JUSTITIEOM UDSMANNENS
ÅMBETSBE ÅTTELSE
AVGIVEN TILL LAG RIKSDAGEN
ÅR 192
SAMT
TRYCKFRIHETS OMMITTÉNS
RERÅTT LSE
/
STOCKHOLM 1922
IVAR HjEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG
213615
'v. ■ * a
r
u
*" 7' V 7" > * 7 ;* v
.il * %7 « I
A*" , *s
—Jr...
j r i'"
I 'J!1 t .|
• - ^ I ’ 2 ' S K tf
* .4 * v f Vi i 1 ...
1/ /
M J /* . ' l *
f*
\
\
INNEHÅLL.
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.
Sid
Inledning
I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda ämbets- eller tjänstemän.
1) distriktslantmätaren O. Bagger-Jörgensen i fråga om felaktigt utförande av lantmäteri
2)
3) t.
förrättning (ämbetsberättelserna 1918 sid. 41 och 1920 sid. 3). ,
kronofogden A. Dalqvist för felaktigt förfarande vid verkställighet av dom i tvistemål
(ämbetsberättelserna 1918 sid. 127, 1919 sid. 18, 1920 sid. 16 och 1921 sid 9). • • ■ • 8
f. kronolänsmannen O. Almqvist för utmätning av böter, ådömda genom häradsrätts
icke laga kraft vunna utslag (ämbetsberättelserna 1919 sid. 39 och 1920 sid. 19) • •
häradshövdingen A. Reuterskiöld i fråga om felaktig processledning i brottmål (ämbets
berättelsen 1920 sid. 145)......................' ' ' ‘ ' '......
överinspektören K T. Alsén och överkontrollören C. O. E. R. Drangel i fråga om fel
aktig tullbehandling av giftiga ämnen och obehörigen meddelad tjänsteennran (ämbets
berättelsen 1921 sid. 12)............................. ' ' ' ' '
häradshövdingen T. Ahlström i fråga om felaktigt beslut om svarandes hämtande til
häradsrätt (ämbetsberättelsen 1921 sid. 48)............' ' ' ‘ , QO
7) häradsskrivaren G. Boberg för felaktigt förande av mantalslängd (ämbetsberättelsen 192
8) direktören A. J. Christiernson för felaktigt förfarande vid försäljning av statens bränsle
kommission tillhörig egendom (ämbetsberättelsen 1921 sid. 160).
9) kanslirådet A. Lindhagen för dröjsmål med föredragning av besvärsmål i regeringsråd
ten samt dröjsmål med att besvara skrivelser från J. O. och att återställa av J. O
remitterade handlingar............................... ' ‘ ‘ '' ' '
t. f. domhavanden H. Anderson för underlåtenhet att tillämpa bestämmelserna 111 kap
32 § andra stycket rättegångsbalken..................Y Y ' 1 Y i .'
11) borgmästaren C. Brink no. fl. angående fullmäktigskap vid rådhusrätt utövat av t. f. råd
man vid samma rådhusrätt......................‘ V.V 1 Y ’ J,
borgmästaren W. Palmgren m. fl. för felaktigt förfarande av magistrat vid stadsfullmäk
t. f^borgmästaren E. Thorén m. fl. för kränkning av församlingsfriheten......... 36
- 1922 -
6)
10)
12)
13)
10
10
11
11
12
18
25
33
4
14) häradshövdingen I. Emberg för dröjsmål med avkunnande av utslag rörande häktad
person.................
15) häradshövdingen A. Nyrén för underlåtenhet att ådöma påföljd enligt 2 kap. 19 § straff- 41
lagen samt fråga om felaktighet i domarbevis i rannsakningsmål............ 47
16) landssekreteraren N. Sunnerholm och landskamreraren L. Fernqvist för felaktig röstsam¬
manräkning inför K. B. vid val av kommunalfullmäktige .... 53
17) t. f. landssekreteraren E. Johnsson och t. f. landskamreraren J. Nelsén för oriktigt för¬
farande av K. B. i anledning av besvär i taxeringsmål... 59
18) poliskonstaplarna C. P. Kempe och J. E. Lundbäck för oriktigt kvarhållande å polis-
station........................
19) hvsmedelsfiskalen G. Lekander för överskridande av livsmedelsfiskals befogenhet.... 69
20) tredje polisintendenten E. Hallgren och kriminalkommissarien G. Björck i fråga om orik¬
tigt tillvägagångssätt vid husrannsakan. Forum för tredje polisintendenten i Stock¬
holm vid åtal för tjänstefel.................. gg
21) landsfiskalen G. Karlholm för oriktigt tillvägagångssätt vid husrannsakan........ . 103
22) landsfiskalen G. Bjööm för dröjsmål med försäljning av utmätt egendom.........113
23) distnktschefen hos statens bränslekommission N. Westman och avdelningsledaren hos
kommissionen A. Modin för åtgärd att för egen räkning inköpa skog, som sedermera
med vinst överlåtits å kommissionen................. ^4
24) landssekreteraren E. Thorin och landskamreraren Carl Johanson för oriktigt förfarande
av K. B. vid utarrendering av kyrkoherdeboställe................... 434
2ö) landssekreteraren A. Norberg för försummelse vid föranstaltande om anhållen persons
försättande på fri fot......... . .,
II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal m. m.
1) Fråga om nyinflyttad persons upptagande i röstlängd för val till riksdagens andra
kammare..........................
2) Tryckta skrifter olagligen omhändertagna och kvarhållna av polismyndighet . 163
3) Fråga om skyldighet för rådhusrätt att, sedan part vid upprop uteblivit, på anmälan
senare under dagen upptaga mål till förnyad behandling .................170
4) Fråga om behörighet för domkapitel att i mål angående prästval påkalla vittnesförhör
vid rådhusrätt m. m.........................
5) Försummelse att, sedan en till fängelse dömd person erhållit nåd, återkalla hans efter¬
lysning i tidningen Polisunderrättelser..........................
6) Vittnesförhör på begäran av nordamerikansk domstol.....................200
7) Vid stämpelbeläggning av fångeshandling uppkommen fråga om vad till fast egendom
hörer ....................................................
8) Hyresnämnds protokoll stämpelbelagt och påfört lösen enligt expeditionslösenförord¬
ningen, varefter utmätning verkställts för beloppet.....................204
9) Vägran att från predikstolen å helgdag tillkännagiva justering av kommunalstämmo-
protokoll............................ „„7
— 1922
5
Sid.
10) Fråga om skyldighet för landsfiskal att på begäran av enskild part delgiva stämningar
och domstols beslut.........................................212
Diverse skrivelser............................................221
III. Framställningar till Konungen.
1) och 2) Ang. förvaltningen av Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals härads
domsaga.......... 223
3) Ang. åtgärder till förbättrande av stadsdomarnas ställning i åtskilliga medelstora och
mindre städer..........................................233
4) » vissa synpunkter vid en revision av kung! förordningen den 30 juni 1916 om
automobiltrafik..........................................244
5) » ändrade föreskrifter i fråga om verkställighet av utmätning av eller kvarstad å
fartyg eller gods i fartyg....................................266
6) » ändring av bestämmelserna i 3 § i kungl. förordningen den 31 oktober 1873 an¬
gående främmande trosbekännare och deras religionsövning..............272
7) » indrivning och redovisning av kronoutskylder och böter inom sådant område, för
vilket enligt 3 § utsökningslagen särskild utmätningsman förordnats .......... 280
8) » åtgärder till undvikande av dröjsmål med för brott häktade personers inställande
för domstol................... 291
9) » rätt till ränta vid restitution av stämpelavgift m. m...................300
IV. Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg under år 1922 åt be¬
fattningshavare vid justitieombudsmansexpeditionen................308
V. Inspektionsresor under år 1921 ............................... 308
VI. Under år 1921 handlagda klagomål och anställda åtal m. m...........309
Berättelse av tryckfrihetskommittén...............................312
Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.
I. Tabell över samtliga av 1921 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd en¬
ligt riksdagens protokoll.....................................317
II. Förteckning över de av 1921 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte upp¬
gifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser 320
— 1922 --
6
III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,
som vid utgången av 1921 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kung!
Maj:ts prövning beroende.......................................
IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före 1921, men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon
del oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden undergått under 1921 401
V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1921 och vari under 1921 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Majrts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.........................455
- 1922 -
Till RIKSDAGEN.
Jämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets förvaltning
under 1921. Jag får därvid meddela, att jag med stöd av 25 § i instruktionen
— 1922 -
8
begagnat mig av semester under tiden från och med den 4 juli till och med den
18 augusti samt att under nämnda tid min av riksdagen utsedde suppleant och
efterträdare hofrättsrådet Arnold Lindman förestått ämbetet.
Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot ämbets- och tjänstemän för fel eller försummelse i ämbete eller
tjänst anbefallda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon in¬
stans prövade. 6
I. Redogörelse för anställda åtal.
1. Fråga om felaktigt utförande av lantmäteriförrättning.
I 1920 års ämbetsberättelse (sid. 3 o. f.) redogöres senast för ett av min
företrädare efter klagomål av ingenjören W. Schumacher mot distriktslantmätaren
O. Bagger-Jörgensen anbefallt åtal för det denne vid triangelmätning skulle obe-
höngen låtit nedhugga träd. Av redogörelsen framgår, att Södra Roslags domsagas
häradsrätt ogillat åtalet och i målet förd målsägandetalan samt förpliktat måls¬
ägarna att ersätta Bagger-Jörgensens rättegångskostnad ävensom att besvär här¬
över anförts i Svea hovrätt dels av advokatfiskalen enligt uppdrag av tjänstför-
rättande J. O. och dels av målsägarna.
Svea hovrätt har genom utslag den 18 maj 1921 fastställt det slut, härads¬
rättens utslag innehöll, samt förpliktat målsägarna att, vilkendera gälda gitte, till
Bagger-Jörgensen, som fordrat ersättning för förklaringskostnaden i dylikt hän¬
seende utgiva 100 kronor.
Över hovrättens utslag hava besvär anförts av målsägarna. Målet är be¬
roende på Kungl. Maj:ts prövning.
2. Felaktigt förfarande vid verkställighet av dom i tvistemål.
I 1921 års ämbetsberättelse (sid. 9) redogöres senast för ett av min före¬
trädare mot kronofogden A. Dalqvist anbefallt åtal för det Dalqvist genom i flera
avseenden visat oförstånd förorsakat, att ett av honom omhänderhaft utsöknings-
ärende blivit oskäligt fördröjt. Av redogörelsen framgår:
att rådhusrätten i Skellefteå, varest åtalet anhängiggjorts, avvisat åtalet, så¬
vitt det avsåge Dalqvists åtgärd att inställa en exekutiv auktion, som skulle ägt
■<^en 1915 inom Nysätra tingslags häradsrätts domvärjo, samt för
vad i övrigt lagts Dalqvist till last dömt honom till ansvar och ersättnings¬
skyldighet, &
att Svea hovrätt, varest Dalqvist anfört besvär, funnit Dalqvist hava förfarit
felaktigt i två särskilda avseenden samt, då vad Dalqvist läge till last utgjorde
fortsättning av en och samma tjänsteförseelse, dömt Dalqvist jämlikt 25 kap
17 § jämförd med 4 kap. 3 § strafflagen att bota 50 kronor,
att Dalqvist anfört besvär över hovrättens utslag,
att Dalqvist efter förordnande av mig ställts under åtal inför häradsrätten
för den inom dess domvärjo begångna förseelsen,
— 1922 -
9
att häradsrätten förklarat det vid häradsrätten anhängiggjorda målet vilande
1 avbidan på besvärens prövning hos Kungl. Maj:t
samt att Kungl. Maj:t prövat lagligt att, med undanröjande av den av hov¬
rätten för Dalqvist meddelade straffbestämmelsen, förklara Dalqvist saker till
ansvar jämlikt 25 kap. 17 § jämförd med 4 kap. 3 § strafflagen för det han
felat i de av hovrätten angivna hänseenden samt förvisat honom till häradsrätten
att i ett sammanhang dömas.
Nysätra tingslags häradsrätt har i utslag den 10 mars 1921 anfört att, enär
Dalqvist genom att inställa auktionen visat oförstånd och försummelse i ämbetet
och Dalqvist genom Kungl. Maj:ts utslag förklarats saker till ansvar jämlikt 25
kap. 17 §, jämförd med 4 kap. 3 § strafflagen, för det han gjort sig skyldig till
obehörigt dröjsmål dels vid utlysande av auktionen dels ock vid delgivning av
och avgivande av yttrande över hos K. B. i länet anförda besvär över en av
Dalqvist den 19 oktober 1914 företagen utmätning, samt då det vid häradsrätten
åtalade förfarandet och de av Kungl. Maj:t bedömda förseelserna stode till var¬
andra i det samband, att de måste anses utgöra fortsättning av en och samma
förbrytelse, dömdes Dalqvist jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd med 4
kap. 3 § samma lag, att för vad han sålunda låtit komma sig till last höta
75 kronor.
Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.
3. Utmätning av böter, ådömda genom häradsrätts icke laga kraft
vunna utslag.
1920 års ämbetsberättelse (sid. 19 o. f.) innehåller senast redogörelse för ett
av tjänstförrättande J. O. efter klagomål av C. Nilsson mot t. f. kronolänsmannen
O. Almqvist anbefallt åtal för det han, sedan Nilsson dömts till böter, hos
Nilsson verkställt utmätning för böterna, oaktat Nilsson anfört besvär över ut¬
slaget. Av redogörelsen framgår att, sedan häradsrätten dömt Almqvist till böter
och ersättning, Svea hovrätt bestämt bötesbeloppet till 100 kronor och ersätt¬
ningsbeloppet till 150 kronor samt att Almqvist anfört besvär över hovrättens
utslag.
Kungl. Maj:t har genom utslag den 2 februari 1921 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag; och skulle Nilsson äga hos K. B. i Värmlands län
såsom ersättning för förklaringskostnaden hos Kungl. Maj:t lyfta det av Alm¬
qvist till säkerhet i sådant avseende nedsatta belopp 150 kronor.
Jfr N. J. A. 1921 sid. 65.
4. Fråga om felaktig processledning i brottmål.
I 1920 års ämbetsberättelse (sid. 145 o. f.) redogöres för ett av min före¬
trädare efter klagomål av Aktiebolaget Trehömingsjö Handelsförening anbefallt
åtal mot häradshövdingen A. Reuterskiöld för det han skulle förfarit felaktigt
vid handläggningen av ett vid Nordmalings och Bjurholms tingslags häradsrätt
2 — Jnstiticombvdsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.
10
anhängiggjort mål mellan bolaget, å ena, och C. Johansson, å andra sidan, an¬
gående åtal för bristande redovisning m. m. Av redogörelsen framgår, att Svea
hovrätt ogillat såväl den mot Reuterskiöld förda ansvarstalan som av bolaget
framställt ersättningsyrkande ävensom att bolaget anfört besvär över hovrättens
utslag.
Kungl. Maj:t har genom utslag den 11 februari 1921 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag. Av det belopp, bolaget nedsatt till säkerhet för
motparts kostnadsersättning, ägde Reuterskiöld hos Ö. Ä. lyfta 50 kronor såsom
ersättning för förklaringskostnaden hos Kungl. Maj:t samt bolaget återbekomma
100 kronor.
5. Fråga om felaktig tullbehandling av giftiga ämnen och obehörigen
meddelad tjänsteerinran.
Enligt 1921 års ämbetsberättelse (sid. 12 o. f.) lät min företrädare efter
klagomål av tullkontrollören J. Elvin förordna om åtal mot överinspektören N. T.
Alsén och överkontrollören C. O. E. R. Drangel för felaktigt förfarande vid tull¬
behandling av giftiga ämnen och obehörigen meddelad tjänsteerinran. Av redo¬
görelsen framgår, att Stockholms rådhusrätt ogillat åtalet och av Elvin i målet
framställt ersättningsyrkande, att jag uppdragit åt advokatfiskalen vid Svea hov¬
rätt att anföra besvär över rådhusrättens utslag i vissa hänseenden samt att Elvin
jämväl anfört besvär i hovrätten.
Svea hovrätt har genom utslag den 23 februari 1921 ej funnit skäl göra
ändring i rådhusrättens utslag, såvitt det överklagats.
Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.
6. Fråga om felaktigt beslut om svarandes hämtande till häradsrätt.
Av 1921 års ämbetsberättelse (sid. 48 o. f.) framgår, att jag efter klagomål
av vice häradshövdingen F. L. Lang låtit anställa åtal mot häradshövdingen
T. Ahlström för det han såsom ordförande i Konga och Uppvidinge häradsrätter
i åtskilliga avseenden förfarit felaktigt, att Göta hovrätt dömt Ahlström, för det
Uppvidinge häradsrätt under hans ordförandeskap genom beslut den 27 oktober
1915 förordnat om Langs hämtande till häradsrätten, jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen till böter, varemot av Lang framställda ersättningsanspråk icke kunde
bifallas, ävensom att Ahlström och Lang anfört besvär hos Kungl. Maj:t.
Kungl. Maj:t har genom utslag den 6 maj 1921 vidkommande Ahlströms
besvär, enär, med hänsyn därtill att det mot Lang till den 27 oktober 1915 in¬
stämda målet varit av beskaffenhet, att Lang haft skyldighet att själv svara däri,
den omständigheten att Lang tillstädeskommit genom ombud icke utgjort laga
hinder för häradsrätten att, om förhållandena därtill gåve anledning, förordna
om Langs hämtande, samt förhållandena icke varit sådana, att fog saknats för
beslutet, prövat lagligt att, med ändring av hovrättens utslag härutinnan, befria
Ahlström från de honom i målet ådömda böter. I anledning av Langs besvär
— 1922 —
11
har Kungl. Maj:t ej funnit skäl att göra ändring i hovrättens utslag. Lång »
ägde återbekomma det av honom till säkerhet för motparts kostnadsersättning
nedsatta belopp 150 kronor.
Jfr N. J. A. 1921 sid. 195.
7. Felaktigt förande av mantalslängd.
I 1921 års ämbetsberättelse (sid. 133 o. f.) redogöres för ett av mig efter
klagomål av A. G. Hansson anbefallt åtal mot häradsskrivaren G. Boberg för
det denne förfarit felaktigt vid upprättandet av mantalslängden i Gottlands läns
södra fögderi. Av redogörelsen framgår, att Gottlands södra häradsrätt ogillat
åtalet och att advokatfiskalen vid Svea hovrätt efter anmaning av mig anfört
besvär däröver i hovrätten.
Svea hovrätt har genom utslag den 21 juni 1921 funnit i målet ostridigt, att
Hansson varit upptagen i den för år 1916 upprättade mantalslängd för Rone
socken och att Hansson blivit vid mantalsskrivningen för år 1917 utelämnad,
och enär sådan anledning till Hanssons utelämnande vid mantalsskrivningen, som
omförmäldes i § 8 mom. 3 mantalsskrivningsförordningen, icke förelegat, samt
Boberg i egenskap av förrättare av förenämnda mantalsskrivning vore för före-
lupna förbiseendet ansvarig såsom för försummelse i tjänsten, funne hovrätten,
med ändring av häradsrättens utslag, skäligt döma Boberg jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen för vad honom sålunda läge till last att bota 25 kronor.
Boberg har anfört besvär över hovrättens utslag. Målet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.
8. Felaktigt förfarande vid försäljning av statens bränslekommission
tillhörig egendom.
Enligt 1921 års ämbetsberättelse (sid. 160 o. f.) lät jag anställa åtal mot
direktören A. J. Christiernson såsom ledamot av B. K. för det han förfarit fel¬
aktigt vid försäljning av den B. K. tillhöriga bogserbåten Doggen. Av redo¬
görelsen framgår, att Stockholms rådhusrätt väl funnit Christiernsons åtalade för¬
farande felaktigt men likväl ej av beskaffenhet att medföra ansvar, varför åtalet
och av B. K. förd ersättningstalan ogillades, samt att advokatfiskalen vid Svea
hovrätt efter anmodan av mig ävensom B. K. anfört besvär i hovrätten.
Svea hovrätt har genom utslag den 3 juni 1921 ej funnit skäl göra ändring
i rådhusrättens utslag, och skulle B. K., som fordrat gottgörelse jämväl för kost¬
naderna å målet i hovrätten, själv vidkännas nämnda kostnader.
En ledamot yttrade: »Av handlingarna inhämtas, att sedan beslut fattats, att
B. K:s ifrågakomna fartyg skulle försäljas, därest för detsamma erhölles 150,000
kronor, samt verkställighet av nämnda beslut uppdragits åt Christiernson såsom
ledamot av kommissionen, har Christiernson, enligt vad han själv uti en den 24
februari 1919 avgiven, av kommissionen till J. O. översänd redogörelse upplyst,
dels någon dag i mitten av februari 1918 under samtal med Sven Wendelin och
— 1922 —
12
en annan person rörande nämnda fartyg och dess försäljande tillfrågat Wendelin,
huruvida han icke på grund av sin personkännedom inom facket kunde driva
upp någon köpare, dels ock vid ett senare tillfälle meddelat Wendelin, att kom¬
missionen icke kunde sälja fartyget under 150,000 kronor, men att Wendelin »ju
kunde lägga på provision å detta belopp». Med avseende å vad Christiernson
sålunda upplyst, kan visserligen mindre tilltro tillerkännas sedermera lämnade
uppgifter, än därom, att Wendelin »fått båten på hand för 150,000 kronor», än
därom, att Christiernsson, då han hemställt, att Wendelin skulle söka sälja far¬
tyg^! tillförsäkrat Wendelin, att denne skulle äga behålla vad han vid fartygets
försäljning kunde betinga utöver 150,000 kronor, utan anledning förekommer till
antagande, att slutligt avgörande om beloppet av den provision, som skulle till¬
komma Wendelin såsom förmedlare av försäljningen, träffats först efter det far¬
tyget försålts. Men som tillförlitlig utredning i omförmälda hänseende icke före¬
kommit, alltså och på grund av vad rådhusrätten anfört, finner jag, lika med
rådhusrätten, den emot Christiernson förda ansvars- och ersättningstalan icke
kunna bifallas.»
Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.
9. Dröjsmål med föredragning av besvärsmål i regeringsrätten samt
dröjsmål med att besvara skrivelser från J. O. och att
återställa av J. O. remitterade handlingar.
I en den 13 juni 1918 hit inkommen klagoskrift anförde folkskolinspektören
K. L. Österberg följande:
Den 27 september 1915 och den 29 december samma år hade klaganden
till kungl. ecklesiastikdepartementet insänt två särskilda besvär över utanordningar
av statsmedel, som K. B. i Västernorrlands län verkställt den 21 september och
den 4 december nämnda år. Då besvären ännu icke blivit behandlade och de
syntes bliva undanskjutna, så att de snart komme att förlora allt aktuellt värde
för klaganden, nödgades han vända sig till J. O. under förhoppning att därigenom
få behandlingen av målen påskyndad. Angående besvären hade klaganden flera
gånger skrivit till kommissionären i departementet. Klaganden hade erbjudit sig
att komplettera handlingarna, om sådant vore behövligt. Svar hade ingått, att
sådant ej vore behövligt och att besvären vore under behandling etc. Trots löfte
i februari 1918 att då fa besvären under behandling hade därom ännu ingenting
hörts av. Besvären rörde rese- och traktamentsersättning. Under nuvarande dyra
tider kunde man ej undvika att förlora på tjänsteresorna, men givetvis sökte man
att undkomma förlusterna så mycket som möjligt.
Vid klagoskriften voro fogade två brevkort från departementets kommis¬
sionär till klaganden, det ena daterat den 6 oktober 1917 och det andra den 16
februari 1918.
Brevkorten hade följande lydelse:
1) »I anledning av Eder skrivelse av den 29 september får jag härmed, efter
att nu hava erhållit besked från vederbörande föredragande för besvarande av
— 1922 —
13
Eder förfrågan, meddela, att denne kommer att inhämta felande, ömkliga och
behövliga uppgifter från K. B., men skulle dessa icke bliva tillfyllest, kommer
han att direkt vända sig till Eder för dessas erhållande;»
2) »Till svar å Eder skrivelse av den 13 dennes meddelas, att kanslirådet
Lindhagen på förfrågan sagt sig just för närvarande hava Edra besvär under
behandling och ämna någon av de närmaste dagarna tillskriva Eder för att erhålla
kompletterande upplysningar. Skulle Ni önska, att jag påaktar malen, torde jag
få emotse sådant uppdrag.»
Sedan jag från departementet begärt upplysningar i ärendet, erhöll jag det
beskedet, att besvärsmålen komme att föredragas omedelbart efter det regerings¬
rättens semester den 19 augusti 1918 gått till ända, därom klaganden underrättades.
I en den 8 november 1918 hit inkommen skrift anförde klaganden vidare,
att det vore av vikt för klaganden, att få besvären fort avgjorda för att få klarhet
uti ett par omtvistade principer, som hos K. B. på olika tider och i olika län
gjort sig olika gällande vid tolkningen av vissa punkter i resereglementet. Då
klaganden ännu ingenting hört om besvären, vore de förmodligen ännu oavgjorda.
Under sådana omständigheter måste klaganden verkligen anse det tröstlöst att
vädja från lägre instans till regeringsrätten. Klaganden hade ännu en gång velat
vånda sig till J. O., i den händelse något vidare skulle kunna göras för att sent
omsider få saken avgjord.
Med anledning av sistnämnda skrift avsändes följande dag till klaganden från
min expedition det meddelandet, att de ifrågavarande besvärsmålen, efter påstöt¬
ning av J. O., enligt uppgift föredragits inför regeringsrätten den 11 september
1918, att regeringsrätten därvid anmodat föredraganden att under hand införskaffa
vissa erforderliga upplysningar, att föredraganden därefter under en tid av tre
veckor varit sängliggande i spanska sjukan och först den 9 november åter inträtt
i tjänstgöring samt att han förklarat sig ämna i nästa vecka ånyo anmäla målen
i regeringsrätten.
Då jag emellertid ännu icke på nyåret 1919 från föredraganden i regerings¬
rätten, kanslirådet Albert Lindhagen, lyckats erhålla klart besked, huru med
föredragningen av besvärsmålen egentligen förhölle sig, begärde jag i remiss den
22 februari 1919 med översändande av de från klaganden hit inkomna skrifterna,
att Lindhagen inom tre veckor efter mottagandet av remissen ville till mig
inkomma mod upplysning, huru med de i klagoskriften uppgivna omständigheter
förhölle sig; och borde remisshandlingarna därvid hit återställas.
Som jag icke inom den föreskrivna tiden från Lindhagen erhållit de begärda
upplysningarna och icke heller återbekommit remisshandlingarna, påminte jag
honom muntligen i saken, och erhöll jag varje gång sådant svar, att jag fick den
uppfattningen, att besvärsmålens avgörande icke vore långt borta.
Den 6 augusti 1919 avlät tjänstförrättande J. O. till Lindhagen en skrivelse
av det innehåll att, som intet svar i anledning av remissen den 22 februari 1919
inkommit och de till Lindhagen remitterade handlingarna ej heller återställts,
anmodades Lindhagen att ofördröjligen och senast inom eu vecka efter mottagandet
av J. 0:s skrivelse till J. O. inkomma med den begärda upplysningen, därvid
— 192-2 —
14
Lindhagen tillika hade att meddela anledningen till dröjsmålet med besvarandet
av remissen.
Icke heller å denna skrivelse erhölls något svar.
Den 28 augusti 1919 avlät jag en skrivelse till Lindhagen, däri han ånyo
anmodades att, som skrivelsen den 6 augusti icke blivit besvarad och remiss¬
handlingarna icke heller blivit återställda, ofördröjligen och senast inom en vecka
inkomma med de begärda upplysningarna och remisshandlingarna, därvid Lind¬
hagen tillika borde meddela anledningen till dröjsmålet med besvarandet av
remissen. Vid skrivelsen fogades en av klaganden den 2 augusti 1919 hit insänd
skrift, vilken jämte övriga remisshandlingar borde hit återställas.
Då Lindhagen icke ens efter sistberörda anmaning avlät något svar eller åter¬
ställde remisshandlingarna, anhöll jag, att han personligen ville inställa sig hos mig.
Sedan Lindhagen den 20 september 1919 infunnit sig på mitt ämbetsrum,
upplyste han, att de ifrågavarande besvärsmålen vore av särdeles svår beskaffenhet
och fordrat en vidlyftig förberedande utredning från Lindhagens sida, innan de
kommit i skick att kunna föredragas. Huvudsakliga anledningen, varför besvärs¬
målen ännu icke föredragits, vore emellertid den, att, sedan den berörda utred¬
ningen blivit av Lindhagen utförd, akterna i målet på outrett sätt förkommit
och icke, trots långvarigt och noggrant letande såväl inom departementet som i
Lindhagens bostad, kunnat återfinnas. Lindhagen hade gått i författning om att
rekonstruera akterna, vilket lätt nog läte sig göra. I sådant avseende hade Lind¬
hagen för ungefärligen en och eu halv vecka sedan tillskrivit klaganden samt
berättat för denne, huru i saken förhölle sig, och anhållit, att klaganden ville till
Lindhagen insända en avskrift av besvären. Lindhagen utfäste, att besvärsmålen
inom fjorton dagar skulle vara inför Kungl. Maj: t föredragna.—Jag uppmanade
Lindhagen att lägga sig den största vinning om att besvärsmålen snarast bleve
föredragna.
Lnder den därpå följande tiden efterhörde såväl jag som expeditionssekre¬
teraren Folke Engströmer liera gånger i telefon, huru med besvärsmålens behand¬
ling fortskrede. Därvid lämnade vederbörande kanslisekreterare den upplysningen,
att målen ännu ej vore avgjorda, och anmodades han att underrätta Lindhagen
om de härifrån framställda erinringarna.
Då ännu icke den 7 juni 1920 något bestämt besked kunnat erhållas, uppdrog
jag åt Engströmer att å Lindhagens ämbetsrum inhämta upplysningar i ärendet.
Därvid meddelade Lindhagen, att han numera lyckats ersätta samtliga de till de
ifrågakomma besvärsmålen hörande, tidigare förkomna handlingarna med undantag
av en samt att besvärsmålen komme att föredragas inför regeringsrätten den 16
juni. Av »anteckningsbok över ärenden till regeringsrätten från regeringsbyrån
inom ecklesiastikdepartementet år 1920» inhämtades, att ifrågakomma besvärsmål
med diariinummer 2640/1915 och 8/1916 inkommit till departementet resp. den
29 september 1915 och den 3 januari 1916, att klaganden därjämte den 8 januari
1918 inkommit med en skrift, att förklaring infordrats från K. B. i Västernorr-
lands län resp. den 30 september 1915 och den 3 januari 1916, att förklaring
därefter inkommit resp. den 30 oktober 1915 och den 11 februari 1916, men att
därefter, såvitt anteckningsboken utvisade, intet förekommit i målen.
— 1922 —
15
Efter det malen den 25 juni 1920 härifrån ånyo efterhörts, upplystes, att de
varit upptagna å Lindhagens föredragningslista den 16 juni före början av rege¬
ringsrättens semester, men att målen icke sistnämnda dag hunnit föredragas.
Sedan Lindhagen under hösten 1920 ytterligare mottagit de mest enträgna
erinringar i ämnet, inkom han äntligen den 2 oktober 1920 med yttrande, därvid
han hit återställde de av mig den 22 februari 1919 remitterade handlingarna.
Den med min skrivelse den 28 augusti 1919 till Lindhagen översända, av
klaganden författade skriften, har däremot icke återställts, varför jag saknar
kännedom om dess innehåll.
Lindhagen anförde i sitt yttrande följande:
Klagandens besvär hade inkommit till Kungl. Maj:t resp. den »30» september
1915 och den 3 januari 1916 och återkommit efter remiss från K. B. resp. den
30 oktober 1915 och den 11 februari 1916. Som ärendena icke varit av beskaf¬
fenhet att behöva skyndsamt föredragas med förtur, hade Lindhagen icke tagit
dem till behandling förrän, såvitt Lindhagen nu kunde påminna sig, sent på vår¬
sessionen 1917. Sedan Lindhagen låtit i vissa avseenden komplettera handlingarna,
torde ärendena hava varit färdiga till föredragning på hösten 1917 eller möjligen
i början av 1918. Då hade handlingarna blivit förlagda och hade oaktat upp¬
repade undersökningar icke återfunnits varken då eller vid departementets förflytt¬
ning våren 1919 till nya lokaler, då alla handlingar genomgingos. Under tiden
hade min remiss av den 22 februari 1919 kommit Lindhagen till hända, efter
det redan förut åtskilliga muntliga framställningar gjorts till Lindhagen i saken.
Lindhagen hade naturligtvis genast bort underrätta mig om sakläget men hade
underlåtit detta i förhoppning, att handlingarna skulle komma till rätta. Det
hade visat sig svårt att hopsamla nya handlingar, men slutligen i början av juni
1920 hade handlingarna återfunnits i Lindhagens hem, där de blivit förlagda,
och ärendena hade av Lindhagen upptagits på regeringsrättens föredragningslista
den 16 juni. Regeringsrättens ledamöter hade emellertid funnit ärendena icke då
böra föredragas till avgörande, varefter Lindhagen på sin första föredragning under
höstsessionen den 25 augusti slutligen föredragit dem, därvid regeringsrätten
enhälligt ej funnit skäl att göra ändring i överklagade besluten. Utslag i ärendena
hade expedierats den 25 september 1920.
I den 16 oktober 1920 hit inkomna påminnelser anförde klaganden, att Lind¬
hagens uppgift, att han skrivit till klaganden och berättat, huru saken förhölle
sig, och anhållit om en avskrift av besvären, ej vore överensstämmande med
verkliga förhållandet. Lindhagen hade varken själv eller genom någon annan
skrivit till klaganden och meddelat något därom och ännu mindre begärt att få
någon avskrift av klagandens besvär. För det myckna besvär samt de kostnader
och obehagligheter, som det oskäligt långa dröjsmålet vållat, ansåge klaganden,
att Lindhagen borde ersätta klaganden med 50 kronor.
Av Kungl. Maj:ts ifrågavarande två den 25 augusti 1920 meddelade utslag
framgick, att klaganden hos K. B. rekvirerat ersättning för tjänsteresor med vissa
belopp, att sedan vid granskning av räkningarna å landskontoret anmärkningar
i särskilda avseenden framställts, K. B. beslutat utbetala de belopp, varom utan-
- 1922 -
16
ordnande tillstyrkts, samt att Kungl. Maj:t ej funnit skäl att göra ändring i
K. B:s beslut, i vad de blivit överklagade.
Handlingarna till de ifrågavarande besvärsmålen hava av mig rekvirerats
från ecklesiastikdepartementet. Besvärsmålet 2640/1915 omfattar en besvärsskrift
å 5 sidor samt K. B:s yttrande å 1 sida med bilagor å tillhopa 5 sidor. Besvärs¬
målet 8/1916 omfattar en besvärsskrift å 4 sidor, en liten tågtidtabell samt K. B:s
yttrande a 2 sidor. Något stöd för ett antagande, att målen vid föredragningen
icke varit i komplett skick, har jag ej kunnat finna.
I eu till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag följande:
Av det ovanstående framgår, att de ifrågavarande två besvärsmålen, vilka
inkommit till ecklesiastikdepartementet det ena den 29 september 1915 och det
andra den 3 januari 1916, icke föredragits inför regeringsrätten förrän den 25
augusti 1920. Det dröjsmål med målens föredragning, vilket sålunda förekommit,
måste betecknas såsom högst anmärkningsvärt. Anledningen till dröjsmålet har
uppgivits vara, dels att målen icke blivit färdigberedda förrän under hösten 1917
eller början av 1918 samt dels att handlingarna därefter blivit förlagda och icke
kommit till rätta, förrän de i juni 1920 återfunnits i kanslirådet Lindhagens hem.
Under tiden medan handlingarna varit bortkomna har Lindhagen, enligt vad han
uppgivit, gjort försök att rekonstruera dem. Jag betvivlar emellertid att arbetet
härmed bedrivits med vederbörlig energi. Tvärtom framgår oförtydbart av i
ärendet givna data, att de förelupna omständigheterna icke varit föremål för
Lindhagens särskilda intresse. Dock hava erinringar icke saknats. Flerfaldiga
gånger synes klaganden hava givit sig tillkänna, och vid flerfaldiga tillfällen har
jag, såsom av det ovanstående framgår, påmint Lindhagen såväl skriftligen som
muntligen. Jag kan icke underlåta att framhålla, att de uppgifter, jag från Lind¬
hagen mottagit, varit av svävande och olikartat innehåll.
Det är utan vidare klart, att en tjänsteman måste stå i ansvar för såväl de
handlingar, vilka å tjänsterummet äro under hans vård, som de handlingar, vilka
han för sitt hemarbete medfört till bostaden. Detta ansvar torde väl kunna bort¬
falla, om det blir utrett, att handlingar exempelvis förstörts av annan person utan
något förvållande från tjänstemannens sida. Men särskilt måste hemburna hand¬
lingar förvaras på sådant sätt, att risken för att de genom annan persons åtgörande
eller annorledes förstöras blir den minsta möjliga. Bliva handlingarna, såsom i
det förevarande fallet, förlagda, måste detta ovillkorligen ligga vederbörande tjänste¬
man till last.
Den vårdslöshet, vartill kanslirådet Lindhagen, enligt mitt förmenande, gjort
sig skyldig genom att på sätt som skett handhava de ifrågavarande besvärsmålen,
kan icke undgå min beifran, och detta så mycket mindre, som det ingalunda
bör i landsorten insmyga sig den uppfattningen, att försummelser, begångna inom
de i huvudstaden varande verk och myndigheter, få passera oanmärkta.
För det ämbetsfel, vartill Lindhagen, enligt vad ovan berörts, gjort sig skyldig,
uppdrog jag åt advokatfiskalen att inför hovrätten ställa Lindhagen under åtal
1922 —
17
samt därför å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Advokat
fiskalen borde tillika bereda klaganden tillfälle att bliva hörd i målet, och borde
av honom framställda ersättningsanspråk, i den män de syntes befogade, under¬
stödjas.
Emellertid förefinnes — fortsatte jag i skrivelsen — även eu annan om¬
ständighet, som jag i detta sammanhang icke kan lämna opåaktad.
Med anledning av klagoskriften inhämtade jag till en början muntliga upp
lysningar angående de ifrågavarande besvärsmålen och framställde muntliga
erinringar i den förhoppning, att detta skulle vara till fyllest. Da jag ännu efter
årsskiftet 1918—1919 icke fått något klart besked, anhöll jag, med översändande
av klagoskriften med därtill hörande handlingar, om upplysning inom tre veckor,
huru med de i klagoskriften uppgivna omständigheter förhölle sig. Härå erhöll
jag icke något svar, och icke heller återställdes remisshandlingarna. I ämbets¬
skrivelser den 6 och den 28 augusti 1919 anmodades Lindhagen att ofördröjligen
och senast inom en vecka inkomma med de begärda upplysningarna och meddela
anledningen till dröjsmålet med besvarandet av remissen. Icke heller dessa båda
skrivelser föranledde något yttrande av Lindhagen. Först efter trägna anmaningar
kunde Lindhagen förmås att den 2 oktober 1920 inkomma med äskade upplys¬
ningar, därvid han återställde de förut remitterade handlingarna. Klagandens
den 2 augusti 1919 hit insända skrift, vilken överlämnades till Lindhagen med
skrivelsen den 28 i samma månad, är, såsom redan nämnts, ännu icke återställd.
Enligt 6 § i den för J. O. gällande instruktion bör J. O., innan rättegång
anställes, lämna den eller dem, vilka äro i fråga att tilltalas, tillfälle att, inom
kort av honom föreskriven tid, inkomma med de upplysningar, till vilka de kunna
anse sig befogade. Av ämbetsmännen i allmänhet må han fordra den lagliga
handräckning, som de efter § 99 regeringsformen äro skyldiga att honom lämna.
I § 99 regeringsformen stadgas, att konungens ämbetsmän i allmänhet vare
skyldiga att lämna J. O. laglig handräckning.
Då en klagoskrift inkommit till J. O. och densamma utställts till den anmälde
tjänstemannens förklaring, torde det icke lagligen kunna åläggas honom att, om
fakta äro fullt klara, försvara sig eller motivera sitt förfaringssätt. Däremot måste
J. O., likaväl som andra myndigheter, äga ovillkorlig befogenhet att infordra upp¬
lysningar om* faktiska förhållanden och begära återställandet av översända remiss¬
handlingar, allt inom viss i resolutionen angiven tid.
I förevarande fall hava upplysningarna och remisshandlingarna efter ideliga
påminnelser inkommit till mig först efter något mera än ett år och fem månader.
En senare remitterad handling synes alldeles hava förlagts.
Genom nu ifrågavarande försummelse har kanslirådet Lindhagen gent emot
det ämbete, som blivit mig av riksdagen anförtrott, ådagalagt en nonchalans, som
icke kan lämnas obeivrad. Skulle hänsynen för detta ämbete i allmänhet av
tjänstemännen åsidosättas såsom nu skett, skulle dess utövande ytterligt försvåras.
Den förseelse, vartill Lindhagen härutinnan gjort sig skyldig, är av tämligen
ovanlig beskaffenhet. Då J. O. med anledning av inkomna klagomål eller av
annan anledning ansett sig böra från ämbets- eller tjänstemän infordra yttranden
3 — Justitieombudsmannens umbetsberättelse till 1923 års riksdag.
18
eller handlingar, pläga sådana förelägganden så gott som undantagslöst med stor
beredvillighet fullgöras. Aven om ett påminnande någon gåug befunnits nödigt,
har detta blivit åtlytt.
Under 1850- och 1860-talen förekommo däremot fall, då myndigheter dömdes
till ansvar för dröjsmål med att besvara J. 0:s ämbetsskrivelser, exempelvis i
ärenden refererade i ämbetsberättelserna 1853 sid. 17, 1854 sid. 26, 1859 sid. 88
och 108 och 1868 sid. 3.
I samband med det nyss angivna uppdraget anmodade jag därför advokat-
fiskalen att tillika ställa Lindhagen under åtal för hans sistberörda försumlighet
samt därå likaledes å honom yrka ansvar.
Svea hovrätt, varest åtalet anhängiggjorts, har genom utslag den 18 april 1921
utlåtit sig att, enär i målet vore utrett, att föredragningen av ifrågavarande besvärs¬
mål blivit på sätt av J. O. uppgivits av Lindhagen obehörigen fördröjd, ty och
som tillika vore utrett, att Lindhagen dels icke förrän den 2 oktober 1920 besvarat
J. 0:s skrivelser den 22* februari samt den 6 och den 28 augusti 1919 eller åter¬
ställt av J. O. med skrivelsen den 22 februari 1919 till Lindhagen översända
handlingar, dels ock underlåtit att till J. O. återställa en till Lindhagen med
skrivelsen den 28 augusti 1919 överlämnad, av klaganden författad skrift, alltså
och då Lindhagen därigenom gjort sig skyldig till vårdslöshet och försummelse
i sitt ämbete, dömdes han jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dels för vad han med
avseende å handhavandet av besvärsmålen låtit komma sig till last att bota 200
kronor, dels ock för den försummelse, som Lindhagen ådagalagt vid besvarande
av J. 0:s ämbetsskrivelser samt återställande av från J. O. översända handlingar,
att bota 300 kronor eller sålunda tillhopa 500 kronor. Det ålåge Lindhagen att
ersätta klaganden de kostnader, denne i anledning av dröjsmålet med målens
föredragning fått vidkännas, med 50 kronor.
Hovrättens utslag vann laga kraft.
10. Underlåtenhet att tillämpa bestämmelserna i 11 kap. 32 § andra
stycket rättegångsbalken.
Av handlingarna uti ett genom klagomål av direktören Gustaf Thisell i Stock¬
holm här anhängiggjort ärende inhämtas följande:
Efter stämning, som delgivits klaganden den 5 april 1917, anförde Kung!
Maj:t och kronan vid Jukkasjärvi tingslags häradsrätt: På ansökan av klagan¬
den såsom innehavare av mutsedlar beträffande järnmalmsfyndigheter inom Jukkas¬
järvi socken hade bergmästaren i norra distriktet den 18—20 juli 1916 verkställt
förrättning, varigenom utmål tilldelats för fem av fyndigbeterna. Som emellertid
dessa vore belägna å kronomark och enligt lagen den 12 augusti 1910 om in¬
skränkning i inmutningsrätten inmutning för enskildas räkning å kronojord ej
finge ske, yrkade Kungl. Maj:t och kronan, att utmålsförrättningen måtte upp¬
hävas och mutsedlama förklaras ogilla.
— 1922 —
19
Vid målets första handläggning inför häradsrätten den 11 april 1917 kom
klaganden ej tillstädes, i anledning varav häradsrätten genom beslut samma dag
uppsköt målet till den 4 september 1917, då parterna skulle tillstädeskomma.
Kungl. Maj:t och kronan ålades att på sätt och inom tid, som för stämnings
delgivning funnes stadgat, dessförinnan delgiva klaganden häradsrättens beslut.
Då klaganden sistnämnda dag ej heller lät sig avhöra, uppgav Kungl. Maj:t och
kronan, att klaganden vid flera tillfällen eftersökts för att delgivas häradsrättens
beslut, men att klaganden icke anträffats förrän den 21 augusti 1917, vilken dag
beslutet delgivits klaganden. Kungl. Maj:t och kronan begärde därför uppskov
för klagandens hörande, och genom beslut samma den 4 september 1917 uppsköt
häradsrätten målet till den 14 januari 1918, därvid häradsrätten i övrigt medde¬
lade beslut av samma innehåll som vid målets handläggning den 11 april 1917.
Klaganden, som genom ombud iakttog inställelse vid handläggningen av målet
den 14 januari 1918, förmälde, att, enär stämningen ej delgivits honom i laga
tid efter häradsrättens den 11 april 1917 meddelade beslut, densamma vore att
anse såsom förfallen och att häradsrätten sålunda icke ägt rätt att meddela ytter¬
ligare uppskovsbeslut. Då klaganden vägrade att ingå i svaromål, fann härads¬
rätten genom beslut den 15 januari 1918 klaganden hava blivit i laga ordning
stämd och prövade förty, med ogillande av klagandens invändning, skäligt för¬
plikta honom att ingå i svaromål. Ett av klaganden vid nästpåföljande rätte-
gångstillfälle den 9 april 1918, då klaganden jämväl inställde sig genom ombud,
framställt yrkande, att käromålet måtte förklaras förfallet, vilket yrkande blev av
klaganden närmare motiverat, förklarade häradsrätten icke heller kunna bifallas.
Genom dom den 28 oktober 1918 blev käromålet av häradsrätten bifallet. I
såväl häradsrättens beslut den 4 september 1917 och den 15 januari 1918 som
häradsrättens dom sökte klaganden ändring, och utlät sig Svea hovrätt genom
dom den 11 juli 1919:
Enär klaganden först den 21 augusti 1917 och således icke inom tid, som
för stämnings delgivning gällde, erhållit del av häradsrättens den It april 1917
meddelade beslut, samt häradsrätten följaktligen jämlikt 11 kap. 32 § 2 stycket
rättegångsbalken bort vid målets handläggning den 4 september 1917 förklara
kronans talan förfallen, funne hovrätten målet ej hava bort av häradsrätten upp¬
tagas till prövning, i följd varav häradsrättens efter den 11 april 1917 i målet
meddelade beslut och dom undanröjdes, men kunde med hänsyn till omständig¬
heterna i målet kronan dock icke förpliktas att gottgöra klaganden dennes kost¬
nader å målet vid häradsrätten. Klaganden skulle själv vidkännas utgifterna å
målet i hovrätten.
Hovrättens utslag vann laga kraft.
I en hit inkommen klagoskrift anförde klaganden följande:
Då klaganden sedan många år vore mantalsskriven i Stockholm och sålunda
ifråga om stämning till domstol inom annat län borde jämlikt 21 § av 11 kap.
rättegångsbalken åtnjuta 30 dagars stämningstid, vore det uppenbart, att klagan¬
den icke kommit i åtnjutande av laga stämningstid. Då klaganden blivit för¬
hindrad att vid målets förekomst den 11 april 1917 iakttaga inställelse vid härads¬
- 1922 —
20
rätten, hade det ålegat denna jämlikt 32 § 2 mom. i förenämnda kapitel icke
allenast att uppskjuta målet för klagandens hörande utan även i uppskovsbeslutet
förelägga käranden att på sätt och inom tid, som för stämnings delgivande gällde,
dessförinnan delgiva klaganden uppskovsbeslutet vid äventyr, att käromålet eljest
förfölle. Detta hade häradsrätten mot lagens klara och tydliga bestämmelser för¬
summat. Redan ett sådant faktum syntes klaganden vara av den betänkliga
natur, att häradsrätten därigenom gjort sig skyldig till lagöverträdelse. Om hä¬
radsrätten emellertid vid rättegångstillfället den 4 september 1917, då det konsta¬
terats, att klaganden icke trots uppskovet för dess delgivning kommit i åtnju¬
tande av laga stämningstid, resolverat, att käromålet på grund därav varit för¬
fallet, hade den första felaktigheten blivit reparerad. Nu hade häradsrätten icke
blott underlåtit att förordna om målets avskrivande utan med bifall till käran¬
dens uppskovsanhållan uppskjutit detsamma med föreläggande för käranden att
på sätt och inom tid, som för stämnings delgivning vore stadgat, delgiva kla¬
ganden häradsrättens beslut. Häradsrättens ordförande kunde icke till sitt fre¬
dande åberopa, att i det första uppskovsbeslutet icke det i lagen föreskrivna även¬
tyret intagits, då ju en godtycklig och lagstridig underlåtenhet att efterfölja ett
förefintligt lagstadgande icke i sådant avseende dugde såsom försvarsmedel. Detta
så mycket mindre som bestämmelserna i 32 § 2 stycket stämningslägen måste
vara av tvingande, icke dispositiv natur. Men då häradsrätten upptagit målet
till prövning och, ehuru klaganden vid rättegångstillfället den 14 januari 1918
under åberopande av i saken förekomna omständigheter vägrat att ingå i svaro¬
mål, ändock ålagt klaganden detta, måste häradsrätten på tvåfaldigt sätt hava
gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse. Klaganden yrkade att häradsrätten och
dess ordförande, t. f. domhavanden Helge Anderson, måtte ställas under åtal för
vad häradsrätten sålunda låtit komma sig till last och förbehöll sig klaganden,
som genom häradsrättens felaktiga förfarande haft kostnader genom att nödgas
anlita ombud för avgivande av svaromål, att i den blivande rättegången få ut¬
föra sin talan som målsägare.
I ett med anledning av klagoskriften avgivet yttrande anförde t. f. domha¬
vanden Anderson följande:
Vad den i klagoskriften framställda första anmärkningen beträffade, hade
häradsrätten vid meddelandet av första uppskovsbeslutet i målet iakttagit de be¬
stämmelser, som därom i dylikt fall funnes stadgade. Vad den andra anmärk¬
ningen anginge, hade käranden vidtagit alla åtgärder, som på honom ankommit,
för att få stämningen i målet delgiven klaganden i rätt tid och kunde således
icke sägas hava försummat något i detta avseende. Med anledning därav hade
häradsrätten meddelat sitt andra uppskovsbeslut och därvid meddelat samma före¬
skrifter som vid första uppskovsbeslutet. För övrigt hade det ålegat käranden
att i detta fall hava sin talan vid domstol anhängiggjord inom ett år, från det
han av det vid utmålsförrättningen meddelade beslut erhållit del, vid påföljd att
eljest hava sin rätt till talan förlorat, och kunde det således hava legat i klagandens
intresse, att stämningen ej delgåves honom i rätt tid.
Anderson åberopade avskrifter av tre av t. f. kronolänsmannen Axel Köhler
— 1922 -
21
till andre stadsfogden i Stockholm avlåtna skrivelser jämte ett av andre stads¬
fogden och ett av en stämningsman i Stockholm utfärdat bevis, av vilka hand¬
lingar inhämtades, att Köhler den 28 juni 1917 översänt ett domboksutdrag för
delgivning med klaganden i god tid före stämningstidens utgång samt att Köhler
den 14 och den 28 juli 1917 påmint om delgivningen med framhållande av vikten
av att densamma verkställdes i rätt tid, men att klaganden, som en längre tid
vistats å resor, icke kunnat intill den 3 augusti 1917 för delgivningen anträffas och
att handräckningsärendet därför blivit den 4 augusti redovisat med hindersbevis.
Klaganden avgav påminnelser och hänvisade till en av en advokatbyrå i
Stockholm utställd räkning, enligt vilken hans kostnader för det ifrågavarande
målet uppgått till 1632 kronor 95 öre, vilket belopp kvitterats. För nämnda
belopp yrkade klaganden ersättning.
I en till advokatfiskal i Svea hovrätt avlåten ämbetsskrivelse yttrade jag
följande:
I 11 kap. 9 § rättegångsbalken av 1734 års lag stadgades att, om ej käran¬
den ställde sin vederdeloman stämningen tillhanda inom den tid, i lagen vore
sagt, vore stämningen ogin och skulle käranden taga ut ny stämning.
Såväl lagkommitténs som lagberedningens förslag till rättegångsbalk innehöllo
föreskrift, att, om stämning ej så kungjord blivit, som stadgat vore, den skulle
vara ogin.
Nya lagberedningen anförde i sitt 1884 avgivna betänkande angående rätte¬
gångsväsendets ombildning bland annat följande:
Enligt gällande lag vore uttagen stämning ogill, om den ej tillställdes sva¬
randen inom den i lag föreskrivna tiden. Detta stadgande innebure en oskälig-
stränghet emot käranden och föranledde gång efter annan därtill, att hans talan,
till följd av mellankommen preskription, avskures. Den enda rimliga påföljden
därav att svaranden icke fått åtnjuta föreskriven stämningstid syntes vara, att han
ej skulle anses pliktig att inlåta sig i svaromål å den inställelsedag, varå stäm¬
ningen lydde, utan först å efterföljande rättegångstillfälle, sedan uppskovsbeslutet
blivit honom inom laga stämningstid kungjort och han sålunda fått åtnjuta det
honom tillkommande rådrum för svars avgivande. Målet borde följaktligen icke
förfalla, utan endast uppskjutas till det sistnämnda tillfället.
Sedan riksdagen i skrivelse 1896 i anledning av en av J. O. gjord fram¬
ställning anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen fram¬
lägga förslag till förändrade föreskrifter i avseende på stämningstid och därmed
sammanhängande frågor, särskilt i syfte att stämningstiderna, då svaranden bodde
utom staden eller utom häradet, måtte varda förkortade, föreläde Kungl. Maj:t
1899 års riksdag förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 kap. rättegångs¬
balken. Vid behandling av lagförslaget i statsrådet gav departementschefen i nu
ifrågavarande del uttryck åt de synpunkter, som framhållits i nya lagberedningens
betänkande. Lagförslaget innehöll i 33 § bestämmelser, vilka i allt huvudsakligt
- 1922 —
22
numera äro upptagna i 11 kap. 32 § rättegångsbalken, som efter lagändringen
den 14 juni 1901 äger följande lydelse:
Varder ej stämning delgiven på sätt i 7 till och med 19 §§ för varje fall
sägs, vare den, där invändning göres eller svaranden från rätten utebliver, utan
verkan.
År stämning delgiven efter ty nyss är sagt, men har delgivningen icke skett
i rätt tid före inställelsedagen, varde, där ej svaranden å den dag i svaromål
ingår, målet utsatt till annan dag sålunda, att svaranden den honom tillkom¬
mande stämningstid tillgodonjuter. Har svaranden ej varit vid rätten tillstädes,
åligge käranden att, på sätt och inom tid, som för stämnings delgivning gäller,
delgiva svaranden rättens beslut. Försummar käranden det, vare käromålet
förfallet.
Vid stämningslägens behandling i riksdagen gjorde skilda ^meningar sig gäl¬
lande angående innehållet i andra stycket av berörda lagrum. A ena sidan fram¬
hölls, att förslaget innebure, att man föreskreve vissa stämningstider olika allt
efter belägenheten av den ort, där svaranden vore mantalsskriven, och att man
därefter tillkännagåve, att käranden icke behövde iakttaga den föreskrivna stäm-
ningstiden, i det att påföljden av uraktlåtenhet blott bleve målets uppskjutande.
Det kunde visserligen vara sant, att den dittills gällande regeln att, om svaran¬
den ej fått åtnjuta laga stämningstid, stämningen vore ogin, i vissa fall kunde
vara för hård, men regeln kunde i så fall mildras så, att, om käranden styrkte,
att det mött laga hinder för honom att delgiva svaranden stämningen inom den
tid, detta bort ske, domstolen skulle vara befogad att godkänna stämningen i alla
fall. Vidare anfördes att, då preskriptionstiden i vårt land vore så lång som den
vore, syntes billigt och riktigt, att det fordrades, att man skulle hava inom dess
utgång fullgjort vad lagen fordrade i avseende å stämning inom behörig tid.
Bevarades icke därigenom den materiella rätten, vore det att föredraga, att man
förlängde tiden, inom vilken stämning skulle delgivas, framför att man annullerade
bestämmelserna om stämningstid. A andra sidan framhölls, att förslaget inne¬
bure rätt för käranden att fordra målets behandling å den dag, till vilken han
stämt, om stämningstiden iakttagits, men icke någon motsvarande skyldighet, då
svaranden endast hade rätt att få beredelsetid. Vidare anfördes: Det hade länge
inom praktiska kretsar varit ett överklagat missförhållande, att våra stämnings-
regler vore så avfattade, att, enär svaranden under vissa förhållanden kunde
göra det ganska svårt för käranden att på viss dag verkställa delgivningen, det
kunde i de fall, då preskriptionstid vore i fråga, lätt inträffa, att svaranden genom
sitt åtgörande komme att åtnjuta en preskription, varav han icke rätteligen borde,
komma i åtnjutande. Det rättskänslan mest sårande fallet vore det, då svaran¬
den just avsåge att omöjliggöra preskriptionstidens iakttagande. Den kärande,
som rätt kände sin ställning, hade visserligen medel att möta svarandens till-
vägagående och åstadkomma utsträckning i preskriptionstiden på det sätt, att han
begärde stämning icke till närmaste rättegångstillfälle, utan till ett efterföljande.
Begagnade han sig därav, finge han tillräcklig stämningstid och behövde icke
delgiva stämningen förr än å preskriptionstidens sista dag. Det kungl. förslaget
avsåge att giva en enklare utväg åt käranden för bevarande av hans rätt och att
— 1922 -
23
ändock bibehålla åt stämningstiden den betydelse, som den med råtta tillkomme.
Det voro redan påpekat, att med stämningstid åsyftades den tid, svaranden borde
äga för att bereda sig på svaromålet. Med bibehållande av denna betydelse,
åstadkomme förslagets bestämmelser tydligen, att man icke behövde tillgripa ett
särskilt ti 11 vägagående för att förekomma, det svaranden, till följd av svårigheten
att anträffa honom, kunde åstadkomma preskriptionstidens utlöpande.
Av vad sålunda anmärkts beträffande utvecklingen av ifrågavarande bestäm¬
melser framgår, att desamma tidigare innehållit, att stämning skolat för att vara
giltig delgivas inom bestämd tid, men att genom 1899 års stämningslag den
jämkning vidtagits att, om delgivning skett, ehuru icke i rätt tid, käranden icke
skulle gå sin talan å den ågångna stämningen utan vidare förlustig, utan tillfälle
skulle beredas honom att få densamma upptagen till prövning, om han inom
stadgad tid delgåve svaranden domstolens uppskov.sbeslut. Iakttoges icke detta,
kunde emellertid ytterligare uppskov icke medgivas käranden, utan vore käro-
målet förfallet. Den opposition, som vid bestämmelsernas behandling i riksdagen
förekom, ådagalägger, att redan mot den sålunda gjorda lindringen i tidigare
gällande stadganden betänkligheter hystes. Det måste anses fullkomligt klart, att
det medgivande till uppskov, som förevarande lagrum inrymt åt käranden, icke
kan ytterligare utsträckas att avse jämväl ett senare rättegångstillfälle än det
andra. Det kan visserligen -— såsom fallet synes hava varit i nu ifrågavarande
mål — innefatta en kränkning av den materiella rätten, att käromålet på grund
av för sen delgivning icke upptages till prövning, men när å andra sidan rätts¬
säkerheten fordrar bestämda föreskrifter om preskriptionstid, kunna desamma icke
genom en prövning för varje särskilt fall sättas ur tillämpning.
Då det vid ifrågavarande måls behandling den 11 april 1917 blivit ådagalagt,
att klaganden icke kommit i åtnjutande av lagstadgad stämningstid, uppsköt
häradsrätten målet till annan dag, så att klaganden skulle få tillgodonjuta den
honom tillkommande stämningstiden, samt föreläde Kungl. Maj:t och kronan att
på sätt och inom tid, som för stämnings delgivning funnes stadgat, delgiva kla¬
ganden häradsrättens beslut.
Någon uttrycklig föreskrift, att det i sista punkten av 11 kap. 32 § rätte¬
gångsbalken stadgade äventyret skall inryckas i ett uppskovsbeslut, finnes visser¬
ligen icke, men då bestämmelsen är ovillkorlig och icke kan sättas ur tillämp¬
ning genom domstolens fria prövning, är det påtagligt, att densamma genom att
intagas i beslutet bör bringas till kärandens kännedom. Att så icke skett i
förevarande fall, finner jag särskilt anmärkningsvärt, då det icke synes uteslutet,
att underlåtenheten grundat sig på den uppfattning, som i häradsrättens senare
beslut kommit till uttryck och som uppenbarligen står i strid mot innehållet i
förevarande lagrum.
Vid handläggningen den 4 september 1917 befanns, att häradsrättens upp¬
skovsbeslut blivit klaganden delgivet först den 21 augusti och att Kungl. Maj:t
och kronan sålunda icke ställt sig det givna föreläggandet till efterrättelse. En
ovillkorlig följd härav skulle hava blivit, att häradsrätten förklarat käromålet för¬
fallet. Häradsrätten har emellertid medgivit ytterligare uppskov samt upprepat
sitt föreläggande från nästföregående rättegångstillfälle.
— 1922 —
24
Såsom skäl för häradsrättens beslut har Anderson åberopat, att Kungl. Maj:t
och kronan vidtagit alla de åtgärder, som på Kungl. Maj:t och kronan ankommit
för att få stämningen i målet delgiven klaganden i rätt tid och således icke kunde
sägas hava försummat något i detta avseende. Huruvida häradsrätten gjort sig
förvissad härom, innan häradsrätten meddelat sitt beslut, framgår icke av proto¬
kollet. Skulle bevis därutinnan hava blivit för häradsrätten företedda, är det väl
sannolikt, att häradsrätten med sin uppfattning i ämnet skulle hava gjort an¬
teckning därom.
Det är emellertid tydligt, att det av Anderson åberopade förhållandet varit
utan betydelse för bedömande av den fråga, som förelegat till avgörande. Vid
behandlingen 1899 i riksdagen av förevarande lagbestämmelser ifrågasattes, såsom
ovan berörts, att i stället för nu ifrågavarande bestämmelse skulle föreskrivas, att
stämning skulle godkännas, om käranden styrkte, att laga hinder mött för del¬
givning med svaranden av stämningen inom den tid, detta bort ske. En dylik
prövningsrätt skulle ersätta den föreskrift om medgivande av uppskov, som för¬
slaget innehöll, och avsikten var, att dylikt uppskov skulle förekomma endast i
de fall, då försummelse i fråga om delgivningen icke kunde läggas käranden till
last. Då riksdagen emellertid anslöt sig till förslagets bestämmelser, utan att däri
inrycktes någon rätt för domstolen att i varje fall pröva de föreliggande omstän¬
digheterna, måste det anses uteslutet, att käranden skulle äga en på domstolens
prövning beroende rätt att vid andra rättegångstillfället erhålla ytterligare uppskov.
T. f. domhavanden Anderson har åberopat jämväl det förhållandet att, om
Kungl. Maj:t och kronans talan icke upptagits till prövning, Kungl. Maj:t och
kronan på grund av mellankommen preklusion skulle hava gått sin talan för¬
lustig. Det torde emellertid vara klart, att en dylik omständighet i förevarande
avseende icke kan tillmätas någon betydelse. Då en viss preskriptions- eller pre-
klusionstid finnes bestämd, bör densamma lämpligen icke utsträckas genom att
giva efter på fordringarna för ett måls behöriga anhängiggörande. Aro dessa
fordringar icke iakttagna, måste påföljden därav bliva förlust av den rätt, som
är i fråga, och detta oavsett, huruvida den bristfälliga delgivningen beror på en
försumlighet från kärandens sida eller icke.
Häradsrättens felaktiga uppfattning i ämnet har jämväl dikterat häradsrättens
den 15 januari och den 9 april 1918 meddelade beslut. Då klaganden den 14
januari 1918 vägrade att ingå i svaromål, förpliktade häradsrätten i påföljande
dag avsagt beslut klaganden därtill med förklaring, att häradsrätten funne kla¬
ganden hava blivit i laga ordning stämd. Och då klaganden vid rättegångstill¬
fället den 9 april yrkade, att häradsrätten måtte förklara käromålet förfallet, blev
detta yrkande av häradsrätten lämnat utan bifall.
Genom häradsrättens felaktiga förfarande synes kostnad tillskyndats klagan¬
den. Om häradsrätten, såsom den bort, vid rättegångstillfället den 4 september
1917 förklarat käromålet förfallet, hade klaganden icke sedermera behövt inställa
sig vid häradsrätten eller fullfölja talan mot häradsrättens dom.
För häradsrättens ifrågavarande beslut är t. f. domhavanden Anderson i egen¬
skap av häradsrättens ordförande ansvarig. Andersons förfaringssätt finner jag
1922
25
så mycket mindre kunna undgå min beivran, som han i sitt i ärendet avgivna
yttrande sökt försvara detsamma och icke vidgått, att han handlat oriktigt.
För det ämbetsfel, vartill Anderson sålunda gjort sig skyldig, uppdrog jag
därför åt advokatfiskal att i laga ordning ställa honom under åtal inför hov¬
rätten samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillika
borde advokatfiskal föranstalta därom, att tillfälle bereddes klaganden att bliva
i målet hörd, och skulle advokatfiskalen understödja av honom framställda er¬
sättningsanspråk, såvitt de vore befogade.
Svea hovrätt, där åtalet anställdes, yttrade i utslag den 22 december 1920, att
enär häradsrätten genom meddelande av sitt ovannämnda beslut den 4 september
1917, på sätt J. O. anmärkt, uppenbarligen förfarit felaktigt, samt Anderson,
vilken såsom häradsrättens ordförande vore ansvarig för häradsrättens ifrågava¬
rande beslut, förty gjort sig skyldig till oförstånd i sitt ämbete, dömdes Ander¬
son jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att för vad han sålunda låtit komma sig
till last bota 50 kronor, varjämte och då genom Andersons felaktiga förfarande
klaganden åsamkats kostnader, som Anderson vore skyldig att ersätta honom,
Anderson förpliktades att i sådant avseende till klaganden utgiva 1,593 kronor.
Hovrättens utslag vann laga kraft.
11. Fullmäktigskap vid rådhusrätt utövat av t. f. rådman vid samma
rådhusrätt.
I en till mig ingiven klagoskrift anförde vice häradshövdingen Gösta Huselius
följande:
Såsom framginge av klagoskriften bifogade två utdrag av rådhusrättens i
Lund dombok för den 16 september 1918 hade förekommit att, sedan klaganden
hos rätten anhållit om vittnesförhör för dödsfalls skull med vissa namngivna per¬
soner rörande tillkomsten av tvenne av dåmera avlidna änkefru Sofie Holmberg
i livstiden upprättade gåvobrev, ordinarie stadsnotarien vid samma rätt, vice
häradshövdingen Oscar Heyden tillåtits att i ärendena uppträda såsom befull-
mäktigat ombud för vissa änkefru Holmbergs bröstarvingar. Då klaganden an-
såge detta förfarande stå i strid med det i rättegångsbalken 15 kap. 3 § medde¬
lade förbudet för ledamot av rådhusrätt att vid samma rätt vara fullmäktig samt
förfarandet i övrigt vore ägnat att rubba förtroendet hos allmänheten för dom¬
stolens opartiskhet, fäste klaganden min uppmärksamhet på vad sålunda före¬
kommit för den åtgärd, vartill jag kunde finna detsamma föranleda. Därvid ville
klaganden även upplysa, att anledningen till, att Heyden blivit i stånd att passa
tillfället för vittnesförhöret ifråga, som naturligen icke varit på förhand anmält
för rätten, varit, att han under ett privatsamtal, som klaganden dagen förut haft
med honom just i hans egenskap av befullmäktigat ombud för änkefru Holmbergs
4 — Justitieombudsmannens äm betsberättelse till 1922 års riksdag.
26
arvingar, fått anledning antaga, att dylikt förhör skulle av klaganden påkallas
vid rättens session påföljande dag, en insikt som även berett Heyden tillfälle att
till tiden för vittnesförhöret anskaffa bisittare i rätten i sitt ställe. Klaganden
hade framhållit ovanstående såsom ett bevis för att Heydens uppträdande inför
rätten inneburit ett utnyttjande av hans dubbelställning såsom ledamot av rätten
och fullmäktig för enskilda parter, ett förhållande som rådhusrätten kommit att
skänka sin sanktion genom att tillåta honom på grund av fullmakten uppträda
vid vittnesförhöret. Rättegång hade sedermera vid rådhusrätten anhängiggjorts
av de änkefru Holmbergs arvingar, för vilka Heyden vid vittnesförhöret uppträtt
såsom fullmäktig, mot de personer, till vilkas förmån gåvobreven blivit utfär¬
dade, i vilken rättegång emellertid de förras talan dittills förts av annat ombud
än Heyden.
Vid klagoskriften voro fogade utdrag av rådhusrättens civildombok den 16
september 1918 n:r 449 och 450. Av domboksutdragen framgick, att klaganden
nyssnämnda dag företrätt och anhållit om vittnesförhör för dödsfalls skull med
docenten F. G. Ask och professorn K. O. af Klercker angående tillkomsten av
två gåvobrev, varigenom Sofie Holmberg till sin dotter fru Thora Wallberg och
sin son ingenjören Ernst Holmberg såsom gåva överlämnat vissa belopp. Här¬
efter förekom enligt domboksutdragen inför rådhusrätten följande:
Heyden företrädde och anhöll att vid vittnesförhöret få närvara i egenskap
av ombud för Sofie Holmbergs son ingenjören Gottfrid Holmberg och hennes av¬
lidne son ingenjören Carl Olof Holmbergs barn, direktören Carl Erik Holmberg,
ingenjören Einar Holmberg, fru Greta Gestrin-Landgren, född Holmberg, gift med
löjtnanten Alde Gestrin-Landgren, samt Anna Lisa Holmberg; och ingav Heyden,
under förmälan, att änkefru Anna Holmberg vore förmyndare för Anna Lisa
Holmberg, denna fullmakt:
»Härigenom befullmäktiga vi vice häradshövdingen Oscar Heyden i Lund
eller den han vid ett eller flera tillfällen i sitt ställe sätter att i allo företräda
oss och vår rätt bevaka i vår egenskap av arvingar efter avlidna änkefru Sofie
Holmberg i Lund. Detta uppdrag innefattar fullmakt in blanco jämväl såvitt
gäller anhängiggörande, utförande och fullföljd av talan, även vad ansvar och
skadestånd beträffar, vid domstolar, ämbetsmyndigheter och hos privata personer
eller utredningen av boet samt bouppteckningens och arvskiftets förrättande eller
försäljning av boets fasta och lösa egendom samt utfärdande av köpebrev därå
eller delgivning av testamente och stämning eller mottagande och kvittering av
andra handlingar, penningar eller varor eller gäldenärs försättande i konkurs eller
förliknings ingående eller antagande av ackord eller utövning av rösträtt vare sig
i enlighet med kommunala författningar eller eljest. Vi godkänna ombudets laga
åtgärder. Lund den 7 september 1918.»
Fullmakten var undertecknad av Heydens huvudmän och bevittnad.
Vidare hette det i domboksutdragen, vilka voro lika avfattade:
»På skäl, som av honom uppgavs, anhöll Heyden att vid vittnesförhöret få
framställa de frågor, vartill detsamma kunde föranleda. Huselius bestred denna
anhållan. Heyden tillkännagav, att han, för samma ändamål som Huselius, på¬
kallade vittnesförhör med de till vittnen åberopade personerna. Efter hållen
— 1922 —
enskild överläggning beslöt rådhusrätten medgiva Heydcn rätt att, då han i likhet
med Huselius för ovan uppgivna ändamål påkallat vittnesförhör, få under vittnes¬
förhöret framställa de frågor, vartill detsamma kunde föranleda. Huselius anhöll
att få till rådhusrättens protokoll antecknat, att de till vittnen åberopade perso¬
nerna kunde vägra besvara de frågor, som till äventyrs komrne att av Heyden
framställas. Do till vittnen åberopade personerna företrädde vid pårop och
fingo, då jäv ej anfördes eller kunde utletas, avlägga sanningseden och mottaga
erinran om edens vikt, varefter de hördes var för sig, därvid Ask vitsordade inne¬
hållet i vittnesmeningen å gåvobrevet. Med anledning av frågor av Heyden
uppgav vittnet, att vittnet ville erinra sig, att givaren vid ett tillfälle år 1915,
då hon varit patient hos vittnet, haft yttranden, vilka angivit, att hennes avlidne
man under sin livstid och bland annat omedelbart före sin död lagt henne på
hjärtat, att hon skulle sörja för de två yngsta barnen, att vittnet icke kunde
erinra sig, att vittnet hört givaren yttra, att de två yngsta barnen vid arvsför¬
delningen efter hennes man blivit orätt behandlade, samt att vittnet varken hört
ingenjören Ernst Holmberg eller fru Thora Wallberg yttra, att de blivit orätt be¬
handlade vid nämnda arvsfördelning. 'Af' Klercker vitsordade likaledes innehållet
uti vittnesmeningen å gåvobrevet. På föranledande av Heyden uppgav vittnet,
att vittnet vid ett tillfälle hört givaren resonnera om, att hennes två yngsta barn
blivit orätt behandlade, att vittnet icke kunde erinra sig, när eller i vilket sam¬
manhang detta skett, samt att vittnet varken hört fru Thora Wallberg, ingenjören
Ernst Holmberg eller dennes hustru Karin Holmberg säga, att de vid arvsfördel¬
ningen efter givarens man blivit orätt behandlade.»
Av ett likaledes företett utdrag av rådhusrättens civildombok den 16 de¬
cember 1918 framgick, att de personer, som underskrivit fullmakten, till rådhus¬
rättens sammanträde nämnda dag instämt gåvotagarna, därvid parterna emeller¬
tid kommit tillstädes genom andra ombud än Heyden och klaganden.
Med anledning av klagoskriften infordrade jag yttrande från rådhusrätten
och stadsnotarien Heyden.
Heyden yttrade i avgiven förklaring följande:
Såsom stadsnotarie vore Heyden icke ledamot av rådhusrätten. Enligt kungl.
brevet den 25 oktober 1889 angående förändrad organisation av rådhusrätten och
magistraten i Lund samt reglering av medlemmarnas tjänstgöring och löneför¬
måner m. m. vore Heyden i egenskap av stadsnotarie skyldig att vid förfall eller
semester för rådman hans tjänst uppehålla. I anledning därav hade Heyden varit
förordnad att under rådmannen Oscar Petterssons ledighet uppehålla hans råd-
manstjänst under tiden från den 19 augusti till den 18 september 1918. Den
14 september 1918 hade tjänstledighet beviljats Heyden under den 16 i samma
månad, och hade vice krigsdomaren Torsten Uggla förordnats att sagda dag
uppehålla Petterssons rådmanstjänst. 15 kap. 3 § rättegångsbalken gällde full¬
mäktig. Vid vittnesförhör för dödsfalls skull fordrade rådhusrätten i Lund icke
fullmakt för den, som anhölle om förhöret. Klaganden hade ej heller själv före¬
tett någon fullmakt. Heyden ifrågasatte därför, huruvida åberopade lagrummet
vore tillämpligt på förevarande fall. Klaganden hade besökt Heyden i hans pri¬
— 1922 —
28
vata bostad söndagen den 15 september 1918. Besöket hade gällt boutredningen
efter änkefru Sofie Holmberg. Av henne och hennes barn hade Heyden sedan
cirka 15 år tillbaka anlitats vid ordnandet av familjeangelägenheter. Under sam¬
talet hade klaganden icke nämnt något om, att han ämnade anställa vittnesförhör
dagen därpå. Det hade således varit en fullständig överraskning för Heyden, då
han vid tillfälligt besök å rådhuset funnit klaganden och gåvobrevsvittnena.
Heyden hade förut aldrig uppträtt som fullmäktig vid rådhusrätten i Lund och
hade aldrig haft en tanke på att göra det. Hade Heyden icke blivit överrumplad,
hade han icke tagit befattning med vittnesförhöret. Då det kunnat vara av stor
vikt att till vittnena framställdes en del frågor, vilka det legat i klagandens in¬
tresse att undertrycka, och Heyden icke haft tid att få annan satt i sitt ställe,
hade Heyden ansett det vara sin plikt att påkalla vittnesförhöret. Att 15 kap.
3 § rättegångsbalken möjligen kunde utgöra ett hinder därför, hade Heyden ej
kommit att tänka på. Den fullmakt, som Heyden företett vid vittnesförhöret,
hade återkallats, sedan det visat sig, att rättegång icke kunde undvikas. Heyden
hade icke såsom ledamot i eller tjänsteman hos rätten tagit befattning med något
mål eller ärende, som haft samband med arvet efter Sofie Holmberg.
Rådhusrätten anförde i ett av borgmästaren Carl Brink samt t. f. rådmännen
Torsten Uggla och O. Magnusson undertecknat yttrande följande:
De av Heyden lämnade uppgifter angående förordnanden att uppehålla råd¬
mannen Petterssons rådmanstjänst vitsordades till riktigheten. Heyden vore icke
ledamot av rätten utom under tid, då han därtill särskilt förordnats; och då han
icke haft sådant förordnande den 16 september 1918, samt det ärende, vari han
då uppträtt vid rätten, varit av beskaffenhet att rådhusrätten däri icke plägade
fordra fullmakt, hade rådhusrätten, då klaganden ej framställt något jäv, icke
kommit att taga under omprövnad, huruvida 15 kap. 3 § rättegångsbalken lade
hinder i vägen för Heydens deltagande i vittnesförhöret. Skulle sådant hinder
anses föreligga, torde i allt fall omständigheterna hava varit sådana, att skäl till
åtal icke förelåge. Rådhusrätten vitsordade, att Heyden icke vid något annat
tillfälle uppträtt såsom fullmäktig vid rådhusrätten eller såsom ledamot i eller
tjänsteman hos rätten tagit befattning med något mål eller ärende, som haft
samband med Sofie Holmbergs kvarlåtenskap.
Av det av Heyden åberopade kungl. brevet den 25 oktober 1889 angående
förändrad organisation av rådhusrätten och magistraten i Lund samt reglering av
medlemmarnas tjänstgöring och löneförmåner m. m. framgick, att rådhusrätten
och magistraten skulle utgöras av en borgmästare såsom ordförande och två råd¬
män såsom ledamöter, varjämte hos rådhusrätten och magistraten skulle vara an¬
ställda två stadsnotarier och skulle samtliga dessa tjänstemän hava fullgjort vad
som vore i allmän lag och författning föreskrivet för kompetens att förvalta do¬
marämbetet. Såväl ledamöterna som stadsnotarierna ägde att åtnjuta en månads
semester årligen. Stadsnotarierna ålåge bland annat att vid förfall eller semester
för rådman hans tjänst uppehålla.
I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat följande:
Det vore visserligen sant, att klaganden icke vid samtalet söndagen den 15
— 1922 -
29
september i Heydens bostad direkt omtalat, att klaganden följande dag skulle an¬
ställa vittnesförhör rörande gåvobreven. Men å andra sidan hade det icke varit
någon hemlighet mellan Heyden och klaganden, att klaganden ämnade hålla vitt¬
nesförhör angående testamentena. Heyden syntes också hava glömt att, då kla¬
ganden på morgonen den 16 september strax före klockan 10 sammanstött med
honom på torget utanför rådhuset och sport honom, i vilken ordning bevak¬
ningar och vittnesförhör för dödsfalls skull brukade behandlas av rådhusrätten,
Heyden helt uppriktigt nämnt, att han, som ansåge det »otrevligt» att själv sitta
i rätten, när ärendena rörande fru Holmberg skulle förekomma, anmodat en yngre
jurist att sitta i hans ställe. Hur det under dessa omständigheter kunnat vara
en »fullständig överraskning» för Heyden att finna klaganden och gåvovittnena
vid rätten vore en gåta. När klaganden företrätt inför rätten och anhållit om
vittnesförhörs anställande, hade Heyden tagit plats vid sidan om dombordet, syn¬
barligen den plats, som i allmänhet användes av rättegångsombuden, och när
gåvovittnena påropats, hade Heyden rest sig och anhållit under framdragande av
fullmakten ur sin portfölj att även å sin sida få framställa frågor till vittnena.
Hela situationen hade varit sådan, att den svårligen medgivit föreställningen om ett
oförberett uppträdande å Heydens sida. Vad beträffade den av rådhusrätten
gjorda invändningen, att klaganden icke vid rätten motsatt sig Heydens fullmäktig¬
skap av den grund, att han vore ledamot av rätten, erinrades, att anledningen
till klagandens nämnda underlåtenhet legat uti, att klaganden ej varit säker på
vilken ställning Heyden intoge i förhållande till domstolen. I varje fall hade
det ålegat rådhusrätten att ex officio avvisa Heyden såsom fullmäktig.
Av ett företett utdrag av magistratens protokoll den 14 september 1918
framgick, att t. f. rådmannen Heyden beviljats tjänstledighet för vård av enskilda
angelägenheter den 16 september och att vice krigsdomaren Uggla förordnats att
sagda dag i Heydens ställe uppehålla rådmannen Petterssons rådmanstjänst.
Av ett av rådmannen Magnusson till riktigheten bestyrkt utdrag av rådhus¬
rättens civildombok den 16 september 1918 framgick, att i domboken antecknats,
att i rådhusrätten närvarit borgmästaren Brink samt ledamöterna t. f. rådmännen
Uggla och Magnusson samt att i målen n:r 431—442 Va stadsnotarien Heyden
deltagit såsom adjungerad ledamot i Ugglas ställe. A utdraget var dessutom in¬
tygat, att i rådhusrättens civildombok för den 16 september 1918 funnes upp¬
tagna ärenden under n:r 431 till och med n:r 450, att enligt memorialet ärenden
under n:r 443—450 handlagts före de under n:r 431—442 V2 antecknade samt att
ärenden under n:r 446—450 gällt vittnesförhör angående testamenten och gåvo¬
brev av änkefru Sofie Holmberg.
Till advokatfiskal vid hovrätten över Skåne och Blekinge avlät jag en
ämbetsskrivelse av följande innehåll:
15 kap. 3 § rättegångsbalken hade i sin ursprungliga avfattning följande
lydelse:
— 1922 —
30
Ej må någon fullmäktig vara i den sak, därmed han sig befattat i annan
rätt såsom domare eller rättens betjänt eller hos K. B. å ämbetets vägnar, ej
den, som förr varit fullmäktig för vederdelomannen i samma mål, eller den,
som själv under målsman står, ej heller den, vars fader eller svärfader, son eller
måg, broder eller svåger, i rätten domare sitter. Ej må någon ledamot i över¬
rätten, eller dess betjänt, som årlig lön njuter, låta bruka sig till fullmäktig
där eller vid någon underrätt, som där under lyder, utan så är, att han talar
för skyldeman sin till och med syskonbarn eller för omyndig, den han är
målsman för.
Varken genom detta lagrum eller genom något annat stadgande i lagen hade
uttryckligen förbjudits underdomare i en rätt att vid samma rätt föra talan
såsom fullmäktig.
Äldre lagberedningen yttrade härom i motiven till sitt 1849 avlämnade förslag
till rättegångsbalk: Att den, som vore förordnad till domare i en rätt, vid samma
rätt förde talan såsom fullmäktig, hade man ansett olämpligt och lika stridande
mot god ordning, som att ledamot av överrätt förde fullmäktigskap därstädes
eller vid underlydande domstol. Därför föreslog lagberedningen, att i 14 § i 30
kap. rättegångsbalken skulle intagas den bestämmelsen, att den, som i någon rätt
till domare förordnad är, må ej i den rätt, ej heller i rätt, som därunder lyder,
fullmäktigskap föra.
I sin till lagtima riksmötet 1889 avgivna ämbetsberättelse föreslog J. O. att,
enär en lagbestämmelse i enlighet med lagberedningens uppfattning visat sig vara
av behovet påkallad, riksdagen för sin del måtte besluta en sådan förändring av
15 kap. 3 § rättegångsbalken, varigenom underdomare uttryckligen förbjödes att
vara fullmäktig vid domstol, däri han vore ordförande eller ledamot, utom i de
fall, då det vore ledamot i överrätt medgivet att där och vid underlydande rätt
såsom fullmäktig föra talan.
J. O. anförde bland annat följande:
»Det lärer väl i allmänhet tillkomma stadskommunerna, som antåga och av¬
löna sina tjänstemän, att själva bestämma, i vad mån dessa må innehava andra
befattningar eller utöva enskilta uppdrag. Att städerna lämna dem stor frihet i
detta avseende, är lätt förklarligt. Många stadssamhällen kunna icke så avlöna
sina juridiska och administrativa tjänstemän, att dugliga sådana stå att påräkna,
om dem vore förment att använda sina insikter och sin för tjänstens bestridande
ej erforderliga tid på annan lämplig verksamhet; och stadsinvånarna måste dess¬
utom helt naturligt finna sin uträkning vid att i sina egna tjänstemän hava det
sakkunniga och pålitliga biträde i juridiska angelägenheter, som de annars ofta
skulle nödgas söka på långt avlägse håll. Denna stadskommunernas bestäm¬
manderätt är dock ingalunda obegränsad. Såvitt deras tjänstemän tillika äro organ
för statens dömande och förvaltande verksamhet, har staten både rätt och plikt
att söka förebygga, att de befatta sig med något, som för tjänstens behöriga skö¬
tande är hinderligt eller för dess anseende nedsättande. Och ur denna synpunkt
anser jag lagstiftningen böra inskrida för att stävja ett oskick, som, förr icke
ovanligt, nu torde vara mera sällsynt, men i allt fall här och var förekommer
och knappast kan antagas försvinna av sig självt. Efter vad jag erfarit, finnas
— 1922 —
31
nämligen ännu rådmän, som låta bruka sig såsom rättegångsfullmäktige vid den
domstol, däri de äro ledamöter, handlägga såsom domare det ena målet och ut¬
föra i det nästa ena partens talan samt sätta sig i det tredje åter till doms.»
På förslag av lagutskottet, som förklarade sig dela J. 0:s åsikter, antog 1889
års riksdag lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken, inne¬
fattande ett sådant stadgande, som det lagberedningen föreslagit.
Den formulering lagrummet fått genom riksdagens beslut, blev i högsta dom¬
stolen föremål för anmärkning. Två justitieråd anförde, att för att utmärka, att
förbudet icke skulle gälla häradsnämnd, hade använts uttrycket »förordnad»,
vilket riksdagen ansett icke äga tillämplighet å nämndemännen såsom till sina
befattningar valde; men då berörda uttryck icke med nödig klarhet angåve den
med detsamma sålunda åsyftade begränsning, helst uttrycket vore ämnat att om¬
fatta ledamöterna i städernas rådhusrätter, rådmännen, vilkas tillsättning även
grundades på val, ansåge justitieråden sig icke kunna tillstyrka förslagets upp¬
höjande till lag.
Vid 1890 års riksdag föreläde Kung! Maj:t i proposition n:r 14 riksdagen
nytt förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken,
vilket förslag av riksdagen antogs i oförändrat skick.
Genom lagen den 18 april 1890 angående ändrad lydelse av 15 kap. 3 §
rättegångsbalken erhöll lagrummet den avfattning, att efter orden: ej må någon
ledamot i överrätten, eller dess betjänt, som årlig lön njuter, låta bruka sig till
fullmäktig där eller vid någon underrätt, som därunder lyder, tillädes: ej heller
må vid häradsrätt häradshövdingen eller någon, som i hans ställe är förordnad
till domare, eller vid rådhusrätt någon rättens ledamot fullmäktig vara; dock vare
domare eller överrätts betjänt icke förment att vid rätt, som nyss är sagd, tala
för skyldeman till och med syskonbarn, eller för omyndig, den han är måls¬
man för.
Såsom av ovanstående framgår, har meningen med införandet av ifrågava¬
rande lagstadgande varit att förhindra ett förfaringssätt, som kunde bibringa den
rättssökande allmänheten den misstanken, att icke i allo den strängaste opartisk¬
het råder vid underdomstolarna. Domstol och domare måste ovillkorligen und¬
vika allt, som kan giva sken av att de — medvetet eller omedvetet — påverkas
av sidoinflytelser.
I det förevarande fallet hade stadsnotarien Heyden mottagit förordnande att
uppehålla rådmanstjänst under tiden »från» den 19 augusti »till» den 18 sep¬
tember 1918. Att Heyden under nämnda tid varit att anse såsom ledamot av
rådhusrätten, torde vara ställt utom tvivel. Jag kan icke heller se någon skillnad
uti om Heyden, medan han tjänstgjorde såsom rådman, exempelvis i ett enstaka
mål eller ärende uppstigit från dombordet och därpå företrätt såsom ombud eller
om han i förväg erhållit en dags tjänstledighet »för vård av enskilda angelägen¬
heter» och därefter just den dagen inställt sig såsom ombud vid rådhusrätten.
Heyden har anfört, att det varit en fullständig överraskning för honom, då
han den 16 september vid ett tillfälligt besök å rådhuset funnit klaganden och
gåvobrevsvittnena, och att, om han icke blivit överrumplad, han icke tagit någon
befattning med vittnesförhöret. Häremot har klaganden uppgivit, att vid det
— 1922 —
32
samtal, Heyden och klaganden haft den 15 september, det icke varit någon hem¬
lighet mellan dem, att klaganden ämnade anhålla om vittnesförhör angående de
ifrågavarande testamentena, samt att Heyden strax före klockan 10 f. m. utanför
rådhuset till klaganden yttrat, att han — vilken sedan femton år tillbaka anlitats
vid ordnandet av de Holmbergska familj eangelägenheterna — ansåge det otrev¬
ligt att själv sitta i rätten, när ärendena rörande fru Holmberg skulle förekomma,
och därför anmodat en yngre jurist att sitta i hans ställe. Med hänsyn till dessa
klagandens uppgifter, vilkas riktighet jag icke har anledning betvivla, samt det
förhållandet, att Heyden, enligt vad upplyst blivit, samma den 16 september
under pågående session ånyo tagit säte i rätten omedelbart efter det vittnesför¬
hören ägt rum, finner jag det tämligen uppenbart, att Heydens ledighetsansökan
för den 16 september stått i sammanhang med de ifrågavarande ärendena och
att han därför haft god tid att besinna sig.
För min del kan jag icke heller finna annat än att Heyden vid rådhusrättens
sammanträde den 16 september uppträtt såsom fullmäktig i den bemärkelse, som
i det ifrågavarande lagrummet avses. Att klaganden därvid icke företedde någon
fullmakt eller att rådhusrätten icke plägar fordra fullmakt av den, som anhåller
om vittnesförhör, torde enligt mitt förmenande vara av underordnad betydelse.
Heyden åberopade en rättegångsfullmakt, som intogs i rådhusrättens protokoll,
och det är föga troligt, att rådhusrätten tillåtit honom i ärendena uppträda inför
rådhusrätten, därest den icke ägt kännedom om, att Heyden hade att tillvarataga
intressen beträffande kvarlåtenskapen efter Sofie Holmberg. Heyden tilläts ju
även att till de avhörda vittnena framställa åtskilliga frågor.
Heyden har åberopat, att han icke såsom ledamot i eller tjänsteman hos
rätten tagit befattning med något mål eller ärende, som haft samband med arvet
efter Sofie Holmberg. Att Heyden skulle hava kunnat göra sig skyldig till eller
rådhusrätten tillåtit ett dylikt mot domarjäven stridande förfaringssätt, finner jag
otänkbart. Vad 1890 års lag förbjuder är att en domare över huvud taget upp¬
träder såsom fullmäktig vid den domstol, vari han själv har plats, med undan¬
tag allenast beträffande mål, som angå myndling eller vissa skyldeman.
I betraktande av vad nu anförts finner jag Heydens berörda förfarande så
felaktigt, att det icke kan undgå min beivran. Men då han icke emot bestäm¬
melserna i 15 kap. 3 § rättegångsbalken bort såsom fullmäktig uppträda vid råd¬
husrätten, hade det jämväl ålegat denna att avvisa Heyden. Då rådhusrätten
utan anmärkning låtit Heyden företräda, har rådhusrätten, enligt mitt förme¬
nande, jämväl gjort sig skyldig till en felaktighet, som jag icke kan lämna
opåaktad.
För det tjänstefel, vartill borgmästaren Brink samt t. f. rådmännen Heyden,
Uggla och Magnusson sålunda, enligt min åsikt, gjort sig skyldiga, uppdrog
jag åt advokatfiskal att i laga ordning ställa dem under åtal inför hovrätten
samt å dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge, där åtalet anhängiggjordes, yttrade i
utslag den 11 februari 1921 att, enär Heyden vid omförmälta två vittnesförhör
— 1922 —
33
inför rådhusrätten den 16 september 1918 uppträtt som fullmäktig, samt Heyden,
vilken haft förordnande att från den 19 augusti till den 18 september 1918 uppe¬
hålla en rådmanstjänst vid rådhusrätten, måste, oaktat den honom för berörda
den 16 september beviljade ledighet, anses hava varit ledamot av rådhusrätten
jämväl då vittnesförhören sistnämnda dag hållits, och Heyden vid sådant för¬
hållande jämlikt 15 kap. 3 § rättegångsbalken icke ägt att på sätt som skett
vara fullmäktig vid rådhusrätten, funne hovrätten såväl Brink, Uggla och Mag¬
nusson, vilka vore för beslutet, varigenom Heyden tillåtits uppträda såsom full¬
mäktig, ansvariga, som ock Heyden hava visat oförstånd i ämbetet och prövade
förty, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, rättvist döma envar av Brink, Uggla,
Magnusson och Heyden att höta 75 kronor.
Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.
12. Felaktigt förfarande av magistrat vid stadsfullmäktigval.
I eu hit insänd klagoskrift anförde ordföranden för Jönköpings arbetarkom¬
mun redaktören I. Neuman följande:
Söndagen den 16 mars 1919 hade sammanräkning förrättats för stadsfull¬
mäktigval i Jönköpings stads tredje valkrets. Sammanräkningen hade börjat
klockan 8 på morgonen. Då klockan blivit inemot 11 på förmiddagen, hade
borgmästaren Wilhelm Palmgren meddelat, att sammanräkningen komme att av¬
brytas för att fortsättas klockan 1 samma dag. Detta skulle ske av den anled¬
ningen, att valförrättning enligt gällande lag ej finge pågå å tid, då allmän guds¬
tjänst hölles inom kommunen. Omkring ett tjugutal personer hade vid tillfället
närvarit, och man hade förväntat, att valförrättarna skulle vidtaga åtgärder för
att inlägga och försegla valsedlarna. Så hade emellertid icke skett. De när¬
varande hade då givit tillkänna den meningen, att de hade rättighet att när¬
vara, intill dess röstsammanräkningen två timmar senare skulle fortsättas. Borg¬
mästaren Palmgren hade emellertid avvisat denna hemställan, och samtliga de
närvarande hade måst avlägsna sig ur lokalen. Det hade uppgivits, att leda¬
möter av magistraten under det avbrott i sammanräkningen, som sålunda upp¬
stått, befunnit sig i lokalen. Klaganden tilläte sig hemställa om den åtgärd från
min sida, som enligt gällande lag och med hänsyn till den valtrygghet, som
borde vara tillförsäkrad alla svenska medborgare, kunde anses påkallad.
Med anledning av klagoskriften anmodade jag magistraten i Jönköping att
till mig inkomma med upplysning, huru med de i klagoskriften uppgivna om¬
ständigheter förhölle sig.
Å magistratens vägnar anförde borgmästaren Palmgren följande:
De av klaganden lämnade uppgifterna om förloppet vid ifrågavarande sam¬
manräkning vore i huvudsak riktiga. Såsom syntes av klagoskriften hade magi¬
straten söndagen den 16 mars haft att verkställa sammanräkning av de valsedlar,
som avlämnats för val av stadsfullmäktige i stadens tredje valkrets. Kuvertens
5 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.
34
antal hade utgjort 4,011, och sammanräkningen hade börjat klockan 8 f. m.
med biträde av åtskilliga personer, men ej hunnit avslutas till klockan 11, då
magistraten med hänsyn till stadgandet, att valförrättning ej finge pågå under
tid, då allmän gudstjänst hölles i stadens kyrkor, ansett sig böra tillämpa denna
föreskrift å den förevarande sammanräkningen och sålunda avbryta densamma
för tiden till klockan 1. Något förbud för uppehåll i sammanräkningen funnes
icke, och någon föreskrift, att vid sådant uppehåll valsedlarna åter skulle inläg¬
gas i valurnorna och dessa förseglas, funnes icke heller. Vid den av klaganden
uppgivna tiden klockan 11 hade själva sammanräkningen knappt börjat. Val¬
kuverten hade emellertid varit räknade, valsedlarna uttagna ur kuverten och ord¬
nade i åtskilliga grupper å flera bord och bänkar samt till en del räknade. Skulle
magistraten klockan 11 hava nedlagt valsedlarna i valurnorna för att därefter
klockan 1 ånyo upptaga valsedlarna och ordna desamma, skulle detta i hög grad
hava fördröjt sammanräkningen och vållat mycket besvär. Magistraten hade där¬
för föredragit att vidtaga den anordningen, att två ordinarie magistratsledamöter
och en adjungerad ledamot skulle under den tid, som uppehåll skedde i samman¬
räkningen, kvarstanna i lokalen, medan övriga i sammanräkningen deltagande
åtta personer finge avlägsna sig för intagande av måltid. Under de två timmar,
under vilka uppehåll av sammanräkningen sålunda ägt rum, hade magistraten
att taga i övervägande några under den påbörjade sammanräkningen uppkomna
frågor, vid vilkas avgörande allmänhetens närvaro kunde för magistratens leda¬
möter verka störande. Allmänheten hade därför uppmanats att avlägsna sig till
klockan 1. Under hela denna tid hade valsedlarna oavbrutet övervakats av minst
tre magistratsledamöter, därav två ordinarie, och i detta övervakande hade magi¬
straten därjämte haft biträde av några av de magistraten biträdande personer,
vilka klockan 11 för en stund avlägsnat sig, i den mån dessa återkommit, var¬
jämte en av stadstjänarna under tiden varit i lokalen närvarande. Dörrarna till
lokalen hade hela tiden varit olåsta. Att magistraten sålunda icke på minsta
sätt äventyrat den valtrygghet, som borde vara tillförsäkrad alla svenska med¬
borgare, torde av det nu anförda få anses visat.
I skrivelse till advokatfiskal vid Göta hovrätt anförde jag följande:
Bestämmelserna i förordningen om kommunalstyrelse i stad böra uppenbar¬
ligen tolkas sålunda, att vid val av stadsfullmäktige sammanräkningen av rösterna
utgör en del av själva valförrättningen. Då valförrättningen är offentlig, skall
röstsammanräkningen ävenledes ske offentligt. Det sistnämnda utsäges visser¬
ligen icke uttryckligt i förordningen, men i det vid kungörelsen den 18 juli 1913
rörande formulär vid protokoll vid stadsfullmäktigval fogade formuläret till sådant
protokoll med därtill hörande anvisningar upptagas icke blott själva röstningen
utan även valsedlarnas öppnande, granskning, ordnande i grupper och samman¬
räkning samt platsernas fördelning. I § 28 mom. 2 i förordningen stadgas ut¬
tryckligt att, om stadsfullmäktig avgår före den bestämda tjänstgöringstidens ut¬
gång, skall magistraten vid offentlig förrättning företaga ny röstsammanräkning
inom vederbörlig grupp. Vid en jämförelse med bestämmelserna rörande andra
— 1922 —
35
kommunala val och riksdagsmannaval finner man att enligt § 29 mom. 5 c) i
förordningen om kommunalstyrelse på landet K. B. vid offentlig förrättning skall
sammanräkna rösterna vid val av kommunalfullmäktige. Enligt § 5 2 e) i för¬
ordningen om landsting skall domhavanden likaledes vid offentlig förrättning
sammanräkna de vid val av landstingsmän å landet avgivna rösterna och enligt
§ 57 i lagen den 26 maj 1909 om val till riksdagen verkställer K. B. inför öppna
dörrar sammanräknandet av de vid val till riksdagens andra kammare avgivna
rösterna. Att i de angivna fallen uttryckligen stadgats, att röstsammanräkningen
skall ske offentligt, torde bero därpå, att i dessa fall sammanräkningen utgör en
förrättning för sig, företagen av annan myndighet än den som övervakat själva
röstningen. Då röstsammanräkningen vid stadsfullmäktigval skall vidtaga ome¬
delbart efter rösternas avgivande, har en bestämmelse om offentlighet även vid
sammanräkningen ansetts överflödig. Att val av stadsfullmäktige omfattar även
röstsammanräkningen framgår även indirekt därav, att bestämmelsen i § 27 i
förordningen om kommunalstyrelse i stad om huru protokoll över stadsfullmäk¬
tigval bör avfattas upptagits efter bestämmelserna i §§ 25 och 26 om röstsam¬
manräkning och platsfördelning. § 27 innehåller tillika den bestämmelsen, att
de avgivna valsedlarna skola av valets förrättare inläggas under försegling och
förvaras intill utgången av den tid, för vilken valet gäller.
Då vid stadsfullmäktigval sammanräkning av rösterna såsom en del av själva
valförrättningen skall ske offentligt, följer därav, att om ett avbrott i samman¬
räkningen måste ske, såsom exempelvis under gudstjänsttid, sådana åtgärder före
avbrottet skola vidtagas, att förrättningens offentliga karaktär hela tiden bibehål¬
ies. Sålunda måste röstsedlarna före uppehållet inläggas och förseglas. Att detta
skall ske, framgår med hänsyn till bestämmelserna i § 24 mom. 2 i förordningen
om kommunalstyrelse i stad angående valurnans försegling vid uppehåll i val¬
förrättningen. Att röstsedlarna, sedan de en gång upptagits ur valurnan, åter
skulle nedläggas i denna, synes knappast nödvändigt, därest en fullt betryggande
och kontrollerbar försegling i konvolut eller annorledes företages. Men att röst¬
sedlarna vid uppehållet böra sålunda förvaras, att valmännen skola äga säkerhet,
att något obehörigt förfarande med dem under uppskovstiden icke kan äga rum,
synes självklart. Jag hänvisar för jämförelses skull till det i regeringsrättens års¬
bok 1911 sid. 251 refererade rättsfallet.
Vid den ifrågavarande röstsammanräkningen, som ägde rum å söndag, gjor¬
des ett avbrott, då gudstjänsten klockan 11 f. m. började. Därvid hade valsed¬
larna hunnit uttagas ur kuverten och placerats, ordnade i grupper, på flera bord
och bänkar. Trots det att från den vid nämnda tidpunkt närvarande allmän¬
hetens sida synes hava antytts, att valsedlarna skulle före avbrottet inläggas och
förseglas, fick allmänheten avträda, utan att någon försegling ägt rum.
Detta förfarande från valförrättarens sida finner jag hava varit oriktigt. Det
har visserligen icke ens påståtts, att under den tid, uppehållet varade, något obe¬
hörigt skulle hava med röstsedlarna vidtagits, men vad magistraten till stöd för
sitt förfaringssätt anfört kan jag icke godtaga. Att valsedlarna övervakats av
magistratens ledamöter är ingalunda till fyllest. Då föreskrifter meddelats om
offentlighet vid röstsammanräkningar, har detta just skett i avsikt att allmänheten
— 1922 —
36
skulle bliva satt i tillfälle att kontrollera allt vad vederbörande valförrättare före¬
tager med valsedlarna. Magistratens mening, att magistraten för att ostört kunna
överväga några under sammanräkningen uppkomna frågor skulle kunna utvisa
allmänheten, är grundad i en fullkomlig missuppfattning av valförrättningens
offentliga karaktär.
Magistraten har, enligt vad nu anförts, såsom valförrättare förfarit felaktigt
genom att icke på lämpligt sätt försegla valsedlarna före det av gudstjänsten
föranledda uppehållet i valförrättningen. Som magistraten vidhållit, att den
förfarit riktigt, kan dess ifrågavarande underlåtenhet icke av mig lämnas
obeivrad.
I sin förklaring hade magistraten icke uppgivit, vilka av dess ledamöter
utom borgmästaren Palmgren vore för berörda underlåtenhet ansvariga. Jag an¬
modade därför advokatfiskal att göra sig därom underrättad samt ställa borg¬
mästaren Palmgren och de övriga magistratsledamöter, vilka vore för magistratens
omförmälda förfarande ansvariga, under åtal inför hovrätten för ämbetsfel samt
å dem yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Sedan advokatfiskal inför Göta hovrätt anställt åtal mot borgmästaren
Palmgren samt rådmännen Leon. Sjöberg och John Ekdahl ävensom f. d. råd¬
mannen Richard Schéle, fann hovrätten genom utslag den 21 mars 1921 magi¬
straten väl hava förfarit oriktigt i angivna avseendet, men med hänsyn till vad
i målet blivit upplyst rörande det sätt, varpå valsedlarna under omförmälda uppe¬
håll förvarats, funne hovrätten magistratens ifrågakomna förfarande icke vara
av beskaffenhet att böra till ansvar för Palmgren och medparter föranleda.
Hovrättens utslag vann laga kraft.
13. Kränkning av församlingsfriheten.
I en den 1 september 1920 hit inkommen skrift anförde Gustav Johansson,
att Norrtälje socialdemokratiska ungdomsklubb i vederbörlig ordning anmält ett
föredrag av klaganden å hamnplanen i Norrtälje över ämnet »leve rådsrepubliken
Sverige» samt att magistraten i en å dess vägnar av t. f. borgmästaren Einar
Thorén den 24 augusti 1920 undertecknad resolution, med hänsyn dels till att
den för det ifrågavarande föredraget avsedda platsen ur trafiksynpunkt vore syn¬
nerligen olämplig för uppgivna ändamål, och dels till, att ämnet för föredraget
vore av uppenbart förargelseväckande beskaffenhet, ej funnit skäl tillåta, att före¬
draget hölles å därför avsedd plats. Den ifrågasatta platsen hade dock flerfal-
diga gånger, därav tre gånger under augusti 1920, upplåtits för föredrag av ta¬
lare ur skilda politiska läger. En folksamling på denna plats saknade all bety¬
delse ur trafiksynpunkt, varför det egentliga skälet för avslaget vore den senare
delen av motiveringen, att ämnet varit av uppenbart förargelseväckande beskaf¬
fenhet. Föredrag över nämnda ämne hade emellertid hållits i en av Stockholms
— 1922 —
37
parker med Fredrik Ström som talare, och flera av ungdomsförbundets agitatorer
hade talat över ämnet på skilda platser i landet, utan att detta ansetts vara för¬
argelseväckande. Därav följde, att ungdomsklubben i detta mötesförbud endast
såge ett utslag av trakasseri eller förföljelse mot eu viss politisk meningsriktning.
Sedan jag anmodat dem av magistratens ledamöter, vilka vore för ifråga¬
varande beslut ansvariga, att till mig inkomma med yttrande, anförde t. f. borg¬
mästaren Thorén samt rådmännen Alfred Rosén och Gustaf Heiron följande:
Såsom framginge av magistratens resolution, hade tvenne skäl förelegat för
berörda vägran, vart och ett tillräckligt att motivera ett avslag. Vidkommande
det först anförda skälet, att platsen för föredraget ur trafiksynpunkt vore synner¬
ligen olämplig, hänvisade magistraten till ett yttrandet bifogat protokollsutdrag,
enligt vilket stadsfiskalen i Norrtälje Theodor Ohlson, därom tillfrågad, upplyst,
att folksamlingar å ifrågavarande plats vore synnerligen olämpliga med hänsyn
till stadens trafikförhållanden. Hamnplanen vore nämligen stadens enda förbin¬
delseled med hamnen. En större människomassa på denna plats skulle fullstän¬
digt avstänga trafiken mellan staden och de i hamnen liggande fartygen samt
det industriföretag, som vore beläget därinvid. Trafiken å hamnplanen vore van¬
ligtvis livlig, men isynnerhet vid niotiden på kvällen, då Stockholmsbåtarna bru¬
kade anlända. Som klagandens föredrag vore utsatt att hållas klockan 7 e. m.,
hade icke funnits någon anledning förmoda, att föredraget skulle sluta före Stock-
holmsbåtarnas ankomst. I allmänhet hade under senaste tiden politiska frilufts-
möten i staden visserligen icke utgjort någon större attraktion, men med hänsyn
till ifrågavarande föredrags sensationella natur hade ju kunnat antagas, att
publiktillströmningen skulle bliva större än vanligt. Anmärkas borde emeller¬
tid, att föredraget samlat högst ett femtiotal åhörare. Det vore riktigt, såsom
klaganden påstode, att magistraten vid några föregående tillfällen tillåtit talare
ur skilda politiska läger att hålla föredrag å hamnplanen. Av de tre gånger
föredrag hållits under augusti 1920 hade Norrtälje socialdemokratiska ungdoms¬
klubb två gånger, den 6 och den 9 augusti, anordnat politiskt föredrag å sagda
plats, sista gången utan magistratens tillstånd. Frånsett att tre offentliga poli¬
tiska förkunnelser från samma parti under loppet av endast en månad syntes
magistraten överskrida stadens behov av politisk uppbyggelse, även om förkun¬
nelsen komme från ifrågavarande håll, tilläte sig magistraten framhålla, att magi¬
straten icke hade någon som helst skyldighet att överhuvud taget upplåta gatu-
mark för dylika ändamål, isynnerhet om föredragen vore av sådan natur som det
ifrågavarande. Beträffande det senare av de skäl, magistraten anfört i sin reso¬
lution, syntes det magistraten oförenligt med dess plikt såsom det bestående sam¬
hällets förtroendemän att tillåta hållandet av föredrag, där redan ämnet oförtyd-
bart innebure uppmaning till omstörtning av samhället. Till belysande av det
hela bifogades i original ett exemplar av de affischer angående föredragets hål¬
lande, vilket varit uppsatt å offentlig plats och varå klaganden icke dragit sig
för att teckna en uppmaning till ohörsamhet mot laga myndighet. »Förargelse¬
väckande» vore visserligen ett något svagt begrepp, men därvidlag torde ingen
- 1922 -
38
omdömesgill människa tveka att beteckna ämnet »leve rådsrepubliken Sverige»
såsom uppenbart förargelseväckande.
Magistraten åberopade utdrag av dess protokoll den 24 augusti 1920, varav
framgick, att Viktor Cruse för Norrtälje S. D. U. K. anmält, att klaganden den
25 augusti 1920 klockan 7 e. m. å hamnplanen komme att hålla föredrag över
ämnet »leve rådsrepubliken Sverige» samt att stadsfiskalen Ohlson till belysande
av det tillämnade föredragets natur ingivit en affisch, vilken varit anslagen å
offentlig plats i staden och varit av följande lydelse:
»Leve rådsrepubliken Sverige! Socialdemokratiska Ungdomsförbundets orga¬
nisatör Gustav Johansson talar å Hamnplan onsdagen den 25/s kl. 7 e. m.
över ovanstående ämne. Upp i massor till detta bolsjevikmöte! Köp där Storm¬
klockan och revolutionär litteratur!»
Sedan därefter i magistratens protokoll antecknats, att »Norrtälje S. D. U. K.»
redan vid två särskilda tillfällen förut i samma månad å hamnplanen hållit poli¬
tiska föredrag och att stadsfiskalen upplyst, att folksamlingar å platsen vore ur
trafiksynpunkt synnerligen olämpliga, hade magistraten meddelat det ifrågava¬
rande beslutet.
Tillika företeddes för mig en affisch med den nyssnämnda texten, varå var
skrivet med bläck: »Norrtälje s. k. magistrat har förbjudit mötet såsom varande
»uppenbart förargelseväckande». Mötet kommer ändå att hållas. Arbetare. Svara
med massanslutning.»
I avgivna påminnelser yttrade klaganden följande:
Den plats, å vilken förut föredrag hållits, vore belägen ett gott stycke från
den egentliga trafikleden i närheten av en del vedupplag. Då staden Norrtäljes
befolkning ej vore så stor, torde ej ens vid en ovanligt stor anslutning någon
fara föreligga, att den enligt magistratens åsikt livliga trafiken på något sätt
skulle hindras. Vidare kunde med vittnen styrkas, att antalet åhörare utgjort
minst tre gånger så många, som magistraten angivit. Klaganden hänvisade ytter¬
ligare till det faktum, att magistraten alltid förut upplåtit plats för politiska före¬
drag och även för talare från den riktning, klaganden representerade. Att före¬
draget ej tillåtits även denna gång, hade nog närmast berott på den ordinarie
borgmästarens tjänstledighet. Då magistraten anfört, att den ej hade någon
skyldighet att upplåta gatumark för föredrag, i synnerhet om föredragen vore av
sådan art som det ifrågavarande, bekräftades klagandens åsikt, att förbudet en¬
dast finge betraktas som ett utslag av politisk förföljelse mot den mening, kla¬
ganden företrädde.
I ämbetsskrivelse till advokatfiskal vid Svea hovrätt anförde jag följande:
Församlingsfriheten är i svensk rättsuppfattning erkänd, ehuru de hittills
gällande lagbestämmelserna i ämnet äro av mycket ofullständig beskaffenhet.
Den 21 maj 1918 tillkallades gv Kungl. Maj:t sakkunniga att inom justitie¬
departementet biträda vid upprättande av förslag till den nya lagstiftning och
de ändringar av nu gällande författningar, som kunde anses erforderliga för fast-
— 1922 —
39
ställande av församlingsfrihetens grundsats och av de för dess genomförande nö¬
diga ordningsföreskrifterna. Ett av de kommitterade utarbetat förslag har varit
utställt till olika myndigheters hörande.
I 10 kap. 15 § strafflagen stadgas, att om menighet sammankommer å lan¬
det eller i stad till överläggning om allmänt eller menigheten särskilt rörande
ärende, må tillträde till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej
må sammankomsten av myndigheten upplösas, så framt därvid ej företages nå¬
got, som är emot lag stridande eller eljest stör allmän ordning.
Enligt 13 § ordningsstadgan för rikets städer skall, om tillställning skall
äga rum på gata, torg eller annan allmän plats eller på annat under bar himmel
beläget ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde, polismyndig¬
hetens tillstånd avvaktas, och vare förbjudet att, innan tihstånd meddelats, ut¬
lämna inträdeskort, fordra, begära eder mottaga avgift.
Genom bestämmelserna i 13 § ordningsstadgan har en vidsträckt befogen¬
het lagts i polismyndighetens hand och möjlighet öppnats till ett subjektivt eller
godtyckligt behandlingssätt av ärenden rörande församlingsrätten. Med hänsyn
till stadgandenas knapphändighet och särskilt i betraktande av den maktfullkom¬
lighet, som blivit myndigheterna anförtrodd, måste såsom en nödvändig fordran
uppställas, att vid behandlingen av sådana ärenden den största varsamhet iakt-
tages. Polismyndigheten bör alltid vid bedömande av frågan, huruvida ett till¬
stånd skall meddelas eller ej, utgå från den principen, att församlingsfriheten är
grundad i det svenska rättsmedvetandet och att den inskränkning i församlings¬
rätten, som polismyndigheten genom att vägra meddela ett begärt tillstånd äger
befogenhet att vidtaga, allenast får äga rum, när lagbestämmelserna därtill givit
tydlig anledning.
Visserligen omnämnas icke uttryckligen i 13 § ordningsstadgan vilka skäl,
som rätteligen böra kunna anföras för en vägran att meddela ett tillstånd av nu
ifrågavarande slag. Men det synes ligga i sakens natur, att som ordningsstad¬
gan huvudsakligast avser att meddela ordningsföreskrifter, närmast sådana syn¬
punkter, som gälla ordningen eller vad därmed sammanhänger, böra komma i
fråga. Såsom skäl för avslag synes mig kunna anföras, att svårigheter i ord-
ningshanseende genom ett avsevärt störande av trafiken eller eljest skulle uppstå.
För det fall däremot, att tillställning visar sig åsyfta eller innebära något
lagstridigt, ger femte stycket i 13 § ordningsstadgan det direktivet, att polismyn¬
digheten äger upplösa sammankomsten och förbjuda dess förnyande.
I förevarande fall har magistraten för sitt avslag å ansökningen att få på
hamnplanen i Norrtälje hålla det ifrågavarande föredraget anfört såsom skäl dels
att platsen ur trafiksynpunkt vore synnerligen olämplig för det uppgivna ändamå¬
let och dels att ämnet för föredraget vore av uppenbart förargelseväckande be¬
skaffenhet.
Det första skälet är visserligen, enligt vad ovan antytts, i och för sig av
sådan beskaffenhet, att det enligt ordningsstadgan kan åberopas. Magistraten
har emellertid upplyst, att densamma vid föregående tillfällen tillåtit talare ur
skilda politiska läger att hålla föredrag å hamnplanen, och magistraten har där¬
vid icke anmärkt, att någon olägenhet för trafiken eller eljest ur ordningssyn-
— 1922 —
40
punkt förekommit. Under den inspektion av de i Norrtälje varande myndighe¬
terna, som jag under året företagit, har jag själv varit i tillf allé att bese den rf rå-
gavarande hamnplanen, och synes mig densamma utan svårighet och utan hin¬
der för rörelsen vid Stockholmsbåtarnas ankomst kunna rymma en så stor
folksamling, som ett föredrag av ifrågavarande beskaffenhet kunnat beräknas för¬
anleda.
Men även om det i magistratens resolution först upptagna skälet finge anses
giltigt, finner jag den av magistraten i dess förklaring uttalade uppfattningen, att
den icke hade någon skyldighet att över huvud taget upplåta gatumark för dy¬
lika ändamål, ohållbar. I 13 § ordningsstadgan förutsättes ju såsom givet, att
tillställning, vartill räknas allmänt föredrag, kan äga rum på gata, torg eller an¬
nan allmän plats. Gator och torg torde i regel vara kommunens egendom, och
ordningsmakten har icke befogenhet att utan åberopande av sådana skäl, vartill
ordningsstadgan eller särskilda ordningsföreskrifter hänvisa, förhindra innevånarna
att samlas på öppen plats inom stadens hank och stör.
Det i magistratens resolution åberopade andra skälet, att ämnet för det till-
ämnade föredraget vore av uppenbart förargelseväckande beskaffenhet, finner jag
vara så felaktigt, att, då sistnämnda skäl — såsom av magistratens förklaring
tämligen tydligt framgår — varit det mest bärande, magistratens meddelande av
det ifrågavarande beslutet måste av mig lagligen beivras. Den åberopade affischens
innehåll — frånsett de med bläck skrivna orden, vilka ju tillkommit först efter
det magistratens resolution meddelats — gav icke vid handen, att något ordningen
störande skulle förekomma under mötet. Och ett undertryckande ur politiska
synpunkter av det talade ordet är för den svenska rättsuppfattningen lika främ¬
mande, som begreppet om tryckfrihet är däri djupt rotfast.
Att det tilltänkta föredragets innehåll för magistratens ledamöter framstått
såsom förargelseväckande, har alltså icke utgjort laglig grund till att förbjuda
dess hållande. Däremot ägde magistraten, såsom förut berörts, jämlikt 13 § ord¬
ningsstadgan befogenhet att, om föredraget, efter det mötet börjat, visade sig
åsyfta eller innebära något, som stred mot sedlighet eller allmän lag eller för¬
anledde till svårare oordning, upplösa sammankomsten och förbjuda föredragets
förnyande.
För det tjänstefel, vartill t. f. borgmästaren Thorén samt rådmännen Rosén
och Heiron genom meddelandet av den ifrågavarande resolutionen gjort sig skyl¬
diga, uppdrog jag åt advokatfiskal att i laga ordning ställa dem under åtal in¬
för hovrätten med yrkande om ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet.
Beträffande tidigare rättsfall rörande församlingsfriheten hänvisade jag till
J. 0:s ämbetsberättelse till 1917 års lagtima riksdag sid. 313 o. f.
I anledning av det åtal, som anställdes mot magistraten, meddelade Svea
hovrätt utslag den 23 mars 1921, därvid hovrätten yttrade följande:
Hovrätten finner väl att för magistraten ej förelegat fullgiltig anledning till
antagande, att ifrågavarande föredrag skulle bliva av sådan förargelseväckande
beskaffenhet, att magistraten vid den prövning av frågan om tillstånd till före-
— 1922 —
41
dragets hållande å allmän platå, som tillkommit sagda myndighot, bort vägra så¬
dant tillstånd, likasom ock vad magistraten såsom skäl för det meddelade förbu¬
det anfört rörande det ur trafiksynpunkt olämpliga i föredrags anordnande å den
åsyftade platsen desto mindre förtjänar avseende, som magistraten vid föregående
tillfällen under år 1920 lämnat tillstånd till föredrags anordnande å platsen; men
enär med hänsyn till det uppgivna ämnet för föredraget samt avfattningen av
det tillkännagivande om föredraget, som varit offentligen anslaget, magistraten
dock icke kan anses hava saknat allt skäl för sin uppfattning om föredragets
otillåtlighet, och vid sådant förhållande magistratens åtgärd att förbjuda föredra¬
gets hållande icke kan anses innefatta straffbart oförstånd i ämbetet, finner hov¬
rätten åtalet icke kunna bifallas.
Hovrättens utslag bär vunnit laga kraft.
14. Dröjsmål med avkunnande av utslag rörande häktad person.
*
Av handlingarna i ett genom klagomål av förre bokhållaren Erik Carlsson
här anhängiggjort ärende inhämtas bland annat följande:
Sedan Carlsson blivit häktad, ställdes han vid rådhusrätten i Göteborg under
åtal för det han under falska uppgifter, bland annat, därom att han vore av
svenska staten godkänd besiktningsman av åskledare samt handlade å offentligt
uppdrag ävensom att besiktning av åskledare enligt gällande författningar borde
ske minst en gång varje år, förskaffat sig uppdrag att verkställa undersökning
och justering av åskledarna å Masthuggsförsamlingens, Karl Johans församlings
och Gamlestadens församlings kyrkor, samt, efter det han verkställt eller uppgivit
sig hava verkställt dylik undersökning och justering, mot avlämnande av »revisions-
intyg» angående undersökningen bedragit sig till sammanlagt 331 kronor 50 öre
såsom ersättning för den 30 och den 31 januari samt den 1 februari 1919 utförda
arbeten, ehuru dessa på grund av Carlssons bristande sakkunskap och den av
honom vid undersökningarna använda apparatens ovänlighet för ändamålet varit
värdelösa, därom Carlsson varit underkunnig.
Genom utslag den 6 mars 1919 förklarade rådhusrätten på anförda skäl
Carlsson saker till ansvar jämlikt 22 kap. 1 § strafflagen för tre särskilda be¬
drägeribrott, varjämte rådhusrätten förpliktade Carlsson till viss ersättning.
Vid Askims, Västra och Ostra Hisings samt Sävedals häradsrätt, dit Carlsson
förvisades för fortsatt rannsakning, påstod allmänne åklagaren ansvar å Carlsson
för under enahanda eller liknande omständigheter den 30 januari 1919 begånget
bedrägeribrott med avseende å undersökning av åskledarna å Orgryte församlings
kyrka och prästgård, därvid Carlsson bedragit sig till omkring 138 kronor.
I utslag den 29 april 1919 yttrade häradsrätten, att genom vad Carlsson
medgivit och i målet i övrigt förekommit vore ådagalagt, att Carlsson den 30
januari 1919 — sedan han någon. av de närmaste dagarna förut begärt och er¬
hållit uppdrag av kyrkoherden i Orgryte A. M. Nilman att verkställa undersök¬
ning av åskledare å Orgryte kyrka och prästgård — inställt sig hos kyrkoherden
Nilman och under uppgift, att besiktning då blivit av honom verkställd, över-
6 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1922 års riksdag.
42
lämnat ett »revisionsintyg» över densamma med begäran om ersättning för det
utförda arbetet med 130 kronor, å vilket belopp Carlsson utskrivit kvitto, attNilman
med anledning därav lämnat Carlsson skriftligt godkännande å kvittot, samt att
Carlsson sedermera med företeende av kvittot uppburit sagda belopp hos veder¬
börande kyrkokassör i Örgryte. Då det genom vad i målet förekommit blivit ut¬
rett, att den av Carlsson verkställda besiktningen, därvid Carlsson för utrönande
av åskledarens jordmotstånd begagnat ett för ändamålet oanvändbart instrument,
varit i dessa delar värdelös, samt Carlssons uppgift, att,han handlat i god tro ej
förtjänade avseende, funne häradsrätten Carlsson vara övertygad om att hava
genom svikligt förfarande bedragit sig till nämnda belopp. Rannsakning med
Carlsson hade påkallats, bland annat, för brott begånget inom rådhusrättens i
Strömstad domvärjo. På grund därav förklarades Carlsson saker till ansvar jäm¬
likt 22 kap 1 § strafflagen för bedrägeri samt hänvisades till nämnda rådhusrätt
för undergående av ytterligare rannsakning och för att slutligen dömas av den
domstol, där han sist lagfördes. Häradsrätten förpliktade Carlsson att till stats¬
verket återgälda den kostnad, som på grund av rättens beslut i målet av all¬
männa medel utgått eller kunde komma att utgå till Carlssons biträde i rätte¬
gången vice häradshövdingen S. Ljunggren. I avbidan på fortsatt rannsakning
skulle Carlsson fortfarande hållas häktad.
Rådhusrätten i Strömstad, där allmänne åklagaren yrkade ansvar å Carlsson
för bedrägeribrott, förövade den 23 januari 1919 under enahanda eller liknande
omständigheter med avseende å undersökning av åskledare å Strömstads försam¬
lings kyrka och samskolebyggnaden i Strömstad, därvid Carlsson tillnarra! sig till¬
hopa 135 kronor, förklarade genom utslag den 19 maj 1919 Carlsson saker till
ansvar för två särskilda bedrägeribrott jämlikt 22 kap. 1 § strafflagen, varjämte
rådhusrätten förpliktade Carlsson att utgiva ersättning.
Därefter rannsakades Carlsson för bedrägeribrott av enahanda beskaffenhet
vid Nordals och Sundals häradsrätt samt Glanshammars och Örebro häradsrätt,
vilka häradsrätter ogillade de mot Carlsson vid häradsrätterna väckta åtalen, samt
vidare vid Edsbergs häradsrätt samt Rumla, Grimstons och Hardemo häradsrätt.
Rådhusrätten i Karlstad, där Carlsson slutligen undergick rannsakning för
liknande förfarande, fann genom utslag den 31 juli 1919 det vid rådhusrätten
förda åtalet icke kunna bifallas, men med tillämpning av de av rådhusrätten i
Göteborg, Asldms m. fl. häradsrätt, rådhusrätten i Strömstad, Edsbergs häradsrätt
samt Rumla, Grimstens och Hardemo häradsrätt meddelade utslag dömdes Carls¬
son jämlikt 22 kap. 1 § strafflagen att för vart och ett av de 9 bedrägeribrott,
för vilka ban förklarats saker till ansvar, hållas i fängelse en månad eller att i
en bot hållas i fängelse i 9 månader. Carlsson skulle i och för dessa brott icke
vidare hållas i häkte.
I Svea hovrätt anfördes besvär av landsfiskalen John Kjellman och Carlsson.
I besvären yrkades av Kjellman, att hovrätten måtte, med ändring av Glans¬
hammars och Örebro häradsrätts utslag, fälla Carlsson till ansvar jämväl för det
vid nämnda häradsrätt påtalade bedrägeribrottet, och av Carlsson, att hovrätten
måtte befria Carlsson från ansvar, eller, därest detta yrkande icke kunde bifallas,
att de Carlsson ådömda straffen måtte nedsättas till böter samt anses avtjänade
-- 1922 —
43
genom den tid, Carlsson i målet hållits häktad, eller att i allt fall häktningstiden
måtte få avräknas å straffet.
Hovrätten yttrade i utslag den 31 december 1919, att enär Carlsson på grund
av vad i målet förekommit måste anses lagligen förvunnen att hava genom osanna
och vilseledande uppgifter förskaffat sig uppdrag att verkställa ifrågavarande, av
honom företagna undersökningar, varigenom och då; enligt vad i målet vore upp¬
lyst, desamma varit i huvudsak värdelösa, förlust tillskyndats vederbörande upp¬
dragsgivare, samt Carlsson, vilken måste anses hava insett värdelösheten av samma
undersökning, genom vad sålunda förekommit gjort sig förfallen till ansvar jäm¬
likt 22 kap. 1 § strafflagen, prövade hovrätten rättvist att, dels med ändring av
Glanshammars och Örebro häradsrätts utslag döma Carlsson jämlikt berörda lag¬
rum för det vid nämnda häradsrätt påtalade förfarande att för bedrägeri hållas
i fängelse en månad, varjämte Carlsson förpliktades ersätta statsverket vad av
allmänna medel utgått eller kunde komma att utgå till hans biträde i rannsak-
ningen vid samma häradsrätt, dels ock fastställa rådhusrättens i Karlstad utslag,
i vad Carlsson därigenom för 9 särskilda bedrägeribrott dömts att hållas i fängelse
tillhopa 9 månader, i följd varav de av vederbörande underrätter meddelade be¬
slut angående Carlsson ålagd ersättningsskyldighet jämväl fastställdes. Carlsson
skulle för vad honom i målet läge till last i en hot hållas i fängelse 10 månader,
dock funne hovrätten jämlikt 4 kap. 12 § strafflagen skäligt att med hänsyn till
omständigheterna i målet förordna, att det Carlsson ådömda straffet skulle anses
genom hans hållande i häkte verkställt till en tid av 5 månader.
