärda yttrandena, nämligen från överstelöjtnanten J. S. Ericsson, majo¬
ren F. J. E. Eriksson samt kaptenerna H. Reuter och A. E. Amundson.
Den 14 oktober 1932 uppdrog statsrådet och chefen för försvarsdeparte¬
mentet åt filosofie kandidaten C. A. Murray att verkställa granskning av
marinens kassaväsende och därefter till statsrådet inkomma med redogö¬
relse i ärendet samt, i den mån så funnes påkallat, med förslag till prin¬
ciper för omläggning av bokföringen och kontrollväsendet vid marinen.
Sedan Kungl. Majit genom särskilda beslut förordnat, att revisorn i
marinförvaltningen R. G. V. Nordensvärd och marinintendenten C. M. I.
Allander skulle biträda Murray vid omförmälda granskning, samt Nor¬
densvärd och Allander med anledning därav avgivit en den 2 juni 1933
dagtecknad redogörelse rörande utredning och granskning m. nu av ma¬
rinens förskottskonto i avseende å fortifikationsförvaltningen i Karlskrona
fästning för tiden från och med den 1 januari 1918, översände marinför¬
valtningen, som fått berörda redogörelse till sig överlämnad, densamma
till militieombudsmannen med skrivelse den 15 juni 1933.
Av den utav Nordensvärd och Allander avgivna redogörelsen framgår,
bland annat, följande:
De å förskottstiteln vid fortifikationsförvaltningens i Karlskrona kassa¬
förvaltning bokförda posterna läte sig fördela å ses grupper, nämligen:
1) verifierade leveranskostnader; 2) å förskottstiteln enligt förefintliga ve¬
rifikationer littererade kostnader för avlöning åt arbetare; 3) verifierade
inbetalningar från vissa myndigheter för av fortifikationsförvaltningen
utförda arbeten m. m.; 4) icke verifierade förskott till leverantörer; 5)
icke verifierade förskott till arbetare och månadslönare samt 6) övriga
förskott, innefattande ett mindre antal icke verifierade, förskottsvis bok¬
förda poster för vissa särskilda ändamål.
De till marinförvaltningen vid varje budgetårsskifte insända specifika¬
tionerna över utestående förskott hade från och med årsskiftet 1920/1921
samtliga varit oriktiga. Sålunda hade å specifikationen vid 1920 års ut¬
gång icke några utestående förskott upptagits, ehuru vid denna tidpunkt
utestått två till förenämnda grupp nr 1 hänförliga förskott örn tillhopa
760 kronor 50 öre, vilka icke redovisats förrän den 11 januari 1921. Den
omständigheten, att specifikationen ej kommit att upptaga denna vid 1920
års utgång utestående förskottsfordran, syntes hava återverkat vid upp¬
rättandet av specifikationen över utestående förskott per den 31 decem¬
ber 1921. Sistnämnda specifikation utvisade nämligen utestående förskott,
hänförliga till grupp nr 1, till ett belopp, som med 760 kronor 50 öre un¬
derstege det verkliga. Samma vore förhållandet med specifikationerna vid
utgången av budgetåren 1922, 1923, 1923/1924, 1924/1925 och 1925/1926. Spe¬
cifikationen över utestående förskott per den 30 juni 1927 innehölle samma
fel, men härutöver tillkomme i sistnämnda specifikation en ny felaktig¬
het. Specifikationen upptogo nämligen utestående förskott för materia-
lier och arbetskostnader till ett belopp av 1,559 kronor 11 öre, under det
Utredning örn
förskottskon¬
to t vid forti,
fikat iöns för¬
valtningen i
Karlskrona.
14
att löpande saldot för samma slags kostnader enligt utgifts- och inkomst¬
boken utvisade ett tillgodohavande för förskottstiteln av allenast 1,059
kronor 61 öre. ökades saldot enligt specifikationen, 1,559 kronor 11 öre,
med den under de föregående åren utelämnade posten å 760 kronor 50
öre erhölles en summa av 2,319 kronor 61 öre, vilken med 1,260 kronor
överstege det för året enligt utgifts- och inkomstboken löpande saldot för
materialier och arbetskostnader. Detta belopp 1,260 kronor motsvarade
summan av de under budgetåret 1926/1927 utbetalda, till grupp nr 5 hän¬
förliga, icke verifierade förskott, vilka vid budgetårsskiftet ej ersatts. Av
detta förhållande kunde dragas den slutsatsen, att Kellander-Lange, vil¬
ken tillträtt befattningen såsom fortifikationskassör i februari 1926, till
döljande av förskottsposten å 1,260 kronor, vilken post icke heller seder¬
mera redovisats, avsiktligt i specifikationen ökat det av honom till 299
kronor 11 öre (1,059: ei — 760: öo) fastställda saldot för utestående material-
och arbetskostnader med beloppet av nämnda förskottspost.
Icke verifierade förskott till arbetare och månadslönare, grupp nr 5,
hade i regel utbetalats ett flertal gånger per månad. Förskottstagarens
kvitto hade icke såsom verifikation bilagts räkenskaperna utan förva¬
rats, intill dess avlöningen slutligen utbetalats, då kvittot återlämnats.
Härvid hade man icke begagnat sig av det för dylika fall närmast till¬
hands liggande förfaringssättet att vid avlöningens bokförande använda
utgifts- och inkomstböckernas omföringskolumner för reglering av för¬
skottet och att såsom kontant utgift upptaga endast det till arbetaren eller
månadslönaren vid tillfället verkligen utbetalta penningbeloppet. Istäl¬
let hade förskotterade beloppet avdragits och i de fall, då förskotten över
huvud redovisats, såsom inkomst utan biläggande av uppbördsreversal
antecknats i inkomstboken, varefter avlöningens hela belopp avförts så¬
som kontant utbetalning och utkvitterats å förekommande räkenskaps-
titlar.
I specifikationen å utestående förskott per den 30 juni 1927 hade, så¬
som redan nämnts, dolts en till grupp nr 5 hänförlig förskottspost å
1,260 kronor, vilken icke sedermera redovisats. Under de nästpåföljande
budgetåren hade år från år summan av dylika förskottsposter ökats, utan
att detta kommit till riktigt uttryck i specifikationerna. Sålunda hade i
nämnda hänseende utestått den 30 juni 1928 4,496 kronor 26 öre, den 30
juni 1929 10,799 kronor 31 öre, den 30 juni 1930 15,146 kronor 31 öre, den
30 juni 1931 18,773 kronor 46 öre och den 30 juni 1932 37,473 kronor 98 öre.
Av sistnämnda belopp hade sedermera 5,996 kronor redovisats, varemot
återstoden 31,477 kronor 98 öre alltjämt utgjorde förskottstitelns fordran
å Kellander-Lange för förskott, hänförliga till grupp nr 5, vilka han icke
redovisat. Yäl framginge, att alltifrån budgetåret 1927/1928 de av Kel¬
lander-Lange i specifikationerna uppgivna beloppen där upptagits i av¬
sikt att dölja till grupp nr 5 hänförliga, utestående förskott, men någon
överensstämmelse mellan beloppet av dessa förskott och den i specifika¬
15
tionerna upptagna, orättmätiga ökningen av saldot för utestående ma¬
terial- och arbetskostnader kunde icke konstateras.
Icke verifierade förskott till leverantörer, grupp nr 4, hade förekom¬
mit i förhållandevis stor omfattning under hela den tid undersökningen
avsåge. Beträffande förskottskvittonas avgivande och behandling även¬
som bokföringen av räkningar och i samband därmed skeende redovis¬
ning av förskott gällde vad anförts i fråga örn förskott till arbetare och
månadslönare. I regel hade förskotterat belopp vid sluträkningens ingi¬
vande avdragits å likviden och såsom inkomst antecknats i inkomstboken.
Under senare år hade dock inträffat, att i samband med likvideringen
uppbördstagande av tidigare utbetalt förskott icke ägt rum, vadan leve¬
rantören allt fortfarande enligt kassaräkenskaperna stöde antecknad så¬
som förskottstagare. De belopp, som i berörda avseende alltjämt utestode,
vore 410 kronor, som den 31 augusti 1927 utbetalts till E. Lindgren, 300
kronor, som den 1 november 1928 utbetalts till Ax. W. Ehrlin, 245 kro¬
nor 20 öre, som den 6 juli 1928 utbetalts till F. O. Svensson, 75 kronor,
som den 22 april 1929 utbetalts till S. J. Pettersson, 350 kronor, som den
22 juli 1929 utbetalts till Dahlgren & Pettersson och 600 kronor, som den
5 september 1930 utbetalts till C. W. Sundin. Dessa belopp, tillhopa 1,980
kronor 20 öre, ökade sålunda den fordran, som för förskottstitelns vidkom¬
mande förefunnes hos Kellander-Lange.
På grund härav uppginge förskottstitelns fordran hos Kellander-Lange
eller sålunda det belopp, denne förskingrat, till 33,458 kronor 18 öre
(31,477:98 + 1,980:20).
Fortifikationsförvaltningens kassaväsende handhades av fortifikations-
befälhavaren, fortifikationskassören och kassakontrollanten. Huru arbets¬
uppgifterna dem emellan fördelats framginge av följande stadganden i
reglementet för marinen del III, 1914 års upplaga, vilken gällt till ut¬
gången av juni månad 1931, samt del III B, 1931 års upplaga, vilken gällde
från och med den 1 juli sagda år.
Enligt 196 § i reglemente för marinen del III, 191i års upplaga, skulle
fortifikationsbefälhavare i kustfästning av 1. klass under kommendanten
handhava och ansvara för fortifikationsförvaltningen och ålåge det ho¬
nom bland annat att bestyrka och senast den 20 varje månad till marin¬
förvaltningen insända rekvisition å för fortifikationsförvaltningens kassa
erforderliga penningmedel att insättas å kassans bankräkning, att besluta
örn utbetalning av medel från fortifikationsförvaltningens kassa och där¬
vid anvisa den titel, varå utgiften skulle bokföras, ävensom att i tillämp¬
liga delar ställa sig till efterrättelse vad för regementschef med avseende
å regementskassan vore föreskrivet i § 208: 1 b och c.
Enligt § 208:1 ålåge regementschef med avseende å regementskassan
bland annat:
b) att minst en gång i månaden och alltid på sista helgfria dagen varje
år ävensom vid ombyte av kassakontrollant eller då regementsintendent
Gällande
författninge-
föreskrifter.
16
utginge ur eller inträdde i tjänstgöring, verkställa inventering av kas¬
san; och skulle därvid föras protokoll enligt fastställt formulär,
c) att senast den 20 januari — efter budgetårets omläggning senast den
20 juli — och senast den 15 i envar av årets övriga månader till marin¬
förvaltningen översända kassarapport för nästföregående månad jämte
rapporten enligt § 211 åtföljande handlingar samt inventeringsprotokoll;
och skulle kassarapporten för årets — efter budgetårets omläggning för
budgetårets — sista månad därjämte vara åtföljd av uppgift å samtliga
bokförda fordringar och skulder, innehållande ej mindre en kort anteck¬
ning örn orsaken till deras kvarstående olikviderade, än även, vad förskot¬
ten beträffade, i den mån sådant kunde ske, örn den titel, varå dessa
komme att slutligen avföras, ävensom uppgift å förskott för marinförvalt¬
ningen, vilka uppgifter undertecknades av regementsintendenten och be¬
styrktes av kassakontrollanten.
Fortifikationskassör en lydde enligt 197 § i samma reglemente omedel¬
bart under fortifikationsbefälhavaren. Honom ålåge enligt samma para¬
graf bland annat att enligt fastställda formulär föra inkomstbok och ut¬
giftsbok ävensom att uppsätta kassarapport och att redovisa alla till kas¬
san inflytande medel. I övrigt ålåge det fortifikationskassören att iakt¬
taga bland annat:
Inbetalningar till fortifikationsförvaltningens kassa skulle i allmänhet
verkställas genom insättning å kassans bankräkning och skulle därvid
insättningen åtföljas av bland annat dubbla reversal å de insatta medlen.
Mindre belopp inbetalades kontant till kassan och skulle dylik inbetal¬
ning åtföljas av dubbla reversal, av vilka det ena tillställdes den inbeta¬
lande, försett med fortifikationskassörens kvitto, som för att vara gäl¬
lande skulle vara annotera! av kassakontrollanten. Beträffande utbetal¬
ningar gällde enligt § 210, att då dessa skulle äga rum till personer, som
icke infunne sig i regementskassan för erhållande av likvid, skulle likvi¬
den verkställas medelst postanvisning, så vitt detta med hänsyn till belop¬
pets storlek kunde ske, men eljest genom postremissväxel. Dylik postan¬
visning och postremissväxel likviderades medelst å bankräkningen ställd
check. Avlöningar och mindre belopp, som lyftes direkt i kassan, utbeta¬
lades kontant; och skulle fortifikationskassören för dylika kontanta ut¬
betalningar å kassadag innehava ett av fortifikationsbefälhavaren för
varje kassadag bestämt belopp. För bestridande mellan kassadagarna
av mindre utgifter, som ej tålde uppskov, finge fortifikationskassören inne¬
hava ett förskott till belopp, vars storlek bestämdes av marinförvaltningen.
— Detta förskott motsvarade vad i 1931 års reglemente benämnes stående
förskott. — Varje kassadag skulle fortifikationskassören beredas ersätt¬
ning för de av honom efter föregående kassadag från detta förskott en¬
ligt företedda verifikationer gjorda utbetalningar. Detta förskott skulle
före december — efter budgetårets omläggning före juni — månads ut¬
17
gång varje år, redovisas. I samtliga övriga fall skulle utbetalning ske
genom utlämnande mot kvitto av check ställd å bankräkningen.
Bokföring av influtna medel skulle enligt 211 § ske samtidigt med in¬
betalningen till kassan eller beträffande å kassans bankräkning insatta
medel, då reversalen från banken mottagits.
Bokföring av utbetalda medel skulle ske samtidigt med utbetalningen
eller checkens utlämnande.
Inbetalningar antecknades i inkomstboken och utbetalningar i utgifts-
boken. Dessa böcker, som enligt fastställda formulär fördes i två exem¬
plar det ena av fortifikationskassören och det andra av kassakontrollan¬
ten, innehölle särskilda kolumner dels för belopp, som in- respektive ut¬
betalades och för belopp, som genom omföring uppdebiterades respektive
avfördes, dels för utförande å titlar av de i förstnämnda kolumner in¬
förda beloppen. Bland annat fanns sålunda särskild kolumn för förskott.
Inkomst- och utgiftsböckerna avslutades månatligen, varefter kassarap¬
port enligt fastställt formulär upprättades. Kassarapport, undertecknad
av fortifikationskassören och kassakontrollanten samt åtföljd av ena
exemplaret av inkomst- och utgiftsböckerna jämte desamma tillhörande
verifikationer, allt för föregående månad, skulle senast den 18 januari —
efter budgetårets omläggning senast den 18 juli — och senast den 12 i en
var av arets övriga månader avlämnas till fortifikationsbefälhavaren.
Vad sålunda föreskrivits örn bokföring av in- och utbetalningar skulle
i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande omföringar mellan titlar.
Kassakontrollanten utövade enligt 210 § den närmaste kontrollen över
handhavandet av fortifikationsförvaltningens kassa. Kassakontrollant
vore, därest till följd av försummelse beträffande honom åliggande kassa¬
kontroll oegentligheter med avseende på kassans handhavande ägt rum,
i andra hand ansvarig för därigenom i kassan uppkommen brist. Det
ålåge kassakontrollanten bland annat:
att under kassadagarna vara närvarande från kassans öppnande till dess
stängande, samt därvid anteckna in- och utgående medelsbelopp och
skulle, i händelse inbetalning till kassan ägde rum mellan kassadagarna,
anteckning därom så vitt möjligt verkställas;
att vid slutet av varje kassadag förvissa sig örn beloppet av kassabe-
hållningen och över densamma enligt fastställt formulär uppgöra rap¬
port, vilken skulle avlämnas till lortifikationsbefälhavaren;
att påteckna och avstämpla alla verifikationer för såväl inkomster som
utgifter; samt
att, därest han funne anledning till anmärkning mot fortifikationskassö¬
ren i fråga örn kassans handhavande, därom ofördröjligen göra anmälan
till fortifikationsbefälhavaren.
Enligt § 235 reglemente för marinen del III B, 1931 års upplaga, utövade
marinförvaltningen högsta uppsikten och ledningen av kassaväsendet vid
marinen och ankomme det på detta ämbetsverk att i avseende å kassa
- M ilil leo rn bni tuni ann en s ämbetsberättelse.
18
väsendet utfärda de närmare bestämmelser, som befunnes erforderliga. —
Enligt instruktionen för marinförvaltningen, SFS 617/1919 och 860/1921,
ålåge det marinförvaltningen bland annat att tillhandahålla marinens
myndigheter för dem erforderliga penningbelopp, att därvid övervaka, att
utgifterna vore rätteligen grundade och att, i vad pa marinförvaltningen
ankomme, beviljade anslag användes för de därmed avsedda ändamål.
Den närmaste uppsikten över varje särskild kassaförvaltning utövades
emellertid enligt nämnda § 235 i reglementet vid kustfästnings fortifika-
tionsförvaltning av fortifikationsbefälhavaren och ålåge det denne i så¬
dant avseende att utfärda de föreskrifter, som med hänsyn till lokala för¬
hållanden befunnes erforderliga för kassaförvaltningen, att verkställa er¬
forderliga inventeringar och att, då så ansåges erforderligt, taga del av
kassaförvaltningens räkenskaper och erforderliga handlingar, att å order
bestämma de tider, då kassan skulle hållas öppen, samt därest kassa¬
kontrollanten verkställde anmälan att anledning till anmärkning mot kas¬
sören eller mot kassavården i allmänhet, eller anledning till inventering
förekommit, vid inventering ofördröjligen vidtaga erforderliga åtgärder
till rättelse av anmärkt förhållande och därom göra anmälan hos marin¬
förvaltningen.
Enligt § 236 i samma reglemente skulle kassaförvaltning finnas anord¬
nad bland annat vid fortifikationsförvaltning i kustfästning av 1. klass.
Denna kassaförvaltning skulle utgöras av fortifikationskassören och en
kassakontrollant. Till sistnämnda befattning beordrades en officer av
kaptens tjänstegrad eller, därest sådan icke funnes för ändamålet dispo¬
nibel, annan för uppdraget lämplig officer eller vederlike. Funnes under
fortifikationsbefälhavaren lydande officer ej att tillgå för nämnda upp
gift, ägde befälhavaren hos kommendanten göra framställning örn beord¬
rande av kassakontrollant.
Beslut i kassaärende meddelades enligt § 237 av kassör.
Kassör hade enligt § 238 redovisningsskyldighet och upphördsmanna-
ansvar i första hand för alla av kassaförvaltningen uttagna eller till den¬
samma inflytande penningmedel ävensom för medel som hörde till förvalt¬
ningen. Honom ålåge särskilt bland annat att föra föreskrivna räkenska¬
per och avgiva stadgad medelsredovisning, samt därvid tillse, att redo¬
görelser och avlöningsuträkningar vore behörigen underskrivna och räk¬
ningar försedda med påskrift av den, vilken granskningen ålegat.
Kassakontrollant ålåge enligt § 239, att å kassadagarna närvara vid
kassans öppnande och stängande samt i övrigt under erforderlig tid för
fullgörande av sina åligganden, att i föreskriven ordning anteckna in-
och utgående medelsbelopp samt inläggning och uttagning av värdehand¬
lingar, att med sin annotation bestyrka kvitto å inflytande medel, värde¬
handlingar och värdeförsändelser, att påteckna eller avstämpla alla veri¬
fikationer för såväl inkomster som utgifter, att vid slutet av varje kas¬
sadag förvissa sig örn beloppet av kassabehallningen och tillse, att den¬
19
samma ofördröjligen insattes i kassaiörvaltningens bankräkning eller för¬
varades på föreskrivet sätt, att genom påskrift av kassörens räkenskaper
och redovisningar attestera deras överensstämmelse med kassakontrollan¬
tens egna anteckningar i de delar dessa anteckningar skulle omfatta.
Kassakontrollant vore, därest till följd av hans försummelse beträf¬
fande honom åliggande kassakontroll oegentligheter med avseende å kas¬
savården ägt rum, i andra hand ansvarig för därigenom uppkommen brist
i kassan eller annan förlust. Förekomme vid kassakontrollen anledning
till anmärkning mot kassör eller mot kassavården i allmänhet, skulle kas-
sakonti ollanten därom göra anmälan hos vederbörande myndighet.
Enligt § 243 finge förskott å vederbörlig kassaförvaltning utlämnas en¬
dast på grund av behörigt förvaltningsbeslut. I beslut örn utlämning av
förskott skulle angivas, förutom förskottets belopp och den person, till
vilken förskottet skulle utlämnas, huruvida detsamma skulle betraktas
såsom stående eller tillfälligt samt, vad beträffade tillfälligt förskott,
det ändamål, som därmed avsåges, ävensom den kassaförvaltning hos vil¬
ken redovisning skulle ske. Tillfälligt förskott skulle redovisas snarast
möjligt efter det ändamålet med förskottet uppnåtts.
Angående utbetalning av medel föreskrevs i § 244, att mindre belopp
ävensom avlöning finge utbetalas i kontanta penningar. Övriga utbetal¬
ningar skulle med visst undantag ske i check. Marinförvaltningen ägde
utfärda erforderliga föreskrifter angående utbetalning av avlöning till
arbetare och därmed jämförliga löntagare. Vidare föreskreve marinför¬
valtningen i fråga örn de särskilda anordningar, som erfordrades för av¬
löningens utbetalande.
I fråga örn bokföringen stadgades i § 245, att marinförvaltningen med¬
delade efter underlydande myndigheters hörande föreskrifter angående de
räkenskaper, som skulle föras.
Beträffande medelsredovisningen föreskrevs i samma paragraf, att
denna skulle månatligen avgivas till marinförvaltningen samt att detta
ämbetsverk efter underlydande myndigheters hörande meddelade erfor¬
derliga bestämmelser örn medelsredovisningen och verificeringen.
Enligt § 246 ålåge det fortifikationsbefälhavare att inventera kassan
bland annat en gång i månaden efter sista kassadagen och å sista helgfria
dagen av budgetåret samt därutöver så ofta det ansåges erforderligt. In-
venteringsförrättare skulle undersöka kassans ställning, kontrollera att
inför marinförvaltningen oredovisade räkenskaper funnes behörigen ve-
rificerade samt förvissa sig örn att kassabehållning, värdehandlingar och
deposita funnes behörigen förvarade. Örn inventering vid budgetårsskifte
gällde vad därom vore särskilt stadgat.
I skrivelse till befälhavande amiralen i Karlskrona den 23 juli 1931 hade
marinförvaltningen föreskrivit, att de för räkenskaps- och redovisnings-
väsendet för marinen vid ingången av nämnda juli månad gällande for¬
mulär och övriga bestämmelser skulle fortfarande tillämpas i den mån
Yttrande av
marinförvalt-
ningen.
Yttrande av
fortifikations-
befälhavaren.
20
de icke strede mot de nya reglementsföreskrifterna. Tillika hade marin¬
förvaltningen i samma skrivelse bestämt, att innehavare av stående för¬
skott skulle föra löpande anteckningar i journalform, utvisande såväl
erhållet förskott, fyllning däri och eventuell upphörd som ock gjorda ut¬
betalningar.
Marinförvaltningen hade i sitt förberörda yttrande den 6 april 1933 an¬
fört bland annat: Avlöning till fortifikationsförvaltningens arbetare ut¬
betalades vid slutet av varje månad enligt särskilda avlöningslistor. Un¬
der tiden intill avlöningstillfället hade till arbetarna utlämnats avlönings-
förskott i enlighet med dagsverkslistor för de olika arbetsposterna, troli¬
gen mot kvitto. Vid månadsavlöningens utbetalande i slutet av manaden
bade givetvis omföring till för skottstiteln av det utlämnade förskottet
bort äga rum. Så bade emellertid icke skett, utan bade bela beloppet en¬
ligt avlöningslistan utbetalts och avförts på vederbörliga titlar, utan
att omföringsbeslut meddelats. I vissa fall bade fortifikationskassören,
efter utbetalning till arbetarna av vad dessa skolat erhålla utöver den
förskottsvis utbetalda avlöningen, infriat förskottet genom att kontant
i kassan inbetala belopp, motsvarande det utgivna förskottet, och upp-
debitera detsamma å förskottstiteln. I andra fall bade dylik kontant in¬
betalning och uppdebitering icke ägt rum. Några verifikationer till dessa
å förskottstiteln avförda eller uppdebiterade kassaposter bade — på ett
undantag när — icke bifogats de till marinförvaltningen ingivna räken¬
skaperna.
Vid slutreglerandet av fordringar, som vissa leverantörer baft hos for-
tifikationsförvaltningen för avtalade leveranser, bade i vissa fall det ti¬
digare utgivna förskottet visserligen sannolikt infriats av leverantören
men icke i räkenskapen verificerats.
Huruvida behörigt utbetalningsbeslut förelegat eller icke bade icke kun¬
nat avgöras i de fall, där verifikationer icke kunnat återfinnas. Det ville
synas som örn såväl fortifikationsbefälbavaren som kassakontrollanten vid
meddelandet av utbetalningsbeslut respektive verkställandet av annotation
å sluträkningen icke tillsett, att avdrag skett för redan utgivet förskott,
varom de bort äga vetskap.
Den förteckning å utestående förskott, som skulle åtfölja de räkenskaps¬
handlingar, vilka vid varje budgetårs sista månad skulle av fortifikations-
befälhavaren översändas till marinförvaltningen, hade icke varit bestyrkt
av kassakontrollanten. Nämnda förteckningar hade visat sig icke vara
riktiga.
Överstelöjtnanten .1. S. Ericsson anförde: Han bade granskat samtliga
räkningar, förskottslistor och övriga förskottsutbetalningar samt försett
dem med utbetalningsorder samtidigt som han angivit de titlar i rä¬
kenskapen, varå de belopp, verifikationerna upptoge, skulle avföras. Han
hade tillika städse haft kunskap örn de belopp entreprenörer eller leve¬
21
rantörer fått i förskott samt huru mycket, som återstått att betala vid
sluträkningen. Utlämnade förskott hade vid likvid av sluträkning redo¬
visats såsom kontant inbetalning. Samtidigt hade sluträkningen bokförts
till sitt fulla belopp enligt å densamma tecknad titelfördelning. Detta
förfaringssätt hade vid fortifikationsförvaltningen utan anmärkning
tillämpats så länge såväl 1914 års som 1931 års reglementen gällt. Över¬
vakandet av att förskotten redovisades vid slutlikviden ålåge icke 1'orti-
fikationshefälhavaren, så vitt icke i uppsikten och den löpande kontrollen
över kassaförvaltningen jämväl skulle inbegripas kameral revision. Erics¬
son hade icke ansett sig vara skyldig granska den uppgift å samtliga bok¬
förda fordringar och skulder, som skulle medfölja den sista kassarappor¬
ten för budgetåret. Kassarapport med åtföljande förteckning hade städse
avsänts direkt från kassaförvaltningen till marinförvaltningens boksluts-
kontor. Detta hade på därom av vederbörande revisor inom marinförvalt¬
ningen framställd begäran ägt rum så tidigt efter månadsskiftet som möj¬
ligt. Kontroll över att vid sluträkningars utbetalande tidigare utbetalade
förskott influtit i kassan hade kunnat vinnas allenast därigenom att kas¬
sakontrollanten vid bokföringen av sluträkningarnas belopp tillsett, att
samtliga förskott, som berörde respektive sluträkningar, vid dessas likvi¬
dering ock verkligen blivit infriade och såsom sådana gottskrivits kassan
såsom inkomst. Det hade utgjort brister i systemet, att föreskrift saknats
både örn förande av särskild förskottsbok och därom att förskottskontot
skulle avslutas månads- eller årsvis.
Majoren F. J. E. Eriksson anförde: Kassakontrollantens exemplar av
inkomst- och utgiftsboken fördes visserligen av kassören, men Eriksson
hade genomgått och avprickat samtliga där förekommande poster och fun¬
nit, att dessa överensstämt med företedda räkningar och övriga verifika¬
tioner. Samtliga förskottsutbetalningar hade varit grundade å företedda
kvitton, vilka varit försedda med fortifikationsbefälkavarens utbetalnings¬
order. Kontroll över återbetalning av förskott hade kassakontrollanten
ej kunnat effektivt anordna, enär förskottsbok icke förts.
Kaptenen H. Reuter anförde: Han hade icke haft kännedom örn inne¬
hållet i marinförvaltningens skrivelse till befälhavande amiralen i Karls¬
krona den 22 juli 1931 att bestämmelserna i 1914 års reglemente fortfarande
skulle gälla, i den mån de icke strede mot bestämmelserna i 1931 års regle¬
mente. Denna skrivelse hade icke delgivits honom. Enär det icke ålegat
kassakontrollant att föra förskottsbok, hade ej heller förelegat anledning
eller skyldighet för honom att kontrollera förskottstitlarnas ställning. Ar¬
betarnas månadsavlöningar hade utbetalats dels såsom avlöningsförskott
enligt dagsverkslistor och mot kvitto av förmännen på de olika ar-
betsposterna dels ock på det sätt att vid månadsskiftet hela avlöningsbe-
loppet avförts enligt särskilda avlöningslistor, på vilka varje arbetare kvit¬
terat honom tillkommande månadsavlöning. Såväl förskotten som slut-
likviderna hade samtliga varit försedda med utbetalningsbeslut av forti-
Yttranden ar
kassahontrol-
lantema.
22
fikationsbeialhavaren och annotation av kassakontrollanten. De för¬
skottsvis utbetalda avlöningarna hade vid slutlikviden förts såsom in¬
komst, därvid kassören såsom reversal företett förskottskvitto för den
gångna månaden. Reuter hade vid upprepade tillfällen kontrollerat ar-
betaravlöningarna. Vid en dylik kontrollräkning i september 1932 hade
Reuter upptäckt, att kassören vid anteckning örn ingående medelsbelopp
undanhållit kassakontrollanten en del av förskottskvittona. I 1931 års
reglemente funnes icke någon föreskrift örn att rapport över kassans
ställning skulle avgivas. Ej heller föreskreves där, att kassakontrollanten
skulle bestyrka den förteckning över utestående förskott, som vid budget¬
årets utgång skulle avgivas till marinförvaltningen. Reuter hade icke
under kassadagarna kunnat under den i reglementet föreskrivna tiden
närvara å fortifikationsförvaltningens kassaexpedition, enär han sam¬
tidigt varit kommenderad såsom kassakontrollant vid kustartillerirege¬
mentet. Kassakontrollen vid kustartilleriregementet toge i regel hela el¬
ler åtminstone största delen av dagen. Reuter hade därför ej heller kun¬
nat personligen föra föreskrivna handlingar. Han hade dessutom varit
kommenderad såsom bisittare vid kustartilleriregementets krigsrätt, vil¬
ket vid upprepade tillfällen helt eller delvis förhindrat honom att under
föreskriven tid närvara vid kassan.
Kaptenen A. E. Amundson bestred, att han vid utövandet av kassakon-
trollantskapet gjort sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse.
m. 0:s beslut. Med anledning av vad i ärendet förekommit beslöt militieombudsman-
nen att ställa överstelöjtnanten J. S. Ericsson, majoren F. J. E. Eriks¬
son samt kaptenerna H. Reuter och A. E. Amundson under åtal inför ve¬
derbörlig domstol. I skrivelse den 20 juli 1933 till överkrigsfiskalsämbe-
tet anförde militieombudsmannen, efter redogörelse för innehållet av hand¬
lingarna i ärendet, följande:
Såväl 1914 års som 1931 års reglemente saknade föreskrift örn förande av
särskild förskottsbok vid fortifikationsförvaltningen. Däremot syntes de
i 1914 års reglemente förefintliga, i det föregående oinförmälda föreskrif¬
terna angående redovisning per kalenderår, sedermera per budgetår, av
förskott, örn ock närmast åsyftande det slag av förskott, som numera be¬
nämndes stående förskott, få anses tillämpliga jämväl å sådana s. k. till¬
fälliga förskott, varom nu vore fråga.
Av den verkställda utredningen rörande marinens förskottskonto vid
fortifikationsförvaltningen i Karlskrona framginge, att i fråga örn bok¬
föringen av förskott tillämpats den regel, att vid förskottens likviderande
bokförts sluträkningens bruttosumma, alltså då fråga varit örn avlönings^
likvid, hela månadslönen, såsom utbetald; samtidigt hade belopp motsva¬
rande utbetalt förskott bokförts såsom inkomst. De av Kellander-Lange
begångna oegentligheterna hade tillgått på det sätt, att Kellander-Lange
vid likvid av sluträkning väl bokfört sluträkningens bruttosumma såsom
23
utbetald men underlåtit att bokföra belopp motsvarande förut utbetalt
förskott såsom inkomst.
Enär de av Kungl, Majit fastställda formulären till inkomst- och ut¬
giftsbok innehållit särskild kolumn för belopp, som skolat genom omfö-
ring uppdebiteras, respektive avföras, syntes det tillämpade bokförings-
sättet hava varit stridande mot gällande föreskrifter. Det måste anses
hava ålegat så väl fortifikationsbefälhavare som kassakontrollant att i
detta avseende hos överordnad myndighet framställa anmärkning mot den
tillämpade hokföringsmetoden.
Fortifikationsbefälhavaren hade vidare haft skyldighet tillse, att han
icke meddelade dubbla utbetalningsbeslut för gäldande av samma utgift.
För att kunna öva kontroll i detta avseende hade han bort av fortifika-
tionskassören fordra fullständig, av verifikationer åtföljd eller på annat
sätt behörigen styrkt redogörelse för samtliga från förskottskontot verk¬
ställda utbetalningar jämte för förskottens inlösande verkställda inbe¬
talningar.
Vad kassakontrollanten beträffade hade det ålegat honom vaka över
att icke utbetalning för gäldande av samma utgift bokfördes mer än en
gång samt att, örn så skedde, tillse, att inlöst förskott verkligen ock bok¬
fördes såsom inkomst.
I förevarande fall hade emellertid fortifikationsbefälhavaren meddelat
utbetalningsbeslut å och kassakontrollanten bokfört utbetalning av dels
förskott dels ock, vid sluträkningens likviderande, sluträkningens brutto¬
summa utan att belopp motsvarande redan inlöst förskott samtidigt bok¬
förts såsom inkomst.
Det hade än vidare tillkommit fortifikationsbefälhavaren att vid den
kassarapport han haft att för hudgetårets sista månad översända till ma¬
rinförvaltningen foga uppgift å samtliga bokförda fordringar och skul¬
der innefattande bland annat uppgift örn utestående förskott. Dessa upp¬
gifter skulle hava undertecknats av fortifikationskassören och bestyrkts
av kassakontrollanten. Emellertid syntes under de år oegentligheterna
pågått varken fortifikationsbefälhavaren eller tjänstgörande kassakon¬
trollant tagit någon befattning med dessa uppgifter, vilka fortifikations¬
kassören i regel översänt direkt till marinförvaltningen. Såväl fortifika¬
tionsbefälhavaren som den kassakontrollant, som under nu berörda tid
tjänstgjort vid budgetårsskifte under tid intill den 20 juli, hade bort örn
nämnda förhållande göra anmälan hos närmast överordnade myndighet.
Vad de sålunda underlåtit finge räknas dem till last såsom tjänsteförsum-
melse.
De fel i tjänsten, som sålunda läge fortifikationsbefälhavare och kassa-
lcontrollanter till last, måste anses hava möjliggjort de av Kellander-
Lange begångna förskingringarna.
Med hänsyn därtill funne militieombudsmannen de begångna felen vara
av den beskaffenhet, att militieombudsmannen icke kunde underlåta att
24
Krigsrättens
utslag.
beivra felen, så vitt anginge de befattningshavare, sorn under tiden från
och med juni 1927—september 1932 annorledes än tillfälligt uppehållit
tjänst såsom fortifikationsbefälhavare eller kassakontrollant vid fortifika-
tionsförvaltningen i Karlskrona. Militieombudsmannen uppdroge för den
skull åt överkrigsfiskalsämbetet att inför vederbörlig domstol ställa över¬
stelöjtnanten J. S. Ericsson, majoren F. J. E. Eriksson samt kaptenerna
H. Reuter och A. E. Amundson under åtal för vad i förevarande hän¬
seende läge dem till last och därvid yrka ansvar å nämnda personer efter
lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde marinförvaltningen beredas
tillfälle att för kronans räkning i målet framställa de yrkanden örn skade¬
stånd, vartill ämbetsverket kunde anse sig äga fog.
Efter det krigshovrätten efter framställning från överkrigsfiskalsäm¬
betet jämlikt 43 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes, be¬
stämt, att målet skulle upptagas vid regementskrigsrätten vid Karls¬
krona kustartilleriregemente, ställde krigsfiskalen B. Falk enligt upp¬
drag av överkrigsfiskalsämbetet överstelöjtnanten 3. S. Ericsson, majo- *
ren F. J. E. Eriksson samt kaptenerna H. Reuter och A. E. Amundson
under åtal inför regementskrigsrätten under yrkande örn ansvar å dem
för vad militieombudsmannen i målet lagt dem till last. I målet fördes
ersättningstalan av marinförvaltningen.
Den 9 mars 19M meddelade krigsrätten utslag i målet, 1 utslaget ytt¬
rades: Enär kallelse att i målet svara blivit de tilltalade kungjord den 18
september 1933, funne krigsrätten med stöd av 5 kap. 15 § allmänna straff¬
lagen åklagarens talan, som icke kunde anses innefatta yrkande örn an¬
svar föi grövre brott än i 25 kap. 1< § samma lag omförmäldes, i vad sam¬
ma talan avsåge ansvar för brott, begångna tidigare än den 18 septem¬
ber 1928, icke kunna upptagas till prövning. Vad anginge åtalet mot
överstelöjtnanten Ericsson, majoren Eriksson samt kaptenerna Amund¬
son och Reuter för uraktlåtenhet att hos överordnad myndighet fram¬
ställa anmärkning mot den vid fortifikationens kassaförvaltning tilläm¬
pade metoden för bokföring av förskott, så hade åklagaren icke i målet
gittat styrka, att de tilltalade vare sig insett eller skäligen bort inse, att
bokföringssättet varit felaktigt. Åklagaren hade vidare lagt överstelöjt¬
nanten Ericsson till last, att denne i sin egenskap av fortifikationsbefäl¬
havare plägat meddela utbetalningsorder å en avlöningslistas eller en
sluträknings hela belopp, även då beloppet blivit till någon del förskotts¬
vis guldet. Varken i gällande reglementen eller eljest hade emellertid,
såvitt visats, anvisning lämnats, huru i förevarande fall rätteligen bort
förfaras. Överstelöjtnanten Ericsson hade vidare uppgivit och motpar¬
terna hade lämnat obestritt, att påtalade förfaringssättet vunnit tillämp¬
ning under hela den tid, 1914 och 1931 ars reglementen för marinen varit
gällande, utan att anmärkning däremot framställts av vederbörande över¬
ordnande myndighet. På grund därav funne krigsrätten nämnda förfa-
25
rande — som tor övrigt syntes stå i direkt samband med det vid kassa-
förvaltningen tillämpade sättet för bokföringen av iörskotten även örn
detsamma skulle hava varit oriktigt, icke böra bedömas såsom fel i tjäns¬
ten. I målet vore utrett, att under den tid efter den 17 september 1928,
åtalet avsåge, vid ett flertal tillfällen, då någon av majoren Eriksson, kap¬
tenen Amundson eller kaptenen Reuter tjänstgjort såsom kassakontrol¬
lant vid fortifikationens i Karlskrona kassaförvaltning, förekommit, att,
ehuru förskott utlämnats och bokförts samt vid likviderande av slut¬
avlöning eller sluträkning avdrag skett med förskjutna beloppet, slut¬
avlöningens eller sluträkningens hela belopp bokförts såsom utgift, utan
att såsom ske bort avdragna beloppet jämväl blivit uppbördstaget. Krigs¬
rätten funne visserligen det hava ingått i vederbörande kassakontiollants
åligganden att tillse, att bokföring av dessa avdrag skett. Majoren Eriks¬
son, kaptenen Amundson och kaptenen Reuter bade emellertid i målet
gjort gällande, att de saknat insikt örn sin skyldighet i berörda hänseen¬
de. Då kunnighet i bokföring eller kassaväsende icke förutsatts vid med¬
delandet av förordnande såsom kassakontrollant, då gällande reglemen¬
ten icke lämnat med hänsyn till sistnämnda förhållande erforderliga an¬
visningar rörande sättet för kontrollens utövande, och da kassakontrol¬
lanterna ej heller vare sig genom särskilt utfärdade tillämpningsföre¬
skrifter eller på annat sätt gjorts underkunniga härom, funne krigsrätten
ej heller vad majoren Eriksson, kaptenen Amundson och kaptenen Reu¬
ter, på sätt nyss nämnts, underlåtit i fråga örn kontrollen över förskot¬
tens bokförande skäligen böra såsom tjänstefel anses. Det hade slutligen
lagts de tilltalade till last, att de icke skulle tagit vederbörlig befattning
med den uppgift å utestående fordringar och skulder, som vid översän¬
dandet till marinförvaltningen av kassarapporten för budgetårets sista
månad skolat vidfogas denna, samt att de skulle försummat att hos när¬
mast överordnade myndighet göra anmälan, »att kassören direkt till
Kungl. Marinförvaltningen insänt uppgiften». Krigsrätten funne den
omständigheten, att ifrågavarande uppgifter, vilkas upprättande enligt
gällande föreskrifter ålegat fortifikationskassören och som skolat över¬
sändas av fortifikationsbefälhavaren, blivit till marinförvaltningen över¬
sända, utan att de dessförinnan, likaledes enligt gällande föreskrifter,
blivit av vederbörande kassakontrollant bestyrkta, lagligen icke kunna
för den sistnämnda föranleda någon påföljd; och då det icke ingått i kas¬
sakontrollantens åligganden att öva tillsyn över det sätt, varpå fortifi¬
kationsbefälhavaren fullgjort sin tjänst, hade vederbörande kassakontrol¬
lant även saknat anledning till anmälan av innehåll, som åklagaren an¬
givit. Åklagaren hade icke gittat vederlägga riktigheten av vad överste¬
löjtnanten Ericsson anfört rörande den befattning, han tagit med upp¬
gifternas översändande. Det av överstelöjtnanten Ericsson tillämpade
sättet för översändandet finge visserligen anses innebära en avvikelse
från gällande föreskrifter men syntes dock skäligen icke böra läggas ho
26
Af. 0:8 ut¬
veckling av
besvären i
krigshov-
rätten.
norn till last som tjänstefel. Emellertid hade det ålegat överstelöjtnan¬
ten Ericsson att före uppgiftens avsändande förvissa sig örn, att den¬
samma blivit i föreskriven form upprättad samt vederbörligen under¬
skriven och bestyrkt. Då, enligt vad utredningen i målet gåve vid han¬
den, överstelöjtnanten Ericsson under den tid efter den 17 september 1928,
åtalet avsåge, uraktlåtit detta, måste han anses hava gjort sig skyldig
till tjänsteförsummelse. I målet vore emellertid icke styrkt, att genom
denna försummelse skada tillskyndats statsverket. På grund därav och
då av åklagaren omförmäld anmälningsskyldighet rörande omständig¬
heterna vid uppgifternas avsändande icke ålegat överstelöjtnanten Erics¬
son, prövade krigsrätten lagligt dels ogilla den mot majoren Eriksson
samt kaptenerna Amundson och Reuter förda talan, dels ock — med ogil¬
lande i övrigt av den mot överstelöjtnanten Ericsson förda ansvarstalan
ävensom av de mot honom i huvudsaken framställda ersättningsyrkan-
dena — döma överstelöjtnanten Ericsson jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten för försummelse i tjänsten till disciplinstraff av arrest utan
bevakning i två dagar. Av marinförvaltningen framställt yrkande örn
ersättning för inställelse i målet lämnades av krigsrätten utan bifall.
Statsverket skulle självt slutligen vidkännas av allmänna medel utgiven
ersättning till på åklagarens begäran i målet hörda vittnen.
Över krigsrättens utslag anfördes besvär av dels överkrigsfiskalsämbe-
tet och marinförvaltningen, dels ock överstelöjtnanten Ericsson.
Z skrivelse den 2o april 1934 anmodade militieombudsmannen överkrigs-
fiskalsämbetet att till utveckling av besvären anföra bland annat föl¬
jande:
Krigsrätten hade under åberopande av bestämmelserna i 5 kap. 15 §
strafflagen förklarat sig icke kunna till prövning upptaga åklagarens
talan i de delar, densamma innefattade yrkanden örn ansvar för brott,
begångna under tid, som läge mer än fem år tillbaka räknat från dagen
för delgivning av stämningarna i målet.
Ifrågavarande brott syntes — med undantag för det överstelöjtnanten
Ericsson till last lagda förfarandet att meddela dubbla utbetalnings-
beslut — vara att betrakta såsom underlåtenhetsbrott. Visserligen torde
ett undei låtenhetsbrott fa anses fullbordat i det ögonblick, då man för¬
summat den rättsligt grundade skyldigheten att handla eller då den tids¬
frist gatt till ända, inom vilken handlingen enligt lagens föreskrifter
skolat företagas. Tiden för preskription torde emellertid icke i alla fall
börja löpa från den tidpunkt, då underlåtenhetsbrottet fullbordas, ty
underlåtenhetsbrottet hade karaktären av fortfarande brott i alla sådana
fall, vid vilka det rättsliga intresse, som skulle tjänas genom den före
skrivna handlingen, icke vore blott momentant utan längre tid fortfa¬
rande; ett intresse alltså, som trots den straffbara underlåtenheten dock
alltid kunde, låt vara försenat, tillgodoses genom den påbjudna hand¬
lingens företagande. Den straffbara ohörsamheten borde alltså anses
27
fortvara så länge som den påbjudna handlingen ännu kunde företagas
och skyldigheten att företaga densamma kvarstode. Följaktligen be-
gynte preskriptionen vid underlåtenhetsbrott först då, när ohöisamheten
upphört genom handlingens företagande eller då den tid gått tillända,
inom vilken handlingen kunnat och bort företagas.
Krig shovrätten meddelade utslag den 11 december 1934. I utslaget ytt- ^Krxgsh™-
rades: Vidkommande den mot majoren Eriksson samt kaptenerna Reuter ra ensu 00
och Amundson fullföljda talan vore i målet utrett, att numera avlidne
Kellander-Lange, vilken tjänstgjort som kassör vid fortifikationsförvalt-
ningen i Karlskrona fästning från början av år 1926 till i september må¬
nad 1932, av honom i hans nämnda egenskap anförtrodda medel tillgripit
och förskingrat tillhopa över 33,000 kronor, samt att Eriksson, Reuter
och Amundson vid skilda tillfällen under angivna tidsperiod tjänstgjort
som kassakontrollanter. Handlingarna utvisade, att tillgreppen försig¬
gått på det sätt att i åtskilliga fall, då arbetares och månadslönares avlö¬
ningar samt till leverantörer utgående ersättningar slutlikviderats, slut¬
räkningarnas bruttosummor införts i utgiftsbokens kolumn för kontanta
utbetalningar, ehuru i verkligheten förut lämnade förskott vid likviden
avdragits, utan att, såsom i ty fall bort ske, mot förskotten svarande be¬
lopp uppdebiterats i inkomstboken. De sålunda för andra gången ut-
giftsförda förskottsbeloppen hade Kellander-Lange härigenom kunnat
tillgripa, utan att kassabehållningen utvisat underskott.
Då kassakontrollanterna icke kunnat vara okunniga därom att, på sätt
ovan angivits, förskottsbetalningar ägt rum till arbetare, månadslönare
och leverantörer, måste kontrollanterna hava insett eller i allt fall bort
inse, att kontant utbetalats, icke sluträkningarnas bruttosummor utan en¬
dast vad som därav återstått efter avdrag av lämnade förskottsbetal¬
ningar; och hade kontrollanterna kunnat utan nämnvärt besvär från ut-
giftsboken inhämta upplysning örn förskottsutbetalningarnas storlek. Vid
sådant förhållande och då emellertid uti de i målet närmare angivna
fall i det exemplar av utgiftsboken, som skolat föras av kontrollanterna,
men vars förande, enligt vad handlingarna gåve vid handen, i stor ut¬
sträckning ombestyrts av kassören, såsom kontanta utbetalningar avförts
sluträkningarnas bruttosummor, utan att i inkomstboken uppdebiterats
vad därav motsvarat lämnade förskottsbetalningar, hade kassakontrol¬
lanterna visat försummelse i fullgörande av tjänsteplikt. Enär, därest
kassakontrollanterna icke i angivet hänseende eftersatt sin plikt vid kon¬
trollen av Kellander-Langes kassaförvaltning, denne icke kunnat tillgripa
penningar utan att brist uppkommit i upptagen kassabehållning, och till¬
greppen förty omedelbart upptäckts, vore kassakontrollantorna jämlikt
gällande reglemente i andra hand ansvariga för den genom tillgreppen i
kassan uppkomna bristen.
Med hänsyn till innehållet av ett utav marinintendenten M. Allander
och auktoriserade revisorn O. Jelf i målet avgivet utlåtande angående
28
Kellander-Langes förskingringar, vilket utlåtande av dem beedigats,
ävensom till övrig i målet förebragt utredning måste anses styrkt, att
på grund av försummelser, vartill Eriksson, Amundson och Reuter, på
sätt ovan uppgivits, gjort sig skyldiga vid kontrollen av Kellander-
Langes kassaförvaltning, denne kommit i tillfälle att förskingra följande
belopp, som sedermera icke blivit ersatta, nämligen: genom Erikssons
försummelser, vilka samtliga ägt rum före den 18 september 1928, 5,151
kronor 46 öre, genom Amundsons försummelser 13,971 kronor 2 öre samt
genom Reuters försummelse!’ 8,502 kronor 15 öre. Vad anginge det be¬
lopp 1,927 kronor, för vilket, utöver nyssnämnda 8,502 kronor 15 öre, Reu¬
ter enligt Allander och Jelfs utlåtande jämväl gjorts ansvarig, hade
Reuter uppgivit, att berörda 1,927 kronor utgjort förskott, som ingått i en
sluträkning, vilken likviderats den 8 juli 1932 eller sålunda å dag, då
Reuter icke varit kassakontrollant. Da denna uppgift icke vederlagts,
kunde Reuter icke göras ansvarig för beloppet i fråga.
I målet vore tillika utrett, att kronan för sin fordran hos Kellander-
Lange i anledning av dennes förskingringar icke erhållit någon utdelning
i den efter honom uppkomna urarvakonkursen.
Vad i målet förekommit mot Eriksson, Reuter och Amundson i
andra än nu nämnda avseenden ansåge krigshovrätten, lika med krigs¬
rätten, icke vara av beskaffenhet att kunna för dem medföra ansvar eller-
ersättningsskyldighet.
På grund av vad sålunda anförts prövade krigshovrätten, som funne
straff för kassakontrollanternas angivna försummelser i den män de¬
samma ägt rum före den 18 september 1928 hava förfallit, rättvist att
fastställa krigsrättens utslag, i vad därigenom den mot Eriksson förda
ansvarstalan lämnats utan bifall samt att, med ändring av krigsrättens
utslag, i så måtto bifalla den mot Eriksson, Reuter och Amundson förda
talan att dels Reuter och Amundson dömdes jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten för det tjänstefel i avseende å kassakontrollen, vartill de i
förut angivet hänseende efter den 18 september 1928 gjort sig förfallna,
att var för sig undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre
dagar, dels Eriksson, Reuter och Amundson förpliktades att ersätta kro¬
nan dess genom den av dem eftersatta kassakontrollen åsamkade förlust,
Eriksson med o,lol kronor 46 öre, Amundson med 13,971 kronor 2 öre och
Reuter med 8,502 kronor 15 öre jämte fem procent ränta å respektive be¬
lopp från den 18 september 1933 tills betalning skedde, dels Eriksson, Reu¬
ter och Amundson en för alla och alla för en förpliktades att godtgöra
statsverket vad av allmänna medel utgivits eller komme att utgivas till i
målet hörda vittnen samt kostnaden för i målet åberopade, av förhemä 1 ta
Allander och Jelf avgivna utlåtande med 700 kronor, men kunde ersätt¬
ning för marinförvaltningens inställelser i målet kronan ej tillerkännas.
Beträffande åtalet mot överstelöjtnanten Ericsson funne krigshovrät¬
ten väl det hava ålegat denne tillse, att de specifikationer över bokförda
fordringar och skulder, innehållande bland annat uppgift om utestående
29
förskott, som till marinförvaltningen årligen skolat insändas, vederbör¬
ligen undertecknats och bestyrkts av kassakontrollant, samt att överste¬
löjtnanten Ericsson emellertid åsidosatt vad honom sålunda ålegat.
Med hänsyn till vad överstelöjtnanten Ericsson anfört till förklaring-
av det avvikande förfaringssätt, som härutinnan vunnit tillämpning och
mot vilket marinförvaltningen efter specifikationernas mottagande icke,
såvitt visats, någonsin framställt någon erinran, funne krigshovrätten
likväl överstelöjtnanten Ericsson icke genom vad härutinnan lagts ho¬
nom till last hava gjort sig skyldig till fel i tjänsten av beskaffenhet att
för honom föranleda ansvar och ersättningsskyldighet; och prövade
krigshovrätten förty samt på de av krigsrätten beträffande åtalet mot
överstelöjtnanten Ericsson i övrigt anförda skäl, med avslag å överkrigs-
fiskalsämbetets och marinförvaltningens härutinnan förda klagan, rätt¬
vist att i anledning av överstelöjtnanten Ericssons fullföljda talan be¬
fria honom från honom i målet ådömt ansvar.
I målets avgörande av krigshovrätten deltogo ordföranden
hovrättsrådet A. Renström, kommendören H. Eneström, övers¬
ten friherre G. af Wetterstedt, hovrättsrådet A. Johansson och
krigshovrättsrådet E. Wikström. Krigshovrättsrådet Wikström,
med vilken översten friherre af Wetterstedt instämde, var av
skiljaktig mening och yttrade; »Vidkommande den talan, som
förts mot majoren Eriksson samt kaptenerna Reuter och
Amundson för underlåtenhet att vederbörligen kontrollera bok
föringen av inlösta förskott,
så enär vad härutinnan mot dessa tilltalade förekommit en¬
ligt mia mening icke är av beskaffenhet att föranleda ansvar
eller ersättningsskyldighet,
varder det slut, krigsrättens utslag i denna del innehåller, av
mig fastställt.
I huvudsaken i övrigt är jag ense med majoriteten.
Utgiven ersättning till vittnen skall stanna å statsverket;
och skall Kronan själv vidkännas sina övriga utgifter å målet.»
3. Underlåtenhet av kårchef att hemförlova värnpliktig, som under
repetitionsövning på grund av undergången bestraffning icke deltagit
i tjänstgöring under tre dagar i en följd.
I skrivelse till militieombudsmanneu den 7 mars 1934 anmälde konsta¬
peln vid Gotlands artillerikår Klas Edmund Lydahl, bl. a., att värnplik
tiga nr 3849 45/1932 Ivan Erik Bertil Karlsson och nr 601 46/1932 Christer
Seved Johan Jakob Juhlin, vilka enligt kårorder i september och okto
ber 1933 skolat kvarhållas, fått rycka ut från tjänstgöringen vid repe
titionsövningens slut den 9 oktober 1933.
30
I infordrad förklaring anförde chefen för kåren, överstelöjtnanten P.
Falk: Enligt kårorder den 12 september 1933 skulle Karlsson och Juhlin
på grund av ålagda bestraffningar jämlikt bestämmelserna i §§ 113 och
114 i förordningen den 23 december 1925 angående inskrivning och re¬
dovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. — inskriv-
ningsförordningen — kvarbliva i tjänstgöring i respektive 4 och 6 dagar.
Mot slutet av sin tjänstgöring hade Karlsson och Juhlin ådragit sig
ytterligare arrestbestraffningar. I anledning därav hade enligt kårorder
den 6 oktober 1933 bestämts, att Karlsson och Juhlin skulle kvarhållas
i tjänstgöring utöver den uti kårordern angivna tid, Karlsson 12 dagar
och Juhlin 6 dagar. I samband med utryckningen nämnda den 9 oktober
hade Falk velat kontrollera, att ärendena blivit riktigt behand¬
lade. Falk hade därför studerat bestämmelserna i förenämnda förord¬
ning och därvid funnit, att Karlsson och Juhlin icke skulle kvarhållas.
Förut meddelade order örn Karlssons och Juhlins kvarhållande hade där¬
för upphävts och Karlsson och Juhlin hade fått rycka ut på ordinarie
tid. Karlsson hade emellertid genom polisens ingripande blivit kvarhål-
len en dag. Vid studiet av inskrivningsförordningen hade Falk kommit,
till insikt örn, att Karlsson hort hemförlovas. Tiden till utryckningen
hade emellertid icke medgivit hemförlovningsåtgärd. Då Karlsson icke
genom Falks åtgöranden tillfogats någon skada, hemställde Falk, att
militieombudsmannen måtte låta bero vid vad i saken förekommit.
Från en vid förklaringen fogad avskrift av berörda kårorder anteck¬
nades, att Karlsson och Juhlin den 9 september 1933 ålagts skärpt arrest i
respektive 4 och 6 dagar.
Från tillgängliga fångförteckningar från kåren för 3. och 4. kvartalen
1933 inhämtades, att Karlsson den 20 september 1933 ålagts tillhopa 12 da¬
gars skärpt arrest och att Juhlin den 21 i samma månad ålagts vaktarrest
utan tjänstgöring under sex dagar. Från fångförteckningarna inhämta¬
des vidare, att Karlsson avtjänat de honom ålagda bestraffningarna un¬
der tiden den 9—den 13 september 1933 och den 20 i samma månad_den
2 oktober 1933 samt att Juhlin avtjänat de honom ålagda straffen under
tiden den 9—den 15 och den 21—den 27 september 1933.
Av införskaffade avskrifter av värnpliktskort för Karlsson och Juhlin
framginge, att Karlsson och Juhlin den 8 september 1933 påbörjat full¬
görande av första repetitionsövningen, att deras tjänstgöring slutat den
9 oktober samma år, att envar av dem tillgodoräknats 30 dagar såsom
fullgjord första repetitionsövning, att nämnda anteckningar å värnplikts-
korten icke varit på föreskrivet sätt bestyrkta med vederbörande batteri-
chefs signatur samt att förberörda Karlsson och Juhlin ålagda bestraff¬
ningar icke funnos å korten antecknade.
Den för Karlsson utfärdade inskrivningsboken utvisade, att enligt av
batterichefen, kaptenen I. Möller bestyrkt anteckning Karlsson under
31
tiden den 8 september—9 oktober med 30 dagar fullgjort första repeti-
tionsövning.
Under åberopande av vad sålunda från värnpliktskort och fångförteck¬
ningar inhämtats samt med hänvisning till innehållet i 99, 106 och 113 §§
ävensom 123 § 4 mom. inskrivningsförordningen, framhöll militieombuds-
mannen i skrivelse till Falk den 9 april 1934 att anledning förefunnes till
antagande, 1) att jämväl Juhlin bort hemförlovas, och 2) att berörda be¬
straffningar icke upptagits uti de till rullföringsbefälhavaren överläm¬
nade dubblettkorten. Militieombudsmannen anmärkte tillika, att vid
granskning av värnpliktskorten för Karlsson och Juhlin uppmärksam¬
mats, att vederbörande batterichefs signatur saknades i därför avsedd
kolumn. I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieom¬
budsmannen överstelöjtnanten Falk att infordra yttrande från vederböran¬
de batterichef samt därmed ävensom med eget yttrande till militieombuds¬
mannen inkomma.
I skrivelse den 16 april 1934 anförde Falk:
I sin tidigare skrivelse hade Falk vidgått felaktigt förfarande rörande
handläggningen av Karlssons tjänstgöringsförhållanden. Falk hade beträf¬
fande såväl Karlsson som Juhlin räknat med att rekrytskolan och rege¬
mentsmötet vore tjänstgöring i en följd. Detta hade emellertid visat sig va¬
ra felaktigt. Falk vore nu av den uppfattningen, att jämväl Juhlin bort
hemförlovas. Då det felaktiga förfarandet upptäckts, hade meddelade order
örn Karlssons och Juhlins kvarhållande i tjänst upphävts. Falk hade där¬
efter givit styckjunkaren K. Thimgren order att icke införa något örn Karls¬
sons och Juhlins tjänstgöringsförhållanden å deras tjänstgöringskort förrän
utredning örn samma förhållanden verkställts. Falk hade nämligen varit
av den uppfattningen, att det påvilat honom att beräkna den tid, som
Karlsson och Juhlin icke skulle få räkna sig till godo, och att denna
tid skulle antecknas å korten. För att få visshet härom hade Falk satt
sig i förbindelse med befälhavaren för Visby rullföringsområde nr 75,
överstelöjtnanten J. Åström. Efter det Falk relaterat sina åtgärder för
Åström, hade denne förklarat, att Falk förfarit felaktigt och att intet
annat vore att göra än att i vanlig ordning låta verkställa anteckningar
å värnpliktskorten och att det sedermera ankomme på vederbörande
rullföringsbefälhavare att reglera tjänstgöringsförhållandena. Härom
hade Falk meddelat regementskvartermästaren vid kåren, kaptenen T. von
Zweigbergk. Falk hade därefter levat i den tron att allting vore ordnat.
Från batteriet hade icke gjorts någon förfrågan i saken och Falk hade
saknat anledning att vidare tänka därpå. Falk ville meddela, att kaptenen
von Zweigbergk och chefen för 2. batteriet, kaptenen, I. Möller ävensom fö¬
renämnde Thimgren vore mycket samvetsgranna expeditionsmänniskor.
Sedan Falk genom militieombudsmannens påpekande blivit uppmärk-
samgjord på att vissa anteckningar å Karlssons och Juhlins värnplikts¬
kort saknades, hade han hos vederbörande rullföringsbefälhavare anhål-
32
lit, att korten måtte återställas för komplettering, så att tjänstgörings¬
förhållandena därefter kunde regleras. Falk hade i sin skrivelse till rull-
föringsbefälhavaren orienterat denne örn sitt felaktiga förfarande.
Uti ett vid skrivelsen fogat yttrande från kaptenen Möller uppgav
denne: Anledningen till att han ej påtecknat Karlssons och Juhlins värn-
pliktskort efter repetitionsövningarna 1933 hade varit den, att han av Falk
genom styckjunkaren Thimgren erhållit muntlig order att ej ifylla värn¬
pliktskor ten förrän Falk fått Karlssons och Juhlins tjänstgöringsförhål¬
landen utredda. Möller hade slutat sin tjänstgöring vid kåren den 15
oktober 1933 och dessförinnan hade han icke erhållit något meddelande
i saken från Falk.
#
#
#
Efter redogörelse för handlingarnas innehåll anförde militieombuds-
mannen i skrivelse den 15 maj 1934 till överkrigsfiskalsämbetet:
I § 8 i kungl, förordningen den 23 december 1925 angående inskriv¬
ning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. stadgades bland an¬
nat följande:
För redovisning av beväringen tillhörande värnpliktiga fördes av rull¬
föringsbefälhavare stamrulla, dubblettrulla, alfabetiskt register och års¬
redovisning samt de övriga handlingar, som i kommandoväg föreskreves.
Stamrullan bildades av stamkorten och dubblettrullan av dubblettkorten
jämte de till dem fogade läkarkorten.
I § 18 samma förordning stadgades, såvitt nu vore ifråga: Med led¬
ning av inkomna inskrivnings- och överföringslistor samt listor över fast
anställda skulle inskrivningsbefälhavaren låta upprätta värnpliktskort
(stamkort och dubblettkort) samt läkarkort. Värnpliktskort och läkar-
kort upprättades för varje i inskrivningslängden upptagen värnpliktig
utom för den, rörande vilken redan upprättade kort blivit infordrade.
I § 99 samma förordning stadgades bland annat följande: 1) Avläm-
ningshandlingar rörande värnpliktiga, som inkallades till tjänstgöring,
utgjordes av dubblettkort och läkarkort samt förteckning över värn¬
pliktskort. 2) I god tid före tjänstgöringens början skulle rullförings¬
befälhavare granska och med varandra jämföra stamkort och dubblett¬
kort för de värnpliktiga, som skulle inkallas, ordna dubblettkorten jämte
läkarkorten på sätt inskrivningsbefälhavare, där så syntes erforderligt,
efter samråd med vederbörande truppförbandschef, ägde bestämma, samt
upprätta förteckning över värnpliktskort. 3) Sedan i mom. 2 härovan
föreskrivna åtgärder vidtagits, skulle rullföringsbefälhavare översända
avlämningshandlingarna till befälhavaren för det truppförband, där
tjänstgöringen skulle fullgöras.
I § 106 samma förordning stadgades: 1) Vid tjänstgöringstidens slut
ålåge det truppbefälet att i inskrivningsböckerna och å dubblettkort an-
33
teckna: a) Den tjänstgöring, som fullgjorts, med angivande av det antal
dagar, som med föranledande av bestämmelserna i § 113 skulle räknas
den värnpliktige till godo; b) för vissa värnpliktiga, enligt i kommando-
väg givna bestämmelser, den utbildning, de erhållit; c) sådana förhål¬
landen som kunde tjäna till upplysning örn värnpliktigs användbarhet
under krig, så ock vad i övrigt kunde vara erforderligt att känna för
fullständigande av de handlingar, som fördes av rullföringsbefälhava¬
re, eller påkallades av fastställda formulär eller eljest kunde varda före¬
skrivet i kommandoväg. 2) Anteckningar å dubblettkort och i inskriv¬
ningsbok skulle bestyrkas, å dubblettkortet på sätt formuläret därtill
angåve med kompanichefs eller med kompanichef likställd befälhavares
signatur och i inskrivningsboken genom kompanichefs eller med kompa¬
nichef likställd befälhavares namnteckning. 4) Till rullföringsbefälet
återsändes så snart ske kunde, efter tjänstgöringens slut för samtliga
inkallade värnpliktiga, med vissa undantag, varom nu ej vore fråga,
dels avlämningshandlingarna, därvid dubblettkort och läkarkort skulle
vara sammanfogade, dels ock inskrivningsböcker, som icke kunde åter¬
ställas till de värnpliktiga vid deras avgång. 7) Så fort ske kunde efter
mottagandet av i mom. 4) omförmälda handlingar skulle rullföringsbefäl¬
havare granska desamma, vidtaga erforderliga omföringsåtgärder samt
fullständiga anteckningarna å stamkorten till överensstämmelse med an¬
teckningarna å dubblettkorten.
I § 113 samma förordning stadgades: Till linjetjänst uttagen värnplik¬
tig, vilken av annan anledning än sjukdom eller skada, till vilken tjänst¬
göringen kunde antagas hava varit orsak, icke deltagit i tjänstgöringen
vid fullgörande av repetitionsövning tre dagar i en följd eller, vid från¬
varo under kortare perioder, sammanlagt fem dagar, ägde icke såsom
tjänstgöringstid tillgodoräkna sig den tid, han icke deltagit i tjänst¬
göring.
I § 123 mom. 4 samma förordning i dess lydelse enligt kungörelsen den
2 december 1927 örn vissa ändringar i nämnda förordning föreskreves,
att till linjetjänst uttagen värnpliktig, som icke ägde att tillgodoräkna
sig i § 113 mom. 1 angiven tid såsom fullgjord tjänstgöringstid, skulle
hemförlovas, såframt ej efter anmälan av vederbörande truppförbands-
chef eller eljest i kommandoväg annorlunda bestämdes.
Karlsson och Juhlin, som den 8 september 1933 börjat fullgöra första
repetitionsövningen vid kåren, hade den 9 i samma månad ålagts skärpt
arrest, Karlsson i fyra dagar och Juhlin i sex dagar. Karlsson hade där¬
jämte den 20 i nämnda månad ålagts skärpt arrest i tillhopa tolv dagar
och Juhlin hade den 21 i samma månad ålagts vaktarrest utan tjänst¬
göring i sex dagar. Karlsson hade avtjänat de honom ålagda straffen
under tiden den 9—den 13 september och den 20 september—den 2 oktober
1933. Juhlin hade avtjänat de honom ålagda straffen under tiden den
9—den 15 och den 21—den 27 september 1933.
3 — Mili lito mbiulsman nélis ämbelsberältelse.
34
Pa grund av föreskriften i § 123 mom. 4 inskrivningsförordningen hade
Karlsson och Juhlin bort hemförlovas omedelbart efter det de avtjänat
de dem den 9 september 1933 ålagda straffen. Så hade emellertid icke
skett utan hade Karlsson och Juhlin fått kvarstanna vid kåren till repe-
titionsövningens slut och hade de såsom fullgjord värnpliktstid tillgodo¬
räknats den för repetitionsövning vid artilleriet bestämda tid, 30 dagar.
För de fel, som sålunda förelupit, finge Falk anses i första hand ansva¬
rig. Militieombudsmannen funne felen vara av den art, att militieom-
budsmannen icke kunde underlåta att beivra dem. Militieombudsmannen
uppdroge därför ät överkrigsfiskalsämbetet att vid vederbörlig domstol
ställa chefen för Gotlands artillerikår, överstelöjtnanten P. Falk under
åtal för vad han i ifrågavarande hänseenden låtit komma sig till last och
därvid yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Enligt uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigsfiskalen Sven
Hultman överstelöjtnanten Falk under åtal inför regementskrigsrätten
vid Gotlands artillerikår under yrkande örn ansvar å honom för vad mili¬
tieombudsmannen lagt Falk till last.
Den 25 maj 1934 meddelade krigsrätten utslag i målet. Krigsrätten utlät
sig: Av handlingarna i målet hade inhämtats, att värnpliktiga nr 3849
45/1932 Ivan Erik Bertil Karlsson och nr 601 46/1932 Christer Seved Johan
Jakob Juhlin, vilka den 8 september 3933 påbörjat fullgörande av första
repetitionsövning vid Gotlands artillerikår, den 9 i samma månad
ålagts skärpt arrest, Karlsson i fyra dagar och Juhlin i sex dagar»
vilka straff avtjänats av Karlsson under tiden från den 9 till och med
den 13 och av Juhlin från den 9 till och med den 15 september 1933, att
Karlsson och Juhlin efter avtjänandet av berörda straff kvarliållits i
tjänstgöring, varunder Karlsson den 20 september 1933 ålagts skärpt ar¬
rest i tolv dagar, avtjänade under tiden från den 20 september till och
med den 2 oktober 1933, samt Juhlin den 21 september 1933 ålagts vakt-
arrest utan tjänstgöring i sex dagar, avtjänade under tiden från den 21
tili oell med den 27 september 1933, att Karlsson och Juhlin fått kvar¬
stanna vid kåren till repetitionsövningens slut och därvid såsom full¬
gjord värnpliktstid tillgodoräknats den för repetitionsövning vid artille¬
riet bestämda tiden av 30 dagar, att anteckningar örn de Karlsson och
Juhlin ålagda bestraffningarna icke blivit verkställda å deras värnplikts-
kort samt att de anteckningar som å nämnda kort blivit verkställda an¬
gående Karlssons och Juhlins tjänstgöring icke blivit på föreskrivet sätt
bestyrkta av vederbörande batterichef,
och enär Falk underlåtit att hemförlova Karlsson och Juhlin omedel¬
bart efter det de avtjänat de dem den 9. september 1933 ådömda straf¬
fen och i stället kvarhållit dem till repetitionsövningens slut, därvid de
tillgodoräknats den för repetitionsövning vid artilleriet bestämda tiden
av 30. dagar,
35
prövade krigsrätten, som med hänsyn till omständigheterna i målet,
funne vad i övrigt lagts Falk till last icke vara av beskaffenhet att för
honom föranleda ansvar, rättvist, jämlikt 130 § strafflagen för krigs¬
makten, döma Falk att för visat oförstånd i tjänsten undergå disciplin¬
straff av arrest utan bevakning i två dagar.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
4. Fråga huruvida kårchef gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten
och missbruk av honom tillagd befogenhet, därigenom att han
ändrat en vid kåren anställd garageförmans tjänsteställning samt
sedermera avskedat denne. Fråga jämväl om missfirmelse av under¬
lydande. Tillika fråga om begagnande av kronan tillhörig automo¬
bil och kronans chaufför för företagande av resor, som ägt rum i
vissa fall för enskilda angelägenheter, och i andra fall för utförande
av offentligt uppdrag.
Uti en den 5 mars 1934 till militieombudsmannen inkommen skrift an¬
förde värnpliktige vid 3. flygkåren nr 128 31/1933 Ruut Hermansson:
Hermansson hade med en kronan tillhörig automobil företagit en privat
resa till Linköping. Med anledning härav hade han blivit anmäld för
och förhörd av kårchefen samt tröstad med att »bli inburad». Då Her¬
mansson såsom chaufför vid kårens garage företagit ett flertal privata
resor för officerare, hade Hermansson vid förhöret framhållit, att Her¬
mansson bleve orättvist behandlad, örn han bleve bestraffad. Kårchefen
hade dä önskat närmare förklaring och Hermansson hade med anledning
därav framlagt sin syn på saken. Hermansson hade emellertid icke velat
nämna några namn, då Hermansson icke vetat, i vilken utsträckning offi¬
cerarna finge använda kronans automobiler i privat bruk. Hermansson
anhölle därför örn upplysning, huruvida en officer hade rätt att rekvirera
en kronan tillhörig automobil och kommendera chauffören att åka till
Linköping och omsätta en privat växel eller att frän samma stad åt kår¬
chefen hämta barberare och sedan skjutsa denne åter. Rakstuga funnes
ä Malmslätt. En viss körning av sist angivet slag hade uppgått till 53
kilometer. Hermansson kundo ej tänka sig, att ett dylikt förfaringssätt
kunde vara tillåtet. Hermansson liksom ett stort antal av kårens civila
och militära personal hyste den önskan, att en verklig undersökning sna¬
rast möjligt bleve verkställd. Då det icke funnits någon, som velat göra
en första anmälan, linde anmärkta tillvägagångssätt kunnat fortgå en
längre tid och officerarna hade ostört kunnat disponera över kårens auto¬
mobiler. För en värnpliktig vore det måhända svårt att få någon talan
vid krigsrätt, men som Hermansson från flera av kårens mera rättskaf¬
fens officerare och underofficerare blivit tillsagd, att Hermansson blivit
orättvist behandlad, hemställde Hermansson, att militieombudsmannen
Anmälan till
militieom¬
budsmannen
av värn¬
pliktige K.
Hermansson.
36
Förklaring av
Gyllenkrok.
snarast möjligt ville låta verkställa en undersökning. Att beakta vore
att verkliga bevis förelåge och att i kårens garage förda dagböcker fun¬
nes tillgängliga. Såsom förmildrande omständighet i sin sak ville Her¬
mansson framhålla, att kårens officerare själva begått liknande tjänste¬
fel och att kontrollen å automobilerna vore dålig. Huru lätt vore det
icke under sådana förhållanden för en värnpliktig chaufför, som för till¬
fället hade hand örn en automobil och saknade penningar, att göra en
privat resa till Linköping. Från början hade det varit kårchefens me¬
ning, att Hermansson skulle bestraffas för det Hermansson tagit kronans
automobil och med denna företagit en privat resa. Då Hermansson emel¬
lertid framhållit, att officerarna gjort sig skyldiga till liknande förseel¬
ser, hade kårchefen försökt ändra på saken och påpekat, att ett begag¬
nande av automobilen vore ursäktligt och att den egentliga orsaken till
att Hermansson skulle bestraffas vore, att Hermansson lämnat tjänsten.
I infordrad förklaring den 6 mars 1934 anförde chefen för 3. flygkåren,
majoren friherre A. Gyllenkrok bland annat: Vid det med Hermansson
hållna förhöret angående hans olovliga användande av kårens automo¬
bil hade Hermansson anfört, att officerare och underofficerare vid
kåren för privat bruk nyttjat kårens automobiler. Med anledning
därav hade Gyllenkrok frågat, vilka officerare och underofficerare,
som för privat bruk använt kårens automobiler. Då det visat sig
omöjligt att få Hermansson att lämna några vidare upplysningar
härom, hade Gyllenkrok omedelbart låtit verkställa förfrågan hos
kårens samtliga officerare och underofficerare, huruvida något obehörigt
nyttjande av tjänsteautomobiler ägt rum. Undersökningen hade givit
vid handen, att resor eller budskickningar företagits, vilka strängt taget
icke alltid kunnat rubriceras såsom tjänsteresor, men att fallen varit
av sådan art, att de av Gyllenkrok betraktats såsom fullt försvarbara
med hänsyn till det förhållande, att en del av befälspersonalen vore
boende i Linköping men hade sin tjänstgöring förlagd till det 6 kilometer
därifrån belägna Malmen, under det att en annan del av befälspersona¬
len vore boende å Malmslätt och för den skull i åtskilliga hänseenden i
behov av att direkt eller indirekt komma i förbindelse med Linköping.
Med anledning av vad vid undersökningen framkommit hade Gyllen¬
krok i kårorder den 1 mars 1934 föreskrivit följande: »På förekommen
anledning erinras att kårens bilar endast få nyttjas i tjänsten samt för
förflyttningar till och från (före och efter) tjänsten mellan Malmen och
Linköping. Tjänstebil med förare (med undantag av paketbilen) får icke
anlitas för utförande av uppdrag, vilka icke hava med tjänsten att
skaffa».
Gyllenkrok anförde än vidare: Med anledning av att Hermansson i
sin skrivelse till militieombudsmannen anmärkt, att Gyllenkrok låtit
37
hämta en barberare från Linköping, ehuru det funnes rakstuga å Malm¬
slätt, ville Gyllenkrok meddela, att Gyllenkrok under flera dagar i slutet
av september 1933 varit sjuk, dock utan att han låtit sjukskriva sig.
Den tid, som Gyllenkrok icke tillbragt med utövande av sina tjänsteför-
rättningar, hade Gyllenkrok legat till sängs. Då Gyllenkrok efter några
dagar varit i behov av att sköta håret och bliva rakad — omedelbart
innan Gyllenkrok blivit fullt återställd — hade han låtit eftersända sin
ordinarie barberare från Linköping. För såvitt Gyllenkrok icke miss¬
minde sig, hade detta ägt rum dagen innan Gyllenkrok på morgonen
skolat medelst en längre flygning avgå till en kortare kommendering i
Kristianstad. Gyllenkrok hade själv kunnat fara in till Linköping och
i samband med någon tjänsteresa besöka barberaren. Med hänsyn till
rådande förhållanden hade Gyllenkrok föredragit det använda förfarings¬
sättet. På grund av Hermanssons uppträdande vid förenämnda förhör
den 28 februari 1934, hans obestyrkta eller till hälften uttalade beskyll¬
ningar samt hans insinuationer mot Gyllenkrok, hade Gyllenkrok enligt
beslut samma dag hänskjutit målet mot Hermansson ävensom utredning¬
en i saken i övrigt till Livgrenadjärregementets krigsrätt.
I skrivelse den 7 mars 1934 anförde Gyllenkrok ytterligare bland annat:
Hermansson hade uppgivit, att den av Gyllenkrok beordrade körningen
för hämtning av barberare från Linköping till Malmslätt uppgått till 53
kilometer. Detta måste uppenbarligen vara felaktigt, då sträckan ifråga
vore omkring G kilometer och icke kunde hava körts flera gånger än
fyra. Gyllenkrok hade samma den 7 mars 1934 låtit verkställa kontroll
av beskeden från bilkörningarna under en längre lid. I ett fåtal fall
hade å beskeden antecknats icke endast för vem körningen verkställts
och den tillryggalagda vägsträckan i kilometer, utan även — utöver
vad blanketten angåve — upptagits avsikten med körningen samt de plat¬
ser, där denna börjat eller avslutats. Garageförmannen Karl Gustaf
Ferdinand Ahlmark, som handhaft den första granskningen av de av
chaufförerna inlämnade beskeden, hade icke kunnat avgiva någon till¬
fredsställande förklaring till att två olika system tillämpats för beske¬
dens förande. Gyllenkrok bomme emellertid att utfärda kompletterande
bestämmelser i sådan riktning, att garageförmannen icke längre behövde
sväva i ovisshet örn vad beskeden skulle innehålla. Kontrollerande verk¬
samhet över kårchefen, bilofficeren, tjf. bilofficeren eller dagofficeren
tillkomme icke vare sig garageförmannen eller den till garaget beord¬
rade förarpersonalen att utföra. Garageförmannen syntes nämligen hava
trott, att han vore den, som skulle avgöra eller bedöma, huruvida bilkör¬
ning vore befogad oller icke. Denna sak tillkomme dem, som ägde rättig¬
het att beordra att bilkörning skulle ske.
Vid skriften fanns fogad en så lydande blankett:
38
Av Gyllen¬
krok hållna
förhör.
»Transporter utförda den ................................. 19
Personbil ...............................................................
Lastbil .................................................................
Motorcykel n-r.........................................................
Motorbåt .............................................................
Transporten utförd Antal
för: km.*
Motorbränsle
Ing. beh. .....
Tillk............
Summa .........
Körbr.............
Utg. beh. suni.
Olja
.............................. Ing. beli........................................
............................... Tillk..............................................
Summa .........................................
Körbr..............................................
Utg. beli. slim..................................
Vägmätare^ ställning vid transporternas
början.............................................
och slut ..........................................
Tillryggalagd våglängd ........................
Summa km.*
lil.
lil.
lit.
lif.
lit.
lit.
iil¬
la.
lit.
lit.
den
19
Motorfordons ...
Motorbåts }orare ...............................................................
* För motorbåtar antal körtimmar.»
Med anledning av Hermanssons berörda anmälan hållos förhör av Gyl- *
lenkrok dels den 7 mars 1934 med garageförmannen Ahremark oell vice
korpralen Carl E. Bodling, dels ock den 13 i samma månad med Bodling
och sergeanten Einar Jonas Gunnarsson Östlund.
