RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1914. Första kammaren. Nr 38.
Onsdagen den 22 juli.
Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.
Upplästes följande ingivna läkarintyg:
Att ledamoten av riksdagens första kammare herr Johan Nils¬
son, som sedan den 19 dennes lider av akut febersjukdom med gastro-
intestinala rubbningar, är till arbete oförmögen och i stort behov av
en tids fullständig vila intygas.
Stockholm 21. 7. 14.
Adolf Bellander.
leg. läk.
Anmäldes och bordlädes bankoutskottets utlåtande nr 11, i an¬
ledning av dels ett av fullmäktige i riksbanken överlämnat förslag
till ny avlöningsstat för Sveriges riksbank m. m., dels ock en i äm¬
net väckt motion.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts
nästlidne dag avlämnade nådiga proposition nr 243, angående en
deklaration med Frankrike rörande upphävandet av den svenska
konsul arjurisdiktionen i franska intresseområdet av Marocko.
Föredrogos Kungl. Maj:ts under gårdagen bordlagda nådiga
propositioner: _ Om tillsättande
nr 254, med förslag till förordning angående statsmonopol å to- av ett särskilt
bakstillverkningen i riket samt förordning om vad iakttagas skall i utskott för be-
avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket fråg^om
’ statsmonopol å
nr 255, angående anslag av lånemedel för gäldande av kost- tobakstillverk-
nader för införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket; ning m- m-
och
nr 256, angående ändrad lydelse av rubrikerna nr 195—197 för
tobak i gällande tulltaxa m. m.
Herr Trygger: Herr talman! Då jag hört att bevill¬
ningsutskottet svårligen kan behandla Kungl. Maj :ts proposi-
Första kammarens protokoll vid senare riksdagen 1914. Nr 38. 1
Nr 38. 2
Onsdagen den 22 juli.
Om tillsättande tron i fråga om förordning angående statsmonopol å tobakstill-
av ett särskilt verkningen, skall jag be att få föreslå, att kammaren för sin del
ut‘ko“.får be' ville besluta, att ett särskilt utskott, bestående av sju leda-
frägwZ möter från vardera kammaren, måtte få tillsättas för behand-
statsmonopoi å ling ej mindre av Kungl. Maj :ts propositioner nr 254, med för-
tobakstiiiverk- g^g till förordning angående statsmonopol a tobakstillverknm-
ning m. m. £ riket samt förordning om vad iakttagas skall i avseende
(F°rts.) I införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket m. m.r
nr 255, angående anslag av lånemedel för gäldande av kostnader
för införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket
samt nr 256, angående ändrad lydelse av rubrikerna nr 195—197
för tobak i gällande tulltaxa m. m., än även av de ytterligare
framställningar, som kunna komma att av Kungl. Maj :t eller
i enskilda motioner göras i dessa ämnen eller andra i omedel¬
bart samband därmed stående frågor; och hemställer jag, att
detta mitt förslag måtte bordläggas.
Efter härmed slutad överläggning blev herr Tryggers ifråga¬
varande förslag bordlagt.
Sedermera hänvisades omförmälda propositioner, nr 254 och
256 till bevillningsutskottet samt nr 255 till statsutskottet, men, un¬
der förutsättning att ett särskilt utskott komme att tillsättas för pro¬
positionernas behandling, alla tre till detta särskilda utskott.
Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande nr 13.
Vid föredragning av statsutskottets sistlidne dag bordlagda me¬
morial nr 48, i anledning av kamrarpas skiljaktiga beslut i fråga om
ny ordinarie stat för pensionsstyrelsen m. m., godkändes den i detta
memorial föreslagna voteringspropositionen.
Vid föredragning av första särskilda utskottets nästlidne dag
bordlagda memorial nr 13, i anledning av kamrarnas skiljaktiga be¬
slut i vissa frågor rörande anslag under riksstatens fjärde huvudtitel,
godkändes de i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna.
Herr talmannen yttrade, att han efter överenskommelse med
andra kammarens talman finge tillkännagiva, att omröstningar jäm¬
likt '§ 65 riksdagsordningen komme att vid kamrarnas sammanträ¬
den fredagen den 24 innevarande juli anställas över de för sådana
omröstningar föreslagna voteringspropositioner, som då vore av båda
kamrarna godkända.
Onsdagen den 22 juli.
3 Nr 38.
Föredrogs ånyo bankoutskottets den 17 och 18 innevarande må¬
nad bordlagda utlåtande nr 10, i anledning av väckt motion om över¬
flyttning å övervaktmästaren vid riksdagens hus av de vice värden
lör riksdagshuset åliggande göromål.
I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottet remitterad
motion, nr 55, hade herrar Berg i Munkfors och Forssell hemställt,
att vice värdens för riksdagshuset göromål överflyttades på över¬
vaktmästaren och att i avlöningsstaten för tjänsteinnehavare vid riks¬
dagens hus titeln övervaktmästare ändrades till övervaktmästare och
vice värd; samt att nödiga ändringar i instruktionen vidtoges, som
därav bleve en följd.
i -ii ^sk°btet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl hem¬
ställt, att förevarande motion, 11:55, icke måtte till någon riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade avgivits:
l:o) av herrar von Stapelmohr, J. Ekman och Gustafsson, vilka
ansett, att det a sid. 7. förekommande uttrycket »som väl finner mo¬
tionärernas framställning vara förtjänt av beaktande» icke bort in¬
flyta i utlåtandet;
samt 2:o) av herrar Gelotte, Berg i Munkfors, Edbom och Borg-
gren, utan att dessa framlagt sin åsikt.
Herr von Stapelmohr: Herr talman, mina herrar! Den¬
na fråga är säkerligen icke av beskaffenhet att tillvinna sig
något synnerligt stort intresse av kammarens ledamöter. Jag
skulle därför icke upptaga kammarens dyrbara tid, därest icke
saken hade en viss betydelse för riksgäldskontoret i dess funk-
tioner Gällande reglemente för riksgäldskontoret har lämnat
åt fullmäktige ett omfattande och ganska besvärligt uppdrag
i avseende pa underhållet och vården av riksdagshuset med
därtill hörande inventarier och beträffande anskaffning av och
redovisning för en del effekter, som behövas för riksdagens
verksamhet m. in. Då detta uppdrag är, som jag nämnt, ganska
besvärligt, har riksdagen, för att icke fullmäktiges tid skall
onödigtvis dragas från deras huvudsakliga uppgift, lämnat full-
mäktige rätt att till biträde anlita en tjänsteman från riks-
galdskontoret. Denna tjänsteman kallas vicevärd och äger upp¬
bära ett arvode av högst 1,200 kronor om året samt har fått
sina skyldigheter utstakade i särskilda föreskrifter av fullmäk¬
tige. Vicevärden bär återigen i sin befattning rätt att påkalla
lipilp av övervaktmästaren för riksdagshuset. Nu hava ett
par ledamöter i andra kammaren väckt motion om överflytt¬
ning av vicevärdskapet från denne tjänsteman till övervakt¬
mästaren, detta för att inbespara det arvode på 1,200 kronor
som för närvarande utgår till vicevärden. Fullmäktige i riks¬
gäldskontor^, vilka lämnats tillfälle att yttra sig över ma-
tmnen, ha i sitt till bankoutskottet avgiviia utlåtande på det
bestämdaste avstyrkt motionen, enär det vore av vikt för full¬
mäktige att vid sin sida hava eu person med nödig utkila-
Om överflytt¬
ning å en över¬
vaktmästare av
vice värdens
för riksdags¬
husets göro¬
mål.
Nr 88. 4
Onsdagen den 22 juli.
Om överflytt¬
ning n m över-
vaktmästare av
vice värdens
för riksdags¬
husets göro¬
mål.
(Forts.)
ning och i övrigt erforderliga förutsättningar, vilka man icke
alltid kan påräkna hos övervaktmästaren. En person kan vara
mycket lämplig som övervaktmästare men icke som vicevärd
och tvärtom. Fullmäktige hava därjämte framhållit, att det
arbete, som åligger vicevärden, är sa krävande, att endast en
person med mycket stor arbetsförmåga kan vid sidan av sin
befattning i riksgäldskontor fullgöra uppdraget; och jag vill
i sammanhang därmed erinra, vad fullmäktige uttalade i sitt
yttrande till bankoutskottet år 1913, då det var fråga om
förhöjning i avlöningen åt övervaktmästaren. De anförde där
som skäl för en förhöjning, att vaktmästaren var strängt upp¬
tagen av sina göromål från morgon till kväll och detta icke
blott under riksdagen utan även övriga tider på året. Utskottet
har visserligen ansett av skäl, som framhållits i motiveringen,
att motionen icke borde föranleda någon riksdagens åtgärd,
men i motiveringen har utskottet tillika uttalat, att utskottet
finner motionärernas framställning vara förtjänt av beaktande.
Då jag är av den meningen, att denna överflyttning av vice¬
värdens åligganden till övervaktmästaren åtminstone för när¬
varande icke lämpligen låter sig göra, savida icke fullmäk¬
tige skola undandragas det stöd riksdagen lämnat dem och de
behöva, har jag ansett detta uttalande obefogat och i mm reser¬
vation yrkat, att uttalandet icke skulle intagas^ i motiveringen.
Nu är det visserligen sant, att detta icke har sa stor betydelse,
därför att motionen ju är avstyrkt av utskottet, men står det
kvar i motiveringen och den godkännes av riksdagen, sä lär
det nog föranleda till, att förnyade framställningar, lika svagt
grundade som denna, framkomma, och jag har så mycket större
skäl tro det, som denna fråga tydligen artar sig till ett om¬
tyckt motionsämne. Det är ju möjligt, jag kan icke så bestämt
säga det, att om, såsom det nu är ifrågaställa tillsynen och
vården av riksdagshuset överflyttas från fullmäktige till över-
intendentsämbetet, arbetet kommer att väsentligen lindras så¬
väl för fullmäktige som vicevärden och övervaktmästaren, sa
att en omläggning av göromålen som vila på en var av dessa kan
ske så att vicevärdskapet kan indragas eller en besparing
i arvodet kan göras, men därom är för tidigt att nu döma.
På grund av dessa uttalanden tillåter jag mig, herr tal¬
man, hemställa, att kammaren ville godkänna utskottets för¬
slag men med uteslutande ur motiveringen av uttrycket »som
väl finner motionärernas framställning vara förtjänt av be¬
aktande».
Herr Ge lo t te: Även jag har antecknat mig som reser¬
vant, men på en helt annan linje än den, som lett utskottets ärade
ordförande till hans hemställan. Jag anser för min del, att
utskottet hade bort tillstyrka motionärernas framställning och
icke endast stanna vid det omnämnda uttalandet. Det före¬
faller mig, som om mycket vägande skäl förefunnes för bifall
Onsdagen den 22 juli.
5 Nr 88.
till framställningen. 1 reglementet för vice värdens göromål Om överfiytt-
med riksdagshuset äro omtalade de mångahanda både ansvars-å.m över'
falla och krävande uppdrag, som åligga honom, men på samma
gång har han, enligt vad riksgäldsfullmäktige meddelat, i sin för riksdags-
egenskap av statstjänsteman också en mycket ansvarsfull och huset gövo-
krävande befattning. Och det säger sig självt efter vad som nÄ
nu framhållits, att detta såsom bisyssla för en sådan tjänste- (Forts.)
man icke är fullt lämpligt. Och går det nu så till, som motio¬
närerna säga, ätt i själva verket de huvudsakliga göromål, som
åligga vicevärden, redan under nuvarande förhållanden utföras
av övervaktmästaren, då ligger det i sakens natur, att ingen kan
vara lämpligare än han. (Nu hava visserligen riksgäldsfullmäk¬
tige framkommit med ett förslag, att överintendentsämbetet skul¬
le få tillsynen över huset sig ålagd<, och det är alldeles riktigt.
Men även om så är fallet, kan det icke förstås på annat sätt, än
att vicevärden skall av överintendentsämbetet inhämta de an¬
visningar och påpekningar, som de anse behövliga för reparationer
m. m., och sedan han i sin ordning ombesörja detta, och på det
viset blir han endast en mellanhand utan någon egentlig nytta.
Mig synes, som den naturligaste saken vore att lämna detta upp¬
drag åt en person, som dagligen och stundligen finnes i detta
hus, som är mycket förtrogen med var detalj och synnerligen
väl känner till allt. Detta synes mig som den naturligaste vä¬
gen. Dessutom skulle härigenom inbesparas ett arvode på 1,200
kronor. Det är visserligen icke något stort belopp, men små
smulor äro också bröd. Jag förstår icke, varför man skall lägga
ut denna summa, då det strängt taget icke behöves, ty över¬
vaktmästaren är verkligen den, som får göra allt. Under vice¬
värdens semestertid finnes ingen vikarie för honom, och allt
går ändå sin gilla gång.
På aessa grunder ber jag att få yrka bifall till motionen.
Herr C a v a 11 i: Trots frågan har ganska ringa betydelse,
anhåller jag likväl att på några ögonblick få taga kammarens
uppmärksamhet i anspråk, och jag har härtill så mycket större
anledning som den siste ärade talaren strök under vad motionä¬
rerna sagt — motionärernas uttalande vilar nämligen icke på rik¬
tiga grunder. De stödja sig liksom den siste ärade talaren på den
omständigheten, att de huvudsakliga göromål, som åligga vice¬
värden, redan under nuvarande förhållanden utföras av övervakt¬
mästaren. Hur veta de det? Vem hava de frågat i det avse¬
endet ? Och vem har lämnat dem sådana uppgifter ? Det för¬
håller sig däremot så, att vicevärden ensam förhandlar med alla
leverantörer, granskar alla kostnadsförslag, attesterar alla räk¬
ningar samt uppgör den mycket vidlyftiga redovisningen för
alla förbruksartiklar. Alla dessa uppdrag utföras av vice vär¬
den ensam. Kan man då säga, att övervaktmästaren väsent¬
ligen sköter hans åligganden ?
För att komma till en annan sak: Om övervaktmästaren
Nr 38. 6
Onsdagen den 22 juli.
Om överflytt- skulle göras till vice värd, skulle under honom lyda hela ma-
ning å en över- skinistpersonalen i riksdagshuset. Då skulle således övervakt-
»ateasiare^ae mäs^aren kiiva förman för övermaskinisten, vilken har minst
för riksdag!- lika hög ställning som övervaktmästaren.
husets goro- Så gjorde den ärade talaren en vädjan till sparsamhetskäns-
måL lan, och i det avseendet träffade han mitt hjärta, ty jag vill
(Forts.) gärna göra besparingar, där det är lämpligt. Jag skulle då
vilja fråga, väd herrarna tro, att man härvidlag skulle kunna
spara. Jo, det blir 1,200 kronor, säges det. Men övervaktmäs¬
taren har redan nu full sysselsättning med sina göromål, och
det skulle icke dröja länge, förrän man finge förslag om biträde
åt vicevärden. Var bleve då besparingen?
Slutligen sades det, att den nuvarande vicevärden såsom
tjänsteman i riksgäldskontoret hade synnerligen viktiga och an¬
svarsfulla göromål, varför man icke borde låta honom sköta
vicevärdskapet. Ja, men han sköter på ett utmärkt sätt såväl
sina göromål i riksgäldskontoret som vice värdskapet. Det är
sålunda för närvarande rätt väl ställt härutinnan. Ändringar
kunna ju alltid göras, men med riksgäldskontorets nuvarande
organisation gränsar det nästan till det ogörliga att undvara
vicevärden och i hans ställe sätta den nuvarande övervaktmäs¬
taren. Det är ju påtagligt, att denne redan nu har fullt upp
att göra med att sköta sina egna sysslor.
Jag ber att få instämma i herr von Stapelmohrs yttrande.
Herr Wickman: Jag kan icke underlåta att med ett par
ord deltaga i denna debatt. Mig har det synts från början, som om
denna motion vore väl befogad. Jag tror icke, att det kan vara
möjligt, som den sista ärade talaren framhöll, att om den nuvarande
övervaktmästaren skulle även bli vicevärd, för det ändamålet då
skulle behöva tillsättas ytterligare en man för att hjälpa honom.
Och då talaren samtidigt förklarade, att den ordinarie tjänsteman i
riksgäldskontoret, som nu uppehåller sysslan, icke behöver någon
vikarie, är detta väl en dualism, som jag hoppas den ärade talaren
icke finner oriktigt, att jag framhåller i detta sammanhang.
Jag hade i fjol äran att sitta i den kommitté, som riksgälds-
fullmäktige tillsatt för att undersöka de lokala möjligheterna i riks¬
dagshuset. Under de många undersökningar och rekognosceringar
genom detta hus, som denna kommittés ledamöter vid detta tillfälle
hade att göra, hade vi icke en enda gång tillfälle att av vicevärden
visas på någonting. Däremot var det övervaktmästaren, som från
botten av källaren till toppen av taket fick klargöra allt. Någon
vicevärd fanns icke, som hade reda på någonting. Det är således
icke riktigt väl ordnat i detta fall. Men jag förstår, att därför att
det nu gäller att flytta upp övervaktmästaren och låta honom kan¬
hända bliva förman för övermaskinisten, så anses häri möjligen ligga
ett skäl att behålla den gamla formen.
Men en annan sak är denna: Varför skall det vara omöjligare
Onsdagen den 22 juli.
7 Nr 88.
i riksdagshuset än i riksbanken? Där utövar övervaktmästaren sam- om överfiytt-
tidigt vicevärdskapet, men i riksdagshset kan det icke låta sig göra. ning å m över¬
jag anser således, att det i motiveringen framförda skälet från noktmåttareav
utskottets sida, som utskottets ärade ordförande yrkat på att få bort- fg*riksdag-
taget, är fullt befogat. Och även om motionen varken kan vinna husets goro-
första eller andra kammarens bifall, tror jag dock, att den riktiga mål.
vägen är att yrka bifall till motionen. (Forts.)
Jag ber alltså att få yrka bifall till motionen.
Herr Östberg, Fredrik: Jag skall be att få tillägga ett
par ord till vad förut yttrats i denna fråga. Utom det skäl, som
av ordföranden i riksgäldskontoret framhållits, nämligen att de gö¬
romål, som tillkomma vicevärden, till stor del äro av den beskaffen¬
het, att de ej kunna överlämnas åt övervaktmästaren, vill jag betona,
att övervaktmästarens tid redan nu är så upptagen, att man icke
rimligtvis kan pålägga honom ytterligare åligganden, övervakt¬
mästaren har att tillse det dagliga arbetet inom riksdagshuset, ut¬
öva kontroll över hela den stora vaktmästarpersonalen, som här rör
sig, och han bör vara tillgänglig för de många, som besöka riksdags¬
huset. Det är nödvändigt, att han är på rörlig fot inom riksdags¬
huset från morgon till kväll, och det kan icke vara rätt att söka
binda honom vid _ kontorsgöromål, vilket skulle bliva fallet om han
skulle övertaga vicevärdens skyldigheter.
Vad skulle följden bli, om detta motionärernas framlagda för¬
slag bleve beslutat av riksdagen? Jo, helt enkelt det, att största de¬
len av vicevärdens uppdrag folie på fullmäktige själva, men det
synes mig icke vara rimligt, att man utöver den befattning med dessa
ekonomiska bestyr, som fullmäktige redan hava, skulle ytterligare
pålägga dem sådant detaljarbete, som då bleve fallet.
Det förefaller mig icke troligt att inom något annat land de,
som hava statsskuldens förvaltning sig anförtrodd, fått sig ålagt
att handlägga en sådan mängd av småbestyr av skriftande beskaf¬
fenhet, som hos oss är fallet. JSTär riksdagen begär, att fullmäktige
skola sköta alla dessa saker vid sidan av deras egentliga viktiga
uppdrag, anser jag för min del också riktigt, att fullmäktige bliva
i tillfälle att disponera detta lilla anslag, som fullmäktige anse nöd¬
vändigt och som de begärt att få behålla.
överläggningen förklarades härmed slutad, varefter herr tal¬
mannen yttrade, att beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels
av herr von Stapelmohr, att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring i avseende å motiveringen, som angivits i den av
honom m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen, dels ock att kam¬
maren, med avslag a utskottets hemställan skulle bifalla den i ämnet
väckta motionen.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare i enlighet med berörda yrkanden; och förkla¬
rades propositionen på bifall till herr von Stapelmohrs yrkande vara
med övervägande ja besvarad.
Nr 88. 8
Ousdagen den 22 juli.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
Föredrogs ånyo lagutskottets den 17 och 18 innevarande juli
bordlagda utlåtande nr 14, i anledning av väckta motioner angående
dels åtgärder mot den tilltagande sedliga urartningen dels ock
ändring i 10 kap. 14 l§ strafflagen.
Till lagutskottet hade hänvisats inom båda kamrarna väckta,
lika lydande motioner, nr 57 i första kammaren av herrar Ernst
Trygger, Sam. Clason, greve Fredrik Wachtmeister, greve Hugo Ha-
milton, (Jarl Swartz, Th. af Ekenstam, Theodor Odelberg, A. Heden-
lund, Erik Trana, Karl Johan Ekman, Ludvig Widell, August Bel-
linder, Gunnar Ekelund, C. H. von Mentzer, Adolf Boos, greve Carl
Hamilton, Ernst Hedenstierna, O. Bergqvist, Johan Nilsson, C.
Meurling, K. J. Gustafsson, Ollas A. Ericsson. Axel llooth, greve
G. Lagerhjelke, Hans Ericson och friherre Richard Hermelin, samt
nr 89 i andra kammaren av herrar Arvid Lindman, Harald Lemke,
J. M. Johansson i Mellbyn, G list. Odqvist, O. H. Svensson i Salang,
Cour. Vubiquist, Emil Bengtsson i Kullen, K. Beckman, E. von
Hofsten, Edv. Andersson i Höckerum, Anders Olsson i Tyllered,
Axel E. Lindvall, P. M. Olsson i Blädinge, S. TVelin, M. N. Johans¬
son i Västenhaga, J. G. Svensson i Betingetorp, Pehr Aug. Anders¬
son i Knäppinge, John Jeansson i Kalmar, E. Räf, J. A. Jonsson i
Hökhult, (Jarl Lorentzon, E. O. Magnusson i Tumhult, John Jönsson
i Boa, Cornelius Olsson i Berg, John Erlandsson, R. Andersson i
Skrädene, E. Eurén, Karl Eriksson i Lund by, C. J. Öberg, Bern¬
hard Nilsson i Linnås, A. R. Rosenqwist, O. Johansson i Huskvarna,
A. V. Isaksson, Axel Lundblad, Carl Lindmark, Erik Andersson i
Hägelåkra, Wilhelm Andersson i Resebo och Sam. Söderberg i
Hobborn, uti vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte i skri¬
velse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville snarast möj¬
ligt vidtaga kraftiga åtgärder i lagstiftningsväg eller annorledes
för att motarbeta den tilltagande sedliga urartningen på olika om¬
råden.
Till gemensam behandling med omförmälda motioner hade lag¬
utskottet förehaft två jämväl inom båda kamrarna väckta, lika ly¬
dande motioner, nr 58 i första kammaren av herr Trygger och hans
ovan nämnda medmotionärer, samt nr 90 i andra kammaren av her¬
rar Lindman, Lemlce, Odqvist, Johansson i Mellbyn, Svensson i Sal¬
äng, Vahlquist, Bengtsson i Kullen, Beckman, von Hofsten, Anders¬
son i Höckerum, Olsson i Tyllered, W elin, Andersson i Knäpp inge.
Jeansson i Kalmar, Lcrrentzon, Magnusson i Tumhult, Jönsson i
Boa, Olsson i Berg, Erlandsson, Andersson i Skrädene och Öberg
ävensom herrar Sommelius, Karl Karlsson i Mo, -1. P. Gustafsson i
Örebro och L. E. Gustafsson i Brånsta, uti vilka sistnämnda motio¬
ner hemställts, att sådan ändring måtte vidtagas i strafflagen 10 kap.
14 '§, att samma straff, som där för närvarande stadgades för offent¬
lig uppmaning till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, måtte
utsträckas att gälla även offentlig uppmaning till osedlighet.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på åberopade grunder
hemställt,
Onsdagen den 22 juli.