Efter det Carlsson anfört besvär över hovrättens utslag, fann Kungl. Maj:t
genom utslag den 21 juni 1920 Carlsson hava förlorat sin talan mot hovrättens
utslag och lämnade en av Carlsson gjord nådeansökan utan avseende.
Undej' det rannsakningen pågick vid underrätterna, anförde Carlsson här¬
städes klagomål dels däröver att de personer, vilka av K. B. i Göteborgs och
Bohus län förordnats att vara hans rättegångsbiträden i målet vid rådhusrätten i
Göteborg samt Askims m. fl. häradsrätt, icke behörigen iakttagit hans intressen -
samt dels däröver att Carlsson förklarats saker för bedrägeribrott, oaktat han vore
oskyldig, samt att av honom framställd begäran att såsom häktad bliva försatt
på fri fot lämnats utan avseende.
Sedan jag infordrat yttrande från Carlssons rättegångsombud vid rådhusrätten
i Göteborg, fann jag hans klagomål ej kunna föranleda vidare åtgärd.
Vid granskning av de vid klagoskriften fogade protokollen bemärkte jag
emellertid, att Carlsson rannsakats vid Askims m. fl. häradsrätt vid särskilda sam¬
manträden under ordförandeskap av häradshövdingen Ivar Ernberg den 21 mars
och den 11 april 1919 samt att, efter det såväl åklagaren som Carlsson vid sist¬
nämnda rannsakningstillfälle överlämnat målet till häradsrättens prövning, härads¬
rätten beslutit, att utslag i målet skulle meddelas först den 29 april 1919, och
förordnat, att Carlsson i avbidan därpå skulle kvarbliva i häktet.
Med anledning av det dröjsmål med avsägande av utslag angående den
häktade, vilket efter det målet överlämnats till prövning syntes hava ägt rum,
anmodade jag häradshövdingen Ernberg att till mig inkomma med yttrande.
— 1922 —
44
I avgivet utlåtande anförde häradshövdingen Ernberg följande:
Under första månaderna av 1919 hade vid Askims m. fl. häradsrätt före¬
kommit alldeles osedvanligt många mål rörande häktade. Ernberg hade under
samma tid varit överhopad av göromål i övrigt och hade under större delen av
denna tid haft endast ett juridiskt bildat biträde, som ej varit tingsmyndigt. För
att kunna expediera mängden av löpande ärenden hade det därför ej varit möj¬
ligt medhinna att hålla täta sammanträden för rannsakning med häktade. Under
de första fyra månaderna av året hade sådana sammanträden hållits i domsagan
den 17 och den 31 januari, den 18 februari, den 4 och den 21 mars samt den
11 och den 29 april. Under vanliga förhållanden hade — såvitt Ernberg kunde
erinra sig — undantagslöst utslag rörande häktad meddelats av häradsrätten, då
Ernberg varit dess ordförande, samma dag målet överlämnats. Men i anseende
till mängden av mål hade detta ej alltid varit möjligt för Ernberg under först¬
nämnda tid, utan hade vid några tillfällen överlämnat mål uppskjutits för utslags
meddelande till påföljande rannsakningssammanträde. Så hade varit förhållandet
med ifrågavarande mål rörande Carlsson, som av parterna överlämnats till av¬
görande den 11 april, men vari utslag meddelats den 29 i samma månad. Under
dagarna närmast före den 11 april hade Ernberg den 3 april haft sammanräkning
av de vid landstingsmannaval i Sävedals härad avgivna röster, vilken förrättning
räckt ungefär 12 timmar, och den 4 april sammanräkning av de vid landstings¬
mannaval i Askims samt Västra och Ostra Hisings härads valkrets avgivna röster,
vilken förrättning börjat klockan 9 på morgonen och fortgått utan avbrott till
klockan V26 följande dags morgon. Den 7, 8 och 9 april hade Ernberg hållit
fjärde allmänna tingssammanträdet under vårtinget. Vid rannsakningstillfället
den 11 april hade till handläggning förekommit 8 särskilda mål rörande häktade,
därav ett par av särskilt vidlyftig beskaffenhet. Förhandlingarna hade pågått
från klockan 10 förmiddagen till fram emot aftonen med ungefär en halv timmas
avbrott. Då Ernberg till följd av mängden av göromål ej medhunnit att upp¬
sätta förslag till utslag i alla de mål, vari häradsrätten förut beslutat, att utslag
skulle meddelas vid fjärde allmänna sammanträdet, hade häradsrätten beslutat
vid nämnda sammanträde, att ett särskilt sammanträde skulle hållas den 15 april
för meddelande av dessa utslag. Strax efter hade påsken med dess extra helg¬
dagar inträffat och den 22 april hade Ernberg haft att hålla ett sammanträde
med tremansnämnd. Med hänsyn till vad Ernberg sålunda anfört och då ut¬
slaget i ifrågavarande mål meddelats inom den tid, på vilken mål rörande häktad
finge uppskjutas, hemställde Ernberg, att det icke måtte anses, att dröjsmålet med
utslagets meddelande varit obefogat.
Därefter anförde jag i skrivelse till advokatfiskal vid Göta hovrätt följande:
Det är en gammal grundsats inom vårt rättskipningsväsen, att mål angående
häktade personer skola behandlas med den största skyndsamhet. Något allmänt
stadgande härom finnes visserligen icke i den svenska rätten, men den generella
regeln har dock kommit till synes i åtskilliga särskilda bestämmelser såsom kungl.
breven den 18 oktober 1750 om rättegångens förkortande i brottmål och den 11
- 1922 -
45
december 1766 till hovrätterna angående arbetsmetoden och rättegångssättets för¬
kortande, promulgationslagen till strafflagen 19 § 14 mom. och kungl. cirkuläret
den 12 september 1910 angående fångtransporter.
Genom kungl. förordningen den 10 april 1810 angående tiden, inom vilken
häktad person hör ställas inför rätta, är bestämt, att rannsakning med häktad
skall anställas i stad sist inom åtta dagar och å landet inom tre veckor efter det
domaren erhållit underrättelse om häktningen. Denna föreskrift har beträffande
häradsrätterna städse tolkats så, att det första rannsakningstillfället har ansetts
kunna utsättas högst tre veckor efter det anmälan om häktningen inkommit,'och
att, om uppskov sedermera varit erforderligt för målets utredning, varje följande
rannsakningstillfälle ägt rum inom tidrymder, var och eu om högst tre veckor.
De långa uppskoven med rannsakningens företagande och vidare fortsättning torde
oftast föranledas av den svårighet att åstadkomma utredning, som är förenad med
de stora avstånden inom åklagardistrikten på landsbygden. Sedan målet emeller¬
tid kommit i det skick, att det överlämnats till prövning, skall det omedelbart
företagas till avgörande. Något uppskov för meddelande av utslag får icke äga
rum, utan utslaget skall genast avsägas, innan handläggningen av målet för dagen
är avslutad. Endast om oöverstigliga svårigheter lägga hinder i vägen, kan ett
uppskov med meddelande av utslag på några timmar eller en eller annan dag-
vara tillåtet, men torde i verkligheten allenast undantagsvis förekomma. Där¬
emot får sistnämnda författning ingalunda läsas så, att det skulle stå häradsrätten
fritt att uppskjuta ett mål angående häktad under en tid ända upp till tre veckor
allenast för meddelandet av utslag. När därför Ernberg till försvar för sin åt¬
gärd att under 18 dagar uppskjuta avsägandet av häradsrättens utslag i sin
förklaring anfört, att utslaget likväl meddelats inom den tid, på vilken mål rö¬
rande häktade må uppskjutas, har han, enligt mitt förmenande, felaktigt tolkat
innehållet i 1810 års förordning.
Det ifrågavarande målet förekom vid häradsrätten första gången den 21 mars
1919. Redan då förefunnos rådhusrättens i Göteborg protokoll i målet, innehål¬
lande ungefärligen all den utredning, som var erforderlig för målets bedömande.
De bedrägeribrott, vartill Carlsson gjort sig skyldig, voro ju alla av enahanda be¬
skaffenhet. På begäran av Carlsson uppsköt emellertid häradsrätten målet till
den 11 april 1919. Men då överlämnades det till avgörande av såväl åklagaren
som Carlsson och hans biträde. Icke desto mindre beslöt häradsrätten, att utslag
i målet skulle meddelas den 29 april, samt förordnade, att Carlsson i avbidan
härpå skulle kvarbliva i häktet.
Målet var icke av den svårartade beskaffenhet, att däri kunde finnas en an¬
ledning till att uppskjuta avgörandet. Ett sådant skäl skulle icke heller med
framgång kunna åberopas, om hänsyn tages till den snabbhet, varmed målet se¬
dermera behandlades exempelvis av rådhusrätten i Strömstad samt Nordals och
Sundals häradsrätt. Vid rådhusrätten i Strömstad förekom målet redan den 14
maj 1919. På begäran av såväl åklagaren som den häktade uppsköts det därvid
till den 19 i samma månad, då efter fortsatt handläggning utslag omedelbart av¬
kunnades. Redan den 4 juni rannsakades Carlsson inför Nordals och Sundals
häradsrätt, som med avslag på en av åklagaren framställd uppskovsbegäran samma
- 1922 —
46
dag meddelade utslag. Efter en utförlig motivering kom sistnämnda häradsrätt
till en motsatt utgång mot den målet fått vid de domstolar, där det tidigare
vant före.
Icke heller finner jag vad Ernberg i sitt yttrande anfört därom, att andra
trängande ämbetsgöromål lagt hinder i vägen för ett snabbare avgörande av det
ifrågavarande rannsakningsmålet, utgöra giltigt skäl till det dröjsmål, som före¬
kommit. De svårigheter av mångahanda slag, varmed vår lantdomarkår under
de senaste åren haft att kämpa, äro mig nogsamt bekanta, och har jag behandlat
därmed sammanhängande spörsmål i min skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 de¬
cember 1919 angående åtgärder för uppehållande av en hög nivå hos rättskip¬
ningen vid häradsrätterna. Likaledes är jag fullt underkunnig om den oerhörda
arbetsbörda, som särskilt under senare tider påvilat domhavanden i Askims m. fl.
härads domsaga. Men då mål angående häktad, däri således en person dag för
dag hålles inspärrad i avvaktan på sin dom, alltid måste anses hava förtursrätt
framför alla andra mål, hade Ernberg — trots den mängd av göromål, varmed
han vid ifrågavarande tid varit överhopad — bort ordna arbetet så, att härads¬
rättens utslag i rannsakningsmålet angående Carlsson fallit utan dröjsmål.
Då det avdrag å straffet av 5 månader för häktningstiden, som genom Svea
hovrätts utslag medgivits Carlsson, uppenbarligen avser även hela den tid, Carls¬
son suttit häktad, medan han rannsakades och dömdes vid Askims m. fl. härads¬
rätt, torde Carlsson icke kunna grunda någon talan om skadestånd på den om¬
ständigheten, att häradsrätten på sätt, som skett, uppskjutit avsägandet av sitt
utslag. Men då Ernberg förfarit felaktigt genom att föranstalta om ett uppskov
med meddelandet av utslaget i, såsom nyss nämnts, icke mindre än 18 dagar
och till stöd för sitt nämnda förfarande åberopat bestämmelserna i 1810 års för¬
ordning, finner jag detta icke kunna undgå min beivran.
Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att i laga ordning ställa Ernberg under
åtal inför Göta hovrätt för det ämbetsfel, vartill han, enligt vad ovan anförts,
gjort sig skyldig, samt därför å honom yrka ansvar enligt lag och sakens be¬
skaffenhet.
Efter åtal av advokatfiskalen yttrade Göta hovrätt i utslag den lé juni 1921:
Hovrätten finner väl, att genom häradsrättens ovan omförmälda beslut den
11 april 1919, för vilket Ernberg i egenskap av häradsrättens ordförande är an¬
svarig, åstadkommits obehörigt dröjsmål med avgörande av ifrågavarande rann-
sakningsmål; men enär med hänsyn till vad Ernberg till sitt fredande åberopat
därom, att han vid det sammanträde, då förut berörda rannsakningsmål till hä¬
radsrättens avgörande överlämnats, haft att handlägga åtskilliga andra mål rörande
häktade personer ävensom att han såväl före som efter samma sammanträde varit
i hög grad överhopad av ämbetsgöromål, åtalade förfarandet icke kan anses vara
av beskaffenhet att böra för Ernberg föranleda till ansvar, prövar hovrätten rätt¬
vist lämna den mot Ernberg förda talan utan bifall.
Jag fann ej skal att fullfölja talan mot hovrättens utslag, som vunnit laga kraft.
— 1922 —
47
15. Underlåtenhet att ådöma påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen samt
fråga om felaktighet i domarbevis i rannsakningsmål.
Sedan jag under granskning av fånglistorna funnit anledning att från central¬
fängelset i Härnösand infordra utdrag av domboken, hållen å lagtima hösttinget
med Fjällsjö tingslag å tingsstället i Backe den 28 december 1918, inhämtades,
att häradsrätten under ordförandeskap av häradshövdingen Axel Nyrén dömt
häktade Johan Albert Andersson att jämlikt 20 kap. 7 § strafflagen för andra
resan stöld hållas till straffarbete 6 månader samt att till målsägaren utgiva viss
ersättning, därvid häradsrätten emellertid underlåtit att, på sätt i 20 kap. 14 §
strafflagen stadgas, tillika döma Andersson till påföljd enligt 2 kap. 19 § samma
lag. Av två å domboksutdraget tecknade vederbörliga bevis inhämtades tillika,
att Andersson förklarat sig nöjd med utslaget först den 3 januari 1919, vilken
dag utslaget ankommit till central fängelset, där Andersson suttit häktad, samt att
straffet, som börjat sistnämnda dag, skulle sluta den 3 juli 1919. I en jämte
utslaget hit insänd skrivelse anförde direktören vid centralfängelset Ernst Orstadius,
att nöjdförklaring icke kunnat av Andersson avgivas förrän den 3 januari 1919,
då utslaget rörande honom till fängelset ankom. Något bevis från häradsrättens
ordförande hade nämligen ej förut inkommit.
Med anledning av vad .sålunda förelupit anmodade jag häradshövdingen
Nyrén att till mig inkomma med yttrande. Nyrén anförde följande:
Andersson hade dömts vid sluttinget med Fjällsjö tingslag den 28 december
1919. Nyrén hade hållit slutting i Backe med Fjällsjö tingslag den dagen och i
Ramsele den 30 december. Sedan Andersson donets, hade Nyrén skrivit bevis,
att Andersson dömts för andra resan stöld till straffarbete 6 månader, å själva
fångförpassningen och lämnat detta till fånggevaldigern för överlämnande till ve¬
derbörande fängelseföreståndare, vilket väl vore det säkraste och snabbaste sättet
att meddela denne bevis om domens innehåll. Nyrén bifogade avskrift av fång¬
förpassningen med därå tecknade bevis. Fängelseföreståndaren hade tydligen ej
genomläst beviset, ty annars hade han väl ej kunnat underlåta att beakta det¬
samma. Att beviset skrivits ■ å förpassningen och ej å ett annat papper torde
icke vara något fel, ehuru Nyrén medgåve, att det kanske finge anses bekvämligare
för mottagaren att få ett särskilt papper, innehållande beviset. Fängelsedirektören
hade nyss tillträtt sin plats i Härnösand och torde icke förut sett detta sätt prak¬
tiseras. Nyrén hade förut icke erhållit någon anmärkning alls för detta sätt att
expediera bevisen och hade använt sig av detta sätt för att vara säker om att
fången skulle snabbast möjligt få bestämma sig, således av försiktighet, som möj¬
ligen kunde anses något överdriven. Från Backe tingsställe hade Nyrén påföl¬
jande morgon rest ned till Ramsele nära 4 mil samma väg som fången och posten
hade att färdas — för att där hålla slutting med Ramsele och Resele tingslag.
Sedan sammanträdet i Ramsele den 30 december slutats, hade Nyrén fortsatt de
7 å 8 milen ned till Sollefteå, där Nyrén bodde, och hemkommit den 31 decem¬
ber på kvällen. Fången och posten, som måst passera Sollefteå, hade att fort¬
sätta ned till Härnösand, dit de efter vad antagas kunde ankommit den 31 de-
— 1922 —
48
cember. Utslaget hade avgått från Sollefteå den 2 januari 1919, och fången
kunde knappast haft den i 2 § av lagen den 26 mars 1909 föreskrivna betänke¬
tid av två dagar inom fängelset, då utslaget den 3 januari ånyo förelästes för
honom. Han syntes icke kunnat få börja avtjäna straffet tidigare än som skett,
även om utslaget kommit ett par dagar tidigare till fängelset. Emellertid åbe¬
ropades det till fängelseföreståndaren överlämnade beviset, som han bekommit av
fånggevaldigern vid fångens överlämnande.
Beträffande det förhållandet, att Andersson ej dömts till någon påföljd, finge
Nyrén åberopa, huru saken passerat. Eftersom förändringen av 2 kap. 19 § och
20 kap. 14 § strafflagen införts den 24 maj 1918, hade den ej funnits i 1918 års
upplaga av Westringska lageditionen, som av Nyrén användes, och hade Nyrén
förut icke haft att tillämpa nämnda paragraf efter dess förändring. Då fråga
blivit om att bestämma straffsatsen, hade Nyrén kommit ihåg, att förmildring
skett beträffande förlusten av medborgerligt förtroende och hade haft för sig, att
mildringen bestått i att sådant skulle ådömas först vid 1 års straffarbete. Före¬
gående förmildrings införande beträffande det medborgerliga förtroendets förlust
hade gått i sådan riktning. För säkerhets skull hade Nyrén sagt till i nämnden,
att han vore något oviss om vad den nya förmildringen innehölle, och hade där¬
vid en av nämndemännen, som brukade hava väl reda på sig, förklarat, att för¬
mildringen bestått uti, att det fordrades straffarbete i 1 år för sådant straff. Att
den gällde sådan sak som nu gällande påföljdsstraffet, hade Nyrén förgätit och
hade icke ansett någon fara föreligga, då straffet ej gått högre än till 6 månaders
straffarbete, som förut varit förutsättningen för ådömande av förlust av medbor¬
gerligt förtroende. Att ändringen varit förmildring hade ju varit alldeles givet.
Ursäktligt torde vara, om man bleve något trött efter en resa med lands vägsskjuts
på 11 mil i 30 graders kyla, föregående dag' 8 mil och 3 mil samma dag på
morgonen i enahanda temperatur och detta efter arbete för avslutande av två
ting. Att få fatt på någon svensk författningssamling däruppe i markerna hade
ej varit görligt på den dagen, som varit långt framskriden, och att vänta till
nästa dag för att då telefonledes förskaffa säkert besked hade förefallit oskäligt,
då saken synts rätt viss. Nästa dag skulle Nyrén ock resa till Ramsele och hade
ej haft lång tid på sig för avgörandet. Någon polisrapport om den häktade hade
Nyrén icke sett förrän vid tingsstället. Vid sin hemkomst hade Nyrén funnit
misstaget.
Vid Nyréns förklaring var fogad en avskrift av en fångförpassning, utfärdad
i Härnösand å landskansliet den 21 december 1918, varigenom extra vaktkon-
stapeln A. Ruda anbefalldes att från centralfängelset uttaga' och till inställelse
inför Fjällsjö tingslags häradsrätt å tingsstället i Backe den 28 december 1918
avföra Andersson. A förpassningen var sistnämnda dag av Nyrén å domaräm¬
betets vägnar tecknat följande:
»Denna dag å utsatt tid har e. vaktkonstapeln A. Ruda inställt ovanbemälde
häktade Johan Albert Andersson inför Fjällsjö tingslags häradsrätt härstädes.
Efter undergången rannsakning, därvid Andersson dömdes för andra resan stöld
till straffarbete i sex månader; återförpassades Andersson till centralfängelset i
Härnösand.»
1922 —
49
Å baksidan av förpassningen fanns tryckt ett utdrag av instruktionen för
fånggevaldiger jämte andra för fånggevaldiger avsedda upplysningar.
Sedan jag anmodat direktören vid centralfängelset att inkomma med yttrande
samt därvid särskilt meddela upplysning, dels när Andersson efter rannsakningen
å tingsstället i Backe den 28 december 1918 återkommit till fängelset och dels
om och i vad mån Andersson till följd därav, att domarbevis eller utslag icke
varit tillgängligt, förhindrats att tidigare än den 3 januari 1919 förklara sig nöjd
med Fjällsjö tingslags häradsrätts utslag den 28 december 1918, anförde Orstadius
i avgivet utlåtande följande:
Andersson hade återkommit till fängelset den 30 december 1918 klockan 10
på kvällen. Han hade mottagits av tjänstgörande överkonstapeln, som påföljande
morgon vid Orstadius’ ankomst till fängelset till Orstadius överlämnat förpass¬
ningen med därå tecknade bevis. Det hade därvid aldrig fallit Orstadius in, att
detta bevis, ehuru brottet och strafftiden däruti funnits utsatta, varit avsett att
gälla för sådant bevis, som omförmäldes i lagen angående verkställighet i vissa
fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag. Icke heller hade Or¬
stadius kommit att tänka därpå den 2 januari, då nöjdförklaringen tidigast kunnat
avges. Dels hade Orstadius, som den 1 december 1918 inträtt i tjänst vid fängel¬
set, såsom Nyrén också mycket riktigt förutsatt, icke förut sett detta sätt prak¬
tiseras, dels ock hade beviset, vid det förhållande att däri saknades såväl straff¬
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen som ock meddelande om ålagd ersättnings¬
skyldighet, varit alltför kortfattat för att komma Orstadius att fästa vederbörlig
vikt vid detsamma. Om beviset, i likhet med flertalet av dem, som numera ut¬
färdades av andra domare beträffande fångar, dömda för stöld till minst sex
månaders straffarbete, innehållit lagrum, brott, straff, straffpåföljd och ersättnings¬
skyldighet eller åtminstone, förutom brottet och straffet, jämväl straff- och civil¬
rättsliga påföljder, skulle Orstadius säkerligen genast fäst sig vid detsamma och
förstått, att det varit domhavandens mening, att beviset skulle komma till an¬
vändning vid en eventuell nöjdförklaring. Orstadius ville påminna sig, ehuru
Orstadius ej vågade påstå detta bestämt, att då till fängelset vid 1h 4-tiden på
aftonen den 2 januari ankommen och av Orstadius öppnad post ej medfört något
bevis från domhavanden, Orstadius sökt per telefon komma i förbindelse med
honom, men att detta ej lyckats.
Till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlät jag en ämbetsskrivelse, däri jag
anförde följande:
Den 24 maj 1918 utfärdades lag angående ändring i vissa delar av straff¬
lagen (svensk författningssamling n:r 312, som utkom från trycket den 7 juni
1918). Därigenom förordnades, att 2 kap. 19 § skulle erhålla följande lydelse:
Vissa i lagen bestämda brott kunna medföra, att den brottslige för tid, som
nedan sägs, ådömes don påföljd, att han ej må utöva ämbete, tjänst eller annan
allmän befattning samt ej är berättigad avgiva röst vid val av riksdagsman eller
7 — Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1922 års riksdag.
50
präst eller att deltaga i kommunal- eller municipalstämmas eller allmän rådstugas
eller kyrkostämmas överläggningar och beslut eller eljest rösta i allmänna ärenden,
i vilkas avgörande endast den må deltaga, som är i kommunens allmänna ange¬
lägenheter röstberättigad. Är någon till sådan påföljd dömd, have han ock för¬
verkat allmän befattning, som av honom innehaves.
Ej må påföljd enligt denna § ådömas, där ej brottet varder belagt med döds¬
straff eller med straffarbete i minst sex månader. Påföljden ådömes för alltid,
där den dömde gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på livstid, men
i annat fall intill dess viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han
efter utståndet straff blivit frigiven.
20 kap. 14 § strafflagen erhöll följande lydelse:
Den, som för brott, varom i detta kap. förmäles, gjort sig skyldig till straff¬
arbete i minst sex månader, skall ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §.
Tillika stadgades, att lagen skulle träda i kraft den dag, konungen förord¬
nade, då ock bland annat den bestämmelse skulle träda i tillämpning, att förlust
av medborgerligt förtroende ej vidare skulle ådömas. I stället skulle påföljd en¬
ligt 2 kap. 19 § strafflagen förbrytaren ådömas, efter ty för varje fall vore stadgat.
Genom kungl. kungörelsen den 20 juni 1918 om ikraftträdande av lagen den
24 maj 1918 angående ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (svensk för¬
fattningssamling n:r 392, som utkom från trycket samma den 20 juni 1918) för¬
ordnades, bland annat, att nyssberörda lag skulle träda i kraft den 15 juli 1918.
Från justitiedepartementet har meddelats mig, att av författningssamlingen
n:r 312 avsändeso från författningssamlingens expedition i Stockholm direkt till
domhavanden i Ångermanlands västra domsaga den 13 juni 1918, att n:r 392
avsändes till domhavanden den 27 i samma månad samt att författningssamlingen
i regel utsändes till vederbörande myndigheter två gånger i veckan.
Det omfattande lagstiftningsarbetet under de senaste åren, vilket föranlett, att
författningssamlingen särskilt under kristiden svällt ut till ett förut oanat omfång,
har pålagt underrätterna en betydligt ökad arbetsbörda. Det har därför fordrats
ett noggrant studium av författningssamlingen och mycken påpasslighet för att
icke förbise nytillkomna bestämmelser. Men den ifrågavarande reformen, bort¬
tagandet ur lagstiftningen av påföljden förlust av medborgerligt förtroende, sedan
länge förberedd och omtalad, hade varit föremål för en sådan uppmärksamhet,
att de därav föranledda ändringarna i strafflagen knappast bort kunna förbigås
av någon domare.
Häradshövdingen Nyréns förklaring har jag därför icke kunnat godtaga såsom
ursäkt för den i nu förevarande avseende förelupna försummelsen. Då Nyrén
före sin avresa från domarkansliet i Sollefteå till det ifrågavarande tingssamman-
trädet uppenbarligen haft vetskap om, att vid sammanträdet skulle förekomma
rannsakning med en för stöld häktad person, hade han lämpligen bort ur författ¬
ningssamlingen för året utleta de författningar, vilka inneburit ändring i straff¬
lagen, och medföra dessa till tingsstället för att vid behov vara för häradsrätten
tillgängliga. Då det ju är ordföranden i häradsrätten, som ensam representerar
det juridiska vetandet, synes det mig tämligen betänkligt, att Nyrén beträffande
det verkliga innehållet i en strafflagsändring ansett sig kunna lita till en uppgift
— 1922 —
51
av eu av nämndemännen. Vad Nyrén anfört därom, att lian varit uttröttad efter
en säkerligen mycket ansträngande tingsresa, kan icke vinna avseende, dä han
tydligen saknat kunskap om vad den' ifrågavarande lagändringen innebure.
20 § i kungl. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
innehåller bland annat den bestämmelsen, att om någon, som hålles häktad, blivit
av underrätt dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse eller arrest, och
straffdomen ej är villkorlig eller målet i vad den dömde rörer underställt högre
rätts prövning, skall, där ej utslaget avsändes till vederbörande myndighet samma
dag det avkunnas, genast till den myndighet översändas sådant bevis, som om-
förmäles i 2 § av lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall
av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.
I 2 § i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, stadgas bland annat, att nöjdför¬
klaring ej må gälla, där ej vid tiden för dess avgivande utslaget eller rättens eller
dom a re ns bevis om den ådömda bestraffningen och den utgång i övrigt, målet
såvitt den dömde rörer genom utslaget erhållit, kommit den myndighet till hända,
varom nu är sagt, samt den dömde, före den dag, då förklaringen avgives, och
efter den dag, då utslaget för honom vid rätten avkunnades eller, om det ej så¬
lunda avkunnats, blev honom annorledes delgivet, inom fängelse haft betänketid
under två dagar i följd.
Redan vid 1902 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lag angående
verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.
Enligt förslaget skulle nöjdförklaring ej få avgivas, innan domstolens utslag kom¬
mit vederbörande myndighet till hända. Lagutskottet föreslog emellertid, med
stöd av vad högsta domstolen tillstyrkt, att den dömde skulle äga förklara sig
nöjd med utslaget, även om hos vederbörande myndighet icke funnes tillgängligt
ett fullständigt exemplar därav utan blott rättens eller domarens bevis om den
ådömda bestraffningen och vad i övrigt genom utslaget blivit den dömde ålagt.
Lagutskottet yttrade, att det icke torde höra för domaren eller domstolen med¬
föra alltför störa svårigheter att omedelbart meddela sådana bevis, då den redo¬
görelse för domskälen, vilken vid uppsättande av fullständigt utslag väl i allmän¬
het krävde det svåraste och mest tidsödande arbetet, icke skulle ingå i bevisen,
utan desamma endast behövde innehålla faktiska uppgifter, avfattade med största
möjliga korthet. Under debatten i kamrarna angående förslaget anfördes bland
annat, att en bestämmelse, att nöjdförklaring skulle kunna avgivas på grund av ett
bevis, medförde den svårigheten, att beviset, för att kunna tjäna såsom grundval för
avtjänande av straff, måste hava en viss fullständighet. Det ställde på domarens
ordentlighet och precision anspråk, som vore icke så obetydliga, men dock icke
högre, än att domarén i många andra hänseenden finge motsvara lika stora anspråk.
Sedan frågan förfallit vid 1902 års riksdag, framlade Kungl. Maj:t till 1909
års riksdag nytt förslag i ämnet, däri bestämmelse om nöjdförklaring på grund
av domarbevis upptagits. Departementschefen anförde därvid, att om formulär
upprättades till ledning vid avfattandet av dylika bevis, syntes all fara för att
icke vederbörlig noggrannhet iakttoges vara undanröjd. Något dylikt formulär
torde emellertid icke sedermera blivit upprättat.
- 1922 —
52
Redan av det nu anförda framgår, att ett av domaren utfärdat bevis av
ifrågavarande beskaffenhet icke får givas det kortfattade och ofullständiga inne¬
håll, som det av Nyrén å fångförpassningen tecknade meddelandet erhållit. I
beviset hade bort upptagas, förutom de lagrum, enligt vilka Andersson dömts,
jämväl beloppet av den ersättning, som han enligt utslaget skolat utgiva till måls¬
ägaren, ävensom att Andersson skulle förbliva häktad. Men det måste tillika be¬
tecknas såsom oriktigt att låta så viktiga uppgifter som dem, vilka skola upp¬
tagas i ett domarbevis av förevarande beskaffenhet, likasom i förbigående inflyta
i en bisats i en påteckning å en fångförpassning. Fångförpassningen är utskriven
till fånggevaldigerns efterrättelse, under det att domarbeviset är en handling, av¬
sedd att av fängelsemyndigheten tillhandahållas den dömde. Att, såsom Nyrén
uppgivit, han förut icke erhållit någon anmärkning för sitt berörda sätt att ex¬
pediera dylika bevis, är en omständighet, som icke för Nyrén kan utgöra till¬
räckligt försvar. Det kan icke enligt mitt förmenande läggas Orstadius till last,
att han icke på det å fångförpassningen tecknade meddelandet upptagit nöjdför¬
klaring av Andersson. Hade Nyrén genast till fängelsemyndigheten översänt ett
i laga ordning upprättat domarbevis, hade Andersson, såvitt handlingarna utvisa,
haft tillfälle att förklara sig nöjd med häradsrättens utslag och börja avtjäna
straffet redan den 2 januari 1919 i stället för, såsom nu skett, först den 3 januari.
För de ämbetsfel, vartill Nyrén på sätt ovan utvecklats gjort sig skyldig dels
genom att icke föranstalta därom att den tilltalade, såsom vederbort, blivit jäm¬
likt 20 kap. 14 § strafflagen dömd till påföljd enligt 2 kap. 19 § samma lag och
dels genom att icke utfärda i laga ordning upprättat domarbevis, uppdrog jag
åt advokatfiskal att ställa honom under åtal inför hovrätten samt å honom yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Med anledning av det åtal, som i enlighet med instruktionen anställdes, ytt¬
rade Svea hovrätt i utslag den 5 april 1921:
Enär häradsrätten underlåtit att, på sätt ske bort, jämlikt 20 kap. 14 § straff¬
lagen döma Andersson till påföljd enligt 2 kap. 19 § samma lag, samt Nyrén,
vilken vore ansvarig för häradsrättens ifrågakomna utslag, härigenom gjort sig
skyldig till vårdslöshet i utövning av domarämbetet, dömdes Nyrén jämlikt 25
kap. 17 § strafflagen att för vad honom sålunda läge till last höta 75 kronor.
Vidkommande åtalet i övrigt funne hovrätten väl omförmälda bevis så till vida
icke vara avfattat i enlighet med föreskrifterna i 2 § i förenämnda lag den 26
mars 1909, att i beviset icke influtit upplysning angående den Andersson genom
utslaget ålagda ersättningsskyldighet, men enär den felaktiga tolkning av nämnda
bestämmelse, som Nyrén gjort gällande, icke skäligen kunde för honom i före¬
varande fall föranleda ansvar för fel i domarämbetets utövning, samt Nyrén icke
genom att teckna ifrågakomna bevis å fångförpassningen eller genom vad i övrigt
i förevarande hänseende lagts Nyrén till last förfarit oriktigt, kunde åtalet i denna
del ej bifallas.
Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.
— 1922 -
53
16. Felaktig röstsammanräkning Inför K. B. vidi val av kommunal¬
fullmäktige.
Genom övergångsbestämmelserna till lagen den 23 december 1918 om änd¬
rad lydelse i vissa delar av kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kom-
munalstyrelse på landet stadgades, bland annat, att i kommun eller municipal-
samhälle, där kommunal eller municipalfullmäktige funnes eller skulle tillsättas,
skulle å stämma före utgången av mars månad 1919 val av hela antalet full¬
mäktige äga rum. Därvid skulle halva antalet fullmäktige, eller om detta icke
vore jämnt, det antal, som vore närmast under hälften, utses för tiden från och
med den 1 maj 1919 till och med den 31 december 1920 och återstående antalet
fullmäktige för tiden från och med den 1 maj 1919 till och med den 31 decem¬
ber 1922. Särskild röstlängd skulle på grundval av mantalslängden för år 1918
och med tillämpning av de nya bestämmelserna angående rösträtt och röstgrund
uppläggas så tidigt, att den kunde företagas till justering å stämma i mars 1919.
I tidningen Falu-Kuriren för den 20 juni 1919 förekom en artikel med föl¬
jande innehåll:
»Ett egendomligt länsstyrelsebeslut. Ett laga kraftvunnet val upphäves. Vid
valet av kommunalfullmäktige i Hedemora landsförsamling invaldes å vänster¬
socialisternas lista tvenne arbetare, Albin Lindström från Vikmanshyttan och
Henry Jonsson från Bältarbo, Hedemora, den förre för fyra år och den senare
för två. Den 15 april förklarades dessa personer av länsstyrelsen valda till kom¬
munalfullmäktige. Sedan valet vunnit laga kraft, anfördes hos länsstyrelsen
klagomål av ordföranden i Hedemora sockens kommunalstämma P. G. Bralin.
Han framhöll, att Lindström icke uppnått den i lagen föreskrivna valbarhets-
åldern och att Jonsson icke vore röstberättigad inom Hedemora landsförsamling,
varför Jonsson av denna anledning icke vore valbar. Länsstyrelsen beslöt då att
med upphävande av sitt • förra beslut anbefalla ny röstsammanräkning, vilken
ägde rum å landskansliet den 14 juni. Därvid utmönstrades de båda vänster¬
demokraterna och i deras ställe invaldes landstingsmannen Erik Olsson i Sjönsbo
och smältaren K. A. Lönn i Vikmanshyttan. Denna sak är i flera avseenden
anmärkningsvärd. Lagen stadgar, att klagotiden för kommunalfullmäktigval är
en månad. Detta synes länsstyrelsen icke hava beaktat, ty den upptog Brahns
besvär till saklig prövning, fastän klagotiden tilländalupit. Vidare tycks det hava
förbigått länsstyrelsens uppmärksamhet, att även om klagan inkommit i rätt tid,
K. B. icke haft laglig befogenhet att avgöra ärendet. Det är uppenbart, att läns¬
styrelsen alldeles åsidosatt gällande bestämmelser, och man kan således våga på¬
ståendet, att länsstyrelsen även i detta hänseende förfarit oriktigt. Det kan möj¬
ligen synas fördomsfritt, att en myndighet utan betänkande korrigerar sig själv
så som här skett, men vart tar rättssäkerheten vägen, om beslut, som vunnit laga
kraft, utan vidare upphävas av samma myndighet som fattat dem? Vi hava
oss bekant, att på flera platser i vårt land av förbiseende inkommit en eller an¬
nan person, som ej fyllt lagens fordringar, men, då detta upptäckts först sedan
valet trätt i kraft och klagotiden utlupit, hava klagomål icke föranlett någon åt¬
gärd. I varje fall lär ingen länsstyrelse hava ansett sig kunna avgöra dessa mål
- 1922 -
54
på, egen hand med åsidosättande av regeringsrätten. Vi äro övertygade, att J. 0.
icke skulle lämna oanmärkt det förfaringssätt, som länsstyrelsen i Kopparbergs
län här använt, därest ärendet skulle underställas hans prövning».
Sedan K. B. i Kopparbergs län anmodats att till mig inkomma med yttrande
i anledning av nämnda artikel, avgavs den 30 juni 1919 förklaring av landssed
reteraren N. Sunnerholm och landskamreraren L. Fernqvist, vilka anförde:
Till eu början ville länsstyrelsen anmärka, att före tillkomsten av lagen den
23 december 1918, varigenom införandet av kommunalfullmäktiginstitutionen å
landet i vissa fall blivit ovillkorligt påbjudet, kommunalfullmäktige icke funnits
i någon landskommun i Kopparbergs län. I följd därav hade icke heller inför
länsstyrelsen förekommit någon sammanräkning av röster till kommunalfullmäk¬
tige utom beträffande köpingarna förrän under april 1919, då bland andra röst¬
sammanräkning för utseende av fullmäktige inom Hedemora landskommun före¬
kommit, Vid denna förrättning, som verkställts den 15 april, hade såsom ifråga¬
varande tidningsartikel innehölle Lindström och Jonsson förklarats valda till full¬
mäktige, den förre för 4 år och den senare för 2 år. Det vore ävenledes riktigt,
att länsstyrelsen genom beslut den 4 juni 1919 förordnat om ny röstsamman¬
räkning inom den grupp, för vilken Lindström och Jonsson blivit utsedda. Men
detta beslut hade grundat sig icke på i laga ordning anförda besvär över den
verkställda röstsammanräkningen utan på en från kommunalstämmoordföranden
i Hedemora socken till länsstyrelsen inkommen skrivelse, däri han med bifogande
av bevis, att Lindström vore född den 24 september 1895 och att Jonsson icke
funnes upptagen i den röstlängd, som använts vid senaste kommunalfullmäktig¬
valet i Hedemora socken, anhållit att, då dessa personer följaktligen på grund av
bestämmelserna i 13 och 28 §§ i förordningen om kommunalstyrelse på landet
icke vore behöriga att vara fullmäktige inom Hedemora kommun, ny röstsam¬
manräkning måtte företagas för utseende av två fullmäktige i de icke valbaras
ställe. Vid överläggning om det beslut, som i anledning av den av Brahn gjorda
framställningen borde fattas, varvid även varit på tal att lämna framställningen
utan avseende, hade länsstyrelsen, med hänsyn därtill, att röstsammanräkningen
på grund av bristande kännedom om föreliggande faktiska förhållanden uppen¬
barligen vore stridande mot 29 § 4 mom. av nämnda förordning, som stadgade
att, om valsedel upptoge namn på någon, som ej vore valbar, skulle sådant
namn anses såsom obefintligt, funnit ett sådant fall föreligga, att valet måste an¬
ses som en nullitet och ny röstsammanräkning ovillkorligen verkställas inom den
förut omförmälda gruppen, oaktat tiden för besvärs anförande över sammanräkningen
gått till ända. Med denna uppfattning, som enligt länsstyrelsens förmenande
icke stode i strid med eu riktig tolkning av lagen eller med något länsstyrelsen
veterlig! i liknande fall meddelat prejudikat, hade länsstyrelsen alltså förordnat
om den klandrade nya röstsammanräkningen, som utfallit så, att partiet i stället
för Lindström och Jonsson fått sina båda främsta kandidater på valsedlarna för¬
klarade valda. Från partisynpunkt syntes alltså icke skäl till missnöje föreligga.
Något sådant hade heller icke försports från deras sida, som saken egentligen
rörde. Ett mera sakligt grundat skäl till klander hade helt säkert uppstått, om
— 1922 —
55
valresultatet fått kvarstå oförändrat, ehuru detsamma tillkommit i strid mot la¬
gens bestämmelser, beroende på sammanräkningsmyndigbetens bristande känne¬
dom om faktiska förhållanden.
Såsom nyss anmärkts — fortsatte K. B. — stadgades i lagen att, om val¬
sedel upptoge namn på någon, som ej vore valbar, ansåges sådant namn som
obefintligt. Huru skulle det då uppdagas, om en valsedel upptoge något sådant
namn? För sammanräkningsmyndigheten funnes ingen möjlighet att avgöra
detta, för så vitt den icke av en ren händelse skulle äga personlig kännedom
härom. Någon röstlängd eller mantalslängd eller andra handlingar funnes vid
sammanräkningen icke att tillgå, och icke heller vore någon person från val¬
kretsen närvarande, som kunde lämna upplysning i saken. Men även om någon
från valkretsen vore närvarande, kunde det med största sannolikhet förutsättas,
att han icke förmådde styrka sådana obehörighetsgrunder, att länsstyrelsen kunde
förklara, att ett på en valsedel förekommande namn skulle betraktas såsom obe¬
fintligt. Enligt 29 § 5 mom. punkt c) av åberopade förordning skulle valets ut¬
gång kungöras omedelbart genom uppläsande av valprotokollet, Detta vore den
enda underättelse om valresultatet, som valmännen lagligen hade rätt att få. En
motsatt uppfattning till den av länsstyrelsen vid fattandet av ifrågavarande be¬
slut tillämpade skulle jämväl leda till orimligheter. Oavsett att en person, som
enligt lagens uttryckliga stadgande ej vore valbar till kommunalfullmäktig, icke
torde kunna vid något laga ansvar tvingas att infinna sig vid fullmäktiges sam¬
manträden, även om han uraktlåtit att överklaga valet, skulle en valmanskår,
fullt medveten om, att en person icke vore valbar på grund av exempelvis un-
derårighet eller därför att han vore bosatt i en långt avlägsen kommun, kunna
avgiva sina röster åt en sådan person samt få honom förklarad vald och kvar-
sittande som fullmäktig under en hel valperiod. En sådan manöver borde väl
ändock kunna göras resultatlös, även om besvär icke anfördes. Med det sålunda
anförda hade länsstyrelsen velat framhålla några av de skäl, som legat till grund
för bifall till den av kommunalstämmoordföranden gjorda framställningen. Någon
skada eller kränkning av enskild rätt kunde beslutet väl icke heller hava vållat.
Tvärtom hade en faktisk olaglighet blivit undanröjd, sannolikt till valmännens
odelade belåtenhet. Under alla förhållanden stod det en var fritt att intill den
14 juli 1919 i vederbörlig ordning överklaga det klandrade beslutet.
På därom av mig framställd begäran blevo protokollen över ifrågavarande
röstsammanräkningar till mig insända.
Protokollet över sammanräkningen den 15 april 1919 utvisade, att, sedan de
från kommunen inkomna val protokollen blivit upplästa och omslagen till de vid
varje protokoll fogade valkuverten öppnats, valsedlarna blivit uttagna ur kuver¬
ten samt granskade, därvid en del anmärkningar gjordes beträffande kuvertens
innehåll. Såvitt protokollet utmärkte, företogs icke någon granskning av de å
röstsedlarna angivna personernas valbarhet, och icke heller funnos röstlängder
eller andra för dylik granskning erforderliga handlingar tillgängliga. Till kom¬
munalfullmäktige förklarades valda bland andra Lindström och Jonsson, den förre
för 4-årsperioden och den senare för 2-årsperioden.
— 1922 -
56
I allmän kungörelse den 4 juni 1919 meddelade därefter K. B., att ordfö¬
randen i Hedemora sockens kommunalstämma hos länsstyrelsen anmält, dels att
Lindström icke ägde den i lag föreskrivna ålder för valbarhet till kommunalfull¬
mäktig och dels att Jonsson icke vore inom Hedemora landsförsamling röstberät¬
tigad. Med anledning därav förordnade K. B. under åberopande av 32 § 3 mom.
i förordningen om kommunalstyrelse på landet, sådant detta lagrum lydde enligt
lagen den 13 juni 1913, att ny röstsammanräkning för utseende av kommunal¬
fullmäktige efter dessa båda personer skulle äga rum den 14 juni 1919.
Vid sistnämnda förrättning antecknades enligt det därvid förda protokollet,
att Lindström och Jonsson blivit valda för partigruppen »Vänstern». Sedan de
valsedlar, som utgjorde nämnda grupp, framtagits och sammanräkning av rö¬
sterna inom gruppen verkställts, förklarades Olsson och Lönn, som erhållit högsta
röstetalen, skola inträda såsom kommunalfullmäktige i Lindströms och Jonssons
ställe.
Besvär över förrättningen den 14 juni 1919 hava ej blivit anförda.
I en till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag där¬
efter följande:
Beträffande val av kommunalfullmäktige föreskrives i förordningen om kom¬
munalstyrelse på landet i dess lydelse enligt lagarna den 13 juni 1913 och den
23 december 1918, att dylikt val skall ske å kommunalstämma eller, där i kom¬
munen finnas flera valdistrikt, å stämmor med distrikten. I avseende å valbarhet
till kommunalfullmäktig gäller vad om ordförande i kommunalstämma är stadgat,
bland annat, att vederbörande skall vara röstberättigad inom kommunen samt
hava uppnått 25 års ålder. Därest valsedel upptager namn på någon, som ej är
valbar, eller framgår i avseende å något där förekommande namn ej fullt otve¬
tydigt, vem som därmed åsyftas, skall sådant namn anses såsom obefintligt. Efter
valets slut skola valkuverten i förseglat omslag jämte vid valet fört protokoll in¬
sändas till K. B. i länet, som har att vid offentlig förrättning sammanräkna rö¬
sterna. Vid förrättningen skall föras protokoll, och valets utgång skall omedel¬
bart kungöras genom uppläsande av nämnda protokoll, varefter valförrättningen
är avslutad. Därest kommunalfullmäktig avgår före den bestämda tjänstgörings¬
tidens utgång, skall K. B., efter anmälan av fullmäktige, företaga ny röstsam¬
manräkning. I fråga om klagorätt stadgas, att, om någon är missnöjd med valet,
må han däröver hos Konungen anföra besvär, vilka skola ingivas till K. B. sist
inom en månad efter den dag, då valet avslutas, varefter K. B. har att insända
besvären jämte valet rörande handlingar till Konungen för att i regeringsrätten
skyndsamt föredragas och avgöras.
Bestämmelserna i 56—69 §§ i lagen den 26 maj 1909 om val till riksdagen
utvisa, att K. B. är skyldig att vid sammanräkning av röster, avgivna vid val
av ledamöter i andra kammaren, pröva huruvida de föreslagna kandidaterna äro
valbara eller ej. För dylikt ändamål har det även ålagts valförrättare att till
K. B. insända, förutom valkuverten och valprotokollen, jämväl vederbörande röst¬
längder ; och åligger det K. B. att, därest så ej skett, infordra felande röstlängd.
— 1922 —
57
Föreskrifter i sistnämnda hänseende saknas i förordningen om kommunal
styrelse på landet. Att K. B. även beträffande val av kommunalfullmäktige är
skyldig tillse, att de å valsedlarna angivna personerna äro valbara, framgår emel¬
lertid därav, att, då valsedlarna överlämnas förseglade till valförrättaren samt i
sådant skick översändas till K. B., som därefter uttager dem ur kuverten, annan
än sistnämnda myndighet icke kan verkställa prövning av kandidaternas behörig¬
het. Härav följer, att K. B. bör införskaffa röstlängder och andra handlingar,
som må erfordras för dylik prövning. I likhet med vad i lagen om val till riks¬
dagen är föreskrivet torde ifrågavarande handlingar böra av K. B. infordras i
god tid före sammanräkningen, på det att denna icke onödigtvis må fördröjas.
Sammanräkningsförrättningen kan ju visserligen tänkas utsträckt så långt, att
K. B. kan hinna införskaffa behörighetsbevis angående alla kandidaterna, men
förordningen om kommunalstyrelse på landet synes förutsätta, att själva samman¬
räkningen och kungörandet av resultatet genom protokollets uppläsning skall gå
i ett sammanhang utan ajournering för kontrolländamål, ehuru K. B. säkerligen
ofta nog måste hos vederbörande inhämta upplysningar, t. ex. då otydlighet före¬
ligger angående vem, som avses i valsedel. Av de från K. B. hit insända hand¬
lingarna framgår även, att K. B. vid sammanräkningen den 15 april 1919 med
anledning av otydlighet i vissa valsedlar måst göra förfrågningar hos vederbörande
landsfiskal, vilken därå svarat först påföljande dag.
Uppenbart är, att det mången gång kan vara svårt för K. B. att i röstläng¬
derna återfinna kandidaternas namn samt att kontrollen, därest den utövas först
vid sammanräkningen, jämväl i övrigt kan vålla åtskillig tidsspillan. Med hän¬
syn härtill synes det lämpligaste förfaringssättet — vilket, enligt vad jag har
mig bekant, användes vid åtminstone en länsstyrelse — vara, att K. B. i god
tid före sammanräkningen från valförrättarna infordrar exemplar av de vid valet
använda valsedelstyperna ävensom röstlängderna samt ålägger valförrättarna att
på ett eller annat sätt i röstlängderna utmärka, var de föreslagna kandidaterna
återfinnas. Genom ett dylikt förfaringssätt erhåller K. B. möjlighet att redan
före sammanräkningen pröva kandidaternas valbarhet.
Beträffande frågan, huru vederbörande myndigheter skola förfara, om efter
valet upptäckes, att någon av de valde icke varit valbar, må erinras därom att,
så länge valet icke vunnit laga kraft, möjlighet finnes att genom besvär i laga
ordning hos Kungl. Maj:t påkalla ändring i valet. Om besvärstiden gått till ända,
är nämnda utväg stängd. I riksdagsordningen stadgas, att om en ledamot av
riksdagens första kammare, efter det han blivit vald, kommer i den ställningen,
att han ej längre skulle vara valbar, skall han frånträda sin befattning och ny
ledamot utses. Något häremot svarande stadgande finnes emellertid icke i för¬
ordningen om kommunalstyrelse på landet.
K. B. har i sin förklaring anfört att, då röstsammanräkningen den 15 april
1919 uppenbarligen vore stridande mot den bestämmelse i nyssnämnda förord¬
ning, som stadgade att, om valsedel upptoge namn på någon, som ej vore val¬
bar, skulle sådant namn betraktas såsom obefintligt, måste valet anses vara eu
nullitet och ny röstsammanräkning verkställas, oaktat tiden för anförande av
besvär över förstnämnda sammanräkning gått till ända.
8 — .Tustiiitombvflsmannens ämbttsberäfteJsc till 1922 års riksdag.
58
Den åsikt, K. B. sålunda uttalat, kan jag icke gilla. Prövningen av frågan,
huruvida den först verkställda sammanräkningen vore att anse såsom en nullitet,
tillkom lagligen icke K. B. Såsom regel torde väl i allmänhet gälla, att en
myndighet icke äger att själv uppriva ett av myndigheten fattat beslut. Detta
gäller naturligtvis särskilt för den händelse att, såsom i detta fall skett, beslutet
vunnit laga kraft. Uppenbart är således, enligt mitt förmenande, att K. B. över¬
skridit sin befogenhet.
Att en myndighet icke ens äger att själv förordna om rättelse av en sam¬
manräkning, då denna ännu icke vunnit laga kraft, framgår även av prejudikat.
I ett i regeringsrättens årsbok 1919 under n:r 33 refererat fall hade en magistrat
vid sammanräkning den 23 mars 1919 av röster, avgivna vid landstingsmannaval,
upptagit viss partigrupps röstetal för högt. Sedan nämnda felaktighet vid valpro¬
tokollets justering följande dag upptäckts, företog magistraten ny sammanräk¬
ning av rösterna. Över valet anfördes besvär hos Kungl. Maj:t med yrkande,
att Kungl. Maj:t måtte upphäva den av magistraten först verkställda samman¬
räkningen samt förordna om ny sammanräkning, eller, om ny sammanräkning
ansåges obehövlig, då magistraten redan verkställt sådan, att sistnämnda samman¬
räkning måtte fastställas. Kungl. Maj:t förklarade sig anse den av magistraten
företagna nya sammanräkningen vara utan laga verkan samt förordnade på anförda
skäl, att ny sammanräkning skulle av magistraten företagas.
I ett annat i samma årgång av årsboken under notis C 97 anmärkt fall hade
en domhavande vid röstsammanräkning begått ett fel. Sedan domhavanden upp¬
täckt felet, anhöll han i en till vederbörande länsstyrelse ingiven, till Konungen
ställd skrift, att Kungl. Maj:t måtte, med undanröjande av den felaktiga samman¬
räkningen, förordna om verkställande av ny sådan. Kungl. Maj:t ansåg skriften
böra behandlas såsom innefattande besvär samt förordnade om ny sammanräk¬
ning. En ledamot av regeringsrätten förklarade att, som skriften enligt hans
mening icke vore att anse såsom besvär, funne han densamma icke tillhöra re¬
geringsrättens upptagande och prövning. Härav vill synas, som om domhavan¬
den endast besvärsvägen kunnat få det begångna felet rättat.
Ehuru, såsom K. B. åberopat, någon skada icke i föreliggande fall synes
hava uppkommit, kan ett förfaringssätt sådant som det nu ifrågavarande komma
att, därest detsamma skulle vinna fortsatt tillämpning, lända till kränkning av
såväl allmän som enskild rätt.
Vad K. B. anfört därom, att det stått en var fritt att överklaga den senare
sammanräkningen, kan icke tjäna K. B. till försvar. I sådant hänseende är för
övrigt att märka, att K. B. icke meddelat besvärshänvisning samt att besvär icke
heller blivit förda.
På grund av vad nu anförts och då K. B. icke velat medgiva, att det kland¬
rade förfarandet varit oriktigt, fann jag mig nödsakad att beivra det sålunda be¬
gångna tjänstefelet. Med anledning därav uppdrog jag åt advokatfiskal att i
laga ordning ställa Sunnerholm och Fernqvist eller de personer, vilka voro för
den ifrågavarande förrättningen den 14 juni 1919 ansvariga, under åtal inför
hovrätten samt å dem yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
— 1922 —
59
Svea hovrätt, varest åtalet anhängiggjorts, har genom utslag den 2 juni 1921,
enär det icke tillkommit K. B. att, på sätt ifrågavarande den 14 juni 1919 före¬
tagna röstsammanräkning innebure, vidtaga ändring i den sammanräkning, som
ägt rum den 15 april 1919, samt Sunnerholm och Fernqvist voro ansvariga för
den sålunda begångna felaktigheten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömt dem
att för oförstånd i ämbetets utövning höta vardera 30 kronor.
Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.
17. Oriktigt förfarande av K. B. i anledning av besvär i taxeringsmål.
Av handlingarna i ett genom klagomål av H. V. Broomér i Stockholm
här anhängiggjort ärende inhämtas:
I en till kungl. kammarrätten ställd, till K. B. i Skaraborgs län den 1 maj
1919 inkommen skrift anförde klaganden besvär däröver att han för år 1917
blivit taxerad såväl i Stenstorps socken i Skaraborgs län som i Furuby socken
i Kronobergs län; och anhöll klaganden att »den oriktiga taxeringen» måtte
upphävas.
Vid utredning, som K. B. i anledning härav verkställde, utröntes medelst
intyg från vederbörande häradsskrivare och taxeringsnämndsordförande, att kla¬
ganden, som för år 1917 varit mantalsskriven i Stenstorps socken, blivit sagda
år därstädes taxerad till 2,000 kronor för inkomst av arbetsanställning såsom
verkmästare i Stenstorp under år 1916 samt att klaganden varken varit mantals¬
skriven eller taxerad i Furuby socken för år 1917.
K. B. meddelade därefter den 23 oktober 1919 den resolution, att K. B. tagit
klagandens till K. B. ingivna, men till kammarrätten ställda ansökan i övervä¬
gande; och som av handlingarna blivit utrett, att klaganden icke varit taxerad
för inkomst av arbete år 1917 i Furuby socken av Kronobergs län utan endast
i Stenstorps socken av Skaraborgs län, funne K. B. skäl företaga ärendet till
avgörande samt prövade rättvist förklara, att, då taxeringen, som ägt rum i
mantalsskrivningsorten, grundade sig på vederbörande taxeringsnämnds beslut,
däröver klagan icke blivit förd i den ordning, gällande taxeringsförordningar före-
skreve, besvären icke skulle till någon K. B:s åtgärd föranleda.
Besvärshänvisning meddelades icke.
I en den 8 november 1919 hit inkommen skrift anhöll klaganden, med åbe¬
ropande av kvitterad debetsedel å honom påförda kommunalutskylder för år 1917
i Furuby socken, att jag måtte upptaga ifrågavarande resolution till prövning,
och framställde klaganden tillika anspråk på ersättning för utgifter och besvär,
som åsamkats honom på grund av nämnda taxering.
Den av klaganden åberopade debetsedeln utvisade, att enligt kommunal-
stämmobeslut den 29 oktober 1917 i Furuby socken klaganden för en taxerad
inkomst av 2,000 kronor i kommunalutskylder påförts 154 kronor 50 öre, att
han å kommunalstämma erhållit avdrag med 85 kronor 25 öre, att återstoden
skolat betalas den 6 februari 1918 samt att klaganden guldit densamma den 10
september 1918.
— 1922 —
60
Sedan K. B. anmodats att till mig inkomma med yttrande, anförde t. f.
landssekreteraren Einar Johnson och t. f. landskamreraren John Nelsén föl¬
jande:
Av den vid resolutionens meddelande föreliggande utredningen hade fram¬
gått, att klaganden endast taxerats för inkomst av arbetsanställning inom Stens¬
torps socken det ifrågavarande året 1917 samt att någon dubbeltaxering icke
förelegat. Besvärsfråga:! hade således endast gällt taxeringen i klagandens man¬
talsskrivningsort, Stenstorps socken. Enligt föreskrifterna i 36 § taxeringsförord-
ningen skulle avskrifter av taxeringslängderna hållas tillgängliga för de skatt¬
skyldiga på lämpligt ställe inom kommunen, och hade klaganden sålunda kunnat
taga del av taxeringen i sin mantalsskrivningsort samt, därest han varit missnöjd
med taxeringen, anföra besvär över taxeringsnämndens beslut hos prövnings-
nämnden, vilka besvär skolat till K. B. ingivas senast före klockan 12 den 15
juli 191:. Några sådana besvär hade emellertid icke till K. B. inkommit, i
anledning varav klaganden förlorat rätten att i fall som detta överklaga den
honom i mantalsskrivningsorten åsätta taxeringen. Med anledning av vad sålunda
blivit utrönt i taxeringsärendet hade K. B., i likhet med vad som tillförene ägt
rum i flera liknande fall, genom resolutionen den 23 oktober 1919 meddelat det
beslut, att besvären icke skulle föranleda till någon K. B:s åtgärd, då klagan
över taxeringen icke blivit förd i vederbörlig ordning. Då besvärshänvisning icke
kommit att åtfölja beslutet, hade K. B. genom resolution den 12 november 1919
kompletterat sitt förut fattade beslut därutinnan; och hade detta senare beslut i
original tillställts klaganden. K. B. erinrade vidare därom, att vid den tidigare
verkställda utredningen framgått, att klaganden för år 1917 varken varit man¬
talsskriven i Furuby socken eller där taxerad till bevillning. Då emellertid kla¬
ganden hos J. O. företett omförmälta debetsedel å kommunalutskylder i sist¬
nämnda socken, hade K. B. från landskamreraren i Kronobergs län inhämtat för¬
klaring, på vad sätt denna taxering i kommunen tillkommit, och hade till svar
härå lämnats den upplysningen, att ifrågavarande kommunalutskylder debiterats
på grund av 1916 års taxering till bevillning. Därest kommunalnämnden i Furuby
socken, oaktat klaganden år 1917 icke därstädes varit taxerad till bevillning, än¬
dock påfört honom utskylder till kommunen, hade nämnden handlat i strid med
föreskriften i gällande förordning om kommunalstyrelse på landet och borde
sålunda vara skyldig att återbära till klaganden de oriktigt påförda utskylderna
samt utgiva av honom fordrad ersättning för utgifter och besvär genom en sådan
taxering, vilken ersättning K. B. icke kunde vara skyldig vidkännas. Då K. B.
icke förfarit orätt genom det meddelade beslutet uti förevarande taxeringsärende,
hemställde K. B., att klagoskriften icke måtte föranleda till annan åtgärd, än att
handlingarna i händelse av klagandens besvär i kammarrätten över K. B:s reso¬
lution, överlämnades till nämnda myndighet för att tagas under omprövning vid
besvärens avgörande därstädes.
\ id K. B:s yttrande fanns fogad avskrift av omförmälda den 12 november
1919 meddelade besvärshänvisning, enligt vilken klaganden hade att söka ändring
i resolutionen den 23 oktober 1919 genom besvär, vilka vid äventyr av talans
förlust skulle ingivas eller insändas till kammarrätten innan klockan 12 å trettionde
— 1922 —
Öl
dugen från delfående! däruv. A avskriften var tecknat bevis, att klaganden den
20 november 1919 fått del av besvfirshiinvisningen med bilagda handlingar.
Därjämte var vid förklaringen fogat ett av landskamreraren i Kronobergs
län utfärdat utdrag av taxeringslängd över inkomstbcvillningen samt inkomst-
och förmögenhetsskatten inom Furuby socken för år 1916, utvisande, att klagan¬
den enligt bevillningsförordningen samt förordningen om inkomst- och förmögen¬
hetsskatt taxerats för inkomst av arbetsanställning till 1,200 kronor, å vilket be¬
lopp klaganden erhållit bevillningsfritt avdrag med 300 kronor.
I hit avgivna påminnelser medgav klaganden, att nämnda besvärshänvisning
delgivits honom den 20 november 1919, men förklarade, att han råkat försumma
besvära sig. Han anhöll därför, att jag måtte förhjälpa honom till rätt att klaga
i kammarrätten, ehuru besvärstiden gått till ända.
I ämbetsskrivelse till advokatfiskal vid Göta hovrätt anförde jag följande:
Beträffande sättet för klagan över taxering finnas bestämmelser meddelade
i kungl. förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfa¬
rande vid taxering.
I 36 § 4 mom. i förordningen stadgas, att avskrifter av taxeringslängderna,
i vad de angå varje särskild kommun på landet, skola före den 20 juni av
häradsskrivaren tillställas vederbörande kommunalstämmas ordförande, vilken det
åligger att under viss bestämd och vederbörligen kungjord tid, som icke må un¬
derstiga 14 dagar, på lämpligt och därvid även tillkännagivet ställe hålla avskrif¬
terna de skattskyldiga till hända.
I 39 § föreskrives, att skattskyldig, som icke åtnöjes med vederbörande
taxeringsnämnds beslut i vad honom rörer och som ej till följd av underlåtenhet
att efterkomma de i 18 § omnämnda bestämmelserna om deklaration m. m. för¬
lorat rätt till talan, må däri söka ändring hos prövningsnämnden genom besvär,
vilka, skriftligen avfattade, skola, vid påföljd att besvären eljest icke varda upp¬
tagna till prövning, i länen ingivas till K. B. senast före klockan 12 på dagen
den 15 juli, eller, om då är helgdag, nästföljande dag.
I 49 § 1 mom. enligt dess lydelse före den 31 oktober 1919 stadgas: Skatt¬
skyldig, som ej enligt 18 § förlorat rätten till talan, må över prövningsnämndens
beslut, i vad honom rörer, anföra besvär i följande fall, nämligen
a) om han hos prövningsnämnden överklagat taxeringsnämndens beslut och
hans klagan därstädes icke bifallits,
b) om prövningsnämnden ändrat den av taxeringsnämnden åsätta taxeringen,
utan att sådan ändring av den skattskyldige påyrkats, samt
c) om hans deklaration eller i fråga om bevillningstaxeringen uppgift, som
omförmäles i 16 §, icke blivit av taxeringsnämnden följd, utan att underrättelse,
som i 23 § 2 mom. föreskrives, blivit före viss tid avsänd.
I det under a) omnämnda fallet må besvären dock innefatta endast fullföl¬
jande helt eller delvis av yrkande, som den skattskyldige framställt hos pröv¬
ningsnämnden.
I det under b) omförmälda fallet må talan allenast föras, om höjning skett,
— 1922 -
62
angående nedsättning, samt, om sänkning skett, angående höjning intill det av
taxeringsnämnden åsätta beloppet.
I fall, som i c) avses, må ändring sökas, allenast i den mån taxeringen be¬
stämts annorlunda än den skattskyldige uppgivit.
Besvären skola, ställda till kammarrätten, ingivas till K. B. i det län, där
taxeringen skett, före klockan 12 å sista helgfria dagen i december månad det år,
taxeringen ägt rum, vid påföljd att besvären eljest icke varda upptagna till prövning.
Jämlikt bestämmelserna i 2 mom. i 49 § skall K. B., sedan vid inkomna
besvär blivit fogade såväl utdrag av taxeringslängd och beskattningsnämndernas
protokoll, såvitt den överklagade taxeringsfrågan angår, som ock de till nämn¬
derna i frågan ingivna handlingarna samt därefter förklaringar över besvären
infordrats från vederbörande, skyndsamligen till kammarrätten insända samtliga
handlingarna med de upplysningar och erinringar, som besvären anses påkalla.
Så snart den stadgade besvärstiden gått till ända, översänder K. B. till kam¬
marrätten förteckning å anförda besvär.
50 § i förordningen lyder: Den, som taxerats till inkomst- och förmögen¬
hetsskatt å ort, där han icke är mantalsskriven eller eljest skattskyldig för dylik
skatt, så ock den, som taxerats till bevillning för samma inkomst å mer än eu
ort eller eljest till inkomstbevillning å ort, där han icke varit för sådan bevill¬
ning skattskyldig och ej heller mantalsskriven, äge att häröver anföra besvär hos
kammarrätten. Besvären skola, vid påföljd att eljest icke varda upptagna till
prövning, inom natt och år, efter det att utskylder vederbörande avfordrats, ingi¬
vas till K. B. i län, inom vilket taxering skett, varefter med ärendet förfares i
enahanda ordning, som i 49 § 2 mom. stadgas. Avse besvären taxering för
samma inkomst å mer än eu ort och hava utskylder därför avfordrats vederbö¬
rande å olika tider, räknas besvärstiden från det senaste kravet.
Vad sålunda är föreskrivet gäller även för de fall, att någon obehörigen
taxerats till bevillning för fast egendom eller att någon jämlikt gällande bestäm¬
melser efterbeskattats å ort, där han icke eljest är skattskyldig för inkomst- och
förmögenhetsskatt eller bevillning det år, efterbeskattningen sker, och där han ej
heller är mantalsskriven.
Enligt 61 § 1 mom. må besvär, om vilka i förordningen förmäles, jämte
därtill hörande handlingar kunna, under iakttagande av stadgad tid och ordning,
på klagandens eget äventyr i betalt brev med allmänna posten insändas till den
myndighet, till vilken besvären skola enligt förordningen ingivas.
I fråga däremot om sättet för klagan över debitering är stadgat angående
kronoutskylder i § 7 i uppbördsreglementet den 14 december 1917 samt angå¬
ende kommunalutskylder å landet i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om
kommunalstyrelse på landet § 68 punkt 3, §§ 65—69 och 75—77. Besvär,
som avse själva debiteringen, skola enligt berörda stadganden anföras hos K. B.
Då klaganden i sin till kammarrätten ställda besvärsskrift fört klagan över
att han för 1917 blivit taxerad inom två kommuner i olika län, hade § 50 i
1910 års förordning bort vinna tillämpning. Det hade följaktligen ålegat K. B. i
Skaraborgs län att till kammarrätten insända besvären, åtföljda av de handlingar,
som omförmälas i 49 § 2 mom. i förordningen.
— 1922 -
63
I ärendet är emellertid upplyst, att K. B. i stället företagit besvären till av¬
görande samt förklarat, att desamma icke föranledde till någon K. B:s åtgärd.
Såsom skäl för detta förfaringssätt har K. B. åberopat, hurusom utredningen
utvisat, att klaganden icke varit taxerad för år 1917 i Furuby socken utan endast
i Stenstorps socken samt att s. k. dubbeltaxering följaktligen icke förelegat.
Men vad K. B. sålunda anfört bar, enligt mitt förmenande, icke kunnat be¬
rättiga K. B. att förfara på sätt som skett. Bestämmelserna i nyssnämnda lag¬
rum utvisa otvetydigt, att rätten till prövning av besvär av ifrågavarande beskaf¬
fenhet uteslutande tillkommer kammarrätten och detta i såväl formellt som mate¬
riellt hänseende, ehuruväl K. B. i samband med besvärens översändande till
kammarrätten äger avgiva det yttrande, vartill utredningen kunnat giva anled¬
ning. Någon befogenhet eller skyldighet för K. B. att företaga en förhandspröv-
ning eller sovring av besvär i taxeringsfrågor förefinnes icke.
Aven om de av klaganden anförda besvären skulle hava kunnat hänföras
under 49 § i taxeringsförordningen, hade därav icke följt, att K. B. varit berät¬
tigad att pröva desamma. Jämväl i sistnämnda paragraf stadgas nämligen, att
besvären av K. B. skola insändas till kammarrätten. Såväl därav som av para¬
grafens innehåll i övrigt framgår, att kammarrätten skall avgöra dylika besvär,
därvid kammarrätten har att i första hand pröva, huruvida klaganden fullgjort
de i taxeringsförordningen uppställda villkoren för klagorätt. Icke heller i dylikt
hänseende har någon befogenhet tillerkänts K. B.
I ärendet är ostridigt, att K. B. ursprungligen icke meddelat hänvisning till
fullföljd av talan mot sin ifrågavarande resolution. Härigenom hade klaganden
kunnat föranledas tro, att resolutionen icke finge överklagas. Emellertid är till¬
lika upplyst, att klaganden sedermera, dock först efter det förevarande klagomål
av mig remitterats till K. B., erhållit dylik hänvisning. Klaganden har visser¬
ligen, enligt egen uppgift, försummat att ställa sig hänvisningen till efterrättelse,
men då klaganden genom att till K. B. insända sina besvär fullgjort vad honom
ålegat för att draga dessa inför kammarrätten, torde den omständigheten, att
K. B:s den 23 oktober 1919 meddelade resolution icke inom föreskriven tid av
honom överklagats, icke kunna betaga honom rätt att få sin talan prövad av
kammarrätten. Det torde väl fortfarande åligga K. B. att för dylikt ändamål
dit översända besvärshandlingarna. Vid sådant förhållande kan det icke anses
utrett, att klaganden genom K. B:s förfarande lidit någon rättsförlust.
Den oriktiga tolkning av hithörande bestämmelser, vartill K. B., på sätt ovan
framhållits, gjort sig skyldig, ansåg jag mig likväl böra beivra, då av K. B:s
förklaring framgått, att K. B. förut i liknande fall tillämpat enahanda förfaringssätt,
och K. B. icke ansett sig hava förfarit oriktigt.
På grund av vad nu anförts uppdrog jag åt advokatfiskal att i laga ord¬
ning ställa Nelsén och Johnson eller de personer, vilka voro för K. B:s ifråga¬
varande beslut ansvariga, under åtal inför hovrätten för ämbetsfel och å dem
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillika borde klaganden genom advokatfiskal^ försorg sättas i tillfälle att
framställa de anspråk på ersättning för utgifter och besvär i anledning av före-
— 1922 —
64
varande anmälan, vartill han ansåg sig befogad; och borde sådana anspråk, i
den mån de kunde finnas berättigade, av advokatfiskalen understödjas.
Efter åtal av advokatfiskalen yttrade Göta hovrätt i utslag den 11 oktober
1921 att, enär Nelsén och Johnson visat oförstånd i ämbetet uti det av advokat-
fiskalsämbetet anmärkta hänseendet, dömde hovrätten, jämlikt 25 kap. 17 § straff¬
lagen, Nelsén och Johnson för vad de sålunda låtit komma sig till last att bota
vardera 10 kronor. Av klaganden i målet framställt ersättningsyrkande blev på
det sätt bifallet, att Nelsén och Johnson förpliktades att en för båda och båda
för en gottgöra klaganden de kostnader, honom åsamkats genom Nelséns och
Johnsons felaktiga förfarande, med 50 kronor.
Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.
18. Oriktigt kvarhållande å polisstation.
I två till mig insända klagoskrifter anförde förlagschefen Algot Rosberg i
Örebro och Efraim Jansson i Hallstahammar, att de ville fästa min uppmärksam¬
het på ett övergrepp, vartill polismyndigheten i Skövde skulle gjort sig skyldig
gent emot Jansson. Klagandena åberopade därvid en artikel i tidningen Brand
för den 16 augusti 1919 med rubrik: »Vem skall skydda mig mot polisen?»
Tidningsartikeln, som var undertecknad av Jansson, innehöll bland annat,
att Jansson den 5 augusti 1919 kommit till Skövde på en cykelturné, som västra
Sveriges distrikt av vänstersocialistiska partiet anordnat med Jansson som agita¬
tor. Sedan Jansson skaffat logi för natten, hade han gått ut på torget och bör¬
jat utbjuda medhavd litteratur, som han hade förvarad i en väska. Innan han
hunnit sälja något, hade emellertid en tillstädeskommen poliskonstapel i olämp¬
liga ordalag frågat honom, vad han hade att sälja. Sedan Jansson visat polis¬
konstapeln en skrift, benämnd »Skräckväldet i Amerika», och upplyst, att han
sålde syndikalistisk och socialistisk litteratur, hade konstapeln frågat Jansson, om
han hade handelsrättigheter att sälja böcker. Då Jansson svarade, att det ej be¬
hövdes några handelsrättigheter för att sälja böcker, hade han anmodats med¬
följa till poliskontoret för att »visa papper». Inne på polisvaktkontoret hade
Jansson behandlats med stor brutalitet. Han hade troligen av stadsfiskalen an¬
modats visa »papper» och frejdbetyg, vilket han icke medhade. Tre eller fyra
poliskonstaplar hade tömt innehållet i Janssons väska och undersökt detsamma.
Jansson hade tillfrågats, om han förut varit straffad, och, sedan han upplyst, att
han varit straffad för brott mot strafflagen för krigsmakten, hade han tillfrågats,
om han stulit. Då han förnekat detta, hade en konstapel sagt, att han naturligtvis
vore tjuv. Vidare hade yttrats, att, då han sålde sådan smörja, han skulle hava stryk.
Jansson hade därpå fått tillsägelse, att han skulle kvarstanna över natten, och, sedan
han visiterats och åtskilliga papper med anteckningar fråntagits honom, hade han
insatts i eu arrest, där två överlastade personer förvarades. Av dessa hade den
ene varit våldsam, och Jansson hade haft fullt upp att göra med att freda sig
för slag, som han utdelat. Efter ett par timmar, sedan vaktombyte skett, hade
— 1922 -
Jansson blivit flyttad till en annan cell. Där hade han fått kvarbliva till klockan
halv 11 följande förmiddag. Då hade man läst igenom Janssons papper och
frågat, om han ämnade hålla föredrag av sådant innehåll, som anteckningarna
på papperen gåve vid handen. Då Jansson genmält, att han ämnade detta, hade
man svarat, att det förbjödes. Därefter hade Jansson återfått sina tillhörigheter
och erhållit tillstånd att avlägsna sig från polisvaktkontoret med tillsägelse dock
att genast lämna staden, ty eljest skulle han »åka in igen».
Sedan jag med anledning av klagoskrifterna anmodat stadsfiskalen Johan
Björck att till mig inkomma med upplysning, yttrade Björck i avgivet utlåtande
följande:
Vid tillfället hade Björck åtnjutit tjänstledighet och vistades icke i staden.
I motsats till vad Jansson påstått hade Björck utrönt, att hans vikarie icke ens
underrättats om att Jansson anhållits än mindre varit tillstädes, då Jansson för
hördes av polismännen inne å polisstationen. Rörande anledningen till Janssons
anhållande och sättet för hans behandling efter anhållandet hänvisades till den
förklaring, som poliskonstapeln C. P. Kempe, vilken verkställt anhållandet, och
tjänstförrättande poliskonstapeln J. E. Lundbäck, som därvid närvarit, enligt
Björcks anmodan avgivit. Tidningsartikeln hade i huvudsak framställt tilldra¬
gelsen oriktigt, och uppgifterna däri vore i hög grad överdrivna och vilseledande.
Björck medgåve gärna, att Kempe vid den anmälda förrättningen visat väl liten
eftertanke, då fullt lagliga och vägande skäl för Janssons anhållande på sätt som
skett väl icke förelegat, men å andra sidan påkallade det rådande osäkerhetstill
ståndet polisens oavlåtliga uppmärksamhet och kraftiga omedelbara ingripande.
Poliskonstaplarna hade genom Björck erhållit lämplig tillrättavisning i anmärkta
hänseendet.
I sin förklaring anförde Kempe och Lundbäck följande:
Natten mellan den 3 och den 4 augusti 1919 hade gjorts ett försök till bank¬
stöld i Väring, två stationshåll från Skövde. Polismyndigheten hade därför haft
särskild anledning att vara vaksam på vissa typiska personer, och av erfarenhet
visste man, att mången brottsling eller efterlyst person hade anträffats bakom
någon liknande affär, som den Jansson innehaft. Detta hade givit Kempe an¬
ledning att bedja Jansson medfölja till poliskontoret för att låta »policera» sig.
Jansson hade då stått alldeles ensam i hörnet av Hertig Johans torg med en
väska vid sidan, full av böcker. Kempe hade frågat Jansson, vad han hade att
sälja, varpå Jansson svarat: syndikalistisk och socialistisk litteratur. På Kempes
fråga, om Jansson ville medfölja till poliskontoret för policering, hade Jansson
svarat ja och medföljt. A poliskontoret hade Jansson tillfrågats, om han inne¬
hade åldersbevis. Jansson hade upplyst, att han intet hade, men framtagit ett
annat papper, som skulle visa, att han vore utsänd att sälja de broschyrer, som
han innehade. Han hade då erhållit tillsägelse, att »detta förstår ni väl inte
gäller som legitimationspapper, ty ett 3ådant kan vilken luffare som helst ut¬
färda». För att göra sig närmare förvissade om Janssons person hade Kempe
och Lundbäck undersökt hans övriga papper, vilka han på tillsägelse själv fram¬
tagit och vilka ej framtvingats på ett så brutalt sätt, som Jansson skrivit om.
9 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1022 års riksdag.
66
Kempe och Lundbäck hade ej kunnat finna några papper, som bevisat, vem han
var. Däremot hade Kempe och Lundbäck funnit en mängd papper fulltecknade,
en del med grova och smädande uttryck om alla myndigheter ända från konunga¬
makten och ned till polismannen. Kempe och Lundbäck hade då ansett sig för¬
anlåtna att närmare granska papperen, varför Jansson tillsagts att kvarstanna en
stund, medan papperen noggrannare undersöktes. Han hade under tiden insatts
i en tom cell men ej tillsammans med fyllerister. Detta hade varit klockan 8
e. m. enligt anteckning i rapportjournalen. Klockan 9,40 e. m. enligt samma
journal hade två fyllerister insläppts i samma cell, men samtidigt hade Jansson
överflyttats till eu annan cell med fina och rena sängkläder. Då Janssons papper,
som varit koncept till föredrag, ej varit i ordning eller numrerade samt då man
ej hade några säkra papper att gå efter och en undersökning i tidningen Polis-
underrättelser över efterlysta personer skulle taga en rundlig tid, hade Jansson
erhållit tillsägelse, att han finge kvarstanna i cellen över natten och »där ligger
ni ju lika bra som på något hotell och så slipper ni ju att betala nattlogi». På¬
följande morgon klockan 9,30 f. m. hade Jansson återfått sina effekter och av¬
lägsnat sig efter att först hava blivit tillfrågad, om han ämnade hålla det nämnda
föredraget i staden, vartill han svarat nej. Jansson hade då fått till svar, att
»det var bra, för här i Skövde vill vi ej veta av några folkuppviglare, och nu
får ni försvinna härifrån».
I avgivna påminnelser yrkade Rosberg, att jag ej skulle låta bero vid den
tillrättavisning, som Björck utdelat. Jansson anförde, att han visserligen från
början insatts i en tom cell, men att han fått kvarbliva i denna cell ett par tim¬
mar, efter det fylleristerna insläppts dit. Vad undersökningen i tidningen Polis¬
underrättelser beträffade, hade Kempe och Lundbäck redan en halv timme efter
anhållandet varit klara därmed, ty de hade då meddelat Jansson, att han av
krigsrätt i Västerås dömts två gånger, varom Jansson för övrigt redan upplyst.
De onumrerade papperen hade varit sådana, att polisen ej kunnat förstå dem,
även om de varit numrerade, ty de hade endast utgjort s. k. stolpar, uppsatta
till vägledning för ett blivande föredrag. När Jansson frågat, varför han skulle
stanna över natten, hade han fått till svar, att han måste stanna, för att borg¬
mästaren skulle tala vid honom påföljande morgon, och att Kempe och Lund¬
bäck tordes ej släppa Jansson förr. Med borgmästaren hade Jansson emellertid
ej fått tala.
I anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Skaraborgs
län att förordna lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Kempe och Lundbäck. I den
för åklagaren utfärdade instruktionen anförde jag följande:
I tryckfrihetsförordningen § 1 mom. 12 stadgas, att intet hinder vare för
bokhandelns idkande, icke heller för utgivning till föryttrande av någon skrift,
vare sig inländsk eller utländsk. Varje författare eller förläggare stånde fritt att
en honom, i följd av sådan egenskap, tillhörig skrift antingen själv eller genom
— 1922 -
67
andra föryttra; och vare för en skrifts föryttrande ingå andra hinder, än de, som
i 4 § av lagen föreskrivas.
De hinder, som omtalas i § 4 tryckfrihetsförordningen, äro kvarstad, an¬
befalld av chefen för justitiedepartementet eller hans ombud eller av domstol,
samt konfiskation på grund av domstols utslag eller eljest i särskilda fall.
Ursprungligen innehöll § 1 mom. 12 även det stadgandet, att var och en,
som antingen i öppen bod eller eljest med rättighet att därom i allmänna tid¬
ningarna få kungörelse införa bokhandel idka eller böcker försälja ville, vore för¬
bunden att, på sätt om boktryckeriers anläggning stadgat vore och vid samma
ansvar, anmälan därom hos hovkanslern göra, men för fortfarande föryttrande
av en skrift skulle ej vara andra hinder än de, som i 4 § föreskreves.
Redan vid 1862—1863 års riksdag tillstyrkte konstitutionsutskottet två mo¬
tioner om borttagande ur tryckfrihetsförordningen av sistberörda stadgande om
anmälningsskyldighet ifråga om bokhandel. Ändringsförslaget blev sedermera
slutligen antaget 1870, och för bokhandelsyrkets utövande erfordras således nu¬
mera under inga förhållanden anmälan hos offentlig myndighet.
Bokhandelsnäringen kan uppdelas i förlagsbokhandel samt kommissionsbok-
handel, antikvariat och kolportage. I § 4 mom. 4 tryckfrihetsförordningen talas
visserligen om att boktryckeri- och bokhandelsreglementen må framdeles kunna
meddelas, men då något dylikt ej finnes, gäller för varje slag av bokhandel och
således även kolportage allenast, att vad svenska skrifter angår ingen får föryttra
en tryckt skrift, varå boktryckarens namn, tryckningsorten eller årtalet ej finnas
utsatta, att vidare försäljning ej får äga rum av en i laga ordning med kvarstad
belagd eller konfiskerad skrift samt att en försäljare måste anses underkastad de
föreskrifter, allmän lag eller särskilda polisförfattningar exempelvis vid fråga om
försäljning på gator och allmänna platser i själva ordningens intresse innehålla.
Självklart är, att ingen heller må försälja sådana skrifter, som eljest enligt tryck¬
frihetsförordningen hava ett lagstridigt innehåll.
Ett rättsfall, däri högsta domstolen hävdat rätten till fritt föryttrande av
tryckta skrifter, finnes upptaget i N. J. A. 1893 sid. 361.
Beträffande handeln med utländska skrifter torde densamma ej här behöva
beröras.
Ingenstädes i tryckfrihetsförordningen talas om bokhandelsrättighetens för¬
verkande. Ingen kan förklaras sin bokhandelsrätt förlustig och ingen kan be¬
rövas sin rätt att kolportera och utdela skrifter.
Angående villkoren för rätt till kolportage yttrade Rydin i sin bok om ytt¬
randefrihet och tryckfrihet 1859, att sådana i viss mån vore av behovet påkal¬
lade. De kunde emellertid ej komma till stånd på annat sätt än att införas i
tryckfrihetsförordningen. Ett villkor, som skulle kunna stadgas för kolportering,
vore att kolportören vore försedd med bevis av förläggare om befogenhet att verk¬
ställa kringdelning.
I 1912 års betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning yttrades i
fråga om kolportage, att detta i de flesta främmande länders presslagstiftning vore
föremål för kontrollföreskrifter av varjehanda slag. Mångenstädes vore rätten
att yrkesmässigt kringbjuda tryckta skrifter beroende av meddelat tillstånd. Att
- 1922 —
68
tillgripa en dylik åtgärd vore dock icke av förhållandena hos oss påkallat. Där¬
emot kunde det väl ifrågasättas, om den ifrågavarande spridningsformen, var¬
under åtskilligt ofog onekligen bedreves, borde lämnas helt och hållet okontrolle¬
rad, eller om ej anmälningsskyldighet hos polismyndighet i hemorten, jämte skyl¬
dighet att medföra bevis om dylik anmälan, då verksamheten utövades utom
hemorten, borde föreskrivas. Därigenom kunde jämväl de exekutiva myndig¬
heterna erhålla en ofta välbehövlig ledtråd vid verkställande av kvarstad. Emel¬
lertid torde kolportaget av tidningar och billighetslitteratur under det hittills va¬
rande fulla frihetstillståndet hava i stor utsträckning organiserats i former, för
vilka en dylik anmälningsskyldighet skulle innebära ett verkligt besvärande band.
Med hänsyn därtill och då något trängande behov av den ifrågasatta åtgärden
ännu icke framträtt, hade någon föreskrift av denna art ej upptagits i förslaget.
Med hänsyn till vad nu anförts hade Jansson vid det ifrågavarande tillfället
rättighet att, endast med de inskränkningar, tryckfrihetsförordningen angiver, ut¬
bjuda och försälja de av honom medhavda tryckta skrifterna. Då det icke ens
påståtts, att Jansson genom sitt förehavande obehörigen överskridit någon i ord¬
ningens intresse meddelad föreskrift eller eljest uppträtt förargelseväckande, hade
poliskonstapeln Kempe icke haft någon behörighet att hindra Jansson att utbjuda
sina skrifter. Uppenbarligen ägde Kempe än mindre befogenhet att allenast med
anledning av det ifrågavarande salubjudandet avföra Jansson till polisvaktkontoret.
Kempe och Lundbäck hava emellertid i sin förklaring anfört, att anledningen
till att Jansson avförts till polisvaktkontoret varit den, att han kunde misstänkas
för delaktighet i det strax förut gjorda försöket till bankstöld. Vilken den verk¬
liga orsaken varit till Janssons anhållande, bör i målet göras till föremål för ut¬
redning. Vid en noggrann jämförelse av de framställningar av omständigheterna
vid Janssons anhållande och undersökningen av hans effekter å polisstationen,
som från ömse sidor lämnats, har jag för min del icke kunnat göra mig fri från
den uppfattningen, att det varit Janssons utbjudande av de ifrågavarande tryck¬
alstren, vilket utgjort den egentliga anledningen till hans anhållande.
Men vilka skälen till anhållandet och visiteringen å polisstationen än varit,
finner jag i varje fall Kempes och Lundbäcks åtgärd att under uppgivna omstän¬
digheter låta Jansson kvarstanna å polisstationen över natten fullkomligt olaglig.
Att på sätt som skett insätta eu person i förvaringscell utan att först inhämta
order från polisbefälet vittnar tillika om en självrådigbet, som icke bort före¬
komma. Enligt Kempes och Lundbäcks egen uppgift infördes Jansson i för¬
varingscell icke senare än klockan 8 e. m. Vid denna tid på aftonen hade det
helt visst icke mött någon svårighet att avlägga rapport hos t. f. stadsfiskalen
och inhämta hans order, om huru det borde förfaras.
Jag fann dessutom oriktigt, att Kempe och Lundbäck vid förvaringen sam¬
manfört Jansson med två fyllerister. Beträffande fångvården funnes uttryckliga
bestämmelser, att fångar av olika kategorier skulle hållas skilda, och detta måste
i minst lika hög grad gälla i fråga om anhållna personer. Det vore icke utrett,
huru länge Jansson nödgats vara i samma cell som de berusade personerna, men
detta borde i målet klargöras. Skulle Janssons uppgift, att han ett par timmar
— 1922 -
69
fått kvarbliva i samma cell som de berusade, visa sig vara riktig, måste det in
verka försvårande vid bedömandet av Kempes och Lundbäcks tillvägagångssätt.
För det tjänstefel, vartill Kempe och Lundbäck genom förfarandet mot Jans¬
son gjort sig skyldiga, uppdrog jag åt åklagaren att i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal emot dem vid vederbörlig domstol. I målet borde förebringas
den vid tillfället förda polisjournalen och övrig utredning, som för målets full¬
ständiga klarläggande befunnes erforderlig. Det ålåge tillika åklagaren att, sedan
Jansson på åklagarens föranstaltande blivit i målet hörd, understödja de ersätt¬
ningsanspråk, som, framställda av Jansson, kunde finnas befogade.
Rådhusrätten i Skövde, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den
14 februari 1921:
Med hänsyn till de föreskrifter rörande utövningen av tjänsten, vilka av
stadsfiskalen Björck enligt i målet lämnade upplysningar meddelats polispersona¬
len i Skövde, funne rådhusrätten såväl Kempes åtgärd att avföra klaganden till
polisvaktkontoret som ock svarandenas underlåtenhet att omedelbart anmäla be¬
rörda anhållande till tjänstförrättande stadsfiskalen, icke vara av beskaffenhet att
för svarandena medföra ansvar. Men enär svarandena vore övertygade att hava
utan giltig anledning i rådhusets arrestlokaler den 5 augusti 1919 på aftonen
tagit i förvar klaganden, som fått kvarbliva därstädes under påföljande natt,
samt svarandena genom sagda förfarande gjort sig skyldiga till oförstånd i tjänst¬
utövning, dömdes svarandena jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen att var¬
dera bota 25 kronor, varjämte svarandena gemensamt förpliktades att i skade¬
stånd till klaganden utgiva 25 kronor och ersätta honom hans inställelse vid råd¬
husrätten med 63 kronor 60 öre.
Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.
19. överskridande av livsmedelsflskals befogenhet.
I en till mig insänd klagoskrift anförde köpmannen Ernst Cederlund i Stock¬
holm, att Kung! Maj:t den 1 november 1918 efter framställning av kung! kon¬
trollstyrelsen med stöd av lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss egen¬
dom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden förordnat, att beslag
skulle vara lagt å ett av polismyndigheten i Stockholm omhändertaget och hos
Aktiebolaget Stockholmssystemet förvarat parti brännvin och vin, vilket enligt
uppgift av kontrollstyrelsen varit föremål för olaga handel, men att beslaget icke
skulle hava kommit till stånd, om klarhet förelegat om, under vilka omständig¬
heter underordnade myndigheter samt mer eller mindre privata personer spelat
partiet kronan i händerna. Klaganden åberopade urklipp ur åtskilliga i Stock¬
holm utkommande tidningar till styrkande därav att provokation utövats, samt
hemställde, att jag ville pröva, huruvida livsmedelsfiskalen och de livsmedelsin-
spektörer, som haft med saken att skaffa, däri handlat lagenligt.
Av tidningsurklippen syntes framgå bland annat att, sedan klaganden olag¬
ligen och till »jobbarpris» salubjudit ett större parti spirituösa, livsmedelsfiskalen
.. - 1922 —
70
Gunnar Lekander därom vunnit kännedom samt underrättat överinspektören i
Stockholmssystemet kaptenen Helge Malmberg. Mellan Lekander och Malmberg
hade blivit överenskommet, att man genom att avsluta köp med ägaren av
partiet skulle avslöja denne. För sådant ändamål hade ett sammanträffande
mellan klaganden och Malmberg, anordnats. Sedan Malmberg, som utgivit sig
vara en kapten Holmgren från Östersund, förklarat sig hava nedrest till Stock¬
holm för att inköpa spirituösa samt genom företeende av en postremissväxel
å 24,000 kronor visat sig äga medel för inköp, hade avtalats, att klaganden
och Malmberg skulle träffas vid centralstationen, därvid den förre skulle med-
hava det för försäljning avsedda partiet samt den senare likviden därför. Efter
det partiet anlänt till centralstationen, hade ett par livsmedelsinspektörer fram¬
trätt och begärt att få undersöka de nedförda lådorna. Dessa hade blivit beslag¬
tagna, och undersökning hade därjämte företagits i ett till klaganden upplåtet
garage och i klagandens bostad. Undersökningen hade lett till att ytterligare ett
parti vin och spirituösa blivit lagt under beslag. Samtliga de beslagtagna varorna
hade förts till en av Stockholmssystemets lokaler.
Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat livsmedelsnämn¬
den i Stockholm att infordra yttranden från Lekander och vederbörande livsme¬
delsinspektörer samt att inkomma därmed ävensom med eget utlåtande i ärendet,
anförde livsmedelsnämnden följande:
I livsmedelsfiskalskontorets uppgift inginge icke att övervaka olaga försälj¬
ning av spirituösa drycker, men livsmedelsfiskalen hade enligt eget åtagande er¬
hållit särskilt uppdrag från Aktiebolaget Stockholmssystemet att biträda bolaget
i dylika ärenden. Livsmedelsnämnden hade i skrivelse till folkhushållnings-
kommissionen ifrågasatt lämpligheten av, att livsmedelsfiskalen förutom sina öv¬
riga maktpåliggande arbetsuppgifter jämväl skulle innehava nämnda särskilda
uppdrag.
I sin förklaring anförde Lekander följande:
Några dagar före den 28 oktober 1918 hade Lekander emottagit besök å
tjänstelokalen av ingenjören E. Öberg. Denne hade berättat, att han under sam¬
varo med skådespelaren V. Tunelli i Stockholm av honom underrättats om, att
Tunelli tillsammans med en annan person hade ett större livsmedelslager förvarat
i någon lagerlokal på någon av smågatorna i Klara. Öberg hade erbjudit sig att
försöka utforska lagerlokalens läge och därefter underrätta Lekander. Någon dag
senare hade Öberg telefonerat till Lekander och meddelat, att Tunelli sagt sig
även innehava ett större lager sprit samt att Tunelli ville sälja såväl livsmedels-
som spritlagret. Den 28 oktober 1918 hade Öberg kommit upp på kontoret och
berättat, att Tunelli omtalat för honom, att Tunelli vore ombud för en ingenjör
Cederlund, brorson till förre innehavaren av Cederlunds Söners vin- & spirituo-
safirma, från vars lager spritpartiet skulle härstamma, samt att sprit och livsmedel
skulle vara förvarade på samma ställe. Tunelli hade lovat Öberg 500 kronor, om
Öberg kunde förmedla affär mellan Tunelli och en av Tunelli namngiven person
å livsmedlen och spriten. Öberg hade vidare berättat, att han av samtalet med
Tunelli misstänkt, att lagerlokalen skulle vara belägen vid Hamngatan, troligen i
— 1922 —
71
ett garage. Vidare hade Öberg meddelat, att Tunelli för honom berättat, att Tu-
nelli för Cederlunds räkning ända sedan nästföregående vår vid upprepade till¬
fällen försålt spirituösa till olika personer i Stockholm. Öberg hade för Lekan¬
der uppvisat en förteckning på det spritparti, som Tunelli ombett honom för¬
sälja, vilken förteckning Tunelli överlämnat till honom. Lekander ville minnas,
att slutsumman uppgått till omkring 24,000 kronor och att priserna på varorna
varit kolossala. För likörerna hade begärts 150 kronor litern och för whiskyn
110 kronor litern. Någon förteckning på de lagrade livsmedlen hade Öberg icke
fått av Tunelli. På grund av vad sålunda framkommit hade Lekander ansett
det vara sin skyldighet att underrätta Stockholmssystemet och fördenskull tele¬
fonerat till Stockholmssystemet, varest Lekander fått samtala med därstädes an¬
ställde kaptenen Malmberg. Denne både utbett sig Lekanders medverkan till ett
sammanträffande mellan honom och Öberg, vilket sammanträffande bestämts till
följande dag den 29 oktober 1918 klockan 9.30 f. m. på fiskalskontoret. På ut¬
satt tid hade Öberg och Malmberg infunnit sig samt blivit föreställda för varan¬
dra, och hade Öberg på Malmbergs begäran fått redogöra för vad han visste om
saken. Därefter hade det överenskommits, att Malmberg och Öberg tillsammans
skulle uppsöka Cederlund, varvid Malmberg skulle inköpa det utbjudna spritpar¬
tiet, och att Lekander skulle ställa vittnen till förfogande på tid och plats, som
Malmberg skulle bestämma. Lekander hade utbett sig Malmbergs hjälp med
efterforskande av livsmedelslagret, vilkets uppspårande Lekander hela tiden haft
för ögonen. Klockan 12 middagen samma dag hade Malmberg kommit upp till
Lekander på kontoret och meddelat, att han tillsammans med Cederlund, Tunelli
och Öberg besökt ett garage, beläget i fastigheten n:r 34 vid Hamngatan, varest
Cederlund till Malmberg försålt ett parti spirituösa på omkring 250 liter till ett
pris av 24,000 kronor, att spritpartiet funnes lagrat i nämnda lokal, att förutom
detta av Malmberg inköpta spritparti ännu en del tillspikade lådor och låsta kof¬
fertar, som kunde antagas innehålla även livsmedel, funnes i lokalen, att Ceder¬
lund skulle nedföra det till Malmberg försålda spritpartiet till centralstationens i
Stockholm inlämning klockan 2.30 e. m. samma dag, att Malmberg då skulle
likvidera Cederlund, samt att de vittnen, Lekander skulle anskaffa, vid samma
tid och tillfälle borde närvara. Efter dessa underrättelser hade Lekander vänt
sig till på kontoret anställde förste inspektören och tjänstgörande länsdetektiven
J. A. Stertman, vilken Lekander insatt i saken samt tillfrågat om han vore villig
att tillsammans med ännu en person, som han själv finge anskaffa, närvara vid
ovannämnda likvid. Stertman hade förklarat sig villig därtill och vidtalat å kon¬
toret anställde inspektören Gustaf Ohlsson att göra honom sällskap. Lekander
hade därefter givit order till inspektörerna Bertil Eriksson och Knut Sandberg
alt efter ovannämnda likvidation övervaka garaget Hamngatan 34, tills vidare
order inginge. Klockan 3 e. m. hade Stertman infunnit sig å kontoret och be¬
rättat, att han och Ohlsson på centralstationen i närvaro av två främmande her¬
rar iakttagit det tillfälle, då Malmberg till en för Stertman obekant person skulle
överlämna likviden, att Stertman då inskridit samt, sedan han anhållit att få un¬
dersöka de nedförda lådorna, som varit påsatta adresslappar med adress: »Kap¬
ten Holmgren, Östersund», i sällskap med Ohlsson verkställt undersökningen, där-
- 1922 —
72
vid man funnit, att lådorna innehölle spritvaror men sannolikt icke livsmedel, att
såväl säljaren (Cederlund) som eu av de obekanta (Tunelli) sagt, att lådorna till¬
hörde kapten Holmgren, samt att Stertman bett Ohlsson kvarstanna för övervak¬
ande av lådorna, under det att han själv begivit sig till kontoret i sällskap med
kaptenen Holmgren, Öberg och de två andra herrarna, av vilka den ene uppgi¬
vit sig vara ingenjören Cederlund och den andre skådespelaren Tunelli. Stertman
hade anhållit, att Lekander måtte höra samtliga herrarna, och hade vid förhör
Öberg och Malmberg i tillämpliga delar berättat i överensstämmelse med vad
Lekander uppgivit samt dessutom förmält, att Malmberg för Cederlund sagt sig
heta kapten Holmgren, att Cederlunds bostad sannolikt vore å Centralhotellet och
att Cederlund antytt, att han hade ännu en lagerlokal i hotell Terminus källare.
Sedan såväl Malmberg som Öberg lovat att ögonblickligen ställa sig till kriminal¬
polisens förfogande, om så skulle vara önskligt, hade de med Lekanders medgiv¬
ande avlägsnat sig. Tunelli hade därefter införts och förnekat såväl all vetskap
om ovannämnda transaktion som kännedom om några lagrade livsmedel, men
vidhållit, att kaptenen Holmgren vore ägare till ovannämnda lådor med innehåll.
Under tiden hade klaganden springande avlägsnat sig från lokalen. På grund
av vad i saken förekommit hade Lekander givit order dels till inspektörerna
Viktor Lager och Albert Lilja att besöka Centralhotellet och taga reda på, om
någon ingenjör Cederlund där hade sin bostad och om han å hotellet hade nå¬
gon lagerlokal för livsmedel, och dels till inspektörerna C. A. Antelius och K. F.
Andersson att besöka hotell Terminus för att efterhöra, om Cederlund där hade
någon lagerlokal, och i så fall undersöka densamma. Därefter hade Lekander i
telefon satt sig i förbindelse med tredje polisintendenten Eric Hallgren och för
honom relaterat händelsernas förlopp. Hallgren hade anhållit, att de inspektörer,
som liölle vakt i lagerlokalen, finge kvarstanna därstädes, till dess kriminalpolisen
hunne anlända, att det till stationen nedförda spritpartiet genom livsmedelsfiskals-
kontorets försorg måtte uppforslas till kriminalpolisen samt att Tunelli genom
kontorets försorg måtte inställas vid kriminalpolisen. Lekander hade underrättat
Hallgren om att Öberg och Malmberg lovat att självmant anmäla sig i kriminal¬
polisen och att hans önskningar i övrigt skulle uppfyllas. Inspektörerna Eriksson
och Sandberg hade, sedan de hemkommit efter avlösningen, meddelat, att förut
om stora mängder spirituösa även kaffe i större kvantiteter funnits i lagerlokalen
Hamngatan 34 samt att kriminalpolisen tagit hand om övervakningen därstädes.
Övriga livsmedelsinspektörer hade rapporterat, Ohlsson att han mot kvitto av¬
lämnat det till centralstationen nedförda spritpartiet till kriminalpolisen, Lager
och Lilja att en köpman Ernst Cederlund, vilken sannolikt vore den ovan om¬
nämnde ingenjören Cederlund, hade hyrt ett rum n:r 111 å Centralhotellet, varest
han hade förvarat 150 icke banderolerade cigarrer samt omkring 10,000 banderole-
rade cigarrer och cigarretter, 11 flaskor whisky, 18 flaskor vin, 1 flaska punsch samt
omkring 3 kg. kaffe och en fakturabok och att värden å hotellet lovat att intet av det
uppräknade skulle bortföras från hotellet utan order, samt Antelius och Andersson,
att en köpman E. Cederlund icke numera, men en tid förut hyrt en källare i samma
fastighet som hotell Terminus, varest han haft varor lagrade, men att denna källare
vid besiktning visat sig tom. Följande dag den 30 oktober 1918 hade de å Central-
1922 -
73
hotellet förvarade varorna med undantag av de 10,000 cigarrerna nedförts till
kriminalpolisen, varvid å kriminalstationen erhållits upplysning, att den omhänder¬
tagna sammanlagda sockerkvantiteten utgjorde 81 kg. och kaffekvantiteten 101 kg.
Sedan kriminalpolisen omhändertagit utredningen av ärendet, hade Lekander icke
tagit vidare befattning med densamma. Enligt Kungl. Maj:ts skrivelse den 9 maj
1917 samt på grund av Ö. Ä:s förordnande för Lekander och inspektörerna vore
livsmedelsfiskalen och livsmedelsinspektörerna befogade att hos enskild verkställa
undersökningar för utrönande av att icke orättmätigt undanhållande av sådana varor
från statens förfogande ägde rum. Av vad Lekander anfört framginge, att han icke
gjort sig skyldig till provokation, utan att han i stället sin plikt likmätigt gjort allt
vad han förmått för att under den statliga ransoneringen lägga förborgade lag¬
rade livsmedel. Lekander bestred, att vare sig han själv eller inspektörerna i
detta ärende överskridit sin befogenhet eller i övrigt handlat olagligt.
Livsmedelsinspektörerna Stertman, Ohlsson, Eriksson, Sandberg, Lager, Lilja,
Antelius och Andersson vitsordade riktigheten av de uppgifter, Lekander lämnat
angående livsmedelsinspektörernas del i saken, samt instämde i vad Lekander anfört.
Klaganden inkom med påminnelser samt fogade därvid O. A:s i polisdom¬
stolen protokoll den 18 december 1918 i mål mellan stadsfiskalen Carl Gustaf
Lidberg, å tjänstens vägnar, å ena, samt klaganden, å andra sidan, angående
olaga detaljhandel med brännvin och olaga försäljning av vin.
I en i protokollet intagen polisrapport anfördes, att den 30 oktober till krimi¬
nalavdelningen inkommit en av Lekander samma dag undertecknad skrivelse till
Ö. Ä. för polisärenden, däri anfördes att livsmedelsfiskalskontoret överlämnade
en tjänstepromemoria samt anhöll om åtals anställande. Det omnämnda förfar¬
andet syntes kontoret strida emot kungl. förordningen den 14 juni 1917 angåen¬
de försäljning av rusdrycker. Därest angivare vore berättigad att erhålla del av
åklagare tillkommande andel i evenuella böter, framställde Lekander yrkande om
att tillerkännas angivarandel.
I den överlämnade promemorian hade ibland annat uppgivits, att den 28
oktober 1918 till livsmedelsfiskalskontoret av Öberg anmälts, att Öberg av Tunelli
blivit tillfrågad, om Öberg ville vara Tunelli behjälplig med försäljning av såväl
ett större parti sprit som ett större parti livsmedel, varvid Öberg, om affären lyc¬
kades, skulle av Tunelli erhålla 500 kronor. Spritpartiet hade ägts av klaganden
och vore förvarat i garaget Hamngatan 34. Livsmedelspartiet skulle vara förvarat
i någon lagerlokal på någon av smågatorna i Klaratrakten. För att om möjligt
komma över livsmedelspartiet och klarlägga, huruvida klaganden genom Tunelli försålt
sprit, hade kontoret satt sig i förbindelse med Stockholmssystemet och Malmberg.
Därefter hade i promemorian upptagits detsamma som Lekander anfört i sin
förklaring härstädes. Vidare hade i promemorian antecknats, att, sedan klaganden
avlägsnat sig från det å livsmedelsfiskalskontoret pågående förhöret, Lager, Lilja
och Ljungqvist fått order att på Centralhotellet invänta klaganden och anhålla
honom, om han skulle infinna sig där. Dessutom hade Lilja fått order att på
centralstationen övervaka de på aftonen avgående tågen och därstädes anhålla
klaganden, om denne skulle vilja avresa från staden. Avgående morgontåg den
10 — Justitieombudsmannens ämbetsberättdse till 1922 års riksdag.
74
30 oktober hade likaledes bevakats, utan att klaganden vid desamma anträffats,
och ej heller hade klaganden under natten infunnit sig på Centralhotellet.
Ytterligare anfördes i polisrapporten, att Malmberg till kriminalavdelningen
inlämnat en skrivelse rörande förloppet vid köpet av förenämnda spritparti.
Skrivelsen angavs vara »rapport angående uppdagande av ett jobbarlager spiri¬
tuösa» och innehöll följande:
Enligt meddelande den 28 oktober från livsmedelsfiskalen hade Öberg å fn skal s-
byrån anmält sig hava fått vetskap om ett större »jobbarlager» spirituösa, vid
vars beslagtagande han vore villig medhjälpa. Livsmedelsfiskalen hade anhållit
om Stockholmssystemets medverkan bland annat för anskaffande av det kapital,
som erfordrats för anordnande av ett fingerat köp. Efter överenskommelse hade
ombud från bolaget jämte Öberg den 29 oktober i spirituosalagret i garaget vid
Hamngatan 34 sammanträffat med säljaren, som uppgivit sig vara en ingenjör
Cederlund, samt med dennes agent Tunelli. Sedan varorna besiktigats och del¬
vis avprovats, hade träffats uppgörelse om köp av en del av partiet till ett pris
av 24,000 kronor. Genom säljarens försorg skulle det köpta fraktas ned till cen¬
tralstationen och där överlämnas till köparen, varefter betalning skulle ske._ Vid
centralstationen hade säljaren på överenskommen tid inträffat med under Öbergs
kontroll lastade 6 lådor, varje låda märkt med adresslapp med köparens uppgiv¬
na namn: »Kapten A. Holmgren, Östersund». Lådorna hade avlastats och förts
in i inlämningen. När allt varit infört och innan penningsumman överlämnats
till säljaren, hade hela denna del av partiet beslagtagits av den tillstädesvarande
livsmedelsinspektören, varefter förhör vidtagit hos livsmedelsfiskalen.
Enligt polisrapporten hade Öberg blivit hörd och därvid uppgivit: För någon
tid sedan hade Öberg sammanträffat med Tunelli, som han kände sedan länge.
Tunelli hade frågat, om Öberg ville själv köpa eller visste någon som ville köpa
»godsaker» eller sprit, Öberg kunde ej påminna sig vilketdera uttrycket Tunelli
använt, men hade meningen varit, att köpet skulle gälla sprit. Öberg hade be¬
gärt en förteckning å spriten, och Tunelli hade å ett papper uppgjort en förteck¬
ning^ över en del sprit, såsom whisky, brännvin och punsch, samt lämnat den
till Öberg. Påföljande dag hade Öberg och Tunelli åter träffats, och Tunelli både
då upplyst om, att klaganden innehade den ifrågavarande spriten. Tunelli hade
sagt, att han sålde spriten åt klaganden, enär de vore gamla bekanta, och hade
Tunelli även ställt i utsikt, att om Öberg ville ..sälja spriten åt klaganden, denne
nog skulle komma att giva Öberg en dusör. Öberg hade förklarat, att uppgiften
i den av Lekander till tredje polisintendenten avlåtna pm., att Öberg uppgivit,
att Tunelli frågat, om Öberg ville vara Tunelli behjälplig med försäljning av så¬
väl ett större parti sprit som ett större parti livsmedel, och att livsmedelspartiet
vore förvarat å någon gata i Klaratrakten, vore så tillvida oriktig, som Tunelli
aldrig talat med Öberg om något livsmedelsparti.
Sedan jag anmodat F. H. K. att inkomma med yttrande, anförde F. H. K.
i avgivet utlåtande följande:
Från F. H. K:s sida hade livsmedelsfiskalen i Stockholm icke erhållit order
att taga någon som helst befattning med tillsynen över försäljningen inom Stock-
— 1922 -
75
bolin av spirituösa — eu vara, vilken såsom bekant icke fölle inom F. Ii. K:s
verksamhetsområde. Den befattning, Lekander tagit med spirituosapartiet, både
följaktligen icke föranletts av något från kommissionen givet direktiv. Med an¬
ledning av förevarande fall hade kommissionens juridiska avdelning redan i de¬
cember månad 1918 anmodat Lekander att till kommissionen inkomma med upp¬
gift rörande den ställning, Lekander i föreliggande angelägenhet intagit, och både
Lekander i anledning därav inkommit med förklaring.
Den av Lekänder till F. II. K. avgivna förklaringen innehöll följande:
Lekander både icke mottagit särskilt uppdrag från Aktiebolaget Stockholms-
systemet att biträda detsamma med uppdagandet av brott mot brännvinsförsälj-
ningsförordningen. Däremot både lian på framställd förfrågan lovat att i den
mån det vore möjligt, utan att livsmedelsfiskalskontoret fördenskull särskilt be¬
lastades, underrätta icke blott Stockholmssystemet utan även Tobaksmonopolet,
när inspektörerna under sitt arbete iakttoge lagöverträdelser, som rörde respek¬
tive institutioners verksamhetsområden. Så hade förfarits sedan mitten av oktober
1918. Ovannämnda institutioner hade erhållit utdrag ur inspektörernas tjänste-
rapporter i de delar, desamma rört dem, och Lekander hade likaledes underrättat
polismyndigheterna, när så ansetts behövligt.
I det av stadsfiskalen Lidberg mot klaganden anhang! gg jorda åtalet meddelade
Ö. Ä. i polisdomstolen den 9 april 1919 utslag, däri Ö. Ä. utlät sig, att Ö. A.
på anförda skäl funne klaganden genom sitt förfarande att till Malmberg över¬
lämna det i 6 lådor förpackade spritpartiet om tillhopa 266 liter gjort sig skyl¬
dig till olaga detaljhandel med brännvin, vilken handel måste anses hava bedri¬
vits yrkesmässigt. Vidare hade klaganden åtalats även för olaga försäljning av
vin, i vilket avseende klaganden erkänt, att han, utan därtill förvärvat tillstånd,
sedan juni 1917 för egen räkning idkat försäljning av viner i parti, och hade i
klagandens magasin i huset n:r 34 vid Hamngatan anträffats och beslagtagits
tillhopa 1476 helbuteljer, 257 halvbuteljer och 4 kvartsbuteljer vin av olika slag
jämte 24 Va liter punsch och andra spritvaror, som sedermera förts till Stock-
holmssystemets lagerlokal i huset n:r 1 vid Malmtorgsgatan. På grund av vad
sålunda förekommit prövade Ö. Ä., med stöd av 36 § i kungl. förordningen den
9 juni 1905 angående försäljning av brännvin och 33 § i kungl. förordningen
samma dag angående försäljning av vin och Öl, rättvist döma klaganden för yrkes¬
mässig olaga detaljhandel med brännvin, första gången,^ att bota 600 kronor och
att utgiva stadgad försäljningsavgift med 56 kronor 25 öre samt för olaga för¬
säljning av vin, likaledes första gången, att bota 50 kronor, av vilka böter och
försäljningsavgift en tredjedel skulle tillfalla Lidberg, en tredjedel Lekander
och en tredjedel Stockholms stads fattigkassa. På åklagarens yrkande och utan
avseende å vad klaganden invänt därom, att han ej ensam vore ägare av de be¬
slagtagna varorna och att någon försäljning av vin ej ägt rum från klagandens
magasin i huset n:r 34 Hamngatan, därifrån dock förberörda 6 lådor spritvaror
avsänts till centralbangården, funne Ö. Ä. jämlikt nyss berörda lagrum jämväl
skäligt förklara förbrutna ej mindre det vid centralbangården beslagtagna partiet
spritvaror om 266 liter än även de i berörda magasin förvarade, sedermera till
— 1922 —
76
Stockholm ssystemets lagerlokal transporterade och där beslagtagna 24 7* liter spiri¬
tuösa samt 1476 helbuteljer, 257 halvbuteljer och 4 kvartsbuteljer vin av olika
slag, vilka varors värde skulle fördelas lika som nyss vore sagt i fråga om bö¬
terna och försäljningsavgiften.
I anledning av Ö. A:s utslag anförde klaganden besvär i Svea hovrätt, som
i utslag den 23 december 1919 ej fann skäl göra annan ändring i överklagade
utslaget än att, enär mot klagandens bestridande i målet icke blivit styrkt, att
försäljning av vin ägt rum från den vid Hamngatan belägna, av klaganden först
i augusti 1918 förhyrda magasinslokal, samt vid sådant förhållande ifrågavarande
vinparti om 1476 helbuteljer, 257 halvbuteljer och 4 kvartsbuteljer icke varit
underkastat beslag, hovrätten förklarade det av åklagaren verkställda beslag i be¬
rörda del hävt.
Över hovrättens utslag anfördes besvär av klaganden. Genom utslag den
28 oktober 1921 fann Kungl. Maj:t i fråga om åtalet för olovlig försäljning av
vin ej skäl göra ändring i hovrätten utslag. Enär, beträffande målet i övrigt, det
i förevarande fall icke varit av den föregivne köparen Malmberg avsett, att över¬
låtelse från klaganden till honom av ifrågakomna parti spritvaror skulle komma
tillstånd, samt vid sådant förhållande klaganden ägt att, på sätt skett, avstå från den
rätt till fullföljande av ifrågavarande köpeavtal, som på grund av detsammakunde hava
tillkommit honom, prövade Kungl. Maj:t lagligt att, med ändring av hovrättens utslag i
denna del, ogilla det mot klaganden för olovlig brännvinsförsäljning väckta åtalet samt
förklara det av åklagaren verkställda beslaget hävt beträffande samtliga sprit¬
varorna.
Sedan jag slutligen lämnat Lekander tillfälle att inkomma med förnyat ytt¬
rande, åberopade Lekander, att Ö. Ä. genom den 1 juli 1918 meddelat beslut på
framställning av Stockholms stads livsmedelsnämnd förordnat Lekander ej mindre
att göra sådan förfrågan, som omförmäldes i 6 § lagen den 30 april i918 om
fastställande av högsta pris å vissa varor under utomordentliga, av krig föran¬
ledda förhållanden m. m. samt 14 § lagen den 26 april 1918 om förfogande över
viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, och att, där
någon vid sådan förfrågan vägrade att lämna den begärda upplysningen eller
sökte vilseleda om sitt innehav av viss vara eller dennas myckenhet, verkställa
sådan undersökning, som omförmäldes i nämnda båda lagrum, än även att jäm¬
likt Kungl. Maj:ts skrivelse till F. H. K. den 9 maj 1917 verkställa undersök¬
ningar hos enskilda för utrönande av att icke orättmätigt undandragande av vissa
i berörda skrivelse omförmälda varor från statens förfogande ägde rum.
Tillika visade Lekander, att Ö. Ä. för polisärenden genom beslut den 16 juli
1918 på därom av Stockholms stads livsmedelsnämnd gjord framställning tillde¬
lat Lekander, som vore anställd såsom livsmedelsfiskal hos nämnden, polismans
skydd och befogenhet vid fullgörande av uppdrag, som av nämnden blivit honom
anförtrott, under villkor att han vid uppdragets utförande vore försedd med ut¬
drag av O. A:s protokoll att vid behov uppvisas till styrkande av hans därigenom
erhållna skydd och befogenhet.
— 1922
77
Slutligen har jag inhämtat, att Lekander den 9 juli 1918 av F. H. K. för¬
ordnats att tillsvidare från och med den 1 samma juli vara livsmedelsfiskal hos
Stockholms stads livsmedelsnämnd.
I anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag Ö. Ä. att förordna
lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i laga ordning anhäng¬
iggöra och utföra åtal mot Lekander. I instruktionen för åklagaren anförde jag
följande:
Enligt § 3 i kungl. förordningen den 28 juni 1918 angående lokala myndig¬
heter för livsmedelsregleringen hade livsmedelsstyrelse och livsmedelsnämnd att
var inom sitt område handhava den offentliga regleringen av livsmedelsförbruk-
ningen ävensom jämväl i övrigt draga försorg om eller öva tillsyn över hushåll¬
ningen med näringsmedel, och skulle det i sådant avseende åligga nämnda myn¬
digheter att fullgöra de uppdrag, som åt dem lämnades av Konungen eller den
Konungen därtill bemyndigat; att i allmänhet tillse, att såvitt möjligt alla till
människoföda eller kreatursfoder tjänliga ämnen tillvaratoges, bevarades och till¬
godogjordes; att draga försorg om att livsmedel i erforderlig myckenhet och på
ändamålsenligt sätt tillfördes, lagrades och fördelades samt för sådant ändamål
även vidtaga åtgärd för att nödiga rörelsemedel bleve anvisade av den beslutan¬
de myndigheten inom vederbörande kommun; att, där förseelser mot gällande
föreskrifter angående livsmedelsregleringen eller eljest missförhållanden beträffan¬
de nämnda reglering iakttoges, ofördröjligen vidtaga lämpliga åtgärder för åstad¬
kommande av rättelse; samt att under sitt arbete ställa sig till noggrann efter¬
rättelse de instruktioner, som av F. H. K. och, beträffande livsmedelsnämnder,
av vederbörande livsmedelsstyrelse meddelades.
I nådigt brev den 28 september 1917 till F. H. K. hade Kungl. Maj:t för¬
ordnat, att Stockholms stads livsmedelsnämnd skulle tillika fullgöra en livsmedels-
styrelses funktioner.
I en den 9 december 1917 av F. H. K. utfärdad instruktion för livsmedels-
fiskaler och livsmedelsinspektörer föreskrevs bland annat, att livsmedelsstyrelse vid
handhavandet av uppgiften att övervaka och leda livsmedelsnämndernas arbete
med avseende å såväl den statliga regleringen enligt gällande föreskrifter som den
kommunala allmänna livsmedelshushållningen, skulle, där ej F. H. K. annorlunda
förordnade, till sitt biträde hava en livsmedelsfiskal jämte det antal livsmedels¬
inspektörer, som av kommissionen bestämdes. Fiskalen förordnades av kommis¬
sionen efter livsmedelsstyrelsens hörande. Genom vederbörande livsmedelsstyrel-
ses försorg skulle åt såväl fiskal som inspektörer hos K. B. utverkas polismans
skydd och befogenhet samt sådan rätt att verkställa inventeringar, som om för¬
mäldes i § 5 maximiprislagen och § 14 förfoganderättslagen, ävensom förordnan¬
de att vara inspektör för verkställande av undersökningar, som omförmäldes i
kungl. skrivelsen till F. H. K. den 9 maj 1917. Det ålåge fiskalen att i överens¬
stämmelse med innehållet i instruktionen och särskilda av F. H. K. eller veder¬
börande livsmedelsstyrelse meddelade föreskrifter övervaka efterlevnaden av de
rörande den statliga regleringen av handeln med och förbrukningen av livsför-
— 1922 —
78
nödenheter meddelade bestämmelser samt verka för spridande av upplysning om
dessa bestämmelsers rätta innebörd och syfte samt i sådant hänseende tillhanda¬
gå livsmedelsnämnder och enskilda med råd och upplysningar. Därjämte skulle
fiskalerna, i den man nyssnämnda uppgifter ej därigenom eftersattes, iämna veder¬
börande polismyndighet ävensom åklagarmyndigheten biträde vid övervakande
av övriga, i prisreglerande syfte eller eljest, utfärdade kristidsförfattningar. I
sistnämnda hänseende innehöll instruktionen att där vid företagna inspektionsresor,
vid genomgående av annonser och andra pressmeddelanden eller eljest fiskalen
erhölle kännedom om förseelser mot utfärdade försäljnings- eller transport¬
förbud eller mot ockerlagen, maximiprislagen eller andra prisreglerande bestäm¬
melser, vilkas efterlevnad det eljest endast ankomme på den ordinarie ordnings¬
makten att övervaka, skulle fiskalerna till prövning upptaga frågan om åtal borde
äga rum samt i sådant hänseende förfara på sätt därom i instruktionen före¬
skrivits. Fiskalerna borde söka åstadkomma samarbete och samförstånd med
polismyndigheten och åklagarmakten. Livsmedelsinspektörerna hade enligt in¬
struktionen att i överensstämmelse med densamma och fastställd plan samt efter
tillsägelse av fiskalen och efter hans anvisningar verkställa inspektioner samt i
övrigt biträda honom vid utförandet av de honom åliggande göromålen.
Kungl. Majrts skrivelse den 9 maj 1917 till F. H. K. angående verkställan¬
de av undersökningar hos enskilda rörande förråd av vissa varor m. in. innehöll,
att, för åstadkommande av ökad kontroll över iakttagandet av gällande bestäm¬
melser rörande avlämnande till F. H. K. av uppgift å innehavda förråd av spann¬
mål, mjöl, bröd, potatis och andra varor, med vilka F. H. K. hade att jämlikt
erhållet bemyndigande taga befattning, ävensom rörande vårdande, användande
och avlämnande till F. H. K. för statens räkning av under beslag ställda varor,
anbefalldes och bemyndigades F. H. K. att låta bland annat genom för ända¬
målet på framställning från F. H. K. av K. B. utsedda inspektörer hos enskilda
verkställa undersökningar för utrönande av att icke orättmätigt undandragande
av sådana varor från statens förfogande ägde rum.
I 14 § i lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss egendom under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (förfoganderättslagen) föreskrevs,
att det ålåge envar att vid förfrågan av K. B. eller enligt dess uppdrag av krono¬
betjent lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet han innehade i
2 § i lagen avsedd vara. Vägrade någon vid sådan förfrågan att lämna den be¬
gärda upplysningen eller funnes skälig anledning misstänka, att han sökte vilse¬
leda om sitt innehav av varan, ägde K. B. låta verkställa undersökning av salu¬
bod, magasin, kontor eller annan lägenhet, varöver han förfogade, samt taga del
av hans handelsböcker och andra dylika handlingar. I 2 § i lagen stadgades
bland annat, att om det funnes erforderligt, antingen för tillgodoseende inom riket
eller någon del därav eller å särskild ort av befolkningens behov av livsmedel,
foder för kreatur, vara, som vore avsedd att genom sin förbränning alstra värme,
ljus eller kraft, beklädnadsvara eller annan för befolkningen viktig förnödenhet,
eller för beredande av tillgång till vara, som vore behövlig för krigsbruk eller
annat statens ändamål, för kommun eller allmän inrättning eller eljest för något
särskilt ändamål av betydelse för det allmänna, att vara, som nu vore nämnd
— 1922 —
79
eller Horn kunde användas för åstadkommande, beredande, iståndsättande, tillhanda¬
hållande eller transport av dylik vara, ställdes till kronans förfogande, vore inne¬
havaren av sådan vara pliktig att, om Konungen så förordnade, till kronan mot
ersättning avstå varan, i den mån densamma icke finge av innehavaren behållas
enligt vad i 7 § stadgades.
I 6 § i lagen den 30 april 1918 om fastställande av högsta pris å vissa
varor under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. m. (maximiprislagen)
— motsvarande 5 § i maximiprislagen den 30 maj 1916 — förekommo med
stadgandena i ovanberörda 14 § likartade bestämmelser beträffande de i 1 § i
lagen av den 30 april 1918 avsedda varorna. I 1 § i sist berörda lag bestäm
des bland annat, att om det funnes vid krig eller krigsfara, vari riket befunne
sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, att inom
riket eller del därav pris å livsmedel, foder för kreatur, vara, som vore avsedd
att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara eller an¬
nan dylik förnödenhet stegrades väsentligt' högre än förhållandena påkallade, äge
Konungen, där så prövades nödigt, i erforderlig omfattning förordna, att vid fri¬
villig försäljning av sådan vara skäligt, av Konungen bestämt, pris ej finge
överstigas.
Enligt den för livsmedelsfiskalerna utfärdade instruktionen ålåg det Lekander
huvudsakligast att övervaka efterlevnaden av de bestämmelser, som under kris¬
tiden utfärdats rörande regleringen av handeln med och förbrukningen av livs¬
förnödenheter. De för Lekander meddelade förordnandena berättigade honom att
under vissa förutsättningar anställa undersökning för att utröna förefintligheten
av förnödenheter, vilkas reglering lydde under F. H. K. samt av varor, angåen¬
de- vilka förordnande meddelats enligt förfoganderättslagen eller maximiprislagen.
Vid fullgörande av uppdrag, som av livsmedelsnämnden blivit honom anförtrott,
åtnjöt Lekander på grund av särskilt beslut polismans skydd och befogenhet.
