MILITIEOMBUDSMANNENS
ÅMBETSBERÅTTELSE
AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET
ÅR 1916
STOCKHOLM 1916
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
'
\
3
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Inledning-. Militieombndsmansämbetets tillkomst ....................................................... 5
Allmän redogörelse för militieombndsmansämbetets förvaltning .................................... 32
Redogörelse för anhängiggjorda åtal.
A. Åtal. som varu föremål för behandling hos domstol.
1. Försummelse såsom rullföringsområdesbefälhavare ....................................... 44
2. Vårdslöshet vid utövande av bestraffningsrätt i disciplinmål ............................. 43
B. Åtal, som ännu icke varit föremål för behandling hos domstol.
3. Obehörig vägran att utlämna expedition utan avgift ........................... 4g
4. Försummelse såsom rullföringsområdesbefälhavare ...................................... 4,9
5. Obehörigt hemförlovande av värnpliktig...................................................... 59
6. Felaktig sammanläggning av straff................................................. 54
7. Oriktiga anteckningar angående expedierandet av straffuppgifter m. m................ 52
8. Ådömande av särskilt ansvar för vart och ett av olika tillgrepp, för vilka en person
samtidigt lagfördes ................................................................. gg
9. Vårdslöshet vid utövande av bestraffningsrätt i disciplinmål ............................ 54
10. Minderårig dömd till straff för andra resan rymning.......................................... 55
Redogörelse för vissa ärenden, som föranlett annan åtgärd än åtal.
1. Försummelse såsom rullföringsområdesbefälhavare ............................................ 5g
2. Fråga om förbud att sälja viss tidning vid Bodens ingenjörkårs och arméns inten-
denturförråds i Boden kaserner................................................................ 57
3. Ersättning för vissa avgifter vid begagnande av nattsnälltåg för anbefalld resa ... 60
4. Sammanförande av flera fångar i en cell ........................................... 03
5. Nöjdförklaring mottagen tidigare än som vederbort ......................................... g4
6. Obehörigt avdrag å arreststraff för häktningstid............................................... 55
7. Obehörigt eftergivande av straff m. m............................................................ 37
8. Underlåtenhet att meddela yttrande om gäldande av kostnaderna för en persons
inställande medelst fångtransport.............................. gg
9. Underlåtenhet att hänvisa angivelse för stöld till krigsrätt ................................. 70
10. Fråga om värnpliktigs rätt till portionsersättning under viss resa........................ 72
11. b råga om avlöningsförmåner för vissa värnpliktiga .......................................... 74
12. Kostnad för oförvållad hämtning .................................................................. 75
Sid.
Framställningar till Konungen.
1. Skrivelse till Konungen angående rätt för militieombudsmansexpeditionen att för
postförsändelser i tjänstärenden begagna tjänstefrimärken och tjänstebrevkort ...
2. Skrivelse till Konungen angående expeditionslösen vid militieombudsmansexpedi¬
tionen ......................................................................................................
3. Skrivelse till Konungen angående den krigsman enligt tjänstgöringsreglementet för
armén tillkommande klagorätt ....................................................................
4. Skrivelse till Konungen angående den marinens personal enligt vederbörande regle¬
mente tillkommande klagorätt .....................................................................
5. Skrivelse till Konungen angående befrielse för officer med vederlike, som innehar
anställning hos militieombudsmannen, från skyldigheten att iakttaga föreskrifterna
i tjänstgöringsreglementet för armén om klädsel m. m.....................................
6. Skrivelse till Konungen angående befrielse för officer och vederlike, tillhörande
marinen, som innehar anställning hos militieombudsmannen, från skyldighet att
iakttaga föreskrifterna i reglementet för marinen om klädsel m. m...................
7. Framställning till Konungen angående återbesättande av ledigblivna byråchefsbefatt¬
ningen vid arméns pensionskassa.................................................................
8. Framställning till Konungen angående icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen
1914 yngre tillkommande penningbidrag............................................- ...........
9. Skrivelse till Konungen angående omföring till klass av värnpliktiga, som inskrivits
före vämpliktsålderns inträdande.................................................................
10. Skrivelse till Konungen angående överlämnande till militieombudsmannen av vissa
författningar rörande armén .......................................................................
11. Skrivelse till Konungen angående överlämnande till militieombudsmannen av vissa
författningar rörande marinen ...................................................................
12. Skrivelse till Konungen angående förberedande åtgärder för uppförande av ett nytt
garnisonssjukhus för Stockholms garnison......................................................
Framställning till riksdagen angående avlöning för tjänstemän och vaktbetjäning vid
militieombudsmansexpeditionen m. m.
Framställning till riksdagen angående stämpelavgiften vid militieombudsmansexpedi¬
tionen .................................................................................................................
79
79
80
81
82
82
83
84
93
97
99
100
102
113
Till RIKSDAGEN.
Då nu första gången avlämnas sådan redogörelse för förvaltningen
av militieombudsmansämbetet, som föreskrives i § 100 regeringsformen
enligt den lydelse samma paragraf erhållit år 1915 samt 13 § i den för
Inledning.
Militieom-
budtmans-
6
ämbetets
tillkomst.
1901 års riks-
dag.
militieombudsmannen gällande instruktion, bär det synts lämpligt att
samtidigt och såsom en inledning till ämbetsberättelsen en på offentliga
handlingar grundad redogörelse meddelas för militieombudsmansinsti-
tutionens tillkomst, helst av en redogörelse av sistnämnda beskaffenhet
kan framgå, i vad mån denna institution, sådan den gestaltats genom
grundlagsbud och instruktion, kommit att motsvara de önskemål och
krav, i vilkas framförande institutionen har sin upprinnelse, varjämte
åtskilligt, som förekommit under förberedelserna till institutionens in¬
förande, torde vara ägnat att belysa och fullständiga särskilda bestäm¬
melser uti instruktionen för militieombudsmannen.
Förslag om inrättande av en särskild myndighet för tillsyn å för-
svarsväsendet framkom första gången vid 1901 års riksdag, och angavs
förslaget vara närmast föranlett av den framställning om förändrad för¬
svarsorganisation, som Kungl. Maj:t då förelagt riksdagen. I en vid
nämnda riksdag inom andra kammaren väckt motion anfördes uti ifråga¬
varande ämne bland annat följande:
Man torde med sanning kunna påstå, att ett av de mest utmärkande dragen
i det moderna stats- och samhällslivet vore dess strävan att genom en särskilt an¬
ordnad kontrollerande verksamhet skapa ett skydd mot missbruk. Man hade nämligen
alltmera gjort den erfarenheten, att lagar och institutioner, vilka tillkommit för all¬
männa ändamål och för vilkas upprätthållande i lagstiftarens anda ej kunde på¬
räknas verksam eller tillräcklig hjälp av de enskildas intressen, krävde särskilda
skyddsanordningar för att ej i tillämpningen urarta eller råka i vanhävd.
Man fordrade sålunda inspektion, d. v. s. kontroll för övervakande av den
sociala lagstiftningens tillämpning, man fordrade kontroll över fattigvården, över
vidsträckta delar av undervisningsväsendet o. s. v.
Men kunde något vara i större behov av kontroll än just försvarsväsendet?
Försvarsväsendet slukade ju en högst väsentlig de! av de skatter, som folket
till statsändamålets främjande pålade sig. Det måste då vara av vikt, att full
säkerhet vunnes för att dessa väldiga summor användes på det bästa och mest
fruktbringande sätt.
Försvarsväsendet ålade vidare medborgarna betydliga personliga bördor, och
om dess utveckling på allmänna värnpliktens grund komme till stånd, bleve dessa
bördor mångdubbelt större. Det måste då vara av vikt, att trygghet vunnes för
att jämväl dessa personliga uppoffringar toges i anspråk på det klokaste och för
fosterlandet nyttigaste sätt.
Ej nog därmed. De personliga tjänster, som krävdes av landets ungdom,
vore av den alldeles särskilda beskaffenhet, att denna ungdom utan avseende på
dess egen vilja sattes under helt andra lagar än dem, vilka gällde för medborgarna
i allmänhet — under lagar, vilka, om de gällde för medborgarna i allmänhet, skulle
betraktas såsom innebärande det mest olidliga tillstånd, helt stridande mot de allra
enklaste frihetsbegrepp. Det måste då vara av högsta vikt, att denna av hård nöd¬
vändighet fordrade undantagsställning ej i tillämpningen gjordes onödigt tryckande och
framför allt befriades från allt, som kunde hänföras till nyck eller godtycke.
Då vi härvid betänkte, att frågan gällde att skapa kontroll ej över en detalj
i samhällslivet, utan över ett helt stort område av statsväsendet, och övervägde,
huruvida vi därtill ägde någon förebild, framställde sig såsom en sådan förebild helt
naturligt det för vårt land egendomliga justitieombudsmansämbetet.
Efter att hava framhållit vad som enligt motionärens mening
framstode såsom kärnan av justitieombndsmansinstitutionen och dess
verksamhet yttrade motionären vidare:
Justitieombudsmannens uppgift vore ingalunda inskränkt till det civila om¬
rådet. Han ägde åtala militära ämbetsmän likafullt som civila. Sådant hade också
förekommit.
Men den kontroll, han genom direkt inspektion hade att utöva, syntes vara
inskränkt till lagskipningen och fångvården. Yäl hette det i 19 § av den för honom
gällande instruktionen [av år 1830], att, om han i ärenden rörande allmänna hus¬
hållningen eller eljest av allmän beskaffenhet skulle förmärka någon anstalt nödig
till befrämjande av Konungens och rikets bästa och vältrevnad, han skulle äga hos
Kung! Maj:t underdånig anmälan därom göra till den uppmärksamhet, Kungl. Maj:t
i nåder funne sådant förtjäna. Men denna obestämda antydan innebure tydligen
knappast ens en anmaning, än mindre ett åläggande att genom ett eget initiativ
förskaffa sig kännedom om förhållanden, som skulle kunna föranleda en dylik an¬
mälan. Den sade endast, att justitieombudsmannen, om dylika förhållanden till¬
fälligtvis komme till hans kännedom, ej vore betagen rättigheten att göra fram¬
ställning — något som väl nästan utan all antydan därom finge anses självfallet.
Nu skulle man emellertid kunna ifrågasätta att vinna kontroll över försvars-
väsendet genom en så enkel åtgärd som en utvidgning av justitieombudsmannensoverk-
samhetsfält. Han ägde ju redan åtalsrätt över alla även militära ämbetsmän. Ålades
honom då en inspektionsplikt även i det militära området, vore kontrollen vunnen.
Så lätt vore dock ej saken. Redan de allmänna antydningar, motionären
givit om vad den ifrågasatta kontrollen skulle omfatta, syntes tydligt ådagalägga,
att denna ej läte sig förena med justitieombudsmannens verksamhet, utan att vare
sig hans dittillsvarande eller hans nya uppgift skulle lida därav. Och lika svårt
som det skulle vara för en man att hinna utföra ett så mångsidigt värv, lika svårt
skulle det säkerligen vara att finna den man, som i sin person förenade förutsätt¬
ningarna för ett arbete, innefattande så ytterst olikartade uppgifter.
Nej en annan ordning måste utfinnas, och motionären skulle söka uppdraga
konturerna därav.
Justitieombudsmansämbetet kunde väl ej i sig upptaga de helt olikartade
uppgifter, som kontrollen över försvarsväsendet skulle innefatta, men vi hade i detta
redan bestående ämbete ett förträffligt mönster att följa.
Likasom det funnes en särskild ombudsman för justitieväsendet, så borde det
finnas en för försvarsväsendet.
Som justitieombudsmannen, så borde ock denne nye ombudsman äga en fullt
självständig ställning gent emot ämbetsmän och ämbetsverk, gent emot konunga¬
makt och regering. Han måste vara en riksdagens ombudsman även han.
8
Likasom justitieombudsmannen vore utrustad med en hög värdighet, så borde
även denne nye ombudsman vara det, således fullt likställd med den förre och med
justitiekanslern.
Hans benämning vore ju en smaksak — motionärén hade tänkt på »riks-
auditör», »generalauditör», »ombudsman för försvarsväsendet», men stannat vid
»militieombudsman», för att få ett ord, som redan genom sin yttre formning er¬
inrade om det redan invanda »justitieombudsman».
Hans kvalifikationer borde vara personlig redbarhet och kunskap i de ären¬
den, som hörde till försvarsväsendet. Huru hans verksamhet närmare skulle
gestaltas, skulle motionären nu söka visa.
Vid försöket att uppdraga grundlinjerna för den föreslagne ämbetsmannens
verksamhet, sådan motionären tänkt sig densamma, ville han först undanröja en
möjlig missuppfattning. Om nämligen någon skulle av den omständigheten, att
justitieombudsmansämbetet av motionären redan flera gånger framhållits till jäm¬
förelse med den nya institutionen, ja, till och med uttryckligen angivits såsom det
tjänligaste mönstret för denna, sluta, att motionären ansåge en slavisk efterhärm¬
ning vara att förorda, så vore detta visserligen ett stort misstag. Två synpunkter
kunde tvärtom leda till rätt väsentliga avvikelser. Den ena vore den erfarenhet,
man under snart hundra år vunnit imder utövningen av justitieombudsmansämbetet,
den andra vore olikheten i uppgifter och mål de bägge institutionerna emellan.
Såge man då först på den förra synpunkten, torde man lätteligen finna, att
den svaghet, som hos justitieombudsmansinstitutionen företrädesvis givit sig till¬
känna, varit, att den ålagts för litet initiativ. Man kunde ej säga, att den utrustats
med för liten möjlighet till initiativ. Ty justitieombudsmannen kunde ju enligt
grundlag och instruktion göra framställningar på snart sagt alla statslivets områden
till både Kungl. Maj:t och riksdagen. Men det vore möjligt, att, om på ett något
inskränktare område ett bestämdare åläggande givits honom att inkomma med för¬
slag till förbättringar och reformer, hans reformverksamhet blivit större och mera
fruktbringande, och vad beträffade hans kontrollerande verksamhet funne man, att
hans rätt att vara närvarande vid alla ämbetsverks, kollegiers etc. sammanträden
och taga kännedom om alla deras handlingar m. m. lett till vida mindre resultat
än hans skyldighet att inspektera domstolar och granska de s. k. fånglistorna. Det
borde således vara att anbefalla, att för militieombudsmannen uppställdes en i en¬
skildheterna mera bindande instruktion än den, som funnes för justitieombudsmannen.
Den andra synpunkten utginge från olikheten mellan de bägge ämbetsmän¬
nens uppgifter. I det avseendet syntes motionären klart, att en av justitieombuds¬
mannens uppgifter ej behövde, kanske ej ens borde tillhöra militieombudsmannen.
Det vore åtalsskyldigheten. Det syntes motionären nämligen ej nödvändigt eller
önskligt att stadga såsom villkor för militieombudsmannen, att han skulle vara lag¬
kunnig. Nödvändigt vore det ej, ty där han uppdagade missbruk, som syntes honom
kunna föranleda åtal, kunde han giva justitieombudsmannen del av saken till den
åtgärd, som denne kunde anse påkallad. Önskligt vore det icke heller, ty det
skulle tydligen i hög grad inskränka det område, inom vilket till det nya ämbetet
lämpliga personer vore att söka.
Med tillämpning av vad i det föregående anförts angav därefter
9
motionären de särskilda huvuduppgifter, som borde åligga riksdagens
militieombudsman.
1. lian skulle hava att i allmänhet å riksdagens vägnar vaka över att ej
nagra missförhållanden utbildade sig inom landets krigsmakt, vare sig hären eller
flottan.
Denna punkt syntes efter det föruf^ sagda ej behöva någon särskild för¬
klaring.
2. Han skulle vidare hava att särskilt noga tillse, att den militärdisciplinära
bestraffningsrätten utövades med oväld och insikt. För detta ändamål skulle samma
dag beslut fattades om dylik bestraffning till honom insändas besked om bestraffningen
och grunden därtill. Funne han därvid att någon oriktig eller oförståndig tillämp¬
ning av gällande föreskrifter ägt rum, skulle han giva justitieombudsmannen sådant
tillkänna.
Aven därest man finge hoppas, att en tillfredsställande revision av krigs¬
lagarna kunde komma till stånd, syntes det dock ej kunna förmodas, att ej fort¬
farande en disciplinär bestraffningsmyndighet, lagd — om ock ej uteslutande - i
befälhavarens händer och utövad efter summarisk procedur, skulle bibehållas. Det
syntes då vara av vikt att skapa en verksam kontroll häröver, och i sådant av¬
seende syntes den granskning av militieombudsmannen, som här vore föreslagen,
kunna verka gott. Även en annan form kunde tänkas, nämligen att denna gransk¬
ning lades direkt på justitieombudsmannen. Motionären hade emellertid utgått frän,
att hela den särskilda kontroll över försvarsväsendet, som skulle tillskapas, borde
vara samlad på en hand och först då frågan bleve om rättsligt åtal justitieombuds¬
mannen borde tillitas.
3. Militieombudsmannen skulle vidare åligga såväl att noggrant pröva de
anmärkningar om oriktig eller olämplig behandling av manskapet, otillräcklig föda,
dålig utrustning eller andra missförhållanden, vilka kunde till honom inkomna, som
ock att, . där anmärkningar utan särskild anmälan komme till hans kännedom, verk¬
ställa vederbörlig undersökning och, om han funne missbruk eller missförhållanden
föreligga, vidtaga lämplig åtgärd för deras avhjälpande.
Det vore av stor vikt att inskärpa hos ombudsmannen, att ingalunda allenast
anmälningar borde giva honom anledning att ingripa, utan att jämväl t. ex. an¬
märkningar, som i pressen förekomme eller annorledes bleve honom kunniga, borde
påkalla hans uppmärksamhet. Detta vore desto viktigare som det synnerligen ofta
torde inträffa, att den, vilken blivit förorättad och som således skulle vara närmast
att göra en anmälan, saknade mod därtill, i ty att han — understundom med rätt,
understundom med orätt — fruktade, att följderna av hans anmälan skulle bliva en
än värre rättskränkning än den, varom anmälan skett.
4. Militieombudsmannen skulle vidare hava att övervaka, att den militära ut¬
bildningstiden i allo användes på det nyttigaste sätt, d. v. s. för krigets fordringar,
ej för paradens.
Denna punkt vore en av de allra viktigaste och innefattade eu uppgift, vil¬
ken, om den rätt fylldes, borde mera än något annat kunna bidraga att giva folket
och dess representanter den trygga tillförsikten, att de enorma penninguppolfringar,
som erfordrades för fredens bevarande och självständighetens upprätthållande, också
toges i anspråk på det mest fruktbringande sätt.
Militieombudsmannens ämbetsberättelse, 2
10
Ur denna synpunkt förefölle det motionären, som om militärerna själva borde
vara de främsta att önska framgång åt hans förslag. Det borde vara för dem
hugnesamt, att deras ärliga arbete bleve rätt uppskattat och att anledningen till
misstro undanröjdes, och huru skulle detta kunna ske bättre än genom att de finge
ställa sitt arbete och dess frukter direkt under ögonen på en riksdagens om¬
budsman ?
5. Militieombudsmannen borde, ock äga skyldighet att pröva behövligheten av
militära anskaffningar. För sådant ändamål borde vederbörande myndighet opåmint
till honom insända protokoll över anskaffningsbeslut — åtminstone då de gällde belopp)
av en viss storlek — och bonde, såvida militieombudsmannen inom viss tid efter proto¬
kollets erhållande tillkånnagåve sin avsikt att hos Kungl. Maj:t avstyrka anskaff¬
ningen,, dylika beslut ej få gå i verkställighet förrän Kungl. Maj:t besluta i ärendet.
Det vore bekant, att arméförvaltningen under sin beslutanderätt hade störa i
klump anslagna summor till bestridande av anskaffning för regementenas räkning.
Någon skarpare kontroll i sak, huru dessa medel användes, förefunnes för när¬
varande ej. Det vore denna väl behövliga kontroll, som skulle åstadkommas genom
ombudsmannens prövning och rättighet att, i händelse han funne anskaffningens
behövlighet tvivelaktig, underställa densamma Kungl. Maj:ts prövning.
6. Vidare skulle en sådan ämbetsman till riksdagen inkomma med de fram¬
ställningar och förslag, vartill han kunde finna anledning, samt årligen avgiva sin
ämbetsberättelse till riksdagen och (Häruti särskilt yttra sig om försvarsväsendets till¬
stånd och skötsel.
7. Även skulle lian till vederbörligt utskott avgiva utlåtande i fråga om be¬
hövligheten och ändamålsenligheten av de till försvarsverket fordrade anslag, angående
vilka utskottet begärde sådant utlåtande.
Punkterna 6 och 7 avsåge, som syntes, att göra militieombudsmannens sak¬
kunskap och förmåga direkt nyttig för riksdagen. Helt visst skulle det bidraga att
stärka riksdagens förtroende för försvarsbudgetens riktiga avpassning efter behovet,
i fall den sålunda alltid hade tillgång till sakkunniga och opartiska upplysningar.
Väl kunde sådana understundom vara att tillgå inom riksdagen själv. Men den
omfattande och allsidiga översikt över hela försvarsväsendet, som kunde förutsättas
hos en för dess permanenta övervakande särskilt vald ämbetsman, vore dock säker¬
ligen endast mera undantagsvis att påräkna hos någon riksdagens ledamot.
8. Givetvis skulle militieombudsmannen äga skyldighet att årligen företaga
inspektionsresor och därvid, göra sig noga underrättad om manskapets behandling,
övningstidens användning och mera dylikt, likasom även att närvara vid mera be¬
tydande fältövningar.
Motionären anmärkte, att punkt 8 ej torde erfordra någon sär¬
skild kommentar, samt påpekade vidare, att de åtgärder, till vilka
militieombudsmannens egna iakttagelser eller prövning av inkomna
anmälningar kunde giva anledning, vore av tre slag, i det han dels
kunde hänskjuta saken till justitieombudsmannens handläggning — detta
då åtal syntes kunna komma i fråga — dels inkomma med framställ¬
ning till Kungl. Maj:t och dels ingå med framställning till riksdagen.
I fortsättningen upptog motionären till bemötande invändningar.
11
som han förutsåg såsom möjliga. Sådana invändningar voro: att den
föreslagna kontrollen skulle innefatta eller åtminstone kunna medföra
en maktutvidgning av representationen, ett inskridande på konunga¬
maktens område; att institutionen vore helt och hållet onödig, i det att
man dittills kunnat hjälpa sig densamma förutan, och att intet skäl
funnes, varför man ej skulle kunna göra så även hädanefter; att upp¬
rättandet av ett dylikt kontrollantämbete skulle visa eu obehörig miss¬
tro mot militären, särskilt officerskåren. Såsom den invändning, som
på sitt sätt kanske vore av den största praktiska betydelse, betecknade
motionären svårigheten att finna dugliga innehavare till platsen. Slut¬
ligen berörde motionären kostnadssynpunkten, vilken han ansåg spela
en försvinnande liten roll.
Av vad motionären i dessa delar yttrade må här — med hänsyn
till vad under frågans fortsatta behandling förekommit — återgivas vad
motionären anförde till bemötande av invändningen att kontrollen genom
en militieombudsman skulle innefatta eller åtminstone kunna medföra
en maktutvidgning av representationen. Motionären ansåg att många
ord ej krävdes för att visa oriktigheten av en sådan uppfattning.
Den nye ombudsmannen skulle ju lika litet som justitieombudsmannen kunna
giva några som helst föreskrifter eller befallningar. Allt vad han kunde göra vore
att granska, att anmärka och att giva de beslutande myndigheterna förslag till av¬
hjälpande av de brister, han anmärkt. Det vore väl påtagligt, att denna art av
verksamhet stode i fullständig samklang med hela den ställning, som våra grund¬
lagar anvisade åt folkrepresentationen.
År 1809 befarade man på vissa håll, att »skakningar i samhället» skulle
kunna åstadkommas av justitieombudsmannens verksamhet. Erfarenheten hade till
fullo vederlagt denna farhåga. Och ingen anledning funnes att antaga, att den
skulle vara mera berättigad i fråga om den nu föreslagna ombudsmannens verksamhet.
Motionären ansåg att själva huvuddragen av den nye ombuds¬
mannens verksamhet lämpligen borde stadgas i grundlagen, under det
att detaljerna utarbetades i form av särskild instruktion, samt framlade
— delvis i en ytterligare motion — förslag till de grundlagsändringar,
som för det ifrågavarande ändamålet skulle erfordras.
Konstitutionsutskottet, dit ärendet hänvisades, yttrade i avgivet
utlåtande, att utskottet funnit åtskilliga av de synpunkter, som motio¬
nären framhållit, vara ganska beaktansvärda. Den föreslagna formen
för utövningen av den ifrågasatta kontrollen, nämligen genom en enda
därför tillsatt ämbetsman, hade emellertid utskottet ansett knappast
möjlig att genomföra och ej heller, även om så vore fallet, ändamåls¬
12
enlig och lämplig. Det vore näppeligen tänkbart, att alla de särskilda
ämbetsgöromål, som enligt förslaget skulle åt denne ämbetsman anför¬
tros, kunde utföras av en enda person. Enligt förslaget måste den nye
ämbetsmannen bos sig förena ej mindre grundliga insikter i militära och
militärtekniska frågor rörande såväl armén med dess olika vapenslag
som ock flottan och dess materiell än även omfattande kunskaper jämte
praktisk förmåga i ekonomiska frågor och statsregleringsärenden samt
slutligen icke heller sakna förfarenhet i lagskipningsfrågor. Den av
motionären föreslagna utvägen att vinna ökad kontroll på försvarsväsen-
dets område vore för övrigt, enligt utskottets mening, icke den rätta.
Vida lämpligare syntes vara att söka ernå målet genom en utveckling
av redan befintliga institutioner för utövningen av kontroll på nämnda
område, vare sig från riksdagens sida eller eljest, samt genom skärp¬
ning av hithörande bestämmelser och föreskrifter. Kravet på kontroll
över den militära bestraffningsrättens utövning vore redan i viss mån
tillgodosett genom justitieombudsmansinstitutionen; ansåges det behöv¬
ligt, att denna kontroll gjordes starkare och mera omfattande, kunde
detta möjligen vinnas genom tillägg till instruktionen för justitieombuds¬
mannen. Utskottet erinrade vidare, att Kungl. Maj:t tillsatt en kom¬
mitté med uppdrag att företaga eu revision av strafflagen för krigs¬
makten samt förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
i syfte att bestämmelserna i dessa lagar måtte bliva lämpade efter för¬
hållandena vid en krigsmakt, bestående av värnpliktiga, och då utskottet
antog, att denna kommitté ej skulle underlåta att ägna uppmärksamhet
även åt den förevarande frågan, ansåg utskottet det vara så mycket
mindre lämpligt att för det dåvarande företaga en förändring i grund¬
lagen i den föreslagna riktningen. På dessa och i övrigt anförda skäl
hemställde utskottet, att de ifrågavarande motionerna icke måtte för¬
anleda någon riksdagens åtgärd.
Fem ledamöter av utskottet hade reserverat sig. Av dessa an-
sågo de fyra, att utskottet bort till riksdagen hemställa att i skrivelse
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes åt ovan omförmälda kommitté upp¬
draga att jämväl taga under omprövning det av motionären framställda
förslag. Den femte reservanten framhöll däremot, att den utav motio¬
nären framställda frågan läge alldeles utanför gränserna för kom¬
mitténs uppdrag.
Utskottets hemställan bifölls i första kammaren utan debatt eller
votering. Andra kammaren däremot biföll utan votering ett under över¬
läggningarna i ämnet därstädes av motionären framställt yrkande av
samma innehåll i sak som den förra av nyssnämnda två reservationer.
13
Vid 1903 års riksdag väcktes av samme motionär i andra kam¬
maren ny motion i ämnet. Under åberopande av den motivering och
det utkast till den nya institutionen, som givits i den föregående mo¬
tionen, anförde motionären vidare bland annat följande.
Vid ärendets förra behandling hade framställts den invändningen, att det
näppeligen vore tänkbart, att alla de särskilda ämbetsgöromål, som enligt motionen
skulle åt militieombudsmannen anförtros, kunde av en enda person utföras. Motio¬
nären trodde dock, att denna invändning berodde på ett missförstånd. De direkta
göromål, som ovillkorligen av militieombudsmannen måste utföras, vore efter motio¬
närens förslag varken så många eller vart för sig så omfattande, att de ej gott
av en person kupde medhinnas. Yad däremot beträffade de övriga göromålen,
d. v. s. de, som ej kunde preciseras annat än såsom en befogenhet till kontroll i
vissa angivna riktningar, vore det ju givet, att dessa måste ordnas och jämkas
efter tid och lägenhet. Justitieombudsmannen hade ju till uppgift bland annat att
genom resor personligen å ort och ställe granska underdomarnas ämbetsskötsel.
Men naturligtvis kunde han ej årligen medhinna att på sådant sätt kontrollera mera
än en bråkdel av landets alla underdomstolar.
En viktigare invändning vore måhända den, att så pass olikartade uppgifter
enligt förslaget skulle åläggas militieombudsmannen, att svårigheter måste uppstå
att finna den man, som vore kompetent att sköta dem alla. Det vore visserligen
ingalunda säkert, men å andra sidan ej omöjligt, att denna invändning vid en när¬
mare utredning kunde visas äga fog. Skulle så vara, borde detta tydligen endast
kunna föranleda därtill, att de jämförelsevis mindre nödvändiga uppgifterna finge
utmönstras och avskiljas. Något skäl att förkasta hela förslaget, om detta eljest
funnes gagnande, kunde ju omöjligen däri sökas.
Då emellertid en noggrann utredning vore påkallad, hemställde
motionären, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta allsidigt utreda frågan om upp¬
rättande av ett nytt folkrepresentativt ämbete — närmast efter mönstret
av justitieombudsmansämbetet — till kontroll över landets militärväsende
samt för riksdagen framlägga förslag till de ändringar i gällande grund¬
lagar, vartill utredningen gåve anledning.
Konstitutionsutskottet hemställde i avgivet utlåtande, att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Under framhållande, att
den kontrollerande verksamhet, som enligt motionärens tanke skulle av
den utav honom ifrågasatte ämbetsmannen utövas, huvudsakligen syntes
beröra tre särskilda områden av militärväsendet, nämligen den militära
rättskipningen, den militära yrkesutbildningen samt användandet av
de till militära ändamål anslagna medel, anmärkte utskottet, att den
förut framställda betänkligheten att hos den ifrågasatte funktionären
svårligen skulle kunna förväntas förmåga att inom försvarsväsendets
olika grenar utöva verksam kontroll icke syntes hava förlorat sin bety¬
1903 års
riksdag.
14
1904 års
riksdag.
delse genom vad motionären härutinnan anfört. Tillsynen över det sätt,
på vilket militära ämbets- och tjänstemän tillämpade de för krigsmakten
gällande lagar samt utövade sina ämbeten och tjänster i förhållande till
underordnade, folie inom ramen för justitieombudsmannens och justitie-
kanslerns ämbetsverksamhet och kunde enligt utskottets mening fort¬
farande lämpligen utövas av dem. Det av motionären åsyftade målet
att vinna en ökad kontroll i berörda avseende skulle bäst ernås på det
sätt, att genom uttryckliga bestämmelser i vederbörande instruktioner
vikten av denna kontroll betonades. Vad anginge den befogenhet till
kontroll över den militära yrkesutbildningen samt över användandet av
de till militära ändamål anslagna medel, vilken enligt motionärens åsikt
borde anförtros militieombudsmannen, fann utskottet, att överlämnandet
av en sådan befogenhet åt en av riksdagen vald ämbetsman ingalunda
kunde anses tillrådligt. Genom denne ämbetsmans ingripande i led¬
ningen av det militära utbildningsarbetet skulle utan tvivel äventyras,
att denna utbildning förrycktes och att den för upprätthållande av
arméns krigsduglighet nödvändiga disciplinen slappades, och därest en
sådan ämbetsman skulle äga rätt att pröva behövligheten av militära
anskaffningar samt i övrigt inblanda sig i det sätt, på vilket anslagen
för militära ändamål användes, kunde med skäl befaras, att handhavan-
det av den militära förvaltningen i dess helhet därav skulle lida men
samt särskilt att störande hinder i denna förvaltnings obehindrade fort¬
gång komme att uppstå.
Tio ledamöter av utskottet både reserverat sig samt ansågo att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta allsidigt utreda
frågan om åvägabringande, genom utvidgande av redan befintliga insti¬
tutioner eller genom upprättande av ett särskilt ämbete eller annorledes,
av en effektiv kontroll över lagars och författningars efterlevnad inom
armén och flottan samt för riksdagen framlägga förslag till de ändringar
i gällande grundlagar, vartill utredningen gåve anledning.
Åven denna gång bifölls utskottets hemställan i första kammaren
utan debatt eller votering. Andra kammaren biföll reservationen efter
debatt men utan votering.
Redan vid 1904 års riksdag frambar samme motionär förslag om
inrättande av en effektiv kontroll över landets militärväsende. Motionen
gick denna gång ut på en skrivelse till Kungl. Maj:t av det innehåll,
som påyrkats av reservanterna i konstitutionsutskottet föregående år.
15
Konstitutionsutskottet tillstyrkte nu motionen samt anförde bland
annat, att då utskottet funne att åtgärder borde vidtagas för det om-
handlade önskemålets vinnande, det återstode att besvara frågan, huru
detta mål lämpligast kunde ernås. En kontroll i förevarande avseende
borde, därest genom densamma medborgarnas rätt och bästa skulle
behörigen tillvaratagas, i huvudsak utgå från riksdagens sida och verk¬
ställas av något dess organ. Utskottet tvekade icke att såsom de ut¬
vägar, vilka vid frågans utredning i främsta rummet borde tagas i
övervägande, anvisa de olika sätt för kontrollens ordnande, som motio¬
nären förordat. Sålunda skulle antingen den ökade kontrollen över
militärväsendet kunna uppdragas åt redan befintliga institutioner och i
sådant fall väl företrädesvis åt justitieombudsmansämbetet, vars arbets¬
krafter för ändamålet skulle förstärkas, eller nämnda kontroll, såsom
motionären närmast tänkt sig, anförtros åt en av riksdagen utsedd, ny
ämbetsman med ungefär samma ställning som justitieombudsmannens
dittills, eller ock vissa funktioner, nämligen de, som sammanhängde med
övervakandet av de värnpliktigas rättsliga ställning, anförtros åt justitie¬
ombudsmannen, medan den kontroll över efterlevnaden inom armén och
flottan av administrativa och ekonomiska författningar, vilken genom
en för ändamålet avfattad instruktion närmare bestämts, kunde uppdragas
åt en av riksdagen utsedd ny ämbetsman.
Nio ledamöter av utskottet hade reserverat sig och förenat sig i
den hemställan, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Årendet framkallade denna gång debatt i båda kamrarna. Första
kammaren biträdde reservanternas mening, varemot andra kammaren
biföll utskottets hemställan.
Då frågan av den ursprunglige förslagsställaren åter upptogs vid
1908 års riksdag, hade ytterligare femton ledamöter av andra kammaren
undertecknat motionen. Det i motionen framställda yrkandet var nu
detsamma som vid 1904 års riksdag och åsyftade alltså en skrivelse till
Kungl. Maj:t.
Konstitutionsutskottet tillstyrkte nu likasom vid sistnämnda riksdag
motionen, men åtta ledamöter hade reserverat sig och hemställt, att
motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
I första kammaren höjdes flera röster till förmån för utskottets
förslag, men slutet blev att reservanternas hemställan godkändes utan
1908 års
riksdag.
16
C i vil kommis¬
sionen.
votering. Andra kammaren biföll utskottets förslag, dock först efter
votering, varvid 107 röster avgåvos för detta förslag och 70 för
reservanternas.
