Lagutskottets utlåtande Nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1914 kl. 1 e. in.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående en social arrendelag stiftning till skydd
för torpare, bolag surr endator er m. fl.
Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Lindhagen, af Ekenstam,*) Söderbergh, *)
greve Lagerbjelke, *) Knut Larsson, L. Olsson i Hov, greve Spens, Hult, *)
Rooth, *) Petersson i Lidingö villastad, *) Jansson i Edsbäcken, Olsson i See,
Pettersson i Bjälbo, *) Igel och Persson i Norrköping.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 190, har herr Carl Lindhagen hemställt, »att riksdagen ville
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande angelägenheten
att åstadkomma en för hela landet gällande social arrendelagstiftning till
skydd och trygghet för torpare, bolagsarrendatorer och deras vederlikar
av skilda slag bland arrendatorsklassen».
Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört följande:
»Den allmänna arrendelagstiftningen av år 1907 avsåg väsentligen en
kodifiering, komplettering och förbättring av gammal lag och praxis med
hänsyn till de vanliga affärsmässiga arrendena. Den upptager sålunda
huvudsakligen tekniska bestämmelser samt en vägledning för lösning av
de vanliga spörsmålen, som alltid göra sig gällande i ett arrendeför¬
hållande. Däremot innehåller lagen jämförelsevis få och obetydliga
sociala föreskrifter, d. v. s. bestämmelser, som avse att åt en arrendator
i erforderliga fall trygga något av den självägande bondens självständig¬
het och trygghet i utövning av sitt yrke som odlare.
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 15 käft. (Nr 17).
Motionen.
1
2
Lagutskottets utlåtande Nr 17.
Den kategori arrendatorer, för vilka en sådan hänsyn särskilt
bör göra sig gällande, äro till en början vissa arrendatorer av smärre
jordbruk på hemman och hemmansdelar, även då detta utgör fastighetens
gårdsbruk. Dit höra s. k. bolagsarrendatorer på skogshemman, som förr
i tiderna tillhört en självägande bondebefolkning, men sedan kommit i
bolags ägo. Därmed äro jämställda enahanda arrenden av hemmansbruk,
tillhörande enskilda skogsspekulanter ävensom säkerligen en del gårds¬
bruk, lydande under fideikommiss och liknande större jordbesittningar.
Vidare höra hit de flesta torparrenden och därmed jämförliga mindre
lägenhetsbruk, som blivit utarrenderade.
Den hänsyn, som anses berättiga och nödvändiggöra ett dylikt
ingripande, är för det första omtanken om denna befolkning själv och
dess oavvisliga livskrav. Vidare är det av vikt att bereda så stor del av
befolkningen som möjligt tillfälle till dräglig egen försörjning av jord¬
bruk, i den mån landets egna resurser tillåta det. Möjligheterna till ut¬
komst äro nämligen ingalunda så rikliga att ej alla utvägar måste ivrigt
tillvaratagas; därtill kommer, att jordbruket utgör grunden för näringarna
genom sin produktion av livsmedel. Slutligen har yrket visat sig
oumbärligt för upprätthållande av människomaterialet, som degenereras
och förbrännes av industrialismen och storstäderna.
Gentemot så viktiga angelägenheter har en tillfällig jordägare icke
ansetts med fog kunna äga rätt att på grund av sin äganderätt allena
förhindra desammas tillgodogörande. Ingen har någon förnuftig rätt
att lägga en död hand över någon del av det begränsade jordområde, som
utgör grundvalen för alla människors existens. Allra minst kan detta
komma i fråga, när jordägaren av sitt eget yrke är främmande för
jordens riktiga begagnande i andra avseenden. Därför har i nästan
alla samhällsordningar äganderätten till jorden varit belagd med många¬
handa inskränkningar. I all synnerhet har detta ansetts nödvändigt,
när jordegendomar hopats i ett fåtal händer och deras allsidiga ut¬
nyttjande för befolkningens trängande behov därigenom ofta i hög grad
äventyrats.
Det är av dylika orsaker, som exempelvis i Finland, där man gör
ofantligt mycket för att stödja jordbruket, vid sidan av en allmän
arrendelag även antagits en social arrendelag, gällande för de särskilda
slag av arrendatorer, som ha behov av densamma, och tillämplig även
den över hela landet. Detta är förordningen den 12 mars 1909 om
lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde.