Såvitt de vid förhören hållna protokollen utvisa lämnades på frågor
av Gyllenkrok i huvudsak följande uppgifter:
Ahremark: Ahremark hade icke förmärkt eller ansett, att kårens au-
tomohiler använts i strid »mot gällande bestämmelser eller utfärdade
föreskrifter». Icke heller hade enligt Ahremarks uppfattning bilkörning
beordrats i strid mot gällande bestämmelser. I ett flertal fall hade väl
å blanketterna till föreskrivna och jämväl förda transporthesked — ut¬
över vad blanketten till beskedet angåve — upptagits avsikten med kör¬
ningen och den plats, där körningen börjats eller avslutats, men dessa
anteckningar syntes hava tillkommit på grund av förbiseende. Ingen
av den i garaget tjänstgörande personalen hade framställt någon an-
39
märkning mot eller utövat någon kritik över av Gyllenkrok beordrade
körningar.
Bodling: Ahremark hade vid något tillfälle yttrat, att Gyllenkrok icke
haft rätt att använda kårens automobiler för resor till Linköping för att
bada. Vidare hade Ahremark yttrat, att därest Ahremark skulle få
ovett eller annat obehag av Gyllenkrok eller det bleve något bråk, skulle
Ahremark få hjälp av chaufförerna. Vid något tillfälle, sannolikt i ok¬
tober 1933, hade Ahremark på tal örn oberättigat användande av kårens
automobiler fällt yttrandet: »Jag skriver upp sådana körningar.»
Östlund: Under ett samtal mellan Östlund och Ahremark örn Hermans¬
sons olovliga användande av kårens automobiler hade Ahremark om¬
nämnt, att i garaget förts sådana anteckningar, att av desamma tydligt
framginge, vilka körningar, som företagits, och på vilket sätt körningen
verkställts.
Sedan Gyllenkrok enligt förenämnda beslut den 28 februari 1934 hos utredning»a
vederbörande ltrigsdomare anhållit, att målet mot Hermansson måtte fö- kri3
retagas till handläggning vid Livgrenadjärregementets krigsrätt, handla¬
des målet vid rätten den 13 och den 27 mars 1934, därvid krigsfiskal
C. O. E. Linnell, å tjänstens vägnar, företrädde såsom åklagare.
Av de vid krigsrätten förda protokollen inhämtas följande:
Vid krigsrätten företeddes ett flertal transportbesked rörande resor före¬
tagna med 3. flygkåren tillhöriga automobiler enligt uppgift utgörande
samtliga under år 1933 och under januari och februari månader år 1934 från
vederbörande förare av de vid flygkåren befintliga personautomobilei
E 1192 och E 3314 — avgivna uppgifter angående utförda transporter. Efter
.granskning av dessa uppgifter antecknades följande. Ä samtliga för au-
tomobilen E 1192 avgivna uppgifter hade icke något antecknats av be¬
skaffenhet att behöva här omförmälas utöver vad blankettens rubriker
angåve såsom sådant, som skulle antecknas å blanketten. Beträffande
de för automobilen E 3314 avgivna uppgifterna funnos ej heller dag-
tecknade tidigare än den 29 september 1933 andra anteckningai än dem,
som enligt formulärets visning där skulle göras. Ä den nämnda dag av¬
givna uppgiften, där, förutom annan körning, fanns upptagen en för kår¬
chefen utförd körning å 53 kilometer, fanns anteckningen »hämtning av
barberare i Linköping tre resor». Uppgiften var undertecknad av Carl
E. Bodling. Beträffande uppgifterna för oktober månad för samma auto¬
mobil fanns å uppgiften för den 11 oktober upptagen en körning för kår¬
chefen, 36 kilometer, om vilken antecknats »Bad». I övrigt upptoge
uppgifterna för oktober ingen anteckning utöver vad formuläret
anvisade. Av de uppgifter för november och december månader 1933
samt januari och februari månader 1934, som upptoge särskilda anteck¬
ningar angående ändamålet med bilresorna, fanns i krigsrättens protokoll
intagen följande sammanställning:
40
7.x
|
Kårchefen
|
31
|
Bad
|
12/t2 Majoren
|
39
|
Bad och Hotell
|
V»
|
»
|
36
|
Bad
|
17/i2 Kårchef en
|
40
|
Hotell
|
3/
111
|
:>
|
22
|
Station
|
*7.*
|
37
|
Bad och Hotel!
|
7»
|
»
|
35
|
Bad
|
“A.
|
14
|
Bank
|
»/
lii
|
»
|
57
|
Bad. Kapten
|
|
18
|
Bad
|
|
|
|
Bergsten station
|
» »
|
18
|
Hotell
|
10/
lii
|
»
|
52
|
Bad. överste
|
MA
|
21
|
Bad och Hotell
|
|
|
|
Fogman
|
,3/i
|
38
|
Bad och Hotell
|
ii/
lii
|
»
|
27
|
Bad
|
“A
|
37
|
Hotell
|
»
|
»
|
27
|
Frim.
|
-7i
|
16
|
Drottninggat. 27'
|
12/
hi
|
»
|
25
|
Hotell
|
» »
|
35
|
Bad och Hotell
|
n/
hi
|
»
|
18
|
Hotell
|
WA
|
16
|
Bank
|
11/
ni
|
»
|
19
|
Bank
|
» »
|
32
|
Bad och Hotell
|
»
|
|
17
|
Bad
|
”A
|
37
|
Bad och Hotell
|
»
|
»
|
16
|
Hotell
|
27.
|
18
|
Station
|
15/
/II
|
»
|
39
|
Bad och Flyg
|
*7i
|
16
|
Station
|
16/u
|
»
|
50
|
Bad
|
7*
|
32
|
Bank m. m.
|
*7,.
|
»
|
19
|
Bad
|
» »
|
18
|
Station
|
|
»
|
20
|
Hotell
|
lf/s
|
34
|
Bad och Hotell
|
18/
/11
|
»
|
19
|
Station
|
13/ »
2 9
|
22
|
Bank
|
**/
lii
|
»
|
18
|
Station
|
» »
|
32
|
Bad och Hotell
|
30/
/11
|
»
|
29
|
Bad och Hotell
|
28/ »
/ 2 *
|
34
|
Bad och Hotell
|
Det antecknades, att en mängd körningar angivits vara utförda för
andra personer än kårchefen, men att endast beträffande de för kårche¬
fen utförda körningarna särskilt antecknats ändamålet med de olika fär¬
derna.
Hermansson anförde vid krigsrätten: Han hade icke verkställt körnin¬
gen för hämtande av barberare. Hermansson hade, då han börjat,
tjänstgöringen såsom chaufför vid kåren, av sina kamrater i garaget
hört talas örn denna resa, vilken han förmodat icke bort betraktas såsom
en tjänsteangelägenhet och därför funnit anmärkningsvärd. Hermans¬
son hade i den i garaget förda journalen kontrollerat sina kamraters upp¬
gifter angående nämnda resa, nämligen att bilen beordrats av kårchefen
och att resan avsett transporterandet av en barberare från och till Lin¬
köping ävensom att den tillrygglagda väglängden varit 53 kilometer..
Hermansson hade sedermera i anledning av den omfattning, i vilken kå¬
rens automobiler använts för privata ändamål, talat med ett stort antal av
kårens såväl officerare som underofficerare, och det hade av dessa samtal
framgått, att det varit en allmän önskan att en undersökning komma till
stånd.
Sedan Hermansson gjorts uppmärksam på att samtliga officerare och
underofficerare vid kåren på förfrågan av Gyllenkrok skriftligen för-
41
nekat, att de gjort sådana uttalanden, som Hermansson uppgivit, för¬
mälde Hermansson: Han hade samtalat i saken med flera av officerarna
och underofficerarna. Men alla hade tagit löfte av honom, att han
»icke skulle röja dem» och han hade »givit sitt hedersord» på att ej om¬
tala med vilka han överlagt i saken. På fråga, huru många officerare
och underofficerare, som han talat nied örn det obehöriga användandet
av flygkårens hilar, svarade Hermansson, att han talat med sex av de
personer, som skriftligen förnekat detta. Tillfrågad örn han kunde för¬
klara, varför anteckningar i transportheskeden örn ändamålet med viss
färd börjat göras forst i slutet av september månad 1933 och varför sådana
anteckningar gjorts uteslutande i fråga örn de för kårchefen beordrade
körningarna, sade sig Hermansson icke kunna besvara detta, men ytt¬
rade i detta sammanhang: Ibland rekvirerades bilen till viss person och
ibland till »kårexpeditionen». Ibland åkte två officerare på en gång,
kanske i olika ärenden. För att kunna hålla i sär de olika körningarna
måste vissa anteckningar göras å hämtningsbeskeden.
Vid rättegångstillfället den 13 mars 1934 hördes på begäran av åkla¬
garen garageförmannen Ahremark såsom vittne.
Vid vittnesförhöret förekom, såvitt krigsrättens protokoll utvisar, i hu¬
vudsak följande:
Ahremark berättade: Ahremark hade varit garageförman i militär¬
tjänst från år 1917 till den 21 november 1921. Från sagda dag hade hail
innehaft samma befattning såsom civiltjänst. Vid garaget hade tre värn¬
pliktiga tjänstgjort såsom chaufförer med tjänstgöring såsom daghavan-
de chaufförer enligt fastställd turlista. Ahremark hade icke vid något till¬
fälle märkt, att kårens automobiler i strid mot gällande föreskrifter an¬
vänts för privat bruk av officerarna och underofficerarna. Sedan flera
år tillbaka hade man brukat anteckna för vems räkning körningen ut¬
förts men anteckning örn målet för resan hade man börjat göra först
på senare tid. Varför så skett, visste icke Ahremark. Själv hade han
icke erhållit tillsägelse, att sådan anteckning skulle göras. Han hade icke
heller hört talas örn att chaufförerna fått order att göra sådana anteck¬
ningar. Ahremark visste därför icke, varför chaufförerna verkställt an¬
teckningarna. Då transportbeskeden avlämnats till Ahremark, hade han
kontrollerat de å beskeden antecknade uppgifterna örn bensin- och olje-
åtgång samt våglängden. Ahremark erinrade sig, att han på sista tiden
iakttagit, att å transportbeskeden angående för kårchefen utförda kör¬
ningar funnits anteckningar såsom »Bad», »Hotell» etc., men Ahremark
hade icke funnit förekomsten av dessa anteckningar i någon mån egen¬
domliga. Ingen av chaufförerna hade sagt något till Ahremark angåen¬
de dessa anteckningar, men ofta hade Ahremark på anmodan av chauf¬
förerna, »som ej alltid varit så skrivkunniga», efter deras diktamen ifyllt
blanketterna till transportbeskeden.
I anledning av vittnesmålet anförde Gyllenkrok vid krigsrätten: Å ett
42
transportbesked, dagtecknat den 29 september 1933 och underskrivet av
vice korpralen Bodling, lanns upptagen en för Gyllenkrok utförd kör¬
ning å 53 kilometer. Ä beskedet hade gjorts följande anteckning: »Hämt¬
ning av barberare i Linköping tre resor.» Enligt uppgift av Bodling hade,
då transportbeskedet överlämnats till Ahremark, å detsamma allenast
funnits anteckning örn att körningen utförts för Gyllenkroks räkning.
Påföljande morgon hade Ahremark förfrågat sig hos Bodling om vad re¬
san gällt och därefter tillskrivit »hämtning av barberare» och att därtill
verkställts tre resor mellan Malmen—Linköping och åter med en sam¬
manlagd våglängd av 53 kilometer.
Sedan omförmälda transportbesked förevisats Ahremark, yttrade Ahre¬
mark: Bodling hade å transportbeskedet själv endast skrivit sitt namn.
Alla övriga anteckningar hade verkställts av Ahremark efter Bodlings
diktamen. xVhremark hade säkerligen på samma sätt skrivit åtskilliga
besked och då jämväl själva anteckningen örn ändamålet med färden.
Med dessa anteckningar hade Ahremark då åtminstone för sin del ej
haft något särskilt syfte. Emellertid vore det Ahremarks uppfattning,
att dessa anteckningar örn målet för bilfärderna varit lämpliga och än¬
damålsenliga, och efter september månad 1933 hade säkerligen de allra
flesta transportbeskeden försetts med sådana anteckningar.
På fråga örn Ahremark kunde lämna någon förklaring till att ända¬
målet med bilfärden antecknats uteslutande i fråga örn kårchefens bil¬
rekvisitioner sade Ahremark sig icke veta, huruvida anteckningar om
målet för resan funnes allenast å de transportbesked, som gällde Gyllen¬
krok, och, därest så vore förhållandet, kunde Ahremark icke lämna någon
förklaring därtill.
Hermansson yttrade vid krigsrätten i anslutning till Ahremarks vitt¬
nesmål: En dag i slutet av september 1933, omedelbart innan han skolat
börja tjänstgöra såsom chaufför, hade Hermansson gått till garaget för
att bese bilarna och göra sig underrättad om desamma. I garaget hade
då Ahremark och tjänstgörande chaufförerna, bland dem Bodling, uppe¬
hållit sig. Hermansson hade icke talat med chaufförerna, utan endast
besiktigat automobilerna. Härunder hade Hermansson hört Bodling tala
örn huruvida det kunde anses rätt att använda bilarna på sätt som under
dagens lopp skett. Bodling hade varit sysselsatt med att skriva eller
diktera det transportbesked, som avsett hämtning av barberare till
Malmen.
Ahremark förklarade sig aldrig hava hört några uttalanden örn att
Gyllenkrok skulle hava obehörigen använt kårens automobiler.
Vid krigsrättens sammanträde den 27 mars 1934 hördes, likaledes på
begäran av åklagaren, såsom vittnen i målet förutom garageförmannen
Ahremark förenämnda vice korpralen Bodling och sergeanten Östlund.
Såvitt krigsrättens protokoll utvisar förekom vid vittnesförhöret i huvud¬
sakliga delar följande:
43
Bodiiny, som vitsordade riktigheten av sina vid förhöret inför kårche¬
fen den 13 mars 1934 lämnade uppgifter, uppgav på frågor följande:
Bodling hade varit i tjänst vid kåren sedan den 12 september 1930 och
hade tjänstgjort i garaget under tiden den 14 april—den 1 november 1933.
Den 7 mars 1934 hade Gyllenkrok meddelat Bodling, att Hermansson
hotat med anmälan till militieombudsmannen att Gyllenkrok och annan
personal vid kåren utom tjänsten använt kårens automobiler samt att
sådan anmälan dåmera ock insänts till militieombudsmannen. Såsom
svar härå hade Bodling fällt yttrandet: »Det har jag väntat på länge.»
Detta uttalande hade föranletts av vissa Ahremarks yttranden till Bod¬
ling av sådant innehåll, att de visat, att Ahremark »undrat» örn en del
med kårens automobiler utförda körslor kunnat anses såsom tjänsteresor.
Ahremark hade flera gånger talat örn detta med Bodling och därvid sär¬
skilt omnämnt kårchefens resor till badhuset i Linköping. Ahremark
hade också sagt, att han »skreve upp sådana där resor». Anteckningarna
örn målet med Gyllenkroks resor hade börjat göras någon gång på som¬
maren 1933. Bodling hade vid ett tillfälle hört Ahremark yttra, att örn
Ahremark bleve utsatt för ovett eller obehag från Gyllenkroks sida, sä
kunde han räkna på hjälp av de värnpliktiga chaufförerna. Bodling
hade under sin tjänstgöring i garaget flera gånger varit närvarande, da
det mellan chaufförerna talats örn, vem man skulle angiva såsom bestäl¬
lare av vissa körslor, som avsett utförande av flera olika ärenden, och
Bodlig visste, att, dä t. ex. Gyllenkrok jämte andra officerare färdats till
staden, man hade å transportbeskedet angivit körningen vara utförd för
Gyllenkrok såsom den till tjänsteställningen främste. Det vore därför
mycket antagligt, att åtskilliga av de resor, som enligt de i målet åbero¬
pade transportbeskeden utförts för Gyllenkrok, i själva verket avsett
tjänsteresor för en i bilen medföljande officer eller annan av lägre tjäns¬
teställning än Gyllenkrok. På fråga örn han kunde lämna någon förkla¬
ring till att man först i slutet av september börjat anteckna målet för
Gyllenkroks resor yttrade Bodling: Han kunde ej förklara omfrågade för¬
hållande och hade aldrig tänkt därpå. Han hade tjänstgjort såsom chauf¬
för endast under en del av september månad och under oktober månad
1933. På en del av de av Bodling undertecknade transportbeskeden vore
anteckningar gjorda efteråt och av annan person, troligtvis Ahremark.
Så t. ex. hade Bodling på transportbeskedet den 29 september 1933 icke
skrivit, att resan avsett hämtning av en barberare. Däremot hade Bod¬
ling uppgivit, att den ifrågavarande färden omfattat 53 kilometer, ty så
hade vägmätaren visat. Denna väglängd förefölle orimlig och Bodling
hade kanske även vid denna färd haft något annat ärende, som han nu¬
mera ej kunde påminna sig. Det kunde ock luinda, att omedelbart före
denna körning företagits en kortare eller längre provkörning, som av
förbiseende icke blivit avräknad.
På fråga av Linnell huruvida Bodling vid upprättande av beskedet den
44
29 september dikterat dess innehåll för Akreinark svarade Bodling: Bod¬
ling hade, då han lämnat transportbeskedet, glömt att skriva upp vågläng¬
den. Ahlsmark har därför efteråt ingående frågat Bodling örn färden och
gjort anteckningar å transportbeskedet. Bodling hade aldrig vid något
tillfälle själv å transportbeskeden skrivit annat än t. ex. »Linköping» och
aldrig t. ex. »Hotell» eller »Bad».
Tillfrågad örn Ahlsmark vid Bodlings återkomst till garaget brukat
fråga örn vad färden gällt, svarade Bodling: »Jag vet ej.»
Sedan för Bodling upplästs Ahremarks vid rättegångstillfället den 13
mars 1934 avlagda vittnesberättelse och jämväl påpekats, att denna i åt¬
skilliga avseenden stöde i uppenbar strid med Bodlings berättelse, upp¬
manades Bodling att yttra sig i anledning härav. Bodling förklarade emel¬
lertid, att han icke ville göra något uttalande i saken.
I protokollet antecknades, att Bodling under förhöret visat mycket li¬
ten beredvillighet att besvara framställda frågor och att Bodling över
huvud taget försökt göra sina utsagor sä kortfattade och innehållslösa
som möjligt.
Östlund vitsordade riktigheten av sina vid förhöret inför Gyllenkrok
den 13 mars 1934 lämnade uppgifter med tillägg att han hyst den upp¬
fattningen, att de av Ahremark omförmälda anteckningarna å transport¬
beskeden verkställts i enlighet med gällande föreskrifter för garage¬
tjänsten.
Ahremark hörd såsom vittne anförde: Ahremark hade icke vid något
tillfälle givit uttryck åt någon förmodan, att kårens bilar blivit obehöri¬
gen använda för privata ändamål. Ahremark hade aldrig tillsagt chauf¬
förerna, att de skulle å transportbeskeden anteckna eller uppgiva målet
för bilresorna och ej heller vid något tillfälle frågat någon av chauffö¬
rerna örn detta. Beträffande transportbeskedet av den 29 september, av¬
seende hämtning av barberare, hade de därå befintliga anteckningarna
tillkommit på följande sätt. Bodling hade vid något tillfälle upplyst, att
han hade Gyllenkroks tillåtelse att använda kårens bil för eget bruk och
i sina privata angelägenheter, men också upplyst, att han aldrig begag¬
nat sig av denna tillåtelse. Då Bodling avlämnat nyssnämnda besked
med uppgift att den tillryggalagda våglängden utgjort 53 km., hade Ahre¬
mark tyckt, att detta vore oförklarligt och misstänkt, att Bodling företagit
någon »privat extratur» med bilen. Ahremark hade därför frågat Bodling,
vad resan gällt, och då fått till svar, att resorna gjorts för avhämtande
av en barberare i Linköping och dennes återtransporterande från Malmen.
Så detaljerade upplysningar hade Ahremark icke avsett att få, men Bod¬
ling hade självmant lämnat upplysningarna.
I anslutning till vad Ahremark sålunda uppgivit yttrade Bodling: Ahre¬
mark påstode, att Bodling skulle hava uppgivit, att Gyllenkrok lovat Bod¬
ling att använda kårens automobil för sitt privata bruk. Detta vore all¬
deles felaktigt. Bodling hade berättat för Ahremark, att Gyllenkrok, då
Bodling kört Gyllenkrok till viss anbefalld plats i staden, vid framkomsten
45
yttrat: »Nu kan Bodling få köra vart lian vill, bara lian hämtar mig kloc¬
kan» etc. Med detta hade naturligtvis icke avsetts annat än en tillåtelse
för Bodling att parkera bilen på vilken lämplig plats i staden, han ville,
men alldeles icke inneburit någon tillåtelse för Bodling att göra någon
extratur med bilen, vilket ej heller någonsin förekommit.
Tillfrågad varför anteckningar örn målet för Gyllenkroks resor börjat
göras först i september 1933 svarade Ahremark: »Bet får chaufförerna
själva svara för, som gjort det».
På särskilda frågor förklarade Ahremark, att lian aldrig lagt märke
till att det endast varit på de transportbesked, som avsett Gyllenkrok,
som anteckningar skett örn resans mål, att han icke känt till någon övei-
enskommelse mellan chaufförerna, att sådana anteckningar skulle göras,
eller att det varit tal örn någon sådan överenskommelse, att han aldrig
ens reflekterat över att anteckningar örn resans mål saknats å andra be¬
sked än dem som gällt Gyllenkrok, samt att detta kunnat bero på, att
dessa transporter dels gällt s. k. ordinarie turer och dels beställts av bil¬
officeren, i vilket sistnämnda fall det saknat intresse vart denne seder¬
mera beordrat automobilen.
Gyllenkrok upplyste, att han icke vid något tillfälle beställt automobil
på annat sätt än genom bilofficeren och att det därför, såsom Ahremark
påpekat, saknat intresse för vederbörande chaufför, varthän den beställda
automobilen sedermera beordrats.
Bodlings vittnesmål föredrogs för Ahremark, varjämte för Ahremark
påvisades, att Bodlings vittnesmål i flera punkter strede mot de av Ahre¬
mark inför krigsrätten lämnade uppgifterna.
Betta föranledde intet yttrande från Akremarks sida.
Ahremark tillfrågades, örn han fällt det av Bodling omvittnade yttran¬
det, att Ahremark väntade att få hjälp av de värnpliktiga chaufförerna
och särskilt en vid namn Selander.
Ahremark yttrade: Han erinrade sig ej, huruvida han fällt omförmälda
yttrande, men han hade aldrig någonsin uttalat, att Gyllenkrok icke hade
rätt att använda sig av kårens automobiler vid färder till Linköping för
att bada eller besöka hotell. Ahremark hade icke givit de såsom chauffö¬
rer tjänstgörande värnpliktiga några instruktioner angående körningarna
för Gyllenkrok och överhuvudtaget hade Ahremark icke talat med chauf¬
förerna örn deras körningar i vidare mån än att han tillsagt dem, att »var
och en finge svara för sig och sina körningar».
Bå Ahremark tillsades att närmare förklara detta sitt sista uttryck, för¬
klarade Ahremark, att han med detta endast menat, att t. ex. örn en chauf¬
för kolliderat med en annan bil eller på annat sätt skadat människor el¬
ler egendom, så finge han själv svara för följderna.
Ahremark yttrade än vidare: Han bestrede, att han yttrat något örn att
»därest det bleve bråk. skullo han draga upp Gyllenkroks körningar», samt
förnekade också, att han fällt yttrandet: »Jag skriver upp sådana kör-
46
ningar». Ahremark hade i stället yttrat, att alla körningar skreves upp,
och. det vore tydligen ett yttrande av denna innebörd, som blivit miss¬
uppfattat.
Gyllenkrok anförde vid krigsrätten: De för Gyllenkroks räkning
till Linköping företagna resorna hade till en del varit alldeles klara
tjänsteresor och i övrigt utgjort resor, som Gyllenkrok efter tjänstetidens
slut företagit till det hotell i Linköping, där han intoge sina middagsmål¬
tider. De resor, som antecknats såsom avseende »bank», hade föranletts
av besök i bank antingen för uttagande av egna medel av erforderliga
förskott för tjänsteresor eller för återinsättande av medel, sedan reseräk¬
ningarna likviderats av kårens kassaförvaltning. De transportbesked, å
vilka antecknats »Bad» eller »Hotell», avsåge resor, som Gyllenkrok gjort
för att besöka, badhuset i Linköping eller för att intaga middagsmåltid i
Linköping. Gyllenkrok hade därvid brukat låta köra sig till badhuset och
senare efter intagen måltid låtit hämta sig å Frimurarhotellet. Dessa re¬
sor hade företagits efter den ordinarie tjänstetidens sint, men uppehållet i
Linköping hade alltid följts av tjänsteförrättningar å Malmen efter åter¬
komsten dit. Resorna hade i många fall varit kombinerade med andra
tjänsteuppdrag för den tjänstgörande chauffören, såsom avlämnande av
brev och utförande av andra förrättningar. Då avståndet från kärex¬
peditionen å Malmen till badhuset eller Frimurarhotellet i Linköping
icke vore längre än högst 7 kilometer, visade redan den väglängdsuppgift,
som återfunnes å transportbeskedet, att resorna i några fall måste hava
omfattat resa jämväl till andra platser i staden. Ehuru resan således
haft ett helt annat ändamål, ett rent och klart tjänsteändamål, hade chauf¬
fören å transportbeskedet angivit, att det uteslutande gällt Gyllenkroks
färd till bad eller hotell. Till belysande av de metoder, enligt vilka trans¬
portbeskeden blivit förda, anförde Gyllenkrok, att en körning i »bank¬
ärende» för Gyllenkroks räkning upptagits till 22 kilometer. Då den upp¬
givna väglängden varit längre än det verkliga avståndet, hade Gyllenkrok
tillfrågat vederbörande garagepersonal om orsaken härtill. Såsom svar å
frågan hade meddelats, att i samband med bankärendet en tjänsteskrivelse
avlämnats till brigadexpeditionen eller I. 4.
Vid granskning av förenämnda transportbesked, som företagits å militie-
ombudsmansexpeditionen, inhämtades, att Gyllenkrok under januari
och augusti 1933 företagit resor till Stockholm och Strömstad. Enligt
transportbeskeden hade resorna företagits nedannämnda dagar samt haft
nedan upptagna väglängd.
Den
|
23A
|
1933
|
269
|
km.'
|
|
Ben
|
7,
|
1933
|
514
|
km.
|
|
»
|
37i
|
»
|
240
|
»
|
|
»
|
Vs
|
»
|
190
|
»
|
|
»
|
7*
|
»
|
510
|
»
|
|
»
|
!7s
|
»
|
20
|
»
|
tili Ström¬
|
»
|
7*
|
»
|
190
|
»
|
till Stockholm
|
»
|
13/s
|
»
|
340
|
»
|
stad m. fl.
|
»
|
7s
|
»
|
286
|
|
|
»
|
27«
|
|
257
|
»
|
orter.
|
|
7.
|
»
|
110
|
»
|
|
|
278
|
»
|
220
|
»
|
|
»
|
7»
|
»
|
145
|
»
|
|
»
|
s7s
|
»
|
512
|
»
|
|
47
Vid ett av tjf. militieombudsmannen den 3 april 1934 i förevarande
ärende hållet förhör förekom bland annat följande:
Majoren Gyllenkrok anförde: De av flygkårens personal, som med
vederbörligt tillstånd vöre bosatta i Linköping, hade rätt till lii trans¬
port i kronans fordon till och från tjänstgöringen. För sådant ändamål
hade anordnats regelbundna turer mellan Malmen oell Linköping. Sålunda
avginge en omnibus från Linköping till Malmen klockan 7.sa och återvände
till Linköping klockan 17.15 — lördagar klockan 12.15. Därjämte avginge
en personbil från Linköping till Malmen klockan 8.30. Klockan 9.so ar -
ginge från Malmen en särskild personbil för transport av läkaren tillbaka
till Linköping. Under torsdagarna hade särskilda badturer anordnats.
Gyllenkroks företrädare, som varit bosatt i Linköping, hade ansett sig be¬
rättigad att låta sig avhämtas med tjänstebil vid bostaden i Linköping
och att åter färdas dit på samma sätt. Som Gyllenkrok vore bosatt å Mal¬
men, förelåge icke något behov för honom att hämtas till tjänstgöringen,
men väl att färdas till Linköping för att uträtta sådana ärenden, som en¬
ligt Gyllenkroks mening tillhörde det »dagliga nödvändiga». Gyllenkrok
hade sålunda efter den ordinarie tjänstgöringstidens slut plägat resa i
kronans bil in till Linköping för att bada och intaga middagsmåltid samt
vissa dagar för att besöka barberare. Då Gyllenkrok sedermera rest åter
till Malmen, hade detta mycket ofta skett för att fortsätta tjänstgöringen
därstädes. Gyllenkrok hade nämligen i allmänhet plägat tillbringa kväl¬
larna vid sitt skrivbord, sysselsatt med arbete i tjänsten. Tjänstgörings¬
tiden vid kåren slutade alla vardagar, utom lördagar, klockan 17 och
bussens avgångstid hade med anledning härav satts till klockan 17.15. Se¬
dan Gyllenkrok klockan 17 slutat de gymnastiklektioner, som han ledde,
hade han i allmänhet åtskilligt arbete att ombesörja på sin expedition
och kunde därför mera sällan begagna den ordinarie bussen för resa till
Linköping. Han vore därför nödsakad att använda särskild bil. Att Gyl¬
lenkrok icke begagnat sig av möjligheten att bosätta sig i Linköping hade
berott därpå, att Gyllenkrok ansett, att det för tjänsten vore bättre örn
han vore bosatt å tjänstgöringsorten. Härigenom finge han nämligen
större möjlighet att vid olika tider på dygnet övervaka och inspektera
det honom underställda truppförbandet. För egen del hade Gyllenkrok
ingen fördel av att bo pä Malmen. Han åtnjöte å Malmen allenast avlö¬
ning efter C ort, under det han, örn han vore bosatt i Linköping, skulle
erhålla avlöning efter F ort. Skulle Gyllenkrok själv bekosta sina nöd¬
vändiga resor till Linköping, skulle han faktiskt åsamkas avsevärda mer-
utgifter allenast därför att han bodde å tjänstgöringsorten. Då Gyllen¬
krok, därest han vore bosatt i Linköping, otvivelaktigt vore berättigad att
bliva avhämtad i kronans bil till tjänstgöring på morgonen, att återföras
till Linköping på middagen samt att där avhämtas till kvällstjänstgöring
och slutligen att återföras till Linköping efter denna tjänstgörings slut,
Förhör med
Gyllenkrok
inför M. O.
48
4 kunde Gyllenkrok icke inse annat än att kronan faktiskt gjorde bespa¬
ringar därigenom att Gyllenkrok bodde å Malmen. Gyllenkrok färdades
nämligen sällan mer än en gång på dagen fram och åter mellan Malmen
och Linköping. Gyllenkrok hänvisade i övrigt till de uttalanden, som
han i detta hänseende gjort inför regementskrigsrätten i målet mot värn¬
pliktige Hermansson.
Gyllenkrok anförde vidare: Ue Gyllenkroks resor, som i transportbeske¬
den angivits gälla bankbesök, hade företagits för att Gyllenkrok skulle
bliva i tillfälle att å sitt bankkonto uttaga penningmedel för att förskotte¬
ra kostnaden för tjänsteresa. Eesorna till järnvägsstationen hade alltid
avsett tjänsteärende. Bilresorna till Stockholm och Strömstad hade avsett
sammanträden med försvarskommissionen. Att Gyllenkrok använt bil och
icke tåg vid dessa resor hade berott därpå, att han bättre kunde ordna sina
tjänstgöringsförhållanden, örn han vore oberoende av tågtiderna. Några
ökade kostnader hade icke drabbat statsverket genom att Gyllenkrok an¬
vänt bil vid dessa resor. Kronans kostnad för en bilresa fram och åter
till Stockholm kunde nämligen beräknas till omkring 31 kr.
Bilofficeren, kaptenen E. Hartelius anförde: Transportrekvisitionerna
plägade efter varje månads slut förstöras. Av dessa rekvisitioner fram-
ginge för övrigt icke ändamålet med bilresan. De särskilda resor, som Har¬
telius gjort med kårens bil, hade samtliga avsett tjänsteärenden, såsom
besök i bank eller konferenser med leverantörer eller markägare. Harte¬
lius hade icke kännedom örn att någon officer eller underofficer gjort pri¬
vata resor med kårens bil.
Tjf. bilofficeren, löjtnanten N. E. H. Krautmeijer anförde: De särskilda
resor, som Krautmeijer gjort med kårens bil, hade avsett tjänstebesök i
Östra brigadens expedition samt rekognosceringar för fälttävlingar och
dylikt. Någon privat resa hade Krautmeijer aldrig gjort med kårens bil
och han kände ej heller till att någon annan officer eller någon underoffi¬
cer företagit dylik resa.
I skrivelse till flygstyrelsen den 16 maj 1934 hemställde militieombuds-
mannen, att flygstyrelsen måtte avgiva utlåtande i ärendet samt att flyg¬
styrelsen därvid måtte angiva, huruvida omförmälda, av Gyllenkrok med
kronan tillhörig automobil företagna resor a) mellan Malmen och Linkö¬
ping för bad, hotell- och bankbesök samt b) mellan Malmen och Stockholm
ävensom mellan Malmen och Strömstad för bevistande av samman¬
träden med försvarskommissionen kunde anses stå i överensstämmelse med
av Kungl. Majit och flygstyrelsen meddelade föreskrifter rörande begag¬
nande av kronans automobiler inom flygvapnet.
Yttrande av I yttrande, som inkom till militieombudsmannen den 28 juni 1934, an-
nygstyrelsen. förde fly g styrelsen: I kungörelsen den 24 september 1931 (nr 339) röran¬
de användningen av staten tillhöriga motorfordon hade Kungl. Majit i an¬
ledning av en av riksdagen gjord framställning förordnat, att staten
tillhörigt motorfordon finge användas allenast vid färd eller transport
49
i tjänsten; dock skulle vad sålunda stadgats ej utgöra kinder mot dylikt
fordons begagnande mot ersättning vid färd eller transport utom tjänsten,
där det påkallades med hänsyn till sjukdoms- eller olycksfall eller av
annan särskild omständighet. Den 3 november 1931 bade flygstyrelsen av¬
låtit rundskrivelser till underlydande förvaltningsmyndigheter av inne¬
håll, att flygstyrelsen bestämt, att tidigare lämnat tillstånd för enskilda
att förhyra flygvapnet tillhöriga motorfordon omedelbart skulle indragas,
förutom i sådana fall, som avsåges i nämnda kungörelse. I dylika fall
skulle av flygstyrelsen senast fastställd taxa för uthyrning av motorfor¬
don med drivmedel gälla. Av skrivelsens innehåll framginge, att flygsty¬
relsen indragit tidigare lämnat tillstånd för enskilda att förhyra flyg¬
vapnet tillhöriga motorfordon förutom i sådana fall, som i kungörelsen
avsåges. I samband därmed syntes följande förhållanden böra beaktas.
2. och 3. flygkårerna samt centrala flygverkstaden å Malmen hade för¬
lagts till orter mod så knapp tillgång till bostäder, att ett flertal därstä¬
des placerade beställningshavare måst förhyra bostad utom förläggnings¬
orten, ett förhållande, som föranlett Kungl. Maj:t till medgivande, läm¬
nat för ett budgetår i sänder, att beställningshavare i dessa fall finge
uppbära lön efter den ortsgrupp, vartill bostadsorten vore att hänföra.
Den äldsta av dessa förläggningar vore den å Malmen. Den förskreve
sig till tiden före flygvapnets tillkomst, enär arméns flygkompani hade
varit dit förlagt. Redan då hade det varit bruk, att den i Linköping bo¬
satta personalen transpoiderades till och från Malmen genom kompaniets
försorg. Anledning därtill förelåge dels i det förhållandet, att bostäder
ej funnes att tillgå å Malmen, dels enär tågtiderna ej passade ihop med
övningstiderna. Sedermera hade detta förfarande alltjämt ägt rum även
efter flygkompaniets ombildning till flygkår och hade kunnat fortgå med
anlitande av kårens hilpark utan att särskilda motorfordon anskaffats för
sagda ändamål. Efter 2. flygkårens förläggning till Hägernäs hade ena¬
handa olägenheter uppstått med avseende å den därstädes placerade per¬
sonalens inställelse till och återfärd från tjänstgöring. Även här hade
kåren anordnat personaltransporter. Men då det blivit nödvändigt att för
ändamålet anskaffa omnibus utöver kårens bestånd av motorfordon för
övningsändamål, hade frågan örn anordnandet av personaltransporterna
vid denna kår kommit inför Kungl. Maj:ts och riksdagens handläggning.
Vad i ärendet förekommit framginge i huvudsak av det vid statsverkspro¬
positionen till 1932 års riksdag fogade statsrådsprotokollet över försvars-
ärenden sid. 284—288. För närvarande vore sådana transporter anordnade
med en för ändamålet anskaffad omnibus. Utöver vad sålunda angivits,
syntes följande omständigheter förtjäna att beaktas, nämligen att vid
flygvapnet förekomme, att civil läkare, som vore boende utom förlägg
ningsorten för det truppförband, där han mot arvode bestrede läkarvård,
transporterades till och från sjukvisitation genom truppförbandets för
sorg, att skolresor plägade anordnas mellan Frösö läger och Östersund
4 — Militieombndsmn unens ämbetsberällelse.
50
för beställningshavareb bani i skolåldern, i likhet med vad lange tilläm¬
pats vid Bodens garnison, samt att beställningshavare placerade vid flyg-
skolkåren i Ljungbyhed, som nödgats bosätta sig på avsevärt avstånd från
tjänstgöringsplatsen, av Kungl. Maj:t tillerkänts visst dagtraktamente.
Beträffande omförmälda personaltransporter mellan Hägernäs och Stock¬
holm hade uttryckligt medgivande icke lämnats av Kungl. Majit. Be¬
träffande dessa transporter samt personaltransporterna mellan Malmen
och Linköping ävensom berörda skolresor hade flygstyrelsen icke heller
lämnat uttryckligt medgivande. Å andra sidan hade flygstyrelsen icke
ingripit för att förhindra den mångåriga, av uppenbara billighetsskal
burna praxis, som utvecklat sig. Flygstyrelsen uttalade att den persontra¬
fik med bestämda omnibusturer, som förhållandena vid flygvapnet sa¬
lunda framtvingat för personalens inställande till tjänstgöring och åter¬
färd till bostadsorten, och övriga förut anförda omständigheter ävensom
utfärdade föreskrifter icke givit erforderligt stöd för i ärendet omförmalda,
av Gyllenkrok med kronan tillhörig automobil företagna resor mellan
Malmen och Linköping för bad-, hotell- och bankbesök. Vad beträffade
de för bevistande av sammanträden med försvarskommissionen företagna
resorna funnes intet medgivande lämnat, att samma resor finge ske med
flygvapnets motorfordon eller eljest bekostas av flygvapnet. . Flygstyrel¬
sen hade för avsikt att vid avgivande av nästa anslagsberäkning för flyg¬
vapnet hos Kungl. Majit lämna redogörelse för de av ämbetsverket i före¬
varande sammanhang berörda transporter med omnibus.
Anmälan till en ^erL 44 april 1934 till militieombuö smannen inkommen skrift an-
Karin Ahre- förde garageförmannen Ahremarks hustru Karm Ahremark följande:
marit. Hustru Ahremark hemställde, att militieombudsmannen måtte förhjälpa
hennes man till erhållande av ändring av de olidliga förhållanden, van
hennes man råkat till chefen för kåren, majoren Gyllenkrok. An¬
ledningen till den uppkomna situationen vore att söka däri, att en värn¬
pliktig chaufför vid kåren, Knut Hermansson, hos militieombudsmannen
anmält vissa omständigheter angående körning med kårens automobiler.
Gyllenkrok hade efter Hermanssons anmälan vid flera tillfällen inkallat
mannen Ahremark till förhör angående de förhållanden, anmälan avsett.
Vid ett tillfälle hade mannen Ahremark kallats till förhör mellan kloc¬
kan 9_lo på kvällen. Gyllenkrok hade bland annat förebrått mannen
Ahremark för det han icke hindrat Hermansson att göra anmälan till
militieombudsmannen. Anmälan vore emellertid Hermanssons ensak.
Ahremark hade vidare hotats med avsked. I samband därmed hade
Gyllenkrok fällt sådana yttranden som t. ex. »kommer någon skrivelse
från fackförening eller från något annat hall pa mitt bold aker Ahre¬
mark utom grindarna på ögonblicket». An vidare hade beskyllningar
för lögn och dylikt förekommit. I garaget hade täta visitationer förekom¬
mit, troligen i syfte att få någon anmärkning mot Ahremarks arbete. Den
31 mars 1934 — påskaftonen — vilken dag enligt kårorder skolat vara fri
51
dag, hade Ahlsmark fått överlämna bilavdelningen med all material till
en korpral, och hade Ahremark därefter degraderats till garagebiträde
och ställts under korpralens befäl. Nämnda åtgärder — med ett annat
ord trakasserier — hade medfört, att Ahremark blivit så nedbruten, att *
han måst söka läkarvård. Detta vore icke ägnat att förvåna, enär Ahre¬
mark, som innehaft sin nämnda befattning i nära 17 år och å densamma
offrat bästa tiden av sitt liv, blivit ställd inför utsikten att bliva arbets¬
lös, och detta måste kännas så mycket värre sorn Ahremark hade hustru
och två barn samt åldrig moder att försörja. Ahremark hade icke gjort
sig skyldig till något större tjänstefel. Några anmärkningar mot Ahre¬
mark hade icke förekommit vare sig före Gyllenkroks tillträde till be¬
fattningen såsom kårchef för 3. flygkåren eller efter sagda tidpunkt, förrän
»bråket med Hermansson börjat». Såvitt hustru Ahremark förstode, vore
meningen den, att mannen Ahremark skulle tvingas att frivilligt sluta
sin anställning vid kåren. Hustru Ahremark hemställde slutligen, att mi-
litieombudsmannen måtte låta opartisk person verkställa undersökning i
saken.
Vid skriften fanns fogat ett av lasarettsläkaren I. Hesser den 11 april
1934 utfärdat intyg av innehåll att mannen Ahremark lede av nervös de¬
pression, vilken uppkommit i samband med och tillsynes såsom följd av
psykiska affekter, som under senaste tiden drabbat Ahremark, samt att
Ahremark på grund därav och för hälsans vårdande vore i behov av
e:a 3 veckors vila från arbete.
Med anledning av hustru Ahremarks förberörda skrift anmodade mili-
tieombudsmannen i skrivelse den 16 april 1934 Gyllenkrok att skyndsamt
inkomma med yttrande samt därvid bilägga avskrifter av dels handlingar,
som utvisade under vilka former och villkor mannen Ahremark anställts
vid kåren, dels ock det i hustru Ahremarks skrivelse omförmälda beslut
angående mannen Ahremarks tjänsteställning.
I förklaring den 22 april 1934 anförde Gyllenkrok: Beträffande former Förmrinqcv
och villköl- under vilka Ahremark anställts vid kåren meddelades, att varje Gylle»!Joi.
slag av kontrakt eller anställningshandling saknades. Ahremark hade
meddelat biloificeren, som på Gyllenkroks befallning verkställt viss ut¬
redning i denna fråga, att något kontrakt aldrig upprättats. Ahremark,
sorn på sin tid anställts såsom chaufför vid dåvarande flygkompaniet,
hade sedermera kvarstått vid detta samt vid 3. flygkåren, då denna upp¬
satts. Tinder denna sin tjänstgöring syntes Ahremark vid något tillfälle
under torra delen av år 1926 hava erhållit titeln chefschaufför, vilken
titel den 23 augusti samma år ändrats till »garagemästare» och den 14 ok¬
tober 1930 till »garageförman». Allt detta hade skett innan Gyllenkrok
tilltratt befattningen såsom kårchef. Titeln garageförman hade även
kommit till användning i den instruktion för handliavandet och redovis¬
ningen av flygvapnets motorfordon, som fastställts av flygstyrelsen ge
nom skrivelse den 11 juni 1932. I sin befattning såsom garageförman hade
52
mannen Ahlsmark kvarstått t. o. in. den 28 mars 19o4, »då ett underbefäl
vid kåren placerats såsom befälhavare för garaget». Aliremark hade sam¬
tidigt ställts under dennes befäl och enligt kårorder erhållit titeln garage¬
biträde.
Beträffande orsakerna till den verkställda omplaceringen av personal
anförde Gyllenkrok: Kårens bilavdelning omfattade bland annat garaget
samt där tjänstgörande fast anställda (underbefäl) och värnpliktiga. Dessas
antal uppginge i regel till omkring 10. I garaget inginge 16 motorfordon.
Tjänstgöringen vid garaget omfattade icke endast skötsel och vård av där-
varande materiel utan främst militär transporttjänst för kårens och dess
underavdelningars behov ävensom militär utbildning för den i garaget
tjänstgörande värnpliktiga personalen, i regel omkring 8—9 man. Denna
tjänstgöring utgjorde ett led i kårens militära övningar och vore intimt för¬
bunden med dessa. Det läge då i sakens natur, att den man, som närmast
(omedelbart) handhade biltjänsten och förde befälet över den i garaget va¬
rande militära personalen, måste vara militär, hava militär befälsrätt över
sig underställd personal och stå i militärt lydnadsförhållande til sina för¬
män. Gyllenkrok hade allt sedan sin ankomst till kåren hyst denna uppfatt¬
ning, men på grund av åtskilliga omständigheter hade Gyllenkrok icke velat
vidtaga några förändringar, ehuru Gyllenkrok insett att så bort ske och
ehuru vissa svårigheter yppat sig beträffande befälsföringen i garaget, de
värnpliktigas utbildning samt upprätthållande av militära former under
tjänstens utövande. Gyllenkrok hade själv vid vissa tillfällen fatt för¬
anstalta örn åtgärder för åstadkommande av en bättre militär ordning be¬
träffande garaget jönsten och den å bilavdelningen tjänstgörande värn¬
pliktiga personalens uppträdande i tjänsten. Vid krigsrättssammanträdet
den 13 mars 1934 hade diverse anmärkningar framkommit mot sättet för
garagetjänstens bedrivande, särskilt vad Ahremark beträffade. Ahremarks
sätt att upprätthålla befattningen såsom garageförman framginge med
tydlighet av krigsrättsprotokollen. Då Ahremark av krigsrätten hörts
såsom vittne, hade han visat sig så främmande för delar av garage¬
tjänsten, att han icke ens vetat eller på något sätt kunnat förklara, var¬
för transportbeskeden förts efter två helt olika sjästern, eller varför han
själv vid vissa tillfällen infört diverse extra anteckningar i transport¬
beskeden. Det hade även visat sig fullkomligt omöjligt för Ahremark att
lämna en nöjaktig redogörelse för på vilket sätt och i vilken omfattning de
i garaget tjänstgörande värnpliktiga av honom erhållit order och instruk¬
tioner m. m. Med hänsyn till vad som framkommit vid krigsrätten den
13 mars hade Gyllenkrok redan då varit starkt betänkt på att avskeda
Ahremark från hans tjänst vid kåren. En undersökning hade visat, att
Gyllenkrok ägt befogenhet därtill samt att Gyllenkrok varit oförhindrad
att meddela detta avsked vid vilken tidpunkt som helst. På grund .av att
ärendet fortfarande legat under utredning hade Gyllenkrok emellertid icke
53
då velat vidtaga denna åtgärd. Vid andra krigsrättssammanträdet den 27
mars 1934 hade det visat sig, att två personer, efter avlagd vittnesed, läm¬
nat uppgifter, som stått i rakt motsatsförhållande till de av Ahremark
vid såväl första som andra krigsrättssammanträdet lämnade uppgifterna.
I anslutning härtill och för att bättre belysa frågan meddelades, att ett
av de vittnen vid andra krigsrättssammanträdet, vars vittnesmål stöde i
strid med Ahremarks uppgifter, tidigare — efter första krigsrättssamman¬
trädet — dels utsatts för påtryckning från Ahremark, dels utsatts för ho¬
telser från värnpliktige chauffören Hermansson. Ahremark hade nämli¬
gen då uppsökt korpralen Bodling och bett honom icke vittna emot sig, då
han hade hustru och barn. Hermansson hade sagt till Bodling, att örn
Bodling genom sitt eventuella vittnesmål beredde Ahremark obehag, så
skulle Bodling i sin tur utsättas för obehagligheter från Hermanssons sida.
Med hänsyn till dels nödvändigheten av att få tjänstgöringen vid garaget
bedriven på ett ur militär synpunkt tillfredsställande sätt, dels ock vad
som förefallit beträffande Ahremark och vad som framkommit vid krigs¬
rättens sammanträden hade Gyllenkrok beslutit, att befälet i garaget för
framtiden skulle föras av en militär person. Då målet i dess helhet ännu
icke varit slutfört, och i viss mån influerad av det förhållandet, att ett
omedelbart avskedande skulle innebära arbetslöshet för Ahremark, vilken
hade familj att försörja, hade Gyllenkrok beslutit att fortfarande och tills¬
vidare bibehålla Ahremark i tjänst vid kåren samt placera honom såsom
biträde i garaget. Då Ahremark kort därpå sjukanmält sig och för kårens
läkare uppgivit, att han lidit av nervös depression, hade Gyllenkrok be¬
ordrat kårläkaren, att, därest denna depression förefallit att vara av svå¬
rare beskaffenhet, låta Ahremark undersökas av nervspecialist. Kort
därpå hade från Ahremark inkommit en ansökan örn tre veckors tjänst¬
ledighet. Ansökan hade varit stödd på ett läkarintyg, av vilket framgått,
att Ahremark lidit av nervös depression. Den begärda tjänstledigheten
hade Gyllenkrok omedelbart beviljat. Gyllenkrok ville framhålla, att
inga som helst förändringar hade vidtagits beträffande Ahremarks löne¬
förmåner — 271 kronor i månaden — och att dessa utginge oavkortade
under Ahremarks tjänstledighet. Enligt gällande bestämmelser förelåge
icke någon som helst skyldighet att hava civil personal anställd i kårens
garage. Inga fördelar men väl däremot påtagliga nackdelar med hänsyn
till tjänstens bedrivande vore förknippade därmed. Det borde bemärkas,
att åt garageförmannen utginge en årlig lön av ej mindre än 3,252 kro¬
nor och att för befattningen ifråga funnes betydligt mera kvalificerad
personal bland kårens underbefäl, och detta icke blott ur rent militärt
och organisatoriskt utan även i motortekniskt hänseende liksom även
med avseende å materielens skötsel. Beordrades ett underbefäl eller lämp¬
lig värnpliktig till den tjänst, som Ahremark innehaft, och avskedades
Ahremark, så inbesparades därigenom årligen 3,252 kronor åt kronan.
Dea relation, som Karin Ahremark i sin anmälan lill militieombudsman-
54
Påminnelser
av Karin
Ahremark
n,en givit såväl av vissa händelser som av ett samtal mellan mannen Ahre-
mark och Gyllenkrok, lede av åtskilliga brister och vore i flera häuseenden
helt missvisande.
Vid skrivelsen fanns fogad en kårorder av den 29 mars 1934, av vilken
framgick bland annat, att korpralen nr 65 Brink placerats såsom tji. bil¬
underofficer och Ahremark såsom garagebiträde.
I påminnelseskrift den 4 maj 1934 anförde hustru Ahremark: Mannen
Ahremark hade anställts vid flygkompaniet den 1 november 1917 såsom
volontär. Samtidigt som den militära utbildningen pågått, hade mannen
Ahremark tjänstgjort såsom chaufför på bilavdelningen till den 1 novem¬
ber 1918, då han anställts såsom flygmekaniker. Under denna sin anställ¬
ning hade mannen Ahremark fullgjort korpralskolan samt avlagt flyg-
mekanisk examen. Från och med den 1 november 1919 till den 1 novem¬
ber 1921 hade han tjänstgjort såsom chefschaufför på bilavdelningen.
Denna anställning hade från den 1 november 1921 blivit civil. Från den
1 november 1919 till den 29 april 1934 hade mannen Ahremark alltså hand¬
haft vården och skötseln av motorfordonen och haft det direkta befälet
över chaufförerna i fråga örn körning och dylikt. I garaget hade i regel
tjänstgjort fem chaufförer, vilka stått under garageförmannens befäl.
Därtill bomme tre chaufförer, som stått under befäl av vederbörande av¬
delningschefer. I vad rört skötseln och vården av motorfordonen hade
jämväl sistnämnda chaufförer lytt under garageförmannen. Någon
militär utbildning såsom t. ex. exercis o. d. hade aldrig förekommit i ga¬
raget varken före eller efter Gyllenkroks övertagande av högsta ledning¬
en. Chaufförerna hade erhållit sin militära utbildning, innan de kommit
till garaget. Under garagekommenderingen hade visserligen förekommit
exercis, idrott, gymnastik och skjutning under vissa timmar, men denna
utbildning hade handhafts av särskilda instruktörer. Detta gällde såväl
garagepersonal som annan personal, vilken vore placerad vid andra avdel¬
ningar inom kåren. Hustru Ahremark funne Gyllenkroks uttalande, att
han redan vid sin ankomst till kåren varit betänkt på att placera militär
befälhavare i garaget, anmärkningsvärt, enär Gyllenkrok från och med
den 1 juli 1932 placerat Ahremark såsom bilunderofficer. Härigenom
hade Ahremark fått hand örn uppbörd och redovisning av motorfordons-
materiel. Detta hade betytt ökat arbete och ansvar för Ahremark, som
härigenom blivit jämställd med förvaltare. Denna del av tjänsten, upp¬
börd och redovisning, hade under hösten 1933 övertagits av intendentför¬
valtaren vid kåren A. Eriksson, enär motorfordonsmaterielen enligt order
från flygstyrelsen överförts till intendenturavdelningen. Ahremark hade
emellertid kvarstått vid befattningen såsom bilunderofficer. Det vore
visserligen riktigt, att Ahremark icke hade fast anställningskontrakt,
men rättvisa och billighet fordrade det erkännandet, att en person, som
under 17 års tid oförvitligt fullgjort sina åligganden i kronans tjänst,
icke utan bärande skäl avskedades från sin tjänst och därigenom bleve be-
55
rövad möjlighet att försörja sig och sin familj. Inga som helst annar -
ningar hade förut riktats mot mannen Ahremark. Hustru Ahremark
kunde därför icke befria sig från det bestämda intrycket, att personliga
hänsyn varit avgörande, då beslut fattats angående Ahremarks degrade¬
ring och »event, avsked». Gyllenkrok hade omnämnt, att kronan kunde
inbespara 3,252 kronor genom att avskeda Ahremark, men Gyllenkrok
betänkte därvid icke, att det måste sättas annan person i stallet. Hustru
Ahremark vågade uttala, att det icke skulle vara välbetänkt att satta
en person med enbart militär utbildning i mannen Ahremarks stalie.
Denne hade dels militär utbildning och dels en omkring 20-årig erfaren¬
het i bilbranschen, vilket senare hade sin stora betydelse, nar det gällde
skötsel och reparationer av motorfordon. Någon besparing genom att
avskeda Ahremark och sätta annan person i hans stalie uppkomme säker¬
ligen icke. Gyllenkroks uttalanden, att mannen Ahremark skulle hava
utsatt vittnet Bodling för påtryckning liksom även insinuationerna att
Ahremarks vittnesmål icke skulle vara fullt korrekta funne hustru A re¬
mark oförsynta. Hustru Ahremark ville därvid åberopa vad krigsratten
antecknat i fråga örn Bodlings vittnesmål. Sedan Gyllenkrok fattat
aversion mot Ahremark, hade denne varit utsatt för allehanda trakas¬
serier och inför hotet att bliva avskedad från sin tjänst, hade han rakat
ut för ett nervöst sammanbrott, från vilken sjukdom han ännu icke hilvi
återställd. Hustru Ahremark tvekade icke att uttala, att anledningen till
Gyllenkroks agg mot mannen Ahremark vore att söka däri, att Gyllen¬
krok fått för sig, att Ahremark uttalat sig kritiskt med anledning av att
Gyllenkrok vid olika tillfällen använt kårens bilar för privata ändamål
såsom bankärenden, hotellbesök o. d. Mannen Ahremark hade aldrig
gjort några dylika uttalanden och hade icke haft en tanke på att fram¬
draga dessa förhållanden, vilka tydligen pinsamt berört Gyllenkrok. Det
kunde under förhanden varande omständigheter icke vara med rättvisa
och billighet överensstämmande, att Ahremark, på grund av personliga,
obestyrkta misstankar skulle avskedas från kronans tjänst. Under åbe¬
ropande av vad hustru Ahremark sålunda anfört, gjorde hon gallande,
att Gyllenkrok utan laga grund degraderat hennes man och ställt i utsikt
att utan giltig anledning avskeda denne. Hustru Ahremark gjorde än
vidare gällande, att Gyllenkrok därigenom överskridit sin befogenhet och
påkallade därför militieombudsmannens bistånd.
Från Gyllenkrok inkom sedermera till militieombudsmannen en skrift
däri han, såvitt nu är ifråga, anförde: De förhör, vilka anställts med
förutvarande garageförmannen Ahremark, och vad därvid yttrats fram-
ginge av de protokoll, vilka i vederbörlig ordning överlämnats till Livgre-
nadjärregementets krigsrätt. Därutöver hade Gyllenkrok — örn Gyllen¬
krok icke missminde sig — två eller tre gånger inkallat Ahremark på
expeditionen för att erhålla vissa upplysningar rörande sättet för sköt¬
seln av tjänsten i garaget. Samma dag eller någon dag efter det att
Ytterligare
förklaring av
Gyllenkrok.
56
krigsrätten hållit sammanträde den 27 mars, hade Gyllenkrok genom
vederbörlig expeditionspersonal befallt, att Ahlsmark skulle inställa sig
pa karexpeditionen klockan 9.oo eller 9.05 e. m. Gyllenkrok hade nämligen
oavbrutet varit upptagen av tjänsteförrättningar av viktigare art från
klockan 7.30 f. m. till omkring klockan 6.oo e. m., vid vilket klockslag Gyl¬
lenkrok med bil avrest till Linköping för att intaga middag. Därifrån
hade Gyllenkrok återkommit till expeditionen klockan 9.oo e. m. Gyllen¬
kroks samtal med Ahremark vid detta tillfälle hade varat omkring 5 mi¬
nuter, under inga förhållanden mer än 10 minuter. Gyllenkrok vore av
den uppfattningen, att den i garaget anställda personalen — vilken för
övrigt vore betydligt mindre upptagen av tjänst än Gyllenkrok själv —
finge rätta tiden för sina tjänsteförrättningar efter kårchefen och icke
tvärtom. Hustru Ahremark hade anfört: »Kårchefen har då bland annat
förebrått min man att han ej hindrat Hermansson att skriva till militie-
ombudsmannen.» Gyllenkrok kunde icke med absolut säkerhet erinra sig
ordalydelsen av vad han sagt, men hans ord hade fallit ungefär så här:
»Örn tjänsten vid garaget hade skötts ordentligt, så hade det icke inträf¬
fat, varken att Hermansson hade otillåtet begagnat sig av kronans bil
för att företaga en privat resa, och ej heller att han till militieombuds-
mannen skrivit en anmälan mot mig.» Hustru Ahremark hade ytterli¬
gare anfört: »Vidare har förekommit hotelser om avsked samt uttryck
som t. ex.: Kommer någon skrivelse från fackförening eller från något
annat håll på mitt bord åker Ahremark utom grindarna på ögonblicket.»
Vid tillfället ifråga hade Gyllenkrok frågat mannen Ahremark, örn han
tillhörde någon fackförening. Frågan hade besvarats jakande. Gyllen¬
krok hade då meddelat Ahremark, att Gyllenkrok hade viktigare saker
att sysselsätta sig med än att författa långa utläggningar och förklaring¬
ar rörande Ahremark och Hermansson, utreda deras förhållanden°i
tjänsten samt ingå på bemötanden av deras påståenden o. s. v. I för¬
hoppning örn att få slut på skriveriet i denna sak och undvika ytterli¬
gare komplikationer hade Gyllenkrok sagt till Ahremark ungefär föl¬
jande: »Örn jag ytterligare får någon skrivelse beträffande Ahremark
med anmärkningar eller klagomål mot mig i denna sak så betraktar jag
— vare sig skrivelsen kommer från fackförening eller från någon myn¬
dighet, t. ex. fran chefen för flygvapnet eller flygstyrelsen, såsom om det
vöre Ahremark som tagit initiativet eller ställt örn skrivelsen ifråga.
Inträffar detta, så åker Ahremark ögonblickligen på andra sidan örn grin¬
darna.» Ahremark hade då svarat: »Men örn jag sköter mig, får jag
stanna kvar då?» Härpå hade Gyllenkrok svarat: »Det är icke fråga örn
denna sak. Nu gäller det att arbeta och hålla käft.» Härefter hade Ahre¬
mark fått avträda. Hustru Ahremark hade än vidare anfört: »I garaget
har också täta visitationer förekommit antagligen i syfte att få någon
anmärkning mot min mans arbete.» Vid 3. flygkåren vore det kårchefen,
som bestämde antalet visitationer och huru därvid skulle förfaras; icke
57
garagepersonalen och än mindre hustru Ahremark. Orsaken till att Gyl¬
lenkrok vid en viss tidpunkt anbefallt ofta återkommande visitationer i
garaget hade icke varit att få någon anmärkning mot mannen Ahre¬
mark. Gyllenkrok vore fullt och fast övertygad, att Ahremark, efter allt
som förekommit, skolat under den närmaste tiden försöka sköta garage¬
tjänsten på ett sådant sätt att inga anmärkningar komme att träffa ho¬
nom. Men Gyllenkrok hade velat visa såväl Ahremark som den värn¬
pliktiga garagepersonalen, att den bestämmande beträffande garage¬
tjänsten vid 3. flygkåren icke vore vare sig den civilanställde Ahremark
eller den värnpliktiga garagepersonalen. Vid studiet av krigsrättens pro¬
tokoll i målet mot Hermansson framginge med önskvärd tydlighet, att
Hermansson uppfattat sin ställning i garaget icke endast såsom värn¬
pliktig bilförare utan även som kontrollant på bland annat kårchefens
bilresor. Vid studiet av Ahremarks yttranden vid förhören och vid krigs¬
rätten framginge även med tydlighet, att Ahremark icke haft klart för
sig, att han såsom garageförman endast haft att ombesörja garagetjäns¬
ten och att tillse att beordrade bilar utginge utan även att kontrollera,
för vilka ändamål sagda bilar använts — bland annat av chefen för B.
flygkåren. För att taga garagepersonalen ur ovannämnda villfarelser och
bibringa denna en riktig uppfattning hade Gyllenkrok ordnat garagetjäns¬
ten och därtill hörande visitationer på det sätt, han i egenskap av militär
befälhavare funnit lämpligt. Hustru Ahremark hade vidare anfört:
»Även har beskyllningar för lögn och dylikt förekommit.» Gyllenkrok
hade under samtalet med mannen Ahremark sagt ungefär följande:
»Ahremark förstår väl, att det är för var och en uppenbart, att Ahre¬
mark har ljugit.» Av förhörs- och krigsrättsprotokollen framginge — en¬
ligt Gyllenkroks förmenande med full tydlighet — att Ahremark icke i
allt talat sanning samt att han förtegat vissa fakta. För den händelse
Gyllenkrok skulle hava misstagit sig i berörda hänseende och Ahremark
verkligen hade talat sanning, så framginge ävenledes av krigsrättsproto¬
kollen, att hans förstånd stöde på en så låg ståndpunkt, att han under
inga förhållanden vore lämplig att vidare tjänstgöra i garaget — allra
minst i egenskap av förman eller befälhavare. Hustru Ahremark hade
slutligen anfört: »Den 31 mars alltså påskafton, vilken enligt förut ut¬
kommen kårorder skulle vara fridag, fick min man överlämna bilavdel¬
ningen med allt material till en korpral Brink, varefter han degrade¬
rades till garagebiträde och ställdes under befäl av förutnämnda korpral.»
Icke någon som helst kårorder angåve, att den 31 mars skulle vara fri¬
dag för all personal eller för personalen i garaget. Å order nr 10 av den
22 mars hade angivits »uppehåll i skolor oell övningar äger runi 31/3».
I uttrycket »skolor och övningar» vöre icke inbegripet det arbete, som
erfordrades för att tjänsten vid kåren icke skulle avstanna eller helt
ligga nere. Även örn Gyllenkrok å kårorder skulle hava angivit, att en
viss dag »skulle vara fridag för all personal», förelåge icke något som
58
Ytterligare
påminnelser
%v Karin
Ahremark.
helst hinder för Gyllenkrok att beordra viss personal att utföra vissa
tjänsteförrättningar. Med anledning- av arbete i 1930 års försvarskom-
xnission hade Gyllenkrok på middagen den 29 mars avrest till Stocka
holm. För att reglera vissa förhållanden rörande tjänsten vid kåren —
bl. a. i garaget — hade Gyllenkrok före sin avresa utgivit en kårorder.
Då Gyllenkrok velat hava tjänsten reglerad till första tjänstgöringsdag
efter påskuppehållet, hade Gyllenkrok å kårordern beordrat bl. a. följan¬
de: »Såsom tjänsteförrättande bilunderoffieer placeras fr. o. m. den
29/3 korpral 65 Brink och såsom garagebiträde vid kåren anställde G. Ahre¬
mark. Avlämning dem emellan av garage och därstädes förvarad mate¬
riel skall vara verkställd den 31/s kl. 15.oo. Skriftlig rapport med avskrift
av vid avlämningen fört protokoll inlämnas till bilofficeren den 4A-» Nå¬
gon degradering av Ahremark hade icke förekommit. Degradering
kunde endast förekomma beträffande vid krigsmakten anställt un¬
derbefäl; beträffande civil personal existerade icke degradering. För öv¬
rigt placerade befälhavare underlydande eller till hans förfogande ställd
personal i de befattningar, som han ansåge lämpligast och tjänligast med
hänsyn till tjänstens behöriga skötsel. Att den civilanställda Ahremark
ställts under befäl av en såsom garagebefälhavare beordrad lämplig korp¬
ral innebure intet felaktigt. Däremot skulle det hava varit stridande mot
såväl tjänstgöringsreglemente som strafflag för krigsmakten örn en av
3. flygkårens underbefäl ställts under befäl av en civilanställd.
Sedan Gyllenkroks sist omförmälda skrift utställts till påminnelser
med hustru Ahremark, anförde hustru Ahremark uti en den 2 juni 1934
till militieombudsmannen inkommen skrift:
Enligt vad hustru Ahremark inhämtat vore Gyllenkroks utläggning i
saken i flera avseenden missvisande. Sålunda vore att märka att förhören
med mannen Ahremark varit betydligt flera än som uppgivits och Gyllen¬
krok hade vid förhören yttrat sig på sådant sätt som hustru Ahremark
icke kunde anse vara tillbörligt. Svordomar och tillmålen hade förekom¬
mit samt yttranden som: »Är det Ni eller jag som sköter kåren». »Den
här kåren skötes icke av vpl. eller civila.» »Här skall icke förekomma
något bolsjevikstyre vid den här kåren.» »Ahremark är för dum för att
dj—s med mig.»
Hustru Ahremark fortsatte: Gyllenkrok hade kallat dessa förhör sam¬
tal, deras rätta namn vore utskällningar. Angående förhöret mellan kl.
9—10 på kvällen, så kunde meddelas, att det ägt rum någon gång i bör¬
jan av mars, då Ahremark blivit beordrad att infinna sig på kårexpedi¬
tionen kl. 8.45 e. m. Gyllenkrok hade anlänt dit strax efter kl. 9. Under
sista delen av förhöret hade Gyllenkrok uppträtt bryskt och slutat med
befallning till Ahremark att bl. a. »snyta chaufförerna». Ungefär kl. 9.45
hade Ahremark fått avträda. Vid ett av omnämnda tillfällen hade Ahre¬
mark frågat på vad sätt han misskött sig. Gyllenkrok hade då yttrat
59
ungefär följande: »Hade Ahlsmark snytit till den dj—a Hermansson från
början, så hade lian ej skrivit till militieombudsmannen.»
Hustru Ahremark anförde ytterligare: Av Gyllenkroks yttrande ville
det synas som om mannen Ahremark skolat vara ansvarig för Hermans¬
sons förseelse. Hermansson såväl som den övriga personalen bade mycket
väl baft reda på, att det varit förbjudet att använda kronans bil för eget
bruk. Hur skulle mannen Ahremark för övrigt kunnat hindra detta, då
det hänt efter tjänstetid? Den relaterade hotelsen örn avsked hade före¬
kommit redan i början av mars och på så tidigt stadium av saken, att
Gyllenkrok säkerligen ej fått någon skrivelse beträffande mannen Ahre¬
mark och ej heller behövt befara någon sådan. Mannen Ahremark
hade på framställd fråga meddelat, att han aldrig haft en tanke
på att skriva till den ena eller andra. Sedermera hade förekommit
direkta uppmaningar till Ahremark att avgå från sin tjänst. Gyllen¬
kroks relation av denna punkt förefölle underlig. Beträffande visita-
tionerna i garaget så betvivlades icke att Gyllenkrok haft rätt att an¬
ställa dylika. Men när visitationerna, såsom här varit fallit, skett i avsikt
att pina och irritera, så kunde man med skäl undra örn de vore till tjäns¬
tens fromma. Under tiden den 9—29 mars hade det ibland förekommit
ända till tre visitationer örn dagen, medan det förut förekommit kanske
en i månaden. Efter vad mannen Ahremark förnummit skulle alla an¬
märkningar riktas mot honom, till och med örn de värnpliktiga exempel¬
vis haft oborstade skor eller varit orakade eller dylikt. Beskyllningar
för lögn hade förekommit flera gånger. Sålunda hade mannen Ahremark
den 4 april 1934 kl. 2.30 e. m. blivit uppkallad till Gyllenkrok. Under sam¬
talet med Gyllenkrok hade mannen Ahremark kallats för idiot och lögnare
(»Ni ljuger som en häst»). Uttalandet örn mannen Ahremarks förstånd
ansåge hustru Ahremark högst oförsynt och enligt hennes åsikt hade Gyl¬
lenkrok icke haft rätt att fälla sådant yttrande.
Med anledning av vad hustru Ahremark i berörda påminnelseskrift
sålunda anfört anmodades Gyllenkrok att till militieombudsmannen in¬
komma med yttrande med angivande tillika, huruvida det samtal, mel¬
lan Gyllenkrok och mannen Ahremark, varunder Gyllenkrok fällt det
yttrande, som slutade därmed, att mannen Ahremark, därest visst fall
inträffade, skulle åka på andra sidan grindarna, ägt ram före krigsrät¬
tens sammanträde den 13 mars 1934 eller under tiden mellan nämnda
sammanträde och krigsrättens sammanträde den 27 i samma månad eller
efter sistnämnda sammanträde.
I yttrande den 12 juni 1934 anförde Gyllenkrok bland annat: Det om-
frågade samtalet hade ägt rum efter krigsrättens sammanträde den 27
mars — örn Gyllenkrok icke missminde sig — på eftermiddagen samma
dag. Gyllenkrok hade nämligen då fattat beslut, att mannen Ahremark
skulle omplaceras från sin tjänst som garageförman, d. v. s. befälhavare
för garaget samt placeras i befattning, som icke sammanhängde med
Slutlig för¬
klaring av
Gyllenkrok
60
befälsutövning. Detta hade Gyllenkrok då ännu icke meddelat Ahre-
mark. Gyllenkrok hade avsett att utfärda bestämmelser därom på kår¬
order den 29 mars. Då Gyllenkrok befarat att en förändring av Ahre-
marks tjänsteställning från garageförman till garagebiträde skulle med¬
föra, att saken i dess helhet icke skulle vara utagerad utan fortsatta skri¬
verier förekomma, därest Ahremark icke finge fullt klart för sig att
fortsatt krångel från Ahremarks sida skulle resultera i att Ahremark
icke skulle få bibehålla befattningen såsom garageförman utan avskedas
från sin tjänst vid 3. flygkåren, hade Gyllenkrok fällt yttrandet ifråga.
De i påminnelseskriften i övrigt lämnade uppgifterna vore felaktiga eller
missvisande eller utgjorde vantolkningar av de relationer, som mannen
Ahremark lämnat hustru Ahremark i saken. Hustru Ahremarks påstå¬
enden att Gyllenkrok skulle hava tilltalat mannen Ahremark med orden
»idiot» och »lögnare» vore lögnaktiga. Gyllenkrok vidhölle samtliga sina
förut i saken lämnade uppgifter. '
M?m Gylte™ Av en från flygstyrelsen till militieombudsmannen inkommen av-
kroks bestett skrift av skrivelse, dagtecknad den 12 maj 1934, till chefen för 3.
att ändra flygkåren, inhämtas:
tjänst estan- Uti en den 24 april 1934 dagtecknad, den 25 i samma månad till flyg-
ning- styrelsen inkommen skrift har mannen Ahremark anfört besvär över
chefens för 3. flygkåren omförmälda beslut den 29 mars 1934, innefat¬
tande ändring av Ahremarks tjänsteställning. I beslut sagda den 12
maj 1934 i anledning av berörda besvär har flygstyrelsen bland annat
anfört: Jämlikt flygstyrelsens bestämmelser den 11 och den 20 juni 1932
skulle civil befattningshavare, som anställdes vid flygkår såsom bi¬
träde vid handhavandet av skötseln av motorfordon och motorbåtar,
benämnas garageförman och icke, såsom genom överklagade beslutet
skett, »garagebiträde». Den för ifrågavarande befattning utfärdade in¬
struktionen överensstämde icke med bestämmelserna den 11 juni 1932
därutinnan, att instruktionen saknade föreskrift därom, att ifrågava¬
rande befattningshavare, garageförmannen, skulle hava den direkta till¬
synen över för motorfordon upplåtna garage och därstädes förvarad ma¬
teriel samt övervaka motofordonsförarnas arbete. På grund av vad
sålunda anförts, prövade flygstyrelsen skäligt att, med upphävande av
överklagade beslutet, visa ärendet åter till chefen för 3. flygkåren för för¬
nyad handläggning.
Gyllenkrok Uti skrivelse, som den 11 juni 1934 inkommit till militieombudsman-
Ahremalk nen’ meddelade hustru Ahremark, att mannen Ahremark erhållit avsked
avsked. från sin anställning vid 3. flygkåren från och med den 1 augusti 1934.
Hustru Ahremark anhöll tillika om militieombudsmannens bistånd i
saken.
Vid skrivelsen ifråga funnos fogade:
1) Bestyrkt avskrift av avskrift av skrivelse, dagtecknad den 3 juni
1934, från Gyllenkrok till flygstyrelsen av följande lydelse: Genom skri-
61
velse den 12 maj 1934 hade flygstyrelsen meddelat beslut i anledning av
besvär, som framställts av Karl Gustaf Ferdinand Ahremark över Gyl¬
lenkroks åtgärd i egenskap av chef för 3. flygkåren att placera Ahremark
i viss befattning. Flygstyrelsen hade visat ärendet åter till Gyllenkrok
för förnyad handläggning. Med anledning därav anförde Gyllenkrok föl¬
jande. På grund av ett flertal samverkande omständigheter, vilka av
Gyllenkrok framhållits i skrivelse från Gyllenkrok till flygstyrelsen den 7
maj 1934 jämte bilagor, kunde icke en civil befattningshavare föra befäl
över och i befälsställning övervaka militär personal eller leda dess ut¬
bildning. Då flygstyrelsen genom beslut den 11 juni 1932 bestämt, att
»garageförmannen» skulle övervaka motorförarnas arbete, kunde sålunda
denna befattning ej upprätthållas av en civil person, i detta fall Ahre¬
mark. Dels på grund därav och dels på grund av Aliremarks bristande
förmåga att sköta denna sin tjänst hade det redan tidigare varit
Gyllenkroks avsikt att entlediga Ahremark från hans anställning i
kårens garage. På grund av vissa ömmande omständigheter hade
Gyllenkrok ej fullföljt denna sin avsikt, utan i stället placerat Ahre¬
mark i en befattning, benämnd »garagebiträde» och för densamma utfär¬
dat sådana instruktioner, att den skulle kunna upprätthållas av civil
yrkesman, eventuellt även av Ahremark. Enligt flygstyrelsens berörda
beslut' den 12 maj 1934 finge icke någon dylik befattning finnas vid kåren.
Då de av Gyllenkrok vidtagna åtgärderna — förutom att säkerställa en
ordnad tjänst i garaget — haft till ändamål att även i fortsättningen be¬
reda Ahremark tillfälle till arbetsförtjänst vid kåren — Ahremarks av¬
löningsförmåner hade utgått oavkortade — anhölle Gyllenkrok om med¬
delande, huruvida flygstyrelsen i detta fall vidhölle sitt fattade beslut.
I så fall såge sig Gyllenkrok nödsakad att meddela Ahremark avsked från
hans tjänst vid kåren.
2) Svarsskrivelse den 5 juni 1934 från flygstyrelsen till Gyllenkrok av
innehåll att flygstyrelsen icke funnit Gyllenkroks nämnda skrivelse den
3 i samma månad föranleda någon flygstyrelsens åtgärd.
3) En den 6 juni 1934 dagtecknad skrivelse från Gyllenkrok till mannen
Ahremark, däri Gyllenkrok med hänvisning till de under 1) och 2) här¬
ovan omförmälda skrivelserna meddelat Ahremark avsked från sin an¬
ställning vid 3. flygkåren från och med den 1 augusti 1934.
Sedan mannen Ahremark hos flygstyrelsen anfört besvär över berörda FiygstyreUen
beslut den 6 juni 1934, varigenom Ahremark meddelats avsked från sin
anställning vid 3. flygkåren, Ilar flygstyrelsen genom beslut den 10 juli avsked fbr
1934 på anförda skäl undanröjt överklagade beslutet.
Enligt till militieombudsmannen inkomna läkarintyg — det sista in¬
kommet den 20 juni 1934 — vöre mannen Ahremark på grund av sjukdom
allt fortfarande oförmögen att uppehålla sin tjänst vid 3. flygkåren.
* *
#
62
aV Vad Sålunda förekommit beslöt milit leo mbudsmannen
Gyllenkrok. a*;" stalla Gyllenkrok under åtal. I skrivelse den 12 juli 1934 till över¬
ks, igsfiskalsämbetet anförde militieombudsmannen följande:
Uti kungörelsen den 24 september 1931 (S.F.S. 339/1931) stadgades, att
staten tillhörigt motorfordon finge användas allenast vid färd eller trans¬
port i tjänsten; dock att vad sålunda stadgats icke utgjorde hinder för att
dylikt fordon, mot ersättning enligt grunder, som bestämdes av vederböran¬
de centrala myndighet, användes vid färd eller transport utom tjänsten,
där det påkallades med hänsyn till sjukdom eller olycksfall eller av an¬
nan särskild omständighet.
I cirkulärskrivelse till cheferna för 1.-4. flygkårerna och flygskol¬
karen den 3 november 1931 hade flygstyrelsen med hänvisning till nämn¬
da kungörelse bestämt, att tidigare lämnade tillstånd för enskilda att för¬
hyra flygvapnet tillhöriga motorfordon omedelbart skulle indragas, för¬
utom i sådana fall, som i kungörelsen avsåges. I dylika fall skulle av
flygstyrelsen senast fastställd taxa för uthyrning av motorfordon med
drivmedel gälla.
Enligt flygstyrelsens bestämmelser den 11 juni 1932 rörande handha-
vandet och redovisningen av motorfordon och motorbåtar vid flygvap¬
nets truppförband skulle garageförmannen vara direkt underställd bil-
underofficeren och skulle garageförmannen handhava den direkta tillsy¬
nen över de för motorfordon upplåtna garage och därstädes förvarad ma¬
teriel ävensom övervaka motorfordons- och motorbåtsförarnas arbete
Enligt cirkulärskrivelse till cheferna för 1.-4. flygkårerna och flyg-
skolkåren den 20 juni 1932 hade flygstyrelsen med hänvisning till för-
berorda, den 11 juni 1932 utfärdade bestämmelser föreskrivit, att, därest
det med hänsyn till materielens underhåll och vård befunnes ändamåls¬
enlig^ att civil befattningshavare anställdes såsom garageförman och till¬
gängliga medel därtill lämnade tillgång, högst en sådan befattningsha¬
vare kunde få anställas, och skulle därför belöpande kostnader bestridas
av de till kåren enligt stat anvisade medel av anslaget till anskaffning, un¬
derhall och drift av motorfordon och motorbåtar. Sålunda anställd be¬
fattningshavare skulle vara skyldig att utföra underhållsarbeten å mate-
rielen, sa att utgifter för utförande av dylika arbeten vid verkstad ned¬
bringades.
Enhgt bestämmelser för bilavdelningen vid 3. flygkåren, utfärdade un¬
der ar 1932 och tillhörande kårorder nr 72/1932, skulle vid kåren anställd
garageförman tjänstgöra såsom bilunderofficer.
Akremark hade åtminstone under tiden från den 20 juni 1932 till och
med den 28 mars 1934 uppehållit garageförmansbefattningen vid 3. flyg-
Karön.
Enligt vid 3. flygkårens garage förda transportbesked dagtecknade den
f och den 25 januari samt den 1, den 2, den 3, den 4, den 5, den 6, den 7.
den 12, den 13, den 22, den 23 och den 26 augusti, allt 1933, hade Gyllen-
63
krok med kronan tillhörig automobil företagit resor för bevistande av
sammanträden med 1930 års försvarskommission i Stockholm och Strom-
stad. , 1 .
Under tiden från och med den 29 september 1933 till och med februari
månads utgång 1934 hade, såvitt vid 3. flygkårens garage förda transport-
besked utvisade, med kronan tillhörig automobil för Gyllenkroks räkning
företagits ett avsevärt antal resor mellan Malmen och Linköping. Dessa
resor hade företagits för bad, hotell- och bankbesök samt i ett fall för
hämtning av barberare.