Att förslaget denna gång mötte så starkt motstånd i andra kam¬
maren synes, att döma av yttranden under debatten, närmast hava berott
därpå, att Kungl. Maj:t den 28 februari 1908 bemyndigat chefen för
lantförsvarsdepartementet att i samråd med chefen för sjöförsvarsdeparte¬
mentet tillkalla sakkunniga för verkställande av utredning, i vad mån
kontroll av eller samarbete med civila personer lämpligen borde inom
det militära området äga rum, omfattningen av dylik kontroll eller sam¬
arbete samt organisationen därav. De i följd härav tillkallade sakkun¬
niga avgåvo den 10 december 1908 betänkande i ämnet.' I detta uttal-
lade de sakkunniga sig för anordnandet av en civil undersökning av
vissa förhållanden inom rikets försvarsväsen och anförde de sakkunniga
bland annat:
Inrättandet av den undersökning, varom de sakkunniga uttalat sig, hade enligt
deras åsikt sin förnämsta betingelse i den systemskiftning i avseende å vårt lands
försvarsväsen, som med införande av den nya härordningen inträtt. Den nu så
småningom försiggående övergången till allmän värnplikt hade i hög grad fäst
allmänhetens uppmärksamhet på försvarsväsendet, och allmänheten hade därvid
naturligen i första rummet tagit ögonmärke på vad inom militära kretsar traditionen
skapat av egenart, främmande för civil uppfattning. Den brytning i åskådningar,
som sålunda uppkommit och givit näring åt civilt misstroende i samma mån som
medborgarnas personliga och ekonomiska uppoffringar tagits i ökat anspråk, borde
emellertid enligt de sakkunnigas förmenande kunna hinna att avjämnas under den
för övergången bestämda tid, om den utav de sakkunniga förordade undersökningen
inrättades och utan oförutsedda hinder kunde bedriva sin verksamhet. Tiden för
denna verksamhet ansåge de sakkunniga alltså böra inskränkas till övergångstiden
eller högst fem år. I annat fall skulle densamma möjligen kunna bliva snarare ett
permanent ämbetsverk, och ett sådant ansåge de sakkunniga icke vara det medel,
varigenom lämpligast vunnes det mål, som borde uppställas för den undersökning,
varom här vore fråga.
De sakkunniga föreslogo, att den undersökning, som de förordat,
måtte uppdragas åt eu kommission, bestående av en ordförande och sex
ledamöter. Redan den 11 december 1908 tillsatte Kungl. Maj:t en
kommission — vanligen kallad civilkommissionen — med den sålunda
föreslagna sammansättningen. För kommissionen, som genast skulle
träda i verksamhet och vars arbete skulle fortgå under högst fem år
från sistnämnda dag, utfärdades samtidigt särskild instruktion.
17
Enligt denna instruktion skulle kommissionen äga undersöka, huruvida upp¬
handlings-, entreprenad-, kontroll- och besiktningsmetoderna inom försvaret vore
byggda på moderna principer för affärsmässighet och i övrigt ändamålsenliga, huru¬
vida truppens, särskilt de värnpliktigas, behandling och omvårdnad gåve anledning
till erinringar, huruvida erforderligt samarbete för tillgodoseende av försvarets be¬
hov vore organiserat med alla de krafter, som stode eller utan allt för stora olägen¬
heter kunde ställas till statens förfogande; huruvida försvarsmedlen i fråga om ut¬
rustning och dylikt vore i ett sådant skick, att de vid fredsbrott kunde fungera på
ett tillfredsställande sätt, samt huruvida författningar och föreskrifter rörande för¬
svaret vore genomgående led i samma system och verkade ändamålsenligt.
I anslutning härtill ägde kommissionen att hos Kungl. Maj:t göra de er¬
inringar och de framställningar att vidtaga åtgärder, som undersökningen ansåges
påkalla, och att till justitiekanslern överlämna sådana ärenden, som ansåges för¬
anleda allmän åklagares ingripande.
Uti instruktionen gjordes en mindre förändring genom kungörelse
den 18 juli 1913. Samtidigt anbefalldes kommissionen att vid full¬
görande av sitt uppdrag enligt instruktionen, där förhållandena sådant
påkallade och i den omfattning lämpligen kunde ske, till Kungl. Maj:t
inkomma med fullt utarbetade förslag till författningar och föreskrifter.
Sistnämnda dag förordnade Kungl. Maj:t att kommissionens verk¬
samhet skulle fortgå tillsvidare till den 1 juli 1915.
I september 1914 kom antalet ledamöter i civilkommissionen att
nedgå från sex till fem därigenom att en ledamot avled utan att annan
ledamot i stället förordnades.
Hade Kungl. Maj:ts beslut den 28 februari 1908 om tillkallande
av de sakkunniga, vilkas utredning föregick civilkommissionens till¬
sättande, på sin tid i riksdagens andra kammare framkallat tvekan om
behovet av den i motionen vid 1908 års riksdag påyrkade utredningen
om åvägabringande av en effektiv kontroll över lagars och författningars
efterlevnad inom armén och marinen, synes tillsättandet av civilkommis¬
sionen hava föranlett, att nämnda motion icke förnyades under de
närmast följande åren. När förslag om åvägabringande av en kontroll
i den uti motionen åsyftade riktning nästa gång förelädes riksdagen,
— vid 1914 års senare riksdag — skedde det genom en kungl. pro¬
position. Och likasom det första förslaget om inrättande av ett militie-
ombudsmansämbete framkommit i sammanhang med antagandet av 1901
års härordningsreform, framlades den kung], propositionen i ämnet i
sammanhang med samtidigt avgivna förslag till stärkande av försvaret.
Enligt det utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden
för den 14 maj 1914, som var fogat vid den kungl. propositionen, hade
Militieombudsmnnnens ämbeisberätteJse. q
1914 års
senare
riksdag.
18
chefen för justitiedepartementet — efter gemensam beredning med chefen
för lantförsvarsdepartementet och chefen för sjöförsvarsdepartementet —
vid ärendets behandling i statsrådet framhållit, att anledningen till att
en ny kontrollmyndighet ansåges önskvärd och behövlig endast till
någon mindre del syntes vara att finna däri, att områden, där kontroll
erfordrades, skulle vara undandragna de nuvarande kontrollmyndig¬
heternas granskningsrätt. Åven om man blott fäste sig vid den kontroll,
som utövades av riksdagen eller genom myndigheter, som riksdagen
för sådant ändamål tillsatte, måste den redan stadgade kontrollen sägas
i princip vara utsträckt till så gott som alla statslivets områden. Mera
ovisst vore, huruvida faktisk möjlighet funnes att med önskvärd kraft
och noggrannhet tillämpa kontrollrätten i hela dess omfattning. Under
det att kontrollinstitutionerna fortfarande vore desamma som bildades
vid det nuvarande statsskickets tillkomst för mer än hundra år sedan,
hade den statsverksamhet, som utgjorde kontrollens föremål, i utom¬
ordentligt hög grad utvecklats. Såsom exempel på nya verk vore att
erinra om kommunikationsverken och de affärsdrivande verken. Åven
försvarsbördans överflyttning från jordägarna i deras egenskap av rust-
och rotehållare till hela befolkningen såsom värnpliktiga hade medfört
en högst väsentlig utvidgning av statsverksamheten.
Efter att hava erinrat om skälen, varför en förstärkning av kontroll¬
myndigheterna borde avse just försvarsväsendet, yttrade föredragande
departementschefen vidare:
Någon misstro mot det sätt, varpå försvarets angelägenheter nu handhades,
läge givetvis icke häri. För varje verksamhetsområde vore det till gagn, å ena
sidan att förefintliga brister beaktades och undanröjdes, samt å andra sidan att
genom anordningar i sådant syfte skapades tilltro till att förhållandena i övrigt vore
tillfredsställande. Erfarenheten torde hava visat, att särskilt de värnpliktigas be¬
handling och den ekonomiska förvaltningen inom försvarsväsendet stundom gjorts
till föremål för klander, som måste anses hava berott på missuppfattning eller
bristande kännedom om det verkliga sammanhanget. På grund av försvarsverkets
omfattande och djupgående betydelse i personligt och ekonomiskt hänseende vore
detsamma helt naturligt föremål för allmänhetens synnerliga uppmärksamhet. Upp-
komme på detta område oriktiga föreställningar, finge dessa lätt en vidsträckt sprid¬
ning. Att förebygga sådant vore så mycket mer angeläget med hänsyn därtill,
att det utan tvivel vore av synnerlig vikt, att allmänheten omfattade försvarsverket
med fullt förtroende. Säkerligen funnes det icke något bättre medel till undan¬
röjande av farhågor och missförstånd, än att en sakkunnig och opartisk myndighet
hade till uppgift såväl att självmant ägna förhållandena en ständig och noggrann
uppmärksamhet som ock att undersöka befogenheten av framställda klagomål och
anmärkningar. Med tilliten till att uppdagade missförhållanden beivrades följde
minskad benägenhet att fästa avseende vid rykten om bristfälligheter, som icke
föranlett någon åtgärd; man insåge att ett uppgivet fel åtminstone icke kunde äga
någon större betydelse, om det antingen icke funnits förtjänt att bringas till till-
syningsmyndighetens kännedom eller ock av denna lämnats utan beivran.
Föredragande departementschefen påpekade, hurusom det emellertid
vore en nödvändig förutsättning för ett gott resultat, att kontrollen icke
ingrepe på områden, som enligt sin natur måste vara undantagna från
densamma. Vid civilkommissionens tillsättande hade chefen för lant-
försvarsdepartementet framhållit, att kommissionens verksamhet icke
skulle omfatta det rent fackmässiga militära arbetet, och samma be¬
gränsning borde givetvis iakttagas vid den kontroll, varom nu vore
fråga.
Beträffande de utvägar, som kunde tänkas då det gällde att genom¬
föra kontrollen å försvarsväsendet, anförde departementschefen, att civil¬
kommissionen, som aldrig varit avsedd att utgöra annat än en provi¬
sorisk anordning, vore, åtminstone med sitt dittillsvarande medlemsantal,
en alltför tung och vidlyftig institution att lämpligen kunna äga bestånd
för framtiden. Ville man bygga vidare på den grundval, som vore lagd
genom statsförfattningens bestämmelser om riksdagens kontrollrätt,
kunde dessutom civilkommissionen knappast sägas fullt motsvara ända¬
målet. Dess medlemmar förordnades av Kungl. Maj:t och endast genom
den sammansättning, Kungl. Maj:t givit kommissionen, hade denna
kunnat anses i viss mån äga folkrepresentativ karaktär. Vad anginge
den tänkbara utvägen att vinna det avsedda ändamålet endast genom
en förstärkning av justitieombudsmansexpeditionens arbetskrafter —
vilket väl särskilt borde innebära, att till justitieombudsmannens för¬
fogande ställdes en i militärväsendet sakkunnig person, som hade att på
detta område bereda förekommande ärenden och tillhandagå med erfor¬
derliga upplysningar — syntes invändningar med fog kunna göras där¬
emot. Det militära granskningsområdet vore så vidsträckt, att justitie¬
ombudsmannen, vars arbetsbörda redan vore ganska tung, svårligen
skulle kunna ägna detsamma all erforderlig uppmärksamhet. Han skulle
sannolikt nödgas välja mellan att antingen lita till medhjälparen i större
utsträckning än som i och för sig vore lämpligt eller ock låta den
verksamhet, som förut varit hans huvudsakliga, till icke ringa del
eftersättas.
Om den eftersträvade kontrollen å försvarsväsendet skulle vinnas
utan att den dittillsvarande tillsynen å andra områden bleve lidande,
syntes den enda tillfredsställande utvägen vara, att försvarsverket brötes
ut från justitieombudsmannens ämbetsförvaltning och ställdes under en
20
ny, enligt samma grunder ordnad ämbetsmyndighet, en militieombuds-
man. Denne syntes böra likställas med justitieombudsmannen jämväl i
fråga om förutsättningarna för befattningens erhållande. Även av
militieombudsmannen borde alltså fordras, att han, såsom § 96 regerings¬
formen stadgade beträffande justitieombudsmannen, skulle vara känd för
lagkunskap. Häri läge ett avstående från anspråk på militär sakkun¬
skap. Huru önskvärd sådan ur vissa synpunkter kunde vara,- torde
juridisk utbildning ännu mer vara behövlig för en ämbetsman, som skulle
få till sin förnämsta uppgift att övervaka lagars och andra författningars
efterlevnad inom försvarsväsendet. Genom hans egenskap av jurist
undanröjdes tillika alla svårigheter att på ett lämpligt sätt ordna be¬
hörigheten att inom nämnda granskningsområde anställa erforderliga
åtal. För syftet att stärka allmänhetens förtroende till försvarsverket
torde det ock äga stor betydelse, att kontrollen utövades av en civil man.
I fråga om uppgifterna för militieombudsmannen erinrade departe¬
mentschefen, att i värnpliktslagen och inskrivningsförordningen funnes
åtskilliga stadganden, vilkas tillämpning i särskilda fall ägde stor be¬
tydelse för de värnpliktiga. Dessa författningars efterlevnad av det
militära befälet samt nämnder och myndigheter, som handlade inskriv¬
nings- och rullföringsärenden, torde böra ställas under militieombuds-
maunens tillsyn.
Vidare borde militieombudsmannen äga att övervaka de värn¬
pliktigas behandling och omvårdnad i ungefär samma utsträckning, som
tillkommit civilkommissionen. I detta avseende anförde departements¬
chefen ur motiveringen till 1908 års sakkunnigutlåtande — till vilken
kommissionens instruktion hänvisade — följande:
Den civila undersökningen borde enligt de sakkunnigas förmenande från början
äga att tillse, att de värnpliktiga ägnades all den omvårdnad, som anslagna medels¬
tillgångar och övningarnas mål medgåve. Sålunda borde tillsyn övas däröver, att
de värnpliktiga bereddes god beklädnad, tillräcklig, närande och i all möjlig ut¬
sträckning omväxlande, fastän enkel kost vid måltider, vilka, så långt övningarna
det tilläte, förlädes till de tider av dagen, som bäst stode i överensstämmelse med
de värnpliktigas vanor från deras hem. Snygghet i logement och matinrättning
borde icke få eftersättas, och den trevnad, som med till buds stående medel kunde
beredas de värnpliktiga, finge icke av något skäl förhållas dem.
Den ställning i personligt och rättsligt avseende, som ungdom för fullgörande
av densamma ålagd värnplikt måste intaga, borde icke få göras mera motbjudande
än övningarnas mål kunde föranleda. Tvärtom borde all möjlig hänsyn tagas därtill,
att det icke vore avlönat manskap utan värnpliktiga medborgare, i allmänhet ovana
vid intrång i sin personliga frihet, som ställdes inför den militära lydnadsplikten.
Därest i detta avseende på något håll berättigad anledning till klagomål förefunnes,
ansåge de sakkunniga, att redan en undersökningskommissions tillvaro i regel ut¬
21
gjorde en maning till dem det vederborde att iakttaga erforderlig försiktighet vid
behandlingen av dem anförtrodda värnpliktiga.
Undersökningen borde jämväl avse, att nödig uppmärksamhet ägnades åt att
de värnpliktiga under sina övningar i fredstid icke onödigtvis utsattes för behand¬
ling, ägnad att ådraga dem ohälsa. Själva dessa övningar, särskilt under rekryt-
övningstiden, kunde ju tänkas, om icke de svagare med nödig omsikt avskildes,
över måttet av deras krafter anstränga de värnpliktiga, och tiden för övningarna
kunde användas även för ändamål, som avsåge bibringande av kunskaper och fär¬
digheter av den art, att de lämpligare tillgodosåges på annat sätt, och som läge
så främmande från krigets värv och behov, att varken staten eller de värnpliktiga
finge beräknad valuta för sina uppoffringar, och befälet föranleddes att på den tid,
som återstode, fordra alldeles för mycket av de fysiskt svagare. Därmed avsåges
naturligtvis icke vare sig här förut omnämnda kunskaper och färdigheter till gagn
för de värnpliktigas framtida bärgning m. m. eller sådan sysselsättning å fritid, som
de värnpliktiga kunde finna vara dem till rekreation eller tidsfördriv, vilken syssel¬
sättning dock alltid borde vara frivillig. Icke heller kunde härmed avses att lägga
band på de värnpliktigas uppfostran till de egenskaper, som i fysiskt och psykiskt
avseende borde utmärka en kraftig och fältduglig trupp.
Särskild makt ansåge de sakkunniga ligga däruppå, att övningarnas betydelse
icke i de värnpliktigas ögon toge skada därav, att de ens tillfälligtvis och på något
enstaka håll syntes så bedrivas, att de finge karaktären av bestraffning.
Departementschefen erinrade, hurusom vid fullgörandet av civil¬
kommissionens uppdrag i denna del det visat sig nödvändigt för kom¬
missionen att taga del av de planer, som fastställts för vissa marsch-
övningar,' och undersöka, huruvida planerna upprättats i överensstäm¬
melse med gällande föreskrifter och de grunder, på vilka dessa vilade.
Sedan departementschefen påpekat, att det icke torde vara lämpligt
eller ens möjligt att skilja på värnpliktiga och övrig militär personal
vid bestämmande av militieombudsmannens ämbetsuppgifter, och att
följaktligen i instruktionen för militieombudsmannen måste komma till
användning uttryck, som omfattade hela personalen, yttrade dejmrtements-
ehefen vidare:
Efterlevnaden av de författningar, som anginge anskaffning av underhåll och
utrustning åt truppen samt all annan försvarsmateriel, måste givetvis ställas under
militieombudsmannens kontroll.
Bland dessa vore förordningen angående statens upphandlings- och entrepre¬
nadväsen en av de viktigaste. Denna författning gällde ju för ett vidsträcktare
område än försvarsväsendet, men en mycket betydelsefull del av dess tillämpning
folie numera inom detta. De högst ansenliga belopp, som årligen ansloges till för¬
svaret, finge nämligen till ojämförligt största delen sin användning vid upphandling
och entreprenader. Därtill komme, såsom förut påpekats, att då de sålunda använda
summorna icke vore avsedda att och icke kunde lämna någon avkastning, här
jämväl saknades den naturliga och lätt påvisbara regulator för förhållandet mellan
22
omkostnader och avkastning, som förefunnes på åtskilliga andra områden av stats¬
förvaltningen.
Myndigheternas beslut i avseende å utbud, antagande av anbud, besiktning
o. s. v. vore ofta av synnerlig betydelse för statsverket. Kontrollen över dessa
beslut kunde i allmänhet knappast äga rum annorstädes än å myndigheternas egna
lokaler. Yisserligen åtföljdes räkenskaperna av ingångna kontrakt och vissa därtill
hörande handlingar, men av dem kunde i regel icke någon slutsats dragas rörande
sättet för upphandlingen eller entreprenaden. Och skulle fullständiga handlingar i
alla upphandlingsärenden avlämnas till den centrala kontrollen, bleve förvaltnings-
verksamheten nedtyngd i alltför stor omfattning. Redan på grund härav vore det
angeläget, att förfaringssättet vid upphandlingar och entreprenader bleve föremål
för granskning under militieombudsmannens inspektioner.
Gällande upphandlingsförordning föreskreve offentligt förfarande vid upphand¬
lingar och entreprenader. Häri kunde väl sägas ligga en viss kontroll så till vida,
att därigenom möjliggjordes för tävlande, som ansåge sig obehörigen förbigången,
att besvära sig i högre instans. Dylika besvär kunde dock knappast föranleda
annan rättelse än till enskild klagandes förmån och medverkade därför endast i
undantagsfall vid tillgodoseendet av statsverkets intressen.
I de fall, då statsverkets bästa gentemot de tävlande icke iakttagits, vare
sig detta allenast gällde ett enstaka ärende eller berodde på slentrianmässigt
tillämpade, felaktiga affärsmetoder, kunde erforderlig rättelse knappast väntas annat
än genom ingripande av kontrollmyndighet. För försvarets vidkommande gällde
den årliga omsättningen så betydande belopp, att militieombudsmannen säkerligen
skulle finna en av sina mest arbetsamma uppgifter i tillsynen över upphandlings-
och entreprenadförordningens efterlevnad. Både direkt och kanske framför allt
indirekt vore fullföljden av denna kontrolluppgift ägnad att tillgodose stora ekono¬
miska intressen för statsverket. Därjämte vore effektiv kontroll över upphandlingar
och entreprenader för försvaret ägnad att undanröja en ofta återkommande anled¬
ning till misstroende mot de militära myndigheterna.
Anskaffningen av förnödenheter och materiel åt försvaret vore liksom vården
av förråden och bruket av materielen jämväl i andra avseenden reglerad genom
en mångfald författningar. Bland dessa kunde nämnas för armén utfärdade vapen¬
vårds-, artillerimateriell-, kasernvårds-, ingenjörmateriell-, intendenturmateriell-, freds-
förplägnads- och sjukvårdsmateriellreglementen samt instruktionen för arméns inten-
denturförråd. För penningförvaltningen och därmed sammanhängande angelägen¬
heter gällde kassa- och avlöningsreglementen. För marinen funnes motsvarande
föreskrifter i gällande reglementen. Genom dessa exempel torde vara ådaga¬
lagt, att tillsynen över efterlevnaden av författningar angående försvarets eko¬
nomiska förhållanden bleve en vittomfattande och viktig uppgift för militieom¬
budsmannen.
Såsom ytterligare föremål för militieombudsmannens kontroll angav
departementschefen det sätt, varpå expeditionstjänsten fullgjordes hos de
militära myndigheterna och de civila liuvudförvaltningarna vid försvaret,
arkiven och deras ordentliga vård samt förvaringen av de koncept till
23
utgående expeditioner, som skulle finnas och vara tillgängliga för all¬
mänheten.
I sammanhang härmed anförde departementschefen, att folkrepre¬
sentativ tillsyn däröver, att försvarsmöjligheterna stode effektivt till buds,
när helst fredsbrott kunde inträffa, måste anses såsom en viktig förut¬
sättning för det allmänna förtroendet till försvarsväsendet, särskilt med
hänsyn därtill att den offentliga kritiken i regel vore utesluten från hit¬
hörande av naturliga skäl hemliga förhållanden. Aven denna kontroll¬
uppgift med därtill hörande stora ansvar torde bäst kunna uppbäras av
militieombudsmannen. För att sätta denne i stånd att fylla sistberörda
uppgift torde det vara nödvändigt att utrusta honom med befogenhet
aftaga del av hemliga handlingar. Vissa dylika vore dock av sådan art,
att deras utlämnande till militieombudsmannen icke borde utan vidare
följa av hans instruktion utan få bero av Kungl. Maj:ts medgivande i
varje särskilt fall.
Enligt departementschefens mening kunde och borde med tillsynen
över lagars och andra författningars efterlevnad lämpligen förbindas
åliggande att granska gällande bestämmelsers innehåll och undersöka,
huruvida genom dem på tillfredsställande sätt givits reglering åt alla
de förhållanden, som vore i behov därav. I instruktionen för militieom¬
budsmannen syntes böra föreskrivas, att han skulle hos riksdagen anmäla
de brister, som vid dylik undersökning ådagalades, samt avgiva förslag
till deras avhjälpande.
Vid 1914 års senare riksdag framkom jämväl från enskild motionär
ett förslag, som rörde militieombudsmansämbetet. Motionen åsyftade,
bland annat, att militieombudsmannen och justitieombudsmannen skulle
utses allenast av andra kammaren eller åtminstone antalet valmän från
första kammaren för val av dessa ombudsmän begränsas i proportion
till det mindre antal ledamöter, varav denna kammare till skillnad från
medkammaren bestode, samt att militieombudsmannen skulle få en ställ¬
ning mera såsom biträde åt justitieombudsmannen, vilken skulle bibehållas
i sin befogenhet att ingripa även på det militära området, om han så
för något fall funne lämpligt.
Konstitutionsutskottet återgav i sitt utlåtande vissa delar av vad
föredragande departementschefen yttrat till statsrådsprotokollet samt för¬
klarade att utskottet ausåge vad sålunda au förts tillfyllest för att ådaga¬
lägga önskvärdheten och behövligheten av, att eu särskild riksdagens
kontrollmyndighet över försvarsväsendet infördes.
24
Beträffande det sätt, varpå den särskilda kontrollen borde genom¬
föras, syntes, enligt utskottets uppfattning, den mest tillfredsställande
utvägen vara att, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, bryta ut försvarsväsendet
i dess helhet från justitieombudsmannens ämbetsförvaltning och ställa
det under en ny ämbetsmyndighet, en militieombudsman.
Utskottet hemställde att såsom vilande till vidare grundlagsenlig
behandling måtte antagas ett utav utskottet utarbetat förslag till de för
militieombudsmansämbetets inrättande erforderliga grundlagsändringar,
vilket förslag nära anslöt sig till den kungl. propositionen. I fråga om
den förenämnda enskilda motionen anförde utskottet, att utskottet icke
funnit skäl att med anledning av densamma föreslå riksdagen några
ändringar i grundlagens hithörande bestämmelser.
Vid utlåtandet voro fogade åtskilliga reservationer.
Två reservanter ansågo att utskottet bort avstyrka propositionen.
Sju andra reservanter förklarade sig icke kunna godkänna ut¬
skottets motivering samt anmärkte särskilt, att utskottet i avseende å
den blivande instruktionen för militieombudsmannen bort erinra, att det
för ett gagnerikt fullgörande av militieombudsmannens ämbetsplikter
syntes vara nödvändigt, att dessa begränsades mera än i den av ut¬
skottet — efter statsrådsprotokollet — lämnade redogörelsen vore fallet.
Det syntes vara självklart, att det övervakande av militär jurisdiktion
samt av de värnpliktigas behandling och omvårdnad jämte den ekono¬
miska kontroll, som i redogörelsen angivits, måste alldeles tillräckligt
taga en persons krafter i anspråk. Att därtill lägga något slags kontroll
över krigsberedskapen borde redan av detta skäl vara uteslutet och borde
för övrigt desto mindre komma i fråga, som militieombudsmannen icke
torde på detta område besitta nödig sakkunskap.
Slutligen anförde en reservant, med vilken tre andra ledamöter
av utskottet instämt, att militieombudsmannens huvuduppgift syntes i
verkligheten komma att bliva att övervaka den militära förvaltnings-
verksamheten och truppens behandling och omvårdnad samt föreslå de
åtgärder till förbättringar härutinnan, som iakttagelser vid inspektioner
eller annorledes kunde påkalla. Nämnda huvuduppgift syntes icke kunna
på ett effektivt sätt fyllas endast av det föreslagna militieombudsmans-
ämbetet, åtminstone icke på sådant sätt, att önskvärt förtroende inom
alla samhällsklasser kunde därigenom väckas och vidmakthållas beträf¬
fande anordningarna inom försvarsväsendet. Detta syftemål skulle enligt
denne reservants förmenande bättre hava vunnits genom en institution,
som kommit att motsvara civilkommissionen, men med ett färre antal
ledamöter, valda av riksdagen. Reservanten hade dock ej velat mot¬
25
sätta sig förslaget om ett militieombudsmansämbete, då han ansåge att
ett folkrepresentativt ämbete av ifrågavarande slag kunde bliva av stor
betydelse för landet och försvaret. Han ansåge emellertid, att vid sidan
av militieombudsmannen borde finnas en civilkommission med uppgift
att biträda militieombudsmannen inom områden för hans ämbetsuppgift,
vilka han på grund av bristande tid eller annan omständighet ej själv
kunde behärska.
Utskottets hemställan antogs av riksdagen, i första kammaren
efter votering med 110 röster mot 9, -som avgåvos för avslag å ut¬
skottets hemställan, och i andra kammaren utan votering.
Då förslaget vid 1915 års riksdag företogs till fortsatt grundlags¬
enlig behandling, antogs detsamma den 23 mars i båda kamrarna utan
votering. I andra kammaren förekom denna gång ej ens diskussion i
frågan, i första kammaren hade avslag å förslaget yrkats av en talare.
Redan dessförinnan hade förslag till instruktion för militieombuds¬
mannen förelagts riksdagen. För att inom justitiedepartementet biträda
vid uppgörande av förslag till instruktion för militieombudsmannen och
till vissa i sammanhang därmed stående ändringar i instruktionen för
justitieombudsmannen hade tre ledamöter av riksdagen varit tillkallade.
Dessa avgåvo den 19 december 1914 utlåtande med förslag dels till
instruktion för riksdagens justitieombudsman, dels till instruktion för
riksdagens militieombudsman. Till utredning i frågorna om militieom-
budsmannens rätt att taga del av hemliga handlingar och om förbudet
för honom att utöva tillsyn ur militärteknisk synpunkt torde här böra
återgivas vad betänkandet innehåller i dessa delar.
Uttalandet i den förra frågan förekommer bland motiven till för¬
slaget till instruktion för justitieombudsmannen och lyder sålunda:
»Instruktionens från 99 § regeringsformen hämtade föreskrift om justitie¬
ombudsmannens tillgång till alla domstolars, kollegiers och ämbetsverks protokoll
och handlingar gör icke något undantag för handlingar, som på grund av tryck¬
frihetsförordningens stadganden eller någon med stöd av dem meddelad bestämmelse
äro hemliga. Huruvida detta oaktat även justitieombudsmannen är utesluten från
att taga del av hemliga handlingar annat än i den mån och i den ordning, tryck¬
frihetsförordningen det medgiver, är en fråga, som hittills icke blivit närmare prövad.
Justitieombudsmannen har för sin verksamhet, inom det område, där denna väsent¬
ligen rört sig, icke i någon större utsträckning haft behov av tillgång till sådana
handlingar. Dock saknar frågan ingalunda betydelse för justitieombudsmannen, icke
Militieombudsmannens änibetsberättelse. 4
1915 års
riksdag.
26
ens vad angår hans tillsyn å domareverksamheten. Exempelvis må erinras om att
enligt det förslag till ändrad lydelse av 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen, som av
detta års senare riksdag antagits såsom vilande, domstolarnas protokoll i vissa mål,
där offentlighet kan medföra våda för rikets säkerhet, i allmänhet icke skola få
utlämnas. Tydligt är, att justitieombudsmannen bör äga att övervaka rättskipningen
även i dessa mål, och att detta för honom skulle försvåras, om han icke utan
vidare kunde utfå protokollen i desamma.
I vida högre grad kommer emellertid frågan om tillgång till hemliga hand¬
lingar att erhålla betydelse för militieombudsmannen. Hans verksamhet måste ofta
beröra förhållanden, som icke kunna utredas och granskas, utan att han får taga
del av dylika handlingar. Det är därför nödvändigt, att i sammanhang med militie-
ombudsmansämbetets inrättande klargöres, vilken befogenhet i detta avseende skall
tillkomma dess innehavare; och vad härutinnan skall gälla för honom bör äga till-
lämpning även beträffande justitieombudsmannen.
Av tryckfrihetsförordningens stadganden framgår enligt vår uppfattning, att
de icke inskränka justitieombudsmannens tillträde till ämbetsverkens handlingar och
lika litet skola få någon sådan betydelse för militieombudsmannen. Dessa stad¬
ganden gälla handlingars utlämnande åt allmänheten, särskilt för befordrande till
trycket, men de avse säkerligen icke att reglera handlingars tillhandahållande för
den enligt andra grundlagsstadganden anordnade offentliga kontrollen. För ett
särskilt fall. nämligen såvitt angår militära handlingar, linnes i tryckfrihetsförord¬
ningen stadgat, att genom beslut om deras hemlighållande konstitutionsutskottets,
statsutskottets och statsrevisorernas rätt ej inskränkes. Härav torde icke böra
dragas den slutsatsen, vare sig att kontrollmyndigheterna icke skulle äga fri till¬
gång till andra hemliga handlingar, om vilka någon motsvarande bestämmelse ej
meddelats, eller att det fria tillträdet till de hemliga militära handlingarna ej skulle
gälla andra än de uppräknade institutionerna och således ej justitieombudsmannen.
Då vid 1896 års riksdag förslag till de ännu gällande bestämmelserna om militära
handlingar antogs såsom vilande, voro meningarna synnerligen delade, huruvida
nämnda förbehåll om kontrollinstitutionernas rätt borde införas i grundlagstexten.
Den dåvarande chefen för justitiedepartementet betecknade detsamma såsom full¬
ständigt obehövligt. Och konstitutionsutskottet, som för sammanjämkning av kam¬
rarnas skiljaktiga beslut i ämnet framlade det sedermera antagna förslaget, erinrade
därvid om att vid utskottets föregående behandling av detta ärende utskottet ansett
det vara satt utom allt tvivel, att utskottens och statsrevisorernas grundlagsenliga
rätt genom det ifrågasatta lagförslaget icke kunde varda inskränkt; men då andra
kammaren funnit nödigt, att en uttrycklig bestämmelse därom bleve införd, både
utskottet för undanröjande av all tvekan ansett lämpligt att sammanjämka de olika
besluten på det sätt, att andra kammarens beslut i förevarande hänseende upptoges
i sammanjämkningsförslaget. Någon motsvarande bestämmelse finnes ej i det den
20 december 1912 av en kommitté avgivna förslaget till tryckfrihetsordning, och i
motiveringen till förslaget har, såsom en allmän anmärkning vid de däri uppställda
undantagen från offentlighetsprincipen, framhållits, att det icke funnits behövligt
eller lämpligt att — såsom i gällande lag i ett enstaka fall skett — i lagtexten
giva uttryck åt det självklara förhållande, att dessa undantag icke verka inskränk¬
ning i den kontroll över statsförvaltningen, som lagenligt skall utövas. På en
liknande uppfattning beror utan tvivel, att icke i nyssberörda förslag till ändring
27
av 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen gjorts något förbehåll om justitieombudsmannens
rätt att utfå protokollen i de mål förslaget avser; det har ansetts, att protokollens
förklarande för hemliga icke inverkar på denna rätt.
Om alltså tryckfrihetsförordningens bestämmelser angående vissa handlingars
hemlighållande icke äga tillämpning mot justitieombudsmannen, kan någon tvekan
ej heller råda därom, att den genom 99 § regeringsformen och 8 § i instruktionen
honom beredda tillgången till ämbetsverkens och ämbetsmännens handlingar avser
handlingar av alla slag och även sådana, som för allmänheten äro hemliga. Det¬
samma skall då gälla om militieombudsmannen. Att genom ett tillägg till den äldre
bestämmelsen låta en uttrycklig föreskrift i ämnet inflyta i instruktionerna anse vi
under sådana förhållanden icke vara erforderligt.
Det resultat, vartill man sålunda kommit, torde ock ur praktisk synpunkt
vara tillfredsställande. Det viktiga medborgerliga förtroendeuppdraget att vara riks¬
dagens ombudsman kan icke antagas bliva överlämnat åt någon sådan person, att
hemliga handlingars utgivande till honom skulle vara förenat med våda för det all¬
männa. Även om utgivandet skulle bero på tillstånd i varje särskilt fall, kan det
knappast tänkas, att dylikt tillstånd någonsin skulle förvägras. Vid den gransk¬
ning av statsförvaltningen, som olika riksdagsutskott och statsrevisorerna verkställa,
står tillgång till en stor mängd hemliga handlingar öppen för ett avsevärt antal
personer, utan att detta ansetts innebära någon risk. Å andra sidan skulle det för
ombudsmännen — i synnerhet för militieombudsmannen — mången gång kunna
bliva i hög grad hinderlig!, om tillstånd skulle behöva inhämtas. Framför allt
kunde svårighet och tidsutdräkt uppstå, om under en inspektionsresa det befunnes
erforderligt att taga del av en hemlig handling, till vars utbekommande tillstånd
icke på förhand utverkats. I sakens natur ligger, att i den mån föreskrifter med¬
delats om försiktighetsmått vid utlämnade hemliga handlingars förvarande, om tiden
för deras återställande eller dylikt, även ombudsmännen böra rätta sig efter dessa
föreskrifter.»