Vid övervakandet av kristidsförfattningarnas efterlevnad i övrigt skulle Le¬
kander jämlikt instruktionen biträda polismyndigheten i den mån hans uppgifter
i första hand icke därigenom eftersattes. Men med hänsyn till tjänstens tillfäl¬
liga beskaffenhet var dess verksamhetsområde uppenbarligen begränsat till att om¬
fatta allenast de uppgifter, som, enligt vad nu berörts, blivit med tjänsten för¬
knippade. Däremot hade Lekander såsom livsmedelsfiskal icke å tjänstens vägnar
att taga befattning med undersökning angående brott eller förseelser mot all¬
männeligen gällande lagar och författningar. Lekander hade visserligen lovat att
i den mån det vore möjligt underrätta Aktiebolaget Stockholmssystemet, när nå¬
gon överträdelse, som rörde bolagets verksamhetsområde, iakttagits, men, enligt
vad i såväl F. H. K:s som Stockholms stads livsmedelsnämnds yttranden utta¬
lats, ingick icke i Lekanders uppgift att taga någon som helst befattning med
tillsynen över försäljning av spirituösa, en vara, som icke föll inom F. H. K:s
verksamhetsområde. Även om Lekanders samarbete med Aktiebolaget Stockholms¬
systemet i förevarande avseende skett med F. H. K:s goda minne, hade F. H. K.
icke därmed kunnat lämna Lekander någon giltig fullmakt att beivra förseelser
mot rusdrycksförordningarna. Icke heller hade beträffande rusdrycker under krigs¬
åren veterlig! meddelats något generellt beslag enligt förfoganderättslagen eller
— 1922 —
80
några bestämmelser angående pris enligt maximiprislagen. Slutligen hade Lekan¬
der icke — såvitt hittills visats — på sätt i 50 § kungl. förordningen den 9 juni
1905 beröres, av vederbörande myndighet särskilt antagits att vaka över 1905
års rusdrycksförfattningars efterlevnad.
Lekander har i sin rapport till tredje..polisintendenten uppgivit, att Öbergs
upplysningar till Lekander innefattat, att Öberg blivit av Tunelli tillfrågad, om
Öberg ville vara Tunelli behjälplig med försäljning av såväl ett större parti sprit
som ett större parti livsmedel. Öberg bar vid polisförhör bestritt denna uppgift,
så tillvida som Tunelli icke skulle hava talat med Öberg om något livsmedels-
parti. Lekanders första åtgärd i anledning av den vunna upplysningen var att
sätta sig i förbindelse med Malmberg. På Lekanders kontor blev därefter mellan
honom, Malmberg och Öberg överenskommet, att de båda senare skulle uppsöka
klaganden, därvid Malmberg skulla inköpa det utbjudna spirituosapartiet. Lekan¬
der skulle ställa vittnen till förfogande på tid och plats, som Malmberg bestäm¬
de. Sedan underhandlingar därefter förts mellan Malmberg och klaganden, där¬
vid Malmberg uppträdde under antaget namn, överenskoms mellan dem, att köpet
skulle avslutas vid centralstationen, dit klaganden skulle nedföra de spritvaror,
som voro avsedda att säljas till Malmberg. När Lekander erhållit kännedom om
denna överenskommelse, ombesörjde han, att två honom underlydande livsmedels-
inspektörer skulle å bestämd tid infinna sig vid centralstationen samt, då hkvid
skulle erläggas, inskrida och för undersökning omhändertaga spritvarorna. Åt två
inspektörer gav Lekander order att närvara vid centralstationen samt, sedan
likvid erlagts, inställa sig vid det till klaganden upplåtna garaget vid Hamngatan
och dar kvarstanna för att övervaka de spritvaror, som kunde finnas där. Till
andra inspektörer gav Lekander order att besöka det hotell, där klaganden hade
sin bostad, och anhålla honom, om han infunne sig, varjämte en av inspektörerna
skulle å centralstationen övervaka de avgående tågen. Sedan de till centralsta¬
tionen nedförda lådorna blivit undersökta och av livsmedelsinspektörerna tagna i
beslag samt klaganden, Tunelli och Öberg uppförts å Lekanders tjänsterum, före¬
togs där förhör inför honom. Lekander avgav rapport i saken till tredje polis¬
intendenten samt anhöll — under förmälan, att klagandens förfarande syntes
»strida mot 1917 års rusdrycksförordning» — att honom måtte tillerkännas an-
givarandel i blivande böter. Kriminalpolisen omhändertog därefter i garaget ett
större parti spirituösa och vin samt därjämte 85 kg. socker och 100,8 kg. kaffe,
som överlämnades till Stockholms stads livsmedelsnämnd. I klagandens bostad
omhändertogos, förutom ett mindre parti vin och spirituösa, 2,8 kg. kaffe.
Såsom anledning till att Lekander i förening med Malmberg vidtagit ifråga¬
varande åtgärder har Lekander i sin till tredje polisintendenten avgivna rapport
åberopat, att det därigenom bleve möjligt att komma över det av klaganden inne¬
havda livsmedelspartiet och klarlägga, huruvida klaganden försålt sprit. Lekander
skulle samtidigt som han vidtoge åtgärder inom det område, som vore bestämt
för hans verksamhet, kunna främja syftet att uppdaga en förseelse mot gällande
rusdrycksförsäljningsförordning, vilket vore av stor betydelse, då spritvaror ofta
användes som bytesmedel för att åtkomma livsförnödenheter.
Det kan emellertid icke undgå uppmärksamheten, att Lekander vid sina åt-
— 1922 —
81
göranden i det förevarande fallet främst haft för ögonen att upptäcka, i vad män
klaganden gjorde sig skyldig till olovlig rusdrycksförsäljning. Av Öbergs berät¬
telse vid polisförhöret synes åtminstone framgå, att det mellan honom och Le¬
kander icke varit tal om annat än det lager av brännvin och vin, som klaganden
innehade. Hade Lekander avsett att åtkomma allenast livsmedel, som kunde vara
av klaganden förvarade, hade hela den plan, som satts i verket, varit onödig.
Med den befogenhet att verkställa undersökning, som tillkom såväl Lekander som
de honom underlydande livsmedelsinspektörerna, och med den kännedom, Lekan¬
der erhållit om stället för livsmedlens förvaring, hade han med enklare medel
kunnat göra sig underrättad om livsmedelslagrens storlek och vidtaga erforder¬
liga anstalter.
Då Lekander å tjänstens vägnar företagit åtgärder till uppdagandet av det
klaganden tillhöriga spirituösa- och vinförrådet, har han direkt överskridit sin be¬
fogenhet. Anledningen till eller avsikten med dessa åtgärder kan icke heller, en¬
ligt mitt förmenande, göra överskridandet berättigat.
Den olovliga handel med spirituösa och vin, som till oerhört uppskruvade
pris och ofta i förening med olovlig handel med livsmedel bedrevs under krigs¬
åren, var visserligen av den mest förkastliga art och, såvitt det ankom på be¬
höriga myndigheter, borde under nämnda tid ingenting hava underlåtits, som
kunnat leda till upptäckandet av förbrytelser mot brännvins- och vinförsäljnings-
författningarna. Men å andra sidan synes mig här, såväl som alltid annars, rätts¬
säkerheten fordra, att en myndighet icke ginge utom sin befogenhet och sålunda
icke toge befattning med det som icke föll inom området för tjänstens utövning.
Under åberopande av vad nu anförts fann jag det överskridande av befogen¬
heten såsom livsmedelsfiskal, vartill Lekander, enligt min åsikt, gjort sig skyldig,
vara av den beskaffenhet, att det icke kunde undgå min beivran. Jag uppdrog
fördenskull åt den åklagare, som av O. A. förordnades, att för berörda tjänstefel
anhängiggöra och utföra åtal mot Lekander vid vederbörlig domstol, därvid
åklagaren hade att yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Stockholms rådhusrätt, där åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den 27 juni
1921: I målet vore upplyst att, sedan Lekander erhållit kännedom därom, att
klaganden i Stockholm innehade ett parti spritdrycker, vilket parti skäligen kunde
misstänkas vara avsett att försäljas i strid med gällande författningar angående
försäljning av spirituösa, samt Lekander med en tjänsteman vid Aktiebolaget
Stockholmssystemet i Stockholm avtalat, att sagde tjänsteman skulle av klaganden
inköpa berörda parti spritvaror, därvid Lekander för att uppdaga försäljningen
skulle ställa vittnen till förfogande å tid och plats, som sagda tjänsteman skulle
bestämma, Lekander efter erhållet meddelande, att nämnda tjänsteman den 29
oktober 1918 under antaget namn av klaganden inköpt en del av omförmälda
parti spritvaror och att det inköpta partiet samma dag skulle nedskickas till res¬
godsinlämningen å centralstationen i Stockholm, dels till centralstationen beord¬
rat två av honom underlydande livsmedelsinspektörer för att iakttaga betalningens
erläggande för partiet och därvid inskrida och för undersökning omhändertaga
11 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.
82
den likviderade varan ävensom att, sedan detta uppdrag utförts, genast begiva
sig till ett av klaganden förhyrt garage i huset n:r 34 vid Hamngatan för att
övervaka de spritvaror, som möjligen kunde finnas inom lokalen, dels å sitt tjän¬
sterum i Stockholm i saken hållit förhör med två personer, dels ock till andra
Lekander underlydande livsmedelsinspektörer givit order att inställa sig å det
hotell, varest klaganden vid ifrågavarande tid haft sin bostad, för att, därest kla¬
ganden infunne sig därstädes, anhålla honom, samt åt ytterligare en livsmedels-
inspektör att för samma ändamål övervaka avgående tåg å centralstationen; och
enär Lekanders uppgift, att han vidtagit ifrågavarande åtgärder för att söka upp¬
daga förseelse mot då gällande förordningar angående handel med och förbruk¬
ning av livsförnödenheter icke med hänsyn till i målet upplysta omständigheter
förtjänade avseende, utan fastmer av utredningen i målet otortydbart framginge,
att sagda åtgärder vidtagits allenast i syfte att uppdaga det klaganden tillhöriga
spirituosaförrådet, samt Lekander förty genom sitt berörda förfarande överskridit
den honom i egenskap av livsmedelsfiskal tillkommande befogenhet, dömdes
Lekander i förmågo av 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd med 22 § i samma kap.
och lag, att för oförstånd i ämbetet höta 300 kronor.
Svea hovrätt, varest Lekander anförde besvär, fann genom utslag den 13 sep¬
tember 1921 skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i överklagade utslaget.
Över hovrättens utslag har Lekander anfört underdåniga besvär, och är målet
beroende på Kung! Maj:ts prövning.
20. Fråga om oriktigt tillvägagångssätt vid husrannsakan. Forum för
tredje polisintendenten i Stockholm vid åtal för tjänstefel.
Den 20 februari 1918 registrerades Baltiska Kullager Aktiebolaget (BKA),
därvid antecknades, att styrelsen, som hade sitt säte i Norrköping, utgjordes av
grosshandlaren J. A. Frykberg, ingenjören T. Kreuger, generalkonsuln A. A:son
Johnson, disponenten C. D. Engelke och bankdirektören Hj. Holmberg.
I en den 22 mars 1918 hit ingiven klagoskrift anförde bolagets styrelse följande:
Genom tidningspressen vore bekant, att Aktiebolaget Svenska Kullagerfabriken
(SKF) för några dagar sedan gjort en anmälan till detektiva polisen i Göteborg,
att en av bolagets tjänstemän skulle hava gjort sig skyldig till trolöshet mot
huvudman, ävensom att detektiva polisen i Göteborg i anledning därav anmodat
detektiva polisen i Stockholm att verkställa undersökning hos BKA i Stockholm.
I SKF:s anmälan hade uppgivits, att sagda tjänsteman skulle hava tagit vissa
kopior av SKF tillhöriga ritningar samt att dessa kopior därefter skulle hava
överlämnats till BKA. I anledning av det uppdrag, som detektiva polisen i
Stockholm sålunda erhållit, hade vissa personer, som uppgivit sig vara anställda
vid detektivavdelningen i Stockholm, den 13 mars 1918 gjort ett besök i BKA:s
tillfälliga lokaler i huset n:r 4 vid Västra Trädgårdsgatan i Stockholm. Vid nämnda
besök hade dessa personer varit åtföljda av representanter för SKF. Trots förbud
— 1922 —
83
från klagandenas sida hade de personer, som förklarat sig vara anställda å
detektiva polisen i Stockholm, medgivit nämnda representanter att taga del av
samtliga i lokalerna befintliga konstruktions- och ritningsarbeten samt på grund
därav tillhandahållit dessa representanter ifrågavarande arbeten. Dessutom både
samma personer, likaledes trots förbud från klagandenas sida, borttört BKA till¬
höriga såväl blyertsritningar, vävritningar och kopior av dessa som också kopior av
andra ritningar rörande byggnader, maskiner och dylikt inom kullagerbranschen.
Vid bortförandet hade icke av de personer, som hade tagit hand om ritningarna
och kopiorna, upprättats någon förteckning å desamma. En del av ritningarna
och kopiorna skulle därefter, enligt i pressen synlig uppgift, vilken uppgift under
hand bekräftats, hava översänts till detektiva polisen i Göteborg för att där
granskas av ovannämnda tjänsteman hos SKF och av representanter för sist¬
nämnda bolag. Enligt uppgift hade vid översändandet av kopiorna och ritning¬
arna icke någon förteckning åtföljt försändelsen. Vid den granskning, som verk¬
ställts av den anmälde tjänstemannen i SKF, skulle denne hava bestritt, att åt¬
skilliga kopior och ritningar, som förevisats honom, varit sådana, som han över¬
sänt till BKA. För erhållande av kännedom om vilka ritningar och kopior, som
vid besöket i BKA:s tillfälliga lokaler bortförts, hade klagandena hos chefen för
detektiva avdelningen i Stockholm på eftermiddagen samma dag, som bortföran¬
det ägt rum, begärt diariibevis över ritningarna och kopiorna. Detta bevis hade
den 20 mars utfärdats av tredje polisintendenten Eric Hallgren. Beviset vore
synnerligen ofullständigt, och det vore omöjligt att därav erhålla kännedom om
vilka ritningar och kopior som bortförts. Beviset innehölle nämligen endast en
summarisk uppgift å antalet vävritningar, blåkopior, skisser och andra handlingar,
som omhändertagits av polisens kriminalavdelning. Det vore uppenbart, att po¬
lisen icke bort, på sätt som skett, bereda SKF tillfälle att verkställa någon gransk¬
ning eller undersökning i ovannämnda avseenden, att undersökningen bort före¬
tagas av polisen ensam, samt att, därest någon granskning av sådana handlingar
som ritningar och kopior behövt verkställas av sakkunnig person, granskningen
bort utföras av någon eller några, som varit fullt opartiska,. Klagandena, som
genom sin anmälan icke på något sätt avsåge att hindra polisens utredning i den
mån, den hölles inom lagens gränser, hemställde, att jag ville verkställa utredning
rörande det sätt, varpå undersökningen av polisen utförts, samt vidtaga de åt¬
gärder, vartill undersökningen kunde giva anledning.
Hallgren anförde i infordrat yttrande bland annat följande:
Order om vidtagande av husvisitationen hade givits av Hallgren, som an¬
modat vissa hos SKF anställda personer att närvara. Föreskrifter om sättet för
handlingarnas bevarande och behandling å kriminalavdelningens station hade lika¬
ledes lämnats av Hallgren. Han hänvisade angående förloppet vid polisutred¬
ningen till den däröver upprättade polisrapporten. Varje husrannsakan hade till
ändamål att tillrättaskaffa en målsägares på brottsligt sätt frånhända tillhörigheter
och anskaffa material, som kunde tjäna som bevismedel vid utredningen av ett
anmält brott. Vore de målsägaren frånhända föremålen av sådan beskaffenhet,
att de kunde identifieras av polismyndigheten med användande allenast av en av
— 1922 —
84
målsägaren lämnad beskrivning, kunde målsägarens närvaro vid förrättningen i
regel icke erfordras. Vore däremot föremålen icke av sådan beskaffenhet, läge
det i sakens natur, att målsägaren måste anmodas biträda med föremålens' iden¬
tifiering. Konstruktionsritningar av i målet ifrågakommen art utgjorde sådana
föremål, vilkas identifiering icke kunnat ske, med mindre målsägaren beretts till¬
fälle närvara vid förrättningen. Av denna anledning hade de i rapporten omför-
mälda, i SKF:s tjänst anställda personerna anmodats närvara vid husundersök¬
ningen. I allmänhet läte det sig icke göra att under en husrannsakans gång och
under den uppståndelse, som en sådan förorsakade, upprätta förteckning över de
föremål, som tillvaratoges, och detta ännu mindre beträffande föremål, ifråga om
vilka förteckningens upprättande förutsatte en närmare granskning av föremålen.
Förrättningen måste i sådana fall inriktas på att så fort ske kunde hopsamla
alla föremål, som kunde hava betydelse i målet, och under bevakning bringa
dem till polisstationen, där sedan undersökningen skedde. Denna praxis hade ock
följts och kunde i föreliggande fall så mycket mindre klandras, som därigenom
undvikits, att SKF:s representanter fått tillfälle att å BKA:s kontor närmare
granska handlingarna, utan hade deras medverkan kunnat inskränkas till ett yt¬
ligt konstaterande av att kopior av SKF tillhöriga konstruktionsritningar funnes
å BKA:s lokaler. Såsom polisrapporten utvisade, hade, innan å kriminalavdel¬
ningens station den för en förtecknings upprättande nödvändiga granskningen
företagits, BKA:s ritchef ingenjören Allan Söderbäck beretts tillfälle att genomgå
hela den tillvaratagna samlingen av handlingar och därifrån avskilja dem, som
enligt hans uppgift vore bolagets egna konstruktioner. Dessa, som å kriminal¬
stationen förvarats särskilt och dagen efter husrannsakningen återställts till B KA,
hade således icke blivit föremål för granskning av någon utom bolaget stående
person. Först sedan Söderbäck förklarat, att de handlingar, som kvarlämnats,
vore sådana, som kommit från Göteborg, samt sedan därigenom och genom för¬
hör och andra omständigheter vunnits fullt sannolika skäl för att nämnda hand¬
lingar innefattade konstruktioner, som vore SKF:s, hade direktören Bengt Viktor
Fjellman anmodats genomgå desamma för konstaterandet därav, i sammanhang
varmed en förteckning upprättats. Arten av de tillvaratagna föremålen hade i
detta fall varit sådan, att deras identifiering icke kunnat ske, med mindre måls¬
ägaren fått taga dem i närmare betraktande.
Den i Hallgrens yttrande åberopade polisrapporten, som var dagtecknad den
5 april 1918 och undertecknad av kriminalkommissarien Gustaf Björck, innehöll
bland annat följande:
Den 12 mars 1918 hade till kriminalavdelningen från SKF inkommit en
skrift, däri till åtal anmäldes följande:
Det hade kommit till bolagets kännedom, att sedan omkring 4 månaders
tid någon eller några personer, som haft sin verksamhet å bolagets huvudkontor
i Göteborg, systematiskt olovligen verkställt eller låtit verkställa blåkopior av
bolaget tillhöriga maskinritningar samt mot kontant ersättning överlämnat dessa
blåkopior till BKA i Stockholm. För att dölja blåkopiornas ursprung vid deras
framställande hade SKF:s stämpel gjorts osynlig och i dess ställe en fingerad
— 1922 —
85
stämpel åsätta blåkopiorna. Sedermera hade dessa kopior kopierats å väv av per¬
sonalen å BKA:s huvudkontor, varefter de å väv verkställda kopiorna granskats
och med skisser kompletterats av den eller de personer, som från SKF:s huvud¬
kontor utlämnat blåkopiorna. Efter denna granskning hade vävkopiorna åter¬
ställts till BKA. Antalet från SKE utlämnade blåkopior uppginge till omkring
1,500 eller mera. Arbetet med blåkopiornas kopierande å väv å BKA:s kontor
hade pågått med stor intensitet dagligen alltsedan det nu beskrivna förfarandet
börjat. På så sätt hade BKA olovligen kommit i besittning av en stor del för
SKF ytterst värdefulla fabrikshemligheter, något som uppenbarligen kunde komma
att göra bolaget mycket stor ekonomisk skada, och enligt bolagets mening före-
låge å dens eller deras sida, som därmed tillhandagått BKA, trolöshet mot huvud¬
man under synnerligen försvårande omständigheter. Vilken eller vilka de personer
vore, som gjort sig skyldiga till det angivna förfarandet, vore SKF ej bekant.
Likaså kände bolaget ej, huruvida eller i vad mån ledningen eller funktionärerna
i BKA varit anstiftare till eller i övrigt delaktiga i förfarandet. Huruvida över¬
lämnandet av blåkopiorna skett personligen i Stockholm eller i Göteborg eller
genom försändelse per post vore ej heller bekant.
I anledning av skrivelsen hade Hallgren enligt polisrapporten beordrat Björck
att, åtföljd av kriminalöverkonstapeln Simon Erik Wallin, verkställa husrannsakan
i BKA.s lokaler i huset n:r 4 vid Västra Trädgårdsgatan, därvid såsom sakkun¬
niga anmodats biträda direktören vid SKF Erland Nordlund och tekniske direk¬
tören vid fabriken Fjellman, varjämte även anmodats närvara sekreteraren löjt¬
nanten Erik Brändström.
Angående förloppet vid ifrågavarande husrannsakan anfördes i polisrapporten
följande:
Vid framkomsten till BKA:s lokal hade Nordlund, Fjellman och Brändström
stannat ute i förstugan, under det att Björck och Wallin begivit sig in å kontoret.
Där hade Björck till ett i mottagningsrummet varande kvinnligt biträde framställt
förfrågan, om Frykberg vore att träffa. Därtill hade erhållits det svaret, att
Frykberg ickeofunnes å kontoret, men att det ginge för sig att träffa direktören
Knut Teodor Åsberg. Efter en kort stunds väntan hade Björck och Wallin fått
tillträde till direktörens rum. Björck hade nu till en början framställt förfrågan,
huruvida det vore direktören Åsberg, han talade med, och, då detta bejakats, om
Åsberg vore i Frykbergs ställe, vilken senare fråga likaledes av Åsberg besvarats
jakande. Sedan således Åsberg förklarat sig utöva chefskapet i Frykbergs ställe,
hade Björck meddelat, att anledningen till besöket vore den, att från SKF an¬
mälan gjorts å kriminalavdelningen därom, att å SKF:s lokaler i Göteborg någon
person olovligen verkställt kopiering av fabriken tillhöriga maskinritningar samt
att anledningo förefunnes misstänka, att dessa kopior överlämnats till BKA i
Stockholm. Åsberg hade förklarat sig på grund av sin korta anställning hos
BKA sakna kännedom om nämnda sak. Björck hade då meddelat Åsberg, att
han hade order att verkställa husrannsakan i BKA:s lokaler och beslagtaga så¬
dana handlingar, vilka befunnes utgöra kopior av SKF tillhöriga ritningar. Vi¬
dare hade Björck meddelat, att då det givetvis vore honom omöjligt att avgöra,
vilka handlingar som vore kopior av SKF:s ritningar, han i sitt sällskap hade
— 1922 —
86
tre personer, därav två direktörer från SKF. Åsberg hade tillfrågats, om han
tilläte dessa personer att närvara vid husrannsakan och taga del av i lokalerna
befintliga kopior. Därtill hade Åsberg förklarat, att intet hinder mötte för dessa
personer att närvara och i nu nämnda syfteo granska å BKA:s lokaler befintliga
ritningar och kopior. På grund av detta Åsbergs medgivande hade Nordlund,
Fjellman och Brändström fått närvara. Åsberg hade själv anvisat de rum, där
arbetet med ritningarna påginge. Därunder hade i olika' rum anträffats ett flertal
kopior av ritningar, vilka Nordlund och Fjellman förklarat vara kopior av SKF:s
ritningar och vilka därför omhändertagits och sedermera medförts till kriminal¬
avdelningen. Sedan åtskilliga under arbete varande ritningar omhändertagits,
hade i ett rum, disponerat av ingenjörerna Söderbäck och K. V. Lindman, an¬
träffats ett ritskåp, i vilket 8 lådor funnits till stor del fyllda med kopior såväl å
väv som blåkopior. Då fråga blivit om undersökning av även dessa kopior, hade
Åsberg förklarat, att det bästa vore att omhändertaga hela skåpet med innehåll.
Då detta på grund av skåpets storlek mött svårigheter, hade endast de lådor, i
vilka kopior funnes, omhändertagits. Då det ställt sig omöjligt att på stället
uppgöra någon förteckning över samtliga sålunda omhändertagna ritningar, hade
två expressbud med häst och åkdon anskaffats, varpå lådorna med innehåll lastats
på åkdonet och forslats till kriminalavdelningen. Vid framkomsten till kriminal¬
avdelningen hade lådorna med innehåll inburits i Björcks rum, till vilket dörren
låsts. Omedelbart därefter hade Söderbäck blivit inställd för Hallgren, vilken
uppmanat Söderbäck att i Björcks rum företaga undersökning av samtliga om¬
händertagna kopior för utrönande av, vilka kopior som vore BKA:s tillhörighet,
samt avskilja dessa, enär desamma komme att återsändas till BKA och ej finge
visas för representanterna för SKF. Av denna uppmaning hade Söderbäck be¬
gagnat sig. Sedan Söderbäck slutfört undersökningen och lagt åt sidan ett flertal
kopior, vilka han uppgivit tillhöra BKA, hade Söderbäck förklarat, att alla de
övriga kvarvarande kopiorna vore kopior av ritningar, som antingen av Söderbäck
personligen avhämtats i Göteborg från en hos SKF anställd tjänsteman eller ock
med posten sänts från samma person. Dessa av Söderbäck uttagna kopior, vilka
nästan fyllt de två största lådorna, hade därpå blivit insatta i ett låst skåp i
Hallgrens rum, till vilket skåp Hallgren själv förvarade nyckeln. Påföljande dag,
den 14 mars, hade de två lådorna med innehåll under bevakning av en krimi¬
nalkonstapel och en vid kriminalavdelningen tjänstgörande landskanslist med
stadsbud blivit forslade till BKA:s kontor, varest lådorna med innehåll överläm¬
nats till en där anställd tjänsteman. Av de handlingar, som Söderbäck efter
verkställd granskning förklarat tillhöra BKA, hade icke någon av SKF:s repre¬
sentanter varit i tillfälle att se en enda. Då Söderbäck förklarat samtliga de öv¬
riga handlingarna vara kopior efter ritningar, som erhållits från Göteborg av en
vid SKF anställd ingenjör, vilkens namn Söderbäck dock icke för tillfället velat
yppa, hade Fjellman erhållit tillåtelse att å kriminalavdelningen i närvaro av
Wallin granska dessa kopior. Denna granskning hade utfallit så, att Fjellman
igenkänt samtliga av Söderbäck kvarlämnade handlingar såsom kopior av SKF
tillhöriga ritningar. Vid ifrågavarande granskning hade även upprättats en för¬
teckning över samtliga handlingarna, vilka, i polisrapporten förtecknade, utgjor-
— 1922 —
87
des av 197 vävritningar, 709 blåkopior och IG papporsritningar. Vidare både till¬
varatagits 15 pärmar med standardtabeller. En av dessa pärmar både innehållit
närmare förtecknade originalritningar. De övriga hade innehållit mer eller mindre
fullständiga satser blåkopior. På framställning från polismyndigheten i Göteborg
hade samtliga ifrågavarande handlingar utom tabellerna och handlingarna i pärm
dit översänts.
Å kungl. patent- och registreringsverket hade enligt polisrapporten upplys¬
ning erhållits, att BKA:s ändamål vore bland annat att exploatera ingenjören
Lindmans uppfinningar å kullager.
Enligt polisrapporten både sedermera under utredningen å kriminalavdel¬
ningen bland andra Söderbäck hörts, därvid han berättat följande:
Sedan den 1 november 1917 hade Söderbäck varit anställd bos BKA såsom
konstruktör av kullager. Därjämte hade han förestått ritkontoret, där dessutom
3 ingenjörer och 7 ritare sysselsatts under senare tiden. A ritkontoret hade på¬
gått arbete med maskinritningar, avsedda att användas vid fabrikation av ma¬
skiner för tillverkning av kullager. I slutet av november eller början av december
1917 hade Söderbäck erhållit order att resa till Göteborg och där uppsöka ingen¬
jören Fritz Kjerrström, av vilken Söderbäck skulle erhålla en del ritningar, som
Söderbäck skulle medföra till bolagets ritkontor och där låta kopiera. _ Söderbäck
hade sammanträffat med Kjerrström och av denne erhållit ett 20-tal ritningar till
maskiner. Dessa ritningar hade Söderbäck medtagit till ritarna å kontoret för
kopiering. De ritningar, Söderbäck sålunda fått i Göteborg, hade varit dels blå¬
kopior och dels blyertsskisser. Å ritkontoret hade först tagits en vävkopia och
därefter en eller liera blåkopior. Sedan ritningarna kopierats, hade Söderbäck
åter rest till Göteborg, därvid han medfört de kopierade ritningarna och åter¬
lämnat dem till Kjerrström. Av Kjerrström hade Söderbäck erhållit nya blåko¬
pior och skisser, med vilka förfarits på samma sätt som med de först erhållna.
På så sätt hade Söderbäck gjort tre eller fyra resor till Göteborg, därav den sista
troligen den 22 februari 19i8, varefter han återkommit den 26 februari, därvid
han medfört ett 10-tal ritningar. Största antalet ritningar, Söderbäck på en gång
mottagit, hade varit ett 40-tal, och hela antalet ritningar, Söderbäck förskaffat,
uppginge till 125. Alla ritningarna hade varit maskinritningar. Då Söderbäck
mottagit ritningarna, hade de varit försedda med stämpel »Muller und Wolf
Niirnberg», och Söderbäck hade aldrig sett SKF:s stämpel å någon av kopiorna.
Angående ritningar och kopior, som av Söderbäck kvarlämnats, sedan han å kri¬
minalstationen utplockat alla ritningar och kopior, som tillhörde BKA, hade Sö¬
derbäck förklarat de förstnämnda vara kopior av ritningar, som Söderbäck er¬
hållit av Kjerrström, och angående tabellerna hade Söderbäck förklarat, att han
mottagit en del dylika av Kjerrström, därvid somliga ändringar å desamma redan
varit vidtagna av Kjerrström och ytterligare ändringar företagits av Söderbäck,
varefter, sedan en tabell sålunda iordningställts, den å BKA:s ritkontor uppritats
på väv och kopior tagits av vävritningen. Söderbäck hade medgivit, att han å
kriminalstationen satts i tillfälle att från de beslagtagna ritningarna och kopiorna
uttaga alla ritningar och kopior, som tillhörde BKA, samt att han även gjort
detta, därvid han framplockat ritningarna ur olika lådor. Söderbäck hade för-
- 1922 —
88
klarat, att de ritningar och kopior, han kvarlämnat å kriminalavdelningen, icke
vore annat än sådana, som kommit från Kjerrström. Likaledes hade Söderbäck
förklarat, att han a kriminalavdelningen sett de kopior, som vore försedda med
stämpeln »Muller und Wolf», samt att alla dessa härrört från Kjerrström. Angå¬
ende de beslagtagna tabellerna hade Söderbäck förklarat, att en 'del av desamma
vore från Kjerrström, men att en del vore upprättade å BKA:s ritkontor, men
Söderbäck hade förklarat sig omöjligen kunna särskilja dessa tabeller från var¬
andra.
Sedan jag anmodat poliskammaren i Göteborg att inkomma med yttrande,
åberopade poliskammaren ett av föreståndaren för detektiva polisavdelningen’
poliskommissarien Måns Theorin avgivet yttrande. Däri anförde Theorin bland
annat följande:
Uppgiften i klagoskriften därom att, efter det SKF avgivit anmälan hos
detektivpolisen i Göteborg mot en av bolagets tjänstemän för trolöshet mot hu¬
vudman, nämnda detektivpolis anmodat detektivpolisen i Stockholm att verkställa
undersökning hos BKA, överensstämde icke med verkliga förhållandet. Anmälan
rörande ifrågavarande brott hade nämligen först avgivits hos kriminalpolisen i
Stockholm, som jämväl verkställt den i klagoskriften klandrade undersökningen
utan någon som helst anmodan därom från detektivpolisen i Göteborg. Då det
senare blivit nödvändigt för utredningen, att de i Stockholm beslagtagna kopiorna
översändes till kriminalpolisen i Göteborg, hade Theorin gjort framställning därom
till Hallgren. Den 16 mars 1918 hade till Theorin i assurerad försändelse anlänt
hos BKA beslagtagna 90 blåkopior och 4 blyertsritningar. På Theorins begäran
hade kriminalpolisen i Stockholm vidare till honom översänt 618 blåkopior” 183
vävritningar, 24 blyertsritningar och en tabellsamling, vilka handlingar jämväl
beslagtagits hos BKA. Den 18 mars hade Kjerrström blivit häktad, och ärendet
hade den 23 mars överlämnats till rådhusrätten i Göteborg.
I avgivna påminnelser anförde klagandena, bland annat, att mot polisen i
det förevarande fallet kunde anmärkas, att i SKF:s tjänst anställda personer när¬
varit vid förrättningen, att nämnda personer tagit del av sådana ritningar, som
icke i^nagon mån haft avseende å den sak, för vilken husrannsakan verkställts,
att SKF:s representanter tillåtits att själva bedriva husundersökningen, att förrätt-
ningsmannen tagit i förvar jämväl sådana ritningar, som icke i någon mån berörde
det brott, för vilket SKF:s anmälan gjorts, att de i förvar tagna ritningarna icke
vid tillfället förtecknats samt att någon förteckning över samma ritningar icke
inom skälig tid tillhandahållits BKA. Klagandena både vid upprepade tillfällen
hos Hallgren anhållit om eu förteckning å de beslagtagna handlingarna. Den
förteckning, klagandena slutligen bekommit, hade varit dagtecknad den 21 maj
1918. I anledning därav att Theorin i sin förklaring erinrat, att Kjerrström blivit
häktad den 18 mars 1918, ville klagandena meddela, att Göta hovrätt genom ut¬
slag den 27 maj 1918, medan målet mot Kjerrström var anhängigt vid rådhus¬
rätten i Göteborg, förordnat att Kjerrström skulle försättas på fri fot.
— 1922 —
89
Vid påminnelserna voro fogade intyg av ingenjören Einar Anderson, ritarna
Hjalmar Wallman och Ernst Sundberg samt ingenjörerna Georg Rosén, Erik
Aström och Söderbäck.
Anderson anförde i sitt intyg följande:
Mellan klockan 2 och 3 e. m. den 13 mars hade å BKA:s lokaler i huset
n:r 4 vid Västra Trädgårdsgatan infunnit sig två hos detektiva polisen anställda
personer, av vilka den ene var Björck. Sedan de träffat Åsberg, hade Björck
påstått, att BK A innehade från SKF »stulna» ritningar samt anhållit, att Åsberg
ville visa dem BKA:s ritkontor. Omedelbart därefter hade den andre av detek¬
tiverna kallat in tre herrar, vilka stått i trappuppgången. Dessa hade varit Nord¬
lund, Fjellman och Brändström. Samtliga nämnda personer hade först besökt
den av ritsalarna, som läge närmast förrummet, eller det s. k. stora ritkontoret.
Sedan de frånkopplat telefonerna, hade de låtit undersöka Wallmans arbete med
s. k. standardtabeller. Så snart de fått syn på dessa tabeller, hade Fjellman för¬
klarat, att originalen till desamma vore SKF:s. Därefter hade samtliga pågående
ritnings- och konstruktionsarbeten vid alla platser inom ritkontoret undersökts.
Dessa arbeten hade jämförts med av Brändström innehavda blåkopior. Fjellman
hade uppmanat Sundberg att taga fram ritningarna över planslipmaskiner samt
en del andra maskiner och apparater. Undersökningen i BKA:s lokaler hade be¬
drivits huvudsakligen av Fjellman. Denne hade gått ensam omkring och gran¬
skat de å ritborden uppfästade ritningarna samt dragit ut lådor ur ritborden.
Åsberg hade upprepade gånger gjort erinringar däremot till såväl Fjellman som
Björck och hållit före, att undersökningen borde bedrivas av polisen och icke av
något konkurrentbolags tjänstemän. Björck hade det oaktat medgivit Fjellman
att fortsätta med undersökningen. Bland de ritningar, som Fjellman och SKF:s
övriga representanter sålunda tagit del av, hade funnits åtskilliga, som utgjort
av BKA:s ingenjörer och ritare fullt självständigt utarbetade konstruktioner. Se¬
dan undersökningen, som utförts utan någon reda eller ordning, pågått en stund,
hade Åsberg förklarat, att det vore bättre, att polisen toge hela arkivet med sig
till detektivstationen och där läte undersöka detsamma av opartiska personer. Där¬
efter hade samtliga ritningar och andra handlingar i Söderbäcks rum samman¬
förts. Sedan expressbud tillkallats, hade handlingarna bortförts från BKA:s lo¬
kaler. Innan ritningarna och de övriga handlingarna bortförts, hade Kreuger
infunnit sig och uttryckligen förbjudit, att SKF:s representanter finge taga del
av några BKA:s tillhörigheter. Dessutom hade Kreuger förbjudit, att några så¬
dana tillhörigheter bortfördes från BKA:s lokaler. Under undersökningen hade
SKF:s representanter uppträtt synnerligen brutalt och hänsynslöst. Detta gällde
icke endast Fjellman, som trots förbud från BKA:s tjänstemän på egen hand
undersökt ritbord och ritlådor, utan även Nordlund. Denne hade bland annat
hindrat Anderson att lämna det s. k. stora ritkontoret. Nordlund hade därvid
yttrat: »Det är nog säkrast, att Ni stannar, där Ni är.» De uttryck, som SKF:s
representanter använt vid uttalande av sina omdömen om åtskilliga av BKA:s
ritningar, hade också varit mindre hänsynsfulla. De hade med förkärlek använt
uttryck sådana som: »Dessa ritningar äro stulna.» »Det här är de stulna rit-
12 — Justitieombudsmannevs ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.
90
ningama.» Anderson erinrade sig även särskilt följande yttrande av Fjell man:
»Hela ritkontoret är stulet.»
Wallmans intyg överensstämde i huvudsak med Andersons.
Sundberg anförde i sitt intyg följande:
Sedan SKF:s tjänstemän vid undersökningen fått syn på standardtabellerna,
hade Fjellman förklarat, att originalen till desamma vore SKF:s, samt tillagt
ungefär följande: »Dessa tabeller skulle Ni fått av oss, om Ni begärt det, så
hade Ni ej behövt stjäla dem.» Därefter hade samtbga pågående ritnings- och
konstruktionsarbeten vid alla platser inom ritkontoret undersökts. Dessa arbeten
både jämförts med av Brändström innehavda blåkopior. Fjellman hade upp¬
manat Sundberg att taga fram ritningarna över planslipmaskiner samt en del
andra maskiner och apparater. Efter någon tvekan hade Sundberg följt med
till det mindre ritrummet, där ifrågavarande ritningar varit förvarade. Sedan rit¬
ningarna framtagits, hade Fjellman förklarat, att samtliga ritningar till planslip-
maskinerna lades under beslag. Något senare hade Björck uppfordrat såväl
Åström som Rosén, vilka båda varit placerade i ritrummet, att utlämna samtliga
ritningar, vilka Björck påstode tillhöra SKF. På Roséns förfrågan, av vilken an¬
ledning denna begäran framställdes, hade Björck förklarat, att de vore från de¬
tektiva polisen i Stockholm. Rosén, som protesterat mot, att BKA:s konstruk¬
tionsarbeten visades för ett konkurrentbolags tjänstemän, hade yttrat, att han
vore villig att visa ritningarna för polisen men däremot ej för några konkurren¬
ter. Björck hade genmält, att det icke kunde bliva tal om konkurrenter, då rit¬
ningarna vore SKF:s egendom.
Rosén och Åström intygade följande:
Två eller tre personer hade trängt in i det rum, som disponerats av honom
och Åström, utan att uppgiva namn eller ärende. De hade börjat gräva i rit-
ningshögen på Åströms bord och ryckt till sig en del ritningar. Det hade varit
SKF:s representanter, som gjort detta. Ingen av BKA:s personal, som känt till
vad saken rört sigcom, hade då närvarit. Då de gått ut igen, hade Rosén stängt
dörren och frågat Åström, vad han trodde, att saken betydde. Omedelbart hade
dörren öppnats igen och en person inträtt samt förklarat: »Nu får ingen ringa
på telefonen på en stund.» Någon hade också gått fram till telefonapparaten
och lagt av luren. Rosén hade anhållit få veta, vem som gåve en sådan befall¬
ning. Då först hade det upplysts, att det voreo från detektiva polisen. Samtidigt
hade fråga framställts, huruvida Rosén och Åström hade ytterligare några rit¬
ningar i rummet. Rosén hade just haft på sitt bord dels under arbete varande
ritningar för en specialmaskin för tillverkning av kulhållare och dels en blåkopia
över experimentkulhållare. Dessutom hade Rosén i bordslådan haft ritningar till
andra nya förslag, vilka legat under patentbehandling. Vid polisens fråga hade
Rosén svarat, att han visserligen hade ritningar i sitt förvar, men att han ej toge
fram dem, så länge representanter för en konkurrentfirma närvore. Polismannen
hade då häftigt upplyst: »Jag skall tala om, att det är överingenjören för SKF,
som är med.» Rosén hade svarat, att det vore likgiltigt, vilken ställning kon¬
kurrentombudet hade inom sitt bolag, och att Rosén ej komme att visa sina rit¬
ningar för honom. För polisen skulle han visa dem, men ej för konkurrenter.
— 1922 —
91
Polismannen hade då frågat skarpt: »Vill Ni visa dem eller vill Ni inte?» Rosén
hade fortfarande lämnat samma svar. Under detta ordbyte hade två av SKF:s
representanter kommit fram till ltoséns bord, varest ritningarna för specialmaski¬
nen för tillverkning av kulhållare och blåkopia över experimentkulhållaren legat
öppet. En av SKF:s representanter hade tagit blåkopian för att närmare gran¬
ska densamma. Rosén hade demonstrativt tagit den tillbaka och vänt den om.
En annan av SKF:s representanter hade då kommit fram till bordet, ävenledes
tagit del av blåkopian samt yttrat: »Ja, den där kan Ni behålla, den har jag
sett på annat håll förut.» Det arbete, som Rosén hållit på med, både varit ett
fullt självständigt konstruktionsarbete, som på grund av dess beskaffenhet att
avse uppfinningar, varå patent sökts och skulle sökas, icke bort komma till någon
utomståendes kännedom.
Söderbäck intygade bland annat, att de av Söderbäck å polisstationen avskilda,
BKA tillhöriga ritningarna icke återställts den 14 mars. Enligt vad Söderbäck
ville minnas, hade det dröjt flera dagar, innan de återkommit. Ännu hade BKA
icke återfått en del ritlådor och pärmar, i vilka de beslagtagna ritningarna och
tabellerna förvarats.
Av de vidlyftiga protokollen i det vid rådhusrätten i Göteborg handlagda
målet mellan extra stadsfiskalen Axel Benktander, å tjänstens vägnar, ävensom
SKF, å ena, samt Kjerrström, Lindman och Frykberg, å andra sidan, inhämtas
i korthet bland annat följande:
Den 23 maj 1918 hördes professorn S. Lindström och ingenjören H. Schalin
såsom vittnen, därvid de berättade, att de verkställt undersökning av de i målet
ifrågakomna ritningarna och kopiorna å polisens i Göteborg detektiva avdelning
samt att de funnit BKA:s standardtabeller antingen vara kopierade efter SKF:s
motsvarande tabeller eller ock härleda sig från samma ursprung som dessa. Åtskil¬
liga av de i BKA:s tabellsamling upptagna tabellerna vore dock olika SKF:s mot¬
svarande tabeller, och därjämte saknade en del av tabellerna i samlingen mot¬
svarighet i SKF:s tabellsamling.
Den 30 maj 1918 hördes Sundberg såsom vittne samt berättade, sedan Sund¬
berg fått se på de i Göteborgspolisens rapport omförmälda standardtabellerna, att
en mycket stor del av desamma utförts antingen av Sundberg eller av andra
ritare ' å kontoret, därvid Sundberg kontrollerat utförandet av desamma, a,tt en
del av dessa tabeller självständigt uppgjorts å BKA:s ritkontor samt att till en
annan del av tabellerna tjänat till ledning allmänt tillgängliga handböcker.
Vid samma rättegångstillfälle hördes även hos BKA anställde ritaren Axel
Karlsson, som uppgav, att å BKA:s ritkontor i Stockholm hade, utöver arbetet
med kopiering av ritningar, utförts åtskilligt ritningsarbete. Dessutom hade å
ritkontoret förekommit upprättande av tabeller, varvid Karlsson för sin del upp¬
rättat tabeller med ledning av i marknaden förekommande tekniska handböcker.
Karlsson hade kopierat åtskilliga av tabellerna, särskilt locktabellerna. Vid upp¬
görandet av sistnämnda tabeller hade Karlsson haft till ledning blåkopior, vilka
icke varit försedda med någon firmabeteckning.
— 1922 —
92
Den 29 juni 1918 hördes Söderbäck och Åsberg såsom vittnen. Söderbäck
gjorde åtskilbga anmärkningar mot polisrapporten, i vad den återgav hans vid
polisförhöret avgivna berättelse. Det vore oriktigt, att Söderbäck inför polisen i
Stockholm skulle hava förklarat, att de ritningar och kopior, som kvarlämnats å
kriminalstationen, vore kopior av ritningar, som Söderbäck erhållit av Kjerrström.
Hans förklaring hade inneburit, att de ritningar och kopior, som återstått, sedan
den av honom verkställda utplockningen av andra ritningar och kopior utförts,
varit dels blåkopior av vävritningar och blyertsritningar, vilka överlämnats av
Kjerrström, dels sådana vävritningar, som upprättats med ledning av från Kjerr¬
ström bekomna ritningar, dels ock kopior, som tagits av sistnämnda vävritningar.
De vävritningar, som sålunda upprättats, hade i vissa detaljer avvikit från de
ritningar, som lämnats av Kjerrström, en uppgift, som Söderbäck, såvitt han
kunde erinra sig, även meddelat Björck. Söderbäck hade vid polisförhöret upp¬
givit, att bland de å kriminalstationen befintliga tabellerna jämväl funnits åt¬
skilliga, som fullt självständigt utarbetats av Söderbäck och den å BKA:s rit¬
kontor i Stockholm anställda personalen. Söderbäck hade även påpekat, att han
icke heller undantagit å BKA:s ritkontor självständigt upprättade tabeller. Ej
heller hade han undantagit en vävritning, som han låtit upprätta med ledning av
en kopia, som funnits bilagd en av SKF utsänd reklambroschyr, och icke heller
de kopior, som tagits av nämnda vävritning. Söderbäck hade icke förklarat, att
han å kriminalavdelningen sett de kopior, som vore försedda med stämpeln
»Muller und Wolf». Söderbäcks förklaring i nämnda avseende hade inneburit,
att han å kriminalavdelningen sett eu del kopior, som varit försedda med stäm¬
peln »Muller und Wolf». Den i polisrapporten upptagna förklaringen, att alla
dessa kopior härrört från Kjerrström, hänförde sig sålunda endast till de kopior,
som Söderbäck vid tillfället sett. Söderbäck hade bestämt förklarat, att en del
av tabellerna vore utarbetade med ledning av från Kjerrström bekomna tabeller,
och således icke, att eu del av desamma vore från Kjerrström, samt att en del
av tabellerna vore fullt självständigt utarbetade av Söderbäck och den å ritkon¬
toret anställda personalen. Söderbäcks förklaring, att han omöjligen kunnat sär¬
skilja dessa tabeller från varandra, hade inneburit, att det vore omöjligt att utan
erforderlig tid och hjälp verkställa något särskiljande av tabellerna. Vid förhöret
hade Söderbäck dessutom förklarat, att flera av de från Kjerrström erhållna ta¬
bellerna återfunnes i ingenjörsböcker, tillgängliga i marknaden.
Åsberg anförde bland annat följande: Vid polisens husrannsakan hade Ås¬
berg av Björck tillfrågats, om han vore direktören Åsberg, och, då Åsberg be¬
jakat detta, om han vore i Frykbergs ställe. Såsom svar å den senare frågan
hade Åsberg förklarat, att så icke vore förhållandet, men tillagt, att han möjligen
i allt fall kunde stå till tjänst. Sedan Björck och en honom följaktig person
under framvisande av sina polisbrickor uppgivit, att de vore detektiver, hade
Björck påstått, att BKA innehade ritningar, tagna från SKF. Därtill hade Ås¬
berg genmält, att han saknade kännedom om BKA:s ritningar, då han endast
under en veckas tid varit anställd å BKA:s kontor, samt tillagt, att han omedel¬
bart skulle söka taga reda på chefen för BKA Frykberg. Då det icke lyckats
Åsberg att få reda på Frykberg, hade Björck frågat efter Söderbäck. Sedan det
- 1922 —
93
visat sig, att Böderbäck icke vore att träffa å kontoret, hade Björck anhållit, att
Åsberg ville visa honom BKA:s ritkontor. Donna anhållan hade Åsberg förklarat
sig vara villig tillmötesgå. Sedan Åsberg och Björck i anledning därav kommit
ut i förrummet till BKA:s lokaler, hade den andre av detektiverna kallat in tre
herrar, vilka stått i trappuppgången. Dessa både därefter rusat in i förrummet.
Varken Björck eller den andre detektiven hade uppgivit, vilka dessa personer
vore. oIcke heller hade vare sig Björck eller den andre detektiven frågat, huru¬
vida Åsberg tilläte nämnda tre personer att närvara vid husrannsakningen och
taga del av i lokalen befintliga kopior. Åsberg hade icke förklarat, att intet
hinder mötte för dessa personer att närvara och granska å BKA:s lokaler befint¬
liga ritningar och kopior. Någon halvtimme, efter det undersökningen tagit sin
början, hade Åsberg genom en upplysning av någon hos BKA anställd ritare
fått veta, att nämnda personer utgjorts av Nordlund, Fjellman och Brändström.
Undersökningen hade bedrivits huvudsakligen av Fjellman, som själv gått om¬
kring och granskat de å ritborden uppspända ritningarna samt dragit ut lådor ur
ritborden. Åsberg hade upprepade gånger till såväl Fjellman som detektiverna
påpekat, att undersökningen borde verkställas av dessa senare och icke av några
främmande personer. Åsberg hade därvid gjort en särskilt skarp anmärkning
mot Fjellmans sätt att undersöka BKA:s ritkontor. Trots dessa Åsbergs yrkanden
och erinringar hade detektiverna medgivit Fjellman att fortsätta med undersök¬
ningen. Den enda, som förklarat sig hava samma uppfattning som Åsberg, hade
varit Brändström. Under det att undersökningen pågått, hade Söderbäck anlänt
till kontoret. Söderbäck hade av detektiverna uppmanats att genomgå samtliga
hos BKA befintliga ritningar samt att därvid uttaga de ritningar, vilka icke i
något avseende berörde den sak, för vilken husrannsakan verkställdes. Söderbäck
hade emellertid förklarat, att det vore omöjligt att omedelbart verkställa detta.
Med hänsyn till det sätt, varpå undersökningen bedrivits, hade Åsberg förklarat,
att det vore bättre, att polisen toge hela arkivet med sig till detektivstationen och
där läte undersöka detsamma av opartiska personer. Under undersökningens
gång hade Åsberg upprepade gånger anmärkt, att han ansåge hela undersök¬
ningen vara upprörande, då detektiverna förhölle sig synnerligen passiva och över¬
läte åt SKF:s representanter, särskilt Fjellman, att utföra undersökningen. För
Åsberg hade det varit fullkomligt ofattbart, att detektiverna skulle tillåta ett
konkurrentbolags ingenjör att leda och utföra undersökningen hos BKA. Efter
det undersökningen pågått någon stund, hade Ivreuger kommit tillstädes samt ut¬
tryckligen förbjudit, att de hos SKF anställda personerna finge deltaga i under¬
sökningen. Likaledes hade Kreuger förbjudit, att några av BKA:s ritningar och
kopior eller andra handlingar bortfördes från BKA:s lokaler.
Den 2 mars 1920 meddelade rådhusrätten i Göteborg utslag i målet, och
yttrade därvid, att i målet väl vore upplyst, att Kjerrström, vilken sedan början
av augusti 1917, intill dess han anhållits, innehaft anställning såsom chef för
SKF:s maskinritkontor i Göteborg, efter det Kjerrström i slutet av september 1917
med Frykberg träffat överenskommelse, att Kjerrström skulle taga anställning
såsom teknisk chef hos då under bildning varande BKA, från SKF:s fabrik till
sin bostad medfört ett större antal i SKF;s arkiv förvarade ritningar och tagit
- 1922 -
94
eller låtit taga kopior av desamma, vilka kopior, liksom en del å Kjerrströms
tjänsterum i sagda fabrik förvarade, SKF tillhöriga kopior av dylika ritningar,
Kjerrström översänt till BKA:s ritkontor i Stockholm eller tillställt sistsagda rit¬
kontors föreståndare vid dennes besök i Göteborg för att användas vid ritnings-
arbete för sistnämnda bolags räkning, men enär den i målet förebragta utredningen
icke gåve stöd för antagande, att SKF genom Kjerrströms berörda förfarande till¬
skyndats någon skada eller att sådan skada därav vore att befara och Kjerrström
icke eljest blivit förvunnen till trolöshet mot SKF, bleve åklagarens ansvarstalan
mot Kjerrström ävensom SKF:s mot honom framställda ersättningsyrkande av
rådhusrätten lämnade utan bifall, i följd varav jämväl ansvarspåståendena mot
Frykberg och Lindman ogillades.
Kådhusrättens utslag vann laga kraft.
I avvaktan på utgången av målet vid rådhusrätten hade jag låtit det hos
mig anhängiggjorda ärendet vila. Sedan jag erfarit, att rådhusrättens utslag vore
att förvänta, anmodade jag Ö. Ä. för polisärenden att från Björck infordra ytt¬
rande, däri han särskilt skulle lämna upplysning angående ordalagen i den order,
varigenom Hallgren anbefallt Björck att verkställa den i ärendet ifrågakomna
undersökningen å BKA:s kontor.
Björck anförde bland annat följande:
Vid orderns meddelande hade Hallgren delgivit Björck den i polisrapporten
omnämnda, till kriminalavdelningen inkomna skrivelsen från SKF. Vidare hade
Björck av Hallgren tillsagts att i sällskap med Wallin samt i rapporten omnämnda
representanter för SKF begiva sig till BKA:s lokaler i huset vid Västra Träd¬
gårdsgatan och där företaga undersökning. Undersökningen skulle företagas för
att utröna, huruvida där funnes ritningar eller kopior av ritningar, tillhöriga
SKF, i vilket fall dessa handlingar skulle omhändertagas och föras till kriminal¬
avdelningen. Då det varit Björck och Wallin omöjligt att avgöra, vilka ritningar
eller kopior som tillhörde det ena eller andra bolaget, hade Björck av Hallgren
erhållit det beskedet, att inga andra handlingar, än dem som av representanterna
för SKF igenkändes såsom dess egendom skulle omhändertagas och föras till
kriminalavdelningen. Wallin hade icke erhållit någon direkt order av Hallgren,
utan endast blivit av Björck tillsagd att på Hallgrens order medfölja.
Å bolagsstämmor den 30 juni och den 22 december 1919 beslöt BKA att
träda i likvidation. Sedan jag berett bolaget i likvidation tillfälle att inkomma
med ytterligare påminnelser, avgåvos sådana.
Med anledning av vad som förekommit anmodade jag Ö. Ä. att förordna
lämplig person att såsom åklagare vid Stockholms rådhusrätt i laga ordning an¬
hängiggöra och utföra åtal mot Hallgren och Björck. I en för åklagaren ut¬
färdad instruktion anförde jag följande:
Vår rätt har ännu icke några andra allmänna bestämmelser om husrannsakan
än dem, som återfinnas i 16 § 7 mom. promulgationslagen till strafflagen, vari-
— 1922 —
95
genom åt en bestulen själv upplåtes rättighet att, efter polismyndighets med¬
givande, anställa husrannsakan hos misstänkt person. Sedan gammalt har emel¬
lertid rätten till husrannsakan hos oss varit erkänd, och bör med förrättningen
avses att efterspana en för brott misstänkt person eller upptäcka föremål, som
genom brott förlorats eller kan tjäna till bevis om brottet.
Bristen på lagfästa bestämmelser i ämnet föranledde J. O. att till 1910 års
riksdag göra framställning, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta för riksdagen framlägga förslag till lag om husrannsakan. Sedan skrivelse
blivit av riksdagen avlåten, gjorde J. O. under 1913 ytterligare eu framställning
i saken till Kungl. Maj:t.
Inom justitiedepartementet utarbetades under 1918 och 1919 ett utkast till
lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. in. Nyligen har
ett förslag i ämnet varit föremål för lagrådets granskning.
Enligt förslaget, vari bland annat bestämmelser om hus- och kroppsrann-
sakan samt kroppsbesiktning upptagits, må husrannsakan, om anledning finnes
att misstänka någon för brott, varå straffarbete eller fängelse efter lag kan följa,
eller för delaktighet däri, kunna företagas i den misstänktes hemvist eller annan
lägenhet, som av honom innehaves, såvida ändamålet är att fasttaga den miss¬
tänkte eller att upptäcka föremål, som avhänts genom brottet eller kan antagas
på grund av brottet förverkat, eller ock annat, som kan bidraga till utredningen
angående den brottsliga gärningen. Hos annan må för ändamål, som nu sagts,
husrannsakan i anledning av brott, varå efter lag kan följa straffarbete, kunna
företagas, då brottet förövats i den lägenhet, som skall undersökas eller då särskild
anledning är att antaga, att den misstänkte befinner sig där eller att annat, som
eftersökes, skall där anträffas.
I det förevarande fallet hava klagandena, såvitt jag uppfattat deras anmälan
riktigt, icke velat göra gällande, att den i BKA:s lokaler i Stockholm företagna
husundersökningen varit alldeles obefogad, utan de hava anhållit, att jag ville
verkställa utredning rörande det sätt, varpå undersökningen verkställts.
För min del kan jag icke finna annat än att — med .hänsyn till innehållet
i SKF:s den 12 mars 1918 till kriminalavdelningen hos Ö. Ä. för polisärenden
ingivna anmälan — det redan från början bort för Hallgren framstå såsom åt¬
minstone tvivelaktigt, om en enligt svensk rätt straffbar förbrytelse förelåge. De
i lagen den 19 juni 1919 införda bestämmelserna mot illojal konkurrens hade
ännu icke tillkommit, och rådhusrätten i Göteborg har genom sitt den 2 mars
1920 meddelade, laga kraft vunna utslag ogillat den mot Kjerrström förda talan
om trolöshet.
Som det emellertid måste vara av stor vikt, att en polisundersökning, om det
därmed avsedda syftemålet skall vinnas, bedrives med snabbhet, kan det måhända
icke anses begärligt, att Hallgren genast skolat kunna fatta en bestämd ställning
i själva rättsfrågan. Klagandena hava också i sin första klagoskrift anfört, att
de icke ville hindra polisens utredning i den mån, den hölles inom lagens
gränser.
Men då saken i det fullkomligt outredda skick, vari densamma förelåg vid
ingivandet av SKF:s anmälan, i allt fall bort förefalla Hallgren tveksam, hade
— 1922 —
96
det ålegat honom att förfara med större betänksamhet än som skett. Det hade
sålunda, enligt mitt förmenande, ålegat Hallgren att, innan han förordnade om
husrannsakan, infordra närmare upplysningar från SKF, i vilka avseenden och
beträffande vilka ritningar eller andra handlingar det ifrågavarande överlämnandet
till BK A ägt rum.
Klagandena hava riktat sig emot det sätt, varpå husrannsakningen företagits,
och vad därmed ägde samband samt i första rummet framställt anmärkning
däremot, att i SKF:s tjänst anställda personer tillåtits närvara vid förrätt¬
ningen.
Hallgren har åberopat, att det läge i sakens natur, att målsägaren i de fall,
då de honom frånhända föremålen icke vore av sådan beskaffenhet, att de kunde
identifieras av polismyndigheten med användande allenast av en av målsägaren
lämnad beskrivning, måste anmodas biträda med föremålens identifiering. Denna
Hallgrens uppfattning kan jag emellertid icke utan vidare dela. Varje husrann¬
sakan innefattar ett störande ingrepp mot en persons hemvist eller annan av
honom disponerad lägenhet. Samhällsintresset kräver, att ett dylikt ingrepp i
vissa fall får äga rum. Men å andra sidan står den enskilde medborgarens an¬
språk på att icke mer än nödigt är kränkas i sin rätt till helgd för sitt hem
och sin verksamhet.
Att därvid skyddandet av särskilda yrkeshemligheter icke får lämnas ur sikte,
torde vara uppenbart. Rätten till sådant skydd har i flera under senare åren
tillkomna bestämmelser blivit erkänd. I § 2 mom. 4 av tryckfrihetsförordningen
hava vid olika tidpunkter införts i dylikt syfte tillkomna stadganden, och bland
eljest meddelade bestämmelser förtjäna att framhållas stadgandena i nyssnämnda
lag den 19 juni 1919.
Även om det icke skulle anses vara alldeles uteslutet, att målsägare finge
närvara vid eu husrannsakan — vilket likväl, såsom klagandena framhållit, icke
synes stå i överensstämmelse med de av nya lagberedningen i dess betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning föreslagna bestämmelserna om hus- och
kroppsrannsakan — torde det dock under inga förhållanden böra tillåtas måls¬
ägare att närvara vid en husrannsakan, när någon yrkeshemlighet kan tänkas
bliva yppad. Erfordras därvid sakkunnigt biträde för identifiering av de före¬
mål, för vilka husrannsakan verkställes, måste en utomstående person till¬
kallas.
Då Hallgren gav order åt Björck att, åtföljd av Wallin och med sakkunnigt
biträde av Nordlund, Fjellman och Brändström, vilka voro anställda hos SKF,
företaga husrannsakan i BKA:s lokaler i huset n:r 4 Västra Trädgårdsgatan, före¬
låg, såvitt i ärendet kunnat inhämtas, icke annan utredning än den som inne¬
fattades i SKF:s anmälan till kriminalavdelningen. Denna anmälan innehöll, att
blåkopior till ett antal av omkring 1,500 eller mera av någon eller några i SKF:s
tjänst anställda personer tagits av bolaget tillhöriga maskinritningar och, försedda
med en fingerad stämpel, överlämnats till BKA, som genom sin personal låtit
överflytta kopiorna på väv. BKA hade därigenom olovligen kommit i besittning
av en stor del för SKF värdefulla fabrikshemligheter, vilket kunde komma att
göra SKF ekonomisk skada. Någon uppgift å de personer, vilka voro för det
— 1922 —
97
uppgivna brottet misstänkta, eller närmare specifikation å de ritningar, av vilka
kopior tagits, lämnades icke. Att*under sådana förhållanden eu undersökning hos
BKA icke skulle kunna ske, utan att innehållet i eu hel del BKA tillhöriga rit¬
ningar och andra handlingar bleve för do i undersökningen deltagande yppat,
borde hava varit uppenbart. Betydelsen härav borde icke hava varit för Hall¬
gren främmande. Likaväl som SKF genom det hos kriminalavdelningen anmälda
förfarandet utsatts för att värdefulla yrkeshemligheter blottats, kunde BKA genom
en husrannsakan, om denna icke utfördes med gott omdöme, bliva utsatt för
samma fara. Den omständigheten, att BKA:s ledning genom den ingivna an¬
mälningen blivit i viss mån misstänkt, fick icke medföra kränkning av BKA:s
berättigade anspråk på skydd för egna yrkeshemligheter.
Att verkställandet av husundersökningen skulle väsentligt underlättas genom
att anlita de hos SKF anställda personerna såsom sakkunniga biträden, är visser¬
ligen naturligt. Såvitt jag kunnat finna, har deras närvaro dock ingalunda varit
nödvändig, för att en husrannsakan skulle kunna utföras. Väl är det sannolikt,
att det skulle hava berett förrättningsmannen stora svårigheter att endast med
ledning av de SKF:s ritningar, av vilka blåkopior förmodades hava blivit över¬
lämnade till BKA, kunna utföra den för identifiering nödiga undersökningen.
Men det synes otvivelaktigt, att en sakkunnig person, som icke varit i SKF:s
tjänst men i viss mån blivit av bolaget insatt i förhållandena, med framgång
kunnat anlitas såsom biträde. Av utredningen synes framgå, att Brändström vid
undersökningen medhaft ritningar till jämförelse, och SKF hade i sin anmälnings-
skrift uppgivit, att de till BKA överlämnade kopiorna blivit försedda med en
fingerad stämpel (Muller und Wolf Nurnberg). Med tillgång till SIvF:s ifråga-
komna ritningar hade en utomstående sakkunnig person säkerligen kunnat verk¬
ställa identifieringen.
Emot ett dylikt förfaringssätt skulle kunna erinras, att SKF därigenom i viss
mån tvingats att för en utomstående blotta sina yrkeshemligheter. Om valet av
person gjorts med urskillning, borde dock hans egenskap av sakkunnigt biträde
vid en av offentlig myndighet företagen förrättning hava innefattat garanti mot
missbruk. Ett stöd för meningen, att ett dylikt förfaringssätt varit på sin plats,
finner jag däri, att i målet vid rådhusrätten i Göteborg professorn Lindström och
konsulterande ingenjören Schalin anlitats såsom sakkunniga och därvid fått taga
del av åtskilliga SKF tillhöriga ritningar.
Enligt kriminalavdelningens polisrapport, vars riktighet vidhållits av Björck,
hade efter hans och hans följeslagares ankomst till BKA:s kontorslokaler Åsberg
på tillfrågan förklarat sig samtycka till att SKF:s representanter närvoro vid hus-
rannsakningen. Denna uppgift har emellertid blivit bestridd av Åsberg, och hans
bestridande har vunnit stöd av andra personers intyganden. För min del är jag
icke övertygad, att ett dylikt samtycke blivit lämnat. Men under alla förhållan¬
den har detta icke varit av någon avgörande betydelse för förrättningen. Björck
hade av Hallgren erhållit order att verkställa förrättningen med sakkunnigt biträde
av SKF:s representanter och på grund därav med dem infunnit sig å BKA:s
kontor. Att de skulle närvara vid förrättningen, var sålunda avgjort, utan att
klagandena därom blivit i förväg tillfrågade.
13 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.
98
Anlitandet av de hos SKF anställda personerna såsom sakkunniga biträden
har i verkligheten lett till, att de kommit att taga del av andra ritningar än så¬
dana, som härrört från SKF. Det är upplyst, att under husvisitationen såväl en
del tabeller som ett av Rosén påbörjat konstruktionsarbete rörande en special¬
maskin för tillverkning av kulhållare blivit föremål för de sakkunnigas granskning,
utan att någon av handlingarna befunnits vara av sådan beskaffenhet, att de hade
med det anmälda brottet att skaffa. Bland de ritningar, blåkopior och tabeller,
som efter visitationens utförande blivit å detektiva stationen undersökta av Fjell-
man, hava, såsom utredningen giver vid handen, uppenbarligen funnits såväl rit¬
ningar som tabeller, på vilka SKF icke kunnat göra något anspråk gällande. I
sistberörda hänseende är särskilt anmärkningsvärt, att Hallgren, som efter hus¬
undersökningen torde hava gjort sig underrättad om vad som därvid tilldragit
sig, icke heller därefter tagit sådan befattning med utredningen, att BKA:s yrkes¬
hemligheter blivit bättre än som skett bevarade.
Såsom jag nu framhållit, hade SKF:s representanter icke bort tillåtas närvara
vid husundersökningen. Ansvaret för den felaktighet, som härutinnan blivit be¬
gången, måste falla på Hallgren.
Men när Hallgren en gång givit order, att nämnda personer skulle biträda
vid förrättningen, både han åtminstone bort lämna förrättningsmannen Björck en
utförlig instruktion, om vilken del i undersökningen dessa personer skulle få taga.
Att vid överlämnandet åt en underordnad av ett så viktigt uppdrag som det
ifrågavarande icke meddela noggranna förhållningsregler, synes betänkligt. Då
Hallgren ansett nödvändigt, att de hos SKF anställda tjänstemännen närvoro vid
husundersökningen, hade han bort tydligt framhålla för Björck, att de endast finge
närvara för att vid förefallande behov rådfrågas av Björck och att det ingalunda
finge tillåtas dem att framför eller vid sidan av Björck företaga undersökningen.
Som förrättningen, enligt vad utredningen ger vid handen, i sistberörda av¬
seende förlupit på ett synnerligen olämpligt sätt, måste även detta läggas Hallgren
till last.
Därvid kan jag emellertid icke undgå att finna att — även om Björck vid
husundersökningen trott sig följa givna order •— hans förfarande därvid varit så¬
dant, att det måste av mig påtalas.
Såsom förrättningsman hade Björck — även om han icke fått tillräckliga, in¬
struktioner — haft att tillse, att han ensam verkställde undersökningen och att
framför allt de sakkunniga biträdenas verksamhet inskränktes till att tillhandagå
honom med upplysningar. Varje order eller anmodan till de vid husrannsakningen
närvarande skulle hava kommit från Björck, och varje undersökning i skåp,
bordslådor eller andra förvaringsrum skulle hava utförts av Björck med 'biträde
endast av Wallin. I stället synes Björck redan vid undersökningens början hava
släppt ledningen av densamma, vilken enligt utsagor av flera av de vid tillfället
närvarande bedrivits huvudsakligen av Fjellman. Fjellman synes hava tillåtits
att icke allenast på egen hand taga del av handhngar, som legat framme, utan
därjämte genomleta förvaringsrum för ritningar samt anmoda BK A s personal
att framtaga och framvisa sådana. Huruvida anträffade handlingar skulle tagas
i förvar, synes hava avgjorts av Fjellman, och såväl han som Nordlund och
— 1922 —
99
Brändström synas liava fått uttala sin privata mening om det hos polisen anmälda
förfarandet i för BKA:s personal pinsamma och nedsättande yttranden. Under
förrättningen torde påpekanden icke hava saknats om det otillbörliga i Fjellmans
uppträdande, men dessa synas icke hava föranlett Björck att åter taga förrätt¬
ningen i sin hand. Det allmänna intrycket hos BKA:s vid förrättningen när¬
varande tjänstemän blev, att den utförts utan reda eller ordning.
Den undfallenhet för SKF:s representanter, som Björck under husrannsak-
uingen ådagalagt, blev icke heller utan betänkliga följder. Då den under förrätt¬
ningen uppkomna oordningen medförde fara för att allt flera av BKA:s yrkes¬
hemligheter skulle bliva för SKF:s representanter blottade, föreslog Åsberg, att
BKA:s hela arkiv skulle forslas till kriminalavdelningen och att undersökningen
där skulle fortsättas. Ritningar och andra handlingar blevo därefter utan någon
vidare granskning rörande deras beskaffenhet sammanförda och på ett laståkdon
överflyttade till detektivstationen. Härigenom blevo handlingar, som icke på
något sätt berörde det anmälda brottet, bortförda från BKA:s kontor. Efter vad
det vill synas, blevo handlingarna icke återställda till kontoret förrän efter flera
dagar.
En annan följd av Björcks handlingssätt blev, att någon förteckning över
den egendom, som bortfördes, icke vid husundersökningen upprättades. Att det
åligger den, som verkställer en husrannsakan, att däröver föra anteckningar och
att i dessa skola inflyta uppgift å de föremål, som omhändertagas, är klart. An¬
teckningarna böra vara så fullständiga, att därav kan inhämtas, huru vid förrätt¬
ningen tillgått och huruvida någon felaktighet därvid kan hava blivit begången.
Då vid en husrannsakan egendom omhändertages, fordrar rättssäkerheten, att
egendomen blir i anteckningarna redovisad, så att den, hos vilken undersökningen
göres, får ett bevis om att den tagits i förvar.
I 4 kap. 7 § i ovanberörda förslag till lag angående polisundersökning i
brottmål samt häktning m. m. förekommer i ifrågavarande hänseende bestämmelse,
att anteckningar skola av förrättningsmannen föras om ändamålet med företagen
hus- eller kroppsrannsakan eller kroppsbesiktning och vad därvid förekommit. An¬
teckningarna skola föras så, att därav kan bedömas, huruvida de föreskrifter, som
i lagen givits rörande förrättningens gång, blivit iakttagna. De skola underskrivas
av förrättningsmannen. Den, som beslutat åtgärden, skall ock på begäran av
den, som drabbats av åtgärden, utgiva bevis om densamma, innehållande tillika
uppgift om det brott, som föranlett dess vidtagande, samt övriga skäl för den¬
samma.
Vid ifrågavarande tillfälle väcktes visserligen av Åsberg — av orsak, som
förut blivit nämnd — förslag, att BKA:s hela arkiv skulle forslas till detektiv¬
stationen för att där undersökas. Även om det genom ett tillmötesgående av
denna framställning blivit svårt att före avförandet av handlingarna från BKA:s
kontor upprätta förteckning över desamma, hade det ålegat Björck att omedelbart
efter framkomsten till detektivstationen i närvaro av någon representant för BKA
förteckna handlingarna. Som det då ännu icke blivit avgjort, vilka av de bort¬
förda handlingarna skulle av polismyndigheten behållas, hade BKA bort beredas
tillfälle att kontrollera, att icke någon handling uteslötes eller förkomme. Såsom
— 1922 -
100
nu förfarits, har, såsom klagandena framhållit, det icke vant möjligt för klagan¬
dena att utreda, huruvida av de bortförda handlingarna BKA återbekomma den
del, som icke upptagits i den av polismyndigheten sedermera upprättade förteck¬
ningen över de slutligen kvarhållna handlingarna.
Ansvaret för sistberörda försummelse drabbar i första hand Björck. Men jag
kan icke undgå att finna, att Hallgren jämväl härutinnan brustit i honom åvilande
ämbetsskyldighet. Då Björck återkommit till detektivstationen, borde Hallgren
hava gjort sig noggrant underrättad om förloppet av förrättningen. Då det bort
stå klart för Hallgren, att någon förteckning icke upprättats, hade Hallgren bort
vidtaga åtgärder för att försummelsen snarast bleve avhjälpt. Särskild anledning
härtill gavs även i upprepade framställningar från klagandena att bekomma upp¬
gift å de i förvar tagna handlingarna. Först genom polisrapporten den 5 april
1918 har fullständig förteckning å handlingarna blivit tillgänglig, och särskilt
bevis, varom klagandena framställt begäran, har icke blivit meddelat förrän den
21 maj 1918.
För det fel i tjänsten, vartill såväl Hallgren som Björck, enligt vad ovan
utvecklats, gjort sig skyldiga, uppdrog jag åt åklagaren att mot dem i laga ord¬
ning anhängiggöra och utföra åtal. Det ålåge därvid åklagaren att å Hallgren
och Björck yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Åtal mot Hallgren och Björck blev därefter anhängiggjort vid Stockholms
rådhusrätt. Som Hallgren framställt invändning därom, att han i mål angående
tjänstefel skulle svara inför Svea hovrätt, tillställde jag åklagaren i målet en
skrivelse, däri jag anförde följande:
Huvudregeln i fråga om forum vid åtal för tjänstefel är, att rätt domstol är
forum delicti. Härifrån äro undantag angivna i 8 kap. rättegångsbalken ävensom
en mångfald instruktioner och författningar. I allmänhet gäller, att, därest ej
uttryckliga bestämmelser till annat föranleda, underrätt skall anses såsom rätt
forum. Analogivis och på grund av given praxis torde emellertid särskilda be¬
stämmelser om högre forum kunna komma att tillämpas även beträffande tjänste¬
män, vilkas forum eljest enligt huvudregeln skulle vara underrätt.
I § 62 i instruktionen den 1 december 1882 för Ö. Ä. heter det: Har över¬
ståthållaren eller underståthållaren eller annan hos Ö. Ä. anställd tjänsteman del¬
tagit i lagstridigt beslut eller åsidosatt honom åliggande skyldigheter eller eljest i
tjänstens utövning sig felaktigt förhållit, varde därför vid vederbörlig domstol
tilltalad.
I instruktionerna den 31 december 1917 för förste, andre och tredje polis¬
intendenterna i Stockholm finnas inga bestämmelser om forum i fråga om åtal
för tjänstefel.
Att överståthållarens, underståthållarens och polismästarens i Stockholm forum
är Svea hovrätt synes framgå av stadgandet i 8 kap. 2 § rättegångsbalken. Polis¬
mästaren uppehåller i O. Ä. för polisärenden överståthållarens myndighet.
Även förste polisintendentens forum torde vara Svea hovrätt. Enligt den
för honom gällande instruktionen skall han nämligen tillhandagå polismästaren i
— 1922 —
hans ämbete och vid förfall eller ledighet förestå ämbetet samt tillika i polis¬
kammaren handlägga de mål och ärenden, med vilka polismästaren ej tager be¬
fattning. Förste polisintendenten kan anses såsom polismästarens ställföreträdare.
I de fall, då polisintendent tidigare åtalats för tjänstefel, hava målen au-
hängiggjorts vid Svea hovrätt. I J. 0:s ämbetsberättelse till 1874 års riksdag
sid. 57 o. f. omförmäles ett fall, då polisintendent såsom ansvarig för av O. A. i
poliskammaren meddelade beslut dömdes till ansvar direkt av hovrätten. Enligt
J. 0:s ämbetsberättelse 1881 sid. 23 o. f. dömdes likaledes polisintendent såsom an¬
svarig för ett i poliskammaren meddelat beslut till ansvar direkt av hovrätten.
Enligt N. J. A. 1886 not B. 777 upptogs åtal mot polismästare och polisintendent
angående olyckan utanför Grand hotell vid hovrätten. Att polisintendent såsom
beslutande i poliskammare ansetts hava Svea hovrätt såsom forum, torde må¬
hända kunna förklaras därav, att han i utövningen av sitt ämbete ansetts såsom
underdomare.
Detsamma som gäller polismästaren och förste polisintendenten i Stockholm
gäller även för övriga polismästare i riket. I vissa fall äro de tillika ledamöter
av rådhusrätten. I andra fall kunna de auses i poliskammaren jämställda med
underdomare.
Samma omständigheter kunna emellertid icke, enligt mitt förmenande, åbe¬
ropas, då det gäller att bestämma andre och tredje polisintendenternas forum.
Enligt deras instruktioner äro de under polismästaren ansvariga för allmän ord¬
ning och säkerhet. Deras tjänsteställning torde med detta uttryck vara skild från
förste polisinteudentens. Såvitt deras instruktioner giva vid handen, utöva de
icke heller sin tjänst »å Ö. Ä:s vägnar». Tredje polisintendenten är icke, chef
för någon avdelning av Ö. Ä. utan chef för kriminalavdelningen inom O. A. för
polisärenden.
Att en tjänsteman — såsom tredje polisintendenten — utnämnes av konungen,
har i detta sammanhang ingen avgörande betydelse. Enligt mångfaldiga rättsfall
hava kronofogdar och häradsskrivare åtalats vid underrätt.
Enligt landshövdinginstruktionen den 12 april 1918 åtalas landshövding,
landssekreterare och landskamrerare inför hovrätt. Att sa skall ske, framgår
redan av 8 kap. 2 § rättegångsbalken. Enligt instruktionen åtalas emellertid även
länsassessor inför hovrätt, men detta har sin grund däri, att han enligt § 44
beträffande vissa ärenden har samma tjänstemannaansvar som landssekreterare
eller landskamrerare. Länsnotarie, länsbokhållare, landskanslist och landskontorist
åtalas vid »vederbörlig domstol» d. v. s. underrätt.
Enligt landsfogdeinstruktionen den 14 december 1917 åtalas landsfogde inför
hovrätt. Landsfogden är emellertid högste polischef i länet och överordnad i
förhållande till polismästare i samma län.
Landsfiskaler och stadsfiskaler åtalas vid underrätt.
Beträffande frågan om tredje polisintendents forum i mål rörande tjänste¬
förseelse är denna naturligtvis tveksam så till vida som densamma, då ämbetet
helt nyligen inrättats, icke tidigare varit föremål för prövning.
Med hänsyn till vad ovan anförts finner jag emellertid övervägande skäl
tala för, att rätt forum i förevarande fall är Stockholms rådhusrätt.
— 1922 —
102
Rådhusrätten ogillade genom laga kraft vunnet beslut Hallgrens invändning
i forumfrågan.
i
Därefter anförde rådhusrätten i slutligt utslag den 30 juni 1921 att, enär
Hallgren och Björck icke genom vad i målet förekommit kunde anses hava i
åtalade hänseendet gjort sig skyldiga till förfarande av beskaffenhet att höra för
dem medföra ansvar för tjänstefel, kunde åklagarens talan icke bifallas.
En ledamot av rådhusrätten var av skiljaktig mening och anförde:
»Genom vad i målet förekommit måste anses utrett, att — sedan från SKF
till härvarande polismyndighet den 12 mars 1918 inkommit skriftlig anmälan
därom, att skäl förelåge till misstanke, att någon eller några hos nämnda bolag
anställda personer, som haft sin anställning å bolagets huvudkontor i Göteborg,
olovligen verkställt eller låtit verkställa blåkopior av bolaget tillhöriga maskinrit¬
ningar samt mot kontant ersättning överlämnat dessa blåkopior till BKA — Hall¬
gren beordrat Björc-k att, biträdd av Wallin, företaga husrannsakan i av BKA i
huset n:r 4 vid Västra Trädgårdsgatan här i staden disponerade kontorslokaler,
därvid Nordlund, Fjellman samt Brändström, samtliga anställda i SKF:s tjänst,
anmodats att såsom sakkunniga biträda, utan att några närmare förhållningsregler
med avseende å nämnda personers medverkan vid förrättningen lämnats av Hall¬
gren; att, sedan Björck och Wallin jämte nämnda representanter för SKF den
13 mars 1918 för berörda ändamål inställt sig å BKA:s kontorslokaler, den där¬
städes företagna husrannsakan verkställts huvudsakligen av Fjellman med biträde
av Nordlund och Brändström, varvid Fjellman av Björck tillåtits att icke allenast
på egen hand taga del av ritningar och andra handlingar, som legat framme, utan
därjämte öppna och genomleta förvaringsrum för ritningar samt anmoda BKA:s
personal att framtaga och framvisa sådana, under det Björck och Wallin tagit
föga del i förrättningen; att Björck vid förrättningen, utom åtskilliga kopior av
olika slag utav SKF tillhöriga ritningar, efter förslag av i BKA:s tjänst anställde
direktören Åsberg men mot uttryckligen uttalat förbud av ledamoten i samma
bolags styrelse ingenjören Kreuger utan föregående granskning tagit i förvar och
för undersökning till polisstationen låtit bortföra jämväl åtskilliga sådana ritningar
och andra handlingar, som utgjorts av utav BKA:s tjänstemän utförda fullt
självständiga konstruktioner och beräkningar, samt att före bortförandet av sagda
handlingar någon förteckning över desamma icke blivit uppgjord och icke heller
eljest betryggande åtgärder vidtagits till förekommande av ovisshet om vilka
handlingar som vid tillfället beslagtagits och bortförts.
På grund av vad sålunda förekommit och enär med hänsyn till BKA:s be¬
rättigade anspråk på skydd för egna yrkeshemligheter representanter för SKF
icke bort av Hallgren tillåtas närvara vid ifrågavarande förrättning och icke heller,
då likväl tillåtelse i berörda hänseende meddelats av Hallgren, bort av Björck
tillstädjas på egen hand verkställa ifrågavarande husrannsakan,
ty och som Björck icke ägt låta taga i beslag och bortföra andra föremål, än
sådana som skäligen kunnat vara av betydelse med hänsyn till det ändamål, för
vilket husrannsakan företagits,
— 1922
103
samt de ritningar och andra handlingar, som Björck vid ifrågavarande hus¬
rannsakan låtit taga i beslag, även om desamma av särskilda skäl icke kunnat
före bortförandet från platsen förtecknas, likväl bort efter beslaget av Björck sättas
under sådan vård, att desamma icke kunnat förkomma, förbytas eller eljest miss¬
brukas, i vilket hänseende det ålegat Hallgren att öva nödig tillsyn,
men de åtgärder till de beslagtagna handlingarnas vårdnad, som Björck och
Hallgren påstått sig hava vidtagit, icke kunna anses tillräckligt betryggande,
alltså och då sålunda måste anses ådagalagt, att såväl Hallgren som Björck
i ovannämnda hänseenden brustit i den varsamhet och omsorg, som förhållandena
vid ifrågavarande husrannsakan påkallat,
prövar jag, utan avseende å vad Hallgren och Björck till sitt fredande i
rättegången invänt, rättvist döma dels Hallgren jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
och 4 kap. 3 § samma lag för oförstånd och försummelse i ämbetet att höta
150 kronor, dels ock Björck jämlikt samma lagrum jämförda med 25 kap. 22 §
strafflagen för oförstånd och försummelse i tjänsten att höta 100 kronor.
Över rådhusrättens utslag uppdrog tjänstförrättande J. O. åt advokatfiskal
vid Svea hovrätt att i hovrätten anföra besvär och därvid yrka bifall till åtalet.
Hovrätten yttrade i utslag den 21 oktober 1921 att, enär Hallgren och Björck
icke, såvitt i målet vore visat, genom sitt förfarande uti ifrågavarande tjänste¬
ärende gjort sig skyldiga till fel i tjänsten, bleve det slut, vartill rådhusrätten
kommit, av hovrätten fastställt.
Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.
21. Oriktigt tillvägagångssätt vid husrannsakan.
Såsom framgår av den närmast föregående redogörelsen angående åtalet mot
tredje polisintendenten Eric Hallgren och kriminalkommisarien Gustaf Björck,
verkställde Björck den 13 mars 1918 på order av Hallgren husundersökning å
BKA:s kontor i Stockholm. Sedan vid husundersökningen anträffats ett stort antal
ritningar, blåkopior och tabeller, som misstänktes härleda sig från SKF:s arkiv,
begärde Hallgren i telegram till detektivchefen i Göteborg, att hos SKF anställde
chefen för maskinritkontoret ingenjören Fritz Kjerrström, som misstänktes att
olovligen hava utlämnat SKF tillhöriga ritningar till BKA:s förfogande, skulle
efterspanas, anhållas och höras. Därjämte översändes från kriminalavdelningen
i Stockholm till detektivchefen Måns Theorin i Göteborg de omhändertagna rit¬
ningarna och blåkopiorna samt en tabellsamling. Då det misstänktes, att blå¬
kopior, som av BKA olovligen åtkommits, från dess kontor i Stockholm sänts
till dess fabrik i Holm invid Motala, begärde Theorin, att undersökning skulle
företagas vid fabriken. Sedan landsfiskalen i Motala distrikt Gustaf Karlholm,
som verkställt undersökningen, meddelat, att därvid icke anträffats några rit¬
ningar eller kopior, märkta på sätt Theorin uppgivit, beordrade Theorin detektiv¬
överkonstapeln Carl Rhedin att, åtföljd av hos SKF anställde överingenjören
Gustaf Hallgren såsom sakkunnig, avresa till Holm och biträda Karlholm vid
— 1922 —
104
' riJW
fortsatt undersökning i ärendet. Vid undersökningen, som verkställdes den 19
mars 1918, granskades anträffade blåkopior och korrespondens, och blevo seder¬
mera 48 blåkopior omhändertagna.
I en den 22 mars 1918 hit ingiven skrift framställde styrelsen för BKA
klagomål beträffande husundersökningarna ej blott i Stockholm utan även å fa¬
briken i Holm samt anförde i det senare avseendet följande:
Vid undersökningen hade överingenjören Hallgren genom Karlholms ingripande
fått dels granska en del vid BKA:s verkstad befintliga ritningar och dels genomgå
samtliga verkstads- och kontorslokaler i fabriken samt taga del av där befintliga ma¬
skiner, verktyg och dylikt. Vidare hade Karlholm för granskning tillhandahållit
Hallgren all där befintlig korrespondens. Vid besöket i Motala hade dessutom
bortförts 24 blåkopior till tabeller från maskinelement. Större delen av dessa
tabeller vore sammanställda av i allmänt tillgängliga ingenjörshandböcker förefint¬
liga uppgifter. Återstoden av tabellerna vore fullständigt och utan ledning av några
handböcker utarbetade av BKA. De vid BKA i Motala sålunda vidtagna åtgär¬
derna hade skett trots uttryckligt förbud från därvarande föreståndare, ingenjören
Gustaf Nilsson. Det vore uppenbart, att vederbörande polismyndigheter icke bort,
på sätt som skett, bereda SKF tillfälle att verkställa någon som helst granskning
eller undersökning i ovannämnda avseenden, att undersökningen bort företagas
av polisen ensam, samt att, därest någon granskning av sådana handlingar som
ritningar och kopior behövt verkställas av sakkunnig person, granskningen bort
utföras av någon eller några, som varit fullt opartiska. Klagandena, som genom
sin anmälan icke på något sätt avsåge att hindra polisens utredning i den mån,
den hölles inom lagens gränser, hemställde, att jag ville verkställa utredning
rörande det sätt, varpå undersökningen i ovannämnda avseenden av polismyndig¬
heterna utförts.
Sedan jag anmodat landsfiskalen Karlholm att inkomma med yttrande, an¬
förde Karlholm följande:
Någon granskning av andra ritningar än de blåkopior, som av Karlholm
beslagtagits den 19 och sedermera den 21 mars, hade icke förekommit, då enligt
Nilssons utsago andra ritningar, med undantag av ritningar rörande fabrikshuset
och den tillhörande tomten, icke funnits vid fabriken. Klagandenas anmälan
vore oriktig därutinnan, att för Hallgren skulle för granskning tillhandahållits
BKA:s i fabriken befintliga korrespondens, vilken endast granskats av Rhedin.
Vad beträffade påståendet, att vid undersökningen tillfälle skulle hava beretts
Hallgren att såväl genomgå verkstads- och kontorslokalerna i fabriken vid Holm
som också taga del av där befintliga maskiner, vore detta riktigt så tillvida, som
Hallgren endast tagit en hastig överblick av de under uppsättning varande ma¬
skinerna, vilka endast utgjorts av vanliga arbetsmaskiner av Lidköpings meka¬
niska verkstads fabrikat. De i anmälningsskriften omnämnda 24 blåkopiorna till
tabeller från maskinelement hade beslagtagits och behandlats på sätt förut angivits
beträffande övriga vid samma tillfälle beslagtagna kopior, enär Hallgren förklarat
dem vara kopior av SKF:s tabeller. Något förbud av Nilsson för Karlholm och
hans följeslagare att inkomma i fabriken och taga del av blåkopiorna och korre-
— 1922 —
105
spondensen, som han på tillsägelse framvisat, hade icke förekommit, utan hade
Nilsson endast protesterat mot det skedda beslaget. Den undersökning, som ägt
rum den 16 mars, hade blivit utan resultat, då de sedermera beslagtagna kopi¬
orna icke varit försedda med annan stämpel än BKA:s och sålunda icke kunnat
identifieras annat än av sakkunnig från SKF. Opartiska fackmän hade icke
funnits att tillgå vid undersökningarna, och Karlholm vågade påstå, att de bedrivits
och försiggått på det mest grannlaga sätt.
Vid yttrandet var fogat det av Karlholm vid undersökningarna förda proto¬
kollet, som var av följande innehåll:
Den 16 mars. Sedan Kjerrström hos detektiva polisen i Göteborg angivits
för det han uttagit en del bolagets hemliga ritningar å maskiner samt kopierat
ritningarna och sänt kopiorna till BKA i Stockholm, hade från chefen för detektiva
polisen i Göteborg ankommit telegrafisk begäran om undersökning vid BKA:s
fabrik i Holm i Motala socken för att utröna, huruvida några av de sålunda tagna
kopiorna kunde där anträffas, och hade detektivchefen anhållit, att i sådant fall
desamma måtte beslagtagas. De ifrågavarande kopiorna skulle vara märkta antingen
»Muller und Wolf Niirnberg» eller »SKF». Med anledning därav hade Karlholm
samma dag inställt sig i fabriken i Holm jämte fjärdingsmannen O. H. Johansson
såsom vittne, därvid utrönts, att i fabriken endast verkställdes arbete med monte¬
ring av en del arbetsmaskiner. Fabrikens ledare, Nilsson, hade anträffats och upp¬
givit, att han tillträtt tjänst hos bolaget omkring den 12 eller 13 december 1917, att
vid fabriken dittills endast utförts arbete för montering av hos Lidköpings meka¬
niska verkstad m. fl. inköpta arbetsmaskiner, att han icke hade mottagit eller hade i
sitt eller fabrikens förvar några ritningar, märkta på ovan angivet sätt och att han
icke hade sig något bekant om de ifrågavarande kopiorna. Vid därefter företagen
undersökning av fabrikskontorets skriv- och ritbord m. m. hade inga ritningar
av angivet slag kunnat anträffas.
Den 19 mars. Efter det Rhedin och Hallgren ditkommit för att deltaga i
eu förnyad undersökning i fabriken, hade Karlholm sistnämnda dag ånyo inställt
sig i fabriken, åtföljd av sagda personer, för att giva Rhedin tillfälle att taga del
av i fabriken förvarad och BKA tillhörig korrespondens ävensom ånyo granska
där tilläventyrs varande blåkopior. Nilsson, som även vid detta tillfälle anträffades,
hade framvisat dels den i fabrikskontoret förvarade korrespondensen, som gran¬
skats av Rhedin, och dels en del blåkopior av ritningar å polérmaskiner och
tabeller för maskinelement, samtliga blåkopior försedda med märket: »Baltiska
Kullageraktiebolaget. Stockholm». Hallgren hade med bestämdhet förklarat, att
de nu framvisade kopiorna vore tagna efter SKF:s konstruktioner, oaktat de icke
vore åsätta det av detektivchefen i Göteborg omnämnda märket »Muller und Wolf
Niirnberg» eller »SKF». På grund av Hallgrens påstående hade därefter beslagtagits
2 blåkopior av ritningar till ringpolérmaskiner samt 4 blåkopior av detalj ritningar
till liknande maskiner ävensom 24 blåkopior av ritningar till tabeller för maskinele¬
ment. Samtliga blåkopior hade därjämte varit märkta: »Baltiska Kullageraktie-
bolaget. Stockholm». De sålunda beslagtagna kopiorna hade genomdragits med
tråd och förenats med ett ark skrivpapper, å vilket anbringats sigill över de
sammanknutna trådändarna. Sigillet hade innehållit Östergötlands läns vapen
14 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.
106
och orden: »Aska h:ds kronolänsmansdistrikt». De beslagtagna kopiorna hade
omhändertagits av Rhedin.
Ben 21 mars. I anledning av ett från chefen för detektiva polisen i Göte¬
borg nämnda dag Karlholm tillhandakommet telegram, däri detektivchefen an¬
hållit, att de blåkopior å polérmaskiner, som funnes kvar i fabriken i Holm,
måtte beslagtagas och översändas, hade Karlholm ofördröjligen ånyo inställt sig
i fabriken, åtföljd av fjärdingsmannen Johansson, varjämte montören Bernhard
Nilsson från Motala tillkallats. Det hade upplysts, att ingenjören Nilsson icke
funnes tillstädes utan vore på resa. Kontorsbiträdet E. Lindholm, anställd hos
bolaget, hade anträffats samt efter tillsägelse framlämnat de blåkopior av ritningar
till polérmaskiner och detaljer av dylika, som funnits i fabriken, tillhopa 18
stycken. Blåkopiorna hade därjämte varit märkta: »Baltiska Kullageraktiebola¬
get. Stockholm». Samtliga blåkopiorna hade efter antecknandet därav blivit
beslagtagna och genomdragits med tråd och förenats med ett ark skrivpapper,
å vilket anbringats sigill över de sammanknutna trådändarna. Sigillet hade
innehållit Östergötlands läns vapen och orden: »Aska h:ds kronolänsmans¬
distrikt», och skulle de sålunda beslagtagna kopiorna till detektiva polisen i Göte¬
borg översändas.
Vidare anmodade jag poliskammaren i Göteborg att, efter vederbörandes
hörande, inkomma med yttrande.
Poliskammaren överlämnade och åberopade en rapport från föreståndaren
för detektiva polisavdelningen i Göteborg, poliskommisarien Theorin, vilken i
rapporten anförde följande:
Då det kunnat antagas, att en del av de från SKF:s kopior avkopierade
och till BKA överlämnade blåkopiorna blivit avkopierade hos BKA och, försedda
med detta bolags stämpel, sedermera översända till bolagets fabrik i Holm, hade
Theorin beordrat Rhedin att, åtföljd av överingenjören Hallgren såsom sakkun¬
nig, avresa till Holm och biträda Karlholm vid fortsatt undersökning i ärendet.
Vid undersökningen hade anträffats och beslagtagits 30 blåkopior, märkta »Bal¬
tiska Kullageraktiebolaget. Stockholm», rörande vilka kopior Hallgren bestämt
uppgivit, att de vore framställda efter SKF tillhöriga ritningar. Vidare hade
anträffats 18 blåkopior, vilka Hallgren trott vara avkopierade från ritningar, till¬
höriga SKF. Då sålunda tvekan rått beträffande dessa ritningars ursprung, hade
de fått kvarbliva hos BKA. De 30 kopiorna hade Rhedin medfört till Göteborg.
Ytterligare undersökning hade emellertid givit vid handen, att de vid fabriken i
Holm kvarlämnade 18 blåkopiorna även härlett sig från ritningar, tillhöriga SKF,
varför Karlholm på telegrafisk anmodan den 21 mars beslagtagit och översänt dessä
18 blåkopior. Den korrespondens, som funnits å fabrikskontoret, hade granskats
endast av Rhedin. Hallgren hade icke tagit någon som helst befattning med
densamma. För identifiering av anträffat bortkommet gods vore regel, att måls¬
ägare eller dennes ombud bereddes tillfälle att se godset.
I avgivna påminnelser anförde klagandena bland annat följande:
Anmärkningarna mot den av Karlholm verkställda husrannsakningen sam-
— 1922 —
107
manfattades sålunda, att i SKF:s tjänst anställd person närvarit vid förrättningen,
att nämnda person tagit del av sådana ritningar (inklusive tabeller), som icke i
någon mån haft avseende å den sak, för vilken undersökningen verkställdes, att
samma person tillåtits att själv bedriva husrannsakan och i sådant avseende själv
framtagit å fabriken befintliga mappar, innehållande ritningar, att SKF:s repre¬
sentant tillåtits att såväl genomgå samtliga verkstads- och kontorslokaler och därvid
taga del av befintliga maskiner, verktyg och dylikt som också att genomgå och
granska åtskillig BKA tillhörig korrespondens samt att förrättningsmannen
omhändertagit jämväl sådana föremål, som icke i någon mån berört det brott,
för vilket husrannsakan verkställts.
Vid påminnelserna voro fogade däri åberopade intyg av ingenjören Nilsson
och svarvarförmannen Axel Lundbäck.
Nilsson anförde i sitt intyg följande:
Då Nilsson den 19 mars 1918 vid halv tretiden från en resa återvänt till
fabriken i Holm, hade å det s. k. verkstadskontoret till fabriken befunnit sig
Karlholm, Rhedin och Hallgren. Enligt vad Nilsson vid förhör med verkmästare
och förmän utrönt, hade nämnda personer anlänt till fabriken redan vid halv två¬
tiden nämnda dag. De hade under tiden, innan Nilsson kommit tillstädes, ge¬
nomgått fabrikens verkstads- och förrådslokaler samt noggrant tagit del av där
befintliga maskiner, apparater och dylikt. Dessutom hade de noga genomgått
fabrikens källarlokal, där fabrikens värmecentral vore inredd, samt granskat där
uppställda föremål. A verkstadskontoret hade de vistats omkring 5—10 minuter,
innan Nilsson anlänt. När Nilsson anlänt till fabriken, hade eu av förmännen
meddelat Nilsson, att Karlholm jämte två andra herrar väntade på Nilsson å
verkstadskontoret. Nilsson hade då begivit sig direkt dit och där träffat nämnda
personer. Karlholm hade föreställt Nilsson för Rhedin (Hallgren kände Nilsson
förut) samt meddelat, att de komme å tjänstens vägnar för att eventuellt lägga
beslag å sådana maskinritningar, som till fabriken översänts från BKA:s huvud¬
kontor i Stockholm. Rhedin hade frågat Nilsson, huruvida Nilsson hade bekom¬
mit några dylika ritningar. Såsom svar därå hade Nilsson meddelat, att han
erhållit omkring ett tjugutal ritningar över polérmaskiner. Sedan Karlholm förkla¬
rat, att Nilsson vore skyldig att förete dessa ritningar, hade Nilsson låtit ett ritbiträde
hämta desamma från verkmästarkontoret. Ritningarna hade därefter framlagts
å ett bord å verkstadskontoret och därvid granskats av samtliga meromnämnda
personer. Rhedin hade hemställt till Nilsson, att Nilsson ville utlåna några av
ritningarna, så att desamma kunde i Göteborg jämföras med SKF:s original-
sammanställningsritningar över polérmaskiner. Denna hemställan hade Nilsson
sagt sig vara förhindrad tillmötesgå, då ritningarna icke vore hans egendom utan
BKA:s. Sedan Rhedin 3 eller 4 gånger upprepat sin hemställan och därvid er¬
hållit avböjande svar från Nilsson, hade Rhedin förklarat: »Ja, vi ta’ dem i allt
fall.» Däremot hade Nilsson protesterat. Sedan Hallgren sorterat ut 6 ritningar,
vilka han ansett vara tillräckliga för verkställande av förutnämnda jämförelse,
hade Karlholm tagit hand om ritningarna. Dessa hade utgjorts av en blåkopia
till en ringpolérmaskin, eu blåkopia till en liknande maskin samt 4 blåkopior
över detaljer till maskinerna. Rhedin hade frågat, om det funnes några andra
— 1922 —
108
ritningar, och Nilsson hade meddelat, att han endast hade några planritningar
och transmission sritningar, vilka samtliga vore uppgjorda i Motala. Rhedin hade
fordrat att få se på desamma. Nilsson hade tillsagt ritaren att framtaga alla
ritningar, som han hade förvarade hos sig, och efter framläggande av dem å ett
bord hade de genomgåtts av samtliga ovannämnda personer. Dessa hade därefter
gått in på Nilssons kontor. Rhedin hade därvid anhållit att få taga del av all
vid fabriken befintlig korrespondens. Nilsson hade förklarat, att han icke ville
tillmötesgå denna anhållan, samt protesterat mot att någon finge taga del av
korrespondensen. Sedan Rhedin uppgivit, att Nilsson vore skyldig att förete
densamma, hade Nilsson tagit fram de brev, som han erhållit från BKA:s hu¬
vudkontor i Stockholm. Dessa brev hade varit förvarade i en triopärm. Rhe¬
din hade genast tagit hand om breven samt genomgått dem brev för brev. Så
snart något förefallit Rhedin oklart, vilket inträffat synnerligen ofta, hade han
sträckt fram breven till Hallgren, vilken därvid givit förklaringar. Hallgren hade
hela tiden stått vid sidan om Rhedin endast omkring en halv meter från
breven och tagit del av desamma. Då breven varit genomgångna, hade
Rhedin frågat, om det ej funnes några brev från Nilsson till BKA:s huvudkontor
i Stockholm. Sedan Nilsson bejakat denna fråga och anmodats att taga fram
breven, hade Nilsson, som därvid erinrat sig Rhedins förut lämnade uppgift, att
skyldighet härutinnan ålåge Nilsson, ställt sig denna anmodan till efterrättelse.
Breven hade därefter genomgåtts på samma sätt som dem i triopärmen. Hallgren
hade således även fått taga del av samtliga av Nilsson till BKA:s huvudkontor i
Stockholm avsända brev. Rhedin hade därefter, utan att åtspörja Nilsson, öppnat alla
sju lådorna i hans skrivbord och i hast sett igenom, vad som förvarats i dessa lådor.
Hallgren hade stått intill Rhedin och sålunda förvärvat sig kännedom om skriv¬
bordslådornas innehåll. Däri hade funnits 24 blåkopior till tabeller för maskin¬
element (s. k. skruvtabeller). De flesta av dessa tabeller hade varit upprättade
med ledning av i marknaden förekommande handböcker, och Nilsson hade fram¬
hållit detta för Hallgren. Sedan Hallgren förklarat, att en del av dessa tabeller
vore kopior av SKF:s, hade samtliga tabellerna beslagtagits. Några SKF:s ta¬
beller hade Hallgren icke medfört, och hade således icke förekommit någon jäm¬
förelse mellan BKA:s och SKF:s skruvtabeller. Sedan skrivbordslådorna genom¬
gåtts, hade Hallgren tagit en av de tre mappar, som stått å eu bokhylla å Nils¬
sons kontor och innehållit hans egna ritningar, samt därvid plockat fram och
granskat en ritning. Detta hade skett, trots att Nilsson dessförinnan förklarat,
att ritningarna vore Nilssons egna. Rhedin hade därefter förklarat, att han ville
grundligare genomgå de å kontoret befintliga breven och därför taga dem med
sig till hotellet i Motala. Nilsson hade förklarat, att han protesterade mot en dylik
åtgärd. Karlholm hade då sagt, att breven i stället skulle föras till hans kontor,
samt anmodat Nilsson att med breven infinna sig där klockan 4.30 e. m. samma dag.
Därefter hade omkring klockan 3.30 e. m. Karlholm, Rhedin och Hallgren avlägs¬
nat sig. På utsatt tid hade Nilsson inställt sig hos Karlholm å dennes kontor,
där Rhedin och Hallgren redan vore tillstädes. Sedan Nilsson lagt de medhavda
breven från sig, hade Rhedin tagit kopiorna av de brev, som Nilsson översänt
till BKA:s huvudkontor i Stockholm, samt Hallgren förutnämnda triopärm, som
— 1922 —
109
innehållit brev till Nilsson från BKA:s huvudkontor i Stockholm. Sedan Hallgren
granskat sistnämnda brev under omkring 10 minuter, hade han lagt triopärmen
ifrån sig och avlägsnat sig från kontoret. Hallgren hade icke återkommit. Un¬
der det att Nilsson befunnit sig hos Karlholm, hade Nilsson från ordföranden i
BKA:s styrelse emottagit ett telegram, vari förbjudits att för någon utomstående
förete vid fabriken i Motala befintlig korrespondens. Om telegrammets innehåll
hade Nilsson genast lämnat upplysning, men hade genomgåendet av de brev, som
Nilsson medfört, fortsatts. Av brevsamlingarna både tagits dels ett transumt av
ett från BKA:s huvudkontor i Stockholm till Nilsson den 17 december 1917 av-
låtet brev, dels en avskrift av eu i samma brev omförmäld kopia, dels ock eu
avskrift av ett av Nilsson till Frykberg den 26 februari 1918 avlåtet brev. Sedan
förhör hållits med Nilsson och avslutats, hade Nilsson återfått brevsamlingarna.
Nilssons intyg grundade sig å en av honom den 25 mars 1918 avlämnad berät¬
telse rörande ifrågavarande undersökning.
Lundbäck anförde i sitt intyg följande:
Tisdagen den 19 mars 1918 omkring 1.30 e. m. hade Karlholm, Rhedin och
Hallgren för att, såsom de uppgivit, verkställa undersökning infunnit sig i BKA:s
fabrik i Holm. Samtliga hade genomgått alla verkstadslokalerna, besett där befint¬
liga maskiner och verktyg samt gjort sig ingående underrättade om varifrån
maskinerna och verktygen vore inköpta. Därefter hade de förklarat, att de skulle
bese en brädinhägnad, där ett tillfälligt förråd varit inrett, samt anmodat Lund¬
bäck att gå efter nyckeln till brädinhägnaden och öppna för dem. Då nämnda
personer förklarat, att Lundbäck vore skyldig att låta dem se den särskilt in¬
hägnade förråd slokalen och där befintligt förråd, hade Lundbäck ställt sig deras
anmodan till efterrättelse. Sedan Lundbäck öppnat brädinhägnaden, hade samtliga
nämnda personer tagit noggrann del av förrådet. Därefter hade de begivit sig ned i
fabrikens källarlokal, där en värmecentral vore inredd, samt genomgått hela denna
lokal. Hallgren hade till Lundbäck framställt förfrågningar rörande såväl de
olika slag av maskiner, som skulle tillverkas vid fabriken, som ock huruvida och
i vad mån något gjutgods anlänt till fabriken. Medan den del av undersök¬
ningen, varom ovan omförmälts, pågick, hade Nilsson icke varit tillstädes. Han
hade nämligen ifrågavarande dag varit bortrest men återkommit till fabriken vid
tvåtiden på eftermiddagen.
Av protokollen i det i föregående redogörelse omnämnda, vid rådhusrätten i
Göteborg handlagda målet mellan extra stadsfiskalen Axel Benktander, å tjänstens
vägnar, ävensom SKF, å ena, samt Kjerrström, Frykberg och ingenjören K. V.
Lindman, å andra sidan, inhämtas följande:
I det den 1 maj 1918 förda protokollet var intagen polismyndighetens i
Göteborg rapport i saken, enligt vilken Kjerrström beträffande en under punkt
38 antecknad tabellsamling, märkt »BKA» och upptagande tabeller å skruvar,
lock in. m., anfört, att, då Kjerrström tillträtt befattningen som konstruktör bos
SKF, hade dylika tabeller icke funnits hos bolaget. Kjerrström hade sedermera
delvis med ledning av sina studier från utlandet för egen del utarbetat sådana ta¬
beller, efter vilka SKF sedermera upprättat sina tabeller. En del av de tabeller,
— 1922 —
no
som Kjerrström utarbetat, hade överlämnats till en hos BKA anställd person,
vilken sedermera efter dessa utfört tabellerna för BKA. Enligt vad nämnda per¬
son uppgivit, hade han själv utarbetat flera av de i samlingen förefintliga tabellerna.
I samma rapport var angående den vid undersökningen i Holm företagna
granskningen av BKA:s korrespondens intaget följande:
Den korrespondens, Nilsson framvisat, hade i allmänhet rört sig om BKA.s
fabrik i Motala. Några kopior å korrespondens mellan Nilsson och Kjerrström
hade icke förefunnits. Av ett brev, ställt till Nilsson, hade tagits transumerad
avskrift. Transumtet hade följande lydelse:
»Stockholm den 17/is 1917. Herr Ingenjör C. Nilsson, Motala.
Gullbrandsson kopia av vårt brev till Ingenjör K. angående engagement av
G. bifogas.
Högaktningsfullt Baltiska Kullager Aktiebolaget gm. A. Söderbäck.»
Vid samma brev hade funnits fogad en kopia, varav avskrift jämväl tagits.
Kopian hade varit av följande lydelse:
»Angående anställning.
O. G. Gullbrandsson, Göteborg (verkmästare för svarvavdelningen, Norrköping).
^ro ej villiga betala något bötesbelopp, vilket vi i detta fall ej kunna komma
ifrån. Vi anse det dessutom vara bättre, om vi kunde få en man utan att be¬
höva taga honom från NK A. Kontrakt och bety gsavskrif ter närslutas.
Axel Lundbäck, Trollhättan (svarvarförman i Motala). Vi hava tillskrivit man¬
nen och bett honom besöka ingenjör Nilsson under julveckan, samt meddela oss
vilken dag han kan inträffa i Göteborg. Ansökan med betygsavskrifter jämte
kopia av detta brev hava vi i dag sänt till Nilsson i Motala.
J. M. Carlsson, Eskilstuna (verkm. i Motala). Vi hava tillskrivit mannen, vilken
Ni betecknat såsom »Bra» och utbett oss ett besök i och för event. anställning;.
Högaktningsfullt.»
Vidare hade tagits avskrift av eu kopia av ett brev, ställt till Frykberg, och
hade brevet varit av följande lydelse:
»Motala den 2% 1918. Herr Direktör J. E. Frykberg. Stockholm.
Då utfående av betyg blivit mig nekat för de 6 år, jag varit anställd hos
SKF, tänker jag skriftligen anhålla om detsamma och, om tillfredsställande svar
ej erhålles, försöka utfå det på rättslig väg. Härvid kan ju finnas en möjlighet,
att SKF kommer att föra gentalan mot mig för kontraktsbrott (har nämligen
hotat härmed), och får jag bedja herr direktören vara av den vänligheten att
genom ett par rader bekräfta vår muntliga överenskommelse vid mitt antagande,
att Baltiska ikläder sig den bötessumma, som SKF eventuellt kommer att begära
av mig, Vore tacksam få en bevittnad avskrift av mitt kontrakt med SKF, vars
original herr direktören har. Då jag av herr direktören blivit lovad 50 aktier i
Baltic att betalas inom 5 år, har jag tänkt få föreslå, att min lön f. o. m. nästa
år skall utgöra blott 8,000 kr. och av den garanterade Jönen 10,000 kr. 2,000 kr.
inbetalas till aktierna för varje år. Högaktningsfullt Gust. Nilsson.»
Vid rättegångstillfället den 15 maj 1918 hördes direktören B. V. Fjellman
— 1922 —
in
och överingenjören Hallgren såsom vittnen, och berättade därvid Fjellman, att
han jämfört de flesta av de i den under punkt 38 omförmälda samling förefint¬
liga tabellerna med SKF:s motsvarande tabeller och därvid iakttagit, att upp¬
ställningen å större delen av sifferuppgifterna i tabellerna vore lika med den hos
SKF:s motsvarande tabeller förefintliga uppställningen, samt Hallgren, att vid¬
kommande den under punkt 38 anmärkta tabellsamlingen hos varje kullagerfa¬
brik visserligen brukade finnas en dylik tabellsamling, men att de i en sådan
tabellsamling upptagna måtten vore särskilt avpassade efter fabrikens behov av
normalier.
Angående övriga vittnesmål hänvisas till nästföregående redogörelse.
Sedan jag anmodat poliskammaren i Göteborg att infordra yttrande från de¬
tektivöverkonstapeln Rhedin, avgav denne förklaring, varjämte BKA i likvidation
inkom med påminnelser.
Med hänsyn till vad som förekommit anförde jag i ämbetsskrivelse till lands¬
fogden Ernst Myrin följande:
Till en början synes tvivelaktigt, om i det ifrågavarande fallet tillräckliga
förutsättningar funnits, för att en husrannsakan skulle äga rum. Karlholm torde
emellertid i den begäran om en dylik undersökning, som framställts av Theorin,
och de upplysningar, Theorin därvid lämnat, få anses hava ägt tillräckliga skäl
för husvisitationens företagande. Klagandena hava icke heller velat göra gällande,
att husrannsakningen i BKA:s fabrik saknat allt berättigande, utan hava riktat
sig mot det sätt, varpå undersökningen blivit utförd.
Därvid hava de i första rummet anmärkt, att i SKF:s tjänst anställd person
tillåtits närvara vid förrättningen. Häremot har från polismyndigheternas sida
anförts, att det för identifiering av anträffat bortkommet gods vore regel, att till¬
fälle bereddes målsägaren eller hans ombud att se godset. Men det vanliga torde
väl vara, att en målsägare vid anmälan till polismyndigheten om ett brott lämnar
en beskrivning å de bortkomna föremålen och att beskrivningen därefter tjänar
polismyndigheten till ledning vid undersökningen. Om föremålen kunna på detta
sätt identifieras, är målsägarens närvaro vid en husrannsakan överflödig. Av
större vikt är hans närvaro, när föremålen svårligen på beskrivning kunna be¬
stämmas. Men att för sådant fall hävda den meningen, att målsägare utan vi¬
dare skulle kunna tillåtas närvara vid en husrannsakning, torde icke vara riktigt.
Särskilt gäller naturligtvis detta, då fråga är om en husrannsakan, därvid
någon yrkeshemlighet kan tänkas bliva yppad. Till skydd för dylika hemligheter
hava i § 2 mom. 4 i tryckfrihetsförordningen gång efter annan införts stadgan-
den, och den 19 juni 1919 utfärdades lag med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens. Då en husrannsakan skall företagas, är det polismyndighetens
skyldighet att tillse, att den persons intressen, hos vilken förrättningen företages,
så” litet som möjligt kränkas. Ehuru sådana misstankar beträffande ett brotts
förövande eller förvaring av därigenom åtkommet gods riktats mot honom, att
en husrannsakan kan anses berättigad, kvarstår dock alltjämt det skydd för hem
— 1922 —
112
och verksamhet, samhället giver. Den misstänkte måste alltjämt kunna göra
anspråk på, att av hans yrkeshemligheter icke mera yppas än som är oundgäng¬
ligen nödvändigt.
I förevarande fall har, sedan Rhedin och den hos SKF anställde överingen¬
jören Hallgren, efter order av Theorin, avrest till Motala, Karlholm, inom vilkens
distrikt BKA:s ifrågavarande fabrik var belägen, den 19 mars 1918 med Rhedins
och Hallgrens biträde företagit husrannsakan i fabriken. Därvid synes Karlholm
hava tagit för givet att, då Rhedin inställt sig med Hallgren, den senare skulle
anlitas såsom sakkunnig. Det är emellertid tydligt, att det ålegat Karlholm att
oavsett den order, Theorin kunnat giva, självständigt bestämma om husrannsak-
ningen och^ under vilka former den skulle företagas. Därvid borde det hava stått
klart för Karlholm, att Hallgrens närvaro icke kunde förenas med BKA:s berät¬
tigade anspråk på att obehöriga ej finge tillträde till fabriken. Då husrannsak-
ningen skulle hållas för att utröna, huruvida ritningskopior, som härledde sig från
SKF, funnes inom fabriken, var det givet, att undersökningen skulle komma att
beröra jämväl BKA:s egna yrkeshemligheter. Därmed är uppenbart, att Hall¬
gren icke bort tillåtas närvara. Karlholm har åberopat, att opartiska fackmän
icke funnits att tillgå. Denna omständighet har emellertid icke berättigat Karl¬
holm att anlita Hallgren. Att den person, som av offentlig myndighet anlitas
såsom sakkunnig måste vara opartisk, är självfallet. Om annan person än
Hallgren vid tillfället icke funnits att tillgå, hade Karlholm bort efterhöra, huru¬
vida det icke vore möjligt att med ledning av SKF:s ritningar verkställa under¬
sökningen. Hade ritningarna icke funnits tillgängliga och det varit fara för att
olovligen åtkomna ritningar skulle bortskaffas, hade Karlholm hellre genom för¬
segling eller annorledes bort försäkra sig om handlingarna i avvaktan på att
lämpligt sakkunnigt biträde varit att tillgå. Att från något av de närbelägna
industriella företagen anskaffa ett sådant opartiskt biträde torde icke hava behövt
möta alltför stora svårigheter.
Det oriktiga i att Hallgren anlitats såsom sakkunnig har under förrättningen
tydligt framträtt. Då fabrikens föreståndare Nilsson icke vid förrättningens bör¬
jan anträffats, genomgingo Karlholm, Rhedin och Hallgren verkstadslokalerna,
och Hallgren fick därvid tillfälle att bese däri befintliga maskiner och förråd.
Det är icke ådagalagt, huruvida maskinerna tillverkats efter särskilda för BKA
uPPgj°r(la ritningar eller varit av eljest vanligen förekommande typer. Men då
besiktningen varit av beskaffenhet att inbjuda Hallgren till studium och fram¬
ställande av frågor, hade Karlholm redan däri bort finna anledning att avbryta
undersökningen.
Sedan Nilsson anlänt till fabriken, vidtog granskningen av ritningarna. Att
Hallgren däri tagit personlig del, framgår av utredningen. Sålunda har Nilsson
uppgivit, att Hallgren av ritningarna utsorterat sex för att medtagas till Göteborg,
och Rhedin bär i sin förklaring anfört, att sex kopior, rörande vilka Hallgren
bestämt uppgivit, att de vore framställda efter SKF tillhöriga ritningar, av Karl¬
holm beslagtagits. Att Hallgren sålunda tillåtits att — må vara under Karlholms
överinseende — genomgå BKA:s förråd av ritningar, har medfört en kränkning
i bolagets rätt till skydd mot obehörigt intrång, som ingalunda bort tillåtas.
— 1922 —
113
Därjämte huva klagandena lagt Karlholm till last, att Hallgren under för¬
rättningen tillåtits granska åtskillig BKA tillhörig korrespondens. Denna anmärk¬
ning har blivit tillbakavisad av Karlholm, som uppgivit, att korrespondensen
blivit läst av allenast Rhedin. Utredningen giver emellertid vid handen, att
Hallgren, medan Rhedin genomgått korrespondensen, stått tätt bakom honom och
därunder tagit del av åtskilliga brev. Men den granskning av korrespondensen,
som för utredningen må hava varit behövlig, har givetvis icke alls fordrat biträde
av någon teknisk sakkunnig person. Då brev böra vara föremål för särskilt skydd,
hade Hallgren icke bort få deltaga i granskningen av brevsamlingen.
Undersökningen i BKA:s fabrik synes hava bedrivits huvudsakligen av Rhe¬
din under Karlholms överinseende. Det har emellertid blivit anmärkt, att Hall¬
gren själv vid ett tillfälle skulle hava nedtagit en kartong, innehållande Nilssons
egna ritningar, samt granskat en därur framtagen ritning. Uppgiften har icke i
Rhedins förklaring blivit direkt bestridd. Skulle en dylik frihet hava medgivits
Hallgren och det därigenom eller eljest bleve ådagalagt, att ledningen av förrätt¬
ningen direkt övergått i Hallgrens händer, torde särskilt avseende böra fästas
därvid.
Ansvaret för vad vid den ifrågavarande förrättningen förekommit måste anses
vila på Karlholm. Jag uppdrog därför åt Myrin att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Karlholm för vad han, enligt vad
förut anförts, låtit komma sig till last. Det ålåge Myrin att å honom yrka ansvar
efter lag och sakens beskaffenhet.
Aska, Bals och Bobergs häradsrätt, där åtalet anhängiggjordes, fann genom
utslag den 7 juli 1921 att, enär Karlholm icke genom vad i målet förekommit kunde
anses hava i åtalade hänseende gjort sig skyldig till förfarande av beskaffenhet
att böra för honom medföra ansvar för tjänstefel, kunde åklagarens talan icke
bifallas, och skulle statsverket vidkännas vad av allmänna medel förskjutits så¬
som ersättning till Nilsson, Rhedin och Lundbäck, vilka på åklagarens begäran
hörts såsom vittnen i målet.
Över häradsrättens utslag har tjänstföri'ättaude J. O. uppdragit åt a,dvokat-
fi skalen i Göta hovrätt att därstädes anföra besvär och därvid yrka bifall till
åtalet.
Målet är beroende på hovrättens prövning.
22. Dröjsmål med försäljning av utmätt egendom.
I en hit ingiven klagoskrift anförde grosshandlaren Carl Lennerthson i Falun
^ Genom en den 21 mars 1919 meddelad skiljedom hade Aktiebolaget Tjär-
produkter förpliktats att till klaganden utgiva skadestånd för utebliven leverans
15 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1928 års riksdag.
114
av trävara med 11,665 kronor 5 öre. I beslut den 23 maj 1919, varöver klagan
ej blivit förd, hade länsstyrelsen i Gävleborgs län förordnat om skiljedomens verk¬
ställande. Med överlämnande av skiljedomen och länsstyrelsens förordnande hade
klaganden den 11 juni 1919 hos landsfiskalen i Bollnäs distrikt påkallat verk¬
ställighet av skiljedomen. Utmätning till gäldande av klagandens fordran hade
ägt rum den 7 juli 1919, därvid i mät tagits ett depositionsbevis å det klagan¬
den genom skiljedomen tillerkända beloppet. Trots upprepade anmaningar om
verkställigheten samt förfrågningar om ärendets läge hade landsfiskalen dock under¬
låtit att inom den i 162 § utsökningslagen föreskrivna tiden verkställa försäljning
av det utmätta. Ehuru han förty själv svarade för det belopp, varför utmätning
skett, hade redovisning i ärendet ej kommit klaganden tillhanda, då sådan senast
bort vara avlämnad. Vid en av klagandens förfrågningar, sannolikt någon av
de första dagarna i september, hade meddelats, att landsfiskalen hade sig bekant
att, vilket också varit händelsen, bolaget instämt klaganden till rådhusrätten i
Falun med yrkande om skiljedomens hävande, och hade landsfiskalen förmenat,
att detta utgjorde hinder för klaganden att utbekomma sin fordran. Sedan kla¬
ganden hos sin jurist erhållit underrättelse, att denna omständighet icke lagligen
föranledde uppehåll i verkställigheten, så länge icke rådhusrätten annorlunda för¬
ordnat, hade klaganden åter satt sig i förbindelse med landsfiskalen och påfordra!
redovisning under åberopande av det besked, klaganden sålunda erhållit. Även
därå hade klaganden fått allenast undvikande svar. Kort därefter eller den 8
september 1919 hade rådhusrätten, i enlighet med bolagets yrkande, förordnat,
att med vidare åtgärder för verkställighet av skiljedomen skulle anstå, till dess
att rådhusrätten meddelat slutlig dom i målet. Genom detta beslut hade klagan¬
den givetvis förlorat möjlighet att, så länge förordnandet gällde, utbekomma sitt
tillgodohavande, men lika självfallet hade beslutet ej gjort det olagliga dröjsmål
med verkställigheten lagligt, som redan dessförinnan förelupit från utmätnings¬
mannens sida. Genom dom den 29 december 1919 hade rådhusrätten ogillat bo¬
lagets talan om klander av skiljedomen och i samband därmed, med bifall till
klagandens yrkande, förklarat sitt den 8 september meddelade förbud mot vidare
åtgärder för skiljedomens verkställande förfallet. Jämte det klaganden sökt verk¬
ställighet å rådhusrättens dom i vad därigenom ersättning tillerkänts klaganden
för kostnaden å målet, hade klaganden hos landsfiskalen ånyo anhållit om redo¬
visning av skiljedomen. Denna framställning hade inkommit till landsfiskalen
den 13 januari 1920. Som emellertid intet avhörts, hade klagandens ombud den
2 mars telefonledes satt sig i förbindelse med landsfiskalen, och hade denne
därvid svarat, att bolaget lovat göra upp saken de närmaste dagarna och att han,
om uppgörelse skulle utebliva, ämnade ofördröjligen försälja det utmätta depo¬
sitionsbeviset. Telefonmeddelandet hade samma dag genom brev bekräftats av
ombudet. Vid en senare förfrågan av klaganden personligen hade landsfiskalen
uppgivit, att depositionsbeviset kommit bort och att detta föranlett hinder för
dess försäljning. I skrivelse den 29 mars hade landsfiskalen intagit en annan
ställning. Det kunde anmärkas, att auktionen blivit utlyst att hållas, om klagan¬
den ej missminde sig, den 31 mars. I varje fall hade klaganden mottagit skri¬
velsen, just då klaganden stått i begrepp att i och för övervarande av auktionen
— 1922 —
115
begiva sig från Falun till Bollnäs. På grund av innehållet i skrivelsen den 29
mars, sammanställt med den i dagboken över utsökningsmål förekommande an¬
teckning om, att diariibevis inkommit, utvisande, att rådhusrättens dom över¬
klagats, kunde man antaga, att landsfiskalen ansett sig förhindrad företaga för¬
säljning och tillhandahålla klaganden influtna medel, innan domstol genom laga
kraft ägande dom avgjort den uppkomna tvisten om skiljedomens giltighet. En
dylik uppfattning saknade emellertid stöd i lag. Sedan klaganden erhållit över-
exekutors förordnande, att skiljedomen skulle verkställas, och något förordnande,
som satte detta ur kraft, icke vidare förelåge, vore det jämlikt 46 § utsöknings-
lagen klagandens ovillkorliga rätt att erhålla verkställighet å skiljedomen lika som
å domstols laga kraft ägande dom. I sin till Svea hovrätt den 24 januari 1920
ingivna libell hade bolaget yrkat, att hovrätten ville omedelbart meddela förbud
mot vidare åtgärder för skiljedomens verkställande, men detta yrkande hade veter¬
ligen icke föranlett någon hovrättens åtgärd. Som landsfiskalen sålunda under¬
låtit sin plikt såsom utmätningsman och i strid mot tydlig lag ännu förliölle kla¬
ganden hans rätt, hemställde klaganden, att jag måtte ställa den ansvarige tjänst¬
innehavaren under åtal för vad han låtit komma sig till last och därvid bereda
klaganden tillfälle att emot honom föra den ersättningstalan, vartill klaganden
kunde vara berättigad.
Vid klagoskriften voro fogade:
1) utdrag av dagboken över utsökningsmål i Bollnäs landsfiskalsdistrikt be¬
träffande det förevarande utsökningsärendet, varav inhämtades, att klaganden den
11 juni 1919 för verkställighet mot bolaget ingivit K. B:s ifrågakomma beslut den
23 maj 1919 samt att i kolumnen 9 fanns antecknat: »2b/'6 underr.; 1 i i 1919 ut¬
mätning av depositionsbevis n:r 1700 i A.-Bol. Bollnäs folkbank å kronor 11,665: 05;
s. d. förbud; 10/a inkom meddel. att rådhusrätten i Falun förordn. om-inställ, av
vidare verkställighet. 13/i 1920 ink. R. R. i Falun dom, varigenom skiljemanna-
domen fastställts. 3% ink. hit diariibevis, att rådhusrättens i Falun utslag över¬
klagats» ;
2) rådhusrättens dom den 29 december 1919, som innehöll, att rådhusrätten
på anförda skäl prövat lagligt ogilla bolagets talan om hävande av skiljedomen
och i sammanhang därmed med bifall till klagandens framställda yrkande för¬
klarat sitt den 8 september 1919 meddelade förbud mot vidare åtgärder för skilje¬
domens verkställande förfallet samt förpliktat bolaget att gottgöra klaganden hans
å målet havda kostnader med 400 kronor jämte vad klaganden visade sig hava
utgivit i lösen för rådhusrättens protokoll och dom i målet;
3) ett av Söderlunds advokatbyrå i Falun den 2 mars 1920 till landsfiskalen
Gustaf Bjöörn i Bollnäs angående utsökningsärendet avlåtet brev, däri advokat¬
byrån i anslutning till telefonsamtal samma dag anhöll, att Bjöörn måtte forcera
verkställighetsåtgärderna och för ändamålet, om bolaget fortfarande vägrade upp¬
görelse på annat sätt, föranstalta om utlysande omedelbart av auktion för för¬
säljning av depositionsbeviset, samt utbad sig underrättelse om auktionsdagen,
enär huvudmannen önskade erhålla tillfälle att vid auktionen bevaka sin rätt;
4) en den 29 mars 1920 av Bjöörn till klaganden avlåten skrivelse, däri an¬
fördes att, sedan bolaget protesterat mot försäljning av det utmätta depositions-
— 1922 —
116
beviset, Bjöörn satt sig i förbindelse med sin förman, och att denne förklarat, att
beloppet icke i alla fall finge lyftas utan pant eller borgen, varför auktionen vore
inhiberad i avvaktan på hovrättens dom; och
5) ett den 31 mars 1920 av Söderlunds advokatbyrå till landsfiskalen i Bollnäs
distrikt avlåtet brev, däri advokatbyrån i anledning av skrivelsen den 29 mars
meddelade, att klaganden på det bestämdaste protesterade mot landsfiskalens
åtgärd att inhibera den utlysta auktionen samt komme att beivra och hålla lands¬
fiskalen personligen ansvarig för underlåtenheten att med ärendet lagligen förfara.
