Lagutskottets utlåtande Nr 12.
1
Nr 12.
Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1914 kl. 12 ra.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
May.t angående utredning och förslag rörande revision
av 23 kap. strafflagen.
Närvarande: Herrar Pettersson i Södertälje, Trana, Gezelius, Stärner, greve Lager-
bjelke*, Alexanderson, Johanson i Valared, L. Olsson i Hot, greve
Spens, Jansson i Edsbäcken, Olsson i See*, Pettersson i Bjälbo, Lind¬
qvist i Stockholm*. Cederborg*, Persson i Norrköping och Holmdahl.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 131, har herr Felix 1daturin hemställt, »att Riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Magt anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t, i samband
med prövningen av de av konkurslagstiftningskomrnittén framlagda förslag
till ändringar i gällande konkurslagstiftning, taga i övervägande, huruvida
och i vad mån revision utöver vad av kommittén föreslagits bör vidtagas
av 23 kap. strafflagen, samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag,
vartill detta övervägande kan giva anledning».
Till stöd för sitt berörda yrkande har motionären anfört följande:
»Med skrivelse den 14 november 191.1 har den av Kungl. Maj:t till¬
satta kommittén för revision av gällande konkurslagstiftning till Kungl.
Maj:t överlämnat förslag till konkurslag och till lag om ackordsförhandling
utan konkurs ävensom till andra därmed sammanhängande författningar.
Bland sistnämnda författningsförslag finnes även förslag till lag om
ändrad lydelse av 23 kap. strafflagen, vilket kapitel såsom bekant inne¬
håller straffbestämmelser för bedrägeri, oredlighet och vårdslöshet i konkurs.
De stadganden, som innefattas i förslaget till ändring i 23 kap.
strafflagen, utgöras dels av bestämmelser, vilka påkallas av förslaget til!
lag om ackordsförhandling, dels av ändringar i bestämmelserna i fråga
om rätt för den, som gjort sig skyldig till ansvar efter vissa av kapitlets
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 10 höft. (År 12.)
Motionen.
1
2
Lagutskottets utlåtande Nr 12.
lagrum, att vinna befrielse därifrån genom att visa, det borgenärerna blivit
förnöjda och dels av ändringar i fråga om åtalsrätten.
De huvudsakliga stadgandena i 23 kap. ävensom de där befintliga
straffbestämmelserna hava däremot av kommittén lämnats orubbade.
I motiveringen till det av kommittén framlagda lagförslaget har
kommittén dock uttalat, att de i kapitlet gjorda bestämningarna av brotts-
begreppen enligt kommitténs uppfattning måste anses i flera delar otill¬
fredsställande och i sammanhang därmed förklarat det önskvärt, om dessa,
bestämningar kunnat samtidigt med omarbetning av konkurslagstiftningen
bliva föremål för en genomgripande revision.
Såsom anledning till att sådan revision det oaktat av kommittén ej
vidtagits har av kommittén anförts, att därest densamma företoges obe¬
roende av det igångsatta arbetet för reformeringen av strafflagen i dess
helhet det lätt kunde inträffa, att vid denna partiella reform tillämpades
grundsatser, som mindre väl överensstämde med den blivande strafflagens
system, varav åter kunde bliva följden, att en ny genomgripande omarbet¬
ning av ifrågavarande kapitel inom en nära framtid bleve behövlig.
Utan att vilja bestrida, att en omarbetning av kapitlets bestämmelser
oberoende av den stora strafflagsreformen kommer att medföra svårigheter,
vågar jag dock hysa den uppfattningen, att förhållandena kräva, att sådan
omarbetning likväl bör av Kungl. Maj:t företagas i samband med prö%r-
ningen av de av kommittén framlagda förslagen till ändring i nu gällande
konkurslagstiftning.
De brister, som enligt mitt förmenande vidlåda 23 kap. strafflagen,
och vilka på sätt ovan nämnts även erkänts av konkurslagstiftningskommittén,
åro nämligen enligt min mening så avsevärda och i det ekonomiska livet
så ingripande, att kapitlets bestämmelser ej utan synnerlig våda kunna
i deras nuvarande skick vidare bibehållas.
Särskilt har jag mig bekant, att man inom affärsvärlden ofta gör
bistra erfarenheter i fråga om otillräckligheten av nu gällande bestämmelser
beträffande konkursförbrytelser, i det att handelsidkande personer med
fullkomligt ohållbar ställning utan fruktan för efterräkningar fortsätta sin
rörelse och, när den oundvikliga kraschen slutligen kommer, tillskynda
sina leverantörer kännbara förluster.
För den, som studerar de i Sveriges officiella statistik intagna redo¬
görelser för de åtal, som under senare åren anställts för konkursförbry¬
telser, är det ej heller svårt att konstatera, att 23 kap. strafflagen är be¬
häftad med bristfälligheter av synnerligen allvarlig beskaffenhet.