Frågan om kontroll ur militärteknisk synpunkt behandlades i
motiven till 3 § av förslaget till instruktion för militieombudsmannen;
och yttras därom:
«/
»Då det vilande grundlagsförslaget, vilket såsom kvalifikation för militie¬
ombudsmannen uppställer fordran på »lagkunskap», däremot icke hos honom förut¬
sätter militär fackkunskap, synes härav bliva en given följd, att hans kontrollerande
myndighet icke kan vara avsedd att omfatta vissa rent fackmässiga sidor av försvars-
väsendets organisation och verksamhet. Åt detta förhållande torde böra givas ut¬
tryck i instruktionen. Å andra sidan kan därvid gränsen för hans verksamhets¬
område icke uppdragas så, att frågor av militärt fackmässig eller, såsom termen
lämpligen torde kunna avfattas, militärteknisk natur utan vidare ställas utanför det¬
samma. De flesta angelägenheter inom försvarsväsendet kunna ju i större eller
mindre mån sägas vara av denna natur, och genom deras uteslutande skulle därför
militieombudsmansinstitutionen bliva en form utan innehåll. Om militieombuds¬
mannen bör gälla vad som vid civilkommissionens inrättande anfördes om denna,
nämligen att den stadgade kontrollens förnämsta uppgift skall vara att undersöka
dels förvaltningen av de till försvaret anslagna medel dels de värnpliktigas behand¬
ling och vård. Vid granskning av militära anskaffningar och annan medelsförvalt¬
28
ning inom försvarsväsendet kan det emellertid, även om granskningen endast åsyftar
tillgodoseende av statsverkets ekonomiska intressen, ofta icke undvikas att beröra
frågor av militärteknisk art. Och likaledes torde det mången gång icke låta sig
gorå att gå till grunden med undersökning av manskaps behandling, utan att man
ställes inför någon dylik fråga. Vad som bör undantagas synes därför vara icke
vissa militära frågor utan allenast sådan granskning av förekommande frågor, för
vilken erfordras en fackkunskap, som militieombudsmannen icke kan förutsättas
besitta. I förslaget uttryckes detta så, att det ej tillkommer militieombudsmannen
att ur militärteknisk synpunkt utöva tillsyn å militära anordningar. Under nämnda
synpunkt innefattas härvid även den strategiska och den taktiska. Såsom exempel
på de förhållanden inom försvarsväsendet, där det militärtekniska måste anses vara
dominerande, må nämnas planer för krigsmaktens sammandragning eller verksamhet
under krigstid eller vid krigsfara, frågor om övningarnas tekniska anordning, frågor
om konstruktionen av vapen och annan för krigsbruk avsedd materiell, av krigs¬
fartyg samt av rikets fästningsverk och andra fasta försvarsanstalter. Att åstad¬
komma någon fullständig uppräkning är tydligen icke möjligt. Ur andra synpunkter
än den militärtekniska skall däremot militieombudsmannen enligt förslaget äga att
kontrollera även militära anordningar, som icke äro av så övervägande teknisk
natur, att de undandraga sig hans bedömande. Om t. ex. en militär anskaffning
skett på sådant sätt, att statsverkets ekonomiska intressen, med överträdelse av
gällande bestämmelser eller annorledes, icke vederbörligen iakttagits, eller om det
anskaffade vidlådes av brister, angående vilka han kunnat bilda sig en tillförlitlig
uppfattning, skall han vara befogad att ingripa. Likaså skall det icke tillkomma
honom att kontrollera övningarnas militära lämplighet, men väl att tillse, att de
icke innebära oskälig ansträngning av manskapet. Och det förhållande, att han
icke får utöva någon tillsyn ur militärteknisk synpunkt, bör icke anses utgöra
hinder för honom att i motiveringen till en ur annan synpunkt framställd anmärkning
mot en åtgärd utveckla, att denna uppenbarligen icke varit nödvändig ur militär¬
teknisk synpunkt.
Till ytterligare belysning av vad den föreslagna bestämmelsen enligt vår
mening skall innebära tillåta vi oss att i största korthet redogöra för ett par från
civilkommissionens verksamhetsområde hämtade fall, i vilka ingripande ägt rum från
kommissionens sida, samt till denna redogörelse anknyta uttalanden, i vad mån och
på vilka grunder befogenhet att taga befattning med liknande förhållanden synes
böra tillkomma militieombudsmannen. En sådan sammanställning torde så mycket
mer kunna äga betydelse, som det icke lärer kunna komma i fråga, att militie-
ombudsmannens behörighet ur förevarande synpunkt skulle bliva mer begränsad än
civilkommissionens.
Vid en marschövning hade den befälhavande officern, i anledning därav att
från manskap under en rast förekommit rop efter vatten, avskilt en del av man¬
skapet, inom vilken han funnit antagligt att de personer, som höjt ropen, befunno
sig, och låtit denna del marschera en längre väg än det övriga manskapet, varav
även föranletts, att samma del fått åtnjuta väsentligt kortare rastetid än huvud¬
styrkan. Civilkommissionen gjorde anmärkning häremot på den grund, att marsch¬
förlängningen skulle hava inneburit en tillrättavisning. Officern bestred detta och
gjorde gällande, att med berörda åtgärd från hans sida avsetts att förbättra de
brister i marschdisciplinen, som under marschen framträtt.
29
Om en dylik förlängd marsch utgör en s. k. straffmarsch, står den i strid
med gällande bestämmelser, och militieombudsmannen skall därför vara berättigad
att påkalla undersökning, huruvida så varit förhållandet. Likaså måste det anses
falla inom militieombudsmannens behörighet att tillse, om marschförlängningen inne¬
burit en för sträng behandling av manskapet.
Ett annat ingripande från civilkommissionen avsåg det förhållandet, att de
vid en ammunitionsfabrik använda maskinerna för laddning av patroner syntes vara
felaktiga. Vid laddningen erhöll nämligen en del patroner ingen eller allenast obe¬
tydlig krutsats, medan andra patroner fingo så stark krutsats, att vid skottens av¬
lossande förefanns synnerlig fara, att gevären skulle sprängas sönder. Sprängning
av gevär hade ock förekommit, varjämte en stor mängd patroner måst kasseras.
Aven med ett dylikt fall synes militieombudsmannen icke kunna frånkännas
behörighet att ur vissa synpunkter taga befattning. På grund av maskinernas fel¬
aktighet kan det vara befogat att begära undersökning, huruvida vid anskaffande
av desamma nödig omtänksamhet visats genom att anställa prov å deras brukbarhet
och tillförsäkra statsverket säljarens garanti för denna. Risken för gevärsspräng-
ningar och för patroners bristande användbarhet berör likaledes ett betydande eko¬
nomiskt intresse, som militieombudsmannen äger att bevaka. Och jämväl ur den
synpunkten, att med dylika sprängningar är förenad stor fara för människoliv, bör
det tillkomma honom att påkalla åtgärder för missförhållandenas avhjälpande.»
Då ärendet av chefen för justitiedepartementet — efter gemen¬
sam beredning med chefen för ^^försvarsdepartementet och chefen för
sjöförsvarsdepartementet — anmäldes i statsrådet, yttrade föredragande
departementschefen bland annat, att han funne överflödigt att — på
sätt föreslagits — uttryckligen bemyndiga ombudsmännen att, där de
läte bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad eljest
förekommit i saken, fästa vederbörandes uppmärksamhet å begånget fel,
allra helst som redan med dåvarande lydelse av instruktionen för justitie¬
ombudsmannen utbildat sig en fast och i allmänhet obestridd praxis i
denna riktning. För övrigt fann föredragande departementschefen de
båda förslagens lydelse ur de synpunkter, från vilka eu granskning av
desamma inför Kungl. Maj:t borde ske, vara tillfredsställande, och även
i fråga om de i utlåtandet innefattade uttalanden om förslagets syfte
fann departementschefen sig icke föranlåten till någon erinran.
Departementschefen yttrade vidare:
»I ett avseende, nämligen såvitt angår ombudsmännens rätt att taga del av
hemliga handlingar, skiljer sig den i utlåtandet framställda uppfattning från den
mening, åt vilken jag gav uttryck vid föredragning inför Eders Kungl. Maj:t avför¬
slaget till omförmälda grundlagsändringar. Under framhållande av nödvändigheten
att utrusta militieombudsmannen med dylik rätt yttrade jag vidare, att vissa hem¬
liga handlingar dock vore av den art, att deras utlämnande till militieombudsmannen
icke borde utan vidare följa av hans instruktion utan få bero av Kungl. Maj:ts
medgivande i varje särskilt fall. Den befogenhet, jag sålunda förutsatte för militie-
30
ombudsmannen, är vidsträcktare än den, som tillkommer den nuvarande särskilda
myndigheten för tillsyn å försvarsväsendet, civilkommissionen. Denna har nämligen
icke fritt tillträde till något slag av hemliga handlingar utan äger enligt sin instruk¬
tion allenast att, om den anser tillgång till sådan handling vara av nöden för något
sitt behov, därom i vart fall göra framställning hos Kungl. Maj:t. Nu har emeller¬
tid i utlåtandet gjorts gällande, att tryckfrihetsförordningens bestämmelser om vissa
handlingars förklarande för hemliga icke inskränka justitieombudsmannens tillgång
till dessa handlingar och lika litet skola få någon dylik betydelse för militieombuds-
mannen. Vid sådant förhållande kunde, enligt vad i utlåtandet vidare anförts, någon
tvekan ej råda därom, att den genom 99 § regeringsformen och 8 § i instruktionen
för justitieombudsmannen honom beredda tillgången till ämbetsverkens och ämbets¬
männens handlingar avsåge handlingar av alla slag, även sådana som för allmän¬
heten vore hemliga, och detsamma skulle då gälla om militieombudsmannen. De
skäl, som åberopats för denna mening, finner jag vara övertygande. Och någon
betänklighet synes mig icke gärna kunna vara förenad därmed, att man alltså icke
skall kunna beträffande hemliga handlingar av någon art låta det bero av Kungl.
Maj:ts särskilda tillstånd, huruvida justitieombudsmannen eller militieombudsmannen
skall äga att taga del av desamma. Såsom i utlåtandet även framhållits, ligger
det i sakens natur, att i den mån föreskrifter meddelats om försiktighetsmått vid
utlämnade hemliga handlingars förvarande, om tiden för deras återställande eller
dylikt, även ombudsmännen böra rätta sig efter dessa föreskrifter.»
Den kungl. propositionen med instruktionsförslagen gav anledning
till en motion i ämnet av den motionär, som först väckt förslag om
inrättande av ett militieombudsmansämbete. I motionen påyrkades bland
annat, att förbudet för militieombudsmannen att utöva tillsyn ur militär¬
teknisk synpunkt måtte utgå, samt att uti instruktionen skulle upptagas
en bestämmelse av innehåll, att militieombudsmannen skulle äga att,
när han så funne nödigt, närvara såväl vid fält- och fälttjänstövningar
som vid andra övningar, avseende den militära utbildningen, likasom
ock äga tillträde till alla till armén och marinen hörande etablissement
och inrättningar.
Lagutskottet, till vilket ärendet hänvisats, anförde beträffande
rätten för riksdagens ombudsmän att taga del av hemliga handlingar,
att utskottet delade den uppfattningen, att de i tryckfrihetsförordningen
i fråga om vissa handlingar uppställda undantag från den eljest där
fastslagna offentlighetsprincipen icke verkade inskränkning i den kontroll
över statsförvaltningen, som enligt andra grundlagsstadganden skulle
utövas. Men givet vore, att kontrollmyndighetens rätt att taga del av
hemliga handlingar icke sträckte sig utöver det område, som skulle
kontrolleras. Utskottet erinrade vidare, att ombudsmännen i fråga om
begagnandet av dylika handlingar för ämbetsåtgärder, som de funne sig
31
böra vidtaga, hade att iakttaga synnerlig varsamhet, och att det vore
självfallet, att hemlig handling, varav ombudsman fått del, icke finge
av honom så användas, att ändamålet med dess hemligförklarande
äventyrades.
I fråga om den militärtekniska kontrollen yttrade lagutskottet, att
man icke syntes äga anledning befara, att på militieombudsmannen
skulle från något håll med sken av fog kunde ställas anspråket, att han
skulle fungera såsom något slags civil inspektör vid sidan av de militära
och sålunda utan nödiga fackinsikter ingripa i lämplighetsfrågor av
rent militär natur. Att en dylik utveckling icke vore önskvärd, syntes
för övrig vara allmänt erkänt. Sålunda hade ock i den förenämnda
motionen givits uttryck åt den uppfattning, att med egentlig fackkritik
borde militieombudsmannen icke befatta sig. Men den erinran, som
givits till ämbetets innehavare att icke inlåta sig på dylika rent fackliga
spörsmål innebure enligt utskottets mening ingalunda något förbud för
militieombudsmannen att beivra verkliga tjänstefel, vare sig dessa be¬
stode i ett överträdande av bestämda föreskrifter i författningar och
instruktioner eller i ett sådant handhavande av ämbete eller tjänst i
övrigt, som medförde ansvar för visat oförstånd eller begången försum¬
melse. Då exempelvis motionären av vissa uttalanden i de sakkunnigas
utlåtande ansett den slutsats vara att befara, att militieombudsmannen
skulle bliva utesluten från att påtala uppenbart missbruk av de värn¬
pliktigas övningstid, syntes det utskottet föreligga ett missförstånd.
Likaså syntes det utskottet uppenbart, att ett av militieombudsmannen
anhängiggjort åtal för oförstånd i tjänsten vid anskaffning av försvars¬
materiel icke skulle kunna, såsom motionären befarade, avvisas under
hänvisning till att fråga om materielens felaktiga beskaffenhet icke finge
i denna ordning dragas under bedömande.
\idkommande motionärens yrkande om en bestämmelse angående
rätt för militieombudsmannen att närvara vid övningar m. m. förklarade
utskottet, att det icke syntes utskottet nödigt, att särskild bestämmelse
i det syfte motionären avsett bleve införd i instruktionens text. Det
vore nämligen självfallet, även utan särskilt stadgande i instruktionen,
att militieombudsmannen ägde, när han så funne nödigt, närvara såväl
vid fält- och fälttjänstövningar som vid andra övningar, avseende den
militära utbildningen, likasom ock att militieombudsmannen hade tillträde
till alla till hären eller marinen hörande etablissement och inrättningar.
I de av Kungl. Maj:t framlagda instruktionsförslagen vidtog lag¬
utskottet några jämkningar, för vilka närmare redogörelse icke synes
bär erforderlig, och hemställde utskottet, att de sålunda omarbetade
32
instruktionsförslagen måtte antagas under förutsättning att det från
föregående riksdag vilande förslaget till grundlagsändringar i anledning
av militieombudsmansämbetets införande bleve antaget.
En reservant ansåg, att motionen om uteslutande ur instruktionen
för militieombudsmannen av förbudet mot granskning ur militärteknisk
synpunkt bort tillstyrkas av utskottet, samt påyrkade vidare, att uti
samma instruktion måtte upptagas en bestämmelse om skyldighet för
militieombudsmannen att vidtaga åtgärd i avseende å lagar och författ¬
ningar, vilka han funne ej stå i överensstämmelse med gällande
grundlagar.
Ärendet förekom till avgörande hos riksdagen den 20 mars; och
blev lagutskottets hemställan i fråga om instruktionen för militieombuds¬
mannen bifallen av båda kamrarna efter långvariga debatter men utan
votering.
Den 21 april meddelade Kung! Maj:t sitt godkännande av de utav
riksdagen beslutade grundlagsändringarna i fråga om militieombuds-
mansämbetet. Den 14 påföljande maj kungjorde Kungl. Maj:t, på an¬
hållan av riksdagen, till allmänhetens kännedom den utav riksdagen
antagna instruktionen för militieombudsmannen, varvid förklarades, att
Kungl. Maj:t funnit samma instruktion stå i överensstämmelse med de
i regeringsformen bestämda grunder för militieombudsmannens ämbets¬
utövning.
Vid 1915 års riksdag väcktes särskilda motioner om anslag för
upprätthållande av civilkommissionens verksamhet under senare hälften
av år 1915 samt år 1916. Motionerna grundade sig på den förutsätt¬
ningen, att inrättandet av ett militieombudsmansämbete icke skulle
vinna riksdagens bifall. Sedan denna förutsättning förfallit, blevo ifråga¬
varande motioner, enligt statsutskottets hemställan, avslagna av riksdagen.
Allmän redo- Val av militieombudsman förrättades genom därför av riksdagens
miiitieombuds- kamrar utsedda valmän den 18 maj. Härvid utsågs undertecknad Öster-
mamämbetets gren till militieombudsman. Att efterträda militieombudsmannen i fall
förvaltning, denne, innan nästa lagtima riksdag anställt nytt val av militieombuds-
33
man skulle med döden avgå, samt utöva ämbetet under den tid militie¬
ombudsmannen kunde vara av svår sjukdom eller annat laga förfall där¬
ifrån hindrad utsågs före detta revisionssekreteraren friherre Bror Carl
Cederström.
Från flera hall uttalades den mening, att militieombudsmannen,
vars uppgift i väsentliga delar skulle sammanfalla med civilkommissionens}
icke borde börja sin ämbetsutövning förrän civilkommissionens verksam¬
het med utgången av juni månad upphört. För denna mening fann jag
emellertid icke stöd i något riksdagsbeslut, och syntes mig grundlagarnas
och instruktionens bestämmelser om militieombudsmansämbetet fastmera
föranleda, att militieombudsmannen skulle träda i ämbetsutövning omedel¬
bart efter valet. Militieombudsmansämbetets verksamhet började därför
redan den 19 maj. Begistraturet utvisar, att skrivelser då avlätos i
några ärenden av organisativ natur.
Under första tiden av den nya institutionens tillvaro sköttes förekom¬
mande expedition från ett av de till justitieombudsmannen upplåtna rum
i riksdagshuset. Efter det riksdagen avslutats, anvisades av fullmäktige
i ^riksgäldskontoret fyra rum inom statsutskottets lokal i riksdagshuset
såsom tillfällig ämbetslokal för militieombudsmannen. Den 1 september
flyttades expeditionen från sistnämnda lokal till en för ändamålet förhyrd
lägenhet i huset nr 7 vid Övre Munkbron.
Den 19 maj förordnades sekreterare vid expeditionen tillsvidare
för tiden till och med den 30 juni. Den sålunda förordnade sekretera¬
ren skulle jämväl bestrida registratorsgöromålen. Den 2 sistnämnda
månad antogs sekreterare för tiden från och med den 1 påföljande juli
och skulle sekreteraren tillika, tillsvidare, vara skyldig att ansvara för
registratorsgöromålen vid expeditionen.
Vaktmästare antogs den 31 maj i sammanhang med expeditionens
flyttning till statsutskottets lokal.
Från och med den 16 juni är en amanuens anställd vid expedi¬
tionen. r
Vid förekommande ren skri vningsgöromål anlitades under de första
månaderna tillfällig hjälp. Från och med oktober månad är ett ständigt
skrivbiträde anställt.
Expeditionen har på sätt gäller för justitieombudsmansexpedi-
tionen — hållits öppen för allmänheten under månaderna juni—augusti
två timmar samt för övrigt fyra timmar värjo helgfri dag!
Militieombu åsmannens ämbetsberättelse. k
34
Från och med den 29 juli till och med den 28 augusti samt från
och med den 6 till och med den 20 september begagnade jag mig av
den militieombudsmannen enligt 23 § uti instruktionen tillkommande rätt
till semester. Militieombudsmansämbetet uppehölls under tiden, enligt
bestämmelse i nämnda paragraf, av före detta revisionssekreteraren fri¬
herre Cederström, vilken, på sätt ovan förmälts, blivit utsedd att efter¬
träda mig i händelse av min avgång från ämbetet.
Under år 1915 har jag företagit ämbetsresor till övre Norrland,
till Gävle och Uppsala, till Sala, Västerås, Örebro och Karlstad samt
till Gottland. Under dessa resor har jag för ändamål, som avses i 12
och 18 §§ av instruktionen för militieombudsmannen, besökt:
Bodens fästning med därvarande militära etablissement och trupp¬
förband, nämligen Norrbottens regemente, Bodens ingenjörkår, Boden-
Karlsborgs artilleriregemente och Norrlands artilleriregementes detache¬
ment i Boden;
Västerbottens regemente;
Norrlands dragonregemente;
kronohäktet i Umeå;
centralfängelset i Härnösand;
Norrlands trängkår;
Västernorrlands regemente;
Hälsinge regemente;
straffängelset i Gävle;
straffängelset i Uppsala;
Upplands infanteriregemente;
Upplands artilleriregemente;
Skånska husarregementets detachement i Uppsala;
Västmanlands trängkår;
Västmanlands regemente;
straffängelset i Västerås;
straffängelset i Örebro;
Livregementets grenadjärer;
Svea trängkår;
Värmlands regemente;
straffängelset i Karlstad;
kronohäktet i Visby;
Gottlands artillerikår;
Skånska dragonregementets detachement å Gottland;
Tyg- och ammunitions- samt gevärsförrådet å Gottland;
r
V
35
Gottlands infanteriregemente;
Tingstäde fästning jämte härvarande etablissement och trupp¬
formationer;
Fårösunds kustposition med därvarande kustartilleridetachement;
landsstormsförråden på Gottland;
Tofta skjutfält.
Härförutom har jag i Stockholm besiktigat ett till V. arméfördel¬
ningen hörande förråd.
Under den tid, då jag åtnjöt semester, inspekterade tjänstförrät-
tande militieombudsmannen friherre Cederström
Göta livgarde;
Svea livgarde;
Livregementets dragoner;
skjutfältet å Marma;
Livgardet till häst;
kustflottan;
Vaxholms fästning med Vaxholms kustartilleriregemente.
Under inspektionerna vid truppförbanden hava i främsta rummet
krigsrättsprotokollen samt anteckningarna över disciplinära bestraffningar
gjorts till föremål för granskning. Härvid hava uppkommit jämförelsevis
många anmärkningar, men med hänsyn till den genomgripande föränd¬
ring i fråga om krigsdomstolar och utövande av militär bestraffnings¬
rätt i övrigt, som inträder med ingången av år 1916, har något närmare
ingående på de hittillsvarande förhållandena icke i denna redogörelse
synts mig påkallat.
Uppmärksamhet har även ägnats åt det militära expeditionsväsendet,
i den mån omständigheterna sådant medgivit. Jag har icke kunnat
undgå att härvid finna, att — ehuru de militära expeditionerna utmärka
sig genom en föredömligt koncis form och frihet från omständligt skriv¬
sätt med referat av andras yttranden — expeditionstjänsten likväl kräver
många arbetskrafter till förfång, särskilt inom de högre truppförbanden,
för trupptjänsten och militärt utbildningsarbete i övrigt.
Under ett flertal inspektioner hava förråd av olika slag besetts.
Upphandlingsprotokoll med tillhörande handlingar hava i några fall
genomgåtts. I saknad av fackutbildat biträde har emellertid militie¬
ombudsmannen icke under hittills förrättade inspektioner kunnat ägna
upphandlingsväsendet och förråden en så ingående tillsyn, som varit
önskligt.
För tillsyn å försvarsväsendet tillhörande fastigheter har jag
under ämbetsresorna till Gävle och Uppsala, till Sala, Västerås, Örebro
36
och Karlstad samt till Gottland varit biträdd av en byggnadskunnig
officer.
Vid inspektionerna av truppförbanden hava arrestlokalerna städse
besökts. Besöken å de allmänna straffanstalterna hava avsett uteslutande
personer, som av krigsdomstolar dömts till frihetsstraff.
På grund av den ändring i instruktionen för riksdagens justitie¬
ombudsman, som föranleddes av militieombudsmansämbetets inrättande,
hava till militieombudsmannen överlämnats en del hos justitieombuds¬
mannen anhängiggjorda ärenden.
Civilkommissionen, vars verksamhet avslutades med utgången av
juni 1915, hade hos Kungl. Maj:t hemställt, att de till kommissionen
inkomna klagomål och anmälningar, vilka icke kunde av kommissionen
slutligen avgöras, måtte få överlämnas till militieombudsmannen tillika
med de hos kommissionen förvarade protokoll, diarier, register, brev¬
koncept och andra handlingar.
Sedan Kungl. Maj:t enligt brev till civilkommissionen den 18 juni
1915 bifallit sagda framställning, hava jämväl från civilkommissionen
några ärenden överlämnats till militieombudsmannen, varjämte militie¬
ombudsmannen fått från kommissionen mottaga protokoll och diarier
m. fl. handlingar.
Genom särskilda remisser har Kungl. Maj:t lämnat militieombuds-
mannen tillfälle att inkomma med yttrande över
förslag till instruktion för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler;
förslag till kungörelse angående fångförteckningar och rapporter från
fängelserna och tvångsarbetsanstalterna i riket;
förslag till kungörelse angående avläggande av prov för vinnande av
behörighet till krigsfiskalstjänst;
förslag till arbetsordning för Svea hovrätt jämte krigsh o vrätten;
samt förslag till förordning med närmare föreskrifter om vad som bör
iakttagas vid tillämpningen av vissa bestämmelser i strafflagen för
krigsmakten den 23 oktober 1914 samt lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes samma dag ävensom till kungörelse om
bestraffningsrätt i disciplinmål för vissa befälhavare vid armén och
marinen.
Militieombudsmannen har avgivit yttrande i anledning av samtliga
dessa remisser. _ .
Likaledes har militieombudsmannen avgivit yttrande i anledning
av en remiss, varigenom chefen för civildepartementet lämnat militie-
37
ombudsmannen tillfälle att avgiva yttrande över ett inom sagda departe¬
ment utarbetat förslag till förordning angående användande av militär
personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning
och andra dylika ändamål.
Under år 1915 hava bos militieombudsmannen till behandling före¬
varit 436 ärenden.
Dessa ärenden utgöras av:
remisser eller skrivelser från Kungl. Maj:t eller statsdepartement... 6
ärenden, överlämnade från riksdagens justitieombudsman................ 4
ärenden, överlämnade från civilkommissionen ....................................... 3
ärenden, inkomna från annan ej redan nämnd myndighet............ 3
klagomål eller framställningar från enskilda ...................................... 173
ärenden, uppkomna under inspektionsresor eller eljest vid militie¬
ombudsmannen åliggande granskning............................................. 220
militieombudsmansexpeditionens organisations- och förvaltnings¬
ärenden m. m.................................................................................... 27
Summa 436
Bland de från justitieombudsmannen, civilkommissionen eller annan
myndighet inkomna ärenden utgöras 6 av klagomål eller framställningar
från enskilda. Under året hava således inalles förekommit 179 ärenden
av nu ifrågavarande beskaffenhet.
Av dessa sistnämnda ärenden hava
på grund av återkallelse avskrivits ...................................................... 3
till annan myndighet hänvisats............................................................. 7
efter vederbörandes hörande fått förfalla.............................................. 27
efter annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd avskrivits 76
till åtal hänvisats ........................................................................................ 4
på grund därav, att klaganden erhållit gottgörelse eller eljest
rättelse vunnits, avskrivits ........................................................... 7
vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande eller påmin¬
nelser .................................................................................................... 28
vid årets slut varit vilande av annan anledning ............................... 3
» )< » »på prövning beroende ........................................... 24
Summa 179
38
Av hela antalet ärenden hava under året slutbehandlats ............... 332
till följande år balanserats.......................................................................... 104
Summa 436
Av under året anhängiggjorda 10 åtal hava anställts
på grund av förd klagan.............................................................................. 4
» » » anmärkning vid inspektion............................................. 3
av annan anledning ........................................................................................3
Summa 10
Med avseende å det stora antal ärenden, som avskrivits utan någons
hörande, har jag velat omnämna, hurusom under året inkommit talrika
förfrågningar angående värnpliktigas avlöning och andra förmåner. Till
någon del torde dessa förfrågningar hava föranletts därav, att i 1914
års senare upplaga av »undervisning för infanteristen» och liknande
böcker, som utlämnas till de värnpliktiga, en missvisande uppgift med¬
delats angående beloppet av det de värnpliktiga tillkommande penning¬
bidrag, då det nämligen icke anmärkts, att den vid 1914 års senare
riksdag beslutade höjningen i penningbidraget skulle inträda först i
och med att den nya värnpliktslagens bestämmelser rörande tjänstgörings¬
tiden trädde i tillämpning. Förfrågningar hava jämväl inkommit an¬
gående värnpliktigas rätt till permission. Sålunda har frågats, huruvida
en hel kontingent ägde rätt att i slutet av tjänstgöringsperioden genom
tidigare hemförlovning utfå de tjänstledighetsdagar, som enligt general¬
order kunde lämnas, samt i ett annat ärende, huruvida viss värnpliktig
kunde komma i åtnjutande av tjänstledighet ändock att särskilda om¬
ständigheter icke förelåge, och om han, ehuru mantalsskriven i Stock¬
holm, där han senast haft sitt arbete, kunde komma i åtnjutande av fri
resa till Sundsvall, varest han hade sina föräldrar och anhöriga. Därest
i liknande fall en förfrågan häntytt på en tillämpning av gällande be¬
stämmelser, vars riktighet kunnat dragas i tvivelsmål, har yttrande in¬
fordrats från vederbörande, men eljest har framställningen lämnats utan
avseende. Då militieombudsmannen icke kan göra några auktoritativa
uttalanden angående tillämpningen av en viss författning, har jag ansett
riktigast att förfrågningarna göras hos vederbörande befäl, varigenom
också i de allra flesta fall svar kan erhållas fortare, samt att hänvän¬
delse till militieombudsmannen sker först om sålunda erhållet besked giver
anledning därtill.
39
I ett par fall, då klagan hos militieombudsmannen förts över beslut
av kassaförvaltning vid truppförband, har det befunnits att besvär sam¬
tidigt anförts hos vederbörlig ämbetsmyndighet; och någon gång, då
tillfälle därtill givits, har jag för klagande antytt lämpligheten av sådan
åtgärd, eftersom den omständigheten, att ett beslut tilläventyrs kan be¬
finnas vara oriktigt, ingalunda såsom en given följd alltid föranleder
ersättningsskyldighet för den, som meddelat beslutet. Stundom har ett
liknande påpekande gjorts i inkommet yttrande över klagomål. I ett
sådant fall har emellertid klaganden i avgivna påminnelser hävdat sin
rätt att hos militieombudsmannen göra framställning för vinnande av
klarhet. Jag har velat omnämna detta förhållande av den orsak, att
uttrycket i 10 § av instruktionen för militieombudsmannen och 9 § av
instruktionen för justitieombudsmannen »söka laga rättelse» möjligen kan
giva anledning till missförstånd. Att ifrågasätta någon ändring uti de
nu ifrågavarande bestämmelserna därtill anser jag mig dock icke för
närvarande äga tillräckligt fog.
I form av klagomål mot militär myndighet hava i några fall
framställts anspråk, som skulle föranleda betalningsskyldighet eller
ersättningsskyldighet för kronan. Att utan vidare avvisa dylika klago¬
mål samt hänvisa klaganden att utföra sin talan efter stämning till dom¬
stol har icke funnits lämpligt, då det ansetts tänkbart att den kost¬
nadsfria skriftväxlingen hos militieombudsmannen skulle kunna före¬
bygga en kostsam rättegång. I de fall av hithörande beskaffenhet, som
hittills slutbehandlats hos militieombudsmannen, har emellertid någon
uppgörelse icke anmälts.
För övrigt får jag beträffande förvaltningen av militieombuds-
mansämbetet hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen vid inspektionerna komma att överlämnas till riksdagens lag¬
utskott. De angående hemliga handlingars förvarande meddelade be¬
stämmelser, vilkas efterlevnad militieombudsmannen har att övervaka
och som han har att själv iakttaga, hava nödvändiggjort att diarium
och registratur föras särskilt för ärenden, som betecknats såsom hemliga.
Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas
redogörelse för de av militieombudsmannen under år 1915 anhängig-
gjorda åtal, varvid fullständig redogörelse meddelas endast för åtal, som
under året prövats av domstol,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal, och
redogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
hos Kungl. Maj:t.
40
Till riksdagen överlämnas härjämte särskilda framställningar an¬
gående
avlöning för tjänstemän och vaktbetjäning vid militieombudsmans-
expeditionen m. m., och
stämpelavgiften vid militieombudsmansexpeditionen.
Stockholm i militieombudsmansexpeditionen i januari 1916.
AXEL ÖSTERGREN.
Sture Centerwall.
41
Redogörelse för anhängiggjorda åtal.
A. Åtal, som varit föremål för behandling hos domstol.
1. Försummelse såsom rullföringsområdesbefälhavare.
1 en till riksdagens justitieombudsman insänd skrift hade arbetaren
J. A. Wall i Vetlanda till åtal anmält, att länsmannen i Aspelands härads
västra distrikt F. J. Holm utan laga anledning införpassat Wall till
kronohäktet i Västervik samt där hållit honom häktad från och med
den 8 september 1914 till klockan 6.30 f. m. den 12 i samma månad.
Wall uppgav, att han tillhörde Oskarshamns rullföringsområde och icke
blivit mobiliserad, men att länsmannen Holm förmält sig hava order att
förpassa Wall till Gottlands infanteriregemente.
Justitieombudsmannen infordrade i anledning av klagoskriften
yttrande av länsmannen Holm. I det yttrande, som Holm därefter av¬
gav, anförde han bland annat, att han den 30 augusti 1914 erhållit
order av Konungens befallningshavande i Gottlands län att inställa Wall
vid Gottlands infanteriregemente, varifrån han utan1 anmält laga förfall
uteblivit. Sedan Holm beordrat fjärdingsmannen K. G. Andersson att efter¬
spana Wall, hade Andersson den 9 september 1914 underrättat Holm,
att Andersson anhållit Wall i Järeda socken på besök hos svärföräldrarna.
Holm hade därpå genast avsänt förpassningshandlingar till Andersson.
Emellertid hade Wall i telefon meddelat Holm, att Wall ej tillhörde
nämnda regemente, samt begärt att Holm skulle ringa upp befälhavaren
för Oskarshamns rullföringsområde, men då Holm ägt klara order, hade
han icke efterkommit Walls sålunda gjorda anhållan. Då Holm icke
ansett sig kunna under mobiliseringstiderna i augusti och september
vare sig själv avresa med Wall direkt till Gottland eller därtill beordra
fjärdingsmannen, vilken vore inkallelsebud, men båtförbindelse funnits
mellan Västervik och Visby, hade fjärdingsmannen anbefallts att införa
Militieotnbudsmannens ämbetsberättelse. 6
42
Wall till kronohäktet i Västervik för vidare befordran till bestämmelse¬
orten, och hade Holm haft den uppfattningen, att detta transportsätt
skulle bliva det billigaste. Efter vad Holm hade sig bekant hade trans¬
porten från kronohäktet till Visby ej skett med fångtransport utan med
särskilt beordrad förare. Vid regementet hade Wall genast blivit hem-
förlovad.
Vid Holms yttrande hade jämte andra handlingar fogats
l:o) avskrift av en den 28 augusti 1914 dagtecknad skrivelse,
varigenom Konungens befallningshavande i Gottlands län anmodat krono-
länsmannen i Aspelands härads västra länsmansdistrikt att — enär enligt
från vederbörande befälhavare ingången anmälan värnpliktige nr 360
21/1906 Wall, Johan Algot, utan anmält laga förfall uteblivit från in¬
ställelse till mobiliseringstjänstgöring vid Gottlands infanteriregemente
med inryckningsdag den 3 augusti 1914 samt Wall uppgåves hava ut¬
tagit flyttningsbetyg till Järeda församling den 7 november 1913 —
ofördröjligen efterspana och för inställelse vid omförmälda regemente
hämta bemälde värnpliktige;
och 2:o) en skrivelse från fjärdingsmannen C. G. Andersson till
länsmannen Holm rörande förloppet vid Walls anhållande och införande
till kronohäktet i Västervik. Denna skrivelse, som var dagtecknad den
30 mars 1915, innehöll i huvudsak följande:
Sedan anhållningsordern erhållits, hade Andersson begivit sig till
Walls svärfader för att få reda på Walls adress. Andersson hade därvid
nämnt, att han önskade tala vid Wall, om denne inom den närmaste
tiden komme på besök. Efter några dagar hade Wall kommit till Anders¬
son för att efterhöra, vad ärende Andersson hade till honom. Andersson
hade omtalat ärendet och samtidigt i sitt hem anhållit Wall. Denne
hade uppgivit, att han ej vidare tillhörde något rullföringsområde på
Gottland utan Oskarshamns rullföringsområde. Andersson och Wall hade
för att möjligen få någon klarhet i saken sökt att genom telefon
komma i förbindelse med länsmannen Holm, vilken emellertid till följd
av bortvaro från hemmet ej kunde träffas vid tillfället. Samtidigt
hade Wall uttryckt den önskan att genom telefon få träffa rull-
föringsområdesbefälhavaren i Oskarshamn. Wall hade erhållit tillåtelse
därtill, men då han upplysts om att samtalet vore förenat med någon
avgift, hade han självmant avstått därifrån. Sedermera hade Wall
i handlanden Steijs telefon samtalat med Holm, som enligt Walls
uppgift hänvisat honom till rullföringsområdesbefälhavaren i Oskarshamn.