9 Nr 88.
l:o) att riksdagen, i anledning av herr Tryggers m. fl. motion
nr 57 i första kammaren och herr Lindmans m. fl. motion nr 89 i
andra kammaren, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida och på vad
sätt åtgärder måtte kunna vidtagas i syfte att motverka förefintliga
missförhållanden med avseende å det sedliga tillståndet i riket,, samt
därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda; samt
2:o) att herr Tryggers m. fl. motion nr 58 i första kammaren
och herr Lindmans m. fl. motion nr 90 i andra kammaren icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade avgivits av
dels herrar Lindhagen och T er sson i Norrköping.
dels herr Alexander son, som ansett, att utskottet bort hemställa,
att de förevarande motionerna icke måtte till någon riksdagens åt¬
gärd föranleda,
dels och herrar L. Olsson i Hof, Eliasson, Schotle och Pettersson
i Södertälje, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
l:o) att riksdagen i anledning av herr Tryggers m. fl. motion
nr 57 i första kammaren och herr Lindmans m. fl. motion nr 89 i
andra kammaren måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t — med fram¬
hållande av de verksammaste vapnen till praktiskt bekämpande av
sedliga förvillelser och till skapande av ett sunt och kraftigt släkte
torde vara att hämta av djupgående sociala reformer, närmast en
energisk och målmedveten kamp mot rusdryckerna samt åtgärder
på bostadsfrågans, jordfrågans och yrkesskyddets område — an¬
hålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida och på
vad sätt åtgärder eljest måtte kunna av statsmakterna vidtagas i
syfte att motarbeta förefintliga missförhållanden med avseende å det
sedliga tillståndet i landet, samt därefter för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda; samt
2:o) att herr Tryggers m. fl. motion nr 58 i första kammaren
och herr Lindmans m. fl. motion nr 90 i andra kammaren icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Alexanderson: Herr talman, mina herrar! Då jag
i egenskap av reservant mot utskottets betänkande och hemställan
nu går att yttra mig i detta ärende, befinner jag mig i en verkligt
kinkig situation. Jag vet nämligen icke, huru det skall lyckas mig
att förena den utomordentliga respekt jag hyser för de ärade motionä¬
rerna, ibland vilka ju befinner sig en hel rad av denna kammares
mest framstående ledamöter, med den utomordentliga brist på re¬
spekt jag hyser för deras motioner. Om det under så fatala om¬
ständigheter icke lyckas mig undgå att såra en eller annan ärad
motionärs känslor, är jag dock visst övertygad om, att det icke i till¬
närmelsevis lika hög grad skall bliva fallet med dem alla. Ty det
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Fort».)
Nr 38.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
10 Ousdageu <leu 22 juli.
galler nog om denna stora grupp av motionärer i förhållande till
deras motioner detsamma som vi veta gäller om den Hammarskjöld-
ska ministären i förhållande till kvinnorösträtten, nämligen att den
företer alla nyanser av intresse för saken från glödande nit ända till
ljumhet — kanske nästan till motsträvighet. Om så förhåller sig
är icke så underligt, ty en så pass individuell sak som människors
uppfattning om sedligheten och bästa sättet för dess befrämjande
lämpar sig onekligen mindre väl att framföras i en partimotion. Och
det är ju en partimotion detta. Den är undertecknad uteslutande
av medlemmar av ett enda parti och i spetsen står i vardera kammaren
partiets_ chef. I audra kammarmotionen är hans plats markerad två
steg mitt framför fronten och här i första kammaren finna vi
honom också främst och omgiven av de flesta medlemmarna av hans
generalstab.
Det kan göras vissa betänkligheter gällande beträffande det
för vårt politiska liv lyckliga uti, att sålunda sedligheten göres till
en partisak. Ty trots det att de ärade motionärerna förmena, att vårt
folk lider av en så ytterligt långt gående sedlig urartning, förhåller
det sig underligt nog icke desto mindre så, att nitälskan för sed¬
ligheten är en synnerligen populär sak. Om nu ett parti på sitt
partiprogram tager upp denna sak och markerar sig såsom speciellt
nitälskande för densamma, frestas kanske lätt de andra partierna till
tävlan härutinnan. Man skulle ju kunna säga, att det är en ädel
tävlan. Men den har nog sina sidor. Just på grund av sedlighetens
stora popularitet skulle det kunna befaras, att så småningom hos
en eller annan det intrycket väcktes, att, såsom vi veta, att man
ekonomiskt ockrar på osedlighet, kan man politiskt ockra på sed¬
lighet. Och varken politiken eller det sedliga nitet skulle komma
att i längden därpå vinna i anseende.
De ärade motionärerna och högerledarna hava emellertid varit
av en annan mening, och såsom de säga i motionen går deras upp¬
fattning ut på, att, när nu staten allt mera börjar ställa frågan om
försvaret mot yttre fiender på sin rätta plats, måste den också kraf¬
tigt gripa sig an med frågan om det inre försvaret. Till detta ut¬
talande skulle jag vilja anknyta en liten reflexion, nämligen att det
är en stor lycka för vårt land, att intet parti har en så utopistisk
syn på försvarsmedlens effektivitet i fråga om det yttre försvaret,
som i denna motion framträder i fråga om det inre.
Ja, jag har kommit in på motionerna. Det kunde kanske i och
för sig tyckas vara det riktigaste, att, då varken utskottet, inom vilket
dock ett flertal motionärer själva suttit, eller ens någon reservant
inom detsamma yrkat bifall till någondera motionen, utan avstyrkt
den ena och beträffande den andra tillstyrkt en skrivelse, i vars
motivering framhålles, att just det som motionärerna tänkt sig som
det främsta bör skjutas undan i andra planet — vid sådant förhål¬
lande, säger jag, kunde det tyckas, som om motionerna redan finge
anses undangjorda och det vore riktigast att uteslutande sysselsätta
sig med den ståndpunkt utskottet intagit. Men dels motionernas
förnäma ursprung och dels den omständigheten, att genom utskottets
Onsdagcu den 22 juli.
11 Nr 88.
utlåtande nog ändå skymtar tillräckligt mycket av den anda, som
burit upp motionerna själva, har gjort, att jag ansatt nödvändigt
att litet närmare granska själva motionerna och främst då den s. k.
stora sedlighetsmotionen.
Denna motion har en viss likhet med den bekanta skalbaggen
därutinnan, att den — och det t. o. m. redan vid ett forsta ytligt
betraktande — fullständigt sönderfaller i tre helt skilda delar.
Den bakgrund motionärerna valt är en fullständig skräck-
målning över det sedliga tillståndet i vårt land och dess hastiga
sjunkande mot allt större och större fördärv. Sedan kommer som en
andra avdelning motionärernas undersökning, vad detta fördärv kan
komma sig av; den sammanhänger mycket litet med de fakta i fråga
om det sedliga fördärvets yttringar, som i första avdelningen fram¬
hållits. Till sist kommer motionärernas yrkande, som åter igen icke
på något sätt kan sägas hänga logiskt samman med deras egen åsikt
om varpå det det sedliga tillståndets uselhet beror.
Jag skall först hålla mig till målningen om det nuvarande sed¬
liga tillståndet, som ju har en särskild ovederlägglig karaktär av sta¬
tistik med förkrossande siffror över tillståndet. Emellertid är det icke
endast en statistik över det dåliga tillståndet i sexuellt sedligt hänseen¬
de. Det är ju på den sexuella sedlighetens område som motionerna
egentligen skulle röra sig; det är uteslutande urartningen på detta om¬
råde, som motionernas kläm och det vidare resonemanget i motionerna
går ut på, men icke desto mindre har i den nämnda bakgrundsmål-
ningen ryckts in två andra moment, som därmed icke ha något som
helst logiskt sammanhang, nämligen dels den brottslighet som yppar
sig i form av »statsbrott, majestätsbrott och brott mot offentlig myn¬
dighet» och dels det oerhört vittutseende spörsmålet om vår sjun¬
kande nativitet. Jag kan icke finna någon annan grund för sam¬
manförandet av allt detta i motionerna än en önskan att suggestivt
öka det skräckinjagande intrycket av de siffror, som här staplas upp.
Jag skall innan jag går in på statistiken om de sexuella sedlig¬
hetsbrotten något beröra statistiken på de båda andra områden, som
sålunda i motionerna berörts. På sid. 4 i utskottets utlåtande finna
vi en i motionerna meddelad tabell, som skall visa, hurusom på stats-
brottens område vår statistik företer siffror, som, enligt motionärerna,
tyda på betänkliga sjukdomssymtom i samhällslivet. Rörande denna
tabell skall jag, liksom beträffande den som finnes på sid. 3 rörande
sedlighetsbrotten, be att få göra några anmärkningar.
För att öka verkan, förmodar jag, av densamma hava motionä¬
rerna låtit oss, så att säga, se med förstoringsglas. När man eljest
anför statistiska siffror brukar man tala om antingen vad de enskilda
åren utvisa eller också vad medeltalet för en viss årsperiod utvisar.
Motionärerna åter hava valt det förfarandet att slå ihop alla brott
som tim åt under en hel 5-årsperiod och få härigenom siffror som
verka vida mera imponerande, åtminstone på dem som äro vana
vid på vanligt sätt behandlad statistik. Motionärerna hava vidare
icke delat upp brotten i grövre och ringare utan tagit samtliga, brott
i den ena kolumnen och de grövre brotten ensamma på den andra.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart¬
ningen.
(Forts.)
i\r 38. 12
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder Jag ber kammarens ledamöter att alltid dividera dessa siffror med
mot dm sed- fem, så komma vi till de siffror vi nog själva närmast tänka på,
liga urart- nämligen det årliga medeltalet för varje femårsperiod.
nmgen. j tabellen på sid. 4 sammanföras under ett »statsbrott, majestäts-
(Forts.) ijroft och brott mot offentlig myndighet». Det skulle vara intres¬
sant att veta vad som föranlett motionärerna att sammanföra till
ett vad som i justitiestatistiken, även i dess mest sammanträngda
form, redovisas under tre olika titlar, nämligen statsbrott, majestäts¬
brott och brott mot offentlig myndighet var för sig. Hade även
motionärerna så förfarit, skulle de funnit, att t. ex. för perioden
1906—1910, som ju visar det största fördärvet, av de 1,732 grövre
brotten utgjorde statsbrotten för samtliga åren summa summarum 0.
De stegra sig åtminstone icke över det vanliga medeltalet, ehuru de
visserligen komma detta medeltal mycket nära.
Beträffande de ringare statsbrotten, vilka återfinnas under mo¬
tionärernas siffra 21,017, (alias 3,857 ringare brott i medeltal per
år), äro dessa för hela perioden summa summarum 2, vilka ansetts
kunna försonas med ett mycket lindrigt straff nämligen böter. Frå¬
gar man sig vad det kan vara för brott, dessa tvenne, har man när¬
mast att välja mellan tanken på att en utländsk regent blivit förnär¬
mad genom något uttalande eller att någon hjälpt en krigsman att
rymma, — det är praktiskt taget de möjligheter som erbjuda sig.
Av majestätsbrotten har hela perioden sammantagen att uppvisa
två av grövre beskaffenhet och åtta av ringare beskaffenhet. Härvid
ber jag kammaren beakta, att »majestätsbrott» ingalunda behöver
betyda brott mot Konungen. I alla de åtta ringare fallen har det
endast varit förnärmelse mot riksdagen; och i dessa »parlaments-
ledans» tider bör ju detta icke verka så avskräckande.
Sedan vi sålunda gjort avdrag för två ringare »statsbrott» samt
för två grövre och åtta ringare »majestätsbrott», utgöres hela åter¬
stoden, eller i årligt medeltal 346 grövre och 3,855 ringare brott,
av s. k. brott mot offentlig myndighet.
Brott mot offentlig myndighet kunna emellertid vara av mycket
olika slag. Det kan vara brott enligt upprorsparagrafen eller upp-
loppsparagrafen eller någon annan paragraf i detta kapitel. Taga
vi de grövre brotten först, skall det visa sig, att de fall där någon
straffats för upplopp, varit i medeltal 24 under perioden. Under
denna period inföll likvisst storstrejksåret, men det medförde i det
fallet ingen ökning — ett mycket anmärkningsvärt faktum, vartill
jag måhända senare får anledning återkomma. För förledande till
brott ha i medeltal straffats fyra, under de år då sådan gärning sär¬
skilt utmärkts såsom straffbar, och för fritagande av fånge, d. v. s.
att en folkskara söker befria en anhållen person, i medeltal sex. De
återstående 312 äro förgripelser mot ämbets- och tjänstemän. Det kan
synas mycket allvarligt, att det förövas icke mindre än 312 förgri¬
pelser mot ämbets- och tjänstemän årligen av beskaffenhet att be¬
traktas som grövre brott; men för oss jurister ter det sig icke lika
imponerande. Ty det betyder i mer än nio fall av tio att en för
fylleri anhållen person sparkat konstapeln eller givit honom några
Onsdagen den 22 juli.
13 Nr 38.
knytnävsslag eller dylikt. Dessa brott sammanhänga alltså på det Om åtgärder
närmaste med fylleribrotten. "'iLaHrart-
I ännu högre grad förhåller det sig så med den stora massan 9ningm,
ringare brott, 3,855 i medeltal om året. Av dessa utgöra 864 för- (Forts.)
gripelser mot ämbets- och tjänstemän och bland dem ha mer än
95 °/o kunnat försonas med böter, värre är det icke. Denna siffra
betyder i allmänhet antingen detsamma, jag nyss nämnde, ehuru
våldförandet av polistjänstemannen här varit lindrigare, eller ock att
någon sagt något smädligt mot en eller annan tjänsteman, det se¬
nare utan tvivel i ett ojämförligt mycket mindre antal fall. Den
stora övriga massan, i medeltal 2,974, varav i medeltal 95 å 98
procent kunnat försonas med böter, vad kan det vara? Ja, de för¬
dela sig på en hel mängd olika mindre brott mot 10 kap. straff¬
lagen som i statistiken redovisas under fett. Men praktiskt taget
ingå i denna siffra så gått som uteslutande tvä slags brott: det ena
och det ojämförligt vanligaste fallet är »våldsamt mostånd» utan att
konstapeln blivit våldförd, och det andra »egenmäktigt förfarande».
Detta egenmäktiga förfarande, — med andra ord: en hyresvärd kastar
en hyresgäst som icke betalar hyran på dörren eller en egendoms¬
ägare eller en bruksdisoonent vräker en torpare, eller en köpman
återtager egenmäktigt eu vara från en kund, som han är orolig att
icke få betalt för, eller, av två tvistande bönder river den ene en
gärdesgård eller något dylikt som befinner sig på den andres ägor
— det markerar ju en sidovördnad för statsmyndigheterna, som jag
visst icke vill försvara, ehuru det ofta finnes förmildrande om¬
ständigheter. Men något egentligt symtom av ruttenhet i samhället
är det icke —. Och icke heller är detta fallet med fylleristens
»våldsamma motstånd». Om motionärerna hadd gjort sig besvär att
begrunda, varpå det kan bero, att dessa brott mot offentlig myn¬
dighet efter vad tabellen utvisar, tilltagit i så »förfärande» grad
och kanske kommit på idén att jämföra dem med antalet fylleri-
förseelser under samma perioder, skulle de funnit, att dessa brott
stigit i ungefär samma ehuru icke fullt i samma proportion, som
fylleriförseelserna. Dessa senare utgjorde under femårsperioden
1881—1885 i medeltal c:a 19,000 och under sista femårsperioden
c:a 52,000 eller 53,000. Lägges härtill att myndigheterna så små¬
ningom blivit strängare, och det med rätta, i bedömande av vad
som förtjänar näpst för blodvite och våldsamt motstånd, och vidare
att individen fått en större skamkänsla för ruset, vilken hos honom
i hans berusade tillstånd tager sig uttryck i en strävan av alla kraf¬
ter att undgå den förnedring han anser ett anhållande innebära,
tror jag, att jag reducerat tabellen till des verkliga värde. »Den
stegrade motviljan att böja sig för samhällelig lag och ordning,
som framträder i dessa siffror, är utan all fråga, även den, för sam¬
hällets sunda liv ett symtom av betänklig' art», säga motionärerna.
Ja, eftersom de uttrycka sig så bestämt vill också jag såsom min
bestämda mening förklara, att detta icke är annat än tomt prat.
Jag har icke utan förvåning funnit, att bland undertecknarna
av dessa två motioner och således bland de ansvariga för den stati-
Nr 88. 14
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
stik som bjudes såväl här som på sid. 3 befinner sig även chefen
för det statistiska centrala ämbetsverket i vårt land. Nyss har ju
rättsstatistiken överflyttats från justitiedepartementet för att haad-
havas för framtiden av statistiska centralbyrån. Bland annat har
man därvid knutit en förhoppning, att man nu skulle komma att få
välbehövliga resonerande undersökningar över vad statistikens torra
siffror i verkligheten betyda, att man skulle få veta, vad som verkligen
ligger bakom de abstrakta talen. Jag tillåter mig i detta samman¬
hang uttala den förhoppningen, att ifrågavarande resonerande be¬
arbetning må bliva av väsentligt annan art, än den, som tagit sig
uttryck i denna motion!
Den andra fråga, som motionärerna rört samman med don sexu¬
ella sedligheten, är det stora vittutseende nativitetsspörsmålet; och
jag frågar, om det är någon mening med att draga in den saken i
den här motionen, som utmynnar i yrkandet, att vissa gärningar,
vilka förmenas öva ett mycket olyckligt inflytande på sedlighets-
tillståndet, skulle med ökad stränghet stävjas. Är det motionä¬
rernas — och jag har anledning tillägga även utskottets — mening
att man skulle draga in även denna oerhört omfattande fråga i den
utredning, som Kungl. Maj :t nu skulle hava att företaga för frågans
»allsidiga undersökning», såsom det heter i utlåtandet, ja då kan
man åtminstone icke förvänta, att Kungl. Maj:ts, såsom man ju
hoppas, »kraftiga» åtgärder komma snart.
De siffror, som framförts på detta område, skall jag, på grund
av att de ligga så helt vid sidan av det egentliga ämnet, icke syssel¬
sätta mig närmare med. Jag skall blott be att få göra några
små anmärkningar i fråga om den oäkta födseln, som beröres i
motionen. Man finner, att här undantagsvis det blott angives den
beklagansvärt höga siffra, som i detta hänseende råder just nu
i vårt land; men vi få icke denna gång höra, hur det utvecklat
sig med den sedliga urartningen. Yi hava lyckligtvis herr Widells
arbete »Befolkningsrörelsen» att tillgå. Där finna vi, att sedan
början av 1870-talet och tills nu har antalet oäkta födslar, på tusen
ogifta kvinnor räknat — vilket enligt författaren är det korrek¬
taste beräkningssättet — ökats från 39,6 till 41,2. Det är således
en ytterlig! ringa stegring, som tillkommit under denna tid. Be¬
träffande denna siffras absoluta storlek hava vi att erinra oss ett
par faktorer, som gälla vårt land och som kanske nog gälla det mer
än de flesta länder. Den första av dessa faktorer är den urgamla
landssed, som gör att i och med trolovningen anses i stora kretsar
i åtminstone de flesta trakter av vårt land äktenskapet egentligen
grundat. Det är, som det står i 1734 års lag, »ett äktenskap, som
med vigsel fullkomnas skall». Vi se också i den av mig nyss ci¬
terade utredningen av herr Widell, i vilken ofantlig omfattning det
förekommer, att gifta barnaföderskor, som således föda s. k. äkta
barn, föda dem under någon av de första nio månaderna av äkten¬
skapet, ock därvid företrädesvis under de första sex. Detta sker
i en omfattning, som jämförd med antalet oäkta födslar är oerhört
stor. Härav är det lätt att förstå, att en mängd av s. k. oäkta
Onsdagen den 22 juli.
15 Nr 38.
barn äro födda så att såga i äktenskap, som man trodde skulle
bliva av, men som beklagligtvis sedan icke blevo av. — Den andra
faktorn är den ogynnsamma ställning kvinnorna intaga eller anse
sig intaga inom äktenskapet i följd av vår nuvarande äktenskaps-
lagstiftning, och som särskilt i vissa kretsar av arbetarbefolkningen,
i städerna i synnerhhet, föranleder dem att använda en annan form
för samlevnad som i många fall icke torde i individuellt sedligt
hänseende komma det äktenskapliga samlivet synnerligen efter, det
s. k. äktenskapet på stockholmska. Det är en beklaglig företeelse,
det medger jag visst, men ur sedlighetssynpunkt, omedelbart för be¬
dömandet av det sedliga tillståndet få vi ingalunda taga oss den
för hårt.
Jag kommer sedan till vad egentligen ensamt av motionärer¬
nas statistik borde funnit plats i denna del av deras utredning,
nämligen statistiken över sedlighetsbrott, sidan 3 i utlåtandet. Där
se vi, hurusom våldtäktsbrotten hava ökats från i medeltal 6 om
året under första femårsperioden till 14 om året under sista femårs-
periodem De grövre sedlighetsbrotten hava under motsvarande tid
ökats från i medeltal 16 om året under första femårsperioden till
57 om året under sista femårsperioden. De ringare sedlighetsbrotten
hava ökats från i medeltal 67 om året under första femårsperioden
till 274 om året i medeltal under sista femårsperioden.
Även här hava vi anledning att göra oss den frågan, vad det
här egentligen är fråga om. Vad de ringare sedlighetsbrotten angår,
kan man säga, att de bestå till nio tiondedelar, ja till mycket mer
än nio tiondedelar av brott mot kap. 18 § 13 strafflagen, d. v. s.
någon har gjort någon gärning, som sårar tukt och sedlighet, så att
därav förargelse eller fara för andras förförelse kommer. Jag vet
själv, hur det där i allmänhet går till, ty jag har själv varit med om
att döma^ett flertal unga män därför inför rätta. I flertalet fall
går det så till, att de i fyllan och villan bära sig oanständigt åt in¬
för närvarande personer på allmän väg eller dylikt. Men det finns
naturligtvis också andra arter av brott som komma under denna
paragraf, bland annat utbjudande av sedlighetssårande skrifter och
sådant — dock vad denna statistik angår beröres den icke mycket
därav, bl. a. därför att den avser tiden före en lagändring, som
skedde först år 1910.
Vad grövre sedlighetsbrott_ angår hava de som nämnts, ökats
från i medeltal 16 om aret till i medeltal 57 om året det är således
ungefär en ökning till något mer än en på 100,000 invånare i landet,
och det maste ju sägas vara en stor ökning. Ja, jag känner från min
verksamhet ännu värre förhållanden. Jag tjänstgjorde en tid i en
domsaga i landsorten — i Uppland — som hade en befolknings¬
mängd av 50,000, och där förekom under loppet av tre år tre dylika
brott, således ett om aret fastän det efter befolkningstal icke borde
hava vant att vänta mer än ett vartannat år. Det var i bör]an av
1900-talet. hånligt motionärernas uppfattning bero dessa brotts till¬
varo och talrikhet pa den ungsocialistiska propagandan eller den
lasciva karaktären av en fransk fars, spelad i Stockholm eller Upp-
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
Nr 88. 16
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder
mot den sed~
liga urart-
ningen.
(Forts.)
sala. Men om jag berättar närmare om de där sedlighetsbrotten,
undrar jag, om icke en eller annan härutinnan skall känna sig tvek¬
sam. It va fall gällde det personer från en avlägsen landsbygd, som
hade tre mil till järnväg; i vardera fallet var det en dräng, som
övat tidelag. Bägge männen företedde en utpräglat degenererad typ.
I ett tredje fall var det fråga om en gubbe av tattarsläkt, som övat
blodskam med sin styvdotter. — Vid samma tidpunkt begingos i
samma trakt två våldtäktsbrott. Ena gången var det en sexton-
årig pojke, goodtemplare, som råkat i rövarhänder och narrats att
berusa sig och av sin äldre kamrat, en mycket betänklig herre, lät
förleda sig att på allmän landsväg söka våldtaga en avita kvinna,
som kom vägen fram. Kamraten eggade honom så skicklig^ med
hån, att han icke vore »karl» att göra det att den lilla sextonåringen
verkligen försökte göra det, för att visa vilken karl han var.
I det andra fallet var det en gammal dålig statare, vid en herr¬
gård i ett hörn av Uppland, som, också fullständigt berusad gjorde
ett motsvarande försök.
Jag tvivlar som sagt att i något av dessa fall vare sig den
stockholmska teaterns sedliga förförelsekonster eller den ungsocia¬
listiska propagandan hade gjort det ringaste till saken. Om jag får
söka bidraga till utredningen av vad som enligt mitt förmenande
har gjort sitt till vid ökningen i statistiken, ber jag först och främst
att få betona, att denna ökning från i medeltal 16 brott till 57 brott
om året ju icke betyder en ökning av verkligen begångna brott, utan
betyder en ökning av åtalade brott, för vilka vederbörande hava
salifällts. Vilken förändring har icke vårt land i många landsändar
undergått under dessa sista årtionden. Det har blivit ett. genlju¬
dande land, där icke var och en som förr lever sitt liv för sig, utan
där tack vare tidningar och deras bygdemeddelare, velocipeder, som
kila omkring o. s. v., allting kommer ut, blir bekant. Länsmannen
får nu veta vad som händer i en mängd fall, som förr i världen ut¬
spelades i det tysta! Om vi betänka detta, så torde vi nog erkänna,
att högst betydligt av ökningen i statistiken, fastän det icke är gott
afl säga huru mycket, faller på det kontot.