Omförmälda av Gyllenkrok med kronans automobil företagna resor
kunde icke anses stå i överensstämmelse med de föreskrifter, som av
Kungl. Majit och flygstyrelsen meddelats rörande begagnande av kro¬
nans automobiler inom flygvapnet. Dessa resor vore ock av annan karak¬
tär än de i flygstyrelsens förenämnda yttrande omförmälda transporter
vid flygvapnet, som i vissa fall ägde rum utan flygstyrelsens medgivan¬
de men med dess vetskap.
Av vad sålunda förekommit funné militieombudsmannen utrett, att
Gyllenkrok vid ett flertal tillfällen utan att han varit därtill berättigad
begagnat kronans automobiler och kronans chaufför för företagande av
resor, som i vissa fall ägt rum för enskilda angelägenheter och i andra
fall väl skett för utförande av offentligt uppdrag men likväl icke varit
av den art, att Gyllenkrok utan särskilt medgivande ägt för företagande
av resorna begagna kronans automobil och kronans chaufför. Gyllen¬
krok hade på grund av vad nu anförts gjort sig skyldig till tjänstefel.
Gyllenkrok hade icke anfört något bärande skäl för sina den 29 mars
och den 6 juni 1934 meddelade beslut angående förändring av Ahremarks
tjänsteställning och Ahremarks avskedande från sin tjänst vid 3. flyg¬
kåren. Tillkomsten av omförmälda två beslut måste med hänsyn härtill
och vad i övrigt i saken förekommit ställas i samband nied de omständig¬
heter under vilka förberörda särskilda anteckningar å transportbeskeden
för tiden den 29 september 1933 — februari månads utgång 1934 verkställts
samt med Hermanssons anmälan till militieombudsmannen.
Under nyssnämnda tidsperiod hade å de vid 3. flygkårens garage förda
transportbeskeden, som avsett resor, vilka helt eller delvis företagits tor
Gyllenkroks räkning, utöver vad blanketten till beskedet angåve, upp¬
tagits jämväl avsikten med körningen samt de platser, där körningen bör¬
jat eller avslutats. Av de sålunda särskilt anmärkta resorna utgjorde
flertalet resor för bad samt för hotell- och bankbesök.
I ärendet vore icke utrönt på vilken persons föranstaltande omförmäl¬
da särskilda anteckningar verkställts. Det finge dock anses utrönt, att
åtminstone vissa av ifrågavarande anteckningar tillkommit under Ahre¬
marks medverkan eller med hans vetskap. Anteckningarna hade tjänat
till upplysning därom, att Gyllenkrok begagnat kronans automobiler för
resor, till vilkas företagande han icke ägt behörigt tillstånd. Att nämn-
64
da anteckningar rörande syftet nied resorna verkställts kunde icke an¬
ses innefatta något klandervärt än mindre konstituera tjänstefel för den
eller de personer, som vore ansvariga för anteckningarnas tillkomst.
I fråga örn Akremarks förhållande i sin tjänst såsom garageförman
vid 3. flygkåren, såvitt anginge andra hänseenden än som berörde av
honom lämnade uppgifter angående tillkomsten och innebörden av för¬
berörda särskilda anteckningar å transportbeskeden, vore icke visat, att
Ahremark gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten. Vad be¬
träffade de uppgifter, Ahremark vid vittnesförhör i det vid krigsrätten
anhängiggjorda målet mot Hermansson lämnat angående ifrågavarande
särskilda anteckningar, framhölles, att dessa uppgifter avgivits efter det
Gyllenkrok i förklaring till militieombudsmannen haft yttrande av den
innebörd, att verkställandet å transportbeskeden av förenämnda särskil¬
da anteckningar icke skolat vara tillåtet. Av omständigheterna i övrigt
ansåge militieombudsmannen jämväl uppenbart, att Ahremark såväl vid
ifrågavarande vittnesförhör som vid förhör inför Gyllenkrok handlat un¬
der intryck av, att han varit utsatt för risk att bliva avskedad från sin
tjänst eller eljest utsatt för repressalier från Gyllenkroks sida, därest
han lämnade uppgifter, som vore för Gyllenkrok ofördelaktiga.
Därest Ahremark vid sagda förhör icke omtalat allt, vad han i saken
avvetat, hade detta enligt militieombudsmannens uppfattning med hänsyn
till nu berörda omständigheter icke berättigat Gyllenkrok att vidtaga
förenämnda av honom den 29 mars och den 6 juni 1934 beslutade åtgärder.
Vid nu nämnda förhållanden kunde Gyllenkroks påtalade förfaranden
med avseende å Aliremarks tjänsteställning och avskedande icke annor¬
lunda anses än såsom repressalieåtgärder mot Ahremark för det denne
icke förhindrat tillkomsten av omförmälda särskilda anteckningar å
transportbeskeden för tiden den 29 september 1933 — februari månads ut¬
gång 1934.
Genom vad Gyllenkrok sålunda åtgjort hade han gjort sig skyldig till
oförstånd i tjänsten och missbruk av honom i egenskap av kårchef till-
lagd befogenhet.
Gyllenkrok hade vidare efter det Hermansson hos militieombudsman¬
nen anmält Gyllenkrok för det denne obehörigen begagnat kronans auto-
mobiler för verkställande av utredning rörande bland annat tillkomsten
av förut berörda å transportbeskeden verkställda särskilda anteckningar
dels vid åtskilliga tillfällen själv hållit förhör med honom underställda
personer, bland dem Ahremark, dels ock från personer, som stått under
Gyllenkroks befäl, infordrat svar på skriftliga frågor. Jämväl därigenom
finge Gyllenkrok anses hava gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.
Än vidare vore utrett, att Gyllenkrok vid ett tillfälle efter det Her¬
manssons nämnda anmälan inkommit till militieombudsmannen till
Ahremark yttrat: »Örn jag ytterligare får någon skrivelse beträffande
Ahremark med anmärkningar eller klagomål mot mig i denna sak betrak-
65
tar jag — vare sig skrivelsen kommer från fackförening eller från någon
myndighet, t. ex. från chefen för flygvapnet eller från flygstyrelsen —
såsom örn det varit Ahremark som tagit initiativet eller ställt örn skri¬
velsen ifråga. Inträffar detta, så åker Ahremark ögonblickligen på andra
sidan örn grindarna.» Genom sagda yttrande hade Gyllenkrok, särskilt
med hänsyn till det sammanhang i vilket yttrandet fällts, förgått sig med
hotelse mot Ahremark på sätt i 91 § strafflagen för krigsmakten avsåges.
Gyllenkroks nu nämnda brottsliga förfaranden funne militieombuds-
mannen vara av den beskaffenhet, att de icke borde undgå laga heivran.
Militieombudsmannen uppdroge därför åt överkrigsfiskalsämhetet, att
vid vederbörlig domstol ställa chefen för 3. flygkåren majoren, friherre
A. Gyllenkrok under åtal för vad, på sätt i det föregående angivits, läge
honom till last. Överkrigsfiskalsämhetet hade därvid att yrka ansvar en¬
ligt lag och sakens beskaffenhet.
Vid krigsrätten borde tillika närmare undersökas, huruvida Gyllen¬
krok ytterligare förbrutit sig i de hänseenden, som hustru Ahremark
uppgivit.
Flygstyrelsen och Ahremark borde beredas tillfälle att i målet fram¬
ställa de skadeståndsanspråk, vartill de kunde finna sig befogade.
Enligt uppdrag av överkrigsfiskalsämhetet ställde krigsfiskalen C. O.
E. Linnell majoren Gyllenkrok under åtal inför Livgrenadjärregementets
krigsrätt.
Under målets handläggning vid krigsrätten har ytterligare blivit ut¬
rett, att Gyllenkrok med kronan tillhörig automobil företagit resor för
bevistande av sammanträden med 1930 års försvarskommission i ett fler
tal andra fall än dem, som upptagits i militieombudsmannens berörda
skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 12 juli 1934, samt att Gyllen¬
krok föranstaltat örn att resor i och för rekognosceringar för försvars-
kommissionens räkning företagits med kronan tillhörig automobil, även¬
som att Gyllenkrok under ett förhör, som Gyllenkrok den 6 mars 1934
hållit med Hermansson, gjort avbrott i förhöret och låtit Hermans¬
son under omkring fem timmar uppehålla sig i kårexpeditionens tambur
med förbud för Hermansson att därifrån avlägsna sig.
Linnell har påstått ansvar å Gyllenkrok, på sätt i krigsrättens nedan-
intagna utslag närmare angivits, för vad denne i målet låtit komma sig
till last.
Ahremark har instämt i åklagarens ansvarstalan i vad den avsåge
ansvar å Gyllenkrok för övergrepp mot Ahremark.
Flygstyrelsen och Ahremark hava fört ersättningstalan i målet.
Krigsrättens
u inlag
Den 23 november 1934 meddelade krigsrätten utslag i målet och utlät sig
därvid:
Krigsrätten företoge målet till avgörande i följande ordning.
5 — Militieombudsmannens ämbelsberällelse.
66
1) Till en början upptoge krigsrätten till avgörande åklagarens mot
Gyllenkrok framställda ansvarsyrkande för det Gyllenkrok orättmätigt
använt kronans automobiler.
I denna del av målet hade blivit utrett, att Gyllenkrok, från det han
den 17 maj 1932 tillträtt sin tjänst såsom chef för 3. flygkåren intill
dess stämningen i målet blivit honom delgiven, med flygvapnet tillhörig
automobil och i ärenden, som icke angått tjänsten, företagit ett avsevärt
antal resor mellan Malmen, där Gyllenkrok under sin tjänstetid vid
kåren varit bosatt, och Linköping, ävensom att Gyllenkrok under samma
tid ej mindre med flygvapnet tillhörig automobil företagit resor till
Stockholm, Båstad, Strömstad och Kalmar, för att i egenskap av ledamot
i 1930 års försvarskommission bevista sammanträden med samma kom¬
mission, än även föranstaltat örn, att resor under dagarna den 29 och den
30 mars, den 19—den 25 maj och den 22—den 24 juni, allt 1934, i och för
rekognosceringar för försvarskommissionens räkning företagits med
flygvapnet tillhörig automobil.
I kungl, kungörelsen den 24 september 1931 angående användningen av
staten tillhöriga motorfordon stadgades, att sådant fordon finge använ¬
das allenast vid färd eller transport i tjänsten, dock att vad sålunda stad¬
gades icke utgjorde hinder för att dylikt fordon, mot ersättning enligt
grunder, som bestämdes av vederbörande centrala myndighet, användes
vid färd eller transport utom tjänsten, där det påkallades med hänsyn
till sjukdoms- eller olycksfall eller av annan särskild omständighet. I
cirkulärskrivelse till cheferna för 1.—4. flygkårerna och flygskolkåren
den 3 november 1931 hade flygstyrelsen med hänvisning till nämnda kun¬
görelse bestämt, att tidigare lämnade tillstånd för enskilda att förhyra
flygvapnet tillhöriga motorfordon omedelbart skulle indragas förutom i
sådana fall, som i kungörelsen avsåges, i vilka sistnämnda fall av flyg¬
styrelsen senast fastställd taxa för uthyrning av motorfordon med driv
medel skulle gälla.
Krigsrätten funne, att ovan omförmälda, av Gyllenkrok eller på hans
föranstaltande företagna resor icke stöde i överensstämmelse med förut
anmärkta, av Kungl. Majit och flygstyrelsen meddelade föreskrifter rö¬
rande begagnande av kronans automobiler inom flvgvapnet, och att Gyl¬
lenkrok förty icke kunde undgå ansvar för dessa resor enligt 130 § straff¬
lagen för krigsmakten.
2) Sedan värnpliktige Knut Hermansson i en till militieombudsman-
nen den 5 mars 1934 inkommen skrift påtalat, att Gyllenkrok och andra
kårens officerare använt kårens, d. v. s. flygvapnets vid kåren statione¬
rade automobiler för privat bruk, hade Gyllenkrok med Ahremark, Her¬
mansson och ett flertal andra av den honom underställda personalen vid
kåren under mars och april månader 1934 hållit upprepade förhör för
verkställande av utredning rörande bland annat tillkomsten av vissa an¬
teckningar, som återfunnits å de vid kåren förda transportbeskeden över
användningen av kårens automobiler, varjämte Gyllenkrok från perso
67
ner, som stått under hans befäl, infordrat svar på vissa frågor, som med
förut nämnda förhållanden haft sammanhang. Vid ett av dessa förhör,
som ägt rum med Hermansson den 6 mars 1934, hade Gyllenkrok gjort
avbrott i förhöret under några timmar och därunder låtit Hermansson
uppehålla sig i kårexpeditionens tambur med förbud för honom att där¬
ifrån avlägsna sig. För vad Gyllenkrok sålunda åtgjort hade åklagaren
yrkat ansvar å Gyllenkrok för oförstånd i tjänsten.
3) Genom beslut den 29 mars 1934 hade Gyllenkrok skilt Allsmark från
den befattning såsom garageförman och tjänstförrättande bilunderofficer
vid kåren, som Ahremark då innehaft, och placerat Allsmark så¬
som biträde i kårens garage, varefter Gyllenkrok genom beslut den 6
juni 1934 avskedat Ahremark från hans anställning vid kåren från och
med den 1 augusti 1934. Under åberopande av att Gyllenkrok saknat
laga skäl att på sätt som skett förordna örn ändring i Ahremarks tjänste¬
ställning och dennes avskedande hade åklagaren yrkat ansvar å Gyllen¬
krok för det han genom besluten den 29 mars och den 6 juni 1934 gjort sig
skyldig till oförstånd i tjänsten och missbruk av honom såsom kårchef
tillagd befogenhet.
4) Vid ett med Ahremark under mars månad 1934 hållet förhör hade
Gyllenkrok yttrat till Ahremark: »Örn jag ytterligare får några skrivel¬
ser beträffande Ahremark med anmärkningar eller klagomål i denna sak,
betraktar jag — vare sig skrivelsen kommer från fackförening eller
från någon myndighet, t. ex. från chefen för flygvapnet eller från flyg¬
styrelsen —■ såsom örn det varit Ahremark, som tagit initiativet eller
ställt örn skrivelsen i fråga. Inträffar detta, så åker Ahremark ögon¬
blickligen på andra sidan grindarna.» Åklagaren hade påstått, att Gyl¬
lenkrok genom detta yttrande förgått sig med hotelse mot Ahremark, och
under åberopande härav yrkat ansvar å Gyllenkrok jämlikt 91 § eller 94 §
strafflagen för krigsmakten eller alternativt, örn Ahremark icke kunde
anses lyda under strafflagen för krigsmakten, jämlikt 130 § samma lag
och tillämpligt lagrum i 16 kap. allmänna strafflagen.
5) Ahremark hade yrkat ansvar å Gyllenkrok för det Gyllenkrok gjort
sig skyldig till ärekränkning mot Ahremark. Då Ahremark icke lydde
under strafflagen för krigsmakten och förty Gyllenkrok för den hotelse,
som kunde anses innefattas i det under mom. 4 härovan återgivna ytt¬
randet, icke kunde dömas till ansvar jämlikt 91 eller 94 §§ sistnämnda
lag, samt Gyllenkrok icke genom samma yttrande eller, såvitt visats, ge¬
nom annat sitt förfarande gjort sig skyldig till ärekränkning mot Ahre¬
mark, men Gyllenkrok genom yttrandet måste hava visat oförstånd i
tjänsten, prövade krigsrätten, med ogillande av Ahremarks ansvarstalan
för ärekränkning, rättvist på det sätt bifalla åklagarens i nu förevarande
del av målet förda talan, att Gyllenkrok för yttrandet förklarades straff¬
skyldig jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten.
De under mom. 2 och 3 härovan anmärkta åtgärder, för vilka åklagaren
68
fört ansvarstalan mot Gyllenkrok, funne krigsrätten sta i sådant sani-
manhang till varandra, att de vid avgörandet av frågan om Gyllenkrok
genom åtgärderna gjort sig skyldig till tjänstefel, måste bliva föremål
för ett bedömande; och enär Gyllenkrok genom samma åtgärder, sedda i
belysning av den utredning, som från åklagarens sida blivit i målet före-
bragt, gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten och missbruk av honom
såsom kårchef tillagd befogenhet, funné krigsrätten Gyllenkrok i denna
del av målet straffskyldig enligt 130 § strafflagen för krigsmakten.
Efter denna prövning av de olika ansvarsyrkandena dömde krigsrätten
Gyllenkrok, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten jämförd med 38 §
samma, lag, för oförstånd i utövande av tjänsteplikt att undergå arrest
utan bevakning i tolv dagar.
Vad därefter anginge den av åklagaren å flygstyrelsens vägnar mot
Gyllenkrok förda talan örn skyldighet för Gyllenkrok att ersätta kronan
för de färder, som Gyllenkrok obehörigen företagit med kårens automo-
biler, så funne krigsrätten det icke vara i målet visat, att de färder med
sådana automobiler, som Gyllenkrok i enskilda angelägenheter företagit
mellan Malmen och Linköping, uppginge till större sammanlagd väglängd
än Gyllenkrok själv medgivit eller 287 nymil. De färder, som på Gyllen¬
kroks föranstaltande företagits med samma automobil för försvarskom-
missionens räkning, uppginge enligt den i målet förebragta utredningen
till en sammanlagd väglängd av 1,010.5 nymil. Då Gyllenkrok måste an¬
ses skyldig att gottgöra kronan för samtliga dessa färder, samt kronan
skäligen icke kunde vara berättigad till högre ersättning för färderna än
efter ett pris av en krona 13 öre för nymil, prövade krigsrätten, utan av¬
seende å vad Gyllenkrok mot åklagarens ersättningsyrkande invänt, rätt
vist förplikta Gyllenkrok att till kronan utgiva gottgörelse för färderna
med 1,466 kronor 17 öre.
Vad slutligen anginge Ahremarks mot Gyllenkrok förda skadestånds¬
talan, så lämnade krigsrätten, med hänsyn till målets utgång i ansvars¬
frågan, denna talan liksom jämväl Ahremarks anspråk på ersättning för
rättegångskostnaderna utan bifall.
Krigsrätten stadgade, att den ersättning, som utgått till Hermans¬
son för hans inställelse vid rätten den 31 augusti 1934, skulle stanna
å statsverket, men skulle det åligga Gyllenkrok att återgälda statsverket
vad detta kunde visa sig hava utgivit åt övriga vittnen, som på åklaga¬
rens begäran hörts i målet.
Från detta utslag, som innefattade krigsdomaren R. A. A.
Hultmarks, översten P. U. Lagerhjelms och vice auditören S. H.
Nilssons sammanstämmande mening, var överstelöjtnanten J. E.
M. Björnberg så tillvida av skiljaktig mening, att han fann
Gyllenkrok skäligen icke vara förfallen till ansvar för de fär¬
der, som Gyllenkrok med kåren tillhöriga automobiler företagit
69
i sin egenskap av ledamot för försvarskommissionen eller för de
färder, som på Gyllenkroks föranstaltande med sådan automo¬
bil företagits för kommissionens räkning, samt bestämde förty
Gyllenkroks straff till arrest utan bevakning i tio dagar och
befriade Gyllenkrok från skyldighet att till kronan utgiva er¬
sättning för samma resor.
över krigsrättens utslag har Gyllenkrok anfört besvär.
5. Missfirmelse av underlydande.
Fråga tillika om oförstånd i tjänsten m. m.
Uti en till militieombudsmannen den 27 juli 1934 inkommen klagoskrift
anhöll musikkorpralen vid Södra skånska infanteriregementet Rune fören
Gustafsson örn undersökning rörande förhållandena vid regementets mu- berg.
sikkår med anledning av musikdirektören Gustaf Ragnar Svedbergs upp¬
trädande mot kårens personal och hans sätt att leda musikkårens öv¬
ningar. Gustafsson hemställde tillika, att militieombudsmannen måtte
vidtaga de åtgärder för rättelses vinnande, vartill undersökningen kunde
giva anledning.
Till stöd för framställningen anförde Gustafsson i berörda skrift, sä
vitt nu är i fråga, följande:
I sitt uppträdande vore Svedberg ofta mycket obalanserad. Detta hade
bland annat tagit sig uttryck på det sättet, att han t. ex. vid visitationer
utan förklarlig anledning sparkat på öppna dörrar. Vid ett tillfälle, då
kåren spelat på officersmässen, hade det hänt, att han, under det att ett
musikstycke utförts, gått fram till trumslagaren och tagit ena trum-
stocken samt med denna slagit i otakt; enligt vad kårens personal upp¬
fattat i tydligt syfte att undervisa trumslagaren. Till Svedbergs ursäkt
kunde möjligen anföras, att han vid detta tillfälle varit onykter, men i vart
fall måste man reagera mot dylikt förfarande. Det hade ock hänt att Sved¬
berg vid tillfälle, då någon i kåren råkat blåsa fel i något musikstycke,
utfarit i otidigheter. Under en repetition hade en fanjunkare vid dylikt
tillfälle i hårda ordalag blivit tillsagd: »Det skall bli annat av nästa
gång fanjunkaren blåser fel ton, och när detta så hänt en tio å tolv gånger
antager jag, att det är färdigt». Vid en konsert i matsalen hade en ser¬
geant omedelbart efter dess slut blivit framkallad till Svedberg och i
mycket ohövliga ordalag blivit tillfrågad, varför han ej blåst »staccato»
på visst ställe i ett stycke. Då sergeanten hävdat, att han blåst rätt, hade
Svedberg sagt: »Nej sergeanten är en dumbom, hämta stämman». Sved¬
berg hade funnit, att sergeanten blåst rätt enligt stämman, men trots detta
hade Svedberg icke erkänt sitt misstag och än mindre framfört någon ur-
70
säkt för sitt beteende. Han hade blott slängt till sergeanten stämman.
Under en lektion hade det ock hänt, att Svedberg tilltalat en av furirer-
na på följande sätt: »Din djävla lus, akta dej, så att du inte blir platt
som en pannkaka.» Vidare hade han vid ett tillfälle anmodat denne furir
att begära sitt avsked. Furiren hade varit i tjänst i tio år, vore ostraffad
och hade familj att försörja. Det hade för övrigt förekommit vid åtskil¬
liga tillfällen, att Svedberg anmodat underlydande att anhålla örn av¬
sked. Flera episoder av samma art skulle kunna berättas. Dess¬
utom hade föx'ekommit, att Svedberg kallat en underofficer för »para¬
sit i orkestern», att han utan grund beskyllt en volontär för lögn, att per¬
sonalen icke fått svar på frågor rörande tjänsten eller ock möjligen snä-
siga svar samt att Svedberg vid flera tillfällen underlåtit att besvara
hälsning av underordnade. Även den egentliga tjänstgöringen bleve
under Svedbergs ledning och befäl betungande på grund av hans sätt
att bedriva övningarna. Sålunda hade det vid lektioner med under¬
officerare och furirer förekommit, att Svedberg låtit dessa blåsa en
och samma skala på olika sätt icke mindre än 52 gånger, och först
därefter hade den övriga läxan blåsts. Följden hade emellertid då
blivit, att lektionens deltagare varit uttröttade efter blåsningen av
skalan, och återstoden av lektionen hade givit utbyte därefter. Som
övningslokaler vore för flertalet av kårens personal upplåtna små
vindsimm, och enligt Svedbergs order finge dessa under övningarna icke
lämnas mellan kl. 8.00—II.00 och 12.30-—15.oo samt 15.15—17.oo, d. v. s. utom
för frukostrasten medgåves endast rast i 15 minuter under hela dagen.
Då övningarna i dessa lokaler borde anses såsom på sitt sätt fysiskt an¬
strängande, borde rast medgivas 10 minuter i timmen såsom tjänstgö-
ringsreglementet föreskreve, när det gällde ansträngande övningar. Detta
gällde särskilt åtta stycken av personalen, däribland två underofficerare,
vilka så gott som dagligen måste uppehålla sig i en dylik övningslokal,
vilken finge ljus genom ett omkring 50 X 30 centimeter stort takfönster.
Vid ett tillfälle hade förekommit, att Svedberg genom att lova en musik
furir vid I. 3 befordran till underofficersgrad senast i april 1934 förmått
denne att taga avsked från I. 3 och söka anställning vid I. 7. Då musik-
furiren icke blivit befordrad enligt löfte, hade han frågat Svedberg örn
anledningen därtill och då fått till svar, att det vore väl ingenting att
vara underofficer. Furiren i fråga räknade femton års tjänstetid, vore
familjeförsörjare och hade aldrig varit straffad. På grund av Svedbergs
uppträdande mot personalen hade skapats vantrevnad i tjänsten, och rät¬
telse syntes därför böra astadkommas. Att förhållandena icke vore som
de borde vara torde framgå därav, att icke mindre än ett 40-tal avskeds¬
ansökningar inlämnats av kårens personal, sedan Svedberg tillträtt sin
anställning vid regementet.
Vid anmälan Vid skriften hade fogats de i densamma åberopade intygen, vilka, samt-»
fogade intyg, liga dagtecknade Ystad den 22 juli 1934, voro av följande lydelse:
71
1. Härmed få undertecknade intyga, att musikdirektören vid I. 7 Sved
berg, vid visitationer — såvitt vi kunnat förstå utan förklarlig anledning
— sparkat på öppna dörrar, så att desamma tillskyndats skada.
Olle Johnsson, musikfurir. Harry Netzell, musikfurir.
Gösta Hansson, musikfurir. Oscar Lindh, musikfurir.
Rune Gustafsson, musikkorpral. Yngve Moberg, musikvicekorpral.
2. Härmed få undertecknade intyga, att vid ett tillfälle, då musikkå¬
ren utförde musik på officersmässen, musikdirektör Svedberg, under det
att ett musikstycke utfördes, tog ena trumstocken från trumslagaren
och med denna slog i otakt, såvitt vi kunde förstå för att därigenom un¬
dervisa trumslagaren.' Enligt vår bestämdai uppfattning var musikdi¬
rektören vid detta tillfälle onykter.
Rune Gustafsson, musikkorpral.
Oscar Lindh, musikfurir. Gösta Hansson, musikfurir.
Olle Johnsson, musikfurir. Yngve Moberg, musikvicekorpral.
Å. Hanssenn,, musikvolontär. M. Jönsson, musikvolontär.
3. Under en repetition blev en fanjunkare, då han under utförandet av
ett musikstycke råkade blåsa en fel ton, i hårda ordalag tillsagd av di¬
rektören :»Det skall bli annat av nästa gång fanjunkaren blåser en fel
ton, och när detta har hänt en tio å tolv gånger antager jag att det är
färdigt.»
Axel Hansson, musiksergeant. Nils Nilsson, musikfanjunkare.
B. H. Svensson, musiksergeant. Oscar Lindh, musikfurir.
Olle Johnsson, musikfurir. Gösta Hansson, musikfurir.
4. Härmed intygas, att följande förekommit vid tillfälle, då musikkåren
i. 7 utförde konsert i matsalen. Efter konsertens slut blev en sergeant
framkallad till direktören och tillfrågad i mycket ohövliga ordalag,
varför han ej blåst »staccato» på visst ställe i ett stycke. Sergeanten
hävdade med anledning härav, att han blåst rätt, men direktören gen¬
mälde härtill: »Nej, sergeanten är en dumbom, hämta stämman.» Då
direktören fick taga del av stämman, visade det sig, att sergeanten hade
blåst rätt enligt densamma, men trots detta erkände direktören icke sitt
misstag och framförde icke heller någon ursäkt för sitt beteende, utan
slängde han blott till sergeanten stämman.
Malte Persson, musikfurir. Yngve Moberg, musikvicekorpral.
5. Härmed intygas, att direktören vid ett tillfälle tilltalat en furir på
följande sätt: »Din djävla lus, akta dig, så att du inte blir platt som en
pannkaka.»
Åke Lundquist, musikvolontär.
72
6. Härmed intygas, att direktören under en lektion tilltalat mig på
följande sätt: »Sergeanten är en parasit i orkestern.»
Axel Hansson, musiksergeant.
7. Härmed intygas att direktören utan någon särskild anledning i
hårda ordalag anmodat oss att lägga in örn vårt avsked.
Malte Persson, musikfurir. Rune Gustafsson, musikkorpral.
8 a. Härmed intygas att direktören tilltalat en vicekorpral på följande
sätt: »Korpralen står och ljuger, det är inte lönt att korpralen försöker
svänga sig längre utan fram med sanningen.» Detta utan fog att fälla
ett sådant yttrande.
Rune Gustafsson.
b. Härmed intygas att musikdirektören på expeditionen beskyllt en
volontär för att vara en lögnare utan att enligt min mening direktören
haft grundad anledning att uttala ett dylikt omdöme.
Yngve Moberg, musikvicekorpral.
9 a. Härmed intygas, att det förekommit, såväl att direktör Sved¬
berg lämnat av oss gjorda frågor rörande tjänsten utan svar, som att di¬
rektören vid åtskilliga tillfällen, då
på ett snäsigt och avogt sätt.
Gustaf Hultgren, musikfanjunkare.
Nils Nilsson, musikfanjunkare.
Åke Lundquist, musikvolontär.
A. Hansson, musikvolontär.
Olle Johnsson, musikfurir.
Malte Persson, musikfurir.
han svarat, i dylikt fall gjort detta
M. Jönsson, musikvolontär.
Axel Hansson, musiksergeant.
Harry Netzell, musikfurir.
B. H. Svensson, musiksergeant.
Gösta Hansson, musikfurir.
Yngve Moberg, musikvicekorpral.
Rune Gustafsson, musikkorpral.
b. Härmed intygas att musikdirektören vid flera tillfällen underlåtit
att besvara hälsning av underordnad.
Gustaf Hultgren, musikfanjunkare.
Nils Nilsson, musikfanjunkare.
A. Hansson, musikvolontär.
B. H. Svensson, musiksergeant.
Oscar Lindh, musikfurir.
Yngve Moberg, musikvicekorpral.
Åke Lundquist, musikvolontär.
M. Jönsson, musikvolontär.
Axel Hansson, musiksergeant.
Harry Netzell, musikfurir.
Olle Johnsson, musikfurir.
Malte Persson, musikfurir.
Gösta Hansson, musikfurir.
Rune Gustafsson, musikkorpral.
73
10. Härmed intygas av oss vid här avsedd lektion deltagande, att direktör
Svedberg låtit lektionsdeltagama blåsa en och samma skala på olika
sätt icke mindre än 52 gånger, och han först därefter fortsatt med lek¬
tionen för att genomgå den övriga delen av läxan, ävensom att vi på
grund av detta sätt att leda lektionen varit uttröttade efter skalans ut¬
förande ovannämnda antal gånger, så att återstoden av lektionen givit
sämre utbyte än den bort göra.
B. H. Svensson, musiksergeant. Barry Netzell, musikfurir.
Olle Johnsson, musikfurir. Oscar Lindh, musikfurir.
11. Härmed intygas att såsom övningslokaler för ett flertal av kårens
personal upplåtits små vindsrum, i vilka övningarna enligt direktör Sved¬
bergs order skola pågå under följande tider: 8.oo—ll.oo, 12.30—15.oo och
15.i5-17.oo, d. v. s. med undantag för frukostrast medgives endast 15
minuters rast under hela dagen. Vi intyga vidare, att övningarna i
dessa lokaler bli ansträngande, och att enligt vår mening övningsdel-
tagarna äro i behov av 10 minuters rast per timma, därunder de böra få
lämna lokalerna, vilket nu av direktören icke är medgivet. Jämväl in¬
tygas att åtta stycken av personalen, däribland två underofficerare, så
gott som dagligen måste öva i dylika lokaler och under ovannämnda för¬
hållanden samt att övningslokalerna erhålla ljus endast genom ett omkring
50 X 30 centimeter stort takfönster. Värmen i dessa rum har uppmätts
ända till 32 grader.
Nils Nilsson, musikfanjunkare.
Gustaf Hultgren, musikfanjunkare.
Axel Hansson, musiksergeant.
Oscar Undh, musikfurir.
Gösta Hansson, musikfurir.
M. Jönsson, musikvolontär.
Åke Lundquist, musikvolontär.
Harry Netzell, musikfurir.
Malte Persson, musikfurir.
B. H. Svensson, musiksergeant.
Olle Johnsson, musikfurir.
Rune Gustafsson musikkorpral.
Yngve Moberg, musikvicekorpral.
Å. Hansson, musikvolontär.
12. Härmed får jag intyga, att direktör Svedberg gav mig löfte att, örn
jag lämnade min anställning som musikfurir vid I. 3 och i stället sökte
anställning vid I. 7, jag i april månad 1934 skulle kunna vara säker på
befordran till underofficers grad. Då jag på grund av detta löfte, trots
lång tjänstetid och trots att jag är familjeförsörjare, tog den erbjudna an¬
ställningen vid I. 7 men icke blev befordrad inom lovad tid, vände jag
mig till musikdirektören med förfrågan örn anledningen till att beford¬
ran uteblivit. Jag fick då följande svar: »Det är väl ingenting att vara
underofficer.»
Harry Netzell, musikfurir.
Svedberg har tidigare varit anmäld för militieombudsmannen. I no¬
vember 1929 påkallade en musikvicekorpral i Södra skånska infanteri¬
regementet hos militieombudsmannen undersökning rörande förhållan-
74
Förhör
M.
dena vid regementets musikkår. Klaganden framhöll bland annat, att
Iian och många andra inom musikkåren blivit dåligt behandlade av Sved¬
berg. Militieombudsmannen uppdrog åt regementschefen att verkställa
utredning. Av den utredning, som i ärendet verkställdes, fann militie¬
ombudsmannen framgå, att Svedberg åtminstone vid två olika tillfällen
uppträtt berusad samt att Svedberg vid olika tillfällen under tjänst¬
göring använt otillbörliga uttryck och svordomar. Genom dessa otill¬
börliga uttryck och svordomar hade Svedberg enligt militieombudsman-
nens uppfattning brustit i anständigt uppförande. Militieombudsmannen
ansåg förseelserna vara av allvarlig natur, då Svedberg vid förseelser¬
nas begående utövat ledarskapet över musikkåren, och anmälde förty
Svedberg hos regementschefen till bestraffning. I skrivelse den 1 april
1930 anmälde därefter regementschefen, att han samma dag för de an¬
märkta förseelserna jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten ålagt Sved¬
berg sex dagars arrest utan bevakning.
*"/»> Med anledning av nu förevarande klagomål anställde tjänstförrättande
°' militieombudsmannen vid en den 23 augusti 1934 å Revingehed förrättad
inspektion av regementet förhör med samtliga de medlemmar av musik¬
kåren, som avgivit intyg i saken, med undantag av musikfuriren E. Erics¬
son, vilken lämnat sin anställning vid kåren. Samtliga förhör skedde i
närvaro av fanjunkaren Lundquist. Sedan förhören avslutats samt fan¬
junkaren Lundquist fått avträda, hördes Svedberg över klagomålen.
Vid de sålunda verkställda förhören vitsordade intygsgivarna sina i
intygen lämnade uppgifter med nedan återgivna förtydliganden och till-
lägg och förekom därvid tillika följande:
1. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava sparkat på dörrar
vid visitaticmer (intyg av Johnsson m. fl.).
Musikkorpralen Gustafsson anförde: Ifrågavarande händelse hade ägt
rum vid Svedbergs visitationer av de rum, där personalen bedrivit sina
musikövningar. Övningslokalerna hade vid ifrågavarande tillfälle ut¬
gjorts av musikfurirernas förläggningsrum (furirrummet) samt 2 mindre
rum med ingång från furirrummet. Dörrarna till dessa mindre rum, vilka
öppnades inåt, hade under övningarna på Svedbergs order varit låsta in¬
ifrån. I ett av de mindre rummen hade, bland andra, musikfuriren Gösta
Hansson brukat vistas. Gustafsson hade år 1934 vid tre särskilda
tillfällen iakttagit, att Svedberg vid sina visitationer först knackat på
dörren till det rum, där furiren Hansson jämte andirn uppehållit sig,
samt då knackningarna ej uppfattats, kraftigt och obehärskat sparkat
på dörren, tills densamma öppnats av någon innanför varande person.
Musikfurirerna O. E. I. Johnsson och O. V. Lindh berättade i huvud¬
saklig överensstämmelse med Gustafsson. Johnsson meddelade emeller¬
tid att han endast en gång år 1934 sett Svedberg sparka på dör¬
ren till det rum, där furiren Hansson suttit, men att han hört omtalas.
75
att Svedberg vid ett flertal andra tillfällen under år 1934 sparkat på
samma dörr. Lindh uppgav, att han vid flera tillfällen år 1934 sett Sved¬
berg sparka på nämnda dörr, vilken ej varit försedd med handtag på ut¬
sidan.
Musikfurirerna Gösta Hansson och S. H. Netzell uppgåvo, Hansson att
han vid fyra eller fem tillfällen år 1934 och Netzell att han vid ett fler¬
tal tillfällen år 1934 hört Svedberg obehärskat sparka på dörren till det
ram, där de bedrivit sina musikaliska övningar. Netzell hade funnit, att
dörren burit märken efter kraftiga sparkar.
Musikvicekropralen Y. Moberg berättade, att han vid ett tillfälle som¬
maren 1934 sett Svedberg i furirrummet i vredesmod sparka på insidan
av ytterdörren.
Svedberg anförde: Musikövningarna hade försiggått i låsta rum. Sved¬
berg hade vid visitationer alltid knackat på dörrarna till de rum, där
övningarna pågått. Då någon dörr likväl icke öppnats, hade det emel¬
lertid hänt, att Svedberg sparkat på dörren för att göra vederbörande
uppmärksamma på att han önskade komma in. Svedberg hade aldrig
sparkat på någon öppen dörr.
2. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava tagit en trumstock
och slagit i otakt (intyg av Gustafsson m. fl.).
Musikkorpralen Gustafsson anförde: Ifrågavarande händelse hade in¬
träffat på Svenska flaggans dag den 6 juni 1934. Svedberg hade un¬
der det att musikkåren spelat en vals gått fram till Gustafsson, vilken
vid tillfället slagit trumma, samt ryckt till sig den ena trumstocken.
varvid han yttrat: »Hör upp på takten här.» Svedberg hade därefter föi
att undervisa Gustafsson slagit å trumman i hastigt tempo men därvid
av oförmåga icke lyckats slå takt med musiken. Orsaken till att Sved¬
berg kommit i otakt, hade sannolikt varit den, att Svedberg vid tillfället
varit onykter. Enligt Gustafssons bestämda förmenande hade Svedberg
saknat fog för sitt ingripande.
Musikfurirerna Johnsson, Gösta Hallsson och Lindh, musikvicekorpra¬
len Moberg samt musikvolontärerna A. Hansson och M. Jönsson vitsor¬
dade i huvudsak Gustafssons uppgifter. Lindh förmälde, att han vid till¬
fället haft befälet över orkestern, som följaktligen icke letts av Sved¬
berg, varför dennes ingripande varit desto mera opåkallat. Johnsson
förklarade på fråga, att Svedberg visserligen vid tillfället icke raglat
eller varit röd i ansiktet men att han varit sig olik och att Johnsson
fått den bestämda uppfattningen, att Svedberg varit onykter.
Musikfuriren Jensen uppgav, att Svedberg vid ifrågavarande tillfälle
icke slagit i otakt eller varit onykter.
Svedberg anförde: Före ifrågavarande kväll hade musikkåren under
flera dagar fått repetera dansmusik. Under dessa repetitioner hade
Svedberg vid åtskilliga tillfällen anmärkt, att Gustafsson slagit för
långsamt å trumman. Gustafsson hade häremot invänt, att han slagit
76
rätt, men. Svedberg hade tillsagt Gustafsson, att Svedbergs uppfattning
givetvis vore avgörande. Svedberg hade icke dirigerat dansmusiken å
officersmässen, men väl ansett det vara sin skyldighet att övervaka or¬
kestern. Svedberg hade härunder förmärkt, att Gustafsson slagit för
långsamt, och hade genom lämpliga tecken sökt förmå Gustafsson att
öka tempot. Då Gustafsson emellertid icke hörsammat Svedbergs an¬
visningar, hade Svedberg gått fram till Gustafsson, fråntagit honom den
ena trumstocken och med densamma i syfte att undervisa Gustafsson
slagit å trumman i hastigare takt. Orkestern hade uppfattat Svedbergs
avsikt och ökat tempot. Svedberg hade ifrågavarande dag av sprit¬
drycker förtärt högst en grogg eller ett glas punsch eller möjligen båda¬
dera, som intagits efter middagen. Svedberg, som tålde spritdrycker väl,
hade vid tillfället icke i någon mån varit påverkad av alkohol.
3. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava förolämpat en fan¬
junkare (intyg av Axel Hansson m. fl.).
Musikkorpralen Gustafsson uppgav, att ifrågavarande händelse ägt
rum, innan han tillträtt anställning vid regementet. Det hade varit mu¬
sikfanjunkaren Hultgren, som vid tillfället blivit förolämpad.
Musik fanjunkaren Hultgren vitsordade, att Svedberg fällt ifrågava¬
rande yttrande till honom, vilket ägt rum under år 1933, samt framhöll,
att yttrandet gjorts i en förolämpande ton.
Musikfanjunkaren N. Nilsson, musiksergeanterna B. H. Svensson och
Axel Hansson samt musikfurirerna Johnsson, Gösta Hansson och Lindh
vitsordade, att yttrandet fällts till Hultgren, samt framhöllo, att hän¬
delsen, som skett inför den samlade musikkåren, väckt pinsam uppmärk¬
samhet.
Svedberg anförde: Han kunde icke erinra sig ifrågavarande tilldra¬
gelse. Hultgren hade emellertid ofta blåst fel. Svedberg hade under en
och en halv månad år 1933 fört anteckningar över de tillfällen, då någon
av musikpersonalen enligt Svedbergs förmenande med avsikt blåst fel.
Svedberg framtog härefter en bok, vari enligt Svedberg berörda an¬
teckningar skulle hava förts, samt förklarade efter en stunds gransk¬
ning av bokens innehåll, att Hultgren funnes i densamma för ovan¬
nämnda tid antecknad för avsiktlig felblåsning vid minst 5 olika till¬
fällen.
4. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava kallat en sergeant
för dumbom (intyg av Persson m. fl.).
Musikkorpralen Gustafsson förklarade, att händelsen inträffat i ja¬
nuari eller februari 1934 samt att yttrandet i Gustafssons närvaro fällts
till musiksergeanten Svensson.
Musikfuriren M. Persson och musikvicekorpralen Moberg vitsordade,
att yttrandet, vilket båda hört, riktats till musiksergeanten Svensson,
men uppgåvo, att detsamma fällts vid ett tillfälle under hösten 1933.
77
Svedberg förklarade, att hau icke kunde erinra sig den uppgivna
händelsen.
5. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava förolämpat en furir
(intyg av Åke Lundquist).
Musikkorpralen Gustafsson uppgav, att han ej hört ifrågavarande ytt¬
rande, vilket skulle hava fällts till musikfuriren Persson i maj eller juni
1934.
Musikfuriren Persson uppgav: Ifrågavarande yttrande hade fällts
till honom den 2 maj 1934. Svedberg hade kommit in till Persson, som
vid tillfället suttit i ett av de mindre övningsrummen, och velat höra
Perssons läxa. Sedan Persson fått blåsa tonskalan två gånger, hade
Svedberg fällt berörda yttrande och samtidigt knutit handen framför
Persson.
Musikvolontären Åke Lundquist sade sig hava hört yttrandet och
vitsordade, att detsamma fällts till Persson.
Svedberg förklarade, att han icke kunde erinra sig, att han till Pers¬
son fällt det uppgivna yttrandet.
6. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava förolämpat musik
sergeanten Axel Hansson (intyg av Axel Hansson).
Musikkorpralen Gustafsson uppgav, att händelsen inträffat, innan han
tagit anställning vid regementet.
Musiksergeanten Axel Hansson vitsordade, att yttrandet riktats till ho¬
nom, samt uppgav, att detta skett under en lektion år 1932, då Hansson
uppehållit sig i ett av de mindre övningsrummen. Svedberg hade för
övrigt vid flera tillfällen varit otidig mot Hansson men därvid använt
mildare uttryck än det nu ifrågavarande.
Svedberg bestred, att han fällt berörda yttrande samt att han vid
något tillfälle varit otidig mot Hansson.
7. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava i hårda ordalag
uppmanat musikkorpralen Gustafsson och musikfuriren Persson att taga
avsked (intyg av Persson och Gustafsson).
Musikkorpralen Gustafsson anförde: Svedberg hade vid ett tillfälle efter
att hava frågat Gustafsson, örn denne kommit till regementet som trum¬
slagare eller för att trilskas, i hård ton uppmanat Gustafsson att lägga in
örn avsked. Vid ett senare tillfälle i juni 1934 hade Svedberg frågat en
furir Evald Anderberg från I. 3, vilken varit på tillfälligt besök i Ystad,
örn denne kunde skaffa musikfuriren Persson anställning vid I. 3, samt
erbjudit Anderberg att komma till I. 7. Svedberg hade till Anderberg
örn Persson yttrat, att »sådant skit inte vore något att spara på» eller
något liknande. Anderberg hade för Gustafsson själv berättat vad
Svedberg till Anderberg yttrat.
Musikfuriren Persson anförde: Svedberg hade vid ett tillfälle på
sommaren 1932 till Persson utan orsak yttrat, att Persson vore slö och
likgiltig och borde begära avsked. Även vid ett senare tillfälle hade
78
Svedberg i hård ton uppmanat Persson att lägga in om avsked. På
hösten 1933 hade Persson, som då i nio års tid spelat valthorn, fått över¬
gå till althorn, vilket instrument Persson ej tidigare spelat. Svedberg
hade tillika förbjudit Persson att spela valthorn vare sig i tjänsten eller
på fritid. Till en volontär som försökt sig på valthorn, hade Svedberg
yttrat, att valthorn över huvud taget ej finge spelas vid regementet. Mu¬
sikpersonalen hade varit berättigad att mot en ersättning av 10 öre per
dag låna regementets musikinstrument för användning utom tjänstgö¬
ring. Det ålåge Svedberg att besluta örn utanordningen av instrumen¬
ten, varefter musikfanjunkaren Lundquist hade att utlämna desamma.
Svedberg hade förklarat, att valthorn över huvud taget ej finge utläm¬
nas. Valthorn och althorn krävde vid spelning olika teknik. Valthorn
spelades med hjälp av vänster hand och althorn med hjälp av höger
hand. Althorn krävde vid blåsning »mera luft». Persson hade för
Svedberg framhållit, att althorn icke brukades i civila musikkårer eller
vid infanteriregementen, varför Perssons utkomstmöjligheter skulle
högst väsentligt minskas, örn han tvingades övergå till althorn. Sved¬
berg hade svarat, att Persson i stället för att beklaga sig borde vara
tacksam för att få spela althorn, då Persson lidit av lungsot. Enligt
Svedbergs förmenande skulle nämligen althorn vara mera lättblåst än
valthorn. Persson, som visserligen för omkring 3 år sedan varit sjuk¬
lig på grund av överansträngning och år 1931 haft lungsäcksinflamma-
tion, hade, så vitt han visste, aldrig haft lungsot.
Musikfanjunkaren Lundquist upplyste, att Svedberg förbjudit ho¬
nom att utlämna valthorn.
Svedberg anförde: Det vore riktigt, att Svedberg på hösten 1933 lå¬
tit Persson övergå från valthorn till althorn. Rent musikaliska hänsyn
hade därvid varit avgörande. Det vore ytterst vanligt inom militära
musikkårer, att personalen finge byta instrument. Svedberg hade
aldrig uttalat någon bestämd vilja, att Persson skulle avgå. Då Pers¬
son ej velat byta instrument, hade Svedberg möjligen yttrat, att Pers¬
son, örn han ej ville lära sig blåsa althorn, väl borde avgå, men Sved¬
berg hade intet minne av att han fällt något sådant yttrande. Althorn
iörekomme sällan i andra civila musikkårer än sådana inom frälsnings¬
armén och nykterhetsorganisationer. Valthorn användes däremot som regel
i civila musikkårer. I militära orkestrar förekomme althorn och valt¬
horn i ungefär samma utsträckning. Althorn krävde ej någon större
manuell skicklighet, då händerna arbetade endast obetydligt. Sved¬
bergs mening hade varit, att Persson skulle traktera såväl althorn som
valthorn, vilket Svedberg även yttrat till Persson i kompaniadjutan¬
tens närvaro. Svedberg hade emellertid tillsagt Persson, att denne finge
spela valthorn under tjänstgöring först sedan han lärt sig behärska alt-
horn. Svedberg hade ej meddelat annat förbud mot utlämning av valt¬
79
horn än att sådant instrument icke finge utlämnas för användning un¬
der tjänstgöring.
8. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava beskyllt en vice¬
korpral och en volontär för lögn (intyg av Gustafsson och av Moberg).
Musikkorpralen Gustafsson anförde, att den i intyget omnämnde vice¬
korpralen vore förenämnde Moberg samt att yttrandet till denne fällts
vid ett tillfälle år 1934. Svedberg hade vid ett annat tillfälle under år
1934 utan skäl beskyllt volontären Jönsson för lögn.
Musikvicekorpralén Moberg förklarade, att den i hans intyg omnämn¬
de volontären vore Jönsson, samt uppgav, att händelsen ägt rum i Mo¬
bergs närvaro för ett par månader sedan.
Svedberg bestred, att han beskyllt vare sig Moberg eller Jönsson för
lögn.
9. Beträffande påståendena, att Svedberg skulle hava givit snäsiga svar
m. m. samt underlåtit att hälsa (två intyg av Hultgren m. fl.).
Musikkorpralen Gustafsson anförde, att det hände så gott som dag¬
ligen, att Svedberg snäste personalen eller underlät att besvara dess frå¬
gor eller att hälsa på underordnade. Orsaken härtill vore enligt Gustafs¬
sons förmenande att Svedberg vore högfärdig.
Musikfurirerna Johnsson, Gösta Hansson, Netzell, Lindh och Persson
samt musikvolontärerna Å. Hansson, Jönsson och Åke Lundquist vits¬
ordade Gustafssons uppgifter, därvid Åke Lundquist emellertid fram¬
höll, att Svedberg i allmänhet plägade hälsa vid möte i staden utanför
kasernområdet.
Musikfanjunkaren Hultgren framhöll, att Svedberg som regel hälsat
vid möte med underofficerare utomhus men att Svedberg i allmänhet un¬
derlåtit att besvara hälsningar av underofficerare inomhus samt över
huvud taget hälsningar av manskap.
Musikfanjunkaren Nilsson samt musiksergeanterna Axel Hansson och
Svensson berättade i överensstämmelse med Hultgren.
Musikfuriren Jensen förklarade, att enligt hans förmenande Sved¬
berg icke vore snäsig eller underläte att besvara frågor eller hälsningar.
Svedberg anförde: Han hade aldrig varit snäsig mot personalen.
Svedberg hade i syfte att ej bliva onödigt besvärad av frågor givit or¬
der, att förfrågningar skulle gå genom kompaniexpeditionen. Det hade
därför hänt, att Svedberg, då förfrågningar likväl framställts hos honom,
hänvisat vederbörande till kompaniexpeditionen, men Svedberg hade där¬
vid aldrig varit ovänlig. Svedberg hade alltid besvarat hälsningar.
10. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava låtit en del av per¬
sonalen blåsa samma skala 52 gånger (intyg av Svensson m. fl.).
Musikfuriren Lindh uppgav, att ifrågavarande händelse inträffat för
ett par månader sedan. Det hade varit musiksergeanten Svensson och
musikfuriren Netzell, som vid tillfället fått blåsa tonskalan 52 gånger.
80
Lindh, som suttit utanför det rum, där Svensson och Netzell vid tillfäl¬
let befunnit sig, hade själv räknat antalet.
Musikfuriren Johnsson berättade i överensstämmelse med Lindh men
uppgav i fråga örn tiden för ifrågavarande händelse allenast, att hän¬
delsen inträffat under år 1934. Johnsson hade den bestämda uppfatt¬
ningen, att Svedberg vid tillfället handlat i syfte att trakassera Svensson
och Netzell.
Musiksergeanten Svensson uppgav, att han och Netzell vid tillfället
fått blåsa tonskalan i olika variationer först tillsammans och sedan var
för sig. övningen hade varat omkring en halv timme, och Svensson,
som blåst tenorbasun, hade funnit övningen mycket ansträngande.
Musikfuriren Netzell berättade i huvudsaklig överensstämmelse med
Svensson samt uppgav, att han vid tillfället blåst esskornett.
Samtliga hörda personer förklarade, att det icke tidigare hänt, att någou
tätt blåsa skalan tillnärmelsevis ett så stort antal gånger, som i föreva¬
rande fall skett.
Svedberg anförde: Han hade aldrig påbjudit spelningar av skalor så¬
som bestraffning eller i trakasseringssyfte. Svedberg kunde ej erinra
sig, huruvida Svensson och Netzell vid något tillfälle fått blåsa skalan
52 gånger. Svedberg kunde icke medgiva, att det under alla omstän¬
digheter vore olämpligt att låta en person blåsa skalor i den utsträck¬
ning, som i det förevarande fallet skulle hava skett. Svedberg satte ur
utbildningssynpunkt mycket stort värde på blåsning av skalor, då här¬
igenom, bland annat, andningstekniken utvecklades. Svedberg hade icke
velat överanstränga sin personal. Han brukade tvärtom uppmana mu¬
sikkårens medlemmar att säga till örn de vid musikövningarna bleve
trötta.
11. Beträffande påståendet, att personalens musikövningar därigenom
att de försiggått i daliga lokaler och nied otillräckliga raster gjorts onö¬
digt betungande (intyg av Nilsson m. fl.).
Musikkorpralen Gustafsson anförde: De båda vindsrummen innanför
furirrummet vore mycket små och hade snedställt tak, varför de perso¬
ner, som nödgades uppehålla sig där, icke kunde sitta raka under sina
musikövningar. Från takfönstret vore starkt drag, och volontären Åke
Lundquist hade i ett av vindsrummen ådragit sig öroninflammation. På
grund av vindsrummens belägenhet omedelbart under taket hade tempe¬
raturen i desamma under soliga dagar sprungit upp ända till 35—40 gra¬
der. Det hade flera gånger inträffat, att de av personalen, som nödgats
uppehålla sig i dessa mindre rum, efter övningarnas slut varit genom¬
svettiga. Tisdagar och fredagar hade musikövningarna slutat kl. 4 e. m.
utom för elever och volontärer, vilka fått fortsätta till 4.30 e. m. Nämnda
dagar hade kåren emellertid med början kl. 5.20 e. m. utfört musik i mat¬
salen. Övriga dagar hade övningarna pågått till kl. 5 e. m.
81
Musiksergeanten Axel Hansson upplyste, att ifrågavarande lokaler
användes allenast under tiden maj—augusti och att musikkåren under
återstående del av året förfogade över bättre övningslokaler.
Musikfuriren Persson anförde: Persson och volontären Jönsson be-
drevo sina övningar i ett av de mindre vindsrummen. Persson vitsor¬
dade Gustafssons uppgift, att de båda mindre rummen vore dragiga och
varma samt att man ej kunde sitta rak i desamma. Dagen efter mid¬
sommardagen 1933 hade Persson, enär en stor del av personalen varit
borta, satt sig i furirrummet för att spela över. Svedberg bade emeller¬
tid vid sin ankomst till furirrummet omedelbart kört in Persson i det
vindsrum, där denne eljest bade sin övningslokal.
Musiksergeanten Svensson uppgav, att han själv bade ett av de
mindre vindsrummen såsom övningslokal, att dessa vindsrum vore syn¬
nerligen dragiga samt att hälsotillståndet hos musikkårens personal va¬
rit mindre gott.
Musikfuriren Netzell uppgav, att han, som haft sin plats i furirrum¬
met, en dag omkring kl. 3 e. m. avläst temperaturen i ett av de mindre
rummen till 35 grader samt att musikfuriren Gösta Hansson, som bedri¬
vit sina övningar i ett av dessa mindre rum, stundom kommit genomsvet¬
tig därifrån.
Musikfanjunkaren Hultgren förklarade, att man möjligen kunde sitta
rak i de båda mindre vindsrummen men att man i varje fall icke kun¬
de stå upprätt i desamma.
Musikfuriren Jensen förklarade, att han funnit ifrågavarande övnings¬
lokaler tillfredsställande samt rasterna tillräckliga.
Svedberg anförde: Ifrågavarande lokaler vore visserligen trånga
men kunde ej anses hälsovådliga eller eljest olämpliga. Bättre lokaler
kunde givetvis tänkas. Svedberg hade icke velat placera någon i de
mindre vindsrummen, utan personalen hade själv sökt sig dit. Svedberg
hade uppmanat den del av personalen, som vanligen hållit till i dessa
mindre vindsrum, att flytta ut i furirx-ummet så snart plats för dem
funnits där. Svedberg hade hos förutvarande regementschefen, översten
Björnström, gjort framställning örn bättre övningslokaler, men fram¬
ställningen hade avslagits, då bättre lokaler ej funnits tillgängliga.
12. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle genom falska förespeg
lingar hava förmått musikfuriren Netzell att taga anställning vid I. 7
(intyg av Netzell).
Musikkorpralen Gustafsso>i anförde: Han vitsordade riktigheten av den
i Netzells intyg lämnade uppgiften rörande det av Svedberg givna löftet.
Gustafsson hade själv varit närvarande vid samtalet mellan Netzell och
Svedberg, vilket ägt rum vid ett tillfälle på hösten 1933 i Ystad, dit Netzell
och Gustafsson, vilka båda då tillhört I. 3, anlänt för att prov¬
spela för Svedberg för eventuell anställning vid I. 7. Svedberg hade dar¬
ff — Militieombtidsmannens ämbelsbemtleJiie.
82
Yttrande av
Svedberg.
vid lövat Gustafsson, att han, om han toge anställning vid I. 7, skulle
bliva befordrad tili mueikfurir före april månad 1934. Ej heller detta
löfte hade Svedberg kunnat infria.
Netzell uppgav, att hail på grund av Svedbergs löfte om befordran till
underofficer blivit löst från sin anställning vid I. 3 ett år före kontrakts¬
tidens utgång.
Svedberg anförde: Iian hade icke givit Netzell eller Gustafsson annat
löfte än att försöka utverka befordran för dem till underofficer resp.
furir. Provspelningen hade varat endast en kvarts timme, varför Sved¬
berg då ej lyckats bilda sig någon säker uppfattning örn Netzell och
Gustafsson. Då Svedberg icke varit nöjd med Netzells och Gustafssons
arbete och uppförande, hade han ej velat föreslå dem till befordran.
Från musikfuriren Netzell inkom sedermera den 27 augusti 1934 ett
av musikdirektören N. V. Höglund vid I. 3 den 14 augusti 1934 utfärdat in¬
tyg av följande innehåll: >På begäran av musikfuriren Harry Netzell får
jag härmed intyga att han, vid sitt avskedstagande vid I. 3 hösten 1933
före kontraktstidens utgång den 31 oktober 1934, erhöll erbjudande från
musikdirektör R. Svedberg, I. 7, till en inusikfurirsbeställning av I. klass.
Per telefon meddelade musikdirektör Svedberg undertecknad, att det var
frågan om en framtidsplats och att Netzell skulle erhålla musikunder¬
officers grad i regementet. Det senare även bekräftat per brev. Detta
var orsaken till att Netzell erhöll avsked från 1. 3 före kontraktstidens
utgång.»
I skrivelse dea 1 september 1934 till chefen för Södra skånska infanteri¬
regementet anhöll tjänstförrättande militieombudsmannen bland annat,
att regementschefen ville dels låta Svedberg taga del av berörda skri¬
velse, vilken bland annat innefattade en redogörelse för vad vid före-
näninda förhör förekommit, ävensom vid skrivelsen fogade avskrifter av
Gustafssons klagoskrift med bilagor samt det av musikfuriren Netzell
insända intyget, dels ock till Gustafsson överlämna en avskrift av den
till regementschefen ställda skrivelsen.
I en från Svedberg den 12 september 1934 till tjänstförrättande militie¬
ombudsmannen inkommen skrift anförde Svedberg i ärendet yttrligare
bland annat: Svedberg ifrågasatte, i vad anginge den formella sidan
av ärendet, huruvida icke åtalspreskription inträtt beträffande de flesta
eller åtskilliga av de påtalade »förseelserna»; och syntes det Svedberg,
som örn de flesta av deni i allt fall icke kunde vara straffbara. Vidare
kunde Svedberg ej underlåta att fråga sig, varför icke en anmälan gjorts,
då saken just passerat, utan först lång tid efteråt, i vissa fall mer än
två år efter det händelsen ägt rum, det vill säga en betydlig tidrymd,
innan anmälaren erhållit anställning vid regementet. Tillika syntes klago¬
skriften icke hava tillkommit spontant, utan förefölle det, som om andra
83
orsaker än som uppgivit» bade varit bestämmande. Hade månne icke
anmälaren varit ett verktyg i annans eller andras händer? Svedberg
syntes det i allt fall, som örn klagoskriften tillkommit i för Svedberg
skadegörande syfte. Visserligen torde det vara svårt för Svedberg att
ens söka förklara sammanhanget i vart och ett av de påtalade fallen,
men det torde vara uppenbart för en var objektiv bedömare, att det
inträffade i varje särskilt fall framställts av klaganden i en för
honom eller annan vederbörande uteslutande gynnsam belysning och
färgläggning. Den objektive bedömaren måste även förstå, att » hän¬
delsen» icke i och för sig utgjorde en isolerad företeelse utan in-
ginge i ett orsakssammanhang och i ett större händelseförlopp, vars för¬
spel och föregående faser kunde direkt hava föranletts just av Sved¬
bergs vedersakare. Ett arbete som Svedbergs vore icke lätt och bleve
ingalunda lättare, örn man märkte brist på uppfattning och förståelse
på ett så känsligt arbetsfält som musikens. Det vore helt säkert obegrip¬
ligt för en utomstående, hur i högsta grad irriterande det vore med in¬
strumental felblåsning, avsiktlig eller ej, försummade inpass i det mu¬
sikaliska sammanhanget, avsiktliga eller icke, falskspelning etc., sär¬
skilt örn man märkte, att dessa missljud blivit så att säga satta i system.
Detta vore, som en var torde förstå, i osedvanligt hög grad nervpå-
frestande. I själva sakfrågan ville Svedberg utöver vad han anfört vid för¬
höret framhålla följande angående furiren Netzells befordran. Såväl Net¬
zell som Gustafsson hade självmant sökt till I. 7 utan att t. ex. någon
annonsering eller dylikt föregått, troligen därför att de ryktesvis för¬
nummit, att platser funnits vid I. 7. Beträffande Netzell, som hade ett
ar av sin kontraktstid vid I. 3 kvar, bade per telefon mellan musikdirek¬
tören Höglund vid I. 3 och Svedberg överenskommits, att Netzells av¬
skedsansökan skulle tillstyrkas, mot att Svedberg tillstyrkte en volontär
Franssons vid I. 7 avskedsansökan. Denne hade sökt till I. 3 och hade
även han haft ett år av sin kontraktstid kvar. Dessutom hade Svedberg
meddelat direktören Höglund, att den underofficersbeställning vid I. 7,
som bleve ledig »1938» skulle besättas med esskornett, samt att Netzell
skulle aspirera på denna plats. Dock bade Svedberg tydligt framhållit
i sitt telefonsamtal med direktören Höglund, att befordran givetvis
berodde på lämplighet och uppförande i tjänsten. Vid provspelningen
hade Svedberg framhållit detsamma för Netzell och Gustafsson samt
poängterat eftertryckligt flera gånger för dem att deras eventuella hon-
nörsbefordran till sergeant respektive furir berodde på skicklighet, sköt¬
samhet i tjänsten samt först och sist bur översten ställde sig till saken.
Således ansåge Svedberg, att han icke givit något »löfte» örn befordran
vare sig till Netzell eller Gustafsson. Det torde under alla förhållanden
vara självklart, att befordran ej kunde ske utan föregående lämplighets¬
prövning. Tjänstgöringsreglementet för armén föreskreve, att beford¬
ran till högre tjänstegrad utan åtföljande högre beställning på stat finge
84
göras för att bereda skicklighet och förtjänst erkännande, dä så icke
kunnat eller kunde ske genom befordran till beställning på stat. Sådan
befordran skulle ske sparsamt och icke i vidsträcktare mån, än det om¬
nämnda ändamålet fordrade. Vidare hade Svedberg vistats i Österrike
under eu tre månaders tjänstledighet för musikstudier under den tid, be¬
fordringsfrågorna avgjorts, varför Svedberg då ej kunnat vara insatt i
förhållandena. På Svedbergs fråga under provspelningen, varför Net¬
zell velat lämna I. 3, hade denne svarat, att han icke hade några utsik¬
ter att bliva underofficer därstädes. Följaktligen hade hans ställning ej
försämrats genom hans flyttning till I. 7, då han ju där hade samma be¬
ställning och grad som vid I. 3.
Vid skriften hade fogats avskrifter av två intyg, vilka i förevarande
ärende berörande delar hade följande lydelse:
»Revingehed den 29 aug. 1933.
Till musikdirektören herr Nils Höglund, örebro.
Broder!
Tackar Dig för Ditt brev och beklagar att jag måste ta en av Dina
underlydande, men sådant kan ju knappast undvikas med nuvarande be-
fordringsförhållanden. Trots Dina utmärkta rekommendationer av fu¬
rir Netzell måste jag be dig att släppa honom på ett par dagar i och för
provspelning, och så vill jag gärna visa honom för översten, särskilt
som det sedermera blir frågan om befordran till underofficer. Men
han får gärna komma på en söndag örn så är. Vi stannar här på Revinge¬
hed till den 12 september och sedan reser vi till Ystad. Vore tacksam
örn Du även kunde släppa korp. Gustavsson för provspelning.
Ragnar Svedberg.»
»Härmed får jag på begäran intyga att musikdirektör Ragnar Sved¬
berg den 6 juni 1932 led av en katarral infektion i luftvägarna med hög
feber, vilken medförde en viss osäkerhet och en blossande hudfärg, vil¬
ket vid ett flyktigt bedömande av en okritisk individ möjligen skulle
kunna tydas som alkoholpåverkan. Stockholm den 8 september 1934.
C. Bergendal, f. d. regementsläkare vid I. 7.»
Från musikfanjunkarna Hultgren och Nilsson ävensom från musik-
furiren Netzell hade inkommit åtskilliga intyg rörande deras personer
och musikaliska kompetens.
u. O,« beslut Med anledning av vad i ärendet förekommit beslöt tjänstförrättande
militieombudsmannen att ställa Svedberg under åtal vid vederbörlig
domstol.
I skrivelse till krigsfiskalen vid Södra skånska infanteriregementets
krigsrätt anförde tjänstförrättande militieombudsmannen, efter redogö¬
relse för vad i saken förekommit, följande:
85
Av utredningen i ärendet franninge, att Svedberg i skilda hänseen¬
den uppträtt olämpligt mot den honom underställda personalen. Sålunda
hade Svedberg vid ett flertal tillfällen år 1934 vid sina visitationer av
de lokaler, där personalen bedrivit sina musikaliska övningar, sparkat
på dörrar. Svedberg hade vidare använt olämpligt tal eller otillbörliga
uttryck till personalen. Svedberg hade sålunda vid ett tillfälle år 1933
under en repetition till fanjunkaren G. Hultgren fällt yttrandet: »Det
skall bli annat av nästa gång fanjunkaren blåser en fel ton, och när
detta har hänt en tio å tolv gånger antager jag att det är färdigt.» Till
sergeanten B. H. Svensson hade Svedberg efter en konsert i regementets
matsal vid något tillfälle sannolikt på hösten 1933 yttrat, att Svensson
vore en dumbom. Till furiren M. Persson hade Svedberg vid ett tillfälle
innevarande år under en lektion yttrat: »Din djävla lus, akta dig, så
att du inte blir platt som en pannkaka.» Svedberg hade vidare vid ett
tlertal tillfällen under tjänstgöring snäst den honom underställda per¬
sonalen ävensom underlåtit att besvara personalens frågor och hälsnin¬
gar. På grund av vad sålunda utretts hade Svedberg blivit övertygad
örn att hava brustit i anständigt uppförande.
I ärendet finge vidare anses utrett, att Svedberg den 6 juni 1934 å
officersmässen uppträtt överlastad av starka drycker.
Tillika vore utrett, att Svedberg vid ett tillfälle år 1934 låtit musikser¬
geanten B. H. Svensson och musikfuriren S. H. Netzell blåsa tonskalan
omkring 50 gånger. Musikaliska hänsyn syntes icke hava föranlett
denna åtgärd utan finge fastmera antagas, att Svedberg vid tillfället
handlat i syfte att trakassera eller bestraffa Svensson och Netzell. Ge¬
nom vad Svedberg sålunda låtit komma sig till last hade han gjort sig
skyldig till oförstånd i tjänsten och missbruk av honom såsom musik¬
direktör tillagd befogenhet.
Än vidare vore ådagalagt, att Svedberg gjort personalens övningar
onödigt betungande. Då personalens övningslokaler under vissa tider av
året varit synnerligen bristfälliga, vilket förhållande emellertid ej syntes
kunna läggas Svedberg till last, hade det ålegat Svedberg att under
nämnda tid i görligaste mån genom raster eller annorledes söka neutra¬
lisera de olägenheter, som varit förbundna med de ifrågavarande öv-
ningslokalernas användande. Svedberg hade emellertid icke beviljat
personalen raster i den utsträckning, som måste anses hava varit ound¬
gängligen erforderligt. Svedberg hade på grund av vad nu anförts
gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.
Svedbergs nämnda förfaranden funne tjänstförrättande militieom-
budsmannen vara av den beskaffenhet, att de icke borde undgå beivran.
Av Svedberg gjord invändning örn preskription syntes icke förtjäna av¬
seende.
Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdrog åt kri gsf iskalen
vid Södra skånska infanteriregementet att vid vederbörlig domstol ställa
86
Krigsrättens
utslag.
musikdirektören Gustaf Hagnar Svedberg under atal för vad, på sätt
i det föregående angivits, läge honom till last. Krigsfiskalen hade där¬
vid att yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Till fullgörande av detta uppdrag ställde t. f. krigsfiskal J. Lindstrii
Svedberg under åtal inför Södra skånska infanteriregementets krigs¬
rätt för vad, på sätt i tjänstförrättande militieombudsmannens skri¬
velse angåves, läge Svedberg till last under yrkande om ansvar å Sved¬
berg.
Krigsrätten meddelade utslag i målet den 7 november 1934. I utslaget
yttrades följande:
Enär i målet vore styrkt, att Svedberg under tjänstgöring använt
otillbörliga uttryck dels vid ett tillfälle under hösten 1933 till musikser¬
geanten B. H. Svensson och dels vid ett tillfälle under år 1934 till musik-
furiren Malte Persson ävensom att Svedberg vid ett flertal tillfällen un¬
der åren 1933 och 1934 under tjänstgöring snäst den honom underställda
personalen samt underlåtit att besvara personalens frågor och häls¬
ningar,
funne krigsrätten, att Svedberg härutinnan gjort sig förfallen till an¬
svar för bristande i anständigt uppförande.
Då det icke kunde anses tillförlitligen utrett, att Svedberg vid det med
åtalet avsedda tillfället den 6 juni 1934 varit överlastad av starka dryc¬
ker,
ogillade krigsrätten den av åklagaren härutinnan förda talan.
Vad i övrigt lagts Svedberg till last i målet funne krigsrätten icke vara
av beskaffenhet att för honom böra föranleda ansvar, i följd varav krigs¬
rätten ogillade åtalet jämväl i dessa delar.
På grund av vad här ovan blivit anmärkt prövade krigsrätten, jäm¬
likt 96 § strafflagen för krigsmakten, rättvist döma Svedberg för det han
brustit i anständigt uppförande att undergå disciplinstraff av arrest
utan bevakning i sex dagar.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
6. Missfirmelse av underlydande.
Uti en till militieombudsmannen den 19 maj 1934 inkommen skrivelse
anmälde värnpliktige artilleristen vid 4. batteriet vid Svea artillerire¬
gemente nr 150 Sund, att fänriken Nils Ivar Carlborg den .14 i samma
månad under pågående gymnastiklektion tilldelat värnpliktige artille¬
risten vid 4. batteriet nr 172 Johansson två rapp med ett ridspö.
I skrivelse samma den 19 juni till regementschefen anhöll militie¬
ombudsmannen, att regementschefen måtte låta verkställa utredning i
saken samt med densamma inkomma till militieombudsmannen.
Till fullgörande härav översände regementschefen med skrivelse den
2 juni 1934 den begärda utredningen.
87
Vid utredningen hördes fänriken Carlborg samt en furir oell tre värn¬
pliktiga.
Fänriken Carlborg uppgav: linder gymnastiklektion den 14 ma;i 1934,
då avdelningen från sittande ställning på golvet skolat intaga stående
grundställning, hade Johansson genom att ej tillräckligt fort utföra rö¬
relsen givit intryck av att ej göra sitt bästa. Johansson vöre visserli¬
gen dålig gymnast, men det hade synts Carlborg, som örn Johansson ej
velat nedlägga tillbörligt intresse för gymnastik. För att uppdriva has¬
tigheten vid rörelsens utförande hade Carlborg låtit Johansson klättra
upp i ribbstolen ett antal gånger. Johansson hade därvid klättrat ribba
för ribba, ehuru avståndet mellan ribborna endast varit 11h decimeter.
Då Carlborg ansett detta tyda på att Johansson ej gjort sitt bästa, hade
Carlborg påmanat Johansson med ridspöet. Johansson hade fått göra om
rörelsen till dess den utförts med tillfredsställande hastighet, då Johans¬
son åter fått sätta sig. Carlborg gjorde gällande, att påmaningarna med
ridspöet icke varit slag, men erkände, att hans tillvägagångssätt varit
©lämpligt.
Furiren Edvin Lundström samt värnpliktiga Ebbe Eriksson och Sixten
Lundgren uppgåvo samstämmigt, att någon misshandel av Johansson icke
förelegat.
I sin berörda skrivelse den 2 juni 1934 meddelade regementschefen, att
någon anmälan icke gjorts till regementschefen eller vederbörande batte¬
richef, utan saken hade bragts till regementschefens kännedom först ge¬
nom militieombudsmannens skrivelse.
* *
I skrivelse den 4 juni 1934 till regementschefen anförde militieombuds-
mannen:
Av vad i ärendet förekommit funne militieombudsmannen framgå,
att fänriken Carlborg under pågående gymnastiklektion, i avsikt att
förmå värnpliktige Johansson att med större snabbhet utföra en anbe¬
falld rörelse, med sitt ridspö tilldelat Johansson två slag, vilka dock icke
varit av svår beskaffenhet.
Vad sålunda läge Carlborg till last ansåge militieombudsmannen ej
böra strängare bedömas än att det kunde hänföras till sådana mindre för¬
seelser mot militär tukt och ordning, för vilka tillrättavisning enligt 210 §
strafflagen för krigsmakten finge användas.
På grund härav anmälde militieombudsmannen fänriken Carlborg till
don tillrättavisning, som regementschefen kunde finna den av Carlborg
begångna förseelsen böra föranleda.
Den 7 juni 1931 meddelade regementschefen fänriken Carlborg var¬
ning jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten.
88
7. Missfirmelse av underlydande.
Uti en till militieombudsmannen den 2 juni 1934 inkommen skrift an¬
förde korpralen i Skånska kavalleriregementets reserv N. G. Ohlsson
bl. a.: Vid en den 31 maj 1934 av inspektören för kavalleriet förrättad
inspektion av den vid Livregementets husarer förlagda utbildningskur-
sen för underbefäl, som avgått från fast anställning, hade Ohlsson blivit
förorättad i trupp av adjutanten vid kursen, sergeanten vid Livregemen¬
tet till häst G. Larsson. Händelseförloppet hade varit följande. Ohlsson,
som varit elev i en instruktionsavdelning, hade på grund av tankspridd¬
het svarat fel på en av instruktören, vilken jämväl varit elev, framställd
fråga. Även andra elever hade på framställda frågor lämnat oriktiga
svar. När instruktionsövningen varit slut, hade inspektören för kavalle¬
riet hållit kritik och därvid påpekat, att lystringen och hållningen kunde
hava varit betydligt bättre inom den avdelning Ohlsson tillhört. Sedan
inspektionen i ämnet varit slut och skolat fortsätta med annat, hade
Larsson för att överlämna befälet till en elev kommenderat »giv akt».
Avdelningen hade stått uppställd på linje och Ohlsson hade stått i bakre
ledet. Plötsligt hade Larsson kommit genom främsta ledet fram till Ohls¬
son samt riktat och slagit in ett slag i mellangärdet under det han yttrat:
»Står korpralen och skrattar, jag skall djävlar i min själ väcka Dej». Att
Ohlsson av slaget vikit sig dubbel och ej kunnat draga andan på en god
stund hörde också till saken. Ohlsson kände icke till anledningen till den
behandling han rönt. Ohlsson hade ej skrattat. Om ansiktet gjort
någon ofrivillig »grimas», så bade denna i allt fall icke haft med skratt
att göra, ty Ohlsson hade ej haft anledning att skratta.
Samma den 2 juni hemställde militieombudsmannen i skrivelse till se¬
kundchefen för Livregementets husarer, att sekundchefen ville låta verk¬
ställa utredning i saken samt därmed inkomma till militieombudsman-
nen.
Med skrivelse den 6 juni översände regementsbefälhavaren den begärda
utredningen.
Vid regementsbefälhavarens skrivelse hade fogats ett av tjänstförrät-
iande dagmajoren, ryttmästaren P. von Essen undertecknat förhörsproto¬
koll den 4 juni 1934 ävensom yttranden av ryttmästaren BL Kalmberg
och löjtnanten Stig Reuterskiöld.
Av förhörsprotokollet inhämtades, att korpralen Ohlsson, sergeanten
Larsson, furirerna nr 151/4 Andersson, nr 149/4 Jönsson, nr 123/2
Persson och nr 101/liv Malm samt korpralerna nr 150/4 Lund, nr 141/3
Högberg och nr 113Aiv Åkesson vid förhör avgivit nedanupptagna be¬
rättelser.
Korpralen Ohlsson: På grund av tankspriddhet hade han felaktigt be¬
svarat till honom ställda enkla frågor i det ämne, som varit föremål för
inspektion. Ohlsson ansåge, att hans personliga uppträdande och sätt att
89
besvara till honora ställda frågor varit sådant, att de givit fog för till¬
rättavisning. Ohlsson vidhölle, att sergeant Larssons yttrande i samband
med dennes tillrättavisning av Ohlsson riktigt återgivits i Ohlssons skri¬
velse till militieombudsmannen. Ohlsson vore mycket känslig i mellan¬
gärdet, men Ohlsson hade ej behövt sjukanmäla sig eller tagit skada av
slaget.
Sergeanten, Larsson: Ohlsson hade under inspektionen lämnat felaktiga
och slarviga svar, vilka givit intryck av ohörsamhet. Ohlsson hade in¬
för inspektören för kavalleriet ställt sig med händerna på ryggen, var¬
jämte Ohlsson skrattat under det förhör med Ohlsson, som annan elev
lett. Då Larsson tagit befälet för avmarsch från platsen för övningen,
hade avdelningen upprepade gånger felaktigt utfört vändning i förening
med roteutryckning. Härunder hade Larsson iakttagit, att Ohlsson
brustit i allvar. Larsson hade givit Ohlsson en knuff i mellangärdet, så
att Ohlsson tagit ett steg tillbaka. Samtidigt härmed hade Larsson ytt¬
rat: »Var god och stå ej och skratta i ledet, det skall jag hjälpa honom
av med.»
Furir en Andersson: De till Ohlsson framställda frågorna hade varit
mycket enkla att besvara. Ohlsson hade under inspektionen verkat oupp¬
märksam. Andersson hade sett Larsson gå emot Ohlsson, men Anders¬
son hade icke, enär avdelningen vid tillfället stått under givaktställ¬
ning, kunnat iakttaga Larssons uppträdande mot Ohlsson. Dock hade
Andersson uppfattat, att Larsson givit Ohlsson en tillrättavisning.
jFunnen Jönsson: De till Ohlsson framställda frågorna hade varit lätta
att besvara. Ohlssons uppträdande hade givit anledning till tillrätta¬
visning. Larsson hade, då han gått emot Ohlsson, gått förbi Jönsson,
som stått i första ledet, men Jönsson hade icke, då Ohlsson stått i andra
ledet och avdelningen stått under givaktställning, kunnat uppfatta, vad
som skett bakom Jönsson.
Furgren Persson: De till Ohlsson framställda frågorna hade varit lätta
att besvara. Någon anledning till nervositet från Ohlssons sida torde icke
hava förelegat. Persson hade särskilt lagt märke till nonchalans i Ohls¬
sons uppträdande. Enligt Perssons mening hade anledning till tillrätta¬
visning förelegat. Persson hade uppfattat, att Larsson med ett kraft¬
uttryck tillrättavisat Ohlsson. Huru därvid tillgått hade Persson ej
kunnat iakttaga, enär avdelningen stått under givakt.
Funnen Malm: Han hade lagt märke till, att Ohlsson icke visat behö¬
rigt allvar under lektionen. Malm ansåge, att tillrättavisning legat syn¬
nerligen nära till hands. Då avdelningen stått under givakt, hade Malm
icke kunnat uppfatta, hur Larsson uppträtt emot Ohlsson. Under hem¬
marschen hade Ohlsson icke givit något uttryck åt att han blivit skadad
eller att han känt sig förorättad.
Korpralen Lund: Lund hade varit övningsledare under inspektionen.
Det teoretiska förhöret hade ej gått bra och särskilt Ohlsson hade lärn-
90
nät »dåliga svar». Någon anledning till nervositet från Ohlssons sida
hade icke förelegat. Ohlsson hade visat ouppmärksamhet genom att »dra
på munnen» och genom att vid tilltal icke intaga föreskriven enskild
ställning. Lund ansåge, att anledning till tillrättavisning förelegat. Se¬
dan Larsson tagit befälet, hade Ohlsson visat ouppmärksamhet vid vänd¬
ning i samband med roteutryckning. Larsson hade gått fram till Ohls¬
son och tillrättavisat denne med ett kraftuttryck.