Wall hade också, enligt därtill lämnat löfte, ringt på till Oskarshamn,
men då han ej genast framkommit dit, hade han ej gjort vidare försök,
43
ehuru ingen lagt hinder i vägen därför eller på något sätt avrått honom
från fortsatta försök. Wall hade anhållits den 8 september 1914 på
kvällen samt förvarats hos Andersson till den 10 på morgonen, då för-
passningshandlingarna erhållits samt Andersson avrest med Wall till
Västervik. Några handlingar, som på något sätt kunnat styrka Walls
oskuld, hade han icke varit i stånd att förete för Andersson. Strax före
avresan från Järnforsens järnvägsstation hade han på något sätt erhållit
sin inskrivningsbok, men Andersson hade därvid ej hunnit taga del av
dess innehåll, vilket Wall ej heller begärt vare sig då eller sedermera
under resan, och hade Andersson därför ej haft någon som helst vetskap
om, vad uti inskrivningsboken stått skrivet. Sedan de ankommit till
fängelset i Västervik, hade Andersson efter omkring två timmars väntan,
varunder de vistats i ett väntrum, fått avlämna Wall, vilken omhänder¬
tagits av en konstapel. Varken i Anderssons hem, på vägen till Väster¬
vik eller å fängelset, så länge Andersson haft honom om hand, hade
Wall blivit annat än vänligt behandlad av alla, med vilka han kommit
i beröring, han hade fått mat, dryck och vila så mycket han velat hava,
och det hade ej heller nekats honom att komma i telefonförbindelse med
vem som helst i det ifrågavarande ärendet. Wall hade ej heller för
Andersson uttryckt något som helst missnöje därutinnan.
Sedan justitieombudsmannen i skrivelse den 8 april 1915 med
överlämnande av samtliga dittills inkomna handlingar i ärendet anmodat
Konungens befallningshavande i Gottlands län att ej mindre infordra
förklaring i ärendet från vederbörande rullföringsområdesbefälhavare än
även för egen del inkomma med yttrande, hade Konungens befallnings¬
havande jämte eget yttrande insänt särskilda förklaringar av befälhavaren
för Tingstäde rullföringsområde, majoren friherre H. Kruuse och förut¬
varande befälhavaren för samma rullföringsområde, före detta majoren
Emil Westöö ävensom i styrkt avskrift dels en av den sistnämnde till
Konungens befallningshavande den 22 augusti 1914 avlåten skrivelse,
vari han, under åberopande av 2 § i kungörelsen den 13 juni 1902,
gjort framställning att beväringsmän, som vore upptagna å skrivelsen
vidfogade förteckningar, måtte efterspanas och hämtas, dels ock en av
Westöö såsom befälhavare för Tingstäde rullföringsområde nämnde den
22 augusti upprättad förteckning över området tillhörande bevärings¬
män, vilka utan anmält laga förfall uteblivit från inställelse till mobili¬
sering vid Gottlands infanteriregemente med inryckningsdag den 3
augusti 1914, upptagande förteckningen nr 360 21/1906 Johan Algot
Wall med anmärkning att han den 7 november 1913 uttagit utflytt-
44
ningsbetyg till Järeda, Kalmar län, men kvarstode i avgångs- och rest-
längd.
Enligt majoren friherre Kruuses förklaring hade flyttningssedel för
Wall den 12 december 1913 ankommit från rullföringsområdet nr 18 och
hade sedeln följande dag av Westöö återsänts med vederbörliga anteck¬
ningar, varefter Wall samma dag avförts ur stamrullan.
Före detta majoren Westöö hade i sin förklaring anfört, att vid
Walls inkallande måste hava tillgått sålunda, att då värnpliktssedlarna
utskrevos sådan även av misstag utskrivits för Wall, antagligast genom
att han visserligen avförts från avgångs- och restlängd i stamrullan,
men kolumnerna ej, såsom föreskrivits, blivit överkorsade, vadan han
vid den inträffade mobiliseringen uppförts i avlämningshandlingarna.
För egen del hade Konungens befallningshavande i omförmälda
yttrande anfört, att rullföringsområdesbefälhavarens framställning om
Walls efterspanande och hämtning måst giva anledning till antagandet,
att Wall fortfarande tillhörde Tingstäde rullföringsområde. Konungens
befallningshavandes order till länsmannen i Aspelands härads västra
länsmansdistrikt hade ock vilat på berörda förutsättning. Att Wall ej
längre tillhörde nyssnämnda rullföringsområde framginge emellertid av
majoren Kruuses förklaring; och hade Walls upptagande i den vid
majoren Westöös framställning fogade förteckningen tydligen berott på
ett förbiseende av majoren Westöö. Konungens befallningshavande hade
därjämte framhållit, att även om länsmannen Holm, vilken verkställt
ifrågavarande order, därvid kunnat med något fog åberopa, att för
honom ej ådagalagts någon omständighet, som utgjorde lagligt hinder
för verkställigheten, Holm likväl med hänsyn till Walls honom lämnade
upplysning, att Wall tillhörde Oskarshamns rullföringsområde, dit Järeda
församling hörde, torde haft skälig orsak att förvissa sig om rätta för¬
hållandet, så mycket hellre som detta syntes hava kunnat ske utan
någon avsevärd svårighet eller tidsutdräkt.
Uti avgivna påminnelser hade Wall med vidhållande av sin anmälan
tillika uppgivit, att han till följd av den olaga mobiliseringen och häkt¬
ningen förlorat sin arbetsinkomst till den 27 september 1914.
Sedan ärendet av justitieombudsmannen överlämnats till behandling
av militieombudsmannen, anmodade militieombudsmannen Wall att in¬
komma med uppgift å den ersättning, på vilken han gjorde anspråk.
I en i anledning härav insänd skrift både Wall förklarat, att han ford¬
rade för olaglig häktning samt för utståndet lidande med mera fem¬
hundra kronor samt för mistning av arbetsinkomst från och med den 8
till och med den 27 september 1914 sjuttiotvå kronor.
45
Av en till justitieombudsmannen inkommen förteckning över fångar
i kronohäktet i Västervik under september 1914 hade militieombuds-
mannen inhämtat, att Wall den 10 berörde september efter förordnande
av länsmannen Holm införts i häktet för försummad inställelse till mobili-
seringstjänst och den 12 samma månad klockan 6.3 5 f. m. därifrån
avsänts med särskild transport till Visby för vidare befordran till Gott-
lands infanteriregemente. Om tiden för Walls hemförlovande från rege¬
mentet förelåg däremot icke någon upplysning.
I ärendet var sålunda utrett, att Wall, som tidigare tillhört Ting-
städe rullföringsområde, den 7 november 1913 uttagit flyttningsbetyg
till Järeda församling inom Oskarshamns rullföringsområde; att under¬
rättelse härom genom flyttningssedel enligt § 88 uti 1901 års förordning
angående inskrivning och redovisning av värnpliktige samt deras tjänst¬
göring m. m. den 12 december 1913 meddelats rullföringsområdesbefäl-
havaren i Tingstäde rullföringsområde; att till följd av försummelse av
före detta majoren Westöö såsom befälhavare för sistnämnda rullförings¬
område Wall emellertid kommit att kvarstå i dess avgångs- och rest-
längd; att Westöö därefter hos Konungens befallningshavande i Gottlands
län gjort framställning om efterspanande och hämtning av Wall såsom
den där utan anmält laga förfall uteblivit från inställelse till mobilisering
vid Gottlands infanteriregemente med inryckningsdag den 3 augusti 1914;
samt att i anledning av denna framställning Wall blivit den 8 september
1914 anhållen av kronobetjäningen. Beträffande det vidare förloppet
hade Wall uppgivit, att han hållits häktad i kronohäktet i Västervik från
och med nämnde 8 september till den 12 samma månad klockan 6.3 0
f. m., men syntes annat förhållande ej vara visat än att anhållandet av
Wall ägt rum först på kvällen den 8 september, att Wall därefter hållits
i förvar hos fjärdingsmannen Andersson till den 10 september; och att
han sistnämnda dag införts till kronohäktet i Västervik, varest han för¬
varats till på morgonen den 12 september, då han med särskild trans¬
port avsänts till Visby för vidare befordran till Gottlands infanterirege¬
mente, därifrån han omedelbart skulle hava hemförlovats.
Åven om de svåraste påföljderna för Wall av Westöös ovan¬
nämnda försummelse skulle kunnat förebyggas genom åtgärd av veder¬
börande länsman vid hämtningsorderns verkställande, torde detta för¬
hållande icke kunna förringa Westöös ansvar för den kränkning, som
på sätt ovan förmälts tillfogats Wall därigenom att han anhållits för
46
förment uteblivande från mobilisering. Med avseende å den svåra
beskaffenheten av denna kränkning fann militieombudsmannen sig icke
kunna lämna före detta majoren Westöös anmärkta försummelse obe¬
ivrad, utan uppdrog åt krigsfiskalsämbetet vid krigshovrätten att därför
ställa honom under åtal inför krigshovrätten. Krigsfiskalsämbetet borde
därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet samt
tillika dels, efter Walls hörande samt den vidare utredning rörande den
Wall tillfogade skada, som till äventyrs kunde åvägabringas, i mån av
befogenhet understödja hans ersättningsanspråk dels ock fordra ersätt¬
ning åt statsverket för kostnaderna för Walls inställande vid regementet.
På det åtal, som på grund härav blev av krigsfiskalsämbetet an¬
ställt, meddelade krigshovrätten utslag den 1 december 1915. Krigs¬
hovrätten utlät sig däri:
Enär utredningen i målet gåve vid handen, att före detta majoren
Westöö, vilken vid den tid åtalet avsåge, varit befälhavare för Tingstäde
rullföringsområde nr 77, i ovanberörda av militieombudsmannen anmärkta
avseende visat försummelse i fullgörande av tjänsteplikt, som i sådan
egenskap ålegat honom, samt därigenom inträffat, att Wall, på sätt ovan
nämnts, anhållits för förment uteblivande från mobilisering, ty prövade
krigshovrätten lagligt att, i anledning av den mot före detta majoren
Westöö i målet förda talan, dels i förmågo av 144 § strafflagen för
krigsmakten döma före detta majoren Westöö att för vad han sålunda
låtit komma sig till last undergå arrest utan bevakning i fem dagar, dels
ock ålägga honom att ersätta ej mindre Wall för mistad arbetsförtjänst
med sjuttiotvå kronor och för utståndet lidande med femtio kronor än
även statsverket för kostnaderna för Walls inställande vid regementet
med sextioåtta kronor 25 öre.
2. Vårdslöshet vid utövande av bestraffningsrätt i disciplinmål.
Under militieombudsmannens inspektion av Norrlands dragon¬
regemente den 12 juli 1915 iakttogs vid granskning av skvadronernas
straffregister, hurusom regementschefen den 14 juni 1915, jämlikt 84
§ strafflagen för krigsmakten, ålagt volontären vid 5:e skvadronen nr
52 Gustaf Henrik Borgström för vägran att åtlyda förmans i tjänsten
givna befallning disciplinstraff av 2 dygns sträng arrest, ehuru Borg¬
ström, såsom född den 22 augusti 1897, vid straffets åläggande ännu
ej fyllt 18 år.
47
Sedan chefen för nämnda regemente, översten friherre Adolf Adel-
swärd anmodats att hit inkomma med yttrande i ärendet, hade översten
uti avgivet yttrande dels erkänt, att han begått det felet att ådöma
Borgström sträng arrest, oaktat denne då icke fyllt 18 år, dels ock
såsom en möjligen förmildrande omständighet vid det begångna felet
vidare anfört, att vid de regementen, där översten förut tjänat, icke an¬
tagits några rekryter med mindre de under påföljande års första må¬
nader och under alla förhållanden innan maj månads ingång fyllde 18
år; att, då översten vid domens avkunnande den 14 juni 1915 sett födelse¬
året för den tilltalade vara 1897, översten försummat att se, det födelse¬
dagen infölle först den 22 augusti; att på den ytterliga svårighet, som
i Umeå förefunnes att få vakanserna fyllda, berodde att så unga rekryter
antoges vid regementet, men att naturligtvis alltid iakttoges, att den
vid så unga år anvärvde vore i besittning av särdeles kraftig kropps¬
konstitution, samt att detta varit förhållandet även med Borgström, var¬
för översten ännu mindre kommit att tänka på, att denne möjligen ännu
ej fyllt 18 år.
Ett vid överstens yttrande fogat utdrag ur förteckning över
arrestanter i regementets arrest för juni 1915 utvisade, att den Borg¬
ström ådömda bestraffningen av sträng arrest börjat den 14 och slutat
den 16 berörde juni.
Enligt 23 § strafflagen för krigsmakten gäller, att om någon,
som fyllt 15 men ej 18 år, gjort sig skyldig till sträng arrest, lian i
stället skall undergå vaktarrest. Emot detta stadgande hade alltså över¬
sten friherre Adelswärd felat, då han genom beslutet den 14 juni 1915
dömt Borgström, som först i augusti samma år uppnått 18 års ålder,
till disciplinstraff av sträng arrest. Vad översten anfört därom, att han
på grund av Borgströms kroppskonstitution ej kommit att tänka på, att
Borgström ej fyllt 18 år, torde ej [vara förtjänt av synnerligt avseende,
eftersom en särdeles kraftig kroppskonstitution skall vara förutsättning
för att en så ung rekryt överhuvud antages. Den vårdslöshet, vartill
översten gjort sig skyldig vid ådömandet av det ifrågavarande disciplin¬
straffet, torde ej heller kunna anses ursäktad av vad han i övrigt såsom
en förmildrande omständighet anfört; och fann militieombudsmannen sig
därför böra uppdraga åt krigsfiskalsämbetet vid krigshovrätten att ställa
översten friherre Adelswärd under åtal inför krigshovrätten för vad han
i ovannämnda hänseende låtit komma sig till last. Krigsfiskalsämbetet
48
borde därvid, efter det Borgström fått tillfälle att avgiva yttrande i
målet, yrka ansvar å översten friherre Adelswärd efter lag och sakens
beskaffenhet.
I enlighet härmed blev åtal mot översten friherre Adelswärd an¬
ställt vid krigshovrätten. Sedan Borgström beretts tillfälle att avgiva
yttrande i målet, utan att dock något yttrande från honom inom därför
bestämd tid inkommit, meddelade krigsho vrätten utslag den 17 november
1915. Krigshovrätten yttrade däri:
Enär enligt 23 § strafflagen för krigsmakten den, som fyllt femton
men ej aderton år, skall om han gjort sig skyldig till gärning, belagd
med sträng arrest, i stället bestraffas med vaktarrest efter viss före¬
skriven grund, samt friherre Adelswärd således förfarit felaktigt där-
utinnan, att han icke dömt Borgström att i stället för två dagars sträng
arrest undergå motsvarande vaktarrest, prövade krigshovrätten rättvist
att, med bifall till krigsfiskalsämbetets talan, döma friherre Adelswärd
för vad han sålunda låtit komma sig till last att jämlikt 144 § berörda
lag undergå arrest utan bevakning en dag.
Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.
B. Åtal, som ännu icke varit föremål för behandling hos domstol.
3. Obehörig vägran att utlämna expedition utan avgift.
I en till militieombudsmannen ingiven skrift anförde operations-
salssköterskan vid garnisonssjukhuset i Stockholm Ingrid Linders huvud¬
sakligen följande: Enligt skrivelse den 25 maj 1915 hade arméförvalt¬
ningens sjukvårdsstyrelse anmodat förvaltningen vid garnisonssjukhuset
att ofördröjligen uppsäga Ingrid Linders från hennes befattning vid
sjukhuset. Sedan Ingrid Linders erhållit kännedom om nämnda skrivelses
innehåll, hade hon till sjukvårdsstyrelsen insänt anhållan om utskrift av
beslutet om uppsägningen samt om besvärshänvisning. Såsom svar
hade den 12 juni 1915 meddelats henne innehållet av en skrivelse från
sjukvårdsstyrelsen till sjukhusförvaltningen den 4 samma månad, vilken
skrivelse, jämte besvärshänvisning, innehöll i nu ifrågavarande del det
tillkännagivandet, att Ingrid Linders vore berättigad att hos styrelsen
mot erläggande av stämpelavgift och lösen erhålla avskrift av styrelsens
49
skrivelse till sjukhusförvaltningen angående hennes uppsägning från den
av henne innehavda operationssköterskeplatsen.
Sedan chefen för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, general-
fältläkaren Per Anton Victor Netteiblad och chefen för samma styrelses
fältskär byrå, övePältläkaren Axel Iwar Dalheim, vilka voro ansvariga
för sjukvårdsstyrelsens ifrågavarande beslut, inkommit med infordrat
yttrande samt Ingrid Linders fått avgiva påminnelser i ärendet, ställde
militieombudsmannen genom memorial den 16 november 1915 geueral-
fäitläkaren Netteiblad och överfältläkaren Dahlheim under åtal inför
Konungens högsta domstol under yrkande att de för det oförstånd,
vanill de gjort sig skyldiga genom beslutet att en expedition, som för¬
fattningsenligt bort tillhandahållas avgiftsfritt, skulle utlämnas allenast
mot lösen och stämpelavgift, måtte fällas till ansvar enligt 25 kap. 17
§ strafflagen eller annat tillämpligt lagrum.
4. Försummelse såsom rullföringsområdesbefälhavare.
I en till militieombudsmannen inkommen klagoskrift anförde värn¬
pliktige nr 169 21/1910 John Möller följande: Klaganden, som vore
född år 1892, hade mönstrat år 1909 — alltså tre år före då i lag
stadgad tid — samt därefter såsom tillhörande 1910 års klass fullgjort
rekrytmötet och första repetitionsmötet vintern 1910—1911, andra repeti-
tionsmötet år 1912 samt tredje repetitionsmötet år 1913. I början av
februari 1914 hade Möller från rulllöringsbefälhavaren i Eksjö erhållit
meddelande, att Möller blivit överförd till 1911 års klass. I augusti
1914 både de värnpliktiga av 191L års klass, vilka ej fullgjort sina
repeiitiousmöten, blivit inkallade till krigstjänstgöring, men Möller, som
år 1913 fullgjort sitt sista repetitionsmöte, hade alltså icke tillhört de
sålunda inkallade. Då sedermera även 1910 års klass inkallats, hade
Möller, som enligt berörda meddelande från rullföringsbe fälb avaren ej
mera tillhörde sistnämnda klass, icke haft skyldighet att inställa sig på
kallelsen. Den 11 september 1914 hade emellertid Möller hämtats av
polis och transporterats till Hultsfred. Vid därstädes hållet majorsförhör
hade förklarats, att misshälligheten icke uppstått genom Möllers för¬
vållande och därför ej kunde på något vis bestraffas. Enligt meddelad
underrättelse skulle likväl avlöning, som tillkomme Möller såsom värn¬
pliktig och utkommenderad till krigstjänstgöring, komma att kvarhållas
Militivombudsmannens (embetsberättelse. ' 7
50
tills kostnaden för Möllers hämtning den 11 september 1914 eller 24
kronor 30 öre blivit täckt, men då felet vore begånget av rullförings-
befälhavaren, vore Möller ej skyldig betala hämtningskostnaden, och
anbölle därför Möller, att militieombudsmannen måtte ombestyra, att
hans avlöning utbetalades i vanlig ordning.
Sedan militieombudsmannen i ärendet hört befälhavaren för Eksjö
rullföringsområde, nr 21, majoren Gustaf Ohlson och befälhavaren iör
Kalmar rullföringsområde, nr 17, majoren G. L. Jennings, samt chefen
för Kalmar regemente avgivit infordrat utlåtande, fann militieombuds¬
mannen det av utredningen i målet framgå, att majoren Ohlson såsom
befälhavare för rullföringsområdet nr 21 redan vid 1914 års ingång
överfört Möller till 1911 års klass; att Möller, som jämlikt föreskrift i
§ 123 mom. 1 andra punkten av inskrivningsförordningen den 22 augusti
1913 blivit av majoren Ohlson underrättad om överföringen, icke inställt
sig till tjänstgöring, då 1910 års klass under 1914 inkallats till tjänst¬
göring vid Kalmar regemente; att i anledning därav Möller blivit
hämtad och genom kronobetjäningens försorg inställd till tjänstgöring
vid regementet; samt att kostnaden för hämtningen med 24 kronor 30
öre avdragits från avlöningsmedel, som för senare tjänstgöring vid rege¬
mentet tillkommit Möller.
Uti avgivna påminnelser hade Möller jämte det han fordrat att
utfå de innehållna avlönings medlen tillika begärt ersättning för sina
kostnader i målet.
För det fel, som majoren Ohlson i förevarande hänseende låtit
komma sig till last, ställde militieombudsmannen honom under åtal inför
krigshovrätten, varom skrivelse den 19 november 1915 avläts till krigs-
fiskalsämbetet vid krigshovrätten.
5. Obehörigt hemförlovande av värnpliktig.
I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige
nr 435 21/1910 Einar Svensson från Stidsvig huvudsakligen följande:
Svensson, som inkallats till krigstjänstgöring den 3 juli 1915, hade vid
inställelsen i Limhamn medfört intyg från lasarettsläkare, att Svensson
nyligen blivit opererad för varig blindtarmsinflammation. Vid läkar¬
undersökning i Limhamn hade läkaren förklarat, att Svensson icke kunde
deltaga i övningarna på en till två månader. Kompanichefen hade då
51
befallt, att Svensson skulle skriva uppskovsansökan för en eller två
månader. Svensson hade ej velat detta utan anhållit att få stanna kvar.
Kompanichefen hade ej villfarit Svenssons önskan, men Svensson hade
ej skrivit någon ansökan om uppskov. Efter ett par dagar hade Svens¬
son fått order att lämna in de av honom utbekomna persedlarna, enär
han vore hemförlovad. Svensson hade i följd härav den 7 förenämnda
månad avlämnat persedlarna samt rest hem. Den 20 samma månad hade
Svensson i vanligt brev fått order att omedelbart inställa sig eller skriva
ansökan om uppskov på en eller två månader. Svensson hade inställt
sig med första tåglägenhet samma dag och anmält sig på kompani¬
expeditionen. På Svenssons förfrågan hos kompanichefen, om Svensson
finge rycka ut samtidigt med sin årsklass, hade han lått till svar, att
han skulle stanna motsvarande tid över.
1 ärendet lät militieombndsmannen höra vederbörande kompani¬
befäl, löjtnanten vid Hallands regemente Ivar Brink, varjämte utlåtanden
inhämtades av vederbörande regementsbefälhavare och chefen för I. armé¬
fördelningen.
Militieombudsmannen fann det i målet vara utrett, att löjtnanten
Brink icke ägt att i förevarande fall hemförlova Svensson mot dennes
önskan, och ställde därför Brink under åtal inför krigsh o vrätten för
oförstånd i tjänsten, varom skrivelse den 20 november 1915 avläts till
krigsfiskalsämbetet vid krigshovrätten.
6. Felaktig sammanläggning av straff.
Av handlingar, som militieombudsmannen infordrat i anledning av
en vid granskning av inkomna förteckningar över militärfångar i krono-
häktet i Landskrona gjord anmärkning, hade inhämtats, att sedan batal¬
jonschefen A. Lagercrantz enligt bataljonsorder den 20 oktober 1914,
jämlikt 84 och 102 §§ strafflagen för krigsmakten, ålagt värnpliktige
nr 166 6/1913 Albert Julius Eriksson för vägran att åtlyda förmans i
tjänsten givna befallning samt för fylleri i tjänsten sträng arrest i åtta
dagar, så hade fältkrigsrätten för Landskrona landstormskår genom ut¬
slag den 26 oktober 1914 — jämte det krigsrätten under åberopande
av förenämnda två lagrum dömt Eriksson att för fylleri den 21 sagda
oktober undergå discipliustraff av vaktarrest i fyra dagar och för brott
mot krigslydnaden vid samma tillfälle att undergå fängelse i eu månad
52
eller att i en bot undergå fängelse i en månad fyra dagar —- tillika
förordna!, att det Eriksson genom bataljonschefen Lagercrantz’ beslut
den 20 samma månad ålagda straff av åtta dagars sträng arrest, vilket
Eriksson icke undergått, skulle jämlikt 32 § strafflagen för krigsmakten
förenas med det Eriksson utav krigsrätten ådömda fängelsestraffet och
Eriksson således för samtliga sina förbrytelser i en bot undergå fängelse
i en månad tjugu åtta dagar.
Enligt påskrift å utslaget av vederbörande fängelseföreståndare
både det för Eriksson sålunda bestämda straffet, vilket han avtjänat å
kronohäktet i Landskrona, börjat den 4 januari 1915 och slutat den 4
påföljande mars.
Militieombudsmannen fann, att fältkrigsrätten vid sammanläggning
av ifrågavarande straff förlarit i strid med grundarna för 34 § stiafif-
lagen för krigsmakten, och att Eriksson till följd av krigsrättens fel¬
aktiga förfarande kommit att hållas i fängelse fyra dagar längre än
som vederbort.
Sedan fältkrigsrättens ledamöter fått tillfälle att yttra sig i ärendet,
ställde militieombudsmannen dem, auditören Karl Lindqvist, ryttmästarna
friherre Gustaf Ramel och greve Adam Moltke Huitfeldt samt löjtnan¬
terna John Lilliehöök och Louis Hedberg under åtal inför krigshovrätten,
varom skrivelse den 22 november 1915 avläts till krigsfiskalsämbetet
vid krigshovrätten.
7. Oriktiga anteckningar angående expedierandet av straffuppgifter m. m.
Vid inspektion av Upplands artilleriregemente den 29 september
1915 iakttogs, hurusom åtskilliga i brädden av krigsrättens protokoll
för år 1915 gjorda anteckningar angående expedierandet av uppgifter
till straff registret synbarligen voro omedelbart före inspektioneu till¬
skrivna, och lät militieombudsmannen vid hemkomsten till Stockholm i
fångvårdsstyrelsen efterhöra, vilken dag i vis-a av militieombudsmannen
antecknade'fall vederbörande uppgift inkommit till styrelsen. Vid jäm¬
förelse mellan sålunda erhållna uppgifter och berörda anteckningar i
krigsrättens protokoll befanns, att i ett fäll straffuppgift enligt anteck¬
ning i brädden av protokollet skulle expedierats den 11 februari 191o,
men att uppgiften inkommit till fångvårdsstyrelsen först den 15 berörde
februari; att i ett annat fall straffuppgift enligt anteckning i brädden
53
av protokollet skulle expedierats likaledes den 11 februari 1915, men
att uppgiften inkommit till fångvårdsstyrelsen först den 15 februari;
samt att i ett tredje fall straffuppgift enligt anteckning i brädden av
protokollet skulle expedierats den 26 mars 1915, men att uppgiften
inkommit till fångvårdsstyrelsen först den 17 påföljande april.
Vidare utröntes, att av dessa straff uppgifter en inkommit till
fångvårdsstyrelsen i rätt tid, varemot de övriga inkommit senare än
som vederbort.
Vice auditören Joel Svedberg, vilken i egenskap av t. f. auditör
undertecknat ifrågavarande straff uppgifter, bereddes tillfälle att yttra sig
i ärendet.
Det fel, vartill Svedberg gjort sig skyldig i fråga om expedierandet
av de två sistnämnda straff uppgifterna, ansåg militieombudsmannen
emellertid i och för sig ringa, och skulle det icke föranlett vidare åtgärd
från militieombudsmannens sida, därest icke Svedberg tillika varit för¬
vunnen att hava om dagen för avsändandet av samtliga ifrågavarande
uppgifter infört oriktiga anteckningar i brädden av krigsrättens protokoll.
I skrivelse till krigsfiskalsämbetet vid krigshovrätten den 24 no¬
vember 1915 ställde militieombudsmannen Svedberg under åtal inför
krigshovrätten för ifrågavarande tjänstefel.
8. Ådömande av särskilt ansvar för vart och ett av olika tillgrepp,
för vilka en person samtidigt lagfördes.
Vid granskning av ett utav Hälsinge regementes krigsrätt den 6
augusti 1914 meddelat utslag angående volontären nr 9/7 Karl Oskar
Harry Schager inhämtades, hurusom krigsrätten genom nämnda utslag
dömt Schager dels jämlikt §§ 114, 115 och 121 strafflagen för krigs¬
makten samt 20 kap. 1, 4 och 9 §§ ävensom 4 kap. 3 § allmänna straff¬
lagen för ett den 14 juli 1914 genom inbrott förövat tillgrepp av skor
att hållas till straffarbete i två månader, för tillgrepp den 17 berörda
juli av en tiokronesedel att hållas i fängelse en månad samt för tillgrepp
sistnämnda dag av en velociped att hållas till straffarbete två månader,
dels järn likt §§ 59 och 62 strafflagen för krigsmakten att för andra resan
rymning hållas till fängelse en månad, dels ock jämlikt § 102 strafflagen
för krigsmakten att för oförstånd och opålitlighet i tjänsten undergå
sträng arrest i åtta dagar, varjämte krigsrätten förordnat att de Schager
54
ådömda fängelse- och arreststraffen skulle förvandlas till och förenas med
det honom ådömda straffarbete samt Schager sålunda i en bot för första
resan å olika tider och ställen delvis med inbrott förövad stöld, andra
resan rymning samt visad opålitlighet och oförstånd hållas till straffarbete
i tillhopa fem månader tolv dagar.
Sedan vederbörande ledamöter av krigsrätten blivit i tillfälle att
yttra sig, ställde militieombudsmannen dem, överstelöjtnanten Johan Peter
Fredrik Lundblad, auditören Nils Johan Nyström, kaptenerna Karl Jakob
Anshelm Nielsen och Oscar Petrus Grundell samt löjtnanten Erik Wal¬
demar Alexander Carleson under åtal inför krigshovrätten för det de i
strid med bestämmelserna i 20 kap. 9 § allmänna strafflagen genom
ovanberörda utslag ådömt särskilt ansvar för vart och ett av de utav
förenämnde tilltalade begångna olovliga tillgrepp. Skrivelse härom av¬
sändes till krigsfiskalsämbetet vid krigshovrätten den 30 november 1915.
9. Vårdslöshet vid utövande av bestraffningsrätt i disciplinmål.
Vid granskning av de från flottans stations i Karlskrona häkte till
militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningarna för andra
kvartalet 1915 anmärktes, att chefen för torpedberedskapen i Karlskrona
efter den 11 maj 1915 hållet förhör med 3 klass sjömannen vid 1 eldare-
kompaniet nr 702 Karl Alfred Linus Karlsson samma dag jämlikt 112 §
strafflagen för krigsmakten för första gången persedelförskingring ålagt
Karlsson disciplinstraff av sex dagars sträng arrest, skärpt genom mist¬
ning av sängkläder, utan att samtidigt, på sätt vederbort, förordna
därom, att Karlsson, som enligt anteckning uti ifrågavarande fångförteck¬
ning vore född den 3 juni 1897, skulle med hänsyn till sin ungdom i
stället undergå vaktarrest, på sätt i 22 § av förutnämnda lag sägs,
ävensom att Karlsson undergått det honom ålagda straffet under tiden
11—18 maj 1915.
För den vårdslöshet, vartill bemälde chef, kommendörkaptenen Erik
Hägg, gjort sig skyldig vid ådömandet av ifrågavarande disciplinstraff,
ställde militieombudsmannen honom, sedan han fått tillfälle yttra sig i
ärendet, under åtal inför krigshovrätten, varom skrivelse avläts till krigs¬
fiskalsämbetet vid krigshovrätten den 9 december 1915.
55
10. Minderårig dömd till straff för andra resan rymning.
Ett utav första livgrenadjärregementets krigsrätt den 4 maj 1915
meddelat utslag angående musikvolontären Erik Gustav Ek utvisade,
att krigsrätten funnit Ek vara övertygad att hava den 22 februari 1915
i avsikt att undandraga sig krigstjänsten avvikit från vapenövnings-
platsen Malmen, samt att krigsrätten med anledning härav och vid det
förhållande, att Ek undergått bestraffning för första resan rymning under
år 1914, under åberopande av 62 § strafflagen för krigsmakten dömt
Ek för andra resan rymning att undergå fängelse i en månad.
Av handlingar, som militieombudsmannen infordrat, samt inkommen
förteckning över fångar, dömda av krigsrätt, vid straffängelset i Lin¬
köping i juni 1915 hade tillika inhämtats, dels att Ek vore född den
24 maj 1897, och dels att Ek under tiden från den 7 maj 1915 till
den 7 påföljande juni undergått det straff, som ådömts honom genom
krigsrättens berörda utslag.
Vid det förhållande att Ek, som varken vid tiden för avvikandet
eller ens när han dömdes av krigsrätten fyllt aderton år, således änuu
mindre fyllt aderton år vid begåendet av det tidigare rymningsbrott,
vilket ådragit honom straff för första resan rymning, och följaktligen
sistomförmälda brott icke mot stadgandet i 5 kap. 4 § allmänna straff¬
lagen samt 30 § strafflagen för krigsmakten bort tillräknas Ek till för¬
höjning av straff för det nya rymningsbrottet, ställde militieombuds-
månnen krigsrättens ledamöter överstelöjtnanten N. D. Edlund, auditören
J. A. Åstrand, majoren friherre G. H. von Friesendorff, kaptenen Erik
Bille och löjtnanten K. Meurling, sedan de fått tillfälle att avgiva
yttrande i ärendet, under åtal inför krigshovrätten, varom skrivelse av¬
läts den 15 december 1915 till krigsfiskalsämbetet vid krigshovrätten.
56
Redogörelse för vissa ärenden, som föranlett annan åtgärd
än åtal.
\
1. Försummelse såsom rullföringsområdesbefälhavare.
I en till militieombudsmannen insänd skrift både värnpliktige
nr 678 46/1904 O. E. Hjärtner begärt militieombudsmannens åtgärd för
utfående av ersättning i avseende, som närmare omförmäldes i skriften
vidfogade handlingar.
Av berörda handlingar framgick, att Hjärtner på begäran av sekund¬
chefsämbetet vid livgardet till häst i maj 1915 genom stadsfiskalens i
Kalmar försorg inställts till tjänstgöring vid nämnda regemente, att
Hjärtner, som dåmera tillhörde Kalmar rullföringsområde, nr 16, redan
fullgjort honom då åliggande tjänstgöringsskyldighet, att Hjärtner emeller¬
tid inställts genom kronobetjäningens försorg vid livgardet till häst,
men att han, sedan å befälhavarens för Stockholms stadsrullförings-
område, nr 45, expedition upplysts, att Hjärtner utav misstag fanns
rullförd i nämnda rullföringsområde, fått återvända till Kalmar, dit han
utan ersättning erhållit truppbiljett. Å en handlingarna bifogad räkning
hade Hjärtner upptagit sina anspråk på ersättning för denna obehöriga
inställelse till trettio kronor, utgörande gottgörelse för mistad arbets¬
förtjänst samt dagtraktamente för tre dagar.
Sedan militieombudsmannen över ifrågavarande klagoskrift infordrat
yttrande från befälhavaren för Stockholms stadsrullföringsområde, nr 45,
hade från tjänstförrättande rullföringsområdesbefälhavaren, majoren Axel
Bjuggren inkommit en skrift, däri anfördes, att Hjärtner ehuru under¬
rättelse erhållits därom att han avflyttat till Kalmar rullföringsområde,
nr 16, genom förbiseende kommit att kvarstå såsom rullförd inom rull-
föringsområdet nr 45, i följd varav han erhållit order därifrån om tjänst¬
göring vid livgardet till häst. Då alltså ostridigt vore, att Hjärtner
57
oriktigt dit inkallats, förklarade Bjuggren, därtill av ordinarie rullförings-
områdesbefälhavaren bemyndigad, att denne vore villig ersätta Hjärtner
det av honom angivna beloppet att honom tillställas i den ordning
militieombudsmannen ville bestämma.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit avlät tjänstförrättande
mditieombudsmannen tillrullföringsområdesbefälhavaren, överstelöjtnanten
C. O. L. Groth en ämbetsskrivelse av innehåll, att det stode överste¬
löjtnanten Groth fritt att inom viss bestämd tid till militieombudsmannen
inkomma med bevis att till Hjärtner erlagts det äskade beloppet, trettio
kronor, och att i händelse dylikt bevis inom den utsatta tiden inkomme,
Hjärtners anmälan ej skulle föranleda vidare åtgärd från militieombuds-
mannens sida.
Sedan till militieombudsmannen inkommit bevis, att ifrågavarande
ersättningsbelopp översänts till vederbörande kronolänsman för att till¬
ställas Hjärtner, blev ärendet av militieombudsmannen från vidare åtgärd
avskrivet.
2. Fråga om förbud att sälja viss tidning vid Bodens ingenjörkårs
och arméns intendenturförråds i Boden kaserner.
Tidningen »Socialdemokratens» ekonomichef Knut Ljungberg
anhöll uti en ingiven skrift om militieombudsmannens medverkan till
undanröjande av de missförhållanden, som enligt klagandens förmenande
framginge av ett skriften bifogat tidningsutklipp. Den i tidningsutklippet
förekommande notisen hade följande lydelse:
»Militär presscensur i Sverige.
Förbud för Socialdemokraten vid vissa regementen.
Krigsministern uttalar sin förvåning över förbudet.
