att penningbidraget skulle för tjänstgöring före den ] november 1915,
i den man densamma överstigit en tid av 182 dagar, bestämmas till
50 öre för dag. Till stöd för min framställning hade jag i främsta
rummet att åberopa det förhållandet, att jämlikt § 56 mom. 1 i
reglementet den 11 oktober 1907 för arméns avlöning under fred,
enligt paragrafens lydelse i kungörelsen den 3 juni 1915, värnpliktig
under tjänstgöring i linjen skulle erhålla 50 öre om dagen, samt att,
ehuru enligt denna kungörelse vidfogat övergångsstadgande densamma
skulle träda i kraft den 1 november 1915. övergångsstadgandet tillika
innehölle, att även dessförinnan till värnpliktiga, tillhörande årsklassen
1914 yngre, penningbidrag skulle utbetalas enligt nämnda paragraf för
den tid, varmed tjänstgöringstiden överstege den i 1901 års värnpliktslag
bestämda. Värnpliktslagen av den 14 juni 1901 — anförde jag
vidare i den underdåniga skrivelsen — innehölle icke särskilda be¬
stämmelser om utbildningstiden för icke vapenföra värnpliktiga utan
likställde dem i detta avseende med de vapenföra. Men genom lagen
den 16 mars 1912 om ändring i vissa delar av värnpliktslagen den
14 juni 1901 hade sådana bestämmelser tillkommit; och enligt dessa
hade icke vapenför värnpliktig, sedan han blivit inskriven, varit
skyldig att, på sätt Konungen närmare förordnade, för sin utbildning
tjänstgöra sammanlagt 182 dagar. Då efter ikraftträdande av berörda
bestämmelse föreskrift meddelades, som hade avseende å värnpliktig
enligt 1901 års värnpliktslag åliggande tjänstgöring, måste föreskriften,
såvitt anginge icke vapenför, tydas såsom avseende 1901 års lag,
sådan den lydde med däri genom 1912 års lag gjorda ändringar. I
enlighet härmed syntes det ifrågakomna stadgandet i kungörelsen den
3 juni 1915 ock, vad anginge icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen
1914 yngre, hava bort tillämpas så, att dylika värnpliktiga från och
med den 183. dagen av tjänstgöringen erhållit penningbidrag till be¬
lopp av 50 öre för dag.
Härutöver hade jag emellertid att till stöd för sagda underdåniga
framställning åberopa riksdagens underdåniga skrivelse den 14 september
1914 i anledning av Eders Kungl. Maj:ts till riksdagen avlåtna proposi¬
tioner i fråga om ordnandet av rikets försvarsväsende. I riksdags¬
skrivelsen redogöres för den förhöjning av penningbidraget till 50 öre
om dagen under all tjänstgöring i linjen samt till 1 krona om dagen
under reservtruppövning och landstormsövning, som riksdagen beslutit,
samt yttras vidare, att höjningen av penningbidraget emellertid icke
syntes böra inträda förrän den nya värnpliktslagens bestämmelser
302
rörande tjänstgöringstiden trädde i tillämpning, d. v. s. i regel från
och med november 1915, och att för de värnpliktiga, som under
sommaren 1915 fullgjorde första tjänstgöringen, penningbidraget så¬
ledes borde utgå enligt 'nuvarande’ grunder, dock med iakttagande
därav, att till årsklassen 1914 yngre hörande värnpliktiga erhöll e
penningbidrag till förhöjt belopp för den tid, varmed tjänstgöringstiden
komme att överstiga den 'för närvarande’ bestämda. Riksdagens
beslut återgives längre fram i skrivelsen sålunda, att riksdagen, under
viss angiven förutsättning, beslutit, att det värnpliktig jämlikt § 35
mom. 2 och § 39 mom 1 värnpliktslagen tillkommande penningbidrag
skulle, i och med att den nya värnpiiktslagens bestämmelser rörande
tjänstgöringstiden trädde i tillämpning, utgå under tjänstgöringen i
linjen med 50 öre om dagen och under reservtruppövning och landstorms-
övning med 1 krona om dagen. I anslutning till detta riksdagens
beslut anförde jag, hurusom beträffande icke vapenföra värnpliktiga det
syntes vara uppenbart, att den tjänstgöringstid, som den 14 september
1914 angivits såsom den ’för närvarande’ bestämda, varit den, som
stadgats i § 27 av 1901 års värnpliktslag, såsom denna paragraf lydde
enligt lagen den 16 mars 1912, likasom ock att den nya värnpliktslagens
bestämmelser rörande tjänstgöringstiden för dem trätt i tillämpning
med den 183. dagen av tjänstgöringen.
Arméförvaltningens civila departement hade emellertid i särskilda
mål tillämpat en annan uppfattning än den, som enligt min mening-
fått sitt uttryck i riksdagens omförmälda beslut och kungörelsen den
3 juni 1915. Sedan i ett av dessa mål underdåniga besvär anförts
mot arméförvaltningens beslut, hade enligt utslag, givet i Eders Kungl.
Maj:ts regeringsrätt den 30 november 1915, klaganden förklarats be¬
rättigad att från och med 183. dagen av ifrågavarande tjänstgöring
komma i åtnjutande av penningbidrag, beräknat efter 50 öre om dagen.
På grund av vad sålunda förekommit förklarade Eders Kungl. Maj:t,
enligt nådigt brev till arméförvaltningens civila departement den 31
december 1915, min underdåniga framställning icke föranleda annat
yttrande än att arméförvaltningen ägde vidtaga erforderliga åtgärder
för utbetalande till icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen 1914
yngre av dem för ifrågavarande tjänstgöring ytterligare tillkommande
penningbidrag.
I cirkulär den 29 januari 1916 föreskrev därefter arme'förvalt-
ningens civila departement, med stöd av berörda nådiga brev, att till
icke vapenför värnpliktig av årsklassen 1914 yngre skulle för tjänst¬
göring före den 1 november 1915, i den mån densamma överskridit
eu tid av 182 dagar, jämlikt don vid kungörelse! den 3 juni 1915,
angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i avlöningsreglementet för
armén, fogade övergångsbestämmelsen utbetalas penningbidrag av 50
öre för dag från och med 183. dagen.
* *
*
I en till militieombudsmannen inkommen skrift hava värnpliktige
nr 670 12/1914 y It. Swensson och nr 619 12/1914 y Robert Carlson,
under uppgift att de genom pressen erfarit att värnpliktiga vid armén,
tillhörande klassen 1914 yngre, icke vapenföra, som år 1915 inkallats
till 240 dagars tjänstgöring, för den tid, som överskjutit ’180’ dagar,
erhållit penningbidrag efter 50 öre för dag i stället för 20 öre, hem¬
ställt, huruvida icke meningen vid bestämmandet av tillägget varit, att
detsamma skulle utbetalas även till marinen tillhörande icke vapenföra
värnpliktiga av ovannämnda klass. Därest meningen icke varit sådan
samt Swensson och Carlson följaktligen icke kunde erhålla löneskillnaden
utan nytt beslut, hemställde de, att militieombudsmannen måtte söka
utverka, att marinen tillhörande icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen
1914 yngre erhölle det lönetillägg, som rättvisligen syntes böra utbetalas.
I en senare skrift har Swensson meddelat, att han och Carlson
fullgjort fredstjänstgöring vid flottans station i Karlskrona under tiden
från och med den 1 februari till och med den 30 september 1915, att
de därefter kvarhållits för mobiliseringstjänstgöring intill den 28
januari 1916, då de hemförlovats, samt att de icke hos militär myn¬
dighet vid stationen gjort framställning om högre penningbidrag.
Det i min föregående framställning omförmälda riksdagsbeslut,
enligt vilket det värnpliktig jämlikt § 35 mom. 2 och § 39 mom. 1
värnpliktslagen tillkommande penningbidrag skulle, i och med att den
nya värnpliktslagens bestämmelser rörande tjänstgöringstiden trädde i
tillämpning, utgå under tjänstgöring i linjen med 50 öre om dagen
samt under reservtruppövning och landstormsövning med 1 krona om
dagen, synes i tillämpliga delar gälla även beträffande marinen tilldelade
värnpliktiga. Vid underdånig föredragning av 1914 års senare riksdags
skrivelse i anledning av Eders Kungl. Maj:ts propositioner i fråga om
ordnandet av rikets försvarsväsende fann ock Eders Kungl. Maj:t, enligt
nådigt brev till marinförvaltningen den 17 september 1914, gott att
med anledning av innehållet i samma dag utgiven ny värnpliktslag
samt riksdagens av Eders Kungl. Maj:t godkända beslut angående
värnpliktiga tillkommande penningbidrag och penningtillskott anbefalla
304
marinförvaltningen och chefen för marinstaben att gemensamt utarbeta
och till Eders Kungi. Maj:t inkomma med förslag till de nya eller
ändrade bestämmelser, som därav betingades i eller till ersättande av
förordningen angående avlöning för sjörullföringsområdesbefäl och för
flottans värnpliktiga under fredstid in. m. den 12 september 1910. I
det förslag, som till följd härav myndigheterna överlämnade med under¬
dånig skrivelse den 15 april 1915, upptogs under § 17 ett övergångs-
stadgande av innehåll, att bestämmelserna i § 11 mom. 1 om penning¬
bidrag och penningtillskott skulle beträffande sjökaptener, styrmän och
maskinister samt studenter och med dem enligt § 2 inskrivningsför-
ordningen likställda, tillhörande årsklasserna 1914 y och 1915 samt
1915 ä och 1915 y tillämpas från och med inryckningsdagen under
juni månad 1915, att i övrigt sagda bestämmelser skulle tillämpas från
och med den 1 november 1915 på värnpliktiga, tillhörande årsklasserna
1914 y och yngre årsklasser, samt att till värnpliktiga, tillhörande
årsklasserna 1914 och 1914 ä penningbidraget skulle utgå enligt be¬
stämmelserna i förordningen den 12 september 1910 för hela tjänst¬
göringstiden.
I avseende å övergångsbestämmelserna hade myndigheterna, enligt
vad i deras underdåniga skrivelse den 15 april 1915 yttras, hyst mycken
tvekan. Å ena sidan syntes riksdagen hava avsett, att det högre
penningbidraget med tillskott däri skulle åtnjutas allenast av 1915 års
och följande årsklasser samt av 1914 års yngre klass endast för den
tid, varmed dess tjänstgöring överstege förutvarande vapenövningstid.
Men å andra sidan syntes riksdagen därvid icke hava särskilt betänkt,
att marinen tilldelade värnpliktiga av 1914 års yngre klass komme att
tjänstgöra lika lång tid som och i stor omfattning samtidigt med 1915
års klass. Till belysning av detta förhållande bifogades en grafisk
framställning, till vilken jag längre fram skall återkomma.
Det skulle kunna ifrågasättas, heter det vidare i myndigheternas
skrivelse, att av hänsyn till fullständig formell rättvisa samma för¬
måner borde beredas samtliga värnpliktiga, som underkastades hela
den i nya värnpliktslagen föreskrivna övningstid, och sålunda för
marinens vidkommande samtliga årsklasser från och med den, som i
riksdagsskrivelsen benämndes 1914 års yngre klass. Då det emellertid
ostridigt måste betraktas såsom en förmån för en del av nämnda års¬
klass att tidigare hava fått börja sin utbildning, hade myndigheterna
ansett sig böra inskränka sitt förslag om utbetalning av det högre
penningbidraget till dem, som började sin vapenövning under juni
månad 1915 eller därefter, samt till alla värnpliktiga med den längre
MOS
utbildningen från och med den 1 november 1915. Till de värnpliktiga
av 1914 års yngre klass, som inryckt den 1 februari 1915, komma det
högre penningbidraget enligt förslaget att utgå efter nio månaders
tjänstgöring. Detta stode i full överensstämmelse med riksdagens be¬
slut. Men huruvida myndigheternas förslag till övergångsbestämmelser
i övrigt kunde godkännas utan riksdagens medgivande syntes marin¬
förvaltningen tvivelaktigt och svårt att avgöra på grund av de svävande
ordalagen i riksdagens skrivelse.
Myndigheternas förslag i vad övergångsbestämmelsen angick blev
emellertid icke oförändrat godkänt av Eders Kung]. Maj:t. Förord¬
ningen den 21 maj 1915 angående avlöning för sjörullföringsbefäl och
för marinens värnpliktiga under fredstid in. in. innehåller nämligen,
att förordningen skulle lända till efterrättelse från och med den 1
november 1915, dock att till värnpliktiga, tillhörande årsklassen 1914
äldre, penningbidrag och penningtillskott skulle utgå enligt bestäm¬
melserna i förordningen den 12 september 1910 jämväl för tiden efter
den 31 oktober 1915.
Den förut omnämnda grafiska framställningen av vissa värnpliktigas
tjänstgöring visar — i överensstämmelse med den från Eders Kungl.
Maj:ts sjöförsvarsdepartements kommandoexpedition den 2 november
1914 utfärdade generalorder, nr 1477, angående tjänstgöringstider för
marinen tillhörande värnpliktiga — att vapenföra värnpliktiga av års¬
klassen 1914 äldre, som inskrivits till sjötjänst eller till stationstjänst,
hade att under år 1915 fullgöra 300 dagars fredstjänstgöring med in¬
ryckning den 1 februari och utryckning den 29 november’. Då tjänst¬
göringstiden för dessa värnpliktiga även enligt 1901 års värnpliktslag
var 300 dagar, förelåg alltså — oavsett att eu del av tjänstgöringen
kom att infalla efter den 1 november 1915 — icke beträffande dem
den av 1914 års senare riksdag för penningbidragets höjande från 20
till 50 öre stadgade allmänna förutsättning. Ej heller de marinen till¬
hörande vapenföra värnpliktiga, för vilka med den 1 november 1915
förhöjning i penningbidraget inträdde, hade före sistnämnda dag full¬
gjort längre tjänstgöring än dem enligt 1901 års värnpliktslag skulle
ålegat. Men annorlunda förhåller det sig med vissa kategorier av
marinens icke vapenföra värnpliktiga.
Såsom jag i det föregående erinrat blev genom lagen den 16 mars
1912 stadgat, att icke vapenföra värnpliktiga vore skyldiga att för sin
utbildning tjänstgöra sammanlagt 182 dagar. Detta stadgande gällde
även beträffande icke vapenföra värnpliktiga, tillhörande marinen, vilka
enligt den ursprungliga lydelsen av 1901 års värnpliktslag haft skyldighet
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 39
306
att tjänstgöra lika lång tid som de vapenföra eller 300 dagar. General¬
ordern av den 2 november 1914 och den av marinförvaltningen och
chefen för marinstaben överlämnade grafiska framställningen visa, att
icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen 1914 yngre, som inskrivits
till sjötjänst eller till stationstjänst, samt halva antalet icke vapenföra
värnpliktiga av samma årsklass, som inskrivits till kustartilleritjänst,
varit under år 1915 inkallade till tjänstgöring i 240 dagar med in¬
ryckning den 1 februari och utryckning den 30 september. Den nya
värnpliktslagen medförde alltså för dessa värnpliktiga en förlängning
i tjänstgöringen med 58 dagar.
Ehuru denna tjänstgöring i sin helhet inföll före den 1 november
1915, vill det dock synas, som skulle ifrågavarande värnpliktiga enligt
grunderna i 1914 års senare riksdags beslut varit berättigade att för
sistnämnda antal, eller 58 dagar, komma i åtnjutande av det högre
penningbidraget av 50 öre för dag. Riksdagens beslut om förhöjning
i penningbidraget i och med att den nya värnpliktslagens bestämmelser
rörande tjänstgöringstiden trädde i tillämpning har emellertid — fastän
uttryckligen godkänt av Eders Kungl. Maj:t enligt nådiga brevet till
marinförvaltningen den 17 september 1914 — icke kunnat vinna sådan
tillämpning, eftersom förordningen den 21 maj 1915 angående avlöning
för sjörullföringsbefäl och för marinens värnpliktiga under fredstid
m. m. icke i likhet med förordningen den 3 juni 1915 om ändrad
lydelse av vissa paragrafer i reglementet för arméns avlöning under
fred den 11 oktober 1907 innehåller någon bestämmelse, på grund varav
penningbidraget till värnpliktiga tillhörande årsklassen 1914 yngre
kunnat vid tjänstgöring före den 1 november 1915 utbetalas med 50
öre för dag för den tid, varmed tjänstgöringen översteg den i 1901
års värnpliktslag bestämda.
Saknaden av en dylik bestämmelse i förordningen den 21 maj
1915 lärer icke kunna bero därpå, att de icke vapenföra värnpliktiga
förbisetts under förarbetena till förordningen. I marinförvaltningens
och chefens för marinstaben underdåniga skrivelse den 15 april 1915
göres visserligen ej något särskilt uttalande om de icke vapenföra, och
vid omnämnandet av riksdagens beslut återgives det av riksdagen an¬
vända uttrycket ’tjänstgöringstid’ med det såsom beteckning för icke
vapenföras utbildningstid väl knappast fullt exakta ordet ’vapen-
övningstid’, varförutom kan anmärkas att myndigheternas yttrande
därom, att det högre penningbidraget enligt deras förslag komme att
till de värnpliktiga av 1914 års yngre klass, som inryckt den 1 februari
1915, utgå efter nio månaders tjänstgöring, ej kan gälla i fråga om
307
de icke vapenföra värnpliktiga av sagda klass, som inryckt till tjänst¬
göring sistnämnda dag. Men i den grafiska framställningen av tjänst¬
göringen upptagas inom varje särskild kategori även de icke vapen¬
föra, vilket väl måste anses innebära, att myndigheterna avsett att
reglerna om penningbidragets utgående skulle gälla även för dem.
Snarare kan man vara benägen att tro, att marinförvaltningen och
chefen för marinstaben i fråga om de icke vapenföra värnpliktiga haft
den uppfattning, som spåras i arméförvaltningens civila departements
ovan omförmälda beslut, nämligen att vid bedömande av frågan, huru¬
vida dessa värnpliktiga kunde äga rätt till förhöjning i penningbidraget
på grund av ökad tjänstgöring, avgörande hänsyn borde tagas till den
tjänstgöringsskyldighet, som ålåg icke vapenföra värnpliktiga enligt
den ursprungliga lydelsen av 1901 års värnpliktslag.
Huru än skillnaden mellan bestämmelserna i ämnet för arméns
och marinens värnpliktiga må hava uppkommit, lärer emellertid vara
att förmoda, att någon skillnad i fråga om rätten till penningbidrag
för värnpliktiga inom samma årsklass vid samtidig tjänstgöring inom
de olika vapenslagen icke varit avsedd, likasom väl ock torde kunna
sägas, att allt skäl saknas för att göra eu sådan skillnad. På besvär
av eu värnpliktig i fråga om penningbidrag under värnpliktstjänst¬
göring vid armén har Eders Kungl. Maj:ts regeringsrätt genom utslag
den 30 november 1915, enär ovannämnda i kungörelsen den 3 juni
1915 meddelade föreskrift angående penningbidrag till värnpliktiga,
tillhörande årsklassen 1914 yngre, måste anses äga den innebörd, att
sådant bidrag med belopp av 50 öre om dagen skulle jämväl före den
1 november 1915 utgå till dessa värnpliktiga för den tid, varmed
tjänstgöringstiden för dem överstege den, som i vänipliktslagen den
14 juni 1901 med däri sedermera gjorda ändringar varit fastställd,
samt tjänstgöringstiden för icke vapenför värnpliktig under fredstid,
som enligt § 27 av nyssnämnda värnpliktslag, sådant detta lagrum
lydde jämlikt lagen den 10 mars 1912, varit bestämd till sammanlagt
182 dagar, enligt nu gällande värnpliktslag § 27 mom. 2 A uppginge
till sammanlagt 240 dagar, förty och då klaganden ostridigt tillhörde
årsklassen 1914 yngre och såsom icke vapenför med inryckning från
den 1 februari 1915 fullgjort honom åliggande värnpliktstjänstgöring
i fredstid, förklarat klaganden berättigad att från och med den 183.
dagen av ifrågavarande tjänstgöring komma i åtnjutande av penning¬
bidrag, beräknat efter 50 öre om dagen. Med hänsyn till utgången
av omförmälda besvärsmål samt för vinnande av full överensstämmelse
mellan å ena sidan Eders Kungl. Maj:ts beslut om godkännande av
308
vad 1914 års senare riksdag beslutit angående värnpliktiga tillkom¬
mande penningbidrag och penningtillskott samt å andra sidan över¬
gångsbestämmelsen i förordningen den 21 maj 1915 angående avlöning
för sjörullföringsbefäl och för marinens värnpliktiga under fredstid
m. m. torde det vara önskvärt, att nådig föreskrift meddelas, att till
marinen tillhörande icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen 1914
yngre skall, utan hinder av sistnämnda övergångsbestämmelse, för
tjänstgöring före den 1 november 1915, i den mån densamma över¬
skridit en tid av 182 dagar, utbetalas penningbidrag av 50 öre för
dag från och med 183. dagen.
Jämlikt 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktion har jag därför trott mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.»
* *
*
Sedan marinförvaltningen den 8 juni 1916 avgivit underdånigt
utlåtande över militieombudsmannens berörda framställning, har Kungl.
Maj:t i nådigt brev den 20 juni 1916 funnit gott föreskriva, att till
marinen tilldelade icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen 1914 yngre
skall utan hinder av övergångsbestämmelsen i nådiga förordningen den
21 maj 1915 angående avlöning för sjörullföringsbefäl och för marinens
värnpliktiga under fredstid m. m., för tjänstgöring före den 1 november
1915, i den mån densamma överskridit en tid av 182 dagar, utbetalas
penningbidrag av 50 öre för dag från och med 183. dagen.
10. Skrivelse till Konungen angående till underbefälsutbildning uttagna
värnpliktigas användande såsom militärarbetare.
I detta ämne har militieombudsmannen den 19 april 1916 till
Konungen avlåtit en så lydande framställning.
»I en den 28 december 1915 till militieombudsmannen ingiven
skrift anhöllo värnpliktiga vid 13. kompaniet av Eders Kungl. Majrts
Svea livgarde nr 35 Ernst Hellberg och nr 41 Edwin A. Fryklund att
få fästa militieombudsmannens uppmärksamhet på de principer, efter
vilka en del av de i N. förlagda värnpliktiga, tillhörande reserv-
underbefälsskolan, uttagits för fortsatt utbildning (plutonchefskurs).
Klagandena, som tillhörde första plutonen under befäl av fänriken
309
Sixten Öberg, hade nämligen enligt hans utsago blivit uttagna av
kompanichefen utan Öbergs förord, på den grund att de varit be¬
straffade och ansäges hava simulerat.
Från klagandenas sida såges kommenderingen, enligt vad i klago¬
skriften vidare yttrades, såsom eu ytterligare bestraffning, isynnerhet
som det med största tydlighet stode klart för dem, att kommende¬
ringen även från befälets sida räknades som en bestraffning och ingen¬
ting annat. Under skolan i N. hade klagandena sällan eller aldrig
blivit uttagna till befäl, möjligen någon enda gång såsom halvtropp¬
chefer, vilket förhållande väl borde visa närmaste befäls tanke om
klagandenas befälskompetens.
Uti infordrat yttrande över klagoskriften anförde löjtnanten N. A.
Wattrang såsom chef för nämnda kompani, att det vore riktigt, att
klagandena utan plutonchefens förord uttagits till fortsatt befälsutbild-
ning. Klagandena hade under beväringsrekrytskolan tillhört 2. kompa¬
niet, varöver löjtnanten fört befäl tre och en halv månader. De hade
följaktligen varit väl kända av löjtnanten, och han hade ansett sig
kunna bedöma deras duglighet.
Däremot vore det icke riktigt, att de uttagits till fortsatt utbild¬
ning på grund av att de varit bestraffade och ansåges hava simulerat.
De hade uttagits trots att de mot slutet av sin utbildning gjort sig
skyldiga till förseelser, som under vanliga förhållanden skulle gjort
dem olämpliga till befäl. De hade sålunda undergått bestraffning,
Hellberg för undanhållning och Fry blund för underlåtenhet att efter¬
komma förmans i tjänsten givna befallning. Hade dessa bestraffningar
medfört, att klagandena, som för övrigt lämpade sig för fortsatt ut¬
bildning, ej uttagits därtill, skulle sannolikt en mycket stor procent
av de uttagna skyndat sig att begå liknande förseelser. Vad simuleringen
beträffade, hade hos en stor del av dem, som kunnat komma i fråga
till fortsatt utbildning — även hos klagandena — kunnat iakttagas,
att de ofta undveko att göra sitt bästa, sannolikt i medvetande om
att de bästa riskerade att bliva kvarhållna i tjänst. Uttagning till
fortsatt utbildning hade förekommit trots simulering men i intet fall
på grund av sådan.