Korpralen Högberg: Högberg hade, sedan avdelningen sammandragits
under Larssons befäl, stått i andra ledet 4 å 5 man från Ohlsson. Lars¬
son hade gått emot Ohlsson och sagt »korpralen skrattar, det skall jag
djävlar anamma vänja korpralen av med!» Högberg hade iakttagit, att
Larsson givit Ohlsson en knuff, så att Ohlsson tagit ett steg tillbaka
men återintagit sin plats i ledet.
Korpralen Åkesson: Han hade särskilt lagt märke till att Ohlsson gjort
sig skyldig till ouppmärksamhet och bristande allvar under den av Lund
ledda instruktionsövningen. Åkesson ansåge, att Ohlssons uppträdande
under denna del av inspektionen varit indisciplinärt. Åkesson hade sett
Larsson gå fram mot Ohlsson ävensom att Ohlsson tagit ett steg till¬
baka men strax därefter återtagit sin plats i ledet.
I protokollet hade antecknats att vid förfrågan inför hela underbefäls¬
kursen samtliga förklarat, att de icke kunde erinra sig, vilka elever som
stått i Ohlssons omedelbara närhet såsom närmaste sidokamrater, då
Larsson tillrättavisat Ohlsson. Ohlsson själv’ hade icke heller kunnat
uppgiva någon av sina närmaste sidokamrater i ledet.
Ryttmästaren Kalmberg anförde i sitt yttrande: Under inspektionen
hade det omedelbara befälet över kursdeltagarna förts av Larsson.
Kursdeltagarna hade varit uppdelade i underavdelningar, vid vilka
elever tjänstgjort såsom instruktörer för sina kamrater. Lund hade
fört befälet över den underavdelning till vilken Ohlsson hört. Under
det förhör, som Lund verkställt med sin avdelning, hade Ohlsson
iakttagit ett så slappt och nonchalant uppträdande, att det föranlett
inspektören för kavalleriet att efter förhöret med skärpa framhålla
för kursdeltagarna, att han fordrade betydligt större ordning och allvar
hos eleverna än som varit fallet. Den som härvid särskilt avsetts, torde
hava varit Ohlsson. Sedan förhören i underavdelningar avslutats och
efter det inspektören för kavalleriet gjort sina förenämnda påpekanden
inför de samlade kursdeltagarna, hade dessa skolat marschera från öv-
ningsplatsen under Larssons befäl. Larsson hade kommenderat vänd¬
ning åt höger sida från linje — höger örn — vilken rörelse utförts
felaktigt av ett flertal elever. Larsson hade kommenderat rörelsen ytter¬
ligare ett par gånger utan att rörelsen blivit rätt utförd. Kalmberg
hade plötsligt iakttagit, att Larsson gått fram till Ohlsson och knuffat
till Ohlsson, så att Ohlsson ryggat något steg tillbaka. Ohlsson hade
emellertid omedelbart ställt in sig i ledet. \ad Larsson vid till¬
fället yttrat till Ohlsson, kunde Kalmberg icke erinra sig.
Löjtnanten Reuterskiöld anförde i sitt yttrande: Inspektören för ka¬
valleriet hade i mycket skarpa ordalag påtalat bristande uppmärk¬
samhet och hållning inom den avdelning, som Ohlsson tillhört. Ohlssons
skildring av händelseförloppet syntes i stort sett överensstämma med
Reuterskiöld» uppfattning därom. Reuterskiöld hade dock icke kunnat
iakttaga något »slag» ritan snarare en »knuff», vilken tvingat Ohlsson
något steg bakåt. Reuterskiöld hade icke något minne av att Ohlsson
efter slaget vikit sig »dubbel». Vad Larsson yttrat hade Reuterskiöld
icke kunnat uppfatta. Ohlsson hade under kursen stått under Reuter¬
skiölds direkta befäl. Reuterskiöld hade vid flera tillfällen tyckt sig
marka, att Ohlsson »småskratta!» vid mindre lämpliga tillfällen. Reuter¬
skiöld hade emellertid fått den uppfattningen, att Ohlsson hade ett an¬
siktsuttryck, som många gånger påmint örn skratt, utan att Ohlsson av¬
sett detta. Ett sådant förhållande förklarade såväl Larssons ingripande
som Ohlssons påstådda okunnighet örn anledningen till detta ingripande.
«*>
*
I skrivelse den 13 juni 1934 till sekundchefen för Livregementet till
häst anförde militieombudsmannen härefter följande:
Av vad i ärendet förekommit funne militieombudsmannen framgå, att
Ohlsson deltagit i en vid Livregementets husarer förlagd utbildnings¬
kurs för underbefäl, som avgått från fast anställning, att Ohlsson den 31
maj 1934, vilken dag inspektören för kavalleriet förrättat inspektion av
kursen, under pågående övning med truppen brustit i uppmärksamhet
vid utförandet av anbefalld rörelse, att sergeanten Larsson, som fört be¬
fälet över truppen, med anledning därav under begagnande av kraft¬
uttryck tillrättavisat Ohlsson samt därvid tilldelat Ohlsson en knuff i
mellangärdet, med påföljd att Ohlsson tagit ett steg tillbaka. Vad så¬
lunda läge Larsson till last ansåge militieombudsmannen, med hänsyn till
föreliggande omständigheter, ej böra strängare bedömas än att det kunde
hänföras till sådana mindre förseelser mot militär tukt och ordning, för
vilka tillrättavisning enligt 210 § strafflagen för krigsmakten finge an¬
vändas. På grund därav anmälde militieombudsmannen sergeanten Lars¬
son till den tillrättavisning, som sekundchefen kunde finna den av Lars¬
son begångna förseelsen böra föranleda.
Den 22 juni J9U meddelade sekundchefen sergeanten Larsson tillrätta¬
visning i form av varning för oförstånd i tjänsten.
92
8. Fråga huruvida anledning förefunnits att tillsäga krigsman, som
icke befunnit sig i tjänstgöring, förvarsarrest.
I tidningen Länstidningen för den 21 september 1934 förekom en arti¬
kel under rubrik »Majoren skickade den frikallade i arresten», däri an¬
fördes, bland annat: En värnpliktig, som på grund av sjukdom blivit fri-
kallad från det repetitionsmöte, vilket skolat påbörjas under september
månad 1934, hade måst stanna vid regementet över natten till den 14 sep¬
tember för att erhålla erforderliga papper för sitt frikallande. Under
väntetiden — på morgonen den 13 i samma månad — hade han gått upp
till yrkeskompaniet för att hälsa på några kamrater. Den fanjunkare,
som haft befälet över kompaniet, hade medgivit, att den värnpliktige
talade några ord med ett par kamrater, men den värnpliktige skulle för¬
svinna, sedan detta varit gjort. Under tiden hade majoren Stålhandske
kommit in på kompaniet och avgivit kommandoordet »givakt». Majoren
Stålhandske hade tillfrågat den värnpliktige, vad han hade å kompaniet
att göra. Den värnpliktige hade försökt förklara detta men fått till svar,
att han ej skulle försöka neka. Härefter hade majoren Stålhandske öst
över den värnpliktige en massa tillmälen och tillika givit en furir order
att föra den värnpliktige till arresten. Då den värnpliktige vänt sig till
majoren Stålhandske med begäran att få veta anledningen till att majo¬
ren Stålhandske så utan vidare satte en civil person i arresten, hade ma¬
joren Stålhandske icke svarat utan rutit så att det med all sannolikhet
hörts genom hela kompaniet: »Hör inte furiren vad jag säger? För ho¬
nom omedeloart till arresten!» Den värnpliktige hade emellertid icke be¬
hövt sitta i arresten länge. Majoren Stålhandske hade nämligen seder¬
mera beordrat furiren att föra den värnpliktige utom kasernområdet. När
den värnpliktige senare på dagen uppkommit till regementet, hade vakt-
befälhavaren beordrats att följa den värnpliktige till kompaniet, där vakt-
befälhavaren skulle hålla uppsikt över honom tills han vore klar för resa.
Därefter hade den värnpliktige för andra gången förts utom kasernom¬
rådet.
_ Med anledning av innehållet i artikeln anmodade tjänstförrättande mi-
litieombudsmannen i skrivelse den 24 september 1934 chefen för Jämtlands
fältjägarregemente att infordra och inkomma med yttrande från majoren
Stålhandske.
I avgivet yttrande anförde majoren O. D. Stålhandske:
Då Stålhandske den 13 september — dagen efter de värnpliktigas
inryckning till repetitionsövningarna — vid omkring klockan 7.30 in¬
kommit i korridoren till yrkeskompaniet, hade han därstädes upptäckt
två civilklädda personer. Stålhandske hade tillfrågat dem — dock
utan att först hava avgivit kommandoordet »givakt» —• angående
deras ärende i kompaniet. Den sist tillfrågade hade svarat, att han skulle
93
tala med några bekanta. Den närvarande kompaniadjutanten hade då
upplyst, att den civile icke åtlytt hans befallning att avlägsna sig. Den
omständigheten, att kompaniadjutanten låtit sig nöja med något dy¬
likt, hade Stålhandske ansett vittna örn en sådan flathet, att han be¬
slutat ingripa. Detta hade lämpligen kunnat ske genom att »karlen» av¬
förts till arresten, varifrån han jämlikt kungl, kungörelsen den 9 maj
1916 angående vad militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upp¬
rätthållande av allmän ordning m. m. bort av den civila polismakten av¬
hämtas. Sedan Stålhandske således beslutat ingripa, hade han givit en
närvarande furir order att föra den civile till arresten. Då furiren icke
omedelbart ingripit och då den civile försökte komma med motsägelser,
hade Stålhandske upprepat sina order med höjd röst. Stålhandske ville
framhålla, dels att han icke »öste över» den civile »en massa tillmålen*
— han hade vänt sig uteslutande till furiren — dels ock att han icke
»röt». Stålhandske hade icke behövt ryta för att höras över en kompani¬
korridor. Efter det han å expeditionen för kompanichefen och kompani¬
adjutanten påpekat nödvändigheten av att befälet verkligen utnyttjade
den befogenhet, som genom berörda kungörelse blivit lagd i militärbefäls
hand, hade Stålhandske fått vetskap örn att den civile varit med vid in¬
ryckningen — dock vid ett annat kompani — och blivit hemförlovad.
Stålhandske hade då begivit sig till arresten, avbrutit arbetet med per¬
sonens intagande och beordrat haus förande utom hägnaden. Uppgiften
i artikeln, att den värnpliktige ej behövt sitta så länge i arresten, vore
icke med verkliga förhållandet överensstämmande. Att Stålhandske, då
den civile dagen därefter begärt få inpassera, låtit en man av kasern-
vakten medfölja, innebure intet ur militär synpunkt ovanligt.
Uti en från Lars Martin Jonsson i Börtnan till militieombudsmannen
den 5 oktober 1934 inkommen skrift anförde Jonsson bland annat följande:
Jonsson, som vore den i ärendet avsedde värnpliktige, hade i tinningen
Länstidningen tagit del av majoren Stålhandskes till militieombudsman¬
nen avgivna förklaring. Denna innehölle emellertid vissa felaktiga
uppgifter. Stålhandske hade sålunda förklarat, att han icke rutit åt
Jonsson, men Jonsson kallade den befallande ton Stålhandske använt
vid tilltal till Jonsson för rytande. Jonsson vidliölle, att det varit
Stålhandske, som kommenderat »givakt». På Stålhandskes fråga om
Jonssons ärende till kompaniet hade Jonsson svarat, att han skulle
hälsa på några bekanta. Den närvarande kompaniadjutanten hade då
upplyst, att Jonsson icke åtlytt hans befallning att avlägsna sig. Kom¬
paniadjutantens uppgift vore felaktig. Jonsson hade nämligen erhållit
kompaniadjutantens löfte att samtala några ord med ett par bekanta un¬
der förutsättning dock att Jonsson sedan genast avlägsnade sig. Detta
hade Jonsson också tänkt göra, men Jonsson hade icke hunnit längre än
in i korridoren, då Stålhandske kommit tillstädes. Jonsson kunde icke
94
finna något skäl för att hail avförts till arresten. Icke heller kunde
Jonsson finna det rättvist, att iian blivit förd utom kasernområdet.
Med anledning av vad i ärendet sålunda förekommit anhöll militieom-
budsmannen i skrivelse den 9 oktober 1934, att regementschefen måtte låta
verkställa utredning i saken.
Till fullgörande härav översände regementschefen med skrivelse den 15
oktober 1934 den begärda utredningen. Av denna framgick, att den i
handlingarna åsyftade kompaniadjutanten var fanjunkaren O. Östlund
och den åsyftade furiren var furiren nr 59 Jönsson.
Vid utredningen hördes fanjunkaren Östlund och furiren Jönsson även¬
som furiren Gunther.
Fanjunkaren Östlund, uppgav:
Den ena av de två omtalade civilklädda personerna hade under natten
till den 13 september 1934 varit förlagd å yrkeskompaniet i avvaktan på
tillstånd att få fullgöra sin tjänstgöring vid Jämtlands fältjägarregemen¬
te i stället för Västernorrlands regemente. Denne hade ägt rätt att vistas
inom kompaniets lokaler. Jonsson hade däremot icke tillhört kompaniet.
Då Östlund efter morgonuppställningen varit på väg till det närmast in¬
gången till kompaniet belägna logementet, hade Jonsson, som varit helt
okänd för Östlund, civilklädd trätt in i kompanikorridoren och därvid av
Östlund avvisats i ungefär följande ordalag: »Vi vill icke ha några civila
besök nu, då Ni icke tillhör detta kompani utan förmodligen något annat».
Östlund hade nämligen trott, att Jonsson varit skyldig att inrycka på nå¬
got annat kompani. Jonsson hade då svarat: »Jag är ingen värnpliktig,
utan jag skall resa med tåget nu, men jag skall be att få tala med en
kamrat innan jag far». Östlund, som varit i färd med att visitera ord¬
ningen i logementen, hade sagt nej, därvid Jonsson genmält »bara ett par
minuter». Härå hade Östlund, som sysslat med sina göromål, ej lämnat
något besked. Efter en hastig visitation av logementet hade Östlund skyn¬
dat in på kompaniexpeditionen. Östlund hade då iakttagit, att Jonsson
stått vid utgången ur kompaniet och samtalat med en värnpliktig tillhö¬
rande kompaniet. Östlund hade på grund av brådska ej ingripit men
haft för avsikt att, sedan han uträttat sitt ärende på expeditionen, avvisa
Jonsson, örn denne då varit kvar. Samtidigt som Östlund trätt in på
kompaniexpeditionen hade han hört tjänstgörande dagunderofficeren kom¬
mendera givakt. Anledningen härtill hade varit, att Stålhandske
kommit in på kompaniet. Då Östlund gått ut för att anmäla sig för
Stålhandske, hade Östlund, funnit Stålhandske inbegripen i samtal med
Jonsson. Av samtalet hade Östlund endast uppfattat Stålhandskes fråga
till Jonsson »vem har givit Eder tillstånd att besöka kompaniet» och Jons¬
sons svar »det har kompaniadjutanten gjort». Östlund hade i anledning
av Jonssons svar yttrat: »Jag har ej givit något bestämt tillstånd här¬
till». Stålhandske hade därefter tili Jonsson yttrat några ord, vars orda¬
lydelse Östlund ej kunde erinra sig, samt omedelbart därefter befallt fu-
95
viren Jönsson alf. avföra Jonsson till arresten. Stålhandske hade ej »öst
över» Jonsson en »massa» tillmålen och ej heller tillsagt Jonsson, att han
icke skulle försöka neka. Stålhandske hade icke rutit åt Jonsson, och
denne hade å sin sida. icke uppträtt utmanande.
Furiren- Jönsson uppgav: Jönsson hade på något avstånd iakttagit Jons¬
son, då Jonsson kommit in på kompaniet och Östlund sammanträffat med
Jonsson. Just som Östlund gått in i logementet, hade Jonsson träffat den av
Östlund omförmälde värnpliktige och börjat samtala med denne. Då Öst¬
lund ej avvisat Jonsson, hade Jönsson fått den uppfattningen, att Jonsson
erhållit tillstånd av Östlund att uppehålla sig i korridoren. Omedelbart
härefter hade majoren Stålhandske inkommit i korridoren. I anledning
härav hade Jönsson avgivit kommandoordet givakt samt anmält sig för
Stålhandske. Då Stålhandske fått syn på Jonsson, hade Stålhandske vänt
sig till Jonsson och frågat örn Jonssons ärende till kompaniet. Härvid
hade ett kortare samtal uppstått. Innehållet i samtalet, vilket icke haft
karaktären av uppträde, hade Jönsson icke kunnat uppfatta. Då Östlund
kommit tillstädes, hade Stålhandske frågat Jonsson, vem som givit Jons¬
son tillstånd att vistas å kompaniet, varpå Jonsson genmält, att Östlund
lämnat tillstånd därtill. Östlund hade emellertid förklarat, att han icke
lämnat något sådant tillstånd. Stålhandske hade med anledning härav
yttrat: »Då har Ni ju inte rätt att vara här». Stålhandske hade härefter
givit order örn att Jonsson skulle föras till arresten. Jonsson hade seder¬
mera blivit intagen i en arrestlokal, men dörren till denna hade ej stängts.
Efter några minuter hade Stålhandske kommit tillstädes oell givit be¬
fallning, att Jonsson skulle föras utom kasernområdet. Stålhandske hade
ej rutit men väl talat med hög röst. Jonsson hade icke uppträtt utmanan¬
de men velat förklara, varför han uppehållit sig å kompaniet.
Furnell Gunther: Gunther hade vid tillfället tjänstgjort såsom förestån¬
dare för häktet. Jönsson hade infunnit sig vid häktet medförande Jonsson
och meddelat, att »Jonsson på major Stålhandskes befallning skulle sättas
in i arresten». Sedan Jonsson förts in i en arrestlokal, hade Gunter tecknat
Jonssons namn på sådan blankett, å vilken arrestants tillhörigheter skola
upptecknas. Härunder hade dörren till arrestlokalen stått öppen. Efter
det visitationen av Jonsson fortskridit så långt, att Jonsson avlämnat sin
svångrem och portmonä, hade Stålhandske kommit tillstädes och givit or¬
der örn att visitationen skulle avbrytas, enär »Jonsson skulle tagas ur
arresten». Jönsson hade därefter fått order att föra .Ionsson utanför
kasernområdet. Då sådan visitation av Jonsson, som avsåges i § 17 i mili¬
tär bestraffningsförordning. icke avslutats och anteckning örn Jonssons
intagande i arresten ej införts i dagbeskedet, hade Jonsson, enligt Gunthers
mening, ej blivit intagen i arresten. Stålhandske hade i samband med
förenämnda order tillsagt Jonsson, att han skulle rätta sig efter militär¬
befälets tillsägelser. Stålhandske hade härvid viii talat med hög röst men
96
ingalunda rutit. Då Jonsson fallit Stålhandske i talet, hade Stålhandske
tillsagt Jonsson att hålla sig tyst.
Jönsson vitsordade Giinthers uppgifter.
I protokollet hade antecknats, att av regementsorder nr 924/1934 fram-
ginge, att värnpliktige nr 165 63/32 Jonsson (livkompaniet) jämlikt 123 §
1 mom. inskrivningsförordningen blivit kemförlovad från och med den 13
september.
# *
#
I skrivelse den 9 november 1934 till regementschefen anförde militie¬
ombudsmannen :
Av vad i ärendet förekommit funne militieombudsmannen framgå:
att majoren Stålhandske den 13 september 1934 omkring kl. 7.30 infunnit
sig å yrkeskompaniet och därstädes påträffat två civilklädda personer, av
vilka den ene varit Lars Martin Jonsson i Börtnan,
att Jonsson på fråga av majoren Stålhandske, vem som givit Jonsson
tillstånd att besöka kompaniet, svarat, att det hade kompaniadjntanten
gjort,
att kompaniadjutanten, fanjunkaren O. Östlund i anslutning till Jons¬
sons nämnda påstående förklarat, att han icke givit Jonsson något be¬
stämt löfte att uppehålla sig å kompaniet,
att majoren Stålhandske därefter beordrat dagunderofficeren, furiren nr
59 Jönsson att föra Jonsson till regementets arrestlokal,
att, sedan majoren Stålhandske fått kännedom örn att Jonsson föregå¬
ende dag inställt sig vid regementet för fullgörande av repetitionsövning
men blivit hemförlovad, majoren Stålhandske begivit sig till arrestlokalen
och givit order örn att Jonsson icke skulle intagas i arresten utan i stället
avföras från kasernområdet,
samt att, då sistnämnda order givits, sådan visitation, som avsåges i
17 § 3 stycket i militär bestraffningsförordning, ännu icke avslutats.
Enligt 96 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes vore för¬
man berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gjorde sig skyl¬
dig till fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten
äventyrades, och det för krigslydnadens och ordningens upprätthållande
funnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.
Jonsson hade vid tillfället ifråga varit krigsman enligt 1 § strafflagen
för krigsmakten men däremot icke befunnit sig i tjänstgöring.
Någon laglig rätt hade vid nu angivna förhållanden icke förelegat för
majoren Stålhandske att tillsäga Jonsson förvarsarrest.
Enär emellertid majoren Stålhandske, innan hans berörda order örn Jons¬
sons intagande i förvarsarrest blivit verkställd, återkallat ordern, funne
militieombudsmannen vad i ärendet läge majoren Stålhandske till last, ej
böra strängare bedömas än att det kunde hänföras till sådana mindre för-
97
seelser mot militär tukt och ordning, för vilka tillrättavisning enligt 210 §
strafflagen för krigsmakten finge användas.
På grund härav anmälde militieombudsmannen majoren Stålhandske
till den tillrättavisning, som regementschefen kunde finna den av honom
begångna förseelsen böra föranleda.
I skrivelse till militieombudsmannen den 12 november 1934 meddelade
regementschefen, att han ålagt majoren Stålhandske tillrättavisning i
form av varning enligt 210 § strafflagen för krigsmakten.
B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning av
domstol eller annan myndighet.
9. Försummelse av skvadronschef att i tid vidarebefordra ansökan
om rekapitulation.
I en till militieombudsmannen den 30 oktober 1934 inkommen skrift
anmälde volontären vid Skånska kavalleriregementet nr 46/liv G. W.
Johansson, att Johansson den 1 augusti 1934 å livskvadronens expedition
inlämnat ansökan örn rekapitulation men ej förrän den 9 oktober 1934
erhållit svar därå. Johanssons anställningstid vid regementet utginge
den 1 november 1934. Han stöde utan arbete och hade icke heller kun¬
nat ordna sådant, vilket varit fallet, örn han tidigare erhållit besked,
huruvida hans anställning komme att förlängas.
Sedan i ärendet blivit utrett, att skvadronschefen, ryttmästaren C. H.
Th. Ekström underlåtit att i tid vidarebefordra Johanssons ansökan örn
rekapitulation, uppdrog militieombudsmannen i skrivelse den 19 decem¬
ber 1934 till överkrigsfiskalsämbetet att ställa ryttmästaren Ekström
under åtal för vad han i ifrågavarande hänseende låtit komma sig till
last.
7 — Mililieombudsmanncns ämbehberdttehe.
98
Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.
1. Fråga huruvida krigsdomares yttranden, fällda under handlägg¬
ningen av ett på militieombudsmannens föranstaltande anställt åtal,
hort inflyta i krigsrättens protokoll i målet.
Uti ett vid Karlskrona kustartilleriregementes krigsrätt handlagt mål
mellan krigsfiskalen Bengt Falk, å tjänstens vägnar, å ena, samt överste¬
löjtnanten J. S. Ericsson, majoren F. J. E. Eriksson ävensom kaptenerna
H. Reuter och A. E. Amundson, å andra sidan, angående ansvar för tjäns¬
tefel, förekom bland annat följande vid målets handläggning den 16 no¬
vember 1933, vid vilket tillfälle krigsdomaren Carl Söderström tjänstgjorde
såsom krigsrättens ordförande och auditören O. Högstedt tjänstgjorde så¬
som auditör.
Marinförvaltningen tillstädeskom genom advokatfiskalen B. E. Brim¬
berg och förde ersättningstalan. Överstelöjtnanten Ericsson och majoren
Eriksson tillstädeskommo genom lagligen befullmäktigade ombud, den först¬
nämnde genom advokaten Volrat Ulfwi och den sistnämnde genom advo¬
katen Povel Grönvall. Reuter och Amundson inställde sig personligen,
åtföljda och i rättegången biträdda av förenämnde Grönvall.
Till utredning i målet ingav åklagaren, förenämnde Falk, bland annat,
ett av marinintendenten av 1. graden Claes Martin Isidor Allander och
auktoriserade revisorn Oscar Isacsson Jelf avgivet utlåtande angående
förskingringar, som fortifikationskassören V. A. Kellander-Lange begått
vid fortifikationsförvaltningen i Karlskrona fästning.
Å sidorna 6 och 7 i utlåtandet hade upptagits bland annat dels ett ut¬
drag ur utgifts- och inkomstböckerna för budgetåret 1931/1932 eller det
år, då de flesta förskingringsbrotten ägt rum, dels ock en uppställning,
utvisande vilka dagar under samma budgetår tillgreppen ägt rum även¬
som storleken av det vid varje tillfälle tillgripna beloppet.
Sedan på åklagarens begäran vittnesförhör påkallats med Allander och
Jelf samt dessa med viss rättelse beedigat innehållet uti nämnda utlå¬
tande ävensom gjort vissa tillägg till detsamma, hade, så vitt det vid
rättegångstillfället förda protokollet utvisade, försiggått följande me¬
ningsutbyte.
Grönvall anhöll få framställd den frågan, huruvida Allander och Jelf
kunde fastställa dagarna för de olika förskingringarna till dem, då de
olika beloppen bokförts. Kunde icke förskingringarna hava skett, innan
respektive belopp blivit bokförda, kanske flera månader dessförinnan?
99
Allander genmälde, att man måste utgå från de särskilda tidpunkter,
då avlöningslistornas slutsumma bokfördes, och att medelstillgång bered¬
des i det ögonblick, utgiftsbokföringen skedde, örn vederbörande underlät
att i samband därmed såsom inkomst bokföra de i avräkning tidigare
utbetalda avlöningsförskotten.
Jelf anmärkte, att av sid. 6 och 7 i utlåtandet franninge de särskilda
dagarna för förskingringarna, vilka möjliggjorts därigenom, att kassa¬
kontrollanten vid slutavlöningens bokföring icke antecknat vissa förskott
såsom inkomst.
Rättens ordförande gjorde gällande, att den dag, då bokföring skett av
ett belopp, vilket ej utbetalts, detta belopp blivit lossgjort i form av kassa¬
överskott, som kunnat tillgripas, varför förskingringen då måste anses
hava ägt rum.
Grönvall ifrågasatte, hur kassakontrollanten skulle kunna veta, vilken
dag beloppet verkligen blivit bokfört, örn han på grund av tjänstgöring
icke kunnat inställa sig på expeditionen under en eller annan dag, och
under vilken kassakontrollant hade då förskingringarna ägt rum?
Jelf gjorde häremot gällande, att tiden för förskingringarna måste för¬
läggas till dagen för slutavlöningsbeloppens bokföring genom att förskot¬
ten icke i vederbörlig ordning uppbördstagits, och det rådde sålunda icke
något tvivel örn, när tillgreppen ägt rum.
Rättens ordförande yttrade, att det vidare hade lagts kassakontrollan¬
terna till last, att de underlåtit bestyrka kassarapporterna, men örn de
bestyrkt en falsk kassarapport, borde de väl åläggas samma ansvars- och
ersättningsskyldighet, som fortifikationskassören. Kassakontrollanten
hade endast att bestyrka riktigheten av kassarapporterna, men örn dessa
blivit översända till marinförvaltningen?
Åklagaren medgav, att så kunde bliva förhållandet och anförde, att
det ålåge fortifikationskassören att upprätta kassarapporterna, men kas¬
sakontrollanterna att bestyrka desamma. Hade kassarapporterna icke bli¬
vit förelagda för kassakontrollanterna för bestyrkande, hade kassakontrol¬
lanten bort anmäla detta förhållande för fortifikationsbefälhavaren. Fun¬
nes icke någon kassarapport, hade han jämväl bort anmäla detta förhål¬
lande.
I samband härmed framhöll Allander, att årsspecifikationen utgjorde en
bilaga till juni månads kassarapport, samt att bestyrkandet av specifika¬
tionen inginge såsom ett viktigt led i årets kontrollåtgärder. Fortifika¬
tionsbefälhavaren vore skyldig att insända kassarapporten till marinför¬
valtningen och med detta åliggande finge väl anses följa skyldighet att
åtminstone tillse, att den vore formellt riktig. Eapporten skulle under¬
tecknas av fortifikationskassören och kassakontrollanten, vilka därefter
båda hade att ansvara för dess avlämnande i vederbörlig ordning till for¬
tifikationsbefälhavaren.
100
Vid nästföljande rättegångstillfälle, den 1 februari 1934, anmälde t. f.
krigsdomaren F. W Flensburg, som vid sagda tillfälle tjänstgjorde såsom
krigsrättens ordförande, att krigsdomaren Söderström till honom över¬
lämnat en skrift av följande lydelse:
Protokollet från målets handläggning den 16 »december» 1933 hade av
auditören expedierats i utskrifter utan att Söderström dessförinnan va¬
rit i tillfälle att kontrollera dess riktighet. Söderström funne det an¬
märkningsvärt, att auditören, mot den praxis, som torde gälla vid alla
civila och militära domstolar i landet, i protokollet intagit ordförandens
yttranden under målets handläggning, då sådant icke av denne påford¬
rats eller eljest för protokollets avfattning varit erforderligt. Saken vore
så mycket egendomligare, som auditören, medan han varit sysselsatt med
protokollets uppsättande, rådfört sig med Söderström huruvida vissa av
Söderströms yttranden, som auditören sagt sig hava antecknat, borde in¬
flyta i protokollet och Söderström påpekat, att så icke borde ske samt
auditören förklarat sig vara fullt införstådd därmed. Vad de särskilda
yttrandena beträffade så ville Söderström anmärka i fråga örn yttrandet:
»Rättens ordförande gjorde gällande etc. — — — ägt rum», att Söder¬
ström alls icke vid denna tidpunkt fattat någon definitiv ståndpunkt till
omhandlade frågan. Beträffande stycket: »Rättens ordförande yttrade,
att det etc.--— marinförvaltningen?» hade auditören uppenbarligen
icke förstått yttrandets innebörd. Söderström hade påpekat, att det före¬
fallit som örn åklagaren funnit de brott, kassakontrollanterna enligt åkla¬
garens ansvarstalan begått, av samma beskaffenhet som örn de skulle
hava bestyrkt en oriktig specifikation. Skillnaden vore dock ganska stor.
I det ena fallet vore den insända handlingen formellt bristfällig och
kunde följaktligen icke läggas till grund för kontrollarbete, medan i det
andra fallet förhållandet vore motsatt. Söderströms uttalande hade till¬
kommit med anledning av något åklagarens yttrande under handläggningen
och åsyftat att klargöra, huruvida åklagaren möjligen avsett ett utvid¬
gande av ansvarsyrkandena. Åklagaren hade genmält, att enligt hans
mening de båda brotten under vissa omständigheter vore fullt jämförbara.
Vad åklagaren i övrigt yttrat erinrade sig Söderström icke, men Söder¬
ström hade i allt fall fått det intrycket, att Söderström missförstått åkla¬
garens första yrkande. I båda fallen förelåge episoder, som då och då
förekomme under ett måls utredning, men som icke plägade protokollföras.
Efter föredragning av skriften förbehöll Högstedt sig, att vid nästa
rättegångstillfälle få bemöta Söderströms anmärkningar och att företaga
den eller de åtgärder, vartill skriften kunde föranleda.
På given anledning förklarade därefter åklagaren, Brimberg ävensom
samtliga enskilda parter, att de icke hade någon anmärkning emot rät¬
tens vid rättegångstillfället den 16 november 1933 i målet förda protokoll.
Vid rättens sammanträde den 6 mars 1934 ingav Högstedt till rätten en
skrift, däri Högstedt anförde bland annat:
101
Författningsenligt vöre auditören ensam ansvarig för pr otok olif öringen
vid krigsdomstol. (Lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
den 23 oktober 1914, § 37, samt instrnktionen för krigsdomare, auditörer
m. fl. den 19 juni 1919, § 19 mom. c.) Genom Högstedts under mer än
tioårig tjänstgöring såsom auditör vid olika krigsrätter vunna erfarenhet
hade han inhämtat, att icke blott ordförandens utan även de militära le¬
damöternas yttranden under målets handläggning borde protokollföras,
därest de vore av någon som helst betydelse i målet. I förevarande fall
hade det funnits så mycket mindre anledning för Högstedt att avvika
från praxis därutinnan, som Högstedt velat gardera sig för ett uppre¬
pande av vad som hänt tidigare i målet, eller att Högstedt i saknad av
anteckning i memorialet och protokollet av vissa ordförandens yttranden
icke kunnat giva av militieombudsmannen begärt besked angående ytt¬
randenas lydelse. Att någon överenskommelse mellan krigsdomaren och
Högstedt angående yttrandenas uteslutande ur protokollet skulle förele¬
gat måste bero på något missförstånd. Högstedt hade för sin del icke
uppfattat händelseförloppet på av Söderström återgivet sätt. Vad an-
ginge själva saken, d. v. s. innehållet i de protokollförda yttrandena, hän¬
visade Högstedt till vad därom redan vid rättegångstillfället den 1 feb¬
ruari 1934 uttalats av åklagaren, Brimberg samt de fyra enskilda par¬
terna eller deras ombud, vilka alla lämnat berörda protokoll utan an¬
märkning. I
I skrivelse till Högstedt den 27 mars 1934 anförde militieombudsmannen,
efter redogörelse för vad i målet sålunda förekommit, följande:
I 37 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes stadgades, att
protokoll i regementskrigsrätt skulle föras av auditören.
I 61 § samma lag stadgades, att den ledamot, som hade att föra protokol¬
let, skulle uppsätta rättens beslut samt, sedan detta justerats och avkunnats
för parterna, expediera detsamma.
I instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler stadgades vi¬
dare i § 1, att krigsdomare ålåge att öva tillsyn över att krigsrättens
protokoll bleve vederbörligen uppsatta, i § 19, att auditör ålåge att upp¬
sätta och underteckna krigsrättens protokoll, att senast tjugufyra tim¬
mar före krigsrättssammanträde på begäran tillhandahålla krigsdomaren
krigsrättens protokoll i de uppskjutna mål och ärenden, som skulle vid sam¬
manträdet handläggas, samt i övrigt på krigsdomarens begäran hålla
krigsrättens protokoll för honom tillgängliga samt att uppsätta rättens be¬
slut ävensom, sedan detta justerats och avkunnats för parterna, vederbör¬
ligen expediera detsamma.
Av bär återgivna stadganden finge anses' framgå, att i mål, som hand¬
lades vid krigsrätt, auditören vore i förhållande till krigsrätten ensam
ansvarig för protokollets innehåll.
Därest emellertid auditören funne skäl att i protokollet intaga yttrande
102
av ledamot i rätten, torde auditören böra före protokollets slutliga fär¬
digställande bereda ledamoten tillfälle att taga del av protokollet i
denna del.
Kändes denne då ej vid yttrandet, sådant det i protokollet återgivits,
måste i händelse av skiljaktiga meningar mellan auditören och den nämnde
ledamoten, det tillkomma rätten att avgöra vad yttrandet innehållit.
Förelåge skiljaktiga meningar därom huruvida dylikt yttrande varit
av den betydelse att det bort inflyta i protokollet, torde jämväl därutinnan
rätten hava att träffa avgörande.
Militieombudsmannens uppfattning rörande ifrågavarande spörsmål
meddelades Högstedt till kännedom.
2. Fråga hur krigsrätt bör vara sammansatt vid undersökning i
annat mål eller ärende än sådant, som avses i 39 § sista stycket i
lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.
Vid en av militieombudsmannen den 26 juni 1934 förrättad inspektion av
Dalregementet antecknades vid granskning av regementskrigsrättens pro¬
tokoll följande:
Genom beslut den 2 augusti 1932 överlämnade regementschefen hand¬
lingarna i mål rörande en olyckshändelse den 30 juli 1932 under övning
med andra plutonen av 6. kompaniet till krigsdomaren under anhållan
örn målets handläggning vid krigsdomstol. Målet handlades inför rege-
mentskrigsrätten den 4 augusti 1932.
Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren N. O. H. Nor¬
denström, vice auditören K. Alinder, kaptenen Claes Adolf Ölander och
fanjunkaren Anders Pollack. Såsom åklagare var vice krigsfiskalen A.
Ekelund tillstädes.
I krigsrättens protokoll heter det bland annat: »Krigsdomaren tillkänna¬
gav, att målets handläggning avsåge utredning örn något förekommit, som
kunde föranleda någons ställande till ansvar med anledning av den in¬
träffade olyckan».
Krigsfiskalen hemställde, att krigsrätten måtte företaga utredning och
undersökning i målet.
Målet uppsköts till den 11 augusti 1932. Vid krigsrättens sammanträde
nämnda dag förklarade då tjänstgörande krigsfiskalen G. Hallert, att
han ej kunnat fatta ståndpunkt till frågan örn någons ställande under
ansvar för olyckshändelsen.
Målet uppsköts till den 25 i nämnda månad. Vid krigsrättens samman¬
träde sagda dag förklarade Hallert, att han med anledning av vad i
målet förekommit icke hade något ansvarsyrkande att framställa.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit beslöt krigsrätten — i avsagt
beslut — att avskriva målet från vidare handläggning.
103
Vid krigsrättens sammanträde nämnda den 11 augusti 1932 tjänstgjor¬
de samma ledamöter i krigsrätten som vid rättegångstillfället den 4 augusti
1932.
Bestämmelsen uti 8 § mom. c) i lagen örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes, därom att militära ledamöter i krigsrätt äro i mål, som ej rör
åtal mot viss person, två officerare av kaptens grad, syntes icke hava iakt¬
tagits.
Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsman-
nen i skrivelse den 6 juli 1934 Nordenström att inkomma med yttrande för
egen del ävensom av Alinder, Ölander och Pollack.
Uti ett av Nordenström, Alinder, Ölander och Pollack avgivet gemen¬
samt yttrande anfördes:
I 39 § i lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes angåves de
mål, som hörde till krigsdomstol. Dessa mål utgjordes av dels sådana,
däri talan örn ansvar och ersättning fördes, dels ock undersökningsmål,
varom stadgades i lagrummets sista stycke. Ehuru sistnämnda lagrum
uteslutande avsåge sådan undersökning som i särskild författning vore ut¬
tryckligen föreskriven, verkställde dock krigsdomstolarna även undersök¬
ning i andra dit remitterade mål i syfte att vinna den utredning, som kun¬
de vara erforderlig för avgörande av fråga örn väckande av ansvars- eller
ersättningstalan. Den i § 8 c) nämnda lag förekommande bestämmelsen
avsåge de i 39 § sista stycket omförmälda undersökningsmål ävensom mål
angående ersättning, som utan samband med ansvarstalan väckts mot offi¬
cer av regementsofficers eller högre grad eller mot någon av manskapet.
Det mål, vilket omförmäldes i militieombudsmannens skrivelse, hade av
regementschefen remitterats till krigsrätten och av denna företagits till
behandling i syfte att vinna den utredning, som erfordrades för avgöran¬
de av frågan örn åtal borde väckas mot någon viss person. Enär 8 § c)
sagda lag icke kunde avse mål, som icke vore angivna i 39 § samma lag,
och detta lagrum icke upptoge andra undersökningsmål än sådana, vilka
omförmäldes i dess sista stycke, syntes regementschefens åtgärd att som
militära bisittare vid handläggningen inkalla en kapten och en fanjun¬
kare icke kunna anses stå i strid med bestämmelserna i 8 § c) jämförda
med 39 § nämnda lag. Av den vid målets anhängiggörande föreliggande
utredningen framginge, att, för det fall att krigsfiskalen i målet skulle
väcka ansvarstalan, denna kommit att rikta sig mot person av manskaps
grad. För sådant fall, vilket ju kunnat inträffa när som helst under målet,
hade någon ändring i krigsrättens sammansättning ej hehövt ske. Även
på denna grund hade anledning saknats att påkalla ändring i den sam¬
mansättning, krigsrätten erhållit. I
I skrivelse den 8 november 1934 till krigsdoinareu Nordenström anförde
militieombudsmanneu:
104
I lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes stadgades bland
annat:
II kap. 6 § c): Krigsrätt, som i detta kapitel avses, utgöres av en krigs-
domare såsom ordförande, två militära ledamöter och en auditör. Att
krigsrätten i vissa fall är domför, ändå att krigsdomaren ej är tillstädes,
därom stadgas i 59 §.
I 2 kap. 8 § c): Militära ledamöter i krigsrätt, som i detta kapitel avses,
äro i mål, som ej rör åtal mot viss person, två officerare av kaptens grad.
I 9 kap. 39 § sista stycket: Är i särskild författning stadgat, att under¬
sökning i mål eller ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gäl¬
lande.
III kap. 59 §:
Krigsrätt vare ej domför med mindre än att samtliga ledamöter äro till¬
städes i rätten.
Sådan undersökning, som i 39 § sista stycket sägs, må dock, där talan örn
ansvar ej föres, handläggas av krigsrätten även örn krigsdomaren ej är
tillstädes och förer i sådant fall auditören ordet i rätten.
Förenämnda i 59 § sista stycket meddelade bestämmelser hade endast
avseende å sådana undersökningar, som avsåges i 39 § sista stycket, d. v. s.
sådana, örn vilka föreskrift funnes i särskild författning, samt berörde i
övrigt allenast de civila ledamöterna i krigsrätt.
Då krigsrätt i andra fall än nu nämnts uti ett till krigsrätten överläm¬
nat mål verkställde undersökning i syfte att vinna den utredning, som er¬
fordrades för utrönande av huruvida åtal för bestämt brott borde väckas
mot viss person, skulle däremot krigsrättens samtliga ledamöter vara när¬
varande, d. v. s. krigsdomaren och auditören samt två officerare, i regel
av kaptens grad.
Militieombudsmannen meddelade Nordenström detta till kännedom och
framtida efterrättelse.
Genom Nordenströms försorg skulle krigsrättens övriga ledamöter er¬
hålla del av innehållet i militieombudsmannens skrivelse.
3. Fråga om krigsfiskal behörighet att, sedan kårchef resolverat,
att handlingarna i visst undersökningsmål skulle överlämnas till veder¬
börande krigsdomare för ärendets handläggning i laga ordning vid
krigsrätt, framställa ansvarsyrkanden i målet
Vid granskning av protokoll i ärende rörande haveri med flygplanet nr
1214 typ J. 7 den 12 februari 1932 antecknades följande:
I skrivelse den 12 februari 1932 till chefen för 1. kompaniet vid 1. flyg¬
kåren anmälde löjtnanten Knut Lindahl, att han samma dag efter före¬
tagen nödlandning med flygplanet nr 1214, typ J. 7, å isen på Hässiö
105
kanal vid Hässiö gård kört flygplanet på isen in mot flygkårens sjöflyg-
station, därvid isen brustit och flygplanet skadats.
Kårens undersöJmingsnämnd, som uppskattat kostnaderna för mate-
rielens iståndsättande till 13,200 kronor, utlät sig: Med hänsyn tagen dels
till att sedan en vecka flygningar med avsevärt tyngre flygplan försig¬
gått å flygstationen utan anmärkningar mot isens hållfasthet, dels till
isens styrka vid nödlandningsplatsen, där ännu ett flygplan landat och me¬
kaniker samtidigt uppehållit sig, dels till att befolkningens uppgifter örn
isens bärkraft varit tillfredsställande, dels ock till att oregelbunden¬
het i isens konsistens icke synts föreligga, ansåge undersökningsnämnden,
att föraren, löjtnanten Lindahl, icke borde göras ersättningsskyldig, även
örn det kunde ifrågasättas huruvida icke ännu grundligare försiktighets¬
åtgärder från Lindahls sida kunde hava vidtagits samt att undersökning
vid krigsrätt icke borde äga rum.
Kårchefen, kommendörkaptenen H. Enell, anförde uti den 18 februari 1932
avgivet yttrande och beslut: Haveriet hade orsakats av att flygplanet under
rullning på isen kommit att förflyttas till en plats, där isen sannolikt på
grund av rådande strömförhållanden varit av så dålig beskaffenhet att
den ej kunnat bära flygplanet, Löjtnanten Lindahl syntes efter nöd¬
landningen först hava bort inhämta kårledningens närmare instruktio¬
ner innan åtgärd för flygplanets förflyttning vidtagits. I likhet nied un¬
dersökningsnämnden ansåge Enell, att Lindahl mera ingående, än som
skett, bort förvissa sig örn isens beskaffenhet mellan platsen för nödland¬
ningen och sjöflygstationen. Med hänsyn till vad i ärendet förevarit an¬
såge Enell icke, att ansvar för haveriet kunde avkrävas Lindahl, då denne
måste anses hava handlat i god tro och efter bästa förmåga. Undersök¬
ning vid krigsrätt behövde för den skull icke äga rum.
I skrivelse den 23 februari 1932 till chefen för 1. flygkåren anförde che¬
fen för flygvapnet, generalmajoren E. Virgin: Genom skrivelse den 20 feb¬
ruari 1932 hade kårchefen insänt rapport jämte protokoll rörande skadan
å flygplan nr 1214, typ J. 7. Av handlingarna franninge, att kårchefen
och kårens undersökningsnämnd funnit, att föraren av flygplanet bort
på ett mera tillfredsställande sätt, än som skett, förvissa sig örn isens be¬
skaffenhet mellan platsen för nödlandningen och sjöflygstationen men att
föraren måste anses hava handlat i god tro och efter bästa förmåga. Då
det på grund av vad sålunda förekommit ej kunde »anses uppenbart», att
fel ej förelåge (jfr flygmaterielkungörelsen § 12:1) och då flygplanets re¬
parationskostnader uppginge till jämförelsevis stort belopp, vore erforder¬
ligt att ärendet underställdes krigsrätts prövning. Kårchefen anmodades
därför att överlämna ärendet till vederbörlig krigsdomstol för undersök¬
ning.
Sedan kårchefen genom resolution den 24 februari 1932 överlämnat hand¬
lingarna i ärendet till krigsdomaren vid Livregementets grenadjärer
krigsrätt för ärendets handläggning i laga ordning vid krigsrätt, före-
106
kom ärendet inför krigsrätten den 16 mars 1932, därvid krigsfiskalen A.
Mälstad tillstädeskom i egenskap av åklagare.
Efter det undersökningen slutförts, anförde Mölstad inför krigsrätten,
att han ej ansåge skäl föreligga att framställa några ersättningsyrkanden
och att han ej ens ansåge sig behörig att framställa yrkande örn ansvar.
Krigsrätten förklarade därefter undersökningen avslutad.
Militieombudsmannen anmodade i skrivelse den 23 februari 1934 Mäl¬
stad att inkomma med upplysning örn anledningen till att han icke an¬
sett sig behörig att framställa ansvarsyrkande i målet.
I skrivelse den 20 mars 1934 anförde Mölstad: Såvitt Mälstad kunnat
finna av chefens för flygvapnet skrivelse i ärendet den 23 februari 1932,
hade saken överlämnats »till vederbörlig krigsdomstol för undersökning».
Under sådana förhållanden och med hänsyn till stadgandet i 56 § i lagen
örn krigsdomstolar och rättegången därstädes hade Mälstad ansett det
tveksamt, huruvida han kunde anses berättigad att föra ansvarstalan mot
vederbörande. Men även örn sådan befogenhet förefunnits, så hade ge¬
nom undersökningen blivit klarlagt, att en ren olyckshändelse förelegat.
Anledning hade sålunda icke förelegat att framställa ansvars- eller er-
sättningsyrkande.
I skrivelse den 10 april 1934 till krigsfiskalen Mälstad anförde militie¬
ombudsmannen härefter:
Enligt 12 § 1 mom. i flygstyrelsens kungörelse angående flygmaterielens
skötsel och vård m. m. skulle, därest utlämnad flygmateriel skadats på
annat sätt än genom förslitning eller gått förlorad och full ersättning
icke genast erlades, vederbörande befälhavare låta anställa undersök¬
ning för utrönande av skadans eller förlustens uppkomst samt huruvida
någon kunde anses ersättningsskyldig och skulle det vid undersökningen
förda protokollet inlämnas till kårchefen, vilken hade att med hänsyn
till i saken yppade omständigheter bestämma örn undersökning jämväl
vid krigsrätt skulle äga rum eller örn det utan sådan åtgärd finge an¬
ses uppenbart, att kronan själv borde vidkännas skadan eller förlusten.
I 39 § sista stycket lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes
föreskreves, att örn i särskild författning funnes stadgat, att undersökning
i mål eller ärende skulle äga rum inför krigsdomstol, detta skulle gälla.
Enligt 56 § samma lag vore i allmänhet endast den sak föremål för
rannsakning vid krigsrätt, som vederbörande befälhavare eller över-
krigsdomstolen överlämnat till krigsrättens handläggning.
Ett förordnande örn undersökning inför krigsrätt enligt 39 § sista styc¬
ket nämnda lag torde icke berättiga domstolen att till prövning upptaga
talan örn ansvar, såvida icke jämväl frågan därom kunde anses hava av
befälhavaren hänskjutits till krigsrättens prövning.
I förevarande fall hade chefen för flygvapnet funnit erforderligt, att
ärendet underställdes krigsrättens prövning av den anledning att det icke
107
kunde anses uppenbart, att fel icke blivit begånget. Det syntes militie-
ombudsmannen nied hänsyn därtill oförtydbart, att chefen för flygvap¬
net åsyftat att till krigsrättens handläggning hänskjuta jämväl frågan om
ansvar för haveriet och att Mälstad följaktligen ägt behörighet att inför
krigsrätten framställa yrkande örn ansvar.
Då Mälstad likväl varit tveksam örn innebörden av chefens för flygvap¬
net beslut i nu berörda hänseende, hade Mälstad bort före målets hand¬
läggning inför krigsrätten hos chefen för flygvapnet anhålla örn besked,
huruvida han med sitt beslut avsett att hänskjuta jämväl ansvarsfrågan
till krigsrättens prövning.
Enär emellertid, så vitt av handlingarna framginge, fel av beskaffen¬
het, som bort föranleda ansvar, icke blivit begånget vid utförande av ifrå¬
gavarande flygning, funne militieombudsmannen sig kunna låta bero vid
att låta Mälstad erhålla del av militieombudsmannens här uttalade upp¬
fattning.
4. Felaktiga beslut angående preskription av rymningsbrott.
I.
Vid en av militieombudsmannen den 18 juni 1934 förrättad inspektion
av Värmlands regemente antecknades följande vid granskning av för¬
hörsprotokollen.
Av protokoll hållet vid förhör inför bataljonsbefälhavaren, kaptenen
E. Wistrand den 8 juli 1933 med värnpliktige nr 345 49/1914 ä Gustaf
Ferdinand Gustafsson inhämtades bland annat följande: Gustafsson hade
inryckt till tjänstgöring vid regementet den 11 mars 1915. Den 21 april
samma år hade Gustafsson ådömts tre dagars vaktarrest för vårdslöshet
och försummelse av tjänsteplikt. Under natten till den dag, då straffets
avtjänande skolat påbörjas, hade Gustafsson avvikit från regementets
kasern och begivit sig till Oslo, därifrån Gustafsson sedermera avrest till
Amerika. Den 13 november 1932 hade Gustafsson återvänt till Sverige.
Efter sin återkomst till Sverige hade Gustafsson varit bosatt å Fryke¬
ruds ålderdomshem. I januari 1933 hade Gustafsson tillskrivit vederbö¬
rande rullföringsbefälhavare med begäran att få fullgöra den Gustafsson
åliggande återstående värnpliktstjänstgöringen. Gustafsson hade seder¬
mera erhållit order örn inställelse vid regementet den 7 juli 1933.
I beslut i ärendet den 10 juli 1933 anförde regementschefen: Enär det
Gustafsson den 21 april 1915 ålagda disciplinstraffet av vaktarrest i tre
dagar jämlikt 5 kap. 20 § allmänna strafflagen jämfört med 33 § straff¬
lagen för krigsmakten dåmera vore förfallet, funne regementschefen
laga hinder möta för verkställigheten av berörda straff. Vidkommande
108
elen av Gustafsson i april 1915 företagna rymningen, vilket brott jäm¬
likt 50 § strafflagen för krigsmakten kunde förskylla fängelse, så enär
straff för sagda brott jämlikt 4 kap. allmänna strafflagen jämfört med
33 § strafflagen för krigsmakten vore förfallet, funne regementschefen
Gustafsson icke kunna ställas till ansvar för ifrågavarande brott.
Militieombudsmannen anmärkte vid inspektionen: Efter det Gustafs¬
son i slutet av april 1915 avvikit från sin värnpliktstjänstgöring, hade
Gustafssons skyldighet att fullgöra återstående del av den honom ålig¬
gande värnpliktstjänstgöringen därefter under undanhållningstiden allt¬
jämt fortfarit. Vid sådant förhållande kunde straffet för Gustafssons
avvikande och undanhållande från tjänstgöringen icke vid tiden för
nämnda förhör och beslut anses hava förfallit. Det syntes på grund härav
anmärkningsvärt, att regementschefen likväl — under åberopande av att
straffet för ifrågavarande brott jämlikt 5 kap. allmänna strafflagen och
33 § strafflagen för krigsmakten vore förfallet — förklarat Gustafsson
icke kunna ställas till ansvar för ifrågavarande brott. Militieombudsman¬
nen hänvisade härutinnan till den uppfattning, som kommit till uttryck uti
det under not B 167 i N. J. A. 1927 upptagna utslaget.
Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsman¬
nen i skrivelse den 27 juni 1934 regementschefen att till militieombudsman¬
nen inkomma med eget yttrande jämte yttrande från vederbörande auditör.
I yttrande, som den 13 september 1934 inkom till militieombudsmannen,
anförde vice auditören Bertil Geijer, vilken kontrasignerat beslutet
i fråga: Vid tillrådande av ifrågavarande beslut hade Geijer hyst den upp¬
fattningen, att skyldighet för Gustafsson att efter utgången av den tjänstgö¬
ringstid, för vilken han varit inkallad, fullgöra återstående värnpliktstjänst
icke förelegat med mindre Gustafsson blivit i vederbörlig ordning inkallad
till tjänstgöring. Med denna Geijers uppfattning hade den av Gustafsson
begångna rymningen, vilken vore att betrakta såsom ett s. k. fortfarande
brott, avslutats med utgången av den tjänstgöringstid för vilken Gustafs¬
son varit inkallad. Genom den av Geijer sålunda intagna ståndpunkten
hade i allt fall Gustafsson icke tillfogats någon skada. Vid tiden för
ifrågavarande beslut hade Geijer icke ägt kännedom örn det av militie¬
ombudsmannen omförmälda rättsfallet. Geijer skulle icke underlåta att
vid förekommande fall förfara i överensstämmelse med den av militie¬
ombudsmannen hävdade uppfattningen.
Regementschefen, översten Klingenstierna anförde i avgivet yttrande:
Då Klingenstierna meddelat beslutet ifråga, hade hail följt föredragande
auditörens i ärendet avgivna förslag. Klingenstierna hade ansett sig
böra lita på auditörens mening, då grunden till beslutet varit av helt ju¬
ridisk art. Sedan Klingenstierna tagit del av den av militieombudsman-
nen aberopade praxis, delade Klingenstierna den av militieombudsman¬
nen hävdade meningen och bomme Klingenstierna att framdeles i före-
109
kommande likartade fall tillämpa densamma. Klingenstierna hemställde
tillika, att militieombudsmannen måtte låta vid den avgivna förklaringen
bero.
I beslut den 21 september 1934 förklarade tjenstförrättande militieom¬
budsmannen, att han läte bero vid avgivna förklaringar och vederbörandes
utfästelser örn riktigt förfarande för framtiden.
II.
Vid en av militieombudsmannen den 26 juni 1934 förrättad inspektion av
Dalregementet antecknades vid granskning av förhörsprotokollen följande:
Den 24 augusti 1933 hölls förhör med värnpliktige nr 714 58/1928 Lars
Olsson angående utevaro från tjänstgöring utan laga förfall under åren
1929—1932. Vid förhöret uppgav Olsson, att han inskrivits såsom under¬
årig värnpliktig vid inskrivningsförrättning våren 1928 och därvid utta-
gits till reservunderbefäl, att Kungl. Majit avslagit en av honom gjord
framställning angående tjänstgöring å annan tid än övriga värnpliktiga,
att han i oktober 1928 avrest till Dublin på Irland, där han före avresan
erhållit anställning å Svenska konsulatet, att han varit anställd vid kon¬
sulatet utan avbrott från och med den 1 november 1928 till och med den
10 november 1931, då han återvänt till Sverige, att han efter återkomsten
till Sverige på sommaren 1932 haft anställning vid »Svenska-Amerika-
Linjen», att han f. n. icke kunde förete papper rörande sin anställning å
konsulatet, att anställningen vid »Svenska-Amerika-linjen» — såsom bi¬
träde åt intendenten på fartyget Kungsholm — varat under tiden maj-
juli 1932, att han f. n. icke kunde förete papper angående sagda anställ¬
ning samt att han icke satt sig i förbindelse med vederbörande rullfö¬
ringsbefälhavare, utan tänkt sig att han efter sin hemkomst skulle från
rullföringsbefälliavaren erhålla meddelande angående sin värnplikts¬
tjänstgöring.
Enligt beslut den 28 augusti 1933 ålade regementschefen Olsson 6 dagars
vaktarrest med tjänstgöring jämlikt 50, 52 och 53 §§ strafflagen för krigs¬
makten »såsom för rymning, begången under 1932».
I skrivelse till regementschefen den 6 juli 1934 anförde militieombuds¬
mannen, att det syntes anmärkningsvärt, att då, såvitt handlingarna ut¬
visade, det före år 1932 förelegat skyldighet för Olsson att fullgöra värn¬
pliktstjänstgöring samt Olsson hållit sig undan från tjänstgöringen, rege¬
mentschefen i allt fall ålagt Olsson bestraffning allenast för rymnings-
brott begånget under år 1932.
I skrivelsen hemställde militieombudsmannen tillika, att regementsche¬
fen, översten A. II. Andén måtte inkomma med eget yttrande ävensom
med yttrande från auditören E. Hallenberg, vilken kontrasignera! berör¬
da beslut av den 28 augusti 1932.
Ilo
Auditören Hallenberg anförde i avgivet yttrande:
; Militieombud smannen hade funnit det anmärkningsvärt, att Olsson
ålagts bestraffning allenast för rymningsbrott, begånget år 1932. Att så
skett hade berott på den till grund för beslutet liggande uppfattningen,
att ansvar för Olssons olovliga undanhållande från tjänstgöring under
åren 1929, 1930 och 1931 ansetts preskriberat. Enär det kunde vara tvek¬
samt, huruvida denna uppfattning vore riktig, ansåge Hallenberg sig böra
angiva de synpunkter, som för honom varit avgörande vid ärendets före¬
dragning och framläggande av förslag till resolution för regementschefen.
Frågan örn preskription av straff för rymningsbrott hade, såsom fram-
ginge av föreliggande domslut, varit föremål för skilda meningar. I ett
på föranstaltande av justitieombudsmannen anhängiggjort mål, som efter
föredragning den 24 januari 1906 avgjorts av Kungl. Majit (N. J. A. 1906,
sid. 45), hade justitieombudsmannen bland annat anfört: »Preskriptions¬
tiden finge vid rymningsbrott ej anses börja omedelbart efter det att det
olovliga avvikandet ur krigstjänsten ägde rum. Till följd av rymnings-
brottets natur måste detta brott anses fortvara så länge den avvikne
undandroge sig krigstjänsten, oaktat han vore tjänstgöringsskyldig. Ti¬
den för åtalspreskription började därför att löpa antingen från den tid
den avvikne, medan han ännu vore tjänstgöringsskyldig, återinträdde i
tjänstgöring eller ock från den tid den avviknes tjänstgöringsskyldighet
och därmed jämväl hans förpliktelse att åter inställa sig i tjänsten upp¬
hörde genom någon inträffande omständighet såsom t. ex. den avviknes
skiljande från krigstjänsten.» I berörda utslag syntes Kungl. Majit i
princip hava godtagit justitieombudsmannens anförda uppfattning.
I sin år 1921 avgivna ämbetsberättelse, sid. 172, hade militieombuds-
mannen anfört, att »frågan när ett av krigsman, vare sig fast anställd,
värnpliktig eller annan, förövat rymningsbrott skulle anses hava upp¬
hört, vore beroende av huruvida skyldigheten för krigsmannen att in¬
ställa sig till trupp, fartyg, vistelse- eller tjänstgöringsort eller till tjänst¬
göring upphört eller ej», men att »detta vore beroende på därom vid
varje tid för olika slag av krigsmän gällande bestämmelser». Av militie-
ombudsmannens yttrande framginge, »att den förstnämnda frågan icke
kunde generellt besvaras, utan måste avgöras efter prövning i varje sär¬
skilt fall». Militieombudsmannen yttrade vidare: »I allmänhet torde
dock med nu gällande bestämmelser kunna sägas, att brottet påginge i
fråga örn fast anställd personal till dess vederbörande inställt sig eller
ertappats men i fråga örn värnpliktig endast till dess den bestämda tjänst¬
göringstiden, från vilken han undanhållit sig, gått till ända.»
Örn en värnpliktig uteblivit från en del av viss tjänstgöring och den
honom åliggande återstående delen av samma tjänstgöring enligt därom
meddelade föreskrifter skulle tilläggas den ursprungliga tjänstgörings¬
tiden för att i följd med denna fullgöras intill dess hela tjänstgörings¬
skyldigheten fullgjorts, syntes enligt militieombudsmannens uttalande
lil
»inställelseskyldigheten fortgå intill dess tjänstgöringen i dess helhet
fullgjorts eller skyldigheten på grund av särskild föreskrift, inträffat
laga förfall eller annan dylik anledning upphörde». Av den utav militie-
ombudsmannen sålunda uttalade uppfattningen syntes följa, att en av-
kortning av den ursprungliga tjänstgöringstiden, exempelvis på grund
av hemförlovning till följd av sjukdom, rymning etc., i förevarande hän¬
seende hade samma verkan som en förlängning av densamma. Därest en
till linjetjänst uttagen värnpliktig, som icke skulle fullgöra facktjänst¬
göring, olovligen undanhölle sig från påbörjande av första tjänstgöring
och han efter utevaro under åtta dagar i en följd inställde sig för tjänst¬
göringens fullgörande, skulle han enligt gällande bestämmelser omedel¬
bart hemförlovas (1925 års Inskrivningsförordning §§ 113 och »128»).
Av handlingarna i ärendet framginge, att Olsson den 29 mars 1931
varit skyldig inställa sig för fullgörande av honom åliggande första
tjänstgöring. Örn Olsson inställt sig efter det åtta dagar förflutit från
inryckningsdagen den 29 mars 1931, skulle han enligt berörda stadgande
blivit hemförlovad. Härav syntes följa, att Olssons skyldighet att in¬
ställa sig för fullgörande av militärutbildning under år 1931 icke fort¬
farit under längre tid än sådan utbildning författningsenligt det året
stått honom till buds. Med tillämpning av justitieombudsmannens och
militieombudsmannens ovan anförda utlåtanden syntes Olssons förplik¬
telse att inställa sig för fullgörande av 1931 års tjänstgöring få anses
hava upphört efter det åtta dagar förflutit från inryckningsdagen. Med
beräkning att åtalspreskriptionen börjat löpa från sistnämnda tidpunkt
hade ansvaret för Olssons uteblivande från 1931 års tjänstgöring vid
tiden för meddelande av beslutet den 28 augusti 1933 jämlikt 5 kap. 14 §
strafflagen varit att anse såsom förfallet. Samma bleve förhållandet be¬
träffande Olssons utevaro från tjänstgöring under åren 1929 och 1930.
I 1919 års ämbetsberättelse hade militieombudsmannen anfört, att med
utgången av två av Kungl. Majit avgjorda mål angående av fast an¬
ställda begångna rymningsbrott »lärer överensstämma, att rymning be¬
traktas såsom ett fortfarande brott och att det straff, som kunde komma
att åläggas för rymning, avsåge utevaron från alla de särskilda tjänste-
förrättningar, som rymmaren lagligen haft att fullgöra under rymnings-
tiden.» Med tillämpning av detta uttalande skulle i förevarande fall Ols¬
son dömts till straff för år 1929 begånget rymningsbrott, vilket straff
även skulle avsett utevaron från tjänstgöring åren 1930, 1931 och 1932,
i stället för såsom skett för rymning, begången år 1932. Även om enligt
militieombudsmannens mening ifrågavarande fall i anmärkt hänseende
skulle var felbedömt, ville auditören Hallenberg framhålla, att saken i
varje fall vore synnerligen svårbedömlig och tvivelaktig samt att för¬
siktigheten i sådant fall, som förevarande, bjudit att tillämpa den upp¬
fattning, som för den dömde varit mest förmånlig.
112
Regementschefen, översten Andén hänvisade i skrivelse den 18 juli
1934 till auditören Hallenbergs yttrande samt uttalade sin anslutning
till vad Hallenberg anfört.
Det antecknades, att det ålegat Olsson att inställa sig till första tjänst¬
göring den 3 april 1929 samt att Olsson frivilligt inställt sig vid rege¬
mentet den 31 mars 1933 i samband med allmän inryckning för under¬
befäl och fackmän.
I skrivelse den 9 november 1934 till regementschefen anförde militie-
ombudsmannen:
Rymning vore att anse som underlåtenhetsbrott och preskription löpte
förty icke så länge skyldighet att fullgöra värnpliktstjänstgöringen be¬
stode och icke vore fullgjord samt möjlighet ännu funnes att fullgöra
densamma. (Se N. J. A. 1927, not. B 167 och sträfflagskommissionens
förslag till strafflag, allmänna delen, sid. 437 ff.). Enär rymningsbrott
skulle anses fortfara så länge den avvikne undandroge sig krigstjänsten,
hade Olsson följaktligen bort dömas för rymning begången under
tiden från det han varit skyldig att iakttaga inställelse för fullgörande
av honom åliggande värnpliktstjänstgöring, eller den 3 april 1929, till
dess han den 31 mars 1933 inställt sig till tjänstgöring vid regementet.
Militieombudsmannens nu angivna uppfattning i ärendet meddelades
regementschefen till kännedom, och hemställde militieombudsmännen, att
regementschefen ville delgiva auditören Hallenberg innehållet i militie¬
ombudsmannens skrivelse.
5. Fråga om vilka lagrum, som äro tillämpliga vid ådömande av
bestraffning för djurplågeri, begånget under tjänsteutövning.
Vid en av militieombudsmännen den 18 juni 1934 förrättad inspektion av
Värmlands regemente antecknades vid granskning av regementskrigs-
rättens protokoll.
Uti ett av regementskrigsrätten genom utslag den 24 september 1932
avgjort mål mellan krigsfiskalen Albert Nelson, å tjänstens vägnar,
åklagare, å ena, samt hovslagarvicekorpralen Gustaf Adolf Napoleon
W ändahl, å andra sidan, angående underlåtenhet att fullgöra förmans i
tjänsten givna befallning samt djurplågeri, fann regementskrigsrät¬
ten styrkt, att Wändahl vid hästvisitationen den 31 augusti 1932 av före¬
draganden i veterinärärenden vid regementet, kaptenen Rurik Wistrand,
erhållit befallning dels att underrätta kaptenen Carl Malmros därom, att
den kaptenen Malmros tilldelade hästen varit halt, dels att lägga våtvär-
mande omslag a hästarna ni’ 1 Artemis och nr 27 Unique, dels ock att
sköta ett brytsår å hästen nr 40 Maja, men att Wändahl underlåtit att
lämna kaptenen Malmros nämnda underrättelse samt först påföljande
113
dag, efter förnyad befallning av stallunderofficeren, furiren Gustaf Gus¬
tafsson lagt omslagen å hästarna Artemis och Unique ävensom ännu den
2 september 1932 klockan 9.30 icke fullgjort befallningen beträffande hästen
Maja; krigsrätten fann vidare styrkt, att Wändahl vid skoning den 1 sep¬
tember 1932 av hästen nr 11 Darling misshandlat denne genom slag av
en hovslagareklubba, så att hårlöshet å vänstra länden, ett sår å högra
ljumsken samt ett antal mindre repor och svullnader å kroppen uppstått;
och dömde regementskrigsrätten i följd därav Wändahl dels jämlikt 77 §
2 mom. och 130 § strafflagen för krigsmakten för underlåtenhet att rätt
fullgöra vad förman under tjänstens utövning och i vad som anginge
tjänsten honom befallt, vilken underlåtenhet emellertid icke finge anses
hava tillkommit i avsikt att förhindra befallningens verkställighet, att
undergå vaktarrest i sex dagar, dels ock jämlikt 18 kap. 16 § allmänna
strafflagen för djurplågeri till sex dagsböter, varje dagsbot beräknad till
tre kronor, vilka böter skulle tillfalla kronan.
Det syntes militieombudsmannen anmärkningsvärt, att då det djurplå¬
geri, vartill Wändahl gjort sig skyldig, ägt rum under tjänsteutövning,
Wändahl icke fällts till ansvar jämväl enligt 130 § strafflagen för krigs¬
makten, varvid jämlikt 131 § samma lag särskilt ansvar enligt först¬
nämnda paragraf hade kunnat komma i fråga för de ytterligare brott
Wändahls nämnda förfarande kunde innefattat. (Se M. 0:s ämbetsbe-
rättelser 1920 sid. 137 ff. och 1926 sid. 116 ff.).
Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsman¬
nen krigsdomaren K. T. Nilsson, såsom ordförande i krigsrätten, att av¬
giva yttrande i ärendet ävensom infordra och till militieombudsmannen
översända yttranden från krigsrättens övriga ledamöter.
Krigsrättens ledamöter krigsdomaren Nilsson, auditören E. Stridsberg,
kaptenen A. Elgh och fanjunkaren E. Eriksson anförde i avgivet gemen¬
samt yttrande: Det medgåves, att den i anmärkningsskriveken framförda
tolkningen vore den riktiga. Att denna tolkning icke kommit till uttryck
i utslaget hade berott på förbiseende. I förevarande fall syntes emeller¬
tid detta förbiseende icke hava inverkat på storleken av det straff, Wän¬
dahl genom utslaget ådömts, enär det disciplinstraff, vartill Wändahl av
krigsrätten dömts, icke torde hava vid bedömande av hans brottslighet i
olika hänseenden enligt 130 § strafflagen för krigsmakten satts högre än
som skett. Under åberopande av det anförda och då krigsrättens nämnda
ledamöter framdeles i likartade fall komme att tillämpa den av militie¬
ombudsmannen hävdade uppfattningen, hemställde krigsrättens ledamö¬
ter, att militieombudsmannen måtte låta vid den avgivna förklaringen
bero.
Ärendet avslutades den 29 augusti 1934, därvid tjänstförrättande militie¬
ombudsmannen lät vid avgiven förklaring bero.
8 Vf i' itico ruhn c/s m anneus ämbelsberättetec.
114
6. Värnpliktig, som varit pä en gäng övertygad om två särskilda för¬
seelser, vilka ådragit disciplinstraff, har — emot stadgandet i 38 §
strafflagen för krigsmakten att där någon anses på en gäng övertygad
örn flera förseelser, vilka ådraga disciplinstraff, skall för dessa förse¬
elser bestämmas ett gemensamt straff — ålagts särskilt straff för
varje förseelse.
Vid granskning av fånglorteckningar för 3. kvartalet 1933 från Söder¬
manlands regemente antecknades:
Genom beslut den 26 augusti 1933 ålade regementschefen värnpliktige
nr 429 53/1932 Karl Eric Budi Ström dels jämlikt 52 § strafflagen för
krigsmakten för olovligt undanhållande efter tilländalupen permission
den 23 augusti 1933 disciplinstraff av vaktarrest i två dagar, dels jämlikt
96 § samma lag för bristande i anständigt uppförande inom regementets
kasern samma dag disciplinstraff av vaktarrest i två dagar, eller tillhopa
disciplinstraff av vaktarrest i fyra dagar. Från infordrad avskrilt av
det i bestraflningsärendet hållna protokollet antecknades, att vice audi-
tören Bengt von Hofsten kontrasignerat beslutet.
Under hänvisning till bestämmelsen i 38 § strafflagen för krigsmakten
att, då någon på en gång ansåges övertygad örn flera särskilda förseelser,
för dessa skulle bestämmas ett gemensamt straff, anmodade inilitieom-
budsmannen regementschefen i skrivelse den 17 januari 1934 att infordra
och inkomma med yttrande från vice auditören von Hofsten ävensom att
för egen del avgiva yttrande i ärendet.
I. skrivelse den 23 januari 1934 avgav regementschefen, översten af Ed¬
holm, det begärda yttrandet. Vid yttrandet var fogad en av vice auditören
von Hofsten den 22 januari 1934 avgiven förklaring.
von Hofsten anförde:
Vid meddelandet av ifrågavarande beslut hade tillgått sålunda, att re¬
gementschefen föreslagit åläggande av fyra dagars vaktarrest jämlikt
96 och 52 §§ strafflagen för krigsmakten. Då von Hofsten varit ense
med regementschefen angående straffets storlek och tillämpligheten av
de föreslagna lagrummen samt arreststraffet icke överstigit i 22 § nyss¬
nämnda lag för vaktarrest utsatta högsta mått, hade von Hofsten formu¬
lerat och nedskrivit beslutet på sätt av det i ärendet hållna protokollet
framginge. Därefter hade von Hofsten kontrasignerat beslutet. Tyvärr
funne von Hofsten nu, att detsamma blivit mindre lyckligt avfattat, då
särskilda straffsatser icke bort angivas för de bägge förseelserna. Som
emellertid någon skada icke syntes hava kunnat uppkomma på grund
av beslutets formulering samt von Hofsten icke tidigare låtit någon fel¬
aktighet komma sig till last, hemställde von Hofsten, att ärendet måtte
utan någon militieombudsmannens vidare åtgärd avskrivas.
För egen del anförde regementschefen, översten af Edholm bland annat;
115
Å förhörsprotokollet, som överlämnats till von Hofsten för dennes ytt¬
rande, hade regementschefen gjort följande påteckning med blyerts:
»Vaktarrest Ström 4 dagar § 96 och 52 E af E»
Att auditören vid formuleringen av heslutet å protokollet angivit straf¬
fet till två dagar efter de olika paragraferna hade regementschefen icke
ansett vara av särskild betydelse, enär slutorden »eller sålunda tillhopa
vaktarrest i fyra dagar» upptagit det av regementschefen avsedda ge¬
mensamma straffet. Vid ett närmare studium av 38 § strafflagen för
krigsmakten hade regementschefen dock funnit, att den använda formu¬
leringen icke stöde i överensstämmelse med nämnda paragraf, ehuru i
sak ingen olikhet i straffpåföljden inträtt. Regementschefen hemställde
därför, att ärendet icke måtte föranleda någon militieombudsmannens
vidare åtgärd.
I skrivelse den 2 februari 1934 till regementschefen anförde militie-
ombudsmannen:
Det i 38 § strafflagen för krigsmakten meddelade stadgandet, att, örn
någon på en gång övertygades örn särskilda förseelser, vilka ådroge dis¬
ciplinstraff, för dessa förseelser skulle bestämmas ett gemensamt straff,
vilket icke finge överstiga för varje slag av arreststraff utsatt högsta
mått, vore uttryck för en betydelsefull grundsats inom den militära
strafflagstiftningen.
Enär emellertid det sammanlagda straff, som ålagts Ström, icke över¬
skridit det i 22 § strafflagen för krigsmakten för vaktarrest utsatta hög¬
sta mått samt regementschefen och vice auditören ven Hofsten medgivit,
att den i förenämnda lagrum meddelade bestraffningsregeln i anmärkt
hänseende blivit felaktigt tillämpad, läte militieombudsmannen bero vid
vad i ärendet förekommit.
Vice auditören von Hofsten skulle genom regementschefens försorg er¬
hålla del av innehållet i militieombudsmannens skrivelse.
7. Fråga om dröjsmål förelupit vid meddelandet av beslut i
disciplinmål.
Vid granskning av de till militieombudsmannen inkomna fångförteck¬
ningarna för tredje och fjärde kvartalen 1933 antecknades, bland annat,
från fångförteckningarna, 1) från Älvsborgs regemente, att, sedan musik¬
eleven nr 179/M Ernst Henry Lundgren den 2 september 1933 inställts
till förhör med anledning av olovligt undanhållande, regementsbefälha-
varens beslut i ärendet meddelats först den 8 i samma månad; 2) från
Gotlands infanterikår, att, sedan vice korpralen Gustaf Verner Hultström
och värnpliktige Filip Bernhard Daniel Johansson den 14 september 1933
inställts till förhör med anledning av olovligt undanhållande, kårbefäl-
116
havarens beslut i ärendet meddelats törst den 21 i samma månad; 3) irån
Norrlands dragonregemente, att, sedan dragonen nr 6/4 Börje Isidor Sö¬
derblom den 31 augusti 1933 inställts till förhör med anledning av olov¬
ligt undanhållande, regementschefens beslut i ärendet meddelats först
den 6 september 1933; 4) från Livregementet till häst, att, sedan volon¬
tären Johan August Heibert Larsson den 21 september 1933 inställts till
förhör med anledning av olovligt undanhållande, sekundchefens beslut
i ärendet meddelats först den 6 oktober; 5) från Västernorrlands regemen¬
te, att, sedan furiren nr 16/7 Tor Sixten Kohlén den 11 november 1933 in¬
ställts till förhör angående försummelse vid fullgörande av tjänsteplikt,
regementschefens beslut i ärendet meddelats först den 17 i samma ma¬
nad, samt 6) från Karlskrona kustartilleriregemente, att, sedan 3. klass
kustartilleristen nr 30/6 Johan Alfred Ekstrand den 6 oktober 1933 in¬
ställts till förhör rörande olovligt undanhållande, regementschefens be¬
slut i ärendet meddelats först den 12 i samma månad.
I anledning av vad sålunda antecknats anmodade militieombudsman-
nen vederbörande befälhavare att inkomma med upplysning rörande an¬
ledningen till de förelupna dröjsmålen med meddelande av beslut i saken.
Uti till militieombudsmannen inkomna yttranden anfördes följande:
1) T. f. regementsbefälhavaren för Älvsborgs regemente, majoren N. O.
Höglund: Förhöret med Lundgren hade, så vitt Höglund kunde erinra
sig, avslutats den 2 september kl. omkring I6.00—17.oo. Omedelbart efter
det förhöret avslutats hade Höglund begivit sig upp på regementsexpe¬
ditionen för att jämlikt regementsinstruktionen i egenskap av förhörs¬
ledare föredraga ärendet för t. f. regementschefen. Huruvida t. f. rege¬
mentschefen då för dagen lämnat kasernen, befunnit sig ute och följt öv¬
ningar eller varit upptagen av annan föredragande mindes Höglund icke.
Därest regementschefen ej för dagen lämnat kasernen, hade Höglund
säkerligen anmodat expeditionsunderofficeren eller någon annan i expe¬
ditionen tjänstgörande att underrätta Höglund, när han kunde erhålla
företräde, och själv stannat i kasernen till den dagliga tjänstgöringsti¬
dens slut kl. 17.oo. Tillfälle till föredragning hade emellertid icke beretts
Höglund nämnda dag. Den 3 september hade varit söndag. Måndagen
den 4 september hade Höglund ånyo sökt företräde för t. f. regements¬
chefen och hade han, därest han icke omedelbart erhållit sådant, för¬
farit på sätt som angivits beträffande tillvägagångssättet den 2 septem¬
ber. T. f. regementschefen hade vid denna tid varit ytterligt upptagen
och man hade kunnat få vänta i timmar på att erhålla företräde. T. f.
regementschefen hade enligt anteckning å förhörsprotokollet den 5 sep¬
tember översänt målet till auditören. Denne hade meddelat, att han
icke erinrade sig, när han mottagit och återsänt protokollet. Före den
7 september hade Höglund ej kunnat meddela beslut i målet, emedan han
endast den 7 och 8 september varit regementsbefälhavare. Så snart målet
117
återkommit från auditören, hade regementskvartermästaren, såvitt Hög¬
lund kunde minnas, omedelbart föredragit detsamma för Höglund, var¬
efter Höglund utan dröjsmål fattat beslut.
Förutvarande t. f. regementschefen, översten A. Bredberg, uppgav, att
han icke kunde erinra sig de närmare omständigheterna vid handlägg¬
ningen av ifrågavarande ärende, men framhöll, att han städse efter skedd
anmälan utan uppskov upptagit bestraffningsärenden till handläggning.
2) Befälhavaren för Gotlands infanterikår, majoren N. E. Welander:
Under regementsövningarna år 1933 (n/<>—7/io) hade kåren varit orga¬
niserad på regementsstab, en bataljon, ett yrkeskompani och en pionjär¬
grupp. Chefen för bataljonen hade hållit förhör den 14 september sent
på eftermiddagen. Protokollen hade utskrivits och förelagts bataljons¬
chefen för underskrift under den 15 september. Den 16 september hade
protokollen enligt kårexpeditionens diarium ankommit till kårbefälhava¬
ren. Enligt kårexpeditionens postbok hade protokollen samma dag expedie¬
rats per post till vice auditören R. H. Laurin i Visby. Den 17 september
hade varit söndag, varför Laurin sannolikt handlagt ärendet tidigast den
18. Översändandet av protokollen från Laurin till kårbefälhavaren hade
skett per post. Under förutsättning av omedelbar expediering hade pro¬
tokollen tidigast under den 19 september åter kunnat vara kårbefälha¬
varen tillhanda. Under den 20 och den 21 september hade bataljonen
haft övningar utom förläggningsorten med återkomst till Visborgs slätt
den 21 på eftermiddagen. Med hänsyn tili att bestraffningarna icke
lämpligen kunnat börja avtjänas under nämnda övningar utom förlägg¬
ningsorten, hade kårbefälhavaren meddelat beslut i ärendet först den 21
september och bestämt, att bestraffningarna skulle taga sin början kl.