I anledning av klagomålen anmodade jag landsfiskalen Bjöörn att inkomma
med yttrande, och anförde Bjöörn i en den 14 juli 1920 hit inkommen förkla¬
ring följande:
Sedan tvist uppstått angående skiljedomen och rådhusrättens dom, varigenom
förordnats om exekutiva åtgärders inställande, uppvisats, hade vidare åtgärder
inställts. Sedan rådhusrätten dömt i saken i dess helhet och upphävt sitt beslut
angående uppehåll i den exekutiva åtgärden samt bolaget klagat över ej mindre
detta beslut än även saken i övrigt, hade Bjöörn ansett, att med ärendet skulle
så förfaras som med övriga underrättsdomar, vilka ej vunnit laga kraft, d. v. s.
att utmätning väl skulle äga rum, men att försäljning av det utmätta ej finge
ske med mindre den sökande ställde pant eller borgen enligt 39 och 40 §§ ut-
sökningslagen.
På grund av innehållet i förklaringen avlät tjänstförrättande J. O. samma
den 14 juli till Bjöörn en skrivelse, däri anfördes följande:
Den av Bjöörn i yttrandet uttalade uppfattningen vore uppenbart felaktig.
I 46 § utsökningslagen stadgades, att sedan överexekutor förordnat, att skiljedom
finge verkställas, skulle den gå i verket lika som domstols laga kraft ägande dom,
där ej av högre myndighet eller av domstol, där talan mot skiljedomen vore an¬
hängig, annorledes bleve förordnat, Sedan rådhusrätten den 29 december 1919
upphävt sitt förut meddelade inliibitionsbeslut, hade för Bjöörn icke förelegat något
hinder att bringa utmätningen till slut, och det hade således varit Bjöörns skyl¬
dighet att redan hava föranstaltat om försäljning av det utmätta och tillhanda¬
hålla klaganden betalning för hans fordran. Enär det för klaganden tydligen
vore av vikt att obehörigt uppskov med utmätningens fullföljande ej längre
tillätes, hade J. O., innan klagomålen mot Bjöörn blivit slutbehandlade, velat
erinra honom om sin uppfattning i saken. Tillika anmodade J. O. Bjöörn att
inkomma med upplysning angående orsaken till att under tiden från den 7 juli
till den 10 september 1919 inga åtgärder av Bjöörn vidtagits för försäljning av
det utmätta godset, och skulle Bjöörn även lämna meddelande om vad av honom
ytterligare åtgjorts i ärendet.
Bjöörn anförde därefter i avgivet yttrande, att orsaken till att under nyss¬
nämnda tid intet blivit i utsökningsärendet åtgjort läge däri, att Bjöörn hade ett
mycket stort distrikt med en folkmängd på över 15,000 personer och att arbets¬
bördan till följd därav vore högst betungande. Bjöörn hade trott, att någon
auktion ej skulle behöva utlysas för försäljning av depositionsbeviset, enär veder¬
börande utan vidare skulle kvittera summan och överlämna densamma till Bjöörn
— 1922 —
117
för redovisning. I augusti 1919 hade förfrågan kommit, när medlen kundo få
lyftas, men hade gäldenären då vägrat att utkvittera och överlämna beloppet.
Därefter hade ärendet bortglömts, och den 10 eller någon annan dag i september
hade Bjöörn ringt upp bolaget samt meddelat, att han komme att utlysa auktion.
Bolaget hade då meddelat, att verkställigheten blivit inhiberad. Sedan Bjöörn
fått del av J. 0:s åsikt och att han icke förforc olagligt genom att redovisa ut-
sökningsärendet, hade han, sedan han den 21 juli 1920 erhållit transport av bo¬
laget å det utmätta depositionsbeviset, samma dag uttagit och redovisat beloppet
till sökandens ombud.
Vid yttrandet var fogat ett den 21 juli 1920 av Bjöörn utfärdat reversal an¬
gående redovisning till klaganden av hans fordran hos bolaget enligt länsstyrel¬
sens utslag den 23 maj 1919, utgörande ersättning 11,665 kronor 5 öre efter
avdrag av remissarvode och postporto 3 kronor 95 öre eller således 11,661 kronor
10 öre. Å reversalet var av Söderlunds advokatbyrå genom N. E. Eriksson enligt
fullmakt tecknat erkännande, att redovisning vore mottagen med reservation för
klaganden tillkommande skadeersättning på grund av sen redovisning.
I avgivna påminnelser anförde klaganden:
Den 23 juli 1920 hade Bjöörn till klagandens ombud översänt 12,118 kronor
35 öre, utgörande enligt reversalet det klaganden genom skiljedomen tillerkända
beloppet 11,665 kronor 5 öre ävensom rättegångskostnader 458 kronor enligt råd¬
husrättens dom eller tillsammans 12,123 kronor 5 öre, med avdrag av remiss¬
kostnader 4 kronor 70 öre. Klaganden anmärkte, att om Bjöörn tidigare hyst
den meningen, att försäljning av det utmätta depositionsbeviset ej finge ske, med
mindre klaganden ställt pant eller borgen, hade han bort låta denna sin mening
komma till uttryck, så att klaganden haft tillfälle fullgöra vad Bjöörn ansett
nödigt, Detta hade han emellertid underlåtit, och hans vägran att försälja det
utmätta hade städse varit ovillkorlig. Som klaganden i huvudsak vunnit rättelse
i det anmärkta förfarandet, vore han villig avstå från sin anhållan om åtals an¬
ställande emot Bjöörn under förutsättning att Bjöörn utan oskäligt dröjsmål till
klaganden erlade dels 6 procent ränta å 11,665 kronor 5 öre från den dag, han
enligt lag bort hava redovisat samma belopp, till den 23 juli 1920, dels ock 350
kronor i ersättning för kostnader och besvär, som Bjöörns tjänsteförsummelse
vållat klaganden.
Sedan tjänstförrättande J. O. i anledning av innehållet i påminnelserna an¬
modat Bjöörn att inkomma med förnyat yttrande, förklarade Bjöörn, att han icke
vore villig betala vare sig den fordrade räntan eller ersättningen för kostnader
och besvär.
Slutligen har jag inhämtat, att Svea hovrätt genom dom den 11 mars 1921
fastställt det slut, rådhusrättens dom den 29 december 1919 enligt vad förut
nämnts innehöll.
Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Gävleborgs
län att förordna lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i
— 1922 -
118
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Bjööm. I en för åklagaren ut¬
färdad instruktion anförde jag följande:
Angående verkställighet av skiljedom innehåller 46 § utsökningslagen föl¬
jande bestämmelser:
_ Vill någon erhålla verkställighet å skiljedom, söke det hos överexekutor.
linnés därvid, att parterna under skiljemännen skjutit den fråga, varom skilje¬
männen dömt, samt att skiljeavtalet slutits utan förbehåll om rätt för parterna
att klandra skiljedomen, och förekommer icke någon omständighet, på grund
varav skiljedomen är ogin, ändå att talan mot densamma icke föres, förordne
överexekutor, att skiljedomen verkställas må; och gånge den sedan i verket lika
som domstols laga kraft ägande dom, där ej av högre myndighet eller av domstol,
där talan mot skiljedomen är anhängig, annorledes förordnat varder.
Enligt 162 § utsökningslagen, jämförd med 54 § samma lag, svarar lands¬
fiskal, om utmätning ej är förrättad och, där lös egendom av annat slag än i
163 och 165 §§ sägs tagits i mät, försäljning därav ej är verkställd inom två
månader, sedan landsfiskalen, då fråga är om skiljemannadom, mottagit över-
exekutors beslut om dess verkställande, själv för det belopp, varför utmätning
bort ske, i den mån han ej förmår visa, att skada av dröjsmålet icke uppkommit.
Styrker landsfiskalen, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen eller
att för utmätning eller försäljning mött hinder, som landsfiskalen ej kunnat före¬
komma, är han från all ansvarighet fri. Möter sådant hinder, bör det, vid äventyr
att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas i landsfiskalens dagbok.
Skall utmätt fordran eller rättighet säljas, gäller enligt 163 § utsökningslagen
nämnda ansvarighet, om det utmätta å landet ej är sålt inom tre månader efter
det landsfiskalen, då fråga är om skiljemannadom, emottagit överexekutors beslut.
Av vad i ärendet blivit upplyst framgår, att, sedan Bjöörn den 11 juni 1919
för verkställighet emottagit den i ärendet ifrågakomna skiljedomen jämte K. B:s
förordnande om dess verkställande, han den 7 juli företagit utmätning av ett av
Aktiebolaget Bollnäs Folkbank utfärdat, Aktiebolaget Tjärprodukter tillhörigt de¬
positionsbevis å fordringsbeloppet. Enär för gäldande av sistnämnda bolags skuld
tagits i mät en detsamma tillkommande fordran, skulle det utmätta jämlikt 163
§ utsökningslagen försäljas inom tre månader från det verkställigheten blivit sökt
eller senast den 11 september. Genom beslut den 8 september, varom underrät¬
telse lämnades Bjöörn den 10 i samma månad, meddelade emellertid rådhusrätten
i Falun, dit bolaget instämt talan om skiljedomens hävande, förbud mot vidare
åtgärder för skiljedomens verkställande. Vid sådant förhållande kan Bjöörns un¬
derlåtenhet att, innan rådhusrättens berörda beslut meddelats, försälja det utmätta
icke föranleda till någon åtgärd.
I samband därmed att rådhusrätten genom dom den 29 december 1919 ogil¬
lade bolagets instämda talan förklarade rådhusrätten sitt den 8 september med¬
delade förbud förfallet. Om detta rådhusrättens beslut erhöll Bjöörn underrät¬
telse den 13 januari 1920.
Därmed inträdde, ånyo skyldighet för Bjöörn att vidtaga åtgärder för det ut¬
mättas försäljning. Bjöörn har åberopat att, sedan bolaget fullföljt talan emot
rådhusrättens dom, med utsökningsärendet skulle förfaras på likartat sätt som
— 1922 —
119
med verkställighet av övriga underrättsdomar, vilka icke vunnit laga kraft. Skilje¬
domen skulle således berättiga till utmätning men icke till det utmättas försälj¬
ning utan gäldenärens samtycke.
Såsom tjänstförrättande J. O. i skrivelsen den 14 juli 1920 framhållit, är
denna uppfattning oriktig. I enlighet med innehållet i 46 § utsökningslagen
skulle skiljedomen, sedan K. B. förordnat om dess verkställande, gå i verket lika
som domstols laga kraft ägande dom, där ej av högre myndighet eller av domstol,
där talan mot skiljedomen var anhängig, annorledes bleve förordnat. Emot K. B:s
beslut fullföljdes, såvitt i ärendet är upplyst, icke talan. Då rådhusrätten med¬
delade förbud mot vidare åtgärder för skiljedomens verkställande, trädde visser¬
ligen detta beslut omedelbart i tillämpning. Men då rådhusrätten den 29 de¬
cember 1919 fattade beslut om förbudets hävande, skulle detta beslut utan vidare
gå i verkställighet oberoende av klagan mot beslutet. Utmätningsärendet kom
därmed i det läge, det hade, innan rådhusrättens inhibitionsbeslut meddelats, och
detta fick icke vidare lägga hinder i vägen för verkställigheten av K. B:s förord¬
nande. Sedan försäljning ägt rum och penningar influtit, skulle klaganden varit
berättigad lyfta betalning utan ställande av pant eller borgen.
Det hade således ålegat Bjöörn att omedelbart efter den 13 januari 1920, om
Aktiebolaget Tjärprodukter icke lämnat sitt medgivande till Bjöörn att lyfta det
enligt depositionsbeviset innestående beloppet eller beloppet eljest utbetalats, ut¬
lysa auktion för depositionsbevisets försäljning. Kungörelse skulle enligt 91 §
utsökningslagen hava skett minst 14 dagar före auktionen. Enligt 137 § utsök¬
ningslagen skulle Bjöörn, sedan försäljningen ägt rom, skyndsamt och sist inom
14 dagar därefter av försäljningssumman tillhandahållit klaganden betalning för
hans fordran. Klaganden borde därför hava kunnat erhålla betalning enligt skilje¬
domen i senare hälften av februari 1920. I stället har Bjöörn, sedan han utlyst
auktion att hållas under mars 1920 men i anledning av bolagets protest inhiberat
densamma, först den 21 juli 1920, sedan han mottagit tjänstförrättande J. 0:s
skrivelse den 14 i samma månad, till klaganden redovisat det belopp, varför ut¬
mätning skett.
För sin fordran på grund av skiljedomen har klaganden således redan er¬
hållit gottgörelse, men han har dessutom framställt anspråk på ersättning för den
ränteförlust, som genom redovisningens försening åsamkats honom, samt för de
kostnader, klaganden för ärendets anhängiggörande och utförande här nödgats
ådraga sig.
Som någon brist i avseende å det utmätta beloppet ostridigt icke förefinnes,
är den särskilda ansvarighet, varom stadgas i 162 § utsökningslagen, icke i före¬
varande fall tillämplig. I anseende till den allmänna skadeståndsskyldighet, som
åligger såväl en utmätningsman som varje tjänsteman för försummelse i tjänsten,
måste emellertid Bjöörn vara pliktig att ersätta klaganden den skada och den
kostnad, som tillskyndats honom på grund därav, att utsökningsärendets avslut¬
ning efter meddelandet av rådhusrättens dom obehörigen försenats.
Som Bjöörn genom nämnda försening, i enlighet med vad ovan anförts, gjort
sig skyldig till tjänstefel och han bestritt varje ersättningsskyldighet, kan hans
förfaringssätt icke undgå min beivran.
- 1922 —
120
Jag uppdrog därför åt den åklagare, som av K. B. förordnades, att vid veder¬
börlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Bjöörn för vad
han i berörda hänseende låtit komma sig till last. Det ålåge därvid åklagaren
att å Bjöörn yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde åkla¬
garen bereda klaganden tillfälle att yttra sig i målet och, i mån av befogenhet,
understödja de ersättningsanspråk, som av klaganden kunde komma att fram¬
ställas.
I enlighet med det av mig givna uppdraget blev åtal mot Bjöörn anställt
vid Bollnäs domsagas häradsrätt, som i utslag den 24 oktober 1921 yttrade föl¬
jande:
Häradsrätten hade av handlingarna i målet inhämtat, att Bjöörn såsom utmät¬
ningsman den 11 juni 1919 mottagit länsstyrelsens i länet förordnande om verk¬
ställighet av en tillika överlämnad, den 21 mars 1919 meddelad skiljedom, vari¬
genom Aktiebolaget Tjärprodukter förpliktats att till klaganden utgiva ett ersätt¬
ningsbelopp av 11,665 kronor 5 öre, att Bjöörn den 7 juli 1919 verkställt ut¬
mätning av ett depositionsbevis å nämnda belopp till gäldande av klagandens
fordran, att Bjöörn visserligen underlåtit att inom den i 163 § utsökningslagen
föreskrivna tid av tre månader från dagen för mottagande av länsstyrelsens för¬
ordnande, eller sålunda senast den 11 september 1919, å auktion sälja den ut¬
mätta fordringsrätten, men att Bjöörn emellertid dessförinnan den 10 september
erhållit meddelande därom, att rådhusrätten i Falun, dit bolaget instämt talan
om skiljedomens hävande, meddelat förbud mot vidare åtgärder för dess verk¬
ställande, att rådhusrätten i sammanhang med dom den 29 december 1919, däri
bolagets talan ogillats, förklarat förbudet förfallet, och att Bjöörn därom den 13
januari 1920 erhållit underrättelse, samt att Bjöörn, som ej heller därefter verkställt
auktion å det utmätta godset, den 21 juli 1920 till klaganden redovisat dennes
fordran enligt skiljedomen, och enär Bjöörn jämlikt 46 § utsökningslagen haft
att verkställa skiljedomen såsom domstols laga kraft ägande dom samt förty, efter
det han den 13 januari 1920 erhållit meddelande, att rådhusrättens förbud mot
verkställighet av domen förfallit, bort inom skälig tid och senast inom tre må¬
nader verkställa auktion å den utmätta fordringen, varefter han ägt en tid av
fjorton dagar, eller sålunda till den 27 april 1920, för avgivande av redovisning,
men Bjöörn därmed dröjt till den 21 juli samma år, prövade häradsrätten lagligt,
jämlikt 25 kap. 17 §, jämförd med 22 § strafflagen döma Bjöörn att för den
försummelse i tjänsten, han sålunda låtit komma sig till last, bota 50 kronor,
och förpliktades Bjöörn att ersätta klaganden för genom dröjsmålet uppkommen
ränteförlust efter 6 för hundra om året å 11,665 kronor 5 öre från den 27 april
till den 21 juli 1920 samt för kostnader, som Bjöörns tjänsteförsummelse vållat
klaganden, med skäliga ansedda 150 kronor.
Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.
— 1922 —
121
23. Hos statens bränslekommission anställda tjänstemäns åtgärd att
för egen räkning inköpa skog, som sedermera med vinst överlåtits
å kommissionen.
I eu hit ingiven klagoskrift anförde hemmansägaren Oskar Königson i Ivrånged
följande:
Klaganden vore ägare till hemmanet V221 mantal Krånged litt. A, som vore
beläget inom trekilometersgränsen från järnvägen. När B. K. under sommaren
1917 uppgjorde om frivillig leverans av framkörd ved med ett flertal skogsägare
utmed järnvägen, hade klaganden för sin del ställt sig obenägen för en sådan
uppgörelse men erbjudit kommissionen att taga skog å rot mot gottgörelse enligt
riksvärderingsnämndens taxa. Vid besök hos klaganden hade distriktschefen hos
B. K., forstmästaren Nils Westman frågat, om klaganden ej ville sälja skogen till
B. K., som vore i stort behov av ved. Klaganden hade ej varit ovillig därtill
och begärt att få riksvärderingsnämndens pris å rot, nämligen för kbm. löst mått
8 kronor 25 öre för prima och 6 kronor 50 öre för sekunda ved men hade sedan
gått ned till 7 kronor osorterat. Westman hade emellertid påpekat, att dessa pris
vore alltför höga och att skogskunniga personer ej kunde rätta sig efter dem,
samt sagt sig ej våga giva mer än 6 kronor 50 öre för kbm. fast mått. Då kla¬
ganden ansett detta vara för stor skillnad, hade Westman förklarat, att det vore
högst 25 procent mera i löst mått än i fast och att det vore tillräckligt betalt.
Som klaganden hade trott sig göra upp affären med B. K., hade han antagit, att
det ej skulle gå för sig att få mera, samt gått in på anbudet. Kontrakt hade
upprättats mellan Westman personligen och klaganden om försäljning å rot av
2,000 kbm. vedvirke fast mått till ett pris av 6 kronor 50 öre. Att kontraktet
ej ställts omedelbart till B. K. hade klaganden ej fäst sig vid. Hade klaganden
upplysts om, att det varit en enskild affär mellan Westman och klaganden, hade
den aldrig kommit till stånd. Med andra skogsägare inom skifteslaget hade på
samma sätt uppgjorts kontrakt till 5 kronor 60 öre ä 6 kronor 50 öre för kbm.
fast mått. När klaganden senare fått höra, att utkörningen av veden från hans
skog varit bortsatt på kontrakt, som upprättats omedelbart med B. K., hade han
förstått, att den från honom inköpta skogen varit tagen under förfogande, och
hade då kommit att tänka över, att Westman måste hava gjort köpet från kla¬
ganden som en enskild affär, varå vinsten skulle bliva skillnaden mellan priset
enligt riksvärderingsnämndens taxa och det som klaganden erhållit. Någon ytter¬
ligare klarhet hade klaganden ej kunnat vinna genom kontraktet, ty detta hade
enligt Westmans önskan endast upprättats i ett exemplar, av vilket klaganden ej
lyckats få någon avskrift. Det hade emellertid transporterats å enskild person,
och genom denna överlåtelse, som för övrigt vore okontrollerbar till sitt verkliga
innehåll, hade Westman trott sig skyddad för efterräkningar. För egen del skulle
klaganden ej hava gjort något i saken, om vinsten av nedprutningen i en tyd¬
ligen oskäligt hög taxa hade gått till B. K. eller om Westman köpt skogen för att själv
avverka och utdriva den samt sälja den framkörd till järnvägen såsom frivillig
leverans, men att B. K:s tjänstemän för egen räkning öppet eller genom bulvaner
16 — Justitieombudsmannen* embetsberättelse till 1922 års riksdag.
122
köpte skog och sedan läte kommissionen taga skogen under förfogande till ett
högre pris, ansåge klaganden vara oriktigt. Då det syntes klaganden oförenligt
med svensk rättsuppfattning, att statens tjänstemän brukade sin ställning till att
för egen räkning driva mellanhandsaffärer i tjänsten, hade klaganden ansett sig
böra framlägga saken för J. O. till den åtgärd, som därav kunde föranledas.
Sedan B. K. med anledning av klagoskriften anmodats infordra yttrande från
Westman samt inkomma därmed ävensom med eget utlåtande, anförde Westman
i avgivet yttrande följande:
Klaganden hade i mitten eller slutet av augusti 1917 erbjudits att till B. K.
åtaga sig leverans av viss vedmassa enligt leveranskontraktens fastställda pris.
Klaganden hade dock ställt sig avvisande under förmenande, att om B. K. ön¬
skade ved, finge skogen tagas i förfogande enligt pris, som av riksvärderings-
nämnden fastställts. Att denna utväg då ej tillgripits, hade berott därpå, att
Westman, så länge möjlighet till frivilliga leveranser förefunnits inom distriktet,
ej velat använda sig av den oftast dyrbarare vägen för vedanskaffning genom att
taga skog i förfogande, vilket skulle haft till given följd, att några frivilliga leve¬
ranser utöver då avtalade knappast kunnat påräknas. Någon vecka senare hade
Westman genom avdelningsledaren för den trakt, å vilken klagandens skog varit
belägen, erhållit underrättelse, att klagandens påtagliga önskemål vore, att på ett
eller annat sätt få å rot försälja viss kubikmassa av sin skog, och hade Westman
då, vid personligt sammanträffande med klaganden, under uttryckligt framhål¬
lande av, att det vore en helt och hållet privat affär mellan klaganden och
Westman, erbjudit sig att själv köpa 2,000 fast kbm. skog å rot till visst över¬
enskommet pris. Av det upprättade köpekontraktet framginge med tydlighet, att
något tvivel om vem som vore köparen av virkesmassan icke vore möjligt. Att
köpekontraktet icke hembjudits B. K., hade varit beroende av att B. K. vid denna
tidpunkt, vad Västerbottens län beträffade, för sin vedanskaffning endast använt
tvenne former, nämligen förfogandelagens tillämpning med riksvärderingsnämn-
dens rotpris eller s. k. frivillig leverans. När i början av oktober 1917 medde¬
lande erhållits, att B. K. köpte rot stäm plin gar till bästa möjliga pris, hade ett
flertal sådana rotköp i Dombäck, Hamburg, Örsbäck m. fl. av Westman över¬
lämnats till B. K., som dock ställt sig avböjande därtill. Till den 15 september
1917 hade Westman erhållit ett köpeanbud på sin av klaganden förvärvade virkes-
massa, vilket av Westman antagits, då Westman själv därigenom ej behövt be¬
fatta sig med avverkningens bedrivande. Att skogen sedermera den 25 septem¬
ber tagits i förfogande, hade varit en åtgärd, som skett i samband med samtliga
förfogandehuggningar inom distriktet, vilka förfogandehuggningar vid denna tid¬
punkt måst tillgripas, sedan det visat sig omöjligt att på frivillig väg åstadkomma
hela den kubikmassa, 30,000 kbm. prima långved, som det ålegat distriktet att
leverera till lokomotivbränsle. Att, som klaganden i detta fall, ingå på den even¬
tuella vinst, som genom förfogandet skulle hava tillfallit Westman, förefölle täm¬
ligen omotiverat, då det icke vore klaganden obekant, att trävaruindustrins masse-
vedpriser i Umeådalen, 50 å 52 öre för engelsk kubikfot, vore högre än riks-
värderingsnämndens rotpris för en skogstrakt med den belägenhet i förhållande
— 1922 —
123
till flottleden, som i ifrågavarande fall förelåge, och då kontraktet icke föreskreve
skyldighet av leverans till B. K. Att under sådana omständigheter skogen tagits
i förfogande, kunde knappast läggas Westman till last, då dels skogens belägen¬
het vore ur avverkningssynpunkt gynnsam, dels virket vore av synnerligen god
beskaffenhet, dels i strid mot vad klaganden antoge, Westman genom berörda
åtgärd ej tillgodogjort sig någon vinst utöver den, han genom försäljningen
hemburit.
Det i Westmans yttrande, omförmälda köpekontraktet, som i avskrift var
fogat vid yttrandet, var av följande lydelse:
»Till forstmästaren Nils Westman försäljer undertecknad härmed ståndskog
och till ved dugliga vindfällen och tullar till 2,000 kubikmeter ved från mitt
ägande hemman 9/22i mantal litt. A Krånged i Degerfors socken, Västerbottens
län, emot ett överenskommet pris av 6 kronor och 50 öre pr kbm. fast mått å
rot. Likviden erlägges med 5,000 kronor den 1 november 1917 och återstoden,
sedan virket utdrivits från skogen. Utstämpling skall verkställas av B. K., och
skola alla träd oavsett dimension stämplas, som äro oväxtliga och från skogs-
vårdssynpunkt lämpliga att avverka. Köparen förbehåller sig rätt till fria vägar
och upplagsplatser för virkets ^forslande från skogen. Köparen äger rätt att,
om han så för gott finner, begära inteckning i hemmanet såsom säkerhet för
detta kontrakts bestånd, och skall han därvid gälda inteckningskostnaderna. Till¬
trädet å detta kontrakt sker denna dag och är gällande, till virket är utforslat
från skogen. Sålunda överenskommet: Krånged den 13 september 1917.
Nils G. Westman. Köpare. Oskar Königson. Säljare.
Ovanstående namnteckningar bevittnas av: August Modin. Hj. Tjärnberg.
Transporteras på kassör Erik Boström, Vindeln. Vindeln den 15 september
1917. Nils G. Westman.
Å omstående kontrakt har jag denna dag erhållit 5,000 kronor, som härmed
erkännes. Vindeln den 2 november 1917. Oskar Königson.»
Westman åberopade därjämte följande kontrakt:
»Undertecknad upplåter och försäljer härmed till kassör Erik Boström, Vindeln,
min ägande virkesmassa, 2,000 kbm., å hemmanet 9/*84 mantal n:r 1 A Krånged,
att av honom med full nyttjande- och äganderätt besittas emot en överenskommen
köpesumma av 15,000 kronor, och träder detta köp i kraft denna dag. Såsom
säkerhet för denna försäljning transporteras och överlåtes å E. Boström mitt
ägande köpekontrakt med hemmansägaren O. Königson, Krånged, Sålunda över¬
enskommet. Vindeln den 15 september 1917.
Nils G. Westman. Säljare. Härmed nöjd. E. Boström.
Vittna: August Modin. Olle Olsson.»
B. K. yttrade i ett för egen del avgivet utlåtande, att det icke behövde fram¬
hållas, att det ej vore tillåtet för dem, vilka vore anställda i B. K:s tjänst, att
förfara på det sätt, för vilket Westman i sin förklaring redogjort, att ett dylikt
uppträdande från ett statsorgans sida enligt kommissionens mening icke kunde
1922 —
124
försvaras, samt att, då Westmans anställning hos kommissionen upphört den 1
januari 1918, kommissionen för sin del icke kunde göra annat än uttala sitt ogil¬
lande av det anmärkta förfarandet, som först genom klagoskriften kommit till
kommissionens kännedom.
I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat följande:
Westman syntes vilja antyda, att han gjort upp köpet utan att veta, att
skogen så gott som omedelbart därefter skulle tagas under förfogande. Ehuru
klaganden icke kunde bevisa motsatsen, talade därför att, såvitt klaganden kände
till saken, det i orten vore uteslutande de skogar, där B. K:s tjänstemän gjort
enskilda affärer, som tagits under förfogande. Och det egendomliga vore, att det
å dessa skogar vore just det rotstående virke, som nämnda herrar tillhandlat sig,
och intet annat, som intagits under förfogandet. Det vore icke klaganden ensam,
som avgörandet i denna sak gällde. Endast inom Ivrångeds skifteslag och grann¬
byn Degerön väntades J. 0:s utlåtande av sammanlagt 11 personer, med vilka
Westman själv eller genom avdelningsledaren August Modin gjort upp kontrakt
om inalles 8,000 kbm. fast mått å rot för en köpeskilling av i runt tal 46,000
kronor. För denna virkesmassa skulle enligt riksvärderingsnämndens gamla och
nya taxa köpeskillingen belöpt sig till 84,000 kronor. Huru vinsten i verklig¬
heten hade delats mellan Westman och den person, på vilken han sedermera över¬
låtit kontrakten, torde ingen utomstående få veta. Klaganden och hans grannar
ansåge, att dem med orätt undanhållits den gottgörelse enligt riksvärderingsnämn¬
dens pris, som bort tillkomma dem.
Med anledning av innehållet i påminnelserna anmodade jag B. K. att till
mig inkomma med upplysning, huruvida det varit för B. K. bekant att, såsom
klaganden i påminnelserna anfört, Westman även i andra fall än det av klagan¬
den anmälda förfarit på enahanda sätt som det vilket vore föremål för klagandens
framställning, samt i så fall meddela, vad B. K. därutinnan hade sig bekant.
B. K. överlämnade med tillkännagivande, att kommissionen icke hade sig
något bekant i saken utöver vad däri omförmäldes, ett yttrande från chefen för
B. K:s länsbyrå i Västerbottens län Emil Dahl.
I berörda yttrande anförde Dahl följande:
Dahl hade sökt att av Westman erhålla skriftligt yttrande om hans övriga
privataffärer under hans anställnig i B. K. men fått det beskedet, att Westman
ej ämnade ingå i svaromål. Muntligen hade Westman dock för Dahl uppgivit,
och detta hade även bestyrkts från annat håll, att han inköpt sammanlagt 5 av¬
verkningsrätter å hemman inom Krånged och Degeröns byar. Dessutom hade
den Westman underlydande avdelningsledaren Modin inköpt ett antal liknande
avverkningsrätter. De av Westman i Krånged inköpta avverkningsrätterna voro
följande: N. O. Königson 2,000 kbm., Johan Nilsson 1,000 kbm., Olov Nilsson
1,000 kbm., Sanny Nilsson 500 kbm. och Artur Nilsson 1,000 kbm.
Då emellertid dessa köp väckt eu viss uppmärksamhet i orten, hade avverk¬
ningsrätterna av både Westman och Modin försålts till kassören E. Boström i
Vindeln. Boström både därigenom blivit ägare till icke mindre än elva avverk-
— 1922 —
125
uingsrätter inom nämnda byar. Samtliga dessa både av Westman såsom di¬
striktchef tagits under förfogande. Sedan samtliga avverkningsrätter överlåtits till
Boström, hade alla hemmanen kommit att behandlas som ett enda skogskomplex,
enär ägaren varit densamma, Det funnes därför ingen möjlighet att uppgiva
huru stora kvantiteter, som huggits på varje hemman. Däremot meddelades
uppgift på huru mycket som under förfogandet huggits på samtliga 11 hemman.
l:a långved 5,162,4 kbm. ä 8:25 kronor = 42,589:80 kronor
» » 1,809,7 » » 6:50 » = 11,763: 80 »
2:a » 1,801,1 » » 6:50 » = 11,707:15 »
» _629,2 » » 4:75 » = 2,988:70 »
Summa 9,402,4 kbm. = 69,048: 70 kronor.
Vid inköpet av dessa samtliga avverkningsrätter hade den utstämplade virkes-
massan å rot uppskattats till 7,851 kbm. fast mått, och hade därför erlagts en
köpeskilling av 46,724 kronor 86 öre. Hela stämplingen hade av B. K. betalats med
69,048 kronor 70 öre. Bruttoförtjänsten å samtliga avverkningsrätter uppginge
sålunda för Boström' till 22,323 kronor 84 öre. Huru stor del av denna brutto¬
förtjänst, som i verkligheten fallit på Westmans lott, vore en sak, som vore
omöjlig att utreda, men att döma efter en del yttranden, som av honom skulle
hava fällts till andra personer, skulle den vara avsevärd.
Därpå infordrades nytt yttrande från Westman, varefter klaganden avgav
ytterligare påminnelser.
Från tillgängliga handlingar inhämtade jag, att B. K. den 5 juni 1917 för¬
ordnat Westman att inom distrikt VIII, Vännäs, Vindeln, i Västerbottens län
verkställa sådana förrättningar, som avsåges i kung! förordningen den 12 maj
1917 angående upplåtande till kronan av vissa områden för skogsavverkning
ävensom att såsom distriktschef förestå kommissionens arbeten inom det angivna
området.
Sedan jag genom B. K. erhållit upplysning, att Modin av chefen för B. K:s
länsbyrå i Västerbottens län antagits till avdelningsiedare inom kommissionen från
den 15 juni 1917 samt att han den 15 januari 1918 entledigats från nämnda
befattning, anhöll jag med anledning av vad i ärendet förekommit i skrivelse till
landsfogden i Västerbottens län Bertil Helleberg, att han ville företaga undersök¬
ning i saken och därvid åvägabringa utredning i de avseenden, som för ett all¬
sidigt bedömande av Westmans och Modins i Dahls yttrande omförmälda trans¬
aktioner kunde vara av vikt. Därvid borde särskilt utredas, dels vilka villkor
som ingått i de mellan Westman eller Modin, å ena, samt vederbörande fastig¬
hetsägare, å andra sidan, träffade avtal, varom, därest skriftliga kontrakt upp¬
rättats, upplysning lämpligen kunde vinnas genom avskrifter av kontrakten, dels
huruvida de av Modin ingångna avtalen slutits av Modin för egen del eller för
Westmans räkning eller i övrigt vilken befattning Modin tagit med avtalens träf¬
fande, dels om och i vad män Westman oeh Modin genom avverkningsrätternas
— 1922 —
126
överlåtande å Boström tillförts ekonomisk fördel samt dels huruvida Boström varit
anställd å någon B. K:s expedition eller eljest i dess tjänst.
Landsfogden Helleberg översände därefter protokoll, hållna vid polisundersök
ningar den 18 oktober 1919 med de ifrågakomma fastighetsägarna, den 18 no¬
vember med Boström, den 23 i sistnämnda månad med Westman och den 19
december med Modin.
Med anledning av vad som förekommit anmodade jag K. B. i Västerbottens
län att förordna lämplig person att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Westman och Modin. I en för åkla¬
garen utfärdad instruktion anförde jag följande:
Av vad som blivit upplyst angående tillkomsten av B. K. framgår, att leda
möterna av kommissionen i denna sin egenskap måste anses såsom statstjänare.
Tillsättande av tjänstemännen i B. K. ankom, såsom förut antytts, å kom¬
missionen, vilken utövade denna sin befogenhet antingen själv eller genom att åt
underlydande chefer för länsbyråerna uppdraga att antaga tjänstemän. Då anta¬
gandet ägde rum på grund av särskilt av Kungl. Maj:t givet bemyndigande och
avlöningen till tjänstemännen utgick av statens, av B. K. förvaltade medel, måste
jämväl de B. K:s tjänstemän, för vilka dylika förordnanden meddelats, åtmin¬
stone i regel anses såsom statstjänare och således för sina åtgöranden i tjänsten
vara underkastade bestämmelserna i 25 kap. strafflagen. Att detta måste anses
gälla kommissionens distriktschefer synes utan vidare klart. Beträffande s. k. avdel-
ningsledare har denna uppfattning stadfästats genom ett av Kungl. Maj:t den 16
april 1919 meddelat utslag (N. J. A. sid. 163). Därför anser jag mig oförhindrad
att vidtaga åtgärd i anledning av vad i ärendet förekommit.
Den organisation av B. K., som avsågs i Kungl. Maj:ts brev den 16 april
1917, var påkallad av den botande faran för bränslebrist i landet. I § 1 i kungl.
förordningen den 13 juli 1917 angående reglering av bränsleförbrukningen be¬
stämdes, att för åstadkommande av den hushållning med landets tillgång på
bränsle, som betingades av rådande förhållanden, samt av en jämn fördelning av
nämnda tillgång, skulle förbrukningen av bränslet regleras genom statens försorg
på sätt i förordningen stadgades. B. K. skulle hava att i enlighet med föreskrif¬
terna i förordningen jämte övriga av Kungl. Maj:t givna bestämmelser genomföra
regleringen. I § 1 i kungl. förordningen den 12 maj 1917 om upplåtande till
kronan av vissa områden för skogsavverkning stadgades, att innehavare av skog¬
bärande mark, belägen inom någon av de i en förordningen efterföljande förteck¬
ning upptagna kommuner, bland andra Degerfors socken i Västerbottens län,
skulle, därest han icke i den omfattning och på de villkor, som av B. K. be¬
stämdes, å berörda mark verkställde skogsavverkning och till kronan avstode det
avverkade virket, vara pliktig att till kronan för avverkning upplåta nämnda
mark, eller den del därav, varå B. K. funne avverkning för kronans räkning vara
erforderlig. Häremot svarade stadgandet i § 3 i förordningen den 13 juli 1917,
att B. K. skulle äga att för statens räkning uppköpa bränsle i den omfattning,
som kommissionen funne erforderlig för förbrukningsregleringens genomförande.
— 1922 —
127
Statens verksamhet för uppköp av bränsle utövades genom de hos B. K. anställda
tjänstemännen, och torde det särskilt hava tillkommit distriktscheferna att verk
ställa sådan upphandling.
Ett viktigt allmänt intresse låg till grund för tillsättandet av 1917 års bränsle¬
kommission och de i samband därmed meddelade bestämmelserna, som utrustade
kommissionen och dess tjänstemän med en långt gående befogenhet. Av så
mycket större vikt var det, att kommissionens verksamhet inriktades på att till¬
fredsställa det allmänna intresse, som framtvingat dess verksamhet. En av de
viktigaste uppgifterna var, att en erforderlig mängd bränsle ställdes till statens
förfogande samt att priset därför icke mer än nödigt bragtes i höjden.
Såsom av bestämmelserna i förordningen den 12 maj 1917 framgår, hade
vederbörande tjänstemän i första hand att genom överenskommelse med inne¬
havare av skogbärande mark om frivillig leverans av virke fylla B. K:s behov
samt först, i den mån denna väg icke ledde till önskat resultat, använda den rätt
till förfogande, som förordningen innefattade. Med hänsyn till de större kost¬
nader och det ökade arbete, som det senare förfaringssättet kunde beräknas med¬
föra, var det av vikt, att det icke i förtid tillgrepes, då, såsom Westman fram¬
hållit, det kunde befaras, att fastighetsägarna därefter icke skulle vara benägna
att åtaga sig frivilliga leveranser. Men av betydelse var jämväl, att möjligheten
för B. K. till frivilliga köp av virke icke förminskades eller att virket fördyrades.
Det måste därför hava varit en bjudande plikt för B. K:s tjänstemän att icke till
egen fördel gå kommissionen i förväg genom inköp av avverkningsrätter, som
kunde komma ifråga för kommissionens verksamhet.
Det är emellertid upplyst, att Westman och Modin, efter det de vunnit an¬
ställning hos B. K. och på grund därav fått till uppgift att var och en i sin
mån tillgodose B. K:s intressen, i eget namn avslutat kontrakt om köp av stånd¬
skog samt till ved dugliga vindfällen och tullar till, såsom det synes, Westman
6,500 kbm. samt Modin 1,500 kbm. ved. Kontrakten synas hava upprättats ett
under augusti månad 1917 i Degerås mellan Erik Hornberg i egenskap av för¬
myndare för Sanny Nilsson samt Modin för Westmans räkning angående 500
kbm., två den 13 september 1917 i Krånged mellan det ena klaganden och West¬
man angående 2,000 kbm. och det andra Olof Nilsson och Modin för Westmans
räkning angående 1,000 kbm., ett den 15 september 1917 likaledes i Krånged
mellan klaganden i egenskap av god man för å utrikes ort vistande Johan Nilsson
och Westman angående 1,000 kbm., ett den 23 september 1917 i Krånged mellan
Artur Nilsson och lagledaren Karl Eriksson för Westmans räkning angående
1,000 kbm., två den 8 oktober 1917 i Degerön mellan det ena J. A. Johansson
och Modin för Westmans räkning angående 500 kbm. samt det andra Otto Jo¬
hansson och Modin likaledes för Westmans räkning angående likaledes 500 kbm.,
ett den 1 oktober 1917 i Degerön mellan Olof Mikaelsson och Modin angående 500
kbm,. ett den 4 oktober 1917 i Degerön mellan Otto Forsgren och Modin angående
200 kbm. samt ett den 8 oktober 1917 i Degerön mellan Karl Forsgren för egen
del och såsom ombud för sin fader samt Modin angående sammanlagt 800 kbm.
1 de fall, då Westman vid kontraktens underskrivande av vederbörande säljare
företrätts av Modin eller Eriksson, synas dessa hava ägt Westmans bemyndigande
— 1922 —
128
att handla å hans vägnar. Kontrakten uppgivas hava sedermera blivit överlåtna
av Westman och Modin å kassören Erik Boström i Vindeln.
Efter att först i sina i ärendet avgivna yttranden hava lämnat andra upp¬
gifter har Westman vid det med honom hållna polisförhöret vidgått, att hans
avsikt med köpen varit att göra affär, men uppgivit, att han inom kort kommit
att tänka på, att det kanske vore mindre lämpligt, att han såsom B. K:s tjänste¬
man först köpte skog och därefter sålde den för högre pris till kommissionen,
samt att han därför transporterat kontrakten å Boström. Av vad i ärendet blivit
upplyst synes framgå, att redan vid tidpunkten för upprättandet av det tidigaste
av kontrakten varit att antaga, att B. K:s behov av ved icke kunde fyllas genom
frivilliga leveranser. Detta förhållande torde hos Westman hava väckt tanken
att för egen del göra inköp av rotstämplingar, innan B. K. började använda den
enligt förordningen den 12 maj 1917 kommissionen tillkommande förfogande
rätten. Därvid synes Westman hava sökt åtkomma intill järnvägen belägen skog,
vilken Westman förstått skola av B. K. värdesättas högre.
Det torde vara uppenbart, att möjligheten för Westman att träffa ifrågava¬
rande avtal i väsentlig grad ökats genom hans ställning hos B. K. För fastig¬
hetsägarna har det tydligen ansetts uteslutet, att eu hos B. K. anställd tjänste¬
man skulle för egen del driva en med kommissionens verksamhet konkurrerande
handel. I denna sin förmodan hava fastighetsägarna blivit stärkta av bestäm¬
melsen i kontrakten, att utstämpling skulle verkställas av B. K.
Det ålåg Westman på grund av hans ifrågavarande anställning att på allt
sätt främja B. K:s verksamhet, och något rimligt skäl synes icke hava förefunnits
för honom att i kommissionens intresse själv ställa sig såsom köpare. Så mycket
betänkligare framstår emellertid Westmans förfarande med hänsyn till hans se¬
nare åtgöranden. Då Westman — enligt vad han uppgivit — ansett sig böra
på Boström överlåta de av Westman avslutade kontrakten på grund av det olämp
liga i att han av kommissionen betingade sig högre pris än det av honom åtagna,
hade i stället en överlåtelse av kontrakten å kommissionen utan någon som helst
vinst för Westman bort äga rum. Såsom förklaring till, att Westman icke hem¬
bjudit kontrakten till kommissionen, har han anfört, att kommissionen vid den
ifrågakomna tidpunkten för sin vedanskaffning i Västerbottens län använt endast
två förfaringssätt, nämligen förfogandelagens tillämpning med riksvärderingsnämn-
dens rotpris samt frivilliga leveranser. Det är emellertid oförklarligt, att detta
kunnat utgöra hinder i förevarande hänseende. Ett uttagande av det i Westmans
kontrakt avsedda virket hade efter frivillig överenskommelse om dess övertagande
icke tarvat andra åtgärder från B. K:s sida, än om detsamma tagits i anspråk på
grund av den kommissionen medgivna förfoganderätten, och knappast utgjorde
den omständigheten, att förvärvet ställt sig billigare än med tillämpning av riks-
värderingsnämndens rotpris, ett skäl emot ett direkt övertagande. Det kan icke
antagas annat än att Westman fasthållit vid tanken på att genom försäljning av
kontrakten till B. K. tillskansa sig en vinst, men att, då Westmans namn därvid
lämpligen icke borde synas, en överföring av kontrakten å annan person blivit
nödvändig. Detta antagande vinner stöd av de villkor, som enligt Westmans
uppgift blivit avtalade rörande kontraktens överlåtande å Boström. För överlå-
— 1922
129
telse uv det med klaganden för egen del ingångna kontraktet skulle Westman be¬
komma eu vinst å 2,000 kronor och för överlåtelse av de övriga i ett för allt ett
belopp, som Westman icke kunnat uppgiva. Enligt hans självdeklaration skulle
enligt vad han uppgivit hans vinst hava uppgått till omkring 7,000 kronor.
Det synes emellertid osannolikt, att Westman skulle hava överlåtit kontrakten,
som vid tiden för överlåtelsen fortfarande medfört betalningsskyldighet i stor om¬
fattning för honom, utan att villkoren blivit närmare angivna. Det antagande
torde ligga nära till hands, att Westman kvarstått såsom delägare i kontrakten
med rätt för honom att bekomma viss kvotdel av den vinst, som vid försäljning
kunde uppstå. Är den i ärendet lämnade uppgiften, att i ifrågavarande trakt
allenast det nu omförmälda virket blivit av B. K. uttaget, riktig, har Westman,
på vilken ett dylikt uttagande i viss mån synes hava ankommit, uppenbarligen i
utövande av sin tjänst vidtagit åtgärder för att säkerställa den beräknade vinsten.
Genom sina ifrågavarande åtgärder har Westman, enligt mitt förmenande, gjort
sig skyldig till tjänstefel av allvarlig beskaffenhet.
Vidkommande Modin synes han till en början icke hava haft för avsikt att
med begagnande av sin ställning såsom avdelningsledare verkställa köp av virke
för att genom senare överlåtelse därav å B. K. göra vinst. Då han emellertid
dels varit Westman följaktig, när denne för egen del slutit avtal, och dels av
Westman erhållit uppdrag att i dylikt avseende handla å hans vägnar, har uppen¬
barligen Modins tanke blivit riktad på att kunna tillföra sig själv en fördel genom
liknande transaktioner. Därefter har han i eget namn upprättat tre kontrakt.
Modins betänkligheter mot fullföljande av avsikten med kontrakten synes emeller¬
tid senare hava mellankommit och förmått honom avstå från den tilltänkta vinsten.
Ehuru Modin sålunda torde hava övergivit tanken att tillgodose den egna för¬
delen, har han emellertid saknat förståelse för vad hans anställning hos B. K.
krävt. I stället för att, såsom han rätteligen bort förfara, hembjuda kontrakten
till B. K. och därmed bereda kommissionen tillfälle att övertaga virket efter de i
kontrakten avtalade prisen, vilka ställt sig fördelaktigare än riksvärderingsnämn-
dens rotpris, har Modin överlåtit kontrakten å Boström och därmed möjliggjort
en del av den Boström tillgodokomna vinsten. Därmed måste Modin anses hava
åsidosatt B. K:s intressen och gjort sig skyldig till tjänstefel.
Enligt de av chefen för B. K:s länsbyrå i Västerbottens län lämnade upp¬
gifterna har B. K. för det genom ifrågakomma tio kontrakt upplåtna virket ut¬
givit betalning efter resp. 8 kronor 25 öre, 6 kronor 50 öre och 4 kronor 75 öre
per kbm. löst mått. Då riksvärderingsnämndens vid förevarande tid gällande
taxa bestämde 8 kronor 25 öre för kbm. löst mått prima ved samt 6 kronor 50
öre för kbm. löst mått sekunda ved, synes särskild överenskommelse hava blivit
träffad med Boström angående villkoren för virkets övertagande. De sålunda
tillämpade prisen hava emellertid medfört, att B. K. för virket utgivit samman¬
lagt 69,048 kronor 70 öre, under det att fastighetsägarna på grund av kontrakten
erhållit betalning med sammanlagt 46,724 kronor 86 öre. Ett belopp av 22,323
kronor 84 öre torde sålunda hava kommit till viss del Westman och till viss del
Boström till godo såsom vinst. I brist på bestämda uppgifter från Westman an¬
gående storleken av den honom tillkomna vinsten torde det bliva av nöden att
17 Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 1922 års riksdag.
130
vidare utredning härom förebringas. Det synes emellertid enbart av vad Westman
uppgivit vara tydligt, att ett avsevärt belopp på dylikt sätt tillförts honom. Då
enligt vad redan framhållits de av honom företagna transaktionerna måste anses
innefatta tjänstefel samt Westman uppsåtligen och för egen fördel gjort sig skyldig
därtill, torde böra tagas under övervägande, huruvida han icke ådragit sig ansvar
jämlikt 25 kap. 16 § strafflagen.
Modins nu ifrågavarande förfaringssätt måste även — såsom redan fram¬
hållits — anses innefatta ett felaktigt utövande av den honom anförtrodda tjänsten.
Någon vinst har emellertid icke tillförts honom, och det har icke heller tillsvidare
ådagalagts, att han med kontraktens överlåtande å Boström avsett att gynna
denne. Vid sådant förhållande skulle hans förfaringssätt icke anses strängare än
efter 17 § i nämnda kapitel.
Vid polisförhöret hava flera fastighetsägare framhållit, att de vid kontraktens
ingående varit i den tron, att de slötes för B. K:s räkning. Klaganden har fram¬
ställt anspråk att utbekomma skillnaden mellan den av B. K. för det av kla¬
ganden sålda virket utgivna köpeskillingen och vad klaganden bekommit. Kla¬
ganden har emellertid icke uppgivit, att Westman genom något direkt uttalande
bibragt klaganden nu berörda uppfattning. Däremot hava J. A. Johansson och
Otto Johansson förmält, att Modin, då J. A. Johansson uttryckt sin förundran
över att köpet icke ställdes på B. K. utan på Westman, givit den förklaringen,
att någon person måste stå för kontraktet och att, då Westman vore distriktschef
i B. K., det vore lämpligt, att kontraktet skreves på honom. Karl Forsgren har
likaledes uppgivit, att Modin på av Forsgren framställd fråga meddelat, att köpet
måste ställas till Modin och av honom överlåtas å Westman, enär Modin icke
innehade den ställning i B. K., att han kunde sluta för kommissionen bindande
köpeavtal, och Modin icke ägde rätt att teckna Westmans namn under kontraktet.
Angående riktigheten av berörda uppgifter har varken Westman eller Modin
yttrat sig, och har någon vidare utredning därom icke vunnits. Uppgifternas
riktighet synas emellertid vara av stor betydelse för bedömande av nu förelig¬
gande rättsfråga. Den omständigheten, alt säljarna, såsom de uppgivit och det
måste anses sannolikt, vid upprättandet av kontrakten varit i den tron, att Westman
och Modin företrädde B. K., kan, om någon antydan i sådant hänseende icke
blivit av Westman eller Modin gjord, icke enbart konstituera någon mot säljarna
begången förbrytelse. Allenast på berörda grund kunna de därför icke anses be¬
rättigade att föra talan mot Westman eller Modin. Hava emellertid Westman
eller Modin genom sådana yttranden, som J. A. Johansson, Otto Johansson och
Karl Forsgren uppgivit, eller annorledes med avsikt vilselett vederbörande säljare,
kan deras rätt hava blivit på sådant sätt kränka att de måste anses berättigade
att föra talan i egenskap av målsägare. Den vidare utredning, som i nu berörda
hänseende är av nöden, torde kunna förebringas genom att säljarna på åklagarens
föranstaltande bliva i målet hörda.
Med stöd av vad sålunda blivit anfört uppdrog jag åt den åklagare, som av
K. B. förordnades, att vid vederbörlig domstol i laga ordning utföra åtal mot
Westman och Modin samt att därvid å dem yrka ansvar efter lag och sakens be-
— 1922 —
131
skaffonhet. 1 särskild skrivelse meddelade jag B. K. underrättelse om åtalet, för
att kommissionen skulle i målet kunna mot Westman och Modin föra den ersätt¬
ningstalan, vartill kommissionen funne omständigheterna föranleda. Det ålåge
åklagaren att sätta sig i förbindelse med kommissionen samt, därest ersättnings¬
anspråk framställdes av kommissionen eller, efter vunnen utredning, av någon av
fastighetsägarna, understödja desamma, i den mån de funnes befogade.
Sedan åtal mot Westman och Modin blivit anställt vid Degerfors tingslags
häradsrätt, där B. K. ävensom ovannämnda fastighetsägare i Krånged och Degerön
inställde sig såsom målsägare, meddelade häradsrätten utslag den 24 oktober 1921,
därvid häradsrätten, enär mot Westmans bestridande icke kunde anses utrett, att
han haft anledning antaga, att det vid i målet avsedda tid på grund av instruk¬
tion eller annorledes ålegat honom såsom hos B. K. anställd tjänsteman att vid
anskaffandet av ved för kommissionens räkning tillvägagå på annat sätt, än som
omförmäldes i 1 § i kungl. förordningen den 12 maj 1917 om upplåtande till
kronan av vissa områden för skogsavverkning, samt beträffande Modin det, såvitt
av handlingarna i målet framginge, icke i hans tjänst såsom avdelningsledare
ingått verksamhet, avseende förvärvande för B. K:s räkning av ved, fann vad i
målet lagts Westman och Modin till last icke vara av beskaffenhet att för dem
föranleda ansvar för tjänstefel. På grund därav och då Westman och Modin
genom sitt i målet påtalade förfarande icke kunde anses hava obehörigen till¬
skyndat målsägarna skada, bleve dessas i målet framställda ersättningsanspråk
ogillade. Med hänsyn till omständigheterna i målet skulle Westman själv vid¬
kännas sina därå havda kostnader.
Över häradsrättens utslag har jag anmodat advokatfiskal i Svea hovrätt att
därstädes anföra besvär. Jag anförde därvid bland annat följande:
Det av häradsrätten åberopade skälet förefaller ur mer än en synpunkt för
svagt såsom grund för ett frikännande.
Först och främst torde skälets riktighet i och för sig kunna betvivlas. Även
om B. K. icke i särskilt stor utsträckning använt det frivilliga nyttjanderättsav-
talet såsom medel vid sin vedanskaffning, har sådant dock förekommit. Enligt
vad jag från B. K. erfarit, har i icke så liten omfattning detta varit fallet i Stockholms
län och å andra ur transportsynpunkt välbelägna orter, men exempel på använ¬
dandet av nämnda förvärvssätt även annorstädes saknas icke. I målet har till
och med åberopats ett av Westman för B. K:s räkning just vid ifrågavarande
tidpunkt eller den 6 oktober 1917 träffat avtal om skogsavverkningsrätt, avseende
ej mindre än 8,000 kbm. löst mått och eu köpesumma av 52,000 kronor. Detta
torde vara ett bevis om, att Westman vid denna tid själv icke betraktat det som
uteslutet, att kommissionen kunde anlita denna väg vid vedanskaffningen. Vad
Westman i målet erinrat angående tillkomsten av ifrågavarande kontrakt kan jag
icke tillmäta någon betydelse. Det måste anmärkas, att vid ingåendet av det största
avverkningskontraktet B. K. ansetts böra stå såsom köpare, medan i de andra
fallen, däri det rört sig om mindre belopp, Westman funnit sig kunna göra affären
själv. Länschefen Harald Sjöberg har anfört, att andra former än leverans och
— 1922 —
132
förfogande icke stodo den lokala organisationen till buds utan prövades och av¬
gjordes av B. K. På grund av sin ställning såsom kommissionens distriktschef
måste Westman därför anses hava varit skyldig att räkna med berörda möjlighet
samt till och med att direkt verka för möjlighetens utnyttjande, i den mån detta
visade sig för kommissionen fördelaktigt. För sin i målet intagna, mot all rim¬
lighet stridande ståndpunkt, att han haft anledning tro sig förhindrad att på nu
antytt sätt tillgodose kommissionens fördel, torde Westman vara bevisskyldig.
Denna bevisskyldighet lär han icke kunna anses hava fullgjort. Det torde också
falla sig svårt för honom att anföra tillräckliga skäl, varför staten skulle vara
tillfreds med, att dess funktionärer ådagalade en så negativ och reflektionslös upp¬
fattning om sina tjänsteåligganden, som den Westman i målet bekant sig till och
som väl i vilket enskilt företag som helst skulle leda till omedelbar påföljd för
vederbörande tjänsteman.
Även om Westman mot all förmodan skulle haft en dylik uppfattning om
sin tjänsteställning och dess förpliktelser med avseende å bevakandet av statens
bästa i nu förevarande fall — en uppfattning, som icke kan hava varit grundad
på objektivt giltiga skäl — så borde Westman ändock känt sig av sin tjänste¬
ställning förhindrad att handla så som han gjort. Det måste anses otillåtet för
en statstjänsteman att handhava tjänsten såsom ett medel för sitt privata vinst¬
intresses tillgodoseende, även om den förlust, som motsvarar vinsten, skulle drabba
icke staten utan dess medkontrahenter. De affärer, tjänstemannen sköter, äro icke
hans egna, och det finnes intet rimligt skäl, varför han, om dylik frihet icke i ett
eller annat undantagsfall ingår bland hans löneförmåner, skulle äga utnyttja sin
ställning till egen ekonomisk vinning genom privata mellanhandsspekulationer.
Spekulationer av sådant slag äro ägnade att på det betänkligaste undergräva för¬
troendet för statsförvaltningen. Regeln måste vara, att den vinst, tjänstemannen
kan uppnå, bör tillfalla staten. Om staten, såsom Westman i detta fall gjort
gällande, skulle genom uppköp till visst ovillkorligt minimipris avstått från att
spekulera i förmånligare prismöjligheter, kan det ingalunda vara tjänstemannen-
uppköparen tillåtet att för sin privata räkning vid sin uppköpsverksamhet före¬
taga en dylik spekulation. Det ligger i öppen dag, att tjänstemannen därigenom
alltför lätt skulle förledas att främst taga hänsyn till den egna vinsten och mindre
därtill, att statens fördel med avseende å varans beskaffenhet m. m. iakttoges.
En sådan frihet skulle med ganska stor visshet leda till för staten och dess
anseende ödesdigra följder. Denna åskådning torde dess bättre vara så fast
rotad i det allmänna rättsmedvetandet, att man icke gör sig skyldig till någon
överdrift, om man betecknar Westmans tillvägagångssätt — även under förut¬
sättning att han trott sig icke förnärma statens rätt — såsom ett brytande mot
de förpliktelser, hans tjänsteställning ålagt honom.
Att Westman handlat för egen vinning är uppenbart och i målet ostridigt.
Till sitt fredande har Westman bland annat gjort gällande, att det icke varit
honom förment att för egen räkning köpa och sälja skog. Invändningen går
tydligen ut på, att Westmans handlingssätt icke skulle hava med hans tjänste¬
utövning att skaffa. Häremot kan dock åberopas hela utredningen i målet, som
i alla sina detaljer utmärker, att invändningen icke är hållbar. Här må blott
- 1922 —
några omständigheter i detta avseende framhållas. Westman har själv vidgått, att
det alltsedan mitten eller slutet av augusti 1917 varit fråga om att Königson skulle
leverera ved till B. K., men att Königson hellre sett, att B. K. själv avverkade
å hans mark efter förfogande och mot ersättning enligt riksvärderingsnäinndens
taxa. Två vittnen hava i målet intygat, att Westman i augusti 1917 hotat med
att, om icke frivillig uppgörelse komme till stånd om lägre pris, han skulle lägga
skogen under förfogande och då taga blott prima ved. I kontrakten med König¬
son och övriga personer söges, att utstämplingen skulle verkställas av statens
bränslekommission (icke av B. K:s personal såsom något arbete utanför tjänsten).
Westman har uppgivit, att denna bestämmelse tillkommit i säljarnas intresse, som
därmed tillförsäkrats utstämpling efter skogsvårdens fordringar. Enligt vad jag
från B. K. inhämtat, har det varken före den ifrågavarande tiden eller senare
hänt, att B. K. ombesörjt utstämpling av virke, som icke skolat övertagas av
B. K. Det är naturligt, att ett tillhandagående från B. K:s sida, på sätt Westman
uppgivit, varit uteslutet. B. K:s verksamhet tog genast en stor omfattning, och
det beredde säkerligen svårigheter att anskaffa den sakkunniga personal, som er¬
fordrades för B. K:s egna arbeten. Att en ur skogsvårdssynpunkt lämpligare ut
stämpling skulle kunnat vinnas genom B. K. än genom skogsstatens tjänstemän,
som på grund av gällande föreskrifter eljest måst anlitas, torde hava varit föga
troligt. B. K:s egenskap av tillfällig institution talar häremot, Den genomgående
uppfattningen hos Westmans medkontrahenter blev i stället, att han köpte för
kommissionens räkning. Till sist kommer den mycket belysande omständigheten,
att, enligt vad Westman själv medgivit, inom Krångeds och Degerö byar för¬
foganderättslagen icke tillämpats på annan skog än just den som inköpts av
Westman och Modin. Enligt vad lanschefen Emil Dahl anfört, har denna skog
tagits under förfogande av Westman själv. Av kontrakten med markägarna i
Krånged upprättades ett under augusti samt de övriga under september 1917, det
senaste den 23 september. Westman har uppgivit, att det genom kontrakten för¬
värvade virket tagits under förfogande under september. .Vid första rättegångs-
tillfället har tiden närmare bestämts till den 25 september. Det torde därför all¬
deles påtagligt hava berott av annat än en ren tillfällighet, att B. K. kommit att
förvärva virket. Med avseende å kontrakten med markägarna i Degerön är detta
än mera uppenbart. Kontrakten upprättades under oktober och virket togs, lika¬
ledes enligt Westmans egen uppgift, under samma månad under förfogande. Om
man till dessa fakta lägger utredningens detaljer i övrigt och särskilt vad som
sipprat ut om förhandlingarna vid kontraktens upprättande, torde intet tvivel vara
möjligt därom, att Westmans, liksom även Modins, avsikt under hela fortgången
av dessa transaktioner varit, att veden till sist skulle hamna hos B. K. Att
Westmans tillvägagående skulle kunna betraktas såsom något från hans tjänste¬
utövning avskilt, torde därför få anses fullkomligt uteslutet.
De åberopade förhållandena torde tillfullo ådagalägga, att Westman handlat
planmässigt och med fullt uppsåt. Till yttermera visso bekräftas detta av hans
åtgärd att maskera sitt förfarande genom överlåtelserna å Boström. För att be¬
fordra samma syfte synes han också genomgående hava sörjt för att icke mera
än ett kontraktsexemplar upprättades.
1922 -
134
Westmans förfaringssätt torde därför knappast kunna bedömas lindrigare än
enligt bestämmelserna i 25 kap. 16 § strafflagen. Skulle den brist på uppfatt¬
ning av vad tjänsten inneburit, som Westman själv försvarat sig med, lända
därhän, att hans handlande allenast kunde bedömas efter 17 § i samma kapitel,
måste likväl hans tillvägagående anses vittna om synnerligt oförstånd.
Vad Modin angår, gäller om honom i vissa hänseenden detsamma som om
Westman.
Modin har i målet vidgått, att han av Westman bekommit en ersättning av
2,000 kronor för de köp, han upprättat med markägarna i Degerön. Han har
således haft ekonomisk fördel av sitt förfarande. Att han därvid använt sig av
sin tjänsteställning synes uppenbart. Den omständigheten att han varit anställd
hos B. K. har otvivelaktigt varit av betydelse, då vederbörande markägare skulle
skriva under kontrakten. Med användande av sin tjänsteställning har Modin
främjat såväl Westmans som egna enskilda intressen. Även om i Modins tjänst
såsom avdelningsledare icke ingått verksamhet, avseende förvärvande för B. K:s
räkning av ved, torde han få anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel. Det
bör likväl anmärkas, att Modin, enligt vad han själv uppgivit, snart nog synes
hava kommit till uppfattning om det olämpliga i att kommissionens tjänstemän
först köpte skog för att sedan sälja den till kommissionen, medan Westman icke
skulle hava insett, huru upprörande deras förfaringssätt måst förefalla icke blott-,
såsom i målet blivit upplyst, för den högre ledningen inom B. K. utan även för
envar utomstående.
Bristande solidaritetskänsla för samhället hos statens tjänare — särskilt under
hårda tider — kan icke bedömas för strängt.
Jämväl B. K. och övriga målsägare hava fullföljt talan. Målet är beroende
på hovrättens prövning.
24. Oriktigt förfarande av K. B. vid utarrendering av
kyrkoherdebostäl le.
Av handlingarna uti ett genom klagomål av K. Roxberg i Herrestad å
Herrestads och Källstads församlingars vägnar här anhängiggjort ärende inhämtas
följande:
Genom resolution den 30 juni 1916 förordnade Kungl. Maj:t, att, med in¬
dragning av kyrkoherdetjänsten i Herrestads och Källstads församlingars pastorat,
detta pastorat samt Rogslösa och Väversunda församlingars pastorat skulle å dag|
som Kungl. Maj:t framdeles ville bestämma, förenas till ett pastorat, benämnt Rogs¬
lösa, Väversunda, Herrestads och Källstads församlingars pastorat, med kyrkoherde
bosatt i Rogslösa och komminister bosatt i Herrestad, samt att kyrkoherdetjänsten
i Herrestads nuvarande pastorat skulle fortfarande från och med den 1 maj 1918
och intill dess beslut om sagda båda pastorats förening trädde i verkställighet
uppehållas medelst vikarie med rätt för denne att åtnjuta samtliga med tjänsten
enligt lönereglering förenade löneförmåner. Uti samma resolution fastställde Kungl.
- 1922 -
135
Maj:t tillika nya löneregleringar för prästerskapet såväl i rlet nybildade Rogslösa,
Väversunda, Herrestads och Källstads församlingars pastorat som i de båda dit-
tillsvarande pastoraten, därvid föreskrevs, beträffande det nybildade pastoratet, att
fri bostad skulle beredas kyrkoherden och komministern genom upplåtelse av
prästgård, på sätt i ecklesiastik boställsordning stadgas, för kyrkoherden å kyrko¬
herdebostället i Rogslösa och för komministern å nuvarande kyrkoherdebostället
i Ilerrestad ett mantal krono Ilusberga n:r 1 med kronoutjorden Ilusberga n:r
2, samt i fråga om Herrestads och Källstads församlingars nuvarande pastorat
att fri bostad skulle beredas kyrkoherden och komministern genom upplåtelse av
prästgård, på sätt i ecklesiastik boställsordning stadgas, för kyrkoherden och kom¬
ministern antingen å deras nuvarande boställen eller ock, under förutsättning av
pastoratets i sådant hänseende gjorda åtagande, av annan bostad, varmed kyrko¬
herden och komministern under deras tjänstetid kunde skäligen åtnöjas; och
skulle i sistnämnda fall iakttagas, att, därest bostad förlädes å kyrkoherde- eller
komministerbostället, skulle vid boställets utarrendering efter bestämmelser vid
den syn, som enligt 64 § ecklesiastik boställsordning komme att före samma löne¬
reglerings inträdande hållas å boställena, undantagas tomt med bostadshus och,
där hinder ej mötte, erforderligt område till trädgård. Tillika bestämdes i samma
resolution, att sagda lönereglering för Herrestads och Källstads församlingars
pastorat skulle träda i kraft den 1 maj 1918 och gälla till dess ovanberörda för¬
ening av de båda pastoraten ginge i verkställighet, dock ej längre än till och med
den 30 april 1938.
På begäran av domkapitlet i Linköping företog därefter t. f. domhavanden
i Aska, Dals och Bobergs härad med biträde av nämndemän den 31 oktober 1917
sådan husesyn å kyrkoherdebostället i Herrestad ett mantal krono Husberga n:r
1 med kronoutjorden Husberga n:r 2, som omförmäles i 64 § ecklesiastik boställs¬
ordning. Sedan fråga därvid uppstått, huruvida prästgård borde förläggas å bo¬
stället, samt å ena sidan t. f. kyrkoherden i pastoratet, komministern i Källstad
Herman Sörbin med instämmanden av konsistorie- och kronoombuden hemställt,
att prästgård ej måtte inrättas i Husberga, och å andra sidan den ene av de två
närvarande församlingsombuden påyrkat, att så måtte ske, förklarade synerätten
genom beslut ovannämnda dag, att då t. f. kyrkoherden i pastoratet Sörbin såsom
komminister i Källstad innehade bostad därstädes, med vilken han förklarat sig
till fullo kunna åtnöjas, och fri bostad sålunda vore tillförsäkrad prästerskapet i
pastoratet genom upplåtelse av prästgård i Källstad, någon anledning för närva¬
rande icke förelåge för inrättande av prästgård i Husberga, i följd av vilket beslut
förordnades att på Husberga endast skulle inrättas löneboställe. Efter slutförd
syneförrättning avkunnade synerätten den 5 december 1917 utslag, däri medde¬
lades vidare föreskrifter angående boställets inrättande till löneboställe.
Över synerättens ovannämnda beslut och utslag anförde Herrestads och
Källstads församlingars pastorat besvär hos Göta hovrätt under yrkande, att enär
prästgård lämpligast borde inrättas å ifrågavarande kyrkoherdeboställe och ej,
såsom synerätten föreskrivit, å komministerbostället i Källstad, syneförrättniugen
måtte återförvisas till synerätten för vidtagande av ändring i anmärkta hänseende.
I anledning av besvären utlät sig hovrätten i utslag den 30 april 1918: Enär
- 1922 —
136
Sörbin jämte sin komministertjänst såsom vikarie uppehölle kyrkoherdetjänsten i
pastoratet, och sålunda för närvarande inrättande av prästgård icke vore erfor¬
derligt å mera än ett av ifrågavarande boställen för beredande av bostad åt Sörbin,
alltså och då Sörbin, i allt fall så länge han uppehölle kyrkoherdetjänsten, icke
ägde påfordra att få vara bosatt inom Källstads församling, samt vid det förhål¬
lande, att jämlikt Kungl. Maj:ts resolution efter pastoratets förening med Rogs-
lösa och Väversunda församlingars pastorat fri bostad skulle beredas komminis¬
tern i det sålunda bildade pastoratet genom upplåtelse av prästgård å kyrko¬
herdebostället i Herrestad, prästgård lämpligen redan då borde å sagda boställe
inrättas, prövade hovrätten rättvist att, med undanröjande av förutnämnda beslut
samt de vid synen och i överklagade utslaget för beslutets tillämpning meddelade
föreskrifter, dels förordna, att å kyrkoherdebostället skulle inrättas såväl prästgård
som löneboställe, men å komministerbostället allenast löneboställe, dels ock visa
målen uti nu ifrågavarande avseenden åter till synerätten, som hade att målen
därutinnan ånyo företaga och därmed vidare lagligen förfara.
Med anledning av detta hovrättens utslag hölls ny syn å kyrkoherdebostället,
vilken syn påbörjades den 9 augusti och avslutades den 16 december 1918. Vid
synen tillstädeskommo, jämte allmänna ombud, ombud för församlingarna även¬
som arrendatorn av bostället F. A. Carlsson och, sedan under tiden arrendet
överlåtits å G. Ahrén och G. Lohm, jämväl dessa. Av församlingsombuden fram¬
ställdes yrkande, att församlingarna måtte berättigas att genast taga i anspråk
de hus och det område, som insynades till prästgård, så att erforderliga nybygg¬
nader och reparationer hunne att utföras inom föreskriven tid. Ahrén och Lohm
påyrkade däremot att bliva bibehållna vid rätten till prästgårdsbyggnaden och
tillhörande trädgårdsområde, intill dess ny arrendatorsbostad blivit uppförd för
lönebostället.
I utslag den 16 december 1918 föreskrev synerätten bland annat, dels att
å bostället skulle genast inrättas bostad för komministern i Rogslösa, Väversunda,
Herrestads och Källstads pastorat, dels att till tomt med bostadshus och trädgård
för prästgården skulle användas hela det område, vars gränser blivit angivna i
syneprotokollet och funnos utmärkta å en av vederbörande lantmätare över om¬
rådet avfattad samt protokollet bilagd karta, dels att det ålåge församlingarna
att å det till prästgård utlagda området verkställa dikning och avröjning även¬
som att i enlighet med synerättens vid synegången meddelade föreskrifter inhägna
området med stängsel samt att verkställa utflyttning och omläggning av den ge¬
nom området ledande enskilda väg, vilka samtliga arbeten skulle vara verkställda
den 1 november 1920, vid äventyr att vad därav blivit eftersatt på pastoratets
bekostnad utfördes genom vederbörande pastors försorg efter räkning, dels att'
till prästgården skulle efter verkställande av föreskrivna reparationer och ombygg¬
nader höra de byggnader, vilka därtill såsom laga hus godtagits, nämligen sätes-
byggningen jämte vissa andra närmare angivna byggnader, dels ock att det ålåge
pastoratet att senast den 1 november 1920 hava verkställt vissa närmare angivna
reparationsarbeten å byggnaderna, vid äventyr att vad blivit underlåtet komme
att på pastoratets bekostnad verkställas.
Synerättens utslag vann laga kraft.
1922
137
Innan laga kraft vunnet utslag förelåg i synemålet, hade K. B. i Östergötlands
län gått i författning om boställets utarrendering. Utan att inhämta upplysning
om att Herrestads och Källstads församlingar anfört besvär över synerättens den
5 december 1917 avkunnade utslag avslöt K. B. den 24 januari 1918 kontrakt
med dåvarande arrendatorn av kyrkoherdebostället F. A. Carlsson, varigenom till
Carlsson uppläts på arrende under 20 års tid, räknat från den 1 maj 1918 till
den 14 mars 1938 »lönebostället 1 mantal Husberga n:r 1 med kronoutjorden Hus¬
berga n:r 2» med undantag av den därtill hörande skogs- och hagmarken. Något
förbehåll om skyldighet för arrendatorn att, för den händelse prästgård framdeles
under arrendetiden komme att inrättas å bostället i enlighet med Kungl. Maj:ts
resolution, avstå område därtill, gjordes icke i kontraktet. På ansökan av Carls¬
son lämnade K. B. därefter den 4 november 1918, alltså efter det Göta hovrätt
förklarat, att prästgård skulle inrättas å bostället, medgivande till att arrenderätten
till ifrågavarande löneboställe finge överlåtas å Ahrén och Lohm, därvid som vill¬
kor för överlåtelsen stadgades, dels att det ålåge Ahrén och Lohm att noggrant
fullgöra och iakttaga alla uti det med Carlsson träffade arrendekontraktet stad¬
gade villkor, och dels att de härförutom hade att till en blivande innehavare av
den prästerliga tjänsten i Herrestads församling eller den hans ämbete förrättade
emot ersättning enligt i orten gällande priser fullgöra de prestationer och tjänst-
barheter, som funnes omnämnda i 13 § av kungl. förordningen angående utar¬
rendering av prästerskapets löneboställen den 15 september 1911.
Efter det laga kraft ågått synerättens den 16 december 1918 meddelade
utslag, varigenom bestämts, att prästgård skulle genast inrättas å bostället, samt
församlingarna ålagts att därå företaga vissa byggnads- och reparationsarbeten,
uppdrogo församlingarna å kyrkostämma den 18 februari 1919 åt särskilda kom-
mitterade att bringa arbetena i verkställighet. När dessa arbeten delvis påbörjats,
ingåvo Ahrén och Lohm till K. B. en den 27 mars 1919 dagtecknad ansökan,
däri de anhöllo, att som det till prästgård utlagda området jämte därå befintliga
byggnader icke blivit från deras arrende undantaget och kommitterade sålunda
utan rätt satt sig i besittning därav, K. B. måtte förordna om det rubbade be-
sittningsförhållandets återställande. Samtidigt påyrkade församlingarna uti en den
28 mars 1919 till K. B. ingiven ansökan, att som för vidtagande av de i syne¬
rättens utslag församlingarna ålagda reparationer, ombyggnader och andra åtgär¬
der, vilka icke kunde uppskjutas, enär komministerns bostad skulle hållas honom
tillgänglig den 1 maj 1919, erfordrades, att församlingarna omedelbart finge till¬
träde till och möjlighet att disponera icke blott över det till prästgård uttagna
området utan även över samtliga därå uppförda hus samt övriga inrättningar
och bekvämligheter, men Ahrén och Lohm icke velat godvilligt utrymma samma
område med byggnader och tillhörigheter, K. B. måtte förordna om deras ome¬
delbara vräkande från ifrågavarande område.
I anledning av sistnämnda, av församlingarna framställa ansökan meddelade
K. B. den 26 maj 1919 utslag, däri yttrades, att enär sådana omständigheter icke
blivit förebragta, som jämlikt 192 § i utsökningslagen kunde föranleda till arren-
dators vräkande genom beslut av exekutiv myndighet, funne K. B. ansökningen
icke kunna bifallas, och skulle med avsende å målets beskaffenhet parterna vid-
18 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.
138
kännas en var sina kostnader. Beträffande åter Ahréns och Lohms vräknings-
ansökan yttrade K. B. i utslag den 10 juli 1919, att enär ostridigt vore, att sö¬
kandena varit i besittning av ifrågavarande boställe med därtill hörande bygg¬
nader vid den tid, då förklaranden satt sig i besittning av boställets gårdsplan
samt påbörjat ändringsarbeten å boningshuset till samma boställe, ty och som
vid sådant förhållande förklaranden skilt sökandena från det de innehade och
själv tagit sig rätt, prövade K. B. med stöd av 191 § utsökningslagen skäligt
berättiga sökandena att hos vederbörande utmätningsman på förklarandens be¬
kostnad erhålla handräckning för återställande av vad sålunda rubbat blivit; och
ålades förklaranden att vid utmätningspåföljd med 43 kronor ersätta sökandena
deras kostnader i målet.
Sistberörda utslag vann laga kraft, varemot, vad angår K. B:s utslag den
26 maj 1919, församlingarna anförde besvär hos Göta hovrätt. I anledning av
dessa besvär meddelade hovrätten utslag den 18 november 1919, däri hovrätten
yttrade: Enär Ahrén och Lohm icke kunde anses berättigade att, efter det syne-
rättens ovanberörda den 16 december 1918 meddelade utslag vunnit laga kraft,
vidare innehava det till prästgård bestämda området, samt Ahrén och Lohm ge¬
nom sin vägran att låta församlingarna komma i besittning av samma område
själva tagit sig rätt, prövade hovrätten, jämbkt 191 § utsökningslagen, lagligt
att, med upphävande av överklagade utslaget, förklara församlingarna berättigade
att av vederbörande utmätningsman erhålla handräckning för Ahréns och Lohms
avhysande från området.
Hovrättens utslag vann laga kraft.
I en den 14 juni 1919 hit inkommen skrift har K. Roxberg efter uppdrag
av Herrestads och Källstads församlingar, under åberopande av vad i saken så¬
lunda förekommit, i huvudsak anfört följande:
Det vore uppenbart, att länsstyrelsen icke ägt rätt att, innan laga kraft
vunnet synerättsutslag förelegat, upplåta hela kyrkoherdebostället Husberga såsom
löneboställe på arrende under 20 år utan att göra något förbehåll för den del av
bostället, som kunde komma att bliva anslagen till bostad åt komministern. Till
följd av den av länsstyrelsen vidtagna arrendeupplåtelsen hade församlingarna
icke kunnat förfoga över det jordområde med byggnader och tillhörigheter, som
enligt laga kraft vunnet utslag skulle utgöra komministerns bostad, och den präs¬
terliga innehavaren hade berövats honom enligt lag tillkommande bostad. För¬
samlingarna kunde ej heller vara pliktiga att utgiva till honom hyresersättning
eller annan ersättning för mistade naturaförmåner. På grund därav hade försam¬
lingarna velat anmäla förhållandet för J. O. för den åtgärd mot vederbörande,
vartill sakens beskaffenhet kunde föranleda.
I ett med anledning av klagoskriften avgivet yttrande har länsstyrelsen an¬
fört följande:
Sedan synerättens utslag den 5 december 1917 meddelats, hölls den 13 i
samma månad föreskriven arrendeuppskattning å bostället, därvid voro närva¬
rande bland andra t. f. kyrkoherden i pastoratet samt församlingsombud. I proto-
— 1922 —
139
kollet över denna förrättning hade antecknats, att enär prästgård ej uttagits å
bostället, ansågs arrendator!! av lönebostället ej böra åläggas några tjänstbarheter
till tjänstinnehavaren. I instrumentet över arrendeuppskattningen lämnades ingen
upplysning därom, att församlingarna ämnade överklaga synerättens utslag, och
icke heller hade meddelande därom sedermera före kontraktets avslutande inkom¬
mit till länsstyrelsen. Hade så skett, hade med all säkerhet bostället i avvaktan
på utgången av besvären utarrenderats på kortare tid, ehuru § 3 arrendeförord¬
ningen icke upptoge sådant fall bland de omständigheter, som borde föranleda
kortare arrendetid. Det kunde visserligen invändas, att länsstyrelsen bort före
kontraktets avslutande förvissa sig om, huruvida synen överklagats, synnerligast
i detta fall, då synerätten meddelat föreskrifter stridande mot Kungl. Maj:ts
resolution, men dels funnes ingen skyldighet föreskriven för länsstyrelsen att in¬
hämta sådan underrättelse och dels hade länsstyrelsen hyst den på goda skäl
grundade övertygelsen, att synerättens utslag tillkommit efter ett tyst medgivande
av alla parter, enär det eljest måst betecknas såsom i hög grad vanskligt av syne¬
rätten att frångå av Kungl. Maj:t lämnad föreskrift. För övrigt, även om lämp-
lighetsskäl talade för att länsstyrelsen bort inhämta underrättelse, huruvida synen
överklagats, torde med lika fog kunna påstås, att församlingarna bort underrätta
länsstyrelsen därom, att synen av dem överklagats. Därest länsstyrelsen på ena
eller andra sättet erhållit kännedom om att synen överklagats, hade länsstyrelsen,
enär arrendetiden utgick den 14 mars 1918, måst taga hand om bostället och
utarrendera detta på kortare tid. Om en sådan utarrendering skett för två år,
hade ingen invändning däremot kunnat göras med hänsyn till vanskligheten att
erhålla arrendator på så kort tid som ett år. Och även om den dåvarande arren-
datorn varit villig förlänga sitt kontrakt på ytterligare ett år till den 14 mars
1919, hade dock länsstyrelsen, enär synerätten meddelade sitt andra utslag först
den 16 december 1918, sett sig nödsakad att redan dessförinnan taga under om¬
prövning, huru med boställets skötsel och vård under ytterligare ett år borde i
avvaktan på laga kraft ägande utslag förfaras, och hade länsstyrelsen i så fall varit
fullt försvarad, därest bostället ånyo utarrenderats till den 14 mars 1920. Förhål¬
landena hade då icke blivit bättre än vad de nu voro.
I avgivna påminnelser har klaganden anfört, att församlingarna borde hål¬
las skadeslösa dels för de ersättningsanspråk, som den tjänstförrättande kommi¬
nistern ägde för hyra på annat håll av bostad och trädgård från och med den
1 maj 1919, tills prästgårdsbostället kunde tillträdas, och dels för de kostnader,
församlingarna måst ikläda sig för rättegång mot arrendatorerna i ändamål att få
dem avhysta från prästgårdsbostället, ävensom för kostnaderna för hänvändelsen
till J. O.
I ämbetsskrivelse till advokatfiskalen vid Göta hovrätt anförde tjänstförrät¬
tande J. O. följande:
I 11 § 2 mom. i lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 de¬
cember 1910 stadgas, att fri bostad skall beredas kyrkoherde och komminister
— 1922 —
140
genom upplåtelse till honom av prästgård, varom i ecklesiastik boställsord¬
ning sägs.
3 § i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 innehåller härom
följande bestämmelse:
»Till prästgård för kyrkoherde eller komminister skall användas tomt med
bostadshus och, där hinder ej möter, erforderligt område till trädgård å det bo¬
ställe, som, då lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning
första gången skall fastställas för tjänstens innehavare, är anvisat till bostad åt
honom, eller ock, där sådant ej lämpligen kan ske, enligt Konungens bestäm¬
mande å annat, inom pastoratet beläget boställe eller å plats, som av pastoratet
för ändamålet erbjudits.»
I avseende på övergången till de i boställsordningen föreskrivna förändrade
förhållanden rörande prästerskapets boställen stadgas i dess 64 § följande:
»1. När lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning
första gången blivit fastställd för prästerskapet inom visst pastorat, skall året
före den nya löneregleringens inträdande på domkapitlets begäran husesyn i dit¬
tills gällande ordning hållas å varje inom pastoratet beläget boställe, som då ut¬
gör bostadsboställe för löntagare eller eljest innehaves av sådan.
2. Skall prästgård vara förlagd å boställe, därå syn enligt vad nu är sagt
hålles, bestämme synerätten med tillämpning av denna boställsordning, ej mindre
vilket område därtill skall användas än även vilka laga hus där skola finnas
samt om och på vad sätt till trädgård anvisad mark bör, enligt vad i 14 § sägs,
beredas, stängsel uppsättas och enskild väg uteslutande för prästgårdens räkning
anläggas.»
Slutligen stadgas i 19 § av boställsordningen, att löneboställen skola upplå¬
tas på arrende i enlighet med särskilda föreskrifter, som meddelas av Konung¬
en. Dessa föreskrifter äro meddelade i kungl. förordningen angående utarren¬
dering av prästerskapets löneboställen den 15 september 1911.
I nu förevarande fall har Kungl. Maj:t i förut åberopade resolution bestämt,
att Herrestads och Källstads församlingars pastorat skall sammanslås med Rogs-
lösa och Väversunda församlingars pastorat och att i det sålunda nybildade pasto¬
ratet kyrkoherden skall erhålla prästgård å nuvarande kyrkoherdebostället i Rogs-
lösa och komministern å nuvarande kyrkoherdebostället "i Herrestad. Denna sam¬
manslagning skall dock ej äga rum förrän framdeles å dag, som Kungl. Maj:t
bestämmer. Intill dess sådan sammanslagning ägt rum, skola de båda pastora¬
ten såsom hittills utgöra skilda pastorat med var sin kyrkoherde och dessutom
särskild komminister i Herrestads och Källstads församlingars pastorat, och är
därvid, vad angår sistnämnda pastorat, föreskrivet, att fri bostad skall beredas
kyrkoherden och komministern genom upplåtelse av prästgård å deras nuvarande
bostadsboställen, såvida ej församlingarna åtaga sig att för ändamålet upplåta
annan lämplig bostad.
I överensstämmelse med dessa föreskrifter och då, såvitt visats, församling¬
arna ej åtagit sig att å annat håll anskaffa bostad åt kyrkoherden och kommi¬
nistern, borde alltså vid den syneförrättning, som på domkapitlets begäran under
1917 hölls å kyrkoherdebostället 1 mantal krono Husberga n:r 1 med kronout-
— 1922 —
141
jorden Husberga u:r 2, synerätten hava uttagit särskilt område därå till prästgård.
Det oaktat föreskrev synerätten i beslut den 31 oktober 1917, att på Husberga
skulle inrättas allenast löneboställo. Ehuru nämnda beslut uppenbarligen stod i
strid med Kungl. Maj:ts i saken meddelade föreskrifter, skulle dock, eftersom för¬
samlingarna i laga ordning fullföljde talan däremot, de menliga följderna därav
kunnat i huvudsaklig mån förekommas, om icke länsstyrelsen företagit sig att,
innan laga kraft ågått synerättens utslag, utarrendera bostället i sin helhet för
eu tid av 20 år utan värjo som helst förbehåll.
Till följd av denna utarrendering hava församlingarna dels förhindrats att
inom föreskriven tid hålla prästgård tillgänglig för sin pastor dels ock fått vid¬
kännas onödiga rättegångskostnader för att komma i besittning av prästgården.
Huvudsakliga orsaken härtill är att söka i länsstyrelsens försummelse att inhämta
besked, huruvida talan blivit fullföljd mot synerättens den 5 december 1917
meddelade utslag.
Länsstyrelsen har uti sin i ärendet avgivna förklaring anmärkt, att ingen
skyldighet finnes föreskriven för länsstyrelsen att i dylikt fall inhämta besked
om utslagets laga kraft. Det borde dock icke hava varit obekant för länsstyrel¬
sen, som tillika är överexekutor, att det enligt svensk rätt är en allmän rättsre¬
gel, att utslag och beslut ej få annat än i vissa av lagen angivna fall bringas
till verkställighet, förrän de tagit åt sig laga kraft. Denna regel finnes visserli¬
gen icke direkt uttalad i allmän lag, men dess giltighet bestyrkes e contrario
genom lagstiftarens sätt att avfatta de lagrum, i vilka medgivande lämnas till
verkställighet av icke laga kraft ägande utslag. På åtskilliga ställen i den all¬
männa lagen återfinner man således sådana uttryck som: »ändå att ändring i
utslaget sökes» eller »utan hinder därav att utslaget icke äger laga kraft» eller
»utan hinder av ändringssökande» gånge detsamma i verkställighet.
Ifrågavarande rättsregel medför som given konsekvens, att de verkställande
myndigheterna måste i allmänhet, innan verkställighetsåtgärder vidtagas, förskaffa sig
visshet om, huruvida utslagen blivit överklagade. I förevarande fall hade länsstyrel¬
sen haft så mycket större anledning att inhämta sådan underrättelse, som, enligt
vad framgår av de sedermera utav länsstyrelsen i handräckningsmålen meddelade
utslagen den 26 maj och den 10 juli 1919, länsstyrelsen synes hava varit av den
uppfattningen, att sedan bostället i sin helhet en gång upplåtits på arrende,
arrendatorns besittningsrätt till hela det utarrenderade området icke kunde rubbas
ens av det faktum, att domstol senare genom laga kraft vunnet utslag bestämt,
att prästgård skulle avsättas å bostället. Med en dylik uppfattning av arrende¬
avtalets ovillkorliga giltighet borde länsstyrelsen hava insett, att, om synerättens
utslag ginge i verkställighet, skulle varje ändringssökande däremot bliva onyttigt.
Men enligt de allmänna reglerna för verkställighet av dom, enkannerligen enligt
grunderna för 43 § utsökningslagen, är det ej tillåtet att i sådant fall verkställa
ett icke laga kraft vunnet utslag.
Ytterligare anledning att icke för längre tid utarrendera bostället hade läns¬
styrelsen kunnat finna i det förhållandet, att synerättens utslag uppenbarligen stod
i strid med Kungl. Maj:ts i saken meddelade resolution och att det ena av de
vid synen närvarande församlingsombuden påyrkat prästgårds utläggande å bo-
— 1922 —
142
stället i enlighet med samma resolution. Och än vidare borde länsstyrelsen ej
hava förbisett, att den för Herrestads och Källstads församlingars pastorat fast¬
ställda löneregleringen ej skall gälla längre, än intill dess de båda pastoraten bli¬
vit sammanslagna, och att förordnande om sådan sammanslagning kan komma
att givas när som helst under arrendetiden. Hade något avseende fästs vid detta
förhållande, borde länsstyrelsen, enär efter sammanslagningen prästgård ovillkor¬
ligen skall vara förlagd å bostället, åtminstone hava tillsett att i arrendekontrak¬
tet intagits föreskrift därom, att när framdeles beslut i laga ordning meddelades
om prästgårds inrättande, arrendatorn vore skyldig avstå erforderligt område här¬
för. Med en dylik föreskrift skulle församlingarnas rätt i någon mån blivit till¬
varatagen.
Synnerligen anmärkningsvärt är, att sedan den felaktiga utarrenderingen
ägt rum, länsstyrelsen sedermera, då vid ansökan om arrendets överlåtande till
andra arrendatorer tillfälle givits att rätta felaktigheten, icke vidtagit nog kraftiga
åtgärder härför. Trots att synerätten då redan föreskrivit, att prästgård skulle
utläggas å bostället, och trots att domkapitlet och församlingarna uttryckligen
hemställt om att som villkor för överlåtelsen borde uppställas, att i det nya
arrendekontraktet intoges föreskrifter om avstående av område för prästgård, läm¬
nade länsstyrelsen tillåtelse till arrendets överlåtande utan sådant förbehåll. Som
enda skäl härför har länsstyrelsen anfört, att det ur boställets synpunkt varit
önskvärt, att överlåtelsen skedde till de nya arrendatorerna, enär dessa voro kända
som dugliga och driftiga jordbrukare. Det förefaller emellertid egendomligt, att
detta skäl ansetts vara av så övervägande betydelse, att det kunnat motivera så¬
väl avvikelse från Kungl. Maj:ts uttryckligt givna föreskrifter och hovrättens då
redan meddelade utslag som ock ett åsidosättande av församlingarnas och pastors
därpå grundade rätt.
Uti den i ärendet avgivna förklaringen har länsstyrelsen till sitt försvar
anfört bland annat, att, även om länsstyrelsen erhållit kännedom om att syne-
rättens utslag den 5 december 1917 överklagats, så hade länsstyrelsen ändock
måst taga hand om bostället och utarrendera det på kortare tid, enär det dåva¬
rande arrendet utlöpte den 14 mars 1918. Hade, förmenar länsstyrelsen, sådan
utarrendering skett för två år, hade förhållandena icke blivit bättre än de nu
blevo, sedan de nya arrendatorerna på länsstyrelsens föranstaltande avstått från
prästgårdsområdet den 1 november 1919. Och liknande hade förhållandena även
blivit, om utarrenderingen då skett för blott ett år intill den 14 mars 1919. Ty
alldenstund synerätten meddelade sitt andra utslag först den 16 december 1918
och detta blev laga kraft vunnet först i januari 1919, hade länsstyrelsen redan
dessförinnan måst taga under omprövning boställets skötsel och vård under ytter¬
ligare ett år samt utarrendera bostället till den 14 mars 1920.
Gentemot denna erinran må anmärkas, att, sådana förhållandena då voro,
hade det uppenbarligen varit länsstyrelsens skyldighet att, i avvaktan på vad
slutgiltigt bleve bestämt angående prästgårdens förläggning, ej utarrendera bo¬
stället för längre tid än ett år, enär i motsatt fall genomförandet av de nya för¬
hållandena skulle bliva ytterligare uppskjutet. Hade bostället då utarrenderats
för ett år, hade ej heller någon ytterligare interimistisk utarrendering behövt
— 1922 —
143
ifrågakomma efter den 14 mars 1919. Ty, sedan hovrättens utslag givits den
30 april 1918, höll synerätten redan den 9 augusti 1918 ny syn å bostället,
varvid vederbörande rättsägare samma dag träffade överenskommelse om, vilket
område skulle utläggas till prästgård, samt synerätten insynade den förutvarande
sätesbyggningen till bostad åt pastor. Och hade vid den tiden bostället ej varit
utarrenderat för längre tid än till den 14 mars 1919, så hade någon överlåtelse
av arrendet ej heller kommit i fråga och synerätten hade kunnat meddela slutligt
utslag i saken å den härför utsatta dagen eller den 23 september 1918. Länssty¬
relsen både då haft god tid att föranstalta om löneboställets lagenliga utarrende¬
ring från och med den 14 mars 1919. På grund emellertid av att den då¬
varande arrendatorn överlåtit sin 20-åriga arrenderätt å nya arrendatorer och i
avvaktan på länsstyrelsens beslut i anledning av ansökan om bifall till överlåtel¬
sen, ansåg sig synerätten böra åtskilliga gånger bevilja uppskov med synemålet,
med påföljd att utslag meddelades först den 16 december 1918.
Av vad i ärendet sålunda förekommit fann tjänstförrättande J. O. länssty¬
relsen vid ifrågavarande arrendeupplåtelse hava gjort sig skyldig till sådan för¬
summelse, att den måste av honom beivras. Särskild hänsyn hade J. O. därvid
måst taga såväl därtill att länsstyrelsen, sedan det felaktiga förfarandet upptäckts,
icke sökt vidtaga åtgärder för dess rättande, som ock till det sätt, varpå läns¬
styrelsen bedömt de av församlingarna och arrendatorerna anhängiggjorda hand-
räckningsmålen rörande besittningsrätten till det å bostället i laga ordning utlagda
prästgårdsområdet. Uti ett av dessa mål hade församlingarna till och med ålagts
att utgiva kostnadsersättning till arrendatorerna.
För länsstyrelsens ifrågavarande felaktighet vid boställets utarrendering voro
nuvarande landssekreteraren i Göteborgs och Bohus län Ernst Thorin och lands-
kamreraren Carl Johanson ansvariga.
För det ämbetsfel, vartill Thorin och Johanson gjort sig skyldiga, uppdrog
J. O. åt advokatfiskal att i laga ordning ställa dem under åtal inför hovrätten
samt å dem yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde ad¬
vokatfiskal föranstalta därom att tillfälle bereddes ej mindre Herrestads och
Källstads församlingar och Sörbin än även Ahrén och Lohm att bliva i målet
hörda samt understödja av dem framställda ersättningsanspråk, så vitt de kunde
vara befogade.
Med anledning av det åtal, som i enlighet med instruktionen anställdes,
meddelade Göta hovrätt utslag den 22 november 1921. Hovrätten yttrade därvid
följande:
Enär K. B. underlåtit att före utarrenderingen till Carlsson av ifrågavarande
boställe inhämta underrättelse, huruvida synerättens utslag den 5 december 1917
vunnit laga kraft, samt Thorin och Johanson, vilka vore ansvariga för nämnda
utarrendering, därigenom måste anses hava visat oförstånd i ämbetet, prövade
hovrätten lagligt att jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Thorin och Johan¬
son att för vad de sålunda låtit komma sig till last bota värdera 200 kronor.
Det av församlingarna framställda yrkandet om ersättning för kostnader, som
- 1922 —
144
tillskyndats dem genom åtalade förfarandet, bleve på det sätt bifallet, att Thorin
och Johanson förpliktades att, vilkendera gälda gitte, ersätta församlingarna de
kostnader, som åsamkats dem genom Thorins och Johansons felaktiga förfarande
med ett skäligt ansett belopp av 300 kronor. Övriga av församlingarna och Sör-
bin i målet framställda yrkanden lämnades av hovrätten utan vidare avseende.
Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.
25. Försummelse vid föranstaltande om anhållen persons
försättande på fri fot.
I tidningen Folkets Dagblad Politiken för den 14 januari 1921 fästes min
uppmärksamhet vid en artikel med rubrik: »Frigavs officiellt men hölls kvar i
fängelse. Fn finsk arbetare alltjämt fängslad trots regeringens beslut».
Tidningsartikeln innehöll, att finske undersåten August Samuel Hietanen den
22 april 1920 anhållits i Kiruna och transporterats till Haparanda för att föras
till Finland. Sedan Hietanen såsom politisk flykting begärt tillstånd att vistas här
i riket, hade utlämningen fått anstå, och Hietanen hade satts i fängsligt förvar i
avvaktan på regeringens beslut. Ehuru detta meddelats den 16 juli, hade Hie¬
tanen likväl fått sitta kvar i fängelset till den 27 november. Hietanen hade då
frigivits, men detta hade skett först efter det han från fängelset skrivit ett brev
till vänsterkommunens sekreterare i Haparanda och redaktionen för tidningen
Norrskensflamman hänvänt sig till K. B. i Norrbottens län. Någon förklaring till
att Hietanen kommit att sitta fängslad över 4 månader, sedan regeringen förordnat
om hans frigivande, hade icke lämnats. Det vore av vikt, att saken bleve utredd
av J. O. och att åtal anhängiggjordes mot dem, som bure skulden.
Från de av föreståndaren vid kronohäktet i Haparanda för juli, augusti och
september 1920 avgivna, den 12 januari 1921 hit inkomna förteckningarna över
fångar å kronohäktet inhämtade jag, att Hietanen, som dit inkommit den 8 maj,
blivit för lösdriveri införpassad av gränskommissarien Olof Glad och enligt an¬
märkning i förteckningarna fortfarande avbidade K. B:s vidare förordnande.
Sedan jag anmodat K. B. att inkomma med upplysning, huru med de i tid¬
ningsartikeln uppgivna omständigheter förhölle sig, mottog jag från chefen för
justitiedepartementet en skrivelse, däri statsrådet anförde, att han funnit sig för¬
anlåten anordna en närmare undersökning angående orsaken till Hietanens kvar-
hållande å kronohäktet samt att det med anledning av resultatet av undersök¬
ningen varit statsrådets mening, att handlingarna skulle överlämnas till J. K.-äm-
betet för den åtgärd, som kunde på ämbetet ankomma, men att, då jag redan
upptagit saken, statsrådet ansåge sig böra till mig överlämna vid skrivelsen fo¬
gade handlingar, vilka kunde bidraga till frågans bedömande.
Därjämte anmälde redaktören Andreas Johnsson i Luleå i uppgiven egenskap
av befullmäktiga! ombud för Hietanen stadsfiskalen i Haparanda Eric Wigart
ävensom de andra, som kunde vara delaktiga i Hietanens kvarhållande i häkte,
— 1922 —
145
till åtal samt yrkade, att Hiotanen, som under tiden den 22 juli—don 27 novem¬
ber 1920 varit berövad möjlighet att skaffa sig inkomst genom arbete, måtte utfå
ersättning med 100 kronor för varje vecka eller sammanlagt 1,800 kronor.
Av handlingarna i ärendet inhämtade jag därefter följande:
Sedan landsfiskalen i Kiruna distrikt den 23 april 1920 ur riket avvisat Hie-
tanen, som inkommit utan föreskrivet pass, och förpassat honom till Haparanda
för att därifrån överföras till Finland, anmäldes av bland andra Kiruna arbetar¬
kommun hos chefen för civildepartementet, att Hietanen vore politisk flykting,
och hemställdes, att nytt förhör måtte före avvisningens verkställande hållas med
honom. I anledning därav blev Hietanen kvarhållen i Haparanda och förhör den
24 april hållet av gränskommissarien Glad. Protokoll över förhöret översändes
av K. B. till chefen för civildepartementet med skrivelse den 28 april, däri K. B.
anhöll om besked, huru med Hietanen skulle förfaras. Hietanen förvarades till
en början å polisstationen i Haparanda och överflyttades förutnämnda den 8 maj
till kronohäktet därstädes. Genom beslut den 16 juli, som i skrivelse samma dag
meddelades K. B. »till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes under¬
rättande», förordnade Kungl. Maj:t, att med verkställighet av avvisningen skulle
tills vidare anstå samt att Hietanen icke vidare skulle hållas i fängsligt förvar
men stå under tillsyn av polismyndigheten. Därjämte förklarade Kungl. Maj:t
hinder icke möta för polismyndigheten att under tiden för Hietanen utfärda uppe-
hållsbok att gälla, varje gång för högst en månad, under villkor att han icke här
i riket dreve någon politisk propaganda eller vidtoge åtgärder i syfte att förhjälpa
utländska undersåtar att, utan iakttagande av gällande föreskrifter, inkomma i
riket. I anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse översände K. B den 22 juli till
Wigart eu avskrift av skrivelsen »för kännedom och erforderlig åtgärd». Wigart
vidtog icke någon åtgärd, som kunde leda till Hietanens frigivande, utan denne
kvarhölls fortfarande i kronohäktet. Sedan Hietanen i november hos Glad an¬
hållit att bliva försatt på fri fot och överförd till Finland, om vilken framställ¬
ning Glad underrättade K. B., anhöll K. B. i skrivelse den 23 november 1920
hos justitiedepartementet om besked, huru länsstyrelsen skulle i ärendet förfara.
I anledning av skrivelsen avläts från justitiedepartementet den 26 november tele¬
grafiskt meddelande till K. B., däri erinrades om Kungl. Maj:ts skrivelse den 16
juli. Hietanen blev därefter den 27 november försatt på fri fot. Sedermera an¬
modade chefen för justitiedepartementet K. B. att inkomma med närmare upp¬
lysningar om anledningen därtill, att Hietanen ännu den 23 november kvarhållits
i fängsligt förvar.
I anledning därav översände K. B. jämte egen förklaring yttrande av Wigart,
som anförde:
Då Wigart från länsstyrelsen erhållit bestyrkt avskrift av Kungl. Maj:ts skri¬
velse den 16 juli med påteckning: »Överlämnas till stadsfiskalen i Haparanda för
kännedom och erforderlig åtgärd. Länsstyrelsen», hade Wigart fattat denna order
så, att han hade att utfärda uppehållsbok för Hietanen, sedan han frigivits, och
i övrigt öva den tillsyn över honom, som omförmäldes i Kungl. Maj:ts skrivelse.
Däremot hade Wigart antagit, att frigivandet av Hietanen från kronohäktet då,
19 — Justitieombudsmannens ämbetsberattelse till 1922 års riksdag.
146
liksom i regel alltid förut skett med häktade personer, vant en åtgärd, som skulle
ankomma på tillsyningsmannen vid kronohäktet och ej på Wigart, och att order
därom från länsstyrelsen avlåtits till tillsyningsmannen. Wigart hade trott detta
så mycket mera, som skriftlig order till honom om frigivning ej förefunnits, samt
det aldrig tillförne under hans tjugusexåriga tjänstgöring som stadsfiskal i Hapa¬
randa hänt, att länsstyrelsen åt honom uppdragit att frigiva häktade eller andra
personer, som hållits i fängsligt förvar å kronohäktet. Beträffande Hietanen hade
denne ej heller varit föremål för någon Wigarts tjänsteåtgärd. Att Hietanen ej
sedermera avhörts eller anmälts hos Wigart för erhållande av uppehållsbok, hade
Wigart antagit bero på, att han begivit sig från Haparanda, vilket i liknande fall
hänt förut.
K. B. anförde följande:
Sedan Kungl. Maj:ts beslut angående Hietanen kommit länsstyrelsen tillhanda,
hade därstädes gjorts en avskrift av nämnda expedition, vilken den 22 juli 1920
översänts till polismyndigheten i Haparanda, stadsfiskalen Wigart, för kännedom
och behörig åtgärd. Länsstyrelsen, som städse använt enahanda formulering på
verkställighetsorder i föregående liknande fall, hade icke haft anledning efter¬
spörja, huruvida ordern blivit fullgjord, enär den till Wigart översända avskriften
av Kungl. Maj ds beslut innehållit för ändamålet fullständiga och tydliga upp¬
gifter angående Hietanen. Även om detta senare icke varit fallet, hade någon
försummelse med verkställigheten icke bort förekomma, ty det hade då ålegat
Wigart att inhämta närmare besked. Vad Wigart anfört såsom förklaring över
att länsstyrelsens order icke blivit behörigen verkställd vore endast ett medgivande,
att han icke åtgjort något i ärendet. Länsstyrelsen ville jämväl förklara orsaken
därtill, att länsstyrelsen i skrivelse till justitiedepartementet framställt förfrågan,
huru med Hietanen borde förfaras, oaktat länsstyrelsen redan erhållit besked där¬
om. Den tjänsteman, som det ålegat att taga reda på ärendet, hade återfunnit
ärendet angående Hietanen i landskansliets brevdiarium på upplägget för civil¬
departementet, där departementschefens order om Hietanens kvarhållande i Hapa¬
randa i avvaktan på Kungl. Maj:ts besked antecknats, utan att därvid beakta, att
ärenden angående avvisning eller utvisning av utlänningar sedan den 1 juli 1920
överflyttats till justitiedepartementet.
Sedan jag mottagit chefens för justitiedepartementet till mig avlåtna skrivelse
jämte de därvid fogade handlingarna, översände jag dem till K. B. för att vara
tillgängliga vid avgivandet av K. B:s av mig infordrade yttrande i ärendet. Jag
anförde därvid, att upplysning skulle meddelas om alla de data och omständig¬
heter, som kunde inverka på ärendets allsidiga utredning och vilka icke redan
berörts i de hos mig tillgängliga handlingarna. Särskilt borde meddelas upplys¬
ning om dels vilka personer inom länsstyrelsen, som vore ansvariga för dess
åtgärd att överlämna Kungl. Maj:ts i skrivelsen den 16 juli 1920 meddelade beslut
till Wigart och icke till tillsyningsmannen vid eller föreståndaren för kronohäktet
i Haparanda, dels ock vilka personer inom länsstyrelsen,] som vore ansvariga för
att, sedan Hietanen i november 1920 anhållit att bliva försatt på fri fot, hans
namn icke kunnat återfinnas i de hos länsstyrelsen förda diarierna, utan att läns-
— 1922 -
147
styrelsen i stället beslutat att hos Kungi. Maj:t anhålla om nytt besked beträf¬
fande huru mod Hictanen borde förfaras. Tillika anhöll jag, att K. 15. ville in¬
hämta yttranden från vederbörande tillsyningsman vid kronohäktet, från förestån¬
daren för kronohäktet Axel Norberg samt från Wigart och vederbörande gräns¬
kommissarie. Tillsyningsmannen borde särskilt meddela, huru ofta efter den 22
juli 1920 till dess Hietanen frigivits han mottagit dagrapporter från kronohäktet,
upptagande bland andra Hietanens namn, och om han icke funnit någon anled¬
ning att jämlikt för honom gällande instruktion eller eljest hos K. B. inhämta
underrättelse, av vad anledning Hietanen så länge kvarhölles i kronohäktet. Wigart
borde särskilt meddela, av vad anledning lian icke, då han bemärkt, att avskriften
av Kungl. Maj:ts brev den 16 juli 1920 varit försedd med orden »för erforderlig
åtgärd», befordrat handlingen vidare till fängelsemyndigheten eller hos K. B. an¬
hållit om upplysning om vad berörda påskrift skulle anses innebära.
I avgivet yttrande anförde tillsyningsmannen vid kronohäktet i Haparanda,
vice häradshövdingen Gustaf Alvin följande:
Alvin hade den 1 november 1920 tillträtt befattningen såsom tillsyningsman
vid kronohäktet. Dessförinnan hade tjänsten innehafts och skötts av häradsskri-
varen Gustaf Rignell. Efter den 1 november 1920 till dess Hietanen frigivits
hade Alvin icke mottagit dagrapporter från kronohäktet, upptagande bland andra
Hietanens namn, i vidare mån än att fångförteckning för oktober månad den 7
november inkommit från kronohäktet. Efter att hava åtecknat fångförteckningen
attest hade Alvin påföljande dag översänt densamma till K. B. Som Alvin icke
förut ens hört Hietanens namn och ej heller erfarit, att någon å häktet förvarad
person ansett sig för länge kvarhållen därstädes, både Alvin vid genomgåendet av
förteckningen icke fäst sig vid namnet Hietanen mera än vid något annat namn
i förteckningen. Alvin hade ej förrän sedan Hietanen frigivits avvetat, att han
för länge kvarhållits eller haft någon anmärkning att framställa mot att han för¬
varats i häktet.
Föreståndaren för kronohäktet direktören Norberg anförde följande:
Norberg hade gjort allt för att hjälpa Hietanen. Han hade flera gånger själv
och genom vaktkonstaplar samt i telefon gjort påminnelser hos tillsyningsmannen
och påpekat möjligheten av att handlingarna rörande Hietanen av förbiseende
kommit åt sidan hos länsstyrelsen. För övrigt hade tillsyningsmannen varje månad
attestera! och till länsstyrelsen befordrat månadens fångförteckningar. Däri hade
såväl fångens ankomstdag som anteckning, att han fortfarande avbidade länssty¬
relsens order, månatligen upprepats, varigenom såväl tillsyningsmannen som läns¬
styrelsen blivit påmind om Hietanen. Dessutom hade Norberg på Hietanens be¬
gäran vidtagit åtgärd, så att han personligen fått träffa gränskommissarien, vilken
häktat honom, för att han genom kommissarien å högre ort skulle kunna göra
påminnelser i ärendet. Hade, såsom flera gånger förut inträffat, Norberg erhållit
direkt order om frigivningen, skulle de ifrågavarande omständigheterna icke hava
förekommit.
Wigart åberopade innehållet i sin förut avgivna förklaring och anförde, att
enär han ansett, att åtgärden att frigiva Hietanen från kronohäktet icke tillkomme
— 1922 —
148
Wigart och han tagit för givet, att order om Hietanens frigivande expedierats till
fängelsemyndigheten, Wigart icke närmare reflekterat över att orden »för erfor¬
derlig åtgärd», som påtecknats avskriften av Kungl. Maj:ts brev, kunde innebära
annat uppdrag än det Wigart förut berört.
Gränskommissarien Glad anförde följande:
Sedan Glad på anmodan av länsstyrelsen den 24 april 1920 i Haparanda om¬
händertagit och anställt förhör med Hietanen, därvid sådana omständigheter fram¬
kommit, att han vore att anse som politisk flykting, hade Glad, då Hietanen
saknat medel till sitt uppehälle samt arbetsanställning för honom icke kunnat an¬
skaffas och hans behöriga övervakande icke på annat sätt lämpligen kunnat ordnas,
till en början låtit kvarhålla Hietanen å polisstationen i Haparanda men seder¬
mera inmanat honom å kronohäktet därstädes i avvaktan på besked, huru med
honom skulle förfaras. Protokoll över förhöret hade översänts till länsstyrelsen
den 26 april. Någon dag i slutet av juni hade Glad genom en vaktkonstapel vid
kronohäktet erhållit meddelande, att Hietanen önskade ett samtal, och hade Glad
därför samma dag infunnit sig å kronohäktet. Hietanen hade gjort förfrågan,
huruvida något besked i ärendet ankommit, och hade Glad då upplyst, att något
dylikt ännu icke avhörts. Dessutom hade Glad upplyst Hietanen, att dylikt
besked vanligtvis brukade taga ganska lång tid i anspråk och därför ännu icke
kunde vara att förvänta, men att Glad, så fort detsamma till honom ankomme,
skulle därom underrätta Hietanen. Sedermera hade Hietanen icke låtit sig av¬
höra förrän den 19 eller den 20 november, då han i anseende till den långa tid,
som förflutit från det han anhållits, och som besked i ärendet icke avhörts, gjort
framställning om att bliva frigiven från fängelset och eventuellt överförd till Fin¬
land. I anledning därav hade Glad den 21 november till länsstyrelsen avlåtit
skrivelse med begäran om besked, huruvida Hietanen finge uttagas från krono¬
häktet och överföras till Finland. Den 27 november hade Glad från länsstyrel¬
sen erhållit telefonmeddelande, att Kungl. Maj: t redan den 16 juli 1920 förordnat,
att med Hietanens avvisning ur riket skulle tills vidare anstå samt att hinder icke
mötte för polismyndigheten att under vissa villkor utfärda uppehållsbok för Hie¬
tanen. På grund av detta meddelande hade Glad samma dag genom skrivelse
till kronohäktet låtit anhålla om Hietanens lösgivande och överlämnande till Glad
för erhållande av vidare besked, och hade Hietanen omedelbart därefter genom
en vaktkonstapel vid kronohäktet blivit inställd å gränskommissariekontoret. Då
Glad emellertid saknade befogenhet att utfärda uppehållsbok, hade han samma
den 27 november låtit överlämna Hietanen till stadsfiskalen i Haparanda för er¬
hållande av dylik bok.
Landsfiskalen i Nedertorneå landsfiskalsdistrikt Frans Bergström upplyste, att
Hietanen uppehölle sig å Seskarö, där han arbetade vid Granviks sågverk.
I en av t. f. landshövdingen Nils Ringstrand och landssekreteraren Albert
Norberg undertecknad förklaring åberopade K. B. sitt föregående yttrande samt
anförde dessutom följande:
Verkställigheten av Kungl. Maj:ts beslut angående Hietanen hade uppdragits
åt vederbörande polismyndighet på platsen, stadsfiskalen Wigart, enär det jämväl
skulle tillkomma honom att utöva tillsyn över och utfärda uppehållsbok för Hie
- 1922 —
14!»
tanen. Kungl. Maj:ts beslut, vilket i avskrift tillställts Wigart, hade innehållit er¬
forderlig uppgift angående Hietanen och tydlig föreskrift om huru med honom
skulle förfaras, vadan det icke varit tänkbart, att Wigart skulle uraktlåta att full¬
göra den honom meddelade verkställighetsordern. Efter vad som förekommit er¬
kändes villigt, att länsstyrelsen handlat med mera förutseende, om den icke förlitat
sig allenast på Wigart utan jämväl lämnat underrättelse till tillsyningsmannen
eller föreståndaren vid kronohäktet. Att detta icke skett borde få anses ursäkt¬
ligt, enär länsstyrelsen icke kunnat föreställa sig, att Wigart skulle försumma sin
tjänsteplikt. Om Wigart funnit anledning till någon tvekan i avseende å den
honom anbefallda verkställigheten, vilket ingalunda kunnat vara fallet, hade det
varit hans skyldighet att förskaffa sig visshet därutinnan. Tid efter annan åter¬
kommande granskning av landskansliets diarier hade icke givit anledning till
någon erinran rörande Hietanen, enär ärendet av diarieföraren redovisats såsom
slutbehandlat med ordern till Wigart. I fråga om ansvarigheten för åtgärden att
i förevarande fall överlämna verkställigheten åt Wigart vore Norberg ansvarig.
Såsom landskamrerare hade tjänstgjort länsassessorn H. Glimstedt. Beträffande
ansvarigheten för att, sedan Hietanen i november 1920 anhållit att bliva försatt
på fri fot, hans namn icke kunnat återfinnas i diarierna, utan att länsstyrelsen
i stället besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om nytt besked beträffande huru
med honom borde förfaras, meddelade länsstyrelsen, att den tjänsteman, som
det ålegat att verkställa efterforskning i vederbörande diarium, hade varit t. f.
landskanslisten, polisuppsyningsmannen Gösta Söderberg, vilken vid den tiden
fullgjort föreskriven tjänstgöring å landskansliet för vinnande av kompetens till
landsfiskalstjänst. För den ouppmärksamhet, Söderberg därvid visat, hade han
muntligen blivit varnad med förständigande att för framtiden icke göra sig skyldig
till sådan. Enär Norberg vid samma tid av sjukdom varit hindrad att tjänstgöra
och landskamreraren A. Holm varit ledig från tjänsten i övrigt för beredande av
vissa tjänsteärenden, vilade ansvarigheten i sistberörda hänseende å tjänstförrät-
tande landssekreteraren länsassessorn R. Sundberg samt t. f. landskamreraren läns¬
assessorn Glimstedt. För egen del ansåge länsstyrelsen, att, ehuruväl Hietanens
frigivande av en beklaglig tillfällighet blivit fördröjd, hans anspråk dock vore
oskäliga. Det borde tagas i betraktande, icke blott att han undgått straff i sitt
hemland, utan även att det vore ganska tvivelaktigt, om han här i landet kunnat
under tiden förtjäna mera än till sitt dagliga uppehälle.
I anledning av innehållet i förklaringarna anmodade jag K. B. att inkomma
med förnyat yttrande samt därvid meddela upplysning, huruvida hos K. B. det
förfaringssätt i allmänhet brukat praktiseras, att, då underrättelse från K. B.
skolat meddelas angående frigivande eller förflyttning av någon i kronohäktena i
Luleå eller Haparanda intagen person, meddelandet avsänts till stadsfiskalerna och
icke till föreståndarna för kronohäktena samt, därest eu dylik praxis icke tillämpats,
av vad anledning meddelande i det ifrågavarande fallet avsänts till Wigart och
icke till föreståndaren för krön ohäktet i Haparanda.
K. B. anförde i förnyat, av landssekreteraren Norberg och landskamreraren
Holm undertecknat yttrande följande:
— 1922 —
150
I fråga om frigivande eller förflyttning av någon i kronohäktena i Luleå
eller Haparanda intagen person plägade länsstyrelsen skilja mellan häktade och
endast i förvar tagna personer. Detta särskiljande hade föranletts av Kungl.
Majrts brev till länsstyrelserna den 31 december 1918 angående fördelning mellan
avdelningschef i länsstyrelse och vederbörande länsassessor av dem åliggande före-
dragningsskyldighet. Enligt detta nådiga brev hade länsassessorn å landskansliet
att bereda, föredraga och till expedition befordra, bland annat, mål och ärenden,
som omförmäldes i § 11 i landshövdinginstruktionen angående dels tillsynen över
kronohäkten samt stads- och häradshäkten, häktades inställande till rannsakning
eller förhör och deras förflyttning för sådant ändamål ävensom vad i övrigt läns¬
styrelsen å landskansliet ålåge i avseende å fångvården inom länet. Som mål och
ärenden angående i förvar tagna utlänningar ansetts icke inbegripas i vad som
enligt förestående bestämmelse ålåge länsassessorn, hade Norberg påtagit sig an¬
svaret för länsstyrelsens order till Wigart angående Hietanen. När länsstyrelsen,
som vore tillsyningsman vid kronohäktet i Luleå, finge meddelande om, att där
intagen häktad person skulle frigivas eller för undergående av rannsakning för¬
flyttas, gåve länsstyrelsen order därom åt häktets föreståndare. Beträffande krono¬
häktet i Haparanda hade länsstyrelsen, så vitt diarierna för flera år tillbaka ut¬
visade, icke haft att taga befattning med där förvarade häktades frigivning eller
förflyttning. Yad anginge icke häktade men i förvar uti kronohäkte samt härads-
och polishäkte tagna personer hade, enligt vad av diarierna från och med 1918
kunnat inhämtas, förekommit 10 fall, samtliga avseende s. k. politiska flyktingar.
Rörande dessa hade länsstyrelsen givit order om frigivning i ett fall (den 2/i 1919)
åt tillsyningsmannen vid kronohäktet i Haparanda, i 5 fall åt vederbörande lands¬
fiskaler, i 2 fall (den 26/8 1919 och den 10/& 1920) åt Glad, i ett fall (Hietanen) åt
Wigart och i ett fall (den 8/is 1920) åt såväl stadsfiskalen i Luleå som förestån¬
daren vid kronohäktet därstädes. Anledningen till att ordern om frigivande av
Hietanen expedierats till Wigart hade varit densamma, som föranlett att liknande
order i motsvarande fall brukat expedieras till andra polismyndigheter, nämligen
den att polismyndigheten på platsen haft att taga hand om vederbörande utlän¬
ning. Det kunde anmärkas, att länsstyrelsen i två fall givit order åt Glad be¬
träffande i kronohäktet i Haparanda förvarade utlänningar men beträffande Hie¬
tanen givit ordern åt Wigart. Detta ändrade förfarande hade sin förklaring däri,
att länsstyrelsen erinrat sig, att Glad icke vore sådan polismyndighet, som om¬
förmäldes i lagen den 14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar
att här i riket vistas. I sitt till chefen för justitiedepartementet avgivna yttrande
hade Wigart förmält, att han fattat länsstyrelsens order så, att han hade att ut¬
färda uppehållsbok för Hietanen, sedan denne frigivits, och i övrigt öva den tillsyn
över honom, som omförmäldes i Kungl. Maj:ts skrivelse, samt att han antagit,
att frigivandet av Hietanen från kronohäktet varit? en åtgärd, som icke ankommit
på honom. Därest Wigart ägnat ärendet den minsta eftertanke, hade han bort
inse, vad ordern om behörig åtgärd inneburit. Och även om han, såsom han
uppgivit, fattat ordern såsom innebärande allenast åläggande att utfärda uppe¬
hållsbok för och utöva tillsyn över Hietanen, hade ändock fullgörandet därav
förutsatt, att han eftersport Hietanen å kronohäktet, där han visste, att denne
— 1922 -
151
sutte i förvar. När han där fått kännedom om att Hietanen icke frigivits, hade
det bort bliva klart för honom, att hans åliggande omfattade jämväl att föran¬
stalta om frigivandet. Länsstyrelsen kunde icke förstå, huru det eljest skulle
varit möjligt för Wigart att fullgöra uppdraget i övrigt. Om Wigart sålunda vid¬
tagit åtminstone någon åtgärd för fullgörande av uppdraget, hade hela saken själv¬
fallet ordnats och någon försummelse med Hietanens frigivande icke ifrågakommit.
Länsstyrelsen hade icke kunnat tänka sig, att en polismyndighet skulle icke blott
vantolka en order utan även lämna densamma utan någon som helst verkställig¬
het. Detta desto mindre som Glad i två föregående liknande fall behörigen
fullgjort honom givna uppdrag. Wigart hade anfört, att det aldrig under hans
tjänstgöring såsom stadsfiskal i Haparanda hänt, att länsstyrelsen åt honom upp¬
dragit att frigiva häktade eller andra personer, som hållits i fängsligt förvar å
kronohäktet. Huruvida denna uppgift vore riktig, kunde länsstyrelsen icke utan
en tidsödande undersökning yttra sig om, men under varje förhållande borde den
icke tillmätas någon betydelse, enär en tjänsteman vore skyldig att fullgöra ett
tjänsteuppdrag, oavsett om liknande uppdrag förut förekommit eller icke. Såvitt
för länsstyrelsen vore känt, funnes ingen föreskrift om, huru länsstyrelsen skulle
förfara i avseende å frigivning av i förvar tagen person. Med anledning därav
hade länsstyrelsen i förlitande på vederbörande polismyndighets tjänsteplikt och
tjänsteansvar förfarit på sätt som skett. För att emellertid förebygga ett uppre¬
pande av försummelse att fullgöra länsstyrelsens order i saker av vikt föreskrev
länsstyrelsen numera, att vederbörande skulle inom viss kort tid inkomma med
rapport om fullgjort uppdrag, och skulle länsstyrelsen till ytterligare säkerhet i
förekommande fall även giva vederbörande fängelseföreståndare behörig del av
ärendet. Under åberopande av vad länsstyrelsen anfört hemställde länsstyrelsen,
att jag måtte finna, att försummelsen med Hietanens frigivning icke berodde på
länsstyrelsen utan på Wigarts underlåtenhet att vidtaga honom anbefalld erfor¬
derlig åtgärd.
Sedan jag anmodat häradsskrivaren Rignell att inkomma med yttrande, an¬
förde Rignell följande:
Några dagrapporter från kronohäktet hade Rignell icke mottagit från häktets
föreståndare under den tid, Rignell innehaft befattningen som tillsyningsman vid
detsamma. Sådana hade icke heller erfordrats med hänsyn dels till den nära
kontakt, Rignell haft med häktet och dess tjänstepersonal, och dels till det rela¬
tivt ringa antalet fångar i häktet åtminstone under 1920. Att Hietanen suttit i
förvar å kronohäktet och detta ovanligt länge, hade Rignell givetvis haft reda
på dels på grund av de månatliga fångförteckningarna, dels i följd av Rignells
inspektioner å häktet, dels på grund av de allmänna förfrågningar, som av honom
framställts, så ofta vaktkonstaplarna i något ärende besökt hans kontor, och dels
på grund av föreståndarens vid flera tillfällen hos Rignell telefonledes gjorda för¬
frågningar, om icke besked kommit tillsyningsmannen tillhanda beträffande Hie¬
tanen. Av nu anförda omständigheter hade Rignell föranletts att söka få klarhet
i häktningsfrågan. Upprepade gånger hade Rignell sålunda i telefon till Glad,
som införpassat Hietanen till häktet, uppmanat honom att söka hos länsstyrelsen
efterhöra, om icke besked från regeringen erhållits. I samma syfte hade Rignell
— 1922 —
152
själv ringt upp landskansli i Luleå åtminstone ett par gånger med förfrågan,
om icke besked angående Hietanen inkommit från regeringen. Rignell hade
därvid åtminstone vid ett tillfälle talat med den person, som fört brevdiariet, för¬
modligen tjänstgörande landskanslisten Söderberg. Därvid hade meddelats, att
ärendet i vanlig ordning expedierats till regeringen, men att svar därifrån ej ingått
till länsstyrelsen. Rignell ville nästan med säkerhet minnas, att han vid något
av dessa tillfällen framkastat förslag, huruvida icke länsstyrelsen kunde tillskriva
regeringen och gorå påminnelse i ärendet. Kungl. Maj:ts beslut och länsstyrel¬
sens order till Wigart angående Hietanens frigivning hade Rignell icke haft någon
kännedom om.
Av de ovanberörda fångförteckningarna inhämtade jag vidare, att desamma,
sedan de av Rignell översänts till länsstyrelsen, enligt gjord påstämpling inkommit
till Norrbottens läns landskansli, förteckningen för juli den 10 augusti, förteck¬
ningen för augusti den 9 september och förteckningen för september den 7 ok¬
tober 1920.