I avgivna påminnelser yttrade därefter klagandena huvudsakligen
följande. I början av underbefälskursen hade Hellberg undergått endast
ett fåtal prövningar, t. ex. tre till fyra gånger att försöksvis kom¬
mendera en pluton. Efter dessa försök hade han regelbundet blivit
förbigången vid följande övningar; han hade aldrig uttagits till tropp¬
chef och endast några få gånger till halvtroppchef, sista gången som
310
ställföreträdai-e, varvid han dock genast blivit bortmotad. Vid samtliga
tillfällen hade han erhållit underbetyg, och efter dessa få försök i
början av kursen hade han ej vidare uttagits till befälstjänst. Att
han under sådana förhållanden börjat tvivla på sin lämplighet vore
väl mindre underligt. Hans tvivel hade snart nog bekräftats, då han
fått se en av fänriken Öberg skriven lista, upptagande numren på de
elever i andra troppen, som vore olämpliga. Vid denna tidpunkt hade
Hellberg begått en förseelse utan sammanhang med den förevarande
saken. När han frigivits från därför ådömt arreststraff, hade han fått
veta, att han under den tid, då han varit arresterad, blivit uttagen
till plutonchefskurs.
Vad beträffade klaganden Fryklund hade hans tillämnade utbild¬
ning till underbefäl med detsamma förtagits av eu längre tids kom¬
mendering som snickare, och han hade sålunda från början blivit efter
vid underbefälskursen. Fänriken Öberg hade genast sett, att Fryklund
vore olämplig till befäl, och ej vidare brytt sig om honom. Fryklund
hade haft befäl över plutonförband blott en gång, medan de lämpliga
plutonchefsämnena väl fått stå framför plutonen ungefär en gång varje
dag. Troppchef hade han ej varit någon gång och halvtroppchef blott
två till tre gånger eller i samma omfattning som de övriga minst
lämpliga. Under den tid, då Fryklund varit med, hade löjtnanten
Wattrang en gång prövat befälsförmågan i 2. troppen. Härvid hade
alla prövats, vilka av plutonchefen rekommenderats såsom antagliga.
Fryklund och de övriga, som voro odugliga, hade icke prövats. Löjt¬
nanten Wattrang hade aldrig sett Fryklund handhava någon befäls-
syssla. Att löjtnanten det oaktat kunde påstå Fryklund vara lämplig
för plutonchefsskolan vore minst sagt underligt.
Härtill kunde läggas, att plutonen under befälsövningarna upp¬
delats i tre grupper, de bästa, de medelgoda och de dåliga. I den
sistnämnda gruppen hade båda klagandena placerats. Så vitt klagandena
visste hade från den medelgoda och den dåliga gruppen ej flera än
klagandena kommit i åtanke till plutonchefskursen.
Klagandena kunde icke erkänna, att de gjort sig skyldiga till
simulering. När de, fastän olämpliga, dock av misstag eller av annan
orsak blivit uttagna, läge skulden till det dåliga resultatet i deras
olämplighet och ej i någon simulering. Att alla misstankar mot
klagandena att hava ådragit sig bestraffning för att undgå att bliva
uttagna till fortsatt utbildning vore obefogade, bevisades bäst därav
att de, efter sin ringa framgång i underbefälskursen och befälets vid
samma kurs visade misstroende mot klagandenas kompetens, måst finna
311
det: otänkbart, att de skulle komma i åtanke till den ännu mera
krävande plutonchefskursen. Att för vinnande av antydda syfte låta
bestraffa sig skulle under sådana omständigheter varit meningslöst från
klagandenas sida.
Av vad sålunda anförts syntes det klagandena framgå, att löjt¬
nanten Wattrang uttagit klagandena till kursen endast som bestraffning
för vad löjtnanten ansett vara simulering och således oavsett deras
lämplighet. Fänriken Öberg hade så att säga satt pricken över i
genom sin öppet inför plutonen avgivna förklaring, att uttagningen
vore bestraffning. Klagandena hemställde att genom militieombuds-
mannens bemedling varda befriade från den tvångskommendering, till
vilken de ansåge sig hava blivit med orätt uttagna.
I skrivelse den 28 februari 1916 anhöll jag därefter, att sekund¬
chefen för bemälda livgarde ville avgiva utlåtande såväl i anledning
av förenämnda klagomål som ock rörande Fryklunds i påminnelse¬
skriften lämnade uppgift, att hans tillämnade utbildning till underbefäl
hindrats av en längre tids kommendering som snickare, i följd varav
han från början kommit efter vid underbefälskursen.
Sekundchefen insände i anledning härav jämte eget utlåtande
särskilda yttranden av fänriken Öberg och löjtnanten Wattrang. Öberg
anförde, att han icke kunde fullkomligt återgiva ordalagen i det ytt-
rande, som åsyftades av klagandena, men att lian trodde sig med
största sannolikhet kunna påstå, att han yttrat, att ett par i plutonen
skulle bliva uttagna till fortsatt utbildning trots det de blivit bestraffade
med arrest
Löjtnanten Wattrang anförde, att han föreslagit klagandena till
fortsatt utbildning, enär han ansett dem lämpade därför. De hade
emellertid i N. under tjänstutövning uppträtt på ett sätt, som väl
kunnat bibringa en med dem obekant befälhavare den uppfatt¬
ningen, att de vore undermåliga. Därav plutonchefens åtgärd att, som
de själva uppgivit, placera dem vid den sämsta övningsavdelniugen,
uppföra dem på en förteckning över de sämsta eleverna o. s. v.
Klagandenas uppgift att de sällan fått föra befäl torde vara riktig.
Att låta elever, som ej ådagalade god vilja, föra befäl vållade emeller¬
tid sådan tidsförlust och verkade så skadligt på disciplinen, att man
måste undvika det så mycket som möjligt. Men att därför låta en
dylik elev slippa från en fortsatt utbildning, vilken han eljest hade
goda förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig, vore att lämna
trots och självsvåld fritt spelrum och skulle kunna medföra svåra
olägenheter för den fortsatta befälsutbildningen. Fryklund hade någon
312
tid varit kommenderad såsom snickare, vilket naturligtvis i någon
mån fördröjt hans utbildning, dock ej i väsentlig grad.
Sekundchefen hänvisade beträffande Fryklunds tjänstgöring såsom
snickare till löjtnanten Wattrangs yttrande samt anförde i sitt utlåtande
vidare: Det förhållandet, att de värnpliktiga, vilka uttoges till befäls-
utbildning, måste kvarstanna i tjänst, under det att övriga hemförlovades,
kunde givetvis tänkas hava det inflytandet på en del värnpliktiga, att
de genom ådagaläggande av brist på intresse samt dåligt uppförande
sökte komma undan den fortsatta utbildningen. Detta måste ovillkor¬
ligen på allt sätt motarbetas, varför sekundchefen ansåge, att det här
statuerade exemplet varit fullt på sin plats, då det uti ifrågavarande
fall alldeles tydligt gällt värnpliktiga, som ansetts lämpliga till fortsatt
utbildning men av ett eller annat skäl önskat undandraga sig den¬
samma, För övrigt finge sekundchefen på det bestämdaste framhålla,
att det militära befälet bättre än manskapet torde kunna avgöra dettas
lämplighet, och att uttagning till befälsutbildning måste göras av
befälet och ej av manskapet.
Sedan jag av sekundchefen begärt närmare uppgifter i vissa
hänseenden angående Fryklunds kommendering såsom snickare, har
sekundchefen i skrivelse den 22 mars 1916 härom meddelat följande:
Regementets kontingent i N. under tiden den 25 oktober—den 29
december 1915 hade uteslutande utgjorts av till underbefälsutbildning
uttagna värnpliktiga av årsklasserna 1914 ä och y samt en mindre,
för vissa ständiga handräckningsgöromål såsom för mathållningen samt
handräckning i köket och i matsalen avsedd styrka av övriga värn¬
pliktiga, Under de för nämnda kontingent rådande jämförelsevis mycket
primitiva förläggningsförhållanden hade icke kunnat undvikas, att vissa
reparations- och förbättringsarbeten allt emellanåt måst utföras. Som
dessa tillfälliga arbeten för kostnadernas nedbringande i största möjliga
utsträckning utförts av regementets egen personal, hade icke kunnat
undvikas, att under nämnda period även underbefälselever måst användas
till dessa arbeten, då den till ständiga handräckningsgöromål avsedda
styrkan av till underbefälsutbildning ej uttagna icke räckt till eller
varit upptagen av annan tjänst. På sådant sätt hade även Fryklund
kommit att användas såsom snickare vid utförande av eu del arbeten
för ordnande av förläggningslokalen, som varit inrymd i missionshuset.
Med avseende å den tid, under vilken Fryklund tjänstgjort såsom
snickare, vore det så långt efteråt icke möjligt att bestämt angiva
antalet dagar, under vilka sådan tjänstgöring pågått, men efter vad
som upplysts av de officerare och underofficerare, vilka haft med saken
318
att skaffa, torde denna tjänstgöring icke hava omfattat »längre tid»
utan snarare blott ett fåtal dagar, vilket på intet sätt kunde hava
avsevärt fördröjt Fryklunds utbildning. Så hade tjänstförrättande
kompaniadjutanten nämnt, att tjänstgöringen såsom snickare för Fryk-
lund utgjort omkring tre dagar.
Av handlingarna framgår, att klagandena av plutonchefen vid
underbefälskursen ansetts olämpliga för fortsatt utbildning, men att de
av kompanichefen föreslagits därtill på grund av det omdöme om deras
lämplighet, som han bildat sig, icke under nämnda kurs utan under
föregående beväringsrekrytskola. Det kan under sådana omständigheter
och med hänsyn till det ringa intresse, som synes hava ägnats klagandena
under deras deltagande i underbefälskursen, icke väcka förvåning, att
klagandena själva kommit att uppfatta kommenderingen till deltagande
i den fortsatta utbildningen såsom en bestraffning för uppgiven simu-
lation. Med fog kan ock ifrågasättas, huruvida för det allmänna kan
vara förenat med något verkligt gagn att i kurser för fortsatt utbildning
elever kvarhållas, vilka man så mycket som möjligt undviker att låta
föra befäl av farhåga att tidsförlust ävensom risk för disciplinen därav
skulle uppstå. Korrektiv mot simulation i syfte att undgå kvarhållande
till fortsatt utbildning torde vara att söka dels i föreskrifter sådana
som den i generalordern 1202/1915 punkt 11 meddelade, att elev, som
under utbildningens gång visar sig ej kunna tillgodogöra sig densamma,
skall skiljas från underbefälsutbildningen och fortsätta sin utbildning-
såsom soldat, samt dels och framför allt i väl avvägda bestämmelser
om straff för simulation. Att deltagande i utbildning till tjänstgöring
för rikets försvar icke kan få ifrågakomma såsom bestraffning lärer
vara obestridligt, men redan det att eu kommendering till deltagande
i sådan utbildning kan få skenet av en bestraffningåtgärd torde vara
olämpligt och så vitt möjligt böra undvikas. I det skick, vari frågan
om åtgärder mot simulation för närvarande befinner sig, saknar jag
emellertid anledning att närmare ingå på denna del av ärendet.
I viss mån annorlunda förhåller det sig med värnpliktige Fryk¬
lunds kommendering till utförande av snickeriarbete. Frågan i vilken
utsträckning enskilda värnpliktiga kunna med stöd av bestämmelserna
i § 28 värnpliktslagen inkallas till tjänstgöring för rikets försvar har
givit anledning till vitt skilda uttalanden, men även om man finner
det riktigt, att värnpliktiga, som fått tillfälle förvärva högre bildning
Militieombiulsmannens ämbetaberättelse. 40
314
eller utrustats med särskild fallenhet för försvarstjänstgöringen, för
sådan tjänstgöring underkastas större uppoffringar än värnpliktiga i
allmänhet, lär val därav icke rimligen följa, att de jämväl skola kunna
mer än andra uttagas till göromål eller arbeten, som icke ingå i ut¬
bildningen för försvarstjänsten. Den omständigheten, att de må vara
särskilt förtrogna med dylika göromål, kan härutinnan icke tillmätas
någon betydelse. Reparationer och liknande arbeten böra väl, i den
män de icke kunna anförtros åt militärarbetare, utföras genom avlönade
civila arbetare; att av besparingsskäl därtill anlita värnpliktiga, som
uttagits till underbefälsutbildning, torde vara ägnat att såväl omedel¬
bart som medelbart motverka syftet med anordnandet av kurser för
dylik utbildning. Hvad nu kommenderingen av Fryklund till snickeri¬
arbete gällt, såsom han uppgivit, en längre tid eller, enligt vad sekund¬
chefen inhämtat, allenast omkring tre dagar, framgår av sekundchefens
yttrande i ämnet, att sagda kommendering icke varit någon enstaka
företeelse, utan att jämväl andra underbefälselever använts till utförande
av förekommande reparations- och förbättringsarbeten.
De bestämmelser, som utfärdats om anordnande av underbefäls¬
kurser, giva, så vitt jag kunnat finna, icke heller något som helst stöd
för kommenderingar av anmärkta beskaffenhet. Emellertid måste antagas
att vederbörande officer vid kommenderingarna befunnit sig i god tro,
och har jag därför icke ansett mig böra ställa honom till ansvar för
desamma. Men då det synts mig angeläget att bestämmelser varda
meddelade, som för framtiden förebygga, att till underbefälsutbildning
uttagna värnpliktiga användas såsom militärarbetare, har jag trott mig
böra, jämlikt 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktion, härom göra anmälan hos Eders Ivungl. Maj:t.»
I departementschefsskrivelse den 10 juli 1916 (nr 873) hava armé-
fördelningschefer m. fl. anmodats fästa underlydande truppförbands-
chefers uppmärksamhet på, att till befälsutbildning uttagna (inkallade)
värnpliktiga icke böra användas såsom militär arbetare, detta begrepp
taget i dess egentliga bemärkelse, vilket dock givetvis icke hindrade,
att dylika värnpliktiga, då så erfordrades, användes till handräcknings-
göromål, som stode i samband med deras egen utbildning.
11. Skrivelse till Konungen angående meddelande av bestämmelser med
hänsyn till intendenturofflcers anställande såsom byräintendent a
militieombudsmansexpeditionen.
Härom har militieombudsmannen (len 2 juni 1916 till Konungen
avlåtit en så lydande skrivelse.
»I anledning av en av mig till innevarande års riksdag gjord
framställning rörande anställande å inilitieombudsmannens expedition
av en intendenturofficer såsom byråintendent har riksdagen dels fast¬
ställt arvode för en byråintendent vid militieombudsmansexpeditionen
dels ock föreskrivit, att därest en intendenturofficer anställes såsom
byråintendent å ifrågavarande expedition, denne skall, så vitt han ej
erhåller full sysselsättning därstädes, vara skyldig att utan särskild
ersättning fullgöra den tjänstgöring vid arméförvaltningens intendents-
departement, som efter medgivande av Eders Kungl. Maj:t må kunna
beredas honom.
Riksdagens beslut i ämnet överensstämde med en av bankoutskottet
gjord hemställan. I motiven till sitt utlåtande anförde utskottet, att
utskottet för sin del funne nödigt, att militieombudsmannen erhölle
biträde av en person, vilken vore fullt förtrogen med de ärenden, som
berörde den militära förvaltningen, och att i detta hänseende en inten¬
denturofficer torde äga särskilt goda förutsättningar, men att något
hinder för att härtill utse annan lämplig person givetvis icke förelåge,
så mycket hellre som det torde kunna inträffa, att någon intendentur¬
officer icke kunde för befattningen erhållas. Oavsett att annan för
befattningen fullt lämplig person än en intendenturofficer endast i
sällsynta undantagsfall kan vara att tillgå, synas mig emellertid de
göromål, som skola tillhöra befattningen, vara sådana, att en inten¬
denturofficer om möjligt bör förvärvas för densamma, och grundas min
uppfattning härutinnan tillika på det förhållande, att en intendentur¬
officer, såsom utbildad jämväl för trupptjänst, bör kunna tillhandagå
militieombudsmannen med råd och upplysningar även i andra militära
frågor än sådana, som angå den militära förvaltningen.
Det av riksdagen för en byråintendent å militieombudsmans¬
expeditionen anslagna arvode, nämligen 5,500 kronor med tre ålders-
tillägg å 500 kronor att utgå efter resp. fem, tio och femton år, torde
vara så tillmätt att en intendenturofficer i kaptensgraden eller lägre
grad icke skall med hänsyn till avlöningen behöva hysa tvekan om
316
lämpligheten att lämna innehavande beställning för att tillträda byrå-
intendentsbefattningen å militieombudsmansexpeditionen. Men väl kan
sådan tvekan uppstå av annan anledning. Genom nådigt cirkulär till
generalbefälhavarna i samtliga militärdistrikten den 16 maj 1848 för¬
klarade Kungl. Maj:t, att nådiga brevet av den 28 december 1832,
enligt vilket militärperson, som av Kungl. Maj:t i nåder utnämndes till
en med ordinarie lön förenad civil tjänst av vad namn och beskaffenhet
som helst, skulle anses vara med detsamma ur krigstjänsten avskedad,
därest han icke efter i behörig väg gjord underdånig anhållan erhållit
Kungl. Maj:ts särskilda nådiga tillstånd att med innehavande grad i
armén kvarstå, därefter skulle äga tillämplighet jämväl på militärperson,
vilken av offentlig ämbetsmyndigket bleve till civil eller annan armén
icke tillhörande tjänst med lön på ordinarie stat utnämnd eller förordnad.
Då vid byråintendentsbefattningens ledigförklarande möjligen flera inten-
denturofficerare kunna vilja söka densamma, vore det måhända mindre
lämpligt att dessa var för sig gjorde vederbörlig underdånig ansökning
att få kvarstå med innehavande grad i armén, men för den, som kunde
bliva antagen till byråintendent, vore det å andra sidan ej mindre
olägligt att han i och med detsamma skulle anses avskedad ur krigs¬
tjänsten. Svårigheten härutinnan skulle särskilt framträda första gången
befattningen tillsättes, eftersom sökandena då ej haft tillräckligt till¬
fälle att bilda sig en mening om denna befattnings fördelar och olägen¬
heter i jämförelse med deras respektive militära beställningar. För ett
i viss mån härmed likartat fall stadgade Kungl. Maj:t -— uppå därom
av rikets ständer i underdånighet gjord anhållan — genom nådigt
cirkulär den 6 april 1854, att därest innehavare av annan på allmän
stat uppförd syssla bleve av justitieombudsmannen antagen till sekre¬
terare i hans expedition, denne tjänsteman, så länge han förtfore att
bestrida nyssnämnda sekreterarbefattning, skulle, under bibehållande
av sin förut ägande befordringstur, vara berättigad till erhållande av
ledighet från sin förra tjänst. Ett så vidsträckt medgivande lärer
emellertid icke billigtvis kunna ifrågasättas för det fall, att en inten-
denturofficer vinner anställning såsom byråintendent å militieombuds¬
mansexpeditionen, eftersom det ju icke är att vänta, att en intendentur-
officer skall kunna under en längre tids tjänstgöring därstädes fullt
bibehålla sin tjänstduglighet som officer. För ändamålet tillräckligt
synes vara, att ovan anförda cirkulär av den 16 maj 1848 förklaras
icke skola äga ovillkorlig tillämpning i avseende å intendenturofficer,
som anställes såsom byråintendent vid riksdagens militieombudsmans
expedition. Genom ett medgivande i sådan riktning bleve det möjligt
317
för vederbörande intendentnrofficer att söka nådigt tillstånd att med
bibehållen befordringsrätt under två år kvarstå såsom lönlös i inten-
denturkåren, så att det först vid utgången av den tiden bleve nödigt
att träffa avgörande, huruvida han skulle tvärstanna hos militieombuds-
mannen eller återgå till intendenturkåren.
Även ur en annan synpunkt är det angeläget, att en intendentur-
officer, som anställes såsom byråintendent å militieombudsmansexpedi-
tionen, icke i och med detsamma anses hava avgått ur krigstjänsten.
Riksdagens ovan återgivna beslut om skyldighet för en såsom byrå¬
intendent å ifrågavarande expedition anställd intendenturofficer att
under viss förutsättning fullgöra den tjänstgöring vid arméförvaltningens
intendentsdepartement, som efter medgivande av Eders Kungl. Maj:t
kunde beredas honom, kan visserligen till en del antagas bero därpå,
att byråintendentens arbete även under den del av arbetstiden, då han
icke behöver tagas i anspråk å militieombudsmansexpeditionen, ansetts
böra komma det allmänna till godo, men därjämte och kanske i främsta
rummet torde beslutet vara betingat av den önskan att tillfälle måtte
kunna beredas byråintendenten att genom tjänstgöring i intendents-
departementet göra sig förtrogen med timande förändringar inom
intendenturväsendet samt, i den mån sådant genom dylik tjänstgöring
kan ske, på samma gång vidmakthålla och öka sin egen tjänstduglighet.
För detta ändamål borde ifrågakommande tjänstgöring äga rum å en¬
dera av departementets civilmilitära byråer, vilket återigen förutsätter
att byråintendenten tillhör intendenturkåren.
Huru en tjänstgöring skiftesvis i arméförvaltningens intendents¬
departement och å militieombudsmansexpeditionen skall kunna ordnas,
lärer icke i närvarande stund kunna bestämmas i enskildheter, helst
byråintendentens eventuella anlitande för den ena eller andra uppgiften
inom departementet torde väsentligen komma att bero på hans kvali¬
fikationer. Meddelandet av närmare bestämmelser härom, vilket synes
böra få ankomma på departementets chef, torde därför kunna anstå
till dess byråintendent blivit anställd å militieombudsmansexpeditionen.
Och då själva lämpligheten av en dylik tjänstgöring icke heller kan
bedömas innan erfarenhet därom vunnits, synes det nådiga medgivande,
som i detta hänseende må kunna ifrågakomma, böra lämnas endast
tillsvidare.
På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders
Kungl. Maj:t måtte täckas i nåder förklara
dels att nådiga cirkuläret till generalbefälhavarna i samtliga
militärdistrikten den 16 maj 1848, angående förklaring av nådiga
818
brevet den 28 december 1832 rörande militärpersoner, som erhålla
civila tjänstebefattningar, icke skall äga ovillkorlig tillämpning i av¬
seende å officer vid intendenturkåren, som må varda anställd såsom
byråintendent å riksdagens militieombudsmans expedition,
dels ock att, därest en intendenturofficer anställes såsom byrå¬
intendent å ifrågavarande expedition men ej erhåller full sysselsättning
därstädes, denne tillsvidare skall äga att utan särskild ersättning full¬
göra den tjänstgöring vid arméförvaltningens intendentsdepartement,
som av chefen för nämnda departement må kunna beredas honom.»
Vid underdånig föredragning av ärendet den 28 juli 1916 har
Kungl. Maj:t funnit gott förklara cirkuläret den 16 maj 1848 icke äga
ovillkorlig tillämpning i avseende å officer vid intendenturkåren, som
kan varda anställd såsom byråintendent å riksdagens militieombudsmans
expedition.
Härjämte har Kungl. Maj:t funnit gott föreskriva, att, därest
dylik intendenturofficer anställes såsom byråintendent å nämnda expe¬
dition, utan att erhålla full sysselsättning därstädes, berörda officer
tillsvidare skall äga att utan särskild ersättning fullgöra den tjänst¬
göring vid arméförvaltningens intendentsdepartement. som av chefen
för nämnda departement kan beredas honom.
12. Skrivelse till Konungen angående Kalmar regementes nya
kasärnetablissement.
Härom har militieombudsmannen den 31 augusti 1916 till
Konungen avlåtit en så lydande skrivelse:
»Vid en av mig under sistlidne juni månad verkställd inspektion
av Kalmar regemente tog jag även i betraktande det område invid
Eksjö stad, som anvisats för regementets nya kasärnetablissement. A
platsen pågingo grundläggningsarbeten och eu del planering var verk¬
ställd. Några bergpartier av på sina ställen ända till 2.6 meters höjd
över intill-liggande nedsprängda förbindelsevägar hade emellertid blivit
kvarlämnade på själva kasärngården. Dessa bergpartier, som utgjorde
söndertrasade rester av en vacker och regelbunden kulle, skola ock
enligt byggnadsplanen kvarstå. Hade byggnaderna förlagts efter ter¬
rängen med kanslihuset dominerande på den nämnda bergkullen, skulle
319
dyrbara sprängningsarbeten för vägar m. in. kunnat besparas. Då
resterna av kullen befinna sig en på stora kasärngården, en på gården
mellan kasärn IT a och Idb samt eu mellan kasern Ila och marketen-
teribyggnaden, inkräkta de betydligt på den knappt tillmätta kasärn¬
gården. Härtill kommer att de äro i högsta grad vanprydande i sitt
nuvarande skick. Efter på platsen rådande å pris, 5 kronor 40 öre
per kubikmeter berg och 2 kronor 10 öre per kubikmeter jord, skulle
undanskaffandet av massorna, approximativt beräknade till 2,200 kubik¬
meter berg och 1,000 kubikmeter jord, uppgå till omkring 14,000
kronor.
Det har synts mig påtagligt, att de ifrågavarande bergpartierna
förr eller senare måste bortskaffas. Men givetvis blir arbetet härmed
billigare, om det kan utföras i sammanhang med övriga planerings¬
arbeten, varvid man kan dels utföra sprängningsarbetena utan fördäm¬
ning dels ock få användning för.massorna till fyllnad inom byggnads-
området. Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion har jag därför trott mig böra anmäla detta ärende
hos Eders Kungl. Maj:t till den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna
omständigheterna föranleda.»