19.oo sistnämnda dag.
3) Chefen för Norrlands dragonregemente, översten W. A. Douglas: Pro¬
tokollet över det den 31 augusti 1933 hållna förhöret med Söderblom hade
enligt å regementet fört diarium den 1 september översänts till vice auditö¬
ren R. C. Öhman. Enligt diariet hade protokollet återkommit till regements¬
expeditionen först den 6 september. På grund härav hade regementschefens
beslut i ärendet icke kunnat fattas förrän den 6 september, vilken dag det
jämväl blivit meddelat vederbörande. Auditören brukade i vanliga fall per
telefon meddela regementsexpeditionen, när protokoll av honom blivit be¬
handlade, varefter desamma genom expeditionens försorg avhämtades.
Så hade, enligt inhämtad upplysning, icke skett i förevarande fall, utan
hade Öhman personligen återlämnat protokollet ifråga den 6 september.
I anledning av vad regementschefen i sitt yttrande anfört infordrades
yttrande från vice auditören R. C. Öhman, vilken i yttrande den 2 februa¬
ri 1934 anförde: Ifrågavarande ärende hade handlagts för ungefär fem
månader sedan och hade varit av enkel beskaffenhet. Öhman hade så-
118
lunda icke haft någon anledning att lägga på minnet ärendets detaljer.
Öhman vore emellertid absolut övertygad därom, att han icke haft i sitt
förvar protokollet ifråga under tiden den 1—6 september 1933. Den¬
na övertygelse grundade sig på följande omständigheter. Vid de tillfäl¬
len Öhman tjänstgjort såsom auditör hade disciplinmålen av Öhman
handlagts på ettdera av följande sätt. Antingen hade vederbörande re¬
gementsadjutant genom manskap från vakten överlämnat protokollet till
Öhman å hans tjänsterum i länsstyrelsen, eller ock hade regementsadju-
tanten låtit översända protokollet till Öhmans bostad. I förra fallet hade
Öhman omedelbart handlagt ärendet och återsänt protokollet till rege¬
mentet genom vederbörande manskap från vakten. Den tid. Öhman vid
sådant förhållande omliänderhaft protokollet, rörde sig allenast örn mi¬
nuter. I senare fallet brukade protokollet återhämtas till regementet först
påföljande dag, då Öhman på grund av sin tjänstgöring vid länsstyrel¬
sen icke hemkomme förrän vid V* 6-tiden på e. m. Därest av en eller
annan anledning protokollet icke påföljande dag återställts, brukade
Öhman andra dagen efter det protokollet inlämnats till hans bostad an¬
tingen per telefon påminna vederbörande å regementet, att protokoll fun¬
nes att avhämta hos Öhman, eller ock själv personligen inlämna protokol¬
let till regementsexpeditionen. Genom sådant förfarande förlorades ingen
tid. Skulle Öhman nämligen översända protokollet per post dagen efter
det protokollet inlämnats i hans bostad, återkomme det icke till regemen¬
tet tidigare än örn det avhämtats eller av Öhman personligen ingivits å
regementsexpeditionen andra dagen efter det protokollet inlämnats i
Öhmans hostad. Den tid Öhman brukade hava protokollet i sin bostad be
löpte sig sålunda till en, högst två dagar. Då Öhman icke förde diarium
över till honom från regementsexpeditionerna inkomna och av Öhman ex¬
pedierade ärenden, kunde han icke visa, att anteckningarna i regementets
diarium icke vore riktiga. Öhman bomme emellertid att för framtiden
föra diarium över de handlingar, han mottoge från regementsexpeditio¬
nerna, med angivande av dag för mottagandet och för expedierandet av
nämnda handlingar.
4) Sekundchefen för Livregementet till häst, översten C. E. R. von der
Lancken: Larsson inställdes till majorsförhör den 21 september 1933. Hand¬
lingarna i målet översändes samma dag till auditören för yttrande. Ären¬
det föredrogs för sekundchefen den 6 oktober 1933, då ock beslut meddela¬
des. Den 22 och den 23 september ävensom under tiden den 27 september —
den 3 oktober 1933 hade regementet varit på övningar utom förläggningsor¬
ten. Såvitt nu vore möjligt att utröna, hade detta varit anledningen till
dröjsmålet med målets handläggning. Larsson hade deltagit i nämnda
övningar.
119
5. Chefen för V ästernorrlands regemente, översten T. It. Evers: Förseel¬
sen begicks den 10 november 1933 på aftonen. Förhör inför dagmajoren
ägde rum lördagen den 11 november omkring klockan 14.oo. Enär kompani¬
adjutanten vid 7. kompaniet, där Rohlén var stamplacerad, på grund av
tjänsteförrättningar vid tidpunkten för förhörets hållande icke varit an¬
träffbar av förhörsledaren, hade utdrag ur straffregister och bok för till¬
rättavisningar, vilka handlingar skulle biläggas protokollet, icke kunnat er¬
hållas förrän under måndagen den 13 november. Icke heller hade den under
den 10 november tjänstgörande daglöjtnanten, som skolat höras som vitt¬
ne, kunnat anträffas förrän den 13 november. Först under sistnämnda
dag hade därför protokollet av förhörsledaren m. fl. kunnat underskrivas.
På middagen den 13 november hade förhörsprotokollet inlämnats till re>-
gementsexpeditionen. Sedan regementschefen tagit del av detsamma,
hade det per post översänts till auditören, vilken — ävenledes per post —
återsänt detsamma med eget yttrande. Tidpunkten härför kunde icke nu
fixeras, men torde beslutet i detta fall enligt den praxis, som rådde vid
regementet, meddelats samma dag som handlingarna återkommit från
auditören.
6) Chefen för Karlskrona kustartilleriregemente, översten H. G. Malm¬
berg: Förhörsprotokollet hade ankommit från 1. bataljonen till regements¬
expeditionen den 6 oktober 1933 efter expeditionstidens slut, sedan rege¬
mentschefen lämnat kasernen. Protokollet hade emottagits av expeditions-
underofficeren och instämplats såsom inkommet nämnda den 6 oktober. På
grund av vissa rekognosceringar hade regementschefen påföljande dag icke
varit i tillfälle att få ärendet sig förelagt utan hade detta kunnat ske först
måndagen den 9 i samma månad. Sistnämnda dag hade protokollet över¬
sänts till auditören för yttrande och hade protokollet kommit denne till¬
handa påföljande dag. Till regementet hade protokollet återkommit den 11
oktober 1933, men syntes tidpunkten härför hava inträffat efter det rege¬
mentschefen lämnat kasernen för dagen. Med anledning härav hade be¬
slutet icke blivit underskrivet och meddelat förrän den 12 oktober 1933. I
I skrivelser den 29 januari 1934 till chefen för Älvsborgs regemente, che¬
fen för Gotlands infanterikår och chefen för Norrlands dragonregemente
samt 10 april 1934 till sekundchefen för Livregementet till häst, chefen
för Västernorrlands regemente och chefen för Karlskrona kustartilleri¬
regemente anförde militieombudsmannen:
Uttryckliga författningsbestämmelser örn den tid, inom vilken befäl¬
havares beslut i disciplinmål skulle meddelas, sedan rapport örn förseel¬
sen avgivits, funnes icke. Det syntes emllertid vara uppenbart, att sådant
beslut skulle meddelas utan tidsutdräkt. Stöd för denna uppfattning
kundo hämtas ur förarbetena till gällande krigslagstiftning.
Vid föredragning inför lagrådet av det förslag till strafflag för
120
krigsmakten, som förelädes 1914 års senare riksdag, yttrade sålunda lag¬
rådet bland annat (sid. 388 i prop. nr 57/1914 B): »Det ligger i den disci¬
plinära bestraffningens natur, att straffet bör följa så hastigt som möj¬
ligt på förseelsen. Detta är också beaktat i förslaget, som medgiver be¬
fälhavaren att utan auditörens börande ålägga disciplinstraff, örn hans
hörande skulle medföra väsentligt uppskov med målets avgörande. Vad
som bör förstås med väsentligt uppskov kan ju bliva föremål för olika
meningar, men att fördröjandet måste vara synnerligen ringa för att ej
betraktas såsom väsentligt torde vara klart. Vid förut omförmälda sam¬
manträde med krigsbeiälet (sammanträde, som på lagrådets inbjudan
hölls med arméfördelningscheferna samt regements- och kårcheferna, vil¬
ka vid tiden för lagrådets granskningsarbete voro samlade i huvudsta¬
den) uttalades enhälligt den åsikten, att de disciplinära förseelser, som
under dagen anmäldes till befälhavaren, borde, därest icke särskilda för¬
hållanden föranledde undantag, i krigstuktens intresse behandlas och
eventuellt bestraffas innan befälhavaren lämnade sin expedition för da¬
gen.»
Vid anmälan i statsrådet av lagrådets utlåtande yttrade dåvarande che¬
fen för justitiedepartementet (förenämnda prop. sid. 437): »Såväl i krigs¬
tuktens intresse som för undvikande därav, att någon onödigt länge kvar-
hålles i förvarsarrest är det visserligen av allra största vikt att disci¬
plinmålen ofördröjligen komma till avgörande, och vill jag i detta hän¬
seende gärna instämma i krigsbefälets uttalande, att dylika mål i van¬
liga fall böra avdömas samma dag, som förseelsen anmälts för befälha¬
varen. Anordnas samarbetet mellan befälhavaren och auditören på ett
tillfredsställande sätt, är jag emellertid övertygad därom, att det endast
blir i undantagsfall som auditörens hörande behöver föranleda längre
uppskov med målets avgörande, än nu är nämnt.»
Ehuru militieombudsmannen funnit, att anmärkningsvärt dröjsmål fö-
relupit beträffande handläggningen av ett vart av förenämnda disciplin¬
mål, ansåge sig militieombudsmannen kunna låta bero vid vad i ärendena
förekommit.
Chefen för Älvsborgs regemente skulle giva majoren Höglund och ve¬
derbörande auditör del av skrivelsens innehåll, chefen för Gotlands infan¬
terikår skulle giva majoren Welander och auditören Laurin del av skri¬
velsens innehåll; chefen lör Norrlands dragonregemente skulle giva vice
auditören Öhman del av skrivelsens innehåll.
121
8. Tillrättavisning: i form av förbud att vistas utom kasernområde,
läger eller däremot svarande område eller åt kompani eller likställt
truppförband upplåten del av dylikt område far ej aläggas för ett
visst antal gånger,
I.
Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 25 augusti 1934
förrättad inspektion av Skånska kavalleriregementet antecknades vid
granskning av den vid livskvadronen förda anteckningsboken över tillrät¬
tavisningar, att skvadronschefen den 22 maj 1933 meddelat volontären nr
23 Nilsson tillrättavisning med en månads förbud att vistas utom kasern¬
område för det han som stallvakt övergivit sin post.
Under hänvisning till att enligt 210 § strafflagen för krigsmakten för¬
bud att vistas utom kasernområde icke finge meddelas för längre tid än
15 dagar anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse
den 1 september 1934 regementschefen att infordra och inkomma med ytt¬
rande från skvadronschefen.
I yttrande den 7 september 1934 uppgav skvadronschefen, ryttmästaren
H. Ekström, att tillrättavisningen avsett vägran av permission under fyra
lördagar och söndagar, att emedan dåvarande skvadronsadjutanten ej va¬
rit närvarande vid tillrättavisningens meddelande, tillrättavisningen in¬
förts i tillrättavisningsjournalen av dagkorpralen under benämning »en
månads permissionsförbud» samt att skvadronsadjutanten därefter i jour¬
nalen överstrukit permissionsförbud och i stället infört förbud att vistas
utom kasernen.
Med anledning av vad sålunda förekommit anhöll tjänstförrättande mi¬
litieombudsmannen i skrivelse den 22 september 1934, att regementsche¬
fen ville verkställa och inkomma med utredning i ärendet, innefattande
upplysning örn tidpunkten och sättet för verkställande av ifrågavarande
tillrättavisning ävensom att, då vägran av permission icke kunde använ¬
das såsom form för tillrättavisning enligt 210 § strafflagen för krigsmak¬
ten, regementschefen måtte infordra och hit inkomma med förnyat yttran¬
de av ryttmästaren Ekström.
Med skrivelse den 4 oktober 1934 översände regementschefen ett den 2
oktober 1934 dagtecknat protokoll fört vid en av majoren J. Montgomery
Cederhielm verkställd utredning angående den Nilsson den 22 mars 1933
meddelade tillrättavisningen ävensom skrivelse, dagtecknad den 29 sep¬
tember 1934, från ryttmästaren Ekström.
Av nämnda protokoll framgick bland annat, att ryttmästaren Ekström
uppgivit, att han jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten meddelat Nils¬
son en månads permissionsförbud.
Ryttmästaren Ekström anförde i sin berörda skrivelse: Vid skvadronen
hade det varit brukligt att »äldre» manskap erhållit permission lördagar
122
och söndagar till klockan 5 påföljande dag samt en å två gånger i månaden
s. k. helpermission — från lördag middag efter tjänstgöringens slut till
klockan 5 påföljande måndag. Tillrättavisningen hade uteslutit Nilsson
från denna förmån under tiden den 28 maj—den lt) juni. Eyttmästaren
Ekström hade med tillrättavisningen avsett en lindrigare form av »för¬
bud att vistas utom kasernområdet».
I skrivelse den 18 oktober 1934 till regementschefen anförde militie-
ombudsmannen:
Av ryttmästaren Ekströms i ärendet avgivna yttranden syntes framgå,
dels att den volontären Nilsson meddelade tillrättavisningen avsett för¬
bud att vistas utom kasernområdet, dels ock att beslutet ifråga allenast
avsett förbud att vistas utom kasernområdet under vissa vecko¬
dagar, nämligen de dagar, då »äldre» manskap erhölle antingen allmän
permission d. v. s. lördag och söndag till klockan 5 påföljande dag eller ock
s. k. helpermission — från lördag middag efter tjänstgöringens slut till
klockan 5 påföljande måndag.
Enligt 210 § d) strafflagen för krigsmakten finge såsom tillrättavisning-
för manskap användas förbud att under viss bestämd tid, högst 15 dagar,
vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt
kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område. I
motsats till vad som gällde enligt 210 § c) beträffande åläggande att för¬
rätta handräckningsarbete, kunde tillrättavisning enligt 210 § d) icke åläg¬
gas för visst antal gånger.
Den mot volontären Nilsson använda tillrättavisningen hade följaktligen
icke stått i överensstämmelse med lagens stadgande örn sättet för medde¬
lande av förbud att vistas utom kasernområde och ryttmästaren Ekström
hade förty vid meddelandet av tillrättavisningen förfarit felaktigt.
Vad militieombudsmannen sålunda anmärkt vore emellertid icke av be¬
skaffenhet att föranleda någon beivran.
Eyttmästaren Ekström skulle genom regementschefens försorg erhålla
del av innehållet i militieombudsmannens skrivelse. II.
II.
Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 5 september
1934 förrättad inspektion av Västernorrlands regemente antecknades vid
granskning av 5. kompaniets anteckningsbok över tillrättavisningar för
värnpliktiga bland annat, att kompanichefen den 23 augusti 1933 tillrätta¬
visat värnpliktige nr 241 66/32 Melin och nr 29 66/32 Strömstedt för för¬
summelse av tjänsteplikt med »förbud att vistas utom fritidsområdet tiden
den 23 augusti—den 17 september 1933».
Under hänvisning till att enligt 210 § strafflagen för krigsmakten för¬
bud att vistas utom kasernområde icke finge meddelas för längre tid än
123
15 dagar anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse
den 15 september 1934 regementschefen att infordra och inkomma med
yttrande från kompanichefen.
I yttrande dan 13 oktober 1934 uppgav kompanichefen, kaptenen Elis
Löfgren, att tillrättavisningarna avsett att under sammanlagt fyra lör¬
dagar och söndagar beröva Melin och Strömstedt tillfälle till hempermis¬
sion och att tillrättavisningarna varit ämnade såsom varning. Av för¬
biseende hade tillrättavisningarna blivit formulerade likalydande med
210 § d) i strafflagen för krigsmakten.
I skrivelse den 18 oktober 1934 till regementschefen anförde militieom¬
budsmannen:
Av kaptenen Löfgrens i ärendet avgivna yttrande syntes framgå, att
de Melin och Strömstedt meddelade tillrättavisningarna allenast avsett
förbud för Melin och Strömstedt att under vissa veckodagar, nämligen fyra
lördagar och fyra söndagar vistas utom kasernområdet.
Enligt 210 § d) strafflagen för krigsmakten iinge såsom tillrättavisning
för manskap användas förbud att under viss bestämd tid, högst 15 dagar,
vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt
kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område. I
motsats till vad som gällde enligt 210 § c) beträffande åläggande att för¬
rätta handräckningsarbete, kunde tillrättavisning enligt 210 § d) icke
åläggas för visst antal gånger.
De mot Melin och Strömstedt använda tillrättavisningarna hade följ¬
aktligen icke stått i överensstämmelse med lagens stadgande örn sättet för
meddelande av förbud att vistas utom kasernområde och kaptenen Löf¬
gren hade förty vid meddelandet av tillrättavisningarna förfarit felaktigt.
Vad militieombudsmannen sålunda anmärkt vore emellertid icke av
beskaffenhet att föranleda någon beivran.
Kaptenen Löfgren skulle genom regementschefens försorg erhålla del av
innehållet i militieombudsmannens skrivelse.
9. Fråga huruvida den, som vållat flyghaveri, bort förordnas att
hålla förhör i saken. Fråga tillika örn underlåtenhet att hålla förhör
med den till flyghaveriet vållande.
Vid granskning av protokoll i ärende rörande haveri den 6 september
1932 med flygplanet nr 3332 antecknades följande:
I skrivelse den 8 september 1932 till chefen för 2. spanardivisioneu an¬
mälde kaptenen K. Lillier, att han vid landning i förband å Ljungbyhod
den 6 i samma månad gjort haveri med flygplan nr 3332.
Med anledning därav hölls den 8 september 1932 förhör i saken av kapte¬
nen K. Zachrisson.
124
Vid förhöret uppgav kaptenen LiUier: Då flygplanet vid passerandet av
flygfältets begränsningslinje befunnit sig på omkring 2 å 3 meters höjd över
marken med en hastighet av omkring 120 km/tim., hade det plötsligt kant¬
rat åt höger, varvid högra undervingens spets tagit i marken och brutits.
Trots omedelbar och kraftig parad hade flygplanet icke reagerat i så god
tid, att haveri helt kunnat undvikas. Hastigheten på flygplanet hade då
fortfarande varit så stor, att roderreagens utan pådragning av motorn er¬
hållits och ytterligare skada å flygplanet kunnat förhindras.
Beträffande frågan örn de omständigheter, som föranlett skadan, yttrade
förhörsledaren kaptenen Zachrisson: Maskinen hade strax före sättningen
fattats av ett vindkast, som kommit maskinen att kränga över åt höger.
Därvid hade undervingens högra spets stött mot marken och brutits av.
Då skadan ej kunde anses hava uppstått genom vårdslöshet av föraren,
föresloge förhörsledaren, att kronan måtte vidkännas kostnaderna för
skadan.
Kårchefen, majoren A. Gyllenkrok, anförde uti den 4 oktober 1932 avgi¬
vet yttrande och beslut: Han hade själv varit vittne till händelseförloppet
i dess helhet. För Lillier hade uppstått vissa svårigheter att landa kor¬
rekt på grund av divisionschefens — kapten Zachrissons — sätt att flyga
rättningsflygplanet under glidflykten före landningen. Detta hade i sin
tur förorsakats av bland annat felbedömning av höjd samt avstånd till
platsen för landningen. Felbedömningen hade i sin tur berott på bristande
kännedom örn flygfältet ävensom därpå att landningsmärke icke funnits ut¬
lagt. Lillier kunde icke göras ansvarig för det passerade. Kronan skulle
gälda kostnaderna. Undersökning vid krigsrätt vore icke erforderlig.
Granskningen av förhörsprotokollet föranledde följande anmärkningar
från militieombudsmannens sida, vilka anmärkningar framställdes uti
skrivelse till kårchefen den 23 februari 1934: 1) Då kårchefen, som
själv varit vittne till händelseförloppet i dess helhet, syntes anse, att divi¬
sionschefen, kapten Zachrisson, i viss mån orsakat haveriet, hade uppdra¬
get att verkställa utredning i ärendet lämpligen icke bort anförtros åt
Zachrisson. 2) Zachrisson hade bort höras angående de fel, vartill han
skulle hava gjort sig skyldig.
Majoren Gyllenkrok anförde i yttrande den 1 mars 1934: Han erkände
det berättigade ur uteslutande juridisk och formell synpunkt i den av mili-
tieombudsmannen under 1) gjorda anmärkningen. Frågan kunde emeller¬
tid betraktas ur flera synpunkter. Gyllenkrok hade själv åsett händelse¬
förloppet från början till slut. Orsaken eller orsakerna till haveriet med
Lilliers flygplan hade genast varit fullt klara för Gyllenkrok. Hans upp¬
fattning framginge av vad han anfört under »kårchefens yttrande och
beslut». I det föreliggande fallet hade han ansett och ansåge fortfarande,
att det saknade all praktisk betydelse, huruvida divisionschefen, kapten
Zachrisson, eller Gyllenkrok själv verkställt förhöret beträffande det pas¬
serade. Oavsett hur detta förhör utfölle och oavsett vilken uppfattning
125
divisionschefen under detsamma skulle lägga i dagen, hade Gyllenkrok
i egenskap av kårchef och samtidigt åsyna vittne till händelseförloppet i
dess helhet — haft möjlighet att, örn så skulle visa sig erforderligt, låta
fortsätta förhöret, komplettera förhörsprotokollet samt anteckna sin upp¬
fattning och sitt beslut. Det hade sålunda icke förefunnits någon möj¬
lighet, att ärendet icke skulle komma att bliva behandlat på ett sätt, som
motsvarade det verkliga händelseförloppet. Lillier hade varit utan varje
förvållande till det hela. Zachrissons sätt att flyga hade däremot varit
den omedelbara eller närmaste orsaken till Lilliers haveri.
Gyllenkrok erkände riktigheten av den under 2) framställda anmärk¬
ningen.
I skrivelse den 26 mars 1934 till majoren Gyllenkrok anförde militie-
ombudsmannen:
Uttryckliga föreskrifter funnes väl icke örn kompetensvillkor för för¬
hörsledare. Det finge emellertid anses ligga i sakens natur, att en befäl¬
havare, som kunde antagas äga del i den sak, varom utredning skulle före¬
tagas, icke borde leda utredningen.
Majoren Gyllenkrok hade uppgivit, att haveriet föranletts av felbedöm¬
ning från kapten Zachrissons sida.
Vid sådant förhållande hade majoren Gyllenkrok icke bort beordra kap¬
ten Zachrisson att hålla förhöret.
Vad sålunda anmärkts meddelades majoren Gyllenkrok för framtida
iakttagande.
Beträffande den under 2) framställda anmärkningen funne militieom-
hudsmannen, med hänsyn till vad majoren Gyllenkrok i sitt yttrande an¬
fört, sig kunna låta bero vid vad därutinnan förekommit.
10. Fråga örn tolkningen av mom. 149 i ordnings- och säkerhets¬
föreskrifterna för flygtjänsten.
Vid granskning av de protokoll, som hållits vid förhör vid 4. flygkåren
dels den 13 februari 1933 angående haveri vid Lit med flygplan nr 4393
den 9 i samma månad, dels den 13 mars 1933 angående haveri med flyg¬
plan nr 4394 å Bodens landflygstation den 7 i samma månad, dels ock den
18 juli 1933 angående kollision mellan flygplan nr 4391 och nr 4396 vid
tilläggning till stranden i Västerbyviken den 17 i samma månad, an¬
märktes att av protokollen icke framginge, huruvida kårchefen utlåtit
sig i de hänseenden, varom förmäldes i mom. 149 i ordnings- och säker¬
hetsföreskrifterna för flygtjänsten.
Berörda moment i ordnings- och säkerhetsföreskrifterna för flygtjäns
ten lyder:
Protokoll upprättat av den som beordrat flygningen eller av flygkårs
126
undersökningsnämnd insändes till vederbörande kårchef, som i detsam¬
ma angiver
vad kårchefen anser vara orsak (orsakerna) till haveriet,
huruvida och i vad mån föraren eller någon annan kan göras ansvarig
för haveriet samt
örn jämväl undersökning vid krigsrätt skall äga rum.
Sedan militieombudsmannen i anledning av vad sålunda anmärkts in¬
fordrat yttrande från kårchefen, meddelade kårchefen, majoren C. G. rov
Porat, i skrivelse den 13 mars 1934, att utredningen uti ifrågavarande ären¬
den synts kårchefen fullt ut besvara frågan örn haveriernas uppkomst, var¬
för ytterligare reflexioner från kårchelens sida ej varit nödvändiga.
Vid granskning av protokoll i ärende rörande haveri med flygplan
nr 4392 den 17 februari 1932 antecknades följande: I rapport den 17 feb¬
ruari 1932 anmälde furiren nr 10 W. Willén, att vid start från Inviken
med flygplan nr 4392 efter sjuktransportflygning samma dag flygplanet
glidit upp på några uppskruvade snöbetäckta isstycken, varvid högra in-
nerskidan lörstörts och bakre distansaxeln något stukats av skidbocken.
Vid förhör i saken den 19 februari 1932 antecknade förhörsledaren, kap¬
tenen G. Gärdin, att av besiktning och förhör framginge, att skadan för¬
anletts av föraren ovidkommande omständigheter, samt att kostnaderna
för materielens iståndsättande kunde skattas till omkring 150 kronor.
Enligt beslut den 26 februari 1932, meddelat av majoren Å. Lundström
i egenskap av tillförordnad chef för 4. flygkåren, skulle kronan vidkän¬
nas kostnaderna.
Enär av förhörsprotokollet icke framginge, huruvida majoren Lund¬
ström utlåtit sig i de hänseenden, varom förmäldes i mom. 149 i ordnings-
och säkerhetsföreskrifterna för flygtjänsten, anmodade militieombuds¬
mannen i skrivelse den 23 februari 1934 Lundström att inkomma med ytt¬
rande.
I yttrande den 27 februari 1934 anförde majoren Lundström: Omförmäl-
da haveri hade varit av den mindre omfattning, som omnämndes i mom.
142 i ordnings- och säkerhetsföreskrifterna. Lundström hade icke haft
någon anledning betvivla riktigheten av Willéns uppgift beträffande ska¬
dans uppkomst. På grund därav hade Lundström beslutat, att kronan
skulle vidkännas kostnaderna. Av beslutet framginge, att Lundström
satte tilltro till Willéns uppgift angående orsaken till haveriet samt att
Lundström därför icke ansåge, att Willén kunde göras ansvarig för det¬
samma eller att frågan borde hänskjutas till krigsrätt. Därest Lundström
varit av annan uppfattning, hade Lundström yttrat sig i alla de hän¬
seenden, som omförmäldes i mom. 149 i ordnings- och säkerhetsföreskrif¬
terna, samt jämlikt mom. 151 i samma ordnings- och säkerhetsföreskrifter
insänt protokoll till chefen för flygvapnet.
127
I skrivelser den 26 mars 1934 till majoren von Porat och majoren Ä.
Lundström aniörde militieombudsmannen:
Enligt mom. 149 i berörda ordnings- oell säkerhetsföreskrifter skulle
vederbörande kårchef uti till honom överlämnat lörhörsprotokoll angiva.
vad kårchefen ansåge vara orsak till haveriet,
huruvida och i vad mån föraren eller någon annan kunde göras ansvarig
för haveriet samt
örn jämväl undersökning vid krigsrätt skulle äga rum.
Detta stadgande syntes böra tolkas så, att av kårchef jämlikt stadgan¬
det avgivet utlåtande rörande inträffat haveri städse skulle innehålla
yttrande i de i momentet angivna tre hänseenden.
Vad militieombudsmannen sålunda anmärkt meddelades för framtida
efterrättelse.
11. Felaktig tillämpning av gällande föreskrifter om förläggning av
samt om rätt tili tjänstgöringstraktamente för officerare och under¬
officerare vid tjänstgöring utom förläggningsorten.
Med skrivelse den 27 februari 1934 överlämnade riksräkenskapsverket
till militieombudsmannen, för den åtgärd militieombudsmannen kunde
finna anledning vidtaga, handlingarna uti ett anmärkningsärende rö¬
rande kostnader för vissa officerare och underofficerare, vilka deltagit
i vissa av chefen för 3. flygkåren anbefallda såsom vinterövningar anord¬
nade officers- och underofficersövningar i Dalarna och Värmland den 2 fe¬
bruari—den 11 mars 1933.
Av de överlämnade handlingarna inhämtades bland annat följande:
Enligt räkningar vid 3. flygkåren den 3 mars 1933, försedda med ut¬
betalningsorder »å kårchefens vägnar» av kårintendenten, kaptenen
greve E. Creutz, bade till Järnvägshotellet och Brandts pensionat, Orsa,
för »inkvartering enligt avtal» av officerare respektive underofficerare
(tyghantverkare), vilka enligt kårorder den 21 januari 1933, deltagit i
officers- och underofficersövningar i Dalarna och Värmland under ti¬
den den 2 februari—den 11 mars 1933, utbetalats ersättning efter 5 kro¬
nor 50 öre för dag för officer och efter 4 kronor för dag för underofficer
(tyghantverkare), på sätt nedanstående förteckning närmare utvisade:
128
Beställning
|
Namn
|
Inkvarteringsställe
|
Tid
|
Antal dagar
å kr. 5: 50
resp. kr. 4: —
|
Summa
|
Major
|
A. Gyllenkrok
|
Järnvägshotellet
|
7.-V»
|
25
|
137: 50
|
Kapten
|
K. Zachrisson
|
»
|
’/»—7»
|
24
|
182: —
|
|
K. Lillier
|
»
|
8/> -*7>
|
21
|
115: BO
|
»
|
M. Bång
|
»
|
V.-2*/*
|
18
|
99: —
|
Löjtnant
|
E. Kjellgren
|
|
4/*-%
|
28
|
154: —
|
»
|
G. Lindberg
|
»
|
7/>-S/3
|
25
|
137: 50
|
Fanjunkare
|
E. Jagardt
|
Brandis pensionat
|
4/»-7s
|
28
|
112: —
|
Sergeant
|
E. Östlund
|
»
|
4/*—*7*
|
21
|
84: —
|
»
|
C. Andersson
|
»
|
4/,-s/a
|
28
|
112: —
|
Tyghantv.
|
G. Holmberg
|
»
|
V*—S/S
|
28
|
112: —
|
|
|
|
Summa kronor
|
1,195: 60
|
Vid granskning inom riksräkenskapsverket av 3. flygkårens räkenska¬
per för april 1933 hade beträffande ifrågavarande räkningar anmärkts:
Det i räkningarna debiterade priset per dag vore efter omständigheterna
så högt, att riksräkenskapsverkets revision måste förutsätta, att den ut¬
betalda ersättningen avsåge icke blott inkvartering utan även måltids-
inackordering. Då deltagarna under ifrågavarande tid samtliga åtnju¬
tit tjänstgöringstraktamente enligt 8 kap. tilläggsbestämmelserna till de
militära avlöningsreglementena (1928:260) och vid sådant förhållande själ¬
va bort bekosta sin mathållning, anmärktes, därest utbetalningarna icke
kunde nöjaktigt förklaras, den del av inkvarteringskostnaden, som be¬
löpte på måltidsinackordering, till ersättande av kårchefen majoren Gyl¬
lenkrok och kårintendenten kaptenen Creutz.
I förklaring, dagtecknad den 26 juli 1933, hade majoren Gyllenkrok
anfort: Det i räkningarna debiterade priset innefattade endast hyra för
förläggningslokaler — i detta fall rum för officerare och underofficerare
— jämte ersättning för städning av förläggningslokalerna. Någon er¬
sättning för måltider hade icke ingått i nämnda summa.
Å förklaringen hade kaptenen Creutz tecknat, att han hänvisade till
densamma.
I skrivelse den 7 december 1933 till Järnvägshotellet i Orsa hade revi¬
sorn i riksräkenskapsverket Arvid Stenström anfört: Enligt av hotellet
per telefon lämnad uppgift utgjorde det pris, som överenskommits be¬
träffande inkvartering av sex officerare från 3. flygkåren under februari
—mars 1933, 5 kronor 50 öre per dygn och hade detta pris avsett både
mathållning och logi, alltså helpension. Eevisorn anhölle att få denna
uppgift skriftligen bekräftad. Vidare anhölls om upplysning, huru myc¬
ket av detta pris per dygn, som enligt hotellets beräkning ungefärligen
utgjorde ersättning för mathållning.
129
Såsom svar hära hade Alma Pehrsson för Järnvägshotellet i Orsa i
skrivelse den 15 december 1933 meddelat: Priset för helinackorderingen
utgjorde 6 kronor 50 öre, vilket även uppgivits vid revisorns telefonsam¬
tal. Huru mycket av detta pris, som utgjorde ersättning för mathållningen,
kunde ej bestämt fixeras. Till ledning kunde dock nämnas, att ett enkel¬
rum i vanliga fall kostade 4 kronor 50 öre.
I skrivelse den 18 december 1933 hade Alma Pehrsson, åberopande ett
telefonsamtal med riksräkenskapsverket samma dag, meddelat att rums-
priset vid helinackordering beräknades till 3 kronor 50 öre per dygn.
Med anledning av telefonsamtal från vederbörande revisor i riksräken¬
skapsverket hade innehavaren av Brandts pensionat i Orsa, Signe Brandt-
Pettersson, i skrivelse den 7 december 1933 meddelat: För underoffice¬
rarna Jagar dt, Östlund, Andersson och Holmberg hade för helinackorde¬
ring under februari 1933 betalts 4 kronor per person och dag.
I skrivelse den 7 december 1933 till Brandts pensionat hade revisor
Stenström anfört: Enligt av pensionatet per telefon lämnad uppgift ut¬
gjorde det pris, som överenskommits beträffande inkvartering av fyra
underofficerare från 3. flygkåren under februari—mars 1933, 4 kronor
per dygn och hade detta pris avsett både mathållning och logi, alltså hel¬
pension. Revisorn anhölle att få denna uppgift skriftligen bekräftad.
Vidare anhölls om upplysning, huru mycket av detta pris per dygn, som
enligt pensionatets beräkning ungefärligen utgjorde ersättning för mat¬
hållning.
Såsom svar härå hade Signe Brandt-Pettersson i skrivelse den 11 de¬
cember 1933 meddelat: Helinackorderingspriset för fanjunkaren Jagardt,
sergeanterna Östlund och Andersson samt tyghantverkaren Holmberg
hade utgjort 4 kronor per dygn och person. Priset vore för bädd 1 krona
50 öre samt för mat 2 kronor 50 öre, tillhopa 4 kronor.
I påminnelser den 11 december 1933 hade revisor Stenström anfört: För
kontrollering av det i förklaringen gjorda påståendet, att det i räk¬
ningarna debiterade priset innefattade endast hyra för förläggningslo-
kaler, hade Stenström förhört sig hos respektive hotellinnehavare. Det
hade därvid framkommit, att i förklaringen lämnade uppgifter vore orik¬
tiga. 1 kostnaden för »inkvartering» av officerare och underofficerare
hade även ingått ersättning för måltider. Enligt skrivelser från Järn¬
vägshotellet och Brandts pensionat. Orsa, hade helinackorderingspriset
för officerarna utgjort 6 kronor 50 öre och för underofficerarna 4 kro¬
nor per man och dag. Härav belöpte å mathållningen 3 kronor per dag
för officer samt 2 kronor 50 öre per dag för underofficer. Officerarna
syntes emellertid själva hava bidragit till inackorderingen med 1 krona
(6.50—5.50) för man och dag, medan kronan bekostat återstoden. Beträf¬
fande underofficerarna hade hela inackorderingskostnaden gäldats av
kronan. Då, såsom i anmärkningen framhållits, vederbörande beställ
ningshavare själva bort vidkännas kostnaderna för mathållningen, hade
Mil i lieo mini (Isma! mens ämbelsberällelse.
130
beträffande officerare ett belopp av 2 kronor och beträffande underoffi¬
cerare ett belopp av 2 kronor 50 öre för man och dag felaktigt utbetalats
av statsmedel. Antalet inkvarteringsdagar utgjorde för officerare 141
och för underofficerare 105. På grund härav och på i anmärkningen an¬
förda skäl hemställdes, att ett belopp av 544 kronor 50 öre (141 X 2 -j- 105
X 2.5o) måtte fastställas till ersättande av majoren Gyllenkrok och kapte¬
nen Creutz.
Genom resolution den 9 januari 1934 hade riksräkenskapsverket anmo¬
dat flygstyrelsen att införskaffa vederbörandes förklaringar över vad re¬
visionen i inkomna påminnelser anfört och yrkat.
Innan de begärda förklaringarna avgivits, hade till riksräkenskapsver¬
ket från Signe Brandt-Pettersson inkommit en den 17 januari 1934 dag-
tecknad, så lydande handling:
»Beklagande en förväxling, som förekommit vid härifrån den 7 och 11
december 1933 lämnade uppgifter beträffande inkvartering för underoffi¬
cerare ur F 3, meddelas till rättelse därav följande uppgifter:
F 3 har vid förläggning till Orsa februari—mars 1933 erlagt för under¬
officerares inkvartering:
kronor 2.so per man och dag för bädd.
kronor 1.— i drickspengar,
kronor O.so för läsrum (gemensamt med aspiranterna), tillsammans 4
kronor per man och dag.
Ävenledes är erlagd full betalning för den bespisning underofficerarna
bekommit.
Härmed återtagas förut insända uppgifter.»
Med skrivelse den 30 januari 1934 hade flygstyrelsen till riksräkenskaps¬
verket översänt förklaringar från Gyllenkrok och Creutz.
Gyllenkrok hade anfört:
Sedan Gyllenkrok genom en av de honom underlydande officerarna er¬
hållit den uppgiften, lämnad av personalen på Järnvägshotellet i Orsa, att
priset å enkelrum för de å hotellet förlagda officerarna beräknades till
4 kronor 50 öre per dygn, hade Gyllenkrok lämnat officerarna ifråga föl¬
jande meddelande rörande principerna för sättet av betalningen av in¬
kvarteringen å Järnvägshotellet:
att förenämnda kostnad för rummen skulle gäldas av kronan,
att återstoden av det överenskomna inackorderingspriset skulle betalas
av varje officer personligen,
att drickspengar för rummens städning skulle gäldas av kronan,
att drickspengar i samband med mat och dryck ävensom för person¬
lig uppassning, ärenden och dylikt skulle betalas av vederbörande offi¬
cer personligen samt
att beloppet av de drickspengar, som, enligt ovan, skulle gäldas av kro¬
nan, skulle beräknas till 1 krona per rum och dygn.
Sistnämnda belopp kunde måhända av revisionen i detta fall betraktas
131
som högt, men måste väl snarast anses under- än överstiga det normala
och stöde i varje fall i full överensstämmelse med principerna för ut¬
betalandet av drickspengar i övrigt. I kåradjutantens närvaro hade Gyl¬
lenkrok senare skriftligen lämnat expeditionsunderofficeren de nyss an¬
förda bestämmelserna och samtidigt givit order, att gäldandet av kostna¬
derna för underofficerarnas förläggning m. m. skulle ske efter motsva¬
rande grunder. För att Gyllenkroks direktiv och order skulle rätt upp¬
fattas hade Gyllenkrok upprepat dem två gånger. För styrkande av sina
samtliga här lämnade uppgifter hänvisade Gyllenkrok till ett av löjtnan¬
terna Kjellgren och Lindberg samt fanjunkaren Jagardt å förklaringen
lämnat intyg. Att det från Järnvägshotellet senast lämnade meddelan¬
det beträffande sättet för kostnadernas beräknande icke överensstämde
med de belopp, som angivits å vederbörliga räkningar, vore beklagligt,
men detta ändrade icke det förhållandet, att de av Gyllenkrok i tidi¬
gare förklaring lämnade uppgifterna beträffande kostnaderna vore
riktiga, vilket i övrigt bestyrktes i Järnvägshotellets skrivelse av den
15 december 1933. Beträffande underofficerarnas förläggning vore det
även tydligt, att de från Brandts pensionat till vederbörande revisor läm¬
nade uppgifterna angående kostnadernas fördelning m. m. måste, på grund
av förväxling eller minnesfel, blivit felaktiga. Att så vore fallet hade
även i skrivelse från nämnda pensionat bekräftats.
Å Gyllenkroks förklaring hade löjtnanterna Lindberg och Kjellgren
samt fanjunkaren Jagardt tecknat, att de under edlig förpliktelse intyga¬
de, att Gyllenkroks i förklaringen lämnade uppgifter till alla delar vore
med verkliga förhållandet överensstämmande.
Creutz hade i förklaring anfört: Då Creutz icke varit närvarande vid
de vinterövningar, varom här vore fråga, hänvisade han beträffande Gyl¬
lenkroks åtgärder vid intagande av förläggningen i Orsa till Gyl¬
lenkroks förklaring. I övrigt önskade han framhålla, att inkvartering
på kronans bekostnad måste innefatta jämväl drickspengar till hotellbe¬
tjäningen. Med hänsyn till det besvär en dylik inkvartering medförde
för personalen syntes det Creutz, att 1 krona per man och dag icke vore
oskäligt mycket.
I skrivelse den 12 mars 1934 till länsstyrelsen i Kopparbergs län anhöll
militieombudsmannen, att länsstyrelsen ville låta genom vederbörande
landsfiskal anställa förhör till utrönande av nedanstående förhållanden:
1) Det pris för person och dag, som erlagts av ifrågavarande officerare
under förenämnda tidsperiod för a) logi, b) måltidsinackordering och c)
städning av förläggningslokalerna. 2) Det pris för person och dag, som
erlagts av ifrågavarande underofficerare och tyghantverkare under för¬
berörda tidsperiod för a) logi, b) måltidsinackordering och c) städning.
Särskilt borde uppmärksammas de olika uppgifter härutinnan, som fö¬
rekommit i Signe Brandt-Petterssons brev den 7 och den 11 december 1933,
132
å ena, samt hennes skin velse den 17 januari 1934, å andra sidan. 3) Ut¬
redning borde slutligen förebringas därom, huruvida sistnämnda skri¬
velse tillkommit på Signe Brandt-Petterssons eget eller annan persons
initiativ samt för sistnämnda fall, jämväl angående de omständigheter,
varunder skrivelsen tillkommit.
Den 23 mars 1934 inkom från länsstyrelsen protokoll hållet vid en av
landsfiskalen i Orsa distrikt den 16 mars 1934 i Orsa förrättad polisun
dersökning.
Av protokollet inhämtas följande:
Innehavaren av Järnvägshotellet, Ahna Pehrsson, företedde för lands¬
fiskalen kopior av räkningar av den 2 mars 1933, utvisande att i ären¬
det omförmälda officerare erlagt betalning för inackordering under ne¬
dan angivna antal dagar med följande belopp:
Gyllenkrok ................
|
................. 25
|
dagar
|
kr.
|
162:
|
50
|
Zachrisson .................
|
.................. 25
|
»
|
|
162:
|
50
|
Lillier
|
.................. 21
|
»
|
»
|
136:
|
50
|
Bång ........................
|
19
|
»
|
»
|
123:
|
50
|
Kjellgren
|
................. 28
|
»
|
»
|
182:
|
—
|
Lindberg
|
.................. 26
|
»
|
»
|
169:
|
—
|
I anslutning härtill uppgav Alma Pehrsson: De erlagda beloppen mot¬
svarade en dagskostnad av 6 kronor 50 öre. Särskilda pris för inkvarte¬
ring och för måltidsinackordering hade icke diskuterats emellan Alma
Pehrsson och officerarna. Det vore därför svårt för henne att bestämt
angiva, vad som skulle anses motsvara enbart inkvarteringen och enbart
måltiderna. I det bestämda priset inginge 3 måltider per dag samt en¬
kelrum för envar av officerarna. Öl till maten skulle däremot gäldas
extra. Vid ifrågakomna tid hade å hotellet funnits andra inackorderade
matgäster än officerarna. Dessa matgäster hade för 3 måltider per dag
erlagt ett pris av 3 kronor. Med ledning härav kunde man beräkna att
jämväl officerarna erlagt betalning efter samma grund. Inkvarteringen
hade följaktligen betingat ett pris av 3 kronor 50 öre per dygn. Något
dag- eller sällskapsrum hade icke ställts till officerarnas förfogande.
Alma Pehrsson förklarade vidare, att hon icke kunde uppgiva vilket
pris som erlagts för städning av förläggningslokalerna. Bestämt pris för
städning hade icke avtalats, utan envar av officerarna hade erlagt
drickspengar till städerskan efter eget godtycke. Vid tiden ifråga
hade fru Anna Engberg varit städerska å hotellet. Anna Engberg hade
för Alma. Pehrsson framhållit, att officerarna varit generösa och givit
rikliga drickspengar. Städningen hade varit ytterst betungande, enär
rummen dragits ner varje dag av våta och smutsiga kläder och skodon,
vilka officerarna använt under sina övningar. Alma Pehrsson upplyste
än vidare, att hon i förevarande angelägenhet icke blivit påringd i tele¬
fon eller tillspord på annat sätt av annan än en revisor i riksräkenskaps-
verket.
133
Anna Engberg, som vistades i Holmsveden, hade per telefon till lands¬
fiskalen meddelat, att hon under februari och mars 1933 varit anställd
såsom städerska å Järnvägshotellet i Orsa och därvid haft hand örn städ¬
ning av officerarnas rum. Hon kunde icke minnas, huru mycket office¬
rarna betalt henne i drickspengar. De hade emellertid varit liberala,
och hon trodde sig minnas, att hon fått inemot 1 krona per man och
dygn.
Innehavaren av Brandts pensionat, Signe Brandt-Pettersson, berät¬
tade: Under flygvapnets övningar i Orsa vintern 1933 hade å pensio¬
natet innebott bland andra fanjunkaren Jagardt, sergeanterna Öst¬
lund och Andersson samt tyghantverkaren Holmberg. Å pensionatet hade
vidare innebott fem officersaspiranter, varjämte expedition för flyg¬
stationen varit inrättad därstädes. Samtliga dessa personer hade å pen¬
sionatet jämväl intagit sina måltider.
Signe Brandt-Pettersson företedde på begäran sin kassabok, där följan¬
de anteckningar funnos om flygkårens personal:
»3. flygkåren.
Officersaspiranter.
Furir Selander, furir Duvander, furir Segerkvist, furir Gibson, furir Anders-
son-Bunke febr. 3—mars 3. Helinackordering 27 dygn
å 4: 50 ................................................................ 607: 50
Underofficerare.
**Fanjunkare Jagardt, ‘Sergeant Östlund, “Sergeant
Andersson, “Verkmästare Holmberg ‘febi’ 3—febr.
24. Helinackordering 21 dygn å 4 kr. 84: —
“febr. 3—-mars 3. 28 dygn å 4 kr. 336:— 420: —
Flygstationsvakten.
Utspisning av 4 man, per dag o. man 2:50, 24 dagar 240: —
Extra utspisning ......................................................... 20: —
Hyra för expeditionsrum ..................................................... 50: —
Av underofficerarna för del i läsrum och dricks, 1: 50
per man och dag 157: 5 0
Diverse kaffe, dricks m. m. .............................................. 136: 50
Signe Brandt-Pettersson uppgav vidare: Samtliga räkningar hade be¬
talts av fanjunkaren Jagardt med undantag av den sist upptagna posten
»diverse kaffe, dricks m. m. 136:50». I nämnda summa ingående små¬
poster hade likviderats envar av den, som vid varje särskilt tillfälle verk¬
ställt beställning. Vidkommande de olika priserna för helinackordering
meddelade Signe Brandt-Pettersson, att aspiranterna erhållit pensiona¬
tets bästa rum, varför de fått erlägga ett pris, som med 50 öre för dygn
1,337: 50
294:—»
134
överstege de pris, som underofficerarna fått erlägga. Underofficerarna
hade erlagt ett överenskommet pris av 4 kronor per dygn för inkvarte
ring och måltidsinackordering. Av detta pris hade 2 kronor 50 öre ut¬
gjort ersättning för logi samt 1 krona 50 öre ersättning för måltidsinac¬
kordering. Påvisad den i kassaboken intagna posten »Flygstationsvak¬
ten, utspisning av 4 man per dag och man 2:50, 24 dagar 240:—», förkla¬
rade Signe Brandt-Pettersson, att orsaken till att hon i detta fall debi¬
terat 2 kronor 50 öre för måltiderna varit den, att emellan henne och
löjtnanten Kjellgren överenskommits detta pris redan då kårintendenten
kaptenen Creutz och löjtnanten Kjellgren besökt Orsa för att ordna förlägg¬
ningen. Förläggningens expedition under övningarna hade varit förlagd
till Brandts pensionat. Därjämte hade de å pensionatet inneboende offi-
cersaspiranterna och underofficerarna disponerat pensionatets båda hal¬
lar såsom läs- och sällskapsrum. För expeditionsrummet hade Signe
Brandt-Pettersson betingat sig särskild hyra av 70 kronor. Detta belopp
hade sedermera av henne felaktigt införts i kassaboken med 50 kronor.
Det förstnämnda beloppet hade erlagts för rummet. För läsrummen hade
hon debiterat envar av underofficerarna 50 öre per dag. Underofficerar¬
na hade dessutom fått erlägga 1 krona per man och dag för städning.
Däremot hade officersaspiranterna icke debiterats vare sig för läsrum
eller för städning. Någon av underofficerarna hade nämligen förklarat,
att alla drickspengar samt avgifter för läsrummen skulle påföras under¬
officerarna, alldenstund aspiranterna hade sämre ekonomiska möjlighe¬
ter. Ersättningen för städningen hade icke utgått efter någon taxa, utan
underofficerarna hade själva erbjudit sig att betala efter ett pris av 1
krona per man och dygn. De hade ansett, att arbetet med städningen
varit särskilt betungande med hänsyn till det dagliga springet å expedi¬
tionen och läsrummen. Beträffande de av Signe Brandt-Pettersson läm¬
nade olika uppgifterna örn priset å logi för underofficerarna, förklarade
hon, att en omkastning av siffrorna skett i brevet den 11 december 1933
till den revisor i riksräkenskapsverket, som i ärendet tillskrivit henne.
Priset å logi hade varit 2 kronor 50 öre och för måltiderna 1 krona 50
öre per man och dygn. Det vore gängse sed, att logipriset vore högre
än måltidspriset. Sedan Signe Brandt-Pettersson den 11 december 1933
besvarat nämnda skrivelse från riksräkenskapsverket, hade hon, kanske
någon dag senare, uppringt fanjunkaren Jagardt i telefon och av honom
begärt upplysning örn huru underofficerarna själva i sina räkningar till
statsverket uppdelat kostnaderna. Då de av henne i kassaboken införda
summorna icke varit specificerade, hade hon börjat frukta, att hon lärn
nät felaktiga upplysningar. Vid samtalet hade Jagardt meddelat henne
de av underofficerarna upptagna specificerade beloppen och anhållit, att
Signe Brandt-Pettersson skulle tillskriva riksräkenskapsverket och med¬
dela, att hon erhållit betalning efter de av Jagardt angivna grunderna.
Med anledning härav hade hennes brev av den 17 januari 1934 tillkom¬
mit.
135
Med skrivelse den 7 april 1934 öveidämnade militieombudsmannen hand¬
lingarna i ärendet till majoren Gyllenkrok med anmodan att infordra ytt¬
rande av kårintendenten, kaptenen Creutz samt därmed ävensom med eget
yttrande till militieombudsmannen inkomma.
I skrivelse den 9 april 1934 anförde majoren Gyllenkrok bland annat:
Majoren Gyllenkrok hade intet att tillägga beträffande den mot räken¬
skaperna utställda anmärkningen utöver de i hans förklaring den 22
januari 1934 lämnade uppgifterna, vilka, såvitt han kunde finna, till alla
delar bekräftats vid det av landsfiskalen i Orsa distrikt hållna förhöret.
I landsfiskalens protokoll hade påpekats det förhållandet, att priset för
utspisningen av flygstationsvakten överenskommits till 2 kronor 50 öre
per man och dag. Anledningen till att högre pris fastställts i detta fall
hade varit dels att vakten ifråga ej varit förlagd i pensionatet och värd¬
innan således ej erhållit någon förtjänst på rumshyra, dels att några
drickspengar ej skolat lämnas av manskapet ifråga och dels att maten
skolat transporteras till och serveras i vaktlokalen.
Å skriften hade kårintendenten, kaptenen Creutz tecknat, att han hän¬
visade till vad majoren Gyllenkrok anfört.
I skrivelse till militieombudsmannen den 25 april 1934 meddelade in¬
tendenten vid kåren, kaptenen E. F. Hartelius, att majoren Gyllenkrok
sagda dag till kassaförvaltningen inlevererat 544 kronor 50 öre, vilket
belopp utgjorde anmärkningsmedel enligt riksräkenskapsverkets anmärk¬
ning mot vissa utbetalningar i samband med kårens vinterövningar i
Orsa under 1933. 1
1 skrivelse den 3 maj 1934 till majoren Gyllenkrok anförde militieom¬
budsmannen, efter redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande.
I 8 kap. 1 § 1 mom. i kungl, kungörelsen den 22 juni 1928 med vissa
tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet den 20 maj 1927 för offi¬
cerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv
stat m. fl. vid försvarsväsendet och avlöningsreglementet den 11 maj 1928
för fast anställt manskap vid försvarsväsendet stadgades bland annat:
Under tjänstgöring i sammanhängande tidsföljd å annan ort än förlägg¬
ningsorten ägde officer och underofficer, därest tjänstgöringen icke på
förhand kunde beräknas att pågå å samma ort under en tidrymd av tolv
månader eller därutöver, åtnjuta visst tjänstgöringstraktamente beräk¬
nat särskilt för dag och särskilt för natt.
I mom. 2 samma paragraf stadgades, att traktamente för natt icke ut-
ginge i de fall, då iörrättningsmannen erliölle kostnadsfri inkvartering.
Enligt flygstyrelsens cirkulärskrivelse den 13 oktober 1931 skulle vid
fälttjänst- och krigsövningar ävensom vid samövningar med armén och
marinen förläggning för officerare och underofficerare ordnas genom
kronans försorg. Detsamma gällde även vid övningar utom förläggnings¬
orten, då så med hänsyn till lokala förhållanden lämpligen kunde ske.
136
I § 6 i kungl, förordningen den 11 oktober 1907 angående förvaltningens
vid armén allmänna ändamål och organisation stadgades bland annat,
att vid regemente regementschefen och föredraganden vore gemensamt
ansvariga för beslut i förvaltningsärende; dock att, örn chefen beslutade
i strid mot föredragandens mening, denne ägde för att skydda sig mot
ansvar att emot beslutet skriftligen anföra sin avvikande mening.
I kungl, brevet den 29 juni 1926 angående tillämpning för flygvapnet
av vissa för armén och marinen gällande förvaltningsföreskrifter före-
skreves, att de för armén i motsvarande hänseenden gällande föreskrifter
i tillämpliga delar skulle lända till efterrättelse beträffande, bland andra,
förvaltningens vid flygvapnet allmänna ändamål och organisation samt
att vad som stadgats örn regementschef och regementsintendent skulle
avse kårchef och kårintendent.
För den tid i ärendet omförmälda officers- och underofficersövningar
varit förlagda till Orsa hade åt de i övningarna deltagande officerarna
och underofficerarna förläggning ordnats genom kronans försorg, för
officerarna å Järnvägshotellet och för underofficerarna å Brandts pen¬
sionat i Orsa.
Emellertid hade icke, på sätt bort ske, med innehavarna av nämnda ho¬
tell och pensionat träffats avtal örn särskilt pris för förläggningen. I
stället hade med majoren Gyllenkroks begivande träffats avtal, enligt
vilket bestämts gemensamt pris per man och dygn för förläggning och
kosthåll, utgörande för officer 6 kronor 50 öre per dygn och för under¬
officer 4 kronor per dygn.
Vid sådant förhållande hade det ålegat såväl majoren Gyllenkrok som
kårintendenten, kaptenen Creutz, att tillse, att icke en oskäligt hög
andel av det samfällda priset för förläggning och kosthåll kommit att
belöpa å förläggningskostnaden. I händelse av tvekan örn hur fördel¬
ningen bort verkställas, hade denna fråga bort hänskjutas till flygstyrel¬
sens avgörande.
Därest skyldighet förelegat att utöver det avtalade priset för förlägg¬
ning och kosthåll erlägga särskild betalning för städning av förläggning¬
en, hade kronan i allt fall icke bort belastas med högre utgift för sagda
ändamål än som motsvarat tio procent av vad som skolat anses belöpa
å kostnaden för förläggningen. För läs- och sällskapsrum hade kronan
icke bort påföras någon ersättning.
Emellertid hade majoren Gyllenkrok på föredragning av kaptenen Creutz
meddelat utbetalningsbeslut å en förläggningskostnad av 5 kronor 50 öre
per dygn för officer och 4 kronor per dygn för underofficer.
Genom förenämnda beslut, för vilket majoren Gyllenkrok i egenskap av
kårchef vore jämte kårintendenten, kaptenen Creutz, ansvarig, hade enligt
militieombudsmannens mening kronans intresse blivit eftersatt.
Med hänsyn till att majoren Gyllenkrok dåmera till statsverket inleve¬
rerat det belopp 544 kronor 50 öre, som enligt vederbörande revisors i riks-
137
räkenskapsverket mening felaktigt utbetalats av statsverket till gäldande
av kostnaderna för ifrågavarande förläggning, ansåge militieombudsman-
nen sig kunna låta bero vid en allvarlig erinran örn det felaktiga i det för¬
faringssätt, som i förevarande fall vunnit tillämpning.
En avskrift av skrivelsen tillställdes kårintendenten kaptenen Creutz.
12. Anmälan mot flygattachén i London om förseelser i tjänsten
m. m.
I en den 28 juni 1934 till militieombudsmannen inkommen skrift an¬
förde kaptenen Frithjof Trulsson följande:
Det hade under en lång följd av år ej varit någon hemlighet, att Sve¬
riges flygattaché i London, översten Erland Mossberg, varit inblandad i
provisionsafförer med aktiebolaget Aerotransports och aktiebolaget Aero-
materiels direktörer, bröderna Carl Florman och Adrian Florman. Vil¬
ken omfattning dessa affärer tagit, hade undandragit sig utomståendes
bedömande. Ett hade emellertid stått klart för alla, vilka med beklagan¬
de följt utvecklingen av Sveriges flygvapens materielpolitik, nämligen
att samarbete mellan översten Mossberg och bröderna Florman samt med
dem förbundna företag syntes hava påverkat bestämmandet av vap¬
nets materielanskaffning. Sedan Trulsson beretts tillfälle att taga
del av vissa handlingar, vilka för Trulsson klargjort, att nämnda
affärsförhållande pågått sedan 1927T ansåge Trulsson det vara hans
plikt som svensk man och officer att fästa militieombudsmannens
uppmärksamhet på denna fråga. Det syntes Trulsson i högsta grad
anmärkningsvärt, att denna sak kunnat försiggå under omkring åtta
år, utan att något ingripande ägt rum. Att affären försiggått bakom
ryggen på vederbörande myndigheter, kunde endast delvis förklara
detta förhållande, vilket åtminstone i engelska flygkretsar torde vara
så allmänt känt, att det till och med i samband med den förra flyg¬
kommissionens undersökningar framkallat ett spydigt uttalande i en
känd flygtidskrift. Den stora skada Sveriges anseende i England lidit
genom detta beklagliga förhållande samt de olägenheter inom flygvap¬
net, vilka på grund av angivna omständigheter uppstått, nödvändiggjor¬
de en undersökning. Denna måste även omfatta det förhållande, i vilket
delar av flygvapnets personal stöde till bröderna Florman, eller till av
dem iedda företag. Även örn i detta senare fall möjligtvis intet juridiskt
påtalbart förefunnes, torde lämpligheten av dessa företags sätt att arbeta
med hjälp av till deras firmor knutna statstjänstemän kräva en närmare
granskning. På grund av det anförda anhöllo Trulsson, att militieom¬
budsmannen måtte undersöka de av Trulsson anmälda förhållandena samt
vidtaga de åtgärder, vartill undersökningen kunde komma att giva an¬
ledning.
138
Med anledning av berörda skrift anmodade militieombudsmannen i
skrivelse den 30 juni 1934 översten Mossberg att inkomma med yttrande.
I yttrande den 2 juli 1934 anförde översten Mossberg: Översten Moss¬
berg varken hade eller hade haft åsyftade provisionsaffärer med bröder¬
na Florman eller med Aerotransport och Aeromateriel. För ärendets klar¬
läggande anhölle översten Mossberg att få del av de handlingar, å vilka
kaptenen Trulsson stödde sig, då denne bland annat anförde, att affärs¬
förhållandet pågått allt sedan 1927. Översten Mossberg visste sig icke
hava samarbetat med någon flygvapnets personal i annat än fullt lojala
ärenden avseende att tillförsäkra flygvapnet bästa möjliga materiel.
Under juli och augusti månader höllos förhör i saken inför militie¬
ombudsmannen. Vid förhören lämnades uppgifter av jämväl hemlig na¬
tur. Över vad i sistnämnda avseende förekom fördes särskilt protokoll.
Vad i det följande återgives utgör en sammanfattning av det huvudsak¬
liga innehållet i de offentliga förhörsprotokollen.1
Översten Mossbergs verksamhet såsom flygattaché samt hans förhållande
till bröderna Florman.
Efter därom träffad överenskommelse företrädde översten Mossberg
den 6 juli inför militieombudsmannen och uppgav:
Översten Mossberg hade i december 1914 tillträtt befattningen såsom
militärattaché i London. Denna tjänst hade översten Mossberg därefter
uppehållit troligen till den 1 juli 1926. Genom 1925 års härordning hade
nämligen bestämts, att militärattachébefattningen skulle bestridas av
officer i överstelöjtnants grad. Översten Mossberg hade därefter en kor¬
tare tid kvarstått i särskild tjänst vid beskickningen samt, när denna
upphört, förordnats att vara flygattaché vid beskickningen. Sistnämnda
förordnande hade därefter förlängts för sex månader i sänder. Det sista
förordnandet hade utlöpt den 30 juni 1934.
Översten Mossberg uppgav härefter i anledning av framställda frågor:
I egenskap av flygattaché ålåge det översten Mossberg att, i den mån
det vore honom möjligt, göra sig underrättad örn bland annat utveck¬
lingen och framstegen i fråga örn tillverkningen av flygmateriel. I Eng¬
land funnes ett tjugotal firmor för tillverkning av flygmaskiner. Vidare
funnes ett tiotal firmor, som tillverkade flygmotorer. Flertalet av dessa
firmor holle sig med särskild försäljningsorganisation inneslutande en
ansenlig personalstab; flera av dem utgåve därjämte regelbundet utkom¬
mande veckopublikationer. De engelska flygindustrifirmorna vore dess¬
utom förenade i ett förbund, The society of British Aircraft Construe-
1 Vad vid förhören framkommit rörande de försäljningar av flygmateriel till flygvapnet,
som kommit till stånd genom aktiebolaget Aeromateriels förmedling, har här till väsentlig
del utelämnats. Vad derutinnan framkommit framgår i huvudsak av skrivelsen i ämnet
till Konungen (se sid. 218 ff.)
139
tors. Genom, sekreteraren i detta förbund samt genom firmornas försälj¬
ningsorganisationers respektive personal och genom publikationer hade
flygattachén möjlighet att hålla sig å jour med de sista nyheterna i fråga
örn konstruktion och tillverkning av flygmateriel. översten Mossberg,
som i allmänhet genom samtal med chefen för flygvapnet erhållit upp¬
lysningar örn de aktuella önskemålen inom flygvapnet i fråga örn nyan¬
skaffning av flygmateriel, hade muntligt och i rapporter till chefen för
försvarsdepartementet och chefen för flygvapnet sammanfattat de upp¬
lysningar han, på sätt i det föregående sagts, inhämtat. Ärenden av
mindre vikt hade dock muntligen eller skriftligen delgivits någon a\
byråcheferna i flygstyrelsen. Rapporterna hade av översten Mossberg
städse behandlats såsom hemliga. Särskilt därom tillfrågad förklarade
översten Mossberg, att han icke någonsin till person, som icke ägt att å
tjänstens vägnar erhålla kännedom örn innehållet i hans rapporter, röjt
något i dessa rapporter, som varit av den beskaffenhet, att utomstående
personer icke ägt därav erhålla del. Endast sådant, som rört allmänt
kända förhållanden, hade översten Mossberg ansett sig berättigad delgiva
utomstående personer, som under alla förhållanden kunde erhålla del
därav.
De engelska flygfirmorna hade jämväl representanter i Sverige. Dessa
erhölle från respektive firmor i hemlandet uppgifter angående firmornas
nyheter inom sin specialitet. Såvitt översten Mossberg hade sig bekant,
innehade aktiebolaget Aeromateriel agentur för ett flertal engelska flyg-
maskinsfirmor.
Tillfrågad rörande sitt förhållande till direktörerna Carl och Adrian
Florman uppgav översten Mossberg: Bröderna Florman vore översten
Mossbergs synnerligen goda vänner, hos vilka han kände sig såsom hem¬
ma hos sig. Med Carl Florman hade översten Mossberg varit närmare
bekant sedan de första åren av 1920-talet. Översten Mossberg hade redan,
då han i egenskap av militärattaché haft att taga befattning med flyg¬
vapnets ärenden, känt behovet av ett biträde med flygteknisk sakkun¬
skap. Efter framställning av översten Mossberg hade dåvarande kapte¬
nen Carl Florman attackerats vid beskickningen i London såsom över¬
sten Mossbergs biträde vid handläggningen av flygärenden. Carl Flor¬
man, som varit utbildad fältflygare, hade därefter med vissa avbiott
troligen åren 1924 och 1925 i förenämnda egenskap tjänstgjort vid be¬
skickningen. Härunder hade vänskapsband knutits mellan översten
Mossberg och Carl Florman, som sedan sagda tid alltjämt bestått, övers¬
ten Mossberg kände icke Adrian Florman lika väl som Carl Florman
men vore dock mycket god vän med honom. Adrian Florman tillhörde
ledningen för aktiebolaget Aeromateriel.
På upprepade frågor förnekade översten Mossberg bestämt, att han
någonsin under tid, han innehaft befattningen såsom flygattaché, mot¬
tagit någon provision eller annan ersättning å leverans av flygmateriel
140
vare sig från någondera av Carl och Adrian Florman eller från annan
person eller annat företag. Översten Mossberg förnekade vidare, att han
i fråga om anskaffning av flygmateriel bedrivit något »samarbete» med
någon av bröderna Florman eller med företag, vilkas ledning någon av
dem tillhörde. Översten Mossberg bestred bestämt, att han någonsin till
någon av åsyftade personer eller företag utlämnat några uppgifter av
hemlig natur, vilka han inhämtat i sin egenskap av flygattaché. Särskilt
tillspord huruvida det icke vore tänkbart, att översten Mossberg under sitt
vänskapliga umgänge med bröderna Florman låtit undslippa sig upplys¬
ningar av hemlig natur rörande flygmaterielanskaffningsfrågor, gen¬
mälde översten Mossberg: »Hemligheter talar jag ej om.» Översten Moss¬
berg tilläde vidare, att enligt hans uppfattning innebure kaptenen Truls¬
sons anmälan, att Mossberg skulle hava använt sitt inflytande i egen¬
skap av flygattaché eller blivit ombedd använda detsamma för att mot
betalning förhjälpa agenter till beställningar från flygvapnet. Översten
Mossberg bestred, att han gjort sig skyldig till något sådant förfarande.
Ry timus tuven Adrian Flormun, som anhållit att få inför miiitieom-
budsmannen lämna vissa upplysningar i anledning av kaptenen Trulssons
anmälan, uppgav den 7 juli bland annat:
Ryttmästaren Florman och hans bror, kaptenen Carl Florman, hade
båda varit militärflygare, Carl sedan 1916 och Adrian sedan 1917. Adrian
Florman hade kvarstått i denna egenskap till 1920, då han tagit avsked
från aktiv militärtjänst. Medan brodern Carl Florman ännu vistats i
London såsom biträde åt översten Mossberg å militärattachébefattningen,
hade bröderna Florman 1924 startat aktiebolaget Aerotransport. Kon¬
trakt hade upprättats mellan bolaget och svenska postverket örn uppe¬
hållande av regelbunden trafik mellan Malmö och Hamburg. Carl Flor¬
man hade då helt övergått i Aerotransports tjänst såsom bolagets verk¬
ställande direktör. Adrian Florman hade, vid sidan av innehavd anställ¬
ning i försäkringsanstalten Göthia, varit vice verkställande direktör i
Aerotransport. Bröderna Florman hade vid denna tid trott, att flyg¬
väsendet stöde inför en snabb utveckling. De hade därför år 1926 till¬
sammans med direktören Gustaf Hedengran bildat aktiebolaget Aeroma¬
teriel. Aktiekapitalet utgjorde 25,000 kronor. Aktierna i bolaget hade ägts
till V» vardera av bröderna Florman och Hedengran. Bolagets ändamål
hade varit att förmedla försäljning av flygmateriel. Aeromateriel hade
sålunda sökt få agenturer för flygmaterielfirmor. Vid denna tid hade
Aeromateriel börjat taga översten Mossbergs tjänster i anspråk. Någon
av bröderna Florman hade tillskrivit översten Mossberg och anhållit, att
Aeiomateriel skulle hos de engelska flygmaterielfirmorna få referei’a
till honom. Översten Mossberg, som redan då, sedan flera år, var god
vän med Carl Florman och jämväl kände Adrian Florman, hade ställt
sig välvillig till denna begäran. Aeromateriel hade med stöd av översten
141
Mossbergs medgivande i början av sin verksamhet vid sökande av agen¬
turer för engelska firmor refererat till översten Mossberg.
Aerotransport hade under tiden utvecklat sin verksamhet och år 1927
öppnat trafik jämväl till Amsterdam. Bolaget hade till följd härav haft
behov av en person, som bevakade deras intressen i London, liksom i vissa
andra städer bl. a. Paris. Bolagets intressen i London hade därvid till
en början bevakats av en firma, Troast Brothers, vilken då innehafts av
två bröder av tysk-österrikisk härkomst. Då bröderna Florman emeller¬
tid insett behovet av att Aerotransport finge annan representation i Lon¬
don, hade Carl Florman inlett underhandlingar med översten Mossberg
örn att denne skulle övergå i Aerotransports och Aeromateriels tjänst
och tillvarataga sagda bolags intressen i London. Förslaget hade emel¬
lertid ej kunnat förverkligas, mest troligen beroende därpå att översten
Mossberg ej haft tillräcklig tilltro till de två nybildade företagen. Aero¬
transport hade numera egen representant i London. Något »samarbete»,
hade därför aldrig kommit till stånd.
Aeromateriel hade erhållit vissa agenturer för utländska flygmateriel-
firmor men under åren 1926—1929 icke lyckats till svenska flygvapnet
sälja någon flygmaskin eller flygmotor eller någon flygmateriel av be¬
tydenhet. Aeromateriel hade under dessa år från svenska flygvapnet en¬
dast erhållit några smärre order å instrument, linneband o. d. Bolaget
»levde» under dessa år på sin flygfotografiska verksamhet och sin flyg¬
skola. Bolagets flygfotografering hade inbragt och inbringade fortfa¬
rande 40 å 50,000 kronor per år.
Vid startandet år 1927 av Aeromateriels flygskola hade Aeromateriel
i ett avseende anlitat översten Mossberg. Bolaget hade nämligen hän-
vänt sig till översten Mossberg i London och bett honom vara behjälp¬
lig med att giva anvisning å den mest lämpliga materielen för flygsko¬
lan. översten Mossberg hade åtagit sig denna uppgift samt i sådant
ändamål besökt olika flygmaskinsfabriker i England och gjort sig under¬
rättad örn vad som funnes att välja på. Översten Mossberg hade därefter
föreslagit typen The Havilland Moth till inköp. Aeromateriel hade på
grund av översten Mossbergs råd inköpt först tre och sedermera ytterligare
ett flygplan av sagda typ för flygskolans behov. Översten Mossberg hade
för sitt ifrågavarande uppdrag mottagit 2 å 300 kronov, vilket icke mot¬
svarat mer än hans egna omkostnader.
Efter det Städernas Allmänna Brandförsäkringsbolag år 1929 överta¬
git Försäkringsanstalten Göthia, hade ryttmästare!! Florman ställts in¬
för valet att antingen lämna den direktörsassistentbefattning han dåmera
innehaft i Gotilia eller att lämna sin befattning i Aerotransport. Han
hade då valt att stanna i Göthia och i följd därav utträtt ur styrelse och
direktion för Aerotransport. De aktier han innehaft i sistnämnda bolag
hade försvunnit vid nedskrivning av bolagets aktiekapital. Han inne¬
hade i det nuvarande aerotransportbolaget allenast en aktie å nominellt
142
100 kronor. Samtidigt med att Adrian Florman lämnat Åerotransport,
hade Carl Florman lämnat Aeromateriel. Carl Florman hade sålunda
sålt sin tredjedel av aktiestocken till Adrian Florman, som nu innehade
~l3 av aktierna i bolaget, vilka 2/a motsvarade ett nominellt kapital av
15 å 16,000 kronor. Ä aktiekapitalet i Aeromateriel, 25,000 kronor, hade
årligen utdelats 12 %. Ryttmästaren Florman hade från 1931 haft en lön
i bolaget av 400 kronor i månaden. Dessförinnan hade han arbetat i bola¬
get utan särskild ersättning. Bröderna Florman hade icke haft några
personliga agenturer för flygmateriel.
Ryttmästaren Florman uppgav ytterligare angående bröderna Flor-
mans förhållande till översten Mossberg:
Carl Florman hade icke haft någon befattning med militärflygets ma-
terielanskaffning. Översten Mossberg hade i början av Aeromateriels
verksamhet gjort bröderna Florman vissa tjänster. De betraktade honom
som en god vän. Översten Mossberg hade under sin vistelse i Sverige
besökt bröderna Flormans hem, och bröderna Florman hade under sina
besök i London, dock långt ifrån alltid, brukat på något sätt låta höra
av sig. översten Mossberg vore emellertid envis och hade med åren
blivit något åldrad. Ryttmästaren Florman skulle icke vilja lia något
samarbete med honom i affärsangelägenheter.
Omkring år 1930 hade, sedan ryttmästaren Florman av en frände er¬
hållit uppdrag att åt denne skaffa förslag till inköp av en fastighet i
Stockholm i och för placering av ett större kapital, men Florman själv
icke haft tid att syssla med saken, Florman överlämnat uppdraget till
översten Mossberg. Denne hade anskaffat lämplig fastighet, och köp hade
kommit till stånd. Den å köpet belöpande provisionen hade lika förde¬
lats mellan uppdragsgivaren, ryttmästaren Florman och översten Moss¬
berg. En var hade erhållit 9 å 10,000 kronor. Vidare hade ryttmästaren
Florman vid något tillfälle år 1929 bett översten Mossberg att i England
undersöka möjligheterna att vinna avsättning för Huges ekolodet, för
vilket Aeromateriel innehade agentur. Översten Mossberg hade för än¬
damålet begärt och erhållit förskott för resa till England med 50 pund.
Vid återkomsten hade översten Mossberg redovisat beloppet och därvid
bekommit 300 kronor för resan och för havda omkostnader.
På fråga förklarade ryttmästaren Florman, att varken han personligen
eller Aeromateriel utöver vad nu nämnts haft några förbindelser av eko¬
nomisk art med översten Mossberg.
På särskild fråga uppgav ryttmästaren Florman än vidare: Han hade dea
1 februari 1926 — den 1 september 1927 varit chef för aktiebolaget Flyg¬
industri i Limhamn. Sagda företag hade under nämnda tid tillhört Jun-
kerverken, men på grund av dessa verks förbindelser till tyska staten
stått under dess kontroll. Sedan Junkerverken emellertid frigjort sig
från nämnda beroende, hade Florman blivit uppsagd från och lämnat
sin anställning hos Flygindustri. För den händelse någon korrespondens
143
från denna tid blivit tillgänglig för utomstående personer, utgjordes
denna av privatbrev, som på obehörigt sätt kommit ur ägarens hand.
översten Mossberg uppgav vid förhör den 7 juli:
översten Mossberg hade alding i sin egenskap av flygattaché eller i sak
som rörde flygvapnet mottagit provision eller ersättning av något slag.
Såvitt översten Mossberg nu kunde erinra sig hade det förekommit, att
han stått någon till tjänst beträffande råd med avseende å anskaffning
av flygmateriel; men detta hade icke skett i egenskap av flygattaché
eller i sådana avseenden som berörde svenska flygvapnets materiel an¬
skaffning. I samband med att bröderna Carl och Adrian Florman startat
Aerotransport och Aeromateriel, hade bröderna Florman hos översten
Mossberg anhållit, att de vid förhandlingar med engelska flygmateriel-
firmor skulle få referera till översten Mossberg, d. v. s. att översten Moss¬
berg skulle avgiva sitt omdöme örn bröderna Florman med avseende å
vad som kunde anses beröra flyget. Det torde sannolikt jämväl före¬
kommit, att översten Mossberg efter framställning lämnat referenser
beträffande andra personer och företag än bröderna Florman och deras
nämnda bolag. Vid något tillfälle för cirka 7 å 8 år sedan, då Aero¬
materiel skolat inrätta en civil flygskola, hade endera av bröderna Flor¬
man ombett översten Mossberg att lämna upplysning örn vilken flyg¬
plantyp, som vore lämpligast för en civil flygskola. I anledning härav
hade översten Mossberg stått till tjänst med råd och upplysningar i be¬
gärt hänseende. Härför hade översten Mossberg av bröderna Flormän
erhållit ersättning för de utlägg och omkostnader, som översten Mossberg
haft för uppdragets fullgörande. Det erhållna beloppet hade uppgått till
cirka 300 kronor.
Översten Mossberg framhöll, att enligt hans uppfattning hade det stått
honom fritt att lämna råd till såväl den ene som den andre inom ramen
för det yrke översten Mossberg valt, eller med andra ord att han oavsett
sin befattning såsom flygattaché varit berättigad att med användande av
de insikter och den erfarenhet, som han av sitt arbete förvärvat, lämna
enskilda personer och företag råd och upplysningar angående civilflyget,
så länge dessa tjänster ej kunde anses komma i konflikt med översten
Mossbergs verksamhet såsom flygattaché. Översten Mossberg ville ytter¬
ligare understryka, att han aldrig i sin egenskap av flygattaché emot-
tagit någon provision eller ersättning i någon form. I intet fall hade
översten Mossberg uppburit provision för försäljning eller inköp av flyg¬
materiel.
På av militieombudsmannen framställd fråga, örn översten Mossberg i
annat fall än förut nämnts uppburit någon ersättning för utförda tjäns¬
ter åt enskild person eller enskilt företag, förklarade översten Mossberg,
att han nu icke kunde erinra sig att så varit fallet, men att han till näst¬
kommande förhörstillfälle ville övertänka, huruvida ersättning i sådant
144
hänseende förekommit i något annat fall, samt då lämna meddelande
därom.
Översten Mossberg förklarade, att han icke ville sticka under stol med
att han vid ett flertal tillfällen talat med bröderna Florman i flygmate-
rielangelägenheter, men ville samtidigt understryka, att han aldrig med¬
delat bröderna Florman något av sådan beskaffenhet, som han inhämtat
i sin egenskap av flygattaché och som bröderna Florman icke kunnat
inhämta från annat håll. Översten Mossberg hade följaktligen icke röjt
några militära hemligheter.
Vid förhör den 9 juli 1934 uppgav översten Mossbeig:
För det dåvarande kunde han icke erinra sig, att han vid något an¬
nat tillfälle än det förut omnämnda emottagit ersättning för lämnade
råd och anvisningar, men det vore dock icke uteslutet, att så vore för¬
hållandet. Av direktören Hedengran hade översten Mossberg ock blivit
upplyst örn, att översten Mossberg i ytterligare ett fall emottagit ersätt¬
ning. översten Mossberg hade i avsedda fall muntligen av Aeromateriel
blivit ombedd att i England söka avsättning för det s. k. ekolodet. För
utlägg och omkostnader hade översten Mossberg erhållit ett visst för¬
skott. Härav hade översten Mossberg vid sedermera lämnad redovisning
gottskrivit sig 300 kronor utgörande omkostnader för uppdragets utfö¬
rande.
Vid lämnande av referenser till engelska flygmaterielfirmor hade till¬
gått på så sätt, att firmorna vänt sig till översten Mossberg med förkla¬
ring, att de tillskrivits av Aeromateriel eller Aerotransport med anhål¬
lan att få bliva agenter för viss firma samt att nämnda båda svenska
bolag refererat till översten Mossberg. Översten Mossberg hade då för
de engelska firmorna förklarat, att han kände Carl Florman mycket väl
och vore god vän med honom samt att det skulle förvåna, örn Carl Flor¬
mans affärsföretag skulle åtaga sig engagement, som de icke skulle stå
för. Det hade jämväl förekommit, att översten Mossberg hänvisat eng¬
elska flygmaterielfirmor till Aeromateriel. Enligt översten Mossbergs
mening kunde de engelska flygmaterielfirmorna icke få någon bättre re¬
presentant i Sverige än Aeromateriel.
På fråga huruvida det icke förekommit, att översten Mossberg på eget
initiativ rekommenderat Aeromateriel och bröderna Florman såsom
lämpliga representanter i Sverige för engelsk flygmateriel, svarade övers¬
ten Mossberg, att det hade visst förekommit. Översten Mossberg hyste
den uppfattningen, att det vore ett livsintresse att få till stånd en livs¬
kraftig flygmaterielindustri inom Sverige. Att översten Mossberg hän¬
visat till bröderna Florman och deras företag hade berott på att han icke
kunnat tänka sig några lämpligare representanter. Översten Mossberg
hade ansett, att till hans uppgifter jämväl hört att göra den engelska
flyguiaterielen känd i Sverige. Den bästa flygmaterielen i världen stöde
nämligen enligt översten Mossbergs mening att få i England.
