RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1914. Andra kammaren. Nr 65.
Onsdagen den 19 augusti.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:
Att herr riksdagsmannen A. R. Rosenqvist på grund av bron-
chitis acuta (akut luftrörskatarr) är förhindrad att deltaga i riks-
dagsarbetet under 1 vecka, räknat från och med denna dag, intygas.
Sävsjö den 18 augusti 1914.
II). Tideström.
Leg. Läk.
§ 2.
Justerades protokollen för den 11 och den 12 innevarande au¬
gusti.
§ 3.
Till avgörande förelåg först statsutskottet utlåtande, nr 89, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vården av blinda
dövstumma och blinda sinnesslöa m. fl. jämte i ärendet väckta mo¬
tioner.
I den till riksdagen den 18 sistlidna maj avlåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behov hade Kungl. Maj:t under
punkten 197 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att i av-
bidan på propositionen angående vården av blinda dövstumma och blin¬
da sinnesslöa med flera beräkna för ändamålet för år 1915 ett extra
anslag av 150,000 kronor.
Sedermera hade Kungl. Maj :t i en till riksdagen den 20 juni
1914 avlåten, till statsutskottets förberedande behandling överläm¬
nad proposition, nr 195, under åberopande av bilagt utdrag av stats¬
rådsprotokollet över ecklesiastikärenden samma dag, föreslagit riks¬
dagen att
dels, för anordnande genom statens försorg av nödig anstaltsvård
för blinda med komplicerat lyte, besluta upprättande av en för än¬
damålet erforderlig vårdanstalt samt för uppförande, i huvudsaklig
överensstämmelse med av arkitekten Th. Kellgren utarbetade rit-
Andra Tcammarens protokoll vid senare riksdagen 10H. Nr 65. 1
Ang. vården av
blinda döv¬
stumma och
blinda sinnes¬
slöa in. fl.
Nr 65. 2
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. vården av
blinda döv¬
stumma och
blinda sinnes-
slöa m. fl.
(Forts.)
ningar, av därför behövliga byggnader med tillhörande anläggningar
å ett av Lunds stad erbjudet, av departementschefen i statsrådsproto¬
kollet närmare angivet tomtområde bevilja ett anslag å 521,000 kro¬
nor och därav på extra stat för år 1915 anvisa ett belopp av 150,000
kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att av tillgängliga medel låta re¬
dan under år 1914 förskottsvis utanordna vad av sistnämnda belopp
kunde under året erfordras,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att vid den tid, då den före¬
slagna statsanstalten trädde i verksamhet, för statsverkets räkning
övertaga drottning Sofias stiftelses och den till denna stiftelse an¬
knutna vårdanstaltens dåvarande tillgångar under utfästelse å sta¬
tens vägnar om fullgörande av de särskilda villkor och förbehåll,
som innehölles i stiftelsens reglemente eller eljest kunde vara fastade
vid sagda tillgångar eller särskilda delar därav.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två
i anledning av Kungl. Haj:ts sistnämnda proposition inom riksda¬
gen väckta motioner, nämligen, nr 95, i första kammaren av herr
Petrén och, nr 253, i andra kammaren av herr Rydén.
Utskottets hemställan innefattade bifall till Kungl. Maj:ts
framställning utom beträffande platsen för den ifrågasatta vårdan¬
stalten för blinda med komplicerat lyte, i vilket avseende utskottet,
i anslutning till vad som föreslagits i herrar Petréns och Rydéns
förutnämnda motioner, förordat, att anstalten skulle förläggas till
Malmö samt att de för densamma erforderliga byggnaderna upp¬
föras å det av Malmö stad erbjudpa, i ovanberörda statsrådsprotokoll
närmare angivna tomtområde.
Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av greve F.
Cl:son Wachtmeister, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall
till Kungl. Maj:ts framställning i ämnet oförändrad.
Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen
på begäran ordet till
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet West¬
man, som anförde: Herr talman, mina herrar! Genom en rad av
åtgärder från statsmakternas sida har vården av de abnorma i
vårt land i stort sett blivit ordnad på ett sätt, som bär ett vac¬
kert vittnesbörd om vårt folks känsla av den samhälleliga plik¬
ten att sörja för de mest vanlottade, de mest hjälplösa. Endast i
fråga om de bland dessa abnorma, som äro sämst ställda, de blinda
dövstumma och de blinda sinnesslöa, föreligger en brist, i det att
vården av dem icke har omhändertagits vid någon av staten upp¬
rättad anstalt.
Den kungl. proposition, som nu föreligger, avser att råda
bot på denna brist genom att upprätta en sådan^ anstalt, och stats¬
utskottet har i sitt utlåtande instämt med Kungl. Maj :t däri,
att vården av dessa vanlottade bör bli en statens angelägenhet.
Onsdagen den 19 augusti.
3 Nr 65.
Det är endast i en punkt som statsutskottet avvikit ifrån Kungl.
Maj :t, nämligen i fråga om anstaltens förläggning. Kungl. Maj :t
har föreslagit, att anstalten skall förläggas till Lund, statsutskot¬
tet, med undantag av dess ordförande, har föreslagit, att den
skall förläggas till Malmö.
1 propositionens motivering har jag uttalat, att man kan
vinna en i det hela taget fullt tillfredsställande förläggning,
vare sig anstalten förlägges till Lund eller till Malmö. Man
kan anföra skäl för både det ena och det andra, och det kan
vara ganska svårt att göra sitt val, men för min del har jag
utan tvekan bestämt mig för Lund, emedan jag funnit skälen
för Lund vara de starkaste.
Jag ber att genast från början få förklara, att ett miss¬
tag, som överintendentsämbetet i ett av sina utlåtanden begått
med avseende å Malmötomtens storlek varit utan varje bety¬
delse för mig, när jag intagit min ståndpunkt. Av propositionen
torde framgå, att jag haft alldeles klart för mig, hur stor
Malmötomten är.
Vad jag i första hand har att anmärka mot en förläggning
till den av Malmö stad erbjudna tomten är, att det förefaller
mig som om man riskerade, att anstalten, förlagd dit, i framtiden
skulle erhålla ett störande grannskap. Denna tomt ligger intill
Lcmmabukten på ungefär 300 meters avstånd från stranden,
skild därifrån av väg och järnväg. Enligt vad de sakkunniga
upplyst ha emellertid inom Malmö framkommit planer att fylla
ut Lommabukten och en del av Öresund för att där anlägga ett
stort industrikvarter och därjämte även vinna utrymme för en
ny stor hamn för Malmö. Det är givet, att närheten intill dy¬
lika anläggningar, vilka ju alltid komma att vara förenade med
buller och en livlig trafik och omsvepas av rök, kan befaras
verka störande på anstalten. Man brukar ju icke lägga dylika
vårdanstalter i omedelbar närhet av stora industrikvarter och
stora hamnar.
I motsats härtill har, som jag framhållit i propositionen,
Lundatomten ett avskilt läge, vilket erbjuder fullt tillfreds¬
ställande garantier mot att anstalten i framtiden skulle erhålla
något som helst störande grannskap. Men det är just detta
avskilda läge, som synes ha varit det skäl, vilket hos statsut¬
skottet har talat starkast mot förläggningen till Lund. I själva
verket förefaller det mig, som om man gjort alldeles för stort
nummer av denna synpunkt. Anstalten skulle, förlagd på Lunda¬
tomten, komma att ligga ungefär 1 % kilometer från stadens
centrum, d. v. s. få ett avstånd, som är något större än härifrån
riksdagshuset till Sabbatsbergs sjukhus. Vidare är att märka,
att denna tomt i Lund ligger i nästan omedelbar närhet till de
nya sjukhusanläggningar, som enligt beslut fattade vid denna
riksdag skola uppföras i Lund. Om nu läget är lämpligt och
tillräckligt centralt för dessa sjukhusanläggningar, förefaller
det mig, att det också bör kunna duga för denna vårdanstalt,
Ang. vården av
blinda döv¬
stumma och
blinda sinnes-
slöa m. jl.
(Forts.)
Nr 65. 4
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. vården av helst som de, vilka där vårdas, ytterst sällan lämna anstaltens
blinda döv- omr4de och endast i undantagsfall mottaga besök.
biindTIinnes- Herr Rydén har i den motion, som han har väckt, framhållit,
sisa m. fl. att man vid förläggningen i första hand bör taga hänsyn till
(Forts.) anstaltens egna intressen, men herr Rydén har icke själv läm¬
nat någon utredning, som lägger i dagen, vilka dessa intressen
äro, utan han hänvisar härom till den promemoria, som är upp¬
satt av fru Anrep-Nordin. Statsutskottet har ej heller läm¬
nat någon självständig motivering, utan utskottet hänvisar i
sin ordning till den motivering, som är lämnad i motionerna. Om
man tager undan det dubbla skalet, återstår alltså som själva
kärnan fru Anrep-Nordins promemoria. Jag hoppas, att samt¬
liga kammarens ärade ledamöter tagit kännedom om detta doku¬
ment, som finns avtryckt i statsutskottets utlåtande. För min
del kan jag icke säga, att det på mig gjort något övertygande
intryck, och jag ber att få nämna, att den andra av de båda
motionärer, som förordat Malmö, nämligen herr Alfred Petrén i
första kammaren, har samma uppfattning som jag. När fru
Anrep-Nordins promemoria under debatten i första kammaren
(underkastades kritik, skyndade sig herr Petrén att förklara,
att han på intet vis ville stödja sigf på denna promemoria. Den
hade visserligen blivit honom erbjuden, men han hade avstått
från att begagna sig av den.
Om man nu läser denna promemoria, finner man där, att fru
Anrep-Nordin talar om, att anstalten i Lund skulle komma att
ligga för avlägset från stadens centrum, och gör gällande, att
om man lägger den där, man blir tvungen att hålla häst på
stall för anstaltens räkning. Om man nu behöver häst för
varutransporter, föreligger detta behov, såvitt jag kan förstå,
lika väl i Malmö som i Lund, ty det lär väl icke gå att transpor¬
tera hem varor på spårvagn till en anstalt av denna beskaf¬
fenhet, så som man ställt i utsikt, att det kunde ske, om den
förlädes till Malmö. Om återigen det är meningen, att denna
häst skulle användas för lärarepersonalens behov, får jag säga,
att det förefaller mig, som) oin idet framställdes alldeles överdrivna
anspråk från personalens sida, ty personalen bör mycket väl
kunna gå den 15 minuters väg den behöver tillryggalägga för
att komma till stadens centrum.
Vidare påstår fru Anrep-Nordin, att det är att befara, att
bagerierna i Lund icke skulle kunna tillverka tillräckligt med
bröd åt denna anstalt, och att man därför skulle vara tvungen
att i anstalten anlägga ett särskilt bageri. Anstalten är beräk¬
nad för ett antal av 150 patienter, och fru Anrep-Nordin är
väl ändock alltför misstrogen, när hon tror, att en så stor stad
som Lund med över 20,000 invånare icke skulle kunna åstad¬
komma bröd för ytterligare 150 personer.
Sedan anför fru Anrep-Nordin, att varorna i Lund äro dyrare
än i Malmö. Det föreligger icke alls bevis härför, och för min
del vågar jag betvivla, att detta hennes antagande är riktigt.
Onsdagen den 19 augusti.
5 Nr 65.
Så slutar hon sin promemoria med åtskilliga uttalanden av An9- vården av
så att säga mera lyrisk karaktär. Hon talar om de härliga bl,nda döv~
o t/ o stumitiflj och
bad man kan få i Sundet och det tillfälle till simning som Mal- nin(ja sinnes.
möaltemativet erbjuder såväl för vårdanstaltens personal som slöa m. fl.
för eleverna. Hon talar om den härliga utsikten över Öresunds (Forts.)
blånande vatten, så långt ögat når, över staden och hamnen
med dess livliga sjöfart samt över den fria slätten i öster och
söder. Hon talar vidare om Öresunds saltmättade, ozonrika luft
m. m. Det är en hel del argument av ett slag, som man icke är
alltför van att träffa på i en motivering för förläggande av
en anstalt för blinda dövstumma och blinda sinnesslöa.
Härmed har jag genomgått de skäl, som anförts av motsidan,
så när som på dem, som herr Petrén gjort gällande. Men herr
Petréns skäl är endast, att han anser, att om anstalten förlägges
till Malmö, skulle därigenom kunna beredas vissa utsikter till
att på anstaltens tomt få till stånd en sinnessjukavdelning för
fängelsets räkning. Jag tror, att möjlighet att få en sådan
avdelning inrättad, föreligger i alla fall; och om ingen annan
tar upp det argumentet, tror jag att jag tills vidare kan lämna
det åsido.
Då jag för min del förordat förläggningen till Lund, så hava
för mig i hög grad v,arit bestämmande de vetenskapliga syn¬
punkter, som framförts av medicinalstyrelsen och av universitet
i Lund, och vilkas betydelse också erkänts av herr Petrén i hans
motion, och i viss mån även av herr Rydén. Ingen må emel¬
lertid säga, att när jag tagit hänsyn härtill, jag fäst mig vid
intressen, som äro främmande för själva vårdanstalten, som 'icke
hava något med den att skaffa. Att vi genom de vetenskapliga
studierna av de defekt-a individernas själsliv vidga våra kun¬
skaper på detta område, det betyder, att i den mån vi lyckas
tränga in i deras egendomliga själsliv, så olika de normala
människornas, vi därmed också skapa bättre förutsättningar
för deras vård.
Här föreligga nu i handlingarna åtskilliga uttalanden från
vetenskapligt håll, av vilka det framgår, att vetenskapen skulle
vara synnerligen betjänt av en förläggning till Lund. Så säger
professor Herrlin i Lund, som är professor i pedagogik och psy¬
kologi, att om anstalten förlägges till Lund, därigenom skulle
beredas tillfälle till bekväma studier, och han framhåller, att
den »komparativa själsforskningen får där se former och yttrin¬
gar av själsliv, som äga det största intresse för såväl psykologen
som psykiatrikern. A andra sidan — säger herr Herrlin ■—
skulle också institutet därav skörda vinst. Den svåra och vansk¬
liga uppgiften att uppfostra ifrågavarande slags individer be¬
höver allt det stöd, som den vetenskapliga forskningen kan läm¬
na. Den moderna pedagogiken, baserad på psykologiska iakt¬
tagelser, har visat, att förvånande resultat kunna uppnås med
undervisningen för de sinnesslöa. Men såväl psykologi som pe¬
dagogik befinna sig i ständig utveckling. Det är därför av
Nr 65. 6
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. vården av allra största vikt, att möjlighet till utbyte mellan vetenskap
binda dov- praxis på detta område förefinnes.» Med honom har instämt
stumma och *i»'i o- *jt j • • , , tt t
blinda sinnes- proiessorE i iilcsoii vid Lunds universitet Hans Larsson.
slösa m. fl. Medicinska fakulteten i Lund har från sin synpunkt också
(Forts.) med mycket starka skäl gjort gällande att anstalten hör förläg¬
gas till universitetsstaden. Fakulteten säger bland annat: »Vis¬
sa av de sjukdomsformer, vilka enligt vunnen erfarenhet måste
komma att till en stor del utgöra materialet vid en dylik anstalt,
äro av sådan art, att de för den vetenskapliga forskningen,
exempelvis för studiet av vissa ärftlighetsproblem med flera
frågor, erbjuda ett stort vetenskapligt intresse. Att äga till¬
gång till materialet vid en dylik anstalt kan även i vissa fall
vara till alldeles bestämd fördel för den medicinska undervis¬
ningen.» Fakulteten framhåller därjämte, att det för anstalten
själv måste vara av den största betydelse, att den är förlagd
till en stad, där det finnes tillgång till en medicinsk fakultet
med alla dess talrika specialister och kliniker, vid vilka man
kan erhålla hjälp. Vidare framhålles betydelsen av att i Lund
finnes ett mycket stort hospital med en hel stab av läkare, som
också kunna biträda vid värden av mera invecklade fall.
Vårdanstalten skulle dessutom kunna hava mycket gagn
av samverkan med ännu en anstalt, som finnes i Lund, nämligen
den dövstumskola, som där är förlagd. Ty det är givet, att
en hel del problem äro gemensamma för de båda anstalterna och
att ett ömsesidigt tankeutbyte mellan personalen vid båda kan
vara av betydelse och verka främjande på strävandena att vid
anstalterna nå fram till bättre resultat.
Man har sagt, att alla dessa fördelar vinnas lika väl, omj
anstalten förlägges till Malmö. Men så är dock icke förhållan¬
det. Det måste, trots alla försäkringar om motsatsen, vara obe¬
kvämt och hindrande, om man har studiematerialet förlagt till
en stad, medan de vetenskapsmän, som skola begagna sig av detta
studiematerial och lämna råd och hjälp, äro bosatta i en an¬
nan.
Vad slutligen byggnadskostnaderna beträffar, framgår av
motionen, att överintendentsämbetet förklarat, att byggnadskost¬
naderna icke bliva högre i Lund än i Malmö. Det yttrande,
som överintendentsämbetet härom avgivit, är ganska kortfattat;
men bakom detsamma ligga undersökningar, som på båda plat¬
serna verkställts av en särskild nedsänd arkitekt, och jag vå¬
gar därför tro att den gjorda beräkningen är fullt tillförlitlig.
Jag för min del kan därför icke dela herr Rydéns oro för att
kostnaderna skulle bli högre, i fall anstalten förlädes till Lund,
än om den förlädes till Malmö.
Jag ber till sist att få framhålla en synpunkt, som i någon
mån ligger på sidan av det här föreliggande ämnet. Man kan
ju tycka, att det under dessa tider kan vara föga tillrådligt
att lägga ned ganska betydande kapital på inrättandet av en
anstalt sådan som denna. Men det är ju å andra sidan
Onsdagen den 19 augusti.
7 Sr 65.
tyvärr att befara, att det på grund av det stora världskriget, Mg. vårdat av
som avbryter våra handelsförbindelser, skall komma att upp- st^m^a
stå ganska stor nöd i landet, icke minst bland kroppsar- Mncia sinnes-
betarna. Det är då givetvis av betydelse, att riksdagen bere- slöa m. fl.
der Kungl. Maj:t tillfälle att, om så erfordras och om det kan (Forts.)
ske, sätta igång byggnadsarbeten för att, i den mån det låter
sig göra, avhjälpa den hotande arbetsbristen. Ur den synpunk¬
ten synes det mig synnerligen önskvärt, att riksdagen icke låter
denna fråga falla. Första kammaren har redan beslutat anstal¬
tens förläggning till Lund; jag vågar uttala den förhoppningen,
att andra kammaren skall fatta ett beslut i samma riktning.
Vidare yttrade
Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! De filan¬
tropiska strävandena i vårt land äro ett uttryck för en alltjämt
stigande kultur, och ett utslag av dessa strävanden se vi i det
förslag, som här föreligger om åstadkommande av en vårdanstalt
för sådana blinda, som därjämte äro dövstumma eller sinnesslöa.
De sakkunniga, som haft att utreda detta ärende, ha fullgjort
sitt uppdrag, och deras utlåtande är i allmänhet enhälligt utom
på en punkt, nämligen beträffande platsen för anstalten ifraga.
Kungl. Maj :t har här föreslagit, att anstalten skulle förläg¬
gas till Lund, medan de sakkunniga tidigare föreslagit Malmö
såsom varande en lämpligare plats. Om jag nu, ehuru herr stats¬
rådet och chefen för ecklesiastikdepartementet klart redogjort för
fördelarna av anstaltens förläggande till Lund, ändå skulle in¬
låta mig på att något utreda detta ärende, så är det därför, att
jag anser, att en orättvisa blivit begången, icke mot staden Lund,
ty det kunde väl göra Lund detsamma, om staden får denna
anstalt eller icke, utan en orättvisa mot den vårdanstalt, man tän¬
ker upprätta. Ty på detta sätt lämnas icke det stöd åt an¬
stalten, som den rättvisligen bör kunna fordra från riksdagens
sida. Den behöver naturligtvis för sin framtida trevnad så stora
tillskott som möjligt av alla intellektuella krafter, som finnas
tillgängliga, och jag anser i det fallet, att Lund har störa före¬
träden framför den föreslagna platsen i Malmö. — Särskilt har
jag fäst mig vid de sakkunnigas uttalande. De dölja icke för sig,
sedan de en gång fastslagit Malmö och förslaget Lund därefter
framkommit, att »om än Lund såsom universitetsstad i ett annat
avseende erbjuder särskilda förmåner, är dock etc.» Vidare
ha de sakkunniga på flera ställen uttalat åsikter, som tydligt
visa, att de i allmänhet ingalunda hysa den uppfattningen,
att Malmö är bäst, men, »ehuru» etc. bestämde sig de sakkunniga
dock för att ge sitt förord åt Malmö. De göra till och med ett
litet vilkor för Malmö och den plats, som där föreslås. De säga
nämligen: »Under förutsättning att de ifrågaställa anstalts-
byggnaderna hölles allenast till den våningshöjd, som det upp¬
gjorda ritningsförslaget utvisade, samt förlädes pa sadant sätt
Nr 65. 8
Onsdagen den 19 augusti.
Ang vården av qtc.». Redan där ha vi ett villkor, som vid förläggningen till
stimma och bek°ver ifrågakomma. Området, som Malmö har
blinda sinnes- stam till förfogande, har dålig belägenhet, det har nyss fram¬
sida m. fl. hållits av statsrådet. Detta område har en areal av 4,1 hektar,
(Forts.) det område som erbjudits i Lund, är högst 5 hektar och där¬
jämte erkänt vara synnerligen välbeläget i alla avseenden. Vid
Lund har man även förbundit sig att göra en 5 meter bred
skyddsplantering utmed anstaltens gränser. Då de sakkunniga
nu tillstyrka området i Malmö, kunna de alltså icke göra det på
den grund, att den platsen i alla avseenden äger företräde.
De ha icke i något avseende förringat Lund, men ha beträffande
Malmö icke kunnat ge den staden obetingat företräde.
Det förvånar mig också, att statsutskottet icke fäst det
ringaste avseende vid de tungt vägande uttalanden, som gjorts av
professorerna Herrlin och Hans Larsson, vilkas uttalanden nyss
av statsrådet citerats. i
När man nu allmänt inhämtat myndigheternas uttalanden,
har man först vänt sig till medicinalstyrelsen, som »icke känt
sig till fullo övertygad av de av sakkunniga anförda skälen för
Malmöplatsens företräde». Styrelsen vill dock säger den »icke
motsätta sig det av de sakkunniga avgivna förslaget om an¬
staltens förläggande till Malmö». — Folkskolöverstyrelsen ut¬
talar sig om de förmåner staden Lund erbjuder, och säger, att de
»till viss grad kunna vinnas även vid anstaltens förläggning
till Malmö». Överstyrelsen har därför icke heller något att
erinra mot Malmö. Till och med Konungens befallningshavande
i Malmöhus län, som absolut uttalar sig för Lunds stad såsom er¬
bjudande den bästa platsen, säger likväl, att Konungens befall¬
ningshavande icke har något att erinra mot Malmö.
Det är ju precis, som om man anmodat alla dessa myndigheter
uttala: vi veta mycket väl att platsen i Malmö icke är jämförlig
med den i Lund, men gör oss dock den tjänsten att förorda Malmö.
Sa har naturligtvis icke alls varit fallet, men det ser nästan så
ut.
överintendentsämbetet däremot gör klart, att förslaget Mal¬
mö icke är jämförligt med Lund, och medicinska fakulteten i
Lund har samma uppfattning.
Jag vill icke trötta kammaren längre med att citera dessa
uttalanden, då jag tror, att herr ecklesiastikministern redan
lagt saken på rätt bog, och jag vill endast tillägga, att även
professor Kock har lämnat ett tillstyrkande för staden Lund.
Det beror sålunda icke på en tillfällighet, och det är icke alls
underligt,, att herr statsrådet funnit sig föranlåten att, då här
icke. föreligger något verkligt avstyrkande för staden Lund —
åtminstone såvitt jag kunnat läsa i handlingarna — draga den
slutsatsen, att Lund vore den rätta förläggningsorten.
För att. nu övergå till de framställningar, som blivit gjor¬
da i de motioner, som väckts i första kammaren av herr Petrén
och i andra kammaren av herr Rydén, ber jag få anmärka, att
Onsdagen den 19 augusti.
9 Nr 65.
jag sökt göra en jämförelse mellan dessa motioner, som båda till- Ang. vården av
styrka Malmö, och Knngl. Maj:ts förslag. blinda döv
Jag skall icke spilla manga ord pa en mycket naiv prome-^n(ja sinnes-
morla av fru Anrep-Nordin, som åberopats i motionen. Men slöa m. fl.
de anmärkningar, som riktats mot Lundaförslaget, tror jag man (Forts.)
kan sammanfatta i följande huvudpunkter:
1 :o) saknaden av spårväg i Lund;
2 :o) nödvändigheten av att anlägga bageri därstädes;
3 ro) billigare förnödenheter i Malmö;
4 :o) havsbad i Malmö;
5 :o) läget i Malmö, som skulle vara gynnsammare.
Därjämte har herr Petrén skrivit, att »grannskapet av an¬
stalten i närheten av fängelset är för detta fördelaktigare än
en öppen plantering, som lätt kunde bli tillhåll för den lösa
befolkningen eller en samlingsplats för nöjessökande». Herr
Petrén tycks alltså se saken uteslutande från fängelsets syn¬
punkt, men här var det väl meningen att se saken ur synpunkten
av vad som är för anstalten nyttigast.
Vad nu till en början angår frågan om spårvägen, så ha
ju de herrar, som varit i Lund, kunnat lägga märke till, att
staden har ungefär till formen samma figur som andra kamma¬
rens plenisal. Man åker icke på spårväg i Lund, och man
behöver ingen spårväg där. Jag vet icke heller, vartill den i
detta fall skulle användas; för att framforsla förnödenheter
till anstalten i fråga behövs den icke, ty allt sådant köres eller
bäres dit av vederbörande leverantörer. I Malmö däremot behövs
det spårväg, ty där är det långt från stationen till den plats,
som är föreslagen till denna anstalt. Jag talade nyligen vid
rektorn för dövstuminstitutet, som anmärkte, att han skulle
beklaga, om det bleve spårväg i Lund, ty då skulle funktionä¬
rerna få vidkännas en del onödiga kostnader för resor å den¬
samma, vilken för anstalten ifråga icke hade den ringaste be¬
tydelse.
Beträffande bageriet vill jag nämna, att Lund är beläget
i Sveriges allra bördigaste bygd, och att man bakar bröd även
där. Det är kanske icke nödvändigt att upplysa om den saken.
Vad angår de billiga livsförnödenheterna i Malmö, så ber
jag att få upplysa, att koksen är billigare i Lund, att skatterna
och hyrorna äro lägre och likaså arbetspriserna. 1 Malmö är
det dubbelt så lång väg, när man skall framforsla byggnads-
materiel, som det skulle bli i Lund. Med ett ord, nästan allting
i förnödenhetsväg är billigare i Lund. Jag tror därför icke,
att det finnes något fog för den nu antydda farhågan.
Herr statsrådet citerade nyss de vackra ord, som slösats
på baden i Malmö. Jag vill då säga, att det i närheten av Lund
finnes en havsbadanstalt, som heter Bjerred, dit det tar 15 å 20
minuter att resa. Ingenting skulle vara lämpligare för de unga
patienter, som intagas på en sådan anstalt, än att en vacker
sommardag få göra en tur till denna härliga plats och vistas i
Nr 65. 10
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. mrden av den vackra naturen. Något sådant kan absolut icke Malmö
blinda döv- bjuda på.
btindtThinnes- Jag kan för övrigt icke underlåta att tala om vilka anstal¬
ta m. fl. ter som finnas i när lie t en av den föreslagna platsen i Lund.
(Forts.) Där äro bland annat allhelgonakyrkan, universitetsbiblioteket,
länslasarettet, folkskoleseminariet, dövstumskolan och. sinnesslö-
anstalten. De erfarna lärarna vid de sistnämnda båda anstal¬
terna skulle från den nu föreslagna anstalten kunna hämta ett
rikligt material för sina studier, liksom den nu föreslagna an¬
staltens lärare säkerligen finge stor nytta av de möjligheter i
studieväg, som dessa stadens anstalter ba att erbjuda.
Sedan jag nu i huvudsak bemött alla de punkter, som finnas
framförda i motionerna, ber jag blott ytterligare få säga några
ord. Först och främst vill jag fråga: Skulle det verkligen
vara någon idé för riksdagen, när vi ha tillgång på utmärkta
bildningsanstalter och vetenskapliga institutioner i Lund och
dessa institutioner behöva material för sin undervisning och sina
studier, att då säga: nej, vi underkänna våra egna institutio¬
ner, vi förlägga hellre denna inrättning till Malmö, som i detta
avseende naturligtvis är långt mindre rustat än Lund. Jag
kan icke tänka mig, att denna kammare skulle vilja vara med om
en sådan åtgärd.
Sedan är det en annan sak, som också kan tänkas spela in,
och det är rivaliteten mellan Malmö och Lund. Då vill jag säga,
att jag tror icke, att Malmö stadsfullmäktige skulle vilja för
det fall, att denna fråga skulle komma före där och det då till-
kännagåves att även Lund ville komma i åtanke, jag tror icke,
säger jag, att Malmö stadsfullmäktige i sådant fall skulle svara
annat än: vi vilja icke konkurrera om denna angelägenhet med
staden Lund och anstalten passar bättre i Lund än här. Jag
är övertygad om, att så ridderliga skulle Malmö stadsfullmäk¬
tige vara, och detta med fullt fog, ty få städer ha blivit så
väl tillgodosedda av statsmakterna som Malmö. Det är blott
ett år sedan vi beslöto ordnandet av Malmö bangårdsfråga
på flera miljoner kronor; man har uppmuntrat utställningen
där och beviljat medel till en flytdocka. Jag tror det kan vara
nog att påpeka detta, ehuru naturligtvis jag, såväl som alla
andra, gärna tillönskar Malmö dessa fördelar.
Nu har, såsom herr statsrådet redan anmärkt, utgången i
första kammaren blivit den, att man tagit förslaget Lund, och
jag för min del skall be att få ansluta mig till detta förslag.
Jag ber därför, herr talman, att få förena mig i den vid stats¬
utskottets utlåtande fogade reservation, som avgivits av greve
iWachtmeister.
Herr Rydén: Herr talman! Jag har ju den litet grann¬
laga uppgiften att på samma gång representera den avdelning inom
statsutskottet, som behandlat denna fråga, och Malmö stad. Jag vill
då till en början säga, att jag nog kan skriva under, vad herr Som-
Onsdagen den 19 augusti.
11 Nr 65.
melius sagt, nämligen att malmöborna icke betrakta denna fråga så- Ang. vården av
som för dem av den betydelse, att de lägga konkurrenssynpunkter “0 Jj
på densamma. Jag vill också i detta sammanhang tillbakavisa, vad mn(ia sinnes-
herr Sommelius yttrade om att Malmö stad skulle rönt någon särskild tina m. fl.
välvilja från statens sida, av den beskaffenhet, att en sådan icke (Forts.)
vid liknande förhållanden skulle kommit andra samhällen till del.
Yi ha fått lära oss, att stå på egna ben och reda oss själva; vi ha
icke kivat med staten som Hälsingborg har gjort och icke heller
tiggt oss fram som representanter för vissa Göteborgsintressen. Yi
ha som sagt rett oss själva och följaktligen stå vi icke som tiggare,
när det gäller denna anstalt.
Eftersom jag suttit i den sakkunnigenämnd, som berett detta
ärende, och följaktligen inhämtat närmare kännedom om denna sak,
skall jag dock be att få lämna en liten redogörelse för frågans ut¬
veckling sådan de sakkunniga haft tillfälle att följa den. Under
år 1912 utarbetades av tillkallade sakkunniga ett förslag att bygga
en anstalt för vården av blinda med komplicerade lyten, men enligt
detta förslag ställde sig anläggningen ofantligt dyr. Förslaget gick
ut på, att man skulle förlägga denna anstalt vid Hammarby i när¬
heten av Uppsala. Det väckte också mycket stora betänkligheter
i fjol, när vederbörande statsråd i statsverkspropositionen begärde
medel till uppförande av denna dyra anstalt, och sedermera under
riksdagens lopp återkallade dåvarande departementschefen det ur¬
sprungliga förslaget om att det skulle reserveras medel härför i 1914
års riksstat. I stället tillkallades en senare sakkunnigenämnd bestående
av samma personer som den föregående med det undantag, att en
utav dess medlemmar utgick och jag i hans ställe insattes.
Såsom av de sakkunniges betänkande framgår — det står
också omnämnt i propositionen här — var jag från början och
ända till det sista mycket tveksam, huruvida man ej skulle kunna
ordna det så, att man förläde denna anstalt till eu ledig dövstum-
skola — det är ju så, att dövstumheten minskas i vårt land, så att en
eller möjligen två dövstumskolor skulle kunna göras lediga. Ur vissa
synpunkter skulle egentligen två dövstumskolor kunna anses lämpliga
att användas för ifrågavarande ändamål, nämligen Hund och Väners¬
borg, där ju den nuvarande anstalten drottning Sofias stiftelse nu lig¬
ger. För min del höll jag sålunda på den uppfattningen, att man borde
kunna aptera en dövstumskola för detta ändamål, för så vitt man ej ge¬
nom en undersökning kunde finna på en möjlighet att disponera en i
framtiden ledigbliven dövstumskola på annat sätt, som kunde vara
ur statens synpunkt lämpligt. När vi verkställde en undersökning
i detta hänseende funno vi till slut beträffande Växjö dövstumskola,
som också skulle kunna göras ledig vid en blivande omorganisation
av dövstumsväsendet, att denna skola skulle kunna med fördel in¬
rättas till en anstalt för sådana sinnesslöa, som stå på gränsen till
kriminalitet, och vilka äro mycket svåra att sköta i de vanliga sin-
sinnesslöanstalterna. Och det var möjligt, funno vi, att förena Växjö
dövstumskola, om den bleve sinnesslöanstalt, under samma styrelse
som Växjö hospital. Med hänsyn till dessa praktiska synpunkter
Nr 65. 12
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. vården a
blinda döv-
stumma och
blinda sinnes
slöa m. fl.
(Forts.)
" frångick jag min föregående ståndpunkt, då jag anser det synner¬
ligen trängande, att man verkligen får denna anstaltsfråga snart
. löst.