*
*
*
Över berörda framställning infordrade Kungl. Maj:t yttrande av
arméns kasärnbyggnadsnämnd, som i ett den 11 september 1916 av¬
givet underdånigt utlåtande anfört bland annat, att det ej, såsom
militieombudsmannen antagit, varit kasärnbyggnadsnämndens mening
att låta det å stora kasärngården belägna bergpartiet kvarstå, utan
skulle detta bortsprängas och användas till makadam för byggnads¬
företaget, varjämte vid berget befintliga jordmassor skulle bortschaktas
och nyttjas till erforderliga planeringsarbeten. Nämnden hade redan
den 24 augusti 1916 gått i författning om borttagande av ifråga¬
varande bergparti och beredande av makadam av detsamma. De berg¬
partier, som kvarstode mellan kasärnerna II a och II b samt mellan
kasärnen II a och marketenteribyggnaden, inkräktade däremot icke på
utrymmet å uppställningsgården. De mellan byggnaderna anordnade
gårdsplanerna vore nämligen ej avsedda att planeras och grusas utan
skulle, så vitt möjligt, bibehållas såsom naturlig mark. De hade där¬
för tillsvidare uteslutits ur grundläggnings- och planeringsentoeprenaden,
320
enär det, sedan övriga planeringsarbeten och vägar vore färdiga, lättare
kunde bedömas, huru med sistnämnda gårdsplaner borde förfaras.
Vid föredragning av ärendet den 23 september 1916 fann Kungl.
Maj:t, med hänsyn till vad kasernbyggnadsnämnden sålunda anfört,
militieombudsmannens anmälan icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.
13. Skrivelse till Konungen angående fria tjänstledighetsresor för
mobiliserade och till krigstjänstgöring inkallade värnpliktiga.
Härom har militieombudsmannen den 4 april 1916 till Konungen
avlåtit en skrivelse av följande lydelse.
»Uti en till militieombudsmannen den 27 november 1915 ingiven
skrift anhöll värnpliktige vid 6. matroskompaniet nr 503 61/1912
Hansson om upplysning, huruvida samtliga mobiliserade vid flottan vore
berättigade att åtnjuta i Svensk författningssamling nr 248 för år 1915
§ 5 mom. 2 omnämnd kostnadsfri tjänstledighetsresa.
I saknad av fullständiga handlingar för ärendets bedömande nöd¬
gades jag infordra utlåtande från stationsbefälhavaren vid flottans sta¬
tion i Stockholm.
I avgivet utlåtande anförde stationsbefälhavaren, att, enär general¬
ordern nr 339 H/1915, enligt vilken Hansson blivit inkallad, avsåge
personal, beordrad till inställelse jämlikt § 28 värnpliktslagen, och
genom sjöförsvarsdepartementets note av den 30 juli 1915 förordnades,
att förordningen av den 11 samma månad med särskilda föreskrifter
angående avlöningsförmåner m. m. vid marinen på krigsfot skulle till-
lämpas jämväl på ifrågavarande värnpliktiga, dessa syntes vara berät¬
tigade till kostnadsfri tjänstledighetsresa.
Uti en den 13 december 1915 hit ingiven skrift anhöll härefter
Hansson ävensom värnpliktige vid 6. matroskompaniet nr 437 74/1912
Sikström enligt uppgift för samtliga till krigstjänstgöring vid flottan
inkallade om min ämbetsåtgärd för erhållande av dylik kostnadsfri
tjänstledighetsresa, därvid förmälande följande. Sedan en del av de
sålunda inkallade inbetalt medel till sin förestående resa under jul¬
permissionen, hade order givits att fri resa skulle erhållas, och den
erlagda avgiften återbetalades. Den 7 december 1915 hade emellertid
marinintendenten av 2. graden O. von Malmborg resolverat, att medel
till tjänstledighetsresorna skulle inbetalas.
321
L skrivelse till stationsbefälhavaren vid flottans station i Stock¬
holm den 16 december 1915 anmodade jag stationsbefälhavaren att
inkomma med yttrande av marinintendenten av 2. graden von Malm¬
borg jämte det utlåtande i ärendet, stationsbefälhavaren kunde finna
lämpligt avgiva.
I den förklaring, som marinintendenten av 2. graden von Malm¬
borg avgav i anledning härav, yttrade lian följande. I gällande regle¬
mente angående avlöningsförmåner in. in. för marinen på krigsfot upp¬
räknades i första momentet av § 5 de förmåner, som tillkomme per¬
sonalen enligt nämnda förordning. Därpå omnämndes i andra mo¬
mentet, att vissa förmånör kunde komma personalen till godo enligt
andra förordningar bland annat kostnadsfri tjänstledighetsresa enligt
reglementet för militärtransporter på järnväg (Svensk författningssam¬
ling nr 110/1911). Detta reglemente avhandlade i del III bestäm¬
melser gällande för krig. Härvid gjordes skillnad mellan järnvägs¬
transporter (§ 45)
a) innan krigsjärnvägar avdelats och
b) sedan krigsjärn vägar avdelats.
I förra fallet förekomme bland annat mobiliseringstransporter, för
vilka ersättning beräknades enligt Militärtaxan (Svensk författnings¬
samling nr 229/1914), vars tjugonde paragraf i mom. 6 under hänvis¬
ning till taxans tredje paragraf föreskreve, att samma bestämmelser
som under fred skulle äga tillämpning för tjänstledighetsresor under
mobilisering. Sedan krigsjärnvägar avdelats, utfördes däremot militär¬
transporter å dessa utan kontant betalning (§ 56), således bleve även
tjänstledighetsresorna kostnadsfria. Marinintendentens först .intagna
ståndpunkt, att kostnadsfria tjänstledighetsresor under då rådande för¬
hållande borde tillerkännas marinens mobiliserade personal, grundade
sig på missuppfattning av hänvisningen i Militärtaxan § 20 mom. 6
till § 3 av samma taxa, såtillvida att marinintendenten i stället trott
hänvisningen vara till mom. 3 av tjugonde paragrafen. Efter nog¬
grannare studium av såväl krigsavlöningsreglementet som reglementet
för militärtransporter på järnväg hade marinintendenten fått den upp¬
fattning, som han först anfört, vilken uppfattning marinintendenten
även anmält för kårchefen, som förklarat sig dela densamma och givit
order, att tjänstledighetsresor skulle ersättas av de resande själva.
A berörda yttrande hade chefen för underofficers- och sjömans-
kårerna i Stockholm tecknat, att han överlämnade detsamma såsom
eget yttrande.
MUitieombudsmwnnens ämbetsberättelse. 41
322
För egen del åberopade stationsbefälhavaren vad han i sitt förra
utlåtande anfört.
I avgivna påminnelser anförde Hansson och Sikström, att de,
efter att hava tagit del av riksdagens samtliga handlingar, som beröra
nämnda förhållande, funnit det av riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t
den 7 maj 1915 framgå, att de vore berättigade till kostnadsfri tjänst-
ledighetsresa en gång vid varje inkallelse.
Med skrivelse den 20 januari 1916 överlämnade jag därefter
handlingarna i ärendet till marinförvaltningen med anhållan om dess
utlåtande; och har i anledning härav marinförvaltningen i en den 29
mars 1916 hit inkommen skrivelse anfört följande:
Enligt § 5 mom. 2 i förordningen med särskilda föreskrifter
angående avlöningsförmåner m. m. vid marinen på krigsfot den 11 juni
1915 tillko turné under tjänstgöringstid personal vid mobiliserad del av
marinen bland annat fri resa å järnväg för inställelse vid mobilisering
och vid hemförlovning samt kostnadsfri tjänstledighetsresa enligt regle¬
mente för militärtransporter på järnväg. Detta stadgande hade aldrig
avsett att skapa någon ny förmån utan endast att erinra om de för¬
måner, som enligt särskilda författningar tillkomme all personal under
krigstjänstgöringstid, vilket jämväl framginge av de motiv till ifråga¬
varande bestämmelser, som sakkunnige för revision av bestämmelserna
rörande arméns och marinens avlöning under krigstjänstgöringstid anfört
å sid. 113 i sitt den 27 mars 1915 avgivna betänkande med förslag,
vilket förslag i denna del blivit i oförändrat skick antaget och infört
i nämnda förordning.
Med avseende å här omförmäld tjänstledighetsresa hänvisade stad¬
gandet sålunda till reglemente för militärtransporter på järnväg, vilket
nu gällande reglemente vore av den 11 augusti 1911. På sätt fram¬
ginge av del III i nämnda reglemente gällde olika bestämmelser innan
krigsjärnvägar avdelats och sedan så skett. Enligt § 42 i reglementet
bestämde på grundval av indelning i krigsskådeplats och hemort Kungl.
Maj:t på förslag av chefen för generalstaben en motsvarande indelning
av järnvägarna i krigsjärnvägar och järnvägar i hemorten. Någon
sådan indelning hade under nu pågående mobilisering ej skett, i följd
varav stadgandena för järnvägstransporter innan krigsjärnvägar avdelats
skulle tillämpas. Det sätt, varpå marinintendenten av 2. graden von
Malmborg tolkat härom gällande bestämmelser, funne marinförvaltningen
riktigt. Förutsättningarna för att fri tjänstledighetsresa skulle få av de
under nuvarande förhållanden till mobiliseringstjänstgöring inkallade
värnpliktige åtnjutas hade, då några särskilda bestämmelser, som kunde
grunda sådan rätt, icke, marinförvaltningen veterlig!, blivit utfärdade,
därför ej förelegat. Visserligen både riksdagen i den av värnpliktige
Hansson och Sikström åberopade skrivelse bland annat anhållit, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes inkomma med förslag i syfte att de värn¬
pliktiga, som enligt § 28 värnpliktslagen vore eller bleve inkallade till
tjänstgöring, måtte vid på grund av trängande skäl beviljad permission
erhålla bidrag till gäldande av de med en resa till och från hemorten
förenade kostnader, i vilket ärende armé- och marinförvaltningarna
numera yttrat sig med tillstyrkan. Något beslut av Eders Kungl. Maj:t
och riksdagen om sådant bidrags utgående hade dock icke ännu
hunnit fattas.
Vid sådant förhållande vore under nu pågående mobilisering till
tjänstgöring inkallad värnpliktig ej berättigad att vid tjänstledighet
erhålla fri resa, på sätt de i militieombudsmannens skrivelse omförmälda
värnpliktiga ifrågasatt.
* *
*
I anledning av väckta motioner anhöll 1915 års riksdag uti under¬
dånig skrivelse nr 84 av den 7 maj, att Eders Kungl. Maj:t, om möjligt
redan till den då samlade riksdagen, täcktes inkomma med förslag i
syfte att de värnpliktiga, som enligt § 28 värnpliktslagen vore eller
bleve inkallade till tjänstgöring, måtte vid på grund av trängande skäl
beviljad permission erhålla bidrag till gäldande av de med en resa till
och från hemorten förenade kostnader. Såsom motiv för framställningen
anfördes i nämnda skrivelse bland annat, att ifrågavarande kategori
värnpliktiga i allmänhet vore i den ålder, att frånvaron från hemmet
bleve avsevärt mera betungande för dem än för de 20-årige värnpliktiga
i rekrytskolan, för vilka samtidigt en liknande förmån begärts, samt
att nu avsedde värnpliktiga oftast torde vara familjeförsörjare och att
affärsförhållanden och dylikt lika ofta torde påkalla deras närvaro i
hemmen. Riksdagen uttalade tillika den uppfattningen, att förslag i
ärendet borde kunna framläggas utan föregående undersökning av mera
ingående beskaffenhet, vilken skulle medföra att de under nuvarande
orostid inkallade värnpliktiga icke komme i åtnjutande av föreslagna
stöd och uppmuntran.
Värnpliktiga Sikström och Hansson hava ifrågasatt, att vad för¬
ordningen den 11 juni 1915 med särskilda föreskrifter angående av¬
löningsförmåner m. m. vid marinen på krigsfot innehåller i § 5 mom. 2
om kostnadsfri tjänstledighetsresa skulle bereda till krigstjänstgöring
324
inkallade värnpliktiga den förmån, som avses i riksdagens omförmälda
skrivelse. Att nämnda förordning, som i åsyftade del överensstämmer
med det av Eders Kungl. Maj:t med nådig proposition av den 24 april
1915 till riksdagen överlämnade förslag, icke kan hava sådan innebörd
lärer emellertid få anses vara på ett avgörande sätt visat genom vad
marinförvaltningen anfört i sitt ovan återgivna utlåtande.
Då frågan behandlades vid 1915 års riksdag, förbisågs icke den
möjligheten, att förslag från Eders Kungl. Maj:t icke kunde hinna
framläggas innan riksdagen åtskilts. Riksdagens mening synes emellertid
hava varit, att även värnpliktiga, som vid tiden för beslutets fattande
voro inkallade till tjänstgöring enligt § 28 värnpliktslagen, skulle komma
i åtnjutande av bidrag till gäldande av de med en resa till och från
hemorten förenade kostnader. Enligt vad jag försport hava även
värnpliktiga, som varit inkallade till sådan tjänstgöring, hyst den
uppfattning, att bidrag av statsmedel skulle kunna komma i fråga
till gäldande av kostnaden för redan inträffad tjänstledighetsresa, om
tjänstledigheten beviljats på grund av trängande skäl. Därest sådant
icke skulle kunna medgivas alla till krigstjänstgöring efter en viss
tidpunkt under år 1915 inkallade, vill det synas som borde åtmin¬
stone till tjänstgöring vid flottan inkallade värnpliktiga av klass A
komma i åtnjutande av ifrågavarande förmån. Med hänsyn till längden
av den tjänstgöring, vari de på grund av rådande förhållanden måst
kvarhållas, torde behovet av en tjänstledighetsresa i allmänhet varit
vida större för dem än för övriga enligt § 28 värnpliktslagen till tjänst¬
göring inkallade, likasom även de större uppoffringar, som dessa värn¬
pliktiga för tjänstgöringen måst underkasta sig, billigtvis torde böra
föranleda, att det understöd, som i detta hänseende kan komma i fråga,
i främsta rummet avses för dem.
Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfär¬
dade instruktion har jag därför i anledning av värnpliktiga Sikströms
och Hanssons framställning trott mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t.»
14. Framställning till Konungen angående rätt för officerare vid kustartilleriet
att söka anställning vid sjökrigshögskolan m. m.
Härom har militieombudsmannen den 13 mars 1916 till Konungen
avlåtit en så lydande framställning:
»Beträffande tillsättande av lärarbefattning vid sjökrigshögskolan
825
stadgas i § 6 av reglementet för sjökrigshögskolan den 23 juli 1908
bland annat, att ansökning, ställd till Konungen, skall ingivas till
chefen för sjökrigshögskolan; att sådan ansökan skall beträffande den,
som innehar fast statstjänst, vara åtföljd av intyg från vederbörlig
myndighet, huruvida denna tjänst medgiver samtidigt utövande av
lärarverksamhet vid högskolan; samt att chefen skall med överlämnande
av inkomna ansökningshandlingar avgiva underdånigt förslag. Med
någon avvikelse härifrån stadgas i § 98 av reglementet för sjökrigs¬
skolan den 8 oktober 1915, att ansökan till sådan lärarbefattning vid
denna skola, som icke jämlikt § 93 skall bestridas av kadettofficer,
skall för militär eller civilmilitär sökande vara åtföljd av vederbörligt
intyg, att dennes tjänstgöring icke lägger hinder i vägen för bestridande
av den sökta lärarbefattningen. Upprättande av underdånigt förslag
till den lediga befattningens besättande ankommer i detta fall på en
nämnd.
Den anförda bestämmelsen i reglementet för sjökrigsskolan giver
vid handen, att en officer är utesluten från möjligheten att vinna an¬
ställning såsom lärare vid denna skola, om hans chef anser, att hans
tjänstgöring lägger hinder i vägen för bestridande av lärarbefattningen,
och den motsvarande föreskriften i reglementet för sjökrigshögskolan
synes hava enahanda innebörd. Arméns officerare däremot äro icke
underkastade sådan inskränkning i rätten att tävla om lärarbefattningar
vid respektive militärläroverk. Dessa officerare hava att — på sätt
framgår av reglementet för krigshögskolan den 4 november 1904, § 7,
sådan den lyder enligt kungörelsen den 17 juni 1908, reglementet för
artilleri- och ingenjörhögskolan den 22 augusti 1914, § 8, reglementet
för krigsskolan den 22 augusti 1913, § 6, samt reglementet för rid¬
skolan vid Strömsholm den 26 februari 1904, § 5 enligt dess lydelse i
kungörelsen den 22 september 1905 — om de vilja söka lärarbefattning
vid någon av nyssnämnda skolor eller högskolor, till dess chef insända
sina ansökningshandlingar genom vederbörande militärmyndigheter,
vilka hava att däröver avgiva yttrande. Chefen överlämnar ansöknings¬
handlingarna, militärmyndigheternas däröver avgivna yttranden samt
eget utlåtande till inspektören för kavalleriet, så vitt fråga är om
lärarbefattning vid ridskolan vid Strömsholm, men eljest till inspektören
för militärläroverken, varefter handlingarna insändas till Konungen
med förord för viss sökande, avgivet i det först omförmälda fallet av
kavalleriinspektören och i övriga fall av krigsundervisningskommissionen.
Enligt reglementet för krigshögskolan gäller vidare, att sökande till
lärarbefattning vid högskolan har att, om han tillhör flottan, insända
326
ansökningshandlingarna direkt till högskolans chef, vilken i tjensteväg
inhämtar vederbörandes yttrande; för övrigt gälla för detta fall samma
bestämmelser som om sökanden tillhör armén. En officer, som vill
söka lärarbefattning vid krigsskolan, krigshögskolan, artilleri- och
ingenjörhögskolan eller ridskolan vid Strömsholm, behöver alltså icke
vid ansökningen foga intyg från vederbörlig myndighet, huruvida
sökandens tjänst medgiver samtidigt utövande av läroverksamhet vid
vederbörande skola eller högskola, än mindre iidyg, alt hans tjänst¬
göring icke lägger hinder i vägen för bestridande av den sökta lärar-
befattningen. Tjänstens intressen tillgodoses genom de yttranden, som
vederbörande militärmyndigheter hava att avgiva, men även om dessa
yttranden skulle gå ut på, att sökanden med hänsyn till tjänstens krav
icke bör komma i åtanke vid tillsättning av lärarbefattningen, torde
ansökningen likafullt därvid komma under omprövning.
I en till riksdagens militieombudsman ingiven skrift har kaptenen
vid kustartilleriet Yilhelm Brogren hemställt om vidtagande av åtgärd
i syfte att den olikhet, som i ovanberörda avseende äger rum mellan
sjökrigshögskolan och sjökrigsskolan, å ena, samt övriga förenämnda
militärläroverk, å andra sidan, måtte upphöra. Kaptenen Brogren har
härutinnan anfört huvudsakligen följande.
År 1913 hade lärarbefattningen i kustfästningslära vid sjökrigs¬
högskolan med undervisningsskyldighet i högskolans allmänna kurs
kungjorts ledig till ansökning. Enär kaptenen Brogren ansett sig vara
genom dels G års högskolestudier vid arméns och marinens högskolor
dels lärår- och skriftställarverksamhet, mångfaldiga utländska studie¬
resor med flera andra meriter en av kustartilleriets mest meriterade
officerare för lärarbefattningen, hade även han ämnat söka denna
likasom den nyss upprättade lärarbefattningen i kustfästningslära i
sjökrigsskolan. Någon anledning att misstänka, att regementschefen,
översten friherre II. Wrangel, skulle neka att giva kaptenen Brogren,
som var kommenderad å Oscar Fredriksborg, för ansökningen erfor¬
derligt intyg, att hans tjänstgöring icke lade hinder i vägen för be¬
stridande av sökt lärarbefattning, hade ej kunnat förefinnas, enär
friherre Wrangel såsom major och högstkommenderande officer å Oscar
Fredriksborg själv innehaft lärarbefattning åren 1905—1907, varunder
han fått inresa till Stockholm och hålla föreläsningar, under det att
två kaptener bestritt hans tjänstgöring å Oscar Fredriksborg. Kaptenen
Brogren hade därför blivit högst förvånad över att samma person —
nu såsom överste — förvägrat honom dylikt intyg för såväl sjökrigs¬
skolan som sjökrigshögskolan, i synnerhet som Brogrens kaptens-
befattning var betydligt mindre ansvarsfull och krävande än dåvarande
majoren Wrangels alla befattningar å Oscar Fredriksborg. Genom att
det begärda intyget förvägrades kaptenen Brogren både dåvarande
kaptenen K. Rönblom blivit ensam sökande och sålunda erhållit lärar-
befattningen i kustfästningslära såväl i allmänna kursen som i fort¬
sättningskursen.
Många andra officerare, såsom t. ex. kaptenerna Holmström och
Engström samt löjtnanten Beckman, hade sedermera, tack vare de
militärvetenskapliga meriter, som de förvärvat sig i högskolorna, lika¬
ledes velat söka lärarbefattning, men regementschefen hade principiellt
nekat alla att söka sådan befattning. Det enda undantaget från denna
regel hade gjorts för nuvarande majoren Rönblom, vilken, ehuru
tjänstgörande å Vaxholm, fortfarande finge bestrida lärarbefattning i
sjökrigshögskolan.
Härmed hade man enligt kaptenen Brogrens mening inslagit på
en princip, som vore dels fullkomligt okänd vid armén dels fullständigt
förkvävande för vapnets dugligaste officerare.
Kustartilleriets officerskår bestode för närvarande av 120 officerare.
Av dessa vore endast 8 ordinarie förlagda i Stockholm, under det att
de andra hade sin tjänstgöring å kustfästningarna; omkring 0 procent
av vapnets officerare tjänstgjorde sålunda i Stockholm.
Lärarbefattningarna i sjökrigshögskolan och sjökrigsskolan vore
tillsammans 5—6, som sålunda skulle rekryteras bland 8 officerare,
vilka erhållit sina befattningar i Stockholm, ej på grund av någon
militärvetenskaplig kompetens utan på grund av helt andra orsaker.
Följden av detta system hade också visat sig. Den ende officer,
som från kustartilleriet för närvarande vore kommenderad i marin¬
staben, hade, då han sökt lärarbefattningen i kustfästningslära i sjökrigs¬
högskolan, förklarats inkompetent av högskolans myndighet; en annan
officer, chefens för kustartilleriet 1. adjutant, hade, då han sökt lärar¬
befattningen i sjökrigsskolan, blivit slagen av en 12 år yngre officer,
som nyss utan större praktik avslutat sina högskolestudier.
Om lärarbefattningarna öppnades för vapnets alla 120 officerare,
skulle enligt vad kaptenen Brogren vore övertygad om, helt andra
personer, åtminstone i vissa ämnen, erhålla dessa befattningar, nämligen
officerare, som nu vore förlagda å kustfästningarna.
Vid armén återigen kunde alla officerare, som därtill ansåge sig
kompetenta, oberoende av förläggningsplats söka lärarbefattning vid
de militära läroanstalterna. Även om en sökandes arméfördelnings-
och regementschef avstyrkt hans ansökan, hade erfarenheten visat, afct
328
han likväl blivit förordnad därtill, om högskolans myndighet ansett
honom mest kompetent bland de sökande.
För ett vapens utveckling vore det givetvis av stor betydelse,
att de skickligaste officerarna, uttagna efter tävlan mellan vapnets alla
officerare, användes till lärarbefattningarna, ty vapnets hela utveckling
och taktiska förmåga berodde därpå. Speciellt torde det för en liten
stat med mindre materiella resurser gälla att väl utnyttja personalens
förmåga, så att rätta mannen komme på rätta platsen. Som bevis
huru litet kustartilleriet genom det system, som hittills tillämpats, gått
framåt, kunde anföras, att vapnet, som uppsattes år 1902, ännu hade
kvar »1897 års skjutinstruktion för fästningsartilleriet», visserligen
med en del ändringar, under det att fästningsartilleriet, för vilken
instruktionen egentligen skrivits, redan 1909 ersatt densamma med
en annan.
Men betydelsen av att lärarbefattningarna bleve öppna för tävlan
mellan vapnets alla officerare vore även från andra synpunkter av den
största betydelse.
Kustartilleriets förläggningsplatser torde i militärt, ideellt och este¬
tiskt avseende höra till de mest själsdödande inom Sverige. Det kräv¬
des där uppbjudande av de högsta moraliska krafter hos en person för
att kroppsligt och själsligt hålla sig vid vigör, i synnerhet som ytterst
litet vore gjort för personalen i detta avseende, i det att exempelvis
ej ens militärbibliotek vore anskaffade.