För någon tid sedan meddelades till Socialdemokraten att försäljningen av vår tid¬
ning blivit förbjuden inom Bodens garnisonsområde och, tillädes det, åtgärden skulle ha
vidtagits efter påstötning från högre ort. Red. satte sig omedelbart i förbindelse
med krigsministern, som genast framhöll att han stod fullständigt främmande för
det inträffade. Utan kännedom om de närmare omständigheterna kunde han givetvis
inte göra något uttalande i saken men uttryckte i alla fall sin stora förvåning över
att ett dylikt förbud kunde ha utfärdats.
Genom hänvändelse till Svenska pressbyrån har nu konstaterats att förbudet
omfattar endast Bodens ingenjörkår och arméns intendenturförråd, utfärdat där av
resp. chefer, medan försäljningen får fritt pågå vid Norrbottens infanteriregemente
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 8
58
och Boden-Karlsborgs artillerikår. Vid Norrlands artilleri har däremot all tidnings-
försäljning inhiberats.
Att vederbörande regementschef har rätt att vägra pressbyråns ombud till¬
träde till regementet och på så sätt utfärda totalförbud för all tidningsdistribution,
skall inte här sättas ifråga. Men lika litet torde kunna bestridas att ett dylikt
förbud måste räknas till det tyvärr alltför vanliga slaget av ordningsföreskrifter,
vars huvudsakliga verkan (om än inte syfte) är av rent trakasserande art.
Däremot har man all anledning att ställa sig tvivlande, huruvida ett tilltag
sådant som hrr regementschefernas vid Bodens ingenjörkår och intendenturförrådet
att utöva preventiv presscensur (genom att förhindra spridningen av en viss tidning)
verkligen skall låta bringa sig under formen av en ordningsföreskrift. Här låta två
möjligheter tänka sig: Antingen har genom order från regementschefen ett rent
förbud utfärdats för Socialdemokratens tillhandahållande inom regementet eller
också har regementschefen lämnat pressbyråns ombud tillträde till området ifråga
på villkor att Socialdemokraten ej tillhandahålles.
Det torde vara i hög grad önskvärt att denna fråga blir underkastad militie-
ombudsmannens prövning, så att man får full klarhet vilken roll regementschefen
spelat här och vilken roll pressbyrån. Är det så— för ett oförvillat civilt omdöme
förefaller detta som ett axiom — att en regementschef icke har befogenhet att
portförbjuda en viss tidning (ett sådant förbud skulle innebära att exemplar, som
redan sålts, konfiskerades) men pressbyråns representant genom tillmötesgående
underhandlingar satt honom i tillfälle att i alla fall göra det, så fäller givetvis ett
tungt ansvar på byrån. Och det torde utan förbehåll kunna sägas att denna i så
fall mycket illa fyllt sin uppgift som pressens allmänna distributionsorgan.
Och även om regementscheferna formellt således icke skulle ha handlat med
självtagen myndighet, så är icke mindre uppenbart att i sak ha de gjort det. En
erinran härom från högsta ort vore sannerligen inte ur vägen.
Det är tyvärr inte första gången som från de militära myndigheternas sida
man sökt resa hinder av olika art, möjliga och omöjliga för vår tidnings spridning.
Det måste bli ett slut härpå en gång för alla.»
I skrivelse till kommendanten i Boden anmodade militieombuds-
mannen kommendanten att inkomma med vederbörandes yttranden även¬
som eget utlåtande i ärendet.
I anledning bärav insände kommendanten yttranden av cbefen för
Bodens ingenjörkår, överstelöjtnanten H. de Champs och förrådschefen
vid arméns intendenturförråd i Boden, majoren Mauritz Schenström.
Överstelöjtnanten de Champs uppgav, att under hösten 1914 iakt¬
tagits, hurusom en del individer ströko omkring inom kasernområdet,
utbjudande matvaror, tobak, diverse tryckalster m. in.; att åtgärder
omedelbart vidtagits för förhindrande av dylika besök; att sedermera
till tvenne försäljare, beträffande vilka fördelaktiga rekommendationer
erhållits, lämnats tillstånd att besöka kasernområdet, varvid dessa till¬
delats passersedlar; att på förfrågan per telefon av pressbyråns repre¬
sentant i Boden vid tillfälle, då överstelöjtnanten ej själv förde betälet
59
över kåren, huruvida försäljning inom kasernområdet av »Norrskens¬
flamman)) och »Socialdemokraten» medgåves, svarats nej, samt att
överstelöjtnanten gillat ifrågavarande svar.
Majoren Schenström anförde. I början av juli 1915 blev majo¬
ren per telefon tillfrågad av en person, som uppgav sig vara press¬
byråns ombud i Boden, huruvida han tillät försäljning inom förrådets
etablissement av tidningar, varvid särskilt nämndes »Socialdemokraten»
och »Norrskensflamman». Härpå svarade majoren, att han ansåg för¬
säljning av tidningar därstädes ej vara av behovet påkallad, enär för
manskapets räkning tillhandahölles tillräckligt antal tidningar och tid¬
skrifter. I manskapets dagrum funnes nämligen två stockholmstidningar
och en norrbotteustidning samt tre illustrerade tidskrifter, varjämte en
del av manskapet hölle sig med egna hemortstidningar, vadan de vid
förrådet tjänstgörande 30 till 40 värnpliktiga hade på fritid fullt till¬
räckligt med lektyr rörande dagshändelserna. Dessutom funnes ett
mindre bibliotek. Vad den vid förrådet fast anställda personalen be¬
träffade, hade de var för sig prenumererat på tidningar och torde ej
köpa några lösnummer. Majoren ansåge följaktligen, att det ej vore
behövligt, att försäljare av några som helst tidningar besökte intendentur¬
förrådet, och hade hos honom ej heller gjorts framställning om erhål¬
lande av passersedel för dylik person. På grund därav att ett betydligt
mindre antal värnpliktiga årligen uttoges till tjänstgöring vid förrådet
än som enligt plan vore bestämt, kunde ej kasernvakt avdelas — natt¬
vakt däremot funnes — utan måste därför av förrådets egen personal
så långt som möjligt utövas den noggrannaste tillsyn, att ej civila
personer mer än som vore alldeles nödvändigt besökte förrådet, och
hade därför i enlighet med § 97 mom. 4 i tjänstgöringsreglementet
för armén endast utfärdats passersedel i trängande fäll, således ej heller
till någon försäljare av vad politisk tendens som helst. Majoren Schen-
ström hade sålunda ej på något sätt sökt gynna den ena tidningen
mer än den andra eller såsom »Socialdemokraten» i sin artikel anförde
»sökt utöva preventiv presscensur».
I avgivet utlåtande förklarade sig kommendanten anse, att ifråga¬
varande chefer icke överskridit sin befogenhet enligt gällande tjänst-
göringsreglemente för armén.
Tjänstgörande militieombudsmaunen avlät härefter en skrivelse
till överstelöjtnanten de Champs med begäran om upplysning, huru¬
vida med förbudet för försäljning av ovannämnda tidningar avsåges
att förhindra jämväl sådana personer, som hade tillstånd att besöka
60
kasernområdet, att till salu utbjuda tidningarna »Socialdemokraten» och
»Norrskensflamman».
I anledning av sistnämnda skrivelse insände överstelöjtnanten
de Champs följande yttrande. De tvenne personer, som efter därom
gjord anhållan erhållit tillstånd bedriva försäljning inom kasernen, hade
själva eller genom målsman framställt ansökan därom, med angivande
av vad de hade för avsikt att salubjuda. De hade auhållit att få sälja:
den ena »Norrbottenskuriren» och den andre »Aftonbladet», »Dagens
Nyheter», »Stockholms-Tidningen», »Svenska Dagbladet», »Strix» och
»Puck». Denna sistnämnde försäljare vore, enligt vad överstelöjtnanten
hört uppgivas, numera anställd i pressbyråns tjänst. Förfrågan av press¬
byråns representant angående eventuell försäljning av »Norrskensflam¬
man» och »Socialdemokraten» innebure enligt överstelöjtnantens upp¬
fattning, att ytterligare ett tidningsbud skulle lämnas tillstånd idka
försäljning inom kasernen. Ty pressbyråns försäljare medförde —
enligt uppgift, som pressbyråns representant lämnat kommendantskapet
i Boden — icke »Norrskensflamman» och att försäljaren av »Norrbottens¬
kuriren» skulle åtaga sig försäljning av »Norrskensflamman» ansåg
överstelöjtnanten uteslutet. Någon framställning från vare sig försäljaren
av »Norrbottenskuriren» eller försäljaren av »Aftonbladet» etc. att få
salubjuda ytterligare tidningssorter utöver tidigare angivna hade icke
till överstelöjtnanten gjorts.
Enär av utredningen i ärendet icke framgick, att personer, som
med tillstånd av vederbörande befäl idkade försäljning av tidningar
inom kasernområde i Boden, av befälet förbjudits att därvid salu halla
tidningen »Socialdemokraten», fann militieombudsmannen ej skäl att i
ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.
3. Ersättning- för vissa avgifter vid begagnande av nattsnälltäg för
anbefalld resa.
I en till militieombudsmannen ingiven skrift hade landstorms-
mannen nr 21 131/1900 D. Westerlund i Strömsbro anfört klagomål
däröver att han, som bevistat intendenturkurs i Sollefteå under tiden
den 8 juni — den 29 juni 1915, måst dels vid resan från Strömsbro
till Sollefteå samt dels vid återresan erlägga tilläggsavgifter för begag¬
nande av nattsnälltåg med tillhopa 3 kronor 35 öre enligt en klago¬
skriften bifogad räkning, vari han under den 8 och den 30 juni 1915
61
uppfört avgift för resa med snälltåg med 1 krona för vardera gången
samt under sistnämnda dag ytterligare 1 krona 35 öre såsom pris¬
skillnad för resa med nattåg.
Över klagoskriften lät militieombudsmannen till en början höra
befälhavaren för Ockelbo landstormsområdn, underlöjtnanten Erik Ivar
Magnuson. I avgivet yttrande anförde denne, att Westerlund, som till¬
hörde Ockelbo landstormsområde, nr 60 c, av Magnuson kommenderats
till landstormsintendenturkurs i Sollefteå från den 8 till den 29 juni
1915; att Westerlund, som under resan till Sollefteå både att göra uppe¬
håll i Ockelbo för avhämtande av utrustning, av Magnu* on för tids
vinnande beordrades fara med tåget 12.0 6 på natten från O'kelbo, därvid
Magnuson förbisett att detta var nattsnälltåg; att Westerlund av veder¬
börande trafikchef erhöll tillstånd medfölja nattsnälltåget, men att Wester¬
lund å detsamma avfordrades snälltågsbiljett å 1 krona. Vidare yttrade
Magnuson: Som han varit vållande till Westerlunds utgift av 1 krona
vid resan till Sollefteå, hade han i postanvisning sänt Westerlund detta
belopp samtidigt som han genom skrivelse till honom förklarat, för¬
hållandet. Angående utlägget av 2 kronor 35 öre vid återresan kunde
Magnuson ej yttra sig, då Westerlund vid denna tidpunkt stod under
befäl av chefen för landstormsintendenturkursen i Sollefteå, vilken ägde
att utfärda truppbiljett, från denna plats. Åven här hade Westerlund,
om ock tillstånd att medfölja nattsnälltåget erhållits, att själv erlägga
snälltågsbiljett med 1 krona.
Vid förklaringen fanns fogat ett av Westerlund undertecknat bevis
av innehåll att han av Magnuson mottagit ett postanvisningsbelopp å
1 krona.
Tjänstförrättande militieombudsmannen infordrade härefter yttrande
av chefen för landstormsintendenturkursen i Sollefteå, kaptenen Aug.
Berg!). I det yttrande, som denne i anledning härav avgav, anförde
han följande. För landstormsmän boende söder om Ange begärdes av
Bergh hos vederbörande trafikinspektör tillstånd att å militärbiljett få
medfölja snälltåg nr 21 från nämnda station, vilket tillstånd beviljades
och meddelades landstormsmännen samtidigt som medgivande lämnades
dem, som så önskade, att avresa under aftonen samma dag den 29
juni. Order att medfölja snälltåg gavs icke. Det stod sålunda var
och eu fritt att resa med annan långsammare tåglägenhet, därest han
icke ville finna sig i att erlägga den lör resa med snälltåg gällande
tilläggsavgiften av 1 krona. På vad grund prisskillnad mellan den i
vederbörlig ordning bekomna militärbiljetten och vanlig biljett avfordrats
Westerlund, kunde Bergh icke yttra sig om. Enär trafikinspektören
62
medgivit militärbiljettens giltighet för snälltåg, hade tydligen därvid
förfarits felaktigt av den järnvägstjänsteman, som utkrävt densamma.
I anledning av kaptenen Berghs uppgifter kommunicerades hand¬
lingarna trafikinspektören vid tionde trafiksektionen.
Uti ett av trafikinspektören Fredrik Johanson avgivet yttrande upp¬
gavs, att några anteckningar icke fördes över framställuingar och med¬
givanden angående rätt för innehavare av truppbiljett att färdas med
snälltåg; att vid bifall till sådana framställningar stationsförestån-
daren å den resandes utgångsstation underrättades av trafikinspektören
därom, för att biljetten måtte vid utlämnandet förses med anteckning
om giltighet till snälltåg; samt att i förevarande fall klarhet ej kunnat
vinnas, huruvida framställning till trafikinspektören blivit gjord och till¬
stånd av denne lämnats. Dock ville det, yttrade trafikinspektören Johan¬
son vidare, av kaptenen Berghs förklaring framgå att så skett och hade
i sådant fall den tjänsteman vid Sollefteå, som utlämnat biljetten, försum¬
mat förse densamma med vederbörlig anteckning. Beträffande snälltågs-
avgiften, 1 krona, måste denna avgift alltid erläggas, även om trafik¬
inspektörens medgivande förelåge, och vore alltså kravet på återbäring
av denna avgift obefogat vad det gällde återfärden, enär klaganden icke
beordrats resa med snälltåg. Vidkommande den erlagda prisskillnaden,
1 krona 35 öre, skulle sådan icke behövt ifrågakomma, därest trafikinspek¬
törens medgivande förelegat och beaktats vid biljettens utlämnande.
I skrivelse till järnvägsstyrelsen hemställde härefter militieombuds-
mannpn, huruvida icke styrelsen kunde finna skäligt låta av trafikmedel
till Westerlund återställa den erlagda prisskillnaden 1 krona 35 öre.
I anledning av sistnämnda skrivelse meddelade järnvägsstyrelsen,
att styrelsen, med hänsyn till vad i ärendet förekommit, funnit skäl
genom å Strömsbro ställd anvisning, vilken den 26 november 1915 till
Westerlund översänts, till honom återbära sist angivna belopp.
Sedan järnvägsstyrelsens berörda meddelande inkommit, blev ären¬
det från vidare behandling avskrivet, därvid militieombudsmannen ytt¬
rade. Westerlunds anspråk på ersättuing med 1 krona för snällt igs-
avgift för resa från Ange till Ockelbo fann militieombudsmannen icke
förtjäna avseende. Enär avgiften för begagnande av snälltåg från
Ockelbo till Ange gottgjorts Westerlund av vederbörande landstormsbe-
fälhavare och prisskillnaden för resa från Ange till Ockelbo mellan
avgift för vanlig 111. klass biljett och militärbiljett återburits till Wester¬
lund av järnvägsstyrelsen, fann militieombudsmannen vidare åtgärd i
ärendet ej erfordras.
63
4. Sammanförande av flera fångar i en cell.
I sammanhang med en under juli 1915 verkställd inspektion av
de till Umeå förlagda truppförband besökte militieombudsmannen den
11 nämnda månad kronohäktet i Umeå; och befanns härvid, att volon-
tären vid Norrlands dragonregemente Sven Johan Sedvall, som under¬
gick fängelsestraff, avtjänade detta i samma cell som två andra till
fängelsestraff dömda fångar, samt att volontären vid samma regemente
Otto Reinhold Andersson, som avtjänade straffarbete, tjänstgjorde såsom
sjukvaktare för annan straffåuge, enligt uppgift efter förordnande av
fängelseläkaren.
Då ett sammanförande av flera fångar i en cell icke torde bära
ifrågakomma, anmodade militieombudsmannen fångvårdsstyrelsen att in¬
komma med utlåtande i anledning av vad sålunda anmärkts.
I anledning av berörda skrivelse inkom fångvårdsstyrelsen med,
jämte eget utlåtande, yttranden av föreståndaren för kronohäktet i Umeå
C. J. Falk och fängelseläkaren därstädes J. T. Hammarin.
Den förre anförde följande. Den 11 juli 1915 klockan 6 förmid¬
dagen utgjorde fångantalet vid kronohäktet 24, därav endast 3 bötes-
fångar, av vilka 2 på grund av bristande utrymme förvarades i samma
cell. Samma dag klockan 12.30 eftermiddagen införpassades 3 rann-
sakningsfångar, för vilka plats maste beredas i de celler, där urbota
fängelsefångar förvarades, och fann föreståndaren då för tillfället
intet annat råd än att insätta omnämnde Sven Johan Sed vall i en större
cell — s. k. fönstercell — tillsammans med 2 andra fängelsefångar —
handräckningsfångar — vilka om dagarna vistades utom cellen, syssel¬
satta med vedhuggning och städning m. m. Så snart utrymme kunde
beredas, flyttades Sed vall till annan cell, där han kvarsatt tills han ut-
tjänat sitt fängelsestraff.
Beträffande straffarbetsfången Otto Reinhold Anderssons användande
som sjukvaktare hänvisade föreståndaren till fängelseläkarens yttrande.
I nämnda yttrande framhöll fängelseläkaren, att straffången Jonas
Englund, som var intagen å kronohäktets sjukrum, led av svåra näs¬
blödningar, och att det av fängelseläkaren ansågs nödvändigt att nämnde
Englund ej lämnades utan ständig tillsyn, varför föreståndaren för krono¬
häktet med anledning av nämnda förhållande, och då annan lämplig
person ej fanns att disponera, i och för nämnda tillsyn begagnade sig
av bemälde Andersson, som för detta ändamål befanns synnerligen
lämplig.
64
I sitt utlåtande anförde fångvårdsstyrelsen. Ehuru i möjligaste
mån borde undvikas, att enrumsfångar med varandra sammanfördes,
helst sådana, som kunde hänlöras till skilda kategorier, såsom så kallade
militärfångar och andra, syntes de i avgivna förklaringarna anförda skäl
för ifrågavarande fångars sammanförande dock vara av omständigheterna
grundade. Styrelsen hade emellertid i anledning av vad av militie-
ombudsmannen anmärkts låtit genom skrivelse till Konungens befallnings-
liavande i Västerbottens län i ändamål att om möjligt förhindra ett
upprepande av det skedda erinra föreståndaren vid kronohäktet i Umeå
att, så snart utrymmet visade sig otillräckligt eller kunde väntas inom
närmaste tiden bliva för hårt anlitat, därom skyndsamt inkomma med
anmälan jämte förslag till lämpligt antal fångars överflyttande till annat
fängelse.
Militieombudsmannen lät bero vid vad i ärendet sålunda före¬
kommit.
5. Nöjdförklaring- mottag-en tidigare än som vederbort.
Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 27 augusti
1915 under inspektion av kustflottan verkställd granskning ombord å
pansarbåten Oscar II av rapporterna över bestraffningar, som ålagts
eller ådömts å kustflottan tjänstgörande personal under de senaste måna¬
derna år 1915 m. m., anmärktes bland annat följande. Den 24 april
1915 dömde fältkrigsrätten 1. klass sjömannen vid 5. matroskompaniet
nr 411 Svensson till straffarbete. Nöjdförklaring avgavs redan den 26
april 1915. Enligt den officiella loggboken upptogs icke någon nöjd¬
förklaring sistnämnda dag, vadan fartygschefen, kommendörkaptenen
C. G. Norselius förmenade, att anteckningen vore felaktig. Fartygs¬
chefen påstod, att nöjd förklaringar av honom alltid plägade upptagas
först å tredje dagen.
I anledning härav anmodade militieombudsmannen högste befäl¬
havaren över kustflottan att inkomma med vederbörandes yttrande.
I ärendet avgav kommendörkaptenen Norselius föl jande förklaring.
Svensson, som den 24 april 1915 av fältkrigsrätteu dömdes till straff¬
arbete för stöld ombord å jagaren Munin, avpolletterades som häktad
till pansarbåten Oscar II samma dag klockan 12.30 e. m. och insattes
i häkte därstädes. Vid tjänstförrättande militieombnd sm annons inspek-
65
tion av kustflottan den 27 sistlidne augusti månad anmärktes, att nöjd¬
förklaring avfordrats Svensson redan den 26 dennes. Som tiden icke
medgav någon ingående undersökning av förhållandet, och loggboken
icke g av någon upplysning om att Svensson den 26 april avgivit nöjd¬
förklaring, uttalade Norselius den förmodan, att anteckningen av nöjd¬
förklaringen möjligen vore felaktig, enär han först å tredje dagen plägat
avfordra nöjdförklaring. Vid närmare undersökning av förhållandet
framginge emellertid, att nöjdförklaring avgivits av Svensson den 26
april på aftonen i stället för den 27 på morgonen, på det han försedd
med vederbörliga handlingar skulle kunna avpolletteras till stationen
med den enda lägenhet, som avginge från fartyget nämligen klockan 8
f. in. den 27 april och som medgåve erforderlig tid för den häktades
avlämnande till stationsmyndigheterna för förpassning.
Då vad sålunda anförts tilläventyrs skulle kunna i flera förekom¬
mande fall anföras såsom anledning till avvikelse från gällande lag¬
bestämmelse, anhöll militieombudsmannen i skrivelse till högste befäl¬
havaren över kustflottan, att högste befälhavaren ville för kommendör¬
kaptenen Norselius påpeka, att enligt 1 § i lagen den 1 juli 1898,
innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid sådan tid
för häktad, som blivit dömd till straffarbete eller fängelsestraff, skulle,
om den dömde i föreskriven ordning förklarade sig nöjd med utslaget,
räknas från den dag, å vilken förklaringen avgivits; att i följd härav
för straffverkställigheten och strafftidens beräkning saknat betydelse,
vilken dag efter nöjdförklaringens avgivande Svensson avpolletterats;
men att nöjdförklaringens upptagande en dag tidigare än som vederbort
dels kunnat giva Svensson rätt att återtaga nöjdförklaringen samt dels
föranlett, att Svensson försatts på fri fot en dag tidigare än rätteligen
skolat ifrågakomma.
Någon ytterligare åtgärd ansåg militieombudsmannen i förevarande
fall icke vara erforderlig.
6. Obehörigt avdrag å arreststraff för häktningstid.
Vid granskning av de från Bohusläns regementes häkte till militie-
ombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningarna för andra kvar¬
talet 1915 hade anmärkts, att chefen för Bohusläns regemente den 1
april 1915 ålagt värnpliktige nr 136 64/1902 Eric Peter Harald Eriks-
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 9
66
son-Lagerfeldt, jämlikt 102 § strafflagen för krigsmakten, för fylleri
m. m. disciplinstraff av sex dagars vaktarrest, skärpt genom mistning
av sängkläder; att Lagerfeldt för straffets avtjänande intagits i häktet
den 2 april 1915 men avvikit därifrån efter att hava avtjänat fyra
dagar av det honom ådömda straffet; att Lagerfeldt den 28 april 1915
blivit ånyo anhållen; att regementschefen därefter, den 29 april 1915,
ålagt Lagerfeldt jämlikt 62 och 68 §§ förutnämnda lag för första resan
rymning disciplinstraff av åtta dagars sträng arrest; att krigshovrätten
genom utslag den 5 maj 1915 sammanlagt detta straff med den av
Lagerfeldt vid berörda avvikande ännu icke avtjänade återstoden av det
honom den 1 april 1915 ålagda disciplinstraff till disciplinstraff av åtta
dagars sträng arrest, å vilket straff skulle avräknas vad av sagda åter¬
stod kunde vara verkställt efter det nya brottets förövande; att rege¬
mentschefen den 7 maj 1915 förordnat, att det av krigsho vrätten så¬
lunda sammanlagda straffet skulle förvandlas till vaktarrest i tjugufyra
dagar, varifrån skulle avdragas av Lagerfeldt då avsuttna åtta dagars
vaktarrest; samt att Lagerfeldt, som den 29 april 1915 skulle hava
börjat avtjäna det honom senast ådömda straffet, frigivits ur häktet den
23 maj 1915.
Som Lagerfeldt redan den 29 april 1915 fått påbörja avtjänandet
av det straff, vilket först den 7 maj 1915 blivit av regementschefen
slutligen bestämt till vaktarrest i tjugufyra dagar, anmodade militie-
ombudsmannen regementschefen att inkomma med yttrande.
Uti ett i anledning härav från förutvarande regementschefen,
översten Ch. D. Tottie inkommet yttrande anfördes följande. Sedan
Lagerfeldt den 28 april 1915 anhållits, blev han, jämlikt 60 § förord¬
ningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868,
efter skedd utredning påföljande dag i häkte tagen och ålagd åtta dagars
sträng arrest för första resan rymning. I avbidan på straffets samman¬
läggning med återstoden av det Lagerfeldt den 1 april 1915 ålagda
straffet, som vid tiden för Lagerfeldts avvikande icke avtjänats, kvarhölls
Lagerfeldt i häkte. Sedan krigshovrätten genom utslag den 5 maj
förordnat om straffens sammanläggning skulle det sålunda av nämnda
hovrätt bestämda stränga arreststraffet taga sin början den 7 i samma
månad, men på grund av regementsläkarens inrådan förvandlades straffet
till vaktarrest i 24 dagar. Vid verkställigheten härav hade Lagerfeldt
fått räkna sig tillgodo den tid han suttit i häkte efter samma grunder
som omförmäles i 4 kapitlet 12 § allmänna strafflagen. Uti 30 § av då
gällande strafflag för krigsmakten föreskrevs att vad i allmän lag funnes
stadgat om bland annat förening eller förändring av straff skulle lända
67
till efterrättelse och även om det icke med önskvärd tydlighet talades
om tillgodoräknande av häktningstid, så hade dock ett sådant tillgodo¬
räknande under många år varit intaget i allmän lag och där tillämpats
samt från och med den 1 januari 1916 uttryckligen fastslagits i straff¬
lagen för krigsmakten genom stadgandet i § 33 första stycket.
Ehuru regementschefen syntes hava saknat behörighet att låta
Lagerfeldt i det för honom av krigshovrätten bestämda straff njuta ett
av samma domstol icke medgivet avdrag för tid, varunder han hållits
häktad, fann dock militieombudsmannen med hänsyn till omständig¬
heterna i ärendet ej skäl att däri vidtaga ytterligare åtgärd.
7. Obehörigt eftergivande av straff m. m.
Vid granskning av de från Skånska dragonregementets häkte till
militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningarna för andra
kvartalet 1915 hade anmärkts, att chefen för Skånska dragonregementet
den 31 mars 1915 ålagt dragonen nr 22/3 Carl Johan Andersson, jäm¬
likt 68 och 144 §§ strafflagen för krigsmakten, för olovligt avlägsnande
från kasern med mera disciplinstraff av tre dagars sträng arrest; att
straffets verkställighet på grund av rymning icke kunnat taga sin början
förrän den 9 april 1915; att Carl Johan Andersson undergått det honom
ådömda straffet under tiden från sistnämnda dag till den 12 april 1915;
att regementschefen sedermera den 21 april 1915 ålagt Carl Johan
Andersson, jämlikt 68 § förutnämnda lag, för olovligt undanhållande
två särskilda gånger disciplinstraff av fem dagars sträng arrest, skärpt
genom mistning av sängkläder de två sista dagarna; samt att Carl
Johan Andersson undergått sist omförmälda straff under tiden från den
21 april 1915 till den 27 april 1915. Vidare hade anmärkts, att rege¬
mentschefen den 10 maj 1915 ålagt dragonen nr 48/3 Anders Vilhelm
Andersson, jämlikt 85, 144 och 87 §§ strafflagen för krigsmakten, för
försummelse i tjänsten med mera disciplinstraff av sträng arrest i fem
dagar skärpt genom mistning av sängkläder de två sista dagarna; att
straffets verkställande på grund av olovligt undanhållande icke kunnat
taga sin början förrän den 19 maj 1915; att Anders Vilhelm Andersson
undergått det honom ådömda straffet under tiden från sistnämnda dag-
till den 25 maj 1915; samt att Anders Vilhelm Andersson, såvitt av
till militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningar kunnat
68
inhämtas, icke straffats för omförmälda, av honom begångna olovliga
undanhållande.
I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombuds-
mannen regementschefen att inkomma med meddelande, dels huruvida
det Carl Johan Andersson den 21 april 1915 ålagda disciplinstraff inne¬
fattade straff för det rymningsbrott, vartill han gjort sig skyldig
under tiden 31 mars—9 april 1915, dels ock huruvida Anders Vilhelm
Andersson blivit straffad för det olovliga undanhållande, vartill han
syntes hava gjort sig skyldig under tiden 10—19 maj 1915.
I ärendet anförde regementschefen, översten W. Croneborg, att
Carl Johan Andersson, som den 31 mars 1915 fått sig ålagt disciplin¬
straff av tre dagars sträng arrest, genom olovligt undanhållande fördröjt
verkställigheten av det sålunda ålagda straffet; att det disciplinstraff av
fem dagars sträng arrest, skärpt genom mistning av sängkläder de två
sista dagarna, som ålagts Carl Johan Andersson den 21 april 1915,
avsett berörda olovliga undanhållande; att det förhållande, att Carl
Johan Andersson sålunda icke fått umgälla samtliga sina ifrågavarande
förseelser med ett straff, hade berott därpå, att anmälan om det olovliga
undanhållandet, varför straff ålagts den 21 april, icke från vederbörande
bataljonschef inkommit till regementschefen förrän efter den 12 april,
då det först ålagda straffet redan varit avtjänat; att ifrågavarande an¬
mälan vore dagtecknad den 14 april; att, beträffande Anders Vilhelm
Andersson, denne icke blivit straffad för olovligt undanhållande; att då
Anders Vilhelm Andersson den 10 maj 1915 ålagts disciplinstraff för
försummelse i tjänsten med mera, hade han tillika, med stöd av 27 §
disciplinstadgan för krigsmakten, förklarats skild från sin anställning
vid krigsmakten; samt att med anledning härav regementschefen ansett
sig kunna, då Anders Vilhelm Andersson återkommit, inskränka sig till
att låta honom undergå det honom redan ålagda straffet.
Sedan berörda yttrande inkommit, avlät militieombudsmannen till
översten Croneborg en skrivelse, däri militieombudsmannen anförde.
Vad anginge Carl Johan Andersson hade militieombudsmannen
icke kunnat undgå att finna det anmärkningsvärt, att underrättelse om
ett undanhållande, som intill den 9 april 1915 hindrat verkställigheten
av honom den 31 nästföregående månad ålagt disciplinstraff, meddelats
regementschefen först genom en den 14 berörde april dagtecknad rapport,
men då någon skada icke kunde antagas hava uppkommit därigenom,
att undanhållandet blivit bestraffat för sig och icke i sammanhang med
de förseelser, för vilka det tidigare disciplinstraffet ålagts, hade militie-
69
ombudsmannen funnit sig kunna låta bero vid vad i denna del av ären¬
det förekommit.
I fråga om Anders Vilhelm Andersson syntes den omständigheten,
att han blivit skild från sin anställning vid krigsmakten, desto mindre
bort föranleda, att han skulle undgå det straff för undanhållande, var¬
till han kunde hava gjort sig förfallen, som enligt 4 § strafflagen för
krigsmakten den, som lämnat anställning, på grund varav han lytt under
nämnda lag, fortfarande vore underkastad ansvar enligt strafflagen för krigs¬
makten för brott, som däri vore belagt med straff och som han begått medan
han lydde under densamma. Ur disciplinär synpunkt torde icke heller vara
riktigt, att straffet för en förseelse sådan som Anders Vilhelm Anderssons
ifrågakomna eftergåves, vartill regementschefen för övrigt icke syntes
hava ägt behörighet.
Då militieombudsmannen förväntade att regementschefen i liknande
fall, som tilläventyrs kunde förekomma, förfore i enlighet med de av
militieombudsmannen i skrivelsen lämnade antydningar, komme emeller¬
tid ej heller regementschefens underlåtenhet att beivra Anders Vilhelm
Anderssons undanhållande att föranleda vidare åtgärd från militieombuds-
mannens sida.
8. Underlåtenhet att meddela yttrande om gäldande av kostnaderna för
en persons inställande medelst fångtransport.
Vid en av militieombudsmannen den 14 oktober 1915 under in¬
spektion av Svea trängkår verkställd granskning av krigsrättsprotokollen
för de senare åren anmärktes, att krigsrätten, som den 15 mars 1915
dömt värnpliktige nr 414 56/1907 Johan Edvard Gullberg för andra
resan rymning till fängelse i två månader, därvid icke, fastän Gullberg
inställts genom fångtransport, meddelat yttrande angående gäldandet av
kostnaderna härför.
I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombuds-
mannen auditören N. G. J. Aschan, som tjänstgjort såsom auditör vid
ifrågavarande krigsrättssammanträde, att inkomma med yttrande.
1 avgivet yttrande anförde auditören Aschan huvudsakligen följande.
Till en början ville auditören oförbehållsamt vidgå, att han icke hade
sig bekant något stadgande, som ålade domstol att i ifrågakomna fall
i utslaget meddela yttrande av ifrågasatta art. Icke heller från praxis
vid de härads- och rådstuvurätter, där auditören tjänstgjort, hade han
70
kunnat hämta stöd för ifrågasatta förfaringssätt. Tvärtom hade det
aldrig under hans tjuguåriga domstolstjänstgöring förekommit att detta
tillämpats. Handlingarna i målet gåve vid handen, att någon fångtrans¬
portkostnad icke varit ens uppgiven, än mindre förtecknad, och att yrkande
om dess gäldande icke framställts. Om sådant yrkande framställts,
hade givetvis krigsrätten icke undandragit sig att däröver meddela
yttrande. Krigsrätten hade enligt auditörens uppfattning saknat anled¬
ning meddela av militieombudsmannen ifrågasatta yttrande och auditören
hölle före att krigsrätten icke genom anmärkta underlåtenhet gjort sig
skyldig till fel eller försummelse i ämbetet. Emellertid vore auditören,
till undvikande av anmärkning för framtiden, villig att i förekommande
fall i vad på honom ankomme, förfara i enlighet med den mening, som
finge anses uttryckt i militieombudsmannens skrivelse.
Vad auditören Aschan såsom skäl för krigsrättens underlåtenhet
att meddela yttrande angående gäldandet av kostnaderna för Gullbergs
inställande medelst fångtransport andragit, ansåg sig militieombuds¬
mannen ingalunda kunna godkänna.
I analoga fall pläga domstolarna utan yrkande ålägga svarandepart
i brottmål att gälda uppkommen kostnad. Sålunda ålägges ofta dylik
svarandepart att ersätta av statsverket förskjuten vittnesersättning även¬
som kostnader för rättsmedicinsk undersökning, detta även om ersättnings¬
beloppet icke är uträknat. Krigsrätten hade också i förevarande fäll
bort förplikta (fn 11 berg att gälda kostnaden för hans inställande med belopp,
som efter vederbörlig granskning av fångförarens räkning bleve bestämt.
Med hänsyn emellertid därtill, att auditören Aschan förklarat sig
villig att i förekommande fall förfara i enlighet med den av militie¬
ombudsmannen uttalade meningen, lät militieombudsmannen bero vid vad
i ärendet förekommit, varom militieombudsmannen genom ämbetsskrivelse
underrättade auditören Aschan.
9. Underlåtenhet att hänvisa angivelse för stöld till krigsrätt.
Vid en av militieombudsmannen den 26 oktober 1915 förrättad
inspektion av Gottlands infanteriregemente anmärktes bland annat följande.
Volontären nr 2/6 Sture Karlsson från Katarina församling i Stockholm för¬
hördes den 11 och den 12 oktober 1915 inför befälhavaren för II. bataljonen,
kaptenen Stålhandske, för stöld av persedlar från åtskilliga kamrater,
71
som varit med honom förlagda i samma kasern. Sedermera den 12
oktober 1915 förhördes Karlsson jämväl inför t. f. regementschefen.
Karlsson erkände, bland annat, att han tillgripit och pantsatt en volon-
tären Råberg tillhörig kostym. Hörd i målet förklarade Råberg, att han
ej yrkade ansvar å Karlsson.