Från de av direktören Norberg för oktober och november 1920 avgivna, av
Alvin attesterade fångförteckningarna, som den 16 april 1921 hit inkommit, har
jag inhämtat, att i förteckningen för oktober beträffande orsaken till Hietanens
kvarhållande antecknats, att Hietanen fortfarande avbidade K. B:s vidare förord¬
nande, och att i förteckningen för november hänvisats till förra månadens för¬
teckning, varjämte anmärkts, att Hietanen den 27 november 1920 klockan 2,30
eftermiddagen överlämnats till gränskommissarien. Fångförteckningarna hade
enligt å dem gjord påstämpling inkommit till Norrbottens läns landskansli resp.
den 10 november och den 13 december 1920.
I anledning av vad sålunda inhämtats beträffande fångförteckningarna an¬
förde jag i skrivelse till länsstyrelsen, att det synts mig anmärkningsvärt, att —
oaktat K. B. den 22 juli 1920 »för kännedom och erforderlig åtgärd» till Wigart
översänt en avskrift av Kungl. Maj:ts brev den 16 i samma månad angående
Hietanens lösgivande m. m. — den omständigheten, att Hietanen ändock upp¬
tagits i fångförteckningarna från kronohäktet i Haparanda för juli, augusti, sep¬
tember och oktober månader såsom avbidande K. B:s vidare förordnande, icke
blivit inom länsstyrelsen bemärkt. Med anledning därav anhöll jag, att den eller
de tjänstemän, vilka haft till åliggande att granska ifrågavarande 4 fånglistor,
ville inkomma med yttrande samt därvid särskilt meddela upplysning, dels om
vilken person varit ansvarig för granskningen av var och en av berörda 4 fång¬
listor och dels om icke någon åtgärd vidtagits med anledning därav, att Hie¬
tanen sålunda månad efter månad angivits såsom avbidande K. B:s vidare för¬
ordnande.
I avgiven förklaring anförde länsassessorn Sundberg följande:
Enligt den av Kungl. Maj:t den 31 december 1918 fastställda fördelnings-
planen beträffande den föredragningsskyldighet, som jämlikt landshövdinginstruk¬
tionen skulle ankomma på länsassessorerna, tillhörde den enligt § 3 av kungl.
kungörelsen den 23 december 1915 angående fångförteckningar och rapporter från
— 1922 —
15:5
fängelserna och tvångsarbetsanstalterna i riket länsstyrelsen åliggande granskning
av fång förteckningarna länsassessorns föredragning. Ifrågavarande fångförteck¬
ningar från kronohäktet i Haparanda hade granskats och expedierats till Svea
hovrätt, den för augusti och den för oktober resp. den 24 september och den 25
november av Sundberg samt förteckningarna för juli och september resp. den 26
augusti och den 22 oktober av t. f. länsassessorn G. Fjellman. Att Hietanen
månad efter månad angivits såsom avbidande K. B:s vidare förordnande hade
givetvis varit ägnat att hos granskaren av fångförteckningarna väcka undran över
tidsutdräkten med begärt besked från högre ort rörande Hietanen. På sätt i
K. B:s skrivelser förklarats, hade efterforskningar å landskansli i ärendet angå¬
ende Hietanen icke lett till annat resultat, än att Kungl. Maj:ts beslut i saken
fortfarande saknades. Något särskilt ingripande från granskaren av fångförteck¬
ningarna, vilken icke haft befattning med expediering för verkställighet den 22
juli 1920 av Kungl. Maj:ts förordnande rörande Hietanen, hade vid sådant för¬
hållande denne tjänsteman icke ansett tillkomma honom.
T. f. länsassessorn Fjellman åberopade såsom eget yttrande vad Sundberg
anfört.
Länsstyrelsen upplyste med anledning av min sistnämnda skrivelse, att
landssekreteraren Norberg varit tjänstledig under tiden den 24—den 29 juli för
särskilt uppdrag, den 30 juli—den 15 september för semester samt den 23 november
—den 27 november för sjukdom, allt under år 1920, under vilka tider lands-
sekreterartjänsten uppehållits av länsassessorn Sundberg, dels ock att Hietanen,
med åtnjutande av fri resa jämlikt Kungl. Maj:ts brev till statskontoret den 18
februari 1921 angående anvisande av medel för förhjälpande till Estland av medel¬
lösa finska politiska flyktingar, avrest från Seskarö den 5 juni 1921 för att över
Stockholm, dit han skolat ankomma den 7 i samma månad, begiva sig till Estland.
Slutligen anförde redaktören Johnsson i avgivna påminnelser bland annat
följande:
Gent emot länsstyrelsens framhållande av att Hietanens ersättningsanspråk
vore oskäliga inlades en bestämd gensaga, Hietanen vore politisk flykting, och
i kraft av gällande asylrätt hade han erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att vistas i
Sverige. Om han det oaktat genom slarv från vederbörandes sida hållits i fängsligt
förvar över 4 månader, kunde näppeligen såsom försvar därför åberopas, att
Hietanen undgått straff i sitt hemland. Om han genom ett »beklagligt förbi¬
seende» hållits häktad, hade lian rätt att av den eller dem, som gjort sig skyldiga
till detta förbiseende, fordra upprättelse.
Med anledning av vad som förekommit anförde jag i ämbetsskrivelse till
advokatfiskalen vid Svea hovrätt följande:
I ärendet är utrett att, sedan Hietanen i april 1920 anhållits och den 8 maj
insatts å kronohäktet i Haparanda i avbidan på vidare beslut angående hans av¬
visning ur riket, Kungl. Maj:t den 16 juli förordnat, att med verkställighet av
avvisningen skulle anstå och att Hietanen icke vidare skulle hållas i fängsligt
20 Justitieovibudsmanvens ämbetsbcrättebc till 1922 års riksdag.
154
förvar, samt meddelat föreskrifter om utfärdande av uppehållsbok för Hietanen
och utövande av tillsyn över honom. Sedan K. B. från chefen för justitiedeparte¬
mentet mottagit en samma den 16 juli dagtecknad skrivelse angående beslutet
»till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes underrättande», översände
K. B. till Wigart en avskrift av skrivelsen, försedd med påskrift, att densamma
överlämnades till stadsfiskalen i Haparanda »för kännedom och erforderlig åtgärd»,
vilken påskrift var undertecknad: länsstyrelsen. Enligt vad i ärendet blivit upp¬
lyst, åsyftade K. B. med påskriften, att Wigart skulle vidtaga åtgärd såväl för
att Hietanen skulle försättas på fri fot som för att uppehållsbok utfärdades och
att tillsyn över Hietanen bleve utövad. Wigart däremot tolkade påskriften sålunda,
att å honom skulle ankomma allenast åtgärd i det senare hänseendet.
Enligt § 11 i den förnyade instruktionen för landshövdingarna m. m. den
12 april 1918 utövar länsstyrelsen tillsyn över kronohäkten samt stads- och härads-
fängelser inom länet, förordnar om häktades inställande till rannsakning eller
förhör och om deras förflyttning för sådant ändamål samt fullgör i övrigt vad
enligt gällande bestämmelser länsstyrelsen åligger i avseende å fångvården inom länet.
I 6 § i instruktionen den 16 december 1910 för fångvårdsstyrelsen och fång-
vårdsstaten stadgas, att närmaste tillsyn vid kronohäktena utövas av ortsmyndighet.
Denna tillsyn, vilken jämväl har avseende å den ekonomiska förvaltningen, skall
vid kronohäkte, beläget i stad, där K. B. har sitt säte, åligga K. B., men vid
annat kronohäkte utövas, under K. B:s lydnad och i de delar, K. B. ej förbehållit
sig själv, av tillsyningsman, som Kung!. Maj:t förordnar. I fråga om samtliga
fångvårdsanstalter tillkommer K. B. att förordna om där intagna häktade personers
inställande till rannsakning eller förhör och om deras förflyttande för sådant
ändamål till annan anstalt samt att fullgöra de övriga åligganden, som enligt
författningarna tillhöra K. B. och äga samband med deras ställning såsom högsta
polismyndighet i länen.
I kung! brevet den 28 maj 1867 angående tillsyningsmän vid kronohäktena
i riket föreskrives, att tillsyningsman vid kronohäkte åligger att under K. B:s
lydnad i avseende å kronohäkte utöva den befattning, som vid länsfängelse i stad,
där K. B. har sitt säte, utövas omedelbart av K. B., sistbemälda myndighet dock
obetaget att, där den finner särskilda omständigheter sådant påkalla, någon viss
del av nämnda befattning sig själv förbehålla.
I enlighet med nu berörda stadgande!! måste det ovillkorligen anses åligga
K. B., som är högsta polis- och åklagarmyndighet i länet, att övervaka, att anhållna
och häktade personer icke blott bliva vederbörligen inställda till förhör eller rann¬
sakning utan även med största skyndsamhet försättas på fri fot, då beslut i sådant
avseende meddelats. K. B. måste därvid, då det ankommer på K. B. att lämna
föreskrifter eller meddelanden till underordnade myndigheter, förfara på sådant
sätt, att K. B:s förständigunden snabbt och säkert nå den rätta myndigheten och
till innehållet icke lämna rum för någon tvekan.
K. B. har anfört, att när K. B., som är tillsyningsman vid kronohäktet i
Luleå, fått meddelande, att där intagen häktad person skall frigivas eller för under¬
gående av rannsakning förflyttas, K. B. meddelar order därom till häktets före¬
ståndare. Då särskild tillsyningsman är förordnad vid kronohäktet i Haparanda,
— 1922 -
155
hade K. B. bort översända Kungl. Maj:ts beslut om Hietanens frigivande till
tillsyningsmannen, som därefter givit erforderlig order till föreståndaren vid krono-
häktet. Som det omedelbart ankommit på åtgärd från den sistnämnde, att Hieta-
nen skulle frigivas, både K. B., om det icke ansetts nödvändigt, att tillsynings¬
mannen anlitades, bort giva befallning om frigivandet direkt till föreståndaren.
Att Kungl. Maj:ts beslut om Hietanens frigivande ur fängelset skolat med¬
delas direkt till fängelsemyndigheten, synes mig så självfallet, att något skäl där¬
emot knappast torde kunna med framgång åberopas. Hade annan än fängelse¬
myndigheten tillika bort erhålla underrättelse, hade detta varit en sak för sig.
I stället för att underrätta fängelsemyndigheten, att Hietanen skulle lösgivas,
översände K. B. på sätt förut beskrivits, Kungl. Maj:ts skrivelse till Wigart.
Såsom skäl för att verkställigheten uppdragits allenast åt Wigart har K. B. åbe¬
ropat, att det skulle ankomma på honom att utfärda uppehållsbok för Hietanen
och utöva tillsyn över honom. Detta skäl kan jag icke anse tillräckligt. Den
omständigheten, att Kungl. Maj:ts beslut innefattat föreskrifter i andra avseenden
än beträffande Hietanens frigivning, borde icke hava lett till den omgång i verk¬
ställigheten, som även i lyckligaste fall av K. B:s förfaringssätt måst bliva en
följd. Ett ärende om en anhållen eller häktad persons försättande på fri fot är av
sådan vikt, att verkställigheten av ett beslut därom icke får fördröjas. Under alla
förhållanden fordrar rättssäkerheten, att verkställigheten icke äventyras därigenom
att än det ena än det andra expeditionssättet användes. En bestämd praxis måste
förefinnas, så att den underordnade tjänstemannen icke svävar i tvivelsmål om
vilka åtgärder han har att vidtaga.
Jag har till K. B. framställt den frågan, huruvida hos K. B. det förfarings¬
sättet i allmänhet praktiserades, att, då underrättelse från K. B. skolat meddelas
angående frigivande eller förflyttning av någon i kronohäktena i Luleå eller
Haparanda intagen person, meddelandet avsänts till stadsfiskalerna och icke till
föreståndarna för kronohäktena.
Till svar härå har länsstyrelsen anfört, att i de 10 fall, avseende s. k.
politiska flyktingar, som från och med år 1918 förekommit, länsstyrelsen givit
order om frigivning i ett fall åt tillsyningsmannen vid kronohäktet i Haparanda,
i 5 fall åt »vederbörande» landsfiskaler, i 2 fall åt gränskommissarien Glad, i
förevarande fall åt Wigart och i ett senare fall, den 3 december 1920, åt såväl
stadsfiskalen i Luleå som föreståndaren vid kronohäktet därstädes.
Vad K. B. sålunda upplyst ger vid handen, att den hos K. B. tillämpade
praxis i ärenden av förevarande beskaffenhet varit vacklande. Med »vederbörande»
landsfiskaler torde val avses de landsfiskaler, som anhållit den person, varom i
varje särskilt ärende varit fråga. Att med de olika förfaringssätt, som K. B.
tillämpat, något ytterligare misstag icke — såvitt upplysts — blivit begånget, torde
i viss mån hava berott på tur.
K. B:s åtgärd att uppdraga verkställigheten enbart åt Wigart skulle emellertid,
enligt vad som får antagas, hava lett till åsyftat resultat, om icke K. B. givit
ordern en så knapphändig och otydlig avfattning som skett. Då i Kungl. Maj:ts
skrivelse förekom föreskrift om såväl att Hietanen icke vidare skulle hållas i
fängsligt förvar men stå under tillsyn av polismyndigheten som att hinder icke
— 1922 -
156
skulle möta för polismyndigheten att utfärda uppehållsbok för Hietaneu, var det
i varje fall icke tillräckligt, att K. B:s resolution innehöll allenast orden »för
kännedom och erforderlig åtgärd». Wigart hade icke tidigare tagit någon befatt¬
ning med Hietanen, och det kunde därför icke förutsättas, att Wigart hade känne¬
dom om honom eller var han förvarades, därom Kungl. Maj ds skrivelse icke
innehöll ° någon uppgift. Wigart har upplyst, att det aldrig tillförne under hans
tjugusexåriga tjänstgöring såsom stadsfiskal i Haparanda hänt, att länsstyrelsen
åt honom uppdragit att frigiva häktade eller andra personer, som hållits i fängsligt
förvar å kronohäktet därstädes. Riktigheten av denna uppgift har K. B. icke
kunnat bestrida. På grund härav och då Wigart icke äger någon befälsrätt över
fängelsemyndigheten vid kronohäktet synes mig Wigart hava föreburit giltiga skäl
för sin ståndpunkt, att han saknat anledning antaga, att just i detta fall skyldighet
skulle åligga honom att ombesörja Hietanens frigivande. Ordern kunde med
hänsyn till vad som blivit upplyst mycket väl tolkas så, att den avsåg att bringa
skrivelsens innehåll till Wigarts kännedom samt därvid uppdraga åt honom att
beträffande utfärdandet av uppehållsbok och övervakning iakttaga vad i skrivelsen
anförts.
K. B. borde därför, då det ansetts lämpligt att i saken anlita Wigart, i sin
resolution eller i särskild skrivelse bestämt hava utsagt, att Wigart skulle under¬
rätta föreståndaren för kronohäktet, att Hietanen skulle försättas på fri fot.
I berörda hänseenden kan jag icke undgå att finna att bristande omsorg
ådagalagts inom länsstyrelsen. Försummelsen synes så mycket mera anmärknings¬
värd, som en lång tid förflutit, redan innan Kungl. Maj.t meddelat beslut i saken,
och det på grund därav bort hava varit K. B. angeläget att icke ytterligare
dröjsmål med Hietanens frigivande skulle uppkomma.
K. B. har vidare åberopat att, även om Wigart fattat K. B:s order såsom
innebärande allenast åläggande att utfärda uppehållsbok för och utöva tillsyn
över Hietanen, fullgörandet därav förutsatt, att Wigart eftersport Hietanen å
kronohäktet. När Wigart där fått kännedom om, att Hietanen icke frigivits,
hade det bort bliva klart för Wigart, att hans åliggande omfattade jämväl att
föranstalta om frigivandet. Wigart däremot har anfört, att det tidigare före¬
kommit, att utlänning, som med föreskrift om uppehållsbok medgivits kvarstanna
i riket, begivit sig från Haparanda utan att inställa sig inför stadsfiskalen där¬
städes. Enligt mitt förmenande hade det ingalunda varit för mycket begärt, om
Wigart satt sig i förbindelse med kronohäktets föreståndare för att efterhöra, när
frigivningen ägt rum eller skulle äga rum. Det fel, som från länsstyrelsens sida
blivit begånget, hade därigenom kunnat bliva rättat, Men att Wigart underlåtit
att framställa en dylik förfrågan kan icke tillvitas honom såsom tjänstefel.
Att Hietanen icke blivit i behörig ordning försatt på fri fot, får anses hava
sin grund i den försummelse, som inom länsstyrelsen förekommit. Ärendets
handläggning bär jämlikt föreskrifterna i landshövdinginstruktionen hört till
landskansliet, där saken, enligt vad som blivit upplyst, handhafts av landssekre¬
teraren Norberg. Norberg har, såsom utredningen antyder, handlagt saken såsom
ett expeditionsärende, och tjänstförrättande landskamreraren torde icke hava del-
1922 —
157
tagit i handläggningen. Vid aådant förhållande bör det ansvar, som påvilar
K. B., drabba Norberg ensam.
Med hänsyn till vad i de hit avgivna yttrandena blivit anfört har jag icke
ansett mig böra vidtaga åtgärd mot någon annan av de tjänstemän, från vilka
förklaring infordrats.
Jag har likväl icke kunnat undgå att finna att, därest å landskansliet diarii-
föringen, den tid efter annan återkommande granskningen av diarierna samt
granskningen av fånglistorna ägt rum med större noggrannhet eller föranlett
grundligare efterforskning än som skett, det begångna felet långt tidigare upp¬
dagats. Men ansvaret för den brist i arbetets organisation å landskansliet, som
framlyst ur handlingarna, ankommer ytterst på landssekreteraren. Enligt § 42
landshövdinginstruktionen åligger det honom att hava tillsyn över göromålen inom
landskansliet samt övervaka, att de därstädes tjänstgörande befattningshavarna
behörigen fullgöra sina skyldigheter.
I två tidigare fall, då det gällt dröjsmål från K. B:s sida med föranstaltande
om rannsakning med häktad, har jag hävdat den uppfattningen, att ansvaret
legat på vederbörande landssekreterare. Denna åsikt har gillats av hovrätten i
laga kraft vunna utslag den 22 maj 1919 och den 2 juli 1920. Referat av be¬
rörda rättsfall förekomma i mina årsberättelser 1920 sid. 251 och 1921 sid. 139.
I förra fallet gällde dröjsmålet 6 dagar och i det senare 21 dagar. I nu före¬
varande fall har friheten obehörigen varit berövad en person i över fyra månader,
ett förhållande, som torde vara enastående inom svensk administration i nyare tider.
Jag uppdrog åt advokatfiskal att i laga ordning ställa landssekreteraren
Norberg under åtal inför hovrätten för vad han, enligt vad nu blivit anfört, låtit
komma sig till last samt därvid å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaf¬
fenhet. Tillika borde Hietanen genom advokatfiskal^ försorg sättas i tillfälle
att framställa de ersättningsanspråk, vartill han ansåge sig befogad, och borde
sådana anspråk, i den mån de funnes berättigade, av advokatfiskal understödjas.
Svea hovrätt, varest åtalet anhängiggjordes, har genom utslag den 1 december
1921 anfört, att enär det, på sätt J. O. anfört, måste anses hava ålegat K. B.
att, sedan chefens för justitiedepartementet den 16 juli 1920 dagtecknade ämbets¬
skrivelse ankommit till K. B., ofördröjligen för verkställighet bringa Kungl. Maj:ts
i ämbetsskrivelsen omförmälda beslut, att Hietanen icke vidare skulle hållas i
fängslig! förvar, till tillsyningsmannens eller föreståndarens vid kronohäktet känne¬
dom samt sålunda antingen direkt tillställa någondera av nämnda två tjänstemän
meddelande angående berörda beslut eller ock, därest det ansetts lämpligt att för
underrättelsens överbringande anlita Wigart, i den honom givna ordern tydligt
utsäga, att Wigart hade att, förutom vidtagandet av de i Kungl. Maj:ts beslut
angivna åtgärder, som på polismyndigheten ankomme, meddela vederbörande
fängelsemyndighet innehållet i Kungl. Maj:ts ovanberörda beslut om Hietanens
frigivande, men K. B. icke direkt tillställt tillsyningsmannen eller föreståndaren
meddelande angående Hietanens frigivande och ej heller i den Wigart givna ordern
lämnat föreskrift av nyss nämnt innehåll, i följd varav Hietanen kommit att
— 1922 -
158
kvarhållas å kronohäktet till den 27 november 1920, samt Norberg, vilken, enligt
vad i målet blivit upplyst, hos K. B. handlagt ärendet, vore för K. B:s urakt¬
låtenhet i berörda hänseende ansvarig, dömdes Norberg jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen för den försummelse i utövningen av ämbetet, han sålunda låtit komma
sig till last, att bota 100 kronor, varjämte hovrätten prövade skäligt på det sätt
bifalla Hietanens i målet framställda ersättningsyrkanden, att Norberg förplik¬
tades att till Hietanen utgiva gottgörelse för det lidande samt för det hinder i
näring, som genom Hietanens obehöriga hållande i fängslig! förvar tillskyndats
denne, med 900 kronor ävensom för Hietanens kostnader å målet hos J. O. och
i hovrätten med 150 kronor.
Över hovrättens utslag hava besvär anförts av Norberg.
— 1922 -
159
II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal m. m.
1. Fråga om nyinflyttad persons upptagande i röstlängd
för val till riksdagens andra kammare.
I en hit insänd klagoskrift anförde folkskolläraren Folke Pettersson i Stora
Gallarp följande:
Klaganden, som inflyttat till Västra Ryds församling den 6 september 1919,
hade icke blivit upptagen såsom röstberättigad i 1920 års röstlängd för riksdags¬
mannaval. Anmärkning, inlämnad till valnämndens ordförande i laga tid och
ordning samt åtföljd av de skattekvitton, som i 26 § i vallagen föreskreves, hade
resulterat i att rösträtt icke kunnat beviljas. Besvär däröver hade anförts hos
K. B. i Östergötlands län och åtföljts av samma skattekvitton, som ingivits till
valnämnden. Enligt K. B:s resolution den 14 augusti 1920 hade besvären lämnats
utan avseende, under framhållande att skattekvitton skulle hava uppvisats för de
tre sista åren, således å 1917—1919 års kronoutskylder och 1916—1918 års kom-
munalutskylder. Klaganden kunde icke förstå annat än att såväl valnämnd som
länsstyrelse gjort sig skyldiga till felaktigt förfarande, ty enligt 26 § vallagen
måste rösträtt beviljas den, som med skattekvitton styrkte sig hava betalt de ut-
skylder, som förfallit till betalning 1919. Dessa skattekvitton hade klaganden
också framlagt för såväl valnämnden som länsstyrelsen. Att klaganden icke upp¬
visat skattekvitton för de tre sista åren, berodde endast därpå, att lagen icke
föreskreve något sådant för nyinflyttad. Givet vore, att om valnämnden betvivlat,
att alla de tre årens utskylder varit betalda, klaganden skulle gått i författning
om att skattekvitton eller intyg om att skatterna varit betalda blivit förebragta,
oaktat lagen ingenting nämnde därom. Klaganden anhöll, att jag måtte gå i
författning om att den medborgerliga rättighet, som enligt lag tillkomme honom,
måtte bliva honom tillerkänd.
Vid skriften funnos fogade bestyrkta avskrifter av dels ett bevis från pastors¬
ämbetet i Västra Ryds församling, att klaganden vore »mantalsskriven» i nämnda
församling »sedan den 6 sept. 1919», dels en för klaganden utfärdad kronodebet-
sedel för 1919 i Hunnebostrands kapellförsamling, utvisande, att klaganden in¬
betalt de honom enligt debetsedeln påförda utskylderna under uppbördsterminen
hösten 1919, och dels utdrag av restlängd å oguldna kommunalutskylder i Tossene
kommun för 1918, försett med bevis, att utskylderna blivit betalda den 4 novem¬
ber 1919.
I anledning av klagoskriften anmodade jag K. B. att infordra yttranden från
vederbörande röstlängdsupprättare och valnämndsordförande samt inkomma där¬
med ävensom med eget utlåtande i ärendet.
— 1922 —
160
Häradsskrivaren i Kinda och Ydre fögderi Bengt Nordenborg, som upprättat
röstlängden i Västra Ryds valdistrikt för val till riksdagens andra kammare år
1920, anförde, att klaganden i Västra Ryds sockens mantalslängd för år 1920
vore antecknad såsom nyinflyttad och att på grund därav, enligt föreskrift i § 15
av kungl. kungörelsen den 26 november 1909 om upprättande av röstlängd för
val till riksdagens andra kammare m. m., en motsvarande anteckning för honom
gjorts i röstlängden, samt att klaganden icke före tiden för röstlängdens avläm¬
nande till valnämndens ordförande inför Nordenborg styrkt, att han betalat de
honom i mantalsskrivningsorten påförda, år 1919 till betalning förfallna utskylder,
vadan Nordenborg sålunda, jämlikt 26 § i lagen den 26 maj 1909 om val till
riksdagen, icke uppfört honom i röstlängden såsom röstberättigad. Av det anförda
fram ginge, att Nordenborg beträffande klagandens upptagande i röstlängden för¬
farit författningsenligt.
Ordföranden i valnämnden inom Västra Ryds socken Anders Wetterström
yttrade följande:
I 1920 års röstlängd hade klaganden upptagits såsom icke röstberättigad -—
i röstlängden anmärkt såsom nyinflyttad. Därom hade klaganden i föreskriven
ordning underrättats med anmodan att sina anmärkningar, skriftligen avfattade,
åtföljda av de bevis, han ville åberopa, till valnämndens ordförande ingiva senast
den 15 juli 1920, varjämte meddelats, att prövning av ingivna anmärkningar och
bevis skulle äga rum i socknens kommunalrum den 26 juli 1920. Vid detta
sammanträde hade klaganden varit personligen tillstädes och av honom åberopade
skattekvitton företetts och godkänts. Då lagen emellertid för rösträtt föreskreve
att påförda skatter till stat och kommun skulle vara guldna för de tre sistförflutna
kalenderåren, hade valnämnden ansett sig ej vara berättigad att medgiva rösträtt,
med mindre skattekvitton för ytterligare två år företeddes eller eventuellt styrktes,
att ingen skatt påförts honom för dessa år, vilket även meddelats klaganden. Kla¬
ganden hade likväl icke efterkommit föreskriften under förebärande, att valnämn¬
den gjort sig skyldig till felaktigt förfarande.
K. B. anförde i ett av t. f. landssekreteraren E. T. Lidman och t. f. lands-
kamreraren E. Stårck undertecknat utlåtande följande:
Klaganden hade sökt göra gällande, att han såsom nyinflyttad i Västra Ryds
socken ej skulle vara skyldig att på anfordran styrka den i § 16 c riksdagsord¬
ningen stadgade allmänna förutsättningen för valrätt till riksdagens andra kam¬
mare, nämligen att hava erlagt honom påförda utskylder till stat och kommun,
vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren. En sådan
tolkning av gällande bestämmelser torde dock, enligt K. B:s förmenande, ej vara
riktig, då det givetvis ej kunde vara lagens mening, att en i eu kommun ny¬
inflyttad person skulle komma i en förmånligare ställning i fråga om villkoren
för åtnjutande av valrätt än förut i kommunen bosatta personer. Väl stadgades
i 26 § av vallagen, att nyinflyttad ej skulle i röstlängden upptagas såsom röst¬
berättigad, med mindre det upplystes, att han guldit sina utskylder i mantals¬
skrivningsorten för sistförflutna året — lagstiftaren hade tydligen utgått från, att
detta skulle utgöra en presumtion för att jämväl de två nästföregående årens ut¬
skylder vore guldna men denna bestämmelse innebure givetvis icke, att per-
— 1922 —
161
sonen ifråga ägde villkorlig rätt till rösträtts utövande, ty, därest tvekan därvidlag
uppstode, torde det ankomma på vederbörande själv att bevisa, att han uppfyllde
de grundlagsenliga villkoren för valrätt. I nu förevarande fall både klaganden
ej hos röstlängdsupprättaren styrkt, att han betalat sista årets utskylder och hade
sålunda av denne med rätta blivit i röstlängden uppförd såsom icke röstberättigad.
Sedermera både valnämnden ansett sig böra avfordra klaganden bevis om full¬
gjord skattskyldighet för ej blott det sista, utan även de två nästföregående åren,
utan att klaganden ställt sig denna föreskrift till efterrättelse, i anledning varav
lian ej blivit såsom röstberättigad uppförd; och hade, efter besvär hos länsstyrelsen,
K. B. vid det förhållande, att klaganden fortfarande underlåtit att undanröja de
hinder, varpå valnämnden grundat sitt beslut, ej funnit sig kunna i detsamma
göra ändring. Anmärkningsvärt vore i övrigt, att klaganden ej heller vid sin till
mig ingivna klagoskrift fogat bevis i anmärkta hänseendet. På grund av vad
sålunda anförts ansåge K. B. för sin del, att klaganden saknat fog för sina
klagomål.
Vid K. B:s utlåtande var fogat utdrag av röstlängden i Västra Ryds val¬
distrikt för val till riksdagens andra kammare år 1920, enligt vilket klaganden
såsom nyinflyttad vore upptagen som icke röstberättigad.
I härefter avgivna påminnelser anförde klaganden, att den 26 juli 1920 hade
det varit för sent för klaganden att styrka, att de tre årens skatter varit betalda-
Valnämnden hade icke heller misstänkt, att de båda föregående årens skatter icke
varit betalda.
I § 16 riksdagsordningen enligt dess lydelse före de 1921 antagna förän¬
dringarna stadgades bland annat, att valrätt skulle tillkomma envar svensk man
från och med kalenderåret näst efter det, varunder han uppnått 24 års ålder,
dock ej den som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och kommun,
vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, ävensom att
till efterrättelse vid val skulle finnas röstlängd, och skulle, på sätt i vallagen funnes
närmare bestämt, valrätten grundas på förhållandena vid tiden för röstlängdens
tillkomst, ändå att förändring före valet inträffade.
I 26 § i lagen den 26 maj 1909 om val till riksdagen bestämdes, att röst¬
längd skulle upprättas före den 25 juni varje år och efter mantalsläugden för
samma år upptaga alla manliga invånare inom valdistriktet, vilkas ålder vid årets
början ej understege 24 år. Envar sådan person, om vilken upplysning ej vunnes,
att han den 10 juni bruste i något av vad lag stadgade såsom villkor för rösträtt,
skulle antecknas i längden såsom röstberättigad; dock att den, som icke varit i
kommunen mantalsskriven å sådan tid, att han under sistförflutna kalenderåret
skolat därstädes erlägga utskylder, ej skulle upptagas såsom röstberättigad, med
mindre av tillgängliga handlingar framginge eller eljest styrktes, att honom i hans
mantalsskrivningsort påförda, sistnämnda år till betalning förfallna utskylder blivit
erlagda eller att han icke detta år haft att erlägga några sådana utskylder.
Enligt Kung! Maj:ts proposition n:r 51 till 1904 års riksdag, vilken proposi-
21 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1922 års riksdag.
162
tion då ej antogs av riksdagen men som låg till grund för lagen den 26 maj
1909 om val till riksdagen, anförde departementschefen vid förslagets behandling
i statsrådet bland annat följande:
Röstlängden skulle upptaga såsom röstberättigad envar, rörande vilken till¬
gängliga handlingar ej upplyste, att han saknade någon eller några av de kvali¬
fikationer, som fordrades för rätt till deltagande i valet. Denna regel kunde dock
ej tillämpas på dem, som i kommunen icke varit mantalsskrivna så länge, att de
under sistförflutna året skolat därstädes erlägga utskylder. Huruvida dessa ny¬
inflyttade fullgjort den skattskyldighet, som kunde hava ålegat dem i tidigare
mantalsskrivningsort, kunde i allmänhet icke utan särskild skriftväxling och stort
besvär utrönas. Departementschefen hade därför ansett, att rörande denna skatte¬
betalning en viss bevisskyldighet borde åläggas dem. Dock syntes det icke böra
av dem fordras bevis om skattebetalning under alla de tre år, som med rösträtts¬
förslaget avsåges. Särskilt för den, som under dessa tre år varit mantalsskriven
i olika kommuner, skulle säkerligen en sådan bevisfordran kännas ganska besvärlig.
Det syntes vara tillräckligt att låta den bevisskyldighet, som kunde komma att
åläggas den nyinflyttade, avse endast ett års skatt, så att, om han styrkte, att han
betalt de utskylder, som under sistförflutna året förfallit till betalning i den ort,
där han året näst förut varit mantalsskriven, han skulle i röstlängden upptagas
såsom röstberättigad. Förutsättningen därvid måste dock alltid vara, att han ej
veterligen bruste i uppfyllandet av de eljest för rösträtt stadgade villkor. Om
således t. ex. av handlingarna vunnes upplysning, att en till kommunen nyinflyttad
person, vilken företett bevis därom, att han uppfyllt den honom under sista året
åliggande skatteplikt, häftade för skatt, förfallen under något av de två tidigare
åren, så borde han naturligen ej, oaktat den fullgjorda bevisskyldigheten, upp¬
tagas såsom röstberättigad. Å andra sidan följde av vad förut vore yttrat, att
om t. ex. häradsskrivaren vid röstlängdens upprättande kunde, såsom undantags¬
vis hände, av de för honom tillgängliga handlingar vinna upplysning därom att
eu till kommunen nyinflyttad erlagt de utskylder, som förfallit under alla tre åren,
häradsskrivaren vore pliktig att taga hänsyn till detta förhållande, även om den
nyinflyttade ej företett bevis om fullgjord skattebetalning. Stadgande i överens¬
stämmelse med vad som vore sagt borde intagas i 8 § vallagen, motsvarande 26
§ i lagen den 26 maj 1909 om val till riksdagen.
I överensstämmelse med vad departementschefen sålunda 1904 yttrade var
den huvudprincip, som röstlängdsupprättaren enligt 1909 års vallag hade att följa,
alltså den, att envar, som icke visades sakna rösträtt, skulle antecknas såsom röst¬
berättigad i röstlängden. Personer, som flera år varit mantalsskrivna inom val¬
distriktet, hade sålunda icke någon bevisskyldighet alls ifråga om sin rösträtt.
Däremot ansågs det, att nyinflyttade borde åläggas en viss, ehuru inskränkt bevis¬
skyldighet. Dessa fingo icke antagas vara röstberättigade, om de icke styrkte, att
de antingen erlagt dem i deras förutvarande mantalsskrivningsort påförda utskylder,
som förfallit till betalning sistförflutet år, eller att de icke haft att för det året
erlägga några sådana utskylder. Detta styrkande kunde ske antingen inför röst¬
längdsupprättaren, innan denne avlämnade röstlängden till valnämndens ordförande,
eller hos valnämnden inom den för ingivande av anmärkningar mot röstlängden
— 1922 —
163
bostämda tid. Däremot erfordrades icke, att den nyinflyttade styrkte, att utskylder,
förfallna till betalning under de båda tidigare av do tre sistförflutna åren, av
honom guldits. Men ehuru den nyinflyttade alltså icke behövde styrka skatte¬
betalning eller skattefrihet för mer än det senaste året, erhöll han icke därigenom
någon ovillkorlig rätt att utöva rösträtt. Om det nämligen efter anmärkning mot
röstlängden eller eljest visades, att den nyinflyttade häftade för skatt, som för¬
fallit till betalning något av de två tidigare åren, blev han icke röstberättigad.
I nu förevarande ärende är upplyst, att klaganden inför valnämnden styrkt,
att han erlagt de honom i hans förutvarande mantalsskrivningsort påförda ut¬
skylder, vilka förfallit till betalning 1919. Då varken av annan person eller genom
eljest tillgängliga handlingar inför valnämnden visats, att klaganden häftade för
utskylder, som skolat erläggas åren 1917 och 1918, och valnämnden icke ens synes
hava misstänkt, att så skulle vara fallet, borde klaganden otvivelaktigt hava upp¬
tagits i röstlängden i Västra Ryds valdistrikt för 1920 såsom röstberättigad. När
han hos K. B. anfört besvär över valnämndens beslut, hade hans besvär — därest
icke rösträttsärendet hos K. B. kommit i ett annat läge — bort vinna bifall och
icke lämnas utan avseende.
I ämbetsskrivelse till K. B. framhöll jag därför, att jag måste beteckna den
uppfattning, som legat till grund för K. B:s ifrågavarande beslut, likasom den
tolkning, K. B. i sin förklaring givit åt bestämmelserna i 26 § i 1909 års vallag,
såsom oriktiga. Då emellertid efter tillkomsten av bestämmelserna i 1920 års
vallag och de under 1921 antagna förändringarna i riksdagsordningen ett upp¬
repande av det anmärkta felet vore uteslutet, fann jag mig icke böra vidtaga
annan åtgärd än att meddela K. B. min mening i saken.
2. Tryckta skrifter olagligen omhändertagna och kvarhållna
av polismyndighet.
I en den 31 oktober 1919 hit ingiven klagoskrift, vid vilken var fogat ett
exemplar av tidningen Folkets Dagblad Politiken för den 27 i samma månad,
påkallade Förlagsaktiebolaget Fram mitt ingripande i anledning av det obehöriga
förfarande, vartill polismyndigheten i Stockholm skulle gjort sig skyldig enligt en
i tidningen intagen artikel med rubrik: »Uppseendeväckande bokbeslag av polisen.
Besynnerligt intresse för romanen 'Vita och röda’, som kvarhålles under svävande
förklaringar över en månad.» Klaganden anhöll om mitt ingripande för att återfå
de enligt artikeln av polisen omhändertagna böckerna och broschyrerna, vilka icke
blivit av chefen för justitiedepartementet beslagtagna eller åtalade.
Tidningsartikeln innehöll, att klaganden, som från en amerikansk firma er¬
hållit beställning på 500 exemplar av ett 'från klagandens förlag utgivet, å finska
språket tryckt skönlitterärt bokarbete med titeln: »Punaiset ja Valkoiset», sedan
amerikanska legationen meddelat vederbörligt utförselcertifikat, föranstaltat att
böckerna blivit den 27 september 1919 för att befordras vidare till Göteborg och
— 1922 —
164
Amerika transporterade till Stockholms norra järnvägsstation. Påföljande dag
hade emellertid klaganden fått kännedom om att två detektiva poliser å järnvägs¬
stationen undersökt försändelsen och därefter omhändertagit densamma. Vid för¬
frågan i telefon både tredje polisintendenten Eric Hallgren meddelat, att försän¬
delsen icke blivit beslagtagen utan endast kvarhållits för undersökning. Anled¬
ningen därtill hade likväl icke uppgivits. Den 28 september hade klaganden upp¬
täckt, att ett fel vid expedieringen av försändelsen ägt ruin, i det att en låda
med annan litteratur på finska språket kommit att avsändas i stället för en av
de för export avsedda lådorna. Därom hade klaganden underrättat polisen och
framhållit, att allenast nyssnämnda arbete skulle utföras. Klaganden hade där¬
efter gjort upprepade förfrågningar hos polisen och därvid jämväl fäst uppmärk¬
samheten på att tryckfrihetsförordningens bestämmelser om tryckt skrifts över¬
lämnande till myndighet blivit iakttagna. Klaganden både dock icke kunnat ut¬
bekomma de omhändertagna skrifterna helt eller delvis eller ens få protokoll över
den av polisen verkställda förrättningen. Om anledningen till skrifternas kvarhål-
lande hade det endast meddelats, att litteratur, som under dåvarande känsliga
förhållanden utfördes till annat land, undersöktes för undvikande av att något
ginge ut, som kunde vara för landets neutralitet skadligt eller komprometterande.
Efter det jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Ö. Ä. för
polisärenden att till mig inkomma med upplysning, huru med de i klagoskriften
uppgivna omständigheter förhölle sig, överlämnade och åberopade Ö. Ä. eu den
6 maj 1920 av Hallgren avgiven rapport, däri han anförde följande:
Sedan det kommit till kriminalavdelningens kännedom, att klaganden den
27 september 1919 genom Aktiebolaget Transportkompaniet låtit till Stockholms
norra järnvägsstation forsla 2 trälådor, innehållande böcker och eu del smålitteratur
på finska språket, hade Hallgren givit order, att lådorna med innehåll skulle å
järnvägsstationen anhållas samt för närmare undersökning forslas till kriminal¬
avdelningens station. Denna order hade samma dag blivit av två kriminalkon¬
staplar verkställd. Justitiedepartementet hade redan den 22 augusti 1919 anbefallt
kvarstad å en del finskspråklig litteratur, nämligen böckerna: »Päiväpunaista
politiikaa» (Dagens röda politik) och »Tietolektinen» (Underrättelseblad). Då det
kunde misstänkas, att den nu ifrågakomma litteraturen, som över Göteborg och
England skulle befordras till Amerika, eventuellt utgjordes av de kvarstadsbelagda
skrifterna eller vore av samma slag eller med liknande innehåll, hade skäl ansetts
föreligga för eu närmare undersökning av saken. Vid en å kriminalavdelningens
station, där lådorna öppnats, närmare företagen undersökning av innehållet, hade
befunnits, att den ena lådan innehöll 221 exemplar av den på finska språket
tryckta boken: 1) »Punaiset ja Valkoiset», som i svensk översättning betydde:
»Röda och Vita». Den andra lådan hade befunnits innehålla annan finskspråklig
smålitteratur och ströskrifter med titlarna: 2) »Kommunistinen Internationale»,
178 exemplar, 3) »Luokkataisteln ja Vänäjän Vallankumous», 397 exemplar, 4)
>Lenin», 283 exemplar, 5) »Mitä tahtoo SuomalainenoKommunistinen puolue?»,
428 exemplar och 6) »Imperialismi», 731 exemplar. Å de under punkterna 1, 2,
3 och 5 omnämnda tryckalstren hade sedermera anbefallts sekvestration och in-
— 1922 —
dragning. Beträffande de under punkterna 4 och (i omnämnda tryckalstren på¬
ginge i justitiedepartementet prövning, huruvida eventuellt enahanda åtgärd kunde
komma att anbefallas ifråga om dessa alster. Sedan i finska språket kunniga
personer fått tillfälle att under någon tid genomläsa sagda böcker och ströskrifter,
hade det kunnat fastställas, att alltsammans utgjordes av s. k. bolsjevikisk litteratur.
Boken »Röda och Vita» innehölle i huvudsak skildringar av påstådda övergrepp,
som Finlands »vita» skulle hava gjort sig skyldiga till vid finska upprorets under¬
tryckande. Eu av de mindre skrifterna med titeln i svensk översättning: »Den
kommunistiska internationalen», vore eu samling tidningsutdrag och manifest från
tredje kommunistiska internationalens kongress den 2 till den (i mars 1919 i
Moskva. Eu annan av skrifterna med titel i svensk översättning: »Klasskampen
och den ryska revolutionen», författare N. Bucharin, innefattade en skildring av
revolutionens orsaker och de försök, som gjorts att omintetgöra densamma. Skriften
vore mycket hetsande och uppmanade proletariatet till angrepp mot borgarklassen
och det bestående samhället med följande upprop, som vore typiskt för skriftens
tendens: »Revolutionen är ej död, leve revolutionen». Under den tid, som genom¬
läsning av den nu ifrågakomna litteraturen pågått, och redan den 29 september
1919 hade kriminalavdelningen uppringts från klaganden med begäran, att de
anhållna lådorna med innehåll måtte återställas till klaganden, ity att, enligt hans
mening, litteraturen icke innehölle något emot svensk lag förgripligt, vadan kla¬
ganden ansåge sig oförhindrad att avtransportera litteraturen till den kund i
Amerika, som rekvirerat densamma. Klaganden hade vid såväl detta som senare
påringningstillfällen underrättats, att, i enlighet med gängse praxis beträffande
anhållet gods, med skriftlig ansökan i ärendet hänvända sig till O. A., men någon
dylik ansökan hade det oaktat icke hörts av. Sedan genomläsningsarbetet fort¬
skridit så långt, att ett förhör med ansvarige avsändaren, kassören J. A. Huffman,
kunnat hållas, hade denne blivit anmodad att den 22 oktober 1919 infinna sig å
kriminalavdelningen. Huffman, som infunnit sig å utsatt tid, hade vid förhör
uppgivit i korthet följande:
Någon dag i medio av september 1919 hade till klaganden från eu kund i
Amerika, Työmies publisting c:o, Superios, Wis. U. S. A., inkommit en beställning
på den å klagandens förlag förefintliga, å finska språket tryckta boken »Röda
och Vita» till ett antal av 500 exemplar. Klaganden hade efterkommit beställ-
ningsordern och i 2 trälådor låtit förpacka sagda böcker, vilka lådor därpå genom
Transportkompaniet blivit forslade till norra stationen för att över Göteborg och
England vidareförsändas till adressaten i Amerika. Transporten till norra stationen
hade skett den 27 september. Redan den 29 i samma månad hade det emellertid
hos klaganden upptäckts, att en av lådorna, som icke innehållit boken »Röda och
Vita» utan en del annan på finska språket avfattad smålitteratur, av misstag
kommit att sändas i stället för den låda, som innehållit »Röda och Vita». Innan
klaganden avskickat lådorna, hade klaganden hos amerikanska legationen förvissat
sig om, att hinder icke mötte från amerikanska myndigheters sida att utföra den
ifrågakomna litteraturen till Amerika, Huffman hade i anledning därav yrkat,
att lådorna med innehåll måtte snarast återställas till klaganden, på det att kla¬
ganden måtte bliva i tillfälle att effektuera beställningsordern. Dagen efter detta
— 1922 —
166
förhör eller den 23 oktober 1919 både å amerikanska legationen gjorts förfrågan,
huruvida legationen åt klaganden lämnat tillstånd att utföra den ifrågakomna
litteraturen till Amerika. Därvid hade emellertid upplysts, att någon dylik an¬
sökan icke blivit till legationen ingiven samt att, om en dylik ansökan dit skulle
hava inkommit, legationen under inga omständigheter skulle hava beviljat den¬
samma. Det hade vidare upplysts, att böckerna, ifall desamma ändock blivit över¬
sända till Amerika, oförtövat, på grund av sitt innehåll, skulle hava blivit anhållna
av de amerikanska tullmyndigheterna, som hade de strängaste order att icke under
några förhållanden släppa in i landet litteratur av nu ifrågakomna slag.
Till O. A. för polisärenden hade den 6 november 1919 från J. K. ankommit
ett så lydande telegram: »Jämlikt nådigt beslut och § 5 mom. 13 tryckfrihets¬
förordningen anmodas ni att skyndsamt sekvestrera och indraga dels två å Ro-
Janders boktryckeri i Stockholm å finska språket tryckta skrifter »Punaiset ja
Valkoiset» och »Kommunistinen Internationale», dels ock en å Svenska bok-
och tidningstryckeriet i Stockholm å finska språket tryckt skrift »Luokkataisteln
ja Vänäjän Vallankumous». Justitiekansler Sjöberg.»
Dessa tryckalster, som återfunnes under punkterna 1, 2 och 3, vore sålunda
belagda med sekvestration och indragning.
Den 12 februari 1920 hade till Ö. Ä. från J. K.-ämbetet inkommit ett så
lydande telegram: »Jämlikt nådigt beslut och § 5 mom. 13 tryckfrihetsförord¬
ningen anmodas ni att skyndsamt verkställa sekvestrering och indragning av
en å Rolanders boktryckeri i Stockholm år 1918 tryckt skrift, benämnd »Mitä
tahtoo Suomalainen Kommunistinen puolue?». Justitiekansler Arsell.»
Detta tryckalster återfunnes under punkt 5 och vore sålunda likaledes belagt
med sekvestration och indragning.
Det hade sålunda visat sig, att största delen av de tryckalster, varom klagan
fördes, blivit sekvestrerade och indragna, varjämte det möjligen kunde förmodas,
att samma åtgärd i sinom tid bleve anbefalld jämväl ifråga om de återstående
tryckalstren under punkterna 4 och 6. Under den tid, ifrågavarande ärende hand¬
lagts vid kriminalavdelningen, hade tredje polisintendentsbefattningen uppehållits
av Hallgren utom under tiden 15 oktober—14 december 1919 samt tiden 13
januari—15 april 1920, då befattningen uppehållits av notarien Birger Lundberg.
I avgivna påminnelser anförde klaganden följande:
Den av O. A. lämnade förklaringen kunde icke i något avseende ändra kla¬
gandens uppfattning, att polismyndigheten i detta fall förfarit felaktigt. Dittills
hade det icke förekommit, att polismyndigheten »anhållit» litteratur i avvaktan
på, att justitieministern skulle komma att förordna om sekvestrering och indrag¬
ning, och ett sådant förfarande vore stridande mot gällande tryckfrihetsförordning.
Genom polisens obefogade ingripande hade klaganden hindrats i sin näring och
fått vidkännas förluster, för vilka klaganden borde erhålla gottgörelse.
Av tillgängliga handlingar har jag vidare inhämtat:
Med anledning av en av finska beskickningen hos ministern för utrikes
ärendena gjord framställning beslöt Kungl. Maj:t den 31 oktober 1919 om sekve-
— 1922 —
1(57
Btrering och indragning genom J. K.-ämbetet av skrifterna »Punaiset ja Valko-
iset», »Kommunistinen Internationale» och »Luokkataisteln ja Vänäjän Vallan-
kumous».
Efter förordnande av J. K.-ämbetet ställde stadsfiskalen Lars Stendahl
boktryckaren C. A. Rolander och journalisten I. H. Engcrantz under åtal vid
Stockholms rådhusrätt samt yrkade att, enär Rolander å ett honom tillhörigt
tryckeri i Stockholm under år 1919 å finska språket tryckt de två förstnämnda
skrifterna utan att hava gjort behörig anmälan om tryckeriets anläggande samt
Engcrantz åtagit sig författaransvar för skrifterna, Rolander och Engcrantz måtte
fällas till ansvar jämlikt 3 § 9 mom. tryckfrihetsförordningen, jämfört med 8 kap.
28 § strafflagen, för innehållet i skrifterna.
Genom utslag den 18 mars 1920 utlät sig rådhusrätten, att enär den jury,
som varit utsedd att pröva lagligheten av de åtalade, från Rolanders boktryckeri
i Stockholm utgivna, på finska språket tryckta båda skrifterna, med nej besvarat
den till juryn framställda frågan huruvida skrifterna vore brottsliga jämlikt § 3
mom. 9 tryckfrihetsförordningen, jämfört med 8 kap. 28 § strafflagen, bleve den
mot Rolander och Engcrantz, vilka åtagit sig författaransvaret för nämnda båda
skrifter, i målet förda talan ogillad.
Svea hovrätt, vilkens pröfning målet underställdes, gillade genom utslag den
10 maj 1920 rådhusrättens utslag.
Den av finska beskickningen avlåtna framställningen, i vad den angick åtal
för skriften »Luokkataisteln ja Vänäjän Vallankumous» blev av beskickningen
återtagen, och fann J. K.-ämbetet i därefter fattat beslut sig icke böra föranstalta
om åtal för skriftens innehåll. Sedan J. K.-ämbetet hos tryckfrihetskommitten
anhållit om sådant utlåtande, som avses i § 5 mom. 13 tryckfrihetsförordningen,
fann tryckfrihetskommittén genom beslut den 23 december 1919, att den ifråga-
komna skriften, efter lagens bokstav, icke kunde åtalas.
Beträffande skriften »Mitä tahtoo Suomalainen Kommunistinen puolue?»
meddelade Kung! Maj:t med anledning av en utav finske ministern gjord fram¬
ställning den 6 februari 1920 beslut om sekvestrering och indragning genom
J. K.-ämbetet. Sedan J. K.-ämbetet erhållit kännedom om, att ett exemplar av
skriften överlämnats till justitiedepartementet den 11 januari 1919, fann ämbetet
på grund av bestämmelserna i § 4 mom. 6 tryckfrihetsförordningen sig icke
kunna förordna om åtal för skriftens innehåll samt anhöll hos tryckfrihets¬
kommittén om sådant utlåtande, som avses i § 5 mom. 13 tryckfrihetsförordningen.
Tryckfrihetskommittén fann genom beslut den 24 februari 1920, enär åtal icke
finge äga rum å den ifrågavarande skriften, vidare utlåtande i ärendet ej er¬
forderligt.
Med anledning av vad sålunda förekommit avlät jag till Ö. Ä. för polisären¬
den en skrivelse, däri jag anförde följande:
I ingressen till tryckfrihetsförordningen funnes upprepade de i § 86 regerings¬
formen intagna grundsatserna för tryckfriheten i Sverige. Med tryckfrihet för-
stodes varje svensk mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i
— 1922 —
168
förväg lagda hinder utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol
kunna tilltalas för deras innehåll och att icke i annat fall kunna därför straffas,
än om detta innehåll strede emot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn utan
att återhålla allmän upplysning.
Det vore icke uttryckligen uttalat, att kvarstad eller indragning av skrift ej
finge ske i andra fall, än tryckfrihetsförordningen stadgade, men denna grundsats
finge dock anses gälla.
I § 5 mom. 13 tryckfrihetsförordningen stadgades, att, om någon av trycket
härstädes utkommen eller utländsk, hit i riket införd skrift utav en eller flera
främmande staters sändebud eller deras regeringar anmäldes såsom innefattande
sådana ämnen, vilka kunde föranleda till missnöje hos andra makter, ägde konungen
att därom efter sakens och omständigheternas beskaffenhet förordna samt, om han
så nödigt prövade, om skriftens sekvestrerande och indragning genom chefen för
justitiedepartementet eller J. K., såväl hos boktryckare som försäljare eller andra
utspridare, låta föranstalta, varmed förhölles på sätt, som angående beläggande
med kvarstad funnes stadgat. I de fall, då den av förenämnda ämbetsmän, som
om verkställigheten erhölle konungens befallning, icke hänvisade skriften till
åtalande av aktor vid vederbörlig domstol, skulle bemälde ämbetsman genast
ovägerligen infordra tryckfrihetskommitténs utlåtande om den ifrågavarande skriften.
Funne kommittén, som ej ägde ingå uti någon prövning av politiska konsidera-
tioner och förhållanden, att skriften, efter lagens bokstav, ej åtalas kunde, då
ankomme det på konungens prövning, om förläggare eller boktryckare skulle till
mer eller mindre del av statsmedlen njuta någon ersättning för omkostnaden till
tryckning och papper av vad utav upplagan kunnat indragas.
Sekvestrering och indragning, som i nyssnämnda lagrum avsåges, finge endast
äga rum under de förutsättningar och i den ordning, som däri stadgades. Uppen¬
barligen ägde polismyndighet icke någon befogenhet att på eget initiativ utan
vederbörlig anmodan företaga en dylik åtgärd. En sådan makt, lagd i polis¬
myndighetens hand, skulle alldeles strida mot tryckfrihetsförordningens anda och
mening.
När ifrågavarande sex skrifter den 27 september 1919 omhändertogos av
O. Ä., hade icke vederbörligt förordnande om sekvestrering och indragning av
någon av skrifterna meddelats. Kung! Maj:ts beslut om indragning av fyra av
skrifterna hade fattats beträffande tre av dem först den 31 oktober 1919 och be¬
träffande en av dem den 6 februari 1920. På något förordnande om indragning
av de ifrågakomna skrifterna kunde O. A:s åtgärd att omhändertaga dem sålunda
icke grundas.
Såsom skäl till den av polismyndigheten den 27 nyssnämnda september vid¬
tagna åtgärden hade Hallgren åberopat, att två andra på finska språket avfattade
skrifter blivit genom ett av chefen för justitiedepartementet den 22 augusti 1919
meddelat beslut belagda med »kvarstad» och att den ifrågavarande sändningen
misstänktes bestå av de lcvarstadsbelagda skrifterna. Denna omständighet måste
givetvis tillerkännas en viss betydelse. Hade kriminalavdelningens åtgärd inskränkt
sig till att efter en ur denna synpunkt skyndsamt vidtagen undersökning av för-
— 1922 —
169
sändelsen till klaganden återställa densamma, hade någon befogad anmärkning
mot förfarandet icke kunnat framställas.
Nu hade emellertid kriminalavdelningens undersökning, enligt vad Hallgren
medgivit, varit inriktad även på annat än att utröna, huruvida de indragna skri!
terna funnits i sändningen. Då dessa icke kunnat anträffas, hade ändock å krimi
nalavdelningens station eu ingående undersökning av innehållet i de båda lådorna
företagits, därvid i finska språket kunniga personer skulle fått tillfälle att under
någon tid genomläsa de i lådorna förvarade skrifterna. Klagandens upprepade
framställningar att återfå sin egendom hade lämnats utan avseende. Men genom
detta kvarhållande av de omhändertagna skrifterna hade polismyndigheten använt
ett förfaringssätt, som saknade laglig grund.
Till följd av polismyndighetens åtgörande hade skrifterna allt fortfarande
funnits i förvar å kriminalavdelningen, när förordnande om indragning av fyra
av dem den 31 oktober 1919 och den 6 februari 1920 meddelades. Därmed hade
klagandens rätt att återbekomma de numera lagligen sekvestrerade fyra skrifterna
upphört och polisens ingripande ifråga om dessa kunde anses hava blivit legali¬
serat. Men polismyndighetens åtgärd att dessförinnan kvarhålla skrifterna hade
icke därigenom blivit från början laglig. Befogenhet att på dylikt sätt antecipera
Kungl. Maj:ts beslut tillkomme icke polismyndigheten. Och beträffande de två
skrifter, vilka icke blivit föremål för behörig sekvestrering och indragning, kvar-
stode alltjämt, såvitt handlingarna visade, klagandens rätt att återfå sin egendom.
Ansvaret för det ifrågavarande kvarhållandet å kriminalavdelningen av skrif¬
terna vilade på Hallgren. Enligt lämnad upplysning hade tredje polisintendents-
befattningen under tiden 15 oktober—14 december 1919 uppehållits av vikarie,
men som återlämnandet till klaganden givetvis kunnat äga rum dessförinnan,
vore Hallgren ensam ansvarig för det oriktiga förfaringssätt, som ägt rum.
Emellertid hade klaganden i en den 1 februari 1921 hit inkommen skrift
förklarat, att han avstode från sitt förut framställda ersättningsanspråk under för¬
utsättning att den beslagtagna litteraturen, som icke av domstol förklarats brottslig,
återställdes till klaganden och att vederbörande myndighet erhölle en varning, så
att förfarandet icke komme att upprepas.
Såsom jag redan påpekat, kunde de enligt Kungl. Maj:ts beslut den 31
oktober 1919 och den 6 februari 1920 sekvestrerade och indragna skrifterna
»Punaiset ja Valkoiset», »Kommunistinen Internationale», »Luokkataisteln ja Vä-
näjän Vallankumous» och »Mitä tahtoo Suomalainen Kommunistinen puolue?» -—
enligt vad i tryckfrihetsförordningen förutsattes — icke vidare av klaganden åter¬
fås. Indragningen av dem bestode oberoende av åtal eller fällande eller friande
utslag.
Däremot syntes klaganden vara berättigad att återfå de exemplar av skrifterna
«Lenin» och »Imperialismi», vilka av polismyndigheten omhändertagits och kvar-
hållits.
Med hänsyn till innehållet i klagandens sistberörda skrift ville jag meddela
att, därest Ö. Ä. till mig inkomme med bevis, att samtliga förenämnda exemplar
av skrifterna »Lenin» och »Imperialismi» bleve till klaganden återställda, jag
komme att avskriva ärendet under förhoppning, att den tolkning av tryckfrihets-
22 — Ju8titleombudsmannrns ämbetsberättelsc till 1922 års riksdag.
170
förordningens bestämmelser, som ovan meddelats, framdeles lomme att vinna
tillämpning.
Sedan 0. Ä. till mig inkommit med bevis, att till klaganden återställts å
kriminalavdelningen kvarhållna 283 exemplar av skriften »Lenin» och 730 exem¬
plar av skriften »Imperialismi», avskrevs ärendet såsom ej föranledande vidare
åtgärd.
3. Fråga om skyldighet för rådhusrätt att, sedan part vid upprop
uteblivit, på anmälan senare under dagen upptaga mål till
förnyad behandling.
Den 19 november 1919 förekom till handläggning inför Stockholms rådhus¬
rätts fjärde avdelning ett från den 22 oktober 1919 uppskjutet mål mellan handels¬
bolaget under firma Ernst Wahl & c:o, kärande, samt varumäklaren Emil Lindahl,
svarande. Det vid handläggningen förda protokollet innehöll, att då målet, som
i anledning av gjord anmälan om parts avsikt att låta avhöra vittnen utsatts att
förekomma klockan halv tolv förmiddagen, efter sagda klockslag i den ordning
målet å uppropslistan fanns uppfört till handläggning påropades, lät icke någon
av parterna sig avhöra; och utsatte i anledning därav rådhusrätten målet att åter
förekomma den 3 december klockan halv elva förmiddagen, då parterna skulle
sig infinna, svaranden beredd att andraga allt vad han i målet vidare aktade
nödigt vid äventyr att detsamma ändock avgjordes. Vid rättegångstimmans slut
företrädde, under åberopande av förut ingivna fullmakter, advokaten Axel Gård
för käranden och advokaten Herbert Gårdlund för svaranden. Gårdlund anhöll,
att målet, utan hinder av uppskovsbeslutet, måtte åter upptagas till handläggning,
samt att det därvid måtte tillåtas svaranden att avhöra vittnen. Däremot hade
Gård icke något att erinra, men fann rådhusrätten, enär genom det förut samma
dag av rådhusrätten avsagda beslutet målets fortsatta handläggning uppskjutits
till den 3 december, vidare handläggning av målet icke kunna äga rum. Om¬
buden fingo härefter avträda.
I en hit ingiven klagoskrift anförde Gård och Gårdlund följande:
Orsaken till att ingen av parterna varit tillstädes vid pårop av målet hade
varit en olycklig tillfällighet, som rätt ofta brukade inträffa vid rådhusrätten, där
advokaterna hade uppvaktningar samma dag vid flera avdelningar. Klagandena,
som båda hade inställt sig i mål före de utsatta vittnesförhören, hade avlägsnat
sig till en annan avdelning inom rådhusrätten, då de icke haft annat mål kvar
å fjärde avdelningen än det ovannämnda, före vilket mål på uppropslistan funnits
antecknade 4 uppskjutna mal och 3 mål med utsatta vittnesförhör, av vilka sist¬
nämnda klagandena beträffande det första ägt kännedom om att minst 3 vittnen
vore tillstädes och skulle höras. Då dessutom ofta inträffade, att rätten toge paus
mellan de uppskjutna målen och vittnesförhören, hade klagandena haft all anled-
- 1922
171
ning antaga, att deras mål icke skulle förekomma till handläggning förrän tidigast
efter omkring 30 minuter. När klagandena sedermera efter omkring 5 till 10
minuters frånvaro återkommit, hade alla mål strukits på uppropslistan och det
sista målet handlagts. Klagandena hade då erfarit, att på grund av parts eller
parters utevaro intet vittnesförhör hållits, trots det att ej mindre än 6 vittnesförhör
varit utsatta. Så småningom hade ombuden infunnit sig i målen, och vad klagan¬
dena själva beträffade hade de inställt sig före rättegångstimmans slut och så¬
lunda innan ordföranden yttrat, att sessionen vore slut. Förutom vad protokollet
innehölle hade Gårdlund velat till protokollet hava antecknat vittnenas namn samt
att dessa vore närvarande i sessionssalen, men hade detta förvägrats honom under
uppgift, att ingen handläggning finge förekomma. Enär klagandena ansåge råd¬
husrättens förfarande icke överensstämma med god rättegångsordning och fråga
vore, huruvida rätten ägde befogenhet att före rättegångsdagens slut avkunna
oåterkalleliga uppskovsbeslut, då ingen av parterna varit vid upprop tillstädes,
hade klagandena velat draga saken under min prövning för att erhålla besked,
huru i dylikt fall rätteligen skulle förfaras, då det eljest vore troligt, att samma
förfarande som det nämnda för framtiden upprepades vid rådhusrätten. Därest
ett dylikt beslut om uppskov icke skulle kunna ändras av rätten, så hade likväl
enligt klagandenas mening intet hinder mött att med bibehållande av uppskovs-
beslutet låta handläggning ske med eller utan vittnesförhör. I detta fall hade
saken jämväl en ekonomisk betydelse, då av Gårdlund i målet inkallats 3 vittnen
och klagandena för övrigt erfarit, att cirka 15 vittnen i samtliga 6 målen med
vittnesförhör inkallats och varit tillstädes utan att få bliva hörda.
Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat rådhusrättens fjärde avdel¬
ning att inkomma med yttrande, anförde rådmannen Wilhelm Sebardt samt
assessorerna Erik Bratt och Hans Bohman i avgivet utlåtande följande:
Frågan, huruvida rådhusrättens åtgärd att, sedan uppskovsbeslut avkunnats,
vägra förnyad handläggning av målet, vore lagligen berättigad, hade efter en an¬
mälan under 1915 mot bland andra Sebardt varit underkastad prövning av J. O.,
vilken efter skriftväxling funnit anmälan till ingen åtgärd föranleda. Det vore
på grund av stadgandet i 14 kap. 3 § mom. 2 rättegångsbalken obestridligt, att
rätten vid meddelande av uppskovsbeslut ägde förelägga parterna viss tid, då de
hade att på uppskovsdagen tillstädeskomma, och att, därest sålunda förelagd tid
icke iakttoges, utan avvaktande av rättegångstimmans slut ånyo uppskjuta målet
eller, därest slutföreläggande givits, företaga eller utsätta målet till dom. Detta
framginge icke blott av lagrummets lydelse utan jämväl av den omständigheten,
att i förevarande kapitel ej funnes någon motsvarande bestämmelse till föreskriften
i 12 kap. rättegångsbalken om uppropsförsummelse. Vid sådant förhållande funnes
emellertid icke någon rätt för parterna att sedermera under dagens lopp ånyo få
målet upptaget till handläggning. En annan sak vore, att lämplighetsskäl kunde
synas motivera en mindre sträng tillämpning. En sådan hade jämväl tidigare
kommit till användning vid rådhusrätten. Detta tillmötesgående hade emellertid
från en del rättegångsombuds sida lett till sådant missbruk, att målens behöriga
handläggning äventyrats. Det hade förekommit fall, då vid upprop ingen kommit
— 1922 —
172
tillstädes, att sedermera den ena parten inställt sig och utfört sin talan och av¬
lägsnat sig, att därefter den andra parten kommit tillstädes och pläderat för att
slutligen vid rättegångstimmans slut efterföljas av den första parten. Detta mot
processordningen uppenbart stridande förfaringssätt hade försvårat, ja i vissa fall
omöjliggjort processledningen. Tyvärr lämnade den svenska processordningen så¬
dan den i praxis numera tillämpades, i motsats till vad i utlandet vore förhållan¬
det, få medel i underdomarens hand att utöva en verkligt effektiv processledning
med påföljd att målen ofta nog bleve bristfälligt utredda och deras avdömande i
hög grad försvårades och försenades. Understundom bleve till följd av den brist¬
fälliga utredning, som av ombuden presterades, den väsentliga betydelsen av un¬
derdomstolens dom den, att för parterna påvisades de försummelser i berörda
hänseende, som de under rättegången låtit komma sig till last. Det minsta, som
från processledningens synpunkt måste fordras, vore emellertid att parterna på
utsatt tid samtidigt iakttoge inställelse, så att, i den mån ombudens kännedom
om målet det medgåve, verkliga förhandlingar kunde komma till stånd inför rätten.
Detta hade av rådhusrätten ernåtts därigenom att rätten, sedan uppskovsbeslut
meddelats, vägrade vidare handläggning, och senare tillstädeskommen part finge
åtnöjas med att erhålla meddelande om uppskovsbeslutet. Denna praxis hade,
under de år den tillämpats, icke visat sig medföra någon olägenhet för parterna
eller deras ombud, och hade icke heller till rådhusrättens kännedom kommit något
missnöje däröver med undantag av den under 1915 hos J. O. gjorda anmälan
ävensom den nu föreliggande anmälningsskriften. Däremot hade ordentligt till¬
städeskommen part eller ombud åtnjutit den fördelen, att han, därest han icke
haft tid eller lust att kvarstanna till rättegångstimmans slut, med den rådhus¬
rätten åvilande arbetsbördan ofta ett dröjsmål på många timmar, kunnat avlägsna
sig från rätten, fullt förvissad om att målet icke komme att i hans frånvaro hand¬
läggas, en fördel, av vilken särskilt Gårdlund vid många tillfällen begagnat sig.
Vad nu anförts kunde möjligen synas icke äga tillämpning i de fall, då båda
parterna komme tillstädes och begärde målets återupptagande. Då emellertid rätts¬
grunden för det åberopade förfarandet vore den, att en underrätt icke lagligen
kunde själv ändra av densamma offentligen avsagda uppskovsbeslut — vilket vore
obestridligt vid det förhållandet, att särskilt rättsmedel mot dylikt beslut funnes
stadgat — skulle en annan tillämpning i berörda fall innebära ett rent godtycke,
vilket domstolen icke syntes böra låta komma sig till last. För att emellertid
bereda rättegångsombud möjlighet att samma dag uppvakta på olika rattegångs-
avdelningar tillämpades det förfarandet att, därest vid upprop icke någon komme
tillstädes men ombud tidigare använts, ombudens namn ropades samt att, därest
rättsbetjäningen eller annan i domsalen närvarande person då upplyste, att om¬
buden eller något av dem uppvaktade vid annan avdelning, målet förklarades
vilande under dagen och beroende på anmälan eller att efter upprop förekomma
vid senare tid på dagen. Omförmälda * olyckliga tillfällighet» skulle sålunda
kunnat undvikas genom en enkel anmälan till vakthavande stadstjänaren om an¬
ledningen till avlägsnandet. På liknande sätt behandlades mål, däri part till-
städeskomme och den tillstädeskomne förklarade sig villig att vänta eller begärde
målets framflyttande till senare på dagen. Slutligen borde det påpekas, att det
1922
icke vore ovanligt att i mål, som utsatts för vittnesförhör, dylika icke hölles eller
att parter och ombud uteblcve, vadan don omständigheten att vittnesförhör an¬
mälts icke i och för sig gåve anledning antaga, att sådant skulle komma att
äga rum.
I avgivna påminnelser anförde klagandena följande:
Av rådhusrättens samtliga rådmän vore det allenast 4 eller 5, som tillämpade
ifrågavarande praxis. Alla övriga läte parter, som båda försummat uppropet, få
målet senare behandlat. Då emellertid ett helt nytt fall inträffat hos rådhus¬
rättens sjätte avdelning med samma olämpliga beslut, hade Gårdlund införskaffat
vederbörande advokat friherre Karl Ramels intyg om förloppet. Rådhusrätten au-
gåve ett sätt, varigenom ett missöde av förevarande beskaffenhet skulle kunna
undvikas, nämligen att ombudet genom en vaktmästare upplyste domstolen om
orsaken till frånvaron. Gård hade för någon tid sedan gjort ett sådant försök
hos en av de rådmän, som tillämpade samma metod som den i ärendet ifråga-
komna, med påföljd att rådmannen svarat, att domstolen icke kunde taga någon
hänsyn därtill. Som syntes av Ramels intyg, vore det av rådhusrätten anbefallda
sättet att anlita stadstjänaren för att anmäla ombudets tillfälliga förfall icke ens
känt, trots det att Ramel nästan dagligen uppvaktat vid rådhusrätten under 4
års tid. I anledning av rådhusrättens förmenande, att något missnöje ej skulle
hava försports över den anmälda praxis, förvånade det klagandena, att det mycket
allmänna missnöjet hos parter och ombud icke kommit till rådhusrättens känne¬
dom. Särskilt hade i anledning av ifrågavarande fall och flera likartade på samma
dag och samma avdelning rått en nästan upprörd stämning bland allmänheten
och enkannerligen bland advokaterna.
Advokaten friherre Ramels intyg var av följande innehåll:
Uti ett vid rådhusrättens sjätte avdelning anhängig! kravmål, vilket för för¬
nyad handläggning uppskjutits till den 31 december 1919 klockan 10.30 för¬
middagen, hade Ramel haft uppdrag att utföra kärandens talan. Precis
klockan halv elva hade målet uppropats, varvid ingen av parterna företrätt, enär
både Ramel och hans motpart infunnit sig först någon minut över halv elva.
Sedan den korta uppropslistan genomgåtts, hade Ramel och hans motpart före¬
trätt och hemställt, att målet måtte upptagas till handläggning. Detta hade rätten
vägrat med tillkännagivande, att målet uppskjutits till den 21 januari 1920. Där¬
emot hade det tillåtits Ramel att få antecknat till protokollet, att han företrätt
och fått del av rättens beslut. Saken hade varit så mycket förargligare för Ramel,
som svaranden haft för avsikt att medgiva kravet. Med undantag av ovan rela¬
terade fall hade det icke hänt Ramel under hans fyraåriga verksamhet som advo¬
kat vare sig vid Stockholms rådhusrätt eller vid annan underdomstol, att dom¬
stolen förvägrat handläggning av ett mål, då uppropet försummats, men båda
parterna före rättegångstimmans slut företrätt med hemställan därom. Vidare
intygade Ramel, att det honom veterlig! icke förekommit eller låtit sig göra vid
Stockholms rådhusrätt att efter tillsägelse hos vakthavande stadstjänaren genom
dennes anmälan få å uppropslistan upptaget mål framflyttat, för den händelse
rättegångsombud genom uppvaktning vid annan rådhusrättens avdelning vore för¬
hindrad iakttaga inställelse vid uppropet. Däremot hade det praktiserats, att, om
1922 —
174
parterna därom kunnat enas, endera parten efter anmälan vid uppropet fått målet
framflyttat i avbidan på motpartens ankomst.
Frågan om rättighet för part, som vid upprop icke kommit tillstädes, att
senare under rättegångsdagen efter anmälan få målet ånyo handlagt har varit
föremål för behandling jämväl i två andra hos mig anhängiggjorda ärenden.
Enligt handlingarna i det ena ärendet hade genom beslut den 30 maj 1919
å rådhusrättens femte avdelning ett därstädes anhängigt mål mellan grosshandlaren
Otto Ericsson, kärande, samt Aktiebolaget Korta Varor, svarande, utsatts att åter
förekomma den 19 juni 1919 klockan 10 förmiddagen, då parterna skulle infinna
sig, svaranden beredd att anföra allt, vad svaranden vidare aktade nödigt i målet,
vid äventyr att detsamma ändock avgjordes. Då målet nämnda dag påropades,
inställde sig käranden genom ombud, men lät svaranden sig ej avhöra. Sedan
kärandens ombud förmält sig icke hava något att i målet tillägga, tihsades, att
rådhusrätten ville, därest laga hinder icke mötte, i målet meddela dom den 31
juli klockan 10 förmiddagen utan hinder av parts utevaro. Senare på dagen an¬
mälde sig i kärandens frånvaro ombud för svaranden, men fick ombudet efter
erhållen del av rådhusrättens beslut avträda.
Enligt handlingarna i det andra ärendet hade å rådhusrättens sjunde avdel¬
ning genom beslut den 4 maj 1920 uppskjutits ett till nämnda dag instämt mål
mellan Aktiebolaget Nordeuropeiska Handelskompaniet, kärande, samt direktören
Carl Nils Skånberg, svarande, att åter förekomma den 25 maj klockan 10 för¬
middagen, då parterna skulle infinna sig, käranden beredd att andraga och styrka
allt vad käranden vidare i målet aktade nödigt, vid äventyr att detsamma ändock
avgjordes, samt svaranden vid äventyr att hans utevaro icke hindrade målets av¬
görande på förhanden varande skäl. Vid målets påropande sistnämnda dag lät
icke någon av parterna sig avhöra. Rådhusrätten tillkännagav då, att rådhus¬
rätten ville meddela dom i målet den 29 juni klockan 10 förmiddagen, utan
hinder av parts eller parters utevaro. Senare på dagen vid rättegångstimmans
slut inställde sig i svarandens utevaro käranden genom ombud, vilket allenast
erhöll del av rådhusrättens förut meddelade beslut och därefter fick avträda.
Med anledning av vad i ärendena förekommit lämnade jag Sveriges Advokat¬
samfunds Stockholmsavdelning tillfälle att inkomma med utlåtande, och anförde
avdelningens styrelse följande:
Därest å rättegångsdag, vartill ett mål utsatts att förekomma, båda parterna
före rättegångstimmans slut gemensamt hemställde om återupptagning av målet,
som till följd av båda parternas utevaro vid uppropet blivit till annan dag upp¬
skjutet, syntes praktiska skäl ovillkorligen tala för tillmötesgående av en dylik
framställning. För så vitt styrelsen hade sig bekant, praktiserades också på så¬
dant sätt vid underdomstolarna i allmänhet, utan att några som helst olägenheter
därav försports. De av Stockholms rådhusrätts fjärde avdelning mot en dylik
praxis anförda skälen funne styrelsen icke förtjäna avseende. Samma avdelnings
uppfattning därom att rätten skulle vara så bunden av ett i parternas utevaro
meddelat beslut om uppskov — vilket beslut till formen antagligen bestått endast
— 1922 —
175
i en enkel anteckning i diariet — att rätten därefter skulle vara förhindrad att
på båda parternas begäran återupptaga målet till behandling vid samma session,
vore att tillskriva eu allt för långt driven formalism. För övrigt kunde fram¬
hållas, att även med den mest utpräglade formalism eu verklig önskan bos rätten
att, då ingen av parterna vid pårop tillstädeskomme, tillmötesgå dessa och under¬
lätta utredning av målet helt visst skulle föranleda, icke meddelande av dylikt
opraktiskt beslut om uppskov, varav rätten sedermera skulle känna sig bunden,
utan däremot den naturliga förklaringen, att målet ånyo komme att påropas vid
rättegångstimmans slut. Huru än rätten vid båda parternas uppropsförsummelse
förfore, syntes det dock styrelsen, som om parterna, därest de inställde sig före
rättegångstimmans slut, borde vara ovillkorligen berättigade att få målet handlagt,
varför styrelsen funne önskvärt att, om gällande lag ej skulle anses tillförsäkra
parterna dylik rätt, lagändring därutinnan vidtoges. Praktiskt taget kunde för¬
hållandena bedömas på samma sätt, även om i endera partens närvaro efter må¬
lets uppropande ett verkligt uppskovsbeslut meddelats och båda parterna därefter
gemensamt anhölle om handläggningens återupptagande före rättegångstimmans
slut. Intet rimligt skäl kunde i regel åberopas mot tillmötesgående av dylik fram¬
ställning. I det fall slutligen, då efter ett måls påropande eller handläggning
allenast den ena parten, som förut ej inställt sig, komme tillstädes och påkallade
handläggning, borde, för så vitt styrelsen kunde finna, sådan i den andra partens
frånvaro i allmänhet ej tillåtas. Dock borde domstolen icke vara förhindrad att,
därest målet utsatts till dom, och part därefter inkomme med utredning, som
kunde inverka på målets utgång, på sätt allt emellanåt för närvarande praktise¬
rades, ånyo för motpartens hörande utsätta målet till förnyad handläggning, var¬
till dock motparten givetvis borde särskilt kallas.
Vad sålunda förekommit gav mig anledning att till Stockholms rådhusrätts
fjärde avdelning avlåta en skrivelse av följande innehåll:
Bestämmelserna i 12 kap. rättegångsbalken rörande påföljd av parts utevaro
hava avseende allenast å första rättegångstillfället och äro tillämpliga endast i
tvistemål, under det att för brottmål i huvudsak gälla stadgandena i lagen den
10 juli 1899 angående påföljd i vissa fall av parts uteblivande i brottmål. Ej
heller beträffande tvistemål äro bestämmelserna i 12 kap. längre tillämpliga, såvitt
de kunna anses strida mot vad i kungl. förordningen den 6 oktober 1882 angå¬
ende böter för svarandeparts uteblivande från underrätt stadgats.
För handläggningen vid senare rättegångstillfällen gälla, såsom rådhusrätten
anfört, i ifrågavarande hänseende bestämmelserna i 14 kap. 3 § 2 stycket, sådant
lagrummet lyder enligt lagen den 14 juui 1901. Däri föreskrives, att om endera
parten söker uppskov i saken, förty att han vill flera bevis skaffa eller för annan
orsak; finner domaren skäl till det uppskov, lägge honom viss tid före, antingen
vid vite i penningar, eller att saken ändå avgöras skall, allt som omständigheterna
det fordra.
Enligt 11 kap. 6 § rättegångsbalken bör stämning innehålla uppgift bland
— 1922 —
176
annat å dag, då parterna skola inställa sig vid rätten. Bestämt klockslag för in¬
ställelsen behöver icke i stämningen angivas, men intet hinder finnes att så sker.
För sådant fall skall klockslaget av parterna iakttagas, men för annat fall galler,
att parterna hava att inställa sig vid rättegångstimmans början.
Vid rådhusrätterna har beträffande uppskovsbeslut den praxis utvecklat sig,
att mål ofta uppskjutas till visst klockslag å angiven dag. Huruvida lagstiftaren
åsyftat ett dylikt förfarande med den lydelse, som givits 14 kap. 3 § 2 stycket
rättegångsbalken, är ovisst. Men då förfaringssättet synes väl förenligt med den
avfattning, lagrummet erhållit, och detsamma, särskilt vid de större rådhusrätterna,
bidrager till ordning och reda i handläggningen av förekommande mål och ären¬
den, synes intet vara att erinra mot dess användande.
Vare sig i en till rådhusrätt i tvistemål utfärdad stämning angivits visst
klockslag för inställelsen eller icke, gäller beträffande första rättegångstillfället,
att rättegångstimmans slut skall avvaktas i de avseenden, varom i 12 kap. 2 och
3 §§ omförmäles. Dessförinnan får svaranden icke fällas till ansvar för förfallolös
utevaro och ej heller får dessförinnan vare sig ersättningsskyldighet ådömas ute¬
bliven kärande och rätt till vidare talan i saken eventuellt frånkännas honom
eller vid svarandens förfallolösa utevaro tredskodom enligt 12 kap. 3 § meddelas.
Beträffande beslut i andra avseenden än de nu nämnda torde förhållandena
gestalta sig olika, om i stämningen viss tid på dagen för inställelsen angivits
eller om så ej skett. I förra fallet är rådhusrätten oförhindrad att omedelbart
efter det angivna klockslaget utan hinder av parts utevaro meddela beslut i målet.
Den i stämningen givna föreskriften om parts inställelse bör vara avgörande och
fordrar åtlydnad från parts sida. Intet hinder torde därför förefinnas, att, exem¬
pelvis om käranden kommit tillstädes, men svaranden uteblivit, rådhusrätten utan
att avvakta rättegångstimmans slut meddelar beslut om uppskov i målet till senare
rättegångstilltalle.
År däremot viss tid på dagen icke i stämningen angiven för parternas in¬
ställelse, torde förhållandet bliva ett annat. Enligt kung! kungörelsen den 6
oktober 1882 angående uppropslistor vid de allmänna domstolarna skall visser¬
ligen vid rådhusrätt för varje rättegångsdag, innan målen företagas, å rättens dörr
anslås en lista, vari de instämda och uppskjutna målen äro uppförda i den ord¬
ning, i vilken målen komma att uppropas. Vad sålunda är stadgat må dock ej
utgöra hinder för domstolen att i särskilda fall, då parternas bekvämlighet det
fordrar, göra ändring i den kungjorda föredragningsordningen. När därför i
stämningen till parts efterrättelse allenast förefinnes ett åläggande att viss dag
inställa sig inför rådhusrätten, torde icke kunna betagas honom rätt att intill
rättegångstimmans slut anmäla sig och få målet behandlat.
För handläggningen vid ett senare rättegångstillfälle blir vad nu anförts till-
lämpligt, om man bortser från det som följer av de speciella bestämmelserna i
12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken. Har således rådhusrätt i sitt uppskovs¬
beslut utsatt viss tid på dagen för målets fortsatta behandling, skall det bestämda
klockslaget av parterna iakttagas.
Det har till och med gjorts gällande, att rådhusrätt i dylikt fall skulle vara
berättigad att utan att avvakta rättegångstimmans slut bötfälla svaranden för för-
- 1922 -
177
fallolös utevaro. Till stöd härför har åberopats, att i promulgationslagen till lagen
den 14 juni 1901 om ändring av vissa delar av rättegångsbalken, omfattande
bland annat 14 kap. 3 § 2 stycket, föreskrivits, att vad i lag eller särskild för¬
fattning funnes stridande mot don nya lagens bestämmelser upphört att gälla.
Innehållet i 1882 års förordning, som förutsatte, att svaranden skulle utebliva
hela den utsatta rättegångsdagen för att kunna fällas till ansvar, skulle sålunda
icke gälla mot bestämmelserna i nyssnämnda lagrum i rättegångsbalken. Häremot
är emellertid att anmärka, att, såsom ovan anförts, det är tvivelaktigt, huruvida
lagrummet är att så förstå, att måls utsättande till visst klockslag därmed avsetts.
Mig synes övervägande skäl tala för att uttrycket: viss tid icke är av annan inne¬
börd än om i stället stått: viss tidrymd. Med en dylik tolkning kommer lag¬
rummet icke i strid med bestämmelserna i 1882 års förordning. Det ifrågavarande
lagrummet innebär ej heller några nya stadganden. Före den omflyttning, som
skedde genom lagen den 14 juni 1901, förekommo desamma i 16 kap. 6 § rätte¬
gångsbalken. Då stadgandena sålunda funnos redan vid tillkomsten av 1882 års
förordning, saknas skäl för den uppfattningen, att förordningens giltighet av dem
skulle röna påverkan. Enligt vedertagen praxis avvaktas ju också i tvistemål
rättegångstimmans slut, innan svarande fälles till ansvar för förfallolös utevaro.
Om i meddelat uppskovsbeslut viss tid på dagen icke blivit angiven för ett
tvistemåls fortsatta behandling, synes i överensstämmelse med vad som anförts
beträffande första rättegångstillfället rådhusrätt icke kunna undandraga sig att,
även om målet under dagen blivit uppropat och behandlat i endera eller båda
parternas utevaro, efter anmälan av part, som sedermera tillstädeskommit, före¬
taga målet till ny behandling. Såsom rådhusrätten emellertid berört, blir en följd
av denna regel, att part, som vid målets pårop inställt sig och närvarit vid hand¬
läggningen, icke därmed är skyddad mot att målet i hans frånvaro ånyo hand-
lägges. Att ett dylikt förhållande icke är lämpligt är uppenbart, och att dom¬
stolen därför med de medel, som stå den till buds, bör söka att undvika miss¬
förhållandet är önskvärt, Också har domstolen i avfattningen av uppskovsbeslutet
ett enkelt medel att göra sin processledande verksamhet härutinnan gällande.
När ett mål uppskjutits till visst klockslag och det sålunda icke skulle åligga
rådhusrätt att efter målets pårop och handläggning på anmälan ånyo företaga
detsamma, skulle detta principiellt gälla, vare sig endast ena parten eller båda
parterna därom gjorde framställning. Det kan emellertid icke frångås, att denna
regel många gånger skulle framstå såsom synnerligen hård och för parterna kunde
medföra betydande kostnader, utan att någon som helst fördel vunnes. I sin
processledande verksamhet bör givetvis domstolen, jämsides med att den vakar
över att endera partens intressen genom handläggningen icke obehörigen förnär¬
mas, städse mot parterna visa det tillmötesgående, som deras ställning av rätts-
sökande kräver. Såsom advokatsamfundets Stockholmsavdelning framhållit, synas
därför, om båda parterna före rättegångstimmans slut gemensamt hemställa om
återupptagande av ett mål, som i bådas eller enderas utevaro vid uppropet blivit
till annan dag uppskjutet, praktiska skäl tala för tillmötesgående av en dylik
framställning. Därför bör, enligt min mening, domstolen, om den på anmälan
av båda parterna eller av endera med instämmande av den andra vägrar att ånyo
23 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.
178
upptaga ett förut påropat mål till handläggning, äga särskilda skäl, som påkalla
en sådan stränghet. Någon hänsyn till endera partens intressen behöver i dylikt
fall, då parten själv samtycker till åtgärden, icke anläggas. Allenast den inverkan
ett bifall till framställningen kan hava på processordningen bör vara avgörande.
Att domstolens ledamöter därvid icke få låta sig ledas av hänsynen till egen be¬
kvämlighet är uppenbart.
Det förfaringssätt, som å Stockholms rådhusrätts femte och sjunde avdel¬
ningar tillämpats i de båda ovanberörda vid avdelningarna handlagda målen,
överensstämmer med de rättsregler, som synas böra gälla. Målen voro utsatta
att företagas till fortsatt behandling å visst angivet klockslag. I det ena målet
uteblev svaranden och i det andra båda parterna. Senare på dagen tillstädes-
kommo ombud — i det förra målet för svaranden och i det senare för käranden
— och anhöllo om målens återupptagande. Men motparterna voro icke längre
vid rådhusrätten tillstädes.
I det 1915 härstädes anhängiggjorda ärendet avsågs ett fall, närmast liknande
det som förekommit på femte avdelningen.
Jag kan likväl icke underlåta att anmärka, att — såsom från advokatsam¬
fundets sida även berörts — därest målet i det tidigare på dagen meddelade upp-
skovsbeslutet utsatts till dom och part senare på dagen inkommer med utredning,
som tydligen kan inverka på målets utgång, domstolen icke alltid bör känna sig
förhindrad att för motpartens hörande utsätta målet till förnyad handläggning.
Vad angår det vid Stockholms rådhusrätts fjärde avdelning handlagda målet
är rådhusrättens förfaringssätt väl icke stridande mot de principiella regler, som
nu uppdragits. Men vad som förekommit vid rådhusrätten ifrågavarande sessions-
dag synes mig icke hava berättigat till den snävhet gent emot parterna, som an¬
lagts. Tiden på dagen var icke långt framskriden, och, såvitt upplysts, påkallade
icke hänsyn till parter eller vittnen i andra mål ett avvisande av parterna i det
nämnda målet. För dem hade målets handläggning särskild betydelse, då sva¬
randen medhade vittnen, som skolat höras. Rådhusrätten hade väl skäl att an¬
taga, att parternas utevaro vid uppropet icke härlett sig av ringaktning för råd¬
husrättens till dagen meddelade uppskovsbeslut. Parternas ombud hade tidigare
under dagen varit vid avdelningen tillstädes och hade endast under en kort stund
varit borta från avdelningen. Det kan knappast göras gällande, att i detta fall
ett återupptagande av målet skulle hava varit så störande för ordning och reda
i rådhusrättens session, att rådhusrätten fördenskull icke kunnat visa parterna
tillmötesgående. Hänsynen till parternas intressen, som icke motvägdes av andra
tyngre skäl, hade innefattat tillräcklig grund för rådhusrätten att gå parterna
tillmötes.
Rådhusrätten har såsom särskild rättsgrund för att målet icke på klagandenas
begäran kunnat återupptagas åberopat att, som en underrätt icke lagligen kunde
själv ändra av densamma offentligen avsagda uppskovsbeslut, en annan tillämp¬
ning än den rådhusrätten i berörda fall använt skulle innebära ett rent godtycke.
Bortsett därifrån att ett vidhållande av uppskovsbeslutet icke bort utgöra hinder
för att parterna medgivits andraga vad de ansett nödigt och att vittnesförhör
hållits med inkallade personer, synes mig uppskovsbeslutet icke böra tillmätas
— 1922 —
179
don betydelse, rådhusrätten antytt. Ett dylikt beslut bör rimligen icke tillerkännas
sådan kraft och verkan, att det icke före rättegångstim mans slut mod parternas
begivande skulle kunna utbytas mot ett annat, som står i bättre överensstämmelse
med deras intressen och tillika bidrager att påskynda rättegångens riktiga avgö¬
rande. Trots stadgandet i 16 kap. 12 § rättegångsbalken, att part äger föra
särskild talan mot beslut, som han anser medföra onödigt uppskov, blir en
sådan talan med vårt nuvarande rättegångsförfarande sällan av något värde för
parten. Den av rådhusrätten nu anförda rättsgrunden blev icke heller i det
1915 hos min företrädare anhängig]orda ärendet i samma form åberopad.
Enligt min mening hade således rådhusrättens fjärde avdelning i det ifråga¬
varande målet bort bifalla den framställning, svarandens ombud utan motsägelse
av kärandens ombud gjort om målets återupptagande till handläggning utan hinder
av det redan meddelade uppskovsbeslutet.
De frågor, varom ärendet rört sig, vore av stor betydelse. Ehuru jag, såsom
ovan framhållits, i åtskilliga avseenden hyste samma uppfattning som gjort sig
gällande å rådhusrättens fjärde avdelning, hade jag likväl, då jag ansåg, att av¬
delningen i det nu ifrågavarande fallet icke förfarit i enlighet med min mening,
velat giva avdelningen del av densamma i förhoppning, att den framdeles vunne
beaktande.
4. Fråga om behörighet för domkapitel att i mål angående präst¬
val påkalla vittnesförhör vid rådhusrätt m. m.
Av handlingarna i tre genom klagomål av John Nordlund, J. Sundström,
Georg Lindh och komministern Nils Ramselius i Arvidsjaur här anhängiggjorda
ärenden inhämtas bland annat följande:
Den 23 november 1919 förrättades val av kyrkoherde i Nordingrå försam¬
ling, därvid de flesta rösterna tillföllo Ramselius.
Över valförrättningen anfördes hos domkapitlet i Härnösand besvär av J. O.
Wiberg m. fl. under yrkande att, enär Ramselius och Nordlund obehörigen verkat
i valet, domkapitlet måtte till kyrkoherde i Nordingrå församling utnämna å
förslaget uppförde komministern P. D. G. Bergfors, som vid valet näst Ramselius
erhållit de flesta rösterna, eller, om detta icke kunde bifallas, att domkapitlet
måtte upphäva valet och förordna om nytt val.
Till stöd för besvären åberopade Wiberg och medparter en av dem till dom-
havanden i Nätra och Nordingrå domsaga ställd stämningsansökan, däri ansvar
yrkades å Ramselius och Nordlund för förbrytelse mot 10 kap. 16 § strafflagen.
Stämningsansökningen var försedd med vederbörande stämningsgivares resolution,
varigenom Ramselius och Nordlund kallades att inställa sig inför Nordingrå tings¬
lags häradsrätt den 9 februari 1920. Något delgivningsbevis fanns icke åteck-
nat stämningsansökningen.
I anledning av berörda stämningsansökan resolverade domkapitlet den 17
december 1919, att med besvärens prövning skulle tills vidare anstå.
— 1922 —
180
Emellertid beslöt domkapitlet den 24 december 1919 att, som till domkapit¬
lets kännedom kommit, att Ramselius under sin vistelse i Sollefteå den 30 okto¬
ber 1919 på resa för avläggande av predikoprov för ifrågavarande kyrkoherde¬
befattning därstädes uppträtt i av starka drycker överlastat tillstånd, så att han
måst av polis omhändertagas, vilket förhållande blivit styrkt genom den relation, stödd
på vederbörande poliskonstapels rapport, som av stadsfiskalen i Sollefteå avgivits,
samt Ramselius yttermera i skrivelser och telegram, vilka i bestyrkta avskrifter
förelågo, alldeles inför valet givit mot verkligheten stridande, vilseledande upp¬
gifter och olämpliga utfästelser, dels förklara Ramselius sakna de egenskaper,
som för nöjaktigt bestridande av en ansvarsfull kyrkoherdebefattning erfordrades
och förty hava jämlikt 8 § i lagen den 9 december 1910 angående tillsättning
av prästerliga tjänster blivit till förslag obehörig, dels ock på grund därav, obe¬
roende av utgången av besvären, med stöd av 38 § i samma lag kungöra kyrko¬
herdebefattningen i Nordingrå församling till ny ansökan ledig.
Över nämnda beslut anfördes besvär hos Kungl. Maj:t av Nordlund m. fl.
under yrkande, att Kungl. Maj:t, med upphävande av domkapitlets beslut, måtte
förordna om utfärdande av fullmakt för Ramselius å kyrkoherdebefattningen i
Nordingrå pastorat, samt av Ramselius under yrkande, att Kungl. Maj:t av nåd
måtte vidtaga åtgärder för hans upprättelse och så föranstalta, att domkapitlets
beslut upphävdes.
Den 11 februari 1920 beslöt domkapitlet att, som ett av konduktören Johan
Hugo Hemström utfärdat, till domkapitlet inkommet intyg rörande Ramselius'
uppträdande under resa till Sollefteå för avläggande av predikoprov för kyrko¬
herdebefattningen i Nordingrå församling vore av största betydelse för den för¬
klaring, domkapitlet hade att till Kungl. Maj:t ingiva i anledning av de under¬
dåniga besvären och det syntes domkapitlet angeläget att få Hemström på ed
hörd angående de i intyget lämnade uppgifterna samt Hemström enligt inhämtade
upplysningar dåmera vore bosatt i Ljusdal, där tingssammanträde ej infölle förr¬
än den 15 mars 1920, hos rådhusrätten i Hudiksvall med stöd av kungl. för¬
ordningen den 11 februari 1687 huru med rättegång uti domkapitlen skall för¬
hållas begära, att rådhusrätten ville föranstalta om vittnesförhör med Hemström.
Sedan domkapitlet samma dag till rådhusrätten avlåtit skrivelse i ämnet,
däri domkapitlet till stöd för sin begäran anfört de nyssnämnda skälen, blev
vittnesförhör med Hemström den 16 februari 1920 hållet inför rådhusrätten. Där¬
vid fick Hemström, enligt rådhusrättens protokoll »ojävig befunnen», med vissa
smärre tillägg och ändringar taga på avlagd ed innehållet i ett av honom den 21
januari 1920 utfärdat intyg, däri han anfört följande:
Den 30 oktober 1919 hade Hemström tjänstgjort å aftontåget söderifrån till
Sollefteå. Då tåget skulle avgå från Långsele, hade tre män befunnits sitta på
trappan till en av vagnarna, under broderlig omfamning pokulerande ur en kon¬
jaksbutelj. En av männen hade, efter vad som sedan blivit Hemström bekant,
varit Ramselius. De två övriga vore för Hemström okända. Hemström hade
tillsagt de tre männen att gå in i vagnen, enär han eljest måste avhysa dem
från tåget. Ramselius hade då gått in i vagnen, medan de övriga stannat i
Långsele och behållit buteljen, som, efter vad Hemström kunnat förstå, tillhört
— 1922 — i
181
Ramselius, vilken under färden med tåget norrifrån till Långsele enligt berättelse
av tågpersonalen tillsammans med on av nämnda porsonor förtärt ur densamma.
Under resan till Sollefteå hade det mer och mer visat sig, att Ramselius vore
överlastad. Han hade begynt orera vitt och brett och bland annat sagt, att han
vore yrkesboxare och hette Nilsson. Han både inbjudit medpassagerarna till
kamp, och då det synts hotande, att en av dem skulle antaga anbudet, hade
Hemström nödgats ingripa och anmoda denne att taga plats i en annan avdel¬
ning av vagnen, vilket också skett. Att Ramselius varit drucken och icke kun¬
nat bedöma sina ord och handlingar, hade framgått både av hans frispråkighet
och därav, att han tagit Hemströms biljettång, som sannolikt fallit ur Hemströms
ficka, då han lagt kappan på eu bänk i kupén, och sedan glömt underrätta
Hemström om saken och återställa tången. Vid framkomsten till Sollefteå hade
Ramselius fallit omkull efter nedstigandet ur vagnen, och, då Hemström skulle
hjälpa honom upp, hade Hemström kommit att draga av Ramselius hans över¬
rock, varvid Hemström sett dels biljettångeu i Ramselius’ ficka och dels att man¬
nen hette Ramselius. Ramselius hade bett Hemström skaffa sig rum för natten,
vilket också skett. Då Ramselius emellertid icke lämnat stationen, hade man
telefonerat från expeditionen till poliskontoret, varifrån uppsänts polismannen
Nilsson, vilken följt Ramselius till hans rum. Hemströms och den vid stationen
närvarande personalens bestämda uppfattning vore, att Ramselius varit överlastad
av starka drycker.
Sedan Hemström avlagt sin vittnesberättelse, lämnade han inför rådhusrätten
den upplysningen, att han vore av Ramselius stämd till rådhusrätten i Härnösand
för ärekränkning i anledning av det på ed tagna intyget, vadan han anhöll om
utskrift av protokollet.
Genom utslag den 28 maj 1920 utlät sig Kungl. Maj:t, att som domkapitlet
icke kunnat å ifrågavarande kyrkoherdetjänst utfärda fullmakt, innan de över
valet för återbesättande av samma tjänst, enligt vad ovan nämnts, anförda be¬
svär blivit slutligen avgjorda, samt domkapitlet förty icke heller bort jämlikt 38
§ lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster till prövning upptaga frågan,
huruvida den prästman, som undfått de flesta rösterna, blivit till förslag obehörig
och huruvida till följd därav tjänsten skolat kungöras till ny ansökan ledig, undan¬
röjdes domkapitlets överklagade beslut.
I en den 24 mars 1920 till mig inkommen klagoskrift anförde Nordlund
bland annat följande:
Genom att hos rådhusrätten göra framställning om vittnesförhör med Hem-
ström hade domkapitlet förfarit felaktigt. Till stöd för sin anhållan om vittnes¬
förhöret hade domkapitlet åberopat kungl. förordningen huru med rättegång uti
domkapitlen skulle förhållas. Enligt Nordlunds förmenande avsåge § 22 av nämn¬
da förordning, som innehölle bestämmelserna om vittnesförhör, uteslutande mål
och ärenden, som vore anhängiga i domkapitel. Vid granskning i övrigt av vad
som funnes stadgat rörande vittnesförhör i mål och ärenden i domkapitlen, exem¬
pelvis i kungl. cirkuläret den 7 december 1787, § 3, och lagen 1910 angående
tillsättning av prästerliga tjänster, 35 §, funne man jämväl, att samtliga stadgan-
— 1922 —
182
den i detta avseende endast avsåge mål och ärenden, som vore beroende på dom¬
kapitels prövning, d. v. s. anhängiga i domkapitel. Bortsett därifrån ansåge
Nordlund det strida mot erkända processuella principer, att dömande eller be¬
slutande myndighet, som skilt sig från ett mål eller ärende, vilket därefter blivit
anhängigt i högre instans, skulle äga rätt att på eget initiativ anställa vittnesför¬
hör i ärendet.
Vidare anförde Nordlund: Om ock domkapitlet i Härnösand genom att hos
rådhusrätten i Hudiksvall göra framställning om föranstaltande av vittnesförhöret,
enligt Nordlunds mening förfarit oriktigt, ansåge han dock de anmärkningar,
vilka vore att framställa gent emot rådhusrätten, som medgivit anställandet av
vittnesförhöret och upptagit vittnesberättelsen, vara av allvarligare art. Till en
början borde rådhusrätten icke hava undgått att vid sin prövning av domkapitlets
ansökning om vittnesförhör lägga märke till, att det ärende, i och för vilket vitt¬
nesförhöret begärdes, var anhängigt icke i domkapitlet utan hos Kungl. Maj:t.
Detta hade framgått av ansökningen jämte därvid fogade bilagor. På grund där¬
av ansåge Nordlund, att rådhusrätten bort avslå domkapitlets ansökning om vitt¬
nesförhör. Ännu betänkligare vore, att rådhusrätten avhört Hemström, utan att
Ramselius själv eller genom ombud närvarit vid vittnesförhöret eller ens fått be¬
sked om detsammas hållande. I den av domkapitlet åberopade 1687 års förord¬
ning stadgades uttryckligen, att vittnen borde höras i parternas eller deras full¬
mäktiges närvaro. Oavsett lagens stadganden vore det en allmänt erkänd rätts¬
grundsats, att part i mål eller ärende skulle beredas tillfälle att närvara vid varje
vittnesförhör, som i målet eller ärendet hölles. Av rådhusrättens protokoll över
vittnesförhöret framginge vidare, att Hemström, efter det han avlagt sin vittnes¬
berättelse, upplyst, att han vore stämd av Ramselius med yrkande om ansvar för
ärekränkning i anledning av det av vittnet edfästa intyget. Enär den av Ram¬
selius uttagna stämningen å Hemström delgivits Hemström redan den 12 februari
1920 och således före vittnesförhöret, hade Hemström såsom Ramselius’ vederpart
varit jävig att vittna. Domstolarnas åliggande att söka utröna, huruvida jävsan-
ledning förelåge emot till vittne åberopad person, fullgjordes mestadels genom en
enkel fråga till vittnet, om vittnet visste något jäv med sig. Detta kunde i all¬
mänhet låta försvara sig, då parterna eller deras ombud icke brukade underlåta
att framställa jäv emot vittne, därest skäl därtill förelåge. Nordlund visste ej, på
vad sätt eller med vilken noggrannhet rådhusrätten vid det ifrågakomna vittnes¬
förhöret sökt utforska, huruvida Hemström varit jävig. Det förefölle emellertid
otroligt, att Hemström, därest han tillfrågats, huruvida han hade rättegång med
Ramselius, skulle hava underlåtit att upplysa därom, och Nordlund ansåge, att
rådhusrätten, då Ramselius icke närvar vid eller kallats till vittnesförhöret, bort
nedlägga all möjlig omsorg för att utröna, huruvida anledning till jäv mot Hem¬
ström förelegat.
I avgivet yttrande anförde domkapitlet följande:
Uti de hos Kungl. Maj:t anförda besvären över domkapitlets beslut den 24
december 1919 hade riktigheten av de förhållanden, varå beslutet grundats, blivit
bestridda, och hade i anledning därav domkapitlet ansett nödigt att i och för det
— 1922 —
183
underdåniga yttrande, som domkapitlet enligt lag haft att bifoga besvären vid
dessas överlämnande, söka förebringa i möjligaste mån fullständig utredning rö¬
rande de i beslutet åberopade förhållanden. Enär det av Hemström utfärdade in¬
tygets innehåll ansetts vara i sådant avseende särdeles belysande, hade domkapit¬
let funnit det vara av stor vikt att få detsamma bekräftat genom Hemströms
hörande på ed, varför med stöd av bestämmelserna i 1687 års förordning bos
rådhusrätten i Hudiksvall, då denna befunnits vara den Hemströms hemvist när¬
maste domstol, gjorts framställning om vittnesförhörs anställande i angivet avse¬
ende. Domkapitlet hade vid avgivande av denna framställning och hade fort¬
farande den uppfattning, att den i saken rörande Ramselius uppkomna rätte¬
gången påginge hos domkapitlet, intilldess de i saken anförda besvär jämte dom¬
kapitlets underdåniga utlåtande överlämnats till Kung]. Maj:t, och ansåge sig dom¬
kapitlet sålunda hava handlat i full överensstämmelse med föreskrifterna i den
åberopade förordningen.
Rådhusrätten anförde i avgiven förklaring följande:
Ehuru det givetvis icke kunnat undgå rådhusrätten, att det till stöd för fram¬
ställningen om vittnesförhör av domkapitlet åberopade lagstadgandet icke enligt
sin ordalydelse omfattade ett vittnesförhör av den art, varom här var fråga, både
rådhusrätten likväl, då framställningen om vittnesförhöret kommit från en offent¬
lig myndighet såsom domkapitlet samt åberopade lagstadgandets innebörd kun¬
nat giva stöd för domkapitlets begäran, ansett sig sakna skäl att vägra anställan¬
det av detsamma. Den omständigheten, att ärendet uppenbarligen på grund av
Ramselius’ besvär vore beroende påKungl. Maj:ts och icke domkapitlets prövning,
hade rådhusrätten icke heller ansett höra utgöra något skäl att förvägra vittnes¬
förhöret, då här ju icke vore fråga om en rättegång i vanlig mening. Rådhus¬
rätten hade betraktat förhöret mera såsom ett vittnesförhör för dödsfalls skull
än såsom ett förhör i en mot Ramselius anställd rättegång. Av denna anledning
hade rådhusrätten jämväl ansett sig kunna anställa förhöret, utan att domkapit¬
let eller Ramselius blivit underrättade om tiden för detsamma. Domkapitlet syn¬
tes icke heller enligt ordalydelsen av dess skrivelse hava förutsatt en sådan under¬
rättelse. Ehuru rådhusrätten icke ville bestrida, att skäl kunde finnas för den
mening, att rådhusrätten härutinnan förfarit felaktigt, syntes det dock, särskilt i
betraktande av de säregna omständigheterna för detta vittnesförhör, som felaktig¬
heten, därest en sådan skulle anses föreligga, icke skulle vara av den svåra beskaffen¬
het, att densamma borde bliva föremål för åtal. Vidkommande frågan om det
fel, som lagts rådhusrätten till last härutinnan, att Hemström blivit hörd, ehuru
han uppenbarligen varit jävig, ville rådhusrätten påpeka, att rådhusrätten i vanlig
ordning sökt att genom framställande av frågor, huruvida några sådana om¬
ständigheter kunde förefinnas, som utgjorde jäv, utröna, huru därmed förhölle sig.
Det hade varit först sedan vittnesförhöret avslutats, som det blivit uppenbart, att
Hemström vore jävig.
I avgivna påminnelser anförde Nordlund bland annat, att i det av Ramselius
mot Hemström anhängiggjorda målet angående ansvar för ärekränkning hade
— 1922 -
184
Hemström åberopat dels en av kontraktsprosten Carl Åkerberg utfärdad förkla¬
ring o och dels ett av biskopen Ernst Lönegren utfärdat intyg, varav framginge,
att Åkerberg i sin egenskap av domkapitlets utskickade uppsökt Hemström och
uppsatt det intyg, som av Hemström undertecknats och därefter genom biskopen
Lönegren ingivits till domkapitlet och vänts till ett vapen mot Ramselius.
Därefter anförde Nordlund ävensom Sundström och Lindh i en ny den 4
augusti 1920 hit ingiven klagoskrift följande:
Enligt klagandenas uppfattning hade domkapitlet genom sitt den 17 decem¬
ber 1919 fattade beslut att tills vidare uppskjuta prövningen av de av Wiberg
m. fl. över kyrkoherdevalet anförda besvären handlat i strid mot bestämmelserna
i 37 § av lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster. Lagrummet stad¬
gade beträffande sådana besvär som de ifrågavarande, att hos domkapitlet skulle
styrkas, att åtal för det påstådda brottet blivit väckt vid allmän domstol, därest
avseende skulle fästas å besvären. Blott under denna förutsättning samt för den
händelse domkapitlet prövade valet vara av åtalets utgång beroende, skulle be¬
svären uppskjutas intill dess slutlig dom i brottmålet fallit. Då angivna förut¬
sättningar icke förelåge, skulle domkapitlet omedelbart avslå besvären. Som det
icke styrkts, att den i besvärsskriften åberopade stämningsansökningen blivit del¬
given Nordlund och Ramselius, hade domkapitlet genast bort avslå besvären.
Det vore nämligen uppenbart, att något åtal icke väckts eller anliängiggjorts ge¬
nom det blotta uttagandet av en stämningsresolution, utan att åtalet först bleve
anhängig! i och med stämningens delgivning. Någon stämning hade aldrig blivit
delgiven vare sig Ramselius eller Nordlund. Kungl. Maj:ts utslag hade inkommit
till domkapitlet den 14 juni 1920. Man hade då kunnat förvänta, att domkapitlet
omedelbart företagit de av Wiberg m. fl. anförda besvären till slutlig prövning.
Ännu den 26 juli 1920 hade domkapitlet emellertid icke avgjort dessa besvär.
Man kunde svårligen värja sig för den tanken, att domkapitlet av någon sär¬
skild anledning förhalade tiden för avgörandet. Domkapitlet hade genom sitt an¬
märkta förfaringssätt orsakat, att kyrkoherdebefattningen i Nordingrå församling,
trots det att val förrättats redan den 23 november 1919, ännu icke blivit tillsatt.
Klagandena anhölle om mitt ingripande för åvägabringande av ett omedelbart
avgörande av ej mindre Wiberg m. fl:s besvär än även frågan om Ramselius’ be¬
hörighet till förslag till kyrkoherdebefattningen i Nordingrå församling.
Sedan domkapitlets yttrande infordrats även med anledning av nyssnämnda
klagoskrift, anförde domkapitlet följande:
Domkapitlet hade jämlikt bestämmelserna i 37 § lagen den 9 december 1910
angående tillsättning av prästerliga tjänster den 17 december 1919 beslutat att
tillsvidare uppskjuta prövningen av ifrågavarande hos domkapitlet anförda besvär.
Domkapitlet ville icke förneka, att en viss tvekan kunde hysas, huruvida åtal
kunde anses hava blivit väckt genom uttagandet av stämningsresolution. Denna
synpunkt hade emellertid för domkapitlet, när det sedan av helt andra grunder
ansett sig böra förklara Ramselius obehörig, blivit fullständigt utan betydelse.
Genom Kungl. Maj:ts undanröjande av domkapitlets sistnämnda beslut hade he-
- 1922 —
185
svuren återigen kommit att utgöra ett hinder för ett omedelbart avgörande av
ärendet, enär domkapitlet avvaktat meddelande från vederbörande om åtalets ut¬
gång, innan det ånyo företoge ärendet till behandling. Då sådant meddelande
icke ännu inkommit och domkapitlet så mycket mindre ansett sig pliktigt att
självt införskaffa sådan upplysning, som ingen som helst osedvanligt lång tid för
en dylik rättegångs slutförande ännu förflutit och dessutom nära två år ännu
åtcrstode, till dess den befattning det gällde skulle tillträdas, så läge däri enligt
domkapitlets förmenande tillräcklig förklaring till dröjsmålet. Emellertid tillkom-
me ännu en omständighet, som ytterligare föranlett domkapitlet att icke förhasta
sig. Ramselius, som under provresa till Nordingrå, således under tjänstgöring,
uppträtt överlastad av starka drycker och av denna anledning av domkapitlet för¬
klarats obehörig till utnämning, hade genom sitt och sina väljares bestridande
av vad domkapitlet lagt honom till last gjort det för domkapitlet till en bjudande
plikt att framlägga sina skäl till vägran att utnämna honom så bindande och
oemotsägliga som möjligt, och då landsfiskalen i Sollefteå dåmera väckt åtal mot
Ramselius för fylleri och förargelseväckande beteende, så läge enligt domkapitlets
mening i denna omständighet, lagd till det övriga, ett allvarsamt skäl till att ej
i någon män föregripa den världsliga rättens dom i saken.
Klagandena yttrade i påminnelser bland annat, att domkapitlets ledamöter
icke torde varit okunniga om att den av Wiberg m. fl. å Nordlund och Ramselius
uttagna stämningen aldrig blivit dem delgiven. I ortstidningarna i Härnösand
hade förekommit synnerligen vidlyftiga referat av förloppet av en av Nordlund
mot Wiberg m. fl. vid rådhusrätten i Härnösand anhängiggjord rättegång med
yrkande om ansvar för ärekränkning på grund därav, att Wiberg m. fl. i sina
omförmälta till domkapitlet ingivna besvär beskyllt Nordlund för brott mot 10
kap. 16 § strafflagen. Klagandena bifogade fyra exemplar av Västernorrlands
Allehanda, nämligen för den 30 mars, den 27 april, den 1 och den 15 juni
1920. Tidningen hade en synnerligen stor spridning i Härnösand, och det före-
fölle märkligt, om domkapitlets ledamöter, som visat frågan om kyrkoherdebe¬
fattningen i Nordingrå och vad därmed sammanhängde ett påfallande stort in¬
tresse, icke skulle hava bemärkt de referat av nyssnämnda rättegång, vilka funnes
intagna i de fyra tidningsexemplaren. Av referaten framginge, att anledningen
till anhängiggörandet av rättegången just varit, att stämningen icke delgivits vare
sig Nordlund eller Ramselius.
Vid påminnelserna voro fogade urklipp ur de ifrågavarande tidningsexem¬
plaren, vari voro intagna referat av två vid rådhusrätten i Härnösand anhängig-
gjorda mål, nämligen dels mellan Ramselius, å ena, och Hemström, å andra
sidan, angående ärekränkning, och dels mellan Nordlund, å ena, samt Wiberg
in. fl., å andra sidan, angående falsk angivelse. I referaten omnämndes bland
annat, att den å Nordlund och Ramselius uttagna stämningen angående ansvar
för olaga påverkan vid kyrkoherdevalet icke fullföljts genom delgivning av den
anledning, att domkapitlet redan på annan grund än som framhållits i de av
Wiberg m. fl. till domkapitlet ingivna besvären förklarat Ramselius obehörig till
kyrkoherdebefattningen.
24 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.
186
Tillika åberopade klagandena ett av domhavanden i Nätra och Nordingrå
domsaga den 4 augusti 1920 meddelat bevis, att den av Wiberg m. fl. å Nordlund
och Ramselius uttagna stämningen angående ansvar för obehörigt verkande vid
val icke vid målets pårop den 9 februari 1920 eller sedermera blivit fullföljd
utan förfallit.
Sedan jag låtit någon tid gå, anmodade jag med översändande av handling¬
arna domkapitlet att inkomma med förnyat yttrande samt därvid meddela upp¬
lysning, huruvida domkapitlet, ehuru sådant åtal, som i 37 § i lagen angående
tillsättande av prästerliga tjänster icke, såvitt handlingarna utmärkte, funnes an-
hängiggjort, ännu icke till slutlig prövning företagit de besvär, J. O. Wiberg m. fl.
anfört över det den 23 november 1919 förrättade kyrkoherdevalet.
Med anledning härav anförde domkapitlet i en den 17 januari 1921 inkom¬
men förklaring följande:
Vid fattandet av sitt beslut den 17 december 1919 att uppskjuta prövningen
av inkomna besvär hade domkapitlet ansett sig förpliktat till sådant uppskov på
grund av den uttagna stämning, varom bevis företetts, ehuru delgivningsbevis
icke inkommit. När domkapitlet sedermera den 24 december 1919 på helt andra
grunder besluta förklara Ramselius obehörig till förslag, hade nyssnämnda besvärs¬
fråga förlorat sin praktiska betydelse. Domkapitlet hade heller icke ansett sig
böra återupptaga besvärsmålet till prövning och avgörande, så länge icke från
vederbörande d. v. s. antingen klagandena eller de personer, mot vilka stämningen
uttagits, inkommit anmälan och intyg, att stämningen icke fullföljts. Först genom
ett uti de av mig översända handlingarna meddelat intyg hade domkapitlet fått
officiellt besked om, att den av Wiberg m. fl. å Nordlund och Ramselius till
Nordingrå tingslags häradsrätt uttagna stämningen icke vid målets pårop den 9
februari 1920 eller sedermera blivit av sökandena fullföljd utan förfallit, Dom¬
kapitlet hade då omedelbart den 29 december 1920 till slutlig prövning företagit
de besvär, som Wiberg m. fl. anfört över det den 23 november 1919 förrättade
kyrkoherdevalet. Därvid hade domkapitlet lämnat besvären utan avseende. Dom¬
kapitlet ville slutligen påpeka att, ehuru domkapitlet beklagade, att tillsättningen
av kyrkoherdebefattningen i Nordingrå kommit att draga långt ut på tiden, detta
uppskov å ena sidan icke behövt förskjuta tillträdestiden för befattningen ifråga,
enär denna infölle först den 1 maj 1922, och å andra sidan måste ses i belys¬
ningen av de ovanligt komplicerade förhållanden, som i detta fall förelegat. Dom¬
kapitlet hade efter den mest samvetsgranna prövning och i sina åtgöranden enbart
lett av önskan att giva klart besked och skipa rättvisa utan någon meningsskilj¬
aktighet handlat som det gjort och därvid haft den kyrkas anseende och bästa
för ögonen, som domkapitlet vore satt att i sin mån tjäna.
Förklaringen var åtföljd av domkapitlets utslag den 29 december 1920 i an¬
ledning av Wiberg m. flis besvär över kyrkoherdevalet, genom vilket utslag dom¬
kapitlet, enär klagandena varken med laga dom styrkt sitt påstående om obehörigt
verkande i valet eller eljest förebragt någon omständighet av beskaffenhet att
böra verka valets upphävande, prövade rättvist ogilla de däröver anförda besvären.
Domkapitlets sistnämnda utslag vann laga kraft.
— 1922 —
187
Emellertid blev Ramselius ställd under åtal inför Sollefteå tingslags härads¬
rätt vid dess sammanträde den 4 oktober 1920 dels av landsfiskalen Henry Rosén
med yrkande om ansvar å Ramselius för det han den 30 oktober 1919 å järn¬
vägståg mellan Långsele och Sollefteå varit berusad och åstadkommit förargelse,
samt dels av stadsfiskaleu Petrus Sundin med yrkande om ansvar, för det Ramselius
samma dag å allmän plats i Sollefteå uppträtt berusad av starka drycker.
Det sistberörda åtalet blev av häradsrätten genom utslag samma den 4 okto¬
ber 1920 ogillat. Häradsrättens utslag vann laga kraft.
Beträffande det av Rosén anhängiggjorda åtalet fann häradsrätten genom ut¬
slag den 11 april 1921 på anförda skäl den i målet förebragta bevisningen icke
vara av den bindande beskaffenhet, att Ramselius kunde anses förvunnen att
hava vid i målet ifrågakomna tillfällen å allmän plats förekommit berusad, i följd
varav och då i mål av förevarande beskaffenhet värjemålsed lämpligen ej borde
ifrågakomma, Ramselius ej kunde mot sitt nekande till ansvar i detta hänseende
fällas. Beträffande yrkandet om ansvar å Ramselius för förargelseväckande bete¬
ende, ådagalagt dels genom hans beteende före bantågets avgång från Långsele,
dels ock genom hans uppträdande under den följande tågfärden till Sollefteå,
funne häradsrätten väl vad Ramselius enligt eget erkännande låtit komma sig till
last hava innefattat ett betänkligt eftersättande av den värdighet i uppträdandet,
som en person i hans ställning bort iakttaga. Som likväl av vittnesmålen att
döma Ramselius’ uppträdande syntes hava av de fåtaligt närvarande åskådarna
föga uppmärksammats, och den förargelse, som först efteråt, sedan Ramselius
stånd och ändamålet med hans resa blivit för nämnda personer känt, kunde hava
uppstått, icke stått till själva gärningen i det omedelbara följdsammanhang, som
för tillämpning av straffbestämmelsen i 11 kap. 15 § i strafflagen utgjorde förut¬
sättningen, utan till huvudsaklig del väckts genom kringspridda, delvis, såsom
framgått, överdrivna rykten om vad som försiggått, funne häradsrätten åtalet icke
heller i denna del kunna bifallas.
Över sistnämnda utslag anfördes av allmän åklagare besvär i Svea hovrätt,
som genom utslag den 14 juni 1921 fastställt häradsrättens beslut.
I en den 2 mars 1921 hit ingiven klagoskrift anförde Ramselius, att ehuru
Kungl. Maj:ts tidigare omförmälda utslag inkommit till domkapitlet redan i juni
1920, domkapitlet ännu icke företagit frågan om Ramselius’ behörighet till kyrko¬
herdebefattningen i Nordingrå till avgörande. Ej heller hade domkapitlet, såvitt
Ramselius kunnat utröna, fattat något beslut om uppskjutande av frågans pröv¬
ning. Ramselius hade emellertid anledning att antaga, att domkapitlet ansåge,
att frågan om Ramselius’ behörighet till förslag till kyrkoherdebefattningen vore
beroende på utgången av det av Rosén vid Sollefteå tingslags häradsrätt mot
Ramselius anhängiggjorda åtalet för fylleri och förargelseväckande beteende. En¬
ligt Ramselius’ förmenande hade emellertid domkapitlet bort antingen omedelbart
utfärda fullmakt för Ramselius såsom kyrkoherde i Nordingrå pastorat eller ock
jämlikt 38 § prästvalslagen besluta, att med fullmaktens utfärdande skulle anstå,
till dess åtalet blivit slutligen avgjort.
— 1922 -
188
Domkapitlet anförde i avgivet yttrande följande:
Såsom av ett yttrandet bilagt protokollsutdrag framginge, hade domkapitlet
redan den 29 december 1920 vidtagit den åtgärd beträffande frågan om utfär¬
dande av fullmakt å kyrkoherdebefattningen i Nordingrå, som jämlikt 38 § präst-
valslagen ålegat domkapitlet.
Vid domkapitlets förklaring var fogat ett utdrag av dess protokoll den 29
december 1920, varav framgick, att sedan domkapitlet samma dag avslagit de av
Wiberg m. fl. anförda besvär över det den 23 november 1919 förrättade valet av
kyrkoherde i Nordingrå församling, därvid Ramselius erhållit de flesta rösterna,
samt domkapitlet sålunda hade att till behandling företaga frågan om utfärdan¬
de av fullmakt för Ramselius å kyrkoherdebefattningen i nämnda församling,
domkapitlet beslutit, att, enär Ramselius vore vid världslig domstol ställd under
åtal för fylleri och förargelseväckande beteende under provresa för ifrågavarande
befattning, vid sådant förhållande på grund av bestämmelsen i 38 § prästvals-
lagen med fullmaktens utfärdande skulle anstå, till dess över åtalet slutligen
blivit dömt.
Med anledning av vad som förekommit har jag avlåtit ämbetsskrivelser till
domkapitlet i Härnösand och rådhusrätten i Hudiksvall däri jag — i tillämpliga
delar beträffande vardera myndigheten — anfört följande:
I 8 § i lagen den 9 december 1910 angående tillsättning av prästerliga tjän¬
ster stadgas, att domkapitlet ej må till prästerlig tjänst utnämna eller på förslag
därtill uppföra annan än den, som prövas äga den förmåga och de egenskaper,
vilka för tjänstens nöjaktiga bestridande erfordras.
I 38 § i lagen stadgas, att om, sedan val till prästerlig tjänst hållits, dom¬
kapitlet skall utfärda fullmakt å tjänsten, och, innan detta skett, den, som und¬
fått de flesta rösterna, blivit till förslag obehörig, skall tjänsten kungöras till nv
ansökan ledig. År han satt under åtal, på vars utgång beror, om han må vara
till förslag obehörig, skall med fullmaktens utfärdande anstå, till dess över åtalet
är slutligen dömt.
Enligt 3 § i lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst
och om laga domstol i sådana mål skall präst, om han i ämbetsutövning är så
överlastad av starka drycker, att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning
synbarligen kan märkas, att han är drucken, dömas till mistning av ämbetet på
viss tid eller avsättning. Jämlikt 8 § i lagen skall präst, om han för brott utom
ämbetet blivit dömd till böter eller fängelse och brottet är sådant, att hans präster¬
liga anseende därigenom fläckas eller spilles, särskilt dömas till varning, mistning
av ämbetet på viss tid eller avsättning. Att fylleri och förargelseväckande bete¬
ende falla under bestämmelserna i sistberörda lagrum, torde vara otvivelaktigt.
De båda vid Sollefteå tingslags häradsrätt anhängiggjorda åtalen mot Ram¬
selius angående det ena fylleri och förargelseväckande beteende och det andra
fylleri hava visserligen ogillats, men häradsrätten har likväl funnit, att Ramselius
genom sitt beteende före bantågets avgång från Långsele och genom sitt upp¬
trädande under den följande tågfärden till Sollefteå betänkligt eftersatt den värdig-
— 1922 —
189
het i uppträdandet, som en person i hans ställning bort iakttaga. Att domkapit¬
let, sedan det fått kännedom om Ramselius’ uppträdande och de närmare om¬
ständigheterna därvid, icke ansett honom besitta de egenskaper, som erfordrats
för ett nöjaktigt bestridande av kyrkoherdebefattningen i Nordingrå församling,
finner jag naturligt. För domkapitlet, som det ålegat att hava kyrkans anseende
och bästa för ögonen, måste det framstått såsom synnerligen beklagligt, hurusom
Ramselius genom det beteende, vartill han gjort sig skyldig, bragt aktningen för
prästämbetet i fara.
Under intrycket härav meddelade domkapitlet sitt beslut den 24 december
1919, varigenom dels Ramselius förklarades hava blivit till förslaget till kyrko¬
herdebefattningen obehörig och dels befattningen bestämdes skola kungöras till
ny ansökan ledig. Att domkapitlet härvid i nitälskan om kyrkan gått för hastigt
till väga, har redan blivit antytt i Kungl. Maj:ts den 28 maj 1920 givna utslag,
däri uttalats, att domkapitlet icke, innan de över valet anförda besvären blivit
slutligen avgjorda, bort upptaga frågan, huruvida Ramselius blivit till förslag
obehörig. Domkapitlet har visserligen anfört, att när domkapitlet den 24 decem¬
ber 1919 på anförda grunder förklarat Ramselius obehörig, frågan om prövning
av de över valet anförda besvären förlorat sin praktiska betydelse. Att kyrko¬
herdebefattningen icke kunnat förklaras till ny ansökan ledig, förrän de över det
redan skedda valet anförda besvären blivit slutligen prövade, förefaller emellertid
tämligen klart.