För övrigt har också en del annat inträffat, icke blott den
ungsocialistiska propagandan, utan det har onekligen inträffat, att
landsbygden i vida delar av vårt land industrialiserats, att i stället
för det fridfulla livet med sådd, skörd, fiske, skötseln av husdjuren
på gården har kommit det industriella livet i tätt paekade sam¬
hällen med mera tråkigt och enformigt arbete, med det större begär
av förströelse, som därav alstras, och med större möjlighet också att
få förströelse. Det har inträffat, att den övriga landsbygden har
smittats av denna nya anda. Även där, i stället för att man lade
sig på fållbänken att sova om söndagen, sätter man sig nu på sin
velociped och far till nykterhets- eller missionsmöten o. s. v. och
detta — inom parantes sagt, fastän icke såsom något förklenande
om någon av dessa stora rörelser, utan såsom framhållande av ett
enkelt faktum — vare sig man är nykter eller religiös eller ingen¬
dera delen. Hela befolkningen har fått behov av förströelse, och de
Onsdagen den 22 juli.
17 Jfr 88.
resa dit, där den bjuds. Den som i likhet med mig under ett par år
vant biträde åt fattiga rättssökande och således däribland även åt
flickor, som söka utfå barnuppfostringsbidrag av sina pojkar, kan
verkligen berätta en hel del om vad följden blir av detta väsentligt
■ökade samliv.
Men icke desto mindre vore det ju alldeles oriktigt att däri bara
.se något ont, att uteslutande taga det från den sidan. Den väsent¬
liga innebörden av det hela är den, att hos mycket större folklager
.än förut har under de sista decennierna vaknat ett behov att leva
sitt liv med både intelligens och sinnen med ofantligt mycket större
intensitet än förut. Den, som sover, syndar icke, heter det ju.
Folket har vaknat litet varstans, och vi få taga en del synder med
på köpet.
Så mycket om de ärade motionärernas statistik och den teck¬
ning den ger av tillståndet i landet. Jag skall sedan be att få gå
över till deras andra parti: deras analys av vad det är, som innerst
verkar denna, som de tro, sedliga urartning — vi kunna nöja oss
med att säga: det mindre fullkomliga sedliga tillstånd, som råder i
landet. Då säga motionärerna: här finnas många förhållanden att
dägga märke till, men vad de särskilt vilja framhålla är det »begär
■efter snabb och hastig vinst utan idogt arbete», som har gripit fol¬
ket. Ja, den fattige, om vi nu skola tala om honom, har icke så
många tillfällen att tillfredsställa »begäret efter snabb och hastig
vinst utan idogt arbete». Han har, såvitt jag vet, endast ett sådant
tillfälle och det är. lotterispelet — och hur första kammaren ställer
.sig till det sågo vi i fjol, då kammaren uttalade sig med förkros¬
sande majoritet för införandet av ett statsobligationslotteri med ett
verkligt klasslotteri tydligt vinkande i bakgrunden!
Vidare »stegrade krav på materiell vällevnad och lyx, bristande
lust för sparsamhet». Ja — det är så sant — men för mig åt¬
minstone hade det varit litet svårt att såsom motionärerna stiga
fram och straffande och manande förehålla folket detta. Det be-
Tättas om den gamle Cato — den stränga sedeväktaren på sin tid —
att han själv levde på sin lilla lantgård, åt med sina ringaste tjänare
.samma torftiga föda som de och att han icke hade vare sig matta
på sitt golv eller skynke på sin vägg'. Och man lår naturligtvis
därav en viss moralisk kraft, fastän det ju misslyckades också för
honom, då han från denna piedestal kunde framställa sitt starka
klander. — Jag lyckönskar motionärerna att de varit i tillfälle att
hava detta moraliska mod!
Sedan komma vi till motionärernas tredje avdelning, och den
gar, såvitt jag kan se, icke ut på att egentligen direkt motarbeta
grövre sedlighetsbrott, icke heller på att motarbeta »begäret efter
snabb och hastig vinst utan idogt arbete», »stegrade krav på ma¬
teriell vällevnad och lyx och bristande lust för sparsamhet», utan
man övergår helt plötsligt till att säga, att vad som bär göras är
naturligtvis att skärpa de lagstadganden, som för närvarande för¬
bjuda ett offentligt uppmanande till osedlighet, laster o. s. v. Jag
kan förstå, att detta måste för motionärerna hava känts såsom en
Forsta hammarens protokoll rid senare riksdagen 19lb. Nr 38. 2
Om åtgärder
mot den sed-
liga urart¬
ning en.
(Forte.)
Nr 88. 18
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
sak av verklig betydelse, ty de taga ju bokstavligen för god över-
direktören Almquists redogörelse för innehållet i den predikan, som.
nu allmänt lär genljuda ibland vårt folk och hava de unga massornas
öra. Den lyder:
»Följen era drifter! Samvetet är en produkt av de bättre lot¬
tades inpiskning. Yi skola skapa eu stat, vars gud heter lusta, vars
kung heter lättja, eu stat, där bildning är skam, där renhet i hjärta
och tal väcker allas löje!»
När det är denna predikan, som vinner de unga massornas öra
i våra dagar, stå tydligen svåra tider för dörren; och då undrar jag
icke på, att motionärerna gripa till det medlet. Men för oss andra,,
som se — jag kan väl åtminstone säga — en lätt överdrift i
författarens lyriska utbrott, kan det icke vara möjligt att hava
samma starka känsla av, att en litet vidgad straff latitud eller eu
litet vidare formulerad brottsbestämning skäll kunna hava den där
underbara verkan, som motionärerna tillskriva densamma. Allra
minst kunna vi det, om vi se på vad som stadgas i dessa avseenden
för närvarande. Det stadgas i kap. 18 § 13 strafflagen, att den som
förövar gärning, som sårar tukt och sedlighet, så att vare sig fara
för andras förförelse eller allmän förargelse därav kommer, straffea
med böter eller fängelse. Det stadgas vidare i 10 kap. 14 § för var
och en, som uppmanat till brott, alltså även sedlighetsbrott, böter
eller fängelse. I tryckfrihetsförordningen stadgas, att all skrift,
som sårar tukt och sedlighet, skall straffas enligt allmän lag, d. v. s.
med böter eller fängelse.
Vad vilja egentligen de ärade motionärerna få i fråga om vid¬
gandet av dessa brottsbestämningar —- eller tror man kanske, att
de äro för vida, så att de kommit att ingenting betyda? Vill man
precisera dem, göra dem mera inskränkande? Eller tror man att en
höjning av straffets maximisats skulle utöva den allra ringaste ver¬
kan på sedlighetsnivån? Redan de små anmärkningar, jag tillåtit
mig framställa rörande de verkligen förövade brottens faktiska be¬
skaffenhet, tror jag kunde göra sitt till att åstadkomma någon skep¬
sis på detta område. Vad teatercensuren slutligen angår, så är det
eu sådan där gammal tanke, som dyker upp tid efter annan, men
rörande vilken man överallt har sett, att den har en underbar för¬
måga att låta allt, som icke borde fram, sila igenom, men däremot
då och då i alldeles ogjort väder slå ett förargelseväckande slag emot
en produkt av verkligt litterär och konstnärlig betydelse. För denna
sida av saken hava motionärerna tydligen mycket litet sinne. Ty
någonting som förbittrar dem alldeles särskilt är följande. Förr i
världen fanns, säga de, en hel del i sedligt hänseende snuskig littera¬
tur. Ja, för visso ha motionärerna rätt, den har aldrig saknats, det
har alltid funnits »brevlådor», »kaviar» och förseglade saker av di¬
verse sort. Men det som enligt motionärernas förmenande är hemskt
nu, är att i vad som säger sig vara verklig litteratur finns _i sedligt
hänseende betänkliga saker. Kanske vi ha.va läst olika litteratur,
motionärerna och jag. Men såvitt de verkligen mena en litteratur,
som brukar av litteraturrecensenterna kritiseras under anspråk på
Onsdagen den 22 juli.
19 Nr 38.
att vara litterär konst, då inser jag, att det måste vara ett betydande
svalg mellan deras och min uppfattning, då de se denna konst såsom
något värre, något i sedligt hänseende farligare än det som bjöds ut
på bakgatorna och i de små cigarraffärerna.
Nu vilja ju motionärerna vända sig även mot denna sämre »lit¬
teratur», mot osedliga vykort o. s. v., och de tyckas hava förhopp¬
ning om att verkligen kunna utrota detta genom de åtgärder, som
skulle vidtagas.. Om den saken vill jag bara säga det, att det för
ungefär vart tionde år växer upp eu ung ny generation, där sin¬
nena vanligen hava mognat litet förr än ansvarskänslan och för¬
ståndet, en generation, som har god och frisk aptit på livets träd
på gott och ont. En hel del av en sådan ung generation skall alltid
komma att frestas att lukta på den där kramlådan; det är någonting,
som man nu icke kan göra något åt —• hur tråkigt det än må vara.
Det är med detta som med mässlingen och skarlakansfebern: en hel
del går igenom både dessa och andra sjukdomar, lyckligtvis i regeln,
utan att taga någon allvarligare skada därav. Det är klart, att man
måste söka hålla den där företeelsen nere, alldeles som man för¬
söker dämpa epidemier, men att tro, att alla epidemier därmed äro
en gång för alla borta, att de kunna bringas att utdö, är ett själv¬
bedrägeri av ganska underlig art.
Nu kanske jag får övergå till utskottets utlåtande. Utskottet
har yrkat rent avslag på hemställan om ändring i 10 kap. 14 §
strafflagen, där enligt motionärerna skulle satts in, att offentlig upp¬
maning icke blott till brott utan också till osedlighet skall straffas
med böter eller fängelse. För min del undrar jag icke på, om ut¬
skottet icke — i olikhet med motionärerna — fann den lagändringen
så genomtänkt, att den borde genomföras på rak arm. Utskottet
har bland annat haft anledning att se på, att den nuvarande be¬
stämmelsen i 18 kap. 13 § strafflagen ger samma straffsats och eu
brottsbestämning, som. i praktiken kommer att verka ungefär på
samma sätt som den vilken motionärerna med förstörande av straff¬
lagens systematiska uppställning hade velat peta in i 10 kap. Detta
kap. handlar ju om brott mot offentlig myndighet. Man har där
även tagit upp uppmaning till olydnad mot lag och laga myndig¬
heter. Men att där taga in uppmaning till osedlighet bryter ju
uppenbarligen systemet och vanställer strafflagens uppställning.
Emellertid har nu utskottet skjutit undan detta yrkande, och har
i själva verket så tämligen skjutit undan också de andra åtgärder
i straffhänseende, som enligt motionärerna borde vidtagas. I stället
vill utskottet att, i viss mån i motionärernas anda, det skall före¬
tagas en allsidig undersökning om vad som kan vara att göra. Här¬
vid skall man framgå med omsikt om varsamhet — det vet ut¬
skottet. Det är så mycket mera påfallande', att utskottet vet detta,
som utskottet i själva verket icke vet, var man .skall framgå —
men varsamhetsinstinkten bär tydligen gått utskottet i blodet!
Antingen får man nu på en sådan skrivelse några undersök¬
ningar i den riktningen, som motionärerna förorda, eller får man
några i den riktning, som redan prostitutionskommittén i åratal
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forte.)
Nr 38. 20
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder sysslat med, och på grundvalen av vilket arbete väl småningom
mot den sed- kommer ett förslag till riksdagen; eller också få vi ett fullständigt
liga urart- inventarium av alla det svenska samhällets brister, som kunna tän-
(Forts”) kas inverka pa sedlighetstillståndet. Men det hava vi ju redan i
de 22 eller 23 band emigrationsutredning, vilka äro komplett färdiga,
Detta inventarium är ju så allsidigt omfattande, att även något,
som eljest skulle kunna tänkas i andra utredningar förbigånget, men
som särskilt kunde behöva utredas i och för sedlighetsfrågan, näm¬
ligen svenska folkets psyke, även det är där utrett. Det kan väl
icke vara utskottets mening, att Kungl. Maj :t skall göra en emigra¬
tionsutredning en gång till? I förbigående ett ord om de liberala
och socialdemokratiska reservationerna. Den liberala reservationen
yrkar att vi skola skriva till Kungl. Maj :t och be om ett. bättre
samhälle, och den socialdemokratiska ber att vi skola skriva till
Kungl. Maj:t och yrka ett mycket bättre samhälle. Jag ser icke
anledning varför vi skulle besvära Kungl. Maj :t med dessa våra
önskningar, som utan tvivel äro honom alldeles klara och kända
förut.
Men jag ber att få sluta med ett argument, som kanske i mot¬
sats till de övriga jag anfört i dag, är av den beskaffenhet, som
brukar utöva ett visst inflj-tande på kammarens ståndpunkt. Yi
hava redan skrivit till Kungl. Maj:t. Riksdagen skrev redan 1893
och begärde utredning »huruvida icke de lagbestämmelser, som avse
förekommande av osedlighet eller lockelser därtill, må kunna göras
mera verksamma genom att fullständigas och i övrigt mera lämpas
efter nu rådande förhållanden, särskilt med avseende å tillsynen över
dessa bestämmelsers efterlevnad, samt därefter vidtaga de åtgärder
härav kunna föranledas». Vi se också av justitieombudsmannens
ämbetsberättelser att Kungl. Maj :t icke har glömt av denna skrivelse,
utan redan femton år efteråt, 1908, lämnades den till prostitutions-
kommittén. Och det har utan tvivel tagits all möjlig hänsyn till den
av denna kommitté, vars förslag ju redan avlämnats, men ännu är un¬
der Kungl. Maj:ts prövning. Om nu riksdagen blott väntar till dess
denna kommittés förslag hunnit färdigbearbetas av Kungl. Maj:t,
får riksdagen allt vad Kungl. Maj:t funnit vara i det önskade, av¬
seendet görligt. Men under sådana förhållanden brukar det icke
vara förstakammarståndpunkt att i onödan skriva en gång till..
Skulle likvisst en sådan skrivelse bliva kammarens och riks¬
dagens beslut, herr talman, kan jag icke sluta utan att uttrycka en
förhoppning om att i så fall det måtte bliva justitieombudsmannen i
många och långa år förunnat att redovisa denna skrivelse, till dess
en kommitté satts till för praktiskt ändamål, där skrivelsen får
hamna underst bland de digraste pappersluntorna.
Greve Lagerbielke: Med anledning av vad den förre
ärade talaren först yttrade, vill jag för min del framhålla, att
någon partisynpunkt för mig ingalunda varit bestämmande, när
jag underskrev motionen, utan uteslutande sakfrågan.
Onsdagen den 22 juli.
21 Sr 38.
Jag vill vidare med anledning av de skarpa anmärkningar Om åtgärder
talaren riktade mot motiveringen i motionen för min del för- m°t den sed~
klara, att jag gärna vill medgiva att nog åtskilliga anmärkningar
kunna med fog framställas emot denna motivering, i vilken jag Z^is)
för min del icke haft någon som helst del. Jag har dock funnit °r
syftet med motionerna vara så behjärtansvärt och de missförhål¬
landen, som där överklagas, så påtagliga, att jag utan någon som
helst tvekan underskrivit den motion, som väckts här i kam¬
maren.
Såsom redan den föregående talaren erinrat om, finnas vid
utlåtandet fogade tre reservationer. Beträffande huvudsakliga
innehållet i de första två reservationerna har den förre talaren
redan något erinrat därom; och sin egen reservation har han
nyss närmare utvecklat. Jag har då således att vända mig mot
icke mindre än tre håll. ,
Det är för min del mycket allvarlig-a förhållanden, som
ligga till grund för förevarande motion, och anser jag dessa be¬
röra icke blott den sexuella osedligheten utan även andra om¬
råden.
Utgångspunkten för motionerna har, såsom redan den förre
talaren påpekat, varit vår brottmålsstatistik. Nu har, såsom även
förut påpekats, statistiska eentralverkets chef undertecknat motio¬
nen. Med siffror kan man ju, som det sägs, bevisa allt. Nu har
den föregående talaren, som det säkert här av många uppfattats
till full °e videns påvisat oriktigheten av den statistik, som i mo¬
tionen åberopats. Jag är dock övertygad om att statistiska
centralverkets ärade chef, som redan begärt ordet, med ännu
större evidens kommer att bevisa riktigheten av denna statistik;
och kan man med den kännedom man har om honom vara över¬
tygad, att han icke utan vidare underskrivit en motion, där
denna statistik åberopas och spelar en sådan roll.
För mig är det dock ingalunda denna brottmålsstatistik en¬
sam^ som varit den bestämmande. Man har dagligen snart sagt
i vår press sett både det ena och det andra, som tyder på sedlig
förvisning. Nu är icke allt sant, som står i tidningarna, men
nog måtte det ligga någon grund därför. Jag vågar således
såsom min mening, oaktat allt vad den föregående talaren anfört,
uttala den meningen att verkliga missförhållanden finnas i de
av motionärerna påpekade avseendena, och vågar jag, när jag nu
går vidare, utgå från att detta antagande är riktigt.
Jag måste då anse att dessa missförhållanden tyda på en
sjunkande sedlighetsnivå, en förslappning av den sedliga vilje¬
kraften, ett revolterande mot lagbunden ordning och gällande
samhällsskick, som måste väcka allvarliga bekymmer.
Huru betraktas nu hela denna fråga av de olika reser¬
vanterna.
Vad de socialdemokratiska först beträffar, så låta de samhäl¬
let bära skulden till de rådande missförhållandena. »Brott och
förvillelser äro i främsta rummet en skapelse av samhällslivet»,
Jfr 38.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
22 Onsdagen den 22 juli.
säges det. Med denna utgångspunkt ligger även botemedlet
klart. Det är införande av hela det socialistiska samhälls¬
skicket.
Vi ha då expropriation i alla möjliga former: för folkets
hus; »för lokaler, som erfordras för organisationen och lednin¬
gen av denna själv verksamhet för sedlighetens höjande»; ja, så
står det verkligen; expropriation för alla möjliga sociala ända¬
mål. Vidare normalarbetsdag, förbud mot nattarbete, allmän
och lika kommunal och politisk rösträtt, slutligen avskaffande
av första kammaren och införande av republik.
Härmed vill jag ingalunda hava sagt, att icke sociala refor¬
mer och sålunda även de, som ingå i det socialistiska program¬
met, kunna i hög grad bidraga till höjande av det allmänna sed¬
liga tillståndet; men vad jag vill påstå, det är, att ett inför
rande av det socialistiska samfundet såsom sådant icke skulle i
nu förevarande avseende medföra några lyckliga följder utan
snarare tvärtom. Det socialistiska systemet fäster nämligen allt
för liten vikt vid den mänskliga individualiteten. Det är dock
denna med dess sedliga vilja till ett rättskaffens, lagbundet le¬
verne, som är det väsentligen bestämmande för brottslighet och
icke brottslighet. Det är samhällets inverkan på den sedliga
viljan, särskilt då det gäller att dana och fostra det upp¬
växande släktet, som är av så vittgående betydelse i de ämnen,
varom nu är fråga. Härom nämnes ej heller ett enda ord i den
vidlyftiga socialdemokratiska reservationen.
I den reservation, som avgivits av herr Eliasson m. fl. li¬
beraler, är utgångspunkten lika med motionärernas och utskotts-
majoritetens, d. v. s. de rådande missförhållandena erkännas oför¬
behållsamt, liksom att åtgärder böra vidtagas för deras undan¬
rödjande. Om sättet därför råder dock en avsevärd menings¬
skiljaktighet med utskottspluraliteten.
Jag vill härvidlag använda en bild. När man vill bekämpa
en smittosam sjukdom, går man två vägar. Den ena består i
att motverka och, om möjligt, undanrödja orsakerna till sjuk¬
domen ; att ändra de förhållanden, som gorå att sjukligheten
trives och utvecklar sig. Man går löst mot sanitära missförhål¬
landen i varjehanda avseenden o. s. v. Den andra vägen består
i omhändertagande och behandlande av de insjuknade indivi¬
derna, deras vård och skötsel med läkemedel o. dyl. Det ena är
lika nödvändigt och nyttigt som det andra.
Tillämpas nu denna bild på det förevarande sedliga onda,
som väl även i många avseenden kan jämföras med en smittosam
sjukdom, hålla sig reservanterna så gott som uteslutande till
den förra vägen. Och att denna väg är god och måste biträdas,
det erkänner även pluraliteten uttryckligen, även om åsikterna
avsevärt skilja sig om värdet i förevarande avseenden av de
olika sociala reformerna.
Men dessa åtgärder äro enligt pluralitetens mening ej nog,
redan av det skäl, att det drager allt för lång tid, innan alla
Onsdagen (len 22 juli.
23 Nr 88.
dessa sociala omgestaltningar hunnit genomföras och göra sin
verkan — som i varje fall aldrig kan bliva ensamt tillräcklig.
Pluraliteten anser därför nödvändigt, och lika nödvändigt
som införande av sociala reformer, att vidtaga speciella, för
det föreliggande samhällsonda särskilt avpassade åtgärder, som
kunna vara ägnade att i möjligaste mån kväva och upphäva det
onda. Vilka dessa åtgärder skola vara, är pluraliteten icke i
stånd att nu i detalj angiva. Det är just detta, som den begärda
undersökningen avser att utreda. Jag vill dock framhålla, att
denna undersökning alldeles icke begäres på måfå. Jag vill i
detta avseende hänvisa till vad utskottet säger på sid. 14: »att sär¬
skild uppmärksamhet bör ägnas åt gällande lagstiftning i de punk¬
ter, där den visat sig brista i förmåga att kraftigt ingripa emot
uppenbar sedeslöshet i olika former», och vidare att »det synes
ock vara i hög grad önskvärt, att hela den lagstiftning, som
•avser minderåriga förbrytare eller i övrigt vanartad och för¬
summad ungdom, snarast möjligt överses och, där så kan ske,
■ytterligare utvecklas».
Verkan av de ifrågasatta restriktiva åtgärderna får nu vis¬
serligen icke överskattas. Men de få ej heller underskattas,
•såsom reservanterna påtagligen göra. I varje fall hava dessa
.åtgärder sin stora betydelse därutinnan, att en hel del osunda
företeelser stämplas såsom samhälleligt förkastliga.
Beträffande till sist herr Alesandersons reservation, så vill
jag till fullo instämma med honom, då han yttrar, att det vore
ott felgrepp att upptaga frågorna om lämpliga åtgärder på de
sociala områdena »under synpunkten av sedlighetens höjande så¬
som ledande arbetsprincip»; och vill jag ytterligare betona detta
med anledning av vad som framkommit i de två första reser¬
vationerna.
Vidare vill jag giva reservanten rätt, då han betecknar den
föreslagna riksdagsskrivelsen såsom »ett verop över det rådande
sedefördärvet». Ja, den är så; och är detta verop enligt min
mening väl motiverat.
Reservanten åter tager denna fråga förunderligen lätt. Han
ingår i sin utförliga reservation icke med ett enda ord på, huru¬
vida de i motionen angivna svåra missförhållandena verkligen
äro för handen och slutar sin reservation med ett skämt.
Han konstaterar till sist, utan beklagande, att de i motio¬
nerna föreslagna åtgärderna äro lika verkningslösa för sedlig¬
hetens befrämjande som ur annan synpunkt betänkliga; men
huru då förklara, att i de av motionärerna berörda avseenden
redan en hel del lagbestämmelser finnas. De hava hittills an¬
setts nödvändiga och lämnats utan principiella erinringar. Des¬
sa bestämmelser bl. a. böra nu enligt motionärernas och utskotts-
pluralitetens mening göras mera effektiva ävensom i övrigt bliva
föremål för utredning.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag, herr
vice talman, yrka bifall till utskottets hemställan.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga utfart-
ningen.
(Forts.)
Nr 38. 24
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
Herr Klefbeck: Herr talman! Jag är glad åt att få
framkomma med min lilla kritik av förevarande motion och
utskottsutlåtande inför denna kammare. Ty den motion, som
är avgiven här i kammaren, är dock icke undertecknad av något-
namn, vilket samlat över sig ett nog så tungt ansvar under
dessa senaste tider för ett ödesdigert sinnenas förråande.
Just på den grunden kan jag icke vara så hård emot motio¬
närerna som den förste ärade talaren var. Han uppvisade såsom
jag tyckte fullkomligt i huru hög grad de siffror, som anförts,
voro överdrivna, men jag kan ändå icke frigöra mig från en
känsla, att motionärerna dock hava sett utslagen av det mindre
goda sedliga tillståndet i vårt land med sorg i sina hjärtan.