T. f. regementschefens resolution i målet den 12 oktober 1915 var
av följande lydelse:
»Av kompanichefen insända anmälningar mot Karlsson angående
transaktioner med egna persedlar föranleder ingen åtgärd från min sida.
I förteckningen (§ 9 här ovan) upptagna förkomna kronopersedlar
— vilka icke förkommit i samband med rymningen — skola av Karlsson
ersättas.»
I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombuds-
mannen t. f. chefen för Gottlands infanteriregemente att inkomma med
yttrande, därvid besked borde lämnas om orsaken, varför ej angivelsen
mot Karlsson om olovligt tillgrepp hänvisats till krigsrätt.
Uti ett i anledning härav avgivet yttrande anförde t. f. chefen
för regementet, överstelöjtnanten friherre A. G. A. Leijonhufvud
följande. Karlsson hade varit anmäld dels för rymning dels ock för
olovligt tillgrepp av kronan icke tillhörande klädespersedlar. Av hållna
förhör hade framgått att rymningsbrottet varit till fullo styrkt, vadan
detsamma jämlikt gällande bestämmelser av t. f. regementschefen över¬
lämnats till fältkrigsrätt, men att beträffande olovligt tillgrepp samtliga mål¬
sägande avstått från att föra vidare talan mot Karlsson. Då målsägandena
sålunda ej för vinnande av ytterligare utredning påfordrat målets hän¬
skjutande till krigsdomstol och i saknad av bestämt förbud i gällande
disciplinstadga eller förordning om krigsdomstolar för befälhavare med
bestraffningsrätt att avskriva mål, som hos honom anmälts, ansåg t. f.
regementschefen sig böra följa den gamla domarregeln »hellre fria än
fälla» och avskriva målet, sedan han förvissat sig om att samtliga an¬
mälande parter — jämväl volontären Råberg — fått igen sina tillhörig¬
heter. Dessa synpunkter hade varit bestämmande för t. f. regements¬
chefens åtgärd att icke överlämna målet om olovligt tillgrepp till fält¬
krigsrätt. Skulle tillvägagångssättet vid sakkunnig bedömning icke be¬
finnas stå i överensstämmelse med gällande krigslagstiftning, hade t. f.
regementschefen att oförbehållsamt vidgå bristande vana och förstånd
vid tillämpning av ifrågavarande lagar och förordningar och ville endast
få framhålla, att någon skada av hans tillvägagångssätt icke tillfogats
vare sig ägarna av de olovligen tillgripna klädespersedlarna eller volon¬
tären Karlsson.
72
Då ifrågavarande förbrytelse hörde under allmänt åtal, hade måls-
ägandenas avstående från fullföljande av talan icke berättigat t. f. rege¬
mentschefen att avskriva malet. Bestämmelserna i sista stycket av 28 §
strafflagen för krigsmakten om skiljande från anställning vid krigsmakten
av krigsman, hörande till det fast anställda manskapet, vilken begått
brott, därför han dömdes till straffarbete eller svårare straff, torde för
övrigt föranleda, att ett så grovt brott som olovligt tillgrepp icke finge
lämnas utan beivran.
Emellertid ansåg militieombudsmannen sig på grund av vad t. f.
regementschefen i sitt yttrande anfört kunna låta bero vid vad i ärendet
förekommit, varom militieombudsmannen genom ämbetsskrivelse under¬
rättade t. f. regementschefen.
10. Fråga om värnpliktigs rätt till portionsersättning under viss resa.
Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anhöll värnpliktige
nr 207 Eric Gustafsson om upplysning, huruvida de värnpliktiga av
årsklassen 1914 ä, tillhörande rullföringsområdena nr 42, 43 och 44,
som den 10 januari 1915 inryckt till tjänstgöring vid Gottlands infanteri¬
regemente, ägde rätt erhålla portionsersättning under resan till Gott-
land. Gustafsson meddelade, att, oaktat avresan från hemorten skett
tidigt på morgonen den 10 januari, de värnpliktiga icke erhållit någon
förplägnad förr än den 11 klockan 12 middagen.
Militieombudsmannen lät i ärendet höra t. f. chefen för Gottlands
infanteriregemente, som emellertid i avgivet yttrande meddelade, att
han icke haft att ombesörja ifrågavarande kontingents underhåll förr
än vid dess ankomst till Visborgs slätt. I övrigt hänvisade t. f. regements¬
chefen till en av stabschefen hos militärbefälhavaren på Gottland upp-
gjord P. M. rörande förplägnadens ordnande vid IV. arméfördelningens
värnpliktskontingents transport till Gottland den 10 och den 11 januari
1915. Stabschefen anförde häri följande. I skrivelse den 19 december
1914 anhöll stabschefen, att i samband med transporterna å fastlandet
stående åtgärder för förplägnad o. s. v. skulle planläggas och ordnas
av armefördelningschefen. Enligt denna skrivelse bifogad transport¬
plan avgick IV. arméfördelningens kontingent från Nynäshamn den 10
januari klockan 11 e. m. med beräknad ankomsttid till Visby den 11
klockan 8 f. m. I skrivelse den 21 december 1914 meddelade stabs-
73
chefen vid IV. arméfördelningen, att transporten vore godkänd samt att
»bestämmelser för de i skrivelsen omnämnda värnpliktigas färd till
Gottian d i överensstämmelse härmed utfärdats». Således borde kontin¬
gentens från IV. arméfördelningen förplägnad under den 10 till klockan
Il e. m. varit ordnad genom fördelningens försorg. Några åtgärder
för utspisning under båtfärden från klockan 11 e. m. den 10 till klockan
8 f. m. den 11 hade icke från militärbefälhavarens sida vidtagits. Vid
ankomsten på morgonen den 11 till Visbv omhändertogs kontingenten
av befäl från I. 27.
Handlingarna i ärendet kommunicerades härefter chefen för IV.
arméfördelningen, som i avgivet yttrande anförde följande. Av den av
arméfördelningschefen verkställda utredningen framginge, att någon ut¬
spisning genom arméfördelningschefens försorg icke ifrågasatts vid om-
handlade kontingents från Södermanlands inskrivningsområde samling i
Saltskog den 10 januari 1915 klockan 3.30 e. m., emedan man med
skäl kunde antaga, att, då samlingen var satt så sent på dagen, de
värnpliktiga redan dessförinnan förskaffat sig såväl frukost- som middags¬
mål. Däremot borde portionsersättning hava tilldelats de värnpliktiga
(vid samlingen eller senare), såsom ofta plägade ske, då mindre trupp¬
kontingent endast kort del av dagen stode under militärbefäl eller sär¬
skilda omständigheter försvårade eller förhindrade särskilda måltids-
stationers anordnande eller eljest utspisning in natura. Då kontingenten
avgick från Nynäshamn klockan 11 e. m. med framkomst till Visby
följande morgon, förekom självfallet ingen utspisning på båten under
natten. Då armefördelningschefen först genom militieombudsmannens
skrivelse erhållit underrättelse om, att portionsersättningen ifråga icke
blivit till vederbörande överlämnad, hade arméfördelningschefen ej heller
förrän därefter varit i tillfälle vidtaga åtgärder för sagda ersättnings
utanordnande åt de därtill berättigade värnpliktiga. Slutligen meddelade
arméfördelningschefen, att han anmodat såväl chefen för I. 27 som
vederbörande inskrivningsbefäl att utbetala ifrågavarande ersättning.
Sedan Gustafsson därefter beretts tillfälle att avgiva påminnelser
i ärendet och han i en insänd skrift förklarat sig icke hava något att erinra
mot den av arméfördelningschefen vidtagna anordningen med portions-
ersättningens utbetalande, blev ärendet från vidare behandling av militie-
ombudsmannen avskrivet, därvid militieombudsmannen yttrade: Enär
enligt inkommen upplysning anstalt numera vidtagits för utanordnande
av den ifrågavarande portionsersättningen, fann militieombudsmannen
vidare åtgärd i iirendet icke erfordras.
Militieombudsmannens ambetsberättelse. K)
74
11. Fråga om avlöningsförmåner för vissa värnpliktiga.
Värnpliktige vid Vaxholms kustartilleriregementes 3. kompani nr 709
Tage Palm, nr 742 Sven Hennings, nr 740 Karl Andersson och nr 712
Gösta Jansson, tillhörande årsklassen 1914 ä, anförde uti en insänd
klagoskrift följande. De hade fullgjort föreskriven första tjänstgöring
från den 1 februari till den 18 oktober 1915 samt fullgjorde sedermera
enligt Kungl. Maj:ts beslut förlängd tjänstgöring från sistnämnda dag
till den 22 december. För denna senare tjänstgöring hade de uppburit
avlöning för tiden 19—31 oktober med 40 öre för dag, eller samma
avlöning som under regementsövningarna. Någon bestämmelse angående
lönens utbetalande efter denna norm var dem ej bekant; lika litet visste
de, huruvida deras dåvarande tjänstgöring vore att räkna såsom freds-
eller krigstjänstgöring, varför de beslutat att hänvända sig till militie-
ombudsmannen för upplysningar, huruvida och i vad män de vore
berättigade till andra avlöningsförmåner än för dem då gällande. Av
särskild betydelse för de familjeförsörjare, som funnes bland dem, vore
frågan, om dessa ej för den förlängda tjänstgöringen både att påräkna
någon förbättring i avlöningen eller i familjeimderstödet, vilka fort¬
farande utbetalades med samma summa som vid första tjänstgöringen.
I ärendet börd, anförde t. f. chefen för Vaxholms kustartilleri-
regemente följande. Bemälta värnpliktiga hade jämlikt generalorder
nr° 1215 den' 11 september 1915, utfärdad på grund av nådigt beslut
den 9 i samma månad, beordrats kvarbliva i tjänst till och med den 22
påföljande december. De avlöningsförmåner, vartill dessa i tjänst kvar-
hållna skulle vara berättigade, syntes t. f. regementschefen, med stöd
av nådiga brevet den 30 juli 1915 till marinförvaltningen angående
tillämpning av nådiga förordningen med särskilda föreskrifter angående
avlöningsförmåner m. m. vid marinen på krigsfot, böra utgå efter sist¬
nämnda nådiga förordning av den 11 juni 1915 eller med 5 kronor för
man och lönetermin. På grund av detta komme november månads av¬
löning att uträknas jämlikt bestämmelserna i gällande krigsavlönings-
reglemente ävensom för tiden 19—31 oktober skillnaden emellan redan
utbetald avlöning och det belopp, som jämlikt krigsavlöningsreglementet
skolat utgå, att till ovan nämnda värnpliktiga utbetalas. Beträffande
familjeunderstöden ansåg t. f. regementschefen dessa böra för tiden 19
oktober—22 december genom pensionsstyrelsens försorg utbetalas och
75
ej jämlikt nådiga förordningarna den 1 och 10 juni 1912 genom rege¬
mentets försorg.
Enär enligt ingånget meddelande klagandena för tiden den 19—31
oktober 1915 erhållit skillnaden mellan redan lyft avlöning och det
belopp, som jämlikt krigsavlöningsreglementet skolat utgå, fann militie-
ombudsmannen ej skäl att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.
12. Kostnad för oförvållad hämtning.
Hos militieombudsmannen anförde landstormsmannen nr 63 140/1906
Axel Marcellus Alderin huvudsakligen följande. Vid mobilisering av
landstormen inom Dannemora landstormsområde och Tierps kompani
den 3 augusti 1914 hade klaganden inställt sig vid utsatt samlingsplats.
Därvid befanns emellertid att klaganden icke var upptagen i rullorna.
Klaganden tillråddes då att i telefon göra sig underrättad, huruvida
han verkligen var skriven i Tierps socken, vilket klaganden dock
förut visste vara förhållandet, alldenstund han redan hösten 1913
och i god tid till mantalsskrivningen uttagit betyg till Tierps socken.
Från pastorsämbetet i Tierp erhöll klaganden det svar att klaganden
var skriven i Tierp. Sedan klaganden genom telefonsamtal med
Sala landstormsområdes expedition erhållit visshet om att klaganden
icke därstädes fanns rullförd, ringde klaganden i telefon upp Uppsala
södra rullföringsområdes expedition, men erhöll jämväl därvid till
svar, att klaganden icke fanns upptagen i rullorna därstädes. Efter
att sålunda hava vidtagit alla för klaganden möjliga åtgärder att bliva
införd i rullorna och mobiliserad i rätt tid, vände klaganden sig till
chefen för Tierps kompani, vilken förklarade, att klaganden fick resa
hem och avvakta vidare order, som skulle meddelas klaganden i telefon.
Under den tid de mobiliserade voro i tjänstgöring erhöll klaganden
inga order om inställelse. Någon tid senare inkallades dessa mobiliserade
ånyo till tjänstgöring. Dagen före tjänstgöringens början gjorde klaganden
i telefon hos kompanichefen C. Wollert förfrågan, huruvida klaganden
dåmera blivit införd i rullorna, men erhöll nekande svar ävensom besked
att klaganden icke skulle infinna sig till krigstjänstgöring. Omkring
åtta dagar därefter blev klaganden av vederbörande tjärdingsman hämtad
och inställd å den ort, där landstormen var förlagd. Sedan klaganden
därstädes underkastats förhör, blev klaganden omedelbart hemförlovad.
76
Sedan dess hade klaganden icke varit inkallad i tjänstgöring. Den 21 juli
1915 infann sig emellertid fjärdingsmannen A. Palm i Tierp hos klaganden
och begärde, att klaganden skulle gälda honom påförda kostnader för
hämtning och inställelse hösten 1914 med ett belopp av 25 kronor 65
öre. Klaganden hemställde, att militieombudsmannen måtte föranstalta
om en undersökning i ärendet samt befria klaganden från ifrågavarande
hämtningskostnad.
I ärendet hördes till en början fjärdingsmannen Palm och läns¬
mannen i Tierps distrikt. Den sistnämnde anförde bland annat, att fram¬
ställningen om klagandens hämtande gjorts hos Konungens befallnings-
havande i Uppsala län av befälhavaren för Dannemora landstorms-
område, nr 55 b, ävensom att kostnaden för klagandens hämtande
komme att gäldas av statsmedel, enär klaganden befunnits sakna till¬
gång till kostnadens gäldande.
Sedermera hördes i ärendet befälhavaren för Uppsala norra rull-
föringsområde, nr 55, vilken i avgivet yttrande anförde. Enligt be¬
stämmelser gällande 1914 eller samma år mobilisering av landstormen
inom Dannemora landstormsområde nr 55 b ägde rum skulle granskning
och komplettering av landstormsområdenas stamrullor ske endast en
gång om året, nämligen i januari månad, och för detta ändamål vara
insända till rullföringsområdet under december månad föregående år.
När rullorna återsändes, var klaganden ej rullförd i rullföringsområdet
nr 55, enär han senare inflyttade dit från rullföringsområdet nr 56.
Han stod sålunda vid mobiliseringstillfället ej i landstormsområdets
rullor. Sedan mobiliseringsorder den 2 augusti utfärdats med inställelse
den 3 samma månad, utskrevos så fort som möjligt avlämningshandlingar,
vilka avgingo den 6 augusti till vederbörande landstormsbefälhavare.
När nu klaganden den 3 augusti inställde sig, men ej återfanns i
rullorna, hade det naturligaste varit, att landstormsbefälhavaren gjort
sig underrättad, om klaganden var rullförd, då upplysning härom vunnits
och han fått kvarstanna i tjänstgöring. Vid senare inställelsen hade
avlämningshandlingarna kommit landstormsbefälhavaren till hända, och
där stod klaganden upptagen, varom kompanichefen Wollert ej syntes
hava blivit underrättad av landstormsbefälhavaren. Av vad handlingarna
utvisade syntes felet ligga däri, att kompanichefen, när klaganden vände
sig till honom, ej hänvisade till landstormsbefälhavaren, till vilken av¬
lämningshandlingarna blivit avsända, då klaganden ej kunnat erhålla
svar, att han ej stod upptagen i rullorna.
Handlingarna i ärendet översändes härefter till befälhavaren för
77
Dannemora landstormsområde, nr 55 b, friherre Iij. Leijonhielm med
begäran att denne måtte inkomma med yttrande.
Från befälhavaren för ifrågavarande landstormsområde Thorsten
Quennerstedt inkom ett så lydande yttrande. Från friherre Hj. Leijon-
hielms stärbhus hade till Quennerstedt i egenskap av 1. o. b. i Danne¬
mora landstormsområde nr 55 b returnerats handlingarna i ärendet.
Ehuru skrivelsen blivit adresserad till friherre Leijonhielm personligen,
hade Quennerstedt, som efter hans frånfälle efterträtt honom som 1. o. b.,
ansett sig pliktig handlägga densamma. Emellertid kunde rörande
klagandens omskrivna förhållande ingen som helst upplysning vinnas
ur de Quennerstedt anförtrodda expeditionshandlingar. Klaganden funnes
visserligen upptagen i landstormsrullorna dock utan anteckning om, när
han där införts. Vid hörande av klagandens kompanichef C. Wollert,
hade denne endast kunnat styrka de av klaganden i dennes skrivelse
till militieombudsmannen lämnade uppgifterna, men kunde Wollert ej
med. bestämdhet erinra sig, huruvida klaganden vid landstormens av¬
lösning i september då gjort någon förfrågan hos Wollert, Ehuru för
det dåvarande ytterligare upplysningar i denna sak ej stode till Quenner-
stedts förfogande, syntes ej anledning föreligga att betvivla riktigheten
av vad klaganden till sitt försvar åberopat. Den förmenta försummelse,
som sålunda skulle legat friherre Leijonhielm till last, funne sin naturliga
förklaring främst i dåvarande bristfälliga bestämmelser rörande pastors¬
ämbetenas rullföringsuppgifter men även i den mycket ökade arbets¬
bördan, som ålegat friherre Leijonhielm i den dubbla befattningen av
trupptjåtgörande bataljonschef och 1. o. b. med tillkommande an¬
strängande dubbel expeditionsföring.
I skrivelse till Konungens befallningshavande i Uppsala län anhöll
militieombudsmannen slutligen om upplysning, huruvida någon ytter¬
ligare åtgärd vidtagits eller komme att vidtagas för hämtningskostnadens
utfående av klaganden, eller om förordnande meddelats om kostnadens
gottgörande av de för värnpliktigas vapenövningar avsedda medel.
I anledning härav insände Konungens befallningshavande yttrande
i ärendet av kronofogden i Örbyhus fögderi. Denne anförde, att om-
förmälda kostnad, 25 kronor 67 öre, till hälften eller med 12 kronor 84
öre redan guldits av annan, samtidigt med klaganden transporterad land-
stormsman, vadan i allt fall på klaganden belöpt ett belopp av allenast 12
kronor 83 öre, samt att, enär klaganden vid undersökning befunnits
sakna utmätningsbar tillgång, framställning komme att i vederbörlig
ordning göras om gottgörelse av statsmedel för berörda hämtningskostnad.
78
För egen del anförde Konungens befallningshavande, att ifråga-
komna hämtningskostnad efter den framställning av vederbörande krono¬
fogde, som torde komma att ingivas, komme att gottgöras av statsmedel.
Enär utredningen i ärendet gåve vid handen, att den ifråga¬
varande hämtningskostnaden komme att gottgöras av statsmedel, fann
militieombudsmannen vidare åtgärd i ärendet icke erfordras.
79
Framställningar till Konungen.
1. Skrivelse till Konungen angående rätt för militieombudsmansexpedi-
tionen att för postförsändelser i tjänstärenden begagna
tjänstefrimärken och tjänstebrevkort.
I skrivelse till Konungen den 19 maj 1915 anhöll militieombuds-
mannen, att Kungl. Maj:t måtte förordna, att vad för närvarande vore
stadgat om rätt för justitieombudsmansexpeditionen att begagna tjänste¬
frimärken och tjänstebrevkort för postförsändelser i tjänstärenden samt
om ordningen för utgörandet av postavgifter för justitieombudsmans-
expeditionens tjänsteförsändelser skulle gälla även i avseende å militie-
ombudsmannens expedition och postavgifterna för därifrån avgående
tjänsteförsändelser.
I anledning av militieombudsmannens berörda framställning har
Kungl. Maj:t den 18 juni 1915 medgivit, att militieombudsmansexpedi-
tionen finge för postförsändelser i tjänstärenden begagna tjänstefrimärken
och tjänstebrevkort under iakttagande av de i förordningen angående
ändrade bestämmelser rörande utgörandet av postavgifter för försändelser
i tjänstärenden den 15 juni 1900 meddelade föreskrifter. Därjämte ha}'
Kungl. Maj:t förklarat, att belöpande postavgifter för ifrågavarande för¬
sändelser skulle gäldas av allmänna medel i den ordning, som vore
bestämd beträffande försändelser från de myndigheter, vilka funnes upp¬
tagna å förteckningen litt. A vid samma förordning.
2. Skrivelse till Konungen angående expeditionslösen vid militie-
ombudsmansexpeditionen.
I skrivelse till Konungen den 19 maj 1915 anhöll militieombuds-
mannen, att Kungl. Maj:t måtte förordna, att militieombudsmannen
skulle i fråga om expeditionslösen hänföras till den femte av de i § 1
80
av förnyade förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1883 upptagna avdelningar.
Genom kungörelse den 18 juni 1915 har Kungl. Maj:t funnit gott
bifalla framställningen. (Svensk författningssamling nr 195.)
3. Skrivelse till Konungen angående den krigsman enligt tjänstgörings-
reglementet för armén tillkommande klagorätt.
I detta ämne har militieombudsmannen den 11 juni 1915 till
Konungen avlåtit en så lydande skrivelse:
»I § 5 av tjänstgöringsreglementet för armén, 1911 års upplaga,
stadgas beträffande klagomål och besvär, att den, som vill tilltala någon
för brott, vilket hör till krigsdomstols behandling, därom skall göra
anmälan på sätt i förordningen om krigsdomstolar m. m. stadgas; att
den, som i andra än förut i paragrafen angivna fall förmenar sig hava
lidit orätt, får personligen med sin klagan vända sig till sin närmaste
befälhavare eller, om klagan rör denne eller högre befälhavare, omedel¬
bart till dennes närmaste befälhavare, dock att en var inom kompani
får med sådan klagan vända sig omedelbart till kompanichefen; att
befälhavare åligger, där han ej själv äger upptaga klagan till prövning,
att befordra densamma till den det vederbör; samt att ingen, utan att
vara målsägare, får till beivran anmäla tjänstefel i andra fall, än då
sådan anmälan enligt strafflagen för krigsmakten eller tjänstgörings¬
reglementet eller annat reglemente åligger honom.
Sedan numera ett militieombudsmansämbete inrättats, lärer det
vara att förvänta, att krigsmän i ett eller annat fall komma att föra
klagan hos militieombudsmannen. Beträffande sådan klagan torde ovan
anförda bestämmelser om ordningen för klagans förande och om klago-
rättens begränsning icke vara lämpliga. Enligt 10 § av instruktionen
för militieombudsmannen lärer det stå en var öppet att hos militie¬
ombudsmannen klaga över åtgärd av domare, ämbets- eller tjänsteman,
vars ämbetsutövning står under militieombudsmannens tillsyn, och be¬
träffande formen för klagan hos ombudsmannen innehåller sagda para¬
graf av instruktionen bestämmelser, som torde få anses vara fullständiga.
Nu är det väl att antaga, att stadgandena i tjänstgöringsreglementet i
81
detta ämne icke varit avsedda att tillämpas exempelvis beträffande sådan
klagan över militär ämbets- eller tjänstemans åtgärd, som hittills kunnat
av krigsman föras hos riksdagens justitieombudsman, men då samma
stadganden till sin lydelse äro ovillkorliga, kunna de tilläventyrs giva
anledning till missförstånd vidkommande deras räckvidd. Då det synts
mig angeläget att vad tjänstgöringsreglementet innehåller angående
klagomål och besvär förklaras icke äga tillämpning i fråga om klago¬
mål, som krigsman kan finna sig befogad att föra hos riksdagens
militieombudsman, har jag med stöd av 16 § uti instruktionen för
militieombudsmannen ansett mig böra för Eders Kungl. Maj:t anmäla
här ovan berörda förhållande till det avseende Eders Kungl. Maj:t må
finna framställningen förtjäna.»
O o
I anledning av berörda framställning utfärdade Kungl. Maj:t den
8 juli 1915 en generalorder (nr 953), däri Kungl. Maj:t förklarade, att
bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet för armén § 5 angående
klagomål och besvär icke skulle äga tillämpning ifråga om klagomål,
som krigsman eller eljest en var under strafflag för krigsmakten lydande
kunde finna sig befogad att föra hos justitiekanslern eller riksdagens
militieombudsman.
4. Skrivelse till Konungen angående den marinens personal enligt veder¬
börande reglemente tillkommande klagorätt.
I detta ämne har militieombudsmannen den 11 juni 1915 till
Konungen avlåtit en skrivelse i samma syfte som den ovan införda
skrivelsen angående den krigsman enligt tjänstgöringsreglementet för
armén tillkommande klagorätt.
o o
1 anledning av nu ifrågavarande skrivelse har Kungl. Maj:t genom
generalorder den 28 juli 1915 (nr 967) fastställt tillägg till reglemente
för marinen del I § 179 mom. 3 och del III § 130 mom. 6 av inne¬
håll, att i reglementet givna bestämmelser angående klagomål och
besvär icke ägde tillämpning ifråga om klagomål, som krigsman eller
Militicombuds mannens ämbctsberättelse. 11
82
eljest eu var under strafflag för krigsmakten lydande kunde finna sig
befogad att föra hos justitiekanslern eller hos riksdagens militieom-
budsman.
5. Skrivelse till Konungen angående befrielse för officer med vederlike,
som innehar anställning hos militieombudsmannen, från skyldigheten
att iakttaga föreskrifterna i tjänstgöringsreglementet för armén
om klädsel m. m.
I förevarande ämne avlät militieombudsmannen den 12 juni 1915
en skrivelse till Konungen.
I anledning av berörda skrivelse har Kungl. Maj:t i generalorder
den 17 juni 1915 (nr 842) befallt, att i tjänstgöringsreglementet för
armén § 19: 6 och 7 samt § 24: 7 och 8 givna bestämmelser angående
bärandet av uniform samt angående personlig anmälan icke skola äga
tillämpning för officer eller vederlike, som anställts såsom tjänsteman
vid riksdagens militieombudsmans expedition, vid de tillfällen, då sålunda
anställd tjänsteman biträder militieombudsmannen under inspektion eller
eljest utför ombudsmannens uppdrag i tjänsten.
6. Skrivelse till Konungen angående befrielse för officer och vederlike,
tillhörande marinen, som innehar anställning hos militieombudsmannen,
från skyldigheten att iakttaga föreskrifterna i reglementet för
marinen om klädsel m. m.
Jämväl härom avlät militieombudsmannen den 12 juni 1915
skrivelse till Konungen.
Genom generalorder den 29 juni 1915 (nr 864) har Kungl. Maj:t
befallt, att i reglemente för marinen del I § 72 mom. 1 samt § 92 d)
och f) och i reglemente för marinen del III § 90 och § 109 f) g) h) i)
83
givna bestämmelser angående bärandet av uniform samt angående per¬
sonlig anmälan icke skola äga tillämpning för officer eller vederlike,
som anställts såsom tjänsteman vid riksdagens militieombudsmans expedi¬
tion, vid de tillfällen, då sålunda anställd tjänsteman biträder militie-
ombudsmannen under inspektion eller eljest utför ombudsmannens upp¬
drag i tjänsten. ' r
7. Framställning- till Konungen angående återbesättandet av ledigblivna
byråchefsbefattningen vid arméns pensionskassa.
Härom har militieombudsmannen den 3 juli 1915 till Konungen
avlåtit en så lydande skrivelse:
»Genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar för lördagen
den 19 juni 1915 nr 140 A har direktionen över arméns pensionskassa kun¬
gjort den genom förre innehavarens död ledigblivna byråchefsbefatt¬
ningen vid kassan till ansökning inom trettio dagar från nämnda dag.
På Eders Kungl. Maj:ts prövning är emellertid för närvarande beroende
ett^ förslag till omreglering av arméns pensionsväsende, varigenom den
ifrågavarande byråchefsbefattningen kan komma att indragas. Då det
torde vara angeläget att de militära pensionsfonderna efter eventuell
indragning av befattningen icke betungas med kostnaden för avlöning
till en på indragningsstat överflyttad byråchef, har det synts mig önsk¬
värt . att bestämmelse meddelades, att sagda befattning för närvarande
och intill dess frågan om det militära pensionsväsendets ordnande blivit
slutbehandlad endast tillsättes genom förordnande tillsvidare; och lärer
enahanda bestämmelse böra gälla beträffande andra tjänstebefattningar
vid kassan, som under tiden kunna varda lediga.
Med stöd av 16 § i instruktionen för riksdagens militieombudsman
har jag trott mig böra härom gorå anmälan hos Eders Kungl. Maj:t
till det avseende Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen förtjäna.»
o o
o
Sedan direktionen över kassan och justitiekanslersämbetet avgivit
yttranden i ämnet, har Kungl. Maj:t i nådigt brev den 17 september
1915 föreskrivit, att den lediga byråchefstjänsten ävensom andra tjänste¬
befattningar hos arméns pensionskassa skola vid uppkommande ledighet
tillsvidare uppehållas endast på förordnande.
84
8. Framställning’ till Konungen angående icke vapenföra värnpliktiga av
årsklassen 1914 yngre tillkommande penningbidrag.
I detta ämne har militieombudsmannen den 10 december 1915 till
Kund. Maj:t avlåtit en så lydande skrivelse:
»I en till mig inkommen skrift bava P. C. Holby, Edvin Angermund
och Ernst Öhrman — under uppgift att de såsom icke vapenföra värn¬
pliktiga av årsklassen 1914 yngre inkallats till 240 dagars fredstjänst-
göring — anhållit om utredning, vilket penningbidrag rätteligen till-
komme dem. Av inskrivningsboken och »militärkalendern» skulle de
bava erfarit, att värnpliktiga av nämnda årsklass skulle erhålla ett pen¬
ningbidrag av 50 öre för dag efter den 180 dagen eller, efter deras
beräkning, för varje dag utöver den tjänstgöringstid, som förut gällt
för icke vapenföra värnpliktiga. Trots upprepade anmärkningar både
regementsintendenten på platsen icke utfärdat någon order om utbeta¬
lande av 50 öre till dem, vadan de även efter fullgjord 180 dagars
tjänstgöring icke erbölle mer än 20 öre i penningbidrag för dag.
Sedan jag i anledning av berörda framställning infordrat yttrande
från kassaförvaltningen vid Västernorrlands regemente, kom det till min
kännedom, att frågan av Holby dragits under arméförvaltningens civila
departements prövning. Holby hade, sedan han vid bemälda regemente
fullgjort värnpliktstjänstgöring såsom icke vapenför under 218 dagar i
en följd och därunder erhållit penningbidrag till belopp av.20 öre för
dag, bos kassaförvaltningen anhållit att för varje ^botgöringsdag ut¬
över den tid av 182 dagar, vartill tjänstgöringen för icke vapenföra
värnpliktiga varit bestämd enligt den 16 mars 1912 utfärdad lag om
ändring i vissa delar av värnpliktslagen den 14 juni 1901, utbekomma
ytterligare penningbidrag med 30 öre för dag, men genom beslut den
7 september 1915 hade kassaförvaltningen på grund av bestämmelserna
i § 56 mom. 1 i reglementet för arméns avlöning under fred funnit sig
förhindrad att bifalla Holbys framställning. Efter besvär av Holby
både arméförvaltningen därefter enligt skrivelse till kassaförvaltningen
den 21 september 1915 meddelat det beslut, att enär tjänstgöringstiden
för icke vapenför värnpliktig jämlikt 27 § i 1901 års värnpliktslag en¬
ligt dess ursprungliga lydelse bestämts till 240 dagar och sådan värn¬
pliktig på grund av bestämmelserna i kungörelsen den 3 juni 1915 om
ändrad lydelse av vissa paragrafer i ovannämnda reglemente sålunda ej
vore berättigad att komma i åtnjutande av det genom samma kun-
85
görelse bestämda högre penningbidraget av 50 öre om dagen i vidare
mån än för tjänstgöring ntöver sistberörda dagantal, som kunde honom
åligga, funne arméförvaltningen ej skäl att göra ändring i kassaförvalt¬
ningens överklagade beslut.
Enligt ett från Eders Kungl. Maj:ts lantförsvarsdepartement med¬
delat bevis hava besvär mot arméförvaltningens ovan anförda beslut
intill den 23 november 1915 icke inkommit till departementet.
§ 56 i reglementet den 11 oktober 1907 för arméns avlöning
under fred stadgar, enligt paragrafens lydelse i kungörelsen den 3 juni
1915, att värnpliktig under tjänstgöring i linjen skall erhålla penning¬
bidrag med 50 öre om dagen. Denna bestämmelse skulle, enligt kun¬
görelsen vidfogade övergångsstadganden, träda i kraft den 1 november
1915, dock att även dessförinnan till värnpliktiga tillhörande årsklassen
1914 yngre, penningbidrag skulle utbetalas enligt nämnda paragraf för
den tid, varmed tjänstgöringstiden överstege den i 1901 års värnplikts¬
lag bestämda.
Värnpliktslagen av den 14 juni 1901 innehöll icke särskilda bestäm¬
melser om utbildningstiden för icke vapenföra värnpliktiga utan likställde
dem i detta avseende med de vapenföra. Men genom lagen den 16 mars
1912 om ändring i vissa delar av värnpliktslagen den 14 juni 1901 till-
kommo sådana bestämmelser; och var enligt dessa icke vapenför värn¬
pliktig, sedan han blivit inskriven, skyldig att, på sätt Konungen när¬
mare förordnade, för sin utbildning tjänstgöra sammanlagt 182 dagar.
Då efter ikraftträdandet av nu återgivna bestämmelse föreskrift meddelas,
som har avseende å värnpliktig enligt 1901 års värnpliktslag åliggande
tjänstgöring, måste föreskriften, såvitt angår icke vapenför, tydas såsom
avseende 1901 års lag sådan den lydde med däri genom 1912 års lag
gjorda ändringar. I enlighet härmed lärer det ifrågakomma stadgandet
i kungörelsen den 3 juni 1915 ock, vad angår icke vapenföra värnplik¬
tiga av årsklassen 1914 yngre, hava bort tillämpas så, att dylika värn¬
pliktiga från och med den 183 dagen av tjänstgöringen erhållit penning¬
bidrag till belopp av 50 öre för dag. Att vid bedömandet av frågan, i
vad mån tjänstgöringstiden enligt 1914 års värnpliktslag överstiger den
i 1901 års lag bestämda, hänsyn skall tagas till den tjänstgöring, som
enligt de särskilda lagarna kan eller kunnat ifrågakomma för en var
värnpliktig för sig, synes också vara arméförvaltuingens uppfattning, då
ju enligt 1901 års värnpliktslag utbildningstiden för vissa värnpliktiga
överstigit 240 dagar, men arméförvaltningen uti sitt beslut gått ut ifrån,
att för en icke vapenför värnpliktig vid fotfolket rätten till det högre
86
penningbidraget skulle inträda vid tjänstgöring utöver sist angivna
dagantal.
Skulle emellertid någon tvekan tilläver\tyrs återstå om rätta inne¬
börden av det ifrågavarande stadgandet i kungörelsen den 3 juni 1915,
torde samma tvekan fullständigt hävas av den riksdagsskrivelse, som
givit anledning till kungörelsen. Riksdagens underdåniga skrivelse den
14 september 1914 i anledning av Eders Kungl. Maj:ts till riksdagen
avlåtna propositioner i fråga om ordnandet av rikets försvarsväsende
redogör (sid. 55—56 i riksdagstrycket) för den förhöjning av penning¬
bidraget till 50 öre om dagen under all tjänstgöring i linjen samt till
1 krona om dagen under reservtruppövning och landstorm sövning, som
riksdagen beslutit, samt innehåller vidare det uttalande, att höjningen
av penningbidraget emellertid icke syntes böra inträda förrän den nya
värnpliktslagens bestämmelser rörande tjänstgöringstiden trädde i till-
lämpning, d. v. s. i regel från och med november 1915, och att för de
värnpliktiga, som under sommaren 1915 fullgjorde första tjänstgöringen,
penningbidraget således borde utgå enligt »nuvarande» grunder, dock
med iakttagande därav att till årsklassen 1914 yngre hörande värnplik¬
tiga erhölle penningbidrag till förhöjt belopp för den tid, varmed tjänst¬
göringstiden komme att överstiga den »för närvarande» bestämda. Riks¬
dagens beslut återgives längre fram i skrivelsen (sid. 109 i samma av¬
delning av riksdagstrycket) sålunda, att riksdagen, under viss angiven
förutsättning, beslutit, att det värnpliktig jämlikt § 35 mom. 2 och § 39
mom. 1 värnpliktslagen tillkommande penningbidrag skulle, i och med
att den nya värnpliktslagens bestämmelser rörande tjänstgöringstiden
trädde i tillämpning, utgå under tjänstgöring i linjen med 50 öre om
dagen och under reservtruppövning och landstormsövning med 1 krona
om dagen.