Man liar här på ett sätt, som. jag knappast hade väntat i denna
församling, försökt gorå sig rolig över att föreståndarinnan för
denna anstalt, drottning Sofias stiftelse, som den numera kallas, har
i sin promemoria använt ordalag, som möjligen kunna ge anledning
för. dem, som vilja försöka driva med någonting, att göra det. Det
är inte utan, att jag tycker, att detta är litet olämpligt. Om man be¬
tänker, att detta är en kvinna, som har skapat hela denna anstalt,
som har offrat hela sitt liv för denna verksamhet och som är en av de
första banhrytarna i hela världen på detta område, och vars namn
är känt långt utanför vart lands gränser just med anledning av hen¬
nes arbete i detta avseende, en kvinna, som nedlagt hela sitt livs¬
arbete pa denna sak och för vilken det bärande i hennes livsgärning
har varit entusiasmen och medkänslan för dessa olyckliga, då tycker
jag, att man borde ha kunnat visa den hänsynen för en sådan livs¬
gärning, att man ej här försökt göra sig kvick över de ordalag som
hon använt i sin promemoria, där hon gett uttryck åt, hur hon kän¬
ner, att hon skulle trivas på de olika platser, där det är frågan om
att förlägga anstalten,
Det första denna sakkunnigenämnd hade att göra, sedan dess
sammansättning blivit på det sätt ändrad, som jag nyss nämnde, var
att överväga, huruvida man ej kunde få en anstalt byggd till bil¬
ligare pris än enligt det ursprungliga Hammarbyförslaget. Det blev
då klart för oss, att man ej vidare kunde tänka på att förlägga den
till Uppsala. Dels förmärktes,. i motsats till vad fallet var i Lund,
intet som helst intresse från universitetets sida att få till stånd denna
anstalt, dels var byggnadsgrunden och förhållandena i övrigt sådana
i Uppsala, att det måste bli mycket dyrare där, än det behövde bli på
annan plats, och ävenledes ansågo vi, att levnadskostnaderna där
skulle ställe sig högre. Under sådana förhållanden måste man söka
efter nya platser. Man måste därvid uppställa såsom ett huvud¬
villkor. beträffande läget för denna anstalt, att det skulle finnas
ögonklinik och ögonspecialist på den ort, där anstalten skulle läggas.
De skyddslingar som skola intagas på en sådan anstalt äro av mycket
olikartad intellektuell och psykisk beskaffenhet. De ha ett gemen¬
samt lyte, blindheten. Men bland dem finnas flera olika kategorier:
blinda dövstumma, som ha full intelligens: det finns skyddslingar,
som äro till och med i utpräglad grad intelligenta. Dessutom finns
det blinda, som äro sinnesslöa, och det förekommer här alla grader
av sinnesslöhet, från full bildbarhet till den fullständiga obildbar-
heten i dess allra, allra lägsta grader. Vidare finns det blinda, som
äro fallandesjuka, och blinda —- och en mycket stor kontingent av
dem — som äro lama eller på annat sätt vanföra. Alla dessa, som
ha blindheten som gemensamt lyte men i övrigt lida av synnerligen
växlande grader och arter av abnormitet, skola nu sammanföras i
denna gemensamma anstalt. Detta gemensamma lyte, blindheten,
krävde följaktligen, att anstalten förlädes till en plats, där man hade
Onsdagen den 19 augusti.
13 Nr 65.
ögonspecialist och ögonklinik i närheten. Och när man nu måste Ang. vården av
mönstra ut Uppsala såsom för dyrt och Stockholm, emedan där inte blinda döt"
finnes något lämpligt tomtområde i närheten, så hade man egentligen bffn™amasi°ch.
endast kvar Lund och Malmö, ty dessa äro jämte de två andra Tida m.™™'
nämnda städerna så gott som de enda här i Sverige, där det finnes (Forts.)
ögonspmalister och fullständiga ögonkliniker. Detta är sålunda
anledningen till att man måst välja mellan dessa två platser.
När man nu kommit så långt i arbetet, fick nämnden i uppdrag
av dåvarande ecklesiastikministern, Fridtjuv Berg, att nedresa till
Malmö och Lund för att där under hand förhöra sig om möjlighe¬
ten att få plats upplåten för anstalten. När vi så kommo till Lund,
visades ej det ringaste intresse för saken från den persons sida, soin
vi trädde i förbindelse med, och den plats å stadens jord som då an¬
visades oss var en tomt, som låg mycket långt från stadens centrum,
vida längre bort än de senare föreslagna tomterna, varjämte vi hän¬
visades att lägga anstalten på den s. k. hospitalsgården, som tillhör
staten, men för vilken tomt skulle krävts en lösen till arrendatorn
av kanske sina 20,000 kronor. Följaktligen fingo vi vid vårt besök i
Lund ej något uppslag att reflektera på. Då, jag kan ju säga det, an¬
vände jag min ställning som stadsfullmäktig i Malmö för att där
försöka på något sätt få denna tomtfråga löst. De sakkunniga gjorde
också ett besök där, varvid de fingo anvisning på den tomt, som nu
är ifrågasatt. Och eftersom vi funno denna tomt för ändamålet syn¬
nerligen lämplig, beslöt nämnden att tillstyrka förläggningen av an¬
stalten dit. Sedermera, när vi kommit till den punkten, meddelades
det under hand från Lunds stadsfullmäktiges sida, att nu var man
villig att bjuda andra tomter i Lund. De sakkunniga reste då ned och
togo dessa tomter i skärskådande. Det var flera stycken tomter att
välja på, men särskilt en av dem befanns för ändamålet synnerligen
lämplig. När vi hade gjort vårt besök där, fattade de tre bland de
sakkunniga, som ej voro Malmöbor, landshövding Husberg, överin¬
spektören Alfred Petrén och fru Anrep-Nordin, föreståndarinnan för
den nuvarande anstalten — jag ville såsom Malmöbo ej deltaga i
detta — det beslutet att vidhålla sitt tillstyrkande av förläggningen
till Malmö. Och det skäl, som föranledde detta, var i främsta rum¬
met, som jag i min motion framhållit, hänsynen till anstaltens prak¬
tiska behov och dagliga arbete. Det, som föreståndarinnan och de an¬
dra sakkunniga i nämnden särskilt fäste sig vid beträffande Malmö-
tomten, var fördelarna för anstalten i att man där kunde få en spår¬
väg, som slutade alldeles utanför portvakts stugan till den blivande
anstalten, och detta ansåg man för det dagliga arbetet vara av en
synnerlig betydelse. Därigenom kunde man ju för övrigt alldeles sluta
ut ur byggnadsprogrammet en del, som fordrades i Uppsalaförslaget,
nämligen en stallbyggnad, byggnad för vagn och byggnad för veu
kusk. Genom att man kunde sluta ut ur programmet dessa byggna¬
der, kunde över 10,000 kronor sparas i engångskostnader, och dess¬
utom kunde årskostnaderna nedbringas med vad underhållet av en
kusk och en häst skulle gå på, Och jag skall be att få meddela herr
statsrådet, att vad som därvidlag var vägledande var visst inte hän-
Nr 65. 14
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. vården av
blinda döv¬
stumma och
blinda sinnes-
slöa m. Jl.
(Forts.)
synen till varutransporterna, utan det vägledande därvidlag var ta.i-
ken på skyddslingarna. Jag har besökt denna anstalt och sett detta
utomordentliga mänskliga elände, som gömmes inom den. Där
finnes t. ex. en syskonkrets, kommen ifrån en fattig bondfamilj uppe
i Norrland — som alla ha det gemensamma lytet att vara döva och
stumma, att vara fullständiga idioter och vara lama i benen, så att
dessa barn ligga på armbågarna dygnet runt och måste bäras ifrån
det gemensamma asylrummet upp till matsalen, matas där och bäras
ner igen. Om man blir nödsakad, som det kan hända — ty de kunna
ju träffas av sjukdomar och dylikt som andra mänskliga varelser
— att föra en sådan stackars varelse ifrån anstalten t. ex. till läka¬
ren, är det nödvändigt, att man kan forsla honom på ett eller annat
sätt. Detta gäller emellertid icke bara de allra sorgligaste fallen,
som jag här dragit fram; i denna anstalt finns exempelvis en hel del
blinda sinnesslöa, som ha utpräglade musikaliska anlag. Dessa sin-
nesslöa intressera sig för att gå i kyrkan och höra orgeln och dylikt,
och dessa blinda stackare ha naturligtvis mycket svårt för att ta sig
fram, ifall de skola behöva vandra t. ex. en och en halv kilometer.
Det blir också för svårt för vårdarinnan att ständigt följa dem på
detta sätt, medan, om det finnes häst och vagn eller spårvagn, man
i stället lätt kan föra dem dit de vilja. Det är faktiskt för anstalten
i dess dagliga arbete av utomordentlig vikt att ha bekväm tillgång
till ett fortskaffningsmedel, och det kan efter min uppfattning ej
bestridas, att, om Lundaförslaget går igenom, det måste anses obarm¬
härtigt att icke inrymma i programmet byggnader för stall, så att
man kan ha häst och vagn och därigenom möjlighet att transportera
dessa människor, utan att bli beroende av folk utanför anstalten. Det
är det jag menar i min motion, då jag säger, att byggnadskostna-
derna ställa sig högre i Lund än i Malmö, därför att man måste
inrymma i byggnadsprogrammet stallbyggnad och bostadsbyggnad
för kusk, så att det finns häst och vagn, och man har möjlighet att
verkställa nödiga transporter. Går Lundaförslaget igenom, vädjar jag-
bestämt till herr statsrådet, att man utrustar anstalten i Lund med
stall, så att man har tillgång till häst och vagn, ty i annat fall blir
det verkligen synd om skyddslingarna. Det var ett av skälen.
Det andra skälet är också av verkligt stor praktisk innebörd och
det både för det nya stora centralfängelset i Malmö och för denna an¬
stalt. Nu är det så, att, när Malmö köpte, eller rättare, sagt bytte
till sig mark för det nya stora centralfängelset, så ingick i detta byte
den överenskommelsen, att ett område av 100 meter utanför huvudin¬
gången till fängelset skulle av staden anordnas såsom en öppen
plats i form av en plantering, så att man icke skulle kunna bygga
några hyreskaserner utanför fängelset, vilka skulle kunna ha stö¬
rande inverkan på fängelset. Emellertid är det klart, att den lilla
planteringen, som kommer att ligga i utkanten av staden kan —■ så¬
som också fångvårdsstyrelsen befarat — bliva i hög grad störande
för fängelset, emedan där kunde bli ett tillhåll för allehanda löst folk.
Det var därför denna överenskommelse träffades, som de sakkun¬
niga föreslogo Malmö att ingå på, att man skulle taga det 100 me-
Onsdagen den 19 augusti.
15 Sfr 65.
ter breda jordområde, på vilket servitutet vilade, och lägga till $5 Ang. vårda» av
meter, så fick man 8 tunnland, som skulle räcka för anstaltens behov. st"‘n^a och
Detta vann också fångvårdsstyrelsens gillande. I stället för att ha blinda sinnes-
en osäker omgivning fick man härigenom en anstalt med en plante- stia m. fl.
ring av 50 meters bredd omedelbart mitt för fängelset och för övrigt (Forts.)
den tystaste anstalt ifråga om vilken man kan säga, att ingen av
skyddslingarna skall kunna störa med sina blickar, och de flesta icke
heller kunna störa genom tal. Således ur fängelsets synpunkt skulle
man aldrig kunna få någon förmånligare ordning, än att man finge
denna anstalt i sin närhet, och ur anstaltens synpunkt kan man ej
heller gärna få det bättre ställt än på denna plats nära ett fängelse,
och jag är övertygad om att det ej heller kommer att uppstå några
obehag genom dessa byggnader, vilkas invånare, som sagt, icke
kunna verka störande på fängelset. Detta var också anledningen till
fångvårdsstyrelsens ståndpunkt i denna sak.
Nu har till min stora förvåning i statsutskottet föredragits en
promemoria från den nuvarande fångvårdschefen, i vilken han yttrar
sig med anledning av riksdagens skrivelse angående jordbruksarbete
för fångar. Jag måste härvid säga, att det synes mig oerhört oprak¬
tiskt att ifrågasätta jordbruksarbete för fångar i Malmö på detta
tomtområde. Det är ju en alldeles för dyrbar jord, 6 kronor kvad¬
ratmetern, och det är orimligt, att en så dyr jord skulle användas för
jordbruksändamål. Och jag vågar säga, att fångvårdsstyrelsen miss¬
uppfattat den mening, som finnes uttalat i riksdagens ifrågavaran¬
de skrivelse angående jordbruksarbete för fångar. Det bär nämligen
icke varit meningen, att ett dylikt arbete skulle förekomma på en så¬
dan plats, utan meningen har varit att inrätta ett eller flera fängelser
på landet med möjlighet till jordbruksarbete för fångarna för att däri¬
genom lära dem dylikt arbete, så att de kunna hederligt försörja sig
och på så sätt få uppmuntran och impulser till förbättring. Jag kan
ej underlåta att säga, att för en sådan karrikatyr av fängelsereform,
som fångvårdschefen tänkt sig i denna promemoria till statsutskottet,
tror jag, att riksdagen eller åtminstone de, som varit verksamma att
få denna reform till stånd, måste betacka sig för framtiden. Ur fän¬
gelsets synpukt måste det vara en fördel och ur anstaltens synpunkt
likaledes att få det ordnat på sätt, som av de sakkunniga föreslagits.
Sedan vill jag gärna säga, om jag därmed kan i någon mån
göra trestadskretsens övriga representanter mildare stämda, att det är
min uppriktiga mening, att anstalten får en bra förläggning, vare sig
den kommer till Malmö eller Lund. Jag fick häromdagen ett brev
från ordföranden i kommittén, landshövding Husberg, i vilket han
uttryckte sin förhoppning, att anstalten måtte förläggas till Malmö,
därför att man ansåg det vara för anstalten fördelaktigare. Jag
anser också för min del, att de övervägande skälen tala till förmån
för Malmö, och detta både med tanke på kommunikationerna och på
annat, såsom möjligheter till bad etc. Sjukhusförhållandena äro lika
bra i Malmö som i Lund — ja, jag ser, att någon opponerar sig, men
det är absolut säkert. Förresten, om jag skall skryta som Malmöbo
för en gångs skull, så får jag säga, att det är faktiskt intet sjukhus i
Nr 65. 16
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. vården av
blinda döv¬
stumma och
blinda sinnes-
slöa m. jl.
(Forts.)
Sverige, som för ögonblicket kan tävla med Malmö allmänna sjuk¬
hus efter den utbyggning, som tagits i bruk för några månader se¬
dan. Detta sjukhus har bland annat en ortopedisk klinik för van¬
föra, där patienter kunna få långvarig behandling, medan i Lund
endast finnes en poliklinik, som behandlar mera akuta, övergående
fall. Men jag är för övrigt övertygad om att det är bra ordnat i lä-
karavseende både i Malmö och Lund. Yad sedan det vetenskapliga
angår, vill jag erinra om att Uppsala ställt sig alldeles likgiltigt, och
jag tycker det talar gott för Lunds universitet, att det varit påpass¬
ligt och intresserat sig, medan Uppsala ställt sig främmande för sa¬
ken, så länge Hammarbyförslaget var före. Yad den vetenskapliga
sidan av saken vidare beträffar, anser jag mig böra göra gällande, att
det, som här är av särskilt intresse för vetenskapen, nämligen dessa
abnormas hjärnor, detta material kan Lunds universitet tillgodogöra
sig vid Malmöförläggningen lika väl som vid Lundaförläggningen.
Det råder ett ständigt utbyte rum även på läkarevetenskapens om¬
råde mellan dessa städer; Lunds universitet tillgodogör sig obduk¬
tionsmaterialet vid Malmö allmänna sjukhus; de ha i vissa fall ge¬
mensamma specialister, de medicine studerandena i Lund få sin un¬
dervisning i epidemiologi vid Malmö epidemisjukhus o. s. v. Om man
betänker, att det endast är 25 minuters järnvägsresa mellan Malmö
och Lund, så måste man erkänna, att personer, som vilja studera för¬
hållandena på de olika platserna, utan svårighet äga tillfälle härtill.
Jag har ansett mig ha ett väsentligt stöd för min motion däri,
att föreståndarinnan för den nuvarande anstalten — och jag tycker,
att man får lov att med tanke på den utomordentliga livsgärning,
hon har bakom sig, taga någon hänsyn till vad hon i detta fall kän¬
ner — bestämt förklarat sig vara av den uppfattningen, att veder¬
börande i anstalten få det med avseende på sin trevnad och sina
dagliga förhållanden bättre ställt i Malmö än i Lund. Jag vill emel¬
lertid absolut icke stå såsom representant för några lokalpatriotiska
synpunkter i denna fråga. För min del hade jag icke velat motionera
i ärendet, om saken icke haft den förhistoria den haft. Malmö stad
hade icke kommit med detta anbud, det vågar jag säga, om det icke
varit så, att en av medlemmarna av dess stadsfullmäktige suttit i
nämnden och, när det icke inkom något annat antagligt anbud, tagit
initiativet till att det blev ordnat på detta sätt.
Då förfrågan under hand framställts till mig, huru det skulle
gå, ifall här kamrarna stannade i olika beslut, så vill jag ha uttalat
den uppfattningen med stöd av de överläggningar, som jag haft i sa¬
ken med kamrater i statsutskottet, att frågan torde kunna komma att
bli föremål för gemensam omröstning ehuru det finnes anledning till
tveksamhet i detta avseende.
Jag ber för min del, herr talman, att få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Bengtsson i ISTorup: Herr talman, mina herrar! Då
jag icke varit närvarande i statsutskottet, då denna fråga behand¬
lades, skall jag be att med några ord få angiva min ståndpunkt.
Onsdagen den 19 augusti.
17 Nr 65.
Det, som här mest framträder, är, att alla äro eniga om att Äng. vården av
nu är rätta tiden inne för staten att övertaga denna stiftelse ^tunmo °0vch
ävensom att bygga den nya anstalten. Alla° äro också eniga Uinda s;„„es.
om att båda dessa platser, som det här är fråga om, nämligen sma m. fl.
Malmö och Lund, äro lämpliga för anstalten. Kostnaderna ställa (Forts.)
nig också lika, vare sig anstalten förlägges till den ena eller den
andra platsen. Det gäller således att avgöra, till vilken av dessa
städer anstalten hör förläggas.
Utskottet har i detta fall icke anfört något som helst skäl
för sin hemställan, utan inskränkt sig till att hänvisa till mo-
tionärernas framställning i avseende på platsfrågan. För min
del anser jag däremot, att Kungl. Maj:ts skäl äro mycket bärande.
Angående dessa skäl säger en av motionärerna: »Bestämmande för
Kungl. Maj:t synes därvid framför allt hava varit dels fördelarna
för den akademiska forskningen och undervisningen, som skulle
vinnas genom anstaltens förläggning till Lund, och vilka sär¬
skilt framhållits av medicinska fakulteten därstädes» etc.
Om man då går till de skäl, som denne motionär anfört och
som utskottet åberopat, så yttrar motionären ifråga om anstal¬
tens förläggning till Lund och den akademiska forskningens till¬
godoseende följande: »Naturligtvis vore det något bekvämare för
universitetet att ha anstalten i Lund, men det är sannerligen icke
något besvär att tala om, ifall vederbörande skulle för den sakens
skull behöva underkasta sig en 25 minuters järnvägsresa o. s. v.»
Det är alldeles givet, att det väl ändå är fördelaktigare att ha an¬
stalten i själva universitetsstaden, då man för övrigt icke kan
göra några anmärkningar ifråga om själva^ platsen.
En annan sak, som motionären bygger på, är en promemoria,
som också finnes införd i utskottets utlåtande. Nu har visser¬
ligen motionären här sagt, att man ej skall göra sig löjlig över de
skäl, som i denna promemoria finnas angivna, men å andra si¬
dan har han uttryckligen förklarat, att i promemorian äro an¬
givna synpunkter i avseende på förläggningsfrågan, vilka synts
honom avgörande. Då motionären alltså fäst så utomordentligt
stor vikt vid denna promemoria, bör man se till, huruvida de skäl,
som densamma innehåller, verkligen äro så bärkraftiga. Man
finner då, att det är en del praktiska saker, som för promemorians
författarinna blivit avgörande. Först och främst är det frågan
om bakning av brödet för anstaltens behov, i vilket avseende det
i hennes promemoria heter, att om anstalten förlägges till Malmö,
så vore det möjligt att erhålla bröd från bagerierna i staden, me¬
dan däremot, om den bleve förlagd till Lund, ett särskilt ba¬
geri måste inrättas, då denna mindre stad ej kunde tillgodose
anstalten med bröd. Jag tycker verkligen, att ett sådant skäl,
när det gäller en stad med 20,000 invånare, är ganska egen¬
domligt, då det ju knappast är tänkbart, att man icke där skulle
kunna skaffa bröd för en anstalt med ett hundratal skgddslingar.
Vidare anföres i joromemorian, att varor i allmänhet, såsom
specerier och manufakturvaror, skulle bli billigare i Malmö än
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 101Jf. Nr 65. 2
Nr 65. 18
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. vården ai
blinda döv¬
stumma och
blinda sinnes-
slöa m. fi.
(Forts.)
> i [Lund, därför att transportkostnaderna ställa sig dyrare på
den senare platsen. Det är anmärkningsvärt, att sådana skäl
skola vara bärande för en så stor sak som denna, då man vet,
att varorna uppköpas på entreprenad.
Det är löjligt, att sådana skäl som följande förekommit, vis¬
serligen i poetisk form, såsom när det heter, »att den eventuella
glatsen i Malmö också erbjuder en enastående vacker utsikt över
resunds blånande vatten så långt ögat når, över staden och ham¬
nen med dess livliga sjöfart samt över den fria slätten i öster
och söder». Men, mina herrar, det är ju en anstalt för blinda,
som skall upprättas, och dessa kunna ju icke särskilt njuta av
utsikten över Sundets blånande vågor, och beträffande det skälet,
att detta skulle gälla för personalen så vill jag säga, att det
är här icke fråga om personalen, utan man bygger ju anstalten
för skvddslingarna .
Det mest bärande skälet i promemorian och motionen är an¬
gående spårvägarna. Det kan icke nekas till. att det vid första
påseendet kan synas vara vägande. Men då man närmare går in
i undersökning, undrar man, om det är lämpligt att transportera
dessa styddslingar, vilka motionären nyss betecknat som »ett
utomordentligt elände», i spårvagnarna bland andra resande. Jag
tror icke, att det går an, utan det är bäst, att de, som icke kunna
till fots taga sig fram i staden med sin vårdarinna, få anlita
skjuts.
Beträffande det skäl, motionären framhållit, att det är obarm¬
härtigt mot skyddslingarna att låta dem komma till Lund, utan
att det finnes ett stall där, vill jag säga, att det skälet gäller
även för Malmö. Det är lika obarmhärtigt att skicka dem dit, om
det icke finnes skjuts att få där.
I båda städerna finnas biler och droskor, som stå till buds för
såväl den ena inrättningen som den andra, och det är väl icke
svårare i Lund än i Malmö att kalla på en bil. Den enda tran¬
sport det kan bli fråga om är väl transport till sjukhuset, och
då är det väl icke lämpligt att anlita spårvagn för de sjuka.
Jag finner således, att de skäl, som åberopats för förlägg¬
ning till Malmö, icke äro bärande, utan tvärtom synas skälen
för Kungl. Maj:ts förslag vara mest bärande. Anstalten bör så¬
ledes förläggas till Lund. Dessutom kommer därtill, att den
tomt, som erbjudits i Lund, är två tunnland större än den, som
erbjudits i Malmö, och försedd med fri skyddsplantering. Det
är något att taga fasta på, att man får ett så stort område som
möjligt för skyddslingarna att röra sig på. Dessutom har första
kammaren tagit Kungl. Maj:ts förslag, och då kan det vara onö¬
digt att uppehålla frågan längre. Då alla äro ense om, vilket
också motionären betonat i slutet av sitt anförande, att vare sig
anstalten blir förlagd till Malmö eller Lund, så är den ena tom¬
ten lika väl som den andra tillräcklig, god och lämplig.
På dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
till Kungl. Maj:ts förslag.
Onsdagen den 19 augusti.
19 Nr 65.
Herr Lundström i Göteborg: Herr talman! Jag har icke Ang. vården av
begärt ordet, hur frestande det än kunde vara, för att giva herr blinda döv-
Rydén svar på tal för den smädliga beskyllning för tiggeri, iUndTIimu-
som han behagade rikta mot det samhälle, som offrat och offrar slösa
årligen mera för kulturuppgifter, som annars skulle åligga staten, (Forts.)
för en del av Sverige än någon annan kommun i vårt land gjort
eller gör, utan jag har endast med några ord velat uppträda i
denna fråga, då det förefaller mig, att det verkligen här före¬
ligger ett ganska betydande vetenskapligt intresse. Om det
skulle frågas någon som helst opartisk utländsk sakkunnig, och
vi bruka ju vara fallna för sådant, om man för en dylik anstalt
bör välja en universitetsstad eller en annan stad, så är jag
alldeles övertygad om, att svaret skulle bli absolut enhälligt, att
naturligtvis bör universitetsstaden väljas.
Herr Rydén förvånade sig över, att Uppsala icke visat
någon särskilt angelägenhet att få denna inrättning. Kanske
beror det på, att i Uppsala finnes icke någon professur i psyko¬
logi, men jag hoppas, att, när den frågan kommer upp, herr Ry¬
dén skall särskilt intressera sig för densamma med sitt stora
inflytande. I Lund ha vi en betydande psykologisk forskning,
en början till en psykologisk skola i Sverige, och det förefaller
vara av yttersta vikt, då det kan ske utan skada men väl till
gagn för staten, att dit förlägges en dylik institution, som
kommer att lämna ett ytterst stort forskningsmaterial. Det
är icke tillräckligt, att man vid den psykologiska forskningen
en gång kan göra en resa till en annan stad och där utföra sitt
arbete, såsom herr Rydén m. fl. tycktes förutsätta. Den, som
i någon mån varit i tillfälle att se, hur den psykologiska forsk¬
ningen bedrives, har funnit, att den är beroende av en mängd
iakttagelser under en ganska lång tidsperiod, och dylika iaktta¬
gelser måste naturligtvis göras på platsen, om de i någon mån
skola bli till vetenskapens nytta. Herr Rydén, som annars är
rädd för att professorerna skola resa från universitetsstaden för
forskningar på annat håll, tycks i detta fall ha fullkomligt
gått ifrån sin gamla ståndpunkt.
Jag har i detta fall minst lika liten lokalpatriotism som
herr Rydén, ehuru han förklarade sig vara fullkomligt fri från
sådan, och jag har sökt följa diskussionen och studera handlin¬
garna, och det förefaller mig därvid så absolut klart, att alla
övervägande skäl peka på Lund. Och till och med herr Rydén
har medgivit, att, om man undantager kommunikationerna och
den nuvarande, ytterst förtjänta och högt aktade föreståndarin¬
nans för den nu existerande anstaltens speciella åsikt, är Lund!
lika bra som Malmö. Därtill kommer det vetenskapliga skälet,
som jag påpekat och som talar ytterst starkt för Lund, varemot
för Malmö endast tyckas tala dessa omtalade kommunikationer.
Ytterst ser det ut, som om hela frågan skulle reducera sig till
frågan om en häst för anstalten eller ej. Det är en bra liten
synpunkt på det hela. Hur dåligt det än är ställt i Lund,
Nr 65. 20
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. värden av
blinda döv-
stumma och
blinda sinnes-
slöa m. fl.
(Forts.)
såsom: synes framgå av detta, vill jag dock nämna, att det finnes
en åkare i Lund, och det skulle väl kunna göras ett billigt
ackord med honom, vilket han nog har tillräckligt affärssinne
för att gå med på, att vid behov tillhandagå anstalten med
skjuts utan alltför stor kostnad.
Herr Rydén påpekade nyss, att dessa stackars blinda, döva,
stumma och lama, som dessutom kanske ha någon annan sjuk¬
dom, behöva föras till läkaren, och att då det är omöjligt för
dem att kunna gå dit, de måste forslas med åkdon. Det är
ju klart. Men, herr Rydén, är det meningen att forsla dessa
stackare till läkare på Malmö spårvägar? Jag vädjar till herr
Rydéns goda hjärta och intresse även för Malmöborna, om han
vill svara ja härpå. Mig förefaller det klart, att allt talar
till förmån för universitetsstaden, icke minst att då ett stats¬
intresse fylles.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen
och Kungl. Maj :ts förslag.
Herr Ström: Herr talman, mina herrar! Då jag inom
utskottet biträtt det förslag, vartill utskottet kommit, skall jag
be att helt kort få angiva min ställning till frågan, och jag
skall därvid icke tillåta mig att i likhet med herr Sommelius
inblanda frågan om flytdockan i Malmö eller annat, som icke
har det ringaste samband med denna fråga. Jag för min del
skulle önska, att anstalten kunde ha förlagts mera centralt, och
skulle därför gärna varit med om att Hammarbyförslaget kunnat
förverkligas, även om det blivit dyrare, men efter de sakkunnigas
utredning kan man icke hålla på det förslaget. Dessutom betyder
icke förläggningen så mycket i detta fall, då de elever, som
komma att intagas på anstalten, icke så ofta komma att flyttas
dit och därifrån. Vid sådant förhållande och då i alla fall anstal¬
ten skulle förläggas till det sydliga Sverige, tyckte jag det kunde
vara nästan likgiltigt, om den förlädes till Lund eller Malmö.
Det har också betonats, även av herr statsrådet och andra, som
uttalat sig för Lund, att de för sin ,del funnit, att det skulle vara
tämligen likgiltigt, vilkendera platsen man valde. För min del
har jag funnit Malmö lämpligast såsom förläggningsplats, enär
anstalten då kommer att ligga närmare staden. Ty säga vad
man vill om 1 1/2 kilometers avstånd, så är det dock ett av¬
stånd, som i många fall kan verka besvärligt. Det vore där¬
för bra, om anstalten komme så nära som möjligt en stad.
Av det skälet ställde jag mig på Malmöförslaget framför förslaget
att förlägga anstalten till Lund.
Nu har särskilt framhållits såsom det mest talande skälet
för Lund, att man där skulle ha så stort behov av anstalten för
den vetenskapliga forskningens tillfredsställande. I det fal¬
let skall jag tillåta mig att anföra vad fru Anrep-Nordin sagt,
och som jag tycker är mycket talande. Det är mycket i hennes
promemoria, som jag icke anser ha något värde alls, men vad
Onsdagen den 19 augusti.
21 Nr 65.
hon säger i detta avseende synes mig ha ett visst värde. Hon Ang. vården av
säger: »Anstaltens huvuduppgift bör icke vara att tillhandahålla
studiematerial åt vetenskapen, utan att vårda och uppfostra de sinnes.
vanlottade, för vilka den är avsedd. De förhållanden, som kun- sida m. fl.
na befordra- denna anstaltens uppgift, böra därför anses vara de (Forts.)
viktigaste.» Jag anser, att vad fru Anrep-Nordin i detta fall
uttalat har mycket berättigande. Visserligen kan den veten¬
skapliga forskningen här ha ett fält, men jag tror icke, att
det bör vara huvudsaken, utan huvudsaken hör väl vara att vårda
dessa olyckliga, att låta dem få skötsel och den undervisning, som
de möjligen kunna göra sig till godo.
Man har skämtat och talat om att utsikten från anstalten
skulle vara av mindre betydelse för de blinda. Det finnes dock
lärare på platsen, och dessa skola väl vara seende, och för dem
är det lämpligt, att platsen tilltalar skönhetssinne!. De ha
mycket tråkigt ändå i denna anstalt, och något ljust och till¬
talande höra de väl ha. Jag tror därför icke, att man får helt
och hållet bagatellisera den synpunkten.
Det ena med det andra gör, att jag icke kunnat komma till en
annan åsikt än att förläggningen till Malmö skulle vara att
föredraga framför Lund, och jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lundblad instämde häruti.
Herr AValdén: Då herr Rydén antydde något om, att tre-
stadskretsens representanter skulle i denna fråga ha mobiliserats,
så anser jag det vara min plikt att något tillbakavisa den
insinuation, som ligger i denna antydan, nämligen att vi skulle
rösta för Lundaförslaget endast på den grund, att vi representera
detta samhälle.
Då jag sökt sätta mig in i denna fråga och väga de skäl,
som tala för den ena eller andra förläggningsplatsen, här jag
icke kunnat komma till annan övertygelse, än att de övervägande
skälen tala för en förläggning till Lund, och jag har kommit
till detta resultat, oavsett att jag representerar nämnda samhälle.
Jag skall icke nu gå in på skälen för eller emot; de äro fram¬
hållna av herr statsrådet och av ett par andra talare. Särskilt
vill jag dock understryka det skäl, som framhölls av herr Lund¬
ström i Göteborg, och som för mig varit övertygande, näm¬
ligen att de akademiska myndigheterna och särskilt den medi¬
cinska fakulteten liksom professorn i psykologi alldeles bestämt
uttalat sig för den stora betydelsen av denna anstalts förläggande
till Lund. Detta är för mig ett synnerligen tungt vägande skäl,
och då jag icke kan finna, att de skäl, som särskilt skulle tala
för Malmöförläggningen, äro av avgörande betydelse, måste jag,
som sagt, ansluta mig till den ståndpunkt, som framkommit i
Kungl. Maj:ts förslag.
Jag får även säga, att, då herr Rydén här sökt mobilisera
Nr 65. 22
Ondagen den 19 augusti.
Ang. vården ai
blinda döv¬
stumma och
blinda sinnes•
slöa m. fl.
(Forts.)