Givetvis bleve det synnerligen nedtryckande för vapnets kanske
mest begåvade officerare att sålunda se sig uteslutna från möjligheten
att i tävlan med de i Stockholm förlagda eller »stabsofficerarna» få
söka en lärarbefattning och därmed tillgodogöra sig alla de rika mili¬
tära möjligheter, som i huvudstaden kunde erbjuda sig för en intres¬
serad officer, i synnerhet som erfarenheten visat att ombyte mellan
dessa »stabsofficerare» och truppofficerarna vore ytterst ringa i jäm¬
förelse med vad förhållandet vore vid armén och flottan. Tjänstgöringen
för dessa lärarofficerare under den tid, då de i Stockholm bestrede
lärarbefattningarna, kunde, om de ej skulle anses värdiga att bliva
»stabsofficerare», ju ordnas på samma sätt som vid armén, där mot¬
svarande officerare tjänstgjorde vid generalstaben eller artilleristaben,
eller sålunda i detta fall marinstaben, marinförvaltningen eller chefens
för kustartilleriet stab. Säkerligen vore det för vapnet synnerligen
nyttigt, att därigenom eventuellt olika åsikter angående vapnets ut¬
veckling finge bryta sig mot varandra i likhet med vad som ägde rum
vid armén, där en synnerligen stor tolerans i detta avseende förefunnes,
329
enligt den uppfattning, som kaptenen Brogren erhållit under den tid,
då han såsom kommenderad officer i artilleristaben tillhörde armén. I
såväl pressen som riksdagen hade ofta uttalats, att armén i detta av¬
seende stode betydligt framom marinen. Genom att sålunda lärarbefatt-
ningama kunde sökas av vapnets samtliga officerare bleve ej heller
beroendet av en enda officer, vapnets chef, så stort som i annat
fall, ty därigenom kunde en duglig men självständig officer erhålla ett
intresserat verksamhetsfält samt säkrare trygga sina befordringsutsikter.
Man måste nämligen givetvis erkänna att vid ett vapen sådant
som kustartilleriet, där en officer med avseende på kommendering och
befordran uteslutande vore beroende av en enda ansvarig person, näm¬
ligen chefen för kustartilleriet, vilkens tid på grund av andra makt¬
påliggande uppdrag vore ytterst upptagen, riskerna för felbedömning
vore större än t. ex. vid armén och flottan, där befordringsärenden i
regel handlades av 2 respektive 5 personer, vilka sålunda tillsammans
bedömde en persons militära värde. Kommendant och regementschef
vid kustartilleriet vore i befordringshänseende enligt reglementet
oansvariga myndigheter.
Man behövde ej genomgå många årgångar av arméns och mari¬
nens rullor för att finna, huru nära befordringsväsendet vid såväl armén
som marinen sammanhängde med lärarbefattningarna i militära ämnen
vid krigsmaktens läroanstalter, men därvid vore den stora skillnad att
vid armén vore det inbördes tävlan mellan alla officerare, vid kust¬
artilleriet vore det endast inbördes tävlan mellan 6 % av vapnets offi¬
cerare. Allt talade snarare för att låta urvalet till lärarbefattningar
ske inom hela kustartilleriet just därför att det vore en liten kår med
avseende på antalet officerare i motsats till armén, och dock hade man
slagit in på just den motsatta vägen vid kustartilleriet.
Vad skulle man t. ex. inom universitetsvärlden säga, om chefen
för ecklesiastikdepartementet utfärdade en ukas, att endast i Lund
boende personer finge söka professorsbefattningar vid universitetet i Lund.
En officer, som lyckats i tävlan med vapnets alla officerare er¬
hålla en militärlärarbefattning, torde, huru självständig han än vore,
därmed hava tryggat sina befordringsutsikter, om ej några verkligt
grava anmärkningar mot honom förefunnes. Man borde vidare betänka,
vilken sporre det vore för en ung officer att genomgå sina militära
högskolor väl, om han visste, att belöning därför stode till buds i en
framtid genom erhållande av verksamhetsfält såsom lärare.
Kaptenen Brogren hade ej haft anledning att vidröra förhållandet
i detta avseende vid flottans officerskår. Givetvis rådde emellertid där
Militieombuds mannens ämbetsberättelse.
42
330
ett liknande missförhållande i jämförelse med armén, dock betydligt
mindre än vid kustartilleriet, enär 70 % av flottans officerskår torde
hava möjlighet att söka lärarbefattningar.
sjc
På sätt i kaptenen Brogrens ovan anförda framställning utvecklats
torde för en officer betydande fördelar vara förbundna därmed, att han
får tillfälle att tjänstgöra såsom lärare vid militär undervisningsanstalt,
helst om han samtidigt erhåller vidgade möjligheter till fortsatt egen
utbildning. Givetvis stå hans intressen i detta hänseende icke alltid
väl samman med de krav. som måste uppställas med hänsyn till hans
egen tjänst; att i sådant fall de förra måste vika, därom lärer icke
kunna finnas mer än en mening. Men ställningen kan vara sådan, att
avgörandet endast gäller, huruvida inom en viss kategori den ene eller
den andre officeren skall få med den egna tjänsten förena lärarbefatt-
ning; och torde därvid något avseende kunna fästas även vid veder¬
börande officerares ovan framhållna intressen. Emellertid kan på detta
område en ytterligare konflikt tänkas nämligen mellan den egentliga
tjänstens krav och undervisningsanstaltens behov av så goda lärar-
krafter som möjligt. Här stå mot varandra två intressen, av vilka
intetdera torde kunna ur principiell synpunkt tillerkännas övervägande
giltighet. Då sålunda en medling mellan dem måste äga rum i varje
förekommande fall samt den risken ligger nära till hands, att vartdera
intresset kan komma att väl ensidigt beaktas av sin särskilda målsman,
torde det vara önskvärt, att avgörandet får ankomma på en utom och
högre stående myndighet. Ur denna synpunkt kan det ifrågasättas,
huruvida det är lämpligt att beträffande militära sökande till lärar¬
befattningar vid sjökrigsskolan och sjökrigshögskolan vederbörande
militära myndighet skall hava ensam bestämmanderätt så till vida, att
den kan vägra visst för ansökningens vidare prövning erforderligt intyg,
och om icke den ordning, som i motsvarande hänseende gäller i fråga
om lärarbefattningar vid krigsskolan, krigshögskolan, artilleri- och ingen-
jörshögskolan samt ridskolan vid Strömsholm, må vara att föredraga.
* *
*
I kaptenen Brogrens ovan återgivna framställning beröres även
den särställning, som kustartilleriet intager i fråga om ordningen för
handläggning av befordringsärenden rörande officerskåren. Framställ¬
ningen har givit anledning till flera uttalanden i pressen i detta ämne.
Härvid har anmärkts, att chefen för kustartilleriet hade en alldeles
särskilt stark befogenhet med hänsyn till den honom underlydande
officerskåren. Förslag till befordran ända upp till överstelöjtnants
grad avgåves av chefen eusam, utan att vederbörande lugements- eller
kårchefer, som dock givetvis hade större förutsättningar att lära känna
personalen, ägde någon möjlighet att göra sin uppfattning känd in¬
för Kungl. Maj:t. Härjämte ägde chefen bestämma över officerarnas
placering på regementen och kårer på några få undantag när, och
även i undantagsfallen gällde som regel, att chefen ensam avgäve för¬
slagen till kommendering. Förflyttningar mellan olika förläggnings¬
orter, vilka förflyttningar i regel medförde avsevärd utgift, anbefalldes
sålunda av chefen för kustartilleriet, under det att de beträffande all
annan militärpersonal av officers tjänsteställning anbefalldes av Kungl.
Maj:t. Såsom ett önskemål har framhållits åstadkommandet av ett
enhetligt system för befordringar och placeringar inom armén och
marinen, ägnat att tillgodose såväl försvarets som officerskårernas
berättigade intressen.
Vad kaptenen Brogren anfört därom, att kommendant och rege¬
mentschef vid kustartilleriet skulle i befordringshänseende enligt regle¬
mentet vara oansvariga myndigheter, synes icke vara fullt riktigt, så
vitt man icke fäster sig uteslutande därvid att reglementet, vad angår
befordran inom officerskåren, saknar föreskrift om skyldighet för vap¬
nets chef att inhämta yttrande av kommendant eller regementschef i
sådant ämne. Ty om — såsom i pressen uppgivits vara förhållandet
— chefen för kustartilleriet i varje förekommande befordringsfall hör
sina närmaste män inom vapnet, är det ju uppenbart, att dessa för
de yttranden, som de av sådan anledning avgiva, äro underkastade
tjänsteansvar. Tillräcklig grund för att officerare vid kustartilleriet i
fråga om befordran och placering skola stå i annan ställning än övriga
officerare är emellertid måhända icke för handen, och att likställighet
i dessa avseenden uppnås torde för dessa officerare vara ett intresse, vars
betydelse särskilt ur psykologisk synpunkt icke lärer böra underskattas.
»i#
I sammanhang med senast omhandlade förhållanden har inom
pressen även berörts andra frågor angående kustartilleriet. Sålunda
har framhållits, att det för chefen skulle vara hart när omöjligt att
erhålla den omfattande personalkännedom, som särskilt med hän¬
syn till befordringsärendena vore nödig, eftersom han komme i beröring
med truppen endast under några få och korta inspektioner. Huruvida
det uppgivna missförhållandet i just detta hänseende kan avhjälpas
genom den jämväl ifrågasatta anordningen, att chefen för kustartilleriet
332
skulle övertaga befattningen som kommendant i Vaxholm, må emellertid
lämnas därhän. Att jag likväl trott mig böra något vidröra befäls-
förhållandena vid Vaxholms fästning beror väsentligen på en annan
omständighet, nämligen att kommendantsbefattningen därstädes är
förenad med befattningarna som chef för Vaxholms kustartillerirege¬
mente och som artilleribefälhavare i Vaxholms fästning. Den erfaren¬
het jag under företagna ämbetsresor gjort om en regementschefs ordi¬
narie arbetsbörda, särskilt vad expeditionsväsendet angår, gav mig
anledning till tvekan, huruvida ens den nuvarande provisoriska kom¬
binationen av de två sistnämnda befattningarna kunde anses lämplig
med hänsyn till deras behöriga uppehållande. Jag har fördenskull av t. f.
chefen för Vaxholms kustartilleriregemente begärt upplysning angående
omfattningen av den honom såsom t. f. regementschef och t. f. artilleri¬
befälhavare i Vaxholms fästning åliggande expeditionstjänst, så ock i
vad mån de ifrågavarande göromålen inkräktade på hans övriga ålig¬
ganden. Med anledning härav har t. f. regementschefen, överstelöjt¬
nanten A. L. Törner till mig insänt
l:o) följande fyra uppgifter:
a) »Uppgift å antalet i regementsexpeditionen avd. I under åren
1914 och 1915 handlagda ärenden.
|
År 1914
|
År 1915
|
Diarieförda.
|
|
|
Ankommande skrivelser............................
|
4,375
|
4,581
|
» » , hemliga..................
|
163
|
227
|
J Rekryteringsärenden .................................
|
395
|
311 |
|
j Krigsrättsärenden......................................
|
93
|
100
|
j Ärenden rörande värnpliktiges 1'amiljeunder-
|
|
|
stöd från pensionsstyrelsen.....................
|
676
|
386
|
Avgående skrivelser ................................
|
1,558
|
1,445
|
» » , hemliga .....................
|
170
|
94
|
Ärenden rörande värnpliktiges familjeunder-
|
|
|
stöd till pensionsstyrelsen .....................
|
38
|
16
|
Summa
|
7,468
|
7,160
|
Ej diarieförda.
Regementsorder, tjänstemeddelanden, rekvisitioner å båtar m. m.,
straffresolutioner till ett sammanlagt antal av omkring 1,200 per år.
Vaxholm den 19 februari 1916.
E. Engström.
Regementskvartermlistare.»
333
b) »Uppgift å antalet å regementsexpeditionen, avd. II under
åren 1914 och 1915 handlagda ärenden:
|
År 1014
st.
|
År 1915
st.
|
Ankomna skrivelser....................................
|
966
|
1,274
|
Avgående skrivelser ...............................
|
478
|
471
|
Undersökningsmål ...................................
|
500
|
845
|
Rekvisitioner................................. omkring
|
1,500
|
1,500
|
Diverse smärre ärenden..............................
|
1,000
|
1,000
|
Summa
|
4,444
|
5,090
|
Vaxholm den 22 februari 1916.
Victor Carlson
Regementsintendent.»
c) »Uppgift å under år 1914 och 1915 å tygexpeditionen hand¬
lagda ärenden:
1
1
1
|
År 1914
|
År 1915
1
|
i Ankommande ärenden, diarieförda .................................
|
590
|
605
|
» » ' , »i hemliga.....................
|
82
|
86
|
i Avgående1 » , » .................................
|
904
|
724
|
» » , » , hemliga.....................
|
48
|
44
|
Resolutioner å undersökningsprotokoll och besiktnings-
|
'
|
!
|
instrument...............................................
|
371
ej diarieförda
1,200
|
385
684
1,119
|
Arbetsorder, skriftliga .....................................
|
Upphandlings- (utlämnings-) order till materialförrådet ...
|
Uppbördsorder jämte annoteringar.................................
|
870
|
825
|
Prövade anbud, skriftliga............................................
|
166
|
101
|
! Resolutioner angående utlämning av inventarier ... omkr.
|
jkan ej angivas på
grund av mobili-
|
1
1,000
|
|
1 seringen
|
|
Attesterade räkningar......................................... »
|
300
|
300 |
|
Summa
|
|
5,873
|
Vaxholm den 10 februari 1916.
Hans Malmberg.»
1 Härav flera omfattande ärenden så att konceptboken utgör omkring 1,000 maskinskrivna
sidor för år 1914 och omkring 900 för år 1915.
334
d) »Ungefärlig uppgift å under år 1914 och 1915 å tygintenden¬
tens expedition handlagda ärenden.
|
År 1914
|
År 1915
|
Avgående skriftliga rekvisitioner till leverantörer..................
|
1,500
|
1,122
|
Utlämningar på grund av rekvisitioner1..............................
|
1,200
|
1,119
|
Antal uppdebiterade inkomstverifikationer 1 ......................
|
870
|
825
|
j Granskade räkningar från tygexpeditionen (även från tyg-
|
|
|
mästaren)...................................................................
|
2,000
|
2,000
|
Avslutade kontrakt angående upphandling för malerialförrådet
|
27
|
19
|
! Antal omförda rekvisitioner från materialuppbörderna .........
|
850
|
832
|
i Handlagda handlingar angående inventarieförrådet..............
|
101
|
42
|
Avgående skriftliga rekvisitioner till varvscheferna i Stock-
|
|
|
holm och Karlskrona ...................................................
|
56
|
70
|
Summa ärenden
|
6,604
|
6,029
|
Vaxholm den 10 februari 1916.
G. Hammarberg.
Tygintendent.»
2: o) Särskilda utredningar angående expeditionstjänsten vid Vax¬
holms kustartilleriregemente och tygförvaltningen i Vaxholms fästning
i jämförelse med motsvarande förhållanden vid Karlskrona kustartilleri¬
regemente och Karlskrona fästning, vilka utredningar innefattades i
nedan intagna tre promemorior.
e) »V. P. M.
Beordrad angiva de omständigheter, som synas föranleda, att
expeditionsgöromålen å regementsexpeditionen avd. I vid Kungl. Vax¬
holms kustartilleriregemente äro mera omfattande än de vid Kungl. Karls¬
krona kustartilleriregemente, får jag härmed vördsamt anföra följande:
Av nedanstående tabell framgår personalstyrkorna vid Kungl. Vax¬
holms och Kungl. Karlskrona kustartilleriregementen.
Äro inräknade i tygmästare^ uppgifter.
335
|
Antal personer
|
|
Vaxholms
|
Karlskrona
|
|
regemente
|
regemente |
|
En årsklass värnpliktiga1 enligt g. o. nr 1/1916 (lantför-
|
|
l
|
svarets), vapenföra.........................................................
|
559
|
280
|
icke vapenföra ................................................
|
211
|
153
|
Stampersonal enligt stat* 3, officerare....................................
|
68
|
43
|
underofficerare ...........................
|
101
|
69
|
manskap...................................
|
716
|
446
|
Summa personal
|
1,655
|
991
|
Då således personalstyrkan vid Vaxholms regemente överstiger
Karlskrona regementes med i regel 664 man — under förutsättning
att en årsklass värnpliktiga är inkallad till tjänstgöring — så torde
därav följa, att de expeditionsgöromål, som beröra denna personal,
såsom redovisning, kommenderingar, värnpliktsärenden m. m. givetvis
måste vara mera omfattande vid det förstnämnda regementet än vid
det sistnämnda.
Vaxholm den 24 februari 1916.
R. Engström
Regementskvartermästare.»
1 Fårösunds kustartilleridetachement ej medräknat.
3 » » medräknat.
336
f) >V. P. M.
De omständigheter, vilka förorsaka, att antalet expedierade ärenden
vid Kungl. Vaxholms kustartilleriregemente överstiger det vid Kungl.
Karlskrona kustartilleriregemente expedierade torde beträffande rege¬
mentsexpeditionen, avd. II, vara följande:
|
Vaxholms kustartilleriregemente
|
Karlskrona kustartilleriregemente
|
1.
|
Förutom huvudstyrkan finnas Fårösunds
detachement och en i Stockholm detacherad
avdelning.
|
Ingen motsvarighet förefinnes.
1
|
2.
|
10 kompanier finnas.
|
8 kompanier finnas.
|
3.
|
Regementets huvudsakliga numerär är för¬
lagd till platser, betydligt avlägsna från rege¬
mentschefens ämbetslokal, varav följer ett
ökat antal skriftliga expeditioner.
|
Regementets huvudsakliga numerär är för-1
lagd till samma plats som regementschefen,
varför många ärenden kunna muntligen av¬
göras.
|
4.
|
För anskaffning av beklädnad, för för¬
läggning och matinrättningar erforderlig
materiel ävensom diverse materialutredning,
som ej ur att hänföra till sådan, som på
rekvisition kan erhållas från fästningens
materialförråd, måste en mängd leverans¬
avtal träffas dels genom kungörelse dels
under hund.
|
För dylik anskaffning tarvas färre avtal
emedan regementet för fyllandet av sina be¬
hov kan hänvända sig till den närbelägna
stationen och varvet, där upphandlingen
verkställes av särskild förvaltningsdirektion
och av varvschefen.
|
5.
|
Ärenden, soin röra sjukvården, äro talrika,
emedan sjukvårdsanstalter finnas dels å
Vaxholms fort dels vid Oscar Fredriksborg
dels ock allmänna garnisonssjukhuseti Stock¬
holm användes, till vilket sjukhus sådana
patienter remitteras, som ej lämpligen kunna
vårdas å regementets sjukhus.
Vaxholm den 22 februari 1916.
|
Sjukhusvården bestrides nästan uteslii-1
tande å flottans sjukhus i Karlskrona.
•
|
Victor Carlson
Regementsintendent.»
337
g) »V. P. M.
Beordrad avgiva yttrande angående de omständigheter, som synas
föranleda, att den arbetsbörda, som påvilar tygförvaltningen i Vaxholms
fästning blir större än motsvarande i Karlskrona fästning, får jag vörd¬
samt framhålla följande:
1. Artilleri-, min- och maskinuppbörderna i fästningens inven-
tarieförråd samt artilleri- och minammunitionsuppbörderna i material¬
förrådet äro större i Vaxholms än i Karlskrona fästning.
2. Torped- och torpedammunitionsuppbörderna samt ballongfar¬
tyget och ballongparken sakna motsvarighet i Karlskrona.
3. Vaxholms fästning, som alltså redan nu omfattar mera materiel
än Karlskrona, skall enligt beslut av 1914 års andra riksdag även ut¬
vecklas starkare och denna utveckling är i flera avseenden redan på¬
börjad.
4. Tygverkstäderna och laboratoriet för tillverkning av ammuni¬
tion — vilket senare är utan motsvarighet vad kustartilleriet beträffar
i Karlskrona — hava nått en större utveckling, vilken delvis framtvingats
genom det större avståndet till flottans varv i Stockholm samt detta
varvs mindre tillgångar, jämfört med Karlskrona varvs.
5. Genom tygförvaltningens försorg tillhandahålles, repareras och
ersättes i huvudsak all den materiel, som användes i Vaxholms kust¬
artilleriregementes övningar och detta regemente är större än Karls¬
krona kustartilleriregemente.
6. Under sommaren lånas från flottan mera båtmateriel för
Vaxholms kustartilleriregementes övningar än för Karlskronas, och
denna materiel handhaves delvis av tygförvaltningen.
7. Tygförvaltningen i Vaxholms fästning omfattar jämväl för¬
valtningen för Hörningholms fästning och Norrlands mineringsavdelning,
vilka sakna lokala myndigheter.
Vaxholms fästning den 23 februari 1916.
Hans Malmberg
Tygmästare.
samt 3:o) ett utdrag av chefens för Vaxholms kustartillerirege¬
mente årsrapport för övningsåret 1914—1915 till chefen för kust¬
artilleriet, vilket utdrag beträffande utbildningen i allmänhet innehöll
följande:
Sannolikt inkräktade expeditionsgöromål och ekonomiska ange¬
lägenheter icke vid något annat vapenslag så på trupptjänsten som
Militieombudsmannens åmbetsberäitelse. 43
338
vid kustartilleriet. En följd härav bleve, att truppens militära duglig¬
het icke alltid komme att stå på den nivå, som man på grund av
tjänstgöringstidens längd skulle kunna förmoda. En ändring till det
bättre härutinnan komme givetvis att äga rum i den mån befälstill-
gången vid regementet växte.
T. f. regementschefen ansåge sig böra i detta sammanhang fram¬
hålla olägenheten av att regementschefens och artilleribefälhavarens
åligganden vore förenade. Artilleribefälhavaren vore nämligen redan
nu så överhopad med arbete, att enbart detta mer än väl toge en
mans tid och krafter helt i anspråk. Sannolikt komme också detta
arbete att än ytterligare ökas i samband med den nya artillerimateri-
elens anskaffning m. m. Då nu regementschefen enligt It. M. III, § 167,
vore ansvarig för regementets krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt,
vore det givetvis nödvändigt, att han finge tillfälle att i så stor ut¬
sträckning som möjligt närvara vid truppens övningar för att tillse,
att desamma bedreves på ett ändamålsenligt och tillfredsställande sätt.
Detta kunde emellertid icke nu äga rum i tillräcklig utsträckning, då,
såsom nämnts, göromålen som artilleribefälhavare i hög grad lade beslag
på den tillgängliga tiden. Om befattningarna således skulle förenas,
torde en given följd härav bliva, att skötandet av den ena bleve i viss
mån tillbakasatt, och på grund av befattningarnas karaktär torde detta
utan tvivel bliva regementschefsbefattningen. T. f. regementschefen
framhölle därför såsom sin åsikt, att de båda nämnda befattningarna
borde bestridas av särskilda personer, därest det skulle bliva möjligt
att sköta befattningarna på ett tillfredsställande sätt.
* *
*
De av t. f. regementschefen sålunda överlämnade uppgifter ut¬
visa, att vid regementsexpeditionens båda avdelningar antalet ärenden,
de ej diarieförda inberäknade, utgjort år 1914 omkring 13,112 och år
1915 omkring 13,750. Beträffande tygmästarens och tygintendentens
expeditioner saknas fullständiga uppgifter för år 1914; de delvis på
approximativa beräkningar grundade uppgifterna för år 1915 angiva,
efter avdrag för påvisade dubbelföringar, antalet ärenden å dessa expe¬
ditioner till sammanlagt 10,958. Den officer, som haft att bestrida
befattningarna såsom t. f. regementschef och t. f. artilleribefälhavare,
skulle sålunda i denna sin dubbla egenskap haft att år 1915 taga be¬
fattning med icke mindre än omkring 24,708 ärenden.
339
Givetvis kunna de lämnade uppgifterna ur flera synpunkter för¬
anleda kritik. Att en betydande del av det uppgivna antalet ärenden
krävt allenast ringa expeditionsarbete för t. f. regementschefen resp.
t. f. artilleribefälhavaren måste väl anses självfallet. Och att beräkna
varje ankommande eller avgående skrivelse såsom ett särskilt ärende
lärer icke vara riktigt, då ju som oftast flera skrivelser växlas angå¬
ende samma sak. Men även med skäligt beaktande av dylika anmärk¬
ningar torde man icke kunna undgå att finna de anförda siffrorna giva
stöd för den farhåga, som även tagit sig uttryck i t. f. regements¬
chefens ovan återgivna uttalande i en rapport till chefen för kustartil¬
leriet, nämligen att kombinationen av regementschefs- och artilleribefäl-
havarbefattningarna icke medgiver regementschefen att ägna nödig
tillsyn åt truppens övningar.
*
*
*
Då kaptenen Brogren med sin i det föregående återgivna fram¬
ställning vände sig till militieombudsmannen, utgick måhända kaptenen
från det antagande, att militieombudsmannen skulle kunna genom
remiss till särskilda myndigheter införskaffa vidare utredning. Någon
åtgärd i sådant syfte har jag emellertid ansett mig icke böra vidtaga,
särskilt därför att jag tvekat om militieombudsmannens befogenhet att
infordra yttranden av alla de myndigheter, som tilläventyrs kunde böra
höras i frågan om utsträckt rätt för officerare vid kustartilleriet att
söka lärarbefattningar. Vad angår en av dessa myndigheter — sjö-
krigsskolekommissionen — synes nämligen gälla, att den har att av¬
giva yttrande endast då så av Konungen i kommandoväg bestämmes.