145
Såvitt översten Mossberg hade sig bekant, lunnes i Stockholm förutom
bröderna Flormans nämnda företag ej mer än två representanter för
engelsk filmindustri. Den ene av dessa, direktören Rahmqvist, hade
översten Mossberg vid något tillfälle lämnat råd och upplysningar. Un¬
der årens lopp hade det blivit allt vanligare, att översten Mossberg blivit
ombedd att lämna råd och upplysningar örn möjligheterna att i Sverige
inarbeta industrialster, som folie inom ramen för den bransch, inom vil¬
ken översten Mossberg arbetade. Översten Mossberg hade alltid ställt sig
välvillig, då det gällt sådan rådgivning, översten Mossberg hade lämnat
råd utan ersättning.
Från firman The H. G. Hawker Engineering Co, Ltd hade för svenska
flygvapnets räkning inköpts 7 maskiner, nämligen 3 av märket Hart och
4 av märket Osprey. Översten Mossberg hade ansett sig kunna särskilt
rekommendera dessa märken, enär 60 procent av det engelska flygvapnets
maskinbestånd enligt uppgjord plan torde komma att utgöras av Hawker-
firmans tillverkning. Beträffande svenska flygvapnets inköp av flyg¬
maskiner av märket Bristol Bulldog, hade vid tiden för dessa köp medel
funnits anslagna för inköp av ensitsiga jagare, översten Mossberg hade
föreslagit det bästa, som då funnits att få i denna klass. Innan valet fal¬
lit på Bristol Bulldog, hade flygöveringenjören Lars Fjällbäck utskic¬
kats till England för att studera olika flygmaskinstyper. Vid sin hem¬
komst hade han rekommenderat Bulldog. Rörande inköpen av The Ha-
villand Moth-planen hade dessa såsom varande utan konkurrens i värl¬
den såsom skol flygplan av översten Mossberg på det livligaste förordats
till inköp av svenska flygvapnet. På fråga förklarade översten Moss¬
berg, att han aldrig emottagit några ekonomiska fördelar från engelska
flygmaterielfirmor.
Den 12 juli inställde sig ryttmästaren Florman ånyo å militieombuds-
mansexpeditionen och uppgav, att han med stöd av Aeromateriels kor¬
respondens genomgått en del förhållanden, varom han berättat vid sitt
besök hos militieomhudsmannen den 7 juli. Ryttmästaren Florman an¬
höll, att till vad han sistnämnda dag uppgivit få göra följande änd¬
ringar och tillägg:
Sedan frågan örn att översten Mossberg skulle bliva representant i Lon¬
don för Aerotransport och Aeromateriel förfallit, hade aldrig varit
tal örn och icke förekommit, att översten Mossberg uppburit provision
å försäljning av flygmateriel förmedlad av Aeromateriel. Ryttmästaren
Florman förklarade vidare bestämt, att ej heller han personligen fört
korrespondens om eller utbetalat eller låtit utbetala provision eller annan
ersättning till översten Mossberg för försåld flygmateriel. Beträffande
av ryttmästaren Florman förut lämnad uppgift angående storleken av
det provisionsbclopp, som översten Mossberg uppburit på omförmälda
fastighetsaffär, förklarade ryttmästaren Florman, att han icke kunde
10 — Militieombudsmannens ämbclsbcrutlclse.
146
exakt erinra sig beloppets storlek men det hade säkerligen överstigit
10,000 kronor. På särskild fråga uppgav ryttmästaren Florman, att
översten Mossberg vid två särskilda tillfällen erhållit uppdrag av rytt¬
mästaren Florman att för placering av greve Carl Bondes fideikommiss¬
kapital anskaffa säljare till fastigheter i Stockholm. Genom översten
Mossbergs förmedling hade två fastighetsköp kommit till stånd. De av
översten Mossberg såsom försäljningsprovision uppburna beloppen hade
sammanlagt uppgått till 15 å 16,000 kronor.
Den 13 juli inställde sig kaptenen Carl Florman å militieombudsmans-
expeditionen samt anhöll att inför militieombudsmannen få lämna
vissa upplysningar i anledning av den av kaptenen Trulsson gjorda an¬
mälan. Carl Florman uppgav följande:
Under ettdera av åren 1921 eller 1922 hade Carl Florman förordnats
att i flygtekniska frågor biträda Sveriges dåvarande militärattaché i Lon¬
don, översten Erland Mossberg. Carl Florman hade dessförinnan endast
varit flyktigt bekant med översten Mossberg. Översten Mossberg hade
under årens lopp lämnat Carl Florman sådana upplysningar angående
civilflyget, som finge anses ingå i en flygattachés åligganden att lämna.
Carl Florman vitsordade, att han sålunda för Aerotransports räkning av
översten Mossberg erhållit värdefulla upplysningar angående Englands
civilflyg. Efter det jämväl Aeromateriel under år 1926 bildats, hade
översten Mossberg erbjudits att bliva Aerotransports och Aeromateriels
representant i London. Översten Mossberg hade emellertid icke antagit
erbjudandet troligen på grund av önskan att stå kvar som flygattaché,
liksom även på den grund att han ansett anställningen i de så gott som
nybildade bolagen alltför osäker. Då erbjudandet framställts, hade det
varit underförstått, att översten Mossberg skulle lämna sin anställning i
statens tjänst. Från och med år 1929 hade bröderna Florman såtillvida
separerat, att Carl Florman helt ägnat sig åt skötseln av Aerotransport
och Adrian Florman, vid sidan av sin verksamhet inom föi'säkringsvä-
sendet, i den mån hans tid medgivit, åt skötseln av Aeromateriel.
Före år 1930 hade, så vitt Carl Florman hade sig bekant, flygstyrelsen
icke inköpt någon flygmateriel från Aeromateriel. Att bolaget sedermera
kommit att försälja flygmateriel till flygstyrelsen hade berott på att bo¬
laget arbetat på lång sikt och kunnat erbjuda materiel av konkurrens¬
kraftig beskaffenhet. Adrian Florman vore så initierad i flygväsendet
och så skicklig affärsman, att han icke behövt taga översten Mossbergs
sakkunskap i anspråk, men Carl Florman ville icke bestrida, att översten
Mossberg sannolikt lämnat Aeromateriel råd och upplysningar.
Aerotransport hade vid ett tillfälle försålt några äldre motorer till
flygvapnet men därutöver aldrig försålt någon flygmateriel till flygvap¬
net, Aerotransport köpte icke för egen räkning vare sig flygplan eller
motorer i England. Carl Florman hade aldrig befattat sig med anskaff¬
ning av flygmateriel för militära ändamål och ville inlägga en bestämd
147
gensaga mot påståendena, att lian och Aerotransport skulle hava på nå¬
got sätt blandat sig i flygvapnets materielanskaffning. Aeromateriel och
Adrian Florman hade varit missbelåtna med översten Mossberg, därför
att denne i vissa fall fört förhandlingar, som stått i strid med deras in¬
tressen.
Den 15 juli inställde sig översten Mossberg ånyo inför militieombuös-
mannen och anhöll att få göra följande tillägg till sina vid tidigare för¬
hör lämnade uppgifter.
översten Mossberg anförde: Han hade uppburit 16,140 kronor såsom
förmedlingsprovision å två fastighetsaffärer. För placering av ett fidei¬
kommisskapital hade översten Mossberg genom ryttmästaren Florman vid
två särskilda tillfällen erhållit uppdrag att förskaffa säljare till två fas¬
tigheter i Stockholm. Genom översten Mossbergs förmedling hade inköp
av fastigheten Strandvägen 7 C och Birger Jarlsgatan 44 kommit till
stånd. Provisionen å försäljningarna hade delats treskiftes, varvid övers¬
ten Mossberg och ryttmästaren Florman erhållit 1U var.
översten Mossbergs förhållande till Aktiebolaget Svenska J ärnv äg sverk¬
städerna.
Sedan militieombudsmannen hos t. f. chefen för försvarsdepartementet,
statsrådet Karl Levinson hemställt, att tillfälle måtte beredas militie¬
ombudsmannen att i ärendet få höra chefen för sjöförsvarets kommando¬
expedition, kommendören Hans Viktor Simonsson, inställde sig kommen¬
dören Simonsson den 5 juli och uppgav:
Han hade sig bekant, att översten Mossberg i början av år 1933 hos
ordföranden i styrelsen för Svenska Järnvägsverkstäderna i Linköping,
direktören Elof Eriksson, erbjudit sig att bliva agent för sagda bolags
tillverkning av flygmateriel. Översten Mossberg hade våren 1934 frågat
dåvarande chefen för flygvapnet, generalmajoren Virgin, huruvida Vir¬
gin hade något att invända emot att översten Mossberg åtoge sig agen¬
tur för försäljning av flygmateriel. Generalmajoren Virgin hade härvid
svarat, att han icke, så länge översten Mossberg innehade befattningen
såsom flygattaché, kunde lämna medgivande till att översten Mossberg
sysslade med någon agenturverksamhet, som hänförde sig till anskaff¬
ning av flygmateriel.
Översten Mossberg uppgav vid förhör den 9 juli:
För ett antal år sedan, troligen under år 1931, hade Svenska Järn¬
vägsverkstäderna anhållit, att översten Mossberg måtte verkställa ut¬
redning örn, hur bolaget borde organisera sin avdelning för tillverkning
av flygmateriel. översten Mossberg hade bland annat tillrått Järn¬
vägsverkstäderna att inköpa Svenska Aerobolagets flygverkstäder på
Lidingö samt att anställa ingenjörer från England, översten Mossberg
hade verkställt vissa utredningar samt hållit vissa sammanträden i sa-
148
ken. För den verkställda utredningen hade översten Mossberg omkring
årsskiftet 1931—1932 uppburit en ersättning av troligen 2,000 kronor.
Järnvägsverkstäderna hade sedermera i början av år 1933 erbjudit över¬
sten Mossberg att bliva bolagets representant för försäljning av flygma-
teriel, men detta hade han mycket bestämt avböjt. Erbjudandet hade
framförts i ett brev från ledamoten i bolagets styrelse, direktören Aug.
Nachmanson.
Beträffande undersökningen av flygplantypen Sk 10 hade översten
Mossberg hyst den uppfattningen, att undersökningen borde ske i Eng¬
land. Detta hade översten Mossberg ock sagt till generalmajoren Virgin.
Översten Mossberg hade för generalmajoren Virgin jämväl framhållit,
att för den händelse saken sköttes väl hos Air Ministry, kunde påräknas,
att den svenska flygmaterielen i framtiden, innan man i Sverige erhölle
en experimentanstalt, kunde bliva undersökt å Air Ministrys experiment-
anstalter. Air Ministry förfogade nämligen över de mest utsökta anord¬
ningar för undersökningsändamål. Generalmajoren Virgin hade först
varit överens med översten Mossberg, ätt undersökning av Sk 10 borde ske
i England. När översten Mossberg kommit hem från den resa till Eng¬
land, under vilken han utverkat Air Ministrys löfte att företaga under¬
sökningen av Sk 10, hade generalmajoren Virgin emellertid intagit en
annan ståndpunkt och hade översten Mossberg av generalmajor Virgin
fått uppbära klander för sina åtgöranden i saken. Jämväl ryttmästaren
Florman hade till översten Mossberg givit uttryck åt sitt missnöje med
den ståndpunkt översten Mossberg intagit till frågan örn undersökning
av Sk 10 i England. Ryttmästaren Florman hade vid något tillfälle un¬
der hösten 1933 på tal örn undersökning av Sk 10 i England till översten
Mossberg fällt det yttrandet, att man inom flygvapnet och industrien
ansåge, att översten Mossberg skämde ut både det svenska flygvapnet
och den svenska industrien. Det hade t. o. m., enligt vad ryttmästaren Flor¬
man yttrat, i kretsar, som varit intresserade av saken, ansetts, att över¬
sten Mossberg borde fört dessa underhandlingar till ett negativt resultat.
Ryttmästaren Florman uppgav inför militieombudsmannen den 12 juli:
Ryttmästaren Florman hade av olika personer inom flygstyrelsen hört,
att man inom flygstyrelsen varit missnöjd med att översten Mossberg
med sådan energi gått in för en undersökning av Sk 10 i England. Rytt¬
mästaren Florman hade fått den uppfattningen, att översten Mossberg
härigenom gjort sig impopulär bland personalen inom flygvapnet. Denna
sin uppfattning hade ryttmästaren Florman delgivit översten Mossberg.
Översten Mossberg hade emellertid svarat, att han icke kunde taga nå¬
gon hänsyn till vilken uppfattning, som rådde inom flygvapnet, då övers¬
ten Mossberg endast fullgjort sin plikt. Vid eller omedelbart efter ett
sammanträde med styrelsen i Järnvägsverkstäderna hade ledamöter i sty¬
relsen uppmanat ryttmästaren Florman att förehålla översten Mossberg,
att de vore missnöjda med det sätt på vilket han omhänderhaft Sk
149
10-frågan. Detta hade ock ryttmästare!! Florman framfört till översten
Mossberg.
Tillfrågad huruvida icke Adrian Flormans yttranden till översten
Mossberg i denna sak givits sådan form, att därav framgått, att ryttmäs-
taren Florman ställt sig solidarisk med dem, som klandrade översten
Mossberg, förklarade ryttmästaren Florman, att han icke haft någon per¬
sonlig uppfattning örn saken, men att han med kraft förebrått översten
Mossberg för dennes nämnda förehavanden ävensom att han för översten
Mossberg framhållit, att denne hade tillräckligt många fiender förut,
översten Mossberg hade blivit mycket förargad över vad från ryttmäs¬
taren Flormans sida anförts.
översten Mossberg anförde vid förhör den 12 juli:
Det hade upprepade gånger förekommit, att översten Mossberg hos che¬
fen för flygvapnet och hos flygstyrelsen i materielanskaffningsfrågor
framställt förslag, som gått i motsatt riktning mot dem, som förfäktats
av Aeromateriel. Såsom exempel anförde översten Mossberg:
Flygplanet Sk 10:s undersökning i England, vilken översten Mossberg
till sist lyckats åstadkomma hos Air Ministry, hade kunnat innebära ett
direkt avbräck för Aeromateriel, alldenstund bolaget vore Järn vägs verk¬
städernas försäljningsorgan. Då svenska staten omkring 1930 skulle in¬
köpa Iiandley Page’s slotpatent, hade översten Mossberg avrått flygsty¬
relsen från denna affär. Aeromateriel hade varit agent för Iiandley
Page Ltd. När svenska staten underhandlat om inköp av 20 möjligen 30
Bristolmotorer, hade översten Mossberg i skrivelse till chefen för flyg¬
vapnet framhållit, att det av Aeromateriel begärda priset varit för högt.
När det varit fråga örn att inköpa Reeds Indicator för flygvapnet och
det pris, som i Sverige begärts för densamma, i London blivit bekant för
översten Mossberg, hade han telegraferat, att med inköpet borde få anstå
tills skrivelse från översten Mossberg inkommit; det fordrade priset hade
nämligen betydligt överstigit det pris, till vilket Reeds Indicator kunnat
erhållas i London. Översten Mossberg bomme vidare att för chefen för
flygvapnet framlägga sina senaste åsikter angående en viss materielan-
skaffning. Dessa bomme att gå emot Aeromateriels intressen. Översten
Mossberg hade endast haft flygvapnets intressen och bästa för ögonen i
allt vad som rört flygvapnets materielanskaffning.
Översten Mossberg ville i detta sammanhang understryka, att han stått
alla i Sverige boende agenter, som representerat engelska firmor, till
tjänst på bästa sätt.
Översten Mossberg anförde vidare, att då översten Mossberg under sista
veckan i februari 1933 avböjt ett anbud från Järnvägsverkstäderna att
bliva deras representant för försäljning av flygmateriel, översten Moss¬
berg meddelat direktören Nachmanson sitt beslut i särskild skrivelse till
Nachmanson. Av skrivelsen skulle följande här intagas:
»Jag uppskattar mycket Ditt vänliga förslag örn avtal, vilket jag lik-
150
väl icke kail antaga. Icke keller kan ett sammanträffande med Dispo¬
nenten resultera i mera än ett dylikt med Dig och Gullander; jag beder
Dig därför avskriva detta.
dag vill emellertid i samband härmed bestämt understryka, att det är
mig ett stort nöje att stå gamla vänner till tjänst, och jag hoppas, att
jag icke särskilt behöver påpeka, att jag efter bästa förmåga vill råda
Dig och Gullander för att få till stånd en bärkraftig inhemsk flygindu¬
stri. Låt mig få en rad eller telefonera, när Du vill avhandla ärendet
med mig. Jag har råd att giva Dig.»
Direktören Äng. Nachmanson uppgav inför militieombudsmannen den
31 juli:
Nachmanson, som åren 1930—1931 representerat en viss aktieminoritet
i Järnvägsverkstäderna, hade 1932 inträtt i bolagets styrelse. Han hade
då måst sätta sig in i flygväsendet och för sådant ändamål vänt sig till
översten Mossberg, som Nachmanson känt sedan barnaåren, översten
Mossberg hade varit mycket intresserad av denna sak, särskilt med tanke
på att Nachmanson ställt i utsikt, att översten Mossberg eventuellt skulle
kunna erhålla anställning i Järnvägsverkstädernas tjänst såsom flygkon¬
sulent, ett förslag, som tilltalat översten Mossberg i hög grad, särskilt
med tanke på att han, örn han icke skulle få sitt förordnande som flyg¬
attaché förlängt, gärna velat söka sig en ny sysselsättning.
översten Mossberg hade vid något tillfälle för Nachmanson väckt för¬
slag örn att Järnvägsverkstäderna skulle förvärva Svenska Aerobolaget.
Detta förslag hade framlagts bland annat för statsrådet Vennerström, som
intresserat sig för detsamma. Statsrådet Vennerström hade ansett, att det
vore av stort intresse, att den svenska flygmaterielindustrien sammanför¬
des och förlädes till ett företag, enär efterfrågan på flygmateriel icke torde
kunna förväntas bliva av sådan omfattning, att behov av ett flertal konkur¬
rerande företag inom flygmaterielbranschen skulle komma att föreligga.
Då det visat sig svårt att träffa överenskommelse med Svenska Aero¬
bolaget och då statsrådet Vennerström ansett, att det vore av allmänt in¬
tresse att Järnvägsverkstäderna övertoge Svenska Aerobolaget, hade
statsrådet Vennerström anmodat överstelöjtnanten Björnberg att fungera
som ordförande för Järnvägsverkstäderna och Svenska Aerobolagets re¬
presentanter, vilka förhandlat örn ett eventuellt köp. Sedan köp kommit
till stånd, hade Nachmanson sagt till översten Mossberg, att denne gjort
Nachmanson stora tjänster, och hade han i samband härmed till översten
Mossberg utbetalt 1,000 kronor. Beloppet hade Nachmanson ansett utgöra
en avbetalning på vad han ansåge sig skyldig översten Mossberg, men
huru stort belopp översten Mossberg slutligen skulle erhålla, hade Nach¬
manson aldrig diskuterat med översten Mossberg, utan hade Nachman¬
son tänkt sig, att storleken härav skulle bli beroende på huru det komme
att utveckla sig beträffande översten Mossbergs eventuella anställning
vid Järnvägsverkstäderna.
Sedan det visat sig, att Järnvägsverkstädernas styrelse emellertid icke
151
velat anställa översten Mossberg, hade Nachmanson i januari 1933 med
delat översten Mossberg, att någon anställning vid Järnvägsverkstäderna
icke kunde ifrågakomma. Vid samma tidpunkt hade emellertid översten
Mossberg själv avböjt erbjudandet örn eventuell anställning hos Järn¬
vägsverkstäderna. I samband härmed och da Nachmansons mellanha-
vande med översten Mossberg dåmera kunde anses avslutat, hade Nach¬
manson i april 1933 till översten Mossberg utbetalat ett belopp av 2,500
kronor. Anledningen till att Nachmanson avvecklat sina förbindelser
med översten Mossberg hade varit, att ryttmästaren Adrian Florman un¬
der tiden invalts i Järnvägsverkstädernas styrelse. På grund härav hade
Järnvägsverkstäderna icke haft behov av någon annan flygteknisk sak¬
kunnig. I samband med ryttmästaren Flormans inträde i Järnvägsverk¬
städernas styrelse hade avtal träffats, varigenom Aeromateriel erhållit
ensamförsäljningsrätten för Järnvägsverkstädernas tillverkning av flyg-
materiel.
På fråga huruvida å sammanträde med styrelseledamöterna i Svenska
Järnvägsverkstäderna uppdraga åt ryttmästaren Florman att förehålla
översten Mossberg dennes förfaringssätt med avseende a Sk 10.s under¬
sökning i England, förmälde Nachmanson, att något sådant uppdrag icke
meddelats ryttmästaren Florman, men styrelseledamöterna hade i rytt¬
mästaren Flormans närvaro givit uttryck åt missnöje med översten Moss¬
bergs sätt att handhava undersökningen. Styrelseledamöterna hade hyst
den uppfattningen, att Sk 10 bort undersökas i Sverige.
Nachmanson sade sig härutöver vilja tillägga, att han under åren 1931
_1933 haft mycket att göra med översten Mossberg men därvid aldrig
funnit, att översten Mossberg trätt kronans rätt för nära.
Vid besök hos militieombudsmannen den 7 augusti uppgav översten
Mossberg, att det belopp han sammanlagt erhållit från direktören Nach¬
manson och Järnvägsverkstäderna uppgått till 3,500 kronor.
Fiss korrespondens rörande översten Mossbergs befattning nied försälj¬
ning av flygmateriel.
Kommendören Simonsson uppgav vid förhör den 5 juli i anledning av
framställda frågor:
Någon av de sista dagarna i mars månad 1934 hade till kommendören
Simonssons kännedom kommit ett i omlopp varande rykte, att översten
Mossberg på sin tid via viss förmedling haft vissa, med hänsyn till hans
ställning som flygattaché i London, olämpliga affärsförbindelser med
Aktiebolaget Flygindustri. Dot hade uppgivits, att översten Mossberg
skulle hava mottagit provision för utförda tjänster i fråga örn anskaff¬
ning av flygmateriel och att viss korrespondens härom skulle finnas. På
grund härav hade kommendören Simonsson verkställt efterforskningar
i saken. Kommendören Simonsson hade sålunda tillskrivit verkställan-
152
de direktören i Flygindustri, H. Mierzinsky, men icke erhållit svar.
Innan kommendören Simonssons efterforskningar lett till reellt resultat,
hade tidningen Aftonbladet för den 12 april 1934 innehållit en artikel,
däri bland annat dels uppgivits, att översten Mossberg, som fortfarande
hade till uppgift att inkomma till svenska flygvapnet med förslag till
inköp av engelska flygmaskiner, ansåges äga förbindelser med privat
industri, dels oek erinrats därom att översten Mossbergs förordnande så¬
som flygattaehé utginge den 30 juni 1934, samt att försök tidigare torde
hava gjorts att få översten Mossberg avkopplad från sin nämnda befattning,
enär det icke ansetts lämpligt, att han längre uppehölle tjänsten ifråga.
Denna artikel hade föranlett en hänvändelse från kommendören Simons¬
son till militieombudsmannen för att örn möjligt erhålla bekräftelse på
eller ett vederläggande av de anklagande ryktena mot översten Moss¬
berg. Militieombudsmannen hade emellertid icke kunnat lämna någon
upplysning. Efter ytterligare hänvändelse till direktören Mierzinsky
hade kommendören Simonsson på grund av sin ställning såsom chef för
sjöförsvarets kommandoexpedition på det sätt fått del av en i Flygindu¬
stris förvar befintlig korrespondens, att direktören Mierzinsky vid ett av
honom avlagt besök hos kommendören Simonsson företett korresponden¬
sen. Denna hade utgjorts av ett antal brev växlade mellan direktörerna
Carl Florman och Adrian Florman samt Flygindustri. Av korrespon¬
densen, som åtminstone till en del hänfört sig till år 1927, hade framgått,
att i två särskilda fall fråga varit om provision åt översten Mossberg för
leveranser av flygmateriel. I ena fallet skulle översten Mossberg erhålla
provision för leverans av signalmateriel från Flygindustri i Limhamn
till utländsk köpare. Provisionen hade utgjort ett mindre belopp. Av
en rörande denna affär för kommendören Simonsson företedd handling
hade framgått, att, sedan Flygindustri i skrivelse till någondera av brö¬
derna Florman anmärkt, att den fordrade provisionen varit ovanligt hög,
Florman svarat, att en person i svensk statstjänst ävenledes skulle upp¬
bära provision. I skrivelsen hade översten Mossbergs namn icke varit
utsatt. Av den för kommendören Simonsson företedda korrespondensen
i sin helhet hade emellertid framgått, att den, som skolat uppbära provi¬
sion, varit översten Mossberg. I det andra fallet skulle, enligt vad kor¬
respondensen utvisade, vid eventuell affär om leverans av flygplan från
Flygindustri till utländsk köpare översten Mossberg uppbära provision.
Provisionen hade i detta fall gällt ett högre belopp. Någon affär hade
emellertid icke kommit till stånd.
Kaptenen Trulsson uppgav vid förhör den 10 juli följande:
\ id något tillfälle — år 1930 eller 1931 — då kaptenen Trulsson varit
representant i Sverige för den tyska Heinkelfirmans tillverkning av flyg¬
materiel, hade kaptenen Trulsson under resa från Tyskland till Malmö sam¬
manträffat med några flygsakkunniga personer, vilka varit på resa till
153
Flygindustri i Limhamn. Någon av de ifrågavarande personerna hade där¬
efter för kaptenen Trulsson visat en korrespondens mellan bröderna Flor¬
man, å ena sidan, och Flygindustri, å andra sidan. Breven hade varit under-
« tecknade i något fall med namnet Carl Florman och i andra fall med
Adrian Florman. I ett brev undertecknat med namnet Carl Florman
hade gjorts hemställan örn att Flygindustri skulle utbetala provision till
översten Mossberg för eventuell leverans av flygmateriel. Ehuru kap¬
tenen Trulsson numera icke kunde erinra sig brevens ordalydelse, hade
i något av breven anförts att för avsändarens respresentant, översten
Mossberg, som för någon tid sedan blivit utnämnd till flygattaché, måtte
utgå viss närmare angiven procent provision å köpesumman för ifråga¬
satt leverans av flygmateriel. Huruvida provision verkligen utbetalats
till översten Mossberg kände kaptenen Trulsson ej till.
Kaptenen Carl Florman uppgav den 13 juli inför militieombudsman-
nen:
■ Därest någon korrespondens skulle finnas, som utvisade, att översten
Mossberg skolat utbekomma provision å flygmaterielleveranser, skulle
denna vara växlad mellan Carl Florman och Adrian Florman. Carl
Florman innehade dock för sin del icke någon dylik korrespondens.
Förutsättningen för provisionens utgående hade varit, att översten
Mossberg toge avsked. Det hade icke ens varit under diskussion, att
översten Mossberg skulle uppbära provision så länge han kvarstode
som flygattaché.
Chefen för flygstyrelsens militärbyrå, översten Ernst Jaeob Fogman,
uppgav vid förhör den 11 juli:
Översten Fogman och kaptenen Tomberg hade vid skilda till¬
fällen varit förvånade över att Areomateriel på ett så tidigt stadium
kunnat vara så väl initierad i frågor angående anskaffning av flyg¬
materiel åt flygvapnet. Intet hade emellertid i dylika ärenden kom¬
mit ut från flygstyrelsens militärbyrå. Enligt översten Fogmans
mening hade översten Mossberg skaffat svenska flygvapnet goda
upplysningar angående Englands flygväsen, men då översten Moss¬
berg icke vore tekniskt utbildad, hade översten Mossberg ej kunnat
lämna något mera värdefullt ur flygmilitär och flygteknisk syn¬
punkt. Vid något tillfälle, troligen i februari eller mars 1934,
hade kaptenen H. B. Souchon för översten Fogman företett ett papper,
troligen en avskrift eller kopia av ett brev från Aeromateriel till Flyg¬
industri, däri det varit fråga örn ersättning till översten Mossberg för
leverans av viss flygmateriel till England. Av den företedda hand¬
lingen hade icke framgått, huruvida någon ersättning utbetalts till
översten Mossberg. Såvitt översten Fogman hade sig bekant, hade kap¬
tenen Souchon vistats i Stockholm sedan hösten 1933.
Kaptenen Lars Egmont Tornberg uppgav vid förhör den 11 juli:
Det hade ofta förvånat kaptenen Tomberg, hur initierade ryttmästa-
154
^en Florman och Aeromateriel varit i flygvapnets materielanskaffnings-
frågor. Vid ett tillfälle i februari eller mars hade kaptenen Souchou
för kaptenen Tornberg företett en kopia av ett brev, undertecknat med
Carl Flormans namn, till Flygindustri. I brevet hade, utom annat, stått
att översten Mossberg skulle mot provision försälja junkerflygplan till
England. Brevet hade troligen härrört från år 1927. Såvitt kaptenen
Tornberg hade sig bekant, vöre Souclion junkerverkens representant i
Finland och stationerad i Helsingfors.
Direktören i Aktiebolaget Flygindustri H. Mierzinsk-y företrädde den 17
juli inför militieombudsmannen och ingav i original följande korres¬
pondens.
1) En den 17 augusti 1926 dagtecknad skrivelse från Carl Florman till
Aktiebolaget Flygindustri av följande innehåll:
»Refererande till dagens telefonsamtal med Eder Herr Treitschke får
jag härmed äran meddela, att en utav mina intimare vänner, överste
E. Mossberg, nyligen blivit utnämnd till luftattaché i London och har
överste Mossberg på min begäran åtagit sig att försöka sälja några K. 30
land- eller sjömaskiner till engelska regeringen, överste Mossberg an¬
ser nämligen, att engelska regeringen har ett stort intresse för denna
maskintyp och det skulle icke skada att låta dem köpa några dylika. Man
mäste enligt min mening sluta upp med att försöka hålla maskinen hem¬
lig, ty annars får man aldrig sälja något. Det vore utan tvivel en stor
succés, örn ett par exemplar såldes till England och event, kunde det då
beställas ytterligare i framtiden. Jag kan givetvis icke garantera någon
avsättning, men å andra sidan behöver man icke göra sig något större
besvär, ty jag begär endast för överste Mossbergs räkning några bra fo¬
tografier av K. 30 jämte en kortare beskrivning uppsatt på engelska eller
i annat fall uppsatt på svenska med hastighet, stigförmåga, bärförmåga
etc. Vidare pris includerande 6 procent prov. till M.
Vore tacksam för några rader med bekräftelse att jag kommer att sna¬
rast mottaga detta.»
2) En den 2 februari 1928 dagtecknad skrivelse från Adrian Florman
till Flygindustri av bland annat följande innehåll:
»Från en av våra bästa förbindelser utomlands har jag i dag emottagit
en förfrågan, huruvida Flygindustri vill och kan försälja det elektriska
signalsystemet för förbindelse mellan förare, skytt och observatör i bomb¬
maskinerna. Prisuppgift önskas dels örn några få anordningar köpes
eller ett stort antal.
Det rör sig örn en synnerligen allvarlig spekulant varför en stor leve¬
rans kan påräknas i händelse Ni önskar inlåta Eder på affären. I priset
bör inkalkyleras 15 procent provision av vederbörande ombud.
Med intresse emotseende Edra omgående meddelanden i denna sak
3) En den 3 februari 1928 dagtecknad skrivelse från Flygindustri till
Adrian Florman av bland annat följande innehåll:
»Till svar å Eder ärade förfrågan av den 2 ds bedja vi få meddela, att vi
gärna äro beredda att avlämna ett anbud. Då vi emellertid redan offeve¬
rat dylika anläggningar på annat håll utan så hög provision, som angives
av Eder, kunna eventuellt svårigheter uppstå, om för våra ombud elika
\
155
priser bliva bekanta. Dessutom äro vi ju, som ju är Eder bekant, redan
bundna vid bestämda representanter i olika länder och slutligen måste vi
för att kunna beräkna våra priser veta, örn anläggningen är ämnad för
våra egna bombflygplan eller för flygplan av annat system.
Innan vi därför kunna avgiva vårt anbud, bedja vi Eder meddela oss,
för vilket land den ifrågavarande anläggningen är bestämd».
4) En den 4 februari 1928 dagtecknad skrivelse från Adrian Florman
till Flygindustri av bland annat följande innehåll:
»Med anledning av Edert ärade av den 3 dennes angående anbud på
elektrisk signalanläggning, ber jag få meddela, att det land, som avses
är England samt att förfrågan alltså icke är tänkt för Edra bombflygplan
utan för flygplan av andra typer.
Förfrågan har icke ingått från Troast Brothers utan fran en person i
svensk statstjänst i England, som emellertid icke önskar synas».
I anslutning till den sålunda ingivna korrespondensen anförde Mier¬
zinsky:
Adrian Florman hade, efter det han i september 1927 frånträtt befatt¬
ningen som verkställande direktör i Flygindustri, något år varit represen¬
tant för bolagets tillverkningar i Sverige. Den i brevet av den 2 februari
1928 avsedda affären hade gällt ett särskilt fall utanför det med Adrian
Florman träffade avtalet örn representantskap för Flygindustri. Troast
Brothers hade vid tiden ifråga varit representanter i England för Flyg¬
industri. Den omskrivna affären hade kommit till stånd och Air Ministry
hade varit köpare. Adrian Florman hade utbekommit 15 procent provi¬
sion, ehuru den normala försäljningsprovisionen utgjort endast 5 procent.
Köpeskillingen hade troligen uppgått till cirka 500 kronor. Efter det
nämnda affär avslutats, hade flera affärer i samma artikel gjorts direkt
med Air Ministry.
Särskilt tillfrågad huruvida Mierzinsky ägde kännedom örn, huruvida
den i brevet av den 4 februari 1928 åsyftade personen i svensk statstjänst
varit översten Mossberg, uppgav Mierzinsky, att han ville minnas, att
Adrian Florman vid något tillfälle uppgivit, att den åsyftade personen
skulle vara översten Mossberg.
På fråga vilket pris den i brevet den 17 augusti 1926 omförmälda flyg¬
maskinen K. 30 kunde hava betingat uppgav Mierzinsky, att priset torde
hava varit omkring 250—275,000 kronor.
Därom tillspord förklarade Mierzinsky, att det icke kunnat bliva tal örn
försäljning av mer än en maskin till England.
Såvitt Mierzinsky kunde erinra sig, hade det icke i andra fall än dem,
varom fråga vore i den ingivna korrespondensen, i brev, som växlats mel¬
lan bröderna Florman, Aerotransport och Aeromateriel, å ena sidan, samt
Flygindustri, å andra sidan, avhandlats, att provision skulle utgå till
översten Mossberg.
På särskild fråga uppgav Mierzinsky, att kaptenen Souehon vore
representant för Junker verken och sorterade under Flygindustri.
156
Den 21 juli företrädde översten Mossberg ånyo inför militieombudsman-
nen.
Förevisad breven av den 2, den 3 och den 4 februari 1928 mellan rytt-
mästaren Florman och Flygindustri och tillfrågad huruvida översten Moss¬
berg hade någon kännedom örn den affär, som i dessa brev avhandlats,
uppgav översten Mossberg, att han vid ett besök i Air Ministry av för¬
bindelseofficeren, Squadron Leader Boyie, tillfrågats, huruvida han kunde
skaffa upplysning örn ett elektriskt signalsystem för kommunikation mel¬
lan första, andra och tredje förarplatserna i bombflygplan; Boyie upp¬
gav tillika, att systemet troligen tillverkades av Flygindustri, Limhamn.
Med anledning härav hade översten Mossberg tillskrivit kaptenen Carl
Florman. Viss korrespondens hade sedermera förts i ärendet. Sedan
översten Mossberg fått bekräftelse därå, att Flygindustri tillverkade signal¬
systemet ifråga, hade översten Mossberg hänvisat Air Ministry att direkt
vända sig till Flygindustri. Översten Mossberg veterligen hade någon
affär icke kommit till stånd. I varje fall hade översten Mossberg icke mot¬
tagit någon provision å något köpslut. Det hade aldrig varit översten
Mossbergs tanke att så göra. Han hade tillika föreslagit firman Handley
Page att intressera sig för signalsystemet. Detta torde visa, att översten
Mossberg personligen ej haft något ekonomiskt intresse i ärendet, över¬
sten Mossberg hade allenast fullgjort sin skyldighet såsom flygattaché att
införskaffa begärda upplysningar.
Sedermera under dagen företedde översten Mossberg till bestyrkande av
sina uppgifter följande handlingar under förklaring att dessa utgjorde de
enda dokument han innehade i detta ärende:
1) En med blyerts å engelska språket skriven handling, vilken översten
Mossberg uppgav utgöra den anteckning örn signalsystemet han vid upp¬
dragets mottagande erhållit av Squadron Leader Boyie.
Anteckningen lydde i översättning: »Detaljer angående ett elektriskt
drivet system för interkommunikation mellan första, andra och tredje
förarplatserna. Provat på K. 39, tillverkat i Limhamn».
2) Brev av den 28 januari 1928 från översten Mossberg till kaptenen Carl
Florman, däri översten Mossberg, — med förmälan att han erhållit upp¬
gift örn att Carl Florman eller Flygindustri i flygmaskinen K. 39 hade
inmonterad en elektrisk signalanordning för kommunikation mellan
första, andra och tredje förarplatserna — frågat efter pris samt närmare
uppgifter örn densamma.
3) Brev den 10 februari 1928 från ryttmästaren Adrian Florman till
översten Mossberg, däri ryttmästaren Florman med hänvisning till övers¬
ten Mossbergs brev den 28 januari 1928 till Carl Florman överlämnat
offert jämte beskrivning å signalanordningen samt tillika meddelat, att
i priset vore inkluderat 7 1/s procent provision till den agent i London,
som förmedlade affären i London.
4) Brev den 14 februari 1928 från översten Mossberg till Squadron Leader
157
Boyie, dari översten Mossberg — jämte det han överlämnat en beskrivning
över signalsystemet — tillika meddelat, att, därest Squadron Leader Boyie
önskade lämna en beställning, översten Mossberg gärna skulle ombesörja
densamma, men att Squadron Leader Boyie gott kunde vända sig direkt till
Flygindustri.
5) Brev av samma dag från översten Mossberg till Carl Florman, däri
översten Mossberg meddelat, att han överlämnat beskrivning över signal¬
anläggningen till Air Ministry samt att han för Air Ministry fram¬
hållit, att Air Ministry kunde direkt tillskriva Flygindustri i saken.
Ryttmästaren Florman företrädde inför militieombudsmannen ånyo den
23 juli och uppgav:
Någon affär på grundval av den av direktören Mierzinsky den 17 juli
1934 till militieombudsmannen ingivna korrespondensen hade icke kom¬
mit till stånd. På särskild fråga förklarade ryttmästaren Florman, att
han icke uppburit någon provision å försäljning av signalmateriel till
Air Ministry.
Till bestyrkande av sina uppgifter ingav ryttmästaren Florman kor¬
respondens mellan dels översten Mossberg, å ena, samt ryttmästaren Flor¬
man, å andra sidan, dels ock mellan ryttmästaren Floi*man, å ena, samt
Flygindustri, å andra sidan.
Korrespondensen innehöll dels de av direktören Mierzinsky den 17 juli
1934 ingivna breven av den 2, den 3 och den 4 februari 1928, dels ett
brev av den 28 januari 1928 från översten Mossberg till kaptenen Carl
Florman, däri översten Mossberg — med förmälan att det sagts över¬
sten Mossberg att Carl Florman eller Flygindustri i flygmaskinen K. 39
hade inmonterat en elektrisk signalanordning för kommunikation mel¬
lan första, andra och tredje förarplatserna — frågat efter pris å densam¬
ma, dels ett brev av den 6 februari 1928 från Flygindustri till ryttmästa¬
ren Adrian Florman, dels ett brev av den 8 februari 1928 från Flyg-
industri till ryttmästaren Florman, däri bolaget meddelat, att bo¬
laget bifogade bland annat det önskade anbudet å signal- och alarm-
anordning för flygplan (anbud nr A N 1666) ävensom att i priset in¬
kalkylerats den önskade provisionssatsen av 15 procent, dels ett brev
av den 10 februari 1928 från ryttmästaren Florman till översten
Mossberg, däri ryttmästaren Florman meddelat, att han överlämnade
den önskade offerten jämte beskrivning över den elektriska signalan¬
ordningen i Flygindustris bombflygplan ävensom att i priset vore inklu¬
derat 7 Vi procent provision till den agent, som föinnedlade affären i
London, dels ett brev av den 22 mars 1928 från Flygindustri till ryttmästa¬
ren Florman, dels ett brev av den 20 april 1928 likaledes från Flygindustri
till ryttmästaren Florman, i vilket brev bolaget, med hänvisning till ett
telefonsamtal den 7 mars 1928, enligt vilket telefonsamtal bolaget skulle
hava att invänta en förfrågan angående signalanläggning direkt från ve¬
derbörande engelska myndigheter, hemställt örn meddelande, örn dylik för
158
Irågan fortfarande kunde ställas i utsikt, enär bolaget i annat fall ämnade
återkalla anbudet, då bolaget principiellt icke ville låta dylika anbud löpa
på längre tid, dels brev den 25 april 1928 från ryttmästaren Florman till
Flygindustri, däri ryttmästaren Florman meddelade, att ifrågavarande
angelägenheter handhades av översten Mossberg och att ryttmästaren Flor¬
man ville tillskriva översten Mossberg och efterhöra hur saken för det
dåvarande läge till, dels ett brev den 27 april 1928 från ryttmästaren Flor¬
man till Flygindustri, däri ryttmästaren Florman — jämte det han bifogat
avskrift av ett brev från översten Mossberg jämte en skrivelse från
Sandley Page — dels erinrat örn att översten Mossberg till Air Ministry
överlämnat bolagets offert angående signalanordning samt att översten
Mossberg jämväl hos Sandley Page gjort en förfrågan, huruvida firman
vore intresserad av ifrågavarande signalanordning, ävensom lämnat firman
en beskrivning å signalanordningen, dels ock framställt den frågan, huru¬
vida bolaget vore villigt att till Sandley Page överlämna en mera detalje¬
rad beskrivning jämte ritningar eller fotografier i likhet med vad som
skett till Air Ministry, dels ett brev av den 28 april 1934 från ryttmästaren
Florman till översten Mossberg, däri ryttmästaren Florman med hänvis¬
ning till en skrivelse av den 17 april 1928 från översten Mossberg till kap-,
tenen Carl Florman angående det elektriska signalsystemet för flygplan
meddelat, att han överlämnat saken till Flygindustri med begäran att bo¬
laget omedelbart skulle taga ställning till frågan örn mera detaljerade upp¬
gifter jämte fotografier och ritningar till firman Sandley Page, dels
skrivelse den 30 april 1928 från Flygindustri till ryttmästaren Florman,
däri bolaget meddelat, att bolaget icke vore intresserat av att offerera
ifrågavarande signalanordningar till konkurrentfabriker utan endast äm¬
nade stå fast vid offerten till Air Ministry ävensom att, därest icke inom
den närmaste tiden bestämt svar inginge från Air Ministry, bolaget komme
att draga tillbaka anbudet, vilket i och för sig redan vore förfallet, då det¬
samma endast varit bindande till den 1 april 1928, dels ett brev den 7 maj
1928 från ryttmästaren Florman till Flygindustri, däri ryttmästaren Flor¬
man meddelat, att han från översten Mossberg mottagit en skrivelse, vari
denne bett ryttmästaren Florman uppmana Flygindustri att beträffande
eventuell leverans till Handley Page sätta sig i direkt förbindelse med
nämnda firma, att, då Flygindustri emellertid icke hade intresse av att
offerera ifrågavarande anordning till ett konkurrerande företag, ryttmäs¬
taren Florman denna dag tillskrivit översten Mossberg, att Flygindustri
saknade anledning träda i direkt förbindelse med Handley Page i denna
angelägenhet, samt att ryttmästaren Florman beträffande eventuell leve¬
rans till Air Ministry bett översten Mossberg undersöka hur saken läge till,
dels ett brev samma dag från ryttmästaren Florman till översten Mossberg,
däri ryttmästaren Florman underrättat översten Mossberg, att Flygindu¬
stri icke vore intresserat att sälja signalanordningen till ett konkurrerande
företag, som firman Handley Page vore, men att bolaget fortfarande av-
159
vaktade meddelande om någon beställning från Air Ministry vore att på¬
räkna, dels ock ett brev den 29 juni 1928 från ryttmästaren Florman till
Flygindustri, däri ryttmästaren Florman med hänvisning till ett bolagets
brev den 7 juni 1928 beträffande signalanordning för flygplan i enlighet
med bolagets anbud nr A N 1666 uppgivit, att något meddelande från Eng¬
land i sagda angelägenhet icke ingått, varför ryttmästaren Florman be¬
kräftade att anbudet annullerats.
Ryttmästaren Florman upplyste, att omförmälda brev av den 7 juni 1928
icke kunnat tillrättaskaffas.
Ryttmästaren Florman anförde: I brevet den 2 februari 1928 hade an¬
vänts uttrycket »bästa förbindelser». Ordet »förbindelser» inginge i affärs¬
språket och finge ej tillmätas särskild betydelse i förevarande fall. Om-
handlade signalapparater skulle hava betingat ett pris av 3,150 kronor. Av
försäljningsprovisionen, 15 procent, skulle 7 1/2 procent gå till Aeromateriel
och resten reserveras till den agent, som i England bomme att förmedla af¬
fären. Ryttmästaren Florman vitsordade vidare, att den svenske ämbets¬
man, som ryttmästaren Florman åsyftat i sitt förenämnda brev till Flyg¬
industri av den 4 februari 1928, varit översten Mossberg.
Kaptenen Carl Florman företrädde ånyo inför militieombudsmannen
den 23 juli. Sedan Carl Florman fått taga del av det av direktören Mier-
zinsky den 17 juli till militieombudsmannen ingivna brevet av den 17
augusti 1926 från Carl Florman till Flygindustri, anförde Carl Florman:
Han kunde icke bestämt erinra sig den sak, som berörts i brevet. Tro¬
ligen förhölle det sig så, att Carl Florman velat säkra provision till
Aeromateriel, men det kunde också hända, att det varit Carl Flormans me¬
ning att säkerställa provision åt någon agent i England. Någon affär hade
icke kommit till stånd. Översten Mossberg hade stått helt utanför den till¬
tänkta affären. Med översten Mossberg hade över huvud taget aldrig några
förhandlingar örn provision förts och örn i något fall Carl Florman möj¬
ligen tänkt sig, att provision skulle utgå, hade det varit under den bestämda
förutsättningen, att översten Mossberg skulle hava övergått i bröderna
Flormans tjänst. Översten Mossberg vore en så förstklassig person, att han
icke skulle hava velat mottaga provision å försäljning av flygmateriel till
vare sig svenska flygvapnet eller till England.
Vid justering av protokollet har Carl Florman gjort följande änd¬
ringar och tillägg: Med översten Mossberg hade överhuvud taget aldrig
några förhandlingar örn provision förts och örn i något fall Carl Flor¬
man möjligen tänkt sig att provision skulle utgå, hade det varit under
den bestämda förutsättningen, att översten Mossberg skulle hava över¬
gått i bröderna Flormans tjänst, vilket varit under diskussion. Över¬
sten Mossberg vore en så förstklassig person, att han icke skulle hava
velat mottaga provision å försäljning av flygmateriel, om han vore kvar i
tjänst.
Carl Florman tilläde dessutom följande: Ifrågavarande brev hade varit
160
ett hugskott beträffande möjligheten att sälja svenska flygplan, tillverkade
av Flygindustri, till England. Flygindustri hade helt tillkommit på brö¬
derna Flormans initiativ och man hade i början haft svårt att vinna av¬
sättning för produkterna.
Från direktören Mierzinsky inkom den 25 juli till militieombudsmannen
åtskillig korrenspondens rörande försäljning av elektrisk signalanläggning
för flygplan till Air Ministry.
Av korrespondensen inhämtades i huvudsak följande:
I brev den 5 december 1928 till Flygindustri har ryttmästaren Florman
erkänt mottagandet av ett bi’ev från bolaget av den 4 i samma månad an¬
gående signalanläggning för flygplan i England och att han med intresse
noterat, att bolaget inkluderat den överenskomna provisionen av 15 pro¬
cent.
I skrivelse den 14 januari 1929 från Flygindustri till konsuln Harry Cast¬
leton, engelska konsulatet i Malmö, har bolaget bekräftat den bolaget sam¬
ma dag från konsulatet muntligen delgivna beställningen å en signalan¬
läggning i enlighet med bolagets anbud (A N 1886) av den 4 december 1928.
I skrivelse den 15 januari 1929 från Castleton till Flygindustri har Cast¬
leton bekräftat den i bolagets brev av den 14 januari 1929 omförmälda
muntliga accepten av bolagets anbud å ifrågavarande signalanläggning.
I skrivelse den 2 februari 1929 från Flygindustri till Castleton har bola¬
get meddelat, att bolaget samma dag till speditör, firman S. August An¬
dersson, överlämnat en låda, innehållande den beställda signalanordningen.
I skrivelse den 11 februari 1929 från Flygindustri till Castleton, bär bo¬
laget bekräftat att bolaget emottagit betalning för signalanordningen med
502 kronor 45 öre.
Flygindustri har än vidare i skrivelse den 14 februari 1929 till rytt¬
mästaren Florman meddelat, att bolaget försålt en signalanläggning lill
England samt att bolaget samma dag per postcheck tillställt ryttmästa¬
ren Florman ett belopp av 63 kronor 80 öre, utgörande den ryttmästaren
Florman tillkommande provisionen, beräknad å nettoförsäljningspriset.
Den 28 juli inställde sig ryttmästaren Florman ånyo inför militieom
budsmannen, därvid förekom följande:
På fråga örn ryttmästaren Florman hade sig bekant, varför översten
Mossberg vänt sig till Handley Page i ärendet rörande inköp av signalma-
teriel, förklarade ryttmästaren Florman, att anledningen torde hava varit
den, att Air Ministry av princip ej velat förhandla direkt med en enskild
firma och att översten Mossberg fått meddelande härom.
På särskild fråga förklarade ryttmästaren Florman, att han aldrig upp¬
burit försäljningsprovision å signalmateriel försåld till Air Ministry.
Förevisad det av direktören Mierzinsky till militieombudsmannen över¬
sända brevet den 14 februari 1929 från Flygindustri till ryttmästaren Flor¬
man, förmälde ryttmästaren Florman, att han icke hade något minne
av detta brev.
161
Senare på dagen meddelade ryttmästaren Florman, att lian vid dåmera
verkställda efterforskningar funnit ett brev i sistberörda angelägenhet från
Flygindustri till honom, dagtecknat den 4 december 1928.
Den 30 juli företrädde ånyo ryttmästaren Florman och uppgav:
Ryttmästaren Florman hade gått igenom den i protokollet för den 23 juli
omförmälda korrespondensen rörande inköp av signalmateriel och fuu-
nit, att anbudet ifråga annullerats. Ryttmästaren Florman hade därefter le¬
tat i korrespondensen några månader framåt utan att finna någon ytterli¬
gare skrivelse i ärendet samt tillika undersökt såväl sin egen som Aeromate-
riels kassabokföring för att se örn under år 1928 införts någon post angående
försåld signalanordning, men icke funnit någon sådan. Ryttmästaren Flor¬
man hade därför ansett sig med lugnt samvete kunna bekräfta, att någon
provision icke utgått å det anbud, varom fråga varit i breven av den 2,
den 3 och den 4 februari 1928. Ryttmästaren Florman hade sedermera un¬
dersökt såväl sina egna som Aeromateriels kassaböcker men icke funnit
någon anteckning örn att beloppet 63 kronor 80 öre influtit. Ryttmästaren
Florman ville emellertid icke bestrida, att han mottagit beloppet i fråga.
Någon delning av beloppet med översten Mossberg eller annan person hade
icke ägt rum. Att i brevet av den 4 februari 1928 talats örn en person i
svensk statstjänst hade icke inneburit, att denne skolat uppbära viss del
av provisionen utan att personen ifråga skolat stå Air Ministry till tjänst
i ärendet. Ryttmästaren Florman företedde ett brev av den 4 december
1928 från Flygindustri till ryttmästaren Florman, av bland annat följande
lydelse:
»Vi tillställde Eder i början av året anbud å en signalanläggning för
flygplan för England, men annullerade detta sedermera, då avgörandet
drog ut på tiden. Under tiden har för en brittisk attaché, som besökt vår
fabrik, en anläggning av den ifrågavarande typen demonstrerats. Han bad
oss vid detta tillfälle inlämna nytt anbud på annan basis och med mindre
leveransomfång till Air Ministry. Vi tillåta oss orientera Eder härom och
samtidigt meddela, att vi i vårt prisanbud, vilket uppgår till kronor 485,
hava inkalkulerat 15 % provision för Eder, vilken vi komma att till¬
ställa Eder efter det att event, beställning och därpå följande betalning
vederbörligen ingått.»
Ryttmästaren Florman framhöll i anslutning till brevet, att den pro¬
vision han mottagit å försäljning av ett signalsystem gällt ett annat anbud
än det i skrivelsen av den 2 februari 1928 omförmälda.
På fråga uppgav ryttmästaren Florman, att han, efter det han i septem¬
ber 1927 lämnat sin chefsbefattning hos Flygindustri till den 1 oktober 1928,
mot en ersättning av 200 kronor i månaden varit representant för Flygin¬
dustri för Sverige. Emellertid hade ryttmästaren Flormans anställning va¬
rit av sådan beskaffenhet, att ryttmästaren Florman närmast varit att be¬
trakta såsom tjänsteman hos Flygindustri med uppgift att bevaka bolagets
intressen hos myndigheterna i Stockholm. Flygindustri hade haft kontor i
11 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.
162
huset med adressnummer Kungsgatan 3. Aeromateriel hade vid tidpunkten
ifråga haft kontor i huset med adressnummer Kungsgatan 15. Ryttmästa-
ren Florman uppgav, att brevet den 29 juni 1928 från ryttmästaren Flor¬
man till Flygindustri vore skrivet å brevpapper med Flygindustris lirma-
tryck, under det att brevet av den 5 december 1928 vore skrivet å papper
utan firmatryck. Detta hade sin orsak däri att den befattning han inne¬
haft för Flygindustri varit ett rent personligt uppdrag samt att bolagets
kontor i Stockholm upphört den 1 oktober 1928. Brevet den 5 december
1928 hade skrivits på Aeromateriels kontor.
Översten Mossbergs ställning i England.
Den 10 juli ingav kaptenen Trulsson — till upplysning örn, vad han åsyf¬
tat med vad han i angivelseskriften anfört örn, att Sveriges anseende i
England skulle hava lidit genom översten Mossbergs förvållande — två ar¬
tiklar ur tidningen Nya Dagligt Allehanda för den 2 och den 3 novem¬
ber 1931. Artiklarna i fråga lydde:
1) »Justitiekanslern har på onsdagen överlämnat Schlyterska kom¬
missionens utredning i vad den avser kommendör Lubecks lånetransak¬
tioner till kriminalpolisen för rättslig undersökning och eventuella lagli¬
ga åtgärder. Beslutet var väntat och tarvar inga kommentarer. Av
intresse skulle emellertid vara att erfara, örn de allvarliga anklagelser
mot det svenska upphandlingsväsendet, som i samband med flygutred¬
ningen framkommit i den engelska tidskriften The Aeroplane’, även för¬
anlett några åtgärder från svenskt officiellt håll. Så starkt generalise¬
rade som dessa anklagelser voro — 'The Aeroplane’ förklarade, att fal¬
let Lubeck icke kommit överraskande för någon, som i liknande ärenden
halt med svenska myndigheter att skaffa — kunna de icke få passera
oanmärkta. En démarche från utrikesdepartementets sida i avsikt att
utröna, på vilka grunder den engelska tidskriften fotat sina anklagelser,
synes väl påkallad. Sveriges anseende får icke dragas i smutsen genom
påståenden av detta slag. Skulle 'The Aeroplane’s anklagelse belinnas
grundlös, måste den bestämt gendrivas. Varom icke, måste de skyldiga
bestraffas.»
2) »Utrikesdepartementet och 'The Aeroplane’.
Redan i dag har utrikesdepartementet blivit i stånd meddela pressen
följande kommuniké rörande ett i går av N.D.A. påtalat omdöme i en
engelsk facktidning:
I den engelska tidskriften 'The Aeroplane’ förekom i samband med en
redogörelse för flygkommissionens utlåtande om förhållandena inom det
svenska flygvapnet en anmärkning, innebärande en allmän insinuation
rörande svenska statens upphandlingar.
Uppfordrad att upplysa huruvida han hade någon saklig grund för
denna generaliserande insinuation, har tidskriftens redaktör förklarat,
att han endast avsett fallet inom flygkåren, och att han icke kände till
något annat. ,
De svenska vederbörandes påpassliga inskridande i denna sak förtjä¬
nar erkännande. Vad beträffar den engelske fackjournalisten får han
väl anses nu hava erkänt, att han i den i och för sig ledsamma affären
163
’använt större våld än nöden krävde’, slagit till med en allt för grov
slägga.»
Översten Mossberg uppgav vid förhör den 12 juli:
Översten Mossberg ville framhålla, att den, som syntes skada Sveriges
anseende i utlandet, vore just kaptenen Trulsson, alldenstund han upp¬
grävt en tre år gammal händelse utan att han därtill haft någon som helst
anledning. Det »spydiga» uttalandet berörde i intet avseende översten
Mossberg. Den åsyftade artikeln återfunnes i tidningen The Aeroplane
för den 18 november 1931. Tidningen hade emellertid, vilket kaptenen
Trulsson underlåtit att omnämna, i sitt nummer för den 9 december 1931
innehållit ett beriktigande. Av artiklarna framginge, att vad tidningen
uttalat hänfört sig till den Schlyterska flygkommissionens utredning år
1931. På sin tid hade översten Mossberg och pressattachén vid beskick¬
ningen i London handlagt detta ärende. Utrikesdepartementet hade näm¬
ligen gjort framställning i saken till ministern i London. The Aeroplane’s
utgivare hade högeligen beklagat det passerade och erbjudit sig lämna en
ingående dementi, men svenske ministern, baron Palmstierna, hade ansett
den i tidningen införda förklaringen vara tillräcklig.
Översten Mossberg ingav dels ett exemplar av tidningen The Aeroplane
för den 18 november 1931, dels ock förenämnda dementi intagen i tid¬
ningens nummer för den 9 december 1931.
Den åsyftade förstnämnda artikeln var i översättning så lydande:
»Svenska Flygvapnets angelägenheter.
Times’ Stockholms-korrespondent rapporterar, att den 9 november efter
åtta månaders arbete, har den kommission, som tillsatts av svenska re¬
geringen för att undersöka påstådda oegentligheter inom Flygvapnet,
överlämnat sin rapport på 350 sidor till Försvarsministern. En av an¬
ledningarna till denna undersökning var den olyckshändelse, vid vilken
Kapten Lundborg omkom under försöksflygning med en ensitsig jagare,
ett biplan av svensk konstruktion.
Kommissionen förordade, att nya officerare skulle utnämnas för att
efterträda general Amundson, chefen för Flygvapnet, vilket är ett själv¬
ständigt vapen i likhet med vårt flygvapen, överste Fogman, chef för
den militära sektionen inom flygvapnet, ingeniör Fjällbäck, teknisk offi¬
cer, och kommendörkapten Lubeck, stabschef, vilka de funnit olämp¬
liga på sina poster.
Mått och steg komma antagligen att tagas endast beträffande kom¬
mendörkapten Lubeck, vilken i så fall kommer att ställas inför krigsrätt.
Kommissionen hade funnit, att mutor upp till 16,000 kronor hade motta¬
gits av kapten Lubeck i form av ’långlån’. En del av detta belopp, fram¬
håller rapporten, hade han mottagit från representanter för en flygindu-
strifirma. Kommissionen har bevis för sina uttalanden, och deras rapport
har givit vid handen, att det existerat nästan otroliga förhållanden inom
flygvapnets högre ledning; personer i detta land, som hava haft nära
kommersiella förbindelser i affärsfrågor med svenska regeringen, komma
alls inte att förvåna sig häröver.
De officerare, som handlat på uppdrag av general Amundson och kom¬
mendörkapten Lubeck, vilka senare togo avsked i februari i avvaktan på
164
utgången av undersökningarna, komma med all sannolikhet att kvar-
stanna på sina poster. Överste Virgin kommer att bliva chef för flyg¬
vapnet med kommendör Örnberg som stabschef.»
Den av tidningen utfärdade dementien lydde i svensk översättning:
»Missuppfattning.
Till vår stora ledsnad erfara vi, att ett meddelande, som lämnats under
rubrik 'The Affaire of tbe Swedisb Royal Air Force’ i ett av våra se¬
naste nummer, bar föranlett missförstånd. Meddelandet hänför sig en¬
dast till det speciella fall, som relaterats i artikeln, och får icke tolkas
såsom hänförande sig till andra fakta än de, som den officiella svenska
rapporten givit vid handen.»
Översten Mossberg ingav tillika en den 2 juli 1934 dagtecknad skrivelse
till översten Mossberg från redaktören för tidningen Tbe Aeroplane m:r
C. G. Grey. Denna skrivelse var i svensk översättning så lydande:
»Jag är mycket upprörd och ledsen över att erfara, att i Sverige ankla¬
gelser riktats mot Eder för att Ni skulle hava varit finansiellt påverkad
av den brittiska flygindustrien.
Ni har varit bos oss här i England så många år, att vi hava kommit
att betrakta Eder som en av de våra. Den aktning vi hysa för Eder här¬
städes, beror till stor del på det faktum, att alla inom flygindustrien (in
tbe Trade) visste, att Eder hederlighet stod över allt tvivel och att Ni
var absolut opartisk, då det gällde den ena eller andra firman. Följakt¬
ligen bar varje firma vetat, att då de lämnat Eder tekniska upplysningar,
skulle dessa endast komma att användas till Edert lands bästa och icke
till fördel för någon konkurrent.
Vi här i England förstå till fullo, att då Ni varit bosatt bär så länge
och har så många engelska vänner samt sett så mycket av vår flygma-
teriel som Ni gjort, Edra känslor påverkats till vår fördel. Vi hava i
varje fall hoppats att det haft sådan inverkan på Eder. Men inom den
brittiska fiygindustrien har det aldrig funnits någon misstanke, att Ni
skulle favorisera någon firma eller grupp av firmor.
Den artikel, som jag publicerade 1931, behandlade rykten angående en
skandal i Sverige, som inträffat vid den tiden, i vilken —- enligt vad jag
lyckades finna — vissa personer i Sverige voro inblandade, medan Ni
hela tiden befann Eder i England. Och jag blev upplyst örn, att vilka
oegentligheter som än må hava förekommit, så försiggingo dessa mellan
en firmas representant på kontinenten och personerna ifråga i Sverige,
utan firmans vetskap. Det är därför absurt att tänka sig, att Ni skulle
haft något att göra med saken.
Såsom jag sagt förut, det faktum, att Ni är lika omtyckt av alla de
konkurrerande firmorna inom den brittiska flygindustrien, är i sig själv
det bästa beviset på, att Ni aldrig favoriserat någon firma eller miss¬
tänkts för att hava varit påverkad av någon viss firma.
Jag hoppas snart få höra, att denna obehagliga affär har avgjorts helt
och hållet till Eder fördel.»
Översten Mossberg anförde vidare: Berörda dementi och m:r Greys
nämnda skrivelse vederläde tillfullo kaptenen Trulssons påståenden. Väd
beträffade översten Mossbergs anseende i England så vore det översten
Mossbergs övertygelse, att militieombudsmannen, vid eventuell förfrå¬
gan därstädes, komme att få de bästa uttalanden. Det vore översten
165
Mossbergs livliga övertygelse, att hela engelska flygindustrien, repre¬
senterad av The Society of British Aircraft Constructors, komme att
svara, att översten Mossberg i alla avseenden uppträtt fullt korrekt.
Ryttmästaren Florman anförde inför militieombudsmannen den 12 juli:
Ryttmästaren Florman hade sammanträffat med praktiskt taget alla
ledande personligheter inom den engelska flygindustrien men aldrig hört
något ofördelaktigt omdöme örn översten Mossberg. I början av juni
1934 hade ryttmästaren Florman besökt London i ärenden rörande
den europeiska luftfärdsförsäkringen. Vid en middag, som The British
Aviation Insurance Co den 4 juni givit, därvid ryttmästaren Florman i
egenskap av förslagsställare till bildandet av en försäkringsunion beträf¬
fande luftfärdsförsäkring varit placerad bredvid chefen för Air Minist-
ry, Sir Chra* Bullock, hade denne frågat örn ryttmästaren Florman kände
»the dear oldColonel Mossberg» samt uttalat sig synnerligen välvilligt
örn översten Mossberg, vilken Sir Chra Bullock lärt känna såsom en fin
gammal gentleman. Översten Mossberg vore doyen bland militärattaché¬
erna i London.
I slutet av juni hade ryttmästaren Florman åter besökt London och
därvid den 30 juni och den 1 juli besökt den årligen återkommande stora
flygplanuppvisningen. Londontidningarnas Stockholmskorrespondenter
hade då till London vidarebefordrat de svenska tidningarnas meddelan¬
den örn anmälan till militieombudsmannen mot översten Mossberg. Lon¬
dontidningarna hade vänt sig till cheferna för de firmor, Handley Page,
Bristol och Hawker, som haft affärer med Sverige, och frågat örn deras
uppfattning örn översten Mossberg. Dessa hade enstämmigt förklarat sig
anse angreppen mot översten Mossberg obefogade. På grund härav hade
Londontidningarna icke intagit något meddelande örn nämnda anmälan.
Kaptenen Carl Florman uppgav inför militieombudsmannen den 13 juli:
I England åtnjöte översten Mossberg det största anseende. Då kapte¬
nen Trulssons anmälan blivit känd i England, hade ledande personer
inom den engelska flygindustrien gjort de mest sympatifyllda uttalanden
angående översten Mossberg. Han hade icke misskrediterat det svenska
namnet utan tvärtom städse varit en heder för Sverige. Detta vore väl
känt bland svenskarna i England.
översten Mossberg företrädde ånyo inför militieombudsmannen den 7
augusti och uppgav därvid:
översten Mossberg ingav och åberopade till militieombudsmannen ställ¬
da, å engelska språket avfattade skrivelser från The De Havilland Air¬
craft Co., Hawker Aircraft Co. Lid och Handley Page Ltd, vilka skri¬
velser voro dagtecknade den 27 juli 1934, från The Bristol Aeroplane Co.,
vilken skrivelse var dagtecknad den 31 juli 1934, samt från The Society of
British Aircraft Constructors, vilken skrivelse var dagtecknad den 27
juli 1934.
166
I skrivelsen från The De Havilland Åircraft Co. Ltd heter det bland
annat, att underhandlingar och formaliteter, varvid översten Mossberg
medverkat, alltid präglats av det mest korrekta uppträdande, att bolaget
betygade, att översten Mossberg icke mottagit kommersiell förmån från
bolaget eller från någon medlem av bolaget, att bolaget med harm till¬
bakavisade varje beskyllning för att bolagets mellanhavanden med övers¬
ten Mossberg icke skulle hava genomförts på ett sätt, som vore fullt kor¬
rekt och affärsmässigt, samt att bolaget såsom sin uppfattning ville ut¬
tala, att översten Mossberg i sin ställning och i sin befogenhet uteslu¬
tande sett på svenska regeringens intressen och att bolaget alltid impone¬
rats av den omsorg och grundlighet, med vilken översten Mossberg hand¬
haft underhandlingarna mellan sin regering och bolaget.
I skrivelsen från Hawker Åircraft Co. Ltd heter det bland annat, att
bolaget med förvåning erfarit, att anklagelser gjorts beträffande översten
Mossbergs redbarhet, att översten Mossbergs uppträdande ! alla förhand¬
lingar och förbindelser varit en »loyal gentlemans» och i överensstäm¬
melse med korrekta affärsprieiper, samt att bolaget vore berett att i full
utsträckning bevisa riktigheten härav,
I skrivelsen från Handley Page Ltd heter det bland annat, att det, vad
bolaget beträffade, icke funnes ens en skugga av grund till att översten
Mossberg skulle erhålla någon fördel av att affär komma till stånd mel¬
ian bolaget och svenska regeringen, samt att översten Mossberg i alla för¬
handlingar med bolaget intagit en hållning, som varit icke blott korrekt
utan även i full överensstämmelse med den ansvarsfulla och värdiga po¬
sition översten Mossberg innehade.
I skrivelsen från The Bristol Aeroplane Co. Ltd heter det bland annat,
att översten Mossberg, såvitt bolaget kände till, icke vid något tillfälle be¬
gärt eller mottagit några kommersiella fördelar från bolaget, samt att
bolaget hade ett starkt intryck av det ansvarsfyllda och noggranna sätt,
varpå översten Mossberg alltid hänvänt sig till bolaget för att erhålla vik¬
tiga detaljer rörande utvecklingen av bolagets senaste flygmateriel och
bolagets motorer, allt för sin regerings räkning.
I skrivelsen från The Society of British Åircraft Constructors heter det
bl. a.: att så långt, förbundets kännedom sträckte sig, hade översten Moss¬
berg utfört sina skyldigheter såsom flygattaché på ett fullt korrekt sätt
och gjort allt i sin förmåga såsom representant för sitt land för att för¬
vissa sig om att flygmateriel, avsedd för Sveriges behov, vore av sådant
slag, som bäst lämpade sig för Sverige, att förbundet icke hade någon som
helst kännedom örn att översten Mossberg mottagit några finansiella för¬
måner från någon av förbundets medlemmar, samt att förbundet vore
övertygat örn, att en man med översten Mossbergs redbara karaktär icke
skulle någonsin för ett ögonblick reflektera på något oegentligt förslag,
som kunde göras honom.
167
Bröderna Flormans förhållande till personalen inom flygvapnet.
Ryttmästaren Florman uppgav inför militieombudsmannen den 7 juli:
Icke någon vid flygvapnet anställd person vore anställd hos eller upp-
bure någon ersättning från vare sig någon av bröderna Florman eller
något iöretag, vars ledning någon av dem tillhörde. Några vid flyg¬
vapnet anställda personer kunde emellertid sägas indirekt ha viss för¬
bindelse med bröderna Florman. T. f. styresmannen vid centrala flyg¬
verkstäderna å Malmen, ingeniören Kjellson, hade sålunda från den 1
juli 1933 till den 1 juli 1934 i enlighet med av Kungl. Majit särskilt läm¬
nat tillstånd innehaft befattning såsom teknisk rådgivare vid Järnvägs¬
verkstäderna. Sedan ingenjören Koch den 1 september 1933 tillträtt be¬
fattning såsom verkställande direktör i bolaget, hade Kjellson ej längre
ansetts behövlig. Han hade därför blivit uppsagd och uppdraget hade
upphört från den 1 juli 1934. Ingenjören K. A. Norlin vore anställd så¬
som flygteknisk konsulent hos den nordiska poolen för luftfärdsförsäkring,
en sammanslutning av 43 skandinaviska försäkringsbolag med en styrelse
av 8 personer, 2 för en var av de skandinaviska staterna. Svenska ledamö¬
ter voro direktören Sundén-Cullberg och ryttmästaren Florman. Norlins
uppgift vöre att besiktiga i Sverige inträffade skador i följd av luftfärder
samt att vara konsulent vid premiesättning å luftfärdsförsäkring. Han
åtnjöte för denna syssla, som han innehade med flygstyrelsens tillstånd,
ett arvode av troligen 100 kronor för manad. Kaptenen Sundin vöre jämte
ryttmästaren Florman ledamot i styrelsen för tidskriften Flygning, or¬
gan för Svenska Aeroklubben. Kaptenen Sundin åtnjöte härför ett ar¬
vode av 200 å 250 kronor för år.
Kaptenen Carl Florman uppgav inför militieombudsmannen den 13 juli,
att han aldrig haft förbindelse med vare sig Kjellson eller Norlin eller
någon annan inom flygvapnet i ärenden angående flygvapnets materiel-
anskaffning.
Efter därom hos chefen för flygvapnet gjord framställning inställde
sig flygingenjören Kjellson den 17 juli och uppgav vid förhör på särskil¬
da frågor följande:
På grund av Kungl. Maj:ts beslut hade Kjellson under tiden från och
med den 1 juli 1933 till och med den 30 juni 1934 mot en ersättning av
3,000 kronor varit teknisk konsult åt Järnvägsverkstäderna. Under
sagda tid hade Kjellson icke tagit annan befattning med flygvapnets
materielanskaffning än den, som föranletts av att Kjellson i april beord¬
rats att resa till England för att studera en viss flygplantyp. Kjellsons
konsulterande verksamhet hade endast avsett civilflyget. Järnvägsverk¬
städerna hade därvid rådfrågat Kjellson angående konstruktion av ett
ambulansflygplan, som firman avsåge bygga.
Efter därom hos chefen för flygvapnet gjord framställning företrädde
ingenjören Norlin och uppgav vid förhör den 26 juli på framställda frå¬
gor följande:
168
Ingenjören Norlin vore avdelningsingenjör i flygstyrelsen och f. n.
t. f. chef för tekniska byråns kontrollavdelning. Förutom denna befatt¬
ning innehade han sedan februari 1932 uppdrag såsom teknisk konsulent
i nordiska poolen för luftfärdsförsäkring. Härför hade han första året
uppburit ett arvode av 100 kronor i månaden jämte ett mindre tantiem
för större haverier, som medfört särskilt arbete; detta hade för året upp¬
gått till 400 kronor. Från och med den 1 januari 1933 hade arvodet höjts
till 200 kronor i månaden, men hade tantiem samtidigt bortfallit. Arvo¬
det utginge sedan januari 1933 med hälften från den skandinaviska poo¬
lens gemensamma kassa och hälften från den svenska fraktionens kassa.
Norlin hade erhållit tillstånd av flygstyrelsen att innehava uppdraget.
Konsulentsysslan innefattade bland annat skyldighet att biträda med
utredning av haverier och uppgörande av förslag till premiesatser.
Norlin hade i sin nuvarande befattning å tekniska byrån att taga
befattning med materielanskaffningsärenden, såvitt de berörde besikt¬
nings- och kontrollfrågor. Norlin hade på grund härav i viss omfattning
fått kännedom örn innehållet i anbud, som i ärenden angående anskaf¬
fande av flygmateriel ingivits till flygstyrelsen; t. ex. uppgifter örn
prestanda i anbud å flygplan. Norlin, som iakttagit att dylika uppgifter
sipprat ut, hade emellertid icke till någon, som ej i tjänsten ägt att taga
del av nämnda uppgifter, samtalat med dessa eller meddelat något av
deras innehåll. De uppgifter av sådant slag, som kommit till offentlig¬
heten, hade enligt Norlins mening icke härstammat från någon befatt¬
ningshavare å tekniska byrån.
Norlin vore bekant med bada bröderna Florman. Han hade under de
tio år han känt dem ett fåtal gånger gästat deras hem; Adrian Florman
hade han sålunda gästat sammanlagt tre gånger. Norlin hade städse, då
han sammanträffat med någon av bröderna Florman, undvikit att disku¬
tera materielfrågor. Norlin vore flera år yngre än bröderna Florman
och stöde icke på förtrolig fot med någon av dem.
Ingenjören Norlin bekräftade på fråga, att han vore bror med direk-
törsassistenten i Aerotransport, P. A. Norlin. Ingenjören Norlin uppgav,
att bröderna icke bodde tillsammans, men väl träffades; att emellertid
bröderna aldrig diskuterade flygvapnets materielanskaffningsfrågor.
Ingenjören Norlin tilläde, att han städse avsiktligt undvikit att med bro¬
dern samtala i dylika ämnen.
Efter därom gjord framställning företrädde ingenjören A. E. Björnsjö
den 27 juli och uppgav vid förhör på framställda frågor:
Ingenjören Björnsjö vore chef för tekniska byråns avdelning för mo¬
torfrågor. I denna egenskap hade han att taga den befattning med upp-
handlingsärenden, att han hade att granska i ingivna anbud meddelade
uppgifter örn motorprestationer. Han hade ingen förbindelse med övers¬
ten Mossberg eller med bröderna Florman. Björnsjö hade iakttagit, att
169
uppgifter, som bort hållas hemliga, sipprat ut från flygvapnet; de hade
enligt Björnsjös uppfattning ej släppts ut från tekniska byrån.
Överstelöjtnanten C. G. von Porat uppgav vid förhör den 30 juli:
Under den tid, då överstelöjtnanten von Porat tjänstgjort såsom kompani¬
chef å flygkompaniet å Malmslätt och dåvarande löjtnanten Elis Nordquist
tjänstgjort såsom tygofficer vid kompaniet, hade löjtnanten Nordquist en
dag kommit in å expeditionen till överstelöjtnanten von Porat och före¬
tett ett brev från kaptenen Carl Florman. I brevet hade kaptenen Flor¬
man föreslagit, att kompaniet skulle inköpa vissa närmare angivna eng¬
elska motorer och erbjudit Nordquist att med Carl Florman dela provi¬
sion å försäljningen. Det hade gällt ett restparti motorer tillverkade
efter kriget. Motorerna hade möjligen betingat ett pris av 180 pund st.
Provisionen hade troligen utgjort 10 pund per motor.
Löjtnanten Nordquist hade lämnat brevet till överstelöjtnanten von
Porat och yttrat: »Tycker du inte att detta är betänkligt likt ett mut-
försök?»
Brevet hade gått i papperskorgen, och det hade aldrig blivit tal örn
köp av dessa motorer.
I skrivelse den 16 augusti 1934 till översten Mossberg anförde militie-
ombudsmannen:
Av inför militieombudsmannen förebragt utredning inhämtades:
Översten Mossberg hade i december 1914 tillträtt befattningen såsom mi¬
litärattaché i London. Denna tjänst hade Mossberg därefter uppehållit
till den 1 juli 1926. Sedan det genom 1925 års härordning blivit bestämt,
att miiitärattachébefattningen skulle bestridas av officer av överstelöjt¬
nants grad, hade Mossberg, efter det han en kortare tid kvarstått i sär¬
skild tjänst vid beskickningen, förordnats att vara flygattaché vid be¬
skickningen. Förordnande såsom flygattaché hade i regel meddelats för
en tid av sex månader. Sista förordnandet hade utlöpt den 30 juni 1934.
I och för sin befattning såsom flygattaché hade Mossberg icke åtnjutit
annan förmån än att Mossberg uppburit rese- och traktamentsersättning.
Med kaptenen Carl Florman hade Mossberg varit närmare bekant se¬
dan de första åren av 1920-talet. Då Mossberg redan under sin tjänst¬
göring såsom militärattaché haft att taga befattning med flygvapnets
ärenden och på den grund haft behov av ett biträde med flygteknisk
sakkunskap, hade efter därom av Mossberg gjord framställning, Carl
Florman attacherats vid beskickningen i London såsom Mossbergs biträ¬
de vid handläggning av flygärenden. Carl Florman, som varit utbildad
fältflygare, hade därefter med vissa avbrott troligen åren 1924—1925 i
förenämnda egenskap tjänstgjort vid beskickningen. Härunder hade vän¬
skapsband knutits mellan Mossberg och Carl Florman, som sedan sagda
tid alltjämt bestått. Mossberg vore icke lika nära bekant med ryttmäs-
170
tarén Adrian Florman som med Carl Florman, men vore dock nära vän
jämväl med Adrian Florman. I samband med att bröderna Florman star¬
tat Aerotransport år 1924 och Aeromateriel år 1926 hade bröderna Flor¬
man hos Mossberg anhållit, att de vid förhandlingar med engelska flyg-
materielfirmor skulle få referera till Mossberg. Vid något tillfälle för
7 å 8 år sedan, då Aeromateriel skolat inrätta en civil flygskola, hade
endera av bröderna Florman bett Mossberg att lämna upplysning örn
vilken flygplantyp, som vore lämpligast för en civil flygskola. I anled¬
ning därav hade Mossberg stått bröderna Florman till tjänst med råd
och upplysningar i begärt hänseende. Härför hade Mossberg erhållit er¬
sättning för de utlägg och omkostnader, som han haft för uppdragets
fullgörande. Det erhållna beloppet hade uppgått till cirka 300 kronor.
Mossberg hade vidare vid något tillfälle muntligen av Aeromateriel om¬
betts att i England söka avsättning för det s. k. ekolodet. För utlägg och
omkostnader hade Mossberg erhållit ett visst förskott. Härav hade Moss¬
berg vid sedermera lämnad redovisning gottskrivit sig 300 kronor utgö¬
rande omkostnader för uppdragets utförande.
Genom Adrian Flormans förmedling hade Mossberg under åren 1930
eller 1931 erhållit två särskilda uppdrag att för placering av visst kapital
skaffa förslag till inköp av två fastigheter i Stockholm. Sedan Moss¬
berg anskaffat lämpliga fastigheter och köp kommit till stånd, hade den
å köpen belöpande provisionen fördelats treskiftes, därvid Mossberg och
Adrian Florman erhållit var sin tredjedel eller 16,140 kronor vardera.
Troligen under år 1932 hade Mossberg efter därom av ledamoten i Ak¬
tiebolaget Svenska Järnvägsverkstädernas styrelse, direktören August
Nachmanson, gjord framställning verkställt utredning örn hur bolaget
borde organisera sin avdelning för tillverkning av flygmateriel. För
den verkställda utredningen hade Mossberg uppburit ersättning av 3,500
kronor.
Efter det Aeromateriel bildats, hade Mossberg erbjudits att bliva Aerö-
transports och Aeromateriels representant i London, men Mossberg hade
icke antagit erbjudandet. Sedan viss ledamot i styrelsen för Järnvägsverk¬
städerna föreslagit Mossberg, att Mossberg skulle bliva representant för
Järnvägsverkstäderna, hade Mossberg i februari 1933 avböjt detta förslag.