"till och med sina reserver av skäl till förmån för Malmöförlagg-
ningen, har jag funnit dem synnerligen svaga. Han har särskilt
■ velat lägga stor vikt vid spårvägsfrågan eller den omständig¬
heten, att det finnes spårvägar i Malmö och icke i Lund. Det
han redan bemötts från flera synpunkter, och jag kan icke tänka
mig annat, än att det^ är möjligt att i Lund erhålla skjutsar
eller automobiler, då sådant är nödvändigt, oavsett att det väl
med tiden kommer att bli spårvägar även i Lund. Och denna an¬
stalt bygges ju icke endast för de närmaste åren utan för många
årtionden framåt. Det skälet föreföll mig därför synnerligen
svagt. Då herr Rydén även sökt påvisa, att sjukhusförhållan¬
dena skulle vara bättre i Malmö än i Lund, så är detta icke
riktigt. Jag vill erinra om, att vi just i år fattat beslut om
utvidgande av sjukhusinrättningama i Lund, och dessa kom¬
ma att ligga i omedelbar närhet av denna anstalt. Det finnes
synnerligen störa förutsättningar för, att dessa individer, om
vilka det är fråga, skola kunna få den allra bästa vård just i
Lund även med hänsyn till att de medicinska auktoritetema
väl dock äro överlägsna i Lund.
Jag kan sålunda icke se annat, än att de övervägande skälen
tala för förläggningen till Lund, och jag vill endast tillägga, utan
att på något sätt vilja uttala klander mot fru Anrep-Nordin
eller förringa hennes människovänliga gärning, att det knap¬
past är till någon fördel för herr Rydéns motion, att han anfört
hennes promemoria.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen proposi¬
tioner först pa bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag
därå och bifall i stället till den av greve F. Cl:son Wachtmeister
avgivna, vid utlåtandet fogade rseervationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda proposition.
§ 4.
Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtande, nr 90, i anled¬
ning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående ut¬
redning och förslag i fråga om ökat statsbidrag till kommunernas
folkskoleutgifter; och
memorial, nr 91, angående det under riksstatens åttonde huvud¬
titel uppförda anslaget till kungl. biblioteket.
Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtande och memo¬
rial hemställt.
§ 5.
A föredragningslistan fanns härefter upptaget bankoutskottets
utlåtande, nr 18, angående vissa framställningar rörande tionde hu-
23
Nr 65.
Onsdagen den 19 augnsti.
vudtiteln, innefattande anslagen till pensions- ocli indragningssta-
terna.
Punkten 1.
Lades till handlingarna.
Punkterna 2—7.
Yad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 8.
Lades till handlingarna.
Punkten 9, angående tilläggspension åt tre distriktslantmätare. Är3: tillägg*-
pension (it tve
I en den 20 mars innevarande år dagtecknad, till riksdagen av- du^^“nt'
låten proposition, nr 168, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föresla¬
git riksdagen medgiva, att envar av distriktslantmätarna Gustav
Wilhelm Miintzing, Axel Fritiof Berg och Johan Oskar Adolf Sohl-
berg finge från och med månaden näst efter den, varunder han efter
uppnådda 65 års ålder avginge från sin berörda befattning, under
sin återstående livstid åtnjuta utöver den pension, vartill han funnes
berättigad, en årlig tilläggspension från allmänna indragningsstaten
å sådant belopp, att tilläggspensionen tillsammans med distriktslant-
mätarpensionen uppginge för Miintzing till 2,080 kronor samt för
en var av Berg och Sohlberg till 2,400 kronor för år.
Utskottet hemställde, att förevarande proposition icke måtte av
riksdagen bifallas.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:
Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Beck-
Eriis: Herr talman, mina herrar! Vid 1909 års riksdag an-
togos nya bestämmelser för avlöning för distriktslantmätare.
Dessa, som förut kallades kommissionslantmätare, voro då så
till vida statstjänare, att de hade fullmakt på sitt ämbete och)
voro berättigade till viss pension. Men däremot hade de icke
någon avlöning. Denna vissa pension var så ordnad, att det
fanns 48 pensionsrum, vilka, i den mån sådana blevo lediga,
fingo av dem tillträdas. Genom 1909 års författning' blevo dessa
distiiktslantmätare fullständigt statstjänare, berättigade till lön
och till pension. Lönen fastslogs till 2,000 kr. i begynnelselön,
och därtill komma tre ålderstillägg vart och ett på 400 kr.,
och blev slut-lönen således 3,200 kr. Pensionsrätten inträder vid
65 års ålder och 35 tjänsteår, och lönen är pensionsunderlag.
Nu ha några av dessa förutvarande kommissionslantmätare,
Nr 60. 24 Onsdagen den 19 augusti.
Ang. tillaggs- som år 1909 överflyttades till distriktslantmätare, uppnått den
V<di&tTiktdanC ^^er’„ de äro tvungna att lämna tjänsten. På grund av de
mätare. övergångsbestämmelser, som fastställdes år 1909, ha de emeller-
(Forts.) icke rätt att av föregående tjänst räkna sig till godo mer än
fem tjänsteår och hava således nu endast ett ålderstillägg. De
skulle således, om de nu voro berättigade till denna pension,
få 2,400 kr. men tyvärr ha de icke heller riktigt fullt antal
tjänsteår. Nu ha dessa kommissionslantmätare begärt, att de
på grund av sin ekonomiska ställning och på grund av de be¬
stämmelser, som Kungl. Maj:t framlade år 1909, måtte få sig
beviljad den pension, soml de enligt dessa, bestämmelser skulle vara
berättigade till, nämligen 3,200 kr. Denna pension har icke
Kung!. Maj:t ansett sig kunna tillstyrka utan föreslagit, att
de skulle få 2,400 kr., och skälet, varför Kungl. Maj:t gjort
det, är statskontorets uttalande i frågan. Statskontoret säger
i detta fall: »Ehuru det måste medgivas, att det från prin¬
cipiell synpunkt framstår såsom i viss mån betänkligt att be¬
reda en statens tjänsteinnehavare pension till högre belopp än
det, som författningsenligt tillkommer honom, har man dock
ansett, att i fråga om vissa distriktslantmätare så starka bil-
lighetsskä.l föreligga för beredande av någon pensionsförhöjning,
att de principiella betänkligheterna måste vika. Detta gäller
sådana distriktslantmätare, som enligt pensionslagens bestäm¬
melser nödgas från tjänsten avgå, innan ännu så lång tid för¬
flutit från 1909 års avlöningsstats ikraftträdande, att de kun¬
nat intjäna mer än ett ålderstillägg, och därjämte vid avgången
icke innehava det antal av 35 tjänsteår, som erfordras för hel
pension, eller alltså, då bestämmelserna om avkortad pension
komma till tillämpning på ett så lågt pensionsunderlag, som di-
striktslantmätares lön med endast ett ålderstillägg.»
Det är på grund av dessa grunder, som statskontoret ansett
sig kunna tillstyrka 2,400 kr. pension. Bankoutskottet har där¬
emot tydligen fäst största vikt vid den principiella ståndpunkten
och anser, att, då det finnes en verklig, för dem beräknad pen¬
sion, som de ha rätt till, bör man icke överskrida densamma.
Nu äro förhållandena något olika mellan de tre distriktslant¬
mätare som Kungl. Maj:t föreslår till denna pension. Två av dem,
nämligen Berg och Siohlberg, äro nämligen berättigade till en
pension av 2,270 kr. Den pension, som för dem har begärts
på grund av statskontorets hemställan, är 2,400 kr., således
är skillnaden 130 kr. om året. Huru önskvärt det än vore,
att dessa män skulle få dessa 130 kr., anser jag dock icke skill¬
naden vara så stor, att jag fördenskull vill be om någon ändring
av bankoutskottets förslag.
Värre ställer det sig emellertid med den tredje, distrikts¬
lantmätare Miintzing. Han har nämligen något färre antal tjän¬
steår och skulle därför icke bli berättigad till mer än 1,790 kr.
i pension. På grund av den gamle mannens ställning och för¬
tjänster vore det synd om han skulle få uppbära så låg pension,
Onsdagen den 19 augnsti.
25 Nr 65.
och jag vågar hemställa, om det icke skulle vara med kammarens Ans: tiliaggs-
förut fattade ståndpunkt i detta fall rätt att ge honom denp®?®“7! f-6
pension, som Kungl. Maj :t föreslår. mätare.
Vid 1909 års debatt om denna fråga var det mycket tal (Forts.)
i båda kamrarna om lönerna men däremot endast i denna kammare
om pensionen. Och herr Carl Persson i Stallerhult, som är en
synnerligen framstående representant av denna kammare, sär¬
skilt just när det gäller löner och pensioner, och vilkens ut¬
talande för övrigt var mycket avgörande för kammarens beslut
i den debatten, han yttrade då om pensionsbeloppet: »Om man
således höjer pensionen från 1,500 till 2,000 kr. för dessa äldre
kommissionslantmätare, så är jag för min del viss om, att man
i detta fall uppfyllt altan rättfärdighet. Och om det skulle be¬
finnas, att en och annan, som avginge från sin befattning, vore
i en sådan belägenhet, att han icke kunde reda sig med denna
pension på 2,000 kr., så får väl riksdagen i varje sådant sär¬
skilt fall träda emellan och höja pensionsrätten, om så kräves;
det har riksdagen förut gjort i andra fall, och så kunde den
göra även här.» Av detta vill det synas, som om kammaren då
ansåg, att 2,000 kr. var den minsta pension, som skulle kunna
ifrågakomma för dessa män. Och, såsom herr Carl Persson här
yttrade, skulle ett sådant fall uppkomma, att icke den pensionen
kan uppnås, så får väl riksdagen pröva det fallet och träda
hjälpande emellan. Jag tror, att just nu föreligger ett sådant
fall, som herr Carl Persson då tänkte sig, och då ingen av denna
kammares ärade ledamöter då hade någon invändning däremot,
så anser jag, att detta hans uttalando godkändes av kammaren.
Det är också på grund av detta hans uttalande och kammarens
godkännande därav, som jag vågar hemställa till kammaren,
om kammaren icke i det fallet skulle vilja godkänna Kungl.
Maj:ts proposition och tillerkänna distriktslantmätare Miintzing
det i den kungl. propositionen begärda pensionsbeloppet av
2,080 kr.
Herr Ekerot: Herr statsrådet och chefen för jordbruksde¬
partementet har framfört de synpunkter på denna fråga, som
äro att framföra, och jag skall därför icke här upptaga kam¬
marens tid med att upprepa vad herr statsrådet redan har sagt.
Jag skall endast be att fa framhålla, att då riksdagen år 1909
förändrade kommissionslantmätarnes ställning sålunda, att de
numera icke hava rätt att bibehålla sin tjänster längre än
till fyllda 65 år, så hava dessa därigenom berövats en rätt till
fortsatt arbete som de förut hade, därest deras krafter det med-
gåvo. Jag hade tänkt att yrka bifall till den kungl. propo¬
sitionen oförändrad, därför att jag på grund av vad som före¬
kommit vid detta ärendes behandling år 1909 finner, att starka
skäl tala för den kungl. propositionen. Då emellertid herr stats¬
rådet icke yrkat på förslagets antagande i dess helhet utan
avstått från vad Kungl. Maj :t begärt beträffande två av dessa
Nr 65. 26
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. tilläggs- personer och endast fasthållit vid att distriktslantmätaren Miint-
pennon åt tre måtte tillerkännas en pension av 2,080 kronor i stället för
'‘mätare* 1,790 kronor, som han har rättighet att få, så ber jag, herr talman,
(Forts.) afl få yrka bifall till herr statsrådets framställning. Jag an¬
ser, att bankoutskottet bör kunna bära en sådan ändring med
jämnmod. Ofta nog när pensionsfrågor äro föremål för behand¬
ling, så är det billighetsskäl, som få tala, d. v. s. det är om¬
ständigheterna som få inverka på frågornas avgörande, och jag
ber därför att få hänvisa till vad herr Carl Persson i Staller-
hult yttrat 1909, nämligen att det är riksdagens rätt att i
sådana fall låta billighetsskälen tala. Jag vill hoppas, att riks¬
dagen begagnar sig av denna sin rätt i det här föreliggande
fallet.
Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Jag är allde¬
les övertygad om att åtminstone denna kammare, om den granskar
bankoutskottets utlåtanden i fråga om pensioner, grundade på fram¬
ställning antingen från Kungl. Maj:t eller från enskilda motionä¬
rer, skall finna, att utskottet, om det sett någon möjlighet att gå
dessa framställningar till mötes, också har gjort det. Ibland kan
man ju tycka, att framställningarna i de kungl. propositionerna, det
vågar jag säga, söka ut den yttersta gränsen av möjligheter för att
få upp respektive pensionstagares pensioner utöver de belopp, som
författningarna egentligen tillerkänna dem, men även utskottet har
i de flesta fall gått så långt som det över huvud taget varit möjligt
utan att gå författningarna och de respektive tjänstinnehavarnas
anställnings- och pensions villkor för nära. När sålunda utskottet i
någon punkt icke kunnat gå den kungl. propositionen till mötes, så
bär det icke varit i avsaknad av billighetssynpunkter eller god vilja
att beakta de ifrågavarande personernas ställning, utan det har va¬
rit på grund av att man ansett, att det ges en gräns, över vilken
man icke kan gå. Så bär förhållandet varit i detta fall. Här är
fråga om några stycken tjänstinnehavare, lantmätare, tillhörande
den grupp av tjänstemän som år 1909 flyttades över till ordinarie
stat. De voro ju då fullt medvetna om vilka pensionsvillkor som
därmed voro förenade. Nu ha de kommit i den belägenheten, att de
måste avgå från sina tjänster innan de tjänat in de ålderstillägg,
som berättiga dem till högsta möjliga pension; och de hava nu gjort
framställning om .att få ett avsevärt högre pensionsbelopp än de för¬
fattningsenligt hava rätt till, vilket belopp Kungl. Maj:t emellertid
något prutat ned.
Det är hela detta förfarande, som har synts utskottet vara av
högst betänklig karaktär. Då riksdagen beslutar angående en del
tjänstemän att de skola överföras till ordinarie stat, så äro ju dessa
tjänstemän, då de övergå till den nya staten, fullt medvetna om vad
detta innebär. Att de då sedan, när de kommit till pensionsåldern
och tycka sig få för liten pension, komma med framställning om att
få mera än de enligt författningen ha rätt till, det finner utskot¬
tet vara en högst betänklig sak. Det har således alls icke varit brist
Onsdagen den 19 augusti.
27 Nr 65.
på hjärta eller brist på uppfattning om att pensionen kanske behö- Ang. tilläggs-
ves, som väglett utskottet, utan det har varit dessa rent principiella
synpunkter. mätare.
Yad beträffar det förslag, som herr Ekerot framställde, näm- (p0rts.)
ligen att höja beloppet endast för herr Mii ntzinar, för vilken Kung!.
Maj:t begärt 2,080 kronor, men icke för de andra båda, så vet jag
icke vad utskottet har för uppfattning om denna förändring i fram¬
ställningen. För min del vill jag yrka bifall till utskottets för¬
slag, men på samma gång säga att jag icke skall ta mig allt för nära,
ifall herr Ekerots förslag skulle vinna kammarens bifall.
Herr W i j k: Jag har varit förhindrad att deltaga i detta ären¬
des behandling inom utskottet och kan därför icke på något sätt upp¬
träda på utskottets vägnar. Jag ber emellertid att i denna fråga få
säga några få ord.
Utskottet har intagit den principiella ståndpunkt, som finnes
uttryckt på sidan 21 i betänkandet med orden: det måste »möta star¬
ka betänkligheter att utan alldeles särskild anledning bereda en sta¬
tens tjänstinnehavare pension till högre belopp än det som författ¬
ningsenligt skall utgå». Det är ju alldeles riktigt att fasthålla vid
en sådan princip, och om man frångår den, så uppstå naturligtvis
betänkliga konsekvenser. Men det ligger en viss reservation i ut¬
skottets uttryck »utan alldeles särskild anledning». Om således en
alldeles särskild anledning föreligger, kan utskottet tänka sig ett
frångående av principen.
Nu förefaller det mig, som om ifråga om en av de tre bär före¬
slagna pensionstagarna, nämligen herr Miintzing, en alldeles sär¬
skild anledning kunde anses föreligga. Första kammaren har ju
också varit av en sådan mening, och jag tror att även andra kamma¬
ren utan allt för stora betänkligheter skulle kunna sluta sig till den
uppfattning, som första kammaren och nu herr statsrådet företrätt.
Jag får alltså framställa ett yrka.nde i samma riktning som herr
Ekerot, vilket yrkande skulle lyda så: »Att riksdagen, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 168, måtte medgiva att distrikts-
lantmätaren Gustav Wilhelm Miintzing må från och med månaden
näst efter den, varunder han efter uppnådda 65 års ålder avgår från
sin berörda befattning, under sin återstående livstid åtnjuta utöver
den pension, vartill han finnes berättigad, en årlig tilläggspension
från allmänna indragningsstaten å sådant belopp, att tilläggspen¬
sionen tillsammans med distriktslantmätarpensionen uppgår till 2,080
kronor för år.»
Jag ber, herr talman, att få framställa detta yrkande.
Med herr Wijk förenade sig herrar Westman, Lindvall, Jans¬
son i Djursätra och Hermelin.
Herr K ristens son: Herr talman! Jag vill fästa kam¬
marens uppmärksamhet på, att bland dem, som deltogo i denna
frågas behandling inom utskottet, fanns icke någon avvikande
Nr 65. 28
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. tilläggs¬
pension åt tre
distriktslant-
mätare.
(Forts.)
mening beträffande denna punkt. Det stod klart för alla, att
om man skulle bifalla Kungl. Maj :ts förslag i detta fall, så
skulle man här öppna vida fältet, och vi skulle få igen samma
historia vid varenda lönereglering, som kan komma i fråga.
Här är det ju nämligen så, att man i varje fall alltid måste
ha en viss gräns mellan dem, som stå på den gamla staten, dem
som stå på den nya och dem som stå på övergångsstaten, och
denna gräns måste fastslås vid löneregleringen. Om sedan
tjänstemännen ingå på den nya staten och efteråt, då de blivit
pensionsberättigade, begära att, oavsett om de hava ålder och
tjänstår inne eller ej, ändå få komma i åtnjutande av högre
pension än de äro berättigade till, så skulle detta leda till
konsekvenser, som riksdagen faktiskt icke kan överskåda. Det
kan visserligen en och annan gång förefinnas skäl för att
avvika från den allmänna regeln, men då bör det åtminstone
med handlingar kunna påvisas, att vederbörande på grund av
särskilt ömmande omständigheter är i behov av denna högre
pension. Så vitt jag kan finna framgår något sådant icke av
den kungl. propositionen beträffande dessa personer.
Vidare kan det finnas ett annat skäl att gorå undantag,
nämligen om vederbörande skulle komma i mera ogynnsam ställ¬
ning genom att ingå på den nya staten än om de varit kvar
på den gamla. Ett sådant skäl föreligger icke heller i detta
fall. För de här ifrågavarande tjänstemännen blir nämligen
pensionsbeloppet högre på den nya staten än det skulle blivit
på den gamla, och vad mera är: på den gamla staten fanns mindre
antal pensionsrum, så det var icke alls säkert, att de kommo i
åtnjutande av pension från den tidpunkt de lämnade sina tjäns¬
ter. Enligt den nya staten bli de berättigade att komma i åtnju¬
tande av ett högre pensionsbelopp samma dag de komma ur
sin befattning.
Jag kan för min del icke annat än tillstyrka utskottets hem¬
ställan, och jag vill verkligen varna kammaren för att gå in
på en sådan väg att låta tjänstemännen få högre pensionsbelopp
än de äro berättigade till, ty den vägen skulle föra oss ut på
det rena godtyckets plan. Vi hava alldeles tillräckligt av den
varan förut utan att vi behöva skapa nya fall.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herr Sjöberg.
Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet B e c k-
Friis: Herr talman! Liksom då jag nyss yttrade mig, skulle
jag vilja säga, att jag bra gärna skulle velat be kammaren
att bifalla Kungl. Maj :ts proposition i dess helhet, men just
fruktan för det uttryck, som den siste ärade talaren använde,
att man icke skall öppna dörren till vida fältet för godtyckliga
pensioner, en princip som jag många gånger såsom ledamot av
statsutskottet framfört, gjorde att jag icke vågade be om, att
Onsdagen den 29 augusti.
29 Nr 65.
kammaren måtte bifalla Kungl. Maj :ts proposition i det fall Ang. tilläggs-
som rör Berg och Sohlberg, som äro berättigade till 2,270 kronorsåt tre
pension. Vad däremot denne Miintzing angår, föreligger just dlst™ät‘r“nt~
ett sådant särskilt fall, där man icke kan säga, att kammaren (Forts)
går med nå något godtycke, om den bifaller Kungl. Maj :ts pro¬
position. Jag har stött denna min begäran på det yttrande,
som fälldes år 1909 i kammaren vid denna pensionsreglering
med 2,000 kronor såsom lägsta pension, och jag vill meddela,
att riksdagen redan år 1910 höjde pensionen för kommissions-
lantmätare från 1,600 till 2,000 kronor. Således, riksdagen har
förut vidhållit denna år 1909 uttalade avsikt att hålla denna
pension till lägst 2,000 kronor.
Herr vice talmannen, D. Persson: Herr talman! Jag
begärde ordet med anledning av herr statsrådets första anförande, då
han nämligen ville åberopa Carl Perssons i Stallerhult anförande år
1909 vid det tillfälle, då lantmätarnes löner reglerades. Det för¬
håller sig så, att i den punkten anslöt jag mig också till herr Carl
Perssons yttrande, men jag ber att få fästa kammarens uppmärk¬
samhet på, att detta yttrande innehöll icke något sådant, som gör att
man kan åberopa detsamma som stöd för bifall till föreliggande
förslag. Jag är övertygad, att om herr Carl Persson vore närvarande,
han skulle hävda den uppfattningen, att han med sitt yttrande år
1909 icke velat på något sätt hindra kammarens prövningsrätt. Det
var endast det han yttrade — och det var däri jag instämde i det
anförande jag sedan hade — att kammaren för varje särskilt
fall skulle pröva de föreliggande frågorna. Det är denna
prövningsrätt, som kammaren har att i dag fullgöra. Den hat verk¬
ställts först av bankoutskottet, och nu tillkommer det oss att utöva
samma prövningsrätt på den fråga, som föreligger. Men herr Carl
Perssons anförande kan icke åberopas som något stöd för bifall till
det förslag Kungl. Maj:t har framställt. Jag skall icke så mycket
yttra mig i sakfrågan, men det förefaller mig åtminstone som banko¬
utskottet haft goda skäl att pröva föreliggande förslag alldeles såsom
herr Carl Persson förordade 1909, och vari jag instämde, och att
det på grund av denna sin prövning kommit till det resultatet, att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke måtie av riksdagen bi¬
fallas. Jag har den uppfattningen på grund av det lilla jag har
hunnit sätta mig in i frågan, att utskottet har rätt i det slut, vartill
det kommit, och därför, herr talman, anhåller jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Jag har endast velat säga detta till försvar för herr Carl Pers¬
sons yttrande 1909, så mycket mera som jag anslöt mig till det¬
samma.
Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman! Det synes mig
vara välbetänkt, om kammaren verkligen ville lyssna till de skäl,
som uttskottet anfört i denna fråga såväl som i de andra frågorna,
pensionsärendena, som förekommit i detta betänkande. Man skall
Nr 65. 30
Onsdagen den 19 augusti.
mätare.
Forts.)
Ang. tilläggs- ic]ie kunna lägga bankoutskottet till last, att det varit njuggt i av-
^di st rik t sl 1 nt- seenc^e på att tillgodose rättmätiga och humanitära krav på pensioner,
is n s an om man ger ^ detta betänkande, så har verkligen utskottet
gått så långt, att man verkligen haft stora betänkligheter mot att an¬
sluta sig till det förslag, som blivit utskottsmajoritetens beslut. I
ett par föreliggande frågor har jag anmält min reservation, men jag
har icke velat uppträda därför, att det varit rent ömmande skal,
som legat till grund för framställningarna, ömmande omständig¬
heter, som förestavat motionerna, men i denna fråga anser jag, att
om riksdagens andra kammare följer Kungl. Maj :ts förslag, så skola
vi verkligen göra oss skyldiga till att gå med på något, som skulle
kunna medföra mycket äventyrliga konsekvenser för framtiden,
Jag skall icke uppehålla tiden längre utan endast be att få
ansluta mig till de skäl, som utskottet har framställt och yrka bi¬
fall till utskottets hemställan.
Herr Ekerot: Herr talman! Det har talats om, att ett-
bifall till det förslag, som här föreligger, nämligen att pensio¬
nen skulle höjas från 1,790 till 2,080 kronor för denne man,
skulle medföra konsekvenser, som i detta särskilda fall skulle
bli ganska vidsträckta. Jag kan icke förstå detta, då det här icke
gäller annat än vad herr Carl Persson framhöll, nämligen en
pensionering i varje särskilt fall, och därför nämnde han ju också
i sitt anförande det, att om någon icke kan reda sig med en
pension på 2,000 kronor, får väl riksdagen i varje särskilt fall
bräda ^mellan och höja pensionsbeloppet om så krävs. Så är fallet
här, och frågan gäller nu bara, huruvida dessa konsekvenser
skola sträcka sig vidare än till detta särskilda fall. Det anser
jag icke. Denna kår, det här gäller, är nämligen en kår som
kommit in under nya förhållanden, och det ar här således fråga om
ett övergångsfall, som alltid inträffar vid sådana regleringar,
och jag tycker därför att rättvisa och billighet tala för bifall.
Jag undrar, om det icke är så, att (denne man, om han fått kvar¬
stå ännu någon liten tid, skulle erhållit ålderstillägg på 400
kronor, och därigenom också hans pension höjts. Det är sålunda
en sak varom man kan säga, att det är omständigheterna, som
inverkat så, att man icke har kunnat enligt föreliggande bestäm¬
melser, komma längre än till 1,790 kronor, men här tycker jag
billighetsskäl skulle kunna tala.
Jag vill beträffande herr Söderberg i Hobborn säga, att
han talar om, att utskottet anlagt både rättmätiga och hu¬
manitära grunder. Jag tvivlar icke alls på det, och jag vill
icke säga, att utskottet gått på någon annan väg än det ansett
sig kunna. Det hade dock bort kunna tillstyrka högre belopp,
men att det icke ansett sig kunna göra det beror kanske just
därpå att man icke tänkt så mycket på detta särskilda fall.
Jag hoppas, att kammaren bifaller förslaget om pensionens höj¬
ning till 2,080 kronor.
Onsdagen den 19 augusti.
31 Nr 65.
Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman! En före¬
gående talare och även herr statsrådet och chefen för jordbruks¬
departementet, upptog ett yttrande av en enskild ledamot i
denna kammare, nämligen herr Carl Persson i Stallerhult. Jag
får för min del säga, att man bör vara försiktig med att använda
enskilda riksdagsmäns uttalanden i kammaren på detta sätt,
att efter som ett uttalande icke rönt någon motsägelse, så skall
naturligtvis uttalandet uppfattas såsom hela kammarens mening.
Om man fattar saken så, då skulle jag åtminstone känna mig
mycket oangenämt berörd av mycket som säges i denna kammare,
jag, som hör till dem, som i allmänhet tiga och icke ofta upp¬
träda. Man skulle då fatta min tystnad, som om jag instämde i
allt, som icke bleve emotsagt. Men det ber jag, herr talman, att
få protestera emot.
Vad för övrigt det beträffar, som herr Ekerot nyss nämnde,
att icke utskottet skulle särskilt ha fäst sig vid detta fall, som
det nu är fråga om, då herr statsrådet frånträdde vissa an¬
språk i den kungl. propositionen, så vill ja^ säga det, att vi
verkligen talade om den här mannen och tänkte på saken. Men
om herrarna vilja se efter i utlåtandet — jag vill icke upptaga
tiden länge med detta -— så är det icke så många år, endast 26 år,
som han tjänstgjort, och det är därför som pensionen också blivit
satt till detta belopp. Från vilken synpunkt man än ser saken
och huru man än läser handlingarna från år 1909, jag kan icke
utläsa något annat, än att utskottet handlat fullt korrekt i
detta fall. Det finnes andra statstjänare, som kunna få lov
att taga sig ut på en ringa penning, och i dessa tider, då alla
böra se till att iakttaga den försiktighet med statens medel,
som förhållandena kräva, så ber jag, herr talman, att vi icke måtte
bifalla Kungl. Maj :ts förslag i detta fall, även om ett avslag
synes något hårt, utan verkligen tänka på andra berättigade
krav, som ställas på statskassan.
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Beck-
Friis: Herr talman! Jag blev till en viss grad förebrådd av
den siste ärade talaren för att jag upprepat de ord, som herr
Carl Persson yttrade under 1909 års debatt. Jag vill instämma
med honom i, att det vore förskräckligt, om allt vad som talas
och säges i riksdagen och därvid lämnas oemotsagt skulle åbero¬
pas som prejudikat. Men förhållandet var det, att herr Carl
Persson i Stallerhult i debatten fullkomligt var huvudtalare. Han
ställde sig emot Kungl. Maj:ts förslag och det beslut, som kam¬
maren fattade, grundade sig just på herr Carl Perssons yrkande.
Då således, beslutet grundar sig på hans uttalande i detta fall,
då måste just til den debatten hans uttalande ha haft ett sär¬
skilt stort inflytande. För övrigt ber jag få upprepa, att jag
åtminstone har den bestämda uppfattningen, att i vad som gäl¬
ler löne- och pensionsfrågor är herr Carl Persson i Stallerhult
en av denna riksdagens auktoriteter.
Ang. tilläggs¬
pension åt tre
distrikslant-
mätare.
(Forts.)
Nr 65. 32
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. tilläggs- Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman, mina her-
pension åt rar I Gent emot herr Söderberg i Hobborn vill jag säga, att kam-
distnUslant- mare;n handlar i full konsekvens och överensstämmelse med herr
“ Carl Perssons åberopade anförande år 1909, om kammaren bi-
faller Kungl. Majits förslag, och kammaren handlar i full kon¬
sekvens och överensstämmelse med samma anförande även om
kammaren avslår Kungl. Maj:ts förslag, ty herr Carl Persson
i Stallerhult framhöll just, vad som är så riktigt, och värr
jag instämde, att kammaren i varje särskilt fall skall ha pröv¬
ningsrätten kvar. Under sådana förhållanden kan man icke säga,
att herr Carl Persson bundit sig vid vare sig det ena eller andra
förslaget. Det beror i varje särskilt fall på kammarens pröv¬
ning och det resultat, till vilket man vid prövningen kommer.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr tal¬
mannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till det av herr Ekerot under överläggningen fram¬
ställda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Då vote¬
ring emellertid begärdes av herr Ekerot, blev nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemstäl¬
lan i punkten 9:o) av utskottets förevarande utlåtande nr 18, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Ekerot under
överläggningen framställda yrkandet.
Omröstningen utföll med 114 ja mot 74 nej; och hade kamma¬
ren alltså bifallit utskottets hemställan.
Ang. pension
åt kommis-
sionslantmäta-
ren M. W.
Huss.
Punkten 10, angående pension åt kommissionslantmätaren M.
W. Huss.
I en till riksdagen den 3 juli 1914 avlåten proposition, nr 197,
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att kommissions¬
lantmätaren Magnus Willgott Huss finge från och med månaden
näst efter den, vari avsked från kommissionslantmätartjänsten bleve
honom beviljat, under sin återstående livstid å allmänna indrag-
ningsstaten åtnjuta en årlig pension av 900 kronor.
Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
icke måtte av riksdagen bifallas.
Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av
Onsdagen den 19 augusti.
33 Nr 65.
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Beck-
F r i i s, som yttrade: Herr talman! I denna punkt, där det även
galler pension för lantmätare, kan jag endast vädja till kamma¬
rens goda hjärta. Förhållandet är nämligen, att kapten Huss
icke är berättigad till någon pension som lantmätare. Kapten
Huss uppbär pension som före detta kapten med 2,720 kronor.
Han har emellertid under 33 år av sitt liv sysslat med lant¬
mäteri. Men han kunde icke den 1 januari 1910, då kommissions-
lantmätare utnämndes, komma i fråga att erhålla sådan plats
på grund av en ögonsjukdom, som han hade, utan han har fort¬
satt sitt arbete inom ett sådant där extra område, där han för¬
rättat lantmäteriuppdrag. Hans sjukdom, som förhindrade ho¬
nom från att då få ett ordinarie distrikt, har emellertid så
tilltagit, att mannen nu är så gott som blind. Därför har Kungl.
Maj:t anhållit, att han måtte få någon pension för dessa 33 år
som han sysslat med lantmäteri. Lantmäteristyrelsen stöder sitt
tillstyrkande på det förhållandet, att även om han enligt den
gamla staten icke kommit i åtnjutande av den för dem bestämda
högre pensionen 1,600 kronor, skulle han dock kunnat beräkna
en pension av 900 kronor på indragningsstaten. Lantmäteristy¬
relsen anser, att dessa äldre pensionsbestämmelser böra få in¬
verka i detta särskilda fall. Men vad är det då som hindrar ?
Jo, Huss har icke fyllt 65 år, han är endast 60 år. Det är det
som gör, att han icke är berättigad till någon som helst pension.
Om riksdagen emellertid på. grund av mannens sjukdom
skulle vilja låta honom få någon ersättning för de 33 år han
tjänstgjort inom lantmäteriet och tillämpar de rabattregler, som
gälla då en person uppbär pension från olika håll, så skulle
hela höjningen av den nuvarande pensionen reduceras till 540
kronor. Det är på grund av de ömmande omständigheter, som
föreligga i detta fall, som Kungl. Maj:t har ansett sig böra
hemställa till riksdagen, om den icke skulle vilja bevilja denna
lilla förhöjning av hans pension.
Härpå anförde
Herr Kristensson: Herr talman! Jag ber få erinra
kammaren om, att under de sista åren har denna kammare vid
flera tillfällen avslagit enahanda framställningar från Kung!.
Maj :t. Här är förhållandet det, att denne man har redan en
pension på 2,720 kronor. Och denna kammare har, då belop¬
pen varit så pass höga, ansett, att man kan livnära sig och sin
familj på dem, och därför icke velat vara med om att tilldela
extra pension för annan tjänst. Som framgår utav propositionen
och som även synes på sid. 23 i utskottsbetänkande!, säges ju
där ifrån, att den befattning såsom lantmätare, som denne man
haft, varit av synnerligen ringa omfattnnig. Och det säges
ytterligare ifrån, att på de sista åren har det varit mycket litet
han egentligen sysslat med lantmäterigöromål. Ändå begär man
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 1914. Nr 05. 3
Any. pension
åt kommis¬
sions lantmäta¬
ren Af. W.
fluss.
(Fort».)
Nr 65. 34
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. pension
åt kommis¬
sion slant! nät li¬
ren M. W.