I detta avseende torde det vara tillräckligt att endast peka på det
lätt märkbara förhållandet, att ett stort antal av de för det oftast före¬
Lagutskottets utlåtande Nr 12.
kommande konkursbrottet eller vårdslöshet mot borgenärer åtalade av dom¬
stolar^ friats från ansvar i saken.
Om än detta förhållande i åtskilliga fall dels haft sin grund däri,
att de anhängiggjorda åtalen ej fullföljts med erforderlig kraft och skick¬
lighet, dels ock däld att bristande bevisning förelegat, så torde man dock
kunna våga påstå att det antal fall, i vilka åtalen ogillats, är allt för avse¬
värt för att ej ådagalägga, att friandet från ansvar i ej obetydlig män be¬
rott på bristfälligheter i den nuvarande lagens bestämmelser.
Med vad ovan sagts har jag naturligtvis ej velat påstå, att de miss¬
förhållanden, som av mig berörts, skola kunna avhjälpas endast och allenast
genom eu förändrad och efter nu rådande ekonomiska förhållanden bättre
avpassad strafflagstiftning.
Men det är min vissa övertygelse, att, därest sådan lagstiftning
åstadkommes, densamma skall vara ägnad att i verksam grad bidraga till
införande av den trygghet och stadga i de ekonomiska förhållanden, sär¬
skilt inom affärsvärlden, som för varje rättänkande medborgare måste
framstå såsom ett oeftergivligt mål.
På grund av vad sålunda blivit anfört, tillåter jag mig härmed
väcka förslag därom, att 23 kap. strafflagen måtte omedelbart underkastas
revision och att förslag till sådan revision framlägges i sammanhang med
framläggandet av det av konkurslagstiftningskoinmittén utarbetade förslaget
till ändringar i konkurslagstiftningen i övrigt.
Det kan uppenbarligen ej ankomma å mig att här söka angiva den
riktning, i vilken den av mig ifrågasatta revisionen bör företagas, men jag
vill dock ej underlåta att uttala, att det enligt min uppfattning framför
allt gäller att affatta bestämmelserna om vad som är att hänföra till de
olika slagen av konkursförbrytelser så, att man verkligen med straff träffar
sådant görande och låtande, som enligt allmänt rättsmedvetande måste
anses brottsligt.
Härjämte synes mig böra tagas under omprövning, huruvida icke
allmänna åklagarens åtalsrätt bör utsträckas att gälla samtliga de i kapitlet
upptagna förbrytelserna.?
Såsom motionären erinrat, har konkurslagstiftningskommittén i sitt
den 14 november 1911 till Kungl. Maj:t avlämnade betänkande upptagit
förslag till vissa ändringar i 23 kap. strafflagen. Under uttalande av sin
uppfattning, att straffbestämmelserna för konkursförbrytelser väl kunde
tarva en mera genomgripande omarbetning, har kommittén av skäl, som
i motionen återgivits, funnit sig böra stanna vid en revision, för vars om¬
fattning hänsyn till nödig överensstämmelse emellan de straffrättsliga bo-
Utskottets
yttrande.
4
Lagutskottets utlåtande Nr 12.
stäminelserna och kommitténs förslag till lagstiftning å den egentliga kon¬
kursrättens område i huvudsak varit bestämmande.
Med framhållande av att 23 kap. strafflagen i dess nuvarande skick
uti vissa viktiga hänseenden, som icke beröras av kommitténs ovannämnda
förslag, måste anses ganska ofullständigt motsvara den allmänna rättsupp¬
fattningens och det ekonomiska livets krav, har motionären hemställt, att
straffrätten i denna del måtte utan avvaktande av den allmänna strafflags-
revision, till vilken kommittén hänvisat, underkastas väsentlig omarbet¬
ning. Tillika har motionären framhållit såsom ett önskemål, att det lag¬
stiftningsarbete, som härav påkallas, måtte så bedrivas, att dess resultat
kunde föreligga till behandling i sammanhang med den tillämnade nya
konkurslagstiftningen.
Utskottet ansluter sig för sin del till motionärens åsikt om önsk¬
värdheten av att gällande bestämmelser angående konkursförbrytelser er¬
sättas av en lagstiftning, som bättre än den no varan de tillgodoser befogade
anspråk på fullständighet och effektivitet. Enligt utskottets mening höra
dock härvid även andra synpunkter än de som motionären anfört komma
under övervägande. Denna lagstiftningsuppgift kan tydligen icke lösas
utan föregående allsidig utredning och noggrant beaktande av det straff¬
rättsliga systemets ledande grundsatser. En partiell reform av den om¬
fattning och innebörd, här föreslås, är därför i och för sig vansklig och
bör enligt utskottets förmenande i allt fall icke företagas vid en tidpunkt,
då en allmän revision av strafflagen är under förberedelse. I detta hän¬
seende anser utskottet, att konkurslagstiftningskommittén anfört fullgiltiga
skäl för sin avvisande ställning; till frågan om eu vidsträcktare omarbet-
ning av 23 kap. strafflagen än vad som med nödvändighet påkallas av
förändringar i den övriga konkurslagstiftningen.
Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 24 februari 1914.
På lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.
Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.
140711