Beträffande de av Nordlund framställda klagomålen däröver, att domkapitlet
anmodat rådhusrätten i Hudiksvall att avhålla vittnesförhör med konduktören
Hemström och att rådhusrätten, med bifall till domkapitlets framställning före¬
tagit vittnesförhöret, stadgades i § 22 i kungl. förordningen den 11 februari 1687
huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas, att »Alle Witnen, som Con-
sistorium behöfwer, til uplysning i Saken, eller Parterne sökia åt betiena sig af,
böra straxt, om dhe närwarande äro, efter dhen allmänne Lagen, och dhe på¬
minnelser, som antingen Consistorium, eller Parten ingifwer, Redeligen afhöras,
uti Parternes, eller dheras Fullmächtiges närwaro, in för Rådstugu Rätten, dher
Consistorium belägit är: Men skulle samma påberopade Witnen wara långt från¬
varande, åt dhe utan sitt stora besvär, eij kunna dijt komma, måge dhe på lijka
sätt afhöras i Orten dher dhe wistas, antingen i Staden, på förste Rådstugu Dag,
eller på Landet, wid första Tingztimma; Och ifall dhet wore något långt til Tingz-
timman, och Saken i Consistorio ey tåhl drögzmål, måge Witnen fordras til
näste Stad, och dher afhöras, som förr sagt är, och samma Rätt bör straxt meddela
Consistorio hvad dheruti giort är, utan vedergällning. Försummar någon Häradz-
eller Rådstugu-Rätt alt dhetta, straffes som i § 20 förmält är.»
I kungl. cirkuläret den 21 augusti 1786 om vidtagande af någre sådane mått
och steg, som må befordra goda egenskaper i läroståndet, hette det bland annat:
»Emedan Förordningen om Rättegång i Dom-Capitlen af den 11 Febr. 1687 §
15 förmår, det Consistorium bör döma uti de saker, som egentligen angå Preste-
och Scholae-Stånds Personer, högre och lägre, hvad deras Ämbeten och felj^vid¬
kommer uti lära och lefverne, samt åt däruppå hafva en noga och alvarsam up-
sikt, ty anbefalle Wi Biskoparne och Consistorierne åt låta en sådan sig åliggande
— 1922 —
190
skyldighet wara ömt om hjertat, och ingalunda tillåta, åt Presternas straffbarhet
må åstadkomma förargelse, som länder Riket til skada och Ståndet til wanheder,
utan så snart en Prestman warder känd och angifwen för Ämbets fel eller oordente-
ligheter, bör Consistorium i Orten, hwarest den angifne ^vistas, igenom Probsten
häröfwer anställa wederbörlig undersökning, och, efter inhämtad underrättelse om
förhållandet, där han finnes skyldig, antingen skrifteligen eller igenom Probsten
gorå honom en tjenlig föreställning, med tillagd förmaning, eller ock, där målet
skulle wara af swårare beskaffenhet, inkalla en sådan Prestman till Consistorium,
åt der stå til Laga answar för sin förseelse, samt efter omständigheterna, anses
förtjent till warnings ärhållande, eller dömas til suspension, eller ock Ämbetets
förlust; dock åt i händelse felet af den anklagade ej ärkännes, utan måste igenom
wittnen honom öfwerbewisas, sådane wittnen då vid Prestens Forum domicilii,
uppå Consistorii begäran, må höras och nödige uplysningar til sakens utredande
därstädes inhämtas.»
I kungl. brevet den 7 december 1787 angående rätta förståndet av 1786 års
cirkulär anfördes, att när i dylika mål »wittnen åberopas eller nödiga anses, äger
Consistorium sådant äska af Domstolen i den ort, hwarunder Presten hörer, hvil¬
ken Domstol åligger wittnesförhöret, så fort ske kan, i wederbörandes närwaro
anställa och det samma inom 14 dagar derefter wid bot af en Rdr. för hwarje
dag dermed upskjutes, till Consistorium insända».
I 35 § i 1910 års lag bestämmes, att om domkapitlet i anledning av anförda
besvär över frågodagsförrättning och prästval prövar nödigt, att vittnen höras må,
skall därvid förfaras på sätt i allmänhet angående vittnesförhör i de vid dom¬
kapitlet anhängiggjorda mål är stadgat.
Av den ordning i förhållande till tidigare och efterföljande stadganden, som §
22 erhållit i 1687 års förordning, torde med tämligen stor visshet kunna dragas
den slutsatsen, att de i lagrummet avsedda vittnesförhör tänkts vara sådana, som
skolat företagas, medan ett mål varit på sådant sätt anhängigt vid domkapitlet,
att domkapitlet ännu icke meddelat slutligt beslut i målet.
Enligt 44 § i prästvalslagen skola besvär, vilka hos konungen anföras över
domkapitlets beslut i fråga om tillsättning av prästerlig tjänst, ingivas till dom¬
kapitlet; och skall domkapitlet infordra vederbörandes förklaring samt till Kungl.
Maj:t insända besvärshandlingarna jämte eget utlåtande.
Så vitt som ett mål eller ärende alltid kan sägas vara i viss mån anhängigt
hos eu myndighet, så snart någon målet rörande handling inkommit till myndig¬
heten, finner jag domkapitlets uppfattning riktig, att målet angående Ramselius’
obehörighetsförklaring var anhängigt hos domkapitlet, tills besvärshandlingarna jämte
domkapitlets utlåtande överlämnats till Kungl. Maj:t. Men, enligt min uppfatt¬
ning, pågick icke målet hos domkapitlet på sådant sätt, att något vittnesförhör
däri efter domkapitlets föranstaltande bort företagas. Hade vittnesförhör angå¬
ende riktigheten av ett vid domkapitlets utlåtande fogat intyg ansetts erforder¬
ligt, torde ett förständigande från Kungl. Maj:t till domkapitlet att begära vittnes¬
förhöret kunnat tänkas.
Emellertid böra de från början illa avfattade och numera alldeles föråldrade
kyrkoförfattningarna, ehuru ännu i gällande kraft, icke alltför strängt tolkas efter
— 1922 —
101
ordalydelsen. Likaså framlyser såsom deras grundmening, att i domkapitlens
händer lagts en stor makt till upprätthållande av tukt och ordning bland präster¬
skapet i stiften. Det är därför förklarligt, att domkapitlet, med anlitande av den
befogenhet, domkapitlet ansett sig äga, funnit sig höra till det ifrågavarande
målets utredning hos rådhusrätten anhålla om vittnesförhör med Hemström.
Jag kan därvid icke undgå att påpeka, att genom Kungl. Maj:ts utslag den 28
maj 1920, varigenom domkapitlets beslut den 24 december 1919 undanröjdes,
ansetts, att frågan om Ramselius’ behörighet, så länge icke de Wibergska be¬
svären avgjorts, även efter orden fortfarande varit hos domkapitlet anhängig.
Under sådana förhållanden har Nordlunds klagoskrift, i vad den avser dom¬
kapitlets ledamöter, ej föranlett vidare åtgärd.
För rådhusrätten i Hudiksvall hade det, enligt min mening, bort framstå så¬
som i högre grad tvivelaktigt, huruvida det av domkapitlet begärda vittnesför¬
höret finge äga rum. Framställningen om företagandet av en så ovanlig proces-
suell åtgärd som att i en avlägse boende persons frånvaro höra ett vittne angå¬
ende ett brott, vartill ifrågavarande person skulle gjort sig skyldig, hade bort
mana rådhusrätten till den största betänksamhet.
Att rådhusrätten ägt befogenhet att tillbakavisa domkapitlets begäran, synes
uppenbart. Enligt vad handlingarna i det genom Kungl. Maj:ts utslag den 28
maj 1920 avgjorda besvärsmålet utvisa, avslog rådhusrätten i Härnösand genom
beslut den 8 mars 1920 en av domkapitlet gjord hemställan, att nämnda rådhus¬
rätt ville i enahanda syfte som beträffande Hemström anställa vittnesförhör med
vissa uppgivna personer. Rådhusrätten i Härnösand yttrade, att som § 22 i 1687
års förordning allenast avsåge vid domkapitlet anhängiga rättegångar, men den
sak, vari vittnesförhör begärts, icke därstädes vore föremål för rättegång, kunde
domkapitlets ansökning icke föranleda till någon åtgärd.
De skäl, som rådhusrätten i Hudiksvall framdragit till stöd för sitt förfaran¬
de, kunna emellertid icke lämnas obeaktade. Att här icke, såsom rådhusrätten
framkastat, varit fråga om ett vittnesförhör för dödsfalls skull utan om hörandet
av ett vittne i ett mål, som anhängiggjorts hos domkapitlet, torde väl vara täm¬
ligen säkert. Men det låg närmast till hands för rådhusrätten att tillmötesgå
domkapitlets framställning, hälst som rådhusrätten haft skäl förmoda, att dom¬
kapitlet, med den djupare kännedom om tillämpliga författningar, som dom¬
kapitlet måste förutsättas äga, icke framkommit med sin anhållan utan att där¬
för äga giltiga skäl.
Rådhusrättens underlåtenhet att kalla Ramselius till vittnesförhöret torde
kunna försvaras därmed, att domkapitlet i sin skrivelse till rådhusrätten fram¬
hållit, att saken vore av så brådskande beskaffenhet, att som tingssammanträde
i Ljusdal, där Hemström bodde, icke skulle äga rum förrän den 15 mars 1920,
förhöret icke kunde äga rum därstädes.
Med hänsyn härtill och till den utveckling, händelserna sedermera fått —
varigenom rådhusrättens förfarande att avhålla vittnesförhöret icke kommit att
medföra någon skada — har jag funnit något vidare ingripande mot rådhus¬
rätten icke höra äga rum under förhoppning likväl, att — därest något fall av lik-
— 1922 —
192
nande beskaffenhet framdeles skulle ankomma på rådhusrättens prövning — rådhus¬
rätten måtte iakttaga all försiktighet.
Beträffande därefter Nordlunds, Sundströms och Lindhs klagomål däröver, att
domkapitlet — oaktat icke något åtal mot Ramselius och Nordlund, för det de
obehörigen verkat i kyrkoherdevalet, kommit till stånd — icke utan dröjsmål
företagit de av Wiberg m. fl. anförda besvären över valet har domkapitlet bland
annat anfört, att domkapitlet avvaktat meddelande från vederbörande angående
åtalets utgång, innan domkapitlet ånyo företoge besvären till behandling.
Den uppfattning, domkapitlet sålunda gjort gällande, är icke förenlig med
en modern rättsuppfattning. Sedan domkapitlet med anledning av det bebådade
åtalet mot Ramselius och Nordlund beslutit att tills vidare uppskjuta prövningen
av de Wibergska besvären, förekom i tidningen Västernorrlands Allehanda den
SO mars, den 27 april samt den 1 och den 15 juni 1920 under uppseendeväck¬
ande rubriker referat angående av Ramselius och Nordlund vid rådhusrätten i
Härnösand anhängiggjorda ärekränkningsmål, stående i samband med nu omhand-
lade förhållanden. I referaten framhölls, att stämningsansökningen mot Ramselius
och Nordlund för obehörig inverkan å valet icke fullföljts. Det synes mig knap¬
past troligt, att artiklarnas innehåll blivit för vare sig domkapitlets ledamöter eller
konsistorienotarien obekanta. Konsistorienotarien är inför biskopen och dom¬
kapitlet ansvarig för de göromål, som enligt lag och tjänstens natur tillhöra en
expeditionshavande. Det hade därför ålegat konsistorienotarien att med eller utan
vederbörlig anmaning göra sig underkunnig om, huruvida något åtal mot Ram¬
selius och Nordlund i det förevarande avseendet kommit till stånd och huru målet
eventuellt fortskrede. En underrättelse härutinnan hade lätteligen genom telefon
kunnat inhämtas från domhavanden i Nätra och Nordingrå domsaga.
Som det ifrågavarande besvärsmålet emellertid icke varit av brådskande be¬
skaffenhet och detsamma, enligt vad domkapitlet meddelat, numera blivit av¬
gjort, hava de av Nordlund, Sundström och Lindh i denna del framförda klago¬
målen ej föranlett vidare åtgärd.
Vad slutligen angår de av Ramselius personligen härstädes framförda klago¬
målen, hava dessa, vilka visat sig vara fullständigt ovederhäftiga, lämnats utan
vidare avseende.
5. Försummelse att, sedan en till fängelse dömd person erhållit nåd,
återkalla hans efterlysning i tidningen Polisunderrättelser.
I en hit inkommen klagoskrift anförde typografen Emil Bernhard Svensson-
Manus följande:
Klaganden hade genom ett av Svea hovrätt den 17 oktober 1917 meddelat
utslag dömts för tryckfrihetsbrott till fängelse 3 månader. Genom ett av Kungl.
Maj:t den 7 oktober 1919 givet utslag hade klaganden av nåd förskonats från
straffets undergående. Då klaganden söndagen den 17 oktober 1920, vid vilken
tid han varit anställd å tryckeri i Köpenhamn, tillfälligtvis besökt folkets hus
vid Skromberga i Ekeby, hade klaganden därstädes anhållits av polisuppsynings-
— 1922 —
193
mannen vid stenkolsgruvan Gustaf Ekdahl under uppgift att klaganden vore efter¬
lyst i tidningen Polisunderrättelser. Klaganden hade protesterat mot anhållandet,
enär han skulle erhållit amnesti, och begärt, att han skulle få vistas hos släk¬
tingar på plutsen, tills undersökning ägt rum. Ekdahl hade icke bifallit klagan¬
dens begäran utan vid 9-tiden på kvällen insatt honom i en i folkets hus be¬
fintlig oeldad förvaringsarrest, avsedd för fyllerister. Följande dag hade klagan¬
den transporterats till landsfiskalen John Godlund i Kågeröd. Klaganden hade
inför Godlund förnyat sina protester men utan resultat. Därpå hade klaganden
blivit transporterad till centralfängelset i Malmö, där han samma dags kväll kl.
6,30 blivit insatt i cell. Vid ankomsten till fängelset hade klaganden framhållit
det övergrepp, som blivit begånget, men de underordnade tjänstemän, som om-
händerhaft inskrivningen och undersökningen, hade icke kunnat företaga något.
Först tisdagen den 19 oktober hade klaganden vid middagstid blivit nedkallad
till direktören för fängelset, som lovat undersöka saken med det resultat, att kla¬
ganden samma dag kl. 5 e. m. blivit utskriven. Klaganden fordrade ersättning
för förlorade arbetsdagar, extra resor samt åsamkat lidande. .. ..
Av Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag, vilket expedierats till Ö. A., inhäm¬
tade jag, att Oscar Sjögren i Malmö med flera för Malmö ungsocialistiska klubb
ansökt om nåd för redaktören Albert Jensen, typografen Emil Bernhard Svensson,
Eva Lövgren, journalisten Axel Emil Andersson, expeditören Hjalmar Eriksson
och journalisten Anders Viktor Johansson, att Emil Bernhard Svensson blivit
genom Svea hovrätts utslag den 17 oktober 1917 dömd jämlikt 3 § 9 mom.
tryckfrihetsförordningen, jämfört med 8 kap. 28 § strafflagen, att hållas i fängelse
3 månader, samt att Kungl. Maj:t ej funnit anledning förekomma att lämna bi¬
fall till nådeansökningen i vad den avsåge Albert Jensen och Axel Emil Anders¬
son, varemot Kungl. Maj:t velat av nåd förskona Emil Bernhard Svensson från
undergående av det honom ådömda fängelsestraffet men vidkommande ansök¬
ningen i vad den avsåge Eva Lövgren, Hjalmar Eriksson och Anders Viktor
Johansson funnit densamma ej förtjäna avseende.
Ur den under inseende av Stockholms polisstyrelse utgivna tidningen Polis¬
underrättelser antecknades
dels att i n:r 13 för den 31 januari 1918 under rubriken A. Efterlysta per¬
soner 7:o införts, att typografen Emil Bernhard Svensson-Manus, vilken genom
Svea hovrätts utslag den 17 oktober 1917 blivit dömd att för tryckfrihetsbrott
hållas till fängelse 3 månader, skulle efterspanas och, därest han anträffades, be¬
fordras till undergående av straffet, ävensom att utslaget förvarades i O. A:s
kansli, varifrån efterlysningen begärts,
och dels att i n:r 246 för den 22 oktober 1920 enligt meddelande från O. Ä:s
kansli införts under avdelningen B. Häktade personer och avlysningar l:o, att
klaganden, efterlyst i n:r 13 A. 7—18, av nåd förskonats från undergående av
det honom ådömda fängelsestraffet, vadan efterlysningen återkallades.
Under avdelningen C. i samma tidningsnummer var infört ett meddelande
från redaktionen, att vederbörande på förekommen anledning ånyo uppmanades
att omedelbart insända avlysning å i tidningen efterlyst person, så snart an¬
gående denne sådana omständigheter inträffat, att efterlysningen upphört att gälla.
25 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.
i
194
I anledning av innehållet i klagoskriften infordrade jag yttranden från polis-
uppsyningsmannen Ekdahl, landsfiskalen Godlund, direktören vid centralfängelset
i Malmö A. F. Norrman, överkonstapeln vid fängelset A. Thorsson, K. B. i
Malmöhus län ävensom Ö. Ä. Sistnämnda myndighet skulle därvid särskilt med¬
dela upplysning angående vilken eller vilka tjänstemän inom Ö. Ä. finge anses
ansvariga för att återkallandet i tidningen av klagandens efterlysning syntes hava
blivit fördröjt.
Ekdahl yttrade följande:
Då han söndagen den 17 oktober 1920 omkring kl. 9,30 e. m. inställt sig i
folkets hus i Skromberga till tjänstgöring för aftonen och gått in i kaféet, hade
klaganden inkommit från danslokalen. Då klaganden observerat Ekdahl, hade
han genast vänt om samt gått ut och begärt sitt i garderoben inlagda bagage.
Som Ekdahl förut kände klaganden till utseendet ocli då Ekdahl sett i tidningen
Polisunderrättelser, att klaganden vore av Ö. Ä. efterlyst, och icke Ekdahl veter¬
lig01]. därifrån avlysts, hade Ekdahl meddelat klaganden, att han vore efterlyst av
O. A. för avtjänande av honom ådömt 3 månaders fängelse, vartill klaganden
framhållit, att han blivit befriad från att undergå sitt straff. Ekdahl hade då
frågat klaganden, om han hade någon handling eller dylikt på sig, som kunde
styrka denna uppgift. Därtill hade klaganden svarat, att han icke innehade några
dylika handlingar, enär han under den tid, efterlysningen varit, vistats i Danmark,
att han ankommit därifrån samma dag och att han genom brev från sina vänner
i Stockholm erhållit kännedom om att han blivit befriad från sitt straff. Då
Ekdahl icke kunde sätta tilltro till dessa klagandens uppgifter, hade Ekdahl an¬
hållit klaganden och insatt honom omkring kl. 9,45 e. m. i arrestlokalen vid
folkets hus. Enligt för Ekdahl gällande instruktion ålåge det Ekdahl bland
annat att anhålla efterlysta personer och inställa dem till förhör hos vederbörande
kronolänsman. Det vore ostridigt, att klaganden efterlysts av Ö. Ä. i tidningen
Polisunderrättelser n:r 13 A 7 1918. Eu underordnad polisman borde väl mera
sätta tro till den under Ö. Ä:s eget inseende utgivna tidningen Polisunderrättelser
och en av Ö. Ä. själv utfärdad efterlysning än de uppgifter, varmed den efter¬
lyste skulle vilja dupera eu polisman.
Godlund anförde, att han omkring kl. 8,30 f. m. måndagen den 18 oktober
1920 erhållit telefonmeddelande från Ekdahl, att denne föregående afton anhållit
eu i tidningen Polisunderrättelser n:r 13 A 7 1918 efterlyst person vid namn
Svensson-Manus. Ekdahl hade anhållit om besked, huru han skulle förfara.
Godlund hade meddelat Ekdahl, att han senare skulle få besked. Sedan Godlund
genomsökt tidningen Polisunderrättelser från och med nämnda nummer till och
med det senast erhållna utan att finna, att klaganden ytterligare förekomme där¬
städes, hade Godlund givit Ekdahl order att inställa den anhållne i Kågeröd.
Vid 3-tiden på eftermiddagen hade Ekdahl inställt klaganden å Godlunds tjänste¬
rum, därvid Ekdahl meddelat, att den anhållne uppgivit för honom, att han i
en tidning sett en notis, att han blivit benådad. Tillfrågad, huru därmed för-
hölle sig, hade klaganden uppgivit, att han sett i tidningen Arbetet, att han skulle
vara av nåd befriad från det honom ådömda straff, som avsåges i efterlysningen.
Klaganden hade vidare uppgivit, att han ådragit sig straffet genom att stå såsom
— 1922 —
ansvarig utgivare av eu tillfällighetspublikation vid namn »Tyska faran». Omedel¬
bart efter det utslaget fallit både lian avrest till Danmark, där han alltsedan
vistats. Några gånger hade han varit på tillfälliga besök i Landskrona och Ekeby.
Tillfrågad, när utslaget fallit, både klaganden trott sig veta det vara hösten 1919,
enär han vid den tiden, då han avlagt ett besök hos eu fånge å Malmö central-
fängelso, av direktören därstädes blivit gratulerad till benådningen. Då klagan¬
dens uppgifter icke förefallit bestämda samt icke heller i högre grad trovärdiga,
allrahelst som klaganden förklarat sig urståndsatt att på något sätt styrka upp¬
gifterna annorledes än genom sina vänner i Stockholm, hade Godlund givit honom
det rådet att omedelbart sätta sig i förbindelse med dessa. För sådant ändamål
hade Godlund tillhandahållit klaganden kuvert och skrivpapper, å vilket han
skrivit till tidningen Brands redaktion och antagligen anhållit om hjälp med an¬
skaffande av det eventuella nådebeslutet. Sedan brevet var skrivet, hade God¬
lund tillhandahållit klaganden frimärke samt tillsagt honom att omedelbart post-
behandla brevet, så att det vore adressaten tillhanda följande dag. Fråga om
telegrafering hade även dryftats men förkastats, enär klagandens vänner kanske
icke skulle anträffas så sent på dagen. Sedan Godlund rått klaganden att omedel¬
bart till fängelsedirektören framställa sina påståenden om benådningen, hade för¬
passning överlämnats till polisuppsyningsmannen Ekdahl, som tagit hand om
klaganden. Någon arbetsförtjänst hade icke gått förlorad för klaganden genom
anhållandet, enär han, som haft anställning som typograf i riksdagstryckeriet i
Köpenhamn, under riksdagens ferier haft några dagars ledighet. Skulle Polis¬
underrättelser utgöra det organ, varigenom polismyndigheterna skulle bringa med¬
delanden till varandra, vilka meddelanden oftast innefattade bestämd begäran om
viss åtgärd, torde det ock ovillkorligen åligga vederbörande meddelare att, när
sådan omständighet inträffat, som upphävde eller förändrade i tidningen intaget
tillkännagivande, genast kungöra detsamma.
Norrman anförde följande:
Klaganden, vilken vid fängelset mottagits av Thorsson, hade genast vid an¬
komsten anfört klagomål över att han blivit häktad under påstående, att han
vore benådad. Med hänsyn till förpassningens tydlighet och då det varit så pass
sent på dagen, hade Thorsson icke ansett sig föranlåten att omedelbart vidtaga
någon åtgärd, men klaganden hade erhållit det beskedet, att han påföljande dag
skulle få tillfälle tala med direktören. Vid Norrmans ankomst till fängelset dagen
därpå hade saken anmälts för Norrman. Norrman hade erinrat sig hava hört
eller läst, att Malmö ungsocialistiska klubb för någon tid sedan sökt nåd för en
del för tryckfrihetsbrott dömda personer och att någon eller några av dem verk¬
ligen blivit benådade. I telefon hade Norrman genast satt sig i förbindelse med
K. B., som lovat att ofördröjligen taga reda på om klagandens uppgifter vore
riktiga. Vid 5-tiden på eftermiddagen hade Norrman erhållit dels telefonmed¬
delande från K. B. och dels telegram från Ö. Ä., att klaganden vore benådad
och skulle släppas, varför han omedelbart frigivits.
Thorsson yttrade, att klaganden vid ankomsten till fängelset anfört klagomål
över införpassningen och påstått sig vara benådad. Thorsson hade förklarat, att
han med hänsyn till förpassningens tydlighet måste taga emot klaganden, men
— 1922 —
196
lovat klaganden, att han så fort sig göra läte skulle få saken prövad av fängelse¬
direktören. Thorsson hade även förklarat, att detta ej gärna vore möjligt ome¬
delbart med hänsyn till den enligt fängelsets dagordning — som slutade kl. 7,30
e. m. — sena tiden på dagen, då direktören ej vore tillstädes vid fängelset och
för övrigt alla expeditioner, genom vilka en utredning i ärendet måste ske, vore
stängda.
K. B. i Malmöhus län vitsordade vad Norrman anfört därom att han på
förmiddagen den 19 oktober 1920 till landskansliet gjort anmälan angående kla¬
gandens ankomst till fängelset och om dennes uppgift, att han blivit benådad
från straffet. K. B. hade omedelbart satt sig i förbindelse med Ö. Ä., och på
eftermiddagen samma dag hade från O. Ä. ingått telegrafiskt meddelande, att
klagandens uppgift vore riktig. Norrman hade därefter genast fått besked, att
klaganden skulle frigivas. Att klaganden blivit anhållen och införpassad till fäng¬
elset hade givetvis berott därpå, att efterlysningen om honom ej blivit återkallad.
Ekdahl och Godlund torde ej hava varit berättigade taga för god klagandens
blotta uppgift om att han förskonats.
O. Ä. anförde följande:
Den 8 oktober 1919 hade till Ö. Ä. ankommit Kungi. Maj.ts utslag den 7 i
samma månad, varigenom Kungl. Maj:t av nåd förskonat, »bland andra», typo¬
grafen Emil Bernhard Svensson från undergående av denne genom Svea hovrätts
utslag den 17 oktober 1917 ådömt fängelsestraff under tre månader för tryck¬
frihetsbrott. Vid undersökning av diarierna hade icke återfunnits någon anteck¬
ning om att nämnda person dömts till det angivna straffet. Under förmodan,
att verkställigheten av straffet icke ålegat O. A. vad vidkomme Svensson, hade
Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag i denna del icke föranlett någon åtgärd hos
O. A. Först när ett telegram från länsstyrelsen i Malmöhus län den 19 oktober
1920 ankommit, hade en undersökning nummer för nummer av vederbörande
diarium företagits. Därvid hade utrönts, att en person, typografen Emil Bern¬
hard Svensson-Manus av Svea hovrätt den 17 oktober 1917 dömts att för tryck¬
frihetsbrott hållas i fängelse 3 månader. Angående denna person hade vidare
funnits antecknat, att vid försök till verkställighet av utslaget han icke kunnat
anträffas samt uppgivits vistas i Ryssland ävensom att på grund därav Svensson-
Manus i Polisunderrättelser blivit efterlyst. Så snart utrönts, att Kungl. Maj:ts
utslag den 7 oktober 1919 avsåge samma person som denne Svensson-Manus,
hade efterlysningen blivit avlyst. Genom de olika beteckningarna på olika håll
å klagandens namn hade den påtalade felaktigheten uppkommit. Ansvaret därför
syntes i första hand påvila Malmö ungsocialistiska klubb,.som i sin nådeansökan
uppgivit oriktigt tillnamn på klaganden. Sekreteraren i Ö. A:s kansli ansvarade
för dagboksföringen därstädes.
Vid utlåtandet var fogat ett yttrande från tredje polisintendenten Eric
Hallgren, vilket innehöll följande:
Den efterlysning, på grund av vilken klaganden anhållits, hade införts i n:r
13 av. tidningen Polisunderrättelser för den 31 januari 1918 i anledning av en
från O. A:s kansli till redaktionen inkommen skrivelse. Om det efterskänkande
— 1922 —
197
av straffet, som därefter kommit klaganden till del, hade varken Hallgren såsom
ansvarig utgivare eller redaktionspersonalen erhållit kännedom förrän den 21
oktober 1920, i anledning varav avlysning införts i n:r 246 för den 22 oktober
1920. Skyldigheten att till införande i tidningen anmäla avlysning av en däri
intagen efterlysning måste uppenbarligen åligga den myndighet, som begärt in¬
tagandet av denna senare. I tidningen n:r 50 för den 26 april 1879, n:r 143 för
den 7 december 1915, n:r 52 för den 6 maj 1916 och n:r 246 för den 22 oktober
1920 hade dess ansvarige utgivare påpekat nödvändigheten av att avlysa intagen
efterlysning.
Vid Hallgrens yttrande voro fogade dels ett av chefen för justitiedeparte¬
mentet den 10 januari 1917 utfärdat bevis av innehåll, att Hallgren anmält, att
han ämnade övertaga utgivandet av Polisunderrättelser och att jämlikt § 1 mom.
4 tryckfrihetsförordningen hinder ej mötte för Hallgren att övertaga och på sitt
ansvar från boktryckeri i Stockholm utgiva ifrågavarande periodiska skrift, och
dels eu den 29 januari 1918 dagtecknad skrivelse från Ö. A:s kansli till redak¬
tionen av innehåll, att typografen Emil Bernhard Svensson-Manus, vilken genom
Svea hovrätts utslag den 17 oktober 1917 blivit dömd för tryckfrihetsbrott till
fängelse 3 månader, borde efterspanas och, därest han anträffades, befordras till
undergående av straffet samt att utslaget förvarades i Ö. Ä:s kansli, varifrån efter-
lysningen begärts.
Med anledning av vad sålunda förekommit avlät jag till sekreteraren i Ö. Ä:s
kansli Hjalmar Grafström en skrivelse, däri jag anförde följande:
Sedan Ö. Ä. i skrivelse den 27 februari 1875 hos Kungl. Maj:t erinrat om
behovet av att vidtaga tidsenliga åtgärder till underlättande av brottslingars gri¬
pande m. m. och gj(?rt framställning om utgivande i huvudstaden under dess
polisstyrelses inseende av tryckta s. k. Polisunderrättelser samt Kungl. Maj:t i
anledning därav föreslagit 1877 års riksdag att för utgivande av Polisunder¬
rättelser enligt de bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde finna för gott meddela, an¬
visa visst belopp, blev Kungl. Maj:ts förslag av riksdagen bifallet.
I cirkulär till befallningshavandena i samtliga länen den 1 juni 1877 för¬
klarade Kungl. Maj:t, dels att Kungl. Maj:t godkänt vissa av O. A. föreslagna
bestämmelser i avseende å Polisunderrättelsernas omfattning och innehåll och
dels att den länsstyrelse, poliskammare, polisföreståndare, stadsfiskal, kronofogde,
landsfiskal eller länsman, som komme i tillfälle att i första hand lämna sådana
meddelanden, som omförmäldes i nyssberörda bestämmelser, skulle, så fort sig
göra läte, direkt till redaktionen för Polisunderrättelserna insända nämnda med¬
delanden, avfattade i enlighet med de formulär, som polisstyrelsen i Stockholm
kunde komma att för sådant ändamål upprätta och dem tillhandahålla.
Genom kungl. kungörelsen den 23 oktober 1915 angående ändring i bestäm¬
melserna om Polisunderrättelser förordnades, att i Polisunderrättelserna skola in¬
tagas, vad efterlysningar angår, sådana å förbrytare, kända eller okända, då de
äro misstänkta för brott, vilkas beivrande synes vara av synnerlig vikt, vare sig
till följd av deras grova beskaffenhet, värdet av den därigenom åtkomna egen-
— 1922 —
198
dom, sannolikheten av deras samband med andra förbrytelser eller av andra sär¬
skilda orsaker, för allmänna säkerheten vådliga personer, då sådana av annan
anledning än nyss nämnts höra i häkte inmanas, personer, vilka ådömts urbota
straff, samt rymmare ur krigstjänst. Har efterlyst person häktats, skall med¬
delande härom jämväl intagas i Polisunderrättelserna.
Av handlingarna i ärendet framgår, att, sedan hovrättens utslag den 17
oktober 1917, varigenom .klaganden för tryckfrihetsbrott dömts till fängelse 3
månader, ankommit till Ö. A., klaganden på anmodan av ämbetet, varest ut¬
slaget förvarats, den 31 januari 1918 blivit efterlyst i tidningen Polisunderrät-
telser,
att Kungl. Maj:ts utslag den 7 oktober 1919, varigenom klaganden av nåd
förskonats från undergående av straffet, hkaledes expedierats tih Ö. Ä.,
samt att Ö. Ä. icke förrän den 21 oktober 1920 — först sedan klaganden
på grund av efterlysningen införpassats till centralfängelset i Malmö och från
länsstyrelsen ingått telegrafisk förfrågan, huruvida klaganden erhållit nåd — an¬
modat redaktionen av Polisunderrättelser att införa avlysning.
O. Ä.^ har i sin förklaring anfört, att den 8 oktober 1919 till Ö. Ä. an¬
kommit Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag, varigenom »bland andra» Emil
Bernhard Svensson av nåd förskonats från ifrågavarande straff, att vid under¬
sökning av diarierna någon anteckning om att nämnda person dömts till det
angivna straffet icke återfunnits, och att under förmodan, att verkställigheten av
straffet icke ålegat Ö. Ä. vad vidkomma Svensson, Kung!. Maj:ts utslag i denna
del icke föranlett någon åtgärd hos Ö. Ä.
Till en början synes mig en noggrann genomläsning av Kungl. Maj:ts ut¬
slag hava givit vid handen, att av de i utslaget omnämnda dömda personerna
allenast Emil Bernhard Svensson erhållit nåd.
Vidare hade det ovillkorligen ålegat den inom Ö. Ä. för dagboksföringen an¬
svarige tjänstemannen att, då Kungl. Maj:ts utslag från nedre justitierevisionen
expedierats till O. Ä., men någon anteckning angående klaganden icke kunnat
återfinnas i diarierna, sätta sig i förbindelse med nedre justitierevisionen och an¬
mäla förhållandet. Det synes mig antagligt, att en sådan åtgärd lett till, att de
olika benämningar å klaganden, som förekommit i hovrättens och Kungl. Maj:ts
utslag, ° därigenom blivit för Ö. Ä. bekanta och att ärendet sålunda bhvit utan
dröjsmål klarlagt. Under inga förhållanden hade, om inom Ö. Ä. den uppfatt¬
ningen gjort sig gällande, att ämbetet icke hade att taga befattning med Kungl.
Maj :ts utslag, detsamma fått utan vidare åtgärd läggas åsido.
Men även utan en hänvändelse till nedre justitierevisionen synes en nog¬
grannare undersökning av de hos Ö. Ä. förda diarierna än som förekommit redan
omedelbart efter ankomsten av Kungl. Maj:ts utslag hava bort leda till att
klaganden därstädes återfunnits såsom dömd till fängelse genom hovrättens ut¬
slag den 17 oktober 1917. Ty efter det den telegrafiska förfrågningen den 19
oktober 1919 ankommit från K. B. i Malmöhus län och med anledning därav en
ny undersökning av O. Ä:s diarier företagits, kunde från Ö. Ä. redan samma dag
meddelas, att klagandens uppgift om benådningen vore riktig.
Med hänsyn till givna bestämmelser måste det anses hava ålegat Ö. Ä., som
— 1922 —
199
föranstaltat om klagandens efterlysning, att, sedan han erhållit nåd, lämna besked
om efterlysningens avlysande. Att en dylik avlysning skall äga rum omedelbart
efter det anledning därtill givits torde vara uppenbart. Skulle hos de under¬
ordnade polismyndigheterna den uppfattningen insmyga sig, att de i tidningen
Polisunderrättelser intagna efterlysningarna icke vore tillförlitliga, skulle detta
leda till betänkliga följder. De synpunkter härutinnan, vilka framhållits i myn¬
digheternas yttranden, torde icke vidare behöva utläggas.
Såsom av handlingarna framgått, hade klaganden obehörigen anhållits och
införpassats till centralfängelset i Malmö för undergående av ett straff, vars av¬
tjänande av nåd blivit efterskänkt. Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst
syntes något ansvar därför icke kunna drabba de polis- eller fängelsemyndig¬
heter inom Malmöhus län, vilka haft med införpassningen att skaffa.
Däremot hade det begångna felet, .enligt min uppfattning, sin grund i den
försummelse, vilken förekommit inom O. A. Som Grafström vore ansvarig för
dagboksföringen å O. A:s kansli, kunde jag icke undgå att i det förevarande av¬
seendet mot Grafström rikta anmärkning.
Innan jag vidtoge ytterligare åtgärd i anledning av klagomålen, hade jag
emellertid i överensstämmelse med vedertagen praxis velat lämna Grafström till¬
fälle att gottgöra den skada, som uppkommit och varför klaganden begärt er¬
sättning. I två tidigare hos mig anhängiga ärenden angående oskyldigt anhållna
personer, däri jag icke ansett ansvar kunna drabba någon viss tjänsteman, hade
Kung]. Maj:t på min framställning tillerkänt de anhållna visst belopp. Angående
dessa ärenden hänvisade jag till min årsberättelse till 1921 års riksdag sid. 329
och 335. I nämnda två ärenden, där ersättningen utgått med 100 kronor till
vardera klaganden för förlust av friheten under sju dygn, hade det felaktiga för¬
farande, som förekommit, delvis haft sin grund i klagandenas egen försumlighet.
I det nu förevarande fallet kunde klaganden själv icke anses hava haft någon
del i vad som förekommit. Då friheten varit klaganden berövad i omkring två
dygn, men någon förlust av arbetsförtjänst eller utgift i övrigt icke torde hava
blivit honom förorsakad, syntes mig ett ersättningsbelopp av 50 kronor skäligt.
Om Grafström till mig inkomme med bevis, att han med sistnämnda belopp
lämnat klaganden gottgörelse, eller, därest klaganden icke kunde anträffas, an¬
mälde, att Grafström vore villig att framdeles, då klaganden givit sig tillkänna,
till honom överlämna beloppet, komme jag att avskriva ärendet såsom ej för¬
anledande vidare åtgärd från min sida.
Sedan Grafström hos mig anmält, att han förgäves eftersökt klaganden för
att, på sätt jag föreslagit, lämna honom gottgörelse för den tid, friheten obehörigen
varit honom berövad, att klaganden enligt meddelande från tidningen Brands
redaktion vistades å okänd utrikes ort samt att Grafström förklarade sig villig att
framdeles, då klaganden givit sig tillkänna, till honom överlämna ett belopp av
50 kronor såsom ersättning för hans ifrågavarande förlust av friheten, avskrev
jag ärendet.
1922 —
200
6. Vittnesförhör på begäran av nordamerikansk domstol.
Vid den inspektion av rådhusrätten i Örebro, som jag företog den 20 april
1921, anförde borgmästaren Victor Scbneider, att han från en domstolsmyndighet i
Nordamerikas förenta stater fått sig tillsända åtskilliga på engelska språket av¬
fattade handbngar med begäran, att han ville låta sjuksköterskan Hildur Kind-
wall inför honom avlägga vittnesmål i en vid berörda domstolsmyndighet anhängig
rättegång. Som Hildur Kindwall numera vore bosatt i Eskilstuna, hade Schnei-
der översänt handlingarna till borgmästaren friherre C. A. von Friesendorff för
den åtgärd, som på honom kunde ankomma. Friherre von Friesendorff hade
emellertid till Schneider återsänt handlingarna med förmälan, att han icke ansåge
sig kunna taga befattning med ärendet. I anledning därav anhöll Schneider, att
jag ville meddela föreskrifter, huru vidare i ärendet borde förfaras.
Av handlingarna inhämtades, att vid distriktsdomstolen i Hennepin county i
staten Minnesota var anhängig en rättegång mellan Stella Cole, kärande, samt
George Goldblum, George Stevenson och Asbury sjukhus, svarande, angående
skadestånd. Skadan skulle hava uppstått därigenom att vid en i juni 1918 å
sjukhuset företagen operation, därvid Hildur Kindwall biträtt såsom operations-
sköterska, någon gasbinda kvarglömts i kärandens kropp. Vittnesmålet borde
upptagas sålunda, att Hildur Kindwall avgåve svar å 72 skriftligt formulerade
frågor, efter vilka för var och en lämnats plats för anteckning av svaret. Schnei¬
der ombads att med största omsorg och skyndsamhet företaga vittnesförhöret, då
målet ånyo skulle förekomma inför den ifrågavarande domstolen i juni 1921.
Handlingarna borde efter vittnesmålets avläggande återställas till Walter Ryberg,
vilken vore »clerk» vid distriktsdomstolen.
Vid inspektionen erinrade jag om internationella konventionen den 14 no¬
vember 1896 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell
natur (sv. f. 1899 n:r 34) och konventionen den 17 juli 1905 i samma ämne (sv. f.
1909 n:r 30), till vilka konventioner förenta staterna dock icke syntes hava an¬
slutit sig, ävensom till den i sammanhang härmed tillkomna lagen den 6 mars
1899 om handräckning åt utländsk domstol. Den ifrågavarande framställningen
måste anses avse vittnesförhör inför rådhusrätten i Örebro och icke inför Schneider
personligen, men det syntes icke antagligt, att en domstol i förenta staterna ägde
befogenhet att direkt vända sig till en svensk domstol med begäran om vittnes¬
förhör. I varje fall hade handlingarna bort åtföljas av bestyrkt översättning av
deras innehåll. För att ärendet skulle påskyndas, borde handlingarna kunna till¬
ställas förenta staternas beskickning, som finge förfara med dem efter omstän¬
digheterna.
Sedan Schneider överlämnat handlingarna till mig, anhöll jag efter min
återkomst till Stockholm, att chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning ville
till mig inkomma med utlåtande i ämnet.
I avgivet yttrande anförde han följande:
Förenta staterna hade icke biträtt konventionerna 1896 och 1905, och ej
heller i övrigt hade någon överenskommelse angående berörda frågor träffats
mellan Sverige och förenta staterna. Angående sättet för överbringande av en
— 1922 —
201
framställning från utländsk domstol om vittnesförhör vid svensk domstol gällde
jämlikt 1 § i lagen 1899 om handräckning åt utländsk domstol, att framställ¬
ningen skulle överlämnas genom utrikesdepartementet. Enligt bemyndigande i
12 § i nämnda lag hade Kungl. Maj:t genom kungörelserna den 30 april 1909
och den 11 oktober 1912, i överensstämmelse med vad som stadgades i 1905 års
civilprocesskonvention, förordnat att, så vitt anginge de stater, vilka biträtt nämnda
konvention, framställning om handräckning finge av konsul för den främmande
staten översändas till den svenska domstolen. Omedelbar skriftväxling mellan
ämbetsverken i in- och utlandet finge beträffande ärenden av hithörande natur äga
rum endast mellan svenska och norska myndigheter. Det vore under sådana
förhållanden otvivelaktigt, att en framställning från domstol i förenta staterna
borde, om den skulle vinna beaktande, göras på diplomatisk väg. Det syntes
vara av vikt att icke frångå en sådan fordran särskilt av den anledning, ätt ge¬
nom utrikesdepartementets försorg kunde vakas däröver, att begäran om hand¬
räckning från domstol i stat, som icke anslutit sig till berörda konventioner,
bleve bifallen endast under förutsättning av reciprocitet. Då de från den ame¬
rikanska domstolen översända handlingarna vore avfattade på engelska språket,
anmärktes, att svensk domstol i varje fall icke torde böra till prövning upptaga
framställningen, med mindre styrkt översättning av handlingarna till svenska
språket bifogades. För att undvika det dröjsmål, som ett återsändande av hand¬
lingarna till den amerikanska domstolen skulle förorsaka, vore lämpligt, att hand¬
lingarna översändes till förenta staternas härvarande beskickning, på vilken det
ankom me att vidtaga de åtgärder, som kunde vara erforderliga för att vittnes¬
förhöret måtte komma till stånd.
Med anledning av vad sålunda förekommit, överlämnade jag handlingarna
till utrikesdepartementets rättsavdelning med anhållan, att genom dess försorg
handlingarna skulle tillställas förenta staternas beskickning, därvid beskickningen
borde underrättas om vad densamma hade att iakttaga, för att det ifrågavarande
vittnesförhöret skulle kunna äga rum, och anmärkte jag tillika, att som Hildur
Kindwall, enligt vad upplyst blivit, vore bosatt inom rådhusrättens i Eskilstuna
domvärjo, en blivande framställning från förenta staternas beskickning borde
avse vittnesförhör med henne vid sistnämnda rådhusrätt.
Sedan borgmästaren Friesendorff meddelat mig, att från Amerika direkt till
honom inkommit anhållan om att de ifrågavarande handlingarna skulle återsändas,
underrättades utrikesdepartementets rättsavdelning därom.
7. Vid stämpelbeläggning av fångeshandling uppkommen fråga om
vad till fast egendom hörer.
Den 20 januari 1919 vid lagtima vårtinget med Västra härad, under ord¬
förandeskap av t. f. domhavanden Gustaf Dahl, anhöll kyrkoherden Karl Sund¬
ström genom nämndemannen Johan Andersson om lagfart, därvid åberopades
dels ett den 15 juni 1918 dagtecknat köpekontrakt, varigenom D. Heijkenskjöld
26 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.
202
till Sundström försålde 1/s mantal Dragsnäs att av köparen tillträdas den 1 no¬
vember samma år med inbärgad gröda och utsådd råg cirka 100 kg. mot eu
köpeskilling av 20,000 kronor, därav 16,000 kronor skulle belöpaå fastigheten och4,000
kronor å grödan, dels ock ett den 11 oktober 1918 av Heijkenskjöld utfärdat
köpebrev, varigenom han till Sundström för 16,000 kronor försålde fastigheten.
Med anledning därav meddelade häradsrätten lagfart å '/» mantal Dragsnäs
l7, som Sundström jämlikt köpekontraktet och köpcbrevet köpt »för 20,000 kro¬
nor», och belädes köpet med stämpel till belopp av 200 kronor.
I en den- 12 mars 1920 hit inkommen klagoskrift anförde Sundström, att
köpet blivit belagt med för hög stämpelavgift, i det att stämpel beräknats även
på köpeskillingen för grödan, som, då klaganden tillträdde fastigheten, blivit skild
från densamma. Som rättelse ej under hand kunnat vinnas, hade klaganden
ansett sig nödsakad anmäla förhållandet med yrkande, att Dahl måtte förpliktas
återbära 40 kronor jämte ränta från den 20 januari 1919 samt 10 kronor för
besvär och kostnader.
I infordrat yttrande medgav Dahl, att han förfarit felaktigt, i det att han
belagt köpebrevet med till för högt belopp beräknad stämpel. Såsom förklaring
till vad som förelupit ville Däld framhålla, att en sådan omständighet som att
köpeskillingen angåves med olika belopp i köpebrev och köpekontrakt ofta fram-
stode såsom ett försök från den stämpelpliktiges sida till kringgående i en eller
annan riktning av bestämmelserna angående stämpelavgiften. Även med bort¬
seende därifrån och även om det stode köpare och säljare fritt att efter behag
fördela köpeskillingen på fastigheten och lösöret, torde dock böra fordras, att det
av köpehandlingarna tydligt framginge, huru mycket av köpeskillingen belöpte
på fastigheten och huru mycket på lösöret. Då formuleringen av köpekontraktet
kunde giva vid handen, att av fastigheten cirka 100 kg. utsådd råg inginge i
lösöret gröda, som upptagits till 4,000 kronor, så torde det, med hänsyn jämväl
därtill att hela fastigheten taxerats till 4,400 kronor, få anses förklarligt om än
icke försvarligt, att Dahl vid beräknandet av stämpelbeloppet sett mera på statens
än klagandens bästa. På grund av vad sålunda anförts förklarade Dahl sig villig
att emot kvitto till klaganden återbetala det stämpelbelopp, eventuellt 40 kronor,
som kunde anses av Dahl för högt beräknat. Då emellertid klaganden icke,
såsom han i sin klagoskrift låtit påskina, sökt vinna rättelse under hand, så be-
strede Dahl hans yrkanden om utbekommande av ränta och ersättning för kost¬
nader i saken.
Häradshövdingen Fredrik Landergren anförde i avgivet utlåtande följande:
Vid något tillfälle antagligen i slutet av februari 1920 hade Landergren mot¬
tagit ett brev från klaganden, däri han anmodat Landergren att till klaganden
återbära ifrågakomna stämpelbelopp jämte ränta och kostnadsersättning samt uppgi¬
vit, att han genom Andersson förgäves gjort upprepade framställningar om rättelse.
Som svar å brevet hade Landergren meddelat klaganden, att Landergren icke
vore för stämpelbeläggningen ansvarig och därför ej ansåge sig kunna tillmötesgå
hans begäran om gäldande av det Landergren avfordrade beloppet. Därjämte
hade Landergren framhållit, att klaganden, i händelse stämpelbeläggningen vore
oriktig, kunde — om han, såsom han i brevet uppgivit, ville undvika att draga
— 1922 —
203
saken inför J. O. — genom ansökan hos vederbörande hovrätt erhålla restitution
av honom felaktigt påfört stämpelbelopp. Någon annan framställning om rät¬
telse i ärendet hade ej gjorts hos Landergren eller, så vitt Landergren kunnat
inhämta, hos någon av kanslipersonalen, och Andersson hade på förfrågan för¬
klarat, att han efter lagfartsärendets handläggning vid rätten varken gjort eller
av klaganden anmodats att göra någon framställning om ändring i stämpel¬
beläggningen.
I avgivna påminnelser anhöll klaganden om ersättning med ytterligare 4
kronor 50 öre för avskrifter från min expedition samt åberopade ett intyg av
Andersson, att han »efter emottagande av lagfartshandlingen gjort framställning
till Dahl angående stämpel å lösöreköpet i köpekontraktet, vartill Dahl vidhållit,
att den växande grödan tillhörde fastigheten, samt att Andersson efter klagan¬
dens framställda anhållan att ytterligare söka rättelse ej träffat Dahl».
I skrivelse till Dahl framhöll jag följande:
Enligt lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hän¬
föra anses till jorden höra bland annat å rot stående träd och andra växter till¬
lika med frukt därå.
Frågan, huruvida jordens alster, sedan de skilts från grunden, skola anses
fortfarande tillhöra fastigheten, har blivit föremål för olika uppfattning inom sär¬
skilda rättssystem. Sålunda är enligt code civil ett i och för sig rörligt föremål
på grund av sin bestämmelse att anse såsom fast egendom, om det är avsett för
jordens hävdande, exempelvis utsäde, lämnat till en arrendator, och halm. Enligt
den moderna tyska rätten anses till de väsentliga beståndsdelarna av en fastighet
höra med marken fast förenade ting såsom dess produkter, så länge de hava
sammanhang med jorden. Såsom tillbehör (pertinenser) anses lösa saker, vilka
utan att vara beståndsdelar av fastigheten äro bestämda att tjäna dess ändamål,
exempelvis å en lantbruksfastighet bland annat dess produkter, såvitt de äro er¬
forderliga för driften, intill dess nya alster frambragts.
I den romerska rätten ansågos förråd av säd och foder såsom lös egendom.
Inom den nordiska rätten har pertinensbegreppet varit tämligen begränsat. Lag¬
kommitténs och äldre lagberedningens förslag till allmän civillag hänförde växande
gröda och frukt, som dittills i allmänhet ansetts vara löst gods, såsom hörande
till fast egendom.
Att inbärgad gröda enligt nu gällande svensk rätt skall hänföras till lös
egendom, torde vara otvivelaktigt. Då i det förevarande fallet något uppenbart
missförhållande mellan köpeskillingen för själva fastigheten och grödan icke torde
hava förefunnits, måste — såsom Dahl själv medgivit — anses oriktigt, att han
med stämpel belagt även den del av sammanlagda köpeskillingen, som motsvarat
den inbärgade grödan.
Det syntes mig därför icke mera än rimligt att Dahl, i enlighet med sitt er¬
bjudande, till klaganden återställde det belopp av den av honom uppburna stäm¬
pelavgiften, som beräknats erlagt å den del av köpeskillingen, vilken uppgivits
belöpa på grödan. Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst och då det stått
- 1922 —
204
klaganden fritt att på sätt i 3 kap. stämpelförordningen stadgades föra talan om
återfående av den för högt debiterade stämpelavgiften funne jag mig icke böra
understödja hans anspråk på ytterligare ersättning.
Därest Dahl styrkte, att han till klaganden utbetalt ett belopp av 40 kronor,
funne jag mig kunna avskriva ärendet såsom icke föranledande vidare åtgärd.
Sedan Dahl inkommit med bevis, att han till klaganden översänt nyssnämnda
belopp, avskrevs ärendet.
8. Hyresnämnds protokoll stämpelbelagt och påfört lösen enligt
expeditionslösenförordningen, varefter utmätning verkställts
för beloppet.
Av handlingarna i ett genom klagomål av gårdsägaren K. Aspenström i
Askersund här anhängiggjort ärende inhämtas följande:
Inför hyresnämnden i Askersund förekom den 4 och den 17 mars 1919 till
handläggning ett ärende angående en klaganden tillhörig fastighet i staden. Efter
framställning av klaganden lät hyresnämndens vice ordförande Carl Beijer för
klagandens räkning göra avskrifter av de vid handläggningen förda protokollen,
vilka avskrifter vardera belädes med lösen 3 kronor och stämpel 1 krona. Då
klaganden vägrade att betala avskrifterna, anhöll Beijer hos stadsfogden J. F.
Löndborg om handräckning för beloppens uttagande. Löndborg företog den 18
augusti 1919 utmätning hos klaganden, därvid en svenska statens premieobliga¬
tion 1918 å 50 kronor togs i mät. Enligt det vid utmätningsförrättningen förda
protokollet medgav klaganden, att avskrifterna blivit på hans begäran verkställda.
Över utmätningen anförde klaganden besvär hos överexekutor i Askersund samt
yrkade, att utmätningen måtte undanröjas och ersättning för kostnaderna till¬
erkännas klaganden. Han framhöll i besvären, att avskrifter av förevarande slag
borde utlämnas utan avgift eller högst mot gäldande av självkostnaden, samt in¬
vände, att för varje fall klaganden endast begärt avskrift av protokollet den 17
mars. Genom utslag den 12 april 1920 yttrade borgmästaren K. G. C. Bretzner
såsom överexekutor, att enär klaganden varken förmått göra troligt, att de ifråga¬
varande »expeditionerna» utskrivits, utan att klaganden därom framställt begäran,
ej heller visat, att desamma bort utan avgift eller till avgift beräknad efter annan
grund tillhandahållas klaganden, samt utmätningens laglighet icke i övrigt ifråga¬
satts, prövade överexekutor rättvist ogilla besvären samt lämnade klagandens
yrkande på ersättning utan avseende. Utslaget vann laga kraft. Å exekutiv
auktion den 15 december 1919 försåldes den utmätta premieobligationen, som för
en köpeskilling av 51 kronor inropades av en klagandens broder, enligt uppgift
på uppdrag av klaganden. Av köpeskillingen utgingo 8 kronor till gäldande av
protokollsavskrifterna, 3 kronor till utmätningskostnad och vittne samt 10 kronor
22 öre till auktionskostnader och redovisningsarvode. Återstoden 29 kronor 78
öre överlämnades till klaganden.
I en hit insänd klagoskrift anförde klaganden, att hyresnämndens åtgärd att
belägga ifrågavarande avskrifter med stämpel och lösen saknade stöd av lag, även
— 1922 —
205
om man utginge från, att avsKrifterna blivit av klaganden begärda. Utmätnings-
förrättningen vore vid sådant förhållande olaglig och innefattade ett överskri¬
dande av utmätningsmannens befogenhet. Då det ägde ett allmänt intresse, att
det oriktiga i hyresnämndens och utmätningsmannens förfarande bleve fastslaget,
ville klaganden fästa min uppmärksamhet därå.
I anledning av klagoskriften anmodade jag Löndborg att inkomma med
yttrande. Löndborg anförde i avgiven förklaring följande:
Ehuru Löndborg ansåge sig icke hava att pröva hyresnämndens behörighet
att påföra expeditionslösen, hade Löndborg i förevarande fall före utmätnings-
förrättningen fastslagit, att i lagen den 14 juni 1918 med vissa ändrade bestäm¬
melser mot oskälig hyresstegring m. m. icke influtit bestämmelse om befrielse för
lösen av hyresnämnds expeditioner, och som hyresnämnd måste vara att hänföra
till sådan myndighet, som avsåges i första avdelningen i expeditionslösenförord¬
ningen, syntes Löndborg uppenbart, att jämlikt § 19 i förordningen lösen av
hyresnämnds expedition finge utmätningsvis uttagas.
Sedan jag infordrat handlingarna i det genom klagandens besvär hos över-
exekutor anhängiggjorda ärendet, anmodade jag Bretzner att till mig inkomma
med yttrande, och anförde Bretzner därefter följande:
Frågan om hyresnämnds, respektive tjänstemans i sådan nämnd rätt att
åsätta därifrån utgående expedition lösen i enlighet med gällande förordningar
om expeditionslösen och stämpel vore ett vilseledande uppställt spörsmål. Om
nämligen en myndighet kunde hänföras till någon av de i expeditionslösenför¬
ordningen omförinälda kategorier av sådana, måste expedition därifrån debiteras
och stämpelbeläggas i enlighet med däri och i stämpelförordningen givna före¬
skrifter. Tillhörde myndigheten icke någon av dessa kategorier och särskilda be¬
stämmelser ej utfärdats, skulle givetvis expedition debiteras efter som kunde be¬
finnas skäligt, vilket säkerligen ej vore lägre än gällande expeditionstaxa stad¬
gade. För bedömande av myndighets rätt att i enlighet med stadgandena i ex¬
peditionslösenförordningen uttaga ersättning för expedition vore däremot att av¬
göra, huruvida myndigheten vore sådan, som avsåges i första avdelningen av
expeditionslösenförordningen. Det syntes Bretzner i detta fall tydligt, att hyres¬
nämnd såsom dömande myndighet borde likställas med underdomstol i stad, då
ju författningen icke uttryckligen inskränkte sig till rådhusrätter, detta troligen
beroende på författningens samhörighet med äldre sådan. Med denna sin upp¬
fattning funne Bretzner det riktigt, att vice ordföranden i stadens hyresnämnd
beräknat ersättning för de utskrivna expeditionerna i enlighet med första avdel¬
ningen i gällande taxa för lösen och stämpel ävensom att han erhållit hand¬
räckning för expeditionslösens uttagande. Klagandens uppfattning, att hyres¬
nämnd utan ersättning skulle vara skyldig meddela avskrift eller utdrag av sitt
protokoll, syntes Bretzner för varje fall alldeles ohållbar, och ville Bretzner där¬
vid tillägga, att för hyresnämnden i Askersund ej funnes någon särskild instruk¬
tion och att stadsfullmäktige ej heller anslagit medel för kostnadsfri utskrift av
protokoll åt parterna vid hyresnämnden.
1922 —
206
I ämbetsskrivelse till Bretzner anförde jag följande:
5 § i lagen den 14 juni 1918 med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig
hyresstegring m. in. hade innehållit, att frågor om tjänstebefattningar hos hyres¬
nämnd, om gottgörelse till nämnden och dess tjänstemän samt om anvisande av
övriga för nämndens verksamhet erforderliga medel skulle avgöras av den myndig¬
het, som utövade kommunens, köpingens eller municipalsamhällets beslutanderätt.
Denna paragraf hade undergått ändring genom 5 § i lagen den 19 juni 1919,
däri det hette, att vederbörande kommun, köping eller municipalsamhälle hade
att lämna erforderliga medel ej mindre till skälig gottgörelse åt hyresnämnds ord¬
förande, ledamöter och tjänstemän än även till bestridande av övriga nödiga ut¬
gifter för upprätthållande av nämndens verksamhet.
I kungl. propositionen med förslaget till sistnämnda lag hade anförts, att
kommunerna i regel iakttagit stor sparsamhet beträffande utgifterna för upprätt¬
hållande av hyresnämndernas verksamhet. På vissa håll hade sparsamheten dri¬
vits så långt, att nämndernas ordförande och ledamöter samt tjänstemän förväg¬
rats skäligt arvode för det arbete, som blivit dem ålagt. Då billigheten krävde
en ändring därutinnan, hade i 5 § föreslagits vissa tillägg av innehåll, att kom¬
munerna skulle vara skyldiga att anvisa medel till skälig gottgörelse åt nämn¬
dernas ordförande, ledamöter och behövliga tjänstemän och i övrigt till ändamål,
som lagstiftningens tillämpning påkallade.
Därav syntes framgå, att hyresförfattningarnas bestämmelser icke kunde
läggas till grund för den av klaganden hävdade uppfattningen, att avskrift av
hyresnämnds protokoll skulle utan avgift utlämnas.
A andra sidan saknades stöd för den av Bretzner och Löndborg tillämpade
meningen, att hyresnämnds protokoll skulle beläggas med lösen och stämpel en¬
ligt första avdelningen i expeditionslösen- och stämpelförordningarna. Därför
skulle fordras, att hyresnämnd kunde hänföras till någon av de myndigheter, som
funnes under avdelningen upptagna. Bretzner hade gjort gällande, att hyres¬
nämnd i ifrågavarande hänseende borde likställas med underdomstol i stad. Detta
vore emellertid alldeles uteslutet. Det hade icke varit avsett, att den reglering
av hyresförhållanden, som på grund av kristiden ansetts nödvändig och anför-
trotts åt hyresnämnderna, skulle vara att jämställa med den dömande myndighet,
domstolarna utövade. Detta framginge bland annat av förarbetena till den ifråga¬
varande hyreslagstiftningen, då frågan om svårigheten att anordna en instans¬
ordning för ärenden av förevarande beskaffenhet kommit på tal. Hyresnämn¬
derna vore allenast att anse såsom kommunala kristidsinstitutioner, i viss mån
likartade med skiljenämnder. Hyresnämnderna kunde icke heller inrymmas un¬
der någon annan av de i första avdelningen angivna kategorierna av myndig¬
heter. Bland dessa nämndes i såväl expeditionslösen- som stämpelförordningen
magistrater och övriga till statsförvaltningen hörande myndigheter i städer och
köpingar. I lösenförordningen vore dessutom särskilt upptagna byggnads- och
hälsovårdsnämnder därstädes. Därav framginge, att andra kommunala myndig¬
heter icke ägde befogenhet att utkräva lösen. Hyresnämnderna kunde därför icke
hänföras under bestämmelserna i ifrågavarande författningar.
Avskrift av hyresnämnds protokoll skulle sålunda icke beläggas med lösen
— 1922 —
207
eller stämpel i enlighet med lösen- och stämpelförordningarna. Ersättning för så¬
dan avskrift kunde endast begäras till det belopp, som motsvarade kostnaden för
avskriften. Men för denna kostnad finge hyresnämnden allenast en vanlig for¬
dran, för vilkens utfående handräckning under åberopande av bestämmelserna i §
19 lösenförordningen icke kunde hos utmätningsman påkallas.
Löndborgs åtgärd att, på sätt som skett, för uttagande av lösen och
stämpel å de i ärendet ifrågakomna protokollen verkställa utmätning hos kla¬
ganden hade sålunda varit oriktig. I enlighet därmed måste även det av Bretzner
såsom överexekutor meddelade beslutet, varigenom utmätningen fastställts, an¬
ses oriktigt.
Genom utmätningen hade klaganden, som vid den exekutiva auktionen åter-
ropat den utmätta premieobligationen, tillfogats skada, motsvarande i första hand
det belopp, 21 kronor 22 öre, som vid likviden utgått. Därtill komme 2 kronor
50 öre, som klaganden utgivit för en avskrift av utmätningsprotokollet, samt
kostnad och ersättning för besvär för utmätningsförrättningens överklagande, vilka
skäligen kunde beräknas till 15 kronor. Därifrån borde emellertid avgå det be¬
lopp, vartill hyresnämndens kostnad för avskrift av protokollen kunnat uppgå,
och syntes mig denna kostnad icke hava bort överstiga 2 kronor för vardera av¬
skriften eller sålunda 4 kronor.
För klaganden sålunda åsamkad kostnad och skada ansåge jag, att såväl Bretzner
som Löndborg med hänsyn till de begångna felaktigheterna vore ersättniugsskyl-
diga. Innan jag vidtoge ytterligare åtgärd i ärendet, ansåge jag mig emellertid
böra bereda Bretzner och Löndborg tillfälle att gottgöra klaganden nämnda kost¬
nad och skada. Om Bretzner och Löndborg eller någondera tillställde klaganden
ett belopp av 34 kronor 72 öre samt till mig inkomme med bevis därom, funne
jag, med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion, mig kunna avskriva
ärendet såsom ej föranledande vidare åtgärd.
Borgmästaren Bretzner inkom därefter med bevis, att han till klaganden över¬
lämnat nyssnämnda belopp, därvid Bretzner emellertid anförde, att lian ansåge
klaganden genom att icke för utmätning tillhandahålla penningar själv föranlett
det väsentligaste av de ifrågakomna utgifterna. Ärendet avskrevs därefter.
9. Vägran att från predikstolen å helgdag tillkännagiva justering av
kommunalstämmoprotokoll.
I en hit ingiven klagoskrift anförde arbetaren Leonard Jansson i Byle föl¬
jande:
Vid kommunalstämma med Ro socken i december 1919 hade till ledamöter
i taxeringsnämnden utsetts 2 jordbrukare och prästen i församlingen. Efter det
besvär över valet anförts hos länsstyrelsen, hade ärendet återförvisats till kom¬
munalstämman. Vid ett på kommunalstämma den 9 maj 1920 förrättat nytt val
hade åter förfarits i strid mot bestämmelserna i 25 § i taxeringsförordningen.
Däröver hade klaganden anfört besvär. Protokollet från kommunalstämman den
— 1922 —
208
9 maj hade justerats 2 dagar därefter eller den 11 i samma månad. Justeringen
hade emellertid kungjorts i Ro församlings kyrka först den 23 maj. Detta hade inne¬
burit ett åsidosättande av bestämmelsen i § 23 sista stycket i kungl. förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet. Som det ålegat klaganden
att vid besvären foga bevis om dagen, när justeringen kungjorts, hade möjlighet
saknats att överklaga valet inom 15 dagar sedan detsamma förrättats. Gudstjänst
hade hållits i Ro församlings kyrka å Kristihimmelsfärdsdag den 13 maj. Av
vad som anförts framginge, att i det fall, varom nu vore fråga, ett kommunal-
stämmobeslut, som stode i strid mot gällande lag, likväl vunnit laga kraft, enär
möjligheten att anföra besvär borteliminerats genom kungörande av justeringen
senare än lagen stadgade.
Vid klagoskriften var fogat K. B:s i Stockholms län den 30 juni 1920 med¬
delade utslag i mål rörande val av ledamöter från Ro socken i taxeringsnämn¬
den för Ro och Skederids socknar år 1920. I utslaget hade antecknats, att sedan
hos K. B. anförts besvär över det å kommunalstämma med Ro socken den 29
december 1919 verkställda val av ledamöter för berörda socken i taxeringsnämn¬
den för Ro och Skederids socknar, K. B. i utslag den 27 mars 1920 återförvisat ären¬
det till Ro sockens kommunalstämma för ny laglikmätig behandling, att i anled¬
ning av K. B:s omförmälda utslag å kommunalstämma med socknen den 9 maj
1920 blivit verkställt nytt val av ledamöter för socknen i taxeringsnämnden för
nu ifrågavarande taxeringsdistrikt samt att besvär över sistberörda valförrättning
den 1 juni 1920 hos K. B. anförts av klaganden, vilken yrkat upphävande av
valet samt ärendets återförvisande till kommunalstämman. Enär besvären emeller¬
tid icke som vederbort ingivits till K. B. senast före klockan 12 på dagen å fem¬
tonde dagen efter valets förrättande, hade K. B. funnit besvären icke kunna upp¬
tagas till prövning. Enligt 26 § i förordningen om taxeringsmyndigheter finge
över detta beslut talan icke föras.
Med anledning av innehållet i klagoskriften anmodades kommunalstämmans i
Ro socken ordförande att inkomma med upplysning om anledningen till att ej
förr än den 23 maj 1920 tillkännagivande skett om att kommunalstämmans proto¬
koll av den 9 i samma månad justerats.
Klockaren J. V. Berzén, i egenskap av ordförande i Ro sockens kommunal¬
stämma, anförde i avgiven förklaring, att protokollet vid extra kommunalstäm¬
man med Ro kommun den 9 maj 1920 justerats redan nästföljande dags efter¬
middag och inlämnats i Ro kyrkas sakristia före gudstjänstens början Kristi¬
himmelsfärdsdag den 13 maj med hemställan till komministern Otto Ljungsjö
såsom tjänstfölättande pastor att i kyrkan samma dag tillkännagiva protokolls¬
justeringen. Nästföljande söndag, den 16 maj, hade gudstjänsten i Ro försam¬
lings kyrka varit inställd med anledning av kyrkoherdeinstallation i moderför¬
samlingen Rimbo, och att transportera den digra protokollsboken dit kunde under
förhandenvarande omständigheter rimligtvis icke anses åligga kommunalstämmans
ordförande.
Vid förklaringen var bilagt utdrag av protokoll vid extra kommunalstämma
med Ro socken den 9 maj 1920, utvisande bland annat, att till ledamöter i 1920
- 1922 —
209
års taxeringsnämnd för Ro och Skederids socknar valts 3 namngivna personer
samt att protokollet utan angivande av datum justerats av två personer, vilken
justering enligt attest av Ljungsjö den 23 maj 1920 kungjorts i Ro kyrka.
Sedan komministern Ljungsjö därefter anmodats inkomma med yttrande, an¬
märkte han i avgivet utlåtande till en början, att anledningen till att de av kla¬
ganden hos K. B. anförda besvären ogillats varit den, att klaganden icke iakttagit
den i 26 § mom. 2 i förordningen om taxeringsmyndigheter stadgade besvärs-
tiden av 15 dagar, och ingalunda det förhållandet att den ifrågavarande proto¬
kollsjusteringen icke kungjorts förrän den 23 maj.
Vidare anförde Ljungsjö följande:
Stadgandet, att justerat protokoll skulle uppläsas i kyrkan nästa sön- eller
helgdag, då gudstjänst hölles, föregångare till nu gällande bestämmelser om proto¬
kollsjusteringens tillkännagivande, hade förekommit i kommunalförfattningarna
från så lång tid tillbaka, som Ljungsjös erfarenhet sträckte sig. Samtidigt hade
den urgamla och fortfarande bestående kutymen, att kungörelseläsande i vanlig
mening icke skedde juldagen, långfredagen, Kristihimmelsfärdsdagen eller i all¬
mänhet icke å annan dag än söndag, inbegripit jämväl uppläsande av protokoll
samt efter den 1 augusti 1917 tillkännagivande om justering. I enlighet därmed
hade Ljungsjö Kristihimmelsfärdsdagen den 13 maj avböjt Berzéns anmodan att
kungöra om protokoll. Av ett därvid uppståndet kortare samtal erinrade Ljung¬
sjö sig, att Berzén framhållit, att Ro församlings gudstjänst påföljande söndag
skulle hållas i Rimbo, samt att Ljungsjö därtill genmält, att alla Ro sockens of¬
ficiella kungörelser hade sin rätta tid och plats nästa söndag vid högmässan i
Rimbo kyrka. Av bruket att icke å t. ex. Kristihimmelsfärdsdagen uppläsa varje¬
handa, särskilt icke kungörelser i detta ords vanliga mening, behövde i regeln
icke olägenheter uppstå. Bestämmelsen i § 23 andra stycket i förordningen om
kommunalstyrelse på landet förutsatte, att söndagen vore ordinarie kungörelsedag.
Angelägenheten av justeringskungörandet i här omhandlade fall hade Ljungsjö
den 13 maj 1920 icke heller kunnat inse. Då emellertid en församlingsbo fun¬
nit sig kränkt i sina rättigheter därav att kungörelseläsning för Ro socken ute¬
blivit såväl den 13 som den 16 maj, beklagade Ljungsjö, att sagda läsning icke
kommit till stånd vid ena eller andra tillfället. Särskilt funne han oriktigt, att
Berzén uraktlåtit att besörja kungörandet söndagen den 16 maj. Av hans för¬
klaring hade inhämtats, att han icke funnit sig föranlåten att transportera proto¬
kollsboken till Rimbo. Men alltifrån det 1917 års lag om ändrad lydelse av för¬
ordningen om kommunalstyrelse på landet begynt tillämpas vore protokollsbokens
förekomst i kyrkorna uppläsningsdagen en omständighet av underordnad betydelse
samt i varje fall en sällsynthet. Ordförandena i kommunal- och kyrkostämmor
uppsatte en kungörelse på särskilt papper, som anordnades för uppläsning. A
detta eller å möjligen företett originalprotokoll gjorde uppläsaren sin påteckning.
I skrivelse till komministern Ljungsjö har jag anfört följande:
I § 23 i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet vore upptagna
27 — Justitieombudsmannens ämbeisberättelse till 1922 års riksdag.
210
bestämmelser angående beskaffenheten av det protokoll, som vid kommunalstämma
skulle föras av ordföranden, samt huru protokollet skulle justeras.
Andra stycket av paragrafen hade ursprungligen lytt sålunda, att det juste¬
rade protokollet nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst hölles, skulle från predik¬
stolen uppläsas.
Sistnämnda stadgande hade genom lagen den 29 juni 1917 fått den avfatt¬
ningen, att sedan protokollet blivit justerat, skulle tillkännagivande därom ske
från predikstolen i kyrkan nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst hölles.
I § 17 i förordningen om kyrkostämma m. m. återfunnes ett motsvarande
stadgande.
§ 75 i förordningen om kommunalstyrelse på landet innehölle bestämmelser
om besvär över kommunalstämmas beslut. Däri stadgades bland annat, att be¬
svär skulle jämte överklagade beslutet ingivas till K. B. inom 30 dagar, efter det
tillkännagivande om verkställd justering av det över beslutet förda protokoll en¬
ligt § 23 ägt rum, och ålåge det klagande att vid besvären foga bevis om dagen,
då berörda tillkännagivande skett samt att inom 14 dagar efter besvärstidens ut¬
gång till kommunalstämmans ordförande ingiva diariiutdrag däröver, att han be¬
svärat sig.
I 26 § i kungl. förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
m. m. vore bestämt, att besvär över ett vid kommunalstämma förrättat val av
ledamöter i taxeringsnämnd skulle anföras hos K. B. senast å femtonde dagen
efter valets förrättande eller, om då vore helgdag, å nästa söckendag därefter;
och skulle i övrigt om dylikt vals överklagande i tillämpliga delar gälla vad i
kommunalförfattningarna vore stadgat angående besvär emot kommunala myndig¬
heters beslut. Sålunda ålåge det klagande bland annat att till K. B. ingiva det
överklagade beslutet ävensom bevis, att detsamma blivit justerat. Däremot syn¬
tes det i detta fall sakna betydelse för K. B. att underrättas om dagen för till¬
kännagivandet av protokollsjusteringen, då besvärstiden icke räknades därifrån utan
från valets förrättande.
Såsom Ljungsjö framhållit, hade klaganden bort med iakttagande av den i
26 § i 1910 års förordning stadgade besvärstiden till K. B. ingiva sina besvär
senast å femtonde dagen efter den den 9 maj 1920 med Ro församling hållna extra
kommunalstämman. Hade han på grund av förseningen med protokollsjustering¬
ens tillkännagivande icke kunnat vid besvären foga bevis om kungörandet, hade
han sedermera, därest han önskat det eller K. B. fordrat sådant bevis, kunnat
komplettera besvärshandlingarna med beviset.
Emellertid funne jag på grund av innehållet i Ljungsjös yttrande mig böra
påpeka, att som besvärstiden i vanliga kommunala besvärsmål räknades från
dagen, då prof okolls justeringen tillkännagåves från predikstolen, det vore av
största vikt, att tillkännagivandet ägde rum snarast möjligt. Man finge icke utan
vidare utgå från, att besvär över kommunala beslut icke komme att lända till nå¬
gon ändring i besluten. Och skulle besvären kunna medföra åsyftad verkan, vore
det ofta av betydelse, att de komme att ingivas snarast möjligt. Enligt § 75 i
förordningen om kommunalstyrelse på landet skulle, såsom nyss berörts, klagan¬
de inom 14 dagar efter det tiden för besvärens inlämnande utgått till kommunal-
— 1922 —
211
stämmans ordförande ingiva diariibevis över att han besvärat sig, vid äventyr att
beslutet eljest ginge i verkställighet. I ett kungl. brev den 21 oktober 1864 hade
ytterligare uttalats, att om klagande försummade iakttaga föreskriften om dylikt
ingivande av diariiutdrag, kunde beslutet gå i verkställighet, ehuru besvären än¬
dock skulle av K. B. prövas. Skulle således en klagande genom att anföra be¬
svär kunna förhindra, att ett kommunalt beslut, som han ansåge oriktigt eller
oklokt, till skada för kommunen eller honom själv bringades till verkställighet,
finge icke hans rätt därutinnan förminskas, därigenom att kungörandet av proto¬
kollsjusteringen onödigtvis uppskötes och klagotiden därigenom framflyttades.
Likaså vore det naturligtvis av den största betydelse, att därest besvär över ett
kommunalstämmobeslut icke fördes, detsamma snarast möjligt vunne laga kraft.
Vad Ljungsjö i sitt yttrande uttalat gåve mig anledning antaga, att Ljung¬
sjö måhända icke tillräckligt beaktat dessa synpunkter. Ehuru Berzén, enligt
vad Ljungsjö själv uppgivit, begärt, att justeringen av det ifrågavarande kom-
munalstämmoprotokollet skulle tillkännagivas å Kristihimmelsfärdsdag den 13 maj
1920, och ehuru det varit bekant, att gudstjänst i Bo församlings kyrka icke
skulle hållas söndagen den 16 maj, hade Ljungsjö likväl avböjt Berzéns anmodan
under framhållande, att Ro sockens kungörelser borde uppläsas i Rimbo försam¬
lings kyrka sistnämnda dag. Likaledes hade Ljungsjö anfört, att enligt hans
mening söndagen vore ordinarie kungörelsedag. Under hänvisning till vad jag
nyss anfört måste jag beteckna den uppfattning, som legat till grund för vad
Ljungsjö sålunda anfört, såsom oriktig.
Allenast det förhållandet, att lagstiftaren bestämt, att kungörelser av ifråga¬
varande beskaffenhet skulle äga rum icke blott på söndag utan även å helgdag,
gåve oförtydbart vid handen, att ärenden kunde vara av så brådskande beskaffen¬
het, att en dem vidkommande kungörelse icke finge uppskjutas till nästa söndag
utan skulle äga rum å närmaste helgdag. I motsats till vad Ljungsjö framhållit
ansåge jag därför lagen böra sålunda tolkas, att kommunala tillkännagivanden av
här ifrågavarande beskaffenhet i regel skulle ske å först infallande sön- eller helg¬
dag. Endast i fall, då det vore alldeles uppenbart, att någon skada av ett upp¬
skov från helgdag till nästa söndag icke kunde uppkomma, finge tillkännagi¬
vandet framflyttas. Men avgörandet därutinnan ankomme givetvis å tjänstförrät-
tande pastor, och det torde i många fall vara vanskligt att genom uppskov på¬
taga sig ansvaret för att ett ärende uppehölles.
Slutligen ansåge jag mig böra framhålla, att då inom lagstiftningen i alle¬
handa avseenden lagts stor betydelse vid kungörelserna från predikstolen, religiösa
hänsyn — huru upphöjda dessa än i och för sig kunde vara — icke finge verka
förryckande på den kraft och verkan, kungörelserna vore avsedda att äga.
Som emellertid i det i klagoskriften omförmälda fallet någon skada icke upp¬
stått genom framskjutandet av kungörelsen om protokollsjusteringen, hade jag
allenast velat giva Ljungsjö del av min åsikt i själva principfrågan; och vore
ärendet därmed avskrivet såsom ej föranledande vidare åtgärd.
1922 —
212
10. Fråga om skyldighet för landsfiskal att på begäran av enskild
part delgiva stämningar och domstols beslut.
Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten Georg Branting här
anhängiggjort ärende och i ett av Kungl. Maj:t genom utslag den 1 december
1920 avgjort mål inhämtas följande:
Sedan landsfogden Edvin Nordlund, å tjänstens vägnar, ävensom Bälter Johan
Andersson i Östnor och åtta hans medparter såsom målsägare vid Sårna och Idre
tingslags häradsrätt enligt 15 kap. 22 § strafflagen yrkat ansvar å Per Erhard
Hägg från Ockelbo jämte tolv andra skogsarbetare, meddelade häradsrätten den
17 maj 1920 utslag i målet, därvid häradsrätten på anförda skäl jämlikt 1 mom.
i nyssnämnda lagrum dömde Hägg och hans medparter till straff från fängelse
3 månader till straffarbete 6 månader samt förpliktade dem gemensamt och vem
bäst gälda gitte att till målsägarna utgiva skadestånd och ersättning för rätte¬
gångskostnaden ävensom att ersätta statsverket förskjutna vittneslöner. Tillika
ålades Hägg jämte fem av hans medparter, vilka under målets handläggning
hållits häktade och i rättegången biträtts av Branting, att likaledes gemensamt
och vem bäst gälda gitte ersätta vad statsverket utgivit till Branting. Härads¬
rätten förordnade, att nämnda parter skulle förbliva i häkte och att ytterligare
fyra av de tilltalade skulle träda i häkte och där kvarbliva, till dess utslaget vun¬
nit laga kraft eller annorlunda förordnats.
Över häradsrättens utslag anfördes besvär i Svea hovrätt av Nordlund samt
Hägg och åtta av hans medparter genom Branting såsom ombud. Av Häggs
in edklagande voro fem häktade och tre på fri fot. Hägg och hans medklagande
yrkade, att hovrätten måtte befria dem från ansvar eller mildra straffen ävensom
nedsätta ådömda skadeståndsbelopp samt förordna om de häktades försättande
på fri fot.
Efter föredragning av målet beslöt hovrätten den 15 juni 1920, att Hägg
och övriga häktade icke skulle vidare hållas i häkte samt att besvären skulle utställas
till delgivning med Nordlund och målsägarna.
I kommunikationsresolutionen föreskrevs, att det skulle åligga Hägg och hans
medparter i hovrätten att inom 20 dagar från den 22 juni 1920 eller senast den
12 juli 1920 ej mindre uttaga besvärshandlingarna samt tillställa vederparterna
dem i huvudskrift eller besannad avskrift än ock till hovrätten återställa hand¬
lingarna eller ingiva styrkt avskrift därav samt inkomma med intyg om delgiv-
ningen och dagen därför. Intyget skulle vara utfärdat av två stämningsmän,
emot vilka ej förekomme jäv, som om vittnen vore stadgat, eller av landsfiskal,
stadsfogde eller notarius publicus eller av svensk konsul eller vid svenskt kon¬
sulat anställd tjänsteman. Skriftligt erkännande om delgivning skulle gälla så¬
som fullt bevis, om det vore bestyrkt av en ojävig stämningsmän. Vore ej ve-
terligt, var vederpart uppehölle sig, skulle Hägg och hans medparter hava att
inom nämnda för dem stadgade tid återställa besvärshandlingarna och styrka
berörda förhållande. Hade ej, då målet företoges till avgörande, till hovrätten
inkommit bevis, att delgivningen skett före utgången av den för ingivande av
delgivningsbevis bestämda tid, och vore ej heller förklaring avgiven, eller vore
— 1922 —
213
ej besvärshandlingarna återställda eller styrkt avskrift därav ingiven, då målet
skulle avgöras, hade Hägg och hans medparter förlorat sin talan.
Sedan besvärshandlingarna uttagits från hovrätten av Branting, översändes
de av Wilhelm Hellbergs advokatbyrå i Stockholm till landsfiskalskontoret i Mora
med brev den 28 juni 1920, däri anhölls om delgivning med Nordlund och måls¬
ägarna samt att handlingarna, försedda med delgivningsbevis, skulle mot post¬
förskott få emotses. Delgivning skedde den 9 juli med sex och den 10 juli med
en av målsägarna, varemot två av dem ej kunde anträffas. Besvärshandlingarna
återsändes därefter av landsfiskalen A. J. Holmquist till Hellbergs advokatbyrå,
och översände Holmquist jämväl det från advokatbyrån mottagna brevet, varå
han den 12 juli 1920 tillskrivit, att han hade äran »härmed» återställa kommu-
nikationsakten med delgivningsbevis, att tvänne av målsägarna icke kunnat an¬
träffas, varom bevis vore åtecknat handlingarna, samt att kostnaderna utgjorde
19 kronor 52 öre jämte porto enligt bilagd räkning. Räkningen var kvitterad
den 12 juli av stämningsmannen Lars Blomqvist, som på uppdrag av Holmquist
delgivit sju av målsägarna besvärshandlingarna. Försändelsen, som belädes med
postförskott och, såvitt påskriften å kuvertet angiver, befordrades i vanlig ordning,
aviserades Hellbergs advokatbyrå den 14 juli.
I en efter stängningstiden den 12 juli 1920 å hovrättens aktuariekontor in¬
lämnad, den 13 juli 1920 diariiförd skrift anhöll Branting hos hovrätten med
anledning därav att besvärshandlingarna då ännu icke återkommit från Holm¬
quist om anstånd med fullgörande av delgivningsskyldigheten. Som besvärshand¬
lingarna icke blivit delgivna Nordlund, översände Hellbergs advokatbyrå dem till
en advokatbyrå i Falun, som ombestyrde, att handlingarna den 21 juli delgåvos
Nordlund, och därefter sände dem till Holmquist för delgivning med de två
återstående målsägarna. Med bevis, att den ena av dem fått del av besvärshand¬
lingarna den 23 juli 1920 och att den andra icke kunnat anträffas, återställde
Holmquist därefter handlingarna till Hellbergs advokatbyrå.
Från Nordlund inkom icke till hovrätten förklaring över besvären, men t. f.
landsfogden Sven Lindeberg yrkade i en den 4 augusti 1920 till hovrätten ingiven
skrift, att besvären, enär de delgivits Nordlund först den »22» juli 1920, icke
måtte upptagas till prövning.
I utslag den 21 oktober 1920 yttrade hovrätten: Enär Hägg och hans med-
klagande — som inom den bestämda tiden tillställt Bälter Johan Andersson,
Bälter Per Andersson, Krång Karl Andersson, Skerf Karl Persson, Anders Jakobs¬
son, Jyris Fredrik Andersson och Jvris Erik Andersson besvärshandlingarna
samt i hovrätten företett den 10 juli 1920 utfärdat intyg, att Bälter Karl Anders¬
son och Bogg Karl Eriksson sökts vid flera tillfällen utan att kunna anträffas
och att upplysning vunnits, att de vistades på avlägsen ort på skogsarbete, även¬
som intyg av den 23 juli 1920, att Bogg Karl Eriksson då delgivits besvärs¬
handlingarna och att Bälter Karl Andersson ånyo förgäves eftersökts, därvid ej
heller säker uppgift om hans vistelseort kunnat erhållas — däremot först efter
den 12 juli 1920 verkställt delgivning med Nordlund och anstånd med fullgö¬
rande av Hägg och hans medklagande åliggande delgivningsskyldighet bort sökas
senast sistnämnda dag, men gjord anhållan om anstånd i berörda hänseende till
— 1922 —
214
hovrätten inkommit först den 13 juli samt från Nordlund eller vikarie för honom
icke inkommit förklaring över besvären, utan Lindeberg allenast yrkat, att be¬
svären, enär de delgivits Nordlund först den »22» juli 1920, icke måtte upptagas
till prövning, funne hovrätten, utan avseende å förberörda anhållan om anstånd
med delgivnings verkställande, Hägg och hans medklagande hava förlorat sin
talan. Vidkommande Nordlunds besvär funne hovrätten skäl ej vara anfört, som
föranledde ändring i häradsrättens utslag.
Över hovrättens utslag anförde Hägg och hans medklagande besvär samt
anhöllo tillika att, därest besvären ej vunne avseende, Kungl. Maj:t måtte av
nåd befria dem från de ådömda straffen eller medgiva nedsättning däri.
Kungl. Maj:t fann genom utslag den 1 december 1920 ej skäl göra ändring
i hovrättens utslag men nedsatte av nåd straffen för fyra av de bos Kungl. Maj:t
klagande samt medgav för eu av dem anstånd enligt lagen den 28 juni 1918
angående villkorlig straffdom med straffets verkställande.
I en hit ingiven klagoskrift anförde Branting därefter bland annat följande:
Att Hellbergs advokatbyrå för delgivning av besvärshandlingarna hän vänt
sig till vederbörande myndighet i Mora vore riktigt, enär samtliga målsägarna
vore bosatta i och omkring Mora. Nordlund vore visserligen bosatt i Falun,
varför det måhända varit mera praktiskt att dit direkt översända handlingarna.
Men dels hade Nordlund vid denna tid ofta vistats i Mora, som hörde till hans
»fögderi», bland annat i egenskap av åklagare i de omtalade Målerin-målen, och
dels vore praxis i dylika fall, att handlingarna befordrades till någon viss stäm-
ningsman, vilken, om det ej passade honom själv att verkställa delgivningen,
befordrade ärendet till annan stämningsman. I detta fall hade Holmquist varken
vid ärendets mottagande eller senare funnit anledning framställa någon anmärk¬
ning mot, att han erhållit uppdrag att delgiva landsfogden, utan Holmquist hade
tvärtom åtagit sig uppdraget. När den 12 juli börjat närma sig, men ingenting
avhörts från Mora, hade man telefonerat från Hellbergs advokatbyrå till Holm¬
quist för att påminna om ärendet. Detta hade skett vid minst två olika tillfällen,
och det vore bevisligt, att vid det ena av dessa tillfällen Holmquist personligen
åtagit sig att i behörig tid återsända handlingarna, naturligen försedda med så¬
dant delgivningsbevis, varom varit fråga, ett åtagande, som ju i och för sig varit
naturligt, då det blott innefattat Holmquists plikt. Att fataliedagen varit den 12
juli 1920 hade tydligt framgått av hovrättens resolution, och vid telefonsamtalet
hade Holmquist icke visat någon okunnighet om denna dag. Holmquist hade
låtit två försummelser komma sig till last. Han hade icke avsänt kommunika-
tionshandlingarna från Mora förrän den 12 juli, varför de självklart icke kunnat
ingivas samma dag till hovrätten. Holmquist hade vidare försummat att full¬
göra uppdraget att låta delgiva Nordlund. Icke någon som helst åtgärd hade
Holmquist vidtagit för Nordlunds delgivande, ehuru han naturligen insett, vilka
konsekvenser en underlåtenhet i berörda avseende måst medföra.
Branting fortsatte: Om den av Hellbergs byrå den 12 juli till hovrätten in¬
givna ansökningen om uppskov med kommunikationshandlingarnas ingivande
hade i målet varit mycket tal, i det man å hovrättens aktuariekontor ansett
— 1922 -
215
nämnda ansökan rätteligen böra betraktas såsom inkommen först den 13 juli,
under det att från klagandesidan hos Kungl. Maj:t styrkts, att ansökningen ingi¬
vits och mottagits den 12 juli å hovrättens aktuariekontor av en där tjänstgö¬
rande amanuens. Liksom hovrätten hade Kungl. Maj:t icke kunnat fästa avseende
vid ansökningen, synbarligen därför, att den oavsett ingivningsdagen i allt fall
icke kunnat bifallas, enär Hägg och hans medklagande icke kunnat visa, att
Nordlund blivit före den 12 juli ens eftersökt. Det kunde visserligen sägas be¬
träffande den skada, som därigenom tillkyndats Hägg och hans medklagande, att,
när målet nådevägen bringats under Kungl. Maj:ts avgörande, de i praktiken fått
sina straff sakligt bedömda och jämkade. Men vad som icke kunnat av Kungl.
Maj;t rättas, hade varit målsägarnas skadeståndskrav, vilka, ehuru ostyrkta, fast¬
ställts av häradsrätten utan jämkning. I hovrätten hade Hägg och hans medklagande
förebragt bevisning om skadeståndskraven, varav deras orimlighet tydligt fram¬
gått, men i och med målets desertförklarande hade häradsrättens utslag därutinnan
blivit oryggligt. Detta hade sannolikt medfört ruin för några av svarandena,
vilka med sina tillgångar fått ensamma bära den svarandena solidariskt åvilande
skadeståndsplikten. På denna punkt hade för Hägg och hans medklagande
tvivelsutan förorsakats en stor skada genom Holmquists försummelse. Saken
läge onekligen så till, att det skulle lända Holmquist till en viss moralisk upp¬
rättelse, om han kunde visa, att han handlat blott av glömska eller förbiseende,
ehuru Holmquist dock på ett eklatant sätt brutit mot den i 11 kap. 37 § rätte¬
gångsbalken stadgade och honom bindande stämningsmannaeden att redligen och
utan försumlighet uträtta de delgivningsärenden, som åt honom anförtroddes.
Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat Holmquist att inkomma med
yttrande, anförde han i avgivet utlåtande bland annat följande:
Vad först vidkomme kommunikationsaktens översändande till Holmquist,
hade Branting icke på något sätt, vare sig genom telefon, telegraf eller annor¬
ledes, såsom alltid från andra håll brukade ske, efterhört, om Holmquist vore villig
eller hade tillfälle att verkställa delgivning med i orten boende personer. Holm¬
quist hade vid denna tid vistats på tjänsteresor ute i sitt distrikt för utredningar
i brottmål och andra tjänstesaker av brådskande natur. Vid Holmquists hem¬
komst från en tjänsteresa på aftonen den 5 juli 1920 hade den förevarande hov¬
rättsakten legat på hans bord. Påföljande dag hade Holmquist på grund av
brådskande tjänstegöromål ej haft tid att ägna någon åtgärd åt akten. På mor¬
gonen den 7 juli och följande dagar hade efterspaningar i orten anställts dels
av Holmquist själv och dels av stämningsmannen Blomqvist efter de målsägare,
som varit bosatta i orten, av vilka en del anträffats och i behörig ordning del¬
givits avskrifter av kommunikationsakten. Endast sju av målsägarna hade sitt
hemvist inom Holmquists tjänstgöringsdistrikt, varemot Jyris Erik Andersson
och Jyris Fredrik Andersson hade sitt hemvist i annat distrikt. Oaktat Holm¬
quist icke åtagit sig uppdraget, vilket han vid denna tid näppeligen haft tid att
utföra, hade han gjort allt vad i hans makt stått för att kunna få så många
som möjligt delgivna i orten. Men som de personer, vilka skulle delgivas, till
största delen varit skogsarbetare, som vistats på långt avlägsna platser från sitt
— 1922 —
216
hemvist, hade det varit absolut omöjligt att på den korta tid, som stått Holmquist
till buds, hinna anträffa alla. Då detta icke varit möjligt och då Holmquist vid
sin hemkomst från delgivningsresa på aftonen den 10 juli erhållit meddelande om,
att det varit telefon från Hellbergs byrå om akten, hade Holmquist påföljande dag
sänt den i befintligt skick i expressbrev till byrån, för att akten skulle komma fortare
fram. Brev med upplysning om förhållandena hade avgått en dag senare. Be¬
träffande underlåtenheten att delgiva Nordlund handlingarna hade Holmquist icke
kunnat tänka sig annat än att hans namn i advokatbyråns brev influtit av miss¬
tag. Det hade varit uteslutet, att Holmquist, som bodde 10 mil från Falun,
skulle i så stor utsträckning kommissionera för Bran ting, att Holmquist skulle
begära tjänstledighet och resa genom fem andra landsfiskalsdistrikt till Falun för
att delgiva Nordlund, vilken vore där bosatt och även därstädes hade sin stations¬
ort. Holmquist hade vid ett tillfälle sammanträffat med Nordlund och nämnt
för honom, att besvären vore ute för kommunikation. Därpå hade han svarat,
att då finge han nog del av dem genom K. B. eller annan myndighet i Falun.
I avgivna påminnelser anförde Branting bland annat följande:
Den tid, som för besvärs kommunicering stode till parts förfogande, tilläte
icke några föregående underhandlingar med vederbörande landsfiskal eller stäm-
ningsman på landsbygden. Talet om Holmquists villighet att verkställa delgivning
syntes giva vid handen, att han trodde sig äga rätt att godtyckligt avvisa del-
givningsuppdrag inom sitt distrikt. En dylik uppfattning vore icke överensstäm¬
mande med gällande författningar. Beträffande Holmquists uppgift, att han den
11 juli sänt besvärshandlingarna i expressbrev till Hellbergs byrå, åberopade
Branting, att Holmquist själv daterat sitt brev den 12 juli och icke den 11 eller
10 juli samt att fjärdingsmannen kvitterat sin räkning den 12 juli. Av ku¬
vertet till försändelsen, som funnes kvar, framginge, att akten icke sänts såsom
expressbrev utan mot postförskott, varigenom försändelsens utbekommande för¬
dröjts mera än om försändelsen gått med vanligt brev. Holmquist hade stått
fullkomligt främmande för den utvägen att, om han icke själv kunde delgiva
Nordlund, sända akten vidare till Falun. Som intet hinder förelegat att så göra,
måste man komma till antingen den förklaringen, att Holmquist med avsikt för¬
summat delgivningen med Nordlund, eller att Holmquist aldrig observerat, att han
erhållit uppdrag att delgiva med Nordlund. Sistnämnda förklaring vunne stöd
genom att jämföras med en av Holmquist till pressen avgiven deklaration, att
han aldrig erhållit uppdrag att delgiva Nordlund. Efter Holmquists förklaring
kvarstode, att han för sent återsänt kommunikationshandlingarna, att Holmquist,
trots uppdrag, intet gjort för att delgiva Nordlund, ehuru Holmquist i Mora
träffat och samtalat med Nordlund, samt att Holmquist genom oriktiga uppgifter
sökt överskyla sitt handlingssätt.
Från centralpostkontoret i Stockholm har jag införskaffat adresskortet till
den ifrågavarande postförskottsförsändelsen, vilket adresskort avstämplats å av-
sändningsorten Mora först den 13 juli 1920.
— 1922
217
1 11 kap. 37 § rättegångsbalken, sådant lagrummet lyder enligt lagen den
10 juli 1899, stadgas, att underrätt förordne vissa män att, då de därom anlitas,
delgiva stämningar och domstolars beslut, så ock eljest verkställa delgivning av
handlingar. Dessa stämningsmän gånge inför rätten ed, att de redligeu och utan
försumlighet skola uträtta de delgivningsärenden, som åt dem uppdragas. Fjär¬
dingsman vare utan särskilt förordnande stämningsmän; så och nämndeman, där
denne åtager sig delgivningsuppdraget. Förteckning å dem, som äro till stäm¬
ningsmän förordnade, skall finnas anslagen å rättens dörr samt å landet hållas
tillgänglig hos häradshövdingen.
38 § första stycket i samma kapitel innehåller följande bestämmelser:
Intyg av två stämningsmän, emot vilka ej förekommer jäv, som om vittnen
är stadgat, galle såsom fullt bevis att delgivning blivit så verkställd, som intyget inne¬
håller. Enahanda vitsord tillkomme intyg, som meddelats av kronofogde, stads¬
fogde, länsman eller notarius publieus eller av svensk konsul eller vid svenskt
konsulat anställd tjänsteman, så ock intyg av fjärdingsman, då han verkställt
delgivningen efter förmans uppdrag. Skriftligt erkännande om delgivning vare
ock, där det är genom intyg av en ojävig stämningsmän bestyrkt, ansett såsom
fullt bevis om delgivningen.
Genom bestämmelserna i 37 och 38 §§ It kap. rättegångsbalken avsågs icke
att skapa någon viss uteslutande form för stämnings delgivning. I första hand
skulle fortfarande de allmänna bevisreglerna gälla. Men i 27 kap. 6 § rättegångs¬
balken är uttryckligen stadgat, att rörande delgivning av till hovrätt inkomna
besvärshandlingar fordras sådant intyg, som ill kap. 38 § sägs. Sistnämnda
stadgande tillkom på den grund, att man ansåg det vara av särskild vikt, att
det intyg om handlingarnas delgivning, som skulle ingivas till hovrätten, så vitt
möjligt, erbjöde nöjaktiga garantier för tillförlitligheten av däri meddelade upp¬
gifter.
Varken i 11 kap. rättegångsbalken eller i instruktionen för landsfiskalerna
den 14 december 1917 stadgas någon skyldighet för landsfiskal att, då han därom
anlitas av enskild part, å tjänstens vägnar delgiva stämningar eller domstols be¬
slut. Det bör från början fastslås, att någon sådan skyldighet för landsfiskal icke
finnes.
Detta framgår även av tillkomsten av bestämmelserna i 37 och 38 §§ 11
kap. rättegångsbalken.
I lagkommitténs 1826 avlämnade förslag till civillag upptogs i 11 kap. 24 §
rättegångsbalken det stadgandet, att rättens betjänte skulle vara pliktiga att stäm¬
ningar inom domsagan kungöra, då de därom anlitades. Vittnesbörd av nämnde¬
man eller edsvuren rättsbetjänt eller av kronofogde, stadsfogde eller länsman, att
stämning av honom i närvaro av annan ojävig man rätteligen blivit kungjord,
ägde vitsord.
Lagkommittén yttrade härom i motiven följande: »Såsom owillkorlig tjenste-
pligt må det wäl ej åläggas Nämndeman, Kronofogde eller Länsman, att gå
parter till hända med stemningars kungörande; men om de godwilligt lemna bi¬
träde i denna del, har Commiteen ansett deras vittnesbörd böra, lika med betyg
af embets- eller tjenstemän i andra fall, medföra witsord utan beedigande. Der-
28 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års riksdag.
218
emot har Commiteen förklarat Rättens betjente skyldige att kungöra stemningar,
när de derom anlitas; och intyg af dem, i fall de äro edswurne, måste äga samma
vitsord, som de förutnämndas. För säkerhetens skuld, har dock Commiteen an¬
tagit, att annan ojälwig man alltid skall wara tillstädes, då stemning af tjenste¬
man kungöres.»
Äldre lagberedningen föreslog i sitt förslag till rättegångsbalk förordnande
av särskilda stämningsmän. I rättegångsbalken, förra delen, 11 kap. 24 § upp¬
togs följande stadgande: »I hvarje domsaga skola af Rätten wissa män förord¬
nas att stämningar kungöra, då de derom anlitas; och gången de inför Rätten
ed, att de redligen och utan försumlighet skola de stämningsärenden uträtta, som
dem uppdragna varda. Nämndeman, kronofogde, stadsfogde eller länsman ware
ock stämningsmän, utan särskildt förordnande, om han stämnings kungörande
sig åtager. Bevis af twå stämningsmän äge witsord derom, att stämning blifwit
af dem så kungjord, som de i bewiset intyga.»
I motiven anfördes att, »enär det ej kan antagas såsom owillkorlig tjenstepligt
för nämndeman eller kronobetjent att kungöra stämningar i enskilda iwistemnl, har
Beredningen ansett nödigt, att wissa edswurna så kallade stämningsmän finnas i
hwarje domsaga, till hwilka parter må wända sig för att få sina stämningar be¬
hörigen kungjorda. Ett stadgande härom är således infördt i 24 §.»
Enligt förslaget till senare delen av rättegångsbalken skulle nyssnämnda
stadgande även tillämpas inom straffprocessen.
I kungl. förordningen den 10 augusti 1x77 angående stämningsmän stadgades,
att å landet skulle häradsrätten och i stad rådhusrätten förordna vissa män att,
då de därom anlitades, delgiva stämningar och domstolars beslut så ock verkställa
delgivning, som i utsökningsmål förekomme. Kronofogde, stadsfogde, länsman
eller nämndeman skulle ock vara stämningsmän utan särskilt förordnande, »om
han det sig åtager».
Det 1899 till högsta domstolens granskning remitterade förslaget till ny stäm¬
ningslag innehöll i sista punkten i första stycket av 37 §, att kronofogde, stads¬
fogde, länsman eller nämndeman skulle vara stämningsmän utan särskilt förord¬
nande, om han det sig åtoge. Efter anmärkning inom högsta domstolen uteslötos
i den kungl. propositionen ur nyssnämnda punkt kronofogde, stadsfogde och
länsman såsom stämningsmän, och bibehöllos sålunda i 37 § såsom stämnings¬
män allenast två kategorier, nämligen särskilt förordnade sådana och nämndemän,
om de åtoge sig uppdraget. Sedan förslaget behandlats i riksdagen, erhöll 37 §
sin nuvarande lydelse.
I belysning härav böra de nuvarande bestämmelserna i 11 kap. rättegångs¬
balken läsas. Att landsfiskal icke är pliktig att åtaga sig ett av enskild part
lämnat delgivningsuppdrag står även bäst i överensstämmelse med den vittom¬
fattande tjänst, landsfiskalen innehar. Delgivningsarbetet såsom åliggande har
lämpligen ansetts kunna anförtros åt personer i mindre ansvarsfylld ställning.
Däremot äro såväl fjärdingsmän som särskilt förordnade stämningsmän skyldiga
att utföra de delgivningsuppdrag, som lämnats dem. Denna skyldighet torde
gälla beträffande fjärdingsman allenast för det område, där han är fjärdingsman,
och beträffande särskilt förordnad stämningsmän för domsagan eller det område,
— 1922 —
219
som eljest kan bliva bestämt. Nämndeman är skyldig att verkställa allenast de
delgivningsuppdrag, som han åtagit sig.
Frågan, huruvida av de tre kategorier stämningsmän, som omnämnas i 37
§ 11 kap. rättegångsbalken, de särskilt 1'örordnade stämningsmännen och nämn¬
demännen i händelse av försummelse äro underkastade tjänstemannaansvar, torde
kunna bliva föremål för olika meningar. Men denna fråga behöver för närva¬
rande icke besvaras. Att fjärdingsman såsom polisman måste anses fullgöra åt
honom lämnade delgivningsuppdrag under tjänstemannaansvar synes otvivelaktigt.
Däremot är det ingalunda otvivelaktigt, att en stämningsmän, vare sig en
särskilt förordnad eller en fjärdingsman eller eu nämndeman, utan vidare är
skyldig att med posten återsända delgivningshandlingar till den enskilde upp¬
dragsgivaren. Nya lagberedningen, som i sitt förslag till rättegångsordning icke
ansåg sig böra upptaga detalj föreskrifter angående stämning, yttrade, att bestäm¬
melser, som medförde möjlighet att med posten översända handlingar till myn¬
digheter och att dessa skulle med posten återsända handlingarna till den enskilda
parten, vore med allt fog åstundade av den allmänna meningen. Redan genom
kungl.' kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande av kommissionärer hos
statsdepartementen och vissa ämbetsverk in. fl. slog man in i den riktning, nya
lagberedningen utpekat, I domsagestadgan finnas bestämmelser om kommissionär
hos domhavande. Enligt kungl. kungörelsen den 14 december 1917 om lands¬
fiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål m. m. stadgas i vissa bestämt
angivna fall skyldighet för utmätningsman att till sökande översända handlingar.
Men i kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättnings-
män för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. in. namnes intet
om eu sådan skyldighet i allmänhet. En dylik skyldighet för stämningsmän
kan därför icke lagligen anses föreligga, Det vore icke heller rimligt att begära,
att en stämningsmän på egen risk och bekostnad skulle vara pliktig återsända
handlingarna till en för honom alldeles okänd uppdragsgivare. Hava däremot
penningar förskotterats eller anser sig stämningsmännen äga visshet om att ge¬
nom postförskott få ersättning för sina utlägg, vore det icke förenligt med god
rättsuppfattning, om han icke visade den sökande allmänheten tillmötesgående.
Därest landsfiskal anser förenligt med sina tjänsteåligganden, har han befo¬
genhet att åtaga sig ett delgivningsuppdrag. Därvid, likasom då landsfiskal för sin
egen tjänst delgiver stämning eller av annan myndighet anmodas verkställa del¬
givning, komma bestämmelserna i 11 kap. 38 § rättegångsbalken till tillämpning.
Har landsfiskal för enskild parts räkning åtagit sig att fullgöra ett delgivningsuppdrag,
ligger det i sakens natur, att han skall fullgöra uppdraget med den största punkt¬
lighet. Allmänheten måste äga denna trygghet, då den vänt sig till offentlig
myndighet. Tjänstens anseende kräver det ovillkorligen. Likasom fjärdingsmannen
måste landsfiskalen anses utföra ett delgivningsuppdrag under tjänstemannaan¬
svar. Det är med den Händighet, han äger såsom tjänsteman, som han fullgör
uppdraget, och hans intyg om delgivning får sitt högre vitsord just på den grund,
att han är tjänsteman. ' Men ifråga om hans skyldighet att med posten återsända
delgivningshandlingar till enskild part gäller detsamma, som nyss anförts beträf¬
fande stämningsmän.
— 1922
220
Vad jag nu berört upptog jag i en till Holmquist avlåten ämbetsskrivelse,
däri jag vidare yttrade följande:
I det nu förevarande fallet skulle tiden för delgivning av hovrättens kom-
munikationsbeslut räknas från den 22 juni 1920. Icke förrän sex dagar där¬
efter hade besvärshandlingarna avsänts till Holmquist från Hellbergs advokat¬
byrå. Därefter syntes de hava kvarlegat en vecka i Holmquists bostad eller på
hans kontor, utan att från advokatbyråns sida företagits någon åtgärd för att efter¬
höra, om de framkommit eller om Holmquist åtoge sig delgivningsuppdraget.
Enligt vad Holmquist själv uppgivit, som jag icke ansåge mig böra betvivla, hade
handlingarna kommit i Holmquists hand först den 5 juli på aftonen vid hem¬
komsten från tjänsteresa, och påföljande dag hade Holmquist på grund av bråd¬
skande tjänstegöromål ej haft tid att företaga någon åtgärd i saken.
Då handlingarna måst återsändas till Stockholm senast den 11 juli, hade
för delgivningens utförande återstått allenast en tid av fyra eller möjligen fem
dagar. Hade Holmquist icke ansett sig kunna mottaga uppdraget, hade — även
om något stadgande ej kunde åberopas — rättssäkerheten fordrat, att Holmquist
genast meddelat detta till advokatbyrån eller återsänt handlingarna till densamma.
Om handlingarna återsänts, torde de hava ankommit till Stockholm den 8 juli’
varefter det uppenbarligen blivit för sent att hinna till den 12 juli anskaffa del-
givnings- eller eftersökningsbevis angående samtliga svarandeparter.
Holmquist hade i sin förklaring anfört, att han icke åtagit sig det ifråga¬
varande delgivningsuppdraget, men att han gjort allt vad i hans makt stått för
att kunna få så många som möjligt delgivna i orten. Genom att Holmquist
börjat handlägga delgivningsärendet utan att för uppdragsgivaren tillkännagiva,
att hans handlande icke finge anses som ett mottagande av uppdraget, måste
Holmquist likväl anses hava åtagit sig detsamma. Vid sådant förhållande hade
det ålegat Holmquist att utföra uppdraget med den största omsorg. Sex av
målsägarna hade erhållit del av besvären den 9 juli och en den 10 juli, varjämte
Holmquist beträffande de övriga två målsägarna den 10 juli attestera^ att de
vid flera tillfällen sökts utan att kunna anträffas. Men därmed hade uppdraget
icke varit fullgjort.
I 27 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken stadgades, att om klaganden
före utgången av den tid, som vore bestämd för ingivande av delgivningsbevis
och återställande av besvärshandlingarna, hos hovrätten sökt anstånd med full¬
görande av vad honom i sagda hänseende ålåge, kunde hovrätten sådant anstånd
på viss tid bevilja, när skäl därtill vore.
I 7 § av samma kapitel bestämdes, att om i fall, som i 6 § avsåges, ej vore
veterlig!, var klagandens vederpart sig uppehölle, skulle klaganden inom stadgad
tid återställa besvärshandlingarna, varefter hovrätten meddelade nytt föreläggande.
Då i varje fall två av målsägarna icke kunnat anträffas, hade Holmquist i
enlighet med nyssnämnda bestämmelser bort återsända handlingarna så tidigt,
att de med begäran om anstånd kunnat företes i hovrätten senast den 12 juli.’
Genomläsningen av Holmquists förklaring hade givit mig anledning förmoda,
att innehållet i nyssnämnda stadganden fallit Holmquist ur minnet. Likväl torde
Holmquist under sin långa tjänstgöringstid vid flerfaldiga tillfällen kommit i
- 1922
22 L
beröring därmed. En hänvisning till desamma med tydliga föreskrifter hade ju
återfunnits i hovrättens kommunikationsresolution.
I förklaringen hade Holmquist uppgivit, att han återsänt handlingarna med
expressbrev den 11 juli och att han avsänt ett brev med upplysning om för¬
hållandena en dag senare. Med hänsyn till vad ovan anmärkts hade jag funnit
denna Holmquists uppgift oriktig. Försändelsen, innehållande besvärshandlingarna,
torde ej hava inlämnats på postkontoret i Mora förrän den 13 juli, och vid en be¬
siktning av besvärshandlingarna i huvudskrift, vilka jämte övriga handlingar i
besvärsmålet av mig införskaffats, hade framgått, att dessa handlingar varit dub¬
belvikta, passande för det för mig företedda kuvertet, som med innehåll aviserats
Hellbergs advokatbyrå den 14 juli. Det finge antagas, att Holmquists uppgifter
i denna del, som sålunda icke överensstämde med verkliga förhållandet, berott
därpå, att Holmquist missmint sig. Skulle berörda uppgifter varit medvetet vilse¬
ledande, skulle jag funnit detta synnerligen betänkligt.
Genom att, på sätt som skett, underlåta att i rätt tid återsända besvärshand¬
lingarna hade Holmquist oemotsägligt gjort sig skyldig till en försummelse vid
fullgörande av delgivningsuppdraget.
Vidare hade i brevet den 28 juni 1920 från Hellbergs advokatbyrå framställts
begäran, att besvärshandlingarna även skulle delgivas Nordlund. Därvid hade
det otvivelaktigt legat nära till hands att antaga, att — såsom Holmquist fram¬
hållit — ett misstag förelåge. Aven om en landsfiskal åtagit sig ett delgivnings-
uppdrag, kunde han icke utan vidare anses skyldig att företaga delgivning utom
sitt distrikt. Att i detta fall en avlägse boende landsfiskal skulle avsiktligt an¬
modats delgiva handlingarna med sin långt bort i residensstaden boende chef,
kunde knappast förutsättas. Men som, enligt vad Holmquist själv uppgivit, han
under kommunikationstiden sammanträffat med Nordlund, varvid kommit på tal,
att de ifrågavarande besvären utställts till kommunikation, hade Holmquist bort
vara så förtänksam, att Holmquist delgivit Nordlund besvären. Hade Nordlund
sedermera, såsom Holmquist förmodat, i Falun fått ytterligare del av besvären,
hade detta icke haft något att betyda.
Även därutinnan syntes Holmquist sålunda åtminstone i viss mån hava
brustit i nödig omtanke.
Med hänsyn till vad jag förut anfört och vad genom Holmquists yttrande
blivit upplyst kunde jag emellertid icke finna, att Holmquist i anmärkta hän¬
seenden gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att böra föranleda till
ansvarstalan.
Jag hade genom skrivelsen velat giva Holmquist del av min uppfattning
under förväntan, att Holmquist i framdeles förekommande fall av liknande be¬
skaffenhet skulle hava den i minnet. Ärendet var därmed avskrivet.
Under det gångna året hava i åtskilliga andra ärenden än de ovannämnda
skrivelser avlåtits till olika myndigheter. Sålunda hava skrivelser tillställts: en
länsstyrelse angående dröjsmål med översändande av häktad person till rannsak-
— 1922 —
222
ning, en länsstyrelse angående fråga om uttagande av oriktigt ådömda böter, en
länsstyrelse angående fråga om vissa offentliga kungörelsers införande i tidning,
en länsstyrelse angående beräkning av strafftid, en länsstyrelse angående fråga
om förordnande för förrättningsman beträffande vägdelning, en domhavande an¬
gående felaktiga beslut av häradsrätt i fråga om vittnesjäv, en rådhusrätt angå¬
ende felaktigt utslag i tjuvnadsmål, en kyrkoherde angående rätta tillämpningen
av bestämmelserna om utträde ur statskyrkan, en kyrkoherde angående obehörig
anteckning i skolrådsprotokoll, en landskanslist angående obehörigt uttagande av
kommissionärsarvode, en landsfiskal angående olämpliga yttranden vid polisförhör,
en extra landsfiskal angående underlåtenhet att utlämna maltdrycker, som i sam¬
band med anställt men ogillat åtal tagits i beslag, en stadsfogde angående oriktigt
förfarande vid verkställande av kvarstad å fartyg, en stadsfogde angående oriktigt
uttagande av ersättning för delgivning i baruuppfostringsmål och en fängelse¬
direktör angående rannsakningsfåuges rätt att avsända brev.
- 1922 -
223
III. Framställningar till Konungen.
1 och 2. Framställningar angående förvaltningen av Askims, Västra
och östra Hisings samt Sävedals härads domsaga.
Den 14 januari 1921 avlät jag till Konungen följande framställning:
»Under år 1920 hade jag uppmärksamheten riktad på den arbetsbalans, som
förefanns i några av de större domsagorna.
Vid den inspektion, jag under året företog i Södertörns domsaga, fick jag
anledning att angående domsagans förvaltning göra sådana anmärkningar, att jag
ansåg mig icke kunna underlåta att bringa förhållandena till Eders Kung!. Maj:ts
kännedom. Sedan jag den 17 augusti 1920 avlåtit en underdånig framställning
i ämnet, blevo beträffande domsagans förvaltning de åtgärder vidtagna, vilka
antecknats i min ämbetsberättelse till 1921 års lagtima riksdag sid. 366 o. f.
Enligt vad jag inhämtat, har den för ordinarie domhavanden tidigare beviljade
ledigheten utsträckts till slutet av mars 1921, och domarämbetet uppbäres av en
t. f. domhavande. I enlighet med Eders Kung! Maj:ts beslut skall numera även
en biträdande domare finnas i domsagan.
Den 3 december 1920 företog jag inspektion av Askims, Västra och Ostra
Hisings samt Sävedals härads domsaga. Jag hade nämligen erfarit, att arbetet
jämväl i nämnda domsaga vore betydligt försenat. De omständigheter, som under
inspektionens gång kommo i dagen, voro sådana, att de kunde jämställas med de
förhållanden i Södertörns domsaga, vilka föranledde min skrivelse den 17
augusti 1920.
Vid inspektionen av Göteborgsdomsagan anförde till en början domhavanden,
häradshövdingen Ivar Ernberg följande:
Under tiden från och med hösttinget 1915 till fjärde allmänna sammanträdet
av 1918 års höstting hade Ernberg åtnjutit tjänstledighet på grund av dels offent¬
ligt uppdrag och dels arbete med uppläggande av jordregistret i domsagan. Un¬
der denna tid hade arbetet inom domsagan avsevärt ökats, men, så länge tillgån¬
gen på juridiskt bildade biträden varit tillfredsställande, hade det varit möjligt
att förhindra hopandet av någon arbetsbalans. Kort tid efter den 1 maj 1918
hade emellertid samtliga dåvarande juridiskt bildade biträden lämnat sin anställ¬
ning i domsagan. Den under nämnda tid tjänstgörande t. f. domhavanden hade
därefter fått hjälp av allenast en juris studerande, och Ernberg hade till följd
därav blivit nödsakad hålla fjärde allmänna sammanträdet av 1918 års höstting,
ehuru hans ledighet egentligen ej tilländagått förrän med samma års utgång.
När Ernberg med ingången av 1919 åter tillträtt utövningen av sitt ämbete, hade
det varit under synnerligen svåra omständigheter. A ena sidan visade den steg¬
ring i arbetsbördan, som under krigsåren uppkommit, knappast någon benägen¬
het att avtaga, och å andra sidan saknade Ernberg hjälp av tingsmyudigt biträde.
- 1922 —
224
Även uppsättningen av andra juridiskt bildade biträden var mycket svag. Ern-
berg hade därigenom blivit tvungen att hålla alla sammanträden under vårtinget
1919. En icke obetydlig arbetsbalans hade på grund av dessa förhållanden upp¬
kommit, och det hade därefter trots ett intensivt arbete icke varit Ernberg möjligt
att återställa god ordning inom domsagan. Under maj—augusti 1920 hade Ern¬
berg åtnjutit tjänstledighet och semester och hade därunder varit sysselsatt med
arbetsbalansens avarbetande, men tiden hade icke räckt till för det myckna arbete,
som återstått. Ernberg räknade med att han, om han bleve befriad från övriga
göromål, skulle under ett halvt år eller kanske något mindre tid kunna av¬
arbeta den nuvarande arbetsbalansen. Såsom komme att framgå av Ernbergs redo¬
görelse för ställningen, vore det av synnerlig vikt, att den ledighet, som sålunda
erfordrades, bleve Ernberg beviljad, och Ernberg hemställde om mitt bistånd där¬
till. Vad utförandet av det framtida arbetet anginge, vore det tydligt, att arbetet
inom domsagan för närvarande överstege måttet av en mans krafter. Domsagan
vore emellertid bland dem, som vore i fråga för anställande från och med 1921
av en biträdande domare, och borde redan därigenom en betydande förbättring
inträda. Vidare komme en väsentlig lättnad i domsagearbetet att äga rum, om,
såsom vore föreslaget, Orgryte socken med omkring 25,000 invånare bleve förenad
med Göteborgs stad, vilket väntades ske från 1922 års början. För framtiden vore
sålunda utsikterna att medhinna arbetet i domsagan ljusare.
Sedan jag därefter anhållit, att uppgift måtte lämnas för varje sammanträde,
som icke vore fullt färdigt, antecknades efter häradshövdingen Ernbergs uppgifter
om ställningen följande:
Somliga av de vid sammanträdet för avslutande av 1918 års höstting hand¬
lagda ärendena, hörande till domboken, voro ännu icke uppsatta. Med detta undan¬
tag voro alla sammanträden före det med början den 5 maj 1919 under Ernbergs
ordförandeskap hållna femte allmänna sammanträdet av vårtinget helt avslutade.
Av domboken vid sistberörda sammanträde voro 10 terner uppsatta och återstodo
omkring 8. Vad som var ouppsatt utgjordes av slutligt avgjorda brottmål, däri
böter ådömts, samt en del civila tvister, vari protokollen icke av parterna efter¬
frågats. På grund av ofullständigheten i domboken hade ej heller saköreslängden
vid sammanträdet blivit uppsatt och var följaktligen ej heller expedierad.
Jämväl domboken vid alla under 1919 under Ernbergs ordförandeskap hållna
sammanträden med tremansnämnd var ofullständig. Saköreslängder vid dessa
sammanträden voro icke uppsatta eller avsända.
Av arbetet med det med början den 2 juni 1919 under Ernbergs ordförande¬
skap hållna allmänna sammanträdet återstod uppsättandet av omkring 7 Va terner
av domboken, som var färdigskriven beträffande 12 terner. De ouppsatta målen
voro av samma beskaffenhet, som ovan angivits beträffande sammanträdet den 5
maj 1919. Saköreslängden för nu ifrågavarande sammanträde var ej heller upp¬
satt eller expedierad.
Domboken vid det den 19 juli 1919 under Ernbergs ordförandeskap hållna
sammanträdet för avslutande av samma års vårting var färdig med undantag
beträffande två boskillnadsärenden, ett ärende angående omyndigförklaring samt
två ärenden angående tillstånd till försäljning av omyndigas fasta egendom, å
1922
225
vilka försäljningar häradsrätten emellertid efter anteckning, att tillstånd meddelats,
beviljat lagfart. Saköreslängden vid sammanträdet var ej uppsatt eller avsänd.
Det med början don 25 augusti 1919 under ordförandeskap av en t. f. dom-
havande hållna allmänna sammanträdet var fullt utarbetat och expedierat.
Dombok och småprotokoll vid det med början den 22 september 1919 under
Ernbergs ordförandeskap hållna allmänna sammanträdet voro likaledes uppsatta.
Av arbetet med sammanträdet återstodo emellertid införingarna från intecknings-
protokollet i fastighetsböckerna, varmed ett skrivbiträde för närvarande var syssel¬
satt. Införingarna i inteckningsboken hade fortskridit till detta sammanträde och
återstodo beträffande alla senare sammanträden.
Medan småprotokollen från nu avhandlade sammanträden voro fullt upp¬
satta, inträdde med det med början den 20 oktober 1919 under Ernbergs ordfö¬
randeskap hållna allmänna sammanträdet luckor i samma protokoll. Lagfarts-
och övriga småprotokoll med undantag av inteckningsprotokollet voro väl fullt
klara och utskrivna, men sistnämnda protokoll var endast till sin huvudsakligaste
del uppsatt och justerat. Införingarna från protokollet voro, såsom nyss nämnts,
ej gjorda. Dombok och saköreslängd voro däremot fullt klara.
Av arbetet med det med början den 17 november 1919 under ordförandeskap
av en t. f. domhavande hållna allmänna sammanträdet var allt utfört med undan¬
tag av att införingarna från lagfartsprotokollet verkställts allenast för samman¬
trädets första dag och att införingarna från inteckningsprotokollet ej alls blivit
gjorda.
Domboken vid det den 30 december 1919 under Ernbergs ordförandeskap
hållna sammanträdet för avslutande av årets höstting var färdig och utskriven.
Av de till lagfartsprotokollet hörande 45 ärendena voro 40 uppsatta och utskrivna.
Då införingarna från lagfartsprotokollet i fastighetsböckerna icke fortskridit längre
än till andra dagen av nästföregående sammanträde, voro de icke gjorda beträf¬
fande förevarande och därefter följande sammanträden. Inteckningsprotokollet
var uppsatt och utskrivet med undantag av ett eller två ärenden. Saköreslängden
vid sammanträdet var avsänd.
Domboken vid det med början den 12 januari 1920 under Ernbergs ordfö¬
randeskap hållna allmänna sammanträdet var färdig och utskriven. Lagfartspro¬
tokollet vid sammanträdet var jämväl helt och hållet uppsatt. Justering hade
emellertid icke övergått hela protokollet, och av utskrifterna återstod en del. In¬
teckningsprotokollet var uppsatt och justerat samt till största delen utskrivet.
Domboken vid det med början den 9 februari 1920 under en t. f. domha-
vandes ordförandeskap hållna allmänna sammanträdet var likaledes uppsatt och
utskriven. Av de vid sammanträdet förekomna 66 lagfartsärendena voro 51 samt
av 288 inteckningsärenden 267 uppsatta och justerade. Största delen av det så¬
lunda uppsatta var jämväl utskriven.
Jämte det att domboken vid det med början den 8 mars 1920 under sist¬
nämnda t. f. domhavandes ordförandeskap hållna allmänna sammanträdet var
fullt färdig, hade 37 lagfartsärenden av 67 samt 82 inteckningsärenden av 132
blivit uppsatta och justerade. Ärendena voro till en del utskrivna.
Domboken vid det med början den 6 april 1920 under Ernbergs ordförande-
29 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.
226
skap hållna allmänna sammanträdet var likaledes färdig. Av 72 lagfartsärenden
voro 65 samt av 108 inteckningsärenden 79 uppsatta och justerade. Största delen
av de uppsatta paragraferna var utskriven.
Arbetet med det med början den 3 maj 1920 under en t. f. domhavandes
ordförandeskap hållna allmänna sammanträdet var i så måtto utfört, att dombo¬
ken var färdig samt att av 94 lagfartsärenden 36 och av 115 inteckningsärenden
60 voro uppsatta och justerade. Utskrifterna voro beträffande domboken helt
och hållet och beträffande småprotokollen till största delen utförda.
Det den 31 maj 1920 började allmänna sammanträdet hade likaledes hållits
under ordförandeskap av en t. f. domhavande, och voro såväl domboken som
småprotokollen uppsatta. Lagfarts- och inteckningsprotokollen voro föremål för
utskrift.
På enahanda sätt förhöll sig med dombok och småprotokoll vid det den 15
juli 1920 hållna sammanträdet för avslutande av vårtinget.
Domboken vid det med början den 30 augusti 1920 under Ernbergs ordfö¬
randeskap hållna allmänna sammanträdet var färdig med undantag av två från
nästföregående sammanträde uppskjutna mål angående expropriation av mark.
Lagfartsprotokollet var uppsatt, men blott en del paragrafer justerade. Endast
något enstaka ärende var utskrivet. Av 135 till inteckningsprotokollet hörande
ärenden voro 37 uppsatta och justerade. Saköreslängden vid sammanträdet var
uppsatt men ej expedierad.
Domboken vid det med början den 27 september 1920 under Ernbergs ord¬
förandeskap hållna allmänna sammanträdet var uppsatt och utskriven med undan¬
tag av de ovan omförmälda expropriationsmålen. De för dessa nödvändiga gra-
vationsbevisen voro ej heller utskrivna. Av 60 lagfartsärenden voro 10 samt av
150 inteckningsärenden 25 uppsatta. Mer än en eller annan paragraf var icke
utskriven. Saköreslängd vid sammanträdet var uppsatt men ej avsänd.
Största delen av domboken vid det under en t. f. domhavandes ordförande¬
skap hållna allmänna sammanträdet med början den 25 oktober 1920 var upp¬
satt. Lagfarts- och inteckningsprotokollen vid sammanträdet voro under uppsätt¬
ning^ men torde endast en obetydlig del av dem hava medhunnits.
Åt det med början den 22 november 1920 under Ernbergs ordförandeskap
hållna allmänna sammanträdet var ännu intet åtgjort.
Andra småprotokoll än lagfarts- och inteckningsprotokollen voro uppsatta och
expedierade intill det senast hållna allmänna sammanträdet.
Sammanträdena med tremansnämnd voro utarbetade ungefär i samma om¬
fattning som de närmast intill liggande allmänna sammanträdena.
På grund av det dröjsmål, som uppkommit med expedierandet av utskrifter
av lagfarts- och inteckningsprotokollen, förfors sålunda, att ärendena paragrafe-
rades med ny början för varje dag samt att de ingivna lagfarts- och intecknings-
handlingarna tämligen kort tid efter varje sammanträde återställdes till sökandena,
försedda med bevis om häradsrättens beslut i anledning av ansökningen.