Huss.
(Forte.)
nu en pension för denna verksamhet, som varit av synnerligen
ringa omfattning.
Vidare tillkommer ju, att han redan har pension, som med
ungefär 1,000 kronor överstiger den pension, som Muntzing skall
få och som vi nyss voterat om. Då kammaren i det fallet ej
ansåg det finnas skäl att höja det belopp vederbörande enligt
lag var berättigad till, kan jag ej förstå, att det kan finnas skäl
att i detta fall, då denne lantmätare, kapten Huss, redan har
en högre pension än den vi voterade om i förra fallet, anse, att
det föreligger några ömmande omständigheter här. Jag ber så¬
lunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets framställ¬
ning, som är i överensstämmelse med vad denna kammare upp-
repaöe gånger beslutat under de närmast föregående åren.
Herr Carlson i Herr ljunga: Herr talman! Jag skall en¬
dast be att få tillkännage, att jag inom utskottet intog en av¬
vikande mening från utskottsmajoriteten rörande denna fråga,
ehuru jag ej kom att avlämna någon reservation. Jag anser
nämligen, att om man skall tala om förmildrande omständig¬
heter för beviljandet av pension, så föreligga sådana just här
för denna person. Det är hans ögonsjukdom, som har varit ho¬
nom till hinders under lång följd av år, det är denna sjukdom,
som förhindrat honom att kunna komma fram och få någon
bestämd sysselsättning eller få något inkomstbringande arbete.
Då omorganisationen av lantmäteristaten genomfördes, fick han
sig ej tilldelat något lantmäteridistrikt, just därför, att lant-
mäteristyrelsen ej kunde förorda honom till att erhålla något
sådant i anledning av hans sjukdom. Han har sedan varit hän¬
visad till att inom Västerbottens län försöka erhålla förord¬
nanden på lantmäteriförrättningar. Men det är alldeles klart,
att vederbörande ej gärna velat ha denna person med liten syn¬
förmåga att utföra lantmäteriförrättningar, utan han har blivit
satt tillbaka undan för undan.
Det är visserligen sant, att han har en pension av 2,720 kro¬
nor, som han uppbär i egenskap av f. d. kapten i armén, men,
jag höll på att saga, denna sak hör ju egentligen icke hit, denna
pension har han gjort sig förtjänt av på annat sätt, och den sa¬
ken bör man lämna åsido, då det gäller att se denna fråga ur sak¬
lig synpunkt.
Jag kan för min del ej se saken annat än så, att det är
synnerligen ömmande omständigheter, som föreligga här, och
jag känner mig därför oförhindrad att yrka bifall till Kungl.
Maj :ts framställning, i synnerhet då det ej skulle gälla mer
än ett årligt belopp av 540 kronor.
Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositio¬
ner å de under överläggningen framställda yrkandena blev utskot¬
tets hemställan av kammaren bifallen.
Onsdagen den 19 augusti.
35 Nr 65.
Punkten 11.
Utskottets hemställan bifölls.
§6.
Anmäldes och godkändes särskilda utskottets nr 1 förslag till
riksdagens skrivelse till Konungen, nr 183, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglemente för arméns avlöning under
krigstjänstgöringstid m. na.
§7.
Härefter föredrogs lagutskottets memorial, nr 23, med föran¬
ledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande lagutskottets ut¬
låtande nr 17 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket
vistas, dels ock en i anledning av propositionen väckt motion. Där¬
vid yttra de
Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina her¬
rar ! Jag har icke i lagutskottet kunnat biträda dess förslag till
sammanjämkning. Detta därför, att jag anser, att den matema¬
tiska delningen av tvistepunkterna, som utskottet företagit, icke
i sate är tillfredsställande för andra kammaren i enlighet med
den ståndpunkt den vid besluten intog. Orsaken därtill är när¬
mast den, att utskottet föreslår i första punkten, att andra kam¬
maren där skall biträda första kammarens beslut. Genom ett
sådant biträdande ha enligt mitt förmenande så viktiga delar
av utvisningsförfarandet blivit lämnat åt polisens okontrollerade
godtycke, att lagen därmed i väsentliga avseenden förlorar den
natur den eljest skulle haft.
Jag för mitt vidkommande, och även min medreservant, har
ansett, att utskottet i stället bort föreslå kamrarna sådan sam¬
manjämkning, att första kammaren i första paragrafen bort bi¬
träda andra kammarens beslut, varigenom något återstått av den
karaktär, som andra kammarens beslut hade vid föregående be¬
handling av frågan.
Det tjänar ju icke något till att framställa yrkande om av¬
slag på det hela, när det torde finnas majoritet för utskottets för¬
slag-, och då de båda andra partierna synas vara eniga. Jag
har endast velat angiva denna min avvikande ståndpunkt och
därigenom reserverat mig för framtida missförhållanden, som
helt visst icke komma att utebli på grund av denna lags inne¬
håll.
Herr Lindhagen instämde häruti.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Om lag ang.
förbud för
vissa utlännin¬
gar att här i
riket vistas.
(Forts.)
Nr 65. 36
Onsdagen den 19 augusti.
§8.
Lagutskottets utlåtande, nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående förbud i vissa fall mot va¬
rors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av
oriktigt märkta varor samt lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen
den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med
oriktig ursprungsbeteckning föredrogs härpå; och blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.
§ 9-
Ang. en växt-
förädling s-
anstalt i
Nwrland.
Vidare förekom till behandling jordbruksutskottets utlåtande,
nr 125, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående upprättande av en växtförädlingsanstalt i Norrland.
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förbe¬
redande handläggning hänvisad motion, nr 13, hade herr Wedin
hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville göra fram¬
ställning om att Kungl. Maj:t måtte utreda dels nödvändigheten av
en växtförädlingsanstalt i Norrland och dels var den borde förläggas,
samt till riksdagen göra de framställningar, som av utredningen visa¬
de sig vara påkallade.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till nå¬
gon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade avgivits av herrar vice talmannen D. Persson,
Öberg och Kronlund.
Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, yttrade
Herr W e d i n: Herr talman, mina herrar! Trots vanan att
uti utskottets betänkande möta den kategoriska hemställan, att,
som det heter, »på grund av vad som anförts hemställes, att mo¬
tionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda», får
jag lov att säga, att det är med viss förvåning jag ser, att jord¬
bruksutskottet yrkat avslag på den i min motion gjorda fram¬
ställningen om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om ut¬
redning angående växtförädlingsanstalt i Norrland. Motiveringen1
för avslagsyrkandet tillhör de mera konventionella utskottsmoti-
veringarna; den är visserligen icke en motivering av de mest
vanliga slagen, såsom den, att motionen är för litet omfattande
eller tvärtom för vidlyftig, men jag får här höra av utskottet, att
den sak, varom jag i motionen talat, redan skulle vara nöjaktigt
tillgodosedd eller åtminstone indirekt sörjd för, och, att om så
erfordras, intresset nog skall bli beaktat.
I denna kammare hör man gång på gång, när tillfälle gives,
hurusom ett varmt jordbruksintresse är det allt behärskande.
Jag hade trott, att detta intresse skulle ha sin djupa försänkning
och egentliga kärna hos ett utskott, som har till specialitet
att syssla med jordbruksnäringen och därmed sammanhängande
Onsdagen dcu 19 augusti.
37 Nr 65.
frågor. Det är därför jag finner det besynnerligt, att jordbruks¬
utskottet nu behandlat denna fråga såsom det gjort. Då utskottet
ju anser det så uppenbart, att den fortsatta utvecklingen på
växtförädlingsområdet bäst skulle främjas genom de institutio¬
ner, som nu syssla med hithörande saker och med de anstalter
vi redan ha, kan jag icke finna annat, än att utskottet vill fram¬
hålla, att motionären möjligen gjort sig skyldig till något miss¬
riktat nit och därigenom sökt föregripa någon annan verksamhet.
Men i det fallet vill jag saga, att så försiktig, så finkänslig, som
utskottet varit, är icke Svalöv, som är den anstalt, vars verksam¬
het utskottets majoritet menar man skulle föregripa.
Av det uttalande i föreliggande fråga, som jag erhållit från
föreståndaren för Svalöv, professor Nilsson, framgår tydligt, att
Svalöv icke ser sina planer på något sätt äventyrade, om riks¬
dagen skulle fatta beslut ungefär i överensstämmelse med min
motion. Professor Nilsson säger, efter att förut hava talat
något om verksamheten av Ultuna-filialen, vilken han just fram¬
håller såsom mönster: »Med erfarenheterna från Ultuna-filialen
för ögonen och med tanke på den långa tid, som skulle åt¬
gå, innan en helt ny anstalt skulle få fram något av värde, vill
det förefalla oss här på Svalöv ögonskenligt, att de snabbaste
och säkraste resultaten till främjande av södra Norrlands växt¬
odling skulle vinnas genom en anslutning till Svalövsarbetet ge¬
nom en ny, ganska självständigt organiserad och med nödiga
medel utrustad filialanstalt.»
När utskottet, efter vad framgår av betänkandet, sökt göra
troligt, att det behov varom jag i motionen talat, icke skulle
förefinnas, ävensom att den verksamhet, som Svalöv bedriver,
redan nu skulle vara utbredd över landet, skall jag be att få
hänvisa till en karta, uppgjord å Svalöv, över den lokala för¬
söksverksamheten i landet. Kartan upptager omkring 200 för¬
söksstationer, vilka omfatta vårsäd, höstsäd, potatis och rot¬
frukter samt vallväxter. Grupperingen av desa försöksstatio¬
ner visar tydligt, att såväl Svalövsverksamheten som den till
filialerna i Ultuna och Luleå förlagda ha starkt begränsade om¬
råden. Om vi t. ex. se på Skåne, skola vi finna, att de flesta
försöksstationerna, omkring 40 stycken, ligga i närheten av
Svalövs växtförädlingsanstalt och att deras antal avtager ju
längre ut från anstalten man kommer. Samma är förhållandet,
när man kommer till Ultuna i Uppland; i Västmanland och Mä¬
lardalen finnas omkring 50 försöksstationer. Då däremot inom
Dalarne, Hälsingland, Medelpad, Härjedalen, Jämtland och Ånger¬
manland endast ett tiotal försök finnas, vilka ligga i södra delarna
av Dalarne och Hälsingland. Av dennna karta framgår, huru¬
som ett väckande intresse sprider sig men på samma gång att
detta intresse har ett begränsat område, d. v. s. att det icke kan
sprida sig längre utåt än som den praktiska nyttan är påtaglig.
Jag har i min motion tillåtit mig framhålla, vilken stor be¬
tydelse cn växtförädlingsanstalt för Norrland skulle ha, särskilt
Ang. en växt¬
förädlings¬
anstalt i
Norrland.
(Forts.)
Nr 65.
Ang. en växt■
förädlings-
anstalt i
Norrland.
(Forts.)
38 Onsdagen den 19 augusti.
för mellersta Norrland. Jag liar framhållit, att genom den stats-
understödda växtförädlingsanstalten det sydsvenska jordbruket
skänkts förmåner, som ej på långt när i samma grad kommit
det i de nordligare trakterna till del. Jag hade tänkt, att genom
mitt förslag detta förhållande skulle kunna utjämnas, och jag
påstår, att om man kunde få en sådan verksamhet förlagd till
mellersta Norrland, den skulle bli en stark hävstång,. som
kunde lyfta det norrländska jordbruket till en nivå, från vilken
den är bättre i stånd än nu att upptaga konkurrensen med andra
näiingsgrenar, i vilken konkurrens det norrländska _ jordbruket
sannerligen intager en ofördelaktig ställning. Ett nöjaktigt ord¬
nande av södra Norrlands växtförädlingsfråga, vilken icke kan
lösas annat än genom förläggning av verksamheten på platsen
inom vars område en gång de förädlade sorterna skola komma till
användning, skall otvivelaktigt bli en av de mest betydande
faktorer, som understödja och befordra den sak varom, det är
jag övertygad, alla i denna kammare så varmt önska, fram¬
gång åt det norrländska jordbruket så att de öde vidderna inomi
t. ex. det jämtländska silurområdet och Ådalens fruktbara mar¬
ker läggas under plogen. '
Jag skall även be att få framhålla en annan stor betydelse,
som skulle kunna tillmätas en växtförädlingsanstalt, förlagd
till mellersta Norrland. Det har i mellersta Norrland under
senare tiden uppspirat en vacker trädgårdsodling, vilken tvivels-
utan har störa utvecklingsmöjligheter men som i långt högre
grad än odlingen i de södra trakterna av landet med det blidare
klimatet behöver en stödjande hand. Norrlands korta sommar
med sina svala nätter tillåter ju ej odling av en hel del vär¬
defulla matnyttiga växter. Detta är ett förhållande, som icke
är omnämnt. Men säkert är, att om man kunde få en sådan
verksamhet förlagd till Norrland, man skulle kunna frambringa
varieteter, som kunde fylla högre anspråk än de som nu oalas
göra, varigenom skulle alstras rikare och vackrare skördar än
nu. De få försök, som i detta avseende utförts av enskilda, bära
tvdligt vittnesbörd om att mycket står att vinna på detta om¬
råde men att fullt tillfredsställande resultat icke kan uppnås
förrän denna växtodling blir bragt under vetenskaplig kontroll.
I förlitande på det stora intresse för jordbruksnäringen, som
finnes i denna kammare, skall jag gent emot utskottets avslags¬
yrkande be att få yrka bifall, icke till min i motionen gjorda hem¬
ställan, utan, med frångående av denna till följande framställ¬
ning : Med åberopande av det anförda anhålles, ajbt riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t vill anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte låta utreda på vad sätt behovet av en växtförädlingsanstalt
i mellersta Norrland kan tillgodoses samt för riksdagen fram¬
lägga det förslag, vartill en sådan utredning kan giva anledning.
Herr vice talmannen, som under herr Wedins anförande över¬
tagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter ordet till
Onsdagen den 19 augusti.
39 Nr 65.
Herr Öberg, som yttrade: Herr talman! Om vi norrlänningar
se tillbaka en tid av tjugu, trettio år och jämföra de förhållanden, som
tidigare varit rådande i Norrland och de, som nu råda där till följd
av den utveckling Norrland undergått, tack vare riksdagens många
gånger lämnade medverkan till olika ändamål, ha vi all anledning
att vara tacksamma för den hjälp och det myckna understöd vi från
riksdagens sida sålunda gång efter annan fått komma i åtnjutande
av. Jag har därför ett behov av att först giva uttryck åt den tack¬
samhet som vi norrlänningar känna emot riksdagen för den förståelse,
som sålunda rikligen kommit oss till del. Men trots det vi sålunda
varit i tillfälle att få erfara mycken förståelse och välvilja från riks¬
dagens sida, återstår det dock ännu mycket mera att söka från riks¬
dagen utverka, på det att vi må komma i åtnjutande av en fortsatt
utveckling på jordbruksområdet. Det är med anledning därav som
jag, herr talman, ej kunnat lämna min anslutning till det avstyrkan¬
de vari det föredragna betänkandet utmynnar, utan i likhet med ut¬
skottets ärade ordförande måst anmäla en reservation, som går ut på
att riksdagen borde fatta ett annat beslut än det vartill riksdagen
enligt utskottets förslag bör komma. Ty för mig och andra norrlän¬
ningar är det ofrånkomligt, att det på förevarande område förefinnes
ett verkligt stort behov. Detta kan enligt mitt förmenande ej bestri¬
das, ty förhållandena äro sådana där uppe, säregna till sin art och
beskaffenhet, att om Norrland på detta område skall fullkomligt så
att säga komma till sin rätt. behöva vi, mina herrar, eder hjälpsam¬
ma hand. De av eder, mina herrar, som bo och bygga i mellersta och
södra Sverige och som sålunda rikligen varit i tillfälle att taga del
av och erfara, hurusom den växtförädlingsanstalt. som är förlagd
nere i södra Sverige, varit en mäktig sporre och till gagn för det södra
och mellersta Sveriges jordbruk, veta väl, vilken stor och vital bety¬
delse en sådan anstalt har för vårt svenska jordbruk. Det bör där¬
för ej vara underligt, att vi, som däremot bygga och bo i Norrland,
på detta sätt sent omsider också vilja komma till åtnjutande av en så¬
dan förmån, och jag är viss om, att därest ni ville behjärta detta vårt
krav, skulle detta vara en gärning, som väl vore värd det offer den
innebure. Tv de medel, som härför komme att utgivas och som skulle
innebära eu kanske rätt betydande statsutgift, skulle, därpå är jag
säker, falla i mycket god jord och sedermera bära riklig frukt. Jag
har av denna anledning ej kunnat annat än lämna motionären mitt
lilla understöd till att de åsyftade önskemålen skulle kunna realise¬
ras, och jag tillåter mig därför, herr talman, med det sagda till att
yrka bifall till det skrivelseförslag, som motionären nyss framställt.
Vidare anförde
Herr Ekerot: Herr talman! Jag har inte varit med om
behandlingen av detta ärende inom jordbruksutskottet på grund
av arbete inom annat utskott, men jag har för egen del varit
mycket intresserad av den sak det här gäller. Jag vill därför!
till protokollet ha antecknat, att om jag hade varit med i ut-
Ang. en växt¬
förädlings¬
anstalt i
Narrland.
(Forts.)
Nr 65.
Ang. en växt-
förädlings-
anstalten i
Norrland.
(Forts.)
40 Onsdagen den 19 augusti.
sköttel, hade jag sannolikt stått på reservanternas sida. I södra
Sverige, där Svalövs växtförädlingsanstalt är förlagd, ha vi
till fullo lärt oss uppskatta, vilken oerhörd betydelse denna
anstalt genom sin växtförädlingsverksamhet haft för jordbruket.
Om vi se på vad som blivit (gjort i övriga delar av landet i
detta hänseende, finna vi, att det vid Ultima finnes en filial
till Svalövsanstalten och likaledes en filial i Luleå. Emellan
dessa två punkter, emellan Ultuna och Luleå, ligger emellertid
Norrlands främsta jordbruksbygd, och denna jordbruksbygd har
åtminstone vad angår sortförsök visat ett ganska litet intresse
för der. sak det här gäller. Här här uppsatts en karta, som visar,
hur växtodlingsförsöken äro placerade i Sverige, och man fin¬
ner där, att de äro synnerligen nära anknutna till de anstalter,
jag nyss nämnde, nämligen anstalten i Svalöv och filialerna i
Ultuna och Luleå. Emellan dessa två sistnämnda platser finnes
inget enda försök. Min mening är sålunda, att den anstalt, varom
här är fråga, icke endast skulle ha den betydelsen, att man där
loge reda på det förädlingsmaterial, som finnes i bygderna, ren¬
odlade detta förädlingsmaterial och framställde för vederbörande
ort och trakt de lämpligaste sorterna, utan jag menar också,
att intresset för den sak det här gäller skulle genom en sådan:
anstalts verksamhet komma att i betydlig mån påverkas. Det
skulle sålunda uppstå ett spirande intresse för att använda
bättre utsädesstammar, liksom genom anläggandet av en dylik
anstalt det skulle finnas möjligheter att vid det förädlingsarbete
det här är fråga om taga hänsyn till bygdernas olika förhål¬
landen.
Nu kan jag å andra sidan icke säga, att utskottet utan vidare
bort bifalla motionärens framställning. Han har i sin motion
velat påvisa betydelsen av att en helt ny anstalt upprättades.
Detta anser jag ej vara av behovet påkallat, utan vad vi behöva
i mellersta Norrland är en filial av Svalövsanstalten. En sådan
filial skulle kunna åstadkomma det förädlingsarbete, det här
är fråga om. En sådan filial skulle vidare kunna arbeta mycket
lättare på grund av det system i detta arbete, som är infört
vid Svalöv, och som utan några- särskilda kostnader och svårig¬
heter skulle kunna upptagas även där. Det bleve sålunda en¬
ligt mitt förmenande ej fråga om en konkurrerande anstalt utan
om en kompletterande sådan för bygden i fråga.
Utskottet har nu emellertid med en välvillig motivering
avstyrkt bifall till motionen. Jag anser ej, att utskottet av¬
styrkt bifall till själva saken, då ju utskottet har uttalat,
att därest så erfordras, kommer väl detta behov att tillgodoses.
Jag menar emellertid, att det skulle vara en styrka både för
anstalten vid Svalöv och för Kungl. Maj:t, om kammaren i dag
ville biträda det förslag som nu nyss blivit framfört av herr
Wedin, däri uttalas den förhoppningen, att Kungl. Maj:t skall
söka att efter erforderlig utredning- vidtaga de åtgärder som
äro behövliga för att komplettera Svalövsanstaltens verksamhet.
Onsdagen den 19 augusti.
41 Nr 65.
Jag vill tillika framhålla en annan sak. Vårt land är ett Ang- e» växt-
land med ytterligt växlande jordbruksförhållanden, men vårt land
är också ett land med många outnyttjade möjligheter på jord- xon-iand.
brukets område. Om vi kunna säga detta om södra Sverige, vil- (Forte.)
ket vi absolut kunna, ä.r detta förhållandet i mycket högre
grad vad angår norra Sverige. Vi ha i Norrland outnyttjade
möjligheter i detta hänseende. Vi kunna säga, att vi stå inför
en utveckling i Norrland, som skulle kunna bliva storartad,
därest alla medel, som kunna användas, verkligen bleve an¬
vända. Här är just på växtodlingens område en sak, som skulle
i hög grad främja Norrlands intressen och därmed hela lan¬
det. Jag vill därför framhålla, att vi böra gorå allt vad göras
kan för att främja den saken, och här är fråga om en ganska
ringa utgift, men i själva verket i ekonomiskt hänseende myc¬
ket stor möjlighet för Norrland.
Jag ber därför, herr talman, utan att jag vill klandra ut¬
skottet, som utgått från motionen och ansett sig icke kunna
i den form, i vilken den framkommit, tillstyrka densamma, att
få yrka bifall till den kläm, som nu blivit av herr Wedin upp¬
läst och som tar sikte just på de förhållanden, som jag varit
i tillfälle att med några ord beröra.
I detta yttrande, under vilket herr talmannen återtagit led¬
ningen av förhandlingarna, instämde herrar Molin i Dombäcksmark,
Jonsson i Hå, Lindström, Lindmark, vice talmannen I). Persson, Sö¬
derberg i Hobborn, Mossberg, Karlsson i Fjäl, Olsson i Löräng, Svens¬
son i Skönsberg, Hedlund, Karlsson i Mo, Hellberg, Rehn, Eng¬
ström, Berg i Stahy, Lindhagen och Bäckström.
Härpå anförde
Herr Larsson i Dala: Herr talman! I likhet med den före¬
gående ärade talaren anser även jag, att den föreliggande motionen
har en utomordentligt viktig innebörd för det norrländska jordbru¬
kets utveckling, och jag skall också därför be att få yttra några ord
i den föreliggande frågan.
Jag börjar med en erinran, att växtodlingen är jordbrukets
grundval och att därför varje utveckling av jordbruket kräver i
främste rummet en utveckling av växtodlingen. Men denna växt¬
odlingens utveckling måste väsentligen byggas på växtförädlingen.
Envar, som något känner till det sydsvenska jordbrukets utveck¬
ling, vet, vilken utomordentligt stor betydelse växtförädlingen har
haft och fortfarande har för detsamma. Den växtförädling som ti¬
digare har drivits vid Svalöv, såsom växtförädlingens centrum, var
emellertid begränsad till endast stråsäd och baljväxter, och den kun¬
de självfallet icke bliva av någon så stor betydelse för Norrland el¬
ler dessa norrländska landskap, som motionären genom sin motion
närmast har avsett att hjälpa. Men under de senaste åren har vid
Svalöv också upptagits förädling av gräs, potatis och rotfrukter, och
Hr 65. 42
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. eu växt-
förädlings-
anstalt i
Norrland.
(Forts.)
denna vid Svalöv senast påbörjade förädling' måste naturligtvis ock¬
så för framtiden komma att bli av den allra största betydelse för_ det
norrländska jordbrukets utveckling. Och jag tror, att vi få icke
glömma det norrländska jordbrukets utveckling och dess krav un¬
der ett alltför ensidigt beaktande av enbart industrien och dess krav.
När vi betrakta den av motionären här i kammaren uppsatta
kartan så finna vi, såsom också herr Ekerot framhöll, att inom land¬
skapen Jämtland, Ångermanland, Medelpad och Härjedalen icke un¬
der senaste år försiggått något försök med Svalövssorter, och ändå
vet en var, som något känner till dessa landskap, att särskilt t. ex.
Jämtland erbjuder utomordentliga förutsättningar för ett utvecklat
jordbruk, byggt naturligtvis i främsta rummet på foderväxtodlingen.
Det är ju Väl bekant, att Jämtland har Sveriges största silurområde,
men när vi granska statistikens siffror så finna vi ändock, att exem¬
pelvis i Jämtland åkerarealen icke utgör mer än ungefär 57,000 hekt¬
ar, och ändå veta vi, att där uppe finnas stora vidder med en utom¬
ordentligt mäktig och rik mylla, vilande på silurkalk, ofantliga, vid¬
der, som endast fordra dikning och plog, arbetande armar, tänkande
hjärnor och varma hjärtan, för att ifrån dessa vidder skulle kunna
vinnas de allra rikaste skördar. När denna inre kolonisation där up¬
pe blir i tillbörlig grad tillgodosedd och så långt möjligt genomförd,
då gäller det också att åt dessa norrländska kolonister erbjuda ett
sådant utsäde, att med detsamma kunna vinnas så rika skördar, som
under de givna kulturförutsättningarna äro möjliga att ernå. Den
förutsättning, som det sydsvenska jordbruket har för vinnande av
den rikaste skörd av jorden genom att ha tillgång till ett utomordent¬
ligt högt förädlat utsäde, den förutsättningen saknas för närvarande
där uppe, och den skulle väl också, om ingenting särskilt åtgöres,
för den närmaste framtiden komma att saknas vid det norrländska
jordbruket. Det är den bristen motionären velat avhjälpa genom sin
här föreliggande motion.
Men när vi granska denna motion så tror jag vi få vara ense
därom, att i denna motion finnes så att säga ett olyckligt uttryck,
i det nämligen motionären hemställt om upprättande av en ny växt-
förädlingsanstalt i Norrland. Det kan hända, att utskottet har fäs¬
tat alltför stor vikt vid det enligt min åsikt mindre lämpliga for¬
mella uttrycket eller äskandet i motionen. Motionären avser nog
inte, att det skulle bli en fullt självständigt växtförädlingsanstalt i
Norrland, utan motionären vill, såvitt jag förstår honom rätt, att det
skulle bli en filialverksamhet till Svalöv eller, för att använda ett
annat uttryck, eu avläggare av Svalövsverksamheten. Det är åt¬
minstone den åsikten, som motionären har velat framföra genom sitt
senaste yrkande.
T utskottets motivering står bl. .a. angivet såsom skäl för ut¬
skottets avslag, att »denne, institution», d .v. s. Svalöv, »numera
genom ökade bidrag av statsmedel även torde vara i stånd att. om så
erfordras, tillgodose det av motionären framhållna, behovet». En
var. som något känner till Svalövsverksamheten, vet emellertid, att
med det statsanslag, som Svalöv för närvarande ntniuter. kan dess
Onsdagen den 19 augusti.
49 Nr 65.
verksamhet icke vidgas utöver det område, som denna verksamhet för Anlr^livnafj
närvarande omfattar, och följaktligen kan icke under nuvarande
förhållanden denna institution giva det handtag åt det norrländ- Norrland.
ska jordbruket, som motionären genom sin motion avsett att vinna. (rörts.)
Enär jag emellertid anser, att motionens innebörd är utomor¬
dentligt betydelsefull för det norrländska jordbrukets utveckling, så
skall jag också, herr talman, be att få yrka bifall till det yrkande,
som motionären har framställt i sitt nyss hållna anförande.
Med herr Larsson i Dala förenade sig herrar Olofsson i Diger¬
näs, Ericson i Eunäsdalen och Torg in.
Herr Linders: Herr talman, mina herrar! Jag har en¬
dast velat säga några ord i den debatt, som förts här i denna
även efter min mening synnerligen viktiga angelägenhet^ Jag
har visserligen icke deltagit i utskottets beslut, men då jag
deltagit inom avdelningen vid den första behandlingen av ären¬
det, så anser jag mig ha en viss skyldighet att säga några ord
till förmån för utskottet.
Nu har visserligen motiveringen, även om den i visst av¬
seende får anses vara välvillig, dock icke blivit så välvillig som
jag hade tänkt mig, då jag inom avdelningen va.r med om ett
avstyrkande beslut. Jag hade nämligen tänkt mig, att man mera
säkert och bestämt skulle understryka just det förefintliga beho¬
vet av en växtförädlingsanstalt där uppe i Jämtlands och Väster-
norrlands län, och jag påvisade då de förhållanden, som åskåd¬
liggjorts med den karta, som motionären här satt upp, och vilka
jag för övrigt redan förut kände till. På grund därav ansåg jag,
att man hade skäl att just med påpekande härav starkt under¬
stryka behovet av en växtförädlingsanstalt i dessa bygder och
därigenom giva en bestämd hänvisning till Svalövsföreningen att
söka organisera sin verksamhet att även omfatta de områden, som
motionären här har avsett. Emellertid ser jag av utskottets ut¬
låtande, att motiveringen icke blivit så fyllig som jag både
tänkt mig.
Däremot tror jag, att utskottet har haft rätt att se saken
på sätt som skett, enär motionären dock ursprungligen har krävt
en självständig växtförädlingsanstalt där uppe. Det får man
väl ändå erkänna, att utskottet har rätt i, att med den orga¬
nisation och den ledning, som Svalövsföreningen för närvarande
har, och med det statsekonomiska intresse, som ligger bakom denna
förenings verksamhet, det icke kan vara lämpligt att upprätta
en ny självständig anstalt. Nu är emellertid den saken ur värl¬
den, i det motionären här nyss gjort ett annat yrkande, som
ju kan hänsyfta på en filial direkt av Svalöv, och för så vida
motionärens yrkande verkligen inte kan tydas på. något annat
sätt, än att det avser cn filial av Svalöv, har jag för min del
icke det ringaste emot ett sådant beslut; utan jag anser det
vara lämplig!, om man ännu starkare kunde understryka den
Nr 65. 44
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. en växt¬
förädling s-
anstait i
Norrland.
(Forts.)
■ meningen, som också sökt och funnit ett uttryck i utskottets
välvilliga .motivering. Men jag vet inte med full säkerhet, om
man verkligen kan få fram den bestämda meningen i ett sådant
yrkande, som det motionären här har framlagt och vari flera
av kammarens ledamöter instämt. Då första kammaren redan har
bifallit det förslag, som utskottet framlagt, och således även
bifallit den motivering utskottet lämnat, kan det också hända,
att Svalöv på något sätt kan misstyda ett beslut i denna kammare,
gående ut på ett avslag å utskottets hemställan och bifall till
det här framlagda förslaget, så, att Svalöv icke tar något initiativ
alls. Någon riksdagsskrivelse kan det ju i alla händelser icke
bli av.
Dock under förhoppning, att den debatt som här förts skall
visa, att vad andra kammaren med ett sådant beslut avser icke
är någonting annat, än att Svalövsföreningen hör utsträcka sin
verksamhet till ett område, som den för närvarande icke syssel¬
sätter sig med tillräckligt; i förhoppning, att beslutet skall
tydas så, finner jag det klokt, att kammaren ännu starkare,
understryker vad man i själva verket vill och sålunda bifaller
herr Wedins under debatten gjorda yrkande.
Herr Thorsson instämde häruti.
Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Det finnes
säkerligen ingen i denna kammare, som har något emot jord¬
brukets utveckling i Norrland, och säkerligen heller ingen, som
icke inser. den stora betydelsen för jordbruket däruppe av en
växtförädlingsanstalt. Jag vill emellertid, då jag deltagit i ut¬
skottet vid behandlingen av denna fråga, säga några ord till för¬
svar ^för utskottets ståndpunkt. Jag betonar emellertid ännu
en gång, att ingen inom utskottets majoritet har varit emot
själva deri idé, som motionen innehåller.
Svalövsinstitutionen har ju ofta varit före i riksdagen, och
förra året lämnade riksdagen ett anslag till densamma av 66,000
kronor, d. v. s. närapå dubbelt mot vad förut hade utgått till detta
ändamål.. Därvid tänkte man även på utvecklingen av det norr¬
ländska jordbruket och på att de norrländska intressena icke
skulle få sättas tillbaka av denna institution. Detta fram¬
går alldeles tydligt av vad riksdagen då i enlighet med jord¬
bruksutskottets hemställan uttalade, och vilket jag nu skall
få läsa upp. Det yttrades nämligen i utskottets motivering:
»Utskottet vill därför förorda, att 5 av styrelsens ledamöter
— däribland ordföranden — utses av Kungl. Maj :t. Därigenom
skulle Kungl. Mai :t ock erhålla tillfälle att i styrelsen insät¬
ta representanter för flera ulika landsdelar, vilken åtgärd i
sin ordning torde vara väl ägnad att råda hot på det anmärkta
missförhållandet, att anstaltens arbete hittills varit i alltför
hög grad inriktat på speciellt sydsvenska förhållanden samt bi¬
draga till att föreningens verksamhet allt mer och mer komme
Onsdagen den 19 augusti. 45
att^bliva vad den rätteligen bör vara, nämligen en hela landet
omfattande verksamhet.» Här har alltså, tycker jag, riksdagen
tydligt sagt ifrån, att även Norrland skall innefattas i det arbete,
som Svalöv har sig förelagt.
Motionen är ju, såsom redan erinrats, så skriven, att den
innehåller en hemställan om upprättande av en fristående an¬
stalt för Norrland. Detta har emellertid utskottet naturligt¬
vis inte kunnat vara med om. Det är nämligen många krafter
inom denna Svalövs verksamhet, som kunna tillvaratagas för
hela landets rakning, och vidare är det en del dyrbara materialier
med mera, som gör, att det är bättre med en enhetlig institution
än med två konkurrerande.
När nu riksdagen förra året så tydligt sagt ifrån, vad den an¬
ser vara lämpligt i detta avseende, så kan man onekligen göra
sig den frågan: vad nytt har kommit till sedan dess ? Det sä-
ges, att ingenting blivit åtgjort sedan i fjol. Men om norrlän¬
ningarna anse sig vara tillbakasätta, så har det synts utskottet
vara en mycket genare väg, att vederbörande hushållningssäll-
skap gå in till styrelsen och såga: de och de önskemålen ha vi.