Beträffande de andra frågor, som berörts här ovan, föreligger väl icke
samma förhållande, men då av flera skäl synts mig antagligt att de
åtminstone till en del komma att prövas i sammanhang med den först¬
nämnda frågan, har jag icke heller rörande dessa övriga frågor funnit
mig böra infordra några yttranden. Såsom jag i det föregående be¬
träffande de särskilda frågorna framhållit, har jag emellertid i ärendets
nuvarande skick trott skäl föreligga, som tala för ändring av gällande
bestämmelser; och får jag därför, med stöd av 16 § i den för riks¬
dagens militieombudsman gällande instruktion anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Maj:t må finna om¬
ständigheterna föranleda. >
840
15. Skrivelse till Konung-en angående orten för avtjänande av straffarbete
eller fängelse, ådömt till flottan hörande personal.
I detta ämne har militieombudsmannen den 9 mars 1916 till
Konungen avlåtit en så lydande skrivelse:
»Den av Eders Kungl. Maj:t den 17 december 1915 utfärdade för¬
ordning om vad som bör iakttagas vid tillämpningen av vissa till krigs-
lagstiftningen hörande bestämmelser (militär bestraffningsförordning)
stadgar i § 29, att krigsman, som blivit dömd till straffarbete, som
enligt strafflagen för krigsmakten bör verkställas i militärhäkte, skall,
då för ändamålet avsett militärhäkte, där straffet kan på föreskrivet
sätt verkställas, icke är inrättat för ifrågavarande avdelning av krigs¬
makten, undergå straffet i allmän straffinrättning. Beträffande fängelse¬
straff, som enligt strafflagen för krigsmakten bör verkställas i militär¬
häkte, stadgar § 30 i berörda förordning, att den straffskyldige, om
för ändamålet särskilt avsett militärhäkte icke är inrättat för ifråga¬
varande avdelning av krigsmakten, skall undergå straffet i det häkte,
som eljest finnes vid vederbörande truppförband, skola, fästning, garnison,
station eller annan avdelning av krigsmakten, som den straffskyldige
tillhör; att, om den straffskyldige tjänstgör ombord å fartyg, han i fall,
som nu sagts, bör undergå straffet i militärhäkte vid någon av flottans
stationer; samt att, om till följd därav att straffet icke kan på före¬
skrivet sätt verkställas i det ifrågavarande häktet eller på grund av
bristande utrymme eller annan orsak hinder möter för straffets verk¬
ställande i sådant häkte, som förut nämnts, straffet skall avtjänas i
allmän straffinrättning.
Yad flottan angår finnes vid dess station i Stockholm ett mindre
häkte, där fängelsestraff av kort varaktighet undantagsvis verkställts,
men som för övrigt uteslutande användes för avtjänande av disciplin¬
straff. Militärhäktet vid flottans station i Karlskrona torde däremot
vara av sådan beskaffenhet, att frihetsstraff kunna där verkställas i
större utsträckning. Om förhållandena vid sistnämnda militärhäkte har
emellertid stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona i ett
till mig avgivet utlåtande anfört, att på grund av det sedan längre
tid tillbaka rådande mobiliseringstillståndet vid stationen och det därav
föranledda stora antalet arrestanter flottans militärhäkte varit så starkt
anlitat för avtjänande av disciplinstraff, att utrymme saknats för att
därstädes även verkställa fängelsestraff, vadan till dylikt straff eller
341
straffarbete dömda militärpersoner överlämnats till Eders Kungl. Maj:ts
befall ningshavande i länet för straffens befordrande till verkställighet i
straffängelset.
Bestämmelserna att straffarbete eller fängelse, som enligt straff¬
lagen för krigsmakten borde verkställas i militärhäkte, under vissa
förutsättningar skall verkställas i allmän straffinrättning, torde, åtmin¬
stone i fråga om fängelsestraff, kunna och möjligen även böra tolkas
så, att den straffskyldige skall överlämnas till allmän straffinrättning
först sedan det beträffande honom konstaterats, att straffet icke kan
avtjänas i militärhäkte. Av yttranden, fogade vid stationsbefälhavarens
vid flottans station i Karlskrona förenämnda utlåtande, och jämväl av
en till mig inkommen klagoskrift har jag även funnit, att i särskilda
fall menige, hörande till Göteborgs- eller Öresundsavdelningen av flottan,
översänts till Karlskrona för att i därvarande militärhäkte avtjäna
ådömt fängelsestraff, som dock icke kunnat där verkställas. Detta
förfaringssätt har givetvis medfört avsevärd transportkostnad, som kunnat
inbesparas i händelse straffet — med hänsyn till bristande utrymme i
nämnda militärhäkte — fått avtjänas i allmän straffinrättning närmast
den ort, där det varit lämpligast att avpollettera den straffskyldige,
och i det fall, som avses i den omförmälda klagoskriften, skulle genom
en sådan anordning även vunnits, att en tid av två dagar, som åtgått
för transport från Göteborg över Jönköping till Karlskrona av två
värnpliktiga, vilka för närvarande å straffängelset i Karlskrona avtjäna
dem av krigsdomstol ådömt fängelsestraff, fått beräknas såsom strafftid.
Då det bristande utrymmet i militärhäktet vid flottans station i
Karlskrona icke kan anses betingat av rent tillfälliga förhållanden och
annat frihetsstraff än arrest i regel icke lärer kunna verkställas i militär¬
häktet vid flottans station i Stockholm, kan det måhända förtjäna att
tagas i övervägande, huruvida icke föreskrift borde utfärdas att för
avtjänande av straffarbete eller fängelse i allmän straffinrättning straff¬
skyldig, som tjänstgör ombord å fartyg, tillsvidare skall utan hinder
av bestämmelserna i §§ 29 och 30 i 1915 års militärbestraffningsför-
ordning överlämnas till vederbörande civil myndighet i ort, där av-
pollettering lämpligen kan äga rum; och har jag därför, med stöd av
16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktion, trott
mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t till det av¬
seende, Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föranleda.»
342
16. Skrivelse till Konungen angående innehållet av krigsdomares
diarium m. m.
I detta ämne har militieombudsmannen den 31 oktober 1916 till
Konungen avlåtit en skrivelse av denna lydelse:
> Enligt § 1 i den av Eders Kungl. Maj:t den 23 juli 1915 ut¬
färdade instruktion för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler åligger
krigsdomare bland annat att föra anteckningar enligt fastställt formulär
angående de framställningar om hållande av krigsrätt, som till honom
inkommit, samt i anledning därav vidtaga åtgärder. Formulär för
sådant diarium fastställdes därefter av Eders Kungl. Maj:t genom sär¬
skild kungörelse den 31 december 1915, och visas av några exempel i
det kungörelsen bifogade formuläret, huru diariet skall föras. Däremot
synes någon bestämmelse icke hava meddelats i syfte att möjliggöra
en fortlöpande granskning av krigsdomarnas diarier. Sålunda saknas
föreskrifter motsvarande stadgandet i 137 § skiftesstadgan om insän¬
dande till justitiekanslersämbetet av ordförandes i ägodelningsrätt dagbok
och i 9 § utsökningslagen om insändande till överexekutor av krono¬
fogdes och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål. Och av det sätt, varpå
exemplen i det fastställda formuläret blivit valda, lärer följa, att vissa
förhållanden av intresse vid en granskning av diariet icke varda däri
antecknade. I detta avseende må särskilt framhållas, hurusom av krigs-
domarens diarium icke framgår, huruvida tilltalad är häktad eller
intagen i förvarsarrest, i vilka fall enligt 15 § i lagen om krigsdom-
stolar m. m. krigsrättens sammanträde skall utsättas att äga rum sist
inom åtta dagar från den dag, då krigsdomaren erhållit underrättelse
om åtalet. Vidare synes § 2 i förenämnda nådiga instruktion, jämförd
med 189 § strafflagen för krigsmakten, giva vid handen, att krigsrätten
i visst fall bör sammanträda redan inom fyra dagar, nämligen då befäl¬
havaren vid påkallande av krigsrättens sammanträde framhållit målets
brådskande beskaffenhet, men då en framställning av sådant innehåll
skett, erhåller anteckningen om målet i krigsdomarens diarium icke en
däremot svarande avfattning.
Utan att krigsdomarnas diarier insändas till någon central myn¬
dighet kan emellertid en granskning av dem äga rum vid justitie-
kanslerns och militieombudsmannens tid efter annan återkommande
besök. Vid en dylik granskning kan, om krigsrättsprotokollen sam¬
tidigt äro tillgängliga, genom jämförelse med dessa protokoll visserligen
343
efterses, huruvida anmälda mål företagits till handläggning inom tid som
vederbort, men med hänsyn till krigsrättsmålens mängd torde en sålunda
anordnad granskning av diarierna bliva allt för tidsödande. Då lika
fullt en kontroll i nämnda hänseende torde vara lämplig, vill det synas
som borde krigsdomare vara skyldig att i diariet anteckna sådana för¬
hållanden som att tilltalad är häktad eller intagen i förvarsarrest; att
tilltalad, som varit häktad eller intagen i förvarsarrest, blivit av rätten
ställd på fri fot; att tilltalad, som fått vara på fri fot, av rätten för¬
klarats skyldig att träda i häkte; samt att befälhavare framhållit
brådskande beskaffenhet av anmält mål. För att anteckning att till¬
talad är häktad eller intagen i förvarsarrest i förekommande fall skall
kunna äga rum redan då målet införes i diariet synes vidare vara
nödigt att befälhavare, i händelse den, som skall rannsakas vid krigs¬
rätt, är häktad eller intagen i förvarsarrest, meddelar krigsdomaren
detta i remissen eller genom en vartdera fallet motsvarande påstämp-
ling av remisshandlingen.
Med anledning av bestämmelserna i 16 § av den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktion har jag ansett mig böra anmäla
detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t.»
17. Skrivelse till Konungen angående inrättande av särskild krigsrätt för
avdelning av Första eller Andra livgrenadjärregementet, som är förlagd
vid militärskolan i Norrköping.
Härom har militieombudsmannen den 13 november 1916 till
Konungen avlåtit en så lydande skrivelse:
»Vid .inspektion den 14 juni 1916 av den till militärskolan i
Norrköping då förlagda avdelning av Andra livgrenadjärregementet
inhämtade jag, hurusom chefen för nämnda militärskola icke ägde
bestraffningsrätt i disciplinmål. Tidigare hade skolchefen haft sådan
rätt, enär förläggningen ansetts såsom detacherad trupp, men vid början
av innevarande år hade chefen för bemälda regemente förklarat, att
förläggningen icke skulle anses detacherad. Anledningen till regements¬
chefens åtgärd härutinnan kan icke antagas hava varit någon annan
än den, att, enligt grunderna i nu gällande strafflag för krigsmakten,
rätt att ålägga disciplinär bestraffning icke synes böra tillkomma befäl¬
havare för militärförläggning av stadigvarande egenskap, med mindre
han äger tillfälle att rådföra sig med auditör, men att chefen för den
avdelning av Första eller Andra livgrenadjärregementet, som på grund
344
av nådiga brevet den 10 juli 1891 förlägges till militäretablissementet i
Norrköping, icke bar biträde av auditör på platsen.
Den auditör, som förordnats att tjänstgöra vid förenämnda två
regementen och Östgöta trängkår, skall enligt nådiga brevet den 23 juli
1915 hava sin bostad i Linköping. Måhända kan han utan hinder
därav vara skyldig biträda chef för eventuellt detacherad avdelning av
något av nämnda truppförband med förläggning i Norrköping; audi-
tören skulle då enligt § 26 i gällande instruktion äga uppbära rese¬
kostnads- och traktamentsersättning. En sådan tjänstgöring skulle
emellertid, då den att döma av det ringa auditörsarvodet icke lärer
hava tagits i beräkning vid bestämmandet av auditörens löneförmåner,
kunna bliva oskäligt betungande för honom, vartill kommer att an¬
litandet av en i Linköping bosatt auditör vid handläggning av disci¬
plinmål vid militärskolan i Norrköping väl skulle föranleda avsevärd
tidsutdräkt.
För närvarande utövas den disciplinära bestraffningsrätten vid
militärskolan sålunda, att, sedan förhör hållits av skolchefen, protokollet
över förhöret insändes till regementschefen, som förordnar i ärendet
efter auditörens hörande. Regementschefen är härvid praktiskt taget
hindrad att, i händelse av behov, hålla supplerande förhör eller med¬
dela sig med den, som hållit förhöret vid skolan, innan regementschefen
fattar sitt beslut. Olägenheten av den nuvarande ordningen framträder
särskilt under tid, då vederbörande regemente med dess expedition är
förlagt till Malmslätt, medan auditören bor i Linköping, men även när
regementsexpeditionen är förlagd till Linköping är det helt visst förenat
med för stor omgång och — enligt vad ovan framhållits — även i
övrigt mindre lämpligt, att regementschefen har att i Linköping pröva
disciplinmål från militärskolan i Norrköping.
För att kunna bereda chefen för militärskolan i Norrköping biträde
av auditör — varefter förläggningen rimligtvis kommer att åter för¬
klaras vara att anse såsom detacherad trupp — torde annan utväg
icke lämpligen kunna anlitas än inrättandet av särskild krigsrätt för
den avdelning av Första eller Andra livgrenadjärregementet, som för¬
lägges i militäretablissementet i Norrköping. Enligt nådigt brev den
17 december 1915 inrättades särskild krigsrätt för den i Yarberg för¬
lagda avdelningen av Kronobergs regemente ändå att förläggningen
torde varit av rätt tillfällig art. Mera jämförligt med det ifråga¬
varande fallet torde vara inrättandet av särskild krigsrätt i Landskrona
för därvarande avdelning av Skånska husarregementet, vilken sistnämnda
krigsrätt likaledes tillkommit enligt nådigt brev den 17 december 1915.
Framhållas må, att avståndet från Landskrona till Hälsingborg, där
Skånska husarregementets huvudstyrka är förlagd, något understiger
avståndet mellan Norrköping och Linköping. Då nu särskild krigsrätt
är inrättad för de för neutralitetsförsvaret avsedda avdelningar av armén
inom II. arméfördelningens inskrivningsområden, kunde måhända, i
händelse en sådan inrättas vid militärskolan i Norrköping, därjämte
förordnas att sistnämnda avdelningar av armén i stället skola lyda under
denna krigsrätt. Vid den ifrågasatta nya krigsrätten kunde sannolikt
krigsdomaren vid Första och Andra livgrenadjärregementenas samt
Östgöta trängkårs krigsrätter tjänstgöra i enahanda egenskap; och för
auditörsbefattningen torde utan svårighet kunna erhållas en i Norr¬
köping bosatt behörig person.
Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t.>
18. Skrivelse till Konungen angående understöd till åtskilliga
värnpliktigas familjer.
I detta ämne har militieombudsmannen den 14 november 1916
till Konungen avlåtit en så lydande skrivelse:
»I särskilda till riksdagens militieombudsman insända skrifter hava
landstormsmännen nr 516 27/1902 K. R. Kindblom, nr 90 54/1900 J. K.
Karlsson, nr 229 54/1900 E. E. Johansson och nr 356 54/1900 P. G. Wester-
holm, samtliga tillhörande Östergötlands östra inskrivningsområde, anhållit
om militieombudsmannens bistånd för utbekommande av understöd åt
sökandenas familjer för tid, då sökandena fullgjort militärtjänstgöring. Till
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län ställda ansök¬
ningar om understöd i dessa fall hava varit insända till chefen för Andra
livgrenadjärregementet men från regementsexpeditionen återställts med
förständigande att ansökningshandlingarna, såsom för sent inkomna till
expeditionen, författningsenligt icke kunde upptagas till behandling.
Kindblom har anfört, att han icke blivit underrättad, när hans
ansökan om familjeunderstöd senast skulle komma regementet tillhanda,
och att han icke kunnat söka förrän han fått inkallelseorder till land-
stormskaderövning, vilken order icke kommit honom tillhanda förrän
omkring 8 dagar före inställelsedagen.
Uti infordrat yttrande har chefen för Andra livgrenadjärrege¬
mentet meddelat, att den tjänstgöring, till vilken Kindblom i egenskap
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 44
346
av landstormsman varit inkallad, utgjoifls av dels en landstormskader-
övning jämlikt lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att deltaga i
kaderövning vid landstormen och nådigt brev den 21 juni 1916, vilken
övning vid regementet pågått i 10 dagar från och med den 27 juli,
samt dels en landstormsövning enligt § 36 värnpliktslagen under 5
dagar med inryckning den 7 augusti samt utryckning den 13 i samma
månad; Och har regementschefen, under hänvisning till § 3 i först¬
nämnda lag samt § 3 i förordningen den 10 juni 1912 angående till¬
ämpning av förordningen den 1 juni 1912 om understöd i vissa fall
åt värnpliktigs hustru och barn, därjämte anfört, att Kindbloms ansök¬
ning, varå fattigvårdsdirektörens i Norrköping påskrift verkställts först
den 17 augusti eller således efter Kindbloms hemförlovning, följaktligen
inkommit för sent för att kunna bifallas, samt att stadgande ej före-
funnes att vederbörande rullförings- eller landstormsbefälhavare vid
varje inkallelse av värnpliktig skulle fästa dennes uppmärksamhet på
möjligheten att utfå familjeunderstöd, och att sådan åtgärd i allmänhet
icke heller ägt rum.
Kindblom har därefter uti avgivna påminnelser sökt göra gällande,
att fattigvårdsdirektören i Norrköping, till vilken ansökningen inkommit
den 2 augusti, bure ansvaret för, att ansökningen icke blivit i rätt tid
insänd till regementschefen. I detta hänseende har Kindblom åberopat
ett intyg av fattigvårdsdirektören Carl Landström av innehåll att en
ansökan om familjeunderstöd för Kindblom i början av augusti månad
inkommit till fattigvårdsbyrån i Norrköping för fattigvårdsdirektörens
påskrift men utan något som angav att handlingen skulle vidarebefor¬
dras, varför densamma fått ligga i avvaktan på att den skulle efter¬
höras av någon anhörig till sökanden såsom brukligt varit och vore i
lika fall; att då sedermera på samma sätt inkommit flera sådana ansök¬
ningshandlingar, samt upplysning, vart handlingarna skulle sändas, för¬
gäves sökts hos pastorsexpeditionen, rullföringsexpeditionen tillfrågats
om saken; samt att denna expedition meddelat, att handlingarna finge
sändas dit, vilket ock genast skett.
Karlsson har anfört, att landstormsmannen nr 100 27/1902 Nilsson
tre veckor före utryckningsdagen av befälhavaren för landstormsområdet
nr 27 a erhållit den upplysningen att ansökningen om familjeunderstöd
kunde göras efter ankomsten till Malmslätt, samt att Karlsson, som
rättat sig efter nämnda upplysning, förty ansåge sig berättigad till
utfående av familjeunderstöd.
Karlsson synes icke hava deltagit i kaderövning utan endast i
landstormsövning.
347
Regementschefen har därefter uti infordrat yttrande hänvisat till
vad han anfört i fråga om Kindbloms ansökan samt bifogat ett
yttrande av landstormsområdesbefälhavaren, överstelöjtnanten C. W.
Lokrantz. I detta yttrande anföres, att landstormsmanneri Nilsson
någon tid före landstormsövningens början sökt överstelöjtnanten för
att förhöra sig angående eventuellt utgående familjeunderstöd till land-
stormsmännen under kommande landstormsövning. Såvitt överste¬
löjtnanten kunde erinra sig gällde frågan endast, huruvida familje¬
understöd komme att utgå eller icke, och i förra fallet, av vem det
skulle utbetalas. Det vore möjligt, att överstelöjtnantens svar formu¬
lerats så, att Nilsson därav fått den uppfattningen, som angåves i
Karlssons klagoskrift, detta så mycket mera som överstelöjtnanten då
och ända till dess han kom till Malmen den 12 augusti levde i den
tron, att landstormsmännens ansökningar om familjeunderstöd skulle
behandlas på samma sätt som ansökningar från de värnpliktiga, vilka
vore beordrade till de överstelöjtnanten underställda trupperna, eller
sålunda att ansökningarna skulle ingivas efter inryckningen till tjänst¬
göring och utbetalas av regementets kassaförvaltning.
Johansson nämner i sin hit insända skrift, att han varit inkallad
till landstormsövning; någon omständighet till förklaring att hans
ansökan om familjeunderstöd icke inkommit inom tid, som avses i § 3
av förordningen den 10 juni 1912, har han icke uppgivit.
Westerholm, vilken likaledes uppgivit sig hava varit inkallad till
landstormsövning, har dels åberopat vad Kindblom anfört dels ock
förklarat, att han icke vore orsak till att hans ansökan om familje¬
understöd blivit försenad. Hur och när sådant understöd skulle sökas,
hade icke på något sätt tillkännagivits förrän på kvällen den 8 augusti
då chefen för 2. landstormskompaniet tillkännagivit, att, för den
händelse någon ville söka familjeunderstöd, formulär funnes på kompaniet.
Jämväl beträffande Johanssons och Westerholms ansökningar har
chefen för Andra livgrenadjärregementet uti infordrade yttranden åberopat
vad han anfört i anledning av Kindbloms skrift. I
I en den 21 september 1916 hit inkommen skrift har värnpliktige
nr 240 13/1911 Elowsson, under uppgift att han fullgjorde 25 dagars
reservtruppövning vid Wendes artilleriregemente — framhållit att be¬
träffande familjeunderstöd upplysts, att ansökan därom skulle varit
inlämnad förut; varest den skulle varit inlämnad hade man emellertid
icke vetat. Detta hade varit en stor missräkning för dem, som hade
familj och hyst den uppfattningen, att man skulle på respektive batterier
348
göra ansökan om familjeunderstöd i likhet med vad som skett under
mobiliseringarna. I kungörelserna angående inryckningen hade icke
funnits angivet, huru understöd skulle sökas.
Vidare hava värnpliktige nr 390 21/1908 K. Vinblad och nr 646
2/1914 E. H. Bergh i skrivelse den 7 oktober 1916 påkallat militie-
ombudsmannens hjälp för utfående av familjeunderstöd för tiden den
18 september—den 14 oktober, varunder de fullgjorde reservtruppövning
vid Wendes artilleriregemente; Och hava de uppgivit, att 4e ingivit
ansökningar om sådant understöd; att regementschefen emellertid icke
velat tillstyrka deras ansökningar i vidare mån än så vitt anginge
tiden från och med den dag, då de inlämnats, men att viss tid för
inlämnandet ej varit kungjord vid regementet.
Uti infordrat yttrande över sist återgivna framställningar har
chefen för bemälda artilleriregemente erinrat, att inkallelse till tjänst¬
göring skedde av rullföringsbefälhavaren och ej genom regementschefen,
vadan regementschefen alltså ej visste (namnligen), vilka komme i tjänst
vid olika tider. Att regementschefen ej hade skyldighet att vidtaga
åtgärder för att upplysa de värnpliktiga före inryckningen till tjänst
angående sättet för understöds sökande vore därför naturligt. Rege¬
mentschefen hade emellertid å regementsorder anbefallt, att värnpliktiga
efter sitt inträde i tjänst vid regementet skulle av batterichef eller
batteriadjutant bliva underrättade om hithörande saker, och att så
skedde framginge även av ett bifogat yttrande från batteriadjutanten
vid 12. batteriet. Regementschefen tilläde, att det syntes honom vara
synnerligen önskvärt att så ordnades, att rullföringsbefälhavarna hade
sig ålagt att uti inkallelsekungörelse även införa lämpligt utdrag ur
förordningen angående familjeunderstöd.
Med anledning av en utav värnpliktige nr 448 64/1912 Olof Bern¬
hard Lagergren från S:t Ibbs socken till chefen för Göta ingenjörkår
ingiven och sedermera till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i
Malmöhus län översänd ansökning om familjeunderstöd enligt förord¬
ningen den 1 juni 1912 beslöt Eders Kungl. Maj:ts bemälde befallnings¬
havande genom resolution den 9 oktober 1916, att dylikt understöd
skulle, jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 17 september 1914
utgå med visst belopp jämte angiven förhöjning för tid, varunder
Lagergren deltoge i reservtruppövning eller landstormsövning. I en
därefter till militieombudsmannen insänd skrift har Lagergren hemställt,
huruvida han icke möjligen kunde vara berättigad till familjeunderstöd
från och med inryckningsdagen, den 18 september. Sedan chefen för
349
Göta ingenjörkår uti infordrat yttrande meddelat, att enligt kårexpedi¬
tionens diarium Lagergrens ansökan om familjeunderstöd ingivits till
expeditionen den 30 september 1916, kar Lagergren uti avgivna på¬
minnelser anfört att han icke förrän den dag, då han inlämnade sin
ansökan, haft vetskap om förordningen den 1 juni 1912 om familje-
understöd. Enligt kompaniadjutantens uppgift skulle militärbefälet ej
varit skyldigt att därom upplysa de värnpliktiga, emedan kungörelse i
ämnet blivit uppläst i kyrkorna. Lagergren hade emellertid förvissat
sig om, att någon sådan kungörelse icke förekommit i S:t Ibbs kyrka
eller offentliggjorts på annat sätt. Att så ej heller skett på andra
platser bevisades därav, att samtliga till tjänstgöring inryckta, som
förut varit berättigade till familjeunderstöd, förlitat sig på att samma
förordning gällde som vid mobilisering, och att direkt ansökan icke
behövdes utan understöd skulle utgå som vid föregående period så fort
anmälan gjorts om inryckning till förnyad tjänstgöring.