Beträffande icke vapenföra värnpliktiga lärer det väl vara uppen¬
bart, att den tjänstgöringstid, som den 14 september 1914 angivits såsom
den »för närvarande» bestämda, varit den som stadgats i § 27 av 1901
års värnpliktslag såsom denna paragraf lydde enligt lagen den 16 mars
1912, likasom ock att den nya värnpliktslagens bestämmelser rörande
tjänstgöringstiden för dem trätt i tillämpning med den 183 dagen av
tjänstgöringen.
Då jag på nu anförda grunder fann arméförvaltningens ovan¬
nämnda den 21 september 1915 meddelade beslut vara felaktigt, anmo¬
dade jag i skrivelse den 23 november 1915 arméförvaltningen att så
fort ske kunde inkomma med yttrande, varvid även borde meddelas, i
vilken utsträckning samma uppfattning av kungörelsen den 3 juni 1915
87
tillämpats av arméförvaltningen i andra fall av enahanda beskaffenhet,
som kunde hava kommit under dess prövning.
I skrivelse den 29 november 1915 har därefter arméförvaltningen
meddelat, dels att arméförvaltningen i tvenne beslut den 3 september
1915 på besvär av värnpliktige A. S. Kronberg över ett beslut av krigs¬
kassaavdelningen n:r 48 vid Gottlands infanteriregemente samt den 24
samma månad på besvär av värnpliktige E. J. Nylén över ett beslut av
norra skånska infanteriregementets kassaförvaltning tillämpat förenämnda
övergångsbestämmelse i överensstämmelse med vad som ägt rum vid
avgörandet av värnpliktige Ilo!bys besvär, och dels att av fyra värn¬
pliktige hos arméförvaltningen anförda besvär över ett kassaförvaltnin¬
gens vid Livregementets grenadjärer beslut ännu vore på arméförvalt¬
ningens prövning beroende.
I övrigt anförde arméförvaltningen huvudsakligen följande:
I underdånig skrivelse den 24 november 1914 med förslag till
ändring i § 56 i då gällande avlöningsreglemente för armén föreslog
arméförvaltningen, att nämnda paragraf skulle oförändrad gälla intill
den 1 november 1915 utom beträffande den tid, varmed tjänstgörings¬
tiden för 1914 års yngre årsklass överstege den i förut gällande värn¬
pliktslag bestämda. I kungörelsen den 3 juni 1915 förändrades sist¬
nämnda, i anslutning till riksdagens skrivelse föreslagna formulering till
»den tid, varmed tjänstgöringstiden överstiger den i 1901 års värnplikts¬
lag bestämdas. Denna formulering hade givit anledning till olika tolk¬
ningar. I underdånigt utlåtande den 29 oktober 1915 i anledning av
de besvär, värnpliktige E. J. Nylén anfört över armé förvaltningens ovan
omförmälda beslut den 24 september 1915, hade arméförvaltningen i
korthet angivit de skäl, som föranlett arméförvaltningen att giva stad¬
gandet den tolkning, som skett.
Någon tvekan torde icke föreligga därom, att ifrågavarande bestäm¬
melse innebure, att det högre penningbidraget skolat för den ökade
tjänstetiden av 30 dagar tillgodokomma de vapenföra värnpliktiga av
årsklassen 1914 y, vilka tilldelats fotfolket.
Till följd av de föreskrifter, som lämnats i generalorder den 25
november 1914, nr 2216, rörande tiden för den första tjänstgöringen
för nämnda värnpliktiga, både nämligen den utsträckning av tjänst¬
göringstiden med trettio dagar, som — utöver den tid, vilken varit
bestämd i 1901 års värnpliktslag enligt dess ursprungliga, sedermera icke
ändrade lydelse — ålagts dem genom § 54 mom. 2 första stycket i 1914
års värnpliktslag, i sin helhet fullgjorts före den 1 november 1915, då
den nya lydelsen av § 56 i avlöningsreglementet trädde i kraft.
88
Arméförvaltningen hade däremot funnit sig icke kunna giva mera-
nämnda övergångsbestämmelse den tolkning, att icke vapenföra värn¬
pliktiga av årsklassen 1914 y på grund av densamma skulle kunna
komma i åtnjutande av det högre penningbidraget efter fullgjord tjänst¬
göring under 182 dagar.
För den av Eders Kungl. Maj:t beslutade formuleringen och den
tolkning arméförvaltningen givit densamma, funnes nämligen särskilda
skäl. Enligt 1901 års värnpliktslag i dess ursprungliga lydelse utgick
penningbidraget med 20 öre under 240 dagar till de icke vapenföra vid
infanteriet m. fl. vapenslag. Endast de icke vapenföra vid vissa special¬
vapen, som hade längre tjänstetid än 240 dagar, hade fått penningtill¬
skott för den överskjutande tiden. Då tiden nedsattes för alla dessa till
182 dagar, blev penningbidraget 20 öre för hela tiden. Då tjänste¬
tiden nu återginge vid infanteriet till 240 dagar, syntes något skäl ej
hava förelegat att öka penningbidraget för dessa värnpliktiga, då mot¬
svarande ökning ej skedde för andra. De vapenföra vid fotfolket finge
nämligen ökning allenast för 30 dagar, varmed deras tjänstgöring ökades
över 240 dagar. Penningbidraget under repetitionsövningarna kunde
man i detta avseende ej taga hänsyn till, enär det fixerats av särskilda
orsaker.
Såsom skäl, varför arméförvaltningens åsikt härutinnan skulle vara
oriktig, hade jag andragit, att då efter ikraftträdandet av lagen den 16
mars 1912 om ändring i vissa delar av värnpliktslagen den 14 juni 1901
föreskrift meddelades, som hade avseende å värnpliktig enligt 1901 års
värnpliktslag åliggande tjänstgöring, föreskriften måste, såvitt anginge
icke vapenför, tydas såsom avseende 1901 års lag, sådan den lydde med
däri genom 1912 års lag gjorda ändringar.
Enligt arméförvaltningens mening borde visserligen, därest stad¬
gande meddelades att för visst fall bestämmelse i viss författning skulle
komma till tillämpning i det hänseende, som stadgandet avsåge att reg¬
lera, därmed förstås författningen i fråga med däruti gjorda ändringar,
även om icke, såsom vanligt vore men i detta fall ej skett, särskilt an¬
givits, att den senast fastställda lydelsen av stadgandet avsåges. Men
då, såsom här vore fallet, endast en viss siffra skulle hämtas ur det
avsedda stadgandet för att utmärka den tidrymd, vars förlopp skulle äga
betydelse för en rättighets inträdande enligt ett stadgande i annan för¬
fattning, ställde sig saken icke lika klar. Arméförvaltningen kunde
icke finna någon anledning, varför uttrycket »den i 1901 års värnplikts¬
lag bestämda» måste beträffande siffran 240 eller 182 så tydas, som om
89
dess lydelse vore »den i 1901 års värnpliktslag med däri sedermera gjord
ändring bestämda» tjänstgöringstid, så mycket mindre som för den
andra tolkniugen funnes nu anförda särskilda skäl. Uttrycket i fråga
borde därför enligt arméförvaltningens åsikt tolkas efter sin ordalydelse,
och ordalydelsen syntes giva uttryck åt en sådan innebörd i övergångs-
stadgandet, som arméförvaltningen för sin del funnit detsamma böra
anses äga.
Såsom ett ytterligare skäl, varför åt ifrågavarande övergångsbe¬
stämmelse icke borde givas den av arméförvaltningen riktig befunna
tolkningen, hade i min skrivelse anförts tydligheten av riksdagens förut
berörda uttalande. Såsom ovan anförts, hade jämväl arméförvaltningen
föreslagit en formulering av den blivande författningsbestämmelsen i
nära anslutning till detta uttalande, men arméförvaltningen hade där¬
emot icke ansett sig äga plikt eller ens befogenhet att tillmäta ett sådant
riksdagsuttalande rörande de allmänna principerna för övergången till
de fastställda nya grunderna för penningbidrags utgående under värn¬
pliktstjänstgöring vitsord gent emot ordalydelsen av de utav Eders
Kungl. Maj: t till efterrättelse fastställda detalj föreskrifter beträffande
samma övergång, vid vilkas fastställande hänsyn torde hava tagits till
åtskilliga vid riksdagsbeslutets fattande icke ordnade förhållanden, till
exempel förläggningen till olika tider före eller efter den 1 november
1915 av den tjänstgöring, för vilken det gällt att närmare reglera
pennin gbidraget.
Enligt § 54 mom. 2 andra stycket i 1914 års värnpliktslag gällde be¬
träffande tjänstgöringen för de icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen
1914 y, att den skulle fullgöras under samma tid, som enligt lagens
§27 ålåge senare årsklasser. Med undantag för allenast vissa särskilt
kvalificerade värnpliktiga (studenter och likställda, § 27 mom. 2 B —D)
vore nämnda tid för alla vapenslag bestämd till 240 dagar eller sålunda
till det minsta dagantal, som var fastställt enligt ursprungliga lydelsen
av 1901 års värnpliktslag. Under denna tid komme de värnpliktiga lika
litet framdeles som enligt sistnämnda värnpliktslag att beredas någon för¬
höjd ersättning genom penningtillskott.
I olikhet med vad som varit fallet beträffande första tjänstgöringen
för de vapenföra värnpliktiga av årsklassen 1914 y, tillhörande fot¬
folket, hade tjänstgöringen för nyssnämnda icke vapenföra värnpliktiga
icke kunnat helt förläggas till tiden före den 1 november 1915, utan full¬
gjordes densamma antingen på grund av bestämmelsen i generalorder
den 25 november 1914, nr 2216, den 31 oktober 1914, nr 1952, eller
den 22 juni 1915, nr 870, å tider, som bestämdes av vederbörande
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 12
90
arméfördelningschef, eller på olika, av Eders Kungl. Maj:t särskilt
fastställda tider.
Genom dessa bestämmelser komme tjänstgöringen för en del av
dessa värnpliktiga att helt eller delvis bliva förlagd till tid efter den 1
november 1915.
1 följd bärav bleve vidare i avseende å avlöningen olika bestäm¬
melser tillämpliga, nämligen för den del av tjänstgöringstiden, som in¬
fallit före den 1 november, merberörda övergångsbestämmelse, samt för
tjänstgöringstiden efter samma dag den nya lydelsen av § 56 i av-
löningsreglementet. För de värnpliktiga, vilka inkallats till tjänstgöring
efter utgången av oktober 1915, gällde åter uteslutande den nya regle-
mentsbestämmelsen i § 56.
I enlighet med vad sålunda anförts både arméförvaltningen
måst förutsätta, att med den lydelse, som givits åt övergångsbestäm¬
melsen, icke kunnat avses att låta den växlande tidpunkten, då in¬
ställelse före den 1 november skett, bliva bestämmande för frågorna,
huruvida de före den 1 november inkallade över huvud skulle få till¬
träda det högre penningbidraget, eller i de fall, då tjänstgöringen före
den 1 november varat över i82 dagar, för hur lång tid dylikt bidrag
skulle få åtnjutas. Uppenbart vore, att till följd av bestämmelserna
rörande tjänstgöringens fullgörande ett stadgande i sådan riktning icke
skulle verka med tillbörlig likformighet. Avsikten med bestämmelsen
syntes därför vara, att de värnpliktiga, vilkas tjänstgöringstid högst
uppginge till den enligt ursprungliga lydelsen av 1901 års värnplikts¬
lag bestämda kortaste tiden eller 240 dagar, skulle få uppbära det
högre penningbidraget allenast i den mån tjänstgöringstiden infallit efter
den 1 november 1915.
Till stöd för arméförvaltningens uppfattning talade vidare den
omständigheten, att Eders Kungl. Maj:t på framställningar av arméför¬
valtningen genom särskilda nådiga brev den 16 juli och den 3 septem¬
ber 1915 aktat skäligt föreskriva att, utan hinder av bestämmelserna i
ovanberörda kungörelse den 3 juni 1915, finge till de i värnpliktslagen
den 17 september 1914 § 27 mom. 1 B a och C samt mom. 2 B om-
förmälta värnpliktiga, vilka år 1915 fullgjorde tjänstgöring jämlikt be¬
stämmelserna i § 27 mom. 1 B a eller D, respektive § 27 mom. 2 B
eller D, utbetalas penningbidrag jämväl för tjänstgöringstiden före den
1 november 1915 med 50 öre om dagen.
Beträffande de icke vapenföra av årsklassen 1914 y, vilka icke
avsåges i nådiga brevet den 3 september 1915, vore visserligen tjänst¬
göringstiden, liksom för de i båda de nådiga breven omnämnda värn-
91
pliktiga, bestämd till den tid, som enligt 1914 års värnpliktslag skulle
gälla för följande årsklasser. Det kunde då tilläventyrs anses rättvist
att även samtliga sistnämnda värnpliktiga beretts förmånen att få åtnjuta
det högre penningbidraget för hela sin tjänstetid, oberoende om den
skolat fullgöras före eller efter den 1 november 1915, då den ändrade
lydelsen av § 56 i avlöningsreglementet. trätt i tillämpning. Enär emel¬
lertid för ifrågavarande värnpliktiga tjänstgöringstiden icke i något fall
skulle uppgå till mer än 240 dagar, hade arméförvaltningen icke ansett
sig böra avlåta någon framställning i angivna syfte. Med den tolkning
av kungörelsen den 3 juni 1915, arméförvaltningen funnit vara den rik¬
tiga, hade arméförvaltningen, såsom ovan redan påpekats, ansett tid¬
punkten, från vilken det högre penningbidraget över huvud taget finge
utgå till de icke vapenföra av årsklassen 1914 y, vara den 1 november
1915, dock med det undantag, som föranleddes av nådiga brevet den 3
september 1915.
Vad arméförvaltningen sålunda och i övrigt anfört har jag icke
funnit ägnat, att rubba den uppfattning, varåt jag i min skrivelse till
arméförvaltningen givit uttryck, utan har jag fastmera funnit samma
uppfattning ytterligare styrkt av en såsom bilaga till arméförvaltningens
skrivelse fogad avskrift av en arméförvaltningens underdåniga skrivelse
den 24 november 1914 med förslag till ändring av § 56 i avlönings¬
reglementet för armén. I anförda underdåniga skrivelse omförmäles
nämligen, hurusom genom nådigt brev den 17 september 1914 angå¬
ende riksdagens skrivelse i anledning av nådiga propositioner i fråga
om ordnandet av rikets lorsvarsväsende Eders Kungl. Maj:t, jämte god¬
kännande av riksdagens beslut rörande utbetalande av penningbidrag
och penningtillskott åt värnpliktiga, anbefallt arméförvaltningen att till
Eders Kungl. Maj:t inkomma med förslag till härav påkallade ändringar
i reglementet för arméns avlöning under fred. Låt vara att Eders
Kungl. Maj:ts sålunda kungjorda godkännande av riksdagens beslut i
fråga om penningbidrag åt värnpliktiga icke tillika uttryckligen inne¬
håller ett godkännande av det principuttalande, efter vilket själva be¬
slutet kommer som en nödvändig följd, innehåller dock det av Eders
Kungl. Maj:t godkända riksdagsbeslutet det stadgande, att det till 50
öre om dagen under tjänstgöring i linjen fastställda penningbidraget
skulle utgå i och med att den nya värnpliktslagens bestämmelser rörande
tjänstgöringstiden trädde i tillämpning; och att detta beträffande kla¬
ganden Holby och med honom likställda icke vapenföra värnpliktiga
92
inträffat med den 183 dagen av tjänstgöringstiden lärer vara oemot¬
sägligt.
Då det vid nu anförda förhållande torde vara lönlös möda att
söka påvisa någon skillnad i sak mellan riksdagens av Eders Kungl.
Maj:t godkända beslut och den avfattning, Eders Kungl. Maj:ts eget
beslut i ämnet erhållit, torde något avseende icke heller böra tillmätas
de särskilda skäl, arméförvaltningen trott sig kunna framlägga för en
sådan förment skillnad. Vidare bör väl för frågan, huruvida penning¬
gräs skall utgå till det ena eller andra beloppet, vara av ingen vikt,
i vad mån den förhöjda ersättning, som kallas penningtillskott, kan
ifrågakomma. Icke heller kan det vara riktigt att vid tillämpningen av
de ifrågavarande bestämmelserna fästa sig vid, att ersättningen i större
eller mindre utsträckning blivit olika hög allt efter tiden för tjänst¬
göringens början. Arméförvaltningen har med sin tillämpning av kun¬
görelsen den 3 juni 1915 för övrigt icke övervunnit svårigheterna i nu
antydda hänseende. Men å andra sidan torde såsom en fördel med den
av mig hävdade uppfattningen kunna framhållas, att den minskar ojämn¬
heten i avlöningsförhållandena för värnpliktiga av samma årsklass vid
enahanda tjänstgöring i samma mån, som det högre penningbidraget
kommer att gälla för tjänstgöring före den 1 november 1915. Där¬
jämte lärer ur rent principiell synpunkt kunna sägas, att den av Eders
Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade anordningen, enligt vilken det
högre penningbidraget skall utgå i den mån den nya värnpliktslagens
bestämmelser rörande tjänstgöringstiden komma till tillämpning, har
avgjort företräde framför en anordning, som låter tjänstgöringens in¬
träffande före eller efter ett visst datum vara avgörande.
Arméförvaltningen har meddelat, att därest genom Eders Kungl.
Maj:ts blivande utslag på värnpliktige E. J. Nyléns hos Eders Kungl.
Maj:t anförda underdåniga besvär åt merberörda övergångsbestämmelse
skulle givas en annan tolkning än den av armé förvaltningen däråt givna,
arméförvaltningen komme att, med stöd av sålunda tillkommet prejudikat,
vidtaga åtgärder för utbetalande till vederbörande värnpliktiga av det
ytterligare penningbidrag, som på grund därav borde utgå. Tilläventyrs
kan dock lång tid förflyta innan omförmälda besvärsmål varder avgjort
och de av arméförvaltningen i utsikt ställda åtgärder kunna vidtagas.
För ett säkerligen avsevärt antal värnpliktiga betyder detta ett oför¬
skyllt dröjsmål. Och ju längre tid hinner förflyta innan rättelse kommer
till stånd, desto större besvär torde de särskilda kassaförvaltningarna
komma att få för att utbetala de ytterligare penningbidragen. Med
stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruk-
93
tion har jag därför trott mig böra om ovan berörda ärende göra an¬
mälan hos Eders Kungl. Maj:t till det avseende Eders Kungl. Maj:t må
finna förhållandet påkalla.))
9. Skrivelse till Konungen angående omföring till klass av värn¬
pliktiga, som inskrivits före värnpliktsålderns inträdande.
Härom har militieombudsmannen den 14 december 1915 till
Konungen avlåtit en så lydande skrivelse:
»Förordningen den 22 augusti 1913 angående inskrivning och
redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring med mera stadgade
i § 79 mom. 1 under f) att den, som inskrivits före det år, då värn¬
plikten för honom inträtt, och icke det år, då den årsklass han tillhörde
utgjorde den femte i ordningen av 1. uppbådets årsklasser, fyllt eller
fyllde 25 levnadsår, skulle vid varje följande års ingång omföras till
närmast yngre årsklass, intill dess han komme att tillhöra den årsklass,
med vilken han vant inskrivningsskyldig. Motsvarande stadgande i
1914 års inskrivningsförordning (§ 82 c) innehåller däremot, att den,
som inskrivits före det år, då värnplikten för honom inträtt, och icke
det år, då den årsklass, han tillhör, utgör den sista i ordningen av första
uppbådets klasser, äger beräkna enligt § 79 mom. 1 uti inskrivnings-
förordningen föreskrivet antal tjänstår, vid varje följande års ingång
skall omföras till närmast yngre årsklass, intill dess han äger beräkna
sagda antal tjänstår.
Att ifrågakommande omföring av värnpliktiga, som inskrivits före
värnpliktsålderns inträdande, sålunda framflyttats till en senare tid¬
punkt, torde hava förbisetts av vissa rullföringsområdesbefälhavare. I
en till mig inkommen skrift har värnpliktige nr 631 28/1910 Carl Ahlin
anfört bland annat följande.
Värnpliktige nr 917 28/1910 Tage Vilhelm Paulsen hade liksom
Ahlin inskrivits ett år för tidigt, och de hade fullgjort dem i fredstid
åliggande militär tjänstgöring respektive 1913 och 1912. Paulsen, som
sedermera avflyttat till rullföringsområdet nr 32, hade i mars 1915 er¬
hållit ett brevkort med innehåll, att han såsom född 1890 blivit den 1
januari 1915 överförd till årsklass 1911. Med kännedom härom hade
Ahlin tagit för givet, att förhållandet vore detsamma beträffande honom.
Efter att förgäves hava väntat på en dylik underrättelse hade han, då
tiden för fullgörandet av årsklass 1910 vid fältiogenjörtrupperua åliggande
94
reservtruppövning närmade sig, hört sig för hos befälhavaren för rull-
föringsområdet nr 28, och hade Ahlin därvid erhållit den upplysning
att han skulle tillhöra årsklassen 1910 till den 1 januari 1921. Under
vanliga fredsförhållandeu skulle saken endast haft till följd att eventuellt
i frågakommande reservtruppövning fått fullgöras under olika år, vilket
ju ej ägt någon betydelse, men under nu rådande tider med ständiga
inkallelser till krigstjänstgöring kunde anmärkta olikformighet i tolk¬
ningen av gällande bestämmelser lätt leda till orättvisor.
Vid denna skrift både fogats dels styrkt utdrag av inskrivnings¬
bok för värnpliktige nr 917 28/1910 Tage Vilhelm Paulsen, född den
14 februari 1890, dels styrkt utdrag av inskrivningsbok för värnpliktige
nr 631 28/1910 Carl Johan Theodor Ahlin, född den 9 november 1890,
dels styrkt avskrift av omförmälda meddelande från befälhavaren för
rullföringsområdet nr 32 till Paulsen, att han den 1 januari 1915 över¬
förts till årsklassen 1911, dels ock två skrivelser från Ahlin, ställda, den
ena till rullföringsexpeditionen vid R.O. 28 och den andra till rull-
föringsbefälhavaren i R.O. 28, samt försedda med påskrifter, enligt vilka
Ahlin skulle tillhöra 1910 års klass till den 1 januari 1921.
Sedan jag överlämnat Ahlins berörda skrift till befälhavaren för
Alvsborgs södra inskrivningsområde med anhållan att han ville dels
infordra och till mig insända yttrande av befälhavaren för rullförings¬
området nr 32, majoren Einar von Wolffradt dels ock själv avgiva utlå¬
tande i ärendet, har inskrivningsbefälhavaren, översten Erik Lagercrantz
jämte eget utlåtande insänt yttrande från majoren Wolffradt. Detta
yttrande innehöll allenast, att Paulsen i enlighet med § 79 mom. I
inskrivningsförordningen den 22 augusti 1913 överförts från klass 1910
till klass 1911 samt därom underrättats genom brevkort. För egen del
anförde översten Lagercrantz i sitt utlåtande, att han ansåge befälhavaren
för rullföringsområdet nr 28, majoren Algot Fröding hava förfarit riktigt
uti ifrågavarande ärende.
I ett annat, ännu på åtgärd beroende ärende har värnpliktige nr
48 65/1910 B. A. Lundberg i hithörande delar anfört följande.
Genom befälhavaren för rullföringsområdet nr 65 hade Lundberg
den 1 januari 1915 erhållit skriftlig underrättelse om, att han blivit
överförd till årsklass 1911. I juli 1915 hade Lundberg inflyttat till
Hedvig Eleonora församling i Stockholm, varvid vederbörlig anmälan
härom gjordes hos rullföringsbefälhavaren därstädes. Sedermera hade
Lundberg erhållit anställning i närheten av Sundsvall och för den skull
avsänt behörig adressanmäian angående sin vistelseort. Den 13 oktober
1915 hade han genom polismyndigheten i Sundsvall erhållit uppmaning
95
att infinna sig å polisstationen därstädes, vilket lian gjort följande dag.
Han hade då underrättats, att han uteblivit från reservtruppövning vid
K. 1 i Stockholm, och att fiäintningsåtgärd mot honom vore vidtagen,
vadan han skulle genom polisens försorg nedsändas till Stockholm.
Lundberg hade framhållit för pol i smy n digh eten, att fel måste föreligga,
då han ej mera tillhörde årsklassen 1910, vilken inkallats till reserv¬
truppövning, utan vore överförd till årsklassen 1911. Ehuru sistnämnda
förhållande styrktes vid besök hos befälhavaren för rullföringsområdet
nr 65, hade Lundberg måst under polisbevakning resa till Stockholm.
Här hade han framvisat sin inskrivningsbok jämte den skrivelse från
sistnämnde rullföringsområdesbefälhavare, som styrkte, att Lundberg
blivit överförd och däm era tillhörde årsklassen 1911. Sedan utlåtande
inhämtats från befälhavaren för rullföringsområdet nr 45, hade Lundberg
fått det besked, att fel vore begånget hos befälhavaren för rullförings¬
området nr 65, i det att Lundberg ej bort överföras till årsklassen 1911.
Lundberg visste icke, huruvida han såsom överföringsmeddelandet ut¬
visade tillhörde årsklassen 1911 eller fortfarande tillhörde sin inskriv-
ningsårsklass 1910, eftersom rullföringsområdesbefälhavarna lämnade
olika uppgifter härom.
I anledning av Lundbergs skrift har jag infordrat yttrande från
dels befälhavaren för rullföringsområdet nr 65, kaptenen C. G. Hellgren,
dels befälhavaren för rullföringsområdet nr 45, överstelöjtnanten C. O.
L. Groth.
Kaptenen Hellgren har anfört, hurusom Lundberg, vilken vore
född 1892, inskrivits före det år, värnplikten för honom inträtt. År
1914, då klass 1910 utgjorde den femte i ordningen av 1. uppbådets
årsklasser — vid slutet av året hade visserligen ännu en årsklass till¬
kommit men därav följde ej att årsklassen 1910 icke året 1914 var den
femte i ordningen — hade Lundberg icke fyllt 25 levnadsår, och skulle
han således, enligt in skrivnings förordningen den 22 augusti 1913, § 79
mom. 1 f), den 1 januari 1915 omföras till klass 1911 på sätt även
skett. Att nyssnämnda bestämmelse senare blivit upphävd genom en ny
inskrivningsförordning av den 31 december 1914 syntes icke beröra den
gamla förordningens giltighet beträffande omföringar, då den nya för¬
ordningen utkom av trycket den 9 januari 1915 och först den 12
januari kom rullföringsexpeditionen tillhanda, även om densammas § 154
anbefallde tillämpande från den 1 januari 1915. Någon bestämmelse
att dylika omföringar icke vid årsskiftet skulle verkställas hade kaptenen
Hellgren sig icke bekant. Den enda bestämmelse rörande överföring,
som vid denna tid utfärdats — generalordern nr 2173 den 20 november
96
1914 — berörde endast inställandet av överföring från årsklasserna 1907
och 1903, varom beslut fattats av inskrivningsnämnderna i enlighet med
den äldre värnpliktslagen. Att omföring av andra värnpliktiga icke
uteslutits, syntes framgå av departementschefsskrivelse nr 1054 den 30
juli 1915, vari nämndes om värnpliktiga, som omförts men redan full¬
gjort sina repetitionsövningar. Annan omföring än sådan på grund av
ej fullgjord tjänstgöring, bristande tjänstår eller inskrivning före värn-
pliktsåldern nämndes ej i inskrivningsförordningen § 82, och syntes
sålunda nämnda skrivelse just avse fall av här ifrågavarande slag. Om
den gjorda omföringen hade Lundberg, såsom han i sin skrivelse anfört,
erhållit behörigt meddelande, varemot kaptenen Hellgren icke ansett
befogenhet förefinnas att efter den nya förordningens tillkomst företaga
återförande av redan gjorda omföringar. Då Lundberg den 3 augusti
1915 avfördes till rullföringsområdet nr 45, hade han sålunda kvarstått
i 1911 års klass, men efter vad av hans skrivelse framginge syntes han
vid sistnämnda rullföringsområde hava blivit återförd till klass 1910,
utan att han underrättats om återföringen eller anteckning därom införts
i hans inskrivningsbok.
Överstelöjtnanten Groth åter har under hänvisning till stadgandet
i § 82 under c) av 1914 års inskrivningsförordning anfört, att årsklassen
1910 med 1915 års ingång icke utgjorde den sista i ordningen av första
uppbådets klasser, och att Lundberg därför enligt föreskrifterna i nämnda
inskrivningsförordning § 81 mom. 1 a) fortfarande måste hänföras till
årsklass 1910. Om befälhavaren för rullföringsområdet nr 65 redan
verkställt överföringen efter den ej längre — den 1 januari 1915 —
gällande inskrivningsförordningen av den 22 augusti 1913 och på den
grund överfört Lundberg till årsklass 1911, hade han väl, när ny in¬
skrivningsförordning, upphävande den gamla, utkommit, bort återföra
Lundberg till årsklassen 1910, som denne enligt de nya bestämmelserna
fortfarande skulle tillhöra. Då värnpliktssedeln för Lundberg, vilken
den 3 augusti 1915 avförts från rullföringsområdet nr 65, kommit till
rullföringsområdet nr 45, klassbetecknad 1911, hade densamma återsänts
till befälhavaren för rullföringsområdet nr 65 med återgivande av före¬
skrifterna i § 81 c) av 1914 års inskrivningsförordning, men nämnde
befälhavare hade vidhållit som sin mening, att Lundberg skulle tillhöra
årsklass 1911 och ej 1910. Då det emellertid tillkomme befälhavaren
för rullföringsområdet nr 45 att avgöra, till vilken årsklass till området
inflyttade skulle hänföras, hade överstelöjtnanten bestämt, att i sådant
avseende inskrivningsförordningen av den 31 december 1914 skulle
tillämpas. Då Lundberg den 13 augusti 1915 införts i stamrullan för
97
rullformgsområdet nr 45, både han i anslutning härtill rullförts i års¬
klass 1910 och enligt anteckning i rullan hade han samma dag genom
s. k. klasskort underrättats, att han fortfarande tillhörde årsklass 1910.
Ehuru de gällande bestämmelserna angående omföring till klass
av värnpliktiga, som inskrivits före värnpliktsälderns inträdande, icke
borde kunna lämna rum för delade meningar, vill det dock av det ovan
anförda synas, som skulle en ytterligare bestämmelse — eller anvisning
beträffande tillämpningen av de redan meddelade bestämmelserna — vara
ägnad att avlägsna en del missförstånd. En felaktighet i fråga om
klassbeteckningen kan föranleda avsevärt obehag och lidande för en
värnpliktig, särskdt vid flyttning från ett rullföringsområde till ett annat,
på sätt även yppats i ett annat ärende, där jag funnit mig böra an¬
befalla åtal mot en rullföringsområdesbefälhavare, som genom felaktig
överföring ingivit en värnpliktig föreställningen, att han icke hade att
hörsamma order om inkallelse av den årsklass, till vilken han rätteligen
hörde. I följd härav har jag med stöd av 16 § i den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktion trott mig böra anmäla detta
ärende hos Eders Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Maj:t
må finna förhållandena påkalla.»
JO. Skrivelse till Konungen angående överlämnande till militieombuds-
mannen av vissa författningar rörande armén.
Härom har militieombudsmannen den 31 december 1915 till
Konungen avlåtit en så lydande framställning.
»I skrivelse till chefen för Eders Kungl. Maj:ts lantförsvarsdeparte-
ment den 14 juni 1915 anhöll jag, att departementschefen ville låta till
militieombudsmannens expedition överlämna tre exemplar av de författ¬
ningar, cirkulär eller andra allmänna föreskrifter, som inom det område,
där militieombudsmannen enligt den för honom utfärdade instruktion
hade att utöva tillsyn, utgått eller kunde komma att utgå från departe¬
mentet, med undantag dock för sådana föreskrifter, som intagits i Svensk
författningssamling eller i dittills utfärdade tjänstgöringsreglementen för
armén eller som ej finge utan Eders Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd
utlämnas efter vad i tryckfrihetsförordningen stadgades eller uteslutande
Militieombudsmannens ämbelsberättelse. 13
98
rörde förhållanden av militär teknisk beskaffenhet eller, vad anginge
äldre författningar, icke längre knnde komma till tillämpning.
I anledning härav har militieombudsmansexpeditionen fått från
departementet mottaga en del cirkulär in. m., varjämte expeditionen
tillställts ett flertal generalorder angående inkallande av värnpliktiga till
tjänstgöring. Emellertid har befunnits, att militieombudsmannen för sin
ämbetsverksamhet har behov av tillgång till flera från departementet
utfärdade men i Svensk författningssamling icke införda föreskrifter än
som i nämnda ordning delgivits honom, och gäller detta särskilt be¬
stämmelser om värnpliktigas avlöning och dylikt. I detta avseende har
exempelvis förekommit, att arméförvaltningens civila departement i ett
till mig avgivet yttrande haft att åberopa särskilda av Eders Kungl.
Maj:t den 16 juli och den 3 september 1915 utfärdade nådiga brev om
penningbidrag till vissa värnpliktiga vid tjänstgöring före den 1 november
1915, om vilka nådiga brev jag icke fått kännedom på annat sätt än
genom sagda yttrande, och äger motsvarande förhållande rum med ett
av en regementsintendent i ett yttrande till mig åberopat nådigt brev-
till arméförvaltningens civila departement likaledes av den 3 september
1915, vilket enligt den ifrågavarande regementsintendentens uppgift
skall föranleda, att en icke vapenför värnpliktig av årsklassen 1914 yngre
skall för tjänstgöring efter ingången av november 1915 utfå penning¬
bidrag allenast med det belopp, som skolat utgå, därest tjänstgöringen
ägt rum före den 1 berörde november.
Härutöver har jag inhämtat, att bestämmelser om tillämpning av
krigsavlöningsreglementet vid partiell mobilisering meddelats i sådan
form, att jag icke kunnat vänta att få del av dem med hänsyn till det
undantag, som i min framställning till departementschefen gjordes i
fråga om handlingar av hemlig beskaffenhet. Numera är emellertid
militieombudsmansexpeditionen i tillfälle att förvara sådana handlingar
på föreskrivet sätt, och har anledningen, varför undantag beträffande
dem gjordes i omförmälda framställning, därmed bortfallit.
Att militieombudsmannen icke haft tillgång till vissa för hans
ämbetsverksamhet erforderliga föreskrifter har medfört dröjsmål och
omgång i arbetet å expeditionen samt därjämte i flera fall ökat arbete
för militära myndigheter. Jag har nämligen vid upprepade tillfällen, då
jag haft anledning att räkna med tillvaron av föreskrifter, som icke del¬
givits mig, nödgats av militär myndighet begära utlåtande, som eljest
icke behövt ifrågakomma.
På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, huruvida icke
Eders Kungl. Maj:t må täckas i nåder föreskriva, att författningar,
99
cirkulär och andra allmänna föreskrifter, som inom det område, där
militieombudsmannen enligt gällande instruktion har att utöva tillsyn,
utfärdas från Eders Kungl. Maj:ts lantförsvarsdepartement, skola, jämväl
om de utgå i form av generalorder eller betecknas såsom hemliga, i
sammanhang med deras expedierande till vederbörande militära myndighet
eller förvaltande verk tillika i tre exemplar överlämnas till riksdagens
militieombudsmans expedition, dock med undantag för sådana föreskrifter,
som införas i Svensk författningssamling eller uteslutande röra för¬
hållanden av militär teknisk beskaffenhet.»
11. Skrivelse till Konungen angående överlämnande till militieombuds¬
mannen av vissa författningar rörande marinen.
Härom bär militieombudsmannen till Konungen avlåtit eu så
lydande framställning.