Man har emellertid inte gjort det ringaste i den vägen, utan man
har nu i stället genom denna motion vänt sig till riksdagen och
begärt att riksdagen skulle avlåta en skrivelse till Kungl. Maj :t
i ämnet. Ett sådant förfarande medför enligt utskottets upp¬
fattning en onödigt stor apparat, och utskottet har ansett, att
det för närvarande icke finnes något som helst behov av att riks¬
dagen tar befattning med saken. Det är på dessa skäl, som
utskottet avstyrkt motionen och icke på grund av någon avvog-
het mot själva saken, vilket jag har velat framhålla, för att
man inte skall få en oriktig uppfattning om utskottets stånd¬
punkt.
Då jag anser utskottets skäl fullt bärkraftiga, ber ja<^, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets förslag-.
I detta anförande instämde herr Nilsson i Linnås.
Herr Torgen: Herr talman, mina herrar! Den sista ärade
talaren angav ett motiv för utskottsmajoritetens uppfattning, som
jag icke kan lämna obesvarat. Jag anser nämligen i motsats till
honom, att det icke kan vara riktigt, att den svenska riksdagen i
ett sådant fall som detta avstår sin befogenhet att pröva behovet av
en anstalt i Norrland — även en sådan, som skulle vara självständig
i förhållande till Svalöv — och i stället helt och hållet överlåter den¬
na sak åt utsädesföreningen. Skulle det varit meningen med utskot¬
tets utlåtande, så tycker jag verkligen, att detta icke utgör något skäl
för bifall till utskottets hemställan.
Jag har för min del den uppfattningen, att det icke alls skulle
vara förenat med någon risk utan tvärt om innebära en stor fördel
att få till stånd eu med Svalöv i visst fall konkurrerande anstalt
i Norrland. De skulle säkerligen icke kunna konkurrera annat än i
Nr 65.
Ang. en växt-
förädlings-
anstalt i
Norrland.
(Forts.)
Nr 65. 46
Onsdagen den 1(J augusti.
Ang. en växt¬
förädlings•
anstalt i
Norrland.
(Forts.)
god mening. Eu sådan anstalts verksamhet skulle naturligtvis
icke gå ut på att ekonomiskt riva sönder Svalövsföreningen utan
uteslutande utgöra en sporre för de stora jordbruksintressena i Norr¬
land. Om utskottets hemställan bifalles, innebär detta ingen som
helst anmaning till Svalöv från riksdagens sida att taga saken om
hand utan endast en förhoppning, att så måtte ske. Däremot skulle
det tyvärr innebära ett medgivande, att utsädesföreningen får gorå,,
hur den vill, och således eventuellt även göra ingenting alls. Ett
bifall åter till motionärens nu avgivna förslag skulle icke innebära
något annat brytande mot första kammarens beslut, än att Kungl.
Maj:t, såvida Svalöv för närvarande inte ville eller inte kunde till¬
godose norrlandsintressena i detta avseende, skulle framlägga för¬
slag om en filial eller en självständig anstalt för Norrland. Det är
således ingen risk med att bifalla motionärens yrkande, men däremot
uppenbarligen en mycket stor risk med att bifalla utskottets förslag.
Till de sydsvenskar, som här talat till förmån för Norrlands
behov, skulle jag i detta sammanhang vilja uttala mitt hjärtligaste
tack. __
De stora mängder frö, som åtminstone Jämtland köper från
Svalöv, utgöra ett bevis för behovet av en anstalt där uppe. Man
må vara övertygad om, att därest vi hade tillgång till motsvarande
mängder acklimatiserat, för orten lämpat frö, vilket en anstalt där
uppe skulle vara i stånd att lämna, resultatet skulle bli både bättre
och rikligare. Särskilt Svalövs i övrigt utmärkta havresorter äro
emellertid så senvuxna, att de där uppe i huvudsak ej användas till
annat än grönfoder. Yi kunna icke heller fylla vårt kornbehov från
Svalöv utan måste söka göra det från sådana platser, där det finns
tillgång på för vår sädesodling bättre lämpade _ frösorter sådana som
Lofotens- och Norrbottenskorn. vilket ju bevisar, att Svalöv icke
fyller §itt ändamål för Norrlands vidkommande. _Vad beträffar rot¬
frukterna, så har resultatet av det frö, vi fatt, varit rätt bra, men der
är nog andra omständigheter, som därvid utgjort orsaken. Rovod-
lingen i Norrland utgör ju ett kapitel för sig, men man kan vara
säker på, att om vi hade tillgång på acklimatiserat och för orten
lämpat frö, så skulle den ge ännu bättre resultat än för närvarande,
Det förefinnes enligt min mening ingen anledning att här följa
utskottet, utan jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionärens
förslag.
Herr vice talmannen D. Persson: Herr talmanJag
har redan instämt i herr Ekerots yttrande, och kammaren vet sålunda
min uppfattning i frågan.
Jag hoppas, att kammaren inte tar alltför mycket intryck av
herr Anderssons i Grimbo anförande, i vilket han yrkade bifall till
utskottets hemställan. Det finnes emellertid ett uttalande i utskot¬
tets utlåtande, som icke bör få stå oemotsagt, alldenstund ett försvar
för utskottets både motivering och hemställan nu har presterats.
Utskottet säger nämligen på sid. 4: »Även om, med hänsyn till
Norrlands stora areal, behov av en utvidgad och till det sydligare
Onsdagen den 19 augusti.
47 Nr 65.
Norrland förlagd växtförädlingsanstalt skulle föreligga — vilket
motionären med styrka framhållit — anser utskottet i allt fall detta
utgöra ett intresse, som det i första hand bör tillkomma utsädes-
föreningen att tillgodose.» Detta är på sätt och vis riktigt. Men
jag tror dock icke, att det är riktigt att hänvisa mellersta Norrland
till att bedja utsädesföreningen taga den saken om hand, utan jag
tror, att det är rätt forum, som motionären hänvisat till, nämligen
Kungl. Maj:t.
Då vi förlidet år höjde anslaget till utsädesföreningen med icke
mindre än 31,000 kronor, eller från 35,000 kronor till 66,000 kronor,
så gjordes vissa förbehåll, vilka nu ha lästs upp av herr Andersson
i Grimbo. Utskottet erkände då och framhöll, att vissa delar av riket,
särskilt de norra icke blivit tillräckligt tillgodosedda, och man trodde
sig då kunna vinna målet därigenom, att Kungl. Maj :t fick tillsätta
fem ledamöter i styrelsen. Nu har Kungl. Maj:t gått riksdagens
önskan till mötes i det avseendet och utsett fem ledamöter. Men det
befinnes vara så, att av styrelsens ledamöter tre äro från Skåne, en
från Västergötland, en från Norrbotten och två från Stockholm, så¬
lunda allenast en från någon ort norr om Stockholm. Jag skall vil¬
ligt medge, att herrar Lindström och Juhlin-Dannfelt visserligen
kunna sägas representera hela landet, men mellersta Norrlands spe¬
ciella intressen äro dock icke representerade genom dessa styrelse¬
ledamöter. Jag vill emellertid icke klandra Kungl. Maj:t härför,
ty då gick Kungl. Maj:t i alla fall riksdagen till mötes och tillsatte
fem styrelseledamöter. Jag är också övertygad därom, att Kungl.
Maj:t kommer att taga mycken hänsyn till det beslut, som andra
kammaren i dag fattar, då Kungl. Maj:t nästa gång föreslår be¬
viljande av medel till utsädesföreningen. Ty detta anslag utgår på
extra stat, och Kungl. Maj:t kan sålunda i varje särskilt fall föreslå
de villkor, som han finner nödiga och lämpliga. Och om Kungl.
Maj :t det gör, och dessa bliva godkända av riksdagen, så är jag också
övertygad, att Sveriges utsädesförening kommer att rätta sig där¬
efter.
Jag tror sålunda, att vi nu äro inne på rätt väg för att vinna
det mål, som det synes mig, att denna kammare är fullkomligt enig
om, att man bör söka vinna, nämligen att få till stånd en växtför¬
ädlingsanstalt i mellersta Norrland. Jag tror också för min del,
att det lämpligaste sättet är, att utsädesföreningen utsträcker sin
verksamhet dit. Men denna fråga kunna vi med förtroende över¬
lämna åt Kungl. Maj :t. Och den diskussion, som förts här i dag,
ger också Kungl. Maj:t full ledning i detta avseende.
Jag tror alltså, att kammaren gör klokt i att bifalla det förslag
som framställts av motionären, herr Wedin, och till vilket jag yrkar
bifall.
Herr Bäckström: Herr talman! Jag har redan förut låtit
anteckna mitt instämmande med herr Ekerot, och jag är också fullt
ense med herr vice talmannen i vad han nu sagt. Ehuru jag är för¬
vissad, att kammaren, såsom saken nu ligger, är redo att besluta i en-
Ang• en växt
förädlings-
(llist(lit z
Norrland.
(Forts.)
Nr 65. 48
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. en växt- låghet med motionärens yrkande, vill jag ändå till vad som redan sagts
förädlings- meci anledning av från verksamheten vid filialen i Luleå vunnen
Norrland, erfarenhet, vilken filial, då den ju ligger i centrum för de ofant-
(Forts.) tiga vidderna däruppe, oaktat anslag även från Västerbottens län
har verkat så gott som uteslutande för Norrbotten, till protokollet och
för kammaren uttala önskvärdheten av att, om en filial av Svalöv an-
lägges i Jämtlands eller Västernorrlands län, densamma upprättas och
utrustas så, att den kan betjäna icke blott det län, i vilket den blir
förlagd, utan även närgränsande län, och att t. ex. Västerbottens län,
som hittills haft föga eller ringa gagn av den filial, som ligger i Norr¬
bottens län, och även andra närgränsande län måtte få del av det
gagn, som en dylik anstalt skulle bli till för det län, inom vilket den
förlägges.
Herr Olofssoni Digernäs: Herr talman! Jag vill bara uttala,
att jag tror, att det skulle vara lämpligt, om mellersta Norrland finge
en egen anstalt, ty det skulle säkert föranleda till tävlan mellan de
olika anstalterna. Det är känt, att det utsäde, som skickas till Norr¬
land från Svalöv, icke är billigt utan ganska dyrt, och när därtill
kommer, att detta utsäde icke är klimatiserat för våra förhållanden,
vill jag understryka vad herr Torgén sade rörande havren, men jag
vill också tillägga, att detsamma gäller rörande klövern. Där ha vi
ett tydligt bevis, att det fordras, att den skall vara acklimatiserad.
Ty vi ha fått frön från södra Sverige, som totalt frusit bort, men de
frön, som vi fått av plantor, odlade i Norrland, ha varit vana^vid
klimatet och stått sig bättre. Det är sålunda nödvändigt, att något
åtgöres, och jag tror det vore bra, om mellersta Norrland finge en
självständig anstalt. Det skulle bli en konkurrens eller en tävlan att
få fram det bästa och billigaste utsädet.
Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen proposi¬
tioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare pa av¬
slag därå och bifall i stället till det av herr Wedin framställda yr¬
kandet; och fattade kammaren beslut i överensstämmelse med sist¬
nämnda proposition.
§ 10.
Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an¬
slag till utförande av hydrografisk-biologiska undersökningar i At¬
lantiska oceanen:
nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Jursla nr 1 i Öster¬
götlands län jämte en i ämnet väckt motion; och
nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från Älvkarleby kungsgård i Uppsala län jäm¬
te en i ämnet väckt motion.
Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.
Onsdagen den 19 augusti.
49 Nr 65.
§ ii.
Vid nu skedd föredragning av särskilda utskottets nr 2 memo¬
rial, nr 6, med anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffan¬
de särskilda utskottets nr 2 utlåtande nr 1 i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av
sjölagen, dels ock särskilda i ämnet väckta motioner, begärdes or¬
det av
Herr Sävström, som yttrade: Herr talman, mina berrar!
.Ehuru väl det gagnar föga att nu uppriva någon debatt med anled¬
ning av föreliggande förslag till sammanjämkning rörande 96 § i
sjölagen, kan jag icke underlåta att säga min mening om detsamma.
De ringa förmåner, som komma sjöfolket till del genom denna
revision av sjölagen, ba ytterligare beskurits genom denna paragrafs
bestämmelser. Såsom, berrarna torde erinra sig fattade kammaren be¬
slut i överensstämmelse med berr Lybergs reservation, som gick ut
pa att sjöfolket skulle ba rätt till övertidsersättning för arbete i hamn,
när tiden översteg tio timmar, och i tropikerna, när tiden översteg nio
timmar. Första kammaren biföll utskottets förslag, där det hette, att
ingen övertidsersättning skulle utgå för arbeten, som utfördes för far¬
tygets säkerhet. Det är detta senare uttryck som vi för vår del ville
skulle bortfalla, enär vi kunde med stor bestämdhet säga, att det i
praktiken skulle leda till att ingen övertidsersättning komme att ut¬
betalas för arbete vid stärkning av förtöjningar eller för förflyttnin¬
gar efter den dagliga arbetstidens slut, därför att man skulle "kunna
saga, att det utförts för fartygets säkerhet. För att vi skulle kunna
nå vad vi åsyftat ba vi frångått andra kammarens beslut i fråga om
beräkning av övertidsersättningens storlek och biträtt första kamma¬
rens beslut i den punkten. Likaså ha vi inom utskottet frångått en
annan bestämmelse i samma pragraf, nämligen angående övertids¬
ersättning åt däcks- och maskinbefäl. Men trots allt blev beslutet
ändå sådant det här föreligger.
Jag skall icke spilla många ord på paragrafens nu föreslagna ly¬
delse; jag skall blott saga, att för mig är den oantaglig, herrarna på
högersidan må beskärma sig huru mycket som helst över denna upp¬
fattning.
Hur ligger nu detta sammanjämkningsförslag? Jo, det sam¬
manfaller icke med andra kammarens majoritets uppfattning. Och
dock skola vi böja oss fullständigt. Det har i dessa dagar talats om
försomngspolitik. Det hade varit vackert, om man kunnat spåra en
skymt av medgörlighet även i detta fall. Då det emellertid icke är
möjligt att vinna någon rättelse, ber jag, herr talman, att få taga
avstand från detta förslag till sammanjämkning.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 12.
Härefter föredrogos vart för sig särskilda utskottets nr 2 me¬
morial:
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 1914. Nr 65. 4
Ang. lag om
ändring av
sjölagen.
Nr 65. 50
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. lag om
ändring av
sjölagen.
(Forts.)
Ang. freds¬
frågans lös¬
ning.
nr 7, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträf¬
fande särskilda utskottets nr 2 utlåtande nr 2 i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillsyn å fartyg,
dels ock särskilda i ämnet väckta motioner; och
nr 9, angående avlöning åt dess tjänstemän och vaktbetjäning.
Yad utskottet i dessa memorial hemställt bifölls av kammaren.
§ 13.
Vidare förelåg till avgörande andra kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 9, i anledning av väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående ett framträdande i den svenska utrikes¬
politiken för fredsfrågans lösning m. m.
I en inom andra kammaren avgiven och till kammarens femte
tillfälliga utskott hänvisad motion nr 202 hade herr Lindhagen hem¬
ställt, att riksdagen, med anledning av det a,v Kungl. Maj:t fram¬
lagda förslaget till försvarsfrågans lösning, ville anhålla att Kungl.
Maj :t måtte jämväl taga initiativ till ett målmedvetet framträdande
uti den svenska utrikespolitiken för fredsfrågans lösning i dennas
hela vidd och särskilt i syfte att undersöka möjligheten av en entent
eller allians mellan de nordiska länderna för en gemensamt företagen
avrustning efter det program, som i motionen huvudsakligen upp-
dragits, eller med andra ord för nordens neutralisering med befrielse
väsentligen från rustningsbördor.
Utskottet hemställde, att herr Lindhagens förevarande motion
icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Efter uppläsandet av utskottets hemställan anförde
Herr L i n d h a g e n: Då denna motion skulle remitteras, fram¬
ställde jag ett yrkande, att den borde hänvisas till särskilda
utskottet nr 1, enär den enligt min uppfattning utgjorde ett
tillägg till den stora försvarsfrågan. Det skedde icke, utan den
kom till ett tillfälligt utskott, och1, nu kommer den således
lösryckt ur sitt sammanhang. Jag vill emellertid säga några
ord, som dock enligt min uppfattning rätteligen hört hemma i
den kommande försvarsdebatten. . _
Huvudinnehållet i denna framställning återfinnes i motio¬
nens kläm, där det påyrkas, att Kungl. Maj:t måtte taga initia¬
tiv till ett målmedvetet framträdande uti den svenska utrikespoli¬
tiken för fredsfrågans lösning i dennas hela vidd och särskilt i
syfte att undersöka möjligheten av en entent eller allians mellan
de nordiska länderna för en gemensamt företagen avrustning efter
visst i motiveringen angivet program eller med andra ord för
nordens neutralisering med befrielse väsentligen från rustnings¬
bördor. Detta kan ock kallas en obeväpnad nordisk neutralitet.
Jag hade tänkt mig, att detta arbete skulle ga parallellt med
51 Nr
Onsdagen den 19 augusti.
det, som avsade att ordna för tillfället med försvarsfrågan, så Ang. fr
att man på samma gång skulle arbeta för framtiden. frågans
0 Nu. bär, sedan motionen väcktes, den s. k. världsbranden, n‘n^
åtminstone den europeiska, inträffat, och därmed har åtskilligt ^orts
blivit förändrat i både det ena och det andra. Jag vill emeller-
^1 a^t da det erinras på många håll, att motionens
åskådning och förutsättningar skulle ha ådagalagts vara felakti¬
ga, så är det° ett överdrivet uttryck. I många punkter, ja i allt
väsentligt står vad i motionen sagts fortfarande fast, eller åt¬
minstone har det icke blivit ådagalagt ännu, att det icke kom¬
mer att ställa sig sa som i motionen framhållits.
Till en början vill jag då säga, att i motionen icke talats om
att det europeiska jämviktsläget skulle vara fullkomnat, utan
framhållits,^ att de skandinaviska länderna avvecklat alla sina
oklara förhållanden sa, att man kan antaga och hoppas, — under
förutsättning av en förnuftig neutralitetspolitik i överensstäm-
ruelse med den jag framhållit — att faran för oss är obetydlig.
Särskilt har jag gent emot vad man ofta hört framhållas därom,
att faran skulle komma från Kyssland och att Ryssland skulle
spekulera på en norsk isfri hamn och samtidigt vilja taga en del
av norra Sverige, sökt utveckla, att man icke får okritiskt
hängiva sig åt en sådan uppfattning eller tro, att rustningarna
i Finland vore^ riktade mot Sverige. I det sista avseendet hä
vi, som framhållit, att de finska militära anordningurna voro
riktade mot Tyskland, nu i det väsentliga fått rätt, och beträf-
fande fragan om någon fara från Rysslands sida förefinnes för
oss eller om vårt läge fortfarande är så exponerat och1 ovisst,
att vi nödvändigt skola indragas i ett världskrig, har det än-
nu icke hesannats, akt sa är förhållandet. Blir det så, att i det
mest kritiska världsläge vi kunna räkna med, vi icke råka att
komma in i världskriget eller få vår neutralitet kränkt, bevisar
det, att vårt läge och våra förbindelser numera äro för oss
betryggande.
Vidare har i motionen framhållits uttryckligen, att man
ännu kan vänta katastrofer och detta från det håll, där ännu jord-
månen är eruptiv, som motionären kallar det, det vill säga
dar ännu underkuvade folk finnas, som vilja ha sin frihet, och i
motionen har framhållits, att sådana katastrofer kunde väntas
särskilt från sydöstra Europa och i Asien. Nu har det inträf¬
fa^, att det är den serbiska nationens lydande under Österrike
i Bosnien och Herzegovina, som framkallat utbrottet. Katastro¬
fen har således kommit från sydöstra Europa. Däremot har jag
icke likaväl kunnat förutse, att militarismen, tronerna ock vapen¬
allianserna skulle ha så litet förnuft, att av denna händelse,
som inträffat vid Balkanstaternas gränser, alla skulle ryckas
med i den brand, som nu har inträffat. Det är något, som jag
icke trott, och det är på den punkten, där motionen innehåller an¬
tydningar, att man icke får tro för mycket på ett sådant krig i
Europa, som motionären blivit fullständigt desavouerad.
Nr 63. 52
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. freds¬
frågans lös¬
ning.
(Forts.)
Nu har femte tillfälliga utskottet börjat med sitt gamla re¬
cept, om jag så får uttrycka mig, och sagt, att ^ motionären har
rätt, och att utskottet hoppas, att det går en gång på^ sätt han
säger. Men, brukar utskottet säga, vi skola vänta, på att det
skall inträffa och för resten hoppas, med full förtröstan lita på,
att varje regering gör allt vad som kan och bör göras. I detta fall
har utskottet börjat med sin välvilja och slutat med, att utskottet
finner tidpunkten för det väckta spörsmålets dryftande med
utsikt att ernå något resultat nu icke lämplig utan »torde för¬
loppet av nu pågående världshändelser höra avvaktas», tillägger
utskottet. Man borde avvakta förloppet av nu pågående världs¬
händelser! Ja, här har utskottet verkligen kommit in på eu
ganska, aktuell fråga, ett diskussionsämne, som räcker vida ut¬
över denna lilla motions ram.
Jag skulle då först vilja säga, att om man skall avvakta
världshändelsernas förlopp, innan man bedömer de.åtgärder, som
motionären föreslagit, då kommer man tydligen till det resone¬
manget: bör man icke avvakta världshändelsernas utgång även
i den störa försvarsfrågan? Det beror likafullt på världshän¬
delserna i vad mån det behövs ett ökat försvar. År det då klokt
att bestämma sig för en ettårig värnplikt med en hundra mil¬
joner kronors militär budget och lägga saken i första kammarens
hand, innan vi sett förloppet av världshändelserna ? Ty den stora
militära apparat, som högern eftersträvar och för vilken man
har kapitulerat, kommer ju icke att tillämpas under världs¬
kriget. Den hinner icke bli färdig, utan det blir den först efteråt.
Man skulle möjligen kunna invända, att behöver man den icke
sedan, kan man avskaffa den. Men jag får säga, att da bär högern
fått sin händ över värnpliktslagen, den kan icke ändras utan
majoritetens i första kammarens samtycke. Jag förstår mycket
väl att det ligger något under utskottets yttrande, men det är
i alla fall ensidigt, om man bara tillämpar det på den frågan,
som motionären väckt-. Man skall tillämpa det även pa den
föreliggande rustningsfrågan.
Det är vidare ganska intressant att i utlåtandet över nästa
ärende på dagens föredragningslista utskottet, om man far taga
det på orden, egentligen helt och fullt vitsordar min uppfattning,
ty där stå följande märkliga ord, som jag vill sia fast: »Även om
det internationella läget för närvarande synes föga ägnat till
förhandlingar om fredliga spörsmål staterna emellan och orsa¬
kar, att något ej nu kan åtgöras för dessa spörsmåls lösning,
måste det väl nu mer än någonsin förr framstå som ett behov att
beträda andra vägar till rättens och fredens upprätthållande
än de som nu slutat med världskrig.» Jag gratulerar utskottet till
denna kraftiga sats. Nu vet jag icke, om den icke kanske bara
är en behjärtad formulering för att fa en sympatisk motivering
för att avstyrka motionen. Men jag vill dock taga utskottet pa
orden och framhålla, att inom utskottet alla tre partiernas
medlemmar äro ense om, att man just nu bör beträda andra vägar
Onsdagen den 19 angnsti.
53 Nr 65.
till rättens och fredens upprätthållande än dem, som nu slutat
med världskrig, vilka senare vägar, som vi veta, äro den väpnade
fredens. Vi måste sålunda uppgiva dessa vägar, ty de duga
platt icke — och däri har utskottet rätt — tvärt om verka
de i motsatt riktning.
Emellertid har utskottet i alla fall kommit till ett avstyr¬
kande av bägge motionerna. I en tidning stod detta avstyrkande
återgivet under rubriken »Krossade fredsillusioner». Av vad jag
sagt anser jag det framgå, att dessa illusioner icke äro krossade.
Jag vill säga, att fredsillusionerna bli aldrig krossade, därför
att de äro en skapelse av nödvändigheterna och förnuftet, och
nu äro de allra minst krossade, därför att de flammat upp mera
än någonsin i samband med världsbranden. Varför kan jag göra
detta påstående? Jo, därför att vi nu bättre förstå vad sork
sker: konturerna ligga så utomordentligt klara, klarare än nå¬
gonsin, och då är tidpunkten inne att i tanke och handling
förbereda vad som skall komma. Ku medger jag villigt, att
tidpunkten härför icke är inne för dem, som likt slaktboskap i
täta vagnslaster föras in till döden i militarismens stora euro¬
peiska slakthus. De kunna icke tänka på den saken. Men de
nordiska folken, som ha tid till eftertanke, för dem är tiden
inne att tänka på vad som bör komma och giva sitt bidrag till
att tankarna må börja inriktas på detta, när den stora uppgö¬
relsen sedan skall ske.
Vad är det vi kunna förstå av vad som inträffat? Vi förstå
till en början, att vad som skett är icke något nytt ont. Det är
droppen ti den militaristiska giftbägaren, som kommit den att
rinna över. Vi förstå, att det finnes en stor böld på den in¬
ternationella samhällskroppen, och att den har spruckit, men
vi förstå också, att detta ofta är det nödvändiga, naturliga
förloppet för att komma till det stora tillfrisknandet. Vi förstå,
att samhället är liksom belamrat med stora vindfällen, som
fattat eld, och att när vi få bort all denna bråte, det kanske
kan bli ett svedjeland, på vilket sedan kunna uppväxa rakstam-
miga träd. Med andra ord: våra förhoppningar samla sig mera
än någonsin till illusionen om förnyelsen, föryngringen av myc¬
ket, som kanske icke skulle kunnat bli förnyat, föryngrat på
annat sätt, såvitt man kan se. Det ar icke sagt, att det kan bli
så mycket på en gång, men det blir åtskilligt, och det blir mer,
ju mer vi tänka på vad som bör komma.
Vad se vi vidare? Vi se mänsklighetens väg, slipprig, som
den brukar vara, av blod och tårar, men vi se dock en väg och
att den till slut måste bli en utväg, och vi se, att ur askan kan.
uppstå en ny fågel Phoenix. Det är våra förhoppningar, och
därför flamma våra illusioner, våra fredsillusioner, starkare än
förut. Och vad skall ligga i denna förnyelse, som vi vänta ?
Vi vänta först och främst den individuella friheten, den poli¬
tiska, ekonomiska och andliga friheten, vi vänta människornas
uppror på alla områden mot förtryck. Folket väntar vidare
Ang. freds¬
frågans lös¬
ning.
(Forts.)
Nr 65. 54
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. freds¬
frågans lös¬
ning.
(Forts.)
på sin frigörelse. Då vill jag för min del framhålla, att man
framför allt bör giva människorna luft under vingarna, så att
man ger erkännande åt nationalitetens ratt och skapar ett världs¬
språk, som kan göra, att människorna kunna förstå och samtala
med varandra. Om ur världsbrandens lidande uppstår en ytter¬
ligare befrielse för undertryckta folk och en bättre statsreglering
efter nationalitetsprincipen, då här den sannerligen åtminstone
ej varit förgäves.
Närmast gäller det i detta att komma rustningarna till livs
och få bort all avgudadyrkan för allt, som därmed äger samman¬
hang, och för alla dessa institutioner, som äro rustningarnas sym¬
boler. Och vad se vi i det avseendet? Jo, vi se bland annat den
väpnade freden jämte dess följe, tronerna och allianserna, vilket
allt innebär en oavlåtlig uppfordran att bruka vapnen och en
oavlåtlig frestelse att bruka vapnen, och hur allt detta skapar
den hypnosen, att detta är något stort och härligt. Under tiden
tänka vi icke på det fruktansvärda, som ligger däri, att hundra¬
tusentals unga, kraftiga människor ryckas bort från sina fa¬
miljer och sitt arbete; diet glömmer man på ett fruktansvärt sätt,
ehuru det borde överskugga allt annat. Slutligen se vi, vad
den väpnade neutraliteten innebär. I motionen har anmärkts,
att Belgien som neutralt geno mg ängsland hotats mest av neu-
tralitetsbrott; det är icke något nytt, utan det veta vi
alla, och detta har också inträffat. Det spörsmålet kan nu verk¬
ligen framställas — och nu nalkas jag närmare motionens yr¬
kande —• vad har erfarenheten och förnuftet visat vara bäst, den
väpnade neutraliteten eller den obeväpnade neutraliteten? Om
Belgien haft obeväpnad neutralitet, ett litet land som icke läng¬
tar att lägga sig i de stora förvecklingarna, vad hade då in¬
träffat? Jo, då hade inträffat, att tyskarna gått igenom detta
land mera obehindrat men på samma gång icke blivit upptända
av vrede mot det, så att, om tyskarna segra, de blivit, såsom de
ock själva framhålla, mildare stämda mot detsamma än de
annars skulle blivit. Slutligen och framför allt hade tusentals
belgiska familjer blivit befriade från allt detta blod och alla
dessa tårar, som dränkt det belgiska folket, och det är något,
som vi också borde tänka på.
Om jag sålunda får sammanfatta det hela, så skulle jag vilja
säga, att vi just nu kunna känna oss starka och icke krossade
i våra illusioner, och vidare tycker jag, att vi böra se fjärrsynt
framåt och lära oss att förstå förhållandena bättre än förut.
Vi böra just nu som en vägledning för våra handlingar se
hän mot det fredens världssamhälle, som dock en gång skall
komma. Avrustningsfrågan blir sålunda enligt min uppfattning
ännu aktuellare än någonsin, och de skandinaviska folken, som
ännu icke äro indragna i världskriget och knappast bliva det, ha
ännu större anledning att tänka på, om icke tiden är kommen
för dem att därefter inviga denna obeväpnade neutralitet.
Med ett sådant åskådningssätt tycker jag för min del icke
Onsdagen den 19 augusti.
55 Nr 65.
det är orimligt att i synnerhet nu yrka bifall till den hemställan,
som ligger i motionens kläm, och jag skulle gärna önska, att, då
detta är mitt och säkerligen också några andras inlägg i för-
svarsdebatten, vi några stycken samlade oss om en sådan tanke
i stället för att vara med om uppgivelsen för högerns militär¬
budget.
Jag yrkar bifall till motionens hemställan.
Herr Torgén: Herr talman, mina herrar! Jag tror, att
få saker finnas, om vilka man icke skulle kunna säga något gott,
och detta kan också tillämpas på en del av herr Lindhagens
motioner, och framför allt denna. Ofta får man av herr Lind¬
hagen höra, att utskottet icke formellt och riktigt behandlat
någon motion, som han avgivit, ibland får man till och med höra,
att utskottet icke läst motionen, men kanske ännu oftare, att
utskottet icke förstått den. Om herr Lindhagens uppfattning
i det sistnämnda avseendet varit riktig, månne man då icke
i någon mån skulle kunna tillskriva motionären detta? Jag
tycker nämligen, att hans yrkanden icke alltid äro sa klara,
att man kan göra något av dem. Det är möjligt, att de många
gånger innehålla goda uppslag och tankar, men deras oklarhet
försvårar eller omöjliggör för utskottet att göra något av dem.
Att nu femte tillfälliga utskottet i detta fall ånyo använt
det formulär för avslagsyrkande, som herr Lindhagen talade
om, kan jag icke förneka, men jag vädjar till motionären själv,
huruvida han, om han vill vara fullt uppriktig och ärlijj och
nu skulle genomläsa sin motion, verkligen kan säga, vaa som
skulle kunna göras av den; jag undrar, om hän icke måste erkänna,
att den nuvarande världsbranden, som han själv talat om, lägger
hinder i vägen för att framställa ett yrkande i överensstämmelse
med hans motion.
Jag tror säkert, att motionären icke skulle behöva gå till
ett annat utlåtande för att söka få reda på något berömmande
för 5 :te tillfälliga utskottet. För min del skulle jag nästan
tro att han nu, liksom någon gång förut, skulle finna sig
behöva ge utskottet sitt erkännande och till och med själv yrka
bifall till dess utlåtande, vilket jag hoppas han beträffande
den motion, han tog till grund för sitt erkännande, också kommer
att göra.
Om vi i detta fall i likhet med motionären, vilket framgar
av hans yttrande i kammaren, haft dessa stora världshändelser
framför oss och därvid funnit, att vi icke kunnat göra någon¬
ting, så skall han förstå, att receptet från 5 :te utskottet icke
kunnat bli något annat än det blev.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottet^
förslag.
Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag därå
Ang. freds¬
frågans lös¬
ning.
(Forts.)
Nr 65.
56
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. freds-
frågans lös-
ning.
(Forts.)
Ang. svenskt
initiativ till
vissa interna¬
tionella för¬
handlingar.
och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr
talmannen den. förra propositionen vara med övervägande ja god¬
känd. Herr Lindhagen begärde emellertid votering, till följd varav
nn uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller femte tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hem¬
ställan, bifallit den i ämnet väckta motionen.
Voteringen utvisade 147 ja mot 28 nej, vid vilken utgång kam¬
maren således bifallit utskottets hemställan.
§ 14.
Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört andra-
kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående svenskt ini¬
tiativ till förhandlingar för avslutande av skiljedomsfördrag med
andra stater m. m.
I en inom andra kammaren avgiven och till kammarens femte
tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 160, och med hänvisning till
en vid detta års första riksdag väckt motion, nr 240, hade herr Lind¬
hagen hemställt, att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
såvitt på Sverige ankomme,
1) taga initiativ i möjligaste mån till förhandlingar för ingå¬
ende av skiljedomsfördrag även med andra stater än dem, med vilka
sådana redan blivit ingångna, ävensom mellan flera stater samfällt;
2) vid avslutandet eller förnyandet av skiljedomsfördrag med
andra stater söka få dessa fördrag avfattade så, att de ingrepe i
alla tvister, och detta i all synnerhet vid förnyandet av nu gällande
nordiska skiljedomsfördrag;
3) vid avslutandet eller förnyandet av skiljedomsfördrag verka
för en enhetlig avfattning av konventionerna och en på sakens na¬
tur grundad formulering särskilt i syfte, att den nuvarande begrepps¬
förvirringen om att ett lands oavhängighet och integritet kunde bli
föremål för tvist bortfölle och därmed även nya och ovillkorliga
traktaters ingående underlättades.