I Sverige har en sådan lagstiftning antagits genom norrländska
arrendelagen den 25 juli 1909 för de fyra nordligare länen och vissa delar
3
La gutskottets utlåtande Nr 17.
av Gävleborgs och Kopparbergs län samt genom lagen av år 1912även
för övriga delar av Gävleborgs län. Anledningen, varför författningen
inskränkts till endast dessa delar av riket, var den, att dessa ansågos mest
hotade av den industriella utvecklingen, vadan ett statsingripande i före-
nämnda som i andra avseenden där till en början ägde rum. En
särskild grund för ett ingripande låg även därutinnan, att dessa trakter
undergått s. k. avvittring, varvid kronan bortskänkt mycket mark för
upprätthållande av jordbruk. Det framstod då så mycket mera befogat,
att statsmakten tillsåg, att dess avsikter med avvittringen åtminstone i
någon mån upprätthöllos.
Emellertid har torpkommissionen, som tillsattes den 22 januari 1909
och den 6 maj 1911, avgivit sitt betänkande, även inlåtit sig något på
denna sak. Den har nämligen föreslagit, att vissa föreskrifter om jord¬
ägares skyldighet att tillhandahålla byggnader och ombesörja större
reparationer samt om arrendators rätt till ersättning för nyodling, allt i
huvudsaklig överensstämmelse med norrländska arrendelagens stadgauden
därom, skulle bliva tillämpliga på aTrenden av 'dagsverkstorp eller annan
under huvudgården lydande lägenhet, å vilken åbyggnaden ej tillhör
arrendatorn’. Dessa bestämmelser äro dessutom föreslagna att inflikas
i 1907 års arrendelag.
Här möter ett mycket belysande exempel, varthän planlösheten uti
regeringsinitiativen i jordfrågan leder. Kommissionen lärer av sitt upp¬
drag ansett sig förhindrad att taga befattning med andra torp- eller
liknande lägenheter än dem, som lydde under huvudgård. Av detta skäl
skulle de flesta bolagsarrendatorer på de olika hemmansdelarnas huvud¬
jordbruk icke komma i åtnjutande av dessa förmåner. För övrigt
bör man vid all dylik lagstiftning numera alldeles bortse från de gamla
historiska torpen som ett särskilt slags arrende, utan helt samman¬
höra de med andra liknande arrendegårdar. Vidare skulle den norr¬
ländska arrendelagens särstadganden endast i två avseenden bliva till¬
lämpliga på ifrågavarande slag av lägenheter, som dock mångenstädes
i riket ha lika mycket eller lika litet behov av densamma i sin hel¬
het som enahanda arrenden i norra delaima av riket. Slutligen skulle
de förenämnda två sociala stadgandena införas i 1907 års arrendelag i
stället för att som väl vore naturligare framträda såsom självständiga
bestämmelser med anknytning till 1909 års norrländska arrendelag. Å
andra sidan syftar förslaget längre än norrländska arrendelagen. Det
skulle nämligen bli tillämpligt på dylika lägenheter i hela riket. Och
ehuru förslaget säkerligen ej är avsett att vinna tillämpning på de
arrenden, som falla under den norrländska arrendelagen, kommer det
4
Lagutskottets utlåtande Nr 17.
att i alla fall sträcka sina verkningar till åtskilliga arrenden i de norra
delarna av riket. Den norrländska lagen omfattar nämligen endast jord,
tillhörig vissa ägare och till en vidd av minst 4 hektar i inrösningsjord.
Torpkommissionens förslag har ej sådana begränsningar för sina speciella
lägenheter, och i den mån sålunda från norrlandslagen undantagna lägen¬
heter äro av den beskaffenhet torpkommissionens förslag innehåller och
befinna sig inom norrlandslagens område, kommer kommissionens förslag
att vinna tillämpning inom norra delarna av riket. En vidsträcktare
tillämpning därstädes finge förslaget till äventyrs i följd därav, att den
norrländska arrendelagen icke gäller arrenden av jordbruk, på vilka den
norrländska hävdelagen äger tillämpning.
Vad nu anförts ådagalägger uppenbarligen, att någon enhetlig plan
och samfällig rättvisa måste läggas över detta, lagstiftningsarbete. Detta
kan dock icke gärna uppnås på annat sätt, än att en för hela riket gällande
social arrendelagstiftning för vissa slag av arrenden kommer till stånd.
Den kategori arrendatorer, lagen som sagt skulle avse, vore uppen¬
barligen vad i vårt land brukar kallas torpare, bolagsarrendatorer och
deras vederlikar. Därtill böra även räknas vissa lägenhetsinnehavare
samt arrendatorer på enskilda skogsspekulanters hemman, vissa brukare
på fideikommiss eller andra större egendomar, som ej äro att hänföra
till torpare o. s. v.