I skrivelse den 17 augusti 1926 till Aktiebolaget Flygindustri hade Carl
Florman meddelat, att en av Carl Flormans intimare vänner, översten
Mossberg, som nyligen utnämnts till luftattaché i London, på Carl Flor¬
mans begäran åtagit sig att försöka sälja »några K 30 land- och sjöma¬
skiner» till engelska regeringen, att översten Mossberg ansåge, att eng¬
elska regeringen hade stort intresse för sagda maskintyp och att det icke
skulle skada att låta engelska regeringen köpa några dylika, att Carl
Florman icke kunde garantera någon avsättning, samt att bolaget dock
ej behövde göra sig något större besvär, ty Carl Florman begärde endast
171
för översten Mossbergs räkning några bra fotografier av K 30 jämte en
kortare beskrivning med hastighet, stigförmåga, bärförmåga etc. även¬
som pris inkluderande 6 procent provision till Mossberg.
I brev den 28 januari 1928 till Carl Florman hade Mossberg — med för¬
mälan att det sagts Mossberg, att Carl Florman eller Flygindustri i flyg¬
maskinen K 39 hade inmonterad en elektrisk signalanordning för kom¬
munikation mellan första, andra och tredje förarplatserna — frågat efter
pris å densamma.
I brev den 2 februari 1928 till Flygindustri hade Adrian Florman, som
under tiden från september 1927 till den 1 oktober 1928 mot särskilt
månatligt arvode av 200 kronor varit representant för Flygindustri för
Sverige, meddelat, att han från en av deras »bästa förbindelser utom¬
lands» emottagit förfrågan, huruvida bolaget ville och kunde försälja
det elektriska signalsystemet i bombmaskinerna samt anhållit örn upp¬
gift om pris dels för det fall att ett mindre antal köptes och dels för det
fall att ett större antal köptes. I brevet hade Adrian Florman tillika
framhållit, att det rörde sig om en synnerligen allvarlig' spekulant, var¬
för en stor leverans kunde påräknas i händelse att bolaget önskade inlåta
sig på affären samt att i priset borde inkalkyleras 15 procent provision
åt vederbörande ombud.
I brev den 3 februari 1928 till Adrian Florman hade Flygindustri med¬
delat, att bolaget gärna avlämnade anbud, men att, då bolaget redan
offererat dylika anläggningar på annat håll utan så hög provision, som
den av Adrian Florman önskade, svårigheter kunde uppstå, örn det bleve
bekant, att bolaget holle olika priser för olika anbud. Då bolaget redan
vore beroende av bestämda representanter i olika länder och då bolaget
för att kunna beräkna priset måste veta om anläggningen vore ämnad
för bolagets egna bombflygplan eller för flygplan av annat system, an¬
hold bolaget, att Adrian Florman, innan bolaget avgåve sitt anbud,
måtte meddela bolaget, för vilket land den ifrågavarande anläggningen
vore bestämd.
I brev den 4 februari 1928 till Flygindustri hade Adrian Florman så¬
som svar å bolagets sistnämnda skrivelse meddelat, att det land, som
avsåges, vore England, samt att signalanläggningen icke vore avsedd för
bolagets egna bombflygplan utan för flygplan av andra typer. Tillika
hade Florman meddelat, att förfrågan ingått från en person i svensk
statstjänst i England, som emellertid icke önskade synas.
I brev den 8 februari 1928 till Adrian Florman hade Flygindustri över¬
sänt det önskade anbudet å signal- och alarmanordning för flygplan
ävensom meddelat, att i priset inkalkylerats den önskade provisionssat-
sen av 15 procent.
Med brev den 10 februari 1928 till Mossberg hade Adrian Florman
översänt den önskade offerten jämte beskrivning över den elektriska sig-
172
nalanordningen ävensom meddelat, att i priset vore inkluderat 7 Va pro¬
cent provision till den agent, som förmedlade affären i London.
Efter viss ytterligare korrespondens i ärendet dels mellan Mossberg,
å ena sidan, samt Carl och Adrian Florman, å andra sidan, dels ock mel¬
lan den sistnämnde och Flygindustri hade Adrian Florman i brev till
Flygindustri den 29 juni 1928 med hänvisning till ett bolagets brev av
den 7 juni 1928 rörande Fiygindustris förenämnda anbud å en elektrisk
signalanordning anfört, att något meddelande från England i sagda an¬
gelägenhet icke ingått samt av denna anledning bekräftat, att anbudet
annullerats.
I skrivelse den 4 december 1928 till Adrian Florman hade Flygindu¬
stri därefter anfört: Bolaget hade i början av året tillställt Florman
ett anbud å en signalanläggning för England, vilket anbud emellertid
annullerats, då avgörandet dragit ut på tiden. Emellertid hade en brit¬
tisk attaché, som besökt bolagets fabrik och för vilken en signalanlägg¬
ning av den ifrågavarande typen demonstrerats, vid besöket ombett bola¬
get att till Air Ministry inlämna nytt anbud på annan basis och med
mindre leveransomfång. Bolaget hade i sitt prisanbud, vilket uppgått
till 485 kronor, inkalkylerat 15 procent provision, vilken komme att till¬
ställas Florman efter det att eventuell beställning och därpå följande be¬
talning ingått.
I brev den 5 december 1928 till Flygindustri hade Adrian Florman er¬
känt mottagandet av bolagets sistnämnda brev samt tillika förklarat sig
hava noterat, att bolaget i sitt anbud å ifrågavarande signalanläggning
inkluderat »den överenskomna provisionen av 15 procent».
Slutligen hade Flygindustri i brev den 14 februari 1929 till Adrian Flor¬
man meddelat, att bolaget försålt en signalanläggning till England samt
att bolaget nämnda dag i postcheck tillställt Adrian Florman ett belopp
av 63 kronor 80 öre, vilket belopp utgjorde den Adrian Florman tillkom¬
mande provisionen, beräknad på nettoförsäljningspriset. I
I en artikel i den engelska tidskriften The Aeroplane för den 18 novem¬
ber 1931 hade — jämte det i artikeln meddelats, att en kommission, som.
tillsatts av svenska regeringen för att undersöka påstådda oegentligheter
inom flygvapnet, överlämnat sin rapport till försvarsministern — om¬
nämnts, att kommissionens rapport gåve vid handen, att det existerat
nästan otroliga förhållanden inom flygvapnets högre ledning, och hade
i samband därmed gjorts det uttalandet, att personer i England, som haft
nära kommersiella förbindelser i affärsfrågor med svenska regeringen,
icke komme att alls förvåna sig däröver.
Artikeln hade sedermera av tidningen i dess nummer för den 9 decem¬
ber 1931 beriktigats under förklaring att meddelandet endast hänförde
sig till de speciella fall, som relaterats i artikeln.
Tillika hade tidningens redaktör C. G. Grey i skrivelse till Mossberg
173
av den 2 juli 1934 förklarat, att nied artikeln icke åsyftats att göra gäl¬
lande, att Mossberg skulle haft nied de förhållanden att göra, som om-
förmälts i artikeln.
Uti intyg, som inkommit till militieombudsmannen, hade följande engel¬
ska flygmaterielfirmor, nämligen The De Havilland Aircraft Co, Ltd, The
Bristol Aeroplane Co Ltd och The Hawker Aircraft Co Ltd, vilka samt¬
liga under den tid anmälan avsåge sålt och levererat flygplan till svenska
flygvapnet, ävensom firman Handley Page Ltd, som försålt slots till
svenska flygvapnet, vitsordat bl. a., att Mossberg icke från någon av sagda
firmor mottagit några ekonomiska förmåner och att deras förbindelser
med Mossberg städse varit i överensstämmelse med korrekta principer.
Vidare hade The Society of Brittish Aircraft Constructors uti ett till
militieombudsmannen inkommet intyg vitsordat, att, så långt förbundets
kännedom sträckte sig, Mossberg utfört sina skyldigheter såsom flygat¬
taché på ett fullt korrekt sätt och såsom representant för Sverige gjort
allt för att förvissa sig örn att flygmateriel, avsedd för Sveriges behov,
varit av sådant slag, som bäst lämpade sig för Sverige, att förbundet icke
hade någon kännedom örn att Mossberg mottagit ekonomiska förmåner
av någon av förbundets medlemmar och att en man av Mossbergs karak¬
tär icke skulle för ett ögonblick reflektera på ett förslag innefattande nå¬
got oegentligt.
T. f. styresmannen vid Centrala flygverkstaden å Malmen, ingenjören
H. V. Kjellson hade under tiden den 1 juli 1933—30 juni 1934 i enlighet
med av Kungl. Maj:t särskilt lämnat tillstånd innehaft befattning såsom
teknisk rådgivare vid Järnvägsverkstäderna. Han hade därför uppburit
ett arvode av 3,000 kronor. Avdelningsingenjören i flygstyrelsen K. A.
Norlin innehade sedan februari 1932 uppdrag såsom teknisk konsulent i
Nordiska poolen för luftfärdsförsäkring, i vilket företags styrelse Adrian
Florman vore ledamot. Ingenjören Norlin, som innehade nämnda syssla
med flygstyrelsens tillstånd, åtnjöte därför ett arvode av 200 kronor i
månaden. Kaptenen vid flygvapnet J. H. Sundin vore jämte Adrian Flor¬
man ledamot i styrelsen för Förlagsaktiebolaget Flygning, och åtnjöte
kaptenen Sundin därför ett arvode av 200 kronor för år.
Militieombudsmannen funne av den verkställda utredningen följande
framgå:
Mellan Mossberg och båda bröderna Florman hade under tid, varom
i ärendet vore fråga eller från år 1926, rått nära vänskapliga förbindelser.
Mossberg hade vidare haft förbindelser av ekonomisk art med båda brö¬
derna Florman. Genom Adrian Florman hade Mossberg sålunda under åren
1930 och 1931 tillförts två uppdrag att anskaffa säljare av fastigheter,
vilka uppdrag inbringat Mossberg en inkomst av sammanlagt något över
16,000 kronor, ett efter Mossbergs förhållanden betydande belopp, öv¬
riga åsyftade förbindelser av ekonomisk natur, vilka icke haft avseende
174
å provision för försäljning av vare sig fast eller lös egendom, hade, så¬
vitt visats, varit av förhållandevis ringa omfattning.
Mossberg hade vidare under år 1932 och till dess Adrian Florman i bör¬
jan av år 1933 inträtt såsom ledamot i styrelsen för Aktiebolaget Svenska
Järnvägsverkstäderna, på begäran av direktören August Nachmanson,
som år 1932 varit och fortfarande vore ledamot i bolagets styrelse, biträtt
Nachmanson med råd och upplysningar angående frågan huru Järnvägs¬
verkstäderna borde organisera sin avdelning för tillverkning av flygma-
teriel. I ersättning härför hade Mossberg emottagit sammanlagt 3,500
kronor.
Att Mossberg på sist nämnt sätt ställt den erfarenhet Mossberg inhäm¬
tat under ett flerårigt sysslande med det militära flygväsendet i ett in¬
hemskt företags för tillverkning av flygmateriel tjänst, syntes militie-
ombudsmannen i och för sig icke böra giva anledning till erinran. Intet
hade framkommit, som kunde giva stöd åt ett antagande, att Mossberg
vid utförandet av ifrågavarande uppdrag skulle hava på obehörigt sätt
begagnat sig av uppgifter, Mossberg i egenskap av flygattaché inhämtat.
Mossberg hade för sin tjänstgöring såsom flygattaché, vilken åtminsto¬
ne vissa tider syntes hava varit av betydande omfattning, icke åtnjutit
någon egentlig gottgörelse för utfört arbete utan allenast, förutom er¬
sättning för expenser, rese- och traktamentsersättning under sina resor
i tjänsten. Det kunde vid sådant förhållande icke skäligen ställas det
anspråk, att Mossberg skolat helt avstå från möjlighet att på det privata
förvärvslivets område skaffa sig någon inkomst.
Enligt militieombudsmannens uppfattning borde emellertid förbindelser
av den beskaffenhet, som på sätt nämnts, förekommit mellan Mossberg
och Adrian Florman, icke lämpligen äga rum mellan en flygattaché samt
innehavaren av representantskapet för flygmaterielfirmor, vilka kunde
ifrågakomma att leverera flygmateriel till svenska flygvapnet.
Vad anginge uppgiften i Carl Flormans förenämnda brev av 17 augusti
1926, att Mossberg skulle hava åtagit sig att försöka sälja flygplan till
engelska regeringen, vore icke visat, att Mossberg gjort något dylikt
åtagande eller överhuvud tagit befattning med något uppdrag av i bre¬
vet antydd art.
Det finge anses utrönt, att Mossberg icke deltagit i några underhand¬
lingar med engelsk myndighet angående inköp av flygplan för engelsk
räkning.
Beträffande härefter Mossbergs befattning med försäljningen för Flyg¬
industris räkning av ett elektriskt signalsystem att användas i bombflyg¬
plan vore utrett, att Mossberg på uppdrag av engelska luftministeriet ge¬
nom förmedling av Adrian Florman från Flygindustri införskaffat anbud
å sagda signalsystem, vilket anbud emellertid sedermera av Flygindustri
annullerats, att Flygindustri efter det en engelsk attaché sedermera be¬
sökt Flygindustri, på dennes uppmaning till denne avgivit nytt anbud,
175
att på grundval av detta anbud Flygindustri genom förmedling av
engelska konsulatet i Malmö till engelska luftministeriet försålt ett dy¬
likt signalsystem samt att Adrian Florman, ehuru han icke tagit någon
befattning med förmedlandet av sist angivna köpslut, å försäljningssum¬
man uppburit 15 procent provision med 63 kronor 80 öre.
Det vore icke ådagalagt, att Mossberg uppburit provision å ifrågava¬
rande eller å någon annan försäljning av flygmateriel.
Vad härefter beträffade kaptenen Trulssons anmälan i vad denna inne¬
fattade påstående, att Sveriges anseende i England skulle hava lidit skada
genom Mossbergs förvållande, hade intet framkommit, som kunde giva
stöd åt ett sådant påstående.
Mossberg innehade numera icke befattningen såsom flygattaché.
På grund av det anförda företoge militieombudsmannen ej vidare åt¬
gärd i denna del av ärendet.
Angående Mossbergs befattning med visst ärende av hemlig natur vore
särskilt beslut meddelat.
Vad slutligen anginge kaptenen Trulssons anmälan, så vitt denna åsyf¬
tade utredning örn i vilket förhållande flygvapnets personal stöde
till bröderna Florman och av dem ledda företag, vore utrönt, att två sär¬
skilda befattningshavare inom flygvapnet innehade avlönade uppdrag för
företag, som finge anses stå Adrian Florman nära, och att ytterligare en
befattningshavare under tiden den 1 juli 1933 till den 1 juli 1934 innehaft
sådant uppdrag.
Vad sålunda framkommit hade militieombudsmannen emellertid icke
funnit vara av beskaffenhet att föranleda någon erinran från hans sida.
13. Fråga huruvida regementschef förfarit felaktigt genom att be¬
ordra kunskapare till ett av en socialdemokratisk ungdomsförening
utlyst möte ävensom huruvida regementschefen haft giltig anledning
infordra upplysningar, från värnpliktiga, som närvarit vid mötet., j I
I tidningen Västerbottens Folkblad för den 21 juni 1934 förekom en
artikel under rubriken »Hr Bennedich», däri anfördes bland annat:
Översten Bennedich hade i ett uttalande till Västerbottens Kuriren be¬
kräftat, att han till ett enskilt möte, som av en socialdemokratisk ungdoms¬
klubb den 14 juni 1934 hållits i Erikslund, utsänt kunskapare för att in¬
hämta vad som där förehades. Översten hade menat sig kunna göra detta,
ehuru han medgivit, att de upprop, i vilka underbefäl och manskap inbjö-
des till medlemskap i klubben, »innehöllo intet som helst brottsligt». Se¬
dan kunskaparna avlämnat rapport, hade översten anbefallt kompaniche¬
ferna att »skaffa reda på, vilka personer som närvarit vid mötet, vad de
haft för motiv» o. s. v. översten hade tillika uttalat: »Hur kompanicheferna
därvid lagt sina ord, kan jag naturligtvis inte så noga veta. Att det emel-
176
lertid inte hållits några förhör i ordets egentliga mening tror jag mig dock
kunna försäkra».
I Västerbottens Folkblads nummer för den 23 juni återgav tidningen
vidare innehållet i det upprop, varigenom socialdemokratiska ungdoms¬
klubben inbjudit till deltagande i mötet. Detta upprop var så lydande:
»Till underbefäl, volontärer och värnpliktiga vid stadens regementen!
Stadens socialdemokratiska ungdomsklubb inbjuder Eder härmed till
erhållandet av medlemskap i nämnda organisation. Det är oss bekant att
kasärnlivet blir ganska enformigt i längden, varför vi på detta sätt in¬
bjuda de stamanställda vid umeregementena till vår ungdomsklubb, där
Ni gives tillfälle att bekanta Eder med stadens ungdom. Denna åtgärd
tro vi också skall kunna eliminera den avoghet och fiendskap, som tidtals
gjort sig märkbar mellan militärer och civila här i Umeå. Fiendskap mel¬
lan dessa befolkningsgrupper är ett missförhållande, som ej kan anses för¬
enligt med takt och god ton i vår upplysta tid.
Vår klubb räknar f. n. cirka 200 medlemmar. Den är, kan man säga,
stadens största ungdomsorganisation, vilket även är en bidragande orsak
till att vi utfärdat denna inbjudan.
Klubben håller sitt kommande möte torsdagen den 14 dennes kl. 7.30 em.
i Folkparken Erikslund.
Umeå S. D. U. K.».
På grund av vad sålunda uppgivits örn åtgärder, som översten Bennedich
skulle hava vidtagit med anledning av förenämnda möte, anmodade mili-
tieombudsmannen i skrivelse den 30 juni 1934 översten Bennedich att till
militieombudsmannen inkomma med yttrande, därvid översten Bennedich
tillika skulle lämna upplysning örn vad Bennedich och honom underställda
personer åtgjort i ärendet.
I skrivelse, som den 7 juli 1934 inkom till militieombudsmansexpeditio-
nen, anförde översten Bennedich bland annat:
Den 13 juni 1934 kl. 17.15 hade rapport inkommit, att ett rött flygblad
utdelats inom regementets kasernområde. Flygbladet hade befunnits vara
tryckt å den officin, som innehades av ledamoten av riksdagens andra kam¬
mare, Elof Lindberg, känd framför allt inom Västerbotten såsom pacifist.
Flygbladet hade synts Bennedich till sin yttre form naivt, men till den up¬
penbara avsikten betänkligt. Ingen som iakttagit Lindbergs och Västerbot¬
tens Folkblads verksamhet torde ha kunnat hysa något uppriktigt tvivel
örn att »giltiga grunder» förelegat för antagandet, att i förening med ifrå¬
gavarande sammankomst skolat »förekomma yttranden, som åsyftat att
utplåna känslan av plikter mot fosterlandet», att »uppväcka hat mot be¬
fälet» och »eljest att undergräva krigslydnaden». Även örn man utginge
från att vederbörande inbjudare endast avsett vanlig s. k. politisk agita¬
tion, måste det te sig särdeles anmärkningsvärt, att ett politiskt parti på
detta sätt dreve propaganda inom krigsmakten. Det socialdemokratiska
177
budskapet till personalen vid de i Umeå förlagda regementena måste ovill¬
korligen anses vara ägnat att störa lugnet. Att dess yttre form icke för-
grepe sig mot gällande lagar gjorde det i verkligheten endast så mycket
mera betänkligt. Förliden höst hade »på förekommen anledning» stats¬
rådet och chefen för försvarsdepartementet låtit fästa truppförbandsche-
fernas uppmärksamhet vid att bestämmelserna i go nr 800/1909 angående
befälhavares skyldighet att på upplysningens väg bibringa manskapet
övertygelse örn det för fosterlandet skadliga uti strävanden, som åsyitade
att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot
befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, fortfarande ägde giltighet.
Samtidigt hade meddelats, att därav betingat förtydligande av föreskrif¬
terna i TjR, § 1: 29, komme att i sinom tid äga rum.
Den hemlighetsfullhet, som till en början iakttagits beträffande flygbla¬
dets spridning, hade styrkt misstanken, att något otillbörligt åsyftats. Se¬
dan Bennedich övervägt saken, hade han anbefallt regementskvartermäs-
taren att förvissa sig om utsträckningen av den aktion, som igångsatts.
Några särskilda åtgärder hade dock icke längre erfordrats. Av någon
anledning hade det inträffat att vederbörande just vid samma tidpunkt
avstått från den föregående hemlighetsfullheten och övergått till ett nytt
system — att utdela flygbladen å vägar och gator utanför regementets
kasern. På morgonen den 14 juni hade till Bennedich överlämnats om¬
kring 50 dylika blad, varmed området utanför ingången till kasernområ¬
det nedskräpats. Lapputdelare hade iakttagits av personal vid regemen¬
tet och anmälan därom hade gjorts under uttryck av stark förtrytelse. I
anledning av vad sålunda förekommit hade Bennedich givit befallning, att
två officerare och två underofficerare skulle iakttaga vad som passerade å
mötesplatsen Erikslund ifrågavarande afton samt att furirer eller vid re¬
gementet eljest anställd personal skulle uppmanas att besöka tillställnin¬
gen för att få veta vad den verkliga meningen vore. Inbjudningen hade
ju varit allmän — man hade omöjligen kunnat utläsa, att sådana personer
vore uteslutna, som icke tillhörde socialdemokratiska ungdomsklubbar eller
icke före inträdet i möteslokalen läte sig upptagas i Umeåklubben. Det
vore Bennedich icke bekant, i vilken utsträckning underbefäl eller vid re¬
gementet anställda personer av underbefäls ställning infunnit sig vid mö¬
tet, och Bennedich ämnade icke heller forska därefter, eftersom det kom¬
mit till Bennedichs kännedom, att ingen av denna kategori erhållit till¬
träde till möteslokalen. De av Bennedich beordrade officerarna och un¬
derofficerarna, som uppehållit sig i närheten av Erikslund omkring kl.
19.oo—21.30, hade sett vad där passerat, men de hade icke tilltalat någon.
Vad som nedan anfördes vore en sammanfattning av vad de sett och av
vad närvarande stampersonal meddelat till regementskvartermästaren da¬
gen efter mötet. Den 14 juni kl. 19.oo hade vid Erikslund infunnit sig G—8
kvinnor och 18—20 män tillhörande det inbjudande sällskapet. Bland de
närvarande hade redaktionssekreteraren i Västerbottens Folkblad, Joel
12 — Mililieombudsmanncns ämbctsberältelse.
178
Nordin, varit den mest framträdande och hade, på grund av vad som se¬
nare ägt rum, antagits vara en slags ledare. Kl. 19.30 hade ett antal under¬
befäl samt ett par f. d. stamanställda inträffat i Erikslund. Dessa hade
intill kl. 20.45 haft ett samtal med Nordin. Under tiden hade mötet upp-
skjutits. Vid mötet hade Nordin skolat tala över något oskyldigt ämne,
som icke haft med »antimilitär propaganda» att göra. Ifrågavarande per¬
sonal hade önskat få tillträde till mötet, men detta hade icke medgivits
utan vidare. Nordin hade fordrat, att man först skulle anteckna sig såsom
medlem av den socialdemokratiska ungdomsorganisationen.
Fem värnpliktiga vid regementet hade erhållit tillträde till mötet. Ben¬
nedich hade anbefallt regementskvartermästaren att från vederbörande
kompani införskaffa upplysning örn dessa personer. Kompaniadjutanten
hade till åtlydnad härav överlämnat vissa skriftliga anteckningar i be¬
rörda avseende innefattande upplysning beträffande två, att de vore fack¬
ligt organiserade, beträffande en av de förstnämnda och två andra, att de
tillhörde socialdemokratisk ungdomsförening och beträffande den femte
att han sympatiserade med socialdemokratiska ungdomsföreningen.
På särskild förfrågan av militieombudsmannen har översten Bennedich
meddelat, att ovan omförmälda svar framkommit i anledning av frågor,
som kompaniadjutanten framställt därom, huruvida de värnpliktiga till¬
hörde någon förening.
Kompaniadjutanten har bekräftat riktigheten härav. I
I skrivelse den 16 augusti 1934 till översten Bennedich anförde militie¬
ombudsmannen:
Militieombudsmannen funne väl, att översten Bennedich haft skäl för¬
moda, att ifrågavarande möte skolat hava offentlig karaktär.
Ehuru militieombudsmannen för sin del icke ansåge lämpligt, att en
förening av politisk karaktär, på sätt i förevarande fall skett, inbjöde man¬
skapet vid en militär förläggning att deltaga i föreningens sammankom¬
ster, hade militieombudsmannen å andra sidan icke funnit, att giltiga
grunder förelegat för antagande att vid mötet skolat förekomma yttran¬
den, vilka åsyftat att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att
uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden.
På grund därav hade giltig anledning icke förefunnits vare sig att be¬
ordra kunskapare till mötet eller att genom kompanibefälet infordra upp¬
lysningar rörande de fem värnpliktiga, som närvarit vid mötet.
Militieombudsmannen läte bero vid att giva översten Bennedich del av
denna militieombudsmannens uppfattning.
179
14. Fråga om obehörigt begagnande av kronan tillhöriga motorfordon.
I skrivelse, som den 20 september 1934 inkommit till militieombudsman-
nen, anförde Per Ekman i Boden bland annat: Vid de senast förrättade
kommunala valen i Boden hade det inträffat, att man på officerskåll an¬
vänt sig av regementets motorfordon för att skjutsa röstande till valloka¬
len. I två fall hade Ekman varit i tillfälle att med kort mellanrum iakt¬
taga att så skett. I ett fall hade man använt sig av en liten patrullvagn
av armémodell och i ett annat fall av en armén tillhörig motorcykel.
Flera skjutsningar syntes hava förekommit och med förvåning åsetts av
den civila befolkningen. Ett sådant förfaringssätt kunde näppeligen vara
tillåtet. Med hänvisning till det anförda hemställde Ekman, att militie-
ombudsmannen måtte företaga en undersökning i saken samt förordna att
rättelse komme till stånd.
I skrivelse den 21 september 1934 anmodade tjänstförrättande militie-
ombudsmannen att Ekman, då han icke uppgivit, vilket truppförband
ifrågavarande motorfordon tillhört, måtte inkomma med sådan uppgift.
I skrivelse den 24 september 1934 anförde Ekman: Sådan patrullvagn
eller s. k. spanarvagn, som Ekman sett, funnes endast vid Bodens artille¬
riregemente, där garagen för dessa också funnes. Ibland brukade de an¬
vändas vid Bodens ingenjörkår, men kåren rekvirerade dem troligen från
regementet. Åsyftade vagnar hade såsom igenkänningsmärke endast tre
kronor. Beträffande den använda motorcykeln kunde Ekman ej uppgiva
vilket truppförband den tillhört, enär å vagnen icke funnits något, som ut¬
märkt truppförbandet, och Ekman icke varit i tillfälle att se på de åkandes
beteckningar. Skjutsningarna ifråga hade utförts lördagen den 15 sep¬
tember. Förutom Ekman hade flera personer iakttagit det av Ekman på¬
talade förfaringssättet. Härutinnan hänvisade Ekman till en artikel i
Norrländska Socialdemokraten för den 17 september 1934.
Vid skriften fanns fogat ett urklipp ur Norrländska Socialdemokraten
för nämnda dag av en artikel med rubrik »Kronans bilar», däri anmärkts
att kronan tillhöriga automobiler ävensom en kronan tillhörig motorcykel
den 15 september 1934 skulle hava använts för skjutsning av röstande till
vallokalen vid Hildursborg.
Med anledning av vad Ekman i sina skrivelser sålunda anfört hemställde
militieombudsmannen i skrivelse den 9 oktober 1934 till chefen för Bodens
artillerireregeinente, att denne måtte inkomma med yttrande.
Med skrivelse den 11 oktober 1934 översände tillförordnade regements¬
chefen, översten S. Bergelin, en avskrift av en av honom undertecknad, den
22 september 1934 dagtecknad, till kommendanten i Bodens fästning ställd
skrivelse, däri Bergelin anförde: Två motorcyklar och en rekognoscerings-
bil hade stannat utanför Hildursborg. Bekognosceringsbilen hade fört
180
chefen för luftvärnsbatteriet i tjänsteärende från Brändön till Bodens
artilleriregementes kasern och under vägen dit stannat utanför valloka¬
len. En motorcykel hade fört chefen för ett fort i tjänsteärende til} ka¬
sernen. Denna motorcykel hade förts en mindre omväg förbi vallokalen.
Chefen för ett fort, som i tjänsteärende måst begiva sig till kasernen, hade
följt med den motorcykel, som skolat avhämta post för fortet. Motorcy¬
keln hade körts den korta sträckan förbi posten till vallokalen. Denna
motorcykel skulle sedermera avhämta bataljonschefen, som skolat upp till
fortet i tjänsteärende. Annat motorfordon hade icke funnits disponibelt i
motorparken. Den i artikeln omförmälda ordern att avhämta namngiven
officer finge därigenom sin förklaring. Bergelin anförde tillika, att ifrå¬
gavarande officerare den 15 september varit mycket strängt upptagna av
sin tjänst. Samtliga officerare hade förbundit sig att vara närvarande i
kasernen från kl. 19.00 sagda dag.
I sin berörda skrivelse den 11 oktober 1934 anförde översten Bergelin att,
så snart omförmälda utredning förelegat klar, Bergelin inför den försam¬
lade officerskåren påtalat vad som förevarit.
I skrivelse den 16 november 1934 till översten Bergelin anförde militie-
ombudsmannen härefter:
Ekman hade påtalat, att kronan tillhöriga motorfordon lördagen den 15
september 1934 skulle hava använts för skjutsning av röstande till vallo¬
kalen vid Hildursborg.
I ärendet vore upplyst, att en rekognosceringsbil och två motorcyklar,
tillhöriga Bodens artilleriregemente, nämnda den 15 september fört office¬
rare till vallokalen, att med automobilen, i vilken chefen för luftvärnsbat¬
teriet färdats i tjänsteärende från Brändön till regementets kasern, under
resan gjorts ett kort uppehåll vid vallokalen, att den ena motorcykeln, med
vilken chefen för ett fort färdats i tjänsteärende till kasernen, förts en kor¬
tare omväg förbi vallokalen, varest uppehåll gjorts, samt att den andra
motorcykeln, med vilken likaledes chefen för ett fort färdats i tjänsteären¬
de till kasernen, förts förbi posthuset, där fortets post avhämtats, till Hil¬
dursborg, varifrån motorcykeln, efter ett kort uppehåll därstädes, förts
till kasernen.
Militieombudsmannen funne den omständigheten att uppehåll gjorts vid
vallokalen vid Hildursborg med automobilen, vilken varit stadd i tjänste¬
ärende på väg från Brändön till Bodens artilleriregementes kasern och
därvid haft att passera vallokalen vid Hildursborg, icke föranleda någon
anmärkning.
Vad därefter anginge färderna till vallokalen med två kronan tillhöriga
motorcyklar, vilka likaledes varit stadda i tjänsteärenden till Bodens artil¬
leriregementes kasern, så hade den omväg, som företagits med dessa for¬
don för att komma till vallokalen vid Hildursborg, varit obetydlig. Den
förlust kronan hade tillskyndats genom påtalade förfarandet vore följ-
181
aktligen ringa. På grund därav och enär från översten Bergelins sida
åtgärder redan vidtagits till förhindrande av att kronans motorfordon
foges i bruk annorledes än i och för tjänsten, läte militieombudsmannen
bero vid vad i ärendet förekommit.
15. Med anledning1 av inträffad olyckshändelse har fråga uppstått an¬
gående tolkningen av vissa av marinförvaltningen på militieombuds-
mannens initiativ den 15 mars 1932 utfärdade ändringar och tillägg
till gällande beskrivning över andningsapparat i syfte att minska
riskerna för olyckshändelse under övningar med apparaten.
Med anledning av uppgifter i tidningspressen därom att vid övning
med dykväst i varmbadhuset i Karlskrona den 16 februari 1934 en olycka
drabbat korpralen vid 2. yrkeskompaniet Nyman, anhöll militieom¬
budsmannen i skrivelse den 17 februari 1934 till stationsbefälhavaren vid
Karlskrona örlogsstation, att denne måtte insända avskrift av den
utredning, som kunde bliva verkställd med anledning av olyckshändelsen.
Av de till militieombudsmannen i ärendet inkomna handlingarna in¬
hämtades bland annat följande:
I skrivelse den 16 februari 1934 till chefen för vintereskadern hade che¬
fen för depåfartyget Svea, kommendörkaptenen K. G. Hamilton anfört:
Personal från 1. undervattensbåtdivisionen hade av Hamilton beordrats
att under befäl av underlöjtnanten G. A. Notini utföra tillämpningsöv¬
ningar i vatten med befintliga andningsapparater. Avdelningsläkaren
hade varit tillstädes. Än vidare hade chefen för sagda undervattensbåt¬
division närvarit för att tillse, att övningarna bedreves under betryg¬
gande former. Förenämnde Nyman hade plötsligt iakttagits orörlig på
bottnen av bassängen. Saken hade omedelbart observerats och den till¬
synes sanslöse hade dragits upp. Apparaten hade avtagits och läkaren
hade påbörjat upplivningsförsök. I eftersänd ambulans hade Nyman un¬
der fortsatt upplivningsarbete förts till flottans sjukhus, där det med nöd
lyckats att återkalla Nyman till livet. Övningar av ifrågavarande slag
syntes efter vad tidigare och nu ånyo inträffat vara så riskabla, att kom¬
mendörkaptenen Hamilton hade för avsikt att tillsvidare och intill dess
utredning förelåge inställa desamma.
I närvaro av bland andra kommendörkaptenen Hamilton, kaptenen H.
Ahlbom och löjtnanten C. H. Falkman bade den 17 februari 193å förhör
i anledning av olyckshändelsen hållits med nedannämnda personer, vilka
därvid, såvitt protokollet utvisade, avgivit nedan upptagna berättelser.
Underlöjtnanten Notini: Olyckshändelsen hade inträffat under de av
avdelningschefen för undervattensbåtavdelningen jämlikt exercisregle¬
mentet för flottan anbefallda övningarna i Karlskrona varmbadhus med
andningsapparat M/30, övningarna hade närmast letts av Notini. När-
182
varande hade dessutom varit eliefen för 1. undervattensbåtdivisionen, che¬
fen för undervattensbåten Draken samt avdelningsläkaren. I övningarna
hade deltagit ett 20-tal man. Då olyckan inträffat, hade 7 man samtidigt
befunnit sig i bassängen. Innan övningen i bassängen påbörjats hade and-
ningsapparaterna avprovats. Personalen hade haft order att i nedsänkt
läge ständigt röra en arm eller ett ben såsom tecken på »allt väl». Vid
nedpasserandet i bassängen hade som vanligt tid tagits för varje man för
kontroll av hur länge han varit nere i vattnet. Denna protokollföring
hade utförts av flaggkorpralen vid 4. matroskompaniet Tollerud. Notini
hade oavbrutet gått runt bassängen för att iakttaga personalen på dess
botten. Efter ungefär ett varv hade Notini observerat Nyman med påsatt
andningsapparat liggande på sidan å bassängbotten. I samma ögonblick
hade det bubblat till från Nyman, möjligen på grund av att Nyman rört
sig. Notini hade beordrat en man från undervattensbåten Ulven, vilken
varit försedd med andningsapparat, att hoppa ned efter Nyman. Nyman
hade omedelbart dragits upp på bassängkanten. Notini uppskattade tiden
från det han upptäckt Njrman, till dess denne blivit upptagen, till endast
några sekunder. Avdelningsläkaren hade omedelbart ingripit. Enligt kon¬
trollen hade Nyman varit nere i vattnet 5 till 6 minuter, då olyckan inträf¬
fat, Bassängen hade icke varit större än att Notini jämte Tollerud lätt
kunnat överblicka densamma.
Avdelningsläkaren, marinläkaren av 2. yraden E. Jonsson: Jonsson hade
enligt gällande säkerhetsföreskrifter inställt sig i varmbadhuset i Karls¬
krona och hade varit närvarande från dykövningens början. Jonsson hade
observerat, att Notini kallat på en av de i övningen deltagande och där¬
efter gått fram till bassängkanten. Jonsson hade hunnit uppfatta, att
Nyman legat orörlig på bassängens botten. Nyman hade hastigt dragits
upp och Jonsson hade själv befriat Nyman från andningsapparaten även¬
som givit order örn att ingen finge röra densamma. Nyman hade, då
han dragits upp, haft munstycket på sin plats liksom även, såvitt Jons¬
son hunnit uppfatta, näsklämman. Nyman hade varit fullkomligt slapp
och gråblekt cyanotisk i ansiktet. Han hade icke företett några and¬
ningsrörelser. Jonsson, som låtit lyfta Nyman under buken med huvu¬
det nedhängande, hade icke kunnat märka, att vatten runnit ur mun eller
näsa. Intet främmande innehåll hade funnits i munhåla eller svalg.
Efter ett par tag konstgjord andning hade Nyman börjat andas spontant
med djupa, hastiga andetag, men Nyman hade fortfarande varit med¬
vetslös. Under det Nyman torkats torr och frotterats, hade Jonsson till¬
kallat ambulans. Jonsson hade medföljt till flottans sjukhus. Under re¬
san dit hade Nyman legat djupt medvetslös men andats såsom förut.
Nyman hade icke haft cornealreflexer men stark kramp i käkarna och
hastig puls. Cyanosen hade lättat något. Efter ankomsten till sjukhu¬
set hade Nyman stimulerats kraftigt med coramin. Pulsen hade blivit
bättre och cornealreflexerna livliga. Käkklämman hade kvarstått liksom
183
även. cyanosen. Försök att giva Nyman syrgas hade misslyckats på grund
av svårigheter att hålla munnen öppen. Efter en stund hade stark mo¬
torisk oro inställt sig. Nyman hade erhållit 2 gram Moral per rectum
samt senare jämväl 1 centigram morfin. Nyman hade så småningom bli¬
vit lugn. Temperaturen hade varit 37.2 grader och pulsen 104, jämn och
välfylld. Så småningom hade Nyman sjunkit i sömn och ej reagerat för
tilltal. Cyanosen hade vikit. Klockan 11.3.r> hade Nyman lämnat sjuk¬
huset.
Chefen för 1. undervattensbåtdivisionen, kaptenen B. Boldt-Christmas:
Boldt-Christmas hade begivit sig till badhuset för att tillse, att den be¬
ordrade övningen bedreves under fullt betryggande former. De av Notini
vidtagna åtgärderna hade varit riktiga och ur säkerhetssynpunkt väl val¬
da. Innan övningar av det slag, varom här vore fråga, bomme till utfö¬
rande, instruerades personalen i andningsapparaternas handhavande.
Den uti ifrågakomna övning deltagande personalen hade erhållit dylika
instruktioner. Vidare övades personalen i »torrandning» på land med
hjälp av andningsapparaten. Över dessa övningar fördes liggare. Ny¬
man hade haft torrandning den 20 november 1933.
Chefen å undervattensbåten Draken, löjtnanten H. Erasmie: Nyman
hade liksom övriga deltagare i ifrågavarande övning fatt instruktioner
i andningsapparatens handhavande och Nyman hade tidigare deltagit i
övningar med andningsapparat i vatten.
Vid undersökning av dykvästen hade, enligt vad förenämnda, av kom¬
mendörkaptenen Hamilton, kaptenen Ahlbom och löjtnanten Falkman un¬
dertecknade protokoll utvisade, framkommit följande: Nyman hade be¬
gagnat dykväst nr 15 med syrgasbelmllare nr 262719. Då västen i bad¬
huset avtagits Nyman, hade avdelningsläkaren beordrat, att västen icke
finge röras eller något å densamma ändras. Västen hade därför varit
i orubbat skick vid undersökning hos chefen för undervattensbåtavdel¬
ningen. Avstängnings ventilen i munstycket hade varit öppen. Pådrag-
ningsventilen till syrebehållaren hade varit stängd. Intet vatten hade
inkommit i säcken. Vid provtryckning hade västen visat sig vara tät.
Trycket i syrebehållaren hade varit 87 atmosfärer. Dykvästen hade såle¬
des varit utan anmärkning. Dock iakttogs, att pådragningsventilen till
syrebehållaren varit »synnerligen och anmärkningsvärt» hårt dragen. Det
syntes därför icke osannolikt, att Nyman i någon panikstämning vid be¬
hov av syre vridit ratten åt fel håll d. v. s. dragit åt i stället för öppnat
densamma.
Sedan Nyman tillfrisknat hade den 28 februari 1934 förhör i saken hål¬
lits med Flyman, vilken därvid, såvitt protokollet utvisade, lämnat föl¬
jande uppgifter: Nyman hade tidigare haft övningar i vatten med and¬
ningsapparat nämligen dels under år 1931 med apparat av Drager-typ
och dels under hösten 1932 vid tjänstgöring å undervattensbåtdepån i
Stockholm. Sistnämnda övningar hade bedrivits i badinrättningen på
184
Skeppsholmen med samma apparattyp, som den vid olyckstillfället an¬
vända. Nyman hade vid övningar i vatten med andningsapparat aldrig
känt obehag eller varit orolig. Han hade minst av allt tänkt på faran.
Nyman hade före olyckstillfället känt sig fullt frisk och i god kondition.
Nyman kände väl till dykvästen. Han hade instruerats i dess handha-
vande många gånger. Innan Nyman gått ned i vattnet, hade han krupit
ned i sittande ställning i vattnet. Strax därefter hade han behövt mera
syre. Pådragningsventilen till syrebehållaren hade visat sig vara så
hårt dragen, att den ej kunnat öppnas utan tillhjälp av båda händerna.
Nyman hade därför släppt tyngderna och rest sig upp med huvudet över
vattenytan under det han dragit på syre. Därpå hade han åter krupit
ned och tagit sina vikter. Nyman mindes så långt som att han kommit
ned på knä. Av vad därefter inträffat hade Nyman intet som helst min¬
ne. Han kunde icke erinra sig, att han känt besvär åt något särskilt
organ, innan han förlorat medvetandet. Nyman ägde kännedom örn be¬
stämmelserna i det av marinförvaltningen den 15 mars 1932 fastställda
tillägg nr 2 till »Beskrivning över andningsapparat M/30 samt föreskrif¬
ter för dess användning, skötsel och vård». Han kunde emellertid icke
erinra sig, örn han före nedstigningen utandats atmosfärsluft i säcken,
ökning av kvävehalten i andningssäcken kunde således av sådan anled¬
ning hava ägt rum. Säcken hade, då den tagits i användning, varit tom
och hade ej använts förut samma dag. Det kunde därför icke misstän¬
kas, att en onormal kvantitet kväve funnits kvar i säcken. Nyman kände
inga sviter efter olyckshändelsen, endast ömhet i underarmarna, vilken
ömhet emellertid linge antagas härröra av det våld, som måst användas
för att fasthålla Nyman under krampanfallen. Nyman hade aldrig lidit
av någon svårare sjukdom utan alltid varit frisk och stark. En gång
hade han svimmat en kort stund under behandling av en böld. Nyman
hade tre gånger genomgått för undervattensbåtpersonal föreskriven lä¬
karundersökning, två gånger vid karlskrivningen under år 1930 och en
gång under hösten 1932.
I det protokoll, som hållits vid förhöret med Nyman, vilket protokoll
jämväl undertecknats av förenämnda kommendörkaptenen Hamilton,
kaptenen Ahlbom och löjtnanten Falkman, hade antecknats, att den i för¬
hörsprotokollet den 17 februari 1934 uttalade förmodan angående even¬
tuell orsak till olycksfallet möjligen icke kunde vidhållas, sedan Nyman
beskrivit händelseförloppet och med säkerhet trott sig hava påfyllt syre.
Anledningen till det inträffade vore oklar och syntes ligga inom det me¬
dicinska området att utröna. I
I anledning av en den 5 augusti 1931 timad olycka vid övning med
dykväst framhöll dåvarande militieomhudsmannen (se militieombuds-
mannens ämbetsberättelse till 1933 års riksdag, sid. 60) i skrivelse den 28
april 1932 till marinförvaltningen behovet av bestämmelser örn övervakning
185
m. m. vid sådana övningar. Militieombudsmannen ifrågasatte därvid bland
annat huruvida icke sådana bestämmelser örn övervakning borde meddelas,
som vore ägnade att medföra att i händelse av olyckshändelse omedelbart
bistånd kunde bringas den nödställde. Militieombudsmannen anhöll till¬
lika, att marinförvaltningen ville avgiva yttrande i anledning av det så¬
lunda framhållna behovet av bestämmelser.
I yttrande den 9 augusti 1932 meddelade marinförvaltningen, att be¬
stämmelser den 15 mars 1932 utfärdats, ägnade att minska risken för
olyckshändelser under övning med dykväst. Bland annat hade föreskri¬
vits, att varje elev, som befunne sig i vatten med anbringad andnings-
apparat, skulle vara under ständig observation av uteslutande härför av¬
sedd person.
Med hänvisning till de sålunda utfärdade bestämmelserna samt under
hänvisning till nu ifrågavarande, den 16 februari 1934 inträffade allvar¬
liga olycka vid övning med dykväst, hemställde tjänstförrättande mili¬
tieombudsmannen i skrivelse den 4 april 1934 till marinförvaltningen örn
yttrande, huruvida förberörda av marinförvaltningen utfärdade före¬
skrifter kunde anses hava iakttagits vid den övning, under vilken olycks¬
händelsen den 16 februari 1934 inträffat.
I yttrande, som den 4 maj 1934 inkommit till militieombudsmannen,
anförde marinförvaltningen: På förekommen anledning hade marinför¬
valtningen den 15 mars 1932 utfärdat vissa ändringar och tillägg till gäl¬
lande beskrivning över andningsapparat M/30 i syfte att minska riskerna
för olyckshändelser under övningar med apparaten. Därvid hade före¬
skrivits, bland annat, att varje elev, som befunne sig i vatten med an¬
bringad andningsapparat, skulle vara under ständig observation av ute¬
slutande härför avsedd person. Den formulering, bestämmelsen erhållit,
kunde möjligen medgiva den tolkningen, att flera personer kunde stå un¬
der tillsyn av en övervakare dock endast i den utsträckning, att denne
övervakare kunde hava varje person i vattnet under samtidig, ständig
tillsyn. Till undvikande av varje missuppfattning av förenämnda be¬
stämmelses innebörd hade marinförvaltningen den 17 april 1934 ut¬
färdat förtydligande bestämmelser av följande innehåll: För var och en,
som befunne sig i vatten under övning med andningsapparat, skulle av¬
delas en särskild man med uteslutande uppgift att hålla den i vattnet
varande under ständig observation. Varje övervakare skulle sålunda en¬
dast hava en person under tillsyn och borde — då så lämpligen kunde ske
— förbindelse mellan dem båda anordnas medelst en lina, fastgjord vid
den i vattnet varande personen på så sätt, att den sistnämnde vid inträf¬
fat illamående eller medvetslöshet med tillhjälp av linan lättare kunde
bringas ur vattnet.
Marinförvaltningen hade vid sitt yttrande fogat ett av inspektören för
undervattensbåtvapnet, kommendören Helge Friis, avgivet yttrande av
innehåll, att de av marinförvaltningen utfärdade, vid olyckstillfället gäl-
186
lande bestämmelserna beträffande övningarnas ledande syntes Friis hava
iakttagits, tydligen med påföljd att den olyckshändelse, som kunnat in¬
träffa, reducerats till att bliva ett olyckstillbud. Däremot förefölle det
troligt, att Nyman själv icke tillfullo iakttagit sagda bestämmelser.
I skrivelse den 26 maj 1934 till chefen för kustflottan anförde militie-
ombudsmannen, efter redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:
Enligt militieombudsmannens mening hade marinförvaltningens den 15
mars 1932 meddelade föreskrifter bort så tolkas, att för tillsyn av varje
elev skulle, medan eleven med andningsapparat befunne sig i vatten, fin¬
nas avdelad särskild person med uteslutande denna uppgift.
Emellertid hade i förevarande fall föreskrifterna icke på dylikt sätt
tillämpats.
Enär likväl skada icke inträffat samt marinförvaltningen tillika nu¬
mera utfärdat ytterligare föreskrifter i fråga örn tillsynen vid dylika
övningar,
funne militieombudsmannen sig kunna låta bero vid vad i ärendet före¬
kommit.
Militieombudsmannen anhöll, att chefen för kustflottan måtte giva kom¬
mendörkaptenen Hamilton, kaptenen Boldt-Christmas och underlöjtnan¬
ten Notini del av militieombudsmannens skrivelse.
16. Fråga huruvida diarierna å rullföringsexpedition må föras med
anilinpenna.
Vid en av militieombudsmannen den 19 juni 1934 förrättad inspektion
av Örebro rullföringsområde nr 41 antecknades bland annat:
Införingar i de vid expeditionen förda diarierna verkställdes med ani¬
linpenna.
Enligt 5 § i förordningen den 12 juli 1907 (S.F.S. 55/1907) angående de
slag av papper, bläck, skrivmaskin- och stämpelfärger, som finge till
vissa offentliga handlingar användas, med däri genom förordningen den
29 september 1911 (S.F.S. 92/1911) vidtagen ändring gällde i avseende å
användning av normalpapper till särskilda offentliga handlingar:
1) Papper av klass nr 1 skulle användas till handlingar av synnerlig vikt,
vilka skulle bevaras för all framtid och tillika vore utsatta för stor slit¬
ning samt till handlingar, på vilkas hållbarhet, eljest med avseende å sär¬
skilda förhållanden, borde ställas mycket stora fordringar.
2) Papper av klass nr 2 skulle användas till handlingar av synnerlig
vikt, som skulle bevaras för all framtid men i regel icke vore utsatta för
stor slitning, samt till handlingar, på vilkas hållbarhet eljest stora ford¬
ringar borde ställas, såsom vid de till statsdepartementen hörande stater
och kårer: matriklar, ävensom särskilt vid armén: stamrullor, koncept-
187
och orderböcker för regements- och högre förbandsexpeditioner, tjänste-
förteckningar, halvårsbesked samt uppgift å hären och flottan tillhöriga
värnpliktiga.
3) Papper av klass nr 3 skulle användas till handlingar, som icke kunde
hänföras till de under 1) och 2) omnämnda, men likväl vore av den vikt,
att till dem ej finge användas papper av klass nr 4, såsom vid de till stats-
departementen hörande stater och kårer: protokoll, diarier och koncept,
sådana journaler och dagböcker, som skulle för framtiden bevaras, samt
förteckningar och rullor, samtliga dessa handlingar, så vitt icke papper
av klass nr 2 skulle användas, samt förteckningar och rullor, under förut¬
sättning jämväl att icke papper av klass nr 4 ansåges tillfredsställande;
papper av klass nr 3 skulle särskilt begagnas vid armén bland annat till
handrullor, inskrivningslängder och inskrivningsböcker.
4) Papper av klass nr 4 skulle, med visst undantag, varom nu ej vore frå¬
ga, användas till handlingar av mindre vikt eller av betydelse för jäm¬
förelsevis kortare tid, såsom blanketter och formulär till handlingar, som
endast under vissa år bevarades, eller som eljest icke vore av den beskaf¬
fenhet att papper av klasserna nr 1, 2 eller 3 till desamma borde användas.
Papper av klass nr 4 skulle särskilt begagnas vid de till statsdepartemen-
ten hörande stater och kårer till utgående expeditioner, till vilka icke
skulle användas papper av klasserna nr 2 eller 3, samt mindre viktiga för¬
teckningar och rullor särskilt inom militärväsendet.
Från lantförsvarets kommandoexpedition införskaffade blanketter till
diarium, som skulle föras enligt instruktion för expeditionstjänsten vid
armén, utvisade, att dylik blankett icke trycktes å papper av lägre klass
än normal nr 3.
Enligt 15 § i förenämnda förordning den 12 juli 1907 i dess lydelse en¬
ligt förordningen den 16 december 1910 (S.F.S. 140/1910) finge till de of¬
fentliga handlingar, vilka enligt 5 § i samma förordning skrivas å nor¬
malpapper av klasserna nr 1—3, ej användas annat bläck än sådant, som,
på sätt i förordningen närmare sägs, blivit av kontrollstyrelsen godkänt
såsom normalbläck.
Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsman-
nen i skrivelse den 28 juni 1934 rullföringsbefälhavaren att inkomma med
yttrande.
I yttrande den 18 juli 1934 anförde rullföringsbefälhavaren överste¬
löjtnanten friherre F. A. W. von Friesendorff, att då införingar i de vid
expeditionen förda diarierna verkställts med anilinpenna, detta hade
skett av lämplighets- och bekvämlighetsskäl.
Emedan av rullföringsbefälhavarens yttrande icke franninge, att änd¬
ring i det av militieombudsmannen anmärkta hänseendet komme att vid¬
tagas, anhöll militieombudsmannen i skrivelse den 19 juli 1934 örn upp¬
lysning, huruvida rullföringsbelälhavaren hade för avsikt att för fram¬
tiden ställa sig till efterrättelse, vad militieombudsmannen anmärkt.
188
Sedan rullföringsbefälhavaren i skrivelse den 20 juli 1934 meddelat, att
inlöringar i de vid expeditionen förda diarierna icke vidare komme att
verkställas med anilinpenna utan göras med bläck, lät militieombuds-
mannen vid avgiven förklaring och utlovad rättelse bero.
17. Fråga om intendent, som tillika är kasernofficer, äger befogenhet
att i sistnämnda egenskap upptaga hyresmedel och andra avgifter
och därefter inleverera medlen tili kassaförvaltningen.
Vid en av militieombudsmannen den 22 februari 1934 förrättad inspek¬
tion av arméns underoffieersskola antecknades följande beträffande redo¬
visningen av statsmedlen. Intendenten, som tillika vore kasernofficer,
hade i sistnämnda egenskap å kassadag till kassaförvaltningen inlevere¬
rat dels hyresersättning för bostäder, dels avgifter för gymnastiksalens
användande för tennisspel, vilka medel han i egenskap av kasernofficer
mottagit. Enligt gällande kassareglemente § 8 mom. 7 skulle inbetalning
av dylika medel ske antingen genom insättning av beloppet å regemen¬
tets bankräkning eller genom kontant inbetalning å kassadag till rege¬
mentets kassa. Därvid skulle den, som verkställde inbetalning av andra
medel än köpeskilling för materiel, vilken för regementets räkning för¬
sålts å auktion, till regementsintendenten avlämna reversal å beloppet i
två exemplar, varav det ena till honom återställdes, försett med rege-
mentsintendentens kvitto, uti vilket skulle intagas uttryckligt förbehåll
därom, att detta icke vore gällande, med mindre det försåges med kassa¬
kontrollantens annotation. Arméförvaltningens civila departement hade
i cirkulär den 31 december 1920 framhållit nödvändigheten av, att vissa
i cirkuläret omförmälda föreskrifter och anvisningar, därest ej
särskilda omständigheter lade hinder i vägen, iakttoges. Sålunda borde
iakttagas, bland annat: Att regementsintendent under inga förhållanden
finge mottaga till statsverket inreverserade medel utan att samtidigt
lämna kvitto, som vore försett med kassakontrollantens annotation, och
att kontrakt mellan kassaförvaltning och enskild, varigenom den sist¬
nämnde förpliktades att till kassaförvaltningen verkställa inbetalning,
borde innehålla upplysning, att kvitto å sådan inbetalning skulle, för att
gälla, vara försett med kassakontrollantens annotation. Vidare hade sam¬
ma departement i cirkulär angående bokföringen och medelsredovisnin¬
gen samt kassarörelsen, senast förnyat den 31 oktober 1933, § 1 mom. 13,
föreskrivit, att ersättningsmedel för försålda skogsprodukter, grässkörd,
munderingspersedlar m. m. skulle inlevereras till kassaförvaltningen (ej
till kasernofficer eller förrådsuppbördsman).
Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsman¬
nen skolchefen att infordra yttrande från intendenten vid skolan även¬
som att själv avgiva utlåtande.
189
Med skrivelse den 10 mars 1934 översände skolchefen det begärda ytt¬
randet från intendenten, kaptenen J. Personne samt avgav tillika själv
utlåtande.
Kaptenen Personne anförde: De 27 befattningshavare, som direkt till
skolans förvaltning månatligen erlade hyra för upplåtna bostäder, hade
ända från skolans inrättande uppförts å gemensamt reversal, vilket un¬
derskrivits av kasernofficeren. Detta för att inbespara blanketter och
arbete. Då i regel 13 stycken erlade hyran den Ira kassadagen och åter¬
stoden, eller 14 stycken, den 2:a kassadagen hade sålunda för varje må¬
nad åtgått endast 4 reversal. Skulle var och en utskriva 2 reversal, kom-
me det att erfordras 54 stycken blanketter. Sålunda en meråtgång av 50
reversalblanketter per månad, eller 600 per år. I egenskap av kasern¬
officer kvitterade intendenten varje månad det erlagda hyresbeloppet å
hyresgästens kontrakt. Med tennisspelsavgifterna — hyra för gymna¬
stiklokalen, ersättning för ljus och värme — vore förhållandet analogt.
Under tiden november månad 1933 — april månad 1934 vore det 31 spelare.
Skulle var och en skriva 4 reversal, åtginge per månad 124 blanketter
i stället för med det system, som tillämpades, 4 stycken. Alltså en mer¬
åtgång per halvår av 696 stycken blanketter. Varje tennisspelare finge
i likhet med övriga hyresgäster månatligen kvitto å erlagt belopp. Då
intendenten vore såväl kasernofficer som intendent, kunde det enligt hans
förmenande knappast undgås, att han både inreverserade och uppdebite¬
rade de influtna hyresmedlen.
Skolchefen, överstelöjtnanten A. Moberg anförde bland annat: Det an¬
märkta förhållandet sammanhängde med att intendent och kasernofficer
på grund av vid skolan rådande särskilda förhållanden vore samma per¬
son. Att så i regel borde vara ordnat framginge av skolans reglemente
(S.F.S. nr 334/1931) § 11, mom. 2. De hyresmedel för bostäder och lokal
för tennisspel, som kasernofficeren uppburit och varå han i denna egen¬
skap lämnat personligt kvitto, hade därefter av honom med reversal i två
exemplar inreverserats till kassaförvaltningen och där försetts med kas¬
sakontrollantens annotation och intendentens uppdebitering. Kasernoffi¬
ceren hade sålunda tjänstgjort som ombud för enskilda på sätt i instruk¬
tion rörande intendenturförråden § 13, mom. 17 och 42 samt § 14, mom. 25
medgåves i fråga örn likvid för livsmedel, fm-age, bränsle, lyse m. m.
Några kontrakt mellan kassaförvaltningen och enskilda hade i fråga örn
lokalhyror icke uppgjorts. Förhållandena vid arméns underofficersskola
och truppförbanden skilde sig från varandra i flera betydelsefulla avse¬
enden. Så t. ex. skedde vid ett truppförband likvid av hyresmedel genom
avdrag å avlöning, medan av skolans hyresgäster flertalet icke vid sko¬
lan uppbure någon avlöning, varjämte arbetskraften vid skolans kassa¬
förvaltning i förhållande till arbetsbördan vore mycket mindre talrik. På
grund av de säregna förhållandena vid skolan förekomme i stor utsträck¬
ning uppbörd av hyresmedel för bostäder, tennisspel, ridning, uppställ-
190
ning av enskilda tillhöriga hästar dels i vanligt stall, dels i sjukstall, för
instrument, förbandsmateriel m. m. Ett stort antal av dem, som inrever¬
serade medel, vore boende utom etablissementet och utom staden, varför
inställelse på de tider, då kassan vore öppen, ställde sig mycket svårt.
Därest det hittills tillämpade systemet icke finge fortgå, hemställde över¬
stelöjtnanten Moberg, att han finge förordna annan person än uppbörds¬
man såsom ombud för upptagande av hyres- m. fl. medel.
Med skrivelse den 13 mars 1934 översände militieombudsmannen samt¬
liga handlingar till arméiörvaltningens civila departement med anhållan,
att departementet ville inkomma med yttrande med anledning av vad
som anmärkts angående sättet för inreversering av medel och vad till
svar därå blivit av chefen samt intendenten vid skolan anfört.
I skrivelse den 20 mars 1934 meddelade departementet, att departemen¬
tet ansåge det vara i överensstämmelse med givna föreskrifter att, på
sätt skolchefen i sitt i ärendet avgivna yttrande föreslagit, denne för¬
ordnade annan person än intendenten såsom ombud för upptagande av
hyres- m. fl. medel.
I skrivelse den 9 april 1934 till chefen för arméns underofficersskola
anförde militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i ärendet före¬
kommit följande:
Det av intendenten Personne tillämpade förfarandet att i egenskap av
kasernofficer mottaga inflytande hyres- och vissa andra medel, vilka
han därefter å kassadag inlevererat till kassaförvaltningen, kunde icke
anses förenligt med gällande föreskrifter i fråga örn sättet för motta¬
gande av och utfärdande av kvitto å medel, som skulle inbetalas till kas¬
saförvaltning vid armén. Lämpligt syntes vara, att annan person än
intendenten förordnades att mottaga dylika medel, vilka den sålunda för¬
ordnade därefter hade att i föreskriven ordning inleverera till kassaför¬
valtningen.
Militieombudsmannen anhöll, att skolchefen måtte låta intendenten
Personne få del av skrivelsens innehåll.
18. Regementschef har ät regementsintendent upplåtit bostad i en¬
skilda lägerkassan tillhörig byggnad. Fråga huruvida icke ärendet
bort avgöras av vederbörande arméfördelningschef.
Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 5 september 1934
förrättad inspektion av Västernorrlands regemente antecknades vid in¬
ventering av enskilda lägerkassan bland annat, att regementsintendenten
kaptenen G. H. S. Leczinsky förhyrde en bostadslägenhet i ett lägerkas¬
san tillhörigt bostadshus »Bullgarien». Förhållandet vore anmärknings-
191
värt med hänsyn till regementsintendentens befattning med kassans för¬
valtning.
I skrivelse den 15 september 1934 anmodade tjänstförrättande militie-
ombudsmannen regementschefen att inkomma med yttrande från kapte¬
nen Leczinsky ävensom att själv avgiva yttrande i ärendet.
Med skrivelse den 10 oktober 1934 avgav regementschefen yttrande
samt översände tillika ett av kaptenen Leczinsky avgivet yttrande i
ärendet.
I sitt yttrande anförde kaptenen Leczinsky: Han kunde icke finna nå¬
got anmärkningsvärt i, att en regementsintendent förhyrde lägenhet i en
ntliyrningsfastighet tillhörande enskilda lägerkassan, vars förvaltning av
honom handhades. I analogi med militieombudsmannens åsikt skulle en
kasernofficer, som ombesörjde truppförbandets fortiiikationsförvaltning,
icke kunna förhyra en lägenhet i ett kronan tillhörigt bostadshus, vars
förvaltning av honom handhades. Av samma skäl skulle ej heller en re¬
gementschef tillåtas bo i regementet tillhörigt bostadshus. En regements¬
intendent torde icke behöva stå i missgynnad ställning i jämförelse med
andra officerare utan borde kunna i tur med dessa få förhyra bostads¬
lägenhet i lantförsvaret tillhörig byggnad, även örn byggnadens förvalt¬
ning —• som i ifrågavarande fall — omhänderhades av honom. Det kunde
ifrågasättas, örn icke militieombudsmannen ansåge detta ärende vara lik¬
artat med det, som berördes i ämbetsberättelsen för år 1932, sid. 99,
nämligen beträffande ett bostadshus (förmodligen en villabygg¬
nad) vid Upplands regemente, som uthyrts till regementsintendenten.
Dessa två ärenden vore emellertid enligt Leczinskys åsikt icke jämför¬
bara. I senare fallet gällde saken tydligen ett enfamiljshus, som kunde
tänkas vara begärligt. Här vore fråga örn en uthyrningsfastighet till¬
hörande ett affärsföretag, som skulle lämna skälig vinst. Av stor vikt
härvid torde vara att skaffa stadigvarande och ekonomiskt pålitliga hy¬
resgäster. Som förhållandet vid regementet varit och fortfarande vore,
hade det icke varit möjligt att bland regementets personal finna tillräck¬
ligt antal hyresgäster, utan hade tvenne lägenheter (en femrums- och en
tvårums-) måst uthyras till civila personer. Då uppställde sig den frå¬
gan: Hade dessa civila företräde framför regementsintendenten eller
icke? Beträffande övriga på detta ärende inverkande omständigheter
finge påpekas, att Leczinsky vid tillträdandet av regementsintendents-
befattningen i februari 1930 icke önskat förhyra den redan då lediga lä¬
genheten i »Bullgarien», enär han haft andra planer i fråga örn bostad.
Då det framåt hösten visat sig, att den ende å regementet, som reflekte¬
rat på våningen, funnit rummen för små, hade han ansett sig nära nog
skyldig att ändra sina planer och hos regementschefen gjort framställ¬
ning örn att få flytta in i »Bullgarien», enär ifrågavarande våning eljest
fått stå outhyrd. Därest militieombudsmannens anmärkning verkställts
så tidigt, att Leczinskys kontrakt bade kunnat uppsägas, skulle holt visst
192
följden blivit, att lägenheten fått stå tom. Att skaffa ytterligare civil
hyresgäst torde nämligen varit utsiktslöst. I staden funnes för närva¬
rande uppsjö på lägenheter, som uthyrts till avsevärt sänkta priser eller
som finge stå tomma. Som Leczinsky vid militieombudsmannens inspek¬
tion påpekat, hade han i januari 1933 med anledning av anmärkningen
vid Upplands regemente hos iördelningsintendenten under hand förfrågat
sig örn något vore att anmärka på, att han förhyrde lägenheten i »Bull-
garien». Fördelningsintendentens svar hade blivit, att ärendet framlagts
för såväl fördelningschefen som fortifikationsofficeren, varvid båda an¬
sett, att intet som helst funnes att erinra mot regementschefens beslut
att hyra ut en av lägenheterna till Leczinsky. Fortifikationsofficeren
hade därjämte uttalat den åsikten, att den för lägenheten stipulerade
hyran snarare vore väl hög än för låg. Leczinsky framhöll slutligen,
att han varken i princip eller eljest kunde finna något anmärkningsvärt
i det förhållandet, att han som regementsintendent förhyrde en lägenhet
i enskilda lägerkassans uthyrningsfastighet.
Regementschefen, översten Th. R. Evers anförde: Regementsintendenten
hade inflyttat i lägenheten under översten Evers’ företrädares regements-
chefstid. Huruvida detta skett efter arméfördelningschefens hörande vore
översten icke bekant. Någon ändring beträffande regementsintendentens
bostadsförhållanden hade översten icke ansett sig hava anledning vid¬
taga. Regementschefen bestämde nämligen hyresbeloppet med hänsyn
tagen till hyran för liknande lägenheter i allmänna marknaden och hade
således möjlighet att övervaka, att regementsintendenten icke på något
sätt tillförsäkrades några ekonomiska fördelar i förhållande till andra
hyresgäster i samma lägenhet. Denne vore dessutom vicevärd för fastig¬
heten ifråga och vore det då en given fördel, att han hade bostad där¬
städes. Efter att hava tagit del av militieombudsmannens ämbetsberät-
telse till 1933 års riksdag, sid. 99—103, hade översten ingående studerat
den av arméförvaltningens fortifikations-, intendents- och civila departe¬
ment åberopade skrivelsen den 26 maj 1923 (TL A 91/1923) utan att däri
kunna finna någon bestämmelse angående hänvändelse i ett fall som
detta till överordnad myndighet. Det enda fall, då så skulle ske, gällde
enligt nämnda skrivelse upplåtelse till truppförbandschef. För säkerhets
skull hade översten emellertid uppmanat regementsintendenten att i ar-
méfördelningsstaben efterhöra, örn något vore att erinra mot att han
förhyrde ifrågavarande lägenhet. Svaret hade blivit nekande, såsom
framginge av ett handbrev från fördelningsintendenten, vilket företetts
för översten. Någon anledning för honom att därefter åvägabringa änd¬
ring hade även av det skäl icke förefunnits, att örn regementsintendenten
avflyttade från våningen ifråga, det torde bliva mycket svårt att få den¬
samma uthyrd, då ett flertal våningar i orten stöde till förfogande för
jämförelsevis billigt pris.
Genom skrivelse den 18 oktober 1934 till chefen för Norra arméfördel-
193
ningen, generalmajoren A. I. Lyström, anhöll militieombudsmannen om
dennes yttrande i ärendet.
Arméfavdelningschef en anförde i skrivelse den 5 november 1934: Hyres¬
beloppen för Västernorrlands regementes enskilda lägerkassas fastighet
»Bulgarien» fastställdes av regementschefen, vilken ock avgjorde alla
ärenden rörande förekommande reparationer o. d. Enskilda lägerkassans
räkenskaper insändes årligen till stabsexpeditionen, varvid även inkomst-
och utgiftsstater för nyssnämnda fastighet bleve underkastade gransk¬
ning. Enskilda lägerkassans intressen syntes därför vara på ett betryg¬
gande sätt tillgodosedda. Såsom av handlingarna i målet framginge hade
hyran för den till regementsintendenten uthyrda bostadslägenheten varit
föremål för särskild granskning år 1933, varvid det konstaterats, att den
fastställda hyran ansetts ligga något över då gällande hyresnivå, ett för¬
hållande, som under tiden sedan dess förändrats till kassans fördel. Armé-
fördelningschefen ansåge sålunda, att mot hittills tillämpat förfarings¬
sätt vid uthyrandet av bostadslägenheter i fastigheten »Bullgarien» intet
vore att erinra.
1 skrivelse den 12 november 1934 till chefen för Västernorrlands rege¬
mente anförde militieombudsmannen härefter följande:
Enligt kungl, brevet den 24 november 1922 angående användandet och
redovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor § 4 första styc¬
ket skulle ärenden angående förvaltningen av enskild lägerkassa eller
för dess räkning bedriven affärsrörelse avgöras av regements- respektive
kårchef på föredragning av regementsintendenten. Börande ansvar för be¬
slut i dylikt ärende gällde bestämmelserna i § 6 morn. 1 förordningen den
11 oktober 1907 angående förvaltningens vid armén allmänna ändamål
och organisation. Begementsintendenten vore följaktligen gemensamt med
regements- respektive kårchef ansvarig för av denne senare fattat beslut
i ärende rörande enskilda lägerkassan och för dennas räkning bedriven
affärsrörelse, så vitt lian icke skriftligen anfört mot beslutet avvikande
mening.
I 70 § första stycket upphandlingsförordningen stadgades i fråga om
försäljning av staten tillhörig lös egendom, att i prövning av anbud
finge ej den deltaga, som själv avgivit anbud. Jämlikt grunderna för
detta stadgande borde regementsintendent ej deltaga i beslut om uthy¬
rande till honom av bostadslägenhet i enskild lägerkassa tillhörig bygg¬
nad. Dylikt ärende borde följaktligen av regements- respektive kårchef
hänskjutas till överordnad myndighets avgörande.
Frågan örn upplåtande av bostad åt regementsintendenten i en enskilda
lägerkassan tillhörig byggnad hade alltså icke hort avgöras av rege¬
mentschefen utan hade av denne bort för avgörande överlämnas till amé-
fördelningschefen. Emellertid hade arméfördelningschefen efter hyres¬
avtalets tillkomst uti ett till militieombudsmannen i ärendet avgivet ytt-
13 — Militieombudsmannens ämbetsbcrälldse.
194
rande förklarat sig icke hava något att erinra emot den av regements¬
chefen beslutade uthyrningen. På grund av vad sålunda anförts läte mi-
litieombudsmannen bero vid vad i ärendet förekommit.
Regementschefen anmodades att giva kaptenen Leczinsky del av inne¬
hållet i skrivelsen.
Avskrift av skrivelsen tillställdes chefen för Norra arméfördelningen.
19. Må utgifter för inköp och försäkring av ridhusspegel gäldas av
enskilda lägerkassan.
Vid en av miiitieombudsmannen den 4 maj 1934 förrättad inspektion
av Svea artilleriregemente antecknades beträffande enskilda lägerkassan
följande:
Den 21 februari 1934 hade till försäkringsbolaget Hansa på enskilda
lägerkassans bekostnad betalts försäkringsavgift för en ridhusspegel med
17 kronor 50 öre. Enahanda avgift hade även dessförinnan årligen be¬
stritts från kassan. Det anmärktes, att enskilda lägerkassans medel, som
jämlikt kungl, brevet den 24 november 1922 angående användandet och
redovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor § 2 finge användas
allenast för beredande av nytta och trevnad för manskapet vid vederbö¬
rande truppförband, icke bort tagas i anspråk för bestridande av ifråga¬
varande kostnader.
Sedan miiitieombudsmannen i skrivelse den 12 maj 1934 till regements¬
chefen anhållit, att han måtte infordra och till miiitieombudsmannen in¬
komma med yttrande av regementsintendenten ävensom själv avgiva ut¬
låtande i ärendet, avgav regementschefen med skrivelse den 25 maj 1934
sådant utlåtande samt översände ett av regementsintendenten den 23 maj
3934 avgivet yttrande i ärendet.
I sitt yttrande anförde regementsintendenten, kaptenen P. Thyberg,
bland annat: Spegeln i ridhuset vore uppsatt till manskapets nytta. Det
hade nämligen ansetts vara av nytta för manskapet, att det självt genom
att betrakta spegelbilden kunde kontrollera sitsen vid ridning. Spegeln
hade anskaffats 1920 på enskilda lägerkassans bekostnad, och premien
hade sedan dess betalats av kassan utan att någon reviderande myndighet
gjort anmärkning häremot.
Regementschefen, översten P. Lagerhielm, anförde: Spegeln i ridhu¬
set vore enligt ridinstruktörernas åsikt av den betydelse för ridutbild¬
ningen av manskapet, att dess inköpande och försäkring på enskilda lä¬
gerkassans bekostnad syntes honom fullt motiverad. Försäkringen vore
nödvändig särskilt på grund av den risk för sönderslående, som enligt
erfarenheten alltid förfunnes vid hinderhoppning.
Med anledning av vad sålunda förekommit anhöll miiitieombudsman¬
nen i skrivelse den 28 maj 1934 till arméförvaltningens civila departe-
195
merit, att departementet ville avgiva utlåtande rörande ovan berörda för¬
hållande.
Arméförvaltningens intendents- och civila departement översände med
skrivelse den 31 juli 1934 en av intendentsdepartementet infordrad ut¬
redning rörande sättet för bestridande av kostnader för ridhusspeglar
vid övriga vederbörliga truppförband.
Denna utredning utvisade följande: Vid Skånska kavalleriregementet
funnes tre ridhusspeglar. De hade anskaffats för flera tiotal år sedan
och delvis överflyttats från indragna truppförband och antoges hava in¬
köpts för medel å allmänna lägerkassan. Speglarna vore ej försäkrade.
Norrlands dragonregemente disponerade fyra ridhusspeglar, av vilka en
skänkts till regementet och de övriga anskaffats genom frivilligt insam¬
lade medel. Speglarna, som i och med anskaffandet överlämnats till en¬
skilda lägerkassan, vore försäkrade och försäkringspremierna för de¬
samma bekostades av enskilda lägerkassan. Vid Göta artilleriregemente
funnes en ridhusspegel, som torde hava tillkommit under slutet av förra
århundradet, möjligen i anslutning till kasernens byggande. Spegeln
vore icke försäkrad. Vid Vendes artilleriregemente funnes fem ridhus¬
speglar. De torde hava tillkommit i samband med respektive ridhus och
vore ej försäkrade. Norrbottens artillerikår och Norrlands dragonrege¬
mentes till Boden detaclierade skvadron disponerade var sin ridhusspegel.
Artillerikårens spegel hade inköpts på bekostnad av anslaget för under¬
visningsmateriel m. m. vid truppförbanden. I ifråga örn spegeln i skva¬
dronens ridhus hade icke kunnat utrönas, på vilket anslag densamma
anskaffats. Bägge ridhusspeglarna vore glasskadeförsäkrade och hade
hittills försäkringspremierna bekostats av enskilda lägerkassan. Vid
Smålands arméartilleriregemente funnes tre ridhusspeglar. Två av speg¬
larna syntes hava anskaffats i början av 1900-talet, den tredje omkring
år 1916, alla troligen efter vederbörligt tillstånd med medel ur allmänna
lägerkassan. Speglarna hölles icke försäkrade. Vid Svea ingenjörkår
funnes en ridhusspegel, inköpt för enskilda medel och oförsäkrad. Den
hade budgetåret 1933—1934 reparerats på bekostnad av allmänna läger¬
kassans besparingsmedel. Vid Bodens ingenjörkår funnes en ridhusspe¬
gel inköpt år 1928. Inköpskostnaderna hade bestritts med medel ur en¬
skilda lägerkassan, vilken kassa ock betalt 10-årsförsäkring gällande från
den 23 januari 1929. Svea trängkår hade två ridhusspeglar. Den ena
hade emottagits från Svea trängkår i örebro i samband med denna kårs
förflyttning till Linköping år 1927; anskaffningen hade sannolikt skett un¬
der åren 1918—1920, men med vilka medel inköpskostnaderna bestritts
hade ej kunnat fastställas. Den andra spegeln hade anskaffats vid förut¬
varande Östgöta trängkår i Linköping år 1919; inköpet hade skett genom
medel influtna vid en ryttarfest, som anordnats av kårens personal. Enär
ridhusspeglarna vore så placerade, att de knappast kunde skadas under rid-
196
utbildning och några sådana skador ej heller förekommit, vore speglarna
icke försäkrade. Göta trängkår disponerade en ridhusspegel, som av enskild
person överlämnats såsom gåva till kåren. Kronans medel hade således
icke anlitats för anskaffning av ifrågavarande spegel. Spegeln vore oför¬
säkrad.
Intendent sdepartementet anförde för egen del beträffande ridhusspe¬
geln vid Svea artilleriregemente: Då spegeln huvudsakligen erfordrades
för manskapets ridutbildning samt jämväl måste anses vara till manska¬
pets nytta och trevnad syntes intet vara att erinra emot, att densamma
— i likhet med vad skett vid åtskilliga andra beridna truppförband —
anskaffats på enskilda läger kassans bekostnad. Vad anginge frågan hu¬
ruvida spegeln borde försäkras eller icke, uttalade departementet såsom
sin mening, att då risken för att spegeln kunde förstöras genom olyckshän¬
delse måste anses avsevärd, sådan spegel borde, i de fall densamma an¬
skaffats av medel, tillhörande enskilda lägerkassan — vilka medel ej
alltid med säkerhet kunde beräknas lämna tillgång till anskaffande av
ny spegel i stället för en skadad sådan — på nämnda lägerkassas bekost¬
nad hållas försäkrad.
I skrivelse den 22 september 1934 till regementschefen anförde tjänst-
förrättande militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i saken före¬
kommit.
Enligt Kungl. Maj:ts nådiga skrivelse den 17 april 1903 till arméför¬
valtningen å intendents- och civila departementen angående användandet
och redovisningen av regementenas lägerkassor, vilken författning gällde
vid tidpunkten för inköpet av ifrågavarande ridhusspegel, var enskild lä¬
gerkassa uteslutande avsedd att bereda nytta och trevnad för manskapet.
Enligt § 2 i nu gällande kungl, brevet den 24 november 1922 angående an¬
vändandet och redovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor
gällde, att enskild lägerkassas medel finge användas allenast för bere¬
dande av nytta och trevnad för manskap vid vederbörande truppförband.
Regementschefen hade uppgivit, att den ifrågavarande ridhusspegeln
anskaffats, då den enligt ridinstruktörernas åsikt vore av betydelse för
ridutbildningen av manskapet. Regementsintendenten hade i sitt ytt¬
rande anfört, att spegeln uppsatts för att manskapet genom att betrakta
spegelbilden skulle kunna kontrollera sitsen vid ridning.
Uppenbart vore, att ovan återgivna bestämmelser örn enskild läger¬
kassas användning, nämligen att medlen uteslutande resp. allenast vöre
avsedda att bereda manskapet nytta och trevnad, icke finge i tolknings-
väg utsträckas att avse rena utbildningsändamål, även örn utbildningen
i och för sig kunde anses vara till nytta eller trevnad för manskapet.
Med hänsyn härtill fann tjänstförrättande militieombudsmannen, att
anskaffandet av ifrågavarande ridhusspegel på enskilda lägerkassans be¬
kostnad icke stöde i överensstämmelse med föreskrifterna om användan-
197
det av nämnda kassas medel. Av den av arméförvaltningen införskaffade
utredningen framginge också, att av de tillfrågade truppförbanden endast
ett (Bodens ingenjörkår) ansett sig kunna anlita enskilda lägerkassans
medel för dylikt ändamål.
Med hänsyn till den långa tiel, som förflutit sedan ifrågavarande rid¬
husspegel anskaffats, vidtoge tjänstförrättande militieombudsmannen
ingen vidare åtgärd med anledning av anmärkningen rörande spegelns
anskaffande.
Av vad ovan anförts torde framgå, att gäldandet av kostnaden för spe¬
gelns försäkring icke torde för framtiden böra belasta enskilda lägerkas¬
sans konto.
Regementschefen anmodades att giva regementsiutendenten del av skri¬
velsen ifråga.
Avskrift av skrivelsen tillställdes arméförvaltningens intendents- och
civila departement samt chefen för Östra arméfördelningen.
198
Redogörelse för vissa framställningar till Konungen m. m.
1. Angående förtydligande bestämmelser i fråga om befälhavares under¬
rättande om uppskov med handläggning av mål vid krigsrätt.
Ämbetsberättelsen till 1934 års riksdag innehåller (sid. 156 ff.) redo¬
görelse för en av militieombudsmannen den 7 november 1933 till Ko¬
nungen avlåten framställning i detta ämne.
* *
*
I arméns generalorder den 28 februari 19 3 i (nr 311) och marinens gene¬
ralorder samma dag (nr 150) bar föreskrivits följande:
»Har stationsbefälhavare eller regementschef eller den befälhavare
(chef), som enligt nådigt förordnande skall föranstalta örn sammankal¬
lande av krigsrätt, från tjänstgörande auditör mottagit uppgift, att vid
krigsrätten förekommet mål uppskjutits till förnyat sammanträde å viss
dag, skall meddelande härom ofördröjligen översändas till den befäl¬
havare (chef, myndighet) vid marinen, armén eller flygvapnet, som för
målets handläggning beordrat militära ledamöter i krigsrätten. Därest
de militära ledamöterna i rätten förordnats av Kungl. Majit, insändes
underdånig anmälan örn målets uppskjutande.»
