6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.
Nr 7.
Ankom till Riksdagens kansli den 24 februari 1914 kl. 4 e. m
Konstitutionsutskottets utlutande, i anledning av väckt motion om
tillägg till 37 § förordningen om landsting.
Närvarande: Herrar Edén, Branting*, Clason, Bellinder, Mannheimer, von Geijer,
Stadener, von Mentzer, Wavrinsky, grefve Alexander Hamilton, Hallberg’
Gullberg*, Ericsson i Vallsta, Jansson i Djursätra* Larsson i Säby, Nyström,
Leander, Larsson från Västerås, Beckman från Linköping* och Kropp.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I eu inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hän¬
visad motion, nr 59, har herr Lindley hemställt, »att riksdagen för sin
del matte besluta, att till § 37 i kungl. förordningen om landsting må
fogas följande inom.: Lag samma vare, därest tvekan förefinnes angående
huruvida av enskild landstingsman väckt förslag kan anses falla inom
landstingets befogenhet, samt ifall yrkande om att ärendet icke måtte till
behandling upptagas blivit framställt. Därtill anhålles, att vederbörande
utskott, i händelse den föreslagna formuleringen icke befinnes lämplig,
må företaga den ändring av ordalydelsen, som för bestämmelsen i fråga
kan anses behövlig.»
Angående de skäl, motionären åberopat till stöd för sitt förslag,
hänvisas till motionen.
Utskottets
yttrande.
I motiveringen till sitt förslag framhåller motionären, att gränserna
för landstingens befogenhet i synnerligen många fall äro ytterst svåra
att uppdraga, samt att landstingsförordningen ej innehåller någon bestäm¬
melse, som reglerar, huru det skall förfaras, därest i ett visst fall tvist
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.
7
uppstår, om ett ärende tillhör tingets verksamhetsområde eller icke.
Motionären förmenar, att det på grupd av saknaden av lagstadganden i
berörda hänseende »ligger, enligt vad erfarenheten visat, helt i ordförandens
hand att beröva tinget rätten att själv pröva ett nytt ärendes betydelse
och landstingets behörighet att behandla detsamma».
Redan vid 1865—66 års riksdag väcktes ett förslag av enahanda
innebörd som det förevarande. Även då utgick motionären, ledamoten
av bondeståndet C. J. Svensén, från samma uppfattning, som ligger till
grund för den till utskottets behandling nu hänvisade motionen. All¬
männa besvärs- och ekonomiutskottet, vartill motionen remitterades, avgav
med anledning av densamma följande yttrande: »Vad äntligen angår
Svenséns förslag om införande i sistnämnda författning (förordningen otn
landsting) av en bestämmelse i syfte att få stadgat, det landstings ord¬
förande ej äger att ensam avgöra, huruvida ett ärende tillhör landstingets
behandling eller icke, kan utskottet ej finna annat, än att motionärens
förutsättning, att berörda förordning gåve anledning till en uppfattning,
som skulle ordföranden äga en dylik beslutande rätt, är alldeles oriktig;
och utskottet hemställer därföre, att sistnämnda förslag må förfalla.»
Motionen blev även av riksdagen avslagen. Den uppfattning, som
ekonomiutskottet sålunda hyllade, har sedermera av Ivungl. Maj:t fastslagits
som den riktiga. År 1871 anförde ett antal medlemmar av Malmöhus
läns landsting besvär däröver, att tingets ordförande vägrat framställa
proposition rörande val av en ledamot i riksdagens första kammare. T
sin resolution på besvären yttrade Kungl. Maj:t: »Ivungl. Maj:t har i nåder
låtit detta besvärsmål sig föredragas; och emedan, om än ordförande i
landsting varken genom kungl. förordningen om landsting den 21 mars
1862 eller annan författning uttryckligen fått sig tillagd rätt att ensam
bestämma, i vad mån hos landstinget förekommande ärenden må av det¬
samma till avgörande företagas, honom i allt fall icke kan anses åligga
att å förslag, som enligt hans uppfattning är emot lag stridande, framställa
proposition, med mindre sådant av landstinget uttryckligen påyrkas; men —
— finner Kungl. Maj:t samma besvär--— ej till någon dess åtgärd
föranleda.» Jämlikt detta prejudikat kan ordföranden alltså visserligen
underlåta att framställa proposition å förslag, som enligt hans uppfatt¬
ning är stridande emot lag, så framt nämligen landstinget icke yrkar pro¬
position; men gör landstinget sådant yrkande, åligger det å andra sidan
otvetydigt ordföranden att ställa sig detsamma till efterrättelse. Det kan
anmärkas att den princip, som legat till grund för Kungl. Maj:ts resolu¬
tion i nu anförda besvärsmål, enligt ett flertal prejudikat av senare datum
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.
tillämpats i fråga om rätt för ordförande i såväl kommunal- och kyrko¬
stämma som hos stadsfullmäktige att vägra proposition.
Det anförda torde vara nog att ådagalägga, att landstinget redan
äger den befogenhet, som motionären genom sitt förslag vill säkerställa
för detsamma. Vid sådant förhållande skulle ett stadgande i motionens
syfte endast innebära ett lagfästande av en redan tillämpad princip.
En sådan lagstiftningsåtgärd skulle visserligen kunna vara lämplig och be¬
hövlig, därest bristen på uttryckligt stadgande i ämnet visat sig föran¬
leda ett inkräktande från ordförandens sida på tingets befogenheter.
Något exempel härpå har emellertid ej påvisats av motionären och har
ej heller från annat håll kommit till utskottets kännedom. Motionären
åberopar visserligen ett fall, då en ordförande utan att höra tingets
mening förklarat, att en inom ett landsting väckt motion icke skulle till
någon landstingets åtgärd föranleda. Men de slutsatser, som motionären
dragit av nämnda exempel, kunna ej godtagas. Endast om ordföran¬
den trots tingets därom framställda begäran vägrat ställa proposition, hade
ett sådant fall förelegat, som det förevarande förslaget avser att före-
bygga. Såvitt av motionen framgår, hade emellertid något dylikt yrkande,
att tinget skulle besluta i fråga om propositionens framställande, icke
blivit gjort.
Om utskottet sålunda på grund av vad ovan anförts ej anser en
lagändring i motionens syfte av behovet påkallad, så finner sig utskottet
jämväl av andra skäl förhindrat att tillstyrka det väckta förslaget. In¬
förandet i landstingsförordningen av ett sådant stadgande, som motionären
föreslår, skulle nämligen kunna medföra, att saknaden av motsvarande
bestämmelse i de övriga kommunalförordningarna ansåges innebära, att
i dessa författningar andra principer gälla i förevarande ämne än i lands¬
tingsförordningen .
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att herr Lindleys ifrågavarande motion ej måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 24 februari 1914.
4
På utskottets vägnar:
NILS EDÉN.
STOCKHOLM. SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 1914.