I en till Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande i Östergötlands
län ställd ansökan begärde värnpliktige nr 427 24/1912 Kari Helmer
Axén, som synes hava varit inkallad till reservtruppövning vid Göta
ingenjörkår med inryckning den 18 september 1916 och utryckning
den 14 följande månad, familjeunderstöd enligt förordningen den 1
juni 1912. Sedan dylik ersättning till visst belopp för varje tjänst-
göringsdag medgivits genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
resolution den 6 oktober 1916, har Axén i en hit insänd skrift för¬
mält, att understöd icke utbetalts för längre tid än från och med den
3 till och med den 14 berörde oktober och sålunda icke för tiden från
och med inryclcningsdagen den 18 föregående september. Enligt med¬
delande från kompaniexpeditionen skulle understöd utgå endast från
och med den dag, då ansökningen inkommit till kårexpeditionen. Att
Axéns ansökan blivit försenad hade emellertid berott på, att den blivit
liggande på kompaniexpeditionen innan den blivit behandlad samt icke
godkänts förrän Axén två gånger sänt ansökningen från Karlsborg till
Linköping för att få påskrift av pastor och fattigvårdsstyrelsens ord¬
förande, vilket tagit några dagar i anspråk. På vederbörande kompani¬
befäl hade alltså berott, att ansökningen blivit försenad.
Chefen för Göta ingenjörkår, vilkens yttrande infordrats i detta
ärende, har insänt och åberopat ett yttrande av chefen för 6. kom¬
paniet, vid vilket Axéns reservtruppövning ägt rum. I detta ytt¬
rande meddelas, att Axéns ansökan, då den först ingavs, saknade intyg
av präst och fattigvårdsstyrelsens ordförande, varför Axén anmodades
350
att låta fullständiga ansökningen med dylika intyg. Han hade därpå
inlämnat ansökningen försedd med intyg av präst. Då den fortfarande
saknade intyg av fattigvårdsstyrelsens ordförande, hade Axén åter
anmodats att låta fullständiga densamma. Intyget från sistnämnda
myndighet vore daterat Linköping den 30 september 1916. Den där¬
med fullständigade ansökningen hade enligt påskrift inkommit till kår¬
expeditionen den 3 oktober 1916. Tidpunkten, då Axén först inlämnade
sin ofullständiga ansökan, erinrade sig icke kompanichefen, men då¬
varande kompaniadjutanten påstode, att det ej varit den 18 september,
då den vord daterad, utan först senare. Enär anskaffandet av de
nämnda intygen ej torde kunna åläggas kompanichef och återlämnande
av felaktig handling för rättelse vore föreskriven i I. Exp. § 2 mom. 3,
bestredes Axéns påstående att ansökningens försenande berott på veder¬
börande kompanibefäl.
* *
*
Att i samtliga här ovan omnämnda fall på sökandena själva
berott, att ansökningarna om familjeunderstöd icke inkommit inom tre
dagar efter den fastställda inryckningsdagen, lärer vara påtagligt.
Likväl synes kunna ifrågasättas, huruvida icke tilläventyrs av nåd
skulle kunna förklaras, att den omständigheten, att ansökningarna om *
familjeunderstöd icke inkommit inom föreskriven tid, icke skall utgöra
hinder för utbetalande till varje särskild sökandes hustru, därest hon
eljest finnes vara därtill författningsenligt berättigad, av dylikt under¬
stöd för hela den tid, under vilken mannen fullgjort här ovan avsedd
tjänstgöring. I någon mån torde till sökandenas förmån böra fästas
nådigt avseende därå, att skiljaktiga bestämmelser meddelats å ena
sidan i fråga om familjeunderstöd vid fredstjänstgöring och å den
andra beträffande understöd i vissa fall åt sådan värnpliktigs familj,
som fullgör tjänstgöring till rikets försvar. Sannolikt hava samtliga
sökandena en eller flera omgångar deltagit i tjänstgöring av sist om-
förmälda beskaffenhet, och det lärer knappast kunna vara att förvänta,
att personer i den samhällsklass, som sökandena synas tillhöra, skola
kunna icke blott särskilja de olika slagen av tjänstgöring utan även
känna de olika bestämmelser, som i avseende å familjeunderstöd gälla
vid vartdera slaget av tjänstgöring.
Möjligen förtjänar tagas i övervägande, om icke sagda skiljaktig¬
heter kunde avlägsnas, åtminstone så till vida att tiden, inom vilken
understöd skall sökas, bleve densamma för båda fallen, varvid bestäm-
mel8en i avseende å den s. k. krigstjänstgöringen såsom medgivande
en längre frist för ansökningens ingivande, torde få anses lämpligare.
Till avsevärd lättnad för de värnpliktiga skulle helt visst även
lända om, såsom chefen för Wendes artilleriregemente framhållit, de
värnpliktiga genom inkallelsekungörelserna erinrades om bestämmelserna
angående familjeunderstöd.
Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t.»
19. Skrivelse till Konungen angående vissa bestämmelser i reglementet för
Sveriges frivilliga motorbåtskår den 11 juni 1915.
I detta ämne har militieombudsmannen den 16 december 1916
till Konungen avlåtit en skrivelse av följande lydelse.
»Det av Eders Kungl. Maj:t den 11 juni 1915 givna nådiga
reglemente för Sveriges frivilliga motorbåtskår innehåller i § 18 mom. 1
andra stycket den bestämmelse att drivmedel för motorbåtarna till-
handahålles eller bekostas av kronan såväl under krigstjänstgöring som
ock vid sådan fredstjänstgöring, vartill medlem av kåren enligt § 5
mom. 3 förbundit sig. Kårmedlems föi’bindelse i sistnämnda hänseende
omfattar skyldighet att under den tid av minst fyra år, varunder han
vid inträde i motorbåtsflottilj förbundit sig att tillhöra kåren, stå till
Eders Kungl. Maj:ts förfogande — motorbåtsägare med sin i kårens
rullor inskrivna båt med eller utan besättning — för militära övningar
inom vederbörande flottiljs verksamhetsområde vartannat kalenderår
under högst tio dagar, fördelade på högst tre perioder samt för varje
gång förlagda inom viss av kårstyrelsen på förslag av vederbörande
flottiljstyrelse bestämd seglationsperiod. Kårmedlemmarnas skyldighet
att i minsta detaljer känna farvattnet en var inom visst bestämt om¬
råde nödvändiggör emellertid ofta upprepade motorbåtsfärder inom
respektive område och för vinnande och vidmakthållande av erforderlig
kännedom om just detta område äro de övningar, som, omförmälas i
§ 5 mom. 3 av reglementet, helt visst långt ifrån tillräckliga. Då
kårmedlemmarna alltså hava att underkasta sig avsevärda uppoffringar
av tid och kostnader för sin utbildning, synes det icke vara obilligt
att kronan tillhandahåller eller bekostar drivmedel jämväl vid de färder
till och från samt inom tjänstgöringsområdet, som kårmedlem för sin
utbildning företager mellan de obligatoriska övningarna, eller att
352
erforderliga drivmedel för sådana färder åtminstone tillhandahållas av
kronan till självkostnadspris. Erforderlig kontroll synes kunna vinnas,
om rekvisitionerna attesteras av ledamot i flottiljstyrelse på grundval
av anteckningarna i vederbörande kårmedlems loggbok.
Enligt § 14 av reglementet äga kårmedlemmarna under tjänst¬
göring inom kåren viss inbördes tjänsteställning, och erhålles under¬
löjtnants tjänsteställning vid inträde i kåren. Då särskilda kvalifika¬
tioner icke äro stadgade för vinnande av inträde i kåren samt ägandet
av en motorbåt utan förmåga att föra densamma knappast torde
böra berättiga till tjänsteställning, kan ifrågasättas, om ej vissa kom¬
petensprov böra uppställas för erhållande av den nyssnämnda tjänste¬
ställningen.
Reglementet förutsätter i § 5 att kårmedlems motorbåt skall
vara sjöduglig och fylla av kårstyrelsen fastställda fordringar. Med
hänsyn till den tjänstgöring, som kan ifrågakomma, torde som ett
önskemål kunna framhållas, att båtarna äro av en enhetlig typ eller
att endast ett fåtal typer förekomma. Möjligen kan detta önskemål
främjas genom åtgärder från det allmännas sida, exempelvis premiering
av lämpliga typer.
Då de frivilliga motorbåtsflottiljerna hava en betydelsefull upp¬
gift samt organisationen av desamma därför torde böra stödjas och
stärkas, har jag med anledning av 16 § i den för riksdagens militie-
ombudsman gällande instruktion trott mig böra anmäla detta ärende
hos Eders Kungl. Maj:t.»
Anmärkningar beträffande tillämpningen av lagen den 23
oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången
därstädes.
1. Om beräkningen av tiden, inom vilken rannsakning med häktad
eller i förvarsarrest intagen person skall företagas.
I 15 § lagen om krigsdomstolar m. m. den 23 oktober 1914
stadgas, att, då rannsakning med häktad eller i förvarsarrest intagen
person skall förekomma inför krigsrätt, sammanträdet skall utsättas
att hållas sist inom åtta dagar från den dag, då krigsdomaren erhållit
underrättelse om åtalet. Frågan om beräkningen av sålunda stadgad tid
för rannsaknings företagande har varit föremål för tvekan i ett ärende,
som i anledning av anmärkning vid fångförteckningar från ett militär¬
häkte kommit under militieombudsmannens prövning.
Enligt inkomna fångförteckningar för första kvartalet 1916 hade
volontären H. den 8 januari 1916 genom kronobetjäningens försorg
införpassats till vederbörande regemente på grund av rymning och
samma dag insatts i förvarsarrest. Först den 20 nämnda månad in¬
ställdes H. inför regementets krigsrätt, som samma dag dömde honom
för första resan rymning m. m. till disciplinstraff av sträng arrest i
sex dagar. Sedan militieombudsmaunen i skrivelse till regementschefen
anhållit om meddelande om anledningen till dröjsmålet med H:s in¬
ställande inför krigsrätten, anförde regementschefen uti avgivet yttrande,
att förhör med H. ägt rum den 9 januari och att regementschefens
resolution, att målet skulle överlämnas till krigsrätt, torde hava med¬
delats den 10 januari. Enligt anteckning i regementsexpeditionens
postbok hade handlingarna i målet avgått till krigsdomaren den 11
januari. I övrigt hänvisade regementschefen till ett av krigsdomaren
avgivet yttrande.
Krigsdomaren, som var bosatt i den stad, vilken utgjorde rege¬
mentets förläggningsort, anförde för sin del bland annat följande.
Enligt det av honom förda diarium hade framställningen om utsättande
Militieombitdsmannevs ämbetsbercUtelse. År.
354
av krigsrätt för behandling av målet mot H. inkommit den 15 januari
1916; och efter samråd med regementschefen utsattes målet att före¬
komma inför regementskrigsrätten den 20 samma månad, till vilken
dag ett förut handlagt mål uppskjutits. Någon skriftlig framställning
om krigsrätt angående H. tunnes icke, utan utgjordes handlingarna
angående honom av
l:o) ett protokoll fört vid förhör med H. den 9 januari 1916,
2:o) en anmälan från H:s kompanichef angående brotten, dag-
tecknad den 15 samma månad, och
3:o) ett utdrag ur regementets straffregister rörande H., dag-
tecknat den 17 nämnda januari.
Då krigsdomaren sammanställde sagda handlingars innehåll och
data med vad regementschefen i skrivelse till krigsdomaren i anledning
av anmärkningen vid fånglistgranskningen anfört, komme krigsdomaren
till följande sannolika förmodanden. Förhörsprotokollet hade från
regementsexpeditionen avsänts med posten den 11 januari och kommit
krigsdomaren till hända den 12 januari. Vid mottagandet hade han
satt sig i telefonförbindelse med regementsexpeditionen och påpekat,
att förhörsprotokollet icke innehölle någon av vederbörande befäl lämnad
uppgift om vare sig rymningsbrottet eller de förskingrade persedlarna,
utan endast H:s egna uppgifter, samt att förhörsprotokollet ensamt
därför icke kunde bilda underlag för rannsakningen med H., utan att
någon officiell uppgift om, när H. avvek och återkom, samt om de
förskingrade persedlarna vore nödvändig; varjämte krigsdomaren torde
hava hänvisat till bestämmelserna i 9 § 2 stycket av militär bestraff-
ningsförordning.1 Den 15 januari hade därpå, sannolikt genom en
ordonnans, tillställts krigsdomaren kompanichefens anmälan. Krigs¬
domaren hade då, ehuru straffregisterutdraget fortfarande saknades,
ansett sig kunna efter samråd med regementschefen, utsätta tid för
målets handläggning inför krigsrätten. Om, mot krigsdomarens för¬
modan, eu framställning per telefon den 10 januari skulle hava hos
honom gjorts angående krigsrätt för behandling av målet mot H., hade
krigsdomaren därpå endast kunnat svara, att framställningen måste
vara åtföljd av de i 9 § 2 stycket av militär bestraffningsförordning
föreskrivna handlingarna, och att krigsdomaren därförutan icke kunde
taga någon befattning med saken. Men även om man ansåge fram-
1 Det åsyftade stadgandet lyder: »Då mål hänskjutes till krigsrätt, skall den befälhavare,
som föranstaltar om krigsrättens sammankallande, samtidigt till rättens ordförande överlämna
bestyrkt avskrift av förhörsprotokollet och angivelseskriften eller den anmälan rörande brottet,
■som eljest avgivits, ävensom utdrag av det militära straffregistret rörande den tilltalade.»
ställning om krigsrätt gjord hus krigsdomaren den 12 januari, då för¬
hörsprotokollet sannolikt kommit honom tillhanda, hade krigsrätten i
allt fall blivit utsatt att hållas inom laga tid eller åtta dagar från det
framställningen gjordes.
I skrivelse till krigsdomaren anmärkte därefter militieombuds-
rnannen dels att den omständigheten, att den militäre befälhavaren vid
framställning om utsättande av krigsrättssammanträde underlåtit att i
enlighet med stadgande i en administrativ förordning bifoga vissa hand¬
lingar, icke kunde föranleda därtill, att krigsrättens sammanträde ut¬
sattes inom annan tid än den, som i lag vore föreskriven, dels ock
att, då krigsdomaren senast den 12 januari 1916 fått underrättelse om
åtalet mot H., krigsdomaren bort utsätta krigsrättens första samman¬
träde att hållas senast den 19 i samma månad med tillämpning av den
allmänna uppfattningen av motsvarande bestämmelse i förordningen
den 10 april 1810 angående tiden, inom vilken häktad person bör
ställas inför rätta.
Till bemötande av den sålunda framställda anmärkningen anförde
krigsdomaren i ett nytt yttrande följande. På grund av vissa av
regementschefen lämnade uppgifter hade krigsdomaren såsom »sannolik
förmodan» uttalat, att förhörsprotokollet rörande H. inkommit till
krigsdomaren den 12 januari 1916. Det gåves dock, såsom han vid
närmare eftertanke funnit, åtskilliga omständigheter, som talade mot
sannolikheten av denna förmodan. Den 14 januari hade hållits krigs¬
rätt vid regementet. Om krigsdomaren dessförinnan i någon form
erhållit underrättelse, att rannsakning med H. påkallades, skulle krigs¬
domaren helt säkert hava utsatt målet angående honom till sagda 14
januari. Det hade upprepade gånger förekommit, att skrivelser, som
från regementsexpeditionen uppgivits vara till krigsdomaren avsända
viss dag, icke kommit honom tillhanda — d. v. s. icke åtföljt hans
post — nästpåföljande dag utan först senare ankommit till honom.
Slutligen förefölle det krigsdomaren mindre troligt att han, därest för¬
hörsprotokollet kommit honom tillhanda den 12 januari, skulle hava i
sitt diarium antecknat framställningen om krigsrätt gjord först den 15
januari. Emellertid vore det, enligt krigsdomarens mening, i före¬
varande fall likgiltigt, om underrättelsen om åtalet givits honom den
12 eller den 15 januari. I vilket fall som helst hade krigsrättens
sammanträde blivit utsatt att hållas inom åtta dagar från den dag, då
krigsdomaren erhållit underrättelse om åtalet. Krigsdomaren kände ej
till den allmänna uppfattningen av den motsvarande bestämmelsen i
förordningen den 10 april 1810 angående tiden, inom vilken häktad
person bör ställas inför rätta. Men stadgandet i 15 § lagen om krigs-
domstolar och rättegången därstädes den 23 oktober 1914 syntes honom
fullt klart. Ordföranden i rådstuvurätten i den ovan åsyftade staden
hade ock för krigsdomaren uppgivit, att han mångfaldiga gånger utsatt
rannsakning med häktad person att hållas på åttonde dagen från det
anmälan om häktningen till honom inkom, utan att detta någonsin
föranlett anmärkning från vare sig justitiekanslern eller justitieombuds¬
mannen.
Uttrycket »åtta dagar» användes som bekant i talspråk och även
i skrift ofta för att icke säga oftast såsom beteckning för en tidrymd
av en vecka eller sju dagar. Då detta uttryck eller något därmed
besläktat förekommer i lagstil, åtföljes det stundom av ett förtydligande
tillägg. Detta var exempelvis händelsen i 25 kap. 1 § rättegångs¬
balken i 1734 års lag, där det hette att den med häradsrätts dom
eller utslag i huvudsaken missnöjde ägde vädja antingen genast eller
sist innan åttonde dagen gått till ända, den inräknad då domen föll.
Då i 15 § av samma kapitel stadgades, att vad mot rådstuvurätts dom
skulle erläggas inom klockan tolv å åttonde dagen, den dag inräknad,
då domen föll, kan man, om man så vill, i den här införda ytter¬
ligare tidsbestämmelsen, enligt vilken vadetiden utgick klockan tolv å
åttonde dagen, spåra eu erinran om det förhållande, att rådstuvu¬
rätten i regel hade sammanträde den tid, då vad senast kunde erläggas.
1 andra fall lämnar bestämmelsen om tiden för rådstuvurätts samman¬
träden tydligt svar på frågan, vad uttrycket åtta dagar betyder. När
sålunda i fråga om rättegångsordningen vid rådstuvurätt i 14 kap.
2 § rättegångsbalken stadgas, att, sedan käranden vid offentligt upprop
skriftligen ingivit sitt käromål, rätten skall, om svaranden då är till¬
städes, därå skriva, att han åtta dagar därefter svara skall, och att.
om svaranden då alldeles utebliver eller han kommer oberedd, utan
laga ursäkt, upprop i saken åter skall äga rum åtta dagar därefter,
lärer det falla av sig självt att uttrycket »åtta dagar», ehuru någon
förklaring om tidens beräkning icke tillfogats, betyder en vecka. Över
huvud taget torde ock kunna påstås, att uttrycket bör fattas på samma
sätt överallt där det förekommer i våra äldre lagar. Då i förord¬
ningen den 10 april 1810 angående tiden, inom vilken häktad person bör
ställas inför rätta, den föreskrift lämnades, att rannsakningen över häktad
person, som inför stadsdomstol ställes för rätta, bör företagas sist inom
åtta dagar från den dag, då arresteringen med orsaken därtill blivit hos
domaren behörigen anmäld, så framt den häktade till staden ankommit.
räknade lagstiftaren helt visst med det förhällandet, att rådstuvurätt
har ordinarie sammanträde en gäng i veckan; längre uppskov med
första rannsakningens företagande än en vecka skulle därför icke kunna
vara erforderligt.
[ nyare lagar hava emellertid i liknande sammanhang andra ut¬
tryck kommit till användning. Stadgandet ill kap. 5 § rättegångsbalken
att till rådstuvurätt stämmes åtta dagar förut — beträffande vilket
stadgande gällde eu anmärkning i justitieombudsmannens ämbets-
berättelse till 189(1 ars riksdag, att det var lämnat obestämt, huruvida
delgivningsdagen och inställelsedagen skulle inräknas i de stadgade
stämningstiderna och att denna brist i både teori och praxis givit
anledning till olika meningar — har i lagen av den 10 juli 1899
ersatts med ett stadgande om delgivning sist å åttonde dagen före in¬
ställelsedagen, varigenom angivits att delgivningsdagen men ej inställelse¬
dagen skall inräknas. Och i lagen den 14 juni 1901 har beträdande
tiden för vads erläggande — utan någon förändring i sak — stadgats,
att vad skall anmälas i stad före klockan tolv å sjunde dagen och å
landet sist å sjunde dagen från den dag, då utslaget gavs. Möjligen
kunde härav dragas den slutsats, att i den i 1914 års lag om krigs-
domstolar m. in. förekommande bestämmelse, att sammanträde skall
hållas sist inom åtta dagar frän den dag, då krigsdomaren erhållit
underrättelse om åtalet, uttrycket »åtta dagar» icke såsom i 1810
års förordning bör anses betyda en vecka utan betyder en dag över
en vecka.
En sådan slutsats skulle dock säkerligen vara förhastad. Enligt
vad Kungl. Maj:ts proposition till 1914 års senare riksdag med förslag
till, bland annat, lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes
giver vid handen tillkom nämligen det ifrågavarande stadgandet efter
en framställning av justitieombudsmannen till Kungl. Maj:t, däri på¬
pekades, att angående den tid, inom vilken krigsdomstol skulle anställa
rannsakning med häktad, i då gällande krigslagstiftning icke funnes
meddelad föreskrift, motsvarande den bestämmelse som i nämnda hän¬
seende funnes stadgad i förordningen den 10 april 1810 i fråga om
rannsakning inför rådstuvurätt och häradsrätt. När ordalagen i nämnda
förordning i vad den angår rannsakning inför rådstuvurätt därefter
upptogos i 15 § av 1914 års berörda lag, lärer man hava fullt fog för
det antagande, att de i det senare lagrummet hava samma betydelse
som i det förra. Anmärkas må ock att justitieombudsmannen i sin
omförmälda framställning förklarat, att man syntes kunna utgå ifrån
att med en bestämmelse i 1868 års förordning om krigsdomstolar
meningen varit, det krigsdomstol i avseende å tiden för rannsakning
skulle vara likställd med rådstuvurätt.
Något rättsfall rörande tolkningen av anförda bestämmelse i
1810 års förordning är icke känt. Däremot föreligger från senare tid
ett rättsfall rörande bestämmelsen i 8 kap. 1 § giftermålsbalken att i
stad äktenskapsförord skall till rätten ingivas inom åttonde dagen
sedan vigsel skett. Efter det i ett fall, där vigsel ägt rum lördagen
den 22 februari 1913 och ett av de sammanvigda makarna upprättat
äktenskapsförord ingivits till Stockholms rådstuvurätt måndagen den
3 påföljande mars, hustrun i mannens konkurs sökt undansätta henne
på grund av äktenskapsförordet tillhörig enskild egendom, förklarade
rådstuvurätten i dom den 27 januari 1916 — med två röster mot en
— att tiden, inom vilken det ifrågavarande äktenskapsförordet skolat
till rätten ingivas, utgått lördagen den 1 mars 1913. I denna dom
fann Svea hovrätt enligt dom den 28 juli 1916, meddelad utan menings¬
skiljaktighet, ej skäl att göra ändring.1 Att med tidsbestämningen i
1810 års förordning och 15 § lagen om krigsdomstolar »sist inom åtta
dagar från» avsetts något annat än med nyss anförda uttryck i 8 kap.
1 § giftermålsbalken »inom åttonde dagen sedan» lärer väl icke kunna
antagas. I det ena fallet såväl som i det andra bör därför utgångs-
dagen medräknas.
Med hänsyn till kortvarigheten av de straff, som i allmänhet
åläggas av krigsdomstolarna, betyder förlängning med en dag av häkt-
ningstid eller tid för förvarsarrest påtagligen jämförelsevis mer än
motsvarande förlängning av häktningstid för den, som åtalas vid under¬
rätt i stad.