2. Angående sammansättning av krigsrätt vid handläggning av mål
från flygvapnet.
Ämbetsberättelsen till 1934 års riksdag innehåller (sid. 165 ff.) redogö¬
relse för en av militieombudsmannen den 5 december 1933 till Konungen
avlåten framställning i detta ämne.
* #
Genom Kungl, brev den 29 mars 1934 har Kungl. Majit — med upp¬
hävande av föreskrifterna i Kungl, breven till chefen för flygvapnet den
9 juni 1927 och den 26 september 1929 angående militära ledamöter ur
flygvapnet i vissa regements- och stationskrigsrätter vid handläggning
av mål eller ärende från krigsrätten underlydande avdelning av flygvap¬
net — med stöd av 4 § andra stycket lagen den 11 mars 1927 med vissa
199
till strafflagen för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar ock rätte¬
gången därstädes anslutna bestämmelser angående flygvapnet förordnat:
att officerare och underofficerare, tillhörande flygvapnet eller beord¬
rade till tjänstgöring vid nämnda vapen, skola utses att tjänstgöra såsom
ledamöter i rätten, då mål eller ärende från avdelning av flygvapnet,
som ovan nämnts, där förekommer, eller att vara ställföreträdare för så¬
dana ledamöter, samt
att antalet av de i vederbörande krigsrätt sålunda utsedda ledamöterna
eller ställföreträdarna skall utgöra:
i mål, som i 8 § b) av lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och
rättegången därstädes avses, två regementsofficerare med två ställföre¬
trädare för dem,
i mål, som i 8 § c) och d) nyssnämnda lag avses och där fråga är örn
flyghaveri, två officerare eller en officer och en underofficer med en ställ¬
företrädare för en var av dem, samt
i övriga mål, som i 8 § c) och d) samma lag avses, en officer och en
underofficer med en ställföreträdare för en var av dem.
3. Angående utsplsningsförhållandena m. m. vid Karlskrona
örlogsstation.
Ämbetsberättelsen till 1934 års riksdag innehåller (sid. 193 ff.) redo¬
görelse för en av tjänstförrättande militieombudsmannen till Konungen
den 3 augusti 1933 avlåten framställning med anledning av vissa bland
manskapet vid Karlskrona örlogsstation inträffade fall av disciplinära
förseelser, vilka enligt i pressen förekomna uppgifter skulle varit
föranledda av otillfredsställande utspisningsförhållanden vid nämnda ör¬
logsstation. I skrivelsen förmälde tjänstförrättande militieombudsman¬
nen, att han den 29 juli 1933 verkställt inspektion av utspisningsförhål-
landena vid örlogsstationen samt meddelade sina under inspektionen
gjorda iakttagelser rörande matens beskaffenhet och tillräcklighet samt
lokaler och anordningar i övrigt för densammas tillredning och utspis¬
ning, beträffande personalen vid stationens matinrättning och kontrol¬
len av matlagningen därstädes, angående utspisningsnämdens verksam¬
het, ävensom angående marketenteriet. Tjänstförrättande militieombuds-
marmen framhöll särskilda önskemål samt ifrågasatte olika åtgärder i
syfte att åstadkomma förbättrade anordningar beträffande vissa i skri¬
velsen berörda avseenden.
Över tjänstförrättande militieombudsmannens framställning avgav ma¬
rinförvaltningen den 3 februari 1934 underdånigt utlåtande, vari äm¬
betsverket anförde:
Frågan om förbättrande av kosthållet vid marinen vore på grund av
nådiga brevet den 22 september 1933 föremål för utredning av särskilda
200
sakkunniga. Dessa hade den 27 december 1933 inkommit med ett första
avsnitt av utredningen innefattande förslag till modernisering av de
större matinrättningarna, alltså även sjömanskårens matinrättning i
Karlskrona, samt till införande av kvinnlig personal, anlitande av in-
tendenturpersonal för ledningen av matinrättningarna m. m. Sedan myn¬
digheternas yttranden över nämnda förslag inkommit, ämnade marin¬
förvaltningen att med det snaraste förelägga Kungl. Majit förslag till
de åtgärder, som borde vidtagas för en rationalisering av utspisnings-
förhållandena.
Då marinförvaltningen bade för avsikt att i nämnda sammanhang ingå
på de spörsmål av mera allmän betydelse, som berördes i militieombuds-
mannens rapport, ansåge sig marinförvaltningen för det dåvarande kunna
inskränka sitt yttrande till att i huvudsak endast avse sådana i militie-
ombndsmannens rapport berörda förhållanden, som särskilt gällde sjö¬
manskåren i Karlskrona.
Utan att vilja bestrida bristerna i utspisningsförliållandena i allmänhet
— ty på dessa hade ämbetsverket sin uppmärksamhet fästad redan innan
matstrejken inträffade — finge marinförvaltningen framhålla risken av
ätt på grund av iakttagelserna vid ett kort besök bilda sig en uppfatt¬
ning om dessa förhållanden, ty helt naturligt kunde dessa, på grund av
en ogynnsam tillfällighet, därvid komma att framstå i en ofördelaktigare
dager än de förtjänade. Vidare finge det anses påvisat att matstrejken, örn
än närmast framkallad av missnöje med maten, dock ytterst bottnade i
kommunistisk agitation, en omständighet, som icke borde lämnas obeaktad,
då man sökte bilda sig en uppfattning om orsakssammanhanget. Ej hel¬
ler borde man förbise resultaten av läkarnas undersökningar rörande de
värnpliktigas viktförhållanden vid olika tillfällen, ty även om det kunde
vara vanskligt att därav draga den slutsatsen att allt vore bra som det
Tore„— ökningen i vikt hos en viss värnpliktig kunde ju vara orsakad av
förhållanden som läge utanför sjömanskårens matinrättning — gåve dock
dessa undersökningar ett visst belägg för att de värnpliktiga icke vore
undernärda.
Den tidpunkt, da matstrejken inträffade, hade ju i flera hänseenden också
varit särskilt ogynnsam, dels på grund av omöjligheten att till kostens
förbättrande disponera tidigare gjorda besparingar, en fråga vartill ma¬
rinförvaltningen skulle återkomma i annat sammanhang, dels på svårig¬
heten att på försommaren anskaffa god potatis av förra årets skörd. Vad
beträffade denna anskaffning hade marinförvaltningen under föregående
år anbefallt försök med upphandling av vissa säsongmässiga proviant¬
artiklar enligt principen glidande pris, baserat på notering, och hoppades
att dessa försök skulle leda till att man vid anskaffningen av potatis
skulle kunna betydligt tidigare övergå till ny potatis än förut, även örn
detta skulle medföra eu tillfällig kostnadsökning.
Att vid massutspisning tillfredsställa alla smakriktningar vore naturligt¬
vis ogörligt. Det mjuka starkt syrade rågbröd (ankarstock), som tillver¬
kades vid kronobageriet i Karlskrona, vore av gammalt ansett såsom va¬
rande en förnämlig produkt och dess betydelse under mer än ett sekel såsom
en huvudbeståndsdel i varvsarbetarnas och manskapets föda vid Karls¬
krona station hade varit mycket stor. Men såsom militieombudsmannen
anmärkte, brödets popularitet vore inskränkt till de sydligare landskapen,
och därför kunde det vara motiverat att minska på syrligheten eller att
jämväl utspisa annat slags bröd av rågmjöl. Åtgärder i den riktningen
hade redan vidtagits.
201
Den hittills vid stationernas matinrättningar tillämpade måltidsord¬
ningen, mycket tidig frukost, tidig middag och en ganska lätt aftonmål¬
tid efter arbetstidens slut, tillrättalagd huvudsakligen med hänsyn till
det å örlogsvarven arbetande manskapet hade sina olägenheter. Vid Stock¬
holms station hade denna ordning nu på försök omlagts till första fru¬
kost, andra frukost (lunch) och middag, vilket säkerligen utom andra
fördelar bomme att bättre motsvara behovet och önskemålen hos fler¬
talet. Många, som ville begagna sig av permission efter övningstidens
slut, ansåge sig emellertid icke lia råd att försaka middagsmålet och för¬
sattes därför i valet mellan mat eller ledighet så fort som möjligt, medan
de tidigare utan nämnvärd uppoffring kunde hoppa över den ganska
lätta aftonvarden. Vid Karlskrona station hade man än så länge in¬
skränkt sig till att förstärka aftonmålet med samtidig minskning av fru¬
kostmålet, men avsikten vore att i fortsättningen pröva sig fram till den
med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena lämpligaste måltidsordningen.
Militieombudsmannens uppfattning örn att man icke borde driva spar¬
samheten så långt, att man riskerade truppens välbefinnande delade marin¬
förvaltningen, men ämbetsverket hade anledning tro, att en fullt tillfreds¬
ställande kost kunde, med genomförande av vissa förändringar, åstadkom¬
mas inom den nuvarande normalportionsstatens ram — utom vid exem¬
pelvis sådana förläggningar som fästningarnas yttre linjer — och detta
utan att man behövde räkna med besparingar uppkommande vid permit¬
tering av manskap med flera tillfällen.
Beträffande frågan örn kvinnlig personals anställande vid matinrätt¬
ningarna, vilken liksom den örn normalportionens tillräcklighet berörde
marinen i dess helhet, komme marinförvaltningen att upptaga den¬
samma vid behandling av ovannämnda sakkunnigas utredning och för¬
slag. Frågan om marinintendenternas användning i större omfattning
än hittills vid ledningen av matinrättningarna vore ävenledes avsedd att
behandlas i samband med nämnda sakkunnigas förslag.
I sin rapport linde militieombudsmannen framhållit önskvärdheten av
att vid förbättrandet av mathållningen vid Karlskrona örlogsstation an¬
lita arméns konsulent i förplägnadsfrågor. I anledning därav finge ma¬
rinförvaltningen framhålla att denne, sysslomannen vid Sundby hospital
A. Nordfeldt, tillkallats att såsom sakkunnig biträda vid utredningsar¬
betet.
Militieombudsmannen hade vidare framhållit önskvärdheten av att det
institut, som införts vid marinen i avsikt att tillvarataga manskapets in¬
tressen beträffande utspisningen, nämligen utspisningsnämnderna, er-
hölle noggrannare och tydligare föreskrifter beträffande sina befogenhe¬
ter och åligganden. Vad anginge sjömanskårens i Karlskrona matinrätt¬
ning hade denna fråga redan ordnats i den riktning, militieombnsdman-
nen förordat. Därmed kunde detta spörsmål, som berörde hela marinen,
emellertid icke sägas vara löst. Att för det dåvarande vidtaga åtgärd för
utfärdande av liknande bestämmelser att gälla marinen i dess helhet funné
nämligen marinförvaltningen icke lämpligt, ty frågan örn utspisnings-
nämndernas verksamhet vore alltför ömtålig att tillrättaläggas utan en
grundlig omprövning. Detta desto mera som, enligt vad marinförvalt¬
ningen under hand inhämtat, militieombudsmannen gjort underdånig
framställning örn utfärdandet av för hela försvarsväsendet gemensamma
bestämmelser angående utspisningsnälunder, organ som icke torde finnas
vid armén och flygvapnet.
Till avhjälpande av de brister i dåvarande anordningar för matens
202
tillredning och utportionering vid sjömanskårens matinrättning i Karls¬
krona, som militieombudsmannen påtalat och vilka till stor del berodde
på bristande medel för matinrättningens modernisering, komme marin¬
förvaltningen att i förut åberopat sammanhang framlägga förslag. Be¬
träffande vissa anmärkningar mot renhållningen, sättet för diskning
m. nu vid nämnda matinrättning finge marinförvaltningen hänvisa till
myndigheternas vidfogade yttrande i ärendet.
Frågan om marketenteriet vore löst, sedan Kungl. Maj :t anvisat medel
för uppförande av nytt marketenteri. Detta vore under uppförande.
* *
#
Genom beslut den 16 mars 1934 fann Kungl. Maj:t med hänsyn till vad
i marinförvaltningens utlåtande anförts tjänstförrättande militieombuds-
mannens skrivelse icke för närvarande föranleda någon Kungl. Majlis
särskilda åtgärd.
Emellertid hade Kungl. Maj:t den 28 februari 1934 framlagt proposi¬
tion (nr 205) till riksdagen angående modernisering av vissa matinrätt¬
ningar vid marinen. I propositionen hemställde Kungl. Majit, att riks¬
dagen måtte för modernisering av vissa matinrättningar vid marinen för
budgetåret 1934/1935 anvisa ett reservationsanslag å 250,000 kronor att ut¬
gå av lånemedel. Bland arbeten, vilka i första hand borde komma till
utförande, föreslogs:
flyttning av tvättinrättningen och korvfabriken i Karlskrona, anord¬
nande av köttcentral och rosteri å Stumholmen; samt
modernisering av matinrättningen vid sjömanskåren i Karlskrona.
I skrivelse den 6 juni 1934 (nr 324) anmälde riksdagen, att riksdagen
intet hade att erinra mot Kungl. Majlis förslag samt att det begärda an¬
slaget anvisats.
4. Innebörden av den visst manskap vid flottans sjömanskår, anställt
före den 1 januari 1919, tillförsäkrade rätt till fortfarande anställ¬
ning1 vid kåren m. m.
Härom avlät militieombudsmannen den 22 mars 1934 följande skrivelse
till Konungen.
»Enligt kontrakt den 29 januari 1908 antogs Alvin Julius Björkdahl i
enlighet med kungörelsen den 8 juni 1900 angående antagning av man¬
skap vid flottans sjömanskår och kungl, hrevet den 8 december 1904 så¬
som 1. klass sjöman vid flottans sjömanskår och Karlskrona station för
en tid av tre år nio månader från och med den 1 februari 1908.
I 11 § av förenämnda kungörelse den 8 juni 1900 stadgas, att den, som
fullgjort fordringarna för uppfattning till underofficerskorpral, vore
berättigad till fortfarande anställning i sjömanskåren.
203
Björkdahl har därefter nied ett kortare avbrott kvarstatt i tjänst vid
flottan. Han utnämndes den 1 november 1909 till korpral samt utnämn¬
des och förordnades den 10 november 1920 till underofficer av 3. graden
i flottan med konstitutorial och den 23 november 1923 att från och med
den 11 i samma månad innehava samma grad med fullmakt.
Sedan stationsbefälhavaren vid flottans örlogsstation i Karlskrona ge¬
nom resolution den 28 juni 1933 bestämt, att Björkdahl, som innehade be¬
ställning såsom korpral vid 3. yrkeskompaniet, vore skyldig att avgå
från tjänsten i den för sådan beställningshavare gällande ordning, har
chefen för sagda kompani i skrivelse till chefen för underofficers- och
sjömanskårerna den 6 juli 1933, under åberopande av § lil: 2 b i gällande
reglemente för marinen del I, anmält, att Björkdahl, som vore rodd den
13 april 1883, den 13 april 1933 varit skyldig att från tjänsten avgå med
pension, samt tillika hemställt, att kårchefen ville meddela Björkdahl
avsked från och med den 1 november 1933.
Med skrivelse den 11 juli 1933, vilken påföljande dag delgivits Björk¬
dahl, har kårchefen därefter med stöd av bestämmelserna i RM I A § 23
mom. 2 uppsagt Björkdahl från hans anställning vid sjömanskåren från
och med utgången av oktober månad 1933.
I skrivelse, som den 28 juli 1933 inkommit till militieombudsmannen,
har Björkdahl anhållit örn militieombudsmannens bistånd till upphävande
av chefens för underofficers- och sjömanskårerna förenämnda beslut örn
Björkdahl uppsägning från sin tjänst.
Efter det Björkdahl sedermera hos Kungl. Maj:t anhållit att få kvar¬
stå i tjänsten i avvaktan å slutlig handläggning av det av Björkdahl hos
militieombudsmannen anhängiggjorcla ärendet angående Björkdahl upp¬
sägning, har Kungl. Majit genom beslut den 6 oktober 1933 bifallit sist¬
nämnda framställning.
Björkdahl anförde i sin framställning till militieombudsmannen: I
det mellan honom och kronan den 29 januari 1908 upprättade anställ¬
ningskontraktet funnes icke några pensionsbestämmelser. Ej heller fun¬
nes där angiven någon tidpunkt, då Björkdahl vore skyldig att avgå ur
tjänst. Björkdahl kunde ej heller vare sig i nu gällande eller närmast
förut gällande reglemente för marinen finna någon dylik bestämmelse
berörande hans fall. Enär anställningskontrakten vore avsedda att un¬
dertecknas av oerfarna ynglingar, borde väl de bestämmelser, som in-
flöte i kontrakten, vara så beskaffade att ynglingen förstode vad han un-
derskreve. Björkdahls kontraktsenliga anställningstid, som utgått den
31 oktober 1911, hade på grund av avlagda underofficersexamina för¬
längts med fyra år. Innan denna tid utgått, hade mobiliseringen mel-
lankommit och Björkdahls skyldighet att kvarstå i tjänst hade till följd
därav ytterligare förlängts. En av Björkdahl den 16 september 1918
gjord ansökan örn avsked hade icke föranlett någon kårchef ens åtgärd.
L»å Björkdahl vid tiden för mobiliseringens slut varit i tur att befordras
Framställ¬
ning till M. O.
av underoffi¬
ceren av 3.
graden A. J.
Björkdahl.
204
Avgivna ytt¬
randen över
Björkdahl
framställning.
till underofficerskorpral över stat oell med då rådande förhållanden syn¬
tes ha utsikt att inom ej alltför avlägsen framtid komma på stat, hade
Björkdahl beslutat sig för att kvarstanna. Emellertid hade den år 1925
beslutade nya försvarsorganisationen mellankommit och borttagit alla ut¬
sikter för Björkdahl att komma på stat. Samtidigt hade möjligheterna
för f. d. militär personal att finna utkomst å den civila arbetsmarkna¬
den i betänklig grad försvårats. För att ej äventyra sin försörjningsplikt
mot sin familj — Björkdahl hade fem barn — hade Björkdahl beslutat att
söka klara sig fram med den lilla lön han hade som korpral. Det vore
uppenbart, att kronan på grund av Björkdahl dubbelställning såsom un¬
derofficer och korpral fullt kunnat utnyttja och jämväl utnyttjat hans
arbetskraft. Björkdahl hade kunnat kommenderas i vilken som helst av
dessa ställningar. Då kronan fullt utnyttjat sin kontraktsenliga rätt,
torde även Björkdahl äga rätt fordra vad kontraktet föreskreve. Även
örn något stöd för uppsägningen funnes, syntes den likväl ur humanitär
synpunkt förhastad. Björkdahl hade nämligen uppsagts innan han hun¬
nit fylla fordringarna för uppnående av högsta pension. Flaggunder¬
officer hade sålunda tillåtits kvarstå i tjänst 18 månader efter uppnådd
pensionsålder i och för erhållande av full pension. Den Björkdahl med¬
givna fristen vore dessutom kort. Såsom underofficer hade Björkdahl
skyldighet att hålla sig med dyra uniformer. Enär den knappa ersätt¬
ning till beklädnad, som hittills utbetalts — denna vore beräknad efter
manskaps beklädnadsstat — icke täckt utgifterna, hade följden blivit
skuldsättning. Skulle Björkdahl nu avskedas med en pension, som nätt
och jämt täckte bostadshyran jämte första årets skatter, skulle han med
familj bliva hänvisad till svält eller till anlitande av fattigvård.
Sedan tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse den 18 au¬
gusti 1933 anhållit, att stationsbefälhavaren vid Karlskrona örlogsstation
ville infordra yttrande från chefen för underofficers- och sjömanskårer-
na samt därmed ävensom med eget yttrande inkomma till militieom¬
budsmannen, hava dylika yttranden till militieombudsmannen inkommit.
Chefen för underofficers- och sjömanskårerna, kommendören Holmberg
anförde sålunda i yttrande den 25 augusti 1933: Kårchefen hade redan
tidigare uppsagt manskap, som anställts vid sjömanskåren före 1919 och
uppfyllt för befordran till underofficerskorpral respektive underofficer
av 3. graden stadgade villkor. Av dylik personal hos Kungl. Majit gjord
framställning om fortsatt anställning hade enligt Kungl. Majlis beslut
den 23 september 1932 icke föranlett någon Kungl. Majlis åtgärd. Det
torde därför få anses prejudicera!, att dylikt manskap finge vid uppnådd
pensionsålder uppsägas.
Stationsbefälhavaren, konter amiralen Lindsström anförde i yttrande den
6 september 1933: Ehuru anställningen vid sjömanskåren numera i regel
upphörde senast under det år den anställde uppnådde 35 år, vore Björk-
205
dahl jämlikt RM I A § 170 mom. 2 berättigad till fortfarande anställ¬
ning vid kåren. Denna fortfarande anställning kunde emellertid icke
tillmätas obegränsad räckvidd utan måste någon gång upphöra och hade
detta ansetts böra ske vid inträdet av den i 1879 års pensionsreglemente
angivna pensionsålder. Då någon annan gräns för anställningens ut¬
sträckning icke vore känd, syntes ej heller de framförda kraven på yt¬
terligare anställning vara lagligen grundade. Stationsbefälhavaren hem¬
ställde därför, att Björkdahl framställning icke måtte föranleda någon
miiitieombudsmannens åtgärd.
Björkdahl anförde i påminnelser, som den 7 och den 18 september 1933
inkommo till militieombudsmannen: Samtliga marina myndigheter hade 1
intill år 1932 varit av den uppfattningen, att manskap vid sjömanskåren,
som vunnit anställning före år 1919 samt uppfyllt fordringarna för upp-
flyttning till underofficerskorpral respektive underofficer av 3. graden,
jämlikt 1915 års reglemente för marinen del I § 3471h, varit berättigade
kvarstå i tjänst. På grund av en missriktad skrivelse av ett antal un-
derofficerskorpraler, som icke blivit överförda till underofficerare av 3.
graden, hade dessa, vilka samtliga varit i åldern 51—58 år och samt¬
liga haft över 30 tjänsteår, blivit avskedade under erhållande av högsta
manskapspension. Lagligheten av det nämnda befattningshavare medde¬
lade avskedet torde vara diskutabel.
Efter hemställan av militieombudsmannen bär härefter chefen för m-a-
rinstaben, vice amiralen Lybeck den 25 september 1933 avgivit yttrande
och därvid anfört: Graden »underofficer av 3. graden» infördes inom
flottan och kustartilleriet genom beslut av 1918 års riksdag och ersatte
därvid i stort sett den ditintills befintliga graden underofficerskorpral.
Graden ifråga upphörde genom 1925 års försvarsbeslut och ersattes, all¬
mänt sett, av en numera införd högsta manskapsgrad, flaggkorpral.
Tjänstegraden »underofficer av 3. graden» vore sålunda f. n. under av¬
skrivning, ehuru ett mindre avtagande antal underofficerare av 3. graden
kvarstode vid eller i flottan respektive kustartilleriet eller i marinen.
Graden underofficer i marinen vore en ren titelgrad, till vilken förtjänta
korpraler kunnat befordras utan yttrande av befordringskommissionen.
Sålunda befordrat manskap kvarstode i tjänst enligt villkor, som gällde
för manskap. Första utnämning till underofficer av 3. graden vid eller i
flottan skulle ske medelst konstitutorial och kunde ske, beträffande
korpral, som fyllt vissa fordringar, vid flottan, när löneledighet uppstått,
och i flottan, utan löneledighet, när korpral, som under fem år varit kom¬
petent för utnämning till underofficer av 3. graden, ansåges därav för¬
tjänt. Underofficer av 3. graden tillhörde, vare sig han konstituerats
vid eller i flottan, underofficerskåren, ehuru han icke hade någon graden
motsvarande löncställning och vad därmed ägde sammanhang såsom sär¬
skilda förmåner, pensionsreglerande bestämmelser m. m. För att en kon¬
stituerad underofficer av 3. graden vid eller i flottan skulle kunna er-
Påminnelse r
%v Björkdahl.
Yttrande av
chefen för
marinstaberr.
206
Gällande be¬
stämmelser
angående un¬
derofficer av 3.
graden och så¬
dan befatt¬
ningshavares
rättsliga ställ¬
ning.
hålla fullmakt i samma grad fordrades, förutom vissa kvalificerande be¬
tyg och tjänstgöringsmeriter, att han innehaft konstitutorial under en
prövotid av minst tre år. Den, som sålunda erhållit fullmakt vid flottan,
uppbar därmed ock motsvarande lön antingen han redan innehaft denna
lön såsom konstituerad vid flottan eller han varit konstituerad i flottan
och lön vid utnämningstillfället blivit ledig. Den åter, som erhölle full¬
makt i flottan, kvarstode i korprals löneställning i avvaktan å ledig lön.
För närvarande kvarstode 17 underofficerare av 3. graden i flottan med
korprals löneställning, av vilka 15 innehade fullmakt, men endast två
ägde konstitutorial. Dessa sistnämnda kvarstode i tjänst så länge de in¬
nehade konstitutorialet. Men örn de av någon anledning berövades detta,
förlorade de därmed sin anställning. Konstitutorialets utbytande mot
fullmakt medförde sålunda säkerhet för vidare anställning som under¬
officer, även om vederbörande innehade allenast korprals löneställning.
En annan uppfattning skulle göra konstitutorialets utbytande mot full¬
makt meningslöst. Vore fullmakten utfärdad vid flottan åtnjöte inne¬
havaren underofficers av 3. graden löneställning och vad därmed ägde
sammanhang. Han pensionerades såsom underofficer, för vilken nor¬
mal avgångsålder vore 55 år. Vore fullmakten åter utfärdad i flottan
och innehavaren kvarstode i korprals löneställning, gällde för honom be¬
träffande anställningstid, pension m. m. vad som stadgades för korpral.
I § 347 av 1915 års reglemente för marinen och § 170 mom. 2 i 1931
års senare reglemente stadgades, att korpral under vissa förutsätt¬
ningar, vilka fylldes av klaganden, vore berättigad till fortfarande an¬
ställning vid sjömanskåren. Detta stadgande måste dock läsas i sam¬
band med Kungl. Maj:ts reglemente för pensionering av flottans ge¬
menskap den 31 oktober 1879, vari bestämdes om pension för medlem av
sjömanskåren, som tjänat minst tjugu år och uppnått femtio års ålder.
Rättigheten att kvarstå kunde icke gälla längre än intill dess vederbö¬
rande enligt pensionsreglementet bleve pensionsberättigad. Björkdahl
hade den 13 april 1933 uppnått femtio år och med ett kortare avbrott
stått i tjänst sedan den 1 februari 1905, alltså under 28 år. Han hade
sålunda fyllt fordringarna för erhållande av pension och vore därmed
icke berättigad att kvarstå å aktiv stat.
Angående konstituering till underofficer av 3. graden vid eller i flottan
stadgades i RM I 1915 § 29 mom. V* att för att kunna konstitueras till
underofficer av 3. graden vid eller i flottan fordrades att under hela det
sistförflutna året hava varit korpral samt därutöver att hava erhållit
vissa närmare angivna betyg.
Angående fullmakt å nyssnämnda grad stadgades i RM I 1915 § 29 mom.
1h att för att kunna erhålla fullmakt såsom underofficer av 3. graden
fordrades att hava innehaft konstitutorial å denna befattning under minst
tre år ävensom att under de senaste tre åren ernått lägst visst angivet
207
betyg i tjenstbarhet och uppförande, varjämte för underofficerare å olika
avdelningar fordrades viss närmare angiven tjänstgöring.
I fråga örn utnämning till underofficer av 3. graden med konstituto¬
rial stadgades särskilt i EM I 1915 § 29 mom. 5 att i fråga örn utnämning
till underofficer av 3. graden med konstitutorial gällde särskilt, att utnäm¬
ning finge äga rum, när ledighet uppstode inom det för stationen i gällande
stat bestämda antalet beställningar inom vederbörlig yrkesgren av un¬
derofficerskåren, dock att korpral, som under en tid av fem år varit
kompetent för utnämning till underofficer av 3. graden och som i övrigt
därav gjort sig förtjänt, kunde efter vederbörande stationsbefälhavares
beprövande, örn utnämning på grund av nyssnämnd ledighet ej kunde
komma honom till del, konstitueras till underofficer av 3. graden i
flottan.
Angående utnämning till beställning viel flottan av underofficer stad¬
gades i EM I 1915 § 28, att utnämning till beställning vid flottan av un¬
derofficer, som förut utnämnts till samma beställning över stat i flottan,
skulle i mån av uppkommen ledighet ske i tur.
Angående villkor i kroppsligt avseende för utnämning till underoffi¬
cer stadgades i § 28 morn. 2 1h: För såväl befordran som utnämning (kon-
stituering) av underofficer av högre eller lägre grad vid eller i flottan
fordrades att i kroppsligt avseende vara duglig för tjänstgöring ombord.
För utrönande av denna duglighet skulle med visst undantag, varom ej
nu är fråga, stationsbefälhavaren låta infordra läkarbetyg från för be¬
fordran ifrågasatt underofficer oller korpral. Dylikt betyg skulle endast
innehålla uppgift huruvida den betyget avsåge kunde anses äga sådan
kroppsstyrka, att han kunde fullt uthärda de med tjänsten i fred och i
krig förenade ansträngningar, och icke företedde kroppsfel av sådan art,
att det kunde anses inskränka hans tjänstduglighet, därest icke vid un¬
dersökningen iakttaget sjukligt tillstånd eller befintligt kroppsfel gåve
anledning antaga, att tjänstdugligheten därav nedsattes. I sådant fall
skulle detta förhållande med tydligt angivande av sjukdomens eller
kroppsfelets beskaffenhet i betyget meddelas.
Angående entledigande av konstituerad underofficer av 3. graden stad¬
gades i EM I 1915 § 167:4: Konstituerad underofficer av 3. graden, som
inom tre år från den dag konstitutorialet dagtecknats ej uppfyllt fordring¬
arna för erhållande av fullmakt, skulle av vederbörande kårchef anmä¬
las till entledigande, för såvitt ej orsaken härtill vore, att han icke i
tid kunnat erhålla kommenderingar, som omförmäldes i § 29: Va, i vilket
fall med den slutliga prövningen skulle anstå till dess tillfälle att fylla
fordringarna enligt nyssnämnda paragraf blivit honom berett. Dylik
anmälan örn entledigande skulle jämväl äga rum, örn konstituerad un¬
derofficer av 3. graden befunnes för tjänsten olämplig eller genom mindre
gott uppförande förverkat vederbörande kårchefs förtroende. Sistberörda
stadgande upphävdes emellertid genom kungl, brevet den 21 maj 1926 i
208
Flottans sjö'
manskårs
organisation
och manska¬
pets inom
kåren anställ¬
nings- och
pensions-
villkor.
samband med bortfallandet av graden underofficer av 3. graden, därvid
dock tillika föreskrevs att beträffande den, som vid utgången av okto¬
ber månad 1926 vore underofficer av 3. graden eller underofficerskorpral,
skulle gälla vad dittills för sådan befattningshavare funnits i reglemen¬
tet föreskrivet.
Angående rätt till fortfarande anställning för vissi manskap tillhörande
sjömanskåren stadgades i RM I 1915 § 36 mom. 3, att underofficers¬
korpral ävensom korpra], som uppfyllt fordringarna för befordran till un¬
derofficerskorpral, vore efter förloppet av de år, under vilka han jäm¬
likt mom. 2 i samma paragraf — d. v. s. på grund av genomgångna sko¬
lor — vore skyldig kvarstå i tjänsten, berättigad till fortfarande an¬
ställning. Sistnämnda stadgande utgick emellertid ur reglementet på
grund av kungl, brevet den 13 december 1918. Genom samma kungl, brev
föreskrevs tillika att den i sjömanskåren, som före den 1 januari 1919
anställts genom kontrakt eller karlskrivits från skeppsgossekåren och
som vore underofficerskorpral eller korpral samt uppfyllt för befordran
till underofficerskorpral eller för konstituering till underofficer av 3.
graden stadgade fordringar, vore berättigad till fortfarande anställning
vid kåren. Detta stadgande intogs i reglemente för marinen såsom
§ 347 Vs och kvarstår i nu gällande reglemente § 170 mom. 2.
Angående kassatian av manskap tillhörande sjömanskåren stadgades i
RM I 1915 § 238 mom. 2, att förste läkaren skulle, när anledning därtill
förekomme, hos stationsbefälhavaren göra anmälan örn anställande av
kassationsmönstring, samt i § 67, att kassationsmönstring skulle anställas
av vederbörande stationsbefälhavare så ofta och med så många bland
manskapet vid sjömans- oell skeppsgossekårerna, som han efter anmälan
av förste läkaren ansåge nödigt ävensom att de, som vid sådan mönstring
funnes odugliga till vidare tjänst, skulle avskedas och de, som ansåges
kunna återställas, bibehållas tills vidare. Motsvarande stadgande i RM
I 1931, se § 39 mom. 3.
Såväl stationsbefälhavaren i Karlskrona som chefen för marinstaben
hava ansett, att den på grund av övergångsstadganden i gällande regle¬
mente för marinen visst manskap medgivna rätt till fortfarande anställ¬
ning i sjömanskåren icke kunde gälla för längre tid än intill inträdet av
den i reglementet för pensionering av flottans gemenskap den 31 okto¬
ber 1879 angivna pensionsåldern d. v. s. 50 år. En prövning av riktig¬
heten av denna ståndpunkt erfordrar en närmare undersökning rörande
flottans sjömanskårs organisation samt rörande manskapets inom flottans
sjömanskår anställnings- och pensionsvillkor.
Enligt det av Kungl. Majit den 27 augusti 1875 fastställda reglemen¬
tet för flottan omfattade flottans sjömanskår, förutom båtsmanskompa-
nier rekryterade ur båtsmanshållet, matros-, eldare- och hantverkskom-
panier, rekryterade dels genom karlskrivning från skeppsgossekåren dels
209
ock genom anställning av personer, som fyllt 18 år, tjänstgjort 4 måna¬
der till sjöss och ägde duglighet och fallenhet för den syssla anställningen
avsåge. Anställningen för det sålunda erhållna stammanskapet var icke
begränsad till viss kapitulationstid. Envar vid matros-, eldar- eller
kantverkskompani anställd var berättigad att inom en månad från den
dag han uppnått myndighetsålder, erhålla avsked, men därest ansökning
icke inom nämnda tid ingivits, skulle han fortfarande tjäna vid flot¬
tan minst sex år, räknade från den dag han vid kompaniet inskrevs.
innan han kunde på egen begäran erhålla avsked. Någon föreskrift örn
skyldighet för medlem av sjömanskåren att vid viss ålder avgå från
tjänsten fanns icke i reglementet. Däremot stadgades, att kassations- och
besiktningsmönstring skulle av vederbörande militärchef anställas med
manskapet vid stationen så ofta han efter anmälan av förste läkaren fann
sådant nödigt samt att de av manskapet,, som vid sådan mönstring funnos
odugliga till vidare tjänst, skulle avskedas. Därjämte meddelades före¬
skrifter örn strykning ur rudorna av person tillhörande manskapet på
grund av begångna förseelser.
Beträffande officer och underofficer vid flottan hade i samband där
med att vid 1873 års riksdag beslut fattats örn förändrad organisation
av vissa delar av sjöförsvarets militärpersonal och örn tillökning av av
löningsstaten för officerare och underofficerare vid flottan tillika före¬
skrivits, att envar, som därefter vid flottan utnämndes till officer eller
underofficer, skulle vara förpliktad att ur tjänsten avgå, då han upp
nått den levnads- och tjänsteålder. som berättigade honom till full pen
sion jämte fyllnadspension, Kungl. Majit dock obetaget att med hans be
givande låta med avskedet anstå, därest och så länge den pensionsberät-
tigade prövades kunna i tjänsten gagna det allmänna. Kungl. Majlis
proposition nr 1/1873 och riksdagens skrivelse nr 49/1873. Kungl. Majits
skrivelse den 2 september 1873 till förvaltningen av sjöärendena, angående
förändrad organisation av vissa delar av sjöförsvarets militärpersonal.
SFS nr 53/1873.
Sedan riksdagen år 1876 vid beviljande av lönereglering för bland
andra flottans officers-, underofficers- och sjömanskårer i överensstäm
melse med av Kungl. Majit i sådant hänseende framlagt förslag beslutat,
att beträffande officer och underofficer skulle gälla förenämnda år 1873
första gången stadgade skyldighet att vid uppnådd pensionsålder avga
från tjänsten, Kungl. Majlis proposition nr 1 och riksdagens skrivelse nr
39, blev genom kungl, brev den 24 november 1876 officer och underofficer
vid flottan ålagt att, därest icke annorlunda föreskreves, inom sex måna¬
der efter uppnådd pensionsålder ingiva ansökan örn avsked från tjänsten
eller örn tillstånd att fortfarande få i tjänsten kvarstå.
Genom kungl, brev den 26 september 1881 föreskrevs därefter, att örn
officer eller underofficer vid flottan, sedan han uppnått den levnadsålder,
som berättigade honom till full pension och fyllnadspension efter dea
M — Militieombmlxmannens ämbelsberältelse.
210
tjänstegrad han innehade med lön på stat, förblivit kvar i tjänst, officer
inom kommendörkaptens eller högre grad tre år och inom kaptens eller
lägre grad sex månader samt underofficer likaledes sex månader efter
nämnda ålder, skulle han, därest han tillika uppfyllt de villkor, som för
erhållande av dylik pension eljest vore föreskrivna, varda överflyttad
till pensionsstaten, när, såvitt angick officer, Kungl. Majit och såvitt an¬
gick underofficer, chefen för flottans militärpersonal, med avseende a
tjänstens fördel prövade sådan förflyttning böra äga rum.
Nu återgivna föreskrifter om skyldighet att avgå vid uppnådd pen
sionsålder och örn den s. k. respittiden intogos emellertid icke i då gäl¬
lande grunder för pensionering av flottans befäl och underbefäl utan
lingö sin plats i reglementet för flottan. I samband med upprättandet av
reservstater vid marinen blev emellertid den s. k. respittiden år 1914
borttagen. I proposition (nr 247) till 1914 års senare riksdag föreslog
Kungl. Majit nämligen sådana ändringar i och tillägg till gällande grun¬
der för pensionering av flottans befäl och underbefäl med vederlikar att
den dittills gällande rätten att kvarstå i tjänst viss tid efter uppnådd
pensionsålder i princip bortföll och att bestämmelser örn skyldighet att
avgå ur tjänsten till följd av olycksfall, skada eller sjukdom ådragen i
tjänsten eller på grund av uppnådd pensionsålder intogos bland pensione-
ringsgrunderna. Propositionen blev med vissa ändringar av riksdagen
bifallen. Kungl. Majits proposition nr 247. Riksdagens skrivelse nr 1;
avdelning X. Kungörelse i ämnet utfärdades den 17 september 1914. SFS
nr 316.
Vid 1876 års riksdag antogs jämväl ett av Kungl. Majit framlagt för
slag örn pensionsreglering för flottans befäl, underbefäl och gemenskap.
Till grund för detta förslag låg ett av särskilda kommitterade den 31 de
cember 1875 avgivet betänkande i ämnet. I nämnda betänkande före¬
slogs bland annat att, i likhet med vad redan för det dåvarande var stad
gat för flottans officers- och underofficerspersonal ävensom för marin-
ingenjörsstaten, en var annan som då hade eller framdeles erhölle anställ¬
ning vid flottan genom fullmakt, konstitutorial eller kontrakt med års
eller månadslön skulle vara pliktig att under enahanda förutsättning,
som gällde för officer och underofficer, ur tjänsten avgå vid den levnads-
och tjänsteålder, som berättigade till full pension och fyllnadspension.
Denna bestämmelse upptogs emellertid icke i det riksdagen förelagda för
slaget och ingick ej heller i riksdagens beslut i ämnet. Kungl. Majits
proposition nr 27 och riksdagens skrivelse nr 43 samt bihang till riks
dagens protokoll år 1876, 2 sami. 2 avdelningen, band 1 sid. 70. I anslut
ning till riksdagens beslut meddelade Kungl. Majit fastställelse å grun
derna för pensioneringen den 3 oktober 1876 beträffande flottans befäl
och underbefäl och den 24 november 1876 beträffande gemenskapen vid
flottan. SFS nr 51/1876. Den 31 oktober 1879 utfärdade Kungl. Majit där
efter reglemente för pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap.
211
SFS nr 63/1879. Icke något av Kungl. Maj:ts nu nämnda beslut innefat
tade föreskrift om skyldighet för manskapet att avgå från tjänsten vid
uppnåendet av den ålder, som berättigade till pension.
Till ytterligare upplysning örn vad vid tiden för antagandet av 1876
års grunder för pensionering av flottans befäl, underbeiäl och gemenskap
var gällande rätt i fråga om skyldighet att från tjänsten avgå må återgi¬
vas följande uttalande i förberörda, den 31 december 1875 avgivna betän¬
kande och förslag angående flottans pensionsväsende, sid. 59:
'Rättigheten att till Allmänna Indragningsstaten överflyttas inträffar
väl icke tidigare, än då utvägen att medelst arbete förtjäna uppehället
kan anses stängd i följd av hög ålder eller sjuklighet. Men denna rättig¬
het har hitintills icke betingat skyldighet till avgång ur tjänsten vid
sagda tidpunkt, utan äger envar valfrihet i detta hänseende. Början till
ett annat förhållande mellan staten samt dess ämbets- och tjänstemän är
gjord genom föreskrifterna för officers- och underofficerspersonalen vid
flottan att söka avsked, sedan de uppnått den levnads- och tjänsteålder,
som berättigar dem till full pension och fyllnadspension.’
Efter det fråga uppkommit örn båtsmanshållets avskaffande — båts-
mansinstitutionen ansågs icke lämna efter tidens krav tillräckligt utbil¬
dat och övat manskap — framlade Kungl. Majit vid 1887 års riksdag för¬
slag till omorganisation av flottans sjömanskår innefattande båtsmans¬
hållets sättande på vakans och dess ersättande med en värvad stam. En- „
ligt detta förslag, som godkändes av riksdagen, skulle flottans sjömans¬
kår bestå dels av en enligt dittills tillämpade grunder fast anställd stam,
rekryterad alltså huvudsakligen från skeppsgossekåren, dels ock av en
värvad stam med en anställningstid av 8 år och en tjänstgöringstid av
3 år 5 månader, efter vilken tid följde obligatorisk permittering. Kungl.
Maj:ts proposition nr 1 och riksdagens skrivelse nr 28.
Till följd av den vid 1892 års urtima riksdag beslutade utsträckningen
av värnpliktstiden att från och med år 1894 utgöra 90 dagar och för att
möjliggöra att sjöbeväringen skulle under hela värnpliktstiden bliva övad
med flottans befäl och manskap, blev en omorganisation av flottans sjö¬
manskår ånyo erforderlig. Sedan Kungl. Majit uppdragit åt marinför¬
valtningen att i samråd med chefen för flottans stab härom verkställa
utredning, avgav marinförvaltningen den 3 februari 1893 förslag i ämnet.
Enligt det av mariniörvaltningen framlagda förslaget skulle flottans
sjömanskår bestå dels såsom dittills av en fast anställd stam med stän¬
dig tjänstgöring, rekryterad huvudsakligen från skeppsgossekåren men
med första tjänstetiden begränsad till sex år dock med skyldighet att
kvarstå ytterligare 2 år för varje vid underbefälsskola avlagd examen,
dels ock av personal likaledes anställd för en tid av sex år, men med
tjänstgöring allenast under 2 år 6 månader samt därefter permitterad.
Den senare kategorien av sjömanskåren utbildades dock allenast till
andra klass sjömän. Beträffande den ständigt tjänstgörande personalen
skulle tillika gälla, att frågan örn dylik persons bibehållande i tjänst
212
efter utgången av de sex år, för vilka lian antagits oell den tid därutöver,
som kan på grund av avlagda examina i underbefälsskola vore förbunden
att kvarstå i tjänsten, skulle bero på nyanställning, som varje gång
borde avse sex år. Emellertid skulle den, som fullgjort villkoren för upp-
flyttning till underofficerskorpral, vara berättigad till fortfarande an
ställning i sjömanskåren.
Marinförvaltningen anförde i motiveringen till sitt förslag bland annat:
Den del av flottans manskap, som då benämndes fasta stammen, borde
icke vara ovillkorligen berättigad att i all tid fortfarande tillhöra sjö¬
manskåren, utan borde anställas för viss tid, vilken lämpligen kunde
bestämmas till den, varunder detta manskap enligt då gällande föreskrif¬
ter vore skyldigt att kvarstå i tjänst eller sex år. Enär erfarenheten gi¬
vit vid handen, att ett stort antal av det fast anställda manskapet kort
efter avlagda examina i flottans underbefälsskolor lämnat tjänsten, var
igenom flottan berövats nästan alla frukterna av den på det sålunda
avgångna manskapets utbildning nedlagda kostnad och möda, borde varje
man inom den fast anställda stammen vid anställningen i sjömanskåren
tillförbindas att utöver de sex år, för vilka han antagits, kvarstå i tjänst
två år för varje examen han avlagt i underbefälsskola. Manskapets vid
den fast anställda stammen vidare bibehållande i tjänst utöver den be¬
stämda tjänstetiden, sex år, skulle bero på förnyad anställning, som varje
gång skulle avse sex år, doek att den, som fullgjort villkoren för upp-
flyttning till underofficerskorpral, skulle vara berättigad till fortfarande
anställning vid sjömanskåren, så vida ban icke enligt krigslagarnas be
stämmelser från tjänsten skildes. Kungl. Maj:ts proposition nr 43/1898
sid. 18 o. ff.
Förslaget, som förelädes 1898 års riksdag men da avslogs, framlades
ånyo i proposition till 1894 års riksdag och blev då av riksdagen bifallet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1, riksdagens skrivelse nr 31. Den sålunda
visst manskap vid flottans sjömanskår medgivna rätten till fortfarande
anställning vid sjömanskåren kvarstod därefter tills densamma genom
kungl, brevet den 13 december 1918 upphävdes.
Upphävandet
av rätten till
fortfarande
anställning.
Rörande de omständigheter, som föranlett upphävandet av den ifråga¬
varande rättigheten till fortfarande anställning torde följande böra bär
omförmälas.
Vid tiden för avgivandet av det förslag till höjning av underhäll och
pensioner till avskedat manskap vid armén och marinen, som är dag-
tecknat den 23 juli 1904, synes något behov ännu ej förelegat att från
inneha vande beställningar entlediga överårigt manskap. I sagda betän¬
kande uttalas sålunda bland annat: En av orsakerna till att manskap, som
på grund av bristande teoretiska kunskaper eller annan anledning icke
vunnit underofficers befordran, under dåvarande förhållanden sällan
kvarstannade i flottans tjänst, vore att manskapet vid flottan erhölle så
‘213
små pensioner, att det ej kunde livnära sig av desamma. Örn däremot peil
sionerna något höjdes och tillika vissa andra närmare angivna åtgärder
vidtoges, skulle detta för manskapet utgöra ett synnerligen talande skäl
att kvarstanna vid flottan till dess det vore pensionsberättigat.
Emellertid synes läget därefter hava ändrats. Sålunda anförde chefen
för underofficers- och sjömanskårerna i Karlskrona i sin för år 1910 av¬
givna berättelse bland annat: Underofficerskorpral ävensom 1. klass sjö
män, som uppfyllt fordringarna för uppflyttning till underofficerskor¬
pral, vore jämlikt 36 § 3 mom. i reglemente för marinen, efter förloppet
av de år, under vilka han jämlikt mom. 2 vore skyldig att i tjänster,
kvarstå, berättigad till fortfarande anställning vid sjömanskåren. Ge¬
nom denna bestämmelse inträdde det egendomliga förhållandet, att un¬
derofficerskorpral, som icke befordrades till underofficer, hade rätt att
efter eget skön, därest han icke på grund av bestraffningar eller sjukdom
avskedades, kvarstå i tjänst hela sin återstående livstid, under det att
den, som befordrades till underofficer, vid viss levnads- och tjänsteålder
vore skyldig att avgå med pension. Då det icke kunde vara med statens
intressen förenligt, att manskap skulle äga mot full avlöning kvarstå i
tjänst, då de uppnått sådan ålder, att deras tjänstbarhet därigenom blivit
nedsatt, hemställde kårchefen, att ifrågavarande manskaps rätt att kvar¬
stå i tjänst begränsades till den ålder, då han blivit berättigad till pension
och att vederbörande kårchef därefter skulle äg'a rätt att uppsäga honom.
Chefen för marinstaben och marinförvaltningen avgåvo jämte vissa
andra myndigheter yttranden över kårchefens förenämnda förslag och er¬
kände därvid behovet av de föreslagna åtgärdernas vidtagande. I ytt¬
rande den 4 mars 1913 anförde marinförvaltningen blund annat: I likhet
med samtliga myndigheter, som yttrat sig i ärendet, ansåge marinför¬
valtningen att manskaps vid marinen rätt att kvarstå i tjänst borde för
tillgodoseende av fordran å full tjänstbarhet begränsas. Skyldighet för
manskap att vid viss ålder avgå kunde dock icke skäligen stadgas, innan
manskapet tillkommande pensioner bestämdes till sådana belopp, att av¬
skedad personal bereddes åtminstone nödtorftig bärgning under sin åtel'
stående livstid. Någon förändring i rätten att kvarstå i tjänst för man¬
skap, som antagits eller bomme att antagas så länge då gällande pen-
sionsbestämmelser bibehölies, torde dock icke kunna ifrågasättas.
Frågan örn rätt för manskapet vid marinen att kvarstå i tjänst upp¬
togs därefter till behandling vid utarbetandet av förslag till nya bestäm¬
melser rörande manskapets vid marinen rätt till pension. I det betän¬
kande, som den 8 juni 1916 avgavs med förslag cm höjning av underhåll
och pensioner till avskedat manskap vid armén och marinen, föreslogs,
att manskapets vid marinen rätt att kvarstå i tjänst skulle begränsas till
den ålder, då rätt till pension inträdde eller 50 är. Särskilda sakkunniga,
som av Kungl. Majit år 1917 tillkallades för granskning av frågan om
214
förhöjning av pensionerna för marinens värvade manskap, föreslogo att
rätten till fortfarande anställning skulle helt borttagas för framtiden.
I proposition nr 26S till 1917 års riksdag framlades förslag angående
förändrade grunder för pensionering av marinens stammanskap m. m. I
propositionen, sid. 26, uttalade departementschefen tillika, att vad då fun¬
nes stadgat örn rätt till fortfarande anställning för visst manskap borde
upphävas i fråga örn manskap, som antoges i tjänst efter ingången av år
1918. Rörande frågan örn sambandet mellan den ifrågasatta pensions
förbättringen och den manskapet tillerkända rätten till fortfarande an
ställning anförde departementschefen bland annat, propositionen sid. 24:
'Anledningen till att någon pensionsförbättring för ifrågavarande man¬
skap hittills icke genomförts —--torde -—---huvudsakligen vara
att söka i den omständigheten, att någon skyldighet att avgå ur tjänst
vid viss ålder icke varit för detta manskap stadgad, utan detsamma fast-
hellre i stor utsträckning äger rätt till fortfarande anställning. Under¬
officerskorpral och den, som fullgjort villkoren för befordran till under¬
officerskorpral, kan därför endast vid kassationsmönstring på grund av
sjukdom eller såsom utstraffad entledigas ur tjänsten.---- Detta för¬
hållande ---har framkallat kravet på fastställande av en bestämd
avgångsålder såsom förutsättning för en pensionsförbättring.’
Propositionen blev dock ej av riksdagen bifallen. Riksdagen ansåg
pensionsfrågan böra lösas i samband med ändrad organisation av sjö¬
manskåren samt att denna senare fråga icke blivit fullt utredd. Riks¬
dagens skrivelse nr 10. Emellertid återkom ärendet vid 1918 års riksdag.
I proposition nr 356 föreslogs överflyttande av underofficerskorpraler
i 1. lönegraden vid flottan och kustartilleriet till en ny lägre underoffi-
cersgrad jämte beviljandet av tilläggspensioner till marinens manskap.
Berörda förslag, som tillika innefattade bortfallandet av rätten för ma¬
rinens manskap till fortfarande anställning, blevo av riksdagen bifallna.
Riksdagens skrivelse nr 411. Angående rätten till fortfarande anställ¬
ning anförde departementschefen till statsrådsprotokollet bland annat
(prop:n sid. 67):
'Enligt dittills gällande bestämmelser ägde vid flottan underofficers¬
korpral ävensom korpral, som uppfyllt fordringarna för befordran till
underofficerskorpral, rätt till fortfarande anställning. Onekligen hade
denna rätt givit marinens organisation en viss traditionellt tryggad prä¬
gel _ och därigenom möjligen verkat till rekryteringens underlättande,
åtminstone beträffande sådan personal, som över huvud taget tänkt för¬
söka stanna på den militära banan, men då det antal underofficerskor¬
praler och korpraler, som hädanefter såsom sådana skulle komma att
stå kvar i tjänst, torde bliva ytterst ringa, syntes den tvekan beträffande
borttagande av nämnda rätt, som tidigare yppat sig, dåmera kunna bort¬
falla.’ I
I anslutning till vad sålunda förekommit blev den i reglemente för ma¬
nnen underofficerskorpral samt korpral, som uppfyllt fordringarna för
befordran till underofficerskorpral, medgivna rätt till fortfarande an-
215
ställning genom kungl, brevet den 13 december 1918 upphävd, dock att
rättigheten fortfarande skulle äga tillämpning beträffande dylik under-
officerskorpral och korpral, som vunnit anställning före den 1 januaii
.1919.
I skrivelse, som den 5 april 1932 inkom till Kungl. Maj :t i försvarsde- PramsmUnm,,
partementet, hemställde emellertid fem stycken underofficerskorpraler Maj:t år 1933
vid Karlskrona örlogsstation, av vilka fyra i åldern 51—58 år blivit upp- av ett antal
sagda från sin anställning vid sjömanskåren, att de måtte få kvarstå i korpraler
tjänst tills vidare tills pensionsfrågan för marinens manskap blivit ut¬
redd eller örn detta icke kunde bifallas, att de måtte komma i åtnjutande
av flaggkorprals pensionsförmåner.
Chefen för underofficers- och sjömanskårerna ävensom stationsbeial
havaren i Karlskrona avstyrkte bifall till framställningen i vad den av¬
såg rätt att kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder. I en av dem
åberopad, vid yttrandena fogad P. M., anfördes bland annat: På grund
av sökandenas ålder syntes icke någon av dem lämplig för sjötjänst. I
land uppehölle de för det dåvarande befattningar avsedda för korpraler.
På grund av dessa underofficerskorpralers kvarstannande i tjänst hade
möjligheten för yngre manskap till korpralsbefordran särskilt vid 3. yr¬
keskompaniet nedgått i avsevärd grad. Vid nämnda kompani funnes för
det dåvarande omkring trettiofyra 1. klass sjömän, vilka vore kompe¬
tenta till korpralsbefordran men som icke kunnat vinna sådan befordran
inom på långt när samma tid som jämnåriga kamrater vid andra kom¬
panier. Detta vore icke med tjänstens bästa förenligt, yrkeskompaniet
vore till numerären så ringa i förhållande till kraven på manskap för
olika kommenderingar, att varje man måste kunna utnyttjas. Med de
anspråk på vitalitet m. m„ som tjänsten numera krävde, kunde manska¬
pet i ålder över 50—55 år icke fylla sin plats i full utsträckning. Möj¬
lighet till kassation funnes, men med den praxis, som tillämpades, finge
antagas att endast i ytterlighetsfall någon komme att av dylik anledning-
avskedas.
Marinförvaltningen förklarade i utlåtande den 28 juli 1932 sig anse sö¬
kandena vara jämlikt § 3471h reglemente för marinen del I, 1915 års
upplaga, berättigade tili fortfarande anställning vid sjömanskåren.
Chefen för marinstaben anförde i yttrande den 31 augusti 1932 bland
annat: Rättigheten att kvarstå kunde icke gälla längre än till dess ve
derbörande enligt pensionsreglementet bleve pensionsberättigad. Det
måste erkännas att någon skyldighet till avgång för ifrågavarande man
skap icke funnes direkt uttalad. I reellt avseende lage frågan klar. Det
kunde icke vara rimligt att dessa 50- till 60-åriga underofficerskorpraler,
vilka icke kunde kassationsavskedas som följd av sjukdom, men som än
dock icke längre vore lämpliga för tjänst vare sig i land eller ombord,
skulle få kvarstå i tjänst till döddagar därmed spärrande löner för yt-
216
-hi. 0:8 ytt¬
rande.
te«t beträngda kompanier och dragande var oell en större kostnad för
statsverket än en flaggkorpral, som avskedades vid 50 år.
Kungl. Majit fann genom beslut den 23 september 1932 framställning¬
en, i vad den avsåge rätt att kvarstå i tjänst, icke föranleda någon
Kungl. Majlis åtgärd.
Den i det föregående lämnade redogörelsen för tillkomsten av den vissi
manskap vid flottans sjömanskår tillförsäkrade rätt till fortfarande an¬
ställning vid kåren lärer utvisa, att rättigheten ifråga utgör en kvar¬
leva från den tid, då manskapet vid flottans sjömanskår icke anställdes
på viss tid utan ansågs elter erhållen anställning vid kåren icke kunna
mot egen önskan därifrån skiljas annorledes än efter kassation eller på
grund av begångna förseelser. Denna rätt har, så vitt angår manskap,
som anställts vid flottans sjömanskår före den 1 januari 1919 och som
fullgjort föreskrivna villkor för befordran till underofficerskorpral, se¬
dermera icke undergått någon förändring till sitt innehåll. Rättigheten
grundar sig på ett i anställningskontrakt gjort åtagande från kronans
sida och kan icke utan den berättigades samtycke hävas.
Att rättigheten skulle äga bestånd allenast tills vederbörande befatt¬
ningshavare nått den ålder, då han enligt gällande pensionsreglemente
äger rätt till pension, torde få anses vederlagt av vad i det föregående
blivit upplyst därom att under förarbetena till sagda pensionsreglemente
förslag örn stadgande av skyldighet jämväl för personal tillhörande man¬
skapet att avgå vid uppnådd pensionsålder visserligen förelegat men icke
innefattats vare sig i Kungl. Maj :ts proposition eller i riksdagens beslut
i ämnet.
Vad härefter angår den grupp av nu ifrågavarande befattningshavare,
som vunnit befordran till underofficer av 3. graden i eller vid flottan
med konstitutorial eller med fullmakt må följande framhållas.
Såväl konstitutorial som fullmakt å viss befattning lärer innefatta, att
innehavaren av dylik anställningsurkund i allmänhet icke kan utan vi
dare avskedas. Innehavare av konstitutorial anses dock kunna i adini
nistrativ ordning avskedas från sin befattning på grund av tjänstefel.
Innehavare av fullmakt kan däremot — såvitt fullmakten ej gäller för-
1 roendeämbete i allmänhet icke mot sin vilja avskedas utan laga rann
Bakning och dom.
Undantag från dessa regler förekomma emellertid. Sålunda gäller, pa
sätt framgår av det föregående, i fråga om konstituerad underofficer av
3. graden, att han kan i administrativ ordning avskedas — förutom för
tjänstefel — örn han finnes för tjänsten olämplig, och att han, med visst
undantag, skall av vederbörande kårchef hos stationsbefälhavaren anmä¬
las till entledigande, därest han icke inom tre år från konstitutorialets
dag uppfyllt fordringarna för erhållande av fullmakt.
217
Björkdahl har den 1 januari 1919 haft sådan tjänsteställning att det
genom kungl, brevet den 13 december 1918 stadgade undantaget örn rätt
till fortfarande anställning för viss personal å honom ägt tillämpning.
Björkdahl har därefter utnämnts och förordnats den 10 november 1920
till underofficer av 3. graden i flottan med konstitutorial och den 23 no¬
vember 1923 att från och med den 11 november samma år inneha samma
grad med fullmakt.
Björkdahls ställning måste numera anses grundad i första hand å den
för honom utfärdade fullmakten att vara underofficer av 3. graden i
flottan. Han innehar på grund härav de rättigheter och är underkastad
de skyldigheter, som åtfölja nämnda tjänstegrad.
Enär emellertid sagda tjänstegrad icke medför rätt att uppbära lön så¬
som underofficer av 3. graden, lärer därav följa att han ej heller i pen-
sionshänseende åtnjuter underofficers rättigheter. Han lärer då ej heller
i nämnda hänseenden vara underkastad underofficers skyldigheter. Så¬
lunda torde beträffande dylik underofficer icke äga tillämpning stad¬
gandet örn skyldighet för underofficer att från tjänsten avgå vid den
ålder, då rätt till pension för honom inträder eller i regel vid 55 år.
Underofficer av 3. graden i flottan kvarstår å stat i manskaps grad.
Han uppbär lön enligt den manskapsgrad han tillhör och måste anses i
pensionshänseende vara underkastad de för manskap gällande reglerna.
Då Björkdahl emellertid äger tillgodonjuta det i kungl, brevet den 13
december 1918 stadgade medgivandet örn rätt till fortfarande anställning
vid sjömanskåren, måste Björkdahl anses äga rätt att kvarstå i tjänst
vid sjömanskåren oavsett numera gällande föreskrifter örn skyldighet för
manskap att avgå vid viss levnadsålder och oavsett att han uppnått den
levnadsålder, då han i egenskap av korpral äger rätt till pension. Där¬
emot lärer Björkdahl få anses underkastad föreskrifterna örn skyldighet
att på grund av kassation avgå från sill tjänst vid sjömanskåren.
Den för Björkdahl utfärdade fullmakten torde äga betydelse i så måtto,
att han på grund av denna dels ej lärer kunna i administrativ ordning
avskedas från sin tjänst såsom underofficer dels ock, i mån av uppkom¬
men ledighet lärer äga rätt att ifrågakomma till befordran till under¬
officer vid flottan, därest han finnes för dylik befordran lämplig, dock
att sistnämnda rättighet icke fortfar längre än till dess han uppnått den
för skyldighet att avgå såsom underofficer på stat stadgade levnads¬
ålder.
Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade in¬
struktionen får jag härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Majit må finna framställningen för
anleda.»
218
5. Angående flygstyrelsens upphandling av flygmateriel.
I detta ämne avlät militieombudsmannen den 16 augusti 1934 följande
framställning till Konungen.
»Uti det hos mig genom anmälan av kaptenen Frithjof Trulsson an-
hängiggjorda ärendet rörande förutvarande flygattachéns i London, över¬
sten Erland Mossbergs, förbindelser med bröderna Carl och Adrian Flor¬
man samt med företag, vilkas ledning sistnämnda två personer tillhöra,
hava följande upplysningar framkommit rörande Aktiebolaget Aeroma-
teriels ställning till vissa in- och utländska företag, som bedriva till¬
verkning av flygmateriel.
I oktober 1927 har Aeromateriel i brev till firman The De Havilland
Aircraft C:o Ltd anhållit örn offert å tre flygplan av märket Moth att
användas vid en av Aeromateriel planerad flygskola samt tillika som
villkor uppställt att, örn Aeromateriel antoge Moths maskiner för sin
flygskola, Aeromateriel skulle erhålla ensamförsäljningsrätten för dessa
maskiner i Sverige.
Sedan Aeromateriel därefter i november 1927 hos firman beordrat tre
flygplan av märket Moth, har Havillandfirman, enligt kontrakt den 16
februari 1928 överlåtit försäljningsrätten för Sverige av firmans till¬
verkning av flygplan och har Aeromateriel därvid tillförsäkrats tio pro
cent provision å försäljningspriset för de flygplan av firmans tillverk
ning, som försåldes i Sverige, samt viss högre provision å härstädes för¬
sålda motorer och reservdelar.
Sedan Aeromateriel därefter i februari 1928 uppmanat Havillandfir
man att till flygstyrelsen insända offert å Mothflygplan, har flygsty¬
relsen den 27 juni 1928 övertagit ett av Aeromateriels Mothplan. Efter
det Aeromateriel sedermera tillhandahållit flygstyrelsen Havillandfir-
mans prospekt å deras flygplantyper, har flygstyrelsen den 23 januari
1931 genom Aeromateriel beställt ett Mothplan. Under försommaren
samma år har firman därefter för demonstration till Sverige översänt
ett flygplan av märket Trainer Moth; och har flygstyrelsen den 16 juni
1931 inköpt detta flygplan jämte ytterligare 9 flygplan av samma märke.
I början av 1932 har Havillandfirman för demonstration till Sverige
översänt ett flygplan av märket Tiger Moth och har flygstyrelsen den
19 januari 1932 inköpt jämväl denna maskin. Därefter har flygstyrelsen
beställt den 11 mars 1932, den 3 juni 1932 och den 2 november 1932 vid var
dera tillfället fyra flygplan av märket Tiger Moth.
Samtliga nu ifrågavarande inköp hava kommit till stånd efter för¬
handlingar mellan Aeromateriel och flygstyrelsen.
I april 1933 har vidare genom Aeromateriels förmedling Havilland¬
firman till flygstyrelsen sålt rätten att i Sverige tillverka dess flygplan
av märket Tiger Moth.
Å köpesumman för omförmälda 24 flygplan, tillhopa 23,710 pund, även
219
som å licensavgiften för tillverkningsrätten, 1,250 pund, har Aeromateriel
uppburit tio procent provision.
Aeromateriels samarbete med firman The Bristol Aeroplan & C:o Ltd
har börjat hösten 1929, då firmans försäljningschef för Europa under ett
besök i Stockholm uppsökt ryttmästaren Adrian Florman, som tillhörde
ledningen för Aeromateriel, och frågat örn Aeromateriel önskade över¬
taga agenturen för Sverige för firmans flygplan. Florman hade svarat
ja och i brev den 19 november har firman därefter erbjudit Aeromateriel
agenturen ifråga, såvitt anginge firmans flygplan Bristol Bulldog, med
rätt för Aeromateriel att å flygplan av nämnda märke, som firman för¬
sålde i Sverige, uppbära tio procent provision å firmans standardpris.
Den 3 juli 1930 har flygstyrelsen därefter direkt hos Bristolfirman be¬
ordrat tre flygplan av märket Bristol Bulldog. Den 27 mars 1931 har
flygstyrelsen likaledes direkt hos Bristolfirman beordrat ytterligare åtta
flygplan av samma märke.
Enligt ryttmästaren Flormans uppgift ha köpen av Bristol Bulldog-
planen kommit till stånd utan att Aeromateriel åtgjort något.
Å ifrågavarande försäljningar av flygplan av märket Bristol Bulldog
har Aeromateriel uppburit provision med tio procent å 27,650 pund.
Från firman The H. G. Hawker Engineering C:o Ltd har ryttmästaren
Florman i brev den 14 maj 1931, efter det Aeromateriel tidigare fört viss
korrespondens med firman, mottagit meddelande, att firman vore redo
antaga ryttmästaren Florman såsom representant för det dåvarande i och
för affärer rörande övningsflygplan.
Sedan Aeromateriel till svar härå meddelat, att bolaget tidigare repre
senterade Bristolfirman och att denna firma svarat avböjande på fram
ställd fråga örn bolaget finge förena agenturerna samt förklarat, att
Aeromateriel på grund därav måste, åtminstone för det dåvarande, låta
frågan örn att arbeta för Hawkerfirman falla, har annan person på för¬
slag av Aeromateriel tills vidare erhållit agenturen för Hawkerfirman.
Sedan flygstyrelsen därefter i december 1932 beställt tre flygplan av
Hawkers tillverkning, har 5 procent provision å den för sagda flygplan
avtalade köpeskillingen, 9,750 pund, tillfallit nu åsyftade person.
Köpet av dessa flygplan tiar tillkommit efter direkta förhandlingar
mellan flygstyrelsen och Hawkerfirman.
Sedermera har emellertid Aeromateriel övertagit agenturen för Sve¬
rige jämväl för Hawkerfirman och är Aeromateriel berättigad till tio
procent provision å nämnda firmas försäljning av flygplan i Sverige.
Flygstyrelsen har därefter från Hawkerfirman beställt i januari 1933
två och i augusti samma år ytterligare två flygplan av märket Osprey.
Dessa köp ha tillkommit efter direkta förhandlingar mellan flygstyrelsen
och Hawkerfirman. Å köpeskillingen för dessa fyra ännu icke levere
rade flygplan, tillhopa 13.000 pund, är Aeromateriel följaktligen berht
tigad uppbära 10 procent provision.
220
Jämväl flygvapnets anskaffning av flygplan av Hawkers tillverkning
får anses hava skett utan medverkan från Aeromateriels sida.
Chefen för flygstyrelsens militärbyrå har vitsordat, att anskaffningen
av flygplan från firmorna Havilland, Bristol och Hawker skett på initia
iiv från flygvapnet och att Aeromateriel icke varit i tillfälle att öva nå
got inflytande på dessa upphandlingar.
Enligt kontrakt den 6 april 1933 har Aeromateriel — i samband där
med att ryttmästaren Florman inträtt i styrelsen för Järnvägsverkstä¬
derna — tillförsäkrats ensamförsäljningsrätten för Järnvägsverkstäder
nas tillverkning av flygmateriel i Sverige och uppbär Aeromateriel per
kalenderår räknat för försäljningsbelopp intill ett belopp av 750,000 kro¬
nor 5 procent »kommission», för försäljningsbelopp mellan 750,000 och
1,500,000 kronor 4 procent »kommission», för försäljningsbelopp över
1,500,000 kronor 3 procent »kommission». Kontraktet innehåller vidare, att
Aeromateriel icke äger uppbära »kommission» å åtta flygplan av märket
Jaktfalk, varom muntligt avtal uppgives vara träffat med flygstyrelsen,
men skall Aeromateriel, när flygstyrelsen likviderat dessa flygplan för
denna beställning uppbära ett belopp av 10,000 kronor.
I kontraktet är vidare föreskrivet bland annat, att Aeromateriel skall
inrikta alla sina krafter på att upparbeta en fast marknad för Järn
vägsverkstädernas flygprodukter och försöka arrangera samarbete mel¬
lan Järnvägsverkstäderna och lämpliga utländska tillverkare av flyg¬
materiel samt, örn Järnvägsverkstäderna så önska, söka tillförsäkra
Järnvägsverkstäderna tillverkningsrätten till dylika av utländska till¬
verkare framställda maskintyper och materiel, att Aeromateriel ensamt
skall bestrida samtliga för försäljningen i Sverige förenade utgifter, däri
inbegripet utgifter för propaganda, vilka utgifter skola ligga inom väl¬
betänkt utgiftsgrad, att kontraktet skall gälla under en tid av fem år
från den 1 april 1933, och därefter förnyas fem år åt gången, därest det
icke av någondera parten uppsagts sex månader före kontraktsperiodens
utgång samt att, örn Järnvägsverkstäderna före den 1 april 1938 önska
annullera detta kontrakt, Järnvägsverkstäderna äga rätt därtill mot er¬
läggande till Aeromateriel av en ersättning av 10,000 kronor per år, som
återstode av den första kontraktstiden.
Enligt kontrakt av maj och oktober 1933 Ilar flygstyrelsen hos Järn¬
vägsverkstäderna beställt sju flygplan av typ Jaktfalk.
Ryttmästaren Florman har uppgivit, att han och Aeromateriel icke på
något sätt medverkat till någon beställning från flygstyrelsen å flyg
plan av typ Jaktfalk, till vilken flygplantyp Järnvägsverkstäderna ägde
tillverkningsrätten, att Aeromateriel emellertid innehade agenturen för
Bristol Bulldog, vilket vore ett konkurrentplan till Jaktfalk, ehuru den
senare ur prestationssynpunkt vore överlägsen Bristol Bulldog, samt att
han på grund av förenämnda kontrakt av den 6 april 1933 för sistnämnda
år av Järnvägsverkstäderna uppburit cirka 300 kronor.
221
Den verkställda utredningen visar, att Aeromateriel innehar agentur
för samtliga de engelska flygmaterielfirmor, som sedan år 1928 försålt
flygplan till svenska flygvapnet, att Aeromateriel jämväl uppburit pro
vision å samtliga av engelska firmor på grund av köp slutna efter nyss¬
nämnda tidpunkt till svenska flygvapnet levererade flygplan, med un
dantag av tre av firman Hawker levererade flygplan, för vilka provision
uppburits av annan person, som på Aeromateriels rekommendation till
fälligt innehaft agenturen för sagda firma, samt att Aeromateriel tillika
enligt femårskontrakt innehar ensamförsäljningsrätten för bland andra
länder Sverige, beträffande flygmateriel tillverkad av Järnvägsverkstä¬
derna.
Av utredningen framgår vidare, att vid inköp av flygplan från ifråga¬
varande engelska flygmaterielfirmor, inköpen av Mothplanen skett ge
nom förmedling av Aeromateriel, därvid Havillandfirman vid två sär
skilda tillfällen låtit härstädes demonstrera salubjudna flygplan, att in
köpen av Bristol- och Hawkerplanen däremot skett efter direkta förhand
lingar melian flygstyrelsen och vederbörande tillverkare utan att sagda
firmors härvarande representant kan sägas hava lämnat någon medver
kan vid köpens tillkomst.
Vid inköp av flygmateriel från Järnvägsverkstäderna, som utgör det
enda inhemska företag, vilket från och med 1932 levererat skol- och krigs
flygplan till svenska flygvapnet, är Aeromateriel på grund av förut om¬
för mälda kontrakt berättigat till provision å köp tillkomna efter kon
traktets dag. Aeromateriel är tillika berättigat uppbära ett belopp av
10,000 kronor för en beställning av sju flygplan, som flygstyrelsen upp
gives hava muntligen avtalat före kontraktets tillkomst och vid vilken
beställning ryttmästaren Florman och Aeromateriel icke medverkat.
I fråga örn upphandling för statens behov gäller enligt särskilt av
Kungl. Majit utfärdat cirkulär att, när upphandling är av beskaffenhet
att kunna i avsevärdare mån medverka till uppehållande av svensk indu
stid eller till beredande av arbetstillgång inom landet, företräde bör givas
ät svensk vara.
Järnvägsverkstäderna ha ock beretts tillfälle till beställningar för flyg¬
vapnets räkning. Så vitt jag kunnat utröna lia de beställningar å flyg
plan, som Järnvägsverkstäderna hittills av flygstyrelsen erhållit, till¬
kommit efter uppgörelse under hand. Företagets tillverkning av flyg¬
plan har ock hittills i huvudsak skett för svenska flygvapnets räkning.
Att ett företag, som för möjligheten att uppehålla sin tillverkning av
flygmateriel får anses i betydande omfattning beroende av statliga be¬
ställningar, på sätt skett, för flera år framåt utfäster provision å hela sin
försäljning av flygmateriel till staten, kan. enligt min uppfattning, icke
anses ur det allmännas synpunkt tillfredsställande.
Därest det varit för Järnvägsverkstäderna särskilt värdefullt att till
företaget knyta ryttmästaren Florman, synes vederlag för dennes tjäna
222
ter kunnat och bort utlästas i annan form än såsom provision å den del
av bolagets tillverkning av flygmateriel, som säljes till svenska flyg
vapnet.
Av den föregående redogörelsen framgår, att provision å försäljning
av flygplan utgått jämväl i sådana fall, då köpen tillkommit efter direkta
förhandlingar mellan flygstyrelsen och vederbörande tillverkare, och obe¬
roende därav örn försäljningsagenten lämnat någon medverkan vid köp
sluten.
Provisionerna å enbart försäljning av flygplan belöpa sig till avse¬
värda belopp.
Det synes mig därför värt att närmare undersöka huruvida icke vid
inköp för flygvapnets räkning av flygplan och annan mera dyrbar mate¬
riel särskild försäljningsagent såsom mellanhand mellan flygstyrelsen
och vederbörande tillverkare må kunna undvaras.
I anslutning till vad nu anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte taga under övervägande huruvida och under vilka förutsättningar
åt flygstyrelsen må kunna uppdragas att vid inköp av flygplan och an¬
nan mera dyrbar materiel för flygvapnets räkning, verkställa dessa in¬
köp efter direkta förhandlingar mellan flygstyrelsen och vederbörande
tillverkare samt huruvida såsom villkor för köp av dylik materiel må
kunna föreskrivas, att provision å köpen icke skall utgå.»
6. Angående ersättning' av statsmedel åt värnpliktig för civila per¬
sedlar, som bortkommit under förvaring i kronans förråd.
Härom avlät militieombudsmannen den 20 oktober 1934 följande fram
ställning till Konungen.
»I en skrift, som hit inkommit den 6 juli 1934, anförde värnpliktige nr 234
56/1931 Ove Valfrid Detlof Forslund i Möklinta: Under värnpliktstjänst¬
göring vid Stockholms örlogsstation hade Forslund den 10 april 1932 in¬
lagts å stationens sjukhus. Vid återkomsten från sjukhuset den 18 i
samma månad hade för Forslund, så vitt nu är ifråga, bortkommit en
kamera, ett fickur och ett armbandsur. Föremålen hade, då Fors¬
lund inlagts på sjukhuset, varit inlåsta uti ett Forslund tilldelat skåp.
Efter återkomsten från sjukhuset hade Forslund anmält förhållandet vid
örlogsstationen och vissa undersökningar hade verkställts men någon er
sättning för de bortkomna föremålen hade icke tillerkänts Forslund. Fors¬
lund hemställde, att, enär under Forslunds sjukhusvistelse nämnda skåp
’på stationsmyndighetens order samt utan kontroll av någon myndighet’,
uppbrutits, militieombudsmannen måtte förhjälpa Forslund till utbe¬
kommande av ersättning för de bortkomna föremålen, vilka Forslund vär
derade till sammanlagt 163 kronor.
Vid skriften fanns fogad åtskillig utredning, verkställd under april
223
1932 å örlogsstationen i anledning av berörda anmälan från Forslund att
nämnda föremål förkommit.
Beväringsbefälhavaren vid örlogsstationen har avgivit yttrande i ären¬
det.
Forslund har inkommit med påminnelser.
Med översändande av samtliga handlingar i ärendet får jag härmed
i underdånighet anföra följande:
Av utredningen i ärendet framgår, att Forslund vid inryckning till
värnpliktstjänstgöring den 4 april 1932 blivit förlagd å logementsf arty get
Vanadis samt därstädes tilldelats skåp nr 275. Söndagen den 10 april
1932 har Forslund inlagts på örlogsstationens sjukhus. Forslund, som vid
tillfället lidit av hög feber, har vid läkarundersökning beordrats att
fortast möjligt anmäla sig för vakten för att intagas å sjukhus. Innan
Forslund begivit sig till sjukhuset, har han av veckohavande kasernun¬
derofficeren fått order ’att stuva sin säck och lämna in den i vakten sam¬
tidigt med sängservisen’. Forslund synes hava följt den sålunda givna
ordern, men enär han önskat att skyndsammast komma till sjukhuset och
då samtliga expeditioner vid örlogsstationen varit stängda, låtit en del
'civila effekter’ kvarbliva i skåpet. Forslund synes jämväl hyst den
uppfattningen, att han, ehuru kronobeklädnaden inlämnats till vakten,
haft rätt att under sjukhusvistelsen disponera över det honom tilldelade
skåpet.
Under Forslunds vistelse å sjukhuset har det av Forslund innehavda
kojnumret belagts med annan person. Anledningen härtill har varit, att
förläggningen under inryckningstiden varit knapp och att alla luckor
därför måst fyllas för att den fastställda förläggningen skulle kunna
hållas. Den man, som tilldelats Forslunds kojnummer, har för vecko¬
havande kasernunderofficeren anmält, att det till kojen hörande skåpet
varit låst. Veckohavande kasernunderofficeren har i anledning därav
beordrat, att skåpet skulle uppbrytas i hans närvaro. Skåpet har emel¬
lertid uppbrutits utan att veckohavande underofficeren varit närvaran¬
de och denne har ej erhållit kännedom därom förrän den man, som inne
haft kojnumret 275, avlämnat diverse i skåpet förvarade persedlar till
vakten.
Efter sin återkomst till förläggningen nämnda den 18 april hava de
sålunda till vakten överlämnade persedlarna återlämnats till Forslund.
Efter det Forslund genomgått desamma, har han anmärkt, att förenämn-
da kamera, fickur och armbandsur, vilka jämväl kvarlämnats i skåpet,
då Forslund intagits på sjukhuset, saknades. Det har icke blivit utrönt
vare sig vilken person, som uppbrutit skåpet, eller vem som under Fors¬
lunds sjukhusvistelse använt detsamma.
Enligt av kårchefen den 30 september 1934 utfärdad samlingsorder
finge kasernernas klädskåp endast låsas med hänglås, vilka utlämnats ge-
224
nom kompaniernas försorg. Manskapet uppmanades enligt samma order
att icke bära på sig eller förvara i kläderna, i klädskåp eller i klädsäck
större penningbelopp än nödvändigt samt att deponera större penning¬
belopp ävensom värdesaker bos kompanichefen.
Det torde få anses utrett, att ifrågavarande föremål förkommit under
den tid de varit överlämnade i örlogsstationens vård. Åtgärder, ehuru i
viss mån bristfälliga, hava vidtagits för åstadkommande av utredning,
huruvida någon befattningshavare vid örlogsstationen kan göras ansva¬
rig för den uppkomna förlusten. Såvitt utrönt blivit, föreligger emeller¬
tid ej sådant förhållande. Forslund synes vid sitt intagande å sjukhuset
icke hava ställt sig till efterrättelse av kårchefen meddelade föreskrifter
angående förvaring av manskapet tillhöriga värdeföremål. Med hänsyn
till de omständigheter, varunder Forslund intagits å sjukhuset, synes
Forslunds försumlighet i berörda avseende dock icke böra föranleda att
han själv skall bära förlusten av de förkomna föremålen. På grund här
av torde statsverket skäligen böra till Forslund utgiva ersättning för vär¬
det av samma föremål.
Med åberopande av vad sålunda anförts får jag hos Eders Kungl. Majit
anmäla detta ärende för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Majit må finna
anledning föreligga.»
* #
*
Genom beslut den 14 december 1934 medgav Kungl. Majit, med hän
syn till förekomna omständigheter, att till Forslund finge såsom ersätt¬
ning i förevarande avseende utbetalas ett belopp av 163 kronor från sjö¬
försvarets anslag till extra utgifter.