Utskottet hemställde, att herr Lindhagens förevarande motion
ej måtte föranleda till någon andra kammarens åtgärd.
Reservation hade dock avgivits av herr Bengtsson i Göteborg,
som ansett, att utskottet borde ha tillstyrkt bifall till motionen.
Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, yttrade:
Onsdagen den 19 angnsti.
57 Nr 65.
Herr Lindhagen: Den förevarande motionen avser en
mindre fråga och har således under nuvarande förhållanden
icke fullt den stora principiella betydelse, som den förra enligt
min uppfattning har. Jag skall emellertid, på de skäl jag
anfört i motionen, be att fa yrka bifall till densamma, på sätt
en reservant också hemställt.
Herr Torgen: Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Vidare anfördes e.j. Efter av herr talmannen givna propositio¬
ner på dels befall till utskottets hemställan, dels ock avslag därå
och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.
§ 15.
Vid föredragning härpå av konstitutionsutskottets memorial, nr
23, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut vid behandling av
första och andra punkterna av utskottets hemställan i dess utlåtande
nr 20 angående Kung! Haj:ts proposition med förslag till lagar om
ändrad lydelse av §§ 3, 10, 57 och 58 i förordningen om kommunal¬
styrelse i stad den 21 mars 1862 och om ändrad lydelse av § 2 mom.
1, § 8 mom. 1 samt §§ 40 och 41 i förordningen om kommunalsty¬
relse i Stockholm den 23 maj 1862 och till lag om ändrad lydelse av
§ 2 mom. 6, §§ 16 och 52 samt § 58 mom. 2 i förordningen om lands¬
ting den 21 mars 1862 ävensom införande i § 2 i sistnämnda förord¬
ning av tillagda mom. 7, 8 och 9, biföll kammaren vad utskottet däri
hemställt.
§16.
Härefter föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 24, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse av §§ 96—102 och 110 regeringsformen, § 42 mom. 2 och
§ 68 riksdagsordningen samt § 4 5:o tryckfrihetsförordningen, dels
ock väckt motion angående sättet för utseende av justitieombuds¬
mannen och militieombudsmannen m. m.; och yttrade därvid:
Herr Lindman: Herr talman! Då riksdagen nu går
att besluta om inrättandet av ett militieombudsmannaämbete, så
ber jag få påpeka, att det omnämnes såväl i den kungliga pro¬
positionen som i utskottets betänkande, att det är meningen att
för denne militieombudsman utfärda en särskild instruktion,
en instruktion, som icke nu föreligger, men vartill förslag skall
föreläggas riksdagen nästkommande år. I den kungliga proposi¬
tionen angivas emellertid en del riktlinjer för vad den instruktio¬
nen skall innehålla, och utskottet förklarar i sitt betänkande,
att utskottet icke har något att invända mot det, som Kungl.
Maj :t på det sättet angivit.
Ang. svenskt
initiativ till
vissa interna¬
tionella för¬
handlingar.
(Forts.)
Ang. inrät¬
tande av ett
militieomhuds
mansämbete
m. m.
Nr 65. 58
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. inrät¬
tande av ett
militieombuds-
mansämbete
m. m.
(Forts.)
Ibland de olika åligganden, som skulle tillkomma militie-
ombudsmannen, ingår emellertid även att öva uppsikt över de
militära författningarnas efterlevnad, och dit höra alla före¬
skrifter, hemliga och offentliga, rörande krigsberedskapen. Men
enligt min uppfattning bör i denna instruktion ej ingå någon
sådan bestämmelse om krigsberedskapen, och det av det skälet,
att militieombudsmannen, som ju skall vara en juridiskt bildad
man, icke äger de förutsättningar, som måste förefinnas för att
kunna utöva en sådan kontroll. Det viktigaste av allt, när man
skall kontrollera, torde väl bestå däruti att man har förmåga, att
man har kompetens att kontrollera det föreliggande verksamhets¬
området; och det förmenar jag här icke är fallet. Om icke denna
förutsättning finnes, så riskerar man naturligtvis, ej blott att den¬
na kontroll icke blir effektiv, utan även att den kan bli skadlig;
när jag säger att den kan bli skadlig, så menar jag, att den kan
insöva i säkerhet, att den kan komma folk att tro, att när en per¬
son i hög ställning har till uppgift att kontrollera dessa saker, så
är allt gott och väl, så är allt väl beställt, när han icke gör några
anmärkningar.
Det är den ena erinringen, som jag har att göra. Den andra
är den, att en dylik militieombudsman ovillkorligen, när han icke
besitter de nödvändiga förutsättningarna för att utöva denna
kontroll, verkar förlamande på de personer, som han skall kon¬
trollera. I begreppet krigsberedskap ingår ju en mångfald av
olika saker. Däri ingår ju icke blott anskaffandet av materiel
och tillsynen över att såväl materielen som personalen användes
på det rätta sättet; däri ingår t. ex. bland annat uppgörandet
av mobiliseringsplaner, däri ingår uppgörandet av försvarspla-
ner för olika fall och på olika håll. Då jag emellertid förmenar,
att en militieombudsman aldrig kan utöva någon kontroll på
detta område och aldrig bör utöva någon kontroll på detta
område, så har jag med detta uttalande endast velat säga
ifrån, att då frågan om instruktion för militieombudsmannen
nästa riksdag förekommer, man bör förbehålla sig fullkomligt
fria händer beträffande denna instruktion.
Herr Eden: Herr talman! Det slut, vartill den föregående
ärade talaren kom, står i något underlig proportion till de skäl,
som han framhöll.
Den ärade talaren gjorde anmärkning mot att i den kungl.
propositionen var omnämnt såsom blivande område för militie-
ombudsmannens verksamhet också att i vissa avseenden taga kän¬
nedom om krigsberedskapen. Men efter denna anmärkning mot
en detalj av ombudsmannens uppgift kom han till det slutet, att
när instruktionen för militieombudsmannen vid nästa års riks¬
dag förekommer, man bör förbehålla sig fullkomligt fria händer
angående denna instruktion.
Jag skall först be att på göra en fråga, som bör vara på-
Onsdag n den 19 augusti.
59 Nr 65.
kallad av detta uttalande: Är det meningen att också i andra
punkter än angående krigsberedskapen högerns ledare i denna
kammare icke vill vara med om de grunder för militieombuds-
mannens ämbetsförvaltning, som angivits i Kungl. Maj:ts pro¬
position ? I så fall tror jag, att det är så gott att säga ifrån detta
genast, så att kammaren får tillfälle bedöma, om det skulle vara
avsikten att på en omväg genom instruktionen alldeles strypa mi-
litieombudsmannens verkliga arbetsmöjligheter.
Vad åter beträffar den detalj i Kungl.'Maj:ts tänkta instruk¬
tion _ för militieombudsmannen, som herr Lindman berörde, kan
jag icke undgå att även i den delen bli en smula överraskad över
den vändning, som den ärade talaren givit åt sina anmärkningar.
Han har först och främst, synes det mig, icke tillräckligt uppfattat,
vad departementschefen i själva verket skrivit i propositionen.
Om man slår upp på sidan 16 i propositionen, den avdelning som
har något att göra med krigsberedskapen, så befinnes det, att
denna lyder som följer: »Till de militära författningarna höra
vidare alla föreskrifter, hemliga och offentliga, rörande krigs¬
beredskapen.» Själva utgångspunkten för denna avdelning är
sålunda närmast, att man talar om sådant som faller under »de
militära författningarna», och icke något annat. Sedan fortsat¬
tes: »Folkrepresentativ tillsyn däröver, att försvarsmöjligheter-
na stå effektivt till buds, när helst fredsbrott kan inträffa,
måste anses såsom en viktig förutsättning för det allmänna för¬
troendet till försvarsväsendet, särskilt med hänsyn därtill att
den offentliga kritiken i regel är utesluten från hithörande,
av naturliga skäl hemliga förhållanden. Även denna kontroll¬
uppgift med därtill hörande stora ansvar torde bäst kunna upp¬
bäras av militieombudsmannen.»
Jag tror för min del icke, att man i dessa antydningar i
den kungliga propositionen behöver lägga in något mera ;än
det, att det är meningen att militieombudsmannen i sin kon¬
trollerande verksamhet också skall vara i tillfälle att komma
in på sådana förhållanden, som kunna anses falla under uttrycket
»tillsyn däröver, att försvarsmöjligheterna stå effektivt till buds».
Hur långt han därvid kan komma att sträcka sin granskning, det
torde komma att mycket väsentligt bero på hans personliga lägg¬
ning, hans personliga förmåga, hans personliga insikt. Men så
mycket torde vara alldeles uppenbart, att under inga förhållanden
militieombudsmannen kan önska och icke heller riksdagen eller
Kungl. Maj:t förutsätta, att hans kontroll över krigsberedskapen
skulle vara den för detta område avgörande, den på vilken
man skulle hava att förlita sig, så att den kontrollen skulle
kunna insöva i någon säkerhet i fråga om försvarsmedlens be¬
skaffenhet. Det ligger i sakens natur, att detta fullkomligt över¬
stiger en enda mans krafter och alldeles särskilt en civil mans
krafter. Något dylikt kan aldrig vara avsett.
Lika litet behöver det befaras, såvitt jag förstår, att militie-
ombudsmannens rätt att beröra dessa områden skulle förlama an-
Ang. inrät¬
tande av ett
militieombuds-
mansämbete
m. m.
(Forts.)
Nr 65. 60
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. inrät¬
tande av ett
militieombuds-
mansämbete
m. m.
(Forts.)
svarskänslan hos de militära myndigheterna. Jag har icke för
min del funnit, att ansvarskänslan hos våra domstolar och övriga
civila ämbetsmyndigheter förlamats av den kontroll, som utövas
av justitieombudsmanen. Lika litet torde väl bli fallet, att de
militära myndigheterna bli förlamade, om militieombudsmannen
kan gripa in kontrollerande i vissa områden, som röra krigs-
beredskapen.
Till sist skall jag bara för en liten jämförelses skull be
att få erinra om att någonting, som står rätt nära just. vad
Kungl. Maj:t har tänkt sig för militieombudsmannen, i själva
verket också funnits förut för en annan institution och en in¬
stitution, som är skapad av den dåvarande lindmanska rege¬
ringen, nämligen civilkommissionen. Om man slår upp Kungl.
Maj:ts proposition sid. 7 hefinnes det, att bland uppgifterna
för civilkommissionen enligt referat i denna proposition också
var, att den skulle tillse, huruvida erforderligt samarbete för
tillgodoseende av försvarets behov vore organiserat med alla de
krafter, som stode eller utan alltför stora olägenheter. kunde
ställas till statens förfogande, huruvida försvarsmedlen i fråga
om utrustning och dylikt vore i ett sådant skick, att de vid
fredsbrott kunde fungera på ett tillfredsställande sätt, etc. Detta
sistnämnda är, såvitt jag kan förstå, endast ett annat uttryck för
detsamma som Kungl. Maj:ts nuvarande rådgivare framhävt i
sitt yttrande till statsrådsprotokollet, nämligen »folkrepresenta¬
tiv tillsyn däröver, att försvarsmöjligheterna stå effektivt till
buds». Har det varit möjligt att lägga en dylik uppgift på
civilkommissionen, så bör det också vara möjligt att lägga den
på militieombudsmannen.
Med vad jag nu anfört hoppas jag hava visat, att i Kungl.
Maj:ts proposition icke ligger något sådant framhävande av mi-
litieombudsmannens kontroll över försvarsberedskapen, som på
minsta sätt kommer att gripa de militära myndigheterna i äm¬
betet, eller på minsta sätt förlama deras egen ansvarskänsla
eller på minsta sätt insöva folket i säkerhet. Men å andra si¬
dan hör det vara till fördel, att man icke avstänger militieombuds¬
mannen från möjligheten att ingripa även på de här berör¬
da områdena, i den mån han därtill äger förutsättningar. Jag
skulle på det allra starkaste beklaga, om andra kammaren på nå¬
got sätt skulle nu på förhand giva sin anslutning till en^sådan
tankegång, som att militieombudsmannen icke skulle få röra
sig på dessa områden. Men mest av allt beklagar jag ändå,
om det yttrande, som herr Lindman nyss fällde, verkligen skulle
behöva anses innebära, att man tänker förbehålla sig frihet att
även i övriga punkter tunna ut eller försvaga uppgifterna i
militieombudsmannens instruktion. Något sådant hade man dock
icke väntat, då nu ämbetet ändock skall komma till stånd.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Onsdagen den 19 augusti.
61 Nr 66.
Herr Hallendorff: Herr talman, mina herrar! Det före¬
faller mig, beträffande de farhågor, den siste ärade talaren uttryck¬
te, och deras verklighet eller icke, som om man i detta ögonblick icke
kan säga mer, än att det härvidlag naturligtvis beror på vilken for¬
mulering den instruktion slutligen kommer att få, som vi nu endast
ha ett utkast till. Med hänsyn till detta anser jag det i varje fall
nödvändigt att för min del betona, att jag ej skulle vilja vara bun¬
den vid ett definitivt bifall till militieombudsmannainstitutionen,
förrän jag vet vad instruktionen slutligen kommer att innehålla.
Yad beträffar den särskilt av oss reservanter i konstitutionsut¬
skottet påpekade punkten om krigsber edskap en, tror jag, att den
siste ärade talaren har anledning medgiva, om han noggrant läser
själva formuleringen i den kungl. propositionen, att det är stort skäl
till tvekan om innehållet, ty det står där: »Till de militära författ¬
ningarna höra vidare alla föreskrifter, hemliga och offentliga, rö¬
rande krigsberedskapen.» Detta är ett så pass vidsträckt och kate¬
goriskt yttrande, att man därvid ej har något verkligt fog för den
inskränkning, som den siste ärade talaren nu har gjort. För min del
är jag mycket glad, att herr Edén har som sin åskådning uttalat,
att dessa inskränkningar i begreppet krigsberedskap måste göras,
men jag kan icke säga, att det uttalandet är tillräckligt betryggande
för framtiden ändå, även om det kommer från en så mäktig person
som konstitutionsutskottets ordförande. Under sådana förhållanden
anser jag det förbehåll för slutligt bifall, som har gjorts, nödvän¬
digt.
Till detta vill jag bara lägga ännu ett par ord. Jag säger är¬
ligt ifrån, att den institution, som det här är fråga om, aldrig har
tilltalat mig, och den tilltalar mig icke så särdeles mycket nu heller.
Jag vill först anmärka, att det från allmän konstitutionell synpunkt
nog kan hysas en viss betänklighet emot att vid sidan av justitie-
ombudsmannainstitutionen, som i sitt slag är enastående och ju däri¬
genom haft ett alldeles enastående inflytande, ställa en i viss mån
konkurrerande institution. Detta kan göra en betänksam ifrån början.
Men dessutom har vid äldre tillfällen, då denna institution förordats,
till den varit anknutna så pass vittsvävande förslag till verksamliets-
ordning, att man med allt fog undrat, om därav över huvud skulle kun¬
na komma något nyttigt. Undan för undan har uppgiften klarare av¬
gränsats, och jag erkänner, att genom den nu förslagna formen äro en
del av dessa betänkligheter hävda.
Men i alla fall, innan nu kammaren går .att antaga detta förslag,
maste ett .särskilt understrykas. Vi hålla på att åstadkomma en
krigs lagstiftning,^ vilken så vitt jag som lekman förstår, går ytter¬
ligt långt, eller i varje fall mycket långt, i den riktningen att till¬
varataga de individuella intressena för dem, som stå under krigs¬
lagarna. Däremot finner jag i dessa förslag rätt mycket förbisedd
eller underskattad nödvändighet .att göra själva den levande orga¬
nismen till ett starkt helt, som i det avgörande ögonblicket funge¬
rar som den skall. Den synpunkten finner jag ej mycket betonad,
och det är fara värt, att det därför kan bli en del rivningar i fram-
Ang. inrät¬
tande av ett
militieombuds-
mansämbete
m. m.
(Forts.)
Nr 65. 62
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. inrät¬
tande av ett
militieombuds-
mansämbete
m. m.
(Forts.)
tiden. Jag skulle önska, att den som blir militieombudsman ville
observera detta motsatsförhållande, och det skulle säkert vara utom¬
ordentligt lyckligt, om han vid utövandet av sitt ämbete ville komma
ihåg, att den militära disciplinfrågan liksom varje sådan fråga har
två olika sidor, varvid den allmänna, organisationens intresse, som
tillika är hela försvarsväsendets, hela landets och folkets, ingalunda
får förbises.
I förhoppning, att detta skall kunna i sin män bli observerat,
har jag ingenting annat att göra än rösta för det framlagda för¬
slaget.
I detta anförande instämde herrar Räf, Lundström i Gröteborg
och Beckman.
Herr Lin dhagen: I förevarande ärende har jag väckt
en motion, som föredragits av herr talmannen i samband med ut¬
skottets yttrande över den tungt, propositionen. I likhet med
föregående talare har jag vissa betänkligheter mot militieombuds-
inannaämbetet, ehuru ur helt andra synpunkter. Jag tycker
nämligen, att det från min uppfattning ej är så vidare tilltalande
att nu med grundlagen införliva nya militära institutioner i stäl¬
let för att, såsom vederbör, allt mer avskriva dessa institutioner
jämväl från denna plattform. Emellertid inser jag nu, att mili¬
tärväsendet, trots mina önskningar, kommer att kvarstå ofant¬
ligt länge ännu, och i all synnerhet efter den stora vänsterkapi¬
tulationen ha vi att motse en reaktion på detta område, om
vilken man ej vet, huru långt fram i tiden den kan ha sin räck¬
vidd. Under sådana förhållanden behöver man allt kontroll¬
väsende man kan skapa, och jag har därför nu ingenting emot
detta militieombudsmannaämbete, men jag skall be att få fästa
uppmärksamheten på vad som också yttrats i reservationen, näm¬
ligen, att man redan nu kan förutspå, att denna institution ej
kommer att motsvara alla de förväntningar, som ställts på
den. Ur denna synpunkt kan jag för min del ej annat än till¬
talas av vad som utav reservanterna framhållits, att det som
mest bör tillses är ej det, som militieombudsmannen antagligen
kommer att behärska, utan det som civilkommissionen skulle kon¬
trollera och förmodligen också har tillsett.
Emellertid har jag nu, i sammanhang med detta ärende
också väckt motion om reformering i vissa punkter av justitie-
ombudsmannainstitutionen. Där återfinnes samma grundprinci¬
per, som framfördes av mig och herr Persson i Norrköping i sam¬
manhang med lagutskottets utlåtande rörande granskningen
av justitieombudsmannens ämbetsberättelse för detta års förra
riksdag. Jag tror, att dessa synpunkter ej äro föraktliga, utan
att de äro ganska beaktansvärda, och jag har en bestämd känsla
av att det parti eller den rörelse — jag vill hellre kalla det så
— som jag anslutit mig till, har en särskild uppgift att fylla
så till vida att ifall man vill skapa en verklig demokrati och
Onsdagen den 19 augusti.
63 Nr 65.
söka uppnå något av vad man drömmer om, måste från det
hållet också i denna punkt, angående justitieombudsmannainstitu-
tionen, framföras krav på reformer i den riktning nu yrkats, och
det är därför motion väckts även i den delen.
Nu har utskottet behandlat denna enligt min uppfattning
mycket viktiga sak och ganska resonabelt motiverade sak endast
så, att utskottet säger: »vad motionen i övrigt angår» — det är
i en liten del av motionen, som jag fått ett halvt medhåll, ifråga
om militieombudsmannen — »vad motionen i övrigt angår, har
utskottet icke funnit skäl att med anledning av densamma före¬
slå riksdagen några ändringar i grundlagens hithörande bestäm¬
melser.» Jag tror, att vilket slut utskottet än kommer till,
borde utskottet ha motiverat detta utförligare. Konstitutionsut¬
skottet är synes mig under sin nuvarande ledning alldeles för
partipolitiskt ifråga om behandlingen av motioner, som komma
från andra håll än ledningens. I andra utskott brukar man,
även om man har en olika åsikt och därför kommer till avstyr¬
kande, på behörigt sätt taga upp de skäl, som anföras, och be¬
möta dem, men konstitutionsutskottet tillåter sig allt mer och
mer att bara diktatoriskt fastslå, att det ej »funnit skäl att föreslå
någon ändring».
Emellertid, herr talman, i sakens nuvarande läge är det
ej^för mig möjligt att formulera och ännu mindre att genomdriva
några yrkanden, och jag har därför ej heller något särskilt yr¬
kande att framställa.
... -®err Lind man: Herr talman! I anledning av vad kon¬
stitutionsutskottets ordförande yttrade ber jag få säga, att jag
vet egentligen icke, varför man skall göra sig den frågan, huru-
vida meningen är att gorå några svårigheter för inrättandet av
detta ämbete. Det är ej min mening att göra några svårigheter
för militieombudsmannaämbetet, men jag har tagit mig friheten
att gorå några anmärkningar beträffande en särskild punkt, som
Kungl. Maj :t talat om i sin proposition och om vilken även
utskottet uttalat sig, och i fråga om den punkten anser jag
- vi att försiktighet iakttages, när instruktionen för detta
ämbete skall utfärdas, och detta av det skälet, att jag anser, att
militieombudsmannen icke )kan utöva denna kontroll över krigs-
beredskapen och särskilt icke över vissa sidor därav, i fråga
om vilka jag anser det särskilt betänkligt, att han skulle utöva
kontroll.
Utskottets ordförande har i sitt anförande framhållit lik¬
heten mellan instruktionen för civilkommissionen och militeom-
budsmannen. Instruktionen för civilkommissionen är mig natur¬
ligtvis väl bekant, och den står för övrigt anförd i propositionen
men nog torde ordföranden i konstitutionsutskottet kunna med¬
giva, att avfattningen är något olika i det ena och det andra
•ii ' j*. finn<3.s ingenting nämnt om krigsberedskapen,
vilket däremot är fallet i det senare. Och i krigsberedskapen in-
Ang. inrät¬
tande av ett
militieombuds-
mansämbete
m. m.
(Forts.)
Nr 65. 64
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. inrät¬
tande av ett
militieombuds-
mansämbete
m. m.
(Forts.)
går sådana saker, som civilkommissionen varken befattar sig
med eller bort befatta sig med, och som militieombudsmannen
ej heller bör befatta sig med.
Nu förmenar jag, att det är av stor vikt, när en änd¬
ring inskrives i grundlagen, sålunda en sak, som blir beståndande
får man antaga, för långa tider framåt, att den instruktion, som
utfärdas i anslutning härtill, verkligen är sådan, att den blir
fullt tillfredsställande och tydlig, och det är i detta hänseende
jag här velat göra en erinran.
Jag är icke säker på, hur man får tolka det yttrande herr
Eden fällde. Ty det lät till en början; som om han var fullt ense
med mig, att i vissa fall bör ej militieombudsmannen få ingripa.
Men slutet av hans anförande gick, efter min uppfattning, ut
på att militieombudsmannen skulle få ingripa, när han därtill
ägde förutsättning att han skulle få röra sig på dessa områden. I
alla fall föreligger full anledning för mig att ej frångå min i
mitt förra, anförande uttalade uppfattning, utan även efter vad
utskottets ordförande anfört förbehåller jag mig fria händer,
i avseende å bestämmandet av vad som kommer att stå i instruk¬
tionen för militieombudsmannen.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hassel¬
rot: Herr talman! I anledning av vad som sagts i anslutning
till herr Clasons m. fl. reservation ber jag få erinra om att i
propositionen uttryckligen framhållits, att militieombudsmannen
ej skulle äga ingripa i det rent fackliga. Min mening har al¬
drig varit, att militieombudsmannen skulle utöva kontroll över
annat än vad han i sin egenskap av jurist eller vanlig förnuftig
människa måste kunna förstå. Jag har ej tänkt mig, att han
skulle utöva kontroll ifråga om rent militära eller tekniska eller
militärtekniska förhållanden. Däremot anser jag det vara alldeles
självfallet, att hans kontrollrätt och kontrollplikt måste omfatta
efterlevnaden av sådana författningar och bestämmelser, enligt
vilka till exempel på viss befästad ort måste finnas en viss
myckenhet av uniformspersedlfar, skodon och viss ammunition.
Herr W a 1 d é n: Herr talman! Beträffande den reservation, som
är avgiven från högersidan, ber jag få instämma i de synpunkter, som
utskottets ordförande framhållit och som även understrukits av herr
justitieministern. Men, som herrarna torde finna, har även jag gjort
ett särskilt uttalande reservationsvis, och jag ber nu att få yttra
några ord i anslutning till detta.
Det förhåller sig ju så, att till militieombudsmannens uppgifter
och verksamhet också skall överflyttas de uppgifter, som hittills till¬
kommit civilkommissionen. Yilka dessa varit angives på sidan 9 i ut-
skottsutlåtandet: »Enligt utfärdad instruktion skulle denna äga att
undersöka, huruvida upphandlings-, entreprenad-, kontroll- och be-
siktningsmetoderna inom försvaret vore byggda på moderna principer
för affärsmässighet och i övrigt ändamålsenliga, huruvida truppens,
Onsdagen den 19 augusti.
G5 Kr 65.
särskilt de värnpliktigas, behandling och omvårdnad gåve anledning
till erinringar, huruvida erforderligt samarbete för tillgodoseende av
försvarets behov vore organiserat med alla de krafter, som stode eller
utan alltför stora olägenheter kunde ställas till statens förfogande,
huruvida försvarsmedlen i fråga om utrustning och dylikt vore i ett
sådant skick, att de vid fredsbrott kunde fungera på ett tillfredsstäl¬
lande sätt, samt huruvida författningar och föreskrifter rörande för¬
svaret vore genomgående led i samma system och verkade ändamåls-
enligt.»
Enligt mitt förmenande torde det bli svårt, för att icke säga
rent av omöjligt för en enda person — han må vara hur framstående
och duglig som helst — att kunna helt övertaga alla dessa uppgifter
och pa ett fullt effektivt sätt utöva den kontrollverksamhet, som lig-
ger innesluten i dessa bestämmelser. Enligt mitt förmenande hade det
vant bättre, om man kunnat sia in på den vägen, som också antyd-
mngsvis namnes i Kungl. Maj :ts proposition, att man kulle åstadkom¬
ma en institution, liknande civilkommissionen, men naturligtvis med
mindre antal ledamöter.
0 a!förnämsta kravet i fråga om kvalifikationen
pa den blivande militieombudsmannen blir, att han skall vara för¬
faren i lagkunskap och författningskunskap. Men, som jag framhållit
i mm reservation, kommer det väl ändock att förhålla sig så i prak¬
tiken, att hans huvuduppgift blir att övervaka den militära förvalt-
mngsverksamheten samt truppens behandling och omvårdnad samt
föreslå de åtgärder till förbättringar härutinnan, som iakttagelser vid
inspektioner eller annorledes kunna föranleda. Det ligger nämligen i
sakens natur, att en så omfattande statsverksamhet, som den försvars-
väsendet innebär, ej kan vara i alla detaljer reglerad genom de lagar
och författningar, som äro utfärdade, utan kommer att bero i stor ut-
sträcknnig på den rent personliga uppfattning av vad man anser rik¬
tigt och lämpligt. Och det kan val ej förnekas, att den militära upp-
fattmngen i manga fall visat sig vara nog så ensidig och därför bör
bil föremal för civil kritik.
Som jag redan antytt, tror jag dock icke, att denna kritik och
denna kontroll kan utövas av en enda person, utan jag anser, att man
borde ha slagit in på den vägen att försöka inrätta en kommission,
liknande civilkommissionen, men rent folkrepresentativ, så att leda¬
möterna i denna kommission, militiekommission eller vad man vill
kalla den för, bort väljas av riksdagen.
Nu har det ju, som jag påpekat i min reservation, visat sig
omöjligt att få någon anslutning inom utskottet till dessa synpunk-
o' , naturligtvis är svårt för en enskild ledamot att utarbeta
något förslag till grundlagstext i den riktningen, har jag därför icke
kunnat fora fram ett dylikt förslag; i min reservation.
Jag bär dock velat framhålla dessa synpunkter, därför att jag
tror, att det kommer att visa sig i framtiden nödvändigt att få en ut¬
vidgning av militieombudsmansinstitutionen på sådant sätt, som jag
nu antytt. Men då jag å andra sidan också har insett, att inrättandet
av en dylik institution dock måste bliva av stor betydelse för vårt
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 191/f. Nr 05. 5
Ang. inrät¬
tande av ett
militieombuds-
mansämbete
in. in.
(Forts.)
Nr tö.
66
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. inrät- land och vårt folk och även för vårt försvar har jag icke velat mot¬
ande av ett gätta mig inrättandet av densamma, utan anslutit mig till utsicottets
förslag och ber att få yrka bifall till detta.
(Forte) Härmed var överläggningen slutad. På herr talmannens dar¬
om framställda proposition biföll kammaren vad utskottet i föreva¬
rande utlåtande hemställt.
§17.
Ang. val av Vidare upptogs till behandling konstitutionsutskottets utlatan-
foikskoilärare ,]e nr 25 i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung!. Inaj.
m- fi' angående ändrade bestämmelser rörande röstgrund a kyrkostämma
vid val till folkskollärare med flera befattningar.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 40, hade herr An¬
dersson i Milsmaden, m. fl. föreslagit att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes låta utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till sådana ändrade bestämmelser
att vid val av folkskollärare å kyrkostämma eller, därest med iolk-
skollärartjänst vore förenad klockare- eller organistsyssla eller bada
dessa sysslor, vid val till dessa befattningar skulle tillämpas enahanda
grunder för rösträtten som vid prästval.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till nå¬
gon riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:
av herrar Clason, K. J. Ekman och von Mentzer ifråga om ut¬
låtandets motivering; samt . ...
av herrar Ericsson i Vallsta och Bogren, vilka yrkat bil all till
motionen.
Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, lämnades på begä¬
ran ordet till
Herr Bogren, som yttrade: Det är nu tredje gången motionä¬
rerna komma fram i riksdagen med denna motion, i vilken de hem¬
ställa, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till sådana ändrade bestämmelser att vid val av folkskol¬
lärare å kyrkostämma eller, därest med folkskollärartjänst är före¬
nad klockare- eller organistsyssla eller båda dessa sysslor, vid val
till dessa befattningar må tillämpas enahanda grunder för röstratten
som vid prästval». . „ .
Som kammaren torde observera, innebär detta, att var.ie a kyr¬
kostämma röstberättigad man vid val av folkskollärare skulle äga
en röst, samt att därjämte kvinna, vars man är å kyrkostämma röst¬
berättigad, likaledes skulle ha en röst. .
Det är som sagt tredje gången, detta krav frarnlöres i riksda¬
gen. Sedan förslag härom första gången väcktes, har detta krav,
Onsdagen den 19 augusti.
67 Kr (Jo.
så att säga, vuxit sig fast alltmer och mer i den allmänna rättsupp¬
fattningen ute i landet. Det kom tydligt till synes, då Sveriges all¬
männa folkskollärarkår år 1913 i sina föreningar landet runt inom
de skilda orterna behandlade det i motionen framlagda förslaget
och därvid uttalade sig i övervägande grad till förmån för detsamma,
under förmenande att ett bifall till motionen skulle på ett intimare
sätt sammanbinda hem och skola, skulle stärka samarbetet och före-
ningsbandet mellan hem och skola. Det är givetvis, som kammaren
torde finna utan mitt påpekande härom, en av de viktigaste betin¬
gelserna för ett lyckligt resultat av folkundervisningen, att i första
rummet föräldrarna äga det direkta inflytande på skolan, som till¬
kommer dem såsom föräldrar till de barn, som där skola undervisas,
och att föräldrainflytandet ställes framför inflytandet från röstbe¬
rättigade juridiska personer, såsom bolag o. s. v.
Denna synpunkt om vikten av ett mera rättvist tillgodoseende
av föräldraintresset, än nu är fallet, har också av konstitutionutskot¬
tet erkänts, då detta utskott vid upprepade tillfällen behandlat mo¬
tionen. 1912 års konstitutionsutskott yttrade bland annat: »Lika
med motionärerna finner utskottet det synnerligen önskvärt, att för¬
äldraintresset beredes tillfälle att på ett rättvisare sätt än nu sker
och sålunda i närmare överensstämmelse med personlighetsprincipen
göra sig gällande vid val av folkskollärare.»
Utskottet har detta oaktat nu lika litet i år som vid de två
föregående tillfällena, då utskottet haft att behandla motionen, fun¬
nit sig föranlåtet att tillstyrka densamma, och detta huvudsakligen
av det skäl utskottet här uppgiver, nämligen att motionen enligt ut¬
skottets mening är allt för begränsad, då den endast rör sig om
folkskolornas ordinarie personal utan att taga hänsyn till de vikarie¬
rande och de extra ordinarie lärarna, till vilken senare grupp den
stora småskollärarinnepersonalen hör och där, såsom utskottet säger,
föräldraintresset om någonsin bör få göra sig gällande. Motionä¬
rerna instämma på det livligaste med utskottet i denna senare upp¬
fattning,^och vi hoppas därför, att den tid skall vara nära, då denna
stora småskollärarepersonal tillförsäkras en annan rättslig ställning,
än den för närvarande har, eller med andra ord. att den blir anställd
som odinarie. På samma gång den det blir, skulle den också komma
under de av oss föreslagna valbestämmelserna.
Men kunna vi hittills följa utskottet, så blir detta omöjligt, då
utskottet framkommer med sitt förslag, att lösa frågan om ett bättre
tillgodoseende av föräldraintresset vid val av lärare vid våra folk-
och småskolor. Utskottet säger nämligen: »Det kan också ifråga¬
sättas, om icke motionärernas syfte skulle nås på ett bättre sätt ge¬
nom att föräldraintresset mera tillgodosåges vid val av nämnda skol¬
myndigheter». d. v. s. vid val av ledamöter i skolstyrelserna, »och
att det sedan åt dessa överlämnades att tillsätta skollärare.» — T den
riktningen går emellertid icke utvecklingen ute i våra bygder, att
folket vill till valda ombud överlåta sin valrätt, överlåta sin bestäm¬
manderätt inom kommunen, vare sig inom den världsliga eller den
kyrkliga. En var vill nog där själv säga sitt ord, en var vill nog
Ang. val av
folkskollärare
m. fl.