De hava- känt med sitt folk, det vill jag tro om dem, och de
hava sökt att finna hälsa och bot för det rådande tillståndeit.
Att ett oförtrutet arbete är önskvärt för en ökad moralisk fost¬
ran och en förbättrad sedlig hyfsning, därom tror jag att man
kan säga att alla partier i riksdagen äro fullständigt ense.
Skulle vi vilja tillägga någonting från vårt håll, vore det att
ett sådant arbete vore så mycket mera önskvärt, som på senare
tid råheten gripit in i förfärande grad även i deras led, vilka
av ålder ansetts sitta inne med både smak och kultur. Det
han upplåtits i dessa senare dagar sådana djup av råhet från
många av dessa håll, att den, som lärt sig älska vårt folk och
vårt land, gripits av bävan inför tanken på vad som komma
skall. Och det är endast övertygelsen om, att vårt folks kärna-
i grund och botten är frisk, som kunnat bevara den optimism,
som är oupplösligt förbunden med kristendomen.
Motionärerna ha icke haft mycket svårt att visa att det
finnes en del missförhållanden, men de hava mycket svårt att
visa, huru man skall kunna avhjälpa dessa missförhållanden.
Det är därför alls icke förunderligt att de hava råkat in på
motsägelser. Jag skall icke beröra allt vad den förste talaren
här anfört. Jag vill blott ytterligare påpeka eu enda sak. Mo¬
tionärerna säga t. ex. på sidan 8 »att djupaste roten till det
mindre goda sedliga tillståndet, en till njutningslystnad och tukt-
löshet vänd sinnesriktning, ej kan omedelbart nås av lagstift¬
ning och lagskipning» och säga så med all rätt enligt min me¬
ning. Men redan i början av nästa sida, sedan utskottet talat
om att det redan finnes lagbestämmelser emot osedlighet, fort¬
sätter utskottet och säger, att när dessa lagbestämmelser icke
hjälpa, visar detta, att lagbestämmelserna icke vore nog effek¬
tiva eller att deras tillämpning icke skett med tillräckligt efter¬
tryck. Redan på sidan efter hava således motionärerna kommit
till förvissning om att dessa missförhållanden kunna nås av
lagstiftning, bara lagstiftningen bleve strängare. Att det nu
kan på detta sätt uppfattas beror, tror jag, helt enkelt därpå,
att motionärerna höra till dessa lyckliga människor, som fått
leva från barndomen på livets solsida, eller åtminstone leva
där nu, och dessa hava så svårt att förstå skuggsidans och
Onsdagen den 22 juli.
25 Nr 38.
hungerns och den dagliga olustens massor. De se blott de be¬
klagliga uttrycken av det i djupet jäsande livet, men veta ingen
bot. De vilja blott straffa dessa livsyttringar, nästan obekym¬
rade om att ur djupen nya sådana skola framtränga.
Den siste ärade talaren anförde ett exempel om en smitto¬
sam sjukdom och huru samhället förhåller sig gentemot den.
Han anförde de två vägarna till sjukdomens bekämpande, mer
det föreföll, som om han halkade över, liksom utskottet ock
gör, den förra vägen, där man försöker genom förbättrade hygie¬
niska anordningar såvitt möjligt förebygga sjukdomen, och detta
är väl ändå den sundaste och nödvändigaste av de båda vägarna,
även om den andra också är nyttig och nödvändig.
Man far nästan det intrycket, om jag får fortsätta bilden,
fastän jag vet att jämförelsen med sjukdomen haltar, man får
det intrycket av bilden, att när en person t. ex. drabbas av en
smittosam sjukdom, lungsot, eller när lungsot härjar i ett sam¬
hälle, skall man icke så synnerligen mycket söka träffa åtgärder
för att förebygga vare sig lungsotens vidare utbredning eller
åtgärder för att^ skapa sådana hygieniska förhållanden, att den
har svårt att slå rot, utan den som drabbas av lungsoten skall
känna samhällets hela hårda straffande hand över sig. Jag vet
att motionärerna icke mena så, men man får det intrycket att
det leder därhän, om man drar ut konsekvenserna.
I detta sammanhang kan jag icke neka mig nöjet att på¬
minna om ett anförande, som nyss hölls bär i kammaren av
herr von Geijer, ett anförande, som av en högertidning karak¬
täriserades såsom synnerligen vägande, och när jag nu anför
samma anförande till stöd för mitt lilla anförande, får väl ock
det vara synnerligen vägande. Det var när han talade om, vilken
kolartro d.et var att våra samhällsföreteelser av ondo helt skulle
kunna omintetgöras av en eller annan lagbestämmelse, en kolar¬
tro på lagbestämmelsens förmåga att råda bot för allting.
Är det något område, där denna sats är sann, tror jag att
det är på detta område, ty det blir väl alltid så, att vi med
lagbestämmelser bara komma åt att bestraffa en eller annan
ful yttring av det jäsande livet, men aldrig komma åt de dåliga
källorna till det jäsande livet. Det blir, såsom liberalerna säga
i osin reservation alltid så, att man med lagstiftning ingalunda
får upp det onda med roten. Det kan hava till följd att stats¬
makterna »slå sig till ro i tanke att verksamma vapen därmed
skapats mot det onda. Man föranledes härav också lätteligen
att bortse från de andra viktiga åtgärder, som, ofta besvärligare
att vinna och mera ingripande i andras förhållanden och vanor,
kunna än verksammare bekämpa samhällsföreteelserna i fråga».
Jag tror att det viktigaste för oss är att uppsöka verkliga
orsaken till de beklagliga förhållanden, som vi icke kunna undgå
att iakttaga, och jag är glad att finna att utskottet självt —•
visserligen kanske i förbigående — dock betonar att orsakerna
till dessa missförhållanden sammanhänga med den moderna sam-
Om åtgärder
mot den sed~
liga urart-
ningen.
'Torts.)
Nr 38. 26
Onsdagen den 22 juli.
X)m åtgärder
mot den sed¬
liga Hväs¬
ning en.
(Forts.)
hällsutvecklingen. Det är således icke blott vi socialdemokrater,
som hava klart sikte på detta orsakssammanhang, utan självaste
utskottet. Missförhållandena sammanhänga med hela den mo¬
derna samhällsutvecklingen, och man behöver bara något litet
vara med i det brusande samhällslivet för att se, vilka missför¬
hållanden, som där på mångfaldiga sätt råda. Jag påminner
bara om dessa eländiga bostadsförhållanden, som råda i de stora
städerna, och kanske även i de stora industrisamhällena, där åtta,
ja kanske tio personer packas samman, utan att kanske ens alla
höra till samma familj, i ett litet rum, och där det praktiskt
taget blir omöjligt att ens tänka sig något hemliv eller existe¬
randet av några familjeband.
Skall ungdomen leva omgiven av en storstads frestelser och
icke hava den ringaste utsikt att kunna ens ett ögonblick veta
sig vara hemma i ett hem, är det väl icke underligt, om mot¬
ståndskraften mot frestelserna är ringare än deras är, som leva
under lyckligare förhållanden. Och sedan, som herr Alexan-
derson anförde, allt detta, som hör samman med industrialismen,
detta själsmördande enformiga arbete med den därefter inbry¬
tande känslan av behov av någonting, som vederkvicker sinnet
efter slutat arbete, ett behov som mötes av alla tänkbara möj¬
ligheter på ont och gott, vi förstå hur allt sådant skall öppna
portarna för en ungdom, som kanske på grund av förhållandenas
makt icke blivit så motståndskraftig som annan ungdom, till
sedlig förvillelse.
Men därtill kommer att dessa beklagliga förhållanden ut¬
göra omgivningen för en arbetarstam, vilken måste känna att
den lever under dessa utan att kunna påräkna någon sympati,
när det blir fråga om att finna medel, som avhjälpa de värsta
missförhållandena. När man skall känna dag ut och dag in att
samhället liksom lägger hinder i vägen för den lyftning, var¬
till ändå den stora skaran av dem känner sig böjd, förstå vi
huru deras lust att kämpa mot missförhållandena försvagas,
ty det ligger en oerhörd kraft i att känna, att min kamp att
komma uppåt bäres och stödes med intresse av dem, som hava
makt att göra något. Men i stället finner man tyvärr så ofta
motsatsen. Blir det fråga om att få jord åt dem, som vilja
hava litet jord att bruka, möta ofta stora svårigheter. Blir
det fråga om att täppa till rusdryckskällorna, genom vilka så
många gånger den unge betages all förmåga till omdöme och
självbehärskning, då möter man ock så mycket motstånd.
Vill man över huvud åstadkomma bättre ekonomiska vill¬
kor i det ena eller det andra hänseendet, då är det så svårt att
få de maktägande inom samhället med sig, och man nödgas
kämpa under den förlamande känslan av, att man är så att säga
ett blottställt byte åt de mäktigare, även då det gäller en
så enkel sak som bröd åt sig och de sina. Huru skall ej detta
mer och mer försvaga deras motståndskraft, som skola möta
frestelserna i världen ? Det föll mig en liten skrift i händerna,
Onsdagen den 22 juli,
27 Nr 88.
som för några veckor sedan —• den 16 juni 1914 — spreds
bland alla verkstadsägare i Danmark, och vilken på ett såsom
jag tycker förfärligt nedslående sätt belyser den fruktansvärt
hårda kamp, vari våra arbetande bröder stå. Det hade utbru¬
tit strejk vid någon armaturfabrik i Malmö. Jag vet ej, hur
pass berättigad den strejken var, men sammanslutningen inom
järn- och metallindustrien i Danmark spred till sina medlem¬
mar en skrivelse från verkstadsföreningen i Sverige, där det
bland annat heter: »Då vi förmoda, att de (arbetarne) eventuellt
komma att söka arbete i Danmark, taga vi oss härmed friheten
att hemställa till eder, att ingen av de i förteckningen upp¬
tagna arbetarna må antagas hos edra medlemmar förrän annat
meddelande kommer från oss.» Och så följer en lista på svenska
arbetare med angivande av namn, födelsetid och arbetsgren.
Där stå upptagna män upp till 44 år. Vi förstå, att det för
dem gällde bröd åt hela familjen, men de skulle svältas ut
över hela Skandinavien. Vi förstå, säger jag, hur det skall
kännas att kämpa under sådana förhållanden, och vi måste för¬
söka att ej vara för snara med de nya straffbestämmelserna.
Jag vet en makt, som kanske mäktigare än någon annan
kan råda bot på vårt folks synd, och det är en fulltonig för¬
kunnelse av evangelium. Det kan ju själas, som om den vore
verkningslös, men det beror kanske på, att dess kraft är såsom
surdegens, en kraft i det fördolda. Men när denna evangelii
förkunnelse i våra dagar sker så, att den bytes i politiskt gräl,
då förefaller det mig, som om saltet förlorat sin sälta, ty saltet
heter ej gnat på socialister, utan heter helig ande. Blir jag
rättfärdig på ett så enkelt sätt som att gnata på socialister,
då är jag rädd, att porten till Guds rike ej längre är trång.
Då är det ej heller underligt, att religionen misskrediteras i dju¬
pa led hos vårt folk, och att lidelserna släppas lösa. Det är
dock den inre kraften, som i alla tider har visat sig mäktigare
än någon annan.
Men så sant jag vill se allt detta dåliga bättrat och gärna
ville offra så gott som vad som helst för att rädda vad som
räddas kan, så tror jag, att varken jag eller kammaren har rätt
att glömma även de goda sidor i sedligt avseende som vår tid så
rikt kan uppvisa. Det har aldrig funnits en tid, tror jag, då
ungdomen visat ett sådant intresse för manlig idrott, aldrig
en tid, då ungdomen inom olika partier så brunnit av de liv¬
ligaste ideella intressen. Ja, vad var det för en sammanslut¬
ning som gjorde ända på den s. k. Nick Carter-litteraturen ?
Jo, det mest verkningsfulla arbetet utgick just från de social¬
demokratiska ungdomsklubbarne. För min egen del vill jag säga,
att av de omkring 200 pojkar från vår huvudstad som jag
årligen har att konfirmera — 33 °/o äro överklasspojkar och
67 o/o arbetarepojkar — enligt min erfarenhet från alla dessa
år minst 98 °/o hederligt och troget fylla sitt kall och växa upp
till aktningsvärda, goda medborgare. Det är Gudi lov, blott
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
Nr 88. 28
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
eu liten skara, som blir sorgebarn. Det finnes i våra dagar bland
arbetets och skuggsidans miljoner en icke liten skara, i vars
bröst den heliga elden aldrig slocknar och som därför trots
vardagslivets och den tryckande yttre omgivningens förlamning
med brinnande hänförelse arbeta på att föra sina bröder med
sig upp ur mörkret, och en gång skola de kanske hälsas som
folkets stormän. Det är iakttagelsen av dessa ljusare sidor i vår
ungdoms liv, som gör, ätt jag vågar se på vårt folks framtid
med ljusaste hopp.
Jag skulle så komma till mitt yrkande. Jag kan ej neka till,,
att mitt hjärta följer Lindhagen i hans reservation, där han
målar upp alla dessa sköna drömmar om bättre villkor för vårt
folk, som vi arbeta för och längta efter, men jag förstår, att
det nog i viss mån är ett felgrepp att företaga en utredning om
alla dessa stora frågor från synpunkten av sedlighetens hö¬
jande, och därför ser jag mig ingen annan utväg till sist än att
be, herr talman, att få yrka avslag på såväl utskottets hem¬
ställan som den i ämnet väckta motionen.
Herr Bergqvist: Det var med stigande förvåning, som
jag åhörde den första ärade talarens anförande. Av en man med
hans nobla läggning och med den känsla av sedlighetens bety¬
delse för vårt folks framtida bestånd som han utan tvivel äger
hade man knappast väntat en så spydig och överlägsen ton vid
behandlingen av en sådan fråga som denna. Och så vidare en
annan sak: när herr Alexanderson syntes vilja tillskriva mo¬
tionärerna orena motiv för den motion de väckt, så måste också
detta väcka en icke ringa förvåning. Såvitt jag kunde fatta den
ärade talaren rätt, så insinuerade han nämligen, att denna mo¬
tion, som ju faktiskt äfr väckt av ett enda parti inom riksdagen,
skulle ha tillkommit för att »politiskt ockra på sedligheten».
Det är ledsamt, att den politiska uppfattningen i vår lagstif¬
tande församling verkligen har sjunkit så djupt, att man ej
kan tilltro sina motståndare ädlare motiv för frågor, som väc¬
kas i riksdagen, än att man med dem vill gå ut på politiskt
fiskafänge ; och i alla händelser vill jag säga, att det torde
vara skäl för det parti, som den ärade talaren representerat,
att minnas det ordet: den utan synd är, han kaste första stenen.
Den fråga, som vi nu hava före, är en mycket stor fråga, ja
djupast sett kanske den allra största, som vi ha att behandla
vid denna riksdag. Detta kan ju låta paradoxalt, när vi ju
ha kommit tillsammans för att rådgöra om åtgärder för det
yttre försvaret, men vad hjälper det, vilka anordningar vi vid¬
taga för att försvara oss i yttre avseende, om den sedliga folk¬
hälsan anfrätes och tager skada. Då gå vi trots alla rustningar
vår säkra undergång till mötes. Nu vill jag visst icke säga.
att vårt folk i dess helhet kan anses vara sedligt sjukt. Tvärt¬
om vill jag ansluta mig till den optimistiska syn på tingen,
som redan förut har uttalats och särskilt av den näst föregående
Onsdagen den 22 juli.
29 Nr 88.
talaren i så varma ordalag, nämligen att vårt folks stora fler¬
tal är i sedligt avseende sunt, och jag säger med honom, att det
är just detta, som gör, att man trots de symptom av motsatsen,
som visat sig, ändå kan bevara ett optimistiskt tänkesätt med
avseende på vårt folks framtid. Emellertid äro dessa symp¬
tom tillräckligt många och tillräckligt stora och tillräck¬
ligt framträdande för att vi i alla fall icke få lämna
dem utan beaktande. Herr Alexanderson sade, att motionä¬
rerna tagit förstoringsglas till hjälp för att kunna få fram
"berörda missförhållanden i deras allra största dimensioner, men
jag undrar, om ej herr Alexanderson själv gjort sig skyldig till
ett oriktigt förfarande. Det förefaller mig, som om herr Alex¬
anderson skulle hava vänt på kikaren och tittat genom den
andra ändan. Vi veta, att när man så gör, så ser allting så
smått ut. Jag kan ej finna annat, än att hela den kritik,
som herr Alexanderson punkt för punkt riktat mot såväl motio¬
nen som utskottets betänkande var en kritik med vänd kikare.
Att dessa symptom, varom talats, äro tillräckligt allvarliga,
det vet jag förvisso, att även herr Alexanderson nödgas erkän¬
na och det erkänna till och med de socialdemokratiska reser¬
vanterna Men när det gäller att söka efter orsakerna, då blir
man något villrådig. Å ena sidan söker men så gott som ute¬
slutande orsakerna till det sedliga förfallet inom stora folklager
uti de sociala förhållandena, å andra sidan medgiver man, att
•de sociala förhållandena härvidlag visserligen medverka, men
man vill icke medgiva, att det är dessa, som ä.ro den enda
orsaken härvidlag. Säkert måste vi finna, att frågan om or¬
sakerna till de sedliga förvillelser, som framträda, är mycket
Okomplicerad, och jag tror ej, att det finnes någon här, som skulle
våga träda fram med anspråk på att kunna uttömmande klar¬
lägga dessa. Det har emellertid blivit mycket vanligt i våra
dagar, att skjuta skulden på samhället för alla de förseelser
och förlöpningar, som den enskilde individen gör. Ingen har
val kunnat undgå att lägga märke till detta förhållande. Emel¬
lertid tror jag, att detta verkar synnerligen skadligt, ty därige¬
nom slappas individens ansvarskänsla, och han invaggas i den
tron, att han är en lekboll i ogynnsamma omständigheters hand,
och att han sålunda i själva verket är utan skuld till det
onda, som han låter komma sig till last. Våra strävanden
höra gå ut på att skärpa ansvarskänslan hos den enskilde in¬
dividen i samhället, men utvecklingen har ej gått i den rikt¬
ningen i våra dagar. Tvärtom har en slapphet på nästan alla
områden inom samhället så småningom insmugit sig. Denna
slapphet börjar redan i hemmet, där barnen uppfostras. För-
äldramyndigheten gör sig ej gällande på samma sätt som förr,
och det är många hem i våra dagar, där det är barnen, som
regera föräldrarna i stället för att föräldrarna borde rege¬
ra barnen. Denna slapphet sträcker sig även till skolor¬
na och disciplinen därstädes. Förr gick läraren med rottin-
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
Nr 38. 30
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder
mot den sed-
liga urart-
ningen.
(Forte.)
gen i handen. Det kan ju hända, att detta ej var något ideal,,
men nu får han ej ens låtsas om, att en rotting existerar. Vi ha
ju nyligen bevittnat, hurusom i ett disciplinmål i en av folk¬
skolorna här i Stockholms stad det väckte en mycket stark
storm, att en lärare utövade sträng aga mot en av skolans elever.
Det kan sålunda ej nekas, att en viss slapphet gör sig gällande
även inom våra undervisningsanstalter. Och denna slapphet,
har den ej även trängt sig in på (själva lagstiftningsområdet?
Man talar om, att man skall ådagalägga humanitet i lagstift¬
ningen på olika områden, och det är sant, att humaniteten
ju bör ha sitt rum inom lagstiftningen, men jag tror, att det ur
folkpsykologisk synpunkt är fullkomligt felaktigt att i lag-
tetiftningen vara alltför slapp, ty, ett folk mår bättre under
en fast hand än under en slapp. Detta visar också historien.
Det är genom en sådan slapphet inom samhället på olika områden,
som man lämnat ett sort och fritt spelrum för nedbrytande och
upplösande krafter, som vågat alltmera öppet framträda med
sina. agitationer och icke dragit i betänkande att vända sig mot
samhället, mot lagarna och deras helgd, mot religionen, emot
familjen, över huvud taget mot allt, som utgör ett civiliserat-
samhälles säkraste grundvalar.
Vi måste söka efter något botemedel mot det onda. Många
antydningar hava här givits dels av motionärerna, dels av ut¬
skottet, dels av reservanterna, och de mest otroliga saker hava
framkommit. Bland annat skulle första kammarens avskaffan¬
de och införande av republik här i landet också kunna räknas
som en länk i dessa strävanden! Visst är emellertid, att mångt
och mycket av det, som anvisats här, kan tjäna det ändamålet att
att höja sedligheten bland vårt folk och bevara detsamma från
sedligt förfall. Sociala reformer, en verksom nykterhetslag-
stiftning och annat sådant äro givetvis synnerligen verksamma
medel i det stycket, men de kunna icke åstadkomma allt. Det
behöves t. ex. en omläggning av ungdomens uppfostran, så att
den kommer att gå i mera praktisk riktning och så, att den kom¬
mer att vila på en fastare fosterländsk grundval och över huvud
bedrivas i en mera levande kristlig anda. Det är också min
förvissning, att det behöves en omtänksam och efter våra för¬
hållanden lämpad lagstiftning i olika riktningar. Det skulle
t. ex. ej vara ur vägen, att någon kontroll utövades över de offent¬
liga nöjestillställningar av olika slag, som ju äro så vanliga i
vårt land. Vi veta, att bland annat dansen i våra dagar
har tagit sig de mest osympatiska och anstötliga former, och
jag undrar, om det ej är många, som på dessa nöjeslokaler bliva
förda ett steg nedåt i sedligt avseende. Skulle det verkligen
vara ur vägen, att lagstiftningen toge sikte på att giva tillfälle
till kontroll över dylikt från samhällets sida. Av reservanterna
uttalas starka tvivel om, huruvida en skärpt lagstiftning skulle
vara av någon betydelse. Jag vågar ju ej yttra mig om huru
en lagstiftning i förevarande avseende borde vara beskaffad,
Onsdagen den 22 juli.
31 Nr 38.
men med hänvisning till vad jag förut sagt om att det ej är de
slappa lagarna, som upprätthålla sedligheten, utan de stränga,
så vill jag 'likväl uttala en blygsam undran, huruvida ej ett
övervägande av frågan om lämpliga och skärpta lagbestämmelser
till bestraffande av sedlighetsbrott och dylikt kunde vara på
sin plats.
Med åberopande av vad jag sålunda yttrat, ber jag, herr tal¬
man, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Widell: Jag skall endast yttra några ord i anled¬
ning av den kritik mot motionärernas stitistiska siffror, som den
förste ärade talaren anförde. Han riktade sig först mot den ta¬
bell, som meddelar uppgifter om brott mot 8—10 kapitlen straff¬
lagen. Mot denna tabell framställde han följande anmärkningar.
Först att motionärerna meddela summor för femårsperioder och
ej medeltal, vilket senare skulle vara det inom statistiken eljest
vanliga. Emellertid vill jag säga, att inom statistiken begagnas
båda metoderna, och det beror helt och hållet på omständigheterna,
vilken som är lämpligast. Om man skall anföra siffror för en¬
staka år efter femårsperioder måste man anföra medeltal, men då
man slutar med jämna femårsperioder kan man välja vilken ut¬
väg som helst, och man väljer så gott som alltid att anföra sum¬
morna, när de absoluta talen äro så små, att man eljest skulle
nödgas räkna med decimaler. Så är förhållandet med våldtäkt
och grövre sedlighetsbrott. Däri ligger anledningen till, att man
tar summor för femårsperioder och ej i medeltal. Något miss¬
förstånd kan det ej förorsaka, ty det framgår tydligt av tabellen,
att den innehåller summor icke medeltal. För övrigt kommer
det här ej alls an på ett absolut mått av kriminaliteten, något
sådant kan för övrigt statistiken ej lämna, utan det är uteslu¬
tande fråga om utvecklingen, och den blir densamma vare sig
man tar summor eller medeltal.
Den andra anmärkningen var, att motionärerna icke upp¬
delat brotten mot 8—10 kap. strafflagen, såsom eljest brukas
inom kriminalstatistiken, i grövre brott, ringare brott och för
seelser utan^ endast meddelat dels talen för samtliga brott och
dels, hur många därav som äro grövre. Jag får säga, att den
anmärkningen verkligen något förbluffade mig, då den kom från
det hållet, ty det torde ej vara den ärade talaren obekant, att
förseelser mot 8—10 kap. strafflagen knappast förekomma.