»1 skrivelse till chefen för Eders Kungl. Maj:ts sjö försvarsdeparte¬
ment den 14 juni 1915 anhöll jag, att departementschefen ville låta till
militieombudsmannens expedition överlämna tre exemplar av de författ¬
ningar, cirkulär eller andra allmänna föreskrifter, som inom det område,
där militieombudsmannen enligt den för honom utfärdade instruktion
hade att utöva tillsyn, utgått eller kunde komma att utgå från departe¬
mentet, med undantag dock för sådana föreskrifter, som intagits i Svensk
författningssamling eller i dittills utfärdade reglementen för marinen
eller som ej finge utan Eders Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd utlämnas
efter vad i tryckfrihetsförordningen stadgades eller uteslutande rörde
förhållanden av militär teknisk beskaffenhet eller, vad angiuge äldre
författningar, icke längre kunde komma till tillämpning.
I anledning härav har militieombudsmansexpeditionen fått från
departementet mottaga en del cirkulär m. m., varjämte expeditionen
tillställts ett flertal generalorder angående inkallande av värnpliktiga till
tjänstgöring. Emellertid bar befunnits, att militieombudsmannen för sin
ämbetsverksamhet har behov av tillgång till flera från departementet
utfärdade men i Svensk författningssamling icke införda föreskrifter än
som i nämnda ordning delgivits honom, och gäller detta särskilt be¬
stämmelser om värnpliktigas avlöning och dylikt.
I detta avseende har exempelvis förekommit att bestämmelser om
tillämpning av krigsavlöningsreglementet vid partiell mobilisering med¬
delats i sådan form, att jag icke kunnat vänta att få del av dem med
hänsyn till det undantag, som i min framställning till departements-
100
chefen gjordes i fråga om handlingar av hemlig beskaffenhet. Numera
är emellertid militieombudsmansexpeditionen i tillfälle att förvara sådana
handlingar på föreskrivet sätt, och har anledningen, varför undantag
beträffande dem gjordes i om förmälda framställning, därmed bortfallit.
Att militieombudsmannen icke haft tillgång till vissa för hans
ämbetsverksamhet erforderliga föreskrifter har medfört dröjsmål och om¬
gång i arbetet å expeditionen samt därjämte i flera fall ökat arbete för
militära myndigheter. Jag har nämligen vid upprepade tillfällen, då
jag haft anledning att räkna med tillvaron av föreskrifter, som icke del¬
givits mig, nödgats av militär myndighet begära utlåtande, som eljest
icke behövt ifrågakomma.
På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, huruvida icke
Eders Kungl. Maj:t må täckas i nåder föreskriva, att författningar,
cirkulär och andra allmänna föreskrifter, som inom det område, där
militieombudsmannen enligt gällande instruktion har att utöva tillsyn,
utfärdas från Eders Kungl. Maj:ts sjö försvarsdepartement, skola, jämväl
om de utgå i form av generalorder eller betecknas såsom hemliga, i
sammanhang med deras expedierande till vederbörande militära myndighet
eller förvaltande verk tillika i tre exemplar överlämnas till riksdagens
militieombudsmans expedition, dock med undantag för sådana föreskrifter,
som införas i Svensk författningssamling eller uteslutande röra förhållanden
av militär teknisk beskaffenhet.))
12. Skrivelse till Konungen angående förberedande åtgärder för upp¬
förande av ett nytt garnisonssjukhus för Stockholms garnison.
I detta ämne bär militieombudsmannen den 31 december 1915 till
Konungen avlåtit en så lydande skrivelse.
»I underdånig skrivelse den 15 oktober 1915 gjorde arméförvalt¬
ningens fortifikations- och civila departement samt sjukvårdsstyrelse
framställning om vidtagande av förberedande åtgärder för uppförande
på Järvafältet av ett garnisonssjukhus för Stockholms garnison. De
åtgärder, som enligt skrivelsen närmast borde vidtagas innan den om¬
fattande bvggnadsplanen underställdes Eders Kungl. Maj:ts och riks¬
dagens prövning, vore utarbetandet av förslagsritningar och kostnads¬
beräkningar för uppförandet av ett garnisonssjukhus av paviljongsystem
med byggnader för icke blott medicinsk och kirurgisk behandling samt
specialbehandling av vissa sjukdomar, även smittosamma, utau även
laboratorier, apotek, förbandsfabrik m. m. I skrivelsen hemställdes dels
101
att de båda departementen samt sjukvårdsstyrelsen måtte få anlita såväl
i sjukhusbyggnad särskilt förfaren arkitekt som specialister inom den
eller de medicinska vetenskapsgrenar, sjukvårdsstyrelsen kunde finna
nödigt, att biträda med utarbetandet av ritningar och kostnadsberäk¬
ningar till det ifrågasatta nya garnisonssjukhuset, dels att ett belopp av
10,000 kronor måtte anvisas till bestridande av kostnaderna för om-
förmälda förberedande åtgärder och för till äventyrs erforderliga resor
till utlandet för studier av tidsenligt inrättade militärsjukhus därstädes,
dels ock slutligen att vissa bestämmelser måtte utfärdas beträffande be¬
rörda studieresor.
Vid underdånig föredragning av ärendet den 19 november 1915
fann Eders Kungl. Maj:t gott dels för ifrågavarande ändamål anvisa ett
belopp av högst tiotusen kronor dels ock föreskriva, att, innan omför-
mälda studieresor finge företagas, Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande i
varje särskilt fall skulle inhämtas.
Ehuru uti Eders Kungl. Maj:ts beslut i ärendet icke uttryckligen
förklarats, att utredningen skulle avse ett sjukhus av paviljongsystem,
synes dock något tvivel icke kunna råda därom, att utredningen blivit
i antydda hänseende begränsad. Några skäl för garnisonssjukhusets
anordnande i enlighet med paviljongsystem finnas emellertid ej anförda
i den underdåniga skrivelsen, så vitt ej skälen skola ligga i angivandet
av de olika behov, som borde tillgodoses. Icke heller torde kunna på¬
visas någon allmän uppfattning om så övervägande fördelar av ett
dylikt system för en större sjukhusanläggning, att ett närmare över¬
vägande därav skulle kunna anses opåkallat. Fastmera lärer, enligt vad
jag inhämtat av läkare med omfattande erfarenhet inom den civila
sjukvårdens område, synnerlig stor tvekan råda, huruvida paviljong¬
system överhuvud lämpar sig för ett större sjukhus i ett land med
sådant klimat som härstädes är rådande, och har därvid bland annat,
med hänvisning till den senaste tidens nederbördsförhållanden, framhållits,
hurusom redan ett ymnigare snöfall skulle för sjukhusförvaltningen orsaka
avsevärt större svårigheter, om garnisonssjukhuset ordnats efter paviljong¬
system än om blocsystem kommit till användning.
Med hänsyn till det ifrågasatta byggnadsföretagets stora betydelse
torde det vara önskvärt, att det förberedande arbetet icke utan före¬
gående sakkunnig prövning begränsas till planläggning av ett sjukhus
av paviljongsystem; och bär jag därför med stöd av 10 § i den för
riksdagens militieombudsman gällande instruktion trott mig böra anmäla
detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t till det avseende Eders Kungl.
Maj:t må finna omständigheterna föranleda.»
Framställning till riksdagen angående avlöning för tjänstemän
och vaktbetjäning vid militieombudsmansexpeditionen m. m.
Vid behandling av väckta motioner om anslag till avlöning m. m.
för riksdagens militieombudsman hemställde statsutskottet vid 1915 års
riksdag i avgivet utlåtande, att avlöningen till militieombudsmannen
skulle bestämmas till 11,000 kronor årligen, och att militieombudsman¬
nen skulle tilldelas flyttningshjälp till belopp av 1,500 kronor att upp¬
bäras för det fall, att militieombudsmannen vid ämbetets tillträdandet icke
vore bosatt i huvudstaden.
Beträffande de i övrigt för militieombudsmannen och hans expedi¬
tion erforderliga anslagsmedel yttrade utskottet, att utskottet, innan
någon erfarenhet i sådant avseende vunnits och i saknad i övrigt av
tillräckligt material för frågans bedömande, icke kunnat framställa de¬
taljerade förslag vare sig i fråga om bestämmandet av avlöning till
erforderlig tjänstepersonal vid militieombudsmansexpeditionen eller i av¬
seende å fastställandet av vissa anslagsbelopp till vikariatsersättning,
expenser, trycknings- och resekostnader. Intill dess efter skedd fram¬
ställning av militieombudsmannen och verkställd granskning av i sådant
hänseende gjort förslag närmare reglering av berörda förhållanden vid
militieombudsmansexpeditionen kunnat vidtagas, syntes ett icke speci¬
ficerat belopp för ifrågavarande ändamål böra ställas till militieombuds-
mannens förfogande. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte besluta,
att till avlöning åt den vid militieombudsmannens expedition erforderliga
tjänstepersonalen, till expenser, rese- och tryckningskostnader, hyres-
ersättning m. m. skulle ställas ett årligt belopp av förslagsvis 27,500
kronor.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
I anledning av vad sålunda förekommit lärer det åligga mig att
till riksdagen inkomma med framställning om bestämmande av avlöning-
för personalen vid militieombudsmansexpeditionen och om i övrigt för
expeditionen erforderliga anslag, så vitt de ej redan blivit av riksdagen
103
slutligt fastställda. Härvid liar jag att till eu början framhålla, huru¬
som vissa militieombudsmannen anförtrodda uppgifter föranleda behov
av tjänstebiträde, vartill motsvarighet ej finnes vid justitieombudsmans-
expeditionen, men att för övrigt förhållandena vid sistnämnda expedition
synts ägnade att tjäna som utgångspunkt vid beräkningen av anslag
för militieombudsmansexpeditionen.
Särskilt kan det antagas att sekreterargöromålen skola bliva i allt
väsentligt ensartade vid de båda expeditionerna. Sekreterarens huvud¬
sakligaste göromål äro att föredraga inkommande ärenden; att uppsätta
expeditioner och beslut i den mån detta arbete icke utföres av ombuds¬
mannen själv; att granska och expediera utgående skrivelser; att föra
register såväl över utgående skrivelser som över vissa slags ärenden;
samt att biträda vid utarbetandet av ombudsmannens ämbetsberättelse.
Därjämte handhar sekreteraren expeditionens ekonomi.
Jämte sekreteraren är på justitieombudsmannens kansli anställd en
registrator och kanslist. Denne tjänsteman har såsom registrator att
besörja diariiföring och dylikt samt vårda arkivalierna; till kanslistgöro-
målen hänföres granskningen av fånglistor.
Ehuru det icke lärer vara att förvänta, att de egentliga sekreterar¬
göromålen skola bliva mindre omfattande vid militieombudsmannens
expedition än vid justitieombudsmannens, helst mängden av specialför¬
fattningar, vilkas efterlevnad skall övervakas vid den förra expeditionen,
givetvis kommer att medföra svårigheter särskilt för sekreteraren vid
ärendenas beredande till föredragning, har jag dock trott särskild regi¬
strator och kanslist icke vara oundgängligen nödvändig för militieom¬
budsmansexpeditionen, utan har det synts mig som borde den tjänste¬
man, som besörjer sekreterargöromålen, även kunna ansvara för såväl
diariets förande som fånglistgranskniugen under förutsättning att han
erhåller hjälp vid det förra arbetet av ett kvalificerat skrivbiträde och
vid det senare av en rättsbildad amanuens. Denna anordning har till-
lämpats redan från början, dock att biträde vid diariiföring och fång-
listgranskning beståtts sekreteraren först efterhand, i män av sekrcterar-
göromålens ökning.
Uti ovanberörda utlåtande uttalade statsutskottet den förvissning,
att arvodena till de tjänstemän, som av militieombudsmannen anställdes,
icke tillmättes högre än de avlöningar, som utginge för närmast
motsvarande befattningar inom statsförvaltningen i allmänhet. Med
iakttagande av sålunda lämnat direktiv bestämde jag avlöningen för
sekreteraren från och med juli 1915 till samma belopp, som riksdagen
104
tillerkänt sekreteraren vid justitieombudsmansexpeditionen, eller 6,000
kronor för år. Den förenärnnda anordningen beträffande göromålen på
militieombudsmannens kansli synes mig emellertid billigtvis böra med¬
föra någon förböjning i avlöningen, och har det synts mig skäligt, att
den ifrågavarande tjänstemannen hänföres till samma mellanklass i fråga
om avlöningen som byrådirektörerna i patent- och registreringsverket,
och sålunda erhåller en begynnelselön av 6,800 kronor med ett ålders-
tillägg efter fem år å 600 kronor. Åven torde det — till betecknande
av den skiljaktighet i fråga om göromål och ansvar, som samma anord¬
ning medför — vara lämpligt att denne tjänsteman erhåller titeln byrå¬
direktör.
Förutom sådana göromål, som förutsätta juridiskt-administrativ
utbildning, skall militieombudsmannen handlägga en del ärenden, vid
vilka kräves biträde med annan fackutbildning. Härvid är särskilt
att erinra om militieombudsmannens åliggande att övervaka efterlev¬
naden av
bestämmelser om förvaltningen av försvarsväsendet tillhörande
fastigheter;
bestämmelser om statens upphandlings- och entreprenadväsende,
i vad de äga tillämpning inom försvarsväsendet, om anskaffande, under¬
håll och vård av materiell, anskaffande och användande av andra för¬
nödenheter samt utförande av arbete för försvarsväsendets behov; samt
bestämmelser om förråd, utrustning och annat, som avser krigs-
beredskap.
De ärenden, som sålunda kunna förekomma, äro icke av så ensartad
beskaffenhet, att en person kan vara fackmässigt förtrogen med dem
alla. F ör somliga ärenden, t. ex. sådana som angå försvarsväsendet
tillhörande fastigheter, lärer det vara tillfyllest att militieombudsmannen
har till sitt förfogande medel till ersättande av ett tillfälligt biträde.
Men beträffande andra, nämligen de som röra arméus intendenturväsen,
är det anledning antaga, att de skola förekomma i sådant antal, att
militieombudsmannen för deras handläggning har behov av ett biträde
med fastare anställning. Önskvärt är därför att å militieombudsman¬
nens expedition anställes en erfaren intendenturofficer såsom byrå¬
intendent.
Den förnämsta uppgiften för byråiutendenten skulle bliva att
biträda militieombudsmannen vid inspektion av arméns förråd och dylikt
samt att verkställa de utredningar och utarbeta de framställningar, till
vilka inspektionerna kunna giva anledning. Ehuru en intendenturofficer
105
icke kan vara fullt förtrogen även med marinens intendenturväsen, utan
tillfälligt anlitande av en marinintendent därjämte kan tänkas komma
ifråga, borde dock byråintendenten kunna biträda jämväl vid inspektion
av flottans och kustartilleriets etablissement. Att byråintendenten skulle
bereda ärenden rörande värnpliktigas avlöning och förmåner i övrigt
säger sig självt. Och då intendenturofficerarna tillika äro utbildade för
trupptjänst, skulle ett sålunda kvalificerat biträde tvivelsutan bliva till
stort gagn för militieombudsmannen även vid handläggning av eu del
ärenden, som angå andra militära förhållanden än sådana, vilka falla
inom iutendenturväsendet. Dessutom torde han kunna anlitas för en del
sådant byråarbete som registrering av författningar.
Att byråintendenten från början skulle få full sysselsättning vid
militieombudsmansexpeditionen är emellertid ingalunda säkert. Det har
därför synis angeläget att tillfälle kunde beredas honom att tillsvidare
tjänstgöra även inom intendenturen, och torde en dylik anordning för
övrigt vara desto lämpligare som byråintendenten därigenom finge möj¬
lighet att göra sig förtrogen med flinande förändringar inom detta
område och på samma gång vidmakthålla och öka sin egen tjänstskick¬
lighet. Närmast till hands ligger i sådant avseende, att han hänvisades
att för tjänstgöring i arméförvaltningens intendentsdepartement använda
den arbetstid, då han icke behövde tagas i anspråk vid militieombuds¬
mansexpeditionen. Generalintendenten har på framställning av mig
meddelat, att så vitt på honom ankommer tillfälle till tjänstgöring inom
sagda departement skall beredas en hos militieombudsmannen såsom
byråintendent anställd intendenturofficer, dock under villkor dels att
tjänstgöringen varje gång sådan ifrågakommer kunde äga rum i samman¬
hängande perioder av ej alltför kort varaktighet och sålunda ej blott
någon timme då och då samt dels att ersättning för tjänstgöringen icke
skulle utgå av intendenturkårens medel i annan mån än då den till¬
äventyrs avsåge uppehållande av befattning å intendenturkårens stat.
Mot dessa villkor synes mig ej något vara att erinra, helst byråinten¬
dentens huvudsakliga tjänstgöring skulle komma att äga rum vid militie¬
ombudsmansexpeditionen och det tvivelsutan är lämpligast att hela
avlöningen utgår från samma anslag. Men om det skulle befinnas nöd¬
vändigt att byråintendenten tages i anspråk för intendentur- eller trupp¬
tjänst vid truppförband å annan Ad än då han åtnjuter semester vid
militieombudsmansexpeditionen — vilket visserligen såvitt möjligt synes
böra undvikas — torde en auuan anordning beträffande avlöningen böra
vidtagas och byråintendenten under tiden frånträda en del av sin av¬
löning å militieombudsmansexpeditionens stat.
Militieombudsmannens ämbef sberättelse. 14
106
Avlöningen till byråintendenten synes böra bestämmas till 5,500
kronor jämte tre ålderstillägg å 500 kronor efter respektive fem, tio och
femton års tjänstgöring såsom ordinarie innehavare av befattningen.
Begynnelselönen skulle härigenom bliva 140 kronor högre än den, som
tillkommer kapten av l:sta klassen i Stockholm, slutlönen 175 kronor
högre än den major därstädes äger uppbära. Med lägre avlöningsför¬
måner torde det ej vara utsikt att en duglig och erfaren intendentur-
officer skall kunna fästas vid expeditionen.
Med det allmänna bemyndigande att anställa erforderlig tjänste¬
personal, som lämnades militieombudsmannen av 1915 års riksdag, hade
måhända överensstämt att jag sökt att, så snart omständigheterna sådant
medgivit, för expeditionen förvärva biträde av en intendent. Vid när¬
mare övervägande fann jag emellertid, att avlöningsförmånerna för en
byråintendent vid militieombudsmansexpeditionen borde vara prövade
av riksdagen innan en intendenturofficer lämpligen kunde övergå till en
tjänstgöring, för vilken han rimligtvis måste avstå från utsikten till
vidare befordran på det militära området. Men då behovet av ett inten-
deutsbiträde är synnerligen kännbart, torde det, i händelse min före¬
stående framställning om avlöning åt sådant biträde vinner riksdagens
bifall, fortfarande böra stå militieombudsmannen öppet att vid expedi¬
tionen anställa en intendenturtjänsteman utan att därför avvakta den
tid, då fastställd stat för militieombudsmansexpeditionen kan börja
tillämpas.
I staten för justitieombudsmansexpeditionen har icke upptagits
särskild post för det vid expeditionen anställda kvinnliga biträde, utan
utgår arvodet till detta biträde från det anslag å 4,000 kronor, som
ställts till justitieombudsmannens förfogande att användas till befordrande
av göromålens gång inom expeditionen, till vikariat sersättning, renskriv¬
ning m. m. Det har emellertid synts mig lämpligare att, på sätt under
senare tid vid fastställande av nya stater allmänt brukats, avlöningen för
ett sådant biträde, då dess tjänstgöring är av stadigvarande beskaffenhet,
upptages i staten; och då det vid militieombudsmansexpeditionen erforder¬
liga skrivbiträde även skall hava att under tillsyn av byrådirektören
besörja registratorsgöromålen, synes arvodet, för närvarande av mig
bestämt till 1,200 kronor för år, böra fastställas till 1,600 kronor med
två ålderstillägg å 200 kronor efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring
samt befattningen sålunda betecknas såsom en bitr cidesbefattning av andra
lönegraden.
107
Däremot torde icke vara erforderligt att visst belopp utsättes såsom
arvode åt den lagfarne amanuens, som måste finnas vid expeditionen,
utan synes det böra ankomma på militieombudsmannen att inom ramen
av tillgängliga medel bestämma detta arvode efter det större eller
mindre arbete amanuensen utfört samt jämväl, där omständigheterna
sådant påkalla, använda tillgängligt belopp såsom arvode åt flera
amanuenser.
För den vid expeditionen anställde vaktmästare har arvodet tills¬
vidare bestämts till 1,100 kronor för år eller det belopp som utgör
begynnelselönen för vaktmästaren vid justitieombudsmansexpeditionen.
Av den lägenhet, som förhyrdes för militieombudsmansexpeditionen,
befanns emellertid att eu del nämligen köket och två därinvid belägna
rum, av vilka ett mycket litet och ett något större, kunde avskiljas till
bostad för vaktmästaren. Från och med den 1 juli 1915 är därför
vaktmästaren i åtnjutande av fri bostad, med vilken liksom med hela
den för expeditionen hyrda våningen följer uppvärmning; däremot bestås
honom icke för köket erforderligt bränsle, ej heller fritt lyse. För
bostadsförmånen har från och med juli månad gjorts avdrag med det
belopp, som enligt staterna för ämbetsverken plägar i liknande fall
ifrågakomma för vaktmästare med 1,100 kronors årslön, eller 150 kronor
för år.
Huru lång tid fri bostad kan upplåtas åt vaktmästaren är beroende
på flera förhållanden, närmast det huru länge expeditionen kommer att
kvarvara i den nuvarande lägenheten. I regel torde det befinnas mindre
ekonomiskt att för en expedition sådan som militieombudsmannens hyra
så stor våning, att bostadslägenhet däriuom kan beredas för en vakt¬
mästare. Vid bestämmandet av en normal lön för vaktmästaren torde
därför icke allt för stort avseende böra fästas vid det tillfälliga för¬
hållandet att bostadsförmån står till buds inom expeditionens nuvarande
våning. Skall lönen fastställas efter måttet av de avlöningar, som utgå
för närmast motsvarande befattningar inom statsförvaltningen i allmän¬
het, synes den böra sättas till 1,200 kronor med två ålderstillägg u
100 kronor efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring. A den lön, som
bestämmes för vaktmästaren, torde böra göras avdrag efter 150 kronor
för år, för den händelse vaktmästaren i sådan egenskap åtnjuter fri
bostad.
Avlöningen för befattningshavande vid justitieombudsmansexpedi¬
tionen har hittills icke varit uppdelad på lön och tjänstgöringspenningar.
108
En sådan uppdelning torde beträffande militieombudsmansexpeditionen
vara lämplig med hänsyn därtill, att skyldighet kan komma att inträda
för tjänsteman, särskilt byråintendenten, att vid annan ledighet än
semester frånträda någon del av avlöningen. Anledning att upptaga
någon del av avlöningen under titeln »ortstillägg» lärer däremot icke
vara för handen. Av de föreslagna avlöningsbeloppen synas följande
böra hänföras till tjänstgöringspenningar, nämligen för byrådirektören
2,000 kronor, för 'byråintendenten 1,800 kronor, för det kvinnliga
biträdet 550 kronor och för vaktmästaren 350 kronor.
Enligt instruktionen för militieombudsmannen gäller, att militie-
ombudsmannen äger antaga och entlediga tjänstemännen vid sin expedi¬
tion, att dessa äro skyldiga att efterkomma militieombudsmannens före¬
skrifter i tjänsten, och att han äger mellan dem fördela göromålen,
ävensom ätt militieombudsmannen äger bestämma om semester och
annan ledighet för tjänstemännen vid expeditionen samt om vikarier
för dem under ledighet. Härutöver torde böra stadgas, att de för justitie-
kanslersämbetet gällande bestämmelser och villkor i tillämpliga delar
skola efter militieombudsmannens beprövande gälla även för militie¬
ombudsmansexpeditionen.
På grund av vad jag sålunda anfört får jag vördsamt hemställa,
att riksdagen måtte
dels för nedannämnda befattningshavande vid militieombudsmans¬
expeditionen fastställa följande avlöningsstat att gälla från och med
år 1917
|
Lön
|
Tjänst¬
görings¬
penningar
|
Summa
avlönin
|
1 byrådirektör........
|
4,800
|
2,000
|
6,800
|
1 byråintendent .....
|
3,700
|
1,800
|
5,500
|
1 kvinnligt biträde av
|
|
|
|
andra lönegraden...
|
1,050
|
550
|
1,600
|
1 vaktmästare.........
|
850
|
350
|
1,200
|
Ålderstillägg
Anmärkningar
/ Efter 5 år kan lönen
^ höjas med 600 kr.
Efter 5 år kan lönen
höjas med 500 kr., efter
10 år med ytterligare
500 kr. och efter 15 år
med ytterligare 500 kr.
r Efter 5 år kan lönen
jhöjas med 200 kr. och
t efter 10 år med ytter-
[ ligare 200 kr.
f Därest vaktmästare
sådan egenskap åtnjuter!
jhöjas med 100 ar. och pri bostad, skal),sä länge)
leftor 10 år med ytter-] i denna förmån kvarstår,
1 ligare 100 kr. j! avdrag å lönen äga ram!
(med 150 kronor årligen.!
109
dels föreskriva att byråintendenten skall vara skyldig att, såvitt
lian icke erhåller full sysselsättning vid militieombudsmansexpeditionen,
fullgöra den tjänstgöring vid arméförvaltningens intendentsdepartement,
som må kunna beredas honom,
dels och besluta, att de för justitiekanslersexpeditionen gällande
bestämmelser och villkor i tillämpliga delar skola, efter militieombuds-
mannens beprövande, gälla även för militieombudsmansexpeditionen.
Beträffande de föreslagna ålderstilläggen hemställer jag därjämte
om ett uttryckligt förklarande, att den å militieombudsmannens expedi¬
tion nu anställde sekreterare, som vid sin anställning därstädes var
ordinarie sekreterare hos justitieombudsmannen med rätt till ålderstill-
lägg, samt det nuvarande kvinnliga biträdet och den nuvarande vakt¬
mästaren må i fråga om rätten till ålderstillägg vid motsvarande be¬
fattningar enligt förestående stat få räkna sig till godo den tjänstgöring,
de fullgjort på grund av sin hittillsvarande anställning hos militieom-
budsmannen. I avseende å sekreteraren och det kvinnliga biträdet gäller
att de redan nu hava den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet, som
ansetts böra föranleda den förbättrade avlöningen.
I avseende å behovet av anslag till vikariatsersättning m. m. vid
militieombudsmansexpeditionen är först att erinra om det förhållande
att militieombudsmannen enligt 23 § av den för honom gällande instruk¬
tionen äger rätt att, med uppbärande av full avlöning, årligen åt¬
njuta semester en och en halv månad. Frågan om arvode till den, som
under semestern förestår militieombudsmansämbetet, samt om resekost¬
nads- och traktamentsersättning till honom för den händelse han icke
är bosatt i huvudstaden är emellertid för närvarande ordnad genom det
vid slutet av 1915 års lagtima riksdag utfärdade reglementet för riks-
gäldskontoret, och denna anordning synes lämplig särskilt av den an¬
ledning, att beloppet av ifrågakommande resekostnads- och traktaments¬
ersättning icke lärer kunna på förhand beräknas. I framställningen om
anslag till vikariatsersättning in. in. utgår jag därför ifrån, att före-
nämnda arvode jämte resekostnads- och vikariatsersättning till den, som
förvaltar militieombudsmansämbetet under militieombudsmannens semester,
icke skall gäldas av ifrågavarande anslag.
Däremot böra av detta anslag utgå ersättningar till vikarier under
semester för byrådirektören, byråintendenten, det kvinnliga biträdet och
vaktmästaren. Semesterns längd torde komma att bestämmas för en
var av de två förstnämnda tjänstemännen till en och en halv månad,
för det kvinnliga biträdet till en månad samt för vaktmästaren till 15
no
dagar. Då vid expeditionen icke finne3 någon befattningshavande, som
kan förpliktas att åtaga sig semestervikariat, lärer för det nämnda
ändamålet böra beräknas ett något högre belopp än som motsvarar
tjänstgöringspenningarna vid respektive befattningar, men torde emeller¬
tid ett belopp av 800 kronor motsvara behovet. Till uppehållande av
amanuensgöromålen beräknas 1,800 å 2,000 kronor. Härutöver torde
ett belopp om 1,200 å 1,400 kronor böra finnas att tillgå för att i mån
av behov användas till ersättning åt sakkunnigt biträde ävensom till
uppehållande av vederbörande tjänstebefattningar vid sjukdomsfall o. dyl.
På grund av vad jag nu anfört hemställer jag, att ett årligt anslag å
4,000 kronor ställes till militieombudsmannens förfogande att användas
till befordrande av göromålens gång inom expeditionen samt till vikariats-
ersättning.
Vid justitieombudsmansexpeditionen finnes ett anslag om 1,200
kronor årligen för expenser. Av detta gäldas bland annat kostnaden
för städning. På justitieombudsmansexpeditionens stat komma däremot
icke kostnader för telefoner, för elektrisk belysning samt för nyanskaff¬
ning av armatur eller premier för brandförsäkring. Den omständigheten
att dylika kostnader böra bestridas från militieombudsmansexpeditionen
nödvändiggör ett något högre expensanslag för sistnämnda expedition;
och hemställer jag därför att till bestridande av expenser vid militie¬
ombudsmansexpeditionen anvisas ett årligt anslag å 1,600 kronor.
Vid beräkning av det för militieombudsmansäinbetet erforderliga
anslag för år 1916 tog statsutskottet även hänsyn till uppkommande
kostnad för tryckning av militieombudsmannens ämbetsberättelse. Utskottet
meddelade, att enligt uppgift från riksgäldskontoret kostnaden för tryck¬
ning av justitieombudsmannens ämbetsberättelse under de senaste 5
åren i medeltal uppgått till omkring 4,000 kronor årligen. I detta hän¬
seende kan det förväntas, att kostnaden för militieombudsmansexpeditio¬
nen skall ställa sig väsentligt lägre, då militieombudsmannen icke har
att publicera sådana uppgifter angående vissa riksdagsbeslut, som inne¬
fattas i bilagan vid justitieombudsmannens ämbetsberättelse. Att fast¬
ställa ett visst belopp för sådan kostnad torde emellertid, även om
det över huvud vore möjligt, dock knappast vara lämpligt. Jag hem¬
ställer därför, huruvida icke fullmäktige i riksgäldskontoret kuude be¬
myndigas att utbetala och å anslaget till riksdags- och revisionskostnadei”
m. m. avföra kostnaden för tryckning av militieombudsmannens ämbets¬
berättelse.
in
I reseanslag äger justitieombudsmannen årligen uppbära 2,000
kronor, för vilket belopp han har att inom varje års utgång avgiva
redogörelse. Beträffande denna post yttrades uti statsutskottets ovan
anförda utlåtande, att det ej torde vara uteslutet, att militieombuds-
mannen kunde komma att behöva större reseanslag än justitieombuds¬
mannen. Enligt mitt förmenande är det önskvärt, att militieombuds-
mannen årligen kan använda minst åtta till tio veckor för inspektioner,
samt att han därvid åtföljes av såväl ett lagfaret biträde som byrå¬
intendenten, stundom därjämte av ett byggnadskunnigt biträde. Vid de
ämbetsresor, som jag år 1915 företagit såsom militieombudsman, har
jag biträtts än av sekreteraren ensam än därjämte av en i byggnads-
väsendet förfaren officer. Verkställda beräkningar utvisa att kostnaden
lör dessa resor, vilka tillhopa omfattat cirka fem veckor, skulle uppgått
till i det närmaste 3,000 kronor, därest jag vid alla resor varit åtföljd
av två personer. Med hänsyn härtill förslår jag, att till bestridande av
kostnaden för militieombudsmannens ämbetsresor må på hans rekvisition
och mot därför inom varje års utgång avgivande räkning förskottsvis
utbetalas 5,000 kronor.
Till ovan uppgivna kostnader för militieombudsmansämbetet kom¬
mer ytterligare utgiften för hyra m. in. Enligt statsutskottets utlåtande
skulle överintendentsämbetet hava upplyst, att eu lokal av ungefär samma
storlek som den, vilken för närvarande disponeras av justitieombuds¬
mannen, torde kunna erhållas för en årshyra av omkring 2,000 kronor,
vartill dock för uppvärmning och belysning borde läggas ett belopp av
omkring 600 kronor. Huruvida vid uppskattningen av hyresvärdet av den
till justitieombudsmannen upplåtna lokalen i riksdagshuset hänsyn tagits
jämväl till arkivutrymmet synes emellertid tvivelaktigt; i varje fall torde
kunna bestämt påstås att en ämbetslokal med motsvarande arkivutrymme
över huvud icke står att, erhålla i enskild byggnad i Stockholm.
För närvarande förhyres för militieombudsmansexpeditionens räk¬
ning en våning tre trappor upp i huset nr 7 vid Övre Munkbron. Hyran
utgör 2,300 kronor för år och erhålles därför jämväl värme. Då, på
sätt förut nämnts, eu dol av våningen kunnat upplåtas till bostad åt
expeditionens vaktmästare, vilken därför fått vidkännas ett avdrag å
lönen av 150 kronor för år räknat, ställer sig kostnaden för hyra in. m.
tör närvarande något lägre än den beräknade. Lägenheten motsvarar
dock icke tillit behovet. Utom det att värmeanordningen icke är all¬
deles tillfredsställande, saknas nämligen arkivrum, och i längden kan
ett sådant givetvis icke undvaras. Det lärer därför vara nödigt att söka
112
erhålla en annan lokal för expeditionen, även om kostnaden skulle komma
att ställa sig högre än den i statsutskottets utlåtande uppgivna. Men
tillika torde det vara angeläget att, i händelse lämplig ämbetslokal står
att erhålla, kontrakt därom må kunna upprättas för flera, helst tio, år.
Då tvekan yppats om befogenheten för militieombudsmannen att
upprätta hyreskontrakt för längre tid än ett år i sänder, anser jag mig
böra hemställa, att riksdagen måtte, utan att visst högsta belopp för
hyran fastställes, dels uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret alt hyra
lämplig lokal för militieombudsmansexpeditionen dels ock besluta att
kostnaden för hyra och för lokalens uppvärmning ävensom uppkommande
kostnad för flyttning må utbetalas och avföras å anslaget till riksdags- ,
och revisionskostnader m. m.
Jag anhåller att denna framställning måtte hänvisas till statsut¬
skottet.
Stockholm den 31 december 1915.
AXEL ÖSTERGREN.
Sture Centerwall.
113
Framställning till riksdagen angående stämpelavgiften vid
militieombudsmansexpeditionen.
I fråga om stämpel till statsmyndigheternas expeditioner hänföras
dessa myndigheter i förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften till fem avdelningar. Till den första avdelningen hän¬
föras — utom ett flertal särskilt uppräknade myndigheter — alla stats¬
myndigheter, vilka icke finnas i denna eller övriga avdelningar upptagna,
till den femte bland andra justitiekanslersämbetet och riksdagens justitie¬
ombudsman.
Enligt 7 § i nämnda förordning gäller vidare att frihet från stämpel
till expeditioner — dock icke med avseende å avskrift och bevis, som
på begäran utfärdas till annan än part — äger rum i ärenden, som
anhängiggjorts hos justitiekanslersämbetet eller riksdagens justitieom¬
budsman. Något ytterligare stadgande, som särskilt angår stämpelavgift
hos justitieombudsmannen, synes icke vara meddelat.
Intill dess riksdagens militieombudsman upptagits i viss av de i
stämpelförordningen omförmälda avdelningar, lärer han utan särskild
föreskrift vara att hänföra till första avdelningen. Den likställighet, som
enligt § 97 regeringsformen skall äga rum mellan justitiekanslern samt
justitieombudsmannen och militieombudsmannen, torde emellertid böra
gälla även beträffande stämpelavgiften likasom den, enligt kungörelse
den 18 juni 1915, redan gäller i fråga om expeditionslösen.
På grand av vad sålunda anförts hemställer jag vördsamt
att riksdagen måtte besluta dels att riksdagens militieombudsman
skall i fråga om stämpelavgiften hänföras till den femte av de i 1 § av
förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften upptagna
avdelningar dels och att frihet från stämpel enligt 1 kap. i nämnda
förordning — dock icke med avseende å avskrift och bevis, som på
begäran utfärdas till annan än part — skall äga rum i ärenden, som
anhängiggjorts hos riksdagens militieombudsman.
Denna framställning torde böra hänvisas till bevillningsutskottet.
Stockholm den 31 december 1915.
*
AXEL ÖSTERGREN.
Sture Centerwall.
Militieomburlsmannens embetsberättelse. 15