(Forts.)
Nr 65. 68 Onsdagen den 19 augusti
Ang. val av själv avgiva sin röst, den må vara stor eller liten. Jag finner mig
folkskollärare uppmanad att på det allra allvarligaste bestrida denna nt-
”*•jL skottets uppfattning, att det skulle vara bästa sättet att tillgodose
(Forts') föräldraintresset att, så att säga, sätta valmanskaren i socknen un¬
der förmyndare, som skulle äga utöva sockenbornas rösträtt vid val
ä"v lärärG •
Däremot gläder det mig att finna, huru utskottet i år liksom
vädjar till den nu tillsatta folkskoleöverstyrelsen, att den ma taga
denna viktiga fråga i övervägande och »i sinom tid föreslå de åt¬
gärder till reformerande av grunderna för folkskollärarnas tillsätt¬
ning, som kunna finnas påkallade». „
Utskottet erkänner således tydligt, att bär bör goras något tor
att bättre tillgodose föräldraintresset än hittills vant fallet, men sä¬
ger sig icke kunna tillstyrka motionen, emedan den är för snäv, däri¬
genom att den utesluter stora kårer.
Yi kunna här gorå in jämförelse mellan bestämmelserna i pras -
valslagen av 1910 — det finnes till och med två jämförelsepunkter
— och utskottets förslag, hur föräldraintresset borde lämpligen t it -
godoses. Det förelåg år 1910. som herrarna veta, från visst hall ett
förslag, som mycket kraftigt tillstyrkts från vissa^inflytelserika med¬
lemmar av vår kyrka, ett förslag, som gick ut pa, att församlingar¬
nas rösträtt vid prästval rent av borde berövas dem, och att man
borde uppdraga åt vissa myndigheter att upprätta förslag, varefter
utnämning skulle verkställas av Kungl. Maj:t. utan att församlin¬
gen härvid skulle få ha någon bestämmanderätt. Denna uppfatt¬
ning kom ohjälpligt till korta i utskottets förslag 1910. och detta
förslag utgör således icke något stöd för utskottets uppfattning i
den nu föreliggande frågan. Men år 1910 hade det för detta ärende
valda särskilda utskottet även att syssla med den störa grupp av tor-
samlingslärare, som icke är ordinarie. Yi ha nämligen en stor grupp
vikarierande församlingslärare, som äro extra ordinarie inom kyrkan.
Yid tillsättning av denna stora grupp av tjänstgörande präster har
församlingen ingenting att säga. utan det är stiftsmyndigheterna
som ha detta avgörande. På alldeles samma sätt far det alltså bil
även med avseende på extralärarna vid folkskolorna, sa länge de
stå som vikarierande eller extralärare. Det blir skolmyndigheterna
som få valrätten där om hand. _ .. .
Jag kan, herr talman, icke komma ifrån att det föreliggande
kravet är av synnerlig betydelse för folkskolan, och jag kan icke
se något fullt bärande skäl för att avvisa detsamma, da det mi tor
tredje gången framföres i riksdagen. Då den allmänna opinionen
understödjer detta krav. då fackmännen på skilda områden tillstyrka
det, och då utskottet icke framburit något starkare skal för sitt av¬
slagsyrkande. vågar jag, herr talman, yrka bifall till motionen.
Härpå anförde
Herr Eden: Herr talman! Som den ärade motionären
redan anmärkt, är det nu tredje gången, som motionen föreligger _
Onsdagen den 19 augusti.
69 Nr 65.
inför kammaren. Den har förut två gånger blivit av konstitu¬
tionsutskottet avstyrkt^ och av kammaren avslagen. Utskottet
har icke heller denna gång ansett sig kunna intaga någon annan
ståndpunkt.
Skälen härtill äro så pass tydligt angivna i utskottets ut¬
låtande, att jag blott helt kort behöver redogöra för desamma.
sy®es icke vara lämpligt att upptaga till alldeles särskild
behandling frågan om tillsättning av folkskollärare på kyrko-
stämma. Om man skulle, som motionärerna yrka, vid denna
tillsättning införa en särskild rösträtt, överensstämmande med
den, som gäller för prästval, skulle därav följa, att i sådana
församlingar, där man bär en särskild folkskolestyrelse — vilket
ar ^aUel' i manga städer — folkskollärarna blevo ut¬
sedda av denna styrelse pa grund av lag och folkskolestyrelserna
i sin ordning utsedda efter den vanliga — 40-gradiga — röst¬
skalan, medan däremot i andra kommuner, där dylika folkskole-
styrelser icke finnas, lärarna skulle utses enligt den särskilda
rösträttsordning, som motionärerna föreslagit. Det få väl ändå
motionärerna medge, att något rimligt skäl att i den ena försam¬
lingen använda den ena rösträttsgrunden och i den andra för¬
samlingen den andra, låt vara indirekt vid tillsättning av sådana
bär tjänster, förefinnes helt enkelt icke. Det skulle bli eu
bristande^ överensstämmelse mellan ordningen för dessa tillsätt-
ningai pa den ena och andra platsen, som måste vara i höo- grad
olämplig. ° °
Men vidare har utskottet också påpekat, att vad motionä¬
rerna begära och kunna begära är endast att få en annan röst-
grund vid tillsättningen av ordinarie folkskollärartjänster. Emel¬
lertid är det en hel mängd platser vid folkskolorna, i själva
verket det övervägande antalet, som icke beröras av denna
av motionärerna tänkta ändring. Så väl alla vikarierande och
extra ordinarie lärartjänster som även framför allt alla små-
siiollärartjänster tillsättas ju genom vederbörande skolråd. Och
da skulle om motionärens yrkande tänktes genomfört, återigen
inträffa den egendomligheten, att när det gäller tillsättande av
ordinarie folkskollärare, som dock äro de mera fåtaliga, då
Skn ,ni?n..0nVfLnda denna rösträtt, medan åter, när det
galler tillsättandet av de många andra till antalet övervägande
la-rartjänsterna, da skulle det hela baseras på den gamla röst¬
ratten. Detta ar efter mitt förmenande icke det lämpliga. Skall
man taga upp denna sak till prövning — och det har jag för
mm del inte ^någonting emot — så bör man, tror jag, taga upp
den pa eu gång och låta den omfatta tillsättandet av folksko
läns lärartjänster i allmänhet. Jag är ingalunda utan sym¬
patier iör genomförandet av en demokratisering av de myndig-
heter, som tillsätta folkskollärare, småskollärare och även vika¬
rierande lärartjänster, liksom jag för övrigt har sympatier för
en demokratisering av den kommunala rösträtten. Men jag
kan iör mm personliga del icke vara med om att tillstyrka, att
Ang. val av
folkskollärare
m. fl.
(Forts.)
Jfr 65. 70
Oasdagen den 19 augusti.
Ang. val av man griper in på endast en del av detta störa område, att ma
folkskollärare tao;er undan folkskollärarplatser på landsbygden och i de stader,
m'som icke ha folkskolestyrelse, och bestämmer en alldeles spe¬
nört».) cj_e^ röstgrund för dem. Det stämmer alldeles för litet med den
ordning och det sammanhang, som dock bpr råda inom en sa
stor organisation, som folkskolans lärarkår. .
Den ärade motionären har själv påpekat, att utskottet inga¬
lunda ställt sig ovilligt mot själva tanken i hans motion. Men
de skäl, som utskottet anfört, synas mig vara tillräckliga tor
att visa, att motionen i den form, den hittills fatt, icke kan
vara lämplig och icke kan vara praktisk. Om också andra
kammaren mot förmodan skulle bifalla den i form av en skrivelse,
så torde kammaren kunna vara viss om att den aldrig nan
leda till någon praktisk åtgärd. ,
Till sist bara en liten anmärkning med anledning darav,
att herr Bogren vände sig alldeles speciellt mot ett yttrande,
som förekommer i utskottets utredning på sidan 2 och som lyder
på följande sätt: »Det kan också ifrågasättas, om icke motionä¬
rernas syfte skulle nås på ett bättre sätt genom att foraldra-
intresset mera tillgodosåges vid val av namnda skolmyndigheter,
och att det sedan åt dessa överlämnades att tillsatta skollärare.»
Det bör först och främst uppmärksammas, att detta ar ett
citat från 1912 års konstitutionsutskott och icke ett uttalande
av utskottet i år, och vidare, att nämnda uttalande, som gjordes
1912 är ytterst försiktigt avfattat — det heter nämligen endast,
att »det kan ifrågasättas», om ej föräldramtresset borde tillgodo¬
ses på en annan, antydd väg. Slutligen bör observeras att man
icke alls har på något sätt, som herr Bogren antydde, med
detta velat yrka på att rätten att välja folkskollärare skulle
tagas ifrån den myndighet, som nu har den nämligen kyrko¬
stämman, iden mån kyrkostämman sjal v skoter sina skolor.
Den möjlighet, som framkastades 1912, innebar endast en utväg
bland dem, som kunna finnas, att enhetligt ordna folkskole¬
väsendet. Det är på detta sista, det enhetliga ordnandet, som
huvudvikten ligger. Och jag kan ur den synpunkten icke un¬
derlåta att alltjämt, som jag förut gjort, stalla mig emot motio¬
nen och således yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Andersson i Milsmaden: Herr talman! Den före¬
gående ärade talaren framhöll, att utskottet stöder sig pa kon¬
stitutionsutskottets uttalande 1912, men i detta papekade utskot¬
tet särskilt folkskoleundervisningskommittens arbete och torkla-
rade att det icke ville förrycka detta arbete och motiverade
också sitt avslagsyrkande därmed. Nu i ar synes huvudsaken
vara, att man skall vänta, tills man far se vad folkskoleoversty-
relsen skall göra i saken. Detta är emellertid detsamma som
att gå tillbaka till forna tiders elektorsval vid val av folkskole¬
styrelse. Denna folkskolestyrelse skulle nämligen i sm ordning
föreslå de lärare, som kunde komma Draga, och sedan skulle over-
Onsdagen den 19 augusti.
71 Nr 65.
styrelsen utnämna dem. Detta innebär ett sorts förmyndarskap,
som vi nu för tiden växt ifrån, och därför anser jag, att man
icke kan på det sätt, som utskottets ärade ordförande säde, få
önskemålen i vår motion bättre tillgodosedda. Det vore, som
sagt, rent bakvänt, ty det skulle vara detsamma som a'tt ha om¬
bud på långt avstånd att samarbeta med.
Med anledning av vad vi i motionen anfört och med hänvis¬
ning till dess motivering och till de svårigheter, som nu förekom¬
ma, ber jag att få yrka bifall till motionen.
Herr Helger: Herr talman! Utskottets ärade ordförande
har som skäl mot motionen anfört, att det vore olämpligt att an¬
vända en särskild röstgrund vid val av ordinarie folkskollärare
och att tillämpa andra bestämmelser beträffande val av sådana
lärare, som utses av folkskolestyrelse i vissa# städer och även
beträffande utseendet av lärare i småskolor. Såsom skäl till att
vi icke medtagit dessa lärare, ber jag att få nämna, att de lä¬
rare, som utses av skolstyrelse i städer, som ha särskild folk¬
skolestyrelse, kunna icke av rent praktiska skäl väljas på samma
sätt som lärare på landsbygden och i mindre städer. Ett exem¬
pel kan lätt tydliggöra detta. Om det gäller att välja lärare i
Stockholm, så vore det naturligtvis synnerligen olämpligt att
sammankalla hela stadens röstägande befolkning till detta val. På
landsbygden och i de mindre städerna kan detta emellertid lätt
gå för sig. Därför kunna icke lämpligen samma bestämmelser
tillämpas i detta avseende i skilda trakter.
Beträffande småskollärarpersonalen synes en missuppfattning
göra sig gällande, då utskottets ärade ordförande yttrar, att en¬
ligt motionärerna skulle den gamla röstgrunden gälla vid val av
sådana lärare. Dessa lärare väljas emellertid icke av kyrko¬
stämma, utan de väljas av skolrådet, och det har hittills också
varit av praktiska skäl, nämligen på grund av den starka om¬
sättning, som råder inom småskollärarkåren. Dessa intaga en
särställning, de tillsättas nämligen antingen på viss tid eller
tillsvidare med uppsägningstid. Sålänge detta förhållande fort¬
far, är det icke lämpligt, att deras val förrättas på kyrkostäm¬
ma, vilket skulle föranleda synnerligen stort besvär. Men är det
meningen — och därom har också framställning blivit gjord, —
att småskollärarpersonalen skall göras till ordinarie, då komma,
ifall de nu föreslagna bestämmelserna om val av folkskollärare
å kyrkostämma bli genomförda, samma bestämmelser att till-
lämpas på dessa lärare, så snart de också bli ordinarie. Detta är
skälet till. att motionärerna icke tagit med dessa lärare i sin
framställning.
Orsaken till att motionärerna icke kunna dela den åsikten,
att folkskollärare i allmänhet bör väljas av skolråd resp. folk¬
skolestyrelse, är den, att en sådan ordning skulle fullständigt
strida mot den allmänna uppfattningen på landsbygden. .Tåg tror,
Ang. val av
folkskollärare
m. f.
(Forts.,
Nr 65. 72
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. val av att man överallt på landsbygden anser, att den rätt, som lands-
foikskoilarare bygden i detta avseende sedan gammalt ägt, bör bibehållas, så att
,™‘ ' man har rätt att välja sina lärare lika väl som man har rätt att
01 ' välja sina präster. Jag tror, att man i allmänhet är mån om att
behålla den rätten, och jag ber därför att få instämma i det yrkan¬
de, som framställts i motionen.
Herr vice talmannen D. Persson: Jag måste verkligen
säga, att det fordras en person med herr Edéns dialektiska förmåga
för att försvara ett utskottsutlåtande som det föreliggande. Su
ha av föregående talare, som stå på samma sida som jag, de huvud¬
sakliga skälen blivit anförda, som tala till förmån för motionen,
och särskilt har herr Helger i sitt anförande i huvudsak anfört,
vad jag tänkt säga i detta avseende. Jag skulle emellertid vilja
tillägga, att hela detta utlåtande går i en så ohyggligt reak¬
tionär och konservativ riktning, att det verkligen skulle för¬
våna mig, om kammaren ville följa utskottet i detta fall.
Nu förhåller det sig visserligen så, som herr Edén säger,
att man åberopat ett föregående utskotts yttrande. Ja, men
jag tycker, att utskottets ärade ordförande ställde sig fullkom¬
ligt solidarisk med vad detta föregående utskott sagt i detta av¬
seende, och att han således anslöt sig till dess reaktionära menin¬
gar. Äi det möjligt, att vi skola gå med på en utveckling därhän,
att vi få elektorssystemet infört även på landsbygden? Det är
ju en helt annan sak i de stora städerna, där folkskollärarevalen
av praktiska skäl icke kunna ske direkt.
Nu framhöll herr Edén som ett viktigt skäl, varför han icke
nu ville bifalla motionen, att det skulle bli olika röstgrund här¬
vidlag i olika fall, och detta skulle icke vara lämpligt. Ja,
men denna olikhet förefinnes ju redan förut, och någon jämförelse
mellan dessa olika fall kan icke göras. I ena fallet är det kyrko¬
stämman direkt, som väljer, och i det andra är det folkskolestyrel-
sen. Således ha dessa saker intet att göra med varandra. En
reform i den riktning motionärerna ha föreslagit bör fördenskull
icke omintetgöras av sådan anledning, då det ju icke kan an¬
föras såsom skäl mot motionen, att det blir olika röstgrund.
Det är olika principer, olika grundsatser helt och hållet, som till-
lämpas i ena och andra avseendet.
Ja, nu säger utskottet också mycket riktigt beträffande
småskollärarpersonalen, att denna väljas icke av församlingen,
utan av skolrådet, och det är icke utan, att man kan läsa i detta
utlåtande — jag vill icke bestämt påstå, att det står direkt
uttryckt — men det synes förefalla, som om utskottet skulle anse,
att det vore kanske det riktigaste att skolrådet också finge utse
ordinarie folkskollärare. Ja, det kan vara likgiltigt för mig,
om det är en skolstyrelse, som utser skollärare på landsbygden,
eller om detta bestyr är överlämnat till skolrådet. Resultatet
blir i bägge fallen detsamma, att vi stanna under förmyndare,
och jag tycker, att om vi skola gå så långt som att låta skolrådet
Onsdagen den 19 augusti.
73 Nr 65.
förrätta dessa val, så är det bäst att taga steget fullt ut och låta
församlingens kyrkoherde tillsätta skollärare på landet.
Nu säger utskottet i slutet av sitt utlåtande följande: »Av
nu anförda skäl anser sig utskottet icke kunna förorda motio¬
närernas förslag. Det är emellertid utskottets förhoppning, att,
sedan folkskolan numera i vårt land erhållit en egen _ översty¬
relse, denna skall hava sin uppmärksamhet riktad på ifrågava¬
rande spörsmål ävensom i sinom tid föreslå de åtgärder till
reformerande av grunderna för folkskollärarnas tillsättning, som
kunna finnas påkallade.» Ja, just därför är det verkligen ofant¬
ligt viktigt, att denna kammare i dag gör ett uttalande, som går
i annan riktning än som det sjrnes mig, att konstitutionsutskottet
vill gå. Det är av särskild vikt om folkskoleöverstyrelsen skall
få någon ledning för det förslag, som styrelsen eventuellt kommer
att framställa, att kammaren gör ett uttalande, så att det blir
klart för styrelsen, att åtminstone vi på landsbygden icke vilja
bliva satta under förmyndare, utan att man där får rösta direkt
på den man vill ha till folkskollärare.
Jag kan icke finna annat, än att goda skäl tala för bifall
till motionärernas framställning. Den omständigheten, att de
icke tagit upp småskollärarne, kan ju icke utgöra hinder för
att låta rättvisa vederfaras åtminstone landsbygden, då det
gäller att välja folkskollärare. Det är bra underligt, om man
skall ha ett annat sätt att välja dessa, ett mera, om jag så får
säga, konservativt sätt än det sätt, pa vilket man väljer präster.
Så långt torde man väl kunna gå, att man har samma röstgrund.
Det vore logiskt och riktigt, tycker jag.
Jag kan sålunda icke, herr talman, finna annat än att motio¬
närerna ha goda skäl för sitt förslag, även om det icke är så
uttömmande som önskligt varit.
Ang. val av
folkskollärare
m. f.
(Forts.)
Häruti instämde herrar Carlsson i Kerrljunga, Sjöberg, Johan-
sou i Dåre, Mossberg, Osberg och lejd.
Herr Le an der: Herr talman: Såsom framgår av anteck¬
ningen över närvarande ledamöter i utskottet har jag icke deltagit i
behandlingen av detta ärende, enär det ansags lämpligt, att låta en
av motionärerna deltaga i denna behandling. Om jag varit närva¬
rande, hade jag icke kunnat ansluta mig helt till utskottets motive¬
ring, även om jag icke kan anse denna motivering vara reaktionär,
såsom herr vice talmannen ville göra gällande. Den kan förtjäna
erinras om, att personer, som vilja gälla såsom mycket radikala, ön¬
ska lägga tillsättningsfrågan fullkomligt i folkskoleöverstyrelsens
hand, och det anser jag vara ännu mera reaktionärt än att valet skall
ske hos skolrådet och folkskolestyrelserna.
Jag hade emellertid icke heller kunnat biträda motionärernas
yrkanden just av det skal, som utskottet anfört, och som även här
anförts av utskottets ärade ordförande, nämligen att motionen är för
snäv och begränsad. Vad extra ordinarie och vikarierande lärare
Nr 65. 74
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. val av beträffar, skulle det väl icke vara behövligt att ha nya grunder för
olkskoiiarare deras tillsättande eller förordnande, då det avser endast en kortare
' tid. Men man måste fästa avseende vid att hela den stora småskol-
or ' lärarekåren icke skulle komma in under denna reform, om den bleve
genomförd. Det är därför kanske mera viktigt för närvarande, att man
inriktar sina bemödanden att få denna kår försatt i fastare och tryg¬
gare ställning än den, som den för närvarande intar. Det hade kan¬
ske varit klokast av motionärerna, om de kommit med ett yrkande,
att småskollärarekåren skulle bli ordinarie eller komma i jämnbredd
med folkskollärarekåren. Sedan kunde man komma med yrkande
— och tvivelsutan har ett dylikt sökande fog för sig — om ändrade
grunder för lärarkårens tillsättande i allmänhet. Nu menar jag, att
utskottet gärna hade kunnat beröra denna sak i någon mån i sin mo¬
tivering.
Beträffande den princip, motionärerna vilja ha genomförd, an¬
ser jag den vara fullkomligt riktig, och jag tror. att den kommer
att segra inom en icke alltför avlägsen framtid. Det är uppenbart,
att de många föräldrar, vilkas barn besöka folkskolan, vilja ha större
inflytande på valet av lärare, än vad för närvarande är fallet. Det
är gott och val att säga, att man må se till att vid val av skolmyndig¬
heter, d. v. s. skolråd och folkskolestyrelser, föräldraintresset blir
mera tillgodosett än för närvarande. Detta är lättare sagt än gjort
Man far tänka pa att vid dessa val tillämpas den 40-gradiga skalan,
och de föräldrar, vilkas barn besöka folkskolan, tillhöra i allmän¬
het de mindre bemedlade och komma icke så långt vid dessa val.
Undersöker man sammansättningen av skolmyndigheterna i synner¬
het i städerna, skall man finna, att de bestå i de flesta fall av per¬
soner, som icke bruka ha sina barn i folkskolan och på grund där¬
av icke äga den intima kännedom om folkskolan, som skulle vara
ömkligt beträffande sådana, som utöva denna viktiga funktion att
sitta i folkskolestyrelserna.
Därför tror jag. att man icke bör längre plädera för att skol¬
styrelserna höra utse lärare. Det är riktigt, att folket självt får
gorå det. Men jag delar utskottets mening fullständigt, att allmän¬
giltiga och enhetliga bestämmelser böra genomföras för folkskol¬
lärarepersonalens tillsättande över huvud och icke blott beträffande
dem, som utses av kyrkostämman.
På grund särskilt härav har jag icke kunnat, såsom jag nämnt,
biträda motionen, men jag anser icke heller, att lag precis kan yrka
avslag på den, och därför har jag, herr talman, intet vrkande att
gorå.
Herr Bogren: Herr talman! Utskottets ärade ordförande
tram både ett till synes tungt vägande skäl för utskottets avslagsyr¬
kande, nämligen da. han sade, att vi ha med vår motion velat bryta
Vv? enh®Uighet i avseende å dessa val. Vi skulle vilja framkalla
6 j ° i a tillvägagångssätt vid val inom stad och inom landskommun,
säde han Nej. herr ordförande, med förlov, vi vilja icke framkalla
något olika tillvägagångssätt, ty det finnes redan mellan landskom-
75 Nr 65.
Onilasjen den 19 augusti.
muner och småstäder å ena sidan samt större städer å den andra
sidam^dare sade ^ att vi vilja ha ett valsätt för val av ordinarie
folkskollärare och ett annat vid val av småskollärare. Detta ar ,iu
ett nu existerande sakförhållande. , .... ...
“Mej vi vilja visst icke framkalla någon sådan olikhet. V i vilja
icke på ett enda område bryta den befintliga kontinuiteten utan dar
skillnad redan förefinnes, där finnes den också i var motion Men
beträffande det fall, då folkskollärare tillsättas av kyrkostämma,
föreslå vi, att riksdagen ville besluta för sm del, att detta tillsät¬
tande bör ske genom allmän och lika rösträtt för en och var, som a
kvrkostämma är röstberättigad. Vi vilja således icke alls bryta
någon befintlig enhetlighet. Yi röra den icke. Det ar sålunda icke
något tungt vägande skäl detta,. som herr ordföranden har antort
mot motionen. Det är icke alls något skal. ,
Yad den siste ärade talaren beträffar, förundrade mig ett par
av hans yttranden mycket, då han för övrigt var vänligt stämd mot
motionen. Han sade, och det ha vi nog hört upprepas inom utskottet,
att motionen är för snäv. Men tror den anade talaren pa Karls-
kronabänken, att utskottet för sin del skulle ha vant benäget att
taga det steget att tillstyrka riksdagen att gorå hela smaskollarare-
kåren i ett slag till ordinarie? Att det maste finnas en del vikarier
och extra ordinarie i kåren, torde vara odisputabelt. Hade motio¬
närerna vågat sträcka sina pretentioner så långt som att föreslå, att
hela småskollärarekåren skulle i ett slag bil ordinarie, sa skulle de
gärna gjort det, men det ha de icke vagat gorå och våga det icke
heller nu. Då skulle man med allt skäl kunnat saga, att motionen
varit för vidsträckt och att den därför icke borde bifallas. Nu säger
man, att den är för snäv. Detta förefaller mig något besynnerligt.
Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Eden: Herr talman! Det liar av herr Bogren framställts
den anmärkningen mot mig, att jag skulle sagt, att motionärerna ve¬
lat framkalla en olikhet vid val av ordinarie och extra ordinarie lärare.
Denna anmärkning måste bero på ett liörfel eller en missuppfattning
av vad jag verkligen sagt. Jag vidhåller, att om motionärernas förslag
går igenom, får man olikhet i röstgrund. Men det är en annan sak.
Man får en röstgrund för val av ordinarie lärare och en röstgrund lor
val av de myndigheter, som tillsätta extra ordinarie lärare cell sma-
skolbrrare.^106 talmannen namnde något om vad lian behagade kalla
min dialektiska förmåga. Det må jag saga, att vad i den vagen ut¬
vecklats från andra håll i den nu föreliggande fragan och särskilt
vad herr vice talmannen själv nyss presterat overtraffar i hog gran
vad jag kan åstadkomma — vilket ju emellertid inte bor bereda kam¬
maren, som så väl känner herr vice talmannens fyndighet, lingon över¬
raskning Herr vice talmannen har ju lyckats komma sa långt, att
han med detta ganska oskyldiga utskottsbetänkande försöker visa
att utskottet bar umgåtts med den rysansvårda planen att lagga valet
Ang. val av
folkskollärare
m. jl.
(Forts.)
Nr 65.
76
m. fl.
(Forts.)
Onsdagen den 19 angnsti. a
folkskollärare^^lärare i kyrkoherdens hand. Jag gratulerar herr vice tal¬
mannen till denna utmärkta förmåga att draga utskottets motivering
ut i det orimliga.
„ . -^?r är..c*oc}i icke fråga om att vara reaktionär eller konservativ,
såvitt lag förstår. Det är bara fråga, om det kan vara lämpligt och
leda till någon effekt, om denna kammare uttalar sig för en alldeles
speciell röstgrund vid val av ordinarie lärare och lämnar åsido hela det
störa område av folkskoleväsendet, som icke beröres av motionen. El¬
ler, för att variera på uttrycket — kan man, såsom det sagts förut,
finna något skäl för att det skall vara större föräldraintresse, större
demokratiskt intresse vid tillsättandet av ordinarie folkskollärare-
vänster an vid tillsättandet av småskolläraretjänster? Det är ju dock
smaskollärarna, som ha de små barnen om hand och som sålunda
framför allt borde stå föräldraintresset synnerligen nära.
Det är bara detta utskottet tillåter sig framhålla. Det går icke
att skilja sakerna åt. Därför har utskottet nödgats ställa sig avvisan-
de mot motionen. Jag tror, att var och en, som tänker efter, skall lätt
första, hur det skulle taga sig ut, om man skulle sätta in i kommu¬
nallagarna en bestämmelse, att vid val av ordinarie folkskollärare eller
iararmna tillämpas en röstgrund men vid val av alla skolstyrelser
och alla skolråd tillämpas den vanliga röstgrunden. Det bleve ett
satt att ordna folkskolornas styrelser, som skulle bryta sönder kyrko-
stämmoförordningen och som icke alls hänger ihop.
ska11 herr vice talmannen icke, när han antecknar mitt ytt-
rande till den förkrossande vederläggning, som naturligtvis kommer,
försona invända det, att man dock följer den av honom önskade re¬
geln vid prästval. Det är en annan sak, ty dessa val äro reglerade
genom en särskild lag och det är en hel särskild kår, det här gäller.
Här åter skulle man sätta in en undantagsbestämmelse i kvrkostäm-
moforordningen och skulle låta den gälla bara en del av en enda
stor sammanhörande kår.
„ skall icke längre taga kammarens tid i anspråk och lovar
pa förhand att icke på nytt replikera herr vice talmannen.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr vice talmannen, D. Persson: Jag har blivit något
missuppfattad av konstitutionsutskottets ärade ordförande. Jacr
har ingalunda sagt, att konstitutionsutskottet förordat, att kyr¬
koherde skulle tillsätta lärareplatserna, men jag drog den slut-
s åt sen och sade, att när man vill, att skolmyndigheterna skola
tillsätta lararne, sa är det så gott, att man tar steget fullt ut
och forordar, att kyrkoherden i församlingen skall tillsätta lärar-
ne Jag skall bara upplysa varifrån jag fått den uppfattningen,
att konstitutionsutskottet verkligen vill komma därhän, att det
skalf bhva skolstyrelsen och icke församlingsborna direkt, som
skola tillsatta lararne. Det står på sid. 2 i detta utlåtande
citerat ett yttrande av 1912 års konstitutionsutskott, som detta
utskott gjort till sitt och som lyder så: »Det kan också ifråga¬
sattas, om icke motionärernas syfte skulle nås på ett bättre sätt
Onsdagen den 19 augusti.
77 Nr 65.
genom att föräldraintresset mera tillgodosåges vid val av nämnda An9■ va[ av
skolmyndigheter och att det sedan åt dessa överlämnades att till- folkskollärare
sätta skollärare.» jT.
Kan någon här finna annat än att utskottet verkligen för- or '
ordar att skolmyndigheterna skola tillsätta skollärarne ? Det var
detta jag ansåg mig höra reagera emot, och det var därför
jag drog den slutsatsen, icke att utskottet önskade det, men jag
tyckte själv, att om församlingen skall berövas denna rätt,
så kunde det vara likgiltigt, om man toge steget fullt ut och
läte kyrkoherden tillsätta skollärarne.
överläggningen förklarades härmed avslutad. I enlighet med
de därunder förekomna yrkandena framställde herr talmannen pro¬
positioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
avslag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och
förklarade herr talmannen sig anse den senare propositionen hava
flertalets mening för sig. Som votering likväl begärdes, uppsattes,
justerades och anslogs en voteringsproposition av följande lydelse:
Den, som vill, att kammaren med avslag å konstitutionsutskot¬
tets hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 25, bifaller den
i ämnet väckta motionen, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemstäl¬
lan.
Omröstningen utföll med 82 ja, men 94 nej, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
§18.
Konstitutionsutskottets nu föredragna utlåtande, nr 26, i anled¬
ning av väckt motion om ändring av § 56 regeringsformen, blev av
kammaren godkänt.
§ 19.
Härefter förelåg till avgörande statsutskottets utlåtande, nr 92, An9-
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående användande av d™dtet
överskott i Djurgårdskassan till vissa byggnads- och reparationsar- \lrdshassan.
beten vid Ulriksdals, Haga och Drottningholms slott.
Efter föredragning av utskottets hemställan i mom. a) begärdes
ordet av
Herr Tengdahl, som yttrade: Herr talman! Då vi nu
gå att ytterligare besluta om medel till underhåll av de Kungl.
lustslotten — underhållsarbeten, som säkerligen äro mycket be¬
hövliga, det vill jag visst tro — så skall jag be att få påpeka
Nr 65, 78
Od sdagen den 19 augusti.
Ang. använ¬
dande av över¬
skott i Djur-
gårdskassan.
(Forts.)
vikten av, att vid dessa arbeten en effektiv kontroll anordnas,
ty annars kunna penningarna anses som skäligen bortkastade.
Jag besökte nyligen Drottningholms slott och fann då, att de
för endast några få år sedan gjorda arbetena å den stora terass-
byggnaden utåt parken delvis redan voro förvittrade. Allting
tydde på, att arbetet i och för sig från arhetarnes sida varit väl
gjort, men att materialet måtte ha varit dåligt, antingen så,
att gammal s. k. rutten sten använts ånyo, eller också att det
nya materialet varit för sprött. Man kan t. ex. finna, att den
svaga refflingen på de släta ytorna till stor del fallit bort eller
är på väg att falla bort, d. v. s. sitter så lös, att den kap
avlägsnas med blotta fingrarna. På en hel del ställen kan
konstateras, att hörn, som skulle vara skarpa, i stället äro runda
som ostar. Detta kan icke bero på dåligt arbete från arbetarnes
sida utan därpå, att leverantörerna lämnat dåligt material. På
en del håll kan man konstatera lerslag eller i allt fall lerklumpar
i sandstenen, överhuvud gör en del av det nya ett mera oskarpt
intryck än det gamla som tillåtits vara kvar. Det är ju ganska
betänkligt, om man kan konstatera, att det nya arbetet gör ett
mera förfallet intryck än det, som är över 100 år gammalt.
Vidare är att märka, att reparationen av den stora fontänen,
vilken ju är ett mycket vackert konstverk, är skandalöst
illa gjord. Carraramarmorn är — jag förmodar utan tillstånd
— kompletterad med svensk s. k. Ekebergsmarmor, vilken ju
icke alls har samma yta och icke heller samma utseende. På en
del ställen är föreningen mellan nytt och gammalt så illa gjord,
att det verkar kälkbacke på långt håll. Så kallade förkropp-
ningar av lister äro på sina ställen så ofackmässigt gjorda, att
i ett hörn eller en vinkel det ena språnget ä.r mindre än det
andra, eller att det finns ett språng på den ena leden men icke på
den andra. Allt detta är ju rent fackliga saker, men jag tänker,
att de icke äro svårare att förstå än att kammarens ledamöter
kunna sätta sig in däri.
Den bristande kontrollen kan naturligtvis icke bero på an¬
nat än att överintendentsämbetet icke brytt sig om eller icke för¬
mått skaffa de bästa möjliga kontrollanter. Detta åter kan
bero därpå, att överintendentsämbetet lever i den vanföreställ¬
ningen, att varje person som knagglat sig igenom Tekniska Hög¬
skolan och akademin duger till att icke blott rita utan även kon¬
trollera all slags arkitektur mellan himmel och jord.