Den tredje anmärkningen var, att statsbrott, majestätsbrott
och brott mot offentlig’ myndighet blivit sammanförda till en
grupp. _ Anledningen härtill är helt enkelt den, att siffrorna
för de tidigare åren i denna tabell äro hämtade från en avhand¬
ling i kriminalstatistik, som jag skrev redan år 1906. Då var
det för mitt ändamål lämpligt att sammanföra dessa olika slag
av brott till en grupp. Tiden medgav icke nu att plocka ut
brotten mot 8—10 kap. Som talaren redan påpekat, är emel-
Om åtgärder
mot den sed-
liga urart-
ningen.
(Forts.)
Nr 88. 32
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder lertid detta ej av någon betydelse, därför, att dessa brott ej före-
mot den sed- komma i någon statistiskt betydelsefull utsträckning.
liga urart- Så övergick talaren till de egentliga brotten mot offentlig
(Forts.) myndighet och påpekade, att huvudmassan därav enligt hans
åsikt var av mindre betänklig beskaffenhet, nämligen våld mot
polis i tjänsteutövning och våldsamt motstånd vid offentlig för¬
rättning. Ja, det är naturligtvis riktigt, att detta är huvud¬
massan. Hur pass svårartade dessa brott äro, därom kan man
ju hava olika meningar. Talaren ville emellertid göra gällande,
att den ofantliga stegring, som dessa siffror utvisa, skulle kunna,
ställas i direkt parallellism med motsvarande stegring ifråga
om fylleriförseelserna, att sålunda- stegringen i fråga om
brott mot offentlig myndighet ytterst skulle bero på samma
faktorer. Nej, så enkelt ställer sig ej saken. Det finnes näm¬
ligen två andra grupper av förbrytelser, som i lika hög grad
som brott mot 10:de kap. -— ja, jag vågar säga i ännu högre
grad — äro föranledda av rusdryckerna, nämligen brott mot
11: 15 och 14:de kapitlet, om man frånser de grövsta. Det lär
ej kunna vara tvivel om, att dessa s. k. frihetsbrott, särskilt
oljud och förargelseväckande beteende, ävensom misshandelsbrot-
ten i mycket stor utsträckning äro beroende på rusdrycksmiss-
bruket. Men så visar kriminalstatistiken det märkvärdiga för¬
hållande, att dessa förbrytelser under senare tid ej ökats i för¬
hållande till folkmängden. Tvärtom hava särskilt misshandels-
brotten väsentligen minskats. Det är ju en egendomlig sak,
att brotten mot offentlig myndighet ökas, men de andra förbry¬
telserna, som kanske i ännu högre grad äro beroende av rus¬
dryckerna, de minskas. För en statistiker måste det vara klart,
att här föreligger en speciell orsak, som påverkar de förra och
ej de senare, och vilken denna speciella orsak är, därom lär man
väl ej kunna vara oense. Det är ett tilltagande trots mot sam¬
hällets myndigheter.
Så övergick talaren till de siffror, som meddelats ur befolk-
ningsstatistiken. Talaren ansåg, att de ej hade mycket i denna
sammanställning att gorå. Härvidlag är jag av annan uppfatt¬
ning. Frågan om äktenskapsfrekvensen, nativiteten o. s. v. hava
mycket med den föreliggande frågan att göra. Talaren var
själv inne på frågan om de oäkta födelserna och påpekade, att
om man ställer dessa i förhållande till folkmängden av ogifta
kvinnor, vilket rätteligen borde hetat antalet ej gifta kvinnor
mellan 20 och 45 år, så visar sig ej så stark ökning som eljest.-
Nej, det är sant, men det beror på, att antalet icke gifta kvin¬
nor ökats så betydligt. Däremot visa de oäkta födelserna en
stark ökning i absoluta tal och en oerhört stor ökning i för¬
hållande till hela antalet födelser. Sverige är nu i det föga
avundsvärda läget att inneha världsrekord i fråga om oäkta
födelser. Vi äro i detta hänseende uppe det sista året i nära
15 o/o av samtliga födelser. Talaren sade, att detta beror på
en beklaglig folksed, och denna folksed tog sig ocså uttryck i
Onsdagen den 22 juli.
33 Nr 38.
ett annat förhållande, som år 1911 för första gången blev sta¬
tistiskt påvisat, nämligen att ett stort antal barn födas inom
alltför kort tid efter äktenskapets ingående. Jag kan icke
underlåta att något beröra den saken. Det var, som sagt, år
1911 första gången som en sådan statistik upprättades. Den vi¬
sar verkligen ett bedrövligt resultat. En tredjedel av alla bru¬
dar, som vigas under ett år, föda barn inom sju månader efter
äktenskapets ingående. Om man då därtill lägger dem, som hava
barn före äktenskapets ingående, så kommer man upp till ganska
betänkliga siffror. Jag vill nämna, att förhållandena äro lika
eller i det närmaste lika dåliga på landsbygden som i städerna.
Låt vara, att det kan bero på en folksed, men för min del måste
jag såga, att det är en folksed, som visar på betänkliga sexuella
förvillelser.
Talaren övergick sedan till sedlighetsbrotten. Beträffande
de ringare sedlighetsbrotten anförde han, att de nästan uteslu¬
tande utgjordes av brott mot 18: 13 strafflagen. Ja, så är na¬
turligtvis förhållandet, och denna sifferserie tillskriver jag icke
någon större betydelse. Detta måste jag däremot göra beträf¬
fande den andra sifferserien, som anger de grövre brotten. Tyvärr
har vår nuvarande kriminalstatistik icke meddelat någon spe¬
cifikation av dessa förbrytelser. För 1910 gjorde jag emel¬
lertid en närmare undersökning av vad det var för slags brott
och fann, att det huvudsakligen var otukt med minderårig och
otukt mot naturen. Det är, enligt min syn på tingen, förbrytelser,
som äro av betänklig natur. Nu gjorde talaren gällande, att en
ökning i kriminalstatistikens siffror i och för sig icke behöver
tyda på ökad kriminalitet. Däri vill jag giva talaren rätt, men
det gäller beträffande alla kriminalstatistiska siffror, att de
aldrig kunna giva ett direkt mått på brottsligheten hos ett folk.
De kunna aldrig behandla andra brott än dem, som kommit un¬
der domstolarnas behandling. Och alldeles givet är också, så¬
som talaren påpekade, att landsbygdens fortgående industrialise¬
ring medför, att brottmålssiffrorna stiga. Det har jag för min
del gång på gång i vad jag skrivit i kriminalstatistik starkt
framhållit.
Beträffande den saken, att kriminalstatistikens siffror icke
kunna angiva ett direkt mått på brottsligheten, kan jag icke
underlåta att något beröra en sak, som enligt min mening är
ett eklatant bevis på detta, och som på samma gång står i myc¬
ket nära förbindelse med det ämne, vi i dag ha före här. Det fin¬
nes en paragraf i vår strafflag, som satt mycket små resultat i
domstolsförhandlingarna, och ännu mindre i kriminalstatistiken.
och det är paragrafen om fosterfördrivning. Skulle vi tro på
kriminalstatistiken, ja, då skulle man säga, att det brottet före¬
kommer knappast i Sverige, men jag har från den mest till¬
förlitliga och kompetenta källa erfarit, att detta brott i våra da¬
gar tagit eu utsträckning, särskilt i Stockholm, som är häp¬
nadsväckande. Detta är bevis på sedlig förvildning om något.
Första kammarens protokoll vid senare riksdagen 19lh. Nr 88. 3
Om åtgärder
mot den sed-
liga urart-
ningen.
(Forts.)
Nr 88. 34
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
Ja. det kunde vara frestande att anföra åtskilliga andra
siffror såsom stöd för motionärernas framställning. Icke behöver
jag sakna sådana. Jag vill endast ta en siffra, som motionärer¬
na icke anfört. Den gäller äktenskapsskillnaderna. Sverige
har intagit ett avundsvärt läge i fråga om äktenskapsskillnader¬
na. Siffran har varit mycket låg. Ännu år 1902 uppgick den
icke till mer än 400. Fem år senare, år 1907, hade den stigit till
500 och år 1912 till 661. Detta är en häpnadsväckande stegring.
Jag sade, att jag ger talaren rätt däri, att man icke kan från
kriminalstatistiken i allmänhet utan vidare sluta sig till det
sedliga tillståndet i landet, men det finnes tillfällen, då det
förefaller mig, att eu sådan slutsats verkligen är tillåten. Jag
höll i höstas ett föredrag i Svenska kriminalistföreningen om
kriminalitetens utvecklingstendenser i Sverige. Jag kunde då
påvisa, att utvecklingstendenserna i stort sett kunde betraktas så¬
som ganska tillfredsställande. Det är en minskning eller åt¬
minstone en stagnation i kriminalitetssiffrorna över lag; detta
gäller deciderat beträffande egendomsbrott och beträffande brott
mot enskild person. Men det finnes två stora undantag, om
jag frånser fylleriförseelserna, som äro ett kapitel för sig. Det
ena är brotten mot 10 kapitlet strafflagen, det andra är de grövre
sedlighetsbrotten. Jag yttrade då, som jag tror, att detta för¬
hållande, att de brotten ensamma vis^ en ökning och en mycket
stark ökning, lär berättiga den slutsatsen, att i vårt land trotset
mot samhällsordningen är i tilltagande och likaledes den sedliga
depravationen. Jag såg, att talaren ruskade på huvudet, när jag
nämnde fylleriförseelserna. Det är en mycket märklig historia
med dessa, förseelser. Förhållandet är det, att, efter allt att döma,
rusdryckskonsumtionen minskats, men fylleriförseelserna ha ökats
högst betydligt. Man kan tänka sig olika förklaringar härtill.
Den sannolika synes mig vara, att man numera kraftigare efter-
håller sådana förseelser genom effektiva polisåtgärder.
Herr talman! Jag ber att få instämma med dem, som yrkat
bifall till utskottets hemställan.
Herr Petrén: I likhet med herr Alexanderson var det
med förvåning, som jag såg, att chefen för statistiska centralby¬
rån hade satt sitt namn under den motion, som vi nu behandla.
Av motionärernas framställning får man nämligen lätt den upp¬
fattningen, att kriminaliteten över huvud taget är i stigande
i vårt land, men om man ser till vad överdirektör Widell på an¬
nat ställe yttrat i denna fråga, så synes det mig som om det ter
sig något annorlunda. Till belysande av detta skall jag citera
litet ur ett föredrag, som överdirektör Widell var nog vänlig
att hålla vid kriminalistföreningens senaste årsmöte över ämnet
»kriminalitetens utvecklingstendenser i Sverige».
Herr Widell påvisar här, hurusom en mängd grova brott
minskats under det sista årtiondet. Detta är fallet med mord,
dråp och annan misshandel, med flertalet fridsbrott samt meneds-
Onsdagen den 22 juli.
35 Nr 38.
brott, med mordbrand och andra skadegörelsebrott o. s. v. Till
och med i fråga om antalet för våldtäcktsförbrytelser sakfällda,
vilken brottart visar en ansenlig ökning intill slutet av 1890-
talet, har därefter minskning inträtt, åtminstone under den sista
femårsperioden. Detta kan vara skäl att särskilt erinra sig,
då ju de ohyggliga våldtäktsförbrytelser, som då och då in¬
träffa, vanligen ge anledning till den reflexionen, att detta
brott måtte vara statt i stark ökning. Statistiken lämnar emel¬
lertid, som nämnt, icke något bevis att så är. Däremot hava öv¬
riga brott mot annans frihet betydligt ökats. (Som bekant hän¬
föras våldtäktsförbrytelser i vår strafflag icke till sedlighets¬
brotten, utan till brott mot annans frihet). Emellertid påpe¬
kar överdirektör Widell, att den höga siffran beträffande dessa
brott — alltså brott mot annans frihet — för den sista femårs¬
perioden uteslutande beror på »det abnorma antalet Åkarpsmål
under storstrejksåret 1909». Som i motionen starkt framhäves
har även antalet sakfällda för statsbrott, majestätsbrott och brott
mot offentlig myndighet, alltså de brott, som avhandlas i straff¬
lagens åttonde—tionde kapitel, varit i stigande. Enligt vad.
överdirektör Widell upplyst ■— d. v. s. inte i motionen men väl
i här refererade föredrag — skulle det dock förefalla som om för¬
hållandena härutinnan vore stadda uti förbättring, ty då han upp¬
delar antalet sakfällda för stad och land, finner han, att frekven¬
sen sjunkit för städerna under de allra sista åren, 1906—1910, me¬
dan den ringa ökning, som under samma år förekommit på lands¬
bygden, icke är större än att den — jag citerar fortfarande över¬
direktör Widell -— till fullo kan förklaras därav, att det på se¬
nare tid på landsbygden uppvuxit allt flera mera stadsliknande
samhällen med ordnat polisväsende. Som ett odisputabelt fak¬
tum framhålles däremot — och vi hörde honom nyss betona det¬
samma — att de grövre sedlighetsbrotten starkt tilltagit, en
fråga, till vilken jag strax ämnar återkomma. Mot detta mörka
drag i vår kriminalstatistik kunna emellertid åtskilliga ljus¬
punkter ställas. Frånsett vad som härutinnan redan anförts, är
härvid sålunda att beakta, att kvinnornas kriminalitet är statt
i avtagande, åtminstone vad grövre brott beträffar, och att man
beträffande återfallen i brott kan påvisa en väsentlig förbätt¬
ring de senare åren. Slutligen må nämnas, att — fortfarande
enligt överdirektör Widell — kriminalstatistikens siffror knap¬
past giva stöd åt det »ofta och ingalunda utan orsak» hörda talet
om ungdomens förvildning. Det föredrag av en utav motionä¬
rerna, jag här tillåtit mig citera, avslutas med följande rader:
»Kriminalitetens utvecklingstendenser i Sverige, för så vitt
de kunna bedömas efter kriminalstatistikens siffror, visa obestrid¬
ligen i flera avseenden en tillfredsställande bild. Minskad kri¬
minalitet bland kvinnorna, sjunkande återfallsfrekvens, i allmän¬
het avtagande antal brott mot enskild person och mot egendom
äro ju synnerligen glädjande företeelser. De mörka punkterna
äro brotten mot offentlig myndighet och sedlighetsbrotten. De
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
Nr 88. 36
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
förstnämnda tyckas visserligen för tillfället hava nått sin höjd¬
punkt, men beträffande sedlighetsbrotten synes däremot steg¬
ringen fortgå med snarast ökad hastighet».
Det kan ju ej nekas, att man av herr Widells uti^ ifråga¬
varande föredrag framlagda sakliga utredning får en något an¬
norlunda uppfattning om kriminalitetsförhållandena i vårt land
än av motionärernas högljudda veklagan.
Vad nu sedlighetsbrotten beträffar, så har överdirektör Wi-
dell —- då kriminalstatistiken icke lämnar någon specifikation
av de särskilda förbrytelserna — undersökt primäruppgifterna
för ett av de senare åren och därvid funnit, att huvudmassan av
de sakfällda dömts för otukt med minderårig och otukt emot na¬
turen. Detta undersökningsresultat är av mycket stort intresse
för kriminalpsykologen. Brotten ifråga höra nämligen till dem,
som ha särskild stark affinitet till sinnessjukdom och psykisk
abnormitet. Jag skall anföra ett par siffror, som visa detta.
Den bekante rättspsykiatern, professor Aschaffenburg, verkställ¬
de, då han var fängelseläkare vid den stora straffanstalten^ i
Halle, en undersökning av alla därvarande fångar, som begått
otuktiga handlingar mot minderåriga. Resultatet av denna un¬
dersökning blev, att bland de 106 till denna kategori hörande för-
brytarne fanns det endast 23, som kunde betecknas såsom nor¬
mala, utgörande alltså allenast 21,7 o/q av hela antalet. Da man
nu tar i betraktande, att denna undersökning endast gällde så¬
dana, som blivit dömda för de begångna förbrytelserna, är det
uppenbart, att procenten skulle bli än mindre, om alla sadana,
som blivit förklarade otillräkneliga, medräknades. Som nämnts,
gällde denna undersökning personer, som begått otukt mot min¬
deråriga. Vad beträffar otukt, som emot naturen är, den andra
av de brottarter, på vilka huvudmassan av de grova sedlighets¬
brotten kommer, är detta ju ett brott av ännu mer uttalad abnorm
karaktär. Redan detta förhållande, att de brott, som enligt sta¬
tistikens vittnesbörd framför allt äro i stark ökning, äro sadana
som i [mycket stor utsträckning begås av sinnessjuka och abnorma
individer, gör, att man ställer sig något skeptisk, hur det egent¬
ligen förhåller sig med den starka ökningen i avseende på
grövre sedlighetsbrott, då det ju icke är påvisat, att antalet sin¬
nessjuka och abnorma individer tillväxer i större proportion
än vad som motsvarar ökningen i befolkningens antal. Här¬
med må nu vara hur som helst. Vad jag velat fastslå är detta,
att de brott, som det här gäller, äro sådana, som stå i mycket in¬
timt samband med sinnessjukdom och psykisk abnormitet.
Förutom psykisk abnormitet är dryckesseden utan tvivel
en faktor av mycket stor betydelse för brott på det sexuella om¬
rådet. Några siffror, som visa detta, har jag ej nu att anföra,
men den alldagliga erfarenheten lär ju, att de sexuella ^brotten
synnerligen ofta begås uti mer eller mindre rusigt tillstånd, nå¬
got som har sin förklaring uti det kända förhållandet, att alkoho¬
len på det sexuella området vida mer än på övriga själslivets
Onsdagen den 22 juli.
37 Nr 38.
områden verkar förlamande på de krafter, som under vanliga för¬
hållanden hindra lidelserna att dirigera eu människas hand¬
lingar. Man kan därför vara övertygad om, att en kraftig nyk-
terhetspolitik skall komma att visa ett gynnsamt inflytande
på det sedliga tillståndet i landet. Detsamma gäller naturligtvis
om många andra sociala reformer, icke minst den som rör bo¬
stadsfrågans lösning. Om vi, som ha lyckan att leva under
gynnsammare förhållanden, försöka att sätta oss in i, vad det
vill saga, att unga flickor få växa upp i ett hem, där familjen
icke disponerar mer än ett enda rum och att här måste inhysas
även vuxna män som inneboende, så skola vi nog förstå, att det
icke är att förundra sig över, om sederna understundom bli något
lösa i en sådan miljö.
Må sålunda vara, att varje socialpolitik, som går ut på att
söka motarbeta fattigdom och nöd, skall vara ägnad att minska
brottsligheten och höja det sedliga tillståndet, så måste jag
dock instämma med herr Alexanderson, att arbetet på de olika
slagen av sociala reformer måste fortgå vart för sig med de
mera omedelbart åsyftade sociala verkningarna som riktpunkt
och icke ske i ett sammanhang under synpunkten av sedligt-
heteus höjande såsom ledande arbetsprincip. Vid sådant för¬
hållande kan jag icke finna skäl föreligga för en skrivelse
till Kungl. Maj :t i frågan ens i någon av de former, som från
vänsterhåll föreslagits. Att vi för brottslighetens bekämpande
behöva en ny strafflagstiftning, som mera tar hänsyn till sam-
hällsskyddssynpunkten, det vill jag emellertid i detta samman¬
hang särskilt stryka under. Men förarbetena till denna stora
reform äro ju — som bekant — redan påbörjade och vad som
av dem hittills blivit synligt är i stort sett ägnat att skänka
tillfredsställelse — jag undantar då frågan om formerna för
straffverkställigheten.
Med anledning av vad jag nyss anförde om det intima
sambandet mellan vissa sedlighetsbrott och psykisk abnormitet
vill jag emellertid framhålla vikten av, att man vid straff-
lagsreformens genomförande tillmötesgår det från psykiatriskt
håll resta kravet om införande av en bestämmelse, att rätts¬
psykiatrisk undersökning blir obligatorisk i fråga om alla, som
begått eller blott försökt begå vissa bestämda brott, som ha
säi’skilt stor affinitet till sinnessjukdom och psykisk abnormi¬
tet, alltså i första rummet alla sådana brott, vilka härröra från
eu till riktning eller styrka patologisk könsdrift. Härigenom
skulle det nämligen möjliggöras att förekomma många brott av
nu nämnd art, då alla de sinnessjuka och psykiskt abnorma
brottslingarna blevo utgallrade och definitivt oskadliggjorda ge¬
nom anbringande å hospital eller kriminalasyl. Att det redan
före straff lagsreformens genomförande kan behövas någon ensta¬
ka lagförändring till motverkande av brott, som falla inom det
sexuella området, är jag emellertid den siste att bestrida. Sålunda
synes det mig vara synnerligen välbehövligt, om vi finge stränga-
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart•
ningen.
(Forts.)
Nr 88. 38
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart•
ningen.
(Forts.)
re straff på kvinnofridstörare. Att en person, som helt brutalt
tar sig för att misshandla en mötande kvinna, därför att hon
ej vill foga sig efter hans önskningar, att en sådan person
skall slippa undan med några tiors böter, är ju, såsom jag ser
saken, en orimlighet. I sådana fall är naturligtvis ett ordent¬
ligt fängelsestraff på sin plats. En dylik skärpning av straf¬
fet för brott av nu nämnd art skulle säkerligen vara ägnat
att bibringa många unga män en mera ansvarsmedveten upp¬
fattning beträffande förhållandet till motsatta könet, än den
de nu hysa. .
I likhet med herr Alexanderson anser jag emellertid, att
dylika enstaka straff lagsändringar till motverkande av sexuella
brott lämpligast genomföras i sammanhang med de åtgärder,
som komma att beslutas på grundval av den s. k. prostitutions-
kommitténs förslag.
Utav de skäl jag nu anfört, ber jag, herr talman, att ia
yrka avslag på samtliga skrivelseförslag och bifall till herr
Alcxandersons reservation.
Herr Trygger: Det mesta av vad som är sagt mot mo¬
tionerna och utskottets utlåtande har redan blivit bemött, och
enligt min åsikt har det på ett synnerligen fullständigt sätt
vederlagts av åtskilliga talare. Jag skall därför yttra mig
kort för att icke upprepa vad som sagts. Jag kan ^ naturligt¬
vis icke ingå på vad den siste talaren här yttrat angående sam¬
manhanget mellan sedlighetsbrott och sinnessjukdomar. Jag har
ingen kompetens på det området. För min del är jag emellertid
övertygad — åtminstone fick jag det intrycket av vad han
sade — att även från den synpunkten det icke skulle skada,
om kammaren beslöte en sådan skrivelse, som utskottet före-
Sj. 3. U it
Jag vänder mig därefter först till herr Klefbeck, vilken
bland de opponenter, som angripit motionerna, varit den, som
synes mig ha haft mesta sinne för sakens realitet. Han sym¬
patiserade med den tanke, för vilken motionerna äro ett ut¬
tryck. Låt vara, att han ej ansåg, att de medel, som i motio¬
nerna eller i utskottets utlåtande anvisats, vore lämpliga! Herr
Klefbeck började med att uttala den satsen, att man bör vara
mycket försiktig i sin tro pa lagbestämmelsers förmåga att rada
bot på allt, och det är en sats, som jag för min del gärna, under¬
skriver. Det är en sats, som jag vid flera tillfällen upprepat
i denna kammare, men därför att lagbestämmelser icke kunna
råda fullständig bot på ett missförhållande, kan det likväl före¬
komma åtskilliga fall, då en lagbestämmelse kan vara nyttig,
verka gott och undanrödja en del av det onda, som föreligger.
Motionärernas övertygelse har varit, att ett dylikt fall skulle
föreligga även här. Herr Alexandersons kritik av utskottets
motivering måtte ha smittat, ty även herr Klefbeck kom in pa
en granskning av densamma och ville pasta, att man där möter
/
Onsdagen den 22 juli.
39 Nr 38.
en bestämd motsägelse. Herr Klefbeck gjorde gällande, att VI Om åtgärder
gjort oss skyldiga till en sådan, då vi på sidi 8 sagt, att den dju- mo} den sed'
paste roten till det onda, vilken vore en till njutningslystnad
och fruktlöshet vänd sinnesriktning icke kan omedelbart nås av (portT)
lagstiftningen, men offentliga yttringar av det onda böra till- 1 ° '
bakahållas samt sedan på ett annat ställe uttalat, att om emel¬
lertid trots nu gällande bestämmelser det onda florerar och
tillväxer, sfi måste det bero på att lagstiftningen icke är till¬
räckligt effektiv. Ja, jag ber så mycket om ursäkt, jag är
fortfarande lika dum, som då jag underskrev motionen. Jag
han icke finna någon sådan motsägelse, ty att det onda florerar
och tillväxer är en yttring av det angivna sinnelaget. Då vi
förut ha sagt, att det är endast yttringarna, man omedelbart kan
nå, så är det väl icke inkonsekvent att säga, att den nuvarande
lagstiftningen icke visat sig tillräckligt verksam gent emot ytt¬
ringarna, som tilltaga i stället för att avtaga. Herr Klefbeck
åberopade vidare, som socialdemokraterna bruka gorå, att de be¬
fintliga missförhållandena sammanhänga med den nuvarande sam¬
hällsordningen eller samhällsutvecklingen. Vad det sista be¬
träffar så kan man säga, att den utveckling, som samhället
undergår, naturligtvis även i detta avseende kan skapa och onek¬
ligen också skapar missförhållanden. Men konsekvensen där¬
av bliver visst icke den, som herr Lindhagen drager, att man
skall avskaffa den nuvarande samhällsordningen, eller, som herr
Klefbeck mindre skarpt vill gorå gällande, att man skall avstå
från att direkt reagera mot dessa yttringar av sedefördärv,
utan konsekvensen bör val vara den, att om den nuvarande sam¬
hällsutvecklingen medför särskilda vådor i detta avseende, skall
man undersöka vad det finnes för medel att kunna undgå dem.