Av statistiska uppgifter för 1919 funnos sådana utarbetade allenast för första
sammanträdet av vårtinget och första sammanträdet av hösttinget samt möjligen
— 1922 —
227
det i november hållna sammanträdet, varom Ernberg ej hade säker kännedom.
För 1920 var ännu ingen statistik upprättad.
Några förmyndarförelägganden hade icke meddelats under vare sig 1919 eller
1920.
Renovationerna voro skickade för vårtinget 1919, och arbetet med deras ut¬
skrivning för hösttinget samma år pågick.
Domboken var bunden till och med hösttinget 1917. Lagfarts- och inteck-
ningsprotokollen voro bundna till och med vårtinget 1918.
Dagbok över ägodelningsmål var icke upplagd för 1919 och 1920. Av de
till de tre inom domsagan befintliga ägodelningsrätternas eller deras ordförandes
prövning hörande mål och ärenden, som inkommit under 1918, 1919 och 1920,
var allenast något enda uppsatt. Handlingarna funnos kvarliggande hos dom-
havanden för den åtgärd, som å honom ankomme. Justitiekanslersämbetet hade
nyligen framställt erinran mot att dagboken icke blivit vederbörligen insänd.
Under 1919 hade i regel förekommit rannsakningar var tredje vecka med 6
ä 7 mål vid varje sammanträde Ungefär i hälften av dessa mål var protokoll
uppsatt. Under 1920 hade rannsakningarnas antal nedgått, men protokollen voro
ouppsatta jämväl för omkring hälften. Utslag och straffuppgifter voro i behörig
ordning avsända.
I regel plägade gravationsbevis expedieras utan längre dröjsmål. För närva¬
rande fanns emellertid jämväl här arbetsbalans, i det att omkring 100 beställ¬
ningar icke fullgjorts.
Slutligen meddelade häradshövdingen Ernberg, att under våren 1919 å kans¬
liet varit anställda två och under någon kortare tid tre juridiskt bildade biträden.
Från den 1 juli 1920 hade funnits en förste och en andre notarie. Arbetet i
domsagan krävde biträde av fyra juridiskt bildade personer. För närvarande voro
å kansliet anställda fyra fasta skrivbiträden, som odelat ägnade sig åt kansliarbetet.
Dessutom funnos två skrivbiträden, som arbetade å kansliet under ungefär halva da¬
gen, varjämte åtskillig tillfällig skrivhjälp anlitades. Av de fast anställda skrivbiträ¬
dena voro tre så insatta i arbetet, att de kunde på egen hand uppsätta små-
protokoll.
Beträffande frågan att genom Ernberg beviljad ledighet och förordnandet av
vikarie ävensom biträdande domare få arbetsbalansen bortarbetad förklarade Ern¬
berg, att han vore beredd att av inkomsten från domsagan avstå så stor del,
som erfordrades för att utfylla vikariens avlöning. Något bidrag av statsmedel
skulle sålunda icke behöva begäras.
Askims m. fl. härads domsaga hör till de mera arbetstyngda i riket. Invånar¬
antalet är omkring 66,000. Enligt rättsstatistiken uppgingo 1918 tvistemålen och
brottmålen till 940 samt småprotokollsärenden och en del andra mindre ärenden
till sammanlagt 4,141. Under 1921 skola allmänna sammanträden eller samman¬
träden med tremansnämnd hållas under var och en av månaderna januari—april
2 gånger, under maj 3 gånger, under juni 1 gång, under varje av månaderna
augusti-november 2 gånger och under december 1 gång, vartill komma 2 slut-
— 1922 —
228
sammanträden. Något rådrum mellan sammanträdena till avarbetande av en upp¬
kommen arbetsbalans finnes sålunda icke.
Eders Kungl. Maj:t har förordnat, att även i Askims m. fl. härads domsaga
skall finnas en biträdande domare. Det är emellertid enligt mitt förmenande all¬
deles uppenbart, att icke enbart därigenom kan rådas bot för de missförhållanden,
som för närvarande förefinnas i domsagan. Vid en granskning av de anteckningar
angående arbetets ställning, som ovan meddelats, framgår, att i Askims m. fl.
härads domsaga föreligger en lika fruktansvärd arbetsbalans som den, som våren
1920 uppdagades i Södertörns domsaga.
Den djupaste grunden till de påpekade bristerna i de båda domsagorna är
utan tvivel att söka i de med domsageförvaltningen under senare år förenade
svårigheter, som jag tillät mig framhålla i min skrivelse till Eders Kungl. Maj:t
den 20 december 1919 angående vidtagande av åtgärder för uppehållande av en
hög nivå hos rättskipningen vid häradsrätterna. Till avhjälpande av dessa svårig¬
heter företogos visserligen kraftiga åtgärder genom framläggandet till 1920 års
riksdag av propositionen om löneförbättring åt häradshövdingarna m. m. samt
genom riksdagens i anledning därav fattade beslut. Därmed blev en förutsättning
given, för att framdeles en bättre sakernas ordning skulle inträda. Men de brister,
som redan uppstått, hava icke därigenom utan vidare blivit avhjälpta.
Det är emellertid, enligt min åsikt, ofrånkomligt, att den i Göteborgsdom-
sagan befintliga arbetsbalansen med det snaraste bortarbetas. Rättssäkerheten torde
fordra ett snabbt och effektivt ingripande, för att stagnationen i arbetet skall upp¬
höra.
Det torde därför bliva erforderligt, att beträffande Askims m. fl. härads dom¬
saga vidtages en anordning av enahanda beskaffenhet som den, som företagits i
Södertörns domsaga. Såvitt jag uppfattat situationen riktigt, är det nämligen nöd¬
vändigt, att då arbetet vuxit så alldeles över huvudet, som här är förhållandet,
extra ordinära åtgärder företagas till bristernas undanröjande. I likhet med vad
som ägt rum i Södertörns domsaga, torde därför åt häradshövdingen Emberg
böra beredas en längre tids sammanhängande ledighet, varunder det skulle åligga
honom att helt ägna sig åt balansens bortarbetande. Under tiden skulle domsagan
förvaltas av en t. f. domhavande med hjälp av den biträdande domaren.
Med den befogenhet, som min instruktion lämnat mig, har jag härmed i
underdånighet velat för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan angivna förhållanden
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»
De åtgärder, som med anledning av framställningen vidtogos, framgå av näst¬
följande skrivelse. Den 21 och den 22 september 1921 företog jag nämligen
ånyo inspektion i domsagan. I anledning av vad som därvid förekom avlät jag
den 7 november 1921 till Konungen en ny framställning av följande innehåll:
»Sedan jag den 3 december 1920 vid inspektion av Askims, Västra och Östra
Hisings samt Sävedals härads domsaga erfarit, att en betydlig arbetsbalans före-
fanns, tillät jag mig i skrivelse den 14 januari 1921 för Eders Kungl. Maj:t fram¬
hålla vikten av att arbetsbalansen bortarbetades och föreslog åtgärder i sådant
syfte.
— 1922 —
229
Efter det yttrande infordrats från domhavanden, häradshövdingen Ivar Ern-
berg och Göta hovrätt, fann Eders Kungl. Maj:t genom beslut den 25 februari
1921 gott bemyndiga hovrätten att, i ändamål att Ernberg skulle kunna odelat
ägna sig åt åtgärder för undanröjande av den arbetsbalans, som förefunnes i
domsagan, meddela honom ledighet från häradshövdingämbetet under sex månader
å tid under innevarande år, som hovrätten ägde bestämma.
Under en av mig i sistlidna september månad företagen ämbetsresa inom
Göteborgs och Bohus län anställde jag den 21 och den 22 september ånyo in¬
spektion i domsagan. Häradshövdingen Ernberg upplyste därvid, att han i mars
förhört sig i hovrätten angående utsikterna att kunna erhålla semester och tjänst¬
ledighet till årets slut, men att han då erhållit underrättelse, att ingen vikarie för
tillfället funnes att tillgå. I mitten av maj hade Ernberg till hovrätten ingivit
skriftlig framställning om tjänstledighet från maj månads utgång till årets slut.
Den 22 juli hade hovrätten, enligt en till Ernberg avlåten skrivelse, beviljat
Ernberg semester för tiden från och med den 8 augusti till och med den 20
september och tjänstledighet från och med den 21 i sistnämnda månad till årets
slut samt förordnat vice häradshövdingen Carl Lundmarker att förvalta härads¬
hövdingämbetet jämväl beträffande handläggning av skiftesärenden i domsagan
under nämnda tider med undantag av utfärdandet av gravationsbevis, handlägg¬
ning av de skiftesärenden, som inkommit före den 8 augusti, handläggning av
en till den 24 i sistnämnda månad uppskjuten förrättning angående av- och till-
trädessyn och husesyn jämlikt 64 § ecklesiastik boställsordning å kyrkoherde¬
bostället Landvetter och handläggning vid första allmänna sammanträdet under
årets lagtima höstting av de mål och ärenden, i vilka häradsrätten under detta
års vårting beslutat, att utslag skulle meddelas vid nämnda första allmänna
sammanträde. Lundmarker skulle dock, i den mån han kunde finna sådant
lämpligt, jämväl äga utfärda gravationsbevis. Ernberg skulle äga rätt att, därest
omständigheterna sådant medgåve, före årets utgång återinträda i full tjänstgöring,
varom Ernberg hade att underrätta hovrätten och K. B. i länet. Lundmarker
skulle enligt hovrättens brev äga att uppbära arvode efter 3,000 kronor om året,
vilket arvode under Ernbergs semester skulle utgå av statsmedel.
Jag frågade därefter om och i vad mån arbetsbalansen efter den föregående
inspektionen minskats. Häradshövdingen Ernberg anförde, att som han icke förr¬
än just den dag, mitt andra besök i domsagan inträffade, fått tjänstledighet en¬
bart i detta syfte, någon större del av det efterblivna arbetet icke hunnit utföras.
Under året hade Ernberg haft hjälp av biträdande domare. Någon bestämd arbets¬
fördelning mellan domhavanden och biträdande domaren funnes ej. Ernberg hade
därför begärt ledighet, i den mån han funnit lämpligt, och biträdande domarens
arbete hade blivit därefter bestämt. Av årets sammanträden hade första allmänna
sammanträdet hållits av biträdande domaren, andra allmänna sammanträdet av
Ernberg med undantag av småprotokollsärenden, som handlagts av förste notarien,
tredje allmänna sammanträdet av biträdande domaren med undantag likaledes av
småprotokollsärenden, för vilka Ernberg svarat, fjärde allmänna sammanträdet av
Ernberg, femte allmänna sammanträdet av förste notarien, sjätte allmänna sam¬
manträdet av Ernberg och slutsammanträdet av Ernberg. Alla sammanträden med
- 1922 —
230
tremansnämnd under vårtinget hade hållits av Ernberg. Sammanträdet med tre-
mansnämnd under augusti hade hållits av Lundmarker, som även hållit det myc¬
ket dryga första allmänna sammanträdet av hösttinget. Tremanssammanträdet
under september hade hållits av förste notarien.
Beträffande arbetsbalansen antecknades efter Embergs uppgifter angående dom¬
boken följande:
De vid senaste inspektionen anmärkta bristerna beträffande maj-, juni- och
julisammanträdena 1919 voro icke avhjälpta. Jämväl domboken vid allmänna
sammanträdet under april 1919 var icke fullständig, vilket av misstag icke blivit
uppgivet vid föregående inspektion, i det fjorton den 8 och tolv till femton den
9 april handlagda mål ännu icke blivit uppsatta. De från första och andra all¬
männa sammanträdena under hösttinget 1920 anmärkta två expropriationsmålen
voro uppsatta, det ena dock ej justerat. Domböckerna för alla senare samman¬
träden voro uppsatta och utskrivna med undantag av sex eller sju mål från det
den 4—den 6 april 1921 hållna allmänna sammanträdet och några mål från det
senast hållna allmänna sammanträdet.
Saköreslängder för maj-, juni- och julisammanträdena 1919 voro numera upp¬
satta men hade, då de ännu icke kollationerats, icke avsänts. Ingå saköresläng¬
der för tremanssammanträdena under 1919 voro ännu expedierade. Saköresläng-
derna för hela 1920 samt för sammanträdena under 1921 till och med marssam¬
manträdet voro expediérade. För april- och majsammanträdena voro saköres¬
längder uppsatta men ännu icke expedierade. För senare sammanträden funnos
ännu icke några saköreslängder.
Angående lagfartsärendena antecknades följande: Inf öringarna i lagfartsboken
hade fortskridit, så att de den 21 februari 1921 handlagda lagfartsärendena nu
voro föremål för införing. För tiden den 21 februari—den 17 maj 1921 voro
lagfartsprotokollen helt uppsatta och delvis justerade. För tiden efter den 17 maj
voro uppsatta från sjätte allmänna sammanträdet 40 ärenden av 77, från tremans¬
tinget den 13 juni 4 ärenden av 15 och från slutsammanträdet i juli 46 ärenden
av 138. Alla lagfartsärenden vid tremanstinget den 15 augusti voro uppsatta och
justerade. Beträffande äldre lagfartsärenden förefanns en betydande lucka, i det
att protokoll angående lagfart för statens järnvägar å dera hundra områden, ex¬
proprierade för bansträckan Göteborg—Alingsås, vilken lagfart sökts i januari 1920,
ännu icke blivit uppsatt. Ernberg hade icke tagit närmare del av de ingivna
handlingarna och kunde därför icke yttra sig om det felande arbetets omfattning.
Därjämte hade ett par äldre lagfartsärenden av besvärlig art ännu icke uppsatts.
I fråga om inteckningsärendena antecknades, att införingarna i intecknings-
boken fortskridit till och med den 25 oktober 1920. För tiden därefter voro
inteckningsprotokoll uppsatta till och med den 24 januari 1921. Protokollet vid
andra allmänna sammanträdet av vårtinget 1921 var uppsatt, men somliga para¬
grafer voro ännu ej justerade. Av de vid senare sammanträden förekomna in¬
teckningsärendena återstodo ouppsatta vid tremanssammanträdet den 21 februari
omkring 10, vid tredje allmänna sammanträdet, börjat den 7 mars, 8—10, vid
tremanssammanträdet den 21 mars omkring 70, vid fjärde allmänna sammanträdet,
börjat den 4 april, omkring 10, vid tremanssammanträdet den 18 april 5 å 6 av
— 1922 —
231
41, vid femte allmänna sammanträdet, börjat den 2 maj, omkring 20 av 100,
vid tremanssammanträdet den 17 maj 6 av 13, vid sjätte allmänna sammanträdet,
börjat den 30 maj, 30 av 180, vid tremanssammanträdet den 13 juni 16 av 43,
vid slutsammanträdet den 20 juli omkring 70 av 178 och vid tremanssamman¬
trädet den 15 augusti 24 av 83. Vad som van uppsatt till och med tremans¬
sammanträdet den 21 mars var helt och hållet justerat. Av det för senare sam¬
manträden uppsatta var en stor del justerad.
Övriga småprotokoll voro helt och nållet uppsatta, men beträffande samman¬
träden efter aprilsammanträdet 1921 endast delvis justerade.
Förmyndarförelägganden hade ej meddelats efter 1918.
Renovationer av småprotokollen voro avskickade för tiden till och med höst¬
tinget 1919. Största delen av renovationerna för 1920 var skriven, varjämte
renovation av lagfartsprotokollet vid första allmänna sammanträdet av 1921 års
vårting var påbörjad.
Statistiska uppgifter voro lika bristfälliga som vid senaste inspektion.
Beställningar å omkring 130 gravationsbevis voro icke fullgjorda. Av dessa
voro omkring 80 uppsatta men ej justerade. Många av de övriga bevisen hade
beställts under augusti eller någon av de sista dagarna av juli. Antalet grava¬
tionsbevis uppgick till 7 å 800 om året.
De vid senaste inspektionen anmärkta ägodelningsärendena voro, möjligtvis
med undantag av en eller annan fastställelse av ägostyckning, ouppsatta. Åt de
ägodelningsärenden, som efter inspektionen inkommit, var intet åtgjort. Dagbok
över ägodelningsmål var ännu icke uppsatt för tiden efter 1918.
Jag överläde med häradshövdingen Ernberg och t. f. domhavanden Lund¬
marker om frågan, när den förefintliga arbetsbalansen skulle kunna vara bortar¬
betad. Då Örgryte socken vid det kommande årsskiftet skulle inkorporeras med
Göteborgs stad, vore det av största vikt, att överlämnandet av kompletta fastig-
hetsböcker ro. m. ej bleve fördröjt. Ernberg och Lundmarker upplyste att, för¬
utom dem, i domsagan vore anställda en biträdande domare, en förste och en
andre notarie samt åtskilliga kvinnliga skrivbiträden. Samtliga jurister utom
Ernberg behövdes emellertid för domsagans ordinarie skötsel. Till följd därav
kunde Ernberg icke påräkna någon avsevärd hjälp till avarbetandet av balansen,
utan måste utföra det ensam i varje detalj. Det vore därför omöjligt att hinna
fullgöra detta arbete till årets slut. Såväl Ernberg som Lundmarker framhöllo,
att om balansen inom rimlig tid skulle kunna bortarbetas, vore nödvändigt, att
åtminstone för en kortare tid i domsagan anställdes ytterligare juridisk arbets¬
kraft. Två extra andra notarier behövdes, med förordnande den ena till årets
slut och den andra, så länge Ernberg åtnjöte ledighet för balansarbetets slutfö¬
rande.
Beträffande kostnaden för staten med anledning av de förhållanden, som för
närvarande rådde i domsagan, upplyste Ernberg, att de i domsagan anställda
extra ordinarie tjänstemännen avlönades på följande sätt: t. f. domhavanden:
vice häradshövdingsarvode med ett ålderstillägg samt ersättning från Ernberg
efter 3,000 kronor om året, oavsett det förhållandet, att Ernberg utfärdade gra-
- 1922 —
232
vationsbevisen; biträdande domaren: ersättning uteslutande av statsmedel; förste
notarien: ersättning uteslutande av statsmedel; samt andre notarien: ersättning
av Ernberg efter 800 kronor om året och i övrigt av statsmedel. Härtill komme
dyrtidstillägg.
I
I min föregående skrivelse har jag tillåtit mig framhålla, var den djupaste
grunden vore att söka till de brister, som vidlåda förvaltningen i Göteborgsdom-
sagan. Var emellertid orsaken till balansens uppkomst än må vara att finna, om
på ett håll eller flera, torde det ligga i det allmännas intresse, att ordning i för¬
valtningen snarast möjligt åvägabringas. Några direkta klagomål hava visserligen
icke till mig inkommit angående den långsamhet, varmed expeditionen inom dom¬
sagan försiggår. Men under hand har det bragts till min kännedom, att ett stort
och utbrett missnöje råder i fråga om domsagans skötsel på senare tider. Som
åtminstone en av anledningarna till svårigheterna, enligt mitt förmenande, varit
den, att den reglering av lantdomstolarnas administration, som företogs 1920,
ägde rum för sent, för att man skulle undgå alla följder av den förutvarande,
bristfälliga organisationen, synes det icke mer än rimligt, att åtminstone i ett eller
annat fall, där vägande skäl prövas föreligga, staten bringar hjälp för att bättra
vad som brustit.
Vid den av mig i september förrättade inspektionen fick jag den uppfatt¬
ningen dels av vad ovan antecknats och dels av det sätt, varpå arbetet å dom-
sagekansliet bedrevs, att den ännu förefintliga, högst avsevärda arbetsbalansen
ingalunda skulle kunna avarbetas till årets slut. Som Örgryte socken vid års¬
skiftet skall avskiljas från domsagan, synes det likväl vara av största betydelse
att åtminstone före utgången av januari 1922, såvitt socknen rörer, protokoll och
fastighetsböcker bliva tillgängliga i komplett skick. Det i domsagan kvarliggande
arbetet torde kunna beräknas draga en tid av tre och en halv månader för en
man i full vigör, som därtill använder all tid och full arbetskraft. Men jag har
fått den uppfattningen att, även om häradshövdingen Ernbergs ledighet för ba¬
lansens avarbetande skulle utsträckas över årsskiftet till sammanlagt ett halvt år
eller till den 1 april 1922, balansen likväl icke med de för närvarande i dom¬
sagan varande arbetskrafterna skulle kunna därunder bortarbetas.
Då illiterat arbetskraft, användbar för uppsättande av småprotokoll, införing
i böckerna o. dyl., utöver den, som redan i domsagan anställts, icke torde för en
kortare tids forcerat arbete vara att tillgå, torde den utväg, som såväl härads¬
hövdingen Ernberg som t. f. domhavanden föreslagit, vara den lämpligaste. Att,
såsom föreslagits, anställa en extra andre notarie till årets slut torde likväl knap¬
past medföra någon vinst. Däremot borde det vara till nytta för balansarbetets
utförande, om häradshövdingen Ernberg erhölle ett särskilt därför avsett biträde,
så länge detta arbete kunde beräknas att med användande av all flit fortgå. Med
tillhjälp av ett någorlunda dugligt biträde synes mig kunna fordras, att balansen
skall vara bortarbetad den 1 april 1922.
Skall bidrag av statsmedel kunna ernås till avlöning åt en eller två på viss
kortare tid i domsagan anställda extra andra notarier, borde likväl domhavanden
själv vidkännas den kostnad, som enligt domsagestadgan åligger honom i fråga
— 1922 —
233
om den redan anställde andre notariens avlöning. Häradshövdingen Ernberg har
för mig förklarat, att han är villig ikläda sig en dylik utgift.
Under åberopande av vad jag anfört får jag hemställa, att Eders Kungl.
Maj:t, till biträde med bortarbetande av arbetsbalansen i Askims in. fl. härads
domsaga, ville av tillgängliga medel anslå erforderligt belopp till avlöning i en¬
lighet med domsagestadgans bestämmelser åt en extra andre notarie från och med
den 1 december 1921 eller tidigare dag och längst till den 1 april 1922, därvid
av arvodet skulle av häradshövdingen Ernbergs avlöningsmedel utgå ett belopp,
beräknat efter 800 kronor om året.»
Genom beslut den 25 november 1921 har Kungl. Maj:t funnit gott dels med¬
giva att till ett särskilt biträde med juridisk utbildning, om vars anställande hov¬
rätten hade att på Ernbergs anmälan förordna och som skulle hava till uppgift
att medverka vid bortarbetandet av arbetsbalansen, skulle från och med den 1
december 1921 och längst till den 1 april 1922 utgå gottgörelse efter 3,300 kronor
för år, därav 2,500 kronor skulle bestridas av statsmedel och, enligt Ernbergs
åtagande, 800 kronor av honom tillkommande avlöningsmedel, dels ock föreskriva,
att å ifrågavarande arvode dyrtidstillägg icke skulle utgå.
3. Framställning angående åtgärder till förbättrande av stadsdomarnas
ställning i åtskilliga medelstora och mindre städer.
I detta ämne har jag den 14 februari 1921 till Konungen avlåtit en så
lydande framställning:
»Föreningen Sveriges Stadsdomare har i en till mig ingiven skrivelse anfört
följande:
Under det att de arbetsuppgifter, som tillhörde magistraterna och rådhus¬
rätterna år efter år bleve allt mera krävande, hade det i många städer på grund
av gällande lönebestämmelser visat sig allt svårare att för arbetsuppgifternas fyl¬
lande erhålla kvalificerade arbetskrafter. Och om det dittills varit möjligt att med
kompetenta personer besätta de ordinarie magistrats- och domarbefattningarna, så
torde, därest icke i nämnda städer bättre löneförmåner erbjödes, den tid ej vara
avlägsen, då så ej längre kunde bliva förhållandet. Antalet av hos magistrater
och rådhusrätter tjänstgörande auskultanter vore nämligen ytterst ringa. Följden
härav hade jämväl blivit, att även vid åtskilliga större rådhusrätter arbetsbördan
för de ordinarie befattningshavarna blivit högst betungande, då dessa dels nöd¬
gades själva lägga hand vid även de mindre väsentliga detaljerna i arbetet dels
ock i vissa fall av brist på vikarier ej kunde komma i åtnjutande av nu än mer
än förr välbehövlig semester. Orsaken till den minskade tillströmningen till stä¬
dernas domstolar vore i främsta rummet att finna i det antydda förhållandet, att
de löneförmåner, som där vore att emotse, i allmänhet ej stått i förhållande till
de avlöningar, som kunnat erhållas på enskilda arbetsområden, där juridisk ut¬
bildning fordrades eller vore önskvärd. Visserligen hade i åtskilliga städer och
30 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 års riksdag.
234
särskilt i de större vikten av en tillfredsställande lönereglering för nu ifrågava¬
rande befattningshavare i större eller mindre grad av stadsförvaltningarna beak¬
tats. Fara förelåge dock att, därest ej betydelsen av tillräckliga löneförmåner
mera allmänt insåges, en tillfredsställande rekrytering av stadsdomarkåren skulle
vedervågas. Föreningen hade vid skilda tillfällen från olika stadsdomare erhållit
framställningar om upptagande av denna lönefråga till behandling. Till senaste
föreningsmöte hade föreningens styrelse även från olika städer införskaffat mate¬
rial för frågans bedömande. Det syntes föreningen uppenbart, att i många och
särskilt i en del mindre och medelstora städer avlöningen för magistrats- och
rådhusrättsledamöterna vore så låg, att densamma ej motsvarade arbetsuppgif¬
ternas betydelse och ej kunde vara tillräcklig för att förmå unga jurister att för¬
bereda sig för denna del av domarbanan. Då föreningen ansåge, att däruti läge
en stor fara för rättskipningen, hade föreningen velat framlägga detta spörsmål
med anhållan, att jag måtte ägna detsamma den uppmärksamhet, som det ur
synpunkten av tryggandet av den judiciella och administrativa verksamheten
kunde anses äga, och särskilt taga under övervägande, huruvida med ledning
bland annat av vid skrivelsen fogat material hänvändelse i ämnet till vederbö¬
rande myndighet borde ske. Visserligen vore att förvänta, att genom den blivande
rättegångsreformen en genomgripande förändring av den nuvarande domstols-
organisationen komme till stånd, men då det ännu skulle dröja länge, innan en
sådan omorganisation bleve genomförd, syntes rättegångsreformen ej böra utgöra
hinder för åtgärder i berörda syfte, detta desto mindre som det vore att antaga,
att vid reformens genomförande väsentligt ökade anspråk komme att ställas även
på underdomarnas skicklighet och det därför alltjämt vore av vikt att genom
tillräckliga löneförmåner sörja för eu god rekrytering av domarbanan.
Vid framställningen voro fogade äldre och gällande arbetsordningar för råd¬
husrätter och magistrater ävensom protokoll angående beslutade dyrtidstillägg i
sammanlagt 64 städer samt två uppställningar över löneförmåner under 1920 till
juridiskt bildade ledamöter av rådhusrätter och magistrater i åtskilliga städer,
avseende den ena uppställningen löneförmånerna till borgmästarna i 88 städer
samt de andra löneförmånerna till andra magistratsledamöter och tjänstemän
med juridisk bildning i 47 städer.
De synpunkter, som i skrivelsen framhållits, synas fordra den största upp¬
märksamhet, och de däri uttalade önskemålen böra, enligt mitt förmenande,
kraftigt understödjas.
Sedan riksdagen i skrivelse den 31 maj 1919 anhållit, att Eders Kungl.
Maj:t måtte verkställa utredning rörande lämpligheten och omfattningen av en
partiell löneförbättring för häradshövdingarna och Eders Kungl. Maj:t låtit inom
justitiedepartementet företaga en dylik utredning, tillät jag mig den 20 december
1919 till Eders Kungl. Maj:t avlåta en framställning angående åtgärder för uppe¬
hållande av en hög nivå hos rättskipningen vid häradsrätterna. Däri påpekade
jag vådan av att denna rättskipning försämrades eller missvårdades. Samma
skäl, som åberopades för att rättskipningsväsendet på landet borde vinna under¬
stöd, kunna i stort sett tillämpas även i fråga om stadsdomstolarna. I den nya
— 1922 —
235
Borgmästares löneförmåner 1920.
|
Folk¬
mängd
*7»*
1919
|
Lön
|
Tjänstg.-
peng.
|
Personl.
1. tillf,
löne-
förb.
|
Ålders-
tillttgg
|
1
Summa
|
Sportler
o. andra
inkom¬
ster
|
Utgifter
för
tjänsten
1919
|
Behållen
inkomst
|
Dyrtids-
tillägg
|
Örebro........
|
35,096
|
5,000
|
2,500
|
2,000
|
—
|
9,500
|
3,680
|
400
|
12,780
|
Enl. sta¬
tens best.
1919
|
Kalmar........
|
16,800
|
8,200
|
—
|
—
|
—
|
8,200
|
800
|
600
|
8,400
|
4,512
|
Södertälje......
|
14,897
|
1,075
|
800
|
—
|
1,000
|
2,875
|
17,471
|
2,862
|
17,484
|
1,291
|
Uddevalla......
|
13,594
|
5,333
|
1,967
|
—
|
1,000
|
8,300
|
2,000
|
200
|
10,100
|
4,150
|
Söderhamn......
|
11,086
|
3,500
|
—
|
—
|
—
|
3,500
|
6,218
|
1,600
|
8,118
|
2,891
|
Vänersborg.....
|
8,699
|
5,700
|
|
|
|
5,700
|
7,416
|
3,879
|
9,237
|
'/i grund¬
tal 41,200,
*/« grund¬
tal å
resten
|
Karlshamn......
|
7,531
6,725
6,061
|
6,650
3,500
2,400
|
|
1,000
|
_
|
7,650
5,500
3,400
|
3,135
4,000
6 000
|
700
|
10,085
8,000
8,000
|
4,007
3,243
2,040
|
Köping........
|
1,000
1,000
|
1,000
|
1,500
1,400
|
Falköping......
|
—
|
Enköping.......
|
5,879
|
3,800
|
1,200
|
—
|
—
|
5,000
|
2,800
|
600
|
7,200
|
2,500
|
Mariestad......
|
5,217
4,986
3,352
|
2,900
4.000
6.000
|
900
|
1,200
|
_
|
5.000
5,700
6.000
|
4,551
7,440:11
1,960
|
1,800
4,500
500
|
7,751
8,640:11
7,460
|
2,533
1,140
3,000
|
Norrtälje.......
|
1,200
|
500
|
Vaxholm.......
|
—
|
|
Vadstena.......
|
2,804
|
2,800
|
1,200
|
2,000
|
—
|
6,000
|
2,206
|
1,620
|
6,586
|
3,000
|
Hjo..........
|
2,488
|
2,000
|
500
|
—
|
—
|
2,500
|
4,000
|
300
|
6,200
|
2,500
|
Nora.........
|
2,330
|
3,500
|
1,500
|
—
|
—
|
5 000
|
2,500
|
1,200
|
6,300
|
500
|
Laholm........
|
2,118
|
3,400
|
600
|
—
|
—
|
4,000
|
2,123
|
875
|
5,248
|
1,500
|
Askersund......
|
2,024
|
1,500
|
1,000
|
400
|
—
|
2,900
|
3,317
|
612
|
5,605
|
2,544
|
Torshälla.......
|
1,895
|
2,500
|
—
|
500
|
—
|
3,000
|
1,948
|
1,225
|
3,723
|
1,800
|
Skänninge......
|
1,636
|
2,000
|
1,000
|
500
|
—
|
3,500
|
2,158: 42
|
1,905
|
3,753: 42
|
2,333: 50
|
Mariefred ......
|
1,382
|
1,700
|
—
|
—
|
—
|
1,700
|
7,601
|
1,350
|
7,951
|
—
|
Kungsbacka.....
|
1,268
|
4,
|
000
|
—
|
—
|
4,000
|
2,170
|
1,334
|
4,836
|
2,400
|
Skanör m. Falsterbo
|
1,202
|
2,000
|
1,000
|
—
|
—
|
3,000
|
5,765
|
933
|
7,832
|
1,000
|
Gränna........
|
1,123
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
5,416
|
173
|
5,243
|
—
|
Trosa.........
|
913
|
2,500
|
—
|
500
|
500
|
3,500
|
2,805
|
212
|
6,093
|
500
|
Sigtuna........
|
671
|
2,400
|
—
|
—
|
—
|
2,400
|
2,100
|
500
|
4,000
|
720
|
- 1922 —
236
Andra juridiskt bildade magistratsledamöters löneförmåner 1920.
|
Folk¬
mängd
“/»*
1919
|
Befatt¬
nings¬
havare
|
Lön
|
Tjänstg.-
peng.
|
Personl.
1. tillf,
löne-
förb.
|
Ålders-
tillägg
|
Summa
|
Sportler
o. andra
inkom¬
ster
|
Utgifter
för
tjänsten
|
Behållen
inkomst
|
Dyrtids-
tillägg
|
Södertälje . . .
|
14,897
|
Civil-
|
3,000
|
1,000
|
—
|
1,000
|
5,000
|
3,893
|
3,000
|
5,893
|
2,000
|
|
|
Brottmåls-
|
3,000
|
1,500
|
—
|
1,000
|
5,500
|
2,503
|
1,283
|
6,720
|
2,116
|
Kristinehamn
|
11,238
|
lagfaren
|
2,000
|
—
|
—
|
500
|
2,500
|
1,037
|
600
|
2,937
|
—
|
Söderhamn . .
|
11,086
|
>
|
2,000
|
—
|
—
|
—
|
2,000
|
3,337
|
1,595
|
3,742
|
2,156
|
Skövde ....
|
9,754
|
rådman
|
1,050
|
—
|
—
|
—
|
1,050
|
3,397
|
380
|
4,067
|
1,046
|
Visby.....
|
9,687
|
l:ste »
|
2,000
|
1,000
|
—
|
—
|
3,000
|
1,478
|
360
|
4,118
|
1,500
|
|
—
|
2:dre »
|
1,000
|
800
|
—
|
—
|
1,800
|
1,325
|
430: 93
|
2,694:07
|
900
|
|
—
|
extra >
|
1,200
|
—
|
—
|
—
|
1,200
|
—
|
—
|
1,200
|
600
|
Lidköping . .
|
8,233
|
l:ste >
|
1,800
|
1,000
|
—
|
800
|
3,600
|
2,406
|
590
|
5,416
|
—
|
Varberg ....
|
7,847
|
» T>
|
3,000
|
1,000
|
—
|
1,500
|
5,500
|
1,100
|
1,600
|
5,000
|
2,500
|
|
—
|
2:dre >
|
1,500
|
500
|
—
|
1,000
|
3,000
|
2,000
|
1,000
|
4,000
|
1,500
|
Karlshamn . .
|
7,531
|
l:ste >
|
1,950
|
—
|
600
|
—
|
2,550
|
7,525
|
5,025
|
5,050
|
4,007
|
|
—
|
2:dre *
|
4,600
|
—
|
— ■
|
—
|
4,600
|
5,125
|
3,000
|
6,725
|
3,500
|
Köping ....
|
6,725
|
lagfaren»
|
2,200
|
800
|
—
|
600
|
3,600
|
1,800
|
600
|
4,800
|
2,538
|
Skara.....
|
6,127
|
l:ste »
|
1,000
|
—
|
—
|
400
|
1,400
|
300
|
—
|
1,700
|
666: 67
|
Enköping . . .
|
5,879
|
lagfaren »
|
2,500
|
750
|
—
|
—
|
3,250
|
1,600
|
100
|
4,750
|
1,625
|
Falkenberg . .
|
4,839
|
l:ste »
|
1,600
|
800
|
—
|
400
|
2,800
|
1,500
|
—
|
4,300
|
1,400
|
Filipstad . . .
|
4,563
|
lagfaren »
|
1,500
|
—
|
750
|
—
|
2,250
|
1,179
|
25
|
3,404
|
232
|
Strängnäs . . .
|
4,003
|
l:ste >
|
2,000
|
—
|
—
|
—
|
2,000
|
400
|
—
|
2,400
|
1,600
|
rättegångsordning, som förberedes, skola häradsrätterna allt framgent vara början
och grunden i rättssystemet. Det var därför ett oavvisligt behov att, medan tid
ännu fanns, trygga lantdomarnas ställning. Beträffande städerna torde väl kunna
förmodas, att rådhusrätterna i flera av de större komma att bibehållas. Med
tanke på framtiden är det därför lika nödvändigt att trygga ledamöternas ställ¬
ning i dessa rådhusrätter som häradshövdingarnas. Men även om ett stort antal
städer framdeles komme att förläggas under landsrätt, kunde därmed ingalunda
försvaras, att deras domstolsväsen i bidan på en ändring undergrävdes. Rådhus-
rättsledamöternas krafter komma framdeles att tagas i bruk under andra former.
Och som oeftergivligt måste framhållas, att, så länge en stad önskar eller betros
med att behålla sin egen rådhusrätt, åtgärder måste vidtagas, för att dess rätt¬
skipning blir utan vank och lyte.
En granskning av de vid föreningens skrivelse fogade handlingarna synes
visa, att i de största och några av de medelstora städerna redan blivit tämligen
väl sörjt för domstolsväsendets vidmakthållande vad beträffar avlöningsförmåner-
— 1922 —
237
nas storlek. Uppgifterna från dessa städer bära i somliga fall vittnesbörd om
frikostighet och framsynthet hos städernas representationer.
Annorlunda synas däremot förhållandena vara i en stor del medelstora och
framför allt i åtskilliga mindre städer. Till belysande därav har jag stannat vid
en del städer, där förhållandena synas mig särskilt anmärkningsvärda, och sam¬
manfört dem i två för ändamålet gjorda uppställningar. Då de sålunda nämnda
städerna emellertid äro att betrakta mera såsom exempel, avse uppställningarna
icke att vara uttömmande, utan därjämte torde finnas andra städer, varest eu
förbättring vore önskvärd.
Genom den i mitten av 1300-talet utfärdade allmänna stadslagen hlevo stads-
styrelsernas organisation för lång tid framåt bestämd. Enligt denna lag handha¬
des styrelsen av fogden och rådet, den förre konungens, det senare stadens repre¬
sentant. Rådet tillkom att under samverkan med och i närvaro av konungens
fogde utöva domsrätten i civila och kriminella mål, utfärda stadgar angående
stadens hushållning, näringar, polis och administration, utöva exekutiv myndighet
och förvalta stadens egendom och finanser.
Allt fortfarande kvarlever det gamla rådets ställning såsom på en gång
dömande och förvaltande myndighet i den nuvarande sammanblandningen av
rådhusrätternas och magistraternas judiciella och administrativa funktioner, ut¬
formade genom 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad och de särskilda
arbetsordningarna. Enligt 1862 års förordning är magistraten stadens styrelse. I
denna sin egenskap har den att taga viss befattning med de kommunala angelä¬
genheterna och stadens administration. Såsom över- eller underexekutor hand¬
lägger magistraten exekutions- och handräckningsgöromålen. Men den förnämli¬
gaste och viktigaste funktionen är likväl utövandet av domarvärvet. Visserligen
torde göromålens omfattning vid de medelstora och mindre städernas rådhusrätter
i regel icke kunna jämställas med häradsrätternas. Lantdomstolarnas arbetsbörda
är i allmänhet till såväl kvantitet som kvalitet långt större. Men även om dom-
stolsarbetet i många städer är mera begränsat, får dock icke betydelsen av den
verksamhet, rådhusrätterna utöva, förringas. Den utredning, som vid underrätten
åstadkommes, är grundläggande för varje rättegångsmåls behandling genom in¬
stanserna. Det ligger därför vikt på, att målet från början riktigt handlägges och
att underrättens protokoll innefatta utredning om de omständigheter, som äro
relevanta för målets bedömande. Det i städerna förekommande fastighetsväsendet
erbjuder många svårigheter. Exempelvis torde tillämpningen av lagen den 12
maj 1917 om fastighetsbildning i stad fordra erfarenhet och skolning hos rätts¬
väsendets handhavare. Därjämte kräver den administrativa verksamhet, stadsdo-
marna i egenskap av ledamöter av magistraten utöva, goda insikter i gällande
lagar och författningar. Förordningen om kommunalstyrelse i stad innehåller be¬
stämmelser, som utvisa, att i magistratens uppgift ingår att företräda det statliga
intresset vid övervakandet av stadens förvaltning. Då rådhusrätterna och magi¬
straterna även i de mindre städerna hava viktiga allmänna uppgifter att fylla, är
det likaledes ur statlig synpunkt av vikt, att avlönings- och arbetsförhållandena
så ordnas, att uppgifterna kunna bliva väl tillgodosedda.
— 1922 —
238
I främsta rummet framträder detta önskemål beträffande borgmästarbefatt-
ningarna. Ursprungligen, då inom varje stad funnos flera borgmästare, som jämte
rådmännen bildade stadens råd, tillsattes borgmästarna av borgarna. Konungens
representant inom staden var fogden. När i början av 1600-talet vid sidan av
rådet inrättades en kommunal representation i »stadens äldste» och fogdeämbetet
avskaffades, började konungen självständigt att till- och avsätta borgmästare.
Städerna försvarade emellertid med kraft sin urgamla rätt, och i ett kungl. brev
till landshövdingarna den 5 december 1693 fastslogs, att magistraten och borger-
skapet ägde att, då någon borgmästare genom döden avgått, utse en annan,
»därwid endast och allenast hafwandes deras afseende på den, som dertill kan
wara skickeligast och för Stadzens upkomst den nyttigaste». Fullmakt skulle där¬
efter av konungen utfärdas. I kungl. brevet förklarades därjämte, att »uti de
smärre Städerne, hwarest wärcket pröfwas kunna bestridas av eu Borgmästare,
skall till Stadzens bättre utkomst allenast en sådant Betient blilwa förordnad»,
och gjordes beträffande magistratens och borgerskapets rätt att utse borgmästare
det förbehåll, »så wida Wij en eller annan, som Oss för dess capacitet och skicke-
lighet skull är bekant, intet skulle godt finna immediate till Borgmästare Embetet
att befordra». Genom resolutionen på städernas besvär den 16 oktober 1723 för¬
klarades ytterligare, att Kungl. Maj:t ville till borgmästare utvälja den värdigaste
och skickligaste bland tre av magistraten och borgerskapet föreslagna personer.
Såväl enligt kungl. brevet 1693 som 1723 års resolution skulle rådmännen väljas
av borgerskapet och förses med fullmakt av landshövdingen.
Av ordningen för borgmästares tillsättande under olika tider och uttalande
i urkunderna, att till innehavare av borgmästarämbete skulle utses allenast per¬
soner, som voro ämbetet vuxna, framgår vilken vikt som alltid lagts vid ämbetets
utövande. Såsom ordförande i stadens rådhusrätt kan borgmästaren öva det
största inflytande på rättskipningen i staden. Handläggningen av rättegångs¬
målen är beroende av hans förmåga, och såsom den främste inom stadsdomstolen
bär han i viss mån ansvaret för att domstolens övriga ledamöter fullgöra sina
åligganden. I många städer är borgmästaren ensam överexekutor. Den admini¬
strativa förvaltning, som ankommer på magistraten, torde i de flesta medelstora
och mindre städer vara lagd i borgmästarens hand. Aven om i en eller annan
dylik stad någon tjänsteman blivit satt till att underlätta hans arbete, kvarstår
alltjämt för borgmästaren ansvaret och skyldigheten att i minsta detalj övervaka
arbetet.
Särskilt mångskiftande och omfattande bliva de fordringar, som måste ställas
på borgmästaren i en stad, där annan juridisk bildad ledamot av rådhusrätten
och magistraten ej finnes. Så gott som allt hos myndigheterna förekommande
arbete skall där utföras av borgmästaren. Aven om arbetet inom varje område
är ringa, kan den sammanlagda arbetsbördan bliva stor. De inspektioner, jag vid
skilda tillfallen företagit i mindre städer, giva bekräftelse härå. I somliga fall
har jag funnit arbetsbördan oskäligt stor och avlöningen samtidigt oskäligt liten.
Såsom exempel härutinnan nämner jag Falköping och Mariestad. Borgmästaren
har såsom ensam lagfaren ledamot av rådhusrätten att lita till allenast sitt eget
vetande i juridiska spörsmål, och även om de förekommande rättsfrågorna ofta
— 1922 —
239
äro av enkel beskaffenhet, måste en borgmästare vara kompetent att självständigt
avgöra jämväl sådana av svårare art. Härför fordras emellertid goda kunskaper
och ofta en på mångårig verksamhet grundad erfarenhet.
Att den funktion, rådmännen hava att utöva inom rådhusrätter och magi¬
strater, icke nödvändigt förutsätter samma kompetens som hos borgmästarna, är
naturligt. Tyngdpunkten i arbetet får sägas här liksom inom andra verksam¬
hetsområden vara förlagd hos den högste ledaren. De uppgifter, som i åtskilliga
medelstora städer äro de juridiskt bildade rådmännen anförtrodda, äro dock bety¬
delsefulla. Deras ställning såsom domare kräver självständighet och omdömes-
gilllhet, och den ofta i deras händer lagda skyldigheten att vara expeditionsha-
vande inom visst område av rådhusrättens verksamhet fordrar noggrannhet och
juridisk urskilning. Uppgiften att vara protokollsförare kan emellanåt i såväl
civila mål som brottmål giva en avsevärd arbetsbörda. Den lagfarne rådmannen
bör äga förutsättningar för att vid dryftandet av juridiska spörsmål kunna vara
borgmästaren till hjälp. Under borgmästaren beviljad tjänstledighet uppehåller
han i regel borgmästarämbetet. Det självständiga arbete, rådmannen då har att
utföra, kan ställa stora fordringar på honom, och, då han jämsides med förord¬
nandet ofta skall handhava jämväl sin egen rådman stjänst, kan hans arbetsför¬
måga och duglighet sättas på allvarligt prov.
Vad nu berörts synes mig giva vid handen vikten av att befattningarna
inom rådhusrätterna och magistraterna bliva väl besatta. En förutsättning därför
är emellertid, att de inkomster, befattningarna hava att erbjuda, äro tillfyllest
för att giva en god bärgning. Den självständiga och goda sociala ställning, som
är med ämbetena förenad, samt det tillfälle att vid unga år erhålla ordinarie
tjänst, som genom beträdandet av stadsdomstolarnas bana kan erbjudas, locka
säkerligen icke dugande unga jurister, om icke utsikterna till en god utkomst äro
betryggande. Då möjligheterna för en stadsdomare att erhålla en mera förmånlig
anställning i regel äro begränsade till den domstol, där han är anställd, bliva
avlöningsförhållandena vid domstolen av avgörande betydelse. Och som pensions-
rätt i de flesta städer ännu icke är tillerkänd stadsdomarna och befordran inom
domstolen därför många gånger kan bliva avsevärd fördröjd, borde redan de för¬
måner, som erbjudas i en mera underordnad ställning inom domstolen, vara till¬
räckliga för uppehället.
Den uppfattningen torde i många städer vara djupt rotad, att ett nöjaktigt
ordnande av stadsdomamas avlöningsförmåner icke är i högre grad behjärtans-
värd, då stadsdomarna ofta ägna sig åt enskilda tjänster eller uppdrag och däri¬
genom bereda sig en tillräcklig utfyllnad i sina från stadstjänsten flytande knappa
inkomster. Att många stadsdomare på dylikt sätt vinna en anständig, emellanåt
god bärgning, kan icke bestridas. Men för många har förenandet av två eller
flera tjänster för levebrödets anskaffande varit en nödvändighet och måste därför
anses ursäktligt. Då kanske just ur sparsamhetssynpunkt från stadens sida något
förbud eller svårare hinder hittills i allmänhet icke bestämts mot att förena
tjänster eller uppdrag, har staden saknat medel att begränsa den utomliggande
verksamhetens omfattning.
Att däri ligger ett missförhållande, är uppenbart. Den självständighet och
— 1922 —
240
frihet från sidoinflytelser, vilka man har rätt att fordra av en domare och som
äro av största betydelse för domstolarnas anseende och auktoritet, lida lätt av
mångsyssleriet. Bliva de enskilda uppdragen för omfattande, skjuta de åt sidan
ämbetsåliggandena, så att åt dem icke ägnas vederbörlig noggrannhet och om¬
tanke. I de under senaste åren fastställda arbetsordningarna och lönestaterna
finnas därför mer eller mindre stränga bestämmelser beträffande tjänsters före¬
nande. Exempelvis i den 1920 för rådhusrätten och magistraten i Borås fast¬
ställda arbetsordningen föreskrives, att borgmästaren icke må med sitt ämbete
förena annan avlönad befattning inom samhället än sådan, till vilken han blivit
utsedd av Kung! Maj:t, länsstyrelsen eller stadsfullmäktige eller annan kommunal
myndighet. Rådman må icke med sin tjänst förena annan avlönad befattning,
med mindre länsstyrelsen efter magistratens och stadsfullmäktiges hörande finner
sådan befattning icke vara hinderlig för rådmanstjänstens behöriga utövande.
Sådant medgivande gäller för varje gång ej för längre tid än fem år. Enligt
den jämväl under 1920 fastställda arbetsordningen för rådhusrätten och magistraten
i Linköping gäller, att ordinarie befattningshavare icke må åtaga sig annan avlö¬
nad befattning hos enskild person, kommun, bolag eller bank, med mindre läns¬
styrelsen efter magistratens hörande finner det kunna ske utan hinder för tjänstens
behöriga fullgörande. Borgmästaren samt förste och andre lagfarne rådmännen i
Ystad må enligt 1918 fastställd arbetsordning icke med sin tjänst vid rådhus¬
rätten och magistraten förena annan avlönad tjänstbefattning, med mindre K. B.
efter hörande av magistraten och stadsfullmäktiges ordförande finner sådan befatt¬
ning icke vara hinderlig för rådhusrättens och magistratstjänstens behöriga
utövande. Om i samband med dylika bestämmelsers införande avlöningsförmånerna
nöjaktigt reglerats, kan det bliva möjligt att förhindra ett sådant förenande av
tjänster eller uppdrag, som kan tänkas bliva till men för stadsdomarämbetets
utövande. I och med att städerna ordentligt sörjt för sina domares utkomst, kan
fordras, att dessa mera odelat ägna sig åt sitt domarkall och därmed äro fram¬
för allt domare.
En granskning av ovanintagna uppgifter å löneförmåner ådagalägger, att
dessa i särskilt hög grad under krisåren, då i regel ringa dyrtidstillägg blivit
stadsdomarna tillerkända, varit otillfredsställande. Vore missförhållandena bero¬
ende allenast av den rådande dyrtiden, skulle den förhoppningen kunna hysas,
att de med dyrtidens upphörande skulle utan vidare bliva avhjälpta. Men bort¬
sett därifrån, att det sannolikt icke kan räknas med, att vi under en överskådlig
tid skola återvända till det före världskriget rådande prisläget, är det uppenbart,
att de ordinarie inkomsterna efter avdrag av utgifter för tjänsten i många städer
icke kunna anses tillräckliga för fyllandet av befattningshavarnas normala behov.
I exempelvis Uddevalla utgjorde borgmästarens ordinarie totalinkomst under
1920 10,100 kronor, och i Köping belöpte sig inkomsten till 8,000 kronor, vilket
måste anses vara för lågt avlönat. Går man till någon av de minsta städerna,
finner man, att exempelvis Skänninge under 1920 bestått sin borgmästare, för¬
utom dyrtidstillägg å 66 2/3 procent, en inkomst från tjänsten av 3,753 kronor
42 öre. Det torde icke kunna vara möjligt för en person med de blygsammaste
- 1922 -
24 J
anspråk, oj ens i eu stad, diir levnadsomkostnaderna äro jämförelsevis låga, att
i ställning av borgmästare försörja sig och sin familj på eii dylik inkomst.
I ill jämförelse bör nämnas, att tillkallade sakkunniga angående magistrats-
förvaltningens ordnande i städer under landsrätt i sitt den 22 december 1917 av¬
givna betänkande uttalat, att avlöningen till borgmästare i fögderistad icke i något
fall borde fastställas till lägre belopp än 6,000 kronor.
Missförhållandena beträffande lönerna åt andra juridiskt bildade magistrats-
ledamöter än borgmästarna äro, såsom uppgifterna utvisa, i somliga fall tydliga.
Det synes mig anmärkningsvärt, att exempelvis i Södertälje civilrådmannen under
1920 åtnjutit en ordinarie inkomst från sin tjänst av allenast 5,893 kronor, och
att förste rådmannen i Skara från sin tjänst haft eu ordinarie inkomst av 1,700
kronor med ett dyrtidstillägg av 666 kronor 67 öre. Även om det är avsett, att
med tjänsterna skola vara förenade andra allmänna eller enskilda uppdrag, synas
mig, då domarämbetena val under alla förhållanden skola utgöra innehavarnas
huvudsysselsättning, inkomsterna icke tillfredsställande.
Eu reglering av ifrågavarande avlöningsförmåner torde sålunda icke kunna
inskränkas till allenast eu höjning av de utgående dyrtidstilläggen, även om en
dylik åtgärd med hänsyn till rådande förhållanden kunde anses lämplig. Den
huvudsakliga uppmärksamheten bör riktas å de beräknade normalinkomsterna.
Härutinnan är att märka, att, såsom uppgifterna utvisa, den större delen av varje
befattningshavares inkomst i många fall utgöres av den av staden utgivna lönen
och tjänstgöringspenningarna. De ändringar i expeditionslösenförordningen, som
under de senare åren ägt rum, hava i alltför otillräcklig grad hjälpt upp förhål¬
landena. Det har yppats betänkligheter mot en ytterligare höjning av expedi-
tionstaxorna. Att här ingå på orsakerna till dessa betänkligheter synes icke er¬
forderligt. För min del anser jag icke oöverstigliga hinder behöva möta för en
temporär höjning av lösenbeloppen. Men om detta medel att öka stadsdomarnas
inkomster icke bör användas, återstår ingen annan utväg, än att städerna genom
eu erforderlig ökning av lönerna förbättra stadsdomarnas ekonomiska ställning.
För åtskilliga städer med redan ansträngd inkomst- och utgiftsstat torde ökningen
kunna ställa sig betungande. Syftet med de större utgifterna och de verkningar
till stadens fromma, som därav kunna väntas, böra dock utgöra tungt vägande
skäl för städerna att icke undandraga sig de ytterligare krav, som kunna ställas
på dem. Städernas skyldighet att förse sina domstolar med skäliga avlöningsför¬
måner, så länge domstolarna bibehållas, är ofrånkomlig.
När ett samhälle under äldre tid upphöjdes till stad, förenades därmed vissa
privilegier, som ansågos nödvändiga för att täcka kostnaderna för bland annat
städernas förvaltning. Dessa privilegier bestodo av en viss del i den i staden
utgjorda tullen och accisen, tilläggstull eller tolag, källarfrihet, rätt till danaarv,
andel i böter och bouppteckningsprocent m. m. Ofta tilldelades städerna särskild
jordegendom, donationsjord, delvis anslagen till magistratens avlöning. I privi-
legiebreven, exempelvis de den 5 april 1620 för Falköping, Eksjö och Sigtuna
utfärdade, förefinnas sålunda uppgifter å städernas privilegier eller bekräftelse,
att tidigare givna sådana fortfarande skulle äga bestånd. I brevet för Eksjö med
31 — .Tv 8t i ti torn budsm ami evs ämbetsberättehe till 1923 års riksdag.
242
motsvarighet i de båda andra finnes därjämte den bestämmelsen, att »desse for-
skrifne och såsom uthi Summevijs författade privilegia skulle uthi dette vårt
breefs krafft medh macht håldne blifva, dock oss altijdh förbehålledh, dem efter
tijdzens anfordrande lägenheeter att förändra och förbättra». Det den 10 november
1645 utfärdade privilegiebrevet för Lindesberg innehåller i 23 punkter föreskrifter
om rättigheter och skyldigheter, och i 12:te punkten säges, att »Wij ock tagit
vthi nådige åtanckar och betänkiande att försij beimte Wår Stadh Lindesbärg
medh dhe inkompster, hwar igenom Stadzens ämbeten kunna afiöhnas, dess byg-
ningar och börder till Stadzens nytta, heder och förkofring inrättas och oppe-
hållas och andre nödiga Stadzens tarfwer stoppas medh». I resolutionen den 15
september 1664 angående grundläggning av en stad vid Bodekull — Karlshamn —
hette det, att »på dedh att denne stadz politie och styrelse så myckit bättre må
blifwa i acht tagen och förwaltadh, hafwer Kongl. M:t nådigdst effterlåtit, att
Bodekull här effter må hafwa sin egen justitie och Magistrat och till dess under-
holdh och publique bygningars oprättelse niuta och bekomma Tolagh af alt uth-
gående och inkommande godz samt wågh-, stemple- och påblepeng:r etc. lika
som andre Siö- och Stapelstäder». Exempel på att utskylderna blivit för löne¬
tillägg åt magistraten höjda finnes i brevet den 21 juli 1819 angående Karlskrona
och Ronneby.
De privilegier, som blivit städerna tillerkända, hava numera till en del in-
dragits, men somliga av dem kvarstå antingen i sitt ursprungliga skick eller i
form av en fastställd ersättning. Exempel å orubbade privilegier utgöra de dona-
tionsjordar, som innehavas av vissa städer, och exempel å förvandlade privilegier
utgör tolagsersättningen.
Då vissa städer fortfarande njuta inkomster, som ursprungligen blivit bevil¬
jade mot skyldighet för städerna bland annat att vidkännas kostnaderna för
rättskipningen, torde dessa städers förpliktelse härutinnan vara uppenbar. Denna
förpliktelse borde väl tolkas så, att den innefattar åliggande att utgiva avlöningar,
fullt tillräckliga för att hålla stadsd om stolarna i gott skick. Men bortsett från de
särskilda skyldigheter, som på dylikt sätt kunna vara bundna vid ett fortsatt åt¬
njutande av vissa förmåner, synes mig en stads mottagande av stadsrättigheter
med därvid meddelade bestämmelser om egen jurisdiktion kunna läggas till
grund för krav på att rättskipningen väl uppehälles.
Med de ringa förmåner, som i nyare tider förenats med stadsrättigheter, åt¬
minstone sedan tolagen blivit indragen, får denna uppfattning anses vinna be¬
kräftelse exempelvis ur kungörelsen den 15 januari 1856 angående stapelstadsrätt
för köpingen Döderhultswik. Däri föreskrives, att köpingen skulle vara stapelstad
med de fri- och rättigheter, som rikets stapelstäder i allmänhet tillkomme, under
villkor dels att staden, vilken enligt vederbörandes därom uttryckta enhälliga
önskan komme att benämnas Oskarshamn, underkastades de skyldigheter, som
stapelstäder i allmänhet ålåge, jämte särskild förpliktelse att, därest de tillgångar,
vilka för avlöning av stadens rådhusrätt och magistrat samt övriga nödiga tjänste¬
män ävensom för behövliga allmänna byggnader bleve anslagna, skulle befinnas
för ändamålet otillräckliga, det felande beloppet tillskjuta, dels att, om staden
icke inom tio år av stapelstadsrätten i någon betydligare mån sig begagnat, på
— 1922 —
2 43
särskild nådig prövning komme att bero, huruvida samma stapelstadsrätt skulle
än vidare fortfara.
Ordalagen i stadsbrev, som utfärdats, utan att stapelrätt varit med stadsrät-
tigheterna förenad, synas även framhålla städernas skyldigheter i förevarande
avseende. I stadsbrev den 3 oktober 1878 för Motala heter det, att Motala köping
förunnades stadsrättigheter, dock att dessa rättigheter icke finge tillgodoujutas
förr än, i enlighet med de föreskrifter, som efter vederbörandes hörande kunde
bliva av Kungl. Maj:t meddelade, rådhusrätt och magistrat blivit för staden veder¬
börligen inrättad, och med skyldighet för staden ej mindre att vid angiven tid¬
punkt hava på egen bekostnad uppfört eller annorledes anskaffat rådhus, som av
K. B. prövades lämpligt och ändamålsenligt, än även att vidkännas åliggandet att
allt framgent avlöna rådhusrätten och magistraten samt övriga för staden erfor¬
derliga tjänstemän. Motsvarande föreskrifter återfinnas i exempelvis stadsbreven
för Örnsköldsvik den 17 februari 1893 och Lysekil den 6 juli 1900.
I åtskilliga andra äldre handlingar kan man spåra Kungl. Maj:ts medinfly-
tande i fråga om bestämmandet av borgmästarnas och rådmännens avlöningar.
Sedan i ett den 10 januari 1694 utfärdat reskript bestämts, att om någon stad
vore oförmögen att löna egen borgmästare, skulle nästboende häradshövding resa
dit och hålla rådstuga, så ofta det behövdes, föreskrevs genom resolution den 13
juli 1719 på städernas besvär, att städerna i fråga om magistraternas avlöning
skulle insända projekt till Kungl. Maj:t, vars utslag efter kollegiernas hörande
vore att förvänta. Vikten av att lönerna voro tillräckliga framhölls särskilt i §
3 i Kungl. Maj:ts nådiga försäkran den 23 februari 1789 för rikets borgerskap
och städerna, däri Kungl. Maj:t försäkrade borgerskapet och städerna om deras
rättighet att föreslå borgmästare och välja rådmän, att antaga mindre betjäning,
att taxeras av egna medlemmar och att förvalta städernas enskilda kassor »alt
som hittils ovanligt warit, dock så åt de må wara tillräckelige och förslå til all¬
männa och nödiga behof». Jag tillåter mig slutligen påminna, huru ett förslag
till stadga för rådhusrätten och magistraten i Ängelholm efter av processkom¬
missionen framställda erinringar återremitterades till stadsfullmäktige, innan stad¬
gan den 15 november 1918 fastställdes.
De bekymmersamma avlöningsförhållanden, varunder stadsdomarna i åtskilliga
medelstora och mindre städer arbeta, hava under dyrtiden blivit särskilt i ögonen
fallande. I många städer torde stadsdomarna själva hava sökt att genom fram¬
ställningar till stadsfullmäktige vinna bättring i sitt betryckta läge. Icke alltid
hava dessa framställningar vunnit den förståelse, de förtjänat. Ett stödjande från
Eders Kungl. Maj:ts sida av stadsdomarnas berättigade krav i förevarande avse¬
ende synes vid sådant förhållande vara icke blott behj ärtans värt med hänsyn till
deras anständiga bärgning utan även nödvändigt för ett värdigt uppehållande av
rättskipningen och förvaltningen i städerna. Skulle andra åtgärder icke hava
åsyftad verkan, torde ifrågasättas, huruvida icke genom lagstiftning i ämnet stä¬
dernas skyldighet att bestå rådhusrätters och magistraters personal med skälig
avlöning borde fastslås.
Med stöd av den för mig gällande instruktionen tillåter jag mig i underdå¬
— 1922 —
244
nighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan angivna förhållanden för den åt¬
gärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»
Med anledning av framställningen har Kungl. Maj:t infordrat vissa uppgifter
från magistraterna samt tillika anmodat åtskilliga sakkunniga att inkomma med
utlåtanden.
4. Framställning angående vissa synpunkter vid en revision av kungl.
förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik.
Den 28 februari 1921 avlät jag till Konungen följande framställning:
»I en den 24 oktober 1920 till mig ingiven skrift har överingenjören Karl
Thorngren med flera personer, bland andra ordförandena i Djursholms stads¬
fullmäktige, Lidingö köpings kommunalnämnd, Saltsjöbadens köpings och Nacka
kommuns kommunalnämnder, anfört följande:
Trafikförhållandena på gator och landsvägar i landet bleve olidligare för
varje dag, särskilt i Stockholm och dess omgivningar. Många hade den upp¬
fattningen, att det endast talades och skreves om dessa förhållanden, utan att
man såge någon myndighet energiskt ingripa. Visserligen hade kommunikations¬
departementet infordrat statistiskt material, som torde läggas till grund för ny
lagstiftning med, som man hoppades, skärpta straffbestämmelser för överträdelser
av trafikföreskrifterna. Även skulle en ny lag angående automobiltrafik träda i
kraft den 1 januari 1921, och med otålighet väntade man det nya trafikregle¬
mente, som läge på Stockholms stadsfullmäktiges bord sedan början av 1920.
Men nya lagar vore icke tillfyllest. I en skrivelse, som för ett år sedan riktats
till polismästaren i Stockholm, hade framställts begäran om åtgärders vidtagande
för att befintliga lagar måtte efterlevas. Det vore nämligen betänkligt att endast
öka lagarnas antal, utan att effektivt kunde tillses, att de åtlyddes. Polismästaren
hade medgivit, att behovet av upplysning till allmänheten om trafikreglerna be¬
hövdes, men syntes hava avskräckts av, att ett meddelande därom måste tryckas
och utdelas i många tusentals exemplar. Icke lång tid därefter hade Ö. Ä:s upp¬
laga av gällande trafikreglemente tagit slut, varför chaufförer och andra under
månader icke kunnat erhålla något trafikreglemente. Denna detalj hade endast
anförts som ett exempel. Tidningspressens uppsatser om trafikterror, trafikkultur
m. m., svenska teknologföreuingens publicerade diskussionsinlägg om trafiksäker¬
het m. fl. uppsatser beträffande föreliggande fråga gåve en mängd anvisningar
på dels vilka myndigheter, som ansetts försumliga genom underlåtenhet att vid¬
taga åtgärder, dels vilka positiva förslag, som redan framlagts för erhållande av
bättre tillstånd. Klagandena hemställde, att jag ville taga under omprövning,
huruvida sådan försumlighet från myndigheters eller ämbetsmäns sida i förebyg¬
gandet av döds- eller andra olyckor av ifrågavarande slag kunde anses hava före¬
kommit, så att därav kunde föranledas åtgärder, från min sida; huruvida en
effektiv kontroll av efterlevnaden av redan gällande förordningar och stadganden
- 1922 —
245
voro möjlig att upprätthålla med den personal, som stode till myndigheternas
disposition, och huruvida strängare lagbestämmelser eller ordningsföreskrifter i
i ett eller annat avseeende behövde utfärdas.
Med anledning av skriftens innehåll anhöll jag, att Ö. Ä. och K. B. i samt¬
liga län villo till mig inkomma med utlåtande. Jag framhöll därvid, att genom
den ändrade lydelse av automobilförordningen, vilken trädde i kraft den 1 janu¬
ari 1921, hade visserligen de med nämnda förordnings bestämmelser förbundna,
mest trängande olägenheterna blivit avhjälpta, men i enlighet med riksdagens
begäran torde inom kort en ny allmän revision av gällande författningar rörande
automobiltrafiken komma att företagas. Den vårdslöshet, varmed lastautomobiler,
privatautomobiler och motorcyklar allt fortfarande framfördes, syntes mig erfordra
vidtagande av stränga åtgärder. Det vore uppenbart, att personer, vilka vare sig
såsom yrke eller för privatbruk eller endast för nöjes skull bedreve en syssel¬
sättning, som när som helst kunde medföra fara såväl för andra personer som
för dem själva, måste vara underkastade den noggrannaste kontroll. Till en
början syntes villkoren för erhållande av körkort böra betydligt skärpas, därvid
särskilt torde bliva nödvändigt, att aspiranter underkastades en verkligt allsidig
läkarundersökning ej blott i fysiskt utan även i psykiskt avseende för utrönande
av deras lämplighet såsom förare. Vidare torde den K. B. meddelade befogenhet
att för viss tid eller alltid återkalla redan meddelat körkort böra anlitas i vid¬
sträcktare mån än hittills. Så vitt jag av tillgängliga handlingar kunnat finna,
hade körkort blivit återkallade i ett oproportionerligt litet antal fall i förhållande
till antalet åtal för överträdelser av gällande bestämmelser. Om en person för
viss tid blivit berövad körkort, borde han icke erhålla nytt tillstånd förrän efter
avläggandet av nya och mera ingående prov. Vidare syntes straffbestämmelserna
böra ytterligare skärpas, och torde böra tagas i övervägande, huruvida icke på
landsbygden med dess fåtaliga polisbevakning särskilda personer borde förordnas
att jämte polismyndigheten övervaka gällande föreskrifters efterlevnad.
I de bit inkomna yttrandena, vilka avgivits icke blott av O. A. och läns¬
styrelserna utan även beträffande vissa län av magistrater och andra polismyn¬
digheter, har till en början framhållits, att de i klagoskriften berörda missför¬
hållandena närmast torde avse Stockholm och dess omgivningar, vilka i fråga
om automobiltrafiken intoge en särställning i riket. Några länsstyrelser anföra,
att sådana olägenheter av automobiltrafiken inom länen icke förekommit, som
vore förhållandet i huvudstaden och dess närhet. Flera myndigheter förklara,
att anmärkningar mot polismyndigheternas övervakande av redan gällande be¬
stämmelser icke med fog kunde framställas. Såväl Ö. Ä. som K. B. i flertalet
län framhålla, att bristen på tillräcklig polispersonal vore orsaken till att icke
redan befintliga föreskrifter kunde effektivt tillämpas. Särskilt på landsbygden
med dess fåtaliga polisbevakning vore en effektiv kontroll av efterlevnaden av
gällande stadganden icke möjlig att upprätthålla. Fn fullständig kontroll genom
polispersonalens försorg skulle emellertid nödvändiggöra en så stor utökning av
polisstyrkan, att varje tanke på dess realiserande med hänsyn till kostnadsfrågan
- 1922 —
246
vore utesluten. Ö. Ä. för polisärenden anmärker, att det visserligen vore uppen¬
bart, att polispersonalen i Stockholm icke vore tillräcklig för en fullt verksam
tillämpning av trafikbestämmelserna, men att det under de senaste åren icke ens
varit möjligt att hålla den nuvarande poliskåren vid fulltalig numerär. Att öva
uppsikt över allt i gatukorsningarna kunde icke under några förhållanden ifråga¬
komma, utan polisen måste begränsa den vanliga patrulleringen till mera tra¬
fikerade platser och för övrigt begagna sig av särskilda hjälpmedel såsom motor¬
cyklar och kontrollur.
Angående frågan, huruvida på landsbygden särskilda personer borde utses
att vara polismyndigheten behjälpliga med övervakandet av gällande föreskrifters
efterlevnad, anför länsstyrelsen i Västerbottens län, att med den stora utsträck¬
ning, landsfiskalsdistrikten ägde och med det ringa biträde landsfiskalerna i detta
hänseende kunde påräkna av fjärdingsmannen, vore det givetvis omöjligt att
genomföra en fullt effektiv kontroll av efterlevnaden av automobilförordningen i
alla dess detaljer. I detta hänseende vore no g åtskilligt att vinna genom för¬
ordnande av särskilda personer att biträda polismyndigheterna. Eu fullt effektiv
kontroll kunde dock icke därigenom ernås utan vidlyftiga anstalter, vilka skulle
draga betydande kostnader. Försöksvis torde vid de mera trafikerade lederna
kunna utses närboende personer att med polismans skydd och befogenhet hava
uppsikt över automobiltrafiken, avläsa hastighetsmätare o. s. v. Ersättning till
dylika personer, som icke till var och eu behövde vara avsevärd, borde utgå av
statsmedel.
De flesta myndigheter, som yttrat sig härom, hava dock avstyrkt utfärdande
av dylika förordnanden Sålunda yttrar K. B. i Södermanlands län, att K. B.
icke vore övertygad om lämpligheten av att förordna personer att övervaka efter¬
levnaden av eu eller annan särskild författning till exempel, såsom redan skett
eller ifrågasatts, lagen om lösdrivares behandling, rusdrycksförordningar m. m.
Det hände lätt, att sådana personer visade antingen för ringa eller för stort nit.
I förra fallet bleve deras verksamhet utan betydelse, och i senare fallet åstad¬
kommes ej sällan trakasserier till följd av oförstånd och ovist nit eller, där
åklagaren hade andel i böter, vinningsbegär. Om emellertid förordnanden an-
såges böra utfärdas för särskilda personer att på landsbygden, måhända även i
städerna, övervaka efterlevnaden av förordningen om automobiltrafik, borde sådana
personer hava jämförelsevis stor sakkunskap och helst själva vara motormän.
Kostnaderna för anställande av dylika extra polismän med erforderliga kvalifika¬
tioner skulle dock uppgå till mycket avsevärda belopp, ty det kunde knappast
påräknas att, annat än i undantagsfall, personer med erforderlig kompetens skulle
utan anspråk på ersättning åtaga sig uppdrag såsom extra polismän för över¬
vakande av automobilförordningarnas efterlevnad.
K. B. i Stockholms län, vilkens utlåtande måste tillerkännas den största be¬
tydelse i nu förevarande avseende, anser icke, vad Stockholms län beträffar, sådana
förordnanden behövliga.
K. B. i Östergötlands län finner, att förordnanden av dylik beskaffenhet
skulle stöta på störa svårigheter, ej minst ur ekonomisk synpunkt. I de län,
såsom exempelvis Östergötland, där s. k. länspolis funnes att tillgå, borde detta
- 1922 -
247
uppdrag förutom åt den ordinarie kronobetjäningen med fördel kunna anförtros
åt denna polis. Länsstyrelsen ville för övrigt, vad länet vidkomme, vitsorda, att
på sista tiden ett inskridande mot överträdelser av föreskrifterna i automobil-
förordningen ägt rum i avsevärt större omfattning än tillförne, och såväl i följd
därav som ock genom den allmänna reaktion mot överdådigt och vårdslöst fram¬
förande av automobiler och motorcyklar, som över hela landet väckts, kunde
man hoppas, att en förändring till det bättre vore att vänta, detta åtminstone
vad beträffade landsbygden och städerna ute i landet. För de största städerna
torde emellertid erfordras särskilda åtgärder, på vilka länsstyrelsen för sin del ej
hade anledning att inlåta sig.
K. B. i Kronobergs län anser icke, att genom den omnämnda anordningen
med rimliga kostnader skulle kunna åstadkommas någon effekt av betydelse, då
man ju till och med i städerna, även de större med väl ordnat polisväsen, för
närvarande syntes stå så gott som maktlös gent emot den s. k. automobil-
t er rom.
K. B. i Malmöhus län uttalar, att det sannolikt komme att erbjuda stora
svårigheter att effektivt genomföra en dylik bevakning. Anordningen måste med¬
föra icke obetydliga kostnader, och dessa skulle antagligen bestridas av veder¬
börande kommuner, eftersom annat ej torde kunna ifrågakomma, än att bevak-
ningspersonerna skulle utses av den kommunala myndigheten. K. B. funne
tvivelaktigt, huruvida kommunerna skulle Unnas villiga att underkasta sig upp¬
offringar för ändamålet.
K. B. i Göteborgs och Bohus län yttrar: Möjligen kunde på platser, där
särskilt behov av förstärkt bevakning visat sig, personer förordnas att biträda
polispersonalen. Merendels torde det dock bliva förenat med svårighet att få
därför lämpliga personer, som vore villiga att åtaga sig uppdraget. Det fordrades
nämligen för vinnande av ett gott resultat, att den därtill förordnade ägde såväl
intresse som omdöme. För närvarande vore K. B. icke beredd att avgiva för¬
slag, i huru stor utsträckning dylika förordnanden borde meddelas samt om kost¬
naden därför, och K. B. vore för övrigt tveksam, om nyttan av en sådan anord¬
ning komme att motsvara kostnaderna.
Emellertid anför K. B. i Västmanlands län: Vad anginge landsbygden och
det där utan allt tvivel särdeles ofta förekommande åsidosättandet av lagens
bestämmelser, särskilt vad anginge maximihastigheten, torde länsstyrelsen icke
behöva påpeka, att med den under senaste åren oerhört ökade frekvensen av
motorfordon det knappast vore möjligt för den ordinarie lantpolisen, sådan
densamma vore organiserad, att därvid utöva fullt effektiv kontroll. Därest er¬
forderliga medel kunde ställas till förfogande, vore K. B. betänkt på att genom
extra polisbevakning anordna sådan kontroll. Detta vore så mycket mera ange¬
läget, som den hastighet, varmed motorfordon i allmänhet framfördes, väsentligen
bidroge till den åverkan, de åstadkomme å de allmänna vägarna i riket, vilka
icke vore byggda med beräkning av en sådan påfrestning.
K. B. i Norrbottens lön säger sig hava för avsikt att söka intressera den
stora allmänheten att verksamt medverka för hindrande av uppkomsten av auto-
mobilterror inom länet.
— 1922 —
248
En skärpning av villkoren för erhållande av körkort framhålles av flera läns¬
styrelser såsom önskvärd eller ofrånkomlig. K. B. i Västerbottens län yttrar:
»Med hänsyn till att kontrollen alltid blir svår att utöva, då det gäller auto-
mobiltrafik, är det av största betydelse att automobilförare erhålla en fullt till¬
räcklig utbildning. Sådan synes näppeligen kunna vinnas, utan att för er¬
hållande av körkort föreskrives, att vederbörande skall hava genomgått god¬
känd kurs vid chaufförskola med auktoriserad föreståndare eller annan dylik
anstalt, som godkännes såsom utbildningsanstalt för automobilförare. Att per¬
soner, som äro kända såsom begivna på spritdrycker eller för råhet och hän¬
synslöshet, böra helt utmönstras, är en viktig omständighet och kan kanske
befordras genom att som villkor för vinnande av körkort uppställa en fordran,
att den, som vill erhålla körkort, skall förete bevis av såväl kommunalmyn¬
dighet som polismyndighet om sin vandel, sina egenskaper och sin lämplig¬
het i nyssnämnda hänseende. För övrigt torde man kunna våga det påstå¬
endet, att de befogade anmärkningar, som nu från så många olika håll riktas
mot automobilisternas framfart, mindre hava sin grund i bristande teknisk skick¬
lighet att manövrera och handhava automobiler än i benägenheten att sätta sig
över gällande föreskrifter särskilt rörande den hastighet, varmed automobil må
framföras.»
K. B. i Gottlands län anför, att ofta kunde dock inträffade olycksfall vara
beroende av bristande kompetens hos föraren. En noggrannare prövning av förar-
aspiranterna till utrönande av deras lämplighet torde få anses erforderlig. Här
mötte emellertid svårigheten att anordna eu riktig kontroll. Det lede intet tvivel,
att besiktningsmännen ofta ej vore vuxna sitt uppdrag eller i varje fall bruste
i det noggranna fullgörandet av sin maktpåliggande och grannlaga uppgift.
Under alla förhållanden borde för erhållande av någon kontroll den fordran upp¬
ställas, att sökanden skulle med intyg av besiktningsman styrka sig hava fört
motorfordon i minst 25 timmar, fördelade på minst 14 undervisningsdagar.
K. B. i Örebro län framhåller vikten av att vederbörande besiktningsmän
vid prövning av förare tillämpa ett så vitt möjligt enhetligt förfarande och upp¬
ställa lika stränga krav för godkännande av avlagda prov. I annat fall bleve
följden, såsom erfarenheten givit vid handen, att de personer, som ville avlägga
sådant prov, i övervägande grad vände sig till den besiktningsman, som med
rätt eller orätt ansåges mindre fordrande, och detta även om han vore avlägset
boende från sökandenas vistelseort, under det att en besiktningsman, som ansåges
sträng i sina fordringar, toges i anspråk i vida mindre utsträckning.
Ö. Ä. för polisärenden meddelar, att det synts vara av särskilt intresse att
närmare undersöka, i vad mån förseelser mot automobilförordningen eller mot 11
kap. 15 § strafflagen blivit begångna av automobilförare under den närmaste
tiden efter det de erhållit körkort. Den omständigheten, att en automobilförare
icke fått tillfredsställande utbildning, ägde naturligtvis sin egentliga betydelse
under den tid, han kunde anses såsom nybörjare och icke genom praktik och
trafikvana blivit förtrogen med automobileus manövrering och tillämpningen av
trafikreglerna. Eu sådan undersökning hade Ö. Ä. låtit verkställa, vilken av¬
slutats under november 1020 samt omfattat 7,378 av Ö. Ä. utfärdade körkort.
- 1922 —
249
Av dessas innehavare hade enligt polisens anteckningar 1,158 blivit bfttfällda för
förseelser av ifrågavarande slag. Hela antalet sådana förseelser vore 1,539. Av
förstnämnda antal, d. v. s. antalet förstagångsförseelser, hade 108 avdömts inom
1 månad, efter det vederbörande automobilförare erhållit körkort, 193 senare men
inom 3 månader, 202 senare men inom 6 månader, 208 senare men inom 1 år
och återstoden 447 mer än 1 år efter körkortets utfärdande. Undersöknings¬
materialet hade icke utan allt för tidsödande arbete medgivit beräkning efter tid¬
punkten, då förseelsen ägt rum, men med hänsyn till den i allmänhet snabba
rättskipningen i sådana mål vore nämnda omständighet icke av någon större be¬
tydelse. Denna undersökning, som tydligen varit helt summarisk och naturligtvis
kunde ytterligare fullföljas, syntes i stora drag giva en ganska åskådlig bild av
det verkliga förhållandet i berörda hänseende. Den visade, att antalet förseelser
visserligen varit något större under den första tiden efter det körkort erhållits än
senare. Men räknade man endast den första månaden såsom nybörjartid, funne
man, att skillnaden mellan denna och de båda närmast följande månaderna vore
helt obetydlig. I >et vore för övrigt naturligt, att automobilföraren med tiden
bleve mera försiktig, även om han från början ägt full kompetens. Av den
gjorda undersökningen hade icke framgått något resultat, som motsade den all¬
männa erfarenheten, att förseelserna liksom trafikolyckorna vanligen hade sin
orsak i hänsynslöshet eller bristande försiktighet och uppmärksamhet hos tra¬
fikanterna.
Med avseende å läkarintyg, som omförmäles i § 12 mom. 1 b) i automobil-
förordningen, anser K. B. i Stockholms län, att detsamma även bör innehålla,
att den, för vilken intyget utfärdas, icke lider av psykisk defekt.
K. B. i Kronobergs län yttrar, att en aspirant på körkort, vilken företett
såväl vitsord om nykterhet och ordentlighet som enligt nu gällande föreskrifter
avfattade intyg av läkare och automobilbesiktningsman, ändock på grund av
psykiska brister eller av annan anledning kunde vara olämplig såsom automobil¬
förare. Läkarintyg, som bifogades ansökan om körkort, borde därför jämväl
innefatta åtminstone, att sökanden vid undersökning icke befunnits lida av någon
mera påtaglig psykisk defekt eller undermålighet, och besiktningsmans intyg även
innehålla, att hos körkortsaspirant vid de prov, som med honom anställts, eller
eljest, besiktningsmannen veterligen, icke konstaterats egenskap eller brist, på
grund varav han skäligen borde anses olämplig såsom förare av automobil.
K. B. i Malmöhus län anför, att de nuvarande ordalagen i automobilförord-
ningen angående läkarbetyg gå ve anledning antaga, att de åsyftade endast kropps¬
lig defekt. Emellertid vore givetvis jämväl de psykiska förutsättningarna av
synnerlig betydelse för en automobilförare. En nervöst anlagd person vore
uppenbarligen olämplig som sådan. Visserligen skulle kunna antagas, att vid
provkörning inför besiktningsman sökandens förmåga av fattning och beslutsam¬
het gjorde sig gällande, men avfattningen av § 4 torde icke giva besiktnings¬
mannen rätt att vägra kompetensbevis på den grund, att sökanden befunnits
brista i sinnesnärvaro. Besiktningsmannen hade endast att undersöka den sö¬
kandes kännedom om automobils konstruktion, skötsel och manövrering samt
32 — Justitieombudsmannens iimbetsberättelse till 1922 års riksdag.
250
hans författningskunskap, och om än K. B. hade vetskap om en persons ner¬
vositet, torde av lydelsen av § 12 i förordningen icke kunna härledas behörighet
att vägra körkort, under förutsättning, att sökanden vore känd för nykterhet och
ordentlighet. K. B. hölle alltså före, att §§ 4 och 12 i automobilförordningen
borde fullständigas i syfte, att en persons lämplighet såsom förare kunde jämväl
i psykiskt avseende prövas.
För K. B. i Hallands län synas de i § 12 mom. 1 automobilförordningen enligt
denna paragrafs nuvarande lydelse meddelade bestämmelserna böra kompletteras
sålunda, att såväl läkarintyget som besiktningsmannens bevis borde angiva, huru¬
vida enligt intygsutgivarens mening sökanden med hänsyn till såväl fysiska som
psykiska egenskaper, i den mån dessa kunnat vid läkarundersökning, respektive
under vid särskilda tillfällen företagen provkörning utrönas, vore lämplig såsom
autom obilförare.
K. B. i Göteborgs och Bohus län anser, att det naturligtvis ur trafiksäker¬
hetssynpunkt skulle vara en stor fördel, om de, som önskade körkort, skulle låta
underkasta sig en verkligt allsidig läkarundersökning ej blott i fysiskt utan även
i psykiskt avseende för utrönande av deras lämplighet såsom förare. Antagligen
skulle, därest bestämmelse därom redan funnits, ansökning om körkort i ett fler¬
tal fall blivit avslagen. K. B. ansåge sig därför böra biträda förslaget. Men
även efter körkortets utfärdande vore önskvärt att kunna utöva kontroll över
förarens lämplighet i angivet hänseende. Därför borde föraren vara skyldig till
exempel en gång vart annat år att med läkarintyg styrka sin lämplighet där-
utinnan, varom anteckning skulle ske å körkortet. För vinnande av likformighet
i avseende på läkarbetygen torde dessa böra utfärdas i enlighet med av medici¬
nalstyrelsen fastställt formulär.
K. B. i Skaraborgs län har vid prövning av ansökning om körkort ansett
sig böra kräva, förutom åldersbevis och kompetensintyg från vederbörande be¬
siktningsman, intyg, dels att sökanden gjort sig känd för nykterhet och ordent¬
lighet, dels ock att han äger normal syn- och hörselförmåga och icke lider av
lyte, som gör honom olämplig såsom förare. Behövligheten av denna strängare
prövning hade av förhållandena bekräftats, ity att flera fall inträffat, då sökande,
som varit försedd med kompetensbevis från vederbörande besiktningsman, måst
av länsstyrelsen förvägras körkort på grund av innehållet i företett läkarintyg och
utlåtande, som i anledning därav av länsstyrelsen införskaffats från förste pro¬
vinsialläkaren i länet.
K. B. i Värmlands län finner det böra tillses, att chaufförsaspiranten under¬
kastas en ingående läkarundersökning jämväl i psykiskt hänseende, ungefärligen
i samma art, om ock ej i samma grad, som vore fallet beträffande flygare i vissa
utländska arméer. Länsstyrelsen säger sig hålla före, att de flesta på föraren be¬
roende olyckshändelser och missöden i automobiltrafik hade sin grund, icke så
mycket i vårdslöshet och åsidosättande av gällande föreskrifter, som fastmera i
att föraren saknat antingen tillräcklig utbildning eller också de fysiska och psy¬
kiska egenskaper, som måste anses vara nödvändiga för automobilförare.
Länsstyrelsen i Örebro finner det utan tvivel synnerligen fördelaktigt, om
såsom villkor för erhållande av körkort jämväl kunde uppställas företeende av
— 1922 —
251
ett utav liikare efter undersökning meddelat bevis rörande sökandens psykiska
lämplighet såsom automobilförare eller i alla händelser angående frånvaron av
sådana nervösa eller andra psykiska defekter, som kunde medföra olämplighet
såsom automobilförare. Eu dylik undersökning skulle då anordnas på ungefär
enahanda sätt, som tillämpades såsom villkor för erläggande av prov såsom förare
av luftfartyg. Länsstyrelsen vore emellertid icke i tillfälle att bedöma, huruvida
möjlighet 'förelåge för läkare att utan tillgång till särskilda apparater m. m.
verkställa sådan undersökning samt huruvida det läte sig göra att meddela en
generell föreskrift härutinnan. En utredning därom syntes av behovet påkallad,
innan vidare åtgärder i angivna syfte vidtoges.
K. B. i Östergötlands län erinrar däremot, att det av praktiska skäl näppe¬
ligen torde vara möjligt för eu läkare att bilda sig ett så tillräckligt stadgat om¬
döme om en persons psykiska förutsättningar för erhållande av rättighet att föra
automobil, att han kunde utfärda ett under tjänstemannaansvar avgivet intyg i
omförmälda hänseende. Därför skulle nämligen, åtminstone i flertalet fall, er¬
fordras en alltför ingående och tidsödande undersökning av aspiranten för att
kunna av läkaren företagas. Enligt länsstyrelsens förmenande vore ett sådant
förfarande ej heller nödvändigt, då man nämligen hade att förutsätta, att be¬
siktningsmannen vid det praktiska provet underkastade aspiranten en noggrann
prövning rörande hans sinnesnärvaro och förmåga att med lugn och självbehärsk¬
ning manövrera fordonet även i kritiska situationer. Länsstyrelsen fäste upp¬
märksamheten dels på den instruktion för besiktningsmännen, som numera av
Kungl. Maj:t utfärdats, varigenom dessas åligganden blivit uttryckligen bestämda,
dels ock å den omständigheten, att genom de från och med nyåret ikraftträdda
ändringarna i automobiltorordningen samtliga besiktningsmannaförordnanden
komme att underkastas ny prövning, varigenom man finge hoppas, att till dessa
synnerligen viktiga befattningar endast fullt kvalificerade personer erhölle förnyade
förordnanden.
K. B. i Västerbottens län anser, att något större resultat, vad avsåge auto-
mobilförares kompetens, knappast torde stå att vinna genom föreskrifter om all¬
sidig läkarbesiktning för utrönande av vederbörandes fysiska och psykiska lämp¬
lighet. En och annan person, som nu erhölle körkort, torde kanske därmed ut¬
mönstras, men de egenskaper, som utom yrkesskicklighet främst krävdes, för att
en automobilförare skulle fylla sin uppgift, eller lugn, besinning och rådighet
samt ansvarskänsla och hänsynsfullhet mot annan vägtrafik, kunde näppeligen
utrönas genom besiktning av läkare.
Högre kompetens hos besiktningsmännen förordas av flera länsstyrelser. K.
B. i Södermanlands län anför: »Den viktigaste omständigheten för prövande av
ansökningar om erhållande av körkort torde vara den, att vederbörande automo-
bilbesiktningsmän bliva fullt kompetenta för sina betydelsefulla befattningar och
att de sins emellan uppställa lika stora fordringar vid prövning av tilltänkta
förare. I åtskilliga orter komme det förmodligen att bliva svårt att erhålla fullt
kompetenta och lämpliga besiktningsmän. I sådana fall torde det bliva nödvän¬
digt att minska det nuvarande antalet besiktningsmän, även om därigenom vål¬
— 1922 -
252
lades vissa olägenheter för ägare och förare av automobiler och motorcyklar.
En annan utväg vore, att provningen av förare, åtminstone av förare i yrkes¬
mässig trafik, centraliserades till ett fåtal besiktningsmän av större kompetens å
orter, där mera krävande prövningar kunde anordnas.»
Länsstyrelsen i Malmö anser det vara av synnerlig vikt, att besiktnings¬
männen äro fullt kvalificerade personer och fylla sin uppgift med omsorg och
samvetsgrannhet. Emellertid måste anses mindre tillfredsställande, att den som
önskade avlägga prov för erhållande av körkort eller få en automobil besiktigad,
ägde att för ändamålet vända sig till vilken besiktningsman som helst. Därav
följde, att den besiktningsman företrädesvis anlitades, som vore eller ansåges vara
minst fordrande. Redan det vore mindre tilltalande, att hos allmänheten skulle
kunna gorå sig gällande en dylik uppfattning. Men därtill komme, att förhål¬
landet måste innebära en fara, att besiktningsmannen av omtanke för sin frekvens
kunde frestas till en viss eftergivenhet. Åt en var besiktningsman borde därför
anvisas ett visst verksamhetsområde, inom vilket han ensam borde anlitas av
personer, som där ägde hemvist.
K. B. i Göteborgs och Bohus län utlåter sig i denna del på följande sätt:
»En effektiv statlig kontroll måste anordnas i fråga om anstalter och lärare, som
yrkesmässigt meddela undervisning för utbildning av automobilförare. Väl med-
gives besiktningsman från den 1 januari 1921 en viss befogenhet beträffande
sådana anstalter och lärare. Men den torde dock i verkligheten bliva rätt illu¬
sorisk, enär vederbörande anstalt eller lärare är oförhindrad att för prövning av
eleverna välja mellan flera besiktningsmän. Därest alltså en städse tillfredsstäl¬
lande utbildning av automobilförare skall komma till stånd, torde det bliva nöd¬
vändigt att fordra tillstånd såväl för inrättande av anstalt för undervisning för
utbildande av automobilförare som för tjänstgörande sådan lärare därutinnan.
Detta tillstånd, som bör meddelas av K. B. och gälla tillsvidare, borde kunna
återkallas när helst skälig anledning därtill förekommer. I övrigt böra vid till¬
ståndets meddelande kunna lämnas erforderliga ordningsföreskrifter. För när¬
varande gäller körkort för färd i hela riket. Detta medför, att personer, som
erhållit sin utbildning på landsbygden eller inom mindre stadssamhällen samt så¬
lunda utbildats och kanske även avlagt sitt prov för besiktningsmannen under
mindre utvecklade trafikförhållanden, berättigas föra automobil i större samhällen
med deras i trafikhänseende besvärliga förhållanden och särskilda bestämmelser.
Det har därför ifrågasatts, att chaufförskola endast skulle få förläggas till större
städer, där tillfälle gavs att på grund av den där rådande större trafiken bereda
eleverna erforderlig trafikvana. Det ligger utan tvivel ett visst berättigande i
denna fordran, men till följd av de lokala förhållandena i vårt land lär dock en
sådan bestämmelse icke kunna vinna tillämpning. Emellertid torde föreskrift
böra meddelas, att anstalt för undervisning för utbildning av automobilförare icke
må utan K. B:s medgivande förläggas till annan plats, än där besiktningsman
är boende, samt att elevernas prov skall avläggas inför denne, därest K. B. icke
annorlunda förordnar. Medgiver K. B., att anstalt får förläggas å annan ort, än
där besiktningsman är boende, föreskriver K. B. för vilken besiktningsman ele¬
vernas prov skola avläggas. Poliskammaren i Göteborg ifrågasätter för sin del,
— 1922 —
253
att vid en revision av automobilförordningen bestämmelse skulle meddelas, att
för rättighet att på ett mera stadigvarande sätt föra automobil i Stockholm,
Göteborg och Malmö körprov skall hava avlagts inför besiktningsman i någon av
dessa städer, om vilket förhållande meddelat körkort skulle lämna upplysning.
Då förhållandena inom rikets största städer i trafikhänseende skiljer sig så av¬
gjort från förhållandena å andra orter, anser K. B. poliskammarens sålunda fram¬
lagda förslag förtjänt av synnerligt beaktande. K. B. finner ytterligare skäl till
en sådan anordning i den omständigheten, att det visat sig, att chaufförskolor för
prövning av sina elever stundom tillkalla besiktningsman från annan ort inom
länet, som antages vara mindre sträng i sina fordringar.»
I fråga om högsta inseendet över undervisningen och besiktningen anför
K. B. i Östergötlands län, att det enligt dess förmenande vore synnerligen be¬
klagligt, att den av de s. k. automobilsakkunniga och Kungl. Maj:t föreslagna
automobilinspektörsbefattningen för riket ej kommit till stånd, en befattning för
vars inrättande de sakkunniga i sitt betänkande hade förebragt synnerligen ta¬
lande skäl. En sådan med nödig teknisk sakkunskap och auktoritet utrustad
befattningshavare skulle säkerligen blivit till stor nytta ej blott såsom kontrollant
över besiktningsmännen och sakkunnig rådgivare till myndigheterna än även
såsom ett centralorgan för övervakande av hela automobilväsendet i landet. Det
syntes för den skull länsstyrelsen synnerligen önskvärt, att frågan om inrättande
av en sådan institution ånyo upptoges till övervägande.
K. B. i Skaraborgs län yttrar sig i samma riktning, och K. B. i Västerbottens
län anför, att chaufförsutbildningsanstalterna givetvis borde stå under en särskild
statsinspektion, till exempel den tidigare föreslagna automobilinspektören, vars
inrättande syntes vara ett viktigt led för åvägabringande av bättre förhållanden
rörande automobiltrafiken.
Åtskilliga av de hörda myndigheterna anse, att då straffsatserna genom för¬
ordningen den 25 september 1920 blivit höjda, någon vidare höjning icke borde
företagas, förrän man fått någon erfarenhet, i vad mån den redan genomförda
böjningen kunde visa sig otillräcklig. I denna riktning yttra sig K. B. i Stock¬
holms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Värmlands, Örebro och Väst¬
manlands län. Till förmån för en höjning av straffsatserna, särskilt minimistraffen,
yttra sig däremot K. B. i Kronobergs, Gottlands, Malmöhus, Hallands, Väster¬
bottens och Norrbottens län.
Sålunda anför länsstyrelsen i Malmö, att det för vinnande av ett bättre till¬
stånd beträffande automobiltrafiken utan tvivel vore nödigt, att straffbestämmel¬
serna för överträdelser av automobilförordningen avsevärt skärptes. Enligt nu
gällande förordning bleve såsom regel förseelser sonade med böter, under det att
urbota straff ytterst sällan komme till tillämpning, ett förhållande, som icke vore
ägnat att mana till varsamhet vid färd med automobil.
K. B. i Hallands län anser, att ett skärpande av hithörande straffbestäm¬
melser syntes böra ifrågakomma huvudsakligen beträffande överdådig framfart
med automobil. Det torde nämligen kunna ifrågaställas, huruvida icke, därest
- 1922 -
254
omständigheterna därvid kunde betraktas såsom synnerligen försvårande, den i
15 § 2 stycket 11 kap. strafflagen fastställda straffskalan borde omfatta jämväl
fängelsestraff.
Ö. Ä. för polisärenden har anfört, att vad Stockholm anginge borde rätt¬
visligen erkännas, att chaufförerna i allmänhet ägde god kompetens och skick¬
lighet och att det största flertalet även färdades fram med tillbörlig hänsyn för
andra trafikanter. Men det vore å andra sidan uppenbart, att den hänsynslöshet,
som många chaufförer visade, måste med all kraft stävjas, så att de tvingades
till laglydnad. En representant för chaufförerna hade i ett offentligt utta¬
lande stämplat polisens verksamhet i detta hänseende såsom trakasseri, som hos
chaufförerna framkallade hat och hänsynslöshet. En dylik trotsig anda hade väl
icke någon allmännare utbredning bland chaufförerna, men den syntes vara
ganska betecknande för våra förhållanden och torde i utlandets storstäder icke
äga någon motsvarighet.
Beträffande frågan om indragning av utfärdat körkort förmäler K. B. i Öster¬
götlands län bland annat följande: Den enligt författningen K. B. medgivna rätt
att indraga körkort hade hittills endast i ringa omfattning tagits i bruk. Då emel¬
lertid enligt automobilförordningens nya lydelse K. B. erhållit en friare prövnings¬
rätt, i det att, då fråga vore om vårdslöshet eller dylikt från förares sida, kör¬
kort kunde indragas, utan att denne dömts till ansvar, och då vidare bestäm¬
melserna kompletterats med stadgande, att åklagarna hade att till vederbörande
länsstyrelser insända utslag i mål, däri förare dömts till ansvar enligt automobil-
förordningen eller 11 kap. 15 § strafflagen, varigenom länsstyrelserna komme att
erhålla kännedom om alla sådana förseelser, torde anledning vara att antaga, att
rätten att återkalla körlicens numera skulle i vidsträcktare omfattning komma
till användning. Genom denna rätt hade myndigheterna i varje fall i sin hand
ett synnerligen effektivt medel att inskrida mot vårdslösa eller i övrigt olämpliga
förare, vadan länsstyrelsen för sin del ej ansåge några ytterligare lagbestäm¬
melser därvidlag av behovet påkallade.
K. B. i Gottlands län yttrar, att kraftigare och mera effektivt än av domstol
ådömd ansvarspåföljd torde risken att för längre eller kortare tid eller för
alltid förlora rätten att föra motorfordon verka. Den numera i automobil-
förordningen inryckta föreskriften om skyldighet för åklagare att till den myn¬
dighet, som utfärdat körkort, insända utslag, varigenom förare dömts till ansvar
för förseelse mot automobilförorduingen, hade givit anvisning i riktning av ett
tillgripande i större utsträckning än hittills av denna påföljd.
K. B. i Örebro län förordar, att K. B:s anteckningar angående meddelade
körkort alltid borde göras i ett kortregister. I registret borde införas anställda
åtal och allt övrigt, som kommit till K. B:s kännedom angående varje körkorts-
innehavare. K. B. hyste den bestämda mening, att en anordning sådan som den
föreslagna skulle visa sig synnerligen gagnelig med avseende å efterlevnaden av
trafikbestämmelserna i automobilförordningen. För mången automobilförare vore
det av ringa eller ingen betydelse, om han för förseelse mot dessa bestämmelser
fälldes till även ett ganska högt bötesbelopp. Men när han visste, att varje fäl¬
— 1922 —
255
lande dom komme att antecknas hos den myndighet, som utfärdat hans körkort
eller utfärdat hans tillståndbevis för yrkesmässig trafik, hade han synnerlig an¬
ledning att icke genom liknande ytterligare förseelse vare sig på samma eller
annan ort utsätta sig för risken av körkortets återkallande eller tillståndsbevisets
indragning.
K. B. i Västerbottens län framhåller, att sådana föreskrifter borde införas,
som omöjliggjorde, att en person, vilkens rätt att föra automobil återkallats, efter
flyttning till annat län hos länsstyrelsen därstädes erhölle nytt tillstånd.
K. B. i Jönköpings län anser, att, därest körkort blivit en person för viss
tid fråntaget, han icke borde erhålla nytt tillstånd förr än efter avläggandet av
nytt prov. En föreskrift, att detta prov skulle vara mera ingående än det förut
avlagda provet, torde däremot knappast vara lämplig, då varje prov borde vara
mycket noggrant och ingående.
K. B. i Hallands län säger sig icke hava något att erinra mot förslaget, att
en person, som för viss tid berövats sitt körkort, borde vara underkastad skyldig¬
het att avlägga nya prov för att återfå rätten att föra automobil.
Att föreskriva detta som regel torde dock enligt K. B:s i Göteborgs och Bohus
län åsikt knappast vara erforderligt, utan borde det tillkomma K. B., där så an-
såges nödigt, att vid körkortets återkallande meddela föreskrift därom.
K. B. i Jämtlands län anmärker, att frågan, huruvida en person efter en
återkallelse av körkort borde underkastas nya och mera ingående prov, i viss
mån torde vara beroende på de skäl, som legat till grund för körkortets åter¬
kallande.
Länsstyrelsen i Härnösand har icke funnit anledning till erinran mot de före¬
slagna bestämmelserna i fråga om föreskrift om nya prov för förare, vilkens till¬
stånd återkallats för viss tid.
K. B. i Stockholms län anför, att om en automobil förare blivit vid domstol
åtalad för förseelse, som kunde hava till påföljd indragning av körkort, borde
domstolen besluta, huruvida denna påföljd skulle inträda. Om en sådan ändring
infördes i automobilförordningen, måste under målets handläggning inför dom¬
stolen åstadkommas den utredning, som vore behövlig för att avgöra om mot
den tilltalade förekommit sådana omständigheter, som kunde föranleda till in¬
dragning av körkortet. Under nuvarande förhållanden torde en sådan utredning
icke komma till stånd i vidare mån, än vad som kunde hava betydelse för straff¬
mätningen, då domstolen saknade anledning att direkt inrikta sig på frågan om
körkortets indragning. Det mötte därför ofta nog svårighet för K. B. att av
innehållet i ett meddelat utslag avgöra, om körkort borde indragas. Vad an-
ginge frågan om återkallande av körkort för viss tid eller för alltid, ansåge K. B.
att i begreppet återkallande för viss tid läge, att, när den bestämda tiden gått
till ända, automobillöraren ägde på grund av samma körkort omedelbart inträda
i tjänstgöring såsom förare. Hade däremot körkort blivit återkallat för alltid,
borde denna åtgärd icke utgöra binder för automobiIföraren att, efter företeende
av tillfredsställande intyg, erhålla nytt körkort. Enligt förordningen vore det
nämligen körkortet, som annullerades, icke automobilföraren, som förklarades för
alltid obehörig att föra automobil.
— 1922 —
256
I, samma riktning yttrar sig K. B. i Norrbottens län.
K. B. i Södermanlands län har ställt sig tveksam mot den ifrågasatta generella
bestämmelsen, att en person, vars körkort återkallats för viss tid, ej borde erhålla
nytt tillstånd förrän efter avläggandet av nya och mera ingående prov. Det fel,
som föranlett tillfälligt indragande av körkort, kunde hava varit sådant, att det
ej vittnade om bristande skicklighet såsom förare. Om ett meddelat tillstånd
återkallats endast för viss tid, syntes detsamma i allmänhet böra utan vidare ånyo
träda i kraft efter den utsatta tidens förlopp. Men möjligen kunde i förord¬
ningen om automobiltrafik medgivas befogenhet för K. B. att, när omständig¬
heterna därtill föranledde, såsom villkor för återinträdande av tillfälligt indragen
rätt att föra automobil eller motorcykel föreskriva avläggande av nytt prov såsom
förare.
Föreskrift angående obligatoriskt användande av hastighetsmätare förordas av
länsstyrelserna i Södermanlands, Gottlands, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och
Västerbottens län. Sistnämnda länsstyrelse anför, att det syntes i hög grad på¬
kallat, att automobilförordningens bestämmelser rörande körhastighet bleve efter¬
levda. Som förhållandena nu vore, måste man säga sig, att dagliga överträdelser
i detta avseende ägde rum. Att i de stora städerna automobilerna och ej minst
lastautomobilerna ofta framfördes med otillåten hastighet, vore lätt att stundligen
konstatera, men på landsbygden ställde sig ett dylikt konstaterande svårare.
Länsstyrelsen förmenade därför, att obligatoriskt införande av lämpliga hastighets-
mätare vore en åtgärd, som ej finge uppskjutas. De tekniska svårigheter, som
ansetts härutinnan föreligga, måste kunna övervinnas. Allenast om vederbörande
visste med sig, att hans körning ständigt kunde övervakas genom avläsande av
hastighetsmätare, och ett verkligt effektivt straffhot komme till stånd mot över¬
trädelser i detta avseende, kunde det förväntas, att den varsamhet iakttoges vid
körningen, som vore ett oundgängligt villkor, för att automobiltrafiken skulle
bliva i görligaste grad ofarlig såväl för den, som begagnade detta viktiga och i
ett län som Västerbottens med dess stora avstånd oumbärliga fordon, som för
andra vägfarande.
Åtskilliga av de hörda myndigheterna hava funnit de av mig vid yttrandenas
infordrande angivna allmänna riktlinjerna böra följas.
Vidare hava förordats strängare bestämmelser till förhindrande därav att vä¬
garna taga skada genom framförandet av tyngre lastautomobiler. Förslag hava
framställts att förse motordrivna fordon med en inrättning, som automatiskt för¬
hindrar, att farten uppdrives över den i lagen tillåtna. Samtidigt borde dock den
tillåtna hastigheten nattetid på landsbygden höjas från 15 till exempelvis 20 kilo¬
meter i timmen.
K. B. i Södermanlands län yttrar: »Någon garanti för att den person, som
hos K. B. anhåller om körkort, är densamme som enligt åberopat bevis undergått
prövning inför automobilbesiktningsman, förefinnes icke, ej heller finnes någon
garanti för att person, som åberopar ett körkort, är den för vilken körkortet ut¬
färdats. Såväl besiktningsmannens bevis som körkortet borde för den skull förses
— 1922 -
257
med fotografi av den person, för vilken beviset eller körkortet utgivits. I såväl
läkarens betyg som besiktningsmannens bevis borde sökandens namn, yrke, hem¬
vist och födelsetid fullständigt angivas, ej, såsom hittills ganska ofta sker, endast
namnet.»
I fråga om skatt å automobiler, avseende att bidraga till vägunderhållet, an¬
märka magistraterna i Västerås och Sala, att städerna för sin av automobiltrafiken
förorsakade kostnad för polisvakt och ökat vägunderhåll (Västerås stad lärer inom
sitt område hava över 40 kilometer landsväg) böra få del av skatten.
Av eu myndighet förordas, att för varje automobil och motorcykel skulle
fordras försäkring mot skada, orsakad genom förarens vållande.
K. B. i Göteborgs och Bohus län yttrar, att den i § 5 inom. 2 i automobil-
förordningen omnämnda skylt skulle upptaga ordet »provvagn» samt ägarens
namn och hemvist. Uppenbarligen borde skylten icke upptaga något därutöver.
Emellertid brukade ägaren merendels i reklamsyfte å densamma anbringa ytter¬
ligare uppgifter. Vid avläsandet av skylten kunde de senare verka störande.
Uttrycklig bestämmelse borde därför meddelas, att å skylten endast finge anbringas
de i förordningen angivna uppgifter. Enklast vore, att i stället för dessa upp¬
gifter vederbörande polismyndighet åsatte skylten ett märke av ungefär sådan
beskaffenhet, som omförmältes i § 24 av automobilförordningen. Detta märke
borde vid mörker eller dimma hållas belyst på samma sätt som vanligt igen-
känningsmärke.
Några myndigheter framhålla betydelsen därav, att de bestämmelser, som
meddelas angående automobiltrafiken, utan att förfela sin effektivitet, likväl icke
böra vara alltför betungande, så att de onödigtvis lägga hinder i vägen för auto-
mobilväsendets utveckling.
«
Att eu allmän trafikstadga med det snaraste bör komma till stånd, framhålles
av flera länsstyrelser. K. B. i Södermanlands län anför: »Missförhållandena i
gatu- och vägtrafiken bero ej endast av den alltmera ökade användningen av
automobiler och motorcyklar. Aven körtrafiken med vanliga fordon, velociped¬
åkningen, framförandet av lösa kreatur, ridning och gångtrafiken bidraga till de
anmärkta missförhållandena. För trafiken med automobiler och motorcyklar inne¬
håller förordningen om automobiltrafik bestämmelser, som emellertid i åtskilliga
avseenden avvika från motsvarande bestämmelser i angränsande länder. Men för
den övriga vägtrafiken finnas ej några allmänna bestämmelser, utan endast stad-
ganden för särskilda städer, köpingar och municipalsamhällen samt, ifråga om
velocipedåkning, för särskilda län. K. B. har för Södermanlands län senast den
5 september 1919 utfärdat ordningsföreskrifter att iakttagas vid velocipedåkning å
allmän väg inom länet samt i underdånig skrivelse den 6 september samma år
hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke för hela
riket gällande föreskrifter angående velocipedtrafik å allmänna vägar borde med¬
delas. Behovet av allmänna bestämmelser för velocipedtrafik synes K. B. hädan¬
efter bliva ännu mera kännbart, enär från och med år 1921 skola för med motor
framdrivna cyklar, i vikt ej överstigande 50 kg., i huvudsak tillämpas endast de
för vanliga velocipeder gällande bestämmelser. De sedvänjor, som tillämpas vid
33 — Jtistiticombudsmavnens embetsberättelse till 1999 års riksdag.
258
den vanliga körtrafiken, bliva långt ifrån alltid iakttagna och torde ej heller vara
till fullo kända av varje körsven. Enligt K. B:s uppfattning förefinnes ett syn¬
nerligen stort behov av att en allmän trafikstadga snarast möjligt åstadkommes i
fråga om alla slag av trafik å gator och vägar.»
Härom yttra sig särskilt Ö. Ä. för polisärenden samt K. B. i Östergötlands,
Skaraborgs, Värmlands, Jämtlands och Västerbottens län. I sammanhang därmed
påpekas, att det borde föreskrivas, att även hästfordon efter mörkrets inbrott
skulle föra tända lyktor.
Faran av trafiken med automobiler skulle enligt fiera myndigheters mening
kunna minskas genom bestämmelser i väglagen dels om anbringande av varnings-
tavlor å i trafikhänseende särskilt farliga platser utefter de allmänna vägarna,
dels om möjlighet att i vägkrökar avlägsna träd eller andra föremål, som skymma
utsikten över vägbanan. K. B. i Västerbottens län anför, att vid en omarbetning
av väglagen torde böra uppmärksammas de nya förhållanden, som inträtt i och
med automobiltrafiken. Särskilt syntes därvid böra uppmärksammas, dels att 24
§ väglagen ersattes med bestämmelser, som medgåve borthuggande efter vägsyns
beslut av träd och buskar intill vägbanan, vilka verkade skymmande för utsikten,
dels ock att vederbörande vägstyrelser finge till åliggande att vid tvära krökar av
vägen, vid backar, broövergångar o. s. v. enligt vägsyns beslut uppsätta lämpliga
varningstavlor.
Förutom berörda yttranden hava till mig inkommit skrivelser i ämnet från
landshövdingen Hammarskjöld, häradshövdingen Kronlund, polisdomaren Berger,
besiktningsmännen ingenjörerna John Schmidt och Olof Linders samt Stockholms
automobilförarfackföreniDg.
Landshövdingen Hammarskjöld anser, att för erhållande av körkort stränga
villkor böra uppställas och att medel böra ställas till länsstyrelsernas disposition
för möjliggörande därav, att gällande trafikföreskrifters efterlevnad övervakas nog¬
grannare än för närvarande åtminstone på landsbygden låter sig göra. Som motor¬
trafiken torde skada vägarna mera genom stark fart än genom fordonens tyngd,
ägde ett sådant övervakande stor betydelse icke blott för den vägfarande allmän¬
hetens säkerhet utan även för vägarnas bibehållande i gott skick. Genomförbar¬
heten av tanken att underkasta den, som aspirerade på körkort, en verklig under¬
sökning i psykiskt avseende betvivlades. Man torde allt framgent få nöja sig
därmed, att, i sammanhang med vitsordande av aspirantens fysiska egenskaper,
den undersökande läkaren uttalade ett allmänt omdöme, att han icke befunnits
lida av sådan psykisk defekt, som kunde göra honom olämplig såsom automobil-
förare. Huvudvikten syntes böra läggas vid de erfarenheter, som automobil-
besiktningsmannen kunde inhämta vid provkörningen.
Häradshövdingen Kronlund framhåller, att med hänsyn till den vidsträckta
rayon, automobiltrafiken från automobilernas olika hemorter i allmänhet hade,
bleve det oftast mycket svårt för att ej säga omöjligt att såsom tillbörligt vore
vid itererade förseelser tillämpa strängare straffsatser. Förseelserna beginges ofta
inom olika jurisdiktioner, och dessa kommunicerade aldrig med varandra, vadan
— 1922 —
259
do olika domstolarna vore okunniga om förut ådömda straff. Det förefölle även,
som om automobil förare frän mera avlägsna trakter före värst fram i synnerhet
på landsbygden och ofta åsidosatte varje hänsyn till ortsbefolkningens anspråk på
trygghet i trafikhänseende. För att stävja denna framfart på landsbygden syntes
det kunna ifrågasättas, huruvida ej vid itererade förseelser särskilt vid fortkörning
eller överträdelse av bestämmelserna i § 16 mom. 5 i förordningen jämväl borde
stadgas indragning av körkort för längre eller kortare tid. Denna påföljd torde
även måhända böra inträda redan vid första resan vid fall av grov vårdslöshet,
som äventyrade medmänniskors liv och hälsa. Indragning'av körkort kunde för
närvarande endast företagas av vederbörande länsstyrelse, men skulle bliva mer
effektiv, om den finge av domstolarna ådömas jämte de nu vanliga bötesstraffen.
Böterna betalades i allmänhet utan svårighet och torde därför icke innebära ett
tillräckligt återhållande moment synnerligast under nuvarande förhållanden, då
straffskärpning vid iteration av skäl som förut anförts mera sällan åtminstone på
landsbygden torde förekomma. För att möjliggöra en effektivare tillämpning av
gällande straffbestämmelser särskilt för itererade förseelser borde uppgifter rörande
ådömda bestraffningar från hela riket uppsamlas hos eu central myndighet, som
tillika skulle vara skyldig att meddela domstolarna eller vederbörande åklagare
behövliga straffuppgifter i hithörande avseende. En sådan central myndighet funnes
redan i Ö. Ä. för polisärenden, varest meddelanden om registrering av automo-
biler uppsamlades från hela riket och dit måhända jämväl förandet av ett straff¬
register i fråga om automobiltrafik kunde förläggas. Mera enhetliga och skärpta
bestämmelser vore dessutom erforderliga för erhållande av körkoi’t eller det sär¬
skilda tillstånd, som omförmäldes i § 22, särskilt beträffande den yrkesmässiga
automobiltrafikeu. Sålunda borde föreskrivas läkarundersökning beträffande ej
allenast syn- och hörselförmåga utan även andra nödvändiga kroppsliga och psy¬
kiska förutsättningar för att kunna rätt fullgöra en förares ansträngande och
slitande kall. Absolut återhållsamhet från spirituösa drycker borde vara eu annan
nödvändig förutsättning i detta avseende och därtill så viktig, att ett beträdande
med onykterhet under trafiktjänstgöring borde medföra eu omedelbar indragning
av körkort. Förutnämnda läkarundersökningar borde vid den yrkesmässiga auto-
mobiltrafiken periodvis upprepas.
Polisdomaren Berger har anfört: Att skadeståndstalan i anledning av auto-
mobilförseelse skulle såsom tvistemål anhängiggöras vid allmän underrätt, under
det att ansvarstalan fördes vid polisdomstol, poliskammare eller, där sådana ej
funnes, vid allmän underrätt, utgjorde givetvis för polisdomstolarna och polis¬
kamrarna en avsevärd lättnad i arbetsbördan men medförde även vissa olägen¬
heter. Då skada av större omfattning uppstått, medförde det för målsägaren föga
mera besvär att utföra talan i särskild rättegång, men när skadan uppginge till
endast ringare belopp, avskräckte besväret att anhängiggöra särskilt mål flertalet
målsägare från att utsöka skadestånd, och dessa bleve i följd därav utan ersätt¬
ning för den lidna skadan. För domstolen i ansvarsfrågan kunde uppstå svårig¬
het, när till exempel vid kollision mellan automobil och annat fordon tredje man
skadats samt förarna å bägge fordonen gjort sig skyldiga till ansvar för felaktig
körning. Ersättningsfrågan skulle prövas i fråga om automobilföraren av en
- 1922 --
260
domstol samt i fråga om kusken av en annan. Men huru skulle fördelning av
ersättningen ske eller efter vilka grunder skulle förhållandet mellan de bägge er-
sättningsskyldiga regleras? I fall, där den skadade genom egen oförsiktighet eller
vårdslöshet delvis orsakat olyckan, mötte för domstolen i ansvarsfrågan synner¬
ligen stor om än icke oövervinnelig svårighet att åstadkomma en så fullständig
och så att säga målande utredning och protokollföring, att den i ersättningsfrågan
dömande skulle erhålla fullgott material för sitt bedömande av situationen. Och
av den senare fordrades mer än vanlig omdömesförmåga för att med samma
säkerhet som domstolen i ansvarsfrågan uppfatta densamma.
Ingenjörerna Schmidt och Linders hava i sina skrifter berört frågan, huru
vid möten i gatukors och vägkorsningar kollision skall kunna undvikas. Därvid
hava de emellertid uttalat olika uppfattningar. Linders framhåller, att den oreda
och okunnighet, som för närvarande härska på automobiltrafikens område, äro
häpnadsväckande. Då ytterst litet komme att vinnas genom de ändringar i auto-
mobilförordningen, som trätt i kraft 1921, borde såväl villkoren för körkorts er¬
hållande som straffbestämmelserna betydligt skärpas. En mera enhetlig och grund¬
lig utbildning av chaufförer vore nödvändig. Endast med sakkunnigt och all¬
sidigt utarbetade och tillräckligt stränga föreskrifter, som även toge nöj¬
aktig hänsyn till sakens tekniska sida, kunde något av verkligt värde ernås.
Frågan borde emellertid helst lösas i samband med andra närstående trafikange¬
lägenheter.
Stockholms automobilförarfackförening anför bland annat följande: Med an¬
ledning av att för förseelser mot automobilförordningen den bestraffningsmetod,
som bestode uti att för längre eller kortare tid indraga såväl förartillstånd som
körkort, börjat att av Ö. Ä. allt mera tillämpas och då detta Ö. Ä:s förfaringssätt
torde vara en följd av detsammas tolkning av de direktiv, som av mig givits
K. B. angående en strängare tillämpning av automobilförordningens bestämmelser
därutinnan, ville föreningen för frågans belysning ur yrkessynpunkt framföra
några erinringar. En av de bland automobilernas förare vanligast förekommande
förseelserna vore överskridandet av den för automobiler fastställda hastigheten.
Vad denna art av förseelser beträffade, så torde det för droskautomobilernas vid¬
kommande huvudsakligast bero på, att å desamma icke funnes några hastighets-
mätare, varigenom chauffören själv kunde kontrollera den fart, han innehade,
varför också förseelser oftast skedde utan hans vetskap och vilja. Det bästa och
säkraste korrektivet mot eggelser från den åkande allmänhetens sida att köra för
fort vore, att droskautomobilägare ålades att anbringa hastighetsmätaie på sina
automobiler. Det skulle giva chauffören det moraliska stöd, han många gånger
behövde för att ej falla undan för den åkandes fordran på större hastighet och
samtidigt även i andra fall verka återhållande på honom själv. En chaufför, som
nu blivit antecknad 1 å 2 gånger, stode därmed till följd av Ö. Ä:s stränga till-
lämpning av rätten att indraga förartillstånd och körkort inför möjligheten att
förlora sin existens och levebrödet för sig och de sina. Att det för en sådan
yrkesutövare kändes hårt att på grund av omständigheter, över vilka han själv ej
rådde, mot honom sådana åtgärder vidtoges, som berövade honom möjligheten
att längre utöva och försörja sig på sitt yrke, borde därför ej vara ägnat att för¬
— 1922 —
261
vårta. Föreningen ville emellertid icke göra gällande, att alla av Ö. Ä. företagna
indragningar av körkort och förartillstånd för droskchaufförer skett utan giltiga
anledningar. Där dessa varit onykterhet under tjänstutövning, grov vårdslöshet
eller visad likgiltighet för andra människors liv eller egendom, vore de fullt be¬
fogade. Men där de föranletts av undfallenhet för eu på konstlat sätt uppjagad
och vilseledd opinion, måste en rättelse komma till stånd. De straff, som i form
av böter utkrävdes för även de obetydligaste överträdelser av automobilförord-
ningen, vore till följd av bötessummornas storlek i sig själva tillräckliga och be¬
hövde därför ej onödigtvis skärpas. För övrigt torde det kunna sättas i fråga, om
det kunde anses vara mera säkerhetsbetryggande att ett eller flera år utan tvingande
skäl avstänga en droskehaufför från yrkesutövningen, för att sedan, när han
hunnit glömma sin förra färdighet, ånyo tillåta honom att börja, än om han fått
fortsätta utan avbrott. Ombyte av droskchaufförer, då yngre personer med mindre
trafikvana och mindre utbildning än dem, som skulle ersättas, komme i de gamlas
ställe, kunde icke vara till nytta för trafiksäkerheten.
De författningar och ordningsföreskrifter, som avse automobilväsendet, synas
mig böra å ena sidan lämna rum för främjandet av en sund och allsidig utveck¬
ling av samfärdseln med motorfordon, men å andra sidan giva samhället och
varje individ däri det mest effektiva skydd, som är möjligt, mot fara eller obehag
av automobiltrafiken. Automobiler och även motorcyklar utgöra ett så nyttigt
och oumbärligt kommunikationsmedel, att det ingalunda vore lyckligt att genom
lagstiftningen omgiva deras användning med ett skrank av bestämmelser, som
hämmade rörelsens normala utövning. Men det är lika viktigt, att medborgares
liv, hälsa och egendom vinna lagens fulla skydd mot den fara, som automobil-
rörelsen alltid och under alla förhållanden kommer att innebära. Det måste stå
klart, att den stora mängden av medborgare icke begagnar sig av automobil¬
trafiken och att det relativa fåtal, som använder densamma, måste i den allmänna
välfärdens intresse underkasta sig inskränkningar, även om dessa i och för sig
kunna synas stränga.
Det torde icke kunna bestridas, att den hastiga och stora uppblomstring i
vårt land, som automobilväsendet efter kriget uppnått, medfört svåra missför¬
hållanden. Innan automobiltrafiken efter sitt senaste hastiga uppsving vinner
nödvändig stadga, torde, om icke erforderliga lagbestämmelser tillkomma, åtgå en
lång tid.
Vad i klagoskriften blivit anfört synes, såsom redan anmärkts, närmast be¬
röra förhållandena i Stockholm och dess omgivningar. Det råder icke heller något
tvivel om, att icke automobil- och motorcykeltrafiken i såväl Stockholm som
trakten däromkring skapat delvis olidliga förhållanden. De hit inkomna utlåtan¬
dena giva emellertid vid handen, att även i landsorten framfarten med automo¬
biler och motorcyklar vållat skada och otrevnad. Under sådana förhållanden är
det nödvändigt, att de personer, som hittills icke låtit sig förmås till hänsyn och
— 1922 -
262
rättelse efter givna bestämmelser, genom en lämplig lagstiftning samt polismyn¬
dighetens och domstolarnas åtgöranden tvingas att iakttaga lydnad för lagen.
Mot yrkeschaufförerna i egenthgaste mening d. v. s. de, som föra drosk- och
hyrverksautomobiler, synas, i det stora hela, befogade anmärkningar icke vara att
framställa. Särskilt droskchaufförerna i huvudstaden hava ett nervshtande och
tröttsamt arbete med ofta återkommande nattvak och med den ständiga påpasslig
het, som måste fordras av dem. Ö. Ä. för polisärenden har vitsordat, att, vad
Stockholm angår, chaufförerna i allmänhet äga god kompetens och skicklighet
och att det största flertalet färdas fram med tillbörlig hänsyn för andra trafikanter.
Aven i landsorten synas drosk- och hyrverkschaufförerna i regel vara sitt yrke
vuxna. På mina ämbetsresor har jag vid flera tillfällen iakttagit, huru automo-
bilföraren med största försiktighet passerat uppskrämda hästar. Det vore enbart
lyckligt, om nu nämnda yrkesgrupp så samvetsgrant som möjligt följde givna
stadganden och ordningsmyndighetens anvisningar. Iakttoges detta, vore det så
mycket lättare att motsätta sig den åkande allmänhetens ofta pockande krav på
att komma fortare fram.
Äro drosk- och hyrverkschaufförerna i regel kompetenta för sitt yrke och lag¬
lydiga, kan detta ingalunda alltid sägas vara förhållandet med dem, som föra
lastautomobiler. För envar, som vandrar på Stockholms gator eller i stadens
grannskap, är det uppenbart, med vilken vårdslöshet lastautomobiler ofta fram¬
föras. Detta gäller såväl tyngre som lättare fordon samt även lastfänomobiler
och motorcyklar med sidvagn, avsedd för forsling av varor. Lastautomobilernas
framfart måste, såvitt jag förstår, vara till stor skada för gatubyggnad, broar och
vägar. Den upprörande hänsynslöshet, som förarna av lastautomobiler ofta ådaga¬
lägga, måste, såsom Ö. Ä. anmärkt, med all kraft stävjas. Eu stor del av fö¬
rarna av denna grupp av motorfordon visa icke blott ett öppet och förkastligt
trots mot givna bestämmelser och mot ordningsmakten, utan även en så i ögonen
fallande okunnighet, att de aldrig bort erhålla körkort.
Privatautomobilerna, vare sig de föras av en yrkeschaufför eller för nyttans
eller enbart för nöjets skull av ägaren, styras icke sällan med stor skicklighet.
Om dessa gäller det emellertid mången gång, att, så snart de kommit utom stä¬
dernas hank och stör, hastigheten ökas över den tillåtna. Jag antar, att förarna
av denna klass av automobiler, vilka lättnader i lagstiftningsväg än gåves ifråga
om hastigheten, kände sig frestade att ändock överskrida den medgivna gränsen.
Det förekommer jämt och samt, att man får höra, huru en ägare av en dylik
privatautomobil oförbehållsamt skryter med, att han exempelvis en söndag till-
ryggalagt en lång vägsträcka på en så kort tid, att han tydligen måste hava
gjort sig skyldig till lagbrott. Föga torde han därvid reflektera över, vilken
otrevnad och förargelse han under sin färd lämnat efter sig.
Detsamma gäller motorcyklarna. Ofta föras dessa av omdömeslösa ynglingar,
som icke taga hänsyn till den fara och det obehag, för vilka de utsätta fotvand¬
rare och häståkdon. På en häst verkar ofta eu framilande motorcykel långt
mera skrämmande än en automobil. Den laglösa framfarten med motorcyklar
måste ovillkorligen förhindras.
Såsom det första önskemålet ifråga om en ny automobillagstiftning framstår,
— 1922 —
263
att utbildningen av förarna göres grundligare ocli efter bättre och mera enhetliga
principer än hittills. De 1919 inom civildepartementet i ämnet tillkallade sak¬
kunniga yttrade, att de riktlinjer, som lett den danska lagstiftningen — med
bland annat en utbildningstid av 25 timmar, fördelade på minst 14 undervisnings¬
dagar — vore för stränga och betungande att tillämpas här i landet. Men det
måste anses vara av den största vikt, att personer, vilka skola utrustas med be¬
fogenhet att handskas med ett fordon, vars framförande — såsom jag förut be¬
rört — när som helst kan komma att utgöra eu fara för andra trafikanter, måste
bibringas verkligt betryggande kunskaper och eu riktig förståelse av det ansvar,
som alltid måste åvila föraren.