2. Om verkställighet av disciplinstraff, alagt genom krigsrätts utslag’.
Enligt 153 § i 1881 års strafflag för krigsmakten gällde, att
disciplinstraff, som blivit av befälhavare ålagt, skulle genast verkställas,
där så kunde ske. För det fall, att disciplinstraff ålagts av krigsrätt,
fanns ej någon motsvarande regel utan måste, även om den dömde
hölls häktad, med straffets verkställande anstå till dess utslaget vunnit
laga kraft. Genom lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i
vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, inträdde
en förändring härutinnan. Utslag, varigenom arrest ådömts, skulle
Se Svensk Juristtidning, arg. 1916, s. 384 f.
enligt denna lag, ändå att utslaget icke ägde laga kraft, genast ga i
verkställighet, därest den dömde förklarat sig nöjd med utslaget och
villig att undergå den ådömda bestraffningen. Nöjdförklaring skulle
avgivas i vittnens närvaro, om den dömde hölls i militärhäkte, inföi
den befälhavare, som hade uppsikt över häktet, om han hölls i annat
häkte, inför tillsyningsmannen eller föreståndaren därstädes. Vid lans-
fängelse kunde dock nöjdförklaring upptagas även av Konungens befall-
nin"skavande. Hölls den dömde icke häktad, skulle nöjdförklaringen
i vittnens närvaro avgivas inför den militärbefälhavare, som hade att
befordra straffet till verkställighet. För det fall, att den dömde hölls
häktad, var ytterligare stadgat, att nöjdförklaringen icke skulle galla,
där ej vid tiden för dess avgivande utslaget eller rättens eller domarens
bevis om den ådömda bestraffningen och den utgång i övrigt, målet
såvitt den dömde rörde genom utslaget erhållit, kommit den myndighet
tillhanda, som hade uppsikt över häktet, samt den dömde före den
da" då förklaringen avgavs, och efter den dag, då utslaget för honom
vid rätten avkunnades eller, om det ej sålunda avkunnades, hlev
honom annorledes delgivet, inom fängelset haft betänketid under två
dagar i följd. . „ , o1 ,
Sedan nämnda lag av år 1909 trätt i kraft gällde sålunda, att
medan disciplinstraff, ålagt av befälhavare, genast skulle befordras till
verkställighet, sådant straff, där det ålagts av domstol, icke kunde
verkställas med mindre utslaget ägde laga kraft, eller ock den domde
avgivit nöjdförklaring. Enligt såväl Kungl. Maj:ts proposition till
1914 års senare riksdag med förslag till, bland annat, lag om kngs-
domstolar och rättegången därstädes, som lagutskottets första utlåtande
i anledning av samma proposition skulle denna ordning^ komma att
bibehållas. Men då kamrarna vid behandling av sagda utlåtande fattat
skiljaktiga beslut ifråga om disciplinstraffens anordnande och utskottet
i anledning därav hade att avgiva förslag till sammanjämkning, an¬
förde utskottet i avgivet memorial, jämte det utskottet föreslog be¬
stämmelser om ådömande av disciplinstraffen skärpt arrest och sträng
arrest tillika, att utskottet ansett särskild bestämmelse böra inforas
därom, att disciplinstraff, som ådömdes av krigsrätt, i regel finge verk¬
ställas genast utan hinder av anförda besvär. I enlighet med utskottets
hemställan tillkom därefter följande i sista stycket av 82 § lagen om
krigsdomstolar m. m. upptagna bestämmelse: .
»Har någon genom krigsrätts utslag blivit fälld till disciplinstraff,
då må, utan hinder av anförda besvär, straffet genast befordras till
verkställighet; såvida den dömde ej tillika blivit fälld till annat frihets-
360
straff eller till böter och detta straff enligt strafflagen för krigsmakten
skall förenas med disciplinstraffet.»
Närmaste anledningen till denna bestämmelse är sannolikt att
söka däri, att på grund av den nya lagstiftningen om disciplinstraff
kunde förväntas att sådant kornme att ådömas av krigsrätt i åtskillig
fall, där straffet enligt dittillsvarande rätt ålagts av befälhavare, och
att för upprätthållande av tukt och disciplin inom krigsmakten kunde
vara lika viktigt att disciplinstraff skyndsamt verkställdes, av vem än
de ålagts.
De i 1909 års lag angående verkställighet i vissa fall av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, upptagna bestämmelser
om nöjdförklaring beträffande arreststraff, vilka ju meddelats även för
sådana fall, då arreststraff ålagts av annan domstol än underdomstol
vid krigsmakten, lämnades emellertid oförändrade. Detta förhållande
synes liava givit anledning till tvekan. Knappt hade den nya lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes med 1916 års ingång trätt
i kraft förrän från flera håll till militieombudsmannen inkommo för¬
frågningar, huruvida nöjdförklaring i enlighet med 1909 års lag fort¬
farande borde upptagas beträffande krigsrätts utslag, varigenom arrest
ålagts. På dylika förfrågningar har militieombudsmannen icke kunnat
giva annat svar än att, då nöjdförklaring enligt 1909 års lag innebure
att den dömde avstode från rätten att anföra besvär mot ett utslag,
vilket i följd härav finge verkställas, men verkställighet enligt 82 °§
lagen om krigsdomstolar m. m. finge äga rum även om den dömde
anfört besvär över utslaget, nöjdförklaring beträffande krigsrätts utslag,
varigenom allenast disciplinstraff adömts, icke vidare borde avvaktas
innan utslaget befordrades till verkställighet.
Vid granskning av fångförteckningar, som från militärhäkten in¬
kommit till militieombudsmannen, och jämväl under militieombuds-
mannens ämbetsresor har iakttagits, att militära befälhavare även efter
1916 års ingång ofta upptagit nöjdförklaring i fråga om arreststraff.
Detta har förekommit jämväl i fall, då den dömde hållits häktad;
antagandet att nöjdförklaring borde avvaktas har i dylika fall medfört
att den dömde icke fått börja avtjäna straffet förrän efter utgången av den
i 1909 års lag stadgade betänketid. Svar på framställda anmärkningar
hava^ givit vid handen att den nya bestämmelsen i ämnet, där miss¬
förstånd om dess förhållande till 1909 ars lag- icke förelegat, varit för
vederbörande befälhavare obekant.
I ett fall har emellertid framställd anmärkning mot dröjsmål
med verkställighet av disciplinstraff, ålagt genom krigsrätts utslag,
mötts med den invändning, att bestämmelsen i 82 § lagen om krigs-
domstol in. in. icke vore ovillkorlig; där heter icke att krigsrätts ut¬
slag' skall verkställas, utan att det må verkställas. Invändningen må i
och för sig vara oemotsäglig; icke desto mindre är upptagande av nöjd¬
förklaring i fall, som i nämnda bestämmelse avses, en helt och hållet
betydelselös åtgärd, då en sådan nöjdförklaring, även om den tilläven¬
tyrs skulle anses hindra den dömde att överklaga utslaget, icke såsom
beträffande nöjdförklaring enligt 1909 års lag gäller, utgör förutsätt¬
ning för utslagets verkställighet.
8. Om förmans rätt enlig t 100 § lagen om krigsdomstolar in. m. att med¬
dela befallning angående underordnads insättande i militärhäkte.
I fråga om tillsägande av förvarsarrest stadgar 1914 års lag¬
om krigsdomstolar m. in. i 96 §, att förman är berättigad att, då
underlydande under tjänstgöring gör sig skyldig till fel, varigenom krigs¬
lydnaden eller ordningen inom krigsmakten äventyras, och det för
krigslydnadens eller ordningens upprätthållande finnes nödigt, tillsäga
den felande förvarsarrest; att rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för
ordningens upprätthållande finnes nödigt, ock tillkommer förman i av¬
seende å underlydande, som utom tjänsten stör allmän ordning eller
ordning inom krigsmakten; samt att enahanda rätt tillkommer även
annan överordnad än förman i avseende å underordnad, såvida den
överordnade är av officers eller underofficers grad. I 100 § har samma
lag upptagit bestämmelser om förfarandet med underordnad, som av
starka drycker överlastad träffas inom vederbörande förläggningsort
eller å väg, gata eller annat ställe, varom i 11 kap. 15 § allmänna
strafflagen förmäles; han må, heter det i 100 §, »ändå att sådant fall,
som i 96 § avses, ej finnes vara för handen, när hans behöriga vård¬
ande icke annorledes låter sig verkställa, på befallning av förman eller
annan överordnad, vilken är av officers eller underofficers grad, kunna
tagas i förvar och insättas i militärhäkte, till dess han återvunnit sina
sinnens bruk». Enligt en sträng bokstavstolkning skulle rätten att
giva sådan befallning, som i sistnämnda paragraf avses, tillkomma för¬
män och andra överordnade under samma förutsättning nämligen att
de innehade officers eller underofficers grad, varemot enahanda be¬
fogenhet icke skulle tillkomma underbefäl av manskaps klass ens i
förmans ställning. En sådan anordning förefaller rätt så anmärknings¬
värd i och för sig men ter sig än mera egendomlig vid jämförelse
HiHtieombudsmannens ämbetsberättelse 46
362
med 96 §, enligt vilken rätten att tillsäga förvarsarrest tillkommer
förmän i allmänhet men andra överordnade endast om de äro av offi¬
cers eller underofficers grad. Befogenheten att tillsäga förvarsarrest är
utan tvivel större än den befogenhet, varom i 100 § stadgas.
I det förslag till lag om krigsdomstolar m. m., som Kungl. Maj:t
efter lagrådets hörande föreläde 1914 års senare riksdag, hade 100 §
ej fullt samma lydelse som den sedermera erhöll i den promulgerade
lagen. Enligt lagförslaget tillkom den ifrågavarande befogenheten för¬
män utan inskränkning till viss grad men däremot ej annan överord¬
nad än förman. 1 motioner av två militära ledamöter av riksdagen
föreslogs, att i 100 § ordet »förman» skulle utbytas mot »överordnad»,
och anförde motionärerna såsom stöd för sitt förslag, hurusom i de ej
få orter, där mer än ett truppförband av regementes eller motsvarande
styrka funnes förlagt, det torde ligga såväl i den allmänna ordningens
som i disciplinens intresse, att en överordnad krigsman, vilken såge
underordnad tillhörande annat regemente vara av starka drycker över¬
lastad, vore berättigad att taga honom i förvar utan att härför söka
anträffa någon den felandes förman, vilken det kunde vara förenat med
omgång att finna.
Lagutskottet anförde i sitt första utlåtande i ämnet, att utskottet
väl i likhet med motionärerna funne, att det i vissa fall kunde vara
av betydelse att icke blott förman utan även annan överordnad ägde
rätt att draga försorg om, att överlastad person toges i förvar. En¬
ligt utskottets mening borde dock sådan befogenhet icke tilläggas
förutom förman — annan överordnad än den, som hade officers eller
underofficers grad. Utskottet föreslog därför sådan lydelse av 100 §
att underordnad skulle kunna, i fall som i paragrafen avsåges, tagas
i förvar och insättas i militärhäkte på befallning av förman eller av
annan överordnad, vilken vore av officers eller underofficers grad.
Vid behandligen i kamrarna av detta utlåtande antog första
kammaren utskottets hemställan härutinnan, varemot andra kammaren
godkände 100 § med den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen. I nytt
memorial i anledning av återremiss och skiljaktiga beslut i flera punk¬
ter hemställde därefter lagutskottet, att andra kammaren i denna del
måtte biträda första kammarens beslut; och blev utskottets hemställan
härom bifallen.
Sedan Kungl. Maj:t föreslagit, att befallning om tagande i förvar
och insättande i militärhäkte skulle kunna meddelas av förman, hade
alltså riksdagens båda kamrar godkänt ett förslag av lagutskottet,
enligt vilket sådan befallning skulle kunna meddelas av förman eller
av annan överordnad, vilken vore av officers eller underofficers grad.
I den skrivelse den 22 september 1914, vari riksdagen hos Kung].
Maj:t anmälde sitt beslut, yttrade riksdagen, i överensstämmelse med
vad lagutskottet anfört i ovan återgivna de] av dess utlåtande, att
enligt rikdagens mening det i vissa fall kunde vara av betydelse att
icke blott förman utan även annan överordnad ägde rätt att draga
försorg om, att överlastad person toges i förvar. Eu sådan befogenhet
syntes dock icke böra tilläggas — förutom förman — annan överord¬
nad än den, som hade officers eller underofficers grad. En omarbet¬
ning av 100 § hade därför skett i nu angiven riktning.
Men när i fortsättningen av samma skrivelse 100 $ skulle åter¬
givas med den lydelse, som riksdagen för sin del antagit, kom lydel¬
sen icke att fullt överensstämma med kamrarnas förut fattade beslut,
lie ord, som det gäller, lyda nämligen i skrivelsen »på befallning av
förman eller annan överordnad, vilken är av officers eller underofficers
grad», medan motsvarande del av paragrafen enligt lagutskottets av
kamrarna godkända förslag lytt »på befallning av förman eller av an¬
nan överordnad, vilken är av officers eller underofficers grad», och
består skiljaktigheten sålunda däri, att ordet »av» framför »annan
överordnad» bortfallit i riksdagens skrivelse, uppenbarligen på grund
av korrektur- eller tryckfel.
Frågar man sig nu, huru paragrafen bör tillämpas, kan svaret
ej gärna bliva mer än ett. Kung!. Maj:t hade föreslagit, att den ifråga¬
varande befogenheten skulle tillkomma förmän i allmänhet. Riksdagens
kamrar hade var för sig fattat beslut, som likaledes innebar att be¬
fogenheten skulle tillkomma förmän i allmänhet men därjämte ut¬
sträckte samma befogenhet till överordnade av officers eller under¬
officers grad. Riksdagshandlingarna, särskilt kamrarnas protokoll, visa,
att riksdagen icke velat i detta hänseende likställa förmän och andra över¬
ordnade utan gjort en bestämd skillnad mellan dem. Vid sådant för¬
hållande lärer man icke böra fästa sig vid, att 100 § i riksdagsskrivel¬
sen och därefter i Svensk författningssamling ej erhållit en lydelse,
som fullt korrekt uttrycker lagstiftarens mening, utan bör man uppen¬
barligen fatta paragrafen så, som den enligt lagutskottets förslag varit
avsedd att lyda, helst detta icke ens med bestämmelsens nuvarande
lydelse torde vara helt och hållet omöjligt.
Framställning till riksdagen angående revision av förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.
I eu vid 1907 års riksdag inom första kammaren väckt motion
föreslogs, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning angående lämpligaste
sättet att genom statens försorg, i likhet med vad 1901 års lag om
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete stadgade, försäkra
de värnpliktiga under fredstid från och med samlingsdagen till och
med den dag de hemförlovades, samt låta utarbeta och för riksdagen
framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning.
Till stöd för framställningen anförde motionären bland annat, att, då
staten inkallade de unga medborgarna att under avsevärd tid övas
till fosterlandets försvar, staten vore i eminent mening att anse som
dessas arbetsgivare under övningstiden, och att det ej vore mer än
billigt att staten därvid i så många avseenden som möjligt sökte säker¬
ställa de värnpliktiga för alla de risker, fullgörandet av värnplikten
för dem medförde. Visserligen finge erkännas, att staten redan i någon
liten mån behjärtat de krav på de värnpliktigas tryggande, dessa med
skäl kunde framställa. Men om man toge närmare kännedom om de
ersättningar, som kunde beredas skadade värnpliktiga, vore ersätt¬
ningarna ingalunda tillfredsställande. Förmögnare värnpliktiga läte
allt oftare olycksfallsförsäkra sig för övningstiden, men den fördel, de
bättre lottade i samhället sålunda kunnat bereda sig, borde utan vidare
tillkomma en var. Närmast till hands syntes ligga att staten för att
tillmötesgå de billiga krav, som sålunda framställts, i riksförsäkrings-
anstalten försäkrade de värnpliktiga mot olycksfall under övningstiden
efter enahanda grunder, som 1901 års lag föreskrivit, likväl så att
ersättning ej utbetalades för den tid, fri vård erhölles genom kronans
försorg. Emellertid kunde sättas i fråga, om ej ett annat sätt för
den föreslagna försäkringens genomförande även borde komma i be¬
traktande. För att icke behöva belasta förvaltningen med den rätt
vidlyftiga apparat en försäkring med premieinbetalning till riksför-
säkringsanstalten för varje värnpliktig skulle medföra, skulle det ifråga-
varande målet lika effektivt kunna vinnas, om för varje inträffat olycks¬
fall, alldeles i enlighet med de i 1901 års lag stadgade grunder, eu
livränta eller, vid mindre olycksfall, en tillfällig ersättning genom
riksförsäkringsanstalten av staten anskaffades och till vederbörande
utbetalades.
En motion i enahanda syfte väcktes vid samma riksdag av tre
ledamöter av andra kammaren. I denna motion erinrades, hurusom
den allmänna värnplikten ålade folket en tunga, som vore ganska
avsevärd, i synnerhet vad anginge de klasser, som vore mindre bemed¬
lade och sålunda vore för sin utkomst hänvisade till eget arbete. Upp¬
offringen för fosterlandets försvar kunde och borde ju ingen undandraga
sig. Men vad som borde tillses vore, att, i fall någon, såsom i bland
hände, under övning därför lede skada till liv eller lem, hans närmaste
icke därav ruinerades eller han själv genom större eller mindre skador
gjordes oförmögen att försörja sig själv och sålunda tvingades att kanske
under stora umbäranden framsläpa sitt liv. Att genom en dagavlöning
fullkomligt ersätta den värnpliktige skulle ju vara alldeles för mycket
betungande för statskassan och kunde icke ifrågasättas, helst var och
en medborgare borde vara skyldig att i denna del något offra för
sitt fosterland. Men en liv- och olycksfallsförsäkring borde, på samma
gång som den enligt motionärernas mening vore rättvis, icke heller be¬
höva bliva så synnerligen betungande för statskassan, helst olycks- eller
dödsfallen ju icke vore jämförelsevis så många i förhållande till den
fara, som vid övningarna icke kunde undvikas.
Den i första kammaren väckta motionen överlämnades till för¬
beredande behandling av statsutskottet. Detta utskott anförde, att
då den av motionären avsedda förmånen syntes redan tillkomma de
värnpliktiga, utskottet funne den av motionären föreslagna åtgärden
icke vara av behovet påkallad, varför utskottet icke kunde tillstyrka
bifall till motionen.
Den motion i ämnet, som väckts i andra kammaren, blev däremot
hänvisad till ett tillfälligt utskott. I avgivet utlåtande anförde detta
utskott bland annat, att det torde kunna ifrågasättas, huruvida det
vore med billighetens fordringar överensstämmande, att en under
vapenövning skadad värnpliktig icke erhölle högre ersättning än den.
som enligt 1901 års lag om ersättning för skada till följd av olycks¬
fall i arbete tillkomme skadad arbetare. Rätt allmänt torde väl med¬
givas, att de ersättningar, som utginge enligt nämnda lag, vore synner¬
ligen knappt tillmätta, om hänsyn toges till de levnadsbehov, som
därmed skulle tillgodoses. Att lagen satt ersättningsbeloppen så lågt.
o66
torde huvudsakligen berott på hänsyn därtill, att desamma ofta komme
att drabba arbetsgivare i mindre bärkraftig ställning. Men en sådan
hänsyn torde ej kunna åberopas, då det vore staten, som skulle ersätta
dem, vilka under fullgörande av sin medborgerliga värnplikt tagit
skada till hälsa och förvärvsförmåga för hela sitt kommande liv. Staten
borde, syntes det utskottet, erkänna sig pliktig att bereda de under
vapenövning genom olycksfall eller sjukdom skadade värnpliktiga en
något större ersättning än den, som dittills utgått för deras genom
skadan orsakade förlust av förvärvsförmågan, enär det arbete, under
vilket ifrågavarande skador ådragits, ålades vederbörande såsom en plikt,
vilken de ej kunde undandraga sig.
Riksdagen beslöt därefter — på sätt sist nämnda utskott för
andra kammarens del hemställt — att i skrivelse hos Kungl. Maj:t an¬
hålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida icke
mera fullständiga och betryggande bestämmelser än de då gällande
kunde meddelas angående ersättning till värnpliktiga, som genom skada
under vapenövning lidit minskning i sin förvärvsförmåga, eller, i hän¬
delse skadan föranlett dödsfall, till deras anhöriga, samt låta utarbeta
och för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning.
För den begärda utredningen tillkallades särskilda sakkunniga,
vilka den 17 december 1907 avgåvo betänkande i ämnet. Ett å detta
betänkande grundat förslag framlades genom kungl. proposition vid
1909 års riksdag, och blev förslaget med någon jämkning antaget av
riksdagen. I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdade Kungl.
Maj:t därefter, den 18 juni 1909, förordningen om ersättning i anled¬
ning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Enligt nämnda förordning utgiver staten ersättning då under
militärtjänstgöring i fred olycksfall inträffar, så att tjänstgörande värn¬
pliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans eller kust¬
artilleriets stammanskap, varder skadad, eller person, som nu nämnts,
skadats under tjänstgöring i krig. Ersättning utgives jämväl, om
sjukdom med därav följande skada yppats under eller efter slutad
militärtjänstgöring, och tjänstgöringen skäligen kan antagas hava bi¬
dragit till sjukdomen. Till uppställning och innehåll ansluter sig förord¬
ningen nära till motsvarande delar av 1901 års lag angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete. I överensstämmelse med denna
lag beräknar den ifrågavarande förordningen ersättning i förekommande
tall lika för alla, å vilka den äger tillämpning. Anledningen härtill fram¬
går av förenämnda betänkande, som i denna del innehåller följ ande uttalande.
;567
» Vid övervägaude av dot viktiga spörsmålet om utmätandet av statens ersätt¬
ningsskyldighet i anledning av skada, som värnpliktig ådragit sig, lodcs tanken
självmant till det förhållandet, att de värnpliktiga tillhöra alla samhällsklasser samt
att därföre väsentlig olikhet förefinnes i deras och deras efterlevandes levnadsvanor
med därav beroende levnadskostnad. Sjukhjälp eller livränta till visst belopp, som
för den ene kan vara fullt tillfredsställande för fyllande av levnadsbehoven, kan
däremot av en annan icke anses motsvara mera än eu brakdel av vad han förut
behövt och därföre ej heller synas vara en billig ersättning för den förlorade för¬
mågan att genom arbete tillfredsställa detta behov. Och då ju ensidigt är att
bestämmelserna om ersättningen såvitt möjligt tillfredsställa alla skäliga anspråk
och förhoppningar, kan nog allvarligt ifrågasättas, huruvida icko de värnpliktiga
borde indelas i vissa klasser med olika ersättning lör varje klass eller åtminstone
ersättningen i varje fall bestämmas i förhållande till den skadades årsinkomst under
ett eller annat år före det, då skadan uppkom.
Å andra sidan bör dock ihågkommas, att värnpliktens fullgörande är en med¬
borgerlig plikt lika för alla och att staten därföre uti allt, som rörer de värn¬
pliktigas förmåner, bör behandla dem alla lika. Då de värnpliktiga i allmänhet
under militärtjänstgöringen äro jämförelsevis unga män, som ännu icke hunnit fullt
utveckla och tillgodogöra sig de hos dem inneboende egenskaper, är det ju icke
möjligt att rättvist uppskatta väl det av envars arbetsförmåga. Den arbetsförmåga,
som under tiden intill dess densamma genom skadegörelse förlorades givit ringare
utbyte än en annan, hade kunnat, därest den ej gått förlorad, bära lika om ej
större frukter. .
Klassindelning vore dessutom, även om sådan kunde anses berättigad, synner¬
ligen svår, om icke omöjlig, att verkställa pa ett i någon man tillfredsställande
sätt. Ett mycket stort antal av de värnpliktiga, som deltaga i fredsövningar,
åtnjuta då ännu icke någon inkomst av arbete, och de; som redan börjat försörja
sig genom eget arbete, torde i de flesta fall icke åtnjuta sa beskaffad arbetsföi-
tjänst, att densamma låter sig till visst penningbelopp noggrant beräknas. Av
dessa skäl synes ersättningens bestämmande för alla värnpliktiga efter samma
grunder vara icke blott principiellt riktig utan även ur praktisk synpunkt att
föredraga. „ .
Visserligen har uti andra länder beträffande skada i följd av olycksfall i
arbete den grundsats blivit tillämpad, att ersättningen skall utgå i förhållande till
den skadades årsavlöning; och även i vårt land har varit och är ifrågasätta att
med frångående av den nu i lagen den 5 juli 1901 stadgade grund, bestämma ersätt¬
ningen på enahanda sätt. Men ifråga om de arbetare, som avses i nämnda och
därmed jämförliga utländska lagar, äro förhållandena väsentligen olika. Dessa
arbetares årsavlöning kan åtminstone i de flesta fall ganska noggrant beräknas, och
det låter sig således göra att beträffande dem så nära som möjligt bestämma dit-
tillsvarande värdet av "den arbetsförmåga, som genom olycksfall i arbetet gått för¬
lorad. Årsavlöningen förtjänas ju även just genom det arbete, vari olycksfallet
inträffat och som således medelbart varit orsak till förlusten av arbetsförmågan.
Med avseende härå bör, därest ersättningens bestämmande i förhållande till arbets¬
förtjänsten möjligen bleve införd i lagstiftningen om ersättning för skada i anledning-
av olycksfall i arbete, ingalunda anses nödvändigt, att i följd därav samma grund-
368
sats borde tillämpas även i fråga om ersättning åt värnpliktig, som skadas under
militärtjänstgöring.