Kör vår del ha vi ansett, att ett medel är vad som här anvisats,
nämligen en allvarligare lagstiftning och preventiva åtgärder
från lagstiftarens sida. Herr Klefbeck har sedermera i alla fall
kommit till det resultatet, att åtskilliga andra åtgärder erford¬
ras än klander över samhällsutvecklingen. Herr Klefbeck över¬
gick därefter till att beklaga folkets tillvaro för närvarande,
och han ville göra gällande, att de sorgliga omständigheter,
varunder den stora massan av vårt folk lever, skulle vara den
verkliga orsaken till dessa missförhållanden. Men där vill jag
verkligen fråga: är vårt folks tillvaro för närvarande så myc¬
ket sämre än den varit förut, att detta kan förklara den till¬
tagande brottsligheten? Jag tror det icke. Så vitt jag kan
se, är den tvärtom i många avseenden betydligt bättre än förr,
ehuru åtskilliga nya förhållanden uppstått, mot vilkas verknin¬
gar man måste reagera. Jag underskriver helt och hållet, vad
herr Bergqvist sade. Han yttrade, att det är ofantligt farligt av
den, som vill verka gott i denna fråga, att alltid fästa folkets
uppmärksamhet på yttre omständigheter, som skulle förklara,
varför dylika förvillelser och brott så ofta begås, utan att det
tvärtom gäller, att fästa uppmärksamheten på de inre orsakerna,
Mr 38. 40
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder och det är just dessa som vi i vår motion ha tänkt, att man
mot den sed- s]jau söka komma åt. Vi ha uppfattat dessa yttringar av sede¬
lns™.1" ' fördärv såsom uttryck för ett inre trots och en inre murkenhet
(Forts.) och uttalat, att man borde reagera starkt emot dessa yttringar
för att om möjligt väcka besinning hos dem, som göra sig skyl¬
diga till sådana gärningar.
Jag vill nu övergå till att bemöta herr Alexanderson. Han
började sitt väl övertänkta och förberedda anförande med att
be om ursäkt, ifall han skulle vara något för elak emot oss.
Ja, för min del är jag så härdad, att jag fann hans ursäkt all¬
deles obehövlig, och jag är övertygad om att icke heller mina
kamrater, som varit med om motionen, i allmänhet känt sig
sårade av vad herr Alexanderson sade, utan det får stå helt och
hållet för hans egen räkning. Jag behöver väl icke heller be
om ursäkt, då jag säger, att herr Alexandersons anförande på¬
minde mig om den tid, då jag liksom han själv var universitets¬
lärare. Jag kom nämligen att tänka på de s. k. akademiska
disputationema. Som herrarna veta, har man vid sådana till¬
fällen först en mycket sakkunnig publik, som är intresserad
för själva ämnet, och sedan åtskilliga släktingar och vänner
samt andra personer, som tycka, att det är en högtidlig akt,
vilken det kan vara roligt att vara med om. När en sådan aka¬
demisk disputation skulle äga rum, hade man åtminstone på
min tid tre opponenter. Den förste, som var fakultetens oppo¬
nent, och den andre, som författaren själv valde, skulle båda
hålla sig till saklig opposition rörande själva ämnet, men så
kom den tredje opponenten, som skulle angripa enskilda uttryck
i avhandlingen, och för vilken det var tillåtet att icke vara
så noga med sina yttranden och vars egentliga uppgift var
att hålla publiken vid gott humör. Jag kan icke hjälpa, att jag
tycker, att herr Alexandersons anförande i hög grad fyllde de
fordringar, som man ställde på den tredje opponenten. Jag skall
strax taga ett exempel härpå. Herr Alexanderson sade, när
han skulle förklara de tilltagande brotten mot offentlig myn¬
dighet, ungefär följande: Det är ju icke så farligt, det är
endast ett bevis på den hos folket i vår tid tilltagande själv¬
känslan, som gör, att exempelvis då en person begått en olag¬
lig handling och polisen kommer för att sätta in honom, han
sätter sig till motstånd. Att se saken så, innebär ett bagatelli¬
serande av förbrytelsen. För min del kan jag icke finna annat,
än att detta sinnelag just är vad vi böra söka komma åt. Det
är detta trots mot myndigheterna, som vi vilja träffa, och när
vi ii, vår motion jämväl åberopa brott mot offentlig myndig¬
het, som bevis på ett straffvärd sinnelag, åsyfta vi just dylika
fall. Jag kan icke begripa, hur man med en sådan argumente¬
ring som herr Alexandersons kan förringa vad vi sagt. Vidare
då herr Alexanderson försöker bagatellisera sedlighetsbrotten,
säger han, att deras väsentliga innebörd i många fall är, att
befolkningen vaknat till vilja att leva sitt liv med större
Onsdagen den 22 juli.
41 Nr 88.
intensitet. Detta skulle således vara den förmildrande förkla¬
ringen till de tilltagande sedlighetsförbrytelserna. För min del
måste jag säga, att om folket har lust att utveckla en sådan
brottslig intensitet, är det en absolut skyldighet för lag¬
stiftaren att däremot ingripa. Herr Alexandersons argumente¬
ring är således rakt ingenting annat än ett konstaterande av att
vi i vårt påstående ba rätt och visst icke någonting, som talar
för herr Alexandersons åsikt, att åtgärder äro obehövliga. Vi¬
dare säger herr Alexanderson, att när det i motionen t. ex.
talas om, att man i vår tid ser en tilltagande lust att hygga
sin bärgning icke på arbete utan endast på spekulationer och
dylikt, så träffar detta icke den fattige; han spekulerar icke
och har inga snabba vinster — det skulle då vara lotterierna,
han skulle vända sig till —- och alltså toge motionärerna fel i
sitt uttalande. På detta, som åberopas även av reservanterna,
vill jag svara: vi ha aldrig talat endast om de fattiga — det
är ett fullkomligt misstag — utan vi ha talat om folk i all¬
mänhet i vårt land, och åtskilligt arv denna bristande självtukt och
denna sedliga urartning finnes inom alla klasser; i den ena
klassen finnes kanske den bristen, i den andra en annan. Se¬
dan kom herr Alexanderson till ett rent personligt argument,
som jag verkligen tycker, att man icke borde använda i denna
kammare. Herr Alexanderson sade, såvitt jag fattade honom
rätt, att det var något — han kanske icke använde ett så
starkt ord som oförsynt,, men han antydde det i varje fall som
bristande finkänslighet från motionärernas sida, att de som ett
missförhållande i våra dagar åberopade de stegrade kraven på
materiell vällevnad och lyx och bristande lust till sparsam¬
het. Herr Alexanderson menade tydligen, att motionärerna skul¬
le vara hemfallna åt denna last, att de hängåvo sig åt materiell
vällevnad och en i förhållande till deras tillgångar obehörig
lyx, samt att de skulle vara i saknad av lust till sparsamhet.
Ja, det är ju mycket möjligt, att det finnes någon bland motio¬
närerna, som är så beskaffad. Jag har verkligen icke gjort
någon enquéte i det avseendet, men även om det vore så, att
vi allesamman hade denna brist, måtte det väl icke vara far¬
ligt att påpeka förhållandet. Om någon av oss är sådan, skola
vi hoppas, att de åtgärder vi föreslagit också skola vara ägnade
att inverka på honom!
Till sist skall jag be att få på det allra kraftigaste rikta
mig emot ett yttrande, varmed herr Alexanderson inledde sin
kritik. Han sade, att vår motion är en partimotion, och, att döma
av vad jag läst i tidningarna de sista dagarna, ser det verk¬
ligen ut, som om man inom den socialdemokratiska och delvis
även den liberala pressen skulle vara mycket förbittrad på oss,
därför att vi väckt nu ifrågavarande motion. Herr Alexanderson
gick så långt, att han syntes rent av påstå, att vi använda denna
motion för att ockra på sedligheten. Detta är verkligen, mina
herrar, att gå på heder och ära. Jag avvisar ett sådant yttran-
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
Nr 38. 42
Onsdagen den 22 jnli.
Om åtgärder de. Men om det verkligen skulle vara så, att vår motion till¬
mö* den sed- fredsställer stora kretsar inom vårt land, undrar jag, om det
liga urart- ]jan finnas något starkare bevis än detta för att den är riktig,
mmjen. ^.y visar ju> ,jen tanke som givit anledning till denna
' or ' motion, även om denna tanke måhända icke blivit tillräckligt
klart och väl uttryckt, kraftigt lever hos folket. Folket kän¬
ner ett behov av att något göres i detta avseende. Folket kän¬
ner, att det lider av en sjukdom, för vilken lagstiftaren .åt¬
minstone måste söka att finna ett läkemedel.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets betänkande.
Herr Alexanderson: Herr talman! Jag skall först be
att få yttra några ord med anledning av herr Widells anförande.
Jag kan naturligtvis icke annat än vara tacksam mot herr Widell,
som på varje punkt, såväl de mer betydande som de mindre betydande,
utan något undantag, såvitt jag kunnat finna, har konstaterat riktighe¬
ten av mina antaganden beträffande arten av den verkliga brottsfrek-
vens, som ligger bakom de sammanförda siffrorna i motionen, likasom
av mina statistiska påpekanden i övrigt, om jag undantager en erinran,
fullt riktigt naturligen, från hans sida, att de »ogifta kvinnor», på vil¬
kas antal promilleberäkningen av oäkta barn av mig gjordes, endast
äro de ogifta kvinnorna i åldern mellan 20 och 45 år. Herr Widell
tycktes — i förbigående sagt — fästa stort avseende vid att dessa
kvinnors relativa antal har ökats. Men har antalet ogifta kvinnor
ökats, så skulle man väl icke dess mindre kunnat vänta sig, att ök¬
ning skett procentuellt av själva antalet oäkta födelser.
Om vi således äro ense i fråga om rena fakta, så skilja vi oss
åt, då vi komma in på så att säga »förståndsfrågorna», i det herr
Widell har delvis andra tolkningar av orsaken till kriminaliteten
i det ena och andra fallet. Där måste vi ju båda erkänna, att vi
röra oss på gissningarnas mark. Herr Widell påstod, att jag icke
anfört något annat stöd för min reflexion, att det icke var så farligt
med ökningen av de ringare förbrytelserna mot offentlig myndighet,
än parallellismen med det stigande antalet fylleriförseelser. Här¬
emot gjorde han gällande, att samma resonemang borde kunna föras
beträffande oljud och misshandelsförseelser, vilka således borde ha
stigit i samma proportion; det ha de emellertid — påpekade herr
Widell — icke gjort, och således förelåge här i ökningen av brotten
mot 10 kap. ett verkligt bevis på en tilltagande trotsighet mot sam¬
hället. Jag anförde emellertid verkligen ett annat skäl, som nu se¬
nast upptagits till bemötande av herr Trygger, nämligen att jag an¬
såg mig kunna räkna med en betydlig ökad personlig känslighet,
som icke behöver betyda trots mot statsmakten utan helt enkelt en
ökad skamkänsla för att det skall gå en så illa, att man blir inburad,
en skamkänsla, som i det av ruset omtöcknade tillståndet tager sig
det uttryck, att man sätter sig till motstånd. I de allra flesta fall är
det dock icke fråga om den allra ringaste misshandel mot poliskon¬
staplar, utan i det stora flertalet fall föreligger endast vad man
Onsdagen den 22 juli.
43
Nr 38.
kallar »motstånd mot polis», d. v .s. man vägrar att låta sig dragas
med. Herr Widell ansåg ju själv, att fylleriförseelsernas ökning,
oaktat nykterhetstillståndet blivit iörbättrat, tyda på att man numera
är strängare i fråga om beivrande av fylleriförseelser. Just denna
omständighet förefaller mig rätt naturligt leda till den slutsatsen, att
de anhållna i ett avsevärt fall numera äro så berusade, att de taga sig
för att föra oljud eller taga till kniven; men just därför att de tycka,
att de endast äro litet livade och icke något mer, upprör det dem,
att de skola föras till polisstationen, och de sätta sig till motstånd
och göra sig på detta sätt skyldiga till brott mot offentlig myndighet.
Här få vi en fullt plausibel förklaring till de statistiska kurvorna.
Herr Widell underströk min erinran, att alla siffror i kriminal¬
statistiken icke röra sig med verkligen begångna brott utan endast
med de beivrade. Jag tillåter mig att ånyo med styrka framhålla,
att vi också härvidlag ha eu faktor, som särskilt förrycker resultatet,
när det gäller att bedöma kriminalitetens utveckling i ena eller andra
riktningen. Ty om det beträffande vissa brott finnes skäl att an¬
taga, att beivrandet har skett i mindre omfattning förr än nu, så
är det klart, att den utvecklingskurva, som statistiken visar, skall
bliva alldeles missvisande. Herr Widell säger nu visserligen, att
fylleriförseelserna äro »ett kapitel för sig». Kriminalstatistiken,
yttrade han, visar en gynnsam kurva i allmänhet; det är endast två
typer, som utgöra undantag, nämligen brott mot offentlig myndighet
och sedlighetsbrott — och så fylleriförseelserna, vilka äro en sak för
sig. Nej, dessa sistnämnda torde tvärtom just vara, eller rättare sagt,
de äro säkert, roten och upphovet till det stora flertalet förseelser,
när det gäller brott mot offentlig myndighet, och det är åtminstone
mycket antagligt, att detsamma är fallet särskilt med de ringare sed¬
lighetsbrotten. Beträffande de grövre röra vi oss nog på ett annat
område. Herr Widell bekräftade ju att det här är fråga om »brott mot
naturen» samt om brott mot minderåriga. Det är således tidelag
och blodskam eller brott mot minderåriga, som herr Widell vill be¬
kämpa med teatercensur och med strängare _ straff för dem, som
uppmana folk att föra ett glatt och osedligt liv. Är det sannolikt,
att detta är några effektiva medel mot en sådan sjukdom?
Slutligen betonade herr Widell med styrka, att nativitetspro-
blemet nära sammanhänger med dessa frågor. Jag vill^ då fråga:
när nu herr Widell och de övriga motionärerna yrka på strängare
straffbestämmelser för dem, som offentligen uppmana till osedlighet
och andra yttranden, som kunna leda till osedlighet, samt kräv:i
teatercensur, hur tänker sig då herr Widell nämnda sammanhang?
Skall man vinna ökad nativitet på denna väg eller skall man. jämte
dessa åtgärder företaga åtgärder för höjande av nativiteten, vilken i
sin tur bidrager till sedlighetens höjande. Enligt en herr Widells
undersökning, som offentliggjordes i Svensk Tidskrift i fjol, beror
ju den fortgående sänkningen av vår låga nativitet i jämförelse med
övriga västeuropeiska stater icke på bristande fruktsamhet inom
äktenskapen utan uteslutande på låg äktenskapsfrekvens. Det be-
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
Nr 88. 44
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
tonades också i denna uppsats, i motsats mot vad motionen synes
utgå från, att förbud mot preventivmedel visserligen kan vara »önsk¬
värt och lämpligt», men att någon verkan har det icke. Vad som
däremot enligt herr Widell kunde ha någon betydelse vore att bereda
de gifta fördelar framför de ogifta i skatteavseende och, vad tjänste¬
män angår, i löneavseende. Då vill jag ännu en gång fråga: hur
ställer sig sammanhanget här? Är det meningen, att vi genom att
öka äktenskapsfrekvensen också skola öka nativiteten, och att denna
skall återverka på sedligheten i övrigt, eller är det meningen, att
de föreslagna strafflagstiftningsåtgärderna jämte de föreslagna skatte-
och löneanordningarna skola åstadkomma en starkare äktenskaps-
frekvens? För min del ser jag fortfarande icke sammanhanget.
Ingen talare har gjort ens det ringaste försök att påstå, att
det existerar något sammanhang mellan sexuell osedlighet, om vil¬
ken det i motionens kläm är fråga, och de i statistiken så starkt
framhävda brotten mot offentlig myndighet. Det tycks erkännas
från alla håll, att detta icke hör hit; man tyckes blott begagnat till¬
fället att på samma gång tala om, att det finnes någonting helt annat,
som det också är så förfärligt illa ställt med.
Jag skall sedan be att med några ord få vända mig mot herrar
Bergqvist och Trygger. Och detta i första rummet därför, att de
båda ha tillvitat mig, att jag i mitt förra anförande skulle ha påstått,
att motionärerna hade bedrivit något slags ockrande på sedligheten
i och för politiska fördelar. Nej. Jag sade, såsom protokollet kom¬
mer att utvisa, att man kan ha sina tvivel, huruvida det är lyckligt
för utvecklingen av vårt politiska liv, att motionärerna ha lagt sin
motion som en partimotion, ty med den popularitet sedlighetsnitet
åtnjuter, kan det lätt uppstå en tävlan mellan partierna i att härut¬
innan icke visa sig sämre under den vidare utvecklingen, och det
därvid lätt utveckla sig därhän, att det ter sig för en och annan som
om man ockrade på sedligheten inom politiken. Jag vädjar till de
ärade herrarna själva, huruvida man kan säga, att jag i dessa betänk¬
samhetens ord gent emot den inslagna vägen har inlagt någon till¬
vitelse rörande deras egna motiv för denna motion.
Yad herr Bergqvist ytterligare sade föranleder mig icke till
någon replik, men gent emot vad herr Trygger yttrade, vill jag säga
ännu ett par ord. Herr Trygger säde, att de nuvarande lagbestäm¬
melserna kanske icke ordentligt tillämpas, och man får i så fall för¬
söka få dem tillämpade. Detta är ett gammalt bekymmer med alla
sedlighetsbestämmelser. Under årtiondenas lopp har det klagomålet
emellanåt försports, att de besynnerligt nog icke tillämpas med ve¬
derbörlig stränghet, och i 1893 års skrivelse, som ligger hos Kung!.
Maj:t, har riksdagen påpekat just detta. Motionärerna ha i denna
motion varit mera närgångna mot Kungl. Maj:t. De ha nämligen
bl. a. önskat, att Kungl. Maj:t skall undersöka, huruvida hans egen
justitieminister, som har åtalsmyndigheten om hand vid tryckfri¬
hetsbrott, härvidlag uppfyllt sin skyldighet. Som detta ju tydligen
icke blott skulle avse den allra sista tiden och den nuvarande justitie¬
ministern skulle, även förutvarande justitieministrar, bl. a. således
Onsdagen den 22 juli.
45 Nr 88.
en av motionärerna själva, drabbas av det klander, som ligger inne¬
lyckt i detta krav på undersökning. Nå, jag tror, att vi lugnt kunna
säga, att den icke kommer att leda till något resultat.
Herr Trygger sade vidare, att man visserligen icke kan träffa
det ondas rot, »ett till njutningslystnad och tuktlöshet vänt sinne»,
men man kan komma åt yttringarna. Men är det verkligen ytt¬
ringar av folkets njutningslystnad ock tuktlöshet, att en och annan
står upp och håller ett föredrag med osedlig tendens? Det är ju
denne blott som skulle bliva straffad.
Slutligen harmades herr Trygger rätt mycket över att jag lyck¬
önskade motionärerna till det moraliska mod, som hade kommit dem
att kunna yttra sig manande till folket gent emot den stegrade lyxen
och vällevnaden i landet. Jag använde verkligen icke något star¬
kare ord än detta, att jag lyckönskade motionärerna till deras mo¬
raliska mod. Jag sade, att jag själv delar deras uppfattning, men att
jag icke trodde, att jag skulle ha kommit mig för att i denna ton
vända mig till folket; jag känner alltför starkt, att jag själv icke är
alldeles utan del i denna tidsanda. Detta var allt vad jag sade,
och det tror jag, att jag kan stå för. Vad herr Trygger sedan ytt¬
rade om att motionärerna icke skulle undandraga sig, därest Kungl.
Maj:t skulle vända de begärda straffande åtgärderna även mot dem
själva, kan jag icke tro, att det var så synnerligen allvarligt menat.
Är det meningen att vidtaga mått och steg så stränga att t. o. m.
det i allo aktade och ärade leverne, som motionärerna föra, skulle
falla under lagens straffande arm. — ja då finge vi verkligen för
mycket av sedlighet!
Sedan sade herr Trygger, att motionären vid sina ord om begäret
efter snabb och hastig vinst utan arbete icke tänkt blott på arbetarne,
utan på hela folket, och att man således här haft exempelvis speku¬
lerandet i sikte. Ja, men även här kommer man väl litet ut i vansk¬
ligheter. Jag erkänner, att jag — förmodligen i likhet med de
ärade motionärerna -— själv aldrig skulle falla på den idén att spe¬
kulera i ett papper. Men ändå kan jag icke sätta mig till doms i sed¬
ligt avseende över dem, som göra det. Och detta bland annat även
därför, att spekulation av den nationalekonomiska vetenskapen ju
tillmätes betydelse av ett mycket viktigt moment i vårt ekonomiska
liv. Mig tilltalar den icke personligen, men att sätta domsbasunen
till munnen med anledning av att andra tillåta s’g deltaga däri, det
skulle jag icke kunna.
Det var slutligen en sak, som både herr Bergqvist och herr
Trygger gjorde anmärkning på, nämligen tonen i mitt första anfö¬
rande. De hade väntat sig ett annat allvar i det. Ja! »Vi äro alla
allvarsmän och alla narrar» — säger Karlfeldt. Och det kan vara
litet svårt att veta ibland, om man har uppträtt som det ena eller
det andra. Det kan hända, att det i dag är jag, som är narren,
ehuru det nog ligger litet mera allvar under de stundom kanske
skämtsamma orden, än vad de ärade motionärerna vilja tro. Herr
Trygger erinrade om akademiska disputationer. Jag var verkligen
en gång närvarande vid en akademisk disputation, där förste oppo-
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
Nr 88. 46
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder nenten beklagade, att avhandlingens beshaffenhet nödgade honom
mot den sed- heja tiden uppträda såsom tredje opponent.
liga urart-
Z"9T) Herr T hy rån: Herr talman! Jag skall endast tillåta mig
°r några kortare anmärkningar med anledning av herr Alexandersons
anföranden, speciellt det första.
Om jag kanske då får börja med en punkt, som ligger litet utanför
centrum, så rör den ett herr Alexandersons yttrande angående spar¬
samheten, ett yttrande, som han i sitt andra anförande åter upptog och
tycktes vilja försvara. Jag skulle vilja tillåta mig att hänvisa herr
Ålexanderson till den bekante Mr. Micawber i David Copperfield,
vilken torde hava löst frågan en gång för alla. Att giva ut 10,000
eller 20,000 om året, är icke i och för sig slöseri, men att ge ut
10,000, när man har 10,000 eller kanske blott 9,000, det är slöseri.
Frågan är icke, huruvida man ger ut mycket eller litet, utan huru
utgifterna förhålla sig till inkomsterna. Utan att på minsta vis
vilja fördölja, att det är också min mening, att de besittande klas¬
serna i vår land gjorde klokt och handlade fosterländskt, om de för¬
sökte att dämpa utgifterna till en något lägre skala, står det för
mig uppenbart, att den stora nationella olyckan hos oss på detta om¬
råde är den, att de fattiga, vilka ingenting hava, så gott de kunna
apa efter de förmögna. Men, som sagt: den fragan är icke^ central
nu. Yi kunna kanska komma tillbaka till den en annan gång och
då skall jag med nöje upptaga, den.
Jag kommer därefter till några punkter, som ligga mera i
centrum. Herr Widell torde redan, åtminstone för alla på området
sakkunniga, ha gjort definitivt klart, det vågar jag säga, hur litet
av realitet, som egentligen ligger i herr Alexandersons anmärkningar
i hans första anförande i fråga om det statistiska. Till vad herr
Widell anförde skall jag be att få lägga en enda punkt. Då man
talar om dessa s. k. oäkta barns födelsetal är det särskilt ett, som
herr Ålexanderson icke hade bort lämna obeaktat, om han studerat
dithörande statistik. Det rör antalet barnaföderskor yngre än 20
år — en siffra, som man bör följa t. ex. från 1860-talet till nu.