En huvudpunkt i eu social arrendelag är upplåtelsetidens längd.
Den norrländska lagen upptager minst 20 år och den finska minst 50 år
med vissa undantagsbestämmelser. Ärftlig besittningsrätt innefattar en
ännu större trygghet och har ju även anor i vårt gamla åboinstitut.
Frågan om byggnaderna är en annan viktig sak. Norrlandslagen
ålägger här jordägaren skyldighet att nybygga och verkställa större
reparationer.
En för vårt land synnerligen viktig angelägenhet är rätten för
dylika arrendatorer att verkställa nyodling samt erhålla ersättning för
odlingsarbete och jordförbättringar. Arrendatorn får härigenom njuta
frukten av sitt eget arbete och berövas icke, såsom nu ofta sker, den¬
samma antingen direkt eller ock indirekt genom höjda arrenden.
Rätten till husbehovsvirke och vedbrand samt till bete för kreatur
och fiske äro också spörsmål av betydelse i förevarande fall.
Detta är exempel på några huvudpunkter, som komma på tal vid
behandlingen av en social arrendelagstiftning. En sådan lagstiftning är
särdeles av behovet påkallad, då den så kallade olusten i landet till en
del har sin rot i saknaden av en sådan lag. Efter emigrationsutred-
ningen måste det komma någon handling.»
Lagutskottets utlåtande Nr 17. 5
Den nuvarande svenska lagstiftningen angående jordlegoavtalet
innefattas i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907,
vars 2 kap. avhandlar arrende, samt lagen om arrende av viss jord å
landet inom Norrland och Dalarne den 25 juni 1909.
I varje land, där såsom i Sverige en betydande del av befolk¬
ningen hämtar sin utkomst av jordbruket, har rättsförhållandet mellan
jordägare och arrendator en djupt ingripande betydelse, icke minst i
socialt hänseende. Såsom motionären framhållit, utgöra de jordbrukare,
som med ett gemensamt namn kunna betecknas såsom arrendatorer, en
talrik klass av svenska medborgare med sins emellan vitt skiftande
levnadsvillkor, från brukare av stora jordarealer i ekonomiskt och socialt
självständig ställning till torpare, vilkas rättsliga förhållande till jord¬
ägaren i mycket närmar sig tjänsteavtalets innehåll. Före antagandet
av 1907 års lag bestämdes hela detta viktiga och vidsträckta rättsområde
av en lagstiftning, som tillkommit under helt andra samfundsförhållan¬
den än nutidens och därför i våra dagar måste framstå såsom i hög-
grad ofullkomlig och föråldrad, samt av rättspraxis och sedvänja, som
under lång tid haft att lösa många av lagen obesvarade spörsmål.
Den nya arrendelagstiftningens uppgift var därför ej blott att lägga
grunden för ett tidsenligt ordnande av arrendeförhållandet, utan också
att söka åvägabringa en rättvis och billig utjämning av de motsatta
intressen, som här å ömse sidor kräva tillgodoseende. En sådan åskåd¬
ning om lagens sociala betydelse framträder i många dess bestämmelser,
vilka utmärka en tydlig strävan att tillvarataga den svagare partens
intresse och bereda skydd mot godtycke från den sida, där den natur¬
liga övervikten ligger. Sådant syfte tjäna exempelvis åtskilliga av de
stadganden, som inskränka avtalsfriheten och som bestämma villkoren
för arrendeavtalets hävande. En jämförelse med förut gällande och
tillämpad rätt torde ock giva vid handen, att den nya lagstiftningen
varit ägnad att i väsentlig mån stärka arrendatorns rättsliga ställning
gentemot jordägaren.
Den norrländska arrendelagen, vars genomförande förutsattes redan
vid tillkomsten av 1907 års nyttjanderättslag, innebär en undantags¬
lagstiftning beträffande vissa jord bni kslastigheter, som kommit i trä¬
varuindustriens ägo. Såsom ett led i den omfattande lagstiftning, vilken
avser jordbrukets vidmakthållande och bondeklassens bevarande i rikets
norra delar, går den norrländska arrendelagen, på sätt motionären erinrat,
avsevärt längre än den allmänna arrendelagen i föreskrifter till arren¬
datorns förmån.
Uti nu förevarande motion har motionären, under framhållande
Utskottets
yttrande.