Myndigheterna hava i allmänhet avrått från en obligatorisk läkarundersök¬
ning i psykiskt avseende såsom omöjlig att i praktiken tillämpa. I varje fall
borde likväl hos besiktningsmännen noggrant inpräntas nödvändigheten av att
vid aspiranternas prövning taga särskild hänsyn till deras allmänna lämplighet
såsom förare, och besiktningsmännens intyg om avlagda prov torde böra inne¬
hålla yttrande även i nu berörda hänseende icke blott, då det gäller personer, som
skola utöva yrkesmässig trafik, utan även ifråga om envar, som åstundar erhål¬
lande av körkort.
Då de nu fastställda straffbestämmelserna medgiva en tämligen bred mari-
ginal för straffets utmätande, kunde måhända en höjning av straffminimum ej
vara erforderlig, men med hänsyn till domstolarnas allmänna benägenhet att vid
bestämmande av bötesstraff lägga detta närmare minimum än maximum, torde
likväl böra tagas under övervägande, huruvida icke minimumgränsen åtminstone
i vissa fall borde höjas. Automobilväsendet fordrar i sin helhet så dyrbara an¬
ordningar, att ett bötesstraff av 10 eller 25 kronor icke i någon mån torde verka
uppfostrande.
Gent emot eu vårdslös framfart med motorfordon kunna emellertid enbart
straffbestämmelser, huru stränga de än i lagen fastställdes, aldrig bliva tillräck¬
ligt effektiva. En förare, som saknar tillgångar, bekymrar sig icke så mycket
om storleken av de böter, som ådömas honom, och för den förmögne private
automobilägaren har bötesstraffet förlorat alla dimensioner. Däremot måste in¬
dragning av körkort kunna medföra åsyftad verkan. Om det i automobilförarens
medvetande blir klart inpräntat, att ett åsidosättande av givna bestämmelser för
honom medför förlust av rätten att allt framgent eller för lång tid föra automo-
bil eller motorcykel, torde detta bliva honom en ständig maning att iakttaga var¬
samhet. Beträffande dem, som i egentlig mening äro yrkeschaufförer och vilkas
hela existens är beroende av meddelat trafiktillstånd, torde ett återkallande härav
eller indragning av körkort endast böra företagas efter noggrann prövning och
då verkligt bärande skäl för en sådan åtgärd föreligga. För eu yrkeschaufför är
ett avstängande från utövningen av yrket en mycket svårare påföljd än för dem,
vilka vid sidan av förarskapet utöva ett annat yrke eller färdas med motorfordon
enbart för egen nyttas eller eget nöjes skull. Däremot torde indragning av kör¬
kort för lastautomobilförare och privata utövare av motorsporten kunna äga rum
i större utsträckning. En lastautomobilförare är väl ofta samtidigt lagerarbetare
eller dylikt. Och exempelvis en person, som vid begagnandet av sin motor¬
— 1922 —
264
cykel gör ohägn för andra trafikanter, synes saklöst böra berövas möjligheten
därtill.
För att indragning av körkort må kunna ske på ett så effektivt och rättvist
sätt som möjligt, borde sådana föreskrifter meddelas, att det bleve möjligt för
länsstyrelserna att för varje innehavare av körkort föra fullständiga anteckningar
om alla de förseelser, varför en förare var som helst i riket blivit lagförd.
Likaså bör förhindras, att en person, som fått sitt körkort indraget, skulle äga
möjlighet att efter flyttning till annat län hos länsstyrelsen därstädes erhålla nytt
tillstånd. Det borde även tagas under övervägande, om ej förordnande om in¬
dragning av körkort skulle kunna meddelas av såväl domstol som administrativ
myndighet. Ett sådant förordnande bör genast träda i kraft, oberoende av förd
klagan.
Beträffande spörmålet, huruvida en person, som berövats sitt körkort —
därest han framdeles skulle anses kunna betros med att åter föra automobil eller
motorcykel — skulle underkastas förnyade prov, hava myndigheterna varit av
delade åsikter. Enligt min mening torde en person, vilken på grund av odug¬
lighet såsom chaufför förlorat sin förarrätt, knappast under den tid, han är av¬
stängd från rätten att vara förare, förkovras i skicklighet eller eftertanke. Åt¬
minstone böra länsstyrelserna äga befogenhet att i vidsträcktaste mån och så
snart anledning är för handen såsom villkor för återfående av förarrätt fordra
nya prov eller eventuellt ny läkarundersökning och detta således även om kör¬
kort indragits allenast för viss tid.
Skyldighet att å varje motorfordon anbringa hastighetsmätare bör, enligt
mitt förmenande, införas, dock endast under förutsättning, att en tillförlitlig
sådan blivit i handeln tillgänglig. Det kan uppenbarligen ofta vara svårt för en
chaufför att riktigt bedöma, huru fort han framför sitt fordon.
I fråga om den lagstadgade maximihastigheten synas måhända vissa lätt¬
nader vara tänkbara, dock ingalunda för lastautomobiler. Beträffande dessa borde
i stället tagas under övervägande, om icke obligatoriskt å maskinen skulle an¬
bringas eu anordning, som förhindrade automobilens framförande med större
hastighet än den tillåtna.
Personomnibusar borde måhända ifråga om hastigheten närmast jämnställas
med lastautomobiler.
Ett oeftergivligt villkor för att automobiltrafiken i landet skall kunna ledas
in på rätt spår är emellertid, att en ny, allmän och fullt modern trafikstadga
kommer till stånd. Utan eu sådan synes mig en revision av automobilförfatt¬
ningarna tämligen ändamålslös. Många av de automobilolyckor, som inträffat,
hava orsakats icke alls eller icke enbart av förarens försummelse. Ofta har en
körsvens eller eu fotgängares eget oförstånd varit anledning till olyckan. Det
torde väl icke heller råda mer än en mening om, att såväl kuskar och andra
körkarlar som även fotgängare ofta sväva i fullständig okunnighet om, huru de
skola bete sig i trafiken på en gata eller en väg. Körskickligheten hos åkarna
och utkörarna i städerna befinner sig på ett synnerligen lågt plan, och hos eu
stor del av lantbefolkningen är den icke större. Som emellertid, mig veterligt,
lOgra förarbeten till eu allmän trafikstadga ännu icke hunnit göras, torde jag
1922 -
265
för närvarande icke hava anledning att närmare ingå på detta ämne. Det synes
mig dock böra framhållas, att en sådan stadga — i vad den komme att inne¬
hålla anvisningar om själva trafiken — borde avfattas så tydligt och populärt
som möjligt och helst i korta, lättfattliga satser med frångående av eljest bruklig
lagstil. Trafikanvisningarna borde sedermera på olika sätt och ofta spridas bland
allmänheten, tills de vuxit in i folkmedvetandet. Ett önskemål vore även, att
polismyndigheten i Stockholm å de tätast trafikerade lederna då och då lämnade
de gående anvisningar om vad de hade att iakttaga ur trafiksynpunkt.
I § 16 mom. 4 i automobilförordningen har intagits den trafikregel, att
förare vid möte skall hålla till vänster och, när annan trafikant förbiköres, till
höger. Denna viktiga regel — som ingalunda, såsom många tro, är ensam för
vårt land — torde lämpligen böra kompletteras med eu föreskrift, huru förare
skall förhålla sig i gatu- och vägkorsningar. Därom råda skilda meningar.
Somliga anse, att vänsterregeln även härvid skall gälla och att således ett från
vänster kommande fordon skall passera framför ett från höger kommande.
Andra förmena tvärtom. De skäl, som i ingenjören Schmidts skrift åberopats
till stöd för den förstnämnda åsikten, förefalla emellertid så enkla och över¬
tygande, att de böra accepteras. Att ur regeln, att vid förbikörning skall hållas
till höger, draga den slutsatsen, att vid korsande möte ett från höger kommande
åkdon skall passera först, synes mig alldeles oriktigt. Då på grund av okunnig¬
het om huru ett gatuhörn eller en vägkorsning skall passeras många kollisioner
ägt rum, synes mig det nyssnämnda lagstadgandet böra kompletteras med den
bestämmelsen, att vid möte i gatu- eller vägkorsning det fordon, som kommer
från vänster, skall passera först eller framför det andra:.
Ett stadgande, att motorfordon vid färd å landsbygden alltid skola lämna
vägkanten fri för fotgängare, torde även kunna ifrågasättas.
Vad i myndigheternas utlåtanden framhållits därom, att genom ändring i
väglagen eller annorledes borde införas bestämmelser, som möjliggjorde, att vid
vägkurvor befintliga skymmande träd och buskar kunde borttagas, torde vara
värt synnerligt beaktande.
I övrigt torde avseende böra fästas vid åtskilliga av de synpunkter, som i
utlåtandena framkommit, särskilt såvitt de här ovan återgivits.
Som, enligt vad jag erfarit, Eders Kungl. Maj:t inom kommunikationsdeparte¬
mentet tillkallat särskilda sakkunniga att biträda vid utredning rörande en all¬
män revision av 1916 års automobilförordning, torde möjligen någon eller några
av de synpunkter, som jag nu i korthet tillåtit mig framhålla, komma att upp¬
tagas till undersökning.
Med den befogenhet, som min instruktion lämnat mig, får jag för Eders
Kungl. Maj:t framlägga de angivna synpunkterna för den åtgärd, vartill Eders
Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»
Denna min framställning överlämnades av Kungl. Maj:t till 1920 års auto-
mobilsakkunniga.
34 — Justitieombudsmannens ämbetaberättelse till 1922 års riksdag.
266
5. Framställning angående ändrade föreskrifter i fråga om verkställighet
av utmätning av eller kvarstad å fartyg eller gods i fartyg.
I detta ämne avlät jag den 31 mars 1921 till Konungen en framställning av
följande innehåll:
»I 73 § utsökningslagen stadgas följande:
Lös egendom, som utmätes, skall av utmätningsmannen upptecknas och
värderas; och äge han, där så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid
värderingen biträda.
Utmätes helt fartyg eller gods i fartyg, avfordre utmätningsmannen befäl¬
havaren de handlingar, som tjäna till upplysning angående äganderätten till far¬
tyget eller godset, så ock uppgift å de fordringar, för vilka fartyget eller godset
jämlikt 11 kap. sjölagen må häfta. Utestår frakt ogulden, eller är fartygets eller
godsets ägare berättigad till sådan ersättning, som i 270 eller 278 § sjölagen om-
förmäles, skall sådan ersättning, där borgenären det yrkar, uppbäras av utmät¬
ningsmannen eller av syssloman, som av honom därtill förordnas. Utmätnings¬
mannen kungöre utan dröjsmål den, vilken betalningsskyldigheten åligger, förbud
att utgiva något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.
74 och 75 §§ utsökningslagen innehålla närmare bestämmelser angående de
åtgärder, som skola vidtagas, för att den utmätta egendomen skall bliva skild
från gäldenärens besittning eller, om en förändring i besittningsförhållandet ej
lämpligen låter sig genomföra, det skall bliva känt, att egendomen blivit utmätt.
‘Beträffande kvarstad föreskrives i 183 § utsökningslagen, att då kvarstad
lägges å lös egendom, varde med den så förfaret som då dylik egendom utmätes,
dock vare, där kvarstaden ej sker till säkerhet för fordran, värdering icke av nöden.
Vid utmätning av fartyg eller gods i fartyg skall utmätningsmannen först
uppteckna egendomen för att fastslå, vad som tages i mät, samt därefter värdera
densamma för att utröna, att den förslår att täcka fordringsanspråket. Därefter
skola åtgärder vidtagas för att skilja gäldenären från besittning av egendomen
eller för att offentliggöra utmätningen. Beträffande fartyg torde så förfaras, att
genom fartygets fastlåsande eller annorledes hinder lägges för dess förflyttning
samt att genom anslag å fartyget utmärkes, att det blivit utmätt. Vid utmätning
av gods i fartyg, utan att fartyget samtidigt utmätes, torde verkställighetsförfa-
randet i viss mån bliva beroende av borgenärens bestämmande. Tillhandahåller
borgenären medel till gäldande av kostnaden för godsets lossning, om sådan eljest
ej skall ske, torde utmätningsmannen icke kunna undgå att vidtaga åtgärd för
att därigenom skilja befälhavaren från besittning av godset. Upptager godset
helt lastrum, kan detta förseglas med utmätningsmannens sigill.
Utöver det förfaringssätt, som sålunda skall iakttagas och som överensstämmer
med reglerna för utmätning av annan lös egendom, gälla beträffande utmätning
av fartyg och gods i fartyg de föreskrifter, som givits i 73 § andra stycket ut¬
sökningslagen.
Fråga kan uppstå, huruvida utmätning av fartyg och gods i fartyg kan anses
fullbordad redan när egendomen upptecknats och värderats samt skilts från äga¬
— 1922 -
207
rens besittning eller åtgärder för förrättningens offentliggörande vidtagits eller om
det för förrättningens fullbordan därjämte ovillkorligen fordras, att de i 73 §
andra stycket givna föreskrifterna iakttagits. I 77 § utsökningslagen stadgas, att
då utmätning av lös egendom så verkställd är, som i 73 § samt 74, 75 eller 76
§ sägs, njute borgenär förmånsrätt i det utmätta efter ty i 17 kap. 8 § handels-
balken stadgas. Efter orden skulle detta innebära, att jämväl de i 73 § andra
stycket omtalade åtgärderna skulle vara verkställda, innan utmätningen ausåges
fullbordad. Men nyssnämnda stadgande har fått en plats, som på ett mindre
tydligt sätt angiver dess förhållande till de därefter följande bestämmelserna. Man
torde därför icke i nu ifrågavarande avseende behöva känna sig alldeles bunden
av innehållet i 77 §. Ett ytterligare stöd för denna uppfattning vinnes vid jäm¬
förelse med vad som gäller om utmätning av fast egendom. Härom förefinnes
ett om föreskrifterna i 73 § andra stycket påminnande stadgande i 79 § utsök-
ningslagen, nämligen att utmätningsmannen skall avfordra gäldenären de hand-
lingar, vilka visa hans äganderätt eller tjäna till upplysning om servitut, nyttjande¬
rätt eller rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån, som skall
av egendomen utgå, ävensom uppgift å dem, vilka hava fordran eller rättighet,
som bör vid auktionen iakttagas. I Tryggers kommentar till utsökningslagen an-
föres härom, att stadgandet ej är att så förstå, som om utmätningen först då kunde
anses fullbordad, »hava skett», när samtliga de föreskrivna åtgärderna fått sm
avslutning, utan tillräckligt synes vara, att utmätningsmannen i protokollet an¬
tecknat egendomen såsom utmätt samt beskrivit densamma så mycket, att den
individualiserats. Värderingens fixerande och den närmare beskrivningen kunna
uppskjutas till ett senare tillfälle, utan att utmätningens fullbordan därigenom
förhindras. Avfordrandet av de omnämnda handlingarna från ägaren är så mycket
mindre förutsättning för utmätningens fullbordan, som i så fall ägarens frånvaro
skulle omöjliggöra utmätningens verkställande. Även om utmätningsmannen under¬
låtit att avfordra ägaren handlingarna, där detta kunnat äga rum, saknas icke
något nödvändigt moment för själva utmätningens konstituerande. Vad i fryggers
kommentar anförts torde i tillämpliga delar kunna gälla även beträffande utmät¬
ning av fartyg eller gods i fartyg. Synpunkten, att ägarens frånvaro icke bör
omöjliggöra förrättningens verkställande, är i högsta grad beaktansvärd. Man
torde därför böra anse, att utmätning av fartyg eller gods i fartyg skall kunna
anses fullbordad, även utan att åtgärderna enligt 73 § andra stycket blivit verk¬
ställda.
Som emellertid vid utmätning av eller kvarstad å fartyg eller gods i fartyg
ofta är fråga om stora ekonomiska intressen och ett förhindrande av att fartyget
avgår är av största betydelse, ligger det vikt på, att utmätningen och kvarstaden
verkställas på ett betryggande sätt. Svårighet för utmätningsmannen att komma
i besittning av skeppshandlingarna kan därutinnan innebära en fara.
Av handlingarna i ett härstädes anhängiggjort ärende framgick följande:
På ansökan av en fordringsägare beviljade Ö. Ä. genom resolution den 29
november 1919 kvarstad å ett i hamnen vid Värtan liggande amerikanskt fartyg.
Sedan resolutionen överlämnats till förste stadsfogden i Stockholm för verkställig¬
het, uppdrog denne åt en exekutionsbetjänt att verkställa kvarstaden. På efter¬
— 1922 -
268
middagen samma dag infann sig förrättningsmannen åtföljd av ett vittne å far¬
tyget. Varken befälhavaren eller förste styrmannen anträffades. Befälet fördes
i deras frånvaro av andre styrmannen. Därjämte befunno sig två tullvaktmästare
ombord för bevakning. Exekutionsbetjänten beläde fartyget med kvarstad på det
sätt, att en av ekrarna å en på kommandobryggan befintlig styrratt med ståltråd
fastsurrades vid ett stöd å rattens stativ, så att ratten icke kunde vridas runt,
samt ståltrådens ändar förseglades med en blyplomb, märkt med Stockholms städs
vapen samt däromkring orden: Stockholms förste stadsfogde. Dessutom anslogos
på fartygets yttersidor, yttersidan av befälhavarens hytt och masterna tryckta
lappar med O. A:s stämpel och innehållande orden: I kvarstad satt gods, Stockholm.
Kvarstadsbevis överlämnades till andre styrmannen. Utmätningsmannen vidtog
däremot icke någon åtgärd för att få till sig överlämnade handlingar angående
äganderätten till fartyget. Någon anmälan om kvarstaden blev ej heller direkt
till tullmyndigheten framförd.
Utan att kvarstaden blivit hävd, avgick fartyget den 5 december 1919 efter
vederbörlig utklarering under lotsning från Värtahamnen. Lotsen hade ej iakt¬
tagit, att några åtgärder varit vidtagna med styrinrättningen men däremot sett en
lapp rörande kvarstad å en vägg i kajuttrappan. Fartyget anlöpte Nynäshamn
för intagande av last. Sedan K. B. i Stockholms län på ansökan av fordrings¬
ägaren förordnat om ny kvarstad å fartyget, fick denne sitt mellanhavande med
fartyget ordnat.
Med anledning av vad sålunda förekommit anhöll borgenären, att jag måtte
verkställa utredning, huruvida tjänstefel blivit begånget vid verkställigheten av
det första kvarstadsbeslutet. Därvid framhölls, att orsaken till, att kvarstaden blivit
utan betydelse, syntes ligga i att bestämmelserna, att utmätningsman skulle av¬
fordra befälhavaren de handlingar, som tjänade till upplysning angående ägande¬
rätten till fartyget, icke blivit iakttagna. På en av klaganden i tullbevaknings-
kontoret framställd förfrågan, huru fartyget oaktat kvarstaden kunnat utklareras,
hade klaganden erhållit det besked, att ingen anmälan om kvarstaden inkommit
till kontoret och att, då alla för fartygets utklarering erforderliga handlingar varit
i ordning, utklarering icke kunnat vägras.
I det yttrande, som förste stadsfogden avgav i ärendet, anfördes bland annat
följande:
Då vid kvarstadens verkställande, som försiggått på' en lördagsafton efter
mörkrets inbrott, ingen funnits, som äganderättshandlingar till fartyget kunnat
avfordras, och tullexpeditionen icke varit öppen, men en stor del av besättningen
jämte de två tullvaktmästarna åsett förrättningen, hade alla laga former för den¬
samma iakttagits. Det vore icke ovanligt, att befälet å ett kvarstadsbelagt fartyg
självt bröte förseglingen, sedan mellanhavandet med fordringsägaren blivit ordnat.
Men, förste stadsfogden veterligt, hade icke hänt, att ett med kvarstad belagt
svenskt fartyg avseglat, utan att uppgörelse blivit träffad med fordringsägaren,
och under förste stadsfogdens och hans företrädares tjänstetid hade, förutom det
förevarande, allenast ett utländskt fartyg, ehuru kvarstadsbelagt, avgått från Stock¬
holms hamn. Detta fartyg hade varit en lustjakt, som förseglats med kedja och
hänglås. I de flesta fall hade fartygskvarstad den verkan, att anledningen till
— 1922 -
269
densamma genom intresserade personers hastiga ingripande upphörde redan samma
dag eller någon av de närmast följande. Därvid skulle, särskilt när, såsom i
detta fall, kvarstadsförrättningen skett en lördagskväll, en anmälan till tullkam¬
maren ofta komma för sent och även när den komme i tid, vålla större svårig¬
heter för såväl vederbörande sjöfartsidkare som tullmyndigheten samt göra kvar-
stadsförrättningarna vidlyftigare än vad behovet krävde. Tullförvaltaren skulle
ofta råka i ett för hans tjänst tämligen främmande bryderi, när hos honom skepps¬
handlingarnas utfående söktes på grund av ett endast med fordringsägarens namn
undertecknat kvitto eller annat papper om uppgörelsen. Fartyget skulle då sanno¬
likt bliva tvunget att uppehålla sig ända till dess överexekutors resolution om
kvarstadens upphävande hunnit erhållas och uppvisas hos tullkammaren. Ansåge
sökanden en anmälan till tullkammaren behövlig, kunde han antingen själv, innan
han avlämnade kvarstadsresolutionen för verkställighet, låta anteckna den hos
tullkammaren eller ock hos utmätningsmannen begära, att kvarstaden bleve där
anmäld. Det stode jämväl en sökande öppet att emot skyldighet att vidkännas
kostnaden få kvarstaden verkställd på särskilt betryggande sätt såsom genom
borttagande av någon maskindel, varigenom fartygets förflyttning omöjliggjordes,
eller genom vakthållning. I Göteborg, där frågan spelade en betydligt större roll
än i Stockholm, förfores efter samma regler som i huvudstaden.
Sedan jag anhållit, att kungl. kommerskollegium ville inkomma med utlå¬
tande, anförde kommerskollegium, att vad i ärendet förekommit syntes kommers¬
kollegium ådagalägga behovet av särskilda åtgärder i syfte att bättre än nu trygga
effektiviteten av kvarstadsåtgärd beträffande fartyg. Ett verksamt medel för till¬
godoseendet av detta syfte vore, att föreskrifter meddelades, innefattande dels
skyldighet för vederbörande förrättningsman att till tullmyndighet ofördröjligen
anmäla verkställd kvarstad av fartyg och upphävande av dylik kvarstad, dels ock
förbud för tullmyndighet att utklarera ett med kvarstad belagt fartyg.
Vid prövning av klagomålen fann jag väl, att föreskrifterna i 73 § andra
stycket utsökningslagen vid ifrågavarande förrättning blivit åsidosatta, men som
denna försummelse icke kunde anses såsom tjänstefel, lät jag bero vid att jag i
skrivelse till förste stadsfogden uttalade min uppfattning i ämnet.
Syftet med de 1891 inlörda bestämmelserna i 73 § andra stycket utsöknings¬
lagen var enligt motiven dels att i högre grad än förut betrygga sjöfordrings¬
ägares rätt dels ock att utsträcka utmätningsåtgärdens verkan till sådana fordrings-
belopp, vilka stå i det nära samband med det utmätta föremålet, att de kunna
betraktas som ett tillbehör till detta. Att stadgandet även medförde större säker¬
het än förut mot ett brytande av verkställd utmätning eller kvarstad, synes
uppenbart.
Enligt § 36 mom. 1 tullstadgan skall befälhavare å fartyg, som från svensk
hamn avgår med bestämmelse till utrikes ort och icke endast av anledning, som
i § 8 mom. 2 tullstadgan sägs, på resa utrikes orter emellan anlöpt samma hamn
utan att där verkställa lossning eller annan lastning än av förnödenheter för be¬
sättning, medförda resande och fartyg, av tullförvaltningen i avgångsorten förses
med så kallat tullpass å fartyg och gods.
I § 37 mom. 2 tullstadgan föreskrives, att tullpass ej får meddelas, förrän
— 1922 —
270
de handlingar, vilka skola tjäna till bestyrkande av fartygets nationalitet samt
till efterrättelse vid beräkning av skeppsumgälderna, företetts, och skall likvid hava
skett ej mindre av stadgade avgifter för utgåendet än även av de fartygets um¬
gälder, för vilka rederiet eljest kan häfta till tullverket, så ock av den ersättning
för bevakning eller annan åtgärd i tjänsten, varför fartygets befälhavare i denna
sin egenskap kan vara ansvarig.
Jämlikt § 1 i kungl. förordningen den 4 december 1903 angående pass- och
nationalitetshandlingar för svenska, till orter utom Sverige gående fartyg skall
svenskt fartyg av den beskaffenhet, att det skall i fartygs registret antecknas, vid fart
till ort utom Sverige medhava ej mindre, för bestyrkande av sin nationalitet, natio¬
nalitets- och registreringscertifikat eller i dess ställe gällande interimsnationalitets-
handling än även sjömansrulla, samtliga dessa handlingar utfärdade i enlighet
med därom särskilt meddelade föreskrifter. Ej må fartyg av angivna beskaffenhet,
som icke är försett med nu föreskrivna handlingar, från svensk hamn utklareras.
Bland handlingar, som tjäna till upplysning angående äganderätten till far¬
tyget, torde nationalitetscertifikatet i främsta rummet komma ifråga. Detta inne¬
håller uppgift icke blott om fartygets namn och beskaffenhet utan även angående
dess ägare, huvudredare, hemort och befälhavaren. Det bör därför anses åligga
utmätningsmannen att vid utmätning eller kvarstad avfordra befälhavaren natio¬
nalitetscertifikatet, där sådant skall föras. Ur nyssberörda stadgande i 1903 års
förordning framgår, att genom ett omhändertagande från utmätningsmannens sida
av certifikatet eller motsvarande handling fartygets avgång förhindras. Andra hand¬
lingar, som kunna lämna upplysning angående äganderätten till fartyget eller godset,
äro, förutom sjömansrulla, mätbrev, tullpass, certeparti, konossement o. s. v.
Såsom i det förberörda ärendet framhållits, har emellertid visat sig att, då en
utmätningsman för att verkställa utmätning av eller kvarstad å fartyg infinner
sig å detsamma, befälhavaren icke anträffas. Det torde väl, åtminstone vid kvar¬
stad, förekomma, att det beslut, som skall verkställas, från överexekutor erhålles,
först när arbetstiden för dagen nalkas sitt slut, och att med den skyndsamhet, som
i dylika ärenden är önskvärd, verkställigheten kommer att äga rum omedelbart
därefter. Särskilt vid denna tid men även eljest under dagen torde befälhavaren
uppehålla sig i land. Också kan det tänkas, att en befälhavare, som vill undgå
fartygets borgenärer, håller sig undan för att därigenom lättare erhålla utklarering
av fartyget. I dylika fall blir det svårt för utmätningsmannen att utfå de ifråga¬
varande handlingarna. Utmätningsmannen bör givetvis upprepa sitt besök å far¬
tyget för att bekomma handlingarna, men till äventyrs kan på grund av anförda
omständigheter åsyftat resultat ej vinnas. Vid sådant förhållande har man att
räkna med, att förrättningen måste avslutas, utan att äganderättshandlingarna
bliva till utmätningsmannen överlämnade. Men förrättningens effektivitet blir
därigenom avsevärt försvagad.
Enligt gällande bestämmelser synes tullförvaltningen icke vara berättigad att, då
villkoren i § 37 mom. 2 tullstadgan blivit fullgjorda och förutsättningarna enligt § 1
i 1903 års förordning finnas, vägra tullpass, även om tullförvaltningen under hand
fått kännedom, att fartyget eller gods i fartyget blivit utmätt eller belagt med
kvarstad. En god rättsordning synes dock fordra, att en myndighet icke genom
— 1922 —
271
någon sin åtgärd bereder väg för att annan myndighets beslut eller åtgärd icke
följes. Att en befälhavare vinner ^klarering genom företeende i tullkammaren av
skeppshandlingar, som obehörigen undanhållits utmätningsmannen, synes icke
riktigt.
Därför borde måhända, såsom kommerskollogium antytt, föreskrivas, att, där
fartyg eller gods i fartyg blivit utmätt eller belagt med kvarstad, fartyget icke
finge utklareras, så länge den exekutiva åtgärden ägde bestånd.
Ett sådant stadgande skulle förutsätta en bestämmelse, att tullmyndigheten
skulle erhålla officiell underrättelse om den vidtagna utmätnings- eller kvarstads-
åtgärden. Skyldighet för utmätningsman att genast meddela tullmyndigheten er¬
forderlig underrättelse om utmätning kunde stadgas i andra stycket av 73 § ut¬
sökningsmål, vilken bestämmelse skulle kompletteras med en föreskrift, att exe-
ku or vore skyldig att genast underrätta, när den exekutiva åtgärden blivit hävd.
De föreslagna bestämmelserna skulle emellertid komma att beröra allenast
fartyg, som avgå till utrikes ort. Anmälan om företagen utmätning eller kvarstad
borde visserligen i varje särskilt fall av utmätningsmannen göras hos tullförvalt¬
ningen, men en sådan anmälan behövde måhända icke öva inverkan på tullför¬
valtningens åtgärder annat än då fråga bleve om tullpass. Avgår ett fartyg utan
hinder av utmätning eller kvarstad till annan inrikes ort, torde det alltid bliva
möjligt att göra förefintliga straffbestämmelser i ämnet gällande, och en ny för¬
rättning kan företagas å den ort, dit fartyget anländer.
I den norska lagstiftningen har ett stadgande i den antydda riktningen redan
införts. Enligt loven den 13 augusti 1915 om tvangsfuldbyrdelse skall utmätning
ske, där godset är. Om utmätning sökes i fartyg eller andel i fartyg kan utmät-
ningsförrättningen dock hållas, där redaren har sitt hemvist utan hänsyn till var
fartyget är. Om fartyget vid utmätningstillfäilet ligger i norsk hamn eller senare
kommer till norsk hamn, kan utmätningsmannen efter framställning av borgenären
bestämma, att fartyget icke får lämna hamnen, förrän exekutiv auktion hållits.
I så fall kan utmätningsmannen förordna en pålitlig tredje man att hava tillsyn
över fartyget. Skeppshandlingarna skola av utmätningsmannen eller tillsynings-
mannen tagas i förvar. Förbudet skall meddelas, förutom befälhavaren, veder¬
börande tullmyndighet. Vad sålunda är föreskrivet gäller även om kvarstad.
Med stöd av den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag för
Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan angivna förhållanden för den åtgärd, vartill
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»
Framställningen har av Kungl. Maj:t remitterats till sjölagstiftningskommittén.
— 1922 —
272
6. Framställning angående ändring av bestämmelserna i 3 § i kungl.
förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande tros¬
bekännare och deras religionsövning.
Till Konungen har jag den 8 april 1921 avlåtit en framställning av huvudr
sakligen följande innehåll:
»I en den 19 juli 1919 hit inkommen klagoskrift fäste metodistpastorn O. V.
Karlsson i Falun min uppmärksamhet å en i tidningen Falukuriren den 28 maj
1919 införd artikel med rubrik: »Statskyrklig byråkrati», i vilken artikel avhand¬
lades sättet för utträde ur svenska kyrkan enligt 3 § i kungl. förordningen den
31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.
I artikeln påstods, att, sedan 13 personer i Falun — vilka »för ett par må¬
nader sedan» skriftligen anmält sin avsikt att utträda ur statskyrkan samt där¬
efter å pastorsexpeditionen vidhållit sin anmälan — av tjänstgörande pastorsad¬
junkten Helge Arvedson blivit antecknade såsom vederbörligen utträdda ur kyr¬
kan, hade kyrkoherden i Falu och Kopparbergs församling, kontraktsprosten
Gunnar Ekström förklarat, att deras anmälan icke skett i enlighet med gällande
bestämmelser, då de icke inför Ekström personligen anmält och vidhållit sitt ut¬
träde, varför Ekström låtit anteckna dem såsom fortfarande medlemmar av stats¬
kyrkan och ålagt Arvedson att meddela dem denna åtgärd.
Artikelns författare gjorde gällande, att paragrafens uttryck »kyrkoherden» i
detta fall måste anses beteckna en kyrklig institution, icke kyrkoherden person¬
ligen, samt att, enligt vad författaren inhämtat, på andra ställen än Falun vore
vanligt, att angelägenheter, sådana som den omtalade, avgjordes på pastorsexpe¬
ditionen även i vederbörande kyrkoherdes frånvaro. Det vore här endast fråga
om en formsak, en kyrklig bokföringsfråga. Även om denna åsikt icke skulle
vara riktig, borde i allt fall kyrkoherden vara skyldig att hava regelbundna mot-
tagningstider och att kungöra dessa, så att allmänheten utan större svårighet skulle
kunna träffa honom
Karlsson anmälde vidare, att, då han den 24 maj 1919 infunnit sig å pastors¬
expeditionen i Falun å tid, då densamma enligt annonsering hölles öppen, för att
göra en första anmälan om utträde ur svenska kyrkan, hade Arvedson, som tjänst¬
gjort å expeditionen, vägrat mottaga denna anmälan och hänvisat Karlsson att
inställa sig i Ekströms privata våning för att få saken ordnad. Karlsson påkalla¬
de åtgärd från min sida i ärendet och anhöll om meddelande, huru i dylika ange¬
lägenheter riktigt skulle förfaras.
I infordrad förklaring anförde Ekström huvudsakligen: Utträde ur svenska
kyrkan verkställdes genom anmälan 2 gånger, de båda anmälningarna till tiden
skilda åt av minst 2 månader. Om huru det skulle tillgå vid den första anmä¬
lan vore intet närmare bestämt. Den kunde således göras skriftligt. Om den andra
anmälan vore det däremot tydligt stadgat, att den skulle ske vid personlig instäl¬
lelse, och lagen stadgade, lika uttryckligt, hos vem denna inställelse skulle äga rum:
hos kyrkoherden. Den enda möjlighet till vidsträcktare tolkning än den, som
läge i den klara ordalydelsen, framginge ur ett på andra ställen i lag och för-
— 1922 —
273
fattningar förekommande uttryck: kyrkoherden eller den hans ämbete förestår, d. v. s.
den, som under kyrkoherdens tjänstledighet eller när tjänsten stode vakant vore
förordnad såsom vice pastor. Lagens bokstav utgjorde, anförde Ekström vidare,
i detta fall ett klart uttryck för lagens mening. Vederbörande skulle personligen
inställa sig hos kyrkoherden för att giva denne tillfälle till ett personligt samtal,
innan ett så viktigt steg toges. Lagen ville förekomma, att steget toges av för¬
hastande eller av okunnighet eller missuppfattning beträffande kyrkans väsen och
betydelse, kyrkans lära och ordning. Därför skulle den, som vore betänkt på att
utträda ur kyrkan, och innan detta skedde, hava haft ett enskilt personligt samtal
med sin kyrkoherde, ett samtal, som krävde själasörjarens vishet och kärlek, takt
och grannlagenhet. Här vore fråga om något annat än en blott expeditiousåtgärd.
Tillika upplyste Ekström, att de ifrågavarande 13 personerna redan 1915 an¬
mält sitt utträde ur statskyrkan, att Arvedson då gjort anteckning i kyrkoboken
om att de utträtt ur statskyrkan, samt att Ekström icke — såsom Karlsson på¬
stått — låtit anteckna dem såsom fortfarande tillhörande kyrkan utan endast till¬
sagt Arvedson att genom överstrykning annullera berörda anteckning.
Karlsson genmälde i påminnelser att, då Ekström påstått, att föreskriften om
personlig inställelse hos kyrkoherden meddelats för att giva denne tillfälle till ett
personligt samtal, innan ett så viktigt steg toges, vore detta icke ett lagens stadgande
utan en av Ekström tagen rätt, vars utövning kunde bliva obehaglig för vederböran¬
de. Karlsson ville ytterligare framhålla, att utan någon personlig inställelse för
kyrkoherden å pastorsexpeditionen den 5 februari 1919 meddelats utträde ur svenska
kyrkan, till bevis varom Karlsson innehade ett med pastorsämbetets stämpel bevittnat
intyg.
Karlsson inkom sedermera med ännu eu skrift, däri han anförde, att den i
hans påminnelser avsedda personen, vilken genom tvenne anmälningar å pastors¬
expeditionen, den första den 13 augusti 1918 och den andra den 5 februari 1919,
utträtt ur svenska kyrkan och därom erhållit intyg av pastorsämbetet, den 25
september 1919 av Ekström uppkallats och tillfrågats, om han vidhölle sin anmä¬
lan om utträde. Då ifrågavarande person andra gången, d. v. s. den 5 februari,
infunnit sig å pastorsexpeditionen för vidhållande av sin förut gjorda anmälan,
hade tjänstförrättande pastorn i telefon meddelat Ekström besöket. Vilket svar
Ekström givit, visste Karlsson ej, men faktum vore, att pastorn efter samtalet
med Ekström meddelat, att anteckning om utträdet skulle göras. Att så verk¬
ligen skett, bevisade det av Karlsson åberopade intyget. Att Ekström sedermera
uppkallat och tillfrågat nämnda person, huruvida han vidhölle en anmälan, om
vilken han innehade ett av pastorsämbetet utfärdat intyg, vore egendomligt.
I ett ytterligare avgivet yttrande anförde Ekström bland annat, att han icke
med visshet kunde veta, vilken person, som med Karlssons senaste påstående
åsyftades. Om det vore den person, om vilken församlingsboken innehölle an¬
teckningen: »anmält utträde 2 gång 5/s 19 till niet. ep. kyrk.», så hade Ekströms
ämbetsbroder även i detta fall handlat i strid mot gällande lag. Men detta hade
rättats, sedan Ekström om fallet erhållit kännedom, genom ifrågavarande persons
villiga och vänliga besök hos Ekström.
35 — Justiticombvdamarména ämbetsberättelae till 1929 åra rikadag.
274
I 3 § i kungl. förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande tros¬
bekännare och deras religionsövning stadgas följande:
Har medlem av svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och vill förden¬
skull ur kyrkan utträda; give sin avsikt tillkänna för kyrkoherden i den försam¬
ling, han tillhör; uppgive ock det trossamfund, vartill han vill övergå. Framhär¬
dar han i sin avsikt; inställe sig, sedan minst två månader förflutit, personligen
hos kyrkoherden samt anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden
därom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund av anmälan, som skett,
innan han fyllt aderton år, anses från svenska kyrkan skild. I främmande för¬
samling må ej heller någon före nämnda ålder upptagas.
Beträffande tillkomsten av detta lagrum må följande anmärkas.
I Kungl. Maj:ts proposition till rikets ständer den 27 oktober 1859, n:r 38,
avgavs förslag till, bland annat, förordning rörande främmande trosbekännare och
deras religionsövning.
14 § i nämnda förslag lydde: Faller någon av från den rena evangeliska
läran och låter ej av sin själasörjares undervisning och förmaning sig rätta, var¬
de han av domkapitlet eller dess förordnade ombud varnad. Framhärdar han
ändå i sin villfarelse och önskar att från svenska kyrkan övergå till främmande
religionssamfund, göre han personligen hos kyrkoherden i den församling, vartill
han hörer, anmälan därom till anteckning i kyrkoboken; dock skall han ej anses
från kyrkan skild förr än han, efter uppnådd ålder av 18 år, blivit i annat till-
låtet religionssamfund upptagen. Varder avfälling från svenska kyrkan upptagen
i främmande religionssamfund förr, än han uppnått 18 års ålder och, efter un¬
dergången varning av domkapitlet eller dess ombud, personligen anmält hos kyrko¬
herden i den församling, vartill han hörer, sin önskan att ur svenska kyrkan ut¬
träda; vare den honom upptagit förfallen till böter från och med 50 till och med
300 riksdaler. Om avfällings upptagande i främmande religionssamfund skall
föreståndaren för detsamma inom 2 månader därefter underrätta kyrkoherden i
den församling, vartill den avfällige hört.
Lagutskottet föreslog, att lagrummet måtte erhålla följande lydelse: Faller
någon av från den rena evangeliska läran och anmäler han för sin själasörjare,
att han förty vill ur svenska kyrkan träda; då skall han undervisas och förma¬
nas av själasörjaren, som förelägge honom en månads tid att sig betänka. Fram¬
härdar han ändå i sin villfarelse; varde, efter anmälan, ytterligare varnad av dom¬
kapitlet eller dess förordnade ombud. Bliver den varning ock utan verkan och
har han uppnått 21 års ålder; förklare kapitlet honom från svenska kyrkan skild.
Varder avfälling från svenska kyrkan upptagen i främmande religionssamfund i
annan ordning än nu stadgad är; vare den honom upptagit etc. (i huvudsak lika
med Kungl. Maj:ts förslag).
Enligt ridderskapets och adelns protokoll yttrade friherre Cederström vid be¬
handlingen av 14 §, att vad som för honom gjorde, att han ansåge lagutskottets
förslag äga företräde framför propositionen vore, att det föreskreves i det förra,
att om man ville utträda ur statskyrkan, så skulle man anmäla sig bos sin själa¬
sörjare, som då ålade en kortare betänketid. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
man däremot personligen inställa sig hos sin själasörjare, varigenom tillfälle kun¬
— 1922 —
275
de öppna sig att chikanera och trakassera. Då dessutom en viss ålder av 21 år
vore föreskriven, kunde det vara överflödigt att befalla dem att personligen in¬
ställa sig.
Kungl. Maj:ts förslag antogs av ständerna, och förordning i ämnet uttärda-
des den 23 oktober 1860.
Emellertid restes ett häftigt motstånd mot den nya lagstiftningen av de fri¬
religiösa, vilka ansågo bestämmelserna i förordningen för dem kränkande. Med
anledning härav väcktes vid 1868 års riksdag motion om ändringar i förord¬
ningen i syfte särskilt att förenkla bestäm melserna om sättet för utträde ur sven¬
ska kyrkan. Motionären framhöll, att 1860 års förordning bröte mot grundprin¬
cipen för all tolerans, då den stämplade avvikelse i läran såsom en förbrytelse,
för vilken den felande skulle av den ecklesiastika makten varnas i uppenbart
ändamål att förmås till återkallelse.
Lagutskottet yttrade: Ändamålet med den i 14 § i 1860 års förordning stad¬
gade undervisning, förmaning och varning torde i de flesta fall förfelas, enär
dessa formaliteter innebure ett moraliskt tvång, som snarare vore ägnat att alstra
bitterhet hos den, som utgjorde föremålet. Själasörjaren borde ej sakna utväg
att även utan lagens biträde bereda sig tillfälle att genom undervisning och var¬
ning söka förhindra ett förhastat steg av den, som stode i begrepp att övergå
till främmande trossamfund. Utskottet ansåge därför, att lagen i denna del bor¬
de ändras med föreskrift endast, att den dissekerande, som hos kyrkoherden an¬
mält sin avsikt att från svenska kyrkan övergå till främmande religionssamfund,
skulle, sedan minst två månader efter sålunda gjord anmälan förflutit, person¬
ligen inställa sig hos kyrkoherden. Genom en sådan mellantid lämnades rådrum
till besinning för den, som möjligen av överilning beslutat sig för att utträda ur
statskyrkan, och därigenom att han vid det tillfälle, då anmälan för andra gången
gjordes, skulle personligen inställa sig hos kyrkoherden, bleve denne i tillfälle att
göra de föreställningar, som av plikt och kristlig kärlek förestavades.
Lagutskottet framlade ett förslag till ny förordning angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning, däri det hette i 13 §: Vill någon över¬
gå från svenska kyrkan till främmande religionssamfund, göre därom anmälan
hos kyrkoherden i den församling han tillhör. Fortfar han i sitt beslut, inställe
sig, sedan minst 2 månader efter sålunda förut gjord anmälan förflutit, person¬
ligen hos kyrkoherden och förnye sin anmälan med uppgift a det främmande
religionssamfund, vari han vill inträda. Kyrkoherden göre härom anteckning i
kyrkoboken och meddele däröver bevis. Föreståndare för särskilt religionssam¬
fund åligge att inom 2 månader, från det medlem av svenska kyrkan blivit i
samfundet upptagen, därom underrätta kyrkoherden i den församling, vartill den
upptagne hört.
Båda kamrarna återremitterade förslaget till utskottet.
I första kammaren yttrade herr Säve, att 13 § av förslaget så till vida ut¬
gjorde en förbättring av 14 § i 1860 års förordning, som den befriade den per¬
son, som ville övergå från svenska kyrkan till främmande religionssamfund, från
att undergå en dubbel varning och läte bero endast vid anmälan hos pastor, itere-
rad efter ett mellanrum av 2 månader.
1922 —
276
Vid 1869 års riksdag yttrade lagutskottet beträffande 14 § i 1860 års för¬
ordning ungefärligen detsamma som vid föregående riksdag. Utskottet föreslog,
att i en ny författning i 3 § skulle upptagas följande stadgande: Har medlem
av svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och vill fördenskull ur kyr¬
kan utträda; give sin avsikt tillkänna för kyrkoherden i den församling, han till¬
hör; uppgive ock det trossamfund, vartill han vill övergå. Framhärdar han i sin
avsikt, inställe sig, sedan minst 2 månader förflutit, personligen hos kyrkoherden
samt anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden därom anteckning
i kvrkoboken.
I första kammaren yttrade greve Mörner, att han ej kunde gilla bibehållan¬
det av bestämmelsen, att den, som ville utträda från kyrkan, skulle andra gången
personligen infinna sig hos kyrkoherden. Man tycktes på denna promenad lägga
större vikt, än den förtjänade. Det förutsattes visserligen i utskottets motiv, att
prästen skulle begagna, detta tillfälle att anställa förhör med den, som ville ut¬
träda, men det funnes ingenstädes stadgat, att denne vore skyldig att underkasta
sig ett sådant förhör, och det torde väl de flesta vägra.
Riksdagen godkände den av lagutskottet föreslagna lvdelsen, men Kungl,
Maj:t lät av särskilt skäl förslaget förfalla.
I proposition till 1873 års riksdag framlade därefter Kungl. Maj:t ett förslag
till förordning om främmande trosbekännare och deras religionsövning, som i
huvudsakliga delar överensstämde med det av 1869 års riksdag antagna.
I högsta domstolen yttrade justitierådet Olivecrona: Skulle icke villkoren
för utträdande ur svenska kyrkans gemenskap tillhöra kyrkolagstiftningens om¬
råde, insåge han icke, att det funnes någon giltig grund för stadgandet, att en
anmälan om övergivande av kyrkan skulle göras hos församlingens kyrkoherde,
icke heller varför en förnyad anmälan därom nödvändigt skulle göras personligen
hos honom. Den kunde eljest lika väl göras hos polismyndigheten i orten eller
i sammanhang med man talsuppgifterna. Men de båda villkoren, att anmälan om
utträdande ur svenska kyrkan skulle ske hos församlingens kyrkoherde och per¬
sonligen förnyas efter ett förlopp av minst 2 månader, syntes giva vid handen
ett erkännande av nödvändigheten att bereda kyrkan möjlighet att genom för¬
samlingens pastor fullgöra sin plikt att tala upplysande och förmanande ord till
sådana av kyrkans medlemmar, som måhända av lättsinne och yttre bevekelse-
grunder stode färdiga att övergiva den kyrka, inom vilkens sköte de njutit reli¬
giös omvårdnad.
I första kammaren instämde herr von Koch huvudsakligen i greve Mömers
förutberörda yttrande och förklarade sig på grund därav helst önska att 3 § kom-
me att lyda sålunda: »Har medlem av svenska kyrkan omfattat annan kristen
lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda, inställe sig hos kyrkoherden» etc.
men framställde intet yrkande.
Lagutskottets ordförande herr von Gegerfelt yttrade, att tillkännagivandet av
avsikten att utgå ur kyrkan första gången finge ske, utan att den, som omfattat
den främmande läran, personligen behövde inställa sig, men vid den senare an¬
mälan måste han däremot själv personligen infinna sig hos kyrkoherden. Sist¬
nämnda bestämmelse hade införts, på det att kyrkoherden måtte få tillfälle att
— 1922 —
277
samtala mod och förmana don, som ämnade utgå från kyrkan. Ville han ej lyssna
till förmaningen, så kunde detta ej hjälpas, men man hade genom lagen velat
bereda ett tillfälle åt prästerskapet att lämna en sådan.
I andra kammaren yttrade herr Hedin: Skenbart hade man väl genom den
redaktion, som 3 § fått, tagit bort de uti dittills gällande lag stadgade skanda¬
lösa varningsgrader, som en person vore underkastad, då han ville utgå ur sven¬
ska statskyrkan och inträda i ett annat trossamfund, men i verkligheten hade
man dock fortfarande lämnat rum för tillämpning av dylika varningsgrader. Ge¬
nom dessa skenbart oskyldiga ord: »framhärdar han i sin avsikt, inställe sig, se¬
dan minst 2 månader förflutit, personligen hos kyrkoherden samt anmäle sig till
utträde ur svenska kyrkan», hade tillfälle fortfarande lämnats prästerskapet att
underkasta den, som anmälde sig till utträde ur kyrkan, samma förödmjukande
procedur, som funnes enligt förordningen den 23 oktober 1860. Talaren yrkade,
att de två första meningarna av 3 § måtte sammandragas till en, vilken komme
att erhålla följande lydelse: »Har medlem av svenska kyrkan omfattat främman¬
de kristen lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda, give sin avsikt tillkänna
för kyrkoherden i den församling, han tillhör, samt uppgive det trossamfund, var¬
till han vill övergå; och göre kyrkoherden därom anteckning i kyrkoboken.» Ge¬
nom en sådan ordalydelse betoges präfterskapet icke blott rättighet utan ock till¬
fälle att framställa dylika varningar, vilka naturligtvis för den, som vore mera
viss i sin tro, måste förefalla förödmjukande.
Hen i propositionen föreslagna lydelsen av 3 § godkändes av kamrarna, var¬
efter nu gällande förordning i ämnet, utfärdades.
Förslag till ändring av 3 § framkommo därefter vid 1877, 1882, 1885, 1886,
1891, 1893, 1894, 1896, 1898 och 1899 års riksdagar. Vad som förekom hade
dock icke något direkt intresse för ifrågavarande spörsmål.
Av denna kortfattade redogörelse för tillkomsten av 3 § i 1873 års förord¬
ning framgår emellertid, att med bestämmelserna i paragrafen avsetts att bereda
statskyrkans prästerskap möjlighet att upplysa och förmana sådana medlemmar
av kyrkan, som ämna utträda ur densamma.
Riktigheten av denna uppfattning bestyrkes jämväl av uttalanden vid 1901
års riksdag. Kungl. Maj:t föreslog i proposition till nämnda riksdag, att till 3 §
skulle fogas ett tillägg, innefattande uttryckligt förbud för främmande försam¬
lings föreståndare eller präst att i sin församling upptaga medlem av svenska
kyrkan, innan denne utträtt ur kyrkan i stadgad ordning. I propositionen yttra¬
des, att det bestämt borde föreskrivas, att icke blott den slutliga anmälan om ut¬
träde ur kyrkan, utan även det föregående tillkännagivandet av avsikten att ut¬
träda skulle göras vid personlig inställelse hos kyrkoherden. Genom eu sådan
föreskrift skulle nämligen för prästerskapet beredas ett väsentligen ökat tillfälle
att meddela de upplysningar och den undervisning, som redan i gällande bestäm¬
melser förutsattes kunna vara påkallade.
Lagutskottet anförde, att utskottet ej kunde finna ändringen behövlig eller
välbetänkt. Prästerskapet hade redan genom nu gällande stadganden tillförsäk¬
rats möjlighet att samtala med och meddela undervisning åt den utträdessökande,
i ty att denne vore pliktig att personligen inställa sig hos kyrkoherden för att
— 1922 —
278
fullgöra sin slutliga anmälan om utträde ur svenska kyrkan, och en föreskrift om
ytterligare ett personligt besök hos kyrkoherden skulle därför, enligt utskottets
förmenande, utan att vara av verkligt behov förestavad, komma att i många fall
medföra obehag för den utträdessökande och även för prästerskapet.
I andra kammaren anslöt sig biskopen von Schéele till lagutskottets åsikt,
väsentligen därför, att han trodde, att sådant tillfälle till upplysning, som det man
önskat sig genom ett personligt samtal mellan själasörjare och en hans försam¬
lingsbo, i de flesta fall kunde beredas på enskild väg utan någon lagbestämmelse
därom. Mången gång torde ock en pastor inse, att ett dylikt samtal skulle mera
skada än gagna, och då borde han ju vara fullt berättigad att avstå därifrån.
Första kammaren biföll propositionen, varemot andra kammaren avslog den¬
samma. Förslaget förföll således.
Sedan ämnet ytterligare varit före vid 1903 och 1908 års riksdagar, anhöll
riksdagen 1909 i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t, att Eders Kungl. Maj:t ville
taga i övervägande, under vilka villkor det skulle kunna tillåtas medlem av sven¬
ska kyrkan att, även utan uppgiven avsikt att övergå till annat trossamfund, ut¬
träda ur kyrkan, samt därmed sammanhängande frågor. Enligt vad jag erfarit
hava de 1918 tillkallade sakkunniga i ämnet påbörjat behandling av förslag till
lag angående rätt till utträde ur statskyrkan, avseende att ersätta den nu gällande
dissenterförordningen.
Av det ovan antecknade framgår tydligt, att innebörden i bestämmelserna i
3 § i förordningen är, att den, som önskar utträda ur svenska statskyrkan, skall
därom två gånger göra anmälan hos kyrkoherden i församlingen. Första gången
kan denna anmälan göras skriftligen, men andra gången skall den utträdande
personligen inställa sig inför kyrkoherden själv. Enligt vad jag erfarit pläga ock
anmälningar om utträde ur statskyrkan allt fortfarande mottagas av kyrkoher¬
darna personligen. Dock har jag fått skäl att antaga, att dylika ärenden numera
i allmänhet handläggas rent expeditionellt utan samband med varning eller för¬
maningar till den utträdande. Har denne redan en gång anmält sin önskan att
utträda och två månader senare vidhåller denna anmälan, torde det knappast vara
lönt eller riktigt att vidare söka påverka honom. En annan sak är, att kyrko¬
herden bör ingripa, om exempelvis i församlingen uppkommit någon religiös
»väckelse», som är av rent skadlig beskaffenhet.
Även om bestämmelserna i 3 § i 1873 års förordning av ett mera vidsynt
prästerskap kunna tillämpas med urskillning, synas de dock, såvitt nu är i fråga,
så föga överensstämmande med tidens anda, att de torde böra utmönstras.
Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, hava vid skilda tillfällen
ända sedan tillkomsten av 1860 års författning framhållits faran av att stadgan¬
det om den personliga inställelsen inför kyrkoherden skulle kunna lända till tra¬
kasseri och förödmjukelse. Exempel på huru denna bestämmelse — ehuru med
formell rätt — begagnats på ett olämpligt sätt synes mig hava framkommit i det
förut berörda, hos mig anhängiggjorda ärendet. Ett dylikt handhavande av lagen
torde väl vara tämligen enastående. Hade det tidigare förekommit, hade det
säkerligen bragts på tal under de vidlyftiga debatterna i riksdagen med anledning
av förslagen till ändringar i 3 § i dissenterlagen och måhända redan framtvingat
1922 -
279
en ändring av lagrummet. Enligt paragrafen är kyrkoherden icke skyldig, men
väl berättigad att förmana den utträdande. Att lagen formellt inrymmer befogen¬
het för kyrkoherden att, såsom i det omförmälda fallet ägt rum, hålla fast vid
sin rätt, är föga lyckligt.
Det får väl icke antagas, att kyrkoherden i nutidens stora församlingar skulle
bättre än andra präster inom församlingen känna sina församlingsbor och därför
besitta särskilda förutsättningar för sådana samtal, som här äro i fråga. Före¬
skrift om personlig inställelse torde icke heller i och för sig vara nödvändig, för
att statskyrkans intressen skola tillgodoses. Då prästen genom en första anmälan
får kunskap om den utträdandes avsikt, har han ju möjlighet att skriftligen eller
genom besök hos den utträdande förebygga ett förhastat beslut. Enligt mitt för¬
menande kan ifrågasättas, om icke — därest tvenne anmälningar angående ut¬
träde ur statskyrkan skulle anses böra bibehållas — den andra anmälningen bör
bliva en ren expeditionssak.
Från prästerligt håll torde väl komma att resas en bestämd gensaga mot att
den personliga kontakten mellan prästerskapet och den utträdande alldeles bort¬
tages. Måhända skulle i så fall hela frågan om utträdet å de utträdandes vägnar
ombesörjas av de frikyrkliga prästerna, varigenom förhastade utträden kunde
komma till stånd. Men skulle en fordran på personlig inställelse vid något till¬
fälle, innan utträdet blivit definitivt, anses böra bibehållas, borde det åtminstone
stå den som önskar utträda fritt att välja, med vilken präst inom församlingen
han skall nödgas samtala i ett ämne, som väl alltid för den utträdande måste
bliva förenat med obehag.
Vid ett par tillfällen (1868 och 1901) hava i riksdagen den norska dissenter-
lagstiltningens bestämmelser framhållits såsom en lämplig förebild. I norska
dissenterlagen den 27 juni 1891 stadgas, att anmälan om utträde ur statskyrkan
kan ske antingen muntligen eller skriftligen hos vederbörande »sogneprest», vil¬
ken inför anmälningen i kyrkoboken.
Som vad nu blivit berört möjligen kunde hava intresse för de nyssnämnda
sakkunnigas arbete, får jag med stöd av den befogenhet, som min instruktion
lämnat mig, för Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet för den åtgärd, var¬
till Eders Kung!. Maj:t må finna framställningen föranleda.»
Samtidigt med att jag överlämnade ifrågavarande framställning, översände
jag en avskrift av densamma till Ekström med en ämbetsskrivelse, däri jag bland
annat anförde att, även om Ekström kunnat grunda sitt handlingssätt i det
anmärkta avseendet på formell rätt, vore jag ingalunda övertygad, att hans
förfarande med hänsyn till moderna tidsförhållanden varit alldeles lämpligt.
Tvärtom hade jag funnit såväl ordalagen i 3 § i dissenterförordningen som
Ekströms tillämpning av desamma så föga överensstämmande med nutida
åskådning, att vad i ärendet förekommit föranlett mig att i framställning
till Kungl. Maj:t begära författningsändring.
Min framställning till Kungl. Maj:t har överlämnats till religionsfrihetssak-
kunniga. _
— 1922
280
7. Framställning angående indrivning och redovisning av krono¬
utskylder och böter inom sådant område, för vilket enligt 3 §
utsökningslagen särskild utmätningsman förordnats.
I detta ämne avlät jag den 27 september 1921 till Konungen en framställ¬
ning av huvudsakligen följande innehåll:
»Genom den omorganisation av fögderiförvaltningen, som genomfördes från
och med 1918 års början, överlämnades i stort sett kronofogdarnas tjänsteålig¬
ganden till landsfiskalerna.
I lagen den 14 juni 1917 om överflyttande å landsfiskal av kronofogde ålig¬
gande bestyr förordnades, att vad i lag eller författning vore stadgat med avse¬
ende å kronofogde eller kronans uppbördsman eller ombudsman å landet skulle,
sedan kronofogdetjänsterna med utgången av år 1917 indragits, äga tillämpning
med avseende å landsfiskal, såvitt ej annorlunda blivit stadgat.
Beträffande uppbörds- och indrivningsväsendet medförde omorganisationen
nya författningsbestämmelser.
I kungl. förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter om in¬
drivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera (rest-
indrivningsförordningen; sv. f. n:r 916) stadgas bland annat följande:
§ I-
Skall indrivning äga rum av a) utskylder och avgifter till kronan samt
sådana utskylder och avgifter, som enligt särskilda stadganden uppbäras och
redovisas i sammanhang med kronouppbörden; b) kommunalutskylder och så¬
dana medel, vilka uppbäras och redovisas lika med kommunalutskylder, samt
församlingsavgifter till prästerskapet; samt c) de övriga avgifter eller andra lik¬
nande medel, för vilka enligt särskilda av Kungl. Maj:t för allmänna kassor och
inrättningar fastställda reglementen eller i övrigt gällande föreskrifter utmätning
må äga rum utan föregående dom eller utslag, åligger det vederbörande utmät¬
ningsman att med iakttagande av här nedan givna föreskrifter förrätta utmätning
eller ock, där indrivningen avser utskylder eller allmänna avgifter, bevilja införsel
ävensom avgiva redovisning.
§ 2.
Mom. 1. Angående indrivning och redovisning av de i § 1 under a) upp¬
tagna utskylder och avgifter är stadgat i uppbördsförfattningarna.
Mom. 2. Framställning om indrivning av de i § 1 under b) upptagna ut¬
skylder och avgifter göres hos utmätningsmannen i den ort, där dessa utskylder och
avgifter blivit skattskyldig påförda. Vid framställningen skall vara fogad sum¬
merad restlängd, upptagande den skattskyldiges namn och hemvist ävensom be¬
loppet av oguldna utskylder och avgifter; och skall restlängden tillika innehålla
särskilda kolumner för anteckning av vidtagna åtgärder, av de medel, som in¬
flutit, eller av hinder, som för indrivningen mött. — — — —
— 1922 —
281
Mom. 3. Indrivning av övriga medel, varom i denna förordning förmäles,
begäres omedelbart hos utmätningsmannen i den ort, där indrivningen skall
verkställas.
§ 4.
Vad i 6 § utsökningslagen stadgas om jäv mot utmätningsman är ock gäl¬
lande med avseende å den, som på grund av denna förordning förrättar utmät¬
ning. Vid utmätning enligt denna förordning lända till efterrättelse utsöknings-
lagens föreskrifter om verkställighet av utmätning och vad därvid undantagas må,
om utmätt egendoms försäljning, om fördelning av medel, som till följd av ut¬
mätning influtit, samt om klagan över utmätningsmans förfarande. -----
§ 11.
För indrivning av de i § 1 under a) och b) omförmälda medel äger den ut¬
mätningsman, inom vilkens distrikt medlen uttagits, åtnjuta ersättning med stad¬
gad indrivningsavgift eller uppbördsprovision, dock att, när utmätningsman an¬
litat fjärdingsmans eller exekutionsbetjänts biträde vid indrivningen, fjärdings¬
mannen eller exekutionsbetjänten må uppbära hälften av indrivningsavgiften och
uppbördsprovisionen för medel, som blivit av honom indrivna. Öar fjärdings¬
man eller exekutionsbetjänt förrättat utmätning, äge han åtnjuta hälften av in¬
drivningsavgiften eller uppbördsprovisionen.---—»
Därefter redogjorde jag för åtskilliga till ämnet hörande stadganden i upp-
bördsreglementet, kungl. kungörelsen angående medelsförvaltningen i länen samt
kungl. förordningen angående indrivning och redovisning av böter samt fortsatte:
»Enligt § 19 i instruktionen den 14 december 1917 för landsfiskalerna (sv. f.
n:r 903) åligger det landsfiskal att, i enlighet med föreskrifterna i gällande upp-
bördsreglemente samt i särskilda förordningar angående föreskrifter om utmätning
för krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. ävensom angående
indrivning och redovisning av böter, verkställa indrivning och redovisning av
sådana allmänna medel och avgifter; och äger han därvid påkalla handräckning
och tjänstebiträde av vederbörande utmätningsman, fjärdingsman, polis- eller
exekutionsbetjänt, allt i överensstämmelse med vad i nämnda författningar är
därom stadgat.
Redan av en genomläsning av de anförda lagrummen framgår, likasom
vid en ytterligare granskning av författningarna, att i fråga om vem som å lan¬
det skall företaga de ifrågavarande tjänsteåtgärderna en svävande terminologi an¬
vänts. Medan i restindrivningsförordningen talas om vederbörande utmätnings¬
man, omnämnes i de övriga författningarna landsfiskalen och i bötesindrivnings-
förordningen »redogöraren».
Emellertid finnas inom åtskilliga landsfiskalsdistrikt förutom landsfiskalen
särskilda utmätningsmän, nämligen sådana, som enligt 3 § utsökningslagen av
K. B. förordnats inom visst område, såsom vissa köpingsåklagare och stadsfiskaler
i fögderistäder.
36 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1992 års riksdag.
282
Angående tolkningen av de förevarande författningsbestämmelserna hava olika
meningar yppat sig mellan landsfiskaler, å ena, samt dylika särskilda utmätnings-
män, å andra sidan.
Sålunda har landsfiskalen i Sollentuna distrikt V. Forsselius i en till mig in¬
given skrift anfört följande:
Jämlikt 3 § utsökningslagen hade K. B. i Stockholms län förordnat polis¬
kommissarien, förut polisuppsyningsmannen E. Sohlberg att i landsfiskals ställe
tills vidare vara utmätningsman i Sundbybergs köping, som tillhörde Sollentuna
landsfiskalsdistrikt. Sohlberg hade velat göra gällande, att han därigenom vore
utmätningsman på eget ansvar i Forsselius’ ställe även beträffande kronorestan-
tier. Men av bestämmelserna i de berörda författningarna hade Forsselius kom¬
mit till den bestämda uppfattning' n, att 3 § i utsökningslagen icke omfattade
indrivning och redovisning av utskylder eller böter, utan att därom stadgades i
de särskilda förordningarna, som beträffande åtminstone kronoutskylder alldeles
tydligt föreskreve, att de skulle indrivas och redovisas av landsfiskalen, såvitt av-
såges landet, vartill även räknades köpingar, som ju samtliga vore lagda till
landsfiskalsdistrikten och vållade landsfiskalerna mycket arbete ej allenast med
indrivning och redovisning av skatter och böter utan även i andra hänseenden
såsom upptagande av statistiska uppgifter, anmälningar om olycksfall, utrednin¬
gar och yttranden i framställningar om utsträckt stängningstid för vissa yrken,
eu del fattigvårdsärenden m. m. Poliskommissarien Sohlberg, som icke verkställt
indrivning och redovisning av kronoutskylder i annan ordning än fjärdingsman¬
nen inom distriktet, med vilka han i detta avseende jämlikt kungl. brevet den
1 oktober 1886 angående polisuppsyningsmannens i Sundbyberg åligganden vore
likställd, hade åberopat § 11 i restindrivningsförordningen såsom stöd för sin rätt
att tillgodogöra sig hela indrivningsavgiften. Sohlberg skulle nämligen vara för
Sundbyberg »den utmätningsman, inom vilkens distrikt medlen uttagits». Men
om de åberopade författningarna beträffande landet överflyttat kronofogdarnas
åligganden rörande indrivning och redovisning av kronorestantier samt ansvaret
därför å landsfiskalerna, kunde det icke vara möjligt, att annan person kunde
vara utmätningsman på eget ansvar i landsfiskals ställe för samma utskylder.
Förelåge således icke den möjligheten, att Sohlberg vore utmätningsman för
kronorestantier inom den del av Sollentuna landsfiskalsdistrikt, som utgjordes av
Sundbybergs köping, måste den tolkningen givas åt sistnämnda paragraf, att med
utmätningsman inom ett distrikt avsåges beträffande kronorestantier för landet
endast landsfiskalerna, en var inom det landsfiskalsdistrikt, där medlen uttagits.
Då, så vitt Forsselius hört, landsfiskalerna i allmänhet vore angelägna om att
vinna full klarhet i berörda fråga, hemställde Forsselius, att jag ville tillkänna¬
giva min mening om särskilt förordnade utmätningsmäns å landet ställning till
landsfiskalerna i avseende å indrivning och redovisning av kronoutskylder.
Forsselius åberopade en i tidskriften Landsstaten för den 15 juli 1920 in¬
tagen artikel med rubriken: »Stadsfiskalernas i städer under landsrätt ställning
som utmätningsmän», i vilken artikel den uppfattningen hävdades, att landsfiskalen
ensam vore berättigad till den andel av indrivningsavgiften, som enligt § 11 rest¬
indrivningsförordningen skulle tillfalla honom såsom ensam utmätningsman för
— 1922 —
283
kronoutskylder, och att stadsfiskal i fögderistad finge nöja sig med den andel, som
tillkomrae honom som biträde åt landsfiskalen vid indrivningen.
Med anledning av innehållet i landsfiskalen Forsselius’ skrift anmodade jag
K. B. att inkomma med yttrande.
K. B. anförde i avgivet utlåtande följande:
Till en början ville K. B. upplysa, att K. B. tidigare varit i tillfälle att taga
ställning till ifrågavarande spörsmål. Sedan landsfiskalen i Danderyds distrikt
H. N:son Holmström hos K. B. gjort framställning om åläggande för stadsfiskalen
Emil Ekström i Djursholm att redovisa hälften av indrivningsavgifter och stämmo¬
böter för indrivning av allmänna medel, vilka den sistnämnde efter framställning
av Holmström indrivit eller komme att indriva, hade K. B. i resolution den 23
december 1919 utlåtit sig sålunda: Som Ekström blivit av K. B. jämlikt 3§ ut¬
sökningslagen förordnad att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätnings¬
man i Djursholms stad, måste Ekström anses vara berättigad att för av honom
inom staden uttagna medel av sådan beskaffenhet, varom förmäldes i § 1 a och b
1 restindrivningsförordningen den 14 december 1917, uppbära ej mindre den ut¬
mätningsman enligt § 11 i nyssnämnda förordning tillkommande indrivningsav-
gift än även stämmoböter enligt § 8 i kungl. förordningen om uppbörd av krigs¬
kon junkturskatt den 27 januari 1917, och lämnades följaktligen den av Holm¬
ström gjorda framställningen utan avseende. K. B:s ifrågavarande resolution
hade av Holmström överklagats. Forsselius hade sökt göra gällande den upp¬
fattningen, att ett jämlikt 3 § i utsökningslagen meddelat förordnande att på
eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman icke skulle medföra befogen¬
het att såsom utmätningsman verkställa indrivning av utskylder. Till stöd för
denna uppfattning åberopade Forsselius jämte annat bestämmelserna i § 10 mom.
2 samt § 19 uppbördsreglementet ävensom andra stadganden i samma författning.
De åberopade författningsrummen innehölle föreskrifter om skyldighet för lands¬
fiskal att vidtaga åtgärder för indrivning av i restlängd upptagna utskylder samt
rörande sättet för redovisning av influtna kronoutskylder. Den omständigheten,
att nyssnämnda åligganden tillkomme vederbörande landsfiskal, syntes likväl icke
kunna föranleda den slutsatsen, att en jämlikt 3 § utsökningslagen förordnad ut¬
mätningsman icke skulle äga befogenhet att inom sitt distrikt indriva utskylder.
Befordrandet till indrivning av restantier och slutlig redovisning av influtna medel
måste anses såsom ett tjänsteåliggande för vederbörande landsfiskal, för vilket sär¬
skild ersättning icke utginge. Sådant åliggande tillkomme däremot icke särskilt
förordnad utmätningsman. Bestämmelser angående utmätningsmans befattning
med indrivningen av restantier återfunnes emellertid i restindrivningsförordningen,
varest stadgades, att utmätning för indrivning av utskylder med mera ålåge ve¬
derbörande utmätningsman. Den i 11 § nämnda förordning stadgade ersättning
för indrivningen måste anses utgöra ersättning för besväret med själva utmät-
ningsförfarandet, vilket ålåge utmätningsmannen, men däremot kunde det icke
avse att innebära gottgörelse för besväret med redovisningen eller skriftväxlingen
i ärendet. Ett stöd för denna uppfattning förmenade sig K. B. finna bland an¬
nat däri, att ersättning för indrivning av utskylder inom annat landsfiskalsdistrikt
— 1922 —
284
än det, varest utskylderna påförts vederbörande skattskyldige, utginge till den
landsfiskal, vilken i egenskap av utmätningsman verkställt indrivningen. K. B.
ansåge sig böra i detta sammanhang påpeka, att restindrivningsförordningen, vil¬
ken utfärdats samma dag som uppbördsreglementet, såsom verkställare av in¬
drivning endast angåve utmätningsmannen i orten. Utmätningsmannen i orten
kunde vara magistrat, landsfiskal eller enligt 3 § utsökningslagen särskilt förordnad
utmätningsman. Det syntes K. B. tämligen oformligt att, såsom Forsselius an¬
tagit, särskilt förordnad utmätningsman i vissa avseenden skulle äga allenast sådan
befogenhet, som tillkomme exekutionsbetjänt. Tvärtom talade alla omständig¬
heter för att en för visst område särskilt förordnad utmätningsman i fråga om
samma område vore utmätningsman med uteslutande av den landsfiskal, inom
vilkens distrikt området vore beläget.
I det av Forsselius åberopade nådiga brevet den 1 oktober 1886, varigenom
Sundbyberg förklarats för köping, förordnades bland annat, att det skulle åligga
köpingen att bekosta skälig avlöning åt en polisuppsyningsman, vilken, antagen
av K. B., både att, under åtnjutande av det skydd, som tillkomme länsman eller
stadsfiskal, handhava köpingens säkerhets- och ordningspolis, åtala där timade
brott och förseelser av den art, att allmän åklagare ägde dem beivra, samt i öv¬
rigt i alla ärenden, vilka anginge köpingens befolkning, fullgöra de bestyr, som
på landet ålåge fjärdingsman.
Vidare har jag erfarit, att sedan besvär anförts mot den av K. B. i dess ut¬
låtande omförmälda resolutionen den 23 december 1919 i ärendet mellan lands¬
fiskalen Holmström och stadsfiskalen i Djursholm, Eders Kungl. Maj:t genom ett
den 9 december 1920 i regeringsrätten meddelat utslag ej funnit skäl att göra
ändring i K. B:s beslut.
Som landskamreraren Knut Gislén biträtt Eders Kungl. Maj:t vid utarbetan¬
det av de i samband med fögderiförvaltningens omorganisation erforderliga för¬
fattningsbestämmelserna, anmodade jag honom att till mig inkomma med utlå¬
tande dels angående rättmätigheten i Forsselius’ framställning dels angående frå¬
gan, huruvida författningarna beträffande föreliggande spörsmål kunde synas så
oklara, att de tarvade ett förtydligande i ett eller annat avsende.
Landskamreraren Gislén anförde därpå i avgivet utlåtande följande:
Under behandlingen av frågan om fögderi förvaltningens omorganisation hade
i samband med ordnandet av landsfiskalernas övertagande av kronofogdarnas be¬
styr med indrivningen och redovisningen av kronoutskylder och böter framkom¬
mit tanken att i landsfiskalsdistrikt, där särskild utmätningsman förordnats, låta
denne för sitt tjänsteområde helt övertaga nämnda bestyr. Denna tanke hade
emellertid måst övergivas, då utmätningsmannen, om han fått övertaga jämväl
redovisningen av kronoutskylder och böter, måst bliva redogörare och man icke
ansett tillrådligt att öka redogörarnas antal utöver vad som blivit en följd av att
kronofogdarnas redovisningsskyldighet överflyttades på landsfiskalerna. Då näm¬
ligen i flera län redogörarantalet av denna anledning överstege 30, hade man be¬
farat, att landskontoren vid ytterligare ökning av antalet omöjligen skulle inom
- 1922 —
285
föreskriven tid medhinna att granska och sammanfatta redogörarnas månadsräk
ningar, varförutom även revisionen av länens räkenskaper skulle bliva vidlyf¬
tigare. Man hade därför ansett sig böra begränsa ifrågavarande utmätningsmäns
bestyr med utskylder och böter till att avse själva indrivningen, och denna grund¬
sats vore också genomförd i de nya författningar, som upprättats rörande indriv¬
ning och redovisning av kronoutskylder och böter nämligen uppbördsreglementet,
bötesindrivningsförordniugen, restindrivningsförordningen och kungörelsen om me¬
delsförvaltningen i länen. Bestämmelserna i dessa författningar syntes tillräckligt
tydligt angiva, att indrivningen av utskylder och böter inom område, där särskild
utmätningsman vore förordnad, borde verkställas av denne. För att emellertid
misstydningar skulle undvikas samt de bestämmelser i uppbördsreglementet, till
vilka hänvisades i restindrivningsförordningens § 2 1 mom., måtte beträffande in¬
drivningen vara uttalade direkt och ej såsom nu indirekt, och då en lucka före-
funnes i fråga om särskilt förordnad utmätningsmans redovisningsskyldighet, borde
vissa ändringar ske i § 14 uppbördsreglementet och § 1 restindrivningsförordnin¬
gen. Huru Gislén tänkt sig dessa ändringar, framginge av följande förslag, vars
formulering naturligen kunde behöva justeras.
Uppbördsreglementet § 14.
Mom. 1. Sedan restlängd kommjt vederbörande landsfiskal eller utmätnings¬
man i stad tillhanda, åligger det honom att av i restlängden upptagna skattskyl¬
diga, som vistas inom hans tjänstedistrikt, skyndsamt söka uttaga av dem oguldna
utskylder.
Kan i restlängden upptagen skattskyldig icke anträffas inom distriktet, skall
ofördröjligen noga undersökas, huruvida annan är pliktig att ansvara för hans
utskylder samt om tillgång för dessas gäldande eljest förefinnes, i vilka fall ut-
skylderna skola genom vederbörande uttagas.
Mom. 5. Där särskild person förordnats att för visst område i landsfiskals
ställe vara utmätningsman, skall landsfiskalen till utmätningsmannen ofördröj¬
ligen avlämna avskrift eller utdrag av honom tillhandakommen restlängd, i vad
den avser nämnda område, och åligger det därefter utmätningsmannen att vid¬
taga de eljest på landsfiskalen enligt denna paragraf ankommande åtgärder även¬
som att till landsfiskalen redovisa för undersökning och utredning enligt denna
paragraf inom den i mom. 4 stadgade tid samt i övrigt enligt bestämmelserna i
§ 15 mom. 2.
Restindrivningsförordningen § 1.
Skall indrivning ske av:
a) utskylder — — —-----
b) ----------
c)-----—----utslag;
åligger det vederbörande utmätningsman att med iakttagande av här nedan
givna föreskrifter ombesörja indrivningen samt, där så för ändamålet erfordras,
förrätta utmätning eller ock, där indrivningen avser utskylder eller allmänna av¬
gifter, bevilja införsel ävensom avgiva redovisning.
Vidare yttrade landskamreraren Gislén:
Vad anginge Forsselius’ anspråk på att, även där särskild utmätningsman
—.1922 -
286
förordnats, anses såsom utmätningsman för indrivning av kronoutskylder med
rätt att åtnjuta stadgad indrivningsavgift, så att utmätningsmannen skulle vara
likställd med fjärdingsman, syntes detta icke hava stöd i gällande föreskrifter.
Uppenbarligen kunde icke inom samma område finnas mera än en utmätningsman,
ty i motsatt fall skulle för samma fordran särskilda utmätningar samtidigt kunna
ske. Den föreliggande frågan vore säkerligen icke heller framkommen för utred¬
ning av dess rättsliga sida utan på grund av dess ekonomiska konsekvenser. Det
kunde ju icke anses fullt rättvist, att landsfiskal för område, där särskild utmät¬
ningsman förordnats, finge utan att erhålla andel i indrivningsavgifterna verk¬
ställa i huvudsak samma redovisningsarbete som för de delar av sitt distrikt, där
han erhölle sådan andel. Det kunde visserligen sägas, att redovisningen av in¬
drivna kronoutskylder hörde till landsfiskals allmänna tjänsteåligganden och att
indrivningsavgifterna icke vore avsedda att ens till någon del utgöra ersättning
för redovisningsarbetet — så hade man resonnerat vid fögderiförvaltningens om¬
organisation — men i praktiken ställde den sig icke så eller åtminstone tedde den sig
icke så för vederbörande landsfiskal. Ville man till vinnande av större rättvisa
i den föreliggande frågan vidtaga ändring i den nuvarande organisationen, torde
detta av skäl, som redan anförts, icke kunna ske på sådant sätt, att den särskilt
förordnade utmätningsmannen för sitt område bleve likställd med landsfiskalen
och således hade att avgiva månadsräkning.
Däremot kunde följande utvägar till frågans lösning givas. Utmätningsman¬
nen skulle kunna åläggas att för sitt distrikt upprätta och till landsfiskalen av¬
lämna de uppgifter och längder, vilka denne hade att avgiva enligt 19, 23, 24
och 27 §§ uppbördsreglementet, samt landsfiskalen berättigas att i sina motsva¬
rande längder summariskt upptaga de i utmätningsmannens handlingar upptagna
utskyldsposter. Därigenom komme den del av landsfiskalens redovisningsarbete,
för vilken indrivningsavgifterna ansåges delvis utgöra ersättning, att åtminstone
till det mesta överflyttas på den, som uppbure dessa avgifter. Vid en sådan an¬
ordning borde motsvarande ändringar vidtagas i bötesindrivningsförordningen.
Eller också kunde en sådan ändring ske i § 11 restindrivningsförordningen, att
särskilt förordnad utmätningsman bleve skyldig att till landsfiskalen i distriktet
avstå viss andel av de indrivningsavgifter, som tillfallit honom för indrivningen
av de i restlängd för utmätningsmannens område upptagna kronoutskylder. Huru
stor andel av indrivningsavgifterna utmätningsmannen borde avstå, kunde vara
svårt att avgöra, men det ville synas, att andelen skäligen kunde bestämmas till
en sjättedel av samtliga influtna indrivningsavgifter. Den senare utvägen till frå¬
gans lösning torde mest tillfredsställa landsfiskalerna, men denna lösning syntes
kräva längre tid och omgång än den förra, då densamma torde få göras till en
riksdagsfråga.
Sedan jag lämnat Forsselius tillfälle att i anledning av Gisléns utlåtande av¬
giva påminnelser, anförde Forsselius slutligen bland annat följande:
Till och med utan att räkna med det faktum, att landsfiskalens arbete med
längderna vida överstege utmätningsmannens, borde man under förutsättning att
fördelningen av indrivningsavgiften mellan landsfiskal och fjärdingsman vore nå¬
— 1922 —
287
gorlunda rätt, avvägd med skäl kunna påstå, att den föreslagna fördelningen
komme att alltför mycket gynna utmätningsmannen på landsfiskalens bekostnad.
Ty när landsfiskalen enligt Gisléns mening hade i huvudsak samma arbete med
rostlängderna för område med utmätningsman som för område utan sådan och
landsfiskalen i senare fallet uppbure halva indrivningsavgiften, varför skulle den
då i förra fallet begränsas till en sjättedel eller två sjättedelar mindre? Lands¬
fiskalen hade ersättning med 500 kronor årligen jämte dyrtidstillägg för närva¬
rande för kontorslokal med möbler, värme, lyse, städning, trycksaker, skrivuten-
silier, inbindning av diarier, kungörelser och författningar, telefoner m. m. — en
alldeles otillräcklig ersättning — men utmätningsmannen vore i regel befriad från
sådana utgifter och uppbure exempelvis i Katrineholm till och med en god er¬
sättning för indrivningen utöver indrivningsavgiften. De av landskamreraren
G slån föreslagna nya skyldigheterna för utmätningsmannen, nämligen specifice¬
rade redovisningar för kontanter och hinder att biläggas månadsräkningarna samt
upprättande av balanslängder skulle nog i och för sig bereda landsfiskalen lättnad.
Men det kunde ifrågasättas, om denna anordning bleve praktiskt utterbär eller
till verkligt gagn för landsfiskalen. De kamrater, med vilka Forsselius talat om
saken, hyste en annan mening. Tiden för varje redovisning vore begränsad. Ut¬
skrivning av de specificerade bilagorna samt kontrolläsning och summering av
dem måste forceras. Fel kunde uppstå genom att en post fördes under oriktig
titel, genom oriktig summering, genom uraktlåtenhet att i restlängden avpricka
en redovisad post, som därigenom kunde komma att upptagas i påföljande ba¬
lanslängd, o. s. v. I erforderliga fall vore landsfiskalen i tillfälle att genomgå
och granska sina egna redovisningar, sedan de överlämnats till K. B., men där¬
emot icke utmätningsmannens, å vilka han saknade koncept. Men som redo¬
görare finge nog landsfiskalen svara för redovisningen i dess helhet. I balans¬
längden för december, däri oredovisade poster sammanfördes, noterades under
följande år utgående handräckningar och inkommande redovisningar. På grund
därav och då balanslängden låge till grund för redovisning till länsstyrelsen, vore
det alldeles nödvändigt, att längden vore i dess helhet tillgänglig för landsfiskalen.
Den föreslagna delningen av indrivningsarbetet skulle vålla landsfiskalen mycken
oreda, besvär och obehag samt föranleda ständig slitning mellan honom och ut¬
mätningsmannen. Någon annan tillfredsställande lösning på frågan funnes därför
icke än full likställighet mellan landsfiskalen och utmätningsmannen, så att denne
bleve ansvarig redogörare inför länsstyrelsen. Först då bleve han i avseende å skat¬
ter och böter utmätningsman på eget ansvar i landsfiskals ställe. Då länsstyrel¬
serna numera hade särskilda uppbördsavdelningar, torde den utökning av må-
nadsräkningarnas antal, som uppkomme därigenom att utmätningsmannen bleve
självständiga redogörare icke vålla några större svårigheter för länsstyrelserna.
Större delen av arbetet med granskning av månadsredovisningarna torde bestå i
att i egna längder eller uppbördsböcker avföra de specificerade redovisningarna
samt granska dessa och hindersbevisen, varemot beträffande själva månadsräk-
ningen, som kunde betraktas som sammandrag av specifikationerna, gransknin¬
gen torde begränsas till att tillse, det summorna från titlarna i specifikationerna
vore till sammandraget rätt överförda och där riktigt hopsummerade, samt att
- 1922 —
288
göra de ändringar, som kunde föranledas av eventuella fel i specifikationerna
eller bilagorna. I denna senare granskning skulle alltså merarbetet bestå, icke i
bilagorna; tv i dem bleve ingen annan ändring än att en del av dem underteck¬
nades av utmätningsmannen i stället för av landsfiskalen.
Forsselius åberopade ett brev till honom från tjänstförrättande landsfiskalen
i Bettna distrikt Einar Skarp, vari denne anförde, att till distriktet hörde Katrine¬
holms stad, där K. B. tillsatt stadsfiskalen därstädes att i landsfiskalens ställe vara
utmätningsman. Stadsfiskalen hade i egenskap av utmätningsman en lön på
3,000 kronor jämte indrivningsprovisionen. Enligt gällande förordning hade Skarp
icke ansett sig kunna begära någon del i indrivningsprovisionen. Innevarande års
kronorestlängd för Katrineholms stad, som K. B. tillsänt Skarp med anmodan
att indriva beloppet och redovisa till K. B., slutade på en summa av 112,000 kronor
och omfattade omkring 14 ä 1500 personer. Alltså finge Skarp, då restlängden
komme honom tillhanda, utskriva dessa 1,500 debetsedlar och därefter översända
dem till utmätningsmannen i Katrineholm med begäran om handräckning för
medlens indrivande. Utmätningsmannen indreve beloppen och redovisade till
Skarp men behölle själv indrivningsprovisionen. Hindersbevisen redovisades även¬
ledes till Skarp, och Skarp hade därefter att söka personerna på respektive platser.
Skarp ansåge sig därför vara ett oavlönat biträde åt utmätningsmannen i Katrine¬
holm. Men egendomligt nog vore dock biträdet ansvarigt för beloppen, därest
utmätningsmannen skulle förskingra dem. En ändring i gällande förordning
därom vore nödvändig. Det vore egendomligt, att landsfiskalerna skulle åläggas
utföra så mycket arbete i en stad, då man hade fullt upp med landet.
Vid genomförandet av en så vittomfattande reform som fögderiförvaltnin¬
gens omorganisation hade man helt visst blicken öppen för att av den stora mäng¬
den nya författningsbestämmelser en del skulle behöva justeras eller ändras, sedan
någon erfarenhet vunnits om den nya organisationens verkningar. Ett fall, där
numera gällande stadganden böra ändras eller åtminstone förtydligas, synas de
ovan berörda förhållandena angiva.
En genomläsning och cn jämförelse av de här ifrågavarande författningarna
giva vid handen, att den mening, som förfäktats i Forsselius’ första skrift och i
den citerade tidskriftsartikeln samt av klaganden i det i regeringsrätten avgjorda
besvärsmålet icke överensstämmer med vad som avsetts att med stadgandena ut¬
trycka. Särskilt med hänsyn till de upplysningar, som i ärendet vunnits, är det
tydligt, att avsikten varit, att beträffande kronorestantier och böter landsfiskalen
skall i förhållande till K. B. vara ensam redogörare för hela sitt distrikt, även
om särskild utmätningsman finnes förordnad för visst område därinom, men att
den senare skall verkställa själva indrivningen beträffande sitt område och äger
uppbära den i § 11 restindrivningsförordningen stadgade ersättningen, oavsett
om han på grund av köpingsbrev eller annorledes tillika är att anse såsom fjär¬
dingsman.
Denna anordning är emellertid, enligt mitt förmenande, icke tillfredsställande.
Redan i en den 31 oktober 1919 avlåten framställning angående en polisför-
— 1922 —
289
fattning in. in. — vilket ämne för närvarande inom socialdepartementet lärer vara
föremål för förnyad utredning — tillät jag mig yttra, att en viss jämkning i det
nya fögderisystemet vore av behovet påkallad. Jag måste vidhålla, vad jag då
berörde, nämligen att det knappast är begärligt, att eu enda person skulle kunna
klanderfritt fullgöra så många och olikartade åligganden, som i den nya lands-
fiskalsinstruktionen pålagts landsfiskalen. Vad jag i detta sammanhang i den
föregående framställningen anfört synes mig fortfarande värt beaktande, och jag
tillåter mig härutinnan hänvisa till framställningen, som återfinnes i min äm-
betsberättelse till 1920 års lagtima riksdag, särskilt sid. 566 o. f.
Landsfiskalernas arbetsbörda måste så avpassas, att det blir möjligt för dem
att — naturligtvis med användande av full arbetskraft — på ett nöjaktigt sätt
fullgöra sina åligganden. Handlingarna i det förevarande ärendet giva anvisning
om ett steg i den riktning, som bör följas.
Enligt min mening måste det nu ifrågavarande spörsmålet lösas sålunda, att
landsfiskalen helt och hållet befrias från bestyret med indrivningen och redovis¬
ningen av kronoutskylder och böter, vilka inom landsfiskalsdistriktet indrivas av
den för särskilt område förordnade utmätningsmannen.
Det var helt naturligt, att, när man vid behandlingen av frågan om omor¬
ganisationen från det relativa fåtalet redogörare, som kronofogdarna utgjorde, såg
framför sig den mängd av redogörare, som genom landsfiskalernas uppryckning
i kronofogdarnas ställe skulle uppstå, man tvekade inför tanken att ytterligare
öka redogörarnas antal. Det är också naturligt, att då man ser på saken från
en länsstyrelses eller ur revisionens synvinkel, det faller sig enklare och bekvämare,
ju färre redogörarna äro. Men detta borde icke få vara avgörande. Vid en re¬
form är ofta oklokt att stanna i halvmesyrer.
För landsfiskalerna själva kan det icke framstå annat än såsom obilligt att
nödgas sätta bort mycken tid och mycket arbete på att fullgöra en minutiös redo¬
visning och stå i ansvar för göromål, som andra utfört, särskilt som de senare
därför uppbära ersättningen. Om det bästa och säkraste resultatet skall uppnås,
ligger det väl närmast till hands, att den utmätningsman inom landsfiskalsdi¬
striktet, som faktiskt utfört indrivningen, också upprättar den specifika redovisning¬
en över sitt arbete och i förhållande till K. B. direkt står ansvaret för dess rik¬
tighet. I själva verket har med den nuvarande anordningen en del av lands¬
kontorens arbete för redovisningens samlande överflyttats på landsfiskalerna. Men
vad som därigenom kan vinnas i tid för länsstyrelserna måste kanske dubbelt gå
förlorat för landsfiskalerna. Också kan det väl tänkas, att de särskilda utmät¬
ningsmannen skulle lämna ifrån sig ett noggrannare och bättre arbete, om de an¬
svarade direkt inför K. B., än om de, såsom nu, kunna handla i medvetandet,
att det är 1 landsfiskalen, som skall reda upp alltsammans åt K. B. Då det nya
systemet en gång blivit genomfört, borde väl farhågorna för att något öka redo¬
görarnas antal kunna vika för den vinst, som i detta fall skulle ernås. Det fak¬
tiska materialet, som skall granskas, blir ju icke större, även om det från början
måhända fördelas på några flera blankettexemplar. För min del kan jag ej heller
finna annat än att den direkta redovisningen i inkrånglade fall snarare borde
kunna medföra en lättnad i granskningsarbetet i stället för tvärtom. Principen,
37 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1922 dr* riksdag.
290
att varje tjänsteman skall fullt ut och i detalj svara inför den överordnade myn¬
digheten för sitt arbete, borde även här tillämpas. Icke blott för landsfiskalerna
skulle en befrielse från att handlägga indrivningen av kronorestantier och böter
framstå såsom en rättvis åtgärd. Även för de särskilda utmätningsmännen borde
det verka uppryckande att arbeta under direkt ansvar inför K. B. I ett under
år 1919 till mig inkommet yttrande, refererat i nyssnämnda årsberättelse sid. 551,
anförde föreningen för åklagarna i Sveriges köpingar, att enligt föreningens me¬
ning samtliga köpingar borde i administrativt samt åklagar- och polishänseende
avskiljas från det eller de landsfiskalsdistrikt, till vilka de hört, och landsfiskalen
sålunda befrias från varje befattning med köpings angelägenheter.
För min del finner jag därför både mest praktiskt och rimligast, att den sär¬
skilt förordnade utmätningsmannen i avseende å indrivning av kronoskatter och
böter bleve självständigt ansvarig redogörare inför K. B. Men då enligt hand¬
lingarna den största vikt bbvit lagd vid det nuvarande redovisningssättet, torde
även de förslag till lösning av spörsmålet, som ovan berörts, böra tagas i över¬
vägande.
Utan tvivel synes därutinnan den först föreslagna utvägen böra väljas. För
landsfiskalen borde det väl medföra någon lättnad, om den särskilde utmätnings¬
mannen ålades att för sitt område upprätta och till landsfiskalen avlämna de upp¬
gifter och längder, vilka denne hade att avgiva enligt 19, 23, 24 och 27 §§ upp-
bördsreglementet, samt landsfiskalen berättigades att i sina motsvarande längder
summariskt införa de i utmätningsmannens handlingar upptagna utskyldsposterna.
Vid en sådan anordning skulle motsvarande ändringar vidtagas i bötesindrivnings-
förordningen.
Men det vore fara värt, att eu sådan ändring, ibland åtminstone, kunde bliva
till mera besvär än gagn. Då landsfiskalen fortfarande skulle ansvara för redo¬
visningen i dess helhet, måste han ändock företaga en förberedande granskning
av de till honom från den särskilda utmätningsmannen inkomna handlingarna
och eventuellt företaga en justering av desamma. Antagligen bleve en sådan an¬
ordning i många fall en stötesten såväl för landsfiskalen som för den särskilt för¬
ordnade utmätningsmannen. Och om den sistnämnde ändock skall åläggas upp¬
rätta redovisning för sitt område, varför icke låta honom insända denna direkt
till K. B., som ändå skall få den under sina ögon, i stället för att redovisningen
först skall summarisk inrangeras i landsfiskalens räkenskap?
Den utväg till frågans lösning, att den särskilde utmätningsmannen bleve
skyldig att till landsfiskalen i distriktet avstå viss andel av indrivningsavgifterna,
torde icke böra användas. Vilken fördelningsgrund som än tillämpades, bleve
denna alltid summarisk. En uppdelning av dessa inkomster mellan två tjänste¬
män, som själva skulle verkställa delningen, komme att bliva en källa till stän¬
diga slitningar, föga ägnade att befordra ett gott arbetsresultat. Att, såsom före¬
slagits, bestämma landsfiskalens andel till en sjättedel av samtliga influtna in-
drivningsavgifter komme lätt att lända till antagande, att man icke frångått den
meningen, att den särskilde utmätningsmannen principiellt borde uppbära allt¬
sammans.
Men även om det vid ett ytterligare övervägande skulle befinnas, att någon
— 1922 —
291
ändring i det nu gällande systemet i förevarande avseende icke alls bör äga rum,
torde likväl ett sådant förtydligande av gällande författningsbestämmelser böra
företagas, att desamma åtminstone icke för de tjänstemän, för vilkas efterrättelse
de äro avsedda, bliva så svårlästa, som nu är förhållandet.
Huruvida slutligen en ändring eller ett förtydligande i de förefintliga bestäm¬
melserna bör ske genom en omarbetning av själva författningarna eller på annat
sätt, därom anser jag mig icke böra avgiva förslag.
Emellertid får jag med stöd av den befogenhet, min instruktion förlänar
mig, härmed i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga nu angivna för¬
hållanden för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.»
Framställningen har av Kungl. Maj:t remitterats till statskontoret och riks-
räkenskapsverket för gemensamt utlåtande efter länsstyrelsernas hörande.
8. Framställning angående åtgärder till undvikande av dröjsmål med
för brott häktade personers inställande för domstol.
Den 11 oktober 1921 avlät jag till Kungl. Maj:t en så lydande framställning:
»I den svenska lagstiftningen finnes ännu icke någon motsvarighet till den
engelska lag av den 27 maj 1679, som under namn av habeas-corpus-akten läm¬
nade föreskrifter till förhindrande av att en person obehörigen under en längre
tid hölls i fängelse. Men som en grundsats inom vårt rättsväsen gäller, att mål
angående häktade personer skola behandlas med den största skyndsamhet såväl
av vederbörande polis- och åklagarmyndigheter som av under- och överdomstolar.
I kungl. brevet till hovrätterna den 18 oktober 1750 om rättegångens
förkortande i brottmål framhölls — visserligen mest i syfte att nedbringa utgif¬
terna för fångförplägnaden — att rannsakning med häktade personer borde full¬
följas, så snart någonsin vore möjligt, och i kungl. brevet den 11 december 1766
till hovrätterna föreskrevs, att den domare eller annan ämbetsman och betjänt,
genom vilkens vållande någon delinkvent uppehölles i fängelse längre än behov
varit, borde utan skonsmål åläggas fångförtäringens ersättning till kronan utom
det ansvar, hans försummelse eljest kunde förtjäna. I 19 § 14 punkten pro-
mulgationslagen till strafflagen stadgas, att den, som är häktad, skall utan dröjs¬
mål föras till allmänt häkte. I 15 punkten av samma paragraf heter det, att
inom vad tid häktad person skall inställas vid den rätt, som har att rannsaka
om brottet, varför häktningen skett, därom lända till efterrättelse vad särskilt är
stadgat.
Föreskrifterna härutinnan återfinnas i kungl. förordningen den 10 april 1810
angående tiden, inom vilken häktad person bör ställas för rätta, däri bestämmes,
att rannsakning med häktad person skall företagas i stad sist inom åtta dagar och å
landet inom tre veckor från den dag, då arresteringen med orsaken därtill blivit
hos domaren behörigen anmäld. Om tiden för dylik anmälan innehålla instruk¬
- 1922 —
292
tionerna den 14 december 1917 för landsfogdarna och för landsfiskalerna, att om
landsfogde eller landsfiskal verkställt häktning för brott, skall han ofördröjligen
därom göra anmälan hos K. B. samt ordföranden i vederbörlig domstol och
samtidigt eller så snart ske kan till ordföranden i domstolen insända protokoll
över verkställd förundersökning.
I instruktionen den 24 maj 1918 för stadsfiskalerna förekommer icke någon
motsvarighet till sistnämnda bestämmelser. Föreskrifter i sådant hänseende åter¬
finnas däremot i de instruktioner, som i åtskilliga städer meddelats för polismyn¬
digheten. Sålunda är i instruktionen den 20 maj 1868 för polismästaren i Stock¬
holm föreskrivet, att det åligger honom att, där någon blivit för brott i häkte
inmanad, ofördröjligen och, där ej omständligare förberedande undersökning eller
närmare utredning i särskilda fall är av nöden, inom 24 timmar efter det rap¬
port i målet polismästaren tillhandakommit för rannsakning vid vederbörlig dom¬
stol överlämna angivelseskriften med tillhörande handlingar samt vad som kan
hava blivit anhållet av beskaffenhet att tjäna till upplysning i målet. Om i mål,
som till domstol bör överlämnas, närmare utredning finnes därförinnan av nöden,
skall polismästaren meddela vederbörande för sådant ändamål erforderliga före¬
skrifter eller anställa förhör. Sådan förberedande undersökning må icke uppe¬
hållas längre än som oundgängligen är nödigt.
De knappa bestämmelser, som sålunda finnas till skydd för den personliga
friheten, hava länge ansetts otillräckliga, och åtgärder till en mera betryggande
lagstiftning på området hava vid upprepade tillfällen vidtagits.
Sedan nya lagberedningen den 26 november 1884 avgivit förslag till lag
angående vissa bestämmelser om rättegången i brottmål, framlade Kungl. Maj:t
för 1886 års riksdag proposition i ämnet. Förslaget innehöll bland annat före¬
skrifter om befogenhet för K. B. ävensom polismästare eller annan med honom
likställd myndighet att förordna om häktads försättande på fri fot, om hans
kvarhållande uppenbarligen saknade stöd av lag, samt om skyldighet för nämnda
myndigheter att, så snart anmälan om den häktades ankomst till rannsaknings¬
häktet blivit gjord, hänskjuta målet till handläggning vid domstol med rättighet
likväl för myndigheterna, så framt giltigt skäl därtill förekomme, att meddela
det anstånd därmed, som funnes nödigt, dock ej för längre tid än 14 dagar,
räknade från den dag, då den häktade ankommit till rannsakningshäktet. Rann¬
sakning skulle börjas i stad inom 3 dagar och å landet inom 10 dagar, efter det
hos ratten eller domaren blivit anmält, att målet hänskjutits till domstol. Dock
skulle det ankomma på Kungl. Maj:t att, därest med hänsyn till särskilda för¬
hållanden i någon ort å landet hinder mötte att börja rannsakningen inom den
stadgade tiden, bestämma en tid av högst 3 veckor, inom vilken rannsakning å
sådan ort skulle börjas. Vid behandling i riksdagen föll lagförslaget.
Under senare tider hava mina företrädare redan vid tre olika tillfällen gjort
framställningar i ämnet.
I sin till 1900 års lagtima riksdag avgivna ämbetsberättelse hemställde J. O.,
med framhållande av vikten av att domstolen så snart som möjligt sattes i till¬
fälle att pröva en häktningsåtgärds laglighet, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen
— 1922 —
293
framlägga förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsam
het än som rådde beträffande för brott häktade personers inställande för domstol.
Vid samma riksdag väcktes eu motion i enahanda syfte. Lagutskottet tillstyrkte
avlåtande av en dylik skrivelse, men denna hemställan avslogs.
Till 1904 års riksdag upprepade J. O. med åberopande jämväl av 1900 års
lagutskotts utlåtande den till 1900 års riksdag gjorda framställningen. Dessutom
väcktes 1904 motioner av samma innebörd. Riksdagen avlät på förslag av lag¬
utskottet till Kungl. Maj:t en skrivelse i ämnet, däri riksdagen anhöll om utar¬
betande av förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsam¬
het, än som rådde, beträffande för brott häktade personers inställande för domstol
ävensom företagande av fortsatt rannsakning med dessa personer, där sådan
rannsakning erfordrades. Riksdagen förklarade sig anse, att såsom allmän regel
borde stadgas, att anmälan om häktning skulle utan uppskov göras hos domsto¬
len samt att endast undantagsvis ett anstånd av högst 14 dagar och med avseende
å särskilt vidlyftiga och invecklade rannsakningar ett något längre anstånd borde
medgivas.
Sedan tio år förlupit, avlät J. O. ånyo till 1914 års andra lagtima riksdag
en framställning, som denna gång närmast avsåg bestämmelser, ägnade att åstad¬
komma större skyndsamhet vid häktade personers inställande för häradsrätt. På hem¬
ställan av lagutskottet anslöt sig riksdagen till J. 0:s framställning, men förklarade
sig samtidigt hålla före, att en sålunda förnyad framställning i det ämne, varom
var fråga i 1904 års riksdagsskrivelse, lämpligen borde åsyfta ett upptagande av
det legislativa arbetet i ämnet i vidare omfattning än som i sistnämnda riksdags¬
skrivelse avsåges. I skrivelse den 11 augusti 1914 anhöll riksdagen, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes, i ändamål att för tiden, intill dess ny allmän rättegångs¬
ordning i brottmål kunde komma till stånd, i görligaste måtto avhjälpa bristen på
tidsenliga och fullständiga bestämmelser rörande förundersökning och häktning i
brottmål, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i dessa
ämnen. I skrivelsen framhölls bland annat, att behovet av tillräckligt vida men
å andra sidan klart utstakade gränser för de med brottsrannsakning betrodda
myndigheternas makt och av betryggande former för deras verksamhet blivit
alltmera kännbart hos både allmänheten och hos dessa myndigheter själva. A
ena sidan hade nämligen på detta område ömtåligheten för allt, som kunde få
sken av ett myndigheternas av fasta lagbestämmelser obundna godtycke i hög grad
stegrats. A andra sidan hade anspråken på ett handlingskraftigt och framgångs¬
rikt ingripande till uppdagande av gärningsmännen till grövre brott och målens
fullsländiga utredande jämväl stigit.
Med anledning av denna skrivelse utaibetades inom justitiedepartementet ett
utkast till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m., över
vilket utkast yttranden infordrades. På giundval av utkastet och de med anledning
därav framkomna anmärkningarna har sedermera inom departementet utformats
ett förslag till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m.
jämte därtill hörande författningsbestämmelser, och bär lagrådets utlåtande över
förslaget inhämtats. Men därefter har förslag i ämnet ännu icke framlagts för
riksdagen.
1922 -
294
Behovet av dylik lagstiftning bär emellertid under de senare åren framträtt
med oförminskad styrka. Särskilt torde detta gälla föreskri ftero till undvikande
av dröjsmål med eu häktad persons inställande inför domstol. Åtskilliga av mig
till prövning upptagna ärenden bära därom vittnesbörd. Såsom exempel må
innehållet i tre ärenden här anföras.
Vid granskning av fångförteckningen för januari 1920 från centralfängelset
å Härianda iakttog jag, att en person, som den 18 december 1919 såsom häk¬
tad för stöld intagits i fängelset, först den 8 januari 1920 undergått rannsakning
inför rådhusrätten i Göteborg. I ett från poliskammaren i Göteborg infordrat
yttrande anfördes, att, sedan ifrågavarande person häktats, poliskammaren för
vidare utredning uppskjutit ärendet angående den häktade först till den 23 de¬
cember och sedan till den 30 i samma månad, dock att ärendet skulle tidigare
företagas till behandling, om rapport dessförinnan kunde ingivas till poliskam¬
maren. Sedan förhör sistnämnda dag hållits med den häktade, hade poliskam¬
maren remitterat ärendet till rådhusrätten för rannsakning. Motsvarande förfa¬
ringssätt hade tillämpats under många år utan att anmärkning däremot förekommit.
Granskningen av fångförteckningarna från straffängelset i Karlskrona för första
kvartalet 1920 gav vid handen, att stadsfiskalen i nämnda stad den 26 januari
1920 för våld mot i tjänstgöring stadd polisman häktat en person, som efter remiss
den 2 februari från poliskammareu underkastades rannsakning inför rådhusrätten
första gången den 6 i samma månad och därefter den 13 i Dämnda månad, då
han försattes på fri fot. Rannsakning med en annan person, som den 9 februari
1920 häktats för dråp, företogs inför rådhusrätten i Karlskrona första gången den
21 i nämnda månad. På grund av omfattningen av den med målet förenade
utredningen hade polisrapport blivit till poliskammaren ingiven först den 17 fe¬
bruari. Den 2 mars 1920 häktades två personer såsom misstänkta för misshandel
och rånförsök. Rapport inkom till poliskammaren den 8 i nämnda månad.
Rannsakning med de häktade förekom därefter inför rådhusrätten första gången
den 13 mars. Beträffande förfarandet med häktade förekommer i den av Kungl.
Maj:t den 31 augusti 1906 fastställda ordningen för poliskammaren och polis¬
mästaren i Karlskrona bestämmelser av likartat innehåll som de i instruktionen
för polismästaren i Stockholm givna. Härutöver har polismästaren i Karlskrona
meddelat föreskrift, att stadsfiskalen i staden skall omedelbart hos poliskammaren
anmäla en av honom på eget ansvar verkställd häktning, vilken föreskrift till¬
kommit i ändamål att polismästaren skall kunna övervaka, att ej något obehörigt
uppskov eller dröjsmål äger rum vid polisutredningen.
Slutligen påkallades i tidningen Socialdemokraten för den 1 juli 1921 i en
artikel med rubriken »Den personliga frihetens helgd» min uppmärksamhet å
följande förhållande.
För åtskilliga veckor sedan hade meddelats, att några personer anhållits eller
häktats såsom misstänkta för förräderibrott. Därefter hade ytterligare anhållanden
ägt rum, men att någon ranns ikning förevarit eller ens påkallats hade ej för¬
sports. Vid en hänvändelse till tjänstgörande tredje polisintendenten hade denne
meddelat, att den 8 juni 5 personer häktats i Stockholm efter att dessförinnan
hava suttit anhållna. Sedermera hade ytterligare häktning ägt rum. Någon
— 1922 —
295
anmälan till vederbörande domstol om häktningen för anställande av rannsakning
både alltjämt icke skett, och någon tid ,inom vilken rannsakning komme att
verkställas, kunde ännu ej angivas.
Med anledning av innehållet i tidningsartikeln infordrade jag yttranden från
vederbörande.
T. f. tredje polisintendenten anförde i en den 16 juli 1921 avgiven förklaring
följande:
I tidningsartikeln avsåges det spaningsarbete och den utredning angående
brott mot 8 kap. strafflagen, varmed kriminalavdelningen hos Stockholms polis
sedan någon tid sysslat och i vilket mål häktats, den 8 juni 1921 fem personer,
den 9 juni en person, den 15 juni en person, den 5 juli två personer och den 16 juli
en person. Beträffande samtliga haktade hade vederbörlig anmälan gjorts till O. A. i
po iskammaren, som fastställt besluten om häktning samt därjämte beviljat begäran
om anstånd med ärendets hänskjutande till domstol i avvaktan på vidare utredning
genom kriminalavdelningen. Bevismaterialet mot de häktade utgjordes bland annat
av ett stort antal huvudsakligen på finska språket avfattade brev och handlingar. För
bedömande av dessa handlingars bevisvärde och avgörande av ytterligare åtgärder,
som borde vidtagas, hade det varit nödvändigt att först till svenska språket översätta
huvudsakliga delen av dessa handlingar. Därvid hade mött svårighet att erhålla
kompetenta översättare. Översättningarna hade försvårats genom att en del hand¬
lingar varit skrivna med otydlig och svårläst handstil av personer, som icke varit
fullt hemmastadda i finska språkets rättskrivning. Fn del handlingar hade även
varit avfattade i chiffer. Dessutom hade en del av de häktade icke varit mäk¬
tiga svenska språket, varför tolk måst användas. Slutligen hade de anhållna
genom förnekande av uppenbara fakta och obenägenhet eller vägran att lämna
upplysningar själva försvårat utredningsarbetet. Allt efter som arbetet framåt-
skridit, hade en stor del nya undersökningar ävensom åtskilliga anhållanden och
förhör måst företagas. Så snart det viktigaste materialet kunnat överblickas,
hade den personal, som kunnat avdelas för arbetet, fått order om skyndsamt
upprättande av en första rapport, som skulle upptaga uppgift om de närmare
omständigheter, som föranlett polismyndighetens ingripande, samt de prelimi¬
nära förhören med de häktade, varjämte till denna rapport skulle fogas de vik¬
tigaste bilagorna. Arbetet med en sådan rapport hade därefter länge pågått med
den största skyndsamhet samt med användande av alla till buds stående hjälp¬
medel. Att detta icke kunnat ske på kortare tid syntes beklagligt, men hade på
grund av sakens beskaffenhet icke kunnat undvikas. Av eu inom kriminalpo¬
lisen 1920 upprättad statistik, avseende 8 månader under sagda år, framginge,
att 61 procent av de häktade inom 8 dagar remitterats till domstol, 28 procent
inom 14 dagar, 10 procent inom 3 veckor samt att endast 1 procent fått avvakta
rannsakning längre tid. Av denna statistik framginge, att kriminalpolisen strävade
att bringa häktade personer fortast möjligt inför domstol. Erfarenheten visade,
att det huvudsakligen varit i mordsaker, mera omfattande bedrägerimål samt mål
angående brott mot rikets säkerhet, som utredningen kraft längre tid än 3 veckor.
Polismästaren i Stockholm yttrade följande:
De närmare bestämmelser, som för poliskammaren vore normerande i fråga
— 1922 —
296
om den tid, inom vilken rannsakningsmål skulle överlämnas till vederbörande
domstol, vore meddelade i instruktionen för polismästaren i Stockholm den 20
maj 1868, i vilken bland annat funnes stadgat, att det ålåge polismästaren att,
då misstanke uppkommit därom att brott blivit förövat, undersöka, om det verk¬
ligen timat, att sammanföra och utreda alla till brottet hörande omständigheter,
att framdraga allt som utgjorde bevis samt att, där någon blivit för brott
i häkte inmanad, ofördröjligen och, där ej omständligare förberedande undersök¬
ning eller närmare utredning i särskilda fall vore av nöden, inom 24 timmar
efter det rapport i målet polismästaren tillhandakommit, för rannsakning vid ve¬
derbörlig domstol överlämna angivelseskriften med tillhörande handlingar. Såsom
polismästarens ställföreträdare vid fullgörandet av dessa åligganden vore numera
anställda dels förste och dels tredje polisintendenten. Berörda föreskrifter vore
uttryck för den praxis, som tidigare utvecklat sig i fråga om polisundersökning
i brottmål och som med tiden alltmera utbildats, så att polisundersökniugen i
själva verket blivit en förberedande rannsakning. Denna praxis hade framtvingats
av omständigheterna, bland annat av domstolarnas behov av lättnad i rann-
sakningsarbetet, men även därav att det för befordrande av snabbhet i rätte¬
gången befunnits angeläget och nyttigt, att polisundersökningen gjordes så full¬
ständig som möjligt även genom anställande av förhör med såväl tilltalade som
vittnen. Ifråga vande praxis finge därför ingalunda betraktas såsom resultat av
ett strävande från polisens sida att draga under sig det mesta möjliga rannsak-
ningsarbetet. Snarare förhölle det sig så, att polisen av omständigheternas makt
blivit tvingad att gorå polisundersökningen allt mera omfattande. Därav hade
också blivit en följd, att utredningen i mera vidlyftiga mål, i den mån det va¬
rit lämpligt, måst uppdelas i särskilda rapporter, så att rannsakningen vid dom¬
stol kunnat påbörjas, innan polisundersökningen blivit avslutad. Såsom allmän
erfarenhet kunde polismästaren vitsorda, att hos polisen icke funnes någon be¬
nägenhet att i onödan draga ut på tiden vid undersökningarnas bedrivande. Den
statistik, som av t. f. tredje polisintendenten åberopats, torde beträffande för¬
hållandena i Stockholm giva vid handen, att bestämmelsen om ofördröjligt hänskju¬
tande av rannsakningsmålen till vederbörlig domstol blivit tillämpad med tillfreds¬
ställande resultat. Vad de vidlyftigare målen anginge, som droge längre ut på
tiden och bleve föremål för mera allmän uppmärksamhet, hade erfarenheten visat,
att polisen ofta måst bedriva undersökningen under tryck av en opinion, som
framförallt krävde hänsyn för de häktade och gång på gång utsatte polisen för
det här i landet så vanliga klandret för hänsynslöshet och brutala metoder, där
polisen icke gjort annat än sin enkla plikt. Saknaden av närmare reglerande
föreskrifter angående polisens befogenhet och åligganden i fråga om undersök¬
ningars bedrivande och den risk, för vilken vederbörande undersökningsledare
till följd därav lätt kunde bliva utsatta, bidroge naturligtvis i sin mån till arbe¬
tets forcerande. På grund av dessa och andra skäl vore det för polisen alldeles
icke något önskemål att få behålla den nuvarande oreglerade ordningen för un¬
dersökningarnas bedrivande. Det vore visserligen polismästarens bestämda upp¬
fattning, att den praxis, som följdes, i det stora hela vore lämplig och ändamåls¬
enlig samt med hänsyn till resultatet avgjort att föredraga framför sådana meto-
— 1922
297
der, vilka så litet som möjligt toge polisen i anspråk för utredningsarbetet, men
det vore icke minst ur polisens synpunkt eu högst betänklig brist, att polisunder¬
sökningen alltjämt icke vore närmare reglerad. Det vore från polisens sida en
rimlig begäran att få närmare bestämt, vilka befogenheter den hade och vilka
skyldigheter, som ålåge den.
I det ifrågakomna, vid Stockholms rådhusrätt anhängiggjorda rannsaknings-
målet angående förräderi, vilket första gången förekom den 29 juli 1921, blevo,
enligt vad jag inhämtat, tre av de tilltalade anhållna den 27 maj och häktade
den 8 juni. Två av dem hållas fortfarande häktade, men en försattes genom
rådhusrättens beslut den 19 augusti på fri fot. Två tilltalade anhöllos den 4 juni
och häktades likaledes den 8 i samma månad. Båda försattes på fri fot genom
rådhusrättens beslut, den ene den 19 augusti och den andre den 23 september.
En person, som anhållits den 6 juni, blev den 9 i samma månad häktad samt
försattes på fri fot den 23 september. Två tilltalade, som anhållits den 14 juni,
häktades den ene den 15 juni och den andre den 16 juli. Den sistnämnde för¬
sattes på fri fot den 23 september. Två tilltalade, som anhållits den 27 juni,
häktades den 5 juli, men försattes på fri fot genom rådhusrättens beslut den 19
augusti. Målet beträffande de åtta förstnämnda häktade remitterades av polis¬
kammaren till rådhusrätten den 22 juli. Första rannsakningen hölls, såsom redan
nämnts, den 29 i samma månad. Målet angående de två sistnämnda häktade
remitterades till rådhusrätten den 4 augusti, och första rannsakningen med dem
hölls den 5 i samma månad. Målet har hitintills förekommit vid 11 rättegångs-
tillfallen och är nu uppskjutet till den 14 oktober.
I ett rättssamhälle, där den individuella känslan för frihet är så stark som
i vårt land, kan en lösning av den fråga, jag ånyo tillåtit mig bringa under
Eders Kungl. Maj:ts prövning, icke längre uppskjutas.
Av vad jag ovan framhållit: lagberedningens förslag 1884, Kungl. Maj:ts
proposition till 1886 års riksdag, mina företrädares framställningar 1900 och
1904, enskilda motioner och lagutskottets utlåtanden samma år, riksdagens skrivelse
1904, J. 0:s förnyade framställning 1914, lagutskottets yttrande och riksdagens
skrivelse samma år samt därefter det förslag, som 1920 av Eders Kungl. Maj:t
framlades till lagrådets prövning — av allt vad som redan yttrats och av det
arbete, som redan i ämnet nedlagts, framgår med tydlighet, att en lösning allmänt
önskas, om än den Tätta ännu icke tyckes vara funnen.
Men åtminstone bestämmelser, avsedda att åstadkomma större skyndsamhet
än som ännu i vissa fall råder beträffande för brott häktade personers inställande
inför domstol, borde icke längre saknas.
Skälen för behövligheten av sådana bestämmelser hava redan vid skilda till¬
fällen framhållits med den utförlighet, att en hänvisning därtill vore tillräcklig.
Jag åberopar vad mina företrädare yttrat, intaget i årsberättelserna 1900 sid. 94,
1904 sid. 112 och 1914 II sid. 27.
Dock kan jag icke underlåta att åter framhålla, vad som redan blivit sagt
eller att en alltmera utpräglad frihetskänsla stegrat ömtåligheten för allt, som kan
38 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1922 års riksdag.
298
få sken av att polis- och åklagarmyndigheterna handla godtyckligt utan band av
fasta lagbestämmelser — likaväl som fordringarna på en energisk och allsidig
utredning av de grövre brottmålen stigit.
Om än beträffande förhållandena på landsbygden de i instruktionerna för lands¬
fogdarna och landsfiskalerna intagna föreskrifterna, uppburna av den praxis, som
därstädes sedan länge utvecklat sig — enligt vad jag funnit — så gott som un¬
dantagslöst visat sig medföra tillräcklig snabbhet, så återstår i städerna samma
ovisshet, som bragtes på tal redan 1886 och 1900. För städernas vidkommande
gälla fortfarande allenast de gamla ofullständiga föreskrifterna med en tänjbar¬
het, som kan lämna plats för självrådighet eller åtminstone misstanke om, att
en sådan utövas.
Bristen på bestämmelser medför visserligen för polis och åklagare möjlighet till
en viss smidighet i tillvägagångssättet, som låter detsamma lämpa sig olika från fall
till fall. Men denna obundenhet innebär en fara. När en person anhållits såsom
misstänkt för brott och därefter häktats, ligger det i sakens natur, att polisen
eller åklagaren framstår såsom hans motpart. Det måste bliva förenat med åkla¬
garens intresse att, innan målet hänskjutes till domstolen, anskaffa en utredning,
vilken innebär så goda skäl som möjligt för häktningsåtgärdens och åtalets be¬
fogenhet. Men därvid kan den häktades berättigade intresse att utan uppskov
få frågan om sin frihet prövad av annan myndighet än motparten bliva satt i
efterhand och skjutas i skuggan av polisens eller åklagarens iver att komma till
botten med utredningen. I våra större städer dragés nu målet inför rådhusrätten
med en så fullständig polisrapport, att frestelsen också är nära att lägga dess
innehåll och avfattning till grund för domstolsförhandlingen. Men om det än är
önskligt, att polisutredningen göres så grundligt som möjligt, är en sådan påföljd
till men för rättskipningen. Förfarandet inför domstolen får ej så att säga ab¬
sorberas genom en lång polisundersökning, vilken gör rättsförhandiingen enbart
till en rekapitulation av vad som förekommit inför polisen. Ty domstolen måste
alltid — huru frestande det än må vara att, exempelvis för tids vinnande, låta
parter och vittnen enbart vidkännas sina yttranden, sådana de i polisrapporten
formulerats — göra en fullt självständig och utan förutfattad mening fristående
undersökning.
Den bästa och inom vår nuvarande processordning enda verkliga garantin
mot missbruk av den polis- och åklagarmyndigheterna tillerkända häktnings-
rätten eller mot ett omdömeslöst eller förhastat begagnande av denna rätt är att
häktningsåtgärden snarast blir prövad av domstolen såsom ojävig myndighet,
vilken står över båda parterna och ej har något undermedvetet intresse av att
behöva försvara egen åtgärd. Det finnes väl icke heller något tvivel om att icke
domstolen äger större förutsättningar än åklagarmakten att allsidigt pröva häkt¬
ningsåtgärdens berättigande. Mångfaldiga omständigheter, som under polisutred¬
ningen kanske icke få sin rätta belysning, kunna under domstolens skärskådande
vinna en sådan betydenhet, att de undanrycka grunden för häktningsåtgärdens
befogenhet. Skulle ett alltför hastigt hänskjutande till domstolen medföra, att
målet icke framlägges inför densamma tillräckligt utrett, synes mig det allmänna
rättsmedvetandet vara bättre tillfredsställt med, att det blir domstolen, som be¬
—1922 -
299
stämmor om uppskov med rannsakningen för förebringande av ytterligare utred¬
ning, än att för den häktade på oviss tid undanhålla möjligheten att få häkt¬
ningens berättigande fullt objektivt prövat.
Lagutskottet yttrade 1904, att utskottet visserligen ansåge den föreliggande
frågan ej kunna på ett alldeles tillfredsställande sätt lösas utan i samband med
en reform av straffprocessen i dess helhet, men att då en dylik reform icke kunde för¬
väntas komma till stånd inom den närmare framtiden, skäl saknades att i av¬
vaktan därpå undanskjuta genomförandet av sådana förändringar i lagstiftningen,
som allmänt erkändes behövliga. Vad lagutskottet 1904 yttrade, torde allt fort¬
farande vara tillämpligt.
Efter J. 0:s framställning 1914 begärdes i riksdagens skrivelse samma år
— »i ändamål att för tiden, intill dess ny allmän rättegångsordning i brottmål
kunde komma till stånd, i görligaste måtto avhjälpa bristen på tidsenliga och
fullständiga bestämmelser rörande förundersökning och häktuing i brottmål» —
att förslag måtte framläggas till lagstiftning i dessa ämnen. I överensstämmelse
med riksdagens begäran utarbetades det nya förslaget till lag angående polisun¬
dersökning i brottmål samt häktning m. m. Vid granskning av lagförslaget yttrade
lagrådet bland annat, att det icke kunde förbises, att de nya tjänsteplikter, som
åklagar- och polismyndigheterna enligt förslaget skulle få sig ålagda, endast med
svårighet kunde fyllas under förhandenvarande förhållanden. Åtminstone torde
detta gälla med avseende å vissa delar av landsbygden, där de lägre åklagarna,
på vilka det här huvudsakligen komme an, i hög grad vore överhopade med
andra tidsödande göromål. Den föreslagna lagstiftningen vore därför ägnad att
skärpa kraven på åklagarväsendets förbättring. Det vore tydligt att ett första
försök till en detaljreglering på ifrågavarande rättsområde mötte stora vanskligheter.
Särskild svårighet vållade därvid frågan om ett rätt avvägande mellan statens
och de enskildas intressen. I stort sett syntes emellertid det remitterade försla¬
get innefatta en tillfredsställande lösning av den förelagda uppgiften, varför lag¬
rådet funne sig böra tillstyrka, att detsamma lades till grund för lagstiftning i
ämnet.
Ett studium av det med den största omsorg och detaljrikedom utarbetade
lagförslaget synes mig giva vid handen, att en effektiv tillämpning av denna
lagstiftning skulle förutsätta en betydande omorganisation av polis- och åklagar¬
väsendet. Att en sådan icke i längden kan undvaras, har jag tillåtit mig tidi¬
gare utförligt framhålla. Inom socialdepartementet är en utredning angående
därmed sammanhängande frågor redan igångsatt. Men skulle en lagstiftning om
förundersökning m. m. för sitt följdriktiga handhavande medföra en ökning i
vederbörande befattningshavares antal eller eljest föranleda till nya utgifter, torde
det vara tvivelaktigt, om den nuvarande brydsamma tiden tilläte genomförandet
i praktiken av en sådan lagstiftning. Med att allenast hava den på papperet är ej
mycket vunnet.
Däremot borde det låta sig göra att — oberoende av en allmän reform av
straffprocessen och utan att avvakta genomförandet av den vidlyftiga lagstift¬
ningen om förundersökning — meddela bestämmelser till undvikande av dröjs¬
mål med för brott häktade personers inställande för domstol. I betraktande av
— 1922 —
300
det rika material, som återfinnes i såväl 1884 som 1920 års förslag, skulle detta
icke behöva stöta på för stora svårigheter. Givetvis borde sådana föreskrifter
gälla för både land och stad.
Såväl med hänsyn till den allmänna rättssäkerheten som för polis- och åkla¬
garmyndighetens egen skull torde stadganden i det nu berörda hänseendet vara
önskvärda. Jag hänvisar till vad polismästaren i Stockholm i sitt till mig av¬
givna yttrande anfört: »Det vore för polisen alldeles icke något önskemål att
få behålla den nuvarande oreglerade ordningen för undersökningarnas bedrivande,
och icke minst ur polisens synpunkt vore det en högst betänklig brist, att po¬
lisundersökningen alltjämt icke vore närmare reglerad. Från polisens sida vore
det en rimlig begäran att få närmare bestämt, vilka befogenheter den hade och
vilka skyldigheter som ålåge den.»
Under nuvarande förhållanden anser jag sålunda, att bestämmelser i lag eller
författning böra komma till stånd, som, i likhet med vad min företrädare 1904 före¬
slog och riksdagen i sin skrivelse samma år anförde, skulle innehålla, att anmä¬
lan om häktning utan uppskov skall göras hos domstolen samt att undantag från
denna regel medgives endast för sådant fall, att särskilda förhållanden finnas
därtill föranleda, varvid dock bör bestämmas en viss tid, exempelvis fjorton da¬
gar, utöver vilken den förberedande undersökningen ej får sträcka sig.
För att förhindra ett kringående av dessa bestämmelser borde därjämte med¬
delas föreskrifter om polis- och åklagarmyndigheternas befogenhet att på grund av
misstanke för brott anhålla en person. Ett kvarhållande utan häktning bör vara
medgivet under allenast en mycket kort tid.
Det är av vikt, såväl att skydd beredes envar mot obehörig kränkning av
den personliga friheten, som att polis- och åklagarmyndigheterna erhålla klara reg¬
ler om vartill deras uppgift berättigar dem. Bland de straffprocessuella tvångs¬
medlen är häktning det ur rättssäkerhetens synpunkt viktigaste och på indi¬
videns rättsställning mest ingripande. Stadganden härom äro därför av synnerlig
betydelse. Den medborgerliga räit, som här är i fråga, är av sådant värde, att
ett ingrepp i densamma måste stödja sig på fullt bestämda föreskrifter.
Då jag ansett det vara en stor brist i vår lagstiftning, att förevarande, sedan
flera årtionden till behandling upptagna fråga icke blivit ordnad, har jag med
stöd av den för mig gällande instruktionen ansett mig böra för Eders Kung!.
Maj:t framlägga ovan angivna förhållanden för den åtgärd, vartill Eders Kungl.
Maj:t må finna framställningen föranleda.»
9. Framställning angående rätt till ränta vid restitution av
stämpelavgift m. m.
Den 9 december 1921 avlät jag till Konungen en så lydande framställning:
»Om återfående av erlagd stämpelavgift föreskrives i 20 § i kungl. förord¬
ningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften följande:
Vill någon föra talan om återfående av stämpelavgift, som av ämbets- eller
- 1922 —