Jag minns nu icke siffrorna utantill, men jag rekommenderar åt
min ärade vän herr Ålexanderson att ofördröjligen gå igenom dem,
medan han har frågan i friskt minne. Känner han dem icke, så
tror jag, att han skall häpna. Siffrorna få sa mycket större be¬
tydelse, om man tager i betraktande, att den lösning av situationen,
som herr Ålexanderson tycktes vilja anse för den normala, näm¬
ligen avslutande av äktenskap, mera sällan inträder just i dessa fall,
vilkas antal vuxit så kolossalt på de senare åren mot förut.
Jag tror icke att detta förhållande får förklaras blott med
den vändning som herr Ålexanderson kanske i ett något obevakat
ögonblick framslungade om »ett intensivare liv även för sinnenas
räkning» eller dylikt. Lågan, som förbränner, är ^»intensiv», men
är det ett skäl att låta förbränningen ohejdat fortgå? Varmblodig¬
het och livskraft funnos även hos äldre generationer, kanske fullt
ut lika mycket som nu, men de återhållande krafter, som da voro
Onsdagen den 22 juli. 47
tillfinnandes, de finnas nu antingen icke alls eller äro i hög grad
försvagade.
Herr Alexanderson uppehöll sig ganska länge vid frågan huru¬
vida det vore lämpligt att göra en utvidgning i 10: 14 strafflagen.
Jag kan fullkomligt förstå u t s k otts rn ajori t e t e ris resonemang på den
punkten. Man anser, att, om det i alla fall skall göras en ut¬
redning. kan man väl låta denna särskilda punkt också komma med
i utredningen i stället för att lägga fram eu lag härom genast. Men
herr Alexandersons speciella skäl, som tycktes även för framtiden
vilja utesluta motsvarande lagbestämmelse, kan jag icke sentera.
Jag tror icke, att herr Alexanderson har rätt förstått 18: 13 straff¬
lagen, då han menar, att man praktiskt sett torde vinna målet med
den bestämmelse, som där finns. Här gäller frågan, såsom herr
Alexanderson själv sagt, en handling, vilken sårar tukt och sed¬
lighet. Men det kan finnas och det finnes handlingar, som icke
på minsta vis »såra tukt och sedlighet», men som likväl innehålla
ett bestämt offentligt uppmanande, ett medvetet uppammande av
ifrågavarande osedliga tendenser. Jag påminner mig bland mycket
annat en publikation här i landet, som utkommit i flera år och ännu
utkommer, men som torde vara för det stora flertalet av kamma¬
rens ledamöter obekant. Jag skall icke göra reklam för den ge¬
nom att nämna dess namn, men jag står gärna herr Alexanderson
till tjänst, om han vill veta det. Detta blad, utgivet av en preventiv¬
handlare, innehåller nummer efter nummer en — jag skulle vilja
säga — ren Astartereligion eller något i den vägen. Det innehåller
alldeles precis det, som herr Alexanderson något ironiskt citerade
efter överdirektör Almquist. Under juli månad sistlidne år t. ex.
utkom — det påminner jag mig särskilt — ett nummer, där det
talas om Jesus Kristus och där han betecknas med ordet slyngel,
försatt med ett attribut, som jag icke kan förmå mig att här offent¬
ligen uttala. Och varför detta? Jo, med den uttryckliga motive¬
ring, att Kristus hade ogillat äktenskapsbrott. Vilket nonsens att
ogilla äktenskapsbrott! Vilken slyngel, som kunde falla på en
sådan idé! Bladet blev visserligen åtalat, men det förekom, enligt
bladets eget meddelande, bland rättens jurymän en frisinnad av
denna överlägsna intelligenstyp, för vilken sådant är bagateller, och
bladet blev frikänt. I samma blad — för några år sedan fick jag
av en dåvarande socialdemokratisk riksdagsman den upplysningen,
att det då trycktes i elvatusen exemplar — ser man oupphörligt
rent teoretiska resonemanger, som gå ut på att det är vidskepelse,
att icke njuta livet, medan livet varar. Kristendomen angripes i
vartenda nummer såsom »källan till all rackaragitation mot hygg¬
ligt folks trevnad i synden» — en fras, som jag särskilt erinrar mig
ordagrant. Mc-n sådant som detta kan mycket väl uttryckas i for¬
mer, som icke kunna sägas såra tukt och sedlighet (även om de skulle
såra t. ex. den religiösa känslan). De kunna innehålla ett kallt
teoretiskt resonemang, liksom en kall och klart genomtänkt
ateism. Och de kunna då alldeles icke — även bortsett från tryck-
frihetsfrågan — åtkommas med 18: 13. Men efter min mening
Nr 38.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
Nr 88. 48
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga u rart-
ningen.
(Forts.)
är det nonsens att straffa allehanda uppmaningar till ohörsamhet
mot lag, vilka kunna vara nära nog hur obetydliga som helst, och
låta vad jag nu nämnt passera ostraffat. Jag anmärker nu detta
utan att anse lämpligt att vidare gå in i detaljer, då jag kan förstå
— även om jag vill säga att jag just icke delar — utskottets åsikt,
att om man skall utreda allt annat, man också kan låta detta komma
med i den stora utredningen.
Yad herr Alexandersons systematiska betänkligheter angår, att
10 kapitlet strafflagen innehåller brott mot offentlig myndighet
och att ifrågavarande fall icke passar in i systemet, så är väl detta
en bra teoretisk invändning även för att komma från en teoretiker.
För att ge ett teoretiskt svar på den frågan, så kan det vara tillräck¬
ligt att påminna om vad herr Alexanderson redan känner till, eller
att t. ex. 10: 20 strafflagen, enligt teori och praktik, innefattar fall,
liggande minst lika långt från den systematiska beteckningen som
detta gör; jämför även 10: 16.
Jag skall icke upptaga kammarens tid med att gå in på vidare
detaljer, men jag kan dock icke underlåta att till slut komma till¬
baka till den punkt, som flera föregående ärade talare berört. Jag
får för min del konstatera, sanningen till ära, att såvitt jag fattat
herr Alexanderson rätt, uttryckte han sig i fråga om ockrandet just
så som han själv nyss citerade sig. Och man får medge att hans ytt¬
rande riktar i varje fall icke formellt sin spets mot motionärerna.
Men det förvånar mig så mycket mera, att icke herr Alexanderson
gjort sig själv den frågan — herr Trygger har redan uttalat den —
vad är det som gör det mö flin t att ockra på detta? Varifrån kommer
resonansen? Herrarna av vänstern särskilt ha många gånger hört
och förargat sig över den invändningen att när man sätter de och de
genomgripande nykterhetsreformerna på programmet, så ockrar man
politiskt på nykterheten. Det är omöjligt att rannsaka hjärtan och
njurar — det kan ju finnas de som hava gjort det, och det kan kanske
också finnas de, som ockra på den punkt, vi nu talat om. Men man
bör också på båda hållen förstå, att om det är möjligt att inom fol¬
kets djupa lager vinna något väsentligt genom att man slår an en
sådan sträng som nykterhet eller sedlighet, så måste det finnas nå¬
gon realitet bakom dessa krav. Vore diet icke annat än »tomt prat»
— vilket uttryck herr Alexanderson använde på ett mycket olämp¬
ligt ställe, tillåt mig säga det, då han skulle bemöta motionen — då
skulle man aldrig vinna någon verklig resonans för det i folksjälen.
Och vinner man åter en resonans, så beror detta därpå, att den djupa
instinkten hos folket i detta fall är säkrare och mera beaktansvärd
än det mer eller mindre »intellektuella» resonemanget hos de kultu¬
rella på ytan. Jag har med detta icke velat säga något ont om min
ärade vän herr Alexanderson, men det finns många andra, som med
skäl kunna taga det åt sig.
För min del får jag lov att säga, att den som ur våra dagars
statistik blott känner ett enda faktum sådant som det, att i en stad,
där man håller reda på antalet nyinträffade könssjukdomar, en stad
med ett invånarantal på högt räknat 500,000 invånare, varje år före-
Onsdagen den 22 juli.
49 Jfr 38.
komma 10,000 nya sådana fall, bland vilka fjärdedelen lios kvinnor
— den borde medgiva, att det knappast är på sin plats att här anlägga
sådana synpunkter som politiskt ockrande, och borde erkänna att
här är en högst allvarsam realitet framför allt för ett land, som med
stormsteg går emot en allt starkare industrialisation. Vad som se¬
dermera kan göras, blir en annan fråga, men att det parti, som ställer
Tipp frågan, gör sig väl förtjänt om landet, det kan jag för min del
icke komma från. Det kan snarare förvåna, att det parti — om
vi nu skola tala om partier — som särskilt tagit t. ex. nykterhets-
frågan på sitt program och därmed visat sig starkt intresserat för
folkhälsan, icke sett den saken mera vitt och mera djupt och även
upptagit dessa frågor. Jag kan medge den liberala reservationen,
att det kan bli svårt att komma till en tillfredsställande lösning, om
icke nykterheten också kommer med och det på ett synnerligen ge¬
nomgripande sätt. De äro i själva- verket så innerligt nära förknip¬
pade, dessa båda frågor, att man måste förvånas över hur det kan
vara möjligt, att samma personer kunnat många och långa år idissla
kravet på nykterhetsåtgärder och ändå alltid ha de kulturella para¬
derna till hands, då det föreslagits allvarliga åtgärder på denna
andra punkt, som sannerligen icke är mindre viktig. Det är lika
överraskande som att försvarsfrågan — såsom jag redan förut från
denna plats tillåtit mig framhålla — faktiskt åsidosatts på nykter-
hetshåll (om också icke oficiellt av nykterhetsorganisationerna såsom
sådana).
Jag tror, att man bör vara dem tacksam, som lägga fingret på
det onda. Och vad som sedan lämpligen bör göras, det har man tid
att efteråt resonera om. Ingen har väl, såsom herr Alexanderson
tycktes vilja göra troligt, inbillat sig, att man skulle kunna »utrota
denna messling och skarlakansfeber», men det må väl betyda något,
om man kan åstadkomma en avsevärd minskning.
Så vill jag till slut lägga till: så mycket jag kan instämma i
de liberala synpunkterna angående trångboddhet och önskvärdheten
av egna hem och annat sådant, så tror jag att herrarna få akta -
för att överdriva den betydelse dessa medel kunna ha. Jag tror för
min del att man får taga till hårdhandsken på många punkter, då
det gäller en del missförhållanden som skapa osedlighet. Jag tror
icke det går ensamt med några sådana recept som de nämnda och vad
särskilt egnahemsbildningen angår, så sätter jag mycket starkt
i fråga, om det någonsin kommer ^att visa sig praktiskt möjligt att
placera dessa av industrialismen mer eller mindre degenerade män¬
niskor på landet i egna hem och därigenom kroppsligen och andli¬
gen upprätta och för framtiden garantera dem. Jag tror det icke.
Fastmer tror jag att de, som levat under generationer i storstaden,
icke kunna hjälpas med annat än kraftiga medel riktade mot själva
storstadsdegenerationen. Man kan icke för dessas räkning taga
jordbruk till hjälp. Engelsmännen ha försökt det och jag tror, att
det är allmänt bekant, att de misslyckats.
Utan att sålunda vilja på något vis bestämt uttala mig om den
riktning, i vilken utredningen bör gå — det får man fast mer över-
Första kammarens protokoll vid senare riksdagen Nr 38. 4
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen
(Forte.)
Nr 38. 50
Onsdagen deu 22 juli.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
lämna åt utredningen själv — kan jag för min del icke se annat än
att det är ett glädjande faktum, att kravet därpå nu upptagits, det må
vara av det ena eller andra partiet, och jag vill hoppas, att de olika
partisynpunkterna, då man kommer till realiteten, skola visa sig
förenliga.
Jag her således, herr talman, att få instämma i utskottets för¬
slag.
Herr Olsson, Olof: Herr talman! Då det kanske kom¬
mer att visa sig, att jag ser mildare på de oäkta barnaföderskorna
än mången här i denna kammare, så vill jag, innan jag går
att göra de små anmärkningar,_ som jag anser ytterligare höra
göras mot den föreliggande motionen, förutskicka en förklaring,
nämligen den, att jag anser det nuvarande äktenskapet — under
nuvarande omständigheter — vara att föredraga framför iriare
förbindelser. Jag gör denna självdeklaration för att redan från
början placera mig på samma sedliga höjd som de ärade motionä¬
rerna. Jag tycker nämligen, att det skulle vara illa, om de
ensamma skulle bliva utsatta för alla hederliga människors
sympati och högaktning.
När jag sedan har försökt tränga in i den tankevärld, som
är motionärernas i denna motion, så har det varit mig mycket
svårt att där finna mig tillrätta och detta delvis därför, att det
ser ut, som om man icke hade riktigt klart för sig det samband,
som bör finnas mellan vad man yrkar och varför man yrkar
just detta. På sid. 4 i utskottets utlåtande star det exempelvis
följande: »Går man till sådana grundvalar för samhällets be¬
stånd som äktenskap och familjeliv, företer som bekant åter
vår statistik siffror, som tala ett oroväckande språk.»_ inom
parentes: ett underligt påhitt att göra familjelivet^ till en av
samhällets grundvalar! Men när nu denna tankegång utföres
vidare, finner man, att förutom den låga äktenskapsfrekvensen
är det ökningen av utom äktenskapet födda barn jämte de mins¬
kade födelsetalen, som tala detta oroväckande språk. Om man
nu betänker, att motionen mynnar ut i en begäran om kraftiga
åtgärder mot den sedliga urartningen på olika områden, skulle
således både ökningen och minskningen i födelsetalen vara be¬
roende på den där sedliga urartningen. Därest motionärerna
skulle hava rätt i det senare, då vore det verkligen en ödets
ironi. Under tio å femton ar ha en hel rad av forskare nere
på kontinenten sökt sig fram till en lösning av spörsmålet, man
har kastat upp ett tjugutal olika hypoteser, och man har fört
hela legioner av siffror i fält för att vinna seger åt den eller
den hypotesen, men ändå kan man säga, att, vetenskapligt sett,
hela frågan där ännu är olöst. Men här fa vi lösningen, så
att säga, alldeles oförhappandes. Här är det den sedliga urart¬
ningen.
På andra håll i motionen däremot kan jag lättare törsta
51 Jfr 38.
Onsdagen den 22 juli.
det samband, som finns mellan förseelserna och den sedliga för¬
trytelse, som motionärerna utveckla. Men även här förefaller
det mig, att de gått till väga med en simplicitet, som är bra
enkel. Ty därigenom, att man säger, att det oäkta födelsetalet
är 15 °/o av alla födda, såsom herr Widell nyss yttrade, eller
därigenom att man med alldeles särskilt stor stil trycker, att
det är det högsta i Europa, har man ju egentligen ingenting
visat, som berättigar en till att sitta med den sedliga rodnaden
på kinderna.^ Och fastän herr Thyrén nyligen vitsordade, att
efter herr Widells anförande det var definitivt klart, att sta¬
tistiken i motionen var riktig, skall jag ändå be att få titta
litet närmare på denna statistik. Den är då det gäller de
oäkta barnen synnerligen mekanisk. Alla barn inom de kristna
äktenskapen förklaras vara äkta, även om man vet, att fadern
icke är fadern, och barn utom de kristna äktenskapen förklaras
vara oäkta, även om man vet, att de äro födda inom de mest
ideala samvetsäktenskap. ^ Jag tycker att redan detta skulle göra
eu betänksam mot att låta de oäkta barnen i samhället vara
en moralisk värdemätare. Och jag tycker, att tveksamheten
skulle bli ändå större, om man såsom herr Widell hade rika
tillfällen att tränga närmare in i siffrorna. Det har redan på¬
pekats, hurusom de barn, vilka födas inom det äktenskapliga
årets 7 å 8 första månader, äro synnerligen många. Och ändå
räknas detta till en första klassens moral. Herr Widell har
själv någon gång påpekat, att året 1910 visade en synnerligen
stark nedgång i födelsetalet. Det var också ett mindre antal
oäkta barn då, men de oäkta barnens antal i förhållande till alla
födda var i alla fall större det året än 1909. Hade man alltså
varit mera sedeslös år 1909 ? Nej, naturligtvis icke. Utan saken
var helt enkelt den, att storstrejken kom emellan och sköt fram
ett större antal äktenskap än vanligt. Ty här ligger just hela
felet i den argumentering, som motionärerna utvecklat. Vi få
aldrig reda på, huru många barn det är, som sedermera legiti¬
merats, och man förlägger till det moraliska området saker och
ting, som icke höra till detta område. Det är nämligen icke så,
att det alltid är en moralisk försämring som leder till oäkta
börd; det kan lika så väl vara en ekonomisk försämring. Men
en oäkta födelse är naturligtvis alltid en ledsam sak, som för-
frenar sitt lidande åt många håll och som på den grund är att
eklaga. Dock, vi ha ingen anledning just nu att för den skull
rusa opp och ropa på en sedlig urartning hos vårt folk. Snarare
är det^så, att starka sedliga krafter äro i rörelse just här, vilket
framgår därav, att dödstalet bland dessa oäkta födda barn
under första levnadsåret är i starkt sjunkande, i mycket star¬
kare sjunkande än vad fallet är med dödstalet bland de äkta
födda barnen.
I fråga om den andra statistiken här kan jag instämma i
det som herr Alexanderson anförde. I stort sett, kan man säga,
att den icke visar vad man vill, att den skall visa. Det för-
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart¬
ning en.
(Forts.)
Jfr 38. 52
Onsdagen den 22 juli.
ningen.
(Forte.)
Om åtgärder förvånar mig emellertid, att herr Alaxanderson icke gav ett sär-
mot den sed- gjjjfj; hedersomnämnande åt den tabell, som finnes på sid 3 i
liga uran- ut^tandet, tv den visar snarare tvärtom. Den gäller antalet
av dem, som sakfällts för våldtäkt och sedlighetsbrott och mo¬
tionärerna vttra följande: »Stegringen är, såsom synes, i stort
sett alltjämt fortgående, särskilt inom gruppen grövre sedlig¬
hetsbrott». Om vi se på det papper, som vi hava framför
oss, finna vi vad det är »såsom synes». Vi finna, att vad de
grövre sedlighetsbrotten beträffar en stegring inträtt. Närmare
bestämt: en stegring av 8 på miljonen innebyggare under de sista
femton åren. Vad däremot beträffar våldtäkts- och de ringare
sedlighetsbrotten, så är förhållandet under de sista femton åren
detta, att våldtäktsbrotten gått tillbaka både absolut och relativt,
och att de ringare sedlighetsbrotten gått tillbaka relativt. . länder
femårsperioden 1896—1900 utgjorde de ungefär 267 på miljonen,
under femårsperioden 1906—1910 däremot endast 252 — en minsk¬
ning alltså på 15. Jag får då säga, att såsom bevis på en i
stort sett alltjämt fortgående stegring, är denna minskning på
15 fall onekligen en rätt kuriös företeelse. Nu vill jag emel¬
lertid icke missförstås. De siffror, som motionärerna anfört
äro naturligtvis alltid ett sorgligt brottstycke ur det störa
svarta register, som samhället Tiar att dragas med. Men vad
jag vill säga, det är, att om äktenskapsbrott och sedlighets¬
brott på de sista 15 åren ökas med 3/n> brott på miljonen — något
som framgår av den andra tabellen på sid. 3 i utlåtandet —
då är detta heller icke något skäl, varför vi svenskar skola resa
oss upp och skrika ut över hela världen, att vi äro ett folk,
som på grund av sedeslöshet går undergången till mötes.
Vad som står på sid. 6 i utlåtandet har redan spelat en
viss roll i dag. När jag första gången läste igenom vad som
där står, om njutningslystnaden, begäret efter snabb och hastig
vinst utan idogt arbete, om de stegrade kraven på materiell väl¬
levnad och lyx etc., så tänkte jag, att det här var då ett stycke
med anda och sanning i; jag trodde nämligen, att det gällde över¬
klassen, enkannerligen den här i Stockholm. Men så kom det som
en knall de där orden i överdirektör Almquists yttrande, som
herr Alexanderson läste upp — de som slutade i meningen:
»Samvetet är en produkt av de bättre lottades inpgskning». Då
förstod jag att bär gällde det icke överklassen. Nu har ]u herr
Trygger ställt sig som förste man under denna motion. Jag för¬
modar, att den sammanställning, som finnes här, icke skett ho¬
nom ovetande, och jag förmodar också, att han vet vad överdi¬
rektör Almquist skrivit litet längre fram i sin artikel eller
detta: »Den unga mannen och kvinnan, som från alla håll äro
utsatta för lockelser utan att söka eller äga något stöd i re¬
ligion eller fostrande litteratur, underkastar sig i våra dagar
lika litet arbetsgivarens ledning som föräldrarnas. Kamratska¬
pet, fackföreningarna, har hela väldet». Det kan således icke
vara tu tal om att icke överdirektör Almquist pekar rätt på ar-
Onsdagen den 22 juli.
53 Nr 38.
betarklassen. Det är därföre jag anser, att ett par ord böra
sägas just här av en representant för just denna arbetareklass.
Och det bör väl tyckas ganska underligt att man har mod att
tala om den växande obenägenheten för äktenskapet hos en klass,
där 33 till 41 °/o inom stora grupper gifta sig redan före 25 års
ålder och där ända upp till 81 o/o — också detta inom stora grup¬
per — gifta sig före 30 år. Ja, det är verkligen underligt, att man
särskilt i fråga om denna klass kan tala om vällevnad och lyx, om
njutningslystnad och nöjesliv för dagen. Jag vet mycket väl, att
man här i Stockholm pekar på en särskild företeelse. När vi om
kvällarna gå ut på gatorna och torgen, se vi en mängd mycket älsk¬
värda och allt för lätt tillgängliga små flickebarn, som svärma
omkring, och naturligtvis vet man precis, varifrån de komma.
Men tror herr Trygger och de övriga motionärerna i kammaren,
att det är för arbetarepojkarnas skull som dessa unga kvinnor
kläda sig i silke om kvällarna ?
Jag skall icke fortsätta längre om detta. Jag skall endast
nämna ett par ord om det, som herr Widell pekade på såsom
utgörande en väsentlig del av motiveringen för åtgärderna från
motionärernas sida, den sjunkande nativiteten. Jag förstår mycket
väl anledningen; jag förstår att bakom detta ligger en fruktan
för att vårt land en gång icke skall kunna ställa upp ett tillräck¬
ligt antal soldater, och jag tror, att denna fruktan är nog så
grundad. Men när man tror, att man vänder sig mot rätt håll,
om man riktar sig emot några kringresande kolportörer för huma¬
nitär barnalstring, då visar man, att man bra litet satt sig
in i det spörsmål som här är i fråga. Ty det är en helt annan
och väldigare agitator som gått fram över landet. Det är den
långa raden av små svarta barnkistor, som ständigt vandra
från arbetarkvarteren till kyrkogårdarna. Och denna agitator
har gjort de breda lagren av vårt folk både förståndiga,rje
och barmhärtigare. Man börjar anse det orätt och obarmhärtigt
att invitera fem barn till ett bord, där det icke finns mat för
tre. Men naturligtvis: det är en allvarlig historia. Det kan
icke vara likgiltigt, om till exempel i Amerika de vita allt
mer och mer försvinna och de svarta allt mer och mer ökas, så
att de till sist svärta ned hela Amerika. Och vad oss här hemma
beträffar: jag har för min del alltid tyckt det vara en särskild
försynens gåva, att jag blev född skåning, och jag vill upp¬
riktigt säga, att jag ryser vid tanken på att ättlingar till
betplocka.nde galizier en gång skola hälsa våren från markerna
där nere i Skåne. Men det är klart, att vad som är att göra i
den saken det ha vi tillfälle att diskutera många många gånger,
ty det finnes knappt ett enda ärende som ligger på riksdagens
bord, som icke innehåller något stänk av just denna fråga. Och
jag tror, att det skulle vara nyttigt för saken, om vi ting o
diskutera dessa ting utan poliskonstaplar. Det är därför, herr
talman, som jag anhåller att få yrka bifall till herr Alexander-
sons reservation.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
Nr 38.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
54 Onsdagen den 22 juli.
Herr Ekman, Karl Johan: Jag skall vid denna sena
timma endast yttra ett par ord.
Gentemot den siste talaren vill jag säga, att jag fattat motio¬
nen, icke såsom riktad mot någon viss klass, utan mot alla i
vare sig högre eller lägre ställning, som åsidosätta de krav, vil¬
ka här framhållas.