6
Lagutskottets utlåtande Nr 17.
att den gällande allmänna arrendelagstiftningen enligt-hans mening
icke behörigen tillgodoser vissa till arrendatorsklassen hörande jord-
brukares intresse i förhållande till jordägarens, föreslagit riksdagen att
hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående eu allmän lagstift¬
ning, vilken skulle utgöra eu sammanfattning av de bestämmelser av
social natur, som erfordras för reglering av rättsförhållandet mellan
jordägare och sådana arrendatorer. I fråga om innehållet av en
dylik lagstiftning har motionären närmast ifrågasatt en till hela
riket utsträckt giltighet av åtskilliga bestämmelser i den norrländska
arrendelagen.
Det torde ligga i sakens natur, att den allmänna arrendelagstift¬
ningen i ett land med stor utsträckning och efter olika landsändar
starkt växlande jordbruksförhållanden icke kan lämna fullt uttömmande
regler för alla de fall, som komma under lagens tillämpning. Åven
med eu lag, som i stort sett motsvarar sitt ändamål, lära därför miss¬
förhållanden av den art, motionärens framställning avser, icke kunna
helt undvikas. Deras orsaker torde i många fall vara att finna på
andra områden än lagstiftningens, och för deras avhjälpande måste
givetvis då också andra utvägar sökas. Såvitt utskottet liar sig bekant,
har ej heller i vårt land något mera allmänt behov av lagstiftnings¬
åtgärder uti den av motionären ifrågasatta riktningen framträtt, utan
synes arrendelagen under den jämförelsevis korta tid, den ägt giltighet,
i det hela visat gynnsamma verkningar i nu förevarande hänseende.
Utskottet, som till fullo behjärtar motionens syfte att, i den mån det
genom lagstiftning kan ske, bereda hjälp i vissa arrendatorers till
äventyrs betryckta läge, har alltså icke ansett sig kunna förorda bifall
till motionen.
Enligt utskottets uppfattning bör en lagstiftning av bär ifrågasatt
slag icke införas utan att verkligt behov ådagalagt dess nödvändighet.
Det torde icke kunna anses lyckligt, att lagstiftningen på ett så stort
och viktigt rättsområde som det här ifrågavarande titt och ofta under¬
kastas genomgripande förändringar. Bestämmelser av det i motionen
antydda innehåll torde ej heller lämpa sig för att likformigt genomföras
i hela riket, då, såsom förut anmärkts, jordbrukets förutsättningar och
utveckling förete väsentliga olikheter i skilda trakter. Exempelvis lära
åtskilliga av de stadganden i den norrländska arrendelagen, som i motionen
särskilt framhållits, näppeligen kunna med fördel tilläggas giltighet utan¬
för de säregna förhållanden, som i Norrland framkallats av jordbrukets
beroende av sågverksindustrien. Även hänsyn till arrendatorns eget
intresse synes utskottet mana till försiktighet i fråga om dylika lag¬
7
Lagutskottets utlåtande AV 17.
stiftningsåtgärder. Om nämligen arrendelagstiftningens bestämmelser
göras alltför betungande för jordägaren eller t. o. m. lägga hinder för
jordbrukets rationella drivande, tvingas lian tydligen att på annan väg
än den, arrendeavtalet erbjuder, eller ock vid sidan av detta, ordna sitt
jordbruk och tillförsäkra sig den nödiga arbetskraften. I andra fall åter,
där arrendeformen bibehålies, torde arrendatorn icke kunna undgå att
på ett eller annat sätt, vanligen genom förhöjt arrende, bereda jord¬
ägaren vederlag för de förmåner, eu huvudsakligen av hänsyn till
arrendatorn bestämd lagstiftning tillagt denne.
Utskottet får slutligen erinra därom, att, på sätt jämväl motionären
anfört, vissa förslag i det syfte motionen avser redan föreligga från
den s. k. torpkommissionen samt att den officiella emigrationsutred-
ningen till äventyrs kan giva uppslag till åtgärder i samma riktning.
Även av detta skäl synes utskottet anledning för närvarande ej före¬
ligga till något riksdagens uttalande i ämnet.
Med stöd av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 februari 1914.
På lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.
8
Lagutskottets utlåtande Nr 17.
Reservationer:
dels av herrar Pettersson i Södertälje och Jansson i Edsbäeken,
vilka hemställt,
»att riksdagen måtte, i anledning av förevarande
motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville efter verkställd utredning taga under över¬
vägande, i vad mån lagen om nyttjanderätt till fast
egendom den 14 juni 1907 må kunna jämkas i syfte
att bereda torpare och med dem socialt jämnställda
arrendatorer större självständighet och trygghet i ut¬
övningen av deras yrke som odlare, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan för¬
anleda».
dels av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka anfört:
»Utskottets huvudsakligaste skäl för dess avstyrkande synes vara
att, utskottet veterligen, något mera allmänt behov av en sådan lagstift¬
ning icke skulle framträtt. Det medgives dock att den norrländska
arrendelagen går avsevärt längre än den allmänna arrendelagen i före¬
skrifter till arrendatorns förmån, och förmodligen vill utskottet ej numera
bestrida att den var av behovet påkallad, något som dock likaledes
bestreds, då fråga först upptogs om en sådan lagstiftning.