Jag har endast velat konstatera det som jag sett med mina
egna ögon, nämligen hur skandalöst en del av statens pengar an¬
vänts, särskilt vid Drottningholm.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Mom b).
Kammaren biföll jämväl vad utskottet i detta moment hem¬
ställt.
ODsdagcn den 19 augusti*
79 Er 65.
§ 20.
Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtande, nr 93, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående anordnande av allmänna ar¬
beten för minskande eller förekommande av genom nu inträdda ut¬
rikespolitiska förhållanden uppkommande arbetslöshet;
bankoutskottets memorial, nr 19, angående användande av riks¬
bankens vinst för år 1913; och
lagutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning, och förslag i fråga
om upphävande av befintliga familjefideikommisstiftelser m. m.
Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memo¬
rial hemställt.
§21.
Till avgörande förelåg nu lagutskottets utlåtande, nr 27, i an¬
ledning av väckt motion med förslag till provisorisk lag om expro¬
priation av jord för vissa sociala ändamål m. m.
Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 133, hade herr Lindhagen m. fl. hemställt,
1 :o) att riksdagen måtte för sin del antaga ett i motionen intaget
förslag till provisorisk lag om expropriation av jord för vissa soci¬
ala ändamål; och
2:o) att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast
möjligt för riksdagen framlägga dels ånyo ett förslag till allmän ex¬
propriationslag och dels förslag till en definitiv lag om social expro¬
priation i erforderliga fall av jord från fastigheter av de slag och för
de ändamål, som i § 1 av det under punkt l:o) framförda lagför¬
slaget angåves.
Utskottet hemställde,
a) att den i förevarande motion under 1 :o) gjorda hemställan
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt
b) att icke heller det under 2 :o) i samma motion framställda yr¬
kande måtte av riksdagen bifallas.
Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Lindhagen
och Versson i Norrköping föreslagit,
l:o) att den i motionen under l:o) gjorda hemställan måtte av
riksdagen bifallas; och
2:o) att det under 2 ro) i motionen gjorda yrkande jämväl måtte
av riksdagen bifallas.
Mom. a) föredrogs, varefter
Herr Persson i Norrköping, yttrade: Herr talman, mina
herrar! Förevarande motion är väckt av den socialdemokratiska
Ang. proviso¬
risk lag om
expropriation
av jord för
vissa sociala
ändamål m. m.
Nr 65. 80
Onsdagen don 19 augusti.
Ang. proviso¬
risk lag om
expropriation
av jord för
vissa sociala
ändamål m. m,
(Forts.)
gruppens förtroenderåd och behandlar den fattiga, beroende jord¬
brukarbefolkningens viktigaste frågor i hela deras vidd. Grup¬
pen har därvid föreslagit, att riksdagen måtte besluta att an¬
taga en provisorisk lag om viss expropriation av jord 1) för att
■ bereda torpare, bolagsarrendatorer och andra på liknande sätt
beroende jordbrukare tryggad förfoganderätt över den jord de
bruka; 2) för att bereda den jordlösa obemedlade befolkningen
jord med nödigt tillbehör till nya jordbruk; 3) för att bereda
innehavare av egna hus på ofri grund tryggad besittningsrätt
till marken — för att sålunda trygga dessa hundratusentals
lägenhetsinnehavare, som finnas i riket; 4) för att bereda syn¬
nerligast den mindre bemedlade befolkningen erforderlig till¬
gång på tomtmark för bostadsändamål; och 5) för att bereda
en väsentlig del av befolkningen å en ort, där sådant erfordras
plats för överläggningar i allmänna frågor, upplysande före¬
drag o. s. v. utom denna provisoriska lag ha vi föreslagit en skri¬
velse till Kungl. Maj:t, vari riksdagen skulle begära utredning
och förslag till definitiv lagstiftning på det område, för vil¬
ket vi på grund av det nuvarande nödläget vilja ha endast en
provisorisk lagstiftning nu för tillfället.
Frågorna äro ingalunda nya utan ha varit föremål för riks¬
dagens behandling vid upprepade tillfällen. I det förslag till
expropriationslag, som förra året förelåg till behandling, och
som så när blivit antaget, förekom även frågan om expropria¬
tion dels av jord för bostadsändamål i tätare bebyggda sam¬
hällen, under det att man i det förslaget uteslutit expropriation
av jord för bostadsändamål i mindre tätt bebyggda samhällen,
och dels för beredande av platser åt befolkningen för överlägg¬
ningar i allmänna frågor och upplysande föredrag m. m. Som
bekant, föll hela detta stora expropriationslagförslag, beroende
därpå, att första kammarens majoritet icke ville vara med om
expropriation för samlingshus på landsbygden, där sådant var
av behovet påkallat. Man ansåg, att detta skulle medföra för
stort intrång i den privata äganderätten, som det hette, under
det att, vad som låg under, av oss åtminstone, tolkades så,
att man icke ville lämna möjlighet för befolkningen å bolags-
domäner att utan ägarens medgivande sammanträda för behand¬
ling av egna och allmänna angelägenheter.
I förslaget förekom däremot icke en så viktig fråga som
om expropriation för att upprätthålla redan befintliga jord¬
bruk, som nu innehas av torpare, bolagsarrendatorer och andra
liknande. Ej heller förekom expropriation av mark för bere¬
dande av nya jordbruk, och icke heller var den minsta hänsyn
tagen till, att vid expropriations förekomst man skulle hindra,
att jordägaren finge oskäligt mycket betalt för sin jord. Icke
heller förekom i detta förslag expropriation av de jordbitar, på
vilka lägenhetsinnehavare ha byggt sina hus och för vilka kon¬
trakt årligen utgå till större eller mindre antal med resultat,
att dessa lägenhetsinnehavare drivas bort från de små träd-
Onsdagen den 19 augusti.
81 Nr 66.
gårdstäppor, de odlat, och måste flytta bort sina hus, vid även¬
tyr att de eljest tillfalla jordägaren.
Det har vid många tillfällen framhållits även inom höger¬
partiet, huru ytterst behj ärtans värt det verkligen är, att en
liten lägenhetsinnehavare, som sitter på sin lilla jordbit och
där byggt sin stuga, under åren odlat och lagt denna jordbit
under kultur, där uppfött och fostrat sina barn till goda foster¬
ländska medborgare, att hän skulle ha någon bättre trygghet
än att på gamla dagar, när kontraktet utlöper, föreläggas av
jordägaren att ettdera betala den nya, ofta för höga jordav¬
gift, som ägaren fordrar, eller också flytta från platsen utan
vidare. Det här dels i tidningspressen och dels här i riksdagen
vid upprepade tillfällen framhållits, huru upprörande fall av
hänsynslöshet i detta avseende från jordägarens sida förekom¬
mit, utan att riksdagen hitintills velat behj ärta dessa spörsmål.
Trots detta förklarar man, att man vill Sverige åt svenskarna,
att man vill bevara den jordbrukande befolkningen för att där¬
igenom öka och stärka landet och folket. De ideliga avslagen
på alla dessa spörsmål ha sannerligen vittnat om helt andra
uppfattningar och andra åskådningar hos dem, som haft majori¬
teten inom riksdagen hitintills.
Jag skall vid detta tillfälle, i synnerhet som spörsmålen
icke alls äro nya, utan ganska väl kända för de flesta av riks¬
dagens ledamöter, icke längre upptaga denna kammares tid. Jag
skall blott tillåta mig att yrka bifall till det förslag, som här
reservationsvis är framställt. Och trots att vi ha lagutskottets
majoritet emot oss, såväl höger männen som även de liberala
ledamöterna, så komma vi i alla fall att undersöka, hur många
vänner det finnes till dessa små jordbrukare och lägenhetsin¬
nehavare i denna kammare, och därför komma vi att begära vo¬
tering, icke under punkt a) men under punkt b). Vi kunna väl
knappast begära, att riksdagens ledamöter skola utan vidare
gå med på det formulerade lagförslaget, som vi tillåtit oss fram¬
ställa, trots dess provisoriska karaktär, men däremot har man
rätt att begära, att alla, som vilja skydd åt den otrygga jord¬
brukande befolkningen, skola rösta för bifall till det förslag,
som är framställt under punkt b), nämligen förslag om skrivelse
till Kungl. Maj:t.
Jag yrkar bifall till motionen.
Häruti instämde herrar Berg i Munkfors, Molin i Södertälje och
S ter ne.
Sedan jämväl mom. b) nu föredragits, anförde
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman! Herr
Persson i Norrköping har i sitt anförande velat på ett alldeles
speciellt sätt göra sig till tolk och målsman för den fattiga
jordbrukande befolkningen. Han talade så mycket och så vac-
Andra hammarens protokoll vid senare riksdagen 1914. Nr 65. 6
An9- proviso¬
risk lag om
exPropriation
av jord för
vissa sociala
ändamål m. m.
(Forts.)
Nr 66, 82
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. proviso¬
risk lag om
expropriation
av jord för
vissa sociala
ändamål m. m.
(Forts.)
kert om, hurusom han vill skaffa dessa torpare och lägenhets-
innehavare, som ha otrygg besittning till sin jordbit, en bättre
rätt därtill och han ville bereda varjehanda annat gott åt andra
medlemmar av denna jordbrukande arbetarbefolkning. Och det
skall nu ske genom den provisoriska expropriationslag, som mo-
tionsvis föreslagits, och som han förordar, fastän han kanske
icke direkt vill hålla på den på fullt allvar.
Nu vill jag säga det, att herr Persson icke har rätt att
framställa vare sig sig själv såsom den, som uteslutande har
sjm för småfolkets behov eller oss, som motsatt oss den före¬
liggande motionen, såsom ointresserade och oförstående för det
önskvärda i åtskilliga av de mal, han framställt. Jag gör, med
lika stor rätt som han anspråk på att vara intresserad för och
ömma för dessa personers bästa, vars talan han här velat föra.
Men en annan fråga är: går det att hjälpa dem på det sätt,
som nu är föreslaget, finns det någon möjlighet att se dem
till godo, så som han nu velat? Därom föreligger icke någon
utredning, och därom är det just som striden oss emellan star.
Åtskilliga av de ändamål, som han talar om, äro tvivelsutan
goda, och dem vilja vi litet var se tillgodo, men att göra det
genom den sociala expropriationslag, som här föreslagits, är full¬
ständigt omöjligt. Förslaget, sådant det föreligger, skulle icke
kunna tillämpas, och om man försökte sig på en tillämpning,
så skulle det skära ihop sig på alla kanter. I fjol, när detta lag¬
förslag var före, tillät jag mig att ägna det en litet mer ingå¬
ende kritik och uppvisade ohållbarheten och de orimliga konse¬
kvenserna av åtskilliga av dess särskilda bestämmelser. Häre¬
mot spordes ingen gensaga, tvärtom uttalades att det nog vore
möjligt, att förslaget kanske icke vore sa fullt tillfredsstäl¬
lande? Ja, förslaget är verkligen ur lagteknisk synpunkt oan¬
tagligt. Även om riksdagen skulle för sin del besluta det,
skulle det helt säkert falla på grund av lagradets anmärkningar,
och regeringen skulle icke våga föra ut i tillämpningen en sådan
lag. Det har ju också herr Sven Persson på sätt och vjs erkänt,
då han säger sig icke våga hålla på yrkandet om bifall till lagför¬
slaget, utan inskränker sig till yrkandet i andra punkten, näm¬
ligen skrivelseförslaget.
Som herr Sven Persson själv meddelat, och det herrarna
för övrigt väl känna till, föll i fjol det stora expropriationslag¬
förslaget på den punkt som gällde expropriationsrätt till tomt¬
mark för folkets hus. Där ville han och hans meningsfränder
införa en rätt till expropriation, som förut ej funnits i svensk
lag, och hellre än att giva efter på den punkten läto de^förslaget
falla. Det förslaget innehöll åtskilligt som tillgodosåg en del
av de syftemål, som herr Sven Persson nu vill realisera genom sin
sociala expropriationslagstiftning. Det innehöll skulle jag näs¬
tan vilja påstå det väsentliga av vad som över huvud taget
är möjligt och rimligt att genomföra genom sa beskaffad lag¬
stiftning, som det här gäller. Det upptog exempelvis förslag
Onsdagen den 19 angusti.
83 Nr (Jo.
om expropriationsrätt till förmån för innevånare i tätt bebygg¬
da samhällen, såsom järnvägsstationer och andra dylika platser,
där personer ha hus på ofri grund. Där fanns även andra förslag
av väsentligen social beskaffenhet. Men allt detta läto herr
Persson och hans meningsfränder falla, därför att de icke fingo
vad de ville på den punkt jag förut talat om.
Nu har, såsom utskottet också upplyst, genom en särskild
riksdagsskrivelse till Kungl. Maj :ts prövning hänskjutits att
iöverväga, om och på vad sätt kan åt ägare av byggnader på ofri
grund beredas en mera tryggad ställning. Detta syftar direkt
på denna klass av torpare och lägenhetsägare, som herr Sven
Persson talade så vackert om, och som vi alla äro beredda attj
tillgodose på det sätt som över huvud taget kan vara möjligt.
Nu synes det mig alldeles uppenbart och det är också utskot¬
tets resonemang, att först när man fått en allmän expropriations-
lagstiftning genomförd och de grunder fastställda, efter vilka
expropriation i allmänhet kan medgivas och anordnas, och man där¬
vid jämväl tillgodosett Jde delar av den sociala expropriationen som
höra samman med en sådan allmän lag, först då, kan det vara
möjligt och rimligt att taga upp frågan huruvida och i vad mån
man skall kunna genom speciallagstiftning ytterligare tillgodose
de ändamål, som herr Sven Persson talat om.
Under sådana förhållanden lärer det väl vara självfallet att
nu något annat icke är att göra för dem, som vilja vinna något
reellt, än att avvakta den allmänna expropriationslagstiftnin-
gens genomförande, och att arbeta för att få den så fort som möj¬
ligt igenom, med avseende å den saken veta vi mycket väl, att
Kungl. Maj :t icke skall dröja längre, än som är nödvändigt med
att anyo lägga fram förslaget på riksdagens bord. Det var ju
så — och det står också omtalat i utskottets betänkande •—• att
i trontalet till detta årets första riksdag bebådade Kungl. Maj :t
framläggandet av ett sådant förslag. Orsaken till, att det icke
kommit fram står för var och en av eder lika klar som för mig.
Den första riksdagen blev avbruten, och till innevarande riksdag
har sannerligen tillräckligt material i andra ämnen inkommit
från Kungl. Maj :t. En var måste förstå att det varit omöjligt,
att nu komma fram med något förslag även på detta område.
Det är således icke något skäl att ytterligare i en skrivelse be¬
gära en allmän expropriationslagstiftning, och jag tror icke heller,
att herrar reservanter ansett sådant nödigt, utan vad de åsyftat
är en skrivelse om den s. k. sociala expropriationen, något som i
närvarande stund icke kan vara motiverat.
Med anledning av detta och med hänsyn för övrigt till ut¬
skottets utlåtande, där herrarna som jag hoppas, finna, skälen
klart och tydligt framlagda, tillåter jag mig yrka avslag på mo¬
tionärernas hemställan och bifall till utskottets hemställan såväl i
punkt a) som i punkt b).
Herr Lindhagen: Såsom den föregående talaren anförde
Ang. proviso¬
risk lag om
expropriation
av jord för
vissa sociala
ändamål m. m.
(Forts.)
Jfr 65. 84
Onsdagen den 19 augusti.
Ang. proviso¬
risk lag om
expropriation
av jord för
vissa sociala
ändamål m. m.
(Forts.)
förebådade Kungl. Maj:t ett nytt förslag till expropriationslag till
första riksdagen år 1914 i trontalet. I andra trontalet förekom icke
något sådant bebådande. Med andra ord, denna viktiga och angelägna
fråga ansågs icke tillräckligt angelägen för att komma fram andra
riksdagen 1914.
Den sista talaren talade om, att han hade lika stort intresse
som herr Sven Persson och förmodligen då även som jag att föra
fram denna fråga, Detta intresse har lyst med sin frånvaro. Han
har åtminstone icke motionerat om den saken, och han är tydligen
icke lika starkt intresserad, och hans uppfattning om brådskan med
ärendet är ej lika med vår, då vi ju anse, att det är ofantligt bratt.
Det finns i alla fall således en viss gradation.
Den sista talaren har förklarat det, att det var alldeles
klart, att den nya regeringen icke kunde komma fram med ifråga¬
varande förslag, ty den hade så många saker ändå på bordet. Då vill
jag säga, att om något är viktigt vid sidan av försvarsfrågan, är det
den sociala frågan, och särskilt jordfrågan. Nu har emellertid
Kungl. Maj :t kommit fram med ett stort antal propositioner, varav
de flesta sannerligen icke äro viktigare än detta förslag, utan detta
tvärtom viktigare än de flesta av de kungl. propositionerna. Det
förhåller sig förresten icke på det sättet, att det var den stora bråd¬
skan hos Kungl. Maj :t, som föranledde att denna fråga icke kommit
fram. I en intervju — jag tror till och med, att det var med stats¬
ministern — hade ju från regeringens sida förklarats, att den endast
skulle ägna sig åt försvarsfrågan, och man hade också på alla håll och
kanter — utom hos det socialdemokratiska partiet — den uppfatt¬
ningen, att man skulle inskränka sig till detta. — Ja, jag kanske
talar alldeles för mycket å det liberala partiets vägnar, då kanhända
detta hade den uppfattningen, att det icke skulle inskränka sig här¬
till. Högerpartiet hade i alla fall den uppfattningen, att man en-,,
bart skulle behandla försvarsfrågan och utesluta alla »stridiga saker».
Med andra ord, i denna punkt ansågs en »stridig» fråga föreligga.
Här ha intressena drabbat ihop, och visst är, att pa manga punkter,
och i synnerhet inom den sociala jordlagstiftningen, finnes icke
denna enstämmighet, som den sista ärade talaren talade om, .utan
förefunnos tvärtom mycket stridiga uppfattningar.
Nu ha sakerna emellertid utvecklat sig på det sättet, att i den
stora och stridiga militärfrågan blivit stor enighet, åtminstone jäm¬
förelsevis och till synes. Men denna fråga, som ju är en stridsfråga,
och som också kunde ha fått kommit fram, så att man kunde fått
strid om densamma, den har icke förelagts riksdagen av Kungl. Maj :t.
Men det är angeläget, att något sker. Det ha vi reservanter
betonat, och särskilt framhållit, att exempelvis för lägenhetsiqne-
havare på ofri grund, av vilka det finnes en massa i landet
och av vilka det för varje år är många, som stupa på från¬
varon av denna lag, för dem är det ytterst angeläget ocn
brådskande att få en provisorisk lag genast, som räddar dom från
ett omänskligt öde, ett öde, som statsmakterna icke ha rättighet att
låta övergå dem, på samma gång som de anse sig ha rättighet att
Onsdagen den 19 augusti.
85 Nr 65.
lata derå drabbas av nya militärbördor. Därför ha vi framkommit Ang. proviso-
med ett förslag till en provisorisk lag, som icke alls är så ofantligt risk lag. om
omöjlig att tillämpa, som herr Petersson i Lidingö villastad dekre-
terar. Den kan mycket väl tillämpas för detta ändamål, ty Kungl. vifta sociala
Maj :t skall ba rätt att i varje fall bestämma, då expropriation skall ändamål m. m.
äga rum. I förslaget finnes ock en paragraf, enligt vilken Kungl. (Forts.)
Maj:t äger meddela erforderliga föreskrifter för det närmare utfö¬
randet av denna samma lag. Man skall icke låta skrämma sig av
lagrådet som ett bålverk mot de mänskliga bebovens framträdande
på rätt tid, på rätt plats och för rätt ändamål. Det går bra om man
vill. Pelet är, att den ena vill men icke den andra. Det är däri det
ligger. Och så finns det en del neutrala, mer eller mindre ointres¬
serade, och på det sättet stupar denna viktiga angelägenhet.
Jag skall be att i likhet med herr Persson i Norrköping få yrka
bifall till bägge punkterna i det förevarande förslaget. Och då det
nu är framställt av honom, att det vore lämpligast att votera under
punkt b), om skrivelseförslaget, och han väl kommer att fullfölja sin
uttalade^ avsikt, skall jag be, herr talman, att propositionen fram-
ställes på momenten var för sig.
Herr S ch o 11 e: Herr talman, mina herrar! Jag skall gärna in¬
stämma med herr Lindhagen i, att det hade varit synnerligen önsk¬
värt, om ifrågavarande vid fjolårets riksdag avvisade expropriations-
lagstiftning hade kunnat framläggas vid denna riksdag, och att man
väl kan säga, att det finnes andra frågor, som här förelagts riksda¬
gen, som varit av mindre betydelse än denna fråga. Men det är knap¬
past därom frågan rör sig. Det är ett faktum, att expropriationslag-
stiftningen och åtskilliga därmed sammanhängande ärenden, som be¬
röras i motionen, icke kommit fram till detta års riksdag.
Punkten a) har utskottet icke kunnat förorda, då utskottet icke
kunnat ägna förslaget en tillräckligt ingående behandling.
Med avseende på punkten b) har det varit fråga, huruvida man
kan anse. att man skulle ha främjat expropriationslagstiftningens
skyndsamma framläggande genom att nu i en skrivelse påkalla Kungl.
Maj :ts uppmärksamhet för denna fråga. Man kan tvista om detta.
Men jag har kommit till den uppfattningen, att en skrivelse icke
skulle kunna inverka på ärendets snara avgörande. Fullgiltiga skal
ha förelegat för utskottet att icke gå med på det här ifrågasatta skri¬
velseförslaget. Det är viktiga frågor, vid sidan av den rena expro-
priationslagstiftningen, som här äro väckta, men ett par av dem
torde, såsom påpekas i utskottets utlåtande, redan vara genom skri¬
velseförslag eller annorledes under Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.
Vid sådant förhållande förenar jag mig med dem, som anse, att den¬
na synnerligen viktiga och betydelsefulla frågas snara avgörande icke
främjas genom ett skrivelseförslag. Å andra sidan ansluter jag mig
till dem, som här framhållit, att detta är en angelägen fråga, och att
den bör komma till ett snart avgörande. Men det måste dock med¬
givas, att man kan hysa olika åsikter om nyttan av ett skrivelseför-
Nr 65.
Ang. proviso¬
risk lag om
expropriation
av jord för
vissa sociala
ändamål m. m.
(Forts.)
86 Onsdagen den 19 augusti.
slag i denna fråga just nu, och därför kan jag icke annat än yrka bi¬
fall till utskottets förslag i detta senare moment.
Herr Eurén: Jag skulle vilja säga det, att jag tror det
icke är så viktigt för oss, att nu få expropriera jordbruk åt per¬
soner, som det är att få expropriera personer åt jordbruket, och
jag skulle verkligen önska, om vi kunde få en expropriationslag,
som gjorde det möjligt att expropriera personer till jordbruket,
och synnerligast skulle jag önska, att motionärerna skulle kunna
exproprieras dit, för att få lära sig ganska mycket, som de nu
kanske icke veta.
Herr Källman: Herr talman! Blott ett par ord. Det må
nu vara med herr Euréns uppfattning huru det^ kan. I vissa fall
kan den nog vara riktig, fast då ligger den frågan på ett annat
område. Men jag begärde ordet för att fa frambära ett nödrop
från personer, som inneha jord med besittningsrätt, utan att denna
besittningsrätt på något sätt är tryggad. Jag var nyligen ute i
en socken iFärentuna härad,iden valkrets jag representerar. Da
kom en herre fram och presenterade sig såsom ledamot av Kommu¬
nalnämnden. Han tillhörde icke det parti jag tillhör. Han frågande
mig huruvida vi här i riksdagen icke ville vidtaga någon åtgärd
försatt skydda ett fyrtiotal av hans sockenbor, som inneha jord på
sådana villkor varom här är fråga. De ha arrenderat jorden
på 49 år, men när denna tid har gått, har man vräkt undan jord-
innehavarna, bort från denna jord, på vilken de nedlagt både ar¬
bete och kostnader, och vilken de under brukningstiden ökat i
värde och fått i gott skick. Deras slutliga hemvist, har enligt
min sagesmans uppgift, undan för undan blivit fattigvården. I
den socknen kände man det mycket kart, att dessa lantman skulle
av jordens ägare behandlas på detta sätt, därför att de icke hade
äganderätt till jorden. De stodo där nu med.sina för dem nästan
värdelösa hus på ofri grund och ansagos vara i en mycket olycklig
belägenhet. Jag tror, att det är viktigt, att man vidtager åtgär¬
der, så att dessa personer få någon lön för den möda de nedlagt
vid uppodlandet av större eller mindre områden av svensk jord.
Jag yrkar bifall till motionerna.
Herr Lindhagen: En föregående talare förordade och
föreslog en lagstiftning för att man skulle kunna expropriera
personer till jordbruket i stället för jord. åt personer. Jag upp¬
fatta!’ honom så, som om jordbruket vore i stort behov av arbets¬
kraft, och man därför borde tvångsvis utlämna en stor del med¬
borgare mot en viss minimi- eller maximilön att .arbeta åt jord-
brukarna. Eller kanske, menade lian, såsom det* viskats till .mig,
att lian ville expropriera mig, så att jag skulle få lära mig jord-
bruk. Om nu endast kunnighet i jordbruk skulle medföra kun¬
skap i den sociala jordfrågan, så kan jag omtala, att. jag under
hela min uppväxttid varit i jordbruket. Från 4 till 18 ars
Onsdagen den 19 augusti.
87 Nr 66.
ålder levde jag mitt ibland och deltog i jordbruksgöromål Varje Ang proviso-
sommar, så jag har ganska mycket hum om det också. Men det rM las om
är icke fråga om den saken nu. expropriation
Vad jag insåg, sedan jag upphört att vara jordbrukare i ut- ZÅ^ocMa
övningen, det är, att de, som skola bruka jorden, behöva åt- ändamål m. m.
njuta frukterna av sitt arbete. Det finnes exempelvis en massa (Forts.)
torpare och bolagsarrendatorer och vederlikar, som icke få detta.
Men det är viktigt för att dessa skola kunna bruka jorden med
glädje och sitta trygga i eget fädernesland, att de få en var¬
aktig besittningsrätt till jorden.
För övrigt kan man verkligen säga, att det behöves ideellt
sett exproprieras en massa människor till jorden, d. v. s. till egna
jordbruk. Men detta ändamål vinner man bäst genom att skaffa
människor, som sakna jord, sådan jämte andra tillhörande resur¬
ser. Det finnes en myckenhet domäner, som kunna styckas,
både statsdomäner, även bolagsdomäner och andra stora enskilda
gods. Exproprierar man jord från dessa för nya jordbrukare
da kan sägas, ideellt sett, att det är också en del armar expro¬
prierade åt jorden.
Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen beträf¬
fande mom. a) propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på avslag dära och bifall i stället till motionärernas
framställning i motsvarande del; och blev utskottets hemställan där¬
vid av kammaren bifallen.
. . Vidare framställde herr talmannen beträffande mom. b) propo-
^ dsls bifall till utskottets hemställan, dels ock avslag därå
och bifall i stället till motionärernas framställning i motsvarande
del; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes lik¬
väl av herr Persson i Norrköping, i anledning varav nu uppsattes,
justerades och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan i
mom. bj av utskottets förevarande utlåtande nr 27, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
hem
Vinner Nej har kammaren med avslag å utskottets berörda
stallan, bifallit motionärernas framställning i motsvarande del.
i t Votermgen utvisade 87 ja mot 61 nej; och hade kammaren så¬
ledes bifallit utskottets hemställan.
§ 22.
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8 i ar
ledning av vackt motion om skrivelse till Ivungl. Maj.-t angåend
Ang. vissa
ordinarie lära¬
res rätt att
giva enskild
undervisning.
Sr 65. 88
Onsdagen den 19 angusti.
Ang. vissa reglering i visst avseende av den ordinarie lärare vid universitet och
ordinarie lära- högskolor tillkommande rätt att mot betalning giva enskild under¬
tro ren«fö/c! visning, föredrogs Härpå; och yttrade därvid:
undervisning.
Fort*-) Herr Säfstrand: Herr talman! Jag skall ej spilla många ord
på min motion, då utskottet enhälligt har yrkat avslag, men jag kan
ej underlåta att något litet granska motiveringen för detta avslags¬
yrkande. ... i
Utskottet stöder detta yrkande därpå att de bestämmelser, som
jag önskar få införda, redan skulle förefinnas. Utskottet säger näm¬
ligen beträffande regleringen av professors rätt att meddela under¬
visning mot kontant betalning, att i universitetsstatuternas § 104
skulle finnas en sådan reglering och citerar ur denna § följande: »Pro¬
fessor vare ock pliktig att, på förslag av vederbörande fakultet och
enligt kanslerns bestämmande, mot särskild, ersättning meddela under¬
visning i sitt läroämne utöver vad ovan blivit bestämt, då sådant för
ett ändamålsenligt anordnande av den akademiska undervisningen
finnes erforderligt.»
Detta anser utskottet betyda, att professors rättighet att med¬
dela undervisning mot kontant ersättning, skulle vara reglerad, och
säger i sitt utlåtande, att en garanti mot missbruk synes utskottet lig¬
ga i bestämmelsen att undervisning endast får meddelas »på förslag
av vederbörande fakultet och enligt kanslerns bestämmande».
Nu skulle jag vilja fråga: Var står detta? Jag kan åtminstone
ej, och jag tror inte någon annan heller kan det, ur den citerade delen
av paragrafen utleta något dylikt »endast». Enligt min uppfattning
stadgar denna del av paragrafen endast skyldighet för professor att
meddela undervisning, sedan fakultet och kansler .ha bestämt, att en
sådan undervisning skall äga rum, men den talar inte alls ett ord om
porfessors rättighet att meddela undervisning eller om reglering av
sådan rättighet
Jag kan sålunda ej finna, att utskottet har kunnat påvisa några
bestämmelser, som reglera professors rättighet att meddela undervis-
ning mot kontant betalning. . „ . „
Jag gör emellertid ej något yrkande. Yi ha hunnit sa långt
fram på dagen, att det ej. kan förefinnas något intresse för denna
fråga hos kammaren, men jag kan ej underlåta att framhålla, att ut¬
skottet åtminstone ej har kommit med någon bevisföring, som kun¬
nat övertyga mig.
Herr Helger: Herr talman! Jag kan naturligtvis i denna sena
timme icke ge mig in på några funderingar, huruvida den citerade
paragrafen medgiver rätt för professor att meddela extra, undervis¬
ning. Faktum är emellertid, att det har, enligt de handlingar som
kommit till utskottet från universiteten, visats att denna paragraf
uppfattats såsom reglerande professors extra undervisning. 1 alla
händelser har motionären icke påstått än mindre uppvisat, att sådan
extra undervisning av professor meddelats, utan att kanslern lätt göra
Onsdagen den 19 augusti.
89 Nr 65.
sin mening gällande. Då så är förhållandet, torde vad motionären an¬
fört ej inverka på det resultat, vartill utskottet kommit.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 23.
Föredrogs ett från första kammaren ankommet protokollsut¬
drag, nr 358, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut
över dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning av
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t i fråga om viss ändring
i förordningen angående befäl å svenska handelsfartyg m. m. den
29 mars 1912; och beslöt kammaren hänvisa detta ärende till sitt
tredje tillfälliga utskott.
§ 24.
Vidare anmäldes första kammarens protokollsutdrag, nr 359,
innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra
tillfälliga utskotts utlåtande i anledning av andra kammarens be¬
slut angående herr Palmstiemas motion, nr 69, om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående semester åt arbetare och med dem likställda
personer med stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen.
Detta ärende blev på begäran bordlagt.
§ 25.
Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet tillkännagivit, att lian vid kammarens sam-
manträde den 21 i denna månad ämnade besvara herr Widlunds till
honom framställda spörsmål angående upplåtande av vissa av all-
manna medel uppförda lokaler åt talare tillhörande det socialdemo¬
kratiska partiet.
§ 26.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen, nämligen
i i. ??" \ anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sö¬
dertälje samskolas ombildning till realskola för gossar; och
nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående sta-
lastS Övertagande * vlssa fal1 av ansvar för krigsrisk för fartyg och
-ändra kammarens protokoll vid senare riksdagen 191Jf. Nr 65. 7
Ang. vissa
ordinarie lära¬
res rätt att
giva enskild
undervisning.
(Forts.)
Hr 66. 90
Onsdagen den 19 augusti.
§ 27.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§ 9,
16 ock 19 riksdagsordningen; och
nr 28, i anledning av dels väckta motioner om politisk valrätt
och valbarhet för kvinnor dels ock väckt motion om ändrad lydelse
av §§ 9, 16 och 19 riksdagsordningen;
statsutskottets utlåtanden:
nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an¬
slag till lots- och fyrinrättningen med livräddningsanstalterna m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
nytt avlöningsreglemente för tjänstemän vid postsparbanken m. m.
jämte en i ämnet väckt motion;
bevillningsutskottets memorial, nr 27, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande, nr 24,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för-
lordning om ändrad lydelse av 1, 3, 5, 6, 15 och 40 §§ i förordnin¬
gen angående försäljning av brännvin den 9 juni 1905 dels ock i
ämnet väckta motioner;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 131, i anledning av väckt motion om utgivande av en för¬
teckning över statslån och statsanslag för jordbrukets frälsande
m. m.;
nr 132, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om främjande av betes¬
vallars anläggning och betesmarkers förbättring;
nr 133, i anledning av väckt motion om ändring i bestämmelser¬
na angående villkoren för lån från norrländska nyodlingslånefon-
den m. m.; och
nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade villkor för lån från odlingslånefonden.
§ 28.
Justerades protokollsutdrag.
§ 29
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Persson i Stallerhult under 2 dagar fr. o. m. den 20 aug.,
» Wijlc » den 20 aug.,
» Hamrin » 2 dagar fr. o. m. den 21 aug.,
» Bengtsson i Kullen » 2 » » » 21 »
Onsdagen den 19 angnsti. 91
herr Sommélius . under 3 dagar fr. o. m. den 24 aug.,
, Magnusson i Kalmar s 5 » » » 20 »
» Helger » 6 » » » 20 »
» Odqvist > 3 » » » 20 » och
» Pälsson » 4 » » » 19 »
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5,42 e. m.
Nr 66.
In fidem
Per Cronvall.