Det har av flera föregående talare utvecklats, att orsakerna
till det mindre tillfredsställande tillstånd, som är rådande på
det sedliga området, äro dels av yttre och dels av inre natur. I
det förra avseendet, i fråga om de yttre missförhållanden, som
kunna tänkas medverka till den sedliga urartningen, veta vi alla,
att det råder ett varmt intresse för reformer. Jag vill endast
påpeka, sådana saker som folkpensioneringen, arbetarskyddslag-
stiftningen, skattelagstiftningen, egnahemsrörelsen, nykterhets¬
rörelsen och sådant. Därtill hava vi alla medverkat och äro
beredda att än vidare göra det. En skrivelse från riksdagen
skulle emellertid understryka den goda viljan att även i detta
avseende söka råda bot för missförhållandena och i sin mån
påskynda utvecklingen.
I det senare avseendet, i vad som rör folkets inre liv, före¬
faller det, som om på många håll viljan icke skulle vara lika
god. Jag kan åtminstone icke få något annat intryck av till ex¬
empel herr Alexandersons anförande med hans iskalla och hån¬
fulla. avvisande av den oro i detta hänseende, som fyller hun¬
dratusentals hjärtan i vårt land. Jag vill blott peka på ett
par saker. Kristendomen är folkets livskälla. Där har folket
källan till sin inre förnyelse; det folk, som bygger på kristen¬
domen, kan icke tåla någon orättfärdighet eller orätt inom sig.
Det reagerar däremot; och enligt min övertygelse är det ett ut¬
slag därav, som framkallat den oro, som tagit sig uttryck i de
föreliggande motionerna. Men huru hånas icke ständigt kristen¬
domen i vårt land ? Herr Thyrén har anfört ett exempel, och det
skulle kunna påvisas sådana vecka efter vecka. Det är verkligen
icke för mycket, om samhället börjar kraftigare reagera mot ett
så öppet förhånande och ett så Öppet motstånd mot vad som dock
är den bästa kraftkällan i folkets nationella liv.
En annan sådan livskälla för nationen är familjelivets helgd.
Men det förkunnas öppet, att över äktenskapets sedliga krav står
tillfredsställandet av alla begär. Det kan icke utan skada ske,
att sådant får ohejdat fortgå.
En annan sådan livskälla är kärleken till fosterlandet och
känslan av samhörighet med det egna folket. Men icke desto
mindre se vi dagligen huru fosterlandslöshetens och söndringens
frön få utsås bland oss.
Det behövs mer sedlig kraft hos samhället självt. Det är
nödvändigt, att samhället reagerar mot sådana yttringar av
motstånd mot själva livskällorna hos folket. I detta avseende
tror jag, att en skrivelse från riksdagen skulle vara av en synner¬
ligen god verkan, icke allenast i det avseendet att det skulle
Onsdagen flen 22 juli. 55
visa- en god vilja att komma till ett bättre resultat, utan även
så till vida, tror jag, att det skulle föranleda praktiska åtgärder.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Eliasson: Jag skall genast säga ifrån, att jag
tillhör dem, som anse, att den tilltagande sedliga förvildningen
är en fara, som hotar vårt folk, och som är ganska oroväckande.
Det gäller nu för oss att finna det rätta botemedlet mot denna
samhällslära, och det förnämsta botemedlet anser jag för min
del vara, att svenska folket bibringas och blir delaktigt av en
mera djupgående kristlig livsuppfattning. Sådant kan man
egentligen icke tänka sig begära hos Kungl. Maj :t i en skri¬
velse om utredning, men jag tror och är förvissad, att detta är
det enda, som skulle hjälpa vårt folk i detta avseende.^
Vad som i andra rummet skulle spela en stor roll på detta
område vore en effektiv nykterhetslagstiftning. Se vi på ett
par av de grova brott, som på senare tider upprört oss i hög
grad, Nyströmska och Kumlamorden, skola vi finna, att orsaken
till dessa brott var missbruk av spritdrycker, och med detta för
ögonen kan man icke annat än undra, varför icke utskottet före¬
slagit en skärpning av nykterhetslagstiftningen. Mig synes,° att
utskottet alldeles för lätt gått förbi denna stora, viktiga fråga,
då det gäller en utredning som den ifrågavarande. Det är vis¬
serligen sant, att de resurser, som vi redan hava på nykterhets-
lagstiftningens område, icke utnyttjats såsom sig Borde, så länge
samhället tillåter sådana förlustelseställen som t. ex. Ejäder-
holmarna. Jag skulle vilja rekommendera åt herrarna att resa
ditut en afton. Efter mitt förmenande är där en fullständig
uppfostringsanstalt till osedlighet. Vi voro ett sällskap, som
en afton reste dit för att se, huru där gick till, och där
fingo vi se unga män och kvinnor förtära rusdrycker omväx¬
lande med att erotiska dansar övades. Skall sådant icke kunna
bibringa ungdomen sedeslöshet, då förstår jag icke, vad som
skall kunna göra det. Jag tror därför, att ett av de viktigaste
medlen vi hava härvidlag är att försöka få en mycket sträng lag¬
stiftning på nykterhetsområdet. Jag och flera medlemmar av
utskottet hava också reserverat oss under särskilt framhållande
av denna viktiga sak.
Jag beder, herr talman, att få yrka bifall till den av mig
m. fl. avgivna reservationen i ärendet.
Herr Hellberg: Då jag funnit mig uppfordrad att säga
några ord i även denna fråga, kan jag tyvärr inte börja med
en sådan — om jag så får säga — i någon mån självbelåten för¬
klaring, som en talare avgav, vilken nyss hade ordet, att han
ansåge sig i sedligt avseende stå på samma höjd som motionä¬
rerna. Jag vågar inte tillmäta mig en sådan ståndpunkt: åt¬
minstone kan jag alls inte säga, att jag står på något vis. å
jämförlig höjd med herr Widell, som uttryckte sin sedliga in-
Nr 38.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga ur art-
ningen
(Forts.)
Nr 38. 56
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder donation däröver, att så många kvinnor föda barn för tidigt ef-
mot den sed- ^er äktenskapets ingående. Detta kan verkligen, efter mitt
19ningen- " sätt att se, inte vara ägnat att väcka någon indignation, ty
(Forts.) det väsentliga synes mig vara, att bägge kontrahenterna full¬
göra sina äktenskapliga förpliktelser, vilka väl närmast gå
ut på förhållandet till barnen, och göra de det, tycker
jag det är en underordnad sak, om de gifta sig en må¬
nad förr eller senare. Jag kan inte heller uppröras av
de många skilsmässorna. De synas mig vara en ganska na¬
turlig följd av samhällets utveckling. Med ett rikare och ful¬
lare personlighetsliv kommer det givetvis att gestalta sig så,
att den äktenskapliga sammanlevnaden blir ett allt svårare och
svårare problem, och att utan vidare draga ett tjockt sedlighets-
streck över dem, som känna sig nödsakade att skiljas, då man
vet, att i många fall skilsmässan har de mest aktningsvärda
grunder, betecknar en sedlig höjd, som jag alls inte uppnått.
Över huvud taget måste jag bekänna, att jag inte har det
rätta sinnelaget i sedlighetsfrågor. Jag känner mig inte till¬
talad av sedlighetsspecialisterna. De synas mig först och främst
vara i regeln ganska trångsynta människor, som se livet från
en enda synpunkt, och vad värre är, de komma ofta att bliva
ganska hårda och obarmhärtiga människor. Vi hörde för några
dagar sedan här i kammaren ett uttalande angående de oäkta
barnen, som mycket väl skulle kunna hava fällts av någon bland
dessa fariséer, mot vilka Kristus en gång vände sig till för¬
svar för äktenskapsbryterskan. Jag kan inte heller dölja för
mig att ofta anledning finnes att hos sedlighetsivrarna misstänka
en viss grad av hyckleri. När man t. ex. hör, att somliga av dem
systematiskt driva jakt efter osedliga vykort, må man vara ur¬
säktad, om man ett litet grand drager motivens äkthet i tvi-
velsmål.
Allt detta rör naturligtvis inte de ärade motionärerna. De
hava uppträtt på ett anspråkslöst sätt, och herr Trygger, som
man ju kunde kalla övermotionären, har själv erkänt, att den ena
samhällsklassen brister i ett, den andra i ett annat avseende
— vi hava också i våra partistrider haft tillfälle att se även
de högsta i samhället brista ganska mycket i fråga om vissa
former av moral, t. ex. i sanningskärlek.
Emellertid, min huvudinvändning mot dem, som syssla med
sedlighetsfrågan, är den, att de taga denna fråga just så, som
en av dem nyss beskylde herr Alexanderson för att ta den, nämli¬
gen allt för lätt. Det har varit mycket tal om, huruvida det är in¬
dividerna eller samhället man skall vända sig emot. Herr Berg-
qvist har nyss med biskoplig patos betonat, att det inte går
an att tala endast om samhället, utan att man måste vända sig
till individerna också. Ja, det bör man också göra, så långt möj¬
ligt är, det är mycket sant. Men den som försöker se saken, såsom
den gestaltar sig i verkligheten, kan inte dölja för sig, att sam-
hällsmiljön har en alldeles överväldigande makt. Biskop Berg-
Onsdagen den 22 juli.
57 Nr 3S.
qvist talade om, huru föräldramyndigheten slappas, huru barnen
bliva självsvåldiga och få taga herraväldet, och herr Bergqvist
tyckte, atr aetta bör beivras. Ja, men, herr Bergqvist, vad kom¬
mer detta an på ? Låt oss tänka oss, huru det gestaltar sig i
ett stads- eller industrisamhälle! Där få pojkar och flickor vid
13, 14 och 15 års ålder sj^sselsättning i industriella verk, de
tjäna sin dagspenning, med vilken de bidraga till familjens
uppehälle, betala själva för sig och känna sig såsom själv¬
ständiga personer redan vid denna tidiga ålder. Måste inte
detta med nödvändighet medföra den konsekvensen, att föräl¬
drarna numera inte kunna göra sin myndighet gällande på samma
sätt som i gamla tider, då barnen för sitt uppehälle voro be¬
roende av föräldrarna, såsom vi minnas från de forna förhållan¬
dena på landsbygden ? Denna ungdom, som tidigt indrages i det
industriella livet, träffar där äldre kamrater, vilka vuxit upp
på samma sätt och som överföra osunda tendenser och vanor till
sina yngre kamrater. Det ligger i öppen dag, att detta måste
medföra helt andra eggelser, än som funnos förut, i den riktning
man här vill motarbeta.
Huru skall man nu kunna förändra detta ? Inte kan man
återföra samhället till de enkla förhållandena för 40 å 50 år
sedan. Industrialiseringen har, såsom jag med detta vanliga fall
av verkligheten velat framhålla, den allra mest genomgripande
betydelse, och den griper ständigt allt större och större lager i
vårt samhälle. Detta medför i sin ordning, inte allenast att allt
större del av vårt folk industrialiseras utan att vårt samhälle —
om det må tillåtas mig att använda en självgjord sociologisk term
— allt mer och mer urbifieras, förvandlas allt mer och mer till
stadssamhälle. Det är numera inte blott de egentliga städer¬
na, som äro stadssamhällen, utan överallt på landsbygden finnes
fullt med sådana, där livet leves på helt annat sätt än förr.
Jag undrar, om inte här är ett förhållande av orsak och verkan,
som allt för litet beaktas av dem vilka tro sig kunna vinna något
väsentligt för sedligheten genom straffåtgärder. Det är hela
samhällets successiva förvandling som vi här ha att göra med.
Det är en annan sak som hänger tillsammans med industria¬
liseringen : hela den stora arbetarfrågan. Det är naturligtvis
icke en tillfällighet, att herrar motionärer i motionen upptagit
brott mot offentlig myndighet — den frågan ligger nog her¬
rarna varmt om hjärtat, det förstår jag. Men tänker man på
hela den väldiga arbetarfrågan, på den väldiga sammanslutning
av arbetare, som icke fanns i forna tider, så är det icke naturligt
att under de häftiga striderna mellan arbetsgivare och arbe¬
tare, som nödvändigt måste komma genom den — vi be¬
höva blott tänka på storstrejken 1909 — det uppstår åtskilliga
sammanstötningar med ordningsmakten, som icke förekommo un¬
der de gamla idylliska förhållandena. Men inte kunna väl her¬
rarna för denna påföljds skull stryka ett streck över vare sig
industrialismen eller arbetarfrågan?
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
Nr 38.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
58 Onsdagen den 22 juli.
Herr Petrén framhöll en annan omständighet som synes
mig i utomordentlig grad beaktansvärd. Han påvisade, huru¬
som de grova sedlighetsförbrytelser, vilka motionärerna före¬
trädesvis rikta sig emot, stå i nära släktskap med sinnessjuk-
domarne. Han nämnde siffror, som styrkte detta, och framhöll,
om jag fattade honom rätt, att sinnessjukdomarna i vårt land
land växa i starkare proportion än folkmängden. Vilken belys¬
ning giver inte det åt hela denna fråga? Huruvida åter sinnes¬
sjukdomarna i sin ordning sammanhänga med industrialismen
och det jäktande liv, som folket under dess inverkan för, lämnar
jag som lekman därhän, men faktum är, att vi här ha att gorå
med tvenne parallella företeelser: ökning av sinnessjukdomarna
och de speciella brott, som äro besläktade med dem. Jag frå¬
gar, vart kan man vid sådant förhållande komma med dessa
kraftiga tag, som herrar Trygger och Thyrén rekommenderat ?
Vad arbetarfrågan beträffar — för att återgå till den —
tror jag inte heller, att man bryter trotsets anda, som herr Tryg¬
ger ville, genom några kraftiga strafflagstiftningsåtgärder. Inte
tror jag, att åkarpslagen bidragit att bryta denna trotsets anda,
fastän herr Trygger väl tror, att detta varit dess verkan. Jag
tror tvärtom, att den åstadkommit en stegring av samma anda.
över huvud taget ställer jag mig i denna fråga mycket skep¬
tisk gentemot betydelsen av lagstiftningsåtgärder. Naturligt¬
vis inte i varje särskilt fall, såsom herr Petrén påvisade, be¬
hövas t. ex. kraftigare åtgärder gentemot kvinnofridstörare,
och givet är, att sådana åtgärder kunna behövas på ännu
en och annan punkt. Men över huvud taget, när det gäller att
förbättra hela det sedliga tillståndet i landet, tror jag, att
lagen är ganska vanmäktig, även om man tager i med hård¬
handskarna aldrig så mycket, som herr Thyrén påyrkade. Vi
skola tänka på, vart det ledde, när han tog i med hårdhandskar¬
na och skaffade oss en preventivlag. Tror någon att det blivit
mycket bättre sedan ? Kan någon av herrarna påvisa något så¬
dant resultat till stöd för sin uppfattning? Jag undrar, om någon
av herrarna kan det.
Så vill jag till slut säga några ord om den lilla tvistefrå¬
gan mellan herrar Alexanderson och Trygger rörande den po¬
litiska synpunkten, om det eventuella syftet med motionerna
varit att slå an på opinionen o. s. v., såsom skulle kunna tänkas
— jag gör inte något påstående, jag säger blott att det skulle
kunna tänkas. Herr Trygger tyckte att, om motionerna slagit
an, visar det, att de just träffat rätt och motsvara ett behov.
Ja, det är jag inte så alldeles säker på. Det finnes många sätt
att »slå an». Herr Trygger skall kanske vara den förste att
medgiva, att det finnes även förkastliga sätt att slå an. Antag
t. ex. att det av två riktningar, den ena representerad av herr
Trygger, den andra av herr Alexanderson, den ena anser, att
vad vi företrädesvis behöva i denna fråga är en lag, som ta¬
ger i med hårdhandskarna, den andra anser, att orsakerna till
Onsdagen den 22 juli.
59 Nr 38.
det onda ligga så djupt och omfatta så mycket, att vi inte alls
ha utsikt att nå ett verkligt resultat på sådan väg. Ja, då kan
lätt nog genom en sådan här motion den, som opponerar sig
emot alltför kraftiga åtgärder, komma i en ogynnsam belys¬
ning. Det kan komma att heta, att han är en latent gynnare av
osedlighet, eller åtminstone en ganska misstänkt person.
Jag tror, att såsom framhållits i reservationen, om denna
fråga skulle utredas, utredningen komme att omfatta snart sagt
hela samhällslivet. För några dagar sedan behandlades en mo¬
tion om utredning rörande ett så ofantligt mycket mer begrän¬
sat spörsmål som frågan om beskattningen till kommun och
stat. Då stodo herrarna, den ene efter den andra, upp och
utvecklade, hur ändlös en sådan utredning skulle gestalta sig
— tills man plötsligen fick den upplysningen, att utredningen
redan var påbörjad. Men om den utredning som nu påyrkas
kunde verkligen sägas vad som sades om den: hela samhällstill¬
ståndet i alla dess otaliga förgreningar skulle ingå i den. Jag
undrar, om man inte fått en viss varsel om vart den nu
företagna utredningsbegäran skulle komma att leda genom herr
Alexandersons upplysning att riksdagen en gång förut, för mer
än 20 år sedan, skrivit i denna samma fråga, och att regeringen
ännu inte sett sig i stånd att åstadkomma någonting. Jag be¬
farar, att, om skrivelsen blir besluten, såsom den säkerligen
blir i denna kammare, den regering, som får mottaga densamma,
kommer att känna sig ganska generad och knappt skall veta,
vad den bör ta sig till med den. Jag befarar, att den skrivelsen
får samma, öde som den förra.
Jag får således för min del yrka bifall till herr Alexander¬
sons reservation.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Även om jag i mångt
och mycket kan godkänna det resonemang, som den förste tala¬
ren förde, har jag dock kommit till ett annat resultat i avseende
på yrkandet än det, vartill han kom. Jag utgår från att alla
här äro eniga om att icke tillståndet i sedligt avseende är så gott,
som det kunde vara. Jag utgår också från att alla äro eniga
därom, att det är önskligt, att det blir bättre. Men då upp¬
ställer sig den frågan: främjar man utvecklingen till ett bättre
i högre grad genom att ställa sig på avslagsståndpunkten än ge¬
nom att ställa sig exempelvis på den ståndpunkt, som de fyra
liberala reservanterna i utskottet intagit ?
Om jag granskar herr Alexandersons skäl, varför han icke
ställt sig på den senare ståndpunkten, finner jag, att han an¬
fört två huvudskäl. Det ena huvudskälet finnes angivet i re¬
servationen, och det går ut på att en riksdagsskrivelse finge in¬
nebörden av ett verop över det rådande sedefördärvet i förening
med en uttryckt platonisk förhoppning, att Kungl. Maj :t måtte
uppfinna specifika arcana till folkhälsans återställande. Jag
tror icke, att skrivelsen behöver vara ett dylikt verop. Jag tror,
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
Nr 38. 60
Onsdagen den 22 juli.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
att en skrivelse kan, såsom de liberala reservanterna synas hava
ansett, vara ett uttryck till förmån för en fördomsfri och kritisk
prövning, huruvida genom särskilda åtgärder utöver de sociala —
det behöver som sagt icke vara en utredning, som gäller allt möj¬
ligt mellan himmel och jord — en utveckling till ett bättre skulle
kunna åstadkommas på detta område.
Det andra skälet, som herr Alexanderson här i dag an¬
fört, var, att en skrivelse tidigare, för 20 år sedan, avlåtits i
ärendet, utan att den föranlett till något resultat. Men den om¬
ständigheten kunde lika väl åberopas såsom skäl för att nu göra
ett försök, huruvida man icke skulle kunna främja utvecklingen
till ett bättre på detta område, om man med allvar grepe sig an
med frågan. Såsom frågan nu ligger, förefaller det mig, att
det är förenat med fara att ställa sig på avslagsståndpunkten, den
faran nämligen, att mången kunde bibringas den uppfattnin¬
gen, att frågan om folkets sedliga tillstånd är en bagatellfråga,
vid vilken riksdagen icke fäster stort avseende, vartill kommer
att ett avslag också i viss mån kan tänkas avtrubba den person¬
liga ansvarskänslan i detta avseende.
Då jag för min del tror, att denna fara verkligen föreligger,
och jag håller före, att det uttalande och det förslag, som inne¬
fattas i herrar Olssons, Eliassons, Schottes och Petterssons reser¬
vation undanrödjer densamma och dessutom hänvisar till en ut¬
redning, som, så vitt jag förstår, ingalunda behöver vara av den
allt omfattande art, som en och annan förutsatt, tillåter jag mig
att yrka bifall till den av nämnda fyra herrar avgivna reser¬
vationen.
Herr Nilson, KarlAugust: Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma med den siste talaren, men jag beder att få
stryka under ett par saker.
Att utredningen skulle behöva bliva så vittomfattande kan
jag icke tänka mig, och jag beder att få framhålla, att den libe¬
rala reservationen påpekar något, som är av det största in¬
tresse, nämligen omhändertagandet av minderåriga förbrytare
samt av sedligt vanvårdade och försummade barn. Att lagstift¬
ning behövs i detta avseende, är alldeles tydligt. Jag tror icke,
att man behöver misstänka varandra för några biavsikter i
detta stycke. Jag tror, att både herr Alexanderson och herr
Hellberg ävensom motionärerna hava de bästa avsikter, men jag
tror också, att avsikterna bäst mötas genom godkännande av den
i den liberala reservationen föreslagna skrivelsen, till vilken
jag tillåter mig att yrka bifall.
Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade hérr
talmannen, att i avseende å förevarande utlåtande yrkats: l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle av¬
slå utskottets hemställan och antaga det förslag, som innefattades i
Ougilagen den 22 juli.
61 ?ir 3S.
den av herr Alexanderson vid utlåtandet avgivna reservationen; och
3:o) att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet fogade, av herrar L. Olsson i Hof m. fl. avgivna
reservationen.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa yr¬
kanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskot¬
tets hemställan vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav, och sedan till kontrapro¬
position därvid antagits bifall till det under 2 :o) upptagna yrkandet,
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposi-
tion.
Den, som bifaller vad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
14, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Hej, avslås utskottets hemställan och antages det för¬
slag, som innefattas i den av herr Alexanderson vid utlåtandet av¬
givna reservation.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda
Ja — 63;
Nej — 44.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande första 'Sär¬
skilda utskottets den 17 och 18 i denna månad bordlagda utlåtande
nr 7, angående reglering av utgifterna under riksstatens femte hu¬
vudtitel med undantag av anslagen till »Handeln».
Punkterna 1—1.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 5 och 6.
Lades till handlingarna.
Punkterna 7—12.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Om åtgärder
mot den sed¬
liga urart-
ningen.
(Forts.)
Jir 38. 62
Onsdagen den 22 juli.
V milsten 13.
Lades till handlingarna.
Punkten 14.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 15 och 16.
Lades till handlingarna.
Punkten 17.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 18.
Lades till handlingarna.
Punkterna 19—26.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 27 och 28.
Lades till handlingarna.
Punkterna 29—35.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 36.
Lades till handlingarna.
Punkten 37.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 38.
Lades till handlingarna.
Punkten 39.
Utskottets hemställan bifölls.
Ousdagen den 22 juli.
63 Nr 38.
Punkterna 40 och 41.
Lades till handlingarna.
Punkten 42.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 43.
Lades till handlingarna.
Punkten 44.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 45 och 46.
Lades till handlingarna.
Punkten 47.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 48.
Lades till handlingarna.
Punkterna 49—52.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 53.
Lades till handlingarna.
Punkten 54.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 55.
Lades till handlingarna.
Punkterna 56—61.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Föredrogos ånyo första särskilda utskotxexs aen 17 och 18 i
denna månad bordlagda utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an¬
skaffning av tre 75 mm. kanoner med lavettage;
Nr 38. 64
Onsdagen den ‘22 juli.
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder till höjande av jagarnas stridsvärde m. m.;
utlåtande nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition an¬
gående ersättande från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar
av vissa förskottsvis utgivna medel;
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åter-
uppförande av vinterstallar vid Smålands artilleriregementes kasern¬
etablissemang i Jönköping; och
nr 12, i anlednig av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för tyghantverkaren O. F. Eriksson att för åtnjutande av ålderstill-
lägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring.
Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
På framställning av herr talmannen beslöts, att behandlingen
av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till
ett annat sammanträde.
Herr Lindblad, Ernst, väckte en motion, nr 93, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag till förordning om ändrad lydelse av 1, 3, 5,
6, 15 och 40 §§ i förordningen angående försäljning av brännvin.
Denna motion blev på begäran bordlagd.
Justerades åtta protokollsutdrag för denna dag.
Kammarens sammanträde avslutades kl. 6,04 e. in.
In fidem
A. v. Krusenstjcrna.
Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner,
14233S