Nu erinras emellertid av utskottet, att den norrländska lagen vore
att betrakta endast som en undantagslagstiftning för vissa jordbruks¬
fastigheter i trävaruindustriens ägo. Detta är i förevarande sammanhang
ett vilseledande framställningssätt. Lagen har tillkommit för en viss klass
av arrendatorer. Det är ett faktum, att dessa ha vad man kan kalla
vederlikar i stor myckenhet även i de övriga delarna av riket. I sakens
natur ligger därföre att i stort sett behov av en dylik lagstiftning måste
finnas även i dessa trakter, och i varje fall bör sannolikheten därför vara
så uppenbar, att en undersökning av saken påkallas. Men för övrigt
9
Lagutskottets 'utlåtande Nr 17.
är det förvånansvärt, att behovet av ett socialt försvar för ifrågavarande
samhällsklass, som på mångahanda sätt under tidernas lopp så bjärt givit
sig till känna, ej nått fram till utskottets medlemmar. Denna stora
obekantskap sticker påfallande av mot den stora känslighet, som tror
sig veta en rysk krigsfara vara så nära förestående, att en förbättring
av det militära försvaret ej får anstå ens till ordinarie bedömande år
1915, utan svenska folket därför måste bli betungat med två upprivande
valstrider inom loppet av ett lialvår.
Utskottet erinrar att det icke kan anses lyckligt, att lagstiftningen
på ett så stort och viktigt rättsområde ofta underkastas genomgripande
förändringar. Det är svårt att förstå, vari olyckan består. Icke kunna
åtminstone de arrendatorer, om vilka nu är fråga, prisa sin lycka genom
frånvaron för dem av ett rättmätigt socialt försvar. Här är ju för övrigt
icke fråga om att ändra 1907 års arrendelagstiftning på annat sätt än
som skedde år 1909 i vissa fall för Norrland, nämligen genom antagan¬
det av en särskild social lagstiftning för dessa fall. Snarare kan det
anses olyckligt att göra en sådan komplettering endast för en viss
landsända men sedan dröja obegränsat med att utsträcka kompletteringen
till lika behjärtansvärda fall i andra landsdelar.
Utskottet yttrar, att bestämmelser av det i motionen antydda
innehåll ej torde lämpa sig för likformigt tillämpande i hela riket.
Om så för någon av dessa bestämmelser kan bli händelsen, får den bli¬
vande lagstiftningen naturligtvis taga hänsyn därtill efter närmare under¬
sökning av ämnet. Att här liksom i Finland en stor del, och antagligen
det största antalet, av de erforderliga stadgandena rimligtvis måste bliva
gällande för hela lagstiftningsområdet är särdeles sannolikt. När i 1907
års allmänna arrendelag en så ofantlig myckenhet med detalj föreskrifter
ansetts med fördel kunna tilläggas giltighet för hela riket, varför skulle
icke en del sociala grundsatser också kunna befinnas vara av denna
allmängiltighet?
Med rätta anmärker utskottet, att även hänsyn till arrendatorns
intresse manar till viss försiktighet vid en sådan lagstiftning. Detta
bör därför just iakttagas vid ifrågavarande lagstiftningsarbete på sätt
ock skedde — ehuru i följd av första kammarens motstånd på den
punkten ej tillräckligt — vid den norrländska arrendelagens antagande.
Gentemot utskottets hänvisning till torpkommissionens förslag
behöver endast åberopas vad därom yttrats i motionen. Emigrations-
utredningen åter innehåller ej några positiva förslag, och uti de all¬
männa tankar i ämnet, som det avslutas med, ingår icke vad i denna
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 15 käft. (Nr 17.) 2
10
Lagutskottets utlåtande Nr 17.
motion äskats. Denna utredning är företrädesvis en särdeles nyttig
uppslagsbok, men den måste åtföljas av fristående initiativ.
Det hemställes alltså,
att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte taga under övervägande angelägenheten att åstad¬
komma en för hela landet gällande social arrendelag¬
stiftning till skydd och trygghet för torpare, bolags-
arrendatorer och deras vederlikar av skilda slag bland
arrendatorsklassen.»
dels ock av herr Olsson i See beträffande vissa delar av utskottets
motivering.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1914,