Yad angår volontärer samt flottans och kustartilleriets stammanskap, kunna
deras avlöningsförmåner noggrant beräknas, och. enligt vad förut anmärkts, äro
korpraler och vice korpraler vid sjömanskåren tillförsäkrade i viss mån högre
ersättning för invaliditet än andra, som tillhöra gemenskapen. Men skillnaden i
deras avlöningsförmåner och levnadsbehov kan icke gärna anses vara av den av¬
görande betydelse, att endast därav bör betingas olikhet i fråga om ersättning för
tillfällig eller bestående invaliditet. Och om skillnad icke kan eller bör göras
beträffande värnpliktiga, som ej tillhöra stammanskap, utan de alla göras likställda
med gemenskap i allmänhet, skulle det ju otvivelaktigt förefalla oegentligt och
obilligt, att exempelvis eu student, bankbokhållare eller extra ordinarie tjänsteman
Ange åtnjuta lägre ersättning i berörda hänseende än en korpi-al. Bliva, såsom
avsikten är, sjukhjälpens, livräntans och begravningshjälpens belopp bestämda högre
än de högsta, som enligt nu gällande bestämmelser kunna utgå. möter ur syn¬
punkten av de vid föreslagna lagens trädande i kraft tjänstgörande underofficers-
korpralers, korpralers och vice korpralers redan förvärvade rätt intet hinder för
ersättningens bestämmande för alla efter samma grunder.»
Från 1901 års lag om ersättning för skada till följd av olycks¬
fall i arbete skiljer sig emellertid 1909 års förordning om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, dels i
fråga om karenstiden dels ock beträffande ersättningsbeloppens storlek.
Karenstiden var enligt 1901 års lag 60 dagar, varemot i 1909 års för¬
ordning bestämmes, att nedsättning av den skadades arbetsförmåga
skall liava varit för banden under tre dagar och att sjukhjälp erkålles
endast för överskjutande tid. Syftet med den i förordningen sålunda
— i enlighet med de sakkunnigas förslag —- bestämda karenstid an-
gives i de sakkunnigas betänkande vara att förebygga, att vederbörande
myndigheter besvärades med ansökningar om sjukhjälp i en mängd
fall, då sådan hjälp icke skäligen kunde anses vara av verkligt behov
påkallad. Sjukhjälpen, livräntans maximibelopp och begravningshjälpen
utgöra enligt 1909 års förordning en krona 50 öre för dag, fyrahundra¬
femtio kronor och sjuttiofem kronor mot resp. en krona, trehundra
kronor och sextio kronor enligt 1901 års lag. Såsom den nyss åter¬
givna delen av de sakkunnigas betänkande giver vid handen var det
de sakkunnigas mening att det understöd, som i dessa hänseenden
skulle utgå i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst¬
göring, borde sättas högre än de högsta belopp, som kunde utgå enligt
1901 års lag, och förordningens stadganden i ämnet överensstämma
med de sakkunnigas förslag. Till stöd för förslaget i fråga om liv¬
räntans högsta belopp yttrade de sakkunniga följande.
369
] betänkandet anförda, för Danmark och Tyskland gällande bestämmelser
gåve stöd för den av andra kammarens tillfälliga utskott uttalade och av do sak¬
kunniga biträdda åsikt, att livräntans belopp borde vara icke oväsentligt högre än
det genom lagen den 5 juli 1901 till 300 kronor fastställda, vilket belopp i före¬
kommande fall lagts till grund för bestämmande av ersättning åt värnpliktig för
invaliditet, orsakad av militärtjänstgöring. Men då utskottet anfört, att skadad
värnpliktig borde åtnjuta »något större» ersättning än den, som sålunda dittills
utgått för förlust av förvärvsförmågan, delade de sakkunniga även den därigenom
angivna uppfattning, att vid höjandet av livräntans belopp nödig försiktighet måste
iakttagas. Do levnadsbehov, som skulle genom livräntan tillgodoses, kunde, be¬
traktade ur den skadades synpunkt, vara mycket växlande, och det sade sig självt,
att om livräntans belopp icke skäligen borde nedpressas till det minsta möjliga för
livets uppehållande, samma belopp å andra sidan icke kunde bestämmas med hän¬
syn till jämförelsevis höga anspråk på livets nödtorft. Den som frivilligt eller för
fullgörande av medborgerlig plikt deltoge i militärtjänstgöring, borde ju rätteligen
själv bära någon del av den därmed förenade risk, vadan ock den, som hade högre
levnadsbehov, borde söka att genom försäkring trygga sig för sin andel i risken.
I sammanhang därmed borde måhända erinras, att år 1904 medeltalet av kostnaden
för full fattigförsörjning åt en person utgjorde för landsbygden 116 kronor och för
städerna 164 kronor. Men liksom det uppenbarligen vore obilligt att bestämma
årliga livräntan till belopp, motsvarande medeltalet av dessa tva summor eller 140
kronor, likaså torde väl icke kunna anses med förhallandena i vårt land överens¬
stämma, att, såsom den tyska lagen syntes för visst fall medgiva, beloppet skulle
kunna, även då däri icke inginge pension efter långvarig tjänst, uppbringas till
mera än 1,000 kronor årligen.
De fall, då skadegörelse förorsakat fullständig förlust av förvärvsförmågan,
hade visserligen dittills årligen varit och torde även framgent bliva ganska få till
antalet. Livräntebeloppets bestämmande till ett hundratal kronor mera eller mindre
skulle därför måhända icke vara av allt för stor betydelse för statskassan. Men
vid beloppets avvägande måste tagas hänsyn till den verkan, som därav kunde
förväntas inom andra områden. Höjning av beloppet utöver det genom lagen den
5 juli 1901 fastställda medförde givetvis anspråk på motsvarande höjning av den
enligt samma lag utgående ersättning likasom anspråken i fråga om allmän ålder-
domsförsörjning även komme att därigenom stegras. Pensioneringen för avskedade
soldater och båtsmän måste ju ock röna väsentligt inflytande av vad som bestämdes
angående ersättning för invaliditet, ådragen under militärtjänstgöring.
Vid noggrant övervägande av samtliga nu antydda omständigheter hade
de sakkunniga icke vågat föreslå högre belopp för livräntan vid full. invaliditet än
450 kronor eller femtio procent mera än det genom lagen den 5 juli 1901 fast¬
ställda. Det sålunda föreslagna beloppet hade desto hellre synts dem kunna såsom
lämpligt och billigt godkännas, som detsamma ju motsvarade det i gällande bevill¬
ningsförordning för de flesta fall stadgade högsta bevillningsfria avdraget.
I enlighet med grundsatsen om femtio procent förhöjning av de
enligt 1901 års lag utgående livräntebelopp föreslogo de sakkunniga
livränta för änka till belopp av 180 kronor och för minderårigt barn
Militieombudsmannens ämbetsberättelse.
370
till belopp av 90 kronor. Jämväl härutinnan överensstämmer 1909
års förordning med förslaget.
% sfe
Ehuru förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, vilken förordning
trädde i kraft den 1 januari 1910, sålunda icke varit gällande mer än
sju år, synes den i vissa delar tarva revision. Redan den omständig¬
heten, att ersättningen är bestämd att utgå med samma belopp, evad
skadan ådragits under fred eller i krig, förefaller anmärkningsvärd,
enär för den senare händelsen livräntan såväl för den skadade som för
efterlevande änka och barn väl skäligen borde utgå med högre belopp.
Då emellertid vid inträffande krigstillstånd en omreglering av de sär¬
skilda ersättningar, som deltagande i militärtjänstgöring kan föranleda,
helt säkert kommer att framtvingas av sig själv, torde någon ändring
i det omförmälda förhållandet icke nu behöva vidtagas.
Annorlunda ställer sig frågan, huruvida de ersättningar, som utgå
enligt 1909 års förordning, kunna anses i och för sig tillfredsställande.
Här möter först det förhållandet, att ersättning utgår med samma
belopp för alla, oavsett skiljaktigheter i fråga om samhällsställning,
behov eller uppnådd förvärvsförmåga. För denna anordning föreligger
utan tvivel goda skäl. Det låter sig icke bestrida, att då värnplikts¬
tjänstgöringen är en allmän medborgerlig skyldighet, det ligger något
tilltalande däri, att ersättningen i anledning av en under sådan tjänst¬
göring ådragen skada regleras utan hänsyn till skiljaktigheter av nyss
omförmälda art; att samma skada för den ene kan medföra svårare
förlust än för den andre har ett slags motsvarighet i det förhållandet
att värnpliktens fullgörande kräver olika stora uppoffringar av olika
personer. Och påtagligen medför den nämnda anordningen stora lätt¬
nader vid regleringen av förekommande ersättningsanspråk.
Likafullt kan ifrågasättas, om likställigheten i avseende å skyldig¬
heten att deltaga i värnpliktstjänstgöring verkligen som en nödvändig
konsekvens kräver likställighet även beträffande ersättning för därunder
ådragen kroppsskada och om icke åtminstone i någon mån hänsyn
borde tagas till behov eller till vunnen förvärvsförmåga eller till båda
dessa förhållanden. Yad i de sakkunnigas betänkande anförts därom,
att de värnpliktiga i allmänhet under militärtjänstgöringen vore jäm¬
förelsevis unga män, är oemotsägligt beträffande den första tjänstgö¬
ringen och har en relativt stor tillämplighet även i fråga om repeti-
371
tionsövningarna. I avseende å den numera under namn av reservtrupp-
övning tillkomna tjänstgöring samt ännu mera beträffande landstorms-
övningarna gäller däremot, att en mycket betydande del av de
värnpliktiga, som inkallats till deltagande i dessa slag av tjänstgöring,
nämligen det största antalet värnpliktiga inom de egentliga kropps¬
arbetarnas klass, redan uppnått den förvärvsförmåga och arbetsinkomst
som personer i deras ställning i allmänhet kunna uppnå. Och även
de i den första tjänstgöringen och repetitionsövningarna deltagande
värnpliktiga, som tillhöra arbetsklassen, hava ofta nått en arbetsinkomst,
som skulle kunna läggas till grund för bestämmandet av ersättning
för nedsatt eller förlorad arbetsförmåga. Att ett likaledes stort antal
värnpliktiga, som deltaga i fredsövningar, ännu icke åtnjuta någon
arbetsinkomst eller endast ringa sådan torde icke billigtvis böra hindra
att för dem, beträffande vilka ett motsatt förhållande råder, ersätt¬
ningen för skada, som ådragits under militärtjänstgöring, bestämmes
med viss hänsyn till den arbetsinkomst, de under vanliga förhållanden
kunnat bereda sig.
En särskild anledning att låta den skadades eventuella arbets¬
inkomst öva inflytande på ersättningens storlek ligger däri, att enligt
lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete ersättning
i anledning av sådant olycksfall, där det inträffat efter 1918 års ingång,
kommer att bestämmas i förhållande till den skadades arbetsinkomst,
icke, såsom enligt 1901 års lag om ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete, lika för alla utan hänsyn till vederbörandes inkomst
av arbetet. Mot en tillämpning av samma grundsats i avseende å
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst¬
göring, erinrades i de sakkunnigas betänkande, att, vad anginge möjlig¬
heten att lägga årsavlöningen till grund för bestämmandet av ersätt¬
ning i anledning av olycksfall i arbete, årsavlöningen förtjänats även
just genom det arbete, vari olycksfallet inträffat och som således medel¬
bart varit orsak till förlusten av arbetsförmågan. Denna invändning
— vilken ju icke gäller eller varit avsedd att gälla sådant fall, då
volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans eller kustartilleriets
stammanskap, skadats under militärtjänstgöring — torde likväl icke
för de värnpliktigas del böra tillmätas avgörande betydelse. Förlusten
för den skadade blir ju för övrigt densamma under vilka omständig¬
heter än skadan uppkommit, och att skadan står i något slags orsaks¬
sammanhang med det arbete, varav den skadade uppburit sin arbets¬
inkomst, torde icke kunna berättiga honom till högre ersättning;
snarare kan han väl göra anspråk på större hänsyn, om olyckan träffat
372
honom under en tjänstgöring, som det icke berott på hans fria val
att åtaga sig. Erinras må ock att skadestånd i allmänhet utmätes
efter skadans faktiska omfattning för den skadade, icke efter samma
mått för alla, ävensom att behovsprincipen kommer till tillämpning
vid bestämmande av skadestånd i fall, som avses i 6 kap. 4 § allmänna
strafflagen.
Även om emellertid allt för stora svårigheter skulle finnas möta
att vid bestämmande av ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, lägga uppskattningen av den skadades för¬
värvsförmåga till grund för ersättningsbeloppets storlek och sålunda
den nuvarande regeln om lika ersättning för alla måste bibehållas,
torde en väsentlig höjning i de nuvarande ersättningsbeloppen böra
äga rum. Då 1909 års förordning tillkom, avsågs att bereda dem, å
vilka förordningen skulle få tillämpning, ersättning till något högre
belopp än som utgick enligt 1901 års lag. I allmänhet blevo ock,
såsom nämnts, ersättningarna femtio procent högre. Men efter 1918
års ingång blir förhållandet det motsatta; en livränta enligt den nya
lagen om försäkring för olycksfall i arbete kommer vid förlust av
arbetsförmågan att motsvara två tredjedelar av den skadades årliga
arbetsförtjänst och följaktligen i regel att uppgå till avsevärt högre
belopp än 450 kronor, som utgör maximibeloppet för livränta enligt
1909 års förordning. Härtill kommer den än viktigare omständigheten,
att ett belopp av 450 kronor icke numera kan på långt när täcka de
nödvändigaste behoven för den, som fullständigt förlorat sin arbets¬
förmåga.
En höjning i fråga om livräntebeloppen lärer böra åtföljas av
en höjning jämväl beträffande sjukhjälpen. Även i detta avseende
gäller att en höjning måste anses berättigad med hänsyn till såväl den
reglering av sjukhjälpen, vilken kommer att ske enligt 1916 års nyss
anförda lag, som den nuvarande sjukhjälpens otillräcklighet. Därjämte
torde förtjäna tagas under övervägande, om icke i 1909 års förordning
böra upptagas bestämmelser, motsvarande bestämmelserna i 6 § av
1916 års lag i vad de avse rätt för den skadade till erforderlig läkar¬
vård så länge sjukdomen varar jämte läkemedel och andra till arbets¬
förmågans höjande nödiga hjälpmedel såsom kryckor, enklare konst¬
gjorda lemmar, glasögon och dylikt. Det synes allt annat än rimligt
att — såsom 1909 års förordning föranleder och, enligt vad jag av
inkomna klagomål funnit, även i verkligheten förekommit — en värn¬
pliktig, som under militärtjänstgöring ådragit sig obotlig sjukdom,
373
icke ens får något bidrag till bestridande av läkarvård efter den tid¬
punkt, från vilken han kommit i åtnjutande av livränta.
Slutligen synes önskvärt, att bestämmelsen om karenstid i 1909
års förordning utbytes mot den i 37 § av 1916 års lag förekommande,
att sjukpenning ej utgår med mindre sjukdomen varat under mer än
tre dagar efter dagen för olycksfallet. Att den skadade, därest sjuk¬
domen haft sådan varaktighet, får sjukhjälp även för de tre första
dagarna torde vara lämpligt, låt vara att förändringen ej får praktisk
betydelse för det väl vanligast förekommande fallet att den skadade
under sjukdomens första tid åtnjuter underhåll och vård genom militär
myndighets försorg.
Den revision av 1909 års förordning om ersättning i anledning
av kroppskada, ådragen under militärtjänstgöring, som jag trott mig
böra ifrågasätta, lärer icke kunna företagas utan en föregående nog¬
grann beräkning av den ökning i kostnaderna för statsverket, som en
höjning i ersättningsbeloppen skulle draga med sig. För verkställande
av en dylik beräkning hava emellertid erforderliga medel icke stått
till mitt förfogande. I övrigt skulle måhända en del statistiska upp¬
gifter av intresse för frågan kunnat utan större omgång erhållas från
riksförsäkringsanstalten, men för frågans lösning har synts mig lämp¬
ligast att utredningen i dess helhet verkställes i ett sammanhang och
efter riktlinjer, som på förhand, åtminstone i huvudsak, bestämts av
Kungl. Maj:t och riksdagen.
På grund av vad jag sålunda anfört får jag vördsamt föreslå,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning i syfte att i anledning av kropps¬
skada, ådragen under militärtjänstgöring, högre ersättning i allmänhet
må komma att utgå än 1909 års förordning i detta ämne medgiver,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan giva
anledning.
Jag hemställer att denna framställning hänvisas till statsutskottet.
Stockholm den 15 januari 1917.
AXEL ÖSTERGREN.
Sture Centerwall.
374
Framställning till riksdagen angående krigstidstillägg eller
krigstidshjälp åt befattningshavare vid militieombudsmannens
expedition.
Sedan Kungl. Maj:t i proposition, nr 212, till 1916 års riksdag
föreslagit riksdagen bland annat att för beredande under år 1916 av
krigstidshjälp åt befattningshavare i statens tjänst i enlighet med an¬
givna grunder anvisa vissa belopp såsom förslagsanslag, väcktes inom
första kammaren av enskild motionär en motion, nr 124, vari motio¬
nären — under erinran att omförmälda proposition och de i anledning
av densamma väckta motioner syntes icke avse befattningshavare,
anställda hos riksdagen eller i dess verk — hemställt, att, enär det
vore med billighet överensstämmande, att motsvarande förmåner bereddes
även dessa befattningshavare, riksdagen måtte besluta, att för vart och
ett av åren 1915 och 1916 krigstidshjälp skulle i huvudsaklig enlighet
med de grunder, som i nämnda proposition föreslagits, eller de andra
grunder, som kunde befinnas lämpliga och vilka vederbörande utskott
behagade föreslå, utgå till befattningshavare, anställda hos riksdagen
eller i dess verk.
Bankoutskottet, till vilket motionen hänvisats, hemställde i ut¬
låtande nr 61, punkt 3:o, att militieombudsmannen skulle äga att för
beredande av krigstidshjälp åt befattningshavare vid militieombuds¬
mannens expedition enligt i betänkandet angivna grunder av förslags¬
anslaget till avlöning åt den vid nämnda expedition erforderliga tjänste¬
personalen, till expenser, rese- och tryckningskostnader, hyresersättning
m. m. använda ett belopp av 60 kronor; och blev utskottets hem¬
ställan av riksdagen bifallen.
Jämlikt mig sålunda lämnat medgivande har jag under år 1916
till den vid militieombudsmannens expedition anställde vaktmästare
utbetalt krigstidshjälp till belopp av 60 kronor.
Då den betydande prisstegringen å förnödenheter av allehanda
slag, som föranledde framställningarna till 1916 års riksdag om krigs¬
tidshjälp åt befattningshavare, anställda hos staten eller riksdagen eller
375
i riksdagens verk, sedan dess alltjämt fortgått, lärer det vara att
antaga, att behovet av sådant understöd skall komma att göra sig än
mera gällande under år 1917. Det tiar jämväl ifrågasatts att för detta
år borde begäras icke blott krigstidshjälp åt befattningshavare inom
de kategorier, som under år 191G kommit i åtnjutande av krigstids¬
hjälp, utan även krigstidstillägg åt övriga befattningshavare i det all¬
männas tjänst med undantag dock för de högst avlönade. Ehuru för
de vid riksdagens militieombudsmans expedition anställda befattnings¬
havare avlönings- eller arvodesstat fastställts så sent som vid 1916 års
riksdag, framgår likväl vid jämförelse mellan denna stat och avlönings-
stater för andra verk att den nämnda staten beräknats efter vanliga
prisförhållanden och utan hänsyn till den av krigstillstånd framkallade
dyrtid, som rådde redan vid statens fastställande. Behovet av krigs¬
tidshjälp eller krigstidstillägg lärer alltså för befattningshavare vid
militieombudsmansexpeditionen vara detsamma som för innehavare av
jämförliga befattningar inom statsförvaltningen.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag vördsamt, att
riksdagen måtte besluta, att de vid riksdagens militieombudsmans expedi¬
tion anställda befattningshavare må äga för år 1917 uppbära krigstids¬
hjälp eller krigstidstillägg i enlighet med de grunder, efter vilka rätt
till krigstidshjälp eller krigstidstillägg kan varda befattningshavare vid
statens ämbetsverk tillerkänd.
Jag anhåller, att denna framställning måtte hänvisas till banko¬
utskottet.
Stockholm den 15 januari 1917.
AXEL ÖSTERGREN.
Sture Centerwall.
376
Framställning till riksdagen angående förhöjning för åren 1917
och 1918 av anslaget till befordrande av göromålens gång vid
militieombudsmansexpeditionen samt till vikariatsersättning.
På sätt den av mig avgivna allmänna redogörelse för förvalt¬
ningen av militieombudsmansämbetet under år 1916 utvisar hava av
de från närmast föregående år balanserade 104 ärenden och de under
året inkomna 943 ärenden eller av de sålunda tillhopa 1,047 ärenden, som
under år 1916 förelegat till behandling, sammanlagt 803 ärenden slut¬
behandlats under året samt 244 ärenden balanserats till år 1917. I
sistnämnda antal ärenden ingå visserligen 30 ärenden, som vid årets
slut vilade i avbidan på yttrande eller påminnelser, men återstoden av de
balanserade ärendena — eller sådana som syntes vara i det skick att
de kunde företagas till slutlig behandling — uppgick likväl till ej mindre
än 214. Och bland dessa sistnämnda ärenden funnos flera, som inkom¬
mit under åren 1915 eller i början av år 1916.
Beträffande tillströmningen av ärenden kan sägas, att denna
överhuvud och särskilt till den del, som omfattar klagomål, varit långt
större än på förhand kunnat förväntas. Till huvudsaklig del samman¬
hänger detta förhållande givetvis med det nuvarande krigstillståndet
inom vissa av våra grannländer och därav föranledda omfattande in¬
kallelser till rikets försvar. Vid tillämpning av de bestämmelser, som
meddelats i avseende å inkallelserna, synas ibland fel blivit begångna,
och de klagomål, som till militieombudsmannen inkommit rörande fel¬
inkallelser, hava varit jämförelsevis talrika, varjämte åtskilliga ärenden
förekommit rörande ersättning för deltagande i tjänstgöringen till rikets
försvar eller i utbildningskurser, som i nära samband därmed varit
anordnade. Beträffande somliga bland ifrågavarande ärenden har redan
själva utredningen krävt jämförelsevis mycken tid, enär det gällt att
infordra yttranden från flera olika myndigheter. I ärenden av nu
nämnd beskaffenhet, i synnerhet där de äro mera omfattande, torde visser-
:H77
ligen klagandena icke uns under vanliga förhållanden kunna hava rätt
att förvänta besked om militieombudsmannens åtgärd omedelbart efter
det skriftväxlingen är avslutad. Särskilt i sådana fall, där klagomålen
icke under utredningen visat sig eller visats vara obefogade, återstår
ofta mycket arbete, för vars utförande handläggningen av andra ären¬
den måste stå tillbaka. Men att klagomål och särskilt anspråk på
ersättning för verkliga eller förmenta fel vid inkallelser och dylikt
icke bliva slutbehandlade förrän mänga månader efter det skrift¬
växlingen slutats är påtagligen en stor olägenhet, helst i sådana fall,
där klagomålen härstädes finnas befogade, ytterligare en lång tid i
regel konnner att förflyta innan klaganden slutligen kan få sin rätt.
Det arbete, som erfordras för uppsättande av expeditioner i ären¬
den, vilka äro färdiga till avgörande, är emellertid av beskaffenhet att
kunna, åtminstone till avsevärd del, utföras med annan hand än militie¬
ombudsmannens egen, och så har även från början förfarits, i det
att expeditioner, även i större ärenden, uppsatts av sekreteraren även¬
som av amanuens, då biträde av sådan funnits att tillgå. Då likväl
en arbetsbalans, så stor som den redan omnämnda, kunnat uppkomma,
lär det vara tydligt, att densamma icke under nuvarande förhållanden
kan nedbringas utan att särskilda åtgärder därför varda vidtagna. För
det ifrågavarande ändamålet synes erforderligt att militicombudsmannen,
som nu icke kan anställa mer än en avlönad amanuens och med hän¬
syn till de obetydliga utsikterna till befordran vid expeditionen icke
kan påräkna att erhålla oavlönat biträde, får möjlighet att anlita dels
ännu eu amanuens dels ock tidvis ett skrivbiträde för så kallad dikta¬
menskrivning. Någon viss tid, inom vilken balansen kan vara avarbetad,
kan givetvis icke nu fastställas, och ännu mindre kan beräknas, när
tillströmningen av ärenden kan börja avtaga så att förhållandena där-
utinnan bliva att anse såsom normala. Med hänsyn härtill torde en¬
dast en tillfällig förstärkning av expeditionens arbetskrafter böra sättas
ifråga, för närvarande lämpligen för de två närmaste åren. Det belopp,
som för ändamålet kan vara erforderligt, synes icke behöva överstiga
2,000 kronor för vartdera året.
På grund av vad jag sålunda anfört och då en så stor tillström¬
ning av ärenden som den under år 1916 inträffade icke kunde tagas
i beräkning i den framställning om, bland annat, anslag till befor¬
drande av göromålens gång inom militieombudsmansexpeditionen samt
till vikariatsersättning, som jag gjorde till 1916 års riksdag, hemställer
jag vördsamt, att riksdagen för vart och ett av åren 1917 och 1918
Militieombnclsnianneiis ämbetsbercittelse. IS
måtte ställa ett tillfälligt ytterligare anslag å 2,000 kronor till militie-
ombudsmannens förfogande att användas till befordrande av göromålens
gång inom expeditionen.
Denna framställning torde böra hänvisas till bankoutskottet.
Stockholm den 15 januari 1917.
AXEL ÖSTERGREN.
Sture Centerwall.